Prop. 1984/85:40

Prop.
1984/85:40 Regeringens proposition 1984/85:40 om riktlinjer för den ekonomiska
politiken på medellång sikt;

beslutad den 18 oklober 1984.

Regeringen föreslår riksdagen att antaga del förslag som
har upptagils i bifogade uldrag av regeringsprotokoll.

På regeringens vägnar OLOF PALME

KJELL-OLOF FELDT

Propositionens huvudsakliga innehåll

1 proposilionen behandlas — mol bakgrund av 1984 års
långtidsutredning och dess remissbehandling - riktlinjerna för den ekonomiska
politiken på medellång sikt.

Regeringens syn på de ekonomisk-politiska målen och
utvecklingen i den internationella ekonomin och den svenska ekonomin redovisas.
Vidare redogörs för den ekonomiska politik regeringen avser föra de närmaste
åren för att uppnå balans i den svenska ekonomin mot slutet av 1980-talel.

I propositionen försläs att riksdagen godkänner de angivna
riktlinjerna för den ekonomiska politiken på medellång sikt.

1 Riksdagen 1984/85. I saml. Nr 40

Prop. 1984/85:40

Uldrag

FINANSDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid
regeringssammanlräde 1984-10-18

Närvarande:
statsministern Palme, ordförande, och statsråden I. Carisson,
Feldt, Sigurdsen, Gustafsson, Leijon, Hjelm-Wallén, Peterson, Andersson,
Boström, Bodström, Göransson, Gradin, Dahl, R. Carisson, Holmberg, Wickbom

Föredragande:
statsrådet Feldt

Proposition
om riktlinjer för den ekonomiska politiken på medellång sikt

I
mars 1984 presenterades 1984 års långtidsutredning. Den behandlade i första
hand den ekonomiska utvecklingen under resten av 1980-lalel och hade utarbetats
inom finansdepartementet. Uiredningens huvudrapport har remissbehandlats. En
sammanfattning av remissinstansernas synpunkter bör fogas lill protokollet i
detta ärende som bilaga.

Mol
bakgrund av 1984 års långtidsutredning och remissinstansernas synpunkter
behandlas i det följande frågan om utformningen av den ekonomiska politiken på
medellång sikl.

I
Inledning

Sedan
andra världskriget har s.k. långtidsutredningar genomförts med jämna mellanrum.
Långtidsutredningarna har vanligen avsett den svenska ekonomins utveckling den närmasi
framförliggande femårsperioden. Enligl inlernalionell praxis avser ulredningarna
den ekonomiska utvecklingen på medellång sikt. Utredningarna genomförs sedan
mitten av 1960-lalel av tjänstemän inom finansdepartementet och är till sin
karaktär expertutredningar. Regeringen är inle bunden av de bedömningar som
utredningarna gör. Efter en remissbehandling och offentlig diskussion brukar
regeringen emellertid i en proposition lill riksdagen, vanligen kompletteringsproposilionen,
ge sin syn på den utveckling och de problem långtidsutredningarna behandlar.

Prop.
1984/85:40 3

I mars i år publicerades 1984 års långtidsutredning (LU
84).' Den behandlar i första hand liden fram lill 1990. Utredningen analyserar
såväl den strukturella utvecklingen under hela 1980-talel som utvecklingen de
närmaste åren.

Långtidsutredningen
konstaterar att de ekonomiska balansproblemen var mycket stora i böljan av 1980-talel
och diskuterar möjligheten att uppnå målen för den ekonomiska politiken under
återstoden av 1980-lalel. Utredningen framhåller att den år en kravanalys i
betydelsen att den analyserar vilka krav som ställs på den ekonomiska politiken
och pä ekonomins funktionssätt för att målen skall infrias. Utredningen drar
slutsatsen att problemen de närmaste åren i första hand har alt göra med pris-och
lönebildningen och underskotten i statsbudgeten. För att ekonomin skall komma
in på en väg som leder mol samhällsekonomisk balans 1990 bör enligt
utredningens mening tre faktorer samverka de närmaste åren: En stram finans-
och penningpolitik, en aktiv arbetsmarknadspolitik och låga nominella pris- och
löneökningar.

Långtidsutredningen har remissbehandlats under våren 1984.
En sammanställning av remissvaren redovisas i bilagan. Det har också förekommit
en offentlig debatt om utredningen, bl.a. har två skrifter utgivits som tar sin
utgångspunkt i utredningen för en analys av förhållanden i den ekonomiska
utvecklingen som författarna har ansett vara väsentliga.

Enligl min mening har utvecklingen under del senaste
decenniet klart visat behovet av en långsiktig strategi för den ekonomiska
politiken. Produktionen och produktionskapaciteten i den konkurrensutsatla sektorn
utvecklades mycket svagt del senaste decenniet. Det kommer att ta flera år med
stabil ekonomisk utveckling för att åter uppnå en tillräcklig styrka inom denna
sektor. Statsbudgeten och bytesbalansen försämrades kraftigt under samma
period. Balansproblemen var så stora i början av 1980-lalel att det kommer att
ta lång tid att återställa den nödvändiga finansiella balansen i dessa
avseenden. Vidare kommer sysselsättningsproblemen alt vara besvärande under en
lång lid framöver även om den ekonomiska tillväxten blir god. Förväntningarnas
betydelse för inflationen gör alt del kommer au krävas flera år av låga pris-
och löneökningar för att inflationsbenägenheten varaktigt skall ha reducerats
till acceptabla nivåer. Problemen förvärras av att den internationella miljö i
vilken Sverige skall uppnå sina ekonomisk-politiska mål är relativt ogynnsam
och sannolikt kommer alt vara det under resten av 1980-lalel.

' Långtidsutredningen, LU 84. Huvudrapport. SOU 1984:4 med
bilagor publicerade i SOU 1984:5-7.

-Den produktiva rättvisan, LO-ekonomerna gör en kritisk
granskning av 1984 års långtidsutredning. Landsorganisationen 1984, Tillväxt
till lågpris!. Industrin i LU 84, Sveriges Industriförbund 1984.

Prop.
1984/85:40 4

Mot denna bakgrund vill jag redovisa min syn på de
ekonomiska problemen och den ekonomiska utvecklingen på meddellång sikt. Jag
vill också ange lösningar på problemen och ange de riktlinjer för den ekonomiska
politiken på medellång sikl som jag anser att regeringen bör följa. Jag
föreslår alt proposilionen om de frågor långtidsutredningen behandlar denna
gäng framläggs under hösten och fristående från budget- och kom-pletteringsproposilioner
för all ge större utrymme för en diskussion av de långsiktiga frågorna.

Propositionen är disponerad på följande sätt. I avsnitt 2
redovisas de ekonomisk-politiska målen. I avsnitt 3 behandlas utvecklingen i
den internationella ekonomin och i avsnitt 4 utvecklingen i den svenska
ekonomin. I avsnitt 5 redovisas förslag till inriktning av den ekonomiska
politiken på medellång sikt.

2 De ekonomisk-politiska målen

Regering och riksdag har angett att de viktigaste målen
för den ekonomiska politiken är full sysselsättning, stabilt penningvärde, hög
ekonomisk tillväxt, jämn fördelning av levnadsstandarden, regional balans och
balans i ulrikesbelalningarna. För möjlighelerna all nå dessa mål har
betydelsen av balans i statsbudgeten och god lönsamhet i näringslivet understrukils.

Långtidsutredningen har haft att utgå från dessa mäl för
den ekonomiska politiken. Utredningen har vall all undersöka hur dessa mål
skall kunna förverkligas till slutet av 1980-talet. Där del har varil
nödvändigt för all genomföra analysen har långtidsutredningen preciserat målen
siffermässigt.

Jag vill i detla sammanhang kommentera uiredningens och
remissinstansernas diskussion av målen för den ekonomiska politiken och
redogöra för min syn på dessa frågor.

Långtidsutredningen har preciserat///// sysselsättning som
ett läge med 2% arbetslöshet. Del år i avrundade tal del lägsta värde som har
uppnåtts de senaste tio åren och anges i stort sett motsvara den
friktionsarbetslöshet man har att räkna med vid fullt kapacitetsutnyttjande. En
begränsning av arbetslösheten till 2% 1990 förutsätts innebära elt gott
arbetsmarknadsläge och elt begränsat behov av beredskapsarbeten och liknande
arbetsmarknadspolitiska insatser.

Remissinstanserna har inga invändningar mot de uppställda
målen och finner i regel också de gjorda preciseringarna rimliga och väl
avvägda. När det gäller sysselsäliningsmålet anser emellerlid
Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens Centralorganisation (TCO)
och Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) all man bör sträva efter att minska
arbetslösheten lill en lägre nivå än 2%. Kooperaliva förbundel påpekar att det
skulle vara önskvärt om lägre tal än 2% kunde förverkligas men att de angivna

Prop.
1984/85:40 5

kvanlifieringarna bör präglas av realism och vara möjliga
all uppnå varför utredningens precisering är rimlig. Några remissinstanser
uttrycker däremot stark skepsis inför möjlighelerna att uppnå full
sysselsättning. Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF) hävdar exempelvis att det
krävs betydande förstärkningar av de privata incitamenten och förändringar i
skattepolitiken och i lönebildningen för alt få lill stånd den nödvändiga syssel-sällningsexpansionen.

Föregen del villjag framhålla all den fulla
sysselsättningen år och förblir den ekonomiska politikens viktigaste mål. Arbeislöshelen
drabbar särskill de nytilltrådande på arbetsmarknaden, ungdomar som skall börja
sitt arbetsliv och kvinnor som återinträder i förvärvslivet. Den drabbar också
arbetshandikappade, invandrare och andra grupper med svag förankring på
arbetsmarknaden. Oftast är del människor med svag ekonomi och kort utbildning
som blir arbeislösa. Kravel på full sysselsältning innebär att varje människa
som vill arbeta skall ha rätt till ell meningsfullt arbete. Det är den
ekonomiska politikens huvuduppgift att pressa tillbaka arbetslösheten och att
göra del på elt sådani sätt att sysselsättningen tryggas också på längre sikt.

Den hittillsvarande utvecklingen i Sverige och
långtidsutredningens analyser visar all det genom en hög prioritering av syssdsättningsmålel
och en lämplig ekonomisk politik är möjligt att uppnå och vidmakthålla hög sysselsättning
och låg arbetslöshet. Det är därför riktigt all som långiidsulred-ningen ha en
hög ambilion när del gäller all nedbringa arbetslösheten. Givetvis blir
möjligheterna all uppnå detta mål beroende av såväl den internationella
ekonomins utveckling som den uppslutning kring den fulla sysselsätlningen som
olika parier i del svenska samhållet kommer alt visa.

För egen del anser jag emellerlid del knappasl vara
möjligt att med en enda siffra ange ambitionerna på sysselsättningsområdet.
Dessa rymmer säväl hög andel förvärvsarbetande som valfrihet på arbetsmarknaden
och låg arbetslöshet. Jag har förståelse för att långtidsutredningen velat
siffermässigt precisera mäl för den ekonomiska politiken. Detta är nödvändigt
för att kunna utföra beräkningarna.

Jag vill också påpeka all de lägre nivåer för
arbetslösheten som LO, TCO och SAF har förordat inte medför någon nämnvärd
skillnad i långlids-ulredningens resultat när det gäller resurstillväxt och
resursanvändning på längre sikl eller slutsatser när del gäller vilken
ekonomisk politik som hör bedrivas de närmaste åren.

Stabilt penningvärde har av långtidsutredningen angetts
som en inflationstakt kring 4% per år under resten av 1980-talel. Denna
precisering är inle angiven på förhand utan eU resultat av uiredningens
beräkningar. Under anlaganden om fast växelkurs och 5% åriig inlernalionell
prisstegring uppnås med denna infiationstakt samhällsekonomisk balans 1990.
Långtidsutredningens beräkningar tyder således på alt inflationen måste vara
lägre i Sverige än för omvärlden i genomsnill.

Prop.
1984/85:40 6

Flera remissinstanser understryker vikten av att
inflationen dämpas kraftigt. Både LO och TCO anser all en sänkning av
inflationstakten lill 4% per år är ell viktigt mål för den ekonomiska
politiken. Även SAF och Sveriges Industriförbund understryker viklen av alt
bevara konkurrenskraften och framhåller betydelsen härför av kraftigt dämpade
löneökningar. Flera remissinstanser är tveksamma lill fortsatta
relativprissänkningar. Enligt LO och TCO behövs inga relativprissänkningar de
närmaste åren. Industriförbundet menar att kravet på relativprissänkning är
omöjligt att leva upp lill och inte särskilt meningsfullt.

För egen del villjag understryka att det är av yttersta
vikt all inflationen dämpas snabbt och kraftigt. Låga pris- och löneökningstakler
år nödvändiga för all en god konkurrenskraft skall kunna bevaras och
sysselsättningen garanteras på längre sikl. Erfarenheler från flera länder
visar all en dämpning av inflationen är avgörande för att devalveringar skall
bli framgångsrika. Låg inflation är också av största betydelse frän förddningssyn-punkl.
Inflationen har det senaste decenniet omfördelat myckel omfattande förmögenhelsvärden
från sparare lill låntagare.

Man kan om man så vill betrakta låg inflation tillsammans
med god lönsamhet i näringslivel, förbättrad balans i statsbudgeten och
överskott i bytesbalansen som förutsättningar för en hög ekonomisk tillväxt och
för att på sikt trygga sysselsättningen. Jag vill emellertid påpeka att samlliga
mål för den ekonomiska politiken är av liknande karaktär. De är ytterst fömtsättningar
för alt uppnå en ökad välfärd för den svenska befolkningen. Någon klar
skiljelinje kan därför inte dras mellan mål och väsentliga förutsättningar när
det gäller den ekonomiska politiken.

Regeringen hade satt upp som mål att nedbringa inflationen
under loppet av 1984 till 4%. Även om några månader återstår av året är det
uppenbart att det målet inte uppnås. Prognoserna pekar mot en inflationstakt på
ca 6% i år. En väsentlig orsak till alt målet inte kan uppnås är att löneökningarna
i år har överskridit vad som är förenligt med 4% inflation. Jag återkommer
senare lill pris- och kostnadsutvecklingen i år.

För 1985 har regeringen fastlagt som mål att begränsa
inflationen till 3 % under loppet av året. Flera faktorer pekar i riktning mot
att della mål skall kunna nås: Den inlernaliondla inflalionen är låg,
lönsamheten och produktivitetsutvecklingen i näringslivet är god (vilket
dämpar kostnadstrycket) etc. Vidare har arbetsmarknadens parter vid
överläggningar med regeringen förklarat sig acceptera ett tak för de totala
löneökningarna på 5%. Om denna föresats infrias bör möjlighelerna att nå
inflationsmålet vara goda.

När del gäller mål för inflafionen på något längre sikl
anser jag att man bör sträva efter lägre tal än 4% per år - även om del är för
tidigt alt binda sig vid någon precis siffra. En orsak är att den
internationella inflationen kan bli lägre än de 5% per år som
långtidsutredningen räknar med. Den senaste tidens utveckling visar alt
inflationen inte har ökat nämnvärt ens i de länder som har haft en kraftig
konjunkturuppgång. I vikliga länder som

Prop.
1984/85:40 7

Förenta staterna. Japan och Förbundsrepubliken Tyskland är
prisökningslakten för närvarande 2-4% per år. Inflationsbekämpningen ges också
myckel hög prioritet. I flera länder är siktet inställt på att så småningom
etablera en stabil prisnivå. En annan orsak till all en låg infiationstakt bör
eftersträvas är inflationens negativa verkningar pä inkomst- och förmögenhetsfördelningen
och på resursallokeringen. Förutsåtlningarna för alt realisera låga pris- och löneökningstakler
på längre sikt skulle förbättras om den svenska ekonomin så småningom blev så
stark all successiva revalve-ringar av den svenska kronan vore möjliga. Det
skulle dämpa inflationsim-pulserna från ullandel om dessa tilliar på nytt. Jag
återkommer lill denna fråga senare.

Hög ekonomisk tillväxt är som jag redan understrukit inle
något som eftersträvas för sin egen skull utan för att den ger möjlighet att
uppnå full sysselsättning och en högre materiell standard för det svenska
folkel.

Långtidsutredningens analyser har visat hur väsentlig
tillväxten är i en rad avseenden. En snabb ekonomisk tillväxt under resten av 1980-lalel
skulle göra det möjligt att åter uppnå full sysselsältning. Den skulle också
medge en ökning av reallönerna och investeringarna. Detta är enligl min mening
särskilt viktigt i dagens läge. Reallönerna låg förra året ca 11 % under nivån
1976 och investeringarna ca 12% under. Industrins investeringar hade
reducerats med över 40%. På längre sikl ger ocksä en snabb ekonomisk tillväxt möjligheler
alt sänka den dagliga arbetstiden. En snabb ekonomisk tillväxt under resten av 1980-lalet
skulle också spela en stor roll både för möjligheterna att upprätthålla den
offentliga servicen och garantera pensioner och andra trygghetssystem saml för
alt sanera den offenlliga sektorns finanser. Tillväxten mildrar också
fördelningsproblemen.

Det är av dessa skäl väsentligt att prioritera den
ekonomiska tillväxten. Regeringens strategi har sedan regeringsskiftet varit
all stimulera en expansion av produktionen, i första stegel genom
devalveringen i oklober 1982 och del investeringsprogram som då beslutades.

Den snabba tillväxten måste emellertid under de närmaste
åren främsl baseras på ökad export, ökade invesleringar och ökade reallöner,
inte pä en expansiv finanspolitik. Grundproblemet är att en ökad fillväxt med
dagens pris- och lönebildning tenderar att dra med sig ökad inflation.
Långtidsutredningens slutsats är därför att pris- och lönebildningen måsle
ändras och omställningsförmågan i den svenska ekonomin öka, om del skall vara
möjligt att nå en stark och stabil tillväxt under resten av 1980-lalet. I della
avseende är regeringen beroende av medverkan från arbetsmarknadens parter för
att kunna förverkliga ambitionerna.

Jämn fördelning av levnadsstandarden har av naturliga skäl
inte preciserats siffermässigt av långtidsutredningen. Fördelningsfrågorna är mång-fasellerade
och inle lätta all uttrycka siffermässigt. 1 ställel har utredningen valt att
analysera fördelningsfrågorna i en särskild bilaga och ell särskill avsnitt i
huvudrapporten.

Prop.
1984/85:40 8

Remissinstanserna har i flera fall kommenterat
fördelningsfrågorna. Inte oväntat skiljer sig uppfattningarna starkt på denna
punkt. LO argumenterar för att en solidarisk lönepolitik på längre sikt ger en
bättre struktur i näringslivel och en högre fillväxt. SAF och Sveriges
Industriförbund hävdar tvärtom all ökade löneskillnader är en nödvändig
förutsättning för alt åstadkomma den för tillväxten nödvändiga ökade
omställningsförmågan. Vidare hävdar LO all den fördelningspolitiska konflikt som
ligger i de höga vinsterna kommer att behöva mötas med skatiepolitiska
åtgärder. SAF och Industriförbundet hävdar å andra sidan att skattesystemet
måste reformeras så att de privatekonomiska incitamenten ökar.

För egen del vill jag framhåUa att en jämn fördelning av
levnadsstandarden är och förblir ett av de centrala målen för den ekonomiska
politiken. Den viktigaste fördelningspolitiska insats som regeringen kan göra
är att driva en ekonomisk polilik som leder lill full syssdsällning och stabila
priser. Den ekonomiska polilik som regeringen för närvarande bedriver är därför
i sig etl kraftfullt stöd för strävandena lill utjämning.

Samtidigt skapar krispolitiken otvivelaktigt vissa
fördelningspolitiska spänningar. Strävandena all stimulera den konkurrensutsatla
sektorn och alt sanera statsfinanserna medför att den offenlliga sektorns
tillväxt blir lägre än tidigare samtidigt som både utgifisnedskärningar och
inkomstförstärkningar i statsbudgeten kommer alt bli nödvändiga. Vinsterna i
den konkurrensutsatla delen av näringslivet ökar och måsle vara höga under
flera år framåt - dock inle högre än den nivå som rådde under 1960-talet -för
att den nödvändiga expansionen skall kunna realiseras. Etl centralt moment i
krispolitiken har därför redan från början varit att de nödvändiga bördorna
skall fördelas efter bärkraft. Del är också viktigt att löntagarna genom de
löntagarfonder som införs i år får del av näringslivels förmögen-hetslillväxt.

Det är också regeringens fasta ambilion att bevara del
sociala trygghetssystem som har byggts upp under decennier. Redan under hösten
1982 upphävdes tidigare beslutade försämringar av det sociala trygghetssystemet.
Denna ambition betyder emellerlid inte all reglerna för all framtid skall vara
oförändrade. Förändringar kan behöva göras som anpassar olika inslag i systemet
till nya förutsättningar. Jag vill också underslryka att en stark och stabil
tillväxt är en oundgänglig förutsättning för all på sikl kunna klara ambitionen
alt bevara de trygghetssystem som byggts upp.

Når det gäller lönestrukturen är det regeringens uppfallning
alt del är en uppgift för arbetsmarknadens parter all i fria förhandlingar
besluta om frågor rörande lönernas fördelning. Löneförhandlingarna har av
tradition skötts av arbelsmarknadens parter. Det ligger ell stort värde i alt
så har kunnat ske och i all parterna har lagit ansvar för de uppgörelser som
har träffals. De överläggningar som ägt rum under år 1984 innebär ingen
förändring härvidlag. Att överläggningar av detla slag kommit till stånd är i
sig uttryck för hur nödvändigt del är all förhandlingarna sker på ell sådani

Prop.
1984/85:40 9

sätt att ansvaret för uppgörelserna tas av parterna själva
och innefattar ett ansvar för samhållsekonomin i stort;

Målet regional baluns har heller inte angivits i siffror
av långtidsutredningen.-Även på delta område har man valt att analysera
utvecklingen i en särskild bilaga och i ett avsnitt i huvudrapporten.
Remissinstanserna har endast i begränsad omfattning kommenterat önskvärdheten
och innebörden av delta mål.

Regeringens mål pä del regionala området är att nå full
sysselsättning i hela landet och att göra landets olika delar mer likvärdiga
när del gäller tillgång till social, kommersiell och kulturell service.

Jag vill för egen del underslryka betydelsen av en stark
och stabil tillväxt på nationell nivå för utvecklingen även i de landsdelar som
i dag har betydande sysselsättningsproblem. Långtidsutredningens analyser tyder
också på att en god ekonomisk utveckling i den svenska ekonomin under resten av
1980-lalel leder till en mer balanserad sysselsättningsutveckling än om de
senaste årens tendenser sträcks ul framåt i tiden. Exempelvis kan både
skogslänen och storstadslänen öka sin sysselsättning om långlids-utredningens framskrivningar
blir verklighet, medan lånsplaneringen -som i praktiken till stor del bygger på
framskrivningar av trender från lågkonjunkturen - förutser en minskning i skogslänen.

Jag vill också understryka vikten av en tillräcklig
rörlighet på arbetsmarknaden för alt nå regional balans. Regeringen önskar
ingen återgång lill omfattande befolkningsomflyttningar av det slag som under
1950- och 1960-ialen drabbade delar av landel. Samtidigt är en ökad rörlighet
nödvändig om regional balans skall kunna etableras. Exempelvis gäller det inom
byggnadsverksamheten. I vissa landsdelar, l.ex. i skogslänen, lorde det vara
omöjligt att upprätthålla en produktionsnivå som svarar mot den nuvarande
storleken pä byggnadsarbetarkären.

Vidare vill jag framhålla de myckel slora insatser som för
närvarande görs för att utjämna de regionala spänningarna. Skatteutjämningsbidrag
och arbelsmarknadspolitiska ålgärder spelar därvid en dominerande roll. Den
egentliga regionalpolitiken och de särskilda åtgärderna för att förbättra
produktion och sysselsättning i Norrbotten är också myckel väsentliga. När det
gäller regionalpolitikens framlida inriktning pågår beredning inom
regeringskansliet av den regionalpolitiska utredningens (I 1982:05) förslag.

Balans i ulrikesbelalningarna har långtidsutredningen angell
som ell överskott i bytesbalansen på 10 miljarder kr. 1990, vilket motsvarar ca
I % av bruttonalionalproduklen. Det skulle innebära alt del omkring år 1990 kan
ske en ganska betydande real amortering av utlandsskulden. Överskottet i
bytesbalansen motiveras bl.a. av att utredningen anser att det vore felaktigt
alt via underskoll i bytesbalansen lasta över dagens anpassningsbörda på
kommande generationer. Sverige bör pä längre sikt också vara etl kapitalexporlerande
land, eftersom avkastningen på invesleringar i utvecklingsländer lorde vara
större än motsvarande avkastning i industri-

Prop.
1984/85:40 10

länder i etl framlida balansläge. Del finns också enligl
utredningen mera näraliggande skäl för att elt överskott bör eftersträvas,
nämligen alt den ekonomisk-politiska handlingsfriheten ökar, att ett överskott
positivt påverkar förväntningarna om den ekonomiska utvecklingen och att elt
överskott gör det möjligt att finansiera en uppbyggnad av valutareserven och
ökade handelskrediter - båda nödvändiga komplement till en växande
utrikeshandel - utan att vare sig staten eller den privata sektorn behöver
uppträda som nellolåntagare på de internationella kapitalmarknaderna.
Underskott i bytesbalansen och stigande utlandsskuld innebär å andra sidan en
svår belastning i form av höga realräntekostnader. Den fortfarande snabbt
växande statsskulden innebär en risk för ell betydande privat kapitalutflöde, vilkel
också stärker kraven på ell överskott i bytesbalansen.

Några av remissinstanserna har behandlat balansmålet för ulrikesbelalningarna.
Enligt LO kan slora fördelar vinnas om bytesbalansen uppvisar ell överskott
fram lill 1990. TCO menar däremol att målet bör vara att relativt snabbi nå bylesbalansjämvikt
och därefter söka bibehålla denna balans. I enlighet härmed förordar man en i
förhållande till långtidsutredningen ökad inhemsk efterfrågan. Fullmäktige i riksgäldskonlorel
anser mot bakgrund av de realränlenivåer som kan komma all råda framöver all
siktet bör vara inställt på ett bytesbalansöverskott i storleksordningen 20
miljarder kr. under högkonjunkiurår.

För egen del vill jag kraftigt understryka vikten av att
långsiktigt uppnå överskott i bytesbalansen. Sverige har under senare delen av 1970-talel
och början av 1980-lalel dragit på sig en betydande utlandsskuld. Räntebetalningarna
på denna utlandsskuld uppgår i år lill ca 20 miljarder kr. netto. Inte minst
har den höjda internationella räntenivån bidragit lill alt göra
räntebetalningarna så betungande.

Bytesbalansen, som uppvisade etl underskoll på 22
miljarder kr. 1982, har i år i stort sell återförts lill jämvikt. Jag bedömer
del vara av yttersta vikt att denna förbättring fortsätter och alt överskott i
bytesbalansen uppnås de närmaste åren. Bylesbalansöverskott skulle skapa
tillförsikt om den framtida ekonomiska utvecklingen i Sverige och bidra till en
ökad tillväxt och tiU att hålla nere inflationen av de skäl som
långtidsutredningen framför. Del skulle också successivt reducera räntebördan.
Jag vill i della sammanhang åter erinra om de slora räntebetalningarna i år. De
ulgör en myckel tung posl i bytesbalansen. Utan dessa räntebetalningar hade
bytesbalansen i år visat ett överskoll på ca 20 miljarder kr. Del skulle ha
givit etl större manöverutrymme för den ekonomiska politiken.

Balans i statsbudgeten har av långtidsutredningen tagits
upp bland de ekonomisk-politiska målen, eftersom en sådan balans har bedömts
som cenlral för alt uppnå en stark och stabil tillväxt. Med utgångspunkt från
den målsatta bytesbalansen och beräkningar av sparande och investeringar i
resten av ekonomin har långtidsutredningen angell att budgetunderskol-

Prop. 1984/85:40 11

let
behöver minska till 40-50 miljarder kr. i löpande priser 1990, vilkel således
skulle vara förenligt med samhällsekonomisk halans. Ett statligt
budgetunderskott av denna storlek skulle också innebära all den offenlliga sektorns
finansiella sparande skulle vara i stort selt balanserat 1990. För all uppnå
den eftersträvade utvecklingen har utredningen angivit alt bud-getförslärkande
åtgärder pä i storleksordningen 6 miljarder kr. per år bör vidtas de närmaste
åren.

Remissinstanserna
har inga invändningar mol långtidsutredningens krav att minska statens
budgetunderskott till 40-50 miljarder kr. 1990. Exempelvis anser LO att della mäl
visserligen är mycket ambitiöst men rimligl utifrån de förutsättningar som
utredningen anger.

När
det däremot gäller önskvärdheten av budgetförstärkningar de närmaste åren är
meningarna delade. Några remissinstanser ställer sig i allmänna ordalag bakom
långtidsutredningens rekommendation om en stram finans- och penningpolitik de
närmaste åren. Fullmäktige i riksbanken menar exempelvis all en fast finans-
och penningpolitik är nödvändig för all dämpa inflationstrycket och för att
skapa tilltro till regeringens avsikter och på så säll reducera inflalionsförväntningarna.
Landstingsförbundet framhåller all den väg utredningen skisserar framstår som i
huvudsak väl avvägd och att en snabbare minskning av statens budgetunderskott
med all sannolikhet kommer att leda till ökad arbetslöshet. TCO avvisar inte
men är myckel tveksam till behovet av budgetförstärkningar av den omfattning långtidsutredningen
anger och menar alt ylleriigare budgetförstärkningar måste avvägas med slor
försiktighet. LO motsätter sig budgetförstärkningar de närmaste åren med
motivet att den nödvändiga anpassningen av pris-och lönebildningen är svår även
ulan budgetförstärkningar. Sveriges Industriförbund anser å andra sidan att ålgärder
bör vidtas för alt snabbare dra ner budgetunderskottet bl.a. med motivet alt
förelagen annars kraftigt måste öka sitt innehav av statspapper, vilkel skulle
ha negativa konsekvenser för investeringarna.

Jag
anser all långtidsutredningens slutsats att den offenlliga sektorns finansiella
sparande bör nå jämvikt 1990 är etl rimligl mål på längre sikl. Det kan
översättas till ett statligt budgetunderskott på 40-50 miljarder kr. Det är
förenligt såväl med elt önskvärt överskott i bytesbalansen, en tillräcklig
lönsamhet i företagssektorn och en väsentligt ökad investeringsverksamhet.

Jag
vill i della sammanhang erinra om att budgetunderskottet ökade från 3,7
miljarder kr. budgetåret 1975/76 till 86,6 miljarder kr. budgetåret 1982/83.
Budgetunderskottet i år beräknas av riksrevisionsverkel ha kommil ner lill ca
70 miljarder kr. Slatsskuldsränlorna beräknas därvid uppgå lill ca 68 miljarder
kr. Det betyder alt så gott som hela underskottet nu beslår av stalsskuldräntor.

Del
är en av den ekonomiska politikens viktigaste uppgifter all på nytt uppnå en
mera balanserad statsfinansiell situation bl.a. eftersom detta är en nödvändig fömtsättning
för att uppnå full sysselsättning. Budgetpoliii-

Prop.
1984/85:40 12

ken har därför givits en mycket stram inriktning i syfte
att långsiktigt nå detta mäl. Denna inriktning av budgetpolitiken har i
kombination med den goda ekonomiska utvecklingen börjat ge påtagliga resultat. Budgelunder-skoltet
beräknas innevarande hudgetår, som jag nyligen redovisade, ha reducerats
betydligt.

Jag vill också erinra om den princip, som formulerades av
Ernst Wig-forss och Gunnar Myrdal redan på 1930-talet, att budgetpolitiken bör
utformas så att statens förmögenhet på längre sikt ökar. På kort sikt och i stabiliseringspolitiskt
syfte kunde driftbudgetens saIdo varieras, men på längre sikt borde ell
överskott eftersträvas. Det finns skäl att återknyta lill denna princip. De inslilulionella
förhållandena har emellerlid ändrats sedan 1930-talel, bl.a. genom tillkomsten
av Allmänna Pensionsfonden och genom en relativt omfattande utlåning via
statsbudgeten. Det är därför inte nödvändigt att statsbudgeten är i jämvikt.
Den precisering långtidsutredningen gör av det lämpliga underskottet 1990 är
även i dessa avseenden rimlig. Den skulle innebära att den offentliga sektorns
finansiella sparande är ungefär i jämvikt och all räntebördan för den offenlliga
sektorn upphör att öka, vilket skulle ge väsentligt ökade möjligheter all föra
en aktiv stabiliseringspolitik.

När del gäller budgetförstärkningar de närmaste åren vill
jag understryka viklen av all budgetunderskottet fortsätter att reduceras. Detla
bör ske såväl genom en hög ekonomisk tillväxt som genom utgifisnedskärningar
och inkomstförstärkningar. Inte minst är en fortsatt dämpning väsentlig för
möjligheterna att reducera inflationen och hålla nere råntenivån. Samtidigt är
del naturligtvis viktigt alt budgetförstärkningarna avvägs så att de är
lämpliga med hänsyn till såväl sysselsättningsläget som den internationella efterfrågeutvecklingen.
All i dagsläget binda sig för den exakta storleken av de kommande
budgetförstärkningarna skulle innebära en alltför stark inskränkning av den
ekonomisk-politiska handlingsfriheten.

God lönsamhet i näringslivet har lagits upp av långtidsutredningen
som ett mål likställt med övriga mål på grund av dess betydelse för att åstadkomma
balanserad tillväxt. Det har preciserats som att avkastningen på maleriellt kapilal
före skall i industrin bör översliga avkastningen på finansiella placeringar
med 2 procentenheter. Bakom denna precisering ligger den enkla men väsentliga
tanken all del, om den erforderliga inves-leringsexpansionen skall komma lill
stånd, måsle vara mer lönsamt att investera i maleriellt kapilal än att placera
tillgängliga medel i finansiella tillgångar.

Ett flertal remissinstanser - bland andra fullmäktige i
riksgäldskontoret, SAF, Sveriges Aktiesparares Riksförbund, Svenska
Försäkringsbolags Riksförbund och SHIO-Familjeföretagen - betonar
lönsamhetskravets betydelse och ställer sig positiva till all delta lyfts fram
i utredningen. Långtidsutredningens precisering av avkastningskravet på
materiellt kapilal anses också av dessa remissinstanser såsom rimlig. Vidare
menar LO

Prop.
1984/85:40 13

att vinstnivån i industrin måste vara hög de närmaste
åren, t.o.m. högre ån vad som är motiverat på längre sikt, för att
investeringsaktiviteten skall komma upp till acceptabla nivåer. Däremot vill LO
inte betrakta en god lönsamhet som ett mål utan som en restriktion för att
uppnå en i andra avseenden gynnsam utveckling. Vidare anser både LO och TCO alt
det inte är möjligt att precisera målet rörande lönsamheten pä det sätt som
utredningen har gjort, bl.a. eftersom det i första hand är lönsamheten på
utökning av kapitalslocken och inle på den redan befintliga kapitalstocken som
styr investeringarna. SAF framhåller att den skillnad i avkastning på 2% som
utredningen har angivit är framräknad som ett jämvikisvillkor i en balanserad
utveckling och all efter ett decennium där räntabiliteten legat långt under
detta normalkrav vinsterna under nägra år borde ligga över normalkravel.
Sveriges Industriförbund framhåller all man egenlligen inle känner till vilka
relationer mellan räntenivåer och lönsamhet i industriell verksamhet som är
förenliga med god tillväxt och att det inte heller är nödvändigt, eftersom
sådana faktorer inte är instrument som regeringen skall använda. Sveriges
Aktiesparares Riksförbund, SAF och Sveriges Industriförbund pekar också på all
del är aktieägarnas avkastning efter skatt som styr näringslivets möjligheter
alt attrahera riskvilligt kapital och på skattereglernas betydelse i della
sammanhang.

Jag delar långtidsutredningens bedömning att en god
lönsamhet i näringslivet är en viktig förutsättning för en fortsatt expansion
av produktion och investeringar. Uiredningens analyser visar att företagens
expansion både pä hemmamarknaden och exportmarknaden påverkas positivt av en
ökad lönsamhet. Även den för expansionen nödvändiga invesleringsök-ningen är
beroende av förväntningar om framtida god lönsamhet. För all uppnå den invesleringsvolym
som är nödvändig måsle avkaslningen på maleridll kapital översliga avkaslningen
på finansiella placeringar. Den höga realräntan och den ökade osäkerheten under
senare är har skärpt kravet på lönsamheten vid reala investeringar.

Det är, som vissa remissinstanser påpekar, naturligtvis
lönsamheten på en marginell utökning av kapitalslocken som vid invesleringstillfället
ställs mot placeringar i finansiella objekt. Detla problem diskuteras också av
långtidsutredningen. Att utredningen ändå stannat för alt ange en skillnad på 2
procentenheter motiveras bland annat med alt många studier har visat att
lönsamheten har en positiv effekl på invesleringsutvecklingen och på företagens
framtidssatsningar i form av forskning och produktutveckling. Vidare anförs alt
ungefär denna differens rådde under början av 1970-lalel då invesleringsutvecklingen
var god. En särskild studie som har utförts i anslulning lill utredningen tyder
också på att en positiv differens på några procentenheter krävs för att uppnå
den investeringsnivå som utredningen räknar med.

Regeringens ekonomiska polilik har inriktats på att
återskapa en god lönsamhet i den konkurrensutsatta delen av näringslivet. 1
viss mening är

Prop. 1984/85:40 14

god
lönsamhet likställd med andra väsentliga förutsättningar för att krispolitiken
skall bli framgångsrik, t.ex. förutsättningarna au inflafionen måste dämpas
kraftigt, att etl överskoll i bytesbalansen bör uppnås och all
budgetunderskottet måste reduceras. Vad regeringen eftersträvar är emellertid inle
högsla möjliga vinst utan den lönsamhet som är nödvändig för att uppnå full sysselsättning
och god tillväxt.

