Prop. 1984/85:3

Regeringens proposition

1984/85:3

om
åtalsunderlåtelse;

beslutad
den 7 juni 1984.

Regeringen
föreslår riksdagen alt anta de förslag som har lagils upp i bifogade utdrag av
regeringsprotokoll ovannämnda dag.

På
regeringens vägnar OLOF PALME

STEN
WICKBOM

Propositionens
huvudsakliga innehåll

I
propositionen föreslås att åklagarnas möjligheter att underlåta åtal utvidgas.

Förslaget
är ett led i strävandena att koncentrera rättsväsendets resurser till
bekämpandet av allvarligare brottslighet, bl. a. ekonomisk brottslighet, vålds-
och narkotikabrottslighet.

Enligt
rättegångsbalken får f.n. åtal underlåtas om brottet inte skulle medföra någon
annan påföljd än böter och åtal inte krävs ur allmän synpunkt. Möjligheten att
i sådana fall underlåta åtal utvidgas enligt förslaget genom en ny regel som
innebär alt åtalsunderlåtelse får ske under fömtsättning att något väsentligt
allmänl eller enskilt intresse ej åsidosätts.

Denna
nya förutsättning skall gälla även vid de flesta andra fall av
åtalsunderlåtelse.

I
den siluationen atl samma person har begålt flera broll ulvidgas möjligheten
till åtalsunderlåtelse genom all åklagaren får göra en friare bedömning än f.
n. om vilken betydelse i påföljdshänseende det akluella brottet skall tillmätas
i jämförelse med övrig brottslighet. Vid brott som begåtts under inflytande av
själslig abnormitet skall del för åtalsunderlåtelse inte längre krävas atl
sluten psykiatrisk vård kommer lill stånd. Även öppen psykiatrisk vård skall
kunna föranleda åtalsunderlåtelse.

Vidare
föreslås en helt ny gmnd för åtalsunderiåtelise, nämligen aU åtal skall kunna
underlåtas när det kan antas att påföljden skulle bli villkoriig dom och det
dessutom finns särskilda skäl som talar för ålalsunderiåielse. Den nya regeln
är i första hand avsedd för sådana fall där brottet med hänsyn lill
omständigheterna framslår som ursäktligt. 1 Riksdagen 1984185. 1 saml. Nr 3

Prop.
1984/85:3

Prop.
1984/85:3 2

Som
en följd av atl möjligheterna lill åtalsunderlåtelse ulvidgas ökas också
möjligheterna enligt rättegångsbalken till förundersökningsbegränsning.

I
fråga om unga lagöverträdare ulvidgas också möjligheterna lill ålalsunderiåielse.
Dessutom införs en viss möjlighel till förundersökningsbegränsning i fråga om
brott av sådana lagöverträdare.

Vissa
andra ändringar i bestämmelserna om åtalsunderlåtelse föreslås, bl. a. när det
gäller möjligheterna alt återkalla beslul.

I
propositionen tas också upp frågan om vilka åklagare som skall vara behöriga
att besluta om åtalsunderlåtelse och förundersökningsbegränsning. Avsikten är
alt alla åklagare i princip skall vara behöriga. I de fall där riksåklagaren
f.n. ensam beslutar om åtalsunderlåtelse blir även cheferna för de regionala
myndigheterna och för åklagarmyndigheterna i Stockholm, Göleborg och Malmö
behöriga.

Den
nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 januari 1985.

Lagförslagen
i denna proposiiion har granskats av lagrådet. Propositionen innehåller därför
tre huvuddelar: lagrådsremissen (s. 7), lagrådets yttrande (s. 58) och
föredragande statsrådets ställningstaganden lill lagrådets synpunkter (s. 67).

För
att få skälen till lagförslagen helt klara för sig måste läsaren ta del av alla
tre texterna.

Prop.
1984/85:3

1 Förslag till

Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom
föreskrivs i fräga om rättegångsbalken dels aU 20 kap. 7 § och 23 kap. 4 a §
skall ha nedan angivna lydelse, dds att i balken skall införas en ny paragraf,
20 kap. 7 b §, av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

20

7 § '

Åklagare får besluta att underlåta ålal för brott (åtalsunderlåtelse):

1. om det kan antas att / händelse av lagföring någon
annan påföljd än böter icke skulle komma att ådömas och den misstänktes
lagföring ej krävs ur allmän synpunkt;

2. om brottet förövats, innan den misstänkte dömts för
något annat brott som han förövat eller tillfullo undergått straff eller annan
påföljd för ett sådant brott, och det är uppenbart att brottet i Jämförelse
med det andra brottet är utan nämnvärd betydelse för påföljden; eller

4. om brottet uppenbarligen begåtts under inflytande av
sådan själslig abnormitet, som avses i 33 kap. 2 § brottsbalken, samt sluten
psykiatrisk vård eller vård / vårdhem eller specialsjukhus för psykiskt
utvecklingsstörda kommer till slånd ulan lagföring samt åtal inte krävs av
särskilda skäl.

3. om det i annat faU av särskilda skäl är uppenbart att
det inte krävs någon påföljd för att avhålla den misstänkte från vidare
brottslighet och att det med hänsyn till omständigheterna inte heller krävs av
andra skäl att åtal väcks; eller

Beslut enligt första stycket 3 får meddelas endast av
riksåklagaren.

' Senaste lydelse 1981:1285.

Föreslagen lydelse kap. 7§

Åklagare får besluta att underlåta åtal för brott
(åtalsunderlåtelse) underförutsättning att något väsent-ligt allmänt eller
enskill intresse ej åsidosätts:

1. om del kan antas alt brottet inte skulle föranleda
annan påföljd än böler,

2.
om det
kan antas atl påföljden skulle bli villkorlig dom och det finns särskilda skäl
för åtalsunderlåtelse,

3.
om den
misstänkte begålt annat brott och det utöver påföljden för detta brott inte
krävs påföljd med anledning av det föreliggande brottet.

4. om brottet uppenbarligen begåtts under inflytande av
sådan själslig abnormitet, som avses i 33 kap. 2 § brottsbalken, samt psykiatrisk
vård eller vård enligt lagen (1967:940) angående omsorger om vissa psykiskt
utvecklingsstörda kommer till stånd utan lagföring.

Åtal får underlåtas i andra faU än som nämns i Jörsla
slyckel, om del av särskilda skäl är uppenbart att det inte krävs någon påföljd
för all avhålla den misstänkte från vidare brottslighet och alt del med hänsyn
till omständigheterna inte heller krävs av andra skäl att åtal väcks.

Prop.
1984/85:3 4

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

7b§

Beslut om ålalsunderiåielse får Ett beslul
om ålalsunderiåielse

återkallas,
om det inte längre finns får återkallas, om särskilda om-

tillräckliga skäl för beslutet. ständigheler föranleder del.

23 kap. 4 a §2 Förundersökning får vidare läggas ned

1. om fortsatt utredning skulle kräva kostnader som
inle står i rimligt

förhållande till sakens betydelse och det dessutom kan antas alt brottet i

händelse av lagföring inle skulle leda till någon svårare påföljd än böter,

eller

2. om det kan antas alt åtal för 2. om det kan antas atl ålal för

brottet inte skulle komma alt ske brottet inle skulle komma alt ske

lill följd av beslämmelser om åtals- till följd av bestämmelser om åtals

underlåtelse i 20 kap. eller om sär- Underlätelse i 20 kap. eller om sär

skild åtalsprövning saml förunder- skild åtalsprövning samt något vä

sökning inte krävs ur allmän syn- sentligt allmänt eUer enskilt intres

punkt, se ej åsidosätts genom att förun

dersökningen läggs ned.

Om fömtsättningar för atl lägga ned en fömndersökning
enligt första slyckel föreligger redan innan en sådan har inletts, får det
beslutas atl fömndersökning inle skall inledas.

Beslut enligt denna paragraf Beslut enligt denna paragraf

meddelas av åklagare. Endast riks- meddelas av
åklagare. åklagaren får besluta när det kan antas att åtal inte skulle komma
atl ske tiU följd av 20 kap. 7 § första stycket 3.

Denna lag Iräder i krafl den 1 januari 1985.

2 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda
bestämmelser om

unga lagöverträdare

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1964: 167) med
särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare

dels att 1, 4 och 5 §§ skall ha nedan angivna lydelse,

dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 5 a §, av
nedan angivna lydelse.

Senaste lydelse 1982: 184.

Prop.
1984/85:3

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

1

Har brott begåtts av någon som vid tiden för brottet ej
fylll aderton år, får uiöver vad som följer av 20 kap. 7 § rättegångsbalken,
åklagare besluta all underiåla åtal för brottet (åtalsunderlåtelse),

om den underårige bereds vård med stöd av lagen (1980:621)
med särskilda beslämmelser om vård av unga eller blir föremål för annan därmed
jämförlig åtgärd eller utan sådan åtgärd blir föremål för annan hjälp- och
stödåtgärd samt del med skäl kan antas att härigenom vidtas vad som är
lämpligast för den underårige eller

om
brottet uppenbarligen skett av okynne eller förhastande.

Åtal
skall dock väckas, om det krävs ur allmän synpunkt.

Åtalsunderlåtelse
får dock inte beslutas, om något väsentligt allmänt eller enskilt intresse
därigenom åsidosätts.

I fråga om åtalsunderlåtelse sedan åtal har väckts
tillämpas 20 kap. 7 a § rättegångsbalken.

4 §

Beslut att
ej tala å brott skall på lämpligt sätl tillkännagivas för den underårige.

Underrättelse
om beslutet skall ock, såframt åtgärd av socialnämnd förutsattes, tillställas
den-

Ett beslut
om åtalsunderlåtelse skall på lämpligt sätt tillkännagivas för den underårige.

Undertättelse
om beslutet skall också tillställas socialnämnden, om någon åtgärd från
nämndens sida förutsätts.

Beslut
att ej tala å brott må återkallas, såframt skäl äro därtill ur allmän
synpunkt.

Ett beslut om åtalsunderlåtelse får återkallas, om
särskilda omständigheter föranleder det.

5a§

Har åtalsunderlåtelse beslutats enligt I § och misstänks
den unge ha begått annal brott dessförinnan, får åklagare besluta att inte
inleda förundersökning eller att lägga ned en påbörjad förundersökning beträffande
detta brott. Detta gäller dock inte, om något väsentligt allmänt eller enskUt
intresse åsidosätts genom att förundersökning ej äger rum.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1985.

' Senaste lydelse 1981:1286. Senaste lydelse 1981:1286.

Prop. 1984/85:3 6

3
Förslag till

Lag
om ändring i lagen (1950:596) om rätt till fiske

Härigenom
föreskrivs aU 40 § lagen (1950:596) om räu lill fiske skall ha nedan angivna
lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

40
8'

Brott
varom förmäles i 34 eller Brott 5ow ovje* i 34 eller 35 §/år

35 § må ej, där del endasl kränker inte, om det endasl kränker enskild

enskild fiskerätt, åtalas av allmän fiskerätt, åtalas av allmän åklagare

åklagare med mindre del av måls- utan att del anges tUl åtal av måls

ägande angives till åtal eller stats- ägande eller åtal är
påkallat ur all-

åklagaren finner åtal vara ur all- män synpunkt.

mån synpunkt påkallat.

För
fiske som ingår i fiskevårds- För fiske som ingår i fiskevårds

område må fiskevårdsområdel område får fiskevårdsområdel

anses som målsägande. anses som målsägande.

Delägare
i visst fiskevatten skall alllid anses som målsägande i fråga om räft att
beivra där begångna brou mot föreskrifter som meddelals med stöd av33f§.

Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1985.

4
Förslag till

Lag
om upphävande av lagen (1964:332) om behörighet att verkställa åtalsprövning i
vissa fall

Härigenom
föreskrivs att lagen (1964: 332) om behörighel atl verkställa åtalsprövning i
vissa fall skall upphöra atl gälla vid ulgången av år 1984.

'
Senaste lydelse 1975: 176.

Prop. 1984/85:3 7

Utdrag

JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid
regeringssammanlräde 1984-03-29

Närvarande:
statsministern Palme, ordförande, och statsråden I. Carlsson, Lundkvist, Feldt,
Sigurdsen, Gustafsson, Leijon, Hjelm-Wallén, Andersson, Boström, Bodström,
Gradin, Dahl, R. Carlsson, Holmberg, Hellström, Thunborg, Wickbom

Föredragande:
statsrådet Wickbom

Lagrådsremiss
om åtalsunderlåtelse

1
Inledning

I
januari 1971 lillkallades sakkunniga för alt se över bestämmelserna om rätt för
åklagare atl underlåta all åtala för brott (åtalsunderlåtelse) m. m. Direktiven
gick ut på en avsevärd utvidgning av möjligheterna till åtalsunderlåtelse. En
annan huvuduppgift för de sakkunniga var all se över bestämmelserna om
fömndersökning i brottmål. Syftet härmed var alt uireda om del var möjligt atl
- i syfte all bäitre ta lill vara polisens resurser - i slörre ulslräckning
underiåla fömndersökning eller lägga ned en påbörjad förundersökning.

De
sakkunniga', som anlog namnel åtalsrältskommittén (Ju 1970:63), avlämnade ijuni
1976 betänkandet (SOU 1976:47) Färre brottmål. Kommittén föreslog bl. a.
avsevärt utvidgade möjligheter atl lägga ned en förundersökning och alt
meddela åtalsunderlåtelse. En sammanfattning av betänkandet och kommitténs
lagförslag bör fogas lill protokollet i delta ärende som bilagor 1 och 2.
Beträffande gällande ordning och utredningens närmare överväganden hänvisas
till betänkandet.

Efter
remiss har yttranden över beiänkandei avgelts av jusliliekanslern (JK),
riksåklagaren (RÅ), domstolsverket, rikspolisslyrelsen, kriminalvårdsstyrelsen,
brottsförebyggande rådet (BRÅ), överbefälhavaren, socialstyrelsen, statskontoret,
generahullslyrelsen, riksrevisionsverkei, riksskatteverket, statens
invandrarverk, hovrätten för Väsira Sverige, Stockholms tingsrätt, Göteborgs
tingsrätt, länsstyrelsen i Stockholms län, läns-

'
Justitierådet Nils Mannerfeh, ordförande, riksdagsledamoten, nuvarande statsrådet
Birgitta Dahl, f. polismästaren Göte Friberg, dåvarande riksdagsledamoten
Daniel Wiklund och dåvarande byråchefen, numera överåklagaren Claes Zeime.

Prop. 1984/85:3 8

styrelsen
i Göteborgs och Bohus län, länsstyrelsen i Norrbotiens län, samarbetsorganet
(Ju 1968:59) för rättsväsendets informationssystem (SARI), socialutredningen (S
1969:29), Svenska kommunförbundet, Landstingsförbundet, Sveriges
advokatsamfund. Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisation
(TCO), Centralorganisationen SACO/SR, Svenska arbetsgivareföreningen (SAF),
Sveriges domareförbund. Föreningen Sveriges statsåklagare. Föreningen Sveriges
åklagare, Föreningen Sveriges länspolischefer. Föreningen Sveriges polismästare.
Föreningen Sveriges frivårdsljänstemän och Svenska försäkringsbolags
riksförbund.

Remissinstanserna
har bifogat yttranden, RÅ från överåklagarna i Stockholm, Göteborg och Malmö
och från cheferna för länsåklagarmyndigheterna i Uppsala, Värmlands och
Kopparbergs län, länsstyrelsen i Stockholms län från polisslyrelsen i
Stockholms polisdistrikt samt länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län från
polisstyrelserna i Göleborgs och Uddevalla polisdistrikt. Överåklagaren i
Stockholm har bifogat elt yttrande från chefsåklagaren Lennart Hiort.

På
grundval av åtalsrättskommilténs förslag infördes den 1 juli 1981 vissa
möjligheter till s.k. förundersökningsbegränsning (prop. 1981/82:41, JuU 33,
rskr 160, SFS 1982:184). De nya bestämmelserna (23 kap. 4 a § rättegångsbalken,
RB) innebär atl en fömndersökning får underlåtas eller läggas ned bl.a. i vissa
fall när man kan förutse åtalsunderlåtelse. Vidare har införts möjlighet för
åklagaren att meddela åtalsunderlåtelse även sedan åtal har väckts (prop.
1981/82:41, JuU 21, rskr 107, SFS 1981:1285). Dämtöver har kommitténs förslag
inte lett till någon lagsliftning.

Bestämmelserna
i rättegångsbalken RB om åtalsunderlåtelse har tagits upp av
narkotikakommissionen i promemorian (nr 5 seplember 1983) Polisens insatser
mot narkotikan. Kommissionen föreslår här med utgångspunkt i
åtalsrättskommilténs förslag att möjligheterna till åtalsunderlåtelse Utvidgas.
Med hänsyn till den omfattande remissbehandlingen av kommittéförslagen har del
inle ansells erforderligt alt remissbehandla kommissionens förslag.

Som
ett led i strävandena att koncentrera rättsväsendets resurser till bekämpandet
av den allvarligare brottsligheten bör nu frågan om en utvidgning av området
för åtalsunderlåtelse och fömndersökningsbegräns-ning tas upp på nytt. Åtalsrättskommilténs
förslag och remissyttrandena däröver samt narkotikakommissionens förslag bör
därvid tjäna som utgångspunkt.

Beträffande
åklagares behörighet aft meddela åtalsunderlåtelse gäller att prövningen i
vissa fall är förbehållen högre åklagare. En av RÅ i augusti 1979 tillsatt
arbelsgmpp, åklagamtredningen, hade i uppdrag bl.a. att

' Då
promemorian överlämnades ingick i utredningen byråchefen Arne Wikström,
ordförande, länsåklagaren Lars G. Andersson, förste byråassislenten Maj-Lis
Ariebrand, avdelningsdirektören Gunnar Carison, byrådirektören Ingegerd
Georgson, dåvarande kammaråklagaren Birgitta Lindgren och chefsåklagaren Sven
Ljunggren.

Prop. 1984/85:3 ,;, 9

utreda
möjligheterna till större flexibilitet i åklagarverksamheten. Åklagar-utredningen
redovisade i april 1982 sina förslag i promemorian Åklagarväsendets
organisalion. Promemorian överlämnades till regeringen av RA som hemslällde om
författnings- och organisationsändringar i enlighel med förslagen. Dessa
innefatiade bl.a. rikllinjer för en ändrad regional indelning inom
åklagarväsendet. I övrigl behandlades i promemorian bl.a. behörigheten all
meddela åtalsunderlåtelse. Här föreslog ulredningen alt den rätt atl besluta om
åtalsunderlåtelse i extraordinära fall som f.n. tillkommer RÅ ensam skall
tillkomma även statsåklagare. Vidare föreslogs atl åtalsprövning som f. n. är
förbehållen statsåklagare skall flyllas lill den lokale åklagaren.

Promemorian
och RÅ:s framställning har remissbehandlats. Yttranden har avgetls av JK,
domstolsverket, rikspolisslyrelsen, BRÅ, hovrätten för Väsira Sverige,
statskontoret, byggnadsstyrelsen, riksrevisionsverket, riksskatteverket,
samtliga länsstyrelser, samtliga överåklagare, cheferna för samtliga
länsåklagarmyndigheter, åklagarmyndigheterna i Borås, Enköpings, Helsingborgs,
Kristianstads, Linköpings, Nacka, Sandvikens, Sunne, Umeå och Värnamo
åklagardistrikt, riksdagens ombudsmän (JO), Svenska kommunförbundet, Sveriges
advokatsamfund, Tjänstemännens Centralorganisations statstjänstemannasektion
(TCO-S), Centralorganis-tionen SACO/SR (SACO/SR), Sveriges domareförbund.
Föreningen Sveriges åklagare, Föreningen Sveriges länspolischefer, Föreningen
Sveriges polischefer, utredningen (Fi 1973:01) om säkerhetsåtgärder m. m. i
skatteprocessen (USS) och Karlskrona kommun.

De
delar av förslaget som avsåg en ändrad regional indelning inom åklagarväsendet
har tagits upp i prop. 1982/83:158. Förslaget har med vissa jämkningar antagits
av riksdagen (JuU 1983/84:6, rskr 35). Ändringarna skall träda i kraft den 1 juli
1985. De delar av åklagamtredningens förslag som rör behörighetsfrågorna bör
lämpligen tas upp i detta sammanhang. Vidare bör tas upp en skrivelse från RÅ
till regeringen, daterad den 9 febmari 1984, angående assistentåklagares
behörighel.

En
sammanställning av remissyttranden över åtalsrättskommitléns och
åklagamtredningens förslag i de delar som nu är akluella har upprättats inom
justitiedepartementet och finns tillgänglig i lagstifiningsärendet (dnr
446/84). Dessutom finns en sammanställning över remissyttranden över
åtalsrättskommilténs förslag intagen i prop. 1981/82:41 i de delar förslaget
togs upp i den propositionen.

2
Gällande rätt

De
gmndläggande bestämmelserna om åtal finns i 20 kap. RB. Enligt 20 kap. 6 § RB
skall åklagare, om inte annal är föreskrivet, väcka åtal för brott som hör
under allmänt åtal. Åklagaren har som det bmkar heta en

Prop. 1984/85:3 10

absolut
åtalsplikt. Principen om absolut åtalsplikt innebär alt åklagaren är skyldig
all väcka ålal så snart bevismaterialet är sådanl alt åklagaren på objektiva
gmnder kan emotse atl den misstänkte blir fälld.

Del
finns dock betydande inskränkningar i den absoluta åtalsplikten genom atl
åklagaren i ålskilliga fall får göra en lämplighetsprövning av åtalsfrågan.

En
sådan lämplighetsprövning är föreskriven bl. a. i de beslämmelser som rör
åklagarens rätl att besluta om åtalsunderlåtelse.

Enligt
20 kap. 7 § RB får en åklagare besluta om åtalsunderlåtelse i fyra fall (försia
slycket 1 -4).

Punkl
1 avser bötesbrott. Åklagaren har räll atl underlåta ålal om del kan antas atl
i händelse av lagföring annan påföljd än böler inle skulle komma atl ådömas och
den misstänktes lagföring inte är påkallad ur allmän synpunki.

Punkt
2 ger möjlighet till åtalsunderlåtelse i vissa konkurrens- och åter-fallssiluationer.
Åklagaren får sålunda underiåla åtal för brott som har förövats innan den
misstänkte har dömts för något annat av honom förövat brott eller till fullo
har undergått siraff eller annan påföljd för ett sådanl brott och det är
uppenbart atl brottet i jämförelse med det andra brottet är utan nämnvärd
betydelse för påföljden.

Enligt
punkt 3 finns möjlighel till åtalsunderlåtelse i sådana fall där det av
särskilda skäl är uppenbart att påföljd inle behövs för atl avhålla den
misstänkte från vidare brottslighet och det med hänsyn till omständigheterna
inte heller krävs av andra skäl att åtal väcks. Somjag tidigare berörde är det
endast RÅ som får besluta om åtalsunderlåtelse på denna grund.

Enligt
punkt 4 kan åklagaren underlåta åtal för broll som uppenbarligen har begålls
under inflytande av sådan själslig abnormitet som avses i 33 kap. 2 §
brottsbalken, dvs. sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan själslig abnormitet
av så djupgående art att den måsle anses jämställd med sinnessjukdom. Vidare
fordras för åtalsunderlåtelse i delta fall dels att sluten psykiatrisk vård
eller vård i vårdhem eller specialsjukhus för psykiskl utvecklingsstörda kommer
till stånd utan lagföring, dels att åtal inte är påkallat av särskilda skäl.

20
kap. 7 § RB gäller oavsett gärningsmannens ålder. Beträffande ungdomar som vid
tiden för brottet inte fyllt 18 år finns del dessulom bestämmelser om
åtalsunderlåtelse i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga
lagöverträdare (LUL). Enligt 1 § LUL får åklagaren - utöver vad som följer av
20 kap. 7 § RB - underiåla alt väcka åtal, om den underårige bereds vård med
slöd av lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) eller
blir föremål för annan därmed jämförlig åtgärd eller för annan hjälp- eller stödåtgärd
och det kan antas att härigenom vidtas vård som är lämpligast för den
underårige. Åtal får vidare underlåtas om brottet uppenbarligen skett av okynne
eller förhastande. Ålal skall dock alllid väckas när det är påkallat från
allmän synpunki. När skälig

Prop.
1984/85:3 11

anledning
lill åtalsunderlåtelse föreligger skall åklagaren inhämta yttrande från
socialnämnden (2 §). Åklagaren får dock besluta om åtalsunderlåtelse utan att
ha inhämtat socialnämndens yttrande, om brottet är ringa eller om det är
uppenbart all förutsättningar för åtalsunderlåtelse föreligger.

I
princip förutsätter ell beslul om åtalsunderlåtelse, vare sig det grundas på RB
eller på LUL, atl utredningen är fullsländig och att del är klariagl att den
misstänkte har begått brottet. I praktiken krävs normalt all den misstänkte
har erkänt. Somjag strax skall återkomma lill kan emellertid i viss
utsträckning fömndersökningsbegränsning ske vid förutsedd åtalsunderlåtelse
enligt RB.

Beslul
om åtalsunderlåtelse får meddelas även sedan åtal har väckts, om det kommer
fram sådana förhållanden som om de förelegat eller varit kända vid tiden för
åtalet, skulle ha föranlell åtalsunderlåtelse (20 kap. 7 a § RB och 1 § tredje
stycket LUL). Åtalsunderlåtelse får dock inle beslutas, om den tilltalade
motsätter sig del eller om dom redan har fallit.

Beslut
om åtalsunderlåtelse enligt RB får återkallas, om del inte längre finns skäl
för beslutet (20 kap. 7 § tredje stycket). Även beslut om åtalsunderlåtelse
enligt LUL får återkallas. Härför krävs att det föreligger skäl ur allmän
synpunkt (5 § LUL).

Vid
sidan av åtalsunderlåtelse finns det beslämmelser om särskild åtalsprövning i
vissa fall. Della gäller bl. a. i fråga om vissa brott enligt brottsbalken (se
l.ex. 10 kap. 10 § och 12 kap. 6 §). Vidare kan nämnas 13 § skaUebroUslagen
(1971:69) och 40 § lagen (1950:596) om räU till fiske.

En
lämplighetsprövning av åtalsfrågan är också föreskriven i 31 § lagen
(1981:1243) om vård av missbmkare i vissa fall (LVM) beträffande någon som har
beretts vård med slöd av den lagen, om missianken avser broll för vilket inle
föreskrivs strängare siraff än fängelse i etl år.

Beträffande
den som har intagits i ett sådanl hem som avses i 12 § LVU föreskrivs en
lämplighetsprövning av åtalsfrågan i 6 § LUL.

Bestämmelser
omförundersökning finns i 23 kap. RB och i förundersökningskungörelsen
(1947:948).

Enligt
23 kap. 1 § RB skall fömndersökning inledas så snart det på grund av angivelse
eller av annat skäl finns anledning atl anta all etl broll som hör under
allmänl ålal har förövats.

Ett
av syftena med fömndersökningen är atl ge underlag för åklagarens åtalsbeslut.
Under fömndersökningen skall sålunda utredas om brott har begåtts, vem som
skäligen kan misstänkas för brottet och om tillräckliga skäl för åtal mot den
misstänkte föreligger. Genom fömndersökningen förbereds vidare rättegången vid
domstol, så all erforderlig bevisning kan tas upp i etl sammanhang (2 §).

Fömndersökningen
inleds av polismyndighel eller åklagare. Har den inletts av polismyndigheten
och är saken inte av enkel beskaffenhel, skall ledningen av fömndersökningen
övertas av åklagare så snart någon kan skäligen misslänkas för brottet. Även på
ett tidigare sladium kan åklagaren

Prop. 1984/85:3 12

överta
ledningen av fömndersökningen, om det är påkallat av särskilda skäl. Då
förundersökningen leds av åklagare, har denne räll all anlila biträde av
polismyndighet. Åklagaren får också uppdra åt polisman att vidta särskild
åtgärd som hör till undersökningen, om åtgärdens beskaffenhet tillåter del (3
§).

Om saken
är av enkel beskaffenhel, stannar ledningen kvar hos polismyndigheten. I
anvisningar som har fastställts gemensamt av RÅ och rikspolisslyrelsen anges
olika slag av brottmål där saken i regel skall anses vara av enkel beskaffenhet
(se RÅ: s cirkulär RÅC 1:95).

Enligt
13 § vamsmugglingslagen (1960:418) får tullmyndighet inleda förundersökning om
brott som avses i den lagen. I nämnda lagmm anges också bl. a. vem som skall
leda fömndersökningen.

Del
förekommer brottsutredningar som inte faller under begreppet förundersökning.
Enligt 23 kap. 22 § RB behövs t.ex. inle fömndersökning beträffande brott för
vilket svårare siraff än böter inte är stadgat, om tillräckliga skäl för åtal
ändå föreligger. Enligt 25 § förundersökningskungörelsen (1947:948) är det i
sådana fall i regel tillräckligt att del av en polisrapport eller annan
handling framgår humvida den misstänkte erkänner eller förnekar gärningen.

En
fömndersökning kan upphöra genom atl den läggs ned. En grund för nedläggande är
enligt 23 kap. 4 § andra slycket RB att del inte längre finns anledning till
att fömndersökningen fullföljs. I 23 kap. 4 a § RB anges ytterligare gmnder för
atl lägga ned en förundersökning. Del är här fråga om s.k.
fömndersökningsbegränsning. Enligt första stycket punkt 1 får en fömndersökning
läggas ned, om fortsatt utredning skulle kräva kosinader som inle står i
rimligt förhållande till sakens betydelse och det dessulom kan antas att
brottet i händelse av lagföring inte skulle leda till någon svårare påföljd än
böler. Enligt punkt 2 får en förundersökning också läggas ned, om det kan antas
att åtal för brottet inte skulle komma att ske till följd av bestämmelserna om
åtalsunderlåtelse i 20 kap. eller om särskild åtalsprövning saml fömndersökning
inte krävs ur allmän synpunkt. Föreligger fömtsättningar att lägga ned
förundersökning redan innan en sådan har inletts, får del enligt andra stycket
beslutas att förundersökning inte skall inledas.

Läggs
fömndersökningen inte ned, avslutas den i princip med etl beslul i åtalsfrågan
(23 kap. 20 §). Beslutet i åtalsfrågan kan innebära att åtal väcks. Beslutet
kan också innebära att ålalsunderiåielse meddelas eller att åtal av annat skäl
inte väcks (negativt åtalsbeslut).

Enligt
förarbetena till RB krävs ett beslut i åtalsfrågan endast om undersökningen
har riktats mot någon viss person som misstänks för brottet. Olika meningar
finns om i vilka fall ett beslut om nedläggande enligt 23 kap. 4 § andra
stycket resp. elt negativt åtalsbeslut skall meddelas. En gmndregel som synes
tillämpas i praktiken är att negativt åtalsbeslut meddelas när någon under
fömndersökningen har underrättats om miss-

Prop. 1984/85:3 >;> 13

tanke
om brott. Även i de fallen kan dock ett beslul om nedläggande meddelas, l.ex.
om den misstänkte har avlidit eller avvikit eller om det har utretts att brott
inte föreligger. Någol hinder alt lägga ned fömndersökningen i della skede när
del kan ske med slöd av 23 kap. 4 a § RB finns inle heller.

Behörighel
all besluta om nedläggning av förundersökning enligt 23 kap. 4 § tillkommer
förundersökningsledaren. Polismyndigheten har dock endast i vissa fall
behörighet att lägga ned fömndersökningen när denna kommit så långt att någon
blivit skäligen misstänkt för brottet. Beslut enligt 23 kap. 4 a § meddelas av
åklagare, oavsett om denne är fömnder-sökningsledare eller ej.

En
polisman som får kännedom om brott som hör under allmänt åtal skall enligt 12 §
första slyckel polisinstmktionen (1972:511, omtryckt 1981:735) rapportera saken
till vederbörande förman så snarl del kan ske. I 12 § andra och tredje styckena
föreskrivs undanlag från rapporteringsskyldigheten. Enligt andra stycket får
polismannen lämna rapporteftergift eller låta bli atl lämna rapport vidare till
åklagare beträffande brott, för vilket inte föreskrivs svårare straff än böler,
om brottet med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallel är
obetydligt. Polismannen kan då i stället låta saken bero vid etl påpekande
eller en erinran till den felande. Detsamma gäller i fråga om överträdelser som
omfattas av förordnande enligt lagen (1976:206) om felparkeringsavgift. Är etl
brott som avses i 8 kap. 2 § broftsbalken (snatteri) med hänsyn till del
tillgripnas värde och övriga omständigheter obetydligt, får enligt tredje
stycket en polisman som leder fömndersökningen underiåla att lämna rapport
vidare till åklagare och i stället låta saken bero vid en erinran.

I
det förslag till polislag som nyligen har överiämnats till riksdagen (prop.
1983/84: 111) föreslås alt en molsvarighet till bestämmelsen i 12 § första
stycket polisinstmktionen om rapporteringsskyldighet tas in i polislagen och
alt där också tas upp en bestämmelse enligt vilken regeringen bemyndigas att
meddela föreskrifier i fråga om räll för en polisman atl lämna
rapporteftergift. I propositionen harjag angett att del är min avsikl att
föreslå regeringen au utrymmel för rapporteftergift vidgas.

3
Allmän motivering

3.1
AUmänt om åtalsplikt och åtalsunderlåtelse

Mitt
förslag: Den absoluta åtalsplikten behålls men åklagarnas möjligheter enligt
RB atl underiåla ålal utvidgas vid bötesbroUslighel och när någon misslänks för
flera brott. Ålalsunderiåielse skall också kunna meddelas när det är uppenbart
aU den misstänkte skulle erhålla villkorlig dom och särskilda skäl för
ålalsunderiåielse föreligger. Utvidgningen av möjligheterna lill
åtalsunderlåtelse leder lill all även möjligheterna att begränsa
fömndersökningar ökar.

Prop. 1984/85:3 14

Åtalsrättskommitléns
förslag: Kommiltéförslagel innebär en större utvidgning av möjligheterna till
ålalsunderiåielse än milt förslag. Bl.a. föreslår kommittén atl
åtalsunderlåtelse skall få meddelas i stor utsträckning när den misstänkte blir
eller kan antas bli föremål för vård- eller hjälpålgärder.

Remissinstanserna:
Dessa anser i allmänhet, liksom kommiitén, atl den absoluta åtalsplikten skall
behållas. Däremot anser remissinstanserna överlag att förslaget att utvidga
möjligheterna till åtalsunderiåtelse enligt RB går för långt. Man framhåller
bl. a. au förslagel innebär en ändrad rollfördelning mellan domslol och åklagare
och anser detta betänkligt från rättssäkerhetssynpunkt. Del sätts bl. a. i
fråga om principen om allas likhet inför lagen upprätthålls med förslaget. En
annan synpunkt som förs fram av flera instanser är atl kommiitén underskattar
domstolsförfarandel som kriminalpolitiskt medel. Vidare anser åtskilliga
remissinstanser att målsägandens ställning försämras på eft oacceptabelt sätt
genom förslagel. Vissa delar av förslaget har dock fått ett positivt
mottagande.

Skäl
för mitt förslag: Den allvariigare brottsligheten har under senare år ökat på
eu oroväckande säu. Bekämpandet av denna brottslighet ställer allt större krav
på rättsväsendel. DeUa gäller inte minst den ekonomiska brottsligheten och
narkotikabrottsligheten. Sådan brottslighet är ofta välorganiserad och har
slora resurser till siu förfogande. Uiredningar av dessa brott stöter därför
ofta på särskilt stora svårigheler. Även andra brottstyper förtjänar särskild
uppmärksamhet. Jag tänker här främst på den grova våldsbrottsligheten.

Statsmakterna
har i stor utsträckning sökt lillgodose behovet av ökade resurser genom
inrättande av nya tjänster hos polis och åklagare. För innevarande budgetår har
åklagarväsendet som etl led i kampen mot den ekonomiska brottsligheten
tillförts tolv nya tjänsler för åklagare och en ny tjänst för en revisor. Genom
etl regeringsbeslut den 30 juni 1983 tillfördes åklagarväsendet vidare fem
åklagartjänster för bekämpning av narkotikabrottsligheten. För nästa budgetår
föreslås att åklagarväsendet får tolv nya tjänster för åklagare och fyra
tjänster för revisorer, avsedda att sättas in i kampen i den ekonomiska
brottsligheten. Med hänsyn till den ökande våldsbrottsligheten föreslås
ytterligare fem åklagartjänster. Min avsikt är all i höst la upp vissa
yUeriigare resursfrågor med sikle på bekämpande av narkotikakriminaliteten och
den ekonomiska brollslighelen.

Det
står emellertid klart all det i rådande slalsfinansiella läge endast i
begränsad utsträckning är möjligt att lillgodose behovel av störte insatser för
bekämpandet av den allvarligare brottsligheten genom att rättsväsendel lillförs
totalt sett ökade resurser. Del måste också till omprioriteringar så alt
resurserna kan koncentreras på den brottslighet som det är mest angeläget att
bekämpa. Inom polisväsendet har i detta syfte omfördelning av personal ägt mm
under senare lid. Åtgärder av sådanl slag är emellertid

Prop. 1984/85:3 ■■ ., 15

inle
tillräckliga för att problemen skall kunna lösas. Del behövs även insalser på
lagsliflningssidan.

Intresset
av att i möjligaste mån styra resurserna till bekämpande av allvarlig
brottslighet har också präglat reformarbetet när det gäller lagstiftningen på
rättsväsendets område under senare tid. Härvid har lagstiftaren använt sig av
flera olika metoder.

En
melod har varil alt begränsa det straffbara området. Detla har skett dels genom
avkriminalisering, antingen på så sätt att etl lidigare straffbelagt beteende
blir helt sanktionsfritt (l.ex. fylleri) eller genom all straffet ersätts med
en annan form av sanktion (s.k. depenalisering, l.ex. felparkeringsavgift).

Avkriminalisering
bör kunna ske på ytterligare områden. Regeringen gav ijuni 1983 RÅ i uppdrag
att efler en samlad systematisk genomgång av olika områden som kunde lämpa sig
för avkriminalisering genom depenalisering eller på annat sätl lämna förslag
lill begränsningar av straffrättens tillämpningsområde. RÅ har i dagarna lill
mig överlämnat ell förslag härom såvitt rör trafiklagstiftningen. RA avser att
redovisa återstoden av sitt uppdrag i slutet av innevarande år.

