Prop. 1984/85:46

Prop.
1984/85:46 Regeringens proposition 1984/85:46 om ändringar i narkotikastrafflagen (1968:64), m.m.;

beslutad
den 18 oktober 1984.

Regeringen
föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag av
regeringsprotokoll ovannämnda dag.

OLOF
PALME

STEN
WICKBOM

Propositionens
huvudsakliga innehåll

1
propositionen behandlas olika lagstiftningsåtgärder i syfte att motverka narkotikamissbmket.
Propositionen bygger i huvudsak på förslag från narkotikakommissionen.

När
det gäller gränsen för det straffbara området enligt narkotikastrafflagen
(1968:64) intas i propositionen den ståndpunkten att själva konsumtionen av
narkotika bör falla utanför det straffbelagda området även i framtiden. Någon
ändring i gärningsbeskrivningen för narkotikabrott föreslås därför inte.

Beträffande
narkotikabrott som är att anse som ringa föreslås att beteckningen
narkotikaförseelse slopas och att straffmaximum för sådant brott höjs till
fängelse i sex månader. För normalgraden av narkotikabrott föreslås böter utgå
ur straffskalan; straffet för sådant brott blu" därmed fängelse i högst
tre år. 1 fråga om vamsmuggling som avser narkotika föreslås att straffskalan
för normalbrottet och för brott som är att anse som ringa ändras på motsvarande
sätt. Vidare föreslås en viss utvidgning ske av kriminaliseringen vid försök
och andra s. k. osjälvständiga gärningsformer vid brott enligt
narkotikastrafflagen och enligt lagen (1960:418) om straff för vamsmuggling.

Enligt
förslaget får man inom kriminalvården möjlighet att förstöra haschpipor och
andra föremål som är särskilt ägnade att användas för missbmk av eller annan
befattning med narkotika och som påträffats inom en anstalt.

Vidare
föreslås att överläkaren vid enhet för missbmksvård som socialstyrelsen
bestämmer får ställa som villkor för att ta in någon för vård att patienten
underkastar sig vissa undersökningar som kroppsvisitation eUer ytlig
kroppsbesiktning. Påträffas egendom som inte får innehas, skaU den omhändertas
och får förstöras. Den föreslagna ordningen kommer till uttryck i en särskild
lag om kontroU av bemsningsmedel på sjukhus. 1 Riksdagen 1984/85. 1 saml. Nr
46

Prop.
1984/85:46 2

1 propositionen föreslås också alt det i lagen om straff
för varusmuggling föreskrivs alt tullen har befogenhet all undersöka ullandsresenärers
handresgods, såsom resväskor och portföljer, samt handväskor och liknande utan
att konkret misstanke om oegentligheter föreligger eller s.k. skärpt
tullkontroll har beordrats.

De nya reglerna föresläs träda i kraft den I januari 1985.

Lagförslagen i denna proposition har granskals av
lagrådet. Propositionen innehåller därför följande huvuddelar: lagrådsremiss
1984-09-20 om ändringar i narkotikastrafflagen (1968:64), m. m. (s. 9) och lagrådsremiss
1984-09-27 om tullens befogenheter alt undersöka innehållel i handresgods, m. m.
(s. 39), lagrådets yttrande över remissen 1984-09-20 (s. 47) och över remissen
1984-09-27 (s. 49) samt föredragande statsrådens ställningstaganden lill
lagrådets yltrande över remissen 1984-09-20 (s. 51) och över remissen
1984-09-27 (s. 53).

Den som vill ta del av samtliga skäl för lagförslagen
måste läsa alla delarna.

Prop. 1984/85:46

1
Förslag till

Lag om ändring i
narkotikastrafflagen (1968:64)

Härigenom föreskrivs att 1,2
och 4 skall ha nedan angivna lydelse.

narkotikaslrafnagen
(1968:64)

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Den
som olovligen

1. överiåler
narkotika,

2. framställer narkotika
som är

avsedd för missbruk,

3. förvärvar
narkotika i överlåld-

sesyfte,

4.
anskaffar, bearbetar, förpackar,
transporterar, förvarar eller tar annan sådan befallning med narkotika som
inte är avsedd för eget bruk,

5.
bjuder ut narkotika till
försäljning, förvarar eller befordrar vederlag för narkotika, förmedlar kontakter
mellan säljare och köpare eller företar någon annan sådan åtgärd, om
förfarandet är ägnat att främja narkotikahandel, eller

6.
innehar narkotika

döms,
om gärningen sker uppsåtligen, för narkotikabrott till böter eller fängelse i högsl
tre år.

Den
som olovligen

1.
överiåler narkotika,

2. framställer narkotika som är avsedd för missbruk,

3. förvärvar narkotika i överlåtelsesyfte,

4. anskaffar, bearbetar, förpackar, transporterar,
förvarar eller tar annan sådan befattning med narkotika som inte är avsedd för
eget bmk,

5.
bjuder ul narkotika till
försäljning, förvarar eller befordrar vederlag för narkotika, förmedlar kontakter
mellan säljare och köpare eller företar någon annan sådan ål-gärd, om förfarandet
är ägnat att främja narkotikahandel, eller

6.
innehar narkotika

döms,
om gärningen sker uppsåtligen, för narkotikabrott till fängelse i högst tre
år.

Är brott som avses i 1 §
att anse som ringa, skaU för narkotikaförseelse dömas lill böter.

Ar brott som avses i 1
§ att anse som ringa, döms till böter eller fängelse i högst sex månader.

För försök, förberedelse
eller stämpling till narkotikabrott eller grovt narkotikabrott döms, om gärningen
avser annat än innehav, lill ansvar enligt 23 kap. brottsbalken.

För försök eller
förberedelse tiU narkotikabrott eller grovt narkotikabrott liksom för stämpling
till narkotikabrott, som inte är att anse som ringa, eller tiU grovt narkotikabrott
döms, om gärningen avser annat än innehav, tiU ansvar enligt 23 kap.
brottsbalken.

Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1985.

'
Senaste lydelse 1983:363. Senasle lydelse 1983:363.

Prop.
1984/85:46 4

2 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1960:418) om stralT för varusmuggling

Härigenom
föreskrivs att 1,2,8, 19 och 24 §§ lagen (1960:418) om straff för varusmuggling
skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

Den som
ulan all giva det tillkänna hos vederbörlig myndighet lill riket inför eller
från riket utför gods, för vilket tull eller annan allmän avgift skall
erläggas till statsverket eller som enligl stadgande i lag eller författning
ej må införas eller ulföras, dömes, om gärningen sker uppsåtligen, för varusmuggling
till böter eller fängelse i högst två år. Gäller gärningen narkotika som avses
i 8 § narkotikastrafflagen (1968:64) skall dömas till böter eller fängelse i högsl
tre

Den som
utan all ge det tillkänna hos vederbörlig myndighel till riket inför eller frän
rikel utför gods, för vilkel tull eller annan allmän avgift skall erläggas till
statsverket eller som enligt stadgande i lag eller författning ej må införas
eller utföras, döms. om gärningen sker uppsåtligen, för varusmuggling lill böter
eller fängelse i högst två år. Gäller gärningen narkotika som avses i 8 §
narkotikastrafflagen (1968:64) skall dömas tUl fängelse i högsl tre år.

Första stycket gäller även, när någon genom att lämna
oriktig uppgift i tulldeklaration eller medelst annat vilseledande i samband
med lullbehandling av gods uppsåtligen föranleder, att tull eller annan allmän
avgift undandrages statsverket eller alt gods införes eller utföres i strid mot
förbud.

§ -

Är
varusmuggling som avses i 1 § första stycket med hänsyn lill godsels värde och
övriga omständigheter vid brottet att anse som ringa, döms till böter, högst
ettusen kronor.

Är
varusmuggling som avses i 1 § första stycket med hänsyn till godsets värde och
övriga omständigheter vid brottet att anse som ringa, döms lill böter, högsl
ettusen kronor. Gäller gärningen narkotika döms till böter eller fängelse i
högst sex tnånader.

För försök
till varusmuggling dömes till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken. Detsamma
gäller förberedelse eller stämpling lill sådan smuggling av narkotika som ej
är ringa.

För försök
till varusmuggling döms till ansvar enligt 23 kap. brottsbalken. Delsamma
gäller förberedelse //// varusmuggling avseende narkotika samt stämpling lill
sådan varusmuggling avseende narkotika som inie är ringa.

' Senaste lydelse 1983:364. Senaste lydelse 1980:1138. '
Senaste lydelse 1968:65.

Prop.
1984/85:46

Nuvarande lydelse

Hava flera medverkat till annan i denna lag straffbelagd
gärning än varusmuggling som är ringa, gälla bestämmelserna i 23 kap. brottsbalken.

Föreslagen lydelse

Har flera medverkat lill en i denna lag siraffbelagd
gärning lilläm-pus bestämmelserna i 23 kap. brottsbalken. Beträffande varusmuggling,
som är ringa, gäller dock vad som nu har sagts endast om gärningen avser
narkotika.

19 §" Förekommer mot någon, som anträfTas vid gräns-
eller kuslort eller ankommer till plats, där förbindelse med utlandet äger rum,
anledning att han har på sig gods, som enligt denna lag år underkastat beslag,
må för eftersökande av sådant gods tulltjänsteman företaga kroppsvisitation och
ytlig kroppsbesiktning å honom. Om vederbörande chef för tull-, kust-dier
gränsbevakning finner skärpning av tullkontrollen å persontrafiken lill eller
från utlandet med viss lägenhet eller för viss lidrymd å någon plats
oundgängligen nödvändig, må efter bevakningschefens förordnande kroppsvisitation
verkställas å envar, som med lägenheten eller under lidrymden lill platsen
ankommer från eller från platsen avreser till ullandel. Sådant förordnande
skall ofördröjligen underställas generallullstyrelsens prövning men går likväl
genast i verkställighet.

För att tnotverka brott som avses i denna lag får
tulltjänsteman även i andra fall än .som avses i första stycket undersöka
handresgods, så.som resväskor och portföljer, samt handväskor och liknande som
medförs av resande vid inresa till eller utresa från rikel. Tulltjänsteman som
utövar lokal eller regional bevakningsledning beslutar om omfattningen av
kontrollen.

Kroppsvisitation.
som är av mera väsentlig omfallning. och ytlig kroppsbesiktning skall
verkställas inomhus i avskilt rum eller i lämpligt uirymme i farlyg samt, om
undersökningsman eller den undersökte begär det och det kan ske ulan större
omgång, i vittnens närvaro. Kroppsvisitation och ytlig kroppsbesiktning å
kvinna må ej verkställas eller bevittnas av annan än kvinna, läkare eller
legitimerad sjuksköterska.

Kroppsvisitation. som är av mera väsentlig omfattning, och
ytlig kroppsbesiklning skall verkställas inomhus i avskilt mm eller i lämpligt
utrymme i fartyg saml, om undersökningsman eller den undersökte begär del och
det kan ske utan slörre omgång, i vittnens närvaro. Kroppsvisitation och ytlig
kroppsbesiktning av kvinnor får inte verkställas eller bevittnas av annan än
kvinna, läkare eller legitimerad sjuksköterska. Detta gäller dock inte en
sådan kroppsvisitation som avses i andra stycket.

" Senaste lydelse 1981: 1079.

Prop.
1984/85:46

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Förande av protokoll och utfärdande av bevis om förelagen kroppsvisitation
eller ytlig kroppsbesiklning erfordras ej med mindre den undersökte begär del
eller föremål, som påträffas, tages i beslag.

24 §

ordnande
enligt 21 § första stycket.

Vad nu stadgats skall icke lända till inskränkning i
allmän åklagares åtalsrätl i fråga om brott, som nyss sagts.

1 mål
rörande brott enligl författningar, vilkas efterlevnad tullverket har att
övervaka, må. om ej svårare straff än böter kan följa å brottet, talan föras av
befattningshavare vid tullverket som generaltullslyrelsen bestämmer. Sådan
befattningshavare må ock såsom åklagare meddela förordnande enligt 21 §
första stycket.

1 mål
rörande brott enligl författningar, vilkas efterlevnad tullverket har att
övervaka, må, om ej svårare straff än böter kan följa å brottet eller om målet
rör brott som avses i 2 § andra meningen, talan föras av befattningshavare vid
tullverket som generaltullslyrelsen bestämmer. Sådan befattningshavare må ock
såsom åklagare meddela för-

Denna lag träder i kraft den I januari 1985.

3 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i
anstalt

Härigenom
föreskrivs att 63 § lagen (1974: 203) om kriminalvård i anstalt skall ha nedan
angivna lydelse.

Nuvarande
lydelse

63 Alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel,
som påträffas hos eller ankommer till intagen eller medföres av den som skall
intagas i kriminalvårdsanstalt, får omhändertagas. Med omhändertagen egendom
skall förfaras på sätt föreskrives i 3 § lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga
drycker m.m.

Vad som sägs i första stycket gäller i tillämpliga delar
även alkoholhaltiga drycker eller andra be-

Föreslagen
lydelse

Alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel får
omhändertas,

1.
om de
påträffas hos en intagen,

2.
om en
intagen får dem sig tillsända.

3.
om de
medförs av någon som skall tas in i kriminalvård.sanstalt, eller

4.
om de
annars påträffas inom anstalt och det inte finns någon känd ägare till dem.

Styresmannen skall låta förstöra eller försälja den
omhändertagna egendomen enhgt bestämmelserna

Senaste lydelse 1982:401.

Prop.
1984/85:46

Nuvarande lydelse

rusningsmedd. som utan alt känd ägare finns påträffas inom
anstalt.

Bestämmelserna i första och andra styckena/c3r tillämpas åven
i fråga om injeklionssprula eller kanyl som kan användas för insprutning i
människokroppen.

Belopp, som erhållits vid försäljning av omhändertagen
egendom, tillfaller kronan.

Pengar, som påträffas hos eller ankommer till en intagen i
strid med vad som är särskill föreskrivel om intagnas räll att inneha pengar,
skall omhändertas, om det inle är uppenbart obilligt. Omhändertagna pengar
skall genom styresmannens försorg göras räntebärande men får ej disponeras av
den intagne förrän vid anslaltsvårdens slut, om del inte föreligger särskilda
skäl.

Föreslagen lydelse

om beslagtagen egendom / 2 .? / första stycket lagen
(1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga dricker m. m.

Bestämmelserna i första och andra styckena tillämpas även
i fråga om injektionsspruta eller kanyl som kan användas för inspmtning i människokroppen
eller i fråga om andra föremål som är särskill ägnade all användas för
missbruk av eller annan befallning med narkotika.

Belopp, som erhållits vid försäljning av omhändertagen
egendom, tillfaller staten.

Pengar, som påträffas hos eller ankommer till en intagen i
strid med vad som är särskilt föreskrivel om intagnas rätt alt inneha pengar,
skall omhändertas, om del inle år uppenbart oskäligt. Omhändertagna pengar
skall genom styresmannens försorg göras räntebärande men fär ej disponeras av
den intagne förrän vid anstaltsvårdens slut, om del inle föreligger särskilda
skål.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1985.

4 Förslag till

Lag om kontroll av berusningsmedel på sjukhus

Härigenom föreskrivs följande.

1
§ Denna lag
skall, i den mån socialstyrelsen beslutar det, tillämpas vid sådan enhet vid elt
sjukhus som är sårskilt inriktad på vård för missbruk av beroendeframkallande
medel.

2
§ Den som är
intagen för vård får inle inneha alkoholhaltiga drycker eller andra
berusningsmedel. Han får inte heller inneha injektionssprutor eller kanyler som
kan användas för inspmtning i människokroppen eller andra föremål som är särskill
ägnade all användas för missbmk av eller annan befattning med narkotika.

