Prop. 1984/85:195

Prop.
1984/85:195

Regeringens proposition

1984/85:195

om uppdragsutbildning;

beslutad
den 11 april 1985.

Regeringen
förelägger riksdagen vad som har tagits upp i bifogade utdrag av
regeringsprotokoll för de åtgärder eller ändamål som framgår av föredragandens
hemställan.

På
regeringens vägnar

OLOF
PALME

LENA
HJELM-WALLÉN

Propositionens
huvudsakliga innehåll

I
propositionen föreslås riktlinjer och vissa regler för uppdragsutbildning i
högskolan, den kommunala vuxenutbildningen och gymnasieskolan m.m.
Uppdragsutbildningen förutsätts avse i första hand fortbildning och vidareutbildning
av anställda i företag och myndigheter m. m. samt arbetsmarknadsutbildning.
För företagens del blir det bl. a. fråga om att utnyttja fömyelsefondema.

Uppdragsutbildning,
som är i sak likvärdig med en reguljär utbildning, föreslås kunna formellt
tillgodoräknas den enskilde på samma sätt som den reguljära utbildningen.

Propositionen
innehåller förslag till lag om uppdragsutbildning i anslutning till det
kommunala skolväsendet m. m. samt förslag till följdändringar i
vuxenutbildningslagen (1984:1118). De nya bestämmelserna föreslås träda i
kraft den 1 januari 1986.

I Riksdagen 1984/85. 1 .saml. Nr 195

Prop.
1984/85:195 2

1
Förslag till

Lag
om uppdragsutbildning i anslutning till det kommunala skolväsendet m.m.

Härigenom
föreskrivs följande.

1
? Kommuner och landstingskommuner
som är huvudmän för kommunal vuxenutbildning (komvux), kommunal högskoleutbildning
inom vårdområdet eller gymnasieskola får i anslutning lill sådan verksamhet
bedriva uppdragsutbildning enligl bestämmelserna i denna lag.

2
§ I anslutning till komvux får
bedrivas uppdragsutbildning som i fråga om art och nivå har anknytning till den
verksamhet som får förekomma i huvudmannens komvux.

3
§ 1 anslutning till
gymnasieskolan får bedrivas uppdragsutbildning som i fråga om art och nivå har ank:iytning
till verksamheten i huvudmannens gymnasieskola, dock inte uppdragsutbildning
som motsvarar någon linje.

4
§ 1 anslutning till kommunal
högskoleutbildning inom vårdområdet får bedrivas uppdragsutbildning som i fråga
om art och nivå har anknytning till huvudmannens högskoleutbildning inom delta
område, dock inte uppdragsutbildning som motsvarar någon allmän
utbildningslinje.

5
§ Deltagare i
uppdragsutbildning som motsvarar kurser i komvux, påbyggnadsulbildningar eller
andra specialkurser i gymnasieskolan eller påbyggnadslinjer, lokala
utbildningslinjer eller enstaka kurser i kommunal högskoleutbildning inom
vårdområdet får ges betyg eller annat kompetensbevis enligt bestämmelserna för
sådan utbildning under de förutsättningar som anges i föreskrifter som meddelas
av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

Även
i andra frågor som rör förhållandet lill komvux, gymnasieskola eller
högskoleutbildning meddelas föreskrifter av regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer.

6 §
Kommuner och landstingskommuner som är huvudmän för statsun

derstödda folkhögskolor får bedriva uppdragsutbildning vid sidan av den

statsunderstödda verksamheten vid skolorna.

Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1986.

Prop.
1984/85:195

2
Förslag till

Lag
om ändring i vuxenutbildningslagen (1984:1118)

Härigenom
föreskrivs alt 7 kap. 1, 3 och 5 §§ vuxenuibildningslagen (1984: 1118) skall ha
nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen
lydelse 1 kap.

Kommuner
och landstingskommuner får inom komvux bedriva även uppdragsutbildning enligt
föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer.

Om
uppdragsutbildning i anslutning till komvux finns bestämmelser i lagen
(1985:000) om uppdragsutbildning i anslutning till det kommunala skolväsendet m.
m.

Regeringen
eller den myndighet som regeringen bestämmer får beträffande stålens skolor
för vuxna meddela föreskrifter om uppdrags-utbddning av samma slag som beträjjände
komvux.

Regeringen
eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela föreskrifter om
uppdragsutbildning som har samband med verksamhet som enligt denna lag bedrivs
vid statens skolor för vuxna.

1 sådana
föreskrifter som avses i /-4 §S får göras undantag från bestämmelser i denna
lag.

1 sådana
föreskrifter som avses i 2-4 S§ fär göras undanlag från bestämmelser i denna
lag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1986.

■ 1 Riksdagen /984,85. / saml. Sr 195

Prop.
1984/85:195 4

Utdrag

UTBILDNINGSDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1985-04-11

Närvarande: statsministern Palme, ordförande, och
statsråden I. Carisson, Sigurdsen, Gustafsson, Leijon, Hjelm-Wallén, Peterson,
Andersson, Boström, Bodström, Göransson, Dahl, R. Carisson, Thunborg, Wickbom

Föredragande: statsrådet Hjelm-Wallén Proposition om
uppdragsutbildning

Inledning

Under senare år har del offentliga utbildningsväsendet i
ökande utsträckning anlitats för utbildning som beställs och bekostas av
externa finansiärer. Nyligen har också beslut fattats som innebär att
uppdragsutbildningens betydelse ökar. Jag syftar dels på beslutet om ny organisation
för den särskilt anordnade arbetsmarknadsutbildningen (prop. 1984/85:59, AU 9, rskr
101), dels på beslutet om förnyelsefonder (prop. 1984/85:86, FiU 9, rskr 108).
I den sistnämnda propositionen anmälde chefen för finansdepartementet alt jag
avsäg alt återkomma till frågor som rör principer för uppdragsverksamhet när
statliga och kommunala utbildningsan-ordnare utnyttjas för utbildning som
finansieras genom fonderna.

Den ökade uppdragsutbildningen aktualiserar vissa problem
av bäde principiell och praktisk natur. Inför ett mer omfattande utnyttjande av
statlig och kommunal utbildningsorganisation för uppdragsutbildning är det
enligt min mening nödvändigt att statsmakterna samlat lar ställning till vilka
möjligheter och vilka begränsningar som bör finnas i sammanhanget. Mitt syfte
med redovisningen i det följande är all ange de principiella utgångspunkterna
för uppdragsutbildning inom del offentliga utbildningsväsendet och att
klargöra vilka regler och förutsättningar i övrigt som bör gälla för denna
verksamhet. I del sammanhanget kommer jag också in på frågan om vilka
konsekvenser för den reguljära utbildningen som en mer omfattande
uppdragsverksamhet kan få.

Jag tar först upp vissa övergripande frågor (avsnitt 1)
och gör sedan en genomgång av de olika utbildningsformer som berörs, nämligen
dels statlig högskoleutbildning (avsnitt 2), dels utbildning med kommunal
huvudman - gymnasieskolan, den kommunala vuxenutbildningen (komvux) och den
kommunala högskoleutbildningen (avsnitt 3), dels slutligen statens skolor för
vuxna samt statsunderstödd folkbildning - folkhögskolor och studieförbund
(avsnitt 4).

Prop.
1984/85:195 5

Föredragandens överväganden

Sammanfattning

Beslutet om ändrad organisation av
arbetsmarknadsutbildningen kräver en ökad beredskap för att anordna
uppdragsutbildning inom den samhälleliga eller statsunderstödda
utbildningsorganisationen. Beslutet om förnyelsefonder kan väntas leda till en
kraftigt ökad volym yrkesinriktad fortbildning de närmaste åren, bl. a. i form
av uppdragsutbildning i del offentliga utbildningsväsendets regi.

Det är viktigt all se den företagsfinansierade, liksom den
arbetsmarknadspolitiskt motiverade, utbildningen som en del av de samlade
utbildningsinsatserna. Bl. a. kan de totala resurserna utnyttjas bättre genom
att det ordinarie utbildningsväsendet avlastas kostnaderna för utbildning som
ligger i gränszonen mot personalutbildning. Det är samtidigt av resurs- och
kvalitetsskäl angelägel all så långt möjligt använda den organisation som finns
i det offentliga utbildningsväsendet.

En grundläggande princip bör vara att det offentliga
utbildningsväsendet skall svara för grundläggande utbildning och mera allmän
påbyggnadsutbildning men inte för företagsintern utbildning eller annan direkt
personalutbildning.

Det är finansieringen och del särskilda sättet att utse
dellagarna som kännetecknar uppdragsutbildning. Uppdragsutbildning, som i sak
motsvarar utbildning inom en reguljär utbildningsform, bör kunna formellt
tillgodoräknas den enskilde som likvärdig med reguljär utbildning.

Uppdragsutbildning är alltid all se som ell tillägg till
den ordinarie verksamheten och möjligheterna att ge avsedd reguljär utbildning
får inte påverkas negativt. Det bör åligga varje utbildningsanordnare att
bedöma om och hur en tänkt uppdragsutbildning låter sig förenas med den
reguljära verksamheten.

Beställare av uppdragsutbildning förutsätts vara företag
och organisationer, statliga myndigheter saml kommuner och landstingskommuner.
Syftet är inte att andra enskilda organ eller enskilda personer skall kunna
köpa utbildning.