Jag
vill också underslryka all löntagarna på flera sätt blir delaktiga i den
resurstillväxt som skapas av den goda lönsamheten. Den allra största delen av
förädlingsvärdets tillväxt kommer att tillfalla löntagarna. Expansion leder
till ökade reallöner och ökad sysselsättning. Den gör det också möjligt att
bibehålla den offentliga servicen och bevara del sociala trygghetssystemet.

Vidare
vill jag erinra om de initiativ, som regeringen har lagit för att ytterligare
sprida fördelarna av den ökade lönsamheten. Jag har redan nämnt införandet av
löntagarfonder. Dessulom har arvs-, gåvo- och förmögenhetsskatterna höjts. En
särskild ulddningsskau på 1983 års företagsvinster och obligatoriska
avsättningar av en del av vinsterna 1983 och 1984 till investeringsfonder har
införts. Vinstavsällningar för 1985 övervägs f. n. Skaltdälinader för
aktieutdelningen har slopats. En särskild omsäunings-skatt på aktier har
införts och reavinstbeskattningen på aktier höjts.

Långtidsutredningen
har försökt beskriva hur del skulle vara möjligt att samtidigt uppnå samtliga
mål för den ekonomiska politiken. Denna inriktning av utredningens analys på
vägar som leder till samhällsekonomisk balans innebär samtidigt all utredningen
inte behöver göra avvägningar mellan de ekonomisk-politiska målen.

Enligt
LO är det emellertid också mycket viktigt hur de ekonomiskpolitiska
avvägningarna mellan målen görs om utvecklingen blir bättre eller sämre än vad
långtidsutredningen anger. Exempelvis bör enligt LO bytesbalansmålel få slå
tillbaka för behovet att främja sysselsättningen om den internationella
utvecklingen blir svagare än långtidsutredningen förutsåtter. Likaså måste
målet för statsbudgetens underskott göras avhängigt möjligheterna all upprätthålla
sysselsätlningen.

Jag
instämmer naturiiglvis med LO i att avvägningen mellan de ekonomisk-politiska
målen är en cenlral fråga. Samtidigt har det dock varit långtidsutredningens
uppgift all försöka finna en väg som uppnår samtliga mål för den ekonomiska
politiken. Det ankommer dessutom inle på långtidsutredningen all göra
prioriteringar mellan de olika ekonomisk-politiska målen. Sådana bedömningar
får fortlöpande göras av regering och riksdag med hänsyn lill del aktuella
läget. Försök aU mer systematiskt belysa utvecklingen vid ändrade
förutsättningar skulle lätt ge upphov till ett mycket stort antal alternativa
utvecklingsvägar med olika grad av måluppfyllelse i olika avseenden. Jag tror
inte att en sådan inriktning av långtidsutredningen skulle ge ell bällre underiag
för den ekonomiska politiken.

Som
jag redan har framhållit är den fulla sysselsätlningen regeringens

Prop.
1984/85:40 15

viktigaste mål. Den ekonomiska politiken har sedan regeringsskiftet
inriktats pä att snabbi öka produktion och kapacitetsutnyttjande för att
därigenom höja investeringsnivån och öka sysselsättningen. För att denna
politik skall bli framgångsrik även på någol längre sikl krävs nu en kraftig
dämpning av pris- och löneökningarna. En sådan utveckling är beroende av
medverkan från arbelsmarknadens parter.

3 Den internationella ekonomin

Den svenska ekonomin är starkt beroende av utvecklingen i omväriden.
Ungefär 30% av bmttonationalproduklen exporteras. För våra största
exportbranscher - verkstadsindustri, trä-, massa- och pappersindustri
samtjärn-, stål- och metallverk - motsvarar exporten ungefär hälften av
produktionen. Den handelspolitiska liberaliseringen under efterkrigstiden och
utvecklingen inom transportområdet har bidragit till att öka graden av öppenhet
gentemot utlandet. Också den svenska kreditmarknaden har blivit alll mer avhängig
förhållandena i andra länder, exempelvis när det gäller ränteutvecklingen.

Denna internationalisering har varil en avgörande
förutsättning för den svenska ekonomins industrialisering och tillväxt och för
den betydande slandardökning som ägt rum de senaste decennierna. Den höga
graden av öppenhet har emellertid också gjort den svenska ekonomin mer beroende
av produktions-, inflations- och ränteutvecklingen i andra länder. Del har
blivit svårare att uppnå en annan och bättre utveckling än i omväriden. De
svenska företagens konkurrenskraft har kommit att bli alll mer avgörande för
framgångar i sådana avseenden.

Långtidsutredningen konstaterar att den internationella
utvecklingen är svär all fömtse. Inte minst är del osäkert vilka konsekvenser
den höga arbetslösheten, de stora budgetunderskotten och de höga realräntorna
får på den långsiktiga tUlväxien. Den internationella utvecklingen påverkas
också starkt av chocker av olika slag, som de kraftiga oljeprishöjningarna i
mitten och slutet av 1970-talet, och av poUlikens inriktning i de dominerande
industriländerna.

Mol denna bakgrund redovisar utredningen tvä scenarier: Elt
gynnsamt, där återhämtningen i industriländerna fortsätter och konsolideras
under resten av 1980-lalel och eU slagnationsscenario, som innebär en fortsäu-ning
på de senaste årens låga tillväxt, avbruten av kortare uppgångsfaser. Som grund
för beräkningarna läggs en internationell utveckling mellan dessa båda
scenarier. Den innebären BNP-tillväxt pä i genomsniu 2% per år 1983-1990 i OECD-områdel
och konsumentpriser som sfiger med 5% per år. En sådan utveckling torde leda till
en fortsatt stigande arbetslöshet i industriländerna som grupp under resten av
1980-talet. Vidare har utredningen uttryckligen tagit hänsyn till alt väridshanddns
tillväxt troligen

Prop.
1984/85:40 16

kommer att dämpas under 1980-talet på grund av att den
tidigare handelsliberaliseringen ersätts av protektionistiska tendenser.
Förutom en utveckling med dessa inslag redovisar långtidsutredningen en
översiktlig kalkyl som under antagande om en snabbare BNP-tillväxt i OECD-områdel
anger konsekvenserna för den svenska ekonomin.

Remissinslanserna belönar osäkerheten i bedömningarna av
den internationella utvecklingen. Flera remissinstanser ger sitt stöd till
långtidsutredningens val av en relativt försiktig inlernalionell utveckling
som grund för analysen av den svenska ekonomin. Sålunda anser Landsorganisationen
i Sverige (LO) alt långtidsutredningen i fråga om flertalet av de mest centrala
förutsättningarna är relativt försiktig och all detta är en klok uppläggning.
Enligt fullmäktige i riksbanken finns det goda skäl, bl.a. den nuvarande
prioriteringen av inflationsbekämpningen i de slora industriländerna, för all
räkna med en förhållandevis låg fillväxt i OECD-områdel. Denna priorilering har
snarast förstärkts under senare tid, varför långtidsutredningens antagande om
5% årlig internalionell prisstegring enligt fullmäktiges mening knappast
framstår som orealistiskt lågt. Kommerskollegium påpekar att verket har
kritiserat tidigare långtidsutredningars tendens all överskatta den
internationella utvecklingen och att över-skattningsrisken nu har minskat.

För egen del håller jag med långtidsutredningen om all del
år lämpligt att lägga en försiktig inlernalionell bedömning som grund för
analysen. De problem som eventuellt uppstår om det visar sig att en för
pessimistisk bedömning har gjorts är betydligt lättare all hantera än problemen
vid en för optimistisk bedömning. Erfarenheterna av att de senaste tio årens
långtidsutredningar genomgående har överskattat den internationella tillväxten
inbjuder också till en sådan försiktighet.

Det senaste årets utveckling har visserligen varit bättre
än väntat. Produktionsuppgången i Förenta staterna har varit myckel stark.
Även i Västeuropa har tillväxten varil något bättre än enligl tidigare
prognoser. Flera länder har, lill följd av de ökande underskotten i Förenta
staternas utrikeshandel, förbättrat sina bytesbalanser mer än de tidigare
räknat med, vilket har dämpat behovet av restriktiv finans- och penningpolitik.
Trots den starka uppgången har inte inflalionen ökat nämnvärt. Råvarupriserna
har t. o. m. fallit under senare tid.

Samtidigt lyder emellerlid flera faktorer på att ulvecklingen
snart kan vända. De myckel slora underskotten i Förenta staternas statsbudget
och bytesbalans är inte långsikligl hållbara. De höga realräntorna begränsar inle
minst invesleringsefterfrågan såväl inom som utanför den industrialiserade
världen. Arbetslösheten fortsätter att stiga i Västeuropa och oro på
arbetsmarknaden har stört konjunkturåterhämtningen i fiera länder. Enligt fiertalet
konjunkturbedömare har konjunkturloppen nu passerats och tillväxten väntas bli
lägre 1985 än 1984. Den starka uppgången i år kan därför inte las till intäkt
för all återhämtningen under resten av 1980-talet skulle bli väsentligt bättre
ån vad långtidsutredningen räknar med.

Prop.
1984/85:40 17

Det vore naturligtvis önskvärt med en stark och stabil
tillväxt i industriländerna. Det skulle mildra de finansiella obalanserna och
kunna leda till stigande reallöner och investeringar. Den höga arbetslösheten
skulle reduceras och det slöseri med mänskliga och materiella resurser som
arbetslösheten innebär skulle minskas. Många råvamproducerande och skuldtyngda
u-länders betalningsförmåga skulle stärkas, vilket skulle minska risken för
akuta kriser i det internationella kreditsystemet. Tendenserna till protektionism
skulle dämpas.

Den svenska regeringen har i internationella sammanhang, bl.a.
inom OECD, Världsbanken och Internationella valulafonden, förespråkat en
ekonomisk polilik som befrämjar tillväxt och sysselsättning. Regeringen har hävdal
alt en mer expansiv politik bör föras av flera länder i Västeuropa, att
Förenta staterna bör vidta åtgärder för att nedbringa budgetunderskott och
räntenivåer, att de protektionistiska strömningarna bör motarbetas och all
Världsbankens resurser för alt hjälpa u-länderna bör ökas. Även i ell nordiskt
sammanhang görs ansträngningar som syftar lill alt utveckla del ekonomiska
samarbetet på ett sätt som skulle främja tillväxt och sysselsältning.

Trots delta får elt litet land som Sverige i huvudsak ta
den ekonomiska politiken i de dominerande industriländerna och den
internationella utvecklingen som given. Sammanfattningsvis anser jag således
alt del är svårt att tro alt världsekonomins återhämtning blir så stark och
stabil som vore önskvärt och all man därför som utgångspunkt för analysen av den
svenska ekonomin bör välja en försiktig bedömning av den internationella
tillväxten under resten av 1980-talel.

4 Den svenska ekonomin

Långtidsutredningen

Huvudproblemet i långtidsutredningen är hur det skall vara
möjligt att i Sverige uppnå full sysselsättning i en omvärld med hög och kanske
stigande arbetslöshet. Devalveringarna 1981 och 1982 har gett de svenska
företagen en god konkurrenskraft. Avgörande för framtiden blir om denna
konkurrenskraft kan bibehållas eller t.o.m. stärkas ytteriigare.

Långtidsutredningens beräkningar visar all del finns ett relalivi
slort reall resursulrymme. Bruttonationalprodukten skulle kunna öka med 2-2,5%
per år 1983-1990. Delvis beror del pä alt ekonomin i utgångsläget för långtidsutredningens
kalkyler befann sig i en konjunktursvacka med outnyttjad kapacitet. Kalkylerna
visar alt en snabb tillväxt i sig lättar på många av utgångslägets ekonomiska
problem. Den förbättrar sysselsättningsläget, ger utrymme för
reallöneökningar, förbättrar den offentliga sektorns finanser och drar med sig
ökade invesleringar.

Uiredningens analyser visar emellertid också alt om
1970-talets pris- och 2 Riksdagen 1984/85. I saml. Nr 40

Prop.
1984/85:40 18

lönebildning blir rådande de närmaste åren kommer en sådan
tillväxt inte att realiseras. Väsentligt lägre ökningslal än de som varit
förhärskande del senaste decenniet måsle uppnås både för timlöner och priser.
Pris- och lönebildningen måsle således förändras för all balans i den svenska
ekonomin skall uppnås på medellång sikl.

Utredningens analyser lyder vidare på alt statsbudgeten
bör förstärkas väsenlligl de närmasle åren både för alt på kort sikl styra
resurser mot den konkurrensutsatla sektorn, dämpa inflalionen och minska risken
för valutautflöde eller räntehöjning och för att på medellång sikt uppnå det
mål-satta budgetsaldot.

Skulle dessa förutsättningar uppfyllas torde del vara
möjligt all se fram emot en väsenlligl bättre ekonomisk utveckling under resten
av 1980-talel än under de senaste tio åren.

Produktionskapacitetens ökning bestäms i
långtidsutredningen av ar-betskraflsutbudets och produktivitetens utveckling.
Befolkningen väntas under 1980-talel vara i stort selt oförändrad totalt sett.
Inom denna oförändrade total väntas emellertid antalet i arbetskraftsåldrarna
(16-64 år) öka med drygt 100000 personer. De relativa AK-talen (andel av befolkningen
i en åldersgmpp som tillhör arbetskraften) väntas vara i slort selt oförändrade
för män och fortsätta att öka för kvinnor, dock betydligt långsammare än under
1970-talet. Denna utveckling innebär att arbetskraften under 1980-talet ökar
med 280000 personer. Sysselsättningen behöver öka ungefär lika mycket för alt
full sysselsättning skall uppnås i slutårel. Med hänsyn lill aU 1980-1983 har
inneburit en något minskande sysselsältning behöver antalet sysselsatta öka
med närmare 300000 personer 1983-1990.

Den genomsnittliga arbetstiden per sysselsatt väntas
fortsätta att minska under 1980-talet genom bl.a. ökad frånvaro och fortsatt
ökad dellid. Den tendens till ökad meddarbelstid som har kunnal märkas de
senaste två åren förutsätts vända igen när sysselsättningen och reallönerna
ökar. Sammanlagt innebär delta alt antalet arbetstimmar ökar med ca I % under 1980-talel.

Produktivitetsutvecklingen i näringslivet som helhet förvänlas
bli långsammare under 1980-talet än under 1970-talet. Del gäller emellertid inle
för industrin där en snabb produktionsökning och kraftigt ökade investeringar
väntas leda lill en något snabbare produktiviletsslegring än tidigare. I andra seklorer
är den långsammare produktivitetslillväxten betingad av ändrad
produktionsinriktning och minskad potential för produktivitets-höjning,
exempelvis i skogsbruket och byggnadssektorn. I den privata tjänstesektorn har
produktivitetsutvecklingen varil betydligt långsammare under andra delen av 1970-lalel
än tidigare och t.o.m. negaliv under början av 1980-lalel. Della medför även
vid en relativt snabb produktivitetsökning under resten av 1980-talel alt
produktivitetstillväxten i genomsnill under 1980-lalet lorde bli lägre än under
1970-talel.

Prop. 1984/85:40 19

För ekonomin som helhet leder dessa tendenser till att
produktiviteten beräknas kunna öka med knappt 2% per år 1980- 1990 och med
2-2,5% per år 1983-1990.

Långtidsutredningen har utarbetat två reala alternativ
avseende resursernas användning 1980—1990. Utredningen har valt att i första
hand belysa avvägningen mellan privat och offentlig konsumtion. Följande två
alternativ redovisas:

-
Alternativ I
med inriktning på privat konsumtion och näringslivel

-
Alternativ 2
med inriktning på offenllig konsumtion och offenllig sektor. Båda alternativen
är balanserade i den meningen all de ekonomiskpolitiska målen förutsätts vara
uppnådda 1990. Båda alternativen är vidare konstruerade sä att nödvändiga
resurser avsätts för kapitalbildning, dvs. för bruttoinvesteringar,
lagerinvesteringar och netloexport, se tabell I.

Tabell 1 Försörjningsbalans 1970-1990

Årlig procentuell volymförändring

1970-

1980-

1990

1980-

1983-

1990

1980

1983

Alt 1

Alt 2

Alt 1

Alt 2

BNP

2,0

1,9

1,6

0,6

2,4

2,0

Import
av varor och tjänster

2,4

1,1

0,9

- 0,7

1,9

1.7

Privat
konsumtion

1.6

0,9

0,3

- 0.5

1,5

0,6

Offentlig
konsumtion

3,2

0,7

1,4

1,3

0.5

1,5

Stat

1,8

-1,2

-0,5

- 1,7

-1,0

0,0

Kommun

3,9

1,5

2,2

2.6

1,1

2,1

Bruttoinvesteringar

0.6

0,8

o!3

- 3,4

2,7

1,9

Industri

0.5

3,4

2,6

-11,0

10,3

9.1

Övrigt näringsliv

2,9

l.l

0,8

- 0,8

1.9

1.4

Bostäder

-1,5

-1,1

-2,8

- 4,2

0,2

-2.2

Stat

0,3

-1,2

-0,4

- 1,9

-0,9

03

Kommun

-1,7

-0.4

0,2

- 1,9

0,2

l.l

Lagerinvestering"

1,1

1,1

1,1

- 1,2

1.1

1,1

Export
av varor och tjänster

3,8

4,2

3,8

5,4

3,7

3,2

Lagerförändring slutåret i procent av BNP.

Det konsumtionsutrymme som återstår motsvarar 1/3 av
resursökningen 1983-1990. Fördelningen av detta utrymme på privat och offentlig
konsumtion har varierats mellan långtidsutredningens två alternativ. I alternativ
I fömtsätts den kommunala konsumtionen öka med I % per år 1983-1990. För
statens del har framskrivningen baserats på s.k. långtidsbudget-teknik (vilken
visar konsekvenserna av redan fattade beslut och gjorda åtaganden). Den innebär
en minskning av den statliga konsumtionen med I % per år. Med denna offentliga
utveckling blir utrymmet för ökning av den privata konsumtionen 1,5% per år
1983-1990.

I ahernativ 2 fömtsätts den offentliga konsumtionen - både
den kommunala och den slatliga - öka I % per år snabbare 1983-1990 än i allerna-liv
1. Även detla mer offentligexpansiva alternativ, innebär emellertid elt

Prop. 1984/85:40 20

kraftigt trendbrott jämfört med 1960- och 1970-talens
snabba offentliga expansion. Del ger ell uirymme för ökning av den privata
konsumtionen med 0,6% per år 1983-1990.

Produktionen i industrin behöver i alternativ 1 öka med
drygt 4% per år 1983-1990, se tabell 2. En sädan expansion förutsätter all de flesla
delar av industrin ökar sin produktion, både verkstadsindustrin,
basindustrierna och andra delar av industrin. Till största delen måste
tillväxten ske i redan slora och utlandselablerade företag. Den industriella
omvandlingen torde trots det behöva bli myckel snabb. Strukturellt innebär 1980-lalet
en fortsall nedgång av induslrisyssdsåttningen (-40000 personer 1980-1990).
Sysselsättningen i industrin beräknas emellertid i alternativ I behöva öka med
ca 50000 personer 1983- 1990 beroende på den låga sysselsättningsnivån i
utgångsläget.

Tabell
2

Produktion
och sysselsättning 1970-1990

1970- 1980-1990 1980

1980-1983

1983-1990

Alt 1 Alt 2

Alt 1 Alt 2

Produktion,
årlig procentuell förändring Industri

Byggnadsverksamhet Övrig varuproduktion Privata tjänster Summa
näringslivet Offentliga tjänster Hela ekonomin

Sysselsättning, förändring i tusental personer Industri

Byggnadsverksamhet Övrig varuproduktion Privata tjänster Summa
näringslivet Offentliga tjänster Hela ekonomin

1,0

2,8

2,1

-0,7

4.3

3,3

0,8

1,1

0,6

-0,6

1,9

1,2

1,9

3.2

2,9

5,3

2,3

1,9

2,6

2,1

1.6

0,6

2,7

2,0

1.8

2.3

1.8

0.5

3.1

2.3

3,6

0,9

1.6

1,8

0,5

1,6

2.2

2.0

1.7

0.8

2.5

2.1

- 70

-40

-70

-90

50

20

- 70

0

-10

-20

20

10

- 90

-30

-40

-20

-10

-20

60

150

90

40

110

50

-170

80

-30

-90

170

60

500

190

300

70

120

230

330

270

270

-20

290

290

Byggnadsverksamheten beräknas öka med 1-2% per år
1983-1990. Investeringarna inom industri och övrigt näringsliv bidrar lill
denna ökning trots all byggnadsandelen av investeringarna blir alll mindre. En
fortsatt förskjutning inom byggnadssektorn mot reparationer och underhåll förutses.
Sysselsättningen i byggnadssektorn beräknas vara i stort sett oförändrad sett
över hela 1980-talet.

\nom jordbruket väntas en fortsatt ökning av produktionen
under 1980-talel. Antalet brukningsenheter och antalet sysselsatta beräknas
emellertid fortsätta all minska. Inom skogsbruket minskade produktionen under
1970-talet med ca 2% per år. För 1980-lalel förutses en ökning med ca 2% per år
och en mindre ökning av antalet sysselsatta. Den slutliga använd-

Prop.
1984/85:40 21

ningen av energi väntas vara ungefär oförändrad under 1980-lalel
trots ökande bmtlonaiionalprodukl.

Produktionen
i den privata tjänstesektorn beräknas öka med 2—3% per år 1983- 1990. Under
senare år har sysselsättningen i denna sektor expanderat kraftigt. Mellan 1980
och 1983 ökade den med närmare 40000 personer. Under resten av 1980-talet
förutses en fortsatt syssdsätlningslillväxt med sammanlagt 50000— 110000
personer.

Den
offentliga sektorns expansionslakl har dämpats väsentligt de senas-le åren.
Under de tre första åren på 1980-talet ökade den offentliga produktionen med
knappt 2% per år jämfört med nästan 4% per år under 1970-lalet. Planerna för de
närmasle åren lyder på ännu lägre ökningstal. För resten av 1980-lalel räknar
långtidsutredningen ändå med en fortsatt tillväxt i den offentliga sektorn,
0,5% per är 1983-1990 i alternativ I och 1,6% per år i alternativ 2. Både
statens och kommunernas ekonomi kommer nämligen alt förbättras avsevärt om
expansionen blir beslående under resten av 1980-lalel. Antalet sysselsatta i
den offentliga sektorn beräknas öka med 120000 personer 1983-1990 i alternativ
I och 230000 personer i alternativ 2.

I långtidsutredningen har, som redan nämnts, bytesbalansen
1990 målsalts lill ell överskott på 10 miljarder kr molsvarande ca I % av BNP.
För all nå bytesbalansmålel måste exporten öka med ca 4% per år 1983-1990 och imporlökningen
begränsas till ca 2 % per år. Verkstadsindustri, skogsindustri och kemisk
industri kommer all svara för ca 70% av hela exporttillväxten under 1980-lalel.
En sådan utveckling i utrikeshandeln kräver enligl långtidsutredningens
beräkningar fortsatta relativprissänkningar med ca I % per år och att
lönsamheten är god under resten av 1980-talel.

Den internationella inflalionen har förutsatts uppgå lill
i genomsnitt 5% per år under resten av decenniet. Kraven på rdalivprissänkning
gör att den inhemska inflalionen i termer av konsumentpriser därför måste
begränsas till i genomsnill drygt 4% per år 1983-1990. Del bör understrykas att
denna inflalionsdämpning måste uppnås samtidigt som en mer förmånlig
sysselsättningsutveckling än i omvärlden realiseras.

För alt
uppnå den reala ulvecklingen enligl långtidsutredningens båda alternativ ställs
krav på pris- och lönebildningen även når del gäller lönsamhet och reallöner.
Vinstandelen (driftöverskott brutto/förådlingsvärde till faktorpris) måste vara
tillräcklig under resten av 1980-talet, särskilt i industrin, för all den
expansion och de invesleringar som behövs skall komma till stånd. Vinstandelen
i industrin beräknas till närmare 30% både 1983 och 1990 att jämföra med 20-25%
i slutelav 1970-lalet och början av 1980-talel.

Långtidsutredningen menar vidare alt det finns etl utrymme
för reallöneökningar under resten av 1980-lalet och att reallönerna bör öka
för att skapa en tillräcklig efterfrågan. Utrymmet för reallöneökningar har
beräknats till i genomsnitt ca 2% per är före skatt för perioden 1983-1990. I

Prop.
1984/85:40 22

detta avseende skiljer sig resten av 1980-talet väsentligt
från de senaste åtta åren vilka inneburit sänkta reallöner.

Den gynnsammare reallöneuivecklingen under resten av 1980-lalel
beror på att tillväxten blir hög och alt vinstandelen i utgångsläget har kommit
upp på en nivå som på längre sikt torde vara tillräcklig för att uppnå den
eftersträvade expansionen. Tillväxten kan därför även ge uirymme för reala
löneökningar under förutsättning all de nominella pris- och löneökningarna
blir låga. Vidare medför den betydligt långsammare ökningstak-len i de
offentliga utgifterna i allernaliv I - den kommunala konsumtionen anlas öka med
I % per år och den slalliga konsumtionen minska med I % per år 1983-1990 - all
någon slörre del av reallöneulrymmet inte heller behöver tas i anspråk för
ökade skaller och avgifter. I alternativ 2 där den offentliga
utgiftsexpansionen är snabbare - kommunal konsumtion ökar med 2% per år och
statlig konsumtion år oförändrad i volym 1983-1990 -minskar emellerlid utrymmet
för reala löneökningar efter skall.

Långtidsutredningen konstaterar vidare att den svenska
ekonomin i början av 1980-talel befann sig i finansiell obalans. Mellan första
hälften av 1970-lalet och 1983 försämrades den offentliga sektorns finansiella
sparande med ca 10% av BNP. Till alll väsentligt beror denna försämring på slatens
ökande budgetunderskott. Försämringen av den offenlliga sektorns sparande har
åtföljts av en försämrad bytesbalans, en uppbyggnad av finansiella tillgångar i
förelagen och minskade investeringar.

Statens budgetunderskott behöver, med utgångspunkt i den
analys av sparande och investeringsbehov som långtidsutredningen har genomfört,
reduceras till 40-50 miljarder kr 1990 (löpande priser). Alt budgetförstärkningen
inte behöver gå längre beror på den av utredningen som sannolik bedömda
sparandeutvecklingen i resten av ekonomin:

-
De finansiella
förelagen (banker, försäkringsbolag m.m.) beräknas svara för elt större
sparande 1990 än i början av 1970-talet, vilket delvis kan ersätta sparande i
den offenlliga sektorn när del gäller alt finansiera invesleringar.

-
De icke-finansiella
företagens finansiella sparande väntas också bli någol båttre 1990 än i böljan
av 1970-talel på grund av den ökade lönsamheten.

-
Hushållens
finansiella sparande kan förväntas öka i och med att avkaslningen på finansieUa
tillgångar ökar och att den reala kostnaden för att låna stiger.

För att bedöma möjligheterna att åstadkomma denna
budgetförstärkning har långtidsutredningen gjort detaljerade beräkningar av hur
den offentliga sektorns inkomster och utgifter kan komma att förändras under
resten av 1980-lalet.

Av beräkningarna framgår att utgiflsexpansionen i den
offentliga sektorn inte längre är så stark. Den offentliga konsumtionen
förutsätts förändras enligt de reala alternativ som berörts ovan vilka
innehåller en väsentligt

Prop.
1984/85:40 23

lägre tillväxttakt än tidigare. Transfereringsuigifterna
ökar inte heller lika snabbt som tidigare eftersom ATP-syslemet är nästan
utbyggt, pensionstillskotten inte ökar längre etc. 1 takt med att ekonomin
expanderar bortfaller dessutom behoven av nuvarande stora utgifter för
arbetslöshetsersättning, beredskapsarbeten, industristöd etc. Den ökande
statsskulden medför visserligen ökade rånteutgifter men de motverkas dels av
successivt sjunkande budgetunderskott, dels av fallande räntesatser.

Av
beräkningarna framgår vidare au tillväxten i ekonomin kommer att betyda mycket
för de offenlliga inkomsternas utveckling. Det framstår därför som en central
uppgift för den ekonomiska politiken att se till alt den nu inledda
uppgångsfasen blir stark och varaktig. För alt ha en gynnsam effekt på
statsfinanserna måste en sådan expansion baseras på låg inflation och stigande
reallöner, netloexport och invesleringar, inte på ökande offentliga
transfereringar eller sänkta skatter.

Långtidsutredningen
har gjort beräkningar för flera olika finansiella alternativ vilka skiljer sig
ät med hänsyn till inkomsternas och utgifternas utveckling 1983-1990.
Alternativen IA och IB baseras på del reala alternativet 1 (långsam ökning av offenllig
konsumtion) och innebår långsammare tillväxt av de offenlliga utgifterna.
Alternativen 2A, 2B och 2C baseras på allernaliv 2 och innebär snabbare
tillväxt av de offentliga utgifterna. 1 alternativ IA förutsålts att
budgetförstärkningen genomförs via en höjning av inkomstskatten. I alternativ
IB förutsätts i stället en neddragning av transfereringarna till hushållen.
Neddragningen har gjorts så slor alt åven vissa avgiftshöjningar som ligger i
grundkalkylen kan undvikas. 1 alternativ 2A sker budgetförstärkningen genom en
höjning av inkomstskatten och i alternativ 2B genom en neddragning av
transfereringarna till hushållen. Slutligen studeras i alternativ 2C vilka
skallehöjningar som krävs om iransfereringsutgiflerna till hushållen ökar ännu
snabbare än vad som förutsätts i alternativ 2A.

De olika
alternativen resulterar i vitt skilda krav på skalleförändringar från en
skattesänkning på 7 miljarder kr i alternativ IB till en skattehöjning pä 44
miljarder kr i alternativ 2C. Det har inle inom uiredningens ram varil möjligt
att uppskatta och inkorporera eventuella inflalionseffekterav dessa
skatteförändringar.

1 diagram 1 illustreras utvecklingen av inkomster och
utgifter som andelar av bruttonationalprodukten i de finansiella alternativen.

Den offenlliga sektorns finansiella utveckling präglas i
samtliga alternativ av en kraftig inbromsning av den offentliga utgiflsexpansionen.
Som framgår av diagrammet är utgifterna oförändrade eller minskar som andel av
BNP i de olika alternativen. Trots delta måste skatter och avgifter som andel
av BNP öka i samtliga alternativ utom elt för alt skapa den målsatia balansen i
de offenlliga finanserna.

Trots alt
budgetunderskottet förbättras mellan 1983 och 1990 kommer den utestående
statsskulden att fortsätta växa i snabb takt. Statsskuldens

Procent

70-

65-60-55

Utgiftei

I

1-- T-

70

75

—I----- 1---- f—

80

85

90 År

Diagram I De lolala offenlliga utgifterna och skatterna
(inkl avgifter) som andel

av BNP 1970-1990.

Källa: Finansdepartementet.

andel
av BNP, som ökat kraftigt sedan millen av 1970-talel, när en toppnivå omkring
1987 för att därefter börja sjunka något. Detla förutsätler alt de privata
sektorerna är beredda alt öka andelen statspapper i sina portföljer.

Kreditmarknaden
kommer åtminstone de närmaste åren all präglas av de stora slalliga
budgetunderskotten. För att inte orsaka en kreditexpansion som är oförenlig
med den eftersträvade låga inflationstakten måste en stor del av underskotten
finansieras på marknaden utanför bankerna och riksbanken. Utrymmet för all
finansiera underskotten i AP-fonden och försäkringsbolagen är begränsat. Därför
måste en slor del finansieras i hushållsseklorn och i de icke-finansiella
företagen.

Statsupplåningen
i hushållssektorn beräknas öka så all den molsvarar 15% av hushållens
finansiella lillgångar 1990 all jämföra med 9% 1983.

Prop. 1984/85:40 25

Denna
ökning beräknas lill slor del komma lill stånd genom det nyintrodu-cerade allemanssparandet
som kanaliserar hushållssparandet lill staten. Andelen statspapper av
förelagens finansiella tillgångar beräknas öka från 10% 1983 lUI 19% 1990. En vikiig
fömtsättning för au detta skall kunna ske har skapats genom introduktionen av marknadsanpassade
upplånings-instrument som stalsskuldväxlaroch riksobligationer.

Behoven
av att kraftigt öka placeringen av statspapper hos hushåll och företag medför
särskilt de närmasle åren en risk för alt räntan drivs upp och
investeringsverksamheten dämpas.

Den
analys av den regionala utvecklingen som har gjorts i långtidsutredningen ger
en mer positiv bild av sysselsättningsutvecklingen under 1980-talet än
länsplaneringen, vilken anger en ökning av antalet sysselsatta med bara 30000
personer under 1980-talel. Skillnaderna beror på att lånsplaneringen skriver
fram tendenserna i utgångslägel medan långtidsutredningen analyserar vad som
krävs för all full sysselsättning skall nås 1990.

Vidare
visar den regionala nedbrytningen av långtidsutredningens kalkyler alt den
geografiska rörligheten väntas öka. Befolkningsförskjutningarna mellan länen
beräknas emellertid bli små under 1980-talet. I enskilda kommuner och orter kan
slora problem uppkomma lill följd av den snabba stmklurom vandlingen.

Den
regionala nedbrytningen av långtidsutredningens kalkyler visar vidare en mer
balanserad sysselsättningsutveckling än länsplaneringen. Exempelvis beräknas
både skogslänen och storstadslänen öka sin sysselsättning under 1980-talet enligl
långtidsutredningen medan länsplaneringen förutser en minskning i skogslänen.
Sysselsättningsökningen väntas dock bli starkast i Stockholmsområdet även i den
regionala nedbrytningen av långtidsutredningens beräkningar.

I samband med
långtidsutredningen har även en studie av inkomst- och förmögenhetsfördelningen
utförts. Den tyder bl.a. på att del har skett en viss inkomstutjämning under
perioden 1975-1981 i den meningen all grupper med lägre inkomster per konsumlionsenhel
har erhållit en mer förmånlig utveckling av sina reala disponibla inkomster.
Studien visar också all pensionärerna i genomsnill har erhållil en relativt
snabb realinkomstök-ning och alt ensamstående med barn och samboende med många
barn har haft en negaliv realinkomsiulveckling.

Långtidsutredningen
har även analyserat effekterna av en förkortning av den lagstadgade
arbetsveckan från 40 timmar till 37,5 timmar före 1990, dvs en förkortning av
arbetstiden för en heltidsarbetande med 6,25%. Arbetstidsförkortningen studeras
som ell långsiktigt allokeringsproblem. På längre sikt innebär kortare
arbetstid minskad produktionskapacitet och minskal konsumtionsulrymme. Frågan
om arbetstidsförkortning eller ej blir då en fråga om att la ul en potentiell
standardhöjning i form av ökad fritid eller ökad konsumtion. I analysen
behandlas däremol inte arbetstidsförkortningen som ell medel för alt
eventuellt dämpa arbetslösheten i en situalion med ouinyujad kapacitet och
arbetslöshet.

Prop. 1984/85:40 26

Resultaten av analysen visar all arbetstidsförkortningen
leder till ett produktionsbortfall på 4-7% 1990. Det begränsar konsumtionsutrymmel.
Begränsningen mildras dock av att mindre resurser behöver användas för invesleringar
och netloexport. Vid en arbetstidsförkortning är det troligt att både den
privata och den offentliga konsumtionen måsle dämpas. Skulle arbetslidsförkortningen
helt tas ut på bekostnad av privat konsumtion skulle den senare behöva bli 6%
lägre 1990 än utan arbetstidsförkortning. Den offenlliga konsumtionen skulle
bli 7% lägre 1990 om arbetslidsförkortningen helt motsvarades av minskad offentlig
konsumtion.

Långtidsutredningen har denna gång kompletterat de
traditionella medelfristiga beräkningarna, som berörts ovan, med en analys av
konjunktur-förloppet de närmaste åren. Avsikten med förloppsanalysen år dels
att ange hur ekonomin de närmasle åren behöver utvecklas för all på längre sikt
nå balans, dels all belysa kraven på den ekonomiska politiken och på ekonomins
funktionssätt för all ulvecklingen skall gå mol balans 1990.

Den ekonomiska politiken har sedan början av 1980-lalet
inriktats på all förstärka konkurrenskraften och den offenlliga sektorns
finanser. Den svenska kronan devalverades 1981 och 1982 med 10% resp 16%. En
konjunkturuppgång har nu inletts. En läng erfarenhel av devalveringar i olika
länder visar alt en devalvering, för all ha avsedd verkan, måste följas av
kraftigt dämpade pris- och lönestegringar. Mot denna bakgrund har två allernaliv
för perioden 1983- 1987 utarbetats:

-
Referensalternativet
vilket förutsätter dels all 1970-talels pris- och lönebildning blir rådande
även 1985 och framåt, dels all finanspolitiken är passiv i betydelsen att
statens inkomster och utgifter i huvudsak utvecklas i enlighet med redan
fattade heslut och gjorda åtaganden (s.k. långlidsbud-gelteknik).

-
Balansalternativet
vilkel förutsätter dels en väsentligt lägre pris- och löneökningstakt än referensalternalivet,
dels budgetförstärkningar på i genomsnill ca 6 miljarder kr per år 1985-1987.

Båda alternativen bygger på en försiktig inlernalionell
bedömning där konjunklurloppen nås 1985 varefter tillväxten blir mycket dämpad.

