Prop. 1984/85:47

Regeringens proposition

1984/85:47

om
preskriptionshinder vid skattebrott, m.m.;

beslutad den 18 oklober 1984.

Regeringen föreslår riksdagen alt anla de förslag som har
lagits upp i bifogade utdrag av regeringsprolokoll ovannämnda dag.

På regeringens vägnar OLOF PALME

KJELL-OLOF
FELDT

Propositionens huvudsakliga innehåll

1 propositionen föreslås nya bestämmelser om preskription
av skattebrott i syfte bl.a. all minska möjlighelerna för en misstänkt all
komma undan lagföring för brottet.

Enligt gällande bestämmelser om s.k. åtalspreskriplion
blir en brolts-missiänkl fri från påföljd om han inte har häktats eller fått
del av åtalet inom viss tid från del alt brottet begicks. Denna tid är för
brott enligt skattebrollslagen (1971:69) minst fem år. För andra brott mot
skatte- och avgiflsförfallningarna är den i många fall kortare.

Nu föreslås att preskriptionstiden för vissa brott mot
skatte- och avgifts-författningarna förlängs lill fem år. Vidare föreslås
regler om alt preskription av ett skattebrott skall kunna hindras redan genom
att den misstänkte personligen delges en underrättelse om misstanke om brottet.
Underrättelsen måste delges vid en förundersökning som leder lill allmänt åtal
för brottet. Dessa regler kompletteras såvitt gäller vissa särskilt allvarliga
brott, nämligen skattebedrägeri, grovt skallebedrägeri och brott enligt 31 §
första stycket kupongskaildagen (1970:624), med bestämmelser om att
preskriptionstiden för etl sådant brott under vissa förulsällningar skall kunna
förlängas i det särskilda fallet. Den skall få förlängas om del inle gått att
delge åtalet eller underrättelsen om brottsmisstanke pä grund av att den
misstänkte håller sig undan eller stadigvarande vistas utomlands. Förlängningen
får omfatta högsl fem år. Beslut i fråga om förlängning av preskriplionsliden
skall fattas av tingsrätt.

Propositionen innehåller också förslag till följdändringar
i fräga om eftertaxering eller annan efterbeskatlning i samband med
skattebrott.

1 Riksdagen 1984/85. I saml. Nr 47

Prop.
1984/85:47

Prop.
1984/85:47 2

Till sist föreslås en justering i skallebrollslagens
bestämmelser om förvaltningsmyndigheters skyldighet alt anmäla misstanke om
skallebrotl. De nya reglerna föreslås träda i kraft den I januari 1985.

Lagförslagen i denna proposition har granskats av
lagrådet. Proposilionen innehåller därför tre huvuddelar: lagrådsremissen (s.
21), lagrådets yttrande (s. Ill) och föredragande statsrådets
ställningstaganden till lagrådets synpunkler (s. 118).

Den som vill ta del av samlliga skäl för lagförslagen
måste därför låsa alla tre delarna.

Prop. 1984/85:47 3

1 Förslag till

Lag om ändring i skattebrottslagen (1971:69)

Härigenom föreskrivs i fråga om skattebroUslagen (1971:
69) dels aU 14 och 17 §§ skall ha nedan angivna lydelse, dels'ätt i lagen skall
införas tre nya paragrafer, 14 a-14 c §§, av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

14§ Utan hinder av 35 kap. 1 § brottsbalken får påföljd
för brott enligt 3. 7, 8 eller 9 § ådömas, om den misstänkte häktats eller
erhållit del av åtal för brottet inom fem år från brottet.

Påföljd får ådömas för bron enligt denna lag utan hinder
av alt den misstänkte inte erhållil del av åtal för brottet inom den tid sotn
anges i 35 kap. 1 § brottsbalken eller första stycket denna paragraf, om den
misstänkte inom samma lid har delgetts underrättelse om att han är skäligen
misstänkt för brottet. Underrättelsen skall ha skett under en förundersökning
som sedermera lett till allmänt åtal mot den misstänkte för brottet. Den skall
ha utfärda/s av åklagaren och ange de omständigheter som ulgör grund för
misstanken. Ddgivning-en skall ha skett på säll som gäller för delgivning av
stämning i brottmål. Avvisas eller avskrivs mål mot någon om brott som han
delgetts misstanke om enligl detta stycke skall i fråga om möjligheten att
ådöma påföljd så anses som otn delgivning av underrättelsen inle skett.

14 a §

För brott enligt 2 eller 4 § och för försök till sådant
brott får rätten på ansökan av åklagaren besluta om förlängning av den lid som
anges i 35 kap. I § brottsbalken. Beslul om förlängning får meddelas, om
stämning eller underrättelse enligt 14 § andra stycket avseende sådani brott
inte har kunnat delges den misstänkte på grund av att han

Prop.
1984/85:47

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

1. har saknat känt hemvist och det
inle har kunnat klarläggas var han uppehållit sig.

2.
inte har
kunnat anträffas på känt hemvist inom riket och det inte har kunnat klarläggas
var han uppehållit sig samt det kun antas alt han hållit sig undan eller

3. har stadigvarande vistats ut

omlands.

Förlängningstiden skall bestämmas med hänsyn till vad som
kan anlas behövas för att delgivning skall kunna ske med den misstänkte, dock
till minsl sex månader. Visar del sig alt den bestämda tiden är otillräcklig,
får rätten på ansökan av åklagaren medge ytterligare förlängning.

Förlängning enligt denna paragraffår inte omfatta längre
tid än sammanlagt fem år.

14 b §

En ansökan enligt 14 a § skall ha kommit in till
tingsrätten före utgången av den tid som begärs förlängd.

Har ansökningen getts in i rätt tid, bortfaller
möjligheten alt ådöma påföljd för brottet tidigast när heslut på grund av
ansökningen föreligger. Om ansökningen inte bifalls, skall i fråga om
möjligheten alt ådöma påföljd så anses som om någon ansökan inte liar gjorts.

14 c §

Tingsrättens handläggning av mål enligl 14 a § är
skriftlig. I handläggningen får ingå muntlig jör-handling när det kan antas
vara till fördel för utredningen. Den misstänkte och hans försvarare skall beredas
tillfälle att yltra sig över åklagarens ansökan om så kan ske.

Beslut varigenom en domstol lämnat en ansökan enligt 14 a
§ utan bifall får inte överklagas. Beslut av tingsrätt att medge förlängning
enligt 14 a § får överklagas genom besvär. Be.svärsinlagan

Prop.
1984/85:47 v 5

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

skall ha kommil in inom två veckor från den dag då den
misstänkte, på sätt som gäller för delgivning av stämning i brotltnål. delgavs
beslutet.

I övrigi skall vad som är föreskrivet i rättegångsbalken rörande
brottmål gälla i tUlämpliga delar.

I7 § '

Förvaltningsmyndigheter som handlägger frågor om skatter
eller avgifter skall göra anmälan till åklagaren sä snart det finns anledning
att anta all brott enligt denna lag har begåtts. Delta gäller dock inle om del
kan antas alt brottet inte kommer att medföra påföljd enligt denna lag eller om
anmälan av annal skäl inle behövs.

Har i lag eller i förordning meddelats bestämmelse som
avviker från föreskrifterna i första stycket gäller den bestämmelsen.

Denna lag träder i kraft den I januari 1985.

De nya bestämmelserna i I4§ andra stycket tillämpas endast
på underrättelser som delges efter ikraftträdandet.

Senaste lydelse 1983:460.

Prop.
1984/85:47

2 Förslag till

Lag om ändring i taxeringslagen (1956:623)

Härigenom föreskrivs att 115 § taxeringslagen (1956:623)'
skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

115 §2

Fråga om eftertaxering prövas av länsrätt efter ansökan av
laxeringsin-tendenl. Kommun får ansöka om eftertaxering i fråga om kommunal inkomstskatt.
Ansökan om eftertaxering upplages till prövning av den länsrätt som har haft
all upplaga besvär rörande den skattskyldiges taxering del år ansökan avser.

Ansökan om
eftertaxering skall ha kommil in lill länsrätten inom fem år efter det år, då
taxeringen rätteligen bort verkställas i första instans, .ansökan om
eftertaxering på grund av orikligt meddelande i laxeringsmål får dock upplagas
lill prövning, om den har kommit in inom etl år från utgången av den månad då
dom eller slutligt beslut i målet vann laga kraft. Har den skaltskyldige
avlidit, skall ansökan om eftertaxering av hans dödsbo ha kommil in inom två år
efter utgången av del kalenderår, då bouppteckning efter honom gavs in för
registrering.

Har
skattskyldig åtalats för skattebrott som avser hans taxering, får ansökan om
eftertaxering för det år som brottet avser upptagas till prövning även efter
utgången av den i andra stycket angivna tiden. Detsamma gäller, om
eftertaxering medför alt den skaltskyldige enligl 12 § skattebroUslagen
(1971:69) är fri från ansvar för sådant brott. Ansökan skall i fall som har
sagts nu ha kommil in före utgången av kalenderåret efter det då åtalet
väcktes eller åtgärd som avses i 12 § skattebrottslagen vidtogs. Har den
skaltskyldige avlidit, skall ansökan om eftertaxering av dödsboet ha kommit in
inom sex månader från dödsfallet. Eftertaxering, som har åsatls efter åtal mot
den skattskyldige, skall undanröjas av länsrätten, om åtalet ej bifalls till
någon del. Detta gäller dock ej, om åtalet ogillas med slöd av 12 § skattebrollslagen.

Har den skattskyldige, på sätt anges i 14 § andra stycket
skattebrottslagen (1971:69). delgetts underrättelse om misstanke om brott som
avser hans taxering eller har åtal väckts mot honom för sådani brott, får
ansökan om eftertaxering för det år som brottet avser upptas lill prövning även
efter utgången av i andra stycket angiven tid. Detsamma gäller, om tiden för
att ådöma den skaltskyldige påföljd för sådant brott har förlängts genom
beslut enhgt 14 a § skattebrottstagen.

Ansökan om eftertaxering får också upptas till prövning
efter utgången av i andra stycket angiven tid. om eftertaxeringen medför all
den skaltskyldige enligt 12 § skattebrottslagen är fri från ansvar för brott.

Ansökan enligt tredje stycket skall ha kommit in före
utgången av kalenderåret efter del då någon av de där angivna åtgärderna först
vidtogs. Ansökan enligt fiärde stycket skall ha kommit in före ut-

' Lagen omtryckt 1971:399.

Senaste lydelse av lagens rubrik 1974: 773.

- Senaste lydelse 1979; 175.

Prop. 1984/85:47

Nuvarande lydelse

Tredje stycket skall tillämpas också ifall då den som har
företrätt juridisk person åtalats för skattebrott som avser denjuridiske personens
taxering eller är fri från ansvar för sådani brott på grund av 12 §
skattebrollslagen.

Föreslagen lydelse

gången av kalenderåret efter det då åtgärd som avses i 12
§ skattebrottslagen vidtogs. Har den skallskyldige avlidit, skall dock
ansökan om eftertaxering av dödsboet ha kommit in inom sex månader från
dödsfallet.

Eftertaxering,
som har åsatls efter ansökan enligt tredje stycket, skall undanröjas av
länsrätten, om åtal inte väcks på grundval av den förundersökning som föranlett
underrättelsen om brottsmisstanke ef ler beslutet om lidsförlängning eller,
om åtal har väckts, åtalet inte bifalls lill nägon del. Vad som har sagts nu
gäller dock inte. om den skattskyldige är fri från ansvar med stöd av 12 §
skattebroUslagen.

Tredje-sjätte
styckena skall ocksä tillämpas om brottet avser en juridisk persons taxering
och åtgärd som avses i tredje stycket har vidtagits mot den som har företrätt
den juridiska personen eller om företrädaren är fri från ansvar för sådani
brott med stöd av 12 § skattebrollslagen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1985.

Prop.
1984/85:47 8

3 Förslag till

Lag om ändring i uppbördslagen (1953:272)

Härigenom föreskrivs att 81 § uppbördslagen (1953:272)'
skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

81 § -

Arbelsgivare som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet
åsidosätter skyldighet att inbetala skall som innehållils för annan dömes lill
böler eller, om gärningen rör betydande belopp eller annan försvårande
omständighet föreligger, lill fängelse i högsl ell år.

1 ringa fall dömes ej till ansvar enligt första stycket.

Utan hinder av 35 kap. 1 § brottsbalken får påföljd för
brott enligt denna paragraf ådömas, om den misstänkte häktats eller erhållit
del av åtal för brotlet inom fem är från brottet.

Bestämmelserna i 14 § andra stycket skattebrottslagen (1971:69)
tillämpas på brott enligt denna paragraf

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1985.

De nya bestämmelserna i 81 § fjärde stycket tillämpas
endast pä underrättelser om brottsmisstanke som delges efter ikraftträdandet.

' Lagen omtryckt 1972:75.

Senaste lydelse av lagens rubrik 1974: 771.

- Senaste lydelse 1983:77.

Prop.
1984/85:47 9

4 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1958:295) om sjömansskatt

Härigenom föreskrivs alt 28 § lagen (1958:295) om
sjömansskatt' skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

28 §= Redare som uppsåtligen eller av grov oaklsamhel
åsidosätter skyldighet att inbetala skatt som innehållils för annan dömes lill
böter eller, om gärningen rör betydande belopp eller annan försvårande
omständighet föreligger, till fängelse i högst ell år. 1 ringa fall dömes ej
lill ansvar enligt första stycket.

Utan hinder av 35 kap. I § brottsbalken får påföljd för
brott enligt denna paragraf ådötnas. ont den misstänkte häktats eller erhållit
del av åtal för brottet inom fem år från brottet.

Bestämmelserna i 14 § andra stycket skattebrollslagen
(1971:69) tillämpas på brott enligl denna paragraf.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1985.

Den nya bestämmelsen i 28 § tredje stycket tillämpas åven
på brott som har begåtts före ikraftträdandet, om inle möjligheten att ådöma
påföljd har bortfallit dessförinnan enligt äldre bestämmelser.

De nya bestämmelserna i 28S fjärde stycket tillämpas
endast på under-' rättelser om brottsmisstanke som delges efter
ikrafilrådandei.

' Lagen omtryckt 1970:933.

Senaste lydelse av lagens rubrik 1974: 777.

' Senaste lydelse 1971:78.

Prop.
1984/85:47 10

5 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1967:340) om prisreglering på
jordbrukets

område

Härigenom föreskrivs att 34 a S lagen (1967:340) om
prisreglering på jordbrukets område' skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

34 a §

Den som till ledning vid fastställande av avgift
uppsåtligen eller av grov oaklsamhel avger handling med oriktig uppgift och
därigenom föranleder fara för all avgift undandras döms till böler eller
fängelse i högsl två år, om inle gärningen är belagd med slraff i lagen
(1960:418) om slraff för varusmuggling.

Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet underlåter
all avge deklaration eller annan därmed jämförlig handling lill ledning vid
fastställande av avgift döms lill böter.

Detsamma gäller om en avgifisskyldig som skall belala
avgift lill jordbruksnämnden eller riksskatteverket eller om en tillverkare
som är skyldig all använda en viss råvara uppsåtligen eller av grov oaktsamhet
åsidosätter bokföringsskyldighet eller föreskriven skyldighet all föra och
bevara räkenskaper och därigenom allvarligt försvårar jordbruksnämndens eller
riksskatteverkets kontrollverksamhet.

1 ringa fall döms inte lill ansvar enligl första-tredje
slyckena.

Bestämmelserna i 14 andra stycket skattebrottslagen
(1971:69) tiUämpas på brott enligt första stycket.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1985.

De nya bestämmelserna i 34 a § femte stycket tillämpas endasl
på underrättelser om brottsmisstanke som delges efter ikraftträdandet.

' Lagen omtryckt 1984: 199.

Senaste lydelse av lagens rubrik 1974: 865.

6 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1968:430) om mervärdeskatt

Härigenom
föreskrivs att 40 § lagen (1968:430) om mervärdeskaii' skall ha nedan angivna
lydelse.

Nuvarande
Ivdelse

Föreslagen
lydelse

40 f

Efterbeskatlning får ske först sedan slutligt beslul om
fastställelse av skatt har meddelats. Fråga om efierheskaltning skall väckas
senast under sjätte året efter utgången av det kalenderår under vilkel
beskattningsärei har gått till ända. Efterbeskatlning på grund av oriktig
uppgift i mål om skall får dock ske inom elt år efter utgången av den månad då
dom eller slutligt beslul i målet har vunnit laga kraft.

Har
den skallskyldige avlidit, påföres efterbeskatlning hans dödsbo. Sådan
efterbeskatlning får ske endast om fråga därom prövats senast under andra året
efter utgången av det kalenderår under vilkel bouppteckning efter den skaltskyldige
lämnats in för registrering.

Har
skattskyldig åtalats för skattebrott som avser mervärdeskatt för honom får,
även efter utgången av den i första eUer andra stycket angivna tiden,
efterbeskatlning ske för det år som brottet avser. Detsamma gäller, om
efterbeskatlning medför att den skaltskyldige enligt 12 § skattebrollslagen
(1971:69) är fri från ansvar för sådant brott. Efterbeskatlning som har sagts
nu får dock ske endast om f.råga därom prövats före utgången av kalenderåret
efter del under vilket åtalet väcktes eller åtgärd som avses i 12 S
skattebrollslagen vidtogs. Har den skaltskyldige avlidit, skall fråga om
efterbeskatlning av dödsboet prövas inom sex månader från dödsfallet.
Efterbeskatlning som har åsatls efter åtal mot den skattskyldige skall
undanröjas av länsstyrelsen, om åtalet ej bifalls till någon del. Detta gäller
dock ej. om åtalet ogillas med slöd av 12 § skattebroUslagen.

Har den skaltskyldige, på sätt anges i 14 § andra stycket
skattebrottslagen (1971:69). delgetts underrättelse om misstanke om brott som
avser mervärdeskatt för honom e/ler har åtal väckts mot honom för sådant
brott, får efierheskaltning ske för den redovisningsperiod som brottet avser
åven efter utgången av i första stycket angiven tid. Detsamma gäller, om tiden
för att ådöma den skattskyldige påföljd för sådant brott har förlängts genom
beslut enligt 14 a § skattebrollslagen.

Efterbeskatlning får också ske efter utgången av i första
stycket angiven tid. om efterbeskattningen medför all den skallskyldige enligt
12 § skattebrollslagen är fri från ansvar för brott.

Efterbeskatlning enligt iredje stycket får ske endast om
fräga därom prövats före utgången av kalenderåret efter det då någon av de
där angivna åtgärderna först vidtogs. Efterbeskatlning enhgt fjärde stycket får
ske endast om fråga därom prövals före utgången av kalenderåret efter det
då åtgärd

' Lagen omtryckt 1979: 304.

Senaste
lydelse av lagens rubrik 1974: 885.

Senasle
lydelse 1981: 1276.

Prop.
1984/85:47

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

12

Tredje stycket skall tillämpas också ifall då den som har
företrätt juridisk person åtalats för skattebrott som avser mervärdeskall för
den juridiske personen eller är fri frän ansvar för sådant brott på grund av 12
§ skaltebrottslagen.

som avses i 12 § skattebroUslagen vidtogs. Har den
skatiskyldige avlidit, skall dock fråga om efterbeskatlning av dödsboet
prövas inom sex månader från dödsfallet.

Efterbeskatlning som har åsatls enligt tredje stycket
skall undanröjas av länsstyrelsen, om åtal inte väcks på grundval av den
förundersökning som föranlett underrättelsen om brottsmisstanke eller beslutet
om tidsförlängning dier. om åtal har väckts, åtalet inte bifalls till någon
del. Vad som har sagts nu gäller dock inte, om den skattskyldige är fri från
ansvar med stöd av 12 § skattebroUslagen.

Tredie-själte slyckena skall också tillämpas otn brottet
avser mervärdeskatt för en juridisk person och åtgärd som avses i iredje
stycket har vidtagits mol den som har företrätt den juridiska personen eller om
företrädaren är fri från ansvar för sådant brott med stöd av 12 §
skattebrollslagen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1985.

Prop.
1984/85:47 13

7 Förslag till

Lag om ändring i kupongskattelagen (1970:624)

Härigenom föreskrivs all 31 § kupongskaildagen (1970:624)'
skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

31 §=

Den som uppsåtligen bryter mot 7 § andra stycket eller 14
§ första slyckel dömes, om åtgärden kan medföra för låg kupongskatt för honom
eller den han företräder, till böler eller fängelse i högst tvä år eller, om
brouet rör verkligt belydande belopp eller är av särskill farlig art eller om
annan synnerligen försvärande omständighet föreligger, lill fängelse i högsl
sex år.

Den som av grov oaktsamhet begår gärning som avses i
första stycket dömes till böter eller fängelse i högsl sex månader.

Ansvar enligl första eller andra stycket inträder ej för
den som frivilligt rättar oriklig uppgift eller eljest fullgör underlåten
uppgiflsskyldighel.

1 ringa fall dömes ej till ansvar enligt andra stycket.

Utan hinder av 35 kap. I § brottsbalken får påföljd för
brott enligl andra stycket ådömas. om den misstänkte häktats eller erhållit del
av ålaiför brottet inom fem år från brottet.

Bestämmelserna i 14 § andra stycket skattebrollslagen
(1971:69) tillämpas på brott enligt denna paragraf. Bestämmelserna i 14 a — 14
c §§ skaltebrottslagen tillämpas också på brott enligt första stycket.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1985.

Den nya bestämmelsen i 31 § femte stycket tillåmpas åven
på brott som har begåtts före ikraftträdandet, om inte möjligheten att ådöma
påföljd har bortfallit dessförinnan enligt äldre bestämmelser.

De nya bestämmelserna i 31 S sjätte stycket tillämpas,
såvitt gäller underrättelser om brottsmisstanke, endast på underrättelser som
delges efter ikraftträdandet.

' Senaste lydelse av lagens rubrik 1974: 996. - Senaste
lydelse 1971:98.

Prop.
1984/85:47 14

8 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1974:226) om prisreglering på fiskets
område

Härigenom föreskrivs att 21 § lagen (1974:226) om
prisreglering på fiskets område' skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2I§

Den som till ledning vid fastställande av avgift
uppsåtligen eller av grov oaktsamhet avger handling med oriklig uppgift och
därigenom föranleder fara för att avgift undandras, döms lill böler eller
fängelse i högsl två år, om inte gärningen är belagd med slraff i lagen
(1960:418) om slraff för vamsmuggling.

Den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet underiåter
all avge deklaration eller annan därmed jåmföriig handling lill ledning vid
fastställande av avgift döms lill böler.

Detsamma gäller om den som skall erlägga avgift enligl
denna lag till annan än tullmyndighel uppsåtligen eller av grov oaklsamhel
åsidosätter bokföringsskyldighet eller föreskriven skyldighet att föra och
bevara räkenskaper och därigenom allvarligt försvårar jordbruksnämndens
kontrollverksamhet.

I ringa fall döms inte lill ansvar enligl första - tredje
styckena.

Bestämmelserna i 14 § andra stycket skattebrottslagen
(1971:69) tillämpas på brott enligt första stycket.

Denna lag träder i kraft den I januari 1985.

De nya bestämmelserna i 21 § femte stycket tillämpas
endasl på underrättelser om brottsmisstanke som delges efter ikraftträdandet.

Lagen omtryckt 1984: 200.

Prop. 1984/85:47 15

9 Förslag till

Lag om ändring i utsädeslagen (1976:298)

Härigenom föreskrivs att 7 § ulsädeslagen (1976:298)'
skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 § '

Den som lill utsädeskontrollen uppsåtligen avger handling
med oriktig uppgift och därigenom föranleder fara för att våxtförädlingsavgifi
undandras döms lill böler eller fängelse i högsl ell år. Sker sådan gärning av
grov oaktsamhet, döms till böler.

Den som till utsädeskontrollen uppsåtligen eller av grov
oaktsamhet lämnar oriktig uppgift om varas slag eller sort döms till böter, om
inte gärningen är belagd med slraff enligt första stycket.

1 ringa fall döms inte lill ansvar enligt första eller
andra stycket.

Utan hinder av 35 kap. I § brottsbalken får påföljd för
brott enligt första stycket jörsta meningen ådömas, om den misstänkte häktats
ef ler erhållit del av åtal för broliet inom fem år från brottet.

Bestämmelserna i 14 § andra stycket skattebrottslagen
(1971:69) tiUämpas på brott enligt första stycket första meningen.

Denna lag tråder i kraft den 1 januari 1985.

Den nya bestämmelsen i 7 § Qärde stycket tillåmpas även på
brott som har begåtts före ikrafurädandel, om inle möjligheten all ådöma påföljd
har bortfallit dessförinnan enligl äldre bestämmelser.

De nya bestämmelserna i 7 § femte stycket tillämpas endast
på underrättelser om brottsmisstanke som delges efter ikraftträdandet.

' Senaste lydelse av lagens rubrik 1979:298. "
Senasle lydelse 1984: 560.

Prop.
1984/85:47 16

10 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1982:1006) om avdrags- och
uppgiftsskyldighet beträffande vissa uppdragsersättningar

Härigenom föreskrivs alt 25 S lagen (1982:1006) om
avdrags- och uppgiflsskyldighel belräffande vissa uppdragsersätlningar skall
ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

25 §

En uppdragsgivare, som uppsåtligen eller av grov
oaklsamhel underlåter all i föreskriven lid lill länsstyrelsen betala in ell
belopp som har innehållils, döms till böler. Om gärningen rör belydande belopp
eller någon annan försvårande omständighet föreligger, döms lill fängelse i
högsl ell är.

I ringa fall döms inle till ansvar enligt första stycket.

Utan hinder av 35 kap. I § brottsbalken får påföljd för brott
enligt denna paragraf ådömas, om den misstänkte häktats eller erhållit del av
åtal för brottet inom fem år från brottet.

Bestämmelserna i 14 § andra stycket skattebrottslagen
(1971:69) tiUämpas på brott enhgt denna paragraf.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1985.

Den nya bestämmelsen i 25 § tredje stycket tillämpas även
på brott som har begåtts före ikraftträdandet.

De nya bestämmelserna i 25 § fjärde stycket tillämpas
endast på underrättelser om brollsmisslanke som delges efter ikrafurädandel.

Prop.
1984/85:47 17

11 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1984:151) om punktskatter och

prisregleringsavgifter

Härigenom
föreskrivs alt 4 kap. 12 § lagen (1984: 151) om punktskatter och
prisregleringsavgifler skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

Har den
skallskyldige åtalats för skattebrott som avser skatt enligt de författningar
som anges i I kap. I § första stycket I, får beskali-ningsmyndigheten meddela
beslut om efterbeskatlning även efter utgången av de tider som anges i 10 och
II §§. Delsamma gäller om efterbeskatlning medför all den skallskyldige enligl
12 § skattebrollslagen (1971:69) är fri från ansvar för sådant brott.
Beslutet om efierheskaltning får / sådana fall inte meddelas senare än under kalenderåret
efter det då åtalet väcktes eller åtgärd som avses i 12 § skattebrollslagen
vidtogs. Har den skaUskyldige avlidit, fär beskatt-ningsmyndighelen inte
meddela beslut om efterbeskatlning av dödsboet senare än sex månader från
dödsfallet. Efterbeskatlning som har påförts efter åtal mot den skattskyldige
skall undanröjas av be-skaUningsmyndigheten, o.m åtalet inle bifalls till någon
del. Detta gäller dock inte om åtalet ogUlas med slöd av 12 § skauebrouslagen.

Riksdagen 1984/85. I saml. Nr 47

Har den skattskyldige, på sätt anges i 14 § andra stycket
skattebrollslagen (1971:69). delgetts underrättelse om misstanke om brott som
avser skatt enligt de författningar som anges i 1 kap. 1 § första stycket 1
eller enligt lagen (1984:409) om avgift på gödselmedel eller har åtal väckts
mot honom för sådant brott, får beskattningsmyndigheten meddela beslul om efterbeskatlning
för den redovisningsperiod eller den skattepliktiga händelse som brottet avser
även efter utgången av i \0§ angiven tid. Delsamma gäller om tiden för att
ådöma den skaltskyldige påföljd för sådant brott har förlängts genom beslut
enligt 14 a § skattebrottslagen.

Beskattningsmyndigheten får också meddela beslul om
efterbeskatlning efter utgången av i 10 § angiven tid, om efterbeskattningen
medför all den skaltskyldige enligt 12 § skaltebrottslagen år fri från ansvar
för brott.

Beslutet om efterbeskatlning enligt första stycket får
inle meddelas senare än under kalenderåret efter del då någon av de där angivna
åtgärderna först vidtogs. Beslutet om efterbeskatlning enligt andra stycket får
inte meddelas senare än under kalenderåret efter det då ål-gärd som avses i 12
§ skattebrotts-lagen vidtogs. Har den skattskyldige avlidit, får
beskattningsmyn-dighelen dock inte meddela beslul om efterbeskatlning av
dödsboet senare än sex månader från dödsfallet.

Prop.
1984/85:47

Nuvarande lydelse

Första stycket skall tillämpas också ifaU då den som har
företrätt en juridisk person åtalats för skattebrott som avser den juridiska
personens skall eller är fri från ansvar för sådant brott på grund av 12 §
skattebrollslagen.

Föreslagen lydelse

Efterbeskatlning som har påförts eldigt första stycket
skall undanröjas av beskatlningsmyndighelen, om åtal inle väcks på grundval av
den förundersökning som föranlett underrättelsen om brollsmisslanke eller
beslutet om tidsförlängning eller, om åtal har väckts, åtalet inte bifalls
till någon del. Vad som har sagts nu gäller dock inle om den skattskyldige är
fri från ansvar med stöd av 12 § skaltebrottslagen.

Första-fjärde styckena skall också tillämpas om brottet
avser en juridisk persons skall och åtgärd som avses i första stycket har
vidtagits mot den som har företrätt den juridiska personen eller om företrädaren
är fri från ansvar för sådant brott med slöd av 12 § skaltebrottslagen.

Denna lag träder i kraft den I januari 1985.

Prop. 1984/85:47 19

12 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1984:668) om uppbörd av
socialavgifter från

arbetsgivare

Härigenom
föreskrivs alt 20§ lagen (1984:668) om uppbörd av socialavgifter från
arbelsgivare skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

20 §

Den lokala
skallemyndigheten får ålägga en arbetsgivare betalningsskyldighet för etl
ulgiftsårs avgifter inom sju år efter ulgiftsårets utgång. Har en arbetsgivare
avlidit får betalningsskyldighet dock inte åläggas dödsboet enligt 22 § om inte
frågan prövats inom två år efter utgången av det kalenderår under vilkel
bouppteckning blivit ingiven för registrering.

Har arbetsgivaren åtalats för skattebrott, som avser
arbetsgivaravgifterna, får den lokala skattemyndigheten även efter utgången
av i första stycket angiven tid ålägga betalningsskyldighet för del utgiftsår
som brottet avser. Delsamma gäller när betalningsskyldighet skall åläggas på
grund av åtgärd som avses i 12 § skaltebrottslagen (797/.-69).

Betalningsskyldighet
får inle åläggas efter utgången av kalenderåret efter del då åtalet väcktes
eller åtgärd som avses i 12 § skattebroUslagen vidtogs. Har arbetsgivaren
avlidit skall fråga om betalningsskyldighet för dödsboet prövas inom sex
månader från dödsfallet. Ell beslul om betalningsskyldighet som meddelas
sedan arbetsgivaren har åtalats skall undanröjas av den lokala skaltemyndigheten
om åtalet inle bifalls till någon del. Detla gäller dock inle om åtalet
ogillas med slöd av I2§ skattebrollslagen.

Har arbetsgivaren, pä sått anges i 14 § andra stycket
skattebrollslagen (1971:69), delgetts underrättelse om misstanke om brott som
avser arbetsgivaravgifterna eller har åtal väckts mot honom för sådant brott,
får den lokala skattemyndigheten ålägga betalningsskyldighet för del
ulgiflsår som brottet avser även efter utgången av i första stycket angiven
tid. Detsamma gäller om tiden för att ådöma arbetsgivaren påföljd för sådant
brott har förlängts genom beslut enhgt 14 a § skattebrollslagen.

Den lokala
skattemyndigheten får också ålägga betalningsskyldighet efter utgången av i
första stycket angiven tid när sådan skyldighet skall åläggas på grund av ål-gård
som avses i 12 § skaltebrottslagen.

Betalningsskyldighet enligt andra stycket får inle
åläggas efter utgången av kalenderåret efter det då någon av de där angivna
åtgärderna försl vidtogs. Betalningsskyldig-hel enligt tredje stycket får inte
åläggas efter utgången av kalenderåret efter det då åtgärd som avses i 12 §
skattebrollslagen vidtogs. Har arbetsgivaren avlidit skall dock fräga om
betalningsskyldighet för dödsboet prövas inom sex månader frän dödsfallet.

Elt beslul om betalningsskyldighet som meddelas
enligt andra

Prop.
1984/85:47

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

20

Andra och tredje styckena skall ocksä tillämpas om den som
har fö-relråll juridisk person åtalats för skattebrott som avser den juridiska
personens arbetsgivaravgifter eller är fri från ansvar för sådant brott på
grund av 12 § skaliebrollslagen.

stycket skall undanröjas av den lokala skattemyndigheten,
om åtal inte väcks på grundval av den förundersökning som föranlett underrättelsen
om brottsmisstanke eller beslutet om tidsförlängning eller, om åtal har väckts,
åtalet inte bifalls till någon del. Vad som har sagts nu gäller dock inle om
arbetsgivaren är fri från ansvar med slöd av I2§ skaltebrottslagen.

Andra -
femte styckena skall också tillämpas om brottet avser en juridisk persons
arbetsgivaravgifter och åtgärd som avses i andra stycket har vidtagits mot den
som har företrätt den juridiska personen eller om företrädaren är fri frän ansvar
för sådant brott med stöd av 12§ skaltebrottslagen.

Denna lag träder i kraft den I januari 1985.

De nya bestämmelserna i 20 § andra—sjätte styckena skall
ha molsvarande tillämpning i fråga om arbetsgivaravgifter och allmän
löneavgift enligl I § lagen (1982:423) om allmän löneavgift som belöper på tid
före ikraftträdandet.

Prop.
1984/85:47 21

Uldrag

FINANSDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanlräde 1984-03-08

Närvarande: slalsminislern Palme, ordförande, och
statsråden I. Carisson, Lundkvist, Feldt,
Sigurdsen. Gustafsson, Hjelm-Wallén, Peterson, Andersson, Boström, Gradin,
Dahl, R.Carlsson, Holmberg, Hellström, Wickbom

Föredragande: statsrådet Feldt

Lagrådsremiss om preskriptionshinder vid skattebrott, m.m.

1 Inledning

Utredningen om säkerhetsåtgärder m.m. i skalleprocessen
(USS) tillsattes den 16 februari 1973 med uppdrag alt utreda frågor om
kvarstad, skingringsförbud m.fl. säkerhetsåtgärder i skalle- och
avgifisprocessen. USS har hittills avgelt fem delbetänkanden. Bevissäkringslag
för skalle-och avgiftsprocessen (SOU 1974:49), Belalningssäkringslag för
skatte- och avgifisprocessen (SOU 1975:104), Lag om preskription av
skallefordringar m.m. (SOU 1978:87), Preskriplionshinder vid skallebrotl (SOU
1980:4) och Lag om skalleansvar (SOU 1983:23). Förslagen i de tre första
belän-kandena har legat lill grund för bevissäkringslagen (1975:1027) för
skalte-och avgiftsprocessen, lagen (1978:880) om betalningssäkring för skatter,
tullar och avgifter resp. lagen (1982:188) om preskription av skatlefordringar
m.m.

Del belänkande som här skall behandlas är del fjärde, som
innehåller förslag lill reformerade bestämmelser om s.k. åtalspreskriplion vid
brott mol skalle- och avgiflsförfallningarna och vissa följdändringar i fråga
om eftertaxering o.d'.Belänkandet innehåller också en redogörelse för gällande
räll och för viss utländsk rätt. Sammanfattningen och lagtexten i betänkandet
bör fogas till prolokollel i della ärende som bilaga I resp. 2.

' Ledamöterna var vid avgivandel av betänkandet (SOU
1980:4) Preskriplionshinder vid skattebrott lagmannen Anders Nordenadier,
ordförande, riksdagsledamoten Kerstin G. Andersson, länsrådet Sten Bergh.
riksdagsledamöterna Jan Bergqvist. Wilhelm Gustafsson och Kurt Söderström,
departementsrådet Gösta We-lander samt riksdagsledamoten Hans- Olof Westberg.

Prop.
1984/85:47 22

Betänkandet har remissbehandlats. En sammanfattning av
remissutfallet, som också innehåller en förteckning över remissinstanserna,
bör fogas till protokollet i detla ärende som bilaga 3.

2 ALLMÄN MOTIVERING

2.1 Allmänna utgångspunkter för en reform

2.1.1 Inledande synpunkter

Del straffrättsliga sanktionssyslemel är det yttersta
medlet i kampen mol skatte- och avgiftsundandragandei. Höga krav måste därför
ställas på att lagföringen är effektiv. I detta avseende har del visat sig
finnas klara brister på skatiebroitsomrädei. Uppmärksamheten har särskilt
riktats mol del förhållandel att misslänka skattebrottslingar kan bli fria från
ansvar för brott genom att lämna landet under en ganska kort tid. Orsakerna
lill all systemet inle fungerar tillfredsställande på skatteområdet är att
skallebrotten på flera sätt intar en särställning i processuellt hänseende,
vilket medför att brotten inte sällan hinner preskriberas innan lagföring kan
ske.

Till all börja med är det ell utmärkande drag för
skatlebrotlen att de inle avser ingrepp i den enskildes intressesfär. De har
därför inle samma förutsättningar all upptäckas så snart efter förövandet som
brott mot enskilda.

Skattebrotten kräver ofta också längre utredningstider än
brott inom andra områden. Främsl gäller della mål av störte omfallning men åven
andra mål kan fordra lång handläggning när de innehåller komplicerade
skatlerällsliga frågor. Åklagaren kan ofta inte förlita sig enbart på den
skatterättsliga utredningen eftersom del i brottmålet också uppkommer frågor om
de subjektiva rekvisiten för ansvar. Även i fråga om de objektiva rekvisiten
för åtal måste åklagaren normalt göra en egen bedömning med delvis andra
hänsynstaganden än i skallemålei. Åklagaren anses nämligen i brottmålet ha
strängare beviskrav beträffande l.ex. utelämnade inkomster än vad
taxeringsintendenten har i skallemålei.