Vidare
har regeringen genom lilläggsdirekliv (Dir 1983:43) uppdragit åt
fängelsestraffkommitlén att uireda om det är möjligt atl införa regler om mer
allmänna undantag från det straffbara området och atl utvidga
tillämpningsområdet för institutet påföljdseftergift enligt 33 kap. 4 § tredje
slyckel brottsbalken (BrB).

Som
tidigare nämnls har i det genom prop. 1983/84:111 framlagda förslagel lill
polislag lagits upp den huvudregel om polisens skyldighel atl rapportera brott
som f. n. finns i polisinstruktionen. Huvudregeln kompletteras av etl
bemyndigande för regeringen alt meddela föreskrifter i fråga om rätt för
polisman att lämna rapport eftergift. I propositionen fömtskic-kas en
uividgning av polismans befogenheter i detta hänseende. Syflel med delta är att
begränsa rättsväsendets befattning med bagatellartade förseelser och i stället
koncentrera resursema på den allvarligare brottsligheten. Utvidgningen kan ske
på det sätlel alt rapporteftergift skall kunna meddelas, om del är uppenbart
all i händelse av lagföring annan påföljd än böler inle skulle komma att
ådömas. Fortfarande bör dock gälla att överträdelsen med hänsyn till
omständigheterna skall framstå som obetydlig. I propositionen framhålls att
utrymmet för rapporteflergift enligt elt sådanl syslem är avsett att vara
snävare än del nuvarande områdel för åtalsunderlåtelse för bötesbrott. Min
avsikt är atl, om riksdagen godtar polislagsför-slaget, senare för regeringen
anmäla frågor om en utvidgning av rapporlef-tergiftsinstilulel.

Bland
övriga åtgärder som vidtagits under senare år i syfle alt koncentrera
resurserna till den allvarliga brottsligheten kan nämnas införandet av
möjligheten till förundersökningsbegränsning enligt 23 kap. 4 a § RB. Vidare är
områdel för strafföreläggande sedan den 1 januari 1983 utvidgat

Prop. 1984/85:3 16

genom
atl del högsta antalet dagsböter som ett strafföreläggande får uppta höjts från
60 till 100.

Det
är mol bakgrund av del anförda naturligt atl nu också ta upp frågan, om inle
del är möjligt alt utvidga ulrymmel för åtalsunderlåtelse. All en sådan ålgärd
skulle kunna medföra vissa lättnader för domstolarna och åklagarna är tydligt.

Reglerna
om förundersökningsbegränsning (23 kap. 4 a § RB) är f. n. delvis kopplade till
bestämmelserna om åtalsunderlåtelse i RB. En utvidgning av möjligheten till
åtalsunderlåtelse ökar därför automatiskt utrymmet för
fömndersökningsbegränsningar. Della skulle lätta tryckel på polisen. Även
åklagarnas arbetsbörda skulle påverkas positivt. I själva verkel är del denna
indirekla effekl av en utvidgning av möjligheterna lill åtalsunderlåtelse som
har den största praktiska betydelsen.

I
det följande kommer jag att först la upp frågor om åtalsplikt och om
åtalsunderlåtelse enligt RB. Frågan om åtalsunderlåtelse enligt LUL behandlas
därefler.

Åtalsrättskommitténs
förslag innebär alt den absoluta åtalsplikten behålls med vissa smärre
undantag, till vilka jag ålerkommer strax. Enligt förslaget skall som en
gmndläggande förutsättning för åtalsunderlåtelse gälla all hinder inle möler
med hänsyn lill något viktigt allmänl eller viktigt enskilt intresse. Under fem
särskilda punkter upptas de olika fall där åtalsunderlåtelse skall vara möjlig.
Den första punkten avser bötesbrott och moisvarar nuvarande första punkten i 20
kap. 7 § första stycket RB. Här föreslås att åtalsunderlåtelse skall få
meddelas, om del kan antas atl annan påföljd än böter inte skulle komma all
övervägas. Enligt kommittén innebär förslagel elt väsentligt utökat utrymme för
åtalsunderlåtelse i bötesfallen.

Enligt
den andra punklen i förslaget kan åtalsunderlåtelse meddelas i vissa
konkurrens- och ålerfallssilualioner. Bestämmelsen moisvarar nuvarande andra
punkten i 20 kap. 7 § första stycket RB. Förslagel innebär att de begränsningar
som ligger i att det skall vara "uppenbart" att det brott för vilket
åtalsunderlåtelse övervägs är utan "nämnvärd" betydelse slopas.

Den
tredje punklen i kommitténs förslag motsvarar delvis nuvarande Qärde punkten
och avser s.k. resocialiseringsfall, dvs. sådana fall där lagöverträdaren blir
föremål för vård-, slöd- eller hjälpålgärder som bedöms vara ägnade att främja
hans anpassning.

Fjärde
och femte punkterna i kommilléns förslag saknar motsvarighet i gällande rätl.
Enligt den fjärde punklen skall åtalsunderlåtelse kunna meddelas som
ersättning för en förutsedd villkorlig dom. Den femle punklen avser sådana fall
där den misstänkte har blivit föremål för vissa ingripande åtgärder från
samhällels sida. Här avses bl.a. sådana fall där brott har begålls i
anslällning och letl till disciplinpåföljd eller avskedande och sådana fall där
en utlänning utvisas efter broll.

Prop. 1984/85:3 17

Kommittén
föreslår alt möjligheterna till ålalsunderiåielse i de s.k. RÅ-fallen
(nuvarande tredje punkten i 20 kap. 7 § första slycket RB) utvidgas bl. a.
genom att nuvarande krav på god prognos slopas.

Narkotikakommissionen
lägger i sin promemoria fram förslag lill vissa uividgningar av möjligheterna
till åtalsunderlåtelse enligt RB. Syftet med förslagen är atl ge utrymme för
ökade insalser när det gäller bekämpningen av narkotikabrottslighet. Enligt
kommissionen bör del bli möjligt atl underiåla ålal i sådana fall där det kan antas
atl, om ålal skulle väckas efter avslutad förundersökning, villkorlig dom
skulle ådömas. Kommissionens förslag innebär också att möjligheterna lill
åtalsunderlåtelse när påföljden skulle bli endast böler utvidgas någol. Vidare
föreslås, i linje med vad åtalsrättskommittén har förordal, ulvidgade
möjligheter till åtalsunderlåtelse vid brotlskonkurrens och återfall. En
särskild regel om åtalsunderlåtelse föreslås vidare för sådana fall där brott
har begåtts före det atl åtalsunderlåtelse har meddelals enligt LUL men
upptäckts först därefter. Slutligen föreslår narkolikakommmissionen en viss
uividgning av möjlighelema lill åtalsunderlåtelse när brottet har begåtts
under inflytande av själslig abnormitet.

För
egen del vill jag framhålla följande. Enligt nuvarande ordning gäller som
gmndregel en absolut åtalsplikt. Denna grundregel kommer lill ullryck i 20
kap. 6 § RB. Den innebär att åklagaren i princip är skyldig att åtala när det
föreligger tillräckliga skäl för åtal eller, annoriunda uttryckt, när åklagaren
på objektiva grunder kan emotse atl den misstänkte blir fälld. Kommittén
förordar atl denna gmndregel kvarstår trols aU kommittén samtidigt förordar
betydande uividgningar av möjligheterna lill ålalsunderiåielse. Kommitténs
förslag i denna del stöds av flertalel remissinstanser.

För
min del anser jag att del, även om möjligheterna lill åtalsunderiåtelse vidgas,
finns starka skäl för all systemet med absolut åtalsplikt behålls. Den absoluta
åtalsplikten innebär en presumtion för atl åtal skall väckas när eU brott är
begånget. I likhet med kommillén anser jag det vara rikligl alt en sådan
presumtion upprätthålls, inle minst med hänsyn till principen om allas likhet
inför lagen. Alt processekonomiska skäl liksom hänsynstaganden till den
enskilde i vissa fall moiiverar en ökad lämplighetsprövning av åtalsfrågan
behöver inte medföra att principen som sådan överges.

Enligt
kommiltéförslagel bör emellertid några smärre jämkningar göras i den absoluta
åtalsplikten. Skyldighel au åtala skall inle föreligga, om del möter långvarigt
hinder för huvudförhandling eller om lagföring utom riket beräknas komma lill
stånd. Långvarigt hinder för huvudförhandling kan enligt kommittén finnas när
en utlänning som vistats tillfälligl här återvänt till silt hemland för gott
och delgivning där inle kan ske eller framstår som meningslös därför au man
inte kan räkna med aU utlänningen inställer sig. Vidare anser kommiuén atl
hänsyn bör kunna tas lill humanilära synpunkter, l.ex. när den misstänkte
lider av varaklig svår sjukdom som gör 2 Riksdagen 1984185. 1 saml. Nr 3

Prop. 1984/85:3 18

det
omöjligl för honom alt närvara vid en huvudförhandling. Vad gäller det andra
undantaget från den absoluta åtalsplikten nämner kommittén all del i lagen
(1976:19) om internationellt samarbete rörande lagföring för brott finns en
regel (3 §) om atl åtal inte får väckas för eU brott sedan framställning om
överförande av lagföring till ell annal land har gjorts. Kommiitén anser att
det vid sidan härav behövs en allmän regel i RB som klargör atl någon
åtalsplikt inte föreligger när lagföring utomlands kan påräknas.

De
föreslagna undantagen från absolut åtalsplikt har bara behandlats av någon
enstaka remissinstans som lillslyrker förslagel.

För
min del vill jag först erinra om möjligheterna att avgöra brottmål i den
tilltalades utevaro. Dessa möjligheter har utvidgals sedan kommiitén lade frr.m
sitt förslag. Numera har domstolen möjlighel alt avgöra ett mål i den
tilltalades utevaro under fömtsättning att saken är tillfredsställande utredd och
det inle finns anledning att döma till annan påföljd än böter, fängelse i högst
tre månader, villkoriig dom eller skyddstillsyn (46 kap. 15 § RB). Vidare finns
möjlighel atl avgöra mål, om den tilltalade efter aft ha delgetts stämning har
avvikit eller håller sig undan.

Dessa
möjligheter till dom i den tilltalades utevaro minskar behovel av en särskild
undantagsregel vid risk för långvarigt hinder för huvudförhandling. I det
följande ämnar jag föreslå att åtalsunderlåtelse skall kunna ske i vissa fall när
man kan anta att påföljden skulle bli villkorlig dom. Härigenom ges möjlighet
aU ta hänsyn till humanitära skäl som kan tala mol lagföring. Mot bakgmnd av
det sagda anser jag att det inte finns tillräckliga skäl all införa något
undantag från den absoluta åtalsplikten i sådana fall då ett långvarigt hinder
för huvudförhandling kan fömtses. Skulle det vara uppenbart att en rättegång i
praktiken inte går att genomföra torde f.ö. som jag ser del redan gällande rätt
innebära att någon åtalsplikt inte föreligger. När det gäller frågan om det
behövs en bestämmelse i RB som inskränker den absoluta åtalsplikten när
lagföring utomlands kan påräknas vill jag först erinra om atl frågan om
lagföring ulomlands för broll som faller under svensk straffrältslig kompetens
redan är delvis reglerad. Lagföring kan således komma i fråga enligt den av
kommittén uppmärksammade lagen (1976:19) om inlernationellt samarbele rörande
lagföring för broU (lagfö-ringslagen), som gmndas på en konvention från år
1972. Lagföring kan också bli aktuell till följd av den europeiska konventionen
om straff för vägtrafikbrott (jfr lagen 1971:965 om siraff för trafikbrott som
begåtts utomlands). I förhållande till de övriga nordiska länderna gäller elt
av de högsia åklagarmyndigheterna i de nordiska länderna träffat samarbelsavlal
som i princip bygger på lagföringslagen och som innebär att mål rörande brott i
ett av länderna kan överlämnas för lagföring i ett annat land, där den
misstänkte finns (se RÅ: s cirkulär C 34). Åven den europeiska konventionen om
inbördes rättshjälp i brottmål innehåller bestämmelser om lagföring i annat
land (art. 21). Det förekommer i viss omfattning att framställning om lagföring
i annat

Prop.
1984/85:3 19

land
görs även utan stöd av konveniioner eller avtal. Många gånger torde dock
situalionen, när lagföring ej sker i Sverige, vara den all den misslänk-te
lämnal Sverige för gott. I så fall kan förundersökningen ofta läggas ned med
stöd av 23 kap. 4 § andra stycket RB.

Enligt
3 § i lagföringslagen får en svensk åklagare när framställning har gjorts om
lagföring i etl annat land inle väcka åtal. Bifalls inle framställningen,
aktualiseras åtalsplikten igen. I irafikbrotlskonveniionen (art. 5) sägs att
den stal som gjort framslällning om lagföring inle längre får vidta åtgärder
för lagföring men all lagföringen får återupptas om mottagarlandet förklarar
sig inte vilja vidta någon åtgärd. Enligt del nordiska samarbeisavialet får
åklagaren avskriva ärendet när åtal överflyttas till ell annat nordiskt land.

De
angivna bestämmelserna överensstämmer med uppfaltningen i svensk rält, att
åtalsplikten är uppfylld i och med atl lagföringen övertas av den andra staten
(prop. 1971:114 s. 65 och prop. 1975/76:3 s. 24). Häri ligger också att
skyldighelen atl väcka åtal suspenderas i och med atl en begäran om lagföring
görs. Delsamma måsle antas gälla när man annars har gmndad anledning atl räkna
med atl lagföring kommer att ske i en annan stat. Med hänsyn till det sagda
anser jag det inle vara motiverat alt - vid sidan av de bestämmelser som redan
finns - införa någon regel i ämnet i RB.

Sammanfattningsvis
förordar jag alltså atl principen om absolut åtalsplikt inle skall förses med
några undantag av del slag kommiitén förordat.

Kommitténs
förslag lill utvidgning av möjligheterna tiU åtalsunderlåtelse enligt RB har
fått etl blandal mollagande av remissinslanserna. Kommitténs förslag i den
delen avvisades i den proposition om fömndersökningsbegränsningar m. m. som
den dåvarande borgeriiga regeringen lade fram (prop. 1981/82:41).

Inte
heller jag är beredd atl genomföra kommitténs förslag fulll ul. I vissa
avseenden synes emellerlid kritiken mot åtalsrättskommitléns förslag sakna
tillräcklig bärkraft. Till en del har kriliken tagil sin utgångspunkt i det
förhållandet atl ell domsiolsförfarande innefattar de bäsla garanlierna från
rättssäkerhetssynpunkt. Häremot kan naturligtvis invändas atl del för den
misstänkte i allmänhet är bättre att ett domsiolsförfarande över huvud laget
inte kommer lill slånd. Framför allt har jag dock det bestämda intrycket av alt
man i det tidigare lagstiftningsärendet underskattade de processekonomiska
fördelar som en uividgning av möjligheterna till åtalsunderlåtelse medför.

Utvidgade
möjligheter lill åtalsunderlåtelse kan ha processekonomisk belydelse i flera
avseenden. Allmänl setl är del framför alll domstolarna som drar mest fördel
därav. För åklagarnas del uppkommer lättnader genom att de inte behöver utfärda
strafföreläggande eller ansöka om stämning och utföra talan vid domstolen.
Betydelsen av dessa lättnader reduceras dock i viss mån av att
åtalsunderlåtelse i princip får ske endast i fall

Prop. 1984/85:3 20

där
skuldfrågan är klarlagd och atl elt domstolsförfarande i de fallen inte släller
så slora anspråk på domstolen och åklagaren.

Den
största betydelsen från processekonomisk synpunkt av en utvidgning av
möjligheten lill åtalsunderlåtelse består emellertid, som redan antytts, i en
vidgad möjlighet till förundersökningsbegränsning, förutsatt all kopplingen
mellan regelsystemen behålls. Della betyder i sin tur att polis och åklagare
kan befrias från det arbete som är förknippat med förundersökningen. Åklagaren
behöver dessutom inle fatta någol beslut i åtalsfrågan.

På
en del punkter skulle kommitiéförslagel otvivelaktigt medföra vinster av del
slag jag nu nämnt. Jag länker här främst på utvidgningarna i fråga om
bötesbroUslighel och konkurrensfall.

I
andra delar blir vinsterna mindre. Som påpekats vid remissbehandlingen kan del
ifrågasättas om förslaget vad gäller åtalsunderiåtelse vid resocialiseringsfall
verkligen genomgående medför mindre arbetsbörda för polis och åklagare.
Tvärtom synes del behov av ulredning i l.ex. fråga om vårdmöjligheter i
resocialiseringsfall som uppkommer med kommitténs förslag i många fall kunna
medföra ökade krav på polis och åklagare. I dessa fall skulle f.ö. utrymmet för
förundersökningsbegränsning i praktiken bli myckel begränsai. Till delta
kommer att en koppling mellan den processrällsliga och den socialrältsliga
lagstiftningen på del sätt kommittéförslaget förutsälter är svår atl göra
praktiskt verksam med hänsyn lill alt den nuvarande socialtjänsllagsliftningen
är inriktad på frivillighet och inte formaliserad på samma sätt som den
lidigare lagstiftningen i ämnet. Jag återkommer till detla.

Vid
en sammanfallande bedömning anser jag att en viss uividgning av möjligheterna
till åtalsunderlåtelse bör företas med utgångspunkt i kommiltéförslagel, dock
utan all man går så långl som kommiitén föreslog.

Enligt
min mening bör åtalsrältskornmitténs förslag när del gäller åtalsunderlåtelse
i fall av brottskonkurtens och återfall genomföras. I övrigl bör vissa delar av
kommiltéförslagel leda till lagsliflning i modifierad form. Jag ålerkommer lill
den närmare utformningen av de olika grunderna för åtalsunderlåtelse i följande
avsnitt. Det kan lilläggas all en reform efler dessa linjer i huvudsak svarar
mol de önskemål som har förts fram av narkotikakommissionen.

En
fråga som kommittén diskulerar och som också ålskilliga remissinstanser kommer
in på är om det inte skulle vara möjligt att förena ett beslul om
åtalsunderiåtelse med någon form av sanktion, l.ex. övervakning eller särskilda
föreskrifier. En annan tanke som diskuteras är att i fråga om en och samma
brottslighet förena åtalsunderlåtelse med tilläggsböler genom
strafföreläggande. Dessa lösningar avvisas av kommittén som därvid åberopar
flera skäl av principiell natur, bl.a. hänsyn till rättssäkerheten.
Remissinstanserna har inle framfört några avvikande meningar i detta avseende.
Jag är i dessa delar ense med kommittén och remissinstanserna.

Prop. 1984/85:3 21

Från
åklagarhåll underslryks dock alt del bör finnas en uttrycklig möjlighet för
åklagare atl meddela åtalsunderlåtelse beträffande vissa brott och utfärda
strafföreläggande för andra (delade beslut). Bestämmelsen i 48 kap. 5 § RB om
att strafföreläggande inle får ulfärdas, om inte i föreläggandet las upp alla
broll av den misstänkte som enligt åklagarens vetskap föreligger lill
bedömning, anses av en del åklagare hindra sådana beslul.

Somjag
ser saken syftar bestämmelsen i 48 kap. 5 § RB framför alll till atl
upprällhålla principen om all den som skall dömas för flera brott skall ådömas
gemensam påföljd (jfr 1 kap. 6 § BrB). Bestämmelsen utgör också en garanii för
att inte genom skilda strafförelägganden det högsta bötesstraff vid vilkel
strafföreläggande får användas överskrids. Jag kan däremot inte finna atl
bestämmelsen skulle uigöra hinder mot all åtalsunderiåtelse eller
fömndersökningsbegränsning kommer till stånd i fråga om vissa brott medan strafföreläggande
ulfärdas beiräffande brottsligheten i övrigl i enlighel med de begränsningar
som gäller i fråga om brottslighetens svårhetsgrad m. m. (48 kap. 4 § RB). Atl
denna kombinalion är tillåten får anses lika naturligt som att en åklagare får
väcka ålal för vissa brott och underlåta ålal (eller begränsa fömndersökningen)
med avseende på andra broU.

Kommitténs
förslag till utvidgade möjligheter till åtalsunderlåtelse innehåller - om man
bortser från extraordinära fall (20 kap. 7 § första stycket 3) - ett nytl
grundläggande rekvisit gemensamt för de olika fallen av åtalsunderlåtelse,
således även för åtalsunderlåtelse enligt LUL. Della gmndrekvisil är att hinder
mot åtalsunderlåtelse inte får föreligga med hänsyn till något viktigt allmänt
eller enskilt intresse. Detta ultryckssätl har kriliserats av åtskilliga
remissinstanser såsom alltför vagt, samtidigt som många anser att det ger
alltför vittgående möjligheter lill åtalsunderlåtelse. En del remissinslanser
påpekar atl uttrycket "påkallal ur allmän synpunki" avses slå kvar på
andra ställen i lagstiftningen, l.ex. i brottsbalkens bestämmelser om särskild
åtalsprövning, och atl frågan om termernas förhållande till varandra bör
övervägas ytterhgare.

För
min del har jag svårt att instämma i kriliken mol det föreslagna
grundrekvisitet. Kommitténs avsikl med ullryckel är all markera all endast
väsenlliga intressen bör föranleda åtal, om fömtsättningar i övrigt för
åtalsunderlåtelse föreligger. En sådan allmän markering är enligt min mening
befogad även om man stannar för mera begränsade utvidgningar av utrymmet för
åtalsunderlåtelse. Jag kan alltså godta kommitténs förslag alt ett gmndrekvisil
av aktuellt slag ställs upp. Frågan vilken närmare innebörd som bör läggas i
ett sådant rekvisit behandlar jag strax.

Kommittén
föreslår som nämnts att grundrekvisitet atl hinder inle möler med hänsyn till
något viktigt allmänt eller enskill inlresse skall gälla i samtliga fall av
åtalsunderlåtelse utom i de exiraordinära fallen. För min del anser jag
emellertid att rekvisitet vid åtalsunderlåtelse enligt RB bör gälla
åtalsunderlåtelse vid bötesbrott, i konkurrenssituationer och när etl

Prop. 1984/85:3 22

brott
begåtts under inflytande av själslig abnormitet. Della medför alt den nuvarande
regeln i 20 kap. 7 § försia stycket 1 om att åtal skall ske när det är påkallat
"ur allmän synpunkt" bör utgå.

Som
påpekals vid remissbehandlingen förekommer uttrycket "ur allmän
synpunkt" på skilda håll i lagsiiftningen. Det återfinns bl.a. i bestämmelsen
i 23 kap. 4 a § RB om fömndersökningsbegränsning, i 1 § LUL när det gäller
åtalsunderiåtelse för unga lagöverträdare och i beslämmelser i BrB om särskild
åtalsprövning.

Med
hänsyn till det nära sambandet mellan regler om åtalsunderlåtelse och
förundersökningsbegränsning bör även i 23 kap. 4 a § RB uttrycket "ur
allmän synpunkt" ersättas med det nya gmndrekvisitet. Motsvarande ändring
bör göras i 1 § LUL.

När
det gäller BrB: s bestämmelser om särskild åtalsprövning kan framhållas att
dessa har ett delvis annal syfte än bestämmelserna om åtalsunderlåtelse. Någon
anledning att i della sammanhang ändra de bestämmelserna finns inte enligt min
mening.

Vilka
skäl som med hänsyn till rekvisitet något viktigt allmänt och enskilt intresse
skall anses motivera att ålal väcks måste i första hand bedömas med hänsyn till
den grund för åtalsunderlåtelse som det är fråga om i det enskilda fallet. Jag
återkommer härtill. Vissa gemensamma riktlinjer bör dock gälla.

Avsikten
är naturligtvis att det nya gmndrekvisitet skall öka utrymmet för åtalsunderlåtelse
i förhållande till gällande rätt. Liksom f. n. bör dock en vägledande synpunkt
vara att åtalsunderlåtelse inte bör få medföra att likartade fall bedöms olika.
Intresset av att tilltron till rättsväsendets objektivitet upprätthålls kan alltså
göra ett åtal påkallat. Ett annat viktigt allmänt intresse som kan tala för
åtal kan vara atl den misstänkte fömt gjort sig skyldig till brott. Som
ytterligare skäl för åtal kan nämnas att förverkande av egendom av icke
obetydligt värde kan komma i fråga.

Av
stor och ofta avgörande betydelse när det gäller att bedöma om ett viktigt
allmänt intresse kräver åtal blir naturligtvis brottets svårhet och
omständighetema i övrigt kring detta. Allmänpreventiva synpunkter kan
emellertid ibland tala för att ett domstolsförfarande kommer till stånd även
vid mycket lindriga brott. Det kan sålunda vara nödvändigt att särskilt markera
att en viss brottstyp inte accepteras av samhället, t.ex. om en viss
brottslighet har börjat förekomma i besvärande stor omfattning. Det kan också i
vissa fall finnas ett stort allmänt intresse av att domstol får bedöma en viss
rättsfråga.

Från
en målsägandes synpunkt kan det vara önskvärt alt ålal väcks så att han själv
inte behöver utföra skadeståndstalan. Det är även elt allmänt intresse all de
som drabbas av brott kan få ersättning för den skada de lidit. Detta ligger
bakom den nuvarande ordningen att åklagaren i regel utför skadeståndstalan för
målsägandens räkning när åtal väcks (22 kap. 2 § RB).

Prop. 1984/85:3 23

I
en hel del fall synes emellertid inte rimligen del förhållandel alt en
målsägande lidit viss skada genom brottet böra få avgörande belydelse vid
prövningen av om åtal skall ske eller åtalsunderlåtelse meddelas. Vid
prövningen bör enligt min mening i fortsättningen - som också följer av det nya
uttrycket "viktigt enskilt intresse" - endast väsentliga
målsägan-deinlressen beaklas. Omständigheter som bör beaktas i sammanhanget är
skadans slorlek och parternas ekonomiska förhållanden. I flertalel fall läcks
skadan till största delen av försäkring. Någol krav på all ersättningsanspråket
har fastställts av domstol uppställs i princip inte av försäkringsbolagen. När
försäkring på detta sätt täcker skadan, med undanlag för l.ex. ett mindre
självriskbelopp, måste målsägandens intresse av alt rättegång förs mol
gärningsmannen anses vara begränsai.

Läget
är dock annorlunda vid en personskada som läcks av den del av en hemförsäkring
som avser s.k. överfailsskydd, dvs. skadestånd som en målsägande är berättigad
till. För atl sådan ersättning skall utgå krävs i allmänhel alt målsäganden
först har fått skadestånd utdömt vid domslol. Situalionen är densamma när del
gäller rätlen till slallig s.k. brotlsskadeer-sätlning. I dessa fall kan del
vara etl väsentligl intresse för målsäganden att få skadeståndet prövat vid
domslol.

Prövningen
av ett skadestånd kan normall inte anses vara av vikt för målsäganden, om del
är sannolikl alt ett utdömt skadestånd inte skulle kunna verkställas.
Självfallet är del dock vid grövre brott ofta viktigt att även den ekonomiska
konsekvensen av brottet inskärps hos lagöverträdaren.

Vid
bedömningen bör hänsyn också tas till om betalning eller betalningsutfästelse
görs av den misstänkte. I enlighel med vad som f.n. gäller bör det vara
tillåtet för åklagaren atl låta bedömningen påverkas av all den misstänkte
gottgör målsäganden den skada han lidit.

Jag
har nu uppehållit mig enbart vid målsägandens ekonomiska inlresse av att
åklagarna för talan. Självfallel kan vid en del brott som inneburil en grov
kränkning målsäganden ha etl självständigt inlresse av atl gärningsmannen
fälls till ansvar. Jag tänker exempelvis på våldtäkt och andra sexualbrott
liksom olika former av kvinnomisshandel (jfr prop. 1983/84:105). Vid brott av
sådant slag aktualiseras emellertid normall över huvud taget inte frågan om
åtalsunderlåtelse.

En
principiell förutsättning för åtalsunderlåtelse bör vidare, liksom enligt
gällande rätt, vara att det råder klarhet i skuldfrågan. Med hänsyn härtill kan
den omständigheten atl den misstänkte begär åtal i allmänhet inte anses vara
etl sådanl viktigt enskilt intresse som förhindrar åtalsunderlåtelse.

Somjag
nämnde tidigare föreslår jag alt det nya rekvisitet förs in även i
bestämmelserna i 23 kap. 4 a § RB om förundersökningsbegränsning. Såvitt gäller
målsäganden innebär detta atl det får prövas hur pass stort intresse denne har
av atl fömndersökningen drivs lill slut. I förarbelena lill

Prop. 1984/85:3 24

23
kap. 4 a § RB uttalades (prop. 1981/82:41 s. 35) alt målsägandens inlresse av
att få material till en skadeståndstalan saml dennes av den enskilda
åtalsrälten betingade intresse av alt få fram ett beslul i åtalsfrågan kunde
utgöra skäl att fullfölja förundersökningen.

Hittills
harjag inte närmare berört åtalsunderlåtelse i extraordinära fall, dvs. enligt
20 kap. 7 § försia slycket 3 RB. För åtalsunderlåtelse enligt den punklen
förutsätts all det av särskilda skäl är uppenbart att det inte krävs någon
påföljd för att avhålla den misstänkte från vidare brottslighet samt all det
med hänsyn till omständigheterna inte heller av andra skäl krävs all ålal
väcks. Möjlighelen lill åtalsunderlåtelse kortesponderar med domslolens
möjligheter enligt 33 kap. 4 § sista slyckel BrB alt meddela påföljdseftergifl.
Åtalsunderlåtelse kan meddelas i sådana fall där en påföljdseftergifl synes
trolig samtidigt som det finns anledning att befria den misstänkte från
lagföring inför domstol.

Beslul
om åtalsunderlåtelse i exiraordinära fall får meddelas endasl av RÅ (20 kap. 7
§ andra stycket RB). Antalet ålalsprövningar uppgick under år 1982 lill 20.
Antalet meddelade ålalsunderlåtelser var 10.

Åtalsrättskommittén
har föreslagil all RÅ: s möjligheter till åtalsunderiåtelse utvidgas. Enligt
kommitténs förslag skall åtalsunderlåtelse vara möjlig, om det på gmnd av
särskilda omständigheter befinnes atl påföljd ej behövs för brottet eller atl
annars synnerliga skäl talar mot åtal. Förslaget innebär att det nuvarande
kravet på god prognos tas bort. Meningen är dessutom all den för
åtalsunderlåtelse annars gällande fömtsättningen att skuldfrågan är klarlagd
inte skall ha betydelse här.

Förslaget
att utvidga RÅ; s befogenheier har bemötts positivi av flerlalel av de
remissinslanser som yttral sig i frågan.

För
min del villjag först nämna all jag i det följande kommer att föreslå att
befogenheten atl meddela åtalsunderlåtelse enligt de grunder som f. n. anges i
20 kap. 7 § försia stycket 3 RB skall tillkomma, förulom RÅ, även statsåklagare
(avsnitt 3.6). Det finns i och för sig skäl som talar för alt
åtalsrättskommilténs förslag om en uividgning av fömtsätiningarna för
åtalsunderlåtelse enligt denna punkt genomförs. Å andra sidan kan det vara
lämpligt att avvakla en viss tids erfarenhet av de nya behörighetsreglerna.
Det kan inle uteslutas att tillämpningen av dessa kan ge nya infallsvinklar i
frågan om vilka förutsättningar som bör föreligga för åtalsunderlåtelse i nu
avsedda fall. Elt ytterligare skäl alt inte nu ändra på förutsättningarna för
åtalsunderlåtelse i extraordinära fall är att de korresponderande
bestämmelserna om påföljdseftergifl i BrB som nämnts i avsnitt 3.1 skall ses
över av fängelsestraffkommitlén. Jag anser därför att någon utvidgning av
möjligheterna till åtalsunderlåtelse i extraordinära fall inte bör genomföras
nu.

Jag
övergår nu till att behandla åtalsunderlåtelse med stöd av LUL. Den lagen tar
sikle på lagöverträdare i åldern 15-17 år och innebär att åtalsunderiåtelse
får meddelas - utöver vad som följer av 20 kap. 7 § RB - under

Prop.
1984/85:3 25

fömtsättning
aniingen alt brottet uppenbarligen sketl av okynne eller förhastande eller all
den unge ulan lagföring blir föremål för sådana åtgärder som är lämpligasl för
honom. Därmed avses vård enligt LVU eller annan därmed jämförlig vård eller
andra hjälp- eller stödåtgärder. Åtal skall dock alltid väckas, om det är
påkallat ur allmän synpunki. Finns det skälig anledning lill åtalsunderlåtelse,
skall åklagare höra socialnämnden. Åtalsunderlåtelse får dock meddelas ulan
atl nämnden hörs i ringa fall och då det är uppenbart att del finns
förutsättningar för åtalsunderlåtelse.

Möjlighelen
aU meddela åtalsunderlåtelse i uppenbara fall utan socialnämndens hörande
genomfördes år 1982 efler förslag i prop. 1981/82:41. I den propositionen
behandlades också frågan om inte en mer omfallande revidering av bestämmelsen
om åtalsprövning enligt LUL var moliverad. Åtalsrättskommittén hade lagl fram
ell sådant förslag. Vad som främst var i blickpunkten var om åklagarens och
socialnämndens ansvarsområden var lämpligt avgränsade. I nuvarande regler
ligger att åklagaren har atl bedöma ändamålsenligheten i de åtgärder som
företas eller planeras av de sociala myndigheterna. Det innebär att åklagaren
får "överpröva" socialnämndens bedömningar. Lämplighelen av denna
ordning har ifrågasatts bl.a. med hänsyn till risken för atl socialnämnden kan
nödgas vidta åtgärder som den själv inle anser moliverade. I del lidigare
lagstiftningsärendet stannade den dåvarande departementschefen för atl dessa
frågor borde utredas ytterligare. Någon sådan utredning har ännu inle
företagits.

Frågan
om behovet av ändrade regler vad gäller åklagarens och de sociala
myndigheternas kompetensområden behandlades vid 1982/83 års riksmöie med
anledning av en molion. Juslitieutskotlel (JuU 1982/83:35) uttalade därvid i
sitl av riksdagen godkända betänkande att frågan om ändrad åtalsprövning enligt
LUL till slor del är avhängig av hur socialtjänstreformen utfallit. Även
resultatet av de år 1982 genomförda ändringarna i LUL hade enligt utskottet
belydelse. Utskottet ansåg att lillräckliga erfarenheter ännu inle hade vunnits
och att därför något initiativ inte var påkallat från riksdagens sida.

Enligt
min mening finns det inle f. n. lillräckligl underlag för alt, utöver den
ändring av rekvisitet "ur allmän synpunki" som jag berört tidigare,
göra ytterligare ändringar i LUL i del hänseende som är aktuellt nu. Särskilt
bör erinras om att socialberedningen (S 1980:07) f n. gör en allmän utvärdering
av socialtjänslreformen och därvid bl. a. har atl belysa avgränsning och
samverkan mellan socialtjänsten och kriminalvården när det gäller ungdomar.
Socialberedningens uppdrag har etl nära samband med frågan om
ansvarsfördelningen mellan åklagare och socialnämnd enligt LUL. Denna fråga
bör därför inte tas upp förrän socialberedningen redovisat resultatet av sina
överväganden. Vid min bedömning beaktar jag också att de år 1982 införda
reglema om ökade möjligheter för åklagaren att meddela åtalsunderlåtelse utan
att nämndens yttrande inhämtas synes ha medfört att några störte problem i
praktiken numera inte föreligger i förhållandet åklagare - socialnämnd.

Prop. 1984/85:3 26

En
fråga som har samband med åtalsprövningen enligt LUL har tagils upp av
narkotikakommissionen. Där uppmärksammas den situationen att det sedan den unge
erhållit åtalsunderlåtelse enligt LUL uppkommer misstanke om alt den unge har
begålt ytterligare brott före beslutet om åtalsunderlåtelse. F.n. måste
förundersökning ske med anledning av den nya misstanken. Förundersökningen
uimynnar i dessa fall regelmässigl i en ny åtalsunderlåtelse. Att fömndersökning
måste ske trots all en ny åtalsunderlåtelse kan förväntas beror på alt
reglerna i 23 kap. 4 a § om fömndersökningsbegränsning enbart hänvisar till
bestämmelserna om åtalsunderlåtelse enligt RB, däremot inte ull dem i LUL.

Enligt
narkolikakommissionen borde det av processekonomiska skäl vara möjligt atl
underlåta fömndersökning i dessa fall beträffande det nyupptäckta brottet. Jag
delar denna uppfattning.

Frågan
skulle kunna lösas genom att fömndersökningsbegränsning blev generellt möjlig
även när man kan förulse åtalsunderlåtelse enligt LUL. Mot alt införa en sådan
ordning kan emellertid anföras starka betänkhgheter. I allmänhet får antas att
en förundersökning och elt beslut om åtalsunderlåtelse har en särskild
betydelse som varning för den unge lagöverträdaren (jfr prop. 1981/82:41 s.
21). Jag är därför inte beredd atl förorda några generella möjligheter till
förundersökningsbegränsning på gmnd av förväntad åtalsunderlåtelse enligt LUL.

Det
aktuella problemet bör i stället lösas på ett mindre ingripande sätt.
Kommissionen föreslår atl det införs en särskild möjlighet till åtalsunderlåtelse
i fråga om brott som visar sig ha begåtts före en redan meddelad
åtalsunderlåtelse och att möjligheten till fömndersökningsbegränsning kopplas
till en fömtsedd åtalsunderiåtelse i det fallet. Jag ansluter mig lill den
tankegång som ligger till gmnd för detla förslag. Här gör sig intresset av att
ge den unge en varning inte gällande med samma styrka. Den unge har ju redan
fått en varning i och med den fömt meddelade åtalsunderlåtel-sen. Enligt
kommissionen bör en ny bestämmelse placeras i 20 kap. 7 § RB. Själv finner jag
lämpligast att den placeras i LUL och begränsas till att gälla befogenheten att
avstå från resp. lägga ned fömndersökning. Jag återkommer till den närmare
utformningen av bestämmelsen.