Långtidsutredningens beräkningar lyder på att timlönerna i
referensalternalivet skulle öka med ca 10% 1985 varefter ökningslakten
successivt skulle dämpas lill ca 8% 1987, se tabell 3. Prisernas ökningstakt
skulle avla sakta från 10% I983lill7% 1987. Denna långsamma dämpning av
pris-och löneökningstaklerna skulle emellerlid få mycket negativa konsekvenser
för den reala ekonomin. Bruttonationalprodukten skulle stagnera 1985 och bölja
falla därefter. Även sysselsättningen skulle minska. Till följd av tröghelerna
i ekonomin blir dämpningen 1985 begränsad men slark däref-ler. Arbeislöshelen
skulle närma sig 300000 personer 1987. Budgeiunder-skotlet blir initialt lägre
vid en snabbare pris- och löneökningstakt men kommer mol slutet av perioden upp
mol 100 miljarder kr. Bytesbalansen håller sig ungefär oförändrad. Förlusten av
marknadsandelar motverkas av ökande relativpriser och den låga inhemska eflerfrågenivån.

Tabell 3 Svensk ekonomi 1983-1987

Årlig
procentuell förändring (om inte annat anges)

BNP

Import av
varor

Privat konsumtion Offentlig konsumtion Bruttoinvesteringar
Export av varor

Timlön Konsumentpris

Sysselsättning i timmar Arbetslöshet (tusental)

Bytesbalans (miljarder kr) Budgetunderskott (miljarder kr)

Referensalternaliv

Balansalternaliv

1984

1985

1986

1987

1984

1985

1986

1987

1,8

0,2

-1,5

- 0.7

2,6

2,9

3.0

1,8

3.5

0.8

-l.l

0,1

4,3

1,0

1.9

-0,8

-0.3

0.8

1,1

0.5

0,2

1,6

1,6

1.3

0,9

-0.1

-0,1

- 0.1

0.9

0.4

0,5

0,5

1.1

-1.1

- 2.3

- 3.2

l.l

1,5

3.9

4,0

3.1

1,6

0.1

0,4

4,3

4.8

3.1

3.5

9,3

10,5

9,6

8.2

6.0

5.1

7.2

7,2

9,3

8.3

7,5

7,1

6,6

3,0

4,3

4.0

0,9

-0.5

-1.1

- 1,6

1,0

0,1

0.2

0,2

134

164

218

294

135

125

110

95

- -)

1

2

5

- 5

0

- 4

8

- 70

- 62

- 78

-100

-78

-67

-65

- 45

Trots de negativa konsekvenserna är referensalternalivet
inte osannolikt. 1 slora delar liknar del utvecklingen under andra hälften av 1970-talel
även om obalanserna då syntes främst i underskott i statsbudget och
bytesbalans.

I bolansalternaiivei beskrivs en utveckling 1983-1987 som leder
mot balans 1990. Både når del gäller rdalivprissänkningar och budgetförstärkningar
bygger balansalternalivel på att en slörre del av den nödvändiga anpassningen
genomförs 1985-1987 ån vad som i genomsnitt krävs fram till 1990. Därigenom
uppnås inom ramen för en total tillväxt på ca 2,5 % per år en förskjutning från
inhemsk till extern efterfrågan. En sådan utveckling skulle öka möjlighelerna
all den genomförda devalveringen får beslående positiva effekter på såväl
bytesbalans som sysselsättning.

Långtidsutredningen har i balansalternativet förutsatt att
timlöneökningen 1985 stannar vid 5% och att inflationen dämpas lill 3%.
Därefter har något högre ökningstal anlagils.

Med dessa förutsättningar kan en betydligt bättre
ekonomisk utveckling de närmaste åren förutses. Bruttonalionalproduklen ökar
med 2 ä 3% per år de närmaste åren. Sysselsättningen ökar med ca 40000 personer
per år, vilket successivt dämpar arbetslösheten ned mot 2%. 1 diagram 2 jämförs
BNP-uivecklingen enligl referens- och balansaliernaiiven med de tidigare
behandlade reala alternativen I och 2 för perioden 1980-1990. Referensal-ternativel
innebär all uppgången 1982-1984 kommer av sig och förbyls i en
produktionsdämpning. Balansalternativet däremot leder mot en BNP-nivå 1990 som
kan ge full sysselsättning.

Även på den finansiella sidan leder balansalternativet mot
de uppsatta målen 1990. Bytesbalansen kommer ungefär i jämvikt 1985 varefter etl
visst underskott uppstår 1986 lill följd av den stigande aktivitetsnivån. Underskottet
är emellertid inte av någon större omfaUning och förbyts

Miljarder kr. 1980 å rs
priser

il

AU. 1

600 —

550 —

Referensalternativ

1980

"T"

81

82 83

84

85

86 87

88

89

90

Diagram
2 Bruttonationalprodukt 1970-1990 i balans- och referensal-lernativen

redan
1987 i eU överskott. Statsbudgetens underskoU reduceras kraftigt som andel av
BNP. Detta kontrasterar mot utvecklingen enligt referensalternativet där
underskottet börjar öka igen mot slutet av perioden.

Remissinstanserna

Remissinstanserna
ställer sig i stort sett bakom långtidsutredningens beskrivning av de
ekonomiska balansproblemen i början av 1980-lalel, uiredningens bild av resten
av 1980-lalet och den väg utredningen anvisar för alt nå samhällsekonomisk
balans i den svenska ekonomin. Trots denna huvudsakliga enighet har kritik
framförts av enskilda remissinstanser rörande vissa av långtidsutredningens framskrivningar
och bedömningar.

Prop.
1984/85:40 29

Når del gäller uiredningens uppläggning och metod har ell
ston antal remissinstanser understrukit att införandel av en förloppsanalys
innebär ett värdefullt tillskott i 1984 års långtidsutredning. Enligt några
remissinstanser borde ell större uirymme ha ägnats ål denna del av analysen.
Landsorganisationen i Sverige (LO) och fullmäktige i riksbanken anser att
långtidsutredningarna är svåröverskådliga och innehåller för mycket detaljerade
beräkningar. Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF) och Sveriges Industriförbund
hävdar all del är en brist all långtidsutredningen inte har studerat frågor som
skattesystem, finansieringsformer för offenllig verksamhet och lönestruktur
och de konsekvenser för tillväxten sädana faktorer har. Även i övrigt lämnas
många värdefulla synpunkler, vilka redovisas i bilagan, på melodfrågor. De får
i tillämpliga delar beaklas av kommande långlidsulredningar. Sveriges
Industriförbund och Svenska Bankföreningen anser att långtidsutredningarna bör
utarbetas av från finansdepartementet fristående organ.

Produktionskapacitetens utveckling har kommenterats av nägra
remissinstanser. Svenska kommunförbundet och Tjänstemännens Centralorganisation
(TCO) ifrågasätter uiredningens bedömning alt den genomsnittliga arbetstiden
kommer att fortsätta all minska under resten av 1980-lalet. Socialstyrelsen
menar å andra sidan att det är svårt alt på denna punkt dra några bestämda
slutsatser. LO menar all utredningens bedömning av ar-betskraftsulbudets
utveckling med nödvändighet har betydande felmarginaler, att kalkylen bygger
på rimliga antaganden och att LO därför inte har någon grund för att förorda en
annan bedömning. TCO hävdar ocksä all långtidsutredningen har underskattat
produktivitetsökningen i den privata tjänstesektorn.

Remissinstanserna har i fiera fall kommenterat
branschutvecklingen i långtidsutredningen - dock i stort sell inle utvecklingen
i den sysselsält-ningsmässigl betydelsefulla privata tjänstesektorn vilket
torde bero på att ingen remissinstans känner ett särskilt ansvar för denna
sektor. Nedan redovisas nägra huvudpunkter i kommentarerna.

När det gäller industrins utveckling har få
remissinstanser riklat invändningar mot långtidsutredningens kalkyler. SAF
godtar exempelvis utredningens beräkningar av produktionsutvecklingen under
resten av 1980-lalet. Sveriges Industriförbund menar däremot att både
långtidsutredningens anlaganden och framskrivningar måste ifrågasättas bl.a.
på grund av att förulsällningar rörande relativpriser, marknadstillväxter och
tekniska utvecklingstakter är mer likartade för de olika industrisektorerna
under 1980-talet än de var under 1970-lalel.

Däremol har flera remissinstanser haft synpunkter på vilka
förhållanden som skulle kunna bidra lill en industriell expansion. Flera
remissinstanser har - vilkel refereras senare - ifrågasatt det krav på sänkta
relativpriser som långtidsutredningens kalkyler anger. Både LO och TCO anser
all man i stället borde satsa på industripolitik, utbildning,
marknadsinvesteringar

Prop. 1984/85:40 30

saml forskning och utveckling (FoU). SAF och Sveriges
Industriförbund förordar i ställel ändringar av skattesystemet, ökade
löneskillnader m. m. för att öka omställningsförmågan i näringslivel och
tillväxten.

TCO föreslår all statsmakterna lar initiativ till irepartsöverläggningar
mellan industri, fackföreningsrörelse och industripolitiska myndigheter i syfte
att välja ul utvecklingsbara teknikområden där svensk industri har förulsällningar
alt nå en internationell tätposition. De resultat sådana överläggningar ger bör
styra FoU-satsningen från samhällels sida.

Beträffande utvecklingen i jordbruket framhåller statens
jordbruksnämnd alt den har medverkat vid utarbetandet av underlaget till
långtidsutredningen och alt den inte har någol att erinra mol utredningens
bedömningar av utvecklingen i jordbrukssektorn. Lanlbmksstyrelsen konstaterar
beträffande behovet att begränsa nuvarande överskollsprodukiion inom jordbruket
att långtidsutredningens kalkyler innebär en minskning av sysselsättningen i
sektorn med drygt 40000 personer och att detta lorde medföra behov av sysselsättningsskapande
ålgärder. Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) hävdar mol bakgrund av alt del sedan
mitten av 1983 i princip råder investeringsslopp för byggnader för
djurproduktion i jordbruket att en betydande investeringsaktivitet måste
upprätthållas om en fortsalt effektiv animalieproduktion skall kunna
vidmakthållas. Vidare framhåller LRF att utvecklingsmöjUgheterna när det
gäller bioteknik är mycket slora och att användningen av biologiskt material
kan medföra uppbyggnad av en helt ny typ av avancerad industri.

Belräffande skogsbruket konstaterar skogsstyrelsen att de
ökade avverkningarna under senare år år ett tecken på att rundvirkesmarknaden
är ganska känslig för prisförändringar eller förväntningar om sådana. En
fortsatt gynnsam skogskonjunktur skulle kunna bibehålla eller till och med höja
nuvarande ulbudsnivå. LRF finner ingen anledning att ifrågasätta
långtidsutredningens kalkyler även om osäkerheten betonas. LRF instämmer i
skogsstyrelsens och statens industriverks (SIND) förslag att förenkla nuvarande
prövningsregler för att stimulera skogsenergimarknaden, vilkel skulle ha slor
betydelse för skogsbmkels lönsamhet och utbudet av indu-slrivirke. Enligt LRF:s
mening finns i skogsbruket och i en utvecklad sågverksindustri en betydande
potential för ökad sysselsättning. Länsstyrelsen i Norrbottens län konstaterar
att långtidsutredningens beräkningar utgår från all skogsindustrins virkesbehov
skall kunna lillgodoses vilket leder lill alt antalet sysselsatta inom
skogsbruket ökar. Förutsåtlningarna för en sådan utveckling kan ifrågasättas.

Statens energiverk har yttrat sig rörande energisektorn.
Långtidsutredningen anger att energiförbrukningen i samhället förblir i stort
sett oförändrad under perioden 1983-1990 vilkel energiverket bedömer som
rimligt. Verket efterlyser också en djupare analys av kopplingen mellan
ekonomisk tillväxt och oljeprisutveckling. Enligt verkets bedömning är denna
relation så osäker alt det hade varit lämpligt att pä denna punkt göra vissa
känslighetsanalyser.

Prop.
1984/85:40 31

När det gäller byggnadsverksamheten anför Svenska byggnadsenlre-prenörföreningen
(SBEF) att byggnadsproduktionens storlek 1990 - med de förutsättningar som
långtidsutredningen använder - verkar rimlig som helhet men att seklorförddningen
kan komma att avvika från den beräknade och all produktivitetsutvecklingen
skulle kunna bli högre om vissa förändringar i byggandets organisation kan
genomföras. Industrins Byggmaterialgrupp anser att långtidsutredningens
beräkningar av byggnadsinvesteringarnas utveckling under 1980-talel är alltför
optimistiska och föreslär att regeringen medverkar till åtgärder som leder
till ökade investeringar i infrastruktur och inom reparations-, underhälls-
och ombyggnadssektorn samt skapar förbättrade exportmöjligheter. SBEF menar
att finansieringsformerna för byggandet behöver förändras, all slörre utrymme
bör ges för privata initiativ i förvaltning och byggande och att sådana förändringar
kan ha en positiv effekt på byggandet. Vidare finns det starka skäl för all
förbättra landets transportsystem och att bygga ut vattenkraften. SBEF menar
också alt den nuvarande tendensen till nedskärningar av byggorganisationen kan
försvåra en framtida utökad byggproduktion och att del därför finns god
anledning all nu stimulera byggandet. Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) delar
långtidsutredningens bedömning att en regional strukturanpassning av
sysselsättningen inom byggnadsverksamheten är nödvändig och avser att i
samarbete med parterna på byggarbelsmarkna-den kartlägga ulvecklingen och lägga
fram en plan i syfte att söka få till stånd en långsiktig balans på byggarbelsmarknaden.

Samtliga remissinstanser som yttrat sig över pris- och
lönebildningen instämmer i långtidsutredningens bedömning att det är av
yttersta vikt att den höga inflations- och löneökningslakten i landel snabbt
dämpas. Däremol invänder några remissinstanser mot kravel i
långtidsutredningen pä fortsalt relativprissänkning med 1 % per år för alt nå
den målsatta balansen i ulrikesbelalningarna. Jag återkommer lill dessa frågor
(avsnitt 5) och till långtidsutredningens slutsatser att en stram finans- och
penningpolitik och en allmän uppslutning kring en ny lönemodell bör samverka de
närmaste åren för all ekonomin skall följa en väg som leder mot
samhällsekonomisk balans 1990.

De
remissinstanser som har uttalat sig om de båda reala alternativ
långtidsutredningen redovisar i perspektivet till 1990 har alla med ett
undanlag förordat alternativ I med förhållandevis starkare inriktning på privat
konsumtion. Enligt LO måste den i sig angelägna utbyggnaden av den offenlliga
servicen under ell antal år stå tillbaka någol för en restaurering av
hushållens ekonomi. LO menar också alt detta alternativ ger etl större uirymme
för att med offentliga insatser motverka arbetslöshet om industritillväxten
uteblir. SAF och Sveriges Industriförbund ifrågasätter om alternativ 2 med de
skattehöjningar som där förutsätts över huvud taget kan vara förenligt med en
återgång till ekonomisk balans. Även Kooperativa förbundet (KF), fullmäktige i
riksgäldskontoret och Sveriges Aktiespa-

Prop.
1984/85:40 32

rares Riksförbund förordar alternativ I med liknande
argument. TCO anser däremot all den låga volymökningen för den offenlliga
konsumtionen i alternativ 1 inte är förenlig med uttalade politiska mål för den
offentliga verksamheten. TCO påpekar också all under de senaste åren har
nedskärningarna inom fiämst den slatliga sektorn varil betydande och att en
fortsatt minskning av detla slag skulle riskera att både sänka effektiviteten
och försämra servicen i den offenlliga sektorn och all kraftigt öka kostnaderna
för näringslivel och allmänheten som idag ulnyujar de offenlliga tjänsterna.

De av långtidsutredningen redovisade finansiella
alternativen i perspektivet fram till 1990 har kommenterats av många
remissinstanser. SAF och Sveriges Industriförbund anser att del är svårt att se
hur de krav på skattehöjningar som finns i de finansiella alternativen 2A, 2B
och 2C skall vara förenliga med en återgång till ekonomisk balans. Sveriges Aktiesparares
Riksförbund, Sveriges hantverks- och induslriorganisation (SHIO)-Familjeföretagen,
Sveriges Grossislförbund och Sveriges Köpmannaförbund anser att en sanering av
statsbudgeten via ökade skatter inle är en framkomlig väg. Styrelserna för allmänna
pensionsfonden, riksförsäkringsverket (RFV) med flera framhåller att
långtidsutredningens kalkyler klart illustrerar den ekonomiska tillväxtens
betydelse för AP-fondens utveckling och för avgiftsuttaget.

När det gäller utvecklingen på kredilmarknaden framhåller
fullmäktige i riksbanken att stora krav kommer att ställas på kreditpolitiken
de närmasle åren mot bakgrund av i första hand den betydande ökningen av
förelagens innehav av statspapper. För all undvika inflalionistiska störningar
bör stalsupplåningen lill betydande del ske genom försäljning av statspapper
med längre löptider, även om detla medför en press uppåt på den långa räntan. Riksgäldskonlorel
(RGK) och Sveriges Industriförbund pekar på svårigheterna att realisera en
betydande ökning av företagens invesleringar samtidigt som statspapperens
andel i förelagens portföljer ökar myckel kraftigt. Behovet av en
marknadskonform kreditpolilik med marknadsmässiga villkor för stalsupplåningen
framhålls av RGK, Svenska Bankföreningen och Svenska Försäkringsbolags
Riksförbund. De båda senare förordar avskaffande av reslerande regleringar på kredilmarknaden.

Långtidsutredningens regionala analys har kommenterats av
flera remissinstanser. AMS framhåller behovet av ökad geografisk rörlighet och
anser alt den minskade rörlighelen på arbelsmarknaden del senasle decen-niet sannolikl
sammanhänger med flera förhällanden än den låga aklivilels-nivån. Med hänsyn lill
de belydande lönsamhelsskillnaderna pä individ-och samhällsnivå av flyitning år
det motiverat med en höjning av flyti-ningsbidragen. Pendling kan många gånger
vara ell alternativ som föredras framför byte av bostadsort. AMS framhåller all
en förbättrad kollektivtrafik och ändrade skatteregler avseende arbetsresor
skulle underlätta en ökad pendling. AMS understryker också - liksom skolöverslyrelsen
(SÖ) och LRF - viklen av regionalpoliliska och andra åtgärder i delar av landel

Prop.
1984/85:40 33

med vikande befolknings- och sysselsättningsunderiag.
Länsstyrelsen i Norrbottens län och Landsiingsförhundel förordar ökade
regionalpolitiska insatser. LO anser alt även om den regionala analysen i 1984
års långiids-uiredning år mer ambitiös än i tidigare långtidsutredningar så ger
den ändå inle ell tillräckligt underlag för regionalpolitiska
ställningstaganden.

Fördelningsfrågor
ur olika perspektiv tas upp av ett antal remissinstanser. RFV och RGK anser
att konsumtionsulrymmets fördelning mellan generationer är elt problem som
förtjänar en djupare analys. LO menar att den studie av inkomst- och förmögenhetsulvecklingen
1975-1981 som statistiska centralbyrån (SCB) har ulfört åt långtidsutredningen
ger en bra bild av utvecklingen och att denna undersökning hör följas upp. LO
menar vidare att utvecklingen från mitten av 1970-talet fram till 1983 har lett
till att såvål inkomstskillnaderna som förmögenhetskonceniralionen har ökat. LO
framhåller också all höga vinster och realräntor under resten av 1980-talet kommer
att leda till en fortsatt kraftig förmögenhetsökning hos olika ägargrupper och
att detta kan behöva mötas med skattepolitiska ålgärder.

Iina bedömningar

Min bedömning är att långtidsutredningen i sina huvuddrag
ger en rimlig beskrivning av de förutsättningar som gäller för den svenska
ekonomins utveckling under resten av 1980-talet. Naturligtvis är framskrivningar
av detta slag behäftade med stora osäkerheter. Del år ändå väsenlligl att
sådana görs och att de finns tillgängliga när den ekonomiska politiken
diskuteras och utformas.

Jag vill
särskilt fästa uppmärksamheten på tre slutsatser som följer av
långtidsutredningen. Den första är att långtidsutredningen visar alt den fulla
sysselsättningen kan uppnäs. Det kommer emellerlid att ställas slora krav pä
både den ekonomiska politiken och på arbetsmarknadens parter för att detta mål
skall kunna realiseras.

Den andra
är att tillväxten även under gynnsamma förhållanden torde bli måttlig under
resten av 1980-talet. Eftersom en stor del av resurstillväxten måsle avsättas
för att öka kapitalbildningen inom landet och förstärka utrikesbalansen, så
kommer utrymmet för konsumlionsökning all vara begränsat. Del gäller både
privat och offentlig konsumtion.

Det Iredje
är att även denna måttliga produktionstillväxt i sig förbättrar landets
möjligheter att uppnå samhällsekonomisk balans. Expansionen skulle ge utrymme
för både stigande reallöner och en tillräckligt god lönsamhet i
industriföretagen. Den skulle också ge uirymme för både ökad investeringsverksamhet,
ökad netloexport och stigande konsumtion. Vidare skulle saneringen av den
offentliga sektorns finanser underiåtias avsevärt.

När det
gäller produktionskapacitetens utveckling vill jag understryka att det finns
faktorer som skulle kunna verka i riktning mot både en ökning och en minskning
av den framlida kapaciteten i förhållande lill långlidsut- 3 Riksdagen 1984/85. 1 saml. Nr
40

Prop.
1984/85:40 34

redningens bedömning. Arbetskraftsutbudet skulle kunna bli
större än vad långtidsutredningen räknar med om de genomsnittliga arbetstiderna
inte minskar på längre sikl. Ä andra sidan tyder de senaste årens svaga ökning
av arbetsutbudet i antal personer på all arbelskraftsulbudel skulle kunna bli
mindre än beräknat. På molsvarande säll skulle produktivitetsutvecklingen i
den privata tjänstesektorn, särskilt vid en mycket snabb och stabil tillväxt i
hela ekonomin, kunna bli snabbare än vad utredningen räknar med. Å andra sidan
är redan den expansion som förutsätts i utredningen myckel god varför både
sämre tillväxt och produktivitetsökning skulle kunna realiseras. Trots dessa
osäkerheter anser jag att långtidsutredningen gjort en rimlig avvägning mellan
olika tänkbara utvecklingsalternativ.

Beträffande branschernas utveckling konstaterar jag att få
remissinstanser har haft nägra invändningar mol långtidsutredningens kalkyler.
I den mån sådana invändningar har förekommit har de i allmänhet haft karaktären
att utredningen sannolikt redovisar en för ljus bild av utvecklingen i
branschen eller alt förutsättningarna för att uppnå en expansion inte bedöms
vara tillräckligt goda. Detta understryker vikten av alt konkurrenskraften
förstärks åren framöver så ätt en stark och stabil tillväxt kommer till stånd.
Del är enbarl därigenom som långtidsutredningens positiva utveckling för olika
branscher kan realiseras.

Jag erinrar också om tre utredningar som behandlar frågor
av särskild betydelse när del gäller den långsiktiga ulvecklingen, nämligen
1983 års livsmedelskommiilé (Jo 1983:01), bosladskommilién (Bo 1982:02) och
regionalpolitiska utredningen (I 1982:05). I samband med beredningen av
förslagen från dessa utredningar kommer den långsiktiga politiken i berörda
avseenden att behandlas. Vidare erinrar jag om att regeringen har inrättat en
särskild statsrådsgrupp för att följa ulvecklingen på byggområdet.

Jag vill också i della sammanhang kommentera de reala
alternativ som långtidsutredningen redovisar i perspektivet fram till 1990. En
i slort sett enig remissopinion förordar långtidsutredningens alternativ I med
förhållandevis starkare inriktning på privat konsumtion. I detta alternativ
ökar den privata konsumtionen med 1,5 % per år 1983-1990 och den offentliga
konsumtionen med 0,5% per år. Inom ramen för den offentliga konsumtionen ökar
den kommunala med I % per år och minskar den slatliga med I % per år. Del
senare är i stort selt förenligt med det nuvarande kravet på rationaliseringar
inom de offenlliga myndighelerna.

Jag instämmer med remissinstanserna i denna priorilering.
Efter den kraftiga urholkningen av hushållens ekonomi de senasle åren måste en
förstärkning av reallönerna och den privata konsumtionen ha en något slörre
tyngd ån den i och för sig vårdefulla utbyggnaden av den offenlliga sektorn.
Den fortsatta utbyggnaden av den offenlliga sektorn bör ske inom det utrymme
som bestäms av elt i stort sett oförändrat skallelryck. Samtidigt måste hänsyn
las till nödvändigheten av att minska budgetunderskot-

Prop.
1984/85:40 35

tel. De ökade skatteinkomster som blir följden av ökad
tillväxt i ekonomin måste i första hand användas för att minska
budgetunderskottet.

Utrymmet
för en utökad offenllig konsumtion kommer således att vara begränsat under
resten av 1980-lalel. Omfördelning av resurser inom den offentliga verksamheten
och effektivisering av den offenlliga sektorn kommer all bli viktiga uppgifter
de närmaste åren.

Långtidsutredningen
har också analyserat effekterna av en arbetstidsförkortning före 1990.
Utredningen har förutsatt att den lagstadgade arbetsveckan förkortas från 40
timmar lill 37,5 limmar och konstaterar att detla leder till etl
produktionsbortfall pä 4-7% 1990. Endast socialstyrelsen har kommenterat dessa
beräkningar och menar att utredningen har intagit en mycket försiktig attityd till
en generell arbetstidsförkortning och att en veckoarbetstid på 37,5 timmar år
2000 bör ses som ett maximum.

Jag vill för egen del framhålla att på längre sikl kommer
en ökad tillväxt och ökade reallöner all möjliggöra en ytteriigare förkortning
av arbetstiden. Del långsiktiga målet om sex timmars arbetsdag ligger därför
fast.

Däremot ser jag inga möjligheter att redan under 1980-talel
genomföra en allmän arbetstidsförkortning av del slag som långtidsutredningen
har räknat med - såvida inle produktivitetsökningen blir väsentligt större än
man nu kan bedöma. Däremol bör del finnas utrymme för ett första steg pä väg mot
en kortare arbetsdag under förutsättning att den ekonomiska tillväxten blir
sådan, att även reallönerna kan växa. Därvid bör grupper med särskilda behov
prioriteras, t.ex. småbarnsföräldrar, äldre som vill och behöver trappa ner sin
arbetstid och skiftarbetande och andra med obekväma arbetstider.

Jag återkommer i det följande till inriktningen av den
ekonomiska politiken och de frågor som rör inflation, rdalivprissänkningar och
finanspolitik.

När det
gäller långtidsutredningens uppläggning och metod vill jag underslryka att det
är utredningens uppgift alt analysera hur de ekonomiskpolitiska målen skall
kunna nås. Tiden fram lill 1990 är dessulom så lång att det borde vara möjligt
att till dess uppnå samhällsekonomisk balans. I flera fall måste målen nås före
1990. Jag vill också understryka värdet av den förloppsanalys som utredningen
har genomfört. Det är ofrånkomligt att en utredning som spänner över ett så slort
område som svensk ekonomi under resten av 1980-lalel blir omfångsrik.
Remissinstanserna har dessulom föreslagit fördjupade analyser pä flera
områden. Trots delta är del naturligtvis viktigt att de möjligheler som finns
att göra ulredningarna lättare att överblicka tas tillvara i kommande
utredningar.

Det är också enligt min mening riktigt att för närvarande
prioritera en analys av de makroekonomiska balansprohlemen. Efter
devalveringarna 1981 och 1982 är en dämpning av inflationen och en förbättring
av de finansiella obalanserna avgörande för möjlighelerna alt uppnå en slark och

Prop.
1984/85:40 36

stabil tillväxt. 1 kommande långtidsutredningar och under
förutsättning att en mer balanserad utveckling uppnås de närmaste åren kan mer mikrobe-lonade
frågor om olika marknaders funktionssätt komma alt spela en större roll.

5 Ekonomisk politik för samhällsekonomisk balans

Den svaga produktions- och investeringsutvecklingen under
senare delen av 1970-talet och början av 1980-talet, den stigande arbetslösheten
och de finansiella obalanserna gjorde det nödvändigt med en kraftig omläggning
av den ekonomiska politiken i Sverige. Regeringen avvisade både en ensidig
åtstramning och en ensidig expansion av den inhemska efterfrågan och valde att
gå en tredje väg, nämligen med en kombination av en kraftig
konkurrenskraftförstärkning, stram ekonomisk politik gentemot den inhemska
konsumtionen och selektiva åtgärder för all stimulera ekonomins utbudssida.
Därigenom kan både en förbättring av bytesbalansen och en ökning av den totala
produktionsnivån uppnås och därmed på sikt ökade investeringar och en
förbättring av lägel på arbelsmarknaden.

Devalveringen av den svenska kronan med 16% i oktober 1982
- i kombination med etl omfattande investeringsprogram, utökade arbelsmarknadspolitiska
insatser, omläggning av industripolitiken med åtgärder för förnyelse och
tillväxt och fördelningspolitiska åtgärder för all bevara det sociala
trygghetssystemet och fördela bördorna efter bärkraft - utgjorde
krispolitikens första steg.

Genom devalveringen uppnåddes en kraftig förbättring av de
svenska förelagens konkurrenskraft. Mellan 1981 och 1983 sänktes
relativpriserna på svenska varor' med 9%. Den relativa timlönen i industrin
sänktes med 11 % mellan årsgenomsnitten 1982 och 1983 och den relativa
arbetskraftskostnaden per producerad enhet i industrin med 14% under samma
period. Lönsamheten i industrin har ökat avsevärt och uppgår nu lill nivåer som
motsvarar 1960-talets.

Denna förbättring av konkurrenskraften har haft myckel
gynnsamma effekter i en rad avseenden. Industriproduktionen och
industriinvesteringarna ökar nu snabbi. Nedgången i reallönerna och uppgången
i arbetslösheten har hejdats. Den offentliga sektorns finanser har förbätlrals.
Under-skollel i bylesbalansen har i stort sett eliminerats. Inflalionen har
dämpats, om än inte så mycket som hade varit önskvärt.

För all devalveringen skall få bestående positiva effekter
på tillväxt, sysselsättning, investeringar och extern balans måste pris- och löneökning-

' Sveriges export av bearbetade varor i förhållande lill
14 OECD-länders import av bearbetade varor vägd med vikter som avspeglar
konkurrensförmågan och uttryckt i gemensam valuta.

Prop.
1984/85:40 37

arna dämpas kraftigt och varaktigt. Krispolitikens andra
steg är därför inriktat på en sådan nedpressning av inflationen.

Långtidsutredningen har ingående belyst konsekvenserna av
om 1970-talels pris- och lönebildning blir rådande åven de närmaste åren
framöver. Det skulle pä mycket kort tid neutralisera de positiva effeklerna av
devalveringen. De svenska företagen skulle förlora marknadsandelar, produktionen
skulle stagnera, arbetslösheten stiga mycket kraftigt och budgetunderskottet
öka. Samtliga remissinstanser som yttrat sig över pris- och lönebildningen
instämmer i att det är ytterst väsentligt att den höga pris-och löneökningstaklen
dämpas snabbt.

Jag vill i detta sammanhang framhålla alt
långtidsutredningens analyser understryker och skärper kraven på en dämpning.
Pris- och kostnadsutvecklingen måste varaktigt begränsas myckel kraftigt den närmasle
tiden. Trots att utredningen förutsätter 3% inflation och 5% timlöneökning 1985
tar del enligt utredningen flera år innan full sysselsältning och samhällsekonomisk
balans nås.

En radikal förändring av pris- och lönebildningen kan
emellertid inte åstadkommas ulan medverkan från alla parter i samhällel. De
försök som har gjorts i andra länder att pressa ner inflationen genom en
kraftig åtstramning av finans- och penningpolitiken har lett lill starkt
negativa konsekvenser i form av massarbetslöshet och utslagning av
produktionskapacitet. Den svenska regeringen har därför sökt utforma en
alternativ våg som innebär att inflalionen dämpas samtidigt som produktionen
och sysselsättningen ökar.

Del är i delta sammanhang långtidsutredningens diskussion
om en ny lönemodell skall ses. En lämpligt utformad sådan modell skulle enligt
utredningen kunna ha en stabiliserande inverkan på pris- och löneförväntningarna
och medverka lill en positiv utveckling med reallöneökningar och låga nominella
pris- och löneökningar. Utredningen framhåller att utformningen av en ny
lönemodell är en fråga för arbetsmarknadens parter och hänvisar lill all ell vissl
arbete av delta slag nu pågår hos dessa.

Flera remissinstanser ställer sig positiva till tanken på
en ny lönemodell - fullmäktige i riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret.
Landstingsförbundet, Kooperaliva förbundet (KF) och Sveriges Grossistförbund.
Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF) anser däremot att en analys av hur
skattesystemet inverkar på lönebildningen hade varil mer fruktbar ån
långtidsutredningens diskussion av en ny lönebildningsmodell.

Landsorganisationen i Sverige (LO) instämmer i huvudsak i
långtidsutredningens slutsatser rörande pris- och lönebildningen och
framhåller att om inle pris- och lönesambanden ändras så fastnar svensk ekonomi
i en destruktiv devalveringscykel med stagnation, svag standardutveckling och
växande obalanser som följd. Vidare anför LO att en polilik enligl en
ekonomisk-teoretisk modell för lönebildningen inte ensam kan vrida pris-och
lönebildningen i den önskade riktningen. Ansvaret för all ålerslälla

Prop.
1984/85:40 38

den samhällsekonomiska balansen kan inte arbelsmarknadens parier
ensamma påtaga sig. Den ekonomiska politiken måsle skapa marknadsmässiga och fördelningspoliliskl
gynnsamma förutsättningar för lönebildningen. Dessutom måsle arbetsmarknadens
parter med utgångspunkt från vunna erfarenheler finna bättre former för
samordning av löneförhandlingarna. LO vill i sill remissvar inle föregripa den
diskussion som sedemera har förts i dessa frågor.

Tjänstemännens Centralorganisation (TCO) avvisar i sill
remissvar inkomstpolitik. Enligl TCO har fria avtalsförhandlingar ulan statlig
inkomstpolitik ell slort egenvärde som dessulom stöder de ekonomisk-politiska
målen. Frågan om en ny lönemodell kommenteras inte uttryckligen.

Regeringen inledde redan i våras diskussioner med arbelsmarknadens
parter om hur löneökningarna skall kunna begränsas lill högsl 5% 1985.
Regeringen har också antagit som mål att nedbringa inflationen till nivån 3%
under loppet av 1985. Det angivna löneiakei bedöms vara förenligt med
inflationsmålet.

Under diskussionerna med arbelsmarknadens parier har
parterna enats om att samordna förhandlingarna inför 1985 och alt de totala
löneökningarna 1985 skall begränsas till högst 5% mätt som förändringen mellan
årsgenomsnitten 1984 och 1985 och inkluderande löneglidning. Del är nu av
yttersta vikt all de avtal som kommer att träffas för 1985 är förenliga med
dessa utfästelser.

Den senaste tidens pris- och löneutveckling har inle
motsvarat regeringens ambitioner. I kompletteringsproposilionen våren 1983 (prop.
1982/83:150) antog regeringen målet att nedbringa prisökningstakten lill nivån
4% under loppet av 1984 och följde upp delta beslut med elt ambitiöst anti-inflalionsprogram.
Riksdagen anslöt sig till både inflationsmålet och
inflationsbekämpningsprogrammet. Denna polilik baserades på en analys i 1983
års reviderade finansplan av hur en fortsalt hög inflation skulle få förödande
konsekvenser för tillväxt och sysselsättning. En vikiig förutsättning var att
lönekostnadsstegringarna kunde begränsas lill 6% 1984.

Såvitt man nu kan bedöma har pris- och löneökningarna 1984
inle begränsats till dessa nivåer. De svenska företagen har tappat konkurrenskraft
mol omvärlden. Timlönerna i år beräknas öka med i genomsnitt ca 8% och
inflationen under loppet av året förväntas bli ca 6%. Del innebär all både
pris- och löneökningarna har blivit ungefär 2% högre än vad som vore önskvärt.

I den ekonomisk-politiska diskussionen har framförts
möjligheterna alt använda valutapolitiken i kampen mot inflalionen. Genom
successiva re-valveringar är det i princip möjligt att avskärma sig frän inflalionen
i omvärlden. Samtidigt är det uppenbart all en aktiv växelkurspolitik inle på
egen hand kan åstadkomma en nedpressning av inflationstakten utan att den i
första hand ulgör en nödvändig uppföljning av en i övrigt framgångsrik antiinfiatorisk
ekonomisk politik.

Prop.
1984/85:40 39

Långtidsutredningen har förutsatt att den svenska kronans
kurs gentemot riksbankens korg av andra valutor är oförändrad under framskriv-ningsperioden.
Den styrka som uppnås i den svenska ekonomin i balansalternativet är emellerlid
så god. att möjligheterna torde finnas att så småningom genom revalveringar
avskärma Sverige från inflationsimpulser från utlandet och därigenom uppnå till
och med lägre nominella pris- och löne-ökningslal än vad utredningen själv
räknar med.

Två av instanserna. LO och TCO, har föreslagit revalveringar
som eU lämpligt inslag i politiken för den mest näraliggande tiden. De motiv
som framförs är att en revalvering dels dämpar inflationen via lägre prisökningar
på importen, dels minskar riskerna för allt för stora löneökningar, eftersom
den begränsar vinsterna i främst exportföretagen.

Jag vill för egen del understryka alt några möjligheter lill
uppskrivningar av den svenska kronan f. n. inle föreligger. Under 1984 har vi
en inflation och löneökningstakt som ligger över omvärldens. Det finns därför
inte något skäl alt revalvera på grund av en hög inflation i omväriden. Bytesbalansen
har inte heller nått den stabilitet som är nödvändig för att kunna slå in på en
väg med successiva revalveringar.