Etl annal betydelsefullt förhållande som skiljer
skatiebroiisprocessen från förfarandet i traditionella brottmål är det samband
som finns mellan skattebrottmålel och själva skattefrågan. Det cenlrala
skattebrottet, skattebedrägeriet, är nämligen konstruerat som ett s.k.
effeklbroli. Delta innebår i huvudsak att ansvar för skattebedrägeri kan
inträda först sedan det visats alt den skattskyldige tillfogat del allmänna en
ekonomisk skada i form av uteblivna skatter eller avgifter genom en oriktig
uppgift. Tingsrätterna anser sig till följd härav i de flesta fall böra
avvakta resultatet av en pågående skatteprocess innan ansvarsfrågan avgörs.

Lagstiftningsåtgärder har nyligen vidtagits i syfte all
minska handläggningsliden i skatiebroumålen (prop. 1982/83:134, JuU 36, rskr
378, SFS

Prop.
1984/85:47 23

1983:460). Fr.o.m. den 1 juli 1983 gäller en ny regel (15
§) i skaltebrottslagen (1971:69), SkBL, enligt vilken den allmänna domstolen
får vilande-förklara ell mål om brott enligl SkBL i avvaktan på utgången av en
skatieprocess endast i den mån denna är av avgörande betydelse för bedömningen
av brottmålet. Samtidigt infördes en del andra regler som syftar lill att få
fram snabbare avgöranden av sådana skattefrågor som är av väsentlig betydelse
för en förundersökning eller en rättegång rörande skattebrott. Del står
emellertid klart att dessa åtgärder för all påskynda handläggningen av
skattebrottmålen inte är tillräckliga för att undanröja bristerna i fråga om
lagföringen. De speciella förhållanden som enligl vad jag nyss har beskrivit
kännetecknar skatlebrollen kommer alltjämt all lämna slort utrymme för den
misstänkte alt på förundersökningsstadiet sabotera utredningen eller hålla sig
undan så att åtal inte hinner delges inom preskriptionstiden.

Kommittén föreslår alt det införs särskilda regler om
åtalspreskriplion vid skallebrotl som skall råda bot på nuvarande
missförhållanden. Jag är i likhet med de flesla remissinstanserna ense med kommittén
om alt det behövs en särreglering på området. Men innan jag går närmare in pä
kommitténs förslag skall jag redogöra för huvuddragen i den nuvarande ordningen
och de diskussioner som tidigare förts i ämnet.

2.1.2 Gällande ordning

Inom straffrätten förekommer två former av preskription,
åtalspreskriplion och påföljdspreskripiion. Allmänna bestämmelser härom ges i
35 kap. brousbalken, BrB.

Åtalspreskription är det samlade begreppet för den typ av
prespriptions-bestämmdser som medför ansvarsfrihet för brottet. Institutet
åtalspreskriplion enligt 35 kap. BrB innebär inte någol förbud mol alt åtala
men väl ell förbud för domstolen att döma till påföljd för brottet om
preskription har inträtt. Med påföljdspreskription menas all påföljd som har
ådömts någon bortfaller om åtgärder för verkställighet inte har vidtagits inom
viss tid som varierar efter påföljdens art och längd.

I del här sammanhangel är det främst bestämmelserna om
åtalspreskription som är av inlresse. Den grundläggande beslämmelsen finns i
35 kap. I § BrB. som föreskriver att påföljd inle fär ådömas, med mindre den
misstänkte häktats eller erhållit del av åtal för brottet inom viss tid från
brottet. Denna tid är bestämd till olika antal år beroende på det straff som
högsl kan följa på brottet. Preskriplionsliden är två år, om på brottet inle
kan följa svårare straffan fängelse i etl år, fem år, om svåraste straffet är
högre men inte över fängelse i två år, tio år, om svåraste straffet är högre
men inte över fängelse i åtta år, femton år om svåraste straffet är fängelse på
viss tid över åtta är och slutligen ljugofem år, om fängelse på livstid kan
följa på brottet.

Prop.
1984/85:47 24

Preskriplionsliden löper enligt 35 kap. 4 § BrB från den
dag då brottet begicks. Om det för ådömande av påföljd förulsätis all en
särskild verkan av handlingen inträtt, räknas dock tiden från den dag då sådan
verkan inträdde.

Kravel att den misstänkte skall ha fåll del av åtal för
brottet innebär all han personligen skall ha delgetts stämningen i brottmålet.
Della framgår indirekt av 33 kap. 6 § rättegångsbalken, RB.

I BrB finns vidare bestämmelser, 35 kap. 6 §, om absoluta
preskriptionstider, som blir tillämpliga om någon preskriptionshindrande
åtgärd vidlagits inom föreskriven lid men rättegångsförfarandet av någon
anledning drar ut på liden. Enligl paragrafen får påföljd i intet fall ådömas
sedan viss tid har förflutit från den dag då brottet begicks eller effekten av
del inträdde. Tiden är fem år, om inle svårare straff än böler kan följa på
brottet saml tiden för ådömande av påföljd bestäms enligt 35 kap. I § 1 BrB,
femlon år, om i annal fall än som nu sagls fängelse över två år inte kan följa
på brottet och 30 år i övriga fall.

De brollsbalksbestämmdser om preskription som här
redovisats skall tillämpas också i fråga om brott inom specialstraffrältens
område, alltså även på brott mol skalle- och avgiflsförfallningarna, men endast
i den mån inte avvikande regler har meddelats. Sådana specialregler finns bl.a.
i 14 § SkBL beträffande preskriptionstidens längd. Där föreskrivs all påföljd
för brott enligl 3, 7, 8 eller 9 § SkBL får ädömas utan hinder av vad som sägs
i 35 kap. I § BrB, om den misstänkte häktats eller erhållit del av åtal för
brottet inom fem år från brottet. Denna undanlagsbestämmelse medför all preskriptionstiden
för brott enligt SkBL är minst fem år. De brott som träffas av beslämmelsen och
som sålunda har getts en längre preskriptionstid än enligl BrB är
skatteförseelse samt uppbördsbrotten oredlig uppbördsredovisning, bristande
uppbördsredovisning och vårdslös uppbördsredovisning. Reglema om
preskriptionslid innebär för skattebrottens del att preskriptionstiden är fem
år för alla brott enligl SkBL ulom för grovt skattebedrägeri (4 §) och grovt
fall av försvårande av skattekontroll (10 §), för vilka liden är tio år.

De tidigare nämnda reglerna i 35 kap. 4 § BrB om
utgångspunkten för beräkning av preskriptionstiden får anses innebära att
preskriptionstiden börjar löpa t.ex. vid s.k. aktivt skattebedrägeri enligt 2 §
första slyckel SkBL när det felaktiga debiteringsbeslul som den oriktiga
uppgiften föranlett fattades och vid försök lill aktivt skaltebedrägeri -
eftersom i della fall någon effekt inle uppkommer av den brottsliga handlingen
- den dag då den orikliga uppgiften lämnades.

2.1.3 Tidigare behandling av reglerna om åtalspreskription

De nuvarande bestämmelserna i BrB om vilka åtgärder som
har den verkan att preskriplionsliden för ell brott avbryts går tillbaka lill
strafflagens regler på området. I samband med den nya rättegångsbalkens till

Prop.
1984/85:47 25

komst väcktes frågan om all införa andra
preskriptionshindrande ålgärder än häktning och delgivning av åtal. Frågan
behandlades i betänkanden av processlagberedningen (SOU 1944:9 och 10).

Processlagberedningen föreslog att preskription skulle
avbrytas när åtgärd för brottets beivrande vidtogs. Sådan åtgärd skulle anses
vara vidtagen då den misstänkte fått del av åtalet eller då han vid
förundersökning som lett till allmänt åtal underrätlais om den mol honom
riktade misstanken. Bakgmnden lill beredningens förslag var all allmänt åtal
enligl den nya rättegångsbalken skulle föregås av en förundersökning som var så
fullständig all målel kunde avgöras vid en huvudförhandling. Följden av detla
var att allmänt åtal enligl den nya ordningen vanligen anställdes på elt senare
stadium av brottsundersökningen än tidigare. Beredningen anförde att
förundersökningen är en del av rättegången i vidsträckt mening och att
broltmålsförfarandet frän preskripiionssynpunki fär anses inlett redan genom
fömndersökningen. Med hånsyn därtill skulle det enligt beredningen inte vara
följdriktigt all låla preskriptionen avbrytas försl genom åtalet. Beredningens
förslag logs oförändrat upp i prop. 1946:329.

Saken behandlades av första lagutskottet (ILU 1946:59),
som förordade alt de dittillsvarande principerna för preskriptionens avbrytande
- häktning eller delgivning av åtal - skulle bibehållas. Utskottet underströk
betydelsen av att reglerna om åtalspreskriplion är klara och enkla i
tillämpningen och att i sådani avseende företräde otvivelaktigt måsle ges ål
elt system där preskription bryts genom åtal framför ell där den avgörande
tidpunkten är när den misstänkte underrättas om misstanken för etl brott.
Utskottet anförde vidare att del måsle beaktas all del i propositionen
föreslagna systemet skulle komma alt medföra en förlängning av
preskriptionstiderna vilket del saknades anledning till. Riksdagen godkände
lagutskottets utlåtande.

Frågan om till vilka ålgärder preskriptionstidens
avbrytande skulle knytas övervägdes på nytt under förarbelena lill BrB.
Strafflagberedningen anförde i sill slutbetänkande (SOU 1956:55 s. 367 ff) all
preskription borde hindras pä ell tidigare stadium än del då den misstänkte
delgavs åtalet. Strafflagberedningen anslöt sig lill den mening som företrätts
av processlagberedningen, sålunda all preskription skulle hindras när den
misstänkte vid förunderökning som lett lill allmänt åtal fick del av misstanken
om brott.

1 proposilionen med förslag lill brottsbalk (prop.
1962:10, s. C 408 ff) anförde departementschefen emellertid alt del enligt hans
uppfatining inle förelåg tillräcklig anledning att bryta med del syslem som
riksdagen antog är 1946. En övergång till den ordning som slrafflagberedningen
förordat skulle, enligt departementschefen, i många fall komma att innebära en
belydande förlängning av preskriptionstiderna och medföra risk för vissa
komplikationer, bl.a. torde oklarhet lätt kunna uppkomma huruvida delgiven
misstanke har avsett den gäming för vilken åtal väckes. Departe-

Prop.
1984/85:47 26

menlschefen konstaterade dock, att de möjligheter den
rådande ordningen gav en misstänkt all genom eget handlande förhindra
preskriptionens avbrytande kunde leda till föga tillfredsställande resultat och
att vid brott mot skattestrafflagen de gällande reglerna lett lill all alltför
kort lid slår till åklagarens förfogande innan preskription inträder. Dessa
omsländigheler borde, fortsatte departementschefen, dock inle föranleda en
omläggning av preskriptionsreglerna i allmänhel, ulan brotten mot
skatteslraftlagen borde göras lill föremål för en sårskild reglering såvitt
avser preskription. Första lagutskottet (ILU 1962:42 s. 87) anslöt sig till
departementschefens synpunkter. Riksdagen följde utskoltet.

Justilieutskollel (JuU) har med anledning av motioner i
ämnet vid två tillfällen under senare tid behandlat reglerna om
åtalspreskriplion.

I elt belänkande under hösien 1981 (JuU 1981/82:4) slog
utskoltet fast au reglerna om åtalspreskriplion måste vara klara och enkla så
att de inte vållar lillämpningssvärigheler. Della gällde enligl utskottet inle
minsl beträffande reglerna om hur preskriptionstiden avbryts. Utskoltet ansåg
alt de bedömningar som legal bakom statsmakternas tidigare beslul om vilka
ålgärder som skall utgöra preskriptionshinder alltjämt äger giltighet. En annan
sak är, påpekade utskottet, att särlösningar stundom kan påkallas för särskilda
typer av brott.

1 etl betänkande i mars 1983 (JuU 1982/83:22) behandlade
justilieutskollel en motion som riktade intresset på silualioner där den för
skallebrotl misstänkte lämnar landet för all utomlands avbida utgången av
preskriptionstiden. I motionen fördes fram tanken på en sådan lagändring att
preskriptionstiden för skallebrotl avbryts när del konslaleras alt den misstänkte
har lämnal landel. Enligt utskottets mening var motionsförslaget, som ligger i
linje med de förslag som lagts fram av USS i betänkandet Preskriptionshinder
vid skattebrott, vän att pröva i samband med beredningen av USS-förslagel.

2.1.4 Inriktningen av lagstiftningsåtgärderna

Kommittén anser all den kritik som har riktats mol de
nuvarande reglerna om preskription vid skallebrotl i hög grad är berättigad. I
enlighet härmed lägger kommittén fram förslag till reformerade bestämmelser om
åtalspreskription vid vissa brott mot skatte- och avgiftsförfattningarna och
till vissa följdändringar av skatteprocessuelll slag. Kommitténs förslag
innebär i huvudsak följande.

Preskriptionstiderna föreslås bli enhetliga för alla brott
mol författningarna pä skalle- och avgiftsområdet genom all de utsträcks frän
två lill fem år ulom för dem som tillhör kategorin ordningsförseelser.

Kommittén föreslår vidare att en ny preskriptionshindrande
åtgärd införs. Redan delgivning av underrättelse om brottsmisstanke med den
misstänkte skall hindra preskriplionsiniräde vid skattebrott. För att preskriptionshindrande
verkan skall inträda skall underrättelsen avfattas skriftligt

Prop. 1984/85:47 27

och innehålla uppgift om de omständigheter som grundar
skälig misstanke om brottet. Den måste dessutom ha delgetts under en
förundersökning som leder till allmänt åtal.

Kommittén föreslår också att den allmänna domstolen under
speciella förutsättningar skall få meddela beslul om föriängning av
preskriptionstiden för ett skallebrotl. Har en underrättelse om
brollsmisslanke inle kunnat delges på grund av alt den misstänkte har avvikit
eller pä annal sätt hållit sig undan skall sålunda domstolen i brottmålet få
besluta om föriängning av preskriptionstiden under så lång tid - högst fem år
- som ytterligare behövs för delgivning av underrättelsen. En förulsällning för
beslutets giltighet skall enligt förslaget vara all del har fattals under den
ordinarie preskriplionsliden.

På det skaiteprocessuella planet föreslår kommittén främst
den ändringen att de nuvarande reglerna om eftertaxering/efierheskattning i
samband med åtal för skattebrott upphävs och ersätts med regler som tillåter
att eflertaxering/eflerbeskatlning sker inom tio år under förutsättning att det
handlar om belydande belopp i undanhållen skall eller avgift. Också tidsfristen
för besvär i särskild ordning föreslås bli förlängd till tio år för de fall där
det rör sig om belydande skattebelopp.

Slutligen föreslår kommittén all skyldigheten all bevara
deklarationsun-derlag, som regleras i 20 § taxeringslagen (1956:623), TL,
förlängs från nuvarande sex lill elva år.

Kommitténs förslag om ändring av preskriptionsreglerna har
fält etl övervågande positivt mottagande vid remissbehandlingen av betänkandet.
Några remissinstanser redovisar dock en avvisande hållning. De riktar sin
kritik särskilt mol att det är fräga om en särreglering för skattebrotten och
ser hellre att preskriptionsreglerna ses över beträffande all brottslighet.
Remissutfallet på kommitténs förslag till följdändringar i det skatteproces-suella
systemet år mera blandat. De starkaste invändningarna i den här delen avser de
förutsättningar som föreslås gälla för den tioåriga tidsfristen för
eftertaxering m.m. Många förordar alt den förlängda tidsfristen skall få
användas endasl i mera kvalificerade fall av skalle- eller
avgifisundandra-ganden.

Jag är ense med kommittén om att de speciella förhållanden
som råder på skatteområdet kräver särskilda preskriptionsregler för att man
skall kunna beivra skallebrotten i önskvärd utsträckning. Kommitténs undersökningar
av del nuvarande preskripiionssystemels praktiska tillämpning på skattebrott
ger belägg för detta. En särreglering för speciella områden är också den väg
som har anvisats av riksdagen når frågan om generella ändringar av preskriptionsreglerna
tidigare har diskuterats.

Når det gäller inriktningen av lagstiftningsåtgärderna kan
jag också i huvudsak ansluta mig till kommitténs förslag. Det innebär all jag i
likhel med kommittén förordar sårregler i tre avseenden, nämligen i fråga om
dels preskriptionstiderna, dels de ålgärder som skall vara preskriptions-

Prop.
1984/85:47 28

hindrande, dels möjlighelerna att förlänga
preskriptionstiden. Jag kommer i det följande att behandla dessa tre frågor var
för sig. Därefter lar jag upp följdändringarna i fräga om eftertaxering o.d.

2.2 Preskriptionstiderna

Kommittén föreslår att preskriptionsfrislerna görs
enhetliga för i stort alla skattebrott. För de brott inom skatte- och
avgiftsområdet där del i dag förekommer preskriptionstider som avviker från den
minimitid om fem år som gäller för brotten enligt SkBL föreslås en utsträckning
av tiden lill fem år. En sådan föriängning bör enligl kommittén ske i fråga om
belalnings-broU enligt 81 § uppbördslagen (1953:272), UBL, och 28 § lagen
(1958:295) om sjömansskatt, SjL, saml belräffande brotten enligt 31 §
kupongskatle-lagen (1970:624), KupL, 34 a § lagen (1967:340) om prisreglering
på jordbrukels område och 21 § lagen (1974:226) om prisreglering på fiskets
område. Däremot bör de nuvarande korta preskriptionstiderna behållas
oförändrade vid brott som närmasi kan karaktäriseras som ordningsförseelser.

Del stora flertalet remissinstanser godtar kommitténs
förslag i den hår delen.

För egen del anser jag i likhet med kommittén att
enhetliga preskriptionsbestämmelser bör gälla för i princip alla skattebrott.
Ett sleg i den riktningen logs nyligen för belalningsbroll enligl 81 § UBL
(prop 1982/83:84, SkU 20, rskr 139, SFS 1983:77). Därigenom skapades förutsättningar
för ett effektivt beivrande av de brotten, för vilka den tidigare
förhållandevis korta preskriptionstiden fick till följd att åtal ofta inle hann
väckas.

Kommitténs förslag bör nu genomföras fullt ul. En femårig
preskriptionstid bör sålunda gälla för de av kommittéen angivna brotten. En utsträckt
preskriptionstid bör också gälla för del i 25 § lagen (1982:1006) om avdrags-
och uppgiftsskyldighet beträffande vissa uppdragsersätlningar, AUL, upptagna
brottet avseende underlåtenhet all betala in belopp som har innehållits enligl
lagen. Straffbestämmelserna där är utformade i överensstämmelse med de
motsvarande föreskrifterna i 81 § UBL angående arbetsgivarna. Vidare bör
föriängning ske i fråga om uppsålligl brott enligt 7 § första stycket
utsädeslagen (1976:298). Enligl den bestämmelsen kan den, som i samband med
stalsplombering av utsäde avger oriklig uppgift och därigenom föranleder fara
för att växtförädlingsavgift undandras, dömas till böler eller fängelse i
högsl ett år.

Jag delar också kommitténs uppfatining att de
straffbestämmelser som omfattar ordningsförseelser eller i övngt mindre
allvariiga brott bör lämnas utanför regleringen.

Prop.
1984/85:47 29

2.3 Underrättelse om brottsmisstanke som
preskriptionshinder

2.3.1 AUmänt

Kommittén föreslår att nya bestämmelser om
preskriplionshinder införs vid skattebrott. Delgivning med den för skattebrott
misstänkte av en skriftlig underrättelse om misstanken skall jämställas med
delgivning av åtal och alltså medföra att preskriptionen av brottet förhindras.
För att denna verkan skall inträda skall den misstänkte ha undertällats om misstanken
vid en fömndersökning som leder till allmänt åtal för brottet. Underrättelsen
skall enligt förslaget utfärdas av fömndersökningsledaren och innehålla de
omständigheter som utgör grund för misstanken om brott.

Huvuddelen av remissinslanserna godtar förslagel att en
sårskild preskriptionshindrande åtgärd införs vid skallebrotl och all den får
den utformning som kommittén föreslår.

Kritiska röster saknas emellertid inle. Bl.a. framhålls
all de skäl som kommittén anför för sitt förslag inle överväger de principiella
belänkligheter som kan resas från rättssäkerhetssynpunkt. Från några häll
förordas i ställel en generell förlängning av preskriplionsliden i SkBL. Några
remissinstanser anser att en bättre utväg är att anknyta preskriptionstidens
början för de centrala skattebrotten till den tid då del i skattefrågan
föreligger ett lagakraftägande utslag.

För egen del får jag anföra följande.

Som jag tidigare nämnt uppkommer med gällande
preskriptionsbesiäm-melser stora problem vid skattebrotten med hänsyn lill
deras speciella natur framför alll från ulredningssynpunkt.

En möjlig utväg och den som kanske i första hand kommer i
åtanke är att generellt förlänga preskriptionstiderna vid skattebrott. En sådan
lösning har mänga fördelar. Den innebär i förhållande till kommitténs förslag
en avsevärd förenkling i laglekniskl hänseende och medför vidare all del
nuvarande preskriplionsinslitutel behålls intakt. En generell föriängning av
preskriptionstiderna innebär emellertid enligl min mening all man i alltför
stor utsträckning avlägsnar sig från den gmndläggande principen om sambandet
mellan brottels svårhet och preskriptionstidens längd. Med en sådan lösning
angrips inle heller orsakerna lill problemen inom den nuvarande ordningen. Man
bör i slällel rikta in lagstiftningsåtgärderna på sådana misstänkta som genom
sitt agerande försöker omintetgöra eller försvära en brotlsprocess. Della
lalar för att lagsliftningen bör la sikte på de preskriptionshindrande
åtgärderna.

Betydelsen av alt reglema om åtalspreskriplion är klara
och enkla i tillämpningen har ofta understrukils. Såväl den misstänkte som de
berörda myndighelerna skall utan störte svårighet kunna avgöra huruvida
preskriptionstiden har upphört alt löpa. Man bör enligt min mening fästa
särskilt avseende vid dessa synpunkter. Preskriptionshindrel bör alltså knytas
till en omständighet som är lätt att tidsbestämma och som också den misstänkte
har information om.

Prop.
1984/85:47 30

Vad jag nu framfört pekar mot den lösning som kommittén
förordat, nämligen att delgivning med den misstänkte av en särskild skriftlig
underrättelse om skälig brottsmisstanke skall ha preskriptionshindrande
verkan. Genom att delgivning sker kan myndigheterna, inkl. domstolen, och den
misstänkte med lätthet konstatera vid vilken tidpunkt preskriptionshindret har
inträtt. Med denna lösning når man också en enhetlig och läitillämpad ordning.
Som preskriptionshindrande faktum införs då endast en ytterligare åtgärd i
förhållande till nuvarande syslem. Även kravel att misstankarna skall ha viss
styrka uppfylls, eftersom den särskilda underrättelsen får användas bara når
det föreligger skälig brottsmisstanke. Med hänsyn till del anförda föreslår jag
alt kommitténs förslag genomförs.

2.3.2 Villkoren för preskriptionshinder

För att acceptera att en underrättelse om misstanke för
brottet skall förhindra preskriptionen bör - säsom kommittén föreslagil - gälla
att förundersökningen skall ha lett lill allmänt åtal för brottet. 1 annat
fall skulle den misstänkte under avsevärd tid tvingas leva i ovisshet om den en
gång riktade misstanken kommer att fullföljas med åtal, trots alt del vid den
gjorda förundersökningen konstaterats att misstanken inle varil tillräckligt
stark för detta. En sådan konsekvens undviks sålunda om del föreskrivs alt
undertätielsen skall ha delgetts vid en fömndersökning som lett till allmänt
åtal för brottet.

I det angivna villkoret bör ligga att det är just den
förundersökning, under vilken den misstänkte delgavs underrätlelsen, som skall
ha följts av åtal för brottet. Avslutas en förundersökning ulan åtal, bör
alltså en underrättelse som delges i samband med denna inte ha någon betydelse
i preskriptionsavseende ens om en ny förundersökning leder lill åtal för samma
brott. Inleds en ny förundersökning, exempelvis på grund av att nya
omständigheter kommer fram i fallet, bör däremot inget hindra att den
misstänkte delges en underrättelse om brottsmisstanke en andra gäng, nu med
preskriptionshindrande verkan om åtal följer på denna förundersökning. Jag
vill framhålla att det enligl min mening inle finns skäl att befara alt
möjligheten att förhindra preskription genom en underrättelse om
brottsmisstanke kommer all användas av en åklagare så, alt denne skulle
fördröja en förundersöknings avslutande och därmed hålla frågan om
preskriptionens inträde svävande i förhoppning om att nya bevis kommer fram.
Detta motverkas bl.a. av regeln i RB alt förundersökningen skall bedrivas så
skyndsamt som omständigheterna medger (23 kap. 4 § andra slyckel).

Den preskriptionshindrande verkan, som delgivning av åtal
eller häktning har enligt gällande regler, är begränsad lill det brott som har
föranlett åtgärden. Med brottet avses den gäming som beskrivs i stämningansökningen
resp. häktningsbeslutet. Bindningen mellan brottet och den preskriptionshindrande
åtgärden bör behållas även när del gäller underrättelse

Prop. 1984/85:47 31

om brottsmisstanke. Preskriptionen bör sålunda hindras
endasl beträffande det brott som misstanken och underrättelsen avser. Det är
därför viktigt all underrättelsen innehåller uppgifter om de omständigheter som
ligger till grund för bedömningen alt det föreligger skälig misstanke om brott.
Uppgifterna måste anges noggrant. Preskriplionshindrels begränsning till brottet
innebär vidare alt åklagaren vid kommande åtal i princip blir bunden lill den
gärningsbeskrivning som har uttryckts i underrätlelsen om brottsmisstanke.
Några remissinstanser, bl.a. riksåklagaren, har med hänsyn härtill ansett att
endasl åklagare skall vara behörig att utfärda underrätlelsen. Jag delar den
uppfattningen.

Som jag tidigare har sagt bör det fästas slort avseende
vid synpunkten alt den misstänkte skall få vetskap om att preskriplionsliden
för brottet har slutat löpa. Detla uppnås om underrätlelsen om brottsmisstanke
delges personligen med den misstänkte. För att underrättelsen skall få preskriptionshindrande
verkan bör del därför vara en förulsåtlning att den delges i samma ordning som
gäller för delgivning av stämning i brottmål.

Den nu redovisade och av utredningen förordade lösningen
minskar klart möjlighelerna för den misstänkte all uppnå preskription av
brotlet genom all förhala förundersökningen. Även sabotagehandlingar i
skatle-processen får minskad verkan eftersom preskriptionshinder kan framkallas
redan på fömndersökningsstadiet. Behovet av en skärpning av reglerna om
åtalspreskriplion vid skattebrott bör därför också enligl min mening kunna
lillgodoses genom bestämmelser i enlighet med den angivna lösningen. Denna
följer för övrigt i alll väsentligt de huvudprinciper som f.n. gäller enligt
BrB.

2.3.3 Tillämpningsområdet

Vad gäller tillämpningsområdet för besiämmelserna om
underrättelse om brottsmisstanke föreslär kommittén all institutet skall kunna
användas i fråga om alla brott enligl SkBL, UBL, KupL och SjL samt brotten
enligt 34 a § lagen om prisreglering på jordbrukets område och enligl 21 §
lagen om prisreglering pä fiskels område. Della innebär all preskription skall
kunna förhindras genom delgivning av en underrättelse om brottsmisstanke även
beträffande vissa brott av böieskaraklär som inte berörs av förslaget om en
till fem år förlängd preskriptionstid. De nya bestämmelserna blir däremot inle
heltäckande beträffande brotten mol skalle-och av-giftsförfattningama. Elt
flertal brott, t.ex. det i 120 § första stycket TL upptagna brottet avseende
underiålenhel att fullgöra kontrolluppgiflsskyl-dighet enligt 37 § samma lag,
kommer enligt förslagel alt lämnas utanför regleringen.

Kommitténs förslag innebär vidare all brott enligt lagen (1960:418)
om slraff för varusmuggling, VSL, och i övrigi brott rörande skatter eller
avgifter som fastställs eller uppbärs i den ordning som gäller för tull lämnas
utanför regleringen. Också de skaltebrotten närliggande valulabrotlen un-

Prop. 1984/85:47 32

danlas.
Vad gäller valulabrotlen bör man enligl kommitténs mening överväga att införa
särskilda bestämmelser om preskriplionshinder även för dessa. Kommittén anser
emellertid all del faller utanför dess uppdrag all föreslå ålgärder på
valutasidan.

Del
föreslagna tillämpningsområdet godtas eller lämnas ulan erinran av de flesta
remissinslanserna. Frän någol enslaka håll ifrågasätts dock om de nya
bestämmelserna skall vara tillämpliga på brott med endasl böler i straffskalan.
Etl par remissinstanser förordar att regleringen omfattar också valulabrotlen.
Vad gäller brotten inom tullverkets område påpekar generaltullslyrelsen att
slyrelsen inle känner lill något fall där preskription av brott enligt VSL
inträtt på grund av all den misstänkte avvikit lill utlandet och all det bl.a.
därför inte är påkallat att la med sådana brott.

För
egen del villjag först slå fast all reformbehovet är särskill angelägel i fråga
om de centrala skattebrotten. Å andra sidan är det önskvärt med en enhetlig
reglering inom hela skalle- och avgiftsområdet. Vad gäller tullverkels
beskattningsverksamhet bör framhållas all för denna gäller särskilda
bestämmelser beträffande både förfarandet och brottsansvar. Vid misstanke om
brott enligt VSL är del vidare i de flesta fall tullmyndighet som med slöd av
13 § VSL inleder förundersökning rörande brottet, vilket bidrar till att tiden
från brottstillfället lill den tidpunkt då åtal väcks i allmänhet inte blir
oacceptabelt lång. Med hänsyn lill dessa förhällanden finns det enligt min mening
inle tillräckliga skäl att nu införa särskilda regler om preskriptionshinder
på tullverkets område. Inte heller i fråga om valutabrott är jag beredd all nu
lägga fram någol förslag.

När
del gäller alt avgränsa tillämpningsområdet i övrigt ligger del enligl min
mening närmast till hands att göra bestämmelserna tillämpliga antingen på alla
brott inom förevarande område eller pä endasl de brott för vilka
preskriptionstiden är lägst fem år. När fråga är om ell brott av närmast
ordningskaraktär förefaller del inle påkallat all förhindra preskription genom
att tillgripa insliluiet underrättelse om brottsmisstanke, särskill med tanke
på all institutet utgör etl avsteg från annars gällande regler om
preskriptionshinder och de ändrade reglerna främsl bör ta sikte på den
allvarliga brottsligheten. Detta talar för det senare alternativet, dvs. att
bestämmelserna skall få tillämpas bara i fråga om brott som har, eller enligl
mill förslag fär, en preskriptionstid om minst fem år. Genom all låla alla
sådana brott på förevarande område omfattas av bestämmelserna om underrättelse
om brottsmisstanke blir ordningen dessulom lättöverskådlig.

Jag
föreslår alt nya bestämmelser om preskriptionshinder införs för brott mot
skatte- och avgifisförfaltningar i enlighet med vad jag nu anfört.
Bestämmelserna bör tas in i SkBL. I UBL, SjL, KupL, lagarna om prisreglering pä
jordbrukets och fiskels område, utsädeslagen och AUL bör hänvisning ske till
bestämmelserna i SkBL. Jag återkommer i specialmoliveringen till
bestämmelsernas närmare utformning.

Prop.
1984/85:47 33

2.4 Förlängning av preskriptionstiden

2.4.1 AUtnänt

Kommittén föreslär att del införs möjligheler till
förlängning av preskriplionsliden i fall då den misstänkte avvikit eller på
annat sålt håller sig undan och en underrättelse om brollmisslanke på grund
därav inle kunnal delges. Ett beslul om förlängning skall på talan av åklagare
få meddelas av domstol. Preskriptionstiden skall få föriängas med så lång lid
som behövs för delgivning av underrättelsen. Den får dock inte förlängas med
mer än sammanlagt fem år.

Flertalet remissinstanser släller sig bakom också della
förslag. Några remissinstanser anser emellertid all den föreslagna möjligheten
i alltför hög grad avviker från nuvarande principer på preskripiionsområdel.
Bl.a. anförs alt preskriplionsliden alltid bör kunna beräknas pä förhand. Som
alternativ lösning föreslås från ganska många håll att man skall frångå kravel
på personlig delgivning beträffande den preskriptionshindrande åtgärden; med
ett enklare ddgivningsförfarande skulle del inle finnas något behov av alt
kunna förlänga preskriptionstiden. Nägra remissinstanser menar att förslagel
har den svagheten att elt beslul om föriängning fär tillgripas endast när en
underrättelse om brottsmisstanke inte kunnat delges och alltså inle när
stämningen inte kunnal delges. I flera yltranden framförs invändningar från
adminislraliva utgångspunkter.

Enligt min mening är det uppenbart att del krävs särskilda
insatser för all komma lill rätta med problemen med misstänkta som pä ett
uppseendeväckande säu försöker hålla sig utanför rättssystemet. Förhållandena
är allvarligast i fråga om sådana misstänkta som efter brottet lämnar landel
för att utomlands invänta utgången av preskriptionstiden. I dessa fall rör det
sig ofta om betydande belopp som undandragits. Sådana förfaranden får stor
publicitet i massmedia och del lorde av allmänheten uppfattas som slötande att
vår rättsordning inle kraftfullare kan ingripa mot denna typ av brottslighet.
Della får utan tvivel lill följd all den allmänna skaltemoralen skadas. Av
allmänpreventiva skäl är del sålunda motiverat med ytterligare skärpningar av
preskriptionsreglerna. Detta gäller särskilt i utlandsfallen.

Kommittén har diskuterat möjligheten all komma lill rätta
med de nuvarande ölägenheterna beträffande fallen dä en misstänkt häller sig
undan genom all lätta på kravel på personlig delgivning. En möjlighel är enligt
kommittén att föreskriva att delgivning skall anses ha skett med den misstänkte
etl visst anlal dagar efter det att handlingarna har avsänts med ordinarie
postgång till den misstänktes senast kända adress. En annan utväg, som
kommittén pekal på och som enligl några remissinstanser närmare borde
övervägas, är alt tillåla delgivning med annan än den sökte eller kungörelseddgivning.

Som jag tidigare sagt har kommittén dock stannat för
lösningen att undanhållande från den misstänktes sida bör mötas med regler om
förläng- 3
Riksdagen 1984/85. I saml. Nr 47

Prop.
1984/85:47 34

ning av den ordinarie preskriptionstiden under domstolens
överinseende. Kommittén har ansett att dess förslag ligger mer i linje med de
rättstraditioner som finns inom den svenska preskriptionsrätten. Jag anser
också för egen del att man i första hand bör välja en lösning som sä nära som
möjigt ansluter till de nuvarande huvudprinciperna. Kommitténs förslag innebär
vidare att frågan om preskriplionstidsförlängning prövas av domstol vilket är
en fördel från rältssäkerhelssynpunkt med hänsyn lill de ingripande verkningar
en preskriplionstidsförlängning kan medföra för den misslänk-te. Jag ansluter
mig därför lill kommitténs förslag.

Förlängning av preskriptionstiden bör sålunda kunna ske
genom ell sårskilt beslul som meddelas av domstol. En fråga om förlängning av
preskriplionsliden bör prövas pä ansökan av åklagare av den domstol som är
behörig att pröva det kommande målet om ansvar för brottet.

Kommittén föreslår all en förlängning skall få beslutas
när underrätlelsen om brottsmisstanke inte har kunnal delges på grund av all
den misstänkte avvikit eller på annal sätt håller sig undan. Det nya
institutet skall däremol inle kunna användas när åtal är väckt och delgivning
av stämningen i brottmålet misslyckas. Eftersom denna delgivning i
normalfallet ligger på domstolen är del enligl kommittén olämpligt att denna
ocksä skall avgöra när delgivning inte går att genomföra.

Mot detta har en del remissinstanser reagerat. Det
framhålls alt det ter sig slötande att en förlängning får tillgripas endast vid
förundersökningen och därmed väl mol den som är skäligen misstänkt för etl
brott men inte mol den gentemot vilken misstanken är så stark att åtal har
väckts för molsvarande brott.

Jag anser också all det är olämpligt all begränsa
möjligheten lill preskriplionstidsförlängning till fall då ddgivningen av en
undertälldse om brottsmisstanke misslyckas. För åklagarnas del kan en sådan
begränsning leda till att de, när det finns skäl alt befara
ddgivningssvårigheler, väljer att inte väcka åtal trots att tillräckligt
underlag för del finns. Alt i sädana situationer avvakta med åtal för all i
stället utfärda underrättelse om brottsmisstanke och vid misslyckad delgivning
gä till domstol och få beslut om förlängning av preskriptionstiden är inte
önskvärt. Del är enligl min mening i och för sig principiellt tilltalande all den
instans som har ansvaret för ddgivningen inle dessutom skall med bindande
verkan pröva om delgivning varit ogenomförbar. Men eftersom förlängningsfrågan
skall avgöras av domstol anser jag all del därmed ges garantier för all den
rättsliga prövningen sker på ett korrekt sätt. Härtill kommer all jag - vilket
jag senare återkommer lill - i motsats till kommittén föreslår all domstolens
beslut i förlängningsfrågan skall få överklagas särskilt. Härigenom byggs
ytterligare rätlssäkerhelsgarantier in. Med hänsyn till detta anser jag inte
att del möter något hinder all låta domstolen besluta om förlängning av
preskriptionstiden om delgivning av åtalet av närmare angivna skäl inte har
kunnal verkställas.

Prop.
1984/85:47 35

Jag föreslär således att inslitutel preskriplionstidsförlängning
skall få användas vid misslyckade delgivningsförsök i fråga om säväl
underrättelse om brottsmisstanke som stämning i broilmålet.

2.4.2 Villkoren för förlängning

Elt förlängningsbeslul skall enligt kommitténs förslag få
fattas när delgivning inte kunnal ske på gmnd av all den misstänkte avvikit
eller pä annat säll håller sig undan. Remissinslanserna lämnar i allmänhel
förslaget på denna punkt ulan erinran. Förslaget har dock föranlett bl.a.
påpekanden om all flera av de exempel som nämns i belånkandel på fall där
avvikande får anses föreligga inte torde kunna hänföras under uttrycket
"avvikit eller på annat sätt häller sig undan" saml all enbart
ddgivningssvårigheler inte bör las som intäkt för all någon håller sig undan.