Uppdragsutbildning, som inte är arbetsmarknadsutbildning, förulsälls
avse fortbildning, vidareutbildning eller annan utbildning som syftar lill att
höja kompetensen hos anställda. Linjer i gymnasieskolan och allmänna
utbildningslinjer i högskolan bör inte förekomma som uppdragsutbildning.

Principen bör vara all en beställare skall betala samtliga
kostnader för utbildningen.

Uppdragsutbildning bör få anordnas vid de statliga
högskoleenheterna. Riksdagens beslut med anledning av prop. 1984/85:57 (UbU 9, rskr
115) innebär att bl. a. externt finansierad utbildning skall kunna ingå i
underlaget för lärartjänster vid högskoleenheter.

Prop. 1984/85:195 6

Uppdragsutbildning
blir även aktuell i kommunal och landstingskommunal regi. Riksdagen har hösten
1984 beslutat om vissa möjligheter till uppdragsutbildning i komvux. Allmänt
framstår komvux genom sin vuxenanpassning som mer ändamålsenlig för
uppdragsutbildning än gymnasieskolan. Det kan dock vara praktiskt att även
gymnasieskolan har möjlighet alt anordna uppdragsutbildning avseende
påbyggnadsutbildningar och andra specialkurser.

Enligl
gällande regler för komvux skall skolöverstyrelsen fastställa kursplaner och
timplaner för kurser av alla slag. För alt en anpassning till lokala eller
regionala förhållanden skall underlättas bör länsskolnämnder-na ges rätt all
för användning försöksvis godkänna kursplaner m.m. för särskilda yrkesinriktade
kurser i komvux.

Lärare
på statligt reglerade lärartjänster i komvux eller i gymnasieskolan bör endast
under vissa förutsättningar få utnyttjas för uppdragsutbildning. Uppdragsutbildningen
får inte påverka den statligt reglerade lärar- eller skolledarorganisalionen.
För alt säkerställa en riklig kostnadsfördelning krävs vissa särskilda regler i
fråga om statsbidrag m. m.

Såvitt
gäller kommunal högskoleutbildning bör uppdragsutbildning kunna förekomma inom
vårdområdet.

För
uppdragsutbildning med kommuner och landstingskommuner som huvudmän behövs
särskild reglering genom lag.

Vid
statens skolor för vuxna bör uppdragsutbildning kunna ordnas.

Huvudmannen
för en statsunderstödd folkhögskola är oförhindrad att vid sidan av den
statsunderstödda verksamheten anordna uppdragsutbildning. Denna grundar inte
rätt lill statsbidrag.

Uppdragsutbildning
förekommer i inte obetydlig utsträckning i studieförbundens regi och äger då
rum vid sidan av den statsbidragsberättigade studiecirkelverksamheten. En
ökning av denna uppdragsutbildning kommer troligen framför allt att ske inom
de studieförbund som genom sina medlemsorganisationer har anknytning till
arbetslivet och avse utbildning som är mer eller mindre klart inriktad på
yrkeslivet.

De
nya reglerna bör gälla fr. o. m. den 1 januari 1986.

1
Allmänt om uppdragsutbildning

1.1
Betydelsen av utbildningssamverkan m. m.

Betydande
insatser har på senare tid gjorts för att inom olika utbildningsformer möta de
utbildningsbehov som följer av de snabba förändringarna i arbetslivet.

Högskolereformen,
som började genomföras budgetåret 1977/78, syftade bl. a. lill att möjliggöra
en bättre planering av den högre utbildningen med avseende på arbetslivets
behov. Den innebar också en omfattande decentralisering av beslutsbefogenheter,
som har gjort del möjligt för de

Prop.
1984/85:195 7

lokala myndigheterna att inom ramen för de mål och
riktlinjer m. m. som fastställs nationellt själva la ansvar för utbildningens
innehåll och kvalitet. Detta gäller både för mera grundläggande utbildning och
för fortbildning och vidareutbildning. Vid i första hand de statliga
högskoleenheterna har de senaste åren en väsentlig utveckling ägt rum bl. a.
när det gäller lokala utbildningslinjer och enstaka kurser utformade med
utgångspunkt i behov inom samhälls- och näringsliv och ofta med regional
anknytning. Också utbildning på uppdragsbasis har utvecklats i ökande
omfattning.

För gymnasieskolans del har ett omfattande lokall
utvecklingsarbete inletts med anledning av fjolårets beslut om gymnasieskola i
utveckling (prop. 1983/84:116, UbU 29, rskr 412). En särskild arbetsgrupp inom
utbildningsdepartementet arbetar med alt dra upp riktlinjer för förnyelse av
den gymnasiala yrkesutbildningen. En väsentlig del i detta arbete är alt pröva
frågan om ansvarsfördelning och former för ökad samverkan mellan gymnasieskola
och-arbetsliv. Jag vill också peka på att utveckling av regionalt
arbetsmarknadsanknutna påbyggnadsulbildningar m. m. i gymnasieskolan de
senaste åren har getts hög prioritet. Denna utveckling har inneburit ett
avsevärt ökat samarbete lokall och regionalt mellan ulbild-ningsmyndigheterna
och näringslivet och har underlätlat förnyelsen av utbildningsutbudet i takt
med arbetslivets förändring.

När det gäller komvux ligger rätten all besluta om vilken
utbildning som skall anordnas sedan böljan av 1970-lalel på lokal nivå.
Regelsystemet är uppbyggt utifrån förutsättningen att del skall medge en stor
flexibilitet och all anpassning lill lokala behov och förhållanden inom
arbetslivet skall vara möjlig. Nyligen har reformer genomförts som bl. a. innefattat
förenklingar av regelsystemet. Genom den i fjol antagna vuxenutbildningslagen
har en möjlighet öppnats för uppdragsutbildning inom komvux (prop. 1984/85:37, UbU
8, rskr 97).

Beslutet om ändrad organisation av
arbetsmarknadsutbildningen innebär bl. a. att den särskilt anordnade
arbetsmarknadsutbildningen kommer all få en fristående organisation, som skall
finansieras på uppdragsbas. Arbetsmarknadsmyndigheterna skall köpa utbildning
av denna nya AMU-organisation eller av andra utbildningsanordnare beroende på
var man kan få den utbildning som är lämpligast från kvalitativa och ekonomiska
utgångspunkter. Detta innebär alt också andra utbildningsanordnare än AMU-organisationen
skall kunna anlitas för arbetsmarknadsutbildning. I många fall kommer del all
vara naturligt all här utnyttja del reguljära utbildningsväsendet. När del
gäller sådan allmänleoretisk utbildning som erfordras för en yrkesutbildning
bör strävan vara all nå en så långt gående samordning med komvux som möjligt
(jfr prop. 1984/85:59 s. 11).

Beslutet om förnyelsefonder innebär att av ell företags
vinst för år 1985 skall 10 procent avsättas lill en förnyelsefond, om vinslen
överstiger 500000 kr. Dessa fonder skall - efter godkännande av berörda
fackliga organisationer - utnyttjas för aU under en femårsperiod bekosta utbild-t2
Riksdagen 1984/85. 1 saml. Nr 195

Prop.
1984/85:195 8

ning för de anställda vid resp. företag samt forskning och
uivecklingsarbe-te. Den utbildning, som blir aktuell, kan aga rum inom förelaget
eller externt, t.ex, hos studieförbund eller genom anlitande av resurser som
finns hos AMU- centra eller hos det reguljära utbildningsväsendet (prop.
1984/85:86 s. 15).

Mycket stora belopp kan således fr. o, m, den 1 januari
1986 och niigra iir framåt komma att användas lör bl. a. utbildning - utöver
vad som redan tas i anspråk för detta ändamål dels inom stat och kommun, dels
av företag m.n. Företagens och de anställdas intresse för att i detla
sammanhang utnyttja olika former av utbildning, som ordnas av samhället eller
med statligt stöd, blir givetvis beroende av i vilken utsträckning utbildning
kan erbjudas som lill innehåll och utformning motsvarar företagens och de
anställdas behov. Jag vill i detla sammanhang erinra om alt chefen för
finansdepartementet i propositionen om förnyelsefonderna (s 15) anförde dels
att det med tanke bl. a. på fondernas anknytning lill avtalsförhandlingarna är
angeläget att särskild hänsyn tas till grupper av anställda som hittills fått
liten del av utbildningsresurserna, dels att det för nyrekryterad arbetskraft
normalt föreligger ett utbildningsbehov liksom för kvinnor som ofta innehar
befattningar som riskerar att bortrationaliseras vid införandet av ny teknik i
företagen.

Som ell viktigt led i utvecklingen vill jag också betrakta
den uppdragsutbildning som i ökad utsträckning förekommer hos studieförbund
och folkhögskolor. Vissa studieförbund anordnar utbildning i ny teknik,
särskild dalautbildning för kvinnor etc. på uppdrag av arbetsmarknadsmyndigheter.

Den utveckling jag har redogjort för är enligt min mening
positiv. Den bör efter hand leda lill allt bättre möjligheter all tillgodose de
olika utbildningsbehov som fortlöpande aktualiseras. När det gäller
fortbildning och vidareutbildning är behoven ofta av ett förhållandevis
speciellt slag och målgrupperna myckel varierande. Det är inte heller alltid
enkelt att avgöra hur del offentliga utbildningsväsendets resurser skall
fördelas mellan grundläggande utbildning och fort- och vidareutbildning. Främst
genom tillkomsten av förnyelsefonderna öppnas nu möjligheter för en expansion
av den företagsinriklade fort- och vidareutbildningen utan att detta inkräktar
på utrymmet för vuxenutbildningsinsatser med annan inriktning.

