Prop. 1984/85:214

Prop.
1984/85: 214

Regeringens proposition 1984/85:214

om
ändring i resegarantilagen (1972: 204);

beslutad den 15 maj 1985.

Regeringen föreslår riksdagen att antaga del förslag som
har upptagils i bifogade utdrag av regeringsprotokoll ovannämnda dag.

Pä regeringens vägnar INGVAR CARLSSON

KJELL-OLOF FELDT

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föresläs att den som anordnar eller
förmedlar en sällskapsresa Ulan att del sker yrkesmässigt i fortsättningen
inte skall behöva ställa säkerhet till skydd för resenärer dä resan inställts m.m.
Vidare föresläs vissa ändringar för att förbättra kommerskollegiets möjligheter
till lillsyn över reseföretagens verksamhet.

Den nya lagstiftningen föresläs träda i kraft den 1
januari 1986.

Lagförslaget i denna proposition har granskals av
lagrådet. Propositionen innehåller däriör tre huvuddelar: lagrädsremissen (s.
4), lagrådets yttrande (s. 38) och föredragande statsrådets ställningslagande lill
lagrådels synpunkter (s. 39).

Den som vill ta del av samtliga skäl för lagförslaget mäste
därt'ör läsa alla tre delarna.

1 Riksdagen 1984/85. 1 samt. Nr 214

Prop. 1984/85:214

Förslag till

Lag om ändring i resegarantilagen (1972: 204)

Härigenom föreskrivs i fräga om resegarantilagen (1972:
204) dels att 16 8 skall upphöra att gälla.

dels
att i 6 8 ordet "företagare" skall bytas ut mot
"näringsidkare". dels att i 10 8 ordet "Konungen" skall
bytas ut mot "regeringen", (/t'/.s att 1,5. 14 och 15 88 skall ha
nedan angivna lydelse.

Nuvarande
Ivdelse

Föreslagen
lydelse

Den som
yrkesmässigt eller eljest i förvärvssyjie anordnar sällskapsresa till annal
land än Danmark, Finland, Island. Norge eller Sverige skall, innan resan
marknads-föres, ställa säkerhet hos kommerskollegium oavsett om resan utgår Jrån
Sverige eller annat tand.

Detsamma gäller I fråga om den som yrkesmässigt eller
eljest i förvärvssyfte försäljer, utbjuder eller eljesl förmedlar inom eller
utom riket anordnad sällskapsresa med färdmål. som avses i första stycket.

Den som
yrkesmässigt anordnar sällskapsresa till någol annat land än Danmark, Finland, Island,
Norge eller Sverige skall, innan han marknad.sjör resan, ställa säkerhet hos
kommerskollegium. Också den som yrkesmässigt lillhandahåller eller på annal säll
förmedlar av annan anordnad resa av sådanl slag skall ställa säkerhet hos kollegiei.
Skytdiglielen all ställa säkerhet gäller oavsett om resan utgår från Sverige
eller från ell annal land.

Förelagarc
är skyldig all lill kommerskollegium i den ordning kollegiet föreskriver lämna
de uppgifter om sin rörelse, som är nödvändiga för prövning av säkerheten.

Eflerkommes
ej anmaning alt lämna sådan uppgift, fär kollegiet vid vite förelägga den
försumlige alt fullgöra sin skyldighet.

Kommerskollegium
Jår ålägga en näringsidkare all lämna de uppgifter om sin rörelse, som är nödvändiga
för prövning av Jrågan om säkerhet. Om den uppgifisskyldige inte lämnar de
begärda uppgifterna, får kollegiet vid vite förelägga honom att fullgöra sin
skyldighet.

Den som
yrkesmässigt eller eljest i förvärvssyfte anordnar sällskapsresa till annat
land än Danmark. Finland. Island, Norge eller Sverige, för vilken resa han ej
före mark-nadsjörandel ställt säkerhet och kommersk(dlegium icke beslutat om
eftergift, dömes lill böter eller fängelse i högsi ett år.

Till samma straff dömes den som yrkesmässigt eller eljesl
i förvärvs-svfie förmedtar inom eller utom ri-

Till
böter eller fängelse i högst cil år skall den dömas som uppsålligen

1. anordnar
en sällskapsresa

ulan all. Innan han marknad.sjör

resan, ha ställt säkerhet som krävs

enligt denna lag eller

2. tillhandahåller
etter på annal

sätt förmedlar en sällskapsresa

Ulan all ha ställt sådan säkerhet.

Till böter skall den dömas som uppsålligen eller av oaktsamhet
I. lämnar oriktig uppgift vid full-

Nuvarande
Ivddsc

Föreslagen
lydelse

kel anordnad sällskapsresa med färdmål, som avses i Jörsta
stycket, om han ej ställt säkerhet Jör resan och kollegiei icke beslutat om efier-

liift-

Den som
vid fullgörande av uppgiftsskyldighel enligl 5 S första stycket uppsålligen
eller av oaklsamhet lämnar oriktig iippgi.fi dömes till böter, om ej gärningen
är heland med slraffi brotlsbatken.

görande av iippgifisskyldighel som ålagts honom med slöd
av 5 ) eller 2. underlåter all Jiillgöra sådan uppgiftsskyldighel.

F(>r en gärning som avses i andra Slyckel I skall inte
någon dömas lill ansvar, om gärningen är belagd med slriiff i brollsbalken. Inlc
heller skall någon dömas lill ansvar Jör en gärning som avses i andra Slyckel
2 i den uisiräckning gärningen omfaltas «r ell vitesföreläggande enligt 5 .

Allmäni åtal för bron mot denna lag får väckas endast ejier
medgivande flr kommerskollegiel.

Mol kommerskollcgieis
beslut om vitesföreläggande får lalan ej föras. Talan mol annat beslut av
kollegiet enligt denna lag föres hos Konungen genom besvär.

Mot resegaranlinämndens beslut får talan ej föras.

Har
säkerhet tagits i anspråk för betalning som bort utgå ur annan säkerhet, får
resegarantinämnden upptaga ärendet lill ny prövning.

Kommerskolteglets
beslut enligt 5 § Jår Inte överklagas. Andra beslut av kollegiet enligl denna
lag får ö\erklagas hos regeringen genom besvär,

Kommerskollegiel får Jörordna all ell beslut om säkerhet
skatt gälla omedelbart.

Resegaranlinämndens beslut får inte överklagas.

Har en säkerhet tagils i anspråk för betalning som bort
utgå ur en annan säkerhet, fär resegaranti-nämnden la upp ärendel lill ny
prövning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1986.

Prop.
1984/85:214 4

Utdrag

FINANSDEPARTEMENTET PROIOKOLL

vid regeringssammanträde 1985-04-25

Närvarande: statsministern Palme, ordförande, och
statsråden 1. Carlsson. Feldt. Sigurdsen. Gustafsson. Leijon. Peterson.
Göransson. Gradin. R. Carlsson, Holmberg. Hellström. Thunborg, Wickbom

Föredragande: statsrådet Feldt

Lagrådsremiss om ändring i resegarantilagen (1972: 204)

1 Inledning

Enligt rcsegarantilagen ((972:204) har anordnare och
förmedlare av sällskapsresor i vissa fall skyldighet att ställa en ekonomisk
garanti som skall skydda resenärerna vid reseavbrotl m.m. Ar 1977 tillkallades
en särskild utredare' för att se över lagen. Utredaren antog namnet resegaran-lilagulredningen,
Enligl direktiven skulle utredaren försöka finna en konstruktion för
resegarantier som bl. a. löste problemet alt researrangörer under senare är
fält ställa allt större säkerheter som bedömdes inte slå i rimlig proportion
till riskerna för resenärerna och därmed utbetalningen ur säkerheterna. En av
utgångspunkterna för utredningsuppdraget var emellertid att resenärerna även
fortsättningsvis skulle garanteras ell minimi-skydd genom lagstiftning av samma
principiella innebörd som den gällande. Resegarantilagutredningen redovisade
uppdraget genom alt i december 1980 avlämna betänkandet (Ds H 1980:7) Ny
resegarantilag. Betänkandet har remissbehandlats. Yttranden har avgetts av Göia
hovrätt. Kammarrätlen i Sundsvall, statens järnvägar, luftfartsverket, transportrådel.
bankinspektionen, försäkringsinspektionen, kommerskollegium (KK), marknadsdomstolen,
näringsfriheisombudsmannen. statens pris- och kartellnämnd. konsumentverket,
allmänna reklamalionsnämnden (ARN), resegaranti-nämnden. Kooperativa förbundel.
Sveriges köpmannaförbund. Svenska handelskammarförbundet, Sveriges
advokatsamfund. Svenska Försäkringsbolags Riksförbund, Svenska Bankföreningen,
Researrangörsföreningen i Sverige, Svenska Resebranschens Förening (SRF).
Svenska Busstrafikförbundet, Svenska Trafikföretagens Råd, Tjänstemännens
centralorganisation. Landsorganisationen i Sverige (LO),
Handelstjänstemanna-förbundet, Folksam. Sveriges hemkonsulenters förening och Konsumentvägledarnas
förening,

' Avdelningschefen Bengt Odelgard.

Prop. 1984/85:214 5

Post- och Kreditbanken, PKbanken har anslutit sig lill det
yttrande som avgetts av Svenska Bankföreningen och Resespecialisterna Resebureau
AB till del som avgells av SRF.

KK har bifogat yttrande av Stockholms Handelskammare och
Skånes Handelskammare.

Under är 1982 inträffade ett antal konkurser i
resebranschen, varav en av mycket stor omfattning. Med anledning härav inkom KK
den 21 april 1983 till regeringen med en skrivelse där senare erfarenheter av
resegarantilagens tillämpning redovisas (dnr 1380/83). SRF har yttrat sig över
skrivelsen.

Till protokollet i detta ärende bör fogas en sammanfattning
av betänkandet som bilaga 1. En sammanställning av remissyttrandena över
utredningens förslag har gjorts i finansdepartementet och finns tillgänglig i
lagstiftningsärendet (dnr 9/83),

2 Bakgrund

Lagstiftning om ställande av resegaranti tillkom år 1967 (prop.
1967: 106, 3LU 42, rskr 295, SFS 1967: 203) med anledning av vissa
missförhållanden i den då starkt expanderande resebranschen. 1 samband med ett
antal s. k, resebyråkrascher hade resenärer bl. a. blivit strandsatta
utomlands. Lagen ersatte ell frivilligt auklorisationsförfarande. Med hänsyn lill
näringsfriheten bedömdes det i samband med detla lagstiftningsarbete inte
motiverat alt gå så långt som till att införa ett statligt auklorisationsförfarande.
Lagstiftningen innebar emellertid en nyhet på del näringsrätlsliga området och
skulle därt"ör tas upp till förnyad prövning sedan man haft tillfälle att
studera dess verkningar. Giltighetstiden begränsades därför till fem år. I den
utredning (Ds H 1972: 1) som lades till grund för fortsatt lagstiftning pä
området konstaterades att 1967 års lag bidragit lill en sanering på sällskapsresemarknaden
men att resebyräkrascher fortfarande ofta medförde olägenheter för den
enskilde resenären. Ertärenhclerna i övrigt av lagens tillämpning var goda.
Lagen ansågs inte ha haft några nyetableringshind-rande eller konkurrensbegränsande
verkningar av större betydelse. I prop, 1972:92 med förslag till resegaraniilag
anfördes att resenärerna även fortsättningsvis borde garanteras ett skydd
genom lagstiftning av i stort samma innehåll som tidigare.

Enligt den nuvarande resegarantilagen (1972: 204), som
bygger på förslagel i prop. 1972:92, skall den som yrkesmässigt eller eljest i
förvärvssyfte anordnar eller förmedlar sällskapsresa till utomnordiska länder
ställa säkerhet hos KK, Lagen omfattar resor i grupp och vissa individuella
resor med ett i förväg uppgjort program. Säkerheten skall gälla det belopp som KK
med hänsyn till reseverksamhetens art och omfattning bestämmer.

ti Riksd(igei) 1984185. I saml. Nr 214

Prop.
1984/85:214 6

Beloppet skall uppgå till minst 200000 kr, för
researrangör av i Sverige anordnade resor och för reseagenler för utomlands
anordnade resor. För reseagenler för i Sverige anordnade resor skall beloppet
uppgå till minst 50000 kr. Enligt lagens förarbeten skall säkerheten i princip
vid varje lillfälle motsvara reseföretagets ekonomiska åtagande. Hänsyn skall
därmed bl. a. tas lill säsongvariaiioner i reseverksamheten och lill hur stora
förskottsinbetalningar som görs av resenärerna. Säkerheten fastställs normalt
av KK vid tvä tillfällen per är och beräknas som summan av värdet av erhållna anmålningsavgifter
och slutlikvider samt hemtransportkostnader. Säkerheten skall i allmänhet bestå
av en av bank eller försäkringsbolag utfärdad betalningsuifästelse.

Företagare är skyldig att till KK i den ordning kollegiet
föreskriver lämna de uppgifter om sin rörelse, som är nödvändiga för prövning
av säkerheten. Kollegiet fär förelägga den som efter anmaning inte lämnar sådan
uppgift att vid vite fullgöra sin skyldighet. Den som uppsålligen eller av oaklsamhet
lämnar oriklig uppgift döms till böter, om gärningen inte är belagd med slraffi
brottsbalken.

Den som anordnar eller förmedlar sällskapsresa utan att
ställa resegaranti döms till böter eller fängelse i högst ett är.

Talan mot KK:s beslut om fastställande av säkerhet förs
hos regeringen genom besvär.

Säkerhet får tas i anspråk för återbetalning av medel för
resa som blir inställd eller eljest inie kommer lill stånd. Dessutom kan bl. a.
kostnader för uppehälle i utlandet och återresa samt värdet av förlorade
förmåner ersättas ur säkerheterna dä en resa påbörjats men inte slutförts.