Jag ansluter mig i huvudsak till kommitténs uppfatining om
i vilka fall en förlängning av preskriplionsliden bör få ske. Med hänsyn till
den slora betydelse ell förlängningsbeslul kan få finns del emellertid enligl
min mening skäl att redan i laglexlen ange förutsättningarna pä ell så klart
och utförligt sätt som möjligt. Vid avfattningen av denna bör man kunna utgå
ifrån de närliggande bestämmelserna om föriängning av preskriptionslid i fråga
om preskription av skattefordringar. Dessa bestämmelser, 7 § i lagen om
preskription av skatlefordringar m.m., tar nämligen upp i stort samma
frånvarosituationer som är aktuella i det här sammanhanget.

Frånvarosilualionerna bör delas upp i tre olika fall.
Möjlighel lill preskriptionstidsförlängning bör till att börja med finnas om
den misstänkte saknar känt hemvist och del inte har kunnal klarläggas var han
uppehåller sig. En annan situation är den att den misstänkte inte kan anträffas
på känt hemvist inom riket. För della fall bör dessulom gälla, förutom att del
inte har kunnat klarläggas var han uppehåller sig, alt det kan antas att han
håller sig undan. Del iredje fallet bör omfalta de situationer dä den misstänkte
stadigvarande vistas utomlands. En fråga är om man för förlängning i det senare
fallet skall kräva att det bakom utlandsvistelsen kan antas finnas etl direkt
syfte från den misstänkte att hålla sig undan svenska myndigheter eller om man
skall nöja sig med att varje utlandsvistelse av stadigvarande natur kan medföra
en föriängning.

Jag vill då försl framhålla all del särskilt är sådana
fall där den misstänkte lämnar landel för att utomlands invänta utgången av
preskriptionstiden som allmänt väcker anstöt och som därför starkt bidrar till
att en generell skärpning av preskriptionsreglerna vid skaltebrolt är påkallad.
Ddgivningen med den som reser utomlands och vistas där en längre lid blir
ofrånkomligen försenad och försvårad oavsett syftet med utlandsvistelsen. Mot
den bakgmnden och då det vid utformningen av regelsystemet bör vara en stråvan
all samma förulsällningar skall gälla för alla misstänkta oberoende av
åtkomligheten för svenska myndigheter, bör en stadigvarande utlandsvistelse i
princip alltid få medföra en föriängning av preskriplionsliden.

Prop. 1984/85:47 36

Man vinner då också den fördelen att de bevisproblem, som
ofta skulle uppkomma kring frågan om anledningen lill all den misstänkte vistas
utomlands, undviks.

En förlängning skall emellertid som tidigare antytts inte
få beslutas endasl på den grunden alt en utlandsvistelse är konstaterad eller
att något av de övriga två frånvarofallen visats föreligga. En ytterligare
förutsättning bör vara all frånvaron är orsaken till att delgivning inle har
kunnat verkställas. Del innebär i fräga om var och en av de skilda
situationerna all myndighelerna måsle försöka få lill stånd en delgivning
enligt de delgiv-ningsmeloder som står till buds innan frågan om förlängning
kan aktualiseras. Denna förulsällning bör sålunda normall ocksä gälla för
utlandsfallen.

2.4.3 Förlängningstid m.m.

Tiden för ett förlängningsbeslut får enligl
kommilléförslaget inle beslämmas längre än vad som är erforderligt för att
delgivning skall kunna ske med den misstänkte. Som riktmärke vid bestämmandel
av förlängningsii-den bör enligl kommittén gälla att frislen inte utsträcks
längre än vad som i normalfallet krävs för delgivning i del land eller på den
ort där den misstänkte befinner sig. Den praxis som utbildats beträffande
delgivning i utlandet får enligt kommittén därvid vara vägledande. I
betänkandet redovisas de normala tiderna för delgivning i utlandet. Av
redovisningen framgår alt tiden för delgivningsförfarandet i de utomnordiska
länderna i allmänhel är mellan två och sex månader. Visar det sig att den
medgivna förlängningen är otillräcklig anser kommittén att domstolen efter en
ny framställning av åklagaren skall få medge ytterligare förlängning. Som en
yttersta gräns för förlängningen föreslår kommittén fem år räknat från den
lidpunkt då den ordinarie preskriptionsfrislen löper ul. En grundläggande
förutsättning för all förlängning över huvud taget skall kunna medges är enligt
förslagel alt framställningen skall ha kommil in lill domstolen innan
preskription inträtt enligl övriga regler. Därtill bör, anser kommittén, komma
att domstolen inom samma lid skall ha meddelat sitt beslul om förlängning.

Ell par remissinstanser kritiserar förslaget om alt
preskriptionstiden inle får förlängas med längre lid än som är nödvändigt för
all delgivning skall kunna ske med den misstänkte. En remissinstans, hovrätten
för Västra Sverige, föreslår i stället att beslut om föriängning skall ske med
etl år i sänder och med den av kommittén föreslagna yttersta gränsen om fem år.

För egen del gör jag följande bedömning.

Jag ansluter mig lill grundtanken att preskriptionstiden
inte bör få utsträckas längre än som i en liknande situalion vanligen behövs
för all delgivning skall kunna ske. Förlängningsinstilutel bör emellertid
samtidigt - utan all i nämnvärd grad ge avkall på kravel på förhållandevis
korta förlängningslider - ordnas så all det inte blir otympligt och betungande
för myndigheterna.

Prop.
1984/85:47 37

En ordning som vad gäller utlandsfallen innebär att liden
alltid skall bestämmas med hänsyn lill vad som i normalfallet erfordras för
delgivning i det aktuella landel förefaller mig väl stel. Del kan sålunda inle
vara rimligt all begränsa förlängningarna lill två-tre månader. Korta
föriångningar medför en belydande arbetsbelastning för åklagare och domstolar
utan att ge någon påtaglig fördel för den enskilde. Jag föreslår därför att kommitténs
förslag, dvs. att förlängning skall ske med så lång tid som kan beräknas gå åt
för delgivning, får bilda huvudregel och att denna kompletteras med en regel om
en minsta förlängningslid om sex månader. Jag föreslår vidare att man genomför
kommitténs förslag att den totala tiden för förlängning aldrig får överstiga
fem år. Förslagel om en absolul gräns om fem år har inle föranlett någon
erinran vid remissbehandlingen.

En gmndläggande förutsällning för att förlängning över
huvud laget skall få medges måste — som kommittén också föreslår - vara att
åklagarens ansökan härom kommer in till domstolen innan brottet är
preskriberat enligt vanliga regler. Enligl kommittén skall dessulom krävas alt
domstolen har meddelat beslutet om preskriplionstidsförlängning innan åtalspreskriplion
inträtt. Överåklagaren i Stockholm har särskill tagit upp denna fråga och
ansett att det skulle vara lämpligare att låta tidpunkten för ansökans
ingivande vara avgörande, eftersom i annal fall den situationen kan uppstå alt domstolen
anser sig tvingad all falla beslul på etl material som den anser ofullständigt
och egentligen vill ha kompletterat.

Den av kommittén föreslagna ordningen anser jag i och för
sig ha många fördelar. Den framstår som enkel och läitillämpad. Vid utgången av
den ordinarie preskriptionstiden är det klarlagt huruvida preskription har inträtt
eller inte. Frågan om det skall vara ett villkor att beslutet har meddelats
inom den ordinarie preskriptionstiden hänger emellertid nära samman med vad som
föreslås gälla belräffande möjligheten till besvär över beslutet. Av skäl som
jag strax kommer all utveckla anser jag - till skillnad från kommittén - att
sådan besvärsrätl bör finnas. Frågan om beslutstidpunkten kommer då i etl
annat läge. En besvärsrätl måste nämligen ges en utformning som medför att det
under viss lid efter utgången av den ordinarie preskriplionsliden kan komma
alt råda osäkerhet om vad som slutligen kommer att gälla. Så kan ju exempelvis
etl beslul av tingsrätten om förlängning efter besvär komma all upphävas av
överinstansen efter det att den ordinarie tiden gått ut. Ovissheten kommer att
kvarstå fram till dess att beslutet vinner laga kraft. Med hänsyn härtill
saknas del enligt min mening vägande skäl alt hålla fast vid regeln att domstolens
beslul om förlängning skall ha meddelats inom en bestämd tid. Jag anser således
alt del bör vara en tillräcklig förutsättning att ansökningen om
preskriplionstidsförlängning ges in före utgången av den ordinarie
preskriptionstiden. Domstolarna bör givelvis ändå handlägga målen om
förlängning med stor skyndsamhet för att så långt möjligt begränsa den tid
varunder preskriplionsfrågan hålls öppen.

Prop.
1984/85:47 38

Kommittén har som jag nyss berört ansett all talan inte
skall få föras mot domstolens avgörande i mål om förlängning av
preskriplionslid eller, med andra ord, alt rättens beslut omedelbart skall
vinna laga kraft. Bakgrunden till detla är del krav på snabbhet i förfarandet
som enligt kommittén är nödvändigt för en processuell åtgärd av förevarande
slag. Denna kommitténs uppfallning har mött kraftig kritik från några
remissinstanser som hävdal all rättssäkerheten kräver att den enskilde kan få
ell förlängningsbeslul överprövat.

Jag finner också för egen del all del från
rättssäkerhetssynpunkt inte är godtagbart alt ett förlängningsbeslut inle skall
kunna bli föremål för särskild prövning i högre instans. Enligl min mening är
intresset av snabbhet i förfarandet inle så framträdande alt den enskilde i
strid mol vedertagna fullföljdsregler skall fråntas möjligheten alt i högre
räll fä ell beslul om förlängning av preskriptionstiden prövat. Jag föreslår
därför att den misstänkte skall få föra talan mot elt beslul om förlängning.
Däremot finner jag del bl.a. av prakliska skäl inle motiverat att tillåta en
överprövning av elt beslut varigenom domstolen ogillat eller på annal sätt inte
bifallit en ansökan om förlängning. Ett sådani beslul bör alltså omedelbart
vinna laga kraft. I fråga om fullföljden mol bifallsbeslut bör i huvudsak RB:s
regler om talan mol lägre rätts beslul gäUa. Med hänsyn till all
rättegångsförfarandet med anledning av en ansökan om förlängning av
preskriptionstiden ofta torde utmärkas av att den misstänkte inte är medveten
om vad som pågår bör dock en speciell regel gälla belräffande besvärsiiden. För
all den misstänkte skall kunna utnyttja rätlen att anföra besvär över elt
beslut varigenom åklagarens ansökan bifallits bör utgångspunkten för beräkning
av besvärstiden sålunda vara den dag då han fick del av beslutet.

Vad gäller tillämpningsområdet för bestämmelserna om
beslul om preskriplionstidsförlängning hör delta enligl min mening bli
detsamma som jag förordat beträffande reglerna om underrättelse om
brottsmisstanke. Jag föreslår sålunda att bestämmelserna om preskriplionstidsförlängning
skall tillämpas på brott enligl SkBL och därutöver på de brott för vilka jag
tidigare föreslagil en enhetlig preskriplionslid på fem år.

2.5 Följdändringar beträffande eftertaxering m.m.

2.5.7 Bakgrund

Förslaget att preskriplionshinder skall inträda vid
delgivning av under-räudse om brottsmisstanke får efterverkningar på det
skaiteprocessuella planet, eftersom del i fråga om möjligheterna till
eftertaxering, efterbeskatlning och molsvarande förfarande enligl lagen
(1959:552) om uppbörd av vissa avgifter enligt lagen (1981:691) om
socialavgifter, AVGL, finns en koppling mellan brotts- och skatieprocessen.

Jag skall här i korthet redogöra för innebörden av
ifrågavarande bestämmelser och då främst vad gäller eftertaxering.

Prop.
1984/85:47 39

För att eftertaxering skall få ske krävs att den enskilde
har lämnat etl oriktigt meddelande lill myndighelerna och alt detla föranlett
att skatt påförts med för lågt belopp. Del skäll således föreligga ell
orsakssammanhang mellan det oriktiga meddelandet och den för låga
debiteringen. En ytterligare förutsättning är att den tillkommande debileringen
inle avser ell ringa belopp. För mervärdeskattens och punktskatternas del
gäller vidare att efterbeskatlning inle skall äga mm om "del med hänsyn
till omständigheterna framstår som uppenbart oskäligt". Här föreligger
således etl villkor av skälighets- eller billighelskaraktär som saknas på den
direkta beskattningens och socialavgifternas område.

För eftertaxering gäller vissa tidsfrister som anges i 115
och 116 §§ TL. Normall gäller all ansökan om eftertaxering skall ha kommit in
lill domstolen inom fem år från utgången av del taxeringsår då laxeringen
rätteligen bort verkställas i första instans. Domstolen har därefter
ytterligare ett år på sig all avgöra saken.

Andra tidsfrister för ansökan om eftertaxering finns i
fråga om tre fall. Två av fallen är av mindre intresse i det här sammanhanget.
Det ena fallet avser en kortare tid för eftertaxering av vissa dödsbon och det
andra en särskild fristberäkning för eftertaxering av skattskyldiga som har
lämnal oriktigt meddelande i laxeringsmål som är anhängigl vid domstol.

Del tredje undantagsfallet gäller förlängd tid för ansökan
om eftertaxering i situationer som har anknytning till skallebrotl. Har den
skaltskyldige åtalats för sådant brott, får ansökan om eftertaxering för det år
som åtalet avser göras fram till utgången av kalenderåret efter det då åtal
väcktes. Har den skaltskyldige avlidit gäller att ansökan om eftertaxering av
dödsboet skall ha kommil in inom sex månader från dödsfallet. Även om åtal
inte väcks gäller en molsvarande förlängd tidsfrist, om den skaltskyldige
enligt 12 § SkBL är fri från ansvar för brottet därför att han själv anmält
saken lill myndigheterna (frivilligt tillbakaträdande). Framställningen om
eftertaxering skall då ha kommit in lill domstolen före utgången av kalenderåret
efter del då den frivilliga åtgärden vidtogs.

En eftertaxering som har åsatls efter åtal mol den
skallskyldige skall enligl 115 § iredje stycket TL undanröjas, om åtalet
ogillas hell och ogillandet inte sker på grund av ett sådant frivilligt
lillbakatrådande som enligl 12 § SkBL medför ansvarsfrihel för gämingen. För
att en eftertaxering som har beslutats före domen i brottmålet skall stå fast
är sålunda förutsättningen antingen aU åtalet bifalls eller all det ogillas
med stöd av 12 § SkBL.

Enligt 115
§ fjärde stycket TL gäller de förlängda tidsfristerna i anslutning till åtal
för skattebrott även i fråga om framställning om eftertaxering som riktas mot
en juridisk person. Etl villkor för della är all den som företrätt den
juridiska personen har åtalats för skattebrott som avser den juridiska
personens taxering.

Prop. 1984/85:47 40

Den uiökade tidsfristen för eftertaxering vid skallebrotl
infördes i samband med 1971 års sanklionsreform på skatte- och avgiftsområdet
och föranleddes främst av alt ålalsfristen för grovt skallebrotl ökades från
fem lill tio år.

Bestämmelserna om eftertaxering i TL har tjänat som
förebild vid ulformningen av molsvarande institut inom skalle- och
avgiftsområdet i övrigt. Föreskrifter härom finns i fråga om mervärdeskatten i
38-41 §§ lagen (1968:430) om mervärdeskall, ML, för punktskatternas del i 20
och 21 §§ lagen (1959:92) om förfarandet vid viss konsumlionsbeskatining, LFK,
och beträffande arbetsgivaravgifterna i 14 § AVGL. Vad gäller punktskatter bör
framhållas all enligt prop. 1983/84:71 avses LFK den I juli 1984 ersättas med
en lag kallad lag om punktskatter och prisregleringsavgifter, LPP. 1
lagförslaget regleras efterbeskatlning i 4 kap. 7-13 §§. De förlängda
tidsfristerna i samband med åtal för skallebrott regleras i fråga om
mervärdeskatt, punktskatter och arbetsgivaravgifter i 40 § andra och tredje
slyckena ML, 121 § andra och iredje styckena LFK (4 kap. 12 § LPP enligt nämnda
prop. 1983/84:71) resp. 14 § femte och sjätte slyckena AVGL. Bestämmelserna har
samma innebörd som de i 115 § iredje och fjärde slyckena TL.

Av redogörelsen för gällande räll framgår all de
särskilda, förlängda lidsfristerna för eftertaxering och liknande ålgärder är
knutna till den lidrymd som i del särskilda fallet står till åklagarens
förfogande för väckande av åtal för brottet. Denna lidrymd är för de flesta
brotten enligt SkBL fem år. Domstolens möjlighel all härefter döma till påföljd
för något av dessa brott kvarstår fram till 15 år frän den dag dä brotlel
begicks. Denna s.k. absoluta preskriptionstid löper alltså i dessa fall under
ytterligare tio år efter del att ålalsfristen har gäll ul. För grovt
skallebedrägeri däremot är åtalsfristen tio år och domsfristen 30 år.

Mitt förslag till nya bestämmelser om åtalspreskriplion
skulle med oförändrade regler om eftertaxering medföra bl.a. följande. Har den
skattskyldige med preskriptionshindrande verkan delgetts underråltelse om
brottsmisstanke inom den ordinarie preskriptionstiden om fem år, har åklagaren
möjlighel att ända fram lill utgången av den absoluta preskriptionstiden, dvs.
ytterligare tio år, låta åtala honom för brottet. Den utsträckta liden för
väckande av åtal skulle få den effekten att senaste tidpunkt för
taxeringsin-tendenien att ansöka om eftertaxering förskjuls framåt i
motsvarande grad. Är det fråga om brottet grovt skallebedrägeri skulle del röra
sig om en lidsförlängning för ansökan om eftertaxering om uppemot 20 år. En
tidsmässig utvidgning skulle inträda inle bara för möjligheten att åsälta
eftertaxering utan också för förvaltningsdomstolens skyldighet alt undanröja
en eftertaxering som har åsatls med stöd av de särskilda bestämmelserna
belräffande fall av skallebrott. Ogillas åtalet i sin helhet skall ju
eftertaxeringen undanröjas och detta oavsett hur lång lid som har förflutit
sedan domen i eftertaxeringsmålel vann laga kraft.

Prop. 1984/85:47 41

2.5.2 Efierlaxeringsfristen vid brott Allmänt

Del är uppenbart all nu berörda betydande
lidsförlängningar och de därmed ökade ölägenheterna med "öppna"
efterlaxeringsbeslut inte kan accepteras utan måsle mötas med ändringar i
reglerna om eftertaxering. Kommittén är också inne på den linjen. Enligl
kommittén lalar principiella skäl mot den nuvarande bindningen mellan de olika
processerna. Del kan enligl kommittén inte vara rimligt att såsom f.n. är
fallet frågan om eftertaxering efter femårsfrislens utgång skall vara beroende
av en enskild tjänstemans beslut att åtala eller av den allmänna domstolens
bedömning av rent objektiva hrottsförutsåttningar. Enligl kommitténs mening
strider f.ö. kopplingen av eftertaxeringen lill skaitebrotisprocessen mot
grundsatsen alt skatteprocessen - lill följd av att del cenlrala
skaltebrottel, skattebedrägeri, har utformats som ell effeklbroli - skall
styra brotisprocessen.

Mot denna bakgrund har kommittén förordat att
skatieprocessen ges en hell självständig ställning i förhållande lill
skaltebroUsprocessen. Kommittén föreslår att den nuvarande huvudregeln om en
femårsfrist för ansökan om eftertaxering behålls för normalfallen men att det
för kvalificerade fall av skatieundandraganden införs en lioårsfrist. Dessa
allvarliga fall skall inte vara beroende av åklagarens ställningstagande i
åtalsfrågan eller utgången i en skattebrotlsprocess. Som villkor för
eftertaxering i dessa fall skall i stället gälla att den oriktiga skatten
uppgår till betydande belopp.

Remissinslanserna år i allmänhet positiva till förslaget
om en brytning av eflertaxeringens samband med skaitebrotisprocessen. Däremol
förespråkar flertalet av dem som yttrat sig i frågan alt den förlängda
tidsfristen förbehålls mer kvalificerade fall av skatteundandragande än
kommittén förordat. Många instanser avvisar eller ifrågasätter förslagel främsl
från rättssäkerhets- och kostnadssynpunkter.

Som jag redan sagt är jag ense med kommittén och
remissinslanserna om att de nya bestämmelserna i SkBL om preskription bör
föranleda en anpassning av vissa föreskrifler på skatte- och avgiftsområdet. Delta
gäller de nämnda föreskrifterna om eftertaxering enligt TL, om efterbeskatlning
enligl ML och LFK (LPP) samt om motsvarande åtgärd enligl AVGL. Av
förenklingsskäl kommer jag i det följande alt mest lala om eftertaxering. Men
om inte annat framgår av sammanhanget avser jag med eftertaxering också de
molsvarande begreppen.

Eftertaxering bör inle få komma i fråga under en så
avsevärd tid som skulle bli följden om de gällande bestämmelserna om
eftertaxering lämnades oförändrade. Frågan är om anpassningen kan ske genom
smärre jämkningar av de nuvarande bestämmelserna eller om det krävs mer genomgripande
ändringar. Jag delar kommitténs grunduppfatining all författningsändringarna
bör hållas inom ramen för vad som kan anses som nödvändigt med hänsyn till de
ändrade förutsättningarna för när åtal för skattebrott får väckas. Men även om
kommittén sålunda velat begränsa

Prop.
1984/85:47 42

reformen får de förslag som den stannat inför anses som
tämligen långtgående. Förslagen innebär ju alt frågan om skaltehroti inte fär
nägon som helsl inverkan pä skallemålei och att således en i princip ny typ av
eflertaxeringsmöjlighet införs. Kommitténs avsikt med en sådan reglering är att
samtidigt eliminera vissa brister i del nuvarande systemet.

När man skall la ställning lill efter vilka huvudlinjer
lagstiftningen pä taxeringsområdet bör utformas, måsle man numera beakta all
del inom skatteförenklingskommiUén (B 1982:03) pågår elt omfattande utredningsarbete
som bl.a. syftar lill att rationalisera taxeringsförfarandet och skatieprocessen.
Denna kommitté kommer alt göra en översyn av reglerna om tidsfrister
beträffande såväl ordinarie besvär som eftertaxering och andra besvär i
särskild ordning. Med hänsyn till del utredningsarbetet finns det enligt min
mening skäl att nu vara myckel återhållsam när det gäller aU ändra reglerna om
eftertaxering. Man bör därför inle f n. utöka eflertaxe-ringsmöjlighelerna så
att eftertaxering kan ske under längre tid endast under den ytterligare
förutsättningen att etl visst beloppsvillkor avseende undandragen skatt är
uppfyllt. Enligt min mening bör man i ställel söka en lösning som närmare
knyter an till den nuvarande regleringen.

De gällande bestämmelserna om förlängd efiertaxeringslid
tillkom som jag tidigare sagt i samband med att preskriptionstiden för grovt
skattebrott ökades från fem till tio år. Härigenom blev del möjligt all också
efter utgången av den ordinarie femårsfristen eftertaxera den som gjort sig
skyldig lill grovt skattebedrägeri. Ell grovt skattebrott som leder lill fällande
dom kan därför även om det uppdagas sent i princip alltid föranleda en riklig
beskattning och alltså förhindra att den skaltskyldige gör en ekonomisk vinst
på grund avbrottet. Del är enligt min mening i första hand synpunkter av del
här slaget som bör vara vägledande vid utformningen av de nya bestämmelserna.
Jag anser alltså att det är vikligt all samordningen med SkBL:s bestämmelser
görs så all eftertaxering också efter en ändring av reglerna om
åtalspreskriplion i princip alllid kan ske när någon döms till ansvar för
skallebrotl avseende hans taxering.

Viltkoren

Mina förslag om ändring i reglema om åtalspreskriplion
innebär att åtal för skattebrott kan väckas senare än f.n., om en underrättelse
om brottsmisstanke har delgetts den misstänkte eller om domstolen har beslutat
föriänga preskriptionstiden för brotlet. Den som fälls till ansvar för skallebrotl
avseende sin taxering efter etl åtal som har föregåtts av någon av de nämnda
preskriptionshindrande åtgärderna bör i enlighet med vad jag nyss berört ocksä
kunna eftertaxeras för del aktuella året. Möjligheten till eftertaxering bör
emellerlid samtidigt tidsbegränsas så att eftertaxering inte åsatls senare än
som är motiverat med hänsyn lill all den skattskyldige inte skall kunna göra
oskäliga vinster.

Prop. 1984/85:47 43

Avgörande för den gällande tidsgränsen för eftertaxering
är den lidpunkt då åtal väcks. Ansökan om eftertaxering skall ha kommil in före
utgången av kalenderåret därefter. Denna tidsfrist lorde inte vålla
skallemyndigheterna nägra problem, eftersom det i samband med all åtal väcks
normall finns elt utredningsunderlag som är tillräckligl också för
skatieprocessen. Elt sådant underiag bör i regel också kunna föreligga inom
ganska kort lid efter del att någon preskriptionshindrande åtgärd har vidlagits
med anledning av brottsmisstanke, eftersom del annars inle torde finnas
tillräckliga förutsättningar för att anse alt det föreligger skälig
brottsmisstanke mot den skallskyldige. En regel som innebär alt yrkande om
eftertaxering får framställas inom ganska kort lid efter det all någon
preskriptionshindrande åtgärd har vidtagits bör därför medföra all
skattemyndigheterna i princip alllid får tillräcklig tid för all la fram del
underlag som behövs för processen om eftertaxering. Jag föreslår därför au
regeln utformas med den gällande bestämmelsen som förebild sä all ansökan om
eftertaxering fär göras inom etl år från utgången av kalenderåret efter det då
åtal väcktes eller någon annan preskriptionshindrande åtgärd vidtogs. Eftersom en
sådan åtgärd måste företas innan den ordinarie preskriptionstiden har löpt ul,
medför inte regeln all den nuvarande bortre tidsgränsen för eftertaxering
förskjuts. Även om det skulle gälla en sent väckt misstanke om grovt
skattebedrägeri måsle nämligen åklagaren ha agerat i preskriplionsfrågan inom
tio år från del att brottet begicks.

Sambandet mellan eftertaxering och domen i
skattebrottmålet

Frågan är då om man bör behålla den nuvarande ovillkorliga
regeln om all en friande dom i brottmålel - under fömtsätlning all
ansvarsfriheten inte grundas på elt frivilligt tillbakalrädande - skall
föranleda all en eftertaxering, som har åsatls med slöd av de särskilda
fristbesiämmd-serna, skall undanröjas. Det är i och för sig önskvärt att
brotimälsdomens avgörande inverkan pä eftertaxeringen minskas eller helt
slopas. Kommitténs förslag till eftertaxeringsbeslämmdser har också innebörden
att sambandet bryts och förslagel har i det här avseendet fåll etl positivt
mottagande av remissinstanserna.

Med den lösning som jag nyss har förordat belräffande
förutsättningarna för åsåtlande av eftertaxering är det emellerlid enligt min
mening inte lämpligt att i nuläget göra en frikoppling frän brottmålet.
Visseriigen finns det myckel som talar för att eftertaxering skall stå fast
åtminstone i vissa av de silualioner som nu är aktuella även om den misstänkte
inte fälls lill ansvar. Alt han går fri från slraff kan ju l.ex. bero på alt
han lyckats hälla sig undan lagföring. Jag anser dock att det mesta talar för
att man t.v. behåller kopplingen lill brottmålet. Som jag tidigare har antytt
är det i denna del fråga om en provisorisk lösning i avvaktan på resullalel av
skatteförenklingskommitiéns arbete.

Prop. 1984/85:47 44

Mill förslag är alltså att en eftertaxering som har åsatls
med stöd av de särskilda fristbeslämmelserna också i forlsällningen skall
undanröjas om den skaltskyldige inle fålls lill ansvar för skattebroltel. Har
eftertaxeringen åsatls efter att preskriptionen av brottet har hindrats genom
alt den skaltskyldige delgetts en underrättelse om brottsmisstanke eller efter
all preskriptionstiden för det har föriängts, bör sålunda eftertaxeringen
undanröjas om brottsmisstanken inle följs av åtal.

2.6 Ö vriga fr å gor

Kommitténs förslag om en tioårig frisl för eftertaxering
m.m. när skat-leundandragandet avser betydande belopp kräver enligt kommittén
författningsändringar även i elt par andra avseenden.

Den ena ändringen rör lidsfristerna för besvär i särskild
ordning enligt 100 § TL och 55 § ML. Kommittén föreslår av främst rättviseskäl
att dessa tidsfrister förlängs så att de enskilda får en molsvarande möjlighel
alt söka ändring om den oriktigt påförda skallen uppgår lill belydande belopp
eller annars särskilda skäl föreligger.

Den andra ändringen avser de bestämmelser som reglerar hur
länge en skaltskyldig skall bevara räkenskaper eller annal skriftligt material
som ligger till grund för beskaUningen. Kommiuén föreslår bl.a. en ändring i 20
§ TL så alt den skaUskyldige åläggs att bevara deklaralionsunderiagel under elva
i stället för f.n. sex år. Kommittén anser vidare att en motsvarande
förlängning måsle ske i fråga om myndigheternas bevarande av deklarationer m.m.
Den här delen av kommilléförslaget har fö. väckt stark kritik vid
remissbehandlingen. Bl.a. belönas det att förslaget medför ökade kostnader för
både det allmänna och de enskilda.

Mitt förslag i fråga om möjlighelerna lill
efterlaxering/efterbeskatlning efter den ordinarie frislens utgång innebär lill
skillnad från kommitténs all dessa möjligheler också i fortsåttningen skall
vara knutna lill SkBL:s bestämmelser. Antalet efleriaxeringar o.d. med stöd av
de särskilda fristbestämmelserna torde därför vara myckel litet även efter den
ändrade ordningen. Med hänsyn härtill finns det enligt min mening inle
anledning att nu ändra reglerna om besvär i särskild ordning. Jag anser inle
heller att bevaringstiden belräffande deklarationer m.m. behöver utsträckas.
Även i della sammanhang vill jag erinra om det utredningsarbete avseende bl.a.
frågor om besvärsregler och besvärslider som pågår inom skatteförenklingskommittén.

2.7 Ikraftträdande

Kommittén föreslår att de nya reglerna inom
strafflagstiftningen får användas också belräffande redan begångna brott under
förutsättning att preskription inle har inträtt vid ikraftträdandet. Kommittén
föreslår över-

Prop. 1984/85:47 45

gångsregler i enlighet med detta. Ändringarna som berör
skatte- och av-gifislagsliflningen föreslås däremot bli tillämpliga utan några
särskilda övergångsregler. Utan sådana regler kommer, påpekar kommittén, de
förlängda tidsfristerna för ansökan om eftertaxering m.m. att medföra att del
blir möjligt alt använda administrativa sanktioner i form av skatte- eller
avgiftstillägg i vissa silualioner, där detta enligt gällande räll inle kan
ske. Kommittén syftar på sådana fall som avser stora skatte- eller
avgiftsbelopp men som i dag inte kan föranleda påföljd enligl SkBL. Kommittén
anser att dessa följder av dess förslag fär accepleras av processiekniska skäl.

Remissinstanserna
lämnar i allmänhel kommiltéförslagen rörande övergångsbestämmelserna utan
erinran. I fråga om de straffprocessuella förslagen förordar dock ett par
instanser övergångsbestämmelser av innebörd att påföljd inle får ädömas för
brott begånget före ikrafilrådandei, om slraff skulle vara att anse som
förfallet vid bedömning efter den lag som gällde då brottet begicks. Även
kommitténs förslag på skatte- och avgiftsområdet föranleder kritik från några
håll. Därvid anmärks all ändringarna inte bör leda till eftertaxering om sädan
inle är möjlig enligl de nuvarande reglerna och att några retroaktiva effekler
vad gäller påförande av skalle- eller avgiftstillägg inte bör komma i fråga.

För egen del får jag anföra följande.

Bestämmelserna om utsträckning av preskriplionsliden lill
fem år vid vissa brott, exempelvis vid brott enligt 28 § SjL, bör tillämpas
även på brott som har begåtts före ikraftträdandet under förutsällning all
preskription inte inträtt dessförinnan enligl äldre bestämmelser. En sådan
tillämpning är i enlighet med straffrättsliga principer och valdes fö. vid
föriängningen av preskriptionstiden för belalningsbroll enligt 81 § UBL.

En underrättelse om brottsmisstanke enligl 14 § andra
stycket SkBL bör få där avsedda verkningar endast om underrätlelsen har
delgetts efter ikraftträdandet. Införandel av detta rättsinstitut och
institutet beslut om föriängning av preskriplionsliden lorde i övrigi inte föra
med sig nägra övergängsproblem. Instituten bör få användas belräffande
ifrågavarande skattebrott som vid ikraftträdandet ännu inte har preskriberats.

Ändringarna avseende lidsfristerna för ansökan om
eftertaxering, beslul om efterbeskatlning och motsvarande åtgärd enligl AVGL är
inle av del slaget alt några särskilda övergångsbestämmelser behövs.
Eftertaxering o.d. bör sålunda få åsättas med stöd av de nya regierna även i
fråga om beskattningsår som har gått ut vid ikraftträdandet.

Reglerna om ikraftträdandet bör utformas med hänsyn till
vad jag nu sagt. Beträffande den av kommittén berörda frågan om användning av
adminislraliva sanktioner i vissa fall där della enligl nuvarande bestämmelser
inle kan ske, vill jag nämna alt en sädan användning inte lorde bli aktuell med
den av mig förordade ordningen.

Jag föreslår att den nya lagstiftningen träder i kraft den
I juli 1984.

Prop.
1984/85:47 46

3 Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom
finansdepartemenlel upprättats förslag lill

1.
lagom ändring i
skattebrollslagen (1971:69),

2.
lag om ändring
i taxeringslagen (1956:623),

3.
lag om ändring
i uppbördslagen (1953:272),

4.
lag om ändring
i lagen (1958:295) om sjömansskatt,

5.
lag om ändring
i lagen (1959:552) om uppbörd av vissa avgifter enligl lagen (1981:691) om
socialavgifter,

6.
lag om ändring
i lagen (1967:340) om prisreglering på jordbrukets område,

7.
lag om ändring
i lagen (1968:430) om mervärdeskatt,

8.
lag om ändring
i kupongskaildagen (1970:624),

9.
lag om ändring
i lagen (1974:226) om prisreglering på fiskets område,

10. lag om ändring i ulsädeslagen
(1976:298),

11. lag om ändring i lagen (1982:1006)
om avdrags- och uppgiflsskyldighel beträffande vissa uppdragsersättningar,

12. lag om ändring i lagen (1984:000)
om punktskatter och prisregleringsavgifter.

Del under 5 angivna förslaget har upprättals i samråd med
chefen för socialdepartementet. De under 6,9 och 10 angivna förslagen har upprättats
i samråd med chefen för jordbmksdepartemenlet.

Förslagen bör fogas till protokollet i detla ärende som
bilaga 4.

4 Specialmotivering

4.1 Förslaget till lag om ändring i skattebrottslagen
(1971:69)

14 §

Det nya andra stycket i paragrafen innehåller de
föreslagna specialbestämmelserna om preskriptionshinder. De innebär att
preskription vid brott enligt SkBL förhindras redan genom alt den misstänkte
delges skriftlig underrättelse om att han är skäligen misstänkt för brottet.
För alt underrättelsen skall ha preskriptionshindrande verkan krävs dessulom aU
den delgeUs vid fömndersökning som lett lill allmänt åtal för brottet.

En förutsättning för aU metoden med skriftlig underräUelse
skall få användas är att det föreligger skälig misstanke mol den misstänkte om
brott. Den styrka som bevisningen mol den misstänkte måsle ha nått motsvarar
vad som enligl 23 kap. 18 § RB skall föranleda att den misslänk-te, då han hörs
under förundersökningen, underrättas om misstanken. Så snart
utredningsmaterialet ger tillräckligl underlag för att anse alt skälig
brottsmisstanke föreligger mol den misstänkte får delgivning av den skrift-

Prop. 1984/85:47 47

liga brottsmisstanken ske. Någol förhör med den misstänkte
behöver alltså inte hållas före ddgivningen.

Del är i
regel lämpligt alt delgivning av den skriftliga underrättelsen sker vid del
förhör, då den misstänkte enligt 23 kap. 18 § RB skall underrättas om all han
är skäligen misstänkt för brottet. Delgivning kan dessutom ske på någol av de
sätt som föreskrivs för delgivning av stämning i brottmål.

Uppehåller sig den misstänkte i något annat nordiskt land
får åklagarmyndigheten rikta en framställning om delgivning av den skriftliga
brottsmisstanken direkt till den myndighet i delta land som ombesörjer delgivning
i brottmål. För denna situation gäller bestämmelserna i cirkuläret (1975:301)
lill statsmyndigheterna angående inbördes rättshjälp mellan Sverige, Danmark,
Finland, Island och Norge genom delgivning och bevisupptagning. Vistas den
misstänkte i ulomnordiskt land bör utrikesdepartementet anlitas för delgivning
enligl kungörelsen (1933:618) angående biträde av utrikesdepartementet för
delgivning av handlingar i ullandel.

För all preskription skall hindras skall ddgivningen av
den skriftliga undertätielsen om brottsmisstanke ha skell vid förundersökning
som lett till allmänt åtal. Avslutas en förundersökning ulan alt åtal följer,
förlorar således en delgivning av skriftlig brottsmisstanke sin
preskriptionshindrande verkan även om ny förundersökning senare inleds.

En delgivning av skriftlig underrättelse om
brottsmisstanke vid fömndersökningen hindrar i vissa fall inte preskription
trots all förundersökningen lett till allmänt åtal. Om målet avvisas eller
avskrivs är nämligen ddgivningen ulan verkan i preskriptionsavseende. Della
följer av 35 kap. 3 § BrB.

Del
föreskrivs vidare alt den skriftliga underrättelsen skall utfärdas av åklagare
och ange de omständigheter som ulgör gmnd för misstanken om brott. Beslämmelsen
ställer krav på att grunden för misstanken individualiseras, eftersom den
preskriptionshindrande verkan av ddgivningen av brottsmisstanken är begränsad
till brottet, dvs. den konkrela gärning som den misstänkte enligt åklagarens
beskrivning begått. Någon fullständig gårningsidentilel mellan den skriftliga
underrättelsen och den stämningsansökan som sedermera ges in lill domstolen
behöver dock inte föreligga. En justering av gärningsbeskrivningen som inte går
utöver vad som enligt 45 kap. 5 § RB anses tillätet i fråga om åtal bör
nämligen fä göras.