3
§ Överläkaren
får ställa följande villkor för att la in någon på sjukhuset för vård för
missbruk av beroendeframkallande medel, om del behövs för

Prop. 1984/85:46 8

att
hindra att patienten har tillgång till sådana medel eller föremål som anges i 2
§. De villkor som avses är krav på

1. att patienten underkastar sig kroppsvisitation
eller ytlig kroppsbesiktning,

2.
att patienten medger
undersökning av vad han innehar eller får sig tillsänt.

4
§ Sådana bemsningsmedel och föremål som anges i 2 § får omhändertas

1.
om de påträffas hos en intagen,

2.
om en intagen får dem sig
tillsända, eller

3.
om de påträffas utan att det
finns någon känd ägare till dem.

Överläkaren skall låta
förstöra eller försälja den omhändertagna egendomen enligt bestämmelserna om
beslagtagen egendom i 2 § 1 första stycket lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga
drycker m. m.

Belopp
som erhållits vid försäljningen skall tillfalla staten.

Denna
lag träder i kraft den I januari 1985.

Prop.
1984/85:46 9

Utdrag

JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid
regeringssammanträ[de 1984-09-20

Närvarande:
statsråden I. Carlsson, ordförande, och Sigurdsen, Gustafsson, Leijon,
Hjelm-Wallén, Peterson, Andersson, Boström, Bodström, Göransson, Gradin, Dahl, R.
Carlsson, Holmberg, Hellström, Thunborg, Wickbom

Föredragande:
statsrådet Wickbom

Lagrådsremiss
om ändringar i narkotikastrafflagen (1968:64), m. m.

1
Inledning

Med
stöd av regeringens bemyndigande den 11 november 1982 tillkallade statsrådet I. Carlsson
samma dag en kommission med uppdrag att lämna förslag om åtgärder mot narkotikamissbmket.
Kommissionen antog namnet narkotikakommissionen.'

Kommissionen
avlämnade i december 1983 promemorian (PM nr 8) Narkotikastrafflagen m. m.
Promemorian innehåller bl. a. förslag till ändringar i narkotikastrafflagen
(1968:64, ändrad senast 1983:363). Promemorian har remissbehandlats och en
förteckning över remissinslanserna bör fogas som bilaga I till protokollet i
detta ärende. En sammanställning av remissyttrandena har upprättats inom
justitiedepartementet och finns tillgänglig i lagstiftningsärendet (dnr
3790-83).

Kommissionen
avlämnade i febmari 1984 promemorian (PM nr 11) Insatser inom kriminalvården m.
m. Promemorian innehåller bl. a. förslag lill ändring i Jagen (1974:203, ändrad
senast 1984:395) om kriminalvård i anstalt (KvaL) och andra
lagstiftningsåtgärder. Promemorian har remissbehandlats och en förteckning
över remissinstanserna bör fogas som bilaga 2 till protokollet i detta ärende.
En sammanställning av remissyttrandena såvitt avser kommissionens förslag till
lagstiftningsåtgärder har upprällals inom justitiedepartementet och finns
tillgänglig i lagstiftningsärendet (dnr 414-84).

'
Som ledamöler i kommittén har ingått numera länspolismästaren Hans Holmér, ordförande,
förbundsordföranden Jan Nygren och justitierådet Staffan Vängby.

Prop.
1984/85:46 10

Jag avser att i delta sammanhang la upp de frågor som
kommissionen behandlat i promemorian Narkotikastrafflagen m.m. och vissa av de
förslag till lagstiftningsåtgärder som kommissionen har lagt fram i promemorian
Insaiser inom kriminalvården m. m.

2 Gränsen för det straffbara området

Mitt ställningstagande: Själva konsumtionen av narkotika
lämnas även fortsättningsvis utanför det straftbdagda området. Någon ändring i
gärningsbeskrivningen för narkotikabrott föreslås därför inte.

Kommissionens ställningstagande: Överensstämmer med milt
(PM 8 s. 4-12).

Remissinstanserna: De flesta remissinslanserna ansluter
sig lill kommissionens ståndpunkt. En del av dem anser emellertid att även
själva konsumtionen av narkotika bör kriminaliseras. Som skäl anförs bl.a. att
det för all motverka att särskill ungdomar blir missbrukare är väsenlligl alt samhällel
markerar sill avståndstagande till vatje befattning med narkotika för icke-medicinskt
bruk.

Skäl för mitt ställningstagande: De ändringar i
narkotikastrafflagen som trädde i kraft den I juli 1983 (prop. 1982/83: 141. JuU
37, rskr 316, SFS 1983:363) var tämligen omfattande. Det cenlrala momentet i
reformen var en genomgripande översyn av lagens gärningsformer, främsl avsedd
att straffbelägga vissa förfaranden som inte föll under den tidigare gärningsbeskrivningen.

Sedan dessa ändringar genomförts är det egentligen bara en
fråga rörande gränsen för del straffbara området som har varil föremål för
närmare diskussion, nämligen om åven själva konsumtionen av narkotika - som
alltså nu faller utanför - borde kriminaliseras. 1 det sammanhangel har del
diskuterats även var gränsen mellan innehav och konsumtion skall anses

g å .

Frågan om en kriminalisering av konsumtion av narkotika
berördes fö. också i 1983 års lagstiftningsärende. Min förelrädare uttalade
därvid (prop. 1982/83: 141 s. 12) att denna fräga fick anses ha sädan
principiell betydelse att den inte lämpligen borde prövas i del då aktuella
sammanhanget. Han pekade på att kommissionen skulle komma att ta upp frågan lill
behandling. Justilieutskollel (majoriteten) erinrade i silt av riksdagen
godkända betänkande (JuU 1982/83:37 s. 16) om all utskottet år 1982 behandlat
ett motionsyrkande om all själva nytljandel av narkotika borde kriminaliseras
och därvid uttalat att det inte fanns anledning att överväga en ordning som
innebär att narkotikamissbruk som sådant strafflidåggs (JuU 1981/82:47).

Prop.
1984/85:46 11

Utskottet fann i 1983 års ärende inte skäl till annan uppfaltning.

Kommissionen har behandlat frågan om gränsen för del slraffbara
området enligl narkotikastrafflagen och därvid särskilt riktat in sig pä om
själva konsumtionen bör kriminaliseras. Efter en genomgång av de olika skäl som
talar för och mot en kriminalisering förordar kommissionen att missbruket - lill
skillnad från varje annan befattning med narkotika - fortfarande lämnas utanför
det kriminaliserade området.

Själv vill jag till en början framhålla att det
straffbelagda området vid brott enligt narkotikastrafflagen genom de ändringar
i lagen som genomfördes år 1983 allmänt sell har fåll en tillfredsställande avgränsning.
Lagen har också fåll en avsevärt klarare stmklur än den hade fömt. Som min
företrädare uttalade i del lagstiftningsärendet (prop. 1982/83:141 s. 12)
utesluter detla emellertid inle all också andra ändringar än de som då gjordes
av den straffrättsliga regleringen kan visa sig vara påkallade.

Det har i den allmänna debatten från olika håll gjorts
gällande att även själva konsumtionen bör falla inom del kriminaliserade
området enligt narkotikastrafflagen. Flera av dem som har yttrat sig över
kommissionens förslag har haft denna uppfatining. Som skäl har anförts bl.a.
all en kriminalisering av konsumtion krävs för att ge ullryck för att samhället
lar avstånd från varje befattning med narkotika; etl sådant avståndstagande
skulle vara påkallat inte minst för all motverka att ungdomar och andra som
befinner sig i en risksituation dras in i missbmk. Det har vidare påpekats att missbmk
är straffbelagt i vissa jämförbara länder, l.ex. Finland och Norge.

Jag har visserligen förståelse för dessa synpunkler. Enligl
min mening har emellertid vid en sammanvägning de skäl som kan anföras mol en
kriminalisering av del aktuella slaget större tyngd än de skäl som talar för.
Denna mening delas också av en belydande majoritet av remissinstanserna. Vad
jag anser talar starkast mot en kriminalisering är att denna skulle, som min
företrädare uttalade i lagstiftningsärendet förra året (prop. 1982/83: 141 s.
12), kunna få konsekvenser för narkomanvården som är svåra all överblicka. Vad
som underslröks vid narkotikastrafflagens tillkomst (prop. 1968:7 s. 107) om
all kontrollorganisationens verksamhet måste utformas så att den inte motverkar
utan underslöder samhällels ansträngningar att erbjuda vård åt vårdbehövande missbmkare
har sålunda enligt min mening fortfarande bärkraft. En kriminalisering som
riktar sig mot själva missbmket av narkotika skulle kunna äventyra dessa
ansträngningar.

Det finns emellertid - som kommissionen påpekar - också
andra skäl som talar mol den ifrågasatta utvidgningen av det slraffbara
området. Dit hör problem som hänger samman med bevisfrågor, l.ex. gränsen mol
den legala konsumtionen av narkotika och brister i de analysmetoder som står
till buds. Härtill kan läggas all angrepp som riktar sig mot gärningsmannen
själv -1, ex. försök lill självmord - enligl vedertagna slraffrällsiiga
principer

Prop.
1984/85:46 12

normalt inte beläggs med straff. Jag delar vidare
kommissionens uppfattning att de som förespråkar en kriminalisering av missbmket
överskattar betydelsen av sådana åtgärder och av den lilla straffria zon som
här finns. Några remissinstanser har i det här sammanhanget tagit upp det
särskilda problemet med narkotikamissbmk på kriminalvårdsanstalterna. I den
delen villjag peka på vad kriminalvårdsstyrelsen har framhållit, nämligen alt
varje befattning med narkotika, alltså även konsumtion, är förbjuden för de
intagna med stöd av kriminalvårdsstyrelsens vårdcirkulär (se 60 § KVVFS
1984:1). Överträdelse av förbudet kan enligl 47 § KvaL medföra disciplinär
bestraffning. En kriminalisering av konsumtion av narkotika fyUer alltså ingen
självständig funktion här och skulle även kunna ha olägenheter för de program
och andra åtgärder mol missbmk i fängelser som nu utvecklas.

I likhet med kommissionen och de flesta remissinstanserna
har jag sålunda kommit fram till att anledning saknas att aktualisera någon ändring
i förhållande till det ställningstagande i frågan som riksdagen har gjort
senast förra året. Själva konsumtionen av narkotika bör alltså även fortsättningsvis
falla utanför det kriminaliserade området.

1 rättspraxis har emellertid ibland tvekan uppkommit om
hur straffrihe-ten för konsumtion - som inte uttryckligen framgår av lagen -
förhåller sig tiU kriminaliseringen av innehav. Av förarbetena till de
ändringar som genomfördes i narkotikastrafflagen förra året (se BRÅ PM 1982:2 s.
35, 106 med där anförda rättsfall och 116 ff samt prop. 1982/83:141 s. 24 f)
framgår att innehav i rättspraxis i regel har tolkats på samma sätt som
begreppet besittning. Det är främst när fråga har varil om besittning i
omedelbar anslutning till eget bmk som tvekan har uppkommit i praxis.

Frågan har varit uppe i bl.a. två avgöranden som högsta
domstolen meddelade strax efter det att kommissionen lämnade silt nu aktuella
förslag (NJA 1983 s. 887 och 893). Avgörandena har berörts vid remissbehandlingen.
Det har bl.a. från ett par håll befarats att den tolkning av begreppet innehav
i narkotikastrafflagens mening som högsta domstolen gett uttryck för i de aktuella
fallen kan ge upphov till gränsdragningsproblem i praktiken. Jag har svårt att
se att några risker för detta skulle föreligga. Om emellertid utvecklingen i
rättspraxis skulle ge anledning till det, bör den aktuella gränsdragningsfrågan
självfallet tas upp och behovet av lagstiftningsåtgärder övervägas.

Prop. 1984/85:46 13

3
Gradindelning och strafTskalor vid narkotikabrott, m. m.

Mitt
förslag: Beteckningen narkotikaförseelse för narkotikabrott som är att anse som
ringa slopas. Straffmaximum för sådant brott höjs till fängelse i sex månader.
För normalgraden av narkotikabrott utgår böter ur straffskalan. Straffet för
sådant brott blir således fängelse i högst tre år. Beträffande vamsmuggling som
avser narkotika ändras straffskalan för normalbrottet och för brott som är alt
anse som ringa på motsvarande sätt. Vidare sker en viss utvidgning av
kriminaliseringen vid förberedelse och andra s.k. osjälvständiga
gärningsformer enligt narkotikastrafflagen och enligl varusmugglingslagen.

Kommissionens
förslag: Överensslämmer med mitt med den skillnaden att enligl kommissionens
förslag straffminimum för normalgraden av narkotikabrott och av varusmuggling
som avser narkotika sätts lill 60 dagsböter (PM 8 s. 13-20). Frågan om
straffansvar vid osjälvständiga gämings-former tas inte upp av kommissionen.

Remissinstanserna:
De flesta remissinstanserna tillstyrker förslagen att slopa beteckningen narkolikaförseelse
och att införa fängelse i högsl sex månader i straffskalan för narkotikabrott
som är att anse som ringa. En majoritet av instanserna ansluter sig också lill
förslaget att straffminimum för normalgraden av narkotikabrott höjs lill 60
dagsböter. Några vill utmönstra böter ur den straffskalan. De flesla av dem
som har uttalat sig belräffande kommissionens förslag till ändringar av slraffskalorna
för varusmuggling som avser narkotika tillstyrker förslaget.

Skäl
för mitt förslag:

Narkotikastrafflagen

Straffskalan
för narkotikabrott är indelad i tre olika grader. Straffet för normalbroltel är
böter eller fängelse i högsl tre år (I §). Brott som är all anse som ringa
betecknas som narkotikaförseelse (2 §). Straffskalan för delta brott innehåller
enbart böler. För grovt brott, som inle berörs av förslaget, är slraffminimum
två och maximum tio års fängelse (3 §).

Brollsbeteckningen
narkotikaförseelse slopas

Förslaget all slopa den
särskilda brollsbeteckningen narkotikaförseelse för narkotikabrott som är att
anse som ringa motiverar kommissionen med alt del med hänsyn till
narkotikabrottslighetens allvarliga art framstår som föga adekvat att beteckna
ens den lindrigaste graden som förseelse. Jag ansluter mig till della synsätt.
Som kommissionen anför leder en ändring av brottsrubriceringen visserligen inle
i och för sig till några prakliska

Prop.
1984/85:46 14

fördelar. Det rimmar emellertid illa med den stränga
inställningen till narkotikabrottsligheten alt använda begreppet förseelse i
detta sammanhang, och del kan ge en felaktig föreställning om straffvärdet hos
de aktuella gärningarna. Om, som jag strax återkommer till, fängelse förs in i
straffskalan för narkotikabrott som är att anse som ringa, ler del sig än mer
befogat all utmönstra uttrycket narkolikaförseelse.

Straffmaximum för narkotikabrott som är ringa höjs

Kommissionen anför både praktiska och principiella skäl
för att införa fängelse i högsl sex månader i straffskalan för narkotikabrott
som är alt anse som ringa. Enligl kommissionen kan därigenom vissa processueUa
tvångsmedel användas, och man uppnår en bällre balans i förhållande till
straffskalorna för vissa andra brott.

För egen del anser jag att en sådan ändring i enstaka fall
kan vara en fördel vid påföljdsbeslämningen för vissa särskilda brotlsformer
som avser små mängder men som ändå har ell relativt högl straffvärde, l.ex. galu-langning
och befattning med narkotika i kriminalvärdsanstalt. Delta har också
riksåklagaren (RÅ) framhållit i sitt yttrande. Man kan vidare länka sig att del
emellanåt kan vara en fördel att öppna en möjlighel för domslo-lama att döma lill
skyddstillsyn i exempelvis vissa kvalificerade återfallssi-luationer där enbart
ringa brott har begåtts. Enligl min mening kan man i detta sammanhang inle
heller bortse från att enligl huvudregeln fängelse måsle ingå i straffskalan
för all polis och åklagare skall kunna använda vissa tvångsmedel, t.ex.
husrannsakan. Behovet av sådan tvångsmedels-användning har vitsordats under
remissbehandlingen.