All förelagens m.fl. utbildningsbehov tillgodoses i form
av uppdragsutbildning hos det offentliga utbildningsväsendet ger bättre
förutsättningar att undvika en splittring av resurserna, något som i dag är
särskilt angeläget inom sådana områden av betydelse för den tekniska och
industriella utvecklingen där tillgången på kvalificerade lärare m. m. ofta är
knapp. Det blir i många fall även naturiigt alt utnyttja befintliga kursplaner m.
m. Den allmänna kompetensuppbyggnad som personalutbildningsinsaiserna förutsätter
blir också - rätt utnyttjad - en tillgäng för det offentliga utbildningsväsendet.
Från flera synpunkter är det sålunda en fördel att också för

Prop. 1984/85:195 9

förelagens
m.fl. personalutbildningsbehov utnyttja den organisation, de resurser och den
kompelens som finns i del offentliga utbildningsväsendet. Samtidigt är det -
och det återkommer jag lill i det följande - självklart att uppdragsutbildningen
aldrig skall kunna få sådan omfattning och sådan karaktär all de olika
offentliga ulbildningsformernas syften och primära uppgifter på något sätt
äventyras.

Vad
som nu bör eftersträvas är att genom enskild finansiering möjliggöra en ökning
av insatserna inom olika angelägna områden. Därigenom kan de totala resurserna
också utnyttjas bättre. Genom att t. ex. förnyelsefonderna utnyttjas för personalulbildningsinsalser
kan del offentliga utbildningsväsendet inom vissa områden avlastas kostnaderna
för utbildning som ligger i gränszonen mol personalutbildning och få ökat
utrymme för bl. a. utbildning av bredare och mera grundläggande karaktär.

1
samband med förslag om uppdragsutbildning inom komvux uttalade jag i prop.
1983/84:169 (s. 57 fO, au vad som där kallas företagsinlem utbildning - dvs.
utbildning för personal i ett förelag eller motsvarande i företagels intresse
— inte bör få bekostas med statliga medel. Som jag har redovisat i den senaste
budgetpropositionen (prop. 1984/85:100 bil. 10 s. ]95f) har skolöverstyrelsen
(SÖ) för gymnasieskolans del tagit upp frågan om del berättigade i all
statsbidrag lämnas lill kurser som har till uppgift att fylla
personalutbildningsbehov. Som jag anförde i budgetpropositionen inrymmer
frågan flera aspekter som bör belysas i ett sammanhang. Hithörande spörsmål
behöver enligt min mening övervägas närmare. Därför är jag inte nu beredd alt
föreslå lösningar för vare sig gymnasieskolan eller komvux. Jag vill bl. a.
avvakta resultatet av den översyn av den gymnasiala yrkesutbildningen som nu
pågår inom regeringskansliet. Jag ämnar emellertid inom kort återkomma till
regeringen med förslag om ell uppdrag till SÖ att inventera existerande kurser
i gymnasieskolan och komvux som underlag för ett eventuellt beslut om att
avföra vissa kurser från reguljär verksamhet.

1.2
Olika typer av uppdragsutbildning

Med
uppdragsutbildning avser jag fall där en utbildningsanordnare mot särskild ersättning
från en uppdragsgivare för dennes räkning anordnar viss utbildning för en
särskild grupp studerande som uppdragsgivaren utser. Enligl mitt synsätt är del
denna finansieringsform, i förening med att dellagarna utses på sätl
finansiären bestämmer, som karakteriserar en uppdragsutbildning. Jag vill här
påpeka alt det således inte är fråga om uppdragsutbildning när t. ex. elever
som ett led i arbetsmarknadsutbildning antas på samma sätl som nu liU en
reguljär utbildning enligt de regler och inom de timramar etc. som gäller för
utbildningen.

Uppdragsutbildning
bedrivs i dag inom olika ulbildningsformer på ell sätt som ibland gör den svår
all avgränsa mot den reguljära verksamheten.

Prop.
1984/85:195 10

Det är enligt min mening av bl. a. finansieringsskäl nödvandigi
alt skapa klarare gränser.

En uppdragsutbildnings innehåll och uppläggning är något
som mäsie överenskommas mellan besliillaren och utbildningsanordnaren i varje
särskilt fall. Del kan vara fråga om köp och försäljning av en utbildning som
finns i del befintliga utbildningsutbudet. Det kan också vara fräga om att
anordna uppdragsutbildning som inte direkt motsvaras av niigon befintlig
utbildning men i sak är jämbördig med sådan utbildning. Det kan slutligen vara
fråga om uppdragsutbildning som i fråga om art och nivå anknyter till men ändå
i större eller mindre utsträckning ligger vid sidan av den normala
verksamheten.

Alla dessa former av uppdragsutbildning, med varierande
grad av anknytning till den reguljära verksamheten, bör kunna förekomma.
Enligt min mening är del enklast om de studerande i uppdragsutbildning inte
formellt betraktas som studerande i respektive utbildningsform och att
uppdragsutbildningen inte automatiskt omfattas av några bestämmelser som gäller
för den reguljära utbildningen. En sådan ordning, som avviker från del synsätt
som jag redovisade i propositionen om vuxenutbildningslagen (prop. 1984/85:37 s.
390"), gerföruisätlningar för att efter diskussioner mellan uppdragsgivare
och uppdragstagare avgöra vad som skall gälla i varje enskilt fall. Det
förhållandet alt uppdragsutbildning i sak kan vara identisk eller likvärdig med
en reguljär utbildning gör det samtidigt nödvändigt alt lösa frågan hur en
sådan uppdragsutbildning skall betraktas i kompetenssammanhang.

Är en utbildning i sak t. ex. komvux eller högskola, bör
den enligl min uppfattning kunna tillgodoräknas den enskilde som komvux eller
högskoleutbildning. Detta bör gälla inte bara när del är fråga om en utbildning
som hämtats inom det reguljära utbudet utan också i övrigt om vissa grundläggande
krav är uppfyllda, nämligen att utbildningen har en uppläggning och ell
innehåll som fastställts enligl för respektive utbildningsform gällande regler
och att del av lärare och elever krävs samma behörighet som för motsvarande
reguljär utbildning. Frågan huruvida dessa krav skall anses uppfyllda får
prövas av utbildningsanordnaren från fall till fall. Jag vill stryka under all
det är angeläget att sådana frågor alttid prövas i lid så att utbildningens
status från början står klar för de presumtiva deltagarna.

Delvis skilda förutsättningar måste gälla för utbildning i
statlig resp. kommunal regi. För den helt statligt reglerade och finansierade
utbildningen i högskolan kan staten självständigt la ställning lill vad som
skall gälla för utbildningsmyndighelernas medverkan i uppdragsutbildning. När
det gäller gymnasieskola, kommunal vuxenutbildning och kommunal högskoleutbildning
är bilden betydligt mer komplicerad genom att ansvaret är delat mellan staten
och kommunerna. Statsbidrag utgår i första hand till lärarlöner medan
kommunerna själva svarar för övriga kostnader. När

Prop.
1984/85:195 11

uppdragsutbildning anordnas med en på så vis samfinansicrad
organisatiim som bas berörs bäde statens och kommunernas intressen.

När del gäller förhållandet mellan staten och icke-sialliga
tilbiklningsan-ordnare måste en grundläggande princip vara att området för del statliga
ansvaret inte får påverkas av att utbildningsanordnaren tar på sig uppdragsutbildning.
Den reguljära utbildningsorganisationen mäste i samma utsträckning som hittills
dimensioneras utifrån den ambitionsnivå regering och riksdag har fastställt i
form av t. ex. planeringsramar eller timunderiag. Statens ansvar bör således
inte utsträckas utanför de områden inom vilka staten i dag har ett ansvar genom
statliga regleringar. Detla innebär t. ex. att för uppdragsutbildning i kommunal
regi måste kommunerna själva la det fulla ansvaret för både personal och
resurser i övrigt.

1.3 Förhållandet mellan offentligt utbildningsväsende och
uppdragsutbildning m.m.

Det går givetvis inte att dra någon klar gräns mellan å
ena sidan det offentliga utbildningsväsendets ansvarsområde och å andra sidan
del ansvar för utbildning av anställda som åvilar företag, myndigheter m.fl.
Allmänt kan man säga att det offentliga utbildningsviisendct i första hand
svarar för grundläggande utbildning - både med och utan yrkesinriktning - och
för fortbildning och vidareutbildning av mer allmän karaktär, medan förelag,
myndigheter m.fl. i första hand svarar för vidareutbildning som har karaktär av
befattningsutbildning. En viktig principiell skillnad är att utbildningen inom
det offentliga utbildningsväsendet bygger på att det är individer som själva
söker sig till utbildningen för att tillgodose sina enskilda utbildningsbehov
- även om dessa naturligtvis ofta har anknytning lill vederbörandes
yrkesverksamhet - medan den av företagen m. fl. ordnade utbildningen tar sin
utgångspunkt i behovet att utbilda grupper av .inställda, vare sig del är
fråga om en mer direkt befattningsinriktad eller en mer allmänt kompetenshöjande
utbildning.