Ärenden om att ta säkerhet i anspråk prövas av en särskild
nämnd, resegaranlinämnden, vars beslut inte kan överklagas. Nämndens kansli är
knutet till KK. Kollegiet verkställer nämndens beslut om utbetalning ur
säkerheterna.

Av resegaranlilagulredningens redovisning framgår att det
sammanlagda beloppet av reseföretagens säkerheter, i takt med prisökningar på
resor och en ständigt ökande resefrekvens, steg från 35 milj. kr. vid lagens
tillkomst år 1967 till ca 250 milj. kr. är 1980. Säkerhet hade sistnämnda år ställts
av sammanlagt ca 300 reseföretag. Av utredningen framgår vidare att det
sammanlagda utbetalda beloppet ur säkerheterna för motsvarande tidsperiod
uppgick lill ca 2.4 milj. kr. Antalet företag som inställt eller avbrutit resor
och som föranlett ärenden om utbetalning ur säkerheterna uppgick till totalt 21
stycken. Det rörde sig genomgående om reseföretag med liten omsättning. De genomsnittligl
utbetalda beloppen per är sjönk dessutom successivt. Merparten av utbetalningarna
avsäg återbetalning av förskott för resor som aldrig kom till stånd.

Den ständiga ökningen av resandet har emellertid härefter
avtagit och som nämnts har ett antal större konkurser inträffat i
resebranschen. Resan-

Prop. 1984/85:214 7

dels utveckling t.o.m, är 1984 för den helt dominerande
reseformen, nämligen sällskapsresor med flyg, framgår av denna figur.

Figur: Antalet deltagare i sällskapsreseflygningar under åren
1967-1984

Anlal X 1
000

1967 68 69 70 71 72 73 74 75 76 77 78 79 80
81 82 83 84 Ä r

Utbetalningarna ur säkerheterna har som en följd av de
stora konkurserna ökat kraftigt. Ärenden om att ta säkerhet i anspråk framgår
av denna tabell.

Tabell: Reseföretag som har inställt sina betalningar och
föranlett ärenden om utbetalningar ur säkerheterna under perloden den 1 Juli
1967 - den I september 1984

Reseförelag

Tidpunkt

Utbetalt

Ställd

för beta

-

belopp tkr

säkerhet

ningsin-

tkr

ställelse

Resefrämjandet
AB

sepl.

1967

118

300

Sverige-Resor
AB

dec.

1967

20

75

Wins
Charter Scand, Bus AB

maj

1968

95

300

Sol-ferie
AB

jan.

1969

27

300

Star-Ung
AB

sept.

1969

440

700

Cosmos
Resor AB

dec.

1969

70

250

Görsun
Travel Sweden AB

dec.

1969

I7.'i

400

K B
Brodin Tours AB

dec.

1970

477

850

DFR
Resor AB

juli

1972

4

500

Falke
Resor AB/Falk Tours

mars

1974

281

700

Nova Tours

april

1974

198

200

Brodin Touring
AB/Brodin rese-

hvrå

juni

1974

99

200

P,W,
Resor AB

sepl.

197.S

29

200

Turistcenlralen
i Stockholm AB

sept.

197,'5

321

500

Stockholms
Resekonsuli AB

juli

1976

50

Columbus
Resor AB

aug.

1977

2.50

Aeronaut
Contacl System AB

mars

1978

600

S:t
Eriks Resebyrå AB

mai

1978

4

200

Travel
Master AB

fe b.

1979

40

100

Västerås
Resebyrå .AB

juni

1979

-1

50

Tiirislcentralen
i Stockholm AB

jan.

1980

7.

50

Global
Travel AB

fe b.

1981

94

100

CliibThai
Touring AB

feb.

198!

LSO

200

Adrija-resor
AB

aug.

1981

.fOO

600

All-resor

jan.

1982

0

50

Euro-Trans
i Göteborg AB

april

1982

50

100

Flyghuset
i Resebureau AB

april

1982

46

200

Prop. 1984/85:214

Reseförelag

Tidpunk

1

Utbetalt

Ställd

för belal

belopp tkr

säkerhet

ningsin-

tkr

slällelse

Trivselresor
Produklion .Mi

okl.

1982

II 000

14 000

Jet Set
Travel of Denm 1/S

dec.

1982

245

550

SC-Rcsor
i Nybro

mars

1983

52

200

Göteborgs
Resebyrå AB

maj

198?

120

200

HEB-ResorAB

sepl.

1983

2 400

2 600

Periklis
Resor AB

aug.

1984

-

5 00(1

Enligl utredningen hade fram till den 30 juni 1980 fem
reseföretag föranlett all säkerheterna tagits i anspråk trots att företagen
inte hade inställt sina betalningar,

F. n. har ca 330 researrangörer ställt säkerhet hos KK
till ett belopp som per företag varierar frän 75000 kr, till 165 milj. kr. Ca
210 reseagenler har ställt minimisäkerheten 50000 kr. Totalt uppgår
säkerheterna f.n. lill ca 250 milj. kr. Under är 1982 inträffade
betalningsinställelser och liknande som föranledde utbetalningar ur
säkerheterna uppgående lill 11.7 milj. kr. Motsvarande siffror för åren 1983
och 1984 är 2,3 resp, 5 milj. kr.

3 Allmän motivering

En utgångspunkt enligt direktiven för resegarantilagutredningen
var att resenärerna även fortsättningsvis skall genom lagstiftning ha ell skydd
av samma principiella innebörd som tidigare för förluster i samband med
avbrutna eller inställda resor. Jag delar denna uppfattning. Att lagstiftningen
fyller ett behov visar inte minst de senasle årens utveckling i resebranschen.
Utan detta skydd hade ett stort antal enskilda människor kunnat drabbas av
kännbara ekonomiska förluster och dessutom tvingats ändra sina semesterplaner.

Resegarantilagstiftningen har tillämpats sedan år 1967.
Vissa ändringar genomfördes är 1972, Enligt min mening är lagstiftningen nu i
behov av ytterligare några ändringar. En rad frågor har behandlats i
resegarantilag-utredningens betänkande och däröver lämnade remissvar samt i KK:s
tidigare nämnda skrivelse. I det följande behandlar jag först huvudfrågan om
hur garantisystemel bör vara uppbyggt. Därefter tar jag upp delfrågor som enligl
min mening bör leda lill ändringar i resegarantilagen. De nu avsedda frågorna
är

-
giirantisystemets
konstruktion i avsnitt 3.1

-
begränsning i
skyldigheten att ställa säkerhet i avsnitt 3.2

-
KK:s lillsyn
över reseföretagens verksamhet i avsnitt 3,3

-
KK:s beslut om
säkerheter i avsnitt 3.4 och

-
föreskrifterom
verkställighet av lagen i avsnitt 3.5

Slutligen behandlas i avsnitt 3.6 vissa andra frågor som resegarantilagutredningen
och remissinstanserna tagit upp.

Prop.
1984/85:214

3.1 Garantlsvstemets konstruktion

Mitt förslag: Garantisystemets konstruktion, där varje
reseföretag ställer en individuell säkerhet som motsvarar företagets
ekonomiska åtagande gentemot resenärerna, bibehålls.

Utredningens förslag: De individuella säkerheterna skall
sättas lägre. Skyddet i övrigt skall åstadkommas genom främst en kollektiv
fond (betänkandet s. 176 ff.).

Remissinstanserna: Utredningens förslag har kritiserats av
KK, resegarantinämnden, flera konsumentföreträdare och resebranschens
organisationer. Den föreslagna konstruktionen har bl. a. ansetts missgynna
arrangörer av kortare och billiga resor. Vidare har kritik riktats mot alt
resegarantin inte skulle slå i relation lill företagens ekonomiska åtaganden.
Exempelvis skulle företagens betalningsvillkor, l.ex. storleken av erlagda
förskott, inte beaktas vid beräkning av säkerhetens slorlek. Resebranschens
organisationer har varit tveksamma till inslaget av kollektiv säkerhet
eftersom detta skulle innebära alt ett flertal ej berörda reseförelag tvingades
svara för verkningar av några få företags konkurser.

Kommerskollegiets skrivelse: KK har framhållit att
erfarenheterna av de senasle årens konkurser i resebranschen visar alt det
föreslagna garanti-systemet inte skulle ha gett ett tillfredsställande skydd
för resenärerna. Bl. a, kunde konstateras att säkerhet och fondmedel i den hittills
största resebyråkraschen, som inträffade hösten 1982 (Trivselresor Produktion
AB), inte pä långt när skulle ha täckt de utbetalningar som blev aktuella. Med
del föreslagna systemet skulle statsmedel ha behövt förskotteras med
miljonbelopp. Enligl KK visar de vunna erfarenhelerna vidare viklen av all man
beaktar reseföretagets betalningsvillkor vid beräkning av säkerheterna.

Skälen för mitt förslag: Varje reseföretag ställer f. n. i
enlighet med resega-ranlilagens regler en individuell säkerhet som i princip
motsvarar företagels ekonomiska åtaganden gentemot resenärerna. Del totala
beloppet av ställda säkerheter blir därmed väsentligt mycket större än de
sammanlagda utbetalningarna ur säkerheterna, eftersom flertalet större
reseföretag knappast upphör med sin verksamhet samtidigt. För att minska de
totala säkerheterna och därmed kostnaderna för systemet föreslog resegarantilagutredningen
ett garantisystem med säkerheter dels i form av en för varje förelag
individuell del. dels en kollekliv del. Den individuella säkerheten föreslogs
för researrangörer av i Sverige anordnade resor och för reseagenter för
utomlands arrangerade resor uppgå til! högst 40% av nuvarande säkerheter. Den skulle
beräknas mer schablonmässigt och bestå dels av

Prop.
1984/85:214 10

ett fast belopp, dels av ett rörligt belopp relaterat till
antalet resenärer per månad för respektive förelag. Beträffande reseagenler för
i Sverige anordnade resor föreslogs ett schablonbelopp som uppgick lill 50% av
nuvarande säkerhet. För den koltekiiva delen föreslogs att en statlig fond
skulle inrättas. Fonden skulle byggas upp under en ivåårsperiod och finansieras
med avgifter till staten från reseföretagen. Avgifterna skulle bestämmas till
viss procent av den individuella säkerheten. Fonden föreslogs uppgå lill 2
milj. kr. De statliga fondmedlen skulle användas i de fall en individuell
säkerhet inte räckte lill. Om det skulle inträffa alt även fondmedlen var
otillräckliga skulle erforderligt tillskott utgå av statsmedel. Sådana av
staten förskotterade medel skulle återbetalas sä snart medel fanns tillgängliga
i fonden.

Jag delar den kritik som framförts av remissinstanserna mot
del föreslagna garantisystemet. Som bl. a. KK påpekat är det angeläget att
säkerheten bestäms med utgångspunkt i reseföretagens betalningsvillkor och
totala ekonomiska åtagande för alt ge resenärerna ett fullgott skydd. Utredningen
har för att tillgodose detta skyddsintresse föreslagit att i sista hand staten
skulle täcka anspråk som systemets egna resurser inte förslog lill. Jag kan
dock inte förorda en ordning där staten ytterst skulle kunna tvingas lill
ekonomiska insatser. Därmed skulle ett genomförande i övrigt av utredningens
förslag innebära ett försämrat skydd för resenärerna, något som jag inie heller
kan godta. Härtill kommer att jag från både principiella och praktiska
utgångspunkter inte anser del lämpligt all vid sidan av ett system med
individuella säkerheter bygga ut administrationen med en ny statlig fond. Mot
bakgrund av remissutfallet och de därefter vunna erfarenheterna från
tillämpningen av nuvarande garantisystem avser jag således att inte föreslå
sädana förändringar av resegarantisystemels allmänna konstruktion som resegarantilagutredningen
förordat. De synpunkter i övrigi på garantisystemets konstruktion som framförts
av remissinstanserna föranleder inte heller några förslag lill förändringar av
lagstiftningen. Gmnd-konstruktionen av det nuvarande systemet bör alltså lämnas
orubbad.

3.2 Begränsning i skyldigheten att ställa säkerhet

Mitt förslag: Säkerhet skall ställas endast av den som
bedriver yrkesmässig verksamhet och inte som f. n. även av den som eljesl i
förvärvssyfte anordnar eller förmedlar resa.

Utredningens förslag: Överensstämmer med mitl förslag
(betänkandet s. 201 f.).

Remissinstanserna: Förslagel har fått ett blandat
mottagande. K K och konsumentverket ställer sig positiva lill all ändringen
genomförs. Bl. a.

Prop.
1984/85:214 11

resegarantinämnden, LO och resebranschens organisationer
är dock kritiska. En uppfattning som har anförts är att den nuvarande avgränsningen
ger en preventiv effekt. Resebranschens företrädare menar att skyddsintresset
är störst vid reseverksamhet av tillfällig karaktär och att en ändring enligt förslagel
kan ge konkurrenssnedvridande effekier, LO anser att stora skyddsvärda konsumentgrupper,
l.ex. skolbarn, genom den föreslagna ändringen mister en trygghet av stor
ekonomisk betydelse.

Skälen för mitt förslag: Det nuvarande garantisystemel
gäller den som yrkesmässigt eller eljesl i förvärvssyfte anordnar eller
förmedlar sällskapsresa. 1 prolokollel lill lagrådsremissen med förslag lill
lag om ställande av säkerhet vid sällskapsresa till utlandet (se prop. 1967:
106) uttalade föredraganden all uttrycket yrkesmässigt, som var vad hans
förslag byggde på, borde ges en vid tolkning. Verksamheten som reseanordnare
behövde inte sträcka sig över någon längre lid. Även den som endast i enstaka
fall anordnar en sällskapsresa men som gör det för att bereda sig vinning
skulle vara skyldig att ställa säkerhet. Detsamma gällde för del fall att någon
person låter bilda särskilda sammanslutningar, vilka utåt skulle fä framstå som
initiativtagare lill resorna, uttalade föredraganden.

