Prop. 1984/85:48

Prop.
1984/85:48

Regeringens proposition

1984/85:48

om familjeplanering och
abortvård;

beslutad
den 25 oktober 1984.

Regeringen
förelägger riksdagen vad som har lagits upp i bifogade uldrag av
regeringsprotokoll för de åtgärder och de ändamål som framgår av föredragandens
hemställan.

På
regeringens vägnar

INGVAR
CARLSSON

G.
SIGURDSEN

Propositionens
huvudsakliga innehåll

I
propositionen föreslås enhetliga ersättningsregler gälla för abortrådgivning
och särskild utredning i samband med abort.

I
propositionen redovisas också vissa allmänna riktlinjer för abortvårdens innehåll
och organisation. Vidare anmäls vissa behov vad avser omfattningen av
preventivmedelsrådgivningen och andra abortförebyggande åtgärder. I samband
därmed redovisas också vissa åtgärder som regeringen har beslutat om för att
förbättra samlevnadsundervisningen i skolan.

I
propositionen föresläs även att förordningen (1938:569) med vissa bestämmelser
angående fosterfördrivande medel upphävs.

1 Riksdagen 1984/85. 1 saml. Nr 48

Prop. 1984/85:48 2

Förslag
till

Lag om upphävande av
förordningen (1938:569) med vissa

bestämmelser angående fosterfördrivande
medel

Härigenom
föreskrivs att förordningen (1938:569) med vissa bestämmelser angående fosterfördrivande
medel skall upphöra att gälla vid utgången av år 1984.

Prop. 1984/85:48 ;

Uldrag

SOCIALDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1984-10-25

Närvarande: statsrådet I. Carlsson, ordförande, och statsråden Lundkvist, Sigurdsen,
Gustafsson, Leijon, Peterson, Boström, Bodslröm, Göransson, Gradin, Dahl,
Holmberg, Hellström, Thunborg

Föredragande: statsrådet Sigurdsen

Proposition om familjeplanering och abortvård

1. Inledning

Med stöd av regeringens bemyndigande den 21 febmari 1980
tillkallade dåvarande hälso- och sjukvårdsministern Elisabel Holm en kommitté'
med uppdrag att göra en utvärdering av abortlagstiftningen samt föreslå
åtgärder som syftar till att minska abortfrekvensen i landet.

Kommittén, som antog namnet 1980 års abortkommitté,
avlämnade i juni 1982 delbetänkandet Lära leva tillsammans, En kartläggning av
samlevnadsundervisning i skola och lärarutbildning (Ds S 1982:8) samt i juni
1983 sitt huvudbetänkande (SOU 1983:31) Familjeplanering och abort.
Erfarenheter av ny lagstiftning.

En sammanfattning av kommitténs huvudbetänkande bör fogas
till protokollet i delta ärende som bilaga 1.

Ett åttiotal remissinstanser har yttrat sig över
betänkandet. Till protokollet bör fogas en sammanställning av dessa
remissyttranden, bilaga 2. I bilaga 3 redovisas översiktligt innehållet i och
remissvaren över kommitténs delbetänkande Lära leva tillsammans.

' Riksdagsledamöterna Anita Bråkenhielm, ordförande,
Christer Eirefelt och Inga Lantz, statsrådet Anita Gradin (t.o.m. den 20
oktober 1982), landshövdingen Elvy Olsson (t.o.m. den 20 maj 1981),
riksdagsledamöterna Karin Israelsson (fr.o.m. den 21 maj 1981) och Gustav
Persson (fr.o.m. den 22 oktober ]982) samt avdelningschefen Turid Ström (fr.o.m.
den 22 oktober 1982).

Prop.
1984/85:48 4

2 Allmänna utgångspunkter

Abortlagen (1974:595), som trädde i kraft den 1 januari
1975, ger kvinnan rätt att före utgången av 18:e havandeskapsveckan själv beslula
om hon vill fullfölja graviditeten eller inte. För abort vid längre framskriden
graviditet krävs tillslånd av socialstyrelsen. Tillstånd får lämnas endasl om
det föreligger synnerliga skäl för åtgärden. Om graviditeten har framskridit så
långt, att det finns anledning anta att fostrei är livsdugligt får slyrelsen inle
lämna tillstånd till abort.

Enligl 2 § skall en särskild utredning genomföras då abort
begärs efter utgången av 12:e graviditelsveckan. Den abortrådgivning som sker
före denna tidpunkt är frivillig och regleras inle i lagen.

Anvisningar för den praktiska tillämpningen av abortlagen
har utfärdats av socialstyrelsen (MF 1974:100). I dessa anvisningar understryks
att aborträd-givningen år frivillig och att den alltid skall erbjudas den
kvinna som överväger abort. Rådgivningen skall utgöra elt slöd i en svår
situation och fär inte ha till syfte att påverka den abortsökande kvinnan att
avstå från att begära abort.

I anslutning till den nya abortlagen tillkom lagen
(1974:525) om ersättning för viss föddsekontrollerande verksamhei m.m. för att
stimulera utbyggnad av preventivmedelsrådgivningen och underlätta användningen
av prevenliv-metoder för födelsekontroll. Lagen omfattar också ersällning vid
abortrådgivning.

2,1 Abortutvecklingen

En kraftig ökning av det årliga antalet utförda aborter
inträffade de sista åren den gamla lagstiftningen (1938 års lag om avbrytande
av havandeskap) var gällande. År 1965 utfördes omkring 6 000 legala aborter,
jämfört med drygl 30 000 år 1974. Under denna tid skedde en betydande
liberalisering av beslutspraxis vid abortansökan. Före liberaliseringen
utfördes ärligen flera lusen aborter illegalt.

Efter 1974 års abortlags tillkomst har antalet aborter per
år varil i stort sett stabilt och varierat mellan 31 000-34 000 vilkel
motsvarar 18-20 aborter per 1 000 kvinnor i fertil ålder (154 år). År 1983
utfördes 31 014 aborter, vilkel innebär en nedgång av abortfrekvensen lill 17,9
aborter per 1 000 fertila kvinnor. En sädan förhållandevis låg aborlfrekvens
har Sverige inte haft sedan år 1974.

Vissa intressanta äldersmässiga förändringar har noterats
i abortmönstret. Mest påtagligt är den kraftiga minskningen i graviditets- och
abortfrekvensen bland tonåringar. Deras abortnivå har sjunkit med en fjärdedel
sedan år 1975. Detta är en positiv tendens som bör kunna få effekt på den
framtida abortutvecklingen. Beteendemönster och värderingar som grundläggs i
ungdomen följer ofta individen uppåt i åldern.

