Prop. 1984/85:213

Prop
1984/85: 213

Regeringens proposition 1984/85:213

om ändring i marknadsföringslagen (1975:1418), m. m.;

beslutad den 15 maj 1985.

Regeringen föreslår riksdagen att antaga de förslag som
har upptagits i bifogade utdrag av regeringsprotokoll ovannämnda dag.

På regeringens vägnar

INGVAR CARLSSON

KJELL-OLOF FELDT

Propositionens huvudsakliga innehåll

1 propositionen föreslås all systemet med riktlinjer för
producentpäver-kan, utfärdade av konsumentverket, och tvingande beslut i
enskilda fall, meddelade av marknadsdomstolen med stöd av marknadsföringslagen
(1975: 1418), skall bibehållas.

Enligt 4 8 marknadsföringslagen kan marknadsdomstolen
förbjuda en näringsidkare att saluhålla en farlig eller otjänlig produkt till
konsumenter för enskilt bruk. Förbudet riktas alltså mot delaljistledel. 1
propositionen föreslås en utvidgning, så all försäljningen av varan kan stoppas
också i tidigare led. Detla innebär alt tillverkare, importörer och grossister
kan förbjudas att tillhandahålla varan lill senare säljled,

1 prop. 1984/85: 110 om konsumenttjänsllag har föreslagits
att 4 8 marknadsföringslagen skall avse också tjänster som omfaltas av
konsument-Ijänstförslaget. Nu föresläs att produktsäkerhelsbestämmelsen skall
vidgas till att omfatta hela tjänsteområdet.

Marknadsdomstolen kan f.n. meddela ett förbud mot
saluhållandet av en farlig vara m.m. under handläggningstiden i domstolen och
fram till dess att ärendet avgörs (interimistiskt beslut). Huvudregeln är då
att motparten först måste höras. Nu föreslås alt marknadsdomstolen skall kunna
meddela ett sådanl interimistiskt beslut utan att höra denne, när synnerliga
skäl föreligger. Förslaget medför en ändring i lagen (1970:417) om marknadsdomstol
m. m. Vidare föreslås bl. a. att i sistnämnda lag skall tas in en regel om rätt
för branschorganisationer alt medverka i processen i marknadsdomstolen.
Bakgrunden är den betydelse som domstolens beslut i enskilda ärenden får för
näringslivet i övrigt. I Riksdagen 1984/85. t samt. Nr 213

Prop.
1984/85:213 2

Vidare behandlas de egenåtgärder som näringslivet kan
vidla för att spåra och lösa konsumenlproblem. Dessa åtgärder bör enligt
propositionen vidgas påtagligt.

De föreslagna lagändringarna avses träda i kraft den I
januari 1986.

Lagförslaget i denna proposition har granskals av
lagrådet. Propositionen innehåller därför tre huvuddelar: lagrädsremissen (s.
7). lagrådets yttrande (s. 225) och föredragande statsrådets
ställningstaganden till lagrådets synpunkter (s. 227).

Den som vill ta del av samtliga skäl för lagförslagen
måste därför läsa alla tre delarna.

Prop. 1984/85:213 Propositionens lagförslag

1 Förslag till

Lag om
ändring i marknadsföringslagen (1975:1418)

Härigenom
föreskrivs att 4 8 marknadsföringslagen i följande lydelse.

1975:
1418) skall ha

-.s'

Lydelse
enligt prop. 1984/85:110

Saluhåller näringsidkare till konsument för enskilt bruk
vara, som pä grund av sina egenskaper medför särskild risk för skada pä person
eller egendom, kan marknadsdomstolen förbjuda honom att fortsätta därmed.
Detsamma gäller, om varan är uppenbart otjänlig för sitt huvudsakliga ändamål.
Förbud kan meddelas även anställd hos näringsidkare och annan som handlar på
näringsidkares vägnar.

Vad som sägs i första stycket om saluhållande av varor
gäller även då konsumenten erbjuds att mot ersättning förvärva nyttjanderätt
till en vara för enskilt bruk eller all mot ersällning få en ijänsl som avses i
konsumenttjänsilagen (1985:000) utförd.

Förbud
enligt denna paragraf fär ej meddelas i den mån det i författning eller beslut
av myndighet har meddelats särskilda bestämmelser om varan eller tjänsten med
samma ändamål som förbudet skulle fylla.

Föreslagen
lydelse

Saluhäller en näringsidkare lill konsiimenier för enskilt
bruk en vara. som på grund av sina egenskaper medför särskild risk för skada
på person eller egendom, kan marknadsdomstolen förbjuda honom att fortsätta
därmed. Detsamma gäller, om varan är uppenbart otjänlig för sitt huvudsakliga
ändamål. Förbud kan meddelas även anställd hos näringsidkare och annan som
handlar pä näringsidkares vägnar.

/ den
mån det behövs för att motverka all en vara som avses i förslå slyckel
saluhålls på sätl som där sägs, kan marknadsdomstolen meddela en näringsidkare
som i egenskap av tillverkare, importör eller annars saluhåller varan titt annan
näringsidkare förbud all fortsätta därmed. Även ett sådanl förbud kan
meddelas den som handlar på näringsidkares vägnar.

Vad som sägs i första och andra siyckena om förbud mot
saluhållande gäller / motsvarande fall även dä nyiijanderäii lill varor
erbjuds mot ersättning eller tjänster tillhandahålls mol ersättning.

Förbud enligl denna paragraf får inte meddelas i den mån
det i författning eller beslut av myndighet har meddelats särskilda bestämmelser
om varan eller tjänsten med samma ändamål som förbudet skulle fylla.

Denna lag träder i kraft den I januari 1986,

Prop.
1984/85:213

2 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1970:417) om marknadsdomstol m. m.

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1970:417) om
marknadsdomstol m.m.'

dds alt 14. 15 och 18-20 88 skall ha nedan angivna
lydelse.

dels ati i
lagen skall införas en ny paragraf. 13 a 8. av nedan angivna lydelse.

Nuvarande Ivddse

Föreslagen lydelse

13 a §

1 fråga om räll för sammanslutningar av näringsidkare all
medverka i ärenden som avses I 13 § andra meningen gäller följande séirskilda
regler.

Om en
sammanslutning av näringsidkare gör sannolikt all utgången av ärendet kan ha
betydande intresse för medlemmarna i sami7ianslutningen. får marknadsdomstolen
på ansökan av sammanslutningen tillåta all denna, vid sidan av enskild part.
medverkar i Jörjurandel och därvid åberopar bevisning.

Ansökningen om medverkan skall vara skriftlig och
innehålla de skäl som den grundas på.

Parlerna skall beredas llltfälle all yttra sig över ansökningen.
Denna får inte bijältas. om parten på den sida som ansökningen om medverkan
avser motsätter sig detta.

Sökanden
och hans motpart skall beredas tillfälle att vid sammanträde inför
marknadsdomstolen lägga fram sina synpunkter och förebringa den utredning de
vill åberopa. Till sådant sammanträde skall ombudsmannen för frågor av den art
som ärendet rör kallas, även om han ej är sökande.

Sökanden
och hans motpart skall beredas tillfälle att vid sammanträde inför
marknadsdomstolen lägga fram sina synpunkter och förebringa den utredning de
vill åberopa. Till sådant sammanträde skall ombudsmannen för frågor av den art
som ärendet rör kallas, även om han ej är sökande. Vidare skall den som
medverkar enligt 13 a § kallas Itu sammanträdet.

Lagen omtryckt 1984: 294,

Senasle lydelse av lagens rubrik 1972: 732,

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

Före sammanträde kan muntlig eller skriftlig förberedelse
äga rum i den utsträckning domstolen bestämmer.

Förhandling som avses i 4 eller 5 8 konkurrenslagen (1982:
729) skall äga rum vid sammanträde med parterna inför domstolen eller dess
ordförande. Domstolen eller ordföranden får även överlägga enskilt med part.
Förhandlingen skall dock alllid avslutas vid sammanträde med parterna inför
domstolen.

15 §

Ärende fär avgöras och beslut med anledning av särskild
prövning enligt 15 a 8 meddelas ulan sammanträde enligt 14 8 första siycket. om
tillfredsställande utredning foreligger och part inte begär sammanträde.
Ansökan som uppenbart ej förtjänar avseende fär avslås utan sådant sammanträde.

Fråga om förbud, åläggande eller tillslånd enligl 18 8
konkurrenslagen (1982:729), förbud enligt 21 8 samma lag eller förbud eller
åläggande enligt

13
8
marknadsföringslagen (1975: 1418) eller 5 8 lagen (1971: 112) om avtalsvillkor
i konsumentförhållanden kan pi"övas ulan sammanträde enligt

14 8 första stycket.

Förbud
eller åläggande, som avses i andra stycket, eller återkallelse av lillstånd.
som avses där, får inte beslutas utan att den som förbudet, åläggandel eller
återkallelsen avser fåll tillfälle all yttra sig i frågan, såvida det inte
finns anledning anta, alt han avvikit eller eljest håller sig undan.

Förbud
eller åläggande, som avses i andra stycket, eller återkallelse av tillstånd,
som avses där, får inte beslutas utan att den som förbudet, åläggandet eller
återkallelsen avser fått tillfälle att yttra sig i frågan, såvida del inte
finns anledning anta, alt han avvikit eller eljest håller sig undan. / ett
ärende om förbud enligl 4 § marknadsföringslagen på grund av särskild risk för
skada på person etter egendom får marknadsdomstolen dock även i annal fall
omedelbart besluta om förhud enligl 13 § samma lag. om synnerliga skäl
föreligger.

18 §
Marknadsdomstolen kan vid vite förelägga part eller annan, som kan antagas ha
upplysning att lämna som är av betydelse i ärendet, att inställa sig
personligen inför domstolen. Domstolen kan besluta att den som ej är part skall
höras som vittne. Därvid äger 36 kap. 3, 5 och 6 88, 10 8 andra stycket. II 8, 13 8 första siycket och 14 8
rättegångsbalken motsvarande tillämpning. Vägrar vittne ulan giltigt skäl alt
avlägga ed eller att avge vittnesmål eller besvara fråga, får domstolen vid
vite förelägga vittnet att fullgöra sin skyldighet.

Part kan
även föreläggas vid vite att tillhandahålla domstolen handling, varuprov och
liknande som kan ha betydelse i ärendet. Detta innebär dock ej skyldighet att
röja yrkeshemlighet av teknisk natur.

Part eller
den som medverkar enligt 13 a i) kan även föreläggas vid vite att
tillhandahålla domstolen handling, varuprov och liknande som kan ha betydelse i
ärendet. Detta innebär dock ej skyldighet alt röja yrkeshemlighet av teknisk natur.

Prop. 1984/85:213

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

1
frågaom vite som avses i denna paragraf äger 9 kap. 8 8 rättegångsbalken
motsvarande tillämpning. I stället för de där angivna beloppen 5 000 och 10 000
kronor skall dock gälla 50 000 och 100 000 kronor.

Den som ej
är part och som efter kallelse av marknadsdomstolen inställt sig inför
domstolen har rätt lill ersättning enligt vad i rättegångsbalken är
föreskrivet om ersättning lill vittne eller sakkunnig. I ärende vari ombudsman
för talan tillämpas bestämmelserna för mål om allmänt åtal och i annat ärende
beslämmelserna för mål vari förlikning är tilläten. Skall ersättning utges av
parterna en för båda och båda för en, skall domstolen slutligt fördela
kostnaden mellan dem med hälften å vardera.

Den som ej
är part och inie heller medverkar enligt 13 a § och som efter kallelse av
marknadsdomstolen inställt sig inför domstolen har rätt till ersättning enligt
vad i rättegångsbalken är föreskrivet om ersättning till vittne eller
sakkunnig. I ärende vari ombudsman för talan tillämpas bestämmelserna för mål
om allmänt åtal och i annat ärende beslämmelserna för mål vari förlikning är
tillåten. Skall ersättning utges av parterna en för båda och båda för en, skall
domstolen slutligt fördela kostnaden mellan dem med hälften å vardera.

1
marknadsdomstolens beslut varigenom ärende eller sådan fräga som avses i 15 a 8
avgörs anges de skäl på vilka beslutet grundas, Beslulel sänds lill parlerna
samma dag som del meddelas.

I
marknadsdomstolens beslut varigenom ärende eller sådan fråga som avses i 15 a 8
avgörs anges de skäl på vilka beslutet grundas. Beslut som nu nämnts och
beslut som avses i 15 § andra siycket sänds till parterna och lill den som
medverkar enligl 13 a § samma dag som det meddelas.

Skall
inlaga, kallelse, föreläggande, beslut eller annan handling tillställas
part eller annan, sker det genom delgivning.

Skall ansökan, kallelse eller föreläggande tillställas
part eller annan, sker det genom delgivning. Detsamma gäller beslut som sänds
enligl 19 §. Annan handling får tillställas part eller annan genom delgivning,
om det anses erjorderligt.

Delgivning av beslut av marknadsdomstolen, vilket
innefattar vitesföreläggande enligt konkurrenslagen (1982:729),
marknadsföringslagen (1975: 1418), lagen (1971: 112) om avtalsvillkor i
konsumentförhållanden eller lagen (1984:292) om avtalsvillkor mellan
näringsidkare, får inte ske enligl 12 8 delgivningslagen (1970:428), om del
inte finns anledning alt anta alt den sökte har avvikit eller på annat sätl
häller sig undan.

Denna lag träder i kraft den I januari 1986.

Prop. 1984/85:213 7

Utdrag

FINANSDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1985-02-28

Närvarande: statsministern Palme, ordförande, och
statsråden Lundkvist, Feldt, Sigurdsen, Gustafsson, Leijon. Peterson. Boström,
Bodström, Göransson, Gradin, Dahl, R. Carlsson, Holmberg, Hellström, Thunborg.
Vvickbom

Föredragande: statsrådet Feldt

Lagrådsremiss om ändring i marknadsföringslagen
(1975:1418), m.m.

1 Inledning

I marknadsföringslagen (1975:1418) finns bl. a.
bestämmelser riktade mot otillböriig marknadsföring, underlåtenhet att vid
marknadsföring lämna information av särskild betydelse frän konsumentsynpunkt
och saluhållande av farliga eller otjänliga produkter. Marknadsdomstolen kan
med stöd av dessa föreskrifter meddela förbud eller åläggande, förenat med vite
och riktat mot ett enskilt företag. Konsumentverket ger genom olika riktlinjer
för näringslivet mer konkreta regler om vad som mot denna bakgrund bör iakttas
i fräga om skilda produkter, tjänster och säljsituationer m.m. Åtgärder av nu
berört slag utgör en form av producentpäverkan, i syfte att främja
konsumenternas intressen.

I september 1979 tillkallades en kommitté' med uppdrag all
se över vissa konsumentpolitiska medel för producentpäverkan m. m. Uppdraget
avsåg särskilt systemet med konsumentverkets riktlinjer samt tvingande beslut
av marknadsdomstolen. Uppgiften var att värdera de erfarenheter som vunnits av
den gällande ordningen och att undersöka om det fanns skäl all söka förbättra
systemet.

Kommittén, som har arbetat under namnet
riktlinjekommitién. överlämnade är 1983 betänkandet (SOU 1983: 40)
Konsumenlpoliliska styrmedel -utvärdering och förslag, Kommitlén föreslår att
den nuvarande ordningen för producentpäverkan skall beslå och att graden av
självreglering inom näringslivet skall öka. Vidare föreslås vissa ändringar i
marknadsföringsla-

' Professorn Solveig Wikström, ordförande, samt professorn
Ulf Bernitz. numera landshövdingen Sven Heurgren. direktören E, O, Holm.
hemkonsulenten Inger Persson och juris doktorn Sten Tengelin. Kommittén har
bilrälls av sakkunniga och experter.

Prop.
1984/85:213 8

gen, bl. a. att förbud mot saluhällande av farliga eller
otjänliga produkter skall kunna riktas inte som f.n. endast mot detaljister
utan även mot tidigare säljled och att även ijänsteomrädet skall täckas in.
Andra lagförslag rör processen i marknadsdomstolen m.m.

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts av
hovrätten för Nedre Norriand. kammarrätten i Sundsvall, kommerskollegium (KK).
marknadsdomstolen (MD), näringsfrihetsombudsmännen (NO), statens pris- och
kartellnämnd (SPK), konsumentverket (KOV). allmänna reklamationsnämnden (ARN),
bankinspektionen, försäkringsinspektionen, socialstyrelsen (SoS). statens
livsmedelsverk, statens naturvårdsverk, arbetarskyddsstyrelsen, statens
brandnämnd, statens provningsanstalt, statens mät- och provråd, statistiska
centralbyrån (SCB), statskontoret, riksrevisionsverkel (RRV), länsstyrelserna
i Södermanlands, Kronobergs respektive Västernorrlands län,
rättegångsutredningen (Ju 1977:06), yltrandefrihetsutredningen (Ju 1977:10),
konsumentköpsutredningen (Ju 1977:13), produktåterkallelsekommitlén (H 1982:06)
och konsumentpolitiska kommittén (Fi 1983:03).

KK har bifogat ett yttrande av Stockholms Handelskammare.
Länsstyrelsen i Södermanlands län har bifogat yttranden av konsumentnämnderna
i Eskilstuna, Flens, Katrineholms, Nyköpings och Strängnäs kommuner.
Länsstyrelsen i Väslernorrlands lån har bifogat yttrande av konsumentnämnden i
Sundsvalls kommun.

Vidare har yttranden avgetts av Kooperativa förbundet
(KF), Sveriges Industriförbund (SI), Svensk Industriförening, Näringslivets
Delegation för marknadsrätt (NDM), Standardiseringskommissionen i Sverige
(SIS), Svenska Tidningsutgivareföreningen, Hemkonsulenternas samrådsgrupp,
Konsumentvägledarnas förening. Kooperativa konsumenlgillesförbundel,
Husmodersförbundel Hem och Samhälle, Landsorganisationen i Sverige (LO),
Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Sveriges Advokatsamfund och Sveriges
domareförbund.

Sveriges Grossistförbund (SGF), Sveriges Köpmannaförbund,
SHIO-Familjeföretagen, Företagareförbundet SFR. Svenska Handelskammarförbundet,
Annonsörföreningen. Sveriges Reklambyråförbund och Sveriges marknadsförbund
har anslutit sig till det av NDM angivna yttrandet. Också SI har anslutit sig
till detta.

Yttrande har även kommit in från Synskadades Riksförbund.

Till protokollet i detla ärende bör fogas dels en
sammanfattning av betänkandet som bilaga 1, dels lagförslagen i betänkandet som
bilaga 2 och dels en sammanställning av remissyttrandena som bilaga 3. 1 fråga
om utländska förhållanden och kommitléns närmare överväganden hänvisar jag till
betänkandet, som även innehåller en översikt över svenska förhållanden av
betydelse.

Prop.
1984/85:213 9

2 Allmän motivering

2.1 Konsumentpolitiska mål och medel — en
bakgrundsbeskrivning

Konsumentpolitiken i Sverige bedrivs inom det
marknadsekonomiska systemets ram. Drivkraften i marknadsekonomin är
konkurrensen mellan företagen. För dessa är lönsamheten den nödvändiga och centrala
faktorn. Konkurrens förutsätter ett decentraliserat beslutsfattande med en betydande
frihet för de ekonomiska enheterna att besluta om olika ätgärder beträffande
produktion, distribution och konsumtion m.m. Ett växelspel kan då råda mellan
utbud och efterfrågan.

Det
marknadsekonomiska systemet för organisation av produktion och konsumtion
innebär å den ena sidan fördelar för konsumenterna. Fungerar konkurrensen
effektivt, främjas effektiviteten inom näringslivet och pressas priserna.
Konkurrensen kan också driva fram en bredd i utbudet. Därmed ökas
konsumenternas valfrihet och möjlighet att träffa rationella val. Målet är att
uppnå bästa möjliga fördelning av samhällets resurser. Enkelt uttryckt gäller
det alt få fram så bra varor och tjänster som möjligt och till så låga priser
som det går.

Å den
andra sidan kan vi aldrig blunda för alt den marknadsekonomiska modellen endast
i teorin fungerar problemfritt. I själva verket finns det konstanta brister när
man ser till hur modellen ter sig i praktiken. Den förutsätter att konkurrensen
kan bedrivas helt fritt och att köpbesluten är fullständigt rationella. Så år
ju i verkligheten ofta inte fallet. Olika hinder för importkonkurrensen kan
skapa ett skyddat utrymme för svenska företag att höja sina priser omotiverat.
Offentliga åtgärder kan minska utrymmet för konkurrensfriheten.
Företagsåtgärder såsom kartellbildningar, prissamverkan och säljvägran kan
hindra effektivitet och prispress. Vidare saknar konsumenterna ofta möjlighet
att fatta de rationella köpbeslut som modellen bygger på och som skall styra
resurserna dit där de används mest effektivt för oss alla. Modellen kräver på
den punkten bl. a. alt köparna alllid har full överblick över marknadens utbud
i fråga om pris. kvalitet och alternativ, all köparna alltid får riklig och
tillräcklig information om detta från företagen samt alt köparna ständigt kan
hantera dessa kunskaper på det vettigaste sättet och alltså fattar de från
ekonomisk synpunkt klokaste besluten.

Alla vet att så fungerar vi inte i våra konsumentroller.
Marknadsekonomin ger oss visserligen stora fördelar. Samtidigt är den som
ekonomisk modell för resursfördelning närmast definitionsmässigl på olika
punkter ofullkomlig. Friheten för företagen skapar ett utrymme även för
olämpliga metoder. Bristerna från konsumentsynpunkt kan på en viss marknad bero
på vinstjakt, konkurrenstryckets intensitet, konkurrensens inriktning pä
marginella egenskaper, okunnighet, kommuniceringssvärigheter, oetiska metoder
eller annal.

Prop. 1984/85:213 10

Det är alltså uppenbart all det allmänna måste på olika
sätt fortlöpande söka motverka bristerna i det marknadsekonomiska systemet, för
att få del att fungera så bra som möjligt. Viktiga inslag är då bl. a,
handelspolitiken, konkurrenspolitiken och konsumentpolitiken. Arbetet i
riktlinjekommittén (RLK) berör i första hand utvecklingen pä sistnämnda område.
Som en bakgrund lill de förslag av kommittén som jag här kommer att anmäla
redovisar jag nu utvecklingen där.

Konsumentpolitikens uppgift är alt stödja konsumenterna
och förbättra deras ställning på marknaden. Under 1950- och 1960-talen värdet
allmännas insatser pä området i huvudsak begränsade till konsumentupplysning.
Syftet därmed var bl. a. alt öka konsumenternas kunskaper och därigenom göra
del möjligt för dem att påverka företagens utbud av varor och tjänster.
Direkta kontakter med företagen togs i allmänhet inte frän myndigheternas
sida. Samhällsingripandena mol olämpliga affärsmetoder skedde i huvudsak genom
självreglering inom näringslivet.

Vid ingången av 1970-lalet vidgades kraftigt ramen för del
konsumentpolitiska arbetet. Genom lagen (1970:412) om otillbörlig
marknadsföring tog samhället ansvar för normbildningen därvidlag.
Konsumentombudsmannen (KO) fick därvid i uppdrag att övervaka marknaden och
beivra överträdelser på marknadsföringsområdet. Vidare uppdrogs ål
marknadsrådet, numera marknadsdomstolen (MD), alt handha den dömande
funktionen. Senare inrättades också konsumentverket som en central
förvaltningsmyndighet för konsumentfrågor. Utvecklingen har därefter lett till
utökad lagstiftning, bl. a. marknadsföringslagen (1975:1418, MFL). Denna lag
trädde i kraft den 1 juli 1976. Vidare trädde då i funktion det nya konsumentverket
(KOV), där verkschefen även är KO. Genom MFL fick myndigheterna ytleriigare
medel för ingripande. Lagen ger som nämnts f.n. möjlighet lill tvångsåtgärder
mot bl. a. otillbörlig marknadsföring, bristfällig information och
saluhällande av farliga eller otjänliga produkter m. m.

Lagstiftningen pä konsumentområdet har som nyss berördes
också i övrigt successivt byggts ut, bl. a. genom lagen (1971: 112) om
avtalsvillkor i konsumentförhållanden, konsumenlköplagen (1973:877),
konsumentkre-diilagen (1977:981) och konsumentförsäkringslagen (1980:38). Också
den nya konkurrenslagen (1982: 729) är betydelsefull för konsumentkollektivet.
Utvecklingen under 1970-talet har inneburit att det allmännas insatser har
utvidgats till alt gälla inte bara informationen till konsumenterna utan även
direkta kontakter med förelagen från de konsumenlpoliliska instansernas sida.
Därvid söker dessa förmå företagen att anpassa sin verksamhet till
konsumenternas intressen. De organ och den lagstiftning som jag tidigare har
berört har inneburit en omfattande utbyggnad av detta produ-centpåverkande
arbete.

Enligt instruktionen för KOV (SFS 1976:429) skall verket
bl. a. söka påverka producenter, distributörer och marknadsförare att anpassa
sin verksamhet efter konsumenternas behov. Vidare skall KOV utarbeta rikt-

Prop. 1984/85:213 11

linjer för förelagens marknadsföring och
produktutformning. Bl. a. rikllin-jesyslemels funktionsduglighet har prövats av
RLK. Jag vill därför här redogöra för riktlinjernas bakgrund och tillkomst samt
deras funktion i samspel med övriga medel för samhällets producentpåverkan.
Redogörelsen kan lämpligen bygga på föredragandens beskrivning av utvecklingen
dä RLK:s direktiv beslutades.

Vid utformningen år 1970 av lagstiftningen mot
otillbörliga marknadsföringsåtgärder ansågs det (prop. 1970:57 s, 60) all en
detaljreglering i lag under vilka omständigheter vissa affärsmetoder inte fick
användas var förenad med nackdelar. I stället valdes tekniken alt i den nya
lagstiftningen vid sidan av vissa specialbestämmelser inrymma en vidsträckt
generalklausul som gav möjlighet att vid vite förbjuda en näringsidkare att
fortsätta med ett visst förfarande som bedömdes vara otillbörligt mot konsumenter
eller näringsidkare, genom att strida mot god affärssed eller på annat-sätt.
Det förutsattes därvid att de rättstillämpande organen genom sin praxis skulle
utbilda ett nyanserat normsystem. Regeln skulle vidare skapa förutsättningar
för en fortgående rättsbildning på området. Det bedömdes (prop, 1970:57 s. 169)
alt ärendena i många fall skulle komma att avslutas hos KO, bl. a. genom frivillig
rättelse.

Utmärkande för generalklausulen om otillbörlig
marknadsföring, som numera finns i MFL, är att normbildningen sker först i MD
genom dess beslut i enskilda ärenden. Till skillnad mot detaljerade,
straffsanktionerade bestämmelser utformas ett förbud i det enskilda fallet, när
domstolen har funnit de allmänna normerna i generalklausulen åsidosatta av en
näringsidkare.

Ett vitesförbud med stöd av generalklausulen är formellt
bindande endast för den näringsidkare som förbudet har riktats mot, MD:s
beslut i enskilda ärenden har dock stor betydelse också som vägledning för
andra näringsidkare. Vidare lade KO på ett tidigt stadium ofta domstolens
beslut i principfrågor till grund för överenskommelser med näringsidkare inom
en viss bransch eller för riktlinjer som KO antog för sin granskningsverksamhel
i anslutning till lagen om otillbörlig marknadsföring. Sädana överenskommelser
eller riktlinjer läckte rätt ofia även förfaranden som inte prövats av
domstolen. Genom delta kom de alt utgöra en blandning av dels rättsligt prövade
normer, dels normer av annan art, såsom frivilliga åtaganden av grupper av
näringsidkare, I det sistnämnda fallet kunde MD komma att bedöma åtagandena som
överenstämmande med god affärssed och därmed låta dem bli vägledande för
domstolen vid prövning av frågan huruvida ett företags ätgärder i ett visst
ärende var att bedöma som otillbörlig marknadsföring.

Normbildningen i anslutning lill lagen om otillbörlig
marknadsföring präglades på detta sätt av ett samspel mellan av MD i det
enskilda ärendet rättsligt fastlagda regler och normer av annan art. Konkret
utformade handlingsregler för skilda typsituationer växte fram i samband med
domstolens praxis och KO:s verksamhet.

Prop. 1984/85:213 12

När MFL utformades år 1975 konstaterades (prop. 1975/76:34
s. 93 f.) all den verksamhet som bedrevs inom ramen för lagen om otillbörlig
marknadsföring samt 1971 års avtalsvillkorslag till stor del utgjordes av
förhandlingar mellan KO och berörda företag eller branschorganisationer. Flertalet
ärenden klarades av genom att företagen eller organisationerna inför KO
frivilligt utfäsle sig att ändra marknadsföringen eller avtalsvillkoren.
Vidare uttalades all KO utfärdade allmänna riktlinjer rörande marknadsföring
och att konsumentverket svarade för det producenlpåverkande arbetet i övrigt,
såsom i fråga om produktutveckling och produktinformation, till nytta för
konsumenterna.

Här kan inskjutas att det i samband med all
konsumentverket inrättades år 1972 diskuterades huruvida verket skulle utrustas
med formella befogenheter att vidta tvingande åtgärder gentemot producenterna
(prop. 1972:33, NU 1972:40. rskr 1972:225). Föredraganden framhöll därvid att
det var naturligt att i första hand försöka åstadkomma resultat genom
frivilligt samarbete med producenterna i obundna former.

Vid tillkomsten av MFL år 1975 uttalades vidare att
samarbetet mellan det dåvarande konsumentverket och företagen tagil olika
former. Ibland hade brister hos enskilda produkter föranlett verket att ta upp
överläggningar med berörda företagare. 1 andra fall hade diskussioner förts
med företrädare för hela branscher. Av särskilt intresse bedömdes de riktlinjer
vara som konsumentverket utfärdade rörande produktutformning och produktinformation.
1 riktlinjerna, angavs del, lämnade verket rekommendationer som innehöll
sådana krav som verkei efter samråd med branschen hade funnit att man borde
ställa inom området i fräga.

Som förut har berörts innebar tillkomsten år 1975 av MFL
att möjligheter att tillgripa tvångsåtgärder mot bristfällig information och
saluhållande av farliga eller otjänliga produkter infördes. De riktlinjer som
KO och konsumentverket tidigare hade utfärdat var ju i sig inte rättsligt
bindande för näringsidkarna utan ett uttryck för myndigheiernas uppfattning om
hur företagen borde uppträda pä marknaden. Som har omnämnts kunde det dock
finnas inslag som hade prövats av MD.

Vid utformningen av MFL beaktades särskilt de goda
erfarenheterna av utrednings- och förhandlingsverksamheten. Man ansåg att det
fanns all anledning alt värna om de fördelar som även i fortsäitningen stod att
vinna inom ramen för en förhandlingsverksamhet i obundna former. Det angavs
(prop. 1975/76:34 s. 94 f.) som en grundtanke att myndigheterna visseriigen
måste ha möjlighet till tvängsvisa ingrepp men att de önskvärda förändringarna
av företagens beteenden sä långt möjligt borde genomföras på grundval av
frivilliga åtaganden frän företagens sida.

Såsom en ytterligare princip angavs år 1975 alt
konsumentpolitiken skall bedrivas i en decentraliserad ekonomi, där besluten om
produktion och konsumtion fattas av ett stort antal individer under starkt
skiftande förutsättningar. I denna marknadsekonomi måste ansvaret för
produktutveck-

ling och marknadsföring i första hand ligga hos de
enskilda förelagen. De närmare formerna för de konsumentpolitiska organens
arbete med att påverka producenterna måste allmänt bestämmas mot bakgrund av
detta. 1 fråga om den tekniska utformningen av tvingande bestämmelser rörande
produktinformation och produktsäkerhet förelåg vid lagstiftningsarbetet år
1975 bl. a. ett utredningsförslag som innebar en ramlagstiftning med befogenhet
för en viss myndighet att utfärda detaljerade föreskrifter som sanktionerades
med straff. En sådan ordning bedömdes (prop. 1975/76: 34 s, 106 f.) dock vara
förenad med olägenheter när det gäller det vida området som utgörs av
konsumentprodukter i stort. Statsmakternas slutsats blev i stället att den nya
lagstiftningen borde byggas upp efter mönster av generalklausulen om
otillbörlig marknadsföring, dvs. med formell normbildning först i MD genom
vitesbeslul i enskilda ärenden. Slutsatsen byggde pä förutsättningen att
resultat i allmänhet kan åstadkommas genom frivilliga överenskommelser och
utfärdande av riktlinjer.

Genom den valda formen och dess nu angivna förutsättningar
grundades de nya bestämmelserna på att icke-bindande riktlinjer m.m. också i
fortsättningen skulle vara ett av de främsta medlen för samhällets producentpäverkan.
Riktlinjerna skulle beakta behovet av vägledning för näringslivet i fråga om
tillämpningen av generalklausulerna rörande information och produktsäkerhet.
Den valda lösningen byggde på att de fall som skulle komma under MD:s prövning
ofta borde bli sådana där ett företag inte följt riktlinjer som KOV lämnat för
ett visst område och som ju inte är bindande. Utgångspunkten var därvid att de
meddelade riktlinjerna normalt ligger till grund för MD:s bedömning. Avgörandet
skulle dock ankomma på domstolen.

Det är riktigt då det i RLK:s direktiv uttalas att den nu
angivna ordningen kan sägas vara okonventionell, jämfört med den vanliga
tekniken för näringsrättslig reglering. De ansvariga organen lämnas ett
betydande mått av frihet att själva fastställa vilka former av
producentpäverkan som bäst gagnar lagstiftningens syften samt vilka medel som
är lämpligast för alt genomdriva angelägna krav.

För de närmare överväganden som har skett vid valet av
denna lösning får jag hänvisa till vad som i övrigt sägs i prop. 1975/76: 34
med förslag till marknadsföringslag, m.m. (s. 95 ff.). Jag vill här endast
erinra om vissa uttalanden rörande riktlinjernas utformning och förekomst.
Föredraganden anförde bl. a, att detaljerade riktlinjer ställde höga krav på
myndigheternas utredningsresurser. Med de resurser som inom överskådlig tid
kunde slå till buds för del konsumenlpoliliska arbetet torde det inte vara
möjligt att annat än i undantagsfall utfärda anvisningar som innehöll mera
detaljerade krav på företagens marknadsföring. Vidare uttalades att detaljerade
krav kunde komma i konftikt med uppfattningen att ansvaret för
produktutveckling och produktinformation i första hand mäste åvila företagen
själva. Det torde i normalfallet inte heller vara möjligt för myndighe-

Prop.
1984/85:213 14

terna att förutse och beakta alla de olika situationer,
som kunde uppstå i anslutning till utveckling och marknadsföring av en produkt.
Bedömningen blev därför den att utfärdade riktlinjer vanligen måste bli allmänt
hållna och alt det av den anledningen blev nödvändigt att i inte obetydlig utsträckning
ha överläggningar med näringsidkare rörande riktlinjernas innebörd i enskilda
fall. Vidare ansågs det inte vara möjligt eller lämpligt att inom överskådlig
framlid la fram riktlinjer för alla de produktområden, där konsumentsynpunkter
behöver föras fram.

Verket kan fastställa riktlinjer också i frågor där ett
ingripande med stöd av MFL bedöms inte kunna ske.

Innan riktlinjer utfärdas på ett visst område har normalt
förhandlingar förekommit mellan verket och berörda branschorganisationer. Men
verkei kan också förhandla direkt med ett visst eller vissa företag och kan
utfärda riktlinjer även om enighet inte har uppnåtts med näringslivet om deras
innehåll. Verket har f. n. utfärdat ett fyrtiotal.

Av vad jag har anfört framgår att det allmänna använder
två huvudtyper av lagstiftningsåtgärder för att avhjälpa bristerna i den
marknadsekonomiska modellen. De båda regelsystemen upprätthålls samtidigt och
används parallellt med varandra. Detta innebär följande.

Genom civUrätlshga regler av tvingande eller dispositiv
natur ökar vi konsumentskyddet när det gäller innebörden och konsekvenserna av
det avtal som i den enskilda köpsituationen träffas mellan företaget och konsumenten.
Man är då inne på att lagstiftningsvägen i förväg ha funnit bl. a. en rimlig
fördelning mellan dem av ansvaret för skilda faktorer. Det kan gälla vad som
skall anses vara ett fel i en prestation, felets konsekvenser samt
reklamationslidens längd m.m. Att sådana lagregler finns till hands är påkallat
inte bara för alt lösa enskilda tvister. Redan genom sin existens kan de
dessutom påverka agerandet pä marknaden i rätt riktning. Därmed kan reglerna
medverka också till att förebygga tvister. Detta spar resurser, både för det
allmänna och för enskilda.

Den andra huvudtypen avser marknadsrätlsliga regler. Här
gäller det förhållandet mellan del allmänna och företagen. Olika regelsystem,
bl.a. marknadsföringslagstiflningen, ger möjlighet att påverka företagens beteende
mot konsumenterna.

Jag vill peka på att det för konsumenterna vidare är
viktigt att ha tillgång också till förenklade förfaranden för att förebygga
eller lösa tvister. Den s. k. småmålslagen, som ullkom år 1974, ger möjlighet
därtill. Betydelsefull i detta avseende är också verksamheten vid allmänna reklamationsnämnden
(ARN), som startade pä försök år 1968.

Del kan framhållas att de erfarenheter som samlas hos de
pä fältet verksamma organen används som ett viktigt underlag i KOV:s arbete.
Enskilda ärenden kan t. ex. peka pä brister hos en viss marknad i fräga om
utbudets kvalitet, informationen från företagen eller de avtalsvillkor dessa
tillämpar. Genom aft i detta läge ta upp bran.schinriktade eller generella

Prop.
1984/85:213 15

förhandlingar med näringslivet, genom att utfärda
riktlinjer eller genom att vidta andra åtgärder kan alltså KOV motverka sådana
brister hos marknaden. Detta är ett betydelsefullt arbete också i den meningen
att man med dessa marknadsrättsliga metoder, för alt få olämpliga avtalsvillkor
på en marknad utrensade generellt, kan begränsa framtida tvister m.m, och
därmed spara resurser.

Av det
anförda framgår att 1970-talets första hälft inneburit en kraftig framflyttning
av konsumentpolitikens positioner. Jag vill erinra om att denna strävan
fullföljs genom det viktiga förslag till konsumenttjänsllag (prop. 1984/85:
110) som regeringen lämnat till riksdagen, efter föredragning av chefen för
justitiedepartemeniet. Ytterligare en större reform för att stärka
konsumenternas rättsställning förbereds f.n. Jag tänker på det arbete som
bedrivs inom justitiedepartementet på en ny konsumentköplag UfrSOU 1984:25).

Jag påminner vidare om arbetet inom den konsumentpolitiska
kommitté som regeringen tillsatte år 1983. Också produktäierkallelsekommilién
(H 1982:06) har en viktig uppgift, som gäller ätgärder för att öka produktsäkerheten
för konsumenterna.

Efter denna bakgrundsteckning kan jag nu gå in på de
bedömningar och förslag som RLK har redovisat. Som nämnts tidigare hänvisar jag
lill betänkandet i fråga om de närmare övervägandena. För att kunna ge den
erforderliga helhetsbilden kommer jag också all ta upp vissa förslag som inte
kräver beslut av regeringen eller riksdagen. Jag avser därvid all särskilt
anmärka när sä är fallet.

De huvudfrågor som jag behandlar gäller

-
riktlinjesystemet
(2.2),

-
näringslivets
egenåtgärder för att lösa konsumentproblem (2.3),

-
riktlinjerna ur
rättslig och funktionell synvinkel (2.4),

-
information
(2.5).

-
produktsäkerhet
(2.6) och

-
processen i MD,
m. m. (2.7)

2.2 Principiell och praktisk utvärdering av riktlinjesystemet

Mitt förslag: Systemet med riktlinjer utfärdade av
konsumentverket och tvingande beslut av marknadsdomstolen behålls.

Kommitténs förslag: Överensstämmer med mitl förslag.

Remissinstanserna: De fiesta ställer sig bakom
kommittéförslagel. Några instanser är dock starkt kritiska till
riktlinjesystemet.

Prop.
1984/85:213 16

Sammanfattning av skälen för mitt förslag:
Riktlinjesysiemet fungerar till nytta för konsumenterna och vinster kan inte
förväntas av ett sysiembyte. En förändring skulle dessutom skapa svårigheter.
Nuvarande ordning bör därför beslå.

Skälen för mitt förslag: RLK har vid sin
utvärderinguttalat bl, a. följande. Utarbetandet av riktlinjer är ofta en
tidskrävande process. Skilda uppfattningar om vad som bäst tillgodoser
konsumenternas intresse kan föras fram. Arbetet i denna fas kännetecknas av en
stark strävan att basera riktlinjer på förhandlingsöverenskommelser. Delta står
i god överensstämmelse med lagstiftarens intentioner och är också av stort
värde för all reglerna skall få genomslagskraft. Kommiltén finner ftera skäl
till varför riktlinjeutfärdandet har minskat under senare år. Informationen om
riktlinjerna lill förelagen bedöms vara god. Övervakningen och efterlevnaden
kan betraktas som tillfredsställande. Vissa förbättringar synes dock möjliga
och planeras även av KOV. RLK uttalar vidare att dess utvärdering av
tillämpningen således inte visar på några större brister i riktlinjesysiemet
och KOV/KO:s roll i detta. Den kritik som förts fram i den allmänna debatten
synes ha haft visst berättigande vad gäller de första årens riktlinjeverksamhet.
Verket och näringslivet m. fi. har numera dock fått erfarenheter av
riktlinjearbetet. Problemen hittills kan enligt kommitténs mening lill stor del
hänföras till att del varit fråga om en "inkörningsperiod" där
kunskap om lämpliga tillvägagångssätt vunnits.

Vidare anför RLK alt det system för framtagning av
reglerna som tillämpas visserligen har svagheter. Det är bl. a. arbets- och
tidskrävande då hänsyn måste tas till motpartens ståndpunkt. Å andra sidan har
systemet också fördelar. Förhandlingarna med näringslivet kan ofta ersätta
mödosamt utredningsarbete, remissbehandling m.m. Kommittén uttalar vidare att
riktlinjerna genom förhandlingarna förankras också inom näringslivet och alt detta
ökar sannolikheten för att de skall fungera i praktiken. Vidare sägs alt
riktlinjerna i vart fall torde ha lika stor genomslagskraft som formellt
bindande föreskrifier skulle ha haft och att det därför synes lämpligt att
bygga vidare på vunna erfarenheter av riktlinjesysiemet. Kommitténs förslag
lill förbättringar har mot denna bakgrund grundals på det nuvarande systemet.

En positiv grundsyn på riktlinjesysiemet framträder i
remissutfallet. Exempelvis uttalar KOV att riktlinjerna är ett smidigt instrument
som medger en successiv utveckling i arbetet med att förbättra konsumenternas
situation och som bör bestå. Tvä fackliga organisationer år dock kritiska och
anför att riktlinjerna bara är rekommendationer, att förhandlingarna lar för
lång lid, all arbetet tar för stora resurser och alt efterlevnaden är dålig.
Del yrkas av den ena organisationen att det måste bli möjligt alt upphöja
riktlinjerna lill bindande föreskrifter med sanklionsmöjligheter och att KOV
bör få befogenheten, för områden där behov uppslår.

Prop.
1984/85:213 17

För egen del vill jag framhålla följande.

Det är uppenbart att förhandlingarna mellan KOV och
näringslivet mötte åtskilliga inkörningssvårigheter när de togs upp år 1976. 1
det praktiska arbetet kom det fram såväl principiella som konkreta frågor.
Förhandlingsrutiner fanns givetvis inte upparbetade och förhandlingsdeltagarna
ställdes i mycket inför nya arbetsuppgifter. Utomrättsliga normsystem, som
kunde ge ledning, saknades. Lagstiftningen gav alltså både KOV och näringslivet
en rätt svår uppgift. Samtidigt gjordes i lagstiftningsarbetet den bedömningen
att en utbyggnad av det syslem som valdes år 1970 bäst främjade konsumenternas
intressen. Med den valda modellen skulle regelframtag-ningen ske på marknaden.
De nya generalklausulerna om information och produktsäkerhet avsågs få sin
närmare innebörd preciserad genom MD:s och KOV:s agerande i förhållande till
bl. a. konkreta marknader, säljme-loder och säljsifualioner.

Del är mol den bakgrunden inte svårt alt förslå att kritiska
röster höjdes, bl. a. från näringslivets sida. Delta ledde till att RLK
tillsattes är 1979. Parallellt.med kommittéarbetet fortsatte
riktlinjeframtagningen. Förbättringar kunde därvid göras i frågan om
framtagningsprocessen. Jag vill tillägga alt del har bedömts inte vara till
nackdel alt riktlinjerna kommit att bli mer detaljerade än vad man år 1975
trodde skulle bli fallet.

Riktlinjesystemet har efter snart nio års tid numera
blivit ett etablerat och välbekant system för regelframtagning. De närmast berörda
- MD, KOV och näringslivet - ger uttryck för en positiv grundsyn på systemet.
Också jag finner all det fungerar väl i stort och är lill nytta för konsumenterna.
Att problem ibland uppstår är normall även beträffande straffsanktionerade
regler. Jag kan inte se möjliga vinster av en sådan förändring som en
remissinstans har begärt, samtidigt som förändringen skulle skapa svårigheter.
Bl. a. vill jag peka på att i KOV, som föreslagits få utfärda bindande
föreskrifter, är inbyggd funktionen att som KO föra det allmännas talan i MD.
Den begärda förändringen skulle därmed kräva en radikal omläggning av del
system statsmakterna beslöt år 1976. RLK:s år 1983 framlagda utvärdering ger
inte fog för något sådant.

Vid min prövning har jag således kommit fram till att vi
bör fortsätta på den inslagna vägen, där del dessutom är möjligt att göra vissa
förbättringar. Jag kommer tillbaka lill detta. Av det anförda följer att jag
inte lägger fram något ändringsförslag i systemfrågan.

Jag vill tillägga att det är värdefullt att RLK vid sin
utvärdering tagit upp också aspekter som rör konkurrenspolitiken, nämligen att
riktlinjesystemet kan medföra vissa risker för olikformiga konkurrensvillkor
och för konkurrenshämmande samverkan mellan företag. Kommitlén har funnit att
riktlinjesystemet inte i praktiken medfört några nackdelar ur denna synvinkel.
Det är enligt min mening angeläget att dessa aspekter löpande uppmärksammas i
rikilinjearbetet också i del följande. Viktigt är även att man liksom hittills
uppmärksammar Sveriges internationella åtaganden i fråga om tekniska
handelshinder. 2
Riksdagen 1984/85. I saml. Nr 213

Prop. 1984/85:213 18

RLK har aktualiserat frågan om möjliga förändringar av
rutinerna för att ta fram riktlinjer. Därvid har man delat upp arbetet i skilda
faser. Kommitlén använder begreppen initiering och prioritering, utarbetande,
offentliggörande, tillämpning, övervakning saml utvärdering. KOV har
framhållit alt, även om utarbetandet av riktlinjer hittills i huvudsak har
följt vad RLK föreslagit pä dessa punkter, verket anser det värdefullt med de
förslag och preciseringar som kommittén har gjort.

Även jag finner det värdefullt att en ingående analys har
gjorts i dessa avseenden. Delta måste ju främja systemels förmåga alt fungera
praktiskt. I själva sakfrågan om möjliga förbättringar av rutinerna bör del i
första hand ankomma på KOV att ta ställning. Jag har således nämnt saken, inte
för regeringens eller riksdagens ställningstagande utan för sammanhangels
skull. Också i ell annal spörsmål som RLK har tagit upp är det en angelägenhet
för verkei att fatta beslut. Det gäller då frågan om det är önskvärt att KOV i
ökad omfattning prövar överenskommelser mellan verkei och enskilda branscher
som styrmedel, i stället för riktlinjer.

2.3 Näringslivets egenåtgärder för att lösa
konsumentproblem

RLK pekar på att det utomlands i vissa fall finns
omfattande självregle-ringsaktiviteter inom näringslivet. Kommittén finner det
angeläget att bättre än hittills skett ta till vara bl. a. det
marknadskunnande som finns inom näringslivet. Näringsidkarna och deras
organisationer bör därvid stimuleras att mer aktivt engagera sig i arbetet med
att förbättra konsumenternas ställning. Enligt RLK är det önskvärt att som ett
kompletterande styrmedel vid sidan av riktlinjerna pröva en självreglering
liknande den som finns eller är under uppbyggnad i andra länder. Kommittén
antar att ett självreg-leringssystem har sin största utvecklingsmöjlighet på
informationsområdet men att ett visst utrymme kan finnas också i övrigt.

Vad RLK tänkt sig är i första hand att näringslivet lar
fram normer i vissa fall och svarar för viss normövervakning. Detla kräver
resurser som enligt kommitténs mening inte är större än att del är realisliskl
all räkna med att man inom näringslivet skall vara beredd alt ställa dem lill
förfogande. För att försäkra sig om att dessa bedömningar är
verklighetsanknutna tog RLK kontakter med näringslivet och erhöll därvid från
NDM konkretiserade förslag om självregleringssystem. Vidare gjorde en
företrädare för Sveriges Köpmannaförbund, i samråd med SHIO-Familjeföretagen,
gentemot kommiltén vissa preciseringar och angav exempel på problemområden
inom detaljhandeln där självregleringsåtgärder borde kunna komma i fråga (se
bilaga 9:1-2 lill kommitténs betänkande SOU 1983:40).

Ytteriigare understryker RLK angelägenheten av att
näringslivet i ökad omfattning medverkar till alt flera standarder tas fram
inom konsumentområdet.

Prop. 1984/85:213 19

RLK vill betona att förslaget om ökad självreglering inom
näringslivet förutsätter att KOV såsom central förvaltningsmyndighet för
konsumentfrågor även i fortsättningen har ett övergripande ansvar för att
ertorderliga normer tas fram pä marknadsföringens område. Det bör således
ankomma pä verket att svara för i, ex. problemuppfångning och prioritering även
vad gäller de självreglerande åtgärder som RLK föreslår. Däremot är det länken
alt dessa skall innebära att vissa resurser frigörs inom verkei när det gäller
själva normframtagningen och normövervakningen. Även beträffande den senare
bör KOV ha ett övergripande ansvar och alltså följa utvecklingen på marknaden
för att kunna gripa in om det skulle visa sig nödvändigt.

De synpunkter som kommit till uttryck i NDM:s förslag kan
översiktligt sammanfattas på följande sätl:

1.
Självregleringen
bör inriktas på åtgärder som faller inom ramen för marknadsföringslagens
bestämmelser om marknadsföring och information, för all det inte skall uppstå
problem från konkurrenspolitisk synpunkt.

2.
Systemet får
konstrueras pä ett sådant sätt all uppgifterna i stort sett kan lösas med hjälp
av tillgängliga resurser hos organisationer och företag.

3.
Det förutsätts
att man i det enskilda fallet funnit ett konsumentbehov, att KOV och
näringslivet är ense om att det senare bör söka lösa problemet och att
uppföranderegler framstår som en realistisk utväg för att komma lill rätta med
detta.

4.
Utgångspunkten
är att ansvaret för framtagningen av uppföranderegler vanligen bör ligga hos
vederbörande branschorganisation.

5.
Ett centralt
samråds- och kontaktorgan pä näringslivssidan behövs även framdeles. Det synes
lämpligt all inom NDM inrätta ett permanent organ för att bevaka övergripande
frågor som rör självreglering och framtagning av uppföranderegler. Organet
skulle bl. a. planera normframtagningen, i mån av resurser tillhandahälla
regelskrivningsexpertis och fungera som redaktionellt samordningsorgan.

6.
Vid sidan av
regelframtagning finns frågan om näringslivet skall ha uppgifter som rör
regelbevakning, dvs. regeltillämpning och regeltillsyn. Det enda praktiskt
genomförbara är en regeltillämpning med stark branschanknytning, med en viss
organisatorisk samordning av de olika branschanknutna bedömningsorganen. En
sådan samordning kan lösa dilemmat all bedömningen annars lätt kan komma att
bli, eller uppfattas som. alltför branschpräglad och inte framstå som
tillräckligt auktoritativ utanför den egna branschen. En modell kunde vara att
ordförande och vice ordförande samt möjligen även sekreterare, förslagsvis
nominerade eller utsedda av NDM, är gemensamma i alla eller ett anlal branschnämnder.

7.
NDM bedömer alt
del inom flera branschorganisationer finns eller kan uppbådas resurser för au
etablera en fungerande regelbevakning. Det gäller att vara kreativ och flexibel
vid val av tekniska lösningar.

8.
Del kan
knappast vara aktuellt att inom näringslivet generellt operera med
utomrättsliga sanktioner. Del bör vara fulll tillräckligt all som yttersta
påtryckningsmedel ha marknadsföringslagens sanktioner.

Prop.
1984/85: 213 20

Den förklaring som lämnats av en företrädare för Sveriges
Köpmannaförbund rörande självreglering inom detaljhandels- och
konsumentservicesektorerna kan översiktligt sammanfattas sålunda:

1.
Organisationerna
(Sveriges Köpmannaförbund och SHIO-Familjeföretagen) önskar skifta roll i
konsumentpolitiken från att enbart vara objekt för myndigheternas aktiviteter
till att också bli subjekt med rätt och skyldighet att ta initiativ. Man är
villig att la på sig ett större medansvar för åtgärder som syftar till att ge
konsumenterna en tryggare ställning på marknaden.

2.
Det behövs
vissa regler för företagens marknadsuppträdande och sådana finns redan inom
vissa sektorer. Del åligger i första hand branscherna, företagen själva och
deras organisationer, att dra upp dessa regler och medverka till att de följs.

3.
Exempel på
områden där en självsanering kan bli framgångsrik är försäljning till
minderåriga, "gör-det-själv"-marknaden, pris- och krediterbjudanden
samt tillämpningsnormer för öppet köp.

4.
Inom
detaljhandeln kan man räkna med en fortsatt utveckling i riktning mol en
upplösning av hävdvunna branschgränser. Detta medför sannolikt att
självregleringen i betydande omfattning måste administreras centralt. Man kan
föreställa sig att den praktiska lösningen måste bli att de två
organisationerna etablerar en gemensam självregleringsfunktion genom någon form
av gemensamt utskott eller liknande, vilket i sin tur nära samarbetar med NDM.

5.
Organisationerna
är beredda att avsätta erforderliga resurser för en sådan verksamhet. Eftersom
man ändock måste ta itu med dessa frågor, och redan gör del, blir det inte
några större resursförstärkningar. Detta innebär att den tänkta
självregleringen närmast får ses som en systematisering och rationalisering av
resursinstanserna.

6.
NDM skall
utgöra den fasta punkten och förstärkas.

7.
Det är realistiskt
att räkna med att antalet branschregler som tas fram totalt sett inom
näringslivet inte kommer att överstiga 5-7 per år. Tyngdpunkten i
självregleringsinsatserna kommer i stället att ligga på information samt
rådgivning och konfliktlösning i enskilda fall.

8.
Huvudansvaret
för informationen, som måste upprepas med jämna mellanrum, bör vila på
branschföreningar och lokala/regionala organisationer.

9.
Tillsyn och
övervakning är centrala funktioner också i ett självregleringssystem. I
praktiken utövar branschföreningarna och de lokala/regionala organisationerna
en omfattande tillsyn över de egna medlemmarnas göranden och låtanden på
marknaden. Ärendena initieras ofta genom påpekanden av konkurrenter.

10. Något behov av utomrättsliga
sanktioner har inte visat sig föreligga i praktiken. Del räcker med att
"skramla" med de rättsliga vapnen och hänvisa till existensen av KO.

11. En vidareutveckling av det goda
lokala samarbetet med konsumentvägledare framstår som ett av de mest angelägna
och konstruktiva utvecklingsinitiativen för konsumentpolitiken.

Kommitténs tankar har mötts med positivt gensvar vid
remissbehandlingen, även om några ansett det vara svårt att bedöma den
konkreta

Prop. 1984/85:213 21

innebörden. Sålunda delar KOV uppfattningen all det är
önskvärt med en utvidgad självsaneringsverksamhet inom näringslivet som
komplettering till verkels styrmedel på konsumentområdet. Verket å sin sida är
villigt att diskutera olika samarbetsformer för verksamheten. Samarbetet skall
inte nödvändigtvis ha som utgångspunkt det i viss mån oklara begreppet styrmedel.
Det är också angeläget alt näringslivet i ökad omfattning lar egna initiativ
och utreder uppkommande konsumentproblem inom visst område saml utarbetar
normer - om sä behövs - för att lösa problemen. KOV skall sålunda inte i varje
sammanhang behöva initiera och prioritera sådana åtgärder även om verket, som
nyss nämnts, är villigt att samarbeta i sådana frågor.

