Prop. 1984/85:210

Prop.
1984/85:210

Regeringens proposition

1984/85:210

med förslag till lag om näringsidkares rätt att sälja
saker som inte har hämtats;

beslutad den 18 april 1985.

Regeringen föreslär riksdagen att anta de förslag som har
tagits upp i bifogade utdrag av regeringsprotokoll ovannämnda dag.

På regeringens vägnar SVANTE LUNDKVIST

STEN WICKBOM

Propositionens huvudsakliga innehåll

Propositionen innehåller förslag till en lag om
näringsidkares rätt att sälja saker som inte har hämtats. Lagen ersätter lagen
(1950: 104) om rätt för hantverkare att sälja gods som ej avhämtats. Den nya
lagen innebär framför allt en förenkling av förfarandet vid försäljning av
saker som inte har hämtats.

Lagen skall, i likhet med 1950 års lag, vara tillämplig
när en näringsidkare har tagil emot en annans sak för att ulföra arbele på den
eller när en näringsidkare av annan har tagit emot material för att tillverka
en sak av det. Den nya lagen skall dessutom tillämpas beträffande en sak som näringsidkaren
har tagit emot för förvaring.

För au en sak som inte har hämtats skall få säljas krävs
att näringsidkarens uppdrag har slutförts. Dessutom krävs att beställaren
därefter har anmanats att hämta saken inom viss tid, minst tre månader, saml
alt den angivna liden har gått ul. Om saken har ett obetydligt
försäljningsvärde, får den dock säljas utan att beställaren har anmanats att
hämta den. För detta krävs alt det har gått ett är efter det att uppdraget har
slutförts.

Försäljningen skall göras med omsorg. Till skillnad från
vad som gäller enligt 1950 års lag skall näringsidkaren kunna välja mellan att
sälja saken på offentlig auktion och all sälja den under hand. Om saken uppenbariigen
saknar försäljningsvärde, får den bortskaffas i stället för att säljas.

Till skillnad från vad som gäller enligl 1950 års lag är
den nya lagen i förhållanden mellan näringsidkare och konsumenter tvingande
till konsumentens förmån.

Propositionen innehåller också följdändringar i några
andra lagar.

Den nya lagstiftningen avses träda i kraft den I januari
1986.

1 Riksdagen 1984185. I saml. Nr 210

Prop. 1984/85:210

Lagförslagen
i denna proposition har granskats av lagrådet. Propositionen innehåller därför
tre huvuddelar: lagrådsremissen (s. 10), lagrådets yttrande (s. 50) och
föredragande statsrådets ställningstaganden till lagrådets synpunkter (s. 53).

Den
som vill la del av samtliga skäl för lagförslagen måste därför läsa alla tre
delarna.

Prop. 1984/85:210

Propositionens lagförslag

1 Förslag till

Lag om näringsidkares rätt att sälja saker som inte har
hämtats

Hängenom föreskrivs följande.

Inledande bestämmelser

1 § En näringsidkare som i sin yrkesmässiga verksamhet har
tagit emot

en annans sak för alt utföra arbete på saken eller för att förvara den får

sälja saken enligt denna lag. Detsamma gäller beträffande en sak som

näringsidkaren har tillverkat ät någon som lill väsentlig del har tillhanda

hållit materialet till saken.

Denna lag gäller inte, om sakens ägare är försatt i
konkurs.

2 § Bestämmelserna i denna lagfar inte frångås till
nackdel för en konsu

ment som har beställt arbetet eller förvaringen huvudsakligen för enskilt

ändamål.

Förutsättningar för ratten att sälja saken

3 § En sak som inte har hämtats får säljas under
förutsättning att

1. uppdraget har slutförts eller avtalet har upphört alt
gälla,

2.
den som har
beställt arbetet eller förvaringen (beställaren) därefter har anmanats alt
hämta saken och i anmaningen har upplysts om alt saken annars kan komma att
säljas efter viss lid, minst tre månader från anmaningen, samt

3.
den lid som har
angetts i anmaningen har löpt ul.

Om näringsidkaren har en fordran på beställaren för sitt arbele
på saken eller för förvaringen av den, skall det av anmaningen framgå vilket
belopp som skall betalas.

4 § Saken får säljas utan att beställaren har anmanats
att hämta den, om

1.
ett år har
förflutit efter det att uppdraget har slutförts eller avtalet har upphört att
gälla, samt

2.
sakens
försäljningsvärde uppenbarligen understiger en hundradel av basbeloppet enligl
lagen (1962: 381) om allmän försäkring.

5
§ Om en fråga
som rör avtalet om arbetet eller förvaringen prövas av domstol eller av
skiljemän, fär saken inte i något fall säljas förtån en skälig tid har
förflutit efter del all tvisten har slutligt avgjorts. Om en sådan fråga prövas
av allmänna reklamationsnämnden, fär saken inte i något fall säljas förtån en
skälig tid har förflutit efter nämndens beslut i frågan.

6
S Om
näringsidkaren känner till eller har anledning att anta att annan än
beställaren är ägare till saken, får försäljning äga rum endast om ägaren i god
tid före försäljningen har undertättats om att saken kan komma att säljas och
efter vilken tid detta kan ske.

Prop. 1984/85:210 4

Sättet för försäljningen m. m.

7 § Försäljningen skall göras med omsorg och med
beaktande av bestäl

larens intressen. Den fär ske under hand eller på offentlig auktion.

Om näringsidkaren avser att sälja saken pä offentlig
auktion, skall beställaren i god tid dessförinnan underrättas om tid och plats
för auktionen, såvida inte försäljningen sker med stöd av 4 §.

Vad som sägs i första och andra styckena om beställaren
gäller även ägaren i fall som avses i 6 §.

8 § Om förutsättningarna för försäljning är uppfyllda
men saken uppen

barligen saknar försäljningsvärde, får den bortskaffas i stället för att
säljas.

Redovisning till beställaren m. m.

9 § Har näringsidkaren en förfallen fordran på beställaren
för arbetet

eller förvaringen, får han läcka sin fordran med vad som inflyter från

försäljningen. Om saken enligt denna lag har sålts eller bortskaffats utan

att beställaren har anmanats alt hämta den, upphör näringsidkarens ford

ran pä beställaren till den del hans fordran inte täcks genom försäljning av

saken.

10 § Om försäljningspriset efter avdrag för försäljningskostnaderna
över

stiger näringsidkarens fordran, skall näringsidkaren utan dröjsmål betala ut

överskottet till beställaren.

Första stycket gäller inte, om beloppet betalas till någon
annan som har bättre rätt lill det eller om beloppet sätts ned enligl lagen
(1927:56) om nedsättning av pengar hos myndighet.

Första stycket gäller inte heller, om beloppet understiger
femtio kronor eller om näringsidkaren enligt denna lag har sålt saken utan att
beställaren har anmanats alt hämta den och näringsidkaren inte vet var
beställaren kan anträffas. I dessa fall tillfaller överskottet näringsidkaren.

Övriga bestämmelser

11
§
Näringsidkarens skyldighet att anmana eller underrätta beställaren enligt 3
respektive 7 § skall anses fullgjord genom att anmaningen eller underrättelsen
har sänts i rekommenderat brev under den adress som beställaren har uppgett
eller som är känd för näringsidkaren.

12
§ Om
näringsidkaren uppsålligen eller av oaktsamhet åsidosätter bestämmelserna i
denna lag, skall han ersätta skada som till följd av delta drabbar beställaren
eller sakens ägare.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1986. Den gäller
dock inte i fall då näringsidkaren före ikraftträdandet har tagil emot en
annans sak för all ulföra arbete pä saken eller för alt förvara den eller har
tagit emot material för att tillverka en sak av del.

Genom lagen upphävs lagen (1950: 104) om räll för
hantverkare att sälja gods som ej avhämials. Den gamla lagen gäller dock
fortfarande i fall då en hantverkare före den 1 januari 1986 har tagit emot en
annans sak för att utföra arbele på den.

Prop.
1984/85:210 5

2 Förslag till

Lag om ändring i utsökningsbalken

Härigenom
föreskrivs att 16 kap. 6 § utsökningsbalken skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

16 kap. 6§'

Kronofogdemyndigheten skall vid behov ombesörja transport
av egendom som skall bortföras, hyra utrymme för förvaring av egendomen och
vidtaga andra liknande åtgärder som föranleds av avhysningen.

Innan åtgärd
enligt första stycket vidtas, skall parterna underrättas, om det kan ha
betydelse för dem.

Den som
har mottagit egendom för förvaring i fall som avses i första stycket har rätt lill
skälig ersättning av svaranden för förvaringen. Har egendomen inte hämtats tre
månader efter avhysningen, får den som har mottagit egendomen sälja den och ta
ul sin fordran ur köpeskillingen eller, om egendomen uppenbarligen saknar
försäljningsvärde, bortskaffa den. Innan egendomen säljs eller bortskaffas
skall svaranden, om han kan nås, anmanas att hämta egendomen. Anmanings-skyldighelen
anses fullgjord genom all anmaningen har sänts i rekommenderat brev till
svarandens kända adress. I övrigt tillämpas J-6 §§ lagen (1950:104) om rätt för
hantverkare alt sälja gods som ej avhämials. Vid tillämpningen av dessa
bestämmelser skall vad som sägs om beställaren avse svaranden och vad som sägs
om hantverkaren avse den som har mottagit egendomen för förvaring.

Den som
har mottagit egendom för förvaring i fall som avses i första stycket har rätt
till skälig ersättning av svaranden för förvaringen. Har egendomen inte hämtats
tre månader efter avhysningen, får den som har mottagit egendomen sälja den
och ta ut sin fordran ur köpeskillingen eller, om egendomen uppenbarligen
saknar försäljningsvärde, bortskaffa den. Innan egendomen säljs eller
bortskaffas skall svaranden, om han kan nås, anmanas att hämta egendomen. Anmanings-skyldighelen
anses fullgjord genom att anmaningen har sänts i rekommenderat brev till
svarandens kända adress. I övrigt tillämpas 5-7 §§ samt 10 § första och andra
styckena lagen (1985:000) om näringsidkares rätt att sälja saker som inte har
hämtats. Vid tillämpningen av dessa beslämmelser skall vad som sägs om
beställaren avse svaranden och vad som sägs om näringsidkaren avse den som har
mottagit egendomen för förvaring.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1986. Har någon
före ikraftträdandet tagit emot egendom för förvaring, tillämpas dock äldre
bestämmelser.

Senaste lydelse 1981: 1337,

Prop. 1984/85:210 6

3 Förslag till

Lag om ändring i sjölagen (1891:35 s. 1)

Härigenom
föreskrivs alt 247 § sjölagen (1891:35 s. 1) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande
lydelse

247 Den som bygger, bygger om eller reparerar fartyg ål
annan kan utöva reteniionsrätt däri till säkerhet för sin fordran på
köpeskilling eller annat vederlag, så länge han har egendomen i sin
besittning. Lagen (1950:104) om rätt för hantverkare alt sälja gods som ej avhämials
har motsvarande tillämpning.

Om förmånsrätt, som följer med reteniionsrätt enligl
första stycket, finnas bestämmelser i förmåns-rätislagen (1970:979).

Föreslagen lydelse

§'

Den som bygger, bygger om eller reparerar ett fartyg ål
någon annan får hålla kvar egendomen lill säkerhet för sin fordran på köpeskUling-en
eller annat vederlag.

/ fråga om rätt i vissa fall alt sälja egendomen, att ta ul
fordringen ur köpeskillingen och att bortskaffa egendomen finns bestämmelser
i lagen (1985:000) om näringsidkares rätt att sälja saker som inte har hämtats.
Dessa beslämmelser skall tillämpas även på övriga fall som avses i första
stycket.

Om förmånsrätt som följer med rätten att hålla kvar
egendomen finns beslämmelser i förmåns-rättslägen (1970:979).

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1986. Har den som
bygger om eller reparerar ett fartyg åt någon annan fått fartyget i sin
besittning före ikraftträdandet, tillämpas dock äldre bestämmelser. Delsamma
gäller i fråga om fartygsbygge som har påbörjats före ikraftträdandet.

Senaste lydelse 1973: 1064.

Prop. 1984/85:210 7

4 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1949:722) om pantlånerörelse

Härigenom föreskrivs alt 12 § lagen (1949:722) om pantlänerörelse
skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Förestagen lydelse

12 §

Lämnar vid panlförsäljning er- Om köpeskillingen vid pantför-

hållen köpeskilling, sedan därifrån säljning
efter avdrag för lånesum-

avdragits lånesumman, läneavgif- man, låneavgifien
och försäljnings

ten och försäljningskostnaden, kostnaden
ger ett överskott på

överskott å minst tio kronor, skall minst
femtio kronor, skall pantsät-

panlsättaren snarast möjligt på låren
snarast möjligt på egen be-

egen bekostnad underrättas därom kostnad
underrättas om detla ge-

genom rekommenderat brev. nom rekommenderat brev.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1986. Har panten
tagits emot före ikraftträdandet, tillämpas dock äldre bestämmelser.

Prop. 1984/85:210 8

5 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1970:980) om reteniionsrätt för
fordran hos hotellgäst

Härigenom
föreskrivs att lagen (1970:980) om reientionsrält för fordran hos hotellgäst
skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande
Ivdelse

Föreslagen
lydelse

Den som
tillhandahåller rum på hotell eller pensionat eller för tillfällig vistelse i
annan lägenhet fär till säkerhet för fordran på ersättning för rummet eller för
kost eller annan tjänst med anledning av vistelsen kvar-hälla resgods, som
gästen medfört.

Har sex
månader förflutit sedan fordringen förföll till betalning, får värden sälja
egendomen och utlaga sin fordran ur köpeskillingen eller, om egendomen
uppenbarligen saknar saluvärde, bortskaffa den. Härvid äger 2-6 §§ lagen
(1950:104) om rätt för hantverkare alt sälja gods som ej avhämlas motsvarande
tillämpning.

Värden
får sälja resgodset och ta ut sin fordran ur köpeskillingen eller, om godset
uppenbarligen saknar försäljningsvärde, bortskaffa del. Därvid tillämpas 2-12 §§
lagen (1985:000) om näringsidkares rätt att sälja saker som inte har hämtats.
Vid tillämpningen av dessa bestämmelser skall vad som sägs om näringsidkaren
avse värden, vad som sägs om beställaren avse gästen och vad som sägs om den
mottagna saken avse resgodset. Om resgodsets ägare är i konkurs, gäller i
stället 73 § konkurslagen (1921:225).

Denna lag träder i kraft den I januari 1986. Har gästen
medfört resgodset före ikraftträdandet, tillämpas dock äldre bestämmelser.

Prop. 1984/85:210 9

6
Förslag till

Lag
om ändring i konsumenttjänstlagen (1985:000)

Härigenom föreskrivs att 50 § konsumenttjänstlagen
(1985:000) skall ha nedan angivna lydelse.

Lydelse enligt prop. 1984/85:110 Föreslagen lydelse

50 § Näringsidkaren skall vidta de åtgärder som skäligen
kan krävas av honom för att vårda en sak som han håller kvar enligt 49 § eller
som inte har hämtats i rätt tid. Han har rätt till skälig ersättning för
vården.

I fråga om näringsidkarens rätt I fräga om näringsidkarens rätt

att
sälja en sak som han har tagit att sälja en sak som har överläm-

emot för att ulföra arbete på finns nals till honom eller som av annan

beslämmelser i lagen (1950:104) orsak beflnner sig i hans besittning

om rätt för hantverkare att sälja finns bestämmelser i lagen

gods som ej avhämtats. (1985:000) om näringsidkares rätt

att sälja saker som inte har hämtats.

Prop.
1984/85:210 10

Utdrag

JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid
regeringssammanträde 1985-02-28

Närvarande:
statsministern Palme, ordförande, och statsråden Lundkvist, Feldt, Sigurdsen,
Gustafsson, Leijon, Peterson, Boström, Bodström, Göransson, Gradin, Dahl, R.
Carlsson, Holmberg, Hellström, Thunborg, Wickbom

Föredragande:
statsrådet Wickbom

Lagrådsremiss
med förslag till lag om näringsidkares rätt att sälja saker som inte har
hämtats

1
Inledning

En
hantverkares möjligheter alt bli av med saker som kunderna inte har hämtat
regleras f.n. i lagen (1950:104) om rätt för hantverkare att sälja gods som ej avhämials.
I en motion lill riksdagen år 1973 väcktes frågan om en översyn av 1950 års lag
(mot. 1973: 1096). Motionen jämte lagutskottets belänkande med anledning av
motionen (LU 1973:30) överlämnades av regeringen den 7 december 1973 till konsumenttjänslulredningen.
Efter samråd med justitiedepartementet avslutade denna utredning sill uppdrag utan
alt ha behandlat frågan om en översyn av 1950 års lag. Frågan skulle i stället
beredas inom justitiedepartementet.

Den
som har tagit emot egendom för förvaring har rätt att hålla kvar egendomen lill
säkerhet för sin fordran på ersättning med anledning av förvaringen (se 12 kap.
8 § handelsbalken). Till skillnad från en hantverkare har emellertid
förvararen inte rätt alt sälja egendomen. Avsaknaden av en försäljningsrätt för
förvarare uppmärksammades av lagberedningen i betänkandet (SOU 1974:55) Utsökningsräll
XIII. I samband därmed log lagberedningen också upp frågan om en modernisering
av bestämmelserna om försäljning av lösörepant i 10 kap. 2 § handelsbalken.

De
frågor som sålunda aktualiserats har behandlats i departementspromemorian (Ds
Ju 1981:2) Räll alt sälja kvarlämnal gods. Promemorian har remissbehandlats.

Till
protokollet i detta ärende bör fogas dels en sammanfattning av promemorian som
bilaga 1. dels promemorians lagförslag som bUaga 2, dels en förteckning över
remissinstanserna och en sammanfattning av remissyttrandena som bilaga 3.1
fråga om nuvarande förhållanden saml de

Prop. 1984/85:210 11

närmare överväganden som har legat till grund för
promemorians lagförslag hänvisas till promemorian.

1 lagstiftningsärendet har överiäggningar hållits med
företrädare för justitiedepartementen i Danmark, Finland och Norge.

2 Allmän motivering

2.1 Allmänna utgångspunkter

En hantverkare som på beställning har utfört arbete på en
lös sak har sedan gammalt rätt att till säkerhet för sin fordran på beställaren
hålla kvar saken till dess att han får betalt för sitt arbele. Denna säkerhetsrätl
kallas reientionsrält. Före tillkomsten av lagen (1950:104) om rätt för
hantverkare att sälja gods som ej avhämtats (i det följande kallad 1950 års
lag) kunde hantverkaren inte sälja godset och ta ut sin fordran ur
köpeskillingen. För alt kunna avveckla rättsförhållandet med en
betalningsförsumlig kund måste hantverkaren ansöka om betalningsföreläggande
eller eventuellt stämma kunden. Genom 1950 års lag kompletterades den säkerhetsrätl
som hantverkaren redan tidigare hade med en försäljningsrätt. Hantverkaren
fick dessutom en rätt all i vissa fall bortskaffa godset.

1950 års
lag innebär alt hantverkaren, sedan sex månader har förflutit från det all
arbetet slutfördes och fordringen förföll till betalning, har rätt alt sälja
godset och ta ut sin fordran ur köpeskillingen eller, om godset uppenbarligen
saknar saluvärde, bortskaffa det. För att godset skall fä säljas eller
bortskaffas krävs ytleriigare all hantverkaren minst två månader i förväg har anmanat
beställaren att lösa ul godset. Försäljningen skall i princip ske på offentlig
auktion. Om det är uppenbart att hantverkarens fordran jämte de med auktionen
förenade kostnaderna inte kommer att täckas av köpeskillingen, får dock
försäljningen i stället ske under hand. Eventuellt överskott skall utan
dröjsmål tillställas beställaren.

Sedan
lagen med liden kommit alt framstå som omodern och dåligt anpassad till nutida
förhållanden, har förslag till en ny lag om rätt att sälja saker som inte har
hämtats lagts fram i departementspromemorian (Ds Ju 1981:2) Rätt att sälja kvarlämnal
gods. Den föreslagna lagen skall vara tillämplig inte bara vid avlal om arbele
pä saker utan också när saker som har lämnats in för förvaring inte har
hämtats. Lagen skall vidare vara tillämplig oavsett om den som har tagil emot
saken är näringsidkare eller privatperson. För försäljning av saken förutsatts
enligt förslaget att den som tagit emot saken har en fordran för arbete på
saken eller för förvaring av den, att uppdraget är slutfört och att fordringen
är förfallen lill betalning. Försäljning får då ske sedan beställaren har anmanats
alt betala skulden och upplysts om att saken kommer att säljas inom viss tid,
minst tre månader från anmaningen. I vissa fall fär dock saken säljas utan
föregående anmaning. När det gäller sättet alt sälja saken är huvudregeln i

Prop.
1984/85:210 12

förslaget att saken skall säljas pä offentlig auktion.
Under vissa omständigheter får försäljningen dock ske under hand.

Promemorians lagförslag har i huvudsak bemötts positivt av
remissinstanserna. Flertalet remissinstanser tillstyrker sålunda förslaget
även om de har synpunkter på vissa enskildheter i det. Frän näringslivshåll har
förordats ytterligare förenklingar i förhållande lill gällande rätt.

Enligt min mening står det klart att del finns ett behov
av regler som ger näringsidkare möjlighet alt pä ett enkelt och billigt sätt
göra sig av med saker som inte hämtas av kunderna. Det förfarande som regleras
i 1950 års lag är tungrott och delvis otidsenligt. Denna lag bör därför
ersättas av en ny lag som förenklar förfarandet. Vid utformningen av de nya
bestämmelserna måste man dock givetvis också la hänsyn lill beställarens eller
ägarens intressen. Del gäller framför allt deras skydd mol alt av misslag bli
av med sina saker men även deras skydd mol att värdefulla saker säljs till för
lågt pris eller bortskaffas.

I likhet med flertalet remissinstanser anser jag att
promemorians lagförslag i stort sett innebär en lämplig avvägning mellan de
delvis motstående intressen som nu har berörts. Den nya lagen bör därför i
huvudsak utformas i enlighet med detta förslag. I ett par hänseenden anser jag
emellertid att bestämmelserna kan mjukas upp ytterligare ulan att del behöver
gå ut över beställarens befogade intressen.

Ett skäl lill att näringsidkaren har ett intresse av att
sälja saker som inte hämtas är naturligtvis - som redan har berörts - att
näringsidkaren genom försäljningen vill få betalt för sin fordran på
beställaren. Ett annat skäl kan vara att näringsidkaren helt enkelt vill bli
befriad frän skyldigheten att förvara föremålet, oavsett om'han har någon sådan
fordran eller ej. F. n. har näringsidkaren ingen möjlighet att sälja eller
bortskaffa saken i fall då han inte har någon fordran på beställaren, l.ex.
därför all betalning har erlagts i förskott. Promemorieförslaget innebär inte
någon ändring i rättsläget på denna punkt. Jag anser emellertid alt lagen bör
utformas så alt näringsidkaren ges en sådan möjlighet. Som jag kommer att
utveckla närmare i avsnitt 2.4.1 kan detla åstadkommas genom att del inte
längre ställs upp som en förutsättning för försäljningsrätten all
näringsidkaren har en fordran pä beställaren.

När det gäller försäljningen anser jag att man för alt
åstadkomma ett så smidigt förfarande som möjligt kan gå något längre än enligl promemorie-förslaget.
Del gäller framför allt fall dä sakens värde är obetydligt. Jag anser alt
reglerna för dessa fall bör utformas så alt rättsförhållandet mellan parterna
kan slutligt avvecklas på ett enkelt sätl.

Förutom rätten att sälja kvarlämnal gods har i promemorian
behandlats frågan om att ersätta de ålderdomliga reglerna i handelsbalken om
försäljning av lösörepant med moderna regler. Av de få remissinstanser som har
yttrat sig i denna fråga har ett par ifrågasatt om det är motiverat alt i detta
sammanhang genomföra det förslag till modernisering som promemorian innehåller.