Den andra frågan jag vill la upp gäller relativpriserna.
Långtidsutredningens beräkningar tyder på all de svenska priserna skulle
behöva öka ca I % långsammare per år 1983-J990 än den genomsnittliga
prisutvecklingen i omväriden och att relativpriserna således skulle behöva
sänkas med I % per år för att det uppsatta bytesbalansmålel skall nås.
Utredningen påminner också om att del genomsnitt för konsumentprisernas stegringstaki
i omväriden på 5% per år som fömlsäus inkluderar länder med betydligt lägre
inflation t ex Förbundsrepubliken Tyskland där prissiegringstaklen förutsätts
vara 3,5% per år. Den svenska inflationen skulle därmed någol överstiga den
tyska. Vidare framhålls att kravet på relativprissänkning är beroende av att
målet är au reducera arbetslösheten i Sverige lill 2% i en omvårid med stigande
arbetslöshet.

LO, TCO och Sveriges Industriförbund ifrågasätter rdalivprissänkningar.
LO anser alt utredningen underskaUar väridsmarknadens tillväxt och de positiva
effekterna på svensk export av den kostnadsanpassning som redan har skett.
Därför anser LO all behovet av all sänka relativpriserna troligen har
överskattats. LO förordar istället en strategi som underiällar en snabbare
strukturomvandling i svenskt näringsliv: Induslripoliliska insatser,
utbildningsinsatser, marknadsinvesteringar och FoU-salsningar inom företagen.
Även TCO avvisar med liknande resonemang ytterligare relativprissänkningar.

Jag vill för egen del framhålla följande. För det första
har ulvecklingen det senaste decenniet visat au relativpriserna är röriiga. De
har både höjts och sänkts mellan åren för relalivi homogena varugrupper. Till
stor del har dessa variationer sammanhängt med ändringar i valutakurserna. Även
kostnadsutvecklingen har emellertid haft sin betydelse.

Prop. 1984/85:40 40

För det andra år sambandet mellan relativpriser och
export- och importvolymer väl dokumenterat genom undersökningar i etl myckel
stort antal länder under en mycket lång period. Inte minst ulvecklingen efter
devalveringen hösten 1982 bekräftar alt prisförändringar påverkar volymerna i
utrikeshandeln starkt. 1 själva verket finns det tecken på att effekterna av en
given prisförändring på volymerna kan ha varit starkare än väntat.

Däremot kan jag hälla med kritikerna om att det inte är i
enlighet med erfarenheterna från 1970-talet att företagen skulle fortsätta alt
sänka relativpriserna de närmaste åren. Utvecklingen i år när relativpriserna
höjs något gör inte heller en sådan utveckling trolig. Det är emellertid just
en utveckling av del slag vi bevittnat under 1984, som långtidsutredningen
varnar för. I analysen av perioden 1983-1987 visar utredningen att om 1970-ialets
pris- och lönebildning forlsålier de närmaste åren kommer både relativa
lönekostnader och relativa priser alt höjas med betydande negativa
konsekvenser för tillväxt och sysselsättning. Utredningen drar därför
slutsatsen att pris- och lönebildningen måste ändras. Del gäller dels löneutvecklingen,
där betydligt lägre ökningstal måste nås, dels företagens prissättning som måste
ändras så att priset i större utsträckning används för alt aktivt konkurrera om
ökade marknadsandelar. Jag håller med utredningen på denna punkt. Pris- och
lönebildningen måsle ändras. Fortsatt snabba löneökningar och mer eller mindre
slentrianmässiga prisuppskrivningar kommer all fa mycket negativa konsekvenser
för den svenska ekonomin.

Det är visserligen sant att en slor del av vår
produktionsökning består av tekniskt mer utvecklade produkter, där priset har
en mer undanskymd plats som konkurrensmedel. Vi måsle emellerlid kunna
konkurrera bällre även med relalivi standardiserade varor där priset har slörre
betydelse för försäljningen. Vår industriseklor är i dag för liten för all
klara både balans i ulrikesbelalningarna och full sysselsältning. Den måsle
vidgas betydligt och därtill måste även sådan produktion bidra för vilken
priset är väsenlligl.

Naturiiglvis är induslrins förmåga alt siärka sin
konkurrenskraft även på andra säll av avgörande betydelse för möjligheterna all
uppnå samhällsekonomisk balans. En ulvidgning av sådan produktion där
prestanda, kvalitet och marknadsföring spelar stor roll är nödvändig.
Långtidsutredningen betonar att den industriella omvandlingen behöver bli
mycket snabb. Det är därför viktigt att den ekonomiska politiken underiällar
strukturomvandlingen för alt göra svensk industri bättre rustad inför framliden.
Särskilt väsentligt är delta i ett läge då tillväxten i den internationella
handeln mattas och en förhållandevis låg tillväxt i OECD-områdel kan förutses.

Det har framförts all relalivprissånkningar är en kostbar
väg för att lösa våra balansproblem. 1 detta sammanhang vill jag underslryka
alt även andra faktorer som kan bidra till att förbättra Sveriges
konkurrenskraft släller betydande resurskrav.

Prop.
1984/85:40 41

Långtidsutredningen konstaterar alt den svenska ekonomin i
början av 1980-talet befann sig i allvarlig finansiell obalans. Mellan början
av 1970-talet och 1982 försämrades den offentliga sektorns finansiella sparande
med drygt 10% av BNP (ca 80 miljarder kr i årets prisnivå). Till allt
väsentligt avspeglade denna försämring statens ökade budgetunderskolt. Denna uiveckling
har medföri en allt mer besvärande räntebörda främst för statsbudgeten.

Långtidsutredningen
konstaterar emellertid också att den offentliga utgiflsexpansionen nu är
väsentligt lägre än tidigare. Slatens konsumtion minskar. Kommunernas
långsiktiga planer tyder på en långsam ökning av den kommunala konsumtionen.
Ökningstakten i pensionsbetalningarna har mattals. Myckel få ulgiflshöjande
reformer har beslutats.

Därtill kommer alt tillväxten i den svenska ekonomin
förbättrar den offentliga sektorns inkomster trots att några mer betydande
skattehöjningar inte längre genomförs. Skatleandelen av BNP har varil i stort
sett oförändrad mellan 1977 och 1984. 1 kombination med en stram budgetpolitik
har denna utveckling lett lill alt budgetunderskottet som andel av BNP har kunnal
reduceras med 3 1/2 procentenheter mellan 1982 och 1984. Kommunernas och
landstingens finanser har också kunnat förbättras.

Långtidsutredningen hävdar alt budgetunderskottet bör
reduceras till 40-50 miljarder kr 1990 för alt samhällsekonomisk balans skall
uppnås. Utredningen drar också slutsatsen av sina analyser alt finanspolitiken
bör vara stram de närmaste åren och att särskilda budgetförslärkande åtgärder
bör vidtas pä i storleksordningen 6 miljarder kr per år.

Jag har redan tidigare redovisat remissinstansernas
inställning till del långsiktiga mäl långtidsutredningen har angett och till
förslaget rörande budgetförstärkningar de närmaste åren. Jag har också betonat
vikten av att budgetunderskottet reduceras, att budgetförstärkningar är
nödvändiga och att de måste anpassas till den aktuella konjunktursituationen. I
det följande skall jag något ytterligare beröra de riktlinjer för slatens
utgiftspolitik, som måste gälla under kommande år.

Jag ansluter mig lill del i långtidsutredningen angivna
målet alt den offentliga sektorns finanser bör vara i balans 1990. Däremot kan
de olika stegen i en långsiktig budgetpolitik inle preciseras på förhand. En
utgångspunkt är dock att utgiftspolitiken bör föras utifrån förutsättningen av
ett i slort selt oförändrat skattetryck de närmaste åren. Jag anser dock inle
alt del är lämpligt att nu precisera hur omfattande de åriiga budgetförslärkande
åtgärderna bör vara under de närmaste åren. Sådana ställningstaganden bör bl.
a. göras utifrån slabiliseringspolitiska överväganden.

En långsiktig politik för all sanera statsfinanserna måste
innehålla både nedskärningar av vissa utgifter och ålgärder för att
effektivisera den offentliga verksamheten.

När det gäller nedskärningar vill jag betona betydelsen av
en restriktiv utgiflsprövning i del ordinarie budgetarbetet. Som princip för budgetarbe-

Prop.
1984/85:40 42

let gäller numera att varje förslag till utökning av
utgifterna inom elt område måste kombineras med ett förslag om nedskärningar av
andra utgifter. Samma princip gäller för de förslag som läggs fram av de slalliga
kommittéerna. Därigenom har en betydligt lägre ökningstakt i utgifterna än
tidigare uppnåtts. Vidare vill jag underslryka betydelsen för den reala
utgiftsutvecklingen av att indexkopplingar och andra automatiskt verkande
regler i sä stor utsträckning som möjligt begränsas och ersätts av regler som
innebär att regering och riksdag får fatta beslut om eventuella utgiftsökningar
i särskild ordning.

När det gäller effektivisering av den offentliga verksamhelen
och förändringar i dess organisationsformer vill jag i första hand framhålla
tre typer av ätgärder.

Den första är det arbete som pågår inom regeringskansliet
med all utveckla och förnya den offentliga sektorn. 1 detta sammanhang
behandlas bl.a. frågan om medborgarnas och folkrörelsernas möjligheter till
aktiv medverkan, delaktighet och ansvar i den kommunala verksamheten. Vidare
behandlas frågor som decentralisering, förenkling av det statliga
regelsystemet, begränsning av normgivning etc. Genom detta arbete möjliggörs
en prövning av existerande offentliga verksamheter, så att de i så slor
utsträckning som möjligt svarar mol medborgarnas behov och önskemål.

Den andra lypen av ålgärder år översyner av verksamheter
och transfereringssystem. Översynsarbeten syftar till att ge ell genomarbetat
underlag för beslut om omprövning och ompriorilering i del årliga
budgetarbetet. Sådana översyner har genomförts de senasle åren och i flera fall
resulterat i regeringsförslag och riksdagsbeslut. Det är väsentligt att sådani
översynsarbete drivs vidare, även på nya områden. I delta sammanhang har statskontoret
och riksrevisionsverket cenlrala uppgifter. Även utredningsväsendets roll är belydande.

Den Iredje lypen av åtgärder är medverkan från de statliga
myndighelerna till att höja effektiviteten i verksamhelen och till kritisk
granskning av denna i syfte all ge utgångspunkter för omprövning och ompriorilering.
För all siärka en sådan medverkan från myndigheterna har i anvisningarna för
myndigheternas anslagsframställningar för budgetåret 1985/86 angivits att det s.
k. huvudförslaget skall gälla som planeringsunderlag för myndigheterna. Detta
innebär ett krav på en produktivitetsförbättring om i genomsnitt 2% per år.
För att medge ökad framförhållning i myndigheternas verksamhei har del getts möjlighel
alt istället fördela 5 % produktivitetsökning under den närmasle
treårsperioden. Samtidigt skall konsekvenserna för verksamheten av att
huvudförslaget genomförs beskrivas. Ett sådant underlag skall ge regering och
riksdag bättre möjligheter all bedöma effeklerna av minskade anslag och på
vilket säll rationaliseringskraven bör ställas upp.

Jag återkommer till dessa frågor i samband med
budgetpropositionen för nästa budgetär.

Prop.
1984/85:40 43

6 Hemställan

Med
hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag all regeringen föreslår
riksdagen

att
godkänna de riktlinjer för den ekonomiska politiken på medellång sikt som jag
har förordat i del föregående.

7 Beslut

Regeringen
ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar alt genom
proposition föreslå riksdagen all antaga det förslag som föredraganden har
lagt fram.

Prop.
1984/85:40 44

Bilaga

Långtidsutredningen 1984 och remissyttrandena

1984 års långtidsutredning (LU 84) publicerades i mars
1984. Utredningens huvudrapport (SOU 1984:4) har sedan remissbehandlats. En förteckning
över de myndigheter och organisalioner m m som inkommit med yttranden återfinns
i ett appendix till denna bilaga. I del följande presenteras ett sammandrag av
huvudrapporten tillsammans med en sammanfattning av remissyttrandena. 1 sammandraget
redovisas huvuddragen i LU 84 med tyngdpunkt på de kalkyler och överväganden i
utredningen som tagits upp av olika remissinstanser. Med hänsyn lill alt
utredningen täcker ell så vidsträckt område och att remissinstanserna lämnat en
mångfald synpunkler har det inte varit möjligt att ge en fullständig översikt
över remissinstansernas åsikter. Avsikten har i stället varit alt lämna en
redogörelse för de centrala tankarna i remissvaren. Dessa kommenteras inte i
denna bilaga.

1 Utredningens uppläggning och metod

Långtidsutredningen

Långtidsutredningen 1984 behandlar i första hand liden
fram lill 1990. Utredningen skall inte betraktas som en prognos över den mest
sannolika utvecklingen under resten av 1980-talet. Utredningen försöker i
stället beskriva en utveckling sådan alt de av statsmakterna uttalade målen för
den ekonomiska politiken (full sysselsättning, balans i ulrikesbelalningarna
etc) uppnås under resten av 1980-lalet eller senast 1990 och klargöra vilka
krav som kommer att ställas på den ekonomiska politiken och på ekonomins
funktionssätt för att dessa mål skall nås. Långtidsutredningen är således en
kravanalys och inte en prognos.

LU 84 bygger på en kombination av tvä ulredningsformer.
Dels har etl antal sektorstudier ulförts vid olika myndigheter och
institutioner på uppdrag av långtidsutredningen. De avser både enskilda
branscher som jordbruk, skogsbruk, industri, energiproduktion elc och andra
frågor som väridshanddns uiveckling, inkomst- och förmögenhelsfördelning elc.
Dels har på basis av dessa sektorstudier sammanhållna beräkningar genomförts
vid finansdepartemenlel med ulnylljande av långiidsulredningens ekono-melriska
modeller. De senare garanlerar en viss grad av konsislens mellan resullalen för
olika sektorer i ekonomin.

LU 84 arbetar med tre tidsperspektiv. Huvudperspektivet
avser 1980— 1990. Genom att kapacitelsutnytljandel 1980 var relativt högl och aU
1990

Prop.
1984/85:40 45

fömlsäUs vara ett motsvarande år så slörs inte de tal som
beskriver ulvecklingen 1980-1990 av skillnaden i konjunkturläge mellan start-
och slutar. Uppgifter om förändringstakler m m 1980- 1990 avser således den stmkturdla
ulvecklingen mellan ivå högkonjunkiurår. 1 förhållande lill tidigare
långtidsutredningar, vilka vanligen har behandlat femårsperioder, arbetar LU 84
således med en väsentligt längre analysperiod. Å andra sidan är framskrivningsperioden
(1983- 1990) bara något år längre än den brukar vara.

I
perspektivet 1980-1990 förutsätts all de angivna ekonomisk-politiska målen år
uppfyllda 1990. Det släller vissa krav på den ekonomiska politiken och på
ekonomins funktionssätt. För all illustrera vissa prioriteringsmöjligheter har
LU 84 presenterat detaljerade beräkningar för två reala alternativ. 1
alternativ I ligger inriktningen på privat konsumtion och på näringslivet,
medan den i alternativ 2 ligger på offentlig konsumtion och den offenlliga
sektorn. Båda alternativen är balanserade, dvs de uppställda balansmålen
förutsätts vara uppfyllda 1990.

Förutom
dessa två huvudalternativ redovisas beräkningar för ett alternativ med en
arbetstidsförkortning. I della allernaliv förutsätts den lagstadgade
veckoarbetstiden förkortas från 40 lill 37,5 timmar. Dessutom presenteras vissa
känslighetsanalyser rörande den reala utvecklingen.

I
perspektivet 1980-1990 har också etl antal finansiella alternativ utarbetats
med anknytning lill de två reala alternativen. Syftet med de finansiella
alternativen har varit all beskriva vilken utveckling av den slalliga budgeten
som är förenlig med en balanserad ekonomi 1990.

Del andra
tidsperspektivet i LU 84 avser åren 1983-1987. De kalkyler som redovisas för
denna period skall ses mot bakgrund av kalkylerna 1980-1990. Som tidigare
nämnts analyseras i della längre perspektiv den strukturella utvecklingen av
svensk ekonomi. I perspektivet 1983-1987 las däremot hänsyn till den förväntade
konjunkturutvecklingen under de närmaste åren. 1 ett alternativ beskrivs
utvecklingen under förutsättning att pris- och lönebildningen följer tidigare
mönster och att budgetpolitiken är passiv i den meningen alt hänsyn enbart tas
till redan fattade beslut och gjorda åtaganden. Della görs med hjälp av en ekonometrisk
modell där export, import, priser, löner, konsumtion, produktion,
sysselsättning etc bestäms med historiskt skattade samband. Det visar sig
därvid att ekonomin inte går mot balans 1990. Mot denna utveckling ställs ett annal
förlopp som gradvis närmar sig balansläget 1990. Genom att jämföra de båda
förloppen framkommer vissa krav på förändringar i ekonomins funktionssätt som
måste uppfyllas för att de ekonomisk-politiska målen skall nås. Dessa
förändringar avser i första hand pris- och lönebildningen. Vidare måste
finanspolitiken ges en inriktning som underlättar återgången till
samhällsekonomisk balans.

Denna uppläggning av analysen med en uppdelning i
strukturell utveckling och konjunkturförlopp är en nyhet i LU 84. Därmed har
också stråte-

Prop. 1984/85:40 46

gin
för all nå balans och förloppet de närmaste åren fält en mer framträdande
plats i utredningen.

Det
tredje tidsperspektivet avser 1990-2000. Analysen i delta långa perspektiv har
inriktats på andra frågor än i det medelfristiga perspektivet lill 1990. 1 den
långsikliga analysen har frågor om sparkvot, investerings-kvot och teknisk
utveckling spelat en slörre roll.

LU
84 har vidare försökt all systematiskt föra in utbudssidan i kalkylerna. Del
har gjorts på tre olika områden. För del första har kostnader och vinster
införts i export- och importfunktionerna. Näringslivets produktion för
leveranser både till export och hemmamarknaderna blir därmed beroende inte
bara av efterfrågeförhållanden utan också av utbudsförhållanden. För det andra
har i de investeringsfunklioner som använts i föriopps-analysen 1983-1987
införts den relativa avkastningen mellan reala investeringar och finansiella
placeringar. Därmed har man kunnal analysera vilken lönsamhet det krävs på
reala invesleringar de närmaste åren för all uppnå den på längre sikl
nödvändiga kraftiga höjningen av investeringsnivån. För det iredje diskuteras
i de finansiella avsnitten effekter av skatternas omfattning och andel av BNP.
De samband som råder på detla område är emellertid inle särskill väl belagda.
När del gäller lönebildningen har man i kalkylerna beaktat utbudsfaklorer som
olika skatlevariabler och brist på yrkesarbetare. Däremot har del inte varit
möjligt all explicit ta hänsyn till hur förhållanden som realinkomster och
marginalskatter påverkar arbetskraftsutbudet. I stället har prognoserna för
arbetskraftsutbudet baserats på demografiska förhållanden och en analys och framskrivning
av den historiska ulvecklingen.

Remissinstanserna

De
remissinstanser som yttrat sig däröver anser att införandel av förloppsanalysen
innebär ett värdefullt tillskott i LU 84. Enhgt fullmäktige i riksbanken
framstår förloppsanalysen renlav som mer central för bedömningen av förulsällningarna
för alt nå en balanserad tillväxt än de konventionella konsislensavvägningarna
i del medelfristiga perspektivet. Enligt fullmäktige bör en sådan analys
vidareutvecklas och i kommande utredningar ges en mer framträdande roll.
Likaså anser Kooperativa förbundel (KF) all LU:s ansats att inte enbart
beskriva en strukturell trend utan också att analysera det konjunkturdla
förloppet innebär etl slort framsleg. Enligl KF:s uppfaltning är analysen av referens-och
balansaliernaiiven och jämförelsen mellan dessa den mest intressanta delen av LU
84.1 dessa allernaliv fokuseras intresset till de grundläggande mekanismerna i
den svenska ekonomins sätt att fungera. Härigenom förbättras underlaget för den
ekonomiska politiken.

LU:s
uppdelning av analysen i ett mera kortsiktigt infasningsförlopp och en
långsiktig statisk analys anses ocksä av Svenska kommunförbundet och Svenska
Arbetsgivareföreningen (SAF) vara en värdefull och intressant

Prop. 1984/85:40 47

metodmässig nyhet. Enligl SAF skulle dock utredningen ha
vunnit pä om större uirymme ägnats ål problemen att nå balans. Lyckas inte infasnings-förioppet,
föriorar ju mycket av den övriga analysen sitt intresse.

Sveriges
Industriförbund framför alt genom införandel av insvångnings-förioppel skulle LU
84 lätt kunna anknytas till den aktuella ekonomiskpolitiska debatten. Enligl
Industriförbundets mening har dock LU 84 stannat vid halva vägen. Man
presenterar nödvändiga villkor för uppfyllelse av ett antal specificerade mäl
men diskuterar inle krav på sådana djupgående förändringar i del svenska
ekonomiska systemet som endast kan uppnås genom politiska beslut (som ändringar
i skatteregler och i finansieringsformer för skilda delar av den offentliga
konsumtionen). Denna brist får enligt Industriförbundet två vikliga följder.
För det första blir inte trycket på politikerna så stort som det eljest skulle
kunna vara. För det andra riskerar även budskapet i LU 84 att missförstås. I
och med den svaga anknytningen till den ekonomiska politiken kommer utredningen
i likhet med sina föregångare att uppfattas som prognoser; utredarnas försäkran
om att utredningen är en kravanalys hjälper inle härvidlag. Utredarna har ju
själva specificerat målen för den svenska ekonomin. Rimligtvis förväntar man
sig att dessa är valda med realistiska utgångspunkter. Kopplar man sedan målen
till prognoser för den internationella ekonomin och beteende-funktioner för
konsumenter och företag är det naturligt för de flesla alt betrakta resultaten
som prognoser för den svenska ekonomin.

Liknande tankegångar framförs av Svenska Bankföreningen
som anser alt det inte är lämpligt att huvuddelen av utredningen ägnas åt utföriiga
kalkyler som bygger på förutsättningen att den ekonomiska politiken kommer alt
föras på del sätt som krävs för alt långtidsutredningens mål skall bli
uppfyllda. Enligl Bankföreningens mening borde utredningens arbete -väsentligen
och mer än nu - inriktas på all analysera och motivera vilka konkreta åtgärder
som behövs i den ekonomiska politiken för att den önskvärda utvecklingen skall
uppnås.

Landsorganisationen i Sverige (LO) påpekar att värdet av
långtidsutredningarnas kalkyler beror på om de ekonomisk-politiska mål man
ställer upp är relevanta, om de förulsällningar man lägger till grund för
beräkningarna är rimliga och om den kalkylmodell man använder riktigt
beskriver ekonomins struktur och funktionssätt. Enligt LO är dock
erfarenheterna från de senasle långtidsutredningarna härvidlag mycket negativa.
De förulsällningar om t ex den internationella utvecklingen som man utgått
ifrån har snabbt visat sig grovt felaktiga. Delta har medfört att utredningarna
snart blivit inaktuella. Därför borde långtidsutredningarna göras mer flexibla
och lägga slörre vikt vid analysen av resultatens känslighet. Enligt LO:s
mening torde en del av detaljrikedomen och komplexiteten ulan slörre förlust kunna
offras för all ge plats åt en fördjupad analys av centrala problem och
förutsättningar. Med en mindre tungrodd metod skulle det bli möjligt att mer
löpande revidera för förändrade förutsättning-

Prop.
1984/85:40 48

ar. Om långtidsutredningarna blev mer överblickbara skulle
partier, organisationer och andra som dellar i den ekonomisk-politiska
debatten både ges en mer reell chans att ta ställning och en möjlighet att
utifrån egna målformuleringar utforma allernaliv för den långsikliga ekonomiska
politiken.

LO vill poänglera all dessa synpunkler inte skall ses som
en kritik riktad just mot LU 84. Som utredningsprodukl är den enligt LO:s
mening mer gedigen än sina närmaste föregångare. Eftersom LU 84 använt,
bortsett från korisiklsanalysen, i stort sett samma metoder som tidigare
långlids-utredningar måste emellertid kritiken mot långtidsutredningarna som in-flexibla,
svårgenomträngliga och tungrodda med minst samma styrka riktas mol LU 84 som mol
dess föregångare.

Även fullmäktige i riksbanken finner LU 84 vara
överbelastad med siffror. Enligt fullmäktiges mening borde man överväga om inte
långtidsutredningarna i framtiden mindre bör inriktas på en omfattande exercis
med detaljberäkningar, som lätt ger ett förledande intryck av exakthet, och i slällel
mera koncentreras lill all belysa vikliga tendenser, siralegiska samband och
avvägningar mellan olika ekonomisk-politiska önskemål och krav.

Enligt Kooperativa förbundet (KF) borde priorileringen av ulrednings-arbeiel
ha varit annorlunda. För mycket tid och kraft har i LU 84 ägnats ål det ekonomelriskl
inriklade arbelet med slmklurmoddler. Därigenom har arbetet med del s k
insvängningsförloppet blivit lidande. Framför alll har slulsatserna av
jämförelsen mellan balans-och referensallernaiiven fått en alltför knapphändig
behandling. KF anser att LU 84 borde ha fört en mer utförlig diskussion om
problemen i den svenska ekonomin och om för- och nackdelar med olika sätt att
lösa dem. Olika trögheier i ekonomin som hänger samman med skattesystemet,
övrig lagstiftning, institutionella förhållanden elc skulle ha behövt
behandlas utförligare. Även om man vid en sädan ansats delvis kommer in på
politiska värderingar, skulle ändå ett sådani avsnill ha haft ett stort värde
för debatten om möjligheterna att få lill stånd en balanserad utveckling av den
svenska ekonomin.

Orsakerna lill långlidsutredarnas ovillighel all analysera
polilikföränd-ringar anses av Sveriges Industriförbund bero på att långlidsutredarna
arbetar på del departement som svarar för den ekonomiska politiken. Del är enligl
Industriförbundet möjligt all perspekliven i den ekonomisk-politiska debatten
skulle breddas och förlängas om långtidsutredningarna anförtroddes åt ett
fristående utredningsinstitut; eventuellt kan konjunkturinstitutet ta hand om
uppgiften samtidigt som del frikopplas från finansdepartementet. Ell sådant
institut skulle inte bara ägna sig åt analys av trender och prognoslisering
utan skulle ocksä ha frihet att föra fram synpunkter på den ekonomiska
politiken. Härigenom skulle också längsikls-enheten inom finansdepartementet
kunna ägna sig ål elt fortlöpande arbete med ekonomisk-politiska strategier.
Enhetens samarbete med de politiska

Prop.
1984/85:40 49

beslutsfattarna skulle på så vis kunna intensifieras. Etl
fristående utredningsinstitut skulle också bli till nytta för både opposition
och de organisalioner som normall ägnar de samhällsekonomiska frågorna ett
stort intresse.

Också Svenska Bankföreningen anser att
långtidsutredningarnas roll i den ekonomiska debatten skulle förstärkas
avsevärt om utredningarna gjordes av ell fristående organ.

Remissinstansernas synpunkter på de melodfrågor som
sammanhänger med långtidsutredningens modellsystem behandlas i avsnill 7.

2 Internationell bakgrund

Långtidsutredningen

Den svenska ekonomins beroende av den internationella ulvecklingen
härrör försl och främst från vår omfattande utrikeshandel med varor och
tjänster. Förutom att påverka utrikeshandeln spelar förhållandena i vår omvärld
en betydelsefull roll också på en rad andra områden. Elt sådani exempel är det inlernaliondla
räntelägets betydelse för svensk ekonomisk utveckling.

Den internationella utvecklingen är dock svår att fömtse. Inle
minst är det osäkert vilka effekter den höga arbetslösheten, de höga
realräntorna, budgetunderskotten och andra obalanser har på den långsikliga
tillväxten. Den internationella ulvecklingen är också starkt beroende av
chocker av olika slag (som de kraftiga oljeprishöjningarna i mitten och slutet
av 1970-lalet) och av förändringar i den ekonomiska politikens inriktning i de
dominerande industriländerna.

Långtidsutredningens internationella bakgrundsbeskrivning
för 1980-ta-let baseras av denna anledning på två skilda scenarier. 1 ett
gynnsamt scenario fortsätter konjunkturuppgången i industriländerna ulan
kraftiga åtstramningar och utan att inflationen stiger nämnvärt. Delta skulle
kunna mildra de stmkturdla obalanserna på den finansiella sidan och leda lill
stigande reallöner och invesleringar och fortsatt expansion. För råvarupro-ducerande
och skuldlyngda länder skulle belalningsrestriklionerna lätta. Risker för akuta
kriser i det internationella kreditsystemet skulle minska och tendenserna lill protektionism
dämpas.

I ett slagnationsscenario förulsätis alt inflalionen
tenderar att öka igen, vilket möts med en förnyad ålslramningspolilik i
industriländerna. Expansionen kommer av sig. Den reala efterfrågeutvecklingen
blir svag i och med att varken reallöner eller invesleringar ökar. En
utveckling av detta slag skulle innebära en fortsättning på de senasle årens
slagnation, möjligen avbruten av kortare uppgångsfaser. I en sådan situation
förvärras troligen de akuta betalningsproblemen i vissa länder, nya kriser
uppstår i del internationella banksystemet och vi får en ökande protektionism. 4 Riksdagen 1984185. I saml. Nr
40

Prop. 1984/85:40 50

Långtidsutredningen
har denna gång valt all lägga en försiktig inlernalionell bedömning mellan
dessa båda scenarier lill grund för analyserna. (De senaste tio årens
långtidsutredningar har överskattat den internationella tillväxten.) Den
innebär en BNP-tillväxt på i genomsnitt 2% per år 1983-1990 i OECD-området och
konsumentpriser som stiger med 5 % per år. En sådan utveckling torde leda lill
en fortsall stigande arbetslöshet i industriländerna under resten av
1980-talet.

Ytterligare
en faktor, som under resten av decenniet verkar återhållande på exportmöjligheierna,
är handelspolitiken. Under 1970-talel gynnades världshandelns tillväxt av
handelsliberaliseringen medan de protektionistiska tendenserna under
1980-talet snarast lorde dämpa tillväxten någol. LU 84 räknar med att
världshandeln med bearbetade varor ökar med ca 3% per är 1983-1990.

Remissinstanserna

Enligt
fullmäktige i riksbanken finns det goda skäl för att, liksom i LU 84, räkna med
en förhållandevis låg BNP-tillväxt (2% per år) i OECD-områdel. Det verkar
troligt att den nuvarande priorileringen av inflationsbekämpningen vid
utformningen av olika länders politik kommer att bestå. Vissa uttalanden i
internationella sammanhang om önskemålet att hålla prisnivån stabil talar närmasi
för all denna priorilering har förstärkts under senare lid. Antagandet om en
årlig internalionell prisstegring på 5% framstår därför enligl fullmäktiges
mening knappast som orealistiskt lågt. Naturligtvis kan utvecklingen la en
bana som bättre förenar tillväxt och prisstabilitet. Men risken är också stor
att arbetslöshetssituationen utlöser en händelsekedja med långtgående
ekonomiska, politiska och sociala konsekvenser. Mol denna bakgrund finner
fullmäktige de i LU 84 valda förutsättningarna beträffande den internationella
utvecklingen som väl avvägda.

Kommerskollegium
påpekar att verket har kritiserat tidigare långtidsutredningars tendens att
överskatta den internationella utvecklingen. Enligl kollegiets mening har överskattningsrisken
minskat i LU 84 genom all man angett olika lillväxlaliernativ. Kollegiet anser
att denna mer realistiska återspegling av osäkerheten om den inlernaliondla ulvecklingen
väl motiverar alt prognosarbelet därigenom blir mera komplicerat.

Också
Tjänstemännens Centralorganisation (TCO) beloYiar osäkerheten i bedömningarna
av den internationella ulvecklingen. Enligl TCO:s mening illustrerar effekterna
av den långsamma exportutvecklingen ändock vilken betydelse den ekonomiska
utvecklingen utomlands har för våra möjligheler alt nå våra interna ekonomiska
mål. En slutsats borde därför vara att den svenska regeringen ytterligare ökar
ansträngningarna att tillsammans med de övriga nordiska regeringarna och
EFTA-länderna söka förmå de slora industriländerna att lätta på åtstramningspoliliken.
I Europa finns

Prop.
1984/85:40 51

mycket stora outnyttjade resurser i form av arbetskraft
och realkapital som skulle kunna möjliggöra en myckel lång konjunkturuppgång.

Statens
energiverk påpekar att LU 84 inte har fokuserat intresset på osäkerheten
beträffande den internationella utvecklingen utan snarare på hur den svenska
regeringen vid given internalionell utveckling skall kunna lösa de interna
balansproblemen. Enligt energiverket skulle utredningen ha vunnit pä att frångå
"sin modelltekniska determinism" och i stället diskutera osäkerheter
beträffande den internationella utvecklingen. Argumenten för nya, mer flexibla
mekanismer vad avser pris- och lönebildningen skulle därmed sannolikt ha
förstärkts. Även stabiliseringspoliiiken skulle delvis ha ställts i annan
dager. Förebyggande åtgärder - internationella överenskommelser, interna
investeringar i flexibilitet etc - och en lämplig slrategi för åtgärder att
vidta i en krissituation skulle enligt energiverkets mening ha blivit väl så inlressahta
alt analysera som uppläggningen av politiken vid givna internationella förulsällningar.

3 Produktionskapacitet 3.1 Arbetskraft

Långtidsutredningen

Produktionskapacitetens ökning under 1980-1990 bestäms i
långtidsutredningen av arbetskraftsulbudels och produktivitetens utveckling. Statistiska
centralbyrån har gjort prognoser för arbetskraftsulbudet. Dessa prognoser
baseras på en förväntad befolkningsutveckling, relativa AK-tal (andel av
befolkningen i en åldersgrupp som tillhör arbetskraften) och arbetstider för
olika delgrupper av befolkningen.

Befolkningen
väntas under 1980-lalel vara i stort sett oförändrad totalt sett. Inom denna
oförändrade total väntas emellertid antalet barn (0-15 år) minska med ca 200
000, antalet personer i arbetskraftsåldrarna (16-64 år) öka med drygt 100 000
och antalet äldre (65 år-) öka med nästan 150 000. Befolkningsutvecklingen
kommer därmed all lämna ett något större bidrag lill arbetskraftsulbudet under
1980-talet än under föregående decennium.

De
relativa AK-talen väntas vara i slort sett oförändrade för män och fortsätta
alt öka för kvinnor, dock betydligt långsammare än under 1970-lalet. 1 t ex åldersgmppen
25-55 år är AK-talel för män oförändrat och uppgår till drygt 95% medan del för
kvinnor ökar från 83% 1980 tiU 91 % 1990 vilkel kan jämföras med en ökning med
19 procenlenheler under 1970-lalel.

Denna
utveckling innebär all arbetskraften beräknas öka med 270 000 personer under 1980-lalel
all jämföra med ca 400 000 personer under perioden 1970-1980. Sysselsättningen
behöver öka med motsvarande antal för all full sysselsättning skall uppnäs i slutårel.
Med hånsyn lill alt

Prop.
1984/85:40 52

1980-1983 har inneburit en något minskande sysselsättning
behöver denna öka med 290 000 personer under perioden 1983-1990.

Den genomsnittliga arbetstiden per sysselsatt väntas
fortsätta all minska till följd av befolkningsutvecklingen, en fortsalt irendmässig
ökning av frånvaron och en fortsatt ökning av antalet deltidssysselsatta. Den
tendens lill ökad meddarbelstid som kunnat noteras under de senaste två åren
förutsätts vånda igen när sysselsättningen och reallönerna ökar.

Sammanlagt innebär della att antalet arbetstimmar beräknas
öka med totalt ca I % under perioden 1980- 1990. Del kan jämföras med en minskning
med 6% under 1970-talel. Förkortningen av arbetsveckan från 42,5 fim lill 40
tim 1970-1972, sänkningen av pensionsåldern från 67 till 65 år den I juli 1976
och införandet av den femte semesterveckan 1978 bidrog till att timvolymen
minskade under 1970-talet medan inga molsvarande reformer är inlagda för 1980-lalet.

Bestämningsfaktorerna bakom det samlade arbetskraftsulbudet
är emellertid mångfaselterade och svårigheterna all bedöma dessa faklorer över
liden år därför belydande. Utredningen har därför vall att lill
arbetskrafts-prognosen också foga känslighetsanalyser. I alternativen antas arbelskraftsulbudel
1990 öka resp minska med I % i jämförelse med prognosen. Del lägre antagandel
ger således etl, jämfört med 1980, ungefär oförändrat arbetskraftsutbud.

De alternativa arbetskraftsprognoserna har kombinerats med
alternativa antaganden om produktivitetsutvecklingen. Det bör emellertid
betonas, att samlliga effekter av de alternativa antagandena inle kunnat beaklas
fullt ut.

För alt klargöra den största möjliga effekten på
kalkylerna av de ändrade förutsättningarna har antagandet om etl högre arbetskrafisutbud
kombinerats med antagandet om en snabbare produktivitetsökning medan antagandet
om etl lägre arbetskrafisutbud kombinerats med antagandet om en långsammare
ökning av produktiviteten. I kånslighetsanalysen med en förändrad fördelning av
produktivitetsökningen mellan branscher har arbetskraftsulbudet behållits
oförändrat jämfört med allernaliv I. I samtliga fall förutsätts att full sysselsältning och samma bylesbalansmål
uppnås 1990.

Sammanfattningsvis är antagandena om arbetskraftsulbudet
och arbetsproduktiviteten av vital betydelse för kalkylresultalen. I de tvä
första fallen visar känslighetsanalysen alt effeklen på BNP, privat konsumtion
och utrikeshandel av ändrade förutsättningar är av samma storieksordning som
skillnaden mellan alternativ I och 2. Fallet med ändrad fördelning av
produktiviteten mellan seklorer visar all sysselsättningens fördelning påverkas
i relalivi hög grad.