KOV instämmer i kommitténs bedömning att verket inte har
resurser för mera omfattande och återkommande informationsinsatser lill
företagen om riktlinjer och rikllinjeregler och att det därför i huvudsak får
ankomma på näringslivet att svara för detta. Liksom beträffande övrig självsaneringsverksamhet
uttalar sig KOV dock självfallet vara berett att samarbeta även i detta
hänseende inom ramen för tillgängliga resurser.

NO är positiv till att näringslivet genom
självsaneringsverksamhelen i ökad utsträckning tar ansvar för sina åtgärder på
marknadsföringsområdet. En central normgivning bör dock inte ses som det
primära sättet för sanering. Bättre information till företagen om påvisade
konsumenlproblem och rådgivning om tänkbara lösningar kan ofta vara
tillräckligt. Som påpekas av kommittén kan även olika former av
självreglerande åtgärder av normativ karaktär, på samma sått som normering
genom riktlinjer, medföra vissa risker frän konkurrenssynpunkt. Det finns
därför anledning för NO all ägna uppmärksamhet åt utvecklingen på detta område.

Från ARN:s sida pekas på möjligheten alt inom ramen forell
självsane-ringssystem få till stånd en bättre reklamalionshantering från
näringslivels sida.

Produktåterkallelsekommitlén vill, i del läge dess arbete
då nått, endast uttala att styrmedel i form av en sådan självreglering under
myndighels-kontroll som det här gäller väl kan förtjäna att övervägas,
åtminstone på vissa produktområden och i vissa särskilda hänseenden.

NDM framhåller att näringslivets roll när det gäller att
främja god affärssed på marknadsföringsområdet mäste ses i ett vidare
perspektiv än kommittén — troligen mot bakgrund av direktiven - ansett sig
kunna göra i betänkandet. Kommittén har i huvudsak uppmärksammat självreglering
i form av intern normbildning och normövervakning inom näringslivet. Av
tradition förekommer inom såväl företagen som näringslivets organisationer
internaktivileter av många andra slag för att befästa och vidareutveckla god
affärssed i marknadsföringen. Sett från funktionell synpunkt ulgör även dessa
aktiviteter, helt eller delvis, konsumenlpoliliska styrmedel och en form av självreglering.
Man saknar också en diskussion av självregleringens förutsättningar, svagheter
och styrka.

Prop.
1984/85:213 22

Avslutningsvis framhåller NDM att den ställer sig bakom
kommitténs uttalanden om näringslivets huvudansvar för att marknadsföringen
bedrivs på ett tillfredsställande sätt från bl. a. konsumentsynpunkter liksom
förslagen om ökade interna aktiviteter för all främja dessa mål och att
delegationen följaktligen är beredd att även i fortsättningen själv aktivt
medverka i strävandena att befästa och stärka inlerninsatserna från företagen
och från näringslivets organisationer i syfte att vidareutveckla god affärssed
på marknadsföringens område.

SHIO-Familjeföretagen ställer sig bakom RLK:s uttalande om
näringslivets ansvar för att marknadsföringen bedrivs pä ett
tillfredsställande sätl ur bl. a. konsumentsynpunkt liksom förslagen om ökade
interna aktiviteter för att främja dessa mål. SHIO-Familjeföretagen företräder
44 branschförbund och många av dessa har redan i dag långt gående etiska
och/eller konsumentskyddande regler för marknadsföring, reklamationer och garantier.
1 likhet med NDM och övriga näringslivs- och branschorganisationer är
organisationen beredd att även i fortsättningen aktivt medverka i strävanden
att befästa och stärka inlerninsatserna frän företagen och näringslivets
organisationer i syfte att vidareutveckla god affärssed på marknadsföringsområdet.

Företagareförbundet SFR, instämmer i NDM:s yttrande, bakom
vilket står bl. a. också SI och SGF liksom Svenska Handelskammarförbundet.

För egen del vill jag framhålla följande.

År 1970 anlogs lagen om otillbörlig marknadsföring. Den
gav uttryck för uppfattningen att det, vid sidan av konsumentupplysning, fanns
ett särskilt framträdande behov av rättsregler som direkt skyddade
konsumenterna mot ohederliga eller på annat sätt skadliga metoder i reklam och
marknadsföring (prop. 1970: 57 s. 57 ff.). Föredraganden uttalade därvid alt
brister i lagstiftning och övervakning från det allmännas sida i viss
utsträckning avhjälpts genom självsanerande verksamhet i näringslivets egen
regi. Internationella handelskammarens grundregler för reklam, och den normbildning
som hade ägt rum genom Näringslivets opinionsnåmnds praxis, hade, uttalades
del, spelat en stor roll i detta sammanhang. I sen tid hade opinionsnämndens
verksamhet kompletterats med andra initiativ från näringslivets sida. Bl. a.
hade pä försök inrättats en anmälningsbyrä för marknadsföringsåtgärder. Vidare
hade införts ett syslem med ansvariga reklamutgivare för intern kontroll av
reklambyråernas produktion. Dessa frivilliga insatser var enligl föredraganden
värda erkännande men hade visat sig otillräckliga. De normer som var inneslutna
i Internationella handelskammarens grundregler och som hade utbildats av
Näringslivets opinionsnämnd både inom och utanför grundreglernas
tillämpningsområde representerade visserligen en jämförelsevis hög etisk
standard. Men samtidigt var svagheterna i självsaneringssystemet uppenbara.
Konsumentintressena var visserligen dämera företrädda inom opinionsnämnden men
denna dominerades fortfarande av representanter för företagarintressen.

Prop. 1984/85:213 23

Vidare saknade den i stort sett egentliga sanktionsmedel.
Det hade dessutom visal sig att nämndens avgöranden ofta hade svårt all tränga
ut.

Mot denna bakgrund förklarade föredraganden sin
principiella inställning vara att samhället bör ha ett förstahandsansvar för
all en god etisk standard iakttas i reklam och marknadsföring. Lagstiftningen
borde vara så avancerad som behövdes för att den skulle kunna utgöra grundvalen
för utbildandet av fullt tillfredsställande eliska normer, och normbildningen
borde vara en uppgift för offentliga organ. Tillräckliga sanktionsmedel borde
ställas lill förfogande för dessa organ. Lagen om otillbörlig marknadsföring
utformades med beaktande av detta.

För de närmare avvägningar som skedde hänvisar jag allmänt
lill prop. 1970:57 med förslag till lag om otillbörlig marknadsföring, m.m.
Stånd-punklstagandel ledde till alt Näringslivets opinionsnämnd upphörde och
all det allmännas organ marknadsrådet, numera MD, tog över den dömande
funktionen. Den exekutiva uppgiften fick KO som år 1976 kopplades samman med
det undersökande organet, KOV. Regler började i allt bredare omfattning tas
fram genom del allmännas försorg. Systemet med riktlinjer, överenskommelser
mellan KO och olika branscher m.m., producentpåverkan i enskilda ärenden samt
tvingande beslut av MD i individuella fall vidareutvecklades.

Jag har tidigare (2.1) lämnat en bakgrundsbeskrivning i
fråga om konsumentpolitiska mål och medel. Som då uttalades ligger, enligt
statsmakternas formulering vid tillkomsten år 1975 av nuvarande
marknadsföringslag, del principiella ansvaret för produktutveckling och
marknadsföring hos de enskilda företagen. De närmare formerna för
producentpäverkan måste allmänt bestämmas mot bakgrund av detla. Grundtanken
är, som den beskrevs år 1975, att myndigheterna visserligen måste ha möjlighet
till tvängsvisa ingrepp. De önskvärda förändringarna av företagens beteenden
bör dock så långt som möjligt genomföras pä grundval av frivilliga åtaganden
från företagens sida.

Utvecklingen under 1970-lalel torde rent praktiskt få
sägas ha lett till att initiativ för att klara upp konsumentproblem numera inte
tas pä samma breda och systematiska sätl inom näringslivet som före tillkomsten
av lagen om otillbörlig marknadsföring.

För mig är det visserligen uppenbart alt det principiella
ställningstagandet år 1970 var riktigt. Del allmänna bör ha ett
förstahandsansvar för den etiska standarden i marknadsföringen - i den meningen
all en lagstiftning måste finnas som ger ett tillräckligt utrymme för
ingripanden. 1 den bemärkelsen är del principiellt sett inte tillräckligt all
förlita sig uteslutande på initiativ inom näringslivet. Lagstiftningen innebär
dock inte att företagen avlyfts sitt eget förstahandsansvar för marknadsföring
m. m. ulan är endast del medel som mäste finnas till hands når det enskilda
företaget inte fullgör sina skyldigheter. Eftersom riktlinjesystemet enligl
mitt förslag skall föras vidare är det med hänsyn till den nyss nämnda
utvecklingen påkallat att närmare pröva frågan om näringslivets initiativ för
att ta sill ansvar.

Prop. 1984/85:213 24

Vi har nu byggt upp ett syslem som på grundval av
erfarenheterna efter 1970 års lagstiftningsbeslut förenar behovet av tillgång
till tvingande sanktioner och möjlighet till normbildning i del allmännas regi
med de år 1975 fastslagna principerna om förelagens förstahandsansvar och om
frivilliga åtaganden som del primära alternativet. Med ell sådanl system är det
viktigt att arbetsfördelningen mellan det allmänna och näringslivet avvägs
riktigt. Utvecklingen har här lett till att KOV i mycket betydande omfattning
fått axla bördan av alt ta initiativet i fråga om att identifiera konsumentproblem
samt att driva dem till en lösning. Verket har fäll en alltmer arbetskrävande
roll som aktör på ett område där del förut fanns ett betydande mått av
initiativ inom näringslivet och ett systematiskt sätl att angripa problem.
Samtidigt är KOV:s resurser begränsade medan utbudet av varor och tjänster är
synnerligen omfattande. Detta har skapat en obalans till nackdel för
konsumenterna.

Mot denna bakgrund är del enligl min mening nödvändigt att
överväga en ändrad rollfördelning på marknaden. Vi måste söka en koppling, inte
till läget före år 1970 då rollen som aktör i princip åvilade näringslivet
ensamt, utan till en balanspunkt där vardera sidan tar sin andel av initiativen
till åtgärder och av genomförandet, sett efter vad som är rimligt, praktiskt
och effektivt frän samhällssynpunkt.

Företagsinitiativ av detla slag kallas ofta för
självreglering eller självsanering. Båda begreppen leder tanken väl snävt.
Begreppet självreglering används vanligen för normframtagning i enskild regi.
Emellertid är del alls inte en självklarhet all man i alla lägen skall överväga
en regelframtagning för att lösa förekommande konsumentproblem. En sådan metod
är nämligen ofta mycket resurskrävande. De möjligheler som i övrigi slår lill
buds kan i det enskilda fallet visa sig ge både bättre och snabbare utbyte, när
man behöver korrigera beteenden pä marknaden. I andra fall, åter, kan en
regelframtagning vara del mest ändamålsenliga medlet. Också begreppet
självsanering år ägnat att missleda tanken. Det är lätt att uppfatta detla som
ett krav, visserligen på att aktiva ätgärder skall vidtas av företagen själva
men med inriktning endast på vad som kan uppfattas som grövre avarter av
marknadsföring. Erfarenheterna visar emellertid tydligt att problem från
konsumentsynpunkt kan vara påtagliga och besvärande också av helt andra
orsaker, som inte har med sädana aspekter att göra.

Mot den här bakgrunden väljer jag att i fortsättningen
tala om näringslivets egenåtgärder Jör att lösa konsumentproblem.

hål mig vidare slå fast alt jag givelvis är medveten om
alt del inom näringslivet sedan lång lid vidtas en mängd åtgärder för att
främja relationerna till konsumenterna. Detla gäller både på företagsnivå,
genom lokala föreningar, centralt och på annal sätt. Vidare är jag väl medveten
om det arbete näringslivet lägger ned på förhandlingarna med KOV om framtagande
av riktlinjer och branschöverenskommelser samt i övrigt. Vad jag här lalar om
är i stället mer systematiserade insatser från näringslivets sida

Prop.
1984/85:213 25

för att spåra upp konsumentproblem och för att lösa dem.
Därvid kan det också röra sig om en systematisering och rationalisering av
företagens resursinsatser, pä sätt som framhållits vid remissbehandlingen.

Innan jag går närmare in pä de skäl som talar för all det
allmanna nu bör formulera ett sådant synsätt som ett led i konsumentpolitiken
vill jag betona att sökandet efter en bättre balanspunkt vid arbetsfördelningen
mellan det allmänna och näringslivet givetvis inte skall rubba grunderna för
del nuvarande systemet. Jag har redan sagt alt den nuvarande lagstiftningen är
nödvändig. Detta gäller också i fråga om den institutionella ramen, där KOV/KO
och MD trätt in i stället för de funktioner som fanns före år 1970. Däremot kan
sägas alt utrymmet för egenåtgärder för att lösa konsumentproblem ter sig
särskilt stort när man som i vårt land har ett rättsligt omfattande och
generellt system som täcker i princip hela marknaden. Genom detta kan man, där
näringslivels självreglering m.m. inte leder till avsedda effekier, inom ramen
för gällande system för producentpåverkan pröva frågan om ingripanden från det
allmännas sida.

För den ändrade rollfördelningen talar redan den förut
nämnda grundprincipen om förelagens förstahandsansvar för produktutveckling
och marknadsföring. Det ligger i sakens natur att ett sådant ansvar måste gälla
också i relationerna till konsumenterna samt vid valet och utformningen av
konkurrensmetoder. Del år då naturligt och angeläget att man inom näringslivet
fortlöpande tar initiativ för att så långt som det är möjligt rätta till fel
och brister av konsumenlpolitisk betydelse. Förekomsten av det rättsligt
baserade systemet skall som tidigare berörts alltså inte ses som att det
allmänna tagit över förstahandsansvaret för att korrigering av olämpliga
marknadsbeteenden kommer till stånd. I del enskilda fallet kan mycket väl
initiativet att i systematiskt ordnade former uppnå delta, samt de mest
adekvata medlen för del, finnas inom näringslivet. Detta gäller inte bara
principiellt. Också praktiska skäl talar härför, med tanke på företagens
direktkontakter med köparna. Jag har således något av den uppfattning som bl.
a. en företrädare för Sveriges Köpmannaförbund formulerat sålunda, alt det är
dags att näringslivsorganisationerna skiftar roll i konsumentpolitiken till
all bli också subjekt, med rätt och skyldighet alt ta initiativ.

Som ännu en utgångspunkt för diskussionen om hur
näringslivets egenåtgärder bör utvecklas står det självklara värdet för ett
företag av alt ha goda kundrelationer. En bra förmåga till kontinuerlig
marknadsanpassning efter konsumentbehovet är en del av det enskilda företagets
styrka i konkurrensen med andra. Marknadsanpassningen som konkurrensmedel är
dock alls inte avgränsad lill de i sig viktiga frågorna om pris, kvalitet och
användbarhet. I del utbud som profilerar det enskilda företaget på marknaden
ingår också så betydelsefulla frågor som bl. a. service, reklamations-hantering
och en tydlig intern ansvarsfördelning inom företaget när del gäller
kundkontakterna. Samordnade insatser från näringslivsorganisationernas sida
för att uppmuntra en tävlan om smidiga konsumentrelationer tillhör de
egenåtgärder som jag finner önskvärda och påkallade.

Prop. 1984/85:213 26

Jag nämnde förut alt redan KOV:s trängda resursläge gör
det nödvändigt att överväga en ändrad rollfördelning. Detta läge innebär att vi
pä sikt närmar oss en brytpunkt, då det gäller verkels möjligheter till
insatser i form av riktlinjer. Vi måste av hänsyn också till det
statsfinansiella läget ompröva den fortsatta färdvägen. Det torde i framtiden
inte vara möjligt för statsmakterna att i samma breda omfattning som under de
senaste tio åren söka lösningar av konsumentproblemen just genom
regelframtagning i det allmännas regi. Denna aspekt har berörts också i RLK:s
arbete.

Även en annan möjlig fördel med fler egenåtgärder bör
framhållas. Förhandlingssystemet i anslutning till bl. a. MFL, däribland KOV:s
riktlinjeverksamhet, har en flexibilitet som medger alt angelägna
konsumenlbe-hov kan tillgodoses genom lösningar som är mer företagsanpassade ån
vad som kan vara möjligt med straffsanktionerade regler. Samtidigt är all form
av offentlig regelframtagning förenad med vissa problem. Jag vill härvidlag
påminna om uttalanden som gjordes då propositionen 1984/85: 32 om riktlinjer
för det framtida arbetet mol ekonomisk brottslighet m. m. beslöts.

Vid sin anmälan för regeringen anförde (s. 29) därvid
chefen för justitiedepartementet bl. a. följande, som visserligen närmast tog
sikte på ätgärder mot ekonomisk brottslighet men som har bäring även i det nu
aktuella sammanhanget. Han uttalade alt näringslivets intresse av en sund
företagsamhet visar sig också i att man inom ramen för olika
branschorganisationer och andra sammanslutningar genom frivilliga
överenskommelser och på annat sätt verkar för att upprätthålla vissa
gemensamma, grundläggande normer för näringsverksamhetens former och innehåll.
Av stor betydelse är också den kontroll som sker genom sädana som berörs av ett
visst företags verksamhet. Sådan normbildning och kontrollverksamhet (självsanerande
ätgärder) har, anfördes det vidare, uppenbara fördelar i förhållande till
statligt sanktionerade regler och kontroll av myndigheter. Föredraganden
pekade därvid på all förulsäitningarna för en snabb och smidig anpassning till
nya förhållanden är större. Vidare underlättas kontrollen genom att den
förläggs närmare de konkreta verksamhelerna. Behovet av formella repressiva
sanktioner minskar. Enligt föredragandens mening är därför självsanerande
ätgärder all föredra framför överordnad samhällelig normbildning och kontroll.

Föredraganden fortsatte dock med att framhålla att
självsanering många gånger kan bli effektiv endast om den stöds av ändringar i
den offentliga regleringen. Självfallet måste man också från fall till fall
pröva om åtgärder som avlal, branschetiska regler och liknande är tillräckligt
effektiva eller om de behöver kompletteras eller ersättas med en överordnad
samhällelig normbildning och kontroll. Enligt föredraganden är det vidare
viktigt att beakta att näringsidkarna har kunskaper och förmåga att anpassa sig
till de krav som gäller för verksamheten. De överträdelser som förekommer
grundas långt ifrån alltid pä ett medvetet kalkylerande. Ibland är det i
stället okunnighet och slarv. Det är därför angeläget att söka upprätthälla en
hög kunskapsnivå och kompetens bland näringsidkarna.

Prop. 1984/85:213 27

På grund av det anförda anser jag alt vi nu klart bör
formulera som en angelägen konsumenlpolitisk målsättning alt det på marknaden
skall förekomma ett stort inslag av initiativ inom näringslivet för att spåra
konsumentproblem samt av ylteriigare egenåtgärder för att lösa dem. Ett påtagligt
vidgat område för insatser av detta slag skapar ett ökat utrymme pä KOV:s
arbetsfält för verket att omfördela resurser lill de särskilt prioriterade
områdena. Delta framstår som mycket betydelsefullt. Sammantaget finner jag del
vara starkt önskvärt att utvecklingen nu påtagligt skjuter fart. Allmänt sett
bör detta innebära att näringslivet dels tar ell betydligt mer aktivt ansvar
för att nuvarande regler och överenskommelser följs, dels påtagligt ökar
initiativen för att höja den etiska standarden m. m. på också andra områden.

Jag anser det knappast möjligt och i vari fall olämpligt
att i nuläget söka läsa en ram och dess innehåll i fråga om nämnda åtgärder. De
direktiv som redan gäller för KOV:s arbete lägger på verkei uppgiften att vara
med och driva utvecklingen samt att pröva om den går i rätt riktning och med
den takt som är möjlig. Liksom hittills bör verket mer fritt pröva metodvalet.
Det saknas alliså anledning att på denna punkt sälta upp riktmärken som
riksdagen eller regeringen slår fast. Som ullryck för ett av regeringens
konsumentpolitiska mål fär dock den inriktning, som jag här allmänt skisserar
som angelägen, sin betydelse. Från den utgångspunkten har det ett praktiskt
värde att nämna exempel på konkreta initiativ som kan aktualiseras i fråga om
näringslivels egenåtgärder för att kartlägga och lösa konsumentproblem. Vilken
eller vilka åtgärder som bör komma i fråga i del enskilda fallet är givetvis
beroende pä marknadens utseende, arten av nyitigheter, distributionsformerna
och säljsiluationerna m. m.

Till
underlag för egenåtgärder kan ligga statistik inom företagen över brister och
reklamationsorsaker. Egenåtgärder inom näringslivet kan också aktualiseras på
områden där KOV uppmärksammat olika konsumentproblem, som verket kan delge den
berörda branschen. Interna rutiner för bl.a. kontroll av funktionen hos en
produkt m.m. kan förstärkas. Efter-kontroll i någon form kan aktualiseras.
Enskilda företag kan i ökad omfattning samråda med centrala
näringslivsorganisationer e.d. om regettolkning m.m. Näringslivets sakkunskap
kan i vissa fall användas utan all man bygger upp en sådan också hos KOV. Rutiner
för kritisk annonsgranskning kan förbättras hos de företag som inte anlitar
reklambyråer med särskild annonskoniroll. Problemen med reklam till barn och
ungdomar kan angripas på central organisationsnivå, l.ex. när det gäller
direktreklam, s.k. okynnesleveranser, samlarserier och postorderförsäljning av
riskabla produkter.

Vidare kan prövas enhetliga rutiner för
reklamationsbehandling. Serviceföretagens system för alt tillförsäkra
konsumenterna snabb och punktlig service kan ses över. Frivilliga märkningssyslem
för avgränsade varuområden, där KOV har del primära myndighetsansvaret, kan
prövas i ökad

Prop.
1984/85:213 28

omfattning. Rutiner kan upparbetas för att snabbi avlägsna
från marknaden sädana produkter som MD förbjuder saluhållandet av. Särskilt
viktiga är åtgärder på central nivå inom näringslivet för all löpande fä ut
information lill förelagen i fråga om konsumentpolitiska ställningstaganden,
regler och ingripanden.

Åtgärder för att framtagna standarder följs behövs också,
liksom åtgärder för konfliktlösning samt rådgivning. All starta debatt och
opinionsbildning saml alt anordna utbildning och dela varandras erfarenheter
kan vara verksamma medel, vilka kan stimuleras inom bl. a. näringslivets
organisationer. Egenåtgärder skulle även kunna avse åtaganden att utarbeta
egna informationssystem utifrån övervägandena i varuprovningskommitténs betänkande
(SOU 1982:38). Som redan har nämnts är del vidare av särskild vikt att
näringslivet aktivt följer upp efterlevnaden av riktlinjer och branschöverenskommelser
m. m.

Jag anser att det är viktigt alt man söker utforma sä
enkla och praktiska system som möjligt när del gäller egenåigärderna. vare sig
de får formen av regelframtagning eller andra aktiviteter. Särskilt om de skall
fungera hos det enskilda förelaget redan i de löpande kundkontakterna är detta
betydelsefullt. Därmed är del också viktigt att kommunikationsvägarna inom
företaget fungerar nog smidigt och snabbt. Erfarenheterna i RLK:s arbete visar
bl. a. hur lätt information som en företagsledning önskar föra fram till
konsumenterna kan falla i glömska vid disken, till följd av personalombyten m.
m.

Liksom RLK anser jag det nödvändigt att KOV också i fråga
om vidgade egenåtgärder inom näringslivet har ett övergripande ansvar för hur utvecklingen
formar sig. Det är även viktigt att undvika onödigt dubbelarbete hos KOV och
näringslivet. Självfallet skall egenåigärderna kunna vidtas på olika nivåer och
i samarbete med andra berörda. Jag vill här erinra om arbetet inom den
konsumentpolitiska kommittén, som bl. a. prövar de konsumentpolitiska
ätgärderna på del kommunala planet.

Jag har förut berört marknadsanpassningens betydelse som
konkurrensmedel. Det finns också andra faktorer i marknadsekonomin som gör att
just självreglering i det enskilda fallet kan fungera bra. Har normerna tagils
fram internt inom näringslivet skall de tillämpas som gemensamma spelregler
mot vilka överträdelser i allmänhet inte kan tillålas fortsätta redan av
företagsekonomiska skäl. Den majoritet inom en bransch som måste antas stå
bakom reglerna och följa dem kan ju inte godta att en konkurrent skaffar sig
ekonomiska fördelar genom att åsidosätta dessa, eftersom konkurrensen då inte
kan bedrivas på lika villkor. Det enskilda företaget måste därmed räkna med att
konkurrenterna kommer att uppmärksamma dess regelövertramp och anmäla detta för
åtgärd.

I fråga om självreglering i det enskilda fallet gäller det
lill en början att ta fram ett väl avvägt system av materiella spelregler,
anpassade till situationen på just den marknaden och utformade med praktisk
orientering till

Prop.
1984/85:213 29

de arbetsrutiner m, m. som där måste tillämpas i
förelagen. Reglerna kan därvid ges det innehåll som skapats i det inomrättsliga
systemet samt fyllas ut med utomrättsliga normer m. m., samt ges formen av mer
lättillgängliga hanteringsanvisningar med konkreta inslag i form av typfall
eller annat.

Självregleringen av en viss marknad, kanske med många
företag, kan vidare kräva en sårskild funktionär e.d. knuten till näringslivet
och med uppgift all snabbi la sig an fall av bristande följsamhel till
reglerna. Den allmänna bevakningen av företagen bör ofta kunna ligga på
branschföreningen. I fråga om företag som inte är anslutna till föreningen
torde det komma att krävas bevakningsinsatser av KOV, givetvis med stöd från
organisationernas sida. Det är som förut berörts dock sannolikt att företagen
utövar ett aktivt tryck på varandra att spela efter de uppställda och av dem
själva antagna reglerna.

Ytterst finns i en sådan ordning KO och MD, med
sanktionerna i bl. a. MFL.

På vissa
områden torde det dock vara angeläget att ge riktlinjesysiemet företräde
framför egenåtgärder inom näringslivet. Jag tänker därvid särskilt pä
produktsäkerhelsomrädel, när det behövs regler om tekniska metoder,
varuegenskaper eller gränsvärden o.d. för att förebygga olycksfall. Vad som nu
sagts kan ha motsvarande betydelse dä det gäller områden med svag
organisalionsgrad, där alltså mänga företag står utanför branschsammanslutningen.
Man får dock inte i den delen bortse från att åtminstone vissa egenåtgärder,
l.ex. när det gäller affärsetik, genom konkurrenstrycket kan få effekl även
utanför den krets som har beslutat vidla dem.

Jag vill understryka alt det redan inom näringslivet finns
flera självreg-leringssyslem, bl. a. när det gäller intern reklamgranskning vid
reklambyråer, den internationella koden angående modersmjölksersätlning samt
den särskilda granskningen av läkemedelsreklamen. Här finns alltså erfarenheter
alt hämta.

Del är också viktigt all moiverka alt näringslivels
egenåtgärder får olämpliga konkurrensbegränsande effekter. Därför kan det i det
enskilda fallet vara av betydelse att samråd sker med NO.

Jag har funnit det vara angeläget att redan på ett tidigt
stadium gå från ord till handling i denna fråga. Under beredningen av
lagstiftningsärendet har därför på initiativ från finansdepartementet
etablerats överläggningar mellan företrädare för departementet, KOV och NDM.
Syftet har varit alt fä fram några pilolprqjekt, för att pröva olika aspekter
pä ett vidgat område för egenåtgärder inom näringslivet när del gäller alt lösa
konsumentproblem. Överläggningarna har därefter fortsatt mellan verket och
delegationen, med information lill departementet om utvecklingen.
Förhandlingarna resulterade pä ett tidigt stadium i ett konkret arbele pä tre
projekt, nämligen

-
marknadsföringen
på hemelektronikområdet,

-
telefonförsäljning
och

-
prenumerationserbjudanden
inom veckopresseklorn.

Prop.
1984/85:213 .30

Resultat av detta arbete kommer att presenteras under
våren 1985.

Mol denna bakgrund utgår jag från att projektarbetet skall
ge praktiskt värdefulla erfarenheter och uppslag i fråga om vidgade
egenåtgärder inom näringslivet för att lösa konsumentproblem. En fortsatt
inriktning på detta framstår som en vikiig utveckling inom konsumentpolitiken.
Den möjliggör som nämnts en omprioritering av KOV:s resursanvändning för all
så långt som möjligt nå angelägna konsumenlpoliliska mål. Därför finner jag det
vara värdefullt med det stöd som man allmänt deklarerat från näringslivets
sida för en sådan ordning samt de konkreta och detaljerade uttryck delta har
fått i RLK:s betänkande och vid remissbehandlingen. Det här bör innebära att
egenåigärderna kommer att upplevas som motiverade och kan fungera väl. Utvecklingen
på området får naturiigtvis följas, i första hand av KOV, så att samspelet
mellan olika insatser blir så bra som möjligt. Vid sidan av de praktiska
uppslag som KOV kan vilja vara med och aktualisera för egenåtgärder bör verket
självfallet stimulera utvecklingen också på ett allmänt plan.

2.4 Riktlinjerna ur rättslig och funktionell synvinkel

Mitt förslag: Riksdagen och regeringen behöver inte vidta
någon ytterligare åtgärd för att klarlägga den rättsliga statusen och den
funktionella innebörden hos de riktlinjer som konsumentverket utfärdar.

Kommitténs förslag: Överensstämmer i princip med mitt.

Remissinstanserna: De flesta som uttalat sig i frågan går
i princip på en liknande linje. Flera instanser önskar dock ylteriigare
förtydliganden, bl. a. ett uttryckligt stöd för riktlinjesystemet i
marknadsföringslagen.

Sammanfattning av skälen för mitt förslag: Frågan om
riktlinjernas rättsliga status är väl belyst och det är fastslaget att de inte
ulgör rättsregler i regeringsformens mening. Deras funktionella innebörd får
anses klarlagd. Bruket av påbudsliknande skall-regler i riktlinjerna är
nödvändigt, eftersom dessa regler anger sådana krav pä näringslivet som
konsumentverket kommer att söka genomdriva. Riktlinjernas funktion som
handlingsregler vilka inte är rättsligt tvingande bör dä framgå tydligt genom
deras innehåll i övrigt.

Skälen för mitt förslag: Mot systemet med riktlinjer och
tvingande beslut av MD riktades på ett tidigt stadium kritik för att det skulle
vara rättsligt oklart. Man ansåg det pä sina håll vara fel av KOV att formulera
vissa regler i riktlinjerna som påbud (skall-regler) trots att företagen inte
är rättsligt skyldiga alt följa dem. Med anledning härav fick RLK i uppdrag

Prop.
1984/85:213 31

att pröva också denna fräga. Innan jag redovisar dess
bedömning vill jag påminna om vad som uttalats i tidigare lagstiftningsärenden
rörande riktlinjernas rättsliga natur.

Första gången riktlinjerna omnämndes i
lagstiftningssammanhang var vid tillkomsten år 1975 av MEL'. Därefter har
riksdagen antagit fiera lagar med särskilda regler avseende företagens
marknadsföring. Dessa regler har knutits an till MFL på så sätt, att den som
åsidosätter reglerna kan meddelas förbud eller åläggande enligt 2 eller 3 8
MFL". 1 förarbetena till de ifrågavarande lagarna har förutsatts att KOV
även i anslutning till dessa särskilda marknadsföringsregler utarbetar
riktlinjer till vägledning för förelagen'. Sä har också skett. Redan i prop,
1976/77: 123 framhöll lagrådet att utfärdandet av riktlinjer syntes utgöra en
väsentlig del av samhällsregleringen inom konsumentområdet.

Riktlinjerna har inte fått någon uttrycklig
författningsmässig reglering utöver vad som framgår av 3 8 instruktionen för
KOV (SFS 1976:429, ändrad senast 1984:942). Enligt denna bestämmelse åligger
det verket särskilt au utarbeta riktlinjer för företagens marknadsföring och
utformning av varor, tjänster och andra nyttigheter saml för förelagens
tillämpning av konsumentkrediflagen (1977:981). Av de nyss nämnda lagförarbetena
framgår alt det är på lagstiftarens direkta tillskyndan som riktlinjer har
kommit att utfärdas för åtskilliga områden.

KOV:s uppdrag enligt instruktionen all utfärda riktlinjer
är som tidigare berörts inte begränsat till den ram som bildas av
generalklausulerna i MFL och de nyss nämnda beslämmelserna i andra lagar.
Verkei är därför oförhindrat att utfärda riktlinjer för företagens
marknadsföring m. m. även i avseenden, där riktlinjerna inte kan anses ligga
inom ramen för vad man kan ingripa mot med stöd av 1. ex. 2, 3 eller 4 8 MFL, I
sädana fall kan ett åsidosättande av riktlinjerna inte föranleda någon annan
åtgärd mot en näringsidkare än att KOV söker ta upp överläggningar med denne e.
d. (jfr prop. 1976/77: 123 s. 350). Generalklausulerna i 2-4 88 MFL läcker dock
ett vidsträckt område.

1 förarbetena ull MFL uttalades (prop. 1975/76:34 s. 126),
som förut berörts, att fall som kommer under MD:s prövning ofta bör bli sådana
där en näringsidkare inte har följt verkels riktlinjer, vilka ju inte är
bindande. Utgångspunkten var därvid alltså att de meddelade riktlinjerna
normalt

' Prop. 1975/76:34 med förslag till marknadsföringslag,
m.m,. s. 92-96. 98-99. 103-110 och 126, samt prop, 1975/76: 159 med förslag
till organisation av och anslag för det nya konsumentverket, s, 10, 12 och
25-26,

= 5-7, 8 och 15 §§konsumentkredillagen(1977:981), 3 §
lagen (1978: 763) med vissa beslämmelser om marknadsföring av alkoholdrycker,
4§ lagen (1978:764) med vissa bestämmelserom marknadsföring av lobaksvaror samt
8 § konsumentförsäkringslagen (1980: 38).

' Prop, 1976/77: 123 med förslag till konsumentkreditlag
m, m,. s. 85 ff.. 89. 93, 104. 107. 349 ff, och 370 f .prop. 1977/78: 178 med
forslag lill lagstiftning om marknadsföringen av alkoholdrycker och
lobaksvaror, s. 45. samt prop, 1979/80:9 om konsu-mentförsäkringslag. n\- m.,
s. 38 f.

Prop.
1984/85:213 32

ligger till grund för domstolens bedömning. Det bör dock
understrykas att avgörandet enligt den föreslagna ordningen ligger hos
domstolen, tillades det.

I övrigt berördes inte i förarbetena vilken rättslig
karaktär riktlinjerna kunde anses ha. Frågan togs emellertid upp av lagrådet
vid dess granskning av förslaget lill konsumentkreditlag. Lagrådet synes,
utifrån de synpunkter lagrådet hade att beakta, inte ha haft någon erinran mot
riktlinjesystemet i sig, som ett styrmedel för producentpäverkan. Däremot
ansåg lagrådet all den då rådande oklarheten rörande riktlinjernas juridiska
innebörd borde undanröjas. Della ledde till åtskilliga klarlägganden av hur
man skall se på riktlinjerna frän rättslig synpunkt (prop, 1976/77: 123, s. 350
f. och 370 f.).

Sålunda fastslog föredraganden, med anledning av lagrådels
yttrande, uttryckligen att riktlinjerna har karaktären av rekommendationer, som
inte är rättsligt bindande pä det säll som utmärker regler i lagar och andra
författningar utfärdade med stöd av regeringsformens (RF) bestämmelser om
normgivningsmaklen (8 kap. RF). Formellt sett, framhöll departementschefen,
kan riktlinjerna inte tvinga en enskild näringsidkare att handla på ett visst
sätt (prop. s. 370). Till samma uppfattning hade lagrådet kommit (prop. s.
350).

När del gäller riktlinjernas ställning vid en process i MD
underströk lagrådet, att riktlinjerna närmast fär ses som ett uttryck för den
ena parlens (det allmännas) ståndpunkt. Vid domstolens bedömning blir sålunda
enligl lagrådets mening det avgörande, inte om avvikelse har skett från
riktlinjer utan om näringsidkarens handlande strider mol lag (prop. s. 350).
Departementschefen anslöt sig lill denna uppfatlning och framhöll att
riktlinjerna formellt sett inte kan binda MD:s prövning av l.ex. huruvida ett
visst förfarande skall anses lagstridigt och därför förbjudas (prop. s. 370).
Såväl lagrådet som departementschefen påpekade emellertid alt enligt sakens
natur riktlinjer dock ofta måste få en väsentlig betydelse eller en särskild
auktoritet när de återspeglar även den berörda branschorganisationens
uppfattning eller när de i övrigi, t. ex. genom att de faktiskt blivit normbildande
i branschen, ger uttryck för vad som får anses vara god sed på marknaden (prop.
s. 350 och 370).

Med riktlinjernas karaktär av rättsligt sett icke bindande
regler sammanhänger, att de inte är förenade med några direkta sanktioner i
form av straff e.d. Om en näringsidkare inte följer vissa riktlinjer kan KOV
begära överläggningar e.d. med näringsidkaren för alt söka förmå denne att
frivilligt anpassa sig efter de krav som riktlinjerna ställer. I sista hand kan
KO tillgripa åtgärden att väcka talan mot näringsidkaren inför MD eller, om
förutsättningarna för detta föreligger, själv utfärda ett förbuds- eller
informationsföreläggande. Som framgår av det nyss anförda är det inte
riktlinjerna som ulgör den avgörande normen för KO och MD. I stället utgörs
denna av de lagregler som anger förutsättningarna för ingripande på del område
till vilket riktlinjerna hänför sig.

Prop. 1984/85:213 33

Med anledning av att systemet rättsligt sett är uppbyggt
pä nu angivet sätt framhöll lagrådet det angelägna i alt ett handlande i strid
mot vissa riktlinjer inte föranleder andra sanktioner eller sanktionsliknande
åtgärder från KOV:s sida än de nyss nämnda, eftersom detta väsentligt skulle
kunna förstärka intrycket att riktlinjerna vore rättsligt bindande regler
(prop, s. 351), Lagrådet syftade härvid främst på det förhållandet, alt KOV
ibland hade gett publicitet åt alt företag inte följer riktlinjer. Departementschefen
anslöt sig i princip till lagrådets uppfattning på denna punkt. Enligt hans
mening måste det visserligen vara KOV obetaget att fylla sin uppgift att informera
konsumenterna genom all publicera eller pä annat sätt ge uttryck för verkets
uppfattning om företagens uppträdande pä marknaden. Publicering eller annan
åtgärd på den grunden att ett företag inte följt olika riktlinjer får dock.
underströk departementschefen, självfallet inte ges sådant uttryck'alt åtgärden
rent faktiskt fär samma verkan som om riktlinjerna rättsligt var
sanktionerade. En sådan åtgärd bör därför inte företas i andra fall än då det
föreligger ett vägledande avgörande av MD eller dä de aktuella riktlinjerna har
bred förankring i branschen (prop. s. 370 f.).

Lagrådet behandlade vidare frågan, huruvida riktlinjer kan
överklagas av den som berörs av dem. Såväl lagrådet som departementschefen
fann, att del av riktlinjernas karaktär av rättsligt ej bindande
rekommendationer följer, att de inte torde kunna överklagas (prop. s. 351 och
370).

De uttalanden av lagrådet och departementschefen som nu
har redovisats föranledde inte några erinringar frän riksdagens sida vid dess
behandling av förslaget till konsumentkreditlag (LU 1977/78:5. rskr 25).

RLK uttalar att riktlinjerna juridiskt sett utgör regler
som ej är förenade med omedelbara rättsliga sanktioner och att beslutet om alt
utfärda dem inte torde kunna överklagas. RLK framhåller för sin del följande
(s. 103 f.). Från frågan om riktlinjernas formellt rättsliga natur bör i
princip skiljas frågan om deras praktiska effekt som ett styrmedel för
producentpäverkan. Del förhällandet att riktlinjerna från formell synpunkt
inte är att betrakta som rättsligt bindande regler hindrar inte att de i
praktiken har stor effektivitet som styrmedel och är direkt avsedda att ha del.
De är ju inte vilka rekommendationer som helst och inte heller fungerar de i
ett rättsligt tomrum. Riktlinjerna uttrycker en sakkunnig och i regel hos näringslivet
väl förankrad uppfattning om vilka krav som enligt MFL och i övrigt kan och bör
ställas pä företagens marknadsföring och produktutformning m. m. Riktlinjernas
effektivitet som styrmedel beror härvid lill en början pä deras rent sakliga
tyngd, härrörande frän sakkunskapen hos dem som medverkar i
framtagningsprocessen, och pä att näringslivet har åtagit sig alt följa dem.
Det finns vidare all anledning att räkna med alt seriösa företag lojalt
medverkar till alt ge effekliviiel ål ell system för producent-påverkan som i
så hög grad som riktlinjesystemet och den bakomliggande lagstiftningen bygger
på näringslivets eget ansvar och frivilliga medverkan. Redan
konkurrensmekanismen i marknadsekonomin kan bidra till en god 3 Riksdagen 1984/85. I saml. Nr
213

Prop.
1984/85:213 34

efterlevnad. Härtill kommer naturligtvis att möjligheten
av ett ingripande frän KO:s sida, i sista hand genom talan inför MD, har en
avsevärd effekt som påtryckningsmedel för att förmå förelagen att i olika
hänseenden anpassa sin marknadsföring m. m, efter riktlinjerna. Därvid kan
vitesföreläggande riktas mot enskilda företag som inte följer de regler som
företrädarna för näringslivet har anslutit sig till. Viten av denna art kan
omfatta mycket höga belopp och kan riktas också mot juridiska personer.

I själva verkei, fortsätter RLK, finns del anledning att
understryka alt skall-reglerna i KOV:s riktlinjer måste uppfattas som krav som
verket ställer pä företagen. Mol dessa krav står i de flesta fall åtaganden
frän näringslivets sida alt följa dem. Det gemensamma syftet är därvid att
rikllinjereglerna skall efterlevas. Om sä inte sker ingriper verket med de
olika medel som stär till buds, bl. a. talan i MD. För en riktig bedömning av
systemet med riktlinjer är det emellertid väsentligt all komma ihåg, alt deras
effektivitet som styrmedel inte beror på att riktlinjerna som sådana skulle
vara rättsligt bindande regler.

RLK framhåller i förslagsdelen att termen rekommendationer
inte bör användas som ett uttryck för riktlinjernas rättsliga natur. Kommittén
avvisar den på några håll väckta tanken på att ge KOV ett lagfäst bemyndigande
att utfärda riktlinjer, närmast i MFL. Vidare föreslås att KOV gör vissa
förtydliganden i riktlinjerna, så att deras rättsliga innebörd blir lättare att
förstå.

MD delar uppfattningen att termen rekommendation inte bör
användas som beteckning på riktlinjerna. Domstolen är positivt inställd också i
övrigt, liksom SPK. KOV framhåller att riktlinjernas praktiska roll som
effektivt styrmedel inte får överskuggas av en mer akademisk diskussion om
deras juridiska status. ARN konstaterar att riktlinjerna i vissa fall getts en
direkt civilräiislig genomslagskraft i nämndens arbete. Ingen remissinstans
bland dem som förordar att riktlinjesystemet bibehålls har någon tyngre
invändning mot RLK:s resonemang.

Jag anser att frågan om riktlinjernas rättsliga natur är
väl belyst, på sätt som har framgått av min redogörelse. Det står fullt klart
all de inte utgör rättsregler i den mening som föreskriflsbegreppet har enligt
RF. Riktlinjerna utfärdas inte med stöd av en normgivningskompetens som kan
ledas tillbaka till 8 kap. RF.

Skillnaden mellan föreskrifter och icke-bindande normer
har numera tydliggjorts i samband med en ändring i lagen (1976:633) om
kungörande av lagar och andra författningar (prop. 1983/84: 119, KU 25, rskr
245, SFS 1984:211). Därvid har utmönstrats begreppet anvisning, som förut
täckte den typ av regelutfärdande som riktlinjerna exemplifierar. 1 fråga om
vad som kungörs i en författningssamling har man numera att skilja mellan
föreskrifter (lagar, förordningar och andra rättsregler) samt vad som från
konstitutionella utgångspunkter kallas allmänna råd. Därmed avses sådana
generella rekommendationer om tillämpningen av en författning som anger hur
någon kan eller bör handla i ett visst hänseende.

Prop. 1984/85:213 35

Den omständigheten att KOV:s riktlinjer numera inte kan
hänföras till ett anvisningsbegrepp har, som chefen för justitiedepartementet
uttalade (prop, 1983/84: 119 s, 25) i anslutning lill nyssnämnda lagändring och
efter samråd med mig, inte förändrat deras rättsliga status i förhållande till
vad som gäller enligl RF. Som därvid anfördes är delar av riktlinjerna alt se
som krav som ställs pä näringslivet (skall-reglerna). Jag ansluter mig alltså i
stort till RLK:s beskrivning av hur riktlinjesysiemet bör uppfattas funktionellt.

Kritik har som berörts tidigare riktats mot att KOV
använder påbuds-regler (skall-regler) i riktlinjerna trots att dessa inte är
rättsligt bindande. Man har därvid föreslagit att formuleringen skall ändras
till "bör", för alt undvika missförstånd på denna punkt. Det finns
dock, enligt min mening, ett betydande anlal rikllinjeregler för vilka
bör-formen framstår som helt främmande. Detta har också kommittén framhållit.
Bör-formen kan bli vilseledande i fråga om verkets vilja att tvinga fram
följsamhet beträffande exempelvis de delar av riktlinjerna som bygger på beslut
av MD, nära anknyter till förarbetsuttalanden eller avser produktsäkerhet. Också
i övrigt kan det vara svårt att uttrycka innebörden av vad som är ett krav på
annat sätl än som verkei tillämpar. Risk finns ju för missförstånd även i
motsatt riktning, nämligen att den ordning som f. n. anvisas i skall-regelns
form med en annan framtoning uppfattas som endast ett exempel och därvid som
något vilket man utan följder kan avvika från.

Med denna ståndpunkt är del naturligt att slå fast att
riktlinjernas rättsliga status tydligt bör framgå genom deras innehåll i
övrigt. RLK har lämnat förslag lill hur della bör göras. Även i andra avseenden
har kommittén haft synpunkter på riktlinjernas innehåll och utformning. Jag
har inte för avsikt att nu anmäla frågan för regeringens prövning men kommer
alt följa den. Här påkallas inte heller något riksdagens ställningstagande.

RLK har övervägt om det behövs ett i MFL givet
bemyndigande för KOV att utfärda riktlinjer. Detta är visserligen tekniskt
möjligt men jag anser det vara olämpligt i sak. Riktlinjerna utfärdas även inom
andra lagområden, som jag nämnde inledningsvis. Man skulle därför behöva gå in
pä också dessa, för att undvika felslut. Vidare kan riktlinjer utfärdas utanför
vad som kan framtvingas inom ramen för de här aktuella lagarna. Även pä denna
punkt finns risk för missuppfattningar. Slutligen synes, om ett lagbemyndigande
lämnas, systemet bli komplicerat och ägnat att missleda i frågan om
riktlinjerna utgör rättsregler eller ej. Jag delar utredningens slutsats alt
en sådan förändring inte bör ske.

1 frågan om det går att överklaga KOV:s beslut om att
utfärda vissa riktlinjer erinrar jag om regeringens beslut denna dag i saken.
Vid prövningen i ett enskilt ärende fann regeringen efter föredragning av mig
därvid att riktlinjernas innehåll inte utgör föreskrifter i RF:s mening, att
riktlinjerna således inte är rättsregler som binder enskilda och att del fär
anses att beslutet om att utfärda dem inte är överklagbarl.

Prop.
1984/85:213 36

RLK har föreslagit vissa ändringar i KOV:s instruktion.
Jag avser inte alt här anmäla denna fråga.

2.5 Information

Mitt förslag: Informationsbestämmelsen i
marknadsföringslagen lämnas oförändrad.

Kommitténs förslag: Överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna: Ingen har avvikande uppfattning.

Sammanfattning av skälen för mitt förslag: Överväganden i
frågan om bestämmelsen kan förtydligas visar att detla inte är görligt eller
ens påkallat i nuläget.

Skälen för mitt förslag: Jag har tidigare (2.2) förordat
att systemet med riktlinjer och tvingande beslut av MD skall vara kvar. Dessa
beslut bygger på MFL:s tre huvudbestämmelser om otillbörlig marknadsföring,
information och produktsäkerhet. RLK:s överväganden berör i princip endast de
två senare. Här behandlas informationsregeln. Senare (2.6) tar jag upp
produktsäkerhelsbestämmelsen.

Om en näringsidkare vid marknadsföring av en vara, tjänst
eller annan nyttighet underiäter att lämna information som har särskild
betydelse från konsumentsynpunkt kan MD, enligt 3 8 MFL, ålägga honom att lämna
sådan information. Åläggandel får innehålla att informationen skall 1. lämnas
genom märkning pä vara eller tillhandahållas i annan form på säljställe, 2.
lämnas i annonser eller andra framställningar som näringsidkaren använder vid
marknadsföringen eller 3. i viss form lämnas till konsument som begär det.

Den principiella utgångspunkten för lagrummet är att en
näringsidkare förutsätts lämna tillfredsställande information om sina produkter
(prop. 1975/76: 34 s. 126). Enligt förarbetena kan ell åläggande meddelas så
snart ett inte helt obetydligt behov föreligger och inte bara i sådana fall som
är särskilt allvarliga.

RLK har funnit att skäl, som kommiltén bedömer som i och
för sig goda, talar för att förtydliga bestämmelsen. Vad
informationsskyldigheten skall innebära i praktiken framgår inte av lagtexten,
anför kommittén, och pekar pä att bestämmelsen täcker två huvudtyper av
upplysningar. Den ena avser att underlätta ekonomiskt riktiga köpbeslut. I det
andra fallet gäller del information för att motverka risken för skada på person
eller egendom. Kommiltén uttalar att man har att uppmärksamma en rad aspekter.
Vilka konsumenters informationsbehov skall tillgodoses? Måste informationen

Prop. 1984/85:213 37

ha betydelse för en större krets? Kan informationen avse
varans eller tjänstens innehåll, beskaffenhet och egenskaper? Kan den gälla
lämplig användning, förvaring och skötsel av varan? Kan den avse priset och
betalningsvillkoren eller förhållandet i övrigi mellan säljare och köpare? Fär
den, slutligen, gälla vem som tillverkar, importerar eller saluför varan eller
tillhandahåller eller utför tjänsten?

Emellertid finner RLK, på grundval av närmare redovisade
skäl, inte anledning att föreslå ett förtydligande.

Enligl MD synes RLK ha överdrivit oklarheten. Till RLK:s
slutsats ansluter sig domstolen, KOV och NDM. Ingen erinran riktas i övrigi mot
förslaget.

Jag delar uppfattningen alt 3 8 MFL täcker båda de nämnda
huvudtyperna av information. Dock vill jag inte beteckna dem som arlskilda,
eftersom även köp av fariiga produkter utgör en ekonomisk felsatsning.
Övergripande för individen blir dock risksituationen, i princip. Det finns inte
underlag i nuläget all närmare pröva behovet av att i lagtexten göra någon
markering i detta avseende. Produktåterkallelsekommiltén kommer dock i sitt
arbete i beröring med denna aspekt.

Enligt min mening är det knappast möjligt all i 3 8 MFL
slå fast vilka konsumenters behov som skall tillgodoses, hur stor kretsen skall
vara samt annat sådant. Regeln skall ju skära över i princip samtliga
marknader, säljformer och köparbeieenden m. m. Med hänsyn till det enorma
antalet produkter och tjänster kan informationsbehovet variera oerhört. Regelns
innebörd bör i stället, liksom hittills, växa fram genom praxis i anslutning
till enskilda fall. Att detta är naturiigt visas också av att särskilda problem
anses inte ha förekommit i allmänhet i den praktiska tillämpningen vid
ingripanden mot företag. Man har ju dä haft en konkret vara eller tjänst att
utgå från. Jag ansluter mig alltså till kommitténs uppfattning att någon
lagändring inte bör ske på denna punkt.

Att en information, som bedöms vara av särskild betydelse,
i det enskilda fallet och i ett långt förlopp, kan komma att avse vilken som
helst av de uppräknade kategorierna som rör varans egenskaper e.d.,
förhållandet mellan säljare och köpare samt importör m.m., eller någon
ytterligare kategori, anser jag ä ena sidan vara så pass givet att ett
förtydligande pä den punkten framstår som obehövligt. Risken med en uppräkning
är. å den andra sidan, att den uppfattas som uttömmande.

Med hänsyn till det anförda finner jag anledning att även
på denna punkt ansluta mig till RLK:s slutsats. Jag lägger alltså inte heller
här fram något ändringsförslag utan förordar att 3 8 MFL behålls oförändrad.

RLK har
vidare gjort vissa uttalanden rörande KOV:s interna riktlin-jearbele när del
gäller information. Del får ankomma på verket att ta ställning därtill.

Prop. 1984/85:213 38

2.6 Produktsäkerhet

På detta område aktualiseras genom RLK:s arbele flera
aspekter, nämligen

-
ändringar i
produktsäkerhetsbestämmelsen,

-
frågan om ett
bemyndigande för regeringen att meddela straffsanktionerade föreskrifter om
produktsäkerhet,

-
konsumentköplagens
felbegrepp och

-
tanken på ett
skaderapporteringssystem.

2.6.1 Produktsäkerhetsbestämmelsen

Om en näringsidkare Ull konsument för enskilt bruk
saluhåller en vara, som pä grund av sina egenskaper medför särskild risk för
skada på person eller egendom, kan MD enligl 4 8 MFL förbjuda honom att
fortsätta därmed. Detsamma gäller, om varan är uppenbart otjänlig för sitt
huvudsakliga ändamål. Förbud kan meddelas även anställd hos näringsidkare och
annan som handlar på näringsidkares vägnar.

Vad som nu sagts äger enligt bestämmelsen motsvarande
tillämpning, om konsumenten erbjuds att mot vederlag förvärva nyttjanderätt
till vara för enskilt bruk, dvs. uthyrning.

För en redovisning av förarbetena till bestämmelsen och
tillämpningen av den hänvisas lill RLK:s betänkande (s. 187 ff.).

Förbud enligl 4 8 MFL får enligt bestämmelsen dock inte
meddelas i den män det i författning eller beslut av myndighet har meddelats
särskilda beslämmelser om varan med samma ändamål som förbudet skulle fylla.

2.6.1.1 Utvidgning till tjänster?

Mitt förslag: Produktsäkerhetsbestämmelsen i
marknadsföringslagen utvidgas lill att gälla hela tjänsteområdet.

Kommitténs förslag: Överensstämmer med milt förslag.

Remissinstanserna: Nästan alla tillstyrker förslaget eller
lämnar det utan erinran. Ingen motsätter sig det.

Sammanfattning av skälen för mitt förslag: Det stär klart
att produktsäkerhelsbestämmelsen i 4 8 marknadsföringslagen bör sträcka sig
längre pä tjänsteområdet än enligt förslaget till konsumenttjänsllag. Det är
därvid lämpligast att täcka in hela tjänsteområdet, bl. a. därför att olika
former av begränsningar i fräga om befintliga tjänster kan visa sig olämpligt gjorda.

Prop. 1984/85:213 39

Skälen för mitt förslag: Som har framgått av vad jag nyss
sade omfattar 4 8 MFL inte tjänsteområdet. All denna begränsning gjordes ansågs
(prop. 1975/76:34 s. 100 och 127) inte hindra att tillämpningsområdet kunde
vidgas, når erfarenheter vunnits från tillämpningen av de nya reglerna.