14 a §

I paragrafen finns föreskrifter av innebörd all
preskriplionsliden enligl 35 kap. I § BrB eller 14 § SkBL i vissa fall får
förlängas.

Enligl bestämmelserna får rätten på framställning av
åklagare beslula om förlängning av preskriplionsliden, om åtalet eller
undertätielsen om brottsmisstanke inte har kunnal delges av närmare angivna
skäl som är att hänföra lill den misstänktes förhållanden. En förlängning
förutsätter därför normalt att åtgärder har vidtagits i syfte att få till stånd
en delgivning med den misstänkte.

Prop. 1984/85:47 48

De
i de tre punkterna i första slyckel angivna rekvisiten för att beslul om
förlängning skall få meddelas stämmer överens med dem som har lagits upp i 7 §
första slyckel 2-4 lagen om preskription av skatlefordringar m.m. och som anger
fömtsättningarna för förlängning av preskriptionstiden belräffande
skatlefordringar i frånvaro- och utlandsfallen. Rekvisiten i de båda
paragraferna bör ges samma innebörd. Bl.a. de uttalanden som gjordes i prop.
1981/82:96 med förslag lill lag om preskription av skatlefordringar m.m. (s.
63 f.) bör därför gälla också i fråga om tillämpningen av rekvisiten i
förevarande paragraf

Eftersom
en förutsättning för föriängning är att delgivning inle har kunnat ske, måste i
regel delgivningsförsök ha gjorts innan förlängningsbeslul får meddelas. Om
den misstänkte stadigvarande vistas utomlands och brottsmisstanken framkommer
eller åtal väcks så sent under den ordinarie preskriptionstiden att den tid som
kvarstår innan preskription inträder understiger vad som i normalfallet behövs
för delgivning i det land där den misstänkte befinner sig, bör en förlängning
kunna ske ulan alt någol delgivningsförsök först görs.

Etl
förlängningsbeslut får fattas redan i början av den ordinarie preskriptionstiden.
Del ligger emellertid i sakens natur att behovet av en förlängning uppkommer
försl i slutet av perioden när det visat sig omöjligt att med de normala
rutinerna få kontakt med den misstänkte.

Enligt
andra stycket ankommer det på domstolen alt beslämma för-längningsliden med
hänsyn till den lid som kan anlas behövas för alt delgivning skall kunna ske
med den misstänkte. Den får dock inle förlängas med mindre än sex månader och
enligt paragrafens tredje stycke aldrig utsträckas med mer än fem år.

Det
är svårt all på förhand bedöma hur lång lid som kan tänkas las i anspråk för
ddgivningen i ett vissl fall. Vägledande bör vara den lid - med viss marginal —
som normall åtgår för delgivning i del land eller på den ort där den eftersökte
vistas. Vid sin bedömning bör domstolen våga in de upplysningar som finns kring
den misstänkte, var hans familj befinner sig, anställningsförhållanden etc.
Också sådana omständigheter som i vilken omfattning och under hur lång tid han
sökts hör tillmätas betydelse. Har resultatlösa delgivningsförsök gjorts endasl
under en kort period före den ordinarie fristens utgång finns del sällan
anledning att endast på grund härav utsträcka liden särskilt långt. Är det
däremot fräga om en utlandsvistelse pä okänd ort eller har myndigheterna ulan
framgång sökt den misstänkte en längre tid finns förutsättningar för en annan
bedömning. Domstolen bör också beakta att alltför korta förlängningar riskerar
alt bli ohanterliga med hänsyn lill att åklagaren kanske tvingas att ge in etl
flertal framställningar om förlängning belräffande samme misstänkte och till
den möjlighet som finns alt anföra besvär över ell föriängningsbeslui.

Räcker
den medgivna förlängningen inle till för alt delge den sökte stämningen eller
underrättelsen om brottsmisstanke fär åklagaren göra en förnyad framställning
om förlängning.

Prop. 1984/85:47 49

Tredje
stycket anger alt föriängningstiden inte i någol fall får utsträckas med mer än
sammanlagt fem år. Tiden räknas frän den tidpunkt då den ordinarie
preskriptionsfrislen löper ut.

14 b §

I
paragrafen ges vissa regler om rättsverkningarna av en ansökan om förlängning
av preskriptionstiden.

En
ansökan om förlängning måste göras före utgången av den ordinarie
preskriptionstiden eller - såvitt gäller en förnyad framställning - den tid som
gäller enligl det senasle beslutet om förlängning.

Ges
en ansökan in lill behörig tingsrätt före utgången av preskriptionstiden,
preskriberas enligl andra slyckel brottet tidigast när beslut på grund av
ansökningen föreligger. Om en ansökan ges in kort lid innan åtalspreskriplion
skulle inträda, förhindrar bestämmelsen preskription av brottet innan domstolen
hunnit fatta heslut om förlängning. Om domstolen lämnar ansökningen utan
bifall, med vilket avses också att den avvisas eller återkallas, skall
emellertid preskriplionsliden löpa som om framställningen inte hade gjorts. I
della fall hindrar alltså ansökningen inte preskriptionen. Bestämmelsen innebär
l.ex. också all en undertälldse om brottsmisstanke, som delges efter alt den
löpande preskriptionsfristen gått till ända men under tiden för domstolens
behandling av framställningen om förlängning, kommer all sakna rättslig verkan
i preskriplionsfrågan, såvida inle framställningen bifalls.

14 c §

Paragrafen
innehåller bestämmelser om domstolens handläggning av mål om förlängning av
preskriplionsliden och om fullföljd.

Enligl
första stycket är förfarandet i tingsrätten vid handläggningen av ett mål om
förlängning av preskriplionslid skriftligt. Men också muntlig förhandling och
därmed muntlig bevisning kan få förekomma. För det krävs all tingsrätten finner
en muntlig förhandling fördelaktig från ulredningssynpunkt. Mållypen är
emellertid sädan att det sällan lorde finns anledning att beslula om
muntlighel. 1 princip skall den misstänkte och hans försvarare lämnas tillfälle
att yttra sig över åklagarens ansökan. I många fall lorde del emellertid vara
ogörligt. Om del l.ex. hell saknas uppgift om var den misstänkte finns måsle
ell förlängningsbeslut kunna meddelas utan all någol försök görs att låla honom
fä del av ansökningen. Målet bör avgöras så snart som möjligt. Därför bör nägon
omfattande skriftväxling inle få förekomma.

Av
andra stycket framgår all domstolen skall avgöra målet genom beslut. Där
föreskrivs att talan inle får föras mot domstolens beslut om beslutet innebär
att preskriptionstiden inle förlängs. Lämnas åklagarens ansökan om förlängning
ulan bifall vinner således rättens beslul omedelbart laga kraft. Vidare ges
dåren regel om all tingsrättens slutliga beslul all 4 Riksdagen 1984/85. 1 saml. Nr
47

Prop.
1984/85:47 50

medge förlängning får överklagas genom besvär som skall ha
kommit in inom tvä veckor från del att klaganden fick del av beslutet.

De regler angående domstolens handläggning som härutöver
behövs får genom bestämmelsen i iredje stycket hämtas från RB. Den hänvisningen
är också ell uttryck för att en fråga om förlängning av preskriptionstiden får
anses ingå som etl förprocessuelll förfarande lill rällegången i brotimålet.

Av hänvisningen lill RB följer alt tingsrätten vid sin
handläggning av ell mäl om preskriplionstidsförlängning är domför med en
lagfaren domare och alt den domstol som är behörig att pröva ansvarsfrågan
beträffande ifrågavarande brott även är behörig att ta upp en ansökan om
förlängning av preskriplionsliden för brottet.

4.2 Förslaget till lag om ändring i taxeringslagen
(1956:623)

De justeringar som jag har föreslagil i fräga om
eftertaxering föranleder ändringar i 115 § iredje och fjärde styckena TL.
Huvudregeln i andra stycket om all lidsfristen för ansökan om eftertaxering
normall är fem år behålls alltså oförändrad.

Den i iredje slyckel första meningen angivna möjligheten
all efter utgången av den ordinarie femårsfristen ansöka om eftertaxering om
den skaltskyldige har ålalats för skattebrott som avser hans taxering kompletteras
nu så att eftertaxering kan komma i fråga även efter alt någon av de åtgärder
rörande preskription som föresläs i SkBL har förelagils. Ansökan om
eftertaxering skall sålunda få göras också i de fall då den skallskyldige
enligl 14 § andra slyckel SkBL har delgetts underrättelse om brollsmisslanke
eller då den allmänna domstolen enligt 14 a § SkBL har beslutat föriänga
preskriptionstiden. Vad gäller underrätlelsen om brottsmisstanke bör del
noteras att det för att en ansökan om eftertaxering skall få las upp till
prövning är tillräckligl alt underrättelsen har delgetts på föreskrivel sålt.
Del krävs alltså inle alt förundersökningen har följts av åtal för brotlel.

Liksom f n. skall en ansökan om eftertaxering i fall av
åtal eller frivilligt tillbakaträdande ha kommit in före utgången av
kalenderåret efter det då åtalet väcktes eller den frivilliga åtgärden vidtogs.
En molsvarande gräns föreslås i elt nytt femte stycke gälla för ansökan om
eftertaxering som bygger på en delgivning av undertälldse om brottsmisstanke
eller etl domstolsbeslut om förlängning av preskriptionstiden. I samtliga dessa
situationer måste en ansökan om eftertaxering normall ha kommil in senast året
efter del alt den första av de ifrågavarande åtgärderna -delgivning av
underrättelse om brottsmisstanke, förlängning av preskriptionstiden eller åtal
- förelogs med anledning av brottsmisstanken. Förekommer del senare
ytterligare nägon åtgärd av del här slaget kommer denna inte all medföra att
den senasle dagen för ansökan om eftertaxering flyttas fram. Della innebär att
ett sent väckt åtal för ell skallebrotl, för

Prop.
1984/85:47 51

vilket preskription inle har inträtt därför att åtalet har
föregåtts av en delgivning av en underräUelse om misstanke för brotlel, inte
får nägon betydelse beträffande frågan om ansökan om eftertaxering har kommil
in i rätt lid.

De
nuvarande bestämmelserna i iredje stycket om undanröjande av eftertaxering
kompletteras så att åven en eftertaxering, som har åsatls efter alt åtgärd som
avses i 14 § andra slyckel eller 14 a § SkBL har vidtagits, skall undanröjas om
den skattskyldige inte fälls till ansvar för brotlet. Undanröjande skall ske så
snart det är klart att åtgärden inte fullföljs med åtal. Bestämmelserna om
detta bildar etl nytt sjätte stycke.

De nu
föreslagna ändringarna har föranlett viss justering av det nuvarande fjärde
slyckel.

4.3 Övriga lagförslag

Förslagel om enhelliga preskriptionstider för de
allvarligare brotten mol skatte- och avgiflsförfallningarna avser en
förlängning av preskriptionstiden sä all den blir lägst fem är om fängelse
ingär i straffskalan för brotlet. I fråga om dessa brott skall del också vara
möjligt att hindra preskriplionsiniräde genom all på samma sätt som föreslås i
14 § andra stycket SkBL beträffande brotten enligl SkBL delge den misstänkte en
skriftlig underrättelse om misstanke för brottet. Vidare skall
preskriptionstiden för ifrågavarande brott kunna förlångas i överensstämmelse
med de föreslagna bestämmelserna i 14 a - 14 c §§ SkBL. I enlighet med detla
föresläs nu ändringar i 81 § UBL, 28 § SjL, 34 a § lagen om prisreglering på
jordbrukels område, 31 § KupL. 21 § lagen om prisreglering på fiskels område,
7 § ulsädeslagen och 25 § AUL.

Bestämmelser
om särskilda tidsfrister för efterbeskatlning och uttagande av avgift i
samband med åtal för skattebrott finns f.n. i 21 § LFK, 14 § AVGL och 40 § ML.
I berörda bestämmelser i AVGL och ML ändras nu kopplingen lill brottsprocessen
så all den stämmer med vad jag föreslår i fråga om eftertaxering enligt 115 §
TL. Vad gäller punktskatterna bör den molsvarande ändringen göras i LPP som
avses gälla från den I juli 1984. En sådan ändring görs därför i 4 kap.' 12 §
LPP.

5 Hemställan

Jag hemställer all lagrådets yttrande inhämtas över
lagförslagen.

6 Beslut

Regeringen beslular i enlighet med föredragandens
hemställan.

Prop. 1984/85:47 52

BUaga 1

Kommitténs sammanfattning av sitt förslag

Betänkandet ulgör en fjärde etapp i utredningens arbeie.
Det innehåller förslag lill reformerade bestämmelser om s. k. åtalspreskriplion
vid brott mol skalle- och avgiflsförfallningarna.

Bakgmnden lill de förslag som utredningen nu lägger fram
ulgör svårigheterna att inom gällande processordning beivra skatlebrollen pä
elt från det allmännas synpunkt godtagbart sätt. Regelsystemen i
rättegångsbalken och brottsbalken har utformats med tanke på de traditionella
brotten. När de tillämpas på skaUebrotten med deras från straffrätlslig
synpunkt säregna uppbyggnad uppkommer vissa processueUa ölägenheter.

Enligl gällande preskriptionsordning blir en misstänkt fri
från slraff om han inle har häktats eller fåll del av åtalet viss lid frän det
att brottet begicks. Denna regel har visat sig medföra vissa komplikationer vid
handläggningen av skallebrotl. Orsakerna är flera. Skatlebrollen upptäcks
-till skillnad från de traditionella brotten - inte sällan relativt lång tid
efter del att brotlet har förövats. Förundersökningen tar ofta lång lid i
anspråk beroende på den skatlerällsliga undersökning och process som föregår eller
löper jämsides med denna. De komplicerade frågor som förekommer i
skaltebroltmål av allvarligare beskaffenhel medverkar också till alt förundersökningen
drar ul på liden.

Nu angivna omständigheter medför att åklagaren många
gånger först i slutskedet av preskriplionsliden får sådani underlag för den
fortsatta processen att han kan väcka åtal. I dessa fall kan den misstänkte
genom aU hålla sig undan en kortare tid bli fri från straff.

De undersökningar som utredningen har låtit företa visar
aU del inle är ovanligt aU den som misslänks för skaUebroU utnyttjar de nu
nämnda svagheterna i del processueUa systemet. För all komma lill rätta med dem
föreslår utredningen att redan delgivning av underrättelse om brottsmisstanke
med den misstänkte skall hindra preskriplionsiniräde vid skattebrott.
Underrättelsen skall vara skriftlig och innehålla de omständigheter som ulgör
grund för misstanken om brott.

Bestämmelsen alt delgivning av brottsmisstanke skall
hindra preskription måste enligt utredningens mening kompletteras. En
misstänkt kan nämligen ocksä uppnå slraffrihel genom att hälla sig undan i
delta sammanhang. Kommer t.ex. omständigheter som medför ansvar för brott fram
redan i inledningsskedet av skattemyndigheternas kontrollarbete kan den
misstänkte för att uppnå preskription undvika all kontakt med polis- och
åklagarmyndigheterna.

Belydande prakliska svårigheter föreligger när det gäller
att få reda på var en person uppehåller sig och att delge honom handlingar.
Särskill gäller detta om personen vistas utomlands. Det framgår bl. a. av
undersökningar av efteriysnings- och delgivningspraxis som utredningen låtit
företa.

Prop.
1984/85:47 53

Utredningen
har valt all möta de nu nämnda svårigheterna med bestämmelser om förlängning
av preskriplionslid. Har underrättelse om brottsmisstanke inle kunnal delges
på gmnd av all den misstänkte har avvikit eller på annat sått hållit sig undan
föreslås alt domstolen i brottmålet skall få besluta om förlängning av
preskriplionsliden under så lång lid - högst fem år - som ylleriigare behövs
för att delge underrättelsen. Ärende om förlängning las upp av domstolen på
åklagarens begäran och avgörs efter skriftlig handläggning genom beslut.

Förslagel om nytt
preskriptionshinder vid skallebrott får följdverkningar på det skaiteprocessuella
planet. De föriängda lidsfrister för eftertaxering etc, som sedan år 1972 står
del allmänna lill buds då åtal för skatlebroll väcks efter den normala
femårstidens utgång, kommer nämligen alt utsträckas i viss mån. Del gäller
särskilt i de fall där misstanke kan delges men förundersökningen försenas
eller omöjliggörs därför all den misstänkte håller sig undan.

Utredningen
föreslår att de nämnda följdverkningarna regleras på så sätt att framställning
om eftertaxering m. m. fär göras inom tio är under förutsällning alt det
handlar om betydande belopp i undanhållen skatt eller avgift. De nuvarande
reglerna om eftertaxering i samband med åtal för skallebrotl skall enligt
förslaget upphävas. I fortsättningen kommer således alla frågor om eftertaxering
o. d. bli en renl skatterättslig angelägenhet. Den situationen att en
eftertaxering som har fastställts efter den normala tidsfristens utgång
undanröjs om åtal för skattebrott ogillas kommer därigenom inle all uppstå.

Som
en konsekvens av förslaget om tioårig eflertaxeringsfrisl föreslår utredningen
all lidrymden för besvär i särskild ordning - s. k. extraordinära besvär -
skall förlängas till tio år för de fall där det handlar om betydande
skattebelopp. Andringen berör enbart den enskildes besvärsrätl enligt 100 §
taxeringslagen och 55 § lagen om mervärdeskatt.

Slutligen
föreslår utredningen alt skyldigheten all bevara deklarationsunderlag, som
regleras i 20 § taxeringslagen, skall förlängas till elva är.

Samlliga
ändringsförslag föreslås träda i kraft den I januari 1981.

Prop.
1984/85:47 54

Bilaga 2

Kommitténs författningsförslag

1 Förslag till

Lag om ändring i skattebrottslagen (1971:69)

Härigenom föreskrivs i fråga om skattebroUslagen (1971:69)
dels att 14 § skall ha nedan angivna lydelse,

dels att i
lagen skall införas fyra nya paragrafer, 15-18 §§, av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

14 § Ulan hinder av 35 kap. 1 § brottsbalken får påföljd
för brott enligl 3,7,8 eller 9 § ädömas, om den misstänkte häktats eller erhållil
del av åtal för brottet inom fem år från brottet.

Har den misstänkte på sätt som är föreskrivet om
delgivning av stämning i brottmål, vid förundersökning som lett tUl aUmänt
åtal, skriftligen underrättats om att han är skäligen misstänkt för brott enligt
denna lag, skall denna åtgärd jämställas med att han fått del av åtal för
brottet. Underrättelsen skall utfärdas av förundersökningsledaren och
innehålla de omständigheter som utgör grund för misstanken om brott.

15 §

Har underrättelse om brottsmisstanke inle kunnat delges
på grund av att den misstänkte har avvikit eller på annat sätt håller sig undan
får rätten på framställning av åklagare besluta om förlängning av tid som
anges i 35 kap. 1 § brottsbalken och i 14 § första stycket denna lag. Tiden
får inte bestämmas längre än vad som är erforderligt för att delgivning skall
kunna ske med den misstänkte. Visar det sig att tiden är otillräcklig får
rätten medge ytterligare förlängning.

Förlängning enligt första stycket får inte omfatta längre tid
än sammanlagt fem år.

Prop. 1984/85:47

Nuvarande lydelse

55 Föreslagen lydelse

16 §

Framställning enligl 15 § prövas av den domstol .som har
att avgöra ansvarsfrågan.

Den misstänkte och hans försvarare skall beredas
tillfälle alt yttra sig över framställningen där så kan ske.

17 §

Underrätt är vid handläggning av ärende om förlängning av
preskriptionstid domför med en lagfaren domare. Förfarandet är skriftligt.

18 §

Rättens avgörande i ärende om förlängning av
preskriptionstid sker genom beslut. Talan får inte föras mot beslutet.

Denna lag träder i kraft den I januari 1981.

Prop.
1984/85:47 56

2 Förslag till

Lag om ändring i uppbördslagen (1953:272)

Härigenom föreskrivs i fråga om uppbördslagen (1953: 272)'
dels alt 81 § skall ha nedan angivna lydelse,

dels alt i lagen skall införas en ny paragraf, 81a §, av
nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

81 §

Arbelsgivare som uppsåtligen eller av grov oaklsamhel
åsidosätter skyldighet att inbetala skatt som innehållils för annan dömes lill
böler eller, om gärningen rör betydande belopp eller annan försvårande
omständighet föreligger, lill fängelse i högsl ell är.

I ringa fall dömes ej till ansvar enligt första slyckel.

Utan hinder av 35 kap. I § brottsbalken får påföljd för
brott enligt denna paragraf ådömas. om den misstänkte häktats eller erhållit
del av åtal för brottet inom fem år från brottet.

81a §

Bestämmelserna i 14 § andra stycket saml 15-18 §§ skattebrollslagen
(1971:69) tillämpas på brott enligt denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981.

Lagen tillämpas inle pä brott, för vilket påföljd har
bortfallit vid ikraftträdandet.

Lagen omtryckt 1972: 75. Senaste lydelse av lagens rubrik
1974:771.

Prop.
1984/85:47 57

3 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1958:295) om sjömansskatt

Härigenom föreskrivs att i fråga om lagen (1958:295) om
sjömansskatt' dels all 28 § skall ha nedan angivna lydelse,

dels all i lagen skall införas en ny paragraf, 28a §, av
nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Förestagen lydelse

28§-'

Redare som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet
åsidosätter skyldighet alt inbetala skatt som innehållils för annan dömes till
böter eller, om gärningen rör betydande belopp eller annan försvårande
omständighet föreligger, till fängelse i högsl ell år.

I ringa fall dömes ej lill ansvar enligt första stycket.

Ulan hinder av 35 kap. I § brottsbalken får påföljd för
brott enligt denna paragraf ädömas, otn den misstänkte häktats eller erhållit
del av åtal för brottet inom fem år från brottet.

28a §

Bestämmelsema i 14 § andra stycket samt 15-18 §§ skaltebrottslagen
(1971:69) tillämpas på brott enligt denna lag.

Denna lag träder i kraft den I januari 1981.

Lagen tillämpas inle på brott, för vilkel påföljd har
bortfallit vid ikraftträdandet.

' Lagen omtryckt 1970: 933. Senaste lydelse av lagens
rubrik 1974: 777. = Senaste lydelse 1971:78.

Prop.
1984/85:47 58

4 Förslag till

Lag om ändring i kupongskattelagen (1970:624)

Härigenom föreskrivs i fråga om kupongskaildagen
(1970:624)' dels alt 31 § skall ha nedan angivna lydelse,

dels att i lagen skall införas en ny paragraf. 33 §, av
nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

31 §-

Den som uppsåtligen bryter mot 7 § andra slyckel eller 14
§ första slyckel dömes, om ålgärden kan medföra för låg kupongskatl för honom
eller den han företräder, lill böler eller fängelse i högst två år eller, om
brotlet rör verkligt betydande belopp eller är av särskilt farlig art eller om
annan synnerligen försvårande omständighet föreligger, lill fängelse i högst
sex år.

Den som av grov oaktsamhet begår gärning som avses i
första slyckel dömes till böler eller fängelse i högsl sex månader.

Ansvar enligt första eller andra slyckel inträder ej för
den som frivilligt rättar oriklig uppgift eller eljest fullgör underläten
uppgiftsskyldighet.

I ringa fall dömes ej till ansvar enligl andra stycket.

Utan hinder av 35 kap. I § brottsbalken får påföljd för
brott enligt andra stycket ådömas, om den misstänkte häktats eller erhållit del
av åtal för brottet inom fem år från brotlet.

33 §

Bestämmelserna i 14 § andra stycket samt 15-18 §§ skaltebrottslagen
11971:69) tillämpas på brott enligt denna lag.

Denna lag träder i kraft den I januari 1981.

Lagen tillämpas inte pä brott, för vilket påföljd har
bortfallit vid ikraftträdandet.

Senaste lydelse av lagens rubrik 1974:996. Senaste lydelse
1971:98.

Prop. 1984/85:47 59

5 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1967:340) om prisreglering på
jordbrukets

område

Härigenom föreskrivs all 34 a § lagen (1967:340) om
prisreglering på jordbrukels område' skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

34 a §-

Den som till ledning vid faslslällande av avgift
uppsåtligen eller av grov oaktsamhet avger handling med oriklig uppgift och
därigenom föranleder fara för att avgift undandrages dömes lill böler eller
fängelse i högsl tvä år, om ej gärningen är belagd med straff i lagen om straff
för varusmuggling.

Den som uppsåtligen eller av grov oaklsamhel underlåter
all avge deklaration eller annan därmed jämförlig handling till ledning vid
fastställande av avgift eller, såvitt gäller avgift enligl 7- 10 §§, bryter mot
4 § lagen om förfarandet vid viss konsumlionsbeskatining dömes till böler.

I ringa fall dömes ej lill ansvar enligt första eller
andra stycket.

Utan hinder av 35 kap. I § brottsbalken får påföljd för
brott enligt andra stycket ådömas, om den misstänkte häktats eller erhållit del
av åtal för brottet inom fem år från brottet. Bestämmelserna i 14 § andra
stycket saml 15-18 §§ skattebrollslagen (1971: 69) tillämpas på brott enligt
denna paragraf.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981.

Lagen tillämpas inle pä brott, för vilkel påföljd har
bortfallit vid ikraftträdandet.

' Senaste lydelse av lagens rubrik 1974: 865. Senaste
lydelse 1971:97.

Prop.
1984/85:47 60

6 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1974:226) om prisreglering på
fiskets område

Härigenom föreskrivs alt 21 S lagen (1974:226) om
prisreglering på fiskets område skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

21 §

Den som till ledning vid fastställande av avgift
uppsåtligen eller av grov oaktsamhet avger handling med oriktig uppgift och
därigenom föranleder fara för all avgift undandrages dömes till böler eller
fängelse i högst två år, om ej gärningen är belagd med slraff i lagen
(1960:418) om slraff för varusmuggling.

Den som uppsåtligen eller av grov oaklsamhel underlåter
att avge deklaration eller annan därmed jämförlig handling till ledning vid
fastställande av avgift eller, såvitt gäller avgift enligl 7§, bryter mot 4 §
lagen (1959:92) om förfarandet vid viss konsumtionsbeskatining dömes lill
böter.

1 ringa fall dömes ej till ansvar enligt första eller
andra stycket.

Utan hinder av 35 kap. I § brottsbalken får påföljd för
brott enligt andra stycket ådömas, om den misstänkte häktats eller erhåUit del
av åtal för brottet inom fem år från brottet. Bestämmelserna i 14 § andra
stycket samt 15 — 18 §§ skattebrottstagen (1971:69) tillämpas på brott enligt
denna paragraf.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1981.

Lagen tillämpas inle på brott, för vilket påföljd har
bortfallit vid ikraftträdandet.

Prop. 1984/85:47 61

7 Förslag till

Lag om ändring i taxeringslagen (1956:623)

Härigenom föreskrivs att 20, 100, 114. 115 och 116 §§
taxeringslagen (1956: 623)' skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

20 §2

Den som enligt denna lag är skyldig att avgiva deklaration
eller annan uppgift till ledning för egen taxering eller ock uppgift till
ledning för annans taxering är jämväl skyldig all i skälig omfattning genom
räkenskaper, anteckningar eller på annat lämpligt sått sörja för all underiag
finnes för deklarations- eller uppgiftsskyldighelens fullgörande och för
kontroll därav.

Fåmansföretag är skyldigt all sörja för att underlag
finnes för kontroll av vad företagsledaren eller honom närstående person eller
delägare lillskjulit lill och uttagit ur företagel av pengar, varor eller
annat. Förelaget skall vidare som underlag för kontroll av
traktamentsersättning, som utbetalats lill företagsledaren eller honom
närstående person eller delägare, bevara verifikation av
övernatiningskostnader, om ersättningen varil avsedd att läcka sädan koslnad.

Skyldighet att sörja för all under- Skyldighet alt sörja för alt under- ■

lag finnes och all bevara detta kvar- lag
finnes och all bevara delta kvar

står under sex år efter utgången av står
under elva år efter utgången av

del kalenderår underiaget avser. del
kalenderår underiagel avser.

Om skyldighet i vissa fall au föra räkenskaper är särskill
stadgat.

100 §' Besvär må jämväl i särskild ordning anföras av den
skallskyldige,

1) om han taxerats för inkomst eller förmögenhet, som icke är
av

skattepliktig natur,

2)
om han taxerats
för inkomst eller förmögenhet, för vilken han icke är skallskyldig,

3)
om han taxerats
lill kommunal inkomstskall för garanlibdopp för fastighet, vilkel icke bort för
honom upplagas såsom skattepliktig inkomst,

4)
om han taxerats
för samma inkomst eller förmögenhet på mer än en ort eller eljest taxerats å
orätt ort,

5)
om hans
taxering blivit oriktig pä grund av felräkning, misskrivning eller annat
uppenbart förbiseende,

6)
om han, till
följd av underiåtenhet att avgiva deklaration eller annan uppgift eller på
grund av felaktighet i deklaration eller i annan uppgift från honom eller i
kontrolluppgift eller i handling som legat till grund för sådan deklaration
eller uppgift, taxerats till väsentligt högre belopp än som svarar mot hans
inkomst eller förmögenhet,

7)
om han eljest
kan åberopa omständighet eller bevis som bort föranleda väsenlligl lägre
taxering eller väsentligt lägre skall pä grund av taxeringen,

' Lagen omtryckt 1971:399. Senaste lydelse av lagens
rubrik 1974:773. - Senasle lydelse 1976:86. ' Senaste lydelse 1972:83.

Prop.
1984/85:47

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

62

8) om han icke erhållit sädan avräkning av utländsk skatt,
som han år berättigad lill enligl överenskommelse med främmande stal.

I de
fall som angivas i första stycket vid 6) och 7) må besvärsialan ej tagas upp
till prövning, med mindre den kan grundas på ornsländighet eller bevis, varom
kännedom saknats vid fastställandet av den taxering vari rättelse sökes, och
det framstår såsom ursäktligt all den skaltskyldige icke i annan ordning
åberopat omständigheten eller beviset lill vinnande av riktig taxering.

Besvär som
avses i denna paragraf må anföras inom fem år efter taxeringsåret.

Besvär
som avses i denna paragraf får anföras inom fem år efter taxeringsåret.
Tidsfristen är dock tio år om den skatt, som oriktigt har påförts, uppgår till
betydande belopp eller annars särskilda skäl föreligger.

Har
skallskyldig i uppgift eller upplysning, avgiven till ledning vid hans
taxering, lämnat orikligt meddelande och har meddelandet följts eller har
eljest meddelandet föranlett att skatt enligl uppbördslagen (1953:272) på
grund av laxeringen påförts den skaUskyldige eller hans make eller, vad angår
förmögenhetsskatt, annan med honom sam-laxerad person med för lågt belopp
skall rälldse ske genom eftertaxering. Sådan rättelse skall ocksä ske, när
skaltskyldig har lämnal oriktigt meddelande i mål om sin taxering.
Eftertaxering må dock ej åsättas, om den skatt som icke påförts är att anse
såsom ringa.

Har
skattskyldig i uppgift eller upplysning, avgiven lill ledning vid hans
taxering, lämnat orikligt meddelande och har meddelandet följts eller har
eljest meddelandet föranlett att skatt enligt upphördslagen (1953:272) pä
grund av laxeringen påförts den skaltskyldige eller hans make eller, vad angår
förmögenhetsskatt, annan med honom samtaxerad person med för lågt belopp, skall
rättelse ske genom eftertaxering. Sädan rättelse skall också ske, när
skaltskyldig har lämnat oriktigt meddelande i mål om sin taxering. Har den
skattsh,'ldige avlidit, sker rättelse genom eftertaxering av dödsboet.
Eftertaxering mä dock ej åsättas, om den skatt som icke påförts är att anse
såsom ringa.

Föreligga sådana omsländigheler att eftertaxering skall
åsättas och kan på grund av vad sålunda och i övrigt förekommit antagas att av
den skaltskyldige lämnade uppgifter icke varit av beskaffenhet att kunna läggas
lill grund för en riklig taxering, skall eftertaxeringen åsällas med tillämpning
av 21 §.

Vad ovan sagts skall äga motsvarande tillämpning, om
skattskyldig, ehuru uppgiftspliktig, underlåtit avlämna uppgift eller infordrad
upplysning.

" Senaste lydelse 1978: 196.

Nuvarande
lydelse

Förestagen
lydelse

Fråga om eftertaxering prövas av länsrätt efter ansökan av
taxe-ringsiniendent. Kommun får ansöka om eftertaxering i fråga om kommunal
inkomstskatt. Ansökan om eftertaxering upptages tiUprövning av den länsrätt
som har haft alt upplaga besvär rörande den skatiskyldiges taxering del år
ansö-':an avser.

Ansökan om eftertaxering skall ha kommit in till
länsrätten inom fem är efter det år. då taxeringen råltdigen bort verkställas i
första instans. Ansökan om eftertaxering på gmnd av oriktigt meddelande i
laxeringsmål får dock upptagas till prövning, om den har komtnit in inom etl år
från utgången av den månad då dom eller slutligt beslut i målet vann laga kraft.
Har den skaltskyldige avlidit, skall ansökan om eftertaxering av hans dödsbo ha
kommit in inom två år efter utgången av det kalenderår, då bouppteckning
efter honom gavs in för registrering.

Har
skallskyldig åtalats för skattebrott som avser hans taxering, får ansökan om
eftertaxering för det år som brottet avser upptagas till prövning även efter
utgången av den i andra stycket angivna tiden. Delsamma gäller, om
eftertaxering medför att den skaltskyldige enligt 12 § skattebrottslagen
(1971:69) är fri från ansvar för sådant brott. Ansökan skall i fall som har
sagts nu ha kommit in före utgången av kalenderåret efter del då åtalet
väcktes eller åtgärd som avses i 12 § skattebrottslagen vidtogs. Har den
skattskyldige avlidit, skall ansökan om eftertaxering av dödsboet ha kommit
in inom sex månader från dödsfallet. Eftertaxering. som har åsatls efter åtal
mot den skaltskyldige. skall undanröjas av

Fråga om eftertaxering skall väckas inom fem år efter
utgången av det taxeringsår då taxeringen rätteligen borde ha skett. Tidsfristen
är dock tio år om den skatt, som inte har påförts, uppgår till betydande
belopp.

Utan
hinder av föreskrifterna i första stycket får fråga om efter-taxenng på grund
av oriktigt meddelande i taxeringsmål väckas inom ett är efter utgången av del
år, då dom i taxeringsmålet vann laga kraft.

Har den skallskyldige avlidit, skall fråga om
eftertaxering av dödsboet väckas inom två år efter utgången av del kalenderår,
dä bouppteckning efter den avlidne gavs in för registrering.

' Senaste lydelse 1979: 175.

Prop. 1984/85:47 64

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

länsrätten, om åtalet ej bifalls till någon det. Detta
gäller dock ej. om åtalet ogUlas med stöd av 12 § skattebrottslagen.

Tredje stycket skatt tillämpas också ifall då den som har
företrätt juridisk person åtalats för skattebrott som avser denjuridiske personens
taxering eller är fri från ansvar för sådant brott på grund av 12 §
skaltebrottslagen.

116
§"

Fråga om eftertaxering prövas

av den domstot. som är behörig att

avgöra besvär över den skatiskyldi

ges taxering för det år eftertaxe

ringen avser. Prövningen sker på

framställning av taxeringsinlen-

dent och. såvitt avser kommunal in

komstskatt, även av kommun.

Eftertaxering får ej ske. om fråga Mål om eftertaxering skaU avgö-

därom ej har prövals av länsrätten ras inom etl år
efter utgången av inom ett år från den dag ansökan det kalenderår då fråga
om efler-om eftertaxering senast skall ha taxering senast skall vara
vöcAr. kommit in.

Föreskrifterna i denna lag om besvär angående taxering
skall i tillämpliga delar gälla i fråga om besvär rörande eftertaxering.

Denna lag träder i kraft den I januari 1981.

' Senaste lydelse 1979: 175.

8 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1968:430) om mervärdeskatt

Härigenom
föreskrivs att 40 och 55 §S lagen (1968:430) om mervärdeskatt' skall ha nedan
angivna lydelse.

Nuvarande
lydelse

40- Efterbeskatlning fär ske försl sedan slutligt beslul
om fastställelse av skall meddelats eller när fråga om preliminärt beslut icke
längre enligt 35 § får väckas. Efterbeskatlning får icke ske med mindre fräga
därom prövats senast under sjätte året efter Utgången av del kalenderår under
vilket beskattningsåret gått lill ända. Efterbeskatlning på grund av oriklig
uppgift i mål om skatt/år dock ske inom etl är efter ugången av den månad då
dom eller slutligt beslut i målel vunnit laga kraft.

Har den skaltskyldige avlidit, påföres efterbeskatlning
hans dödsbo. Sådan efterbeskatlning får ske endasl om fråga därom prövats
senast under andra året efter utgången av det kalenderår under vilket bouppteckning
efter den skattskyldige lämnals in för registrering.

Har skattskyldig åtalats för skattebrott som avser
mervärdeskatt för honom får. även efter utgången av den i första eller andra
stycket angivna tiden, efterbeskatlning ske för det år som brottet avser. Detsamma
gäller, om efterbeskatlning medför att den skaltskyldige enligt 12 §
skaltebrottslagen (1971:69) är fri från ansvar för sådani brott. Efterbeskatlning
som har sagts nu får dock ske endast om fråga därom prövats före utgången av
kalenderåret efter det under vilkel åtalet väcktes eller åtgärd som avses i 12
§ skattebrottslagen vidtogs. Har den skattskyldige avlidit, skall fråga om
efterbeskatlning av döds-

Föreslagen
lydelse

Efterbeskatlning fär ske först sedan slutligt beslut om
fastställelse av skall meddelats eller när fråga om preliminärt beslul icke
längre enligt 35 § får väckas. Efterbeskatlning får icke ske med mindre fråga
därom prövals inom sex år från utgången av del kalenderår under vilket
beskattningsåret gått till ända. Tidsfristen är dock tio år om den skatt, som
inte har fastställts eller inte skall återbetalas, uppgår till betydande
belopp.

Har den skaltskyldige avlidit, påföres efterbeskatlning
hans dödsbo. Sådan efterbeskatlning får ske endasl om fråga därom prövals
senast under andra året efter utgången av det kalenderår under vilket bouppteckning
efter den skattskyldige lämnats in för registrering.