Prop.
1984/85:40 53

Remissinstanserna

Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) delar uiredningens syn på
all del under de närmaste åren finns ell belydande arbelsmässigt uirymme för en
expansion inom såväl näringslivel som den offenlliga seklorn. Styrelsen
betonar emellertid alt tidigare erfarenheter visar på ell klart samband mellan
benägenheten att träda ul på arbetsmarknaden och efterfrågan på arbetskraft. Detla
gäller såväl efterfrågan i stort som efterfrågan inom olika näringsgrenar och
regioner. AMS understryker ocksä vikten av alt undanröja olika typer av
förvärvshinder så all del potentiella arbelskraflsulbudel kan tas till vara.

Elt flertal remissinstanser ifrågasätter dock den prognosieknik
som ligger till gmnd för bedömningen av arbetskraftsulbudet. Liksom riksrevisionsverkel
(RRV) menar Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF) att del år angeläget alt närmare
beakta samspelet mellan skattesystemet och ar-betskraflsutbudet.
Riksförsäkringsverket (RFV) menar vidare att även om det är mycket svårt alt
skatta hållbara empiriska relationer mellan arbelskraflsulbudel och skatte-
och iransfereringssystemels marginaleffekter är del, med hänsyn till problemets
vikt för den svenska ekonomin, beklagligt all utredningen inte ens gjort några
försök med alternativa kalkyler.

Svenska kommunförbundet ifrågasätter utredningens
bedömning att den genomsnittliga meddarbelstiden kommer att fortsätta all
minska enligl tidigare observerade trender om inga reformer pä arbelstidsområdet
genomförs. Della gäller särskill inom den primärkommunala sektorn. Kommunförbundet
ser del som sannolikt att de två senasle årens tendens till ökade
medelarbetstider kommer att bestå ännu några år. Tjänstemännens
Centralorganisation (TCO) anser att ulvecklingen av den framtida medelarbetstiden
är förknippad med betydande osäkerhet. Socialstyrelsen menar å andra sidan att
det är svårt att dra några bestämda slutsatser angående eventuella trendbrott
i medelarbetstider utifrån de tecken som finns på alt vissa dellidstjänstgörande
inom hälso- och sjukvården ökar sina sysselsättningsgrader samtidigt som
sjukfrånvaron minskar. Landsorganisationen i Sverige (LO) menar all
utredningens bedömning av arbetskraftsulbudels utveckling med nödvändighet har
belydande felmarginaler. Kalkylen bygger emellertid enligl LO på rimliga
anlaganden, varför LO inte har någon grund för att förorda en annan bedömning.

3.2 Produktivitet och total produktionskapacitet

Långtidsutredningen

Efter oljekrisen 1974 sänktes arbelsproduktivilelens
ökningslakt markant i svenskt näringsliv. Under perioden 1974-1980 steg
produktiviteten i näringslivet i genomsnitt med ca 2.5% per år, vilket var
betydligt lägre än under 1960-lalet och 1970-talels början. Den åriiga
ökningstakten var då ca

Prop.
1984/85:40 54

5,5% bl a beroende på att produktivitetsökningen gynnades
av slora nyinvesteringar och en snabb stmkluromvandling. Den låga tillväxten i
ekonomin efter 1974 kom all verka hämmande pä produkliviietslillvåxten på
grund av all nybildningen av kapital och ulnyujandegraden av befintlig
produktionskapacitet minskade.

I industrin bedöms produktivitetsutvecklingen bli något
högre under 1980-talet än under 1970-lalet. Inom andra seklorer tyder
bedömningarna däremot på svagare produktivitetsökningar. Särskilt markant är
nedgången i de privata tjänsteproducerande sektorerna. Detta förklaras delvis
av alt den sammantagna produklivitelstillväxten i dessa sektorer var negativ
under perioden 1980-1983.

Vid bedömningen av produktivitetsutvecklingen i
näringslivets olika sektorer har sambanden med produktionens tillväxt och
investeringarnas storlek beaktats. En hög tillväxt av produktionen släller krav
på slora nyinvesteringar vilkel leder till att ny och effektivare leknik införs
i ökad takt. Del finns dessutom indikationer på all en hög tillväxt även på
andra säll ökar produktiviteten. Delta kan t ex ske genom att mer vardagsrationaliseringar
och organisatoriska förbättringar genomförs under perioder med hög aktivitet.
Den högre produktionsfillväxten i näringslivels samtliga seklorer under 1980-lalet
i allernaliv 1 bedöms därför även medföra en snabbare produktivitetsökning
jämfört med alternativ 2.

Sammantagna ger LU:s kalkyler avseende arbetsvolymens och
produktivitetens utveckling en ökning av den totala produktionskapaciteten
1980-1990 på 1,6 ä l,9%perår. För perioden 1983-1990 blir ökningen 2,0 ä 2,4%
per är. Att kapacitetsökningen anges med etl intervall beror på att produklivitelstillväxten
bedömts variera någol mellan de båda alternativen. En sammanvägning till total
produktivitetsökning år dessulom beroende pä seklorsammansättningen, vilken i
sin lur varierar mellan alternativen.

Remissinslanserna

Endasl ett fätal remissinstanser kommenterar produktiviletshedömning-arna
i LU 84. Enligt Tjänstemännens Centralorganisation (TCO) underskattar LU den
sannolika produktivitetsökningen i den lolala privata tjänsteproduktionen. Den
negativa tillväxten av produktiviteten 1980-1983 kan förklaras av att
tjänsteproduktionen till stor del följer hushållens konsumtion av privata tjänster.
Denna konsumtionsgrupp uppvisar Iradi-lionelll en hög inkomstdaslicitel varför
reallönesänkningarna under 1980-talets början kom alt drabba
tjänsteproduktionen extra hårt. TCO anser att den positiva tillväxten av privat
konsumtion under perioden 1983-1990 bör medföra en återgång lill 1970-lalels
produktivitetsutveckling för den privata tjänstesektorn.

Landsorganisationen i Sverige (LO) anser sig inte ha någon
grund för alt ifrågasätta långtidsutredningens relalivi låga produktivitetsanlagande.

Prop. 1984/85:40 55

Enligl Svenska byggnadsentreprenörföreningen är del
möjligt all kostnadsutvecklingen i byggsektorn tvingar fram en ökad upprepning
och standardisering i nyproduktionen under 1980-talet. Om en sådan ökning kan
ske bedömer remissinstansen alt produktiviteten ökar i nyproduktionen mer än
vad LU förutsätter trots att storleken på varje byggnadsprojekt lorde minska
under 1980-lalet.

Skogsstyrelsen påpekar i silt remissvar att
maskininvesteringar för skogsbruket till största delen består av investeringar
i skogsvård. Skogsstyrelsen befarar att hänsyn inte lagils i LU:s kalkyler lill
alt sådana insatser fär effekl på produktion och produktivitet försl efter en
lång tid.

4 Alternativa utvecklingsvägar för Sveriges ekonomi 4.1
Ekonomisk-politiska mål

Långtidsutredningen

Kalkylerna i LU 84 ulgår från de av statsmakterna uttalade
målen för den ekonomiska politiken. Utredningen har vall alt undersöka hur
dessa mål skall kunna förverkligas lill 1990. Valet av 1990 som slutar hindrar
emellertid inte alt vissa av målen kan uppnås redan dessförinnan.

De viktigaste målen för den ekonomiska politiken har av
regeringen i en rad finansplaner angetts vara full sysselsältning, stabilt
penningvärde, hög ekonomisk tillväxt, jämn fördelning av levnadsstandarden,
regional balans och halans i ulrikesbelalningarna. Den fulla sysselsätlningen
har vidare framhållits som den ekonomiska politikens viktigaste mål. Riksdagen
har också anslutit sig till dessa mål. Målen är naturligt nog relativt allmänt
formulerade. I långtidsutredningen måsle emellertid vissa av målen preciseras.
Dessa preciseringar har dock inle kunnal baseras på några utlalanden från
regering eller riksdag.

I LU 84 har full sysselsättning preciserats som 2%
arbetslöshet. Delta låga värde har bedömts vara förenligt med fullt
kapacitetsutnyttjande i ekonomin. Denna kvantifiering innebär alt
arbetsmarknadslägel förutsätts vara gott 1990 och all behovet av arbelsmarknadspolitiska
insatser skall vara begränsat.

Stabilt penningvärde har preciserats som en årlig
inflationstakt på 4%. Det innebär en kraftig dämpning av inflationstakten frän
de senasle åren. Denna låga ökningslakt har bestämts med hänsyn lill all den
internationella inflalionen förulsätts bli ca 5% per år och med hänsyn till
alt en fortsatt sänkning av de svenska relativpriserna beräknats vara nödvändig
för all uppnå balans i ekonomin. I della sammanhang bör påpekas att den svenska
kronans kurs gentemot ell genomsnill av utländska valutor förutsatts oförändrad
under resten av 1980-talel. Del innebär att det inle är själva nivån på den
inhemska inflalionen som är väsentlig för utredningens kalkyler utan
relationen mellan den internationella inflationen och den inhemska mätt i
gemensam valuta.

Prop.
1984/85:40 56

Någon precisering av målet hög ekonomisk tillväxt görs
inte i LU 84. Den möjliga tillväxten fram lill 1990 bestäms av den tillgängliga
arbetskraften och produktivitetstillväxten. Strukturomvandling, invesleringar,
teknisk utveckling etc kan bara i mindre grad påverka tillväxten i delta
tidsperspektiv.

Jämn fördelning av levnadsstandarden och regional balans
preciseras inle heller. I stället har LU 84 analyserat fördelningsfrågorna och
de regionala balansproblemen i två särskilda avsnitt.

Balans i ulrikesbelalningarna har preciserats som all bylesbalansen
skall ha etl överskott i storieksordningen I % av BNP 1990. Del innebär au ullandsskulden
både nominellt och realt sett minskar 1990.

Utöver dessa mål har utredningen infört två fömtsättningar
som har bedömts som cenlrala för alt uppnå en ekonomi i balanserad tillväxt. Della
gäller en rimlig grad av balans i statsbudgeten och en god lönsamhet i
näringslivet. Balansmälel för statsbudgeten har preciserats mot bakgrund av
bedömningarna av privat sparande och nödvändiga invesleringar. Enligl
utredningens beräkningar behöver budgetunderskottet minska lill 40-50 miljarder
kr 1990. Lönsamheten i näringslivel anges med utgångspunkt från att
avkastningen på materiellt kapilal före skatt bör överstiga avkaslningen på
finansiella placeringar (statsobligationer) med 2%.

I formell mening är del egentligen bara tre av de
siffermässigt preciserade målen som utgör restriktioner i långtidsutredningens
modeller i den meningen att de har kvantifierals före beräkningarna. Det gäller
full sysselsättning, balans i utrikesbetalningarna och god lönsamhet i
näringslivet. Graden av balans i statsbudgeten och inflationstakten är däremol ell
resultat av beräkningarna. Del budgetunderskott och den prisökningslakt som
räknats fram kan närmasi betraktas som krav som måsle uppfyllas för alt de övriga
målen skall uppnås.

Retnissinstanserna

Remissinstanserna har inga invändningar mot de uppställda
ekonomisk-politiska målen och finner i regel också de gjorda preciseringarna
som rimliga och väl avvägda. Som ett exempel på della framför Landstingsförbundet
att en snabbare minskning av statens budgetunderskott än vad som angetts i LU
84 kommer all med all sannolikhet leda lill ökad arbetslöshet. Endast
beträffande sysselsäliningsmålet anser elt par remissinstanser (se nedan) att
målet borde sättas ännu lägre än 2% arbetslöshet 1990.

Landsorganisationen i Sverige (LO) anför att
prioriteringen mellan målen endast kommer till uttryck i hur de siffermässigt
preciserats. De alternativa utvecklingsvägar som presenteras är konstruerade
så all alla målen skall uppnås. Eftersom sannolikheten för att utvecklingen
skall följa någon av dessa vägar enligt LO:s uppfatining är utomordentligt
liten är del emellertid minst lika viktigt hur de ekonomisk-politiska
avvägningarna mellan målen görs om ulvecklingen blir båltre eller sämre än fömlsail.

Prop. 1984/85:40 57

Belräffande sysselsättningsmålet påpekar LO att en snabb
strukturomvandling ställer stora krav på arbetsmarknadsutbildning och
rörlighels-främjande åtgärder. LO förutsåtter därför att det begränsade behov
av arbelsmarknadspolitiska åtgärder som anges i LU främst gäller åtgärder som
beredskapsarbeten och ungdomslag. Enligt LO:s uppfattning är också en
arbetslöshet på 2% alltför hög och man bör sträva efter all minska
arbetslösheten ytteriigare.

LO har inget att invända mot all inflationsmålet i LU 84
satts lill 4% per år. Däremol kritiseras LU:s ekonomisk-politiska strategi för
alt uppnå delta mål. Denna kritik redovisas i avsnitt 4.3: Ulvecklingen de närmasle
åren och utredningens slutsatser. Beträffande bytesbalansen och statsbudgetens
underskoll framför LO alt realiserandet av dessa mål måsle göras avhängigt
möjligheterna all upprälthålla sysselsäliningen. Belräffande målet god lönsamhet
i näringslivel anser LO att den strävan som målformuleringen uttrycker är
mycket angelägen. Produktiva investeringar bör ge en högre avkastning ån
finansiella för att ekonomin skall kunna vridas i en riktning som främjar full
sysselsättning. Samtidigt kan emellertid hög lönsamhet knappast vara ett mäl i
sig. Vi skall bara ha sä höga vinster som är nödvändiga för att nå den önskade
investerings- och tillväxttakten. Lönsamheten utgör alltså en restriktion på
den ekonomisk-politiska handlingsfriheten. I LU 84 har målet preciserats bl a
utifrån bedömningar om realräntan 1990. LO menar att långtidsutredningen också
borde ha diskuterat möjlighelerna att lätta på denna restriktion. Vilka
möjligheter finns att hålla nere realräntan? Vilka åtgärder kan vidtas för att
diskriminera mellan produktiva och finansiella investeringar?

Vad avser den möjliga ekonomiska tillväxten delar LO inte
långtidsutredningens syn all strukturomvandling, investeringar, leknisk
utveckling etc kan bara i mindre grad påverka tillväxten i detta
tidsperspektiv. Under en sjuårsperiod då enligt LU:s båda alternativ
industriinvesteringarna i stort sett fördubblas måste det enligl LO:s
uppfattning rimligen finnas ett betydande utrymme att påverka den totala
produktionstillväxten genom en framgångsrik strukturell anpassning.

LO påpekar vidare att LU inte fömtsätter några
förändringar inom skatte- och iransfereringssystemen. LO anser dock att
statsmakterna inte kan frånhända sig ansvaret för att med skatternas och
bidragens hjälp påverka välfärdens fördelning. Den fördelningspolitiska
konflikt som ligger i de höga vinsterna kommer att behöva mötas med
skallepolitiska åtgärder.

Tjänstemännens Centralorganisation (TCO) anser all den av LU
målsatta nivån om 2 procents arbetslöshet 1990 är alltför defensiv. Den normala
rörligheten på arbetsmarknaden medför visserligen alltid korta arbetslöshetsperioder,
men i elt land med en ambitiös arbelsmarknadspolitik som underiällar arbelsplatsbylen
borde enligl TCO:s uppfatining denna friklionsarbelslöshei klart undersliga 2%.

Prop.
1984/85:40 58

TCO är också lveksam lill all Sverige för 1990 skulle
målsåtta ett överskott i bylesbalansen motsvarande ca I % av BNP. Enligl TCO:s uppfatining
borde i ställel målet för utrikesbalansen vara att relativt snabbt nå bylesbalansjämvikt
och därefter söka bibehålla denna balans utan att ackumulera större överskott. Utrikesskulden
sjunker i relativ betydelse i takt med den ekonomiska tillväxten och den
internationella inflationen.

Beträffande LU:s lönsamhetskrav påpekar TCO all del
vikliga bör vara att upprällhålla lönsamhelen på nya materiella invesleringar. LU
84 använder emellertid den genomsnittliga rånlabililelen på den befintliga
kapitalstocken som målvariabel medan del relevanta frän företagssynpunkl är
lönsamheten på marginella tillskolt till realkapitalet.

Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) anser all i ell längre
tidsperspektiv år det angelägel all den öppna arbetslösheten kan nedbringas
till en nivå som ligger klart lägre än 2%.

Kooperativa förbundel (KF) påpekar all en arbetslöshet på
2% och en inflationstakt på 4 % innebär en väsentlig förbättring jämfört med de
senaste årens utveckling. Samtidigt skulle det vara önskvärt om ännu lägre tal
kunde förverkligas. De angivna kvanlifieringarna bör dock präglas av realism
och vara möjliga att uppnå. Därför verkar - enligt KF:s mening -LU:s
preciseringar vara rimliga. Beträffande de två nytillkommande förutsättningarna
(budgeiunderskoll och lönsamhet) delar KF långtidsutredningens uppfatining alt
de är av sådan betydelse att del har varil motiverat all låla dem ligga till
grund för utredning.

Fidlmäktige i riksgäldskontoret diskuterar bytesbalansmålel
mol bakgrund av slatens upplåning utomlands. Fullmäktiges slutsats är all
målet med ett överskoll i bylesbalansen måste ges hög prioritet. Vid de realräntenivåer
som kan komma att råda är utlandsskulden en betydande belastning på folkhushållel.
Under högkonjunkiurår bör siktet vara inställt pä bylesbalansöverskott i storieksordningen
20 miljarder kr.

4.2 AUernafiv för real utveckling 1980-1990

Långtidsutredningen

Som nämnts presenteras i LU 84 tvä alternativa scenarier
över den reala utvecklingen av Sveriges ekonomi 1980-1990. De illustrerar tvä
möjliga inriktningar av den ekonomiska politiken avseende resursernas
allokering på medellång sikl. Utredningen förordar inle något av dem som en
båltre fördelning av resurserna.

De båda alternativen ulgår från gemensamma förutsåttningar
om den internationella ekonomiska utvecklingen fram till 1990 (avsnitt 2 i
denna bilaga). En annan för alternativen gemensam förutsättning avser arbetskraftsresursernas
framlida utveckling (avsnitt 3.1 i denna bilaga). Däremol har produktivileisbedömningarna
varierats mellan alternativen.

Belräffande resursernas fördelning presenteras två allernaliv
som be-

Prop.
1984/85:40 59

lyser avvägningen mellan privat och offentlig konsumtion.
Alternativ I har inriktning pä privat konsumtion och näringslivet. Alternativ 2
har inriktning på offentlig konsumtion och offentlig sektor. Båda alternativen
är balanserade i den meningen att de ekonomisk-politiska målen fömtsätts vara
uppnådda 1990. Båda alternativen är vidare konstruerade så att nödvändiga
resurser avsätts för kapitalbildning, dvs för bruttoinvesteringar, lagerinvesleringar
och netloexport. Även om beräkningarna avser perioden 1980-1990 anges i del
följande, utredningens kalkylresultat för återstoden av 1980-talet, dvs för
åren 1983-1990.

Utredningens beräkningar visar att kapitalbildningen
kommer alt ta i anspråk en stor del av del reala resursulrymme! under resten av
1980-lalet. Exporten behöver öka väsentligt snabbare ån importen för att
bytesbalansmålet skall nås 1990. Detla förutsätter i sin tur enligt uiredningens
beräkningar en sänkning av relativpriserna med ca I % per år 1983-1990. Den ökade
nettoexporten beräknas ta i anspråk ca 1/3 av den lolala resursökningen.

Bruttoinvesteringarna beräknas behöva öka i ungefär samma
takt som totalproduktionen 1983-1990. För industriinvesteringarna behövs en väsentligt
snabbare ökningstakt medan bosladsinvesleringarna och den offentliga sektorns
investeringar förutses öka endasl långsamt eller tom minska.
Lagerinvesteringarna förutsätts 1990 vara av samma storlek i förhållande lill
totalproduktionen som 1980. Enligl dessa beräkningar skulle ca 1/3 av
resursökningen behöva avsättas för bruttoinvesteringar och lagerinvesteringar
sammantagna.

Del konsumtionsulrymme som återstår molsvarar således bara
1/3 av resursökningen 1983-1990. Detta utrymme har sedan fördelats pä privat
och offentlig konsumtion enligt följande. I alternativ I förutsatts den kommunala
konsumtionen öka med 1% per år 1983-1990. Denna utveckling ligger ungefär i
linje med den nuvarande underliggande konsumtionsökningen (dvs exkl
beredskapsarbeten och huvudmannaskapsförändringar) och motsvarar dessutom i
grova drag en s k baskalkyl för kommunerna (dvs den konsumlionsökning som
följer av befolkningsutvecklingen och ett antagande om oförändrad standard på
den kommunala servicen). För statens del har prognosen baserats pä s k långiidsbudgeiieknik
(vilken visar konsekvenserna av redan fattade beslul och gjorda åtaganden). Den
innebär en minskning av den statliga konsumtionen med I % per år. Med denna
offentliga utveckling blir utrymmet för ökning av den privata konsumtionen 1,5
% per år 1983-1990.

1 aliemativ 2 förutsätts den olTentliga konsumtionen -
både den kommunala och den statliga - öka I % per år snabbare än i allernaliv
1 1983-1990. Del ger utrymme för ökning av den privata konsumtionen med 0,6%
per år 1983-1990.

När del gäller möjlighelerna all uppnå de uppställda målen
är det enligt LU 84 troligt att fömtsältningarna all åstadkomma den kraftiga
dämpning-

Prop. 1984/85:40 60

en
av inflationen är bättre om det reala konsumtionsutrymmel är slörre som i allernaliv
I. Å andra sidan ökar ansträngningarna på bylesbalansen i detla alternativ.
Kravet på rdalivprissånkning blir därigenom slörre.

Remissinstanserna

De
remissinstanser som uttalat sig om alternalivvalel har alla med ell undantag
förordat alternativ I som en bällre lösning av Sveriges balansproblem på
medellång sikl. Del enda undantaget är Tjänstemännens Centralorganisation
(TCO) som påpekar att under de senasle åren har nedskärningarna inom främst
statlig sektor varit betydande och att en fortsatt minskning av delta slag
skulle riskera all både sänka elTeklivitelen och servicen i offenllig sektor
och att kraftigt öka kostnaderna för näringslivet och allmänheten som i dag ulnyltjar
de offenlliga tjänsterna. Enligt TCO:s bedömning finns del i stället motiv för
ökade statliga investeringar inom många områden. TCO anser liksom LU att
tillväxten i den kommunala sektorn blir sannolikt långsammare under 1980-talet
än vad som har varil fallet under de tidigare decennierna, men att den av LU 84
antagna låga volymökningen i alternativ I enligt TCO:s uppfatining inte är
förenlig med uttalade politiska mål för den offentliga verksamheten.

Landsorganisationen
i Sverige (LO) anser däremol alt starka argument talar för att utvecklingen bör
ligga närmare det privatexpansiva alternativet. Det betonas dock alt detla
inte betyder att LO har ändrat sin uppfallning att en slor del av de behov som
på längre sikl är mest angelägna bäst tillgodoses genom en utbyggnad av
offentlig service. Men denna utbyggnad måsle enligt LO:s uppfaltning under ett
antal år stå tillbaka något för en restaurering av hushållens ekonomi. Om
reallönerna efter skatt skulle öka i den takt som fömtsätts i alternativ I
kommer de 1990 alt i slort sett ha nått upp lill nivån från mitten av 1970-lalet.
Enligl alternativ 2 skulle inte ens hälften av försämringen ha ålerlagils. Ett annal
argument för LO är att om industritillväxten intecknas i förväg genom ökad
offentlig konsumtion är den ekonomisk-politiska handlingsfriheten lill stor del
förbrukad om tillväxten inle skulle förverkligas. Uirymme måsle finnas för alt
med offentliga insatser motverka arbetslöshet om den induslrilillväxl som LU 84
fömlsäller skulle utebli.

Svenska
Arbetsgivareföreningen (SAF) ifrågasätter om alternativ 2 med de krav på
skattehöjningar som den offenlliga sektorns expansion i detla alternativ
otvivelaktigt kommer att ställa över huvud taget kan vara förenligt med en
återgång till ekonomisk balans.

Också
Kooperativa förbundet (KF) förordar en ekonomisk polilik som medför en
utveckling i linje med alternativ 1. Enligt KF är sannolikheten för alt
ekonomin skall kunna uppnå balans 1990 högre i allernaliv 1 eftersom skatlelrycket
i detla fall blir lägre och möjlighelerna alt få ner inflationstakten större.
KF anför vidare att den dåliga ekonomiska utveckling som varit i Sverige under ell
flertal år har specielll gått ut över den privata

Prop. 1984/85:40 61

konsumtionen. Når den totala volymen stagnerar eller l o m
faller, försvåras möjlighelerna all driva en aktiv fördelningspolitik till
förmån för de sämst ställda. För detaljhandelns del har denna utveckling
inneburit minskad sysselsättning, försämrad lönsamhet och ett ökat antal
konkurser. Om den negativa trenden fortsätter kommer problemen att ytterligare
förvärras, vilkel bl a innebär risker för försämrad service. Det år därför enligl
KF;s mening angelägel all skapa utrymme för en viss ökning av den privata
konsumtionen framöver.

Fullmäktiga i riksgäldskontoret framför all en utveckling
i samma banor under 1980-talet som under 1970-talel, dvs en fortsatt industriell
tillbakagång kompenserad med offenllig expansion, förhindras främsl av två faktorer.
Dels behövs industrin för att generera export. Dels förefaller det ha blivit alll
svårare alt åsladkomma de överföringar av medel till den offenlliga sektorn
som en fortsalt utveckling i linje med 1970-talet förutsätter. Trots en ökning
av skattekvoten har slatens budgetunderskott ökat drastiskt sedan mitten av 1970-lalet.
Bara rånteutgifterna på denna skuld uppgår lill ca 60 miljarder kr. Mot denna
bakgrund ställer sig fullmäktige tveksam lill allernaliv 2 i LU 84, även om
också delta alternativ innebär en ökningstakt i offenllig konsumtion som är
lägre än 1970-lalels.

Sveriges Aktiesparares Riksförbund anför att i valel
mellan alt la ul ell ökat konsumtionsulrymme hos hushållen eller inom den
offentliga seklorn förordar förbundet del förstnämnda. 1 första hand därför att
det enligl förbundels mening lorde motsvara folkflertalets önskemål. 1 andra
hand därför att den ökade offentliga konsumtionen kommer att betyda ökade
skaller, i etl läge där skattenivån redan har nått myckel höga nivåer.

4.3 Utvecklingen de närmaste åren och utredningens
slutsatser

Långtidsutredningen

En nyhet i LU 84 är, som redan nämnts, att de
traditionella medelfristiga beräkningarna har kompletlerals med en analys av konjunklurförloppet
de närmasle åren. Avsikten med förloppsanalysen har varit dels att ange hur
ekonomin behöver utvecklas de närmasle åren för att på längre sikl nå balans,
dels att belysa kraven på den ekonomiska politiken och på ekonomins
funktionssätt för alt utvecklingen skall gå mot balans 1990. 1 delta syfte har
två alternativ utarbetats.

I referensalternalivet förutsatts dels all 1970-lalels
pris- och lönebildning blir rådande även 1985 och framåt, dels all
finanspolitiken är passiv i den mening all statens inkomster och utgifter
utvecklas i enlighet med redan fattade heslut och gjorda åtaganden (s k långiidsbudgeiieknik).

1 balanslaternativei förulsätis dels en väsentligt lägre
pris- och löneök-ningstakl än i referensalternalivet, dels förstärkningar av
den statliga budgeten.

Båda alternativen bygger på en försiktig internalionell
bedömning där

Prop. 1984/85:40 62

konjunkturloppen
näs 1985 varefter tillväxten blir mycket dämpad. Vidare utgår de båda
alternativen från gemensamma förutsättningar rörande de ekonomiska sambanden
vid sidan av pris- och lönebildningen. Genom att jämföra alternativen erhålls
en kvantifiering av de förändringar i den ekonomiska politiken och i ekonomins
funktionssätt som behövs för att en väg mol balans skall kunna påbörjas.

Resultaten
i referensalternalivet lyder på att timlönerna skulle öka med ca 10% 1985
varefter ökningstakten successivt skulle dämpas till ca 8% 1987. Mol bakgrund
av den relalivi goda lönsamheten i näringslivel 1983 och 1984 är en sådan
utveckling inle helt osannolik. Prisernas ökningslakt skulle också avta till 7%
1987. Denna långsamma dämpning av pris- och löneökningstakterna skulle
emellertid få myckel negativa konsekvenser för den reala ekonomin.
Bruttonationalprodukten skulle stagnera 1985 och bölja falla därefter. Även
sysselsättningen skulle minska och arbetslösheten skulle närma sig 300 000
personer 1987. Budgetunderskottet skulle dämpas 1984 och 1985 men därefter
stiga igen upp till ca 100 miljarder kr 1987. Bylesbalansen skulle däremol
hålla sig ungefär oförändrad. Förlusten av marknadsandelar motverkas nämligen
av stigande relativpriser och den låga inhemska eflerfrågenivån.

Mol
denna problemfyllda utveckling släller LU 84 etl balansalternativ. I detla fömtsätts
dels väsenlligl lägre pris- och löneökningstakter än i referensalternalivet,
dels budgetförstärkningar på i genomsnitt ca 6 miljarder kr per år 1985-1987.
Både när del gäller rdalivprissänkningar och budgetförstärkningar bygger
balansalternativet på all en slörre del av den nödvändiga anpassningen
genomförs 1985—1987 än vad som i genomsnill krävs fram fill 1990.

Uiredningens
strategi för all uppnå en tillväxt som leder mot full sysselsättning och
övriga balansmål 1990 går ut på att efterfrågan måste utvecklas starkare än enligl
referensalternalivet utan att den yttre balansen går förlorad. Neltoexporten måsle
öka kraftigt vilket enligt uiredningens beräkningar kräver både sänkta
relativpriser och god lönsamhet de närmaste åren. Också näringslivels
investeringar, särskilt industrins, måsle öka kraftigt. Vidare måste både den
privata och offentliga konsumtionen bidra till den reala eflerfrågeexpansionen.
Grunden för en ökning av den privata konsumtionen måste komma från stigande
reallöner. Samtidigt som reallönerna bör öka måsle både pris- och
löneökningarna hållas på en låg nominell nivå. Den offenlliga konsumtionens
ökning förutsätler också all den offenlliga sektorns finanser förbättras via
låga pris- och löneökningar och realt ökande skatteunderlag.

Inflalionen
måsle därför dämpas avsevärt. I balansalternativet har förutsatts all
limlöneökningen 1985 stannar på 5% och att inflationen dämpas till 3%. Därefter
har något högre ökningslal anlagils. Med dessa förutsättningar kan en
betydligt bättre ekonomisk utveckling förutses de närmasle åren.
Bruttonationalprodukten skulle öka med 2-3% per år och sysselsätt-

Prop.
1984/85:40 63

ningen med ca 40 OtX) personer per år, vilkel successivt
dämpar arbetslösheten ned mol 2%.

Långtidsutredningens slutsatser är att tre faktorer bör
samverka de närmaste åren för att ekonomin skall följa en väg som leder mot
samhålls-ekonomisk balans 1990:

(1) En stram finans- och penningpolitik
med särskilda budgetförslärkande åtgärder på i genomsnitt 6 miljarder kr per
år de närmasle åren.

(2) En aktiv arbetsmarknadspolitik
inriktad på att tillgodose behovet av yrkesulbildad arbetskraft vilkel skulle
kunna bidra lill den nödvändiga dämpningen av inflalionen.

(3) En bred uppslutning kring en modell
för lönebildningen skulle kunna ha en stabiliserande inverkan på inflalinsförvänlningarna
och bidra till dämpningen av pris- och löneslegringslaklerna.

Remissinstanserna

Som framgått av avsnill I. Utredningens uppläggning och metod, uttalade sig etl
flertal remissinstanser myckel positivt över införandet av förloppsanalysen i LU-kalkylerna.
Härigenom kunde kraven på förändringar i den ekonomiska politiken och i
ekonomins funktionssätt kartläggas och analyseras på ett bättre sätt än vad som
var möjligt i etl traditionellt meddfristigl perspektiv.

Remissinslanserna är också eniga om all man inle kan
acceptera en utveckling i enlighet med LU:s referensalternativ och understryker
starkt betydelsen av all åstadkomma balans i vår ekonomi. Belräffande strategin
för denna väg mol balans framförs dock en rad från varandra avvikande synpunkler.

LU:s slutsatser avsåg i första hand finans- och
penningpolitiken, arbetsmarknadspolitiken och pris- och lönebildningen. Dessa
områden behandlas mera utförligt i de nästföljande avsnitten 5.1—5.3. Där ges
också en mera heltäckande sammanfattning av remissvaren i dessa frågor. Redogörelsen
här nedan begränsas därför till en summarisk översikt över remissinstansernas
synpunkter rörande den ekonomiska politiken.

hade fullmäktige i riksbanken och fullmäktige i riksgäldskonlorel
finner LU:s strategi riktig. Båda framför dock alt del i elt par fundamentala
avseenden finns starka skäl alt hysa oro inför strategins möjligheter till
framgång. Det första, och mest cenlrala området, gäller enhgt fullmäktige i
riksgäldskontoret lönebildningen. Löneökningar över den nivå LU 84 utgått
ifrån riskerar att driva upp inflationslakten och försämra induslrins
konkurrenskraft. Därmed omöjliggörs strategin för all nå balans i ekonomin.
Fullmäktige varnar också för att investeringsuppgången kan komma att bromsas av
räntehöjningar. Potentiella investerare måsle nämligen konkurrera om kapilal
med en omfattande statlig upplåning.

Fullmäktige I riksbanken anser att pris- och lönestegringstrenden
måste brytas snabbt för alt förhindra alltför slora obalanser när konjunkturen
på

Prop.
1984/85:40 64

nytt vänder nedåt. Fullmäktige varnar också för att möta
den ökade arbetslösheten med en mer expansiv politik. Det föreligger enligl
fullmäktiges mening en uppenbar risk att de negativa konsekvenserna av en för
hög pris- och lönestegring underskattas därför all de inle framträder omedelbart.
För all inflationsbekämpningen skall lyckas krävs förutom en fast finans- och
penningpolitik också elt ökat samförstånd i första hand mellan arbetsmarknadens
parier. Fullmäktige finner det mot denna bakgrund nödvändigt att pröva tanken
om alt nå uppslutning kring en ny lönemodell.

Också Landstingsförbundet. Kooperativa förbundel. Sveriges
Köpmannaförbund och Sveriges Grossistförbund delar LU:s åsikt att en allmän
uppslutning omkring en ny lönemodell kan vara elt viktigt instrument för all åsladkomma
samhällsekonomiskl accepterbara löneökningar. Svenska Arbetsgivareföreningen
anser däremol alt en analys av framför allt inkomstbeskattningens och
arbetsgivaravgifternas betydelse för pris- och lönebildningen hade varit att
föredra i slällel för de resonemang som förs kring en ny lönebildningsmodell.
Svenska Byggnadsenireprenörförening-en avvisar helt förslaget all använda en
lönemodell för att bestämma ett acceptabelt löneutrymme. Enligl föreningen
innebär en sådan ordning en avsevärd risk för uppkomsten av en statlig löne-
och prisslyrning.

Ett stort antal remissinstanser instämmer vidare i kraven
på en aktiv arbetsmarknadspolitik, god lönsamhet i näringslivet och en stram finans-och
penningpolitik. Landsorganisationen i Sverige (LO) och Tjänstemännens
Centralorganisation (TCO) anmäler dock avvikande synpunkler rörande behovet av
rdalivprissänkningar och budgetförstärkningar (se avsnitten 5.1 och 5.2).

5 Utvecklingen inom olika områden S.l Finansiell
utveckling och kreditmarknad

Långtidsutredningen

Den finansiella ulvecklingen analyseras i LU bl a med
hjälp av sparba-lanser för ekonomins olika sektorer. Sedan början av 1970-lalet
har det totala brultosparandel i ekonomin minskal kraftigt. Sparandeminskningen
motsvaras till en del av minskade bruttoinvesteringar. Även del lolala
finansiella sparandel i ekonomin har emellertid minskat, vilket kommit till
uttryck som etl belydande underskoll i bylesbalansen. Kapitalbildningen i
ekonomin, dvs de totala nettoinvesteringarna, har också minskat betydligt sedan
första hälften av 1970-talet.

Medan den privata sektorns finansiella situation
förbättrats påtagligt jämfört med läget vid mitten av 1970-talel har den
offentliga sektorns finanser försämrats alltmer och utvecklats lill del dominerande
finansiella problemet. Mellan 1970 och 1983 ökade de lolala offentliga
utgifterna med i genomsnitt drygt 5% per år i fasta priser (BNP-defiaiorn)
samtidigt som BNP endast ökade med drygt 1,5 % per år.

Prop.
1984/85:40 65

Det växande offentliga sparandeunderskottet har resulterat
i en mycket kraftig ökning av den utestående statsskulden i förhållande till
BNP. Statsskulden har ökat från 21% av BNP 1970 till 65% av BNP 1983.

Enligl utredningens mening är det troligt alt den
expansiva ekonomiska politiken sedan mitten av 1970-talet medverkat till att
hålla uppe pris- och lönestegringarna trots all konkurrenskraften i
utgångslägel varit otillräcklig. Så länge växelkursen upprällhållils har inflalionen
inneburil en undan-Irängning av såväl näringslivels produklion som dess invesleringar.
Endast etl är sedan 1975 har inflalionen varit lägre än i omvärlden. Den
svenska kronan har devalverats vid ett flertal tillfällen. Därigenom har näringslivel
åierfåll sin konkurrenskraft och vinsilägel återställts till en rimlig nivå.
Devalveringarna har emellertid samtidigt inneburil reallönesänkningar som
trängt undan den privata sektorns konsumtion.

Den finansiella utvecklingen är i många avseenden likartad
i utredningens olika alternativ. Del beror på att samtliga allernaliv i
princip uiformas så all kraven på en balanserad finansiell utveckling skall
vara uppfyllda. Alternaliven skiljer sig samtidigt markant från utvecklingen
under 1970-talel. Inflationen minskar dramatiskt. Den yttre balansen
återställs. Sparandet och kapitalbildningen i ekonomin ökar. Statens budgetunderskolt
minskar och näringslivets lönsamhet är god.