Jag har sålunda kommit fram till att straffskalan för narkotikabiott
som år alt anse som ringa bör omfalta böter eller fängelse i högsl sex månader.
Jag vill dock underslryka att jag delar kommissionens uppfaltning att
fängelsestraff bör användas utomordentligt sällan vid ringa brott. I princip
bör sådan påföljd väljas endasl vid gärningar som tidigare bedömdes som
normalgraden av narkotikabrott. Avsikten med mina förslag är inte all
åstadkomma en strängare slraffmåining. Jag återkommer strax till dessa frågor
om rubricering och gränsdragning.

Böler las bort ur straffskalan för normalbrottet

När det så gäller straffskalan för normalgraden av narkotikabroll
har kommissionen pekat på all del i den allmänna debatten hävdats all böler inle
bör kunna följa på sådana brott. Kommissionen har dock stannat för att denna
påföljd likväl bör finnas kvar i straffskalan men att slraffminimum bör höjas lill
60 dagsböter. Skälet är att påföljden för narkotikabrott i dag i åtskilliga
fall stannar vid böter och all kommissionen bedömer all en skärpning av
påföljden i sädana fall inte är erforderiig.

Kommissionen framhåller all ell alternativ skulle vara au
ta bort böter ur straffskalan för normalbrottet och all som ringa brott
rubricera de

Prop.
1984/85:46 15

gärningar som f.n. i praxis brukar betecknas som
narkotikabrott men där påföljden stannar vid böter. Kommissionen anser
emellertid att ett sådant försök all förskjuta gränsen riskerar att misslyckas.
Denna ståndpunkt har rönt kritik under remissbehandlingen. Bl.a. har de
domstolar som yttrat sig över promemorian entydigt gell ullryck för
uppfattningen att en sådan förskjutning är möjlig. Också andra remissinstanser
anser au det skulle vara lämpligt att ta bort böter ur straffskalan för
normalgraden av narkotikabrott.

Jag har, liksom når det gäller brottsrubriceringen
narkotikaförseelse, förståelse för synpunkter som innebär att man bör undvika
att skapa etl intryck av att samhället inte har en fast och konsekvent syn på
den slraffrällsiiga behandlingen av den illegala narkotikahanteringen. Från
denna utgångspunkt finns det enligt min mening starka skäl för au straffskalan
för normalgraden av narkotikabrott bör innehålla enbart fängelse. Vidare bör
man generellt selt undvika stora överlappningar mellan straffskalorna för
olika grader av samma gärningsart. Mitt förslag till skärpning av straffmaximum
för narkotikabrott som är att anse som ringa motiverar mol den bakgrunden en
skärpning ocksä av slraffminimum för normalbroltel. Jag delar emellertid
kommissionens uppfaltning att någon generell siraffhöjning inle är motiverad
för sådana gärningar som i dag bedöms som tillhörande normalgraden men för
vilka påföljden anses kunna bestämmas till endast böter. I linje med vad som
från domstolshåll uttalats vid remissbehandlingen finns det anledning alt utgå
från att domstolarna kommer att rubricera åtminstone flertalet av de fallen som
ringa, om böler tas bort ur straffskalan för normalfallen.

Mina överväganden har sålunda fört mig till ståndpunkten
alt endast fängelse hör finnas i straffskalan för normalgraden av narkotikabroll.

Gränsen mellan normalbrott och ringa brott förskjuts

De ändringar av straffskalorna för narkoiikabroti som jag
föreslår bör som jag nyss var inne på även medföra en viss förskjutning av
gränsen mellan normalgraden och den ringa graden av narkotikabrott. Vissa gärningar
som i dag bedöms som normalgraden torde i fortsättningen fä betraktas som ringa
brott. Jag skall hår ta upp nägra typsiiuationer där en ändrad rubricering kan
te sig naturlig. Jag avser att beröra frågan också i specialmotiveringen.

Befallning med narkotika i kriminalvärdsanstalt har efter
hand också när det rört sig om myckel små mängder för eget bruk ofta kommil all
bedömas som normalgraden av narkotikabroll och därvid vanligen föranlett korta
fängelsestraff Skälet för detta torde vara alt det ansetts sä angeläget att
hålla fängelserna fria från narkotika att ett sådant straff har bedömts höra
följa nära nog pä varje befattning med narkotika i kriminalvärdsanstalt som
inte är av helt obetydlig art. Eftersom straffskalan för den ringa graden
innehåller endast böter har domstolen då tvingats rubricera går-

Prop. 1984/85:46 16

ningen
som normalgraden av narkotikabrott. När del gäller helt små mängder narkotika
kan en sådan rubricering te sig mindre naturlig, även om givetvis det
förhållandet att brottet begåtts inom en kriminalvårdsanstalt ofta måste
inverka på mbriceringsfrågan som en försvårande omständighet. I fortsättningen
blu- det emellertid möjligt att, om en samlad bedömning talar för att ett
brott av det aktuella slaget skall anses som ringa, döma för den lägre graden
och, när det anses motiverat, ändå bestämma påföljden tUl ett kort
frihetsstraff. Detta måste betecknas som en fördel.

Som
jag tidigare har varit inne på synes också åtskilliga andra fall som i dag
bedöms som narkotikabrott av normalgraden i fortsättningen böra mbriceras som
ringa brott. Det gäller framför allt de många situationer där brottet inte
anses vara allvarligare än att det föranleder böter. Någon generell
straffskärpning är som jag tidigare nämnt inte avsedd för sådana fall. Här
torde det ofta vara fråga om enstaka överlåtelser av smärre mängder. Men också
när det varit fråga om upprepade sådana överlåtelser bör man i fortsättningen i
en del faU med en ändrad rubricering kunna döma för flera ringa brott och
bibehålla straffnivån.

Detta
leder över till en fråga som kommissionen särskilt uppehållit sig vid. Det
förekommer i dag att en narkotikamissbrukare som gjort sig skyldig tiU
upprepade smärre innehav för eget bmk lagfors för ett narkotikabrott bestående
i att han under en längre tidrymd innehaft sammanlagt en viss mängd narkotika.
Kommissionen anser att en sådan rättstillämpning är tveksam och att man i
dessa situationer i ställel bör åtala och döma i brottskonkurrens för upprepade
ringa brott. När del gäller straffmätningen i sådana fall menar kommissionen
alt brottsligheten inte är lika grov som i de situationer då någon vid ett enda
lillfälle innehaft motsvarande mängd narkotika, bl.a. eftersom innehavet av en
stor mängd narkotika typiskt sett har syftat till överlåtelse. Kommissionen
kritiserar framför allt den s.k. tillbakaräkningen varigenom den som under
kanske lång tid regelbundet missbrukat narkotika dömts som om han vid ett
tillfälle innehaft den totala mängd han har förbrukat, vilket kunnat leda till
oproportionerligt stränga straff. De remissinstanser som kommenterat detta har
med något undantag stäUl sig bakom kommissionens uttalanden.

Också
jag delar i allt väsentligt kommissionens synsätt men vill peka på att det -
som någon remissinstans har framhållit — kan finnas situationer där en
helhetsbedömning av olika tillfällen då någon befattat sig med mindre mängder
narkotika bör leda lill att brott av normalgraden skaU anses föreligga.
Avgörande torde här vara om det finns elt sådant samband mellan de olika
tillfällena att de bör bedömas som led i en samlad och planerad verksamhet.
Detta torde främsl kunna komma i fråga vid andra gärningsformer än innehav. 1
de flesta fall är det dock naturligt att bedöma situationen på det sätt
kommissionen har förordat. Med en sådan praxis minskar också svårigheterna att
i ett eventuellt framtida mål avgöra vad gärningsmannen redan har dömts för,
även om de inte försvinner helt. I

Prop. 1984/85:46 17

linje med vad kommissionen har uttalat villjag också
framhålla vikten av alt man på delta sätt skapar underlag för slraffmätning och
påföljdsval som står i överensstämmelse med grunderna för narkolikastrafflagstiflningen.
Långvariga fängelsestraff bör ju inle ådömas i fall då någon inte övertygats om
annat än de innehav som varil förbundna med ett - låt vara under lång lid
fortgående - eget missbruk.

Jag vill i del här sammanhanget också passa på att i likhel
med kommissionen betona vikten av alt frigöra sig från ett strikt mängdtänkande
vid rubricering och påföljdsbestämning. Detta har framhållits vid tidigare ändringar
av narkotikastrafflagen (prop. 1980/81:76, JuU 25). Numera har den frågan även
belysts av högsla domstolen (se NJA 1983 s. 754).

Jag återkommer till vissa ytterligare frågor rörande mbricering
och gränsdragning i specialmotiveringen.

Slraffansvarel vid försök och andra s.k. osjälvständiga
gärningsformer utvidgas någol

Mitt
förslag belräffande 2 § om ändrad brottsmbricering och ändrad siraffskala för
ringa fall av narkotikabrott har betydelse även för bestämmelsen i 4 § om
straffansvar vid försök och andra s. k. osjälvständiga gärningsformer. F.n.
gäller all dessa gärningsformer inte är kriminaliserade vid narkolikaförseelse.
Med den ändrade brottsbeteckningen skulle de dock — om 4 § lämnas oförändrad -
avse brott också enligt 2 §. Inte minsl mot bakgrund av att fler fall än förut
avses falla under 2 §, anser jag det vara befogal aU straffansvaret enligl 4 §
vid försök och förberedelse får omfalta även vissa brott som är att anse som
ringa. Motsvarande behov föreligger emellertid knappast beträffande stämpling.
Jag återkommer till frågan i specialmoliveringen.

Åtalsunderlåtelse vid narkotikabrott

Slutligen villjag i detta sammanhang ta upp en fråga som
kommissionen behandlat och som har anknytning till de förslag som jag har lagt
fram, nämligen den om åtalsunderlåtelse vid narkotikabrottslighet. Åtalsunderlåtelse
kan f.n. ges med stöd av olika bestämmelser. Av intresse är särskilt beslämmelsen
i 20 kap. 7 § första stycket 1 rättegångsbalken (RB) som innebär att åtalsunderlåtelse
får ges, om del kan antas att i händelse av lagföring någon annan påföljd än
böter inle skulle komma att ådömas och den misstänktes lagföring inte krävs
från allmän synpunkt. Vidare kan nämnas att ungdomar som vid tiden för brottet
inte fyllt 18 år har ytterligare möjligheler att få åtalsunderlåtelse enligt
bestämmelser i lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga
lagöverträdare.

RA har år 1980 utfärdat etl cirkulär som rör vissa frågor
angående handläggningen av narkotikamål (RÅC 1:94). 1 cirkuläret har RÅ rekommenderat
att åtalsunderlåtelse enligt 20 kap. 7 § första stycket 1 RB skall begränsas
till fall som avser endast innehav för eget bmk av vad som 2 Riksdagen 1984/85. I saml. Nr
46

Prop. 1984/85:46 18

uppgår
lill eller svarar mot högst en rökbit cannabis eller en dos centralsti-mulantia
ulom kokain, dvs. en så liten mängd narkotika att den normalt inle delas upp
ytterligare och säljs vidare. Av stor vikt år enligt RÅ att åtalsunderiålelse enligl
del nämnda lagrummet i huvudsak begränsas till förseelser av förstagångskaraktär.

Kommissionen
förordar alt åtalsunderlåtelse enligl 20 kap. 7 § förslå stycket 1 RB i princip
inte skall ges vid narkoiikabrotislighei, dock att undantag från della bör
kunna göras vid vissa innehav av obetydliga mängder läkemedel.

De
flesla remissinslanserna är av samma mening som kommissionen. Åven andra
uppfattningar har emellertid kommil fram under remissbehandlingen. Exempelvis
anser Föreningen Sveriges statsåklagare att. även om f n. åtalsunderlåtelse för
ringa narkotikabrott bör medges med slor restriktivitet, del förekommer ell inle
obetydligt antal fall där intresset av lagföring är så litet alt åtalsunderlåtelse
är klart lämpligast. RÅ uttalar bl.a. all ulvecklingen i praxis efter det
nämnda cirkulärels tillkomst inneburit ytterligare begränsningar av åtalsunderlåtelseinstituieis
användning och att någon mer långtgående ändring av den praxis som numera råder
inle kan anses påkallad.

Jag vUl
till en början erinra om alt regeringen nyligen lill riksdagen har överlämnat elt
förslag om vidgade möjligheler för åklagare au beslula om åtalsunderiålelse (prop.
1984/85:3). Förslagel är ett led i strävandena att koncentrera rättsväsendets
resurser till bekämpandet av allvarligare brottslighet, bl. a. ekonomisk
brottslighet saml vålds- och narkotikabrottslighet. Beträffande den närmare
innebörden av förslaget får jag hänvisa lill propositionen.

Möjligheten
att underiåta åtal vid bötesbrott vidgas enligt förslaget genom en ny regel i
20 kap. 7 § första stycket 1 RB som innebär au åtalsunderlåtelse får ske under
förutsättning all något väsentligt allmänt eller enskilt intresse inte
åsidosätts. I propositionen (s. 29) har jag anfört beträf fande åtalsunderlåtelse
enligt denna beslämmelse vid bötesbrottslighet på narkotikaområdet att praxis
bör behållas oförändrad till dess ställning har tagits till kommissionens nu
aktuella förslag.

När
del så gäller deUa ställningstagande anser jag för min del all praxis i fråga
om åtalsunderlåtelse enligt den nuvarande bestämmelsen i 20 kap. 7 § första
stycket 1 RB ger uttryck för en tillräcklig restriktivitet. Enligt min mening
saknas det således anledning att gå längre i begränsande riktning. Den
utvidgning av straffansvaret för osjälvständiga gärningsformer som jag
föreslår kan också medföra etl visst behov av att kunna ge åtalsunderlåtelse.

1
det nyss sagda ligger att jag anser att man vid tillämpningen av den föreslagna
nya regeln om åtalsunderiätelse i 20 kap. 7 § första stycket I RB vad gäller
narkotikabrott bör hålla fast vid nuvarande praxis. 1 sammanhangel vUl jag
erinra om att jag i den aktuella propositionen (s. 67) starkt

Prop. 1984/85:46 19

betonat
vikten av alt de nya reglerna om åtalsunderlåtelse tillämpas på ell sådani sätt
att inte tilltron till rättsväsendets förmåga all upprätthålla likhet inför
lagen mbbas. Jag har därvid ocksä pekal på all det i första hand ankommer på RÅ
att främja en enhetlig praxis pä området.

Varusmugglingslagen

I
motsats till övriga olovliga befattningar med narkotika regleras smuggling
inte i narkotikastrafflagen utan i lagen (1960:418, ändrad senast 1983:364) om
varusmuggling (varusmugglingslagen). Bl. a. straffskalor och ansvar för
osjälvständiga gärningsformer i fråga om smuggling av narkotika har dock i
huvudsak anpassats lill bestämmelserna i narkotikastrafflagen. En sådan
anpassning bör ske även i nu aktuella hänseenden.

Del
bör emellertid påpekas alt del f. n. råder en bristande överensstämmelse
mellan straffskalan för varusmuggling som är alt anse som ringa (2 § varusmugglingslagen)
och straffskalan för narkotikaförseelse (2 § narkotikastrafflagen). 1 det
förra fallet är straffskalan penningböter, högst 1 000 kr, medan den i det
senare är dagsböter. Redan i dag kan denna skillnad tänkas föranleda ett
lindrigare straff, om en person åtalas för varusmuggling belräffande en viss
mindre mängd narkotika än om denne åtalas för narkolikaförseelse avseende
innehav av samma mängd. Sådana effekter bör självfallet undvikas. Om fängelse
förs in i straffskalan för narkotikabrott som är ringa utan att någon ändring
görs i straffskalan för ringa varusmuggling av narkotika, skulle skillnaden
mellan straffskalorna bli slörre och riskerna öka för omotiverade skillnader
vid den rättsliga bedömningen av dessa båda brott.