Utan
hinder av föreskrifterna i första stycket får fråga om efterbeskatlning pä
grund av oriktig uppgift i mål om skatt prövas inom etl år efter utgången av
del år. då dom i målel vann laga kraft.

' Lagen omtryckt 1969: 237. Senaste lydelse av lagens
rubrik 1974: 885. Senasle lydelse 1979: 304.

5 Riksdagen 1984/85. I saml. Nr 47

Prop. 1984/85:47 66

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

boet prövas inom sex månader från dödsfaUet.
Efterbeskatlning som har åsatls efter åtal mot den skattskyldige skall
undanröjas av länsstyrelsen, om åtalet ej bifalls tiU någon del. Detla gäller
dock ej, om åtalet OgUlas med stöd av 12 § skaltebrottslagen.

Tredje stycket skall tillämpas också ifall då den som har
företrätt juridisk person åtalats för skattebrott som avser mervärdeskatt för
den juridiske personen eller är fri från ansvar för sådant brott på grund av 12
§ skattebrollslagen.

55 § Skattskyldig får anföra besvär i särskild ordning om

1)
skatt
fastställts i strid med bestämmelserna om vem som är skallskyldig eller om vad
som är skatleplikligl,

2)
skatt
fastställts mer än en gång för samma omsättning,

3)
beskattningen
blivit oriklig på gmnd av felräkning, misskrivning eller annat uppenbart
förbiseende,

4)
någon till
följd av underlåtenhet all lämna deklaration eller infordrad uppgift, felaktighet
i deklaration eller annan uppgift som han lämnat eller i uppgift eller handling
som legal lill grund för sådan deklaration eller uppgift fåll skallen för viss
redovisningsperiod fastställd lill belopp som väsenlligl avviker från vad som
rätteligen bort fastställas för perioden,

5) någon i annat fall kan åberopa omständighet eller
bevis som bort

föranleda att skatten fastställts till belopp som väsentligt avviker från vad

som fastställts.

Besvär enligl första stycket 4 och 5 får upplagas lill
prövning endasl om besvären kan grundas på omständighet eller bevis, varom
kännedom saknats när skallen fastställts, och det framstår som ursäktligt all
den som söker rättelse icke i annan ordning åberopat omständigheterna eller
beviset för att få rättelse.

Besvär som avses i första stycket Besvär som avses i första stycket

får anföras senast under sjätte året får anföras senast
inom sex år efter

efter utgången av del kalenderår utgången av det kalenderår under

under vilkel beskattningsåret gått vilkel beskattningsåret gått lill

lill ända. ända. Tidsfristen är dock tio år om

den skatt, som oriktigt har fastställts avser betydande
belopp eller annars särskilda skäl föreligger.

Allmänt ombud får enligt första och tredje slyckena anföra
besvär lill den skallskyldiges förmån och i fall som avses i första slyckel 3
även lill den skatiskyldiges nackdel.

Bestämmelserna i 34 § gäller i tillämpliga delar vid
prövning av besvär i särskild ordning.

Denna lag träder i kraft den 1 januan' 1981. Senaste
lydelse 1979: 304.

9 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1959:92) om förfarandet vid viss
konsumtionsbeskattning

Härigenom
föreskrivs all 21 § lagen (1959:92) om förfarandet vid viss
konsumlionsbeskatining' skall ha nedan angivna lydelse.

!1 §=

Nuvarande lydelse

Efterbeskatlning må icke ske, med mindre
beskatlningsmyndighelen meddelat beslut därom inom fyra år efter utgången av
den i 19 § första stycket stadgade tiden för faslslällande av skall.
Efterbeskatlning på grund av oriklig uppgift i mål om skatt må dock ske inom
elt år efter utgången av den månad då dom eUer slutligt beslut i målet vunnit
laga kraft. Har den skallskyldige avlidit, åsätts efterbeskattningen hans
dödsbo, dock att sådan efterbeskatlning icke må ske med mindre
beskatlningsmyndighelen meddelat heslut därom inom två år efter utgången av
det kalenderår, under vilkel bouppteckning efter honom blivit ingiven för
registrering.

Har
skattskyldig åtalats för skattebrott som avser hans skatt må, även efter den i
första stycket angivna tiden, efterbeskatlning ske för det år som brottet
avser. Delsamma gäller, om efterbeskatlning medför att den skattskyldige
enligl 12 § skaltebrottslagen (1971:69) är fri från ansvar för sådant brott. Efterbeskatlning
som har sagts nu får dock ske endast om fråga därom prövals före utgången av
kalenderåret efter del under vilkel åtalet väcktes eller åtgärd som avses i 12
§ skaltebrottslagen vidtogs. Har den skaltskyldige avlidit, skatt fråga om
efterbeskatlning av dödsboet prövas inom sex månader från dödsfallet.
Efterbeskatlning som har åsatls efter åtal mot den skatt-

Föreslagen lydelse

Efterbeskatlning må icke ske, med mindre
beskailningsmyndighe-ten meddelat beslut därom inom fyra år efter utgången av
den i 19 § första stycket stadgade tiden för fastställande av skall.
Tidsfristen är dock nio år om den skatt, som inle har faststäUts. uppgår titt
betydande belopp.

Ulan hinder av föreskrifterna i första stycket får fråga
om efterbeskatlning pä grund av oriktig uppgift i mål om skatt prövas inom etl
år efter utgången av det år, då dom i målet vann laga kraft.

Har den skallskyldige avlidit, åsätts efterbeskattningen
hans dödsbo, dock alt sädan efterbeskatlning icke mä ske med mindre
beskatlningsmyndighelen meddelat beslul därom inom tvä år efter utgången av
del kalenderår, under vilkel bouppteckning efter honom blivit ingiven för
registrering.

' Senaste lydelse av lagens rubrik 1974: 863. - Senaste
lydelse 1978: 198.

Prop. 1984/85:47 68

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

skyldige skall undanröjas av be-skattningsmytidigheten. om
åtalet ej bifalls till någon del. Della gäller dock ej. om åtalet ogillas med
slöd av 12 § skattebrottslagen.

Andra stycket skall tillämpas också ifall då den som har
företrätt juridisk person åtalals för skattebrott som avser denjuridiske personens
skatt eller är fri från ansvar för sådant brott på grund av 12 §
skattebrollslagen.

Denna lag träder i kraft den I januari 1981.

10 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1959:552) om uppbörd av vissa
avgifter

enligt lagen om allmän försäkring m. m.

Härigenom
föreskrivs all 14 § lagen (1959:552) om upphörd av vissa avgifter enligl lagen
om allmän försäkring, m.m.' skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

Har arbelsgivare
i uppgift eller upplysning, avlämnad till ledning för beräkning av
avgiftsunderlag, lämnat orikligt meddelande och har meddelandet följts eller
har eljest meddelandet föranlett all avgiftsunderlag för honom icke blivit bestämt
eller blivit bestämt till för lågt belopp, skall riksförsäkringsverket beslämma
det avgiftsunderlag, som genom berörda förfarande undandragils. Sådant
avgiftsunderlag må dock ej bestämmas om vad som undandragils är all anse såsom
ringa.

Har
arbetsgivare i uppgift eller upplysning, avlämnad lill ledning för beräkning av
avgiftsunderlag, lämnat orikligt meddelande och har meddelandet följts eller
har eljest meddelandet föranlett att avgiftsunderlag för honom icke blivit bestämt
eller blivit bestämt till för lågt belopp, skall riksförsäkringsverket bestämma
det avgiftsunderiag, som genom berörda förfarande undandragils. Detsamma
gäller när arbetsgivare har lämnat oriktig uppgift i mål om avgift.
Avgiftsunderlag/år dock inte beslämmas om vad som har undandragils är att anse
säsom ringa.

Föreligga
sädana omständigheter alt avgiftsunderiag som avses i föregående stycke
skall bestämmas och kan pä gmnd av vad sålunda och i övrigi förekommit
antagas alt av arbetsgivaren lämnad uppgift eller upplysning icke varit av
beskaffenhet att kunna läggas till grund för en riktig beräkning av
avgiftsunderlaget, skall avgiftsunderlaget beslämmas med tillämpning av 10 §.

Vad ovan
sagts skall äga molsvarande tillämpning om arbelsgivare, ehuru
uppgiftspliktig, underlåtit avlämna uppgift eller infordrad upplysning.

Avgiftsunderlag
som avses i denna paragraf må icke beslämmas efter utgången av sjätte året
efter ul-giftsåret. Har arbetsgivaren avlidit, påföres avgiftsunderlaget hans
dödsbo, dock att sådan påföring icke må ske med mindre fråga därom prövals
inom två år efter utgången av del kalenderår, under vilkel bouppteckning efter
honom blivit ingiven för registrering.

Avgiftsunderlag/år
inte beslämmas enligt denna paragraf efter utgången av sjätte året efter
utgifls-äret. Tidsfristen är dock elva år om det avgiftsunderlag, som inte har
bestämts, uppgår lill belydande belopp.

' Lagen omtryckt 1974:938. Senaste lydelse av lagens
rubrik 1974:938. Senaste lydelse 1978:200.

Prop. 1984/85:47

Nuvarande lydelse

Har arbetsgivaren åtalats för skallebrotl som avser hans
arbetsgivaravgift må. även efter utgången av den i fiärde stycket angivna
tiden, avgiftsunderlag bestämmas för det ut gift sår. som brottet avser.
Detsamma gäller, om bestämmande av avgiftsunderlag medför att arbetsgivaren
enligt 12 § skaltebrottslagen (1971:69) är fri från ansvar för sådant brott.
Avgiftsunderlag som nu har sagts må dock icke beslämmas med mindre fråga därom
prövats före utgången av kalenderåret efter det då åtalet väcktes eller åtgärd
som avses i 12 § skattebrollslagen vidtogs. Har arbetsgivaren avlidit skaU
fråga om påföring av avgiftsunderlag för dödsboet prövas inom sex månader
från dödsfallet. Avgiftsunderlag som påförts efter åtal mol arbetsgivaren skall
undanröjas av riksförsäkringsverket, om åtalet ej bifalles tUl någon del.
Detta gäller dock ej om åtalet ogillas med stöd av 12 § skattebrollslagen.

Femte stycket skall tUlämpas också ifall då den som har
företrätt juridisk person åtalats för skattebrott som avser denjuridiske personen
påfört avgiftsunderlag eller är fri från ansvar för sådant brott på grund av 12
§ skaltebrottslagen.

70

Föreslagen lydelse

Utan hinder av föreskrifterna i första stycket får fråga
om bestämmande av avgiftsunderlag på grund av oriktig uppgift i mål om avgift
prövas inom ett år efter utgången av det år. då målet vann laga kraft.

Har arbetsgivaren avlidit, påföres avgiftsunderiaget hans
dödsbo, dock att sädan påföring icke må ske med mindre fråga därom prövals
inom tvä år efter utgången av det kalenderår, under vilkel bouppteckning efter
honom blivit ingiven för registrering.

Denna lag träder i kraft den I januari 1981.

Prop. 1984/85:47 71

BUaga3

Sammanställning av remissyttranden över delbetänkandet
(SOU 1980:4) Preskriptionshinder vid skattebrott

Efter remiss har yttranden inkommit från justitiekanslern
(JK), riksåklagaren (RÅ), domstolsverket, rikspolisstyrelsen,
brottsförebyggande rådet (BRÅ), riksförsäkringsverket (RFV),
riksrevisionsverkel, riksskatteverket (RSV), statens jordbmksnämnd, generaltullslyrelsen,
länsstyrelsernas organisationsnämnd, Svea hovrätt, hovrätten för Västra
Sverige, kammarrätterna i Stockholm och Jönköping, länsstyrelserna i
Stockholms, Södermanlands, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus,
Skaraborgs, Kopparbergs och Västernorriands län, 1969 års punklskalieulredning
(Fi 1970:57), Centralorganisationen SACO/SR, Föreningen auktoriserade
revisorer. Föreningen Sveriges fögderiljänstemän. Kooperativa förbundel.
Landstingsförbundet, Lantbrukarnas riksförbund (LRF), Svenska arbetsgivareföreningen
(SAF), Svenska företagares riksförbund. Svenska kommunförbundet. Svenska
revisorsamfundet, Sveriges advokatsamfund, Sveriges hantverks- och
industriorganisation - Familjeföretagen, Sveriges industriförbund, Sveriges
Köpmannaförbund, Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund och Tjänstemännens
centralorganisation (TCO).

LRF, Sveriges hantverks- och industriorganisation -
Familjeföretagen och Sveriges Köpmannaförbund har åberopat yttrande som avgetls
av Lantbrukarnas skattedelegalion. Yttrande har avgetts gemensamt av SAF och
Sveriges industriförbund. RÄ har översänt yttranden från överåklagarna i
Stockholms och Göteborgs åklagardistrikt saml länsåklagarna i Stockholms och
Gotlands, Malmöhus och Kopparbergs län.

Länsstyrelsen i Malmöhus har översänt yttranden från
lokala skattemyndigheterna i Malmö och Lunds fögderier. Yltrande har även
inkommit från riksarkivet.

1 De straffprocessuella förslagen

1.1 Allmänt

USS nu aktuella förslag har fåll elt övervägande positivt
mottagande av remissinslanserna.

Av de allmänt positiva remissinslanserna tillstyrker nägra
utredningens förslag i sin helhel eller lämnar del utan erinran. Det gäller
rikspolisstyrelsen, statens jordbruksnämnd, länsstyrelsernas
organisalionsnämnd. Kooperativaförbundet, Svenska kommunförbundet och TCO.

Uiredningens förslag till ändrade preskriptionsregler
tillstyrks till alla delar av länsstyrelsen i Skaraborgs län. Föreningen
Sveriges fögderiljänstemän, landstingsförbundet och
Taxeringsnämndsordförandenas riksför-

Prop. 1984/85:47 72

bund. Även RFV. länsåklagaren i Malmöhus län och Svenska
revisorsamfundet SRS godtar förslagel.

Till dem som i huvudsak förordar förslagel lill ändrade
preskriplionsbe-stämmdser hör RÅ. överåklagaren i Göteborg,
riksrevisionsverket, RSV, hovrätten för Västra Sverige, länsstyrelserna i
Södermanlands. Malmöhus och Västernorrlands län och SACO/SR.

Positiva till de föreslagna särbestämmelserna såvill avser
preskriptionshinder är också B/?A och Lantbrukarnas skattedelegalion. Dessa
instanser uttalar samtidigt att man bör överväga all införa ändrade
bestämmelser om preskriptionsavbroll även för andra brott än skallebrotl.
Varken BRÅ eller skalledelegalionen vill förorda förslagel lill förlängning av
preskriptionstiderna genom domstolsbeslut.

Direkl avvisande lill förslaget är länsåklagaren i
Stockholms län och Gotlands län. kammarrätten i Jönköping, domstolsverket.
Svenska företagares riksförbund och Sveriges advokatsamfund. En huvudsakligen
negativ inställning har även JK, Svea hovrätt, kammarrätten i Stockholm och
överåklagaren i Stockholm. Hovrätten och kammarrätten anför att bestämmelserna
om preskriptionsavbroll i sin helhel borde ses över. Även JK och länsstyrelsen
i Kopparbergs län har varit inne på denna tanke.

1.2 Preskriptionshindrande åtgärder vid brott mot
skattebrottslagen

I del följande redogörs närmare för de remissyttranden i
vilka remissinslanserna gjort allmänna uttalanden om de föreslagna
preskriplionsbe-stämmelserna och i första hand om frågan om att hindra
preskription genom att delge den misstänkte underrättelse om brollsmisslanke.

De remissinstanser som släller sig positiva till förslagel
ansluter sig lill utredningens argument, dvs. i huvudsak all skattebrotten är
av speciell karaktär, att del finns stora möjligheler att undandra sig
lagföring för sådana brott och all allmänpreventionen kräver all åtgärder
vidtas.

Enligl RÅ:s mening bör en ytterligare föriängning av
preskriptionstiden - vare sig del skulle ske genom en tioårig preskriplionslid
eller ett senare-läggande av utgångspunkten för preskriptionstidens beräkning -
inle komma i fråga. Med en sådan ordning skulle man, anser RÅ, avlägsna sig
från den för preskriptionsinstitutet grundläggande principen om sambandet
mellan brottets svårhet och preskriptionstidens längd i sådan utslräckning att
man överskrider vad som från principiell synpunkt kan godtas. Del starka
behovet av regler som gör det tekniskt möjligt att komma åt de nackdelar som
vidlåder det nuvarande systemet bör enligl RÅ i stället tillgodoses med det av utredningen
föreslagna institutet delgivning av brottsmisstanke.

SAF och Sveriges industriförbund har full förståelse för
ansträngningarna att komma till rätta med skaltebrollsligheten. Del kan
emellerlid väcka farhågor om det allmänna, för all skydda sina ekonomiska
inlressen.

Prop.
1984/85:47 73

tillskapar regler som avviker från de regler som eljest
gäller vid ekonomisk brottslighet som riktar sig mot privatpersoner. 1 princip
bör brott mol del allmänna inle inlaga någon särställning ulan behandlas på
samma sätt som andra brott av samma straffrättsliga svårighetsgrad. I vart fall
bör överväganden av en helt annan och mer genomgripande natur än som hiuills
skett göras innan lagstiftning av denna natur tillgripes inom ett enslaka
område. Med dessa erinringar tillstyrker de som etl provisorium i avvaktan på
sådana överväganden de framlagda förslagen om ändrade preskriptionsregler.

De remissinstanser som är tveksamma eller negativa lill
förslaget anför olika skäl för detta.

Överåklagaren i Stockholm är tveksam till förslagen. -
Våra regler om preskriptionshinder och preskriptionshindrande åtgärder tillhör
några av de grundläggande i vår rättsordning. Utformningen av dem har beslåmts
av allmänna överväganden med utgångspunkt från rättssäkerhet och slraff-räUskipningens
funktion i samhället. För den erforderiiga fastheten och enhetligheten i
rättsordningen bör man så långt möjligt hålla fast vid dessa bestämmelsers
allmängiltiga ställning. Mycket starka skäl måste kunna åberopas för all införa
speciella regler på detta område för vissa brott. Särskilt betänkligt blir det
om de omständigheter som kan åberopas för att frångå principen väsentligen är
all hänföra till dålig effektivitet hos kontrollorganen. Bristerna i della
hänseende är påtagliga när del gäller bekämpandet av skatlebrotlsligheten. -
Redan nu är många av de mål som leder lill åtal myckel gamla när de företas
lill huvudförhandling. Ej sällan framstår lagföringen med hänsyn härtill som
mindre meningsfull. En med. hänsyn till brottet adekvat påföljd blir ofta inte
utdömd. Del blir huvudsakligen denna typ av mål som skulle bli resultatet av
de föreslagna nya bestämmelserna. De förslag som nu läggs fram kommer knappast
att få någon påtaglig effekt när del gäller skatiebrottsligheten i stort. De
personer som flyr utomlands för att undgå ansvar för skaltebrolt, vilka de nya
bestämmelserna främsl är avsedda att träffa, utgör ell fåtal. Jag vill ifrågasätta
om de föreslagna bestämmelserna kommer att få nämnvärd belyddse för au komma
lill rätta med dessa fall.

Länsåklagaren i Stockholms län och Gotlands län avstyrker
förslagen med hänvisning lill att båda de föreslagna nybildningarna är alltför
avvikande i förhållande till allmänna straffrättsliga principer och all del ur
rättssäkerhetssynpunkt är betänkligt alt man inle på förhand kan beräkna när
brottet preskriberas. Länsåklagaren anser all en bättre utväg än den
utredningen föreslagil kan vara alt anknyta preskriptionstidens böljan för de
cenlrala skaltebrotten lill den lid då det i skallefrågan föreligger etl
lagakraftägande utslag. Detla skulle medföra bl.a. den fördelen all
pro-cessabotage i skallemålet inle skulle vara lika lönande som del kan vara i
dag.

Kammarrätten i Jönköping anser förslagen inle vara så väl
motiverade att en så radikal avvikelse från de generella bestämmelserna som de

Prop.
1984/85:47 74

innebär kan anses godtagbar. — Det kan framhållas alt en
ändring av preskriptionsbestämmelserna är av särskill inlresse belräffande två
grupper av skattebrottslingar. Den ena av dessa består av dem som försöker
undgå bestraffning genom flykt lill utlandet. Den gruppen skulle man i stor
utsträckning inle komma ät genom bestämmelser om preskriptionsavbrotl genom
undertälldse om misstanke om brott. Den andra gruppen består av dem som gjort
sig skyldiga lill grovt skattebedrägeri. Av allmänpreventiva skäl kan del vara
särskilt angelägel att få dem bestraffade. För dem gäller emellertid redan en
preskriplionslid av tio år och del får betecknas som ytterst tveksamt om
samhället har ett beaktansvärt behov av all skärpa en så sträng
preskriplionsbeslämmdse.

Domstolsverket framhåller att förslaget beslår av två hell
skilda konstruktioner som båda hittills varit främmande för den svenska
straffrätten och all införandel av dessa båda nya institut för vissa brott
skulle bidra till att göra preskriptionsinstitutet oklart och svåröverskådligt.
Domstolsverket förordar i stället en generell förlängning av
preskriptionstiden i skattebrollslagen.

Svenska företagares riksförbund motsätter sig förslagen
till ändringar i skauebrouslagen. Förbundel anser att det av utredningen
åberopade ta-beUmalerialels få fall inte visar att problemen är tillräckligl
slora för att motivera förslagen. Om det allmännas ställning mol den
skallskyldige skall förslärkas kan ju delta även ske genom en upprustning av
bl. a. taxeringsväsendet. - En sådan upprustning vore påkallad just därför all
skattebrotten onekligen riskerar all upptäckas senare än andra brott. Om de
statliga myndigheternas förmåga eller oförmåga att klara sina uppgifter i
stäUet skall styra preskriptionstidens längd, hamnar man i en situation som är
oacceptabel för medborgarna. Om t.ex. handläggningsliden hos skatte-domstolarna
skulle öka ytterligare ett par år, skulle då preskriptionstiden ytteriigare
föriängas?

Sveriges advokatsamfund anser all de skäl som utredningen
anför för sitt förslag inle överväger de principiella betänkligheterna ur
rättssäkerhetssynpunkt och all de i så fall skulle ha relevans även för annan
svårul-redd brottslighet. Samfundet menar att del från rättssäkerhetssynpunkt
inle kan godtas all enbart åklagarens underrättelse om brottsmisstanke skall
gälla som preskriptionshinder, eftersom i samband med sådan åtgärd
omständigheterna inle skall behöva preciseras mer än så alt de huvudsakligen
stämmer med det blivande åtalsbeslutet. Samfundet anser all nuvarande
preskriplionslider vid brott mol skalle- och avgiflsförfallningarna är så väl
tilltagna att statens slraffanspråk i slutet av tidsfristerna är så uttunnat
att det finns skäl för lagföring endast om åklagaren verkligen fullföljt
undersökningen och förmått all precisera elt åtal.

Som har nämnts inledningsvis anser några remissinstanser
att preskriptionsreglerna borde ses över även beträffande andra brott.

Prop. 1984/85:47 75

Enligt Svea hovrätts mening talar starka skäl hellre för
en reform som är ägnad att förkorta liden mellan gärning och påföljd. - Del
behov som föreligger bör därför snarare tillgodoses genom ålgärder för alt öka
effektiviteten genom översyn av nuvarande tidskrävande mtiner. En möjlighel
som härvid kan förtjäna att närmare övervågas är ell enhetligt förfarande för
skatte- och brottsmålsprocessen eller elt frigörande av brottmålel från
skalleavgörandet. Elt sådani frigörande synes f.ö. redan praktiseras. En
allvarlig olägenhet med förslagel är den brist på likformighet som det leder
lill vid bedömningen av lika eller närbesläktade fall. Del är svårt alt förstå
eller motivera varför den som genom falska uppgifter tillnarrar sig bidrag
eller andra förmåner från det allmänna skall behandlas annorlunda än den som
genom molsvarande uppgifter söker undgå en förpliktelse som svarar häremot (jfr
härulinnan bedömningen av fusk med bostadsbidrag). Utredningen behandlar inle
närmare dessa frågor eller likartade problem i samband med flerfaldig
brottslighet eller vid jämförelse med annan allvarlig brottslighet. De frågor
som betänkandet rör bör i överensstämmelse med del anförda prövas i ett störte
sammanhang.

Kammarrätten i Stockholm understryker alt
preskriplionsbesiämmel-serna i brottsbalken ulgör resultatet av ingående
överväganden. - Det bör enligt kammarrättens mening inle komma ifråga att
avvika från delta regelkomplex med avseende på den ena eller andra särskilda
brotlsarten ulan all starka skäl föreligger. Allmänt sett är del också
angelägel att generella regler gäller pä området i så slor utsträckning som
möjligt. -Kammarrätten finner inte att de särskilda skäl som utredningen har
redovisal är tillräckliga för en sårreglering på området. Som utredningen har
påvisat är det däremol klart att Sverige i jämförelse med mänga andra länder av
likartad karaktär har ovanligt restriktiva regler för preskriptionsavbroll.
Både processlagberedningen (SOU 1944:9 och 10) och strafflag-beredningen (SOU
1956:65) förordade också bestämmelser som medgav att preskription avbryts på
ett tidigare stadium än då den misstänkte delges åtal. Dessa förslag avvisades
visserligen. Sedan dess har emellertid brottsligheten i avsevärd utsträckning
inlernalionaliserals. Rörlighelen över gränsema och andra faktorer har också
gjort del väsentligt lättare att med nuvarande bestämmelser undandra sig
lagföring. Med hänsyn lill vad som har angetts nu vill kammarrätten sätta i
fråga om inle liden är mogen för att allmänt låta preskription av brott
avbrytas genom underrättelse på sätt utredningen har föreslagil. Genom att
enligt förslaget preskriptionsavbrot-let binds lill etl särskilt beslul under
förundersökningen lillgodoses det krav som brukar uppställas på att tidpunkten
för preskriptionsavbrotl skall vara klart fixerad och lätt att fastställa. -
Risk kan föreligga att preskriptionsavbrotl enligt den aktuella metoden kommer
att användas slentrianmässigt så snart som någon är misstänkt för brott av
inle alltför lindrig natur. Delta skulle vara olyckligt. Visseriigen innebär
kravel på alt underrättelsen måsle följas av åtal en viktig begränsning av
antalet fall där

Prop.
1984/85:47 76

preskriptionsavbrott anses ha skett. Men någon ytterligare
kvalifikation synes erforderlig, t.ex. alt metoden endast får användas när
anledning finns att anla alt den misstänkte kan komma att hålla sig undan
lagföring (jfr 15 § i uiredningens förslag lill lag om ändring i
skattebrottslagen). Ell allernaliv kan vara all sådani preskriptionsavbroll
endasl får tillgripas när en kortare lid, t.ex. sex månader, av
preskriplionsliden återstår. Krav på viss svårhetsgrad på brottet kan också
tänkas. Om särskilda krav på detta sätt ställs upp får del i vanlig ordning
prövas i brottsmålsprocessen om villkoren för preskriptionsavbrotl är uppfyllda
i del enskilda fallet.

Kammarrätten är tveksam till en särbehandling av frågan om
preskriplionshinder vid skattebrott också mot bakgrunden av alt en
genomgripande översyn av skalleprocessen synes vara förestående.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län ser inga andra
principiella hinder mot en lösning enligl förslaget än att samma lösning bör
gälla all brottslighet. -Om man är beredd att godta lösningen när det gäller
skallebrotl, bör delsamma gälla gäldenärsbroil, trolöshet mot huvudman, stöld,
misshandel etc. Den enda svårigheten med förslaget är att det är svårt att på
etl tidigt stadium konkretisera misstanken så att den kan uttryckas i en klar
gärningsbeskrivning men denna svårighet är inte mindre i fråga om skattebrott
än i fråga om t. ex. misshandel. Kan man godta lösningen för skattebrott bör
man alltså kunna göra del även för annan brottslighet. - Om man vill inrikta
sig på en lösning för skattebrottens del bör man enligl länsstyrelsens mening
knyta an lill någol som är hell specifikt för sådana brott. Del ligger då
närmasi till hands all låta någon åtgärd inom det skatterätts-liga förfarandet
få preskriptionsavbrytande verkan. Utredningen har antytt denna möjlighel (s.
145) men avvisat tanken, bl.a. därför att en sådan lösning skulle skapa osäkerhet
hos den enskilde om när brottet preskriberas. Svårigheterna att gå fram denna
väg synes dock inte oöverkomliga. Man kan t. ex. lägga i en domstols hand att
ge ett särskilt beslut i frågan.

JK framhåller alt förslag om införande av ändrade regler
om preskriptionsavbrotl tidigare har avvisats av statsmakterna, att
utredningsförslaget inte har förmält visa att skattebrotten i sådan avgörande
grad skiljer sig från andra brott alt principen om enhetliga regler för
preskriptionsavbrotl bör överges och att, om reglerna skall ändras, detla bör
göras generellt inom hela kriminalrätten. JK vill ändå inte ta avstånd från
vatje åtgärd som syftar till att förhindra att skattebrott preskriberas på ett
alltför tidigt stadium ulan föreslår i stället att preskriptionstiden för
samlliga berörda skattebrott på i övrigt oförändrade villkor generellt bestäms
lill tio år.

RA. överåklagaren i Göteborg och BRA instämmer i
utredningens mening att man bör överväga att införa särskilda
preskriptionsbeslämmelser även för valutabrotten.

Generaltullstyrelsen tar i sitt yttrande upp frågan om
huruvida behov föreligger av ändrade regler även på tullverkets
beskaltningsområde. Generaltullstyrelsen känner inte till någol fall där
preskription av brott mol

Prop.
1984/85:47 77

vamsmugglingslagen inträtt på gmnd av "frivillig
utlandsvistelse" och finner del bl.a. därför inte påkallat all regler
molsvarande de föreslagna införs i fråga om varusmugglingsbroil.

1.3 Beslut om förlängning av preskriptionstiden vid brott
mot skattebrottslagen

Svea hovrätt anser som nämnts all de frågor som
betänkandet rör bör prövas i eU större sammanhang. Skulle det emellertid anses
erforderligt all nu ändra gällande regler synes enligl hovrätten ändringen böra
begränsas lill särskilt kvalificerade fall, där del med hänsyn lill den
enskildes förfarande och intresset att uppehålla respekten för
skatteförfattningarna framstår som grovt stötande att lagföring ej kan ske.
Denna möjlighel skulle därvid kunna ges formen av förlängning av
preskriptionslid i huvudsaklig överensstämmelse med utredningsförslaget.

RÅ godtar den föreslagna ordningen men anser att
bestämmelserna om förlängning inte bör komma lill användning annat än då
utredningen ger klart belägg för alt undanhållande föreligger.

Hovrätten för Västra Sverige framhåller all det är
stötande att preskription inträder på gmnd av att den misstänkte avvikit eller
på annal sätt håller sig undan. Med hänsyn till de slora problem som sådani
undanhållande numera medför i domstolarnas arbeie, särskill i storstäderna,
ser hovrätten positivt på förslaget. Hovrätten föreslår emellertid att
preskrip-lionsförlängning skall kunna ske åven efter del att åtal väckts.
Hovrätten anför att del ler sig stötande all preskriplionstidsförlängning får
tillgripas mol den som endasl är skäligen misstänkt för elt brott, men inle mot
den, genlemol vilken åtal väckts för motsvarande brott.

Av samma uppfaltning är länsstyrelserna i Stockholms och
Kopparbergs län. Länsstyrelsen i Kopparbergs län anför som skäl all del från
bl.a. rättssäkerhets- och preskripiionssynpunkter är önskvärt att förundersökningen
bedrivs så snabbt som möjligt och att misstankarna sä snart som del kan ske
preciseras i en ansökan om stämning. Det är därför inle rimligt all en snabb
förundersökning och ell snabbi beslul om åtal i praktiken skulle ge en kortare
preskriptionslid. — Vad händer om en förundersökning lett fram lill en
delgivning enligt 23 kap. 18 § RB men bara i muntlig form: kan åklagaren då
välja mellan alt - om han har tillräckligt underlag för della -besluta åtal, i
vilkel fall normal preskriptionslid löper eller alternativt upprätta en
skriftlig underrättelse om brottsmisstanke och, vid ddgivningssvårigheler,
begära förlängning av preskriptionstiden? Utredningen har möjligen tänkt sig
att ell beslul i åtalsfrågan alllid måsle fallas så snart det finns underlag
därför. Situationen kan emellertid vara den alt åklagaren har så alt säga
valfrihet, dvs. ytterligare utredning är kanske inle nödvändig men önskvärd,
och då är det inte tilltalande all del finns en möjlighet all förlänga
preskriptionstiden genom all inle väcka åtal. Den nyss ställda

Prop. 1984/85:47 78

frågan kan kompletteras med frågan vad som gäller om
preskriptionstiden förlängs men åklagaren därefter redan före den ordinarie
preskriptionstidens utgång väcker åtal. Om den längre preskriptionstiden då
gäller, vilket troligen är avsikten, måste frestelsen att alltid begära en
förlängning bli slor. Liksom i del fömt nämnda exemplet kan åklagaren nämligen
genom möjligheten till preskriplionstidsförlängning också ge domstolen ökade
möjligheler att delge en eventuell stämning. Om della är avsett, framstår del
som ännu mer otillfredsställande att någon förlängning inte kan ske sedan åtal
har väckts.

Kammarrätten i Jönköping anför att författningstexten
knappast gör det möjligt att skilja mellan verkliga sabotageskäl och fall då
någon har legitim anledning att vistas utomlands. Kammarrätten anser dessulom
all förslaget inte lar tillbörlig hänsyn till rättssäkerheten. Del kan enligl
kammartät-len inte godtas alt beslul om förlängning skulle ske genom ell
summariskt förfarande utan all den misstänkte haft tillfälle att bemöta
framställningen därom och ulan alt han skulle ges möjlighel all överklaga
beslutet.

Lantbrukarnas skattedelegalion invänder att det skulle se
egendomligt ut alt införa bestämmelser som väl kan tillämpas pä ell tidigt
stadium då endasl brottsmisstanke föreligger men som inte kan användas i mera
kvalificerade fall då åtal väckts och all detla måsle skapa etl nytt
åklagar-förfarande där åklagaren för säkerhets skull tvingas göra framställning
om preskriptionsförlängning innan han väcker åtal.

Även i fråga om förslagel till föriängning av
preskriptionstiden anser kammarrätten i Stockholm att skälen inle är
tillräckliga för en specialreglering med avseende på skattebrotten.
Kammarrätten ser med den föreslagna konstruktionen också den risken alt
åklagaren om möjligt regelmässigt väntar med åtal till dess underrättelse om
brottsmisstanke har delgetts. Dessutom finns enligl kammarrätten den prakliska
invändningen emol förslaget att del synes tveksamt om institutet verkligen
skulle fylla någon funktion. Är den misstänkte kvar i Sverige finns redan nu
metoden för alt få tag i honom i den givna silualionen, nämligen hämtning till
förhör och anhållande. Skulle dessa metoder brista i effektivitet bör i första
hand undersökas om de kan förbätlras. 1 utlandsfallen lorde förslagel inle komma
att få annan effekt än all den lid under vilken den misstänkte håller sig
utanför rikel blir längre.

BRÅ anser att den föreslagna möjligheten till föriängning
av preskriptionstiden har vissa principiellt tilltalande drag men också vara
behäftad med sådana svagheter, främsl av administrativ art, all den inle kan
tillstyrkas. — Beslut om förlängning måste enligt förslaget fattas inom
ordinarie preskriptionstid. Innan beslutet skall, där sä kan ske, den
misstänkte och hans försvarare beredas tillfälle att yttra sig. Redan detta
framstår, med hänsyn till att förfarandet inletts dåriör att den misstänkte ej
varil möjlig att nå, som i del närmaste absurt. Godtas ordningen förefaller
dock vad som sägs i belänkandet (s. 196) att åklagaren bör göra ansökan i god
tid

Prop.
1984/85:47 79

före preskriptionstidens utgång väl motiverat. Samtidigt
får emellertid, såsom redan framgått, förlängning ej medges för längre tid än
som erfordras för delgivning. Som riktlinje anges här i betänkandet vissa
normala ddgivningstider i främmande länder. Dessa rör sig i allmänhel mellan
två och sex månader. Om ansökan skall komma in i god tid torde medgivna
förlängningar därför i allmänhet bli av mycket kort varaktighet. Hur sedan
fömtsatta förlängningar av förlängningen prakliskl skall kunna hanleras när
ansökan vanligtvis även i dessa fall måsle komma in i god tid och normal
ddgivningslid inte kan läggas lill grund för beslutet framstår minst sagt som
oklart. Detsamma gäller de fall där del vid begäran om föriängning inte är
utrett var den misstänkte befinner sig.

JA"
avvisar förslaget i denna del med motiveringen alt preskriptionstiden alllid
bör vara beräkndig på förhand och gärningsmannen bör själv kunna konstatera när
den är till ända.

Några av
de instanser som ställer sig negativa lill förslagel föreslår som alternativ
lösning att man frångår kravet på personlig delgivning.

Länsstyrelserna
i Stockholms och Göteborg och Bohus län framhåller all varken Danmark eller
Norge har krav på personlig delgivning ulan all preskriptionsavbrollet där i
stället knyts an till vissa bestämda myndighelsåtgärder. För fall där den
skattskyldige avsiktligt håller sig undan borde man enligl länsstyrelserna
kunna avslå frän krav på personlig delgivning och i slällel anknyta lill
bestämda fakta inom den skatlerättsliga utredningen. BRÅ anser all man bör
överväga om man i begränsade och preciserade fall skall tillåla
preskriptionsavbrott utan personlig delgivning. Länsstyrelsen i Hallands län
anför att i fall där misstänkta lämnar riket för att förhindra personlig
delgivning av misstanke om skattebrott ett enklare ddgivningsförfarande hör
kunna accepleras.

Även riksrevisionsverkel. som i princip tillstyrker
förslagen, anser att som alternativ till ell domslolsförfarande enklare
ålgärder såsom l.ex. fiktiv delgivning bör övervägas ytterligare.

1.4 Åtalspreskription vid brott mot vissa andra
författningar

Utredningen föreslår en förlängning av preskriptionstiden
från två lill fem år i fråga om vissa brott enligl uppbördslagen, lagen om
sjömansskall, kupongskattelagen, lagen om prisreglering pä jordbmkets område
samt lagen om prisreglering på fiskels område.