Mot bakgrund av vad jag har anfört anser jag det vara
naturligt att utgå från att uppdragsutbildning i princip inte skall förekomma
beträffande utbildningar som har en uttalad ungdomsinriktning eller avser
längre utbildning av allmän eller grundläggande karaktär. I enlighet härmed
bör utbildning som motsvarar linjer i gymnasieskolan och allmänna linjer i
högskolan inte kunna erbjudas som uppdragsutbildning.

Det är. som jag berört i det föregående, väsentligt all
uppdragsutbildningen alllid ses som en verksamhet utöver den reguljära och att
konsekvenserna för den senare alltid beaktas. Man får räkna med alt utbildnings-anordnarna
här kan komma att ställas inför avvägnings- och prioriteringsproblem av delvis
nytt slag.

Det måste enligl min mening vara en angeliigenhet för
varje utbildningsanordnare att bedöma om och hur en tänkt uppdragsutbildning
låter sig

Prop. 1984/85:195 12

förenas
med den egna verksamheten och den egna organisationen och dess resurser. Jag
vill stryka under vikten av att en statlig eller kommunal utbildningsanordnare
aldrig ålar sig uppdragsutbildning i sådan omfattning alt möjligheterna att ge
den avsedda reguljära utbildningen påverkas negativt. Detla kan annars lätt
bli fallet t. ex. inom områden med lärarbrist eller där tillgången på
utrustning är knapp. Del är därför väsentligt att ansvariga organ inom
högskoleenheter och kommuner har fullgod information om och överblick över den
samlade utbildningsverksamheten inom sina resp. områden så all de fortlöpande
kan bedöma vilka effekter uppdragsutbildning får för den reguljära
verksamheten.

Av
vad jag har anfört i del föregående har framgått att jag anser att grunden för
uppdragsutbildning inom det offentliga utbildningsväsendet är behovet all fort-
och vidareutbilda människor eller all eljest utveckla deras kompelens som ett
led i utvecklingen av de företag eller myndigheter där de är anställda. Till
detta kommer den arbetsmarknadspolitiskt motiverade uppdragsutbildningen,
initierad av arbetsmarknadsverket.

Beställare
av uppdragsutbildning blir med denna utgångspunkt dels enskilda företag eller
sammanslutningar av förelag, organisationer eller andra juridiska personer i
sin egenskap av arbetsgivare, dels statliga och kommunala myndigheter.
Uppdragsutbildningen är således inte lill för all andra enskilda organ eller
enskilda personer skall kunna köpa utbildning. Jag har bedömt det som vanskligt
att söka i författning precisera vilka som skall kunna köpa utbildning - någon
rätt all få uppdragsutbildning utförd är del ju under inga förhållanden fråga
om ulan vederbörande utbildningsanordnare måste alllid göra en bedömning från
fall lill fall. Jag utgår för min del från all sådana bedömningar kommer att
göras med utgångspunkt i vad jag nu har anfört om grunderna för
uppdragsutbildning. Jag vill stryka under all innebörden i uppdragsutbildning
aldrig får urholkas på ett sådant sätt att del i praktiken blir fråga om att
enskilda personer köper sig utbildning.

Principen
för uppdragsutbildning måste vara att en beställare skall betala samtliga
kostnader för utbildningen. Till kostnaderna räknar jag då inte bara de direkta
utbildningskostnaderna utan även kostnader för planering, utveckling av den
beställda utbildningen, förberedelser, administration, lokaler och utrustning,
ev. omställning av personal m. m.

Jag
har i det föregående pekat på betydelsen av alt de samlade utbildningsresurserna
i samhället utnyttjas på bästa sätl. Detta gäller inte bara i rent ekonomisk
bemärkelse utan även i fråga om personell kompetens. Inom de områden som berörs
av ny teknik, dvs. främst data och elektronik, begränsas i dag
utbyggnadsmöjligheterna i hög grad av brist på kvalificerad personal både inom
utbildningen och forskningen och inom näringslivet. Det är här givetvis
angeläget att inte utarma det reguljära utbildningsväsendet på kompelens som
det behöver för att fylla sina grundläggande uppgifter. Det är därför bl. a.
viktigt alt finna former som gör det möjligt för personer med olika slag av
speciell kompetens alt vid behov förena

Prop.
1984/85:195 13

tjänstgöring av olika slag. I samband med
uppdragsutbildningen bör man t. ex. inte utesluta möjligheten ati gemensamt
utnyttja personella resurser hos utbildningsanordnaren och bestiillarcn.

2 Uppdragsutbildning vid statliga högskoleenheter

Mitt förslag: Vid högskoleenheter fär bedrivas
uppdragsutbildning som motsvarar påbyggnadslinjer, lokala utbildningslinjer och
enstaka kurser samt sådan annan uppdragsutbildning, som i fråga om art och nivå
har anknytning till den reguljära utbildningen. Utbildningsbevis enligt bestämmelserna
för högskoleutbildning får utfiirdas under förutsättning att krav på
likvärdighet är uppfyllda.

Skäl och kommentarer till mitt förslag:

Utgångspunkter

Grundläggande högskoleutbildning anordnas dels med staten,
dels med kommun eller landstingskommun som huvudman. Den kommunala högskoleutbildningen
uppgår till ca 10 procent av den sammanlagda volymen (räknat i årssludieplatser).
Inom den kommunala delen av högskolan finns endast kommunalt reglerade
tjänster. I detta avsnitt behandlar jag den statliga högskoleutbildningen, som
meddelas vid högskoleenheterna. Till den kommunala högskoleutbildningen
återkommer jag i samband med alt jag behandlar utbildning med kommunal
huvudman.

Regeringen utfärdade 1982 - efter riksdagens beslut om
principerna för kostnadstäckning och kostnadsfördelning vid uppdragsverksamhet (prop.
1981/82: 106, UbU 37, rskr 397) - en förordning (UHÄ-FS 1982: 1 13) uin externt
finansierad verksamhet vid högskoleenheterna inom utbildningsdepartementets
verksamhetsområde, I förordningen ges föreskrifter om verksamhet som helt eller
delvis bekostas med externa medel. Som exempel på sådan verksamhet anges bl.
a. forskning och utbildning som utförs på utomståendes uppdrag. Enligt
förordningen skall avtal upprättas med extern finansiär, om inte universitets-
och högskoleiimbelel (UHÄ) föreskriver annat. 1 avtalet skall regleras bl. a.
frågor som rör total medelsram. redovisning saml högskoleenhets och
arbetstagares medverkan. UHÄ har utfärdat tillämpningsföreskrifter till
förordningen. Enligl dessa skall varje högskoleenhet pröva om sådan helt eller delvis
externfinansierad verksamhet, som akutaliseras. till omfattning och art är
förenlig med den forskning och utbildning och del utvecklingsarbete som bedrivs
vid enheten.

I debatten har uppdragsforskningen inom högskolan de senaste
åren tilldragit sig stor uppmärksamhet. Emellertid bedrivs också uppdragsutbildning
vid flertalet högskolccnheier. Uppdragsgivare är enskilda f(irciag.

Prop. 1984/85:195 14

organisationer
samt statliga och kommunala myndigheter. Verksamheten har belysts i högskoleenheternas
verksamhetsberättelser för budgetåret 1983/84. Enheterna har här redovisat
fördelar som är förknippade med uppdragsverksamhet. De har också pekat på
risker i skilda avseenden om verksamheten inte är förenlig med den reguljära
utbildningen.

Uppdragsutbildningen
vid högskoleenheterna är formellt inte högskoleutbildning. De studerande i
uppdragsutbildning är således inte studerande i högskolan och
högskoleförfattningarnas bestämmelser om behörighet, urval, betyg m. m. gäller
inte för utbildningen.

En
särställning intar den personalutbildning för skolväsendel som bedrivs inom
högskolan (prop. 1980/81:97, UbU 37, rskr 385). Denna utbildning kan ses som
en uppdragsutbildning, men den utgör formellt grundläggande högskoleutbildning
och medel för verksamheten anvisas direkt till högskoleenheterna över
statsbudgeten. Eftersom de bestämmelser som normalt gäller för urval lill
grundläggande högskoleutbildning inte är till-lämpliga vid personalutbildning
av detta slag, har genom en bestämmelse i högskolelagen (1977:218) möjlighet
öppnats för regeringen att meddela särskilda föreskrifter om företräde för
vissa sökande att antas till utbildning som främst är avsedd för fortbildning
eller vidareutbildning. Bestämmelser med detta syfte finns i
högskoleförordningen (1977:263).

I de
överväganden och ställningstaganden beträffande de statliga högskoleenheterna
som jag redovisar i det följande har jag samrått med chefen för
jordbruksdepartementet.

I prop.
1984/85: 100 bil. 10 (s. 280 f) uttalade jag all del är viktigt all högskoleenheterna
mera aktivt engagerar sig i uppdragsutbildning.

Högskolans
uppgift är att genom forskning m. m. utveckla ny kunskap och att genom
utbildning vidareföra den kunskap som har vunnits. Det är en fördel om den
särskilda kompetens som högskolan besitter utnyttjas på uppdragsbasis och då
för sådan personalutbildning m.m. som ligger på högskolenivå. Genom att
fortbildning och vidareutbildning numera utgör en betydande del av högskolans
utbildningsutbud har också högskoleenheterna rent praktiskt erfarenheter av
verksamhet som mera direkt tillgodoser behov av utbildning för yrkesverksamma
inom olika områden. Kontakter finns etablerade mellan näringsliv och
offentliga organ å den ena sidan och högskoleenheter å den andra. Detta gäller
såväl universiteten och de störte högskolorna som de mindre högskolorna; många
av de senare har utvecklat något av regionala profiler vad gäller anknytning lill
arbetslivet.