I prop. 1984/85: 110 om konsumenttjänstlag har föreslagits
att 4 8 MFL skall utvidgas till att gälla också ijänsteomrädet men inom den ram
som konsumenttjänstlagen avses ha. Med vissa undantag täcks därvid in arbete pä
lösa saker samt arbete pä fast egendom, pä byggnader eller andra anläggningar
pä mark eller i vatten eller pä andra fasta saker. Också tjänster som avser
förvaring av lösa saker omfaltas. Vid sin anmälan uttalade föredraganden, efter
samråd med mig, att han fann det angeläget alt man redan i del då aktuella
sammanhanget tillskapade en marknadsrättslig regel som gör det möjligt all
förbjuda tillhandahållandet av farliga eller otjänliga tjänster såvitt gällde
konsumentljänstlagens tillämpningsområde. Han förordade därför en sådan regel.
Därmed kunde konsumenttjänsilagen ges en i förhållande till konsumenlköplagen
likvärdig utformning när det gäller frågan huruvida en sådan tjänst som avses
med konsumenttjänsilagen skall anses felaktig. Del var enligt hans mening av
betydande värde alt konsumenttjänstlagen på så sätt kunde få en definitiv
utformning redan frän början. Föredraganden uttalade vidare att hans förslag
till ändring i 4 8 MFL således inte utgjorde ett ställningstagande i frågan
huruvida förbudsmöjligheten senare borde utvidgas lill att omfatta
tjänsteområdet i dess helhet. Den frågan fick enligt honom prövas i samband
med beredningen av RLK:s förslag. Den utvidgning av paragrafen som han då hade
förordat fick sedermera inarbetas i del lagförslag som därvid kunde bli
aktuellt.

Frågan om nämnda lagrum bör omfatta tjänster väcktes av
konsumenttjänstutredningen i betänkandet (SOU 1979: 36) Konsumenttjänstlag. Utredningen
fann goda skäl för sådan förändring. Frågan var dock, uttalade utredningen
vidare, om 4 8 MFL borde utvidgas till alt gälla också andra tjänster än som
omfattades av den av utredningen föreslagna konsumenttjänstlagen. Pä denna
punkt pekades pä alt 2 8 MFL omfattar alla tjänster som marknadsförs till
konsumenter. Till de grupper som föll utanför kommittéförslaget till
konsumenttjänstlag hörde behandling av person och sällskapsdjur. Enligt
utredningen utförs dock de viktigaste tjänsterna inom denna sektor, såsom
lakar-, tandläkar-, sjukgymnast- och veterinärtjänster, till stor del inom den
offentliga sjuk- och hälsovårdens ram och är även i övrigt föremål för
omfattande specialreglering. Andra tjänster som rör behandling av person var
enligt konsumenttjänslulredningen knappast av tillräckligt intresse för att i
dåvarande läge motivera en utvidgning av 4 8 MFL utöver den ram som drogs upp
av den föreslagna konsumenttjänstlagen.

RLK åter har förordat alt 4 8 MFL utvidgas till aU omfatta
alla former av tjänster. De remissinstanser som har uttalat sig i frågan tillstyrker

Prop.
1984/85:213 40

förslaget eller lämnar det utan erinran. En instans finner
förslaget svårbedömbart men vill inte motsätta sig alt det genomförs.

För egen del vill jag uttala följande.

Avgränsningen i prop. 1984/85: 110 om konsumenttjänstlag
beror på vad som bedömts vara ur civilrättslig synvinkel lämpligast.
Föredraganden framhöll sålunda att konsumenttjänstomrädet består av en mängd
sinsemellan olikartade tjänster, som del knappast är ändamålsenligt att söka
reglera i ett enda sammanhang. Han fann att man i den första omgången borde
inrikta sig pä att åstadkomma en grundläggande civilrättslig reglering
beträffande de tjänster som från rättslig och praktisk synpunkt framstod som
särskilt centrala. Därmed läcktes ett stort område av stor vardaglig betydelse
för såväl näringslivet som konsumenter.

Räckvidden av 4 8 MFL bör enligt min mening inte avgränsas
av vad som inledningsvis är ändamålsenligt att låta ingå i den civilrätlsliga
lagstiftningen. Andra aspekter gör sig gällande i fråga om den
marknadsrättsliga regleringen. Jag konstaterar att det finns en rad tjänster
som faller utanför förslaget lill konsumenttjänstlag men som förvisso skulle
kunna vara farliga i del enskilda fallet. Som endast några typer kan tas olika
slag av kroppsbehandling, transporter, livoliverksamhet, sanering,
oplikerarbeten samt hotell- och pensionalstjänster. På liknande sätt kan
otjänlighets-aspekten aktualiseras i dessa sammanhang. Som ett par praktiska
exempel på tjänster som kan vara mycket farliga kan tas transporter med
skidliftar och marknadsnöjen såsom färd i berg- och dalbana.

Redan på grund av det anförda slår del klart att
räckvidden av 4 8 MFL måste vidgas. Därmed väcks frågan om man, såsom RLK har
föreslagit, skall ta steget fullt ul eller om del är påkallat att från
lagrummets tillämpningsområde skära av sådana tjänster om vilka man anser sig
med säkerhet kunna tro att de ej kan vara farliga. En motsvarande vägning fick
dä göras även i fråga om vad som antingen kan vara eller också aldrig är otjänliga
tjänster.

Enligt min mening framstår del som ett myckel komplicerat
och förmodligen föga givande arbete att söka göra en sådan värdering i fräga
om alla former av tjänster. Marknadens utbud synes enormt. Förnyelsen och
variationsrikedomen är dessutom stor. Olika former av avgränsningar riskerar
att visa sig innebära en frän säkerhetssynpunkt olycklig inskränkning.
Upprepade justeringar kan komma alt krävas i ett pä något sätl avgränsat
tjänstebegrepp. Analogislut är inte möjliga, såsom pä civilrättens område. Om
en farlig tjänst faller utanför en viss given definition av tjänstebegreppet
saknas därför möjlighet att meddela förbud enligt 4 8 MFL.

För bedömningen av frågan är det också av betydelse vilka
begrepp utöver termen tjänst som skulle avgränsa en sådan lösning som RLK
förordat. Dit hör att den aktuella tjänsten till sin art medför särskild risk
för skada på person eller egendom resp. är uppenbart otjänlig för sitt huvud-

Prop. 1984/85:213 41

sakliga ändamål. Utvidgar man lagrummet till att omfatta
hela tjänsteområdet, med tanke på de risker som är förbundna med
begränsningar, är det uppenbart att de nu nämnda rekvisiten i praktiken kommer
att skära av tjänster som till sin art saknar den angivna fare- eller
oljänligheisnivån. Mot denna bakgrund förordar jag RLK:s förslag. 4 8 MFL bör
alltså omfatta hela tjänsteområdet. Därmed vinner man också rättssyslemaiiska
fördelar, eftersom tjänsteområdet därigenom kommer att fä en enhetlig
bestämning inom MFL:s ram. Om förevarande förslag genomförs, innebär detta att
det förslag till ändring i MFL som har tagits fram i prop. 1984/85: 110 mister
sin aktualitet.

2.6.1.2 Skall ett säljförbud få riktas mot tidigare
säljled?

Mitt förslag: Marknadsföringslagen ändras sä alt ett
säljförbud e.d. avseende en farlig eller otjänlig vara eller tjänsl skall kunna
riktas också mot tillverkare, importör eller annan som befinner sig i tidigare
säljled än detaljister m. fl.

Kommitténs förslag: Överensstämmer i sak med mitl.

Remissinstanserna: Ansluter sig till kommitténs förslag.

Sammanfattning av skälen för mitt förslag: Konsumenternas
berättigade krav på säkra produkter m. m. tillgodoses bättre genom en sådan
ändring.

Skälen för mitt förslag: Jag erinrar om att
produktsäkerhelsbestämmelsen i 4 8 MFL avser den situationen att en
näringsidkare lill konsument för enskilt bruk saluhåller en vara, som på grund
av sina egenskaper medför särskild risk för skada på person eller egendom eller
som är uppenbart otjänlig för sitt huvudsakliga ändamål. Av detla följer att
förbud enligt lagrummet normalt träffar endast delaljistledel och inte
tillverkare, importör eller grossist.

RLK:s
uppdrag har omfattat frågan om ett säljförbud bör kunna riktas också mot
tidigare säljled. Förslag om en sådan ändring hade tidigare väckts av KOV.
Kommittén uttalar att reglerna i 4 8 MFL i praktiken har en betydande
genomslagskraft i förhällande till tillverkare och andra näringsidkare i
tidigare säljled. Den framhåller vidare att såväl riktlinjerna som de enskilda
ärendena angående produktsäkerhet har näringsidkare i de tidigare leden som
egentliga adressater. Detta möter inget motstånd inom näringslivet. Tvärtom har
man där den uppfattningen att tillverkare och importörer i regel har en
betydligt större möjlighet att bedöma varorna från säkerhetssynpunkt än
detaljhandeln och att de därför också formellt bör ha ett förstahandsansvar för
att varorna är säkra, anför RLK vidare.

Prop.
1984/85:213 42

Kommittén föreslår mot denna bakgrund att förbud skall
kunna riktas mot tidigare säljled. De remissinstanser som har uttalat sig i
frågan är alla positiva.

Vad RLK har anfört finner jag väga tungt. 1 likhet med
kommittén bedömer jag att konsumenternas berättigade krav på säkra produkter
kan tillgodoses bättre om man gör en förändring med den verkan som RLK åsyftar.

I fråga om utformningen av lagändringen rörande tidigare
led pekar RLK på att det finns varor som säljs bäde till konsumenter och till
yrkesfolk. Sådana varor kan vara farliga när de används av konsumenter men behöver
däremot inte medföra säkerhetsrisker när de hanteras av yrkesmän.
Kommittéförslagel avses inte omfatta andra situationer än då en farlig vara
säljs eller kan komma att säljas till konsumenter för enskilt bruk, alltså för
privat användning. RLK har övervägt frågan hur denna begränsning till enskilt
bruk skall komma till uttryck i lagtexten.

Enligl RLK är det tydligt att del knappast är
ändamålsenligt att söka avgränsa de situationer i vilka 4 8 MFL i
fortsättningen skall komma till användning genom att knyta en begränsning till
själva varans avsedda användningsområde e.d. Som ett exempel nämns att man
anger all del skall vara fräga om en vara som är avsedd att användas av
konsument för enskilt bruk. Därigenom avskiljs inte fall i vilka en sådan vara
även säljs lill yrkesfolk för yrkesmässig användning. Därför föreslår kommittén
att begränsningen till sädana situationer dä en farlig vara säljs eller kan
komma att säljas lill konsumenter för enskilt bruk uttrycks genom en regel om
innebörden av det beslut som MD skall kunna meddela vid tillämpningen av 4 8
MFL. Tillhandahåller en näringsidkare en farlig vara direkt ät konsumenter för
enskilt bruk bör näringsidkaren liksom f. n. kunna förbjudas alt fortsätta
härmed. Ett förbud mot näringsidkaren i tidigare säljled, l.ex. en tillverkare
eller en importör, bör enligt RLK avse fortsatt tillhandahållande av den
farliga varan åt annan näringsidkare "för vidare marknadsföring till
konsumenter". Utvidgningen bör omfatta också otjänliga varor samt täcka
även ijänsteomrädet, anför kommittén.

Denna uttalar vidare att med den föreslagna utvidgningen
avses att tillhandahållandet sker under sädana omständigheter att den
näringsidkare som tillhandahäller varan har anledning att räkna med all den
kommer alt dislribueras vidare till konsumentmarknaden. Den som har meddelats
ell förbud måste i princip vid försäljning e. d. av varan till andra
näringsidkare vidta de åtgärder som skäligen krävs för att han skall kunna
anses ha gjort vad som är praktiskt möjligt för att förebygga eller hindra att
varan når enskilda konsumenter, anser RLK.

Vid remissbehandlingen har kritik riktats mot den
lagtekniska konstruktionen. Vidare har ställts frågan vad som kan krävas av en
näringsidkare mot vilken ett förbud har riktats. Gör vederbörande tillräckligt
om produkten märks exempelvis med "Fär endast säljas till yrkesmän"?

Prop. 1984/85:213 43

Också jag delar uppfattningen alt en regel som avser
förbud riktat mol tidigare säljled bör begränsas så att det är distributionen
till konsumenter för enskilt bruk som motverkas. Visseriigen kan i ett enskilt
fall goda skäl tala för alt försäljningen också till andra köpare skall kunna
stoppas. Man mäste ju exempelvis räkna med alt en vara som är farlig för en
konsument pä samma grund kan vara farlig för en yrkesman. Pä denna punkt saknas
emellertid det nödvändiga utredningsunderlaget, eftersom RLK inte haft utrymme
att behandla frågan. Denna berör också del område som täcks av
arbetsmiljölagstiftningens regler om ingripanden mot riskfaktorer på arbetsplatsen.
Jag har emellertid erfarit att frågan kommer att uppmärksammas inom ramen för
det arbele som bedrivs i produktäierkallelsekommilién.

Frågan är
nu hur man rältstekniskt skall nä den lösning som f. n. är möjlig. Jag håller
med RLK om att förbudet inte bör relateras till produktens avsedda användning.
Kommitlén har i stället vall att i lagtexten slå fast innebörden av det förbud
MD skall fä meddela. Vitel kan dömas ut vid vad som i efterhand bedöms vara ett
tillhandahållande "för vidare marknadsföring till konsumenter",
varmed skall förstås konsumenters användning av en vara för enskilt bruk. Även
detta förslag är dock förenat med olägenheter. Det kan i del enskilda fallet
framstå som myckel oklart för den som har meddelats förbudet vad han skall göra
för att undvika vad som senare bedöms vara en överträdelse. För vederbörande,
exempelvis en tillverkare, kan det vara svårt att bedöma eller omöjligt att fä
veta vem grossisten så småningom kan komma att sälja produkten vidare till och
var delar av det försålda partiet slutligt hamnar. Frågan om överträdelse skett
mäste emellertid enligl RLK:s förslag bedömas efter förhållandena vid den
tidpunkt då tillverkaren tillhandahöll godset. Det är hans insikt då och hans
vid den tiden vidtagna ätgärder som skall bedömas i ett efterföljande domstolsärende
om utdömande av vitet och som därvid skall ställas i relation till vad som
skäligen kunnat krävas av vederbörande.

Av rättssäkerhetsskäl och för alt vinna en effektivare
ordning anser jag att man bör välja en annan teknik. Oklarheterna kring RLK:s
förslag följer av metoden att i praktiken redan i lagtexten låsa fast
innebörden av det förbudsbeslut som MD meddelar. Därmed skall denna innebörd
passa beträffande alla former av produkter, alla marknadssituationer m. m.
Detta förefaller inte lämpligt, eftersom man kan behöva förändra förbudets sakliga
innehåll och innebörd frän fall till fall. Faktorer som här synes kunna inverka
är bl. a. vad som utmärker den aktuella farliga produkten, farans art,
tillverknings- och distributionsformer samt annat. Exempelvis kan frågan om en
märkning med "Fär endast säljas till yrkesmän" är lillräckligl
besvaras bara i ett konkret, enskilt fall. Svaret på denna och andra
frågeställningar bör dock av rättssäkerhetsskäl så långt det är möjligt finnas
i förväg fastslaget för den som meddelats ett förbud och inte, som är
innebörden av RLK:s förslag, prövas i efterhand.

Prop.
1984/85:213 44

Jag förordar i stället en lagteknisk modell som innebär
alt förbudels innebörd preciseras av MD i del enskilda fallet och med utgångspunkt
i vad som där bedöms vara erforderligt och lämpligt för att motverka att produkten
sprids till konsumenter för enskilt bruk. Därvid skall domstolen kunna använda
villkorade förbud.

RLK har föreslagit att det i 4 8 MFL skall göras ett
tillägg om att ett förbud mot tillhandahällande av vara eller ijänsl inie bör
meddelas, om det ändamål som förbudet skulle fylla kan uppnäs genom ett förbud
enligt 2 8 eller ett åläggande enligt 3 § samma lag. Kommittén uttalar att
detta överensstämmer med ett uttalande i motiven till lagen enligt vilka ett
förbud enligt 4 8 inte bör meddelas där ätgärder avseende produktinformation
är tillräckliga (prop. 1975/76: 34 s. 101). Det har av kommittén ansetts vara
av värde att detta funktionella samband mellan 4 8 och de övriga
generalklausulerna kommer till uttryck i lagtexten.

Det är, som MD framhållit, svårt att se vilken räckvidd
den föreslagna regeln skulle få. Bl. a. skulle regeln kunna skapa processuella
komplikationer som inte är belysta. Jag kan därför inte förorda en uttrycklig
bestämmelse om detta, I och för sig kan det dock anses vara en allmän princip
att ett ingripande inte bör ges större omfattning än som är praktiskt
motiverat. Det av RLK återgivna uttalandet får alltjämt beaktas.

Jag hänvisar i övrigi till specialmotiveringen.

2.6.2 Frågan om ett bemyndigande för regeringen all
uifärda straffsanktionerade regler om produktsäkerhet

Mitt förslag: Regeringen bemyndigas inte att meddela
straffsanktionerade föreskrifter om produktsäkerhet.

Kommitténs förslag: En majoritet inom kommittén delar min
uppfattning. En minoritet intar motsatt ståndpunkt.

Remissinstanserna: På majoritetens linje går
marknadsdomstolen, näringsfrihetsombudsmannen och företrädare för det
organiserade näringslivet. För minoritetens förslag uttalar sig bl. a. statens
pris- och kartellnämnd, konsumentverket, socialstyrelsen och
riksrevisionsverket samt vissa fackliga organisationer.

Sammanfattning av skälen för mitt förslag: Något nämnvärt
praktiskt behov av ett bemyndigande finns inte. Ett genomförande skulle
dessutom kunna komma att föra med sig en radikal systemomläggning.

Skälen för mitt förslag: Inom RLK råder enighet om att det
i vissa lägen kan visa sig ändamålsenligt att välja straffsanktionerade regler
i stället för riktlinjer. Exempel pä situationer som nämns är all det kommer
upp behov

Prop.
1984/85:213 45

av produklsäkerhetsregler på en marknad där man har
anledning befara att efterlevnaden av riktlinjer inte skulle vara tillräckligt
god. Branschen har dä kanske en starkt splittrad företagsstruktur och saknar
organisationer av tillräcklig styrka och kompetens.

Kommitténs majoritet anser att behov av
straffsanktionerade regler i dessa och liknande fall i praktiken kommer att
aktualiseras sällan och i mycket speciella situationer. Eftersom
produktsäkerhetsbestämmelserna i MFL ger möjlighet till snabba
förbudsingripanden anser majoriteten att man i de särskilda fallen bör kunna ta
fram en speciallagstiftning, om och när behov av detta kommer upp.

Minoriteten
anser att det bör finnas en bättre beredskap för sådana situationer där
systemet med riktlinjer och talan i MD kan förutses vara otillräckligt. Därför
föreslås ett lagfäst bemyndigande för regeringen att föreskriva att en vara
eller en tjänst fär tillhandahållas till konsumenter för enskilt bruk endast om
den uppfyller särskilda krav i fråga om innehåll, beskaffenhet eller utförande
(säkerhetsföreskrift). Förutsättningen är att föreskrifterna har till syfte att
förebygga att varan eller tjänsten på grund av sina egenskaper medför särskild
risk för skada på person eller egendom. Vidare skall ett ingripande enligt 2, 3
eller 4 8 MFL, eller andra ätgärder, framstå som otillräckliga för ändamålet.
Bemyndigandet fär enligl förslaget vidare utnyttjas om ett behov av samordning
med andra säkerhetsföreskrifter för vara eller tjänst föreligger. En
säkerhetsföreskrift fär enligt minoritetens modell också innehålla krav pä att
sådana uppgifter om varans eller tjänstens innehåll, beskaffenhet, utförande
eller hantering, som är behövliga från hälso- eller säkerhetssynpunkt, skall
lämnas vid marknadsföringen. Den som bryter mot en säkerhetsföreskrift döms
enligt förslaget till böter eller fängelse i högst ett år.

Jag vill för egen del uttala följande.

RLK:s
utvärdering av det hittillsvarande riktlinjearbetel ger inte vid handen att det
funnits något nämnvärt praktiskt behov av ett i förväg framtaget bemyndigande
för regeringen att meddela straffsanktionerade föreskrifter. Detta kan hänga
samman med följande omständigheter.

Av MD:s
praxis synes framgå all situationer där man kanske kan anta en dålig
efterlevnad eller svag organisationsgrad troligen inte sällan knyts till
marknader med utpräglat udda produkter, kanske av dagsländenatur. Som exempel
kan tas billiga och samtidigt farliga imporiprodukter av lågpriskaraktär, typ
leksaker, prydnadsföremål m. m. 1 dessa fall skulle del te sig onaturligt all
la fram regler för hur produktvarianlen skall vara beskaffad. Därmed blir det
ointressant om reglerna lämpligen borde ha haft riktlinjernas rättsliga
karaktär eller straffregelns natur. I stället är del naturligt att rikta ett
direkt saluhållandeförbud mot den som tillhandahåller produkten. Så är ju
möjligt för MD enligl 4 8 MFL. vars krav i fråga om faregraden inte är högt
ställda. Ingripanden enligl detta lagrum kan vidare göras i de fall att
situationen kräver regelframtagning och man bedömer att reglerna

Prop.
1984/85:213 46

bör vara straffsanktionerade. Genom sådana MD-ingripanden
kan man stoppa försäljningen av produkten och, om en särskild lagstiftning
ändock behövs, ta fram förslag lill en sådan. Här kan vidare domstolen meddela
interimistiska förbudsbeslut i avbidan på sin slutliga prövning.

Jag vill också erinra om alt domstolen sätter ut ett högt
vite - regelmässigt 100 000 kr. - i det beslut som riktas mol det enskilda
företaget. I några fall har del rört sig om ett miljonbelopp. Erfarenheterna
kan inte sägas visa att denna ingripandeform är otillräcklig. Det är också
möjligt att höja vitel.

Vad jag nu har sagt utgör tillräckliga skäl för att man,
under hänvisning till vad RLK:s år 1983 framlagda utvärdering har visat, bör
avstå frän att genomföra bemyndigandeförslagel. Jag vill ändock tillägga att
det enligt min mening dessutom skulle vara oklokt att tillföra den nuvarande
ordningen ytleriigare en beslutsfattare, som vid sidan av MD:s tvingande
beslut och KOV:s riktlinjer kunde meddela straffsanktionerade föreskrifter på
i princip alla ej specialreglerade varu- och tjänstområden. Redan vad som f. n.
gäller har kritiserats som alltför invecklat och svårt att förstå. Jag är också
tveksam till all det är regeringen som föresläs ha rollen alt meddela sådana
föreskrifter. Pä det här aktuella produktsäkerhetsområdet krävs knappast
politisk styrning, och målkonflikterna är inte av den arten att regeringens
medverkan på den grunden är behövlig. Tvärtom synes det vara naturligt att, om
ett bemyndigande alls skulle lämnas, detta gavs åt den ansvariga
fackmyndigheten KOV genom delegering från regeringen. Av skäl som berörts
tidigare (2.2) skulle emellertid en sådan åtgärd i själva verket kunna komma
att föra med sig en radikal omläggning av nuvarande system, något som jag redan
har konstaterat är omotiverat.

Jag föreslår således inte någon form av bemyndigande att
utfärda straff-sanktionerande regler pä det område som täcks av 4 8 MFL och
riktlinje-verksamheten i anslutning därtill. Som förut har utvecklats kan
givetvis frågan om straffsanktionerade bestämmelser för en viss marknad eller
vissa transaktioner m. m. aktualiseras framdeles. Mol bakgrund av vad jag har
anfört bedömer jag det vara tillräckligt alt det dä vidtas särskilda
lagstiftningsåtgärder. Däremot anser jag att del nuvarande systemet bör
kompletteras med en möjlighet för MD att meddela omedelbara interimistiska
förbudsbeslut m. m., vilket ytterligare ökar slagkraften i del gällande
systemet. Detta behandlar jag senare (2.7.3).

2.6.3 Konsumentköplagens felbegrepp

Det finns en koppling mellan de marknadsrättsliga reglerna
i 4 8 MFL om produktsäkerhet samt den civilrätlsliga regleringen av frågan om
när en vara skall anses behäftad med fel. Enligt 8 8 konsumenlköplagen gäller
f. n. bland annat att en vara som sålts i strid mot ett förbud enligt 4 8 MFL
skall anses vara behäftad med fel i konsumentköplagens mening. Regeln, som är
tvingande och alltså sätter åsido vad parterna kan ha avtalat om, utlöser
därmed det köprättsliga päföljdssystemet i sistnämnda lag. Bestäm-

Prop. 1984/85:213 47

melsens funktion är au klarlägga att den som efter
förbudet köpt varan av den som meddelats förbudet kan åberopa sina rättigheter
även om han i köpeavtalet förklarat sig vara medveten om och acceptera den risk
som är förbunden med produkten.

Enligl 8 8 konsumenlköplagen gäller, som en tilläggsregel,
därutöver att varan skall anses vara behäftad med fel om den är så bristfällig
att dess användning medför uppenbar fara för köparens eller annans liv eller
hälsa. RLK har bedömt all en produkt vars saluhållande förbjudits enligt 4 8
MFL på grund av dess personfarlighet ofta torde falla också under den tvingande
tilläggsregeln i 8 8 konsumenttjänstlagen. Kommitlén har antagit att varan
även utanför del tvingande området normall är att anse som behäftad med fel i
köprättslig bemärkelse. Den näringsidkare som till en konsument säljer en vara
som omfattas av ett förbud enligl 4 8 MFL måste därför, enligl RLK, räkna med
att de köprältsliga felreglerna kan tillämpas mol honom även om förbudet inte
har riktats mot honom själv utan, enligt den av kommittén föreslagna ändringen
av 4 8 MFL, mol l.ex. en tillverkare eller en importör eller mot en annan
detaljist.

RLK har
likväl ansett att den nu berörda, som kommittén uppfattar det reella betydelsen
av ett förbud enligt 4 8 MFL, bör återspeglas i den tvingande regeln i 8 8
konsumenlköplagen. RLK:s förslag är därför att sistnämnda lagrum ändras på så
sätt att en vara som enligt beslut av MD på grund av sina egenskaper medför
särskild risk för skada på person eller egendom, eller är uppenbart otjänlig
för sill huvudsakliga ändamål, skall anses vara behäftad med fel, oavsett om
beslutet riktats mol säljaren eller mol någon annan näringsidkare. Kommiltén
tillägger att en så vidsträckt civilräiislig verkan av ett beslut enligt 4 8
MFL endast bör tillkomma ett beslut som har meddelats av MD. En konsekvens
därav blir således att förelägganden utfärdade av KO och godkända av företagen
inte får samma civilrättsliga effekter som de har nu.

Flera
remissinstanser anser att den föreslagna utvidgningen är obehövlig. Exempelvis
konsumentköpsutredningen uttalar att, om en vara har sådana egenskaper att dess
saluhållande kan förbjudas enligt 4 8 MFL, varan normall också blir att
betrakta som felaktig vid en köprättslig bedömning. I det enskilda fallet kan
i nuläget bedömningen dock tillåtas bli en annan, om köparen haft full vetskap
om varans beskaffenhet och får anses ha godtagit den som den år.

För egen del vill jag anföra följande.

Av vad RLK uttalat framgår att den inte räknar med att den
föreslagna ändringen fyller något nämnvärt praktiskt behov. Jag är benägen att
dela den uppfattningen. Samtidigt vållar ändringen rätlstekniska problem, som
har berörts vid remissbehandlingen. Förslaget skulle därutöver få en vidsträckt
och stel civilräiislig verkan. Den av säljförbudei föranledda felförklaringen
av varan skulle bli en över hela linjen Ivingande norm och hindra domstolarna
att beakta de särskilda omständigheterna i ett enskilt fall.

Prop. 1984/85:213 48

Köparen kan där ju ha ett speciellt inlresse av all
förvärva varan, trots dess farlighet, och avse att använda den för en funktion
i vilken risken inte materialiseras. Med hänvisning till den långtgående verkan
som förslaget för med sig har RLK vidare funnit att man inte bör ha kvar den
nuvarande felverkan av godkända KO-förelägganden. Jag vill då peka på att man
därmed bryter mot den hittills gällande principen att ett godkänt, av KO
utfärdat förbudsföreläggande har samma verkan som ett beslut av MD.

Det har vid remissbehandlingen vidare anförts att RLK
alltför onyanserat har behandlat frågan om en detaljists möjligheter alt till
sin leverantör reiurnera varor som han har i lager och som berörs av ett
förbudsbeslul med slöd av 4 8 MFL. En mer ingående analys än den kommittén har
gjort torde, har det uttalats, behövas när det gäller problemen med hos detaljhandlare
befintliga lager samt andra problem som hänger samman med affärsrelationerna i
de olika distributionsleden.

Jag kan i princip ansluta mig lill denna bedömning. Det är
dessutom sä att en automatisk felförklaring, av den modell utredningen har
förordat, innebär att man, när det gäller förhållandena mellan skilda säljled,
kommer direkt in på frågor som nära berör produkiåterkallelsekommitténs pågående
arbele.

1 sammanhanget kan pekas pä att förslaget lill
konsumenttjänsllag bygger på att en ijänsl skall anses felaktig, om den har
uiförls i strid mot ett förbud enligt 4 8 MFL. Jag vill också nämna att
konsumentköpsutredningen i betänkandet (SOU 1984:25) Ny konsumentköplag
föreslagit en motsvarighet till 8 8 nuvarande konsumentköplag, av
huvudsakligen samma innebörd. I fråga om nuvarande lilläggsregel för
situationen all varan är så bristfällig att dess användning medför uppenbar
fara för köparen eller någon annans liv eller hälsa föreslås dock att ordet
"uppenbar" byts mot "allvarlig". Konsumentköpsutredningen
bedömer en sådan förändring i någon mån stärka konsumenternas skydd mot fariiga
varor.

Mol den nu angivna bakgrunden lägger jag inte fram något
förslag till ändring i 8 § konsumenlköplagen. Den aktuella frågan kommer,
enligt vad jag erfarit, alt övervägas ytterligare inom ramen för
produktåterkallelse-kommitténs arbele och i sitt sammanhang med det allmänna
päföljdssystemet i anslutning till en eventuell lagstiftning rörande
produktälerkal-lelse.

2.6.4 Förslaget om ett skaderapporteringssystem

Skaderapportering förekommer i Sverige lokall inom några
kommuner. KOV har bedrivit försök med skaderapportering i vissa län. En utvärdering
av resultaten kommer att ske. RLK uttalar att avsaknaden av ett övergripande
system för rapportering av och statistik över olyckor i hemmet och på fritiden
utgör en brist i vårt nuvarande konsumentskydd. KOV och SCB föresläs fä i
uppdrag att bygga upp ett sådant system. Huvuddelen av de remissinstanser som
yttrat sig angående skaderapporteringssy-

Prop. 1984/85:213 49

stemel tillstyrker förslaget. Påpekanden görs dock om att
pågående försök inom sjukvården först bör utvärderas.

Jag vill peka pä att produktsäkerhetsfrägorna ges hög
prioritet inom konsumentpolitiken. Viktigt för alt arbetet med
produktsäkerheten skall bli framgångsrikt är att man har så stor kännedom som
möjligt om vilka skador olika produkter förorsakar. Nordiska ministerrådet har
i detta sammanhang framhållit att det år angelägel all en systematisk sådan rapportering
inrättas i de nordiska länderna. Inom EG har bedrivits försök med
olycksfallsrapportering samt planeras en fortsatt rapportering av detta slag,
enligt förslag av EG:s högsta råd. Rapporteringssystem finns bl. a. i USA,
Storbritannien, Kanada och Japan.

Arbetet på ell nytt principprogram för den framlida hälso-
och sjukvården med sikte på åren 1990 - 2000 (HS 90) har resulterat i
huvudrapporten (SOU 1984: 39) Hälso- och sjukvård inför 90-talet samt bl. a.
underlagsstudier (SOU 1984:42) Att förebygga skador - ell hälsopoliliskt
handlingsprogram. I dessa rapporter behandlas åtgärder för att förslärka det
skadeförebyggande arbetet samt tillgången till statistik över inträffade
skadefall och de bakomliggande omständigheterna. Bland annat föreslås att ett
system inrättas där man inom några utvalda landstingsområden under en begränsad
tid genomför en intensiv registrering av alla skadefall som blir kända inom
hälso- och sjukvården. Under andra perioder skulle motsvarande registrering
göras inom andra landstingsområden. Del föresläs att socialstyrelsen skall
initiera ett sådant system, svara för den centrala statistiska
sammanställningen och tillhandahålla sektorsmyndigheter, som l.ex. KOV,
underlag för skadeförebyggande ätgärder. Förslaget bereds f.n. inom
socialdepartementet. En proposition avses att läggas under våren 1985.

Sedan RLK lade sitt betänkande har således ett mera
övergripande arbete påbörjats i fråga om skaderegistrering. Delta omfattar även
konsumentområdet, och sker i samverkan med bl. a. KOV. Mot denna bakgrund
saknas skäl all bygga upp ell särskilt skaderapporteringssyslem för detta
område. RLK:s förslag angående skaderapporiering bör därför inte genomföras.

2.7 Processen i marknadsdomstolen, m. m.

1 lagen (1970:417) om marknadsdomstol m.m. ges vissa
regler om processen i MD. Vid tillkomsten av lagen anförde (prop. 1970:57 s.
167) föredraganden att den föreslagna ordningen var ändamålsenlig. Denna
ordning innebar att ärendena skulle handläggas i rättegångsliknande former och
i stort efter rättegångsbalkens principer. Vissa grundläggande bestämmelser om
förfarandet borde meddelas i lag men någon detaljreglering borde inte komma i
fråga. Erfarenheterna frän dåvarande näringsfrihetsrådets verksamhet utvisade
enligt föredragandens mening alt något

4 Riksdagen 1984/85. I saml. Nr 213

Prop.
1984/85:213 50

behov härav inte förelåg. Det hade visat sig vara en klar
fördel att förfarandet var smidigt och att man inte var bunden av ett så
strikt regelsystem som det som rättegångsbalken innehöll.

För en närmare redovisning av MD:s sammansättning och
arbetsformer hänvisar jag till prop. 1981/82: 165 med förslag till
konkurrenslag samt RLK:s betänkande.

Kommittén tar upp lill diskussion åtskilliga förändringar
i den nuvarande processuella ordningen. Jag kommer nu att anmäla eller beröra
frågor som rör

—
direkt lalerätt
för förelagen,

—
underlaget för
MD:s beslut,

—
interimistiska
förbudsbeslut,

—
rättegångskostnaderna
och

—
talan mot MD:s
beslut rörande grundlagsfrågor.

Därutöver behandlas en av MD vid remissbehandlingen väckt
fråga rörande

— delgivningsreglerna.

2.7.1 Frågan om direkt talerätt för företagen

Mitt förslag: Regler om rätt för ell företag alt direkt
väcka talan i marknadsdomstolen mot ett annat företag (direkt lalerätt i s. k.
konkurrentärenden) införs inte. Nuvarande ordning bibehålls, så alt konsumentombudsmannen
(KO) först måste ha beslutat att inte föra saken lill domstolen.

Kommitténs förslag: Förslaget innebär att regler om direkt
talerätt i konkurrentärenden införs.

Remissinstanserna: De flesta tillstyrker
kommittéförslagel. Några är tveksamma. Konsumentvägledarnas förening direkt
motsätter sig delta.

Sammanfattning av skälen för mitt förslag:
Konsumentintressena berörs rätt ofta mer direkt också i fräga om
konkurrentanmälningar. Konsumentverket bör därför rent principiellt ha
förstahandsansvaret för utvecklingen och för lagtillämpningen även i fråga om
konkurrentärenden. Mot en direkt talerätt talar även processuella svårigheter
för KO. Den nuvarande avskrivningsgrunden passar dock inie väl med lägel i
vissa konkurreniären-den. Företagen kan vidare ha behov av ett snabbare besked
i avskrivningsfrågan. Förbättringar i beslutsprocessen är möjliga.

Skälen för mitt förslag: Enligt 2 8 MFL gäller all, om en
näringsidkare vid marknadsföring av en vara, tjänst eller annan nyttighet
företar reklamåtgärd eller annan handling som genom att strida mot god
affärssed eller på

Prop. 1984/85:213 51

annal sätl är otillbörlig mol konsumenter eller
näringsidkare. MD kan förbjuda honom att fortsätta därmed eller alt företa
annan liknande handling.

Av
bestämmelsen följer att lagrummets syfte inte är att skydda endast konsumenter
mot otillbörlig marknadsföring utan även näringsidkare. 1 näringsidkarfallen
kan del gälla företeelser såsom nedsättande omdömen i reklam, s. k.
renommésnyllning (otillbörligt utnyttjande av det goda anseende som ett annat
företags produkt m.m. har), vilseledande utnyttjande av efterbildning, oriktig
ursprungsangivelse, ovederhäftiga jämförelser och negativ säljmelod
(tillhandahällande av nytligheter utan att dessa beställts av mottagaren, m.m.).

Rätten att
göra ansökan om förbud eller åläggande enligl MFL (lalerätt) tillkommer i
första hand KO. Om denne för visst fall beslutar att inte göra ansökan, får
ansökan göras av sammanslutning av konsumenter, löntagare eller näringsidkare.
Gäller saken förbud enligt 2 8 MFL mot otillbörlig marknadsföring får ansökan i
detta läge göras också av en näringsidkare som berörs av handlingen.

Av vad jag har anfört framgår att en näringsidkare som
menar sig utsatt för otillbörlig marknadsföring inte kan direkt föra talan i
MD. Först måste han ha ett beslut av KO om att denne avser att inte driva denna
sak.

RLK har
föreslagit att näringsidkaren i stället skall ha direkt talerätt. KO skall
enligt förslaget samtidigt ha lalerätt. Kommiltén har redovisat sin närmare
argumentering för detta.

Sammanfattningsvis
framhåller kommiltén följande. Enligt KOV:s instruktion fär klagomål rörande
bl. a. 2 8 MFL lämnas utan åtgärd, om det från allmän synpunkt är av ringa
betydelse att saken prövas. Resursminskningar leder naturligen lill att KOV
koncentrerar sina insatser till problem som direkt avser konsumenterna.
Konkurrentärendena avskrivs därför räll ofta, uttalar RLK som anser att genom
den praktiskt nödvändiga prioriteringen näringsidkarskyddet i 2 8 MFL urholkas,
trots att KO har förstahandsansvaret för att överträdelser av lagen stävjas
oavsett vem del är som utsätts för en otillbörlig marknadsföring. Till följd av
de minskade resurserna ökar enligt kommittén spänningen mellan lagstiftarens
intentioner och den praktiska tillämpningen av lagen. Förfarandet hos KO
medför utan tvekan en viss för vederbörande näringsidkare inte sällan
besvärande och från allmänna synpunkter olycklig försening av ett ärende,
tillägger RLK.

Vid remissbehandlingen har flertalet instanser ställt sig
positiva till förslaget. KOV uttalar all avskrivningar av konkurrenlärenden
sker men all bedömningen kan göras relativt snabbt hos verkei. Skälet till att
avskrivningar sker är enligt verket självfallet inte enbart att det rör sig om
s.k. konkurrentanmälningar. Mänga av fallen gäller komplicerade förelagsärenden
som kräver betydande myndighetsresurser vid handläggningen fortsätter KOV och
tillfogar, att det i vissa ärenden skulle fordras utomslä-

Prop. 1984/85:213 52

ende expertis för utredning. Mot denna bakgrund ter del
sig enligt KOV principiellt naturligt att införa en regel om direkt lalerätt.
Dock har en sådan enligl KOV även nackdelar, som verket redovisar. Sammanfattningsvis
finner KOV att övervågande skäl likväl talar för en direkt talerält. Jag kan
inte tillstyrka att man inför en regel om direkt lalerätt för del enskilda
företaget i fråga om otillbörlig marknadsföring. Skålen är flera.

Det finns ingen absolut skiljevägg mellan ärenden som rör
företagsintressen och ärenden som rör konsumentintressen. Genom att vara effektivt
och välorganiserat kan ett företag verksamt bidra till alt konkurrensen
fungerar bra på en viss marknad, exempelvis så att priserna pressas till nytta
för konsumenterna. En sådan effektiv konkurrens är oftast ett direkt intresse
för oss alla. Skadas nu företagets konkurrensförmåga genom att en konkurrent
använder oetiska affärsmetoder, t. ex. vilseledande jämförelser mellan deras
konkurrerande produkter, är detta givetvis till nackdel för företaget liksom
det är otillbörligt mot konsumenterna och kan ge direkta negativa effekter för
dem, i form av felaktiga köpbeslut. Den omedelbara följden för förelaget kan
bli förlust av marknadsandelar. På längre sikt kan företaget slås ut sä alt
konkurrensen minskar. Även konsumenterna kan då drabbas, exempelvis genom att
utslagningen skapar utrymme för omotiverade prishöjningar. Man kan här tala om
indirekta och mer långsiktiga effekter för konsumenterna.

Del är alltså ett samhällsintresse från ekonomisk synpunkt
alt man inte i tävlan mellan konkurrenter använder otillbörliga metoder.
Därutöver gäller självfallet att sådana metoder är klandervärda i sig. I
förarbetena till 2 8 MFL framhölls (prop. 1970: 57 s. 64) också alt även
näringsidkarnas intresse av att konkurrensen inte drivs med ohederliga metoder
bör beaktas och att konsument- och näringsidkarintressena f.ö. torde
sammanfalla når del gäller frågan om vilka etiska krav som skall ställas på
reklam och marknadsföring. Vidare är vissa av dessa metoder som nyss nämnts
även av direkt betydelse för konsumenterna.

Mot denna bakgrund är det välmotiverat att MFL:s
generalklausul om otillbörlig marknadsföring ger ett skydd också för
näringsidkare. Eftersom samhällsintressena berörs, direkt eller indirekt och
redan pä kort sikt eller långsiktigt, också i fräga om otillböriig
marknadsföring riktad mot näringsidkare är det därvid principiellt riktigt att
KOV, vari KO-funklionen är inbyggd, över hela fältet i första hand har ansvaret
för utvecklingen och för användningen av 2 8 MFL.

I sitt arbete är KOV emellertid tvunget att ibland välja
vilket av tvä var för sig angelägna intressen som skall tillgodoses. Eftersom
konsumenternas läge är mer utsatt, och dä företag har större resurser alt
själva föra en försvarskamp mot oetiska metoder, är del naturligt att KOV
oftast måste prioritera sädana konkurrentärenden som direkt och på mer kort
sikt berör konsumenterna negativt. Detla skall dock inte uppfattas som ett
uttryck

Prop.
1984/85:213 53

för att KOV anser de konkurrentärenden som inte las upp
vara utan inlresse för det allmänna och för samhället i övrigi.

I de fall konsumentintressena berörs mer direkt kommer
verket att även fortsättningsvis gripa in. Det går emellertid knappast att i
förväg entydigt och i bredare omfattning peka ut kategorier av fall där
konsumentintressena aldrig eller sällan är mer direkt berörda. Det är då inte
lämpligt alt bedömningen av frågan huruvida och i vilken form ingripanden skall
ske i en konkurrenllvisl i praktiken i första hand läggs på den angripne näringsidkaren,
genom en regel om direkt lalerätt. Jag vill peka på att, om företagen använder
denna talerätt, en del typer av konkurrentärenden i vilka KO f. n. för talan
därför att de även inrymmer ett olillböriigl beleende mot konsumenter kommer
att drivas av det enskilda förelaget. Enligl RLK:s förslag skall verket
visserligen underrättas av MD om ärendet. Utredningen i ärendet och processen
kan emellertid vid det laget vara upplagd på ett säll som inte rätt passar
konsumentintressena. I sädana lägen kommer det allmännas företrädare in i
efterhand, vilket knappast är ändamålsenligt.

Principiella — och praktiska - skäl talar alltså mot att
införa en direkt talerält för näringsidkare. Omständigheterna är inte sådana
att jag kan ansluta mig till RLK;s förslag på denna punkt. Detta innebär inte
att jag på något sätt skulle bortse från att det kan vara viktigt för det
enskilda företaget att så snart som det är möjligt fä besked i frågan om KO
kommer att driva saken eller ej. Tvärtom anser jag det betydelsefullt bl. a.
alt direkta förfrågningar därvidlag besvaras snabbt. Jag har erfarit att verket
här kommer att pröva nya rutiner som påskyndar handläggningen påtagligt.
Vidare delar jag den åsikt NDM fört fram, nämligen alt en lämpligare
avskrivningsgrund för KO bör finnas. Jag avser att återkomma lill regeringen
med förslag till ändring i verkets instruktion.

Del finns anledning alt kommentera del enskilda företagets
processuella läge då KO beslutar att föra talan i ett konkurrentärende som rör
både direkta konsumentaspekter och aspekter som gäller det träffade företagets
situation, exempelvis vid vilseledande jämförelse mellan två produkter. Finner
KO i ett sådanl fall att det är tillräckligt all koncentrera det allmännas
insats till marknadsföringen såvitt rör konsumenterna mer direkt, synes ett
avskrivningsbeslut kunna ges av innebörd all KO inte för talan i ärendet
beträffande frågan om marknadsföringen är otillbörlig mol näringsidkaren. Vill
del berörda företaget då väcka talan i MD i den avskrivna delen synes den
nuvarande talerättsregeln naturligen medge detta, så all även denna sida av
saken kan prövas med slöd av 2 8 MFL. Vidare har domstolen möjlighet att
överväga en analog tillämpning av rättegångsbalkens regler om osjälvständig
intervention, om företagets sakliga behov av all få della tillgodoses
tillräckligt genom detta. Så kan exempelvis vara fallet i ell läge dä yrkandena
skulle bli identiska med KO:s. Jag kan inte se praktiska problem förenade med
alt flera uppträder på sökandesidan. Självfallet är del MD som har att la
ställning i de nu berörda frågorna.

Prop.
1984/85:213 54

Jag vill i sammanhanget beröra Pariskonventionen för
industriellt rättsskydd (Sveriges överenskommelser med främmande makter, SÖ,
1970:60). Enligt artikel 10 bis är de anslutna länderna, däribland Sverige,
skyldiga att genom lagstiftning ge ett verksamt skydd mot illojal konkurrens.
Som typhandlingar nämns framkallande av förväxling med konkurrent,
misskreditering av konkurrent och vilseledande av allmänheten. Någon bestämmelse
om direkt talerält för företag finns inte. Enligt artikel 10 ter (nuvarande
lydelse tillkom år 1934 vid London-konferensen) skall unionsländerna
tillförsäkra dem som tillhör andra unionsländer lämpliga rättsmedel för
verksamt undertryckande av bl. a. nyss berörda former av otillbörlig
konkurrens. Det förhållandet att vi i Sverige tillämpar en ordning som inte
ger direkt talerätt i konkurrentärenden kan ej anses strida mot konventionen.
Vid tillkomsten av lagen om otillbörlig marknadsföring gjordes också uttalanden
som byggde på de föreslagna reglernas förenlighet med konventionen.
Självfallet är del i sig positivt att åtgärder nu vidtas för snabbare beslut
och en bättre avskrivningsgrund.

2.7.2 Undertaget för marknadsdomstolens beslut

Processen i MD är närmast att jämföra med rättegången i
ett indisposi-

tivt tvistemål. Delta innebär att domstolen inte är bunden av ett medgivan

de av den mot vilken yrkande om förbud m.m. riktas. Del anses med

hänsyn till MD:s prejudikatskapande funktion viktigt alt domstolen har

möjlighet att göra en fri bedömning av del förfarande som har underställts

dess prövning (se prop. 1970:57 s. 91). KO kan väcka talan enligt MFL vid

MD även om den mot vilken talan riktas tidigare förklarat sig beredd att

upphöra med det påtalade förfarandet (prop. 1970: 57 s. 85). MD;s förbud

eller åläggande enligt MFL skall i princip förenas med vite. Om vite av

särskilda skäl är obehövligt kan dock MD avstå därifrån (5 8 MFL). En

sådan situation kan vara att vederbörande näringsidkare visserligen har

förklarat sig beredd att upphöra med det påtalade förfarandet men KO

ändå har tagit upp ärendet i syfte att få fram ett prejudicerande avgörande i

en principiellt viktig fråga. Om en sådan förklaring från näringsidkaren

föreligger, kan det vara både onödigt och olämpligt att förena ett förbud

med vite. Ibland kan det vara ett gemensamt intresse för KO samt närings

idkaren och dennes organisation att få frågan prövad av MD. Om KO i ett

sådant fall avstår från att begära ett vitesåläggande torde enligt förarbetena

möjligheterna att vinna samförstånd om att bringa frågan under det dö

mande organets prövning vara betydligt större än de annars skulle vara (jfr

prop. 1970: 57 s. 91 f.), I

Ett medgivande i MD tjänar alltså endast som en upplysning
om all svaranden inte ämnar göra någon invändning. Medgivandet skall inte läggas
till grund för MD:s avgörande och det gör inte bevisning obehövlig. Motsvarande
gäller då svaranden redan upphört med den påtalade verksamheten eller
förklarat sig beredd alt göra detta. Liksom i andra ärenden

Prop. 1984/85:213 55

som MD prövar gäller i dessa fall principen om fri
bevisprövning. Detla innebär dels att alla kunskapskällor får användas för att
få fram sanningen (fri bevisföring), dels att MD obunden bestämmer bevisvärdet
av den framlagda bevisningen (fri bevisvärdering).

2.7.2.1 Situationen då yrkandet medgivits

Mitt förslag: Möjligheten för marknadsdomstolen (MD) att
pröva yrkanden som medgetts begränsas inte.

Kommitténs förslag: Överensstämmer med mitl förslag.

Remissinstanserna: Någon väsentlig erinran mot förslaget
riktas i allmänhet inte. Sveriges Industriförbund (SI) anser dock att
möjligheten bör begränsas.

Sammanfattning av skälen för mitt förslag: Eftersom
detaljerade regler i stort saknas på detta område är behovet av prejudikat i MD
uppenbart. Domstolen kan dessutom i sina beslut ange vilken räckvidd dess
uttalanden bör tillmätas i ärenden där utredningen varil knapphändig.

Skälen för mitt förslag: RLK redovisar i betänkandet en
skrivelse från SI och SGF. I denna pekas pä behov av en regel som begränsar
KO:s möjligheter att föra talan i MD i sådana ärenden där näringsidkaren har
medgett KO:s talan, redan upphört med ett påtalat förfarande eller förklarat
sig beredd att göra detla (medgivna ärenden). Man anser all näringsidkarna
ofta är obenägna alt aktivt medverka i förfarandet i dessa ärenden och att
detta kan få till följd att MD:s avgörande grundas pä ett otillräckligt
underlag.

Efter att ha granskat vissa medgivna ärenden uttalar RLK
att i åtskilliga av dessa svarandens bidrag till processen har varit mycket
kortfattat och i realiteten inneburit att denne inte utvecklat sin talan i sak.
Med hänsyn till att MD har en prejudikatskapande funktion finner kommittén det
vara angeläget alt domstolen har tillgäng till ett sä tillfredsställande
beslutsunderlag som möjligt i de ärenden den avgör.

Kommittén tillägger bl. a. följande. Liksom andra
domstolar har MD visserligen en processledande funktion. Det skulle därför
kunna göras gällande att en svarandes obenägenhet att verka för en allsidig
utredning inte behöver medföra några direkta olägenheter. Möjligheterna för MD
att agera bestäms dock i hög grad av parternas åtgärder. MD kan inte gå utanför
ramen för vad som omfattas av ansökningen (prop, 1970: 57 s. 91). Dessutom
ankommer del i första hand på parterna att införskaffa process-material i form
av vittnesbevisning, sakkunnigutlåtanden m. m. Visserligen kan MD, om det anses
erforderligt, självmant ombesörja att bevisning blir

Prop.
1984/85:213 56

tillgänglig i ett ärende. Hur långt domstolens möjligheler
sträcker sig i delta avseende har inte berörts i förarbetena. Vid rättegången i
allmänna domstolar, l.ex. i mål enligt föräldrabalken, kan del finnas frågor
som rätlen är skyldig alt utreda, oavsett om de las upp av parterna eller ej.
Frågor av sådan karaktär torde inte förekomma i rättegången i MD. Möjligheterna
för MD all självmant föranstalta om utredning gäller i stället ätgärder som är
ägnade att komplettera parternas pröcesshandlingar, t. ex. all begära in ett
sakkunnigyttrande i en fräga som berörts av parterna eller att företa syn av en
vara som endast beskrivits muntligt av parterna. Domstolen måste dock hela
tiden agera på sådant sätl att dess objektivitet inte ifrågasätts av parterna.
Detta gör att domstolen i princip är förhindrad att eflerforska nya bevis som
inte har åberopats av parlerna, anför kommiltén ytteriigare.

Med hänsyn till begränsningarna i MD:s möjligheter alt
själv införskaffa processmaterial ligger del i sakens natur att domstolens
bedömning i medgivna ärenden i realiteten ofta grundas på den utredning som KO
förebringar, uttalar RLK vidare. Den har därför övervägt om dessa förhållanden
ger anledning all begränsa MD:s möjligheter att pröva en talan i medgivna
ärenden. Kommittén stannar dock för att inte föreslå någon ändring i vad som
gäller f. n.

Någon väsentlig erinran mot förslaget riktas i allmänhet
inte vid remissbehandlingen. SI anser dock alt en begränsning bör ske.

För RLK:s ståndpunkt lalar enligt min mening slarka skäl.
Redan i motiven till nuvarande ordning har slagits fast att MD bör kunna pröva
principiellt betydelsefulla frågor även om medgivande föreligger. En vikiig
anledning lill detta torde vara att man på det marknadsrättsliga området i hög
grad avstått från detaljreglerande lagstiftning. Behovet av vägledande
prejudikat är därmed uppenbart. Eftersom MD i sin verksamhet har en
officialprövande roll och alltså inte är bunden av ett medgivande bör det
liksom hittills ankomma på domstolen alt i sina beslut ange vilken räckvidd
dess uttalanden bör tillmätas, när sä krävs. Jag anser således all något
förslag till förändring av nuvarande ordning inte bör läggas. Detta hindrar
inte alt näringslivsorganisalionernas behov av en så allsidig belysning som
möjligt av en konkret fråga bör uppmärksammas. Jag återkommer till denna fråga
i det följande (2.7.2.2).

2.7.2.2 Branschorganisationers medverkan i processen

Mitt förslag: Marknadsdomstolen (MD) skall under vissa
förutsättningar kunna tillåta alt en sammanslutning av näringsidkare medverkar
i förfarandet bl. a. i ett ärende enligl marknadsföringslagen och därvid
åberopar bevisning vid sidan av den näringsidkare som är part.

Prop. 1984/85:213 57

Kommitténs förslag: Överensstämmer med mill men är
begränsat lill de fall då konsumentombudsmannen (KO) för talan.

Remissinstanserna: Dessa ansluter sig allmänt till
kommittéförslaget. Några anser dock att möjligheten till medverkan inte bör
begränsas till ärenden där KO för talan och att motsvarande regel bör införas
på konkurrensområdet.

Sammanfattning av skälen för mitt förslag: För
näringslivet är det viktigt att processen i MD allsidigt belyser aktuella
frågor, eftersom domstolens beslut avses fä genomslag också hos andra företag
än det som är part. Därför är del ett berättigat önskemål att de företag som
inte har partsställ-ning i ett visst ärende ändock genom sin organisation ges
möjlighet att komma till tals i bl. a. principiellt viktiga frågor som
praktiskt berör näringsverksamheten.

Skälen för mitt förslag: RLK uttalar bl. a. följande. Som
i olika sammanhang framhållits förutsätter MFL:s regelsystem med
generalklausuler en fortlöpande rättsbildning inom dessas ram. Den egentliga
rättsbildningen ligger hos MD. För att domstolen rätt skall kunna fylla denna
uppgift fordras inte bara att ärendena handläggs kompetent och med omsorg. Det
förutsätter också att parlerna, KO och vederbörande näringsidkare, aktivt
medverkar i processen pä ett kvalificerat sätl. Från näringslivets sida har,
fortsätter kommittén, framförts alt svaranden-näringsidkaren inte sällan avslår
från eller underlåter att utveckla sin talan på ett sätt som kan ge MD ett
belysande underlag för bedömningen. Detta förekommer ofta i medgivna ärenden.
Vidare uttalas alt kostnaderna för näringsidkaren att föra talan pä ett från
rättsbildningssynpunkt tillfredsställande sätl ofta är betydande. Enligl
gällande beslämmelser får näringsidkaren alltid slå för sina kostnader, även
när KO:s talan ogillas. Till detta kommer ytterligare att näringsidkare i regel
tycks anse del viktigaste vara att söka undvika den uppståndelse och negativa
publicitet som ofta är förenad med en process i MD, fortsätter RLK.