Den alll
övervägande delen av remissinslanserna har anslutit sig lill delta förslag.

Tveksam
inför förslaget är endast länsstyrelsen i Malmöhus län. Länsstyrelsen
framhåller i fråga om lagen om sjömansskall och kupongskaltda-gen alt för
förslagel lalar att det kan vara lämpligt och prakliskl med en enhetlig
preskriptionslid för alla skattebrott. Mot förslagel lalar det förhållandet
att den föreslagna tiden utgör ett undanlag frän huvudregeln om

Prop.
1984/85:47 80

preskriplionslid i 35 kap. I § brottsbalken och att del
inle visals något konkret behov av ändrade regler i dessa lagar.

Utredningen föreslär vidare att de i skaltebrottslagen
föreslagna ändringarna om preskriplionshinder och preskriplionstidsförlängning
skall bli tillämpliga vid brott mol nämnda specialförfattningar.

RA och överåklagaren i Göteborg har särskill kommenlerat
detta förslag. Överåklagaren i Göteborg anser inte att de aktuella brotten och
inle heller de som avses 13,8 och 9§§ skattebrollslagen är av sådan kvalificerad
art att särteglering beträffande preskriptionshinder bör komma i fräga. En
tillfredsställande lösning år, anser överåklagaren, i ställel att som
utredningen föreslagit belräffande brotten mol specialförfaltningarna förordna
att preskriptionstiden förlängs till fem år. RÅ ansluter sig däremot helt lill
utredningens uppfatining i den här delen och framhåller angelägenheten av en
enhetlig reglering av preskriptionsheslämmelserna pä skalle-och avgiftsområdet.

2 De skaiteprocessuella förslagen

2.1 Eftertaxering/efterbeskattning m.m.

Förslaget att kopplingen mellan eftertaxering och
skattebrott skall elimineras tillstyrks av de fiesta remissinstanserna, bl.a.
kammarrätten i Jönköping och länsstyrelserna i Södermanlands. Malmöhus.
Göteborgs och Bohus. Kopparbergs och Västernorrlands län. Kammarrätten i
Stockholm finner att förslaget ulgör en förbättring inte minst från
processleknisk synpunkt.

Avvikande mening redovisas endasl av JK. som uttalar alt
en frikoppling av eftertaxeringsprocessen från skaitebrotisprocessen bör utredas
särskilt.

Uiredningens förslag om förlängning av tidsfristen för
väckande av fråga om eftertaxering m. m. till tio år under förulsällning alt
det handlar om betydande belopp i undanhållen skall eller avgift har fått elt
blandat mottagande. Huvuddelen av remissinstanserna godtar att tidsfristen förlängs.
Däremot förespråkar fiertalet av dem som yttrat sig i frågan att den föriängda
tidsfristen förbehålls mera kvalificerade fall av skatte- eller
av-giftsundandragande än utredningen förordat. Många instanser avvisar eller
ifrågasätter förslaget främst från rättssäkerhets- och kostnadssynpunkter.

Förslaget
om förlängd tidsfrist i fråga om eftertaxering stöds av bl.a. länsstyrelsen i
Västernorrlands län som anser att del inle kan anses stötande för rättskänslan
då skalleundandragandet skall avse betydande belopp och ha sin grund i
oriktiga eller underlåtna meddelanden. Landstingsförbundet finner den
föreslagna reformen angelägen men ifrågasätter om inte tidsfristerna dessutom
bör få förlängas i sådana fall där myndighelerna försl i slutet av den löpande
tidsfristen upptäcker all skall eller avgift har undandragils.

Prop.
1984/85:47 81

Sveriges advokatsamfund har - om uiredningens förslag till
särskilda preskriptionsregler genomförs - inga väsentliga erinringar mot en
tioårs-frisl för kvalificerade fall vid eftertaxering men pekar på de belydande
olägenheler som en förlängning skulle medföra i del prakliska rältslivet. Vid
avtal om företagsöveriåldser exempelvis skulle enligt samfundet de vanligen förekommande
garantierna beträffande laxeringsändringar behöva tidsmässigt utsträckas så
avsevärt alt del är ägnat all hämma normal omsättning i näringslivel.

Tveksam inför förslagel om förlängning av tidsfristen är
kammarrätten i Stockholm. Kammarrätten tar bestämt avstånd från en generell
föriängning av eflertaxeringsfristen och hänvisar lill departementschefens
uttalande i prop. 1977/78:136 s. 175, all starka skäl talade för aU en
taxering inte borde kunna ändras sedan läng tid förflutit efter utgången av
taxeringsåret och att det därför inte kunde bli tal om nägon mer betydande
ändring av gällande bestämmelser. Uttalandet gäller enligt kammarrätten med
oförminskad styrka. Bl.a. lalar starka praktiska skäl mot en så slor generell
förlängning av eflertaxeringsfristen. Delta illustreras av det förhållandet att
enligt utredningens förslag alla skallskyldiga i fortsättningen måste bevara
sitt deklarationsunderlag i elva år. En sådan ordning kommer, menar
kammartällen, all med fog upplevas som etl orimligt utslag av byråkrati. Om
sambandet mellan skattebrott och eftertaxeringen bryts bör dock någon form av
förlängning av tiden införas. Förlängningen bör enligl kammarrättens mening
endast avse de verkligt grava fallen. Kammarrätten i Jönköping redovisar en
liknande åsikt.

RSV och länsstyrelsen i Malmöhus län är liksom
kammarrätterna av uppfattningen aU användningsområdet för de föriängda
fristerna bör begränsas ylleriigare.

Ä5 V anför all de processer som del är fräga om kan, i
vart fall vad gäller eftertaxering, förvänlas bli relativt besvärliga.
Bevismaterialet är gammalt, vilkel kan leda lill svårigheter såväl för
taxeringsiniendent, allmänt ombud som den skaltskyldige. Enligl RSV:s mening
bör institutet därför förbehållas de grövsta fallen av skatteundandragande.
RSV pekar också på all förslagel för taxeringsinlendenterna leder till vissa
avvägningsproblem, nämligen huruvida sådana fall som inte omfattar
"belydande belopp" -dvs. normalfallen - skall ges förtur framför
lioårsfallen.

Länsstyrelsen i Malmöhus län konstaterar att förslaget
innebär en mycket belydande utvidgning av eftertaxeringsmöjligheterna och alt
det nu inle framkommit några skäl som motiverar en närmast generell utvidgning
av efteriaxeringsliden. En sådan utvidgning ger konsekvenser inle bara för de
skattskyldiga utan även för skatteförvaltningen. Öppnas den föreslagna
möjligheten att eftertaxera under en tioårsperiod lorde detla, menar länsstyrelsen,
medföra en skyldighet för iänsslyrelserna att vid de revisioner där man
upptäcker etl skatteundandragande, som under några år uppgått lill elt
basbelopp, utsträcka granskningen upp till fem år bakåt i tiden, med 6 Riksdagen 1984/85. 1 saml. Nr
47

Prop.
1984/85:47 82

nu tillgängliga resurser torde detta knappast vara
möjligt. En utökning av revisionsverksamheten bakåt i tiden leder på sikt också
till ökad arbetsbelastning för taxeringsintendenter och i sista hand de
dömande instanserna. En sådan utveckling kan med beaktande av rådande
balanssitualion inle heller anses önskvärd. I fråga om efterbeskatlning betonar
länsstyrelsen att mervärdeskatten i väsentliga avseenden skiljer sig från
inkomstskatterna. Skatten belastar konsumenterna och inte den skallskyldige.
Skallen är knuten lill omsättningen i jordbruk och rörelse och berör inle någon
enskilds inkomstförhållanden. Skatten är beloppsmässigt mycket belydande.
Länsstyrelsen motsätter sig därför inle att det allmänna ges stöme möjligheter
lill efterbeskatlning än till eftertaxering. Olika kombinationer av ordinarie
tid för efterbeskatlning och beloppsgräns vid senare efterbeskatlning i
kvalificerade fall kan härvid komma i fråga.

Lantbrukarnas skattedelegalion motsätter sig den
föreslagna förlängningen av eftertaxeringstiden. Det kan inle anses rimligl
alt de skattskyldiga skall sväva i ovisshet under längre tidsperioder än som
kan anses befogat från ulredningssynpunkt. Enligt rättspraxis ställs
förhållandevis ringa krav för alt en oriklig uppgift skall anses föreligga och
all eftertaxering därför kan ske. Fältet för eftertaxering är följaktiigen
stort och del är även för den noggranne deklaranten svårt alt gardera sig mol
eftertaxering. Delegationen åberopar som skäl mol en förlängning också alt
denna förutsätler att deklaralionsmaterialet sparas under längre tid med
kostnadsfördyring för de skattskyldiga och det allmänna som följd. Om en
förlängning likväl genomförs förordar delegationen en begränsning lill vissa
specielll kvalificerade fall.

Liknande uppfattning förs fram av Svenska företagares
riksförbund. Svenska revisorsamfundet och Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund.
Även SAF och Sveriges industriförbund framhåller den skallskyldiges
berättigade inlresse av att inte i efterhand, sedan längre lid förflutit från
inkomslförvärvel, bli föremål för retroaktiva skallekrav. Mot kommitténs
påstående, att en lioårsfrist gäller för flertalet civila fordringar invänder
de all rättsutvecklingen går mot allt kortare preskriptionstider. Eftersom det
enligl deras mening inte går alt ringa in medvetna skatieundandraganden,
föreslår de att antingen lagens system behålls eller att någon form av
subjektivt rekvisit som prövas av domstol införs.

Länsstyrelsen i Hallands län anser det inte lämpligt att i
processen arbeta med olika beloppsgränser inom eftertaxeringsinslilulel och
inle heller au en tidsmässig utvidgning av efterlaxeringsfrislen är påkallad.
En lämpligare lösning är enligl länsstyrelsen någon form av sådant
preskrip-lionsuppehåll eller — avbrott som utredningen diskuterat. Denna
lösning kräver dock ytterligare utredning.

JK anser att det är angelägel att man söker få etl samlat
grepp om reformbehoven på det skaiteprocessuella området. Fristående från en
sådan process bör någon ändring av reglerna om eftertaxering/efterbeskattning
inle göras.

Prop.
1984/85:47 83

I delta sammanhang påpekar länsstyrelsen i Kopparbergs län
all del enligt länsstyrelsens mening förefaller rimligt att i anslutning till
eftertaxe-ringsinslituiel för främst sabolagefallen införa en möjlighel för det
allmänna alt hålla sin talan öppen genom elt reservalionsyrkande om eftertaxering.
Några högre krav på beloppsmässighet, grunderna etc. bör inte ställas när
sabolageavsikleh är klar. Ett liknande stadgande finns i 76 S taxeringslagen
vars innebörd är alt taxeringsiniendent vid det "löpande årets
taxering" kan beviljas anstånd med sin talan under tre månader om
utredningen är vidlyftig eller andra synneriiga skäl föreligger.

Förslagel om förlängning av eflerdebiteringsfrislen på
avgiftsområdet tillstyrks särskill av RFV. - Efterdebitering av
arbetsgivaravgift enligt 14 § AVGL blir i många fall beroende av
skatledomstolarnas ställningslagande i taxeringsfrågan och det händer inle så
sällan, att länsrättens dom om t. ex. en anställds löneinkomst kommer så sent,
all lidsfristen för efterdebitering av den mot lönebeloppet svarande
arbetsgivaravgiften har gått lill ända. För RFV:s del kan förslaget därför få
stor betydelse.

2.2 Besvär i särskild ordning

Av rättviseskäl föreslår utredningen all också tidsfristen
för besvär i särskild ordning från enskilds sida förlängs.

Kammarrätterna i Stockholm och Jönköping instämmer i
utredningens principuttalande att möjligheterna till besvär i särskild ordning
och lill eftertaxering bör motsvara varandra. JK och länsstyrelserna i Södermanlands.
Malmöhus och Skaraborgs län menar däremot att det saknas skäl alt ändra
reglerna om besvär i särskild ordning. Dessa regler bör enligt J/C i slällel
ses över i samband med en allmän översyn av taxeringsprocessen.

För en sädan översyn uttalar sig också lantbrukarnas
skattedelegation, som framhåller all reglerna om besvär i särskild ordning
tillämpas betydligt mera restriktivt än reglerna om eftertaxering, framför alll
beroende på ursäkllighelsrekvisiiet i 100 § TL. Orimligt slora krav ställs av
domstolarna för att del skall anses ursäktligt all den skallskyldige inle
åberopat ifrågavarande omständighet eller bevis i vanlig ordning. Delegationen
ifrågasätter om inte den ordinarie besvärsrällen bör förlängas lill fem år och
därigenom göra den extraordinära besvärsrällen överflödig. Även SAF och
Sveriges industriförbund vill alt den ordinära besvärsrätlen för den enskilde
utsträcks. Den bör förlängas till tio år.

Mot en ulvidgning av de ordinarie tidsfristerna uttalar
sig länsstyrelsen i Södermanlands län. Länsstyrelsen framhåller därvid alt den
nya taxeringsorganisalionen på sikl bör medföra elt minskal behov av förlängda
tidsfrister och att del måsle anses som angeläget all skattebeslut vinner laga
kraft inom rimlig lid efter beslutet.

RFV påtalar att det inom avgiftsområdet inle finns någon motsvarighet
till bestämmelserna om extraordinära besvär i taxeringslagen. Samma

Prop. 1984/85:47 84

rättviseskäl, som enligl utredningen lalar för en
förlängning av tidsfristen för extraordinära besvär inom skatteområdet, talar
för dels all bestämmelser om extraordinära besvär införs i AVGL, dels all
bestämmelserna uiformas i överensstämmelse med molsvarande bestämmelser på skatteområdet.

2.3 Bevarandet av deklarationsmaterialet m. m.

Uiredningens förslag om utvidgad skyldighet enligt 20 § TL
att bevara deklarationsunderlag m. m. och om krav på myndighelerna all under
avsevärt längre lid bevara deklaralionsmaterialet har mött invändningar frän
mänga håll.

Förslagel avseende utvidgad skyldighet för den enskilde
alt bevara deklarationsunderlag m. m. lämnas utan erinran av länsstyrelsen i
Malmöhus län.

Avvisande till förslagel är bl. a. kammarrätterna i
Stockholm och Jönköping och Svenska företagares riksförbund. Det slora
flertalet skallskyldiga skulle enligt kammarrätten i Jönköping uppleva en sådan
skyldighet som ell obegripligt utslag av pedanteri. Kammarrätten i Stockholm
anser alt man med hänsyn lill att förlängningen av tiden för eftertaxering bör
avse endasl de grova fallen bör kunna räkna med att vederbörande skall ha kvar
räkenskapshandlingar under erforderlig lid utan förlängning av fristen i 20 §
taxeringslagen. Om det anses erforderligt kan emellerlid frislen utsträckas
för dem som är bokföringsskyldiga.

Länsstyrelsen i Hallands län tror all önskat resultat kan
uppnås genom alt skattechefen ges befogenhet att i del enskilda fallet
beträffande skattskyldig som är föremål för undersökning eller som har
anknytning lill sådan skaltskyldig föreskriva föriängning av förvaringstider
beträffande deklaraiionsunderlag och vad avser myndigheternas deklarationer.

Flera remissinstanser anser all de konsekvenser som
utredningens förslag kommer all innebära för myndigheterna i fräga om
bevarandet av deklaralionsmaterialet inle har utretts tillräckligt. Särskill
framhålls att utökade arkiveringslider kommer alt medföra merkostnader, vilkas
storiek bör utredas.

Länsstyrelsen i Malmöhus län tillstyrker förslagen om
föriängning av tiden för eftertaxering endasl under förutsättning au
länsstyrelserna och de lokala skattemyndigheterna garanteras de ytterligare resurser
som kommer all erfordras. Kammarrätten i Jönköping erinrar om all man bör ge
akt på att inle merkostnaderna kommer alt slå i en helt orimlig proportion till
de belopp som kan inflyta pä grund av etl begränsat anlal efleriaxeringar.
Liknande synpunkt utvecklas av länsstyrelsen i Kopparbergs län.

Även RSV betonar kostnadsaspekten. RSV har försökt all
uppskatta kostnaderna för ell mikrofilmsförfarande. - RSV har därvid förutsatt
att del årligen avlämnas ca sex miljoner självdeklaralioner och all varje själv-

Prop.
1984/85:47 85

deklaration omfattar tio sidor som skall fotograferas
(huvudblankellen = fyra sidor, taxeringsavin = fyra sidor och i genomsnitt en
bilaga e. dyl. per självdeklaration = två sidor). Della innebär all åriigen
omkring 60 miljoner sidor behöver fotograferas. Årskostnaden för härför
erforderlig utmstning (kameror, sökslalioner, film, framkallning och service)
kan, enligl uppgifter från företag inom branschen, beräknas uppgå till c:a 1,5
miljoner kr. Personalkostnaderna är däremot svårare att utan närmare utredning
tillför-litligen beräkna. Med anledning av del som framkommit vid nyss berörda
kontakter med företag inom branschen har RSV dock uppskattat den lolala
årskostnaden lill storleksordningen 5-10 miljoner kr. Härvid har emellertid
inte kostnaderna för mikrofilmning m. m. på den indirekta beskattningens
område beaktats.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län menar att den mest
praktiska och billigaste lösningen är alt behälla de nuvarande
gallringsfrislerna i fråga om materialet i de lokala laxeringsdislriklen.
Deklarationerna i de särskilda taxeringsdislrikten måste däremot bevaras
antingen i arkiveringsulrym-men, om sädana finns, eller genom mikrofilmning,
eftersom utredningens förslag om ökade eftertaxeringsmöjligheter i första hand
tar sikte på dessa.

Enligl riksarkivet torde en årgång av deklarationer vid
den direkta beskattningen omfatta mer än 4000 hyllmeter. - Att filma detta
mycket omfattande material torde bereda slora svårigheter, eftersom
blanketterna är av olika storlek, är skrivna på fram- och baksida saml med
olika skrift (l.ex. bläck, anilin, skrivmaskin). Riksarkivet bedömer att frågan
om en eventuell mikrofilmnings lönsamhet måste utredas. Det är troligt att det
är billigare alt bygga fler arkivlokaler än att mikrofilma materialet. Alt uppskatta
kostnaderna för en dylik filmning är svårt, då frågan inle synes ha undersökts,
men en försiktig gissning skulle ge vid handen en årlig kostnad av omkring 10
miljoner kronor (5000000 deklarationer ä 10 sidor = 50000000 exponeringar å 20
öre = 10000000 kronor). Riksarkivet vill i delta sammanhang inle uttala sig om
bevisvärdet av en mikrofilm men vill dock påpeka au risk finns för att en film
inte blir komplell trots noggranna kontrollåtgärder, dvs. ett dokument blir
inte filmat helt eller delvis. Utredningen har också anfört att man tidigare
skulle kunna utgallra t. ex. okomplicerade löniagaredeklaralioner på den
direkta beskattningens område. Även på denna punkt vill riksarkivet ifrågasätta
om delta är praktiskt och ekonomiskt möjligt. Enligl riksarkivets bedömning är
en gallring som bygger på urskiljande av enstaka handlingar/akter, i det här
fallet deklarationer, ("plockgallring") svår au genomföra och bör
undvikas. Den är tidsödande och kräver i regel kvalificerad personal, om den
skall utföras korrekt. I fråga om deklarationerna (över 5000000/år) krävs att
man har listor över sådana deklarationer att utgå ifrån. I annal fall är en
sådan plockgallring så goU som ogöriig.

RSV och kammarrätten i Jönköping delar inte utredningens
mening alt mikrofilmning bör kunna kombineras med en förlida utgallring av
vissl

Prop. 1984/85:47 86

deklaralionsmalerial,
t.ex. okomplicerade löntagardeklaralioner på den direkta beskattningens område.
Enligt RSV:s mening är del av både rättviseskäl och administrativa skäl
olyckligt att inle behandla alla skattskyldiga lika.

Överåklagaren
i Göteborg uttalar alt det är beklagligt om grovt skaltebedrägeri efter sex år
ej kan utredas i avsaknad av deklaralionsmalerial.

Några
remissinstanser, bl.a. RSV, efteriyser en behandling av de processueUa
konsekvenserna av all originaldeklarationerna eventuellt inle kommer alt finnas
bevarade när en process blir aktuell. RSV anser del vara av stor vikl att
frågan om mikrofilmsmaterial är lill fyllest i skatieprocessen och i än högre
grad i broltmålsprocessen blir klart besvarad vid en eventuell lagstiftning.

3
Övergångsbestämmelser

Utredningen
föreslår inga speciella övergångsbestämmelser.

Belräffande
de straffprocessuella ändringsförslagen godtar kammarrätten i Stockholm
avsaknaden av övergångsbestämmelser även om del ler sig mindre
tillfredsställande i fråga om brott som inte har preskriberats vid
ikraftträdandet (jfr t.ex. prop. 1946:329 s. 24 och prop. 1977/78: 136 s. 179).
Svea Hovrätt uttrycker alt frågan om övergångsbestämmelser förtjänar att
övervägas ytterligare. För alt undvika retroaktiv lagstiftning erfordras
enligl SACO/SR särskilda övergångsbestämmelser. Dessas innebörd bör vara att
påföljd ej må ådömas för brott begångna före ändringsförslagens
ikraftträdande, om straff skulle vara att anse som förfallit vid bedömning
efter den lag som gällde då brottet begicks. Även kammarrätten i Jönköping
förordar en sådan ordning.

Vad
gäller de skaiteprocessuella ändringsförslagen torde enligl kammarrätten i
Jönköping hinder i och för sig ej möta att göra de föreslagna
eftertaxeringsbestämmdserna tillämpliga i de fall fråga om eftertaxering väckes
sedan de nya bestämmelserna trätt i kraft (jfr prop. 1956:150 s. 315 f.
angående tillvägagångssättet vid införandel av 1956 års laxeringsförord-ning).
Dock synes, menar kammarrätten, i allt fall en övergångsbestämmelse av samma
typ som punkt 3 e) övergångsbestämmelserna till nämnda förordning (1956:623)
erforderlig, bl.a. för att det klart skall framgå all meningen ej är att i
samma mål äldre bestämmelser skall tiUämpas i lägre men nya bestämmelser i
högre instans.

RSV,
kammarrätten i Stockholm, länsstyrelsen i Malmöhus län och
punktskatteutredningen finner övergångsbestämmelser nödvändiga. Enligt deras
mening bör de föreslagna ändringarna inte leda lill eftertaxering om sådan inte
är möjlig enligl de äldre reglerna. Bl.a. RSV påtalar dessutom att om inga
övergångsbestämmelser tillskapas kan enligl förslagel skaltskyldig anföra
besvär i särskild ordning beträffande taxeringsår för vilka
inkomstdeklaralionerna inle längre finns bevarade.

Prop. 1984/85:47 87

RSV föreslår att övergångsbestämmelserna i taxeringslagen
kan ges följande lydelse. "Denna lag träder i kraft den I januari 1981 men
tillämpas dock, såvitt avser 100 och 115 §§, endasl i fråga om taxering och
eftertaxering för år 1975 och senare år".

Utredningen
konstaterar alt dess förslag medför möjligheter alt använda
skalieadminislrativa sanktioner i form av skattetillägg o. dyl. i vissa silualioner,
där della enligl gällande rält inle kan ske. Kammarrätten i Jönköping är
tveksam till sädana retroaktiva effekter inle minst pä gmnd av de likheter som
finns mellan administrativa avgifter och straff Dessa retroaktiva effekler bör
enligt Sveriges Advokatsamfund förhindras. Processtekniska eller andra
formella svårigheter godtar samfundet inte som skäl alt inte särskilt reglera
detla i övergångsbestämmelser.

4 Specialmotivering

14 § skattebrottslagen

Bestämmelsen om preskriptionsavbrotl genom delgivning av skälig
misstanke om brott bör enligl RA och överåklagaren i Stockholm uiformas efter
mönster av 45 kap. 4 § rättegångsbalken och således la sikte på den brottsliga
gärningen med angivande av lid och plats för dess förövande och de övriga
omständigheter som erfordras för dess kännetecknande. Överåklagaren i
Stockholm anser vidare att underrättelse om brottsmisstanke bör förlora sin
preskriptionshindrande verkan även i fall då väckt åtal läggs ned under
påpekande att det i sådana fall inle blir något beslul att fömndersökningen
läggs ner.

RA,
överåklagaren i Göteborg och länsstyrelsen i Kopparbergs län anser att endast
åklagare skall vara behörig att underrätta om misstanke på sätt som avses i den
föreslagna 14 § skattebrollslagen. Enligt överåklagaren är della särskill
viktigt med hänsyn till att den utformning misstanken får binder åklagaren
inför kommande åtal eftersom identitet skall föreligga mellan delgiven
misstanke och väckt åtal för att få preskriptionsavbrytande effekt.

Frågan om
gämingsidentitet har berörts också av bl.a. länsåklagaren i Kopparbergs län och
länsstyrelsen i Hallands län. Dessa instanser framhåller att högre krav på
precisering av misstanken inte bör ställas med hänsyn framför allt till att
skallebrotten ofta är komplicerade.

RSV anser
all en delgivning av brollsmisslanke med stöd av 23 kap. 18 § rättegångsbalken
väl tillgodoser kraven på rättssäkerhet och ett klart angivande av när den
preskriplionsbrytande ålgärden vidtogs. Även länsstyrelsen i Kopparbergs län
har varit inne på en sådan lösning. Länsstyrelsen förklarar att man inte vill
utesluta all exempelvis en undertältelse om misstanke enligl 23 kap. 18 § RB
skulle tilläggas preskriptionsavbrytande verkan, varvid detta lagmm möjligen
borde ges en annan innebörd. Läns-

Prop. 1984/85:47 88

styrelsen hänvisar till vissa överväganden rörande detla
lagmm som har redovisals av en arbetsgrupp inom justitiedepartementet i
promemorian Ds Ju 1979: 15. Länsstyrelsen framhåller också all en översyn av
utrednings-förfarandet i brottmål och vidare bearbetning av dessa överväganden
torde komma all äga mm inom rältegångsuiredningen (Ju 1977:06).

15 § skattebrollslagen

Hovrätten för Västra Sverige föreslår all beslut om
föriängning av preskriplionslid skall ske med elt år i sänder, dock med den av
utredningen föreslagna yttersta gränsen om fem år. Som skäl härför anför
hovrätten att den föreslagna beslämmelsen om att förlängningen inte får vara
längre än vad som är erforderligt för all delgivning skall kunna ske är
obestämd och opraktisk. Det är sålunda, menar hovrätten, mycket svårl all på
förhand avgöra hur lång lid ddgivningen kan väntas la i anspråk. Domstolarna
kan överväga olika delgivningssäli och erfarenheten visar all delgivning många
gånger sker försl vid andra eller iredje försöket. Hovrätten anför vidare all
detta inte kan medföra några betänkligheter från rätlssäkerhetssynpunkt
eftersom den totala föriängningstiden ofta blir densamma i båda fallen och då
svårigheterna alt delge den misstänkte närmast bör befästa rätten i dess tidiga
uppfallning all den misstänkte avvikit eller eljest håller sig undan. Liknande
synpunkler utvecklas av överåklagaren i Göteborg.

Överåklagaren i Stockholm framhåller alt enligt
specialmoliveringen rätten skall besluta om förlängning före ordinarie preskriptionstidens
utgång. Enligt överåklagarens mening vore det lämpligare att låla tidpunkten
för framställningens ingivande vara avgörande. I annal fall, anför överåklagaren,
kan den situationen uppstå att domstolen anser sig tvingad att falla beslut på
ell material som den anser ofullständigt och egenlligen vill ha kompletterat.
När del gäller förlängning av frister brukar endasl krävas alt framställning
därom skall ha inkommit före ordinarie fristens utgång.

Kammarrätten i Stockholm anser alt del klart bör framgå av
lagtexlen att en framställning om förlängning av preskriptionstiden skall göras
innan brottet preskriberas. RSV anser all del kan vara motiverat att i
lagtexten klart utsäga alt domstolens beslut måsle meddelas före det att
brottet preskriberats. Den föreslagna första meningen i 15 § skattebrollslagen
skulle i så fall kunna ha följande lydelse." . . . eller på annal sätt
håller sig undan får rätten inom den tid som anges i 35 kap. 1 § brottsbalken
och 14 § första stycket denna lag på framställning av åklagaren besluta om
förlängning av däri angiven lid."

16-18 §§ skattebrottslagen

Kammarrätten i Stockholm anser att rättssäkerhelshänsyn
kräver att domstolens prövning sker vid muntlig förhandling. Om yrkandet
bifalls, bör särskild talan inte få föras ulan frågan om skäl för föriängning
verkligen har förelegat får prövas i samband med huvudsaken.

Prop.
1984/85:47 89

Riksåklagaren, överåklagaren i Stockholm. Svea hovrätt,
kammarrätten i Jönköping och länsstyrelsen i Kopparbergs län anser att talan
skall få föras mol beslut om preskriptionsförlängning. Därvid bör enligt
överåklagaren i Stockholm som utgångspunkt för klagotiden gälla den tidpunkt
då den misstänkte fick del av beslutet.

Svea hovrätt och domstolsverket anser vidare all det bör
övervägas alt föra in de bestämmelser som rör handläggningen av ansökan om
förlängd preskriplionslid i ärendelagen. Att avgörandet skall ske genom beslut
torde enligt hovrätten för övrigt vara uppenbart.

Hovrätten för Västra Sverige anser all de föreslagna bestämmelserna
i 16 § första slyckel, 17 och 18 §§ kan ulgå, då dessa förhällanden regleras av
rältegångsbalken. Eventuellt kan en hänvisning lill denna balk göras i
lagtexten på molsvarande säll som skell i II § ärendelagen. Kvarstående bestämmelser kan lämpligen
sammanföras i en paragraf Om denna ändring ej sker bör ordet ärende i 17 och
18 §§ bytas ul mol ordet mål, eftersom fråga om förlängning av
preskriptionstiden - i likhel med exempelvis fråga om häktning och kvarstad
samt framställning om offenllig försvarare - ingår som ett förprocessuelll
förfarande till broltmålsprocessen.

20 § taxeringslagen

Kammarrätten i Jönköping finner del lämpligt all i 20 §
taxeringslagen markera all den där föreslagna föreskriften går längre än
beståmmdserna i bokföringsförfatlningarna. - För de icke bokföringsskyldiga
lorde man inom gränsen för vad som är rimligl få nöja sig med en föreskrift all
bevara deklaraiionsunderlag under sex år, kompletterad med en erinran att
be-stämmdserna om eftertaxering och besvär i särskild ordning kan utgöra
anledning all bevara deklaralionsunderiagel under ytterligare fem år.
Kammarrätten får därför föreslå all nuvarande iredje och fjärde slyckena i 20 §
taxeringslagen ersätts med etl nytt iredje stycke av följande lydelse:
"Skyldighet att sörja för all underlag finns och all bevara detta kvarstår
under sex år efter utgången av del kalenderår underiaget avser. Oavselt
bestämmelserna i 22 § bokföringslagen (1976: 125) och 18 § jordbruksbokföringslagen
(1979: 141) är den, som är bokföringsskyldig enligl nägon av dessa lagar,
skyldig all bevara allt räkenskapsmaterial samt handlingar av betydelse för
bestämmande av skatter och avgifter under minst elva år från utgången av det
kalenderår då räkenskapsåret avslutades. Även för den som inte är bokföringsskyldig
enligl någon av nämnda lagar kan gällande bestämmelser om eftertaxering och om
besvär i särskild ordning inom en tioårig frisl utgöra anledning att bevara
deklaraiionsunderlag under den i föregående mening angivna liden." Del
skall inle förnekas alt kammarrättens förslag kan medföra elt sannolikl ringa
anlal processer, i vilka pro-cessmaterialel är ofullständigt med åtföljande
svårigheter att avgöra om och i vad mån detta skall läggas den skaltskyldige
lill last. Denna olägenhet

Prop. 1984/85:47 90

torde emellertid enligt kammarrätten vara mindre ån
nackdelarna av en föreskrift, som endasl elt fåtal av de berörda skulle
uppfatta som allvarligt menad.

Riksarkivet påtalar att om de föreslagna ändringarna vad
gäller besvärs-fristernas längd genomförs måsle 50 § 2 mom. taxeringslagen, 24
och 25 §§ lagen om mervärdeskatt och 24a § mervärdeskattekungörelsen ändras.
Etl liknande påpekande gör RSV som också kräver en reglering av den tid under
vilken mikrofilm av deklarationshandlingar skall bevaras om utredningens
förslag i detta avseende genomförs.

100 § taxeringslagen

I fråga om ultrycket "betydande belopp"
framhåller många remissinstanser alt della ullryck bör ges samma begränsning
som i efterlaxerings-fallen. De närmare synpunkter som lämnats på innebörden av
uttrycket lämnas i samband med genomgängen av 115 § taxeringslagen.

Med ullrycket "särskilda skäl" vill utredningen
fånga upp sådana fall, där en rättelse av ett felaktigt beslut visserligen inte
påverkar beskattnings-resullalel för den period besvären avser men får
betydelse för någon dessförinnan liggande eller därefter kommande
beskattningsperiod. Kammarrätten i Stockholm och länsstyrelsen i Södermanlands
län påpekar att de exempel utredningen anför torde redan enligl gällande rätt
motivera extraordinär besvärsrätl. Det senare ledet av lagtexten synes därför
kunna utgå.

Kammarrätten i Jönköping delar uiredningens uppfattning
att det är lämpligt all tillskapa en möjlighel för den enskilde att genom
extraordinära besvär få rättelse av ett tidigare meddelat beslut fastän del
oriktigt påförda skattebeloppet för den aktuella beskatlningsperioden inte
uppgår till betydande belopp. För alt markera att de fall denna möjlighet bör
avse är sådana där del skulle vara i hög grad stötande att låta en felaktig
taxering stå kvar vill kammarrätten emellertid byta ut ordet
"särskilda" mol förslagsvis "synnerliga".

114-116 §§ taxeringslagen

Kritiska synpunkter förs fram av JK och kammarrätterna i
Stockholm och Jönköping mol att de fall då eftertaxering får förekomma inte är
exakt angivna beloppsmässigt. JK och kammartällen i Stockholm anser att del
vore bättre att bdoppsfömtsättningen anges genom en uttrycklig anknytning lill
basbeloppet. Kammartällen föreslår därvid tre basbelopp.

En högre beloppsgräns än vad utredningen föreslagil
förordas även av kammarrätten i Jönköping, som vill ha minst två basbelopp,
RSV, punki-skatteutredningen och länsstyrelserna i Malmöhus och Göteborgs och
Bohus län. För alt anknytningen till de grova skaltebrotten skall kunna bibehållas
kan enligt länsstyrelsens i Malmöhus län uppfatining gränsen för den längre
eftertaxeringsperioden inte sältas lägre än till tre basbelopp.

Prop. 1984/85:47 91

Kritik riktas vidare mot alt utredningen synes ha lagt in
annan innebörd i termen "belydande belopp" än vad som gäller enligt 5
§ skattebroUslagen där den också förekommer. Kammarrätten i Stockholm anser att
om en skillnad i sak åsyftas måsle detta klart framgå av lagtexten.
Överåklagaren i Göteborg finner inte att uiredningens motivering för olika
tolkningar av uttrycket "belydande belopp" i sä nära lagstiftningar
är bärande. Om inle en avsevärd höjning sker av beloppsgränsen när det gäller
eftertaxering, anser kammarrätten i Stockholm alt ell skålighetsrekvisil av det
slag som sedan lång tid tillbaka gäller vid efterbeskatlning av mervärdeskatt
och flertalet s. k. punktskatter införs i taxeringslagen. Föreningen
auktoriserade revisorer kräver all ell sådant skålighetsrekvisil införs om
eftertaxeringstiden förlängs.

Sveriges
advokatsamfund föreslår alt lagtexlen ändras lill innebörd all tidsfristen för
eftertaxering är tio år om synnerliga skäl föreligger. Det bör enligl
samfundets mening överlämnas lill rättspraxis all fortlöpande bedöma vilka
fall som skall anses vara så kvalificerade att eflertaxeringsfristen
fördubblas. Därvid bör del från skatt undandragna beloppet endasl vara etl
bedömningsmomenl bland flera.

Länsstyrelsen
i Malmöhus län anser del viktigt att del i förarbetena klargörs vilken
beloppsgräns som skall gälla i de fall skatteundandragande föreligger under en
följd av år. Kammarrätten i Jönköping uttalar att den av kammarrätten
föreslagna gränsen om minst två basbelopp bör gälla också i dessa fall under
fömtsättning all samband finns mellan de oriktiga uppgifterna och att
eftertaxering för de skilda åren sker samtidigt. Kammartällen anser vidare att
kvittningsyrkanden som bifalls i eftertaxeringsprocessen bör tillgodoräknas
den skattskyldige. Möjligen bör detta markeras, menar kammartällen, som vidare
undrar hur gränsdragningen skall göras i fall då enbart förmögenhetsskatt eUer
såväl inkomst- som förmögenhetsskatt undandragits och likaså i
eflerbeskattningsfallen. Del är ingalunda givet all gränsen skall gå vid samma
belopp för inkomstskatt, för förmögenhetsskatt och för skilda former av
indirekta skatter och avgifter.

När det
gäller författningsförslagen anser punktskatteutredningen att bestämmelsen om
längre frist för eftertaxering/efterbeskattning som tagits in i de berörda
författningarna fått en mindre lämplig utformning (". . . om den skatt,
som inle har fastställts, uppgår lill betydande belopp."). Regeln bör
formuleras om.

RSV anser
att den föreslagna bestämmelsen i 116 § första stycket andra meningen
taxeringslagen kan uttryckas i två meningar enligt följande. ". . . avser.
Prövningen sker på framställning av taxeringsinlendenten. Kommun får ansöka om
eftertaxering i fråga om kommunal inkomstskatt."

1 fråga om
den redaktionella utformningen av lagtexten anmärker kammarrätten i Jönköping
att ändringarna i samband med att bestämmelserna i första stycket av 1I6§
taxeringslagen föreslås överflyttade till andra

Prop.
1984/85:47 92

stycket synes medföra den bristen att del inle längre
framgår att man med målets avgörande avser dess avgörande i första instans. Länsstyrelsen
i Malmöhus län ifrågasätter om del är motiverat att ge 115 och II6§§
taxeringslagen ändrad språklig utformning. För det fall utredningen anser all
ordet ansökan inle bör användas i den betydelse ordet har i gällande lydelse av
efterlaxeringsparagraferna lorde en rättelse inle kräva alt man inför ordvalet
"väcka fråga om". Närmare till hands ligger då aU välja uUryckel
"ansökan skall göras". Härigenom gör man mindre ingrepp i gällande
lydelse i bestämmelserna om eftertaxering, som fick sin nuvarande språkliga
utformning genom lagstiftning år 1978, och vinner fördelen av ett enkelt och
mera lättbegripligt språk.