Prop.
1984/85:210 13

För egen del anser jag i och för sig att det är önskvärt
alt vår lagstiftning tillhandahåller en fungerande ordning för realisation av
lösörepant. Som emellertid har anförts i promemorian är reformbehovet inte
akut. Sambandet mellan denna fråga och rätten att sälja kvarlämnal gods är
inte av den arten att de båda frågorna måste behandlas samtidigt. Som framgår
av remissbehandlingen behöver vidare de lösningar som har föreslagils i
promemorian övervägas ytterligare. Med hänsyn till dessa omständigheter har jag
kommit lill den slutsatsen att frågan om realisation av sådan pant lämpligen
bör behandlas i annat sammanhang. I lagrådsremissen behandlas alltså endast
promemorians förslag lill ny lag om försäljning av kvarlämnal gods och därmed
sammanhängande följdändringar i annan lagstiftning.

I det följande avser jag att närmare behandla frågorna om

lagens tillämpningsområde i avsnitt 2.2,

disposiliva eller tvingande regler i avsnitt 2.3,

förutsättningar för rätten att sälja saken i avsnitt 2.4,

former för försäljningen i avsnitt 2.5,

rätt att bortskaffa saken i avsnitt 2.6,

redovisningsskyldighet m. m. i avsnitt 2.7,

skadestånd i avsnitt 2.8,

följdändringar i annan lagstiftning i avsnitt 2.9,

ikraftträdande m. m. i avsnitt 2.10, och

kostnader och resursbehov i avsnitt 2.11.

Mina kommentarer till de enskilda lagbestämmelserna
återfinns i specialmotiveringen (avsnitt 4).

2.2 Lagens tillämpningsområde

Mitt förslag: Lagen skall vara tillämplig i fall då en
näringsidkare har tagit emot en annans sak för att utföra arbete på saken eller
för att förvara den. Lagen skall också gälla i fall då näringsidkaren har tagit
emot material av en beställare för att tillverka en sak åt denne.

Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt
förslag. Lagen skall dock enligl promemorieförslaget tillämpas även när andra
än näringsidkare tar emot en annans sak för att ulföra arbele pä saken eller
för alt förvara den.

Remissinstanserna: Promemorians förslag godtas av
praktiskt laget alla remissinstanser.

Skälen för mitt förslag: 1950 års lag är tillämplig bara
beträffande saker som har lämnats in till en hantverkare för reparation eller
annat arbete på saken.

Prop.
1984/85:210 14

Förslaget i promemorian att den nya lagen skall ges ett
vidare tillämpningsområde, så att den omfattar även egendom som har lämnats in
för förvaring, har allmänt godtagits av remissinstanserna. Jag delar denna
uppfattning och förordar därför att detta förslag genomförs. Enligt min mening
bör det av lagen dessutom uttryckligen framgå all den omfattar den inte
ovanliga situationen att beställaren har tillhandahållit material till en sak
som skall tillverkas åt honom.

Från något håll har ifrågasatts om man inte borde reglera
också i del fallet all en sak har lämnats in för värdering och liknande. Jag
kan dock inte finna att en sådan reglering skulle motsvara något påtagligt
behov. Den nya lagen bör alltså vara tillämplig endast i fall dä egendom har
tagits emot för reparation, tillverkning eller liknande arbete eller för
förvaring.

Beträffande avtalsparterna är tillämpningsområdet för 1950
års lag begränsat lill förhållandet mellan "hantverkare" (dvs. med
nutida terminologi näringsidkare) och beställare. Som har anförts i
promemorian finns det i och för sig inte något praktiskt behov av att utvidga
reglerna till att gälla även i de förmodligen sällsynta fall då någon som inte
är näringsidkare har tagil emot en sak för att utföra arbete på den.

När det gäller avtal om förvaring förekommer det i viss
utsträckning alt den som tar emot saken inte är näringsidkare. Det finns
emellertid knappast något påtagligt behov av en lagreglerad försäljningsrätt
för dessa fall. Härtill kommer alt den nya lagen, som närmare kommer att
utvecklas i ett följande avsnitt, enligl min mening bör kunna tillämpas även
när den som har tagit emot egendomen inte har någon fordran på beställaren. Det
skulle då leda alltför långt om exempelvis en privatperson, som utan krav på
ersättning förvarar en annans sak, skulle ges en försäljningsrätt enligt den
nya lagen. Jag anser därför alt denna inte skall gälla i fall då andra än
näringsidkare har tagit emot en annans sak för förvaring.

Den nya lagen bör alltså enligt min mening gälla endast i
fall dä den som har tagit emot egendomen för arbete eller förvaring är
näringsidkare.

2.3 Dispositiva eller tvingande regler?

Mitt förslag: Lagens beslämmelser skall vara tvingande pä
det sättet att de inte fär frångås till nackdel för en konsument som har
beställt arbetet eller förvaringen huvudsakligen för enskilt ändamål.

Promemorians förslag: Överensstämmer med mitl förslag.

Remissinstanserna: Promemorians förslag i denna del har
berörts av endast ett fåtal remissinstanser. En av dessa har tillstyrkt
förslaget, medan de andra har uttryckt skilda uppfattningar i frågan.

Prop. 1984/85:210 15

Skälen för mitt förslag: Som har anförts i promemorian
finns det skäl som lalar för alt den nya lagens regler skall vara tvingande
till förmån för en konsument som har lämnat in ett föremål till näringsidkaren
för arbete eller förvaring. De avtalsvillkor som förekommer vid sädana tjänster
har nästan undantagslöst utformats av näringsidkaren eller en organisation som
denne fillhör. Konsumenten har i allmänhet en sådan ställning i förhållande
till näringsidkaren att det inte är realistiskt att räkna med att konsumenten i
det enskilda fallet kan motsätta sig avtalsvillkor som försämrar hans skydd enligl
dispositiva lagregler. Eftersom den nya lagen i högre grad än 1950 års lag tar
hänsyn till näringsidkarens behov av praktiska och enkla lösningar, torde det
inte heller finnas något störte behov av avtalsfrihet i konsumentförhållanden.
Jag förordar därför att lagen, i likhet med sådan lagstiftning som är direkt
inriktad på förhållandet mellan näringsidkare och konsumenter, görs tvingande
till konsumentens förmån.

Under remissbehandlingen har ifrågasatts om inte lagen
borde göras tvingande även i förhållanden mellan näringsidkare. Enligt min
mening finns det emellertid ingen anledning all för dessa förhållanden minska
avtalsfriheten, så att parterna inte med giltig verkan kan komma överens
exempelvis om andra tidsfrister för anmaning än de som följer av lagen. När del
inte är fråga om avlal mellan näringsidkare och konsumenter bör försäljningslagens
regler alltså vara disposiliva. Del bör i sammanhanget erinras om att detta
inte innebär att avtalsfriheten är alldeles obegränsad. Ett avtalsvillkor som
är oskäligt kan jämkas eller lämnas utan avseende enligt 36 § avtalslagen
(1915: 218). Vidare kan en näringsidkare enligt lagen (1984:292) om
avtalsvillkor mellan näringsidkare under vissa förutsättningar förbjudas alt
använda avtalsvillkor som är att anse som oskäliga.

2.4 Förutsättningar för rätten att sälja saken

2.4.1 Krav på fordran?

Mitt förslag: För att näringsidkaren skall ha rätt alt
sälja saken krävs inie all han har någon fordran på beställaren för arbete pä
saken eller för tillverkning eller förvaring av saken.

Promemorians förslag: För rätt att sälja saken förutsätts
alt den som tagit emot saken har rätt att hålla kvar denna till säkerhet för en
förfallen fordran för arbetet eller förvaringen.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser har lämnat
promemorians förslag utan erinran. Ett par remissinstanser anser dock att
försäljning bör kunna ske även i fall då beställaren har betalat i förskott.

Prop.
1984/85:210 16

Skälen för mitt förslag: Som jag har framhållit i avsnitt
2.1 har en hantverkare, som på beställning har ulfört arbete på en lös sak,
sedan gammalt rätt att till säkerhet för sin fordran pä beställaren hålla kvar
saken till dess alt han får betalt för sitt arbete (reteniionsrätt). Även den
som förvarar gods åt annan har räll att hålla kvar godset till säkerhet för
anspråk på betalning (se 12 kap. 8 § handelsbalken).

I prop. 1984/85: 110 om konsumenttjänstlag föreslås en
uttrycklig bestämmelse om reteniionsrätt för näringsidkare i vissa sådana konsument-ijänslförhållanden
som omfattas av lagen, nämligen vid avlal om arbele pä eller förvaring av lösa
saker. Avser tjänsten en sak som har överlämnats lill näringsidkaren eller som
av annan orsak befinner sig i hans besittning och betalar inte konsumenten i
rätt tid vad näringsidkaren har att fordra på grund av uppdraget, får
näringsidkaren sålunda enligt 49 § i lagförslaget hälla kvar saken lill dess
att han har fått betalt eller, vid tvist om betalningen, till dess att
konsumenten har ställt godtagbar säkerhet för del belopp som näringsidkaren har
krävt.

Genom 1950 års lag har - som jag redan har nämnt i avsnitt
2.1 - den reteniionsrätt som hantverkaren redan tidigare hade kompletterats med
en försäljningsrätt. Dessa beslämmelser ger näringsidkaren möjlighet alt på ett
förhållandevis enkelt sätt få betalt för sin fordran. För näringsidkaren kan
det emellertid vara ett minst lika starkt intresse att inte behöva förvara
föremålet sedan uppdraget har slutförts. Vid en av justitiedepartementet i
februari 1980 anordnad bearing angående en översyn av 1950 års lag (se avsnitt
3.3 i promemorian) framförde flera företrädare för näringslivets organisationer
att del är en större olägenhet för ett förelag att inte kunna bli av med en sak
som inte hämtas än alt inte fä betalt för sin fordran på grund av arbetet eller
förvaringen.

Det krav på all näringsidkaren skall ha en fordran mot
beställaren som ställs upp såväl enligt 1950 års lag som enligt promemorieförslagel
innebär alt någon försäljningsrätt i allmänhet inte föreligger om beställaren
har betalat i förskoll. Detla har uppmärksammals av flera remissinstanser.
Juridiska fakulieisnämnden vid Stockholms universitet anser att man bör la
större hänsyn lill olägenheten av alt behöva förvara saken än vad promemorians
förslag gör. Sveriges Tvätleriförbund har framhållit att det blir allt
vanligare all man tillämpar förskottsbetalning.

Enligt min mening bör man kunna komma lill rätta med de nu
angivna olägenheterna genom all inte ställa upp som en förutsättning för
försäljningsrätten all näringsidkaren haren fordran på beställaren. Man vinner
då den fördelen att näringsidkaren kan bli berättigad att sälja eller
bortskaffa saken inte bara i fall då beställaren har betalat i förskott för
arbetet ulan även i vissa andra fall då någon fordran aldrig har uppstått men
då en försäljningsrätt likväl ler sig motiverad, Ell exempel på fall av det
senare slaget är att en beställare som har lämnat in en sak enbart för att få
ett koslnadsförslag avseende en reparation underiäter att hämta ut saken (jfr

Prop. 1984/85:210 17

37 § förslaget till konsumenttjänsllag). Till andra fall
av liknande slag återkommer jag i specialmotiveringen.

2.4.2 Uppdraget skall vara slutfört

Mitt förslag: Näringsidkaren får inte sälja saken innan
han har slutfört del uppdrag som har lämnats till honom (eller avtalet mellan
parterna har upphört att gälla).

Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt
förslag.

Remissinstanserna: Promemorians förslag har lämnats ulan
erinran av remissinstanserna.

Skälen för mitt förslag: Enligt 1950 års lag krävs för
rätt till försäljning bl. a. att arbetet är slutfört. Elf sådant krav har inte
så stor praktisk betydelse om det, som i den lagen och enligl promemorians
lagförslag, också krävs att näringsidkaren har en förfallen fordran på
beställaren. En fordran för arbete eller förvaring förfaller inte lill
betalning förrän uppdraget är slutfört, såvida inte parterna har avtalat om
annat (jfr 41 § förslaget till konsumenttjänsllag).

Om man emellertid, som jag har föreslagit i det
föregående, inte längre kräver all näringsidkaren har en förfallen fordran på
beställaren, blir del av stor betydelse att näringsidkaren måste ha slutfört
uppdraget för att försäljningsrätten skall kunna inträda. Ulan ett sådant krav
skulle ju näringsidkaren, efter att ha mottagit saken och eventuellt ha
betingat sig betalning i förskott för arbetet eller förvaringen, i princip
genast vara berättigad att sälja saken. 1 den nya lagen bör det därför vara en
förutsättning för försäljningsrätten att näringsidkaren har slutfört sitt
uppdrag.

Med situationen då uppdraget har slutförts i enlighet med
det träffade avtalet bör jämställas vissa andra fall då näringsidkaren har
gjort vad som ankommer på honom för att på ett behörigt sätt avsluta
avtalsförhållandet med beställaren. Jag tänker på fall där saken inte har
hämtats efter det att beställaren har avbeställl arbetet på saken eller efter
det att näringsidkaren, exempelvis på grund av dröjsmål på beställarens sida,
har hävt avtalet. Det bör därför enligl min mening vara möjligt att sälja saken
även i fall då avtalet mellan parterna har upphört att gälla utan att det
avtalade uppdraget har slutförts.

Näringsidkaren bör självfallet inte bli berättigad att
genast sälja saken när uppdraget har slutförts eller avtalet har upphört att
gälla. Det mäste dessutom krävas att det därefter har gått en viss tid utan att
saken har hämtats. Beställaren bör i regel också ha anmanats alt hämta saken.
Dessa frågor behandlas i de två närmast följande avsnitten. 2 Riksdagen 1984/85. 1 saml. Nr
210

Prop. 1984/85:210 18

2.4.3
Anmaning

Mitt
förslag: Som förutsättning för försäljning skall gälla att näringsidkaren
sedan uppdraget slutförts eller avtalet upphört alt gälla har an-manat
beställaren att hämta saken. Anmaningsskyldigheten skall anses fullgjord, om anmaningen
har sänts till beställaren i rekommenderat brev under den adress som
beställaren har uppgett eller som är känd för näringsidkaren. Näringsidkaren
skall dock inte vara skyldig att anmana beställaren, om sakens
försäljningsvärde uppenbarligen understiger en procent av gällande basbelopp.

Promemorians
förslag: Överensstämmer i stort med mitt förslag. 1 promemorian föreslås dock
ett ytterligare undanlag från anmaningsskyldigheten för fall då sakens
försäljningsvärde uppenbarligen inte täcker näringsidkarens fordran och
försäljningskostnaderna.

Remissinstanserna:
Promemorians förslag tillstyrks eller lämnas utan erinran av de flesta
remissinstanserna. En remissinstans anser dock att en skyldighet alt anmana
beställaren bör gälla utan undanlag i fall dä denne är känd. Enligt
konsumentverket bör undantag från anmaningsskyldigheten gälla endast när sakens
värde understiger 100 kr., medan SHIO-Familjeföretagen menar all två - fem
procent av basbeloppet vore en lämpligare värdegräns. Ett par remissinsianser
anser all del bör klargöras vad som skall gälla när näringsidkaren är skyldig
all anmana beställaren men inte känner till dennes namn och adress.

Skälen
för mitt förslag: Enligl 1950 års lag fär saken inte säljas utan alt hantverkaren
först har anmanat beställaren att lösa ut saken vid äventyr all den annars
kommer alt säljas efter en viss lid. Anmaningsskyldigheten gäller i princip
ulan undanlag.

Av
hänsyn lill beställaren bör det även i fortsättningen krävas att beställaren
har anmanats att hämta saken innan försäljning äger rum. I likhet med vad som
har anförts i promemorian anser jag all det är rimligt alt behälla den regel
som gäller f.n. enligl 1950 års lag och som innebär att anmaningsskyldigheten
anses fullgjord genom alt anmaningen har sänts i rekommenderat brev under den
adress som beställaren har uppgett eller som är känd för näringsidkaren.

Enligt
min mening bör försäljning i vissa fall kunna ske utan att beställaren först
har anmanats alt hämta saken. En förutsättning bör dock vara att längre tid har
förflutit sedan uppdraget slutfördes eller avtalet upphörde än i de fall då
försäljning sker efter det alt beställaren har anmanats alt lösa saken. Frågan
om tidsfristerna återkommer jag till i avsnitt 2.4.4.

Promemorians
förslag att anmaning skall kunna underlåtas då sakens

Prop.
1984/85:210 19

värde är obetydligt har lämnats ulan erinran av praktiskt
taget alla remissinstanser. Saken kan visserligen även i sådana fall ha ett
bruks- eller affektionsvärde för ägaren, men det torde inte vara det normala.
Om saken har ett obetydligt försäljningsvärde och beställaren inte självmant
hämtar ut den, bör man som anförts i promemorian normalt kunna räkna med att
han inte längre gör anspråk pä den. Det torde höra till undantagen att
beställaren av glömska eller misstag inte hämtar ut en sak som representerar
ett betydande subjektivt värde. Näringsidkarens intresse av att på ett enkelt
sätt bli av med saken måste här anses väga tyngre än beställarens intresse av
att få en anmaning innan saken säljs.

Om man i enlighet med det anförda från anmaningsskyldigheten
undantar fall då sakens värde är obetydligt, kommer företagen inom branscher
där de mollagna sakerna vanligen har ett sådant mindre värde att kunna tillämpa
ett inlämningsförfarande vid vilket kunden bara får ett numrerat kvitto. Även
om beställaren skulle vara känd för näringsidkaren, bör det enligt min mening
inte krävas alt näringsidkaren i dessa fall har anmanat denne att hämta saken.
Någon anmaningsskyldighet bör alltså inte gälla i fall dä näringsidkaren har
tagit emot en sak av obetydligt värde ens om näringsidkaren har tagit uppgift
på beställarens namn och adress.

Jag förordar alltså att anmaning generellt skall kunna underiålas
då sakens värde är obetydligt. Frågan är dä hur värdegränsen bör dras.
Promemorians förslag all försäljning skall kunna ske ulan anmaning om sakens
försäljningsvärde uppenbarligen understiger en procent av basbeloppet enligt
lagen (1962: 381) om allmän försäkring, dvs. f. n. 218 kr., har lämnats ulan
erinran av det stora flertalet remissinstanser. Förslaget är enligt min mening
väl avvägt. Jag förordar därför att gränsen dras på delta sätl.

Det kan diskuteras om inte försäljning bör kunna ske utan
föregående anmaning även i vissa situationer då sakens värde ej är obetydligt.
Delta gäller särskilt det i promemorian berörda fallet då näringsidkaren har en
fordran på beställaren som överstiger försäljningsvärdet. Del kan sägas alt
beställaren i sådana fall inte torde ha så stort intresse av att bli anmanad
alt lösa ut saken. Ett undantag frän anmaningsskyldigheten i dessa fall skulle
emellertid komma all gälla även egendom av betydande värde. Enligt min mening
är beställarens intresse av att bli anmanad att hämta saken knappast mindre i
dessa fall. I fall av detla slag finns det snarare anledning att ta större
hänsyn till sädana förhållanden på beställarens sida som glömska, misstag och
liknande. När det gäller egendom av inte obetydligt värde torde näringsidkaren f.ö.
under alla förhållanden vara tvungen att anteckna beställarens namn och adress,
så att han senare kan vända sig lill denne. Näringsidkaren kan nämligen innan
arbetet har utförts som regel inte vara säker på alt hans fordran kommer att
överstiga sakens försäljningsvärde. Del är under dessa förhållanden enligt min
mening inte att begära för myckel av näringsidkaren om man kräver att han före
försäljningen sänder

Prop.
1984/85:210 20

en anmaning lill beställaren under den uppgivna adressen.

Mot bakgrund av del anförda anser jag att något undanlag
från anmaningsskyldigheten inte bör göras beträffande fall då sakens värde
inte täcker fordringen och försäljningskostnaderna. Undantag från anmaningsskyldigheten
bör alltså föreskrivas endast för de fall då sakens värde är obetydligt.

En särskild fråga är vad som bör gälla i fall då
näringsidkaren i och för sig är skyldig att före en försäljning anmana
beställaren att hämta saken men näringsidkaren faktiskt inte kan göra delta
därför alt han av någon anledning inte känner lill beställarens namn och
adress. Enligl min mening skulle det leda alltför långt om man för dessa fall
medgav något slags lättnad i anmaningsskyldigheten. De näringsidkare som önskar
utnyttja den möjlighet som lagen ger dem att sälja kvarlämnade föremål som har
ett inte obetydligt värde får alltså se till att de i enlighet med lagens föreskrifter
antecknar beställarens namn och adress.

2.4.4 Tidsfrister

Mitt förslag: För all saken skall få säljas måste minst
tre månader ha förflutit från det alt beställaren har anmanats att hämta saken
och erinrats om att saken annars kan komma an säljas. Om näringsidkaren på
grund av alt sakens värde är obetydligt inte är skyldig att anmana beställaren,
får försäljning äga rum när det har gått ett år frän det att uppdraget
slutfördes eller avtalet upphörde att gälla.

Promemorians förslag: Överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna: Praktiskt taget alla remissinstanser
godtar den föreslagna iremånadersfrislen. Tre remissinsianser anser alt den
föreslagna ettårsfristen är alltför lång, medan övriga remissinstanser har
lämnat även förslaget i denna del ulan erinran.

Skälen för mitt förslag: Det är uppenbart alt beställaren
måste ha en viss tid pä sig för all hämta saken innan försäljning fär äga rum.
Enligt 1950 års lag gäller två tidsfrister, vilka var för sig måste ha löpt ul
innan försäljning fär ske. För del första skall sex månader ha förflutit från
det att arbetet slutfördes och fordringen förföll till betalning. För det andra
skall näringsidkaren minst två månader i förväg — men efter del alt arbetet
slutfördes och fordringen förföll till betalning - ha anmanat beställaren att
lösa godset.

Som har anförts i promemorian torde det inte behövas
dubbla tidsfrister för att ta till vara beställarens intressen. Det bör i
stället vara tillräckligt med en enda frist, som för att tillgodose
beställarens intresse som regel bör räknas från anmaningen.

Prop.
1984/85:210 21

Promemorians förslag att tidsfristen bör vara tre månader
från det alt beställaren anmanats att hämta saken har godtagits av praktiskt
taget samtliga remissinsianser. Förslaget är enligt min mening väl avvägt. Som
har anförts i promemorian finns det inte anledning att räkna med att en
näringsidkare normalt anmanar beställaren omedelbart när uppdraget är slutfört.
I praktiken blir det alltså fråga om en något längre tid än tre månader,
sannolikt minst fyra - fem månader frän det att uppdraget slutfördes.

Enligt vad
jag har föreslagit i avsnitt 2.4.3 skall försäljning i vissa fall fä ske utan
att beställaren först har anmanats alt hämta saken. Tidsfristen bör i sädana
fall räknas från det all uppdraget slutfördes. Med hänsyn till beställarens
intressen bör det i dessa fall ha förflutit en längre tid än när beställaren i
förväg har anmanats att hämta saken. Promemorians förslag om en ettårig
tidsfrist har godtagits av flertalet av remissinstanserna och innebär enligt
min mening en rimlig avvägning mellan de intressen som här står mol varandra.
När anmaning har underlåtits med stöd av den tidigare föreslagna undantagsbestämmelsen
bör saken alltså inte få säljas tidigare än ett år efter det att uppdraget har
slutförts eller avtalet har upphört att gälla.

2.4.5 Tvist angående arbetet eller förvaringen

Mitt förslag: Om en fråga som rör avtalet om arbetet eller
förvaringen prövas av domstol eller av skiljemän, får saken inte säljas förrän
en skälig tid har förflutit efter del all tvisten har avgjorts. Detsamma gäller
om frågan prövas av allmänna reklamationsnämnden.