Enligt
gällande rätt får ett beslut om åtalsunderlåtelse återkallas, om tillräckliga
skäl inte längre föreligger för beslutet (20 kap. 7 § tredje stycket RB) resp.
om det finns skäl till del ur allmän synpunkt (5 § LUL). Någon tidsgräns är
inte föreskriven. Enligt motiven till den förstnämnda bestämmelsen fömtsätts
att nya omständigheter har inträffat som ger anledning till omprövning, l.ex.
att nya brott begås eller, när åtalsunderlåtelse sketl enligt 20 kap. 7 § 2 RB
(konkurtensfall), den misstänkte har blivit helt eller delvis frikänd för de
brott han åtalats för. Enligt LUL (5 §) gäller att beslut om åtalsunderlåtelse
får återkallas, när det föreligger skäl därför ur allmän synpunkt. Även denna
bestämmelse är avsedd att tillämpas restriktivt.

Åtalsrättskommittén
föreslår att som huvudregel alltjämt skall gälla att

Prop. 1984/85:3 27

åtalsunderlåtelse
får återkallas. Kommitténs förslag innebär atl äterkallelse får ske, om
förhållandena har förändrals väsenlligl eller annars någon särskild
omständighet föranleder det. Förslagel avser åtalsunderlåtelse både enligt RB
och enligt LUL.

I
denna fråga harjag följande uppfattning. Nuvarande regler tillämpas i praktiken
mycket restriktivt. Detta är befogat bäde med hänsyn till den misstänktes
trygghet och till processekonomiska synpunkier. Liksom kommillén anser jag atl
del bör framgå av lagtexten atl stor återhållsamhet är avsedd att gälla. Jag
förordar därför atl en regel om all ålerkallelse får ske endasl om särskilda
omständigheter föranleder det förs in både i 20 kap. RB och i LUL.

Kommittén
har också föreslagil all återkallelsemöjligheterna enligt RB tidsbegränsas i
vissa fall och att förbud mot ålerkallelse införs i vissa andra fall. Jag
återkommer till dessa frågor i det följande (avsnitt 3.3 och 3.5).

3.2
Åtalsunderlåtelse vid bötesbrottslighet

Mitt
förslag: Vid bötesbroUslighel fårf. n. åtalsunderlåtelse inle meddelas om den
misstänktes lagföring krävs ur allmän synpunkt. Ulrymmel för åtalsunderlåtelse
vidgas genom att endast hänsynen till någol viktigt allmänt eller enskilt
intresse skall hindra åtalsunderlåtelse.

Åtalsrättskommitténs
förslag: Överensstämmer med mitl förslag.

Remissinstanserna:
Remissutfallet är blandat. Flertalel remissinstanser stöder dock förslaget.
Några anser all ett ökal ulnytljande av åtalsunderlå-telseinslitutet vid
bötesbrott kan ske redan inom ramen för det gällande rekvisitet "ur allmän
synpunkt".

Skäl
för mitt förslag: Som jag nämnl lidigare förutskickas i propositionen med
förslag till ny polislag (prop. 1983/84:111) att möjligheterna till rapporteflergift
skall utvidgas på så sätt att det inle längre skall krävas att endasl böter
ingår i straffskalan för brottet. Det är tillräckligt alt någon annan påföljd
än böter enligt polismannens bedömning inle är alt vänta i del konkreta fallet.

Avsikten
med institutet rapporteftergift är att möjliggöra etl snabbt beslut om att inle
utreda ett lindrigt brott när det i det konkreta fallet klart framgår atl
brottets karaktär är sådan att någon annan samhällsreaktion än en erinran eller
ett påpekande inte behövs. Beslutet skall fattas aniingen av en polisman på
platsen i omedelbar anslutning till att förseelsen upptäcks eller av polisbefäl
i samband med alt en rapport ges in.

När
det däremot gäller åtalsunderlåtelse och den därmed sammanhängande möjligheten
lill fömndersökningsbegränsning inverkar även andra

Prop. 1984/85:3 28

omständigheter
än brottets karaktär. Det kan vara fråga om all ta hänsyn till den misstänktes
personliga förhållanden och att pröva om allmänprevenliva skäl eller
målsägandeinlresset motiverar en fortsall utredning. Det kan även föreligga
rällsliga komplikationer. Beslul om åtalsunderlåtelse eller
fömndersökningsbegränsning skall därför alllid fallas av åklagare.

Möjligheterna
att beslämma om rapporteflergift är alltså inle avsedda alt utnyttjas som en
ersäitning för åklagares beslut all underiåla ålal eller all i
begränsningssyfle lägga ned eller inle inleda en förundersökning. Åklagarens
möjligheter att meddela åtalsunderlåtelse bör enligt min mening liksom f. n.
slräcka sig betydligt längre än den enskilde polismannens möjligheter atl
meddela rapporteflergift.

Kommiltéförslagel
innebär i fråga om bölesbrolten att utrymmet för åtalsunderlåtelse vidgas genom
alt endast hänsynen till något viktigt allmänl eller enskill intresse skall
hindra åtalsunderlåtelse. Även narkolikakommissionen förordar i sin promemoria
atl möjligheterna lill åtalsunderlåtelse vid bötesbrottslighet ulvidgas.
Enligt kommissionen bör åtalsunderlåtelse få meddelas om det kan antas atl
någon annan påföljd än böter eller villkorlig dom inle skall komma alt ådömas
och det från allmän eller enskild synpunki föreligger särskilda skäl till
åtalsunderlåtelse.

Kommissionens
förslag lill ulvidgade möjligheter till åtalsunderlåtelse vid bölesbrollslighet
är mer restriktivt än kommiltéförslagel. Till förmån för ålalsrällskommilléns
förslag - som i denna del godtagits av flertalel remissinslanser — talar starka
processekonomiska skäl. Under remissbehandlingen har anförts atl en ökad
användning av åtalsunderiåtelse i botes-fall skulle kunna ske redan med
nuvarande beslämmelser. För min del anser jag emellertid atl en ändring i
själva laglexlen är ofrånkomlig för att man skall nå det resultatet. Jag
förordar alltså att kommitténs förslag genomförs.

Den
nuvarande bestämmelsen i 20 kap. 7 § första stycket 1 anses ge uttryck för en
presumtion för alt åtal skall väckas (se RÅ: s cirkulär C 67). Även om
åtalsunderlåtelse skall kunna ske i belydligl större omfattning än f. n. är det
inte avseit all det nya rekvisitet skall innefatta en presumtion i omvänd
riklning.

F.n.
är beslulen om åtalsunderlåtelse enligt 20 kap. 7 § första stycket I RB
koncentrerade till vissa brottstyper. Av de 4 543 personer som år 1982
meddelades åtalsunderlåtelse med stöd av denna bestämmelse var 2 092 personer
misstänkta för snalteri, 344 personer för narkotikaförseelser och 975 personer
för förseelser mot väglrafikförfaltningar.

Åtalsunderlåtelse
bör i fortsättningen vara möjlig även vid åtskilliga andra fall av mindre
allvarliga förmögenheisbroii än snalteri. Jag länker då på mera lindriga fall
av exempelvis egenmäktigt förfarande, bedrägligt beteende och olovligt
förfogande. En hel del förseelser mot specialstraff-rättsliga författningar kommer
också in här. Del gäller inte minst sådana oaklsamhelsbrotl som framslår
snarare som resultat av okunnighet eller

Prop. 1984/85:3 29

obetänksamhet
än som utiryck för nonchalans gentemot gällande beslämmelser. När det gäller
brott mot näringsrältsliga förfaUningar eller författningar angående
arbelarskydd, miljöskydd e.d får dock generelll sett utrymmel för
åtalsunderlåtelse anses vara begränsai. I sådana fall talar nämligen starka
allmänna iniressen för all brotten inte lämnas obeivrade.

Vad
gäller trafikområdet bör otvivelaktigt etl inte oväsentligt utrymme finnas atl
begränsa antalet lagföringar. Frågan har särskilt uppmärksammats i samband med
den tidigare nämnda utredning om begränsningar i straffrättens
lillämpningsområde som RÅ f n. bedriver. Som jag fömt nämnde har RÅ nyligen
avlämnat etl förslag lill avkriminalisering inom trafiklagstiftningen, bl.a.
genom atl vissa fall hell las undan från det straffbara området. En sådan
lösning lorde också vara bäst avpassad för trafikområdets speciella karaktär.

Åtminstone
intill dess lagstiftningsåtgärder eventuellt har vidtagils på grundval av
resultatet av RÅ: s utredning bör emellertid ålalsunderlåtelser i viss
utsträckning kunna tillämpas även på trafikområdet. Somjag ser det blir dock
utrymmet här rätt begränsat. Ålalsunderlåtelser bör kunna förekomma när det
l.ex. gäller sådana överträdelser av delaljföreskrifter i
vägtrafikförfattningarna som med hänsyn till siluationen i del särskilda fallel
framslår som ursäktliga och inle har inneburil någon egenllig olägenhel eller
fara från trafiksäkerhelssynpunkt.

I
fråga om narkotikaförseelser har narkolikakommissionen nyligen föreslagil
vissa ändringar som bl. a. innebär atl möjligheterna lill åtalsunderlåtelse
vid bötesbrottslighet skall få starkt minskad lillämpning på narkolikaområdel.
Förslaget (kommissionens PM nr 8) remissbehandlas f. n. Intill dess ställning
har tagits till del förslagel bör enligt min mening praxis bibehållas
oförändrad på det aktuella området.

Allmänt
sett villjag hämtöver framhålla följande. Den nuvarande regeln anses i
väsentlig mån vara inriktad på fall som med hänsyn lill speciella
omständigheter framstår som ursäktliga eller som engångsföreteelser. Enligt
min mening bör sådana bedömningar inte ha lika stor belydelse i framliden. Det
kan sålunda knappasl krävas all åklagaren gör en närmare undersökning av om den
misstänkte lidigare har begått liknande brott. Även om detla skulle vara känt,
behöver den omständigheten i sig inte utgöra hinder mot åtalsunderlåtelse.

3.3
Åtalsunderlåtelse vid brottskonkurrens och återfall

Mitt
förslag: Möjligheterna alt underiåla ålal för en del av brottsligheten när
någon samiidigi misslänks för flera brott utvidgas. Ulrymmel för
åtalsunderlåtelse beträffande brott som upptäcks eller begås sedan den
misstänkte har dömts för andra brott men innan han till fullo undergått
påföljden bhr också störte.

Prop. 1984/85:3 30

Åtalsrättskommitténs
förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitl förslag. Kommittén föreslår
dessutom atl del inte skall vara tillåtet för åklagaren atl återkalla etl
beslut om åtalsunderlåtelse och väcka åtal för ett broll som tidigare har
åberopats som försvårande omständighet i samband med åtal för andra brott.

Remissinstanserna:
De flesta är positiva till kommitténs förslag om utvidgning av möjligheterna
till åtalsunderlåtelse. Däremot är nästan alla remissinstanser negativa till
förslaget om hinder mot ålerkallelse av åtalsunderlåtelse och kommitténs till
gmnd för detta liggande uppfattning att ett brott som omfattas av åtalsunderlåtelse
skall kunna åberopas som försvårande omständighet.

Skäl
för mitt förslag: Nuvarande reglering om åtalsunderlåtelse vid brottskonkurtens
och återfall finns i 20 kap. 7 § första stycket 2 RB. Enligt denna bestämmelse
får åklagare underlåta åtal dels i s.k. samlidighetsfall, dels i s.k.
successivfall. De förra kännetecknas av att någon samtidigt misstänks för flera
brott och att han inte dömts för någol av dem. Del kan röra sig om flera brott
av samma slag, l.ex. en serie av stölder eller bedrägerier men också om brott
av olika slag, t.ex. etl grovt förskingringsbrott och en relativt lindrig
förseelse. Successivfallen är av två slag. Den ena situationen är alt någon
dömts för ett broll och det sedan upptäcks all han dessförinnan har begått ännu
ett brott (nyupptäckt brott). Eller också har den misstänkte begått brottet
(nytt brott) sedan han dömts för andra brott. I båda fallen förutsätts att den
misstänkte ännu ej hell undergått den ådömda påföljden. Avgörande tidpunkt är
när prövoliden efter villkorlig frigivning från fängelsestraff, villkorlig dom
eller dom på skyddstillsyn lar slut. En fömtsättning för atl åklagaren skall
kunna underiåla åtal i dessa situationer är att del är uppenbart atl brottet är
utan nämnvärd betydelse med hänsyn till påföljden.

Bestämmelsen
om åtalsunderlåtelse skall vad gäller successivfall ses mot bakgmnd av reglema
i 34 kap. BrB rörande sammanträffande av brott m. m. För åklagaren gäller det i
dessa fall alt göra en bedömning av hur domstolen i händelse av åtal skulle komma
att tillämpa bestämmelserna i BrB.

Åtalsrättskommittén
har föreslagit alt möjligheterna att underlåta åtal skall utvidgas både i
samtidighets- och successivfallen. Detta föreslås ske genom att de nuvarande
rekvisiten mjukas upp. Enligt förslaget krävs endasl att ett annat brott
"medfört eller kan antas medföra sådan påföljd atl någon påföljd därutöver
i anledning av del föreliggande brottet ej finnes påkallad". Dämtöver
skall gälla den allmänna begränsningen att del inle föreligger hinder mot
åtalsunderlåtelse med hänsyn till någol viktigt allmänt eller enskilt
intresse.

Kommitténs
förslag om utvidgning av möjligheterna till åtalsunderlå-

Prop. 1984/85:3 31

telse
i konkurrens- och ålerfallssilualioner välkomnas i allmänhel av remissinstanserna.
Det är endasl kommitténs överväganden när det gäller frågan om möjligheterna
att väcka ålal för elt brott som tidigare åberopats som försvårande
omständighet som medfört kritik.

Narkotikakommissionens
förslag om åtalsunderlåtelse i brottskonkur-rensfallen skiljer sig från
kommitténs förslag endast därigenom att hinder mol åtalsunderlåtelse skall
föreligga när åtal krävs av "särskilda skäl".

Kommitténs
förslag innebär, liksom narkolikakommissionens, atl åklagaren får en betydligt
störte frihet än f. n. när det gäller att bedöma om ålal skall underlåtas i här
avsedda fall. I likhei med flertalet remissinstanser finner jag förslagen
välgmndade. En avsevärd utvidgning av möjligheterna lill åtalsunderlåtelse är
befogad bl. a. med hänsyn lill slarka processekonomiska skäl. Dessa skäl blir
än siarkare om man beaktar möjligheterna lill fömndersökningsbegränsning. I
olika sammanhang, senast i prop. 1981/82:41 s. 13, har lagstiftaren understmkit
vikten av atl den nuvarande regleringen utnyttjas av åklagarna fullt ut, särskilt
vid seriebrottslighet. Dessa ullalanden synes dock inle ha fått genomslag i
praxis. Relativt setl har antalet personer som erhållil åtalsunderlåtelse
enligt 20 kap. 7 § första stycket 2 RB inle undergått någon mera pålaglig
ökning under senare år. Förklaringen till den förhållandevis restriktiva
tillämpningen är sannolikt de nuvarande uppenbarhels- och
nämnvärdhelsrekvisilen.

En
utvidgad möjlighet till åtalsunderlåtelse framstår som särskilt angelägen vad
gäller seriebroltsligheten och andra samtidighetsfall. Utvidgningen bör
möjliggöra atl utredningen kan inriktas på vissa lypfall i en serie brott,
vilka belyser brottsligheten i dess helhet.

Även
i successivfallen talar processekonomiska skäl för en utvidgning. Jag länker
här särskilt på sådana fall när det sedan någon dömts för brott upptäcks att
denne före domen begått ytterligare broll av samma karaklär. I
återfallssilualionerna kan dock skälen för ålal väga tyngre.

Narkotikakommissionen
har i sin promemoria visal alt en uividgning av möjligheterna till
åtalsunderlåtelse skulle vara av stort praktiskt värde vid utredningen av
narkotikabrott. En sådan reform skulle innebära bl.a. all inte alla fall av
försäljning i en serie narkotikabrott behöver utredas. Som kommissionen påpekar
får det anses mera angelägel all man genom all begränsa ulredningen kan få
utredningsresurserna atl räcka till för flera brottshärvor än att få fram en
fullsländig ulredning av varje ärende. Narkotikabrottsligheten torde nämligen
kunna stoppas lättare ju flera härvor som polisen hinner angripa.

Utöver
de rent processekonomiska skälen kan framhållas atl del är elt siarkt inlresse
både från allmän synpunki och av hänsyn till den misstänkte att en
samhällsreaktion på den brottslighet som redan är utredd kommer till stånd inom
rimlig tid och inle fördröjs av en utredning vars resultat endast i mindre mån
kan påverka påföljdsfrågan.

Jag
förordar sålunda en ny bestämmelse om åtalsunderlåtelse för kon-

Prop. 1984/85:3 32

kurtens-
och ålerfallssilualioner av innehåll alt ålal får underlåtas för brott, om
annal broll har medfört eller kan antas medföra sådan påföljd att någon påföljd
därutöver med anledning av del nya brottet inle är påkallad, I detta ligger att
åtalsunderlåtelse far ske, om den förutsedda eller redan utdömda påföljden
framslår som en lillräcklig och adekvat påföljd även med beaktande av det nya
brottet.

Somjag
lidigare har förordat (avsnitt 3.1) bör däruiöver gälla alt åtalsunderlåtelse
inle får meddelas, om någol vikligl allmänl eller enskilt inlresse kräver all ålal
väcks. Vad della innebär i allmänhel har redan berörts. Vad gäller
åtalsunderlåtelse enligt den föreslagna nya bestämmelsen i 20 kap. 7 § första
slycket p. 2 bör de processekonomiska synpunkterna tillmätas stor betydelse
särskilt i fall av seriebrottslighet.

I de
fall då någon återfallit i brott medan han är underkastad påföljd väger de
processekonomiska hänsynen mindre tungt. Här kan i slället allmänpreventiva
skäl föranleda åtal. Den nya bestämmelsen inrymmer i och för sig också sådana
fall där brottet har begåtts efter det alt påföljden har upphört. Här torde det
dock sällan finnas anledning lill åtalsunderlåtelse.

Enligt
34 kap. 1 § försia stycket 1 BrB har domstolen möjlighel alt förordna att en
tidigare ådömd påföljd skall omfatta etl nyupptäckt eller nylt broll. Som en
följd av sitt förslag i fråga om åtalsunderlåtelse föreslår kommittén också en
ändring av bestämmelsen i 34 kap. 3 § första stycket BrB. Där föreskrivs f.n.
att domstolen, när någon har återfallit i brott innan en fängelsepåföljd upphört,
l.ex. under prövoliden, får förordna alt fängelsepåföljden skall avse del nya
brottet endasl om det är uppenbart alt det nya brottet i jämförelse med det
föiTa med hänsyn till påföljden är utan nämnvärd belydelse eller annars
synnerliga skäl föreligger. Ordalydelsen ansluter nära till den nuvarande
bestämmelsen i 20 kap. 7 § första stycket 2 RB. Kommittén föreslår atl även den
sisinämnda bestämmelsen i 34 kap. 3 § BrB mjukas upp. Enligt den föreslagna
lydelsen skall etl sådanl förordnande som avses i bestämmelsen få meddelas
endast om någon påföljd utöver fängelsestraffet ej finnes påkallad eller annars
synnerliga skäl föreligger. Enligt kommillén är en parallellilet mellan de
båda bestämmelserna önskvärd.

Åtalsrättskommitténs
förslag på denna punkl har inle mött någon kritik från remissinstanserna. En
översyn av påföljdssyslemet företas emellertid av fängelsestraffkommitlén. Även
reglerna i 34 kap. BrB berörs av denna översyn. Att i delta läge ändra 34 kap.
3 § BrB är inte lämpligt. Något hinder alt genomföra förslaget om
åtalsunderlåtelse i nu aktuella fall utan alt samtidigt ändra 34 kap. 3 § BrB
torde inte finnas. Jag förordar därför atl kommilléns förslag på denna punkl
inte genomförs i delta sammanhang.

Som
jag lidigare har antyll har kommittén tagil upp frågan om del är möjligt för
åklagaren att, när åtalsunderlåtelse har meddelals för en del av
brottsligheten, åberopa denna del i samband med åtalet för övriga broll i

Prop. 1984/85:3 33

syfle
att visa all gärningsmannen förfarit vane- eller yrkesmässigt. Kommittén menar
att del inte är något som hindrar alt bevisning sker rörande den brottslighet
som avses med ålalsunderlålelsen och som åberopas enbart som försvårande
omständighet. Enligt kommittén kan de brott som åberopas som försvårande omsländighet
inte anses omfatlade av rättskraften (30 kap. 9 § RB). Kommittén anser dock
alt det vore otillfredsställande om åklagaren i etl nylt mål - efter
äterkallelse av ålalsunderlålelsen -skulle kunna föra talan om ansvar för dessa
brott, om dessa redan vunnii ett visst beaklande i det första målel. Kommittén
föreslår som nämnls atl rätlen alt återkalla ell beslul om åtalsunderlåtelse
förses med det undantaget atl ålerkallelse inte får ske i fråga om sådana
broll som har åberopats som försvårande omständighet i samband med åtal för
andra brott.

Kommitténs
överväganden och förslag i denna del har blivit föremål för kraftig
remisskritik. Ålskilliga remissinslanser ifrågasätter om det är tillåtet att
som försvårande omständighet åberopa ett brott som ligger utanför
gärningsbeskrivningen enligt åtalet. Andra finner atl den ordning kommittén
förordar är opraktisk eflersom ulredning kanske måsle föras in i målet angående
de brott som inte omfattas av åtalet. Vidare påpekas att det i ett senare
sammanhang kan vara svårt att konstatera om etl visst brott åberopats som
försvårande omständighet i ett tidigare brottmål eller inle.

För
egen del vill jag först framhålla att reglerna om åtalsunderlåtelse har
betydelse bl. a. för om fömndersökningsbegränsning skall ske. Har förundersökningen
begränsats till vissa av de brott misstanken avser, bör de brott som inte
utretts inte ges någon betydelse i en senare rättegång rörande övrig
brottslighet.

Förslaget
om vidgad möjlighet lill åtalsunderlåtelse i nu avsedda fall innebär alt
åklagaren skall eftersträva all den misstänkte erhåller en adekvat påföljd. Om
elt visst brott beiräffande vilkel fömndersökning ägl rum har avsevärd
betydelse i påföljdsfrågan, l.ex. som ell mått på den vanemässighel som
utmärker brottsligheten, följer av detla all åtal skall väckas för brottet.
Några störte processekonomiska nackdelar uppkommer i regel inte, eflersom
åtalsunderlåtelse i princip endasl får ske när skuldfrågan är klarlagd. Skulle
åklagaren i efterhand - dvs. när beslut om åtalsunderiåtelse har meddelats
resp. ålal väckls - vilja åberopa ett brott som omfattas av åtalsunderlåtelse,
får han under de fömtsättningar som gäller för detla återkalla
ålalsunderlålelsen och utvidga åtalet enligt 45 kap. 5 § RB lill alt omfalla
även detla brott. Med tanke på aU fömndersökning ägl mm och au ett erkännande
normalt kan förutsättas föreligga lorde åklagaren oftast kunna räkna med att
rätten tillåter utvidgningen.

Med
hänsyn till det anförda finner jag aU det inte finns behov av det av kommittén
föreslagna förbudet mol ålerkallelse av åtalsunderiåtelse.

Som
framgåu av det tidigare anförda (avsnitt 3.1) behövs en särskild regel om
fömndersökningsbegränsning i fråga om brott som begålls före elt beslul om
åtalsunderlåtelse enligt LUL, när en ny åtalsunderiåtelse kan 3 Riksdagen 1984185. 1 saml. Nr
3

Prop. 1984/85:3 34

ifrågakomma
enligt denna lag. Narkotikakommissionen som har förordal en regel med sikle på
sådana fall föreslår undantag för fall då åtal påkallas av särskilda skäl. Jag
anser dock atl även för detta fall av förundersökningsbegränsning bör gälla
del nya grundläggande rekvisitet. Fömndersökningsbegränsning får alltså inle
ske, om något hinder möter med hänsyn till någol viktigt allmänt eller enskilt
intresse. I della fall torde det emellerlid sällan finnas sådana skäl med
hänsyn lill den åtalsunderlåtelse som redan har meddelals enligt LUL och som
kan antas ligga ganska nära i tiden.

3.4
Åtalsunderlåtelse i resocialiseringsfall m. m.

Mitt
förslag: Möjligheterna till åtalsunderlåtelse när ett brott har begåtts under
inflytande av psykisk abnormitet utvidgas på det sättet att det inle längre
skall krävas alt den misstänkte blir föremål för sluten psykiatrisk vård utan
att del skall räcka med all öppen vård kommer till stånd.

Åtalsrättskommitténs
förslag: Förslaget innebär att åtalsunderlåtelse skall kunna ske i stor
omfattning i s.k. resocialiseringsfall, dvs. i sådana fall där ett behov av
vård eller andra hjälpålgärder föreligger. Till denna kategori hänför kommittén
psykiskt avvikande lagöverträdare, alkoholmissbrukare, narkolikamissbmkare och
sådana personer som utan alt orsaken till brottet är alt söka i psykisk sjukdom
eller missbmk blir föremål för sociala vård- eller hjälpålgärder. För
ålalsunderiåielse krävs enligt kommittéförslaget atl vård eller hjälpålgärder
är ägnade alt främja den misstänktes anpassning i samhället. Åtalsunderlåtelse
skall också kunna ske när den misstänkte i andra fall blir föremål för åtgärder
från samhällets sida eller på annat sätl, om ålgärden är så ingripande atl
lagföring inte är påkallad. Med denna hell nya gmnd för åtalsunderlåtelse
åsyftar kommittén bl. a. sådana fall där brottet begåtts i anställning och leu
till disciplinpåföljd eller avskedande eller där den misstänkte är en utländsk
medborgare som skall utvisas. Åklagaren får enligt kommitiéförslagel befogenhel
att i resociali-seringsfallen förklara åtalsfrågan vilande i avvaktan på
utfallet av en vidlagen åtgärd.

Remissinstanserna:
Remissutfallet är blandat men övervägande negaiivt i vad avser
åtalsunderlåtelse i resocialiseringsfall. De flesta remissinstanser motsäfter
sig åtalsunderiåtelse i andra fall än där psykisk sjukdom eller missbruk
föreligger. De huvudsakliga skälen härför är att det till skillnad från vad som
gäller vid dom på skyddstillsyn saknas garanlier för aU vårdåtgärden inleds
eller blir varaktig, att förslaget är för diffust med hänsyn till
rättssäkerheten samt att förslaget skulle kunna leda till väsentligt ökat
arbete för polis och åklagare. Vidare invändes all del vid tiden för

Prop. 1984/85:3 ' > 35

betänkandets
avlämnande pågående utredningsarbetet pä socialvårdens omräde
(socialtjänstreformen) borde avvaktas. Av de instanser som är negaliva till
förslaget om åtalsunderiåtelse vid värdåtgärder i allmänhel är några posiliva
till vidgade möjligheter lill åtalsunderlälelse när sådan vård som avses i 31
kap. 2-4 §§ BrB kommer till stånd medan andra endasl tillslyrker all del
nuvarande kravel i gällande beslämmelse om åtalsunderlåtelse vid psykisk
abnormitet på kausalitet mellan brottet och psykisk sjukdom utmönsiras.

Även
förslagel om åtalsunderlåtelse vid vissa andra samhällsåtgärder eller andra
ingripanden har i stort sett bemötts negativt. Förslagel anses av flera
instanser vara så oklart att dess verkningar inte kan bedömas. Vad gäller
åtalsunderlåtelse vid avskedande m.m. påpekas bl.a. all det i här aktuella fall
så gotl som alltid krävs ell beslul beträffande den straffrättsliga frågan
innan något disciplinförfarande inleds. När del gäller kommitténs avsikt att
även beakta utvisning m. m. anförs att möjligheterna för åklagaren alt fömtse
sådana beslut kan vara små. Några remissinstanser påpekar alt det kan uppstå
oförutsedda hinder mot verkställighet sedan åtalsunderlåtelse meddelals. En
annan vanlig synpunki är alt intresset av en likformig behandling av svenska
och utländska medborgare talar mot att införa särskilda möjligheter till
åtalsunderlåtelse i fråga om utlänningar. Förslaget om vilandeförklaring av
åtalsfrågan avstyrks av en majoritet av de inslanser som yttral sig i frågan.

Skäl
för mitt förslag: Enligt gällande räll får åklagare meddela åtalsunderlåtelse
när etl brott uppenbarligen har begåtts under inflylande av en djupgående
psykisk abnormitet och antingen sluten psykiatrisk vård eller vård i vårdhem
eller specialsjukhus för psykiskl ulvecklingsstörda kommer till slånd ulan
lagföring saml åtal inle krävs av särskilda skäl (20 kap. 7 § försia Slycket 4
RB).

Kommitténs
förslag innebär i fråga om psykiskl abnorma lagöverträdare den skillnaden i
jämförelse med gällande rätl att det nuvarande kravel på atl brottet har
begåtts under inflylande av själslig abnormitet avskaffas och att det inle
uppställs någol krav på atl sluten psykiatrisk vård (eller därmed jämställd
vård) äger mm. Förslaget innebär också atl åtalsunderlåtelse skall kunna ske
när vård kommer till slånd i fråga om alkohol- eller narkolikamissbmkare. Den
största nyheten i förhållande till gällande räll är emellertid förslaget alt
åtalsunderlåtelse skall kunna ske när vård-, hjälp- eller stödåtgärder är
aktuella i andra fall. Dessa fall lorde i huvudsak vara sådana som i dag medför
skyddslillsyn. Som framgått har en majoritet av remissinstansema varil myckel
kritisk mot förslaget i denna del. I övriga delar, främst uppmjukningen av
nuvarande förutsättningar för åtalsunderlåtelse vid psykisk abnormitet, har
remissopinionen varit mer positiv.

Narkolikakommissionen
har i sin promemoria nr 5 förordal en ulvidg-

Prop. 1984/85:3 36

ning
av den nuvarande möjligheten lill åtalsunderlälelse enligt 20 kap. 7 § första
slycket 4 RB på så sätt atl åtalsunderlåtelse skall kunna meddelas, om brottet
kan antas vara begånget under inflytande av en djupgående psykisk abnormitet
och åklagaren finner alt lagföring är utan betydelse för den misstänktes lillrättaförande
saml atl ålal inle krävs av särskilda skäl. Kommissionens förslag innebär
alltså alt det nuvarande vårdkravel utmönstras.

Bedömer
man kommilléns förslag från renl processekonomisk synpunki lorde knappasl några
störte fördelar stå all vinna med förslaget. Tvärtom synes, som elt storl anlal
remissinslanser påpekal, förslaget många gånger leda till merarbete för polis
och åklagare genom att ibland omfattande utredningar måste göras rörande den
misstänktes behov av vård. En utvidgning av möjligheterna till
åtalsunderlåtelse i dessa fall skulle dessulom i praktiken knappasl medföra
ökade möjligheter all begränsa förundersökningen.

Från
kriminalpolilisk synpunkt däremoi har förslaget vissa fördelar. Det är
betydelsefullt att vård- och slödålgärder sätts in så snart som möjligt. Rent
straffrättsliga ålgärder kan många gånger vara lill skada när andra åtgärder
redan har satts in.

Själv
är jag emellertid iveksam lill kommilléns förslag i den del del i realiteten
skulle medföra atl skyddstillsyn i etl slort anlal fall ersätls med
åtalsunderlåtelse. Från allmänprevenliva synpunkier skall domstolsförfa-randels
betydelse inte underskattas. En annan svaghet är alt det knappast finns
lillräckliga garanlier för all den vård som ålalsunderlålelsen grundas på inleds
eller blir varaklig.

Till
delta kommer alt utformningen av socialljänsllagsiifiningen är av grundläggande
betydelse för hur regler om åtalsunderlåtelse i här aktuella fall skulle kunna
tänkas bli konslruerade. Som förul berörls ulvärderas f n. den år 1980
genomförda socialljänstreformen av socialberedningen (S 1980:07, dir 1980:45,
1981:55 och 1982: 106). Bl.a. ingår del i beredningens uppdrag all följa upp
tillämpningen av LVM saml att göra en fullständig översyn av den psykiatriska
tvångslagsiiftningen.

Med
hänsyn lill del uppföljnings- och utredningsarbete som pågår anser jag atl
lidpunkten nu inte är lämplig all ta slutlig ställning lill kommitténs förslag
i hela dess vidd när del gäller åtalsunderlåtelse i s.k. resocialiseringsfall.

Det
synes dock vara möjligt atl redan nu genomföra mindre ändringar i den nuvarande
regeln om åtalsunderlåtelse vid psykisk abnormitet. Här har remissinslanserna i
regel tillstyrkt de utvidgade möjligheter till åtalsunderlåtelse som
kommiltéförslagel innebär. För egen del är jag dock med hänsyn till det
pågående utredningsarbetet inle beredd att gå så långl som kommillén. Det
nuvarande kausalilelskravet bör sålunda l.v. kvarstå.

Däremot
finns det anledning att överväga om inle del obligatoriska kravel på atl sluten
psykiatrisk eller därmed jämställd vård kommer lill

Prop. 1984/85:3 37

slånd
borde kunna ulgå. Narkotikakommissionen vill för sin del gå etl steg längre och
anser alt någon vård inle alls behöver komma lill slånd. Kommissionen påpekar
alt del förekommer åtskilliga fall där brott begås under inflytande av psykisk
abnormitet utan all sjukvården finner anledning till ingripande. När gärningen
inle avser något allvarligt brott och del är klart atl gärningsmannen är
psykiskt abnorm borde åtal enligt kommissionens mening kunna underlåtas.

För
min del vill jag först erinra om atl ulvecklingen när del gäller psykiatrisk
vård alltmera går i riklning mol öppna vårdformer. Det synes därför naturligt
att möjlighet till åtalsunderlåtelse införs även när mindre ingripande vård än
sluten vård äger rum. Jag tänker här på sådana fall där öppen psykiatrisk vård
eller öppen vård enligt lagen (1967:940) angående omsorger om vissa psykiskl
ulvecklingsstörda (omsorgslagen) kommer till stånd. Ett åtal skulle när sådan
vård övervägs i vissa fall kunna vara till skada från vårdsynpunkt. 1 fall där
det kan råda tvekan om lämplig vårdform kan vidare den nuvarande ordningen
också på etl olämpligt sätt styra valet av vårdform. Även processekonomiska
skäl motiverar en utvidgning av möjligheterna lill åtalsunderlåtelse i dessa
fall.

Möjligheterna
till åtalsunderlåtelse i enlighet med det anförda kan vidgas utan att det
utredningsarbete som socialberedningen företar rörande den psykiatriska
tvångslagstiftningen föregrips.

Del
skulle däremot föra alltför långt att, som narkotikakommissionen förordat,
införa en möjlighet till åtalsunderlåtelse i sådana fall där den psykiskt
abnorma lagöverträdaren över huvud taget inte blir föremål för någon vård. I de
fall då l.ex. humanitära skäl talar för åtalsunderlåtelse kan sådana skäl vägas
in när det gäller att pröva om det finns fömtsättningar för åtalsunderlåtelse i
de s.k. RÅ-fallen eller vid fömtsedd villkorlig dom enligt vad jag strax skall
komma till (avsnitt 3.5).

Jag
anser alltså sammanfattningsvis att möjligheterna atl meddela åtalsunderlåtelse
när ett brott uppenbarligen har begåtts under inflytande av själslig abnormitet
bör utvidgas så atl åtal skall kunna underlåtas även när annan psykiatrisk vård
än sluten vård kommer till stånd.

F.n.
får åtalsunderlåtelse när det gäller psykiskt abnorma inte meddelas om ålal
påkallas av särskilda skäl. Avsikten med denna begränsning är bl. a. atl åtal
skall väckas vid myckel allvarliga brott eller för atl åsladkomma klarhet
angående gärningen. Uttrycket inrymmer också ett hänsynstagande till
väsentliga målsägandeintressen. Som har framgått tidigare förordar jag att den
allmänna fömtsättningen alt hinder inte möler med hänsyn till något viktigt
allmänt eller enskilt intresse skall gälla även i nu avsedda fall. Att hämtöver
uppställa något krav på att särskilda skäl skall föreligga får anses
överflödigt. Någon ändring i sak i fråga om de skäl som bör föranleda åtal är
dock inte avsedd.

Åtalsrättskommitténs
förslag i fråga om åtalsunderlåtelse i resocialiseringsfall innehåller som en
allmän fömtsättning - vid sidan av atl något

Prop. 1984/85:3 38

vikligl
allmänl eller enskill inlresse alt väcka åtal inle får föreligga - att vården
kan anses ägnad alt främja den misstänktes anpassning i samhället. Kommilléns
avsikl härmed lorde bl.a. vara all markera att en viss återhållsamhet alt
underlåta åtal är moliverad när det gäller mindre ingripande vårdformer. Åven
jag anser att möjlighelen lill åtalsunderlåtelse i fall där öppen psykiatrisk
vård kommer i fråga bör tillämpas med en viss försiktighet. Den önskvärda
begränsningen framgår dock enligt min mening lillräckligt tydligt av den
allmänna begränsningen all ålal kan påkallas av någol viktigt allmänt eller
enskilt intresse.

Med
det slällningstagande jag nu har gjort anser jag mig inte ha anledning atl
närmare beröra kommitténs förslag om vilandeförklaring av
åtals-underlåtelsefrågan. Nuvarande ordning som innebär alt frågan inte kan
förklaras vilande bör alltså beslå.

Kommitténs
förslag atl införa möjligheter lill åtalsunderlåtelse även vid
samhällsingripanden av annat slag än vård- eller stödåtgärder eller andra
ingripanden saknar motsvarighet i gällande räll. Med förslagel åsyftar
kommittén i första hand sådana fall där den misstänkte blir uppsagd eller avskedad
från sin anställning eller utvisas eller blir föremål för annan påföljd enligt
utlänningslagen (1980:376). Även vissa andra lyper av samhällsingripanden
avses, t.ex. häktning eller anhållande i fall där brottet visar sig lindrigare
än vad som från början förutsattes. Också näringsrältsliga förbud eller
förlust av lillslånd all driva näring nämns av kommittén.