Lagrådet
konstaterade att garantikravet avsågs gälla för resor som är öppna för
allmänheten och för resor som kommersiellt anordnas för olika föreningar och
sammanslutningar. Vidare anfördes att den omfattning som i propositionen givits
åt begreppet "yrkesmässigt" inte syntes överensstämma med vad som i lagstifiningssammanhang
annars antas gälla. För yrkesmässighet krävs alt verksamheten skall ha viss
varaktighet eller åtminstone vara inriktad på en serie affärshändelser. Vidare
framhölls att den yrkesmässiga verksamheten oftast utmärks av att den bedrivs i
vinst-eller förvärvssyfte men att undantagsvis kan förekomma att sådant syfte
inte förefinns eller kan påvisas. Lagrådet fann det tveksamt om den föreslagna
lagstiftningens effektivitet verkligen fordrade all garanti skulle ställas
också av den som i ett enstaka fall anordnar eller förmedlar sällskapsresa,
även om detla sker för egen vinning. Detta borde emellertid i så fall enligt
lagrådet komma till tydligt uttyck i lagtexten. Mot bakgrund av vad lagrådel
uttalat kompletterade föredraganden därefter lagtexten med orden "eller
eljest i förvärvsyfte".

Enligl resegaranlilagulredningens uppfattning torde
sällskapsresor lill utomnordiska länder i myckel begränsad omfattning anordnas
eller förmedlas av någon som inte bedriver reseverksamhet yrkesmässigt. Utredningen
fann också att de säkerheter som tagits i anspråk för utbetalning till
resenärerna i samtliga fall hade ställts av sådana anordnare och förmedlare av
resor som i form av aktiebolag bedrivit yrkesmässig reseverksamhet. Utredningen
fann vidare att KK hade små praktiska möjligheter alt utöva en effektiv
kontroll över ej yrkesmässig reseverksamhet. Mot bakgrund av detta föreslog
utredningen att skyldigheten att ställa säkerhet skulle be-

Prop.
1984/85:214 12

gränsas till att gälla endast den som yrkesmässigt
anordnar eller förmedlar sällskapsresor. Detta skulle innebära att säkerhet
skall ställas i fråga om verksamhet som ingår som ett led i en verksamhet av
ekonomisk natur och att verksamheten skall ha viss omfattning. Vinstsyfte behövde
enligt utredningen däremot inte nödvändigtvis föreligga.

Enligl min mening finns - med utgångspunkt i de
erfarenheter som numera vunnits av lagens tillämpning - knappast tillräckliga
motiv för alt kräva all säkerhet skall ställas av annan än den som yrkesmässigt
anordnar eller förmedlar sällskapsresor till utomnordiska länder.
Erfarenheterna från lagtillämpningen såsom den framgår av KK:s och i
förekommande fall regeringens beslut ger anledning till antagande bl. a. att anordnare
och förmedlare av sädana resor där ett skyddsintresse föreligger regelmässigt
bedriver yrkesmässig verksamhet. Detta innebär — som framgår av vad lagrådet
yttrade i 1967 års lagstiftningsärende - att det skall vara fråga om ekonomisk
verksamhet och att den har viss varaktighet eller åtminstone är inriktad på en
serie affärshändelser. Vinstsyfte behöver dock inte alllid föreligga. Utöver
researrangörs- och agentverksamhet i rent kommersiellt syfte har mot den
bakgrunden, såsom lagen tillämpats, även reseverksamhet av huvudsakligen
ideell natur ansetts vara yrkesmässig och medföra skyldighet att ställa
säkerhet. Även reseverksamhet av mer tillfällig natur, l.ex. där resor anordnas
av skollärare i samband med skolloven och där det vanligtvis rört sig om en
serie affärshändelser, har ansetts som yrkesmässig och medföra sådan
skyldighet. Den grupp som omfattas av lagens nuvarande formulering "eljest
i förvärvssyfte" torde mot denna bakgrund väsentligen endast avse sådana anordnare
av enstaka resor där ell skydds-intresse inte kan anses föreligga.

Härutöver talar enligl min mening även kontrollsvårighelerna
för att man bör begränsa skyldigheten alt ställa säkerhet. Verksamhet som inte
bedrivs yrkesmässigt marknadsförs sällan genom annonser eller på liknande sätt
och är därför svår att kontrollera. Dessa kontrollsvärigheter torde i praktiken
ha lett till att säkerhet f. n. i flera fall inte siälls irois alt skyldighet
förelegat med nuvarande lagstiftning. Detta är olyckligt ur rättspolitisk
synvinkel. Jag föreslär alt säkerhet i fortsättningen skall ställas endast av
den som bedriver yrkesmässig verksamhet, så att en opåkallad kriminalisering
upphävs. Detta föranleder en ändring i I S resegarantilagen och en följdändring
i 14 §. 1 anslutning härtill bör, vilket också utredningen föreslagit, 1 och
14 §§ ändras redaktionellt, i förenklande syfte.

Prop.
1984/85:214 13

3.3 Kommerskollegiets tillsyn över reseföretagens
verksamhet

Mitt förslag: En näringsidkare skall kunna straffas, om
han inte fullgör sin skyldighet att lill kommerskollegiel lämna de uppgifter om
sin rörelse som är nödvändiga för prövning av frågan om säkerhet. En sådan
skyldighet ålägger kommerskollegiet genom beslut i det enskilda fallet.

Utredningens förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt
förslag (betänkandet s, 261 f.).

Remissinstanserna har lämnat förslaget utan erinran.

Kommerskollegiets skrivelse: KK framhåller att det under
senare är skett en betydande nyetablering i resebranschen och att utvecklingen
innebär att det idag är omöjligt för kollegiet att pä ett tillfredsställande säll
följa alla företagares verksamhet. Detta innebär alt risken är påtaglig för att
mänga i resebranschen utökar sin verksamhet utan alt kollegiet i tid får
kännedom om del. Delta medför i sin lur alt ställda säkerheter i vissa fall är
otillräckliga. Enligt KK:s uppfattning bör reseföretagen åläggas en skyldighet
att till kollegiet anmäla ändrade förhållanden.

Skälen för mitt förslag: Enligt 5 § första stycket
resegarantilagen är företagare skyldig att till KK i den ordning kollegiet
föreskriver lämna de uppgifter om sin rörelse, som är nödvändiga för prövning
av säkerheten. 1 paragrafens andra stycke ges KK möjlighet att vid vite
förelägga en försumlig uppgiftsskyldig all fullgöra sin skyldighet. Med stöd
av bestämmelsen i första siycket kan KK ålägga företagen alt anmäla bl. a.
säsongsmässiga variationer och andra förändringar i reseverksamhetens
omfattning. Enligt 14 S lagen kan emellertid - bortsett från den som lämnar
oriklig uppgift - endast den straffas för brott mot lagen som anordnar eller
förmedlar sällskapsresa utan att ha ställt säkerhet. Av lagens förarbeten (prop.
1972: 92 s, 36) framgår att en anordnare inte kan straffas för att han. sedan
säkerhet ställts, utvidgat sin verksamhet utan att underrätta KK. Kollegiet
skall dock kontinuerligt följa reseföretagens verksamhet och när del är
påkallat bestämma att säkerhet skall ställas med högre belopp än tidigare,
anförs del i förarbetena.

I specialmotiveringen till 5 § resegarantilagen (prop,
1972:92 s. 33) framhålls det att KK behöver få uppgifterna från förelagen
fortlöpande för alt kunna pröva om säkerheten, med hänsyn till mer väsentliga
förändringar i företagens verksamhet, bör ökas eller nedsättas. Det anförs
också att KK bör kunna förelägga en försumlig uppgiftsskyldig lämpligt vite.
detta med hänsyn lill betydelsen, inte minst från allmänhetens synpunkt, av att
uppgiftsskyldigheten fullgörs. t2 Riksdagen 1984/85. t saml. Nr 214

Prop. 1984/85:214 14

Utredningen påtalar (s, 223) all KK haft begränsade
praktiska möjligheler all utöva någon effektiv kontroll över uppgifternas
riktighet eller att följa de enskilda arrangörernas verksamhet.

Jag vill framhålla att ett vitesföreläggande enligt 5 S
andra stycket förutsätter att den uppgifisskyldige inte efterkommit en anmaning
att lämna särskilt angivna uppgifter. Mot bakgrund av vad som anförts i KK:s
skrivelse framstår den nuvarande viiessanklionen av uppgiflsskyldigheten som
otillräcklig. Denna förutsätter ju att KK i tid får anledning att misstänka en
viss näringsidkare för att inte lämna erforderiiga uppgifter.

Enligt min mening kan uppgiftsskyldigheten redan idag omfalta
anmälan om ändrade förhållanden. Något behov av en utvidgning härvidlag, vilket
KK:s skrivelse synes åsyfta, föreligger därför inte. Den effektivisering av uppgiftslämnandet
som jag anser nödvändig kan i stället uppnås genom att skyldigheten att lämna
uppgifter förenas med straffansvar. Härigenom träffas den uppgiftsskyldige av
en sanktion vid försummelse, även om KK inte haft möjlighet all anmoda honom vid
vite alt lämna uppgifter.

Beträffande anmälan av ändrade förhållanden är tanken
alltså den att KK för varje enskilt fall - lämpligen i samband med att säkerhet
fastställs — får ålägga vederbörande att lämna sådan anmälan. Ett åsidosättande
av åläggandel skall som nämnts kunna medföra straffansvar. Detta kräver att
åläggandet utformas pä ett tydligt sätt och närmare anger det eller de
förhållanden som avses. Det ligger i sakens natur alt åläggandet bör innehålla
en tidsfrist för fullgörande av anmälningsskyldigheten, räknad från viss
konkret händelse.

Bestämmelsen i 5 § första stycket bör moderniseras med
hänsyn till regeringsformen. I denna avses med begreppet
"föreskrifter" rättsregler, som till sin natur är generella. Dä det i
5 § första stycket resegarantilagen f.n, talas om all uppgifter skall lämnas i
den ordning KK "föreskriver", kan uttrycket leda tanken till normgivning.
Här är emellertid fråga om en rätt för KK alt i del enskilda fallet bestämma
vilka uppgifter som ett förelag skall lämna samt sättet och liden för detta.

Själva straffbestämmelsen bör tas in i 14 § och innebära
att den som uppsålligen eller av oaklsamhet underlåter all lämna uppgift enligt
5 § skall dömas till böter. Bestämmelsen bör kompletteras med en regel om
förhållandet mellan straff och vite. Viiesföreläggandei enligt 5 ?! andra
stycket nu gällande lag och den nyss föreslagna slraffregeln kan nämligen i
vissa fall bygga pä samma grund. 1 sä fall bör inte mer än en av påföljderna
dömas ut, varvid vitet bör ges företräde (jfr resegaranlilagulredningens
betänkande s. 262-263).

Om underlåtenheten alt fullgöra uppgiftsskyldighet enligt
5 § avser dels en tidsperiod som inte omfattas av något vitesföreläggande, dels
en period som omfattas av ett sådant föreläggande, kan den uppgiftsskyldige
straffas för underlätenheten under den första perioden men inte under den
senare, dä han i stället träffas av vitet. Detta kan vara befogat i vissa fall.
särskilt

Prop. 1984/85:214 15

då den uppgiftsskyldige pä ett mera flagrant sätt åsidosatt
sitt åliggande att lämna uppgifter. 1 många fall torde det emellertid vara
mindre lämpligt att äuil väcks i den angivna situationen. Den uppgiftsskyldige
har kanske, när åtalet väcks, redan efterkommit viiesföreläggandei och lämnat
de ertorderliga uppgifterna till KK. Det kan också vara så att den i och för
sig straffbara underlåtenheten inte framstår som särskilt allvarlig. Det är därför
lämpligt att KK fär en möjlighet all avgöra att åtal i visst fall inte skall
väckas. En bestämmelse bör tas in i rcsegarantilagen av innebörd all allmänt
åtal för brott mot lagen får väckas endast efter medgivande av KK, Det saknas
anledning att begränsa regelns räckvidd till endast den nyss beskrivna
situationen. Atalsbestämmelsen bör gälla alla i resegarantilagen straffbara
gärningar. I praktiken torde det för övrigt redan f, n. vara ovanligt att ätal
väcks för brott mot lagen annat än efter anmälan av KK, Den nu föreslagna
regeln hindrar dock givetvis inte att anmälan om misstänkt brott mot lagen görs
även a\' annan än KK (jfr prop, 1983/84: 142 s, 44 f.). Formellt är det
åklagaren som beslutar om åtal. Han är alltså inte skyldig att rätta sig efter KK:s
önskemål om alt ätal skall väckas. Åtalsbestämmelsen bör las in i 14 § rcsegarantilagen.

Riksdagen har nyligen antagit ett förslag till lag om vite
(prop. 1984/85: 96, JuU 22, rskr 211. SFS 1985: 206), Lagen träder i kraft den
1 juli 1985. Syftet med lagen är att effektivisera vitesinstitutet. Lagen
kodifierar vissa allmänna regler som tidigare gällt enligt praxis men
innehåller också flera nyheter, bl. a. att vite skall kunna föreläggas som s,
k, löpande vite, Vitet utgår då i normalfallet med ett bestämt belopp för varje
tidsperiod av viss längd under vilken föreläggandet inte har följts. En annan
nyhet är att frågor om utdömande av vite normalt skall handläggas av länsrätt
på ansökan av den myndighet som har förelagt vitet. i stället för att åklagaren
för talan vid allmän domstol. Den nya lagen gäller i princip alla viten som
enligt lag eller annan författning fär föreläggas av myndigheter om inte annat
är särskilt föreskrivet. Den omfattar alltså sädana viten som förelagts av KK
med stöd av resegarantilagen.

