Prop. 1984/85:190

Prop.
1984/85:1*

Regeringens proposition

1984/85:190

om
försök med nya arbetsformer i riksdagen;

beslutad den 28 mars 1985.

Regeringen förelägger riksdagen vad som har upptagits i
bifogade utdrag av regeringsprotokoll för den åtgärd och det ändamål som
framgår av föredragandens hemställan.

På regeringens vägnar OLOF PALME

STEN WICKBOM

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreläggs riksdagen förslag om en
försöksverksamhet med nya arbetsformer i riksdagsarbetet under riksmötet 1985/86
i enlighet med vad som har förordats av folkstyrelsekommittén (Ju 1984:05).

Försöksverksamheten avses i första hand stärka riksdagens
ställning som centralt politiskt forum. Därför föreslås bl. a. ändringar av
reglerna om interpellationer och frågor samt av debattreglerna. Syftet med
dessa ändringar är främst att åstadkomma mer aktuella debatter i riksdagen och
att korta ned debatterna och öka livaktigheten.

I propositionen redovisas också förslag som rör riksdagens
inre arbete. Dessa förslag går ut på att åstadkomma en jämnare arbetsrytm, en
förenklad utskottsbehandling och färre antal omröstningar.

1 Riksdagen 1984/85. 1 saml. Nr 190

Prop.
1984/85:190 2

Förslag till

Lag om ändring i riksdagsordningen

Härigenom föreskrivs alt i riksdagsordningen' skall
införas tvä nya tilläggsbestämmelser, 6.1.3 och 6.2.3, av nedan angivna
lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

6 kap.

6.1.3

Vid 1985/86 ars riksmöte skall Jöljande tillämpas.

I samband med att ett statsråd besvarar en interpdlalion får
den ledamot som framställt interpdla-tionen endast hålla två unjöranden.
Statsrådet jår hålla ett anförande utöver svaret. Annan talare jår inte hålla
mer än ett anförande. Varje anförande av interpellanter eller statsråd får
räcka längst tio minuter. Ett anförande av någon annan talare får räcka längst
sex minuter. Anföranden av ledamöter, som senast dagen före det sammanträde då
svaret skall lämnas har gjort anmälan till kanimarkansliet om att de önskar
ordet vid överläggningen, Jår dock pågå i tio minuter.

Genmälen får inte avges på särskilda inlägg som det
statsråd som besvarar interpellationen gör till bemötande av andra talare.

6.2.3

Vid 1985/86 års riksmöte skall jöljande tillämpas i stället
jör till-läggsbestämmelse 6.2.2.

Frågor besvaras vid en jråge-stiind varje torsdag som
riksdagen sammanträder. Vid denna frågestund besvaras frågor som har ingivits
till kammarkansliet senast kl. 13 under tisdagen i samma vecka. En fråga föifäller
om den inte besvaras vid denna frågestund.

Riksdagsordningen omtryckt 1983:86.

Prop.
1984/85:190

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

När en fråga besvaras Jår del jörsta anförandet från varje
talare räcka längst två minuter. Anföranden därefter får räcka längst en minut.
Varje talare får ordet högst tre gånger.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1985.

JUSTITIEDEPARTEMENTET

Utdrag

PROTOKOLL

vid regeringssainmaniriide

1985-03-28

Närvarande: statsministern Palme, ordförande, och sialsräden
Lundkvist, Feldt. Sigurdsen, Gustafsson, Leijon, Hjelm-Wallén, Peterson, Andersson,
Boström, Bodström, Göransson, Gradin, Dahl, Holmberg, Thunborg, Wickbom

Föredragande: statsrådet Wickbom

Proposition om försök med nya arbetsformer i riksdagen

1 Inledning

Med stöd av regeringens bemyndigande den 14 juni 1984
tillkallade jag en pariamentarisk kommitté' (Ju 1984:05) med uppdrag att
föreslå ätgärder för att förbättra folkstyrelsens villkor. Kommittén har
antagit namnet folkstyrelsekommittén. Samtliga fem riksdagspartier är
företrådda i kommittén.

Enligt direktiven (Dir. 1984: 23) har utredningsarbetet
till syfte främst att förbättra medborgarnas möjligheter att göra sitt
inflytande gällande i politiken, att stärka riksdagens ställning som centralt
politiskt forum och att skapa ökade förutsättningar för handlingskraftiga
regeringar. Tilläggsdirektiv till kommittén har senare beslutats den 20
december 1984 (Dir. 1984:44). Enligt dessa skall kommittén göra en utvärdering
och översyn av valsystemet.

I kommitténs huvuduppgifter ingår att föreslå åtgärder för
att effektivisera och vitalisera riksdagens arbete. Beträffande uppläggningen
av utredningsarbetet i denna del framhålls i direktiven att vissa åtgärder kan
tänkas bli genomförda utan lagändringar eller efter ändringar i
riksdagsordningen (RO, omtryckt 1983:86). I så fall kunde det enligt direktiven
vara lämpligt att förslagen bereds vidare i den arbetsgrupp inom
konstitutionsutskottet (KU) som behandlar arbetsförhållandena i riksdagen. I
direktiven förut-

' F.d. riksdagsledamoten fil.dr Hilding Johansson,
ordförande, riksdagsledamöterna Nils Bemdtson, Anders Björck och Bertil
Fiskesjö, kommunalrådet Sven Hulterström, riksdagsledamöterna Björn Molin, Mona
Sahlin och Olle Svensson samt partisekreteraren Bo Toresson.

Prop, 1984/85:190 5

skickades därför att kommittén skulle kunna behandla
förslag av detta slag särskilt och med viss förtur.

Folkstyrelsekommittén härden 14 mars 1985 avgett
betänkandet Försök med nya arbetsformer i riksdagen. Betänkandet bör fogas till
protokollet i delta ärende som bilaga.

Betänkandet är enhälligt så när som på en reservation, som
avser en enstaka punkt i betänkandet. Till betänkandet har också fogats två
särskilda yttranden.

2 Föredraganden

Folkstyrelsekommittén har fått ett omfattande uppdrag alt
föreslå åtgärder för att förbättra folkstyrelsen i vårt land. En central
uppgift för kommittén är att stärka riksdagens ställning som centralt
politiskt forum. 1 direktiven till kommittén anförde jag att vissa åtgärder i
syfte att effektivisera och vitalisera riksdagsarbetet kunde tänkas bli
genomförda utan lagändringar eller efter ändringar i RO. Tanken var att
förslag av detta slag skulle utarbetas i en första etapp av utredningsarbetet
och att de skulle beredas vidare i den arbetsgrupp inom KU som behandlar
riksdagens arbetsförhållanden.

Jag kan nu
konstalera att kommittén har fullföljt denna tanke genom att lägga fram
förslagen i det nu avgivna betänkandet. Förslagen innebär att en
försöksverksamhet påbörjas under riksmötet 1985/86. Det är av flera skäl en
fördel om en sådan försöksverksamhet kan bedrivas redan under det riksmöte som
börjar hösten 1985. Eftersom kommittén i allt väsentligt står enig bakom
förslagen och dessa gäller riksdagens egna arbetsformer kan jag i stort sett
nöja mig med att ta upp förslagen endast i korthet och i övrigt hänvisa till
betänkandet.

Kommittén har för det första funnit att det f.n. finns
vissa brister i de s.k. spörsmålsinslituten, dvs. reglerna om interpellationer
och frågor.

Ett problem som kommittén pekar på är att det ofta tar
lång tid innan en debatt i anledning av en ställd fråga äger rum. Aktualiteten
hos en fråga riskerar därmed att gå förlorad redan innan denna besvaras i
riksdagen.

Ett annat problem enligt kommittén är att debatterna
tenderar att bli ganska utdragna. Interpellations- och frågedebatterna tar en
stor del av kammarens sammanträdeslid i anspråk.

Det skulle otvivelaktigt innebära en stimulans för det
politiska arbetet och den allmänna debatten om aktuella frågor kunde komma upp
till diskussion i riksdagen snabbare än f. n. Som kommittén framhåller är det
naturligtvis också viktigt från folkstyrelsens synpunkt att de valda representanternas
åsikter kommer fram på ett tidigt stadium av debatten.

Riksdagen
bör därför föreläggas ett förslag som har utarbetats i överensstämmelse med
vad kommittén har förordat och som innebär att ett ändrat frågeinstitut prövas
under 1985/86 års riksmöte.

Prop.
1984/85: 190 6

I den nya frågeformen lämnas frågorna in senast på
tisdagar kl. 13.00. Svar lämnas på torsdagseftermiddagen samma vecka. Frågor
som inte besvaras vid denna frågestund förfaller. Härigenom bör
aktualitetskravet kunna tillgodoses bättre än f.n. Frågestunden är tänkt att ta
ungefär en timme i anspråk.

Den föreslagna ordningen medför vissa konsekvenser för
regeringskansliets del. Kortare tid kommer att stå till förfogande för
beredningen av svaren. Det kan redan nu förutses att ändrade rutiner behöver
införas. Svårigheterna härmed kan dock inte väntas bli särskilt stora.

Förslaget föranleder att en ny tilläggsbestämmelse införs
i RO, 6.2.3.

Ett annat sätt att ge riksdagen en mer central ställning i
den politiska debatten som kommittén pekar på är att fler debatter i aktuella
frågor anordnas i riksdagen.

Redan nuvarande regler möjliggör i och för sig sådana
debatter. Jag kan här erinra om bestämmelsen i 2 kap. 10 § RO, med stöd av
vilken de allmänpolitiska debatterna anordnas varje vinter och höst. Vidare kan
regeringen enligt 3 kap. 6 S RO lämna ett muntligt eller skriftligt meddelande
till riksdagen. Om meddelandet är muntligt, kan det utgöra utgångspunkten för
en debatt. Också andra debatter, t. ex. remissdebatter, kan förekomma i samband
med att en proposition hänvisas till ett utskott.

Som kommittén funnit bör fristående debatter i aktuella
ämnen anordnas i större utsträckning än f. n. Det är naturiigtvis värdefullt om
sådana debatter under försöksverksamheten kan anordnas vid behov. Rent praktiskt
borde det, som kommittén har föreslagit, kunna ske genom att regeringen eller
en partigrupp tar initiativ därtill, då en viktig och hastigt aktualiserad
fråga dyker upp. En förutsättning bör vara att frågan inte på annat sätt tas
upp till behandling i riksdagen under den närmaste tiden.

Som kommittén har påpekat kan också remissdebatter
anordnas i större utsträckning än f.n.

En tredje möjlighet att vitalisera debatten som kommittén
har pekat på är att regeringen vid en särskild informationsstund på torsdagseftermiddagen
redovisar viktigare regeringsbeslut för riksdagen. Detta skulle t. ex. kunna
ske i anslutning till den tidigare nämnda frågestunden.

Under ca en kvarts timme skulle regeringen då muntligt
kunna informera riksdagen om viktigare regeringsbeslut som har fattats vid
torsdagens regeringssammanträde. Det skulle enligt kommittén stå regeringen
fritt att utnyttja möjligheten eller att avstå därifrån, beroende på om några
beslut av tillräckligt stort allmänt intresse har fattats.

Dessa möjligheter att anordna fler aktuella debatter kan
förverkligas utan några författningsändringar. Självfallet kan dock inte någon slutlig
ställning till de olika uppslagen tas i detta ärende. Fortsatta diskussioner
måste äga rum mellan bl.a. företrädare för talmanskonferensen och KU samt för
regeringen.

Prop.
1984/85:190 7

Den kritik som kan riktas mot att frägc- och interpellationsdebatterna
ofta blir ganska långdragna kan enligt kommittén riktas också mot andra
debatter i riksdagen. Ett siirskilt problem utgör de allmiinpolitiska debatterna
som ofta sträcker sig över två. ibland tre dagar. Kommittén har framhållit att
intresset från allmänhetens och massmediernas sida starkt avtar mot slutet av
dessa debatter. Även andra längre debatter torde drabbas av samma
trötthetsfenomen.

Ett önskemål är därför att korta ned debatterna och öka
livaktigheten. Kommittén har fört fram olika förslag i detta syfte. Förslagen
innebär:

-
en tidsmaximering
av vissa större debatter genom beslut av kammaren på förslag av talmannen och
kvotering av den beslutade tiden mellan partigrupperna i huvudsak i förhållande
till deras storlek i riksdagen,

-
en begränsning
av inläggen i interpellationsdebatterna,

-
en form för frågedebatterna
som innebär korta, snabba och direkta meningsutbyten mellan statsråd och
frågeställare.

Även i denna del bör kommitténs förslag föreläggas
riksdagen. Såvitt gäller interpellationsdebatterna innebär förslagen att en ny
tilläggsbestämmelse införs i RO, 6.1.3. Motsvarande regler för frågedebatterna
bör tas in i den nya tilläggsbestämmelsen 6.2.3.

Jag vill slutligen beröra kommitténs förslag till vissa
förändringar när det gäller riksdagens inre arbete.

För att man skall åstadkomma en jämnare arbetsbelastning
på hösten förordar kommittén att alla utskott samlas minst en gång under sommamp-pehållen
1986 och 1987 på en gemensam dag som talmanskonferensen bestämmer. Visst
utskottsarbete skall alltså ske under sommaren så att ett stort antal ärenden
kan ligga klara för kammarbehandling vid riksdagens start i oktober.

Det är vidare enligt kommittén angeläget att pröva
möjligheterna att få till stånd en förenklad utskottsbehandling. Detta bör
kunna ske, t. ex. genom att flera motionsförslag på samma område behandlas i
ett s.k. paketbetänkande. Härigenom blir beredningsarbetet mindre betungande.
Utredningsarbetet bör också i andra avseenden kunna förenklas utan att
principen om en grundlig utskottsbehandling åsidosätts. Kommitténs förslag om farte
omröstningar bl. a. genom ett ökat bruk av ordningen med sammanförda
voteringar, bör också vara ägnat att effektivisera rik.sdagsar-betet.

1 fråga om den lagtckniska regleringen kan nämnas att de
föreslagna bestämmelserna har utformats på ett sådant sätt att det med stöd av
2 kap. 14 § första stycket RO föreskrivs att vissa från RO i övrigt avvikande
bestämmelser skall tillämpas under 1985/86 års riksmöte. Genom denna teknik
ändras eller upphävs inte några nu gällande regler. Avsikten är att KU skall ta
upp frågan om bestämmelserna skall tillämpas också under följande riksmöte. Om
reglerna om försöksverksamheten inte före riksmö-

Prop.
1984/85:190 8

tets utgång ges förlängd giltighet, kommer de nuvarande
bestämmelserna att bli tillämpliga pä nytt fr. o. m. riksmötet 1986/87.

Om riksdagen behandlar ärendet under innevarande riksmöte,
bör ändringarna i RO kunna träda i kraft den I juli 1985.

Jag har ansett mig inte i detta sammanhang böra lägga fram
några andra förslag till lagändringar än dem som kommittén har förordat. Jag
vill emellertid påpeka att den ändrade utformningen av interpellations- och
frågeinstitutet medför att det fortsatta behovet av regeln i 6 kap. 1 § andra
stycket RO kan starkt ifrågasättas. 1 det stycket föreskrivs att ett statsråd muntiigen
skall meddela riksdagen varför en interpellation inte besvaras inom den
föreskrivna fyraveckorsfristen. Jag utgår från att denna fråga beaktas vid
riksdagsbehandlingen.

3 Hemställan

1 enlighet med vad jag nu har anfört hemställer jag att
regeringen

dels föreslår riksdagen att anta ett inom
justitiedepartementet upprättat

förslag till lag om ändring i riksdagsordningen, dels
bereder riksdagen tillfälle att ta del av den redovisning för folksty-

relsekommitténs förslag som jag har lämnat i det
föregående.

4
Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden
och beslutar att genom proposition förelägga riksdagen vad föredraganden har
anfört för den åtgärd och det ändamål som han har hemställt om.