Av
vad jag har anfört inledningsvis framgår, att jag anser att uppdragsutbildning
skall kunna vara både utbildning som hämtas inom - eller i sak är likvärdig med
— den reguljära i högskoleutbildningen och annan utbildning som i fråga om art
och nivå anknyter lill den reguljära utbildningen. Genomförs mina förslag
minskar eller bortfaller enligt min bedömning

Prop.
1984/85:195 15

behovet av särorganisationer — med eller utan medverkan av
högskolein-iressen — för att tillgodose behov av uppdragsutbildning.

Av skäl som jag har berört i det föregående (avsnitt 1.3)
bör uppdragsutbildning inte förekomma när del gäller allmänna
utbildningslinjer. Del blir således för högskoleenheternas del fråga om att
inom utbudet av reguljär utbildning som uppdragsutbildning erbjuda
påbyggnadslinjer saml lokala linjer och enstaka kurser, dvs. i första hand
sådana delar av studieorganisationen som har fortbildnings- och vidareulbildningssyften.

Jag vill tillfoga följande. Det är från samhällelig
utgångspunkt fördelaktigt att högskolans kompetens tas i bruk för
uppdragsutbildning i ökad omfattning. Lika naturiigt måste del emellertid vara
att sådan utbildning inte kommer lill stånd på ett sätt som strider mot de
avsikter regering och riksdag har haft med beslut om den reguljära utbildningen,
exempelvis vad avser principer för dimensionering och lokalisering av
utbildning.

Avvägningen mellan reguljär högskoleutbildning och
uppdragsutbildning En viktig fråga är givetvis balansen mellan högskolans
reguljära utbildning och uppdragsutbildning. Vilken volym skall tillålas för
del senare slaget av utbildning i förhållande lill den reguljära? Jag vill
erinra om all motsvarande fråga har diskuterats myckel de senaste åren vad
avser högskoleenheternas forskningssamverkan med myndigheter och förelag m.fl.

Det finns skäl alt slå fast att högskolans primära uppgift
i fråga om utbildning är och måste vara den reguljära utbildningen.
Uppdragsutbildning kan aldrig få bli annat än en sidouppgift, som högskolan
åtar sig med hänsyn lill den kompetens och de resurser som har byggts upp där
för den reguljära verksamheten. Av detla följer all en högskoleenhet inte bör
få la på sig så mycket uppdragsutbildning - om möjligheter lill detta yppar sig
— att uppdragsverksamheten i något avseende inkräktar pä den primära
utbildningsuppgiften, dvs. alt svara för utbildning på linjer och kurser enligl
beslut av regering och riksdag samt, i förekommande fall, regionsly-relse.

Det ställer sig samtidigt svårt all sälta upp några
absoluta gränser i detta avseende. Det måste enligt min mening ankomma på
styrelsen för berörd högskoleenhet all göra de avvägningar som kan bli aktuella
med utgångspunkt i de åligganden som enheten har enligt gällande bestämmelser.
Jag vill erinra om högskolestyrelsernas övergripande ansvar för resp. enhets
verksamhet, något som har strukits under bl.a. i propositionen om vissa
högskoleorganisatoriska frågor (prop. 1983/84:52, UbU 10, rskr 114). Den
ordning jag nu har förordat innebär givelvis att styrelsen måste hålla sig väl undertällad
om uppdragsverksamheten vid enheten. Del är också allmänt sett viktigt att
uppdragsutbildningen uppmärksammas i de sammanhang där syftet är att ge en
samlad bild av verksamheten inom högskolan, bl. a. i

Prop.
1984/85:195 16

högskoleenheternas och UHÄ:s anslagsframställningar och
verksamhetsberättelser.

Frågan om att i vissa fall likställa uppdragsutbildning
med reguljär högskoleutbildning har aktualiserats i skilda sammanhang. Sålunda
begärde UHÄ i en skrivelse till regeringen år 1979 att klarhet skulle bringas i
ansvarsförhållandet mellan högskolemyndigheterna och andra myndigheter - då
avsägs i första hand arbetsmarknadsmyndigheterna - i fräga om
uppdragsutbildning.

Som jag har berört i det föregående (avsnitt 1.2) bör en
utbildning, vars uppläggning och innehåll har fastställts enligt gällande
regler i högskoleförordningen och för vilken samma behörighetskrav för
studerande och lärare gäller som för motsvarande reguljär utbildning, kunna
formellt tillgodoräknas den enskilde som högskoleutbildning, trots all den
inte finansieras över högskoleanslagen. Det ankommer pä vederbörande lokala
högskolemyndigheter att bedöma förutsättningarna för sådant tillgodoräknande
från fall lill fall. Ett tillgodoräknande lar sig naturligen uttryck i att
utbildningsbevis utfärdas på samma sätl som i fråga om reguljär utbildning.
Det är emellertid angelägel all i planeringssammanhang kunna särskilja studerande
inom uppdragsutbildning. Jag avser därför att föreslå regeringen all ge ell
uppdrag till UHÄ i denna fråga.

Jag utgår från att del skall vara möjligt att en
högskoleenhet som uppdragsutbildning ger en kurs som, utan den externa
finansieringen, inte hade kunnat komma till stånd; del kan länkas att på så sätl
ylteriigare platser inom reguljär utbildning kan tillkomma lill endast
marginalkostnaden. Uppdragsiilbildning kan alltså i sådana fall ge upphov till
ylteriigare platser inom den reguljära utbildningen.

Utvecklingen får visa vilken omfattning uppdragsutbildningen
kommer att få inom högskolan. Del finns inget enhetligt mönster efter vilket
yrkesverksammas behov av kompletterande utbildning tillgodoses. Högskolan
anordnar inom vissa områden reguljär utbildning av ett slag som det inom andra
områden uppfattas som en mer eller mindre naturlig uppgift för arbetsgivaren
alt sörja för. Som jag har antytt i det föregående ser jag det som naturligt
att utvecklingen går i den riktningen att högskolan avlastas kostnaderna för
sådan utbildning som har karaktär av personalutbildning och därför kan komma lill
stånd som uppdragsutbildning.

Jag vill slutligen erinra om vad jag anförde i prop.
1984/85; 57 beträffande vilka arbetsuppgifter som bör ingå i tjänstgöringen för
lärarna vid de statliga högskoleenheterna. Jag föreslog där alt alla berörda
slag av uppgifter skulle ingå oavsett hur verksamheten finansieras. Jag
anförde vidare: "Detla ger högskolemyndigheterna en möjlighet att
innefatta även den externt finansierade verksamheten, såväl forskning som
utbildning, i underlaget för lärartjänster, något som underlättar en
långsiktig planering för den samlade verksamheten.'" Riksdagen hade ingen
erinran mot detta (UbU 9. rskr 115).

Prop. 1984/85:195 17

De
behov av lärarkrafler som en utvidgad uppdragsutbildning föranleder kan vara
svåra att tillgodose inom vissa områden. Avvägningar gentemot högskoleenheternas
reguljära verksamhet måste fortlöpande göras. Ell sätt att underlätta
möjligheterna att ge kvalificerad utbildning inom områden där högskolans lärarkrafler
är begränsade kan vara att i ökad utsträckning utnyttja personer verksamma
inom berörda företag. Jag avser att i kontakt med bl. a. företrädare för
näringslivet låta överväga olika lösningar i detta avseende.

3
Uppdragsutbildning i kommunal och landstingskommunal regi 3.1 Inledning

Kommunerna
spelar en stor roll inom del offentliga utbildningsväsendet genom alt de är
huvudmän för bl. a. grundskolan, gymnasieskolan och komvux. Även
landstingskommunerna anordnar gymnasieskola och komvux. Del är för deras del
fråga om utbildningar inom områdena vård, jordbruk, skogsbruk och
trädgårdsnäring. Statsbidrag lill de nämnda ul-bildningsformema lämnas i
huvudsak för skolledare och lärare. Med vissa undanlag har denna personal
statligt reglerade anställningar.

Landstingskommuner
och kommuner som inte hör till någon landstingskommun bedriver också
högskoleutbildning inom vårdområdet. Statsbidrag lämnas, men tjänsterna är
inte statligt reglerade. Några kommuner bedriver i mindre omfattning
högskoleutbildning utanför vårdområdet (ADB-linjen). Del sker med skolledare
och lärare som är anställda i gymnasieskolan och med statsbidrag som anknyter till
reglerna för gymnasieskolan.

Kommunerna
och landstingskommunerna har således en omfattande organisation för och
förfogar över betydande kompetens i fråga om utbildning. Uppdragsutbildning i
deras regi efterfrågas och det är enligt min mening fördelaktigt om sådan kan
anordnas i anslutning till den reguljära verksamheten.