3.4 Kommerskollegiets beslut om säkerheter

Mitt förslag: Kommerskollegiet fär förordna att kollegiets
beslut om säkerhet skall gälla omedelbart.

Utredningens förslag: Kollegiets beslut skall gälla
omedelbart, om inte annat föreskrivs (se betänkandet s. 230-231 saml 263).

Remissinstanserna: De flesta har inte berört utredningens
förslag i sina yttranden. Kammarrätten i Sundsvall påpekar dock all ett
förvaltningsbeslut vanligen inte träder i tillämpning förrän del vunnit laga
kraft och

Prop.
1984/85:214 16

ifrågasätter om utredningen anfört tillräckliga skäl för
den föreslagna regeln, som innebär rakt motsatt förhällande.

Skälen för mitt förslag: Utredningen har (s. 230 f.)
framhållit att det givelvis är angeläget att garantisystemel utformas så att
man snabbi kan få fram beslut som reseföretagen har alt rätta sig efter när del
gäller skyldigheten att ställa säkerhet och säkerhetens storlek. Enligt
utredningen har KK ibland haft vissa svårigheter att fä in de fastställda
säkerheterna i rätt lid. Bl, a. mot denna bakgrund föreslår utredningen alt
kollegiets beslut skall gälla omedelbart, om inte annal föreskrivs.

Enligl min uppfattning kan det i vissa fall föreligga ett
behov av att KK:s beslut om säkerhet skall kunna gälla omedelbart, alltså ulan
hinder av att det inte vunnit laga kraft. Den situation jag tänker pä är den dä
någon enligt ett tidigare beslut av KK ställt säkerhet och KK därefter genom
ett nytt beslut bestämt att säkerhet skall ställas med högre belopp än
tidigare. Som jag tidigare nämnt (avsnitt 3.3) framgår det av förarbetena till
resegarantilagen (prop. 1972:92 s. 36) att straffbestämmelsen i 14 S inte kan lillämpas
mot exempelvis en anordnare av sällskapsresa som. sedan av KK beslutad säkerhet
ställts, utvidgar sin verksamhet ulan all underrätta KK. För att straffbarhet
skall inträda krävs all det genom ett lagakraftvunnet beslut har fastslagits
att säkerhet skall ställas med högre belopp än tidigare.

I den nu angivna situationen kan en näringsidkare efter
ett överklagande av KK:s beslut utan risk för påföljd fortsätta sin verksamhet
ulan att ställa den högre säkerheten, i avvaktan på regeringens
ställningstagande. Inträffar i en sådan situation en större resebyråkrasch
skulle ett stort antal resenärer kunna bli lidande genom att de fält otillräcklig
garantiersättning på grund av alt säkerheten varit för låg. Därt"ör bör KK
enligt min mening i det nyss beskrivna fallet kunna förordna att beslutet skall
gälla omedelbart.

Av det anförda lorde framgå att jag inte anser att det
finns tillräckliga skäl för att som huvudregel låta besluten bli omedelbart
gällande.

Den ändring jag föreslår bör inte formellt inskränkas till
att avse endast vissa av KK:s beslut rörande säkerhet. Del lorde emellertid i
praktiken knappast bli aktuellt alt utnyttja möjligheten annat än då det gäller
beslut att fastställa säkerhet med högre belopp än tidigare. Den som anordnar
eller förmedlar sällskapsresa ulan alt ha ställt någon säkerhet alls fär
nämligen bedömas göra sig skyldig till brott mot 14 §. oavsett om KK beslutat
om säkerhet eller inte.

I de fall KK förordnal att ett beslut skall gälla
omedelbart och delta beslut överklagas, bör regeringen ha möjlighet att besluta
att förordnandet tills vidare inte skall gälla (inhibiiion),

Beslämmelser av det innehåll jag här föreslagit bör föras
in i 15 ii resegarantilagen.

Prop. 1984/85:214

3.5 Föreskrifter om verkställighet av lagen

Mitl förslag: Bestämmelsen om närmare föreskrifter för
tillämpningen av lagen upphävs.

1 16 S den nu gällande resegarantilagen anges all närmare föreskrifier
för tillämpningen av lagen meddelas av Konungen, eller efter Konungens
bemyndigande, av kommerskollegium. Av 8 kap, 13 S första stycket I
regeringsformen följer emellertid all regeringen utan särskilt bemyndigande i
lag får genom förordning besluta föreskrifier om verkställighet av lag. 1
tredje stycket samma paragraf sägs att regeringen får i förordning som avses i
första stycket överiåla åt underordnad myndighei att meddela bestämmelser i
ämnet'

Av del anförda följer att stadgandet i 16 §
resegarantilagen numera är överflödigt. Paragrafen bör därför upphävas,

3.6 Vissa övriga frågor

Resegarantilagutredningen har övervägt ytleriigare ett
antal frågor där jag inte funnit anledning att föreslå några ändringar. Endast
pä en punkt skiljer sig min bedömning från utredningens förslag. Det gäller
frågan om en utvidgning av resegaranlilagens tillämpningsområde i vad avser
vissa individuella resor där jag inte finner tillräckliga skäl att genomföra
utredningens förslag. Vidare har frågan om resor med reguljärt flyg till rabatte-rade
priser tagits upp av flera remissinsianser. De frågor som behandlats och
motiven för att nu inte föreslå några ändringar skall här redovisas
översiktligt.

Flera remissinstanser, bl. a. KK. resegarantinämnden. ARN
och resebranschens företrädare, har pekat på att en ny, för semesterresor allt
vanligare resform inte omfattas av resegaranlilagen. Del gäller resor med
reguljärt fiyg titt rabaiterade priser. Sädana resor företer för resenärerna
stora likheter med de individuella paketresor med ell i förväg uppgjort program
som redan omfattas av lagen. Skillnaden är endast att resenären här själv
svarar för arrangemangen på uppehållsorten och att reseföretaget endast
tillhandahäller transporten. Eftersom försäljare av flygbiljetter till lågpris
dessutom i flera fall arrangerar och förmedlar traditionella sällskapsresor
för vilka säkerhet ställts kan resenärerna ha svårt att förslå alt
resegarantilagens skydd inte gäller alla typer av resor. Flera remissinstanser,
däribland KK, resegarantinämnden och resebranschens organisationer, har pekat
pä konsumentproblem i samband med denna typ av resor. Ett flertal resenärer
anges ha förlorat stora belopp därför att förskott, som inbetalats lill vissa
reseföretag utan att färdhandlingar lämnats ut, inte återbetalats vid
reseföretagels konkurs.

Frågan har inte berörts av resegarantilagutredningen. Som
påpekats av

Prop. 1984/85:214 18

remissinstanserna har semesterresandet under senare är i
viss utsträckning ändrat karaktär. Det ökade utbudet av flygresor till lågpris
har inneburit att det reguljära flygel i större utsträckning än tidigare
utnyttjas av privatresenärer för semesterresor. Del är visserligen angeläget i
sig att utvecklingen följs och alt den typ av reseskydd som resegaranlilagen
är avsedd att ge anpassas till ändrade resformer. En utvidgning av det
nuvarande garantisystemet i vad avser den typ av semesterresor med flyg som
här har berörts kan emellertid inte genomföras utan problem. Konkurrensskäl
torde i så fall tala för att resegaranti borde ställas för alla typer av
transporter. Detta skulle innebära en mycket omfattande utvidgning av lagens
tillämpningsområde. Effekterna av en sådan utvidgning är som nämnts outredda
och synes mycket svära alt överblicka. Därför finns det inte underlag f.n. för
att föreslå någon ändring av lagens räckvidd i detta avseende. Om utvecklingen
ger anledning därtill får frågan utredas närmare.

Resegaranti skall enligt nuvarande regler ställas för
resor till utomnordiska länder. Några företrädare för konsumentintressena har
förordat en utvidgning till att avse även resor inom Norden. Bl. a. har
hänvisats lill alt resekostnaderna i dessa fall ofta uppgår lill belopp av
samma storleksordning som gäller för utomnordiska resor. Enligt min uppfattning
har dock erfarenhelerna från lagens tillämpning inte visat att det förekommit
särskilda problem med inomnordiska resor. En utvidgning av tillämpningsområdet
är därför inte motiverad. Motsvarande fråga behandlades också i prop. 1972:92 (s.
24). Departementschefen fann dock att tillräckliga skäl inte hade anförts för
den föreslagna utvidgningen.

Resegarantilagen omfattar f. n. förutom sällskapsresor i
grupp även Individuella resor som marknadsförs med ett i förväg uppgjort
program om priset innefattar förutom resekostnad, även kostnad för övernattning
på annan plats än pä färdmedlet. Resegarantilagutredningen har föreslagit att
kravet på alt övernattning skall ske pä annan plats än pä färdmedlet skall
slopas. Förslaget har i och för sig lämnats utan erinran under remissbehandlingen.
Från resebranschen har emellertid senare framförts att en utvidgning på del
sätt som utredningen föreslagit skulle kunna snedvrida konkurrensen främst i
vad avser resor med bål mellan Sverige och annal land eftersom garantikravet
skulle komma att gälla resor till exempelvis Tyskland men inte till Danmark
därför att del är ett inomnordiskt land. Enligt resebranschen visar erfarenhelerna
frän denna typ av resor inte på sädana problem att ett utvidgat garantikrav är
motiverat.

Enligt vad jag erfarit innebär nuvarande ordning inga
praktiska problem. Jag finner därför vid en samlad bedömning och mot bakgrund
av vad som numera framkommit att utredningens förslag inte bör genomföras f. n.
Frågan kan naturligtvis prövas på nytt om ändrade förhållanden sä kräver.

Enligt nuvarande regler kan säkerhet tas i anspråk när en
resa ställts in

Prop.
1984/85: 214 19

och när en resa påbörjats men inte slutförts. Med utgångspunkt
i huvudsyftet med lagstiftningen, nämligen att ge ett socialt betingat minimiskydd,
har sedan i viss utsträckning överiätits ät rättstillämpningen alt avgöra i
vilka konkreta situationer utbetalning ur säkerheterna kan bli aktuell. En
utvidgning av skyddet har föreslagils i en riksdagsmotion (1976/77: 122) enligt
vilken det bör övervägas om inte ersättning ur garantimedlen bör kunna utgå vid
reklamationer i de fall då ARN har förklarat konsumenten berättigad till ersällning
men en sådan inte kan utgå därför all reseförelaget har inställt sina
betalningar eller försatts i konkurs. Utredningen har (betänkandet s. 210)
uttalat att, eftersom ARN:s beslut endast ulgör en rekommendation till parterna
om hur en tvist bör lösas, en regel av detta slag skulle innebära all nämndens
beslut i vissa fall skulle kunna genomdrivas tvångsvis. Enligt utredningens
mening borde det inte komma i fräga alt genomföra en sådan ordning på reseområdel.
För egen del anser jag att det saknas anledning alt ge just den nu
ifrågavarande kategorin av konsumenter företräde framför andra borgenärer i
konkursen. Det framstår som omotiverat att i så fall inte låta garantisystemet
omfatta också de konsumenter, vilkas fordringsanspråk medgetts av
reseföretaget eller fastställts genom domstols dom. En sådan ordning framstår
emellertid som alltför vittgående och konsekvenserna därav har inte utretts.
Sammanfattningsvis finner jag alltså att en förändring av det ifrågasatta
slaget inte är påkallad.

Enligt nuvarande regler utgår ersättning ur resegarantin i
sådana fall där betalning erlagts för en resa som blir inställd eller eljest
inte kommer till stånd (jfr. 6 § resegarantilagen). Ersättning för ej
utnyttjade tillgodohavanden, t. ex. presentkort, har emellertid inte medgivits.
Resegarantilagutredningen har framfört att det i skilda sammanhang från
konsumenthåll anförts att säkerheterna borde få tas i anspråk även för ej
utnyttjade presentkort. Utredningen avvisade emellertid en sådan utvidgning av
garantisystemet eftersom det enligt utredningens uppfattning skulle innebära
att resenärerna ges en garanti för betalning av fordringar i allmänhet och även
i sädana fall där resor inte har ställts in. ARN har i remissomgången framfört
att resegarantinämnden borde få utökade möjligheter alt inom det föreslagna
garantisystemets ram ge ersättning i vissa ömmande fall, l.ex. för presentkort
och tillgodohavanden. I KK:s skrivelse har vidare framförts att det synes
rimligt att vissa tillgodohavanden av typ presentkort och sk, luffarkort borde omfaltas
av det skydd som resegarantilagen är avsedd att ge. Svenska Resebranschens
Förening (SRF). som yttrat sig över KK:s skrivelse, har emellertid hänvisat
till att s.k. dubiösa kvitton för obetalda resor ibland dyker upp när arrangören
befinner sig i en konkurssituation. Om ersättning ur garantin ges för
presentkort och liknande ökar enligl SRF riskerna för att okontrollerbara kort
ställs ut.

Enligt min mening talar i och för sig konsumentintresset
för alt ersättning ur garantin bör kunna medges även för tillgodohavanden
avseende resa som inte närmare preciserats i lid och rum. En sådan utvidgning
är

Prop. 1984/85: 214 20

emellertid svår att genomföra med de grunder garantisystemel
vilar pä. Resegarantilagen bygger på förutsättningen att en särskilt beställd
resa ställs in, förklaras inte komma lill stånd eller avbryts. Del är bl. a.
frän dessa tidpunkter som ansökningar om utbetalning ur säkerheten kan göras.
Vidare skall storleken av de totala anspråken fastställas inom sex månader frän
denna tidpunkt. Ett presentkort eller annat tillgodohavande är emellertid att
betrakta som en mer allmän fordran på reseföretaget. Om en resa ställs in kan
det inte med säkerhet slås fast att tillgodohavandet skulle ha utnyttjats för
just den resan. Det är också oklart från vilken tidpunkt presentkortsinnehavare
skulle kunna göra ansökan om utbetalning ur säkerheten. Något
utredningsunderlag finns inte på detla område. Jag finner det mot bakgrund bl.
a. härav samt den kritik som framförts inte möjligt att f.n. ändra
förutsättningarna för ianspräktagande av säkerhet pä denna punkt. Om nuvarande
ordning skulle medföra stora olägenheter i framtiden får frågan utredas
närmare.