Prop.
1984/85:190 9

Bilaga

FÖRSÖK MED NYA ARBETSFORMER I RIKSDAGEN

Delbetänkande av folkstyrelsekommittén

Prop. 1984/85:190 10

Till

Statsrådet och chefen för

justitiedepartementet

Regeringen bemyndigade den 14 juni 1984 chefen för
justitiedepartementet att tillkalla en kommitté med högst nio ledamöter för
att utreda frågan om folkstyrelsens villkor.

Med stöd av detta bemyndigande förordnade
departementschefen den 29 juni 1984 f. d. riksdagsledamoten fil. dr Hilding
Johansson till ordförande i kommittén. Vidare förordnade han samma dag till
ledamöter i kommittén riksdagsledamöterna Nils Berndtson, Anders Björck och
Bertil Fiskesjö, kommunalrådet Sven Hulterström, riksdagsledamöterna Björn
Molin, Mona Sahlin och Olle Svensson samt partisekreteraren Bo Toresson.

Kommittén har antagit namnet folkstyrelsekommittén (Ju
1984:05).

Den 28 augusti 1984 förordnades avdelningsdirektören Lennart
Berg och departementsrådet Göran Regner till experter i kommittén.

Till sekreterare i kommittén förordnades den 6 september
1984 föredraganden i riksdagens konstitutionsutskott fil. dr Magnus Isberg.
Till biträdande sekreterare förordnades den 9 oktober 1984 byrådirektören Jan
Hult, den 15 oktober 1984 universitetslektorn Ulf Christoffersson samt den 29
oktober 1984 hovrättsfiskalen Göran Schäder.

Kommittén har i en skrivelse till justitiedepartementet
den 7 december 1984 behandlat vissa valfrågor.

Beträffande riksdagens arbetsformer har kommittén den 5
december 1984 haft överläggningar med utskottsordförande och företrädare för
partigrupperna, den 6 december med talman Ingemund Bengtsson, f. d. talman
Henry Allard och redaktör Lillemor Melsted.

Ordföranden och delar av sekretariatet besökte den 11-12
december 1984 Oslo. Kommittén har dessutom den 27 februari —den 5 mars 1985
företagit en studieresa till Bonn och London.

Kommittén får härmed överlämna delbetänkandet Försök med
nya arbetsformer i riksdagen.

Reservation har avgivits av Bertil Fiskesjö (c) och Björn
Molin (fp). Särskilt yttrande har avgivits av dels Nils Berndtson (vpk), dels
Bertil Fiskesjö (c).

Kommitténs arbete enligt direktiven fortsätter.

Stockholm
den 13 mars 1985

Hilding
Johansson Nils Berndtson Sven Hulterström Olle Svensson

Anders Björck Björn Molin Bo Toresson

Bertd Fiskesjö Mona Sahlin

/Magnus Isberg Ulf Christoffersson Jan Hult Göran Schäder

Prop. 1984/85:190 12

Innehåll

Sammanfattning ............................................................... 13

Lagförslag ........................................................................ ... 15

1
Kommitténs
uppdrag i fråga om riksdagens arbetsformer 17

2
Försöksverksamhet
i riksdagen - motivering och inriktning 18

3
Interpellationer
och frågor ............................................. 22

3.1 Spörsmålsinstitutens tillkomst och
utveckling under tvåkammarriksdagen 22

3.2 Nuvarande förhållanden ......................................... 23

3.2.1 Väckande av spörsmål ................................... ... 23

3.2.2 Besvarande av spörsmål ............................... ... 24

3.2.3 Spörsmålsdebatterna .................................... 25

3.2.4 Beredningen av svaren ................................... 26

3.2.5 Utvecklingen under
enkammarriksdagen ....... 26

3.3 Frågor och interpellationer i vissa utländska
parlament 29

3.3.1 Allmänt om spörsmålsinstituten ..................... ... 29

3.3.2 Frågor ............................................................ ... 30

3.3.3 Interpellationer .............................................. ... 31

3.4 Förslag om reformering av spörsmålsinstituten ..... ... 31

4 Andra debatter i aktuella ämnen ................................ ... 35

4.1 Nuvarande möjligheter ........................................... ... 35

4.2 Aktualitetsdebatter i vissa
utländska parlament ..... ... 35

4.2.1 Västtyskland ................................................... ... 35

4.2.2 Storbritannien ................................................. 36

4.2.3 Norge ............................................................. ... 37

4.2.4 Danmark ......................................................... 37

4.3 Förslag
om riksdagsdebatter i aktuella frågor 37

5 Debattreglerna ............................................................. .. 39

5.1 Enkammarriksdagens debattregler ......................... .. 39

5.2 Förslag om kortare debatter i
riksdagen ............... ... 41

6 Riksdagens inre arbete ................................................. .. 42

6.1 Jämnare arbetsrytm ................................................ .. 42

6.2 Förenklad utskottsbehandling ................................ .. 43

6.3 Färre omröstningar ................................................ .. 46

7 Specialmotivering till lagförslagen ................................ .. 47

Reservation och särskilda yttranden .............................. 51

Prop. 1984/85:190 13

Sammanfattning

1 kommitténs uppdrag ingår att utreda riksdagens
arbetsformer. Utredningen bör syfta till att effektivisera arbetsformerna så
att ledamöterna får tillräcklig tid att hålla kontakten med sina väljare.
Vidare har kommittén i uppdrag att stärka riksdagens ställning i den politiska
debatten.

Kommittén föreslår i detta delbetänkande att
försöksverksamhet med nya arbetsformer i riksdagen påbörjas under riksmötet
1985/86. Kommittén kommer att följa försöket och bl. a. på grundval av
erfarenheterna återkomma med förslag i denna fråga. Försöksverksamheten kommer
också att följas av konstitutionsutskottet och speciellt av dess särskilda
arbetsgrupp för arbetsförhållandena i riksdagen.

1 första hand inriktas försöksverksamheten på att stärka
riksdagens ställning som ett centralt, politiskt forum. Kommittén anser att det
skulle vara en stimulans för det politiska arbetet och den allmänna debatten om
aktuella frågor kunde komma upp snabbare till behandling i riksdagen. Det är
också viktigt från folkstyrelsens synpunkt att de valda representanternas
åsikter kommer fram på ett tidigt stadium av debatten som annars lätt präglas
av massmediernas perspektiv.

För att åstadkomma mer aktuella debatter i riksdagen
föreslår kommittén att det i försöksverksamheten prövas ett nytt frågeinstitut
där frågor som inlämnats senast kl. 13 på tisdagen besvaras vid en frågestund
på torsdagseftermiddagen i samma vecka.

1 sammanhanget pekar kommittén på andra möjligheter att få
till stånd aktuella debatter i riksdagen:

-
debatter i
aktuella ämnen kan vid behov anordnas på förslag av regeringen eller en
partigrupp,

-
remissdebatter,
dvs. debatter i anslutning till att en proposition hänvisas till utskott,
anordnas i större utsträckning,

-
regeringen
redovisar på torsdagseftermiddagen viktigare regeringsbeslut vid en
informationsstund som kan följas av frågor från ledamöterna.

Vilka möjligheter som skall prövas i försöksverksamheten
får avgöras i samråd mellan riksdag och regering.

Kommittén har också strävat efter att finna möjligheter
att korta ned debatterna och öka livaktigheten. Syftet har också varit att
förbättra planeringssituationen i riksdagen. Samtidigt är kommittén angelägen
om att bevara stor frihet för den enskilde riksdagsledamoten att delta i debatterna.
Kommittén förordar i detta sammanhang:

-
tidsmaximering
av vissa större debatter genom beslut av kammaren på förslag av talmannen och
kvotering av den beslutade tiden mellan partigrupperna i huvudsak i
förhållande till deras storlek i riksdagen,

-
begränsning av
inläggen i interpellationsdebatterna,

-
en form för
frågedebatterna som innebär korta, snabba och direkta meningsutbyten mellan
statsråd och frågeställare.

Prop. 1984/85:190 14

Kommittén
har slutligen tagit upp vissa frågor som gäller riksdagens inre arbete. För att
åstadkomma jämnare arbetsbelastning på hösten förordas att alla utskott samlas
minst en gång under sommaruppehållen 1986 och 1987 och att detta sker på en
gemensam dag. Mot bakgrund av det starkt ökande antalet propositioner och
motioner under senare år rekommenderar kommittén vissa förenklingar i uiskottsarbetet.
Kommittén anser det också önskvärt att det blir längre uppehåll mellan
voteringarna i kammaren och förordar vissa metoder för detta.

Reservation
beträffande förslaget om tidsmaximering och kvotering av debatterna har
avgivits av Bertil Fiskesjö (c) och Björn Molin (fp). Särskilt yttrande har
avgivits av dels Nils Berndtson (vpk), dels Berfil Fiskesjö (c).

Prop.
1984/85:190 15

Lagförslag

Förslag
till

Lag om ändring i riksdagsordningen

Härigenom föreskrivs att i riksdagsordningen' skall
införas två nya tilläggsbestämmelser, 6.1.3 och 6.2.3, av nedan angivna
lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

6 kap. 6.1.3

Vid 1985/86 års riksmöte skall Jöljande tillämpas.

1 samband med att en interpellation besvaras får den
ledamot som framställt interpellationen och det statsråd som besvarar den hålla
högst två anföranden. Andra talare får inte hålla mer än ett anförande.
Anföranden av interpellanter och statsråd samt av ledamöter, som senast dagen
före det sammanträde då svaret skall lämnas hur gjort anmälan till
kammarkansliet om att de önskar ordet vid överläggningen. Jår uppgå lill högst
tio minuter. Anföranden av andra jår inte överstiga sex minuter.

Genmäle får inte avges på särskilda inlägg från det
svarande statsrådet till bemötande av andra talare.

6.2.3

Vid 1985/86 års riksmöte skall följande tillämpas i
stället för till-läggsbesiämmelse 6.2.2.

Frågor besvaras vid en frågestund varje torsdag som
riksdagen sammanträder. Vid denna frågestund besvaras jrågor som hur ingivits
till kammarkansliet senast kl. 13 tisdagen före. En fråga förfaller om den
inte besvaras vid denna frågestund.

Riksdagsordningen omlryckl 1983: 86.

Prop.
1984/85:190 16

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

När en fråga besvaras får det första anförandet från vaije
talare räcka längst två minuter. Anföranden därefter får räcka längst en minut.
Varje talare får ordet högst tre gånger.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1985.

Prop. 1984/85:190 17

1 Kommitténs
uppdrag i fråga om riksdagens arbetsformer

De
övergripande målsättningarna för kommitténs arbete är att förbättra
medborgarnas möjligheter att göra sitt infiytande gällande i politiken, att
stärka riksdagens ställning som centralt politiskt forum och att öka förutsättningarna
för handlingskraftiga regeringar.

En
viktig fråga är enligt direktiven hur riksdagens arbetsformer skall kunna
effektiviseras så att ledamöterna får tillräcklig tid att hålla kontakten med
sina väljare. I direktiven nämns en rad möjliga ätgärder:

Arbetsrytmen
i riksdagsarbetet kan ändras. Riksdagsarbetet kan starta redan i september de
år det inte hålls val. Vidare kan utskotten i ökad omfattning sammanträda också
när riksmöte inte pågår. Om voteringarna i kammaren tidsmässigt anordnas på ett
annat sätt än f.n., kan det bli möjligt att förkorta den del av veckan som
riksdagsledamöterna måste vara i riksdagen. Arbetsvillkoren för ledamöterna kan
förbättras också på andra sätt, t. ex. genom ökad sekreterarhjälp.

Kommittén
bör även överväga åtgärder som direkt syftar till att minska arbetsbelastningen
i riksdagen. Enligt direktiven bör det arbete som läggs ner på motioner av
begränsat allmänt intresse minskas. På så sätt skulle arbetsinsatserna kunna
koncentreras på de väsentliga frågorna. I direktiven framhåller
justitieministern därefter följande:

I
många andra länder är de enskilda parlamentsledamöternas möjligheter att ta
egna initiativ starkt begränsade. I och för sig skulle man kunna överväga att
införa någon form av begränsning av motionsrätten även här i landet, t. ex. på
det sättet att en riksdagsledamot inte fick väcka ett och samma motionsförslag
mer än en gång under en mandatperiod.

Man
kan emellertid inte bortse från att den fria motionsrätten är ett karaktäristiskt
inslag i den svenska riksdagens arbete. Jag anser att man av principiella skäl
bör undvika att införa några begränsningar av den fria motionsrätten. Enligt
min mening bör man i stället överväga möjligheten att förenkla handläggningen
av mer rutinbetonade ärenden.

En
annan fråga som det är viktigt att ta upp i utredningsarbetet är enligt direktiven
riksdagens ställning i den politiska debatten. Det händer inte sällan att ep
aktuell fråga är mer eller mindre överspelad när den väl kommer upp till diskussion
i riksdagen. Detta beror bl. a. på att möjligheterna att snabbt anordna
debatter i dagsaktuella frågor i praktiken är begränsade.

1
kommitténs uppdrag ingår därför att se över reglerna för frågor och interpellafioner.
I första hand bör övervägas möjligheten att införa kortare svarstider så att
man kan få ull stånd en debatt i riksdagen i vikfiga frågor redan inom några få
dagar. I direktiven nämns också möjligheten att införa en särskild form av
debatt där frågor muntiigen kan riktas Ull ett statsråd, som omgående eller
efter en kortare förberedelse lämnar ett svar, liksom

2 Riksdagen
1984/85. I saml. Nr 190

Prop. 1984/85:190 18

möjligheten för regeringen att kunna ta initiativ till en
allmän debatt i en aktuell politisk fråga genom att göra någon form av
uttalande i kammaren utan att lägga fram en proposition eller skrivelse för
riksdagen.

1 detta sammanhang behandlas i direktiven också den
situation dä regeringen för riksdagen vill presentera sin syn på verksamheten
inom ett visst område utan att i en proposition lägga fram förslag till något
riksdagsbeslut i ämnet. Den korrekta formen i dessa fall är att överlämna en
skrivelse lill riksdagen. En skrivelse medför emellertid inte någon motionsrätt.
Inte heller har riksdagspartierna någon möjlighet att framföra sina uppfattningar
i ett utskottsbetänkande om en skrivelse inte bereds i utskott. Kommittén bör
därför överväga om det kunde vara ändamålsenligt att införa någon mellanform
mellan proposition och skrivelse.

Kommittén är även oförhindrad att ta upp en annan fräga
som gäller riksdagens arbetsformer, nämligen frågan om offentliga utskottsutfräg-ningar.

Bland frågor av betydelse för riksdagens arbetsvillkor
behandlas slutligen i direktiven antalet riksdagsledamöter och ersattarsystemet.
Kommittén har i samband med övervägandena om valkretsindelning och personalval
möjlighet att pröva frågan om antalet riksdagsledamöter bör vara så stort som
nuvarande 349. När det gäller ersattarsystemet ifrågasätts i direktiven om det
inte har kommit att användas i större omfattning ån som var avsikten när
reformen genomfördes. En alltför utbredd användning av ersattarsystemet medför
enligt direktiven olägenheter.

Beträffande uppläggningen av utredningsarbetet på riksdagsomrädet
framhålls i direktiven att vissa åtgärder kan tänkas bli genomförda utan
lagändringar eller efter ändringar i riksdagsordningen. 1 så fall kan det
enligt direktiven vara lämpligt att förslagen i den delen bereds vidare i den
arbetsgrupp inom konstitutionsutskottet som behandlar arbetsförhållandena i
riksdagen. Förslag av detta slag kan därför kommittén behandla särskilt och med
viss förtur.

2 Försöksverksamhet i riksdagen — motivering och
inriktning

Kommittén har beslutat ta upp vissa frågor rörande
riksdagens arbetsformer redan på detta tidiga stadium av sitt arbete.
Anledningen till detta är, för det första, att behovet av reformer delvis kan
tillgodoses utan ändring av regeringsformen. För det andra, har kommittén sett
en möjlighet att få förslagen prövade i praktiken innan kommittén avslutat
sitt arbete. Det handlar alltså om en försöksverksamhet som kan ligga till
grund för kommitténs definitiva förslag rörande riksdagens arbetsformer. Dessa
förslag liksom kommitténs ställningstaganden i övrigt skall föreligga vid
årsskiftet 1986/87.