Promemorians förslag: Överenstämmer i huvudsak med mitt förslag.
1 promemorian har dock prövning i allmänna reklamationsnämnden inte tagits med
som ett försäljningshinder.

Remissinstanserna: Förslaget i promemorian lämnas i
allmänhet utan erinran. Konsumentverket påpekar dock att också prövning i
allmänna reklamationsnämnden eller annan reklamalionsnämnd bör utgöra
försäljningshinder.

Skälen för mitt förslag: All beställaren inte hämtar saken
kan bero på att det råder tvist mellan parterna om utförandel av tjänsten, om
priset eller om något annat som har med avtalet att göra. Näringsidkaren har,
som tidigare berörts i avsnitt 2.4.1, rätt att till säkerhet för sin fordran
hos beställaren hälla kvar saken till dess att han får betalt för sitt arbete
på den eller för förvaringen av den. Denna rätt gäller även när det råder tvist
mellan parterna om betalningen för tjänsten eller liknande. Beträffande
tjänster som omfattas av förslaget lill konsumenttjänstlag har emellertid

Prop.
1984/85:210 22

föreslagits en möjlighet för konsumenten att vid tvist om
betalningen få ut föremålet för tjänsten under förutsättning att han ställer
godtagbar säkerhet för näringsidkarens krav (prop. 1984/85: 11 s. 111 f och
328 0.

I 1950 års lag finns en särskild bestämmelse som innebär
att saken inte får säljas, om rätten alt göra detta är beroende på en fråga som
är föremål för rättegäng eller annan prövning i laga ordning. Bestämmelsen ger
enligt min mening uttryck för en odiskutabel princip, som bör gälla även i den
nya försäljningslagen. Jag förordar därför att del i den lagen tas in en
bestämmelse av motsvarande innebörd.

Med hänsyn till att en försäljningsrätt enligt mitt
förslag skall gälla även i fall där näringsidkaren inte har rätt alt hälla kvar
saken, bör bestämmelsen emellertid utformas på ett annat sätt än enligt 1950
års lag. Hinder för försäljning bör nämligen föreligga även när parterna
tvistar om en fräga som enligt den nya lagen inte direkt påverkar rätten att
sälja saken, l.ex. en fråga om betalning för arbetet. Bestämmelsen bör därför
enligt min mening innebära att saken inte får säljas om en fråga som rör
avtalet om arbetet eller förvaringen prövas av domstol.

Jag delar konsumentverkels uppfattning att även prövning
av allmänna reklamalionsnämnden bör medföra alt saken inte får säljas förrän en
skälig tid har förflutit efter det alt tvisten har avgjorts där. Detsamma bör
enligt min mening gälla om frågan prövas av skiljemän.

2.4.6 Annan ägare till saken än beställaren

Mitt förslag: Öm näringsidkaren känner till eller har
anledning att misstänka alt någon annan än beställaren är ägare lill saken, får
försäljning äga rum endast om ägaren i god tid före försäljningen har undertättats
om dels alt saken kan komma att säljas, dels efter vilken tid det kan ske.

Promemorians förslag: Någon underrättelseskyldighet
gentemot sakens ägare föresläs inte beträffande fall då näringsidkaren endast
har anledning att misstänka att någon annan än beställaren är ägare lill saken
och inte heller beträffande fall dä sakens värde är obetydligt. I övrigt
överensstämmer promemorians förslag med mitt förslag.

Remissinstanserna: Endast en remissinstans har berört
förslaget i denna del. Denna remissinstans anser att inte heller en sak av
obetydligt värde, vilken tillhör annan än beställaren, bör få säljas ulan att
ägaren först underrättas.

Skälen för mitt förslag: Del är inte ovanligt att den som
lämnar in en sak för t. ex. reparation är en annan än den som äger saken. Det
kan också inträffa att den som har lämnat in saken därefter överlåter den till
någon annan.

Prop. 1984/85:210 23

När omständigheterna inte ger anledning lill annat bör
näringsidkaren kunna utgå från att den som lämnar in saken också är dess ägare.
Om emellertid ägaren är någon annan än beställaren och näringsidkaren känner
till eller har anledning att misstänka detta, måste ägarens intressen beaktas.

Enligt 1950 års lag har näringsidkaren rätt att sälja en
sak endast när han har reientionsrält i den. För reientionsrält förutsätts i
sin tur att hantverkaren senast då hans fordran uppstår är i god tro
beträffande beställarens dispositionsrätt (se bl. a. NJA 1936 s. 650, 1948 s.
10 samt prop. 1950:77 s. 26). Om sä inte är fallet, föreligger alltså inte
någon reteniionsrätt och därmed inte heller någon försäljningsrätt. Skulle
däremot näringsidkaren först på ett senare stadium få veta att saken tillhör
någon annan än beställaren, har han reientionsrält i saken och därmed i princip
också en rätt att sälja den. 1 ett sådant fall skall hantverkaren dock enligt
en särskild bestämmelse i lagen först underrätta ägaren, såvitt del kan ske.

1 avsnitt 2.4.1 har jag föreslagit att det inte längre
skall gälla som förutsättning för rätlen till försäljning att näringsidkaren
har reteniionsrätt i saken. Om man slopar kravet på reteniionsrätt, minskar
emellertid en del av skyddet för sakens ägare när denne är en annan än
beställaren. Det är med hänsyn härtill nödvändigt att pä något annat sätt ge
lagen en sådan utformning att ägarens intressen inte åsidosätts.

Ett sätt att åstadkomma del nödvändiga skyddet för sakens
ägare skulle kunna vara att frän lagens tillämpning generellt undanta fall, där
näringsidkaren känner lill eller har anledning att misslänka att saken tillhör
någon annan än beställaren. Näringsidkaren skulle emellertid då inte som f. n.
ha rätt att sälja saken, om han var i god tro när fordringen uppstod men senare
har fått kännedom eller misstankar om del rätta förhällandet. Härtill kommer
att näringsidkaren inte heller som f. n. skulle ha rätt att i vissa fall sälja
saken trots att han är medveten om alt den tillhör någon annan än beställaren.
Exempel på en sådan situation är att en låntagare har lämnat in en sak för
reparation och att näringsidkaren känner till att saken innehas endast som lån.
Näringsidkaren anses då ha relentionsrätl gentemot ägaren (och därmed i princip
försäljningsrätt enligt 1950 års lag) under samma förutsättningar som
låntagaren själv ifall låntagaren hade betalat näringsidkaren och krävt ägaren
på utgiften (prop. 1950:77 s. 26; se även Undén, Svensk sakralt I, 1966, s.
249).

Med hänsyn till vad jag nu har anfört bör skyddet för
sakens ägare i stället åstadkommas genom att man bygger vidare på den undertättelse-skyldighei
som redan i dag föreligger enligt 1950 års lag. Bestämmelsen i den nya lagen
bör enligt min mening utformas så att försäljning inte får äga rum i fall då
näringsidkaren känner lill eller har anledning att misstänka att någon annan än
beställaren är ägare till saken, såvida inte näringsidkaren först har undertättat
ägaren om att saken kan komma att säljas. Underrättelsen bör göras i god lid
före försäljningen och bör, till skillnad frän vad

Prop.
1984/85:210 24

som har föreslagits i promemorian, inte anses ha skett
redan därigenom att den har sänts med rekommenderat brev till ägarens adress.

Om ägarens intressen skyddas på det sätt som jag nu har
förordat, kan det inträffa alt en näringsidkare enligt lagen blir berättigad att
sälja saken trots att han inte gentemot ägaren har räll att hålla kvar saken
till säkerhet för sin fordran hos beställaren. Detla förutsätter emellertid att
ägaren har underrättats om den tilltänkta försäljningen och ändå inte hämtar
saken. Jag anser med hänsyn härtill att ägarens intressen på ett rimligt sätt
tillgodoses med den regel som jag har förordat.

En särskild fråga är om ägaren skall behöva underrättas
före försäljningen även i de fall dä sakens värde är obetydligt och då
näringsidkaren alltså i enlighet med vad jag har föreslagit i avsnitt 2.4.3 kan
sälja saken utan att först anmana beställaren. Som har anförts av en
remissinstans talar principiella skäl för att ägaren inte skall kunna fråntas
möjligheten att betala fordringsbeloppel och därigenom hindra en försäljning.
Jag anser därför att ägaren bör underrättas även när det gäller saker som bara
har ett obetydligt värde.

2.5 Former för försäljningen

Mitt förslag: Försäljningen skall göras med omsorg och med
beaktande av beställarens och ägarens intressen. Försäljningen får ske under
hand eller på offentlig auktion. Om näringsidkaren avser alt sälja saken på
offentlig auktion, skall beställaren och ägaren i god lid dessförinnan
underrättas om tid och plats för denna.

Promemorians förslag: Försäljning skall ske pä offentlig
auktion. Den får dock i stället ske under hand dels om försäljningen inbringar
ett pris som motsvarar minst det värde som saken har enligt intyg av en av
handelskammare förordnad besiktningsman, dels om del kan antas att en
försäljning under hand ger bättre resultat än en försäljning pä offentlig
auktion, dels om del är uppenbart att fordringen och auklionskoslnaderna inte
skulle kunna utgå ur köpeskillingen. Auktionen skall kungöras i god lid och på
lämpligt sålt. Beträffande underrättelse till beställaren och ägaren överensstämmer
promemorians förslag med mitl förslag.

Remissinstanserna: Flertalet remissinsianser tillstyrker
promemorians förslag. Från skilda håll framförs dock kritik efter delvis olika
linjer. Två remissinsianser vill minska möjligheterna lill
underhandsförsäljning. Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet
pekar å andra sidan pä alt man ofta inte uppnår en rälisvisande prisnivå vid
försäljning pä offentlig auktion och framhåller alt även möjligheten att sälja
på auktion bör vara underkastad ett allmänt aktsamhetskrav. Flera
organisationer inom näringslivet anser att möjligheterna att sälja under hand
bör utvidgas.

Prop.
1984/85:210 25

Skälen för mitt förslag: Enligt 1950 års lag skall
försäljning ske på offentlig auktion. Om del är uppenbart att hantverkarens
fordran jämte de med auktionen förenade kostnaderna inte skulle kunna täckas av
köpeskillingen, får försäljningen dock ske på något annat lämpligt sätl.

Vid utformningen av reglerna rörande försäljningen bör en
ledande synpunkt vara att egendomen skall säljas så att det ekonomiska
resultatet blir sä gotl som möjligt. Erfarenheterna under senare år tyder
emellertid på att offentlig auktion ingalunda alltid innefattar någon garanti
för alt en sak blir såld till ell rättvisande pris. Som har framhållits av
flera remissinstanser inom näringslivet är det i stället försäljning under
hand som i allmänhet ger det bästa resultatet i sådana situationer som regleras
i lagen. Ett skäl till detta kan vara att näringsidkaren ofta själv bedriver
försäljning av liknande produkter och att han alltså på ett enkelt sätt kan
sälja saken inom ramen för sin rörelse. För köparen är del då i allmänhet en
fördel att köpa saken direkt från näringsidkaren, vilken såsom fackman kanske
har utfört arbete på saken och därför kan ge lämplig information om den. Och
för både näringsidkaren och sakens ägare är det givetvis en fördel att försäljningen
kan ske på ett sätl som inte är förenat med nämnvärda omkostnader.

Jag anser därför att man bör utvidga möjligheterna lill
underhandsförsäljning i förhållande till gällande räll. En lösning skulle då
kunna vara den ordning som har föreslagits i promemorian och som innebär att
försäljningen som huvudregel skall ske på offentlig auktion men att den under
vissa förutsättningar i stället får ske under hand. Av vad jag har anfört i det
föregående framgår emellertid att försäljning pä offentlig auktion från
ekonomisk synpunkt knappast är förenad med några sädana fördelar jämfört med
andra försäljningsformer att del är motiverat att hälla fast vid offentlig
auktion som huvudregel. Härtill kommer att de i promemorian föreslagna
undantagsreglerna är ägnade alt medföra särskilda kostnader och besvär för
näringsidkaren samt att de sannolikt heller inte skulle vara enkla alt
tillämpa.

Enligt min mening lalar det anförda för att man när det
gäller valet av försäljningssätt nu bör jämställa underhandsförsäljning med
offentlig auktion. Del avgörande bör enligt min mening vara att näringsidkaren
lägger sig vinn om att försäljningen sker på det sätl som med hänsyn lill
egendomens beskaffenhet och övriga omständigheter är mest ändamålsenligt.
Näringsidkaren bör alltså eftersträva ett så gott resultat av försäljningen som
möjligt och överväga hur han lämpligast bör gå lill väga.

1 enlighet med det anförda bör försäljningen ske med
tillbörlig aktsam-het, vare sig den görs på offentlig auktion eller under hand.
Det är dock vid underhandsförsäljning som aktsamhelskravet fär störst betydelse
som ell skydd för beställaren eller sakens ägare. I praktiken torde nämligen
försäljning på offentlig auktion i allmänhet böra godtas som ett aklsamt sätt
alt sälja saken. Bara om det är uppenbart att formerna för försäljningen på
offentlig auktion har varil otillfredsställande bör näringsidkaren vid sådan

Prop. 1984/85:210 26

försäljning
anses ha åsidosatt aktsamhelskravet. Ett åsidosättande kan l.ex. föreligga om
det finns allvarliga brister i sättet att offentliggöra auktionen eller när det
gäller val av tid och plats för auktionen. En ytleriigare förutsättning för att
aktsamhelskravet skall anses ha åsidosatts i dessa fall är att bristerna kan
antas ha medfört ett sämre försäljningspris än som annars skulle ha kunnat
uppnås.

När
det i övrigt gäller förfarandet vid försäljning anser jag att man, liksom
enligt 1950 års lag, bör kräva att näringsidkaren i god tid underrättar beställaren
och ägaren om lid och plats för en auktion. Däremot bör det av naturliga skäl
inte krävas någon underrättelse om en tilltänkt underhandsförsäljning. Någon undertättelseskyldighet
bör inte heller föreligga om näringsidkaren är berättigad att sälja saken utan
att dessförinnan behöva anmana beställaren.

Jag
anser det inte nödvändigt med en särskild regel om att auktion skall kungöras i
god tid och på lämpligt sätl. En sådan föreskrift blir av mindre betydelse med
den reglering som jag nu har föreslagit. 1 den mån frågan får betydelse får det
i stället göras en mera fri bedömning av om auktionen har bringats till allmän
kännedom på lämpligt sätl.

2.6
Rätt att bortskaffa saken

Mitt
förslag: Om förutsättningarna för försäljning är uppfyllda men saken
uppenbarligen saknar försäljningsvärde, får saken bortskaffas i stället för att
säljas.

Promemorians
förslag: Överensstämmer med mill förslag.

Remissinstanserna:
Promemorieförslagel godtas allmänt.

Skälen
för mitt förslag: Enligt 1950 års lag fär hantverkaren bortskaffa godset i
stället för att sälja del, om godset uppenbarligen saknar saluvärde. I fråga om
rätten att bortskaffa godset gäller samma förutsättningar som för rätten all
sälja godset.

Om
föremålet uppenbarligen saknar försäljningsvärde bör näringsidkaren givetvis
inte vara skyldig all vidta åtgärder i syfte att åstadkomma en försäljning. Han
bör i stället, liksom enligt 1950 års lag, ha rätt att göra sig av med saken på
annat sätt. Den omständigheten att saken saknar försäljningsvärde behöver dock
inte innebära att saken helt saknar värde för beställaren eller ägaren. Saken
bör därför få bortskaffas bara när förulsäti-ningarna för försäljning är
uppfyllda. Detla betyder att saken inte får bortskaffas så länge det råder
tvist rörande avtalet om saken (se avsnitt 2.4.5) och inte heller utan all
näringsidkaren har undertättat ägaren, om denne är en annan än beställaren (se
avsnitt 2.4.6).

Prop. 1984/85:210 27

Med anledning av vad en remissinstans har anfört vill jag
framhålla att näringsidkaren bör ges en viss valrätt när det gäller
fullgörandet av anmaningsskyldigheten i de aktuella fallen. Eftersom föremålet
saknar försäljningsvärde är näringsidkaren inte skyldig att anmana
beställaren, om han väntar med att bortskaffa föremålet till dess alt ett år
har förflutit efter det att uppdraget slutfördes (se avsnitt 2,4.3 och 2.4.4).
Om näringsidkaren emellertid skulle vara angelägen om alt så snart som möjligt bli
av med saken, bör han kunna anmana beställaren och sedan vänta lill dess att tremänadersfristen
(eller den längre frist som näringsidkaren har angett) har löpt ut.

2.7 Redovisningsskyldighet m. m.

Mitt förslag: Näringsidkaren får täcka sin fordran ur
köpeskillingen vid försäljningen. Om del uppstår ett överskott vid
försäljningen skall detta genast lämnas till beställaren, såvida inte beloppet
betalas till någon annan som har bättre rätt till del eller sätts ned hos
myndighet. Belopp understigande 50 kr. behöver aldrig betalas ut. Har
näringsidkaren med stöd av lagens bestämmelser sålt eller bortskaffat saken
utan att ha anmanat beställaren, upphör näringsidkarens fordran på beställaren.
Om det uppstår ett överskott vid en sådan försäljning och näringsidkaren inte
kan anträffa beställaren, fillfaller överskottet näringsidkaren.

Promemorians förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitl
förslag. Promemorian innebär dock att näringsidkarens fordran alltid skall
upphöra, om saken har sålts eller bortskaffats enligt lagen. Vidare skall
näringsidkaren enligl promemorieförslaget alltid vara skyldig att redovisa ett
överskott från en försäljning, utom när det gäller belopp under 25 kr.

Remissinstanserna: Flera remissinstanser är kritiska mot
promemorians förslag alt näringsidkarens fordran skall upphöra när han har sålt
eller bortskaffat saken. Enligl en remissinstans bör det vidare i lagen anges
att näringsidkaren är skyldig alt redovisa hur ett överskott vid försäljningen
har beräknats.

Skälen för mitt förslag: 1 1950 års lag anges att
hantverkaren har rätt att ta ut sin fordran ur köpeskillingen för del försålda
godset. Om köpeskillingen efter avdrag av kostnaderna för försäljningen
överstiger hantverkarens fordran, skall hantverkaren enligt lagen utan dröjsmål
tillställa beställaren överskottet. 1 vissa fall skall dock överskottet betalas
till någon annan som har bättre räll lill beloppet. Vidare kan beloppet sättas
ned enligt reglerna i lagen (1927: 56) om nedsättning av pengar hos myndighet.

Beslämmelser av motsvarande innebörd bör tas in i den nya
försäljnings-

Prop. 1984/85:210 28

lagen. I förenklande syfte bör vidare införas en
bestämmelse som ger möjlighet för näringsidkaren all slippa betala ul
obetydliga belopp (jfr 12 § lagen 1949:722 om pantlänerörelse). Gränsen bör
lämpligen dras sä att belopp understigande 50 kr. inte behöver betalas ul.

Som har anförts i promemorian är näringsidkaren enligl
allmänna grundsatser skyldig att - oavsett om försäljningen har gett något
överskott eller ej - på anfordran närmare redogöra för försäljningens resultat
och för vad som har använts av försäljningssumman för att läcka fordringen
respektive kostnaderna för försäljningen (jfr prop. 1950:77 s. 30). Någon
uttrycklig föreskrift om detta anser jag inte nödvändig.

En särskild fräga är vad som bör gälla i fall då
näringsidkarens fordran inte blir täckt av försäljningssumman. Som jag tidigare
har sagt är näringsidkarens främsta intresse ofta alt bli av med föremålet.
Det är vidare ett allmänt intresse att rättsförhållanden av del aktuella slaget
avslutas inom rimlig tid. Dessa omständigheter talar för förslaget i
promemorian alt näringsidkaren efter att ha gjort sig av med saken inte bör
kunna kräva beställaren på återstoden av beloppet. Med hänsyn till den kritik
av principiell natur som flera remissinstanser har riktat mol förslaget i
denna del är jag emellertid inte beredd all genomföra detta fullt ul.

I fall då näringsidkaren med iakttagande av lagens regler
om anmaning lill beställaren har sålt eller bortskaffat saken anser jag sålunda
inte all fordringen bör upphöra. Beträffande däremot sådana fall där näringsidkaren
på grund av alt sakens värde är obetydligt har gjort sig av med saken ulan all
ha anmanat beställaren anser jag all näringsidkarens kvarstående fordran bör
falla bort. Om näringsidkaren vill bli av med föremålet och ha kvar möjligheten
att kräva beställaren på återstoden av fordringen, får näringsidkaren i stället
välja förfarandet att sälja eller bortskaffa saken efter att ha anmanat
beställaren.

En annan fråga är vad som bör gälla beträffande
redovisning av överskottet i fall dä näringsidkaren med slöd av de regler som
förordals i avsnitt 2.4 har sålt saken utan att först ha anmanat beställaren
att hämta den. I dessa fall uppgår försäljningsvärdet till mindre än en procent
av basbeloppet enligl lagen (1962: 381) om allmän försäkring, dvs. f. n. mindre
än 218 kr. De föreslagna reglerna innebär att förelagen inom branscher, där de
mottagna sakerna vanligen är av obetydligt värde, kommer alt kunna tillämpa ett
inlämningsförfarande med numrerade kvitton eller liknande. Beställaren är i
sådana fall okänd för näringsidkaren. Om någon särskild regel inte skapas, blir
näringsidkaren i princip skyldig att i vissa sådana fall redovisa ett överskott
från försäljningen. Eftersom beställaren är okänd skulle detla behöva göras
genom alt pengarna sätts ned hos en myndighet enligt 1927 års lag.

Enligl min mening bör man emellertid kunna skapa enklare
regler för redovisningen i dessa praktiskt viktiga fall. Frän
försäljningspriset kommer i de flesta fall avdrag all göras för
försäljningskostnaderna och näringsid-

Prop. 1984/85:210 29

karens eventuella fordran. Vad som härefter återstår bör i
enkelhetens intresse - även om det överstiger 50 kronor - kunna tillfalla
näringsidkaren.

Vad jag nu
har sagt bör gälla bara då näringsidkaren på grund av del inlämningsförfarande
han tillämpar eller av något annat skäl inte vet var beställaren kan anträffas
och därför inte kan redovisa överskottet till denne. Om näringsidkaren däremot
känner till beställarens namn och adress, bör han vara skyldig att skicka
överskottet till denne.

2.8 Skadestånd

Mitt förslag: Om en näringsidkare uppsålligen eller av oaktsamhet
åsidosätter bestämmelserna i lagen, skall han ersätta skada som drabbar
beställaren eller sakens ägare.

Promemorians förslag: Saknar motsvarighet till milt
förslag.

Remissinstanserna: Ingen remissinstans har berört frågan.

Skälen för mitt förslag: 1 1950 års lag finns ingen
uttrycklig regel om skadeståndsansvar för hantverkaren i fall då han har
åsidosatt lagens bestämmelser och därigenom har vållat beställaren skada (jfr
dock prop. 1950:77 s. 29, 39 och 44). Enligt min mening är del av värde om den
nya lagen innehåller en regel som klargör att en näringsidkare, som av uppsåt
eller oaktsamhet åsidosätter lagens bestämmelser, skall ersätta skada som till
följd härav drabbar beställaren eller sakens ägare. En fördel med att en sådan
regel förs in i lagen är att näringsidkaren i förhållandet till en konsument
inte kan friskriva sig från skadeståndsansvar.

2.9 Följdändringar i annan lagstiftning

Enligt 16 kap. 6 § utsökningsbalken kan den som har
mottagit egendom för förvaring i samband med avhysning göra sig av med
egendomen, om den inte har hämtats senast tre månader efter avhysningen.
Egendomen får då säljas eller, om den uppenbariigen saknar försäljningsvärde,
bortskaffas. Beträffande bl. a. sättet för försäljningen och skyldigheten att
redovisa eventuellt överskott hänvisas till 1950 års lag. Hänvisningen bör i
stället avse motsvarande beslämmelser i den nya försäljningslagen.