Utredningen har (s. 211) tagit upp den situationen att
resenären avbe-siälli en resa. Det nuvarande garantisystemel bygger pä
principen att säkerheten skall få tas i anspråk endast i sådana fall där en
resa ställts in eller avbryts. I förarbetena lill resegarantilagen (prop.
1972:92 s. 33) anförs att det ligger i sakens natur, att ersättning av
garantimedel inte skall utgå, om en resenär avstår från en resa av privata
skäl. Della bör enligl utredningen tolkas så, alt om en resenär själv, mer
eller mindre frivilligt, besiämmer sig för att avbeställa en resa säkerheten
inte får tas i anspråk, inte ens om reseföretaget vid ett senare lillfälle
ställer in eller avbryter den resa som tidigare har avbeställls av resenären.
Resegarantinämnden har, anförs del vidare, mot denna bakgrund beslutat att
resenärer, i sädana fall som nu har berörts, inte kan ges ersättning ur
säkerheterna. Utredningen fann inte skäl att föreslå några andra bestämmelser
än vad som f. n. gäller.

Resegarantinämnden har i sitt remissyttrande anfört att en
person, som utnyttjat en avlalsenlig rätt att avbeställa en resa på grund av
exempelvis sjukdom eller dödsfall i familjen, inte bör vara sämre ställd än
övriga resenärer, om den kontrakterade resan ställts in innan återbetalning av eriagd
reselikvid hunnit ske. ARN har i sitt yttrande anfört alt del låg nära till
hands att fondmedel finge utnyttjas i motsvarande situation och i andra
särskilt ömmande fall.

I sin skrivelse har KK påtalat att en resenär som, på
grund av de allmänna resevillkoren eller särskilt eriagd avgift skulle återfått
vad han erlagt riskerar att, om reseföretaget inställer betalningarna, bli helt
utan ersättning. KK anför bl. a. att en arrangör genom att inte genast
återbetala vad resenärerna är berättigade till kan öka sin likviditet samtidigt
som riskerna ökar för resenärerna all dessa blir utan ersättning. Problemet har
enligt KK i och för sig inte direkt att göra med resegarantilagen. Problemet
bör dock åtgärdas på något sått. Ell sätt alt skydda resenärerna - utan
åsidosättande av gällande förmånsråttslagstiftning - vore att avbeställ-

Prop. 1984/85:214 21

ningsskyddet ordnades som ett försäkringsskydd genom avlal
med ett försäkringsbolag pä liknande sätt som idag sker beträffande reseförsäkringar.
Det nuvarande systemet som innebär att avbeställningsskyddet är beroende av
arrangörens fortsatta existens borde helt försvinna från branschen,

SRF, som lämnat synpunkter pä KK:s skrivelse, anser all
saken inie i praktiken utgör någol problem och avstyrker ändringar på detla
område.

Enligt min mening saknas f. n. tillräckligt underlag för
att utvidga lagens tillämpningsområde pä sä sätt att garantiersättning skulle
kunna utgå även dä resenären själv avbeställt en resa. En sådan utvidgning
innebär en principiell nyhet, eftersom del här är en omständighet på resenärens
sida som kan utlösa en ersättningsrätt. Detta kräver ingående överväganden
rörande vilka avbeställningsanledningar som skulle medföra rätt till ersättning
ur säkerheterna. Vissa gränsdragningsproblem och därmed tillämpningssvårigheler
för resegarantinämnden lorde inte kunna undvikas. Be-visfrägor m. m. av en art
som inte lämpar sig för nämndens handläggning skulle troligen uppstå. En
generell rätt till garantiersältning vid avbeställ-ning oavsett orsaken skulle å
andra sidan utgöra en alltför långtgående förändring av systemet. I båda fallen
föreligger del problemet att rätten lill utbetalning ur säkerheten innebär att
resenärens anspråk går före borgenärernas i en eventuell konkurs. Jag kan
därför inte förorda någon utvidgning av nu diskuterat slag. Emellertid synes KK:s
synpunkter på problemet med att avbeställningsskyddet är beroende av all
arrangören inte upphör med sin verksamhet genom konkurs e. d. träffande. Det är
här f. n. fråga om ett försäkringsliknande arrangemang, som skulle kunna ha ett
säkrare värde om det gavs i den formella försäkringens form, så att utbetalningen
skedde från tredje man. Efter vad jag har inhämtat kommer förhandlingar mellan
konsumentverket och resebranschen om nya s.k. allmänna resevillkor inom kort
att inledas. Konsumentverket har mot bakgrund av vad jag nu har redovisat
förklarat sig avse att ta upp en diskussion om omläggning av avbeställningsskyddet.
Skulle en tillfredsställande lösning inte kunna uppnås på delta sätt, kan
frågan naturligtvis övervägas på nytt.

Nuvarande regler för alt ta säkerhet i anspråk innebär all
garantimedel kan utbetalas oavsett om orsaken till att resan avbrutits eller inställts
ligger inom eller utom arrangörens kontroll. Resegarantin kan således las i anspråk
även vid händelser av force majeure-karaklär. Mol delta har bl. a.
resebranschens företrädare invänt. Ersättning ur säkerheten enligt resegaranlilagen
bör enligt branschorganen inte gå uiöver de ersättningsregler som följer av
villkoren i de reseavlal som de flesta reseföretag tillämpar (de allmänna
resevillkoren). Undanlag finns där för händelse som ligger utanför
reseföretagets kontroll. 1 vart fall bör möjligheten alt ta i anspråk säkerhet
i dessa fall enligt branschföreträdarna begränsas till situationer där
reseföretaget försatts i konkurs eller kan anlas vara pä obestånd.

Prop. 1984/85:214 22

Företrädare för konsumentintressena menar emellertid all
de nuvarande reglerna för att ta säkerhet i anspråk bör bibehållas även
fortsättningsvis.

Utredningen har anfört att det alltjämt saknas skäl att
frångå grundsatsen alt säkerheterna i princip skall kunna tas i anspråk även
dä resor avbryts på grund av omständigheter som skulle kunna betraktas som force
majeure. när detta framstår som motiverat. Jag delar denna uppfattning. Behovet
av skydd kan här vara särskilt starkt uttalat. Det är då angeläget att
säkerheterna snabbt kan tas i anspråk för resenärernas uppehälle och hemresa.
En begränsning lill fall där reseföretaget samtidigt försalts i konkurs eller
kan antas vara på obestånd skulle ge ett försämrat konsumentskydd. Bl. a.
gäller detta i de fall där ett företag visserligen har betalningsförmåga men
visar sig ovilligt att självt snabbt reda upp situationen eller saknar förmåga
till detta. Det bör liksom hittills ankomma på resegarantinämnden att frän fall
lill fall pröva om situationen är sådan att säkerheten skall tas i anspråk. Jag
finner det inte påkallat att - såsom t. ex. ARN förordat — närmare precisera i
vilka force majeure-situationer som garantimedel skall kunna tas i anspråk.

KK har i
sin skrivelse tagit upp en fråga, som inte behandlats av utredningen, nämligen
att oklarhet f. n. skulle råda beträffande tolkningen av resegarantilagen när
det gäller s. k. affärsresor. Av förarbetena till lagen framgår alt skyldighet
att ställa säkerhet föreligger oberoende av resans utgångspunkt eller
varaktighet, av deltagarantal eller art (nöjes-, affärs-dier studieresa etc.)
och av färdsätt (flyg, bål, tåg, buss m. m.). Frågan om de närmare
förutsättningarna för att ta säkerhet i anspråk för samtliga dessa typer av resor
har inte berörts i förarbetena. KK har vid beräkning av garantiernas slorlek
med utgångspunkt i förarbelsutialandena fastställt garanti för alla typer av
resor, som är att betrakta som sällskapsresor i lagens mening. Resegaranlinämnden
har emellertid vid tillämpning av lagen i fräga om rätten till ersättning i
ett ärende konstaterat alt det inte var motiverat att ta garantin i anspråk
eftersom resan ingått som ett led i en affärsrörelse. Enligl vad jag inhämtat
har i övrigt den för resegaranlinämnden avgörande faktorn varit om resan har
betalats av en fysisk eller en juridisk person. 1 det senare fallet medges
enligt praxis ingen garantiersättning, därför att lagstiftningen syftar till
ett ekonomiskt skydd för resenären, alltså den som företar resan. SRF, som
kommenterat KK:s skrivelse, anser att s.k. affärsresor klart faller utanför
resegarantilagen medan den gäller för nöjesresor.

Enligt min mening skulle man i och för sig kunna tänka sig
att ett visst skyddsbehov föreligger när det gäller småföretagare som verkar i
form av juridisk person. Ett försök att låta sådana personer omfattas av lagen
skulle emellertid ge upphov till gränsdragningsproblem. Att lösa dessa i
lagtext låter sig knappast göra. De skälighetsbedömningar som skulle bli
följden, skulle försvära arbetet för resegarantinämnden, vars uppgift är all
snabbt meddela utanordningsbeslut i fråga om ställda säkerheter. Resega-

Prop. 1984/85:214 23

rantinämndens praxis att inte medge ersättning ur
säkerheterna då resan betalats av en juridisk person synes mot denna bakgrund
välmotiverad. Sammanfattningsvis anser jag att tillräckliga skäl inte har
framförts för att genomföra någon förändring. Detta innebår att också framdeles
säkerhet kan komma att fastställas för sådana resor som sedan sker i form av
affärsresor, för vilka ersättning inte ges ur garantin. Eftersom omfattningen
av sådana resor svårligen kan bedömas i förväg, kan det, från konsumentsynpunkt,
vara motiverat med en sådan ordning. Skulle speciella omständigheter föreligga,
har KK vissa möjligheter att ta hänsyn lill dessa vid fastställande av
säkerheten.

Slutligen har av vissa remissinstanser invänts att den
tidsrymd på f.n, sex månader inom vilken man skall göra ansökan om alt få ta
säkerhet i anspråk är för läng. Kritiken motiveras med alt resegaranlinämnden
så snabbi som möjligi bör fä en uppfattning om vilka totala krav på utbetalning
ur en säkerhet som kan komma i fråga. Utbetalning ur en säkerhet kan behöva
göras skyndsamt för alt ersätta andra förelags utlägg för exempelvis
hotellkostnader. Först när full klarhet råder om de totala kraven kan nämnden
bedöma om den ställda säkerheten räcker eller om någon form av kvotering måste
tillgripas.

Det har hittills inte i de fall där kraven slutligt
reglerats av resegarantinämnden inträffat att den ställda säkerheten varit
mindre än de sammanlagda kraven på utbetalning ur säkerheterna. Tvärtom har i
flertalet fall den ställda säkerheten varit betydligt större än vad som totalt
betalats ut. Riskerna för att vissa omedelbara utbetalningar ur en säkerhet
skall försätta andra med likvärdiga anspråk i ett sämre läge måste bedömas som
små. Mot bakgrund härav och då resenärernas intressen av all ha en rimlig tid
på sig för att kunna göra sin rätt gällande inte bör försämras anser jag det
inte motiverat att föreslå någon ändring pä denna punkt.

4 Upprättat lagförslag

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom
finansdepartementet upprättats ett förslag till

lag om ändring i resegarantilagen (1972:204).

Förslaget bör fogas till protokollet i detta ärende som
bilaga 2'.

' Bilagan har uteslutits här. Fränsett att andra meningen
i 15 § andra stycket utgått är förslaget likalydande med det som är fogat till
propositionen.

Prop. 1984/85:214 24

5 Specialmotivering

Allmänt hänvisas till förarbetena till nu gällande
ordning, prop, 1972: 92. NU 30, rskr 193, och till den tidigare lagen. prop.
1967: 106. 3LU 42, rskr 295. 1 den mån en förändring e.d, åsyftas anmärks delta
särskilt i det följande.

I S

Den som yrkesmässigt anordnar sällskapsresa till något annal
land än Danmark, Finland. Island. Norge eller Sverige skall, innan han marknadsför
resan, ställa säkerhet hos kommerskollegium. Också den som yrkesmässigt
tillhandahäller eller på annat sätt förmedlar av annan anordnad resa av sådant
slag skall ställa säkerhet hos kollegiet. Skyldigheten att ställa säkerhet
gäller oavsett om resan utgår frän Sverige eller frän ett annat land.

Paragrafen motsvarar i sak I S i den nu gällande lagen,
dock med den ändringen att kravet på säkerhet endast gäller den som
yrkesmässigt anordnar en sällskapsresa eller som yrkesmässigt lillhandahåller
eller pä annat sätt förmedlar en av annan anordnad sällskapsresa. Uttrycket
"eljest i förvärvssyfte" har därvid utgått, vilket behandlats i den
allmänna motiveringen (3.2).

Också i 1967 års lag föreskrevs att den som anordnar
sällskapsresa skulle ställa säkerhet. I prop. 1967: 106 (s, 31) uttalade
departementschefen alt i uttrycket anordna fick inläggas varje föranstaltande,
som direkt tar sikte pä att genomföra och avsluta en sällskapsresa, t. ex.
slutande av avtal med transportföretag och hotell saml marknadsföring av resan.
Även själva genomförandet och fullföljandet fick räknas till anordnandet.