Försöksverksamheten bör enligt kommitténs uppfattning
kunna pågå

Prop. 1984/85:190 19

hela valperioden. Det bör emellertid inrättas
"kontrollstationer" så att riksdagen årligen får ta ställning till om
och hur försöksverksamheten skall fortsätta. Giltighetstiden för lagstiftningen
om försöksverksamheten bör således begränsas till ett riksmöte åt gängen.
Kommitténs lagförslag avser följaktligen endast 1985/86 års riksmöte.

Enligt kommitténs mening är del naturligt att
konstitutionsutskottet (KU) får huvudansvaret för att följa
försöksverksamheten. Den av KU tillsatta särskilda arbetsgruppen för
arbetsförhållandena i riksdagen som omnämns i kommitténs direktiv torde vara
ett lämpligt organ för utvärderingen av denna verksamhet. Även kommittén
kommer under sin "livstid" att i nära samarbete med KU uppmärksamt
studera utfallet av försöken. Som redan framhållits kommer de erfarenheter som därvid
görs att vara betydelsefulla för utformningen av kommitténs slutliga förslag
rörande riksdagens arbetsformer. Kommittén avser också att bygga förslagen på
de analyser av riksdagens ställning i statsskicket som kommer att utföras. Bl.
a. genomförs under år 1985 i kommitténs regi vissa undersökningar av riksdagens
arbete och riksdagsledamöternas arbetssituation.

Karaktären av försöksverksamhet gör det enligt kommitténs
uppfattning också möjligt att pröva åtgärder som annars knappast kunnat komma i
fråga. Om försöksverksamheten skall ha någon riktig mening, bör den avvika så
starkt från nuvarande arbetsformer att en viss kontrastverkan uppkommer.
Härigenom underlättas utvärderingen av försöket.

Kommittén vill framhålla att försöksverksamhet med nya
arbetsformer i riksdagen i och för sig inte är något nytt. Redan i dag bedrivs
efter beslut av talmanskonferensen försök med samtidiga voteringar om flera betänkanden
frän samma utskott.

På grund av den korta tid som kommittén har varit i
verksamhet har det inte varit möjligt att behandla alla problemställningar som
gäller riksdagens arbetsformer. Inte heller har, som redan framhållits,
kommittén kunnat komma med förslag som berör regeringsformens regler om
riksdagsarbetet.

I första hand har kommittén tagit upp frågan om att stärka
riksdagens ställning i den politiska debatten. Den viktigaste frågan i detta
sammanhang är enligt kommitténs uppfattning att det skapas möjligheter att i
riksdagen diskutera aktuella politiska frågor med kort varsel. F. n. händer det
alltför ofta att en aktuell fråga är mer eller mindre överspelad när den väl
kommer upp till diskussion i riksdagen. Det är också viktigt från
folkstyrelsens synpunkt att de valda representanternas åsikter kommer fram på
ett tidigt stadium av debatten. Diskussionen av en aktuell fråga kan annars i
alltför hög grad komma att domineras av massmediernas perspektiv på denna
fråga.

Mot denna bakgrund anser kommittén att vissa reformer av
frågeinstitutet är nödvändiga. Det främsta syftet med att förändra frågeinstitutet
skulle vara att ge ledamöterna möjlighet att snabbare än f. n. få svar på
frågor i

Prop.
1984/85:190 20

aktuella ämnen. Om tiden för att förbereda svaren
förkortas - till tvä dagar enligt kommitténs förslag - kan svaren inte bli lika
genomarbetade som f. n. Den nya frågeformen skulle däriör lämpa sig bast för frågor
som redan väckt uppmärksamhet i den allmänna debatten och som är begränsade
till sin omfattning. Frågor av annan karaktär fär ställas som interpellationer.
Härigenom understryks karaktiirsskillnaden mellan de båda spörs-mälsinstituten.

Alla frågesvar skall i fortsättningen lämnas vid en
frågestund på torsdagseftermiddagen.

Om kommitténs förslag genomförs kommer det vid frågestunderna
att behandlas aktuella problem av mera begränsat slag, ofta kanske av lokal
betydelse. Det behövs också en form för diskussion i riksdagen av aktuella
politiska frågeställningar av nationell och internationell karaktär. Kommittén
tar i delta sammanhang upp olika möjligheter. En sådan är att pä förslag av
regeringen eller en partigrupp en debatt om ett aktuellt ämne anordnas vid
behov. Debatter av detta slag skall endast äga rum om det finns en viktig
aktuell fråga att diskutera och denna fräga inte kommer upp till behandling på
annat sätt under den närmast följande liden. Vidare anser kommittén att den
redan existerande möjligheten att begära debatt i samband med att en
proposition hänvisas till utskott, s.k. remissdebatt, bör användas i större
utsträckning. Slutligen vill kommittén peka på en annan möjlighet, nämligen att
regeringen redovisar viktigare regeringsbeslut för riksdagen vid en särskild
informationsstund som inleder torsdagseftermiddagens frågetimme. Möjlighet
skall finnas för ledamöterna att ställa frågor kring den lämnade informationen.

Kommittén har också strävat efter att finna möjligheter
att korta ned debatterna och öka livaktigheten och samtidigt bevara de enskilda
ledamöternas möjligheter att delta i debatterna. Syftet har också varit att
förbättra planeringssituationen i riksdagen. Enligt kommitténs uppfattning är
det viktigt att man kan bedöma bättre på förhand när en debatt kommer att vara
avslutad.

Kommitténs förslag innebär, för det första, att vissa
längre debatter tidsmaximeras genom beslut av kammaren själv på förslag av
talmannen. Inom den överenskomna tidsramen fördelas tiden mellan partierna med
utgångspunkt från partiernas procentuella representation i riksdagen med ett
tillägg för de minsta partierna och ett avdrag för de största. Talare som inte
ryms inom sitt partis kvot skall ändå ha rätt att yttra sig men får då tala i
högst sex minuter.

För det andra föreslår kommittén vissa begränsningar av interpellationsdebatterna.
Interpellanter och svarande statsråd för hålla högst två anföranden. Ingen
annan skall i en sådan debatt få ordet för mer än ett anförande. Vidare
maximeras längden av dessa anföranden. Interpellant, statsråd och övriga förhandsanmälda
talare får tala i högst tio minuter. Ej förhandsanmälda talares anföranden får
liksom f. n. vara längst sex minuter.

Prop. 1984/85:190 21

För det tredje innebär kommitténs förslag ytterligare
inskränkningar i frågedebatterna. Varje fråga skall ta högst åtta minuter i
anspråk i taletid. Kommittén anser också att de praktiska arrangemangen i
plenisalen bör anpassas så att frågestunderna kan leda till ett snabbt och
direkt meningsutbyte mellan statsrådet och frågeställaren.

Kommittén
har också tagit upp vissa frågor som gäller riksdagens inre arbete i syfte att
åstadkomma minskad och jämnare arbetsbelastning. Förslagen på detta område är
emellertid inte särskilt genomgripande och anknyter i hög grad till
förändringar i arbetsformerna som redan genomförts eller håller på att
genomföras.

Kommittén räknar med att återkomma till frågan om
riksdagens arbetsbelastning i sitt slutbetänkande.

För att uppnå jämnare arbetsrytm på hösten anser kommittén
det nödvändigt att ett stort antal ärenden ligger klara för kammarbehandling
vid riksdagens start i oktober. Därför bör inom ramen för försöksverksamheten
alla utskott samlas minst en gång under sommaruppehållen 1986 och 1987. Denna
dag bör vara gemensam för samtliga utskott och föriäggas till sista veckan i
augusti. För att utskotten skall kunna komma igång snabbare med behandling av
de propositioner som läggs före den 15 augusti under sommaren 1986 och 1987
förordas vidare att motionstiden för dessa propositioner förkortas.

Det starkt
ökande antalet propositioner och motioner under senare år medför enligt
kommitténs uppfattning vissa problem. Eftersom begränsningar i motionsrätten
bör undvikas förordar kommittén i stället vissa förenklingar i utskottens
motionsbehandling. Kommittén pekar på fördelarna med paketbetänkanden, dvs. betänkanden
som behandlar motionsförslag på ett större område. Vidare förordas att
beredningsarbetet minskas genom att utskotten tar ställning till
utredningsbehovet på ett inledande stadium av motionsbehandlingen.

På senare år har vissa åtgärder vidtagits för att minska
antalet omröstningstillfallen i riksdagen. Rösträkning begärs i mindre
utsträckning, voteringar om flera betänkanden från samma utskott sammanförs m,
m. Kommittén anser att man bör gå vidare på dessa vägar. När det gäller
metoden att sammanföra voteringar om flera betänkanden förordar kommittén att
denna också bör kunna användas då betänkandena kommer från olika utskott.

Prop. 1984/85:190 22

3 Interpellationer och frågor

3.1 Spörsmålsinstitutens tillkomst och utveckling under
tvåkammarriksdagen'

Möjligheten att ställa interpellationer till statsråd
infördes i båda kamrarna vid den första tvåkammarriksdagen 1867. För andra
kammarens del inskrevs bestämmelser om förfarandet i ordningsstadgan. 1
väsentliga hänseenden var det samma bestämmelser som alltjämt gäller, nämligen
att en interpellation skall vara skriftlig, ha bestämt innehåll samt kräva
kammarens (numera talmannens) beslut för att få framställas. 1 likhet med vad
som ännu gäller förutsattes besvarandet av interpellationer kunna leda till en
debatt, men däremot ej till någon omröstning. 1 första kammaren förblev
förfarandet oreglerat till 1912 då samma bestämmelser som gällde i andra
kammaren infördes. Någon förankring i grundlag fick emellertid inte
spörsmålsinstitutet förrän 1949.

Under 1800-talel översteg antalet interpellationer per år
aldrig två i första kammaren och sju i andra kammaren. Utvecklingen under
1900-talet kännetecknas av en fortlöpande ökning som dock var mycket måttlig
under de fyra första decennierna. En tillfällig stegring, särskilt markerad i
andra kammaren, kan noteras för de politiskt oroliga åren kring 1920.

I syfte att förbättra riksdagens kontroll av regeringen
infördes år 1938 i bägge kamrarna möjligheten att framställa enkla frågor till
statsråden. Liksom interpellationerna skulle de enkla frågorna vara skriftliga
och ha ett bestämt innehåll. Något beslut av kammaren för att få framställa en
enkel fråga krävdes ej. De skulle i stället inges till talmannen som vidarebefordrade
dem till vederbörande statsråd. Till skillnad från interpellationerna fick de
enkla frågorna inte vara försedda med särskild motivering. En annan skillnad,
som stadfästes 1949, gällde debatterna. 1 frågedebatterna skulle som regel
endast frågeställaren och det svarande statsrådet deltaga. Någon motsvarande
begränsning har inte funnits för interpellationsdebatterna.

Det nya institutet kom att utnyttjas mycket sparsamt under
1940-talet. 1 stället innebar krigsåren 1939-1945 ett ordentligt uppsving för interpellationerna.
Denna ökning kvarstod även efter krigsslutet.

Tanken att anordna en s. k. frågetimme hade aktualiserats
vid flera tillfällen under 1940- och 1950-talen innan ett första försök gjordes
1955. Närmast var det frågetimmen i norska stortinget som hade tjänat som
förebild. Enligt konstitutionsutskottets rekommendation skulle enkla frågor
besvaras på regelbundet återkommande tider några få dagar efter det att
frågorna framställts. För att skapa allmänt intresse för frågetimmen borde både
statsråd och frågeställare frivilligt ålägga sig en snäv tidsbegränsning, så
att varje yttrande inte pågick mera än två eller tre minuter.

' Avsnittet bygger i huvudsak på N. Andrén, Interpellationer
och enkla frågor. Samhälle och Riksdag 11, Stockholm 1966.

Prop. 1984/85:190 23

Resultatet av försöket blev ganska blandat. I andra
kammaren skedde en tydlig ökning av antalet enkla frågor. Från att tidigare ha
legat på mellan 20 och 40 frågor per år kom antalet enkla frågor under perioden
1955- 1963 att variera mellan 50 och 70. Konstitutionsutskottets rekommendationer
följdes emellertid bristfälligt. Första kammaren deltog t. ex. inte alls i
försöket att få till stånd en frågetimme. Här skedde inte heller någon ökning
av frågefrekvensen.

När
frågetimmen på nytt aktualiserades år 1964 skedde det på initiativ av
regeringen. Beslutet fattades av talmanskonferensen som uppställde fyra krav på
en frågestund: I)
frågorna skulle
användas endast för inhämtande av upplysningar och påkallande av åtgärder, inte
för att öppna principdiskussioner, 2) svaren skulle lämnas vid för ändamålet
särskilt anordnade sammanträden, 3) alla frågor som inlämnats senast tredje
dagen före sammanträdet skulle besvaras samt 4) tiden för anförande i frågedebatten
skulle begränsas till två ä tre minuter. Frågestunderna skulle omfatta högst 60
minuter och förläggas lill tisdagseftermiddagar. De första frågestunderna
enligt den nya ordningen hölls tisdagen den 21 april 1964.

Det nya
försöket slog så till vida val ut som att det medförde en avsevärd ökning av
frågefrekvensen. 1 första kammaren uppgick antalet enkla frågor vid 1960-lalets
slut till närmare 300 per år. Redan samma år som den nya ordningen infördes
blev de enkla frågorna populärare än interpellationerna i båda kamrarna. Någon
minskning av interpellationerna var det dock inte fråga om, däremot en viss
stagnation.

3.2 Nuvarande förhållanden

3.2.1 Väckande av spörsmål

Enligt gällande bestämmelser skall en interpellation ha
bestämt innehåll och vara försedd med motivering. För att få till stånd en
"rationellare användning av frågeinstituten" föreslog
grundlagberedningen införande i riksdagsordningen (RO) av en rekommendation som
innebar att interpellation bara borde väckas i angelägenhet av större allmänt
intresse. Beredningen ville vidare betona vikten av att ledamöterna visade
återhållsamhet med att väcka interpellationer mot riksmötets slut och föreslog
därför en bestämmelse av innebörd att en interpellation som lämnas efter
utgången av april skall uppta skälen till att spörsmålet reses först vid denna
sena tidpunkt. Beredningens förslag på dessa punkter godtogs av regering och
riksdag.

T.o.m.
1980/81 års riksmöte gällde också bestämmelsen att riksdagen skulle besluta om
en interpellation fick framställas. Någon reell prövning i riksdagen av interpellationsframställningarna
skedde dock inte. Med anledning av en motion i ämnet beslöt därför riksdagen
om en förenklad ordning som innebär att talmannen får besluta att en interpellation
får framställas. Om talmannen finner att interpellationen inte bör få framstäl-

Prop. 1984/85:190 24

las, skall han hänskjuta frågan till riksdagen för
avgörande. I samband härmed avskaffades också utdelandet av interpellationer
till ledamöterna (KU 1980/81:21).

En fråga skall ha ett bestämt innehåll. Framställandet av
en fråga behöver ej godkännas av vare sig riksdagen eller talmannen. Den
vidarebefordras till det berörda statsrådet och anmäls vid närmast följande
sammanträde med kammaren.

För att främja en övergång från interpellationer till
frågor föreslog grundlagberedningen att också frågan skulle kunna ges en
motivering som i förslaget till RO betecknades som en "kort inledande
förklaring". Ändringsförslaget föranledde ingen erinran under den
fortsatta behandlingen av förslaget till RO.