Prop.
1984/85:48 5

Bland kvinnor i åldern 20-35 år har abortfrekvensen varil
i stort sett stabil sedan abortlagen infördes. För kvinnor över 35 år noterades
en viss ökning av aborlfrekvensen åren 1979 och 1980. År 1981 sjönk emellerlid aborlfrekven-sen
igen även bland de något äldre. Uppgången åren 1979 och 1980 var som
abortkommittén visade i huvudsak tillfällig. Del bör emellerlid noteras all
ganska många kvinnor över 35 år slutar med p-piller. Kvinnor och män i dessa
åldrar kan av denna anledning ha problem att hitta en lämplig prevenlivme-tod.
Det finns därför skäl att särskilt för denna åldersgrupp uppmärksamma frågor om
familjeplanering.

Sedan mitten av 1960-lalet har födelsetalen sjunkit
betydligt. Antalet aborter har dock inte ökal i samma grad som födelsetalet
sjunkit vare sig före eller efter abortlagens tillkomst. Den sedan flera år
sjunkande graviditets-frekvensen som varil särskill framträdande bland kvinnor
upp till 25 års åldern, torde således kunna förklaras med förbättrade
preventivmedel och effektivare användning av sådana. De farhågor som fanns när
abortlagen infördes om alt abort skulle användas som medvetet alternativ till
preventivmedel har inle besannats.

Tidpunkt för abort

Efter tillkomsten av 1974 års abortlag har aborterna kommil
att utföras alll tidigare i graviditelsförloppet. Tidigareläggningen av
abortingreppen har möjliggjorts genom den förenklade handläggning som kunde
genomföras i och med den nya abortlagen och av att ökade resurser avdelades och
gjordes lättare tillgängliga. År 1983 utfördes 95 % av aborterna senast i 12:e
graviditetsveckan.

Övergången till allt tidigare abortingrepp har också
inneburit att abort numera vanligen sker polikliniskt, dvs. inom den öppna
vården. År 1983 utgjorde sålunda andelen aborter i öppen vård inte mindre ån 82
%. Detta har inneburit minskade koslnader per patient.

För kvinnor i abortsitualion har möjligheterna att få
tidig abort med en skonsam metod självklart inneburit såväl medicinska som
psykologiska fördelar. Tidiga aborter innebär också mindre psykisk belastning
för sj ukvärdspersonalen.

Skillnader i abortmönstrel

Under de senaste åren har man kommit att uppmärksamma de
skillnader som föreligger i abortfrekvens mellan landels olika delar. I abortkommitiéns
uppdrag har ingått att närmare försöka klarlägga och om möjligt, förklara de
regionala skillnaderna i aborlutvecklingen. Kommittén har gjort vissa
jämförelser med fruklsamhetsutvecklingen.

Sedan år 1972 innehåller grundmaterialet tiU den
officiella aborlslatistiken uppgifter som gör det möjligt all beräkna
åldersspecifika aborlal för olika

Prop.
1984/85:48 6

län.
Socialstyrelsen fär mänadsvisa/kvartalsvisa rapporter från samtUga kliniker och
öppenvårdscentraler som utför abort.

Abortkommitténs
kartläggning av abortmönstret i län och kommuner har visat pä regionala skillnader
i inställningen till abort och barnafödande. Kommittén skiljer på regioner med
hög, medelhög och låg abortfrekvens. Det går inte att entydigt säga vUken yttre
faktor som styr abortmönstret i en viss region. Mest framträdande är de tre
storstadsområdenas (Stockholm, Göteborg och Malmö) höga abortfrekvens. Det
typiska mönstret för storstäder tycks vara hög graviditets- och abortfrekvens
samt lågt och relativt sent barnafödande.

I
gruppen med medelhög abortfrekvens ingår norrlandslänen (utom Västerbotten),
Kopparbergs län och länen i Mälardalen. Någon enhetlig strukturell förklaring
går inte att påvisa. Den ekonomiska och sociala strukturen i dessa län är
mycket skiftande med såväl stora skogsbygder som industriorter. Del förekommer
även stora skillnader i aborttal och fruktsamhet mellan oUka kommuner inom
samma län.

Den
lägsta abortfrekvensen återfinns i södra Sverige samt i Västerbottens län där
flera av länen regelbundet redovisar 4-5 färre aborter per 1 000 kvinnor i
fertil ålder än länen med medelhög abortfrekvens. En länkbar förklaring till
den jämförelsevis låga abortfrekvensen är att olika kyrkosamfund har en stark
ställning i dessa områden. Åven inom dessa län förekommer dock stora regionala
skillnader.

Den kartiäggning
abortkommittén har gjort visar också tydligt på etniska skillnader i
abortmönstret. Invandrarkvinnor från östra medelhavsområdet och Östeuropa
genomgår oftare abort än svenskfödda kvinnor. Dessa skillnader synes tUl stor
del bero på en annan syn på sexuaUtet och familjeplanering i deras kulturer. I
dessa länder är preventivmedel svåra att få tag i och abort synes vara en
vanlig metod för födelsekontroll. Kommittén beräknar att kvinnorna i de
aktuella invandrargmpperna genomgår abort ungefär dubbelt så ofta som övriga
kvinnor.

2.2
En liberal abordag betyder mindre hälsorisker

I
generaldebattsanförandet vid FN:s befolkningskonferens i Mexiko i augusti 1984
uttalades från svensk sida förhoppningen, att alla världens kvinnor borde
erbjudas möjlighet att få lagUg abort under medicinskt betryggande former. I
första hand bör de dock få tillgång till en effektiv familjeplaneringsservice.
Vid konferensen bidrog Sverige med en utvärdering av den svenska
abortlagstiftningen samt familjeplaneringsprogrammet från år 1974 (Ds UD
1984:4) Free Means Fewer.

I
länder med en restriktiv abortlag och dåUg tillgång på kvaUficerad hälso-och
sjukvård utgör aborterna ett aUvarligt hot mot kvinnors liv och hälsa.

Det
finns många exempel på att en liberaliserad abortlagstiftning lett tUl en kraftig
minskning av mortalitets- och morbiditetsfrekvensen i samband med

Prop. 1984/85:48 7

abort. En liberal abortlagstiftning förutsätter dock en
god tillgång på medicinska resurser och en ökad användning av preventiva
metoder. Flera studier bl.a. från USA av frekvensen dödsfall eller medicinska
komplikationer efter abortingrepp visar en tydlig nedgång när
abortlagstiftningen liberaliserats. En sådan nedgång har även noterats i de nordiska
lånderna, vilket framgår av den slalistikserie på detla område som funnits ända
sedan 1930-laIet.