Jag
förordar mot den angivna bakgmnden att straffskalorna i varu-smuggUngslagen
beträffande varusmuggling av normalgraden (I §) och vamsmuggling som är ringa
(2 §) vid gärningar som gäller narkotika anpassas lill de föreslagna slraffskalorna
för motsvarande brott enligt narkotikastrafflagen (1 och 2 §§). Vad gäller
gränsen mellan varusmuggling som är ringa och normalgraden samt påföljdsbeslämningen
bör i tillämpliga delar gälla vad jag anfört rörande motsvarande brott enligt
narkotikastrafflagen.

Vidare
bör kriminaliseringen vid de osjälvständiga gärningsformerna enligt vamsmugglingslagen
(8 §) anpassas till motsvarande bestämmelser enligt narkotikastrafflagen (4 och
5 §§). Jag återkommer lill den frågan i specialmotiveringen.

Av
24 § vamsmugglingslagen följer att befogenheten för befattningshavare inom
tullen att föra talan, t.ex. att utfärda strafföreläggande, är begränsad till
brott på vilka kan följa högst böter. Förslagel om att införa fängelse i
straffskalan för varusmugglingsbroil som är ringa och som gäller narkotika
påkallar därför en jämkning i paragrafen för att nyss nämnda ordning skall
kunna behållas beträffande brott av detta slag.

Prop.
1984/85:46 20

4 Innehav av haschpipor m. m. på en
kriminalvårdsanstalt

Mitt förslag: Genom en ändring i lagen om kriminalvård i
anstalt får man inom kriminalvården möjlighet alt förstöra haschpipor och andra
föremål som är särskilt ägnade att användas för missbruk av eller annan
befattning med narkotika och som påträffats inom en anstalt.

Kommissionens förslag: Överensstämmer med mitt (PM 11 s.
38).

Remissinstanserna: De instanser som har berört
kommissionens förslag har tillstyrkt della.

Skäl för mitt förslag: Regler om i vilken utsträckning
intagna får inneha och förvärva egendom under anslaltsvisldsen finns i 24 § KvaL
och i regler som utfärdats i anslulning lill nämnda paragraf i värdcirkulärel.
I 60 § iredje stycket vårdcirkuläret föreskrivs bl.a. att en intagen inte får
inneha eller eljest ta befattning med injektionssprutor eller kanyler som kan
användas för insprutning i människokroppen eller sådana rökpipor som är
tillverkade för rökning av cannabis (haschpipor) eller andra föremål som är
särskilt avsedda att användas som hjälpmedel vid konsumtion av narkotika. I
vårdcirkuläret regleras vidare frågan om vad som skall ske med egendom som
påträffas inom en anstalt och tillhör en inlagen men som denne sålunda inte får
inneha. Av bestämmelserna (se 16 och 18 §§) framgår alt egendomen skall
omhändertas och förvaras för den intagnes räkning för alt lämnas ut till denne
vid frigivningen.

1 63 § KvaL finns emellertid regler som innebår att
egendom av del aktuella slaget i vissa fall får förstöras eller försäljas. Av försia-iredje
styckena i paragrafen följer att med injektionssprutor eller kanyler som kan
användas för insprutning i människokroppen och som påträffats hos en intagen skaU
förfaras på det säu som föreskrivs i 3 § lagen (1958: 205) om förverkande av alkoholhaltiga
drycker m. m. Härav följer i sin tur att egendomen skall förstöras eller
försäljas enligl vad som föreskrivs om beslagtagen egendom i 2 § I första
stycket nyss nämnda lag.

Den nuvarande regleringen innebär alltså alt det
visserligen är otillåtet för en intagen att inneha haschpipor och andra föremål
som är särskill avsedda att användas som hjälpmedel vid konsumtion av
narkotika. En intagen har emellertid rätt all vid frigivningen få tillbaka
egendom av detla slag - bortsett från injektionssprutor och kanyler - som
omhändertagits under anslaltsvisldsen.

Genom de ändringar i narkotikastrafflagen som genomfördes
år 1983 kan emellertid föremål av det nyss nämnda slaget förverkas. 1 6 § iredje
stycket narkotikastrafflagen finns sålunda en regel om förverkande som avser
injektionssprutor eller kanyler som kan användas för insprutning i

Prop.
1984/85:46 21

människokroppen eller andra föremål som är särskilt ägnade
alt användas för missbruk av eller annan befattning med narkotika. Påträffas
sådana föremål hos någon som har begått brott enligl narkotikastrafflagen eller
i ett utrymme som disponeras av honom eller i förbindelse med narkotika som har
varil föremål för brott enligl sagda lag. skall enligt nyss nämnda bestämmelse
föremålen, oavsett vem de tillhör, förklaras förverkade, om del inte är
uppenbart obilligl. Den förulsällning för förverkande som år knuten lill frågan
i vilkel sammanhang ell föremål påträffas innebär emellertid att förverkande
inte utan vidare kan ske av exempelvis haschpipor som innehas som souvenirer
(se prop. 1982/83: 141 s. 38).

Vidare kan
nämnas att det i 8 § lagen (1976: 51 1) om omhändertagande av berusade personer finns regler som innebär all
egendom som påträffas hos den som omhändertas med stöd av lagen i vissa fall
skall tas ifrån honom och. om inle särskilda skäl lalar för all egendomen ålerslälls
efter frigivandel, förstöras. Reglerna omfattar bl. a. föremål av samma slag
som avses i förverkanderegeln i 6 § Iredje stycket narkoiikaslrafflagen (se prop.
1983/84:111 s. 151).

Kommissionen
uilalar all del har visat sig all inlagna vid frigivningen gör anspråk på haschpipor
som omhändertagits på anstalten. Enligt kommissionen ulgör även haschpipor och
andra narkolikautensilier redskap som avsevärt ökar risken för
narkotikamissbruk. Föremål av detta slag bör enligl kommissionen därför kunna
omhändertas och förslöras enligt vad som föreskrivs i 63 § KvaL.

Jag anser
det vara väsentligt att inte bara injektionssprutor och kanyler ulan även haschpipor
och andra föremål som är särskill ägnade alt användas för missbruk av eller
annan befattning med narkotika och som påträffas inom en kriminalvärdsanstalt
kan omhändertas och förstöras. Bestämmelsen i 6 § tredje stycket
narkotikastrafflagen om förverkande av sådana föremål tillgodoser visserligen detla
inlresse i åtskilliga fall. Del finns emellerlid silualioner där elt föremål av
det aktuella slaget kan påträffas hos en intagen men där någol förverkande inte
kan ske. Kriminalvårds-myndigheterna kan i sådana fall, med hänsyn till den
nuvarande utformningen av 63 § KvaL, endast omhänderta föremålet och kan inte
vägra att lämna tillbaka del lill den intagne vid frigivningen. Jag anser detta
vara stötande. Haschpipor och andra föremål av aktuellt slag som påträffas inom
en anstalt bör alltid kunna förstöras. Vidare är del från praklisk synpunkt av
intresse all man inom kriminalvården själv kan handlägga dessa frågor utan alt
polis och åklagare behöver kopplas in.

Mot denna bakgmnd
föreslår jag att 63 § KvaL ändras så att del görs klart all det förfarande som
där föreskrivs beträffande injektionsspmlor och kanyler omfaliar även haschpipor
och andra föremål, som är särskilt ägnade alt användas för missbruk av eller
annan befattning med narkotika.

Jag vill tillägga all det i 36 § lagen (1966:293) om
beredande av sluten psykiiJtrisk vård i vis.sa fall (LSPV), 37 a § lagen
(1967:940) angående

Prop. 1984/85:46 22

omsorger
om vissa psykiskt utvecklingsstörda, 76 § socialtjänstlagen (1980:620), 25 §
lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) och 32 §
lagen (1981:1243) om vård av missbrukare i vissa fall (LVM) finns bestämmelser
som motsvarar 63 § KvaL. Det kan därför finnas anledning att överväga om det
bör göras motsvarande ändringar i dessa bestämmelser. Den frågan bör dock
avvakta resultatet av socialberedningens (S 1980:07) arbete.

Slutligen
villjag peka på beslämmelsen i 62 § andra stycket KvaL. Den innebär bl. a. all
den som åt någon intagen lämnar sådana injektionsspmlor och kanyler som kan
användas för insprutning i människokroppen och som alltså faller under 63 §
döms till böter eller fängelse i högsl sex månader, om inle gärningen annars är
i lag belagd med strängare straff. En utvidgning av del kriminaliserade
området enligt 62 § andra stycket KvaL svarande mot den föreslagna ändringen i
63 § samma lag skulle visserligen kunna övervägas. Jag anser emellertid en
sådan utvidgning vara obehövlig och sakna självständig funktion, främsl med
hänsyn lill att de allra flesta fall som skulle beröras av utvidgningen är
belagda med strängare straff som förberedelse till narkoiikabroti eller grovt
narkotikabrott enligt 4 § narkotikastrafflagen. Någol förslag om ändring i 62 §
andra stycket KvaL läggs alltså inte fram.

5
KontroU av berusningsmedel på sjukhus

Mitt
förslag: På sjukhus eller del av sjukhus som socialstyrelsen beslämmer får
narkotika, alkohol och andra berusningsmedel inle innehas av patienterna.
Detsamma gäller föremål som är särskill ägnade alt användas för missbmk av eUer
annan befattning med narkotika, t.ex. sprutor och kanyler. Överläkaren på
sjukhuset får ställa som villkor för att vårda någon för missbruk av beroendeframkallande
medel att patienten underkastar sig vissa undersökningar som kroppsvisitation
eller ytlig kroppsbesiktning. Påträffas egendom som inte får innehas skall den
omhändertas och får förslöras.

Kommissionens
förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt (PM 11 s. 123-126). Enligt
kommissionens förslag får mer ingripande undersökningar som vaginal- och rektalundersökningar
ställas som villkor för vård på sjukhus.

Remissinstanserna:
Flertalet remissinstanser tillstyrker kommissionens förslag eller lämnar det
utan erinran. Socialstyrelsen är tveksam till om det behövs lagregler för att
uppställa aktuella villkor för vården. LO, social-

Prop. 1984/85:46 23

beredningen och RFHL motsätter sig förslaget.
Socialberedningen anser att kravet på integritetskränkande undersökningar kan
avskräcka starkt vårdbehövande missbrukare från alt söka värd.

Skäl för mitt förslag:

Bakgrund

Vården av narkotikamissbmkare inom hälso- och sjukvården
skall precis som all annan hälso- och sjukvård bygga på frivillighet. Vården
skall tillgodose vissa krav. Bl.a. skall den bygga på respekt för patientens
självbestämmande och integritet. Den skall främja goda kontakter mellan patienten
och personalen i vården. Häri ingår naturligtvis att personalen skall sträva
efter all hygga upp etl förtroende hos patienten.

Samtidigt måsle konstateras alt det skapar stora problem
på en narkomanvårdsklinik, om narkotika kan smugglas in. Möjligheterna att
genomföra vården kan helt omintetgöras. Vissa kliniker har ibland haft stora
problem med narkotika. Detta har lett till alt det på vissa enheter gjorts
undersökningar av patienterna i syfte att förhindra införsel av narkotika. 1 de
allra flesta fall har undersökningarna haft karaktär av kroppsvisitation dvs.
patientens kläder, väskor etc. har undersökts. Även mer omfattande
undersökningar, bl.a. vaginal- och rektalundersökningar, har dock förekommit.

Med anledning av en anmälan har dessa förhållanden utretts
av justitieombudsmannen. JO. Enligt JO: s beslut strider det mot 2 kap.
regeringsformen att genomföra undersökningar molsvarande kroppsvisitation och kroppsbesiklning,
om inle särskill lagstöd finns för delta. Med undanlag av bestämmelserna i 13 §
LSPV finns det inte sådana bestämmelser inom hälso- och sjukvården. Endasl i de
fall patienterna frivilligt går med på en sådan undersökning får den
genomföras. JO anser del inle godtagbart att den som har behov av och söker
sjukhusvård för narkotikamissbruk skall behöva gå med på kroppsbesiktning eller
kroppsvisitation för alt kunna få vård. Om del år nödvändigt att genomföra
sådana undersökningar för att förhindra all narkotika förs in på de aktuella
vårdavdelningarna, måsle enligl JO: s mening lagbestämmelser införas om detta.

Förbud alt inneha berusningsmedel

Det är nödvändigt att nu överväga vilka ytterligare
bestämmelser som behövs för att förhindra att illegal narkotika och andra bemsningsmedel
m.m. förekommer på narkomanvårdsenheterna inom hälso- och sjukvården. Sådana
bestämmelser finns redan inom den hälso- och sjukvård som bedrivs enligt LSPV
och inom den sociala omsorgen enligl LVU och LVM. Med verkan fr. o. m. den I
juli i år har en reglering i ämnet förts in även i socialtjänstlagen (jfr prop.
1983/84: 174).

Jag föreslår - delvis efter mönster i de nämnda lagarna -
att bestämmel-

Prop. 1984/85:46 24

ser
införs om att det på sjukhus eller del av sjukhus som socialstyrelsen bestämmer
skall vara förbjudet att inneha alkohol, andra bemsningsmedel såsom vissa
läkemedel samt föremål som är särskill ägnade alt användas för missbruk av
eller annan befallning med narkotika l.ex. spmtor och kanyler.

KontroU
av patienter

1
likhet med flertalet remissinstanser delar jag kommissionens uppfattning att
vissa narkomanvårdsenheter inom hälso- och sjukvården kan behöva ha möjlighet
att kontrollera att patienterna inle har narkotika eller andra bemsningsmedel
på enheten. Att de underkastar sig kontroll skall kunna ställas upp som villkor
för vård på enheten. Del är emellertid angeläget att personalen genom andra ålgärder
försöker begränsa behovet av sådana undersökningar. Personalen måste från fall lill
fall bedöma om en undersökning behövs. Det kan, som kommissionen påpekar, ofta
vara svårt att avgöra om t.ex. en vårdsökandes medverkan till en sådan undersökning
är frivillig eller inte. Bestämmelser i lag behövs därför om rätt för
överläkaren vid narkomanvårdsenheten att som villkor för vården uppställa att
viss kontroU får ske. Kontroll bör kunna ske fömtom i samband med intagningen
även under vistelsen på sjukhuset, om misstanke uppkommer att förbjuden egendom
skall påträffas hos en patient.

När
det gäller frågan om vilka undersökningar som bör få uppställas som villkor för
vård är jag mera tveksam till kommissionens förslag. Varje form av kroppsbesiklning
eller kroppsvisitation är ett ingrepp i en patients integritet. Enligt t. ex. LVM
får den omhändertagne under vissa fömtsättningar underkastas kroppsvisitation
eller ytlig kroppsbesiktning när han kommer till elt hem för vård med stöd av
den lagen och under vistelsen vid hemmet. Mer ingripande undersökning som t.ex.
vaginal- eller rektalun-dersökning är däremot inte tillåten. Jag anser inte att
man som villkor för vården på sjukhus av en missbmkare bör kunna ställa upp
längre gående krav när del gäller undersökningar. Skulle erfarenheten visa att
mera ingripande undersökningar behövs, kan frågan naturiiglvis tas upp på nytt.

Undersökningen
skall självfallet inte göras mer ingående än vad ändamålet med åtgärden
kräver. Lika klart är att all den hänsyn som omständigheterna medger skall
iakttas.