3.2.2 Besvarande av spörsmål

Någon skyldighet för statsråd att besvara interpellationer
och frågor föreligger ej. Till skillnad mot före 1975 måste dock ett statsråd,
som inte besvarar en interpellation inom fyra veckor, före utgången av denna
tid muntiigen meddela riksdagen varför svar uteblir eller anstår. Ett sådant
meddelande får ej följas av överiäggning. En annan nyhet i 1974 års RO var att interpellationer
och frågor förfaller om de inte har besvarats vid det riksmöte då de väcktes.

Några rekommendationer beträffande tidpunkten för
besvarande av interpellationer finns inte. För frågorna gäller att de skall
besvaras vid en eller två frågestunder varje vecka, om inte särskilda skäl
föranleder annat. Enligt grundlagberedningen bör som särskilt skäl räknas
möjligheten att samtidigt lämna svar på en interpellation och en fråga som har
nära samband med interpellationen. En fråga bör vidare besvaras vid den frågestund
som infaller närmast efter sex dagar från det att frågan lämnades in.

Enligt talmanskonferensens beslut hösten 1978 skall under
en normalvecka interpellationer i första hand besvaras måndagar och fredagar
(med början kl. II resp. 9),
frågor vid frågestunder tisdagar (ev. mer än en timme med böljan kl. 15) och
torsdagar (högst en timme med början kl. 12).

En genomgång som KU gjorde i sitt granskningsbetänkande
1981 (KU 1980/81:25) visade att möjligheten att lämna interpellationer och
frågor obesvarade har utnyttjats i mycket begränsad utsträckning under enkammarriksdagens
tid. Under perioden 1975-1979/80 besvarades samtliga interpellationer. Detta
förhållande skulle enligt KU ses mot bakgrund av fyraveckorsregeln (se ovan).
Utskottet ansåg att denna regel också hade medfört att antalet interpellationer
som besvarats inom en månad var avsevärt störte än före 1975.

Vad beträffar besvarandet av frågor visar olika
undersökningar som KU företog under 1970-talet att andelen frågor som besvaras
inom en vecka sjunkit. Utskottet framhöll med anledning härav i 1977/78 års
granskningsbetänkande angelägenheten av att tidsöverdrag i möjligaste mån
undviks.

Prop. 1984/85:190 25

Inte minst från allmänhetens synpunkt var det enligt
utskottet av stor vikt att en fråga inte har förlorat sin aktualitet när den
besvaras. Dessa synpunkter har understrukits av KU vid ett par senare
tillfällen (KU 1979/80:50 s. 13, KU 1980/81:25 s. 21).

För att få en aktuell bild av tidpunkterna för frågesvaren
har en genomgång gjorts av frågorna under 1983/84 års riksmöte samt under
hösten 1984. Som nyss angavs rekommenderar riksdagsordningen att en fråga
besvaras vid den frågestund som infallit närmast efter sex dagar från det att
frågan lämnades in. I undersökningen har rekommendationen ansetts uppfylld om
en fråga besvarats senast vid denna frågestund eller i samband med interpellationssvar
före nästföljande frågestund. I stället för fidpunkten för inlämnandet har
beräkningarna fått utgå från när frågan anmäldes i kammaren. Dessa tidpunkter
sammanfaller dock för det mesta.

Undersökningen visar att under 1983/84 års riksmöte
besvarades 21 % av frågorna inom den rekommenderade tiden. Andelen var något
högre på hösten (24 %) än på våren (18 %). Fler frågor (30 % på hösten och 20 %
på våren) besvarades vid den frågestund (eller interpellationsdebatt) som
inföll närmast efter den rekommenderade. 9 % av frågorna var ännu obesvarade
efter den Qärde frågestund som följde på den rekommenderade. Höstens siffra (4 %)
var lägre än vårens (12 %). Hösten 1984 besvarades 23 % av frågorna i
"rätt" tid och 21 % en frågestund "för sent". 8 % av
frågorna kvarstod obesvarade efter den fjärde frågestunden efter den "rätta".
Det bör betonas att någon utredning om orsakerna till förseningarna inte har
företagits.

3.2.3 Spörsmålsdebatterna

För interpellationsdebatterna gäller inga särskilda regler
utan endast de allmänna debattreglerna.

Frågedebatterna har under enkammarriksdagens tid varit
begränsade till den som framställt frågan och det svarande statsrådet. Före
1971 var det möjligt för kammaren att besluta att även andra ledamöter fick
delta i frågedebatterna.

Frågarens och statsrådets yttranderätt är vidare begränsad
på visst sätt. Det första anförandet från vaije talare får räcka högst tre
minuter, det andra längst två minuter och varje följande anförande längst en
minut.

De nuvarande reglerna för frågedebatterna infördes genom
riksdagsbeslut hösten 1972 (KU 1972: 33). Under 1971 och våren 1972 gällde att
tiden för varje anförande inskränktes till tre minuter och antalet inlägg från
frågeställaren begränsades till två. Bestämmelserna betingades av farhågor att plenitiden
i enkammartiksdagen kunde bli hårt ansträngd. Enligt KU var den lösning som
valts vid enkammarriksdagens start emellertid inte att betrakta som definitiv.
De nya reglerna, som föreslagits såväl av grundlagberedningen som i en motion
(fp, c, m, vpk) erbjöd enligt utskottet en väl avvägd form att vidga
replikrätten i frågedebatterna utan att förrycka dessa debatters karaktär av
korta replikskiften i begränsade ämnen.

Prop.
1984/85:190 26

Nuvarande regler innebär således ingen begränsning av
antalet inlägg, förutsatt att båda parter är villiga att fortsätta debatten.
Statistiken visar dock att antalet inlägg i frågedebatterna i genomsnitt
stannar vid 4-6. Debatten avslutas vanligen med ett inlägg från frågeställaren.

3.2.4 Beredningen av svaren

För beredningen av svaren på interpellationer och frågor
finns för departementen gemensamma anvisningar endast i fråga om delning.
Enligt dessa anvisningar skall svar på interpellationer och frågor delas i
samma utsträckning som propositioner, lagrådsremisser, förordningar och kommit-tédii-ektiv.
Delningstiden skall normalt vara fem arbetsdagar men är oftast kortare för interpellations-
och frågesvar.

Vad den inomdepartementala beredningen beträffar skall
endast framhållas att behov av att inhämta upplysningar från andra myndigheter
ofta föreligger och att detta behov i allmänhet kan tillgodoses genom underhandsförfrågningar
per telefon.

3.2.5 Utvecklingen under enkammarriksdagen

Av figur 1 framgår att interpellationsfrekvensen minskar
ganska markant mellan åren 1972 och 1973 men sedan stabiliseras på ungefär
1973 års nivå. Antalet frågor (se figur 2) är relativt stabilt fram till \916/n
års riksmöte då det sker en påtaglig uppgång. Denna fortsätter även under de
följande riksmötena i denna valperiod. Under den följande valperioden 1979/80-
1981/82 sker en viss avmattning. Fr. o. m. 1982/83 sker ånyo en kraftig ökning
av frågefrekvensen. Ökningen ser ut att fortsätta. Under hösten 1984 uppgick
antalet frågor till 319, en ökning med 56 frågor (21 %) jämfört med hösten
1983.

Den stagnerande interpellationsfrekvensen och den särskilt
på senaste tid ökande frågefrekvensen innebär sammantaget att det under
enkammarriksdagens tid skett en förskjutning av spörsmålen från interpellationer
till frågor.

Ett annat sätt att studera utvecklingen under enkammarriksdagens
tid är att se efter hur tidsåtgången i kammaren för interpellationer och frågor
har förändrats. Tabell 1 utvisar i stort sett samma tendenser som figurerna 1
och 2. Tidsåtgången för interpellationer tenderar att minska mot 1970-ta-lets
mitt men ökar åter något mot slutet av decenniet. Under 1980-talel har den tid
som kammaren ägnar åt interpellationsdebatter varierat. Debattiden för
frågorna förändras ganska litet under de första åren av 1970-lalet men är
påtagligt högre under slutet av decenniet. Efter en viss nedgång i början av
1980-talet ökar sedan tidsåtgången för frågorna fr.o.m. 1982/83 års riksmöte.
Den tid som sammanlagt ägnas åt interpellations- och fräge-debatter ligger
under större delen av enkammarriksdagens tid på ca 25 % av den sammanlagda
debattiden i kammaren.

Prop. 1984/85:190

Figur I. Antalet interpellationer 1971-1983/84

27

rt? I I 1(7 Mi7 ) fl A ?'>/ 7 6 7f.,- 7
7 7 ?/ 7fi 7fl.'7'J 7 V. Rf t fiff.'fl I H t .'f< / fl.VR t H J. H4

Figur 2. Antalet frågor 1971-1983/84

Anm. I97,S års riksmöte som endast omfattade våren 1975
ingår ej.

Tabell
1. Tidsåtgången (i timmar) för interpellations- och frågedebatter 1971-1983/84

Riksmöte

Inter-

Frå-

Summa

Andel av

Per

Per

Per

pell.

gor

riksdagens totala sam-mantr. lid

inter-pell.

fråga

spörsmål

1971

105

47

152

25%

0,48

0,12

0,25

1972

111

43

154

24%

0,48

0,12

0,26

1973

74

44

118

19%

0,46

0,12

0,22

1974

79

41

120

23%

0,49

0,11

0,22

1975*

31

24

55

15%

0,47

0,11

0,20

1975/76

87

33

120

19%

0,48

0,09

0,21

\916ni

72

90

162

30%

0,49

0,18

0,25

1977/78

83

58

141

22%

0,48

0,11

0,21

1978/79

86

73

159

25%

0,55

0,13

0,22

1979/80

99

67

166

28%

0,52

0,13

0,24

1980/81

77

58

135

23%

0,60

0,14

0,25

1981/82

98

55

153

23%

0,52

0,13

0,25

1982/83

84

72

156

26%

0,61

0,13

0,22

1983/84

77

79

156

25%

0,50

0,13

0,20

Källa:
kammarkansliets statistik

*
1975 års riksmöte omfattade endast våren.

Anledningen
till den nära överensstämmelsen mellan frekvensen och tidsåtgången för interpellationer
och frågor är att den genomsnittliga längden av debatterna förändras högst
obetydligt under enkammarriksdagens tid (tabell 1, högra halvan). Interpellationsdebatterna
varar i genomsnitt omkring en halvtimme eller något längre, frågedebatterna 7-8
minuter.

Grundlagberedningen
konstaterade (SOU 1972: 15, s. 287) att frågeinstituten sedan åren under andra
världskriget kommit att användas alltmera inom riksdagen. En fortsatt
utveckling i denna riktning skulle enligt beredningen inte bara ha ljusa
sidor. Sakbehandlingen av ärendena kunde tänkas bli lidande och intresset i
riksdagen måhända förskjutas från riktgivande ställningstaganden till
detaljfrågor och konkreta fall.

Utan
att ta ställning till huruvida grundlagberedningens farhågor inför en ökad
användning av spörsmålsinstituten slagit in eller ej, kan således konstateras
att en sådan ökning inträtt.

Grundlagberedningen
fann också anledning rikta kritik mot att interpel-lationsformen inte sällan
användes i fall då snarare den enkla frågan hade bort anlitas, och vice versa.
Beredningens förslag var därför inriktade på att interpellationen skulle
markeras som ett instrument att användas i angelägenheter av störte allmänt
intresse och på att främja en övergång till användning av frågeinstitutet.

En
översiktlig genomgång av spörsmålen under riksmötet 1983/84 har gjorts i syfte
att studera karaktärsskillnaden mellan frågor och interpellationer.

Vid
genomgången har endast det av riksdagsledamoten framställda spörsmålet
studerats. Varken statsrådets svar eller den efterföljande de-

Prop. 1984/85:190 29

balten har ingått i det studerade materialet. De kriterier
på sakfrågan som använts för att bedöma vilken spörsmålsform som varit den
lämpligaste framgår av följande uppställning.

Interpellation Fråga

Principiellt ställningstagande Uppfattning i detaljfråga eller
sak-

upplysning

Större omfattning Mindre omfattning

Riksintresse Lokal anknytning

"Evigt" problem Aktuell händelse

Kräver ingående utredning Kräver ingen eller liten utredning

Flera spörsmål uppfyller samtidigt kriterier för båda
formerna. 1 sådana fall har en sammantagen bedömning där frågans omfattning och
aktualitet blivit avgörande fått styra klassificeringen. En sådan bedömning kan
inte helt befrias från godtyckliga inslag. Det är emellertid inte av avgörande
betydelse om ytterligare några spörsmål borde ha tillförts den ena eller andra
gruppen. Det är den tendens som framgår av genomgången som är av intresse och
denna är klar.

Under
riksmötet 1983/84 framställdes 154 interpellationer och 609 frågor, dvs.
sammanlagt 763 spörsmål varav en femtedel interpellationer och fyra femtedelar
frågor. Av interpellationerna hade 77, eller precis hälften, klar interpellationskaraktär.
Den andra hälften hade, mot bakgrund av de uppställda kriterierna, hellre
kunnat ställas som frågor. Av frågorna hade 70 interpellationskaraktär medan
övriga 539 var av övervägande frågekaraktär. Trots att "fel"
spörsmålsform valts i 50 % av interpellationerna mot endast i 11,5 % av
frågorna tar de emellertid i absoluta tal ut varandra.

3.3 Frågor och interpellationer i vissa utländska
parlament

3.3.1 Allmänt om spörsmålsinstituten

Spörsmålsinstitut av något slag finns i de flesta länder
med parlamentariskt styrelseskick. Särskilt i länder som bygger på den
brittiska parlamentariska traditionen utgör spörsmålsinstituten ett av de mest
karakteristiska inslagen i parlamentets kontroll av regeringen. 1 länder med s.
k. maktbalanssystem (makten delad mellan en folkvald president och
parlamentet) saknas i allmänhet spörsmålsinstitut. Så är t. ex. fallet i
Förenta staterna.

De flesta nordvästeuropeiska länder har liksom Sverige mer
än ett spörsmålsinstitut. I flera fall rör det sig om tre eller flera
frågeformer. Den principiellt sett viktigaste skillnaden mellan dessa olika
frågeformer är om de inbegriper någon sanktionsmöjlighet, t. ex. en omröstning.
I de flesta andra länder i Nordvästeuropa finns till skillnad från i Sverige
ett spörsmålsinstitut som tillåter att debatten avslutas med en votering som
gäller regeringens handlande i den fråga som debatterats eller parlamentets förtroende
för regeringen över huvud taget. Denna frågeform kallas i allmän-

Prop.
1984/85:190 30

hel för interpellation. Interpellation i den svenska
formen, dvs. med möjlighet till allmän debatt men ingen förtroendeomröstning
eller annan sanktion, finns endast i Österrike. Trots skillnaden skall dock
det svenska interpellationsinstitutet jämföras med dess namne i vissa andra
länder.

1 den följande framställningen behandlas
spörsmålsinstituten i Danmark, Norge, Storbritannien och Västtyskland.

3.3.2 Frågor

Som så många andra parlamentariska sedvänjor uppstod
frågeinstitutet i Storbritannien. En särskild procedur har funnits sedan 1849,
då svaren började lämnas vid särskilda frågestunder (question time). 1902
infördes möjligheten att begära skriftliga svar. Sedan detta år har det också
varit tillåtet för ministrarna att vid tidsbrist lämna skriftliga svar.

Liksom i Storbritannien finns i Danmark och Västtyskland
möjlighet för frågeställaren att begära skriftligt i stället för muntligt svar
på frågor. 1 Norge besvaras frågor endast muntligt.

Muntliga svar lämnas i Danmark och Norge vid en frågestund
en gång i veckan. 1 Västtyskland lämnas varje vecka muntliga svar under tre
timmar som kan uppdelas på två eller tre frågestunder. I underhuset anordnas
fyra frågestunder i veckan.

Den tid som ministrarna får på sig för att förbereda
svaren är i de danska, norska och västtyska parlamenten ungefär densamma.
Frågor för muntligt besvarande skall inlämnas senast på fredagen före
frågestundsveckan. Frågestunden äger sedan rum på onsdagen i folkelinget och
stortinget och tidigast på onsdagen i förbundsdagen. I det västtyska parlamentet
kan talmannen göra undantag för frågor av "brådskande allmänt intresse"
(dringliche Fragen) som kan lämnas in senast kl. 12.00 dagen före frågestunden.
Denna möjlighet används mycket restriktivt.