Även om näringsidkaren själv inte anser sig ha någol eget
inlresse av att driva processen kan andra näringsidkare vara angelägna om att
processen förs på ett kompetent sätl, uttalar RLK och framhåller all dessa ju
blir berörda av MD-beslutets prejudikalsverkan och att det i dessa fall kan
vara lämpligt att närmast berörda branschorganisation eller en central näringslivsorganisation
får medverka till en allsidig belysning av ärendet. Möjligheterna för
organisationerna alt göra detta har emellertid enligt RLK i praktiken visat sig
vara mycket begränsade. Ett alternativ är att organisationen själv tar pä sig
rollen av ombud i ärendet eller skaffar ett ombud eller rättegångsbiträde och
helt eller delvis svarar för kostnaderna för processen, anför kommitlén som
dock pekar på att erfarenheten visat all

Prop.
1984/85:213 58

del sällan eller aldrig är möjligi för en organisalion att
på detta sätt engagera sig i en rättegång för en viss medlem. Skälen kan
variera. Ett är att organisationens stadgar kanske inte medger vad som från
vissa synpunkter kan uppfattas som ett ensidigt gynnande av en enda medlems
intressen. Ett annat alternativ, som kommil till användning i viss utsträckning,
är att organisationen antingen på eget initiativ tillställer parterna i ärendet
ett utlåtande eller på anmodan av MD eller part inger ett yttrande, framhåller
RLK.

Kommittén uttalar vidare att det från näringslivets sida
har understrukils all del är viktigt att organisationen kan medverka i själva
processen. Frågan om en näringslivsorganisation har möjlighet alt genom
intervention enligt 14 kap. 9 8 rättegångsbalken medverka i rättegång inför MD
var aktuell i ärendet MD 1976:8, som gällde könsdiskriminerande reklam. Av
beslutet kan utläsas att domstolen funnit det teoretiskt möjligt med intervention.
I praktiken torde dock - som framgår av MD:s beslut - dessa möjligheter vara
ytterst begränsade, fortsätter kommitlén.

RLK pekar också pä att MD:s beslut har en avsevärd
genomslagskraft. Lagstiftarens tanke är att avgörandena skall efterlevas inte
bara av den näringsidkare som är KO:s motpart ulan också av andra
näringsidkare. För de företag inom en bransch vars marknadsföring berörs av
MD:s beslut är det därför viktigt hur en fråga drivs i domstolen, uttalar
kommittén som anser del vara naturligt om det finns ett motstånd mot att
efterleva beslut, som man anser vila pä en otillräcklig utredning. Därför är
det ett berättigat önskemål alt även förelag som inte är instämda ges en
möjlighet att genom sina organisationer komma till tals i principiellt viktiga
frågor som i praktiken berör deras verksamhet. Det kan dessutom vara en fördel
även för KO att saken blir mera allsidigt belyst genom ett kvalificerat
agerande från den andra sidan, framhåller kommittén vidare.

RLK har övervägt om även enskilda företag m.fl. skall
kunna medverka, men avvisat tanken på anförda skäl.

Mot denna bakgmnd föreslår RLK följande tilläggsregel i
lagen om marknadsdomstol m.m.: Om en sammanslutning av näringsidkare gör
sannolikt att utgången av ett ärende, i vilket KO är sökande, kan ha ett
betydande intresse för medlemmarna i sammanslutningen eller är av allmän
betydelse, kan MD på ansökan av sammanslutningen tillåta att denna medverkar i
förfarandet och åberopar bevisning vid sidan av näringsidkare som är motpart
till KO. MD:s avgörande i ärendet riktas inte mot den medverkande.

Remissinstanserna ansluter sig allmänt till förslagets
huvudinriktning. Vissa reservationer och ändringsförslag e.d. förs därvid fram.
NO ifrågasätter behovet av en uttrycklig reglering och RRV avstyrker.

Motiven för den föreslagna ändringen är enligt min mening
bärande. Jag kan i stort ansluta mig till den tekniska konstruktionen. I likhet
med MD finner jag att möjligheten till medverkan bör utsträckas till att gälla
också

Prop.
1984/85:213 59

det läget att annan än KO för talan i MD, Jag föreslår
således att en regel om medverkan införs, utformad i stort efter RLK:s förslag.
Dock finns del ett praktiskt behov av ati medverkan kan ske också på sökandens
sida då denne är enskild part. Regeln bör tas in i en särskild paragraf, 13 a
8, i marknadsdomstolslagen.

Av principiella skäl kunde det vara lämpligt att
motsvarande uttryckliga regel infördes också på konkurrensområdet. Emellertid
har kommittén inte utrett denna fråga och det saknas därför ett erforderligt
underlag för all pröva saken. Det torde inte heller vara nödvändigt att ta
ställning härtill nu. Frågan om en uttrycklig reglering på konkurrensområdet
får således prövas i annat sammanhang, när det är lämpligt.

NO har uttryckt bekymmer för att, om regler införs för
KO-ärenden, en tolkning motsatsvis leder till alt den intervenlionsmöjlighet
med slöd av rättegångsbalkens principer som, enligt NO, hittills stått öppen
även för övriga ärenden, däribland NO-ärenden, minskas eller elimineras. Mitt
förslag är emellertid alls inte avsett att uppfattas på ell sådant sätt, såsom
framgår av vad jag har uttalat. Snarare kan förslaget lämna MD vägledning för
någon form av analogislut, när domstolen finner omständigheterna motivera
detta.

För den närmare utformningen och innebörden av mitl
förslag hänvisar jag till specialmoiiveringen.

RLK anför att den medverkande får delta i skriftväxling
och sammanträden, åberopa bevisning och företa andra processhandlingar som
står öppna för KO:s motpart. Möjligheten att plädera framstår, enligt
kommittén, som särskilt betydelsefull. Kommittén uttalar med hänvisning härtill
att delta innebär att förfarandereglerna i 14-20 88 lagen om marknadsdomstol m.
m. äger motsvarande tillämpning i fråga om medverkande och alt någon särskild
bestämmelse om detla inte krävs. Här lar jag nu upp vad som bör gälla i fråga
om MD:s sammansättning vid prövning av en ansökan om medverkan samt vidare
spörsmålet hur förfarandereglerna i övrigt i nämnda lag bör vara utformade med
avseende på medverkan.

MD är enligt 9 8 marknadsdomstolslagen beslulför när
ordföranden och fyra andra ledamöter, med viss sammansättning, är närvarande.
Dock kan enligt lagrummet ordföranden ensam på domstolens vägnar företa förberedande
åtgärd. Till en sådan bör dock inte räknas ställningstagandet lill en ansökan
enligt 13 a 8. Huvudregeln får därmed, om ingen ändring görs, tillämpas pä
beslut i fråga om medverkan. Det är motiverat att så sker.

14 8 samma lag rör det sammanträde som skall hållas inför
domstolen med parterna, dvs. den som ansökt om en förbudsäigärd e. d. samt
dennes motpart. Kravet på ett sådant sammanträde kan inte med den gällande
lydelsen av lagrummet komma att avse prövningen av en ansökan om medverkan.
Också detta är en lämplig ordning.

Enligt 14 8 kan vidare före sådant sammanträde ske muntlig
eller skriftlig förberedelse i den utsträckning domstolen bestämmer. Behörig
att

Prop. 1984/85:213 60

företa en sådan förberedande åtgärd är, som förut berörts,
ordföranden, enligl vad som följer av 9 8. Bestämmelsen om muntlig eller
skriftlig förberedelse blir formellt inte tillämplig på en ansökan om
medverkan. Med stöd av 9 8 kan likväl ordföranden ensam vidta erforderliga,
förberedande ätgärder med avseende på en sådan ansökan. Sålunda kan exempelvis
ordföranden, om det behövs, hälla ell förberedande sammanträde i
medverkansfrågan.

I 15 8 samma lag anges under vilka förutsättningar MD kan
ulan sammanträde avgöra ett ärende eller meddela ett beslut med anledning av
särskild prövning enligt 15 a 8. Ingendera situationen är aktuell när del
gäller beslut varigenom prövas tredje mans ansökan om medverkan. Inte heller
regeln i 15 8 om beslut, utan sammanträde, i interimistiska frågor aktualiseras
här.

Jag finner således lämpligt att en ansökan om medverkan
prövas av MD i sammansättning enligt huvudregeln i 9 8 första stycket
marknadsdomstolslagen och utan att den som ansökt om medverkan eller parterna
behöver vara närvarande.

Av vad jag anfört följer att jag anser den medverkande
inte kunna betraktas som part. Därför kräver den nya ordningen med en rätt till
medverkan ändringar av annat slag, nämligen i 14 och 18-20 88 marknadsdomstolslagen.
Ändringarna motiveras i kommentaren till dessa lagrum.

2.7.2.3 Fastställelsetalan samt möjligheten att föra talan
utan förbudsyrkande m. m.

Mitt förslag: Möjlighet att föra någon form av
fastställelsetalan i marknadsdomstolen då det gäller marknadsföringslagen
införs inte, liksom ej heller möjlighet för konsumentombudsmannen att föra
talan i domstolen utan att yrka förbud m. m.

Kommitténs förslag: Överenstämmer med milt när det gäller
regler som anger rätt till fastställelsetalan. Däremot har kommittén föreslagit
regler om talan utan förbudsyrkande m. m.

Remissinstanserna: De flesta som har yttrat sig i frågan
tillstyrker förslagets huvudinriktning eller lämnar förslaget utan erinran i
det avseendet. Rältegångsutredningen redovisar dock tveksamhet. Konsumentverket
anser nuvarande ordning fungera väl och delar inte kommitténs uppfattning.

Sammanfattning av skälen för mitt förslag: Såväl ett
lagförklaringsinstitut som kommiuéns förslag om en begränsad talan närmar sig
ett system för bindande förhandsbesked, en ordning som har avvisats tidigare.
Förslaget synes vidare innebära något av en nykonstruktion som kan sågas
föregripa rättegångsutredningens arbete.

Prop. 1984/85:213 61

Skälen för mitt förslag: RLK ullalar alt del i den
allmänna debatten kring rättsbildningen med utgångspunkt i MFL och kring
processen i marknadsföringsmål har framhållits såsom en ofullkomlighet i det
nuvarande systemet att det endast är KO såsom företrädare för konsumenterna -
och undantagsvis en sammanslutning av näringsidkare som talesman för "skadelidande"
medlemmars intressen - som har möjlighet alt få ett ärende prövat i MD. Detta
innebär, enligt kommittén, att MD är hindrad alt pröva en fråga om MFL:s
tillämplighet, om det inte föreligger ett konkret fall av ifrågasatt
överträdelse av någon av generalklausulerna i MFL. Kommiltén uttalar att man
har menat att detla är en olämplig ordning, i synnerhet med hänsyn till att
generalklausulerna i stort sett saknar konkret innehåll och att det är angeläget
alt MD kan ges ökade möjligheler att genom sina beslut fylla ut klausulerna.
Som ett tänkbart medel att åtminstone i viss utsträckning komma till rätta med
dessa problem har från olika håll framförts tanken på något slags
"fastställelsetalan" inför MD. Vad som härvid föresvävat
förslagställarna synes närmast ha varil en möjlighet för en näringsidkare att
underställa MD en konkret, vidtagen eller planerad, marknadsföringsåtgärd för
bedömning av om åtgärden faller utanför eller inom området för en eller flera
generalklausuler, fortsätter RLK. Enligt denna har det bl. a. gjorts gällande
att en sådan ordning skulle skapa en bättre balans i rättsbildningsprocessen
mellan KO, å ena sidan, och näringsidkarna, å andra sidan. Från
näringsidkarhåll har del särskilt framhållits alt det inte minst från
psykologisk synpunkt skulle vara värdefullt för den enskilde näringsidkaren att
ha möjlighet att i rena prejudikatsprocesser kunna uppträda som kärande,
tillägger kommitlén.

Mot denna bakgrund har RLK prövat om det kan vara påkallat
att införa en regel angående något slags talan om regelvägledning eller
regelutfyllnad, avpassad speciellt till MFL-omrädel. Kommittén kommer dock
fram till att det skulle föra för långt att utforma ett lagförslag till en mer
allmän rätt till talan om regelvägledning. Härvid åberopas bl. a. alt frågan om
ett lagförklaringsinstitut inrymmer ett flertal problem och f. n. utreds av
rättegångsutredningen (Ju 1977:06). Bl. a. gäller del att undvika att en
domstol får en rent lagstiftande funktion.

Emellertid föreslår kommittén i stället en annan ordning,
anpassad till de fall då KO för talan främst för att få en principfråga prövad
och där det inte finns anledning att räkna med alt företaget fortsätter del
påtalade förfarandet, om MD bifaller KO:s yrkande. RLK:s förslag är här alt KO
skall kunna föra en talan som är begränsad till frågan huruvida ingripande mot
en näringsidkares förfarande eller underlätenhet kan ske med slöd av 2, 3 eller
4 8 MFL. Genom detla hoppas kommittén att i ökad omfattning motivera
näringsidkare alt delta aktivt i ärenden av principiell betydelse.

De flesta remissinstanserna som har yttrat sig i frågan
tillstyrker förslagels huvudinriktning eller lämnar förslaget ulan erinran på
den punkten. Rättegångsutredningen redovisar dock tveksamhet. KOV anser
nuvarande ordning fungera väl och delar inte kommitténs uppfattning.

Prop.
1984/85:213 62

Jag finner starka skäl tala mot all i detta sammanhang
införa något slags lagförklaringsinstitut i form av en fastställelsetalan. I praktiken
närmar man sig då även en form av bindande förhandsbesked. Tanken på besked av
detta slag avvisades i förarbetena till 1971 års lag om avtalsvillkor (se prop.
1971:15 s. 77 ff.) och till 1984 års lag om avtalsvillkor mellan näringsidkare
(se prop. 1983/84:92 s. 17). Innebörden av ett sådant institut är otillräckligt
belyst och rättegångsutredningens arbete bör inte föregripas. Jag ansluter mig
alltså till RLK:s bedömning.

När det sedan gäller RLK:s förslag om en begränsad talan
synes även detta utgöra något av en principiell nykonstruktion för svensk rätts
del, vilket också har gjort rättegängsutredningen tveksam. RLK har uttalat alt
en lalan om regelvägledning "främst" är avsedd att användas i
konkreta fall när det förment otillbörliga beteendet redan har upphört. I
likhel med KOV finner jag att man därmed i den praktiska tillämpningen
riskerade att närma sig en form av bindande förhandsbesked, en ordning som
saknar nämnvärd praktisk nytta men som kan välla problem och förbruka resurser.
KOV ser en teoretisk risk att verkets förhandlingar såvitt avser bl. a. MFL
försvåras och blockeras, om förslaget genomförs. Det synes mig vidare ovisst
vad ett genomförande skulle innebära rent praktiskt. F. n. formulerar ju MD
uttryckliga förbud mot konkret beskrivna företeelser. Med den föreslagna
ordningen skulle domstolen dock i det enskilda ärendet endast utlåta sig i
frågan huruvida ett ingripande skulle kunna ske enligt MFL. Spörsmålet hur
förbudet eller åläggandet skulle ha avfattats, om det hade meddelats, kommer då
inte under domstolens bedömning, eller skulle i vart fall knappast spegla sig i
avgörandet. Delta kunde innebära olägenheter när det gäller den påverkan på
andra företag som eftersträvas med rättsbildningen i MD.

På grund av del anförda och då rällegångsutredningens
arbele pä denna punkt bör avvaktas lämnar jag inte heller i fråga om en
begränsad talan förslag till någon förändring. Beträffande lämpliga insatser
för att öka förelagens motivation för att bidra till en allsidig utredning i MD
erinrar jag om mitt förord för att branschorganisationer skall ges möjlighet
att medverka i processen (2.7.2.2).

2.7.3 Interimistiska förbudsbeslut

Mitt förslag: Marknadsdomstolen får i
produktsäkerhetsärenden meddela tillfälligt förbud mot saluhällande av en
farlig vara eller tillhandahällande av en farlig tjänsl (interimistiskt
beslut) utan att svaranden fått tillfälle att yttra sig, om synnerliga skäl
föreligger.

Kommitténs förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt.

Prop. 1984/85:213 63

Remissinstanserna: Förslaget tillstyrks i stort eller
lämnas ulan erinran i sak av dem som uttalat sig i frågan.

Sammanfattning av skälen för mitt förslag: Om det
föreligger överhängande risk för skador vid försäljning av en farlig produkt
kan ett omedelbart förbud mot saluhållande av varan behövas, utan au svaranden
har hörts. Motsvarande gäller tjänster.

Skälen för mitt förslag: Enligt bl. a. 13 8 MFL kan MD. om
särskilda skäl föranleder det, meddela beslut om förbud eller åläggande för
tiden till dess slutligt beslut föreligger. Ett sådant interimistiskt beslut
kan enligl 15 8 andra stycket lagen om marknadsdomstol m.m. meddelas utan
sammanträde med parterna. Det är alltså tillräckligt med ett skriftligt
förfarande. Beslutet får dock inte meddelas ulan all den som förbudet eller
åläggandet avser har fått tillfälle all yttra sig i frågan, såvida det inte
finns anledning anta att han avvikit eller eljest håller sig undan.

Regeln i 15 8 andra siycket marknadsdomstolslagen är i sak
oförändrad sedan tillkomsten av 1970 års lag om otillbörlig marknadsföring.
Anledningen till att interimistiska beslut får meddelas på handlingarna är att
hithörande frågor skall kunna behandlas snabbt. I samband med tillkomsten av
1970 års lag föreslogs i ett remissyttrande att ett interimistiskt förbud
skulle kunna meddelas utan att den som förbudet avser fått tillfälle att yttra
sig. Föredragande statsrådet fann emellertid med hänsyn till
rättssäkerheisintresset att vederbörande såvitt möjligt borde ges sådanl
tillfälle (prop. 1970:57 s. 176 f.).

RLK uttalar att, såvitt kommittén kunnat finna, regeln om
att den som ett interimistiskt beslut riktas mot skall ha möjlighet att yttra
sig inte har medfört några olägenheter. Utan tvekan kan dock situationer tänkas
uppstå, dä det är viktigt alt MD omedelbart stoppar en pågående marknadsföring,
fortsätter RLK, som här främst tänker på fall då försäljningen av en farlig
vara måste upphöra omedelbart, t.ex. när del redan har inträffat olyckor och
det föreligger en överhängande risk för ytleriigare skada på person. Denna
situation var inte aktuell när ställningstagandet i prop. 1970:57 gjordes. I
sådana fall bör det enligt kommiltén finnas möjlighet att meddela ett
interimistiskt förbud utan föregående skriftväxling, för att stärka
handlingsberedskapen i produktsäkerheisärenden. Interimistiska beslut utan
kommunikation bör dock, med hänsyn till rättssäkerheten, främst komma i fråga
när särskilt tungt vägande konsumentintressen gör del påkallat, anser RLK. Den
finner att del bör framgå av den ansökan som ligger till grund för MD:s beslut
att frågan är av sådan vikt och att omständigheterna vidare i princip bör vara
sådana att marknadsföringen av varan med stor sannolikhet kommer att bli
förbjuden genom MD:s slutliga beslut.

Prop. 1984/85:213 64

Med anledning av vad som anförts föreslår RLK en ändring
av 15 8 andra siycket marknadsdomslolslagen, så att interimistiska beslut i
ärenden om förbud enligt 4 8 MFL kan meddelas utan föregående skriftväxling,
om synnerliga skäl föreligger.

Förslaget har vunnit allmän anslutning vid
remissbehandlingen. Också jag förordar detta beträffande farliga produkter och
tjänster, en ordning som belyses närmare i specialmoiiveringen.

2.7.4 Vissa andra rättegångsfrågor

Mitt förslag: Kravet på delgivning av handlingar frän marknadsdomstolen
(MD) begränsas. Frågan om ersättning för rättegångskostnader i domstolen prövas
inte nu, liksom ej heller frågan om en rätt att överklaga MD:s beslut rörande
Iryckfrihetsrättsliga spörsmål.

Kommitténs förslag: Överensstämmer i princip med mitt
förslag. Frågan om delgivningsreglerna har dock inte prövats av kommitlén, ulan
har väckts av MD.

Remissinstanserna: De som yttrat sig i fräga om rätten att
överklaga tillstyrker all möjlighet öppnas till detta. Näringslivels
Delegation för Marknadsrätt finner ändringen angelägen, liksom Svenska
Tidningsutgivarförening-en. I fråga om ersättning för rättegångskostnader
förordar näringsfrihetsombudsmannen regler som möjliggör detta. MD,
konsumentverket och delegationen anser att frågan bör övervägas i ell större
sammanhang.

Sammanfattning av skälen för mitt förslag: MD måste f. n.
i alltför stor omfattning delge handlingar. Frågan om ersättning för
rättegångskostnader i domstolen bör inte prövas endast beträffande ärenden
enligt marknadsföringslagen. Vidare är det lämpligt att frågan om huruvida en
utredning bör göras rörande rätt att överklaga MD:s beslut i
iryckfrihetsrättsliga avseenden inte prövas förrän reklamens ställning i
förhållande till en ny grundlagsreglering slagits fast.

Skälen för mitt förslag: Som berörts har MD aktualiserat
en fråga om en begränsning av kravet på delgivning. Enligl 20 8 lagen om
marknadsdomstol m.m. måste inlaga, kallelse, föreläggande, eller annan
handling, som skall tillställas part eller annan, delges denne. MD finner
kravet på delgivning onödigt omfattande, då det har till följd att i princip
all skriftväxling med parter från domstolens sida måste ske genom delgivning.
Domstolen anför vidare följande. Ett formellt krav pä delgivning bör kunna
inskränkas till handlingar av större vikt. Hyresrätisulredningen har i
betänkandet (SOU 1981:77) Hyresrätt 3 i sitt förslag till hyresprocesslag,
vilken bl. a.

Prop.
1984/85: 213 65

reglerar förfarandet i bosladsdomstolen. tagit in
lämpligare delgivningsregler (5 kap. 12 8 i förslaget). Delgivningsreglerna i
marknadsdomstolen torde kunna utformas på motsvarande sätt. Några sakliga
intressen åsidosätts inte genom en sådan ändring. Enligt MD:s mening bör
alltså 20 8 1 st. marknadsdomslolslagen kunna erhålla följande lydelse: Skall
ansökan, kallelse eller föreläggande tillställas part eller annan sker del
genom delgivning. Detsamma gäller beslut som sänds till parlerna enligt 19 8.
Inlaga eller annan handling får tillställas part eller annan genom delgivning
om del anses erforderligt.

Enligt min mening bör en begränsning av kravet på
delgivning ske. i stort på sätt domstolen förordat. Dock bör även
interimistiska beslut delges, när de tillställs part eller annan. I syfte att
uppnå detta bör göras en ändring i 19 8.

RLK uttalar bl. a. att enligt nuvarande ordning parterna
själva får stå för sina rättegångskostnader i MD och att inte ens om MD ogillar
KO:s eller annan sökandes talan ett svarandeföretag kan få ersättning för sina
kostnader. Kommittén uttalar vidare följande. Denna ordning har sin förklaring
i att man använde förvaltningsrättsliga kostnadsregler som förebild när
marknadsrådet inrättades år 1970. Sedan marknadsrådet numera omvandlats lill
marknadsdomstol är MD att betrakta som en fristående specialdomstol. Man kan i
detta hänseende jämföra MD med arbetsdomstolen. I denna kan en vinnande part få
ersättning för sina rättegångskostnader. De resonemang som är 1970 låg lill
grund för regleringen av kostnadsfrågan är därför inte längre aktuella, anser
RLK.

Kommittén framhåller vidare att de flesta MFL-ärenden och
ärenden enligt 1971 års lag om avtalsvillkor har KO som sökande, att denne då
för talan som det allmännas representant med en ställning som liknar en
åklagares och alt en tilltalad som blir frikänd i ett brottmål numera i princip
har en ovillkorlig rätt till ersättning av allmänna medel för kostnader som
varit påkallade för tillvaratagande av hans försvar. En motsvarande rättighet
kan, anser RLK, övervägas lill förmån för den svarande som vinner ett mål i MD
i vilket KO varit sökande. Vad som lalar mot ett sådant förslag är att det i
vanliga fall inte finns skäl av samma sociala karaktär för kostnadsersättning
i ett ärende i MD som i ell brottmål, uttalar kommiltén vidare. Enligt denna
torde det inte desto mindre, i synnerhet för mindre förelag, vara en kännbar
kostnad att betala sina advokatkostnader m. m. i ett MD-ärende. Företagens
passivitet i rättegångarna skulle vidare - åtminstone till en del - kunna bero
på att del inte finns möjlighet till kostnadsersättning ens om de vinner
målen, sägs det ytterligare.

Även i ärenden mellan enskilda företag finns det anledning
överväga en möjlighet för vinnande part att få ersättning för sina
rättegångskostnader, anser kommittén.

RLK pekar därutöver på att ett förslag i denna fräga dock
skulle innebära vissa utgifter för det allmänna. Kommiltén anser del inte
lämpligt med 5
Riksdagen /984/85. / saml. Nr 213

Prop.
1984/85:213 66

ett finansieringsförslag som bygger pä inskränkning av
annan verksamhet. Dessutom anser den att frågan inte kan lösas separat för
marknadsföringsområdet, ulan samordning med konkurrensärendena. Därför läggs
inget förslag, men kommittén förutsätter att frågan löses av statsmakterna i
ett sammanhang där detta är lämpligt.

Här bör framhållas om all riksdagen haft att ta ställning
lill krav på en utredning av denna fråga (LU 1983/84:31, rskr 260). Utskottet
anförde därvid åsikter av ungefär samma slag som RLK. Vidare erinrades om RLK:s
nyss återgivna synpunkter på frågans lösning. Enligl utskottets mening borde
regeringens ställningstaganden med anledning av kommitténs förslag inte
föregripas genom uttalanden från riksdagens sida. Även Slatsfinansiella skäl
talade mot att riksdagen nu begärde att frågan omgående utreds, tillade
utskottet. En minoritet i utskottet hade yrkat ett uttalande att frågan
snarast blev föremål för utredning.

För egen del anser jag i likhet med kommittén och flera
remissinstanser alt frågan får aktualiseras i ett vidare sammanhang.

Beträffande rätten att överklaga MD:s beslut når det
gäller tryckfrihets-räiistiga frågor uttalar RLK att MD:s beslut inte kan
överklagas annat än med särskilda rättsmedel, t. ex. ansökan om resning. Della
gäller enligt 2 8 lagen om marknadsdomstol m.m. såväl MD:s avgöranden i
huvudsaken som dess beslut under rättegången (se prop. 1970:57 s.l7l).
Kommittén anser att denna ordning som en huvudregel bör gälla även i
fortsäitningen. 1 flera fall har dock MD:s beslut inneburit all domstolen tagit
ställning i frågan om gränsdragningen mellan opinionsbildande och kommersiella
inslag i reklamen. I två fall har MD:s beslut i ärenden av denna beskaffenhet
genom ansökan om resning kommit under prövning i högsta domstolen (HD). I Nytt
Juridiskt Arkiv (NJA) 1975 s. 589. där resning beviljades, ansåg HD all MD inte
borde ha tagit upp till prövning frågan om en tidnings löpsedel innebar
otillböriig marknadsföring. Frågan föll enligt HD inom ramen för
tryckfrihetsförordningens ansvarssysiem. Däremot lämnades en ansökan om
resning utan bifall i NJA 1977 s. 751. I ärenden av nu angiven art. som mera
gäller gränserna för yttrandefriheten än en rent marknadsrättslig bedömning,
kan det enligt RLK:s mening anses diskutabelt att MD:s beslut inte kan
överprövas av HD annat än i de rena undantagsfall där del kan finnas grund för
resning. Kommittén redovisar att den har gjort yttrandefrihelsutredningen (Ju
1977: 10) uppmärksam på detta problem och förordat att utredningen överväger om
MD:s beslut i iryckfrihetsrättsliga frågor skall kunna överklagas till HD med
vanliga rättsmedel.

Vid remissbehandlingen har yttrandefrihetsutredningen
uttalat att frågan bör regleras, inte i grundlag utan i vanlig lag. Utredningen
anser att frågan bör uppmärksammas i samband med kommande överväganden om
följd-lagstiftning till den nya grundlagsreglering som
yltrandefrihetsutredningen numera har lämnat förslag lill.

Prop.
1984/85:213 67

Min bedömning är att frågan om en utredning i denna sak
inte bör prövas i förevarande ärende ulan i särskild ordning, i anslutning lill
att reklamens ställning i förhållande till en ny grundlagsreglering slagils
fast.

2.7.5 Konsumentombudsmannens förelägganden

Mitt förslag: Det införs inga regler om att
konsumentombudsmannens förelägganden skall kunna göras rättsligt gällande utan
näringsidkarens godkännande.

Kommitténs förslag: Sådana regler bör införas.

Remissinstanserna: Utfallet är blandat och åtskilliga ger
uttryck för tveksamhet.

Sammanfattning av skälen för mitt förslag: De problem som
finns är praktiskt sett små och det är vidare tveksamt om de löses av
förslaget. Della skapar i slällel svårigheler och kan innebära en belastning
för marknadsdomstolen.

Skälen för mitt förslag: En möjlighet för KO att meddela
förelägganden infördes ursprungligen i 1970 års lag om otillbörlig
marknadsföring. 1 förarbetena finns vägledande molivultalanden beträffande
institutet. Föreskrifterna om förfarandet är utformade med rättegångsbalkens
regler om strafföreläggande som förebild. Nu gällande bestämmelser återfinns i
14 och 15 88 MFL samt i 6 8 1971 års lag om avtalsvillkor. Om föreläggandel
godkänns av näringsidkaren i fråga inom utsatt tid. får det samma effekt som
ett förbud eller åläggande som har meddelats av MD. Annars är det utan verkan.
1 motsats till vad som är fallet vid rättegång i MD har sålunda näringsidkarens
inställning avgörande betydelse för giltigheten av KO:s förelägganden.

RLK anför följande. De flesta förelägganden blir godkända.
Flertalet av de företag som inte godkänner hör av sig till KO med invändningar.
Det finns dock ett litet antal ärenden i vilka näringsidkaren är helt passiv.
Enligt vad kommittén inhämtat från KO är emellertid problemet större än vad som
framgår av statistiken. Ända sedan reglerna trädde i kraft år 1971 har det
nämligen varit praxis att förelägganden sänts ut endast till näringsidkare som
man haft anledning att räkna med kommer att godkänna ett föreläggande eller i
vart fall kommer att höra av sig till KO. Flera gånger har del. uttalar RLK
vidare, hänt alt KO för att åstadkomma ett bindande beslut har tvingats att
föra tämligen enkla ärenden lill MD på grund av att ett företag inte svarat pä
föreläggande. Detta kan innebära att MD:s resurser måste användas i klara och
okomplicerade ärenden som är ulan betydelse för rättsutvecklingen, anser
kommittén och nämner som exem-

Prop.
1984/85:213 68

pel MD 1979:23 som gällde underlåtenhet alt vid
marknadsföring iaklla hemförsäljningslagen och MD 1980: 16 som gällde
prisangivelse ulan moms, Enligl kommitténs mening är det ett slöseri med
resurser att MD måste las i anspråk för ärenden av denna art och gällande
regler ger även möjlighet till förhalning.

I de flesta ärenden förekommer inte problem av nu angivet
slag. anser RLK som dock inte finner någol sakligt skäl för att möjligheter
skall föreligga alt kunna undgå eller försena beslut genom att underlåta alt
svara på ett föreläggande. Kommittén anser därför att nuvarande regler om
förelägganden bör ändras. Den förordar all KO även i fortsättningen i första
hand bör utverka ett godkännande, eftersom detta är den snabbaste vägen lill
beslut. Om föreläggandel godkänns bör det liksom hittills gälla som ell förbud
eller åläggande som har meddelats av MD.

Detsamma bör nu gälla, anser kommittén, om den mol vilken
föreläggandel har riktats inte inom utsatt tid motsätter sig föreläggandet. KO
bör dä kunna besluta att ett föreläggande skall gälla som ett beslut som har
meddelats av MD. Della betyder, uttalar RLK, all svaranden inte kan förhala att
ett beslut träder i kraft genom alt vara passiv och att enligt förslaget en
näringsidkare, som motsätter sig ell föreläggande, måste avge något slags
viljeyttring. Om detta sker i form av ett blankt bestridande, bör ett sådant
besked i normala fall vara tillräckligt för att KO skall vända sig lill MD och
något andra föreläggande blir då inte aktuellt, uttalar kommittén. Den anför
vidare att den näringsidkare som på allvar vill ta upp en diskussion med KO i
den aktuella sakfrågan dock bör i normalfallen prestera något mera än ett
blankt bestridande för att KO skall överväga en förhandlingsuppgörelse i
stället för att föra lalan i MD. En konsekvent tillämpning av reglerna på sätt
som nu förespråkats bör, framhåller RLK, på sikt bidra till en effektivisering
av KO:s verksamhet. En näringsidkare som blivit bunden vid ett föreläggande på
grund av passivitet skall av rättssäkerhetsskäl ha möjlighet all få KO:s
föreläggande omprövat av MD, enligt kommittéförslagel.

RLK tillägger att de nya reglerna bör tillämpas med
försiktighet i fall då KO har mottagit ett meddelande frän en näringsidkare men
det inte klart framgår huruvida näringsidkaren motsätter sig föreläggandet
eller ej. I sådana tveksamma fall kan det vara mest lämpligt att saken förs
till MD.

De problem som RLK tar upp är enligt min mening av liten
praktisk betydelse, särskilt som handläggningen i MD skulle kunna ske mycket
snabbt i situationer av den art som RLK pekar på. Del är tveksamt om förslaget
skulle få effekt ens i de fall där del f.n. skulle vara problem. Samtidigt
skapar den föreslagna beslutsordningen svårigheter genom tvä delgivningsförfaranden
och införandet av en rätt lill överprövning i MD. Förslaget kan vidare ta
resurser även frän domstolen. Bakom vad som framträder som en medveten
passivitet kan ju finnas faktorer som sjukdomsfall och förbiseenden vilka
motiverar en omprövning av MD, som då belastas.

Jag anser därför att förslaget inte bör genomföras.

Prop.
1984/85:213 69

2.8 Ikrafttr ä dande
m. m.

De lagändringar jag har aktualiserat bör träda i kraft den
I januari 1986.

1 prqposiiionen om konsumenttjänstlag lämnades pä
föredragning av chefen iför justitiedepariemeniet förslag om ändring i 4 8 MFL,
sä att förbud mot saluhållande m.m. skall kunna riktas också mot farliga varor
eller tjänster. Förslaget var emellertid av särskilda skäl begränsat lill
tjänsteii som omfattas av den föreslagna konsumenttjänstlagen. Jag har i det nu
'aktuella ärendet förordat en utvidgning i förhållande till nämnda förslagj sä
att hela tjänsteområdet omfattas. I fråga om tidpunkten för ikraftträdande
sammanfaller de båda förslagen.

Förslaget i nämnda proposition och mitl förslag får
samordnas vid riksdagsbehandlingen.

2.9 Resursbehov

Jag tar nu upp frågan om hur mina förslag påverkar
resurserna hos del allmännas organ samt hos näringslivet.

Förslagel om säljförbud riktat mot tidigare led kan
medföra vissa effektivitetsvinster för KOV dä det gäller ingripanden i
enskilda ärenden, särskilt i fräga öm oseriösa företag. F. n. kan man ju inte
gripa in med tvingande beslut mot exempelvis mindre importförelag som för ul
farliga produkter på marknaden. Processen för normframtagning torde dock inte
påverkas resursniässigt. vare sig för KOV eller för näringslivet.
Riktlinjeförhand-lingarnå förs redan nu mellan KOV och bl. a. tillverkare och
importörer.

Utvicjgning till tjänster utgör inte något principiellt
nytillskott för KOV. Enligl instruktionen för verket (SFS 1976:429, ändrad
senast 1984:942) skall detta utarbeta riktlinjer för företagens marknadsföring
och utformning avjalla sorters nyttigheter och alltså även i fräga om
tjänster. När det gäller enskilda ärenden kan dock effektivitetsvinster uppstå,
motsvarande vad sorh nyss nämnts. Inte heller för näringslivet torde
lagändringen föra med sig ett ökat resursbehov.

Bl. a.I de generella anslagsbegränsningar som gjorts inom
förvaUningen har påverkat konsumentverkets arbetssituation. Verket måste därför
göra härda prioriteringar i sitt arbele. I detta perspektiv är näringslivets
egenåtgärder särskilt angelägna. Konsumentproblem som annars inte skulle ha
blivit föremål för åtgärd, eller som skulle ha belastat konsumentverkets
resurser till nackdel för någon annan konsumentfråga, kan därigenom lösas.

Den fjöreslagna regeln om branschorganisationers medverkan
i förfarandet i Mf) tillgodoser ett önskemål från näringslivet och skall
medverka till ett bätiire beslutsunderlag för domstolen. Med ett sådanl syfte
får eventuella, marginella merkostnader ses som godtagbara.

De förenklade delgivningsreglerna verkar närmast
kostnadsbesparande.

Prop.
1984/85:213 70

/ övrigt får bedömas att förslagen inte har
resurskonsekvenser.

Sammantaget finner jag alt verksamheten bör kunna bedrivas
inom ramen för oförändrade resurser. Mitt förslag föranleder mot denna bakgrund
inte behov av särskilda resurser.

3 Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom finansdepartementet
upprättats förslag till

1.
lag om ändring
i marknadsföringslagen (1975: 1418),

2.
lag om
ändring i lagen (1970:417) om marknadsdomstol m. m. Förslagen bör fogas till
protokollet i detla ärende som bilaga 4.

4 Specialmotivering

4.1 Förslaget till lag om ändring i marknadsföringslagen
(1975:1418)

48

Saluhåller en näringsidkare till konsumenter för enskilt
bruk en vara, som pä grund av sina egenskaper medför sårskild risk för skada på
person eller egendom, kan marknadsdomstolen förbjuda honom alt fortsätta därmed.
Delsamma gäller, om varan är uppenbart otjänlig för sitt huvudsakliga ändamål.
Förbud kan meddelas även anställd hos näringsidkare och annan som handlar på
näringsidkares vägnar.

/ den mån del behövs för all motverka att en vara som
avses i första stycket saluhålls på sätl som där sägs, kan marknadsdomsiolen
meddela en näringsidkare som i egenskap av tillverkare, importör eller annars
saluhåller varan till annan näringsidkare förbud att forisätta därmed. Även ell
sådanl förbud kan meddelas den som handlar på näringsidkares vägnar.

Vad som sägs i första och andra styckena om förbud att
saluhålla varor gäller i motsvarande/o// även i fråga om förbud an erbjuda
nyttjanderätt till varor mot ersättning saml förbud all mol ersättning
titthandahålta tjänster.

Förbud enligt denna paragraf får inte meddelas i den mån
det i författning eller beslut av myndighet har meddelats särskilda
beslämmelser om varan etter tjänsten med samma ändamål som förbudet skulle
fylla.

1 del föreslagna, nya andra stycket förs in en
handlingsregel som ger marknadsdomstolen (MD) befogenhet att rikta ett
säljförbud också mot en näringsidkare som i egenskap av tillverkare, importör
eller annars saluhåller en vara till annan näringsidkare, i den män det behövs
för alt motverka att fariiga eller otjänliga produkter saluhålls till
konsumenter för enskilt bruk. Bestämmelsen är främst inriktad på distributionen
i vad som kan kallas tidigare säljled, alltså funktionerna före detaljisterna.
Detta har behandlats i avsnittet 2.6.1.2. 1 det föreslagna, nya tredje stycket
utvidgas

Prop.
1984/85:213 71

räckvidden av 4 8 till att gälla också hela
tjänsteområdet. F.n. täcker lagrummet endast saluhållande av produkter samt
erbjudande att förvärva nyttjanderätt till vara. Utvidgningen har motiverats i
avsnitt 2.6.1.1.

Det nya, fjärde stycket har motsvarande innehåll som
nuvarande tredje stycket. Därutöver har tillförts tjänsteområdet.

1 övrigt har gjorts några rent språkliga ändringar.

1 fräga om tjänster får erinras om att regeringen i propositionen
1984/85: 110 om konsumenttjänstlag föreslagit att 4 8 MFL i en första etapp
skall utvidgas till att omfatta sädana tjänster som avses i förslaget till
konsumenttjänstlag. Med den utformning som här förordas las således steget
fullt ut pä tjänsteområdet. Del nu aktuella förslaget ersätter alltså vad som i
denna fräga föreslagits i nämnda proposition.

Första stycket

Som har framgått avviker lagtexten endast redaktionellt
frän vad som gäller i nuläget och således även i fräga om begreppet konsumenter.
F. n. brukas singularformen 14 8. Syftet med pluralformen är uteslutande att nå
en språklig anslutning lill den bestämmelse om otillböriig marknadsföring som
är intagen i 2 8 MFL.

I fråga om den sakliga innebörden hånvisas till
propositionen 1975/76: 34 med förslag till marknadsföringslag m.m. Här bör dock
erinras om vad som skall förstås med begreppet konsumenter för enskiti bruk. Av
detta följer (jfr prop. 1975/76:34 s. 128 och 99) att försäljning till andra än
privatpersoner inte omfattas av regleringen. Motsvarande gäller 3 8 MFL, som
avser underlätenhet att lämna information som är av särskild betydelse från
konsumentsynpunkt. Också där avses (jfr prop. 1975/76:34 s. 126 och 99)
privatpersoners intressen i samband med förvärv och liknande. Reglerna omfattar
således inte situationer där nyttigheter marknadsförs lill företag,
institutioner o. d. I tydlighetens intresse bör anmärkas alt motsvarande
begränsning inte gäller i fråga om 2 8 samma lag. Lagrummet handlar om
otillbörlig marknadsföring och täcker in (jfr prop. 1970:57 s, 88) såväl
privatpersoner som andra som skall förvärva den ifrågavarande varan eller
tjänsten för slutlig konsumtion.

Andra stycket

Regeln tar sin utgångspunkt däri att en produkt har
konstaterats på grund av sina egenskaper medföra särskild risk för skada pä
person eller egendom respektive vara uppenbart otjänlig för sitt huvudsakliga
ändamål.

Denna utgångspunkt är gemensam med paragrafens inledande
stycke och markeras med uttrycket vara som avses i första stycket. För ett
förbudsbeslut enligt första stycket, alltså riktal mol detaljistledet, krävs
därutöver alt den aktuelle näringsidkarens handlingssätt innebär ett saluhållande
till konsument för enskilt bruk av den farliga eller otjänliga produkten.
Motsvarande förutsättning uttrycks i andra stycket genom orden saliihålls på
sätl där sägs.

Prop.
1984/85:213 72

Klassificeringen av produkten, avnämarkretsen (konsumenter
för enskilt bruk) samt förekomsten av ett faktiskt saluhällande lill denna
krets ulgör alltså tillsammans de nödvändiga men också tillräckliga rekvisiten
för befogenheten enligl/or5/« slyckel alt meddela en detaljist förbud mot
fortsatt försäljning Konstruktionen av andra stycket är parallell i fråga om
klassificeringen men avviker väsentligt pä de andra tvä huvudpunkterna. Det bör
dock framhållas alt syftet med andra stycket är delsamma som första styckets.
Vad det gäller är i båda fallen att kunna stoppa försäljning av farliga eller
otjänliga produkter till konsumenter för enskilt bruk. Som följer av den allmänna
motiveringen (2.6.1.2) är bedömningen den att det beträffande sådana produkter
inie år lillräckligl att, som f. n., endast kunna förbjuda en detaljist alt
fortsätta med sitt saluhållande. Man bör även kunna ingripa mol den som
saluhåller den aktuella varan i tidigare led.

En regel om delta torde oftast få betydelse i fråga om
produkter som redan saluhålls till konsumenter för enskilt bruk. när risker
upptäcks. Det får nämligen antas att upptäckten mestadels sker först då
produkten hunnit ut pä marknaden. Bestämmelsen bör dock inte avgränsas efter
detta. Man kan nämligen tänka sig situationer då försäljningen till konsumenter
för enskilt bruk ännu inte har påbörjats men däremot tillverkningen för eller
distributionen fram till denna köparkategori har startat. Här kan som ett
exempel pekas pä import av varor som utomlands har befunnits farliga, men som
här i landet ännu inte hunnit fram till delaljistledel. På del internationella
planet finns uppbyggda ett flertal system för att sprida information länderna
emellan om bl. a. vilka produkter som är farliga och på vilka marknader de
finns. De kunskaper som bl. a. KOV fär genom detta ger utrymme för att söka
hindra spridningen av farliga produkter pä ett tidigt stadium.

Av nämnda skäl lar inte andra slyckel sin utgångspunkt
däri att någon näringsidkare faktiskt saluhåller den aktuella produkten till
konsumenter för enskilt bruk, på sätt som första stycket utgår från. Förbud
enligt andra stycket kan riktas mol näringsidkare som i egenskap av
tillverkare, importör eller annars saluhåller varan lill annan näringsidkare.
Som förut berörts avses därvid främst tidigare säljled än detaljisterna.
Uttrycket "led" används här för att beteckna den funktion en viss
näringsidkare har inom produktionen eller distributionen i fråga om den
enskilda transaktionen, I praktiken torde tillverkare, importörer och
grossister komma att utgöra en huvudgrupp. Den koppling till tjänster som sker
genom tredje stycket gör del mindre lämpligt att i lagtexten använda begreppet
tidigare led. På tjänsteområdet kan nämligen förekomma att en farlig produkt
säljs i detaljhandeln lill en näringsidkare för alt av denne användas som
insatsmaterial vid utförandet av tjänster åt konsumenter för enskilt ändamål.

Varan skall vara föremål för saluhällande i någol led. för
att förbud skall kunna meddelas. Vidare kan förbudet riktas endast mot den
näringsidkare som kan tillskrivas ett saluhållande. Ingripandet skall avse
förhud att

Prop. 1984/85:213 73

fortsäiia därmed. Förbudet får inte göras mer vittgående
än som behövs för att tillgodose bestämmelsens syfte, Detla innebär att
förbudet i vissa fall kan förenas med villkor som exempelvis anger undantag där
förbudet inte gäller. Sädana undantag kan bl, a, avse vissa
distributionskanaler, som kan godtas, eller villkor om speciell märkning av
varan eller om avhjälpande av konstruktionsfel. Delta behandlas närmare i det
följande.

Vidare gäller, liksom vid tillämpningen av första stycket,
att ett förbud enligt 4 8 inte bör komma i fråga når åtgärder avseende produktinformationen
kan vidtas med stöd av 3 8 och är tillräckliga (jfr prop. 1975/76: 34 s. 101),
Självfallet kan i ett enskilt fall läget vara exempelvis det alt ett förbud
riktat mot en detaljist kan undvaras just därför alt det framstår som tillräckligt
med ett åläggande enligt 3 8. riktat mot tillverkaren, all märka en farlig
produkt med hanteringsanvisningar som motverkar att konsumenter, som köper den
för enskilt bruk, kommer till skada.

Som redan framhållits är skyddsgruppen densamma för första
och andra styckena, nämligen konsumenterna. Av detta föranleds den begränsning
i andra styckets räckvidd som framgår av att ett förbud får meddelas endast /
den mån det behövs för all moiverka all en vara som avses i förslå Slyckel
saluhålls på sätt som där sägs, dvs. lill konsumenter för enskilt bruk.
Innebörden av detta kan belysas på följande sätt.

1 den allmänna motiveringen (2.6.1.2) har berörts de
problem som kommer upp då det gäller ett förbud riktal mot tidigare säljled
e.d. Som där anförts kan vissa produkter vara farliga när de används av
konsumenter men inte behöva medföra risker när de hanteras av yrkesmän. Ett
förbud riklat mot tidigare säljled bör också av andra skäl i nuläget begränsas
sä att det är distributionen lill konsumenter för enskilt bruk som motverkas.
Här hänvisas lill den allmänna motiveringen. Pä där angivna grunder bygger
andra stycket, som inte i lagtexten fixerar förbudets innebörd. I stället
ankommer det på MD att precisera förbudets innehåll i del enskilda fallet, med
utgångspunkt i vad som därvid bedöms vara erforderligt och lämpligt för att
moiverka alt produkten sprids till konsumenter för enskilt bruk. Detta
behandlas närmare då frågan om villkorade förbud tas upp.

Vid tillämpningen av andra stycket fär först prövas om
varan faller in under risk- eller otjänlighetsrekvisiten i första stycket. Är
så fallet uppslår - redan lill följd av uttrycket / den mån det behövs för att
moiverka -frågan om produkten kan komma att saluhållas till konsumenter för
enskilt bruk. Frågeställningen har tangerats tidigare. Dä gällde det emellertid
om andra stycket borde täcka in ett saluhållande i tidigare led av en produkt
som ännu inte hunnit fram lill detaljistledet. Vad som nu aktualiseras är i
stället hur man skall hantera frågan om det finns någon sannolikhet för att en
viss farlig vara kommer all saluhållas till konsumenter för enskilt bruk. Med
della hänger givetvis samman frågan om den aktuella produkten är av sådan art
alt den över huvud kan tänkas finna en efterfrågan hos konsumenter för enskilt
bruk.

Prop.
1984/85: 213 74

Framstår detta som mer eller mindre uteslutet måste det i
princip saknas grund för ett förbudsingripande. Frågan om när en vara i övrigt
kan anses vara en "konsumentprodukt", i bemärkelsen avsedd eller
ägnad för konsumenter, antingen enbart för enskilt bruk eller för också annan
konsumentanvändning (företag, institutioner e.d.), torde i de flesta fall
kunna besvaras ganska lätt. Som förut har sagts måste det nämligen anlas att.
när frågan om ett förbud aktualiseras, produkten oftast redan tillhandahålls
till konsumenterna och således visat sig säljbar lill denna köparkategori. I en
hel del fall torde det då vara uppenbart att också de nya partier av varan, som
är under tillverkning eller som förs genom distributionsleden, slutligt skall
tillhandahållas till konsumenter. Bl. a. får beaktas vilka distributionskanaler
som normalt anlitas på den aktuella marknaden. Är det undantagsvis fräga om en
mer ny produkt, som är farlig och som ännu inte saluhållits i delaljistledel,
torde man få vägledning av om det varuslag som den tillhör används av
konsumenter för enskilt bruk. Myckel teoretiskt skulle del därutöver kunna
inträffa att förbudsfrägan aktualiseras när del gäller vad som är en helt ny
produkt och som man har svårt att bedöma om den kan användas av konsumenter. I
motsvarande mån kan dä grund saknas för ett förbud eller för att göra förbudet
mer ingripande. Frågan om utformningen av förbud berörs senare.

Ett beslut om förbud enligt andra stycket får som tidigare
nämnts inte ges större räckvidd än som behövs för att motverka ett saluhållande
till konsumenter för enskilt bruk. Innebörden av detta kan belysas med tvä
exempel. Å ena sidan kan en produkt vara lika farlig hos ett företag eller en
institution m.m. som i ett hem, för den som skall använda den. Som ett exempel
kan las en dammsugare vars hölje kan bli strömförande genom bristfällig
isolering. Dock har regeln i andra stycket av skäl som strax skall belysas
utformats som skydd endast för de konsumenter som förvärvar nyttigheten för
enskilt bruk. Å den andra sidan kan ett verktyg, som lätt skadar en oerfaren
person, vara mycket användbart för yrkesmannen. Detta kan exemplifieras med en
motorsåg som inte har vissa skyddsanordningar, för att öka dess användbarhet i
speciella lägen. I denna del är det önskvärt alt söka uppnå del skydd dessa
konsumenter behöver utan att hindra den yrkesmässiga användningen.

I den allmänna motiveringen har redan sagts att det saknas
underlag för alt i detta sammanhang lösa det första problemet, dvs. frågan om
produktsäkerhetsskyddet pä den plats där näringsverksamhet utövas. Här kommer
också arbetsmiljölagstiftning o.d. in i bilden. Bestämmelserna i 3 och 4 88 MFL
är f. n. inriktade på konsumenter som förvärvar nyttigheter för enskilt bruk,
och alltså inte på institutioner m.m. Det skydd som 4 8 kan ge mot risker och
otjänlighet avser således vad som är en privatsfär och RLK:s förslag har samma
innebörd. Frågan om ett utsträckt produktsäkerhetsskydd m.m. är komplicerad
och behandlas i produktåierkallelsekom-mitléns arbele.

Prop.
1984/85:213 75

En konsekvens av detta blir därmed alt ett ingripande med
stöd av andra siycket i nuläget i princip fär utformas så att förbudet endast
motverkar vidaredistribulionen till konsumenter för enskilt bruk. även i fråga
om en produkt som pä samma grund är fariig också hos ett företag eller hos en
institution m.m.

Det andra
problemet avser som nämnts en produkt, exempelvis ett verktyg, som endast bör
användas av yrkesmän därför alt den är farlig då den brukas av konsumenter för
enskilt bruk. Som berörts tidigare gäller det här att vid utformningen av
förbudet söka få till stånd en ordning som motverkar en distribution i riktning
mot konsumenterna utan att stoppa den yrkesmässiga hanteringen. Det torde inte
vara möjligt att härvidlag ge rättstillämpningen vägledning annal än i
generella termer. En möjlighet kan vara att MD avgränsar förbudet till att
omfatta vissa angivna distributionskanaler, säljformer e. d., om man därigenom
uppnår det skydd för den avsedda konsumentgruppen vilket framstår som påkallat.
Det kan också vara befogal all förena ett förbud med villkor som får denna
effekt. Frågan om villkorade förbud belyses närmare i det följande. Men
domstolen kan också på annat sätl anpassa förbudets innehåll efter
omständigheterna, inom den ram som 4 8 sätter.

Vid
tillämpningen av andra stycket får mot denna bakgrund uppmärksammas olika
aspekter som i ett enskilt fall kan behöva avvägas mot varandra, då man bedömer
om ett förbud är materiellt påkallat. Hit hör bl. a. följande: typen, graden
och frekvensen av risker, varans art och användbarhet för konsumenter,
sannolikheten för att produkten kan nä fram lill konsumenlledel om inte åtgärd
vidtas med stöd av andra stycket, tillverknings- och distributionsförhållandena,
företagsstrukturen, säljfor-merna samt konsekvenserna av ett förbudsingripande
i fråga om den yrkesmässiga användningen m, m.

Som nyss
berörts är bestämmelsens skyddsgrupp sådana konsumenter som gör förvärv för
enskilt bruk. Trots att det endast är vidare-distribution lill denna grupp som
skall förhindras kan det i visst läge bli nödvändigt att helt stoppa
saluhällandet av en produkt också när det finns en godtagbar yrkesmässig
användning för den, nämligen då det behövs för alt motverka att den når
konsumenter för enskilt bruk. Ett totalt förbud är dock något av ett
ytterlighetsfall, när innebörden skulle bli att man därigenom hindrar också en
i sig godtagbar yrkesmässig användning. Avsikten är alt en så drastisk åtgärd
skall tillgripas endast i undantagsfall, då riskerna från konsumentsynpunkt är
särskilt allvarliga och en mindre långtgående åtgärd bedöms som klart
otillräcklig. Man måste alltså komma fram till att det inte finns någon annan
metod som pä ett betryggande sätt motverkar att den fortsatta distributionen
när fram till konsumenter för enskilt bruk.

1 andra fall kan det vara uppenbart, redan på grund av
produktens beskaffenhet, alt frågan om yrkesrnässig användning inte
aktualiseras. I stället kan produkten helt eller i del väsentliga vara avsedd
för konsument-

Prop.
1984/85:213 76

marknaden. Ett förbud mot fortsalt distribution av varan
till delaljistledel kan dä i vissa fall framstå som den enda naturliga åtgärden
i fräga om en produkt som man kan förbjuda detaljisterna att i sin tur
saluhålla till konsumenter för enskilt bruk.

Det nu anförda kan exemplifieras: Produktslag som finner
både yrkesmässiga och privata köpare är bl. a, verktyg och redskap, byggvaror,
elektriskt materiel, reservdelar och kemisk-tekniska artiklar. Produktslag som
främst köps av konsumenier är 1. ex. leksaker, sporluirusining, prydnadsföremål,
sötsaker och skyddsutrustning vid sport och lek. 1 fråga om produkter i den
första gruppen måste alltså i rättstillämpningen särskilt uppmärksammas den
yrkesmässiga användningen. När del gäller den senare gruppen kan ibland ett
förbud mot fortsatt saluhållande i tidigare säljled framstå som den renaste
lösningen. Frågan om det år lämpligt alt villkora ett förbud bör dock alltid
uppmärksammas.