Enligt 247
§ sjölagen (1891:35 s. 1) får den som har annans fartyg i sin besittning med
uppdrag att bygga, bygga om eller reparera det hälla kvar fartyget till
säkerhet för fordran på grund av uppdraget. Reientionsrätten är förenad med
rätt att sälja fartyget. I sistnämnda hänseende innehåller 247 § sjölagen en
hänvisning till 1950 års lag. Denna hänvisning bör i stället avse
försäljningslagen.

Prop. 1984/85:210 30

1 12 § tagen (1949:722) om pantlånerörelse finns en
bestämmelse om att panlsätlaren snarast möjligt skall underrättas genom
rekommenderat brev, om den köpeskilling som erhålls vid panlförsäljning - efter
avdrag för länesumman, låneavgiften och försäljningskostnaden - lämnar ett överskott
på minst tio kr. I konsekvens med vad som har förordats beträffande
försäljningslagen bör beloppet höjas till femtio kr. Några andra sakliga
ändringar i paragrafen bör enligt min mening inte göras i detla sammanhang.

Lagen (1970:980) om reteniionsrätt för fordran hos hotdlgäsl
innebär att den som tillhandahåller rum pä hotell eller pensionat eller för
tillfällig vistelse i annan lägenhet får hålla kvar resgods till säkerhet för
fordran pä ersättning för rummet eller för kost eller annan tjänst med
anledning av vistelsen. När sex månader har förflutit sedan fordringen förföll lill
betalning, får den som tillhandahåller den tillfälliga bostaden sälja
egendomen eller, om egendomen uppenbarligen saknar saluvärde, bortskaffa den.
Beträffande rätlen att sälja och bortskaffa egendomen hänvisar lagen till 2-6 §§
i 1950 års lag. När nu den lagen föreslås bli ersatt av den nya
försäljningslagen bör hänvisningen i stället avse motsvarande bestämmelser i
sistnämnda lag. Del saknas vidare skäl att i 1970 års lag ha en särskild sexmånadersfrisl
vid sidan av den frist pä tre månader - eller i vissa fall ett år - som
föreskrivs i försäljningslagen.

I 50 § andra stycket i den ännu inie antagna konsumenttjänsilagen
finns en hänvisning lill 1950 års lag. Denna hänvisning bör bytas ut mol en
hänvisning lill den nu föreslagna försäljningslagen.

2.10 Ikraftträdande m. m.

Den föreslagna försäljningslagen bör, liksom de föreslagna
lagändringarna i övrigt, träda i kraft samtidigt med den nya konsumenttjänsilagen.
I prop. 1984/85: 110 föreslås all den lagen skall träda i kraft den 1 januari
1986.

De nya försäljningsreglerna ger den som har mottagit
annans egendom störte möjligheler än f. n. att göra sig av med egendomen. Dessa
nya regler bör emellertid inte gälla i fall då egendomen har mottagils före
ikraftträdandet. I dessa fall bör alltså även i fortsättningen reglerna i 1950
års lag tillämpas. Alt denna lag dock inte gäller egendom som har tagits emot
för förvaring har sagts tidigare.

De föreslagna ändringarna i lagen om reteniionsrätt för fordran
hos hotellgäst och i sjölagen innebär att - i fråga om försäljning av resgods
resp. fartyg — den nya försäljningslagens regler skall gälla i stället för
såsom f. n. reglerna i 1950 års lag. I fråga om försäljning av resgods som en
gäst har medfört före ikraftträdandet bör dock reglerna i 1950 års lag
fortfarande gälla. På motsvarande sätt bör 1950 års lag tillämpas, om den som
bygger, bygger om eller reparerar ell fartyg har fått fartyget i sin besittning
före ikraftträdandet.

Prop.
1984/85:210 31

Den föreslagna ändringen i utsökningsbalken bör gälla
endast i fall då någon efter ikraftträdandet i samband med avhysning har tagit
emot egendom för förvaring. I fräga om ändringen i lagen om pantlånerörelse
bör äldre bestämmelser gälla när panten har tagits emot före ikraftträdandet.

2.11 Kostnader och resursbehov

De föreslagna lagändringarna torde inte medföra några
förändrade kostnader eller något utökat resursbehov för staten eller
kommunerna. För näringsidkare medför förändringarna förenklingar och minskade
kostnader för förvaring av egendomen.

3 Upprättade lagförslag

1 enlighet med vad jag nu har anfört har inom
justitiedepartementet upprättats förslag till

1.
lag om
näringsidkares rätt att sälja saker som inte har hämtats,

2.
lag om ändring
i utsökningsbalken,

3.
lag om ändring
i sjölagen (1891:35 s. 1),

4.
lag om ändring
i lagen (1949: 722) om pantlånerörelse,

5.
lag om ändring
i lagen (1970:980) om reteniionsrätt för fordran hos hotellgäst,

6.
lag om ändring
i konsumenttjänstlagen (1985:000).

Förslagen bör fogas till regeringsprolokollet i detta
ärende som bilaga 4.

4 Specialmotivering

4.1 Förslaget till lag om näringsidkares rätt att sälja
saker som inte har hämtats

Inledande bestämmelser

1 §

En näringsidkare som i sin yrkesmässiga verksamhet har
tagit emot en annans sak för alt ulföra arbele på saken eller för all förvara
den får sälja saken enligl denna lag. Delsamma gäller beträffande en sak som
näringsidkaren har tillverkat åt någon som till väsentlig del har
tillhandahållit materialet till saken.

Om sakens ägare är försalt i konkurs, gäller i stället 73
§ konkurslagen (1921:225).

(Jfr 1 § i promemorians förslag)

Paragrafen bestämmer lagens tillämpningsområde.

Prop. 1984/85:210 32

Första stycket

För att lagen skall vara tillämplig förulsälls att den som
har tagit emot saken är näringsidkare. När det gäller innebörden av denna term
kan i huvudsak hänvisas lill uttalandena i prop. 1984/85: 110 s. 141. Av vad
som har anförts där framgår att termen skall fattas i vidsträckt mening. Den
omfattar varje fysisk eller juridisk person som driver verksamhet av ekonomisk
natur och av sådan karaktär alt den kan betraktas som yrkesmässig. Detla
innebär inte några störte krav på verksamhetens omfattning. En person som pä
sin frilid mot ersättning lar emot andras saker för att t. ex. utföra arbete på
dem bör sålunda betraktas som näringsidkare i lagens mening sä snart det inte är
fråga om bara något enstaka uppdrag. Om han på ett eller annat sätt marknadsför
sina tjänster - l.ex. genom annonser, reklamblad eller anslag i bostadsområden
- bör han regelmässigt betraktas som näringsidkare.

Ett ytterligare villkor för lagens tillämplighet är alt
saken har tagits emot inom ramen för näringsidkarens yrkesmässiga verksamhet.
Detta villkor innebär att lagen inte gäller i fall då en person, som i och för
sig är att betrakta som näringsidkare, tar emot en sak som tillhör en bekant
eller annan under sådana förhållanden han därvid måste anses handla i sin
egenskap av privatperson.

Beträffande näringsidkarens motpart har inga särskilda
villkor angetts i paragrafen. Lagen är tillämplig oavsett vem som äger eller
har överlämnat det föremål som näringsidkaren har tagit emot. Lagen kan alltså
tillämpas i rättsförhållanden mellan konsumenter (privatpersoner) som
uppdragsgivare och näringsidkare som uppdragstagare men också i fall där
uppdragsgivaren eller sakens ägare är en näringsidkare som inom ramen för sin
yrkesmässiga verksamhet lämnar in ett föremål till en annan näringsidkare eller
där uppdragsgivaren är ett dödsbo eller annan juridisk person som inte driver
näringsverksamhet.

Näringsidkaren skall ha tagit emot en annans sak för att
lagen skall vara tillämplig. Härmed åsyftas sädana föremål som brukar betecknas
som lösa saker eller lösöre. Exempel på detta är vardagliga föremål som möbler,
hushållsapparater, kläder, bilar och bålar m.m. Till lösa saker räknas i
rättslig mening även djur. Eftersom lagen skall vara tillämplig även i
förhållandet mellan två näringsidkare kan lagen också komma att tillämpas
beträffande komplicerade industriella maskiner såsom datorer, industrirobotar
etc. Till lösa saker räknas vidare fartyg (se dock även 247 § sjölagen).

Att näringsidkaren skall ha tagil emot saken innebär att
den skall ha överlämnats i hans besittning. Huruvida denna förutsättning är
uppfylld får bedömas enligl allmänna grundsatser. Saken får i allmänhet anses
vara i näringsidkarens besittning till dess att ägaren eller annan som har
lämnat in den har hämtat den eller återfått den på annat sätl. Det saknar vid
tillämpningen av denna bestämmelse betydelse om näringsidkaren i sin lur har

Prop. 1984/85:210 33

överlämnat saken exempelvis till någon annan näringsidkare
för förvaring med anledning av att saken inte har hämtats av beställaren.

Enligt paragrafen skall saken ha tagits emot av
näringsidkaren för arbete pä den eller förvaring av den. Delta innebär att
saken skall ha kommit i näringsidkarens besittning som ett led i ett uppdrag
som avser just den ifrågavarande saken. Om en sak har blivit kvarglömd i en
butik, på ett kontor eller i en reslaurangtambur utan rockvaktmästare, gäller
inte försäljningslagen utan lagen (1938: 121) om hitiegods (se 6 § i den
lagen). Beträffande föremål som har tagits till vara pä vissa fortskaffningsmedel
finns särskilda bestämmelser (se promemorian s. 31 fO-

Kravel alt besittningen skall vara grundad på ett uppdrag
innebär all lagen inte kan tillämpas om en bil har forslats lill en bilverkstad
och lämnas kvar där utan verkstadens samtycke. Om bilen däremot lämnas in lill
verkstaden för undersökning av reparationsbehovet utan att sedan hämtas, kan
lagen bli tillämplig. Ett vanligt fall är vidare att polismyndigheten lämnar in
en stöldskadad bil till verkstaden för förvaring till dess att ägaren hör av
sig. Del torde då ofta få anses all polisen har handlat för ägarens räkning på
sådant sätt att ett uppdragsförhällande uppkommit mellan denne och verkstaden
(jfr SOU 1974:55 s. 172). För detla torde krävas all bilen representerar ell
värde som inte obetydligt överstiger de beräknade reparationskostnaderna.

Med uttrycket arbete på saken avses all det skall vara
fråga om ett materiellt (fysiskt) arbele som skall avsätta ett materiellt
(fysiskt) resultat på saken. Exempel på detla är arbeten som avser ändring,
reparation, underhåll och rengöring av saker. Att det skall vara fråga om arbele
"på" saken bör inte hindra all lagen anses tillämplig även i fall då
näringsidkaren exempelvis har tagit emot en sak för en förberedande
undersökning angående omfallningen av eller kostnaden för en reparation.
Däremot bör lagen inte anses tillämplig om uppdraget huvudsakligen innebär all
saken skall testas eller värderas.

Även tillverkning av en sak faller in under lagen, dock
under förutsättning att beställaren till väsentlig del har tillhandahållit
materialet lill saken (jfr 2 § köplagen). Delta framgår av andra meningen i
delta stycke. I dessa fall kan näringsidkaren enligl lagen vara berättigad att
sälja inte bara den färdigtillverkade saken ulan också sådant material som
beställaren har tillhandahållit men som ännu inte har använts för
tillverkningen.

Lagen är vidare tillämplig när näringsidkaren har tagit
emot saken för alt förvara den. Med förvaring avses ett avlal som innebär att
näringsidkaren tar på sig all för oeställarens räkning förvara och vårda en sak
så all denna sedermera kan återlämnas i samma skick som när den logs emot av
näringsidkaren. Exempel pä vanligt förekommande förvaringsavtal är sådana som
gäller magasinering av möbler, sommarförvaring av pälsar, vinlerförvaring av
båtar, förvaring av kläder och andra föremål i restauranggarderober o. d. samt
bagageförvaring som inte enbart utgör ett under- 3 Riksdagen 1984/85. I saml. Nr
210

Prop.
1984/85:210 34

ordnat moment i ell transportavtal.

Det kan någon gång vara svårt alt skilja mellan avtal om
förvaring och avlal om hyra av ett utrymme, l.ex. ett bankfack, ell garage
eller ell magasin. Det som skiljer förvaring från hyra är alt utrymmets ägare
vid förvaring lar på sig ett ansvar all i vissa avseenden vårda och se lill
egendomen, medan hans skyldighet vid hyra inskränker sig till att hålla
utrymmet i avtalsenligt skick. När det gäller den närmare gränsdragningen
mellan dessa avtalstyper kan hänvisas lill prop. 1984/85:110 s. 148 f.

Som har berörts av eu par remissinsianser kan ell moment
av förvaring utgöra en biförpliktelse för näringsidkaren enligl ell avlal som i
huvudsak går ut på en annan prestation från näringsidkarens sida, t. ex.
transport av gods. Avtalet bör dä inte betraktas som ett sådant avtal om
förvaring som åsyftas i paragrafen Qfr prop. 1984/85: 110 s. 150).

Som har anförts i avsnitt 2.4.1 i den allmänna
motiveringen är del inte någon förutsättning för lagens tillämplighet att
näringsidkaren har reteniionsrätt för en fordran på den som beställt arbetet
eller förvaringen.

Andra stycket

Enligt 73 § konkurslagen (1921:225) får den som har en sak
"såsom pant eller eljest under panträtt i handom" ombesörja
försäljning av saken om dess ägare är försalt i konkurs. Bestämmelsen är enligt
195 § konkurslagen tillämplig även när en borgenär har reteniionsrätt i lös
egendom. Förutsättningarna för försäljningsrätten enligt konkurslagen och
reglerna i övrigt om försäljningen skiljer sig i flera avseenden från dem som
gäller enligt denna lag. Bl. a. gäller alt försäljning får ske endast om inte konkursförvaUaren
efter hembud vill lösa panten samt all försäljning alllid skall ske på offentlig
auktion (utom i fråga om vissa värdepapper).

I de fall då sakens ägare är försatt i konkurs lar
försäljningsreglerna i konkurslagen över reglerna i förevarande lag. En erinran
om detta har tagits in i detla stycke.

2§

Bestämmelserna i denna lag får inte frångås lill nackdel
för en konsument som har beställt arbetet eller förvaringen huvudsakligen för
enskilt ändamål.

(Jfr 11 § i promemorians förslag)

Paragrafen innebär att Isgens bestämmelser, lill skillnad
frän vad som anses gälla enligl 1950 års lag, är tvingande i vissa parlsförhållanden.
Som framgår av 1 § är lagens ullämpningsområde inte inskränkt till rättsförhållanden
mellan näringsidkare och konsumenter. Av förevarande paragraf följer emellertid
all lagen är tvingande lill konsumentens förmån i dessa relationer. I andra
rättsförhållanden är lagen däremot dispositiv.

Begreppet konsument har här samma innebörd som i andra
lagar pä konsumentskyddets område. Det syftar alltså på en enskild fysisk
person

Prop.
1984/85:210 35

som uppträder i sin egenskap av privatperson. Denna
precisering av konsumentbegreppet framgår av tillägget att arbetet eller
förvaringen skall ha beställts huvudsakligen för enskilt ändamål. När det
gäller ytterligare frågor rörande konsumenlbegreppel kan här hänvisas lill prop.
1984/85: 110 s. 139 f., 344 f. och 370 f.

Alt
bestämmelserna i lagen är tvingande till konsumentens förmån innebär att
parterna inte i förväg med giltig verkan kan avtala om sädana avvikelser från
bestämmelserna som är till nackdel för konsumenten (jfr prop. 1984/85: 110 s.
156 med hänvisningar till andra propositioner). Däremot finns det inget hinder
mot avtal som är förmånligare för konsumenten än som följer av lagens regler.

Förutsättningar för rätten att sälja saken

3§

En sak som inte har hämtats får säljas under förutsättning
att

1.
uppdraget har
slutförts eller avtalet har upphört att gälla,

2.
den som har
beställt arbetet eller förvaringen (beställaren) därefter har anmanats att hämta
saken och i anmaningen har upplysts om att saken annars kan komma att säljas
efter viss lid, minst tre månader från anmaningen, saml

3.
den lid som har
angetts i anmaningen har löpt ut.

Om näringsidkaren har en fordran pä beställaren för sitt arbele
på saken eller för förvaringen av den, skall det av anmaningen framgå vilket
belopp som skall betalas.

(Jfr 2 § i promemorians förslag)

1 paragrafen anges förutsättningarna för rätten att sälja
saken. I 4—6 §§ finns dock vissa undantag. I 4 § anges när försäljning får ske
utan att beställaren dessförinnan har anmanats att hämta saken. De båda andra
paragraferna reglerar vissa hinder för försäljningen.

Förevarande paragraf har sin motsvarighet i 2 § första siycket
i 1950 års lag.

Första stycket

En första
förutsättning för rätten alt sälja saken är att näringsidkarens uppdrag har
slutförts eller alt avtalet har upphört all gälla. När det gäller arbete pä en
lös sak innebär kravet att uppdraget skall vara slutfört i allmänhet att del
avtalade arbetet - reparationen e.d. - skall vara utfört och saken färdig att
hämtas. Om parterna har kommit överens om någon viss tidpunkt dä saken efter
avslutat arbete skall hämtas av beställaren, fär uppdraget i paragrafens mening
anses slutfört när denna tidpunkt har inträtt. Det vanligaste torde emellertid
vara alt parterna har angett en tidpunkt för avhämtning av föremålet ulan att
beställaren är skyldig alt hämta del på den angivna lidpunkten. Även i sådana
fall fär uppdraget anses slutfört i paragrafens mening sä snart arbetet utförts
och den angivna tidpunkten har inträtt. Det krävs alltså inte alt det
föreligger något dröjs-

Prop. 1984/85:210 36

mål pä konsumentens sida. En annan sak är att
näringsidkaren i praktiken inte lär komma att anmana beställaren alt hämta
saken förtån det har gått en viss tid efter den angivna tidpunkten.

Som har berörts i specialmotiveringen till I § är lagen
tillämplig även när uppdraget har begränsats lill att gälla en förberedande
undersökning för att utreda omfattningen av eller kostnaden för ett arbele. Om
beställaren inte hör av sig när uppdraget har slutförts, står det alltså
näringsidkaren fritt alt anmana denne alt hämta saken och upplysa denne om alt
saken annars kan komma att säljas.

Om näringsidkaren har tagit emot saken för all förvara
den, blir det i första hand av betydelse hur förvaringstiden har bestämls.
Skall förvaringen enligt avtalet ske under en viss bestämd tid, får uppdraget
anses slutfört efter utgången av denna tid. Den omständigheten alt
näringsidkaren är skyldig att ta viss vård om saken även efteråt påverkar inte detla
förhållande.

Om parterna inte har kommit överens om någon bestämd tid
för förvaringen, torde avtalet enligl allmänna grundsatser gälla tills vidare.
Avtalet gäller då till dess att del har sagts upp av någon av parterna och ev.
skälig uppsägningstid har löpt ut. 1 dessa fall får näringsidkarens uppdrag
alltså anses slutfört först efter utgången av uppsägningstiden.

Som framgår av lagtexten kan näringsidkaren vara
berättigad att sälja saken trots alt uppdraget inte har kommit att slutföras i
enlighet med det träffade avtalet. Detla gäller i fall då avtalet har upphört
alt gälla. Ett exempel på detla är att den som lämnat in saken för reparation
avbeställer arbetet innan del är utfört. Om saken då inte hämtas kan
näringsidkaren alltså vara berättigad att sälja saken enligt lagen. Andra
exempel är alt avtalet har hävts av näringsidkaren därför alt beställaren inte erlägger
överenskomna delbetalningar under arbetets gång eller därför att beställaren
inte lämnar anvisningar om arbetets utförande lill näringsidkaren (jfr 6, 45
och 46 §§ i den föreslagna konsumenttjänsilagen).

En andra förutsättning för att saken skall få säljas är
alt beställaren har anmanats alt hämta saken. 1 anmaningen skall beställaren
upplysas om all saken kan komma all säljas efter en viss tid, om saken inte
hämtas. Näringsidkaren fär själv bestämma hur lång tid beställaren skall få på
sig. Tiden måste dock vara minst tre månader efter anmaningen.

Anmaningsskyldigheten anses enligt allmänna grundsatser
fullgjord först när meddelandet har kommit beställaren till banda. En särskild hjälpregel
har dock tagils in i 11 §, enligt vilken skyldigheten anses fullgjord redan då anmaningen
har avsänts i rekommenderat brev under den adress som beställaren har uppgett
eller som är känd för näringsidkaren.

Att saken i vissa fall får säljas ulan alt näringsidkaren
har anmanat beställaren alt hämta saken framgår av 4 §.

En tredje förutsättning enligt paragrafen för att saken
skall få säljas är att den tid som har angetts i anmaningen har löpt ut. Om del
i anmaningen har

Prop. 1984/85:210 37

angetts en längre lid än den minimitid pä tre månader som
föreskrivs i förevarande paragraf, skall näringsidkaren givetvis avvakta att
denna längre tidsfrist går till ända. Skulle beställaren vända sig lill
näringsidkaren för att få ut saken efter tidsfristen men innan saken har hunnit
säljas, har näringsidkaren inte rätt att sälja saken. Detta följer av att
paragrafen bara gäller saker "som inte har hämtats". För att
beställaren skall få ul saken kan han emellertid bli skyldig att betala de
kostnader som näringsidkaren har haft för anmaningsförfarandel.

Andra siycket

Som har berörts i andra sammanhang kan lagen tillämpas
vare sig näringsidkaren har en fordran pä beställaren eller ej. Om det
föreligger en fordran, skall det enligt bestämmelsen i detta stycke framgå av anmaningen
vilket belopp som skall betalas.

4§ Saken får säljas utan att beställaren har anmanats att
hämta den, om

1.
ett år har
förflutit efter det att uppdraget har slutförts eller avtalet har upphört alt
gälla, saml

2.
sakens
försäljningsvärde uppenbariigen understiger en hundradel av basbeloppet enligt
lagen (1962:381) om allmän försäkring.

(Jfr 7 § i promemorians förslag)

Paragrafen innebär att försäljning av saken under vissa
förutsättningar får ske ulan alt näringsidkaren har anmanat beställaren alt
hämta saken. Den första förutsättningen för detta är all ett år har förflutit
efter det an uppdraget har slutförts eller avtalet har upphört att gälla.
Utgångspunkten för beräkningen av liden är densamma som i 3 § (se specialmoiiveringen
lill den paragrafen). Om beställaren efter det att liden gått ut men innan
saken har hunnit säljas kontaktar näringsidkaren för att hämta saken, är
näringsidkaren givelvis inte berättigad att sälja den (jfr specialmoiiveringen
fill 3 §).

En andra förutsättning för rätten att sälja saken ulan att
först anmana beställaren är att sakens försäljningsvärde uppenbarligen
understiger en hundradel av basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring, dvs.
f. n. 218 kr. Med försäljningsvärde avses sakens pris utan hänsyn till
eventuella avdrag för försäljningskostnader. Det är basbeloppet det år som
försäljningen sker som man skall utgå från.

Den näringsidkare som vill tillämpa denna
undantagsbestämmelse måste före försäljningen bedöma vilket försäljningsvärde
saken kan ha. Eftersom emellertid värdet uppenbarligen skall understiga det
angivna beloppet torde delta knappast behöva medföra några större svårigheter.
Sä snart frågan är tveksam bör näringsidkaren för att vara pä den säkra sidan
sända en anmaning lill beställaren att hämta saken.