Om del fömlsalla överskottet i bytesbalansen pä I % av BNP
skall uppnås 1990 krävs en sparandeökning i ekonomin. Del finansiella sparandet
i förhållande lill BNP behöver öka med ca 2 procenlenheler. Enligl utredningens
kalkyler kommer det finansiella sparandel i den privata seklorn alt försvagas
bl a lill följd av alt lageravvecklingen 1983 slår om till lageruppbyggnad. I
förhällande lill BNP minskar sparandet med 3 å 4 procentenheter. Det innebär
att den offentliga sektorns sparande måste öka med drygt 5 procenlenheler.

Sett i ett längre perspektiv innebär den sparandebalans
som enligt utredningens kalkyler framkommer 1990 i viss utsträckning en
återgång lill den situation som rådde under första hälften av 1970-talel.

Räntabiliteten på maleriellt kapital i industrin är ca 2
procentenheter högre än rånlabililelen på finansiellt kapital. Del innebär all
räntabiliteten uppgår till 10% nominellt och 6% reall. Soliditeten stiger
kraftigt och når i slort selt upp lill samma nivå som i början av 1970-lalet.
Den finansiella utvecklingen i företagssektorn lorde mol denna bakgrund inte
utgöra någol hinder för den investeringsulveckling som enligl de reala
kalkylerna måsle komma lill stånd.

Hushållens sparande som pressats ned kraftigt genom den
svaga dispo-nibelinkomslutvecklingen i början av 1980-lalel beräknas äter öka. Spar-kvolen
stiger från 1 % 1983 lill 2,5-3 % 1990.

Den förutsatta ökningstakten för de offentliga utgifterna
innebär elt mycket kraftigt trendbrott jämfört med den historiska ulvecklingen.
De totala offentliga utgifterna, som ökat med i genomsnitt drygt 5% per år 5 Riksdagen 1984/85. I saml. Nr
40

Prop. 1984/85:40 66

under
perioden 1970-1983, förutsätts öka med endast I å 2% per år. Trendbrottet är
kraftigast för transfereringsuigifterna. Efter en ökning på ca 8% per år under 1970-lalet
är de totala transfereringarna exkl räntor ungefär oförändrade under perioden
1983-1990. Trots den myckel återhållsamma offentliga utgiftsutvecklingen och
den goda ekonomiska tillväxten måsle skatterna höjas i fyra av de fem
finansiella alternativen.

Socialförsäkringssektorns
finansiella sparande minskar som en andel av BNP mellan 1983 och 1990. Del
beror på all del nominella ränldäget faller. Del inflalionsrensade sparandel
ligger kring noll såväl 1983 som 1990. Trots all ATP-avgifien inle höjs efter
1984 är avgifts- och ränteinkomsterna således enligt LU:s kalkyler
tillräckliga för att dels finansiera pen-sionsulbelalningarna, dels bibehåUa AP-fondens
realvärde.

Även
om slatens budgetunderskott förbättras mellan 1983 och 1990 kommer den
uteslående statsskulden att fortsätta all växa i snabb takt. Statsskuldens
andel av BNP, som ökat kraftigt sedan mitten av 1970-talet, når en loppnivå
omkring 1987 och böljar därefter all sjunka någol. Spegelbilden av denna
utveckling är aU den privata sektorns finansiella portföljer 1990 måste
innehålla etl väsentligt slörre inslag av statspapper än 1983. Om
penningmängden, såsom vi traditionellt mäter den i termer av bankinlåning,
skall begränsas till vad som är förenligt med en inflation i storleksordningen
4% kan en myckel liten del av dessa statspapper placeras i banksektorn. Kraven
på övriga privata sektorer att öka sina statspappersinnehav blir då belydande.
För hushållssektorn gäller detta under hela perioden medan den statliga
upplåningen i företagssektorn är relativt begränsad mol sluiei av perioden.

Om
de privata sektorerna skall vara beredda att öka andelen statspapper i sina
portföljer på del sätt som fömtsätts kan del tendera att driva upp realräntan.
Pressen uppåt på realräntan begränsas dock av att del löpande finansieringsbehovet
minskar väsentligt mol slutet av 1980-lalel samtidigt som statsskuldens andel
av BNP minskar något. I balansläget 1990 är vidare den yttre balansen
återställd, inflationen är lägre än i omvärlden och de offentliga finanserna
har sanerats. I en sådan situation är del enligt utredningens mening rimligl
att trots den slora statsskulden räkna med att det allmänna räntelägel ligger
på ungefär samma nivå som i omvärlden.

Remissinstanserna

När
del gäller ulvecklingen på kreditmarknaden framhåller/H//wä;/gÉ' /' riksbanken
att risken för obalanser främsl kommer till uttryck genom den snabba ökningen
av företagens finansiella tillgångar. Mot bakgmnd av i första hand de krav på
en mycket betydande ökning av förelagens innehav av statspapper som
utredningens kalkyler innebär synes del enligt riksbankens mening ofrånkomligt
all stora krav kommer alt ställas pä kreditpolitiken de närmaste åren. Man
betonar att stramheten i kreditpolitiken inle bara beror på hur mycket som
genom marknadsoperationer dras in av

Prop.
1984/85:40 67

likviditetsökningen från statsbudgeten utan också påverkas
av genom vilka finansieringsinstrument detta sker. För att undvika inflalionistiska
störningar i den inhemska ekonomin bör statsupplåningen, menar riksbanken, lill
betydande del ske genom försäljning av statspapper med längre löptider, även
om delta medför en press uppåt på den långa räntan.

Fullmäktige i riksgäldskontoret pekar på svårigheterna alt
realisera en betydande ökning av förelagens invesleringar samtidigt som sialspapprens
andel i företagens portföljer ökar mycket kraftigt. Även om den förutsatta lönsamhelsnivån
uppnås ställer sig riksgäldskontoret tveksam lill den finansiella ulvecklingen
som LU skisserar. Den ränleslegring som krävs för finansieringen av
budgetunderskottet innebär i sig etl hot mot investeringsuppgången och därmed mol
hela den strategi utredningen förespråkar. Fullmäktige framhåller också att
upplåning hos allmänheten av den omfattning utredningen förutsätter kräver alt marknadsmässiga
villkor erbjuds och att de senaste årens utveckling mot en mer marknadskonform
statsskulds- och penningpolitik fullföljs.

Behovet av en marknadskonform kreditpolilik där också reslerande
regleringar avskaffas framhålls också av Svenska Bankföreningen och Svenska
Försäkringsbolags Riksförbund. Bankföreningen betonar att en kreditpolitik med
generella medel innebår att riksbanken måste använda bättre lämpade
definitioner på de storheter som man avser att styra. Man påpekar i detta
sammanhang att det inte längre är självklart att penningmängden definieras -
såsom görs i utredningen - som enbart bankernas inlåning.

Riksgäldskontoret ställer sig helt bakom utredningens mål
alt uppnå etl överskott i bytesbalansen 1990. Vid de realränlenivåer som kan
komma att råda är utlandsskulden en betydande belastning på folkhushållet. Riksgäldskonlorel
förordar mot denna bakgrund alt siktet under högkonjunkiurår bör vara inställt
pä ett bytesbalansöverskott i storleksordningen 20 miljarder kronor.

Ett flertal remissinstanser - bl a Riksgäldskonlorel,
Svenska Arbetsgivareföreningen. Sveriges Aktiesparares Riksförbund. Svenska
Försäkringsbolags Riksförbund och SHIO-Familjeföretagen - betonar starkt
lönsamhetskravets betydelse och släller sig positiva till all della lyfts fram
i utredningen. Långtidsutredningens precisering av avkastningskravet pä
materiellt kapital anses också av dessa remissinstanser såsom rimligt.

Svenska Arbetsgivareföreningen menar att då delta
avkastningskrav är ell jämnviklsvillkor borde, med tanke på den svaga räntabiliteten
under del senaste decenniet, vinsterna under några år ligga över normalkravel.

Sveriges Aktiesparares Riksförbund menar alt utredningen
diskuterar lönsamhet och avkastning oberoende av skaller och enbart ur
förelagets perspektiv, utan hänsyn till förelagets ägare. Man pekar på all del
är aktieägarnas avkastning efter skatt som styr näringslivets möjligheler att
attrahera riskvilligt kapital. En alltför hård beskallning av aktieägarna

Prop.
1984/85:40 68

kommer därför all försvåra företagets långsiktiga
finansiering och är därför etl hot mot den fastlagda
industrialiseringsstrategin. Sveriges Aktiesparares Riksförbund varnar också
för de problem med "inlåsningseffekter", som dagens skattesystem ger
upphov till. För att underlätta kapitalets rörlighet och därmed minska riskerna
för en icke-marknadsanpassad industristruktur anser man det därför angelägel
att i möjligaste mån ta bort de skatter som orsakar dessa imperfektioner på
kapitalmarknaden. Sveriges Försäkringsbolags Riksförbund anser det
förvånansvärt i vilken ringa utsträckning utredningen uppmärksammat hur olika
lagstiftningsåtgärder påverkar lönsamheten i negativ riktning.

Tjänstemännens Centralorganisation (TCO) anser inte att
lönsamhels-målet kan operationaliseras och preciseras som utredningen gjort.
Det vikliga, anser man, bör istället vara att upprätthålla lönsamhelen på nya
investeringar. Landsorganisationen (LO) anser den strävan som målformuleringen
uttrycker myckel angelägen. Såväl LO som TCO menar också att materiella invesleringar
bör vara mer lönsamma ån finansiella placeringar. LO betonar alt hög lönsamhet
dock inle bör ses som ell mål i sig ulan snarasl som en reslriklion på den ekonomisk-poliliska
handlingsfrihe-len för att uppnå andra mål.

När del gäller antagandena om skalteulvecklingen i de
olika alternaliven anser Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF) all det är svårt
all se hur de krav på skallehöjningar som finns i alternativ 2 skall kunna vara
förenliga med en återgång till ekonomisk balans. Direkl utmanande anser SAF allernaliv
2 C, där skaltekvoten höjs till 58,5%, utan all utredningen klart anger att detla
skulle utgöra ell hinder for ekonomisk balans.

SAF anser att beskattningen, såväl av företagen — framför
allt de mindre företagen - som av hushållen, försvårar en expansion inom den
privata seklorn.

Sveriges Aktiesparares Riksförbund. SHlO-FamUieföretagen
och Sveriges Grossistförbund och Sveriges Köpmannaförbund anser att en
sanering av statsbudgeten via ökade skatter inte är en framkomlig väg. Samma
synpunkt framförs i en reservation lill remissyttrandet frän Sveriges riksbank.

Landstingsförbundet framhåller att skillnaderna mellan den
ekonomiska ställningen i olika landsting gör alt utdebiteringsbehovet
underskattas när sektorn behandlas som en sammanhållen enhet på det sätt som
sker i utredningen. Svenska Kommunförbundet påpekar att utredningens kalkyler
faktiskt innebär ökade slalliga överföringar lill den kommunala sektorn,
jämfört med de regler för beräkning av statsbidrag och skatteintäkter som
gäller fr o m 1985.

Utredningens
krav på budgetförstärkningar på ca 18 miljarder under de närmaste åren får slöd
av bl a Svenska Bankföreningen och SHIO-Familie-företagen. TCO ställer sig däremot
mycket tveksam till detta och menar att risken för all arbetslösheten då skulle
öka är stor. LO menar att den

Prop.
1984/85:40 69

absoluta prioritering av budgetmålet som besparingarna gmndas
på är orimlig. Såväl TCO som LO pekar på att statsfinanserna dessutom under den
senaste liden har förbättrats snabbare än vad utredningen räknat med.

Styrelserna för Allmänna pensionsfonden framhåller liksom
bl a Riksförsäkringsverket att LU:s kalkyler mycket klart illustrerar den
ekonomiska tillväxtens betydelse för AP-fondens utveckling och för
avgiftsuttaget. De visar också avkastningens betydelse för finansieringen av pensionsulbelal-ningarna
och för avgiftsuttagets höjd. Fondstyrelserna betonar dock LU:s karaktär av
kravanalys och all kalkylen inle skall uppfällas som en prognos. Man pekar på
all utvecklingen på flera punkter, bl a vad avser reallöneutveckling, prisulveckling
och realräntenivåer riskerar att, sell från AP-fondens synpunkt, bli mer ogynnsam
än vad som antas i utredningen.

När det gäller socialförsäkringens finansiering menar
riksförsäkringsverket att uiredningens anlaganden om att en höjning av
arbetsgivaravgiften vältras bakåt knappasl överensstämmer med de resultat som
ekonomisk forskning givit. Hur övervältringen går till har stor betydelse för
socialförsäkringen och riksförsäkringsverket menar all dessa samband endasl
delvis fångas upp i LU:s modellsystem.

Riksgäldskontoret ifrågasätter all del skall gå att öka
hushållens sparande i den utsträckning som utredningen räknar med. Riksgäldskonlorel
menar att en sådan sparandeökning skulle kräva omfattande sparslimu-lanser. En
viktig fråga, som utredningen inle berör, är hur eventuella sparstimulanser ska
utformas. Riksgäldskonlorel menar alt en översyn av skattesyslemet, främsl
kapitalbeskattningen, är den bäsla lösningen.

Riksförsäkringsverket menar alt det skulle vara av
intresse all försöka uppskatta marginella sparbenägenheler för olika
hushållstyper (eller inkomstslag) även om det tillgängliga datamaterialet för
detta ändamål är dåligt.

5.2 Pris- och löneutveckling

Långtidsutredningen

I långtidsutredningens kalkyler för den ekonomiska
utvecklingen under 1980-lalel har den internationella inflationen anlagils vara
5% per år 1983-1990. Kraven på relalivprissänkning gör alt den inhemska
inflationen uttryckt som konsumentprisindex blir drygt 4% per är 1983-1990.

Den investerings- och konsumlionstillvåxl som förutsätts i
långtidsutredningens allernaliv I och 2 släller ytterligare krav på pris- och
lönebildningen vad avser lönsamhet och reallöner. För att uppnå den nödvändiga
tillväxten i materiellt kapital måste vinstdelen (driflsöverskotl brutto/förädlingsvärde
till faklorpris) vara tillräckligt hög under resten av 1980-talel, speciellt
inom industrin. Vinstandelen i industrin beräknas till närmare 30% både 1983
och 1990 all jämföra med 20-25% i slutet av 1970-lalel och början av 1980-talel.

Prop.
1984/85:40 70

Reallönerna behöver öka för alt den privata konsumtionen
skall bidra lill den reala efterfrågeökningen de närmaste åren. Med den produktivitetslill-växt
som fömtsätts i långtidsutredningens beräkningar finns det också etl utrymme
för reallöneökningar. Det har beräknats lill ca 2% per år före skatt i
genomsnitt för perioden 1983—1990. I detta avseende skiljer sig beräkningarna
för resten av 1980-talel väsenlligl från de senasle åtta årens utveckling
vilken inneburit sänkta reallöner.

Den svenska kronan devalverades med 10% 1981 och med 16%
1982. Erfarenheler av devalvering i olika länder visar att de efterföljande pris-och
lönestegringarna måste dämpas kraftigt för att devalveringen skall få avsedd
effekt. Mot denna bakgmnd har två alternativ för perioden 1983-1987 utarbetats
med olika anlaganden om pris- och löneutvecklingen.

I referensalternalivet förulsätts att 1970-talets pris-
och lönebildning blir rådande även 1985 och framåt. Vidare anlas att en passiv
finanspolitik förs med innebörden all inga nya beslut fattas som berör slatens
inkomster och utgifter (s k långiidsbudgeiieknik). Pris- och löneutvecklingen
baseras i detta allernaliv på estimerade samband.

Timlönen beräknas öka i genomsnitt med ca 9% per år
1983-1987. För samma period ökar konsumentpriserna med ca 8% per år i
genomsnitt, vilkel ska jämföras med att omvärldens priser endasl antas öka med
5% per år. Den inhemska kostnadsutvecklingen i referensfallet medför all de
svenska relativpriserna åter höjs betydligt. Trots att relativpriserna höjs
pressas induslrins vinstmarginaler nedåt till följd av kostnadsutvecklingen och
den låga tillväxten av produktiviteten.

I balansalternativet redovisar långtidsutredningen en
utveckling för de närmasle åren som leder mol balans 1990. För att uppnå balans
i utrikeshandeln 1990 beräknas del att relativpriserna behöver sänkas med ca 1
% per år 1983—1990. För att snabbi höja kapacitelsulnylljandel och investeringarna
behöver en större del av rdalivprissänkningarna ske under den första delen av
perioden. Därför bedöms det vara önskvärt all relativpriserna sänks med 2 å 3
% 1985, I å 2 % 1986 och ca 1 % 1987. De internationella prisprognoser som förioppsanalysen
baseras på medför därmed alt den inhemska inflationstakten måste dämpas till ca
3% 1985 och till 4% 1986 och 1987.

Den efterfrågeutveckling som erhålls i balansalternativet
motsvarar vad som i genomsnitt krävs 1983-1990 för att uppnå full sysselsättning
1990. Efterfrågeökningen de närmaste åren är emellerlid förhållandevis mer
inriktad på netloexport än på inhemsk efterfrågan.

Långtidsutredningen diskuterar olika möjligheter att dämpa
pris- och löneökningarna. En aktiv arbetsmarknadspolitik och en allmän uppslutning
kring en ny lönemodell är två sådana möjligheter som utredningen förordar.

Flera studier tyder på all brist på yrkesarbetare driver
upp lönekostnader och inflation även i lägen med belydande arbetslöshet. Om en
snabb

Prop. 1984/85:40 , . 71

produktionstillväxt
skall kunna realiseras under de närmaste åren utan all inflalionen samtidigt
stiger behöver såväl den geografiska som yrkesmässiga rörligheten öka. För att
förbättra förutsättningarna för detla behöver därför arbetsmarknadsutbildningen
inriktas på all tillgodose kravet på yrkesulbildad personal. Vidare framstår en
effektiv arbetsförmedling som etl väsentligt inslag i en sådan politik.
Statligt fiyttningsstöd är en annan samhällsinsats som underlättar den
geografiska rörligheten.

En annan faktor som skulle
kunna medverka lill en gynnsam utveckling är om en bred uppslutning skulle
kunna skapas kring en metod all bestämma löneökningarna i stil med EFO-modeUen.
Ell vissl arbete med att utveckla en sådan ny lönemodell pågår hos
arbetsmarknadens parter. Vad som lalar för att en allmän tillämpning av en
modifierad EFO-moddl eller en annan allmänt accepterad metod för alt bestämma
löneökningarna skulle kunna ha en gynnsam effekl på pris- och lönebildningen är
att förväntningar av skilda slag sannolikt har en stor betydelse för prisernas och
lönernas utveckling. En uppslutning kring en lönemodell skulle kunna förändra
förväntningarna och därmed påverka inflalionen. Dessulom visar långtidsutredningens
analyser någol förenklat uttryckt att alla slår som vinnare om inflationen
dämpas. Företagen blir lönsamma och kan expandera. Lönlagarnas reallöner kan
öka och sysselsättningen förbättras.

Remissinstanserna

Samlliga
remissinstanser som yttrat sig över pris- och lönebildningen instämmer i
långtidsutredningens bedömning att det är av yilersla vikl att den höga
inflations- och löneökningstaklen i landet snabbi dämpas.

Landsorganisationen
i Sverige (LO). Tjänstemännens Centralorganisation (TCO) och Sveriges
Industriförbund ansluter sig däremot inle lill långtidsutredningens uppfallning
att fortsatia relalivprissånkningar är nödvändiga för att uppnå balans i den
svenska ekonomin.

LO anser att
långtidsutredningen underskattar världsmarknadens tillväxt vid den antagna BNP-lillväxlen
i omvärlden och även effeklerna på vår nettoexport av den koslnadsanpassning
som redan har skett. Därför menar LO att de relativprissänkningar som
långtidsutredningen anser nödvändiga troligen överskattats. Vidare tvivlar LO
på att förelagen, specielll vid etl högl kapacitelsutnylfiande, kommer all
sänka sina relativpriser som följd av att löntagarna sänker sina lönekrav.

LO
förordar i slällel en strategi som underlättar en snabbare strukturomvandling
i svenskt näringsliv från sektorer med låg mol seklorer med hög tillväxt. Vid
den försämring i bytesförhållandet som anges i långtidsutredningen uppslår en
samhällsekonomisk "kostnad" på ca 18 miljarder kr i 1980 års priser
jämfört med ell fall där samma netloexport kan uppnås vid oförändrade
relativpriser. LO anser att dessa resurser båttre kan "användas lill
industripolitiska insatser, utbildningsinsatser som bl a syftar lill att öka
omställningsförmågan i produktionen och motverka all arbetskrafts-

Prop.
1984/85:40 72

brist blir en flaskhals som hindrar utbyggnaden inom
expansiva näringar, marknadsinvesteringar och FOU-satsningar inom företagen
mm".

TCO och Sveriges Industriförbund avvisar också ytterligare
relativprissänkningar som medel alt föra vår ekonomi mot balans. Flera
remissinstanser delar långtidsutredningens åsikt all en allmän uppslutning
omkring en ny lönemodell kan vara ell viktigt instmment för att åsladkomma samhällsekonomiskl
accepterbara löneökningar: Sveriges Grossistförbund. Kooperativa förbundet, fidlmäktige
i riksbanken och riksgäldskonlorel saml Landstingsförbundet. Sveriges Grossislförbund
anger dock tvivel på alt en gemensam lönemodell hinner ta form i tid för all
påverka 1985 års avtalsrörelse.

Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF) påpekar i sill
remissvar alt vikliga faklorer som ligger utanför avtalsprocessen kan förklara
lönekostnads-höjningar. Som exempel anges, höjda arbetsgivaravgifter, höjd
inkomstskatt och fiaskhalsproblem i form av brist på yrkesarbetare. Dessa
faktorer ingår i den löne- och prismodell som använts av långtidsutredningens
analys av den ekonomiska utvecklingen i referensalternalivet, vilkel påpekas
av remissinstansen. SAF anser därför att en analys av framför alll
inkomstbeskattningens och arbetsgivaravgifternas betydelse för pris- och
lönebildningen hade varil alt föredra i ställel för de resonemang som förs
kring en ny lönebildningsmodell.

Negaliv lill långtidsutredningens förslag all använda
gemensam modell för all centralt beslämma elt acceptabelt löneutrymme är även
Svenska byggnadsentreprenörföreningen. Sådana beslut bör så långt som möjligt
fattas inom förelagen. Förutsättningar för låga pris- och löneökningar bör i slällel
skapas genom att staten för en lämplig finans-, penning- och arbetsmarknadspolitik.

Aktiespararnas Riksförbund och Svenska Försäkringsbolagens
Riksförbund förordar att regeringen för en politik i mer ickeackomoderande
riktning, dvs all staten inle bör föra en politik som i efterhand korrigerar
de negativa konsekvenserna på sysselsättningen av för höga nominella löneavtal.

5.3 Arbetsmarknad

Långtidsutredningen

LU:s modellberäkningar genererar en fördelning av den
totala limsyssel-sältningen i ekonomin på olika sektorer. Timantalet omräknas lill
antal sysselsatta på basis av anlaganden om medelarbelslider och andelar män
resp kvinnor i dessa sektorer. Enligt dessa beräkningar förutses i alternativ I
det totala antalet sysselsatta öka med 296 000 personer 1983-1990. I industrin
anges ökningen till 55 000 personer och i byggnadsverksamheten till 17 000
personer, medan antalet sysselsatta inom övrig varuproduktion beräknas minska
med 13 000. De största ökningarna förutses på fiänsleom-

Prop.
1984/85:40 73

rådet där den offenlliga sysselsättningen anges öka med
120000 personer och sysselsättningen i privat tjänsteproduktion med 109 000
personer 1983-1990.

I alternativ 2 blir fördelningen inom ramen för samma toialsysselsättning
(en ökning med 296 000 personer 1983- 1990) i hög grad annorlunda. 1 detta
alternativ beräknas den offenlliga sysselsättningen öka med 234 000 personer,
dvs svara för närmare 80% av den totala sysselsättningens ökning. Antalet
sysselsatta inom industrin beräknas i detla alternativ öka med 18000 och inom
byggnadsverksamhet med 8 000. För övrig tjänsteproduktion förutses en
minskning med 18 000 och för privat tjänsteproduktion en ökning med 54 000
personer 1983-1990.

Långtidsutredningens kalkyler tyder på all
strukturomvandlingen måsle bli snabb under resten av 1980-lalet om balans skall
kunna nås i ekonomin 1990. Den yrkesmässiga och geografiska rörligheten bör
vara hög under resten av decenniet. Till viss del lorde denna ökade rörlighet
uppslå som en konsekvens av den ökade lillväxten i ekonomin men även matchningsprocessen
mellan arbetssökande och lediga platser måsle förbättras. Under de närmaste
åren torde arbetsmarknadspolitiken i högre grad behöva inriktas på all reducera
problem med överhettning på delar av arbetsmarknaden och således spela en mer
expansiv roll för att kunna stärka flexibiliteten på arbetsmarknaden.

Arbetstidsförkortning: LU 84 har åven analyserat
effekterna av en arbetstidsförkortning. Det är emellertid inle
långtidsutredningens uppgift att ta slållning lill om, när eller hur en
arbetstidsförkortning skall genomföras. En analys av LO-ekonomen Anders
Bäckström samt det material som publicerats i andra sammanhang visar att
tidigare generella arbetstidsförkortningar har genomförts efter en längre
period av snabb reallöneiillväxl samt att det också funnits ett vissl löneutrymme
under själva förkortningsperioden. Så har t ex för LO-kolleklivet under
perioden 1950-1983 ca en femtedel av del samlade utrymmet för löneökningar
avsett arbetstidsförkortningar. Om dessa samband även skulle råda i framliden
skulle del innebära all någon generell arbetstidsförkortning knappast år
aktuell före 1990. Vid kraftigt stigande reallöner under resten av 1980-lalel
skulle frågan däremot kunna komma all aktualiseras i början av 1990-talet. Utredningen
har emellertid av beräkningstekniska skäl vall all belysa de långsiktiga makroekonomiska
konsekvenserna av en arbetstidsförkortning genom beräkningar för perioden
1980-1990.

På längre sikt innebär kortare arbetstid minskad
produktionskapacitet och minskat konsumtionsulrymme. I beräkningarna innebär en
sänkt arbetstid att en potentiell standardförbättring tas ut i form av ökad
frilid. Detta år en typ av frågeställningar som med fördel kan studeras med
långtidsutredningens metoder. I analysen behandlas däremot inle arbetstidsförkortningar
som elt medel för all eventuellt dämpa arbetslöshet i en situalion med
outnyttjad kapacitet och arbetslöshet.

Prop. 1984/85:40 74

I
kalkylen har för liden fram lill 1990 den lagstadgade arbetsveckan förkortals
från 40 limmar till 37,5 limmar. Resultaten av analysen visar att arbetstidsförkortningen
leder till ett produktionsbortfall på 4-7% 1990. Det begränsar konsumtionsutrymmel.
Begränsningen mildras dock av att mindre resurser behöver användas för invesleringar
och netloexport. Vid en arbetstidsförkortning är del troligt all både den
privata och den offentliga konsumtionen måste dämpas. Skulle
arbetstidsförkortningen helt las ut på bekostnad av privat konsumtion skulle
den senare behöva bli 6% lägre 1990 än ulan arbetstidsförkortning. Den
offentliga konsumtionen skulle bli 7% lägre 1990 om arbetstidsförkortningen
helt motsvarades av minskad offenllig konsumtion.

Remissinstanserna

Som
tidigare nämnts genererar arbetskraftsulbudet i långtidsutredningens
modellsystem den sektorvisa efterfrågan på arbetskraft. Beträffande
sysselsättningens fördelning på olika sektorer diskuterar några av remissinstanserna
utredningens resultat avseende sysselsätlningen inom den privata resp den
kommunala seklorn. Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF) bedömer det nödvändigt
med en betydande förstärkning av de privata incitamenten för att den, av
utredningen visade, nödvändiga sysselsättningsexpansionen i den privata
sektorn skall komma fill stånd. Tjänstemännens Centralorganisation (TCO)
ställer sig tveksam till om den relativt snabba industriexpansionen som
diskuteras i utredningen också kommer att leda till ett ökat arbetskraftsbehov.
Sysselsättningen i den kommunala seklorn bedömes annorlunda av några remissinstanser.

Kommunförbundet
menar att myckel tyder på att kommunerna under åren fram till sekelskiftet inte
kommer all ha den expansiva roll i ekonomin och som efterfrägare på arbetskraft
som de haft under de två senaste decennierna. I samma riktning verkar den
omständigheten att kommunförbundet bedömer att arbetstiden kommer att öka
under de närmast kommande åren. Landstingsförbundet, TCO och kommunförbundet
anser att LU överskattat möjligheterna att öka sysselsättningen i den kommunala
seklorn med hänsyn tagen till den kommunala konsumtionsökningen som fömtses i
långtidsutredningens alternativ. Kommunförbundet menar all utredningen borde
analyserat alternativa medelarbetstider och hänvisar till egna känslighelsanalyser.
Enligt dessa beräkningar blir den sammantagna arbetslösheten betydligt högre än
de krav som uppställs i LU. Den beräkningsteknik som kommunförbundet använder
är emellertid oförenlig med den som används i långtidsutredningens
modellsystem.

Arbetsmarknadsstyrelsen
(AMS) delar uiredningens syn pä matchningsproblematikens avgörande betydelse
för att olika ekonomisk-poliliska målsättningar skall kunna uppnäs. Såväl arbelsgivare
som arbetssökande måste deltaga i denna anpassningsprocess. Arbetsmarknadspolitiken
har en viktig konjunktur- och aUokeringspolitisk roll. Del är emellertid
viktigt alt

Prop. 1984/85:40 75

den
inte ges för stort ansvar i dessa frågor utan kan inriktas på att underiätta
arbetsmarknadens funktionssätt. Rörlighelen har en cenlral roll för alt medverka
till att olika ekonomisk-politiska målsättningar kan uppnås. Enligl AMS kan
utbildnings- och flyttningsinsatser medverka till att förena en dämpning av
inflation och arbetslöshet med en ökning av den ekonomiska tillväxten. Även
från inkomstfördelningspolitisk synpunkt harröriighe-ten sannolikl positiva
effekter. Detta gäller enligl AMS särskill för de arbetslösa. Av betydelse i
detta sammanhang är också möjligheterna att fördelningspoliliskl utnyttja den
ökade ekonomiska tillväxt som en väl balanserad rörlighet skapar. AMS delar
vidare utredningens syn all den minskade rörlighelen pä arbetsmarknaden
sannolikt sammanhänger med flera förhållanden även om aktivitetsnivån i
ekonomin är en betydelsefull förklaring.

Arbetskraftens förmåga att
anpassa sig lill den ekonomiska utvecklingens krav är emellertid enligl AMS avhängig
inle enbart av att röriigheien ökar för den som redan befinner sig pä
arbetsmarknaden utan ocksä av att de nylillträdandes fördelning på branscher
och yrken förändras. För all industrins rekrytering skall underlättas
framhåller AMS det som väsentligt alt rekryteringen hålls på en rimlig nivå,
även under lågkonjunkturer. Då arbelskraftseflerfrågan inom traditionella
kvinnoyrken inle förväntas öka i samma takt som utbudet av kvinnlig
arbetskraft, kommer behovet av insatser för att bredda såvål kvinnornas
yrkesval som arbetsgivarnas rekrytering att öka. För alt underlätta denna
utveckling bedömer slyrelsen det som angeläget, alt industrin i ökad
utsträckning söker erbjuda flexiblare anstäUningsvillkor, t ex vad gäller
arbetstidens längd och förläggning.

För
att förbättra servicen till arbetssökande och arbetsgivare menar AMS all den
omläggning som för närvarande sker inom arbetsmarknadspolitiken stämmer väl
överens med de krav som ställs i utredningen. Arbetsförmedlingarna har
effektiviserats och arbetsmarknadsutbildningen har inriktats mot en tillväxifrämjande
yrkesutbildning som ett led i all undvika flaskhalsproblem.
Arbetsmarknadspolitikens insatser för att underlätta rörlighelen på arbelsmarknaden
domineras kostnadsmässigt av arbetsmarknadsutbildningen, som svarar för ca en
fjärdedel av AMS Budget de senaste åren, medan ålgärder för all underlätta den
geografiska rörligheten endasl svarar för någon procent.

Även
skolöverstyrelsen (SÖ) betonar att uiredningens krav på en snabb
strukturomvandling under resten av 1980-talel släller slora krav på utbildningsväsendet
vad beträffar utbildningsinnehåll, utbildningens organisation, avvägning
mellan ungdoms- och vuxenutbildning, dimensionering etc. De snabba
förändringarna inom arbetslivet kommer bl a att ställa krav pä etl system med
återkommande utbildning. Den skolförlagda ungdomsutbildningen måsle då i
första hand utbilda för bredare områden medan den tekniska och industriella
utbildningen, som redan i dag är under förnyelse, kommer alt ställa krav på
fort- och vidareutbildning i olika vuxenuibild-

Prop.
1984/85:40 76

ningsformer. Men även den pågående satsningen på
vuxenutbildning inom andra områden kommer all vara av slor betydelse. AMS
instämmer i att en ökad genomströmning inom högskolan bör eflerslrävas. Detta
gäller särskilt teknikerutbildningen.

Socialstyrelsen menar all LU 84 intagit en mycket
försiktig attityd till en generell arbetstidsförkortning och delta gäller
särskilt i förhållande lill den debatt om arbetstidsfrågor som förts under
senare år. Dessutom bör enligt socialstyrelsen en veckoarbetstid om 37,5 limmar
är 2000 ses som elt maximum.

5.4 Regional utveckling

Långtidsutredningen

Den regionala analys som har gjorts i anslulning till
långtidsutredningen innehåller bl a en jämförelse med länsplaneringen. I den
senare görs årligen bedömningar av befolknings- och sysselsättningsutvecklingen
i länen baserad på prognoser för varje kommun. Jämförelsen visar alt
långtidsutredningens bild av sysselsättningsutvecklingen under 1980-lalel är
myckel mer positiv. Länsplaneringen anger en ökning av antalet sysselsatta med
bara 30 000 personer under 1980-lalet. Långtidsutredningen visar på en ökning
av antalet sysselsatta med 270 000 personer under 1980-talet. Skillnaderna
beror på att länsplaneringen bedömer tendenserna i utgångslägel medan
långtidsutredningen analyserar vad som krävs för att full sysselsältning skall
nås 1990. Långtidsutredningens utveckling leder således närmare målet regional
balans om del uttolkas som all full sysselsättning skall nås i hela landet.

Den regionala analysen tyder också på att den geografiska rörlighelen
kommer att behöva öka. Antalet flyttningar över kommungräns har minskal
stadigt under perioden 1974-1982 från ca 390 000 personer tUl ca 290000
personer per år. Genomsnittet för perioden är 330 000 personer. Antalet
flyttande beräknas behöva öka lill ca 350 000 personer per år under resten av 1980-talel.
Befolkningsförskjutningarna mellan länen beräknas emellertid bli små under 1980-lalet.
I enskilda kommuner och orter kan stora problem uppkomma lill följd av den
snabba strukturomvandlingen.

Den regionala nedbrytningen av långtidsutredningens
kalkyler visar en mer balanserad sysselsättningsutveckling än länsplaneringen.
Exempelvis beräknas enligt långtidsutredningen både skogslänen och
storstadslänen öka sin sysssdsätlning under 1980-talel medan länsplaneringen
förutser en minskning i skogslänen. Sysselsättningsökningen väntas dock blir
starkast i Stockholmsområdet även i den regionala nedbrytningen av långtidsutredningens
beräkningar. Tillverkningsindustrins tillbakagång väntas där fortsätta
samtidigt som den privata tjänstesektorn expanderar i snabbare takt än för
riket som helhet.

Prop. 1984/85:40 77

Remissinstanserna

Arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) menar all med hänsyn lill
behovet av ökad geografisk rörlighet och de betydande lönsamhetsskillnaderna på
individ- och samhällsnivå av flyttning är del motiverat med en höjning av flyttningsbidragen.
Vidare menar AMS att en ökad inomregional rörlighet, i motsats till flyttningar
mellan landsdelar, många gånger kan vara lättare alt förverkliga. Den regionala
koncentration av arbetslillfällen lill slörre släder under 1980-lalel, som
antyds i utredningen, behöver inte alllid innebära byte av bostadsort. Om
önskemålen alt bo kvar i hemorten är starka kan pendling vara ett alternativ
som föredras. En förbättrad kollektivtrafik och ändrade skatteregler avseende
arbetsresor skulle underlätta en ökad pendling. AMS understryker vikten av att
regionalpolitiska och andra ålgärder vidtas för att åstadkomma en balanserad
utveckling även inom regioner och orter med en svag efterfrågan pä arbetskraft.

Dessa
idéer framförs också av socialstyrelsen och Lantbrukarnas Riksförbund (LRF).
LRF framhåller betydelsen av en politik som leder till ell ulnylljande av
lokala resurser för att bibehålla infrastrukturen i de delar av landet som idag
är hotade till följd av vikande befolknings- och sysselsättningsunderiag.

Länsstyrelsen i Stockholms län menar all LU 84:s kalkyl
över befolkningsutvecklingen i länet inte torde kunna förverkligas. Enligl
länsstyrelsen bygger långtidsutredningens kalkyl på en alltför optimistisk
sysselsättnings- och födelseutveckling i länet. Länsstyrelsen anser därför ati
om den kalkylerade sysselsättnings- och befolkningsutvecklingen i Stockholms
län verkligen skall kunna komma lill stånd krävs att statsmakterna släller sig
uttalat positiva lill en utveckling som innebår en starkt ökad inflyttning från
övriga Sverige under kommande år.