De
avsedda fallen är inte särskilt vanliga och några starkare processekonomiska
skäl talar därför inte för förslaget.

Förslagets
räckvidd är också svårbedömd. Många gånger kan del te sig adekvat och vara av
lagstiftaren eftersträvat atl ett visst brottsligt förfarande leder till såväl
straffrättsliga påföljder som andra åtgärder. En sak för sig är atl ålgärderna
bör avpassas efler varandra. Så kan l.ex. elt fängelsestraff sättas lägre än
annars om den tilltalade samtidigt åläggs förbud enligt konkurslagen (1921:225)
att driva näring (jfr NJA 1983 s. 163).

När
del gäller arbetsrältsliga sanktioner finns det bestämmelser enligt vilka
avskedande inte får ske förtän ansvarsfrågan är slutligt prövad (se l.ex. 14
kap. 6 § lagen 1976:600 om offenllig anslällning, jfr även 14 kap. 3 §). I den
mån så är fallet skulle åtalsunderlåtelse på den föreslagna grunden normalt te
sig olämpligt. Ulrymmel för alt medge åtalsunderlåtelse i samband med
arbetsrältsliga sanktioner begränsas vidare av atl ålgärder som uppsägning
eller avskedande förutsätter atl den anställde gjort sig skyldig till etl
relativt allvariigl brott (se 7 och 18 §§ i lagen 1982:80 om anställningsskydd).
Sker åtal, finns del å andra sidan möjlighel för domstolen enligt 33 kap. 9 §
BrB alt vid straffmälningen beakta de sanktioner som arbetsgivaren utkräver
inom ramen för arbetsavtalet.

När
det gäller den föreslagna möjligheten att underiåla åtal efler frihetsberövanden
villjag erinra om atl enligt 33 kap. 5 § BrB tid för frihelsberövande som
överstiger 24 limmar skall lillgodoräknas den dömde, när

Prop. 1984/85:3 t-. 39

domen
avser fängelse. Avser domen böler, får enligt samma lagrum domstolen bestämma
atl bölespåföljden skall anses hell eller delvis verkställd genom
frihetsberövandel.

Som
jag har nämnl får även ålgärder av typ näringsförbud inverka på
straffmätningen.

Även
utvisning skall beaklas vid påföljdsbedömningen. Enligt 40 § fjärde slycket
utlänningslagen skall domstolen nämligen beakta det men som utlänningen åsamkas
genom utvisningen. Mol kommilléns förslag i denna del har också anförts alt
det, om utvisning och avvisning mer allmänl skulle komma all uigöra gmnd för
åtalsunderiåtelse, finns en risk för att den uppfattningen sprids atl brott av
ulländska medborgare inte behöver leda till någon påföljd eller ens någon
polisutredning. Della vore olyckligl.

Jag
vill också erinra om alt åtskilliga av de fall kommillén vill fånga in med sitt
förslag kan inrymmas under den möjlighet lill åtalsunderlåtelse i bötesfall och
som ersättning för villkoriig dom somjag föreslår (avsnill 3.2 och 3.5). Någon
gång kan regeln om åtalsunderlåtelse i extraordinära fall tillämpas (se avsnitt
3.1).

Med
hänvisning till vad jag nu har anfört förordar jag all kommitténs förslag om
åtalsunderiåtelse vid vissa samhällsingripanden m.m. inte genomförs.

3.5
Åtalsunderlåtelse som ersättning för villkorlig dom

Mitt
förslag: Åtalsunderlåtelse skall kunna meddelas när del kan antas all påföljden
skulle bli villkorlig dom, om ålal väcktes, och det dessutom finns särskilda
skäl som lalar för alt ålal underlåts.

Åtalsrättskommitténs
förslag: Innebär atl en generell möjlighet lill åtalsunderlåtelse införs för
del fall en villkorlig dom kan förväntas. Den enda begränsningen i kommilléns
förslag är atl hänsyn till någol viktigt allmänt eller enskilt intresse skall
hindra åtalsunderlåtelse.

Remissinstanserna:
Flertalel avstyrker kommitténs förslag. I den grupp av remissinslanser som är
positiva anser några atl åtalsunderlåtelse bör kunna kombineras med böler. De
negativa remissinslanserna anser all förslagel är betänkligt från
kriminalpolilisk synpunkt och all del medför all institutet villkorlig dom så
småningom dör ul. Man tror inle heller all förslagel ger nägra nämnvärda
processekonomiska fördelar. Bl.a. påpekas all kommittén underskattat
svårigheterna all på ell lidigl stadium avgöra om villkorlig dom eller
skyddslillsyn är den lämpligasle påföljden. En annan synpunki är att förslaget
kan medföra att lika fall behandlas olika.

Prop. 1984/85:3 40

Skäl
för mitt förslag: Villkorlig dom får enligt 27 kap. 1 § BrB meddelas för elt
brott, för vilkel fängelse kan följa, om det inle med hänsyn lill den
tilltalades personliga förhållanden finns gmndad anledning att befara atl han
kommer atl göra sig skyldig lill fortsatt brottslighet. Bestämmelsen har fått
ny lydelse fr.o.m. den 1 juli 1983 (SFS 1983:240). Fortfarande gäller all
villkorlig dom inte får meddelas om på gmnd av brottets svårhet eller annars
hinder möter av hänsyn till allmän laglydnad (27 kap. 1 § andra stycket BrB).
Syflel med den nya bestämmelsen är alt göra det möjligt alt i störte
utsträckning använda villkorlig dom som påföljd för förstagångs-brottslingar
och tillfällighetsbrottslingar. Samtidigt har förutsättningarna för
skyddstillsyn (28 kap. 1 § BrB) ändrals. Skyddslillsyn får numera ådömas, om
det med hänsyn till den tilltalades personliga förhållanden finns anledning
anta all påföljden kan bidra lill alt han avhåller sig från fortsatt
brottslighet. Den nya ordningen innebär atl villkorlig dom bör ådömas när
återfallsrisken bedöms som ringa medan skyddstillsyn är atl föredra när risken
är större men kriminalvård i frihei ändå inte saknar betydelse. Med reformen
har del blivil möjligt atl döma lill villkorlig dom i sådana fall, där fömt
endast skyddstillsyn var möjlig. I anslutning till dessa ändringar har också
antalet dagsböter som kan ådömas vid s.k. kombinationsdomar (villkorlig dom
eller skyddstillsyn i förening med böter) höjls från 120 till 180 (27 kap. 2 §
och 28 kap. 2 § BrB).

Anlalet
villkorliga domar som meddelades år 1982 var 9 148. Härav var 5 885 domar
förenade med dagsböter.

För
de villkorligt dömda gäller en prövolid av två år. Den dömde skall under denna
tid iaktta skötsamhet. Gör han inte det, kan domstolen bl.a. meddela honom
varning eller, i sisla hand, undanröja den villkorliga domen och bestämma
annan påföljd. Vid återfall i brott under prövoliden är domstolen enligt 34
kap. 5 § försia stycket BrB förhindrad att låta den tidigare villkorliga domen
omfatta det nya brottet. I stället har domstolen att aniingen döma till
särskild påföljd vid sidan av den villkorliga domen eller undanröja denna och
döma till ny påföljd av annat slag (34 kap. 1 § försia stycket 2 och 3 BrB).

En
del andra lagändringar som berör villkoriig dom har skett sedan kommittén lade
fram sitt förslag. Möjlighel atl döma till villkoriig dom i den tilltalades
utevaro finns sålunda fr.o.m. den 1 juli 1983 (46 kap. 15 § RB, SFS 1982:283).
Numera får domen när påföljden bestäms till villkoriig dom utfärdas i förenklad
form enligt 30 kap. 6 § RB efter en lagändring (SFS 198J: 1*093) som trätt i
kraft den 1 april 1982. Tidigare krävdes i regel personundersökning för att
någon skulle kunna dömas till villkorlig dom. Detta krav är avskaffat (se 2 §
lagen 1964:542 om personundersökning i brottmål och SFS 1981:216).

Åtalsrättskommittén
har föreslagit att ålal skall kunna underlåtas om det kan antas 'att villkorlig
dom skulle utdömas. Enligt kommitiéförslaget fömtsätts dock här som annars alt
det inte finns något viktigt allmänt eller

Prop.
1984/85:3 ;■. 41

enskilt
intresse som lalar mol åtalsunderlåtelse. Även narkotikakommissionen förordar
i sin promemoria nr 5 att åtalsunderlåtelse skall kunna meddelas vid en
fömtsedd villkorlig dom. Kommissionens förslag har dock en mer begränsad
räckvidd än kommiltéförslagel i det all del enligt kommissionen skall krävas
att det från allmän eller enskild synpunkt finns särskilda skäl till
åtalsunderiåtelse.

Min
utgångspunki närdet gäller att ta ställning till dessa båda förslag är, Hksom
vid mina överväganden rörande andra utvidgningar av möjligheten till
åtalsunderlåtelse, atl de processekonomiska intressena gör det angelägel atl
noga pröva alla uppslag till alt begränsa antalet lagföringar i fall av mindre
allvarlig brottslighet.

De
processekonomiska vinster som förslagel kan beräknas medföra hänför sig
väsentligen till polisens arbete genom möjlighelen lill fömndersökningsbegränsning.
Däremoi lorde för domstolarnas och åklagamas del vinsterna inte bli så
framträdande.

Mot
att gå så långt som kommittén föreslog kan emellertid anföras vissa
kriminalpolitiska synpunkter. Kommitténs förslag skulle som påpekats vid
remissbehandlingen i förlängningen kunna leda till alt påföljden villkorlig dom
skulle ådömas mer sällan. Därmed skulle den villkorliga domens funkiion på sikt
kunna bli urholkad.

Kommittén
har diskuterat om inte en åtalsunderlåtelse i bl. a. nu avsedda fall skulle
kunna kombineras med etl bötesstraff som i så fall skulle föreläggas till
godkännande på motsvarande sätt som ell strafföreläggande. Härigenom skulle
såväl allmänpreventionens krav som behovel från individualpreventiv synpunki
av atl den misstänkte drabbas av någon form av påföljd kunna tillgodoses.
Kommittén anser emellertid att den tanken av olika skäl måste avvisas. Etl av
skälen är att den misstänkte, när han har att godkänna ett föreläggande -
vilket skulle vara en fömtsättning för åtalsunderlåtelse - befinner sig i etl
utpräglat tvångsläge och kan frestas all godkänna ett föreläggande trots all
han egentligen inte bort göra detla. Även jag anser all tanken på ell godkänt
bötesföreläggande som fömtsättning för åtalsunderiåtelse måsle avvisas.

Jag
anser likväl att vissa möjligheter till åtalsunderlåtelse bör öppnas. Inte så
få remissinslanser har hksom narkotikakommissionen förordat en sådan lösning.

En
första förutsättning bör vara att det skall kunna antas att påföljden skulle
bli villkorlig dom om ålal väcktes. Dessutom bör det föreligga särskilda skäl
för åtalsunderlåtelse. Däremot bör det för övriga fall föreslagna rekvisitet
"hänsyn till något viktigt allmänt eller enskih intresse" inle gälla
här.

Särskilda skäl som kan
motivera åtalsunderlåtelse kan vara atl brottet

relativt sett inte är så
allvarligt och atl det begåtts av obelänksamhet,

tillfälligt förbiseende
eller förhastande. Hänsyn bör också tas lill om den

. misstänkte har vidtagit
rätlelse och lill bristande kännedom om straffbu-

Prop.
1984/85:3 42

det.
Särpräglade personliga omständigheter bör också kunna beaklas. Det bör vidare
krävas atl brottet, liksom i princip när domstolen bestämmer påföljden till
villkorlig dom, framstår som en engångshändelse. De förhållanden som moiiverar
villkorlig dom torde i allmänhel vara iögonenfallande. Några
ulredningssvårigheler lorde därför inte behöva uppstå vid prövningen.

Som
nämnls är avsikten inte atl ge målsäganden en förmånligare ställning än i
övriga fall av åtalsunderiåtelse. Hänsynstagandet till målsägar-intressena bör
här följa samma linjer som i övriga fall.

Atl
åklagaren i ett givet fall finner skäl föreligga för tilläggsböter enligt 27
kap. 2 § BrB utgör enligt kommillén i och för sig ingel hinder mol åtalsunderlåtelse
men kan utgöra ett viktigt intresse som talar för ålal. Flera remissinstanser
instämmer häri. Någon anser all det bör finnas ett uttryckligt hinder mot
åtalsunderlåtelse när tilläggsböler enligt 27 kap. 2 § BrB kan förväntas.

För
egen del anser jag att den omständigheten atl tillläggsböler kan fömtses som
regel bör medföra att ätal väcks. Möjligheterna till åtalsunderlåtelse som
ersättning för villkorlig dom skulle emellertid begränsas alllför mycket om ett
absolut hinder mot åtalsunderlåtelse ställdes upp i del fallel, särskilt som
det kan vara svårt för åklagare alt fömtse domstolens bedömning i delta
hänseende. Även om del framstår som länkbart att en villkorlig dom skulle komma
att förenas med böler, bör sålunda åtalsunderlåtelse ändå kunna meddelas, om
åklagaren i det enskilda fallel finner alt det finns särskilda skäl som talar
för detla.

Jag
föreslår alltså atl det införs en ny grund för åtalsunderiåtelse som innebär
alt åtal får underlåtas om det kan antas att påföljden skulle bh villkorlig dom
och det finns särskilda skäl för åtalsunderlåtelse.

Som
nämnts får villkorlig dom numera ådömas utan att personundersökning har ägl
mm. I de fall åtalsunderlåtelse kan övervägas som ersättning för en villkorlig
dom anser jag mig kunna utgå ifrån all någon personundersökning inte behövs
ulan alt de relevanta omständigheterna rörande den misstänktes person kan tas
fram på ett enklare sätt.

Jag
har tidigare förordat (avsnitt 3.1) att den nuvarande regeln om ålerkallelse av
åtalsunderlåtelse enligt RB ersälts med en ny regel. Enligt denna bör
äterkallelse få ske endast om särskilda omständigheter föranleder till det.

Med
sikte närmast på åtalsunderlåtelse i resocialiseringsfall och som ersäitning
för villkorlig dom föreslår kommittén aU åtalsunderlåtelse inte skall få
återkallas efter två år. Förslagel skall ses mol bakgrund av den tvååriga
prövolid som enligt 27 kap. 3 § BrB gäller vid påföljden villkorlig dom.

När
åtalsunderlåtelse kommer i fråga som ersättning för villkoriig dom torde det
med hänsyn till de fömtsättningar som ställs upp i detta fall sällan komma att
inträffa all den misstänkte återfaller i brott eller annars visar

brislande
sköisamhel. Skulle återfall ändå ske och är brottet inte bagatell-artat, bör
delta föranleda att beslutet om åtalsunderlåtelse återkallas. Detsamma bör
gälla om den misstänkte visar en sådan allvarlig brist på skötsamhet som kan
föranleda undanröjande av påföljden villkorlig dom enligt 27 kap. 6 § BrB.
Någon anledning all efler mönster av bestämmelsen i BrB om prövotid slälla upp
en absolut lidsgräns finns inle. Ett riktmärke för bedömningen av om
åtalsunderiåtelse bör återkallas, vilket i och för sig fömtsätter speciella
förhållanden, bör dock vara atl omständigheter som inträffar senare än två år
efter beslutet inte bör beaktas. Naturligtvis kan ålerkallelse inle ske sedan
påföljd för brottet har bortfallit enligt 35 kap. BrB.

3.6
Behörighetsfrågor

Mitt
förslag: Behörighel all meddela åtalsunderlåtelse i extraordinära fall skall,
förutom RÅ, tillkomma vissa statsåklagare. I den mån behörigheten atl meddela
åtalsunderiåtelse enligt RB i övriga fall är förbehållen högre åklagare
(länsåklagare, överåklagare och vissa chefsåklagare) flyllas den till den
åklagare som handlägger målel. Dock skall alllid krävas att åklagaren har minst
två års tjänstgöring som assistentåklagare. Den åtalsprövning som enligt lagen
(1950:596) om rätl till fiske f n. ankommer på statsåklagare flyttas till den
åklagare som handlägger målel. Slutligen föreslås att lagen (1964:332) om
behörighel all verkställa åtalsprövning i vissa fall upphävs.

Åtalsrättskommitténs
förslag: Kommiitén föreslår ingen ändring i fråga om behörighelen all meddela
åtalsunderlåtelse i extraordinära fall. I övrigt innebär kommiltéförslagel all
alla åklagare skall vara behöriga att meddela åtalsunderiåtelse i samtliga
fall.

Åklagamtredningens
förslag: Överensslämmer i huvudsak med milt förslag.

Remissinstanserna:
Åklagarulredningens förslag alt behörighelen all meddela åtalsunderlåtelse i
exiraordinära fall även skall tillkomma statsåklagare har i huvudsak mottagits
positivt. Kriiiska synpunkier finns dock. Bl.a. ifrågasäller JO, utan alt
motsätta sig förslaget, om en rationalisering hos RÅ uppväger de olägenheler
som följer med all ärendena av denna särpräglade natur sprids ul på många
händer. Åtalsrättskommitténs och åklagamtredningens förslag vad gäller
behörigheten all meddela åtalsunderlåtelse i övrigt lämnas i slort selt utan
erinran. Från någol håll anses att behörigheten i vissa fall bör anförtros
chefsåklagare. Förslagel atl del nuvarande kravel på slalsåklagarprövning i
lagen om rätt till fiske utmön-

Prop. 1984/85:3 44

siras
och att lagen om behörighet alt verkställa åtalsprövning i vissa fall upphävs
lämnas ulan erinran.

Skäl
för mitt förslag: Regeln om åtalsunderlåtelse i extraordinära fall enligt 20
kap. 7 § första slyckel 3 RB har samband med bestämmelsen i 33 kap. 4 § Iredje
slycket BrB om påföljdseftergift. När möjligheterna lill åtalsunderiåtelse
utvidgades i samband med tillkomsten av BrB framhöll dåvarande
departementschefen att han förutsatte en enhetlig och restriktiv tillämpning
av möjlighelen lill åtalsunderlåtelse enligt 20 kap. 7 § försia stycket 3 RB.
Det är mol denna bakgrund man skall se RÅ: s exklusiva beslutande-räft.

Den
restriktivitet som förutsattes i förarbetena återspeglas i del fålal beslut om
sådan åtalsunderlåtelse som förekommer vatje år. År 1982 meddelades endast 10 sådana
beslut. I praxis har bestämmelsen fått ett klart och väl avgränsat
tillämpningsområde (se l.ex. redogörelsen i Svensk Juristtidning 1967 s.
321-341).

Prövningen
av frågan om åtalsunderlåtelse i delta fall är dock grannlaga. Det är uppenbart
att del här krävs särskilt noggranna överväganden. Det är också av stor vikl
atl bestämmelsen lillämpas enhetligt. Della talar för att RÅ även
fortsättningsvis skall svara för besluten. Man bör dock inte överdriva
betydelsen av atl alla fall handläggs av samma myndighet. Det kan erinras om
all beslul om påföljdseftergifl som skall grundas på liknande överväganden får
fattas av samtliga allmänna domslolar.

Beträffande
övriga fall av åtalsunderlåtelse har under de senaste åren eftersträvats att
besluten skall fattas av den åklagare som handlägger målel. Härigenom undviker
man onödig omgång. I fråga om åtalsunderlåtelse i extraordinära fall är
besluten emellertid av sådan karaktär att de bör förbehållas en begränsad krets
av åklagare.

Jag
har i likhet med det övervägande antalet remissinslanser slannal för
uppfaltningen atl beslul om åtalsunderlåtelse i RÅ-fallen i fortsättningen bör
tillkomma även statsåklagare. Jag vill framhålla att någon ändring i den
hittillsvarande tillämpningen av bestämmelsen inte är avsedd. Den fasta praxis
som etablerats hos RA bör alltså bestå. Genom sin tillsynsfunktion får RÅ även
fortsättningsvis ett visst överinseende över tillämpningen. Det kan som
åklagamtredningen påpekal vara lämpligt atl RÅ utfärdar cirkulär med råd och
rekommendationer till ledning för tillämpningen.

En
särskild fråga, som berörts av ett par remissinstanser, är om beslutanderätten
bör begränsas även i kretsen av statsåklagare. Enligt ulredningens förslag
skall endast statsåklagare som är chef vara behörig. Flera remissinstanser har
vänt sig häremot och ansett att såväl praktiska som sakliga skäl talar för att
samtliga statsåklagare bör få behörighet att besluta om åtalsunderlåtelse.

Som
jag har framhållit tidigare får del förutsättas att tillämpningen kommer all följas
av RÅ. Mot denna bakgrund kan det ifrågasättas om den

Prop. 1984/85:3 45

föreslagna
inskränkningen är befogad. Trots della delar jag ulredningens uppfattning all
avvägningarna i dessa ärenden är sådana atl de är en naturlig arbetsuppgift för
chefen för en regional myndighel. Då del gäller åklagarmyndigheterna i
Stockholms, Göteborgs och Malmö åklagardistrikt bör behörigheten att besluta om
åtalsunderlåtelse i de aktuella fallen förbehållas överåklagaren. I den nya
organisalion som införs den 1 juli 1985 (prop. 1982/83:158, JuU 1983/84:6, rskr
35) kommer cheferna för samtliga regionala myndigheter att benämnas
överåklagare.

Mitt
förslag föranleder alt den nuvarande bestämmelsen i 20 kap. 7 § andra stycket
RB om RÅ: s behörighet bör upphävas. Delsamma gäller den korresponderande
bestämmelsen i 23 kap. 4 a § tredje stycket andra meningen RB i fråga om
behörigheten atl beslämma om fömndersökningsbegränsning. Behörigheisfrågan kan
efter de linjer somjag angett nyss regleras i åklagarinslmktionen.

Enligt
gällande lydelse av åklagarinslmktionen (21 och 31 §§) får åtalsunderiåtelse
enligt 20 kap. 7 § första stycket 1 RB (bötesfallen) meddelas endast av
länsåklagare resp. i de tre största distrikten överåklagare eller chefsåklagare
när svårare straff än böler ingår i straffskalan för brottet. Samma krets av
åklagare är uteslutande behörig också vid åtalsunderlåtelse enligt 20 kap. 7 §
första stycket 4 (abnormfallen). Vid vissa brottstyper får dock beslutet om
åtalsunderlälelse i dessa båda fall fattas av lägre åklagare (21 § Iredje
slycket och 37 § andra stycket åklagarinslmktionen). Åklagamtredningens förslag
all dessa beslul om åtalsunderlåtelse - i likhet med vad som gäller för övriga
fall av åtalsunderlåtelse enligt RB -skall kunna meddelas av varje åklagare
(med minst tre års tjänstgöring som assistentåklagare) har fått ett positivt
gensvar hos remissinstanserna. Även åtalsrättskommilténs förslag i samma
riklning har mottagits positivt. Det kan tilläggas att narkotikakommissionen i
sin promemoria förordat ett genomförande av åklagamtredningens förslag.

Enligt
åklagarinslmktionen krävs i de fall en assislentåklagare i och för sig är
behörig alt pröva fråga om åtalsunderiåtelse atl denne har minst tre års
tjänstgöring som assistentåklagare. Undantag gäller dock vissa fall av
åtalsunderlåtelse, bl. a. konkurtensfall. RÅ har i en skrivelse till regeringen
den 9 febmari 1984 med hänsyn lill det ansträngda arbetsläget inom åklagarväsendet
begärt all åklagarinslmktionen ändras så att en tjänstgöring på två år skall
vara tillräcklig i de fall då det nu krävs tre års tjänstgöring.

För
egen del vill jag först peka på atl ulvecklingen de senaste åren alltmer har
gått i riktning mol alt den åklagare som handlägger ett mål normalt sett skall
vara behörig atl fatta alla de beslut som behövs. Ett exempel härpå ulgör
prövningen av ålalsunderlåtelser beträffande unga lagöverträdare. Denna
prövning har för en tid sedan förts ner från regional till lokal nivå inom
åklagarväsendet (40 a § åklagarinslmktionen). Erfarenheterna av denna ändrade
ordning är av allt alt döma goda. Några skäl all behålla
åtalsunderlåtelsebeslut enligt RB, ulom såviit angår beslut om

Prop. 1984/85:3 46

åtalsunderlåtelse
i extraordinära fall, pä regional nivå föreligger inte längre enligt min mening.
Åklagamtredningens förslag synes också naturligt mot bakgmnd av de nya regler
om rapporteflergift som aviseras i prop. 1983/84:111 med förslag lill polislag
m. m. Där förordas alt polisen under vissa fömtsättningar får meddela
rapporteflergift vid bötesbrott även om fängelse ingår i straffskalan. Enligt
min mening finns del vidare ingen anledning atl göra skillnad mellan olika
lokala åklagare. En viss erfarenhet som åklagare bör dock krävas.

Med
hänsyn till vad RÅ har anfört i sin skrivelse bör den minsta tjänstgöringstid
som enligt åklagarinslmktionen ger assislentåklagare behörighet i allmänhet
sänkas lill två år där den nu är tre år. Detla är fallel bl. a. vid beslut om
åtalsunderlåtelse enligt 1 § LUL, om svårare straffan böter är föreskrivet för
brottet. Två års tjänstgöringstid bör också krävas för beslut om sådan
åtalsunderlåtelse som avses i nuvarande 20 kap. 7 § 4 RB, liksom för beslul om
åtalsunderlåtelse vid bötesbrott när svårare straff än böter är föreskrivet
samt vid åtalsunderlåtelse vid förutsedd villkorlig dom. Motsvarande kommer
att gälla i fråga om behörigheten att begränsa fömndersökning med anledning av
en fömtsedd åtalsunderlåtelse.

Jag
avser atl senare för regeringen anmäla frågan om ändringar i åklagarinslmktionen
i enlighet med del anförda.

Åklagamtredningen
har föreslagit atl den nuvarande regeln i lagen (1950:596) om rätt till fiske
om slalsåklagarprövning vid vissa fall av olovligt fiske samt lagen (1964:332)
om behörighet att verkställa åtalsprövning i vissa fall skall upphävas. Dessa
förslag stöds av remissinstanserna.

I
fråga om åtalsprövningen enligt fiskelagen bör gälla samma behörighetsregler
som annars gäller för åtalsprövning, l.ex. enligt BrB. Jag förordar alltså att
den åklagare som handlägger målet skall vara behörig.

Lagen
om behörighet att verkställa åtalsprövning i vissa fall innebär all regeringen
eller RÅ har rält alt ge dispens från föreskrift i lag om all statsåklagare
skall pröva frågor huruvida allmänl åtal bör ske (särskild åtalsprövning).
Åklagarinslmktionen innehåller två sådana dispensbe-slämmelser (31 och 37 §§).
Enligt åklagamtredningen är bestämmelsen i fiskelagen den enda kvarvarande
bestämmelsen om atl endast statsåklagare får företa särskild åtalsprövning.
Denna regel skall som nyss nämnts upphävas. Något behov av atl därefter behålla
den aktuella dispensmöjlighelen finns inte. Lagen bör därför som ulredningen
föreslagil upphävas. Jag kommer atl senare anmäla förslag om alt de med lagen
sammanhängande föreskrifierna i åklagarinslmktionen upphävs.

Prop. 1984/85:3 47

3.7
Registrering av åtalsunderlåtelse m. m.

Mitt
förslag: Utvidgningen av möjligheterna lill åtalsunderiåtelse bör ej medföra
atl åtalsunderlåtelse skall registreras i ökad omfallning i del av
rikspolisstyrelsen förda centrala polisregistret (PBR). Beslul om åtalsunderlåtelse
skall i vissa fall tillkännages för den misstänkte i sådana former atl
ålalsunderlålelsens karaklär av varning underslryks.

Åtalsrättskommitténs
förslag: Innebär all regisirering av ålalsunderlåtelser i PBR skall ske -
förulom i de fall där regisirering redan nu sker - när ålalsunderlålelsen avser
s.k. resocialiseringsfall, ersätter villkorlig dom eller betingas av vissa
samhällsingripanden m.m. (20 kap. 7 § p. 3-5 i kommiltéförslagel). Dessutom
skall åtalsunderlåtelse vid bötesbrottslighet vara registrerad under etl år.

Remissinstanserna:
Dessa har ingen erinran mol all registrering sker i den omfallning kommittén
föreslår under fömtsättning att kommitténs förslag om utvidgning av
möjligheterna till åtalsunderlåtelse genomförs. Från vis sa håll, bl.a.
rikspolisstyrelsen och statskontoret, invänds dock att del av driflsekonomiska
skäl inle är möjligt atl vid regisirering av åtalsunderlåtelse i bötesfall
göra en granskning i regislrel efter etl år. Däremoi kan man enligt dessa
inslanser länka sig del systemet atl åtalsunderiåtelse inle skrivs ut på
registemtdrag sedan etl år förflutit. - Frågan om tillkännagivande av beslul
uppmärksammas närmare endasl av en enda remissinstans, BRÅ, som undersiryker
all det av allmänprevenliva skäl är vikligl att åtalsunderlåtelsen verkligen
uppfattas som en varning och "inte passerar utan ell visst obehag".

Skäl
till förslaget: Åtalsunderiåtelse regislreras f. n. inte i det allmänna
kriminalregislrel. Regisirering sker däremot i viss omfauning i PBR. Bestämmelserhärom
finns i polisregisterkungörelsen (1969: 38). Sålunda regislreras
åtalsunderiåtelse enligt LUL. Vidare registreras åtalsunderiåtelse enligt 20
kap. 7 § försia slycket 4 (abnormfallen), om brottet enligt åklagarens
bedömande i händelse av åtal skulle ha lelt till sådan påföljd som avses i 2 §
i lagen (1963:197) om allmänl kriminalregisler (fängelse, villkorlig dom,
skyddstillsyn m. m.).

Med
det slällningstagande lill kommitténs förslag till uividgning av möjligheterna
till åtalsunderiåtelse somjag har gjort i del föregående uppkommer närmast
frågan om registreringen i PBR bör ulvidgas lill att gälla åtalsunderlåtelse
vid bötesbrottslighet och som ersäitning för villkorlig dom. Frågan om
registrering av åtalsunderiåtelse har emellertid aktualiserats även i andra
sammanhang. Sålunda kan anmärkas atl slöldutredningen i belänkandet (SOU 1982:
39) Stöld i butik har föreslagil aU ålalsunderiå-lelser för snatleri skall
regislreras.

Prop. 1984/85:3 48

Vid
bedömandet av denna fråga bör uppmärksammas alt den praktiska betydelsen av
institutet åtalsunderlåtelse numera främsl ligger däri alt det utgör
utgångspunki för bestämmelserna om förundersökningsbegränsning.
Fömndersökningsbegränsningar regislreras inte av naturliga skäl. Med hänsyn
härtill kan del starki ifrågasättas om det är rimligt och från praktisk
synpunki befogat all ha en ordning där beslul om åtalsunderlåtelse blir föremål
för regisirering. All åtalsunderlåtelse enligt LUL registreras hänger samman
med atl åtalsunderlåtelse beiräffande unga lagöverträdare fyller ett delvis
annal syfte än åtalsunderlåtelse i allmänhet. Detsamma kan sägas gälla
åtalsunderlåtelse i fråga om psykiskt abnorma lagöverträdare. Jag har stannal
för att någon ändring av nuvarande ordning i fråga om regisirering av
åtalsunderlåtelse inte bör ske.

En
annan fråga som kommittén behandlar och som har samband med registreringsfrågan
rör formen för lillkännagivande av beslut om åtalsunderlälelse. Härom saknas f
n. beslämmelser i RB. I LUL finns däremoi en regel om att beslutet på lämpligl
sätt skall tillkännages för den unge. Häremot kortesponderar en föreskrift i
kungörelsen (1964:740) med föreskrifter för åklagare i vissa brottmål. Enligt
denna föreskrifl skall beslutet om åtalsunderlåtelse i vissa fall delges den
unge munlligen. Kommiitén föreslår all del i RB tas in en bestämmelse enligt
vilken del anges atl beslutet om åtalsunderlåtelse på lämpligl säll skall
tillkännages för den misstänkte. Kommittén förordar ocksä att det i den nyssnämnda
kungörelsen tas in bestämmelser om tillkännagivande av åtalsunderiåtelse även
när beslutet meddelals med stöd av RB.

För
min del finner jag all även åtalsunderlåtelse enligt RB i vissa fall, l.ex. när
beslutet utgör ersättning för villkorlig dom, bör meddelas den misstänkte
munlligen. Jag anser emellertid atl någon bestämmelse i RB härom inte är
motiverad. Bestämmelser i ämnet bör dock införas i 1964 års kungörelse. De bör
innebära atl åtalsunderlåtelse som ersättning för villkorlig dom i regel bör tillkännages
för den misstänkte munlligen och atl det i övrigt får ankomma på vederbörande
åklagare alt i del akluella fallet avgöra i vilken form åtalsunderlåtelse
enligt RB bör ges den misstänkte lill känna.

4 Ikraftträdande

Jag
föreslår atl de nya bestämmelserna om åtalsunderiåtelse m. m. får träda i kraft
den 1 januari 1985. Några övergångsbestämmelser torde inle behövas.

Prop. 1984/85:3 49

5
Upprättade lagförslag

I
enlighel med vad jag nu har anfört har inom justitiedepartementet upprättals
förslag lill

1.
lag om ändring i
rättegångsbalken,

2.
lag om ändring i lagen
(1964:167) om särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare,

3.
lag om ändring i lagen
(1950:596) om räll lill fiske,

4.
lag om upphävande av lagen
(1964:332) om behörighel all verkställa åtalsprövning i vissa fall.

Förslagel
under 3 har upprättats i samråd med chefen för jordbmksdepartementet.

Förslagen
bör fogas till regeringsprotokollel i della ärende som bilaga 3.

6
Specialmotivering

6.1
Förslag till lag om ändring i rättegångsbalken

20
kap. 7 §

Paragrafen,
som anger grunderna för åtalsunderlälelse, har ändrals i flera hänseenden.

I
första stycket anges tre olika grunder för åtalsunderlåtelse. Stycket inleds
med en allmän bestämmelse om atl åklagare får besluta atl underiåla åtal för
broll, om hinder inte möter med hänsyn till något viktigt allmänl eller enskilt
inlresse. Denna fömtsättning är gemensam för de tre fallen av
åtalsunderlåtelse. Vad som ligger i detla uttryck har utvecklats i den allmänna
motiveringen (avsnitt 3.1, 3.2, 3.3 och 3.4). Det bör ankomma på RA alt genom
råd och rekommendationer ge ytterligare vägledning för tillämpningen och verka
för enhetlighet i denna.

Punkt
I avser sådana fall där åklagaren kan anla all någon annan påföljd än böler
inle skulle komma att dömas ut. Bestämmelsen skiljer sig från den gällande
genom att fömtsättningen alt "lagföring ej krävs ur allmän synpunkt"
har utgått. I stället gäller den nya grundläggande förutsättningen för
åtalsunderlåtelse.

Som
framgått av den allmänna moliveringen kommer även efter del alt möjligheterna
lill rapporteftergift ulvidgals på del sätl som anges i prop. 1983/84:111
området för rapporteflergift all vara mindre än områdel för åtalsunderlåtelse.
De båda regelsystemen har i och för sig ingel omedelbart samband med varandra.
Som påpekas i nämnda proposiiion skall polismannen vid sin bedömning av om
rapporleftergifl skall meddelas inle beakta möjligheterna av att ålal kan komma
att underlåtas.

I
punkt 2 regleras liksom f n. åtalsunderlåtelse vid brottskonkurtens och 4 Riksdagen
1984185. 1 saml. Nr 3

Prop. 1984/85:3 50

återfall.
Nuvarande slränga krav i fråga om jämförelsen i påföljdshänseende mellan del
aktuella brottet och övrig brottslighet har mildrats. Liksom i övriga fall av
åtalsunderlåtelse som anges i första slycket gäller dock alt åtalsunderlåtelse
inle får ske, när etl viktigt allmänt eller enskilt intresse kräver all ålal
väcks.

Två
huvudfall, samlidighetsfall och successivfall, avses i förevarande punkt. I de
förra fallen föreligger flera brott samtidigt till bedömning. Successivfallen
utmärks av atl en påföljd redan har utdömts av domslol. Härvid kan det tänkas
antingen att del kommer fram att ytterligare brott har begåtts före domen
(nyupptäckta broll) eller alt nya brott begås efter domen.

I
motsats till vad som nu gäller skall åklagaren i princip inte göra någon
fömlsägelse av hur en domstol skulle bedöma påföljdsfrågan om ålal väcktes för
samtliga brott. Åklagaren skall i stället göra en bedömning av om den beräknade
eller redan utdömda påföljden för övriga brott kan anses tillräcklig för all
brottslighet.

I
allmänhet är utrymmel för åtalsunderlåtelse störst i samtidighelsfallen och de
successivfall som avser nyupptäckt brottslighet. I de fall där etl nyll brott
har begåtts har det ju visal sig alt den dömde inte har låtit sig påverkas av
domen. Hänsynen till både allmänna och enskilda intressen kan då leda till att
åtal bör väckas för det nya brottet.

I
samUdighetsfallen bör åklagaren eftersträva atl låta åtalet avse etl
representativt urval av brotten som kan beräknas medföra en ändamålsenlig och
tillräckligt ingripande påföljd och underlåta ålal i övrigl. Ålal bör t.ex.
kunna underlåtas i fråga om brott som kan antas föranleda bara någon eller
några månaders tillägg på ett årslångt fängelsestraff som brottsligheten i
övrigl kan beräknas leda till. Etl annal exempel där åtalsuncierlåtelse bör
vara möjlig beträffande ett av flera brott är när brottet i och för sig borde
medföra atl en utdömd skyddstillsyn förenas med böter. Är brottet i jämförelse
med övrig brottslighet av lindrigt slag bör, oavsett vad del skulle ha för
belydelse för påföljden, åtalsunderlåtelse normalt kunna meddelas. Etl viktigt
allmänt intresse kan emellertid göra sig gällande i denna situation, om en
särskild rättsverkan är förenad med del lindrigare brottet, t.ex. förlust av
legitimation eller näringstillstånd m. m.