1
sammanhanget bör påpekas att undersökningar av andra skäl än för alt söka efter
narkotika ofta behöver göras på dessa kliniker. Gynekologiska sjukdomar och
olika infektioner är vanliga bland missbrukare. Hälsoundersökningar i samband
med intagningen förekommer därför ofta. Ibland är det nödvändigt att klä av t.ex.
medvetslösa eller svårt omtöcknade missbrukare för att kunna ge erforderlig
behandling.

Om
någon vägrar att underkasta sig en undersökning som är påkallad för att t.ex.
söka efter narkotika, får undersökningen inle genomföras, men han kan vägras
vård på enheten. Han måste då kunna få erforderlig vård på

Prop.
1984/85:46 25

någol
annat sjukhus eller någon annan mottagning. Patientens vägran får inle leda lill
all vård över huvud inle kan ges. Alla de typer av enheter där patienter av nu
aktuellt slag kan få vård bör följaktligen inte ha möjlighet all ställa upp
nämnda villkor för vården. Socialstyrelsen bör samråda med huvudmannen för
vården om vilka sjukhus som skall omfattas av bestämmelserna.

Kontrollen
bör kunna omfatta fömtom patientens person även väskor, kassar eller det gods
som han eller hon för med sig till sjukhuset eller som sänds till patienten
under vårdtiden.

Vid
behov kan socialstyrelsen meddela allmänna råd om den aktuella kontrollen.

Omhändertagande
och förstörande av berusningsmedel

Förbjuden
egendom som påträffas hos en patient eller som ankommer till en patient eller
som medförs av den som söker vård bör få tas omhand av personalen.

Överläkaren vid sjukhuset
bör kunna förstöra eller försälja egendomen enligl bestämmelserna om
beslaglagen egendom i 2 § 1 första stycket lagen om förverkande av alkoholhaltiga
drycker m. m. Även när egendom som här avses påträffas på sjukhus eller del av
sjukhus som omfattas av bestämmelserna utan att känd ägare finns, bör den
kunna omhändertas och förslöras. Däremot är jag inte nu beredd att föreslå
motsvarande bestämmelser beträffande bemsningsmedel m. m. som påträffas på
sjukhus eller del av sjukhus som inte omfaltas av de nu aktuella
bestämmelserna. Vid dessa inrättningar gäller dock redan bestämmelsema i
narkotikastrafflagen om beslag och förverkande av narkotika m.m.

De
nu aktuella bestämmelserna bör tas in i en särskild lag om kontroll av bemsningsmedel
på sjukhus.

6
Upprättade lagförslag

I
enlighet med vad jag nu har anfört har inom justitiedepartementet upprättals
förslag lill

1. lag om ändring i
narkotikastrafflagen (1968:64),

2.
lag om ändring i lagen
(1960:418) om straff för vamsmuggling,

3.
lag om ändring i lagen (1974:
203) om kriminalvård i anstalt,

4.
lag om kontroll av bemsningsmedel
på sjukhus.

Förslagel vid 2 har
upprättats i -Samråd med chefen för finansdepartementet och förslagel vid 4 i
samråd med statsrådet Sigurdsen. Förslagen bör fogas lill protokollet i detta
ärende som bilaga 3

Prop. 1984/85:46 26

7
Specialmotivering

7.1
Förslaget till lag om ändring i narkotikastrafTlagen (1968:64)

1 §

Ändringen
i paragrafen innebär att böter försvinner ur straffskalan och att straffet för
narkotikabrott blir fängelse i högst tre år. Avsikten är inte att
påföljdspraxis skall skärpas på gmnd av denna ändring. Som jag har berört i den
allmänna motiveringen (avsnitt 3) är avsikten alt de fall som i dag bedöms som
narkotikabrott men där påföljden stannar vid böler också i fortsättningen skall
föranleda enbart böter. Del sagda innebär att sådana gärningar i fortsättningen
blir att bedöma som ringa brott.

2§

De
allmänna övervägandena bakom ändringarna i paragrafen redovisas i avsnitt 3. Ändringama
innebär all den nuvarande särskilda brollsbeteckningen för narkotikabrott som
är alt anse som ringa - narkotikaförseelse - slopas och att fängelse i högst
sex månader förs in i straffskalan.

Paragrafens
tillämpningsområde utvidgas genom att motsvarande inskränkning sker vid I §.
Avsikten är alltså att i fortsättningen narkotikabrott som är alt anse som
ringa skall omfalta dels vad som nu bedöms som narkolikaförseelse, dels i
princip sådana gärningar som f.n. bedöms som narkotikabrott och där påföljden
blir böter. Dessutom är tanken att man skall döma enligt 2 § i stället för 1 §
i vissa ytterligare fall som jag har berört i den allmänna motiveringen.

Jag
vill i det här sammanhanget även påpeka att den nya straffskalan inle förändrar
möjligheterna lill lagföring genom strafföreläggande. Någon ändring i gällande
mtiner därvidlag är inte avsedd.

4§

Den
ändring som föreslås i paragrafen har helt kort berörts i den allmänna
motiveringen i avsnitt 3. Ändringen innebär alt försök eller förberedelse till
narkoiikabroti också av den lindrigare graden medför straffansvar enligt 23
kap. brottsbalken, om gärningen avser annal än innehav.

Bakgrunden
lill den föreslagna ändringen i paragrafen är förslaget att slopa den särskilda
brottsrubriceringen narkotikaförseelse i 2 § för narkotikabrott som är att
anse som ringa. Detta har betydelse även för beslämmelsen i den nu aktuella
paragrafen om straffansvar vid försök, förberedelse och stämpling. F. n. gäller
att dessa gärningsformer omfattar narkotikabrott eller grovt narkotikabrott,
om gärningen avser annat än innehav. Narkotikaförseelse omfattas däremol inte
av bestämmelsen. Särskilt med hänsyn till den av mig förordade nya gränsen
mellan normalgraden och den ringa graden - en gränsdragning som ju innebär all
vissa gärningar som f. n. bedöms som narkotikabrott av normalgraden framdeles i
ställel skall hänföras lill brott som är alt anse som ringa - anser jag det
vara påkallat

Prop. 1984/85:46 27

att
gärningsformerna försök och förberedelse görs tillämpliga även beträffande
vissa narkotikabroll som är att anse som ringa. Enligt min mening kan en sådan ulvidgning
av det straffbara området ha en viss praktisk betydelse, t.ex. i fall där någon
avser att anskaffa en mindre mängd narkotika för någon annans räkning. Och
några betänkligheter av principiell karaktär inger en ulvidgning av detla slag
knappast.

Däremol
saknas det enligl min mening prakliskl behov av att låta även gärningsformen stämpling
omfatta narkoiikabroti som är att anse som ringa. Även principiella skäl talar
mot att låla denna gärningsform, som i allmänhet omfattar gärningar som typiskt
sett har etl mycket högt straffvärde, avse brott av del nyss nämnda slaget.

Ändringen
av paragrafen innebär även en ulvidgning av motsvarande slag av del
kriminaliserade området vid medverkan. Bestämmelsen i 5 § om straffansvar vid
medverkan omfattar nämligen brott enligt den nu aktuella paragrafen.

Ikraftträdande

Några
särskilda övergångsbestämmelser har inte ansetts påkallade.

Av
5 § lagen (1964:163) om införande av brottsbalken följer, bortsett från etl
undantag som här saknar intresse, att den lag skall tillämpas som var gällande
när gärningen förelogs, om inte de nya bestämmelserna skulle medföra en mildare
behandling. Med hänsyn till karaktären hos de föreslagna bestämmelserna kan
dessa därför inte bli tillämpliga i fråga om gärningar som har begåtts före
ikraftträdandet.

7.2
Förslaget till lag om ändring i lagen (1960:418) om straff för varusmuggling

1
och 2 §§

Ändringarna
har berörts i avsnill 3. De innebär alt böler slopas i straffskalan för
varusmuggling som gäller narkotika och att straffskalan för vamsmuggling som
gäller narkotika och som är all anse som ringa sätts lill böter eller fängelse
i högsl sex månader. Syftet med ändringarna är att anpassa varusmugglingslagens
straffskalor vid narkotikasmuggling till slraffskalorna vid molsvarande brott i
narkotikastrafflagen.

Av
skäl som anförts vid min motivering rörande narkotikastrafflagen är avsikten
alt den ringa graden av brott vid narkotikasmuggling skall omfatta även sådana
gärningar som f. n. bedöms som normalgraden av vamsmuggling och där påföljden
blir böter. Det bör i del sammanhanget påpekas att vid vamsmuggling som gäller
narkotika gränsen mellan normalbrott och brott som är att anse som ringa f. n.
dras på ett annat sätt än vid narkotikabrott, bl. a. beroende på att
straffskalan vid vamsmuggling som är att anse som ringa är annorlunda än vid
narkotikaförseelse. Enligt min mening är den skillnaden inle motiverad. Förskjulningen
kan därför antas komma att

Prop.
1984/85:46 28

gälla en slörre del av det kriminaliserade området enligt vamsmugglingslagen
än enligt narkotikastrafflagen.

Jag vill i anslutning till 1 § beröra en fråga som
kommissionen har tagit upp i sitt slutbetänkande (SOU 1984: 13) Samordnad narkotikapolilik
(s. 40 f). Kommissionen pekar på att en arbetsgrupp tiUsatt av samarbetsorganet
för rättsväsendets informationssystem (SARl) i en rapport behandlat hur
statistiken över domar i narkotikamål bör föras och i vilken utslräckning
rättsväsendets informationssystem (RI) kan användas för denna produktion. I
rapporten görs gällande all man av domsblankeiterna i allmänhel inte kan utläsa
om ett vamsmugglingsbrott gällt narkotika enligt I § första stycket andra meningen
förevarande lag. En omredigering av paragrafen förespråkas därför. För egen del
anser jag att någon omredigering av I S för detta ändamål inte är nödvändig.
Del bör enligt min mening vara möjligt att få fram den aktuella informationen
genom alt saken klarläggs i de av regeringen utfärdade bestämmelserna om avfattning
av dom och slutligt beslut i brottmål. Jag avser att aktualisera denna fråga
hos regeringen.

8§

Syftet med de sakliga ändringarna i paragrafen är att så
långt som möjligt uppnå kongmens mellan vamsmugglingslagen, belräffande
smuggling av narkotika, och narkotikastrafflagen (4 och 5 §§) när det gäller
straffansvaret vid de osjälvständiga gärningsformerna. Liksom beträffande
motsvarande bestämmelser i narkotikastrafflagen innebär ändringarna en utvidgning
av det kriminaliserade området vid de aktuella gärningsformerna.

24 §

Ändringen i paragrafen har behandlats i den allmänna
motiveringen (avsnitt 3).

Ikraftträdande

Beträffande de föreslagna bestämmelsernas ikraftträdande
kan hänvisas lill vad som anförts vid narkotikastrafflagen.

7.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1974:203) om
kriminalvård i anstalt

63 §

Paragrafen har ändrats redaktionellt i flera avseenden.
Sålunda motsvaras de nuvarande första och andra styckena av första-tredje slyckena
i paragrafen i dess nya lydelse. Den nuvarande hänvisningen lill 3 § lagen om
förverkande av alkoholhaltiga drycker m. m. har ändrats till alt avse 2 § I
första stycket samma lag (jfr prop. 1979/80:1 del B s. 392 0. Det har också
klargjorts alt del är vederbörande styresman som skall besluta i saken.

Prop. 1984/85:46 29

Bestämmelsen i fjärde stycket har ersatt föreskriften i
del nuvarande iredje stycket. Den nya beslämmelsen innebär att, förutom injektionsspmlor
och kanyler, även haschpipor, kokainskedar, förvaringspåsar, vågar och liknande
föremål som är särskill ägnade alt användas för missbruk av eller annan
befallning med narkotika och som påträffas inom en kriminalvärdsanstalt får
omhändertas. Av regeln i iredje stycket följer alt föremålen får förslöras om
deras värde är ringa eller om del annars måsle anses försvarligt att förstöra
dem; i andra fall får föremålen försäljas. Med hånsyn till de ifrågavarande
föremålens karaktär lorde del dock i praktiken aldrig bli aktuellt med
försäljning.

7.4 Förslaget till lag om kontroU av berusningsmedel på
sjukhus

1 §

Den föreslagna lagen skall gälla vid de sjukhus och delar
av sjukhus som socialstyrelsen bestämmer. Styrelsens beslut bör föregås av
samråd med huvudmannen för vården. De enheter där det främsl blir aktuellt all
tillämpa lagen är de särskilda narkomanvårdsenheterna.

2 S

Bestämmelsen, som saknar motsvarighet i kommissionens förslag,
innebär ell uttryckligt förbud för patienterna på de sjukhus eller delar av
sjukhus där lagen gäller att inneha alkohol och andra berusningsmedel. Den nu
föreslagna beslämmelsen innebär all del också blir förbjudet alt inneha
injektionssprutor och kanyler, haschpipor, kokainskedar, förvaringspåsar,
vägar och liknande föremål som är särskilt ägnade att användas för missbruk av
eller annan befattning med narkotika.

3 §

Som framgår av den allmänna motiveringen får den ansvarige
överläkaren vid sjukhus eller del av sjukhus där lagen gäller ställa upp som
villkor för vård av en missbrukare att denne underkastar sig vissa
undersökningar av den egna personen och det gods han eller hon för med sig till
sjukhuset. Syftet med beslämmelsen år alt förhindra alt illegal narkotika och
andra berusningsmedel och vissa hjälpmedel vid narkotikamissbruk förekommer på
sjukhuset. De undersökningar som får ställas upp som villkor för vården är kroppsvisitation
och ytlig kroppsbesiktning. Kroppsvisitation är kontroll av kläder och andra
persedlar. Varje undersökning av kroppen antingen den är endast okulär eller
mera ingående är au betrakta som kroppsbesiklning. Med yilig kroppsbesiklning
avses en yttre granskning av kroppen. Undersökningen kan gå lill så att
patienten ombeds att ta av sig kläderna och stå upp, varefter den som utför
besiktningen granskar de delar av kroppen som är synliga samt fotsulorna. Även
huvudhåret och armhålorna får granskas. 1 övrigt är det inte tillåtet au be den
som skall

Prop. 1984/85:46 30

undersökas
att inta särskilda ställningar för att de för ögat dolda delarna av kroppen
skall kunna iakttas liksom inte heller att undersöka munhåla eller annan håUghet
eUer beröra vederbörandes nakna kropp för att undersöka delar av denna. 1 så
fall bUr fråga om ordinär kroppsbesiktning (jfr prop. 1981/82:2). Naturiiglvis
skall undersökningen göras så hänsynsfullt som förhållandena medger.

Vidare
skall kunna krävas att väskor, kassar och annat som den vårdsökande medför
till sjukhuset får undersökas.

Även
under vistelsen på sjukhuset skall det kunna begäras av patienten att han
underkastar sig undersökning som nyss har sagts. Del kan t. ex. bli aktuellt om
patienten vistats utanför sjukhuset eller om missbmk förekommit på enheten.
Också paket eller dylikt som kommer till patienten under vistelsen skall kunna
undersökas.

Om
en patient vägrar att låta sig undersökas, får undersökning inte ske. Patienten
kan då vägras vård. Som sagts i den allmänna motiveringen får patientens vägran
inte leda till alt vård över huvud taget inte ges. Hälso-och sjukvårdslagen
(1982:763) innebär ju en skyldighet för sjukvårdshuvudmannen alt erbjuda vård
åt den som behöver sådan vård.

4§

Påträffas
förbjuden egendom vid kontroll av den som söker vård eller hos en intagen eller
ankommer sådan egendom till en intagen får den enligl första stycket tas om
hand av personalen.

Även
i de fall sådan egendom påträffas utan att känd ägare finns skall egendomen kunna
omhändertas. Detta framgår av andra stycket. Som påpekas i den allmänna
motiveringen har det inte ansetts lämpligt att nu utsträcka bestämmelserna om
omhändertagande till andra sjukhus eller delar av sjukhus än sådana där den
föreslagna lagen kommer alt gälla.