Jag
har i det föregående redovisat vissa allmänna principer för uppdragsutbildning
i anslutning till reguljär utbildning i offentlig regi. Jag har också behandlat
dessa principers tillämpning när det gäller uppdragsutbildning vid de statliga
högskoleenheterna. Enligt min mening bör motsvarande frågor kunna lösas på i
huvudsak samma sätt när del gäller uppdragsutbildning i anslutning lill olika
former av reguljär utbildning med kommunall eller landslingskommunall
huvudmannaskap. Med reguljär utbildning åsyftar jag i detla sammanhang komvux,
gymnasieskola och kommunal högskoleutbildning.

Prop.
1984/85:195 18

3.2 Förhållandet till den reguljära utbildningen

Mitt förslag: Kommuner och landstingskommuner som är
huvudmän för komvux, gymnasieskola eller kommunal högskoleutbildning inom
vårdområdet ges allmän befogenhet alt bedriva uppdragsutbildning, som i fråga
om art och nivå har anknytning till den reguljära utbildningen.

Uppdragsutbildningen får motsvara vissa kurser m. m. inom
reguljär utbildning (kurser i komvux, påbyggnadsutbildningar och andra specialkurser
i gymnasieskolan samt påbyggnadslinjer, lokala utbildningslinjer och enstaka
kurser i kommunal högskoleutbildning inom vårdområdet). Kompetensbevis enligt
bestämmelserna för reguljär utbildning får utfärdas under förutsättning att
krav på likvärdighet är uppfyllda.

Skäl och kommentarer till mitt förslag:

Allmänt

Som jag tidigare anfört är det angeläget att kommuners och
landstingskommuners erfarenheter som huvudmän för reguljär utbildning kan las
till vara genom uppdragsutbildning med innehåll som anknyter till den reguljära
utbildningen. Likheterna med denna kan variera beroende på vad beställaren och
huvudmannen kommer överens om. Som jag framhållit bör emellertid
uppdragsutbildningen alltid vara i formell mening fristående från reguljär
utbildning. Uppdragsutbildningen skall alltså inte betraktas som t. ex. komvux-utbildning
och deltagarna inte som studerande i sådan utbildning. De bör emellertid kunna
tillgodoräknas utbildningen på samma sätt som reguljär utbildning, om vissa
krav på likvärdighet är uppfyllda. Som jag tidigare redovisat bör det krävas
alt uppdragsutbildningen följer en kursplan eller studieplan som har fastställts
enligt reglerna för reguljär utbildning samt att lärare och elever uppfyller de
behörighetsvillkor som gäller för den reguljära utbildningen.

Med hänsyn lill reglerna om den s. k. kommunala
kompetensen krävs viss lagreglering i fråga om uppdragsutbildningen.
Lagbestämmelser finns f. n. endast såvitt rör komvux. Som jag tidigare angett
är mitt ställningstagande beträffande förhållandel till den reguljära
utbildningen uttryck för en annan syn på uppdragsutbildningens formella
ställning än den som ligger till grund för bestämmelserna om uppdragsutbildning
i vuxenutbildningslagen. Vissa ändringar måste därför göras i lagen. Jag
återkommer till dessa frågor.

Del bör fä ankomma på regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer att meddela de föreskrifter som kan behövas rörande
förhållandet till den reguljära verksamheten. Jag kommer emellertid att i det
följande ta upp vissa personalfrågor som bör underställas riksdagen.

Prop.
1984/85:195 19

Självfallet skall staten inte ha några kostnader med
anledning av uppdragsutbildning i kommunal eller landstingskommunal regi. I
detta sammanhang måste bl. a. regler om ramar, statsbidrag och statliga
pensionskostnader för den reguljära verksamheten uppmärksammas. En del av
reglerna behöver modifieras för att t. ex. bidrag inte skall lämnas även för
uppdragsutbildning.

Förhållandet till komvux

Komvux anordnas i form av kurser som är fristående från
varandra och som var och en ger utbildning motsvarande en viss kompetensnivå i
ett ämne eller inom ett yrkesområde. Kursplaner och timplaner fastställs av SÖ.
Jag kommer i det närmast följande (avsnitt 3.3) att föreslå alt länsskol-nämnderna
i vissa fall skall kunna fastställa sådana planer.

I princip fär varje huvudman för komvux själv bestämma
vilka kurser som skall erbjudas. Enligl vuxenutbildningslagen fär dock
landstingskommuner i sin komvux anordna endast kurser för utbildning på
gymnasial nivå inom områdena vård, jordbruk, skogsbruk och trädgårdsnäring. Denna
ordning bör gälla även i fråga om vilka kurser i komvux som uppdragsutbildning
i anslutning lill komvux får motsvara.

När uppdragsutbildning motsvarar en kurs i komvux kan
samundervisning av uppdragselever och ordinarie elever bli aktuell. Jag vill i
sammanhanget framhålla att reglerna om lägsta och högsta antal kursdeltagare i
en komvux-kurs för den skull inte får sältas ur spel. En kurs inom den
reguljära verksamheten skall för att få starta nå upp till minimiantalet genom
ordinarie elever. Fler än maximiantalei skall inte få samundervisas, även om
det överskjutande antalet skulle vara uppdragselever. Vad gäller lärarkosinaderna
vid samundervisning bör staten svara endast för den del som svarar mot andelen
ordinarie elever.

Förhållandet till gymnasieskolan

Uppdragsutbildning i anslutning till komvux innebär goda
möjligheter att tillgodose behov som avser den gymnasiala nivån. Jag anser
emellertid att även uppdragsutbildning i anslutning till gymnasieskolan kan ha
en funktion att fylla. Sådan uppdragsutbildning bör fä motsvara
påbyggnadsutbildningar och andra specialkurser men inte linjer. Jag får här
hänvisa lill vad jag anfört i mina allmänna överväganden (avsnitt 1.3).

Vilka
specialkurser som en huvudmans gymnasieskola får omfatta bestäms genom
statliga beslut. En huvudman bör dock få anordna uppdragsutbildning som
motsvarar en viss specialkurs även om inte just den kursen förekommer i
huvudmannens gymnasieskola. Lika litet som i fråga om uppdragsutbildning i
anslutning till komvux bör emellertid uppgiftsfördelningen mellan kommuner och
landstingskommuner få rubbas. Uppdragsutbildning som motsvarar en specialkurs
inom vårdområdet eller området för jordbruk, skogsbruk och trädgårdsnäring bör
därför fä anordnas endast av huvudman som i sin gymnasieskola har utbildning
inom området.

Prop. 1984/85:195 20

Vad
gäller samundervisning av uppdragselever och ordinarie elever får jag hänvisa lill
vad jag anfört i fråga om komvux. I princip samma synsätt bör anläggas i fråga
om gymnasieskolan. Jag vill emellertid framhålla all samordningsfrågorna där är
flera, vilket påverkar de tekniska lösningarna. För gymnasieskolan finns t. ex.
vissa regler om limreduktioner i förhållande till elevantal. Av pedagogiska
skäl kan timredukiion inte ske, om t. ex. 30 elever undervisas samtidigt. Om i
en sådan grupp 10 av 30 är uppdragselever, som inte betraktas som elever i
gymnasieskolan, bör därvidlag inte ha någon betydelse. Staten skall emellertid
inte ha några kostnader för de timmar som skulle ha fallit bort, om
undervisningsgruppen hade bestått endast av 20 elever i gymnasieskolan.

Förhållandet
till kommunal högskoleutbildning

Den
kommunala högskoleutbildningen avser huvudsakligen vårdområdet. Uppdragsutbildning
bör få bedrivas i anslutning lill sådan utbildning. Den bör få motsvara
påbyggnadslinjer, lokala linjer och enstaka kurser. Jag vill i sammanhanget
erinra om vad jag tidigare har anfört om att uppdragsutbildning inte bör få
motsvara allmänna utbildningslinjer i högskolan (avsnitt 1.3).

Kommunal
högskoleutbildning inom vårdområdet är numera betydligt mindre reglerad än
gymnasieskola och komvux. Sådana samordningsfrågor som uppkommer t. ex. vid
samläsning med elever inom den reguljära verksamheten är därför färte och
enklare att lösa. Det finns inga föreskrifter om gruppstorlek och
statsbidraget är inte beroende av grupplal eller timtal. Det finns inte heller
några statligt reglerade tjänster.

Regionslyrelsen
i Uppsala högskoleregion har i en skrivelse till regeringen tagit upp frågan
om möjlighet för ulbildningshuvudmannen all med egna medel finansiera enstaka
kurser utöver dem som får anordnas efter beslut av regionslyrelse om
medelstilldelning. Enligt min bedömning boren möjlighet till
uppdragsutbildning i anslutning lill kommunal högskoleutbildning inom
vårdområdet kunna erbjuda en tillfredsställande lösning i sådana fall. De
utbildningsbehov som är aktuella i sammanhanget kan avse personal som är
anställd inom huvudmannens hälso- och sjukvård. Del är också länkbart alt en
utomstående arbetsgivare, t. ex. en stiftelse för förelagshälsovård,
efterfrågar utbildning för sina anställda. I båda fallen bör utbildningen
kunna anordnas som uppdragsutbildning och utformas så att den kan
tillgodoräknas den enskilde som högskoleutbildning. Syftet med re-gionsiyrelsens
framställning bör därmed kunna anses tillgodosett.