Som
ett annat exempel på fall där de nya reglerna kan få betydelse kan nämnas atl
någon misslänks för flera olika skallebrott, varav elt medför
ulredningssvårigheler. För att åsladkomma etl snabbt avgörande av de klara
fallen kan del vara befogal att besluta om fömndersökningsbegränsning
beträffande det svåmtredda brottet (jfr prop. 1982/83:134 s. 39). För
fömndersökningsbegränsning krävs nämligen inte att skuldfrågan är klarlagd.
Andra prakliska fall är då misstanken gäller både relativt lättutredda
skattebrott och komplicerade gäldenärsbrotl eller då missianken omfallar flera
gäldenärsbrotl, varav något kan utredas snabbt, l.ex. ett bokförings-brott.
Under fömtsättning att den väntade påföljden för den lättutredda

Prop. 1984/85:3 51

brottsligheten
kan anses innefalla en med hänsyn lill omständigheterna tillräcklig sanktion
bör del vara möjligt att begränsa förundersökningen lill den brottsligheten.
Allmänpreventiva synpunkier kan dock i dessa situationer utgöra ett sådant
viktigt allmänt inlresse som gör en fullsländig fömndersökning befogad.

Även
det fallel att den misstänkte dömts i en annan slal för del andra brottet eller
att en dom i den andra staten kan påräknas omfattas av regeln i punkt 2. Om
t.ex. ett ullämningsförfarande kan beräknas leda lill alt den misstänkte
erhåller en adekvat påföljd även med beaktande av brott som i och för sig borde
åtalas här, kan åtal för de senare brotten underlåtas.

Undergår
den misstänkte påföljd när etl brott upptäcks eller begås, är åklagaren obunden
av de regler i 34 kap. BrB som en domslol har atl tillämpa vid sammanträffande
av brott. Åklagarens bedömningar bör dock inle avvika alltför myckel från vad
domstolen skulle kunna komma fram till. Har den misstänkte l.ex. begålt ell
brott under prövoliden efter villkoriig frigivning från fängelsestraff, bmkar
domstolen av nalurliga skäl förhållandevis sällan låta påföljden omfalta det
nyupptäckta eller nya brottet. Normalt bör åklagaren i detta fall väcka åtal.
Om emellertid broUel kan anses ringa och - när det rör sig om ett nytl brott -
dessulom ligger i början av prövoliden saml det inle finns några speciella
omständigheter som talar emot del, bör åklagaren med tillämpning av den nya
bestämmelsen kunna underlåta åtal för brottet.

Den
nya bestämmelsen täcker även det fallel alt den lidigare påföljden är
överlämnande lill särskild vård enligt 31 kap. BrB.

Punkt
3 avser fall där brottet uppenbarligen har begålls under inflylande av sådan
själslig abnormitet som avses i 33 kap. 2 § BrB, dvs. sinnessjukdom,
sinnesslöhet eller annan själslig abnormitet av så djupgående natur att den
måste anses jämställd med sinnessjukdom. Bestämmelsen motsvarar nuvarande
punkt 4. Enligt denna uppställs som fömlsätlning för åtalsunderlåtelse atl
sluten psykiatrisk vård eller annan liknande vård (i vårdhem eller
specialsjukhus för psykiskt utvecklingsstörda) kommer till slånd. Med sluten
psykiatrisk vård avses därvid psykiatrisk vård på sjukhus, ej nödvändigtvis
vård enligt lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa
fall (LSPV, omtryckt 1982:782). Enligt den nya bestämmelsen krävs endasl alt
den misstänkte blir föremål för psykiatrisk vård eller vård enligt lagen
(1967:940) angående omsorger om vissa psykiskl utvecklingsstörda
(omsorgslagen). Detta innebär atl åtalsunderlåtelse kan meddelas även när den
misstänkte blir föremål för öppen psykiatrisk vård eller för de öppna
vårdformer som är möjliga enligt omsorgslagen.

Med
öppen psykiatrisk vård avses sådan psykiatrisk vård som inle sker medan
patienten är intagen i sjukhus. Vården kan bestå i råd, anvisningar, behandling
och hjälp som meddelas exempelvis vid öppenvårdsmollag-ningar. Några
tvångsmedel slår inte till förfogande alt förmå den misstänk-le att underkasta
sig vården utan denna bygger helt på frivillig medverkan

Prop. 1984/85:3 52

av
den sjuke. Vården kan ske polikliniskt, l.ex. i form av kontrollerad
familjevård eller psykiatrisk vård i s.k. dagcenter.

Enligt
omsorgslagen finns möjlighet till flera andra värdformer än intagning på
vårdhem eller specialsjukhus. Sålunda kan den utvecklingsslörde tas in på
inackorderingshem eller vårdas i enskilt hem. Han kan även beredas vård i eget
hem.

Frågan
om åtalsunderlälelse lorde främst komma upp när den misslänk-te redan vid
brottets begående är under vård eller vård kommit till slånd efler brottet. Det
är emellertid i och för sig inget som hindrar atl åklagaren beslular om
åtalsunderlåtelse när l.ex. öppen psykiatrisk vård börjat förberedas. I
praktiken bör åklagaren ofta kunna räkna med att den läkare som yttrar sig i
frågan huruvida brottet har begåtts under inflytande av psykisk abnormitet
också medverkar till atl öppen vård kommer till stånd när han anser del
påkallal. Att åklagaren lar egna initiativ i den riktningen är dock inle
uteslutet.

F.n.
är del en föruisättning för åtalsunderlåtelse atl åtal ej är påkallat av
särskilda skäl. Denna förutsättning har ersatts med grundrekvisitet att hinder
inle möter med hänsyn lill något viktigt allmänt eller enskilt intresse.
Meningen är dock, som framhållils i den allmänna moliveringen (avsnitt 3.4),
atl några ändrade grunder inte skall gälla i detta hänseende.

Liksom
tidigare bör alltså sådana omständigheter som atl brottet är mycket grovt eller
att saken behöver ulredas inför domstol föranleda åtal. Ovisshet om hur
gärningen rättsligt bör bedömas kan också vara elt skäl för åtal, liksom
intresset av att en särskild rättsverkan kommer lill stånd. Även slarka
målsägandeintressen kan påkalla åtal.

Som
angetts i den allmänna moliveringen (avsnill 3.4) bör en viss försiktighet
iakttas när det gäller åtalsunderlåtelse i fall då endast öppen vård kommer
till stånd. I allmänhel bör som förutsättning gälla atl det klart framgår att
öppen vård är det lämpligaste för den misstänktes återanpassning i samhällel
och att sådan vård också är tillräcklig med hänsyn till den allmänna
laglydnaden. Självfallet måste det också stå klart all den avsedda vården
kommer till slånd.

Är
det frågan om bagalellförseelser, kan frågan om åtalsunderlåtelse ofta bedömas
på samma sätt som när gärningsmannens sinnesbeskaffenhet inle avviker från del
normala. En viss hänsyn lill själslig abnormitet kan dock ibland las vid
prövning av fråga om åtalsunderiåtelse enligt första slycket 1
(bötesbrottslighet) eller enligt andra stycket (ersättning för villkorlig dom).

Andra
stycket i förevarande paragraf innehåller en ny gmnd för åtalsunderlåtelse.
Den innebär atl åklagare får underlåta åtal, om del kan antas att påföljden skulle
bli villkorlig dom och särskilda skäl talar för åtalsunderlåtelse.

Bestämmelsen
har behandlats ingående i den allmänna moliveringen (avsnitt 3.5). Som
framhålls där förutsätts att de omständigheter som kan motivera villkorlig dom
framgår klart. Med hänsyn till att områdel för

Prop. 1984/85:3 ' 53

villkorlig
dom numera är ganska vidsträckt lorde del relativt ofta utan närmare utredning
kunna konstateras om fömtsättningarna för villkorlig dom föreligger.

Avsikten
med kravet på att särskilda skäl för åtalsunderlåtelse skall föreligga är atl
markera att det skall vara fråga om en undanlagssituation där en lagföring
inför domstol framstår som opåkallad med hänsyn till omständigheterna vid
brottet och/eller den misstänktes åtgärder därefter. Av betydelse härvid är i
första hand sådana omständigheter som gör brottet ursäktligt. Den misstänkte
har l.ex. förbisett etl slraffbud eller förhastat sig samtidigt som det
uppenbarligen rör sig om en engångsföreteelse. Av betydelse kan också vara,
när brottet har denna karaklär, att den misstänkte frivilligt har vidtagit
rättelse innan någon skada har uppkommit. Rätlsvillfarelse grundar straffrihet
endast i undantagsfall. När i andra fall den misstänkte inte har känt till den
beslämmelse som har överträtts och villkorlig dom kan fömtses i händelse av
åtal, bör emellertid villfarelsen kunna få inverka på bedömningen av om
särskilda skäl att underlåta åtal föreligger. I förening med omständigheter av
delta slag bör också hänsyn kunna tas lill den misstänktes person. Denne är
l.ex. mycket gammal eller företer psykiska särdrag som gör atl humanilära skäl
lalar mot en lagföring inför domstol.

Åtalsunderlåtelse
är inle utesluten när del kan länkas alt en domslol skulle förena den
villkorliga domen med böter. Med hänsyn till de skäl som motiverar
tilläggsböter, främst hänsyn till allmänprevenlionen, är dock utrymmel för
åtalsunderlåtelse i dessa fall begränsat.

Enligt
tredje stycket får ålal underlåtas också i andra fall än dem som anges i första
och andra styckena, om vissa extraordinära förhållanden föreligger.
Bestämmelsen överensstämmer sakligt sett med den nuvarande punkt 3 i försia
slycket (s.k. RÅ-fall).

Som
framgår i den allmänna motiveringen (avsnitt 3.6) skall RÅ inte längre vara
ensam beslulsbehörig i sådana fall. I enlighet härmed har den nuvarande
bestämmelsen om behörighet för riksåklagaren i paragrafens andra stycke utgått.
Avsikten är som angetts i den allmänna motiveringen (avsnitt 3.6) alt
åklagarinslmktionen skall ändras så atl beslutanderätten i dessa fall också
skall tillkomma cheferna för de regionala åklagarmyndigheterna och
åklagarmyndigheterna i Stockholm, Göteborg och Malmö.

Paragrafens
i/örrfe stycke handlar om ålerkallelse av beslul om åtalsunderlåtelse. Det
motsvarar det nuvarande tredje stycket. Regeln där uppställer som fömtsättning
för ålerkallelse att lillräckliga skäl inte längre föreligger för beslutet. Av
motiven framgår att möjligheten till ålerkallelse är avsedd alt tillämpas
sparsamt. Så har också sketl i praxis. För alt man skall få en bättre
överensstämmelse med nuvarande restriktiva praxis föreskrivs i stället att
äterkallelse får ske, om särskilda omständigheter föranleder det.

Som
anges i den allmänna motiveringen krävs del i princip all nya

Prop. 1984/85:3 54

omständigheter
inträffat för att frågan om åtalsunderlåtelse skall omprövas. I förarbetena
till den gällande bestämmelsen nämns som exempel att den misstänkte gör sig
skyldig till nya brott eller all han efter åtalsunderlåtelse enligt 20 kap. 7
§ första stycket 2 RB frikänns från ansvar för de brott som enligt vad som
antagits skulle komma att föranleda lillräcklig bestraffning. Med tillämpning
av den nya bestämmelsen bör del i del första fallet fömtsättas för ålerkallelse
att det nya brottet inle är av lindrig beskaffenhet och atl del också är av
liknande slag som det åtalsunderlåtelsen avsett. I del andra fallet bör krävas
all den misstänkte blir helt frikänd eller frikänd i sådan utsträckning att det
utdömda straffet kan anses som hell otillräckligt. Frågan i vilka fall en
åtalsunderiåtelse enligt andra stycket i förevarande paragraf bör få
återkallas har behandlats särskilt i den allmänna motiveringen (avsnitt 3.5).

Liksom
f n. måste bedömningen av om skäl till ålerkallelse föreligger ske med
utgångspunkt i de förhållanden som råder när frågan om ålerkallelse
aktualiseras. Att de fömtsättningar som åklagaren har utgått ifrån när han
meddelade sitt beslul inte blivit uppfyllda är sålunda inle i och för sig
tillräcklig anledning för äterkallelse.

I
motsats till vad gällande rätt torde innebära bör det inte vara tillåtet för en
åklagare att återkalla ett beslul av det skälet att han sedermera finner atl
lagliga fömtsättningar för åtalsunderlåtelse inte förelegat. Självklart får
beslutet inte heller återkallas därför att åklagaren har ändrat mening om
lämpligheten av att meddela åtalsunderlåtelse.

Principen
att ålerkallelse endast får ske på gmnd av nya omständigheter innebär inte att
en högre åklagare är förhindrad atl i samband med överprövning - med stöd av
förevarande paragraf - återkalla lägre åklagares beslut om åtalsunderlåtelse,
om han l.ex. bedömer de vid beslutet kända förhållandena på ett annat sätt än
den lägre åklagaren.

23 kap. 4 a §

Paragrafen
innehåller bestämmelser om fömndersökningsbegränsning. Enligt dessa är det
möjligt att av processekonomiska skäl lägga ned en fömndersökning i två fall.
Ett av dem (första stycket 2} är när man kan fömtse att åtal inte skulle komma
att väckas till följd av bestämmelserna i RB om åtalsunderlåtelse eller
bestämmelser om särskild åtalsprövning. Bestämmelser om särskild åtalsprövning
finns bl.a. i den socialrättsliga lagstiftningen och i BrB. Även om man kan
fömtse att åtal inte skulle komma atl väckas, får fömndersökningen enligt
gällande lydelse inte läggas ned, om fömndersökning krävs ur allmän synpunkt.

Ändringen
i första slycket innebär att uttrycket "ur allmän synpunki" bytts ut
mot det nya gmndrekvisitet ("med hänsyn till något viktigt allmänt eller
enskilt intresse").

I
fråga om de skäl som med ledning av det nya rekvisitet kan tala för att
fömndersökningen förs till slut kan vägledning hämtas från vad som sagts i

Prop. 1984/85:3 55

den
allmänna motiveringen (avsnitt 3.1) rörande motsvarande uttrycks innebörd i
samband med åtalsunderlåtelse. Allljäml gäller som princip att fömndersökning
skall inledas och avslutas när det finns anledning anla alt brott som faller
under allmänl åtal har begålls (23 kap. 1 § försia slyckel RB). Genom den nya
formuleringen ges elt störte utrymme för fömndersökningsbegränsning vid fömtsedd
åtalsunderlåtelse än tidigare. All t.ex. brottet utgör ett återfall bör inle
tillmätas någon avgörande betydelse. Rör det sig om elt allvarligt återfall,
torde det oftast finnas anledning att räkna med att åtal sker. Del kan tänkas
alt den misstänkte nekar lill brottet och begär atl förundersökningen fullföljs
i syfle all han skall bli befriad från misstankar. En sådan begäran bör
bifallas, om den misstänkte kan förebringa speciella skäl till slöd för sin
begäran, l.ex. alt misstanken getts publicitet.

Vad
som också kan tala för att fömndersökningen leds lill sitl slut är atl del är
angelägel atl den straffrättsliga betydelsen av ett visst förfarande blir
klarlagd.

Som
angetls i den allmänna motiveringen finns det ibland skäl atl tillmötesgå en
begäran av en målsägande om att förundersökningen förs vidare, l.ex. när
målsäganden har etl starkt intresse av alt genom utredningen få underlag för
en egen talan om skadestånd.

Det
bör understrykas att ett beslut om att begränsa en fömndersökning inte
fömtsätter att skuldfrågan är klarlagd vid tiden för beslutet. 23 kap. 4 a §
första slyckel 2 innebär atl en hypotetisk bedömning av åtalsfrågan skall göras
under antagande alt fömndersökningen avslutats och skuldfrågan klarlagts.

Av
Iredje stycket första meningen framgåi' alt endasl åklagare - således inle
polismyndighet - är behörig att besluta om fömndersökningsbegränsning. För det
fall beslutet har sin gmnd i atl åtalsunderlåtelse kan fömtses med stöd av
nuvarande 20 kap. 7 § försia stycket 3 RB (extraordinära fall) - motsvarande
20 kap. 7 § Iredje stycket i förslaget - föreskrivs f. n. i Iredje stycket
andra meningen i förevarande paragraf alt endast RÅ är behörig. Som en följd av
atl riksåklagaren inle längre skall vara ensam behörig att besluta om åtalsunderlåtelse
i nämnda fall har också särbestämmelsen om hans ensambehörighel i fråga om
fömndersökningsbegränsning fått utgå.

Som
anges i avsnitt 3.6 är avsiklen alt handläggande åklagare - bortsett från de
extraordinära fallen - i princip skall vara behörig att besluta om såväl
åtalsunderlåtelse som fömndersökningsbegränsning.

Erfarenhetema
av den nya ordningen med fömndersökningsbegränsning enligt 23 kap. 4 a § RB,
som varit i krafl sedan den 1 juli 1982, är över lag goda. Del händer
emellertid inte sällan atl en åklagare vid sin genomgång av en färdig
fömndersökning finner alt fömtsättningar egentligen har funnits för att lägga
ned fömndersökningen med stöd av 23 kap. 4 a § första stycket 2 men att
åtalsunderlåtelse i det föreliggande fallet inte är möjlig

Prop.
1984/85:3 56

därför alt gärningen inle är erkänd. I del läget finns
ingel annat alternativ för åklagaren än atl åtala. Det är naturiiglvis önskvärt
all dylika situationer kan undvikas. Del är därför viktigt atl man både från
polisens och åklagarens sida är konlinueriigl observant på möjligheterna lill
fömndersökningsbegränsning och all konlakler mellan polis och åklagare las på
elt snabbt och formlöst säll. Som följer av andra slyckel i föreliggande
paragraf behöver förundersökning inte ens inledas, när förutsättningar för
fömndersökningsbegränsning föreligger redan från bötjan. Del är nödvändigt atl
polisen, när möjlighet till förundersökningsbegränsning kan antas föreligga,
snarast anmäler della till åklagaren, helsl innan fömndersökning inleds.

Som nämnls i motiveringen under 20 kap. 7 § är det min
avsikt alt, om riksdagen godtar det i prop. 1983/84:111 framlagda förslagel
lill polislag, anmäla frågan om en uividgning av möjligheterna till
rapporteflergift. Meningen är dock inte atl polismannen vid sin bedömning skall
la hänsyn till framtida möjligheter lill förundersökningsbegränsning eller
åtalsunderlåtelse. Han skall i stället göra en självständig bedömning av om
del är uppenbart att brottet skulle medföra endasl böler och om förseelsen är
obelydlig.

En beslämmelse om förundersökningsbegränsning som endast
avser lagöverträdare under aderton år föreslås bli intagen i en ny paragraf, 1
a § i LUL.

6.2 Förslag till lag om ändring i lagen (1964:167) med
särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare

/ §

I paragrafen har uttrycket "ur allmän synpunki"
ersalls med del nya rekvisit som lagits upp i 20 kap. 7 § RB. Beträffande
innebörden hänvisas lill den allmänna motiveringen (avsnill 3.1).

la §

Paragrafen är ny. Här har upplagits en bestämmelse om s.k.
förundersökningsbegränsning. Bestämmelsen skall lillämpas i den siluationen
atl del sedan åtalsunderlåtelse har meddelats enligt LUL upptäcks alt ytterligare
brott har begåtts av den unge före beslulel om åtalsunderlåtelse. Reglerna om
fömndersökningsbegränsning i 23 kap. 4 a § RB medger inte atl förundersökningen
beiräffande del nyupptäckta brottet läggs ned trots att en ny åtalsunderiåtelse
kan förutses enligt LUL. Den nu akluella bestämmelsen i I a § öppnar en sådan
möjlighel. Förutsättning härför är dock att något viktigt allmänt eller enskilt
intresse inte kräver att fömndersökning äger rum.

4§

I paragrafen har endasl gjorts redaktionella justeringar.

Prop. 1984/85:3 57

5§

I
paragrafen har förutsättningarna för ålerkallelse angetls på samma sätt som i
20 kap. 7 § fjärde stycket RB. Någon ändring av den restriktiva praxis som
hittills tillämpats i fråga om ålerkallelse är inte avsedd.

6.3 Förslag
till lag om ändring i lagen (1950:596) om rätt till Fiske

40
§

I
paragrafens första stycke ges en särskild regel i fråga om åklagarbehö-righeten
när det gäller atl pröva om åtal skall väckas för olovligt fiske m.m. Det
nuvarande kravet på all stalsåklagaren skall verkställa prövningen av om åtai
är påkallat ur allmän synpunki har fått ulgå. Frågan har behandlats i den
allmänna motiveringen (avsnitt 3.6). I övrigl har paragrafen undergått en
redaktionell modemisering.

6.4 Förslag
till lag om upphävande av lagen (1964:332) om behörighet att

verkställa åtalsprövning i vissa fall

Förslaget
har motiverats i avsnitt 3.6.

7
Hemställan

Jag
hemställer atl lagrådets yltrande inhämtas över förslagen lill

1.
lag om ändring i
rättegångsbalken,

2.
lag om ändring i lagen
(1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare,

3.
lag om ändring i lagen
(1950:596) om räll till fiske,

4.
lag om upphävande av lagen
(1964:332) om behörighel atl verkställa åtalsprövning i vissa fall.

8
Beslut

Regeringen
beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.

Prop. 1984/85:3 58

Utdrag

LAGRÅDET PROTOKOLL

vid
sammaniräde 1984-05-17

Närvarande:
justitierådet Höglund, regeringsrådet Wahlgren, justitierådet Rydin.

Enligt
protokoll vid regeringssammanträde den 29 mars 1984 har regeringen på
hemställan av statsrådet och chefen för justitiedepartementet Wickbom beslutat
inhämta lagrådels yttrande över förslag lill

1.
lag om ändring i
rättegångsbalken,

2.
lag om ändring i lagen
(1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare,

3.
lag om ändring i lagen
(1950:596) om rätl till fiske saml

4.
lag om upphävande av lagen
(1964:332) om behörighet atl verkställa åtalsprövning i vissa fall.

Förslaget
har inför lagrådet föredragits av t.f chefsrådmannen Magnus Åkerdahl.

Förslagen
föranleder följande yllranden inom lagrådet.

Allmänna
synpunkter

Höglund
och Rydin:

1
fråga om skyldigheten för en åklagare att väcka åtal för brott har sedan
gammalt skilts mellan två olika gmndprinciper. Enligt den ena,
legalitels-principen, är åklagaren skyldig att åtala så snart del föreligger
tillräckliga skäl för fallande dom (absolut åtalsplikt). Den andra, opportunilelsprinci-pen,
innebär att åklagaren, även om skäl som nu sagts föreligger, kan underlåta att
väcka åtal om han finner omständigheterna i fallet vara sådana att ådömande av
påföljd inte är påkallat av något allmänt intresse (relativ åtalsplikt). Under
förarbetena till rättegångsbalken (RB) behandlade processlagberedningen frågan
vilkendera principen som borde ligga till gmnd för balkens bestämmelser i
ämnel. Beredningen stannade för att legalitetsprincipen, liksom dittills, borde
gälla som allmän gmndsats. Enligt beredningens uppfattning fanns emellertid
skäl att i vissa undantagsfall medge åklagaren rätt att efterge åtal (se SOU
1938:44 s. 256 f).

Såsom
processlagberedningen föreslagit kom RB att bygga på legalitetsprincipen. I 20
kap. 6 § upptogs den gmndläggande bestämmelsen, att åklagare skulle tala å
brott som hörde under allmänt åtal. Från denna huvudregel gjordes i 7 §
undantag i form av en rält för åklagaren att efterge åtal i vissa fall av
begränsad omfattning.

Utrymmet
för åklagaren att genom åtalsunderlåtelse avstå från atl väcka åtal har
därefler vidgats. Som framgår närmare av remissprotokollet (av-

Prop. 1984/85:3 59

snitt
2) gäller numera betydande inskränkningar i den absoluta åtalsplikten genom
reglema om rätl atl besluta om åtalsunderlåtelse enligt 20 kap. 7 § RB och även
enligt 1 § lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare.

I
förevarande lagrådsremiss föreslås att åklagares möjligheter att underlåta
åtal skall vidgas ytterligare i olika hänseenden. Förslaget ulgör ett led i
strävandena atl koncentrera rättsväsendets resurser till bekämpandet av
allvarligare brottslighet, bl. a. ekonomisk brottslighet samt vålds- och narkotikabrottslighet.
Enligt remissprolokollet (avsnitt 3.1) är del i rådande stalsfinansiella läge
endast i begränsad utsträckning möjligt att tillgodose behovel av störte
insatser för bekämpandet av den allvarligare brollslighelen genom att lillföra
rättsväsendet ökade resurser. Omprioriieringar har ansetts nödvändiga, så atl
resurserna kan koncentreras på den brotlshghet som det befunnits mest angelägel
atl bekämpa. På flera ställen i remissprotokollet talas om processekonomiska
hänsyn såsom etl skäl för förslagel.

Det
remitterade förslaget till ändring av de gmndläggande reglerna om åtalsunderlåtelse
i 20 kap. 7 § RB ger åklagarna mycket långtgående befogenheter när del gäller
att underlåta åtal. Vad som särskilt faller i ögonen är alt del för beslut om
åtalsunderlåtelse enligt försia stycket räcker med atl åtal "inle krävs
med hänsyn till något viktigt allmänt eller enskill intresse". I fråga om
brott som inle kan antas medföra annan påföljd än böter lämnar förslaget därmed
betydligt störte uirymme för åtalsunderlåtelse än nuvarande bestämmelse.
Enligt denna gäller nämligen villkoret, atl den misstänktes lagföring inte
krävs "ur allmän synpunki". Del kan inskjutas atl den nu berörda
utvidgningen av rätten atl underlåta åtal också leder till ökade möjligheter
för åklagare atl avstå från all utfärda strafföreläggande. Även i andra
hänseenden innebär förslaget en uppmjukning av grundsatsen om åklagares
åtalsphkl. En ny gmpp av fall i vilka åtal skall kunna underlåtas är sålunda de
då påföljden kan antas bli villkorlig dom. Det är med andra ord fråga om en
avsevärd utökning av undantagen från legalitetsprincipen.

En
viklig följd av förslaget är den utvidgning av möjligheterna lill fömndersökningsbegränsning
som det medför. Genom lagändring år 1982 infördes sålunda bestämmelser om att
fömndersökning i brottmål får läggas ned bl. a. när del kan antas, att åtal
kommer att underlåtas enligt de särskilda reglema därom i RB. Under samma
fömtsättning kan redan innan en fömndersökning kommer till stånd beslutas, att
fömndersökning inte skall inledas. I remissprotokollet framhålls att del i
själva verket är denna indirekta verkan av en utvidgning av möjligheterna till
åtalsunderlåtelse som har den största praktiska betydelsen. En sådan indirekt
verkan, som har sin gmnd i nyssnämnda lagändring år 1982, innebär emellertid
också en väsentlig ändring av hela systemet med brottsutredning och
åtalsprövning. En vedertagen ehum ej lagfäst princip vid prövning av frågor om
åtalsunderiåtelse är att sådan underiåtelse får beslutas endast i fall då
skuldfrågan

Prop. 1984/85:3 60

är
klarlagd. Men de utvidgade möjligheter atl underlåta förundersökning som följer
av förslagel leder till att det i myckel slor ulslräckning inte behöver
utredas, vem som är skyldig till visst brott. Del räcker med en hypotetisk
bedömning av åtalsfrågan under antagande atl skuldfrågan blivil klarlagd
(remissprotokollet vid 23 kap. 4 a § RB).

Verkningarna
av den föreslagna ordningen blir uppenbarligen avhängiga av hur den kommer alt
lillämpas i praktiken. Ett slort ansvar kommer atl vila på åklagarna, som får
ell vidsträckt spelrum. I försia hand måsle tillses all rättstillämpningen blir
enhetlig från de misstänktas synpunkt, så atl principen om allas likhet inför
lagen inle åsidosätts. Det lorde få ankomma på riksåklagaren alt noga följa
tillämpningen och verka för enhetlighel i praxis. Men även hänsynen till dem
som drabbas av brott är viklig. En viss oro för den enskildes säkerhel till
person och egendom kan skapas genom en ordning som slyr över resurserna på en
bekämpning av den grövre brottsligheten. Del gäller att inte lämna den enskilde
i sticket därför all hans anspråk på rättsskydd ler sig mindre angelägel
allmänl sett. Måls-ägandenas iniressen gör sig gällande i synnerhet vid
prövning av frågor, om förundersökning skall äga rum eller inte.
Förundersökningen kan nämligen tjäna även andra iniressen än sådana som hör
ihop med de kriminalpolitiska överväganden som inverkar på åtalsbeslut. De kan
sålunda ha betydelse för enskilds anspråk på skadestånd, försäkringsbelopp
eller liknande. Även här torde det få ankomma på riksåklagaren all leda och
följa tillämpningen. Möjligen kan den föreslagna ordningen komma alt föranleda
behov av etl mera reglerat system för överprövning av beslul rörande
förundersökning och åtal för alt skilda intressen skall kunna bli tillbörligt
beaktade.

Under
hänvisning lill anförda synpunkier tillstyrker vi det remitterade förslagel med
vissa jämkningar i enlighel med vad som sägs i del följande vid de särskilda
paragraferna.

Wahlgren:

Enligt
20 kap. 6 § RB skall åklagare, om ej annat är siadgal, lala å brott som hör
under allmänt ålal.

Denna
bestämmelse är avsedd att ge uttryck åt den s.k. legalitetsprincipen, dvs.
principen om en absolut plikt atl åtala när objektiva förutsättningar för en
fällande dom är för handen. Den absoluta åtalsplikten är emellertid redan inskränkt
på åtskilliga punkler, bl.a. genom möjligheterna aU besluta om
åtalsunderiåtelse enligt 20 kap. 7 § RB och 1 § lagen med särskilda
bestämmelser om unga lagöverträdare.

Möjligheterna
till åtalsunderiåtelse har vid sidan av sin kriminalpolitiska funktion
betydelse i huvudsak som medel att styra och begränsa arbetsinsatserna inom
rättsväsendet. 1 sistnämnda hänseende har instmmenlet dessutom fått avsevärd
ökad omfattning i och med lagstiftning 1982. Då utsträcktes nämligen
möjligheterna alt begränsa förundersökningar genom

Prop, 1984/85:3 61

att
bl. a. även förväntade beslul om åtalsunderlåtelse enligt 20 kap. 7 § RB fick
uigöra gmnd för beslut alt lägga ned förundersökning eller - om den ännu ej
hade påböijats - att den inte skulle inledas.

Föreliggande
lagrådsremiss ingår i likhei med nyssnämnda lagstiftning 1982 som etl led i
strävandena all koncentrera rättsväsendets resurser lill bekämpande av
allvariig brottslighet. Det remitterade förslaget har den direkla innebörden
alt möjligheterna alt besluta om åtalsunderlåtelse vidgas. Genom 1982 års
lagstiftning blir emellertid den indirekla följden - och detta är den egentliga
avsikten och vinsten med förslaget - all möjligheterna lill
fömndersökningsbegränsning yUeriigare sträcks ut.

Det
remillerade förslaget ger anledning lill följande synpunkier från min sida.

Frågan
om en utvidgning av möjligheterna atl besluta om ålalsunderlåtelser med
utgångspunki i åtalsrättskommitténs förslag härom diskulerades under
lagstiftningsarbetet 1982 men avvisades av föredragande departementschefen på
principiella grunder (prop. 1981/82:41 s. 12 f). De skäl som kan åberopas för
och emot en utvidgning av möjligheterna lill åtalsunderlåtelse är närmasl av
politisk nalur och faller därför ulanför området för lagrådsbedömningen. Det
bör emellertid observeras atl varje uividgning av möjligheterna till
åtalsunderlåtelse innebär ett avsteg från legalitetsprincipen. I den mån
således som den absoluta åtalsplikten ersätts med regler, som medför skyldighel
för åklagarna att göra reella intresseavvägningar, uppstår frågor om hur därvid
uppkommande intressekollisioner skall lösas. Hävdas kan nalurliglvis att sådana
intresseavvägningar förekommer i stor utsträckning redan nu, bl. a. l.ex. när
del gäller ålalsunderlåtelsegrunden i 20 kap. 7 § första stycket 1 RB, och
fråga är om den misstänktes lagföring krävs ur allmän synpunkt eller ej.
Hittills har emellertid i lagtexten förekommil hänvisning endast fill
inlressel att lagföring krävs ur allmän synpunkt, låt vara atl däri också
ligger hänsyn lill enskilda iniressen. Genom del remitterade förslagel införs
en uttrycklig hänvisning även lill "viktigt enskilt intresse". Därmed
accentueras ytterligare åtalsprövningens karaktär av avvägning mellan olika
slag av intressen, och frågan hur l.ex. detta viktiga enskilda intresse skall
tillgodoses, om del skulle befinnas åsidosatt vid ett fall av
åtalsunderlåtelse, uppkommer läll.

Den
här Ull diskussion upptagna synpunkten om metod för tillgodoseende av olika
iniressen vid den åtalsprövning som skall ske när åtalsplikten inte längre är
absolut får ökad lyngd genom karaklären hos de brottstyper för vilka
förevarande förslag är avsett all lillämpas. I remissprolokollet nämns som
exempel mera lindriga fall av egenmäktigt förfarande, bedrägligt beteende och
olovligt förfogande saml en hel del förseelser mot specialrättsliga
författningar. I åtskilliga av de här nämnda brottstyperna förekommer
målsägande. Huruvida deras intresse av att åtal kommer lill stånd är viktigt
eller ej måste nalurliglvis bli beroende på bedömningar för vilka några
tillförlitliga objektiva kriterier inte kan anges i vare sig lagtext eller
motiv.

Prop. 1984/85:3 62

Med
det nyss berörda spörsmålel om tillgodoseende av de olika intressen, som skall
avvägas mol varandra vid åtalsprövningen, sammanhänger problemet atl få lill
stånd en över hela landel enhetlig och likformig lagtillämpning. Denna fråga
har belydelse för både personer som misstänks för brott och personer som är
all betrakta som målsägande. Det totala antalet ålalsunderlåtelser torde redan
nu uppgå till omkring 20 000 per år (se prop. 1981/82:41 s. 20). Utvecklandet
av en enhetlig praxis bygger på möjligheten lill överprövning av beslut. Någon
lagreglerad överprövning av åtalsbeslut existerar inte och har heller inte
föreslagits i remissen. Tvärtom synes strävandena gå i riktning mot en
decentralisering av åtalsprövningsbeslut. Vidare kan i sammanhanget hänvisas
lill en utredning, som nyligen gjorts inom jusfiliedepartemenlei (Ds Ju
1983:19 Riksåklagaren och hans kansli) och i vilken den hittillsvarande, hos
allmänheten tydligen föga kända möjligheten till formlös överprövning av
åtalsbeslut föreslås skola begränsas. En ordning som skulle medföra
möjligheter lill administrativ överprövning i en gemensam instans - i prakliken
riksåklagaren - av åtalsbeslut skulle emellertid leda lill ökade
arbetsinsatser och kostnader i en utsträckning som sannolikl skulle förta
myckel av den vinst som åsyftas med det remitterade förslaget.

Genom
det föregående resonemanget harjag velal understryka vikten av att de olika
intressen som nu i ökad grad påverkas genom utvidgningen av möjlighelema till
åtalsunderlåtelse inle oavsiktligt kommer till korta vid reformer som måste ske
av hänsyn till brislande samhällsresurser. Garantier bör sålunda skapas för
atl de rättsfrågor som uppkommer genom den föreslagna lagstiftningen inte
behandlas på ett sätt som kan uppfattas som godtyckligt och leda till
uppfattningen att samhällets rältsvårdande organ inte längre i
tillfredsställande grad tar sig an intressen som skyddas genom lagstiftning. En
förutsättning för det remitterade förslaget synes mig därför vara alt
riksåklagaren får möjligheter atl följa tillämpningen av den här föreslagna
lagstiftningen och verka för enhetlighet i praxis.

Jag
är medveten om all den önskvärda strävan efter enhetlighet i praxis vid
ålalsunderlåtelser på gmndval av den här föreslagna lagstiftningen betydligt
försvåras av den omständigheten att lagstiftningen i praktiken slår igenom
redan på fömndersökningssladiel. Därvid är atl märka den komplikationen alt som
villkor för åtalsunderlåtelse allmänt anses krävas att den misstänktes skuld är
klarlagd, under det att denna förutsättning ingalunda behöver vara uppfylld vid
beslut om förundersökningsbegränsning som grundas på förväntade beslut om
åtalsunderlåtelse (remissprolokollet vid 23 kap. 4 a § RB). Enligt del
remitterade förslaget skall även vid nedläggning av fömndersökning som
självständig fömtsättning gälla atl fömndersökningen inte krävs med hänsyn till
något viktigt allmänt eller enskilt intresse. Redan kravet på etl klarläggande
av skuldfrågan kan emellertid många gånger representera ett viktigt intresse av
såväl allmänl som enskill slag.

Prop. 1984/85:3 63

Hämtöver
må, i fråga specielll om den nya åtalsunderlålelsegmnd som i del remillerade
förslagel lagils upp som ett andra siycke i 20 kap. 7 § RB, nämligen när
påföljden kan antas bli villkorlig dom, nämnas alt i förslagel också avvisas
tanken på en utökad registrering av åialsunderlålelsefallen. Inle heller avses
beslut om fömndersökningsbegränsningar skola registreras. Med den föreslagna
ordningen uppstår risk för atl personer som begår upprepade brott i olika delar
av landet inle blir lagförda.