Frågor för skriftligt besvarande skall i Danmark erhålla
svar inom sex dagar, i Västtyskland inom en vecka.

I Storbritannien får frågor inlämnas tidigast 14 dagar och
senast ca 48 timmar före frågestunden. Liksom i Västtyskland kan frågor av
brådskande, allmänt intresse ställas med kortare varsel. Dessa är de s. k.
Private Notice Questions som framställs före kl. 12.00 samma dag som frågestunden.
Endast två ä tre sådana frågor framställs i månaden.

1 alla pariamenten tillåts frågeställaren att ställa en
eller två kompletterande frågor. Inget av länderna har dock så generösa regler
för ytterligare inlägg frän frågeställaren som Sverige. 1 Danmark,
Storbritannien och Västtyskland kan också andra än frågaren och statsrådet få
ordet i frågedebatten. Denna möjlighet begagnas i stor utsträckning.

Några effektiva begränsningar i parlamentsledamöternas
ratt att ställa frågor finns inte i Danmark och Norge. 1 Västtyskland kan en
ledamot inte ställa fler än två frågor per vecka för muntligt besvarande. För
skriftligt besvarande gäller en begränsning av fyra frågor i månaden. 1 Storbritanni-

Prop. 1984/85:190 31

en får en ledamot inte ställa mer än ett visst antal
frågor för muntligt besvarande under en period av tio sammanirädesdagar. F. n.
får åtta frågor ställas under en sådan period, dock ej fler än tvä frågor någon
viss dag och inte mer än en fråga till en viss minister.

Trots dessa begränsningsregler är anhopningen av frågor
för muntligt besvarande sä stor i både förbundsdagen och i underhuset att
statsråden inte hinner med att svara muntligt pä alla frågor pä den anslagna
tiden. För att åstadkomma en viss rättvisa har man i båda dessa parlament
infört ett rotationssystem mellan departementen. Detta innebär att
departementen uppförs i viss ordningsföljd. Besvaras under en viss frågestund
frågorna till departement 1-5, börjar man nästa gång med departement 6 etc. I
Storbritannien fär detta system till följd att en viss minister inte behöver
räkna med att besvara frågor mer än vid en frågestund i månaden. Utanför detta
system ligger i båda parlamenten frågorna till förbundskanslern resp. premiärministern.
Dessa (jämte frågor till utrikesministern) behandlas alltid först i
förbundsdagens frågestunder. 1 underhuset besvarar premiärministern frågor
varje tisdag och torsdag under ca 20 minuter.

1 vissa av
länderna finns vidare frågeformer av annat slag än frågestunderna. I det
norska stortinget kan en ledamot framställa ett grunngitt spörsmål till en
medlem av regeringen. Både frågeställare och statsråd har vid debatt om ett
sådant spörsmål längre tid till förfogande än vad som är fallet under
frågestunderna. En partigrupp eller minst 26 medlemmar av förbundsdagen har genom
ett särskilt institut (Kleine Anfrage) möjlighet att kräva att
förbundsregeringen lämnar en skriftlig redogörelse i en fråga. Detta skall ske
inom 14 dagar.

3.3.3 Interpellationer i

Interpellationsinstitui finns i Danmark, Norge och Västtyskland
men inte i Storbritannien, i Västtyskland krävs anslutning från en partigrupp
eller minst 26 ledamöter för att en interpellation (Grosse Anfrage) skall få
väckas.

Som framhölls tidigare har de flesta länder regler som
möjliggör att en interpellationsdebatt avslutas med en omröstning. Så är fallet
i Danmark. I Norge kan förslag framställas under inierpellationsdebatien.
Förslaget kan överiämnas till ett utskott, till regeringen, bli bordlagt för
senare behandling eller behandlas genast. Liknande regler gäller för Grosse Anfrage
i förbundsdagen.

Gemensamt för interpellationsinstitutet i dessa länder är
att det begagnas tämligen sparsamt och endast i frågor av större politisk
betydelse.

3.4 Förslag om reformering av spörsmålsinstituten

Enligt kommitténs uppfattning finns f. n. vissa brister i
spörsmålsinstituten. Den karaktärsskillnad som är tänkt att råda mellan interpellationer

Prop. 1984/85:190 32

och
frågor har alltmer suddats ut. En mycket stor del av interpellationerna — ca
hälften under 1983/84 års riksmöte — behandlar en frågeställning som är så
begränsad att den snarare borde föranlett en fråga. Å andra sidan tas problem
av ganska omfattande slag inte sällan upp i frågor. Under 1983/84 års riksmöte
skedde det i drygt 10 % av fallen.

Ett
annat problem är enligt kommitténs uppfattning den långa tid som ofta förflyter
innan frågedebatten äger rum. Under de senaste åren har endast omkring 1/4 av
frågorna besvarats i "rätt" tid, dvs. senast vid den frågestund som
infaller närmast efter sex dagar från det att frågan lämnades in. Någon
utredning om orsakerna till förseningarna har inte företagits. Det är
emellertid uppenbart att förseningarna beror på flera samverkande faktorer.
Problemet med försenade svar har framhållits av konstitutionsutskottet vid ett
par tillfällen under enkammartiksdagens tid. Utskottet har därvid pekat på
risken för att aktualiteten hos en fråga går förlorad om svaret dröjer alltför
länge. Kommittén vill starkt understryka denna synpunkt.

Ett
tredje problem med spörsmålsinstituten är enligt kommitténs uppfattning att
debatterna tenderar att bli ganska utdragna. Detta gäller i första hand interpellationsdebatterna
men även frågedebatterna på grund av att reglerna för frågedebatterna tillåter,
eller rent av uppmuntrar, ett onödigt stort antal repliker. De generösa
debattreglerna i kombination med den ökade tillströmningen av frågor har
medfört att spörsmålsdebatterna tar i anspråk en stor andel av kammarens
sammanträdestid.

Mot
denna bakgrund anser kommittén att vissa reformer av i första hand frågeinstitutet
är nödvändiga. Det främsta syftet med att förändra frågeinstitutet skulle vara
att ge ledamöterna möjlighet att snabbare än f. n. få svar på frågor i aktuella
ämnen. Om tiden för att förbereda svaren förkortas kan svaren inte bli lika
genomarbetade som f.n. Den nya frågeformen skulle därför lämpa sig bäst för
frågor som redan väckt uppmärksamhet i den allmänna debatten och som är begränsade
till sin omfattning. Frågor av annan karaktär får ställas som interpellationer.
Syftet med reformen bör också vara att öka allmänhetens och massmediernas
intresse för frågestunderna.

I
den nya frågeform som kommittén vill att riksdagen försöksvis prövar under
riksmötet 1985/86 i stället för den nuvarande, lämnas frågorna in senast på
tisdagar kl. 13. Svar lämnas på torsdagseftermiddagen i samma vecka. Med hänsyn
till aktualitetskravet bör frågor som ej besvaras då förfalla. Av denna
anledning skall kammarkansliet kunna upplysa om vilka statsråd som anmält att
de inte kan infinna sig i riksdagen på torsdagseftermiddagen och besvara
frågor.

Frågorna
skall liksom f.n. kunna vara försedda med en kort inledande förklaring. Anser
talmannen att den inlämnade frågan har karaktären av interpellation bör han
råda ledamoten att i stället använda denna spörsmålsform. Talmannens råd bör
grunda sig på omfattningen och aktualitets-

Prop.
1984/85:190 33

graden hos frågeställningen. Frågorna tas in i protokollet
pä samma sätt som nu.

Frågorna
vidarebefordras omgående till vederbörande statsråd. En viss beredskap bör
finnas så att man snabbt kan avgöra om frågan hör hemma inom statsrådets
ansvarsområde eller om den skall överlämnas till något annat statsråd.
Beredningen av frågesvaret sker därefter på sedvanligt sätt. På grund av den
korta tid som står till förfogande kan dock troligen gemensam beredning endast
ske i begränsad utsträckning. 1 viss utsträckning får den nuvarande s. k.
delningen inom regeringskansliet av utkast till frågesvar ersättas av
underhandskontakter under beredningstiden med särskilt berörda delar av
regeringskansliet. Svarande statsråd kan vid behov samråda med sina kollegor i
samband med den allmänna beredningen och lunchen på torsdagen. Det bör betonas
att tiden mellan tisdag eftermiddag och torsdag lunch är den minimitid som står
till förfogande för beredningen av svaren. I många fall kommer frågor att
lämnas in tidigare och därmed utsträcks beredningstiden.

Vid frågestunden skall en lista som återger de frågor som
ställts flnnas tillgänglig bl. a. i kammaren och på åhörarläktaren. Frågorna
ropas upp av talmannen i den ordning som de finns upptagna på listan.
Statsråden lämnar sitt svar under högst tvä minuter och skall då inte behöva ge
någon sammanfattning av frågeställningen. Frågeställaren får sedan lika lång
tid för replik. Frågeställare och statsråd har därefter möjlighet till ytteriigare
två repliker var pä högst en minut. Någon mera replikväxling skall inte vara
tillåten. Vaije fråga skall således få ta högst åtta minuter i taletid.
Kommittén är medveten om att behovet av replikväxling kan variera från fråga
till fråga och att de föreslagna reglerna endast i begränsad utsträckning tar
hänsyn till detta. Det blir därför ett viktigt moment i utvärderingen av
försöket att undersöka hur reglerna slagit ut i detta hänseende.

Enligt
kommitténs uppfattning är det önskvärt att frågestunderna innebär ett snabbt
och direkt meningsutbyte mellan statsrådet och frågeställaren. De praktiska
arrangemangen i plenisalen bör också anpassas härtill. Talarna bör kunna
"duellera" med varandra utan exempelvis uppehåll för växlingar i
talarstolen. Talmannen bör kunna finna en praktisk form för detta som också
innebär att TV: s möjligheter att bevaka frågestunderna förbättras. Beträffande
den närmare utformningen av frågedebatterna kan antecknas att enligt nu
gällande regler (RO 2.15.4) den som yttrar sig i kammaren skall tala från
talarstolen eller sin plats i plenisalen.

Frågestunden
borde i princip inte få ta mer än en timme. Kommittén anser att en lämplig tid
är torsdagseftermiddagen med början kl. 14. Även andra tidpunkter på
torsdagseftermiddagen är möjliga. Pågår då arbets-plenum får detta avbrytas.
Ett problem uppstår om det ställs flera frågor än som kan besvaras under en
timme, dvs. minst 8. 1 sammanhanget kan nämnas att det f. n. ställs i
genomsnitt omkring 20 frågor i veckan. Variationerna är dock stora. I det
system som här föreslås finns dock vissa 3 Riksdagen 1984/85. 1 saml. Nr 190

Prop.
1984/85:190 34

inslag som borde leda till en minskning av frågorna (och
till en ökning av interpellationerna). Blir den nya frågeformen populär är det
förstås risk att denna minskning uteblir.

En lösning på det nämnda problemet skulle vara att det vid
varje frågestund besvaras högst ett visst antal frågor muntligt. Resten av
frågorna skulle erhålla ett skriftligt svar som tas in i protokollet. Denna
lösning kräver en metod för att välja ut vilka frågeställare som skall få
förmånen av muntliga svar med åtföljande möjlighet till replikväxling. Enligt
kommitténs uppfattning är det visserligen möjligt att konstruera en metod som
uppfyller rimliga krav på rättvisa. Men det bästa vore självfallet om man slapp
ifrån detta urvalsproblem. Kommittén har därför stannat för att föreslå att
frågestunden under försöksperioden får fortsätta tills alla frågor har
besvarats muntligt. Skulle det då visa sig att frågestunderna tenderar att dra
ut i flera timmar fär man överväga att införa begränsningar av något slag.

Liksom i nuvarande system bör det finnas möjlighet för
statsråden att låta bli att besvara en fråga. Detta kan komma att inträffa
oftare än f. n. på grund av att en tillräcklig beredning av svaret inte hinns
med under den korta tid som står till förfogande. Frågan har då, som redan
framhållits, förfallit och får ställas på nytt följande vecka om frågeställaren
fortfarande anser den aktuell. Detsamma bör gälla vid förfall för statsrådet
eller frågaren (såvida inte någon annan ledamot i enlighet med RO 6: 2 deltar
i överläggningen i frågarens ställe).

Beträffande interpellationerna föreslår kommittén att
vissa särskilda debattregler får gälla under försöksperioden. För det första
föreslås att interpellanter och svarande statsråd skall få hålla högst två
anföranden medan andra deltagare i en interpellationsdebatt inte skall kunna
erhålla ordet för mer än ett anförande. Därutöver föreligger replikrätt. Liksom
f. n. bör statsråden ha möjlighet till särskilda inlägg. Sådana inlägg från det
svarande statsrådet bör dock inte ge rätt till genmäle. För det andra begränsas
tiden för varje inlägg. Anföranden av interpellant, statsråd och förhandsanmälda
talare får vara högst tio minuter. För ej förhandsanmälda talare gäller liksom f.n.
en begränsning till sex minuter. Även repliktiden skall vara oförändrad liksom
längden av statsrådens särskilda inlägg, dvs. tre resp. tio minuter.

Som framgått ovan föreslår kommittén att frågor skall
besvaras endast en gång i veckan, nämligen på torsdagseftermiddagar. Den tid på
tisdagar som i dag används för frågedebatter blir därmed "ledig" och
skulle kunna tas i anspråk för interpellationsdebatter. På så sätt skulle
behovet att anordna sådana debatter på måndagar minska.

Prop. 1984/85:190 35

4 Ändra debatter i aktuella ämnen

4.1 Nuvarande möjligheter

Förutom i samband med interpellationer och frågor finns i
riksdagen ett par andra möjligheter att anordna debatter i aktuella frågor.

Enligt en bestämmelse (RO 2: 10) som tillkom i samband med
den nya RO kan en debatt anordnas "utan samband med annan handläggning"
(fristående debatt). Avgörandet ligger hos talmannen men denne skall samråda
med partigruppernas representanter i talmanskonferensen. En fristående debatt
får begränsas till att avse ett särskilt ämne eller delas in i avsnitt efter
ämne.

Med stöd av
denna bestämmelse anordnas i oktober och i månadsskiftet januari-februari
allmänpolitiska debatter. 1 dessa debatter försöker man gruppera talarna efter
ämne. Några andra fristående debatter förekommer f. n. inte.

Enligt en annan bestämmelse i RO (3: 6) får regeringen
lämna meddelande till riksdagen genom skrivelse eller också muntiigen genom
statsråd vid sammanträde med kammaren. När formen muntligt meddelande har använts
har avsikten varit att meddelandet skall utgöra utgångspunkten för en debatt. Institutet
användes under andra världskriget för att lämna riksdagen meddelanden i
känsliga utrikespolitiska frågor. Överläggningarna ägde då mm inom stängda
dörrar. Efter 1945 har muntliga meddelanden om utrikespolitiken inlett de
utrikesdebatter som brukar äga rum i mars varje är. Detsamma gäller numera även
handelsdebatterna.

Om man till kategorin aktuella frågor också räknar en i
kammaren nyligen anmäld proposition erbjuder sig en möjlighet att debattera
denna vid det tillfälle dä kammaren beslutar om remiss till utskott.

4.2 Aktualitetsdebatter i vissa utländska parlament

4.2.1 Västtyskland

1 förbundsdagen kan anordnas en aktualitetstimme (Aktuelle
Stunde). Under denna timme gäller debatten ett bestämt tema av allmänt och
aktuellt intresse. En aktualitetstimme äger rum efter beslut av förbundsdagens
motsvarighet till talmanskonferensen. En debatt av detta slag skall också
anordnas om en partigrupp eller minst 26 ledamöter begär det i eller utan
samband med att ett muntligt frågesvar lämnas. Vanligast är att en partigrupp
tar initiativ till en aktualitetstimme. Tidigare var det så gott som
uteslutande oppositionspartier som var initiativtagare. Från senare tid finns
också exempel på att partigmpper pä regeringssidan begärt sådana debatter.