Länsstyrelsen i Norrbottens län framhåller att en
utveckling enligt långtidsutredningens kalkyler måsle skapa betydligt bättre förulsällningar
att under 1980-talet hedriva en aktiv regionalpolitik. I ell särskilt yttrande
hävdas all en aktiv regionalpolitik inle är möjlig med tanke på den hittillsvarande
ulvecklingen under 1980-lalel. Landstingsförbundet menar alt de kalkyler som
presenteras i LU 84 visar en påtaglig risk för alt de kommande årens
utveckling leder till ökade regionala obalanser varpå styrelsen anser all
delta bör motverkas och att regionalpolitiken i delta syfte förstärks. I en
reservation hävdas att sysselsättningens utveckling i olika delar av landet
inte får tas till inläkt för ökade regionalpoliliska insatser av traditionellt
slag.

Svenska Byggnadsentreprenörföreningen delar liksom AMS
utredningens syn att en regional strukturanpassning av sysselsättningen inom
byggverksamheten är nödvändig om regionala överhettningssiiuaiioner resp hög
regional arbetslöshet skall kunna undvikas. De utvecklingstendenser som
skisseras i utredningen innebär en påtaglig ökning av arbetskraftsef-

Prop. 1984/85:40 78

lerfrågan
under senare delen av 1980-talet. Denna utveckling ställer enligl AMS slora
krav på planering av verksamheten inom branschen med avseende på utbildning
och rekrytering. Styrelsen avser därför att i samarbete med parterna på byggarbelsmarknaden
kartlägga utvecklingen och lägga fram en plan i syfte alt söka få lill stånd en
långsiktig balans på byggarbelsmarknaden.

Svenska
Grossistförbundet och Sveriges Köpmannaförbund menar all om den minskade flytlningsbenägenheten
håller i sig äventyras den snabba slmkturomvandlingen inom industrin som är etl
villkor för alt utredningens balansalternaliv skall uppnås. Förbunden anser
att en konstruktiv plan bör upprättas för att komma lill rätta med de regionala
obalanserna på arbetsmarknaden. Landsorganisationen i Sverige (LO) anser å
andra sidan att även om den regionala analysen i LU 84 är mer ambitiös än i
tidigare långtidsutredningar, så ger den ändå inte ett tillräckligt underlag
för regionalpoliliska ställningstaganden.

5.5
Offentlig sektor

Långtidsutredningen

När
del gäller all bedöma den offenlliga konsumtionens utveckling under återstoden
av 1980-talet måste en rad faktorer beaktas. För statens del kan man ulgå från
att den efterslrävade reduceringen av underskottet i statsbudgeten inle medger
några större utgiftsökningar för konsumtionsändamål. Det föreligger inle
heller några fastställda eller aviserade utbyggnadsprogram av större omfaltning.
I den senaste slatliga långtidsbudgeten - där statsutgifterna skrivs fram
endast under beaktande av redan fattade beslul och gjorda åtaganden —
beräknades den statliga konsumtionsvolymen minska med i genomsnitt 0,4% per år
från budgetåret 1983/84 lill 1987/88. Denna beräkning inkluderar dock inte den
under senare år tillämpade reduceringen av myndighetsanslagen med 2% årligen.
Dessa anslag svarar för ca hälften av de statliga konsumtionsutgtflerna. Om
dessa reduceringar förutsätts fortsätta fram till 1990 och om den ovan angivna
årliga volymminskningen samtidigt utsträcks att gälla under hela prognosperioden
skulle den statliga konsumtionen under dessa s k baskalkylanlaganden minska med
1,4%) per år 1983-1990.

I
en baskalkyl för den kommunala konsumtionen måsle också befolkningsutvecklingen
beaktas då denna i slor utsträckning styr behoven i skolan och på olika
vårdområden. Enligl Svenska kommunförbundet skulle den primärkommunala
konsumtionen till följd av befolkningsförändringar och redan fattade politiska
beslut behöva öka med 0,8% per år 1983-1990. För landslingen blir molsvarande
ökningstal 1,2% per år. För hela kommunala sektorn blir den årliga ökningen
1983-1990 enligl denna baskalkyl 0,9%. Det kan nämnas att de primärkommunala flerårsplanerna
tyder på en ännu lägre konsumlionsökning, endast O, I % per år 1983-1987. För
landslingen överensslämmer baskalkylen med flerårsplanerna.

Prop.
1984/85:40 79

Som tidigare nämnts förulsätis i del privatexpansiva altemativel
1 all den offentliga konsumtionen inte får öka mer än vad som krävs för att
bibehålla den nuvarande konsumtionsslandarden för olika befolkningsgrupper och
infria gjorda åtaganden. I detla alternativ har därför den offentliga
konsumtionens ökningstakter satts i stort sell i linje med baskalkylerna.
Detta innebär en minskning av den slatliga konsumtionen med 1 % per år och en
ökning av den kommunala konsumtionen med I % per är 1983-1990.

1 del offentligexpansiva alternativet 2 ges del däremol vissl
utrymme för utbyggnad utöver baskalkylerna. Den kommunala konsumtionen förutsätts
i detla alternativ öka med 2% per år och den slalliga konsumtionen vara
oförändrad 1983-1990.

Den
förutsatta konsumlionsutvecklingen 1983-1990 har i alternativ I beräknats
innebära en minskning av den slatliga sysselsättningen med 23000 personer och
en ökning av den kommunala sysselsätlningen med 150000 personer. I alternativ 2
beräknas den kommunala sysselsätlningen öka med 235 000 personer, medan den
statliga sysselsätlningen minskar med I 000.

Återhållsamheten
med de offenlliga utgifterna har också bedömts prägla den offentliga
investeringsverksamheten för vilken utvecklingen förutses bli svag.

Remissinstanserna

Statskontoret påpekar att den generellt verkande
reduceringen av myndighetsanslagen i statsförvaltningen med 2% årligen har
varit elt betydelsefullt inslag i den förda budgetpolitiken. I LU fömtsätts
att denna politik fortsätter under resten av 1980-lalet. De härvid nödvändiga
verksamhetsavvägningarna sker dock inom ramen för en given myndighetsstruktur.
De generellt verkande kraven på resursminskningar bör enligt statskontorets
mening i ökad omfattning kompletteras med riktade styrmetoder och be-sparingsinriklade
verksamheisöversyner. Behovet av riktade styrmetoder hänger samman med all den
generella styrmetodens bundenhet till en given myndighetsstruktur gör del
svårare alt från år lill år uppnå en real resursminskning. Genom verksamhelsöversynen
som kan spänna över flera myndigheter kan ytterligare uirymme skapas genom att
omfördela resurserna. Vidare behöver myndigheterna enligl statskontorets mening
starkare incitament för alt vidta rationaliseringar.

Skolöverstyrelsen
framför att adekvata utbildningsinsatser måste vara en förutsättning för full
sysselsättning vid snabb stmkluromvandling. Någon analys av konsekvenserna för
utbildningsområdet har dock inte gjorts i LU 84. Enligt skolöverstyrelsen
ställer den av utredningen förutsedda utvecklingen slora krav på utbildningens
innehåll och organisation, avvägningen mellan ungdoms- och vuxenutbildning,
dimensionering etc. Framförallt kommer en snabb strukturomvandling med stor
yrkesmässig rörlig-

Prop.
1984/85:40 80

hel under resten av 1980-lalet att ställa krav på
vuxenutbildningen. Även om strukturomvandlingen med ökad geografisk rörlighet
sker inom ramen för relalivi små förändringar på lånsnivå i befolkningens
storlek kan enskilda kommuner drabbas hårt. 1 detta sammanhang varnar
skolöverstyrelsen för risken att också grundutbildningen regionaliseras. Enligt
styrelsens mening måste grundutbildningen anpassas lill arbetsmarknaden i rikel
som helhet, medan vidareutbildningen kan anpassas till den lokala eller regionala
arbetsmarknadens behov.

Enligl skolöverstyrelsen erfordrar utbildningssektorn
ökade resurser. Alternativet all i slällel möta den omfattande
strukturomvandlingen med arbelsmarknadspolitiska åtgärder släller sig
förmodligen dyrare.

Socialstyrelsen presenterar en rad räkneexempel för hälso-
och sjukvården och för barnomsorgen där långtidsutredningens kalkyler för
dessa områden under vissa anlaganden föriängts till år 2000. I detla sammanhang
påpekar slyrelsen all LU:s kalkyler bygger på en i princip oförändrad
vårdstruktur. Hälso- och sjukvården är emellerlid inne i en belydande
förändringsprocess där syftet hl a inom den psykiatriska vården och äldreomsorgen
är alt så långt möjligt reducera inslitulionshoendet till förmån för eget
boende och vård i mindre behandlingsenheter. Konsekvenserna av denna
förändringsprocess har emellertid inte vägts in i LU:s kalkyler.

Socialstyrelsen pekar vidare på behovet att studera
växelverkan mellan den sociala sektorn och samhället i slort. LU:s ekonomiska
konsekvensbeskrivningar bör kompletteras med en djupare analys av den sociala seklorn.

Tjänstemännens Centralorganisation (TCO) anser alt en så belydande
minskning i den slatliga verksamheten som förutsatts i LU:s alternativ I inle
kan ske ulan all belydande effeklivilelsförlusier uppkommer. Detta alternativ
är därför enligt TCO inte önskvärt. Också den av LU antagna låga volymökningen
för kommunal konsumtion är enligl TCO:s uppfallning inte förenlig med uttalade
politiska mål för den offentliga verksamheten.

Svenska kommunförbundet påpekar alt ökningen av behovet av
kommunala tjänster mätt från dagens verksamhetsslruktur och dagens standard
kommer all bli myckel begränsad under åren fram till 1990. Denna baskalkyl
utgör emellertid ingen prognos över den kommunala verksamhetens kommande
utveckling. En snabbare kommunal tillväxt fömtsätter emellertid enligl
kommunförbundet förändrade finansiella förutsättningar för kommunerna.

Om kommunerna i ökande ulsträckning skall kunna möla
behovet av barnomsorg måsle utbyggnaden bli snabbare ån vad som ryms i LU:s
kalkyler. Full behovstäckning fram till 1990 innebär enligt kommunförbundels
beräkningar ulbyggnadskrav motsvarande en total konsumtionsökning pä drygt 1,5
procentenheter per år under resten av 1980-talel.

Landstingsförbundet anför all landslingens nya planer
ligger något lägre

Prop.
1984/85:40 81

än de som låg till gmnd för LU:s baskalkyl och vad som
teoretiskt krävs för att bibehålla oförändrad servicenivå med hänsyn lill
befolkningsutvecklingen. Det föreligger således risk för att den planerade uppbroms-ningen
- om den genomförs — åtminstone på några års sikt leder till en sjunkande
standard inom landstingens verksamhetsområden. Trots den utbyggnad som skett av
hälso- och sjukvården finns det kvar områden med låg standard i jämförelse med
den som råder i samhället i övrigt. Denna klyfta mellan sjuka och friska kommer
att framstå som allt mer orimlig och oförenlig med ett i övrigt solidariskt
samhälle. Det är därför enligt Landstingsförbundet nödvändigt att landstingen
ges ekonomiska förutsättningar alt successivt höja standarden vid äldre
institutioner samt bygga ut insatserna för vård i eget boende.

Remissinstansernas synpunkter beträffande den offentliga
sektorns finansiella utveckling har redovisals i avnsilt 5.1 och beträffande
sysselsättningen i avsnitt 5.3.

5.6 Investeringar

Långtidsutredningen

Mol bakgrund av investeringarnas avgörande betydelse för
att komma till råtta med Sveriges nuvarande strukturella problem behandlades invesleringsutvecklingen
under 1970- och 1980-lalen i ell särskilt avsnitt i långtidsutredningens
huvudrapport.

För långtidsutredningen gjordes fyra studier som särskill
behandlade invesleringar. Näringslivels lönsamhet, invesleringar och
finansiering siu-derades av statens industriverk, med tonvikten särskilt lagd
vid industrins utveckling. För utlandsinvesteringarna gjordes en särskild
studie av Industriens utredningsinstitut. För områdena energiinvesteringar och
investeringar i miljövård gjordes vidare särskilda studier av industridepartemeniet
och statens naturvårdsverk. Allmänt gäller all de investeringsbedömningar som
görs i långtidsutredningen lar sin utgångspunkt i de olika studier som
utarbetas för långtidsutredningen avseende olika branscher.

Remissinslanserna

Flera remissinstanser behandlar långtidsutredningens
beräkningar av vilken investeringsutveckling som krävs inom olika områden under
resten av 1980-talel, för att de av långtidsutredningen uppställda målen skall
kunna uppnås. Dessa synpunkler redovisas under resp näringsgrenar i
remissammanställningen. Fidlmäktige i riksgäldskonlorel lar dock i sitt
remissvar upp långtidsutredningens behandling av invesleringsutvecklingen mer
allmänt ulan direkt koppling till ell enskilt område, varför delta remissvar
redovisas här.

Fullmäktige i riksgäldskonlorel konstaterar att
långtidsutredningen räknar med att åriiga investeringsökningar i industrin
uppgående lill 9-10% 6 Riksdagen 1984/85. 1 saml. Nr 40

Prop.
1984/85:40 82

per år krävs för all generera en produklion är 1990 som i
sin tur ger full sysselsättning. En invesleringsökning i denna storleksordning
bedöms vara möjlig vid en avkastning på materiellt kapital uppgående till 10%
och en lång marknadshestämd ränta på 8%. Den investeringsnivå som långtidsutredningen
eftersträvar är, enligt fullmäktige, historiskt selt inte märkvärdig. Elt
trendbrott har också skett. Under innevarande år beräknas investeringarna öka
kraftigt. Det är fullmäktiges förhoppning att investeringsökningen ska bli så
uthållig som långtidsutredningen förutsätler.

Fullmäktige i riksgäldskonlorel konstaterar vidare att för
att uppnå de mål långtidsutredningen satt upp för den svenska ekonomin år 1990
(t ex yttre balans och full sysselsättning) krävs i det privatexpansiva
alternativet en total investeringskvot på 18%. Det är samma nivå som år 1983,
men avsevärt lägre än under 1970-talet. Utrymme för en expansion i induslrins invesleringar,
som är en nyckel lill framgång för uiredningens strategi, skapas genom att bosladsinvesleringarna
och de offenlliga investeringarna minskar som andel av BNP.

Huruvida en invesieringskvol på denna nivå är tillräcklig
för långsiktig balanserad tillväxt undandrar sig fullmäktiges bedömning. Detla
problem förefaller emellerlid, enligl fullmäktige, värt en mer grundlig
diskussion än den långtidsutredningen genomför. Fullmäktige konstaterar all vad
som förespråkas, trots alll, är en invesieringskvol som är väsentligt lägre än
1960- och 1970-lalels, och detta efter en längre period med fallande invesleringar.

5.7 Utrikeshandel och bytesbalans

Långtidsutredningen

1 långtidsutredningens kalkyler har bytesbalansen 1990 målsatts
lill etl överskott på 10 miljarder kr, molsvarande ca I % av BNP. Del innebär
att del år 1990 sker en ganska belydande real amortering av ullandsskulden.
Motiven för att bytesbalansmålet preciserats lill delta överskoll är både
långsikliga och kortsiktiga. På längre sikl motiveras målet av att en över-vältring
via underskott i bytesbalansen och stigande ränteutgifter av dagens
anpassningsbörda på kommande generationer bör undvikas. Avkastningsrelationerna
mellan investeringar i Sverige och utvecklingsländer talar också för att
Sverige bör vara etl kapitalexporterande land. På kortare sikt är skälen främst
att elt överskott minskar riskerna för all ell privat kapitalutflöde driver upp
räntan (vilkel skulle dämpa investeringarna), positivt påverkar förväntningarna
om den framtida ekonomiska ulvecklingen inle minst vad gäller inflationen och
ökar den ekonomisk-politiska handlingsfriheten.

För att nå bytesbalansmålet måsle exporten öka med ca 4%
per år 1983-1990 och importökningen begränsas lill ca 2% per år. Verkstadsindustri,
skogsindustri och kemisk industri kommer att svara för ca 70% av

Prop. 1984/85:40 83

hela exporttillvåxten under 1980-talet. En sådan
utveckling i utrikeshandeln kräver enligt långtidsutredningens beräkningar
fortsatia relativprissänkningar med ca 1 % per år och att lönsamheten är god
under resten av 1980-talet.

Den åriiga exportökning som krävs ar något slörre i
alternativ I (4,2%) än i alternativ 2, (3.8%). Det beror på att den snabbare
ökningen av privat konsumtion i alternativ 1 drar med sig ökad import vilken
måste läckas med ökade exportintäkter.

Exportökningen under 1980-talet är i stort sett densamma
som den som uppnåddes under 1970-talet. Härvid kan noteras att världshandeln
utvecklades betydligt snabbare under 1970-talet än vad som förutses för 1980-lalet.
ca 5% resp 2 ä 3% per år. Å andra sidan steg relativpriserna på svensk export
med ca I % per år under 1970-talel vilkel dämpade exporttillväxten medan de
förutsätts falla under 1980-talet med 1 å 2% per år.

Importökningen förväntas bli betydligt långsammare under
1980-talet än under 1970-talet, ca 1 % per år resp 2,4 % per är. Den
långsammare impor-tulvecklingen beror huvudsakligen dels på att efterfrågeutvecklingen
förutses bli svagare under 1980-talet, dels på alt importen stiger i pris i
förhållande till svenska produkter.

Det förhållande att importen ökar långsammare än
produktionen medför att importens andel av BNP beräknas sjunka från 31,7% 1980 lill
knappt 30% 1990. Importandelen 1990 blir ungefär densamma i båda alternaliven
trots en snabbare privat konsumtionsökning i alternativ 1. Det beror främst på
att den högre efterfrågan i detta fall motverkas av en någol större relalivprissänkning
på svenska produkter.

Remissinslanserna

Sveriges Grossistförbund och Sveriges Köpmannaförbund
anför i sitt gemensamma yttrande att det inte kan förefalla allt för svårt att
komma upp till LU:s exportmål på 4%, men att siffran måste ses mot bakgrund av
all hela världshandeln endasl bedöms öka med 3%. En Qärdedd av exportökningen
måste alltså åstadkommas genom ökade marknadsandelar. Även om svensk export för
närvarande seglar i medvind kan det enligl förbunden ifrågasättas om företagen
skall kunna bibehålla sitt konkurrensövertag decenniet ut. De lönehöjningar
som blivit en följd av årets avtal bidrar inte enligl förbunden till all
förstärka konkurrensförmågan gentemot utlandet. Vad som enligt de båda
förbundens mening borde ha kraftigare markerats i LU;s betänkande är vikten av
att Sverige eliminerar eller begränsar de protektionistiska inslagen i
handelspolitiken. Möjlighelerna för svenska förelag all vinna exportframgångar
är i hög grad beroende av att landet får rykte om sig att föra en liberal
handelspolitik.

KommerkoUegium
påpekar alt LU 84 mer än sina föregångare tagit hänsyn lill effeklen för svensk
export av skillnader i tillväxttakter mellan olika länderomräden. Vidare disaggregeras
exporten i ett tjugotal sektorer

Prop.
1984/85:40 84

vilket ger goda möjligheler alt beakta sekloriella
olikheter i prisbildnings-mönster och efterfrågeutveckling. Pågående tyngdpunktsförskjuiningar
i världsekonomin gör det enligt kollegiet angeläget att dessa ansatser fullföljs
i framtida långtidsutredningar. Den handelspolitiska utvecklingen i Sveriges omvärid
har redovisats i kollegiets bilaga till LU 84. Bedömningen återspeglas i
huvudrapporten genom alt kvantitativa uppskattningar av den handelspolitiska ulvecklingen
med avseende på såvål länderomräden som varuscktorer har utgjort undc lag för dess
beräkningar av förväntad exportutveckling. Kollegiet har tidigare varnat för
växande protektionistiska tendenser i världsekonomin och för faran av alt irendmåssigt
fram-skriva samband som rådde under en mer liberal epok. Även om styrkan i
dessa tendenser är svår att kvantifiera år det angeläget att de rätt beaklas i
långtidsutredningar.

5.8 Inkomst- och förmögenhetsfördelning

Långtidsutredningen

Ett av de grundläggande målen för den ekonomiska politiken
är en jämn fördelning av levnadsstandarden. Fördelningskonflikter uppstår
ständigt men problemen accentueras i en situalion där de totala ekonomiska
resurserna ökar långsammare än tidigare eller minskar.

Utredningen pekar på flera faktorer som under perioden
fram lill 1990 tenderar att ha en positiv effekt pä inkomstfördelningen. Del
gäller i första hand stigande reallöner, en sjunkande inflationstakt och en
minskande arbetslöshet.

Utredningen redovisar vidare resultatet från en
undersökning om inkomst- och förmögenhetsfördelningen 1975-1981 som genomförts
av statistiska centralbyrån.

Studerar man förändringen i disponibelinkomsl per konsumlionsenhel
mellan 1975-1981 finner man där vare sig man väljer alt studera samlliga
hushåll eller enbarl hushåll i yrkesaktiv ålder att inko istgrupperna med de
lägsta inkomsterna haft en klart bättre utveckling ån genomsnittet. Detta torde
bl a förklaras av höjda pensioner och förbättrat arbetsmarknadsstöd under
perioden.

När det gäller ulvecklingen mellan 1975 och 1981 år del
vidare vårt all notera pensionärernas gynnsamma köpkraflsutveckling. De
uppvisar en årlig real köpkraftsökning på 2,5-3,5 procent. Barnfamiljerna har däremol
genomgående haft en köpkraflsutveckling som ligger under genomsnittet. En
förklaring lill detta är den svaga reallöneutvecklingen. En annan viktig
förklaring är alt stora delar av stödet lill barnfamiljerna inle är automatiskt
inflationsskyddat på samma säu som t ex pensionerna. Under perioden 1975-1981
minskade t ex del utbetalda stödet i bostadsbidrag till barnfamiljerna
kraftigt, mätt i fast penningvärde.

Prop.
1984/85:40 85

Utredningen har också genom ett räkneexempel illustrerat
den ganska betydande omfördelning mellan generationer som blir resultatet av
stora och långvariga budgetunderskott.

Remissinstanserna

Fördelningsfrågor ur olika perspektiv las upp av ell antal
remissinstanser. Riksförsäkringsverket anser att fördelningen av
konsumtionsutrymmet mellan generationer år ett problem som förtjänar en
djupare analys. Man betonar även att fördelningspolitiken har en långsiktig
betydelse för tillväxten. I långtidsutredningen behandlas inle delta men riksförsäkringsverket
påpekar del angelägna i alt framlida sludier här genomförs.

Riksgäldskontoret framhåller den belydande överföring av
resurser från framtida generationer till dagen generation som stora offentliga
underskott medför. Detta illusleras i utredningen med hjälp av etl
räkneexempel. Riksgäldskonlorel ullalar sig för att effekter av detla slag ges
en mer omfattande belysning i en framtida utredning.

Landsorganisationen i Sverige (LO) menar att utvecklingen
från mitten av 1970-lalel fram lill 1983 lett lill all såväl
inkomstskillnaderna som förmögenhetskoncentrationen ökat. Den studie av
inkomst- och förmögenhetsutvecklingen 1975- 1981 som Statistiska centralbyrån
utfört åt LU ger enligt LO en bra bild av vad som har hänt. Man anser del väsentligt
att denna undersökning följs upp.

Utredningen pekar på flera faktorer - ökade reallöner,
sänkt inflationstakt och återgång till full sysselsättning - som under
perioden fram till 1990 lalar för all fördelningen av levnadsstandarden kommer
att utvecklas relativt gynnsamt. LO framhåller att höga vinster och realräntor
under resten av 1980-talet samtidigt kommer att leda till en fortsatt kraftig
förmögenhetsökning hos olika ägargrupper. LO betonar all den fördelningspolitiska
konflikt som ligger i de höga vinsterna kommer att behöva mötas med skatiepolitiska
åtgärder.

5.9 Miljövård

Långtidsutredningen

För långtidsutredningen utarbetades av statens
naturvårdsverk en särskild studie avseende invesleringar i miljövård. Miljöskyddsinvesteringar
definieras som bruttoinvesteringar i utrustning eller del av utrustning m m som
är avsedda alt reducera utsläpp lill naturmiljön av föroreningar eller andra
störningar frän produktionen. Del är dock svårt all dra en gräns mellan vad som
är "normala" investeringar i processulmstning o d och vad som är
tekniska miljöskyddsåtgärder. Med dessa reservationer har statens
naturvärdsverk uppskattat alt investeringarna i miljövård uppgår lill ca 1,7
miljarder kr i genomsnitt per är under 1980-talel. Detla motsvarar knappt 2% av
de totala investeringarna.

Prop.
1984/85:40 86

Av de totala miljöskyddsinvesleringarna avser ungefär en
tredjedel industrin. Därvid beräknas massa- och pappersindustrin och järn- och
stålindustrin svara för nästan tre fiärdeddar av industrins samlade invesleringar
i lekniska miljöskyddsälgårder. Inom massa- och pappersinduslrin kan man räkna
med en viss ökning i invesleringarna under 1980-laleis senare del. Miljöskyddsinvesleringar
avseende kommunal avloppsvattenrening, idrottsanläggningar och
energiförsörjning svarar för ca 15% vardera.

Remissinstanserna

Statens naturvårdsverk är den remissinstans som särskill
har yttrat sig över långtidsutredningens behandling av området miljövård.

Naturvårdsverket hänvisar i sill remissyttrande till den
studie som verket tagit fram för långtidsutredningen, "Invesleringar i
miljövård 1980-1990", Ds Jo 1984:4. I denna studie redovisas verkets syn
på hur miljövården kan komma alt påverka den svenska ekonomin under 1980-talels
senare hälft.

1 sill remissyttrande pekar naturvårdsverket bl a på att
miljövård kan betraktas som en form av investering. Med hjälp av säväl
marknadsmekanism som ekonomisk polilik görs kontinuerligl en avvägning mellan
investering och konsumtion med etl perspektiv som sträcker sig ganska långt
fram i tiden. Då borde del, enligl naturvårdsverket, vara följdriktigt att göra
motsvarande avvägning mellan vamkonsumtion och naturmiljö/miljövård på lång sikl.

Naturvårdsverket anser sammanfattningsvis alt de direkta
kostnaderna för miljöskyddsåtgärder inte har någon betydelse för frågan om
tillväxt eller stagnation eller för möjligheterna alt nå övriga samhällsmål
under de närmasle åren, även om kostnaderna för åtgärder mot t ex försurningen,
övergödningen av haven och bilavgasutsläppen knappasl blir obetydliga.

6 Näringsgrenarna 6.1 Jordbruk och fiske

Långtidsutredningen

Underiag för långtidsutredningens bedömning av
utvecklingen för sektorn jordbruk och fiske har tagits fram av
jordbruksdepartementet.' Bedömningarna i sektorsludien har utgäli från att
nuvarande jordbrukspoli-liska mål och medel saml gränsskyddel för trädgårdsprodukler
kommer alt förbli i stort sett oförändrade. Belräffande fisket har förutsatts
alt de svenska fiskefartygen kommer att i samma omfaltning som f n kunna verka
inom nu för svenskt fiske tillgängliga fångslområden. Vidare fömtsätts all
pristilläggen lill fisket blir realt oförändrade fram till 1990.

' Jordbruksdepartementet, Jordbruk, trädgårdsodling och
fiske. Sektorsbeskrivningar och framtidsbedömningar till 1984 års
långtidsutredning, Ds Jo 1983:13.

Prop.
1984/85:40 87

Inom sektorn jordbruk och fiske svarar del egentliga
jordbruket för nästan 90% av produktions- och förädlingsvärdet. Inom jordbruket
förekommer för närvarande en belydande överproduktion. I sektorstudien har
förutsatts alt balans mellan produktion och konsumtion skall vara uppnådd 1990
på animalieområdet. I långtidsutredningens beräkningar för 1990 har en högre
produktionsnivå än i sektorsludien fömtsätts, eftersom tillräckliga åtgärder
för att få ner överskottsproduktionen ännu inte har beslutats. Även i
långtidsutredningens beräkningar förulsätts dock en stark dämpning av den
ökningstakt i produktionen som gällt under senare delen av 1970-lalet och de
första åren på 1980-lalet. Långtidsutredningen har kalkylerat med en ökningslakl
på 0,4% per år för reslen av 1980-lalel. 1 allernaliv 2 med den allmänt selt
lägre eflerfråge- och produktionsutvecklingen har långtidsutredningen
kalkylerat med elt i stort sett oförändrat förädlingsvärde under resten av
1980-talet.

Som en konsekvens av all långtidsutredningen räknar med en
något starkare produktionsutveckling lill 1990 än i sektorsludien blir även
investerings- och produktivitetsutvecklingen något högre i
långtidsutredningens beräkningar än i sektorstudien. Invesleringarna beräknas
ligga i stort selt oförändrade 1980-1990.

Sysselsätlningen uttryckt i antal timmar beräknas i
alternativ 1 minska med 3,1 % per år 1980-1990, vilkel år samma utveckling som sektorsludien
räknar med. I alternativ 2 beräknas motsvarande minskning till 3,3 %. Minskningen
i antal sysselsatta blir någol mindre. 1980 uppgick antalet sysselsatta i seklorn
till 177 000 enligt nationalräkenskapernas beräkningsprinciper. I allernaliv I
beräknas antalet sysselsatta 1990 uppgå till 135 000 och i allernaliv 2 till 132
000.

Exporten från sektorn beräknas, som en konsekvens av den i
långtidsutredningen antagna produktionsutvecklingen, bli högre än vad som angivits
i sektorsludien, 2,9% per år 1980-1990jämfört med 1,4% i sektorstudien.
Långtidsutredningens beräkningar innebär likväl en mycket stark dämpning under reslen
av 1980-lalet. För 1983-1990 väntas således exporten öka med drygt I % per år.
För importen förutsätts inga slörre förändringar under 1980-talet.

Remissinstanserna

De remissinstanser som behandlat området jordbruk och
fiske är statens jordbruksnämnd, lantbruksstyrelsen och Lantbrukarnas
Riksförbund.

Statens jordbruksnämnd konstaterar i sitt remissyttrande
att anställda vid jordbruksnämnden medverkat vid utarbetandet av underlaget lill
långtidsutredningen vad avser jordbruk, trädgårdsnäring och fiske. Därvid har
vissa anlaganden om den ekonomiska ulvecklingen fram lill 1990 erhållits som
arbetshypoteser frän finansdepartemenlel. Gmndläggande för sektorsludien har varil
all balans mellan konsumtion och produklion av i första hand animalieprodukter
uppnäs 1990. Nämnden har inget alt erinra mol

Prop.
1984/85:40 88

långtidsutredningens bedömningar av ulvecklingen inom
jordbruks- och fiskeseklorn.

Lantbruksstyrelsen hänvisar i silt remissyttrande dels
till det av statsmakterna hösten 1983 fattade beslutet om vissa
livsmedelspolitiska frågor (prop 1983/84:76, JoU 20, rskr 141), dels lill livsmedelskommilténs
pågående arbete. Livsmedelskommiltén skall i sitt slutbetänkande i oktober
1984 lämna förslag i frågor om produktionsmålet för jordbruket.

Lanlbruksslyrelsen avvaktar livsmedelskommilténs
slutbetänkande och begränsar sig därför i silt remissyttrande lill all
konstalera alt långtidsutredningens kalkyler beträffande behovet att begränsa
nuvarande överskollsprodukiion inom jordbruket fram lill 1990 beräknats
medföra en direkl minskning med 42 000 (alt I) resp 45 000 (alt 2) sysselsatta i sektorn jordbmk
och fiske. Sysselsåttningsminskningen uttryckt i antal timmar blir något högre.
Det egentliga jordbruket svarar för nästan 90% av produktions- och
förädlingsvärdet inom seklorn. Effeklen av produkiionsföränd-ringar inom
jordbruket och trädgårdsnäringen kan, enligt lanlbruksslyrelsen, sammantaget
få mer vittgående sysselsättningseffekter när minskande arbetslillfällen i
glesbygd och inom förädlingsindustrin för jordbruksprodukter ocksä beaklas
tillsammans med långtidsutredningens beräkningar för jordbruket.

Med antagandet all nuvarande stödområden ej får vidkännas sysselsåti-ningsminskning
i jordbruket när jordbrukels överskollsprodukiion begränsas, lokaliseras enligl
lanlbruksslyrelsen, sysselsättningsminskningen huvudsakligen lill meUansverige
och lill jordruksbygderna i södra och ösira delarna av landet. Detla lorde,
enligt lantbruksslyrelsens bedömning, medföra behov av bl a sysselsättningsskapande
stödåtgärder.

Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) behandlar i silt
remissyttrande bl a del avsnitt i långtidsutredningen som rör jordbruket.

LRF konstaterar att långtidsutredningens överväganden
innefattar en viss ökning av den privata konsumtionen. Med tanke på att
konsumtionen av livsmedel minskal under senare år till följd av sänkta eller
helt borttagna livsmedelssubventioner och sjunkande realinkomster måsle, enligt
LRF, en totalt ökad konsumtion även resultera i ökad konsumtion av livsmedel.
Del överskott pä baslivsmedel som för närvarande finns kan därmed, enligl LRF,
snabbi komma att minska. Beräkningsexemplen förutsätter dock en fortsatt
produktivitetsökning inom jordbruket som främst slår ut i en minskad
sysselsättning men även i form av ell ökat förädlingsvärde.

Sedan mitten av 1983 råder i princip investeringsslopp för
byggnader för djurproduklion i jordbruket. Långtidsutredningens beräkningar
utgår från att investeringarna i byggnader kommer att minska med knappt 3% per
år under 1980-talel. LRF har i samband med prisförhandlingarna vintern 1983/84
pekat på all del föreligger belydande eftersläpningar i jordbrukets
byggnadsinvesteringar trots de slora invesleringar som skedde under 1970-talet.
Om en fortsatt effektiv animalieproduktion skall kunna upprällhållas

Prop.
1984/85:40 89

krävs, enligl LRF, all en belydande invesleringsaktivilel upprätlhålls.
Del torde, enligt LRF:s bedömning, snarast vara så alt det krävs ökade invesleringar
för en oförändrad produktionsvolym vid den antagna produktivitetsökningen
under reslen av 1980-lalel.

LRF konstaterar all långtidsutredningens beräkningar endasl
rymmer nuvarande konventionella jordbruksprodukter och att långtidsutredningen
inte har försökt göra bedömningar över vilka effekter satsningarna på bioteknik
får för framtiden. En rad olika projekt har startats eller förbereds för
närvarande för alt utnyttja biologiskt material i avancerad leknisk förädling.
Utvecklingsmöjligheterna anses, enligt LRF, vara myckel stora på detta område,
varvid hänvisning görs lill den nyligen startade etanolfab-riken. Även andra
råvaror än spannmål kan komma all användas inom biotekniken. Detta kan medföra
uppbyggnad av en helt ny typ av avancerad industri. Eftersom råvarorna
(spannmål, torv, grönmassa) kommer från de areella näringarna kan, enligt LRF,
utvecklingen inom biotekniken även få betydande regionalekonomiska effekter.

6.2 Skogsbruk

Långtidsutredningen

Skogsstyrelsen har haft det övergripande ansvaret för
långtidsutredningens seklorsludie rörande skogsbruket. Inom ramen för denna
har tre särskilda studier ulförts. Forskningsstiftelsen Skogsarbeten har gjort
en studie som lämnat underlag för bl a produktivitets- och sysselsättningsberäkningar
i sektorstudien. Vidare har vid Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) i Umeå gjorts
en studie av virkesmarknaden, vilken ingått som elt underlag för diskussionen
av de faklorer som påverkar virkesulbudet. Del tredje specialarbetet utgörs av
en kapacilelsundersökning av skogsindustrin, som de regionala virkesråden
utfört.

Långtidsutredningens beräkningar av skogsbrukets
utveckling under 1980-talel ulgår från all skogsindustrins behov av virke och övrigi
virkesbehov skall kunna tillgodoses av skogsbruket. Beträffande utrikeshandeln
fömtsätts en export och import av ungefär samma storleksordning.

Produktionsvärde och förädlingsvärde beräknas öka med i
storleksordningen 2% per år 1980-1990 i allernaliv I. En sådan produktionsökning medför en svag
sysselsättningsökning frän 54 000 personer 1980 lill 61 000 personer 1990.
Investeringarna fömtsätts öka svagt med 0,9% per år i alternativ I. Därvid beräknas inveslerinjgarna i skogsvårdsålgärder
öka något snabbare, maskininvesleringarna öka i samma takt som de totala investeringarna
och investeringarna i skogsvägar minska någol. Produktions-, sysselsättnings-
och invesleringsutvecklingen i allernaliv 2 förutsätts bli något svagare än i
alternativ 1.

7 Riksdagen I984/S5. I saml. Nr 40

Prop.
1984/85:40 90

Remissinsiansertia

De remissinstanser som har behandlat området skogsbruk är
skogsstyrelsen. Lantbrukarnas Riksförbund och Länsstyrelsen i Norrbottens län.

Skogsstyrelsen anser i sill remissyttrande all beskrivningen
av skogs-brukssektorn i långtidsutredningens huvudrapport är alltför
kortfattad. Exempelvis borde den mindre skillnaden mellan sysselsättningsutvecklingen
enligt skogsstyrelsens seklorsludie och långtidsutredningen ha kommenterats.

Skogsstyrelsen tar i sitt remissyttrande även upp bl a
skogsskador och avverkningarnas omfattning. Belräffande skogsskador konstaterar
skogsstyrelsen att sedan sektorsrapporten skrevs har diskussionen kring skogsskadorna
på kontinenten och i Sverige intensifierats. De svenska skogsskadorna torde,
enligt skogsstyrelsens bedömning, inte komma att påverka virkesulbudet nämnvärt
fram till 1990 såvida inle nya omfattande angrepp av skadeinsekter riskerar att
ske till följd av en allmän nedsättning av trädens motståndskraft. De
kontinentala skogsskadorna kan, enligl skogsstyrelsen, komma att leda till ett
någol ökat virkesulbud. Det finns trots del, enligt skogsstyrelsen, inle något
som talar för alt prisnivån för rundvirke kommer alt sjunka till följd av
skogsskadorna på kontinenten.