Det hitlills anförda kan
sammanfattas sålunda. Redan genom 1982 års lagsliftning ägde en
tyngdpunklsförskjutning inom rättsväsendet mm genom alt institutet
åtalsunderlåtelse i prakliken i stor utsträckning förlorade sin självständiga
betydelse och till sin huvudsakliga uppgifl kom atl få utgöra grund för beslut
om förundersökningsbegränsningar. Denna förändrade funktion hos
ålalsunderlålelseinslilulel har befästs och lill yttermera visso förstärkts
genom förslagen i föreliggande lagrådsremiss. Tillsammans innebär de båda
lagstiftningsärendena - 1982 års ärende och föreliggande förslag - atl
ytterligare etl och dessutom mycket omfallande avsleg nu gjorts från den s.k.
legalitetsprincipen. Härigenom och i avsaknad av etl administrativt
besvärsförfarande för övervakning av rätlsUllämpningen i fråga om både
ålalsunderlåtelser och förundersökningsbegränsningar försvåras ulvecklingen av
en enheilig praxis när det gäller beivrande genom lagföring av en avsevärd
mängd brottslighet, låt vara av mindre allvariig natur i de enskilda fallen men
ändå i mångt och mycket så förkastligt till sin allmänna art att gärningarna
tagils upp i brottsbalken. Svårigheten atl sålunda få grepp om
rättsutvecklingen hindrar insättandet av åtgärder för att komma Ull rätla med
godtycke och orättvisor, vilket i sin tur ökar riskerna för rättsförluster och
kan skapa en allmän misstro mol landets kriminalpoliUk. Jag anser all del
remitterade förslagel kan godtas endasl under fömtsättning att åtgärder vidtas
som tar sikte på åstadkommande av enhellighel i den rältstillämpnipg som avses
komma till slånd genom delsamma. Emellertid saknar jag möjlighet atl på
föreliggande material lämna ett egel förslag till konkreia sådana ålgärder.

Lagrådet:

När
del gäller den närmare utformningen av de remitterade lagförslagen vill
lagrådel anföra följande.

Förslaget
till lag om ändring i rättegångsbalken

20
kap. 7 §

Denna
paragraf, som innehåller de gmndläggande reglerna om Underlätelse av åtal, är
i förslaget uppbyggd på följande sätl. Försia stycket upptar under särskilda
punkter tre olika grunder för åtalsunderlåtelse. Som gemensam fömtsättning för
åtalsunderlåtelse i dessa fall upptas att åtal inte krävs med hänsyn till någol
viktigt allmänl eller enskill inlresse. Punkl 1

Prop. 1984/85:3 64

gäller
fall då det kan antas att annan påföljd än böler inle skulle komma alt dömas ut
(bötesfall). I punkt 2 regleras fall då annat brott, som den misstänkte begått,
har medförl eller kan antas medföra sådan påföljd atl ytterligare påföljd inle
krävs med anledning av del föreliggande brottet (flerbrottsfall). Punkt 3 avser
fall då brottet uppenbarligen har begåtts under inflytande av sådan själslig
abnormitet, som avses i 33 kap. 2 § brottsbalken, och vård av närmare angivet
slag kommer lill slånd ulan lagföring (vårdfall). Enligt andra stycket i
paragrafen får underiåtelse av ålal beslutas, om del kan antas all påföljden
skulle bli villkorlig dom och del finns särskilda skäl för åtalsunderlåtelse
(villkorligdomfall). I tredje stycket - som i sak överensslämmer med gällande
lag - stadgas all ålal får underlåtas även i andra fall, om del av särskilda
skäl är uppenbart atl del inle krävs någon påföljd för alt avhålla den
misstänkte från vidare brottslighet och att del med hänsyn till
omständigheterna inle heller av andra skäl krävs att åtal väcks (extraordinära
fall). I etl fjärde stycke upptas bestämmelse om att beslut om
åtalsunderlåtelse får återkallas, om särskilda omständigheter föranleder det.

Av
remissprolokollet (avsnitt 3.6) framgår att del i fråga om de fyra första
grunderna är meningen, atl distriktsåklagare i princip skall få besluta att
åtal inle skall äga mm. När det gäller de exiraordinära fallen är avsikten atl
åtalsunderlåtelse, som enligt nuvarande ordning får beslutas endasl av
riksåklagaren, skall kunna beslutas, förutom av riksåklagaren, av statsåklagare.

Den
gemensamma förutsättningen för åtalsunderlåtelse i första styckets fall,
nämligen att åtal inle krävs med hänsyn till något viktigt allmänt eller enskih
intresse, bör ses i belysning av huvudstadgandet om åtalsplikt i 6 §. Enligt
nämnda paragraf skall åklagare, om ej annat är föreskrivet, väcka ålal för
broll som hör under allmänt åtal. Denna bestämmelse kan sägas ge utiryck ål
inställningen atl det är ett viktigt samhälleligt inlresse atl broll beivras.
Mot denna bakgmnd ler sig det föreslagna villkoret för åtalsunderlåtelse, alt
åtal inle krävs med hänsyn till någol vikligl allmänt eller enskilt intresse,
oegentligt. Meningen lorde vara att åklagaren skall göra en bedömning av om de
intressen, som bär upp den grundläggande bestämmelsen om åtalsplikt, blir
åsidosatta genom atl ålal i del föreliggande fallel uteblir. Från denna
synpunki bör del gemensamma villkoret ulformas så, alt åtal får underlåtas
under förutsäuning alt någol viktigt allmänt eller enskilt intresse ej
åsidosätts.

När
det gäller utformningen i övrigl av villkoret synes ordet "viktigt"
innebära så höga krav på skälen mol åtalsunderlåtelse atl del endasl
undantagsvis kan bli fråga om åtal i de fall som anges i första stycket. En
sådan långtgående innebörd torde emellertid knappasl vara avsedd. Enligt den
allmänna motiveringen (avsnitt 3.1) är avsikten alt markera att "endasl
väsenlliga iniressen" bör föranleda ålal, om förutsättningar i övrigt för
åtalsunderlåtelse föreligger. Vidare sägs all del av uttrycket "viktigt

Prop. 1984/85:3 , 65

enskilt
inlresse" följer all endast "väsentliga målsägandeintressen"
skall beaktas.

På
grund av det anförda föreslår lagrådet all det gemensamma villkoret ges den
lydelsen, att åklagare får besluta om åtalsunderlåtelse under fömtsättning att
något väsentligt allmänl eller enskill intresse ej åsidosätts.

Vad
därefter angår de olika gmnderna för åtalsunderlåtelse har lagrådet inte något
i sak atl erinra mot dem som upptas i första stycket. I redaktionellt
hänseende vill lagrådel emellertid föreslå ell par förenklingar. Punkt 1 torde
kunna ges lydelsen "om del kan antas atl brottet inte skulle föranleda
annan påföljd än böter" och punkl 2 lydelsen "om den misstänkte
begått annal brott och del utöver påföljden för delta brott inte krävs påföljd
med anledning av del föreliggande brottet".

Den
nya gmnden i andra stycket, som avser villkorligdomfallen, torde böra undergå
viss jämkning. Såsom förslaget är utformat får åtalsunderlåtelse här,
åtminstone formellt, beslutas även om hänsynen till någol viktigt allmänt eller
enskilt intresse skulle kräva åtal. Något skäl lill all detta gmndrekvisil inte
skall gälla i villkorligdomfallen har inle angivits i remissprotokollet. Del
lorde inte heller vara avsell atl avsleg skall göras i dessa fall från gmndrekvisitet.
Enligt lagrådets mening bör den gemensamma fömtsättningen för åtalsunderlåtelse
i första styckels fall, såsom den utformats av lagrådet, gälla också i
villkorligdomfallen. Ett skäl härtill kan också vara att överensstämmelse
därmed erhålls med vad som föreslås rörande fömndersökningsbegränsning. Med
denna jämkning torde villkorligdomfallen kunna tas upp som en ny punkl 4 i
första slyckel.

I
fråga om de exiraordinära fallen föreslås som nämnt ingen ändring i remissen.
Det kunde övervägas om inte en översyn av bestämmelsen, som är något svårläst,
borde ske i anslutning till den föreslagna omarbetningen av paragrafen i
övrigt. Bestämmelsen har emellertid varil i lillämpning en längre tid och en
fast praxis lorde ha utvecklat sig. Lagrådet finner sig med hänsyn härtill inle
böra föreslå någon ändring. Som en följd av lagrådets förslag atl flytta upp
villkorligdomfallen till första stycket kommer bestämmelsen att bilda etl
andra siycke i paragrafen.

Bestämmelsen
i del föreslagna Qärde slycket angående ålerkallelse av beslul om
åtalsunderlåtelse ger ej anledning Ull någon erinran i sak. Med hänsyn till all
även den följande 7 a § handlar om beslut om åtalsunderlåtelse bör den
emellertid få sin plats efler denna paragraf. Lagrådet föreslår därför att bestämmelsen
får utgöra en särskild paragraf, betecknad 7 b §.

23
kap. 4 a §

I
överensstämmelse med lagrådets förslag rörande 20 kap. 7 § första stycket
förordar lagrådet att punkt 2 i försia stycket av paragrafen ändras på det
sättet alt orden "fömndersökning inle krävs med hänsyn till någol viktigt
allmänl eller enskill intresse" ersätts med "något väsentligl allmänt
eller enskill inlresse ej åsidosätts genom att fömndersökningen läggs
ned". 5
Riksdagen 1984185. 1 saml. Nr 3

Prop. 1984/85:3 66

Oaktat
samma uttryckssätt används här som i 20 kap. 7 § är det med hänsyn till all två
skilda situationer föreligger inte säkert att tillämpningen blir precis
densamma. Det kan l.ex. av hänsyn lill målsägande vara störte skäl att
förundersökning genomförs än att åtal kommer lill stånd.

Förslaget
till lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga
lagöverträdare

1 §

I
likhet med vad lagrådet föreslagit i fråga om 20 kap. 7 § rättegångsbalken
förordar lagrådet att andra stycket i förevarande paragraf ges lydelsen, atl
åtalsunderlåtelse dock inte får beslutas, om någol väsentligt allmänl eller
enskill inlresse därigenom åsidosätts.

la§

Förevarande
lag inleds med fem paragrafer som alla behandlar åtalsunderlåtelse. Den nu
föreslagna bestämmelsen gäller fömndersökningsbegränsning. Det synes vara att
föredra atl bestämmelsen får sin plats efler nämnda fem paragrafer. Lagrådet
förordar därför att bestämmelsen införs närmast efter 5 § §åsom 5 a §.

De
inledande orden i första meningen av paragrafen bör lämpligen ersättas med
"Har åtalsunderlåtelse beslutats enligt 1 § och misslänks den unge ha
begått annal brott dessförinnan, får åklagare etc."

Andra
meningen lorde böra ges lydelsen alt detta dock inle gäller, om någol väsenligl
allmänt eller enskilt intresse åsidosätts genom att förundersökning ej äger
mm.

Övriga
lagförslag

-
Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.

Prop.
1984/85:3 67

Utdrag

JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid
regeringssammanlräde 1984-06-07

Närvarande:
statsministern Palme, ordförande, och sialsråden Lundkvist, Feldt, Sigurdsen,
Hjelm-Wallén, Peterson, Andersson, Boström, Bodslröm, Göransson, Gradin, Dahl,
R. Carisson, Holmberg, Hellström, Thunborg, Wickbom

Föredragande:
statsrådet Wickbom

Proposition
om åtalsunderlåtelse

1
Anmälan av lagrådsyttrande

Föredraganden
anmäler lagrådels yttrande' över förslag till

1.
lag om ändring i
rättegångsbalken,

2.
lag om ändring i lagen
(1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare,

3.
lag om ändring i lagen
(1950:596) om räU till fiske,

4.
lag om upphävande av lagen
(1964:332) om behörighel alt verkställa åtalsprövning i vissa fall.

Föredraganden
redogör för lagrådets yttrande och anför.

Lagrådels
ledamöter framhåller att vidgade möjligheter lill åtalsunderiåtelse och därmed
också till förundersökningsbegränsningar medför alt det läggs ett stort ansvar
på åklagarna bl. a. när del gäller atl åsladkomma en enhetlig tillämpning av de
nya reglerna. Två av ledamöterna godtar förslaget under hänvisning bl.a. lill
att det ankommer på riksåklagaren alt följa lillämpningen och verka för en
enhetlig praxis. En ledamot anser dock all förslagel kan godlas endast under
fömtsättning att "ålgärder vidtas som tar sikle på åstadkommandel av
enhetlighel i den rättstillämpning som avses komma till stånd genom
delsamma".

Jag
vill för min del starki undersiryka viklen av aU de nya reglerna om
åtalsunderiåtelse tillämpas på eU enhetligt säU så att inte tilltron till rättsväsendets
förmåga att uppräUhålla likhet inför lagen mbbas. Som lagrådels majoritet har framhållit
ankommer det i första hand på riksåklagaren all främja en enhetlig praxis på
området. Detta kan ske bl. a. genom allmänna råd och inspekfionsverksamhet.
Även riksåklagarens lillsyn i övrigl, l.ex.

'
Beslut om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde den 29 mars 1984.

Prop. 1984/85:3 68

överprövning
av lägre åklagares beslut, har betydelse i sammanhanget. Särskilda
utbildningsinsatser kan vid behov också komma i fråga.

Jag
vill tillägga all de i remissen föreslagna ändringarna visserligen är avsedda
all väsenlligl uividga åklagarens befogenhel att avstå från lagföring i fall
då denna inte har betydelse från allmänna eller enskilda synpunkter men att
förslagen som jag ser det inte innebär någon principiell förändring av
nuvarande syslem. Tidigare ändringar på området har kunnal genomföras
successivi utan att såvitt känt enhetligheten i rätlsUllämpningen har
äventyrats.

Mot
bakgmnd av del sagda anser jag all några sådana särskilda ålgärder från
regeringens sida som en av lagrådels ledamöter har förordat inte f. n. kan
anses påkallade. Jag kommer emellertid atl uppmärksamt följa ulvecklingen och
föreslå de ytterligare åtgärder som kan behövas för att upprätthålla en
enheilig rällsfillämpning på området.

Lagrådet
har i övrigt godtagit förslagen i sak men förordal en del ändringar av närmast
redaktionell natur. Såvitt gäller 20 kap. 7 § första stycket förordas dock den
sakliga ändringen atl i uttrycket "viktigt allmänt eller enskih
intresse" ordel "vikligl" föreslås bli utbytt mol
"väsentligt". Med en sådan ändring kommer enligt lagrådel lagtexten
atl bättre avspegla den tillämpning av gmndrekvisitet för åtalsunderlåtelse som
förordas i motiven.

Jag
kan godta lagrådets förslag att byta ut ordet "viktigt" mot
"väsentligt". Även i övrigt kan jag ansluta mig till lagrådets
ändringsförslag. När det gäller förslagel atl föra in bestämmelsen om åtalsunderlåtelse
vid fömtsedd villkorlig dom som en särskild punkl i första stycket, vill jag
dock förorda atl den bestämmelsen får bilda punkl 2 och inle som enligt
lagrådet en ny punkt 4. Som punkt 3 bör då tas upp flerbrotlsfallen och som punkl
4 vårdfallen. Skälel Ull detla är atl ålalsunderlåtelser i sistnämnda fall regislreras.
Behålls nuvarande punktbeleckning, behöver blanketter och registreringsmtiner
hos rikspolisstyrelsen inle ändras.

2
Hemställan

Med
hänvisning lill vad jag nu har anfört hemställer jag atl regeringen föreslår
riksdagen att anta de av lagrådel granskade förslagen med vidtagna ändringar.

3
Beslut

Regeringen
ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar atl genom proposiiion
föreslå riksdagen all anta de förslag som föredraganden har lagt fram.

Prop.
1984/85:3 . 69

Bilaga
1

Sammanfattning av åtalsrättskommitténs betänkande

Kommitténs allmänna överväganden om åtalspliktens
utformning (kap. 5 och 6)

Kommittén
för inledningsvis i sina överväganden en diskussion kring direktivens rikthnjer
och synpunkter (5.1). Kommittén ansluter sig därvid till den grundsyn som
redovisas i direktiven i fråga om de företrädesvis kriminalpolitiskt präglade
utredningsfrågorna. Vad särskilt angår fall, där vård-, behandlings- eller
stödåtgärder kommer till stånd oberoende av lagföring, bör man enligt
kommitténs mening kunna gå väsenlligl längre än gällande rätl medger i fråga om
åtalsbegränsningar. Även ingripanden av annat slag än sådana som företas i resocialiserande
syfle - såsom avskedanden i anledning av broll i anställning eller ålägganden
för utlänning att lämna landel - kan uigöra skäl mot ålal. En annan kategori,
där vidgade möjligheter till åtalsbegränsningar bör övervägas, är sädana mål
som i händelse av lagföring leder till villkoriig dom. Kommillén inslämmer
vidare i den i direkliven redovisade inställningen, att betydligt större möjligheter
lill å-talsbegränsningar med fördel kan inforas både i fråga om bötesbroUslighel
och beträffande seriebrottslighet.

När
det därefler gäller den i direktiven betonade önskvärdheten atl kunna begränsa förundersökningsinsaiserna,
framhåller kommittén au flera möjligheter därvidlag står till buds. De
rationaliseringsvinster som kan uppnås pä detla omräde är väsenlligl större än
de som kan uppnås genom nya möjligheter i fråga om åtalsunderiåielser,
beslutade efter slutförd utredning.

Kommillén
tar upp till preliminär diskussion frågan, huruvida elt realiserande av
direktivens mäl kräver all den absoluta åtalsplikten överges och hell eller
delvis ersätls av relativ åtalsplikt. Därvid betonas, atl det prakliska
resultatet av absolut och relativ åtalsplikt kan bli väsentligen likartat,
nämligen om den absoluta åtalsplikten förenas med vittgående undanlag resp.
den relaliva åtalsplikten görs normbunden genom närmare angivna rekvisit for
eller mot ålal. En grundläggande skillnad mellan en reglering av den ena och
den andra utformningen kvarstår dock; vid absolut åtalsplikt fär anses gälla en
presumtion för åtal, medan vid den relaliva åtalsplikten det inte kan sägas rada
nägon presumtion vare sig for eller mot åtal, och åklagaren har därför större
frihet vid sin prövning enligt det sistnämnda systemet. (Beträffande den begreppsmässiga
skillnaden mellan absolut och

Prop. 1984/85:3 70

relativ åtalsplikt, se s. 92 nol 1 )

I diskussionen ifrågasätls. om de ganska vida undantag som
nu gäller från den i princip rådande al.solula åtalsplikten kan vidgas
ytterligare på elt principiellt och lagtekniskl godtagbart sätt. En sak för sig
är alt man därmed kan komma fram till ett åtalssystem som har så vida undantag atl
del kan råda ivekan om det, sakligt setl, är förtjänt av au karakteriseras som
ett system med absolut åtalsplikt. Kommittén anser dock. atl det är
betydelsefullt, om man ger den formellt grundläggande regeln om åtalsplikten
en ulformning som klargör om dei skal! gälla en presumtion/oråtal eller ej.

Den preliminära diskussionen uimynnar i all ett
tillgodoseende av önskemålen i direktiven i och for sig inte gör det nödvändigl
all överge principen om absolut åtalsplikt som formell grundregel inom åtalsrälten,
eflersom man bör kunna bygga vidare på samma grundmonster som del nu gällande
och föreskriva yllerligare grunder för åtalsunderlåtelse.

Kommillén gnwiskar vidare de argument som t lidigare
diskussioner anlbiis för absolut och för relativ åialspliknS.l). Med hänsyn lill
au dessa diskussioner ligger några decennier eller mer lillbaka i liden anser
kommittén att en del av argumenten har förlorat något av sin bärkraft. Detla är
l.ex. fallel med äldre synpunkier som gick ut pä alt åklagarkåren inte skulle
ha tillräckliga kvalifikationer för att handha etl system med relativ
åtalsplikt eller au den inie skulle inta eu lillräckligt oberoende siällning i
forhållande lill regeringsmakten. Den ojämförligi viktigaste fördelen med
relativ åtalsplikt är atl del med det systemet följer möjligheter till
begränsningar i ulredningen, beroende på att systemet inte kräver att det skall
vara klariagl au den misstänkte har begålt det brott som är i fråga. Denna lördcl
behöver dock inte vara uteslutande förbehållen det systemet. Även i etl system
som grundas på absolut åtalsplikt kan man - såom senare skall framgå - nå
väsentligen sanmia handläggningsmässiga fördelar genom alt lör för-undersökningsstadiei
ha regler som möjliggör begränsningar av utredningsinsatserna.

Kommillén behandlar härefter uircdningsmål och spörsmål I övrigi
av huvudsakligen kriminaliiohiisk ari (5.3).

Den konstaterar därvid till en början att det, om
direktivens mål skall kunna uppnås, i viss mån krävs ett nytänkande. För det försia
mäste man, mer än som har skell hittills, göra avkall på principen alt brott måsle
följas av brottspåföljd. Man måste acceptera, att sanktionssystemel flr ännu
vidare ram, så au bl. a. resocialiseringsåtgärder uian straffrältslig karaktär
mer än nu kan komma till användning som samhällsreaktion i stället för
brottspåföljd och då i främsta rummet resocialiseringsåtgärder på det socialrältsliga
området.

Del framhålls dock, att en friare åtalsprövning inie bör
ses som eller användas som instrument föran förskjuta den kriminalpolitiskt
vikliga gränsen mellan frihelsberövande påföljder och åtgärder av trivårdskaraktär.
Den större handlingsfrihet som direktiven åsyftar au åklagarna skall få vid bedömningen
av åtalsfrågor bör - när del gäller brou i nivåerna över bö-lesbroitsligheten -
utövas så, atl väsentligen samma resultat uppnås som om lagföring hade ägt rum.
- .Även beiräffande böiesbrottsligheten krävs ell visst nytänkande. Skall man
nå resursbesparingar här, mäste man länka sig atl radikalt skära bon en stor
del av bagaiellbroiisligheien från lagförings-

Prop.
1984/85:3 71

områdel.
Meloderna härvidlag behandlas i det följande.

Kommiitén
betonar i etl följande avsnitt (5.3.2) vlkien av an resocialise-ringsåtgärderna
sätts in snabbt och med effektivitet. I anslulning härtill anför kommiitén tre
särskilda synpunkier. Den första gäller resursfrågorna på del socialrältsliga
vårdområdet. För atl uppnå önskvärd snabbhei och effektivitet I resocialiseringsåtgärder.
som skall kunna ersätta straffrättsliga ingripanden, behövs uppenbariigen ulökade
resurser pä delta område. Kommillén går dock inte närmare in på detta spörsmål,
eftersom organisatoriska frågor på det socialrältsliga områdel övervägs av socialuiredningen.
Den andra synpunkten gäller handläggningsmässigi betonade frågor, varvid kommillén
undersiryker all en reform i den riktning, som direkliven anger, för all lä
avsedda verkningar ovillkoriigen förulsäller att dei sker ell förtroendefullt samarbele
mellan broltsbeivrande och socialvårdande organ. Den tredje synpunkten avser, humvida
absolut eller relativ åtalsplikt är bäst ägnad atl lillgodose intresset att resociiiliseringsåtgärder
kommer till stånd med snabbhet och efrektiviiei. Allmänt sett synes den
relativa åtalsplikten härvid ha visst försteg. Eftersom den relaliva
åtalsplikten i princip anses medge, all man kan undvara närmare ulredning om
brottet och därigenom kan fatta beslul om åtalsunderlåtelse snabbt, förefaller
det som om bälire fömtsättningar föreligger i elt sådant system för all den
misstänkte blir p«.isilivt inställd till lidigl insatla resocialiseringsåtgärder.
Men försteget för relativ åtalspliki är inte så ston som det vid första
påseende kan verka. Förekomslen av brott och brottets an är nämligen ganska
ofta viklig för bedömningen a\ om resociali.seringsåigärder är motiverade och
även för valet av åtgärder.

1 näsia
avsnitt behandlas vissa problem beroende på olikheter mellan brotts-påfölfder
och Icke straffrättsliga resocialiseringsåtgärder (5.3.3). Kommiitén erinrar
här till en början om all gällande rält i fråga om domstols påföljdsval ger en
allmän regel av betydelse också i detta sammanhang. Den allmänna grundsats som
finns intagen i 1 kap. 7 i; BrB anser kommittén böra vara vägledande även närdet
gäller möjligheterna all låla resocialiseringsåtgärder utanför straffrättens
ram träda i stället lor lagföring. För all en ålalsbe-gränsning skall kunna
komma lill stånd på den grunden atl resocialise-ringsätgärd vidtas, bör det
avgörande vara att det i del särskilda fallel ej av individual- eller allmänprevenliva
skäl är nödvändigt atl det inlräder något sådanl ingripande moment som utmärker
siraffrätislig påföljd men som ej följerav den ifrägakomna, icke
straffrättsliga resocialiseringsåigärden.

Beträffande
fördelningen av beslutsfunktionerna mellan straffrältsskip-ningens organ och de
socialrältsliga vårdorganen finns enligi kommilléns mening i ston inte någon
anledning au frångå vad som nu gäller. Kommillén understryker dock, att det i
ett framlida system inte bör tillkomma åklagare alt resa anspråk på all organ
inom vårdområden skall vidta viss åtgärd.

De brollspåföljder
som avser kriminalvård i frihet kännetecknas i princip av ivå villkoriiga
moment. Det ena avser all i händelse av nytt brott den ursprungliga påföljden kan
komma att ersättas av annan, slrängare påföljd och del andra au, om de vård-
eller andra åtgärder som avses med påföljden inte kommer till slånd, annan
påföljd kan inträda. Kommillén finner, au man i elt system, där icke siraffräiisliga
resocialiseringsåtgärder får iräda i Slället lör straffrättsliga ingripanden, kan
uppnå lämligen god motsvarighet till det moment av villkorlighet som utmärker
gällande former för icke

Prop. 1984/85:3 72

frihelsberövande påföljder. Detta kan ske genom
omarbetning av återkal-lelsemöjligheierna och införande av formell befogenhel
för åklagaren au vilandeförklara åtalsfrågan (varvid en tremånadersperiod
bedöms lämplig), så att Ulfallel av resocialiseringsåtgärd kan avvakias.

Flertalel av de brottspåföljder som avser kriminalvård i
frihet har vissa inslag som helt eller delvis saknar motsvarighet på de icke
straffrättsliga resocialiseringsätgärdernas område. Kommittén kommer dock fram
till atl man ändå bör godta, att de icke straffrättsliga resocialiseringsåtgärderna
träder i stället för de icke frihelsberövande påföljdsformerna i den ulslräckning
de bedöms tillräckligt effektiva för att nä social rehabilitering.

1 elt senare avsnitt (5.3.4) behandlas betydelsen av
brottets svårhetsgrad vid övervägande av åtalsbegränsningar samt ytterligare
allmänpreventiva synpunkter. Kommitténs överväganden i denna del leder lill
följande.

En ny ordning för åklagares prövningsrätt, huruvida ålal
skall väckas, måste inrymma begränsningar såtillvida att

detss&dan brottslighet,som enligt domslolarnas
rättstillämpning på grund av brottets grovhet brukar leda lill frihelsberövande
påföljd, ej kan lämnas Utan åtal,

dels ålal ej heller kan avvaras vid sådan broilslighei.
som visseriigen är mindre grov men på grund av sin an och frekvens anses av
allmänpreventiva skäl regelmässigt skola leda till frihelsberövande påföljd,
och detta oavsett om gärningsmannens personliga förhållanden lalar för annan
reaktion,

dels åtal ej bör utebli, när en lagföring förutses leda
till frihelsberövande påföljd, därför att sådana personliga förhållanden ej
föreligger att kriminalvård i frihet eller villkorlig dom framslår som en
trolig påföljd.

Kommittén tar vidare upp frågan om vissa drag hos räliegångsförfarandei
utgör skäl att avsevärt vidga området för åtalsbegränsningar eller om dylika
drag tvärtom utgör skäl till viss försiktighet i reformerna (5.3.5). Kommittén
finner för sin del, att den i direkliven betonade kriminalpoliliska effeklen av
eu domstolsförfarande måste betecknas som sekundär, närdet gäller spörsmålet I
vad män domstolsförfarandet är umbärligi. Behovel av domsiolsförfarande bör
nämligen i försia hand bedömas ulifrån de rällssäkerheissynpunkier som har beiingai
brottmålsprocessens utformning. Enligi kommitténs bestämda mening bör det inte
komma i fråga att från den ordinära brottmålsprocessens område föra bort fall,
om rättssäkerheten i straffprocessuellt hänseende därmed skulle minskas i Ijeaktansvärd
män.

Som viktigare exempel på skäl mot ätalsbegränsningar anför
kommittén, all skuldfrågan är av belydelse för vilka resocialiseringsåtgärder
som kan och bör komma i fråga, att slark ovisshet råder om vilken påföljd som i
händelse av lagföring skulle åläggas, varvid företrädesvis är att uppmärksamma
fall där ovissheten hänför sig lill frågan om frihelsberövande eller icke frihelsberövande
påföljd skulle komma i fråga samt att viktigt måls-ägandeinlresse eller belydelsefull
fråga om särskild rättsverkan kan utgöra starkt skäl för rättegång.

Att även andia förhållanden än resocialiseringsåtgärder
kan göra lättcgåitg onödig framhålls också (5.3.6). En kategori fall, där åtal
bör kunna avvaras, avser åtskilliga typer obetydliga eller eljesi någorlunda
ursäktliga bötesbrott: närmare synpunkter i den delen utvecklas senare. En
annan kategori av

Prop. 1984/85:3 :;: 73

fall,
där ålal bör kunna undvikas, uimärks av att en lagföring kan antas leda ull villkoriig
dom. Vissa andra följder av broll som i särskilda fall drabbar cn lagöverträdare
kan också som nämnls länkas medföra atl det är onödigl all åtala (t. ex.
avskedande av en arbelslagare som har begått brott i anställningen och
avlägsnande av en utlänning från rikel efter brott). Kommittén betonar också
möjligheterna all ytteriigare begränsa lagföring vid seriebrottslighet.

Slutligen
lar kommittén i avsnillel 5.3 upp frågan i vad mån beslui i åialsbegränsningsärenile
kan Jå belydelse som kriminalpoliiiski medel (5.3.9). Kommillén anser, alt det
vid bötesbroUslighel är kriminalpolitiskt betydelsefullt, om man vinner
spridning för uppfaltningen att ålalsunderlålelsens innebörd är någol av cn sakerförklaring
för brott, atl den bör ses som en varning och all den får vissa konsekvenser registreringsmässigt,
ehuru oftast för kort lid (mera härom i del följande).

1
del härefter följande avsnittet tar kommittén upp utredningsmål och spörsmål I
övligt av huvudsakligen processekonomisk ari (5.4). Här behandlas först vilka
fördelar relativ åtalsplikt processekonomiskt kan ha, när del gälller svårare
brottslighet än den typiska böiesbrottsligheten (5.4.2). Kommillén finner
därvid, alt den relaliva åtalsplikten genom all sådan ordning i princip ime
kräver att det skall föreligga klarhet i skuldfrågan kan bereda åklagaren
större handlingsfrihel i vissa situationer men alt man kan nå ganska långt i åtalsbegränsningshänseende
även inom ramen lör absolut åtalsplikt.

Särskilt
ingående behandlas möjligheten att åsladkomma begränsningar av lagföringen på bötesområdet,
någol som bedöms som särskilt viktigt från processekonomisk synpunkt.
Kommittén redovisar här vissa grundläggande frägor beträffande
åtalsbegränsningar och avkriminaliseringssträ-vanden i övrigt på bötesområdet
(5.4.3) och ger utiryck för den grundsynen, alt det principiellt bör ankomma pä
lagstiftaren all ange vad som är straffbart och vad som är straffritt (5.4.4). Därefler
diskulerar kommillén (5.4.7) i avseende på önskvärd avkriminalisering ett
uppslag av straffrältslig natur, som dock inte utvecklas så långt att något förslag
läggs fram. Detta avser införandet av en principiell nedre gräns för
bötesstraffets användningsområde vid 20 dagsböter och, för penningböternas omräde,
vid 200 kr. De fall som vid domstolsprövning skulle befinnas falla under
gränsen skulle således leda till påföljdseftergift av ny typ, men än viktigare
vore givelvis atl prin-cipförbudel mot låga böter skulle utgöra grund för atl
avstå från utredning och ålal.

Under
näsla avsnill (5.4.8) anknyter kommittén till resonemanget under 5.4.7 och granskar
frågan om behandling av sådan lindrigare brottslighet som avsågs i del avsnillel
från processrättsliga synpunkter. 1 fråga om sådana brott som vid en
förhandsbedömning befinnes förskylla lägre straff an 20 dagsböter eller 200 kr
såsom penningböter bör det enligt kommittén övervägas alt ge utrymme för
utredning och lagföring endasl när sä är påkallat med hänsyn till viktigt allmänl
eller viktigt enskilt inlresse. Kommillén återkommer mer detaljerat till den
frågan i kapitlet 18, där även vissa andra vägar att begränsa förundersökningsinsaiserna
behandlas.

I
de ivå sista avsnitten i 5 kap. diskuterar kommiitén först hur en reglering
grundad pä relativ åtalsplikt kan länkas uiformad (5.5) och lar därefter
slutlig ställning lill frågan om absolut eller relativ åtalsplikt (5.6).
Kommitténs slut-

Prop. 1984/85:3 74

Sills beträffande åtalspliktens ulformning innebär, att koinniiiién
(Inner atl de fördelar som kan vinnas med relativ åtalsplikt inle är så framlrädande
all de Ulgör tillräckliga skäl att frångå nu rådande ordning med absolut
åtalsplikt som grundregel. Härvid har inverkat inle bara grundsatsen, all en
inarbetad princip inle bör frångås annal än om övertygande skäl kan anföras för
detla. Även positiva skäl anses lala för all behålla gällande grundregel enligt
vad som närmare redovisas i avsnitt 5.6 Kommilléns ställningstagande innebär,
all det slås fast atl allmän åklagare, om ej annat är föreskrivet, har rält och
skyldighet atl åtala för brott som hör under allmänl åtal. En beslämmelse av nu
angiven innebörd föreslås inlagen i 20 kap. 3 RB. De viktigaste undantagen
avses bli upptagna i samma kapitels 7 S, vars närmare detaljer senare utvecklas
i kap. 7-13.

Dessförinnan las dock vissa rättstekniska frågor upp.
Därvid behandlar kommillén bl. a några gemensamma rekvisit för grundbesiämmelserna
om åtalsunderlåtelse (6.2). Här redogörs närmare för innebörden av vissa rekvisit
- viktigt allmänl och viktigt enskill intresse - vilka avses skola utgöra
hinder för åtalsunderiåtelse. Som viktigt allmänt inlresse anses (6.2.1) bl.a.
att frihelsberövande påföljd påräknas i händelse av lagföring. af? hänsyn till
allmän laglydnad gör påföljd erforderiig, att lagföring erfordras för au
behövlig vård-eller stödåtgärd skall komma lill stånd, att den misstänktes lillrättaförande
främjas genom påföljd, att skuldfrågan eller tveksam rättsfråga bör prövas av
rätten, att särskild rättsverkan av ej ringa belydelse kommer i fråga eller att
den misstänkte begär ålal. Med uttrycket viktigt enskih intresse åsyftas i
första hand målsägandens ekonomiska intresse au lå dom pä honom tillkommande
skadestånd. Vid bedömningen av om åtalsunderiåtelse kan meddelas bör målsägandeintressen
som inte är att beirakia som vikliga fä slå tillbaka. Talan om enskill anspråk
utan samband med broltmålsprocess kommer enligt kommitténs förslag att
underlättas bl. a. genom ändringar i rättshjälpslagen lill målsägandens
förmän; vissa andra ändringar i samma syfte berörs i det följande. Viktigt målsägandeiniresse,
som bör anses föranleda broltmålsprocess, är för handen när del är till
avsevärd fördel för målsäganden au hans ersättningstalan förs i samband med
åtal i stället för genom civilprocess. Därtill bör krävas, att det vid en
realistisk bedömning framslår som sannolikl alt en dom på skadestånd leder till
verkställiehet.

Vidare diskuleras beviskravet beträffande väntat påfolfdsval
i händelse av lagföring (6.2.3) och beviskravet i skuldfrågan (6.2.4). I
sistnämnda hänseende har kommitténs överväganden inle leu lill någon
principiell ändring i gällande rätts krav på klarhet i skuldfrågan som förulsältning
för åtalsunderlåtelse.

Frågan huruvida särskilda förelägganden eller dylikt bör
finnas som komiilei-lering tdl eller ersäitning i vissa fall för åtalsunderiåtelse
behandlas därefter (6.3). Vad som därvid diskuteras är om åklagaren bör ges befogenhel
au ensidigl besluta om böler, särskilda föreskrifter rn. m., om del går atl få
fram nägon godlagbar form av tillsynsföreläggande eller prövotidsföreläggande
(vilka skulle moisvara skyddslillsyn resp villkoriig dom) eller om del kan
tänkas en typ av strafföreläggande som skulle gälla enbart s. k. tilläggsböler.
Kommittén har emellertid inte funnit någon invändningsiri ulväg all i etl
system med ålalsunderiåielse la motsvarigheter lill akluella straffrättsliga
påföljders inslag av särskilda föreskrifter, av tilläggsböler eller, såviu
angår skydds-

Prop. 1984/85:3 'f< 75

tillsyn,
av övervakning (utöver sådana former av övervakning eller konlaklmannasyslem
som nu förekommer på socialvärdsområdel). Kommittén har också beröri frågan,
huruvida någon ny typ av ekonomisk sankiion är tänkbar som ersäitning för tilläggsböler,
när åtalsunderlåtelse meddelas. Frågan besvaras nekande.

Närmare detaljer beträffande RB:s allmänna grunder för åtalsunderlåtelse
(kap. 7-13)

Kommittén
har funnit, att grundbestämmelsen om åtalsunderlåtelse liksom r n. bör tas in i
20 kap. 7 § RB. Bestämmelsen inleds med den allmänna grundförutsättningen atl åtalsunderiåtelse
får meddelas, om hinder ej möler med hänsyn lill vikligl allmänl eller vikligl
enskilt inlresse. Därefler behandlas under fem särskilda punkter de olika kategorier
av fall där åtalsunderlåtelse skall vara möjlig. Den försia punklen avser bötesbrottslighet.
Enligt den andra punklen kan åtalsunderiåtelse meddelas i vissa konkurrens-och ålerfallssilualioner.
Den iredje punkten avser s. k. resocialiseringsfall, dvs. sådana fall där
lagöverträdaren blir föremål för åtgärd av vård-, siöd-eller hjälpkaraktär och ålgärden
bedöms vara ägnad alt främja hans anpassning i samhället. Enligt den fjärde punklen
skall åtalsunderlåtelse kunna meddelas som ersäitning för förutsedd villkorlig
dom. Den femte punkten avser sådana fall, där vissa samhällsingripanden (av
annat slag än resocialiseringsåtgärder) eller vissa åtgärder av annal slag kan
medföra all åtal kan avvaras.