Några
kommuner bedriver högskoleutbildning utanför vårdområdet (ADB-linjen) med
skolledare och lärare som är anställda i gymnasieskolan. Uppdragsutbildning
som motsvarar allmänna utbildningslinjer bör, som jag angett, inte få
förekomma. Något behov av uppdragsutbildning som inte motsvarar ADB-linjen men
som bedrivs i anslutning lill den utbildningen föreligger knappast. Jag vill i
sammanhanget erinra om möj-

Prop.
1984/85:195 21

ligheterna till uppdragsutbildning i anslutning lill
gymnasieskolan med dess påbyggnadsulbildningar.

3.3 Beslut om kursplaner m. m. för vissa kurser i komvux

Mitt förslag: Länsskolnämnderna får för användning
försöksvis under normalt upp till ett år godkänna kursplaner och limplaner för
särskilda yrkesinriktade kurser i komvux. Deltagare i uppdragsutbildning som
avser särskild yrkesinriktad utbildning kan få betyg enligt bestämmelserna för
komvux, om uppdragsutbildningen följer en sådan kursplan.

Skäl och kommentarer till mitt förslag: Enligt reglerna
för komvux är det SÖ som skall fastställa kursplaner och timplaner för kurser
av alla slag. För särskilda yrkesinriktade kurser - som avser yrkesinriktad
utbildning pä gymnasial nivå utan motsvarighet i gymnasieskolan - fastställs
planerna efter centralt samråd med arbetsmarknadens parter. En modifiering av
dessa regler har aktualiserats med anledning av möjligheten till uppdragsutbildning
i anslutning till komvux.

Särskilda yrkesinriktade kurser avser ofta fort- eller
vidareutbildning av endast regionall eller lokalt intresse. Det är viktigt att
erforderliga beslut kan fattas snabbt sä att utbildningen inte blir fördröjd.
Därför bör del enligt min mening i vissa fall räcka med beslut av länsskolnämnden.

Jag förordar mot denna bakgrund att reglerna för särskilda
yrkesinriktade kurser i komvux ändras, så att länsskolnämnden ges rätt att för
försök i länet fastställa kursplaner och limplaner. Enligt redan gällande
regler får kurser inom yrkesinriktad utbildning anordnas först efter lokalt
samråd med arbetsmarknadens parter. Dessa kan också ha medverkat i utarbetandet
av de nya planerna. Försöksperioden bör bestämmas med hänsyn till hur lång tid
som behövs för att utpröva planerna i praktisk verksamhet, i regel högst ett
år. För fortsatt användning i länet och för användning i hela landet bör beslut
av SÖ fortfarande krävas. Detla är enligt min mening viktigt av det skälet att
sådana beslut bör fattas efter centralt samråd med arbetsmarknadens parter. Detla
samråd bör kunna äga rum samtidigt med att planerna utprövas. Därför bör SÖ
hela tiden följa vad som sker på lokal och regional nivå.

Den förändring som jag nu föreslagit kan bli till nytta
även för uppdragsutbildning. Av vad jag tidigare anfört framgår att ett krav
för kompeiensbevis enligt reglerna för komvux bör vara att
uppdragsutbildningen följer en kursplan som har fastställts enligt reglerna för
den utbildningsformen. Om en uppdragsgivare vill beställa en utbildning som
inte motsvarar någon redan befintlig särskild yrkesinriktad kurs blir det med
den föreslagna ändringen lättare att snabbt få fram ett beslut som ger dellagarna
möjlighet att få betyg enligt reglerna för komvux.

Prop. 1984/85:195 22

3.4
Vissa personalfrågor vid uppdragsutbildning i anslutning till komvux eller
gymnasieskolan

Mitt
förslag: Huvudregeln skall vara att den personal som huvudmannen behöver för
uppdragsutbildning anställs på kommunalt reglerade tjänster och all
uppdragsutbildning inte ingår i underlaget för någon statligt reglerad tjänst.
Dock skall lärare med statligt reglerade tjänster kunna utnyttjas även för
uppdragsutbildning i sådana fall där ordinarie elever i komvux eller
gymnasieskolan undervisas tillsammans med elever i uppdragsutbildning.

Dessutom
skall ell utbyte kunna ske på följande sätt. Uppdragsutbildning skall kunna
ingå i statligt reglerade lärartjänster såsom fyllnadstjänstgöring, om lärare
på kommunalt reglerade tjänster avsedda för uppdragsutbildning har
fyllnadstjänstgöring i reguljär undervisning i komvux eller gymnasieskolan i
samma omfattning.

Skäl
och kommentarer till mitt förslag: Skolledningsuppgifter och undervisning i komvux
och gymnasieskolan fullgörs, med vissa speciella undantag, av personal med
statligt reglerade tjänster. För dessa gäller särskilda behörighetskrav, tjänslekonstruktioner
m. m.

Vad
gäller personal för uppdragsutbildning finns del i princip inte skäl för något
direkt statligt ansvarstagande genom statligt reglerade tjänster eller på annat
sätt. Huvudregeln bör därför vara alt den personal som huvudmannen behöver för
uppdragsutbildning anställs på kommunalt reglerade tjänster och att
uppdragsutbildning inte ingår i underlaget för någon statligt reglerad tjänst.
Praktiska skäl gör emellertid alt denna princip inte kan upprätthållas fullt
ut.

Som
jag tidigare berört kan uppdragsutbildning innebära all ordinarie elever i komvux
eller gymnasieskolan undervisas tillsammans med uppdragselever. Sådan
undervisning måste självfallet kunna ingå i underlaget för en statligt reglerad
lärartjänst. Men även när uppdragselever bildar separata undervisningsgrupper
bör det vara möjligt all utnyttja lärare med statligt reglerad anställning
också för uppdragsutbildning. Det bör kunna ske genom fyllnadstjänstgöring. För
att denna inte skall leda lill någon utökning av den statligt reglerade
lärarorganisationen, måste en förutsättning vara all lärare med kommunalt
reglerad anställning genom "fyllnadstjänstgöring" fullgör
undervisning inom den reguljära verksamheten i motsvarande omfattning. Det bör
vara fråga om kommunalt reglerad anställning som avser uppdragsutbildning.
Läraren måste givelvis uppfylla behörighetsvillkoren för statligt reglerad
tjänst för sådan undervisning som "fyllnadstjänstgöringen" avser.
Kravet på alt fyllnadstjänstgöringen skall ha samma omfattning i båda
riktningarna bör relateras lill huvudman och redovisningsår. Syftet med
anordningar av detta slag skall helt enkelt vara

Prop. 1984/85:195 23

att utnyttja den totalt tillgängliga personella
kompetensen pä biisla möjliga sätt ulan att ansvars- eller koslnadsf()rdelninpcn
fi>r resp. utbildning påverkas. Jag vill erinra om all en liknande modell
redan lilliimpas i forhällaiulct mellan ä ena sidan miisikundcr\isning i
grundskolan och gymnasieskolan, ä andra sidan undervisning i kommunal
musikskola.

I komvux och gymnasieskolan fullgörs skollcdninpsupppiflcr
av dels rektorer, dels biträdande skolledare (i huvudsak siudicrekloier). Hur
mänga sådana tjänster och vilka slag av dem som fär inrättas bcsiäms enligl ett
system som utgår från bl. a, utbiklningsvolymcn, 1 budgclpropo-sitioncn 1985
har regeringen föreslagit omfattande iindringar med ikrafitrii-dandeden I juli
1986,

Uppdragsutbildning bör inte tas med vid beräkningen av del
underlag som avgör hur många och vilka statligt reglerade tjiinster som rektor eller
biträdande skolledare som fär inrättas. Huvudmannen fär vid behov anlita en
eller flera personer som fär kommunalt reglerade anstiillningar.

4 Statens skolor för vuxna, folkhögskolor m. m. 4.1 Statens
skolor för vuxna

Mitt förslag: Vid statens skolor för vuxna får anordnas
uppdragsutbildning enligt samma principer som skall gälla för
uppdragsutbildning i anslutning till komvux.

Skäl och kommentarer till mitt förslag: Som komplement
till komvux finns statens skolor för vuxna (SSV) i Härnösand och Norrköping.
Vid SSV anordnas motsvarande utbildning för elever från hela landet. Studierna
vid SSV bedrivs som distansundervisning med eller utan lärarhandlcdda perioder
vid skolorna. Skolstyrelserna i Härnösand och Norrköpings kommuner är lokala
styrelser för SSV.

Enligt 7 kap. 3 § vuxenuibildningslagen får regeringen
eller den myndighet som regeringen bestämmer beträffande SSV meddela
föreskrifter om uppdragsutbildning av samma slag som beträffande komvux.

Mina förslag i del föregående om uppdragsutbildning i
anslutning till komvux bör av naturiiga skäl i tillämpliga delar få gälla även
uppdragsutbildning vid SSV. Den nämnda paragrafen i vuxenutbildningslagen bör
mot den bakgrunden få en ny formulering.

4.2 Folkhögskolor och studieförbund

Några kommuner och många hmdsiingskommuner iir huvudmän
för en eller flera folkhögskolor. De flesta folkhögskolorna har dock enskild huvudman.

Prop.
1984/85:195 24

För folkhögskolor som regeringen har förklarat berättigade
till statsbidrag gäller folkhögskoleförordningen (1977:551). Dess bestämmelser
har således karaktär av slatsbidragsvillkor. 1 förordningen finns föreskrifter
om organisation, kurser, personal och statsbidrag. Rektor och lärare har
statligt reglerade tjänster.