Att saken får säljas med stöd av förevarande paragraf
inverkar i princip

Prop.
1984/85:210 38

inte på sättet för försäljningen. Vare sig saken säljs
enligt huvudregeln i 3 § efter anmaning lill beställaren eller saken säljs med
stöd av förevarande paragraf är näringsidkaren alltså skyldig att följa
bestämmelserna i 7 § om hur försäljningen skall äga rum. Den skillnaden
föreligger dock att näringsidkaren inte är skyldig all underrätta beställaren
eller sakens ägare om lid och plats för offentlig auktion, om försäljningen
sker med stöd av förevarande paragraf. Även när det gäller den efterföljande
redovisningen lill beställaren m. m. får det betydelse om försäljningen sker
med slöd av förevarande paragraf (se 10 §).

5 §

Om en fråga som rör avtalet om arbetet eller förvaringen
prövas av domstol eller av skiljemän, fär saken inte säljas förrän en skälig
tid har förflutit efter del att tvisten har slutligt avgjorts. Om en sådan
fråga prövas av allmänna reklamationsnämnden, får saken inte säljas förrän en
skälig tid har förflutit efter nämndens beslut i frågan.

(Jfr 3 § i promemorians förslag)

Bestämmelsen innebär ett hinder för näringsidkaren att
sälja saken i vissa fall när det föreligger tvist mellan honom och beställaren.
Bestämmelsen motsvarar i huvudsak 3 § i 1950 års lag.

Bestämmelsen innebär att tvisten, för alt få den angivna
verkan, skall röra avtalet om arbetet eller förvaringen. Härmed avses inte bara
sådana frågor som påverkar rätten all sälja saken, l.ex. huruvida uppdraget är
slutfört, ulan varje fråga rörande tillämpningen av del avtal om arbele eller
förvaring som träffals mellan parterna. De tvister som är av störst praktisk
betydelse torde vara de som gäller beställarens betalningsskyldighet.

För att hinder mot alt sälja saken skall föreligga är det
inte tillräckligt att det råder tvist mellan parterna rörande en fråga av del
angivna slaget. Det krävs också att tvisten prövas av domstol eller av
skiljemän.

Hindret mot försäljning kvarstår i dessa fall till dess
all en skälig lid har förflutit efter det att tvisten slutligt avgjorts, vare
sig delta sker genom dom som vunnit laga kraft eller genom förlikning mellan
parterna. Vad som ulgör skälig tid får bedömas från fall till fall med
beaktande av att beställaren skall ges rimligt rådrum att lösa ul saken sedan
tvisten har lösts. Denna frist fär betydelse i de fall där näringsidkaren
tidigare har anmanat beställaren att inom viss tid hämta saken och den angivna
tidsfristen har löpt ut eller håller på att löpa ut.

Hinder mot försäljning kan också föreligga, om en fråga av
del angivna slaget prövas av allmänna reklamalionsnämnden. Hindret kvarstår då lill
dess alt skälig tid har förflutit efter nämndens beslut i frågan. Denna frist
ger möjlighet för beställaren att efter nämndens beslut antingen hämta ut saken
eller väcka talan i tvisten vid domstol. I det senare fallet kommer därefter
hinder mot försäljning i stället att föreligga enligt paragrafens första
mening.

Prop.
1984/85:210 39

6§

Om näringsidkaren känner till eller har anledning att anta
att någon annan än beställaren är ägare till saken, får försäljning äga rum
endast om ägaren i god lid före försäljningen har undertättats om att saken kan
komma alt säljas och efter vilken lid detta kan ske.

(Jfr 5 § i promemorians förslag)

I paragrafen finns regler lill skydd för sakens ägare, när
denne är en annan än beställaren. Paragrafen innebär bl. a. alt saken i dessa
fall inte fär säljas utan att ägaren dessförinnan har underrättats om detta.

Undertättelseskyldighelen
enligl första meningen gäller såväl när näringsidkaren känner till som när han
har anledning att anta att beställaren inte äger saken. Vilka krav som i
subjektivt hänseende bör ställas på näringsidkaren får avgöras med ledning av
vad som gäller beträffande godtrosförvärv (se SOU 1984: 16 s. 73 ff). Vanligen
torde näringsidkaren kunna utgå från att den som har lämnat in saken också äger
denna, såvida inte vederbörande talar om att han inte äger saken eller detla
tydligt framgår på annat sätt. I vissa fall kan dock omständigheterna ge
anledning till misstanke om att del är någon annan än beställaren som äger
saken. När det gäller egendom som registreras offentligt bör näringsidkaren i
allmänhet anses skyldig alt före försäljningen kontrollera alt den som i
egenskap av beställare har anmanats att hämta saken också är dess registrerade
ägare. Delta gäller t. ex. bilar.

Det saknar
betydelse vid vilken tidpunkt näringsidkaren får kännedom eller misstanke om
att beställaren inte äger saken. Den principiella skyldigheten att undertälta
sakens ägare föreligger alltså oavsett om näringsidkaren redan när han mottog
saken fick kännedom eller misstanke om del rätta förhållandet eller om detta
inträffade först efter del alt arbetet ulförts e.d. En annan sak är all det enligl
allmänna grundsatser i regel endast är i del senare fallet som näringsidkaren
har rätt att gentemot sakens ägare hålla kvar saken lill säkerhet för sin
fordran för arbetet e.d. (se avsnitt 2.4.6).

Som redan
har framhållits innebär bestämmelsen att saken inte får säljas ulan all ägaren
först har underrättats om delta. Det följer härav att näringsidkaren inte har
någon möjlighet all sälja saken enligl lagen om han inte vet vem ägaren är och
var denne kan näs.

Att
underrättelsen skall lämnas lill ägaren / god tid före försäljningen innebär
att ägaren skall ges rimliga möjligheter att ingripa för att skydda sina
intressen. Vilken lidsfrist som här bör krävas får bedömas från fall till fall.

Skyldigheten
att underrätta ägaren enligt förevarande paragraf har inga undanlag. Den
gäller, till skillnad från vad som föreslagits i promemorian, även i fall då
sakens värde uppenbarligen understiger en procent av basbeloppet och saken
alltså kan fä säljas utan alt näringsidkaren först har anmanat beställaren att
hämta saken.

Prop.
1984/85:210 40

Av 11 § följer motsatsvis ett krav på att underrättelsen
till ägaren enligl förevarande paragraf skall ha kommit ägaren till hända.
Näringsidkaren anses alltså inte ha fullgjort sin skyldighet redan genom alt
sända undertättelsen i rekommenderat brev under den adress som beställaren kan
ha uppgett eller som är känd för näringsidkaren.

Sättet för försäljningen m. m. 7§

Försäljningen skall göras med omsorg och med beaktande av
beställarens och ägarens intressen. Den fär ske under hand eller på offentlig
auktion.

Om näringsidkaren avser att sälja saken på offentlig
auktion, skall beställaren och ägaren i god lid dessförinnan underrättas om
tid och plats för auktionen, såvida inte försäljningen sker med stöd av 4 §.

(Jfr 4 § i promemorians förslag)

Bestämmelserna i denna paragraf anger på vilket sätl
försäljningen skall ske. Att näringsidkaren i vissa fall - liksom enligt 1950
års lag — har rätt att bortskaffa saken i stället för att sälja den följer av
regeln i 8 §.

Första stycket

Bestämmelserna i detta stycke innebär att försäljningen
alltid skall ske med omsorg och med beaktande av beställarens och ägarens
intressen men att näringsidkaren själv får avgöra om försäljningen skall ske
under hand eller på offentlig auktion. Några detaljerade regler för vilket
försäljnings-sätt som bör väljas har alltså inte ställts upp, utan det
avgörande är om näringsidkaren i det enskilda fallet har förfarit med
tillbörlig omsorg. Kravet på omsorg får emellertid något olika innebörd
beroende på om saken säljs under hand eller pä offentlig auktion.

Del kan antas att försäljning under hand kommer att bli
del i praktiken vanligaste försäljningssättei. Vid en sådan försäljning är del
framför allt av betydelse vilket ekonomiskt resultat försäljningen ger. Frågan
är alltså om näringsidkaren uppnår ell försäljningspris som överensstämmer med
vad som kan antas vara sakens verkliga försäljningsvärde. Vid en jämförelse av
detta slag måste man dock självfallet beakta alt inte varje underskridande av
del antagna försäljningsvärdet innebär att aktsamhelskravet har åsidosatts.
Detta följer redan av alt det antagna försäljningsvärdet i allmänhet inte kan
fastställas exakt. Underskridandet av detta värde måste inte minst av detla
skäl framstå som klart för att man skall kunna slå fast att försäljningen inte
har skett med tillbörlig omsorg.

Även om saken inte har sålts lill underpris kan aktsamhelskravet
i vissa fall länkas ha blivit åsidosatt. Förutsättningen för detta är att
näringsidkaren har lagt ner omotiverat stora kostnader för att få
försäljningen till stånd. Som exempel på detla kan anges kostnader för
tidningsannonser som är onödigt vidlyftiga i förhållande till sakens värde.

Prop. 1984/85:210 41

Har näringsidkaren sålt saken till ett pris som ligger
klart under sakens försäljningsvärde, torde han för att undgå skadeståndsansvar
enligt denna lag behöva visa att han inte har åsidosatt aktsamhelskravet (jfr
12 §). Detsamma gäller om nettoinkomsten av försäljningen är klart lägre än som
normall skulle kunna påräknas.

Det är
dock inte alltid som en underhandsförsäljning är möjlig eller passande för en
enskild näringsidkare. Om denne då väljer all sälja saken på offentlig auktion,
kan det inte ställas ett aktsamhetskrav av alldeles samma innebörd som
beträffande underhandsförsäljning. Kravel på akt-samhet bör som regel anses
uppfyllt, även om försäljningen pä offentlig auktion har lett till ett
ogynnsamt resultat. En förutsättning för detta är dock alt de yttre formerna
för auktionen fyller rimliga anspråk. Om det föreligger påtagliga brister i
sättet alt offentliggöra auktionen eller när det gäller valet av tid och plats
för auktionen, har aktsamhelskravet inte uppfyllts. För att åsidosättandet av aktsamhelskravet
i ett sådant fall skall bli av betydelse krävs dock givetvis att försäljningen
har lett till ett ekonomiskt resultat som är klart sämre än det som rimligen
kunnat påräknas.

Andra stycket

Bestämmelserna i delta stycke innebär att näringsidkaren
skall underrätta beställaren och sakens ägare om lid och plats för offentlig
auktion. Undertättelseskyldighelen syftar till att ge beställaren och ägaren
möjlighet att bevaka sina intressen vid försäljningen, exempelvis genom alt
ropa in saken. Beträffande skyldigheten att underrätta beställaren gäller enligt
11 § all den skall anses fullgjord genom alt underrättelsen har sänts i
rekommenderat brev under den adress som beställaren har uppgelt eller som är
känd för näringsidkaren. Som framgår av 11 § gäller dock denna regel inte
beträffande underrättelse till sakens ägare, om denne är någon annan än
beställaren. Skälen för denna ordning har berörts i avsnitt 2.4.6.

Underrättelseskyldigheten
enligt andra stycket gentemot beställaren och sakens ägare gäller inte i fall
då näringsidkaren avser att sälja saken med slöd av 4 §, dvs. ulan att
beställaren först har anmanats all hämta saken. Undantaget från
underrättelseskyldigheten gäller alltså under förutsättning bl. a. alt sakens
värde uppenbarligen understiger en hundradel av basbeloppet.

8§

Om förutsättningarna för försäljning är uppfyllda men
saken uppenbarligen saknar försäljningsvärde, får den bortskaffas i stället
för alt säljas.

(Jfr 9 § i promemorians förslag)

Det sakliga innehållet i denna paragraf motsvarar vad som
gäller enligl 1950 års lag. För rätten att bortskaffa saken krävs att
förutsättningarna för försäljning

Prop. 1984/85:210 42

är
uppfyllda. Som har anförts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.6) innebär
detta att näringsidkaren antingen skall ha anmanat beställaren att hämta saken
enligt bestämmelserna i 3 § eller också alt den lid som anges i 4 § har löpt ut.
Näringsidkaren kan alltså välja mellan dessa förfaranden. Att förutsättningarna
för försäljning skall vara uppfyllda innebär vidare att det inte får föreligga
en sådan tvist mellan parterna som avses i 5 §. Saken får inte heller
bortskaffas utan att näringsidkaren först har underrättat ägaren, om denne är
en annan än beställaren (se 6 §).

Vid
bedömningen av om en sak uppenbarligen saknar försäljningsvärde skall hänsyn
endast las till försäljningspriset. Kostnaderna för försäljningen skall
således inte beaktas när det skall avgöras om saken uppenbarligen saknar
försäljningsvärde. En motsatt ståndpunkt skulle ha kunnat medföra all även
värdefulla föremål kunde bortskaffas, om försäljningen pä grund av föremålets
speciella slag inte kunde genomföras utan avsevärda försäljningskostnader.

Sakens
försäljningsvärde skall avgöras med hänsyn till det skick som saken har när den
skall säljas. Det innebär att en sak som har lämnats in för reparation skall
värderas till det värde den har efter reparationen, om denna har ulförts.

Redovisning lill beställaren m.m.

9§

Har
näringsidkaren en förfallen fordran på beställaren för arbetet eller förvaringen,
fär han täcka sin fordran med vad som inflyter från försäljningen. Om saken
enligt denna lag har sålts eller bortskaffats utan alt beställaren har anmanats
att hämta den, upphör näringsidkarens fordran på beställaren även till den del
hans fordran inte läcks av försäljningspriset.

(Jfr
1 och 10 §§ i promemorians förslag)

Bestämmelsen
i första meningen avser att tillgodose ell av de huvudsakliga syftena med
lagen, nämligen att näringsidkaren skall kunna få ut sin fordran för arbetet e.d.
ur köpeskillingen. Eftersom det emellertid inte är någon förutsättning för
rätten att sälja saken alt del föreligger en sådan fordran har avräkningsrällen
enligt förevarande paragraf angetts gälla bara i de fall då en sådan fordran
föreligger.

För
att näringsidkaren skall ha rätt att täcka sin fordran med köpeskillingen
måste fordran vara förfallen till betalning. Denna förutsättning är normalt
uppfylld eftersom beställaren är skyldig att betala vid anfordran sedan
uppdraget har slutförts, om inte annat följer av avtalet mellan parterna.
Kravet alt näringsidkarens fordran skall vara förfallen får därför självständig
betydelse endast i de fall dä näringsidkaren har lämnat anstånd med
betalningen, så att denna enligt avtalet helt eller delvis skall erläggas efter
del att uppdraget har slutförts och saken har avhämials. Näringsidkaren kan dä
enligt lagen vara berättigad att sälja saken om den inte hämtas

Prop. 1984/85:210 43

av beställaren (jfr specialmoiiveringen till 3 §), men han
har alltså enligt förevarande paragraf inte rätt att ur köpeskillingen la ut
mer än som motsvarar den del av hans fordran som enligt avtalet har förfallit lill
betalning.

Näringsidkarens
fordran skall vara förfallen lill betalning vid tidpunkten för redovisningen.
Med hänsyn till föreskriften i 10 S att ett eventuellt överskott "utan
dröjsmål" skall översändas till beställaren måste näringsidkarens
fordran, för alt kunna avräknas, vara förfallen lill betalning vid tidpunkten
för försäljningen eller i nära anslutning lill denna.

För all få
avräknas mol försäljningspriset för saken skall fordringen enligt bestämmelsen
avse arbetet eller förvaringen. En fordran som inte har något samband med del
aktuella uppdraget — den avser exempelvis arbete pä något annat föremål som
beställaren har lämnat in — får alltså inte avräknas. Detsamma gäller om
näringsidkarens fordran hänför sig till ett tidigare utfört uppdrag avseende
den aktuella saken (jfr prop. 1984/85: llOs. 328 f.).

Enligt
bestämmelsen i paragrafens andra mening upphör näringsidkarens fordran i vissa
fall även till den del den inte täcks av vad som inflyter från en eventuell
försäljning av saken. Så är fallet om saken med stöd av lagen har sålts eller
bortskaffats utan att beställaren har anmanats alt hämta den. Som framgår av 4
§ fär näringsidkaren gä till väga på det sättet endast när saken har ett
obetydligt värde och ett är har förflutit från del alt uppdraget har slutförts.
Alt fordringen upphör i sin helhet, dvs. även lill den del den överstiger
försäljningssumman, kan sägas vara det pris näringsidkaren fär betala för att
anlita det enklare förfarandet. Det slår honom nämligen fritt att i stället
sälja eller bortskaffa saken efter all ha anmanat beställaren enligt 3 §. Han
har dä rätt all kräva beställaren på hela fordringen.

10 §

Om försäljningspriset efter avdrag för
försäljningskostnaderna överstiger näringsidkarens fordran, skall
näringsidkaren ulan dröjsmål betala ul överskottet lill beställaren.

Första siycket gäller inte om beloppet betalas till någon
annan som har bättre rätt till det eller om beloppet sätts ned enligt lagen
(1927:56) om nedsättning av pengar hos myndighet.

Första stycket gäller inte heller om näringsidkaren enligt
denna lag har sålt saken utan alt beställaren har anmanats alt hämta den och
näringsidkaren inte vet var beställaren kan anträffas eller om beloppet
understiger femtio kronor. I dessa fall tillfaller överskottet näringsidkaren.

(Jfr 8 § i promemorians förslag)

Paragrafens två första stycken har samma sakliga innehåll
som 6 § i 1950 års lag. Tredje stycket innehåller nya beslämmelser om
näringsidkarens redovisningsskyldighet i fall dä överskottet från försäljningen
är obetydligt.

Prop. 1984/85:210 44

Första stycket

Med försäljningskostnader avses i bestämmelsen alla
särskilda utgifter som näringsidkaren har haft för försäljningen och som ter
sig rimliga med hänsyn till del aktsamhetskrav som gäller för försäljningen (se
specialmotiveringen lill 7 §). Vad kostnaderna avser blir givetvis beroende på
försäljningssättei. Kostnaderna kan avse exempelvis transport av saken, annonser,
kungörelse m. m. vid offentlig auktion samt arvode lill någon som har anlitats
för värdering av saken. Som försäljningskostnad bör också anses den
mervärdeskatt som kan belöpa på försäljningspriset.

Utöver skyldigheten enligl denna paragraf alt betala ut
ett eventuellt överskott till beställaren har näringsidkaren enligt allmänna
grundsatser skyldighet alt - oavsett om försäljningen har gett något överskott
eller ej - pä anfordran närmare redogöra för försäljningens resultat och för
vad som har använts av försäljningssumman för alt täcka näringsidkarens fordran
och hans utgifter för försäljningen.

Andra stycket

De angivna undantagen frän näringsidkarens skyldighet att
betala ul överskottet till beställaren överensstämmer med vad som gäller enligl
6 § i 1950 års lag.

Tredje siycket

Första meningen innehåller två nya undanlag från
huvudregeln att ett överskott från försäljningen utan dröjsmål skall betalas ul
lill beställaren. Del ena undantaget gäller fall då näringsidkaren enligt lagen
har sålt saken ulan att beställaren har anmanats att hämta den. Härmed avses
sådana fall då sakens försäljningsvärde understiger en hundradel av gällande
basbelopp och försäljningen har skett med stöd av 4 §. Del är inte
tillräckligt att förutsättningarna för försäljning enligt den paragrafen är
uppfyllda. Del krävs också alt försäljningen faktiskt har ägt rum ulan
föregående anmaning.

Vidare krävs all näringsidkaren inte vet var beställaren
kan anträffas. Detta krav är uppfyllt vare sig det är beställarens namn eller
beställarens adress som näringsidkaren inte känner till. Möjligheten enligt
förevarande bestämmelse att slippa redovisa ell överskott från en försäljning
är avsedd för näringsidkare som verkar i branscher där det inlämnade föremålels
värde är obetydligt och som därför tillämpar ett inlämningsförfarande med
numrerade kvitton eller liknande. Om en näringsidkare, som tillämpar ett sådant
förfarande, i ett speciellt fall råkar känna till beställarens namn och adress
är näringsidkaren dock skyldig all redovisa beloppet till denne.

Ell överskott som understiger femtio kronor behöver inte
heller betalas ut till beställaren. Detta undantag från
redovisningsskyldigheten gäller oavsett den sålda sakens värde och oavsett om
försäljningen har skett efter föregående anmaning eller ej.

Prop.
1984/85:210 45

Andra meningen i förevarande stycke innebär att ett försäljningsöver-skolt,
som enligt första meningen inte behöver betalas ut lill beställaren, i stället
tillfaller näringsidkaren. Detta gäller alltså dels i fall då försäljningen
har skett med slöd av 4 § och näringsidkaren inte vet var beställaren kan
anträffas, dels i fall då överskottet - vare sig försäljningen har skett med
stöd av 3 eller 4 § — understiger femtio kronor. Att det överskjutande beloppet
tillfaller näringsidkaren har den praktiska innebörden att rättsförhållandet
mellan näringsidkaren och beställaren är definitivt avslutat och att
näringsidkaren därefter inte behöver reservera medel för en redovisningsskuld
till beställaren. Däremot gäller även i denna situation att näringsidkaren är
skyldig att på anfordran redogöra för försäljningens resultat och för vad som
har använts för att täcka näringsidkarens fordran m. m. (jfr
specialmotiveringen till paragrafens första stycke).

Övriga bestämmelser

11 §

Näringsidkarens
skyldighet att anmana eller underrätta beställaren enligt 3 respektive 7 §
skall anses fullgjord, om anmaningen eller underrättelsen har sänts i
rekommenderat brev under den adress som beställaren har uppgelt eller som är
känd för näringsidkaren.

(Jfr 6 § i promemorians förslag)

Bestämmelsen motsvarar i huvudsak 2 § andra stycket i 1950
års lag. Bestämmelsen avser dock inte bara anmaningsskyldigheten enligt 3 §.
Även undertättelsen till beställaren om tid och plats för auktion enligt 7 §
anses fullgjord om den har sänts i rekommenderat brev lill beställarens adress.
Det bör anmärkas att den lättnad som bestämmelsen innebär för näringsidkaren
bara gäller i förhållande till beställaren. Meddelanden som näringsidkaren avsänder
lill sakens ägare i fall dä denne är en annan än beställaren omfattas alltså
inte av bestämmelsen.

öm
näringsidkaren sänder brevet till den adress som beställaren har uppgett, kan
det inte i efterhand göras gällande att brevet har sänts under fel adress. Om
näringsidkaren däremot använder sig av någon annan adress, bär näringsidkaren
risken för att denna senare visar sig ha varit felaktig.

12 §

Om näringsidkaren uppsålligen eller av oaktsamhet
åsidosätter bestämmelserna i denna lag, skall han ersätta skada som till följd
av delta drabbar beställaren eller sakens ägare.

(Paragrafen saknar motsvarighet i promemorians förslag)

Den skadeståndsgrundande handlingen har i paragrafens
första mening beskrivits som ett åsidosättande av bestämmelserna i lagen. Det
följer härav alt skadeståndsansvaret kan aktualiseras i situationer av flera
slag.

Prop. 1984/85:210 46

En huvudgrupp av fall är de som kännetecknas av att
näringsidkaren har sålt eller bortskaffat saken utan all förutsättningarna
enligt lagen är uppfyllda. Näringsidkaren har exempelvis avsiktligt eller av
förbiseende underlåtit att anmana beställaren före försäljningen. I uppsåtliga
fall kan sådant handlande vara straffbart enligt någon av bestämmelserna i 10
kap. brottsbalken. En annan huvudgrupp av skadeständsgrundande handlingar är de
där näringsidkaren har åsidosatt aktsamhelskravet enligt 7 §, l.ex. genom att
vid försäljning under hand sälja saken till ett alltför lågt pris eller genom
att sälja saken på en offentlig auktion som anordnats pä sådant sätt alt man
kan utgå från att försäljningspriset har blivit sämre än vad det skulle ha
kunnat bli vid en auktion som har anordnats med större omsorg.