Konsekvensen av den utformning som ges ät 4 8 blir alt ett
totalt säljförbud kan meddelas mot tidigare led men inte mot detaljister. F.n.
gäller ju alt ett förbud riktat mot dessa skall avse ett saluhållande till
konsument för enskilt bruk. Denna skillnad måste av brist på utredningsunderlag
i nuläget bestå och torde i sig inte vara principiellt omotiverad, lät vara att
frågan inte är närmare belyst i RLK:s arbete. En detaljist kan ju vidla
åtgärder för att förvissa sig om att bland de kunder som vill köpa t. ex. ett
farligt verktyg inte ingår konsumenter som skall ha redskapet för enskilt bruk.
Denne har ju godset i sin besittning och förfogar fysiskt över det. Säljaren i
tidigare led har däremot i princip endast näringsidkare som kunder och mister
rädigheien över godset dä han väl avhänl sig det. Därmed saknar han de rent
praktiska möjligheterna att senare hindra en faktisk försäljning till konsument
för enskilt bruk. Ser man sedan till hur ett förbud riktat mot en detaljist kan
tänkas fungera i praktiken torde skillnaden gentemot totalförbudet riktat mot
tidigare led inte bli så stor. Det är ju troligt att man på många marknader
finner del mindre kostsamt att plocka bort artikeln frän
delaljhandelssortimentet jämfört med att kontrollera varje köpare, sä att varan
inte säljs till någon konsument för enskilt bruk. Därmed inträder rent faktiskt
samma verkan som avses med ett totalförbud.

För att skydda privatpersoner tillräckligt effektivt måste
man alltså ha en möjlighet all helt stoppa distributionen i tidigare led. låt
vara i undantagsfall. Med hänsyn till detaljistens rådighet över godset kan
det samtidigt antas att ett mol denne riktat, med vite förknippat säljförbud
skall bli nog effektivt, fastän det i nuläget måste vara begränsat till ell
saluhällande till konsument för enskilt bruk. I produkiåterkallelsekommitténs
arbete kan denna konstruktion övervägas närmare, när det gäller frågan om behov
av en utvidgning. Det är också angeläget att inte försena den reform på
produktsäkerhelsomrädel som den formella möjligheten att gå till tidigare led
innebär. Den nu avsedda ändringen i 4 8 bör alltså inte avbida utfallet av
nämnda kommittés arbele.

Prop.
1984/85:213 77

Här kan inskjutas att frågan om undantag för yrkesmässig
användning från ett förbud som i sig motiveras av varans risker eller
otjänlighel för konsumenterna naturligen måste tillföras ett underlag från
företagens sida. Det mäste alltså främst vila på den näringsidkare som svarar i
ärendet att föra fram utredning pä denna punkt. En annan sak är att det vid
tillämpningen av 4 8 också i fråga om tidigare led bör iakttas vad som f, n,
gäller rörande bevisningen beträffande risker och otjänlighel. Omvänd bevisbörda
tillämpas vid prövning enligl 2 8. I ärenden som rör 4 8 råder dock huvudregeln
om sökandens bevisbörda.

Härefter gäller det villkorade förbud.

Beträffande
produkter som hör få dislribueras för yrkesmässig användning men som är
farliga för konsumenterna fär vid tillämpningen av andra stycket uppmärksammas
om det är möjligt att villkora ett förbud. Detla innebär att man anger vissa
förutsättningar vid vilka förbudet gäller eller inte gäller, I ett enskilt fall
kan det l.ex. framstå som en tillräcklig åtgärd att förbjuda en tillverkare att
saluhålla produkten utan att den tydligt och otvetydigt märkts med uttryck som
"Skall inte säljas till konsumenter för enskilt bruk" eller "Får
endast säljas till fackmän för användning i yrkesmässig verksamhet". En
sådan genom förbudet ålagd informationsplikt är en form av åtgärd för alt
motverka att produkten i detaljhandeln saluhålls till konsument för enskilt
bruk. I detta avseende torde den skilja sig frän den information som kan
framtvingas med stöd av informalionsbestämmel-sen i 3 8 MFL. Är det å den andra
sidan tillräckligt för att motverka riskerna med en produkt att en näringsidkare
med stöd av nämnda paragraf åläggs att lämna viss information avsedd för de
konsumenter som förvärvar varan för enskilt bruk, exempelvis om det rätta
sättet att hantera varan, bör ett förbud enligt 4 8 andra siycket inte
meddelas. 1 slällel kommer i fråga alt tillämpa 3 8, Detta har berörts
tidigare. I sammanhanget kan nämnas att också 2 8 MFL kan komma alt lillämpas.
nämligen mot felaktiga skölselanvisningar som vilseleder på ett riskabelt sätl
och som utgör otillbörlig marknadsföring.

1 ell annal fall kan det förhålla sig sä att förbudet bör
kopplas med ett villkor som innebär alt den som meddelats förbudet vid sin
försäljning mäste sätta upp som ett avtalsvillkor all den vidare distributionen
sker med förbehåll för all varan inte saluhålls till konsumenter för enskilt
bruk. Ett ytterligare läge kan vara att man i förbudsbeslutel direkt pekar ut
vilka distributionskanaler m. m. som är spärrade eller tillåtna.

Det anförda utgör endast exempel pä vad som i del enskilda
ärendet kan visa sig vara den framkomliga vägen för att undvika all
distributionen till den yrkesmässiga verksamheten hejdas onödigtvis.

Förut har nämnts alt det i vissa situationer, där frågan
om yrkesmässig användning inte aktualiseras eller saknar tillräcklig vikt, kan
vara naturligt att förbjuda saluhållandel av konsumentprodukten utan
överväganden av alternativa vägar för att motverka riskerna. Som ett exempel
kan kanske

Prop.
1984/85:213 78

tas en billig och till hela sin konstruktion mycket fariig
leksak. Alt härvidlag överväga någon form av förbudsvillkor som avhjälper en
konstruktionssvaghet är knappast aktuellt, när produkten till följd av
riskerna och felets grundläggande natur eller annal inte försvarar en plats pä
marknaden. Vidare kan det tänkas att en vara, som framträder som en säkerhetsutrustning,
vid den användning som den utformats för över huvud inte ger något adekvat
skydd. Den inger därmed konsumenten en falsk trygghetskänsla, vilket medför
särskild risk för skada. Inte heller i ett sådant fall är del naturligt alt
sätta upp villkor i syfte att söka avvärja risken.

I andra sammanhang kan det dock bli aktuellt med ett
saluhållandeförbud som kopplas med villkor på så sätt att förbudet inte gäller
om exempelvis en viss konstruktionsförbättring görs som avvärjer risken. Detta
tillämpas redan i fråga om 4 8 första stycket. Sä t. ex. har MD i beslutet
1980:2 funnit en viss barnvagnslyp innebära en utpräglad risksituation för
barnet. I detta fall ansågs alltför långtgående verkningar av förbudet undvikas
genom alt det gjordes villkoral på så sätt att, om vagnen försägs med en spärr
mot ofrivillig hopfällning, den fick säljas. Mot bakgrund av att ett förbud
inte får vara en alltför ingripande åtgärd diskuterade MD i beslutet 1981:23
vidare beträffande en s.k. slipvirvel (roterande stålborstrundel där enstaka
borst kunde lossna och skada brukaren) om en fortsatt försäljning vore
försvarlig under förutsättning t. ex. att varan fick utbjudas endast i
kombination med skyddsutrustning samt i förening med tydliga anvisningar om
att skyddsutrustning måste användas. Sådana åtgärder ansågs dock inte
tillräckliga.

Det ligger i sakens natur att motsvarande och ytterligare
överväganden om olika villkor för att motverka skilda risker kan aktualiseras
också vid tillämpningen av andra stycket. Förbud förenade med villkor av en
sådan art innebär metoder för att avlägsna eller neutralisera vissa risker och
utgör således medel för att motverka saluhållandet av varor som är farliga i
det skick de tillhandahållits i.

Hittills har föga berörts varor som medför särskild risk
för skada på egendom eller som är uppenbart otjänliga för sitt huvudsakliga
ändamål. RLK har funnit att, även om behovet av ett utökat konsumentskydd
kanske inte är lika stort i fråga om sakfarliga varor, och säkerligen inte
beträffande otjänliga produkter, som beträffande personfarliga varor, utvidgningen
avseende tidigare led likväl bör omfatta alla dessa fall. Denna uppfattning
ligger till grund också för deparlementsförslagel.

Vid tillämpningen av 4 8 i ett enskilt ärende kan det
självfallet finnas anledning att ingripa mot flera eller alla säljled
samtidigt.

Andra stycket medger alltså ell brett fäll av åtgärder.
Avgörandet läggs ytterst hos MD. Den vidsträckta ramen motiveras av att regeln
skall vara användbar i fråga om de mest skiftande nyttigheter och marknader.
Det mäste bli en uppgift för rättstillämpningen alt ta ställning till de
ytterligare situationer som kan aktualiseras.

Prop.
1984/85: 213 79

Det bör understrykas i sammanhanget alt avsikten inte är att
KOV skall arbeta annorlunda i fräga om tidigare säljled än som sker i övrigi i
anslutning lill MFL. Önskvärda förändringar bör så långt möjligt genomföras på
grundval av frivilliga åtaganden av företagen, efter förhandlingar (jfr prop,
1975/76: .34 5.94 och 109).

Jag vill i sammanhanget ta upp frågan om
uppgiftsskyldighet för näringsidkare. Särskilda regler om detta finns i 11 8
MFL. Dessa blir automatiskt tillämpliga också på näringsidkare i tidigare led.
I ärenden om tillämpning av 4 8 mol en detaljist bedömer jag att det bör vara
möjligt att avkräva denne uppgifter också om vem som levererat den farliga
produkten och annal som berör tidigare leds verksamhet. Innan man kan ta
ställning till om ett ingripande mot detaljisten är påkallat kan det ju vara
nödvändigt att kartlägga produktens spridningsvägar i sin helhet, för all se
var ingrepp behövs och är effektivast. Vad som nu sagts får motsvarande
tillämpning på andra funktioner i produktionen och distributionen.

Tredje stycket

Såsom nämnts i den allmänna motiveringen (2.6.1.1), liksom
i inledningen till specialmoiiveringen, bör 4 8 omfatta tjänsteområdet i dess
helhet. Detla följer av förevarande stycke.

1 samband med förslaget till konsumenttjänstlag (prop.
1984/85:110) föreslogs, som tidigare nämnts, att 4 8 MFL skall utvidgas till
att gälla tjänster som omfattas av konsumenttjänstlagen. Denna täcker arbele på
lösa saker och på fast egendom samt förvaring av lösa saker. Från detta görs
sedan vissa undantag. I specialmoiiveringen lill förslaget om en sådan
utvidgning av 4 8 MFL (konsumenttjänslförslaget) angavs hur paragrafen skall
lillämpas i fråga om dessa tjänster. Därvid uttalades bl. a. följande.

Ett förbud
kan enligt paragrafen meddelas först och främst när tjänsten på grund av sina
egenskaper medför särskild risk för skada på person eller egendom. I fråga om
vad som avses härmed hänvisades i konsumenttjänst-förslaget i allt väsentligt
till vad konsumenttjänstutredningen har anfört i sitt betänkande (SOU 1979:36
s. 206-207 och 511-512). För att ell förbud skall kunna meddelas mäste del i
princip vara fråga om fall där skaderisken är knuten lill konstruktionen eller
utformningen i övrigt av det material som näringsidkaren använder för tjänsten
eller till den metod eller det förfaringssätt i övrigi som kan användas för
denna. Som ett exempel på del senare nämns en metod för reparation av
bilbromsar med särskild risk för nedsatt eller utebliven bromsverkan eller en
sådan metod för installation av röriedningar i byggnader som medför särskild
risk för läckage och översvämningsskador. 1 enlighet med vad
konsumenttjänslulredningen har framhållit är del däremot inte avsett att
förbudsmöjligheten skall omfatta situationer där skaderisken beror pä den
enskilde näringsidkarens slarv, uttalades det i nämnda förslag som också nämner
bristande yrkesskicklig-hel. 1 sistnämnda avseende anser jag dock att det är
bättre all från förbudet

Prop.
1984/85:213 80

föra fallet att skaderisken beror på dennes felaktiga
handlande vid utförande av tjänst (se belänkandet s. 207), De
gränsdragningsfrågor som kan uppkomma i anslutning lill det nu anförda
överlämnas lill rättstillämpningen.

Skaderisken skall vara så betydande att det är befogat med
en så ingripande åtgärd som ett förbud, uttalades det vidare i
konsumenttjänstförslaget. Den av mig föreslagna avfallningen bygger på att
bedömningen enligt förevarande tredje stycket skall vara likvärdig den som
gäller enligt motiven till 4 8 första stycket (prop. 1975/76:34 s. 128). Där
anges att risken skall vara så betydande att ett förbud inte uppenbart är ett
alltför långtgående ingrepp,

I konsumenttjänslförslaget anfördes vidare att vid
bedömningen möjligheterna att motverka olika skaderisker genom information —
l.ex. varningsmärkning eller lydliga bruksanvisningar - i slällel för genom
förbud särskilt bör beaktas. På denna punki erinrades om 3 8 MFL. Vidare
uttalades att ett förbud givetvis inte bör komma i fråga för tjänster som,
trots att de innebär skaderisker, kan anses godtagna av samhället. Föredraganden
pekade pä att det här är fråga om principer för bedömningen enligt 4 8 som
alltsedan MFL:s tillkomst har tillämpats när det gäller varor (jfr prop.
1975/76: 34 s. 101-102 och 128),

Ett förbud enligt tredje siycket kan vidare riktas mot
fortsatt tillhandahållande mot ersättning av tjänst, om denna är uppenbart
otjänlig för sin huvudsakliga ändamål. Inte heller här avses i princip fall där
oijänligheten beror pä den enskilde näringsidkarens slarv eller felaktiga
handlande. Vad som åsyftas är endast fall där en tjänsl är så att säga till sin
art uppenbart otjänlig för sill huvudsakliga ändamål. Detla kan bero på del
material som används för tjänsten eller tillvägagångssättet i övrigt för
utförandet av denna. Som ett exempel nämndes i konsumenttjänstförslaget en
rostskyddsbehandling som inte leder till ett godtagbart rostskydd antingen på
grund av att del rostskyddsmedel som används är odugligt eller på grund av all
metoden för att anbringa medlet medför risk för rost. Kravel på alt tjänsten
skall vara uppenbart otjänlig för sitt huvudsakliga ändamål innebär att förbud
skall riktas endast mot klart odugliga tjänster. Det är däremot inte avsikten,
uttalades det vidare, alt tjänster som erbjuds i förenklat utförande e.d. skall
förbjudas, om de fyller en funktion för konsumenterna. Otjänlighelsprövningen
skall inriktas på objektivt påvisbara förhållanden. Till grund för bedömningen
bör normalt ligga resultatet av provningsverksamhet eller sammanställningar av
konsumenierfaren-heter e.d. (jfr prop, 1975/76: 34 s. 128).

I konsumenttjänslförslaget anfördes ytterligare all
"tjänstens huvudsakliga ändamål" utgör det eller de ändamål som
framstår som normalt eller i vart fall ligger nära till hands för en tjänst av
det aktuella slaget. Lika litet som när det gäller varor är del i fråga om
tjänster meningen att mer speciella ändamål som angeits i produktlöften vid
marknadsföring skall

Prop.
1984/85:213 81

beaktas vid otjänlighetsbedömningen (jfr prop. 1975/76: 34
s, 128). Ingrepp mol oriktiga, vilseledande eller överdrivna löften i
marknadsföring bör i slällel ske enligt reglerna om otillbörlig marknadsföring.
Ett förbud mot en viss tjänst kommer alltså i regel i fräga endast dä
otjänligheten beror pä tjänsten som sådan, oberoende av utformningen av
marknadsföringen avseende tjänsten (jfr prop. 1975/76: 34 s. 128).

Vad som här redovisats beträffande sådana tjänster som
omfattas av förslaget till konsumenttjänsllag har motsvarande betydelse vid
tillämpningen av de nu föreslagna bestämmelserna i tredje siycket. De lämnade
exemplen präglas naturligen av den föreslagna konsumentljänstlagens avgränsning
till arbete på lös och fast egendom m. m. Den här gjorda utvidgningen innebär
att även andra tjänster faller in under lagen, exempelvis skilda former av
kroppsbehandling, teknisk rådgivning och transporter. Även uppförande av
byggnader för bostadsändamål kommer att omfattas av lagen. 1 tillämpliga delar
fär motsvarande bedömningsgrunder som de angivna anläggas vid prövningen. Något
närmare tekniskt underlag har inte redovisats i RLK:s betänkande dä det gäller
tjänsterna på det i förhållande lill konsumenttjänslförslaget utvidgade
området. Det fär bli en uppgift för rättstillämpningen att utforma de närmare
principerna, under vägledning av paragrafens allmänna inriktning och MFL:s
skyddsintressen.

Praktiskt sett torde det ligga i sakens natur alt utrymmet
för förbud blir begränsat när det gäller tjänster av immateriell art. Vidare
bör framhållas att lakar-, tandläkar-, sjukgymnast- och veterinärtjänster till
stor del utförs inom den offentliga hälso- och sjukvårdens ram och även i
övrigi är föremål för en omfattande specialreglering. 1 motsvarande
utsträckning kan de, med hänsyn till fjärde stycket, komma att falla utanför
tredje styckets räckvidd.

Det är troligt att möjligheten att meddela näringsidkare i
tidigare led förbud kommer att fä sin väsentliga betydelse pä varuområdet, och
inte dä del gäller tjänster. Som exempel pä tjänster kan tas att en
näringsidkare åtar sig att ombesörja reparationer e. d. av ell föremål, men alt
arbetet helt eller delvis rent faktiskt utförs av en annan näringsidkare som
samarbetar med den som gentemot konsumenten åtagit sig uppdraget. Som ell annat
exempel kan anges att en entreprenör har åtagit sig en husrenovering. Han har
därvid att avsluta arbetet med uppstädning. För detta anlitar han ett städbolag
vars rengöringsmeiod framkallar en hälsovådlig gas. Dä städme-loden således
medför särskild risk för skada på person kan med stöd av 4 8 riktas förbud i
fråga om fortsatt tillhandahållande av tjänsten både mot entreprenören och mot
städbolaget. Ell ytleriigare exempel på tjänsteområdet är anordnandet av ett
lotteri där bland vinsterna ingår en farlig produkt.

Beträffande tjänster kan vidare framhållas att ett förbud
enligt andra siycket kan avse maierial som en näringsidkare i ett tidigare led
saluhåller lill andra näringsidkare för användning vid utförande av tjänster åt
konsumenter. 6
Riksdagen 1984/85. I saml. Nr 2/3

Prop. 1984/85:213 82

Fjärde siycket

Regeln har berörts i inledningen till specialmotiveringen.

Ikraftträdande m.m.

1 den allmänna motiveringen (2,8) har redovisats att lagen
om ändring i marknadsföringslagen (1975: 1418) bör träda i kraft den 1 januari
1986,

Det bör inte föreligga något formellt hinder mol alt
förbud grundas på förhållanden som ligger i tiden före det att lagen träder i
kraft (jfr SOU 1979:36 s. 513). Ett förbud på en sådan grund synes inte ge
anledning till några betänkligheter från rättssäkerhetssynpunkt, eftersom
förbudet inte har lillbakaverkande kraft. Möjligheten att grunda förbud på vad
som har skett före ikraftträdandet, exempelvis saluhållandet av en farlig
produkt, bör dock utnyttjas bara när det finns grundad anledning att befara ett
upprepande. Del bör över huvud taget inte bli fråga om att åberopa förfaranden som
ligger avsevärd tid före ikraftträdandet (jfr prop. 1970: 57 s. 102).

Några övergångsbestämmelser har mot denna bakgrund ansetts
inte erforderliga.

4.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1970:417) om
marknadsdomstol m.m.

13a8

Om en sammanslutning av näringsidkare gör sannolikt att
utgången av en ärende som avses i 13 § andra meningen kan ha betydande intresse
för medlemmarna i sammanslutningen, får marknadsdomstolen på ansökan av
sammanslutningen liltåta all denna, vid sidan av enskild pari, medverkar I
förfarandel och därvid åberopar bevisning.

Vad som sägs i 13 § om ansökans form och innehåll
lillämpas även beträffande en ansökan om medverkan.

Parlerna skall beredas liltfälle all yttra sig över en
ansökan enligt första stycket. En sådan får inte bifallas, om parten på den
sida som ansökningen om medverkan avser motsätter sig detta.

1 den allmänna motiveringen (2.7.2.2) har redovisats
grunderna för denna nya regel. Som anförts i inledningen till avsnittet 2.7,
samt i förstnämnda avsnitt, har MD, som handlägger ärendena i stort efter
rättegångsbalkens principer och utan detaljreglering, i rättstillämpningen
inte velat utesluta möjligheten av att med en analog tillämpning av 14 kap. 9 8
rättegångsbalken tillåta intervention. Den nu föreslagna bestämmelsen ger
uttryckliga handlingsregler för hur just frågan om medverkan av en sammanslutning
av näringsidkare skall hanteras. Bestämmelsen kan dock inte betraktas som en
konstruktion av samma innebörd som nämnda interven-lionsregel i
rättegångsbalken. Bedömningen utgår, som redovisas i det följande, inte från
förekomsten av en rättsföljd för tredje man utan från den grad av berättigat
inlresse denne - utan sådan rättsverkan - har av

Prop.
1984/85:213 83

utgången. Ett beslut av MD enligt gällande lagstiftning är
ju i princip inte rättsligt bindande för annan näringsidkare än den som varit
part i ärendet. Det förhållandet att utgången i praktiken kan fä motsvarande
eller liknande styreffekter har berörts i den allmänna motiveringen och ulgör
själva grunden för bestämmelsen om medverkan. Det bör tilläggas att 13 a 8
utgör en uttrycklig reglering av en viss speciell situation. Av lagrummet kan
inte dras motsatsslut om hur andra situationer skall behandlas, då sädana
aktualiseras i MD:s arbete.

Första stycket

Uttrycket sammanslutning av näringsidkare förekommer i
flera andra lagar av marknadsrätlslig natur. Detta gäller bl. a. (jfr prop.
1970: 57 s. 97 och prop. 1975/76:34 s. 129) i fräga om 10 8 MFL (1975: 1418),
som avser talerätt. Något krav på representativitet eller på särskilda
kvalifikationer i övrigt i fråga om sammanslutningen ställs inte uttryckligt. 1
rättstillämpningen har MD också gett begreppet en vidsträckt tolkning (jfr MD 1974: 15). Självfallet måste dock
vissa minimikrav gälla i sammanhanget. Denna fräga torde få överlämnas till rättstillämpningen
(jfr beträffande sammanslutning av konsumenter MD 1980: 24).

När det
gäller tillämpningen av första stycket får också beaktas att bestämmelsen är
fakultativ i den bemärkelsen att MD får, men inte är skyldig, att tillåta
medverkan, när väl förutsättningarna enligt paragrafen är uppfyllda. Delta
lämnar ett utrymme för lämplighetsavvägningar också på den nu aktuella punkten.
Teoretiskt skulle någon gång kunna inträffa att en sammanslutning av näringsidkare
bildades pro forma eller för medverkan endast i ett särskilt fall och att
domstolen i ett sådant läge finner medverkan vara olämplig. Den fakultativa
formen ger då utrymme för att inte tillåla sammanslutningen i fräga att
medverka. Om den näringsidkare pä vars sida medverkan skulle ske anser denna
stridande mol sina intressen, har han möjlighet att med stöd av tredje stycket
motsätta sig ansökningen om medverkan.

Lämplighetsfrågan
aktualiseras också i det läget att flera sammanslutningar önskar medverka.
Denna situation behandlas i det följande, i slutet av kommentaren till första
slyckel första meningen.

Fräga
skall vara om ett ärende som avses i 13 § andra meningen lagen om
marknadsdomstol m.m. De ärendetyper som därmed täcks in gäller tillämpningen av
marknadsföringslagen (1975: 1418), lagen (1971: 112) om avtalsvillkor i
konsumentförhållanden och lagen (1984:292) om avtalsvillkor mellan
näringsidkare. I den allmänna motiveringen (2.7.2.2) har redovisats varför
ärenden enligt konkurrenslagen (1982: 729) inte omfaltas av regleringen i 13 a
8. Som därvid uttalades skall dock regeln i första stycket inte tolkas
motsatsvis, så alt den utestänger varje form av medverkan just i
konkurrensärenden. Då framhölls också att 13 a 8 snarare kan lämna MD vägledning
för någon form av analogislut på konkurrensområdet, när domstolen finner
omständigheterna motivera detla.

Prop. 1984/85:213 84

Sammanslutningen har alt göra sannolikt all ulgången av
ärendel kan ha ell betydande inlresse för medlemmarna. Av delta följer alt
sammanslutningen inte behöver leda i bevis förekomsten av ett betydande
intresse. Del skall göras sannolikt att ulgången, dvs. MD:s beslut, kan ha ett
intresse som dock, i sä fall, måste vara heiydande. Här kan det föreligga
frågor av principiell betydelse men saken kan också gälla större ekonomiska
värden. Även i övrigt kan det röra sig om speciella omständigheter, som
särskilt angår medlemmarna. Del är ej en förutsättning alt deras intressen
sammanfaller. Så behöver ju inte alltid vara fallet. Regelns syfte är endast
att medge en sä allsidig belysning som möjligt av de ekonomiska eller andra
aspekter som kan beröras av MD:s bedömning. Ofta torde det röra sig om en
frågeställning som domstolen inte tidigare haft att pröva. Ibland kan det dock
tänkas handla om att fördjupa underlaget för en värdering som domstolen
tidigare har gett uttryck för, i ett nytt ärende eller genom omprövning av ett
tidigare beslut.

RLK har föreslagit att man i lagtexten som ett ytterligare
fall då medverkan självständigt kan medges skulle ange att sammanslutningen
gjort sannolikt all ulgången av ärendet är "av allmän betydelse".

Ell sådant rekvisit skulle väl närmast innebära att
utgången särskilt berörde allmänna intressen, exempelvis genom vittgående
ekonomiska konsekvenser för konsumenterna. Vad det här gäller är dock frågan om
en sammanslutning av näringsidkare, dvs. tredje man, skall tillåtas att medverka
i ett förfarande mellan två parter. Har saken allmän betydelse torde den i de
allra flesta fall ha ett betydande intresse också för näringslivets
organisationer. Skulle i något fall saken vara av allmän betydelse men sakna
betydande inlresse för den berörda sammanslutningen torde, ä den andra sidan,
ofta saknas motiv för sammanslutningen alt medverka. Den lilläggsgrund för
näringslivets medverkan som kommittén föreslagit synes därmed sakna en praktisk
funktion.

Vad jag förslår skulle ett rekvisit om "allmän
betydelse" få vikt bara om det utryckte endast ett tilläggskrav. Man
skulle därmed från möjligheten till medverkan avskära fall dä utgången
visseriigen kan ha ett betydande inlresse för medlemmarna men saken likväl inte
är av allmän betydelse. Jag finner dock inte behov av en uttrycklig regel om
detta. Den föreslagna bestämmelsen är som nämnts fakultativ och medger att
sådana fall kan avskiljas, när så är påkallat. Första siycket har utformats
efter della.

Frågan om medverkan prövas efter ansökan av
sammanslutningen. Något hinder möter inte mot att MD, när omständigheterna
motiverar detta, självmant väcker spörsmålet om medverkan, med parterna eller
genom underrättelse till den berörda sammanslutningen. I andra siycket
behandlas ansökningens form och innehåll.

Frågan om formerna för handläggning av en ansökan om
medverkan har behandlats i den allmänna motiveringen (2.7.2.2). När det sedan
gäller

Prop.
1984/85:213 85

beslutets materiella innehåll, kan MD enligt första
stycket tillåta alt sammanslutningen, vid sidan av enskild part, medverkar i
förfarandet och därvid åberopar bevisning.

Avfallningen
skiljer sig på några punkter frän utredningsförslaget. Den speglar bedömningen
att medverkan, när det gäller sammanslutningar av näringsidkare, bör vara
möjlig på båda sidor men dock inte på ombudsmannens sida, alltså i det
avseende denne är sökande. RLK har föreslagit att innebörden av begreppet vid
sidan av enskild part skall preciseras ytterligare i första siycket andra
meningen, genom en negaliv bestämning. Enligt denna anges att domstolens
avgörande i ärendet inte riktas mot den medverkande. All så måste vara förhållandet,
dvs. att den medverkande inte kan ha partsslällning. följer dock enligt min
mening tillräckligt tydligt av uttrycket "vid sidan av enskild part".
Det kan tilläggas alt om den medverkande organisationen övergår lill att vara
part, genom att utnyttja den subsidiära talerätten enligt 10 8 MFL, möjligheten
att medverka förfaller enligt grunderna för 13 a 8. För detta krävs inte
särskilt beslut av MD, eftersom en medverkan enligt nämnda lagrum förutsätts
ske vid sidan av enskild part och den medverkande således inte samtidigt kan ha
partsställning. När organisationen ställning som part, övergår dess befogenheter
i processen till att grundas på detta förhällande och inte på regeln i 13 a 8,
som då saknar tillämplighet.

Av det anförda framgår att MD:s beslut i sakfrågan saknar
formell rättslig betydelse mol den medverkande.

Vad som
kan tillåtas är alltså att sammanslutningen medverkar i förfarandet och därvid
åberopar bevisning. Detla innebär till en början att den medverkande skall ha
samma möjlighet att komma till tals under förfarandet som parlerna och få del
av allt material som när eller härrör från dem. Rätten att åberopa bevisning
nämns uttryckligen.

Vid
remissbehandlingen av kommitiébetänkandet har särskilt uppmärksammats frågan
om den medverkande fär företa en processhandling som strider mot den parts
åtgärder vid vars sida han befinner sig. Första stycket bygger pä denna punkt
på följande överväganden.

Till en
början bör framhållas som självklart att den medverkande saknar möjlighet alt
vidta processhandlingar som //// sin an är slängda för den part vid vars sida
han är. Vad frågan gäller är snarare om den medverkande, inom ramen för vad som
är tillätet för denne part. på en viss punkt kan vidta en annan processhandling
än parten. Svaret på den frågan kan inte ges allmängiltigt, eftersom man här
har att göra med medverkan som ibland avser sökandesidan och i andra fall
motsidan. Vidare kan processhandlingarna vara av olika slag och betydelse, om
man låter begreppet omfatta såväl yrkanden som svaromål, grunder,
sakframställning, bevisning och slutplädering. Detta synsätt ligger lill grund
i detta sammanhang.

Den
sökande partens utformning av sitt yrkande bildar principiellt den yttre ram
som avgränsar MD:s prövning. Denna ram torde i princip inte

Prop.
1984/85:213 86

kunna utvidgas av den medverkande. Därmed är inte sagt att
den som medverkar pä sökandesidan behöver, inom denna ram, stödja yrkandena och
grunderna för dessa i sin helhet. I viss män kan det vidare tänkas finnas ett
utrymme för någon form av andrahandsyrkanden e.d. Till den del den medverkande
stödjer sökandens yrkanden och grunder kan han vidare helt eller delvis föra en
annorlunda argumentering för riktigheten därav.

När det sedan gäller svarandesidan fär framhållas alt ett
medgivande i processen i MD saknar självständig betydelse för domstolen som i
stället, inom den genom ansökan uppdragna ramen, prövar saken ex officio. Vid
sådant förhållande, och med tanke pä syftet att få en allsidig belysning, bör
den som medverkar på sökandens motparts sida tillerkännas frihet att framlägga
grunder vilka han menar lalar mol sökandens yrkanden. Detta gäller vidare
givetvis också argumenteringen i övrigt, med tanke på nämnda syfte.

Självfallet måste den medverkande vidare kunna ge en egen
sakframställning, som komplettering, samt plädera. Också detla ligger i
begreppet medverka.

Som berörts anges uttryckligen i första stycket
åberopandet av bevisning. Skall bestämmelsens syfte uppnäs, måste en sådan
bevisning få föras även om den inte stämmer överens med partens bevisuppgift.
Exempelvis vill kanske den medverkande höra sakkunniga eller vittnen medan
parten inte yrkar detla. Beslutar domstolen väl om tillåtelse enligt första
siycket skall beslutet ha den innebörd som lagtexten anger, dvs. bevisningen
kan inte avvisas därför att den part vid vars sida den medverkande står inte
åberopar den. En frän detta helt skild fråga är om det finns grund för MD av
annan art alt neka den medverkande alt få framlägga åberopad bevisning,
exempelvis genom vittnesförhör. Detta kan domstolen bedöma i princip efter
mönster av rättegångsbalkens regler. Som exempel kan tas att den åberopade
bevisningen avser faktorer som ligger utanför processens ram eller är obehövlig
av annal skäl. Bestämmelserna i 35 kap. 7 8 rättegångsbalken kan här vara
vägledande.

Av det anförda följer att det har bedömts inte vara
möjligt att låta regeln i första stycket innehålla samma förbud mot att företa
processhandlingar stridande mot partens som det som uttrycks i 14 kap. 11 8
rättegångsbalken. Som har framgått kan MD likväl i viss utsträckning ha
anledning att tillämpa motsvarande handlingsregel då det gäller medverkan
enligt 13 a 8 första stycket marknadsdomstolslagen.

En konsekvens av ståndpunkten rörande bevisningen blir - i
ett teoretiskt fall - att MD till följd av att den medverkande begär
vittnesförhör mäste hälla muntlig förhandling som annars inte hade varil
erforderlig. Genom detta kan parternas kostnader tänkas öka. Bedömningen är att
detta knappast i praktiken blir något problem. Framstår den muntliga
bevisningen som obehövlig kan det finnas grund för att avvisa den. Enligt

Prop.
1984/85:213 87

13 a 8 tredje siycket får vidare inte en ansökan om
medverkan bifallas, om parlen i fräga motsätter sig detta. Genom nämnda skyddsregel
för parten bör denne i allmänhet kunna skaffa sig garantier för all processen
inte kommer alt ta en riktning som han eller hon bedömer inte kunna godtas.

Det nu
anförda avsåg bevisningen. 1 övrigi ger inte första stycket den medverkande
någon rätt att påkalla muntlig förhandling. Frågan om huruvida en sådan krävs
avgör MD med stöd av 15 8 marknadsdomstolslagen. Där anges, att avgörande kan
ske ulan sammanträde, om tillfredsställande utredning föreligger och part inte
begär sammanträde. Det har ansetts vara en i nuläget för långtgående åtgärd att
tillerkänna den medverkande befogenhet att liksom part kunna framtvinga ett
sådanl sammanträde. Detta är också den sakliga innebörden av RLK:s förslag.
Genom regeln i 13 a 8 är dock sörjt för alt den medverkande, i lika män som
part, skall få plädera i de frågor som ärendel rör. Skall ärendel avgöras på
handlingarna, måste alltså även den medverkande ges tillfälle att slutföra sin
medverkan genom skriftlig argumentering.

Självfallet gäller vidare kravel enligl 15 8
marknadsdomstolslagen att tillfredsställande utredning måste föreligga för att
ett ärende skall få avgöras utan sammanträde inför domstolen med parterna och
den medverkande. Detta innebär att domstolen i vissa fall mäste kalla till
förhandling, även om ingen eller endast den medverkande begär det.

En viktig fråga är, om fler sammanslutningar än en kan
tillåtas medverka i förfarandet i MD. I första stycket sätts på denna punkt
inte upp något avgörande hinder mol detta. Samtidigt bygger bestämmelsen på den
bedömningen alt det i allmänhet knappast framstår som en praktiskt lämplig
åtgärd att tillåta flera medverkande. Också andra skäl kan i det enskilda
fallet tala mot att flera medverkar, om slarka intressekonflikter därmed
uppstår på den sida där medverkan sker. Som förut nämnts följer vidare av
tredje stycket all parten kan motsätta sig medverkan.

Något hinder för att medverkan sker på båda sidor men av
skilda organisationer finns inte annat än då KO ensam är sökande.

Del får tilläggas all regeln om medverkan i förfarandel pä
intet sätt förändrar MD:s nu föreliggande möjligheter att självmant verka för
att ärendet på annat sätt tillförs behövlig utredning.

Andra stycket

Av denna bestämmelse, jämförd med 13 8 första stycket,
följer att en ansökan om medverkan skall göras skriftligen och att av
ansökningen skall framgå de skäl på vilka den grundas och den utredning
sökanden åberopar.

Kravet pä
angivande av den utredning som åberopas skall inte uppfattas så alt en
fullständig bevisuppgift måste lämnas redan på detla stadium. Sä är ju ofta
inte möjligt att göra, innan allas ståndpunkter blivit kända och det klarnat i
frågan om vad som är ostridigt i ärendet.

Prop.
1984/85:213 88

Tredje stycket

Här anges att parterna skall beredas lillfälle att yttra
sig över ansökningen om medverkan. Vidare ställs upp den skyddsregeln alt
ansökningen inte får bifallas, om parten på den sida som ansökningen om
medverkan avser motsätter sig detta. Denna regel ger som berörts möjlighet för
sistnämnde part att under hand skaffa sig garantier för att den som vill
medverka inte handlar i strid mot vad parten kan godta,

14 8

Sökanden och hans motpart skall beredas tillfälle att vid
sammanträde inför marknadsdomstolen lägga fram sina synpunkter och förebringa
den utredning de vill åberopa. Till sådant sammanträde skall ombudsmannen för
frågor av den art som ärendet rör kallas, även om han ej är sökande. Vidare
skall den som medverkar enligt 13 a § kallas lill sammanträdet.

Före sammanträde kan muntlig eller skriftlig förberedelse
äga rum i den utsträckning domstolen besiämmer.

Förhandling som avses i 4 eller 5 8 konkurrenslagen
(1982:729) skall äga rum vid sammanträde med parterna inför domstolen eller
dess ordförande. Domstolen eller ordföranden fär även överlägga enskilt med part.
Förhandlingen skall dock alltid avslutas vid sammanträde med parlerna inför
domstolen.

Ändringen syftar till att säkerställa att den som
medverkar enligl 13 a 8 blir kallad till sammanträde enligl första slyckel. Av
15 8 följer att sammanträde inte behöver hållas i vissa fall.

158 Ärende får avgöras och beslut med anledning av
särskild prövning enligt

15 a 8 meddelas utan sammanträde enligt 14 8 första
slyckel, om tillfreds

ställande utredning föreligger och part inte begär sammanträde. Ansökan

som uppenbart ej förtjänar avseende fär avslås utan sådant sammanträde.

Fråga om förbud, åläggande eller tillstånd enligt 18 8
konkurrenslagen (1982:729), förbud enligt 21 8 samma lag eller förbud eller
åläggande enligt

13
8
marknadsföringslagen (1975: 1418) eller 5 8 lagen (1971: 112) om avtalsvillkor
i konsumentförhållanden kan prövas ulan sammanträde enligl

14
8 första
stycket.

Förbud eller åläggande, som avses i andra stycket, eller
ålerkallelse av tillstånd, som avses där, får inte beslutas utan att den som
förbudet, åläggandet eller återkallelsen avser fått tillfälle att yttra sig i
frågan, såvida del inte finns anledning anta, att han avvikit eller eljest
håller sig undan. / ett ärende om förhud enligl 4 § marknadsföringslagen på
grund av särskild risk för skada på person eller egendom får marknadsdomstolen
dock även i annat fall omedelbart besluta om förbud enligl 13 § samma lag, om
synnerliga skäl föreligger.

Bestämmelsen har behandlats i den allmänna motiveringen
(2.7.3). En begränsning görs genom hänvisningen lill ärenden om förbud enligl 4
§ marknadsföringslagen på grund av särskild risk för skada på person eller
egendom. Della innebär att möjligheten att omedelbart besluta om ett

Prop.
1984/85:213 89

interimistiskt förbud inte omfattar produkter eller tjänster
m.m, som är uppenbart otjänliga för sitt huvudsakliga ändamål. I fräga om
farliga nytligheter täcks genom kopplingen mellan 4 och 13 88 MFL samt förevarande
lagrum följande situationer: en näringsidkares saluhällande av en vara lill
konsument för enskilt bruk (4 8 första stycket), en näringsidkares saluhållande
av varan lill en annan näringsidkare (4 8 andra stycket) samt, i motsvarande
fall, ett erbjudande av nyttjanderätt till varan mot ersättning samt ett
tillhandahållande av ijänsl mol ersättning (4 8 tredje stycket).

I begreppet omedelbart ligger att marknadsdomstolen, med
iakttagande av domförhetsregeln i 9 8 lagen (1970:417) om marknadsdomstol m.m.
och utan sammanträde med part (,jfr 15 8 andra stycket samma lag), skall kunna
besluta i den interimistiska frågan redan samma dag som yrkandet kommer in till
domstolen. Beslutet kan exempelvis utgöra ett knippe av ålägganden som
interimistiskt förbjuder ett fortsatt saluhållande både i fråga om tillverkare,
grossister och detaljister. Kopplade med tillräckligt kraftiga viten kan de i
beslutet upptagna föreläggandena, när delgivning är möjlig utan omgång,
innebära en mycket effektiv ordning för alt snabbt avskärma den farliga
produkten m.m, frän marknaden, 1 sammanhanget finns anledning att erinra om
produkiåterkallelsekommitténs pågående arbete. Den överväger eventuell
lagstiftning som kan tvinga olika led inom produktion och distribution att dra
tillbaka farliga produkter från marknaden.

Effeklivitetshänsyn kan dock inte vara avgörande, med
hänsyn till att ett omedelbart förbud, ulan kommunicering, kan bli ett mycket
kännbart ingrepp för den näringsidkare mot vilken förbudet riktas. Därför anges
ett krav på synnerliga skäl. Bland annal följande aspekter har därvid betydelse
för bedömningen.

1 allmänhet måste det förutsättas att del föreligger
överhängande risk för skada vid fortsatt försäljning av varan m. m. Exempelvis
kan del redan ha inträffat allvarliga olyckstillbud. Även utan att så skett,
kan de omständigheter som redovisas till stöd för yrkandet vara sådana att ett
tillräckligt underiag föreligger på den punkten. 1 centrum stär naiuriigen
intresset av att undvika allvarligare personskador. Också betydande ekonomiska
risker mäste dock kunna uppmärksammas. Även andra aspekter kan i rättstillämpningen
tillmätas vikt vid prövningen. Hit kan höra den farliga produktens art,
attraktivitet för köparna och tillgänglighet på marknaden saml bl. a.
säljmeloder och företagsstruktur. I princip bör dock ett omedelbart beslut
förutsätta att konsumentintresset är särskilt tungt vägande. Sannolikheten för
att ett förbud mol saluhållandet meddelas av MD vid den slulliga prövningen bör
vidare kunna bedömas vara slor. Är den risk som produkten aktualiserar av
synnerligen allvarlig art måste det dock i vissa fall vara möjligt att meddela
ett omedelbart beslut även om en sådan bedömning inte dä kan göras.

Prop.
1984/85:213 90

Självfallet skall också uppmärksammas den större eller
mindre grad av olägenhet som det omedelbara beslutet i ett enskilt fall kan dra
med sig för näringsidkaren i fråga. Härvidlag torde situationen kunna variera
mycket, beroende på produktens art och användningsområde, marknadens beskaffenhet
och annat av del slag som nyss berördes.

Det har bedömts inte vara påkallat alt följa ett förslag av
rättegängsutredningen pä denna punkt. Denna utredning har därvid pekat på alt
man enligt rättegångsbalken i motsvarande läge nöjer sig med att det är fara i
dröjsmål samt förordat detsamma här. Emellertid kan ett beslut om förbud mot
saluhållande vara mer ingripande än en säkerhetsåtgärd såsom kvarstad. Därav
motiveras den nu föreslagna ordningen.

I fräga om interimistiska beslut som avses i andra stycket
får anses gälla att de skall upphävas när ett tillräckligt behov inte längre
finns.

18 8

Marknadsdomstolen kan vid vite förelägga part eller annan,
som kan antagas ha upplysning att lämna som är av betydelse i ärendet, alt
inställa sig personligen inför domstolen. Domstolen kan besluta att den som ej
är part skall höras som vittne. Därvid äger 36 kap. 3, 5 och 6 88, 10 8 andra
stycket, 11 8, 13 8 första stycket och 14 8 rättegångsbalken motsvarande
tillämpning. Vägrar vittne utan giltigt skäl att avlägga ed eller att avge
vittnesmål eller besvara fråga, får domstolen vid vite förelägga vittnet att
fullgöra sin skyldighet.

Part och den som medverkar enligt 13 a § kan även
föreläggas vid vite att tillhandahålla domstolen handling, varuprov och
liknande som kan ha betydelse i ärendet. Detta innebär dock ej skyldighet att
röja yrkeshemlighet av teknisk natur.

I fräga om vite som avses i denna paragraf äger 9 kap. 8 8
rättegångsbalken motsvarande tillämpning. I stället för de där angivna
beloppen 5 000 och 10 000 kronor skall dock gälla 50 000 och 100 000 kronor.

Den som ej är part och inte heller medverkar enligl 13 a §
och som efter kallelse av marknadsdomstolen inställt sig inför domstolen har
rätt till ersättning enligl vad i rättegångsbalken är föreskrivet om ersättning
till vittne eller sakkunnig. 1 ärende vari ombudsman för talan lillämpas bestämmelserna
för mål om allmänt åtal och i annal ärende bestämmelserna för mål vari
förlikning är tillåten. Skall ersättning utges av parterna en för båda och båda
för en, skall domstolen slutligt fördela kostnaden mellan dem med hälften ä
vardera.

I detla lagrum regleras f. n. bland annat frågor som rör
processuella viten och rätt till ersättning för inställelse inför
marknadsdomstolen. Motsvarande frågor kommer nu upp beträffande den som
medverkar i förfarandel enligt 13 a 8. Bedömningen är den följande.

Möjligheten för MD enligt 18 8 första siycket att vid vite
förelägga part eller annan att inställa sig bör gälla också i fråga om den
medverkande. Denne har ju en partsliknande ställning och bedöms praktiskt kunna
påverkas av processens utgång. Också betydelsen av att fä en så allsidig belysning
som möjligt av ärendet spelar in. Någon lagändring krävs därvid inte.

Prop. 1984/85:213 91

Enligt 18 8 andra siycket kan part föreläggas vid vite att
tillhandahälla domstolen handling m.m. Även en medverkande bör kunna föreläggas
della, vilket kräver en ändring. Motsvarande skäl som nyss angavs fär lyngd vid
denna bedömning.

Slutligen föreskrivs i 18 8 fjärde stycket rätt till
ersättning för inställelse för den som ej är part. Även en medverkande bör
undantas från sådan rätt. Här fär vidare erinras om att parterna själva står
för sina rättegångskostnader i MD. Denna fräga har behandlats i den allmänna
motiveringen (2,7.4),

18 8 har utformats i enlighet med del anförda,

19 8

I marknadsdomstolens beslut varigenom ärende eller sådan
fräga som avses i 15 a 8 avgörs anges de skäl pä vilka beslutet grundas. Beslut
som nu nämnts och beslut som avses i 15 § andra siycket sänds till parlerna och
lill den som medverkar enligt 13 a § samma dag som det meddelas.

Ändringen medför att också en medverkande skall, liksom
parterna, tillställas MD:s beslut samma dag som det meddelas. Även
interimistiska beslut bör tillställas dessa i samma ordning.

20 8

Skall ansökan, kallelse eller föreläggande tillställas
part eller annan, sker det genom delgivning. Detsamma gäller beslut som sänds
enligt 19 §. Inlaga eller annan handting får lillställas part etter annan genom
delgivning, om del anses erforderligt.

Delgivning av beslut av marknadsdomstolen, vilket
innefattar vitesföreläggande enligt konkurrenslagen (1982:729),
marknadsföringslagen (1975: 1418), lagen (1971: 112) om avtalsvillkor i
konsumentförhållanden eller lagen (1984:292) om avtalsvillkor mellan
näringsidkare, fär inte ske enligt 12 8 delgivningslagen (1970:428), om det
inte finns anledning att anta att den sökte har avvikit eller på annat sätt
håller sig undan.

Ändringarna i reglerna om delgivning har redovisats i den
allmänna motiveringen (2.7.4). Genom den föreslagna lydelsen av 19 8 kommer
också interimistiska beslut, som skall tillställas någon, att delges.

Ikraftträdande m. m.

Som har nämnts i den allmänna motiveringen (2,8) bör också
lagen om ändring i lagen (1970:417) om marknadsdomstol m.m. träda i kraft den 1
januari 1986.

Prop. 1984/85:213 92

5 Hemställan

Jag
hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över förslagen lill

1.
lagom ändring i
marknadsföringslagen (1975: 1418).

2.
lag om ändring i lagen (1970:
417) om marknadsdomstol m. m.

6 Beslut

Regeringen
beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.

Prop.
1984/85:213 93

Bilaga I

Sammanfattning av riktlinjekommitténs betänkande

Utredningsuppdraget — en utvärdering

Kommitténs uppdrag har varit att utvärdera och se över
olika producenlpåverkande styrmedel på konsumentpolitikens område. Tyngdpunkten
i arbetet har legal på att granska de riktlinjer som utarbetas av konsumentverket
(KOV) för företagens tillämpning av generalklausulerna i marknadsföringslagen
(1975: 1418. MFL) om otillbörlig marknadsföring, information och
produktsäkerhet. Det har varit kommitténs uppgift att värdera de erfarenheter
som vunnits av den gällande ordningen för producentpåverkan och att undersöka
om del finns skäl att söka förbättra systemet.

Genomförandet av utvärderingen

Kommittén har först kartlagt det aktuella området bl. a.
genom intervjuer och enkäter med företrädare för näringslivet och KOV.
Därefter har kommittén utvärderat olika konsumenlpoliliska styrmedel från såväl
praktiska som rättsliga utgångspunkter. Utvärderingen har främst avsett KOV:s
riktlinjer men har också berört verkels handläggning av enskilda ärenden,
marknadsdomstolens (MD:s) beslut samt konsumentombudsmannens (KO:s)
förelägganden. Resultatet av utvärderingen har utgjort bakgrunden till
kommitténs överväganden och förslag.

Resultatet av utvärderingen

I slutet av 1970-talel riktades i den allmänna debatten en
delvis myckel stark kritik mot riktlinjesysiemet. Kommitlén har funnit att
denna kritik varit överdriven. Nu när man inom KOV och näringslivet vant sig
vid systemet och lärt sig hantera det framstår kritiken inte längre som
aktuell. Några grundläggande brister i den nuvarande ordningen har kommitlén
inte heller kunnat påvisa.

Efterlevnaden av riktlinjerna är sålunda
tillfredsställande. De torde i vart fall ha lika stor genomslagskraft som
formellt bindande föreskrifter skulle ha haft.

Riktlinjerna tillkommer efter förhandlingar mellan KOV och
främst företrädare för näringsidkarna (se kap. 3). Riktlinjernas innehåll är
också i de flesta fall typiska förhandlingsprodukler med ett inte obetydligt
inslag av kompromisslösningar. Under de första åren som riktlinjesystemet
till-lämpades förekom betydande svårigheter med tids- och resurskrävande
framtagningsprocesser. Svårigheterna var dock inte större än alt det i de

Prop.
1984/85:213 94

flesta fallen gick all uppnå enighet om innehållet i
riktlinjerna. Under de senaste åren har arbetet med att utarbeta riktlinjer
löpt smidigare. Förslag lill förbättringar av framtagningsprocessen har därför
grundats på del nuvarande förhandlingssystemet.

Riktlinjerna har utvärderats också ur rättslig synvinkel
(se kap, 4). Kommittén konstaterar att riktlinjerna har blivit ett etablerat
regelsystem på konsumentpolitikens område, KOV:s instruktion (1976:429) gör det
möjligt att utfärda riktlinjer även utanför MFL:s tillämpningsområde. Riktlinjerna
kan därför användas för att förbättra konsumenternas positioner. I förarbetena
till konsumentkreditlagen har det sagts att riktlinjerna till sin karaktär är
rekommendationer. Riktlinjerna innehåller emellertid detaljerade krav som även
företrädare för näringslivet står bakom. 1 praktiken fungerar de på samma säll
som formellt bindande föreskrifier. Riktlinjerna framträder därför i
verkligheten inte som rekommendationer. Överträdelse av riktlinjer kan i sista
hand beivras genom beslut av MD enligt MFL. Utvärderingen visar dock att KO
hittills sällan åberopat riktlinjer vid talan i MD. Beslut av MD är bara i
några fall den rättsliga grunden för riktlinjerna. KOV:s ärendehandläggning
utgör i stället den breda basen för norm-bildningen.

Kommitténs utvärdering har också avsett konkurrens-,
kostnads- och nyttoeffekter (se kap. 5). Kommittén konstaterar alt
riktlinjesystemet kan medföra vissa risker för olikformiga konkurrensvillkor,
konkurrenshämmande samverkan mellan företag m.m. Bättre information och ingripanden
mot otillbörlig marknadsföring är dock positivt från konkurrenssynpunkt.
Kommittén har inte funnit att riktlinjesysiemet i praktiken medfört några
nackdelar/rc;« konkurrenssynpunkt.

Riktlinjerna kan liksom andra nationella regler påverka
import- och exportmöjligheterna i vissa fall. Hittills har inte riktlinjerna
hävdats vara sådana tekniska handelshinder som år oförenliga med Sveriges
internationella åtaganden.

Man saknar ännu metoder för att i monetära termer
utvärdera kostnader och nytta av riktlinjerna. Kommittén anser dock i vart fall
att riktlinjesystemets effekter inte leder till att systemet av det skälet
behöver ifrågasättas.

Kostnads- och nyttoaspekter bör emellertid beaktas i det
framlida arbetet med riktlinjer. Delsamma gäller systemets verkan som
handelshinder och på konkurrensen mellan företagen.

Pä informationsområdet konstaterar kommittén att 3 8 MFL
fungerat tillfredsställande som en utgångspunkt för MD:s rättsbildning och KOV/
KO:s handläggning av enskilda ärenden.

Ibland har det emellertid förelegat svårigheter att
utarbeta riktlinjer för företagens tillämpning av 3 8 MFL (se kap. 6). Sårskilt
riktlinjer för information utanför säljslället har utfärdats i mindre
omfattning än lagstiftaren torde ha tänkt sig. Det finns dock numera
informationsrikllinjer för flera

Prop.
1984/85: 213 95

viktiga områden, l.ex. prisinformation, sällskapsresor,
textilier, konsu-mentkrediier och konsumentförsäkringar. Kommittén anser della
vara av stort värde för konsumenterna.

När det gäller produktsäkerhet avser KOV:s verksamhet
områden som inte omfattas av speciallagstiftning (se kap. 7). En slor andel av
produktsäkerhetsärendena hos KOV gäller olycksfallsrisker för barn i hemmet
och på fritiden. Det finns dock inget permanent syslem för fortlöpande skaderapportering
av del slag som etablerats i åtskilliga andra länder. Därför går det inte att
bedöma om de ärenden som anmäls lill KOV är representativa för det totala
antalet produktrelaterade olyckor som drabbar konsumenterna.

De flesta frågor angående farliga varor har kunnat lösas
efter förhandlingar mellan KOV och företagen. Riktlinjearbetet har gått
lättare än pä informationsområdet. Delta beror på att det finns en betydande
värdegemenskap mellan statsmakterna och företagen pä produklsäkerhetsomrä-det.

Generalklausulen om produktsäkerhet, 4 8 MFL, har f. n. en
begränsad räckvidd. Förbud mot att saluhålla farliga varor kan riktas endast
mot näringsidkare som saluhåller varor direkt till konsumenterna. Kommittén har
emellertid funnit alt KOV ofta förhandlar även med tillverkare och andra
näringsidkare i bakomvarande led beträffande deras marknadsföring av farliga
varor.

Kommitlén har också i vissa avseenden utvärderat
förfarandet i marknadsdomstolen (MD) (se kap. 8). Kommittén har funnit den
kritik i viss män befogad som riktats mot att endast KO har direkt talerätt i
ärenden enligt 2 8 MFL. Utvärderingen visar alt det också finns anledning att
överväga vissa andra frågor som gäller förfarandet i MD. Särskilt påfallande
är att en hel del näringsidkare är förhållandevis passiva i rättegångar i MD.
Kommittén anser att detta i vissa situationer kan innebära en risk för att MD:s
beslut kommer alt vila på ett ofullständigt processmaterial. Med hänsyn till
att domstolens beslut skall vägleda rättsutvecklingen som prejudikat är detla
en fråga som bör uppmärksammas.