I förarbetena till den nu gällande lagen (prop. 1972:92 s.
31) framhålls det i specialmotiveringen till I § att det i 1967 års lag inte
fanns klart angivet vid vilken lidpunkt säkerheten skall ställas.

Pä denna punkt hade resegarantiutredningen, vars
betänkande (Ds H 1972: 1) Ny resegarantilag låg till grund för 1972 års lag,
anfört (s. 171 f.) att en researrangör enligt den då gällande lagen
uppenbarligen hade att ställa säkerhet innan han påbörjar ett anordnande av en
sällskapsresa i den mening som sades i förarbetena. Utredningen nämnde att KK
upplyst, att frågan om när säkerhet skall vara ställd ibland inte stått klar
för alla sällskapsresearrangörer. KK hade för den skull framhållit, att del
syntes önskvärt att genom så klara och preciserade regler som möjligt ange, när
säkerheten senast skall vara ställd. Utredningen anförde vidare att det frän
konsumentens synpunkt inte är nödvändigt alt säkerheten är ställd redan när
sällskapsreseverksamheten påbörjas l.ex. genom att researrangören sluter avtal
med transportföretag och hotell. Avgörande bör i stället vara den tidpunkt, när
sådan skada som säkerheten kan tas i anspråk för tidigast kan uppkomma. Denna
tidpunkt sammanfaller med den då betalning för

Prop. 1984/85:214 25

resan tidigast kan komma all eriäggas, uttalade
utredningen och tillade att detta inträffar så snart en resa börjar
marknadsföras. För all närmare bestämma den tidpunkt, när säkerheten senast
skall vara ställd, föreslog utredningen att det i lagtexten angavs, att den som
anordnar sällskapsresa skall ställa säkerhet hos KK före marknadsförandet.

Efter en redogörelse för vad utredningen anfört i denna
del sägs i prop, 1972:92 att utredningen föreslagit au det i lagtexten anges
att den som anordnar sällskapsresa skall ställa säkerhet hos KK och att. i
enlighet med vad utredningen sålunda föreslagit, del i 1 § nu gällande lag
föreskrivs alt säkerhet skall ställas före marknadsförandet av sällskapsresan.

Syftet med lagändringen är 1972 måste sägas ha varit att
för de flesta fall senarelägga tidpunkten dä en anordnare skall vara skyldig
att ställa säkerhet, jämfört med vad som kunde anses gälla enligt 1967 års
lag.

Med hänsyn lill uppbyggnaden av I S andra siycket i den nu
gällande lagen, som inleds med orden "Detsamma gäller", kan möjligen
tvekan uppslå huruvida nu gällande skyldighet alt ställa säkerhet för den som
försäljer, utbjuder eller eljest förmedlar en sällskapsresa, alltså agenten.
också är knuten lill begreppet "innan resan marknadsförs". Den redovisade
bakgrunden till alt uttrycket infördes i 1 § första stycket torde emellertid
klargöra alt i stället avsetts anordnaren. Andra stycket får därmed uppfattas
självständigt reglera i vilka situationer och därmed vid vilken tidpunkt
skyldigheten inträder för en reseagent att ställa säkerhet. All en agent skulle
marknadsföra en resa ulan alt samtidigt t. ex, saluhålla eller på annat sätt
tillhandahålla den är enligt min mening knappast ett fall som behöver täckas in
av kravel på säkerhet. Mot denna bakgrund har i I S gjorts förtydligande på
denna punkt. Därvid klarläggs att skyldigheten för en agent att ha ställt
säkerhet föreligger när han lillhandahåller eller på annat sätt förmedlar en
resa. Skyldigheten är således inte kopplad till tidpunkten för
marknadsföringen, såsom är fallet beträffande anordnarna.

1 nutida lagspråk brukas inte gärna begreppen försälja
respektive saluhålla när det gäller tjänster. Dessa begrepp har en naturligare
anknytning till varor. Vanligare torde vara att använda termen tUlhandahålla i
fråga om tjänster. Så har skett i paragrafens föreslagna lydelse. Någon ändring
i sak är inte avsedd. Begreppet tillhandahålla läcker, bortsett från alt det
inte är ett krav att prestationen är prissatl, motsvarande situation som
begreppen försälja och saluhålla. Ordet utbjuda, som finns i I § andra stycket
nuvarande lag. har utgått. Delvis täcks nämligen den situationen av uttrycket
tillhandahålla eller pä annat sätt förmedla. I övrigt torde ordet utbjuda få
anses ha innebörden att man på något sätt bekantgör sitt erbjudande för
presumtiva köpare. Därmed har uttryckssättet utbjuda närmast en innebörd
motsvarande den som termen marknadsför mol bakgrund av del förut sagda får ges
i resegarantilagen. Av skäl som jag redovisat tidigare ler del i sig inte påkallat
att täcka in den situationen när det gäller agenter.

Prop.
1984/85:214 26

I ij har i den föreslagna lydelsen genomgått en
redaktionell förändring genom att de nuvarande bägge siyckena arbetats samman
till ett, i enlighet med vad resegarantilagutredningen förordat.

1 nuvarande 1 S andra stycket talas om "inom eller
utom riket" anordnad sällskapsresa. 1 1967 års lag avsåg skyldigheten att
ställa agentsäkerhet endast utom riket anordnad sällskapsresa.
Resegarantiutredningen föreslog därefter att en agent alllid skulle vara
skyldig att ställa säkerhet för sällskapsresor, som han erbjuder resenärerna,
oavsett om resorna anordnas i Sverige eller utomlands. 1 prop. 1972:92 (s. 25)
biträdde departementschefen pä anförda skäl utredningens förslag i denna del.
Utvidgningen beträffande skyldigheten att ställa säkerhet kom lill uttryck i
lagtexten pä det sätt som nyss angetts. I den nu föreslagna lagtexten har orden
"inom eller utom riket anordnad sällskapsresa" fått uigå. Någon
ändring i sak jämfört med vad som gäller f. n. medför detta inte. 1 syfte att
tydligare skilja mellan vad som gäller för anordnare respektive agenter
(förmedlare) har vidare gjorts ett tillägg i agentfallet. Därvid anges all
förmedlingen avser en av annan anordnad resa. Liksom f. n. gäller att varje
transaktion fär bedömas för sig. Om en anordnare i visst fall uppträder som
agent bedöms han i den situationen som agent. Del motsvarande gäller om en
agent i visst fall anordnar en resa. 1 det fallet hänförs han alltså till
kategorin anordnare.

1 övrigt har endast gjorts redaktionella ändringar av
språklig natur.

5§

Kommerskollegium får ålägga en näringsidkare alt lämna de
uppgifter om sin rörelse, som är nödvändiga för prövning av frågan om säkerhet.
Om den uppgiftsskyldige inte lämnar de begärda uppgifterna, får kollegiet vid
vite förelägga honom alt fullgöra sin skyldighet.

Lydelsen av första meningen har ändrats i förhållande till
nuläget. Innebörden av detta har delvis behandlats i den allmänna motiveringen
(3.3).

I den nya lydelsen talas om näringsidkare i stället för
som f. n. företagare. Det senare uttrycket används inte i nyare lagstiftning,
där i stället begreppet näringsidkare är vanligt förekommande. Termen
näringsidkare har här samma innebörd som enligt marknadsföringslagen (1975:1418,
prop, 1970:57 s, 90). Begreppet omfattar var och en som yrkesmässigt driver
verksamhet av ekonomisk art. Här täcks in såväl fysiska som juridiska personer,
liksom statliga och kommunala organ i den män de driver näring. Något krav på
vinstsyfte finns inte. Genom den av mig föreslagna (3.2) begränsningen av
skyldigheten att ställa säkerhet till att avse endast yrkesmässig verksamhet är
del möjligt att använda näringsid-karbegreppet i resegarantilagen.

Lagens målgrupp är enligt I § lagförslaget sädana
näringsidkare som anordnar, tillhandahäller eller pä annat sätl förmedlar
sällskapsresor av

Prop. 1984/85:214 27

visst slag. 1 den delen råder kongruens mellan uttrycket
"yrkesmässigt anordna" etc. i 1 § och begreppet
"näringsidkare" i första meningen förevarande paragraf. Första
meningen är emellertid avsedd att. i fråga om just uppgiftsskyldighet, ge en
något vidare ram än enligt utredningsförslaget. Detta innebar att endast den
som är skyldig att ställa säkerhet var uppgiftsskyldig. Emellertid kan KK i det
enskilda fallet behöva uppgifter just för att kunna fastställa huruvida
skyldighet att ställa säkerhet föreligger eller ej. Om vederbörande är
näringsidkare, kan kollegiet med stöd av förevarande paragraf skapa skyldighet
för denne att lämna de uppgifter som ertordras. Givetvis gäller att KK skall ha
fog för att begära in uppgifterna. Det bör alltså finnas grundad anledning alt
misstänka att vederbörande bedriver eller kan komma alt bedriva verksamhet i
strid mot resegarantilagen. Det nu anförda förankras i första meningen genom
uttrycket "för prövning av frågan om säkerhet". Ändringarna i paragrafens
andra mening är endast av språklig art.

14!? Till böter eller fängelse i högst ett är skall den
dömas som uppsålligen

1. anordnar en sällskapsresa utan att,
innan han marknadsför resan, ha ställt säkerhet som krävs enligt denna lag
eller

2. tillhandahåller eller på annat sätt
förmedlar en sällskapsresa ulan att ha ställt sådan säkerhet.

Till böter skall den dömas som uppsålligen eller av oaktsamhet

1, lämnar oriklig uppgift vid fullgörande av uppgiftsskyldighel
som

ålagts honom med slöd av 5 § eller

2, underiäter att fullgöra sådan uppgiftsskyldighel.

För en gärning som avses i andra siycket I skall inte
någon dömas till ansvar, om gärningen är belagd med straff i brottsbalken. Inte
heller skall någon dömas till ansvar för en gärning som avses i andra slyckel 2
i den mån gärningen omfattas av ett vitesföreläggande enligt 5 §.

Allmänt åtal för brott mol denna lag fär väckas endast
efter medgivande av kommerskollegiet.

Paragrafens/ör,yf« stycke motsvarar första och andra
stycket i den nu gällande lagen. Bestämmelsen har arbetats om och anpassats
till den nya utformningen av I §,

I den nu gällande bestämmelsen sägs inte uttryckligen om
del för siraff-barhel krävs att gärningen begåtts uppsålligen eller om även oaktsaml
handlande kan straffas. 1 paragrafens tredje stycke, som avser lämnande av
oriktig uppgift, finns däremot ett klart uttalande på denna punkt. Då
sistnämnda bestämmelse infördes år 1972 föranledde detta inte något uttalande
beträffande de subjektiva rekvisiten i paragrafens två tidigare stycken. Dessa
överfördes, såvitt rör den nu aktuella frågan, oförändrade frän 1967 års lag. I
brottsbalken finns en regel av innebörd alt i balken beskriven gärning skall,
om ej annal sägs. anses som brott endast dä den begås uppsålligen. För specialsiraffrällens
del finns inte någon motsvarande generell regel. 1 förtydligande syfte har i
den nu föreslagna straffbestäm-

Prop.
1984/85:214 28

melsen uttryckligen angetts vad som torde ha varit
avsikten redan i 1967 års lag, nämligen all del för straffbarhet krävs att
gärningen begälls uppsålligen.

I första punkten talas om den som inte "ställt
säkerhet som krävs enligl denna lag". Med del nya utlryckel avses inte
någon förändring jämfört med vad som gäller f. n. Har KK exempelvis i visst
fall beslutat alt efterge kravel på säkerhet kan således, liksom idag, straff
inte komma ifråga, eftersom KK:s beslut suspenderat lagens krav.

I första stycket i dess nu gällande lydelse talas om den
som anordnar sällskapsresa, "för vilken resa han ej före marknadsförandet"
ställt säkerhet. För att tydliggörti att marknadsföring som annan än anordnaren
står för inte kan skapa straffansvar används i den föreslagna lydelsen utlryckel
"innan han marknadsför resan".

Med orden "sådan säkerhet" i andra punkten
åsyftas, på samma sätl som i första punkten, säkerhet som krävs enligl lagen.

Övriga nya uttryck har kommenterats i specialmotiveringen lill
1 S.

Underlåtenhet att fullgöra uppgiftsskyldighet som följer
av 5 S har kriminaliserats i andra stycket andra punkten. Ändringen har.
liksom bestämmelsen i tredje stycket om förhållandet mellan straff och vite,
behandlats i den allmänna motiveringen (3.3).

Bestämmelsen i fjärde stycket om att allmänt åtal endast
får väckas efter medgivande av KK har också behandlats i den allmänna
motiveringen (3.3).

Straffbestämmelsernas tillämplighet pä gärningar som
begåtts före den nya lagens ikraftträdande behandlas under rubriken
Ikraftträdande m. m.

1 övrigt har tredje stycket i paragrafens nuvarande
lydelse ulan ändring i sak överförts lill andra och tredje stycket i den
föreslagna lydelsen.

15 §

Kommerskollegiets beslut enligl 5 § får inte överklagas.
Andra beslut av kollegiet enligt denna lag får överklagas hos regeringen genom
besvär.

Kommerskollegiet får förordna att ett beslut om säkerhet
skall gälla omedelbart. Har beslutet om säkerhet överklagats, får regeringen
bestämma att ett sådant förordnande tills vidare inte skall gälla.

Resegaranlinämndens beslut får inte överklagas.

Har en säkerhet tagits i anspråk för betalning som bort
utgå ur en annan säkerhet, får resegarantinämnden ta upp ärendet till ny
prövning.