Inläggen under aktualitetstimmen är begränsade till fem
minuter per talare utom för statsråden för vilka speciella regler gäller. Bl.
a. får regeringsmedlemmarna, vars taletid inte inräknas i den timme som står
till

Prop.
1984/85:190 36

ledamöternas förfogande, tala högst en halvtimme
tillsammans. Överskrids denna tid förlängs aktualitetstimmen. Längden av
ministrarnas anföranden kan inte grundlagsenhgt begränsas men brukar röra sig
om 5 ä 10 minuter. Talarordningen bestäms av talmannen. Dock får del parti
(eller motsvarande) som begärt debatten alltid börja.

Sedan förbundsdagsvalet i mars 1983 har antalet
aktualitetstimmar ökat betydligt. Hösten 1984 anordnades sådana debatter flera
gånger i veckan mot en gång varannan vecka tidigare. Enligt reglerna kan inte
fler än en aktualitetstimme anordnas per sessionsdag.

4.2.2 Storbritannien

1 underhuset finns olika möjligheter att diskutera
aktuella frågor. Regeringen har rätt att varje dag underhuset sammanträder
göra uttalanden (statements) i aktuella frågor. Dessa uttalanden kan följas av
debatt. För oppositionens del står 19 dagar av varje session till förfogande
för att kritisera regeringens politik. Även enskilda ledamöter har vissa
begränsade möjligheter att få till stånd debatter i aktuella frågor. Mellan
1/4 och 1/3 av underhusets tid upptas av debatter av nu nämnt slag.

I underhuset förekommer vidare s. k. ajourneringsdebatter (adjourn-ment
debates), vilka kan vara föranledda av en aktuell fråga. Debatten gäller
formellt frågan om ajournering men är i praktiken en diskussion om den fråga
som förorsakat ajourneringsyrkandet.

Fyra olika slags ajourneringsdebatter kan urskiljas:

1.
Regeringen kan
begära en ajourneringsdebatt då den vill få till stånd en allmän debatt i
stället för en debatt som leder fram till ett ställningstagande i en sakfråga.
Dessa debatter kommer alltså att gälla regeringspolitiken i allmänhet och har
karaktären av uppgörelser mellan regering och opposition.

2.
En ajourneringsdebatt
äger rum under en halvtimme vid slutet av vaije sessionsdag. Under denna debatt
tar de enskilda ledamöterna främst upp problem som gäller den egna valkretsen.
Dessa debatter är alltså inte så starkt partiorienterade.

3.
Ajourneringsdebatter
äger rum innan underhusets ledamöter åtskiljs för längre uppehåll. Även dessa
debatter ägnas huvudsakligen åt valkretsfrågor.

4. En ledamot kan föreslå ajournering för att diskutera
en fråga av

"brådskande allmänt intresse" (urgent public importance). Talmannen

kan godta ett sådant förslag men om han motsätter sig förslaget kan en

minoritet på minst 40 ledamöter överrösta honom eller också kan en mino

ritet på mellan 10 och 39 ledamöter påyrka majoritetsbeslut genom omröst

ning. Debatten äger rum senare samma dag eller senast dagen därpå.

Endast mellan en och fyra debatter av detta slag tillåts per session. Tidvis

har åtskilligt fler debatter begärts.

Prop.
1984/85:190 37

4.2.3 Norge

1 stortinget finns en möjlighet att diskutera en aktuell fräga
som påminner om det sist nämnda slaget av ajourneringsdebatt i underhuset.
Denna möjlighet innebär att en ledamot vid mötets slut kan ta upp en fråga
utanför dagordningen. Detta skall ske med talmannens samtycke och i frågor som
av speciella skäl kräver omedelbar behandling och som inte lämpligen kan tas
upp pä annat sätt. En ledamot som vill ta upp en fråga utanför dagordningen
skall underrätta talmannen härom i god tid före mötets slut.

Meningen är att denna bestämmelse bara skall användas vid
högst speciella tillfällen. Så sker också. Debatt vid mötets slut äger endast
rum några få gånger per år.

Talmannen tillåter vanligtvis inte någon längre debatt.
Som regel har bara en representant för varje parti fått ordet för korta inlägg
(förutom statsministern och andra statsråd).

Begärs debatt vid mötets slut äger den vanligtvis rum vid
förmiddagsmötets slut, dvs. kl. 15.

4.2.4 Danmark

Ledamöter av folketinget har ingen möjlighet annat än i
form av interpellation eller fråga att ta upp ett aktuellt spörsmål.
Regeringen kan dock initiera en debatt i en sådan fråga genom att lämna en redeg0relse
for et offentligt anliggende. En redogörelse kan ges muntligt eller skriftligt
men det sker vanligtvis på det senare sättet. Senast på första sessionsdagen
efter det att en redogörelse har avlämnats kan talmannen bestämma att den skall
diskuteras i folketinget. Inom samma tidsfrist kan 17 ledamöter skriftligt
begära debatt i frågan. Debatten skall äga rum senast pä femte sessionsdagen
efter talmannens beslut eller minoritetsgruppens begäran.

För redogörelsedebatten gäller särskilda regler.
Partiernas talesmän kan göra högst tvä inlägg, det första på tio minuter, det
andra på fem. För statsråden är taletiden 20 minuter första gången och därefter
tio minuter varje gång. Andra ledamöter kan endast få ordet en gång för ett
anförande på fem minuter.

Under det senaste decenniet har i genomsnitt ett tiotal redogörelser
lämnats per folketingsår. Tendensen är stigande.

4.3 Förslag om riksdagsdebatter i aktuella frågor

Som framhållits inledningsvis bör ett huvudsyfte med
försöksverksamheten vara att ge riksdagen en mer central ställning i den
politiska debatten. Detta bör bl. a. åstadkommas genom att fler debatter i
aktuella frågor anordnas i riksdagen.

Kommittén vill först peka på att nuvarande regler
möjliggör debatter i aktuella ämnen. Här åsyftas främst bestämmelsen i RO 2:10
om s.k. 4
Riksdagen 1984/85. I saml. Nr 190

Prop.
1984/85:190 38

fristående debatt, dvs. debatt utan samband med
handläggning av proposition, motion, utskottsbetänkande, interpellation eller
fråga. Med stöd av denna bestämmelse anordnas varje vinter och höst de
allmänpolitiska debatterna. Vidare kan regeringen enligt RO 3:6 lämna muntligt
eller skriftligt meddelande till riksdagen. Är meddelandet muntligt, är tanken
att det skall utgöra utgångspunkt för en debatt.

Till kategorin aktuella debatter kan också räknas de
debatter som emellanåt äger rum i samband med att en proposition hänvisas till
ett utskott. Dessa överläggningar kallas för remissdebatter. Även en interpellation
kan ibland leda till en allmän debatt i kammaren om ett aktuellt problem,
särskilt om svaret lämnats snabbt.

Vid frågestunderna kommer, om kommitténs förslag
genomförs, aktuella problem att behandlas. Dessa problem skall emellertid vara
av mera begränsat slag, ofta kanske av lokal betydelse. Det behövs enligt
kommitténs mening också en form för diskussion i riksdagen av aktuella
politiska frågeställningar av nationell och internationell karaktär. Debatter i
riksdagen i sädana frågor bör kunna tjäna som en stimulans för det politiska
arbetet och för diskussionerna bland medborgarna. Från folkslyrelsens synpunkt
är det viktigt att de valda representanternas åsikter kommer fram på ett tidigt
stadium av debatten. Detta bidrar till att ge riksdagen en ställning av
centralt, aktuellt politiskt forum.

Kommittén
vill, för det första, peka på möjligheten att en fristående debatt enligt RO: s
nyssnämnda bestämmelse ägnas åt en viktig och hastigt aktualiserad fråga.
Enligt kommitténs mening är det angeläget att det under försöksperioden
anordnas sådana debatter. Rent praktiskt bör det kunna gå till så att initiativ
till debatten tas av regeringen eller en partigrupp. Efter samråd med
företrädarna för partigrupperna i talmanskonferensen beslutar talmannen i
frågan. Om beslutet är positivt skall debatten äga rum så snart som möjligt.
Det bör betonas att en aktuell debatt skall anordnas endast om det finns en
viktig, aktuell fråga att diskutera och denna fråga inte kommer upp till
behandling i riksdagen på annat sätt under den närmast följande tiden. Liknande
debattmöjligheter utnyttjas i underhuset och stortinget i mycket begränsad
utsträckning och däri ligger värdet av detta instrument.

När det gäller tidpunkten för en aktuell debatt anser
kommittén dels att en sådan debatt bör äga rum på dagtid, dvs. före kl. 18,
dels att man bör undvika att inkräkta på tidigare schemalagda sammanträden,
särskilt för arbetsplenum. Självfallet bör en aktuell debatt inte heller
anordnas på de tider då utskotten eller partigrupperna normalt sammanträder.
Under perioder med låg eller genomsnittlig arbetsbelastning bör det vara
möjligt att hitta en lämplig "lucka" i kammarens arbetsschema.
Svårigheter uppstår däremot mot slutet av hösten och våren, då det kan bli
nödvändigt att ta tid i anspråk för en aktuell debatt som eljest skulle ha
använts för arbetsplenum.

Prop.
1984/85:190 39

Några
särskilda debattregler för de aktuella debatterna är enligt kommitténs
uppfattning i regel inte nödvändiga. Det kan emellertid ibland vara önskvärt
att en viss ram fastställs för debatten. I sådana fall föreslår kommittén att
tiden för huvudanföranden maximeras och kvoteras mellan partierna på det sätt
som anges i avsnitt 5.2.

För
det andra vill kommittén nämna möjligheten att remissdebatter begärs i större
utsträckning än f.n. En nackdel med remissdebatter är enligt kommitténs
uppfattning att de stör planeringen av kammarens reguljära arbete. För att
minska denna nackdel är det en lämplig ordning att partierna kommer överens om
en maximitid för debatten och kvoterar den mellan partierna på samma sätt som
nyss angavs för de fristående aktuella debatterna.

En
tredje möjlighet som kommittén vill ta upp är att regeringen mera regelbundet
och mera omedelbart än f. n. redovisar viktigare regeringsbeslut för
riksdagen. En tänkbar form skulle vara att ca 15 minuter står till regeringens
förfogande varje torsdagseftermiddag som inledning till frågestunden. Under
denna kvart skulle regeringen kunna informera riksdagen muntligt om några
viktiga regeringsbeslut som fattats vid torsdagens regeringssammanträde.

Regeringens
information skulle följas av en kort frågestund på ca 15 minuter, då ledamöter
skulle ha tillfälle att ställa frågor till närvarande statsråd om den information
som lämnats. Några direkta ställningstaganden från ledamöter eller partier
skulle inte ske i detta sammanhang.

Kommittén
anser sig inte behöva ta närmare ställning till proceduren vid denna
informationsstund. Skulle det finnas intresse från regeringens sida att lämna
meddelanden till riksdagen av detta slag under 1985/86 år riksmöte får en
lämplig ordning för detta utformas i samråd mellan riksdagen och regeringen i
böljan av detta riksmöte.

5
Debattreglerna

5,1
Enkammarriksdagens debattregler

Enligt
grundlagberedningen (SOU 1967:26) kunde det efter kammarreformen finnas behov
av att tidsbegränsa vissa debatter. Det främsta medlet att hålla plenitiden
inom rimliga gränser borde dock inte vara debattrestriktioner utan en
effektivare planering av riksdagsarbetet och ett rafionellt utnyttjande av
sammanträdestiden. De begränsningar som kunde bli nödvändiga borde i första
hand bygga på frivilliga överenskommelser mellan partigrupperna i riksdagen.
Som en säkerhetsåtgärd föreslogs dock att riksdagen skulle få rätt att besluta
om tidsbegränsning av anföranden i särskilda fall.

Regeringen
och riksdagen anslöt sig till denna ståndpunkt och under enkammarriksdagens
fyra första år hade sålunda riksdagen möjlighet att

Prop. 1984/85:190 40

genom ett särskilt beslut begränsa tiden för anförande i
en viss debatt. Denna möjlighet utnyttjades dock aldrig. Enligt debattreglerna
i övrigt borde en ledamot som ville delta i en debatt anmäla detta till
kammarkansliet dagen före debatten. Vidare hade en ledamot efter varje
huvudanförande ratt till två genmälen av normalt tre minuters längd.
Statsråden hade däremot rätt att nar som helst oberoende av talarordningen gå
in i debatten.

Frågan om en ytterligare reglering av debatterna
uppmärksammades också i samband med att grundlagsreformen fullföljdes 1973-
1974. Grundlagberedningen anförde i sitt slutbetänkande (SOU 1972: 15) att man
mera målmedvetet än dittills måste inrikta sig på att begränsa lalartiden i kammaren.
Möjligheterna att reglera och begränsa tidsåtgängen för riksdagsdebatterna
borde däri'ör ökas. Beredningens förslag i dcssa delar accepterades i sin
helhet.

De nya reglerna (RO 2: 14) innebär att riksdagen i tilläggsbestämmelse
kan föreskriva begränsning av antalet anföranden som en talare får hålla under
överläggningen i en fråga och av tiden för varje anförande. Därvid får skillnad
göras mellan olika kategorier av talare, såsom statsråd och företrädare för majoritet
eller minoritet i utskott eller för partigrupp, samt mellan talare som har
kommit in med en förhandsanmälan inför en överläggning och talare som har
underlåtit det. Yitranderätlsbegränsningar av detta slag kan också på förslag
av talmannen beslutas i samband med överläggningen i en viss fråga. Oberoende
av debattbegränsningar skall dock alla som vill delta i debatten i en fråga
alltid ha rätt att tala i sex minuter. Rätt till bemötande och genmäle
föreligger också.

Som framhålls i Holmberg-Stjernquists kommentar till RO är
dessa stadganden i huvudsak avsedda att vara den "revolver i
bakfickan", som kan tas fram för den händelse frivilliga överenskommelser
mellan partigrupperna om begränsning av debattiden inte kan nås.

Möjligheten att i tilläggsbestämmelse ge genc Ila
debattbegränsnings-föreskrifter har utnyttjats i två hänseenden. För det första
stadgas att den som underlåtit att anmäla sig dagen före inte får yttra sig
längre tid än sex minuter, om inte talmannen medger annat. Förhandsanmälan är
sedan 1976 i princip obligatorisk. Då bestämdes också att förhandsanmälan skall
uppta den beräknade tiden för anförandet (RO 2.14.1). Fördel andra finns vissa
debattbegränsningar i de fristående debatterna. Anförande från statsråd eller
en särskilt utsedd företrädare för varje partigrupp får ej överstiga 30
minuter. Övriga får tala i högst 15 minuter (RO 2.14.2).

Möjligheten att i samband med överläggningen i viss fråga
besluta om debattbegränsning har hittills inte använts.

När det gäller talarordning, genmälesrätt m. m. är
reglerna i den nya RO i huvudsak desamma som i den gamla. En förändring av viss
betydelse är dock att statsrådens tidigare rätt att när som helst bryta talarordningen
med ett inlägg på obegränsad tid har ersatts av en rätt att bryta talarord-

Prop.
1984/85:190 41

ningen med ett kortare inlägg (högst tio minuter) för att
bemöta en annan talare (RO 2. 15.3).

5.2 Förslag om kortare debatter i riksdagen

I ett föregående avsnitt har kommittén påtalat att fråge-
och interpellationsdebatterna ofta blir ganska långdragna. Denna kritik kan
enligt kommitténs åsikt med lika stort fog riktas mot andra debatter i
riksdagen. Ett särskilt problem utgör de allmänpolitiska debatterna som
sträcker sig över två, ibland tre dagar. Det säger sig självt att intresset
från allmänhetens och massmediernas sida avtar starkt mot slutet av dessa
debatter. Även andra längre debatter torde drabbas av samma
"trötthetsfenomen".