Liksom
f n. bör det enligt kommitténs uppfattning också finnas en möjlighel lör RÅ au
i fall av undantagskaraklär besluta atl åtal inte skall väckas. Regleringen i
denna del har utformats på etl annorlunda sätl än övriga åtalsunderlålelsefall,
och bestämmelse i ämnel har därför tagils in i en särskild paragraf i 20 kap. RB.

Kommiitén
föreslår vidare en särskild beslämmelse som ger åklagaren rätt au besluta om åtalsunderiåtelse
i samband med nedläggande av åtal.

När
det gäller bötesbroUslighel (kap. 7) bör enligt kommitténs mening väsentligl
utökat uirymme skapas för åtalsunderlåtelse genom kommitténs förut angivna gmndrekvisil,
avseende viktigt allmänt eller viktigt enskilt intresse. Kommitténs förslag i
denna del innebär, au åtalsunderlåtelse skall få meddelas om hinder ej möter
med hänsyn lill sådanl intresse oth om det kan antagas au i händelse av lagföring
annan påföljd än böter inte skulle komma att övervägas. Kommittén föreslår
också, att ärendena om åtalsunderlåtelse enligt denna punkl (liksom följande punkler)
genomgående skall få avgöras i de lokala åklagardistrikien. Härigenom lorde lidsvinsier
uppnås.

1
fråga om åtalsunderlåtelse i vissa konkurrens- och återfallssiiuaiioner (kap.
8) anför kommiitén. att den förhållandevis återhållsamma lillämpningen av
nuvarande möjlighel lill åtalsunderlåtelse vid seriebrottslighet och annan broiisflerhei
har flera förklaringar. Den viktigaste är säkerligen bestämmelsens avlältning,
med kravet att del skall vara "uppenbart" atl del eller de broll för
vilka åtalsunderiåtelse övervägs är utan "nämnvärd" betydelse med hänsyn
lill påföljden. Kommittén anser, au del är vikligl från resurs-besparingssynpunki
alt åtalsbegränsningar sker i större utsträckning vid se-

Prop. 1984/85:3 76

riebrottslighet.
I syfte atl uppnå en vidgad tilliimpning föreslår kommillén, att åklagaren om
hinder ej möler med hänsyn lill viktigt allmänt eller vikligl enskill inlresse,
skall fä besluta om åtalsunderlälelse vid seriebrottslighet och i andra
konkurrensfall, om annat av den missiiinkte förövat brott medförl eller kan
antagas medföra sådan påföljd, au någon påföljd däruiöver i anledning av del
föreliggande brotiei ej befinnes påkallad. Kommittén anger närmare rikllinjer
för hur ålal vid seriebrotislighei bör kunna begränsas till etl anlal typfall,
medan andra broll i broitsserien skall kunna åberopas endasl som försvårande
omständigheter. I del sammahanget uppmärksammas vissa rätiskraftsfrågor.

När
det gäller de s. k. resocialiseringsfallen (kap, 9), föreslår kommillén att
åklagaren, om hinder ej möter med hänsyn lill viktigt allmänt eller vikligl
enskilt intresse, skall få besluta om åtalsunderiåtelse, om vård som avses i 31
kap. 2-4 §§ BrB eller annan vård-, stöd- eller hjälpåtgärd kommer till stånd
utan lagföring saml ålgärden kan anses ägnad att främja den misstänktes
anpassning i samhället.

Till
resocialiseringsfallen hänför kommittén till en börian psykiskl avvikande
lagöverträdare, alkoholmissbrukare och narkotikamissbrukare. Av intresse i
detta sammanhang är vidare de som, när åtalsfråga uppkommer, redan är föremål
för kriminalvård i frihei. (I sisinämnda fall torde dock förelrädesvis
bestämmelsen i den nya punklen 2 om åtalsunderlåtelse i vissa konkurrens- och ålerfallssilualioner
bli lillämplig.) Som en yueriigare, något heterogen kalegori av resocialiseringsfall
beiraktas vidare sådana personer som - utan au orsaken till brottsligheten, ålminstone
såviu känt, är att söka i psykisk sjukdom eller andra liknande besvär,
missbruksformer eller dylikt - blir föremål för sociala stödåtgärder såsom
hjälp med boslad, arbeie, arbeislräning, omskolning och annan utbildning m. m.
En kategori som också kan vara all hänföra lill resocialiseringsfallen är underåriga
lagöverträdare som blir föremål för stödåtgärder m. m. För dessa föreslås
emellertid särskilda och i princip generösare bestämmelser, varför de behandlas
i en senare avdelning av betänkandet. Den allmänna regleringen om ålalsunderiåielse
i resocialiseringsfall får dock viss betydelse även för de unga lagöverträdarna,
eflersom kommittén anser att RB:s reglering skall vara generellt gällande och
att den särskilda regleringen för de underåriga skall utgöra en komplettering.

När
del gäller frågan vilka slag av ålgärder som skall kunna ligga till grund för
beslut om åtalsunderiåtelse, kan detta i princip vara vård-, stöd-eller hjälpåtgärd
av alla de slag. Del kan vara fråga om mycket ingripande åtgärder som vidtas oberoende
av den misstänktes egen vilja - typ sluten psykiatrisk värd - och det kan vara
fråga om åtgärder som bygger på den misstänktes frivilliga medverkan. Det
väsentliga är att ålgärden skall vara ägnad att främja den misstänktes
anpassning och därmed kunna göra straff-rättslig reaktion onödig. Kommittén ger
en närmare exemplifiering av ålgärder som normalt synes kunna göra ålal
onödigt vid brottslighet av ej alltför grov natur.

Om
åtgärden är sädan alt den helt bygger på den misstänktes frivilliga medverkan,
kan det måhända synas som om ålgärden inte är någon slark gmnd för åtalsunderiåtelse.
Åklagaren avses därför i sådana fall få formell befogenhet att avvakta och se
hur ålgärden verkar, innan han tar definitiv ställning i åtalsfrågan. För dessa
och liknande fall föreslår kommiitén en

Prop. 1984/85:3 77

möjlighet
för åklagaren att förklara åtalsfrågan vilande i avvaktan på utfallet av ålgärden.
Givelvis kan det också i dessa fall, liksom i övriga fall av ålalsunderiåielse,
bli fråga om ålerkallelse av beslulel om åtalsunderlåtelse. Som en nyhet i
fråga om återkallelseinstitutet föreslår kommillén, au ålerkallelse inte får
ske sedan tvä år förflutit från beslulel om åtalsunderlåtelse.

Möjligheten
att meddela ätalsunderlåtdse som ersäitning Jör villkorlig dom behandlas
härefter (kap. 10). 1 sådana fall, där det finns fog för au anse att brottet -
när det ligger ovanför bötesnivån - är en engångsföreteelse och där prognosen
är god, blir resullatet av en lagföring regelmässigt all den tilltalade får
villkorlig dom, som i realiteten inte är mycket mer än en varning. Kommittén
anser, att i stort sett samma resultat bör kunna åstadkommas utan att den
misstänkte behöver lagforas. Åklagaren bör därför, om hinder ej möter med hänsyn
till viktigt allmänt eller vikligl enskill intresse, få besluta om åtalsunderiåtelse,
om det kan antagas au i händelse av lagföring den misstänkte skulle komma att ådömas
villkorlig dom. -Den ovan nämnda begränsningen av åierkallelsemöjligheteii till
ivå år lorde få sin främsla belydelse i de fall, då ålalsunderiåielse meddelas
som ersällning för villkorlig dom. Därigenom lorde uppnås en tämligen god överensslämmelse
med den villkoriighel som präglar denna påföljd.

För lillämpning
av nu ifrågavarande bestämmelse krävs, atl åklagaren har lillgång lill sådana
uppgifter om den misstänktes person att han kan göra en någorlunda säker
bedömning av dennes prognos. Kommiitén föreslår en ny form av
personundersökning, som kallas begränsad personundersökning. Förordnande om
sådan personundersökning skall åklagaren kunna ge, och rälien behöver alltså
inte kopplas in.

Den
nya punklen 5 i grundbestämmelsen om åtalsunderiåtelse avser sådana fall, där
den misstänkte har blivit föremål för samhällsingripanden eller andra
ingripanden av vissa slag (kap. 11). Kommittén föreslår au åklagaren, om hinder
ej möter med hänsyn till viktigt allmänl eller viktigt enskilt inlresse, skall
la besluta om åtalsunderiåtelse, om den misstänkte i annal fall än som har
nämnts förut i grundbestämmelsen blir föremål för åtgärd frän samhällels sida
eller på annal sätt och åtgärden är av så ingripande art alt lagföring ej
finnes påkallad. De fall som avses här är som nämnls i första hand sädana där
brott har begåtts i anställning och har leu lill disciplinpåföljd av
privaträttslig an eller lill avskedande eller uppsägning och sådana fall där ullänning
efter brou blir föremål för avvisning, förvisning eller utvisning. Även vissa
andra typerav samhällsingripande åsyftas dock, exempelvis anhållande eller
häktning i fall där brottet sedermera befinnes ha varil lindrigare än vad som
först antagits.

Åtalsunderiåtelse
i s. k. /?/f-/o//behandlas härefter (kap. 12), Kommiuén föreslär, att RÅ fär möjlighet
att pröva åtalsunderiålelsefrågor utan au därvid vara formellt bunden av del
med åtalsunderlåtelseinstitutet förenade -oskrivna - kravel alt skuldfrågan
skall vara klarlagd. Inie heller den likaledes oskrivna grundsatsen, att åtalsunderiåtelse
i regel ej bör beslutas om den misstänkte mot.sätter sig del, torde behöva
utgöra hinder mot åtalsunderlåtelse på RÅ-planet. Vidare anser kommittén, atl
del nuvarande kravel i fråga om den misstänktes prognos i avseende på laglydnad
för framliden bör lämnas utanför lagtexten. Den föreslagna bestämmelsen innebär
att RÅ, utan hinder av de förutsättningar som i övrigl gäller för åtalsunderiåtelse,
skall fä besluta att ej väcka åtal, om del på grund av särskilda omständigheter

Prop. 1984/85:3 78

ttefinnes
att påföljd för brotiei inte är erforderlig eller au eljest synneriiga skäl
talar mot åtals väckande. Bestämmelsen lorde enligt kommitténs mening även
tillgodose de önskemål som uttalats om atl individuella fall av abolitionskaraklär
skall kunna prövas på lägre nivå än regeringens.

Slutligen
behandlas ålalsunderiåielse genom nedläggande av åtal (1} kap.). F. n. saknas
uttrycklig bestämmelse som ger åklagaren rätt alt nedlägga ell väckt åtal i
sådana fall, där det efter åtalels väckande framkommer nya omständigheter av
sådan beskaffenhel all beslul om åtalsunderlåtelse skulle ha kunnal meddelas,
om dessa omständigheter förelegat eller varit kända redan vid liden för ålalsprövningen.
Kommiuén har ansett det önskvärt att rättsläget klarläggs i detta hänseende,
inte minst med hänsyn till den utvidgning av möjligheterna lill ålalsunderiåielse
som kommillén i övrigt föreslår.

Åtalsunderlåtelse i fråga om unga lagöverträdare (kap. 14
och 15)

l
fråga om underåriga lagöverträdare (dvs. lagöverträdare som vid broiiets
begående inle fyllt 18 år) har man enligi kommitténs upplänning redan med
nuvarande lagsliftning och dess tillämpning nåll så långt man kan komma i åtalsbegränsningshänseende.
Det konstateras nämligen atl redan nu det är lagsliftarens mening, att åtal
normalt inte skall anslällas mol sådana lagöverträdare. Kommiitén har därför
funnit sig böra främst inrikla Ulredningsarbelet på all komma lill räua med den
ofta besvärande tidsutdräkt som känneiecknar handläggningen av mål mot unga
lagöverträdare.

Enighel
råder om att del är viktigt att ålgärder sätts in i så nära anslulning till
brottets begående som möjligt. Den nuvarande handläggningsordningen med remiss
frän åklagarmyndigheten lill barnavårdsnämnden, ulom i fall när brottet är
ringa, och beslul av statsåklagare motverkar uppenbariigen delta. Kommitténs
förslag i fråga om underåriga lagöverträdare syflar till au råda bot på de nu
påtalade olägenhelerna.

Kommittén
har funnit, all nuvarande form med särskild lag belräftande unga lagöverträdare
bör behållas. Reglerna om åtalsunderiåtelse för dessa fall röruisäiis alltså
liksom f. n vara inlagna i 1964 års lag i ämnet. Lagen föreslås inledd med en portalbestämmelse
som bör genomsyra lagens hela tillämpning, nämligen att handläggning som avses
i lagen skall ske skyndsamt. Bestämmelserna om åtalsunderlåtelse ifråga om underåriga
lagöverträdare föreslås intagna i 2 j. Liksom i de fall som avses i förslaget
i 20 kap. 7 ;; RB skall gälla som allmän rörutsäiining för åtalsunderiåtelse,
au hinder ej möter med hänsyn till vikligl allmänt eller viktigt enskilt inlresse.
På samma sätl som nuvarande 1 i i 1964 års lag ger bestämmelsen åklagaren
befogenheter utöver vad som följer av 20 kap. 7 ;j RB.

De
särskilda förutsäliningarna för åtalsunderlåtelse las sedan upp under tre olika
punkter i 2 ;: i 1964 års lag.

1
punkt I behandlas de fäll. där broitei uppenbarligen har sken av okynne eller
förhastande, och bestämmelsen anknyter väsentligen iill gällande räu. Enligt
punkt 2 får åtalsunderlåtelse meddelas vid försiagångsbrouslighei av underårig;
lidigare brottslighet av bagaiellnalur skall dock ej inverka. Besiämmelsen i
denna del har uilbrmais så, all åklagaren får besluta om åtals-

Prop.
1984/85:3 79

Underlätelse, om den underårige enligt lillgänglig ulredning
inie lidigare har begåii broll, för vilkel fängelse i mer än .sex månader är
föreskrivet. I förutsällningen att den underårige är all belrakla som försiagångsbroiisling
ligger all han inie förut dömts Ibr broll av angiven svårhetsgrad eller iåu åtalsunderiåtelse
för sådant brou. All åklagaren skall göra bedömningen huruvida del är fråga om försiagängshroiislighei
eller inie på grundval av lillgänglig Ulredning innebär, alt åklagaren inte har
någon absolut skyldighet alt kontakta barnavårdsnämnden eller annal organ för
kontroll av de uppgifter som polisen inhämtat från del centrala polisregistret
i förundersökningens inledningsskede.

Om det
däremot framgår alt den underårige har begått brott tidigare - här bortses
alltså från bagaiellbroitslighet - blir en lillämpning av iredfe punkten i den
föreslagna bestämmelsen aktuell. 1 sådana fall bör åklagaren som regel höra
barnavårdsnämnden före beslut i åtalsfrågan. Förklarar nämnden i yllrande
eller annal besked, exempelvis genom protokollsutdrag, au den underårige är
eller kommer all bli föremål för ålgärd som nämnden finner vara ägnad atl
främja hans anpassning i samhällel, avses åklagaren kunna besluta om åtalsunderlåtelse.

Frågan om åtalsunderlåtelse för lagöverträdare som fyllt
18 men ej 21 år behandlas i det följande avsniu (15 kap). Några särskilda
bestämmelser om åtalsunderiåtelse för dessa fall har inte bedömis nödvändiga,
eftersom de kommeralt omfattas av de föreslagna iredje och fjärde punkterna i
grundbestämmelsen i 20 kap. 7 !j RB.

Förundersökningsfrågor (kap 16-18)

Kommittén har vid genomgång av bestämmelserna i 23 kap. RB
och förundersökningskungörelsen funnil. all gällande reglering i fråga om
förundersökningens gång och förundersökningsledning i alll väsentligl fungerar
liilfredsslällande i prakliken (16 kap). Detla bestyrks av erfarenheterna vid
besök hos olika åklagar- och polismyndigheter. För kommillén har därför det
centrala problemet blivil frågorna om regler, varigenom förundersökningsinsaiserna
kan begränsas.

Kommittén
lar lill särskild behandling upp formerna för förundersöknings avbrytande (11
kap.). Kommiitén konslalerar. atl frågan om beslutsformen, när en
förundersökning upphör ulan au beslul meddelals om ålal eller åtalsunderiåtelse.
vållat ålskilligi huvudbry. Enighel lorde dock råda om all. när någon är skäligen
misstänkt Ibr broll. som huvudregel gäller alt beslut 1 åtalsfråga skall
meddelas, medan i övrigt beslul om nedläggande av förundersökning får ges. Den
väsentligaste skillnaden mellan beslutsformerna är all beslul i åtalsfrågan moiiveras.
vilket cj brukar göras vid nedläggningsbeslut Kommittén kan lor sin del inte
finna all behovet av motivering är så framträdande, all man har anledning atl
kräva beslul i åtalsfråga i samtliga fall, där det finns någon som är skäligen
misstänkt. Vissa läll kan visserligen urskiljas, diir visst inlresse av
motivering toreligger. men för dessa fall kan enligi kommiucns mening ges
särskilda föreskrifter, som ger anvisning om niir molivering bör lämnas.
Kommittén föreslår alllsä. all man slopar den rådande skillnaden mellan de nu
behandlade besluls-

Prop. 1984/85:3 80

lormerna. Detla kan ske genom en bestämmelse av innebörd, atl
förundersökning skall avslulas antingen genom beslut i fråga om Uigföring
(varmed avses beslul om ålal. beslul om föreläggande enligt 48 kap. RB och
beslut om åtalsunderlåtelse) eller genom beslul om nedläggande av förundersökningen.

Frågan om lörundersökningsbegränsningar behandlas därefter(18
kap). Här konsiaieras, alt de lidigare redovisade förslagen om vidgade
möjligheter lill åtalsunderlåtelse innebär arbetsläitnader för domstolarna och
även för åklagarna, eftersom dessa besparas själva domstolsförfarandel. För
polisen innebär förslagen dock inte några mera betydande lättnader, eftersom ålalsunderiåielse
förutsälter klarhet i skuldfrågan. Kommillén anser alt det. för au verklig
resursbesparing för polisens vidkommande skall uppnås, behövs vä.seniligi ökade
möjligheier all avstå frän förundersökningsinsaiser.

Först
upptas frågan om utvidgning av tillämpningsområdet för det i polisinstruklionen
reglerade institutet/■6//7/7or/c/i'p/x//i'( 18.5.2). Kommitténs majorilel
har inte funnil anledning alt föreslå någon sådan utvidgning, medan ledamolen
Friberg anmäler avvikande mening i denna fråga (31.1.1). Kommiuén tbreslår
vidare, alt det volymmässigt vikliga inslitui som rapporteftergift utgör bör
förankras i lag och därför bör omnämnas i 23 kap. RB. När det gäller bötesbrottslighet
på den lägsla bötesnivån har kommittén kommit fram till all relativ lörundersökningspllki
bör införas såvitt angår broll som är sådana all det kan antagas att i händelse
av lagföring lägre bötesstraff än 20 dagsböter eller 200 kr såsom penningböter
skulle utdömas eller åläggas (18.5.3). En yllerligare förutsättning för
nedläggande av förundersökning skall dock vara att lagföring ej är påkallad av
viktigt allmänt eller vikligl enskill intresse. Härav anses bl. a. följa att
förundersökning i regel ej bör underlåtas när. enligt vad som är känt, en ålerfallssiluation
är tor handen. En begränsning av ulrymmel för all tillämpa denna reglering om
förundersökningsbegränsning följer därav atl RÅ föreslås få befogenhet atl
förordna all regleringen inte skall gälla beiräffande vissa förseelser på penningböternas
område, varvid främsl åsyftas sådana som omfallas av ord-ningsboissystemel RÅ
föreslås även i övrigt få befogenhet att meddela föreskrifter beträffande
tillämpningen av nu ifrågavarande beslämmelse. Au lörseclser på ordningsboisområdei
avses bli undanlagna frän den nu behandlade regleringen hindrar givetvis inte
all, lik.som f. n., rapporteftergift kan lorckomma vid dylika förseelser.

Förslagel i nu berörd del förulsälts kunna leda till
avsevärd begränsning av resursinsalserna på bagatellförseelsernas område. Den
föreslagna ordningen bör väsenlligl öka möjligheterna för polisen all inrikla silt
arbele på den grövre brottslighetens bekämpande.

Kommittén har vidare funnit det vara av värde med en
möjlighet lill förundersökningsbegränsning i sådana fall, där del föreligger
disproportion mellan utredningskoslnader och sakens betydelse (19,.S.4).
Behovet av atl kunna undvika brollsulredning i dylika fall har betonats från flera
håll vid de studiebesök som har Ibreiagiis. Som exempel har bl. a. nämnls vissa
läll av markinirång. olovligt fiske och olovlig jakt vid vilka oklarhet om ägo-griincr
vanl lor handen. Ulredningen kan i sådana fall bli mycket iids-kräv.inde och
komplicerad, samiidigi som det stär klan aii eventuellt bron kan föranleda på
sin höjd etl ringa eller måttligt bötesstraff Kommittén

Prop.
1984/85:3 81

föreslår
en beslämmelse av den innebörden all förundersökning skall kunna nedläggas om
en fortsatt förundersökning och lagföring bedöms komma att kräva kosinader som
inte står i rimligt förhållande till sakens belydelse. Denna möjlighel au
nedlägga förundersökning bör dock gälla bara i sådana fall där brotiei i
händelse av lagföring kan antas föranleda endast bötesstraff

En
tredje möjlighel iill förundersökningsbegränsning behandlas också (18 5.5). De läll
som här kommer i blickpunkien är sådana, där det kan förutses au åtalsunderiåtelse
kommer att meddelas, om lörimdcrsöknmgen full-folts. Kommillén föreslår för
dessa fall en beslämmelse som innebär följande: Finns någon som kan misstänkas Ibr
brotiei men kan antagas all, om lillriickliga skäl för ålal mot denne
framkommer, lagföring likväl kommer alt underlåtas enligi särskilda beslämmelser
om ålalsunderiåielse eller om särskild åtalsprövning, får beslutas att förundersökningen
skall nedläggas.

De
nu behandlade regleringarna föreslås inlagna i en ny paragraf i 23 kap. RB, 4
a!;, vars andra siycke redovisar de olika grunderna för nyss angivna
förundersökningsbegränsning i punkterna I, 2 resp. 3.

I
nämnda paragraf föreslår kommiitén vidare, au del intas en besiäm.melse som
innebär atl, om det redan före förundersöknings inledande kan konstateras au nedläggningsgrund
av nu behandlad an föreligger, beslut skall kunna meddelas att inte inleda
förundersökning.

När beslul
om förundersökningsbegränsning enligt någon a v de redovisade bestämmelserna
kommer i fråga, skall om möjligt inhämtas och anlecknas uppgifler som kan vara
relevanta för skadeståndsfrägor, så att visst underlag säkras för en eventuell
civilprocess, förd av målsäganden. En beslämmelse av denna innebörd föreslås
intagen i en ny 4 b !; i 23 kap. RB

Behörighets- och registreringsfrågor (kap. 19 och 20)

Beträffande
åtalsunderlåtelse i andra fall än RÅ-fall finner kommiuén det närmasl förvånande,
hur högt man föriagl besluishehörigheten. Kommillén konstaterar, au ulvecklingen
på senare tid inneburil an tyngdpunkten i åklagarverksamheten i allt högre grad
kommii all ligga på de lokala åklagarmyndigheterna. Denna utveckling framstår
enligt kommitténs mening som naturlig med hänsyn till de lokala myndighelernas
ökade tbrutsäiiningar för mera kvalificerade uppgifler. Mot denna bakgrund
finner kommiuén. an liden nu är mogen an ta sleget fulll ut och låla den
åklagare, som enligt inslruktion och arbetsordning har alt handlägga målet, få behörighel
attbesluta även om åtalsunderlåtelse. I fråga om assistentåklagare med mindre
än tre års tjänstgöring såsom assistentåklagare föresläs dock vissa begränsningar
I behörighelen att besluta om åtalsunderlåtelse.

När
del gäller behörighel an meddela beslul om förundersökningsbegränsning enligt
de av kommiitén löreslagna n>a punklerna 1-3 i 23 kap. 4 a !; andra siyckei RB,
anser kommittén alt nedläggningsbeslut i fall som avses i punkterna I och 2
skall få meddelas av polismyndighet, när dei gäller broll med endasl böler i straffskalan.
Ingår svårare straffan böler i straffskalan, lår del ankomma på åklagare all
vara besluisfaitare. I sådana läll som avses i punkten 3 kan enligt kommilléns
mening annan beslutsfattare än åklagare ime övervägas. Beiräffande behörighelen
i sådana fall. där åklagaren är be-

6 Riksdagen 1984185. 1 saml. Nr 3

Prop. 1984/85:3 82

sluisfanare.
bör gälla samma grundsatser som i fråga om åtalsunderlåtelse.

Registreringsfrågorna
behandlas i del följande avsnittet (kap. 20). Kommiuén konslalerar här bl.a.,
au regisireringsfrågan delvis kommer i ell annat perspekliv, om kommitténs
förslag genomförs. Framför allt genom förslagen om möjlighet till åtalsunderiåtelse,
när skyddstillsyn, särskild vård eller villkoriig dom påräknas följa i händelse
av lagföring, blir det fråga om brott som med nuvarande ordning går till domslol
och därför skall antecknas i dei allmänna kriminalregislrel. Trots detta finner
kommittén inte tillräcklig anledning an väcka fråga om alt bryta med den
nuvarande principen all endasl avgöranden av domstol skall antecknas i kriminalregislrel.
Ell skäl lill della ställningstagande från kommitténs sida är. all kommiuén
finner all föreliggande prakliska behov av regisirering av ålalsunderiåielse
kan lillgodoses genom ändringar i polisregisierbesiämmelserna.

När
det gäller frågan i vilken omfallning registrering i det cenirala polisregistret
skall ske, finner kommiuén - med ett undantag som kommillén strax återkommer
till - ingen anledning att föreslå ändring i gällande ordning, såviu angår lyper
av åtalsunderiåtelse som redan nu förekommer. Kommittén anser vidare, alt regisirering
av beslul om åtalsunderlåtelse enligt de nya punkterna 3-5 i den föreslagna grundbesiämmelsen
i 20 kap. 7 i; RB inte kan undvaras.

Beträffande
åtalsunderiåtelse i fall av bötesbrottslighet, dvs. punklen 1 i grundbesiämmelsen
i 20 kap. 7 § RB har kommillén - trots en med enhällighet ullryckl restriktiv inslällning
i fråga om brottsregislrering - kommit fram lill alt en kortvarig registrering
bör ske av kriminalpoliliska skäl. Kommittén finner nämligen, att det är ett
samhällsintresse atl del kan ske bevakning under någon tid, huruvida den som
har fåu en försia åtalsunderlåtelse därefler återfaller, något som kan uigöra
skäl au inte på nytt bereda honom samma förmån. Tillräcklig varningseffekt
torde uppnås, om registreringen varar elt år.

Någon
registrering av beslut om förundersökningsbegränsning skall av naturiiga skäl
inte äga rum.

Målsägandens ställning i brottmålsprocessen (kap. 21 och
22)

Kommittén
anser, all av de reakiionsmöjligheiersom målsäganden har hans möjlighel att föra
lalan om enskill anspråk i anledning av brotiei är den klarl vikligasle både
praktiskt och principielll selt. När del gäller fall, där åtalsunderiåtelse
kommer under öven'ägande eller där fråga uppkommer om au nedlägga
förundersökning, ulgör målsägandeintressei emellenid endast en faktor, vilken
måste vägas mol de förhållanden som lalar för lag-föringsbegränsande åtgärd. Kommiitén
har funnil, au endast "viktigt enskill intresse" skall uigöra hinder
för åtalsunderlälelse eller nedläggning av förundersökning. Viktigt enskilt
intresse anses vara för handen, när det är till avsevärd fördel för målsäganden
atl hans ersättningstalan förs i samband med ätal i stället för genom
civilprocess. Därjämte bör fordras, att det vid en realistisk bedömning framslår
som sannolikt all en dom pä skadestånd leder lill verkställighet. Möjligheterna
att kompensera målsägandena för del bortfall av processuella förmåner som de
nya reglerna om lagföringsbegräns-

Prop. 1984/85:3 .. i. 83

ningar
kan medföra i vissa fall är enligt kommitténs mening lämligen goda. Den vikligasle
är som lidigare nämnts au ge målsägande en väsentligt förmånligare ställning
enligt rällshjälpslagen. All vissa uppgifter, av vilka målsägande kan ha nytta
i en skadeståndsprocess, skall anlecknas under förundersökning har redan
anmärkts.

Vad
härefter angår målsägandens straffrättsliga reaklionsmöjiigheier. dvs. hans rätl
au föra lalan som kan inverka på ansvarsfrågan, har kommittén inte funnit någon
anledning alt förorda nägon ändring såvitt angår målsägandens primära ålalsräti,
som nu föreligger vid vissa brottstyper. Vad gäller målsägandens subsidiära
åtalsrätt är del tydligt, att ell ulnyttjande av den rätlen i princip skulle
kunna omintetgöra lagföringsbegränsningar av den an som kommitténs förslag
avser atl ge utrymme åt. Kommittén erinrar om att det är tvä särskilda synpunkier
som har brukat framhållas som de främsla gmnderna för målsägandens subsidiära
åtalsrätt. Det är dels den s. k. upprältelsefunktionen och dels den s. k. kontrollfunkiionen
hos den subsidiära åtalsrälten. När det gäller upprätielsefunktionen kan enligt
kommitténs mening de eventuella önskemål, som kan föreligga från målsägandens
sida om atl den brottslige straffas, numera inte anses förtjänta av samhällets
stöd, när andra skäl talar emot åtal. Kontrollfunktionen hos den subsidiära ätalsrätien
bör kunna tillgodoses pä annat sätl, varvid främsl är atl nämna målsägandens
möjlighet att begära överprövning av åklagares beslut. Kommiitén har av dessa
och andra skäl funnit, att målsägandens subsidiära ålalsräti bör avskaffas.

Däremoi
kan del enligt kommilléns mening inte anses föreligga tillräckliga skäl att
avskaffa målsägandens rätt atl bilräda ett av åklagaren -väckt åtal eller hans rätl
alt självständigt överklaga en friande dom.

Övriga frågor (kap. 23-26)

I
denna avdelning föreslår kommittén bl. a. att bestämmelserna om påföljdseftergifl
vidgas i anledning av två förslag som kommittén lägger fram. Som en parallell lill
möjlighelen all besluta om förundersökningsbegränsning vid bagaiellbroitslighet
bör domslol således få meddela påföljdseftergift, om brott befinnes förskylla
lägre bötesstraff än 20 dagsböter eller 200 kronor såsom penningböter. Vidare
börden vidgade möjligheten för RÅ att meddela åtalsunderiåtelse enligt kommilléns
mening få som konsekvens att domslolarnas möjlighel alt meddela påföljdseftergifl
ges samma räckvidd.

Kommiitén
utvecklar i detla avsnitt också synpunkier beträffande de förberedelse- och lillsynsålgärder
som den nya lagsiiftningen bör föranleda, främsl för atl enhetlighet i
tillämpningen skall uppnås.

Frågan
om lekmannamedverkan inom åklagarväsendet berörs också, dock utan atl
kommitténs majoritet finner skäl till förslag i ämnet. En minoriiei (Birgitta
Dahl och Wiklund) anser dock. atl denna fråga bör bli föremål för närmare ulredning;
två av experterna (Krantz och Nasenius) anför liknande synpunkter.

Prop. 1984/85:3

84
Bilaga 2

Åtalsrättskommitténs lagförslag

1. Förslag till

Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrives i fråga om rättegångsbalken

dels atl 20 kap., 22 kap. 8 § samt 23 kap. 1, 4, 20 och 22
SS skall ha nedan angivna lydelse,

dels att i 23 kap. skall införas tre nya paragrafer, 4 a,
4 b och 20a SS av nedan angivna lydelse,

dels alt 47 kap 2 S tredje stycket försia meningen skall
upphöra atl gälla.

Nuvarande Ivdelse Föreslagen lydelse

20
kap. Om räll till ålal och om målsägande. Om ålal och om målsägande.

Fråga om ansvar för brott må ej av rätten upptagas, med
mindre ålal för bronei väckls. Räuen äge dock ulan ålal upptaga fråga om ansvar
för förseelse i rättegången.

2 S 1 st.

Allmän åklagare äge tala å brott, som hin under allmänl
åtal. om ei annal äl stadgat.

8 S 4 st. Målsägande är den. mol vilken brott är
begånget eller som därav blivil förnärmad eller lidit skada.

6S Åklagare skall, om ej annat är siadgal, lala a broll.
som hör under allmänl ålal.

1 S

F'.åga om ansvar för brott fär ej upptagas av rätten, med
mindre åtal för brottet väckts. Rätten får dock utan åtal upptaga fräga om
ansvar för förseelse i rättegängen.

2S

AUmänt åtal är sådant .som utfoies av åklagare på det
allmännas vägnar.

EnskUt åtal utföres av målsägande. Målsägande är den, mol
vilken brott är begånget eller som därav blivil förnärmad eller lidit skada.

3S Allmän åklagare har. om ej annat är stadgat, lätt och skyldighel
an åiala /w brott, som hör under allmänl åtal.

Nuvarande lydelse

2 § 2 och 3 st. Om befogenhel för särskild åklagare alt
tala å brott, som hör under allmänt åtal, gälle vad särskUt är föreskrivet.

Åklagare må i högre rätt fullfölja talan även till den misstänktes
förmån.

3S

Under allmänl åtal höra alla brott, som ej uttryckligen äro
undanlagna därifrån.

Är för allmänt ätal stadgat särskilt villkor, såsom
tillstånd av myndighet eller angivelse av målsägande. vare det gällande.

4S

Innefattar en handling flera brott och hör något av dem
under allmänl ätal, må sådant åtal äga rum även för de övriga.

Har någon angivils för brott, som allenast efter angivelse
hör under allmänt åtal, och äro flera misstänkta för atl hava tagit del i
brottet, mä allmänt åtal äga rum mol dem alla.

5S Brott må av målsägande angivas till åtal hos åklagare
eller polismyndighet. Har angivelse skett hos myndighet å annan ort än den,
där ätal för brottet må väckas, skall angivelsen omedelbart tillställas
myndigheten i den orten.

7S Å klagare
m å besluta alt Icke tala å brott:

1 Riksdagen 1984185.1 saml. Nr 3

Föreslagen lydelse

Skyldighet att åtala föreligger dock ej, om långvarigt
hinder för huvudförhandling är för handen eller om lagföring Ulom riket påräknas
komma tiU stånd.

Vad som är föreskrivet beträffande brott som hör under allmänl
ålal äger lillämpning även när särskild åklagare enligt vad därom är
föreskrivet får åtala för sådant brott.

Åklagare/A-i högre rätl fullfölja talan även till den
misstänktes förmån.

4S

Under allmänl åtal hör alla brott, som ej uttryckligen är undanlagna
därifrån.

Är för allmänt åtal stadgat särskilt villkor, såsom
tillstånd av myndighet eller angivelse av målsägande, gäller det.

5S

Innefattar en handling flera brott och hör någol av dem
under allmänt åtal,/oV sådanl ålal äga rum även för de övriga.

Har nägon angivits för brott, som endasl efler angivelse
hör under allmänt ätal, och o/-flera misstänkta för att ha tagit del i
brottet, /öV allmänt åtal äga rum
mot dem alla.

6S Målsägande får angiva brott till åtal hos åklagare
eller polismyndighet. Har angivelse skett hos myndighet po annan on än den, där
åtal förbrottet/fl/- väckas, skall angivelsen omedelbart tillställas myndighelen
i den orten.

7S Om hinder ej möter med hänsyn tdl viktigt allmänl eller
viktigt enskih intresse, får åklagare besluta att ei väcka

Nuvarande lydelse

1.
om det
kan antagas, att i händelse av lagföring annan påföljd än böter icke skulle
komma alt ådömas och den misstänktes lagföring ei finnes påkallad ur allmän synpunki:
eller

2.
om
brottet förövats, innan den misstänkte dömts för annat av honom förövat brott
eller tiU fullo undergått straff eller annan påfölld för sådant brott, och del
är uppenbari. an brottet I Jämförelse med det andra brottet är medhänsyn tillpålölfden
utan nämnvärd betydelse: eller

3.
om det i
annat fall av särskilda skäl är uppenbari. att påfölld ej er-fördras för att
avhålla den misstänkte från vidaie brottslighet och att del med hänsyn tiU
omständigheterna ef heller eliest är påkallat, att åtal väckes; eller

4. om biottet uppenbarligen begåtts

under inflytande av sådan siälsllg ab

normitet, som avses I 33 kap. 2

brottsbalken, samt sluten psykiatrisk

vård eller vård i vårdhem eller spe-

clalsjukhiis för psykiskt utvecklings

störda kommer tdl stånd utan lagföring

och ålal ej är påkallat av särskilda

skäl.

Föreslagen lydelse

åtal för bron (åtalsunderlåtelse):

1.
om det
kan antagas, all i händelse av lagföring annan påföljd än böler icke skulle
komma att övervägas.

2.
om annal
av den misstänkte förövat brott medförl eller kan antagas medföra sådan
påföljd, att någon påfölld däruiöver i anledning av del föreliggande brottet ei
linnes påkallad.

3.
om våld
som avses i 31 kap. 2-4 sS"* brottsbalken eller annan vård-, stöd- eller hjälpåtgärd
kommer till stånd utan lagföring saml åigätden kan anses ägnad att främia den
misstänktes anpassning i samhället,

4.
om det
kan antagas, alt i händelse av lagföring den misstänkte skulle komma att ådömas
villkorlig dom, eller

5.
om I annai
fäll än förut nämnls den misstänkte har blivil föremål fbr åtgärd från
samhällets sida eller på annal sätt och åtgärden är av så ingripande arl atf lagföring
ej finnes påkallad.