Överväganden och förslag

Ökad flexibilllel - självreglering som kompletterande
styrmedel

Kommittén föreslår att den nuvarande ordningen för
producentpäverkan behålls. KOV:s ärendehandläggning blir även i fortsättningen
det kvantitativt sett mest betydelsefulla styrmedlet för producentpåverkan.
Riktlinjerna beslår som det viktigaste styrmedlet av normkaraktär (se kap. 9).
Näringsidkarna och deras organisationer bör stimuleras att mera aktivt engagera
sig i arbetet att förbättra konsumenternas ställning, Kommitlén anser del
önskvärt att såsom ett kompletterande styrmedel vid sidan av riktlinjerna pröva
en själreglering som innebär att näringslivets organisa-

Prop.
1984/85:213 96

tioner i vissa fall tar fram normer och svarar för
normövervakning under överinseende av KOV. Kommitléns förslag till
självreglering är förankrat i näringslivet. Förslaget avser främst frågor om
information till konsumenterna. KOV skall fortfarande ha det övergripande
ansvaret för alt erforderliga normer tas fram.

Framtagningen av riktlinjerna

Kommittén har angivit en ordning för framtagning av
riktlinjer och andra normer (se kap. 9). Eftersom KOV:s riktlinjearbete under
de senasle åren har fungerat väl ansluter schemat nära till redan förekommande
handläggningsformer. En nyhet i förhållande till det nuvarande förfarandet är
dock all utarbetandet av normer enligt kommitlén bör delas upp i en utredningsdel
och en förhandlingsdel. Valet av styrmedel - l.ex. riktlinjer eller
självsanering — bör ske först sedan utredningsarbetet är avslutat.

Information

Kommittén pekar pä flera motiv för att förtydliga 3 8 MFL.
Av företrädesvis praktiska skäl avstår kommittén dock från alt föreslå att
paragrafen ändras (se avsnitt 10.1).

Under de senaste åren har informationsreglerna i
riktlinjerna främst avsett sådan information som skall lämnas pä säljslället
eller eljest i samband med konsumentens köpbeslut. Bland annal minskade
resurser för KOV:s verksamhet har lett till en markant minskning av nya regier
om informationen utanför säljslället. Kommittén anser alt det är realistiskt
alt anta att denna utveckling fortsätter. 1 vissa fall kan del vara angeläget
med regler om information utanför säljslället (se avsnitt 10.2).

Genom en ökad flexibilitet med bäde KOV:s riktlinjer och
näringslivets självreglering som styrmedel anser kommittén att det ändå finns
goda möjligheter att förbättra näringsidkarnas information till konsumenterna
(se avsnitt 10.3).

Produktsäkerhet

Kommittén anser att avsaknaden av ett övergripande system
för rapportering av och statistik över olyckor i hemmet och pä fritiden utgör
en grundläggande brist i värt nuvarande konsumentskydd (se avsnitt 11.1). KOV
har visserligen påbörjat en försöksverksamhet på området. Enligt kommittén
krävs dock ett permanent skaderapporteringssystem med ett tillräckligt antal
rapportlämnare. Kommittén föreslår därför att KOV tillsammans med Statistiska
centralbyrån beviljas ett särskilt anslag som gör det möjligt att snabbt bygga
upp ett rapportsystem.

Kommittén har i enlighet med vad som sägs i direktiven
övervägt om riktlinjerna om produktsäkerhet bör ersättas med ett system med
formellt bindande föreskrifier (se avsnitt 11.2). Kommittén har funnit att
produkl-säkerhetsriktlinjerna som system betraktat f. n. fyller del från
konsument-

Prop.
1984/85:213 97

synpunkt viktigaste syftet, nämligen att vara ett
effektivt medel all skapa produktsäkerhet. Riktlinjerna torde i allmänhet ge
ett lika gott konsumentskydd som bindande föreskrifter. Av effektivitetsskäl
är del således inte befogal all välja en annan ordning. Majoriteten i kommittén
anser vidare all ett syslem med bindande föreskrifter kan mötas med invändningar
av principiell natur. Kommitténs majoritet föreslår därför alt riktlinjer även
i fortsättningen skall vara förstahandsalternaliv vid normering pä
produktsäkerhelsomrädel. Riktlinjerna bör liksom hittills utformas som
grundkravsregler, kompletterade med reglerom information om varorna. 1 vissa
undanlagsfall tänker sig dock kommitténs majoritet att bindande föreskrifter
(speciallagstiftning kan visa sig vara ett mera ändamålsenligt styrmedel än
riktlinjer. En minoritet i kommittén anser att en möjlighet för regeringen alt
utfärda bindande föreskrifter bör finnas.

KommillénTiar haft ett särskilt uppdrag att utreda om
förbud enligl 4 § MFL skall kunna meddelas inte bara mot näringsidkare som
saluhåller en vara direkt lill konsument för enskilt bruk utan även mot
näringsidkare i bakre led. l.ex. tillverkare eller importör (se avsnitt 11.3).
Det finns ett brett stöd för en lagändring med en sådan innebörd. Som redan
nämnts förhandlar således KOV redan nu ofta med näringsidkare i bakre led. Inom
näringslivet är det vidare en utbredd uppfattning att näringsidkare i bakre led
bör ha ett formellt ansvar enligt 4 8 MFL. Talan mot bakre led ger också
möjlighet lill ett effektivare konsumentskydd.

Enligt kommitténs mening bör möjligheten alt meddela
förbud - lill skillnad frän vad som gäller f. n. - också omfatta tjänster. Om
näringsidkare mot vederlag tillhandhåller konsument för enskilt bruk en vara
eller en tjänst som på grund av sina egenskaper medför särskild risk för skada
på person eller egendom skall därför enligt kommitléns förslag MD kunna
förbjuda näringsidkaren alt fortsätta därmed. Detsamma bör gälla om en
näringsidkare tillhandahåller en sådan vara eller tjänst åt annan näringsidkare
för vidare marknadsföring till enskilda konsumenier.

Pä produktsäkerhetsområdet föreslår kommittén också en
ändring i 8 § konsumenlköplagen av innebörd alt en vara som MD bedömt som
farlig eller otjänlig alltid skall anses behäftad med fel.

Förtydliganden i fråga om riktlinjernas rättsliga karaktär

Då termen rekommendationer — med ett normalt språkbruk —
inte motsvarar den funktion som riktlinjerna har i praktiken bör den enligt
kommitléns mening inte användas som ett uttryck för riktlinjernas rättsliga
karaktär (se avsnitt 12,1),

Kommittén anser det viktigt att riktlinjernas rättsliga
innebörd framgår tydligt. Med det syftet föreslär kommittén i huvudsak följande
ändringar i fråga om riktlinjernas redaktionella utformning och presentation.
Den hänvisning till KOV:s instruktion som f. n. förekommer i inledningen av
riktlinjerna bör kompletteras med en upplysning om att riktlinjerna bygger på 7 Riksdagen 1984/85. / saml. Nr
2/3

Prop.
1984/85:213 98

2—4 88 MFL. Vidare bör anges att riktlinjerna ger besked
om de krav KOV efter förhandlingar med representanter för näringslivet ställer
på ifrågavarande marknadsföring. Redan i ingressen bör dessutom finnas en
hänvisning till del särskilda avsnittet i riktlinjerna med upplysningar om vad
som händer om riktlinjerna inte följs. Med dessa förtydliganden innehåller
riktlinjerna enligt kommitténs mening tillräckliga upplysningar om den
rättsliga karaktären. Del bör dä inte kunna riktas någon vägande invändning mot
att skall-formen används i riktlinjerna (se avsnitt 12.3).

Förfarandel i MD

Kommitlén anser alt det inte finns sakliga skäl för att
enskilda näringsidkare skall ha endast s. k. subsidiär talerält i ärenden som
gäller otillbörliga marknadsföringsåtgärder enligt 2 8 MFL som direkt berör den
egna verksamheten. Därefter föreslär kommittén all en näringsidkare som berörs
av en handling som avses i 12 8 MFL skall ha möjlighet alt vända sig direkt till
MD ulan att först göra anmälan till KO (se avsnitt 13.1).

KO:s förelägganden skall f. n. godkännas för att få samma
verkan som ett beslut av MD. Detta krav är enligt kommitlén olämpligt bl. a.
därför att det kan onödigt fördröja beslutsprocessen. Kommittén är enig om att
den nuvarande ordningen beträffande KO:s förelägganden inte är tillfredsställande.
Kommitténs majoritet föreslär vissa nya regler i fråga om sådana förelägganden
(se avsnitt 13.3). Viktigast är förslaget att ett föreläggande blir gällande
inte bara efter godkännande utan också om vederbörande näringsidkare underiäter
att meddela alt han motsätter sig föreläggandet.

I ärenden som förs till MD för att få fram ett vägledande
prejudikat kan ibland den nuvarande ordningen som innebär att KO, eller annan
sökande, måste yrka förbud eller åläggande i samband med talan i MD vara
olycklig. Ett sådant yrkande kan leda till alt en näringsidkare avslår från att
tillräckligt aktivt delta i förfarandet. Kommittén föreslåren specialregel om
att en talan kan fä begränsas till alt avse en prövning av frågan huruvida en
näringsidkares förfarande eller underiätenhet kan bli föremål för ingripande
enligt någon av generalklausulerna i MFL eller lagen (1971: 112) om förbud mol
oskäliga avtalsvillkor, AVL (se avsnitt 13.4).

En bärande tanke bakom den marknadsrättsliga
lagstiftningen är att MD:s beslut skall efterlevas även av företag som inte
varit part i ett ärende. Det framstår då som berättigat att företag som inte
deltar som part får möjlighet att genom sina organisationer komma till tals i
processen. Della gäller särskilt om ell företag som är svarande av en eller
annan anledning deltar mindre aktivt i förfarandel. Organisationerna bör också
kunna tillföra processmaterial av värde för MD:s prejudikatskapande verksamhet.
Kommittén föreslår därför att en sammanslutning av näringsidkare under vissa
förutsättningar skatt få medverka i ett ärende vid sidan av KO:s motpart (se
avsnitt 13.5).

Prop. 1984/85:213 99

För
att särskilt fariiga produkter snabbt skall försvinna från marknaden föreslår
kommittén slutligen att MD i ärenden enligl 4 8 MFL fär möjlighet att meddela
interimistiskt beslut utan föregående skriftväxling med berörd näringsidkare,
om synnerliga skäl föreligger (se avsnitt 13.6.3),

Prop.
1984/85:213 100

Bilaga 2

Riktlinjekommitténs
lagförslag

1 Förslag till

Lag om ändring i marknadsföringslagen (1975:1418)

Härigenom
föreskrivs att 4. 10. 14 och 15 88 marknadsföringslagen (1975: 1418)
skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande
lydelse

Förestagen
lydelse

Saluhäller näringsidkare till konsument för enskilt bruk
vara. som på grund av sina egenskaper medför särskild risk för skada pä person
eller egendom, kan marknadsdomstolen förbjuda honom att fortsätta därmed.
Detsamma gäller, om varan är uppenbart otjänlig för sitt huvudsakliga ändamål.
Förbud kan meddelas även anställd hos näringsidkare och annan som handlar på
näringsidkares vägnar.

Första stycket äger motsvarande tillämpning, om
konsumenten er-bjudes all mol vederlag förvärva nyttjanderätt lill vara för
enskilt bruk.

Förbud enligt denna paragraf får ej meddelas i den män det
i författning eller beslut av myndighet har meddelats särskilda bestämmelser
om varan med samma ändamål som förbudet skulle fylla.

Tillhandahåller en näringsidkare mot vederlag ät konsument
för enskilt bruk en vara eller en tjänsl, som på grund av sina egenskaper
medför särskild risk för skada pä person eller egendom, kan marknadsdomstolen
förbjuda honom att fortsätta därmed. Detsamma gäller, om en näringsidkare
tillhandahäller en sådan vara eller tjänst ät annan näringsidkare för vidare
marknadsföring till konsumenter. Förbud kan meddelas även anställd hos näringsidkare
och annan som handlar pä näringsidkares vägnar. Förbud mot tillhandahållande av
vara eller tjänst bör dock inte meddelas, om det ändamål som förbudet skulle
fylla kan uppnäs genom ell förbud enligt 2 8 eller ett åläggande enligt 3 8.

Vad som sägs i första stycket gäller även beträffande en
vara eller en tjänsl som är uppenbart otjänlig för sitt huvudsakliga ändamål.

Förbud enligt denna paragraf fär inte meddelas i den män
det i författning eller beslut av myndighet har meddelats särskilda bestämmelser
om varan eller tjänsten med samma ändamål som förbudet skulle fylla.

Fräga om
förbud eller åläggande enligl 2-4 88 upplages efter ansökan. Sådan ansökan
göres av konsumentombudsmannen. Beslutar denne för visst fall att ej göra
ansö-

Fråga om
förbud eller åläggande enligt 2, 3 eller 4 8 tas upp efter ansökan. Sådan
ansökan görs av konsumentombudsmannen. Beträffande förbud enligt 2 § får
ansökan

Prop.
1984/85:213

Nuvarande lydelse

kan, får ansökan göras av sammanslutning av konsumenter,
löntagare eller näringsidkare eller, belräflän-de förbud enligl 2 8, av
näringsidkare som beröres av handlingen.

Förbudsföreläggande

Föreslagen lydelse

göras också av en näringsidkare som berörs av
handlingen.

Beslutar konsumentombudsmannen för visst fall att inte
göra ansökan, får ansökan göras av sammanslutning av konsumenier, löntagare
eller näringidkare.

Förbuds- och informalionsföreläg-gande

Fråga om förbud enligt 2 eller 4 8 fär i fall som ej är av
större vikt prövas av konsumentombudsmannen genom förbudsföreläggande.

Förbudsföreläggande
innebär att den som antages ha företagit handling, som avses i 2 eller 4 8,
till godkännande omedelbart eller inom viss tid förelägges förbud vid vite att
fortsätta därmed eller, i fall som avses i 2 8, att förelaga annan liknande
handling.

Har
föreläggande godkänts, gäller det som förbud som har meddelats av
marknadsdomstolen enligt 2 eller 4 8. Godkännande som sker sedan den i
föreläggandet utsatta tiden har gått lill ända är dock utan verkan.

1 fall som
ej är av större vikt får konsumentombudsmannen genom förbudsföreläggande pröva
fråga om förbud enligt 2 eller 4 8 och genom informalionsföreläggande pröva
fråga om åläggande enligt 3 8.

Förbudsföreläggande
innebär att den som antas ha företagit handling, som avses i 2 eller 4 8, till
godkännande omedelbart eller inom viss tid föreläggs förbud vid vite att
fortsätta därmed eller, i fall som avses i 2 8, att företa annan liknande
handling.

Informationsföreläggande
innebär att den som antas ha gjort sig skyldig till underlåtenhet, som avses i
3 8, till godkännande omedelbart eller inom viss tid föreläggs vid vite att
lämna information, som anges där.

Informationsföreläggande

15 8

Fräga om
åläggande enligt 3 8 får i fall som ej är av större vikt prövas av
konsumentombudsmannen genom informationsföreläggande.

Informationsföreläggande
innebär att den som antages ha gjort sig skyldig till Underlätelse, som avses
13 8, till godkännande omedelbart eller inom viss tid förelägges vid vite att
lämna information, som anges där.

Har
föreläggande godkänts, gäller det som åläggande som har meddelats av
marknadsdomstolen enligt 3 8. Godkännande som sker sedan den i föreläggandet
utsatta ti-

Har ett
förbudsföreläggande eller ett informationsföreläggande godkänts gäller det som
ett förbud eller ett åläggande som har meddelats av marknadsdomstolen enligl 2.
3 eller 4 8. Godkännande som sker sedan den i föreläggandel utsatta tiden gått
lill ända är dock utan verkan.

Har den
mol vilken ett föreläggande riktats ej inom utsatt tid godkänt eller
skriftligen motsatt sig föreläggandet, får konsumentombudsmannen besluta att
föreläggandet skall gälla på sätt som sägs i första stycket. Beslutet får
verkan när del har delgivits den mot vilken

Prop.
1984/85:213

Nuvarande lydelse

den har gått till ända är dock utan verkan.

102

Föreslagen lydelse

det riktas. Denne får inom en månad därefter hos
marknadsdomstolen skriftligen begära omprövning av beslutet.

I ett ärende rörande omprövning kan marknadsdomstolen, för
liden intill dess att ärendet slutligt har avgjorts, förordna att beslut
enligt andra stycket ej skall gälla.

2 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1971:112) om förbud mot oskäliga
avtalsvillkor

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1971: 112) om
förbud mot oskäliga avtalsvillkor,

dels att 6 8 skall ha nedan angivna lydelse,

dds att i
lagen skall införas en ny paragraf, 6 a 8, av nedan angivna lydelse.

Nuvarande
Ivdelse

Förestagen
lydelse

Fråga om
förbud får i fall som ej är av större vikt prövas av konsumentombudsmannen
genom att den som antages ha använt oskäligt avtalsvillkor förelägges förbud
till godkännande omedelbart eller inom viss tid (förbudsföreläggande).

Har förbudsföreläggande godkänts, gäller del som förbud
av marknadsdomstolen. Godkännande som sker sedan den i föreläggandet utsatta
tiden har gått till ända är dock utan verkan.

Närmare
bestämmelser om förbudsföreläggande meddelas av regeringen.

I fall som
ej är av större vikt får konsumentombudsmannen genom förbudsföreläggande pröva
fråga om förbud.

Förbudsföreläggande
innebär att den som antas ha använt oskäligt avtalsvillkor, till godkännande
omedelbart eller inom viss lid föreläggs förbud vid vite att fortsätta därmed.

6a8

Har ett förbudsföreläggande godkänts gäller det som ett
förbud som har meddelats av marknadsdomstolen. Godkännande som sker sedan den
i föreläggandet utsatta tiden gått lill ända är dock utan verkan.

Har den mot vilken ett förelåg-

Nuvarande
Ivdelse

Förestagen
lydelse

gande riktats ej inom utsatt tid godkänt eller
skriftligen motsatt sig föreläggandet, fär konsumentombudsmannen besluta att
föreläggandet skall gälla på sätl som sägs i första stycket. Beslutet får
verkan när det har delgivits den mol vilken det riktas. Denne får inom en månad
därefter hos marknadsdomstolen skriftligen begära omprövning av beslutet.

I ett ärende rörande omprövning kan marknadsdomstolen, för
tiden intill dess att ärendet slutligt har avgjorts, förordna att beslut
enligt andra stycket ej skall gälla.

3 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1970:417) om marknadsdomstol m. m.

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1970:417) om
marknadsdomstol

m. m., dels att 13, 14 och 15 88 skall ha nedan angivna
lydelse, dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 13 a 8, av nedan
angivna

lydelse.

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

13 8

Ansökan som avses i 17 8 konkurrenslagen (1982:729) görs
skriftligen. Delsamma gäller ansökan om förbud eller åläggande enligt 2-4 8
marknadsföringslagen (1975:1418) eller I 8 lagen (1971:112) om förbud mot
oskäliga avtalsvillkor. Av ansökningen skall framgå de skäl pä vilka ansökningen
grundas och den utredning sökanden åberopar.

I ett ärende enligt 2, 3 eller 4 8 marknadsföringslagen
eller 1 8 lagen om förbud mot oskäliga avtalsvillkor kan marknadsdomstolen
pröva en talan som är begränsad lill frågan huruvida ingripande mol en
näringsidkares förfarande eller underlätenhet kan ske med stöd av någon av de
nämnda bestämmelserna.

13 a

Om en sammanslutning av näringsidkare gör sannolikt att
ulgången av ett ärende, i vilket kon-

Prop.
1984/85:213

Nuvarande Ivdelse

Föreslagen lydelse

104

sumentombudsmannen är sökande, kan ha ett betydande
intresse för medlemmarna i sammanslutningen eller är av allmän betydelse, kan
marknadsdomstolen pä ansökan av sammanslutningen tillåta att denna medverkar i
förtärandet och åberopar bevisning vid sidan av näringsidkare som är motpart
till konsumentombudsmannen. Marknadsdomstolens avgörande i ärendel riktas
inte mot den medverkande.

Parterna skall beredas tillfälle alt yttra sig över en
ansökan enligt första stycket. En sådan ansökan får inte bifallas, om
konsumentombudsmannens motpart motsätter sig della.

Vad som sägs i 13 8 första stycket gäller även en ansökan
om medverkan.

14 8

Sökanden
och hans motpart skall beredas tillfälle att vid sammanträde inför
marknadsdomstolen lägga fram sina synpunkter och förebringa den utredning de
vill åberopa. Till sådant sammanträde skall ombudsmannen för frågor av den an
som ärendel rör kallas, även om han ej är sökande.

Sökanden och hans motpart skall beredas tillfälle att vid
sammanträde inför marknadsdomstolen lägga fram sina synpunkter och förebringa
den utredning de vill åberopa.

Är
ombudsmannen för frågor av den art som ärendel rör inte sökande, skall han ges
tillfälle att yttra sig i ärendet.

Före sammanträde kan muntlig eller skriftlig förberedelse
äga rum i den utsträckning domstolen bestämmer.

Förhandling som avses i 4 eller 5 8 konkurrenslagen
(1982:729) skall äga rum vid sammanträde med parterna inför domstolen eller
dess ordförande. Domstolen eller ordföranden fär även överlägga enskilt med
part. Förhandlingen skall dock alltid avslutas vid sammanträde med parterna
inför domstolen.

15 8

Ärende får avgöras och beslut med anledning av särskild
prövning enligt 15 a 8 meddelas utan sammanträde enligt 14 8 första stycket, om
tillfredsställande utredning föreligger och part inte begär sammanträde.
Ansökan som uppenbart ej förtjänar avseende får avslås utan sådant sammanträde.

Fråga om förbud, åläggande eller tillstånd enligt 18 8
konkurrenslagen (1982: 729), förbud enligt 21 8 samma lag eller förbud eller
åläggande enligt 13 8 marknadsföringslagen (1975: 1418) eller 5 8 lagen
(1971:112) om förbud mot oskäliga avtalsvillkor kan prövas ulan sammanträde
enligt 14 8 första stycket.

Prop.
1984/85:213

Nuvarande lydelse

Förbud eller åläggande, som avses i andra stycket, eller
återkallelse av tillstånd, som avses där, får inte beslutas ulan att den som
förbudet, åläggandet eller återkallelsen avser fält tillfälle att yttra sig i
frågan, såvida det inte finns anledning anta, att han avvikit eller eljesl
håller sig undan.

105

Föreslagen lydelse

Förhud eller åläggande, som avses i andra stycket, eller
återkallelse av tillstånd, som avses där. får inte beslutas utan att den som
förbudet, åläggandet eller återkallelsen avser fått tillfälle att yttra sig i
frågan, såvida det inte finns anledning anta, att han avvikit eller eljest
håller sig undan. 1 ett ärende om förbud enligt 4 8 marknadsföringslagen får
marknadsdomstolen dock även i annat fall omedelbart besluta om förbud enligl 13
8 marknadsföringslagen, om synnerliga skäl föreligger.

4 Förslag till

Lag om ändring i konsumentköplagen (1973:877)

Härigenom
föreskrivs i fräga om konsumentköplagen (1973:877) alt 8 8 skall ha nedan
angivna lydelse.

Nuvarande
lydelse

i Säljes varan i strid mot förbud enligt 4 8
marknadsföringslagen (1975: 1418) eller eljest i strid mot förbud att saluhålla
vara, vilket meddelats i författning eller av myndighet väsentligen i syfte att
förebygga att den som använder varan ådrager sig ohälsa eller drabbas av
olycksfall eller för att eljest hindra användning av vara som ej är
tillförlitlig frän säkerhetssynpunkt, skall varan anses behäftad med fel.
Detsamma gäller, om varan är sä bristfällig att dess användning medför uppenbar
fara för köparens eller annans liv eller hälsa.

8

Förestagen
lydelse

Säljs varan, trots att den enligt beslut av
marknadsdomstolen pä grund av sina egenskaper medför särskild risk för skada pä
person eller egendom eller är uppenbart otjänlig för sitt huvudsakliga ändamål,
skall varan anses behäftad med fel.

Säljs
varan i annat fall i strid mot förbud att saluhälla vara, som har meddelats i
författning eller av myndighet väsentligen i syfte att förebygga alt den som
använder varan ådrar sig ohälsa eller drabbas av olycksfall eller för att
annars hindra användning av vara som inte är tillförlitlig från säkerhetssynpunkt,
skall varan anses behäftad med fel. Detsamma gäller, om varan är så bristfällig
att dess användning medför uppenbar fara för köparens eller annans liv eller
hälsa.

Prop.
1984/85:213 106

Bilaga 3

Sammanställning av remissyttrandena över riktlinjekommitténs
betänkande (SOU 1983:40) Konsumentpolitiska styrmedel — utvärdering och förslag

Innehållsförteckning Sid.

1.
Riktlinjesystemet.
Principiell och praktisk utvärdering. .Självreglering m.m. inom näringslivet.
Riktlinjerna ur rättslig och funktionell synvinkel ............................... 106

2.
Information ............................................................... 157

3.
Produktsäkerhet
....................................................... 161

3.1 Utvidgning till tjänster.
Säljförbud riktat mot tidigare säljled 161

3.2 Straffsanktionerade regler .................................. ... 172

3.3 Konsumentköplagens felbegrepp ........................ ... 180

3.4 Skaderappporleringssystem ................................. 184

4. Processen i marknadsdomstolen, m.m......................... 195

4.1 Direkt taleräu ........................................................ 195

4.2 Situationen då yrkandet medgivits.
Branschorganisationers medverkan i processen, Fastställelsetalan samt
möjligheten

att föra lalan utan förbudsyrkande m.m.................
202

4.3 Interimistiska förbudsbeslut och vissa andra
rätlegångsfrä-

gor ...................................................................... 210

4.4 Konsumentombudsmannens förelägganden ....... 214

1 Riktlinjesystemet

Principiell och praktisk utvärdering. Självreglering m. m.
inom näringslivet. Riktlinjerna ur rättslig och funktionell synvinkel.

1.1 Hovrätten för Nedre Norrland: Hovrätten, som i sin
dömande verksamhet inte kommit i kontakt med de producenlpåverkande styrmedlen
på konsumentpolitikens områden, har inriktat sin granskning av betänkandet i
första hand på de föreslagna lagändringarna. Utifrån de synpunkter som
hovrätten anser sig ha att beakta har hovrätten i sak ingen erinran mot de
framlagda förslagen.

Hovrätten delar kommitténs uppfattning att termen
rekommendationer är en missvisande beteckning pä ifrågavarande regler. Från
språklig synpunkt är inte heller riktlinjer en bra beteckning, eftersom det
som betecknas som riktlinjer i själva verket är delaljregler. Hovrätten
föreslär att man försöker finna en mer passande term. Möjligen löser sig
problemet med liden genom att termen riktlinjer blir ett mer inarbetat och
accepterat begrepp.

Prop. 1984/85:213 107

1.2 Kammarrätten i Sundsvall: Kommittén
har i betänkandet utförligt redovisat formerna för och resultaten av den
utvärdering och översyn i fråga om olika producenlpåverkande styrmedel pä
konsumentpolitikens område som enligt direktiven utgjort tyngdpunkten i
utredningsarbetet. Vid en översiktlig genomgäng av de allmänna överväganden och
förslag som kommittén redovisat mot bakgrunden av sin utvärdering och översyn
har kammarrätten - från de synpunkter kammarrätlen har att företråda - inte
funnit anledning föreligga till erinringar. Det sagda gäller framför allt i
fråga om den betydelsefulla och centrala del i betänkandet som gäller
rikllinje-syslemet och dess ulformning i framliden.

1.3 Kommerskollegium (KK): Kollegiei
finner del rimligt att man som kommittén föreslår utöver nuvarande system med
riktlinjer även prövar en självreglering som innebär alt näringslivets
organisationer i vissa fall tar fram normer och svarar för normövervakning.

Vad gäller riktlinjernas ställning i förhållande till
Sveriges internationella handelsutbyte m.m. kan kollegiet konstatera att den
underrättelseskyldighet till kollegiet som föreligger för myndigheter enligt
kungörelsen 1973:233 (senasle lydelse enligl 1979: 1209) i huvudsak fungerat
tillfredsställande vad avser relationerna till Konsumentverket. Kollegiet kan
vidare bekräfta att för den praktiska tillämpningen av GATT-överenskom-melsen
om tekniska handelshinder har riktlinjerna från svensk sida i dessa sammanhang
fått betraktas som analoga med myndighetsföreskrifter. Således har kollegiet
enligt bestämmelser i denna överenskommelse och enligt en motsvarande
informations- och konsultationsprocedur inom EFTA för svensk del fortlöpande
notifieral Konsumentverkels riktlinjer och förslag till riktlinjer. Kollegiet
vill i sammanhanget allmänt peka på vikten av att riktlinjerna i största
möjliga utsträckning utformas med internationella normer som grund och att de
lillämpas pä ett sådant säll att oberättigade hinder för internationell handel
inte uppkommer. Vid utarbetandet av riktlinjerna bör således bl. a. beaktas
eventuella svårigheter för importen och eventuellt även för exporten (typ
omställning av produktionen eller anpassning av informationen). Det synes
därför rimligl att Konsumentverket med slöd av kollegiet bevakar att sådana
hinder inte uppstår samt att verkei även fortsättningsvis i sitt regelarbete
tar hänsyn till intresset av att undvika handelshinder.

1.4 Stockholms Handelskammare: Större delen av del
framlagda betänkan-

del upptas av en utvärdering av riktlinjesystemets tillämpning. Av denna

omsorgsfulla genomgäng framgår au riktlinjesysiemet numera fungerar

väl. Handelskammaren delar därvid Kommitténs uppfattning att riktlinjer

även i fortsättningen bör användas som konsumenipolitiskt styrmedel.

Vid sidan av riktlinjesysiemet bör enligl Kommittén ett
system med självreglering kunna prövas. Kommittén tänker sig därvid att
näringslivet i

Prop.
1984/85:213 108

vissa fall skall ta fram normer och svara för
normövervakning inom framför allt informationsområdet. Tyvärr går Kommiltén
inte närmare in på hur en sådan självreglering skall utformas i praktiken,
varför del år svårt att i detalj bedöma förslaget. Enligt Handelskammaren är
dock tanken pä självreglering tilltalande så tillvida att ell sådant system
bör kunna ersätta olika föreskrifier från myndighetshåll.

1.5 Marknadsdomstolen (MD): Kommitlén har på ett
förtjänstfullt sätt belyst den gällande ordningen för producentpäverkan på
konsumentpolitikens område. Marknadsdomstolen kan i allt väsentligt instämma i
kommitténs överväganden och förslag i kap. 9—13 i betänkandet. 1 anslutning
till de särskilda kapitlen vill domstolen anföra följande.

Kap- 9

Marknadsdomstolen delar kommitténs uppfattning att
riktlinjesysiemet på det hela taget fungerat väl och att det inte finns
anledning till någon radikal förändring i systemet. Detta bör dock kunna
förbättras genom de åtgärder kommittén föreslår, främst indelningen av arbetet
med framtagande av riktlinjer i ett utredningsskede och ett förhandlingsskede.

Kommittén förordar en ökad användning av självreglering
inom näringslivet. Avsikten med förslaget är bl. a. att i större utsträckning
än tidigare la till vara det kunnande som finns inom näringslivet. Förslaget är
samtidigt ett konkret uttryck för den av kommitlén omnämnda principen om
näringslivets huvudansvar för att konsumenternas berättigade intressen tillgodoses.
Kommiltén har av naturliga skäl avstått frän alt ange hur ett system med
självreglering skall se ut i detalj och det är därför inte möjligt att närmare
bedöma dess konkreta innebörd. Principiellt anser dock marknadsdomstolen att
en ökad självreglering av angivet slag är av värde, förutsatt att de normer och
regler som kan bli resultatet härav inte kommer i konflikt med de tankegångar
som ligger bakom den marknadsrättsliga lagstiftningen. Kommittén utgår också frän
att konsumentverket skall behålla ett övergripande ansvar för normframtagning
och normövervakning. Som kommittén påpekar är det viktigt att i normarbetet
beaktas även de konkurrenspoliliska aspekterna. Över huvud laget är del
glädjande all kommittén så utförligt behandlar konsumentpolitikens förhällande
lill konkurrensrätten. De uttalanden som kommittén gör i anslutning härtill är
enligt marknadsdomstolens mening väl avvägda.

Kap. 12

Kommitlén behandlar i detta kapitel riktlinjernas
rätisliga karaktär. Enligt kommitténs bedömning bör riktlinjerna inte
betecknas som rekommendationer, eftersom denna term ger en missvisande bild av
riktlinjernas egentliga innebörd. Även marknadsdomstolen anser alt ordet
rekommendation inte pä ett tillräckligt klargörande sätt ger besked om
riktlinjernas

Prop. 1984/85:213 109

plats i det konsumentpolitiska regelsystemet. Beteckningen
riktlinje har, som kommittén anför, blivit ett inarbetat och accepterat begrepp
och den kan därför med fördel användas även i framtiden. Tilläggas bör dock att
kommittén (s. 287) i beskrivningen av förhällandet mellan riktlinjer och i
rättslig mening bindande föreskrifter torde ha alltför starkt betonat likheten
mellan de två regelslagen. Endast de riktlinjer som grundar sig på marknadsdomstolens
beslut kan sägas ha en med straffregler likartad ställning.

Marknadsdomstolen har ingen erinran mol kommitténs
uttalanden om riktlinjearbetets formella grund i instruktionen för
konsumentverket. Domstolen tillstyrker förslaget lill förtydligande av
ingressen till varje riktlinje.

1.6 Näringsfrihetsombudsmannen (NO): Kommittén har haft
till uppdrag alt utvärdera och se över olika producenlpåverkande styrmedel pä
konsumentpolitikens område. Tyngdpunkten i arbetet har legat på alt granska de
riktlinjer som utarbetas av konsumentverket (KOV) för företagens tillämpning
av generalklausulerna i marknadsföringslagen (MFL). Kommitténs slutsats är att
riktlinjesysiemet efter vissa "inkörningsproblem" idag fungerar pä
ett tillfredsställande sätl. Några grundläggande förändringar av detla system
föreslås därför inte av kommiltén.

I kapitel 5 i betänkandet diskuteras riktlinjernas
inverkan på konkurrensförhållandena inom näringslivet. Kapitlet innehåller en
värdefull analys av de risker för negativa konkurrenseffekter som finns med
riktlinje-verksamheten, NO delar kommitténs uppfattning att dessa risker inte i
någon nämnvärd grad förverkligats, varför riktlinjearbetel av dessa skäl inte
behöver ändras. Det är emellertid väsentligt att medvetenhet hela tiden finns
om de olämpliga verkningar från konkurrenssynpunkt som kan uppkomma i dessa
sammanhang, NO vill understryka vikten av att riktlinjerna, för att inte hämma
företagens produktutveckling, begränsas till sådana krav som är av väsentlig
betydelse frän konsumentsynpunkt. Del år också angelägel alt riktlinjerna
medger en flexibilitet, sä alt förelagen har möjlighet att uppfylla de
grundläggande kraven pä olika sätl.

Kommittén påpekar också att det sätt pä vilket
näringslivet är representerat vid riktlinjeförhandlingarna kan få
konkurrenssnedvridande effekter. NO vill här framhålla att det bör vara ett
ansvar för KOV att se till att olika grupper inom den aktuella branschen är
representerade vid förhandlingarna eller på annat sätt får möjlighet att
framföra sina synpunkter. Även företag som stär utanför branschorganisationen
pä området liksom importörer och småföretag bör ges möjlighet att medverka vid
framtagandet av riktlinjer. Om endast de branschledande, större företagen
deltar i kontakterna med KOV finns en risk för att riktlinjerna kommer att
ställa onödigt höga krav. som de mindre företagen inte kan uppfylla till
rimliga kostnader. Resultatet kan bli ett dyrt överskydd för konsumenterna
samtidigt som konkurrenstrycket i branschen minskar genom att de mindre företagen
får svårare alt hävda sig.

För all hålla nere koslnaderna och bevara
konkurrenslryckel år del vidare av största vikt att riktlinjerna så långt
möjligt anpassas till förekommande internationella normer så att tekniska
handelshinder inte tillskapas. På många varuområden är idag en fri import
förutsättningen för en fungerande konkurrens.

Kommittén anser det önskvärt alt som ett komplement till
riktlinjerna pröva en självreglering, som innebär alt näringslivels organisationer
i vissa fall tar fram normer och svarar för normövervakning under överinseende
av KOV. NO är positiv till att näringslivet genom självsaneringsverksamhet i
ökad utsträckning själv tar ansvar för sina åtgärder på marknadsföringsområdet.
En central normgivning bör dock inte ses som det primåra sättet för sanering.
Bättre information till företagen om påvisade konsumentproblem och rådgivning
om tänkbara lösningar kan ofta vara tillräckligt. Som påpekas av kommittén kan
även olika former av självreglerande ätgärder av normativ karaktär, på samma
sätt som normering genom riktlinjer, medföra vissa risker frän
konkurrenssynpunkt. Det finns därför anledning för NO alt ägna uppmärksamhet åt
utvecklingen pä detta område.

I prop. 1976/77: 123 med förslag till konsumentkreditlag
fastslogs att KOVs riktlinjer har karaktär av rekommendationer, som inte är
rättsligt bindande. Avgörande vid marknadsdomstolens (MD) prövning är därför
inte om avvikelse skett frän en riktlinje, utan om näringsidkarens handlande
strider mot någon av generalklausulerna i MFL. NO anser det med hänsyn till
riktlinjernas icke-bindande karaktär principiellt olämpligt alt dessa till helt
övervägande del utformas som skall-regler. Även om den nuvarande utformningen
med föreslaget förtydligande om språkets innebörd tills vidare kan accepteras
som en nödlösning, bör enligt NOs uppfatlning på sikt eftersträvas all använda
ett språk i riktlinjerna som klarare uttrycker reglernas rättsliga innebörd.

1.7 Statens pris- och kartellnämnd (SPK):
Riktlinjekommitténs uppdrag avsåg, allmänt sett, en översyn av tekniken och
formerna för konsumentverkets producenlpåverkande insatser. Kommittén har inte
funnit några grundläggande brister i den nuvarande ordningen enligl vilken
utgivandet av riktlinjer från konsumentverket utgör det viktigaste styrmedlet
av normkaraktär. Den kritik som i vissa sammanhang framförts mot tillämpningen
av riktlinjesystemet betecknas av kommittén som överdriven. Vissa
modifieringar och kompletteringar av detta syslem föresläs dock.

Kommittén diskuterar bl.a. frågan om hur riktlinjerna bör
betecknas och presenteras för alt deras formella status - en mellanform mellan
rekommendation och föreskrift - klart skall framgå. SPK ansluter sig till
kommitténs uppfattning att beteckningen riktlinjer i fortsättningen bör
användas konsekvent och att sålunda benämningen rekommendationer inte längre
bör utnyttjas för att karaktärisera riktlinjerna. Nämnden finner

Prop.
1984/85:213 III

del välmotiverat att deras förfatlningsmässiga grund
tydligare framhävs genom att, som kommitlén förordar, redan i ingressen lämnas
vissa hänvisningar av formell natur, bl. a. till den eller de paragrafer i
marknadsföringslagen som i varje särskilt fall kan åberopas som stöd för
riktlinjerna.

Riktlinjekommitién
anser att näringsidkare och deras organisationer bör stimuleras att mera aktivt
engagera sig i arbetet på att förbättra konsumenternas ställning. Som ett
kompletterande styrmedel föresläs därför ett system med självreglering. Detta
skulle i första hand vara användbart i sådana frågor som har att göra med
kravel pä relevant information till konsumenterna om utbjudna varor och
tjänster. I lämplig utsträckning skulle härvid enligl kommittén näringslivets
organisationer kunna utarbeta och utge normer samt även utöva en viss
övervakning av efterlevnaden. Avsikten har inte varit att inskränka
konsumentverkets övergripande ansvar för utformningen av riktlinjer och
tillsynen på detta område, ulan som nämnts endast att tillskapa ett komplement.

Om näringslivets
organisationer i ökad utsträckning engagerar sig för åtgärder som gynnar
konsumenterna, exempelvis genom att ge medlemmarna anvisningar om en mera
konsumenlanpassad information i marknadsföringen, synes detta i princip vara
positivt. SPK vill därför för sin del tillstyrka den av kommiltén framförda
tanken på sådan verksamhet. Till en början bör dock inte alltför stora
förväntningar ställas pä effekterna av sädana självregleringsinsatser. Del är
sålunda viktigt att det slås fast att åtgärder av detta slag inte i något
avseende begränsar aktionsmöjligheterna för samhällets konsumentvärdande organ
eller företagens ansvar enligt marknadsföringslagen.

Den potentiella risken av att mera formaliserade
självregleringsåtgärder inom näringslivet kan medföra inskränkningar i
konkurrensen bör också noga beaktas i detta sammanhang. Kommittén förordar att
NO ägnar uppmärksamhet ål de problem med hänsyn till konkurrensfriheten som kan
uppkomma till följd av ett utbyggt självregleringssystem. SPK finner detta välmotiverat
och ser det även som naturiigt alt nämnden som konkurrensvårdande myndighei -
med instruktionsenlig uppgift att bl. a. undersöka förekomsten av
konkurrensbegränsning inom näringslivet och vilken inverkan på effektiviteten
och prisbildningen inom näringslivet som den kan få - övervakar och utreder
eventuella konkurrensbegränsande effekier av sådana självregleringsåtgärder
inom näringslivet.

En motsvarande bevakning från konkurrenssynpunkt torde för
övrigt böra komma i fräga även när del gäller effekterna av de riktlinjer pä
marknadsföringsområdet som utges av konsumentverket. Enligt SPKs uppfattning
förtjänar konkurrensaspekterna över huvud en större uppmärksamhet än hittills
i de sammanhang då nya riktlinjer skall utformas eller äldre riktlinjer ses
över.

När det
gäller uppläggningen inom konsumentverket av det konkreta arbetet med att
förbereda och utforma riktlinjer anser kommittén all hittills

Prop.
1984/85:213 112

tillämpad praxis i stort sett kan följas även i
fortsäitningen. Kommitlén har emellertid preciserat den lämpliga
arbetsmetodiken i ell särskilt handläggningsschema. En nyhet blir enligt detla
förslag att en mera strikt uppdelning av proceduren görs i en utrednings- och
en förhandlingsfas. Det slutliga valet av styrmedel - l.ex. utfärdande av
riktlinjer, annan myndighetsåtgärd eller självsanering - skall enligt
kommitténs intentioner ske först sedan utredningsarbetet slutförts. Nämnden
anser i likhet med kommittén att en på detta säll mera systematiserad
planering av riktlinjearbetel kan vara rationell och därmed öka effektiviteten
i såväl detta arbete som konsumentverkels övriga verksamhet.

1.8 Konsumentverket (KOV): Konsumentverket fär
inledningsvis konstatera att riktlinjekommittén pä ett adekvat sätt belyst
verkets verksamhet i fråga om marknadsinriktade aktiviteter och de styrmedel
m.m, som står till buds för aktiv producentpåverkan. När det gäller del II i betänkandet, "Beskrivning av
gällande ordning", kommer verket därför endast att beröra vissa
detaljfrågor och därvid lämna några kompletterande eller avvikande synpunkter.

Rikilinjesystemets tillämpning

Kommiltén konstaterar i kapitel 3 att det främst från
näringslivshäll riktals kritik mol KOV för all inte ha tillräckligt undersökt
om olika riktlinjer tillgodoser ett verkligt konsumentbehov, och att KOV
alltför okritiskt använt just riktlinjer som styrmedel ulan att närmare utreda
om andra medel skulle ge bättre resultat. Kommiltén framhåller samlidigi all
dess huvudinlryck dock är alt kritiken inte längre är aktuell, eftersom
betydelsefulla förbättringar skett under senare år.

KOV vill i anslutning härtill framhålla alt alla nu
gällande riktlinjer, vilket också kommittén i annat sammanhang konstaterat,
utfärdats efter förhandlingar med näringslivet. KOV:s inställning har också
varit alt s. k. branschöverenskommelser i princip skall reglera väl definierade
frågeställningar av mera begränsad omfattning, medan i riktlinjerna tagits upp
mera generella informations- och produktutformningsfrågor.

Innan arbetet med en riktlinje påbörjats har det också i
högre grad än när det gäller arbetet med en branschöverenskommelse varil en
strävan att utarbeta ett så allsidigt utredningsmaterial som möjligt.

Alt i efterhand - med facil i hand - framföra kritik
rörande valet av styrmedel i enskilda fall, där l.ex, ändrade
marknadsförhållanden eller andra omständigheter kan ha förändrat
förutsättningarna för riktlinjerna, får anses nog så lätt. För KOV är utfärdade
riktlinjer emellertid inte något statiskt utan verket har fortlöpande arbetat
utifrån förutsättningen att noga följa utvecklingen på marknaden och rätta
åtgärder och styrmedel därefter. Den av kommitlén noterade minskningen av
antalet utfärdade riktlinjer efter 1979 i förhällande till tidigare planer fär
bl. a. ses mol det nyss

Prop. 1984/85:213 113

anförda. Del må också understrykas att skilda
uppfattningar mellan näringslivet och KOV i samband med rikllinjeförhandlingar
oftast gällt enskilda avgränsade frågor, problem eller formuleringar och inte
val av styrmedel. Till yttermera visso har näringslivet tidvis varit i det
närmaste obenäget att träffa nya branschöverenskommelser.

I avsnitt 3.7 berör kommittén svårigheterna att göra
tillförlitliga utvärderingar av effekten av utfärdade riktlinjer. Kommitlén
framhåller därvid också, att man för KOV:s verksamhet inte alltid behöver
ställa sä höga krav pä utvärderingsmaterialet. KOV häller med om detta och vill
också understryka att i ett klimat med krympande resurser är del inte möjligt
att avsätta några större belopp eller personalresurser för mera grundliga utvärderingar.
KOV håller också med om alt en systematisk sammanställning av erfarenheter som
redan vunnits av gällande riktlinjer kan vara av värde för den'fortsalta
verksamheten. Verket kommer därför att så snart möjligheter ges att överväga
utformningen av en sådan sammanställning.

KOV biträder de allmänna synpunkter som framförs i avsnitt
3.8 sisla slyckel om för- och nackdelar med riktlinjesystemets nuvarande utformning.

KOV:s riktlinjer ur rättslig och funktionell synvinkel

KOV vill stryka under kommitténs synpunkt i kapitel 4 att
frågan om riktlinjernas formellt rättsliga natur i princip bör skiljas från
frågan om deras praktiska effekt som styrmedel för producentpäverkan.
Riktlinjernas praktiska roll som ett effektivt styrmedel fär sålunda inte
överskuggas av en mera akademisk diskussion om riktlinjernas juridiska status,
med risk alt styrmedlet förlorar i effektivitet. Som kommittén också framhåller
är riktlinjerna ett smidigt instrument, som medger en successiv utveckling i arbetet
med alt förbättra konsumenternas situation, som bör bestå.

Kommittén anför beträffande provningsintyg att ett sådant
riktlinjekrav uppenbarligen ej kan vara rättsligt bindande för näringsidkaren,
och att det bör övervägas om riktlinjerna bör innehålla formuleringar som kan
ge ett sådant intryck. Konsumentverket vill till detta tillägga all många
riktlinjer, särskilt de av senare datum, enbart ger en anvisning till visst
provningsförfarande. Även andra provningsmetoder kan då vara tänkbara.

Konkurrens samt koslnads/nylto-effekter

Av kommiltén framförda synpunkter rörande riktlinjernas
påverkan på konkurrensförhållandena mellan olika företag och på
produktutvecklingen föranleder inte några särskilda kommentarer. KOV är
medvetet om problemen och följer fortlöpande utvecklingen på marknaden.

När det
gäller de ev. tekniska handelshinder som en riklinje kan medföra följer verket
gällande författningar och har fortlöpande kontakter med kommerskollegium.
Några problem av betydelse har inte heller framkommit inom delta området. 8 Riksdagen 1984/85. / samt. Nr
213

Prop.
1984/85:213 114

Beträffande kostnads- och nyttoeffekten av riktlinjer
håller KOV med om alt en total kalkyl över riktlinjeverksamhetens kostnader och
nytta är av starkt begränsat värde. Mera meningsfullt - men som också kommittén
framhåller, om än i praktiken svårt - bör det vara att i vissa fall göra
kalkyler över enskilda riktlinjers kostnads- och nyttoeffekter utifrån vissa
preciserade antaganden.

Sädana utvärderingar är emellertid resurskrävande och är
heller inte möjliga att utföra mer än i särskilda fall. KOV har dock när det
gäller bindningar för utförsåkning (KOVES 1979: 12) låtit göra en sådan analys
som redovisats i KOVs rapport "Lönar det sig att testa bindningar för utförsåkning?"
(Byrå 3.1983-3-01). Trots att förutsättningarna i detta speciella fall varit
särskilt goda för en kostnads/nyttoanalys visar rapporten att kalkylresultaten
ändå måste tolkas med stor försiktighet.

Kommittén framhåller att del med tanke pä framtida regelarbete
är av stort värde att identifiera de kostnads- och nyttoeffekter som riktlinjer
och liknande regler kan ge upphov lill. Kommitlén har därför upprättat en
förteckning (bilaga 5.1) över de kostnads- och nyttoeffekter som kan tänkas
uppstå som följd av nya riktlinjer. Avsikten är att förteckningen skall kunna
utgöra en "checklista" vid verkets kostnads/nytloövervägan-den vid
framtagning av nya riktlinjer. Även om verket inte vill frånkänna bilagan sitt
värde som en inventering av teoretiskt möjliga kostnads- och nyttoeffekter är
verket av den uppfattningen all en okritisk tillämpning av förteckningen som
checklista skulle medföra risk för att onödigt och kostnadskrävande arbete
kommer all läggas ner för att söka leva upp till kravel alt presentera en kostnads/nylto-
analys i monetära termer. Det är i stället verkels förhoppning att det
forskningsprojekt som f. n. bedrivs med syfte att få fram en modell för
samhällsekonomisk kostnads/inläkiskalkyl pä konsumentområdei skall ge ett
förväntat resultat i form av en praktiskt tillämplig modell som kan komma till
användning i riktlinjearbetet.

Riktlinjer och andra konsumenlpoliliska styrmedel

Kommittén anser att riktlinjer bör bibehållas som KOV:s
viktigaste styrmedel av normkaraktär. Likaså att överenskommelser med näringslivet
även i fortsättningen bör användas som styrmedel. KOV delar i princip
kommitléns bedömning i detta hänseende.

Kommittén framhåller vidare att del är önskvärt att som
ett kompletterande styrmedel pröva former för frivillig samverkan mellan KOV
och näringslivet, s. k. .sjätvreglering liknande den som finns och är under
utarbetande i andra länder. Kommittén har i bilagan 2:4 till betänkandet
redovisat ulländska förhållanden vad gäller konsumentpolitiska styrmedel. Av
denna framgår att näringslivets självsanering i vissa andra länder spelar en
mera framskjuten roll på normkontrollens område än i Sverige, Kommittén tänker
sig att sådan självreglering i första hand skall avse informationsområdet och
innebära att näringslivet arbetar fram egna normer inom

Prop. 1984/85:213 115

ett område och även svarar för viss normövervakning. Det
betonas dock att KOV, som central myndighet för konsumentfrågor, även i
fortsättningen skall ha det övergripande ansvaret för att, dels erforderliga
normer las fram, dels övervakning och uppföljning av att utarbetade normer
följs.

Som bilaga till belänkandet har kommittén fogat en inom
NDM utarbetad promemoria, där ett tänkt s.k. självregleringssystem närmare
skisseras. Som bilaga har också fogats en inom Sveriges köpmannaförbund
utarbetad promemoria om självreglering inom detaljhandels- och konsumentservicesektorn.

KOV vill i första hand konstatera att en viss fortlöpande
självsanering pågår inom näringslivet. Del av kommitlén nu föreslagna
"självregleringssystemet" har KOV uppfattat som ett mera avgränsat
system. Kommittén har måhända därför vall uttrycket "reglering". KOV
skulle för sin del vilja utvidga begreppet och inte tala om "system"
som mera för tanken till något-avgränsat. KOV har därför valt att använda
uttrycket "självsanering".

KOV delar uppfattningen att det är önskvärt med en
utvidgad självsaneringsverksamhet inom näringslivet som komplettering till
verkets styrmedel pä konsumentområdet. Enligl vad verket kan förstå är man
också inom näringslivet berett att la upp diskussioner om att på försök pröva
några särskilt utvalda självsaneringsprojekt. Verket å sin sida år villigt att
diskutera olika samarbetsformer för verksamheten. Verket förutsätter vidare
att samarbetet och självsaneringsverksamhelen kan ske på olika nivåer. Sådana
nivåer kan inom näringslivet vara central näringslivsorganisation,
branschorganisation eller enskilda företagare och för konsumentorganens del
central, regional eller lokal nivå. Samarbetet skall inte nödvändigtvis ha som
utgångspunkt det i viss mån oklara begreppet styrmedel. Det är också angeläget
att näringslivet i ökad omfattning tar egna initiativ och utreder uppkommande
konsumentproblem inom visst område samt utarbetar normer - om sä behövs - för
att lösa problemen. KOV skall sålunda inte i varje sammanhang behöva initiera
och prioritera sådana ätgärder även om verkei, som nyss nämnts, är villigt att
samarbeta i sådana frågor.

Den självsaneringsverksamhet som KOV avser bör bl. a.
grundas pä alt verket och näringslivet har fortlöpande kontakter och därvid fär
lill stånd en form av samsyn i konkreta konsumenlpoliliska frågor. Kanske allra
viktigast är att genom olika informationsåtgärder föra ut denna samsyn till
berörda nivåer inom näringslivet och konsumentorganen. Vissa kontakter under
hand har redan förekommit mellan KOV och näringslivet i dessa frågor och skall
förhoppningsvis leda fram till att ett antal nya projekt på
självsaneringsomrädet efter hand kan komma igång.

KOV instämmer i kommitténs bedömning att konsumentverket
inte har resurser för mera omfattande och återkommande informationsinsatser
till företagen om riktlinjer och rikllinjeregler och alt det därför i huvudsak
får

Prop. 1984/85:213 116

ankomma på näringslivet att svara för den fortlöpande informationen
i delta hänseende. Liksom beträffande övrig självsaneringsverksamhet är KOV
dock självfallet berett att samarbeta även i detta hänseende inom ramen för
tillgängliga resurser.

KOV delar uppfattningen alt näringslivet i ökad omfattning
borde medverka till all flera standarder tas fram inom konsumentområdei. Av
betänkandet framgår bl. a. att näringslivet har påtalat att vissa
handelshindersproblem i vissa fall uppkommit i samband med nya riktlinjer. Del
synes därför naturligt all näringslivet mer aktivt deltar i och stödjer det
svenska standardiseringsarbetet inom konsumentområdei. SIS måste beredas ökade
möjligheter att inom konsumentområdet aktivt delta i och påverka
internationellt standardiseringsarbete och därmed också kunna medverka till att
undanröja tekniska handelshinder genom att utveckla gemensamma standarder eller
att som svensk standard anta lämplig internationell standard.

1 flertalet avsnitt i betänkandet påtalas all näringslivet
riktat skarp kritik mot KOV:s sätt att i inledningsskedet bedriva
riktlinjeverksamhelen. Kritiken har gällt i stort sett hela
riktlinjeprocessen. Även om verket är medvetet om att brister av olika slag kan
ha förelegat i inledningsskedet anser verket dock att kritiken i mänga stycken
varit obefogad och onyanserad. 1 vissa fall torde kritiken dä den framförts
snarare ha återspeglat viss osäkerhet hos näringslivet och närmast varit
förestavad av taktiska hänsyn.

Komiltén konstaterar emellertid att
riktlinjeförhandlingarna efter olika begynnelsesvårigheter numera löper i stort
sett utan friktioner. KOV vill inte odelat hålla med om detta. Fortfarande kan
rikllinjeförhandlingar bli myckel utdragna. Anledningen till detta har i vissa
fall saklig grund. t. ex. önskemål om fördjupade utredningar av det aktuella konsumentproblemet.
Man kan dock inte värja sig frän känslan all anledningen i vissa andra fall är
alt näringslivet för ett "uppehållande försvar".