För att åsidosättandet av lagens bestämmelser skall
föranleda skadeståndsansvar för näringsidkaren krävs att åsidosättandet har
skett uppsålligen eller av oaktsamhet. Bevisbördan för detla ligger i princip
på beställaren. Det lär emellertid inte kunna ställas några höga krav på denne
i detta hänseende. Näringsidkaren torde i allmänhet, för att undgå
skadeståndsansvar, behöva göra sannolikt att åsidosäitandel av lagens beslämmelser
inte skett genom någon försummelse från hans sida. Och om en sak har sålts till
för lågt pris, torde näringsidkaren för att undgå skadeståndsansvar behöva visa
att han inte åsidosatt aktsamhelskravet. Delsamma bör gälla om nettoinkomsten
av försäljningen är klart lägre än som normalt skulle kunna påräknas.

När det gäller skadeståndsskyldighetens omfattning innebär
paragrafen att näringsidkaren i princip är skyldig all ersätta beställaren för
hela den skada som denne visar sig ha lidit pä grund av åsidosättandet av
lagens bestämmelser. För ersättningsskyldigheten gäller dock sådana begränsningar
som följer av allmänna skadeståndsrältsliga principer, bl. a. alt det måste
föreligga s.k. adekvat kausalitet mellan den skadeståndsgrundande handlingen
och skadan. Även vid beräkningen av skadeståndets storlek får man tillämpa
allmänna skadeståndsrättsliga grundsatser. Detta torde i huvudsak innebära all
man skall jämföra beställarens ekonomiska ställning sådan den skulle ha varit
om den skadeständsgrundande handlingen inte ägt rum och sådan den faktiskt har
blivit.

Några särskilda beslämmelser om jämkning av skadeståndet
har inte förts in i lagen. Sådana beslämmelser finns i 6 kap. 1 och 2 §§
skadeståndslagen (1972:207). Dessa innebär bl.a. att skadeståndet kan jämkas
efter vad som är skäligt när medvällande föreligger pä den skadelidandes sida saml
när skyldigheten att utge skadestånd är oskäligt betungande med hänsyn lill den
skadeståndsskyldiges ekonomiska förhållanden. Dessa beslämmelser är i och för
sig tillämpliga även i förevarande sammanhang. I praktiken torde det dock
endast undantagsvis komma alt föreligga sådana omständigheter att jämkning av
skadeståndet ter sig motiverad.

Prop.
1984/85:210 47

Övergångsbestämmelser

Denna lag träder i kraft den I januari 1986. Den gäller
dock inte i fall då näringsidkaren före ikraftträdandet har tagit emot en
annans sak för att ulföra arbele på saken eller för alt förvara den eller har
tagit emot material för att tillverka en sak av det.

Genom lagen upphävs lagen (1950: 104) om rätt för
hantverkare att sälja gods som ej avhämials. Den gamla lagen gäller dock
fortfarande i fall då en hantverkare före den 1 januari 1986 har tagil emot en
annans sak för att utföra arbete på den.

Om en näringsidkare före ikraftträdandet har tagit emot en
sak för att utföra arbete på den eller förvara den, skall den nya lagen inte
tillämpas. Motsvarande gäller även i tillverkningsfallet. Om mottagandet har
skett i sådant syfte spelar del ingen roll om själva avtalet om arbetet eller
förvaringen har ingåtls före eller efter ikraftträdandet.

När den
nya lagen träder i kraft ersätter den i princip 1950 års lag. I fall då en sak
har lagils emot före ikraftträdandet skall dock 1950 års lag tillämpas. Denna
lag gäller emellertid bara när näringsidkaren har mottagit saken för att utföra
arbete på den och inte, som den nya lagen, också vid avtal om förvaring.

4.2 Förslaget till lag om ändring i utsökningsbalken

16 kap.

6§

Kronofogdemyndigheten skall vid behov ombesörja transport
av egendom som skall bortföras, hyra utrymme för förvaring av egendomen och
vidtaga andra liknande åtgärder som föranleds av avhysningen.

Innan åtgärd enligt första stycket vidtas, skall parterna
underrättas, om det kan ha betydelse för dem.

Den som
har mottagit egendom för förvaring i fall som avses i första stycket har rätt
till skälig ersättning av svaranden för förvaringen. Har egendomen inte hämtats
tre månader efter avhysningen, får den som har mottagit egendomen sälja den och
ta ut sin fordran ur köpeskillingen eller, om egendomen uppenbarligen saknar
försäljningsvärde, bortskaffa den. Innan egendomen säljs eller bortskaffas
skall svaranden, om han kan nås, anmanas alt hämta egendomen. Anmaningsskyldigheten
anses fullgjord genom alt anmaningen har sänts i rekommenderat brev lill
svarandens kända adress. I övrigt tillämpas 5 — 7 §§ samt 10 § första och andra
styckena lagen (1985:000) om näringsidkares räll alt sälja saker som inte har
hämtats. Vid tillämpningen av dessa bestämmelser skall vad som sägs om
beställaren avse svaranden och vad som sägs om näringsidkaren avse den som har
mottagit egendomen för förvaring.

Förslaget innebär att paragrafens tredje stycke ändras som
en följd av att den nya försäljningslagen träder i stället för 1950 års lag. De
bestämmelser i den nya lagen som skall tillämpas på grund av hänvisningen i
tredje stycket reglerar samma frågor som 3-6 §§ i 1950 års lag. I sakligt
hänseende innebär förslaget en ändring främst när det gäller sättet för
försäljning-

Prop.
1984/85:210 48

en. Den som har mottagit egendom för förvaring i samband
med avhysning kommer genom lagändringen att fritt kunna välja om godset skall
säljas under hand eller på offentlig auktion. Det avgörande är att försäljningen
sker med omsorg och med beaktande av svarandens (ägarens) intressen.

4.3 Förslaget till lag om ändring i sjölagen (1891:35
s. 1)

247 §

Den som bygger, bygger om eller reparerar ett fartyg ät
någon annan/åc hålla kvar fartyget lill säkerhet för sin fordran pä
köpeskillingen eller annat vederiag. Han får även sälja fartyget och ta ut sin
fordran ur köpeskillingen eller, om fartyget uppenbarligen saknar
försäljningsvärde, bortskaffa det. Därvid tillämpas 2—12 §§ lagen (1985:000) om
näringsidkares rätt att sälja saker som inte har hämtats. Vid tillämpningen av
dessa beslämmelser skall vad som sägs om näringsidkaren avse den som bygger,
bygger om eller reparerar ell fartyg ål någon annan. Om fartygels ägare är i
konkurs, gäller i stället 73 § konkurslagen (1921:225).

Om förmånsrätt som följer med rätten att hålla kvar
fartyget finns bestämmelser i förmänsrällslagen (1970:979).

Förslaget innebär alt paragrafen ändras som en följd av
att den nya försäljningslagen ersätter 1950 års lag. I samband med detta har
även vissa redaktionella ändringar gjorts.

4.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (1949: 722)
om pantlånerörelse

12 §

Om köpeskillingen vid panlförsäljning efter avdrag för
lånesumman, låneavgifien och försäljningskostnaden ger ett överskott på minst
femtio kronor, skall panlsätlaren snarast möjligt på egen bekostnad underrättas
om detta genom rekommenderat brev.

I paragrafen har endast gjorts den ändringen all det
belopp på minst tio kr. som f. n. anges för överskottet har höjts till 50 kr.
Paragrafen har också moderniserats språkligt.

4.5 Förslaget till lag om ändring i lagen (1970:980) om retentionsrätt
för fordran hos hotellgäst

Den som tillhandahåller rum pä hotell eller pensionat
eller för tillfällig vistelse i annan lägenhet fär till säkerhet för fordran på
ersättning för rummet eller för kost eller annan tjänst med anledning av
vistelsen kvar-hålla resgods, som gästen medfört.

Värden får sälja resgodset och ta ut sin fordran ur
köpeskillingen eller, om godset uppenbarligen saknar försäljningsvärde,
bortskaffa det. Därvid tillämpas 2—12 §§ lagen (1985:000) om näringsidkares
rätt att sälja saker som inte har hämtats. Vid tillämpningen av dessa beslämmelser
skall vad som sägs om näringsidkaren avse värden, vad som sägs om beställaren

I»rop.
1984/85:210 49

avse gästen och vad som sägs om den mottagna saken avse
resgodset. Om resgodsets ägare är i konkurs, gäller i stället 73 § konkurslagen
(1921:225).

Förslaget innebär att andra siycket ändras som en följd av
att den nya försäljningslagen träder i stället för 1950 års lag.

4.6 Förslaget till lag om ändring i konsumenttjänstlagen
(1985:000)

Näringsidkaren skall vidta de åtgärder som skäligen kan
krävas av honom för att vårda en sak som han häller kvar enligl 49 § eller som
inte har hämtats i räll tid. Han har rätt till skälig ersättning för vården.

1 fråga
om näringsidkarens rätt att sälja en sak som har överlämnats till honom eller
som av annan orsak befinner sig i hans besittning finns bestämmelser i lagen
(1985:000) om näringsidkares räll att sälja saker som inte har hämtats.

I andra siycket har hänvisningen till 1950 års lag ersatts
av en hänvisning lill den nya försäljningslagen. Genom den hänvisningen framgår
samtidigt att näringsidkaren har rätt att sälja inte bara, som f.n., saker som
har lämnats in för reparation ulan också saker som han har tagit emot för
förvaring.

5 Hemställan

Jag hemställer att lagrådels yttrande inhämtas över
förslagen lill

1.
lag om
näringsidkares rätt att sälja saker som inte har hämtats,

2.
lag om ändring
i utsökningsbalken,

3.
lag om ändring
i sjölagen (1891:35 s. 1),

4.
lag om ändring
i lagen (1949:722) om pantlänerörelse,

5.
lag om ändring
i lagen (1970:980) om reteniionsrätt för fordran hos holellgäsl,

6.
lag om ändring
i konsumenttjänsilagen (1985:000).

6 Beslut

Regeringen beslutar i enlighet med föredragandens
hemställan.

4 Riksdagen 1984/85. I samt. Nr 210

Prop.
1984/85:210 50

Utdrag

LAGRÅDET PROTOKOLL

vid sammanträde 1985-04-02

Närvarande: f.d. regeringsrådet Paulsson. regeringsrådet Mueller,
justitierådet Jermsten.

Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 28 februari
1985 har regeringen på hemställan av chefen för justitiedepartementet,
statsrådet Wickbom beslutat inhämta lagrådels yttrande över förslag till

1.
lag om
näringsidkares rätt att sälja saker som inte har hämtats,

2.
lag om ändring
i utsökningsbalken,

3.
lag om ändring
i sjölagen (1891:35 s. 1),

4.
lag om ändring
i lagen (1949: 722) om pantlånerörelse,

5.
lag om ändring
i lagen (1970:980) om retentionsrätt för fordran hos holellgäsl,

6.
lag om ändring
i konsumenttjänsilagen (1985:000).

Förslagen har inför lagrådet föredragits av
hovrättsassessorn Michaél Koch.

Förslagen föranleder följande yttrande av lagrådet:

Lag om näringsidkares rätt att sälja saker som inte har
hämtats

1 §

I första stycket av paragrafen anges som förutsättning för
att annans sak skall fä försäljas att näringsidkaren har tagit emot saken för
att utföra arbete på den eller för alt förvara den. Med lagtextens uttryck
"arbete på saken" avses enligl specialmoiiveringen att det skall vara
fråga om ett materiellt (fysiskt) arbele som skall avsälla ett materiellt
(fysiskt) resultat pä saken. I anslutning härtill anförs alt det förhållandel
att det skall vara fråga om arbele "på" saken inte bör hindra att
lagen anses tillämplig även i de fall då näringsidkaren exempelvis har tagit
emot en sak för en förberedande undersökning angående omfattningen av eller
kostnaden för en reparation. Härtill vill lagrådet anmärka att, om ett uppdrag
uttryckligen avser enbart exempelvis en kostnadsberäkning, uppdraget knappast
synes kunna rymmas inom uttrycket "arbele på saken" och att lagen
därför - i motsats lill vad som synes förutsatt i ett uttalande i den allmänna
motiveringen (2.4.1) - inte är tillämplig i sädana fall.

I andra stycket anges som ett undantag från lagens
tillämpning att sakens ägare är försall i konkurs. För sådant fall skall enligt
lagtexten i stället gälla 73 § konkurslagen. Denna paragraf innehåller regler
om förfarandet vid försäljning av lös egendom som borgenär har "såsom pant
eller eljest under panträtt i handom". Till följd av bestämmelse i 195 §
konkurslagen

Prop.
1984/85:210 51

gäller 73 § även i fråga om lös egendom, till vilken
borgenären har retentionsrätt.

Lagförslaget är i nu förevarande del utformat sä att det i
princip avser även fall då näringsidkaren inte har någon fordran för arbete
eller förvaring. Det synes i och för sig naturligt att lagens beslämmelser om
försäljning inte i något fall skall tillämpas när ägaren av saken är i
konkurs, men bestämmelserna i 73 § konkurslagen, lill vilken den föreslagna
lagtexten hänvisar, torde vara mindre väl anpassade till den situationen alt
någon fordran pä konkursgäldenären inte föreligger. Lagrådet förordar därför
att den aktuella regeln utformas som en allmän hänvisning till bestämmelserna i
konkurslagen.

6§

Paragrafen föreskriver skyldighet all om försäljningen
underrätta sakens ägare när näringsidkaren känner lill eller har anledning att
anta att annan än beställaren är ägare. 1 remissprotokollet berörs inte det
fallet att beställaren bara är delägare i saken och således även annan har
äganderätt till denna. De skäl som förestavat förslaget i paragrafen torde
emellertid gälla även den nu beskrivna situationen. Enligl lagrådets mening
synes paragrafen utan jämkning kunna ges tillämpning även på samägare, som
inte är beställare.

7§

Förevarande paragraf innehåller vissa bestämmelser till
skydd för såväl beställarens som ägarens intressen vid försäljningen. Skyddet
för ägarens intressen bör emellertid kunna aktualiseras endast om 6 § är
tillämplig, dvs. i de fall dä näringsidkaren känner till eller har anledning
anta all beställaren inte är ägare eller inte ensam är ägare. Detta bör framgå
av lagtexten. Så kan lämpligen ske genom att bestämmelserna om ägaren i första
och andra styckena ersätts med ett nytt tredje stycke av förslagsvis följande
lydelse: "Vad som i första och andra styckena sägs om beställaren gäller
även ägaren i fall som avses i 6 §."

Lagen om ändring i sjölagen (1891:35 s. 1)

247 §

1 motiven anges att den föreslagna ändringen utgör en
följd av alt den nya försäljningslagen ersätter 1950 års lag samt alt därutöver
endast vissa redaktionella ändringar gjorts.

Enligt lagrådels mening kan den föreslagna avfallningen av
första stycket i paragrafen ge upphov till missförstånd angående föreliggande
samband mellan här givna bestämmelser och reglerna i den nya försäljningslagen.
Av I § i sistnämnda lag följer bl. a. att den lagens bestämmelser blir direkt
tillämpliga inte bara i åtskilliga fall som det här är fråga om -

Prop.
1984/85:210 52

främst då vid ombyggnad eller reparation av annans fartyg
- utan också när fräga är om förvaring av annans fartyg. Med tanke pä alt reientionsrätten
även kan avse fartygsbygge synes del vidare vara mindre ändamålsenligt att
genomgående använda ordet "fartyg" som beteckning för den egendom som
avses med bestämmelserna. Större tydlighet skulle enligt lagrådets mening
därför uppnås om de nya bestämmelserna i 247 § delas upp på tre stycken med
förslagsvis följande lydelse:

"Den som bygger, bygger om eller reparerar ett fartyg
ål någon annan får hålla kvar egendomen lill säkerhet för sin fordran på
köpeskillingen eller annat vederlag.

I fråga om rätt i vissa fall alt sälja egendomen, att ta
ut fordringen ur köpeskillingen och att bortskaffa egendomen finns bestämmelser
i lagen (1985:000) om näringsidkares rätt att sälja saker som inte har hämtats.
Dessa bestämmelser skall tillämpas även på övriga fall som avses i första
stycket.

Om förmånsrätt som följer med rätten att hälla kvar
egendomen finns bestämmelser i förmänsrällslagen (1970:979)."

Lagrådet vill i sammanhanget särskilt peka på all eftersom
hänvisningen således omfattar även 1 § i den föreslagna nya försäljningslagen
del inte längre finns något behov av en regel i förevarande paragraf
beträffande fall då sakens ägare är försatt i konkurs.

övergångsbestämmelserna

Avsikten är alt äldre bestämmelser skall tillämpas när den
som bygger, bygger om eller reparerar ett fartyg ål annan "fält fartyget i
sin besittning" före ikraftträdandet.

Den angivna bestämningen synes inte vara helt lämplig för
fall då del är fräga om nybygge av fartyg. Med hänsyn härtill förordar lagrådet
alt ordet "bygger" får utgå ur andra meningen saml alt lill
bestämmelserna fogas en ny tredje mening av förslagsvis följande lydelse:
"Detsamma gäller i fråga om fartygsbygge som har påbörjats före ikrafttrådandel."

övriga lagförslag

Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.

Prop. 1984/85:210 53

Utdrag

JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1985-04-18

Närvarande: statsrådet Lundkvist, ordförande, och statsråden
Leijon, Peterson, Andersson, Boström, Bodström, Göransson, Gradin, R. Carlsson,
Holmberg, Hellström, Wickbom

Föredragande: statsrådet Wickbom

Proposition med förslag till lag om näringsidkares rätt
att sälja saker som inte har hämtats

1 Anmälan av lagrådsyttrande

Föredraganden anmäler lagrådets yttrande' över förslag lill

1.
lag om
näringsidkares rätt att sälja saker som inte har hämtats,

2.
lag om ändring
i utsökningsbalken,

3.
lag om ändring
i sjölagen (1891:35 s. 1),

4.
lagom ändring i
lagen (1949:722) om pantlänerörelse,

5.
lag om ändring
i lagen (1970:980) om retentionsrätt för fordran hos holellgäsl,

6. lag om ändring i konsumenttjänstlagen (1985: 000).

Föredraganden redogör för lagrådets yttrande samt anför.

Förslaget till lag om näringsidkares rätt att sälja saker
som inte har hämtats

I §

Lagrådet har i anslutning till denna paragraf anmärkt att
ett uppdrag som uttryckligen avser enbart exempelvis en kostnadsberäkning
knappast synes kunna rymmas inom uttrycket "arbele på saken" och alt
lagen därför - i motsats lill vad som enligt lagrådet synes förutsatt i ell
uttalande i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4.1) - inte är tillämplig i
sådana fall. Även jag har uppfattningen att lagen inte blir tillämplig i de nu
berörda fallen. Jag vill understryka att lagen däremot blir tillämplig i sådana
vanligt förekommande fall dä näringsidkaren har tagit emot en sak för
reparation e. d. men uppdraget i första hand har begränsats till att gälla en
förberedande undersökning angående omfattningen av eller kostnaden för en
reparation.

' Beslut om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde
den 28 februari 1985.

Prop.
1984/85:210 54

Vad gäller paragrafens andra stycke har lagrådet funnit
det naturligt att lagens bestämmelser om försäljning inte i något fall skall
tillämpas när ägaren av saken är i konkurs. Lagrådet har emellertid ansett att
bestämmelserna i 73 § konkurslagen, lill vilken andra stycket i förevarande
paragraf hänvisar, torde vara mindre väl anpassade till den situationen att
någon fordran på konkursgäldenären inte föreligger. Lagrådet har därför
förordat att regeln i paragrafens andra stycke utformas som en allmän hänvisning
lill konkurslagens bestämmelser. Jag instämmer i sak i vad lagrådet har anfört
i denna fräga. Enligl min mening bör dock siycket utformas så att det direkt
framgår alt förevarande lag inte gäller när ägaren av saken är i konkurs.

6§

Jag ansluter mig lill vad lagrådet har anfört om alt
paragrafen bör tillämpas även på samägare, som inte är beställare.

7§

Som lagrådet har anfört bör det av lagtexten framgå alt
skyddet för ägarens intressen vid försäljningen aktualiseras endast om 6 § är
tillämplig, dvs. i fall då näringsidkaren känner till eller har anledning att
anta all annan än beställaren är ägare till saken. Jag biträder i huvudsak
lagrådets förslag lill utformning av lagtexten.

Utöver vad jag nu har föreslagit bör några redaktionella
jämkningar göras i lagförslaget.

Förslaget till lag om ändring i sjölagen (1891:35 s.l)

Jag kan instämma i vad lagrådet har anfört i anslutning lill
detta lagförslag och biträder lagrådets förslag till utformning av såväl 247 §
som övergångsbestämmelserna.

2 Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag
alt regeringen föreslår riksdagen all anta de av lagrådet granskade
lagförslagen med vidtagna ändringar.

3 Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden
och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som
föredraganden har lagt fram.

Prop.
1984/85:210 55

Bilaga
1

Sammanfattning av promemorian

1 promemorian läggs fram förslag lill en lag om rätt alt
sälja saker som inte har hämtats. Lagen ersätter 1950 års lag om rätt för
hantverkare att sälja gods som ej avhämials.

Den nya lagen är tillämplig inte bara, som enligt 1950 års
lag, när saker som har lämnats in för reparation inte har hämtats. Den gäller
även i fall då någon har lämnat in en sak för förvaring och därefter inte
hämtar den. Vidare tillämpas den nya lagen både när den som har tagit emot
saken är en näringsidkare och när han är en privatperson.

Ett syfte med den nya lagen är att förenkla möjligheterna
att sälja en sak som inte har hämtats och att anpassa försäljningsförfarandet
till nutida förhållanden.

En förulsätining för försäljning enligl den nya lagen är
att den som har tagit emot saken har en fordran för arbete på saken eller för
förvaring av den och alt uppdraget är slutfört samt fordringen har förfallit
till betalning.

1 så fall får försäljning ske sedan beställaren har anmanats
att betala

skulden och upplysts om att saken annars kommer alt säljas efter en viss

tid, minst tre månader, frän anmaningen. Saken fär dock säljas utan

föregående anmaning, om försäljningsvärdet uppenbarligen understiger en

hundradel av basbeloppet eller inte täcker fordringen och försäljningskost

naderna. Försäljningen fär emellertid då ske först sedan ett är har förflutit

efter del all uppdraget slutfördes och fordringen förföll till betalning.

Liksom enligt 1950 års lag är huvudregeln att försäljning
skall ske på offentlig auktion. Saken skall dock kunna säljas under hand, om
försäljningen inbringar ett pris som motsvarar minst del värde som saken har enligl
intyg av en handelskammare förordnad besiktningsman. En underhandsförsäljning
får vidare ske, om del kan antas alt en sådan försäljning ger ell bättre
resultat än en försäljning pä offentlig auktion eller om det är uppenbart att
fordringen och auklionskoslnaderna inte skulle kunna utgå ur köpeskillingen.

Om saken uppenbarligen saknar försäljningsvärde, får den
bortskaffas i stället för alt säljas.

Till skillnad frän 1950 års lag är den nya lagen tvingande
i förhållandet mellan näringsidkare och konsumenter.

Promemorian innebär vidare att de numera föråldrade
reglerna i 10 kap.

2 § handelsbalken om försäljning av lös egendom som
innehas som avtalad

handpant ersätts med nya beslämmelser. Dessa motsvarar i stort sett dem

som skall gälla enligt den nya försäljningslagen. En avvikelse är emellertid

att den lid som gäldenären skall ha på sig att betala sin skuld skall vara

minst en månad - och inte minst tre månader som enligt försäljningslagen

- från anmaningen all betala skulden.

Prop. 1984/85:210 56

Promemorian
innehåller slutligen förslag till en del följdändringar i några andra lagar.

Prop. 1984/85: 210 57

Bilaga 2 Promemorians lagförslag 1 Förslag till

Lag om rätt att sälja saker som inte har hämtats

Härigenom föreskrivs följande.