BelrälTande avverkningarnas omfattning konstaterar
skogsstyrelsen i sitt remissyttrande att de ökade avverkningarna under senare
år är etl tecken på alt rundvirkesmarknaden är ganska känslig för
prisförändringar eller förväntningar om sådana förändringar. En fortsatt
gynnsam konjunktur för skogsindustrin med bibehållen betalningsförmåga skulle,
enligt skogsstyrelsens bedömning, kunna upprätthålla den nuvarande ulbudsni-vån
eller lill och med höja den till en någol högre nivå.

Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) noterar i sitt
remissyttrande att i jämförelse med föregående långtidsutredning,
skogsnäringens utveckling och roll ägnas etl mer blygsamt inlresse i
huvudrapporten. LRF finner ingen anledning all ifrågasätta de kalkyler för utvecklingen
1980—1990 som presenteras för skogsbruk och skogsindustri. Det måste emellertid
betonas all del är fråga om räkneexempel, där ändringar av centrala fömtsättningar
kan ge radikalt annoriunda utfall. Osäkerheten är, enligl LRF, särskilt uttalad
för skogsnäringen som är extremt utsatt för den internationella konjunkturens
växlingar.

Belräffande skogsproduktionens storlek och den möjliga
avverkningsnivån har, enligl LRF, senare års diskussion alltför ensidigt
inriktats mol alt peka ul en viss lolalvolym virke. Alltför litet har sagts om vilkel
slags virke som skall produceras och vilka investeringar i skogsvård som krävs
för att nå målet. LRF anser all målel för svenskl skogsbruk bör vara produklion
av grovt virke av god kvalitet. För delta krävs bl a en kraftigt ökad andel
gallringsavverkning, särskilt i slorskogsbmkel. Detta poängteras i skogsstyrelsens
underlagsrapport. I samma rapport understryks viklen av en

Prop.
1984/85:40 91

förbättrad avsättning av klenvirke - särskilt löv - från
dessa gallringar. Skogsstyrelsen och statens industriverk har framhållit att en
ökad marknad för skogsenergi är av stor betydelse för skogsbrukels lönsamhet
och därmed också för utbudet av induslrivirke. Verken har därför föreslagit
att samhällel förenklar nuvarande snåriga prövningsregler för all stimulera
skogsenergimarknaden. LRF instämmer helt i dessa synpunkler.

Enligl LRF:s mening uppmärksammas alltför sällan skogsbmkels
- i synnerhet privatskogsbrukels — betydelsefulla roll för regional utveckling,
sysselsältning och balans. Redan idag spelar skogsbruket i vissa delar av
landet en avgörande roll för näringsliv och sysselsättning - och detta gäller
inte minst i slora delar av Norrlands inland, som är särskilt sårbart från
sysselsättningssynpunkt. Enligt LRF:s mening finns i skogsbruket -och i
vidareförädling i en utvecklad sågverksindustri - en belydande potential för
ökad sysselsättning. Privaiskogsbrukel har särskilt goda förutsättningar att
bedriva en intensiv och kvaliletsinriklad skogsproduktion, vilket i sig kan ge
positiva effekter pä sysselsätlningen.

LRF understryker också i sitt remissyttrande skogsbmkels
roll som en del i del kombinerade lanlbmksföretagel. I många bygder är
skogsbruket ett absolut nödvändigt komplement till jordbmket och därmed en fömtsätlning
för förelagens överlevnad.

Länsstyrelsen i Norrbottens län tar i sill remissyttrande långiidsulredningens
beräkningar för skogsbrukels utveckling som ell exempel på långtidsutredningens
metod att låla ulvecklingen inom en bransch styras av etl eller flera
uppställda mål. Länsstyrelsen konstaterar all långtidsutredningens beräkningar
utgår från att skogsindustrins behov av virke och övrigt virkesbehov skall
kunna tillgodoses av skogsbmket. Della leder lill all antalet sysselsatta inom
skogsbruket ökar. Enligt länsstyrelsens uppfaltning kan förutsättningarna för
en sådan utveckling ifrågasättas.

6.3 industri och energiförsörjning

Långtidsutredningen

LU:s bedömningar av utvecklingen i enskilda
industribranscher har gjorts i samarbete med statens industriverk (SIND).
Industriens Utredningsinstitut har för LU:s räkning gjort en särskild studie
av de utlands-etablerade förelagen och den svenska ekonomin.

I den svenska industrin skedde en kraftig
strukturomvandling på 1970-talet. Industriproduktionens tillväxt var låg och
uppgick endast till drygt en procent årligen. Från den traditionella
inriktningen med basindustrier skedde en ändring mol kemisk industri och
verkstadsindustri. Dessa senare branscher ökade sin andel av industrins
förädlingsvärde frän 41 % 1970 lill 49% 1980. Motsvarande andelar för slutet av
1980-lalel har bedömts tUl 57% i allernaliv 1 och 56% i alternativ 2.

Vid bedömningen av invesleringsutvecklingen spelar kapaciletsutnytt-

Prop. 1984/85:40 92

jandet i utgångsläget stor roll. Under senare delen av 1970-lalet
har andelen outnyttjad kapacitet varil relativt hög; andelen var 1980 17% och
för åren 1981-1982 20%. I branscher som järnmalmsgruvor och varv var denna
andel betydligt högre. Efter 1982 års devalvering har produktionen liksom kapacitelsutnytljandel
ökat. Kapacitetsutnyltjandet förär 1990 har bedömts motsvara en nivå som gäller
för ett normalt högkonjunkiurår.

Viljan att investera vid en produklionsuppgång beror pä
vilken avkastning som kan förväntas på invesleringarna. I modellkalkylerna har
därför angetts etl krav på all avkaslningen på maleriellt kapital skall
överstiga avkastningen på finansiella placeringar med två procentenheter.

Produktiviielsutvecklingen inom industrin har under 1970-lalet
legat pä drygt 3% per är. Under 1980-talel anlas i alternativ 1 en något
snabbare förbättring av produktiviteten pä knappt 4% årligen och i alternativ 2
med en slörre offentlig konsumtionslillväxt en lika slor produktivitetsökning
som under 1970-talel.

Bruttoproduktionen i industrin bedöms öka lika mycket
under 1980-talet i alternativ 2 resp någol snabbare i alternativ 1 än under 1970-lalel.
Denna produktionsökning baseras i stor utsträckning på avsättningsmöjligheterna
för den svenska exporten. Bedömningen fömlsäller en sänkning av de svenska
exportpriserna relalivi världsmarknadspriserna 1983-1990 med ca 1 % per år i
alternativ I och något mindre i alternativ 2.

Rdalivprissänkningarna och marknadstillväxten bedöms
tillsammans ge en exportökning på 4,2% per år i alternativ 1 och 3,7% i
alternativ 2. Importens ökningstakt bedöms avla drastiskt under 1980-talel.
Orsaken lill detta är främst antagna rdalivprissänkningar för svenska varor och
fiäns-ter.

Effeklerna på sysselsätlningen av dels en ökad produklion,
dels en ökad produktivitet blir för hela 1980-talet i alternativ I en minskning
med 40 000 personer och i alternativ 2 en minskning med 70 000 personer. Under
1980-1983 har emellertid induslrisysselsällningen redan minskal med 90000
personer. Detta innebär därför att sysselsättningen ökar med 50 000 personer i
alternativ 1 och med 20 000 personer i alternativ 2.

Remissinstanserna

Samstämmigheten bland remissinstanserna över LU:s
bakgrundsbeskrivning av del ekonomiska läget tycks vara i det närmaste
fullständig. Även LU:s argumentering för ökad industriell expansion för att
avhjälpa bytesbalansproblemen genom återhållsamma löne- och prisökningskrav
tycks för flertalet remissinstanser vara en framkomlig väg. Däremol anförs
avvikande synpunkler beträffande vilka andra medel som skall tillgripas liksom
beträffande ulvecklingen av industrins export och investeringar under 1980-lalet.

Landsorganisationen i Sverige (LO) menar att strategin i LU
84 med minskade relativpriser genom återhållsamma lönekrav — grundas på en

Prop.
1984/85:40 93

felaktig föreställning om förelagens prisbildning. LO
menar all företagen bara delvis skulle utnyttja det uirymme som uppslår på
grund av låga löneökningar för relativprissänkningar. I stället skulle enligt
LO utrymmet användas för att öka vinsterna. Dessulom befarar LO alt sänkta
(relativa) kostnader jämfört med omväriden minskar incitamenten till
strukturella omställningar till produklion som kan ge en långsiktigt god
reallöneutveckling. Man borde enligl LO i slällel salsa på induslripoliliska
insatser, utbildningsinsatser, marknadsinvesteringar och FOU-satsningar inom förelagen
mm.

Tjänstemännens
Centralorganisation (TCO), påpekar alt valet av utvecklingsbara teknikområden
där svensk industri har stora förutsättningar alt nå en tätposition mätt med
internationella mätt är synneriigen viktigt. 1 syfte all underbygga och stödja ell
sådani val bör statmakterna la initiativ lill irepartsöveriåggningar mellan
industri, fackföreningsrörelse och induslripoliliska myndigheter. De resultat
som sådana överiäggningar ger bör sedan användas för att prioritera olika FOU-satsningar
frän samhällels sida.

TCO liksom
LO är tveksamma lill alt förelagen använder långsamma kostnadsökningar för
arbetskraften till att sänka sina relativpriser. En bättre väg enligt TCO är
all satsa på marknadsföring, forskning, produktutveckling, kvalitet m m för
att vinna marknadsandelar gentemot internationella konkurrenter. Dessulom
anser TCO att betydande byiesbalansef-fekler kan nås via energipolitiken och
via etl ökat virkesuUag. Slalsmak-lerna har enligl TCO genom energipolitiken
stora möjligheler att driva på en utveckling mol minskal oljeberoende,
utnyttjande av inhemska energislag och nya energitekniska lösningar. Detla
skulle ge effekter på handelsbalansen genom dels minskad oljeimport, dels ökad
export av avancerad energiteknik.

1 syfte att höja avverkningarna i skogsbruket föreslär TCO
en rad åtgärder: Vidta hårdare tillämpning av skogsvårdslagen, inrikta
åtgärderna med hänsyn till nuvarande ägarfördelningen saml ompröva avtals- och
prissättningsformerna på virkesmarknaden.

Sveriges
Industriförbund har genom skriften "Tillväxt lill lågpris" framfört
en omfattande och ingående kritik av LU 84. En av huvudpunkterna i kritiken
gäller om de i LU 84 beräknade rdalivprissänkningarna under resten av 1980-lalel
är genomförbara. Enligl industriförbundet kan en sådan sänkning vara svår alt
uppnå särskilt sell i ljuset av 1970-talels industriutveckling. Därför
föreslår industriförbundet en rad andra åtgärder i syfte all förbättra
industrins konkurrenskraft som ändring av skattesystemet, ökade löneskillnader
mm.

En annan huvudpunkt i kritiken gäller all förelagen inte
både kan köpa mängder av statspapper och öka sina investeringar. Denna kritik
återges i avsnittet om den finansiella ulvecklingen i LU 84.

Sveriges Industriförbund ifrågasätter vidare de samband
som enligl lång-

Prop.
1984/85:40 94

tidsutredningen skall leda fram lill en försvagad takt i
strukturomvandling och specialisering under 1980-talet. Man efleriyser bl a en
koppling mellan leknik, produktivitets- och produktionsutveckling.

Andra vikfiga invändningar reses mot den minskade
spridningen av ulvecklingslalen för bl a världsmarknadspriser, väridshandd och
produktivitet mellan olika seklorer i långtidsutredningens scenarier.

Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF) godtar LU:s kalkyler
över industrins produktionsutveckling under resten av 1980-lalel. Däremol släller
SAF sig tveksam till den antagna utvecklingen av investeringskvolen i LU:s
kalkyler. Den innebär enligl SAF alt produktionen blir mera arbets-intensiv.
För alt detta skall var förenligt med fortsatt god ekonomisk lillväxl krävs all
materiellt kapital ersätts med humankapital — denna problematik diskuterades
enligt SAF inte i LU. SAF menar också all tillväxten inom industrin måste bäras
upp av mindre företag och nyföreta-gande på grund av den snabba ulvecklingen av
ny och småskalig leknik.

Fullmäktige i riksgäldskontoret delar LU:s bedömning att
en av orsakerna lill den svaga induslriulvecklingen är dålig lönsamhet. Vidare
betonas att LU:s precisering av lönsamhetskrav - att avkastningen på materiellt
kapilal i industrin skall översliga avkaslningen på finansiella placeringar
med tvä procentenheter - är av godo särskilt sett mol bakgrund av 1970-lalels
industriutveckling.

Statens energiverk har yttrat sig beträffande särskill energiavsnitlet
i LU 84. Inledningsvis behandlar energiverket de internationella
förutsättningar avseende energianvändningen. Energiverket efterlyser en djupare
analys av kopplingen mellan ekonomisk lillväxl och oljeprisutvecklingen. Enligl
verkels bedömning är relationen mellan ekonomisk tillväxt och oljepriser så
pass osäker all del även på denna punkt hade varil lämpligt alt göra vissa känslighelsanalyser.

Belräffande energiinvesteringarna i LU 84 konstaterar
energiverket att dessa ingår dels i industri-, bostads- och samfärdsdinvesleringarna.
Verket anser att en historisk och fortlöpande utveckling av energiinvesteringarna
inom dessa tre seklorer borde belysas i syfte all koppla invesleringarna till
resultat i termer av energieffekliviseringar.

Slutligen lägger statens energiverk några synpunkler på de
prognoser för energisektorn som ges i LU 84. Där konstaleras aU den slutliga
energiförbrukningen i samhället förblir i stort sett oförändrad under perioden
1983-1990. Energiverket bedömer detla resultat som rimligl.

6.4 Byggnadsverksamhet och bostäder

Långtidsutredningen

För långtidsutredningen utarbetades en sektorstudie avscnde
byggnadsverksamhet och bostäder. Arbetel med sektorsludien skedde inom ramen
för en referensgrupp med representanter för bostadsstyrelsen.

Prop.
1984/85:40 95

Svenska byggnadsentreprenörföreningen (SBEF), statens
industriverk (SIND), bostadsdepartementet, bosladskommilién och
långtidsutredningen. Bosladsslyrdsen och SBEF hade ansvaret för den direkta
utformningen av sektorstudien.

Långtidsutredningens beräkningar för 1990 innebär all byggnadsproduk-lionen
under reslen av 1980-lalet förväntas komma alt ligga relalivi stabil. Den
hittillsvarande förskjutningen från nybyggnadsinvesteringar lill ROT-seklorn
väntas därvid fortsätta. I alternativ 2 förulsätis byggnadsinvesteringarna
inom näringslivel saml reparationerna utvecklas långsammare ån i allernaliv I. De offenlliga
byggnadsinvesteringarna utvecklas däremot mer positivt i allernaliv 2 än i
alternativ I, vilket återspeglar den allmänna förskjutningen mot offenllig verksamhei
i alternativ 2.

För
byggnadsinvesteringarna inom anläggningsområdet innebär långtidsutredningens
beräkningar för 1980-talel att dessa minskar med ca 2% per år. Eftersom invesleringsutvecklingen
de första åren på 1980-lalet varit positiv innebär del en slörre minskningslakt
per år under reslen av 1980-lalel. De offenlliga myndigheternas
byggnadsinvesteringar väntas under 1980-lalet ligga på en totalt sett relalivi
oförändrad nivå. Beträffande induslrins byggnadsinvesteringar innebär
långtidsutredningens beräkningar för 1980-talet all dessa beräknas öka med 2,7%
per år. Med hänsyn lill den kraftiga minskning som skell de första åren på 1980-talel
innebär detta all det under resten av 1980-talel förulsätts en mycket slark
ökning av industrins byggnadsinvesteringar (mer än 10% per år).
Långtidsutredningens beräkningar belräffande del övriga näringslivets
byggnadsinvesteringar innebär att dessa ökar med 2% per år under 1980-lalel.
Med hänsyn lill den negativa utveckling som varit de första åren på 1980-lalet
innebär det all byggnadsinvesteringarna inom del övriga näringslivet behöver
öka med nästan 10% per är under reslen av 1980-lalel. Byggnadsreparationerna
utanför bostadssektorn beräknas enligt långtidsutredningen öka med drygt 3 %
per är under 1980-lalet.

Beträffande
byggnadsproduklionen av bostäder innebär långtidsutredningens beräkningar alt
denna under 1980-lalel väntas ligga i stort sett oförändrad. Den strukturella
förskjutningen från nybyggnadsinvesieringar till ROT-sektorn väntas dock
fortsätta. Nybyggnadsinvesleringarna av permanenta bosläder väntas fortsätta
att falla under 1980-lalet med 3,9% per år i alternativ 1 och 6,5% per år i
alternativ 2. Därvid beräknas småhusinvesteringarna 1990 molsvara 40—50% av
volymen 1980 medan investeringarna avseende flerbosladshus beräknas vara i
stort sett oförändrade. ROT-sektorn väntas forlsålta att öka under 1980-lalet
dock i något mer dämpad omfattning än under 1970-lalet.

Den i långtidsutredningen förutsatta
produktionsutvecklingen under 1980-talel tillsammans med den förväntade produktivitetsutvecklingen
medför att sysselsättningen beräknas hälla sig i stort sett oförändrad under 1980-lalet.
Det utesluter dock inle alt betydande arbetslöshet kan uppstå

Prop.
1984/85:40 96

inom vissa regioner och för vissa yrkeskategorier. En stmkturanpassning
krävs således av sysselsättningen inom byggnadsverksamheten.

Den utveckling för byggnadssektorn under 1980-talel som
långtidsutredningen har räknat med är starkt beroende av att balans kan uppnås
1990 i den svenska ekonomin. Skulle den allmänna ekonomiska ulvecklingen bli
sämre så kommer även byggnadsverksamheten all försvagas.

Remissinstanserna

De remissinstanser som behandlat byggnadsområdet är
Svenska byggnadsentreprenörföreningen (SBEF), Industrins Byggmaterialgmpp och
arbetsmarknadsstyrelsen (AMS).

SBEF anför i silt remissyttrande beträffande byggnadsproduklionens
storiek 1990 att den, med de förutsättningar som långtidsutredningen använder,
verkar rimlig som helhet. Ulvecklingen inom olika sektorer av byggandet kan
dock, enligt SBEF, komma att avvika från den av långtidsutredningen beräknade,
vilket beror på förändringar i byggandets förutsättningar som kan vara svåra
att fånga upp i det modellsystem som används.

Prisutvecklingen inom byggandet har, sett i ett längre
perspektiv, ökat väsentligt fortare än den allmänna prisnivån. Däremol har
kostnadsutvecklingen legat under infiationstakten. Orsaken till skillnader
mellan pris- och kostnadsutvecklingen är, enligt SBEF, i första hand
produktförändringar. Prisutvecklingen kommer att påverka byggandet mycket
kraftigt under resten av 1980-lalet. En konsekvens av denna skulle kunna bli en
väsenlligl högre produktivitetsutveckling inom nyproduktionen än vad som antagits
i långtidsutredningens kalkyler. Om en sådan kan åstadkommas beror, enligt SBEF,
i första hand på om förändringar av byggandels organisation kan genomföras. SBEF
bedömer del dock inte som troligt att några stora förändringar i della avseende
kommer alt inträffa.

Med den tilltagande kostnaden för att bygga och budgetresiriktioner
har enligt SBEF, också finansieringen av byggandet kommit att bli elt intressant
område i samband med en bedömning av marknadsutvecklingen. Enligt SBEF borde
alternativa finansieringslösningar utöver den konventionella
budgetfinansieringen kunna vara attraktiva för stat och kommuner i framtiden.

Beträffande långtidsutredningens beräkning av
bostadsinvesteringarnas utveckling under 1980-talel anser SBEF i silt remissyttrande
att dessa i alll väsentligt bygger på en skattning av hushållsulvecklingen och
ett schablonmässigt anlagande om utrangeringen av bosläder. Det är, enligt SBEF,
alldeles klart alt om efterfrågan på bosläder definieras på detta säll är det
svårt att komma ifrån all den faktiska produktionen av bostäder kommer att
ligga i närheten av den beräknade ulvecklingen på 30000 -35000 lägenheter per
år. Om rörligheten som långtidsutredningen anser kommer alt öka berörs i första
hand de regioner där tillgången på bostäder

Prop.
1984/85:40 97

redan nu är knapp, t ex Stockholmsregionen. Vidare är det inle
helt självklart att efterfrägepreferenserna här överensstämmer med efterfråge-preferenserna
bland nybildade hushåll.

Belräffande anläggningsområdet anser SBEF i silt
remissyttrande alt det finns etl flertal investeringsområden där sysselsåltningspoliliska
åtgärder kan kombineras med ekonomisk lönsamhet. Det finns enligl SBEF myckel
goda skäl alt starkt förbättra landets transportsystem. Det är också enligt SBEF
nödvändigt att bygga ul vattenkraften. En ökande industriproduktion och ökad substilution
av olja kommer att absorbera väsenlligl mer elkraft mol slutet av 1980-lalet.

Beträffande ombyggnadernas utveckling delar inte SBEF
långtidsutredningens positiva uppfallning om ulvecklingen av bosladsombyggnaderna
under 1980-lalet. Antalet kvarstående omoderna lägenheter - vilka bildat basen
för ombyggnadsinvesteringarna hittills - kommer vid mitten av 1980-lalel alt
vara myckel lågt. Denna strukturförskjuining kommer enligt SBEF:s uppfattning
att minska volymen av ombyggnadsinvesteringarna inom bostadsområdet. De delar
av ombyggnadsverksamhelen där en expansion, enligt SBEF;s bedömning, är både
möjlig och önskvärd är hus och anläggningar inom den offentliga seklorn.

Beträffande sysselsättningen inom byggsektorn konstaterar SBEF
i sitt remissyttrande att strukturförändringarna inom byggandet har karakteriserats
av en successivt minskad nyproduktion, ökad ombyggnad samt ökad
underhällsproduktion. I korthet har detta inneburil kraftiga påfrestningar för
sysselsättningen inom den egentliga byggnadsarbeiskåren medan byggnadsarbetarna
inom olika typer av bygghantverksyrken snarare gynnats av utvecklingen.

Enligt långtidsutredningens kalkyler fortsätter den
strukturella förändringen. Den totala arbetsvolymen beräknas därvid behöva öka
lill ungefär samma nivå som i början av 1980-talet. Detla förutsätter emellerlid
en belydande rörlighet eftersom arbetskraflsulbudel inte överensslämmer med
efterfrågans regionala fördelning. Del förutsätter också alt byggnadsarbetare
är fullständigt utbytbara för olika arbetsuppgifter. Med den skisserade
utvecklingen finns det, enligt SBEF, belydande risker att regionala överhellningssiluationer
i framtiden blir betydligt vanligare än de hittills varit.

Byggnadsföretagen dimensionerar, enligt SBEF, sina
resurser efter den överblickbara silualionen. Den utveckling av byggsysselsättningen
som långtidsutredningen kalkylerat med kan försväras av att den totala byggorganisationen
med nuvarande utveckling kan vara kraftigt nedskuren. Del finns därför, enligl SBEF:s
bedömning, god anledning alt nu stimulera byggandet av kapacitelsbevarande skäl.
Den priorilering av stimulanser lill bygginvesteringar som, enligl SBEF, syns
samhällsekonomiskt riktig är: a) Industri och näringsliv - för att skapa
tillväxt i ekonomin, b) Energi och turism - för att förhällra bytesbalansen, c)
Infrastmklur - för all överhu-

Prop.
1984/85:40 98

vudlaget skapa elt effeklivi Sverige samt d) ROT-marknad,
såväl byggnader som anläggningar - för att genom reinvesteringar åsladkomma
totalt lägre energi- och driftkostnader. Det är, enligt SBEF, vikligt alt stimulanser
inriktas på "nya" investeringsobjekt och inte lill sådana som under
alla omständigheter skulle komma lill stånd. Belräffande stimulanserna av
byggandet bör dessa, enligt SBEF:s bedömning, i första hand genomföras i de
regioner där man kan påräkna en långsiktigt stabil byggefterfrågan.

Industrins Byggmaterialgrupp anser i sill remissyttrande
att långtidsutredningens beräkningar av byggnadsinvesteringarnas utveckling
under 1980-lalel är alltför optimistiska. Det är Byggmaterialgruppens uppfaltning
all ny- och ombyggnadsinvesteringarna inte kommer all ha den positiva lillväxl
under resten av 1980-talel som skisseras i långtidsutredningen. Tvärtom finns
uppenbara risker att utvecklingen blir betydligt sämre. För reparations- och underhållsverksamhelen
redovisar långtidsutredningen en ökningstakt på ca 3,5% under 1980-talel, en
tillväxt som enligt en entydig uppfallning bland Byggmaterialgruppens
medlemsföretag verkar orealistisk att nå utan eflerfrågestimulerande åtgärder.
Enligt Byggmale-rialgruppen antyder följaktligen den spontana efterfrågeutvecklingen
på byggmarknaden sammanlaget en betydligt mer negaliv utveckling än vad som
anges i långtidsutredningens olika kalkyler.

Belräffande byggvaruindustrin anför Byggmalerialgruppen i
sitt remissyttrande att de senasle årens svaga utveckling pä byggmarknaden har
inneburit slora problem för många företag inom material- och
komponent-industrin. En låg efterfrågan under kommande år innebär fortsatt
otillfredsställande kapacitelsutnylfiande och ytterligare svårigheter. Byggmalerialgruppen
föreslår därför i silt remissyttrande alt regeringen medverkar till åtgärder
som leder till ökade invesleringar i infrastruktur och inom reparations-,
underhålls- och ombyggnadssektorn samt skapar förbätlrade exporlmöjligheler.
Beträffande investeringar i infrastruktur, dvs vägar, broar, energiulbyggnader,
VA-sektorn m m, anser Byggmaterialgruppen att dessa bör aktualiseras i elt läge
med outnyttjad kapacitet.

Belräffande invesleringar i reparation, underhåll och
ombyggnad erinrar Byggrralerialgmppen i sitt remissyttrande om att riksdagen
1978 beslutade om en tioårig energisparplan. Del är därför, enligl Byggmalerialgruppen,
viktigt att det även fortsättningsvis finns stimulansåtgärder för energisparande
i småhus. För att generellt öka småhussektorns efterfrågan på reparations-,
underhålls- och ombyggnadsåtgärder föreslår Byggmaterialgruppen vidare att
avdragsrätt införs för investeringar av detta slag.

Beträffande exporlmöjligheler konstaterar Byggmalerialgruppen
alt för att öka konkurrenskraften för svenska företag är det angelägel all
dessa får ett bättre slöd från EKN. För alt underlätta för företagens
satsningar utomlands är det vidare, enligt Byggmaterialgruppen, viktigt med en
liberalisering av valutabestämmelserna.

Sammanfattningsvis konstaterar Byggmaterialgruppen i sitt remissytt-

Prop.
1984/85:40 99

rande all del är Byggmalerialgruppens uppfatining alt
byggnadsverksamheten under reslen av 1980-lalet inte kommer att ha den
positiva tillväxt som redovisas i långtidsutredningens kalkyler. Tvärtom finns
uppenbara risker att ulvecklingen blir betydligt svagare. För att ge bl a
förelag inom material- och komponentindustrin större möjligheter att behålla
kapacitet och kompelens föreslår därför Byggmalerialgruppen att regeringen tar
initiativ till åtgärder som syftar till alt ge ökade invesleringar i infrastruktur,
inom reparations-, underhålls- och ombyggnadssektorn samt skapar förbättrade
möjligheter för svensk byggvaruexporl.

Arbetsmarknadsstyrelsen
(AMS) pekar i sitt remissyttrande beträffande byggnadssektorns utveckling på
att långtidsutredningen räknar med alt den hittillsvarande förskjutningen från
nybyggnadsproduktion lill ROT-sektorn inom byggnadsverksamheten skall
fortsätta. Vidare konstaterar AMS att långtidsutredningens kalkyler pekar på en
minskad byggsyssel-sättning i skogslänen och att en regional strukturanpassning
av sysselsätlningen inom byggnadsverksamheten är nödvändig om en hög regional
arbetslöshet skall kunna undvikas. AMS delar långtidsutredningens bedömning av
dessa utvecklingstendenser. Mol bakgrund av den svaga sysselsättningsutveckling
som kan förvänlas inom byggbranschen under de närmaste åren, skulle den
utveckling som långtidsutredningens huvudalternativ pekar på, innebära en
påtagligt ökad arbelskraftseflerfrågan under senare delen av 1980-lalel. En
sådan utveckling ställer enligl styrelsens mening stora krav på planering av verksamhelen
inom branschen med avseende på utbildning och rekrytering. Styrelsen avser alt
i samarbete med parterna på byggarbelsmarknaden kartlägga ulvecklingen och
lägga fram en plan i syfte att söka få till stånd en långsiktig balans på
byggarbets-marknaden.

7 Långtidsutredningens modellsystem

Långtidsutredningen

I
beräkningarna inför LU 84 har följande modeller använts: EMMA (ekonometrisk
modell för medelfristig analys), AMMA (aggregerad och dynamisk version av EMMA)
och LAMM (långfristig aggregerad makro-modell). Modellerna är uppbyggda kring
samma databas som hestår av sektorvisa försörjningsbalanser. De beskriver
leveranser av varor och tjänster inom produktionssystemet lill slutlig
användning. Härigenom möjliggörs bl a analyser av sambandet mellan å ena sidan
efterfrågan - i form av privat och offentlig konsumtion, invesleringar,
lagerförändringar och export - och å andra sidan produktionen och importen i
olika produktionssektorer.

Modellerna har använts för alt analysera utvecklingen
under olika perioder och inom skilda delar av ekonomin. EMMA har använts för
all analy-

Prop.
1984/85:40 100

sera den reala tillväxten och den strukturella
förändringen under perioden 1980-1990. Modellen omfattar 24 produktionssektorer
och är statisk, dvs lösningen för ett vissl är beror ej av resultatet för
tidigare år. EMMA löses normalt för prognosåret, sä alt full sysselsättning och
en viss förutbestämd grad av balans i utrikeshandeln uppnås. Det sker genom all
inhemsk konsumtion och netloexport, dvs export minus import, anpassas. Antingen
privat eller offenllig konsumtion kan användas för att styra mot ansatta mål.

LAMM används för att beskriva ekonomins förändring på lång
sikl, dvs under en period på 10-20 år. Modellen arbetar på en mer aggregerad
nivå än EMMA och kan karakteriseras som en dynamisk jämviktsmodell. Balans i
utrikeshandeln skapas i LAMM genom en anpassning av löneutvecklingen och
därmed den inhemska pris- och kostnadsutvecklingen. Den strukturella
förändringen drivs i LAMM fram genom att varje sektor allokerar sina primära
produktionsfaktorer, arbete och kapital, och sitt utbud av varor så att
vinsterna maximeras. Produktionsslmklurerna på sektornivå beskrivs med hjälp av
Cobb-Douglas funktioner.

De båda nämnda modellerna används främsl för att analysera
strukturella problem. De används i första hand för alt analysera olika
alternativ som präglas av balans i ekonomin. Med de slora obalanser som i dag
råder finns det emellertid behov av alt studera hur dessa påverkar våra
tillväxtmöjligheter både på kortare sikt och i ett något längre perspektiv.
Därför har en modell AMMA utvecklats vilken kan beskriva konjunkturförlopp även
vid obalans i ekonomin. De 24 LU-seklorerna har i AMMA aggregerats till fem seklorer;
jord- och skogsbruk, industri, el-, gas-, värme- och vattenverk,
byggnadsverksamhet saml privata tjänster. På samma sätt som i EMMA ulgår modellen
från input-oulput-beskrivning av produktionssambanden i näringslivet. AMMA
innehåller därutöver finansiella beräkningsblock för hushållen, staten,
kommunerna, socialförsäkringssektorn, finansiella och icke-finansiella förelag saml
utlandet. Flera av modellens delar innehåller dynamiska samband, dvs resullalen
för elt år beror av föregående års lösningar.

Remissinstanserna

Statens energiverk lämnar i sitt yttrande synpunkter på
med vilka metoder framtida energianalyser bör bedrivas. Om de skall utföras
med befintliga modeller föreslås ell antal modifieringar för att bättre kunna
följa ulvecklingen av tillförsel och användning av olika energislag.

På lillgångssidan redovisas energivaror i LU-seklorerna exlraktiv
industri, petroleum- och kolindustri, el-, gas-, värme- och vattenverk saml
skogsbruk. I dessa seklorer produceras även andra varor varför tillväxten av
energitillförseln blir svår all beskriva. Därför föreslår statens energiverk
att dessa sektorer dissaggregeras ytterligare så att energiproduktionen
renodlas.

Prop. 1984/85:40 101

På
användningssidan föreslår statens energiverk att framför allt modellen för
fördelning av privat konsumtion på varor och tjänster ändras. I EMMA har hushållens
totala energianvändning bmtits ut lill en homogen vara. Remissinstansen
föreslår i stället att konsumtionen av varugrupperna transporter och bostadsljänster
först prognostiseras eftersom hushållens energiförbrukning till största del
beror av dessa poster. 1 ett andra steg bör bedömas hur energiinnehållet i hostadsljånsler
och transporter förändras.

Slatens
energiverk påpekar vidare att svensk energislalislik bör förbättras för att
underlätta analysen av energiålgångstalens förändring. I första hand föreslås
att årsstatistiken av energianvändningen får en mer ändamålsenlig indelning.

Sveriges Industriförbund
menar att seklorindelningen av industrin är olämplig för att belysa industrins
strukturella utveckling. En enda sektor, verkstadsindustri exkl varv, svarade t
ex för 46% av exporten 1980.

Prop. 1984/85:40 102

APPENDIX

Förteckning
över avgivna remissyttranden över 1984 års långtidsutredning SOU 1984:4.

Efter
remiss har följande instanser avgelt yttranden över långtidsutredningen:

Arbetsmarknadsstyrelsen
(AMS), kommerskollegium, lanlbruksslyrelsen, riksförsäkringsverket (RFV),
riksrevisionsverket (RRV), skogsstyrelsen, skolöverslyrelsen (SÖ) - som
bifogat yttrande frän länsskolnämnden i Östergötlands län - socialstyrelsen,
statens energiverk, slatens jordbruksnämnd, statens naturvärdsverk,
statskontoret, styrelsen för allmänna pensionsfonden, styrelsen för leknisk
utveckling (STU), fullmäktige i riksbanken, fullmäktige i riksgäldskonlorel,
länsstyrelsen i Norrbot-lens län, länsstyrelsen i Stockholms län, Kooperaliva förbundel
(KF), Landsorganisationen i Sverige (LO), Lantbrukarnas Riksförbund (LRF), Svenska
Arbetsgivareföreningen (SAF), Svenska Bankföreningen, Svenska byggnadsentreprenörföreningen
(SBEF), Svenska Försäkringsbolags Riksförbund, Svenska kommunförbundet.
Landstingsförbundet, Sveriges Aktiesparares Riksförbund, Sveriges
Grossistförbund tillsammans med Sveriges Köpmannaförbund - Sveriges hantverks-
och induslriorganisation (SHIO) - Familjeföretagen, Sveriges Industriförbund,
Tjänstemännens Centralorganisation (TCO). Ulan all vara remissinstans har dessulom
Induslrins Byggmaterialgrupp inkommit med yttrande.

Prop.
1984/85:40 103

Innehåll

Regeringens proposition ............................................... ..... I

Propositionens
huvudsakliga innehåll ............................. ..... I

1
Inledning ...................................................................... .... 2

2
De
ekonomisk-politiska målen ..................................... .... 4

3
Den
internationella ekonomin ....................................... .. 15

4
Den svenska
ekonomin ............................................... 17

5
Ekonomisk
politik för samhällsekonomisk halans ........ 36

6
Hemställan ................................................................... .. 43

7
Beslul .......................................................................... .. 43

Bilaga

Långtidsutredningen 1984 och remissyllrandena .......... 44

1
Utredningens
uppläggning och metod ......................... 44

2
Internationell
bakgrund ............................................... .. 49

3
Produktionskapacitet
................................................... .. 51

3.1 Arbetskraft ............................................................. .. 51

3.2 Produktivitet och total
produktionskapacitet .......... 53

4 Alternativa
utvecklingsvägar för Sveriges ekonomi ...... 55

4.1 Ekonomisk-politiska mäl ......................................... 55

4.2 Alternativ för real utveckling
1980-1990 ................ 58

4.3 Utvecklingen de närmaste åren och uiredningens
slutsatser .. 61

5 Utvecklingen
inom olika områden ................................ .. 64

5.1 Finansiell utveckling och kredilmarknad
................... 64

5.2 Pris- och löneutveckling .......................................... 69

5.3 Arbetsmarknad ......................................................... 72

5.4 Regional utveckling ................................................ 76

5.5 Offentiig sektor ..................................................... 78

5.6 Invesleringar ............................................................ .. 81

5.7 Utrikeshandel och bytesbalans .............................. 82

5.8 Inkomst- och förmögenhelsfördelning
.................... 84

5.9 Miljövård .................................................................. .. 85

6 Näringsgrenarna
.......................................................... .. 86

6.1 Jordbruk och fiske ................................................... .. 86

6.2 Skogsbruk .............................................................. .. 89

6.3 Industri och energiförsörjning ................................ .. 91

6.4 Byggnadsverksamhet och bostäder ....................... 94

7 Långtidsutredningens
modellsystem ........................... .. 99

Appendix: Förteckning över avgivna remissyttranden ... 102

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1984