Kommittén har nu föreslagit att ularbetandefasen delas upp
i en utredningsdel och en förhandlingsdel. Även om utarbetandet av riktlinjer
hittills i huvudsak följt kommitléns modell finner KOV det värdefullt med de
förslag och preciseringar som kommiltén gjort när det gäller framtagningsprocessen.
KOV ställer sig emellertid tveksam lill kommitténs antydan om att "någon
slags öppna remisser" eller "hearings" borde prövas för att söka
aktivera konsumenterna i förhandlingsarbetet. En sådan åtgärd skulle sannolikt
bäde förlänga och komplicera framtagningen av nya riktlinjer samtidigt som det
är tveksamt om man skulle aktivera några nya grupper konsumenier med ett sådant
förfarande.

KOV tillstyrker i övrigt de förslag som framförs enligl
sammanfattningen i kapitel - - - 12. Verkei vill i denna del enbart göra
följande kommentar: I betänkandet, sid 291, framför kommittén - ej redovisat i
sammanfattningen av förslagen - alt det av reglerna bör framgå "att det

Prop. 1984/85:213 117

angivna provningsförfarandet endast är en metod som KOV
anvisar om en näringsidkare vill bevisa alt en vara uppfyller kraven i
riktlinjerna". Många riktlinjer, speciellt sådana av senare datum, är
redan nu lill sin utformning sädana att angiven rekommendation frän kommittén
uppfylls.

1.9 Allmänna reklamationsnämnden (ARN): Kommittén har haft
lill uppgift att granska och utvärdera olika konsumentpolitiska styrmedel. Den
har främst intresserat sig för de generalklausuler om otillbörlig marknadsföring,
information och produktsäkerhet, som finns i 2-4 88 marknadsföringslagen, saml
för de utfyllande och kompletterande riktlinjer för tillämpningen av
klausulerna som konsumentverket (KOV) meddelar. Till grund för kommitténs
överväganden ligger bl, a, en fyllig redogörelse för riktlinjesysiemet i skilda
hänseenden. Mot bakgrund av kommitténs nyss antydda intresseinriktning berörs i
betänkandet - trots dess ulföriighet -huvudsakligen bara de näringsrättsliga
konsekvenserna. All riktlinjerna kanske också kan ha civilräiislig betydelse
diskuteras inte närmare.

Allmänna reklamationsnämnden (ARN) har till uppgift all på
begäran av en enskild konsument pröva tvist mellan konsumenten och en
näringsidkare om en vara eller tjänsl som näringsidkaren har tillhandahållit
samt alt ge en rekommendation om hur tvisten bör lösas. ARN har ibland
anledning att ta ställning till vilken betydelse som konsumentverkets riktlinjer
skall tillmätas vid prövningen av enskilda ärenden. Nämnden avser därför alt i
det följande främst uppehålla sig vid de civilrätlsliga konsekvenserna av
riktlinjesysiemet sådana som nämnden har uppfattat dessa i sin verksamhet. De
näringsrätlsliga aspekterna, som nämnden normall inte har anledning att
överväga närmare, kommer att beröras mindre ingående.

Kommittén har i sitt betänkande noggrant belyst vilka
styrmedel som slår lill buds för en aktiv producentpåverkan. ARN kan i allt
väsentligt ansluta sig till kommitténs bedömningar.

3. Rikttinje.systemels tillämpning

I detta kapitel berörs bl. a. hur KOV uppmärksammas på
konsumenlproblem och hur en riktlinje kan initieras. ARN nämns inte i detta
sammanhang. Med risk för överskattning av den egna verksamhetens betydelse
vågar ARN påstå att kommittén synes någol undervärdera nämndens betydelse för
KOV:s s. k. problemuppfångning. Medan KOV åriigen får in 4-5000 skriftliga
anmälningar om året (betänkandet s. 65) tar ARN emot inemot 8000 skriftliga
anmälningar rörande konkreta konsumenttvister. ARN och KOV använder samma
ADB-baserade diarium (IMDOC) där sökning mellan diarierna kan göras. 1 ca
hälften av de lill ARN inkomna ärendena meddelar nämnden beslut efter en
materiell prövning av en nämndavdelning i vilken ingår företrädare för
konsumentintressena. Dessa företrädare är ofta tjänstemän hos KOV. Det ger
verkels befattningshavare information om mänga av de problem som kan möta den
enskilda konsumenten.

Prop. 1984/85:213 118

Konsumentverkets ledamöter i nämnden har också möjlighet
att vid nämndsammanträdena bilda sig en uppfattning om nämndens och också om
näringslivets syn på viktigare frågor.

ARN expedierar fortlöpande samtliga nämndbeslut till KOV
som information. Nämndens handläggare överlämnar vidare handlingar ur nämndärenden
där man har uppmärksammat sädana konsumentproblem som KOV normalt handlägger.
Detta gäller både frågor som rör marknadsföringslagen och frågor som rör
avtalsvillkorslagen. ARN:s tjänstemän står också till förfogande för de
arbetsgrupper inom KOV som sysslar med riktlinjearbete.

4. KOV:s riktlinjer ur rättslig och funktionell synvinkel

ARN har i och för sig inte någol alt invända mot den
beskrivning som görs i detta avsnitt angående riktlinjernas plats i det juridiska
systemet. Som förut har antytts menar emellertid nämnden att riktlinjerna,
trots all de formellt bara utgör rättsligt oförbindande rekommendationer,
emellanåt ändå i realiteten fär civilräiislig betydelse. ARN vill i del
följande redogöra något för sina erfarenheter av detta.

Vid en jämförelse mellan gällande riktlinjer och den
praxis som har utvecklats inom ARN kan noteras att del endast är ett mindre
antal riktlinjer som har haft en direkl inverkan på nämndens bedömningar. Bland
dessa kan nämnas följande (se bilaga 2:2 sid. 285 i betänkandet) 1977:2,
1978:5, 1979:2, 1979:3, 1979:8, 1980:2, 1981:3, 1982:4. Några preciserade
exempel anges nedan.

Riktlinjernas betydelse för ARN:s bedömningar varierar
dock inom olika områden. Med hänsyn till vad som förut har sagts om ARN:s
betydelse som informationskälla kan man dock konstatera att del finns ett
växelspel mellan den praxis som successivt utvecklas inom ARN och vissa av
reglerna inom riktlinjesystemet. I många fall har i riktlinjerna helt enkelt
"kodifierats" sädana principer som sedan långe varit praxis vid
nämnden.

Inom nämndens textilavdelning uppfattas riktlinjerna
(KOVES 1979:8) i stort sett som bindande föreskrifter. Avvikelser från
riktlinjernas regler betraktas normalt som fel i köpräUslig mening (se bilaga
A).' Riktlinjerna inom området har från början till en stor del baserats pä
nämndens praxis och de revideras allteftersom utvecklingen av l.ex. nya
material fortskrider. Den erfarenhet nämndens handläggare och föredragande
inom avdelningen har gjort är att riktlinjerna upplevs som bindande inom
branschen och att de därför i allmänhet följs.

Riktlinjerna för personbilars energiförbrukning (KOVES
1977:2) har varit uppe till diskussion i ett ärende som nämnden avgjorde 1980
(Dnr 80/ R846, se bilaga B).' Nämnden synes där ha varit beredd att anse att en
icke ringa avvikelse från uppgifterna i biltypens bränsledeklaration bör
betrak-

' Bilagan här utesluten.

Prop. 1984/85:213 119

tas som ett fel i köprättslig mening. Ärendet - där
anmälarens talan i och för sig ogillades - har haft stor betydelse vid bl. a.
nämndens rådgivning till allmänheten och andra.

Även inom
nämndens reseavdelning har KOV:s riktlinjer (KOVES 1979: 3) i flera fall haft
betydelse som utgångspunkt för vad som skall anses vara god sed vid
marknadsföring av sällskapsresor, även om riktlinjerna inte uttryckligen synes
ha citerats i något beslut (jfr bilaga C).'

Detsamma
gäller i några ärenden rörande postorderförsäljning. Om en säljare i en annons
utelämnar några av de uppgifter som enligt riktlinjerna för
postorderförsäljning (KOVES 1980:2) bör regleras där, har detta använts som
ett negativt tolkningsdatum mot säljaren (se bilaga D).'

Sammanfattningsvis
kan konstateras att riktlinjerna i vissa fall har getts en direkt civilräiislig
genomslagskraft medan de inom andra områden endast har utgjort en av flera
omständigheter av betydelse för ARN:s bedömning av vad som anses vara
vedertaget inom en aktuell bransch.

9, Riktlinjer och andra konsumentpolitiska styrmedel

ARN biträder kommitléns förslag alt del nuvarande systemet
med riktlinjer och överenskommelser med näringslivet behålls i huvudsak
oförändrat. Riktlinjerna skall alltså även framgent ges samma karaktär av
juridiskt inte bindande "rekommendation" som hittills, vare sig nu
termen rekommendation används eller ej. Om riktlinjerna skulle upphöjas lill
tvingande föreskrifter kunde det medföra civilrättsliga följdeffekter som är
svåra att överblicka.

Vad
kommitlén har anfört om möjligheterna att förbättra och effektivisera framlagningsmetoderna
för riktlinjerna synes i allt väsentligt övertygande. Till idén om s.k.
"public hearings" eller "öppna remisser" ställer sig ARN
dock mer än tveksam. Della från USA och dess speciella förhållanden hämlade
uppslag synes knappast med fördel kunna omplanteras i det svenska systemet.

Kommittén
har framhållit att del är önskvärt att som ett kompletterande styrmedel vid
sidan av riktlinjerna pröva även andra former för en frivillig samverkan mellan
näringslivet och KOV, s.k. självreglering. Till utredningsförslaget har också
fogats två promemorior från näringslivets organisationer vilka ger uttryck för
en positiv inställning till denna tanke. Något mera preciserat förslag till ett
självregleringssystem finns dock inte i belänkandet, och det är därför svårt
att avgöra i vad män de framförda idéerna låter sig genomföras i verkligheten.
Förmodligen är det åtskilliga svårigheter som måste övervinnas innan ett
fungerande självregleringssyslem kan sjösättas. Förslaget är emellertid enligl
ARN:s uppfattning väl värl att beredas vidare.

Bilagan här utesluten.

Prop.
1984/85: 213 120

Självregleringen tar enligt förslaget syfte huvudsakligen
på information enligt 3 8 marknadsföringslagen, ARN vill i det här sammanhanget
peka pä möjligheten att inom ramen för ett självregleringssystem få till stånd
en bättre reklamationshantering från näringslivets sida. Del borde såväl för
konsumenterna som för näringslivet vara av slor vikt alt man genom
självreglering tar tillvara möjligheten att förbättra reklamalionshanteringen
inom de enskilda företagen eller deras organisationer. ARN saknar tillräckligt
underlag för att f. n. föreslå konkreta åtgärder eller lämplig instans för att
handlägga dessa frågor, men är självfallet beredd att medverka i diskussioner
om lämpliga ätgärder. Del bör nämnas att ARN tidigare, när det har upptäckts
att en bransch, en generalagent eller t.o.m. ett enskilt förelag har haft ett
påtagligt stort antal ärenden vid nämnden, har tagit kontakt med näringsidkaren
för att diskutera just reklamationshanteringen. Dessa kontakter har mestadels
medfört ett gott resultat och resulterat i ett avsevärt minskal antal
reklamationer av detta slag. Åtgärderna kommer dock av naturliga skäl alltid på
ett sent stadium när icke oansenliga resurser frän ARN redan har tagits i
anspråk.

Ärendelillströmningen vid ARN tenderar att åter öka och
ARN får stora svårigheter att med minskande resurser bemästra den sålunda
ökande arbetsbördan. En självreglering - eller kanske snarare självsanering —
där reklamationshantering av enkla ärenden sköts inom näringslivet ulan all ARN
behöver blandas in bör ge nämnden bättre utrymme att ägna sig åt de
"verkliga" tvisterna.

1.10 Bankinspektionen: Bankinspektionen har inom sitt
tillsynsområde uppgifter av samma slag som i övrigi ankommer på konsumentverket
eller konsumentombudsmannen. Mellan verken har en arbetsfördelning uppkommit
med hänsyn bl. a. till om den konsumeniskyddande verksamheten skall bedrivas
med stöd av särskild lag eller p.g.a. allmänna lillsynsbe-stämmelser, l.ex. i
banklagarna. Det är dock naturligt att all sådan verksamhet sker i nära
samarbete mellan de tvä myndigheterna.

Vad gäller tillsyn över marknadsföringsåtgärder är att
märka att bankinspektionen har all granska bankernas och andra tillsynsobjekts
marknadsföring frän sundhelssynpunkl, vilket kan innebära att marknadsföring,
som i och för sig är godtagbar frän marknadsföringslagens (1975:1418) synpunkter,
kan medföra ingripanden frän bankinspektionen, som l.ex. när antydan görs att
kredit lättare kan erhållas vid anlitande av bankanknutel
fastighelsförmedlingsföretag än annars.

Tillsynen enligl konsumentkreditlagen (1977:981) har sedan
grundläggande anvisningar utfärdals vållat små problem. Arbetet för de syften
som uppbär lagen (1971: 112) om förbud mot oskäliga avtalsvillkor har främst
varit inriktad på en förändring av bankers, hypoteksinstituts, kreditaktiebolags
och finansbolags skuldebrevsformulär i konsumentvänlig riktning.

Prop. 1984/85:213 121

Huvudvikten ligger i övrigt på prövning av klagomål från
allmänheten vilka starkt vuxit i antal från ett 20-tal i börian av 70-talel
lill f. n, ca. 500 årligen. Inspektionen ser denna sida såsom en av de allra
viktigaste av de konsumeniskyddande åtgärderna, vilket kan belysas av all
mellan 20 och 30 procent av klagomålen har visat sig helt eller delvis
berättigade. Av särskild vikt är alt klaganden någorlunda snabbt kan få besked
om utgången av hans ärende. Inspektionen har också genom olika åtgärder kunnat
undvika större balanser. Normalt kan inspektionens beslut påräknas inom två
till tre månader.

Av det sagda framgår att inspektionens
konsumentskyddsverksamhet lill en del avviker från konsumentverkets och
konsumentombudsmannens saml att problemen delvis är andra. De frågor som
behandlats i betänkandet har i regel inte någon motsvarighet i inspektionens
verksamhet. Bankinspektionen Rar därför svårt att uttala sig angående de
bedömningar som gjorts i betänkandet. Detsamma gäller kommitténs förslag.
Inspektionen har emellertid från sina utgångspunkter inte funnit anledning till
erinringar mot förslagen.

1.11 Försäkringsinspektionen: Inspektionen har genom
konsumentverkets

riktlinjer för information om vissa konsumenlförsäkringar, vilka utarbetats

i samarbete med bl. a. inspektionen, erfarenhet av konsumentverkets arbe

te pä riktlinjeområdet.

Inspektionen
vill, i anslutning till kommitléns förslag all näringslivets organisationer
själva bör ta fram normer, främst för information men även pä andra områden,
och svara för normövervakningen, erinra om att inom försäkringsbranschen sådana
normer förekommer i form av överenskommelser om marknadsföring av försäkring,
om grundläggande principer för skadebehandling samt riktlinjer för
handläggningen vid misstanke om försök till försäkringsbedrägeri. Enligt inspektionens
erfarenhet fungerar denna självsanering i stort sett väl.

Inspektionen har utifrån de synpunkter ämbetsverket har
att företräda inte något att erinra mot kommitténs förslag.

1.12 Statens livsmedelsverk: Det aktuella betänkandet
avser de delar av

konsumentverkets verksamhetsområde som inte omfattas av speciallag

stiftning. Speciella bestämmelser om livsmedel återfinns bl. a. i livsmedels

lagen (SFS 1971:511), livsmedelsförordningen (SFS 1971:807) och i kungö

relser utgivna av livsmedelsverket. Livsmedelsverket kommer därför inte

alt direkl beröras av förslagen i betänkandet.

Verket vill dock tillstyrka kommitténs förslag om all som
ett kompletterande styrmedel vid sidan om konsumentverkets riktlinjer pröva en
självreglering som innebär alt näringslivets organisationer i vissa fall tar
fram egna normer och svarar för normövervakning under överinseende av konsumentverket.
Inom livmedelsområdet praktiseras redan ett sådant förfa-

Prop. 1984/85:213 122

rande genom den s.k. Normpack som är en frivillig
självreglering inom förpackningsindustrin. Överenskommelsens syfte är att
främja konsumenternas, handelns och industrins inlresse av produktsäkerhet hos
materialet bl. a. till livsmedelsförpackningar. Normsystemet för
livsmedelsförpackningar är beroende av de specialbestämmelser som
livsmedelsverket meddelat i kungörelsen (SLV FS 1983:1) om främmande ämnen i
livsmedel. Där finns angivet vissa högsta halter för olika ämnen som får
förekomma i och på livsmedel. Bestämmelserna reglerar alltså inte direkt
sammansättningen av förpackningsmaterialen ulan fastställer endast högsta
haller i och pä livsmedel för sådana ämnen som kan vandra (migrera) från
förpackningarna till olika livsmedel.

Livsmedelsverket vill i delta sammanhang även upplysa om
att verket har träffat en överenskommelse med livsmedelsbranschen om en
frivillig märkning av jordnölsförpackningar. Märkningen skall innehålla en
information lill konsumenten om att små barn lätt kan sätta sädana nötter i
halsen med ibland allvarliga skador som följd. Överenskommelsen tillkom efter
förhandlingar med berörda delar av livsmedelsbranschen och övervakningen av
att överenskommelsen följs delas av branschen och tillsynsmyndigheterna.

1.13 Statens brandnämnd: Från de
synpunkter brandnämnden har att företräda har nämnden ingen erinran mot
förslaget.

1.14 Statens provningsanstalt (SP): SP
är landets centrala institution för provning, kontroll och mätteknik. Pä
uppdrag av näringsliv och förvaltning utför SP provning och teknisk utvärdering
av material, produkter och system. I mänga fall syftar dessa provningar till
alt verifiera egenskaper som krävs eller rekommenderas i föreskrifter och
anvisningar utfärdade av olika myndigheter. Produktegenskaper provas också ofta
i anslutning lill enskilda avlal, företagens utvecklingsarbete, tvister,
skador, haverier etc. Mol denna bakgrund begränsar SP detta yttrande till vissa
frågor som rör provning enligl Konsumentverkets riktlinjer.

Ca en tredjedel av nuvarande riktlinjer innehåller
produktkrav som endast kan verifieras genom någon form av provning. Normalt
preciseras i riktlinjerna den provningsmetod som skall användas medan det som
regel lämnas fritt för tillverkare/importör att välja vilket laboratorium som
skall utföra provningen. SP anlitas för provning inom ett flertal produktområden,
främst ytmaterial i bostäder (brandegenskaper), rid- och skid-hjälmar,
reflexer, flytutrustning och sugnappar.

I riktlinjerna ställs endast krav pä all produktens
egenskaper skall dokumenteras genom provning vid ett enda lillfälle (en form
av typprovning). Detta är enligt SPs uppfattning en väsentlig svaghet hos
riktlinjesystemet. Erfarenheter frän en mångd områden visar nämligen alt det
faktum att en prototyp genomgått ett provningsprogram med godkänt resultat inte
inne-

Prop.
1984/85:213 123

bär någon garanti för att produktionen håller samma
kvalitetsnivå. Den tekniska och kommersiella utvecklingen gör del vidare ofta
nödvändigt för tillverkarna att mer eller mindre kontinuerligt modifiera sina
produkter. Någon form av fortlöpande typefterkontroll är därför nödvändig för
att säkerställa att produkterna uppfyller gällande krav.

Som
exempel på betydelsen av typefterkontroll kan frän SPs verksamhet väljas
produktområdet optiska fordonskomponenter. Dessa produkter är föremål för såväl
typprovning som äriiga typefterkontroller. Under kalenderåren 1981 och 1982
eflerkontrollerades 129 typer. Av dessa fyllde ej 47 typer eller 36% de ställda
kraven. Ett annat exempel kan hämtas från del elektriska området och SEMKOs
marknadskontroll under verksamhetsåret 1981-82. Kontrollen omfattade 559
ärenden. Utfärdat typgodkännande återkallades i 6% av fallen. 68% av ärendena
resulterade i anmärkningar av mindre betydelse, vilka kunde korrigeras. Endast
26% var helt utan anmärkningar.

Sammanfattningsvis finner SP det angeläget att nuvarande
principer för Konsumentverkets riktlinjesystem kompletteras med ett generellt
krav på tillverkare/importör att genom fortlöpande typefterkontroll säkerställa
att tillverkade/importerade produkter uppfyller gällande krav.

1.15 Statens mät- och provråd (MPR): MPR är central
förvaltningsmyndighet för officiell provning och mätteknik. Enligt sin
instruktion (1983:695) skall MPR bl. a. organisera och samordna prov- och
mätleknisk verksamhet enligl bestämmelserna i lagen (1974:896) och förordningen
(1974: 898) om riksprovplatser. Vidare skall MPRbislå föreskrivande myndigheter
med råd i provningsfrågor och hjälp att beräkna ekonomiska följder av
föreskrifter om provning samt följa utvecklingen inom det provtekniska området,
bl. a. genom att jämföra provningskrav inom olika föreskriftsområden och vid
behov föreslå därav motiverade åtgärder.

Officiell provning definieras enligt lagen (1974:896) om
riksprovplatser m. m. som sådan provning som är föreskriven i lag eller annan
författning och som inte är egenkontroll. Under det senaste året har det gjorts
en översyn av lagstiftningen om riksprovplatser. Utredningen om RPP-syste-met
avgav i september 1983 betänkandet (Dsl 1983:22) Kontroll genom provning.
Betänkandet är f. n. utsänt på remiss.

RPP-utredningen har bl. a. övervägt avgränsningen av
området för officiell provning och föreslagit vissa förändringar. Utredningen
har dock ansett att konsumentverkets riktlinjer, som f. n. frän formell
synpunkt är rekommendationer, liksom annan formellt frivillig provning även
fortsättningsvis bör falla utanför tillämpningsområdet för officiell provning.
MPR delar utredningens uppfattning.

Prop.
1984/85: 213 124

Provning till följd av riktlinjer

Ca en tredjedel av nuvarande riktlinjer innehåller olika
former av krav pä provning. Även om den provning som riktlinjerna ger upphov
till formellt sett inte är officiell provning anser MPR att del kunnande och
den erfarenhet av provningsfrägor som finns inom riksprovplatssyslemet bör
utnyttjas i fråga om provning med slöd av konsumentverkels riktlinjer.

1 flera fall ställs i riktlinjerna krav på att vissa
produkter skall genomgå en form av lypprovning. För att sädana krav skall vara
effektiva krävs enligt MPR:s erfarenhet någon form av kontroll av den löpande
produktionen. Idag finns inga sådana krav i riktlinjerna. Från statens
provningsanstalts sida har man efter provning pä eget initiativ uppmärksammat
alt saluförda produkler i flera fall inie uppfyller rikllinjernas krav.

Inom den officiella provningsverksamheten följs krav på
typprovning normalt av krav på typefterkontroll. Härigenom fär de
föreskriftsulfär-dande myndigheterna genom provningsorganens försorg en
automatisk uppföljning av efterlevnaden av ställda krav.

Ett annal tillvägagångssätt kan vara att formulera kraven
sä att det ställs krav på viss märkning av en produkt och att man till rätten
till märkning av en produkt anknyter villkor om efterkonlroll.

På samma sätt som inom den officiella
provningsverksamheten är det givetvis för konsumentverkets riktlinjer angeläget
att utforma kraven pä ett så effektivt sätl som möjligt. 1 ovannämnda
betänkande från RPP-utredningen har poängterats alt variationen och
kombinationsmöjligheterna av provningsformer bör öka,

1.16 Riksrevisionsverket (RRV): Riksrevisionsverket (RRV)
avslutade 1979 en förvaltningsrevision av konsumentverket, varvid bl. a.
konsumentverkets arbete med riktlinjer studerades. I RRVs revisionsrapport
(dnr 1977:1347) föreslogs bl. a, att konsumentverket borde utvärdera hur riktlinjerna
fungerat som konsumenipolitiskt medel och alt verkei mera systematiskt borde
pröva omfallningen av arbetet med riktlinjer. En utredning av dessa frågor har
nu genomförts av riktlinjekommitién. Den beskrivning av gällande ordning som
kommittén redovisar i del II av
sitt betänkande överensstämmer i huvudsak med den bild av riktlinjearbetel som
framkom vid RRVs revision. Pä ett par punkter vill RRV dock göra vissa påpekanden.

Kommittén har i sin utvärdering funnit att den kritik som
i slutet av 1970-talet riktades mot riktlinjesysiemet varit överdriven. Enligt
RRVs mening fanns det vid denna tidpunkt inte oväsentliga brister i
konsumentverkets sätt alt initiera och utarbeta riktlinjer. Sädana brister
redovisas även på flera ställen i kommitténs betänkande. På s. 235 anges l.ex.
att utvärderingen visat att kritiken av alt rikliinjeärenden varil
otillräckligt förberedda när konsumentverket tagit upp förhandlingar med
näringslivet inte varit obefogad. Som framgår av bilagorna 3:2 och 3:3 har konsumentverket
nu

Prop.
1984/85: 213 125

ändrat reglerna för utarbetande av riktlinjer och
påtagligt sänkt ambitionsnivån vad gäller omfattningen av riktlinjeprojekt.

Kommittén
fastslår i sin sammanfattning att efterlevnaden av riktlinjerna varit tillfredsställande.
Den genomförda efterlevnadsundersökningen (bilaga 3:4) visar dock att i
flertalet fall mindre än hälften av butikerna iakttagit riktlinjerna. Detta bör
ses mot bakgrund av alt många av de hittillsvarande riktlinjerna rört olika
former av säkerhetsutrustning, l.ex. flytvästar, ridhjälmar och brandvarnare,
för vilka tillverkarna rimligen bör ha ett klart intresse av all utrustningen
av konsumentverket bedöms vara ändamålsenlig. Det föreligger därför enligt RRVs
mening en osäkerhet om hur riktlinjesystemet kommer att fungera vid en vidare
tillämpning.

Självreglering som kompletterande styrmedel

RRV ser positivt på kommitléns förslag att riktlinjer i
ökad utsträckning skall kunna ersättas av en självreglering. Från
slalsfinansiell synpunkt är det en fördel om vissa delar av riktlinjearbetel
kan läggas pä näringslivels organisationer. Det kan förväntas att företagen
kommer att ta ett större ansvar och bättre efterleva frivilliga normer.
Sannolikt kommer sädana normer också att kunna utarbetas på ell snabbare och
mindre byråkratiskt sätt än myndighetsnormer, som med nödvändighet måste följa
vissa bestämda handläggningsrutiner.

Om kommitténs förslag genomförs innebär del att man inom
konsument-varuområdet skulle fä fyra typer av regler:

1)
Konsumentverkets
"skaH"-riktlinjer

2)
Konsumentverkets
"bör"-riktlinjer

3)
Branschöverenskommelser

4)
Näringslivels
självreglering.

För den enskilde företagaren och konsumenten måste det bli
svårt alt avgöra hur tvingande de olika reglerna i praktiken är. Mot denna
bakgrund föreslår RRV alt man prövar att ersätta regler av typ 2 och 3 med
självreglering.

RRV delar kommitténs uppfattning att konsumentverket
fortfarande bör ha del övergripande ansvaret för att erforderliga normer finns.
Konsumentverkets roll i självregleringssystemet behöver härvid klarläggas. Om
delta system skall fungera krävs att det reella ansvaret för utformningen av
frivilliga normer ligger på näringslivets organisationer. Konsumentverket bör
då inte göra utredningsarbetet och inte heller ställa detaljerade krav på hur
normerna skall utformas. Däremot bör verket följa utvecklingen när det gäller
det frivilliga normeringsarbetet och ingripa om normer inom något område
uppenbarligen skulle strida mot konsumenternas intressen eller pä ett
otillbörligt sått hindra konkurrensen inom området.

Självregleringssystemet såsom det redovisas av
Näringslivels Delegation för Marknadsrätt (bilaga 9:1) innehåller även förslag
till "självjustis inom de egna leden". RRV anser det vara värdefullt
om näringslivet

Prop.
1984/85: 213 126

medverkar i information och bevakning av
regelefterlevnaden. Denna bevakning bör dock enligt RRVs mening inte innehålla
något "dömande" moment. Om en viss åtgärd är förenlig med
marknadsföringslagen eller ej bör uteslutande ankomma pä marknadsdomstolen att
avgöra.

Framtagning av riktlinjer

RRV tillstyrker i allt väsentligt det föreslagna systemet
för alt utarbeta riktlinjer. När konsumentverket kallar berörda intressenter
till överläggningar bör således verkei ha genomfört en förstudie och ha en
genomarbetad dokumentation. Denna bör, som kommittén anger, innehålla överväganden
om styrmedel och helst en analys av den nytta och kostnad som olika alternativ
kan tänkas föra med sig. Redan i delta läge bör man emellertid enligt RRVs
uppfattning försöka klarlägga om problemet är lämpat för självreglering eller
om det bör bli aktuellt med mer bindande riktlinjer där ansvaret för det
fortsatta arbetet ligger hos konsumentverket. I det senare fallet bör
konsumentverket upprätta en plan för det fortsatta arbetet. Denna plan bör
omfatta både den s. k. utredningsdelen och förhandlingsdelen. Att
konsumentverket skulle genomföra ett omfattande utredningsarbete och sedan
överlåta slutförandet och publiceringen av riktlinjer på näringslivet
överensstämmer inte med den syn på hur självregleringen skall fungera som
redovisats i det föregående. RRV anser det därför inte vara lämpligt att dela
upp normarbetet på en avgränsad utredningsdel och en förhandlingsdel på det
sätt som kommittén föreslagit. RRV anser också att den nuvarande
förhandlingsdelen där näringslivets organisationer har kommit alt belraktas
som en motpart (jfr bilaga 3:2) bör tonas ned. Tyngdpunkten i arbetet bör
istället läggas på att belysa alternativa lösningar och konsekvenserna av olika
alternativ.

Riktlinjernas rättsliga karaktär

I betänkandet redovisas att del fr.o.m. 1977 endast fär
förekomma tre typer av regler, nämligen föreskrifter, anvisningar och allmänna
råd. En anvisning definieras härvid som en regel som skall främja en enhetlig
tillämpning av en viss författning eller som skall bidra till en utveckling i
viss riktning av praxis. RRV anser att konsumentverkets riktlinjer med denna
terminologi utgör en anvisning och att det inte finns några motiv för att
frångå den föreskrivna enhetliga terminologin. Termen anvisning används också
i flera riktlinjer. I KOV FS 1978:7 anges l.ex. kravel på minsta bärförmåga för
flytvästar i form av en anvisning.

1 betänkandet (Ds Ju 1982: 11) "Större klarhet ifråga
om olika reglers rättsliga karaktär och syfte" föreslås att begreppet
anvisning slopas. Frågan uppstår då om konsumentverkets riktlinjer skall
hänföras till föreskrifter eller allmänna råd. Att kalla dem för allmänna råd
av typ rekommendalion år enligt kommitténs uppfattning av flera skäl missvisande.
RRV delar kommitténs uppfattning.

Prop. 1984/85:213 127

RRV har i del föregående förordat att konsumentverkets
riktlinjer skall begränsas till sädana områden där dessa är avsedda att få
bindande karaktär, medan de nuvarande rekommenderade riktlinjerna
(bör-riktlinjer) föreslås föras över till området för självreglering. Med
denna karaktär på konsumentverkets regler bör dessa enligt RRVs mening
betecknas som föreskrifter, om förslaget i det nämnda betänkandet Ds Ju 1982:
11 genomförs. RRV vill i detta sammanhang peka pä att konsumentverkets
riktlinjer har datum för ikraftträdande, vilket ytterligare markerar karaktären
av föreskrifter. RRV vill också peka på att flera myndigheter utfärdar föreskrifter,
som inte direkt är straffsanktionerade utan som får rättsliga verkningar först
efter ett beslut av en myndighet eller en domstol. Arbelarskyddsstyrelsen har
l.ex. bemyndigats utfärda tillämpningsföreskrifter till arbeismiljölagcn. Av de
föreskrifter som hittills utfärdats har styrelsen endast i enstaka fall gjort
föreskrifterna direkt straffsanktionerade. Flertalet av styrelsens
föreskrifter får rättsliga verkningar först sedan yrkesinspektionen beslutat
om ett föreläggande eller förbud. Konsumentverkets riktlinjer har samma
karaktär som sädana föreskrifter.

Oavsett hur riktlinjerna fortsättningsvis betecknas anser
RRV att bemyndigandet att utfärda regler bör ges som en följdförfaltning till
marknadsföringslagen och inte som nu i konsumentverkets instruktion.

1.17 Länsstyrelsen i Södermanlands län: Länsstyrelsen
instämmer i huvudsak i kommitténs förslag som ligger inom ramen för nuvarande
system med konsumentverkets riktlinjer som främsta styrmedel. Riktlinjer har
blivit ett etablerat regelsystem på konsumentpolitikens område och kan därför
användas för att förbättra konsumenternas ställning. Länsstyrelsen anser all
konsumentverket måste vara den myndighet som har det övergripande ansvaret för
riktlinjer. Detla innebär också alt företag utanför organisationerna kan nås.

Utredningens förslag om självreglering, innebärande att
näringslivets organisationer själva i vissa fall lar fram normer och svarar för
normövervakning, synes vara ett tänkbart komplement lill riktlinjer. Eftersom
detta förslag är förankrat inom näringslivet bör det medföra en förbättring av
efterlevnaden av det informalionskrav som finns i marknadsföringslagen. Många
människor upplever i dag bristen på relevant information som ett stort problem.
Del har varit svårt att få gehör hos näringslivet för informationsriktlinjer och
efterlevnaden av dessa är mycket låg.

Vid den marknadsbevakning som länsstyrelsen bedriver har
det visat sig att kännedom om riktlinjernas existens och juridiska status idag
har dålig genomslagskraft i detaljhandeln. Delta beror i mänga fall på oiillräcklig
kunskap om riktlinjer. Konsumentverkets förhoppning "att näringslivet
genom självsanerande verksamhet i största möjliga utsträckning verkar för att
riktlinjerna efterievs" fungerar inte i önskvärd utsträckning. Bättre
information frän både myndigheter och näringsliv behövs för att riktlinjerna
skall fungera som ett verksamt styrmedel för producentpåverkan.

Prop.
1984/85:213 128

1.18 Nyköpings kommuns konsumentnämnd: Konsumentnämnden
ställer sig frågande till betänkandets slutsats att riktlinjernas genomslagskraft
och efterlevnad är god.

Den erfarenhet konsumentnämnden har från den lokala
marknaden och från konsumentkontorets verksamhet är

alt information om riktlinjerna till näringsidkare frän
centralt håll är så gott som obefintlig, företagens kännedom om riktlinjerna är
således mycket dålig.

alt information till konsumenterna frän centralt häll är
likaså obefintlig. Från konsumentnämndens sida synes det svårt att
tillfredsställande informera konsumenterna, då riktlinjerna är svårförståeliga
i sin utformning. Eftersom riktlinjerna endast är rekommendationer, och
efterlevnaden ej kontrolleras år det dessutom tvivelaktigt om konsumenten har
någon nytta av att känna till dem.

alt eventuell efterlevnad av riktlinjer inte beror på att
näringsidkarna känner till dem utan att de har eget intresse av all informera
konsumenten, som exempel kan nämnas att lokaltidningarna i vår kommun vid
marknadsföringslagens tillblivelse vägrade ta in annonser stridande mot
marknadsföringslagen. När del uppenbarades all ingen myndighei kontrollerade
efterlevnaden av lagen och att anmälningar lill Konsumentverket sällan ledde
till någon åtgärd än mindre till någon straffpåföljd slutade man på annonsavdelningarna
med denna kontroll. Idag ger man i bästa fall information om bestämmelserna,
men stoppar inga annonser.

att kommittén är ovetande om att ett oändligt antal
anmälningar aldrig vidarebefordras till Konsumentverket, från den lokala
konsumentverksamheten på grund av att erfarenheten visal att det är
resultatlöst. Vid telefonkontakter med Konsumentverket avråder man också ofta
alt skicka in anmälningar i medvetande om all man under nuvarande förhållanden
inget kan göra ät dem. Varje dag fär konsumentkontorel exempel på flagranta
överträdelser mot marknadsföringslag, konsumentkreditlag och riktlinjer.
Konsumentnämnden själv har ingen myndighetsutövande verksamhet och kan inte
heller åtgärda problemen.

all i de enstaka fall KO eller MD-beslut tas i ett ärende
ingen uppföljning sker om näringsidkaren rättar sig efter beslutet eller ej.
Konsumentnämnden ifrågasätter därför "Konsumentverkets många
övervakningskanaler" som betänkandet nämner.

Konsumenlnämnden är på grund av ovanstående erfarenheter
från den lokala marknaden kritisk mot riktlinjesysiemet och ifrågasätter om inte
rena tillämpningsföreskrifter av lagar vore att föredraga. Man skulle då vinna
kompromisslösa föreskrifter att efterföljas av samtliga näringsidkare på
marknaden (riktlinjerna gäller ju för närvarande endast för de näringsidkare
som är anslutna till de med Konsumentverket förhandlande branschorganisationerna).
Vidare måste tillskapas en myndighet som kontrollerar efterievnaden av
föreskrifterna samt följer upp av KO och MD fattade

Prop.
1984/85:213 129

beslut. Beslut ska också fattas snabbi, för närvarande tar
det 1-2 år och efter så lång lid blir de flesta ärenden av detta slag
inaktuella.

Alternativet lill ovanstående förslag är att slopa
riktlinjesystemel. lita till den av betänkandet framförda självregleringen samt
satsa resurserna pä stora informationsinsatser i förebyggande syfte i samarbete
med den kommunala konsumentverksamheten. Informationsinsatserna ska då ta upp
de övergripande problem pä konsumentområdet till exempel reklammetoder och hur
de påverkar människopsyket, lära ut kritisk granskning, moderna
manipulationsmetoder. (Aktuellt exempel är hausse i rabattkuponger. Näringsidkarna
höjer först priset och lämnar sedan ut kuponger som berättigar lill rabatt)
och gärna ligga ett steg före marknadsföringsbranschen.

Konsumentnämnden anser att massiva informationssatsningar
för att göra konsumenterna medvetna är att föredra framför snabbt föråldrad
detaljgranskning av branscher och produkter. Dessa kan dä kombineras med
skaderapportering med direkt förbudsföreläggande för skadliga produkter och
tjänster enligl betänkandets förslag.

1.19 Eskilstuna kommuns konsumentnämnd: Begreppet
konsumentpolitik är en sammanfattande benämning pä statsmakternas insatser i
syfte all ta tillvara konsumenternas intressen. Ett styrmedel i delta arbele år
Konsumentverkets riktlinjer.

Riktlinjesysiemet i form av förhandlingar med
Konsumentverket och företrädare för näringslivet torde i huvudsak fungera bra,
även om det är väsentligt att peka på riskerna med en dylik arbetsmetod.
Eftersom riktlinjearbetel är en typisk förhandlingsprodukl finns risk för att
viktiga frågor för konsumenten kan lämnas oreglerade.

1 utredningens sammanfattning talar man om att
efterievnaden av riktlinjerna fungerar tillfredsställande. Trots att
utredningen själv under avsnittet "rikilinjesystemets tillämpning"
pekar på de svårigheter Konsumentombudsmannen/Konsumentverket har alt
kontrollera efterlevnaden. Utredningen konstaterar vidare att
"Konsumentverket till skillnad frän flertalet andra regelutfärdande
myndigheter, inte har tillgång lill en tillsynsorgani-saiion där regionala
eller lokala myndigheter vid behov kan ingripa med tvångsmedel".

Vi konstaterar därför i likhet med utredningen alt
svårigheter finns för Konsumentverket att utöva kontroll, varför också våra
invändningar riktar sig mol denna brist på efterlevnad och uppföljning och då
avseende 3 8 MFL dvs. riktlinjer av informativ karaktär som l.ex.
prisinformation, konsumentkrediter. Vidare anser vi att handläggningsiiden av
ärenden som rör avvikelser mot riktlinjesystemel tar orimlig tid. Från det all
anmälan inkommer till det att ett beslut eller överenskommelse träffas mellan
Konsumentverket och motparten, blir handläggningstiden ca 1—2 år. Är
överenskommelse inte möjlig att göra ulan ärendet mäste gå vidare till marknadsdomstolen
för beslut tar del ytterligare lid. Denna långa handläggningstid är klart
otillfredsställande. 9 Riksdagen 1984/85. I saml. Nr 213

Prop.
1984/85:213 130

Vad beträffar efterlevnaden av riktlinjerna visar
erfarenheter från det kommunala konsumenlvägledararbetet att dessa inte följs i
önskad omfattning. Genom kontakter med enskilda konsumenter, anmälningar mot
annonser, egna gjorda undersökningar osv. får vi regelbundet bevis för detta.
En mer akliv kontroll av efterlevnaden av riktlinjerna är en förutsättning för
att de ska bli det styrmedel som var syftet när dessa infördes. Därför bör
ansvaret för della arbele läggas så nära källan som möjligt där problemen kan
väntas uppstå. Vår erfarenhet pekar på alt den kommunala konsumentvägledningen
har de största förutsättningarna all fungera som sådan problemuppfångare.
Därför bör denna kontroll av riktlinjerna läggas på den kommunala nivån.

Vår uppfatlning är därför att man bör eftersträva att på
sikt få denna omfördelning av ansvaret från central nivå till kommunal, i syfte
att åstadkomma dels en effektivare kontroll, dels en snabbare ärendehantering.

För all denna omfördelning skall kunna ske är
förutsättningen att det i samtliga kommuner inrättas konsumentrådgivning,
vilket tyvärr inte är fallet idag.

Reservation:

Vi ledamöter, Borghild Johansson och Siv Eriksson,
reserverar oss mot majoritetens i Konsumentnämnden beslut beträffande remissvar
ang. "Konsumenlpoliliska styrmedel" SOU 1983-40, då vi delar
utredningens förslag och anser alt några ändringar ej är nödvändiga.

1.20 Katrineholms kommuns konsumentnämnd: Konsumentnämnden
är förvånad överalt utredningen endast vänt sig till producenter, importörer/
grossister och i viss män detaljister. Användarna av produkter och tjänster -
konsumenterna — har lämnats utanför. Orsaken till att man anser efterlevnaden
av riktlinjerna tillfredsställande torde missen av att inte höra vad
konsumenterna har tyckt. Resultatet av efterlevnaden skulle dä inte ens framstå
som tillfredsställande.

1 de fall konsument erhållit en så kallad
"MÅNDAGSPRODUKT" har det i många fall visal sig alt varken säljare,
producent eller importör varit villig byta ut missfostret och taga ansvaret för
en obrukbar produkt.

När del gäller "Passa-pä-priser" avseende
dagligvaror är det de stora grossisiorganisationerna som styr.
Landsbygdsbutikerna har i mänga fall inte stora möjligheter att deltaga.
Förpackningarna är för stora och det är inte möjligt få dela på dem. Detla gör
alt man inte kan konkurrera pä lika villkor.

Under de senaste dagarna har vi på konsumentnämnden fått i
klagomål pä två varuhus för deras sätt att sänka priset 10 procent. 1 det ena
ärendet rör det sig om dammsugare. En person köpte en dammsugare till — som han
trodde - nedsatt pris. Efter några dagar önskade han köpa ytterligare en
likadan dammsugare till samma nedsatta pris. Han upplystes dä om att

Prop. 1984/85:213 131

han inte kunde detta för tiden hade gäll ut. Men han kunde
få köpa mot erläggande av det ordinarie priset. Ordinarie priset var samma som
det nedsatta.

Det andra ärendet var köp av ängstrykjärn, som en dam
betalat ett visst pris för. Några veckor senare kom det en folder i hennes
brevlåda med erbjudande få köpa samma strykjärn för ett nedsatt pris." som
vär samma hon betalade för sitt strykjärn. Firman hade ökat det ordinarieprisel
med cirka 10 procent. Med detta vill vi redovisa alt det inte är med sanning
överensstämmande "att den 10-procentiga gränsen ej skapar någon speciell
trygghet för konsumenten eftersom priset i 99% av fallen sänks med mera än I0%".

.Avtalsvillkorslagen och konsumentkreditlagen är två lagar
som säljarsi-dan har svårt att följa. Mänga ärenden anmäls inte till
konsumentnämnden men de vi får in är en god mätare på hur man behandlar
godtrogna konsumenter. Särskilt gäller detta konsumentens rätt till nedsättning
av skuldbelopp vid förtidsbetalning av kredilbelopp.

Beträffande riktlinjer för sällskapsresor är det många som
är ovetande om bestämmelserna.

Information till konsumenterna måste ökas. I nuläget är
det många som inte vet vilka skyldigheter och rättigheter de har.

1 vär inledning har vi framhållit det som en stor miss att
utredningen inte gällt konsumenterna. Detta har vi försökt motivera här ovan.
Konsumentverkets strävan utgår pä att ge konsumenterna möjligheter att hävda
sig mot säljarna. Om detla skall lyckas måste den lokala konsumentverksamheten
förstärkas med fullmakter att ingripa med omedelbar verkan. Som det nu är går
del ett till två år innan ett ärende kan slutföras och då år grunden för
ingripandet bortglömd av den anmälande konsumenten.

Konsumentnämnden ansluter sig lill riktlinjekommitténs
förslag med det tillägget

att konsumentnämnderna får erforderliga fullmakter till
direkt ingripande på det lokala planet: samt

att en sammanslutning - där konsumenten är medlem - pä
samma grund som branschsammanslutning får medverka förfarandet vid sidan om KO.

1.21 Flens kommuns konsumentnämnd: Konsumentnämnden
instämmer i stort med utredarnas förslag. De synpunkter som anförs har därför
mer karaktären av randanmärkningar.

Konsumentnämnden har inget att erinra mot kommitténs
förslag all den nuvarande ordningen för producentpåverkan behälls, med
konsumentverkets riktlinjer som det främsta styrmedlet. Utredningens förslag
om hur arbetet med framtagande av riktlinjer bör bedrivas från konsumentverkets
sida förefaller relevant, men nämnden vill betona vikten av alt konsumentverket
aktivt arbetar för att få med konsumentorganisationerna i förhand-

Prop.
1984/85:213 132

lingsarbetet inför framtagande av nya rikllinjer. Ell mer
aktivt deltagande frän organisationer som representerar konsument- och
löntagargrupper bör bl. a, innebära att möjligheterna till vidareinformation om
konsumentskyddet i riktlinjerna lill enskilda konsumenier ökar. Dessutom kan
man naturligt utgå ifrån att konsumentorganisationerna besitter en kunskap om
olika konsumentproblem som bör tillvaratas i utarbetandet av riktlinjer,

I utredningen föresläs vidare att ett syslem med
självreglering införs. Delta innebär att näringslivets organisationer i vissa
fall själva skall ta fram normer för att förbättra konsumenternas ställning.
Ävenså skulle näringslivets organisationer själva kunna slå för övervakning av
dessa normer. Delta förslag kan naturligtvis ses som ell utmärkt komplement
lill konsumentverkels riktlinjer, men bör nog inte ges den tyngd som
utredningen tycks anse. Att man genom en ökad självreglering inom näringslivet
skulle kunna frigöra resurser inom konsumentverket förefaller inte troligt.

I lider av ekonomiska svårigheler för hushållen bör
snarast konsumentverkets resurser ökas för all genom riktlinjer och
överenskommelser stärka konsumenternas ställning. Frivilliga åtaganden från
näringslivets sida alt skydda konsumenterna får på intet vis urholka det ansvar
som konsumentverket har som övergripande myndighet pä detta område.

1.22 Strängnäs kommuns konsumentnämnd: Konsumentverkets
riktlinjer

har säkerligen i många fall varil lill nytta för konsumenterna, men efterlev

naden och informationen omkring dessa är bristfällig pä mänga sätt.

De flesta konsumenier och många handlare känner inte till
de rikllinjer som finns.

Konsumentverket måste verka för att i myckel större
omfattning nå ut med information och även övervaka branscherna, att ta större
ansvar. Det borde inte vara, som det är i dag, att bara de seriösa företagen
rättar sig efter de överenskommelser som finns.

En satsning på ett färre antal riktlinjer och mera tyngd
på de viktigaste kanske vore att nå ett bredare konsumentunderlag. Det är
mycket viktigt att bäde handlare/företagare och konsumenter även pä mindre
orter känner lill vad som gäller inom detta område.

Konsumentverket bör lägga en del av de resurser som
avsätts för riktlinjearbetel även på bra informationsmaterial lill kommunernas
konsumentrådgivningar. På detta sätt kommer det förhoppningsvis också en bil
närmare konsumenterna.

1.23 Länsstyrelsen i Kronobergs län: Injörmaiion och
rikllinjer (kap. 9-

10). Grunden för riktlinjerna på informationsområdet är marknadsförings

lagens (MFL) 8 3. I denna paragraf stadgas, att näringsidkare kan åläggas

"lämna information, som har särskild betydelse från konsumentsyn

punkt". Utredningen framhåller, all detla enligl lagens bokstav innebär
ett

ganska strängt krav på behov, nytta eller efterfrågan av information. I

Prop. 1984/85:213 133

förarbetena till MFL anges situationer där "ett inte
helt obetydligt behov föreligger" av information och "inte bara
sådana fall som är särskilt allvarliga". Förarbetena är således betydligt
mjukare än vad lagtexten ger anvisning om. 1 utredningen sägs också att MFL 8 3
ulan tvekan ger stöd för krav pä information som avser bl. a.

•
varans eller
tjänstens innehåll, beskaffenhet och egenskaper

•
låmplig
användning, förvaring och skötsel av varan

•
priset och
betalningsvillkoren

•
förhållandet i
övrigt mellan säljare och köpare

•
vem som
tillverkar, importerar eller saluför varan eller tillhandahåller eller utför
tjänsten

Länsstyrelsen noterar med tillfredsställelse, att enighet
råder mellan näringslivssidan och konsumenlsidan om vilka krav på information
som kan anses välmotiverade och som har slöd i gällande lag. Det har dock visat
sig att efterlevnaden av vissa antagna riktlinjer om information varit tämligen
ringa.

Grunden för ett väl fungerande marknadssystem är bl. a.,
att konsumenten får tillgång lill information för alt kunna göra ett
rationellt val. Fortfarande måste informationen inom vissa områden betecknas
som otillräcklig och länsstyrelsen vill understryka betydelsen av alt alla goda
krafter samverkar för att åstadkomma en förbättring. En av näringslivet självreglerande
verksamhet kan vara en bit i ett sådant mönster, men konsumentver-ket/KO bör
ändå vara den instans som bevakar all inte för konsumenterna viktiga
informationsområden förblir obeaktade. Genom alt lägga det övergripande
ansvaret pä en myndighet vinner man dessutom den fördelen, att även
näringsidkare som står utanför branschorganisationer täcks in. Detta är
viktigt, inte minst ur konkurrenssynpunkt. Man torde också kunna räkna med, att
en av näringslivet bedriven självreglering minskar behovet av resurser på
bevakningssidan, oavsett vem som står för övervakningen.

Riktlinjernas rättsliga karaktär (kap. 12)

Vid tillsynen av rikllinjernas efterlevnad har
länsstyrelsen vid flera tillfällen erfarit, att detaljhandeln antingen varit
okunnig om riktlinjers existens eller varit frågande inför den juridiska
betydelsen av riktlinjer. Detta har varit fallet såväl i produktsäkerhetsfrågor
som i informationsfrågor. Informationen om att rikllinjer existerar på vissa
områden och vad dessa i praktiken betyder för den enskilde näringsidkaren har
uppenbarligen haft svårt att tränga igenom.

Då marknadsföringslagens generalklausuler om information
(8 3) och produktsäkerhet m. m. (8 4) är riktlinjernas juridiska bas, anser
länsstyrelsen del vara väsentligt att detta klargörs. Den enskilde
näringsidkaren mäste pä ett bättre sätl än hittills få information om dels att
riktlinjer finns men också vad de praktiskt betyder. I del sammanhanget bör
även information lämnas om vad som händer om riktlinjerna inte följs.

Prop.
1984/85:213 134

1.24 Läns.styrelsen i Västernorrlands län: Sammanfallande
.synpunkter på konsumenlpoliliska styrmedel. Utredningen har enligt
länsstyrelsens mening gjort en noggrann genomgäng och utvärdering av de
konsumentpolitiska, producenlpåverkande styrmedel - främst riktlinjesystemel —
som samhället har infört. De överväganden och förslag som har framlagts synes
välgrundade. Till sin karaktär verkar förslagen måttfulla. Länsstyrelsen har
inga invändningar emot förslagen.

I direktiven för utredningen och i utredningens belänkande
sägs det på flera håll att grunden för de konsumentpolitiska åtgärderna och
styrmedlen skall vara att de skall stödja konsumenterna. Del sägs också att del
för närvarande vore önskvärt med en mer aktiv medverkan av konsumentkollektivet.
Samtidigt är del svårt i mänga avseenden att nå ut med information till
konsumenterna, inte minst information om rikllinjer.

Då många konsumenier just nu får uppleva minskande reala
inkomster och stigande priser och avgifter, är del mycket angelägel att de
konsumentfakta och - råd som konsumentverket kan ge verkligen når ut till
hushållen.

Marknaden för varor och tjänster blir efterhand mer och
mer komplex, med ett ständigt större utbud. För konsumenterna blir den allt
svårare att överblicka. Utredningen konstaterar att det finns stora, eftersatta
informationsbehov. Lånsstyrelsen bedömer utvecklingstakten så snabb att de
konsumentpolitiska organen har svårt att hänga med. Det råder uppenbart en
obalans mellan företagens reklamresurser i form av direktreklam i brevlådorna
och dagspressannonser och samhällsorganens resurser för konsumentupplysning.

Länsstyrelsen vill i detta sammanhang väcka frågan om en
omdisponering av resurserna hos konsumentverket. Enligt länsstyrelsens mening
är det rimligl att samhället förstärker det slöd lill hushållen som konsumentinformationen
utgör. Detla gäller särskilt i ett läge när reallönerna sjunker och det gäller
att begränsa olika krav pä ytterligare samhällsservice.

Särskilda synpunkter

Länsstyrelsen vill här ange några synpunkter pä vissa
detaljfrågor i betänkandet. Utredningens tanke att förslärka riktlinjerna
biträds. En ytteriigare förstärkning kan uppnås om det i riktlinjerna framgår
att företrädarna för förhandlingsparterna enats om riktlinjen i fråga. En ökad
genomslagskraft kan därmed uppnäs. Alt riktlinjerna inte alltid får genomslagskraft
f.n. kan skönjas ifråga om prisinformationen till konsumenter vid
marknadsföring av varor i detaljhandeln. Riktlinjerna (KOVES 1982:1) innebär
bl. a. att samtliga varor i skyltfönster bör vara prismärkla. Ännu ett år efter
riktlinjernas ikraftträdande är emellertid detta pä vissa häll inte fallet.
Detta förhållande är icke tillfredsställande. Det framgår av den undersökning
hemkonsulenten i länet nyligen företagit och redovisat till konsumentverket.

Prop.
1984/85:213 135

Betr. riktlinjer om produktsäkerhet till skydd för liv och
hälsa kan del ibland vara angeläget att tillverkare tidigt får reda på
konsumentorganisationens och samhällets bedömning huruvida sädana är
önskvärda. Det kan därför övervägas om inte konsumentverket borde, exempelvis
på begäran av berörda företag m.fl., så tidigt som möjligt ge besked om tänkta
restriktioner i kommande riktlinjers form.

Länsstyrelsen har inledningsvis berört den obalans som
råder mellan den kommersiella reklamen och samhällets resurser på konsumentområdet.
Frågan är då hur ett bättre sakernas tillstånd skall kunna uppnås. Inom
tillgängliga resursramar kan möjligen ytterligare effekt uppnås, exempelvis om konsunientmyndigheierna,
på ett för gemene man lätttillgängligt sätt. löpande kommer lill tals. Ett
utnyttjande av dagspressen i ökad utsträckning skulle då kunna vara en
möjlighet. Om konsumenlmyndigheterna exempelvis under en lätt igenkännlig
rubrik "Dagens Konsument" löpande kan ge viktiga konsumentpolitiska
tips så skulle sannolikt genomslagskrafl uppnås. På samma sätt borde, inom
ramen för radio och TV, informationsforum av typ "Dagens Konsument"
skapas.