1 § Har någon mottagit en annans sak för alt ulföra arbete
pä saken eller

för att förvara den och har han rätt alt hålla kvar saken till säkerhet för

fordran för arbetet eller förvaringen, får han sälja saken enligt denna lag

och ta ut sin fordran ur köpeskillingen.

Om sakens ägare är i konkurs, gäller i stället 73 §
konkurslagen (1921:225).

2 § Saken får säljas under förutsättning att

1.
uppdraget har
slutförts och fordringen har förfallit till betalning,

2.
den som har
beställt arbetet eller förvaringen (beställaren) därefter har anmanats att
betala skulden och i anmaningen upplysts om alt saken annars kan komma alt
säljas efter en viss tid, minst tre månader, från anmaningen, saml

3.
den tid som har
angetts i anmaningen har löpt ut.

3
§ Om rätten att
sälja saken är beroende av en fråga som är föremål för rättslig prövning, får
saken inte säljas innan tvisten har avgjorts.

4
§ Försäljning
skall ske på offentlig auktion. Beställaren skall underrättas om lid och plats
för auktionen i god lid innan den äger rum. Auktionen skall kungöras i god lid
och på lämpligt sätt.

Försäljning får ske under hand i stället för på offentlig
auktion, om

1. försäljningen inbringar ett pris som motsvarar minst
det värde som

saken har enligt intyg av en av handelskammare förordnad besiktnings

man,

2.
del kan antas
alt en försäljning under hand ger bättre resultat än en försäljning på
offentlig auktion, eller

3.
det är
uppenbart alt fordringen och auktionskostnaderna inte skulle kunna utgå ur
köpeskillingen.

5
§ Om den som
har mottagit saken känner lill att någon annan än beställaren är ägare lill
saken, skall han i god tid underrätta även denne om alt saken kan komma att
säljas och efter vilken tid detta kan ske. 1 fall då försäljning skall ske pä
offentlig auktion skall ägaren också underrättas om tid och plats för denna.

6
§ Anmanings-
eller undertättelseskyldighelen enligl 2, 4 eller 5 § anses fullgjord genom att
anmaningen eller underrättelsen har sänts i rekommenderat brev under den
adress som beställaren eller ägaren har uppgett eller som annars är känd för
den som har mottagit saken.

Prop.
1984/85:210 58

7 § Saken får säljas ulan att föreskriven anmanings- eller
underrättelse

skyldighet har iakttagils, om försäljningsvärdet uppenbariigen

1.
understiger en
hundradel av basbeloppet enligl lagen (1962:381) om allmän försäkring, eller

2.
inte täcker
fordringen och försäljningskostnaderna.

1 fall som avses i första stycket gäller dock att saken
inte får säljas tidigare än ell år efter det att uppdraget har slutförts och
fordringen har förfallit till betalning.

8 § öm försäljningspriset efter avdrag för
försäljningskostnaderna över

stiger fordringen, skall den som har mottagit saken utan dröjsmål skicka

överskottet till beställaren. Belopp under tjugofem kronor behöver dock

inte betalas ul.

Första stycket gäller ej, om beloppet betalas till någon
annan som har bättre rätt till betalningen eller om beloppet sätts ned enligt
lagen (1927:56) om nedsättning av pengar hos myndighet.

9 § Om förutsättningarna för försäljning är uppfyllda men
saken uppen

barligen saknar försäljningsvärde, fär saken bortskaffas i stället för alt

säljas.

10
§ Sedan saken
har sålts eller bortskaffats enligt denna lag upphör den fordran som den som
har mottagit saken har för sill arbete på eller förvaringen av saken.

11
§ Om saken har
mottagits av en näringsidkare i hans yrkesmässiga verksamhet, får
bestämmelserna i denna lag inte åsidosättas genom avtal lill nackdel för en
konsument som har beställt arbetet eller förvaringen för huvudsakligen enskilt
ändamål.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1982. Den gäller
dock inte i fall dä någon före ikraftträdandet har mottagit en annans sak för
alt utföra arbele på saken eller för att förvara den.

Genom lagen upphävs lagen (1950: 104) om rätt för
hantverkare att sälja gods som ej avhämtats. Den gamla lagen gäller dock
fortfarande i fall dä en hantverkare före den 1 januari 1982 har mottagit en
annans sak för att utföra arbele pä den.

2 Förslag till

Lag om ändring i handelsbalken

Härigenom
föreskrivs att 10 kap. 2 § handelsbalken skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

Nu är
dag ute, och löses ej panten åter: have då panthavaren våld, att den å häradstinget
en gång, och i staden å tre måndagar, uppbjuda, och sedan lagligen värdera och
mäta låta. Vill då ägaren lösa panten åter; göre det, i staden inom fiorton
dagar, och å landet inom en månad, sedan del honom kungjorl var, och gälde
därtill den ränta, som han utfäsl haver. Vill eller gitter han ej; stående
honom fritt, vad han hellre vUl låta panten under offentligt utrop till salu
gå, eller låta borgenären den behålla efter värderingen. Varder panten högre
värderad, eller försåld, än gätden är; njule då gäldenären det över är; är
panten mindre; fylle han bristen.

En borgenär som har lös egendom som handpant får sälja
panten och ta ut sin fordran ur köpeskillingen under förutsättning att

1. fordringen har förfallit till be

talning,

2.
gäldenären
därefter har anmanats alt betala skulden och i anmaningen upplysts om alt
panten annars kan komma att säljas efter en viss tid, minst en månad, från anmaningen,
samt

3.
den tid
som har angetts i anmaningen har löpt ut, såvida inte panten hastigt sjunker i
värde.

En pantsatt fordran skall drivas in i stället för att
säljas, om det kan ske inom rimlig tid. En pantsatt in-leckningshandling får
inte säljas.

I fråga
om försäljning av en pant tillämpas i övrigt 3—6 §§ lagen (1981:000) om rätt
att sälja saker som inte har hämtats. Fondpapper skall dock säljas genom fondkom-missionär.
Vid tillämpningen av nämnda beslämmelser skall vad som sägs om den som har moiiagu
någon annans sak avse borgenären, vad som sägs om beställaren avse gäldenären
och vad som sågs om den mottagna saken avse panten.

Om
pantens ägare är i konkurs gåUer i stället 73 § konkurslagen (1921:225).

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1982. Har borgenären
mottagit panten före ikraftträdandet, tillämpas dock äldre bestämmelser.

Genom denna lag upphävs förordningen (1914:299) om vad vid
försäljning av värdepapper i vissa fall skall iakttagas. Förekommer i lag
eller annan författning hänvisning till denna förordning, tillämpas i stället
den nya lagen.

Prop.
1984/85:210 60

3 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1970:980) om retentionsrätt för
fordran hos

hotellgäst

Härigenom
föreskrivs att lagen (1970: 980) om retentionsrätt för fordran hos hotellgäst
skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

Den
som tillhandahåller rum på hotell eller pensionat eller för tillfällig vistelse
i annan lägenhet får till säkerhet för fordran på ersättning för rummet eller
för kost eller annan tjänst med anledning av vistelsen kvar-hälla resgods, som
gästen medfört.

Har sex
månader förflutit sedan fordringen förföU till betalning, får värden sälja
egendomen och uttaga sin fordran ur köpeskillingen eller, om egendomen
uppenbarligen saknar .sa/;/vrird/e, bortskaffa rf<?Ai. Härvid äger 2-6 §§
lagen (1950:104) om rätt för hantverkare att sälja gods som ej avhämtas
motsvarande tillämpning.

Värden
får sälja resgodset och la ul sin fordran ur köpeskillingen eller, om godset
uppenbarligen saknar försäljningsvärde, bortskaffa det. Därvid tillämpas 2—12 §§
lagen (1981:000) om näringsidkares rätt att sälja saker som inte har hämtats.
Vid tillämpningen av dessa beslämmelser skall vad som sägs om den som har
mottagit någon annans sak avse värden, vad som sägs om beställaren avse gästen
och vad som sägs om den mottagna saken avse resgodset. Om resgodsets ägare är
i konkurs, gäller i stället 73 § konkurslagen ,1921:225).

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1982. Har gästen
medfört resgods före ikraftträdandet, tillämpas dock äldre bestämmelser.

4 Förslag till

Lag om ändring i sjölagen (1891:35 s. 1)

Härigenom
föreskrivs att 247 § sjölagen (1891:35 s. I) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

247

Den som bygger, bygger om eller reparerar fartyg åt annan
kan utöva retentionsrätt däri lill säkerhet för sin fordran på köpeskUling
eller annat vederlag, så länge han har egendomen i sin besittning. Lagen
(1950:104) om rätt för hantverkare alt sälja gods som ej avhämials har
motsvarande tillämpning.

Om förmånsrätt, som följer med retentionsrätt enligt
första stycket, finnas beslämmelser i förmänsrällslagen (1970:979).

Föreslagen lydelse

Den som bygger, bygger om eller reparerar ett fartyg åt
någon annan får hålla kvar fartyget lill säkerhet för sin fordran på
köpeskillingen eller annat vederlag. Han får även sälja fartyget och ta ut sin
fordran ur köpeskillingen eller, om fartyget uppenbarligen saknar försäljningsvärde,
bortskaffa del. Därvid tilllämpas 2-11 §§ lagen (1981:000) om rätt att sälja
saker som inte har hämtats. Vid tillämpningen av dessa bestämmelser skall vad
som sägs om den som har mottagit någon annans sak för att utföra arbete på
saken eller för att förvara den avse den som bygger, bygger om eller reparerar
ett fartyg åt någon annan. Om fartygets ägare är i konkurs, gäller i stället 73
§ konkurslagen (1921:115).

öm förmånsrätt som följer med rätten att hålla kvar
fartyget finns beslämmelser i förmänsrällslagen (1970:979).

Denna lag träder i kraft den I januari 1982. Har den som
bygger, bygger om eller reparerar ett fartyg åt någon annan fått fartyget i sin
besittning före ikraftträdandet, tillämpas dock äldre bestämmelser.

' Senaste lydelse 1973: 1064

Prop.
1984/85:210 62

5 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1949:722) om pantlånerörelse

Härigenom föreskrivs alt 12 § lagen (1949: 722) om
pantlånerörelse skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

12 §

Lämnar vid panlförsäljning er- Om köpeskillingen vid pantför-

håUen köpeskilling, sedan därifrån säljning efter avdrag för försälj-

avdragiis lånesumman, låneavgif ningskostnaderna överstiger låne-

ten och försäljningskostnaden, summan och låneavgiften,
skall

överskon å minst tio kronor, skall överskottet utan dröjsmål skickas

panlsätlaren snarast möjligt på tUl panlsätlaren. Belopp under tju-

egen bekostnad underrättas därom gofem kronor behöver dock inte be-

genom rekommenderat brev. talas ut.

Denna lag träder i kraft den I januari 1982. Har panten
tagits emot före ikraflirädandel, tillämpas dock äldre beslämmelser.

Prop.
1984/85: 210 63

Bilaga 3 Sammanfattning av remissyttrandena

Remissinstanserna

Efter remiss har yttranden över promemorian avgells av
hovrätten för Västra Sverige, rikspolisstyrelsen, statens järnvägar, sjöfartsverket,
luftfartsverket, bankinspektionen, riksskalteverket, juridiska fakultetsnämnden
vid Stockholms universitet, kommerskollegium, konsumentverket, länsstyrelsen i
Stockholms län, länsstyrelen i Väslernorrlands län, kom-missionslagskommittén.
Svenska kommunförbundet, Sveriges advokatsamfund, Sveriges köpmannaförbund,
Sveriges hantverks- och industriorganisation/Familjeföretagen (SHIO-Familjeföretagen),
Motorbranschens riksförbund, Sveriges Hotell- och Restaurangförbund, Sveriges
Radio- och Hemelektronikleverantörer, Sveriges Tvätleriförbund, Sveriges
Urmakareförbund-Stjärnurmakarna, Svenska Handelskammarförbundet, Svenska
bankföreningen, Sveriges varubelånares riksförbund, Storstockholms Lokaltrafik
Aktiebolag, Sveriges redareförening och Sweboat/Bäl-branschens riksförbund.

Riksskatteverket
har bifogat yttranden från kronofogdemyndigheterna i Eslöv, Göteborg, Halmstad,
Malmö, Sollentuna. Stockholm och Östersund. Kommerskollegium har bifogat
yttranden från Stockholms handelskammare, Västsvenska handelskammaren och
Skånes handelskammare. Till yttrandet från Skånes handelskammare hänvisar även handelskammarförbundet
i sitt remissvar.

Köpmannaförbundet och SHIO-Familjeföretagen har avgelt ett
gemensamt remissvar och till detta fogat ett yttrande av Elektriska
installatörsorganisationen.

I det följande återges en sammanfattning av
remissyttrandena. De fullständiga yttrandena finns tillgängliga i
justitiedepartementets akt i ärendet (dnr 749/81).

1 Försäljningslagen

1.1 Allmänna synpunkter

Praktiskt taget alla remissinstanser tillstyrker i princip
förslaget till försäljningslag även om de har synpunkter på vissa enskildheter
i förslaget. Enligt hovrätten för Västra Sverige tillgodoser förslaget de behov
som visar sig föreligga av enklare och klarare regler. Hovrätten anser alt även
ägarinlressena har beaktats på ett godtagbart sätl. Bankinspektionen och
länsstyrelsen i Stockholms län gör samma bedömning. Andra som uttryckligen
tillstyrker förslaget är rikspolisstyrelsen och kommerskollegium, liksom
flertalet näringslivsorganisationer. Några av näringslivsorganisatio-

Prop.
1984/85:210 64

nerna förordar dock ytterligare förenklingar — bl. a. SHIO/Familjeföreta-gen,
Sveriges köpmannaförbund och Motorbranschens riksförbund.

Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet
anser att förslaget i stort sen är väl ägnat all genomföras och alt det utgör
en betydande förbättring i förhällande lill gällande lag. Fakulieisnämnden
anmärker dock att lagförslaget inte ålägger innehavaren någon allmän skyldighet
att visa omsorg och alt ägarens intressen las tillvara uteslutande genom specialregler.
Fakultetsnämnden erinrar om bestämmelserna i 2 kap. 1 § förslaget till konsumenttjänsllag
(SOU 1979: 36) och 34 § förslaget lill köplag (SOU 1976:66).

1.2 Tillämpningsområdet

Hovrätten för Västra Sverige anför att del i framliden
torde kunna bli aktuellt att införa en legal försäljningsrätt även för andra
avtalstyper och alt försäljningslagen bör kunna ligga till grund för sådana
utvidgningar. Redan nu bör enligt hovrätten övervägas att införa en reglering i
fråga om saker som har lämnats in för värdering.

Hovrätten anför vidare alt försäljningssättei enligl 73 §
konkurslagen -som i och för sig bör ha företräde framför försäljningslagen -
bör ordnas på ett sätt som mera överensstämmer med försäljningslagens regler.

Enligt juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms
universitet bör man vid bestämningen av de rättsförhållanden vid vilka
försäljningsrätt bör finnas ta större hänsyn än vad förslaget gör till
olägenheten av att behöva förvara en sak som ägaren inte avhämtar. Fakulieisnämnden
anser att förslaget bör justeras med hänsyn lill all innehavaren kan bli
betungad av skyldigheten att fortsätta all förvara egendom som inte avhämtas
även om beställaren har betalt i förskott och även i andra rättsförhållanden än
vid avtal om arbele eller förvaring.

Också Sveriges tvätleriförbund lar i sill yttrande upp det
fallet alt betalning har skett i förskott. Enligl förbundet bör det klart
framgå av lagen alt en förvaringskostnad uppstår, om en sak inte hämtas ul inom
överenskommen tid.

Rikspolisstyrelsen framhåller att problem med gods som
inte hämtas förekommer även vid polisen. Utöver polisens befattning med gods
enligt hillegodslagen förekommer det inte sällan att en sak av olika
anledningar slutligen kommer att förvaras av polisen. I avsaknad av klara
bestämmelser tillämpar polisen analogiskt hittegodslagens regler om
försäljning eller väljer andra praktiska lösningar för att bli av med godset.
Rikspolisstyrelsen vill föreslå alt antingen lagtexten utformas så att den kan
tillämpas av polisen vid försäljning av annat gods än hillegods eller att
polisens möjlighet att sälja sådant gods anges i kommentaren lill lagen. En
näraliggande fråga las upp av Motorbranschens riksförbund, som i sitt yttrande
framhåller att polismyndigheterna inte är villiga att såsom hitiegods ta emot
bilar som har forslats till en verkstad och lämnats där utan verkstadens

Prop.
1984/85: 210 65

samtycke. Enligt promemorian (s. 84) skall
försäljningslagen inte vara tillämplig i ett sådant fall. Om hillegodslagen
skall tillämpas, bör enligt förbundet polismyndigheterna göras uppmärksamma på
detta.

Juridiska fakulieisnämnden vid Stockholms universitet har
uppmärksammat situationerna då egendomen har överlämnats av polisen eller
kronofogdemyndigheten. Konstruktionen att överiämnandet sker för ägarens
räkning (s. 84) finner fakulieisnämnden tvivelaktig. Nämnden anser alt
förslaget bör förtydligas med tanke på dessa fall så alt risken för rällsföriusier
för ägarna sä vitt möjligt undanröjs.

1.3 Dispositiva eller tvingande regler

Frågan har kommenterats av endast ett fåtal
remissinstanser. Hovrätten för Västra Sverige tar i sitt yttrande upp frågan om
bestämmelserna möjligen bör vara tvingande ulan undantag. Enligl hovrätten lalar
dock praktiska skäl för alt avtalsfriheten bevaras för andra fall än i
förhållandet näringsidkare - konsument. Skånes handelskammare förordar för sin
del att lagen görs generellt tvingande. Stockholms handelskammare ställer sig
däremot tveksam till nödvändigheten av att alls göra lagen tvingande. Om en
tvingande reglering övervägs, bör lagen även enligt Stockholms handelskammare
göras tvingande i sin helhet. Advokatsamfundet framhåller avtalsfrihetens
betydelse och menar all lagen skall vara disposiliv även i
konsumentförhållanden.

1.4 Förutsättningarna för rätten att sälja

Några remissinstanser tar upp det fallet att ägaren är
okänd men godsets värde högre än vad som enligt 7 § gäller för att det skall få
säljas ulan föregående anmaning och underrättelse. Juridiska fakulieisnämnden
pekar på att del är oklart vad som skall gälla i ett sådant fall. Enligl
hovrätten bör en samordning med - och möjligen hänvisning till - hittegodslagens
bestämmelser övervägas.

Även konsumentverket tar upp regeln om undantag från anmanings-
och underrättelseskyldigheten. Konsumentverket har ingen erinran mot att det
anges en nedre värdegräns men anser alt värdegränsen lämpligen kan sättas vid
100 kr. Vidare bör regeln i 7 § första stycket 2. utgå. Enligl konsumentverket
bör undantagsregeln alltså bara gälla om sakens värde inte är högre än 100 kr.
I denna fråga representeras en annan ytterlighet av SHIO som menar att den
föreslagna beloppsgränsen - en procent av basbeloppet - är för låg. Två till
fem procent av basbeloppet är ett mer praktiskt belopp.

Några remissinsianser
har synpunkter på de lider som skall ha förflutit innan saken får säljas. Del
är dock bara en instans som har någon invändning mot tremänadersfristen i 2 §
2. Det är Sveriges radio- och hemelek- 5 Riksdagen 1984/85. 1 saml. Nr 210

Prop.
1984/85:210 66

ironikleveranlörer som anser att tiden bör förkortas lill
en månad. De övriga kritiserar ettårsfristen som gäller när försäljning fär ske
utan anmaning och underrättelse (7 § andra stycket). Juridiska fakulieisnämnden
anser att ett år är i längsta laget i de fall där värdet från alla synpunkter
är obetydligt. SHIO föreslår av samma skäl att lidsfristen sätts ned till sex
månader. Sveriges hotell- och restaurangförbund anser att tidsfristen med
hänsyn till garderobsverksamheten bör kunna förkortas lill tre månader.

Advokatsamfundet kritiserar uttalandet i promemorian (s.
63) all anmaningsskyldigheten kan fullgöras genom fakturan till beställaren.
Enligt samfundet bör anmaningen godtas endast om den skett genom ett särskilt lill
beställaren riktat meddelande.

1.5 Formerna för försäljning (4 §)

Flertalet remissinstanser tillstyrker promemorians
förslag. Endast två remissinstanser vill minska möjligheterna till
underhandsförsäljning lill förmån för försäljning på offentlig auktion.
Länsstyrelsen i Västernorrlands län kritiserar att underhandsförsäljning skall
få ske också då det kan antas alt sådan försäljning ger ett bättre resultat än
en offentlig auktion (punkt 2). Om regeln inte utgår bör den enligt
länsstyrelsen i vart fall skärpas. Enligt Sveriges urmakareförbund bör
bestämmelsen angående intyg från en besiktningsman (punkt 1) inte avse föremål
av mera ovanlig karaktär som antikviteter o. dyl. I sådana fall bör försäljning
ske på offentlig auktion.

Juridiska fakulieisnämnden vid Stockholms universitet är
kritisk mol all försäljning på offenflig auktion alltid skall godtas även om en
underhandsförsäljning skulle ge ett bättre resultat (s. 90 f.). Möjligheten
att sälja på offentlig auktion bör enligt fakulieisnämnden vara underkastad ett
allmänt omsorgskrav.

Hovrätten för Västra Sverige anser alt försäljning på
offentlig auktion bör behållas som huvudalternativ. Den föreslagna ordningen
för underhandsförsäljning efter värdering är emellertid också lämplig (punkt
1). Underhandsförsäljning utan objektiv värdering (punkt 2 och 3) kan emellertid
medföra risker för missbruk. Enligl hovrätten är det säkrast all kräva
värdering i enkel form för all rätt lill underhandsförsäljning.

Sveriges advokatsamfund har ingen erinran mol förslaget
att utvidga möjligheterna lill underhandsförsäljning. I den mån del inte är fräga
om gods med ringa värde som uppenbarligen saknar affektionsvärde, bör enligt
samfundet försäljning under hand dock ej få ske med mindre beställaren eller
ägaren beretts tillfälle alt yttra sig över intyget eller inkomna anbud.

SHIO/Familjeföretagen ifrågasätter om det över huvud laget
är nödvändigt och lämpligt alt kräva intyg från en besiktningsman för att
tillåta underhandsförsäljning. SHIO menar att kostnaderna för intyg kan bli
höga

Prop. 1984/85: 210 67

och all förfarandet med intyg inte är helt okomplicerat. SHIO
förordar en regel enligt vilken värdering av besiktningsman skulle behövas
först om sakens värde överstiger tio procent av basbeloppet.

1.6 Annan ägare än beställaren (5 §)

Länsstyrelsen i Väslernortlands län erinrar om att
skyldigheten alt undertälta ägaren inte gäller om sakens försäljningsvärde är
sä lågt alt 7 § blir tillämplig. Länsstyrelsen anser att det från principiell
synpunkt finns betänkligheter mot att ett förfarande där en för innehavaren
känd ägare fråntas möjligheten alt betala fordringsbeloppel och förhindra en
försäljning.

Enligt Sveriges Radio- och Hemelektronikleverantörer bör
möjligheterna lill underhandsförsäljning ökas "under förutsättning att
intäkten inte blir oskäligt lägre än vad man kunde ha förväntat vid offentlig
auktion".

1.7 Redovisningsskyldighet (8 §)

Konsumentverket anser att bestämmelsen om
redovisningsskyldighet bör kompletteras med alt näringsidkaren - åtminstone i
de fall ell överskott skall tillställas beställaren - kortfattat skall
redovisa hur överskottet har beräknats. Enligl länsstyrelsen i Stockholms län
bör kostnader för utbetalningen avräknas innan det konstateras om överskottet
uppgår till 25 kr.