Del finns inte någon heltäckande statistik över hur många
aborter som årligen utförs i världen. En bedömning är emellertid att det rör
sig om ca 40 miljoner, varav hälften anses vara illegala.

Del är svårl att mera exakt ange mortalitetsrisken vid
illegala aborter, eftersom det i detta begrepp kan inrymmas allt från medicinsk
kvalificerad abortvård vid privatkliniker till egenframkallade aborter under
ohygieniska förhällanden. Vid s.k. lekmannaaborler har man dock uppskattat mortali-teten
till 50-100 per 100 000 ingrepp. Dessa siffror framstår som särskilt skrämmande
eftersom en abort anses vara ett av de minst riskfyllda kimrgiska ingrepp som i
dag utförs i vårt land.

2.3 Socialstyrelsens handläggning av sena aborter

Efter utgången av artonde havandeskapsveckan får abort
utföras endast om socialstyrelsen lämnar kvinnan tillstånd tiU åtgärden. Sådant
tillstånd får lämnas endast om synnerliga skäl föreligger för aborten.
Tillståndet får inte lämnas om det finns anledning anta att fostret är
livsdugligt. Bestämmelser härom finns i 3 § abortlagen.

Socialstyrelsens handläggning av abortärenden och tolkning
av uttrycket synnerliga skäl har vid några tillfällen varit föremål för debatt
i massmedia. Justitieombudsmannen (JO) har granskat ett antal abortärenden som
avgjorts av socialstyrelsen. Det beslut som JO meddelade efter sin granskning
överlämnades till socialdepartementet. JO konstaterade att hans granskning
klart visat att frågan om utformningen och tillämpningen av 3 § abortlagen
närmare borde utredas, lämpligen av 1980 års abortkommitté.

Abortkommitténs bedömning

Abortkommittén har gjort en kartläggning av i vilken omfattning
kvinnor ansöker om socialstyrelsens tillstånd till abort enligt 3 § abortlagen.
Kommittén har vidare gjort en sammanställning av de huvudtyper av skäl för
abortingreppet som åberopas i ansökningarna samt en ingående redogörelse för
socialstyrelsens handläggning av ansökningarna, dess beslutspraxis och tolkning
av uttrycket synnerliga skäl.

Kommittén konstaterar att ansökningarna om abort efter 18:e
graviditetsveckan bUvit allt färre. Kommittén har efter sin genomgång funnit
att socialstyrelsen i varje enskilt fall har gjort en saklig prövning av skälen
för

Prop. 1984/85:48 8

och
emot abort på det sätt som avsetts i förarbetena till abortlagen. Kommittén
anser att vid en prövning av frågan om "synnerliga skål" skall anses
föreligga måste stor betydelse tillmätas förhållandena i del speciella fallet.
Därvid bör kvinnans egen bedömning av sin situation tillmätas stor betydelse.
De två konkrela exempel på "synnerUga skäl" som nämns i förarbetena
till abortlagen - eugenisk indikation och fosterskada - bör, enligt kommittén,
ses som exempel pä ett par av flera möjliga skäl. Kommittén förordar att
ansökningarna om abort efter J8:e graviditetsveckan även fortsättningsvis
handläggs av socialstyrelsen i enlighet med den praxis som utvecklats av
styrelsen. För egen del ansluter jag mig till abortkommitiéns bedömning.

3
Vården i samband med abort

3.1
Utvärdering av verksamheten med abortrådgivning

Den
redovisning som aborlkommittén har lämnat i sitt betänkande Familjeplanering
och abort, av hur abortlagen praktiskt tillämpats av hälso-och sjukvården ute i
landet ger inte någon anledning alt ifrågasätta abortlagens utformning och den
grundprincip om kvinnans självbestämmanderätt som lagen vilar på. Som framgått
av vad jag har sagt i det föregående har lagen inle lett till den ökning av
antalet aborter som vissa befarade i samband med lagens tillkomst. En positiv
utveckling har också varit att aborterna görs tidigare i dag och på ett för
kvinnan och personalen mer skonsamt sätt.

Abortkommittén
har haft i uppdrag att särskill undersöka hur den rådgivning varit utformad som
givits de abortsökande kvinnorna dels före, dels efter en eventuell abort.
Abortlagen innehåller inga bestämmelser om abortrådgivning. Anvisningarna för
den praktiska tillämpningen av abortia-gen har utfärdats av socialstyrelsen (MF
1974:100). I dessa anvisningar behandlas aborträdgivningen ingående. Det
understryks att rådgivningen är frivilUg och att den alltid skall erbjudas den
kvinna som överväger abort. Det betonas att rådgivningen skall utgöra ett stöd
i en svår situation och inte får ha till syfte att påverka den abortsökande
kvinnan att avstå från att begära abort.

I
abortlagen stadgas att särskild utredning skall göras dä abort begärs efter utgången
av 12:e graviditetsveckan och att abort skall utföras på allmänt sjukhus av
behörig läkare. Också den särskilda utredningen, som utförs av kurator, skall
liksom aborträdgivningen vara ett stöd för kvinnan i en krissituation och skapa
bättre fömtsättningar för hennes eget ställningstagande.

Abortrådgivningens
innehåll och utformning har ofta tagits upp i den allmänna debatten och flera
riksdagsmotioner har under åren behandlat frågan. Krav har framförts om obUgatorisk
abortrådgivning. Det har skett

Prop. 1984/85:48 9

med i princip två skilda motiveringar. Ett motiv härför
har varit att lillförsäkra kvinnan slöd och därigenom l.ex. förhindra psykiska efterreak-lioner.
Det andra motivet för krav på obligatorisk rådgivning har uppenbarligen varil
all söka påverka kvinnan alt avstå från abort och därigenom nedbringa antalet
aborter i landet.

Riksdagen har avslagit motionerna och framhållit att
rådgivningen, för att uppnå sitt syfte alt vara kvinnan lill slöd och hjälp i
en för henne svår situation, måsle vara frivillig.

Regionala skillnader i fråga om abortrådgivningens
utformning och förekomst var ett viktigt argument när socialutskottet
tillstyrkte den utvärdering av abortlagen, som abortkommittén nu har genomfört.
Abortkommitténs karlläggning visar all aborträdgivningen har olika utformning
och är av växlande kvalitet och innehåll. I genomsnitt 25 % av alla kvinnor i
en abortsitualion har kontakt med kurator, men spridningen är slor. Vid vissa
kliniker hånvisas kvinnorna rutinmässigt lill kurator. Vid andra kliniker är
det i ställel sä att kuratorn träffar få, men ofta har en längre stödkontakt
med upprepade samtal efter aborten.