\ första siycket anges vilka av KK:s beslut som får
överklagas. Enligt styckels nu gällande lydelse får annat beslut än om
vitesföreläggande överklagas. 1 5 § andra stycket i den nu gällande lagen anges
som förutsättning för ett vitesföreläggande att anmaning att lämna uppgift
enligt första siycket inte efterkoms. Det skulle kunna hävdas alt
besvärsbestämmelsens nuvarande utformning medför att ett beslut att anmana
någon att lämna uppgift lill KK kan överklagas. En sådan tolkning rimmar
emellertid illa

Prop. 1984/85:214 29

med förbudel mot att överklaga beslut om
vitesföreläggande. Kan det senare inte överklagas bör inte heller ett beslut
att ålägga någon att lämna uppgift kunna överklagas. Detta har klarlagts i den
föreslagna lydelsen genom all det angetts att beslut enligt 5 § inte får
överklagas, 1 övrigt har besvärsbestämmelsen moderniserats i terminologiskt
hänseende.

Bestämmelsen i undra siycket. som är ny. har behandlats i
den allmänna motiveringen (3.4).

1 tredje och Jjärde slyckel har endast gjorts ändringar av
språklig art.

Ikraftträdande m. m.

De nya bestämmelserna föresläs träda i kraft den I januari
1986,

Något behov av övergångsbestämmelser föreligger inte.
Beträffande straffbestämmelsernas tillämplighet på gärningar som begåtts före
ikraftträdandet bör emellertid följande anföras.

Som framgåll av den allmänna motiveringen (3.2) har
skyldigheten all ställa säkerhet enligt den nya lagen begränsats till att avse
den som yrkesmässigt anordnar, tillhandahäller eller på annat sätt förmedlar
sällskapsresa. Enligt den nuvarande bestämmelsen omfattas även den som
"eljest i förvärvssyfte" anordnar eller förmedlar sällskapsresa. Den
begränsning som här har föreslagits medför en motsvarande inskränkning av det
straffbara området. Härigenom kan frågan uppkomma, huruvida den som i strid mol
lagens nuvarande avfatlning "eljest i förvärvssyfte" anordnat eller
förmedlat sällskapsresa skall kunna straffas för detta även efter den nya
lagens ikraftträdande. Frågan får sin lösning genom stadgandet i 5 § andra
stycket lagen (1964:163) om införande av brottsbalken. Stadgandet har följande
lydelse: "Straff skall bestämmas efter den lag som gällde när gärningen
företogs. Gäller annan lag när dom meddelas, skall den lagen tillämpas, om den
leder till frihet från straff eller till lindrigare straff; vad nu är sagt
skall dock ej gälla, när fråga är om gärning som under viss tid varit
straffbelagd på grund av då rådande särskilda förhållanden". Detta
stadgande har fält en generell avfatlning och har avsetts bli direkl tillämpligt
även i andra fall än dem som aktualiserades av brottsbalkens ikraftträdande.
Undantaget för gärning som under viss tid varit straffbelagd på grund av då
rådande särskilda förhållanden är uppenbarligen inte tillämpligt på den nu
föreslagna lagändringen. Denna omfattas däremot av huvudregeln i stadgandets
andra mening. Eftersom den nya lagen kan leda till frihet frän straff skall
alltså denna tillämpas då någon döms för en gärning som han begått medan den
äldre lagen gällde. Det torde vara obehövligt att särskilt nämna detla i en
övergångsbestämmelse lill den nya lagen.

Att den nya straffbestämmelsen om Underlätelse alt
fullgöra uppgiftsskyldighet inte kan tillämpas mot den som före den nya lagens
ikraftträdande underlåtit alt fullgöra uppgiftsskyldighel följer av den
allmänna straffrättsliga principen att en straffbestämmelse inte får ges lillbakaverkande
kraft. Denna princip har kommil till uttryck i 5 § första stycket i den nyss
nämnda lagen om införande av brottsbalken.

Prop.
1984/85:214 30

6 Hemställan

Jag
hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över förslaget till lag om ändring i
resegaranlilagen (1972: 204).

7 Beslut

Regeringen
beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.

Prop. 1984/85:214 31

Bilaga 1

Sammanfattning av resegarantilagutredningens betänkande

Lagen (1967:203) om ställande av säkerhet vid
sällskapsresa lill utlandet trädde i kraft den 1 juli 1967. Denna lag ersattes
den I juli 1972 av den nu gällande resegarantilagen (1972: 204).

Tillkomsten
av resegarantilagstiftningen år 1967 skall ses mot bakgrund främst av de
missförhållanden som rådde inom sällskapsresebranschen under 1960-lalet dä
branschen kraftigt växte. Därvid förekom s, k. skandalresor. Under slutet av
1960-talet och i början av 1970-talet försattes flera reseföretag i konkurs och
tvingades att upphöra med sin verksamhet. Även under senare delen av 1970-talet
försattes flera företag i konkurs.

Resegarantilagstiftningen syftar till alt ge resenärerna
ett socialt betingat minimiskydd. I huvudsak innebär lagen att den som
yrkesmässigt eller annars i förvärvssyfte anordnar eller förmedlar
sällskapsresor till utomnordiska länder skall ställa en säkerhet hos
kommerskollegium. Säkerheten fär tas i anspråk bl. a. för återbetalning av erlagda
medel om en resa inställs samt för uppehälle, återresa och skälig ersättning
för förlorade förmåner om en resa avbryts. Om inte kollegiet medger annal skall
säkerheten beslå av en av bank eller försäkringsbolag utfärdad betalningsuifästelse
som fullgörs vid anfordran. Säkerhetens belopp bestäms med hänsyn till reseverksamhetens
art och omfattning. Den som anordnar sällskapsresor eller förmedlar sådana
resor som har anordnats utomlands skall ställa en säkerhet om minst 200000 kr.
Den som förmedlar resor som har anordnats inom landet skall ställa en säkerhet
om minst 50000 kr. En särskild nämnd, resegarantinämnden, prövar frågan om
säkerheterna skall fä tas i anspråk.

Det nuvarande garantisystemel har kritiserats på bl. a.
följande punkter:

-
researrangörerna
har särskilt under senare år fått ställa allt större säkerheter som inte står i
en rimlig proportion till de risker som föreligger för resenärerna,

-
kravet pä
säkerheter har i allmänhet fört med sig en ökad kapitalbindning för
reseföretagen och därmed också ökade kostnader som ytterst drabbar resenärerna,

-
garantisystemel
har särskilt under senare är kommit att medföra en alltmer betungande
administration för såväl kommerskollegium som reseföretagen,

-
garantisystemet
har en konkurrenssnedvridande effekt genom att de större reseföretagen relativt
sett i allmänhet har lägre kostnader för säkerheterna än de mindre företagen.

Resegarantilagutredningen har enligt sina direktiv haft i
uppdrag i första hand att försöka finna en konstruktion för resegarantier som
inte har del

Prop. 1984/85: 214 32

nuvarande systemets olägenheter. Enligt direktiven år en
av utgångspunkterna att resenärerna skall garanteras ett minimiskydd genom
lagstiftning av samma principiella innebörd som den nuvarande. Systemet bör
vidare, enligt direktiven, ge resenärerna ett erforderligt skydd och samtidigt
medföra att varje reseföretag har en rimlig grad av eget ansvar.

Enligt den nuvarande resegarantilagen skall säkerheten
gälla det belopp som kommerskollegium bestämmer med hänsyn lill
reseverksamhetens art och omfattning. Av förarbetena till lagen framgår att
säkerheten för varje reseföretag i princip bör gälla för ett belopp som vid
varje lillfälle motsvarar företagets ekonomiska åtaganden gentemot
resenärerna.

Det sammanlagda beloppet av reseföretagens säkerheter är
1968 uppgick till 35 miij kr,, avseende 114 företag. 1 maj 1979 uppgick det
sammanlagda beloppet lill 247 milj. kr., avseende 383 företag.

Reseföretagen kan indelas i researrangörer, dvs. anordnare
av sällskapsresor, och reseagenter, dvs. förmedlare av sällskapsresor. Det
sammanlagda beloppet av arrangörernas säkerheter uppgick i maj 1978 till 200
milj. kr., avseende 185 arrangörer. Ungefär en tredjedel av arrangörerna
ställde en säkerhet som understeg 200000 kr. Lika mänga arrangörer ställde en
säkerhet om 200000 kr. respektive över 200000 kr. Endast fem arrangörer ställde
en säkerhet som översteg 10 milj. kr. Den största säkerheten uppgick till drygt
45 milj. kr.

Det sammanlagda beloppet av reseagenternas säkerheter
uppgick i maj 1978 till 8 milj. kr., avseende 134 agenter. Flertalet av dessa
säkerheter uppgick till 50000 kr.

Under
perioden den Ijuli 1967-den 30juni 1980 inställde 20 reseföretag sina
betalningar och föranledde utbetalningar ur säkerheterna. Det sammanlagda
utbetalda beloppet uppgick till drygt 2,4 milj. kr. Under delperioden den 1
juli 1967-den 30 juni 1972 betalades ut 1,4 milj. kr. eller i genomsnitt 280000
kr. per år. Under delperioden den I juli 1972-den 30 juni 1977 betalades ut
932000 kr. eller i genomsnitt 186000 kr, per år. Under delperioden den I juli 1977-den
30 juni 1980 betalades ut endast 57000 kr. eller i genomsnitt 19000 kr. per år.
I samtliga fall var säkerheterna tillräckliga för att ge resenärerna del skydd
som de var berättigade till enligt resegarantilagstiftningen. Antalet resenärer
som erhöll ersällning under perioden 1967- 1972 var mer än dubbelt så stort som
under perioden 1972-1980. Av del totalt utbetalda beloppet avsåg huvuddelen
(92%) återbetalning av eriagda förskott med anledning av inställda resor.
Återstoden (8%) avsåg kostnader med anledning av att resor hade avbrutits
utomlands. Endast en mindre del (knappt I %) av del utbetalda beloppet avsäg
kostnader för hemtransporter från ullandel.

De säkerheter som reseföretagen har fått ställa hos
kommerskollegium har hitlills alltid utgjorts av betalningsulfäsidser utfärdade
av svenska banker och försäkringsbolag. I allmänhet har dessa kreditinstitut
begärt en premie om 0.5-2% per år av garantibeloppet. Dessutom har företagen
hos

Prop. 1984/85:214 33

kreditinstituten ofta fält binda eget kapital, exempelvis
banktillgodohavanden, eller fält ställa förelagsinteckningar eller borgensförbindelser
som säkerhet för hela eller viss del av beloppet.

Reseföretagens kostnader för säkerheterna utgörs i
huvudsak av bokföringsmässiga kostnader, exempelvis bankavgifter och
försäkringspremier, och s.k, alternativkostnader. De bokföringsmässiga
kostnaderna torde i nuvarande penningvärde i allmänhet understiga 5 kr. per
resenär vid en resekostnad om ca I 300 kr. Allernalivkostnader kan uppkomma om
företagen tvingas att binda eget kapital eller om företagen får försämrade möjligheler
lill rörelsekrediter. Storleken av alternativkostnaderna är ytterst beroende
av del enskilda företagets ekonomiska och finansiella situation, Enligl
utredningens bedömning kan researrangörernas totala kostnader för säkerheterna
groyt iippskaltal antas i de fiesta fall ligga i storleksordningen 5-25 kr.
per resenär. Sannolikt har de mindre och medelstora företagen relativt sett i
allmänhet högre totala, kostnader än de större företagen.

Genom kapitalbindningen får garantisystemel anlas ha i
viss utsträckning utgjort ett etdbleringshinder. Vidare kan systemet ha haft
viss snedvridande effekt på konkurrensförhållandena genom all de större
företagen i allmänhet har haft förhållandevis lättare att uppfylla kravel pä egel
kapital eller motsvarande.

Det helt övervägande antalet sällskapsresor företas med
charterflyg. Under de senaste decennierna har det ärliga antalet resenärer med
charterflyg ökat nästan varje år. Under är 1979 minskade dock antalet
resenärer med drygt 7% jämfört med år 1978. Antalet charlerflygresenärer under
är 1979 uppgick till I 157000, Det totala antalet resenärer under år 1979 kan
uppskattas till 1600000, varav 1400000 färdades med flyg. Minskningen av
antalet charterflygresenärer under år 1980 kan uppskattas till 20-25 %.

Antalet reseföretag har ökat starkt under senare är.
Sålunda var såväl antalet researrangörer som antalet reseagenter under är 1979
(383) drygt dubbelt så stort som under år 1974. Ett tiotal av arrangörerna
svarade är 1979 tillsammans för uppskattningsvis 90% av det totala antalet charlerflygresenärer.
De flesta av de större arrangörerna hade anknytning till charlerilygbolag genom
alt ingå i samma koncern.

Enligt utredningens uppfatlning har förhållandevis stabila
förhållanden rätt inom sällskapsresebranschen under senare är. trots att
branschen har berörts av omfattande störningar och att den allmänna
utvecklingen inom branschen i vissa avseenden har varit negativ. Under senare
är har också säkerheterna i en allt mindre grad behövt tas i anspråk. Kravet pä
säkerheter torde ha haft en viss betydelse för stabiliseringen genom sin sanerande
inverkan på branschen. Även andra faktorer kan ha bidragit till de förbättrade
förhållandena för resenärerna, exempelvis de förändrade kreditförhållandena
inom branschen och de konsumenlpoliliska åtgärderna i övrigt inom sällskapsreseomrädcl.

Prop.
1984/85:214 34

Det bör alltså enligt utredningens mening kunna
konstateras att resenärernas behov av ett sä omfattande skydd som den
nuvarande resegarantilagen innebär under senare år har blivit allt mindre
uttalat.