Huvudmannen för en statsunderstödd folkhögskola bör vara
oförhindrad alt vid sidan av den statsunderstödda verksamheten anordna
uppdragsutbildning. För att del inte med hänsyn lill reglerna om den s. k.
kommunala kompetensen skall råda någon tveksamhet om en kommunal eller landstingskommunal
huvudmans befogenhet i detta sammanhang bör en bestämmelse härom tas med i den
tidigare nämnda lagregleringen (avsnitt 3.2). Uppdragsutbildning kan givelvis
inte grunda rätt lill statsbidrag och omfattas därmed inte av
folkhögskoleförordningens bestämmelser. Uppdragsutbildningen bör inte heller
få påverka underlaget för någon statligt reglerad anställning. Det är viktigt
alt uppdragsutbildningen inte har sådan art eller omfattning att den ändrar
folkhögskolans karaktär och därmed förutsättningarna för tidigare beslut om att
förklara skolan berättigad lill statsbidrag.

Studieförbunden får statsbidrag för sin
studiecirkelverksamhet enligl bestämmelserna i förordningen (1981:518) om
statsbidrag till studiecirklar m. m. Av denna förordning och av föreskrifter
som utfärdas av SÖ framgår vilka krav som gäller dels för att ett studieförbund
skall vara statsbidrags-berättigat, dels för att en viss studiecirkel skall
vara stalsbidragsberättigad.

För att ett studieförbund skall vara berättigat lill
statsbidrag krävs att det har till huvuduppgift all bedriva fritt och
frivilligt folkbildningsarbete. Del ligger i sakens natur alt
uppdragsutbildning inte kan betraktas som fritt och frivilligt
folkbildningsarbete. Detta hindrar inte att det i många fall kan vara naturiigt
att ett studieförbund ålar sig uppdragsutbildning. Som jag berört inledningsvis
har studieförbund redan engagerat sig i sådan verksamhet i inte obetydlig
utsträckning. Det finns här redan bestämmelser som avgränsar den statsbidragsberättigade
studiecirkelverksamheten från uppdragsutbildning.

4.3 Andra utbildningsformer

Staten lämnar bidrag även till vissa andra utbildningar i
enskild regi än folkhögskolekurser och studiecirklar. Det gäller bl. a.
utbildning på gymnasial och eftergymnasial nivå. 1 en del fall finns statligt
reglerade tjänster även vid s.k. fristående skolor.

Jag ser inte skäl all införa några särskilda regler om
uppdragsutbildning i anslutning till den enskilda statsunderstödda utbildning
jag nu talar om. Självfallet måste emellertid statsbidragsbeslämmelserna ha en
sådan utformning, att huvudmannen inte får statsbidrag för något som bör
täckas genom ersättning från uppdragsgivaren.

Prop. 1984/85:195 25

Uppdragsutbildning
bör inte få inräknas i statligt reglerade tjänster vid fristående skolor.

4.4
Sfi-reformen

Riksdagens
beslut med anledning av prop. 1983/84:199 innebär att en ny organisation av
undervisning i svenska m.m. för vuxna invandrare (sfi-reformen) träder i kraft
den 1 juli 1986. Kommunerna får då ansvar för alt s. k. grund-sfi anordnas. Det
förutsätts kunna ske antingen med anlitande av komvux eller genom
studieförbunden eller folkhögskolorna efter särskilda överenskommelser mellan
kommun och avdelning av studieförbund eller huvudman för folkhögskola.
Statsbidrag lämnas till kommunerna, vilka i sin lur i förekommande fall får
ersätta den som anordnar utbildningen. En organisationskommitté (U 1985:2)
arbetar f. n. med genomförande av sfi-reformen. Jag tar därför inte upp frågor
om grund-sfi.

5
Studiesocialt stöd

Mitt
förslag: Studiestöd som avses i studieslödslagen skall inte lämnas lill
studerande i uppdragsutbildning.

Skäl
för mitt förslag: Oavsett om uppdragsutbildning är personalutbildning eller
arbetsmarknadsutbildning bör de studerande inte ha rätt till studiestöd som
avses i studieslödslagen. När del är fråga om personalutbildning kan den
studerande normall få lön under utbildningstiden. Och när del är fråga om
arbetsmarknadsutbildning gäller särskilda bestämmelser om utbildningsbidrag.

I
och med alt uppdragsutbildning anses vara i formell mening fristående från
reguljär utbildning bör särskilda föreskrifter i studieslödslagen kunna undvaras.

6
Den rättsliga regleringen

Mitt
förslag: Den lagreglering som behövs görs genom en lag om uppdragsutbildning i
anslutning lill del kommunala skolväsendel m. m. och en lag om ändring i
vuxenutbildningslagen.

Skäl
och kommentarer till mitt förslag: I fråga om uppdragsutbildning i kommunal och
landstingskommunal regi behövs vissa lagbestämmelser. De bör sammanföras i en
lag om uppdragsutbildning i anslutning till det kommunala skolväsendel m. m., i
det följande kallad uppdragsutbildnings-lagen.

Prop.
1984/85:195 26

Den allmänna uppläggning som jag nu föreslagit beliafläiulc
uppdragsiilbildning i anslutning till reguljär uibildnlngsvcrksanihci föianlcder
ändringar i vuxenutbildningslagen. Bl. a. 7 kap. 1 S behöver ändras. Härtill
kommer tekniska ändringar i 7 kap. 3 och 5 SS. Enligt min mening bör 7 kap, 1 §
i fortsättningen innehålla en upplysning om att del i uppdragsuibild-ningslagen
finns bestämmelser om uppdragsutbildning i anslutning till komvux.

Jag anser det f.n. vara onödigt att föra in motsvarande uppKsningar
i skollagen (1962:319) och högskolelagen (1977:218) beiralländc uppdragsutbildning
i anslutning till gymnasieskolan resp. kommunal högskoleutbildning.
Upplysningarna har ingen konstitutiv betydelse. Härtill kommer all den
nuvarande skollagen avses bli avlöst av en ny den 1 juli 19K6.

Uppdragsutbildning vid statliga högskoleenheter behöver,
med den uppläggning jag förordar, inte föranleda någon ändring i högskolelagen
eller någon lagreglering i övrigt. Om överväganden om uppdragsforskning leder lill
behov av ändringar i högskolelagen, kan del dock vara naturligt alt i del
sammanhanget också beakta uppdragsutbildningen.

Utöver lagbestämmelserna föranleder mina förslag vissa föreskrificr
som det bör få ankomma på regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer alt meddela. De gäller bl. a. förutsättningarna lör uppdragsiilbildning
vid statliga högskoleenheter och kompetens\ärdci av uppdragsutbildning som
motsvarar kurser m.m. i högskoleutbildning, konuiix och gymnasieskola.

7 ikraftträdande

Mitt förslag: De nya reglerna skall gälla fr. o. m. den I
januari 1986.

Skäl och kommentarer till mitt förslag: Enligt min
bedömning hinner erforderliga föreskrifter meddelas först till den 1 januari
1986.

Vuxenutbildningslagen, som anlogs i december 1984. träder
i kraft den 1 juli 1985. Om den föreslagna ändringen träder i krafi den 1
januari 1986. kommer nuvarande bestämmelser om uppdragsutbildning att gälla
under ett halvt år. Jag ser emellertid inte något större problem i detta.
Uppdragsutbildning enligl 7 kap. 1 § vuxenuibildningslagen i dess utfärdade
lydelse förutsätter att det finns föreskrifter som meddelas av regeringen eller
den myndighet som regeringen bestämmer. Eftersom kommuner och landstingskommuner
redan kan ha planerat för uppdragsutbildning inför hösten 1985, bör för del
andra halvåret 1985 kunna meddelas föreskrifter om möjlighet lill viss
uppdragsutbildning som, praktiskt sett. inte skiljer sig från den
uppdragsutbildning som avses kunna bedrivas i anslutning till komvux fr. o. m.
den 1 januari 1986. Motsvarande gäller i fråga om statens skolor för vuxna.

Prop. 1984/85:195 27

8 Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag nu anfört har inom ulbildningsdepartementet
uppriiltats förslag till

1. lag om uppdragsutbildning i anslutning lill det kommunala
skolväsen

del m. m..

2, lag om iindring i vuxenuibildningslagen (1984:
1118),

Hemst ä llan

Jag hemställer all regeringen dels föreslår riksdagen att

1.
anta förslaget
till lag om uppdragsutbildning i anslutning lill del kommunala skolväsendel m.
m.,

2.
anta
förslaget till lag om ändring i vuxenutbildningslagen (1984:1118).

3.
godkänna de
allmänna principer som jag har förordat i fråga om uppdragsutbildning vid
statliga högskoleenheter (2),

4.
godkänna vad
jag har förordat om beslut av länsskolnämnder om kursplaner och timplaner för
särskild yrkesinriktad utbildning i komvux (3.3).

5.
godkänna vad
jag har förordat i fråga om förhållandet mellan statligt och kommunalt
reglerade anställningar (3.4),

6.
godkänna vad
jag har förordat om behandlingen av uppdragsutbildning i studieslödssammanhang
(5),

dels bereder riksdagen lillfiille att ta del av

7. vad jag i övrigt anfört om uppdragsutbildningens roll (1).

Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden
och beslutar att genom proposition förelägga riksdagen vad föredraganden har
anfört för de åtgiirder eller iindamäl som föredraganden har hemställt om.

Norstedts Trvcker., Slockliolrri I9fls