Ocksä den kuratorsverksamhet som är obligatorisk efter
utgången av 12:e graviditetsveckan har mycket olika utformning. Vid många
kliniker sker en individuell bedömning av om kuratorskontakten kan underlåtas.
Efter en sådan bedömning får mindre än hälften av kvinnorna kontakt med
kurator. Kartläggningen har även visat all kuratorskontakler efter aborten
genomgående är otillräckliga. Endast vid enstaka kliniker där man arbetar
aktivt för att motivera kvinnan till en slödkontakt förekommer besök hos
kuratorn efter aborten i nämnvärd omfattning. Stödet till kvinnans närstående
eller till hälso- och sjukvårdspersonalen är också otillräckligt. Mannen är
nästan helt bortglömd. Del tillhör undantagen att han är med vid kuratorssamlal.

Jag kommer nu att presentera min syn på rådgivningen och hur
ersättningen vid abortrådgivning bör utformas.

3.2 Sjukvårdshuvudmännens ansvar att erbjuda en god vård i
samband med abort

-----------------------------------------------------------------------------

Min bedömning: Etl gott psykosociall slöd bör erbjudas
såväl kvinnan som mannen i samband med en abort. Att ombesörja detta får anses
vara etl ansvar för sjukvårdshuvudmännen enligl hälso- och sjukvårdslagen. Åven
sjukvårdspersonalens behov av stöd i abortsitualioner bör uppmärksammas. Del psykosociala
stödet bör omfatta dels abortrådgivning och dels en sådan särskild utredning
som avses i 2 § abortlagen. Socialstyrelsen bör meddela allmänna råd till
ledning för personalen i deras arbeie.

Prop. 1984/85:48 10

Kommitténs förslag: Överensstämmer med min bedömning.
Förslagets närmare innehåll (se belänkandet s. 70). Förslaget innebär bl.a. att
kvinnan alltid skall erbjudas etl återbesök efter en abort.

Remissinstanserna: Remissinstanserna är genomgående mycket
positivt inställda till förslaget. Några landstingskommuner påpekar all
förslaget inle kan genomföras ulan ökade resurser.

Skäl för min bedömning: Enligt hälso- och sjukvårdslagen skaU
varje landsting erbjuda en god hälso- och sjukvård åt dem som är bosatta inom
landstingsområdet. Hälso- och sjukvården skall vara av god kvalitet och
tillgodose patientens behov av trygghet i vården. Ett gott psykosociall stöd
till kvinnan och mannen i en abortsitualion får anses vara en sådan uppgift som
sjukvårdshuvudmännen har att ombesörja enligt hälso- och sjukvårdslagen. Abortkommitiéns
utredning har visat att psykiska efterreaktioner i samband med en abort inte är
ovanliga. Med ett gott psykosociall omhändertagande av kvinnan och mannen i
abortvården bör det vara möjligt att förebygga allvarliga sädana reaktioner,
som annars kan leda till ohälsa. Utvecklingen av fosterdiagnostiken kommer
säkert också att öka kraven på personalen i abortvården och på deras
möjligheter och förmåga att ge patienterna stöd i besvärliga och känsliga
beslutssituationer. Stödet bör ges i form av kuratorskontakt eller annan slödkontakt
som bedöms lämplig utifrån kvinnans och mannens behov och önskan. Det år
viktigt att stödkontakten erbjuds på ett aktivt och positivt sätt. Det är också
viktigt att stödkontaklen, om delta behövs, kan fortsätta även en tid efter
aborten. Som jag sagt inledningsvis bör även sjukvårdspersonalens behov av stöd
i abortvården uppmärksammas. Det bör ankomma på socialstyrelsen att utfärda
allmänna råd lill ledning för personalen i deras arbeie.

3.3 Enhetliga ersättningsregler för rådgivning i samband
med abort

Mitt förslag: All rådgivning som sker i samband med en
abort skall vara kostnadsfri för den enskilde. Den särskilda utredningen enligt
2 § abortlagen bör i ersättningshänseende följa samma regler som gäller för den
abortrådgivning som enligt socialstyrelsens anvisningar alltid skall erbjudas
den kvinna som överväger abort.

Kommitténs förslag: Avviker frän mitt förslag och innebär
att all rådgivning i samband med en abort regleras i samma ordning som gäUer i
fråga om läkarvård vid sjukdom. De särskilda bestämmelserna om ersättning för
rådgivning angående abort i lagen (1974:525) om ersättning för viss föddsekontrollerande
verksamhet m.m. slopas.

Prop. 1984/85:48 11

Remissinstanserna: Flera remissinstanser, bl.a.
riksförsäkringsverket anser det viktigt framhålla all abortrådgivningen även i
fortsättningen hör vara kostnadsfri för den enskilde. Remissinstanserna
instämmer i att ett enhetligt ersättningssystem bör utformas.

Skäl för mitt förslag: Enligl lagen (1974:525) om
ersättning för viss föddsekontrollerande verksamhet m.m. ulges ersättning från
den allmänna försäkringen för rådgivning angående abort m.m. Ersättning ulges
till offentlig sjukvårdshuvudman, organisationer som har socialstyrelsens tillstånd
att bedriva sådan rådgivning saml lill privatpraktiserande läkare som är
anslutna till den allmänna försäkringen. Som förutsällning gäller all
rådgivningen är kostnadsfri för den försäkrade.

I ersättningshänseende skiljer sig abortrådgivningen från
den särskilda utredning som är obligatorisk efter 12:e graviditetsveckan. Denna
utredning, som i regel görs av en kurator, anses falla inom ramen för vad
sjukvårdshuvudmannen har att ombesörja i anslutning lill abortingreppet. Detta
innebär att kostnaderna för kvinnan och ersättningen till huvudmannen regleras
i samma ordning som gäller för läkarvård vid sjukdom. Till skillnad mol vad som
gäller vid aborträdgivning betalar den försäkrade patientavgift med f.n. högst
40 kr. per besök.

Jag delar kommitténs uppfattning om att det inte bör råda
oklarhet om hur ersåttningsbestämmelserna för abortrådgivning och särskild
utredning skall tillåmpas. Ett enhetligt system bör dock enligt min mening åstadkommas
på ett sådant sått all den särskilda utredningen enligt 2 § abortlagen i ersättningshänseende
följer samma regler som abortrådgivningen. Med mitt förslag garanteras den
enskilde att all rådgivning som sker i samband med en abort blir kostnadsfri.
De ökade kostnaderna som förslaget innebär för sjukvårdshuvudmännen är
marginella eftersom endast 5% av alla aborter eller ca 1 500 i hela landet
varje år utförs efter 12:e veckan då den särskilda utredningen är obligatorisk.
De ökade kostnaderna kan uppskattas till ca 60 000 kr. totalt för hela hälso-
och sjukvården per år.