Enligl
iredje stycket ankommer det på den ansvarige överläkaren alt låla förstöra
eller försälja egendom som omhändertagits med stöd av första eller andra
stycket i denna paragraf. Bestämmelsen hänvisar i denna del till lagen om
förverkande av alkoholhaltiga drycker m. m. Det innebär att omhändertagen
egendom får förstöras, om dess värde är ringa eller om det annars måste anses försvariigt
att förstöra den; i andra fall får egendomen försäljas. Med hänsyn till
karaktären på denna egendom torde det dock i praktiken knappast någonsin bli
aktuellt med försäljning.

1
vissa fall t. ex. då slörre mängder narkotika omhändertagils bör överläkaren
underrätta polismyndigheten innan narkotikan förstörs för att polisen skall ha
möjlighet att starta en brottsundersökning. Något hinder från sekretessynpunkt mol
etl uppgifislämnande av detta slag anser jag inte bör kunna uppstå. Jag vill
här peka på regeln i 14 kap. 2 § Qärde slyckel sekretesslagen (1980:100) som
ger möjligheter alt lämna uppgifter från hälso- och sjukvården lill polisen
angående misstanke om grovt narkotikabrott. Även regeln i I kap. 5 § samma lag
om nödvändigt uppgifislämnande bör uppmärksammas i detta sammanhang.

Prop.
1984/85:46 31

8 Hemställan

Jag
hemställer all lagrådets yltrande inhämtas över förslagen lill

1.
lag om ändring i
narkotikastrafflagen (1968:64),

2.
lag om ändring i lagen
(1960:418) om straff för vamsmuggling,

3.
lag om ändring i lagen
(1974:203) om kriminalvård i anstalt,

4.
lag om kontroll av
berusningsmedel på sjukhus.

9 Beslut

Regeringen
beslular i enlighet med föredragandens hemställan.

Prop. 1984/85:46 32

Bilaga
I

Förteckning över remissinstanser som avgett yttrande över
narkotikakommissionens promemoria (PM nr 8) Narkotikastrafflagen m.m.

Efter
remiss har yttranden över narkotikakommissionens promemoria (PM nr 8)
Narkotikastrafflagen m.m. avgetts av Göta hovrätt, hovrätten för Nedre
Norrland, Stockholms och Göteborgs tingsrätter, riksåklagaren (RÅ),
rikspolisstyrelsen (RPS), kriminalvårdsstyrelsen, brottsförebyggande rådet
(BRÅ), socialstyrelsen, generallullstyrelsen, skolöverstyrelsen,
riksrevisionsverket, Landstingsförbundet, Svenska kommunförbundet, Sveriges
advokatsamfund, Sveriges domareförbund. Föreningen Sveriges statsåklagare.
Föreningen Sveriges åklagare. Föreningen Sveriges länspoUschefer, Föreningen
Sveriges polischefer. Föreningen Sveriges socialchefer. Landsorganisationen i
Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Centralorganisationen
SACO/SR, Riksförbundet för hjälp åt läkemedelsmissbrukare (RFHL), Riksförbundet
Narkolikafritl Samhälle (RNS), Föräldraföreningen Mot Narkotika Riksförbundet
och Riksförbundet Hem och Skola (RHS). Föreningen Sveriges länspolischefer och
Föreningen Sveriges polischefer har avgett ett gemensamt yttrande.

RÅ
har överlämnat yttranden från överåklagarna i Stockholms, Göteborgs och Malmö åklagardistrikt
saml från länsåklagarmyndighelerna i Kopparbergs län, Stockholms län och
Gotlands län och Örebro län. Länsåklagarmyndigheten i Kopparbergs län har vid silt
yttrande fogat etl yttrande av den i länet särskilt förordnade åklagaren i
narkotikamål di-siriktsåklagaren Lars Ekdahl. En skrivelse har inkommit från Blåbandsrö-relsen
i Sverige.

Prop.
1984/85:46 33

Bilaga
2

Förteckning över remissinstanser som avgett yttrande över
narkotikakommissionens promemoria (PM nr 11) Insatser inom kriminalvården m. m.

Efter
remiss har yttranden över narkotikakommissionens promemoria (PM nr II) Insatser inom kriminalvården m.m. avgells av Göta hovrätt, kammarrätten
i Jönköping, riksåklagaren (RÅ), rikspolisstyrelsen (RPS), kriminalvårdsstyrelsen,
brottsförebyggande rådet (BRÅ), socialstyrelsen, socialberedningen (S 1980:07),
riksdagens ombudsmän (JO), Landstingsförbundet. Tjänstemännens
centralorganisation (TCO), Centralorganisationen SACO/SR, Landsorganisationen
i Sverige (LO) och Riksförbundet för hjälp åt låkemeddsmissbrukare (RFHL).
SACO/SR och LO har vid sina yttranden fogat yttranden av Förbundet Sveriges
Arbetsterapeuter resp. Statsanställdas Förbund.

3 Riksdagen 1984/85. / saml. Nr 46

Prop. 1984/85:46

34 Bilaga
3

De remitterade lagförslagen

I Förslag till

Lag om ändring i narkotikastrafflagen (1968:64)

Härigenom
föreskrivs alt 1,2 och 4 S§ narkotikastrafflagen (1968:64) skall ha nedan
angivna lydelse.

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

Den som olovligen

1. överlåter narkotika,

2. framställer narkotika som är

avsedd för missbruk,

3. förvärvar narkotika i överlåtel

sesyfte,

4.
anskaffar,
bearbetar, förpackar, transporterar, förvarar eller tar annan sådan befattning
med narkotika som inte är avsedd för eget bruk,

5.
bjuder ul
narkotika lill försäljning, förvarar eller befordrar vederlag för narkotika,
förmedlar kontakter mellan säljare och köpare eller företar någon annan sådan
ål-gärd, om förfarandet är ägnat alt främja narkotikahandel, eller

6.
innehar
narkotika

döms, om gärningen sker uppsåtligen, för narkotikabrott till
böler eller fängelse i högst tre år.

2

Är brott som avses i I § alt anse som ringa, skall för narkolikaförseelse
dömas till böler.

§

Den som olovligen

1.
överlåter
narkotika,

2.
framställer
narkotika som är avsedd för missbruk,

3.
förvärvar
narkotika i överiålel-sesyfie,

4.
anskaffar,
bearbetar, förpackar, transporterar, förvarar eller tar annan sådan befattning
med narkotika som inle år avsedd för eget bruk,

5.
bjuder ut
narkotika lill försäljning, förvarar eller befordrar vederlag för narkotika,
förmedlar kontakter mellan säljare och köpare eller företar någon annan sådan
ål-gärd, om förfarandet är ägnat att främja narkotikahandel, eller

6.
innehar
narkotika

döms, om gärningen sker uppsåtligen, för narkotikabroll till
fängelse i högsl tre år.

Är brott som avses i 1 § all anse som ringa, döms lill böler
eller fängelse i högst sex månader.

För
försök, förberedelse eller stämpling lill narkoiikabroti eller grovt
narkotikabrott döms, om gärningen, avser annal än innehav, lill ansvar enligl
23 kap. brottsbalken.

För försök
eller förberedelse tUl narkotikabrott eller grovt narkotikabrott liksom för stämpling
till narkotikabrott, som inte är att anse som ringa, eller till grovt narkolika-

' Senaste lydelse 1983:363. ' Senaste lydelse 1983:363.

Prop.
1984/85:46

Nuvarande Ivdelse

Föreslagen lydelse

35

brott döms, om gärningen, avser annat än innehav, till
ansvar enligt 23 kap. brottsbalken.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1985.

2 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1960:418) om straff för
varusmuggling

Härigenom
föreskrivs alt 1, 2, 8 och 24 §§ lagen (1960:418) om straff för varusmuggling
skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande
lydelse

Den som utan att giva det tillkänna hos vederbörlig
myndighet till rikel inför eller från riket utför gods, för vilket tull eller
annan allmän avgift skall erläggas till statsverket eller som enligl
stadgande i lag eller författning ej må införas eller utföras, dömes, om gämingen
sker uppsåtligen, för varusmuggling lill böter eller fängelse i högsl två år.
Gäller gärningen narkotika som avses i 8 § narkotikastrafflagen (1968:64)
skall dömas till böler eller fängelse i högst tre år.

!§'

Föreslagen
lydelse

Den som ulan att ge det tillkänna hos vederbörlig myndighel
till riket inför eller från rikel utför gods, för vilket tull eller annan
allmän avgift skall erläggas till statsverket eller som enligl stadgande i lag
eller författning ej må införas eller ulföras, döms, om gärningen sker uppsåtligen,
för varusmuggling till böter eller fängelse i högsl två år. Gäller gärningen
narkotika som avses i 8 § narkotikastrafflagen (1968:64) skall dömas till
fängelse i högst tre är.

Första stycket gäller även, när någon genom att lämna
oriktig uppgift i tulldeklaration eller medelst annal vilseledande i samband
med lullbehandling av gods uppsåtligen föranleder, alt tull eller annan allmän
avgift undandrages statsverket eller alt gods införes eller ulföres i slrid mol
förbud.

2 § '

Är
varusmuggling som avses i I § första slyckel med hänsyn till godsels värde och
övriga omsländigheler vid brottet att anse som ringa.

Är
varusmuggling som avses i I § första slyckel med hänsyn till godsets värde och
övriga omsiåndighe-ter vid broliel att anse som ringa.

' Senaste lydelse 1983:364. ' Senaste lydelse 1980: 1138.

Prop.
1984/85:46

Nuvarande lydelse

döms till böter, högsl ettusen kronor.

36

Föreslagen lydelse

döms lill böter, högst ettusen kronor. Gäller gärningen
narkotika döms lill böter eller fängelse i högst sex månader.

För försök
till vamsmuggling dömes till ansvar enligl 23 kap. brottsbalken. Delsamma
gäller förberedelse eller stämpling till sådan smuggling av narkotika som ej
är ringa.

Hava flera medverkat lill annan i denna lag straffbelagd
gärning än vamsmuggling som är ringa, gälla bestämmelserna i 23 kap. brottsbalken.

För försök
till varusmuggling döms till ansvar enligl 23 kap. brottsbalken. Delsamma
gäller förberedelse //// varusmuggling avseende narkotika saml stämpling lill
sådan varusmuggling avseende narkotika som inte är ringa.

Har flera
medverkat lill annan i denna lag siraffbelagd gärning än varusmuggling som är
ringa och sotn inle gäller narkotika, gäller bestämmelserna i 23 kap.
brottsbalken.

I mål
rörande brott enligt författningar, vilkas efterlevnad tullverket har att
övervaka, må, om ej svårare straff än böler kan följa å brottet, talan föras av
befattningshavare vid tullverket som generallullstyrelsen beslämmer. Sådan
befattningshavare må ock såsom åklagare meddela förordnande enligl 21 §
första stycket.

1 mål
rörande brott enligt författningar, vilkas efterlevnad tullverket har att
övervaka, mä, om ej svårare straff än böter kan följa å brottet eller målet rör
brott som avses i 2 § andra meningen, talan föras av befattningshavare vid
tullverket som generaltullstyrelsen bestämmer. Sädan befattningshavare må ock
såsom åklagare meddela förordnande enligl 21 § första slyckel.

Vad nu stadgats skall icke lända lill inskränkning i
allmän åklagares åtalsrätl i fråga om brott, som nyss sagls.

Denna lag träder i kraft den I januari 1985.

- Senaste lydelse 1968; 6.S.

Prop.
1984/85:46 3 Förslag till

37

Lag om ändring i lagen (1974:203) om kriminalvård i
anstalt

Härigenom
föreskrivs alt 6.3 § lagen (1974: 20.3) om kriminalvård i anstalt skall ha
nedan angivna lydelse.

63 S'

Belopp, som erhållits vid försäljning av omhändertagen
egendom, tillfaller kronan.

Pengar, som påträffas hos eller ankommer till en intagen
i strid med vad som är särskilt föreskrivet om intagnas rätt att inneha
pengar, skall omhändertas, om det inte år uppenbart obilligt. Omhändertagna
pengar skall genom styresmannens försorg göras räntebärande men får ej
disponeras av den intagne förrån vid anslaltsvårdens slut. om del inte
föreligger särskilda skäl.

Nuvarande Ivdelse

Alkoholhaltiga dncker eller andra berusningsmedel, som
påträffas hos eller ankommer till inlagen eller medföres av den som skall inlagas
i kriminalvårdsanstall. får omhändertagas. Med omhänderiagen egendom skall
förfäras på sätt föreskrives i 3 .■? lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga
drycker m. m.

Vad som sägs i första stycket gäller i tillämpliga delar även
tilko-holhalliga drycker dier andra berusningsmedel, som utan alt känd ägare
finns påträffas inotn anstalt.

Belämmdserna i första och andra slyckena får tillämpas
även i fråga om injektionsspruta eller kanyl som kan användas för insprutning
i människokroppen

Föreslagen lydelse

Alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel får
omhändertas.

1.
om de
påträffas hos en inlagen.

2.
om en
inlagen får dem sig tillsända, eller

3.
om de
medförs av någon som skall tas in i kriminalvårdsanstall.

Alkoholhaltiga drycker eller andra berusningsmedel får
också omhändertas om de påträffas inom anstalt utan alt det finns någon känd
ägare liU dem.

Styresmannen skall låta förstöra eller försälja den
omhändertagna egendomen enligl bestämmelserna om beslaglagen egendom i 2 H I
första stycket lagen (1958:205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m. m.

Belämmdserna i första-tredje styckena får tillämpas även i
fråga om injeklionssprula eller kanyl som kan användas för insprutning i människokroppen
eller i fråga om andra föremål som är särskilt ägnade all användas för
missbruk av eller annan befattning med narkotika.

Belopp, som erhållits vid försäljning av omhändertagen
egendom, tillfaller staten.

Denna lag träder i kraft den I januari 1985. ' Senasle
lydelse 1982:401.

Prop.
1984/85:46 38

4 Förslag till

Lag om kontroll av berusningsmedel på sjukhus

Härigenom föreskrivs följande.

1
§
Föreskrifterna i denna lag skall tillämpas vid de sjukhus eller delar av
sjukhus som socialstyrelsen beslutar.

2
§ Den som söker
värd eller är inlagen för vård får inle inneha alkoholhaltiga drycker eller
andra berusningsmedel. Han får inte heller inneha injektionssprutor eller
kanyler som kan användas för insprutning i människokroppen eller andra föremål
som är särskilt ägnade all användas för missbmk av eller annan befattning med
narkotika.

3
§ Överläkaren
på sjukhuset får ställa följande villkor för att vårda någon för missbruk av beroendeframkallande
medel, om det behövs för alt hindra alt han har tillgång till sådana medel
eller föremål som anges i 2 §. De villkor som avses är krav på

1.
all patienten
underkastar sig kroppsvisitation eller ytlig kroppsbesiktning,

2.
alt patienten
medger undersökning av vad han innehar eller får sig tillsänt.

4 § Sådana berusningsmedel och föremål som anges i 2 § fär
omhänder

tas

1.
om de påträffas
hos en intagen,

2.
om en intagen
får dem sig tillsända, eller

3.
om de medförs
av någon som söker vård på sjukhuset.

Sådana berusningsmedel eller föremål får också omhändertas
om de påträffas utan all det finns någon känd ägare till dem.

Överläkaren skall låta förstöra eller försälja den
omhändertagna egendomen enligl bestämmelserna om beslagtagen egendom i 2 § 1
första stycket lagen (1958: 205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m. m.

Belopp som erhållits vid försäljningen skall tillfalla slalen.

Denna lag träder i kraft den I januari 1985.