Kommittén har gått igenom debattreglerna i syfte att finna
möjligheter att korta ned debatterna. Syftet har också varit att förbättra
planeringssituationen i riksdagen. Enligt kommitténs uppfattning är det
viktigt att man kan bedöma bättre på förhand när en debatt kommer att vara
avslutad. Härigenom förbättras också möjligheterna att fördela den tillgängliga
debattiden mellan olika ärenden på ett rättvist sätt. Detta är särskilt
aktuellt mot slutet av våren och hösten. En förbättrad planering kan också leda
till att tiden kan fördelas rättvisare mellan mer och mindre attraktiva tider
under plenidagar.

De begränsade reformer av försökskaraktär som kommittén
föreslår är dock ingen lösning på det svåra problem som utgörs av anhopningen
av debatter i viktiga politiska frågor i slutskedet av våren och hösten. Detta
problem som främst är en följd av den ojämna arbetsrytmen i riksdagen, kommer
kommittén att ta upp i sitt fortsatta arbete.

För att åstadkomma de angivna syftena vill kommittén
föreslå att man i försöksverksamheten prövar en modell som sedan länge
tillämpats för störte debatter i det norska stortinget. Modellen skulle
innebära att talmannen före en sådan debatt utarbetar ett förslag om debattens
totala längd (exkl. repliker) och debattidens fördelning mellan partierna.
Detta bör ske i samråd med partiernas företrädare i talmanskonferensen och
efter förslag från det berörda utskottet om debatten avser ett utskottsärende.
Vid fördelningen av debattiden utgår man från partiernas procentuella
representation i riksdagen med ett tillägg för de minsta partierna och ett
avdrag för de största. Statsråden får taletid inom ramen för sitt partis kvot.
Talmannens förslag föreläggs riksdagen som i enlighet med RO 2: 14 utan
föregående överläggning beslutar i frågan.

Hur den totala tid som är tilldelad ett visst parti
fördelas på olika talare bestämmer partigrupperna själva. Kommittén vill dock
förorda att riksdagens beslut om kvotering av en debatt också innefattar vissa
begränsningar av anförandenas längd.

Något förbud kan grundlagsenhgt inte uppställas mot att
talare anmäler sig utanför partikvoten i sådana debatter som gäller avgörande
av ärende

Prop. 1984/85:190 42

(se
RF 4:4). Inte heller i andra debatter bör det vara förbjudet för andra än dem
som ryms inom kvoten att yttra sig. Däremot bör längden av sådana anföranden
genom riksdagsbeslutet begränsas till sex minuter.

För
att få en uppfattning om hur denna kvoteringsmetod skulle förhålla sig till
nuvarande praxis har kommittén beräknat den anmälda talartidens fördelning på
partier vid de allmänpolitiska debatterna vårarna 1981, 1982 och 1984 samt
hösten 1984. Del visar sig att de socialdemokratiska talarna sammanlagt har
anmält sig för mellan 28 och 37 % av den totala tiden vid dessa debatter.
Ledamöter från moderata samlingspartiet svarar för mellan 20 och 25 % och
centerledamöter för mellan 15 och 20 % av tiden. Folkpartiledamöter har anmält
sig för mellan 13 och 17 % och vpk-ledamöter för mellan 8 och 14 % av den
totalt anmälda tiden. Vid en jämförelse av dessa siffror med resp. partis andel
av platserna i riksdagen framgår att de anmälda taletiderna överensstämmer med
kvoteringsmodellens fördelningsprinciper: det största partiet är undertepresenterat,
de minsta partierna överrepresenterade medan de medelstora partiernas andel av
debattiden ungefariigen svarar mot deras andel av mandaten.

För
de debatter i utskottsärenden där kvoteringsmetoden inte tillämpas föreslås
inga förändringar av nuvarande debattregler. Däremot förordar kommittén — som
tidigare framgått - nya debattregler för interpellations-och frågedebatterna.

6
Riksdagens inre arbete 6.1 Jämnare arbetsrytm

Ojämnheten
i arbetsrytmen är sedan gammalt ett av de svåraste problemen i riksdagens
arbetsförhållanden. Under såväl vår som höst är arbetsbelastningen inte så stor
i början men ökar sedan efter hand och kulminerar i slutet. Någon förbättring i
dessa förhållanden har inte inträffat under senare år.

Mera
genomgripande förändringar i riksdagens arbetsrytm under året kan inte prövas
nu. Kommittén kommer emellertid i sitt fortsatta arbete att behandla sådana
frågor som tidpunkterna för avlämnandet av budgetpropositionen, andra
propositioner och de fristående motionerna. I detta sammanhang kommer kommittén
också att undersöka möjligheterna att lägga in fler sammanträdesfria veckor
eller på annat sätt ge ledamöterna ökade möjligheter till kontakter utanför
riksdagshuset.

Kommittén
anser dock att det redan i försöksverksamheten bör vara möjligt att pröva vissa
åtgärder i syfte att utjämna kammarens arbetsbörda. Utgångspunkten för dessa
åtgärder måste då vara att utskottens arbete planeras utifrån kammarens
arbetssituation och inte enbart eller ens huvudsakligen från utskottens egen
arbetssituation. Det är enligt kommitténs åsikt således önskvärt att
utskottsarbetet kommer igång så snabbt och så intensivt som möjligt vid början
av hösten och våren.

Prop. 1984/85:190 43

För att kammarens arbete på hösten skall bli jämnare måste
visst utskottsarbete ske under sommaruppehållet, i varje fall under mellanvals-ären.
Trots uppmaningar från talmanskonferensen sker detta enligt kommitténs
uppfattning f. n. i alltför begränsad omfattning.

Kommittén anser att syftet med utskottsarbetet under
sommaruppehållet skall vara att ett stort antal ärenden, också av
kontroversiell karaktär, skall ligga klara för kammarbehandling vid riksdagens
start i oktober. För att åstadkomma detta krävs sannolikt att utskotten samlas
minst en gång under sommaruppehållet. Kommittén vill förorda att man inom ramen
för försöksverksamheten prövar en ordning under mellanvalsåren 1986 och 1987
som innebär att denna samling äger rum pä en för alla utskott gemensam dag som
bestäms av talmanskonferensen. En lämplig dag skulle kunna vara sista tisdagen
i augusti. Enligt kommitténs uppfattning är det viktigt att alla utskott
sammanträder denna dag så att även partigrupperna och andra partiorgan kan
samlas till överläggning.

Kommittén vill vidare föreslå att propositioner som väcks
under sommaruppehållen 1986 och 1987 fram till 15 augusti delas till
ledamöterna före den dag i augusti då samtliga utskott förutsätts sammanträda.
Därmed bör det vara möjligt att för dessa propositioner förkorta motionstiden,
som börjar löpa först vid riksmötets start i oktober. Dessa propositioner bör
därmed kunna utskottsbehandlas i början av oktober i stället för som nu i
slutet. Förslaget måste föranleda en ändring i RO. som KU får lägga fram
förslag om i samband med att försöksverksamheten under 1986/87 års riksmöte
behandlas.

Om de två åtgärder som föreslagits ovan fungerar på avsett
sätt är det möjligt att fler ärenden kommer fram i oktober än vad som kan
behandlas i kammaren på dagtid (kl. 10- 18) under onsdagarna i denna månad. Det
är emellertid enligt kommitténs uppfattning ingen nackdel. De ärenden som blir
över kan läggas i ett "skafferi" och tas fram i början av november då
det erfarenhetsmässigt inträder en svacka i kammararbetet. Även på våren bör
det vara möjligt att åstadkomma viss utjämning i arbetsrytmen om utskotten
under januari försöker slutbehandla propositionsärenden från hösten utan att
avvakta den allmänna motionstidens utgång.

6.2 Förenklad utskottsbehandling

Utvecklingen av antalet propositioner under
enkammarriksdagen visar ett karaktäristiskt cykliskt mönster (figur 3). Under vaije
valperiod (med undantag för 1971-1973) stiger propositionsfrekvensen kontinueriigt
från det första till det sisia riksmötet under perioden. Skillnaden mellan det
första och det sista riksmötet är under flera valperioder markant. Vidare finns
det en långsiktigt stigande tendens i propositionsavlämnandet. Totala antalet
propositioner som framlagts under varje valperiod låg under enkammartiksdagens
två första valperioder på drygt 500 propositioner medan motsvarande siffra för
perioden 1979/80-1981/82 är över 600.

Prop.
1984/85:190 44

Antalet motioner visar samma cykliska mönster som
propositionerna (figur 4). Under varje valperiod stiger motionsfrekvensen
kontinuerligt frän det första till det sista riksmötet under perioden. Liksom
beträffande propositionerna är skillnaden mellan det första och det sista
riksmötet i en valperiod markant. Även i motionsavlämnandet finns det en
långsiktigt stigande tendens. Totala antalet motioner som lagts fram under
enkammarriksdagens första valperiod låg på drygt 5 700 motioner medan
motsvarande tal för perioden 1979/80-1981/82 är närmare 6 900. Under de två hittills
avverkade riksmötena av innevarande valperiod har motionsfrekvensen överträffat
alla tidigare noteringar för första resp. andra riksmötet under en valperiod.

Det är av särskilt intresse att se hur antalet motioner
som väcks utan samband med propositioner, dvs. under den allmänna motionstiden,
har utvecklats (se figur 4, ifyllda stapeldelen). Det kan då konstateras att
tendenserna är i allt väsentligt desamma som för det totala antalet motioner.
De cykliska variationerna finns där och också de förändringar mellan
valperioderna som nyss redovisades för totalantalet. Under de allmänna
motionstiderna 1983 och 1984 har antalet motioner uppgått till mer än 2 000,
något som inte hänt tidigare, inte ens under det sista riksmötet i en valperiod.
Vid den allmänna motionstiden 1985 avlämnades 2 546 motioner.

Som framhålls i direktiven är den fria motionsrätten ett
karaktäristiskt inslag i riksdagens arbete. Man bör därför undvika att införa
några begränsningar i denna rätt. Enligt kommitténs uppfattning finns det
emellertid anledning att se med viss oro på utvecklingen på motionssidan.
Särskilt i utskottsarbetet är motionsbehandlingen en betungande del, som tar i
anspråk mycket tid och resurser. Det finns därför anledning för ledamöter och
partigrupper att överväga om avslagna motioner behöver upprepas och om flera
motioner av samma innehåll behöver väckas av motionärer inom samma partigrupp.
Ledamöter och partigrupper bör också avstå från att försöka "tänja
ut" följdmotionsinstitutet. En följdmotion som väcks måste alltid kunna
hängas upp på ett förslag i en proposition.

En gmndlig utskottsbehandling av ärendena är ett
utmärkande drag för den svenska riksdagen. Utan att ge avkall på denna princip
bör det enligt kommitténs uppfattning vara möjligt att förenkla behandlingen av
propositioner och motioner i utskotten i vissa hänseenden. Utskotten bör t.
ex. i ökad utsträckning kunna övergå från remisser till muntliga utfrågningar.

Kommittén vill också ifrågasätta om inte bruket att inhämta
yttranden mellan utskotten har blivit alltför vidsträckt. Samråd mellan
utskotten skulle ofta kunna ske mer informellt.

Motionsbehandlingen kan också förenklas på andra sätt. Två
metoder är aktuella och tillämpas i viss utsträckning redan:

1. Paketbetänkanden. Genom att behandla flera
motionsförslag på samma område i ett sammanhang blir mycket av
beredningsarbetet gemen-

Prop. 1984/85:190

Figur 3. Antalet propositioner 1971-1983/84

45

('171 fUJ I'(M )'I74 70/76 76/77 77/78 7H/79 7-). HO flO/« ( «T/'e,> H//fl ( fl t'fl4

Figur 4. Antalet motioner 1971-1983/84

l''7l 1472 147) 1474 7',/76 76'77 77/78 76/7') 7'(/H( » flO/HI P1/fl fl.flj fli/fl4

Ifylld stapel = motioner väckta under allmänna
motionstiden Anm. 1975 års riksmöte som endast omfattade våren 1975 ingår ej.

Prop. 1984/85:190 46

samt. Även argumenteringen i betänkandet kan göras
gemensamt för flera motioner. Paketbetänkandena har enligt kommitténs åsikt
vissa andra fördelar. Från informationssynpunkt kommer betänkandena att utgöra
värdefulla översikter på olika policyområden. I voteringssammanhang är det
också mera praktiskt att rösta om ett knippe av motioner i stället för enstaka
motioner (jfr nedan under 6.3).

2. Minska utredningsarbetet. Arbetet på ett motionspakei
kan inledas med att utskottet utan annat material än själva motionen går igenom
förslagen och ger vissa riktlinjer för utredningsarbetet. Det är dä möjligt att
man kan komma fram till att vissa motioner behöver utredas i mycket begränsad
omfattning eller inte alls. Hit hör t. ex. motioner som upprepas gång på gång
eller som utskottet kan ta ställning till redan på grundval av innehållet i
motionerna.

6.3 Färre omröstningar

Med riksdagsledamotskapet följer ofta uppdrag i olika
statliga kommittéer, styrelser och nämnder. För att riksdagsledamöterna skall
kunna förena sådana uppdrag med det politiska arbetet på det lokala planet
förläggs sammanträdena med dessa organ i stor utsträckning till riksdagshuset
under dagar då arbetsplenum pågår. Även annan verksamhet som har samband med
uppdraget som riksdagsledamot äger rum på dessa tider.

På senare år har det blivit ett utbrett missnöje bland
ledamöterna med att omröstningar under vissa dagar med arbetsplenum kommer
alltför tätt. Därmed blir det svårare för ledamöterna att under sådana dagar
kunna ägna längre, sammanhängande tid åt den typ av verksamhet som nämndes i
det föregående. Kritik har också riktats mot att voteringarna ofta tar lång tid
i anspråk genom att rösträkning som regel har begärts i samband med en
omröstning.

För det första har fr.o.m. våren 1983 ledamöterna i stor
utsträckning avstått från att begära rösträkning. Antalet voteringar med
rösträkningar föll mellan första riksmötet i förta valperioden (1979/80) och
första riksmötet i innevarande valperiod (1982/83) med 76 (8 %). Ännu mer
markant är skillnaden mellan 1980/81 och 1983/84 års riksmöten, nämligen 358
voteringar (26 %).

För det andra prövas efter beslut i talmanskonferensen
sedan våren 1983 en ordning med samlad debatt och samtidiga voteringar i flera
ärenden. Denna ordning innebär att två eller flera betänkanden från ett visst
utskott, som på kammarens föredragningslista är uppförda i en följd, debatteras
i tur och ordning precis som tidigare. Voteringarna följer emellertid inte förtän
samtliga dessa betänkanden är slutdebatterade. Initiativet till denna
förändring kom från konstitutionsutskottets arbetsgrupp för frågor rörande
riksdagens arbetsförhållanden. Arbetsgruppen betonade i sin skrivelse till
talmanskonferensen (se KU 1982/83: 25, bilaga 2) att systemet med samti-

Prop.
1984/85:190 47

diga voteringar inte automatiskt skall tillämpas då flera betänkanden
från samma utskott är upptagna på kammarens föredragningslista. I fall då
intresset från riksdag, regering och allmänhet är stort, att beslutet i ett
ärende fattas så snabbt som möjligt bör beslutet inte vänta tills ett eller
flera andra ärenden är slutdebatterade. I andra fall då intresset av att hålla
ihop debatt och beslut inte är lika stort, bör man enligt arbetsgruppen genom
att sammanföra voteringar eftersträva uppehåll mellan omröstningstillfällena
på minst en timme.

En utvärdering som gjorts inom arbetsgruppen visade att
antalet voteringstillfällen under perioden mars - april och november 1983
minskade med 19 (18 %) resp. 25 (52 %) jämfört med vad som varit fallet om
tidigare tillämpad praxis gällt. Fortfarande var dock ca hälften av uppehållen
mellan voteringstillfällena på mindre än en timme. Men om den tidigare metoden
tillämpats hade bortåt hälften av uppehållen varit på mindre än en halvtimme.