Förslaget kan genomföras i samband med att ersättningarna
till offentliga och privata vårdgivare bestäms. Del ankommer på regeringen att
besluta om deUa.

3.4 Abortverksamhetens organisation

Min bedömning: De särskilda abortrådgivningsbyråerna bör
avvecklas och abortverksamhelen integreras i övrig hälso- och sjukvård. Med
denna utgångspunkt bör sjukvårdshuvudmännen ha frihet att anpassa abortverksamhetens
organisation efter lokala förutsättningar och behov.

Prop.
1984/85:48 12

Kommitténs förslag: Överensstämmer i princip med min
bedömning. Härutöver anvisar kommittén oUka organisationsmodeUer för aborlvårdens
organisation och inordning i primärvård eller länssjukvård. Kommittén förordar
för sin del en utveckling mot att abortvården så långt möjligt inordnas i
primärvården (se betänkandet s. 73).

Remissinstanserna: Göteborgs kommun, karolinska institutet
och medicinska fakulteten vid Göteborgs universitet avstyrker förslaget om en
avveckling av de särskilda abortmottagningarna. Ur undervisningssynpunkt och
för det medicinska utvecklingsarbetet anser man den vårdformen vara mest
rationell. Förslaget tillstyrks av övriga remissinstanser som yttrat sig därom.

Många remissinstanser har kommenterat kommitténs
organisationsmodeller för hur abortverksamheten kan organiseras (se bil 2 s.
2).

Skäl för min bedömning: Med den nya abortlagen genomfördes
en förenkling och avdramatisering av förfarandet i abortvården. Ett läkarbesök
i ett abortärende bör inte skilja sig från andra läkarbesök. Kvinnan bör inte
hänvisas till särskilda mottagningar i en abortsituation. Om abortverksamheten
integreras i den övriga hälso- och sjukvården blir det lättare för kvinnan att
diskutera sin situation förutsättningslöst och att ge uttryck för sin amibivalens
och tveksamhet. Hälso- och sjukvårdspersonalen och patienterna runt omkring
henne vet inte att hon överväger abort. Kvinnan behöver då inte på samma sått
känna att vårdpersonalen tar för givet att hon redan bestämt sig för abort.

Vad i övrigt gäller abortvårdens organisation, om den bör
ingå i länssjukvården eller primärvården bör sjukvårdshuvudmannen ha full
frihet att avgöra med hänsyn till lokala förutsättningar och behov. Aborlkommittén
har anvisat olika modeUer som därvid bör kunna övervägas närmare av
sjukvårdshuvudmännen.

3.5 Sjukvårdspersonalens medverkan i aborter

Min bedömning: Socialstyrelsen har meddelat anvisningar om
hälso-och sjukvårdspersonalens medverkan vid abort. Dessa ger tillräckliga
garantier fÖT sådan personal som finner abort oförenligt med sin etiska eller
religiösa uppfattning att slippa delta i abortarbete. Någon lagstadgad rätt för
hälso- och sjukvårdspersonalen att vägra medverka i abortverksamheten anser
jag f.n. inte påkallad.

Kommitténs förslag: Överensstämmer med min bedömning.
Kommittén har i en särskild rapport (Ds 1981:24) Bilder och röster belyst
sjukvårdspersonalens syn på abortarbete. Till grund för rapporten ligger en
intervjuundersökning.

Prop.
1984/85:48 13

Remissinstanserna: Kommentarer saknas.

Skäl för min bedömning: I enlighet med vad som anförs i
socialstyrelsens anvisningar bör inom hälso- och sjukvården liksom inom
arbetslivet i övrigt hänsyn las till de anställdas inlressen och
förutsättningar i olika avseenden. Abortverksamheten bör sä långt möjligt
organiseras så all personal, som finner det oförenligt med sin etiska och
religiösa uppfatining att medverka vid abort, inle bör las i anspråk för sådana
arbetsuppgifter.

Jag anser det samtidigt vikligt all framhålla att
sjukvårdshuvudmännen bör ha en sådan beredskap i sin planering av arbetet att
en abortsökande kvinna skall kunna få ingreppet ulfört utan onödigt dröjsmål.

Aborlkommittén har inte pekal på något som påkallar en
strängare reglering av frågan. Till socialstyrelsen har del inle rapporterats
något fall där del förekommit att sjukvårdshuvudmännen sökt tvinga en läkare
eller annan vårdpersonal att mot dennes vilja medverka i abort.

Jag ansluter mig till abortkommitténs bedömning alt
nuvarande anvisningar (SOSFS(M) 1976:14) på området bör vara tillräckliga.

4 Abortförebyggande åtgärder

4.1 Preventivmedelrådgivningen efter 1975

Utbyggnaden av prevenlivmeddsrädgivningen stimulerades
starkt i och med att rådgivningen fr.o.m. år 1975 blev ersällningsberätligad enligl
lagen (1974:525) om ersättning för viss föddsekontrollerande verksamhet m.m.
Mellan åren 1975 och 1977 var ökningen kraftig. Sedan minskade antalet
rådgivningsbesök t.o.m. 1980. Från år 1981 ökade antalet besök på nytt.

Antalet preventivmeddsrådgivningsbesök Ugger i de flesta
"län mellan 310-380 besök per 1000 fertila kvinnor och år. Abortkommittén
har med hjälp av uppgifter från statistiska centralbyråns
fruktsamhetsundersökning uppskattat rådgivningsbehovet lill 500 besök per 1000
fertila kvinnor och år. Denna uppgift överensstämmer med de beräkningar, som
anges i socialstyrelsens principprogram för mödra- och barnhälsovården.

Endast tre län har en preventivmedelsrådgivning som
motsvarar eller närmar sig del beräknade behovet. Uppgifterna för anlal besök
är dock delvis missvisande eftersom en del preventivmedelsrådgivning sannolikt
ges i samband med läkarbesök på gynekologmottagningar, vårdcentraler m.m. Dessa
besök redovisas inte i den officiella statistiken.

Barnmorskans roll

Preventivmedelsrådgivningen är numera i stor utsträckning
förlagd till mödrahälsovården. Barnmorskornas andel av rådgivningen låg år 1980
i nästan alla lån mellan 70-90% av den totala rådgivningen. Denna utveckling
har leu lill all de rådsökande har fått närmare lill rådgivningen, alt

Prop. 1984/85:48 14

väntetiderna har förkortats och att möjligheterna till
kontinuitet har ökat.