Prop.
1984/85:46 39

Utdrag

FINANSDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1984-09-27

Närvarande: vice statsministern I. Carlsson, ordförande, och statsråden Lundkvist, Sigurdsen,
Gustafsson, Leijon, Hjelm-Wallén, Peterson, Andersson, Göransson, Gradin, R.
Carlsson, Holmberg, Hellström, Thunborg, Wickbom

Föredragande: statsrådet Holmberg

Lagrådsremiss om tullens befogenheter att undersöka
innehållet i handresgods, m.m.

Inledning

Generallullstyrelsen (GTS) har i en skrivelse den 14
september 1984 hemställt alt regeringen vidtar åtgärder för ändring i
tullagstiftningen, så att där uttryckligt anges att tulltjänsteman fär
undersöka handhagage, portföljer, handväskor och liknande ulan alt misstanke om
brott föreligger.

Bakgrunden till GTS:s framställning är ett beslut av justitiekanslern
(JK) den 2 april 1984. Beslutet gällde vissa riksomfattande kontroller som
tullen lät genomföra av etl slort antal resenärer vid tre tillfällen i februari
i år. Vid dessa kontroller beordrades resenärerna bl. a. att visa upp innehållet
i sina handväskor och plånböcker. Tullens primära syfte med kontrollinsatserna
var all fullgöra den uppgift man blivit ålagd i valutalagen (1939:350),
nämligen alt övervaka efterlevnaden av utförselförbud, som meddelats med slöd
av bestämmelser i lagen. I sill beslut konstaterade JK all undersökning av
handväskor och plånböcker är alt betrakta som kroppsvisitation samt att omständighetema
inte varil sådana att kontrollåtgärder av delta slag var tillåtna.

Vid sitt uttalande all undersökning av bl.a. en handväska
år alt anse som kroppsvisitation hänvisade JK lill förarbelena till de
nuvarande reglerna om integritelsskydd i 2 kap. 6 § regeringsformen (RF) (prop.
1975/76:209 s. 147, jfr SOU 1975:75 s. 144 f och 362, SOU 1978:34 s. 97 och prop.
1978/79:195 s. 37 f). Till kroppsvisitation hänförs här bl.a. undersökning av
någons kläder och av del som någon har med sig, t. ex. handväska.

Mot denna bakgrund lar jag nu upp frågan om tullens
befogenheter alt undersöka bagage och liknande, som resande har med sig när de
passerar våra gränser.

Prop.
1984/85:46 40

Föredraganden

Mitt förslag: 1 varusniugglingslagen föreskrivs att tullen
har rätt att undersöka utlandsresenärers handresgods, säsom resväskor och portföljer,
saml handväskor och liknande ulan all misstanke om oegentligheter föreligger
eller s. k. skärpt tullkontroll beslutats.

Sammanfattning av skälen för mitt förslag:

Det är av stor vikt att kontrollen av in- och utförsel av
vissa varor, särskilt narkotika, vapen och andra lärliga varor, är effektiv. En
mycket viktig kontrollmetod är tullens stickprovsvisa undersökningar av vad
resenärerna har med sig i väskor m. m. Tullen bör därför ges en otvetydig rätt
att ulföra sådana undersökningar.

Skälen för mitt förslag:

Till Slöd för sin framställning har GTS anfört bl. a.
följande:

Tullverkels möjligheter att förhindra narkotikasmuggling
och annan varusmuggling i samband med resandeirafik måste ses mot bakgrund av
all ca 20 miljoner resande årligen inreser lill landet och att de lullresurser
som står till förfogande för klarering och kontroll av denna trafik utgörs av
ca 700 luUbevakningsijänsiemän. Kontrollverksamheten måsle av det skälet i
avsevärd mån bygga på att en preventiv effekl uppkommer genom förekomsten av
stickprovskontroll av resandes handbagage och dylikt. Förekomsten av denna
preventivt verkande kontroll är av större betydelse för att förhindra smugglingsbroli
än de direkta ingripanden som grundas på brottsmisstanke.

Enligl beslagsslatisliken gjorde tullmyndigheterna ca 14
000 beslag under år 1983, varav ca 1 300 avsåg narkotika. Flertalet av
beslagen har gjorts vid kontroll av resandeirafiken. Effektiviteten av
tullverkets kontrollverksamhet bör dock givetvis inte bedömas på grundval av
antalet beslag utan del avgörande måttet på effektiviteten bör snarare vara i
vad mån förefintligheten av gränskontrollen haft en avhållande effekl pä presumtiva
smugglare. En bedömning av sådana förhållanden låter sig emellertid knappast
göras med någon slörre grad av säkerhet.

Enligl styrelsens uppfallning har bl. a.
stickprovskontrollen av resandes handbagage m. m. en stark preventiv effekl.
Uppenbarligen blir det katastrofala följder för bekämpningen av narkotikasmugghng
om tullmyndigheterna, på grund av brister och oklarheter i tullagstiftningen,
inte anser sig kunna undersöka handbagage, portföljer, handväskor och dylika förva-ringsutrymmen
annal än i de fall en direkl brollsmisslanke föreligger. Del är här även att
märka att sådana undersökningar ofta leder till iakttagelser som ger grund för
den grad av misstanke som behövs för kroppsvisitation i ursprunglig mening,
dvs. undersökning av vad någon bär på sig i kläder etc.

Prop. 1984/85:46 41

En
så fatal lucka i kontrollsystemet kommer utan tvekan att framgångsrikt
utnyttjas av narkotikasmugglare. Det är därför av utomordentlig vikt att det
skyndsamt genomförs sådana ändringar i tullagstiftningen att därav klart och
uttryckligt framgår att tulltjänsteman får undersöka handbagage, portfölj,
handväska m. m. utan att misstanke om brott föreligger. När det gäller
undersökning av vad någon bär i kläderna eller på kroppen bör dock någon grad
av misstanke av smugglingsbrott föreligga liksom hittills.

De
svenska tullmyndigheterna har ansett sig ha stöd i tullagstiftningen för
undersökning av handresgods m.m. dvs. i en lagstiftning som tillkom före den
utvidgning av kroppsvisitationsbegreppet som anses gälla sedan 1977.
Förevarande slag av tullkontrollålgärder är naturligtvis på intet sätt unika
för Sverige, vilket var och en som passerat tullgränser i skilda länder kan
vittna om. Det intrång som resenärerna utsätts för genom tullens kontroll av
handbagage o.d. måste betraktas som lindrigt. Den resande allmänheten lorde
också i regel acceptera och normalt ha förståelse för att denna form av tullkontroU
måste förekomma vid gränspassage om efterlevnaden av viktiga införsel- och
utförselförbud skall kunna övervakas. Del bakomliggande syftet med gränsskyddsåtgärderna,
dvs. att förhindra spridning av hälso-, miljö- och allmänfarliga varor
(exempelvis narkotika, gift och vapen) m. m. torde av de flesta anses uppväga
det besvär som kan vara förknippat med ifrågavarande undersökningar av väskor m.
m.

Allmänna
bestämmelser om tullens befogenheter att kontroUera varor m.m. som förs in i
eller ut ur landet finns i tullagen (1973:670) och tullsladgan (1973:671).
Några bestämmelser som uttryckligen behandlar rätten att undersöka bagage och
liknande som resande har med sig innehåller inle dessa författningar.
Befogenheten att undersöka väskor m. m. har i praktiken ansetts följa av den aUmänna
bestämmelsen i 36 § tullagen om rätt att undersöka varor, som förs in i landet.

Bestämmelser
om tulltjänstemäns rätt att utföra kroppsvisitation finns i 19 §
varusmugglingslagen. I första stycket första meningen föreskrivs att tulltjänsteman
får företa kroppsvisitation, om del förekommer anledning mol en ullandsresenär
att han har på sig gods som enligt lagen är underkastat beslag. 1 första
stycket andra meningen föreskrivs att vissa tullbevak-ningschefer får besluta
om skärpt tullkontroll beträffande var och en som kommer från utlandet eller
skall resa ut ur landel och färdas med viss lägenhet eller ankommer under viss
tid eller till viss plats. En sådan skärpt tullkontroll får innefatta kroppsvisitation.
Fömtsättningarna för ett beslut om skärpt tullkontroll är dock att
förhållandena med avseende på resande-trafiken "med viss lägenhet eller
för viss tidrymd å någon plats" är sådana att skärpningen framstår som
"oundgängligen nödvändig".

I
fråga om möjlighetema att beordra skärpt tullkontroll uttalar JK i det tidigare
nämnda beslutet, att det i allmänhet skaU vara fråga om en relativt begränsad
aktion, och att det måste finnas särskUd anledning att anta att smuggelgods
skall påträffas vid kontrollen. Det måste alltså förväntas att någon eller
några i en större men ändå med hänsyn till färdlägenhet, färdväg eller restid
bestämd grupp kan föra med sig smuggelgods. Sådana

4 Riksdagen 1984/85. I saml. Nr 46

Prop.
1984/85:46 42

omständigheter som tullens skyldighet att övervaka
gränstrafiken, nödvändigheten av preventivt verkande stickprovskontroller och
behovet av kroppsvisitation som medel för alt kunna utföra kontroll kan enligl
JK: s uppfallning inle motivera att skärpt kontroll beordras.

Jag har ingen anledning all ifrågasätta JK: s tolkning av
bestämmelserna om tullens kontrollbefogenheter. Den gällande ordningen fär alllsä
anses innebära all tullen saknar möjlighel att, utan att konkret misstanke om oegentlighet
föreligger eller skärpt lullkontroll av sårskild anledning har beordrats,
undersöka innehållet i handväskor och liknande, som resande har med sig,
oavsett om undersökningen gäller valuta, narkotika, vapen eller andra varor.

Jag delar GTS: s uppfaltning all stickprovsundersökningar
- åtminstone om de genomförs med viss frekvens - har en starkt preventiv verkan
på benägenheten alt smuggla in varor i landet. 1 sammanhangel är också viktigt
alt betona att tullen i praktiken är hänvisad till att nästan helt använda sig
av stickprovsundersökningar - vid sidan av direkta iakitagel-ser, tips och
spaningsinformation - för att förhindra smugglingsbroli inom den s.k.
resandetrafiken. Det är således av största vikt au tullen - i enlighet med vad
som också torde vara inlernalionell praxis — har befogenheter att utföra
verksamma rutinkontroller av det här slaget. En motsatt ståndpunkt i denna
fråga skulle sannolikt leda till den yttersi betänkliga situationen att t.ex.
narkotika till och med i stora mängder tämligen riskfritt skulle kunna föras in
till landet.

Säsom framgått av del jag redan sagt innebär den
lagtolkning som har gjorts att det finns möjlighet att stickprovsvis undersöka
handväskor och företa annan kroppsvisitation endasl inom ramen för den skärpta
tullkontrollen. Mot bakgrund av alt förutsättningar för att beordra skärpt
kontroll kan antas föreligga endast undantagsvis, är denna bestämmelses tillämpningsområde
alltför begränsat för att bestämmelsen skall kunna utgöra grund för verksamma
kontrollinsatser av del slag jag nu syftar på. Det intrång i
integritetshänseende som en kontroll av handväskor och liknande som en resande
har med sig kan anses förorsaka måsle bedömas som lindrigt och bör accepteras
med hänsyn till det ytterst angelägna intresset av att ha en verksam kontroll mol
införseln av narkotika, vapen och andra farliga varor. En lagändring bör därför
genomföras, som ger tullen räll all undersöka resenärers handväskor och
liknande utan att misstanke om oegentligheter föreligger eller skärpt
tullkontroll beordrats. En sådan ändring innebär inte att tullens
kontrollinsatser skärps i förhållande till den hittills i praktiken bedrivna
kontrollverksamheten. Såsom framgår av GTS: s skrivelse har man innan JK
meddelade sitt beslul utgått från att sådana kontrollbefogenheter förelegat enligl
redan gällande författningar och kontroller av denna art har utförts av tullens
bevakningspersonal i t.ex. de s. k. tullfiltren på flygplatser och i hamnar.

Mot bakgrund av uttalandel i förarbelena till 2 kap. 6 §
RF och för alt få

Prop. 1984/85:46 43

en
samlad reglering av tullens befogenheter all undersöka olika väskor m. m., som
resande har med sig när de färdas över våra gränser, anser jag del lämpligt att
låta bestämmelsen omfatta väskor och andra föremål som tjänar samma syfte som
en väska, och som den resande inte bär i eller innanför kläderna. Hit hänför
jag då, förutom resväskor och handväskor, ryggsäckar, portföljer, bågar,
kassar, påsar, korgar, axelremsväskor, handledsväskor m.m. Bestämmelsen bör
kunna tillämpas oavsett om en väska etc. är stängd eller inte.

En
bestämmelse av denna innebörd kan lämpligen tas in som ett nytt andra stycke i
19 § varusmugglingslagen efter de nuvarande bestämmelserna om kroppsvisitation.
Bestämmelsen i 36 § tullagen kommer då i praktiken att ha betydelse endast när
det gäller kontroll av in- och utförsel av annat gods än sådani som omfattas av
den föreslagna beslämmelsen.

Det
finns anledning att betona att den lagändring som jag nu har förordat endasl
avser att lagfästa de befogenheter som tulltjänstemannen i praxis tidigare har
ansetts ha och som använts för alt — utan att särskild misstanke om brott
föreligger eller s. k. skärpt tullkontroll har beordrats - undersöka
resenärers resgods, handväskor etc.

De
stora resandeströmmarna till och från Sverige går över ett fåtal platser,
framför allt färjelägen och flygplatser. KontroUen utförs där av tullens
bevakningspersonal under direkt ledning av en förman. Den mtinmässiga kontroUen
sker genom stickprovsvisa undersökningar av resenärer. I vissa fall kan del
finnas anledning att rikta särskUd uppmärksamhet mot t.ex. passagerare från en
viss avgångsort. Förmannen ger då instmktioner härom.

Om
en riktad, mer koncentrerad kontrollinsats vid något tUlfälle bedöms nödvändig
- t. ex. för kontroll av flertalet passagerare som kommer till Sverige med en
viss färja - kan den tjänsteman som utövar den lokala bevakningsledningen fatta
beslut härom. Krävs en samlad regional kontrollinsats fattas beslut härom av
bevakningschefen hos tulldirektionen i regionen.

Den
praktiska ordning som nu har beskrivits är i allt väsentligt ändamålsenlig.
Beroende på resurser, organisation m.m. är den kontrollverksamhet som
initieras av och styrs på lokal nivå den helt dominerande. Jag utgår därför
från att den föreslagna lagstiftningen nästan uteslutande kommer att få
betydelse för den lokalt initierade och styrda tullkontroUen.

Med
hänsyn tiU den praktiska ordning som nu tillämpas och till kravet på återhållsamhet
även vid användning av kontrollmetoder som innebär lindriga intrång i den
personliga integriteten bör den föreslagna bestämmelsen i 19 § vamsmugglingslagen
kompletteras med en bestämmelse om viss beslutsordning. Det bör ankomma på en
tjänsteman som utövar lokal eUer regional bevakningsledning att besluta om
omfattningen av kontroUen. En sådan bestämmelse gör det möjligt för en
bevakningsledare att - som nu är fallet - styra kontroUen t. ex. mot resenärer
som kommer hit med en viss båt- eller flyglägenhet eller under en viss
begränsad tidrymd.

Prop.
1984/85:46 44

Bestämmelsen
är inle avsedd att inskränka GTS: s möjligheter att beslula i frågor som rör
inriktningen av tullens kontrollverksamhet m.m. eller som i övrigt är av policykaraktär.

Lagstiftningen om tullens konlrollbefogenheler
ingår i det uppdrag som getts åt beredningsgruppen (H 1982:02) för översyn av
tullagstiftningen. Vidare vUl jag nämna att valutakommitlén (E 1977:03) har till
uppgift att utreda bl.a. frågan hur en effektivare koniroll av valulabesiämmelsernas
efterlevnad skall kunna uppnås och vilka lagstiftningsåtgärder som i så fall påkallas.