1.25 Sundsvalls kommuns konsumentnämnd: Konsumentnämnden i
Sundsvall instämmer i huvudsak i riktlinjekommitténs grundläggande överväganden
och förslag.

Riktlinjer och konsumenlpoliliska styrmedel

Konsumentnämnden kan ej instämma i kommitténs slutsatser
att informationen om rikllinjer till företagen är tillfredsställande.

Som exempel kan nämnas 1982: 1 prisinformation och 1977: 1
riktlinjer för information till konsument vid tillfällig prisaktivitet för
dagligvaror.

Efterlevnaden av riktlinjer för tillämpning av konsumentkreditlagen
är långt ifrån tillfredställande enligt vår mening. Det visar bl, a. marknadsundersökningen
som ulförts i väst-Sverige av några kommuner.

Övervakningen av uppställda regler och efterlevnaden av
dem anser vi skulle kunna förbättras.

Instämmer i alt konsumenterna bör förbättra sina kunskaper
om riktlinjer m. m.

När del gäller näringslivets möjligheler till en
självreglering såsom ett kompletterande styrmedel ställer sig nämnden tveksam lill
exempelvis normövervakning. Detta med tanke på att många näringsidkare ej är
branschanslutna och för närvarande ej följer varken rikllinjer eller
branschöverenskommelser.

Av övriga konsumenlpoliliska styrmedel som las upp i
avsnitt 2.3.3. bör KOV:s verksamhetsområde förstärkas bl.a. verka för att utbildningen
i konsumentfrågor för unga människor förbättras i alla skolformer.

Konsumentnämnden vill som avslutning understryka vikten av
att den regionala och kommunala konsumentverksamheten förstärks. Det kom-

Prop.
1984/85:213 136

mer annars att vara svårt alt möta de stora krav, som
redan finns, som konsumenter och näringsliv ställer pä verksamheterna särskilt
vad gäller information om bl. a. marknadsföringslagens tillämpning.

1.26 Produktåterkallelsekommittén: Riktlinjesystemel m.m.
(avsnitten 3

och 9 i betänkandet). Vi räknar med att MD, KO och KOV kan komma att

spela vikliga roller i ett älerkallelsesystem och att bl. a. riktlinjer kan

komma all användas som styrmedel även i ålerkallelsesammanhang.

Riktlinjekommitléns överväganden och förslag i fräga om
riktlinjer tar sikte pä att stärka effektiviteten hos institutet. Vi
tillstyrker förslagen frän de synpunkter vi har att beakta.

Kommittén föreslår också att som ett kompletterande
styrmedel vid sidan av riktlinjerna prövas en självreglering innebärande all
näringslivets organisationer i vissa fall själva tar fram normer och svarar för
normövervakningen under överinseende av KOV. Exempelvis på sådana lösningar
inom äterkallelseomrädet förekommer utomlands. För Sveriges del kan hänvisas
till de instruktioner som läkemedelsbranschens organisationer i samråd med
socialstyrelsens läkemedelsavdelning har utarbetat för läkemedelsföretagens
handläggning av reklamationer och indragningar av läkemedel. Vi vill, i det
läge vårt arbete hittills har nått, endast uttala att styrmedel i form av en
sådan självreglering under myndighetskontroll som det här gäller väl kan
förtjäna att övervägas, åtminstone på vissa produktområden och i vissa
särskilda hänseenden.

1.27 Konsumentpolitiska kommittén: Riktlinjekommitténs
huvuduppgift

har varit att se över och utvärdera olika producenlpåverkande styrmedel

på konsumentpolitikens område. Tyngdpunkten har därvid kommit att

ligga på granskningen av de riktlinjer som utarbetats av KOV för företa

gens tillämpning av generalklausulerna i MFL.

I våra uppgifter ingår bl. a. att söka värdera
konsumentpolitikens förutsättningar att möta de ändrade villkor som dagens och
morgondagens konsumenter står inför. En av våra huvuduppgifter är därvid att
göra en avvägning mellan producentpäverkan, konsumentinformation och konsumentutbildning
samt ange var tyngdpunkten och resursanvändningen bör läggas i
konsumentpolitiken. Vi skall vidare pröva om förelagens och näringslivets
självsanering när det gäller bl. a. marknadsföring och avtalsvillkor behöver
utvecklas och stimuleras.

Vi har således att pröva den konsumentpolitik för vilken
riktlinjer och självsanering m.m. ulgör medel som skall förverkliga de
uppställda målsättningarna.

Mol denna bakgrund är riktlinjekommitténs ingående
redogörelse för och utvärdering av dessa konsumentpolitiska styrmedel
självfallet av vikt för värt arbete.

Prop. 1984/85:213 137

Med hänsyn till den korta tid som vi har arbetat och då vi
alltjämt befinner oss i ett inledningsskede av kommittéarbetet finner vi det
inte meningsfullt att i detta sammanhang anlägga synpunkter på betänkandet.

1.28 Kooperativa förbundet (KF): Riktlinjekommittén har
haft i uppdrag att se över vissa konsumentpolitiska styrmedel, nämligen olika
medel för producentpåverkan - framför allt konsumentverkets riktlinjer för
företagens marknadsföring till konsumenter. All riktlinjer används som styrmedel
är särskilt intressant ur den synpunkten att riktlinjerna inte är rättsligt
bindande föreskrifter utan en form av rekommendationer. Kommittén har
förtjänstfullt undersökt och utvärderat riktlinjernas lämplighet som instrument
att påverka näringslivet i fråga om bäde produktinformation och
produktsäkerhet.

Sammanfattningsvis konstaterar kommittén att
konsumentverket nu tycks ha funnit framkomliga vägar och lämpliga
uttrycksformer för riktlinjerna, och att dessa pä del hela taget fungerar bra
som styrmedel. KF ser inte någon anledning att ifrågasätta detta, inte heller
att iftågasätta kommiuéns slutsats att det finns förutsättningar för att
riktlinjerna framdeles skall kunna förbli ett effektivt producenlpåverkande
hjälpmedel. Det är också sannolikt att de kommer att fungera som ell ännu
bättre instrument om, såsom föresläs, framtagningsarbetet mera markant än nu
delas upp i tvä etapper: ett utrednings- och ett förhandlingsskede. KF
tillstyrker detta förslag.

Konsumentsidans medverkan i förhandlingsarbetet diskuteras
på s. 238 i betänkandet. Kommittén noterar alt konsumentverket ganska
konsekvent brukar inbjuda företrädare för organiserade konsumentgrupper, när
förhandlingarna rör konsumentproblem inom dessas intressesfär. Enligt kommittén
har dock de organisationer med bred förankring som i Sverige brukar anses
representera det allmänna konsumentintresset, hittills inte funnit anledning
att ta någon aktiv del i förhandlingsarbetet. Såvitt gäller
konsumentkooperationen, med 1,9 miljoner medlemmar, är påståendet helt
felaktigt. Vi har konsekvent deltagit i det förhandlingsarbete som vi fått
inbjudan till.

Några nya styrmedel som alternativ lill riktlinjerna
föreslår kommittén inte. Den modell för "näringslivets självreglerande
verksamhet" som vagt skisseras i betänkandet, får enligt KF:s mening inte
utvecklas till ett självständigt konsumentpolitiskt styrmedel, utan bör endast
vara ett komplement till riktlinjerna. Det är i och för sig bra om
näringslivet tar på sig ett större ansvar än hittills för utformning och efierievnad
av normer pä detta område - inte minst om det kan medföra kostnadsbesparingar
för samhället. Del måste emellertid vara ett oeftergivligt krav att denna verksamhet
organiseras och genomförs i nära samråd med konsumentverket. Den fär naturiigtvis
inte heller utgöra något hinder för ett eventuellt riktlinjearbete på området.
- En förutsättning för att modellen skall fungera är

Prop.
1984/85: 213 138

att konsumentintressena blir beaktade i erforderlig
utsträckning. Vi vill i det sammanhanget starkt betona att näringslivet här tar
på sig en utomordentligt svär uppgift. Idén kan dock vara värd att pröva.

KF tillstyrker de åtgärder som föreslås i syfte att
förtydliga riktlinjernas rättsliga karaktär.

1.29 Sveriges Industriförbund (SI): Sveriges
Industriförbund har beretts tillfälle alt yttra sig över rubricerade
belänkande. Näringslivets Delegation för Marknadsrätt (NDM) har också avgett
ett yttrande med anledning av betänkandet. SI är en av delegationens huvudmän
och ansluter sig till vad som anförs i NDMs yttrande. Förbundet vill härutöver
anföra följande vad gäller de förslag som framläggs i belänkandet.

Konsumentverkels handläggning av riktlinjeärenden m.m.

Förbundel vill bekräfta att riktlinjearbetet, efter
påtagliga problem under de första åren efter införandet av riktlinjesystemel.
numera fungerar bättre. Detta hindrar dock inte att en förbättring av
Konsumentverkets (KOV) riktlinjearbele, genom den mall för arbetet som kommiltén
föreslår, har goda utsikter att ylteriigare bidra lill att samarbete mellan
verket och näringslivet kan fungera pä ett smidigt och fruktbärande sätt. Kommittén
betonar dock att den "idealprocess" man föreslår inte alllid kan
tillämpas beroende på speciella omständigheter i det enskilda fallet. Speciellt
pekar kommittén på att verket kan ha svårt i den s.k. utredningsfasen la fram
material som på ett adekvat sätt belyser det konsumentproblem som diskuteras.
Förbundet är självfallet berett att i den utsträckning resurserna medger i
dylika fall bistå KOV med utredningshjälp. Det måste dock betonas att ansvaret
för att en godtagbar utredning kommer till stånd mäste åvila KOV.

Självreglering som styrmeddsallernativ

I avsnittet 9:3 föreslär kommittén att man prövar
självreglering som ett komplement till KOVs rikllinjer och andra myndighetsinitierade
ätgärder. Förslaget är enligt Förbundets mening mycket lovvärt men borde inte
ha begränsats till att avse endast självreglering. Uppkommande konsumenlproblem
löses nämligen inte alltid bäst genom uppställandet av olika regler. Mänga
gånger torde andra åtgärder t. ex. branschvisa informationsprojekt vara både
effektivare och billigare. Redan idag förekommer en lång rad olika projekt inom
näringslivet, vilka kan sägas utgöra ett led i en självsanerande verksamhet.
Det är beklagligt au kommittén inte sökt kartlägga förekommande aktiviteter av
detta slag.

Förbundet anser att det finns all anledning alt skapa
bättre förutsättningar för olika självsaneringsprojekt inom näringslivet. För
alt detta skall kunna ske bör emellertid KOV och andra myndigheter ges någon
form av "mandat" att först låta näringslivet självt söka lösa
uppkomna konsument-

Prop.
1984/85:213 139

problem innan myndighetsåtgärder övervägs. Man måste också
vara på det klara med att frivilliga system av det slag som här är aktuella
inte kan få samma marknadstäckning som ett obligatoriskt system. Vidare måste
man räkna med att det tar en viss tid innan ett självsaneringssystem får ordentlig
genomslagskraft bland de företag som är anslutna till systemet. Å andra sidan
visar efarenheten alt den värdegemenskap som finns hos de företag som ansluter
sig gör att systemet kan bli mycket effektivt.

1.30 Svensk Industriförening: Föreningen
delar kommitténs uppfattning att såsom ett kompletterande styrmedel vid sidan
av riktlinjerna bör en självreglering prövas innebärande att näringslivels
organisationer i vissa fall tar fram normer och svarar för normövervakning
under överinseende av KOV.

1.31 Näringslivets Delegation för
marknadsrätt (NDM): Beskrivning och utvärdering. Tyngdpunkten i betänkandet
ligger pä beskrivning och utvärdering av marknadsföringslagen (MFL) och hur
den kommit att tillämpas.

NDM konstaterar att kommitlén med stor omsorg - och inte
utan en viss omsländlighet - beskrivit hur MFL och de regler som vuxit fram i
dess hägn fungerat i praktiken. Kommitténs slutsatser i denna del bekräftar
vad man haft på känn, nämligen att MFL fått ett förhållandevis gott genomslag saml
att Konsumentverkets (KOV) rikllinjer vållat vissa problem men alt en del av
kritiken mot dem skjutit över målet.

NDM har medverkat vid praktiskt taget alla riktlinjeförhandlingar
som hittills förts och också vid ett betydande anlal andra normförhandlingar
hos KOV. På grundval av erfarenheterna från dessa förhandlingar av skiftande
art och omfång och av olika komplexitet vill NDM till en början betona att
förhandlingarna mellan KOV och berörda näringslivsföreträdare präglats av båda
parters strävan efter saklighet. Från verkets sida har mestadels visats en
tydlig vilja att lyssna till framförda sakskäl och även att beakta sådana. Då
förhandlingarna dragit ut på tiden, har detla i övervägande antalet fall
berott på ämnets komplicerade natur, särskilt svårigheterna att finna
lösningar som kunde bedömas fungera i praktiken. Ibland har dock själva
sakfrågan kommit i bakgrunden till följd av meningsskiljak-tigheter antingen av
mera övergripande natur. l.ex. om informationens form och överförande samt
medieval, eller om valet av styrmedel och därtill knutna spörsmål. Dessa
svårigheter i förhandlingarna, som framför allt förekom under de första åren,
torde väsentligen vara att tillskriva en alltför ostrukturerad framtagningsprocess.

NDM anser att kommittén i avsnittet 3, Rikilinjesystemets
tillämpning, på ett vederhäftigt och rättvisande sätl beskrivit hur
riktlinjesystemet verkat hittills samt de problem som uppkommit och deras
orsaker. NDM kan också ställa sig bakom kommitléns positiva grundsyn på
systemet så som den kommer till uttryck i avsnittet i fräga. Den som bilaga 3:
I intagna

Prop.
1984/85:213 140

intervjuundersökningen. Företagen och riktlinjesystemet,
synes NDM vara ett värdefullt initiativ frän kommitténs sida.

NDM vill ge kommitlén ett särskilt erkännande för de
principiella utredningarna i kapitel 5 om riktlinjer och annan
producentpåverkan från konkurrenssynpunkt, om riktlinjer och tekniska
handelshinder samt, inte minst, om kostnads- och nyttoeffekter av rikllinjer m.
m.

NDM anser vidare att kommiltén i kapitel 6, Information,
på ett nyanserat sätt beskrivit hur riktlinjesystemel hittills fungerat som
ett medel alt förverkliga lagstiftarens ambitioner bakom generalklausulen om
information (3 8 MFL). Även utvärderingen är väl avvägd. Samma allmänna omdöme
kan NDM avge när det gäller kapitel 7, Produktsäkerhet,

Såvitt NDM känner lill år utredningen av de
konsumentpolitiska styrmedlen den första stort upplagda utvärdering av
rättsliga styrmedel som gjorts i värt land. Det kan därför tyckas något
förvånande all kommittén inte funnit sig föranläten att belysa och diskutera de
metodproblem som man ställs inför när det gäller att utvärdera hur rättsliga
regelkomplex påverkar olika adressatgruppers beteenden. Enligt NDMs mening
framstår det som en brist att kommittén inte närmare belyst vilka ambitioner
det är realistiskt all uppställa när det gäller följsamhet till samhälleliga
normer av skilda slag på marknadsföringens område. En .sådan belysning synes
vara angelägen inte minst när del gäller all ge en bakgrund till utvärderingen
av rikllinjer som konsumenipolitiskt styrmedel, jämfört med andra tänkbara
styrmedel av mera konventionell typ. Erfarenheten från debatten kring
riktlinjer som ett konsumentpolitiskt styrmedel visar nämligen alt man på olika
håll, bäde bland förespråkare för och kritiker av riktlinjesystemet, svävar i
den villfarelsen att direkt rättsligt sanktionerade normer med något slags
naturnödvändighet alltid skulle vara mera effektiva än normer av annal slag, t.
ex. i form av riktlinjer. Verkligheten är emellertid mycket mera komplicerad.
Visserligen är tillgängen till systematiserat vetande om effektiviteten hos
olika sociala styrmedel begränsat. Redan nu kan del dock slås fast att ett
stort antal faktorer påverkar normföljsamheten och att del ingalunda är givet
alt rättsligt sanktionerade normer i alla sammanhang följs bättre än normer som
är sanktionerade på annat sätt.

Mol nu anförda bakgrund väcker den rältsjämförande studien
i bilaga 2: 3. Fem myndigheters styrmedel, särskilt intresse. Kommitlén jämför
här olika styrmedelstekniker. Tyvärr stannar det vid en ansats till en huvudsakligen
deskriptiv framställning. Effektanalyser saknas. Studien har inte heller avsatt
nämnvärda spär i själva betänkandet. NDM finner det beklagligt att man inte
tagit vara pä möjligheten att i detta söka åtminstone skissera vissa generella
principer för vad en utvärdering av normer skall omfatta och hur den skall
genomföras.

Den omfattande rapport som ledamoten Bernitz utarbetat om
konsumentpolitiska styrmedel i utlandet (bilaga 2:4) innehåller sakinformalion
av stort intresse. Detta material har emellertid inte systematiskt utnyttjats i
själva betänkandeiexlen, vilket också är att beklaga.

Prop.
1984/85:213 141

1 anslutning till dessa allmänna synpunkter pä kommitténs
beskrivning och utvärdering av MFL och riktlinjesystemet finner sig NDM
föranläten att redovisa några egna iakttagelser.

Liksom
rättsregler fungerar riktlinjer olika väl i olika sammanhang. Orsakerna till
detta är enligt NDMs bedömning oftast inie att söka i själva styrmedlets
beskaffenhet utan i andra förhållanden. Som exempel kan anföras de problem som
uppkommit när det gäller att normera produktinformation utanför säljslället
(jfr särskilt avsnitt 6.5). Svårigheterna har betingats av informationens
innehåll och medievalet och hade säkerligen varit desamma om statsmakterna 1975
valt ett annat styrmedelssysiem, t. ex. den modell som Reklamutredningen
skisserade i betänkandet Information i reklamen (SOU 1974: 23). Ett annat
exempel: 1 några fall har KOV ålagts av lagstiftaren att komplettera viss
lagstiftning med riktlinjer. Så var fallet vid tillkomsten av konsumentkreditlagen.
Del är eu ofta noterat förhållande att Riktlinjer för tillämpning av konsumentkreditlagen
(KOVES 1979: 1) inte fungerat enligt intentionerna. Detta beror delvis på
tekniska ofullkomligheter hos en del av reglerna - brister vilka inte kunde
förutses vid förhandlingarna som måste genomföras under betydande tidspress.
Den svaga genomslagskraften hos reglerna om uppgifter om den s. k. effektiva
räntan beror dels pä att konsumenterna inte förstått innebörden av begreppet
dels på att begreppet är svårt att hantera, även inom handeln. Riktlinjerna i
fråga är också f.n. föremål för revision i syfte att komma till rätta med vissa
konstaterade svagheter.

I den män
riktlinjer används som medel all åstadkomma påtagliga beteendeförändringar -
och detta har ju särskilt varit fallet pä informationsområdet - får man räkna
med att det tar lid att uppnå målet. I många fall räcker del f.ö. inte med att
ställa upp regler. Man måste också skapa förståelse och motivation för det eftersträvade
beteendet hos adressaterna. Del sagda gäller inte bara på konsumentpolitikens
område utan är ett allmängiltigt förhållande, vilket inte heller har något
omedelbart och nödvändigt sammanhang med del styrmedel eller den styrmedelsmix
som väljs.

I den allmänna debatten har det hävdals att det ofta lar
alltför läng tid för KOV all förhandla fram riktlinjer och att en rätt för
verket att meddela rättsligt bindande föreskrifter generellt sett snabbare
skulle föra fram till målet. Såvitt NDM kunnat finna saknas empiriskt underlag
för allmängiltiga påståenden av denna art. Redovisningen i bilaga 2: 3 ger
inte stöd för antaganden i vare sig den ena eller den andra riktningen. NDMs
egna erfarenheter och de informationer som NDM sökt få fram via sina huvudmän
visar att en myndighet oftast behöver en ganska lång tid för att ta fram
rättsligt bindande föreskrifter och att framtagningsprocessen binder förhållandevis
betydande resurser, bl. a. för utredning och överläggningar med berörda
intressenter. Ingenting tyder pä att framtagningen av bindande föreskrifter
normalt skulle ske snabbare än framtagning av rikllinjer med motsvarande
sakinnehåll.

Prop. 1984/85:213 142

KOVs handläggning av riktlinjeärenden m. m.

Mot bakgrunden av sina inledningsvis redovisade,
omfattande erfarenheter från riktlinjeförhandlingarna ställer sig NDM helt
bakom kommitléns överväganden och förslag i avsnitt 9,4 beträffande KOVs
handläggning av riktlinjeärenden och andra styrmedelsfrågor, NDM kan också
bekräfta kommitténs iakttagelser att förhandlingsarbetet numera löper betydligt
bättre än under de första åren. Som kommittén påpekar beror detta också på att
man även på näringslivssidan fått fram lämpliga rutiner.

Självreglering som styrmeddsallernativ

Kommitlén förordar i avsnitt 9.3 all man även i vårt land
prövar självreglering som ett kompletterande styrmedel vid sidan av KOVs
riktlinjer -och väl även vid sidan av andra myndighetsinitierade åtgärder. Som kommiltén
redovisar har NDM på dess begäran avlätil en pm vari NDM framför vissa
synpunkter på och skisserar förslag om hur ett självregleringssystem av normiyp
skulle kunna etableras (bilaga 9:1).

Kommittén betonar i sina överväganden, enligt NDMs mening
med all rätt. att det är en etablerad grundprincip i svensk konsumentpolitik
all näringsidkarna har ett förstahandsansvar för att konsumenternas intressen
blir tillgodosedda. Vidare skall de konsumentvårdande myndigheternas producenlpåverkande
arbete inriktas på alt söka åstadkomma resultat för konsumenternas bästa i nära
samverkan med näringslivet och i första hand pä frivilligheiens väg. NDM vill i
detta sammanhang framhålla att näringslivets roll när det gäller att främja
god affärssed på marknadsföringsområdet måste ses i ett vidare perspektiv än
kommittén — troligen mol bakgrund av direktiven - ansett sig kunna göra i
betänkandet. Kommittén har i huvudsak uppmärksammat självreglering i form av
intern normbildning och normövervakning inom näringslivet. Av tradition
förekommer inom såväl förelagen som näringslivets organisationer internaktivileter
av mänga andra slag för att befästa och vidareutveckla god affärssed i marknadsföringen.
Sett från funktionell synpunkt ulgör även dessa aktiviteter, helt eller delvis,
konsumenlpoliliska styrmedel och en form av självreglering.

Såsom NDM redan antytt i sin pm till kommitlén förutsätter
en realistisk bedömning såväl av näringslivets hittillsvarande roll som av
möjliga insatser från dess sida i framliden pä förevarande område att man har blicken
öppen för att normbildning och normövervakning bara är ett bland många
styrmedel. NDM vill också erinra om att del råder ett nära samspel mellan den
rättsliga normbildningen på marknadsrätiens område och normbildningen inom
näringslivet - "god affärssed" utgör ett centralt rekvisit i MELs
viktigaste generalklausul, 2 8 MFL. Enligt NDMs uppfattning är det att beklaga
att kommitlén i sina överväganden inte diskuterat - eller kanske rättare, inte
ansett sig kunna diskutera - styrmedelsproblematiken i detta vidare perspektiv.

Prop.
1984/85:213 143

Man saknar också en diskussion av självregleringens
förutsättningar, svagheter och styrka. NDM vill här särskilt betona all man
måste beakta alt självreglering, liksom andra sociala processer av motsvarande
slag, är en komplex företeelse som väl kan påverkas utifrån men som inte låter
sig kommenderas. Delta ger självregleringen en förankring inom adressalkret-sen
(en "djupdimension") som en mer eller mindre tvångsvis genomförd normering
ofta inie kan påräkna att få och som i många fall kan kompensera den kanske
större breddverkan hos den senare. Å andra sidan måste man ha blicken öppen för
att självreglering som styrmedel betraktat ofta är trögrörlig, bl.a. som en
följd av sin komplexitet. Redan av det nu sagda torde framgå att valet av
lämpligaste styrmedel eller styrmedelsmix inte kan ske med stöd av några
förhållandevis enkla, generellt giltiga mallar utan måste anpassas till
förhållandena på det område eller lill den företeelse som är föremål för
uppmärksamhet.

NDM
erinrar om att delegationen enligt stadgarna har till uppgift bl. a. alt verka
för all konkurrensen inom näringslivei, i synnerhei marknadsföringen, bedrivs
i enlighet med god affärssed. NDM fullföljer härvidlag en sedan lång lid
tillbaka väl etablerad tradition inom del svenska näringslivet. Ett viktigt
led i verksamheten är alt på olika sätt verka för och stimulera inierninsatser
på olika plan i syfte alt främja god affärssed i marknadsföringen.

NDMs
kansli har fortlöpande kontakter med närmast motsvarande näringslivsorgan i
bl. a. Finland och Norge samt Frankrike, Storbritannien, USA och
Förbundsrepubliken Tyskland liksom med Internationella Handelskammaren. NDM
kan på detta sätl nära följa den internationella utvecklingen av
självregleringen (i vidsträckt mening) på marknadsföringens område.

Sedan NDM
avlät sin pm till kommitlén har självregleringsfrågor och andra
näringslivsinterna initiativ diskuterats vidare inom näringslivet, bäde i och
utanför NDM. NDM har även kunnat notera ett växande intresse i andra länder för
vad som ofta, men något missvisande, brukar benämnas "soft law".
Delta intresse kan förmärkas även i länder där man inte. som hos oss, har en
tradition av självreglering och "civic spirit" inom företagsamheten
att falla tillbaka på.

Uppfattningen
inom NDM är att man inte vare sig kan eller bör begränsa näringslivets
interninsatser till normbildning. NDM har i sitt arbetsprogram för 1984 avsatt
resurser för att arbeta vidare med dessa frågor i syfte att lägga fram förslag
till konkreta projekt. NDM har också nyligen inlett informellt samråd med KOV
för att bl. a. kartlägga områden där behov av åtgärder kan föreligga och utomrättsliga
näringslivsiniiierade aktiviteter kan utgöra ett realistiskt alternativ till
mera renodlat myndighetsoriente-rade styrmedel.

Prop.
1984/85:213 144

1.32 Standardiseringskommissionen i Sverige (SIS):
Utredningen har haft uppdraget att utvärdera och se över olika producenlpåverkande
styrmedel inom konsumentpolitiken. Man skulle särskilt granska Konsumentverkets
riktlinjer för företagens tillämpning av generalklausulerna i marknadsföringslagen
om otillbörlig marknadsföring, information och produktsäkerhet.

Som konstaleras i såväl direktiven för utredningen, som i
utredningens betänkande har samhället påtagit sig ett allt större ansvar för
normbildningen inom konsumentpolitikens område. Utredningen har ej haft i uppgift
au överväga ändringar i de grundläggande principer som konsumentpolitiken
bygger på, utan snarare att se över de tekniska formerna för producentpåverkan.

SIS vill
rent principiellt hävda alt konsumentens ställning stärks främst genom
förbättrad kunskap om och förmåga att uttrycka krav på produkter som saluförs.
En allt för långt driven samhällelig normbildning minskar pä sikt konsumentens
vaksamhet och ifrågasättande av undermåliga produkter. Enligl SIS mening bör
därför varje förslag om ökad reglering av marknaden noga prövas, sä alt endast
verkligt angelägna områden blir föremål för ingripanden.

En sådan äterhällsamhet frän samhällets sida medför också
att negativa effekter på andra områden, än del rent konsumenlpoliliska,
undviks. Del kan gälla effekter pä handelspolitik och näringspolitik, men också
allmänna ekonomiska effekter om t. ex. kravnivåer sätts högre än vad konsumenten
är beredd att betala för.

När det gäller utredningens förslag angående riktlinjearbetel
berör SIS följande frågor: inilieringsprocessen, anslutningen till standard,
samt riktlinjernas rättsliga karaktär. Beträffande produktsäkerhetsfrägorna
vill SIS särskilt framhålla "tredje-parts-certifiering" som en
alternativ form för kvalitets- och säkerhetspäverkan.

Initiering av riktlinjearbele

Den probleminvenlering och -analys som bör föregå varje
nytt riktlinje-projekt har stora likheter med de överväganden som görs vid
start av nya standardiseringsprojekl. SIS betonar här betydelsen av att varje
problemområde noga vägs mol andra problemområden innan arbetet sätts igång, så
att resurserna verkligen används för de mest angelägna områdena. Den interna
instruktion (Betänkandets bilaga 3:2) som nu uppges gälla för handläggning av
riktlinjer inom Konsumentverket bör på denna punkt utvecklas, så att initiativ
till riktlinjearbete utsätts för en omsorgsfull prövning. Bl. a. bör man redan
på detta stadium undersöka vilka andra vägar som kan leda lill del aktuella
problemets lösning utan att riktlinjer i den mening som här avses behöver tas
fram.

Prop.
1984/85:213 145

Anslutningen lill standard

Utredningen framhåller betydelsen av att fler standarder
tas fram inom konsurnentvaruområdet. Arbetet inom SIS bör enligt utredningen om
möjligt intensifieras. SIS noterar med tillfredsställelse denna positiva
inställning till standardiseringen.

En betydande del av den standardisering som rör
konsumentvaror bedrivs vid de till SIS anslutna fackorganen BST (Byggstandardiseringen),
SEK (Svenska Elektriska Kommissionen) och SMS (Sveriges Mekanstan-dardisering).
Här rör det sig om bostäders inredning och utrustning, hushållsmaskiner och
hemelektronik, bilar, cyklar och fritidsbålar etc.

Andra frågor behandlas inom SIS-STG (SIS
Standardiseringsgrupp) som för övrigt tillsatt en särskild huvudkommitté för
området konsument- och säkerhetsieknik (HK 36) med ansvar för sädana
konsumentvaror som inte naturligt faller inom fackorganens eller andra
huvudkommittéers arbetsområden. Som exempel pä konsumentvaror som behandlas
inom HK 36 kan nämnas sporthjälmar, flytvästar, kläd- och skomält. möbler,
leksaker.

Sedan huvudkommitténs tillkomst 1977 har ett kontinuerligt
informationsutbyte ägt rum mellan Konsumentverket och SIS med fackorgan,
rörande pågående och planerat arbete med riktlinjer inom Konsumentverket och
med standarder inom slandardiseringsorganen. Detta har skett mot bakgrund av
att HK 36 har till uppgift att vara forum för informationsutbyte mellan
Konsumentverket och standardiseringsorganen och för behandling av
principfrågor rörande standardisering av konsumentvaror.

I mänga fall hänvisar Konsumentverkets rikllinjer till
gällande standarder för tekniska krav pä produkter och/eller provningsmetoder.
I andra fall har standardiseringsarbele och riktlinjearbete gått hand i hand.
Ett gott exempel härpå är arbetet med europeisk (senare internationell)
standard och svenska riktlinjer för leksakers säkerhet. Där har samarbetet lett
till alt Konsumentverkets rikllinjer hänvisar till den svenska standard som
nästan hundraprocentigt kommer att överensstämma med den internationella
standarden.

Trots den goda samverkan som alltså finns mellan
Konsumentverket och standardiseringsorganen torde ytteriigare ansträngningar
erfordras för att fördjupa samarbetet och därmed säkerställa att
standardiseringsarbetets resultat kan utnyttjas optimalt i det konsumenlpoliliska
arbetet.

SIS har noterat att den i betänkandets bilaga 3:2
återgivna Konsumentverkets interna instruktion i intet avseende berör
kontakterna med slandardiseringsarbelel. Som framgåll ovan finns sådana konlakter
mellan SIS och Konsumentverket. Dessa kontakter kan lämpligen preciseras i
instruktionen.

SIS är av den meningen att riktlinjer för produkters
utformning och prestanda bör bygga på standarder i så stor utsträckning som
möjligt. Genom SIS aktiva deltagande i det internationella standardiseringsarbetet
undviks därigenom uppkomsten av onödiga hinder för den internationella handeln.
10 Riksdagen
1984185. I saml. Nr 213

Prop.
1984/85: 213 146

Riktlinjernas rättsliga karaktär

Utredningen föreslär all rikllinjer skall vara den term
som även i fortsättningen åsätts Konsumentverkets regler angående företagens
marknadsföring och produktutformning. Genom vissa föreslagna förtydliganden i
riktlinjernas ingress skulle riktlinjernas innebörd bli lättare all förstå.

SIS konstaterar alt utredningen ä ena sidan funnii all rikflinjerna
i praktiken fungerar som om de vore bindande regler (föreskrifier) utan slöd i
formell normgivningskompetens. Utredningen önskar heller inte att riktlinjerna
betraktas som enbart rekommendationer.

Å andra sidan konstaterar utredningen att det inte är
befogal att föreslå ell system med bindande regler. SIS vill här instämma i
kommitténs bedömning. Den betydande grad av osäkerhet om riktlinjernas
rättsliga status som påtalats, främst från näringslivet, torde dock komma att
kvarstå även i fortsättningen. Det torde därför vara än mer befogat att undvika
styrning medelst riktlinjer om inte särskilt synnerliga skäl föreligger.

1.33 Hemkonsulenternas samrådsgrupp: Hemkonsulenterna
instämmer i huvudsak i kommitléns förslag som ligger inom ramen för nuvarande
syslem med konsumentverkets riktlinjer som främsta styrmedel. Riktlinjer har
blivit ett etablerat regelsystem på konsumentpolitikens område och kan därför
användas för att förbättra konsumenternas ställning.

Övervakningen av uppställda regler och efterlevnaden av
dem anser vi skulle behöva förbättras. Utredningens förslag om självreglering,
innebärande alt näringslivets organisationer själva i vissa fall tar fram
normer och svarar för normövervakning, synes vara ett tänkbart komplement till
riktlinjer. Resurserna finns ju. År 1983 uppgår kostnaderna för företagens
direktreklam saml annonser till 8 miljarder kronor, vilket kan jämföras med
Konsumentverkels hela budget pä 39 miljoner kronor.

Vi instämmer med kommittén att det vore önskvärt med en
mer aktiv medverkan av konsumentkollektivet. Della förutsätter dock att information
när ut och skapar medvetna och kunniga konsumenier. Dock finns det tyvärr många
exempel pä ovillighet frän näringslivets sida alt informera konsumenterna.
Konsumentverkets försök för några år sedan alt sprida information via faktablad
i butikerna blev t. ex. inte särskilt framgångsrika, bl. a. beroende på alt
handeln var ovillig att betala verkets självkostnad för faktabladen. Även när
det gäller information utanför säljslället har det visat sig svårt att vinna
gehör för konsumentkravet om faktaupplysningar i reklamen, vilka betecknats som
"informationsövergödning" och "negaliv
informationskoppling".

Då löntagarna, som är en slor grupp konsumenter, just nu
befinner sig i en läng period med minskande reala inkomster och stigande priser
och avgifter, är det mycket angelägel att verkligen nå ut till hushållen med
konsumentfakta. Eftersom förslaget om sjålvsanering är förankrat inom
näringslivet är det vår förhoppning alt del ska medföra en förbättring av

Prop.
1984/85:213 147

efterlevnaden av det informationskrav som finns i
marknadsföringslagen. Konsumentverkel/KO bör ändå vara den instans som
tillsammans med länsstyrelsens hemkonsulenter kontrollerar efterlevnaden och
bevakar att inte för konsumenten viktiga informationsområden förblir obeaktade.

Om konsumentinformationen trots kommitténs föreslagna
åtgärder inte skulle förbättras jämfört med situationen i dag bör man efter en
lid överväga andra ätgärder, exempelvis att redan vid utarbetande av
riktlinjer förankra dessa i marknadsdomstolen.

Rikllinjernas rättsliga karaktär

Vid den marknadsbevakning som hemkonsulenterna bedriver
har det visat sig att kännedom om riktlinjernas existens och juridiska status
idag är dålig i detaljhandeln. I likhel med kommitlén anser vi del viktigt att
riktlinjernas rättsliga innebörd förtydligas och stöder kommitténs förslag
härvidlag. Bättre information från bäde myndigheter och näringsliv behövs också
för att riktlinjerna skall fungera som ett verksamt styrmedel för
producentpåverkan.

1.34 Konsumentvägledarnas förening: Enligt
konsumentverkets instruktion skall man söka påverka producenter, distributörer
och marknadsförare att avpassa sin verksamhet efter konsumenternas behov.
Riktlinjer betraktas som det viktigaste instrumentet för sådan påverkan.

Frän konsumentvägledarnas sida kan vi instämma i denna uppfatlning.
Riktlinjer har blivit ett viktigt instrument för att uppnå jämlikhet i konsumentpolitiken,
även om resurser för såväl skapande som övervakning av riktlinjer hittills inte
varit tillräckliga.

Utarbetandet av riktlinjer förutsätts ske genom
förhandlingar mellan konsumentverket och näringslivet, men konsumentverket har
också möjligheter att ge ul riktlinjer utan näringslivets medverkan. Hittills
har dock riktlinjerna framtagits i samråd med näringslivet. Detta har inte
skett utan problem. Förhandlingarna har många gånger tagit läng tid, och det
har också hänt att förhandlingar avslutats utan att uppgörelse har träffats.
Länga behandlingslider och ett långtgående kompromissande kan innebära att
konsumenternas behov till slut inte kommer i främsta rummet.

När nu riktlinjekommittén lägger fram sitt betänkande
"Konsumentpolitiska styrmedel" ges den hittillsvarande verksamheten
positiva omdömen. Bl. a. säger man att "Informationen om riktlinjerna lill
företagen bedömer vi vara tillfredsställande", "Kunskaperna hos
företagen i gemen om förekomsten av rikllinjer synes vara god. Förbättringar
av konsumenternas kunskaper är önskvärd", och "Övervakning av
uppställda regler och efterlevnaden av dem kan belraktas som
tillfredsställande".

Utredningens uttalande om dåliga kunskaper om riktlinjer
hos konsumenterna anser vi vara felaktigt. Det har aldrig varit meningen att
konsumenterna skall informeras speciellt. Riktlinjerna är avsedda för näringsid-

Prop.
1984/85:213 148

käre och dessa förutsätts följa dem. Om sä sker är
informationen lill konsumenterna av underordnad betydelse. Vi kan ej heller
instämma i de övriga uttalandena. Vid förfrågan hos konsumentvägledarna i de 25
största kommunerna biträddes denna vär uppfattning av flertalet tillfrågade:

44 % bedömer Informationen om rikllinjer tUl företagen som
dålig. 39 % vet ej. och endast 13 % anser den vara bra!

61 % bedömer företagens kunskaper om rikllinjer som
dåliga. 13 % vet ej, och endast 13 % anser dem vara bra!

74 % anser att övervakningen av rikllinjer fungerar
dåligt, 9 % vet ej, och 4 % anser den fungera bra!

Resultatet är ett klart underkännande av det sätt på
vilket det nuvarande systemet tillämpas. Undersökningsresultatet visar också
att del förslag som utredningen har lagt om självreglerande styrmedel som
näringslivet skulle äta sig. knappast skulle ha en möjlighet att fungera.

Ett exempel som illustrerar de erfarenheter pä vilka vi
bygger vär uppfattning gäller prisinformation. Kommittén anser att priset är en
väsentlig information i samband med köp. Om jämförpriser saknas är det
rationella köpbeslutet i praktiken omöjligt. Jämförpriser vid dagligvaruin-köp
tycks del dock vara omöjligt alt få fram genom frivilliga förhandlingar. I en
för alla konsumenter central informationsfråga borde efter tio års
förhandlingar lagstiftning ha övervägts.

Vidare anser vi att företagens informationsverksamhet i
stort sett inte har som främsta syfte att uttala sig om konsumenternas behov.
När kommittén lalar om riktlinjer som har självreglering som styrmedel och
säger att en eller flera branschorganisationer gärna i samråd med KOV skulle stå
för informationen vill vi understryka viklen av att branschöverenskommelser
måste ha träffals med konsumentverket om konsumentintresset ska kunna
förutsättas bli skyddat. 1 motsats till kommiltén ställer vi oss skeptiska lill
företagens "kundkoniaktavdelningar", särskilt med tanke på
möjligheterna all stärka svaga konsumentgruppers situation på marknaden.

Utredningen menar att de lokala konsumentorganen skulle
kunna spela en vikiig roll också när det gäller att verka för att styrmedlen
fungerar på avsett sätl. Detta uttalande kan vi biträda. Dock måste framhållas
att konsumentverkets resurser kraftigt måste ökas, både vad gäller införandet
av nya riktlinjer och handläggningen av ärenden beträffande misstänkta
överträdelser.

Vi vill också betona möjligheterna hos de kommunala
konsumentorganens rådgivningsverksamhet att avläsa konsumenternas behov. Med
hjälp av statistik från denna verksamhet kan man pä ett säkert sätt avläsa
dessa.

Pä sä sätl finns möjligheter att bilda sig grundläggande
uppfattningar om konsumenternas behov av riktlinjer, och därmed också att
utnyttja denna information såväl vid beslut om tillkomst av nya riktlinjer som
vid prioriteringsbeslut.

Prop. 1984/85:213 149

1.35 Kooperativa konsumentgillesförbundet: Kooperativa
konsumenl

gillesförbundel kan i många delar ansluta sig till de förslag som läggs av

riktlinjekommitién, även om förbundet kanske inte är lika odelat överty

gad om att riktlinjesystemet från konsumentsynpunkt fungerar så tillfreds

ställande som kommiltén tycks anse. Riktlinjesystemet bygger på samar

betsvilja och kräver lid och resurser från båda sidors parter och leder ofta

till kompromisser. Systemets svagheter kan i vissa fall komma all accen

tueras, t, ex. då alltför sned balans beträffande parternas resurser inträder

och/eller samarbesviljan kan ifrågasättas. Alla näringslivsföreirädare kan

kanske inte förutsättas vara "gentlemän".

Vidare vill förbundet tillstyrka de åtgärder som föresläs
för att förtydliga riktlinjernas rättsliga karaktär.

1.36 Husmodersförbundet Hem och Samhälle: Förbundet
delar uppfatt

ningen alt riktlinjerna för arbetet bör baseras pä förhandlingsöverenskom

melser, som slår i god överensstämmelse med lagstiftarnas intentioner.

Det är en styrka att man kan förhandla fram sådana riktlinjer och att

kunskaperna dä lättare föres ut till företagen. Ur konsumentens synpunkt

är det dock lika viktigt att kunskaperna också sprides till dem som köper

varorna och konsumerar dem. Ökad information liksom ökad kunskap

genom undervisning och orientering om olika varor är viktiga moment i

arbetet för spridning av riktlinjerna, spec. gäller della varor som på ett

eller annat sätt kan vara skadliga för konsumenten. Viktigt är också att

sådana riktlinjer utfärdas att dessa efter information kan uppfattas på ett

rikligt sätt av konsumenten. De förslag utredningen lämnat är ganska svåra

för den vanlige konsumenten att få ut konkreta fakta ur vilka kan bli till

nytta i den praktiska konsumtionen.

En mer överskådlig sammanställning över aktuella riktlinjer
är nödvändig om informationsarbetet skall ge bättre resultat än hittills,
vilket är särskilt angeläget.

1.37 Landsorganisationen i Sverige (LO):
Utredningsuppdraget och utvär

dering. Kommitténs uppdrag har varit att utvärdera och se över olika

producenlpåverkande styrmedel på konsumentpolitikens område. Tyngd

punkten i arbetet har legat pä att granska de riktlinjer som utarbetas av

Konsumentverket (KOV) för förelagens tillämpning av generalklausulerna

i marknadsföringslagen om otillbörlig marknadsföring, information och

produktsäkerhet. Kommittén har utvärderat styrmedlen från såväl prak

tiska som rättsliga utgångspunkter och har omfattat KOVs riktlinjer,

KOVs handläggning av enskilda ärenden, marknadsdomstolens beslut

samt konsumentombudsmannens föreläggande. Kommittén är enig om att

del inte finns några grundläggande brister i den nuvarande ordningen och

alt efterlevnaden av riktlinjerna är tillfredsställande. Enigheten beror för

modligen pä sammansättningen av kommittén, företrädare för näringslivet

Prop.
1984/85:213 150

har dominerat. Kommittén har gjort en grundlig utvärdering
av riktlinjearbetet men ger en alltför positiv bild av hur riktlinjesystemel hitlills
har tillämpats. Det borde vara självklart att efterlevnaden av riktlinjerna
skulle vara tillredsställande eftersom de är produkter av förhandlingar mellan KOV
och näringslivet. LO har en annan uppfattning än kommitlén. LO anser att riktlinjesystemel
har grundläggande brister. Dessa består i alt:

-
Riktlinjerna
bara är rekommendationer.

-
Förhandlingarna
med näringsliv och branschorganisationer tar lång tid, ofta flera år. Delta
beror vid flera tillfällen på ovilja från näringslivet.

-
KOV har fått
sina anslag minskade under flera år. Riktlinjearbetet tar stora resurser.

-
Efterlevnaden
av riktlinjerna är dålig.

Kommitténs överväganden och förslag

Kommittén föreslår att den nuvarande ordningen för producentpäverkan
bibehålls. Konsumentverkels (KOVs) ärendehandläggning blir även i fortsättningen
det kvantitativt sett mest betydelsefulla styrmedlet för producentpåverkan.
Riktlinjerna består som det viktigaste styrmedlet av normkaraktär.
Näringsidkarna och deras organisationer bör stimuleras att mera aktivt engagera
sig i arbetet att förbättra konsumenternas ställning bl. a. genom ett
kompletterande styrmedel för en självreglering.

Om kommitténs förslag ang. "riktlinjerna"
verkligen skall bli ett bättre skydd för konsumenterna anser LO att det måste
bli möjligt att upphöja riktlinjerna till bindande föreskrifter med
sanktionsmöjligheter. Detta blir då i princip samma slags uppgift som
livsmedelsverket fullgör när de meddelar föreskrifter om innehåll i livsmedel
eller den som arbelarskyddsstyrelsen fullgör när den meddelar föreskrifter om
skyddsanordningar för maskiner.

LO förordar att KOV genom sin styrelse fär befogenheten
att utfärda dessa föreskrifter med sanktionsmöjligheter för områden där behov
uppstår.

Kommittén förordar också att som ett kompletterande
styrmedel pröva former för frivillig samverkan mellan KOV och näringslivet, s.
k. självreglering, i stil med vad som finns i andra länder.

LO ser positivt på detta och anser att del är ett viktigt
komplement lill all marknadslagstiflning. Det har heller inte funnits några
hinder för vare sig näringsliv eller handel att följa redan träffade
överenskommelser och riktlinjer. LO kan här nämna ett par av de riktlinjer som
efterlevs mycket dåligt, nämligen riktlinjen för tillämpning av konsumentkreditlagen
och riktlinjen om prisinformation till konsumenter vid marknadsföring av varor
i detaljhandeln.

LO anser att det är av största vikt all KOV även i
fortsättningen skall ha ett övergripande ansvar för att nödvändiga normer tas
fram på marknadsföringens område. Risken finns annars att självreglering
främst leder till konkurrensbegränsning och mindre av förbättringar för
konsumenterna.

Prop.
1984/85:213 151

1.38 Svenska Metallindustriarbetareförbundet:

-
Den nuvarande
ordningen för producentpåverkan bör i sina huvuddrag bibehållas. KOVs
ärendehandläggning förblir således det kvantitativt sett mest betydelsefulla
styrmedlet för producentpåverkan. Riktlinjerna består som det viktigaste
styrmedlet av normkaraktär.

-
Dessa
riktlinjers rättsliga karaktär bör dock ändras så att det blir formellt
bindande föreskrifter.

-
Till dessa
bindande föreskrifter bör kopplas sanklionsmöjligheter.

-
Det år önskvärt
- men alls inte tillräckligt - att näringslivet och dess organisationer vidtar
åtgärder i syfte att reglera del egna marknadsuppträdandet (självreglering).
Det är dock av största vikt att konsumentverket även i fortsättningen har det
övergripande ansvaret för att nödvändiga normer las fram. Denna självreglering
torde ha sin största utvecklingsmöjlighet på informationens område och kan där
finnas vid sidan av KOVs riktlinjer.

- Arbetet på att uppnå förbättrade regler för näringsidkarnas
information

till konsumenterna bör intensifieras,

J.39 Tjänstemännens centralorganisation (TCO):
Riktlinjekommitténs uppdrag har varit att utvärdera och se över olika producenlpåverkande
styrmedel på konsumentpolitikens område. Tyngdpunkten i arbetet har legat på
att granska Konsumentverkets riktlinjer för hur företagen skall tillämpa
marknadsföringslagens generalklausuler om otillböriig marknadsföring, information
och produktsäkerhet.

Kommittén har haft en ganska snäv sammansättning.
Utredningsarbetet tycks ha dominerats av företrädare för parterna i riklinjeförhandlingarna,
dessutom av allt att döma främst av näringslivsparten. En mer allsidig
sammansättning hade enligt TCOs mening måhända lett till att kommittén blivit
mindre säker på sin huvudsluisats, den som samtidigt är en grundläggande
utgångspunkt för de framlagda förslagen, nämligen alt del inte synes föreligga
"några mer fundamentala brister" (sid 229) i riktlinjesystemel.

Kommittén ger en alltför positiv bild av hur riktlinjesystemel
hittills tillämpats. TCO anser systemet lida av brister, som i vissa fall
skulle kunna kallas fundamentala.

För det första tar rikllinjeförhandlingar ofta läng lid,
ibland åtskilliga år. De nyligen avslutade förhandlingarna om riklinjer för
information vid marknadsföring av viss elmaieriel började föras redan 1979.
Riktlinjerna träder i kraft 1984.

Förhandlingar om riktlinjer för information vid
försäljning av begagnad personbil har också förts sedan 1979. Möjligen kan
förhandlingarna slutföras under hösten men helt säkert är det inte.

För det andra är dessa ofta utdragna förhandlingar mycket resurskrävande.
De förhandlande näringslivsorganisationerna torde i de flesta fall ha möjlighet
till väsentligt större resursinsatser än Konsumentverket. Genom

Prop.
1984/85:213 152

de senaste årens anslagsminskningar har Konsumentverkets
förhandlingsstyrka undergrävts, samtidigt som mycket talar för alt
näringslivet stärkt sin förhandlingsförmäga i takt med att dess organisationer
vunnit erfarenheter av riktlinjeförhandlingar.

För det tredje är efterlevnaden dålig i fråga om vissa
riktlinjer. Ett exempel på detta är riktlinjen (1979: 1) för tillämpning av konsumentkreditlagen.
När konsumentvägledare i Västsverige nyligen undersökte TV-handeln fann de
således alt informationen kring krediten hade stora brister, trots förekomsten
av bäde lag och riktlinje. En annan riktlinje som efterlevs dåligt är enligt TCOs
mening (1982: 1) prisinformation lill konsumenter vid marknadsföring av varor
i detaljhandeln.

Avgränsade riktlinjer, främst sådana som rör säkerhet
eller ett bestämt slags produkler, torde efterlevas bättre än sädana riktlinjer
som är av mer generell karaktär. När kommittén undersökte efterlevnaden av
vissa rikllinjer. koncentrerade den sig, som framgår av betänkandets bilaga
3:4, pä den förstnämnda typen av riktlinjer. Men även då kunde betydande
brister i efterlevnaden konstateras.

För det fjärde kan Konsumentverket bara hålla ett
begränsat antal riktlinjer vid liv. Förhandlingar, uppföljning och revidering
tar stora resurser i anspråk. Enligt TCOs uppfattning har verket inte
administrativ kapacitet för särskilt många fler riktlinjer än idag, om inte
andra viktiga konsumentpolitiska uppgifter skall eftersättas.

Alla de här bristerna i riklinjesystemet kan återföras på
ett par grundläggande förhållanden. Det ena är, som redan nämnts, de
konsumentpolitiska organens begränsade resurser. På riksnivå har
Konsumentverkets anslag skurits ner ganska kraftigt. På länsplanel har antalet
hemkonsulenter minskat. Och den kommunala konsumentvägledningen har inte alls
byggts ut pä det säll som ursprungligen var avsett.

Att ökade budgetmedel skulle anvisas lill konsumenlpoliliska
ändamål är inte sannolikt i nuvarande slatsfinansiella och kommunalekonomiska
läge.

Därför kommer inte riktlinjeförhandlingar att föras och
riktlinjer följas upp med den kraft som systemet förutsätter om del skall
fungera i konsumenternas intresse.

Den andra förklaringen till bristerna i riktlinjesystemet
är alt della förutsätter ett välvilligt näringsliv. När Konsumentverkets
motpart inte är välvillig drar rikllinjeförhandlingarna lätt ut på tiden. Och
efterlevnaden blir dålig. Kommittén konstaterar själv att den näringsidkare som
inte anser att det finns behov av riktlinjernas regler inte heller är benägen
att följa dem (sid 92). Inget händer i allmänhet den näringsidkare som ignorerar
riktlinjerna. Tanken är alt en sådan näringsidkare skall "tillrältaföras
under hand utan använding av tvångsmedel" (sid 230). Men det finns idag
ytterst begränsade resurser för ett sådant tillrättaförande, åtminstone i de
fall det mäste ske genom de konsumentvärdande myndigheternas försorg.

Prop.
1984/85:213 153

Kommittén vill lösa delta dilemma genom ett system, där
riktlinjerna kompletteras med överenskommelser av ännu lösare och mindre
bindande karaktär. Sådana skulle upplevas annoriunda och mer positivt av
näringslivet, menar kommitlén. "Medan (riktlinjerna) uppfattas som
myndighetskrav ses överenskommelserna såsom ell slags gentlemans agreement varigenom
man frivilligt tar på sig vissa förpliktelser" (sid 230).

Till detta borde kommittén ha fogat reflexionen att ell gentlemens
agreement med näringslivet definitionsmässigt bara omfattar genllemen. Övriga
företagare påverkas ej.

Kommittén ser också positivt på möjligheterna alt utveckla
system för en näringslivets självreglering i konsumenternas intresse.
Självreglering är enligt TCOs mening ett nödvändigt komplement till all marknadslagstiflning.
Men självreglering förutsätter fasta normer, grundade pä en väl fungerande lagsjiftning,
tillämpad bl.a. genom riktlinjer och Marknadsdomstolens domar. Den kan aldrig
ersätta en sådan rättslig reglering. Dä är nämligen risken stor att
självregleringen främst leder till konkurrensbegränsning och inte till att
konsumentintresset tillgodoses.

1 kapitel 12 förs en relativt nyanserad diskussion rörande
behovet att förtydliga rikllinjernas rättsliga karaktär. Enligt TCOs mening
ligger det i konsumenternas inlresse att riktlinjernas regler blir mer bindande
än hittills för näringsidkarna. Det innebär bl. a. att ökad försiktighet bör
iakttas når det gäller riktlinjer i bör-form. Del är i praktiken nästan
omöjligt att beivra överträdelse av en bör-regel. Normalt bör därför endast
skall-regler eftersträvas.

Del nuvarande bemyndigandet att utfärda riktlinjer finns i
Konsumentverkets instruktioner. För att stärka riktlinjernas rättsliga
karaktär bör det övervvägas om del är möjligt att också grunda bemyndigandet i
en regel i marknadsföringslagen.

Avslutningsvis vill TCO framhålla att det är viktigt alt
den information om bl.a, riktlinjesystemel och enskilda riktlinjer som när
konsumenterna ej enbart förmedlas av säljintressena. Informationen till
konsumenterna har många brister. Konsumentverket bör få resurser att förbättra
den.

En bättre medvetenhet och kunskap hos konsumenterna skulle
bidra till att riktlinjernas efterlevnad kontrolleras bättre. Varken företag
eller myndigheter kan ersätta medvetna konsumenter. Producentpåverkan i en
marknadsekonomi fär inte enbart bli ett administrativt och juridiskt spel
mellan myndigheter och företag. Ty då kommer den att fungera dåligt. De
viktigaste styrmedlen är - förutom en väl fungerande konkurrens - medvetenhet,
kunskap och handlingsberedskap hos enskilda konsumenter.

1.40 Sveriges domareförbund: 9 rikllinjer och andra
konsumentpolitiska styrmedel. I vår näringsrättsliga lagstiftning har under
senare tid införts ett antal generalklausuler inkriklade på att stärka
konsumenternas ställning pä marknaden. Med stöd av dessa klausuler kan
marknadsdomstolen i olika

Prop.
1984/85:213 154