1.8 Rätt att bortskaffa saken (9 §)

Hovrätten för Västra Sverige och riksskalteverket fäster
uppmärksamheten vid saker som har affektionsvärde men saknar saluvärde. Vad de
kritiserar synes främst vara en oklarhet i promemorian (s. 72). Hänvisningen i
bestämmelsen om rätt att bortskaffa saken till förutsättningarna för
försäljning tolkas av hovrätten så att en sak utan saluvärde får bortskaffas
efter ell år enligl 7 § eller efter tre månader efter anmaning och underrättelse
enligl 2 § med valfrihet för innehavaren. En sådan ordning är godtagbar enligt
hovrätten.

1.9 Fordringens upphörande (10 §)

Några remissinstanser är kritiska mot bestämmelsen om att
innehavarens fordran upphör när han har gjort sig av med saken. SHIO-Familjeföretagen
och Motorbranschens riksförbund anser alt bestämmelsen bör utgå och det gör
också handelskamrarna i Stockholm och Skåne. Länsstyrelsen i Stockholms län
anser i och för sig att det anförts beaktansvärda skäl för bestämmelsen. Från
principiell synpunkt anser länsstyrelsen det emellertid tveksamt om man bör
avskära en fordringsägares möjlighet att kräva ul hela sin fordran.

Prop.
1984/85:210 68

2 10 kap. 2 § handelsbalken

Två av de fyra remissinstanser som har yttrat sig över
denna del av förslaget ifrågasätter om del är motiverat all i delta sammanhang
genomföra en ändring av bestämmelserna i 10 kap. 2 § om panirealisaiion.

Juridiska fakulieisnämnden vid Stockholms universitet
förordar i första hand att en ändring av bestämmelsen i 10 kap. 2 § handelsbalken
får anslå i väntan på en allmän översyn av reglerna om pant. En annan anmärkning
av principiell natur är enligt fakulieisnämnden alt förslaget inte innehåller
någon övergripande bestämmelse om att panthavaren skall förfara med omsorg ulan
endast innehåller regler av mer formell natur. Fakulieisnämnden anser i
enlighet med detta att lagtexten åtminstone bör kompletteras med en föreskrift
om panlhavarens allmänna omsorgsplikt vid realisation av panten. Utöver detta
gör fakulieisnämnden bara ell par detaljanmärkningar mot förslaget i denna
del.

Enligt Svenska bankföreningen är del tveksamt om sambandet
mellan den föreslagna försäljningslagen och bestämmelserna i 10 kap. 2 § handelsbalken
kan motivera alt de senare nu ändras ulan en noggrann genomgäng av följderna.
Bankföreningen vill dock inte motsätta sig alt del framlagda förslaget angående
10 kap. 2 § handelsbalken läggs till grund för lagstiftning. En absolut
förutsättning för detta är dock enligl bankföreningen att bestämmelsernas
dispositiva karaktär slås fast.

När det gäller lagförslagels närmare utformning kritiserar
bankföreningen regeln att en minsta tid av en månad måste förflyta från anmaningen
lill dess försäljning får ske. I stället för en lidsbestämning bör det gälla
att i anmaningen skall utsättas en frist som 'med hänsyn lill samtliga omständigheter
är skälig".

Vidare kritisrar bankföreningen regeln om att en pantsatt
fordran skall drivas in i stället för all säljas om det kan ske inom rimlig
tid. Också andra beaktansvärda skäl än alt en fordran inte kan drivas in inom
rimlig tid bör enligt bankföreningen ge utrymme för en försäljning, t. ex. det
fallet alt en fordran ingår i ell paket av fordringar.

Sveriges advokatsamfund anmärker alt panthavaren enligt
förslaget saknar rätt och inte heller har någon skyldighet alt på begäran av
pantens ägare sälja panten om den skulle sjunka i värde innan fordringen har
förfallit lill betalning (jfr NJA 1934 s. 661). Man drar slutsatsen alt det i panthavares
vårdplikl inte längre skall ingå alt föranstalta om förlida försäljning av
panten. Samfundet framhåller vidare som angeläget att det av lagtexten framgår
att försäljning får ske redan om amortering eller ränta inte är betald även om
hela panlfordran ej är förfallen till betalning. Samfundet uppmärksammar
slutligen föreskriften i 4 § andra stycket punkt 3 i den föreslagna
försäljningslagen enligt vilken försäljning under hand får ske om del är
uppenbart att fordringen och auklionskoslnaderna inte skulle kunna utgå ur
köpeskillingen. Enligl samfundet bör föreskriften inte vara

Prop.
1984/85:210 69

tillämplig vid försäljning av pantsatt egendom med mindre gäldenären
och pantens ägare beretts tillfälle all yttra sig innan panthavaren träffar för-säljningsavial.
I övrigt har samfundet ingen erinran mot förslaget.

Bankinspektionen uppmärksammar i sitt yttrande
huvudsakligen del fallet att den pantsatta egendomen utgörs av fondpapper.
Inspektionen tillstyrker att 1914 års förordning upphävs och att del las in en
regel i 10 kap. 2 § handelsbalken om att fondpapper skall säljas genom fondkom-missionär.
Enligt inspektionen bör vidare försäljning av börsnoterade fondpapper ske under
samma betingelser, oberoende av om försäljning sker med stöd av föreskrifter i handelsbalken
eller i annan författning, l.ex. lagen om pantlänerörelse eller lagen om rätt
all förfoga över annan tillhöriga fondpapper.

Det skall tilläggas all även bankföreningen anser alt
fondpapper skall säljas genom fondkommissionär, i vart fall när det är fråga om
börsnoterade fondpapper. Bankföreningen tillstyrker även alt 1914 års
förordning upphävs.

3 Följdändringar i annan lagstiftning

3.1 Lagen om retentionsrätt för fordran hos hotellgäst

Sveriges hotell- och reslaurangförbund tillstyrker
förslaget om ändring i lagen om reientionsrält för fordran hos holellgäsl.
Förbundet är den enda remissinstans som har yttrat sig i denna del.

3.2 247 § sjölagen

Sjöfartsverket påpekar i sitt yttrande, att det inom
sjöfarten förekommer att betalning för fartyg som skall byggas skall eriäggas i
rater allt efter del bygget framskrider. Enligl verket kan det tänkas ibland
finnas behov för ett varv alt - om förfallna rater inte erläggs - åtminstone lill
en del kunna gottgöra sig för sina föriuster genom all sälja del påbörjade skeppsbygget
i stället för all fullfölja det. Sjöfartsverket erinrar visserligen om att
varven vanligen behäller äganderätten lill bygget fram lill leveransen. Det
anförda skulle emellertid enligt verket kunna beaktas genom ell tillägg till
paragrafen om att den skall äga motsvarande tillämpning på skeppsbygge för
vilket vederiag skall erläggas i rater efter byggets framskridande.

Sveriges redareförening framhåller i sitt yttrande alt
anledningen lill att skepp inte levereras till eller tas emot av beställaren i
de flesta fall torde bero pä alt del råder en tvist mellan parterna om arbetets
utförande, ersättningsbelopp eller liknande förhållande. Del är enligt
föreningen inte ovanligt att sådana tvister löses ulan rättslig prövning och
man ifrågasätter om det skall vara nödvändigt att föra tvisten till rättslig
prövning före tremånadersfristens utgång för att undvika försäljning.
Föreningen är vi-

Prop.
1984/85:210 70

dåre av den uppfattningen alt rättssäkerheten vid
försäljning av skepp och skeppsbygge kräver alt underhandsförsäljning inte får
ske annat än i de fall som 1950 års lag föreskriver. Man efterlyser också beslämmelser
om undertältelseplikt lill registrerade inteckningshavare och beslämmelser om
att underhandsförsäljning inte kan ske utan ägarens och inleckningshavar-nas
samtycke om det inte är uppenbart att fordringen och auklionskoslnaderna inte
skulle kunna utgå ur köpeskillingen.

3.3 Lagen om pantlånerörelse

Sveriges varubelånares riksförbund erinrar i sitt yttrande
om skyldigheten för pantlånare att lill låntagaren utställa ett särskilt bevis
om panlsätt-ningen, s. k. pantsedel. De pantsedlar som i dag förekommer torde enligl
förbundet samtliga vara s. k. presentationspapper. Med nuvarande utformning av
pantsedlarna finns del därför enligt förbundet inte någon möjlighet att
tillhandahålla överskottet efter en försäljning annat än mol pantsedelns
företeende. Förbundet hemställer därför om att den föreslagna lagändringen
inte genomförs. Om den skall genomföras behövs del en betydande övergångstid.

Prop.
1984/85:210 71

Bilaga
4

Lagrådsremissens
lagförslag

1 Förslag till

Lag om
näringsidkares rätt att sälja saker som inte har hämtats

Härigenom föreskrivs följande.

Inledande bestämmelser

1 § En näringsidkare som i sin yrkesmässiga verksamhet har
tagit emot

en annans sak för alt utföra arbele pä saken eller för att förvara den får

sälja saken enligt denna lag. Detsamma gäller beträffande en sak som

näringsidkaren har tillverkat åt någon som till väsentlig del har tillhanda

hållit materialet lill saken.

Om sakens ägare är försatt i konkurs, gäller i stället 73
§ konkurslagen (1921:225).

2 § Bestämmelserna i denna lag får inte frängås lill
nackdel för en konsu

ment som har beställt arbetet eller förvaringen huvudsakligen för enskilt

ändamål.

Förutsättningar för rätten att sälja saken

3 § En sak som inte har hämtats får säljas under
förutsättning att

1. uppdraget har slutförts eller avtalet har upphört
alt gälla,

2.
den som har
beställt arbetet eller förvaringen (beställaren) därefter har anmanats att
hämta saken och i anmaningen har upplysts om att saken annars kan komma all
säljas efter viss tid, minst tre månader från anmaningen, samt

3.
den tid som har
angeits i anmaningen har löpt ut.

Om näringsidkaren har en fordran på beställaren för sitt arbele
på saken eller för förvaringen av den, skall det av anmaningen framgå vilket
belopp som skall betalas.

4 § Saken fär säljas utan att beställaren har anmanats
att hämta den, om

1.
ett år har
förflutit efter del alt uppdraget har slutförts eller avtalet har upphört att
gälla, saml

2.
sakens
försäljningsvärde uppenbarligen understiger en hundradel av basbeloppet enligt
lagen (1962: 381) om allmän försäkring.

5 § Om en fråga som rör avtalet om arbetet eller
förvaringen prövas av

domstol eller av skiljemän, får saken inte säljas förrän en skälig lid har

förflutit efter del att tvisten har slutligt avgjorts. Om en sådan fräga prövas

av allmänna reklamalionsnämnden, får saken inte säljas förrän en skälig lid

har förflutit efter nämndens beslut i frågan.

Prop. 1984/85:210 72

6 § Om näringsidkaren känner till eller har anledning alt
anta att någon

annan än beställaren är ägare till saken, får försäljning äga rum endast om

ägaren i god lid före försäljningen har underrättats om all saken kan

komma att säljas och efter vilken tid detla kan ske.

Sättet för försäljningen m. m.

7 § Försäljningen skall göras med omsorg och med beaktande
av bestäl

larens och ägarens intressen. Den får ske under hand eller på offentlig

auktion.

Om näringsidkaren avser all sälja saken på offentlig
auktion, skall beställaren och ägaren i god tid dessförinnan undertättas om
lid och plats för auktionen, såvida inte försäljningen sker med slöd av 4 §.

8 § Om förutsättningarna för försäljning är uppfyllda men
saken uppen

bariigen saknar försäljningsvärde, får den bortskaffas i stället för att
säljas.

Redovisning till beställaren m. m.

9 § Har näringsidkaren en förfallen fordran på beställaren
för arbetet

eller förvaringen, får han läcka sin fordran med vad som inflyter från

försäljningen, öm saken enligl denna lag har sålts eller bortskaffats utan

all beställaren har anmanats alt hämta den, upphör näringsidkarens ford

ran på beställaren även lill den del hans fordran inte läcks av försälj

ningspriset.

10 § Om försäljningspriset efter avdrag för
försäljningskostnaderna över

stiger näringsidkarens fordran, skall näringsidkaren utan dröjsmål betala ut

överskottet lill beställaren.

Första stycket gäller inte om beloppet betalas till någon
annan som har bättre rätt fill det eller om beloppet sätts ned enligt lagen
(1927:56) om nedsättning av pengar hos myndighet.

Första stycket gäller inte heller om näringsidkaren enligl
denna lag har sålt saken utan att beställaren har anmanats alt hämta den och
näringsidkaren inte vet var beställaren kan anträffas eller om beloppet
understiger femtio kronor. 1 dessa fall tillfaller överskottet näringsidkaren.

övriga bestämmelser

11
§
Näringsidkarens skyldighet att anmana eller underrätta beställaren enligt 3
respektive 7 § skall anses fullgjord, om anmaningen eller undertättelsen har
sänts i rekommenderat brev under den adress som beställaren har uppgelt eller
som är känd för näringsidkaren.

12
§ Om
näringsidkaren uppsålligen eller av oaktsamhet åsidosätter bestämmelserna i
denna lag, skall han ersätta skada som fill följd av detta drabbar beställaren
eller sakens ägare.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1986. Den gäller
dock inte i fall då näringsidkaren före ikraftträdandet har tagit emot en
annans sak för alt utföra arbete på saken eller för att förvara den eller har tagil
emot material för alt tillverka en sak av del.

Prop. 1984/85:210 73

Genom
lagen upphävs lagen (1950:104) om rätt för hantverkare att sälja gods som ej
avhämtats. Den gamla lagen gäller dock fortfarande i fall då en hantverkare
före den 1 januari 1986 har tagit emot en annans sak för alt utföra arbele pä
den.

2 Förslag till

Lag om ändring i utsökningsbalken

Härigenom föreskrivs alt 16 kap. 6 § utsökningsbalken
skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

16 kap. 6§' Kronofogdemyndigheten skall vid behov
ombesörja transport av egendom som skall bortföras, hyra utrymme för förvaring
av egendomen och vidtaga andra liknande åtgärder som föranleds av avhysningen.

Innan
åtgärd enligl första siycket vidtas, skall parterna underrättas, om del kan ha
betydelse för dem.

Den som
har mottagit egendom för förvaring i fall som avses i första stycket har rätt lill
skälig ersättning av svaranden för förvaringen. Har egendomen inte hämtats tre
månader efter avhysningen, får den som har mottagit egendomen sälja den och ta
ut sin fordran ur köpeskillingen eller, om egendomen uppenbarligen saknar
försäljningsvärde, bortskaffa den. Innan egendomen säljs eller bortskaffas
skall svaranden, om han kan nås, anmanas att hämta egendomen. Anmaningsskyldigheten
anses fullgjord genom att anmaningen har sänts i rekommenderat brev lill
svarandens kända adress. I övrigt tillämpas 3-6 §§ lagen (1950:104) om rätt för
hantverkare att sälja gods som ej avhämtats. Vid tillämpningen av dessa beslämmelser
skall vad som sägs om beställaren avse svaranden och vad som sägs om
hantverkaren avse den som har mottagit egendomen för förvaring.

Den som
har mottagit egendom för förvaring i fall som avses i första stycket har rätt
till skälig ersättning av svaranden för förvaringen. Har egendomen inte hämtats
tre månader efter avhysningen, får den som har mottagit egendomen sälja den
och ta ul sin fordran ur köpeskillingen eller, om egendomen uppenbarligen
saknar försäljningsvärde, bortskaffa den. Innan egendomen säljs eller
bortskaffas skall svaranden, om han kan näs, anmanas att hämta egendomen. Anmaningsskyldigheten
anses fullgjord genom all anmaningen har sänts i rekommenderat brev till
svarandens kända adress. I övrigt tillämpas 5-7 §§ samt 10 § första och andra
styckena lagen (1985:000) om näringsidkares rätt att sälja saker som inte har
hämtats. Vid tillämpningen av dessa beslämmelser skall vad som sägs om
beställaren avse svaranden och vad som sägs om näringsidkaren avse den som har
mottagit egendomen för förvaring.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1986. Har någon
före ikraftträdandet tagit emot egendom för förvaring, tillämpas dock äldre beslämmelser.

Senaste lydelse 1981: 1337.

3 Förslag till

Lag om ändring i sjölagen (1891:35 s. 1)

Härigenom
föreskrivs alt 247 § sjölagen (1891:35 s. 1) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande
lydelse

247 Den som bygger, bygger om eller reparerar fartyg ät
annan kan utöva retentionsrätt däri lill säkerhet för sin fordran pä
köpeskilling eller annat vederlag, sä länge han har egendomen i sin
besittning. Lagen (1950: 104) om rätt för hantverkare att sälja gods som ej
avhämtats har motsvarande tillämpning.

Öm förmänsrätt, som följer med retentionsrätt enligt
första siycket, finnas beslämmelser i förmänsrällslagen (1970:979).

Föreslagen lydelse

§'

Den som bygger, bygger om eller reparerar ett fartyg ål
någon annan får hålla kvar fartyget till säkerhet för sin fordran på köpeskiUingen
eller annat vederlag. Han får även sälja fartyget och la ul sin fordran ur
köpeskillingen eller, om fartyget uppenbarligen saknar försäljningsvärde,
bortskaffa det. Därvid tilllämpas 2-12 §§ lagen (1985:000) om näringsidkares
rätt att sälja saker som inte har hämtats. Vid lill-lämpningen av dessa
bestämmelser skall vad som sägs om näringsidkaren avse den som bygger, bygger
om eller reparerar ett fartyg ål någon annan. Om fartygets ägare är i konkurs,
gäller i stället 73 § konkurslagen (1921:225).

Öm förmånsrätt som följer med rätten alt hålla kvar
fartyget finns bestämmelser i förmänsrällslagen (1970:979).

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1986. Har den som
bygger, bygger om eller reparerar ett fartyg ät någon annan fått fartyget i sin
besittning före ikraftträdandet, tillämpas dock äldre beslämmelser.

Senaste lydelse 1973; 1064.

Prop.
1984/85:210 76

4 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1949:722) om pantlåneröreise

Härigenom föreskrivs alt 12 § lagen (1949: 722) om
pantlånerörelse skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

12 §

Lämnar vid pantförsäljning er- Om köpeskillingen vid pantför-

hållen köpeskilling, sedan därifrån säljning
efter avdrag för lånesum-

avdragits lånesumman, låneavgif- man, låneavgifien
och försäljnings

ten och försäljningskostnaden, kostnaden
ger ett överskott på

överskott å minst tio kronor, skall rrnnst
femtio kronor, skall pantsät-

panlsältaren snarast möjligt på låren
snarast möjligt på egen be-

egen bekostnad underrättas därom kostnad undertättas
om delta ge-

genom rekommenderat brev. nom rekommenderat brev.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1986. Har panten
tagits emot före ikraftträdandet, tillämpas dock äldre beslämmelser.

5 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1970:980) om retentionsrätt för
fordran hos hotellgäst

Härigenom
föreskrivs alt lagen (1970:980) om retentionsrätt för fordran hos holellgäsl
skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

Den
som tillhandahåller rum på hotell eller pensionat eller för tillfällig vistelse
i annan lägenhet får lill säkerhet för fordran på ersättning för rumm,et eller
för kost eller annan tjänst med anledning av vistelsen kvar-hålla resgods, som
gästen medfört.

Har sex
månader förfiutii sedan fordringen förföll till betalning, får värden sälja
egendomen och uttaga sin fordran ur köpeskillingen eller, om egendomen
uppenbarligen saknar saluvärde, bortskaffa den. Härvid äger 2-6 §§ lagen
(1950:104) om rätt för hantverkare att sälja gods som ej avhämlats motsvarande
tillämpning.

Värden
får sälja resgodset och ta ut sin fordran ur köpeskillingen eller, om godset
uppenbarligen saknar försäljningsvärde, bortskaffa det. Därvid lUlämpas 2—12 §§
tagen (1985:000) om näringsidkares rätt att sälja saker som inte har hämtats.
Vid tillämpningen av dessa bestämmelser skall vad som sägs om näringsidkaren
avse vården, vad som sägs om beställaren avse gästen och vad som sägs om den
mottagna saken avse resgodset. Om resgodsets ägare är i konkurs, gäller i
stället 73 § konkurslagen (1921:225).

Denna lag träder i kraft den I januari 1986. Har gästen
medfört resgodset före ikraftträdandet, tillämpas dock äldre bestämmelser.

Prop.
1984/85:210 78

6 Förslag till

Lag om ändring i konsumenttjänstlagen (1985:000)

Härigenom föreskrivs att 50 § konsumentijänstlagen
(1985:000) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse' Föreslagen lydelse

50 § Näringsidkaren skall vidta de åtgärder som skäligen
kan krävas av honom för alt vårda en sak som han håller kvar enligt 49 § eller
som inte har hämtats i räll lid. Han har rätt lill skälig ersättning för
vården.

I fråga om näringsidkarens rätt I fräga om näringsidkarens rätt

att sälja en sak som han har tagit alt sälja en sak som
har överläm-

emot för att utföra arbele på finns näts till honom eller som av annan

bestämmelser i lagen (1950:104) orsak befinner sig i hans besittning

om rätt för hantverkare att sälja finns bestämmelser i lagen

gods som ej avhämlats. (1985:000) om näringsidkares rätt

att sälja saker som inte har hämtats.

Lydelse enligt prop, 1984/85: 110.

Prop.
1984/85:210 79

Innehåll

Sid

Propositionens
huvudsakliga innehåll ............................ I

Propositionens
lagförslag ................................................. 3

Utdrag av
protokoll vid regeringssammanträde den 28 februari 1985 10

1
Inledning ....................................................................... 10

2
Allmän
motivering ........................................................ 11

2.1 Allmänna utgångspunkter ....................................... 11

2.2 Lagens tillämpningsområde .................................. 13

2.3 Dispositiva eller tvingande
regler? ........................ 14

2.4 Förutsättningar för rätlen alt
sälja saken ............... 15

2.4.1 Krav pä fordran? ............................................ 15

2.4.2 Uppdraget skall vara slutfört ....................... 17

2.4.3 Anmaning ...................................................... 18

2.4.4 Tidsfrister ....................................................... 20

2.4.5 Tvist angående arbetet eller
förvaringen ....... 21

2.4.6 Annan ägare till saken än
beställaren ......... 22

2.5 Former för försäljningen ......................................... 24

2.6 Rätt all bortskaffa saken ...................................... 26

2.7 Redovisningsskyldighet m.m.................................... 27

2.8 Skadestånd ........................................................... ... 29

2.9 Följdändringar i annan
lagstiftning ....................... 29

2.10 Ikraftträdande m.m.................................................. 30

2.11 Kostnader och resursbehov ................................... 31

3
Upprättade
lagförslag ................................................... ... 31

4
Specialmotivering
......................................................... ... 31

4.1 Förslaget lill lag om
näringsidkares rätt all sälja saker som inte har hämtats 31

4.2 Förslaget till lag om ändring i utsökningsbalken
.. 47

4.3 Förslaget lill lag om ändring i
sjölagen (1891:35 s. 1) 48

4.4 Förslaget till lag om ändring i
lagen (1949:722) om pantlånerörelse 48

4.5 Förslaget lill lag om ändring i
lagen (1970:980) om retentionsrätt för fordran hos hoiellgäst 48

4.6 Förslaget till lag om
ändring i konsumenttjänsilagen (1985:000) 49

5
Hemställan ................................................................... 49

6
Beslut ........................................................................... 49

Utdrag av lagrådets protokoll den 2 april 1985 ............. 50

Utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 18 april
1985 ... 53

Bilaga 1 Sammanfattning av promemorian .................. 55

Bilaga 2 Promemorians lagförslag ................................ 57

Bilaga 3 Sammanfattning av remissyttrandena ........... 63

Bilaga 4 Lagrådsremissens lagförslag ........................... 71

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1985