Utbildning i rådgivning om födelsekontroll ingår numera i
grundutbildningen till barnmorska. De kan efter viss praktik också få förskrivningsrätt
av p-piller. Socialstyrelsen har sedan är 1972 anordnat kurser i rådgivning om
födelsekontroll för barnmorskor som inte fält sådan i sin grundulbildning. De
senaste åren har inle anordnats några kurser av slyrelsen. Regionala kurser har
dock anordnats i flera lån. Fortfarande kvarstår etl utbildningsbehov bland
barnmorskorna.

Jag kommer i det följande att presentera min syn på hur
det abortförebyggande arbetet bör bedrivas.

4.2 Sjukvårdshuvudmännens ansvar att främja en god
preventivmedelsrådgivning

Min bedömning: Varje sjukvårdshuvudman bör erbjuda en god
preventivmedelsrådgivning åt dem som år bosatta inom sjukvårdsområdet. Detta
får anses följa av hälso-och sjukvårdslagen. Planeringen av
preventivmedelsrådgivningen bör liksom annan hälso- och sjukvård ske med
utgångspunkt i de behov som finns inom varje enskiU sjukvårdsområde.

Kommitténs förslag: Överensstämmer i princip med min
bedömning. Kommittén har i betänkandet närmare utvecklat olika kriterier för en
god preveniivmeddsrådgivning (se betänkandet sid 101), bl.a. skaU rådgivningen
ha tillräcklig kapacitet. Kommittén uppskattar rådgivningsbehovet till ca 500
besök per 1000 fertila kvinnor och år.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser är positiva
till förslaget. Många landstingskommuner konstaterar att de inle har nått upp
till den av kommittén beräknade behovsnivän. Man instämmer i kommitléns bedömning
all den officiella rådgivningsstatistiken är missvisande. Flera landstingskommuner
pekar på ökade resursbehov om behovet 500 besök per 1 000 fertila kvinnor och
år skall tillgodoses.

Skäl för min bedömning: Genom den nya hälso- och
sjukvårdslagen har. landstingen fått ett lagsladgal ansvar även för
förebyggande vård. Den aborlförebyggande verksamheten utgör en viktig del av
den förebyggande vården. En vål fungerande preventivmedelsrådgivning är därvid
av grundläggande betydelse.

Som framgått av vad jag tidigare har anfört, har den
särskilda ersättningen som infördes 1975 till landslingen haft en kraftigt
stimulerande effekt på utbyggnaden av rådgivningsverksamheten. Prevenlivmedelsrådgivningens
knytning till mödrahälsovården med i huvudsak barnmorskor som rådgivare

Prop. 1984/85:48 15

har varit en viktig förutsättning för utbyggnaden.
Socialstyrelsen har sedan är 1972 anordnat fortbildningskurser i rådgivning och
födelsekontroll. De senasle åren har sädana kurser dock inle anordnats av
styrelsen. Enligt vad jag har inhämtat överväger socialstyrelsen f.n. frågan
hur del fortbildningsbehov som ännu finns bland barnmorskorna bäst skall kunna
tillgodoses. Ansvaret för att barnmorskorna fär erforderlig fortbildning åvilar
sjukvårdshuvudmännen.

Preventivmedelsrådgivningen är mycket ojämnt fördelad över
landet. De resultat kommittén kommit fram lill efter en noggrann karlläggning
av abortfrekvensen visar att där preventivmedelsrådgivningen varil väl utbyggd
och lättillgänglig har detta haft en direkt återverkan på abortfrekvensen i positiv
riktning.

Kommittén pekar pä olika åtgärder för att öka prevenlivmedelsrådgivningens
kapacitet. Jag bedömer att det bör vara möjligt all genomföra flera av dessa
förslag-väl tilltagna telefontider vid olika lider på dagen, mottagningstider
anpassade efter behov, ökad informaiion om verksamheten - utan nämnvärt ökade
resurser. Jag vill i detla sammanhang erinra om att i regeringens proposition
(1983/84:190) om vissa ersättningar lill sjukvårdshuvudmännen m.m. (den s.k. Dagmarpropositionen)
som antagits av riksdagen har de förebyggande hälsovårdande insatserna särskilt
framhävts. En särskild ersättning skall utgå till landstingen för förebyggande
åtgärder.

Vid planeringen av prevenlivmeddsrådgivningen är det
viktigt alt hänsyn tas till de särskilda behov av riktade insaiser som kan
finnas hos vissa åldersgmpper och invandrarna m.fl. Sä har t.ex.
ungdomsmottagningarna haft stor betydelse för att tillgodose de ungas behov av
diskussion av frågor om födelsekontroll.

4.3 Upplysning om sexual- och samlevnadsfrågor

I anslutning till den nya abortlagens genomförande 1974
beslutade riksdagen om särskilda medel för abortförebyggande åtgärder och
upplysning i sexual- och samlevnadsfrågor till dåvarande socialstyrelsens
nämnd för hälsoupplysning. Nämnden uppbar, enligl riksdagens beslul, särskilda
medel för sådan verksamhet under 5 år. Riksdagens beslut innebar att åven
ungdoms- och kvinnoorganisationer och däribland olika invandrarorganisa-tioner
under flera är tilldelades medel från anslaget Hälsoupplysning under femte
huvudtiteln för information i sexual- och samlevnadsfrågor.

Under anslaget disponerar socialstyrelsen för budgetåret
1984/85 ca 1.7 milj. kr. för särskilda informationsprojekt och
informationsmaterial om hälsoupplysning. Upplysning om abortförebyggande
åtgärder och samlevnadsfrågor är därvid ett av de områden som socialstyrelsen,
enligt riksdagens beslut med anledning av budgetpropositionen skall prioritera.

Upplysning om sexualitet och samlevnad bedrivs även av
Riksförbundet för sexuell upplysning (RFSU) med bidrag från nämnda anslag. RFSU
har

Prop. 1984/85:48 16

genomfört olika informationsprojekt i samarbete med
socialstyrelsen.

Socialstyrelsen har utvecklat metoder för upplysningen i
abortförebyggande syfte och stimulerat och stött landsting och kommuner som
startat upplysning om sexualitet och samlevnad. Socialstyrelsen bedrev åren
1973-1976 en försöksverksamhet med upplysning i sexualitet och samlevnad i
samarbete med Gotlands kommun. Inom ramen för försöksverksamheten gavs även
preventivmedelsrådgivning. Erfarenheterna från del s.k. Got-landsprojektei har
förts ut till andra landsting. Flera andra landsting har startat liknande
verksamhet.

Aborlförebyggande upplysningsverksamhet finns i de flesta
landstingen. Nägra landsting befinner sig i ell uppbyggnadsskede. Andra har
ännu inte kommit igång med denna verksamhet.