Övriga förfatlningsförslag

Hovrätten för Västra Sverige lar upp en fråga om
paragrafindelning. - I konsekvens med paragrafindelningen i förslagen lill lag
om ändring i uppbördslagen, till lag om ändring i lagen om sjömansskall och
lill lag om ändring i kupongskaildagen bör sista slyckel i envar av 34a § i
förslag lill lag om ändring i lagen om prisreglering på jordbrukets område och
21 § i förslag till lag om ändring i lagen om prisreglering på fiskels område
brytas ut och bilda en särskild paragraf

Belräffande förslagen på avgiftsområdet, 14 § AVGL, anser
RFV del vara tveksamt att nu införa beslämmdser om efterdebitering vid oriktig
uppgift i mål om arbetsgivaravgift. Skälet härtill är främst all någol fullständigt
tvåpartsförhållande inte införts på avgiftsområdet. RFV påpekar all vid
överprövning av RFV:s beslul i avgiflsärenden hos försäkringsrätten äger
ombudsenheten, i motsats till då försäkringsrättens beslut överprövas i
försäkringsöverdomstolen, inte vara part i målel. RFV har i den prakliska
tillämpningen av de regler som gäller för avgifisdebileringen inle heller
funnit behov föreligga av sådan bestämmelse. Om denna införs, bör i så fall
även en beslämmelse om avgiftstillägg vid oriklig uppgift i mål om
arbeletsgivaravgift införas. Del skulle vara ologiskt anser RFV att kunna
eflerdebilera en arbetsgivaravgift på grund av oriktig uppgift i mål om
arbetsgivaravgift men inte samtidigt kunna påföra avgiftstillägg, när en
ursprungligen lämnad oriklig uppgift alltid medför avgiftstillägg, såvida inte
eftergiftsbestämmelserna är tillämpliga.

Vad avser ändringsförslagen i 14 § fjärde stycket AVGL
anmärker RFV att hänvisningen till paragrafens första stycke rätteligen bör
vara tredje stycket och att det bör stå ". . . dom i målet vann laga
kraft".

Prop.
1984/85:47 93

BUaga4

De remitterade

förslagen

1
Förslag till

Lag
om ändring i skattebrottslagen (1971:69)

Härigenom föreskrivs i fråga om skattebrollslagen
(1971:69) dels alt 14 § skall ha nedan angivna lydelse,

dels att i
lagen skall införas tre nya paragrafer, 14 a-14 c §§, av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

14 § Utan hinder av 35 kap. I § brottsbalken får påföljd
för brott enligt 3, 7, 8 eller 9 § ådömas, om den misstänkte häktats eller
erhållit del av åtal för brottet inom fem år från brottet.

Har den misstänkte på det sätt som är föreskrivet om
delgivning av stämning i brottmål, vid förundersökning som lett till allmänt
åtal mol honom för brott enligt denna lag, underrättats om att han är skäligen
misstänkt för brottet, skaU vad som föreskrivs i 35 kap. brottsbalken och i
första stycket denna paragraf om åtal också gälla underrättelsen.
Underrättelsen skall utfärdas av åklagaren och ange de omständigheter som utgör
grund för misstanken otn brott.

14 a §

På ansökan av åklagaren får rätten beslula om förlängning
av den tid inom vilken påföljd får ådömas enligl 35 kap. I § brottsbalken och
14 § denna lag. Beslut om förlängning får meddelas, om åtalet eller
underrättelsen om brottsmisstanke inte har kunnat delges den misstänkte på
grund av att han

1. har saknat känt hemvist och det
inte har kunnat klarläggas var han uppehållit sig,

2.
inte har
kunnat anträffas på känt hemvist inom riket och det inle har kunnal klarläggas
var han uppehållit sig samt det kan antas att han hållit sig undan eller

Prop. 1984/85:47

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

94

3. har stadigvarande vis tals utomlands.

Föriängningstiden skall bestämmas med hänsyn till vad som
kan antas behövas för att delgivning skall kunna ske med den misstänkte, dock
till minst sex månader. Vf sar det sig att den bestämda liden är otillräcklig,
får rätten på ansökan av åklagaren medge ytterligare förlängning.

Förlängning enligt denna paragraffår inte omfatta längre
tid än sammanlagt fem år.

14 b §

En ansökan enligt 14 a § skall ha kommit in till
tingsrätten innan möjligheten att ådöma påföljd för brottet har bortfallit
enligt 35 kap. I § brottsbalken eller enligt 14 eller 14 a § denna lag.

Har ansökningen getts in i rätt tid, bortfaller
möjligheten att ådöma påföljd för brotlel tidigast när beslul på grund av
ansökningen föreUgger. Om ansökningen inle bi-faUs, skall i fråga om
möjligheten att ådöma påföljd anses som någon ansökan inte har gjorts.

14 c §

Tingsrättens handläggning av mål enligt 14 a § är
skriftlig. I handläggningen får ingå muntlig förhandling när det kan antas
vara tiU fördel för utredningen. Den misstänkte och hans försvarare skall beredas
tillfälle att yttra sig över åklagarens ansökan om så kan ske.

Beslut varigenom en domstol lämnat en ansökan enligt 14 a
§ utan bifall får inte överklagas. Beslut av tingsrätt att medge förlängning
enligl 14 a § överklagas genom besvär som skall ha kommu in inom två veckor
från den dag då klaganden fick del av beslutet.

1 övrigt skall vad som är föreskrivet i rättegångsbalken
rörande brottmål gälla i tillämpliga delar.

Prop. 1984/85:47 95

Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1984.

De
nya bestämmelserna i 14 § andra slyckel tillämpas endasl på underrättelser som
delges efter ikraftträdandet.

2 Förslag till

Lag om ändring i taxeringslagen (1956:623)

Härigenom föreskrivs att 115 § taxeringslagen (1956:623)'
skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen Ivdelse

115 §-

Fråga om eftertaxering prövas av länsrätt efter ansökan av
taxeringsiniendent. Kommun får ansöka om eftertaxering i fråga om kommunal inkomstskall.
Ansökan om eftertaxering upplages lill prövning av den länsrätt som har haft
all upplaga besvär rörande den skattskyldiges taxering del år ansökan avser.

Ansökan om eftertaxering skall ha kommil in lill
länsrätten inom fem år efter det år, då taxeringen rätteligen bort verkställas
i första instans. Ansökan om eftertaxering på grund av oriktigt meddelande i
laxeringsmål får dock upptagas till prövning, om den har kommit in inom etl år
från utgången av den månad dä dom eller slutligt beslul i målel vann laga
kraft. Har den skattskyldige avlidit, skall ansökan om eftertaxering av hans
dödsbo ha kommit in inom två år efter utgången av del kalenderår, då
bouppteckning efter honom gavs in för registrering.

Har
skattskyldig åtalats för skattebrott som avser hans taxering, får ansökan om
eftertaxering för del år som brotlel avser upplagas lill prövning även efter
utgången av den i andra slyckel angivna liden. Delsamma gäller, om
eftertaxering medför att den skaltskyldige enligt 12 § skaltebrottslagen
(1971:69) är fri från ansvar för sådani brott. Ansökan skall ifall som har
sagts nu ha kommil in före utgången av kalenderåret efter del då åtalet
väcktes eller åtgärd som avses i 12 § skattebrollslagen vidtogs. Har den
skallskyldige avlidit, skall ansökan om eftertaxering av dödsboet ha kommit
in inom sex månader från dödsfallet. Eftertaxering, som har åsatls efter åtal
mot den skaltskyldige, skall undanröjas av länsrätten, om åtalet ej bifalls
lill någon del. Detta gäller dock ej, om åtalet ogillas med slöd av 12 §
skaltebrottslagen.

Har den skaltskyldige enligt 14 § andra stycket
skattebrottslagen (1971:69) delgetts misstanke om .skatlebroll som avser hans
taxering eller har han åtalals för sådant brott, får ansökan om eftertaxering
för det år som brottet avser upptas lill prövning även efter utgången av i
andra stycket angiven tid. Detsamma gäller, om tiden för att ådöma den
skaltskyldige påföljd för sådant brott har förlängts genom beslut enligt 14 a
§ skattebrollslagen.

Ansökan om eftertaxering får också upptas till prövning
efter utgången av i andra stycket angiven tid. om eftertaxeringen medför att
den skallskyldige enligl 12 § skaltebrottslagen är fri från ansvar för
skattebrott.

Ansökan enligt tredje stycket skall ha kommit in före
utgången av kalenderåret efter del då någon av de där angivna åtgärderna försl
vidtogs. Ansökan enligt fiärde stycket skall ha kommit in före ut-

' Lagen omtryckt 1971:399.

Senaste
lydelse av lagens rubrik 1974:773.

- Senasle lydelse 1979:175.

Prop. 1984/85:47

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

97

Tredje stycket skall tillämpas också ifall då den som har
företrätt juridisk person åtalats för skattebrott som avser denjuridiske personens
taxering eller är fri från ansvar för sådani broU på grund av 12 §
skaltebrottslagen.

gången av
kalenderåret efter det då åtgärd som avses i 12 § skauebrouslagen vidtogs. Har
den skallskyldige avlidit, skall dock ansökan om eftertaxering av dödsboet ha
kommil in inom sex månader frän dödsfallet.

Eftertaxering,
som har åsatls efter ansökan enligl tredje stycket. skall undanröjas av
länsrätten, om åklagaren beslutar att inte väcka åtal på grundval av den
förundersökning som föranlett ddgivningen av brottsmisstanke eller beslutet om
tidsförlängning eller, om åtal har väckts, åtalet inle bifalls lill någon del.
Vad som har sagls nu gäller dock inte, om den skaltskyldige är fri från ansvar
med slöd av 12 § skauebrouslagen.

Iredie-själte
styckena skall också tillämpas om skattebrottet avser en juridisk persons
taxering och åtgärd som avses i tredje stycket har vidtagits mot den som har
företrätt den juridiska personen eller om företrädaren är fri från ansvar för
sådant brott på grund av 12 § skattebrollslagen.

Denna lag träder i kraft den I juli 1984.

7 Riksdagen 1984/85. I saml. Nr 47

Prop.
1984/85:47 98

3 Förslag till

Lag om ändring i uppbördslagen (1953:272)

Härigenom föreskrivs all 81 § uppbördslagen
(I953:272)'skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Arbelsgivare som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet
åsidosätter skyldighet all inbetala skatt som innehållits för annan dömes till
böler eller, om gärningen rör belydande belopp eller annan försvårande
omständighet föreligger, till fängelse i högsl ett år.

I ringa fall dömes ej lill ansvar enligl första stycket.

Utan hinder av 35 kap. I § brottsbalken får påföljd för
brott enligt denna paragraf ådömas, om den misstänkte häktats eller erhållil
del av åtal för brotlet inom fem år från brottet.

Bestämmelserna i 14 § andra stycket och 14 a-14 c §§
skattebrottslagen (1971:69) tiUämpas på brott enhgt denna paragraf.

Denna lag träder i kraft den I juli 1984.

De nya bestämmelserna i 81 § fjärde stycket tillämpas,
såvitt gäller undertättelser om brottsmisstanke, endasl på underrättelser som
delges efter ikraftträdandet.

' Lagen omtryckt 1972:75.

Senasle lydelse av lagens rubrik 1974:771.

' Senaste lydelse 1983:77.

Prop.
1984/85:47 99

4 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1958:295) om sjömansskatt

Härigenom föreskrivs all 28 § lagen (1958:295) om
sjömansskatl'skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen Ivdelse

28 §=

Redare som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet
åsidosätter skyldighet att inbetala skatt som innehållits för annan dömes lill
böter eller, om gärningen rör betydande belopp eller annan försvårande omständighet
föreligger, lill fängelse i högst ell år.

1 ringa fall dömes ej lill ansvar enligt första stycket.

Utan hinder av 35 kap. I § brottsbalken får påföljd för
brott enligl denna paragraf ådömas. om den misstänkte häktats eller erhållit
del av åtal för brottet inom fem år från brottet.

Bestämmelsema i 14 § andra stycket och 14 a - 14 c §§
skattebrottslagen (1971:69) tillämpas på brott enligt denna paragraf.

Denna lag träder i kraft den I juli 1984.

Den nya bestämmelsen i 28 § Iredje stycket tillämpas även
på brott som har begåtts före ikraftträdandet, om inte möjligheten att ådöma
påföljd har bortfallit dessförinnan enligl äldre bestämmelser.

De nya bestämmelserna i 28 § fjärde stycket tillämpas,
såvitt gäller underrättelser om brottsmisstanke, endasl på undertättelser som
delges efter ikraftträdandet.

' Lagen omtryckt 1970:933.

Senaste lydelse av lagens rubrik 1974:777.

- Senaste lydelse 1971:78.

Prop.
1984/85:47 100

5 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1959:552) om uppbörd av vissa
avgifter enligt lagen (1981:691) om socialavgifter

Härigenom föreskrivs att 14 § lagen (1959:552) om uppbörd
av vissa avgifter enligl lagen (1981:691) om socialavgifier'skall ha nedan
angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

14 §=

Har arbelsgivare i uppgift eller upplysning , avlämnad
till ledning för beräkning av avgiftsunderlag, lämnat oriktigt meddelande och
har meddelandet följts eller har eljest meddelandet föranlett all
avgiftsunderlag för honom icke blivit bestämt eller blivit besiäml lill för
lågt belopp, skall riksförsäkringsverket beslämma del avgiftsunderlag, som
genom berörda förfarande undandragils. Sådant avgiftsunderiag mä dock ej
bestämmas om vad som undandragits är att anse såsom ringa.

Föreligga sådana omständigheter all avgiftsunderlag som
avses i föregående stycke skall bestämmas och kan på grund av vad sålunda och
i övrigi förekommit antagas all av arbetsgivaren lämnad uppgift eller
upplysning icke varil av beskaffenhel all kunna läggas lill grund för en riklig
beräkning av avgiftsunderlaget , skall avgiftsunderlaget beslämmas med
tillämpning av 10 §.

Vad ovan sagls skall äga molsvarande tillämpning om arbelsgivare,
ehuru uppgiftspliktig, underlåtit avlämna uppgift eller infordrad upplysning.

Avgiftsunderlag som avses i denna paragraf må icke
bestämmas efter utgången av sjätte året efter ulgiflsåret. Har arbetsgivaren
avlidit, påföres avgiftsunderlaget hans dödsbo, dock all sådan påföring icke må
ske med mindre fråga därom prövats inom två år efter utgången av det
kalenderår, under vilket bouppteckning efter honom blivit ingiven för
registrering.

Har arbetsgivaren åtalats för Har arbetsgivaren enligt 14
§

skattebrott som avser hans arbets- andra stycket
skattebrottslagen

givaravgift må, även efter utgången (1971:69) delgetts misstanke
om

av den i Qärde stycket angivna ti- skallebrotl som avser hans arbets-

den. avgiftsunderlag bestämmas för givaravgift eller har han åtalats för

del ulgiflsår, som brottet avser. sådant brott, får avgiftsunderlag

Delsamma gäller, om bestämman- beslämmas för del ulgiflsår som

de av avgiftsunderlag medför att brotlel avser även efter utgången

arbetsgivaren enligt 12 § skatte- a\ i fjärde stycket angiven tid. Det-

brouslagen (797y.-69) ärfri från an- samma gäller, om tiden för alt

svar för sådant brott. Avgiflsunder- ådöma arbetsgivaren påföljd för

lag som nu har sagts må dock icke sådant brott har förlängts genom

bestämmas med mindre fråga där- beslul enligl 14 a § skaitebrottsla-

om prövats före utgången av kålen- gen.

derårel efter det då åtalet väcktes Avgiftsunderlag får också be-

eller åtgärd som avses i 12 § skatte- stämmas efter utgången av i fiärde

' Lagen omtryckt 1974:938.

Senaste lydelse av lagens rubrik 1981:696.

- Senaste lydelse 1978:200.

Prop. 1984/85:47

Nuvarande lydelse

broUslagen vidtogs. Har arbetsgivaren avlidit skall fråga
om påföring av avgiftsunderlag för dödsboet prövas inom sex månader från
dödsfallet. Avgiftsunderlag som påförts efter åtal mot arbetsgivaren skall
undanröjas av riksförsäkringsverket, om åtalet ej bifalles lill någon del.
Delta gäller dock ej om åtalet ogillas med slöd av 12 § skattebrollslagen.

Femte stycket skall tillämpas också ifall då den som har förelrätt
juridisk person åtalats för skattebrott som avser denjuridiske personen
påfört avgiftsunderlag eller är fri från ansvar för sådant brott på grund av 12
§ skaltebrottslagen.

101

Föreslagen lydelse

stycket angiven lid. om bestämmandet av avgiftsunderlaget
medför alt arbetsgivaren enligt 12 § skattebrollslagen är fri från ansvar för skaltebrolt.

Avgiftsunderlag får bestämmas enligt femte stycket endast
om fråga därom prövats före utgången av kalenderåret efter del då någon av de
där angivna åtgärderna först vidtogs. Avgiftsunderlag får bestämmas enligt
sjätte stycket en dast om fråga därom prövats före utgången av kalenderåret
efter det då åtgärd som avses i 12 § skattebroUslagen vidtogs. Har arbetsgivaren
avlidit skall dock fråga om påföring av avgiftsunderlag för dödsboet prövas
inom sex månader från dödsfallet.

Avgiftsunderlag
som har påförts enligt femte stycket skall undanröjas av
riksförsäkringsverket, om åklagaren beslular alt inte väcka åtal på grundval av
den förundersökning som föranlett ddgivningen av brottsmisstanke eller
beslutet om tidsförlängning eller, om åtal har väckts, åtalet inte bifalls lill
någon del. Vad som har sagts nu gäller dock inle om arbetsgivaren är fri från
ansvar med slöd av 12 § skaltebrottslagen.

Femle-å//o/7c/c styckena skall också tillämpas om
skattebrottet avser en juridisk person påfört avgiftsunderlag och åtgärd som
avses i femte stycket har vidtagits mot den som har företrätt den juridiska
personen eller om företrädaren är fri från ansvar för sådani brott på grund av
12 § skattebrollslagen.

Denna lag trader i kraft den 1 juli 1984.

Prop.
1984/85:47 102

6 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1967:340) om prisreglering på
jordbrukets

område

Härigenom föreskrivs all 34 a § lagen (1967:340) om
prisreglering på jordbmkets område'skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

34 a §'

Den som till ledning vid faslslällande av avgift uppsåtligen
eller av grov oaktsamhet avger handling med oriktig uppgift och därigenom
föranleder fara för att avgift undandras döms till böter eller fängelse i högst
Ivä är, om inte gärningen är belagd med straff i lagen (1960:418) om slraff för
varusmuggling.

Den som uppsåtligen eller av grov oaklsamhel underlåter
alt avge deklaration eller annan därmed jämförlig handling lill ledning vid
fastställande av avgift döms till böler.

Detsamma gäller om en avgiftsskyldig som skall belala
avgift till jordbruksnämnden eller riksskatteverket eller om en tillverkare
som är skyldig all använda en viss råvara uppsåtligen eller av grov oaktsamhet
åsidosätter bokföringsskyldighet eller föreskriven skyldighet alt föra och
bevara räkenskaper och därigenom allvarligt försvårar jordbmksnämndens eller riksskatteverkets
kontrollverksamhet.

1 ringa fall döms inte till ansvar enligl första- tredje
styckena.

Bestämmelserna i 14 § andra stycket och 14 a - 14 c §§
skattebrottslagen (1971:69) tillämpas på brott enligt första stycket.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1984.

De nya bestämmelserna i 34 a § femte stycket tillåmpas,
såvitt gäller underrättelser om brottsmisstanke, endasl på underrättelser som
delges efter ikraftträdandet.

' Lagen omtryckt 1981:637.

Senaste lydelse av lagens rubrik 1974:865.

- Med nuvarande lydelse avses den i prop. 1983/84:71
föreslagna lydelsen.

Prop. 1984/85:47 103

7 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1968:430) om mervärdeskatt

Härigenom
föreskrivs att 40 § lagen (1968:430) om mervärdeskatt' skall ha nedan angivna
lydelse.

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

Efterbeskatlning får ske först sedan slutligt beslut om fastställelse
av skatt har meddelats. Fräga om efterbeskatlning skall väckas senast under
sjätte året efter utgången av del kalenderår under vilkel beskattningsåret
har gäll till ända. Efterbeskatlning pä gmnd av oriklig uppgift i mål om
skatt fär dock ske inom etl år efter utgången av den månad då dom eller
slutligt beslut i målel har vunnit laga kraft.

Har den skattskyldige avlidit, päföres efterbeskatlning
hans dödsbo. Sådan efterbeskatlning får ske endasl om fräga därom prövals
senast under andra året efter utgången av det kalenderår under vilket bouppteckning
efter den skaltskyldige lämnals in för registrering.

Har skattskyldig åtalats för skal- Har den skaltskyldige enligt 14 §

tebrotl
som avser mervärdeskall andra stycket skattebrottslagen för
honom får, även efter utgången (1971:69) delgetts misstanke om

av den i
första eUer andra stycket angivna tiden, efterbeskatlning ske för det år som
brottet avser. Delsamma gäller, om efterbeskatlning medför alt den
skallskyldige enligl 12 § skattebrollslagen (1971:69) är fri från ansvar för
sådant brott. Efterbeskatlning som har sagts nu får dock ske endasl om fråga
därom prövals före ulgången av kalender-årel efter del under vilket åtalet
väcktes eller åtgärd som avses i 12 § skattebrollslagen vidtogs. Har den
skallskyldige avlidit, skall fråga om efterbeskatlning av dödsboet prövas inom
sex månader från dödsfallet. Efterbeskatlning som har åsatls efter åtal mot
den skaltskyldige skall undanröjas av länsstyrelsen, om åtalet ej bifalls lill
någon del. Detta gäller dock ej. om åtalet ogif las med slöd av 12 § skattebrollslagen.

skaltebrolt som avser mervärdeskatt för honom eUer har
han åtalats för sådant brott, får efterbeskatlning ske för den redovisningsperiod
som brotlet avser även efter utgången av i första stycket angiven tid.
Detsamma gäller, om liden för att ådöma den skaltskyldige påföljd för sådani
brott har förlängts genom beslul enligl 14 a § skaltebrottslagen.

Efterbeskatlning får också ske efter utgången av i första
stycket angiven tid. om efterbeskattningen medför att den skattskyldige enligl
12 § skattebrollslagen är fri från ansvar för skattebrott.

Efterbeskatlning enligt tredje stycket får ske endasl om fräga
därom prövats före utgången av kalenderåret efter del då någon av de där
angivna åtgärderna försl vidtogs. Efterbeskatlning enhgt fiärde stycket får ske
endasl om fråga därom prövats före utgången av kalenderåret efter det då åtgärd
som avses i 12 § skattebrollslagen

' Lagen omtryckt 1979:304.

Senaste
lydelse av lagens rubrik 1974:885.

' Senaste
lydelse 1981:1276.

Prop. 1984/85:47

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

104

Tredje stycket skall tillämpas också ifaU då den som har förelrätt
juridisk person åtalats för skattebrott som avser mervärdeskall för den juridiske
personen eller är fri från ansvar för sådani brott på grund av 12 § skaliebrollslagen.

vidtogs. Har den skaltskyldige avlidit, skall dock fråga
om efterbeskatlning av dödsboet prövas inom sex månader frän dödsfallet.

Efterbeskatlning
som har åsatls enhgt tredje stycket skall undanröjas av länsstyrelsen, om
åklagaren beslutar att inte väcka åtal på grundval av den förundersökning som
föranlett ddgivningen av brottsmisstanke eller beslutet om tidsförlängning
eller, om åtal har väckts, åtalet inle bifalls till någon del. Vad som har
sagts nu gäller dock inte. om den skattskyldige är fri från ansvar med stöd av
12 § skaltebrottslagen.

Tred)e-sjätte styckena skall också tillämpas om
skattebrottet avser mervärdeskall för en juridisk person och åtgärd som avses
i Iredje stycket har vidtagits mot den som har företrätt den juridiska personen
eller om företrädaren är fri frän ansvar för sådant brott på grund av 12 § skattebrollslagen.

Denna lag träder i kraft den I juli 1984.

Prop.
1984/85:47 105

8 Förslag till

Lag om ändring i kupongskattelagen (1970:624)

Härigenom föreskrivs alt 31 § kupongskattelagen
(1970:624)' skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande Ivdelse Föreslagen Ivdelse

31 §=

Den som uppsåtligen bryter mot 7 S andra stycket eller 14
§ första stycket dömes, om ålgärden kan medföra för låg kupongskatt för honom
eller den han företräder, lill böter eller fängelse i högst två år eller, om
brottet rör verkligt betydande belopp eller är av särskilt farlig art eller om
annan synnerligen försvärande omständighet föreligger, lill fängelse i högst
sex år.

Den som av grov oaktsamhet begår gärning som avses i
första stycket dömes till böter eller fängelse i högsl sex månader.

Ansvar enligt första eller andra stycket inträder ej för
den som frivilligt rättar oriktig uppgift eller eljest fullgör underlåten
uppgiftsskyldighet.

I ringa fall dömes ej lill ansvar enligl andra stycket.

Utan hinder av 35 kap. I § brottsbalken får påföljd för
brott enligt andra stycket ådömas, om den misstänkte häktats eller erhållit del
av åtal för brottet inom fem år från brottet.

Bestämmelserna i 14 § andra stycket och 14 a-14 c §§ skaltebrottslagen
(1971:69) tillämpas på brott enligl denna paragraf.

Denna lag träder i kraft den I juli 1984.

Den nya bestämmelsen i 31 § femte stycket tillämpas även pä
brott som har begåtts före ikraftträdandet, om inte möjligheten att ådöma
påföljd har bortfallit dessförinnan enligl äldre bestämmelser.

De nya bestämmelserna i 31 § sjätte slyckel tillämpas, såvill
gäller underrättelser om brottsmisstanke, endast på underrättelser som delges
efter ikraftträdandet.

' Senaite lydelse av lagens rubrik 1974:996. = Senaste
lydelse 1971:98.

Prop.
1984/85:47 106

9 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1974:226) om prisreglering på
fiskets område

Härigenom föreskrivs att 21 § lagen (1974:226) om
prisreglering på fiskets område skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

21 §'

Den som lill ledning vid fastställande av avgift uppsåtligen
eller av grov oaklsamhel avger handling med oriktig uppgift och därigenom
föranleder fara för all avgift undandras, döms till böter eller fängelse i högsl
tvä år, om inte gärningen är belagd med straff i lagen (1960:418) om slraff för
varusmuggling.

Den som uppsåtligen eller av grov oaklsamhel underlåter
att avge deklaration eller annan därmed jåmföriig handling lill ledning vid faslslällande
av avgift döms lill böter.

Delsamma gäller om den som skall erlägga avgift enligt
denna lag lill annan än tullmyndighet uppsåtligen eller av grov oaklsamhel
åsidosätter bokföringsskyldighet eller föreskriven skyldighet att föra och
bevara räkenskaper och därigenom allvarligt försvårar jordbruksnämndens
kontrollverksamhet.

I ringa fall döms inle till ansvar enligl första - iredje slyckena.

Bestämmelserna i 14 § andra stycket och 14 a-14 c §§
skattebrottslagen (1971:69) tiUämpas på brott enligtförsta stycket.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1984.

De nya beståmmdserna i 21 § femte stycket tillämpas,
såvitt gäller undertättelser om brottsmisstanke, endasl på underrättelser som
delges efter ikrafilrådandei.

Med nuvarande lydelse avses den i prop. 1983/84:71
föreslagna lydelsen.

Prop. 1984/85:47 107

10 Förslag till

Lag om ändring i utsädeslagen (1976:298)

Härigenom föreskrivs alt 7 § ulsädeslagen (1976:298)'
skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

le

Den som till utsädeskontrollen eller annan som utför stalsplombering
uppsåtligen avger handling med oriktig uppgift och därigenom föranleder fara
för alt våxtförädlingsavgifi undandrages dömes lill böter eller fängelse i
högst ett år. Sker sådan gärning av grov oaktsamhet, dömes till böler.

Den som till utsädeskontrollen eller annan som utför stalsplombering
uppsåtligen eller av grov oaktsamhet lämnar oriklig uppgift om varas slag eller
sort dömes till böter, om ej gärningen är belagd med straff enligl första
stycket.

I ringa fall dömes ej till ansvar enligt första eller
andra stycket.

Utan hinder av 35 kap. I § brottsbalken får påföljd för
brott enligt första stycket första meningen ådömas. om den tnisstänkte häktats
eller erhåUit del av åtal för brottet inom fem år från brottet.

Bestämmelserna i 14 § andra stycket och 14 a —14 c §§ skattebrollslagen
(1971:69) tillämpas på brott enligl första stycket första meningen.

Denna lag tråder i kraft den I juli 1984.

Den nya bestämmelsen i 7 § Qärde stycket tillämpas även pä
brott som har begåtts före ikraftträdandet, om inte möjligheten att ådöma
påföljd har bortfallit dessförinnan enligl äldre bestämmelser.

De nya bestämmelserna i 7 § femte slyckel tillämpas,
såvitt gäller underrättelser om brottsmisstanke, endast pä underrättelser som
delges efter ikraftträdandet.

' Senaste lydelse av lagens rubrik 1979:298.

- Med
nuvarande lydelse avses den i prop. 1983/84:71 föreslagna lydelsen.

Prop.
1984/85:47 108

11 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1982:1006) om avdrags- och
uppgiftsskyldighet beträffande vissa uppdragsersättningar

Härigenom föreskrivs att 25 § lagen (1982:1006) om avdrags-
och uppgiflsskyldighel belräffande vissa uppdragsersätlningar skall ha nedan
angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

25 §

En uppdragsgivare, som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet
underlåter alt i föreskriven tid lill länsstyrelsen betala in ett belopp som
har innehållils, döms lill böler. Om gämingen rör belydande belopp eller någon
annan försvårande omständighet föreligger, döms till fängelse i högst ell år.

I ringa fall döms inte lill ansvar enligt första slyckel.

Ulan hinder av 35 kap. I § brottsbalken får påföljd för
brott enligl denna paragraf ådömas. om den misstänkte häktats eller erhållit
del av åtal för brottet inom fem år från brotlet.

Bestämmelsema i 14 § andra stycket och 14 a-14 c §§ skattebrollslagen
(1971:69) tiUämpas på brott enligt denna paragraf.

Denna lag träder i kraft den I juli 1984.

Den nya beslämmelsen i 25 § tredje stycket tillämpas även
på brott som har begåtts före ikraftträdandet.

De nya bestämmelsema i 25 § fjärde stycket tillämpas, såvill
gäller undertättelser om brollsmisslanke, endast på undertättelser som delges
efter ikraftträdandet.

Prop. 1984/85:47 109

12 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1984:000) om punktskatter och prisregleringsavgifter

Härigenom
föreskrivs all 4 kap. 12 § lagen (1984:000) om punktskatter och
prisregleringsavgifter skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

Har den skaltskyldige
åtalals för skatlebroll som avser skall enligt de författningar som anges i I
kap. I § första slyckel 1, fär beskatlningsmyndighelen meddela beslul om efterbeskatlning
även efter ulgången av de tider som anges i 10 och II §§., Detsamma gäller om efterbeskatlning medför all
den skallskyldige enligl 12 § skattebrollslagen (1971:69) är fri från ansvar
för sådant brott. Beslutet om efterbeskatlning får / sådana fall inle meddelas
senare än under kalenderåret efter det då åtalet väcktes eller åtgärd som
avses i 12 § skaltebrottslagen vidtogs. Har den skaUskyldige avlidit, får beskatlningsmyndighelen
inle meddela beslul om efterbeskatlning av dödsboet senare än sex månader från
dödsfallet. Efterbeskatlning som har påförts efter åtal mot den skaltskyldige
skall undanröjas av beskatlningsmyndighelen, om åtalet inle bifalls lill någon
del. Detla gäller dock inle om åtalet ogillas med stöd av 12 § skattebrollslagen.

Har den
skattskyldige enligt 14 § andra slyckel skattebrollslagen (1971:69) delgetts
misstanke om skattebrott som avser skall enligl de författningar som anges i I
kap. I § första stycket I eller har han ålalats för sådant brott, får beskatlningsmyndighelen
meddela beslul om efterbeskatlning för den redovisningsperiod eller den
skattepliktiga händelse som brottet avser även efter ulgången av i 10 § angf
ven tid. Delsamma gäller om tiden för att ådöma den skaltskyldige påföljd för
sådant brott har förlängts genom beslul enligt 14 a § skattebrottslagen.

Beskatlningsmyndighelen får också meddela beslut ont efterbeskatlning
efter utgången av i 10 § angiven tid. om efterbeskattningen medför all den
skallskyldige enligl 12 § skattebrollslagen är fri från ansvar för
skattebrott.

Beslutet om efterbeskatlning enligt första stycket får
inte meddelas senare än under kalenderåret efter det då någon av de där angivna
åtgärderna försl vidtogs. Beslutet om efterbeskatlning enligl andra stycket får
inle meddelas senare än under kalenderåret efter del då åtgärd som avses i 12
§ skattebrotts-lagen vidtogs. Har den skattskyldige avlidit, får beskatlningsmyndighelen
dock inle meddela beslut om efierheskaltning av dödsboet senare än sex månader
från dödsfallet.

Med nuvarande lydelse avses den i prop. 1983/84:71
föreslagna lydelsen.

Prop.
1984/85:47

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

110

Första stycket skall tillämpas också ifall då den som har
företrätt en juridisk person åtalats för skattebrott som avser den juridiska
personens skatt eller är fri från ansvar för sådant brott pä gmnd av 12 § skattebrollslagen.

Efterbeskatlning som har påförts enligt första stycket
skall undanröjas av beskatlningsmyndighelen, om åklagaren beslutar att inle
väcka åtal på grundval av den förundersökning som föranlett ddgivningen av
brottsmisstanke eller beslutet om tidsförlängning eller, om åtal har väckts,
åtalet inte bifalls lill någon del. Vad som har sagts nu gäller dock inle om
den skattskyldige är fri från ansvar med stöd av 12 § skattebrollslagen.

Första-fiärde
styckena skall också tillämpas om skattebrottet avser en juridisk persons
skatt och åtgärd som avses i första stycket har vidtagits mot den som har
företrätt den juridiska personen eller om företrädaren är fri från ansvar för sådani
brott på gmnd av 12 § skattebrollslagen.

Denna lag träder i kraft den I juli 1984.

Prop.
1984/85:47 III

Utdrag

LAGRÅDET PROTOKOLL

vid sammanträde 1984-04-02

Närvarande: fd. regeringsrådet Paulsson, regeringsrådet Mueller,
justitierådet Jermsten.

Enligt protokoll vid regeringssammanlräde den 8 mars 1984
har regeringen på hemslällan av statsrådet och chefen för finansdepartementet Feldt
beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag till

1.
lag om ändring
i skattebrollslagen (1971:69),

2.
lag om ändring
i taxeringslagen (1956:623),

3.
lag om ändring
i uppbördslagen (1953:272),

4.
lag om ändring
i lagen (1958:295) om sjömansskall,

5.
lag om ändring
i lagen (1959:552) om uppbörd av vissa avgifter enligt lagen (1981:691) om
socialavgifter,

6.
lag om ändring
i lagen (1967:340) om prisreglering på jordbrukels område,

7.
lag om ändring
i lagen (1968:430) om mervärdeskatt,

8.
lag om ändring
i kupongskaitelagen (1970:624),

9.
lag om ändring
i lagen (1974:226) om prisreglering på fiskels område,

10. lag om ändring i utsädeslagen
(1976:298),

11. lag om ändring i lagen (1982: 1006)
om avdrags- och uppgiflsskyldighel belräffande vissa uppdragsersätlningar,

12. lag om ändring i lagen (1984:000)
om punktskatter och prisregleringsavgifler.

Förslagen har inför lagrådet föredragits av kammarrällsfiskalen
Nils Dexe.

Förslagen föranleder följande yttrande av lagrådet:

Lagen om ändring i skattebrottslagen

Allmänna synpunkler

De remitterade förslagen innebär att nya regler införs
beträffande preskription av skattebrott. Ändringarna går främsl ut på dels all
preskriptionen för sådana brott skall avbrytas - inle bara som nu genom alt
den misstänkte får del av åtalet eller häktas - utan även genom att han under
förundersökningen delges en pä vissl säll preciserad underrättelse om misstanke
om brottet, dels att preskriptionstiden i individuella fall skall kunna
förlängas genom beslut av domstol när svårigheter uppkommit att nå den
misstänkte med preskriptionsavbrytande delgivning.

Förslagen är föranledda av de speciella förhållanden som
råder på skatteområdet. Dessa medför inte sällan att skattebrotten hinner
preskriberas

Prop.
1984/85:47 112

innan lagföring kan ske. Såsom anges i remissprolokollet
är orsakerna härtill främsl att dessa brott med hänsyn till sin natur ofta
upptäcks senare än andra brott, att de regelmässigt kräver längre
utredningstider och all del samband som föreligger mellan skatteprocessen och skaltebroUsprocessen
ofta verkar fördröjande på den senare. I sammanhanget fäster departementschefen
uppmärksamheten på del otillfredsställande förhållandel att den misstänkte i
fall då preskriptionstidens utgång är nära förestående inle sällan undandrar
sig lagföring genom all hålla sig undan, exempelvis genom alt lämna landel för
den tid som behövs för att preskription skall hinna inträda.

Vad angår förslaget all preskriptionsavbrotl skall ske
redan genom all den misstänkte under förundersökningen delges undertälldse om
alt han är misstänkt för brottet har, såsom redovisals i remisshandlingarna, ell
reformförslag av i huvudsak della innehåll tidigare vid två tillfallen varil
föremål för statsmakternas bedömning utan all leda lill lagändring. Som framgår
av de åsyftade lagstiftningsärendena talar onekligen vissa principiella skäl
för en ändring i angiven riktning. Av de förhållanden som åberopats lill stöd för
att bibehålla den gällande ordningen må hår nämnas att del ansetts angelägel
att bestämmelserna om ätalspreskriptionen skall vara klara och entydiga i
tillämpningen, all vid den tilltänkta nyregleringen oklarhet lått kunde
uppkomma belräffande frågan om en delgiven misstanke hade avsell den gärning
för vilken åtal sedermera väcktes och att ändringen i många fall i realiteten
skulle innebära en betydande förlängning av gällande preskriptionslider. Del
framhölls å andra sidan all den gällande ordningen i vissa fall kunde leda lill
slötande resultat till följd av de möjligheter den misstänkte hade all undandra
sig lagföring.