Jag
räknar med all få anledning att återkomma lill frågan om tullens kontrollverksamhet
när de nu nämnda utredningsuppdragen har slutförts.

Genom
det material som har tillförts den aktuella frågan vid JK: s utredning har den
enligl min mening fått en sådan belysning au jag anser alt förslag till
riksdagen i ämnet kan läggas fram utan föregående remissbehandling.

Upprättade
lagförslag

I
enlighet med vad jag anfört i det föregående har inom finansdepartementet
upprättats förslag till lag om ändring i lagen (1960:418) om straff för
varusmuggling. Förslaget bör fogas lill prolokollel i detta ärende som bilaga I.

Hemställan

Jag
hemställer all lagrådets yttrande inhämlas över lagförslaget.

Beslut

Regeringen
beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.

Prop. 1984/85:46

45 Bilaga
I

Det remitterade lagförslaget

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1960:418) om straff för
varusmuggling

Härigenom
föreskrivs all 19 § lagen (1960:418) om straff för varusmuggling skall ha
nedan angivna lydelse.

Nuvarande
Ivdelse

Föreslagen
lydelse

Förekommer mot någon, som anträffas vid gräns- eller kuslort
eller ankommer till plats, där förbindelse med utlandet äger mm, anledning att
han har på sig gods, som enligt denna lag är underkastat beslag, må för
eftersökande av sådant gods tulltjänsteman företaga kroppsvisitation och ytlig
kroppsbesiktning å honom. Om vederbörande chef för tull-, kust-eller
gränsbevakning finner skärpning av tullkontrollen å persontrafiken till eller
från utlandet med viss lägenhet eller för viss tidrymd å någon plats oundgängligen
nödvändig, må efter bevakningschefens förordnande kroppsvisitation verkställas
å envar, som med lägenheten eller under tidrymden till platsen ankommer från
eller frän platsen avreser till utlandet. Sådant förordnande skall ofördröjligen
underställas generaltullstyrelsens prövning men går likväl genasl i
verkställighet.

För att motverka brott som avses i denna lag får
tulltjänstemän även i andra fall än som avses i första stycket undersöka
handresgods, så.som resväskor och portföljer, .samt handväskor och liknande som
medförs ai' resande vid inresa till eller utresa från rikel. Tulltjänstemän
som utövar lokal eller regional bevakningsledning beslutar om omfattningen av
kontrollen.

Kroppsvisitation,
som är av mera väsentlig omfattning, och ytlig kroppsbesiktning skall
verkställas inomhus i avskilt mm eller i lämpligt utrymme i fartyg samt, om
undersökningsman eller den undersökte begär det och det kan ske ulan slörre
omgång, i vittnens närvaro. Kroppsvisitation och ytlig kroppsbesikning å
kvinna må ej verkställas eller bevittnas av annan

Kroppsvisitation, som är av mera väsentlig omfattning, och
ytlig kroppsbesiktning skall verkställas inomhus i avskilt mm eller i lämpligt
utrymme i fartyg samt, om undersökningman eller den undersökte begär det och
del kan ske utan större omgång, i vittnens närvaro. Kroppsvisitation och ytlig
kroppsbesiklning av kvinnor får inte verkställas eller bevittnas av

Senasle lydelse 1981: 1079.

Nuvarande lydelse

än
kvinna, läkare eller legitimerad sjuksköterska.

Föreslagen
lydelse

annan
än kvinna, läkare eller legitimerad sjuksköterska. Detta gäller dock inte en
sådan kroppsvisitation som avses i andra stycket.

Förande
av protokoll och utfärdande av bevis om företagen kroppsvisitation eller ytlig
kroppsbesiktning erfordras ej med mindre den undersökte begär del eller
föremål, som påträffas, tages i beslag.

Denna
lag träder i kraft den I januari 1985.

Prop. 1984/85:46 47

Utdrag

LAGRÅDET PROTOKOLL

vid
sammanträde 1984-10-04

Närvarande:
f d. regeringsrådet Paulsson, regeringsrådet Mueller, justitierådet Jermsten.

Enligl
protokoll vid regeringssammanlräde den 20 september 1984 har regeringen på
hemställan av statsrådet och chefen för justitiedepartementet Wickbom beslutat
inhämta lagrådels yttrande över förslag till

1. lag
om ändring i narkotikastrafflagen (1968:64),

2.
lag om ändring i lagen
(1960:418) om slraff för varusmuggling,

3.
lag om ändring i lagen (1974;
203) om kriminalvård i anstalt,

4.
lag om kontroll av
berusningsmedel på sjukhus.

Förslagen
har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Göran Rosenberg. Förslagen
föranleder följande yltrande av lagrådet:

Lagen
om ändring i narkotikastrafflagen

Lagrådet
lämnar förslaget utan erinran.

Lagen
om ändring i lagen om straff för varusmuggling

8 §

Lagrådet
föreslår, för alt den avsedda innebörden av andra stycket skall komma lill
tydligare uttryck, att stycket formuleras på följande sätt: "Har flera
medverkat till en i denna lag straffbelagd gärning tillämpas bestämmelserna i
23 kap. brottsbalken. Belräffande varusmuggling, som är ringa, gäller dock vad
som nu har sagts endast om gärningen avser narkotika."

Lagen
om ändring i lagen om kriminalvård i anstalt

Utöver
den sakliga ändring, som föreslås belräffande det nuvarande tredje stycket av
63 §, har denna i betydande utsträckning ändrats redaktionellt. 1 sistnämnda
hänseende vill lagrådet framhålla att innehållel i del föreslagna andra slyckel
med fördel skulle kunna bilda en fjärde punkt i det nya första stycket av
paragrafen. Sker delta kan den hänvisning till första och andra styckena, som
det nuvarande tredje stycket innehåller, lämnas oförändrad.

Prop. 1984/85:46 48

Lagen
om kontroll av berusningsmedel på sjukhus

1 §

Paragrafen
är så utformad att lagen kan komma alt tillämpas på vilket sjukhus som helst
och således exempelvis även på ett vanligt kroppssjukhus. De motiv som
departementschefen anfört till stöd för lagen anknyter emellertid till
förhållandena vid narkomanvårdskliniker. Om en mera vidsträckt tillämpning än
den som sålunda framgår av molivutialandena anses påkallad bör detta enligt
lagrådets mening klargöras närmare. Bemyndigandet i lagtexten bör i vart fall
inte göras mera vidsträckt än som påkallas av den avsedda tillämpningen.

2-4
§§

I
2 och 4 §§ används uttrycket "söker vård" och i 3 § ordet
"vårda" på sådant sätt att därmed kan avses även öppen vård. Såvitt
kan utläsas av motiven åsyftar lagen emellertid endast sluten vård. Lagtexten
bör formuleras så att missförstånd inte uppkommer i detta hänseende.

Lagrådet
ifrågasätter emellertid om lagen (2 och 4 §§) överhuvud bör göras tillämplig på
den som "söker" vård, vilket alltså, med den av lagrådet fömtsatta
innebörden, avser den situationen att någon inställer sig på sjukhus i syfte
att bli intagen för vård. Om han i verkligheten inte blir intagen för vård -
kanske därför att han ångrar sig när han far kännedom om villkoren för vård
enligt förevarande lagförslag - synes skäl inte föreligga att omhänderta sådan
egendom, som avses i 2 § och som han kan ha haft med sig.

Med
hänvisning till det anförda föreslår lagrådet att 2 och 4 §§ uiformas

så att de inte kommer att få tillämpning på den som söker vård och att

lydelsen av 3 § jämkas exempelvis sålunda: "Överläkaren på sjukhuset får

ställa följande villkor för att lämna sluten vård för missbmk av beroende

framkallande medel, om det behövs för att hindra att patienten därvid har

tillgång till sådana medel eller föremål som anges 12 §. De villkor ".

1
nära anslutning till vad lagrådet anfört vid lagen om ändring i lagen om kriminalvård
i anstalt förordar lagrådet att innehållet i 4 § andra stycket av
remissförslaget får bilda en särskild, sista punkt i första stycket av samma paragraf

Prop. 1984/85:46 49

Utdrag

LAGRÅDET PROTOKOLL

vid
sammanträde 1984-10-04

Närvarande:
f d. regeringsrådet Paulsson, regeringsrådet Mueller, justitierådet Jermsten.

Enligl
protokoll vid regeringssammanträde den 27 september 1984 har regeringen på
hemställan av statsrådet Holmberg beslutat inhämta lagrådets yttrande över
förslag till lag om ändring i lagen (1960:418) om straff för vamsmuggling.

Förslaget
har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Lars Nordin.

Lagrådet
lämnar förslagen utan erinran.

Prop. 1984/85:46 50

Utdrag

JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid
regeringssammanträde 1984-10-18

Närvarande:
statsministern Palme, ordförande, och statsråden 1. Carlsson, Feldt, Sigurdsen,
Gustafsson, Leijon, Hjelm-Wallén, Peterson, Andersson, Boström, Bodström,
Göransson, Gradin, Dahl, R. Carlsson, Holmberg, Wickbom

Föredragande:
statsråden Feldt och Wickbom

Proposition
om ändringar i narkotikastrafflagen (1968:64), m. m.

Statsråden
anmäler sina förslag i fråga om ändringar i narkotikastrafflagen, m.m.
Anförandena och förslagen redovisas i underprotokollen för justitiedepartementet
resp. finansdepartementet.

Statsrådet
Wickbom hemställer alt regeringen i en gemensam proposition föreslår riksdagen
att anta de förslag som han och statsrådet Feldt har lagt fram.

Regeringen
ansluter sig till föredragandenas överväganden och beslutar att genom
proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredragandena har lagt
fram.

Regeringen
beslutar att de anföranden och förslag som redovisas i underprotokollen skall
bifogas propositionen som bilagorna I och 2,

Prop.
1984/85:46 51

Bilaga
1

Utdrag

JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid
regeringssammanträde 1984-10-18

Föredragande:
statsrådet Wickbom

Anmälan
till proposition om ändringar i narkotikastrafflagen (1968:64), m.m.

1
Anmälan av lagrådsyttrande

Föredraganden
anmäler lagrådets yttrande' över förslag till

1.
lag om ändring i
narkotikastrafflagen (1968:64),

2.
lag om ändring i lagen
(1960:418) om straff för vamsmuggling,

3.
lag om ändring i lagen
(1974:203) om kriminalvård i anstalt,

4.
lag om kontroll av bemsningsmedel
på sjukhus. Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför.

Förslaget
till lag om ändring i lagen om straff för varusmuggling

Jag
godtar lagrådets förslag till jämkning av 8 § andra slyckel. Vidare bör en
smärre justering göras i 24 §.

Förslaget
till lag om ändring i lagen om kriminalvård i anstalt

Jag
har ingen erinran mot vad lagrådet förordat beträffande 63 § i redaktionelit
hänseende. I paragrafen bör ytterligare några jämkningar ske.

Förslaget
till lag om kontroll av berusningsmedel på sjukhus

I §

Jag
har förståelse för lagrådets påpekanden. I paragrafen bör utlryckligen anges
alt lagen, i den mån socialstyrelsen beslutar del, skall tillämpas vid sådan
enhet vid ett sjukhus som är särskilt inriktad på vård för missbmk av beroendeframkallande
medel. Som framhållits i det förslag som remitterats till lagrådet avses främst
de s. k. narkomanvårdsklinikerna. Det

'
Beslut om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde den 20 seplember 1984.

Prop. 1984/85:46 52

bör
emellertid även vara möjligt alt göra lagen tillämplig på de s. k. loxiko-manvårdsklinikema
där såväl narkotikamissbmkare som alkoholmissbrukare vårdas. I vissa fall kan
det bli aktuellt att göra lagen tillämplig även vid en alkoholklinik.

2-4
§§

Jag
förordaratt paragrafema justeras i huvudsak på det sätt som lagrådet har föreslagil.
I 3 § bör anges att överläkaren för att la in någon på sjukhuset för vård för missbmk
av beroendeframkallande medel får ställa villkor av det aktuella slaget. Av
formuleringen framgår all villkoren får ställas endasl vid sluten vård.

Jag
har belräffande förslaget lill lag om kontroll av berusningsmedel på sjukhus samrått
med statsrådet Sigurdsen.

2
Hemställan

Med
hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår
riksdagen att anta de av lagrådet granskade lagförslagen med vidtagna
ändringar.

FINANSDEPARTEMENTET

Uldrag

PROTOKOLL

vid regeringssammanlräde

1984-10-18

Föredragande:
statsrådet Feldt

Anmälan
till proposition om ändringar i narkotikastrafflagen (1968:64), m.m.

Anmälan
av lagrådsyttrande

Föredraganden
anmäler lagrådets yttrande' över förslag lill lag om ändring i lagen
(1960:418) om slraff för varusmuggling. Föredraganden anför att lagrådet lämnat
förslaget ulan erinran.

Hemställan

Jag
hemställer au regeringen föreslår riksdagen att anta det av lagrådet granskade
lagförslaget.

Beslul
om lagrädsremiss fattat vid regeringssammanträde den 27 seplember 1984.

Prop. 1984/85:46 54

Innehåll

Proposition
....................................................... .... I

Propositionens
huvudsakliga innehåll ..................... .... I

Propositionens
lagförslag ...................................... .... 3

1
Förslag till lag om ändring i
narkotikastrafflagen (1968:64) 3

2
Förslag tiU lag om ändring i
lagen (1960:418) om straff för vamsmuggling 4

3
Förslag till lag om ändring i
lagen (1974:203) om kriminalvård i anstalt 6

4 Förslag till lag om
kontroll av bemsningsmedel på sjukhus 7

Utdrag
av protokoU vid regeringssammanträde 1984-09-20 9

1
Inledning ......................................................... 9

2
Gränsen för det straffbara
området .................... .. 10

3
Gradindelning och slraffskalor
vid narkotikabrott, m. m 13

4
Innehav av haschpipor m. m. på
en kriminalvårdsanstalt 20

5
Kontroll av berusningsmedel på
sjukhus.................. 22

6
Upprättade lagförslag ....................................... .. 25

7
Specialmotivering ............................................ .. 26

7.1
Förslaget till lag om ändring i
narkotikastrafflagen (1968:64).. 26

7.2
Förslaget till lag om ändring i
lagen (1960:418) om straff för varusmuggling 27

7.3
Förslaget till lag om ändring i
lagen (1974:203) om kriminalvård

i
anstalt ................................................... .. 28

7.4 Förslaget
till lag om kontroll av berusningsmedel på sjukhus . 29

8
Hemställan ..................................................... 31

9
Beslut ........................................................... 31

Bilaga
1 Förteckning över remissinstanser som avgetl yttrande över
narkotikakommissionens promemoria (PM nr 8)

Narkotikastrafflagen
m.m......................... 32

Bilaga
2 Förteckning över remissinstanser som avgett yltrande över
narkotikakommissionens promemoria (PM nr II)

Insatser
inom kriminalvården m. m............. 33

Bilaga
3 De remitterade lagförslagen .............. .. 34

Utdrag
av protokoll vid regeringssammanlräde 1984-09-27 39

Inledning
......................................................... 39

Föredraganden
................................................. 40

Upprättade
lagförslag ....................................... 44

Hemställan
.................................................... 44

Beslul
........................................................... 44

Bilaga
I Det remitterade lagförslaget .............. .. 45

Utdrag
av lagrådets protokoll 1984-10-04 .............. 47

Uldrag
av lagrådels protokoll 1984-10-04 ............... 49

Utdrag
av protokoll vid regeringssammanlräde 1984-10-18 50

Bilaga
1 Utdrag av protokoll vid regeringssammanträde 1984-10-

18
................................................... . 51

Bilaga
2 Utdrag av protokoll vid regeringssammanlräde 1984-10-

18
................................................... . 53

Norstedts Trycken, Stockholm 1984