Den tredje metoden som redan tagits upp från en annan
utgångspunkt (se ovan avsnitt 6.2) innebär att utskotten sammanför motioner i
närliggande ämnen i ett och samma betänkande (paketbetänkande) i stället för
att behandla dem i flera betänkanden. Härigenom uppnås i princip samma effekt
som med samtidiga voteringar, nämligen att antalet voteringstillfällen
minskar.

Enligt kommitténs uppfattning är det tillfredsställande
att åtgärder kunnat vidtas som innebär att problemet med ofta återkommande och
långdragna voteringar minskat. Kommittén anser att man under försöksperioden
bör kunna gå vidare på de tre vägar som redan används. Kommittén vill ge ett
särskilt förord för att utskotten i störte utsträckning avger paketbetänkanden.
När det gäller metoden med samtidiga voteringar om flera betänkanden
rekommenderar kommittén att denna också bör kunna användas då betänkandena
kommer från olika utskott. Därigenom ökas möjligheterna till längre
tidsintervall mellan voteringarna.

Det förekommer nu att överläggningen under kvällsplenum
avbryts mot slutet av talarlistan i ett ärende och återupptas följande dag, då
nya talare kan ha anmält sig. Kommittén anser det vara en lämplig ordning att
debatten avslutas pä kvällen och att överläggningen då förklaras avslutad men
att voteringen ägerTum följande dag. Det blir då inte möjligt för nya talare
att anmäla sig vid voteringstillfället.

7 Specialmotivering till lagförslagen

De föreslagna bestämmelserna har utformats på ett sådant
sätt att de med stöd av RO 2 kap. 14 § första stycket föreskriver att vissa
från RO i övrigt avvikande bestämmelser skall tillämpas under 1985/86 års
riksmöte. Genom denna teknik ändras eller upphävs inte några nu gällande
regler.

Prop.
1984/85:190 48

Om
reglerna om försöksverksamheten inte före riksmötets utgång ges förlängd
giltighet, kommer de nuvarande bestämmelserna att bli tillämpliga på nytt fr.
o. m. riksmötet 1986/87.

Bakgrunden
till att bestämmelserna utformats på detta sätt är att den försöksverksamhet
som kommittén föreslår bör utvärderas av den arbetsgrupp inom KU som behandlar
arbetsförhållandena i riksdagen. Om ar-betsgmppen skulle finna att
försöksverksamheten bör fortsätta under följande riksmöten bör det ankomma på
KU att föreslå detta liksom att föreslå de justeringar av bestämmelserna som
erfarenheterna kan ge anledning till. öm gruppen skulle finna att
försöksverksamheten inte bör fortsätta behövs inget riksdagsbeslut för att den
skall upphöra. Det kan dock vara lämpligt att KU i så fall föreslår att
bestämmelserna formellt upphävs.

6.1.3

Vid
1985/86 års riksmöte skall följande tillämpas.

I
samband med att en interpellation besvaras får den ledamot som framställt interpellationen
och det statsråd som besvarar den hålla högst två anföranden. Andra talare får
inte hålla mer än ett anförande. Anföranden av interpellanter och statsråd
samt av ledamöter, som senast dagen före det sammanträde då svaret skall lämnas
har gjort anmälan till kammarkansliet om att de önskar ordet vid
överläggningen, får uppgå till högst tio minuter. Anföranden av andra får inte
överstiga sex minuter.

Genmäle
får inte avges på särskilda inlägg från det svarande statsrådet till bemötande
av andra talare.

Den
enda debattrestriktion som enligt nuvarande bestämmelser begränsar
anförandenas längd och antal i interpellationsdebatter är tilläggsbestämmelse 2.14.1,
enligt vilken en talare som underlåtit förhandsanmälan inte får tala mer än sex
minuter, om inte talmannen finner skäl att medge längre tid. Interpellanten och
det svarande statsrådet betraktas i dessa debatter som självskrivna talare och
de behöver inte förhandsanmäla sig. De behöver inte heller uppge den beräknade
tiden för sina inledande anföranden. Att någon annan talare förhandsanmäler sig
till en interpellationsdebatt är mindre vanligt. Dessa talare anmäler sig i
stället normalt under debattens gång och de får då rätt att tala under sex
minuter. Den som så önskar kan också efter sitt inledande inlägg anmäla sig för
ett nytt sexminutersanförande. Detta leder till att det många gånger är svårt
att i förväg uppskatta hur lång tid en interpellationsdebatt kommer att pågå.

Den
föreslagna bestämmelsen syftar till att göra interpellationsdebatterna kortare
och livligare samt till att underlätta uppskattningen av deras längd. Regeln
att ingen talare skall få hålla mer än två anföranden bör leda till en ökad
koncentration, då debattörerna därigenom tvingas ati redan inledningsvis
klargöra sina synpunkter på hela den aktuella frågan. De föreslagna
tidgränserna torde i flertalet fall inte leda till någon reell inskränkning av
inledningsanförandenas längd. En interpellationsdebatt varar enligt nuvarande
regler i genomsnitt en dryg halvtimme, dvs. kortare

Prop. 1984/85:190 49

tid än som med den föreslagna ordningen skulle stå till
förfogande i en interpellationsdebatt där endast interpellanten och det
svarande statsrådet deltar.

Regeln att
förhandsanmälda talare får tala under tio minuter medan övriga talare endast
disponerar sex minuter föresläs med syftet att dels stimulera till
förhandsanmälningar och därigenom öka förutsebarheten av debattiden, dels
bereda företrädare för partigrupperna möjlighet att under något längre lid än
övriga talare utveckla partiets ståndpunkt i den aktuella frågan. Den tid som
ställs till icke förhandsannmälda talares disposition kan till följd av RO 2
kap. 14 § tredje stycket inte sättas lägre än sex minuter. Kommittén har - i
syfte att ytterligare uppmuntra till förhandsanmälningar - övervägt att
förkorta denna tid till tre minuter, men stannat för att inte i samband med
försöksverksamheten föreslå någon ändring av denna huvudbestämmelse.

Statsråden har enligt 2 kap. 15 § andra stycket RO rätt
att bryta talarordningen med ett kortare inlägg för att bemöta en annan
talare. Ett sådant inlägg får enligt tilläggsbestämmelse 2.15.3 inte överstiga
tio minuter.

Ledamöterna kan med talmannens medgivande oberoende av talarordningen
få ordet för genmäle till en annan talare. Tiden för genmäle får enligt
tilläggsbestämmelse 2.15.1 inte överstiga tre minuter, om inte talmannen av
särskilda skäl medger utsträckning till sex minuter. Varje talare kan avge två genmälen
på samma huvudanförande.

Grundlagberedningen
(SOU 1972: 15 s. 262) antecknade i anslutning till tilläggsbestämmelse 2.15.1
att särskilda inlägg från en minister till bemötande av en annan talare inte
var att anse som ett huvudanförande enligt bestämmelsen. Ett sådant inlägg
skulle därigenom inte ge ledamöterna någon rätt till genmäle. 1 praxis har
bestämmelsen emellertid kommit att tillämpas annorlunda och talmannen medger nu
att repliker riktas även mot statsrådens korta inlägg.

En så vidsträckt replikrätt skulle, trots regeln om en
begränsning av antalet anföranden, leda till att en interpellationsdebatt kan
fortsätta hur länge som helst, förutsatt att det svarande statsrådet fortsätter
att delta i den. Vid interpellationsdebatter bör särskilda inlägg av det
svarande statsrådet därför inte ge rätt till replik. Om något annat statsråd
går in i debatten med utnyttjande av sin rätt att göra kortare inlägg, bör
replikrätt däremot föreligga.

6.2.3

Vid 1985/86 års riksmöte skall följande tillämpas i
stället för tilläggsbestämmelse 6.2.2.

Frågor besvaras vid en frågestund varje torsdag som
riksdagen sammanträder. Vid denna frågestund besvaras frågor som har ingivits
till kammarkansliet senast kl. 13 tisdagen före. En fråga förfaller om den
inte besvaras vid denna frågestund.

När en fråga besvaras får det första anförandet från varje
talare räcka längst två minuter. Anföranden därefter får räcka längst en minut.
Varje talare får ordet högst tre gånger.

Prop. 1984/85:190 50

Besvarandet
av frågor regleras i Ulläggsbestämmelse 6.2.2. Denna måste därför ersättas med
en ny tilläggsbestämmelse som innehåller de regler som skall gälla under försöksperioden.

Frågor
skall enligt den föreslagna ordningen besvaras på torsdagar. Frågor som har
ingivits till kammarkansliet senast kl. 13 en tisdag besvaras vid frågestunden
följande torsdag. I annat fall förfaller frågan. En fråga som lämnas in på tisdag
eftermiddag kommer däremot att bli besvarad först på frågestunden torsdagen i
följande vecka. Vid frågestunderna kommer därför normalt ingen fråga att vara
äldre än nio dagar. Under sammanträdesfria veckor äger emellertid inte någon
frågestund rum. På torsdagen i veckan därpå kommer därför att kunna besvaras
frågor som har framställts tidigast 16 dagar innan.

Genom
att frågor alltid skall besvaras vid den särskilt anordnade frågestunden
kommer det med den föreslagna ordningen inte att vara formellt möjligt att
besvara frågor i samband med en interpellation. Inget hindrar emellertid att
ett statsråd som avser att inom kort besvara en interpellation i ett
angränsande ämne, under hand meddelar den ledamot som har framställt frågan
att han i samband med interpellationssvaret avser att ta upp den frågeställning
som ledamoten aktualiserat och att han därför inte avser alt besvara frågan på
torsdagen. Frågan kommer då alt förfalla men ledamoten får i stället möjlighet
att förhandsanmäla sig till inierpellationsdebatien och den väckta frågan kan
då bli föremål för debatt.

Den
föreslagna ordningen lämnar inte utrymme för en ledamot all t. ex. en måndag
lämna in en fråga för besvarande torsdagen i veckan därefter. En fråga måste
lämnas in efter kl. 13 på tisdagen för att inte förfalla efter torsdagens
frågestund. Genom att frågor inte kan lämnas in mer än nio dagar i förväg, bör
aktualiteten på frågestunderna kunna hållas uppe. Det finns annars risk att
frågorna förlorat sin aktualitet när de besvaras.

Om
ett statsråd har fått flera frågor i samma ämne, bör dessa liksom enligt
nuvarande regler kunna besvaras i ett sammanhang.

Kommittén
har föreslagit alt listor där frågorna återges delas ul lill ledamöterna och på
åhörarläktaren. Därigenom bortfaller behovet av all statsrådet inleder sitt
svar med att referera frågan. För att tillgodose det intresse läsarna av
riksdagstrycket har av alt enkelt få del av frågan, skulle denna med avvikande
typografi kunna återges i protokollet omedelbart före statsrådets svar.

Frågedebalier
enligt nuvarande regler avslutas vanligen med ett inlägg från frågeställaren.
Kommitténs förslag innebär också att den frågande ledamoten får sista ordet i
en debatt där rätten all göra inlägg utnyttjas fullt ul. Även om det i kammaren
är statsrådet som inleder frågedebatten, är det frågaren som i praktiken har
initiativet i den genom sin fråga. För all den av kommittén föreslagna
ordningen skall leda till ett tillfredsställande meningsutbyte, förutsätts
därför att frågeställaren inte utnyttjar sitt sista inlägg lill att ställa
kompletterande frågor som statsrådet pä grund av debatireglerna inte kan
besvara.

Prop.
1984/85:190 51

Reservation och särskilda yttranden

Reservation av Björn Molin (fp) och BertU Fiskesjö (c):

I avsnitt 5.2 Förslag om kortare debatter i riksdagen,
föreslår utredningen att debattiden skall kvoieras mellan partigrupperna. Vi
anser att den i avsnittet angivna metoden är tvivelaktig ur principiell
synpunkt. Den ger också ökade administrativa besvär. Den föreslagna metoden kan
inte heller förmodas bli verkningsfull som instrument att begränsa debattiderna
på grund av möjligheten för talare alt anmäla sig utanför kvoten. Enligt vår
mening bör därför förslaget i denna del inte genomföras.

Särskilt yttrande av Nils Berndtson (vpk):

Kommittén förordar försöksverksamhet med inbyggda
"kontrollstationer". Detta är av betydelse, bl. a. mot bakgrund av
de iveksamheter om förslagens effekter som föreligger.

Enligt min uppfattning får strävan att effektivisera
arbetsformerna och stärka riksdagens ställning som politiskt forum inte gå ut
över ledamöternas rätligheter. Flera av kommitténs förslag innehåller enligt
min mening starka inslag av inskränkningar i ledamöternas rättigheter, liksom
risk för ökad byråkralisering och lolkningslvister. Till viss del förefaller
också de problem som motiverar förslagen vara överdrivna. Jag vill i sammanfattning
ange mina kritiska synpunkter på några avsnitt.

När det gäller spörsmålsinstitutet finns förslag om att
frågor som lämnats in före kl. 13 på tisdagen och ej besvarats på torsdag
samma vecka skall förfalla, samt att talmannen bör kunna råda ledamot att i
stället för fråga framställa interpellation. I samband härmed kan del uppstå grannlaga
avgöranden hur aktualitetskraven skall bedömas.

Till inskränkningarna i taletiderna är jag mycket kritisk.
När det gäller frågedebalierna kan knappast de föreslagna inskränkningarna vara
motiverade av den tidsvinst som uppnäs Detta gäller delvis även interpellationsdebatterna.

Beträffande förslaget om riksdagsdebatter i aktuella
frågor kan befaras tolkningstvister om vad som skall anses vara en viktig,
aktuell fråga som inte kommer till behandling i riksdagen på annat sätt under
den närmast följande tiden.

Förslagen om kortare debatter i riksdagen innebär
betydande inskränkningar i ledamöternas rätligheter och leder till ökad byråkralisering
och tolkningsproblem. Del är knappast möjligt att utifrån partiernas storlek
uppnå en rättvis fördelning av taletider, även om avdrag för större och tillägg
för mindre partier tillämpas. Partiernas behov alt klargöra sina ståndpunkter
kan inte ulan vidare relateras till mandatantalet. Ävenså torde del exempelvis
i regionalpoliiiska debatter bli svårt all i en kvotering täcka in alla
önskemål om deltagande. Kommittén konstaterar att det inte

Prop. 1984/85:190 52

kan
uppställas förbud mot att talare anmäler sig utanför partikvoten, dock med
begränsad lid till sex minuter enligt förslaget.

Vissa
andra av kommitténs förslag har också inslag av inskränkningar och krångel som
inte är motiverade av de fördelar som uppnås i andra avseenden.

Några
av förslagen rörande riksdagsarbelet förutsätter att frågan om partiernas
representation i utskotten löses. Denna fråga bereds dock i annat organ än folkstyrelsekommittén.

Särskilt
yttrande av Bertil Fiskesjö (c):

Den
försöksverksamhet som kommittén föreslår har jag inte velat motsätta mig även
om jag är skeptisk till vissa av inslagen. Del är t. ex. ur aktualiietsaspekien
viktigt all i vissa fall liden mellan inträffad händelse och debatten i
kammaren kan avkortas. Ur andra aspekter kan dock den föreslagna ordningen
innebära försämringar ur såväl debattsynpunkt som saklig synpunkt. De enskilda
ledamöternas möjligheter att få frågor besvarade minskar totalt sett genom de
särskilda restriktioner som införs. Tiden för beredning av frågesvaren i
departementen blir också knapp. Frågeinstitutet ändrar således i vikliga
avseenden karaktär och regelsystemet blir krångligare. På något mera påtagligt
sätt kommer inte arbetsförhållandena i riksdagen att förbättras genom de nu
föreslagna delreformerna. För detta krävs det, som jag framhållit i många sammanhang,
betydligt mera långtgående förändringar.

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1985