Beslut iämlikt första stycket 3 må meddelas endast av
riksåklagaren.

Finner åklagaren, när fråga uppkommer om tdlämpning av 7 3,
an Ulfallel av där avsedd ålgärd bör avvaktas, får han förklaia åtalsfrågan vilande.

9S Utan hinder av de förutsättningar som i övrigt gäller
för ätalsunderlåtdse får riksåkfagaren bestuta att ålat el

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

skall väckas, om det på grund av särskilda omständigheter
befinnes alt påföljd för brottet ei är erföiderilg eller om eliest synnerliga
skäl lalar mot åtal.

10 S Beslul om åtalsunderiåtelse skall på lämpligt sätt
tillkännagivas Jör den misstänkte.

Beslut an ef tala å brott må återkallas, om lillräckliga
skäl fbr beslutet ei längre finnas föreligga.

Åtalsunderlåtelse
får återkallas, om förhållandena ändrats väsenUIgt eller eljest särskild
omständighet föranleder det. Äterkallelse får dock ej ske. sedan två år föl
flutit fiån beslutet, och ef heller om det broll som avsetls med åtals-iindeilåtelse
enligt 7 <t 2 åberopats stmi försvårande omständighet i samband med ålal för
annat brott.

Närmare föreskrifter um beslul all ef lala å brott
meddelas av regeringen.

12S
Om åtalsunderlåtelse beträffande underåriga finns ytterligare bestämmelser.

9S Sedan
dom fallit, må ej allmänt ätal nedläggas.

Nedlägges allmänl ålal på den grund, att tillräckliga
skäl, atl den misstänkte är skyldig lill brottet, ej föreligga, må målsäganden
övertaga åtalet; han skall dock hos rätten göra anmälan därom inom den tid,
högst en månad, som av rälien bestämmes, sedan han erhöll vetskap om
nedläggandet. Övertager ej målsäganden åtalet, äge han icke därefler

13 S

Sedan dom fallit, får ej allmänt ätal nedläggas.

Framkommer sedan allmänt åtal väckts sådant förhållande
som, om det förelegat eller varil känt vid tiden för åtalet, skulle fta
föranlett beslut om åtalsunderlåtelse, får åtalet nedläggas och åtalsiindeiläielse
beslutas.

Nedlägges allmänl ålal på den grund, att ullräckliga skäl,
atl den tilltalade är skyldig lill broilei.ej /(/-leligiter. får målsäganden
övertaga åtalet; han skall dock hos rätten göra anmälan därom inom den tid,
högst en månad, som av rätten bestämmes, sedan han erhöll vetskap om
nedläggandet. Övertager ej målsäganden åialei, /aV han icke därefter

Nuvarande lydelse

väcka ätal för brottet; om den tilltalade yrkar det,
skall frikännande dom meddelas.

8S 1-3 st. Målsäganden må ej väcka åtal för brott, som hör
under allmänt åtal, med mindre han angivit brottet och åklagaren beslutat, att
åtal ei skall äga rum.

Har åklagare väckt talan, äge målsäganden bilräda åtalet;
han må ock i högre räll fullfölja lalan.

Utan hinder av vad i första stycka sägs må målsägande
väcka talan om ansvar för falskt eller obefogat ålal, falsk angivelse eller
annan osann tillvitelse angående hroii.

lOS Vad i 8 och 9 ifi; stadgats om rätl för målsäganden an
väcka åtal eller övertaga eller i högre rätt futlfölfa väckt ålal gäller icke i
fråga om brott, som avses i 3 kap. 3 och 7 kap. 4 andra stycket.

11 S Åro i fräga om samma brott flera målsägande, gälle
angivelse eller åtal av en målsägande även för de övriga.

12S Har målsäganden genom föriik-ning eller eliest ulfäsl
sig au ej angiva brottet eller tala därå eller har han återkallat angivelse
eller nedlagt ålal, må han ej därefter angiva brottet eller tala därå. Hör brotiei
allenast efter angivelse under allmänl ålal och har utfästelsen gjorls eller
angivelsen återkallats, innan allmänl åtal väckts, må allmänl ålal för brottet
ej därefler äga rum.

Föreslagen lydelse

väcka åtal för brotiei; om den tilltalade yrkar det,
skall frikännande dom meddelas.

14 S Om ei annat följer av sänkilda bestämmelser, är målsägandens
rätt atl väcka ätal för brott som hör under allmänt ätal begränsad lUI de fall
då brottet utgör falskt eller obefogat åtal, falsk angivelse eller annan osann 'ill-vltelse
angående brott.

Har åklagare väckt talan,,/äV målsäganden biträda åtalet;
han./äV också i högre rätt fullfölja talan. Rän an fullfölja talan föreligger
dock icke ifall som avses i 3 kap. 3 <) och 7 kap. 4 <i andra stycket.

15 §

Ar i fråga om samma brott flera målsägande, gäller
angivelse eller åtal av en målsägande även för de övriga.

16 S

Har målsäganden genom förlikning eller på annat sätt ulfäsl
sig att ej angiva brottet eller väcka åtal för del eller har han återkallat angivelse
eller nedlagt åtal,./o/- han ej därefter angiva brottet eller väcka åtal för
det. Hör brottet endast efler angivelse under allmänl åtal och har utfästelsen
gjorts eller angivelsen återkallats, innan allmänl åtal väckls,./Jr allmänl
åtal för brottet ej därefter äga rum.

Nuvarande Ivdelse

Föreslagen lydelse

13 S

Ilar någon genom bron blivil dödad, äge hans efterievande make,
bröstarvinge, fader, moder eller syskon samma rätt som målsägande att angiva brottet
eller tala därå.

Avlider
eljest den, mot vilken brott är begånget eller som däiav blivit föi-itärmad
eller lidit skada, äge närstående, som nu sagts, samma rätt att angiva brottet
eller tala därå, som tillkom den avlidne, om icke av omständigheterna framgår,
att denne ej velat angiva eller åtala brottet.

14 S

Är målsäganden
omyndig och rör brottet egendom, varöver han ej råder, eller rättshandling,
som han ej själv äger ingå, äge hans ställföreträdare angiva brottet eller lala
därå. Rör brottet den omyndiges person, äge den som har vårdnaden om honom
angiva brottet eller lala därå. Vad i 11 kap. 2-5 §§ är stadgat om part och
ställföreträdare i tvistemål äge motsvarande tillämpning beträffande
målsägande, även om han ej för talan.

Om rättegångsombud för målsägande gälle vad i 12 kap. är stadgat.

ISS Höres målsäganden i anledning av åklagarens talan, äge han rätt
till ersättning och förskott enligt vad om vittne är stadgat.

16 S
Är i lag eller författning stadgat, att ålal för brott må väckas av annan
enskild än målsägande, skall han i fräga om rätt att angiva brottet eller tala
därå samt åtal, som väckes av

17 S

Har någon bllvU dödad genom brott, har hans efterievande make,
bröstarvinge, fader, moder eller syskon samma rält som målsägande att angiva
brottet, an biträda eller övertaga åtal eller att fullfölja lalan.

Avlider
eljest målsägande, har närstående som nu sagls, samma rält alt angiva brottet
eller iitföi-a åtal för det, som tillkom den avlidne, om icke av
omständigheterna framgår, all denne ej velal angiva eller åtala brottet.

18 S

Är
målsäganden omyndig och rör brottet egendom, varöver han ej råder, eller
rättshandling, som han ej själv äger ingå. får hans ställföreträdare angiva
brottet. Rör brottet den omyndiges person, får den som har vårdnaden om honom
angiva brottet. Med nu stadgad rän att angiva bronei följer även den rätt all
utföra ålal som kan tillkomma målsäganden. Vad i 11 kap. 2-5 SS är stadgat om
part och ställföreträdare i tvistemål äger motsvarande tillämpning beträffande
målsägande, även om han ej för talan.

Om
rättegångsombud för målsägande gäller vad som är stadgat i 12 kap.

19 S

Höres
målsäganden i anledning av åklagarens talan, har han rätt lill ersättning och
förskott enligt vad som är stadgat om vittne.

20 S

Är
i lag elter författning stadgat, att ätal för brott /bV väckas av annan enskild
än målsägande, skall han i fråga om rätt att angiva brottet eller väcka åtal
för del samt ålal, som

Prop. 1984/85:3 90

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

honom,
anses som målsägande. väckes av honom, anses som måls-

ägande!

22 kap.

Talan
om enskilt anspråk på grund av brott, som avses i 3 kap. 3 S och 7 kap. 4 S
andra stycket, må ej väckas av målsäganden, med mindre åtal för brottet äger
rum eller talan biträdes av någon som är behörig alt besluta sådant åtal.

Den i första stycket stadgade inskränkningen i målsägandens talerätl
gäller ei i fäll som avses i 20 kap. 14 första stycket.

23
kap. 1§

Förundersökning
skall inledas, så Fömndersökning skall, om ej an-snart på grund av angivelse
eller el- nat följer av vad nedan sägs, inledas jest anledning förekommer, att
brott, så snart på grund av angivelse eller som hör underallmänt åtal,
förövats, eljesi anledning förekommer, att

brott,
som hör under allmänt ätal, förövats.

Hör
brottet allenast efter angivelse under allmänt åtal, må, ehuru angivelse ej
skett, fömndersökning inledas, om angivelse icke kan utan fara avvaktas; målsäganden
skall dock, sä snart ske kan, underrättas. Angiver han ej dä brottet till ätal,
skall förundersökningen nedläggas.

Om rätt för polisman att underlåta atl avgiva rapporl eller alt
vidarebefordra rapport UH åklagare meddelas bestämmelser av regeringen.

4S

Vid
förundersökningen skola ej blolt de omständigheter, som tala emot den
misstänkte, utan även de som äro gynnsamma för honom beaktas och bevis, som är
till hans förmån, tillvaratagas. Undersökningen bör så bedrivas, att ej någon
onödigt utsattes för misstanke eller får vidkännas kostnad eller olägenhet.

Förundersökningen
skall bedrivas Förundersökningen skall bedrivas så skyndsamt
omständigheterna så skyndsamt omständigheterna medgiva. Finnes ej
längre anledning medgiva. till dess lullföliande. skall den nedläggas.

Prop.
1984/85:3

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4a S Förundersökning skall nedläggas, om tillräckliga skäl
saknas att vidtaga vidare uiredningsåtgärd och beslut i fråga om lagföring ef befinnes
erforderiigl.

Såsom skäl för nedläggande av förundersökning skatl
anses, uiöver vad som föher av aUmänna p-imder, fiil-lande förhållanden: 1.
Del kan antagas, alt brottet i händelse av lagföring skulle leda till
lägre bötesstraff än tiiigo dagsböter eller tvähundia kronoi omedelbarl i
penningar, och däriämte befinnes. atl foitsalt utredning ef är påkallad av viktigt
aUmänt eller vikligl enskill inlresse. Riksåklagaren äger föreskriva all,
även om bron aniages fiJrskylla lägre bötesstraff omedelbarl i penningar än
nyss sagts, nu angiven nedläggnings-grund ei får tUlämpas vid vissa slag av
brott, och han får beiräffande ncd-läggnlngsgrundens lUlämpning i övrigt
meddela foreskrifter.

2.
Det kan
antagas, alt brotiei i händelse av lagföring skulle leda till bötesstraff och däriämte
befinnes, an forlsall utredning skulle kräva kostnader som ef står i rimligl föri.ållanile
till sakens betydelse.

3.
Det
finns någon, som är misstänkt för brottet, men del kan antagas atl, om lillräckliga
skäl för ålal mol denne framkommer, lagföring likyäl kommer alt underlåtas
enligt säiskilda beslämmelser om åtalsunderlåtelse eller om särskild åtalspiövning.

Föreligger redan före förundersöknings inledande töniisäitning.ar
tur beslul enligi andra stycket, tår beslutas, all förundersökning ei skall
inledas.

När beslut enligi andra eller ircdie stycket meddelas såvitt
angår viss misstänkt, anses beslutet gälla förundersökningen i dess helhet,
om ei särskilt förordnas all annan länkbar gärningsman skall efterforskas.

Nuvarande
Ivdelsc

Förestagen
lydelse

4bS
Innan beslut enligt 4 a i; andra eller tredje stycket meddelas, skall om inöf-ligt
inhämtas och antecknas sådana upplysningar som kan underlätta for målsägande
eller annan att föibereda talan um enskilt anspråk på grund av eller i
anledning av bronei.

20 S
Då förundersökningen avslutas, skall beslut meddelas, huruvida ålal skall
väckas.

20 S

Fuiundersöknlng avslulas genum beslut Ifråga om lagföring
eller genoin beslut om nedläggande av Jörunder-sökningen.

Beslul ifråga om lagföring meddelas av åklagare, i den mån
ei annat folier av 48 kap.

Beslut om nedläggande avförundersökning meddelas av
undersöknings-ledaren. Sådant beslut skalt dock, när polismyndighet är
undersökningsledare, meddelas av åklagare.

1.
om någon
vid tiden för beslutet är skäligen misstänkt för biottet och lör detta är
stadgat svårai-e siraff än böter etter

2.
om 4 a ■
andra stycket 3 skaU tillämpas.

Tredie stycket äger motsvarande lillämpning ifråga om
beslut att ci inleda föiundersökning. Vad som därvid föieskrivits beliäffande iindetsök-ningstedaiegäller
I sådant faU den som skolat vara undersökningsledare, om förundersökning
inletts.

20 a S Beslut att löittndcisökning skalt nedläggas
eller att föiundersökning ef skaU inledas, skcdt innetiåtla de skäl som
föranlett bedömningen,

1.
om någon
vid tiden för besluiei är skäligen misstänkt för brottet uch fiir delta är
stadgat svårare st raft än fängelse sex månader.

2.
tmi i
annat faU misstänkt eller

Prop. 1984/85:3 93

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

målsägande kan antagas ha säiskili intresse av att skäl
redovisas i beslulel.

Ha skäl utelämnats i beslut som avses i försia slyckel. skaU
den bdlu-lande på begäran av den som vant skäligen misstänkt eller av
målsägande om modigt upplysa om skälen i efterhand.

A v beslut som avses i 4 a andra eller tredje stycket skaU
framgå vilket eller vilka lagrum som åberopas såsom stöd för beslutet.

22 S

Förundersökning enligt detla kapitel är, om tillräckliga
skäl för åtal ändock föreligga, ej erforderiig beiräffande brott, för vilkel
icke svårare påföljd än böter är stadgad, eller beiräffande brott, som avses i
45 kap. 2 S första eller andra stycket. Ej heller är förundersökning
erforderlig i mål om brott, som avses i 3 kap. 3 S och 7 kap. 4 S andra
stycket, med mindre anledning förekommer till ådömande av annan påföljd än
böter.

Vill åklagaren uividga väckt åtal, må det ske, utan atl
förundersökning enligt detta kapitel ägt rum.

Åven om enligt denna paragraf förundersökning ej sker,
äger 4 a. 20 och 20 a <f motsvarande tillämpning med avseende på utiedningsförfat-andets
avslutande.

Denna lag iräder i kraft den I juli 1977.

8 Riksdagen 1984185. I saml. Nr 3

2. Förslag tiil

Lag om ändring i lagen (1964:167) med särskilda
bestämmelser om

unga lagöverträdare

Härigenom
föreskrives i fråga om lagen (1964:167) med särskilda beslämmelser om unga
lagöverträdare, dels alt 1-6 S>; skall erhålla nedan angivna lydelse, dels
all 12 S första stycket skall upphöra att gälla.

Nuvarande
lydelse

2S Fråga om beslut Jämlikt I skall handläggas skyndsamt.
Fattas ei sådant beslut, skaU åtal väckas utan diöjsmåt.

Har bron begåtts av någon som vid tiden för broitei ejfyUt
aderton år. må. uiöver vad som följer av 20 kap. 7 § rättegångsbalken, åklagare
besluta att ej tala d brottet,

om den underårige ställes under övervakning Jämlikt 26 .s''
barnavårdslagen, omhänderiages för samhälls-vård enligt 29 i sagda lag eller bUrföremål
för annan därmedJämrörlig åtgärd eller utan dylik åtgärd blir föremål för annan
hjälp- och stödåtgärd samt det med skäl kan antagas an härigenom vidtages vad
som är lämpligast för hans lillrättaförande, eller

om brottet uppenbariigen skett av okynne eller
förhastande.

Föreslagen
lydelse

IS Handläggning av fråga, som rör ansvar för brott av den
som ei fyUt tjugoen är. skall ske skyndsamt, oavsett vUken myndtgtiei som får
befallning med sådan fiåga. Särskild skyndsam-tiet skaU iakttagas, när fråga är
om missiänki som vid tiden Jör brottet ej tylh aderton år (underårig).

2S

Om hinder ej möter med hänsyn tiU viktigt allmänt etter
viktigt enskilt intresse, får åklagare, utöver vad som följer av 20 kap. 7 §
rättegångsbalken, besluta om åtalsunderlåtelse för broll av underårig,

1. om brottet uppenbariigen sketl av okynne eller
förhastande.

2.
om det :
annat faU än sådant, som avses i punkt I, av tillgängtig ulredning framgår, an
den underårige ej tidigare begått bion. för vilkel fängelse i mer än sc.månader är stadgat, eller

3.
om
barnavårdsnämnden I den kommun, där den underårige vistas.

Nuvarande lydelse

Åtal skaU dock väckas, om det finnes påkallat ur allmän
synpunkt.

6S

Föreslagen lydelse

förklarat, atl den underårige är etter kommer att bU
föremål för åtgärd som enligt nämndens mening är ägnad att främja hans
anpassning i samhället.

3S

Angående
prövning huruvida ålal bör väckas mot den som inskriviis vid ungdomsvårdsskola
eller som inlagits ä allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare är särskilt stadgat.

3S

Föreligger skälig anledning att ej tala å bron. skall
åklagaren innan han beslutar i ärendet, från barnavårdsnämnden i den kommun,
där den un-deiårige vistas, inhämla yttrande, huruvida nämnden vidiagU elter
avser an vidtaga åtgäid beträffande den underårige saml huruvida enligt
nämndens mening sådan åtgärd kan anses vata lämpligast för hans tiUräliaförande.

Nämndens
yttrande skaU, om åklagaren begär det etter nämnden finner det erforderligt,
även innefatta redogörelse för den underårlges persontiga utveckling saml hans
vandet och levnadsomständigheter i övrigt.

Det
åligger nämnden atl avgiva sitt yttrande skyndsamt.

.4r brottet tinga, må åklagaren utan an barnavårdsnämndens
yttrande inhämtats besluta att ei lala å brottet.

4S Har
den underårige tidigaie begått brott för vilkel fängelse i mer än sex månader
är stadgat. skaU åklagaren, om det ej är obettövtigi. inhämta skriftligt
yttrande ftån barnavårdsnämnden, innan åtalsfrågan avgörs.

Närmare föreskrifter om yttrandets innehåU meddelas av
regeringen eller av myndighel som regeringen bestämmer.

4S

Beslut
an ef tala å brott skall på lämpligl .sätt tillkännagivas för den underårige.

Underrättelse
om beslutet skall ock, såframt åigäid av barnavårdsnämnd fimitsättes,
tillställas denna.

5S Beslut att ej lata å brott må återkallas, såframt skäl
äro därnU ur all-

5S

Beslut
om åtalsunderlåtelse enligt 22 elter 3 skaU genast tittstättas barnavårdsnämnden.

Har
åklagaren beslutat om åtal mot underårig för brott, för vilkel svårare straff
än böter är stadgat, skall barnavårdsnämnden genast underlättas om beslutet.

6S I fråga om tillkännagivande av beslut um åtalsunderlåtelse
lör underårig

Nuvarande
Ivdelsc män synpunki.

Föreslagen lydelse

och i fråga om ålerkallelse av sådanl beslut äger
rättegångsbalkens bestämmelser i sådanl hänseende motsvarande tillämpning.

Denna lag iräder i kraft den I juli 1977.

3.
Förslag till

Lag om ändring i
brottsbalken

Härigenom
föreskrives alt 33 kap. 4 S och 34 kap. 3 S brottsbalken skall ha nedan angivna
lydelse.

Nuvarande Ivdelsc

Föreslagen
lydelse 33 kap.

Har någon begån bron innan han fylll adenon år, må efter omsländighetema
ådömas lindrigare siraff än för broitei är stadgat. Lindrigare siralf må ock, oin
säiskilda skäl äro därtill, beslämmas lör brott som någon begålt under inflylande
av själslig abnormitet.

Om synneriiga skäl äro därtill uch hinder uppenbarligen ej
möter av hänsyn lUI aUmän laglydnad, må jämväl i annal fäll ådömas lindrigare strafi
än som stadgats för brottet.

Finnes på grund av säiskilda omständigheter uppenbart,
att påföljd lör bruttet ej är erfurderiig. må påfölld helt efteigivas.

Har någon
begått bron innan han fyllt aderton år, må efter omständigheterna ådömas
lindrigare siraff än för brotiei är stadgat eller ock påföljd helt eftergivas (påföljdseftergifl).
Detsamma gäller i fråga om brott som nägon begålt under inflylande av själslig
abnormitet.

Om i annat faU på grund av särskilda omständigheter befinnes,
att bron förskyller lindrigare straffan som stadgas för bronet, får sådant
lindrigare straff ådömas. Befinnes de särskilda omständigheterna vara sådana
att påföljd för brottet ej är erforderlig, får påröfldsefterglfi meddelas.

Påföljdseftergifl meddelas vidare, um brun befinnes
förskylla lägre bu-lessiraff än tjugu dagsböter eder tvåhundra kronor omedelbarl
i penningar. Delta gäller dock icke, um ådömande av straffar påkallal av
viktigt aUmänt intiesse.

Är den lidigare
ådömda påföljden fängelse på viss lid, må förordnande enligt 1 S 1 meddelas allenasi
om det är uppenbari. atl det nya brottet / jämförelse med det förra är med hänsyn
tiU påföljden ulan nämnvärd belydelse, eller eljest synneriiga skäl äro
därtill.

Ar den lidigare
ådömda påföljden fängelse på viss tid. må förordnande enligt 1 S I meddelas allenasi
om «fl-gun påfulid utöver det ådömda fängelsestraffet ef finnes påkallad i
anledning av det nya brottet eller eljest synnerliga skäl äro därtill.

Prop. 1984/85:3 98

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

Dömes
med tillämpning av 1 S 2 lill siraff för broll som begåtts innan den tidigare
domen börjat verkställas, skall i möjlig mån vid straffets bestämmande
iakttagas, all straffen tillhopa icke överstiga vad som jämlikt 26 kap. 2 S kunnal
ådömas för båda brotten, och må därvid dömas till lindrigare siraff än för brotiei
är stadgat.

Undanröjande
av fängelse enligt 1 S 3 må ske endast om dom meddelas innan straffet lill
fullo verkställts.

Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1977.

4.
Förslag till

Lag om ändring i rättshjälpslagen
(1972:429)

Härigenom
föreskrives att 11 S rättshjälpslagen (1972:429) skall ha nedan angivna
lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

Den
rättssökande skall bidraga till kostnaderna för allmän rättshjälp enligt vad
som sägs i 12-15 §§.

Bidragsskyldighet
enligt försia stycket föreligger dock ickeför målsägande, när denne gör
gällande enskUt anspråk på grund av bioil uch åtal ej kommit tUl stånd med
anledning av beslut enligt 20 kap. 7 eller 9 >f eller 23 kap. 4 a I andra slyckel
3 rättegångsbalken eller 2 . lagen (1964:16 7) med särskilda bestämmelser om
unga lagöverirä-dare.

Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1977.

Prop. 1984/85:3 99

5.
Förslag till

Lag
om ändring i lagen (1964:542) om personundersökning

i
brottmål

Härigenom
föreskrives alt 2, 3, 4, 5, 8 och 10 SS lagen (1964:542) om personundersökning
i brottmål skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

2S

Ej
må någon dömas till fängelse i sex månader eller däröver, villkoriig dom,
skyddstillsyn, ungdomsfängelse eller internering eller överiämnas till särskild
värd utan att personundersökning ägl rum. Personundersökning är likväl ej
erforderlig, om ulredning som avses därmed ändock är tillgänglig för rätten.

Åtalsunderlåtelse
enligt 20 kap. 71 4 rättegångsbalken må ef beslutas utan att utredning rotande
den misstänktes personliga törhållandenfbieligger. Sådan utredning benämnes
begränsad personundersökning.

3S

Rätten
skall sä snart del lämpligen kan ske förordna om personundersökning och
uppdraga åt skyddskonsulent att föranslalla om sädan undersökning. Förordnande
må dock ej meddelas, med mindre den misstänkte erkänt gärningen eller eljest
sannolika skäl föreligga att han begått den.

Erkänner
vid fömndersökning den misstänkte brott för vilkel är stadgat fängelse i tvä är
eller däröver, skall åklagaren, om ej särskilda skäl äro däremot, utan
dröjsmål göra anmälan därom hos rätten för beslut angående personundersökning.

Föreligger
anledning att lillämpa 20 kap. 7 < 4 rättegångsbalken äger åklagaren
uppdraga åt skyddskonsulenten att föranstalta om begränsad person-undersökning.

Personundersökningen
verksiäl- Personundersökning och begrän-

les av tjänsteman inom skyddskon- sadpeisonundeisökning veikställas av

sulentorganisaiionen eller av person- tjänsteman inom skyddskonsulent-

undersökare som skyddskonsulen- organisationen eller av personunder-

len utser. Till personundersökare får sökare som skyddskonsulenien ut-

uises endast den som undergått för ser. Till personundersökare fär utses

ändamålet avsedd utbildning eller endasl den som har för ändamålet

Nuvarande lydelse

eljesi
har erforderiiga kunskaper.

Föreslagen
lydelse

avsedd
utbildning eller eljesi har erforderliga kunskaper.

Framkommer
under personundersökning atl den misstänkte är i behov av personligt slöd eller
annan hjälp, kan skyddskonsulenten förordna förtroendeman för honom, om han
samtycker därtill. Förtroendeman skall entledigas så snart den misstänkte begär
del.

5S

Skyddskonsulent,
skyddsassistent och personundersökare äga, om ej särskilda skäl äro däremot,
vid personundersökning taga del av anteckningar och andra handlingar från förundersökningen
samt närvara vid förhör som hålles med den misstänkte.

Skyddskonsulent, skyddsassistenl
och personundersökare äga, om ej särskilda skäl äro däremoi, vid personundersökning
uch begränsad personundersökning laga del av anteckningar och andra
handlingar från förundersökningen saml närvara vid förhör som hålles med den misstänkte.

Den som ulfört eller
bilrätt vid utförande av personundersökning eller fullgjort uppdrag som
förtroendeman må ej obehörigen yppa vad han därvid erfarii rörande enskilds
personliga förhållanden. Bryter någon häremot, dömes. om ej gärningen är atl
anse som ämbetsbrott, till dagsböter eller fängelse i högst sex månader.

Den som utfört eller
biträtt vid utförande av personundersökning eller begränsad personundersökning
eller fullgjort uppdrag som förtroendeman må ej obehörigen yppa vad han därvid
erfarii rörande enskilds personliga förhållanden. Bryler någon häremot, dömes,
om ej gärningen är att anse som ämbetsbrott, till dagsböter eller fängelse i högsl
sex månader.

Konungen meddelar
bestämmelser om ersättning ål den som ulfört eller biträtt vid utförande av
personundersökning eller förordnals till förtroendeman saml åt läkare som avgivit
intyg enligt 7 S. Sådan ersättning skall gäldas av statsverket.

Regeringen meddelar beslämmelser
om ersättning ät den som utfört eller biträtt vid utförande av personundersökning
e/ZfröegrömotZ/Jerson-undersökning eller förordnats till förtroendeman samt ål
läkare som avgivit intyg enligt 7 S. Sådan ersättning skall gäldas av slalsverkel.

Denna
lag träder i kraft den I juli 1977.

Bilaga 3 De remitterade lagförslagen

1 Förslag till

Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom
föreskrivs att 20 kap. 7 § och 23 kap. 4 a § rällegångsbalken skall ha nedan
angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen
lydelse

Åklagare
får besluta aU underiåla åtal för brott (åtalsunderlåtelse):

1.
om det
kan antas att i händelse av lagföring någon annan påföljd än böter icke skulle
komma atl ådömas och den misstänktes lagföring ej krävs ur allmän synpunkt;

2.
om
brottet förövats, innan den misstänkte dämts för något annat brott som han
förövat eller tiU fullo undergått straff eller annan påföljd för ett sådant
brott, och det är uppenbart att brottet i Jämförelse med det andra brottet är
utan nämnvärd betydelse för påföljden; eller

4. om brottet uppenbarligen begåtts under inflytande av
sådan själslig abnormitet, som avses i 33 kap. 2 § brottsbalken, samt sluten
psykiatrisk vård eller vård j vårdhem eller specialsjukhus för psykiskt
utvecklingsstörda kommer till stånd utan lagföring samt åtal inte krävs av
särskilda skäl.

3. om det i annal faU av särskilda skäl är uppenbart att
det inte krävs någon påföljd för att avhålla den misstänkte från vidare
brottslighet

Om ålal inte krävs med hänsyn till något viktigt allmänt
eller enskUt intresse, får åklagare besluta all underlåta åtal för brott (åtalsunderiåtelse):

1. om det kan antas att i händelse

av lagföring någon annan påföljd än

böter inte skulle komma att dömas

ut,

2. om något annat brott som den

misstänkte begått medfört eller kan

antas medföra sådan påföljd att

någon ytterligare påföljd inte krävs

med anledning av det föreliggande

brottet.

3. om broitei uppenbariigen begåtts under inflytande av sådan
själslig abnormitet, som avses i 33 kap. 2 § brottsbalken, saml psykiatrisk
vård eller vård enligt lagen (1967:940) angående omsorger om vissa psykiskl ulvecklingsstörda
kommer lill slånd ulan lagföring.

Åklagare får även besluta att underlåta åtal, om det kan
antas att i händelse av lagföring påföljden skulle bU villkorlig dom och det
finns särskilda skäl för åtalsunderlåtelse.

Åtal får underlåtas i andra faU än dem som nämns i första
och andra styckena, om det av särskilda skäl är uppenbart att det inte krävs nå-

' Senaste lydelse 1981:1285.

Nuvarande lydelse

och
att det med hänsyn till omständigheterna inte heller krävs av andra skäl att
åtal väcks; eller

Beslut
enligt första stycket 3 får meddelas endast av riksåklagaren.

Beslut
om åtalsunderlåtelse får återkallas, om det inte längre finns tillräckliga skäl
för beslutet.

Föreslagen lydelse

gon
påföljd för att avhålla den misstänkte från vidare brottslighet och atl del
med hänsyn till omständighetema inte heller krävs av andra skäl att ålal
väcks.

Ett
beslut om åtalsunderlåtelse får återkallas, om särskilda omständigheter
föranleder det.

23
kap. 4a§ Fömndersökning får vidare läggas ned

1.
om fortsatt utredning skulle kräva kostnader som inte står i rimligt
förhållande till sakens betydelse och det dessutom kan antas att brottet i
händelse av lagföring inte skulle leda till någon svårare påföljd än böter,
eller

2. om det kan antas
att åtal för brottet inte skulle komma att ske till följd av bestämmelser om åtalsunderlåtelse
i 20 kap. eller om särskild åtalsprövning samt fömndersökning inte krävs ur
allmän synpunkt.

2.
om det kan antas att åtal för brottet inte skulle komma att ske till följd av
bestämmelser om åtalsunderlåtelse i 20 kap. eller om särskild åtalsprövning
samt fömndersökning inte krävs med hänsyn tiU något viktigt allmänt eller
enskilt intresse.

Om fömtsättningar för att
lägga ned en fömndersökning enligt första stycket föreligger redan innan en
sådan har inletts, får det beslutas att fömndersökning inte skall inledas.

Beslut enligt denna
paragraf meddelas av åklagare. Endast riksåklagaren får besluta när det kan
antas att åtal inte skulle komma att ske till följd av 20 kap. 7 § första
stycket 3.

Beslut enligt denna
paragraf meddelas av åklagare.

Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1985.

Senaste
lydelse 1982:184.

2
Förslag till

Lag
om ändring i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om

unga
lagöverträdare

Härigenom
föreskrivs i fråga om lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga
lagöverträdare

dds
a« 1, 4 och 5 §§ skall ha nedan angivna lydelse,

dds
att i lagen skall införas en ny paragraf, 1 a §, av nedan angivna lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

1§'

Har
brott begåtts av någon som vid tiden för brottet ej fyllt aderton år, får
utöver vad som följer av 20 kap. 7 § rättegångsbalken, åklagare besluta att
underlåta åtal för brottet (åtalsunderlåtelse),

om
den underårige bereds vård med stöd av lagen (1980:621) med särskilda
bestämmelser om vård av unga eller blir föremål för annan därmed jämförlig
åtgärd eller utan sådan åtgärd blir föremål för annan hjälp- och stödåtgärd
samt det med skäl kan antas att härigenom vidtas vad som är lämpligast för den underårige
eller

om
brottet uppenbarligen skett av okynne eller förhastande.

Åtal
skall dock väckas, om det Åtal skall dock väckas, om det

krävs
ur allmän synpunkt. krävs med hänsyn till något viktigt

allmänt eller enskilt intresse.

I
fråga om åtalsunderlåtelse sedan åtal har väckts tillämpas 20 kap. 7 a §
rättegångsbalken.

Ia§

Misstänks den som har meddelats åtalsunderlåtelse enligt I § för att
dessförinnan ha begått något annat brott, får åklagare besluta att inte inleda
förundersökning eller att lägga ned en påbörjad förundersökning beträffande
detta brott. Detta gäller dock inte, om hänsyn tiU något viktigt allmänt eller enskUt
intresse kräver att förundersökning äger rum.

4f

Beslut
att ej tala å brott skall på Ett beslut om åtalsunderlåtelse

lämpligt
sätt tillkännagivas för den skall på lämpligt sätt tillkännagivas

underårige. för den underårige.

Undertättelse
om beslutet skall Underrättelse om beslutet skall

ock,
såframt åtgärd av social- också tillställas socialnämnden,

nämnd
förutsattes, tillställas den- om någon åtgärd från nämndens

na. sida förutsätts.

'
Senaste lydelse 1981:1286. Senaste lydelse 1981:1286.

Prop.
1984/85:3 104

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5§

Beslul att ej tala å brott må åler- Ett beslul om åtalsunderlåtelse

kallas,
såframt skäl äro därtUl ur får återkallas, om särskilda om-

allmän synpunkt. ständigheler föranleder del.

Denna lag träder i krafl den 1 januari 1985.

3 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1950:596) om rätt till flske

Härigenom föreskrivs atl 40 § lagen (1950:596) om rält lill
fiske skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

40 §'

Brott varom förmäles i 34 eller Brott som avses i 34 eller 35 får

35 § må ej, där det endasl kränker inte, om det endast kränker enskild

enskild fiskerätt, åtalas av allmän fiskerätt, åtalas av allmän åklagare

åklagare med mindre det av måls- utan att det anges tUt åtal av måls

ägande angives tiU åtal eller stats- ägande eller åtal är påkallat ur all

åklagaren finner åtal vara ur all- män synpunkt,

män synpunkt påkallat.

För fiske som ingår i fiskevårds- För fiske som ingår i fiskevårds

område må fiskevårdsområdel område
får fiskevårdsområdel

anses som målsägande. anses som målsägande.

Delägare i visst fiskevatten skall alltid anses som
målsägande i fråga om rätt att beivra där begångna brott mot föreskrifter som
meddelats med stöd av33f§.

Denna lag Iräder i krafl den 1 januari 1985.

4 Förslag till

Lag om upphävande av lagen (1964:332) om behörighet att
verkställa

åtalsprövning i vissa fall

Härigenom föreskrivs att lagen (1964:332) om behörighet atl
verkställa åtalsprövning i vissa fall skall upphöra atl gälla vid utgången av
år 1984.

' Senasle lydelse 1975:176.

Prop. 1984/85:3 105

Innehåll

Proposition
........................................................ ... 1

Propositionens
huvudsakliga innehåll ..................... ... 1

Propositionens lagförslag
..................................... ... 3

1
Lag om ändring i
rättegångsbalken ..................... ... 3

2
Lag om ändring i lagen
(1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare 4

3
Lag om ändring i lagen
(1950:596) om rätt till fiske ..... 6

4
Lag om upphävande av lagen
(1964:332) om behörighet att verkställa åtalsprövning i vissa fall 6

Uidrag
av protokoll vid regeringssammanträde den 29 mars 1984 ... 7

1
Inledning ........................................................ ... 7

2
Gällande rätt .................................................. 9

3
Allmän motivering ............................................ .. 13

3.1
Allmänl om åtalsplikt och åtalsunderiåtelse
....... 13

3.2
Åtalsunderlåtelse vid bötesbrottslighet
........... 27

3.3
Åtalsunderlåtelse vid
brottskonkurrens och återfall 29

3.4
Åtalsunderlåtelse i resocialiseringsfall
m. m......... .. 34

3.5
Åtalsunderlåtelse som
ersättning för villkorlig dom 39

3.6
Behörighetsfrågor ....................................... .. 43

3.7
Registrering av åtalsunderiåtelse
m.m ............... 47

4
Ikraftträdande ................................................ 48

5
Upprättade lagförslag ....................................... .. 49

6
Specialmotivering ............................................ . 49

6.1
Förslag lill lag om ändring i
rättegångsbalken ... .. 49

6.2
Förslag till lag om ändring i
lagen (1964: 167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare ................................................................. 56

6.3
Förslag till lag om ändring i
lagen (1950:596) om rätl till fiske 57

6.4
Förslag till lag om upphävande
av lagen (1964: 332) om behörighet att verkställa åtalsprövning i vissa
fall ......................................................... .. 57

7
Hemställan ..................................................... . 57

8
Beslut ........................................................... . 57

Utdrag
av lagrådets protokoll den 17 maj 1984 ....... .. 58

Uidrag
av prolokoll vid regeringssammanlräde den 7 juni 1984 67

Bilaga
1 Sammanfattning av ålalrätts kommitténs betänkande 69

Bilaga
2 Åtalsrättskommitléns lagförslag ........... . 84

BUaga
3 De remitterade lagförslagen ............. 101

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1984