I vissa landsting bedrivs i samarbete med bl.a. kommuner
och länsskol-nåmnd omfattande sex- och samlevnadsprojeki. De innefattar t.ex.
fortbildning i sexualitets- och samlevnadsfrågor för berörd personal, utökat
samarbete mellan ohka yrkesgrupper i kommuner och landsting och särskilda
satsningar i form av temadagar, diskussioner, intensifierad
samlevnadsundervisning i skolan m.m. Ett minskat antal aborter i samband med
sådana satsningar har iakttagits l.ex. på Gotiand, i Västerbotten, Jämtland och
Värmland.

En långsiktig plan för den abortförebyggande verksamhelen
finns endasl i ett fåtal landsting.

4.4 Delat ansvar för upplysning om födelsekontroll,
sexualitet och samlevnad

Min bedömning: Socialstyrelsens ansvar för upplysning oin
födelsekontroll, sexualitet och samlevnad hör vara att förmedla kunskaper och
erfarenheter till landslingen på della område, ati följa utvecklingen i
landstingen och att initiera insatser för särskilda målgrupper, t.ex.
invandrare. Varje landsting har inom sitt landstingsområde ansvaret för
upplysning om födelsekontroll saml sexualitet och samlevnad. Landstingen bör i
dessa frågor samverka med berörda instanser inom kommuner, myndigheter och
organisationer.

Kommitténs förslag: Överensstämmer i huvudsak med min
bedömning.

Remissinstanserna: Socialstyrelsen framhåller att i
styrelsens fortsatta arbete med hälsoupplysning skall informationen om den
abortförebyggande verksamheten vidareutvecklas. Styrelsen skall ge motiv och
underlag till huvudmännen. Skolöverstyrelsen (SÖ) önskar alt del pågående
samarbetet mellan socialstyrelsen och SÖ kan fördjupas vad gäller produktion av
fakla-och diskussionsmalerial om sexualitet och samlevnad. Statens
invandrarverk

Prop. 1984/85:48 17

finner kommitténs förslag vad gäller insatser för
invandrare inte tillräckligt utvecklade. Flera landsting meddelar att de har
antagit särskilda planer för del abortförebyggande arbetet. Några landsting
anför bristande resurser som ett hinder för utbyggnad av verksamheten.

Skäl för min bedömning: Landslingens ansvar för
hälsoupplysning, abortförebyggande upplysning m.m. enligt den nya hälso- och
sjukvårdslagen innebår inte att behovet av centrala initiativ försvinner.
Socialstyrelsens resurser för abortförebyggande upplysning har dock begränsats
de senaste budgetåren eftersom landslingen övertagit uppgifter som tidigare i slor
ulsträckning låg på socialstyrelsen.

Socialstyrelsen hör enligt min mening alltjämt ha en vikiig
uppgift när del gäller förmedling av kunskaper och erfarenheter på detta
område. Styrelsen har utvecklat metoder för upplysningen i aborlförebyggande
syfte bl.a. genom det s.k. Gotlandsprojektet, samt stimulerat och stött
landsting och kommuner som startat upplysning om sexualitet och samlevnad.
Erfarenheten av dessa metoder har styrelsen spritt till samtliga landsting. I
flera landsting bedrivs nu omfattande sex- och samlevnadsprojekt.
Socialstyrelsen bör följa utvecklingen av den abortförebyggande upplysningen i
landstingen.

En vikiig uppgift för socialstyrelsen är vidare att
initiera insatser för särskilda målgrupper. Upplysningen i samlevnadsfrågor
till invandrare är därvid en angelägen uppgift. Styrelsen har under flera år
arbetat med insatser till invandrare. Arbetet härmed bör fortsätta. Som
framgått av vad jag har anfört i det föregående är abortfrekvensen dubbelt så
hög bland vissa invandrargrupper som bland svenska kvinnor. En annan viktig
grupp som har behov av särskilda insaiser är kvinnor över 35 år. Utredningen
har visat all många kvinnor och män i dessa åldrar har problem att hitta en
lämplig preventivmetod.

Frågan om medel till socialstyrelsens verksamhet med
hälsoupplysning för nästa budgetär kommer att i vanlig ordning behandlas i
budgetpropositionen.

Landstingen har inom sina områden det övergripande
ansvaret för upplysning om sexualitet, samlevnad och födelsekontroll. De
metoder socialstyrelsen har utvecklat för den abortförebyggande upplysningen
genom bl.a. det s.k. Gotlandsprojektet bör vara vägledande för landstingen vid
deras planering.

Landstingens arbete med upplysning i abortförebyggande
syfte bör bedrivas enligt en långsiktig plan. Landstingen bör samarbeta med
berörda organ inom kommuner, myndigheter och organisalioner. Skolan, fritidsverksamheten,
barnomsorgen år exempel på viktiga samarbetspartners.

I regeringens proposition (1983/84:190) om vissa
ersättningar till sjukvårdshuvudmännen m.m. (den s.k. Dagmarpropositionen) har
de förebyg-

2 Riksdagen 1984/85. 1 sami Nr 48

Prop.
1984/85:48 18

gande hälsovårdande insatserna särskilt framhävts. För att
stimulera utvecklingen på del förebyggande området utgår till landstingen en
särskild ersättning för förebyggande ålgärder.

I del abortförebyggande arbetel bör särskild uppmärksamhet
ägnas storstadsregionerna och andra regioner med hög abortfrekvens för all
utröna vilka insaiser som kan göras för alt motverka den höga aborlfrekvensen i
dessa områden.

Skolans roll

Aborlkommittén har i sill delbetänkande "Lära leva
tillsammans" undersökt skolans roll i del abortförebyggande arbetet.
Undersökningen har visat att åtgärder behöver vidtas för att förbättra och
intensifiera samlevnadsundervisningen i skolan. Skolöverstyrelsens handledning
för samlevnadsundervisningen som pubUcerades år 1977 är ofta okänd hos skolpersonalen.
Många lärare känner sig osäkra i undervisningen. Åmnesområdet sex och samlevnad
är fortfarande i viss mån tabubelagt. Öppenheten är inte så stor och känns inte
så naturlig.

Samlevnadsundervisningen är ett övergripande ämne i skolan
vars behandling kräver samverkan från lärare i flera ämnen. Svenska barn och
ungdomar får en samlevnadsundervisning, som intemationdlt selt ger dem vål
utvecklade kunskaper och begrepp. Samtal om etiska aspekter på samlevnad eller
om känslor och relationer förekommer dock endast i Uien omfattning.