Belräffande förslagel all de lagstadgade
preskriptionstiderna i individuella fall skall kunna förlängas för
skattebrottens del genom beslul av domstol, har såsom förutsällning för etl sådani
beslul uppställts i huvudsak all den misstänkte inle fått del av åtal för brotlel
eller undertälldse om misstanke antingen därför all han inle haft känt hemvist
i riket och del inle kunnat klarläggas var han uppehållit sig eller därför alt
han, fast han haft känt hemvist här, inte har kunnal anträffas och del kan anlas
all han hållit sig undan eller slutligen därför att han stadigvarande har
vistats utomlands. Framställning om förlängning, som skall göras av allmän
åklagare, skall ha kommit in lill tingsrätten innan den i lagen bestämda
preskriptionstiden gått ut. - Förslagel i denna del innebär en påtaglig
avvikelse från principer, som hittills varit förhärskande pä del straffrättsliga
preskripiionsområdel. Som departementschefen själv anfört i den allmänna
motiveringen har det ofta understrukits all det är betydelsefullt att reglerna
om åtalspreskriplion är klara och enkla all lillämpa och att såväl den
misstänkte som berörda myndigheter utan störte svårigheter skall kunna avgöra
om preskriptionstiden har löpt ut; preskriptionshindren bör därför knytas till omsländigheler,
som är lätta att tidsbestämma och som den misstänkte har

Prop.
1984/85:47 113

information om. Det nu framlagda förslagel om möjlighet
att förlånga preskriptionstiden i enskilda fall står enligt lagrådets mening i
strid med dessa principer. Ett förlängningsbeslut kommer ju enligl sakens nalur
oftast att fattas utan alt den misstänkte känner lill saken och utan att han kommil
lill tals i föriängningsärendel; den misstänkte skulle således i fortsättningen
inle med ledning av gällande lagbestämmelser kunna med säkerhet avgöra om prekriptionstiden
för etl skatlebroll gått ut eller ej.

Del är i och för sig otillfredsställande att den som är
misstänkt för brott - oavsett om del gäller ell skattebrott eller annal brott -
kan undgå lagföring genom att avvika eller annars avsiktligt hålla sig undan.
Departementschefen har som motiv för del föreslagna förlängningsinstilutel särskill
betonat just denna aspekt. Enligl lagrådels mening skulle det knappast heller
finnas anledning att hysa nägra slörre belänkligheter mot en allmän regel all
preskriptionstid kunde förlängas genom särskill beslul om del visas att den
misstänkte avsiktligt håller sig undan i sådani syfte. Förslagel går emellertid
betydligt längre och medger i vissa fall preskrip-tionstidsföriängning ulan att
någol avsiktligt undanhållande kan läggas den misstänkte lill last. Något
egentligt skäl för en så vidsträckt tillämpning av del tilltänkta förlängningsinslitulel
har inle andragits. I denna del innebår de föreslagna reglerna att väsentliga
principer, som är uppställda lill skydd för den enskildes rättssäkerhet,
frängås.

Sammanfattningsvis vill lagrådet anföra följande. De
föreslagna nya preskriptionsreglerna avser frågor som är av grundläggande
betydelse för del straffrättsliga preskriptionsinstitutet i dess helhet.
Förslagen innebär all för skattebrottens del i viktiga hänseenden skulle komma
alt gälla andra regler för preskriptionens avbrytande och beslämmande än för
andra brott. En sådan särteglering inger belänkligheter av principiell natur
och leder också lätt till att systemet blir alltför komplicerat och
svåröverskådligt. Inle minst av nu nämnda skäl är det vidare angeläget se till
att man inle inom ramen för en delreform av nu aktuellt slag väljer någon
lösning som senare visar sig vara mindre ändamålsenlig eller direkl olämplig
för användning i annat sammanhang. De invändningar från angivna utgångspunkter
som kan riktas mol förslagel om att en delgiven undertälldse om brottsmisstanke
skall medföra preskriptionsavbrotl har enligt lagrådels mening mindre tyngd än
de som föreligger när del gäller förslagel om möjlighet all förlänga
preskriptionstiden i vissa fall. En generell tillämpning av den ordning som
del förstnämnda förslaget innebär har sålunda tidigare förordats av bl.a.
processlagberedningen och slrafflagberedningen. Därtill kommer all den nu
föreslagna ordningen angående underrättelsens innehåll, delgivning och verkan
synes undanröja flertalet av de ölägenheter som beaktades vid besluten att
inte genomföra de båda beredningarnas förslag. Vid dessa förhållanden finner
lagrådet att de skäl som kan anföras mot förslagel i denna del inte har sådan
avgörande styrka att lagrådet vill motsätta sig alt del läggs till grund för lagsliftning.
8 Riksdagen
1984/85. 1 saml. Nr 47

Prop. 1984/85:47 114

Vad
äter gäller förslagel om en förlängning av preskriptionstiden i vissa fall så
har redan anmärkts all den förordade regleringen skulle komma att omfatta en belydligi
vidare krels av personer än som enligl remissprolokollet egenlligen är i
blickpunkten i detla sammanhang, nämligen personer som avsiktligt håller sig
undan, särskilt i utlandet, i avvaktan på preskriptionstidens utgång. Det står
vidare klart att regleringen därtill också skulle komma att omfatta åtskilliga
brott med ett straffvärde som är förhållandevis lågt vid jämförelse med
svårare skatlebroll och i synnerhet med vissa grova brottsbalksbrott. Enligt
förslaget får den misstänkte visserligen räll att anföra besvär mol ett beslut
om förlängning av preskriptionstiden. Vårdel av en sådan ordning är emellertid enbarl
illusoriskt om han inle får vetskap om beslutet före besvärstidens utgång.
Eftersom besvärsrällen därtill lorde få lill följd att frågan om förlängningsbesluiel
inte kan prövas i en efterföljande brottmålsprocess utgör besvärsrätlen i ett
sådant fall en direkt nackdel frän rättssäkerhetssynpunkt.

Om
man vill söka en mer generell lösning på problemet med avsiktligt undanhållande
i avvaktan på preskriptionstidens utgång — för vilkel inte bara principiella
utan måhända även kriminalpoUtiska skäl kan anföras -synes det mot bakgrund av
vad nyss sagls böra bli aktuellt att uppställa vissa kvalificerande kriterier
avseende såväl undanhållandet som brottet. I så fall finns måhända också
anledning ytterligare överväga om inte den rättsföljd som därvid kan komma i
fråga är all kravel på personlig delgivning efterges och att beslul härom i
del enskilda fallet sedan får prövas antingen i särskild besvärsordning eller i
broltmålsprocessen.

Nu
redovisade omständigheter liksom tidigare anförda synpunkter innefattar sä
allvarliga betänkligheter mot förslagel om förlängning av preskriptionstiden i
vissa fall all lagrådet inte kan tillstyrka detsamma. I den mån en reform, som
enbart omfattar förslaget angående undertälldse om brollsmisslanke, inte anses
tillräcklig för att komma till rätta med de särskilda problem som råder för
skattebrottens del pä grund av undanhållanden synes insatserna därför hellre
böra ges den formen att preskriptionstiderna för skattebrotten eller vissa av
dem förlängs ytterligare i den omfallning som behövs. Även om en sådan ordning
också kan möta vissa belänkligheter är en reglering i enlighet härmed enligl
lagrådets mening att föredra framför en lösning som innebär att även del här
särskilt kritiserade delförslaget om förlängningsbeslut genomförs.

Vid
behandlingen i del följande av enskildheterna i förslagel ulgår lagrådet från
de fömtsättningar, på vilken lagrådsremissen bygger.

14 §

Lagrådet
föreslår att andra slyckel, för all den avsedda innebörden skall komma fram
tydligare, formuleras på följande sätt: "Påföljd får ådömas för brott
enligt denna lag utan hinder av att den misstänkte inle erhållil del av åtal
för brottet inom den tid som anges i 35 kap I § brottsbalken och första

Prop.
1984/85:47 115

stycket denna paragraf, om den misstänkte inom samma tid
har delgivits undcrtätldse om att han är skäligen misstänkt för brottet.
Underrättelsen skall ha skett under en förundersökning som sedermera lett till
allmänt åtal mol den misstänkte för brotlel. Den skall ha utfärdats av
åklagaren och ange de omständigheter som utgör grund för misstanken. Ddgivningen
skall ha skett på sätt som gäller för delgivning av slämning i brottmål.
Avvisas eller avskrivs mål mot någon som delgivils underrättelse om misstanke
enligt delta stycke skall i fråga om möjligheten att ådöma påföljd så anses som
om delgivning av underrättelsen ej skett."

1 specialmotiveringen lill paragrafen framhålls alt den preskriptionshindrande
verkan av att en undertältelse om misstanke delges den misstänkte är begränsad
till den "konkreta gärning som den misstänkte enligl åklagarens
beskrivning begått", men att det inle behövs någon fullständig gårningsidentilel
mellan den gärning som angetts i underrättelsen och den som sedermera redovisas
i stämningsansökningen. Enligt specialmoliveringen bör nämligen fä göras en
justering av gärningsbeskrivningen som inle går utöver vad som "enligl 45
kap. 5§ RB" anses tilläten i fråga om åtal. Lagrådet utgår från att delta
uttalande avser endast iredje slyckel av nämnda lagmm.

14b§

För all den avsedda innebörden av första stycket skall
komma lill tydligare uttryck föreslår lagrådet alt slyckel formuleras på
följande sätt: "En ansökan enligl 14a§ skall ha kommil in lill tingsrätten
före utgången av den tid som begärs förlängd."

Andra stycket, vars första mening har förebild i 9§ lagen
(1982:188) om preskription av skatlefordringar m.m., synes inte medföra någon
särskild rättsverkan. Innebörden av åtalspreskriplion är enligt 35 kap. I §
brottsbalken och det föreslagna andra stycket i 14 § av skattebrollslagen att
påföljd inle får ådömas om de där angivna åtgärderna inle företagils inom
föreskriven tid. Av formuleringen av 14 a § följer alt i där avsell fall del inle
kan komma i fråga alt ådöma påföljd med mindre domstolen bifallit åklagarens
ansökan om förlängning. Själva ansökningen kan därför inte, i motsats till vad
som kan vara fallet när del gäller tillämpning av lagen om preskription av
skallefordringar m. m., få någon särskild rättsverkan beträffande åtals-preskription;n.
Lagrådet förordar all andra stycket i förevarande paragraf utgår såsom
obehövligt.

14c§

Tingsrättens beslul att föriänga preskriptionstiden skall enligl
det remitterade förslaget få överklagas av den misstänkte. Departementschefen
har som motiv för denna ordning anfört all del från rällssäkerhelssynpunkl inle
är godtagbart att etl sådani beslul inte skall kunna bli föremål för särskild
prövning i högre instans.

Prop.
1984/85:47 116

I denna fråga, som lagrådet berört i del föregående, vill
lagrådet anföra ytterligare. Processen i förlängningsärendet kommer enligt
sakens natur att bli tämligen summarisk och i de flesta fall lorde den
misstänkte vara helt ovetande om ärendet. Beslutet om förlängning vinner
visserligen laga kraft försl viss lid efter del all den misstänkte fått del av
beslutet, men med hänsyn till de uppställda förutsättningarna för förlängning
torde i de flesla fall - bortsett från den silualionen all den misstänkte vistas
stadigvarande utomlands - delgivning med honom få ske genom sådani förfarande
som beskrivs i 12 eller 15 § delgivningslagen. Ofta torde därför förlängningsbeslut
vinna laga kraft utan all den misstänkte känner till all ell sådant beslut har
faltals.

Eftersom sålunda förlängningsbesluiel fär överklagas
särskilt lorde det därmed också vara uteslutet att någon omprövning av
preskriptionsfrågan skall få göras i del följande brottmålet. Ehuru del oftast
är försl i brottmålet som den misstänkte har tillfälle all lämna domstolen en
egen redogörelse för de förhållanden som domstolen tidigare bedömt motivera
beslutet om förlängning av preskriplionsliden, lorde sålunda en sådan
redogörelse enligt den föreslagna ordningen falla utanför ramen för brottmålet.
Detla kan leda till stötande konsekvenser. Mot bakgrund av förlängningsprocessens
summariska karaktär kan del ju lätt inträffa att de omständigheter som
åberopats till stöd för förlängningen blivit felaktigt bedömda, och del synes
därför inle godtagbart alt domstolen i den från rättssäkerhetssynpunkt viktiga
preskriplionsfrågan inte skall kunna beakta den fylligare utredning i detla
hänseende som går att få fram när den misstänkte har möjlighet all belysa saken
från sina utgångspunkter

Mot bakgmnd av del anförda förordar lagrådet en lösning
efter följande riktlinjer. Om man, såsom departementschefen anfört i specialmoliveringen,
betraktar förlängningsfrågan som "etl förprocessuelll förfarande lill
rättegången i brottmålet", ligger del nära till hands all tillåla
domstolen att i brottmålet, då handläggningen sker i vanliga former och den
misstänkte således har möjlighel att pä vedertaget sätt göra sin stämma hörd,
pä hans begäran ompröva förlängningsbesluiel. En sådan ordning fömtsätter i sin
tur att detta beslut inte får särskill överklagas. Vidhåller domstolen i
brottmålet sill beslul alt förlänga preskriptionstiden torde talan häremot få
föras endast i samband med talan mot domen i målet. Om domstolen å andra sidan
skulle finna att förutsättningar för förlängning av preskriptionstiden
rätteligen inte förelegal och därför upphäver beslutet därom, synes del stå
bäst i överensslämmdse med remissförslaget i övrigi, att talan mol
upphävandebeslutet inle får föras.

Biträdes vad lagrådet sålunda anfört kan andra stycket i
paragrafen förslagsvis uiformas på följande säU: "Tingsrättens beslut i
mål enligt 14a § får inte överklagas särskilt. Innebär beslutet all föriängning
medges får delta dock omprövas i mål om ansvar för brottet om den misstänkte
begär det. Upphäver tingsrätten därvid sill beslul får talan häremot inle
föras."

Prop. 1984/85:47 117

Med
den av lagrådet förordade lösningen synes innehållet i iredje stycket lämpligen
kunna las in som en sista mening i första slyckel.

Övriga
lagförslag

Lagrådet
lämnar förslagen ulan erinran.

Prop.
1984/85:47 118

Utdrag

FINANSDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1984-10-18

Närvarande: statsministern Palme, ordförande, och
statsråden 1. Carlsson, Feldt, Sigurdsen, Gustafsson, Leijon, Hjelm-Wallén,
Peterson, Andersson, Boström, Bodström, Göransson, Gradin, Dahl, R. Carlsson,
Holmberg, Wickbom

Föredragande: statsrådet Feldt

Proposition om preskriptionshinder vid skattebrott, m.m.

1 Anmälan av lagrådsyttrande

Föredraganden anmäler lagrådets yttrande' över förslag
till

1.
lag om ändring
i skattebrottslagen (1971:69),

2.
lag om ändring
i taxeringslagen (1956:623),

3.
lag om ändring
i uppbördslagen (1953: 272),

4.
lag om ändring
i lagen (1958: 295) om sjömansskatt,

5.
lag om ändring
i lagen (1959:552) om uppbörd av vissa avgifter enligl lagen (1981:691) om
socialavgifter,

6.
lag om ändring
i lagen (1967:340) om prisreglering på jordbrukels område,

7.
lag om ändring
i lagen (1968:430) om mervärdeskatt,

8.
lag om ändring
i kupongskaildagen (1970:624),

9.
lag om ändring
i lagen (1974:226) om prisreglering på fiskets område,

10. lag om ändring i utsädeslagen
(1976:298),

11. lag om ändring i lagen (1982:1006)
om avdrags- och uppgiflsskyldighel beträffande vissa uppdragsersätlningar,

12. lag om ändring i lagen (1984:000)
om punktskatter och prisregleringsavgifter.

Föredraganden redogör för lagrådels yttrande och anför.

AUmänna synpunkter

I lagrådsremissen föreslås alt preskriptionsreglerna för skaltebrotten
ändras i tre avseenden. Förslagen innebär dels alt preskriptionstiden för

' Beslut om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde
den 8 mars 1984.

Prop.
1984/85:47 119

vissa brott föriängs frän två til! fem år, dels all
delgivning av en underrättelse om brottsmisstanke skall förhindra preskription,
dels att en domstol i individuella fall skall kunna föriänga preskriplionsliden
om del inte gåil all delge åialel eller undertätielsen om brottsmisstanken på gmnd
av att den misstänkte håller sig undan eller stadigvarande vistas utomlands.

Förslagel om en förlängning av preskriptionstiden för
vissa brott till fem år godtas av lagrådet.

Vad gäller de två andra förslagen framhåller lagrådet att
en särteglering inger betänkligheter av principiell natur och all en sådan
också lätt leder till alt systemet blir alltför komplicerat och
svåröverskådligt. Beträffande förslagel om att en delgiven underrättelse om
misstanke om skallebrotl skall hindra preskription konstaterar lagrådet
emellertid att en generell tillämpning av i huvudsak den ordningen tidigare
förordats av bl.a. processlagberedningen och strafflagberedningen och all del
remitterade förslagel synes undanröja flertalet av de olägenheter som
beaktades vid besluten att inte genomföra de båda beredningarnas förslag. Mol
den bakgmnden godtar lagrådet alt förslagel läggs lill grund för lagsliftning.

Däremol anser sig lagrådet inte kunna tillstyrka förslaget
om att preskriptionstiden skall kunna förlängas i särskilda fall. Lagrådels
betänkligheter gäller främst att föriängningsinstitutet inle förbehålUts fall
av avsiktligt undanhållande. Enligt lagrådets mening bör man lösa de särskUda
problemen för skaltebrotten genom att preskriptionstiderna för dem förlängs i erforderiig
omfattning. Jag lar först upp delta förslag.

Jag vill då lill att börja med erinra om att
preskriptionstiden för vissa skattebrott tidigare har förlängts och att jag i della
lagstiftningsärende, bl.a. i syfte att få en enhetiig reglering, föreslagit en föriängning
till fem år i fråga om ytteriigare några skattebrott. Dessa förlängningar
innebär en viss uppluckring av det samband mellan brottels svårhet och
preskriptionstidens längd som är en viktig princip inom preskripiionsrätlen.
Jag diskuterade i remissprotokollel om man - på det säll lagrådet nu har
förordat -borde gä vidare på den inslagna vägen och genomföra ylleriigare
generella föriängningar av preskriplionsliden för skallebrotl. Jag avvisade
emellertid den lösningen, eftersom del enligl min mening inle var acceptabelt
att hell ge upp sambandet mellan brottets svärhet och preskriptionstidens
längd. Det har i lagrådets yttrande inte anförts några nya omständigheter som
ändrar min inställning på denna punkt. Enligl min mening är det vidare mindre
tilltalande aU bristerna i nuvarande ordning i fall av undanhållande skall
avhjälpas - inte på etl sätt som lar sikte på dessa - ulan på etl sålt som
skulle omfalta alla misstänkta oavsett omständigheterna i det enskilda fallet. Bl.a.
dessa förhålladen talar enligt min mening med styrka för aU, såsom jag också
har föreslagit i remissprolokollet, preskriptionstiden skall kunna föriängas
endast i speciella fall.

Lagrådet har invändningar mot den utformning som föriängningsinstitutet
har getts i främst tre avseenden, nämligen dels all regleringen skulle

Prop. 1984/85:47 120

omfalta
en betydligt vidare krets av personer än som egenlligen är i blickpunklen i della
sammanhang, dels all den skulle komma att omfatta åtskilliga brott med ell straffvärde
som är förhållandevis lågt vid en jämförelse med l.ex. vissa grova broUsbalksbrott,
dels att den föreslagna besvärsrällen torde utgöra en direkt nackdel från
rättssäkerhetssynpunkt, om den misstänkte inte får vetskap om beslutet om
förlängning av preskriptionstiden före besvärslidens utgång.

Lagrådets
huvudinvändning är således att regleringen träffar en för vid krels och alt förlängningsinstilutel
bör förbehållas fall dår den misstänkte avsiktligt häller sig undan. Som jag
har framhållit i lagrådsremissen år problemen kring de uteblivna lagföringarna
mest påtagliga i fråga om sådana misstänkta som försöker hålla sig utanför
rättssystemet genom all efter brottet lämna landel för alt utomlands invänta
utgången av preskriptionstiden. Lagrådet synes mena alt endast denna grupp
skall omfattas och all della skall komma till ullryck genom all beslul om
förlängning skall fä meddelas endasl om den misstänkte häller sig undan i
avsikt att undgå lagföring för det aktuella brotlel.

Del
skulle således ankomma på åklagaren all bevisa att den misstänkte haft en sådan
avsikt med sin frånvaro. Enligt min mening är en sådan lösning inle praktiskt
genomförbar. Om man anordnar domstolsprövningen enligt det remitterade
förslaget är det inte möjligt att uppfylla etl sådani beviskrav i de aktuella
situationerna där det inle ens gått all delge den misstänkte en undertältelse
om brottsmisstanke eller en stämningsansökan. Etl sådant beviskrav torde inle
heller gå att uppfylla om man låter en domstolsprövning ske t.ex. i samband med
brottmålsrältegången. Den misstänkte skulle nämligen sä gott som alltid kunna
åberopa etl annat syfte med utlandsvistelsen än all undgå lagföring. Etl krav
på avsiktligt undanhållande skulle sålunda enligt min mening göra
lagstiftningen i det närmasle omöjlig att lillämpa i praktiken. Men del är
framför alll från principiell synpunkt som jag anser att lösningen i remissprotokollel
är att föredra framför den som lagrådet har antytt. Som jag framhöll i remissprotokollel
är en av grundtankarna bakom mitt förslag att samma förutsättningar bör gälla
för alla misstänkta oberoende av åtkomligheten för svenska myndigheter. En
misstänkt som på grund av en stadigvarande utlandsvistelse är oåtkomlig för delgivningar
bör således inte komma i elt bättre läge än den som finns inom landet. Del kan
också nämnas att liknande lösningar har valts i snarlika lagstiflningssammanhang,
t.ex. beträffande preskription av skatlefordringar och beträffande den i 24
kap. 2§ RB föreskrivna häki-ningsgrunden att en misstänkt får häktas oberoende
av brottets beskaffenhel om han saknar hemvist inom rikel och del skäligen kan
befaras alt han genom att bege sig från riket undandrar sig lagföring eller slraff.
Regleringen bör således i enlighet med det remitterade förslaget omfatta
misstänkta beträffande vilka del har kunnat konstateras antingen sådana belydande
ddgivningssvårigheler som svarar mot förutsättningarna för kungörelse-delgivning
eller stadigvarande utlandsvistelse.

Prop. 1984/85:47 121

Vad jag nu sagt innebär emellertid inte att jag helt
ställer mig avvisande lill lagrädels uppfallning alt den grupp av misstänkta
som kan träffas av heslut om preskriplionstidsförlängning bör begränsas. Enligl
del remitterade förslaget år förlängningsinstilutel tillämpligt på dels alla
brott enligt SkBL, dels övriga skattebrott om fängelse finns i straffskalan. Mol
bakgrund av lagrådels synpunkter och med hänsyn lill att behovet av att få
till stånd lagföring är störst i fråga om den allvarliga brottsligheten finns
del enligt min mening skäl att göra en begränsning av tillåmpningsområdel. Detla
hör ske genom all beståmmdserna görs tillämpliga endast belräffande personer
som misslänks för all ha uppsåtligen begått brott och således genomfört sitt
handlande i vetskap om att del strider mot vad ifrågavarande skatte- eller
avgiftsförfattningar anger. För all ylleriigare skärpa villkoren för
tillämpning av förlängningsinstilutel bör man, såsom lagrådet har efterlyst,
även i övrigi undanta de mindre allvarliga skattebrotten. Jag föreslår all endasl
uppsåtsbrollen skaltebedrägeri. grovt skattebedrägeri och försök lill sådana
brott och dessutom brott enligl 31 § första stycket KupL inbegrips. Detta
innebär således all bara sådana som uppsåtligen begått brott av nyss angivet
slag skall kunna iräffas av beslul om förlängning av preskriplionsliden.

Lagrådet har som jag tidigare nämnt också betänkligheter
vad gäller besvärsrätlen. Jag avser att la upp frågan om besvär i samband med
all jag behandlar lagrådets synpunkler på de olika paragraferna. Men jag vill
redan i della sammanhang anföra följande. Lagrådet för fram ett eget förslag
enligt vilket den misstänkte ges en oinskränkt möjlighel all få beslutet om
förlängning omprövat. Jag föreslår en lösning av samma principiella innebörd,
en lösning som alltså medför att grunden för lagrådels betänkligheter belräffande
besvärsrätlen faller bort.

Del bör också nämnas att lagrådet pekar på en alternativ
metod att komma lill rätta med problemet med undanhållanden. Det finns måhända,
menar lagrådet, anledning att ytterligare överväga om inle den rättsliga
konsekvensen av etl undanhållande borde vara att kravet på personlig delgivning
av stämningen efterges. Beslutet härom i det enskilda fallet skulle sedan få
prövas antingen i särskild besvärsordning eller i brottmåls-processen. Metoden
att slopa kravet på personlig delgivning avvisade jag i remissprolokollet.
Skälen för del var all man redan från böljan och i den misstänktes inlresse bör
minimera risken för all de broltsutredande organen gör en felbedömning av den
misstänktes situalion. En tidig prövning av de föreskrivna fömtsättningarna för
förlängning gjord av en allmän domstol måsle anses vara lämpligast. Jag är
därför inle beredd alt förorda nägon annan ordning.

Förslaget till lag om ändring i skaltebrottslagen
(1971:69) I4§

Jag biträder med några mindre jämkningar lagrådels förslag
till ändrad lydelse av del nya andra slyckel.

Prop.
1984/85:47 122

14a§

Den begränsning som jag föreslagil i fråga om tillåmpningsområdel
för föriängningsinstitutet föranleder ändringar i första stycket av paragrafen.
Jag föreslår i enlighet härmed att slyckel ges en utformning varav framgår att
beslut om förlängning av preskriplionsliden i fråga om brotten enligt SkBL
endast fär förekomma beträffande skallebedrägeri (2§), grovt skattebedrägeri (4§)
och försök till sädana broU (6§).

l4bS

Jag föreslår att första stycket av paragrafen ges den
lydelse som lagrådet har förordat.

Enligt lagrådet kan själva ansökningen om förlängning inle
få någon särskild rättsverkan beträffande åtalspreskriplion, varför lagrådet
har förordat all andra stycket i paragrafen ulgår såsom obehövligt. Reglerna
om åtalspreskriplion i 35 kap. 1 § BrB och 14 § SkBL är emellertid inle bara
föreskrifter som anger vad domstolen måste beakta i brottmålet. De utgör också,
om än indirekt, förhållningsregler för polis och åklagare, eftersom dessa inte
kan anses ha någon rätt att t.ex. gripa eller anhåUa den som misstänks ha
förövat elt brott som är preskriberat. Sådana tvångsmedel bör få användas också
under tiden före domstolens beslul i preskriplionsfrågan och måste i vissa
fall grundas på själva ansökningen om förlängning. Att ansökningen sålunda kan
få särskilda rätlsföljder bör enligt min mening komma lill uttryck i lagtexlen.
Jag kan alltså inle ansluta mig till lagrådets förslag.

14c§

Lagrådet har under denna paragraf tagit upp frågan om besvärsrätl.
Mol bakgrund bl.a. av alt förlängningsbeslut ofta - bortsett frän den situationen
att den misstänkte stadigvarande bor på känd adress utomlands -torde vinna laga
kraft utan alt den misstänkte känner lill beslutet synes del lagrådet inte
godtagbart att domstolen inle skall kunna beakta den fylligare utredning som
går all få fram när den misstänkte har möjlighet att belysa saken från sina
utgångspunkter. Lagrådet har därför förordat en konstruktion som innebär att
domstolen tillåls att i brottmålet ompröva föriäng-ningsbeslulet på den
misstänktes begäran.

Mitt förslag angående besvärsrätlen vilar främsl på gmnden
att den misstänkte skall kunna få förlängningsbesluiel överprövat i nära
anslutning till beslutstillfället. Förslaget medför dock all del kommer all
uppstå fall då besvärsmöjlighelen inte kan utnyttjas, eftersom besvärsiiden kan
börja löpa ulan att den misstänkte personligen fått del av beslutet. Sådana
konsekvenser undviker man med lagrådets förslag. Detla har emellertid den
nackdelen au förlängningsbesluiel kan komma att prövas i högre instans först
efter del au tingsrätten har slutfört broltmålsprocessen. Dessförinnan - då
åklagaren fullföljer förundersökningen och lingsrållen hand-

Prop.
1984/85:47 123

lägger brottmålel - kommer del alltså inte alt finnas
något definitivt avgörande av preskriplionsfrågan. Såväl processekonomiska skäl
som den misstänktes inlresse av all kunna fä frågan överprövad på ell tidigt
stadium talar därför för det remitterade förslaget. Om detla kompletteras med
en ovillkorlig regel om alt besvärstiden skall räknas från den dag då klaganden
personligen delgavs beslutet vinner man samtidigt de fördelar från råltssä-kerhetssynpunkt
som lagrädels förslag innebär. Jag föreslår därför all 14 c § andra slyckel ges
följande lydelse. "Beslut varigenom en domstol lämnal en ansökan enligt
14a § ulan bifall får inte överklagas. Beslul av tingsrätt alt medge
förlängning enligl 14 a § får överklagas genom besvär. Besvärsinlagan skall ha
kommit in inom två veckor från den dag då den misstänkte, pä sätt som gäller
för delgivning av stämning i brottmål, delgavs beslutet."

Övriga lagförslag

Lagrådet har lämnal förslagen utan erinran.

Som en
följd av alt jag föreslagit att beslut om förlängning av preskriptionstiden
skall få meddelas bara i fråga om ett enda brott utanför SkBL: s räckvidd,
nämligen brott enligt 31 § första stycket KupL, bör ändringar göras i alla de
av lagrådet granskade lagförslagen som innehåller särskilda
ansvarsbestämmelser. Vidare bör smärte redaktionella justeringar göras i TL, ML
och LPP.

I lagrådsremissen har föreslagils all den nya lagsliftningen
skall träda i kraft den I juli 1984. Dagen för ikraftträdandet bör ändras lill
den I januari 1985.

Del måste nu också beaktas alt AVGL fr.o.m. den 1 januari
1985 ersätts med en ny lag , lagen (1984:668) om uppbörd av socialavgifter från
arbelsgivare. De ändringar som jag föreslagil i fråga om arbetsgivaravgifter
bör i stället tas in i den nya lagen, närmare bestämt i dess 20S. 1 samråd med
chefen för socialdepartementet har därför upprättats ett förslag lill lag om
ändring i lagen (1984:668) om uppbörd av socialavgifter från arbetsgivare.

2 Anmälningar om brott

Jag vill i detta sammanhang också ta upp en fråga om
skallemyndigheternas skyldighet att anmäla misstanke om skattebrott.

En
generell föreskrift om förvaltningsmyndigheters skyldighet att anmäla
brottsmisstanke har införts i 17 § SkBL i fråga om brott enligt den lagen och
gäller fr.o.m. den I juli 1983 (prop. 1982/83:1340, JuU 36. rskr 378, SFS
1983:460). En skallemyndighet skall sålunda göra anmälan lill åklagaren så
snart det finns anledning att anta all elt skaltebrolt har begåtts. Anmälan
behöver dock inte göras om det kan antas att brottet inte kommer att medföra
påföljd enligt SkBL eller om anmälan av annal skäl inle behövs.

Prop. 1984/85:47 124

Del
har ifrågasatts om inte denna anmälningsskyldighet lägger hinder i vågen för bl.a.
de centraliserade anmålningsrutiner som används när det framkommer brollsmisslanke
vid granskningen av självdeklarationer och som finns beskrivna i 43 S laxeringskungörelsen
(1957:513). Enligt dessa bestämmelser ligger nämligen det formella ansvaret för
hroitsanmälning-arna inte hos den myndighel, taxeringsnämnden eller den lokala
skallemyndigheten, som normalt först har anledning all misstänka att etl
skattebrott har begåtts utan hos skattechefen. För att han skall kunna
fullgöra sin skyldighet har dock de andra myndighelerna alt lämna de
upplysningar som behövs. Den hår ordningen, som bl.a. tillgodoser intresset av
enhetlig praxis i taxeringsarbetet, bör enligt min mening få tillämpas också i
fortsättningen. För alt säkerställa all så kan ske bör därför en justering
göras i 17 § SkBL. Jag föreslår sålunda att den generella bestämmelsen i
paragrafen inte skall tillämpas om det i annan författning finns föreskrifter
om skyldighet all anmäla misstanke om skattebrott. Jag vill påpeka att jag
avser föreslå all bestämmelserna om anmälningsskyldighet i specialförfaltningarna,
bl.a. taxeringskungörelsen och uppbördskungörelsen (1967:626), anpassas tUl miu
förslag om ändring av 17 § SkBL.

På
grund av förslagels enkla beskaffenhet anser jag att lagrådels hörande inle är
påkallat.

3
Hemställan

Jag
hemställer att regeringen föreslår riksdagen att anta förslagen till

1.
lag om ändring i skaltebrottslagen
(1971:69),

2.
lag om ändring i taxeringslagen
(1956:623),

3.
lagom ändring i uppbördslagen
(1953:272),

4.
lag om ändring i lagen
(1958:295) om sjömansskatt,

5.
lag om ändring i lagen
(1967:340) om prisreglering på jordbrukets område,

6.
lag om ändring i lagen
(1968:430) om mervärdeskatt,

7.
lag om ändring i kupongskaildagen
(1970:624),

8.
lag om ändring i lagen
(1974:226) om prisreglering på fiskels område,

9.
lag om ändring i ulsädeslagen
(1976:298),

10.
lag om ändring i lagen (1982: 1006)
om avdrags- och uppgiflsskyldighel belräffande vissa uppdragsersätlningar,

11.
lagom ändring i lagen (1984:
151) om punktskatter och prisregleringsavgifler,

12.
lag om ändring i lagen
(1984:668) om uppbörd av socialavgifter från arbetsgivare.

Prop. 1984/85:47 125

4
Beslut

Regeringen
ansluter sig lill föredragandens överväganden och beslular att genom
proposition föreslå riksdagen all anla de förslag som föredraganden lagt fram.

Prop.
1984/85:47 126

Innehållsförteckning

Proposilionen .................................................................... 1

Propositionens
huvudsakliga innehåll .............................. I

Propositionens
lagförslag .................................................. 3

1
Förslag till
lagom ändring i skaltebrottslagen (1971:69) 3

2
Förslag lill
lag om ändring i taxeringslagen (1956:623) 6

3
Förslag till
lag om ändring i uppbördslagen (1953: 272) 8

4
Förslag till
lag om ändring i lagen (1958:295) om sjömansskatt . 9

5
Förslag lill
lag om ändring i lagen (1967: 340) om prisreglering på jordbmkets område 10

6
Förslag till
lag om ändring i lagen (1968: 430) om mervärdeskall 11

7
Förslag till
lag om ändring i kupong skattelagen (1970:624) .... 13

8
Förslag till
lag om ändring i lagen (1974: 226) om prisreglering på fiskets område 14

9
Förslag till
lag om ändring utsädeslagen (1976:298) . ... 15

10
Förslag till
lag om ändring i lagen (1982: 1006) om avdrags- och uppgiflsskyldighel belräffande
vissa uppdragsersättningar ................................................. 16

11
Förslag till
lag om ändring i lagen (1984: 151) om punktskatter och prisreglerings avgifter 17

12
Förslag till
lag om ändring i lagen (1984:668) om uppbörd av socialavgifter från arbetsgivare 19

Uldrag av protokoll vid regeringssammanlräde 1984-03-08 21

1
Inledning ...................................................................... ... 21

2
Allmän
motivering ........................................................ ... 22

2.1 Allmänna utgångspunkter för en reform ................ ... 22

2.1.1 Inledande synpunkter ..................................... ... 22

2.1.2 Gällande ordning ............................................ ... 23

2.1.3 Tidigare behandling av reglerna om åtalspreskriplion 24

2.1.4 Inriktningen av lagstiflningsåt
gärderna ........ 26

2.2 Preskriptionstiderna .............................................. 28

2.3 Underrättelse om brollsmisslanke
som preskriptionshinder . 29

2.3.1 Allmänt ........................................................... 29

2.3.2 Villkoren för preskriplionshinder ...................... 30

2.3.3 Tillämpningsområdet ...................................... 31

2.4 Förlängning av preskriplionsliden .......................... 33

2.4.1 Allmänt ........................................................... 33

2.4.2 Villkoren för förlängning ................................. 35

2.4.3 Förlängningslid m.m.......................................... 36

2.5 Följdändringar beträffande eftertaxering m.m.......... 38

2.5.1 Bakgmnd ...................................................... 38

2.5.2 Efterlaxeringsfrislen vid brott ....................... 41

2.6 Övriga frågor ........................................................ ... 44

2.7 Ikraftträdande ......................................................... ... 44

3
Upprättade
lagförslag ................................................... 46

4
Specialmolivering
......................................................... 46

4.1 Förslagel till lagom ändring i skaliebrollslagen
(1971:69) ... 46

4.2 Förslagel till lag om ändring i
taxeringslagen (1956:623) .... 50

4.3 Övriga lagförslag ................................................... 51

Prop.
1984/85:47 127

5
Hemslällan .................................................... 51

6
Beslul .......................................................... . 51

Bilaga
I Kommitléns sammanfatlning av sitt förslag 52

Bilaga
2 Kommitténs författningsförslag ......... . 54

Bilaga
3 Sammanställning av remissyttrandena 71

Bilaga
4 De remitterade förslagen ................. . 93

Utdrag
av lagrådets protokoll 1984-04-02 .............. Ill

Utdrag
av protokoll vid regeringssammanlräde 1984-10-18 118

1
Anmälan av lagrådsyttrande ............................ 118

2
Anmälningar om brott ..................................... 123

3
Hemslällan ..................................................... 124

4
Beslul .......................................................... 125

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1984