Utredningens bedömning är att det finns rätt stor grad av
sannolikhet för alt det nuvarande behovet av skydd genom en särskild
resegarantilagstiftning i huvudsak kommer att vara oförändrat under den
överblickbara framliden. Det bör därför kunna antas att säkerheterna liksom hittills
i allmänhet kommer att behöva tas i anspråk endast i en tämligen begränsad
omfattning och i huvudsak för att möjliggöra återbetalning av erlagda förskott.
Bl.a. mot denna bakgrund anser utredningen att de säkerheter som f.n. krävs
totalt sett läcker högst osannolika risksituationer. Därför bör del finnas ett
utrymme för alt utforma ett garantisystem med allmänt sett lägre krav på säkerheter.

Utredningen föreslär att den som anordnar eller förmedlar
sällskapsresor till utomnordiska länder även i fortsättningen skall ställa en
säkerhet hos kommerskollegium. Kravet på säkerhet bör gälla endast den som
yrkesmässigt anordnar eller förmedlar sällskapsresor. Vidare bör syftet med
garantisystemet även i fortsättningen vara att ge resenärerna ett socialt
betingat minimiskydd. Säkerheterna bör alltså fä las i anspråk i huvudsak
endast för återbetalning av erlagda medel om en resa inställs samt för
uppehälle och hemresa om en resa avbryts utomlands. Avsikten med systemet är
således inte att garantera resenärerna ersättning i alla de avseenden som ett
reseföretag inte kan fullgöra sina åtaganden. Inte heller är avsikten att
garantera ersättning ål andra än resenärerna, exempelvis ät flyg- eller
hotellföretag. Detta är också vad som redan gäller. Frågan om säkerheterna bör
få tas i anspråk bör även i fortsättningen prövas av resegarantinämnden.

Förslaget innebär all de nuvarande säkerheterna, vilka är
individuella, skall kompletteras med en statlig resegaranti som skall
finansieras av reseföretagen genom alt dessa erlägger avgifter till
kommerskollegium för att därigenom bygga upp en särskild resegarantifond.

Vid bestämmandel av säkerheternas storlek bör enligt resegaranlilagulredningens
förslag sammanfattningsvis beaktas följande:

-
resenärerna
skall ges det skydd som numera kan bedömas som erforderligt.

-
garantisystemel
bör, mot bakgrund av vunna erfarenheter och den riskbedömning som synes
berättigad inför framtiden, rimligtvis inte utformas på ett sådant sätt att
del fullt ut täcker också klart osannolika risker som resenärerna löper,

-
vid en samlad
avvägning bör därför de typer av risker som bedöms ha en mycket låg frekvens
lämnas utan ett fullständigt skydd.

En principiell utgångspunkt bör enligt utredningens
förslag vara att storleken av den säkerhet, som varje reseföretag skall ställa,
avpassas sä

Prop.
1984/85:214 35

att säkerheten normalt i sig kan antas vara tillräcklig
för att ge resenärerna det avsedda skyddet. Med en sådan utformning lorde det
kunna antas att företagen, liksom hitlills, i allmänhet kommer att iaktta en
viss försiktighet genom vetskapen om att de själva får stå för de ekonomiska
konsekvenserna om något inträffar som gör att resenärerna måste ges ett skydd
med stöd av garantisystemet. Vidare kan därigenom det nuvarande systemets sanerande
och preventiva effekter bibehållas.

Enligt förslagel skall säkerheternas slorlek även i
fortsättningen bestämmas av kommerskollegium. För researrangörer och för
sådana reseagenter som förmedlar utom landet anordnade sällskapsresor skall
säkerheten bestämmas i princip på sä sätt att till ett särskilt fastställt
minimibelopp läggs ett tillläggsbelopp som beräknas med hänsyn till det
uppskattade genomsnittliga antalet resenärer per månad. För sådana reseagenter
som förmedlar inom landet anordnade resor skall säkerheten bestämmas lill ett
belopp som är lika stort för alla agenter. Liksom f. n. skall kommerskollegium
under vissa förutsättningar kunna medge erforderliga lättnader i kravet pä
säkerhet.

Utredningen föreslår att säkerheterna för researrangörerna
och sådana reseagenter som förmedlar utom landet anordnade resor skall
bestämmas till ett belopp om 100000 kr. jämte eU tillägg om 50000 kr. för varje
fullt 200-tal resenärer per månad. I allmänhet torde de föreslagna säkerheterna
därigenom komma au ligga i storleksordningen 15-40% av de nuvarande säkerheterna.
Flertalet researrangörer kommer genom det föreslagna systemet alt få ställa en
säkerhet som ligger i storieksordningen 100000-150000 kr. För sådana reseagenler
som förmedlar inom landet anordnade resor skall säkerheten bestämmas lill ell
belopp om 25 000 kr., dvs. vad som i allmänhet motsvarar 50% av den nuvarande
säkerheten. Det totala beloppet av reseföretagens säkerheter kommer sannolikt
att minska från f. n. 250 milj. kr. till 50-75 milj. kr.

Enligt förslaget skall staten, i ett sådant fall där den
säkerhet som ell reseföretag har ställt visar sig otillräcklig för att ge
resenärerna del avsedda skyddet, intill ett visst bestämt belopp svara för
utbetalningarna till resenärerna. För dessa utbetalningar skall i första hand
medel las ur resegarantifonden. Om det i ett undantagsfall skulle visa sig att
fondmedlen inte räcker till får staten förskottera medel. Återbetalning till
staten av dessa medel, jämte ränta, skall göras sä snart som medel finns
tillgängliga i fonden pä grund av företagens avgiftsinbetalningar. Ett företag
är vidare enligl förslaget skyldigt att till fonden betala tillbaka medel som
för företagets räkning har betalts ut till resenärerna med anledning av att
företagets säkerhet har varit otillräcklig.

Den föreslagna statliga resegarantin, som skall utgöra ell
kompletterande skydd avsett för mer ovantiga situationer, skall uppgå till
samma belopp som varje enskild säkerhet. En säkerhet om exempelvis 100000 kr,
skall sålunda kompletteras med en statlig resegaranti om 100000 kr. Det sam-

Prop.
1984/85: 214 36

maniagda beloppet, i exemplet 200000 kr,, ulgör vad som
slår till resenärernas förfogande om något inträffar. Utredningen bedömer det
som i mycket hög grad osannolikt alt beloppet inte skulle komma att räcka lill
annat än i mycket sällsynta situationer. Garantin skall, som nyss nämndes,
finansieras av reseföretagen som genom avgifter bygger upp en resegaran-lifond.
Fonden bör. såvitt nu kan bedömas, byggas upp till en nivå om ca 2 milj. kr.
När fonden har uppnätt denna storleksordning bör alltså avgiftsinbetalningen
avbrytas. Skulle i en myckel osannolik silualion fonden inie förslå lill all
läcka statens åtaganden fär staten kompenseras i efterhand genom ett fortsatt
avgiftsuttag.

Avgifterna till resegarantifonden skall enligt förslaget
för varje reseförelag bestämmas till 2% per år av säkerhetens storlek. 1
princip skall avgifterna erläggas kvartalsvis och hänföra sig till den
säkerhet som har varit fastställd under kvartalet. För researrangörernas del
innebär detta f.n. i allmänhet en avgift om högst I kr. per resenär. Det
sammanlagda beloppet av företagens avgifter under ett är kan vid en i huvudsak
oförändrad resandefrekvens antas uppgå till 1-1.5 milj. kr. Mot den bakgrunden
bör fonduppbyggnaden upphöra inom 2 är. Förutsättningen bör dock vara att några
större utbetalningar inte har behövt göras ur fonden och omständigheterna inte
heller i övrigt talar för att fonduppbyggnaden bör fortsätta.

Del nuvarande garantisystemel har särskilt under senare är
kommil att medföra en alltmer betungande administration för såväl kommerskollegium
som reseföretagen. Utredningsförslaget innebär förenklingar i flera avseenden.
Sålunda bör framhållas alt säkerheterna skall fastställas efter mer schablonartade
regler än vad som f.n. gäller. Förslaget bör, även under resegarantifondens
uppbyggnadsperiod, kunna genomföras inom ramen för kollegiets befintliga
resurser inom det här verksamhetsområdet.

Enligl utredningens bedömning fär resenärerna ett skydd
som är tillräckligt långtgående genom det garantisystem som har föreslagils.
Av väsentlig betydelse vid bedömningen av systemet är också vilka kostnader som
kan uppkomma för reseföretagen, dvs, i praktiken ytterst för resenärerna.

Som nyss nämndes torde de föreslagna säkerheterna för
researrangörerna i allmänhet alt ligga i storleksordningen 15-40% av de
nuvarande säkerheterna. Del kan antas att de totala kostnaderna för
säkerheterna i dessa fall kommer att ligga i storleksordningen 1-10 kr, per
resenär. Under resegarantifondens uppbyggnadsperiod tillkommer en kostnad som i
allmänhet inte torde överstiga 1 kr. per resenär. Vissa mindre reseföretag kan
komma alt få ställa säkerheter som är i huvudsak oförändrade jämfört med de
nuvarande. Under fondens uppbyggnadsperiod kan för dessa företag, liksom för
vissa större förelag som f. n. har mycket låga kostnader för säkerheterna,
uppkomma en viss kostnadsökning.

Enligt utredningens bedömning bör man vidare kunna räkna med
att systemet i allmänhet kommer alt leda till en förbättring av reseföretagens
ekonomiska situation genom att det egna kapitalet i en mindre omfattning

Prop. 1984/85:214 37

än f. n. kommer alt bindas i form av säkerheter ulan i stället
kan utnyttjas i verksamheten. Dessutom bör konkurrensläget förbättras för de
företag, främst de mindre och medelstora företagen, som kan ha haft särskilda svårigheler
all uppfylla kreditinstitutens krav på egel kapital. Dessa direkta följder för
företagen måste anlas lill väsentlig del komma resenärerna till godo så länge
en fungerande, effektiv konkurrens finns.

I fråga om den författningslekniska utformningen föreslår
utredningen alt regeringen i lag ges bemyndigande att meddela föreskrifter
rörande säkerheternas storlek och avgifterna lill reseguraniifonden. Därigenom
uppnäs den röriighet i systemet som är nödvändig för alt säkerheterna m.m.
skall kunna anpassas till del skyddsbehov som i realiteten kan bedömas
föreligga vid olika tillfällen. Vid den avvägning mellan olika intressen som
får göras bör beaktas faktorer såsom frekvensen av betal-ningsinställdser bland
reseföretagen, utnyitjandegraden av säkerheterna, den allmänna utveckligcn inom
sällskapsresebranschen, kreditförhållandena och prisutvecklingen på
sällskapsresor.

Prop. 1984/85:214 38

Utdrag

LAGRÅDET PROTOKOLL

vid sammanträde 1985-04-29

Närvarande: f.d. regeringsrådet Paulsson. regeringsrådet Mueller.
justitierådet Jermsten.

Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 25 april
1985 har regeringen pä hemställan av chefen för finansdepartementet,
statsrådet Feldt beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag till lag om
ändring i resegaranlilagen (1972:204).

Förslaget har inför lagrådet föredragits av
hovrättsassessorn Mäns Edling.

Förslaget föranleder följande yllrande av lagrådet:

15 S

I andra styckels andra mening har tagits upp en
bestämmelse av innehåll att, om kommerskollegiet förordnat att ett beslut om
säkerhet skall gälla omedelbart och beslutet överklagats, regeringen får
bestämma all ett sådanl förordnande tills vidare inte skall gälla.

En regel av motsvarande innehåll finns för förvaltningslagens
tillämpningsområde i 13 § nämnda lag. Vid tillkomsten av lagen, som inte
gäller ärenden hos regeringen, utgick föredragande departementschefen från att handläggningen
av sådana ärenden i tillämpliga delar skulle följa samma principer som enligt
förvaltningslagen skulle gälla för underordnade myndigheter (se prop. 1971:30 s.
319), Den föreslagna ordningen torde därför gälla utan uttrycklig föreskrift:
en sådan tilllämpning lorde f. ö, också ligga i sakens egen natur (jfr prop,
1971: 30 s, 420 och SOU 1964: 27 s. 604).

Lagregler om förfarandet i förvaltningsärenden hos
regeringen är myckel sparsamt förekommande. En uttrycklig regel om räll för
regeringen att förordna om inhibiiion i här aktuella fall skulle lätt kunna
leda till missförståndet att motsvarande rätt inte föreligger inom andra delar
av förvaltningsområdet. Enligt lagrådets mening bör bestämmelsen därför utgå
ur förslagel.

FINANSDEPARTEMENTET

Utdrag

PROTOKOLL

vid rcgeriiigssanimanirädc

1985-05-15

Närvarande: statsrådet 1, Carlsson, ordförande, och siatsrädcn
Lundkvist. Feldt, Sigurdsen. Gustafsson. Leijon, Hjelm-Wallén. Peterson. .Andersson,
Bodström. Göransson. Gradin. Dahl. R. Carlsson. Holmberg. Hellström. Thunborg.
Wickbom

Föredragande: statsrådet Feldt

Proposition om ändring i resegarantilagen (1972: 204)

1 Anmälan av lagrådsyttrande

Föredraganden anmäler lagrådets yttrande' övev förslagel
till lag om

ändring i resegarantilagen (1972: 204).

Föredraganden redogör för lagrådets yttrande samt anför,

I anslutning till 15 § har lagrådet förordal att
bestämmelsen i andra

stycket andra meningen pä anförda skäl bör utgå ur förslagel.
Jag ansluter

mig till vad lagrådet anfört i denna fråga.

2 Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att
regeringen föreslår riksdagen att antaga det av lagiädei granskade lagförslaget
med vidtagen ändring.

3 Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden
och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen all antaga det förslag som
föredraganden har lagt fram.

' Beslut om lagrådsremiss fallal vid regeringssamnianirade
Jen 2.i april 19X5. Norsteats
Trycken, Stockholm 1985