Min bedömning är att skolans samlevnadsundervisning är av
grundläggande betydelse i det abortförebyggande arbetet. Sexual- och
samlevnadsfrågorna berör några av det mänskliga livets väsentligaste områden
och de bör behandlas ur både individuella och sociala aspekter. Vår syn på och
attityder till kvinnor och män är av grundläggande betydelse för hur vi formar
våra liv tillsammans. Jämställdheten mellan kvinnor och män bör vara grunden i
vårt samhälle. Om vi lär oss detta och alt respektera varandra bör vi också
kunna minska många av de problem som finns runt omkring oss-våldtäkt,
kvinnomisshandel, prostitution, o.s.v.

Med anledning av de överväganden abortkommittén har gjort
i betänkandet "Lära leva tillsammans" kommer statsrådet Göransson
att senare denna dag föreslå regeringen att ge skolöverslyrelsen i uppdrag att
i samråd med socialstyrelsen och övriga berörda myndigheter och organisationer
vidta åtgärder för att stödja och förbättra samlevnadsundervisningen i skolan.
Behovet av ett praktiskt kompletterande material till SÖ:s handledning alt
användas i såväl undervisningen i skolan som i lärarutbildning och
lärarfortbildning skall övervägas. SÖ skall därvid också överväga behovet av
vägledning rörande olika modeller för undervisningens uppläggning och för
samverkan mellan olika lärarkategorier och mellan lärare och elewärdsper-

Prop.
1984/85:48 19

sonal
samt medverkan av andra yrkesgrupper i undervisningen, t.ex. barnmorskor,
kuratorer m.fl. I uppdraget ingår också att överväga behovet av särskilda
åtgärder för invandrarelever.

5
Handel med fosterfördrivande medel

Mitt
förslag: Förordningen (1938:569) med vissa bestämmelser angående fosterfördrivande
medel upphävs.

Förordningen
(1938:569) med vissa bestämmelser angående fosterfördrivande medel har spelat
ut sin roll och bör enligl socialstyrelsen och abortkommittén upphävas. I
förordningen regleras införsel, tillverkning och tillhandahållande av medel som
kan antas komma till användning för avbrytande av havandeskap. Dagens
abortlagstiftning år en annan ån den som gällde när förordningen kom till år
1938. Jag instämmer i bedömningen att förordningen har spelat ul sin roll och
bör upphävas.

6 HemstäUan

Med
hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår
riksdagen att

dels
anta förslaget till

lag
om upphävande av förordningen (1938:569) med vissa bestämmelser angående fosterfördrivande
medel.

dels
godkänna vad jag har föreslagil i fräga om enhelliga ersättningsregler för
rådgivning i samband med abort.

Vidare
hemställer jag att regeringen bereder riksdagen tillfälle ta del av vad jag har
anfört i fråga om abortvårdens innehåll och organisation, om omfattningen av
preventivmedelsrådgivningen och om upplysningen om födelsekontroll, sexualitet
och samlevnad.

7 Beslut

Regeringen
ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom
proposition förelägga riksdagen vad föredraganden har anfört för de åtgärder och
de ändamål som föredraganden har hemställt om.

Prop.
1984/85:48 20

Bilaga 1

Sammanfatlning av betänkandet (SOU 1983:31)
Familjeplanering och abort. Erfarenheter av ny lagstiftning

1980 års abortkommitté tillkallades våren 1980 för att
göra en utvärdering av abortlagen (1974:595) och de olika ålgärder som i
anslutning till denna inleddes i syfte att förebygga aborter. Abortlagen, som
trädde i kraft den 1 januari 1975, ger kvinnan räll att före utgången av 18:e
havandeskapsveckan själv besluta om hon vill fullfölja graviditeten eller ej.
För abort vid längre framskriden graviditet krävs tillstånd av socialstyrelsen.
Tillslånd får lämnas endast om det föreligger synnerliga skäl för åtgärden.

Såväl regering som riksdag betonade all abort var att
betrakta som en nödfallsåtgärd och endast som en del av den slörre frågan om födelsekontroU
samt att abort inte fick bli etl medvetet allernaliv till familjeplanering med
preventiva metoder.

I anslulning till den nya lagstiftningen tillkom lagen
(1974:525) om ersättning för viss föddsekontrollerande verksamhet m.m. saml
andra författningsändringar för all stimulera utbyggnad av prevenlivmeddsrädgivningen
och underlätta användningen av preventiva metoder för födelsekontroll.
Riksdagen beslutade även att etl särskill anslag för abortförebyggande
information skulle utgå lUl socialstyrelsen under fem år.

Vi har under vårt arbeie publicerat rapporten Bilder och
röster med intervjuer bland kvinnor och sjukvårdspersonal kring abort (Ds S
1981:24) och delbelänkandel Lära leva tillsammans om skolans samlevnadsundervisning
(DsS 1982:8).

I detta slutbetänkande presenterar vi etl omfattande
material rörande erfarenheterna av abortlagen och de abortförebyggande
insatserna och redovisar våra överväganden och förslag.

A bortutvecklingen

Sedan abortlagen infördes har del varje år verkställts 32
000-34 000 aborter i Sverige. År 1982 uppgick antalet till 32 602, vilket
innebar en minskning jämfört med de tre närmast föregående åren och ungefär
samma antal som 1975. Antalet aborter per 1 000 kvinnor i åldern 15-44 år har likadeles
varit stabilt sedan abortlagen infördes och varierat mellan 19,0 (1982) och
20.7 (1979). 1982 års abortfrekvens är den lägsta sedan 1974. Om nuvarande
abortfrekvens blir beslående innebär det att varannan kvinna, statistiskt sett,
kommer att genomgå abort någon gång. Den svenska abortfrekvensen ligger på
ungefär samma nivå som de övriga västliga industriländernas, vilka har en med
Sverige likartad abortlagstiftning.

Vissa intressanta äldersmässiga förändringar kan noteras.
Tonåringarnas graviditets- och abortfrekvens har fortlöpande sjunkit sedan
1975, vilket kan komma att få långsiktig betydelse för abortutvecklingen. Det
år kvinnor födda 1961 och senare som i förhållande till tidigare årskullar mera
sällan

Prop.
1984/85:48 21

genomgår
abort. I åldersbandet 20-34 år har abortfrekvensen varit i slort sett stabil
sedan abortlagen infördes, medan den däremot ökat något bland kvinnor som är 35
år och äldre. Det bör emellertid noteras att den totala gravidiletsfrekvensen i
åldrar över 35 år är myckel låg.

Sedan
mitten av 1960-talet har födelsetalen sjunkit betydligt i Sverige, liksom i övriga
industriländer. Antalet aborter har inle ökat i samma grad som antalet födda
sjunkit vare sig före 1975 eller efter abortlagens tillkomst. Den sedan flera
är sjunkande gravidiletsfrekvensen har således åstadkommils via förbättrade
preventivmedel och effektivare användning av sådana. Abort har därför inte
använts som medvetet alternativ till preventivmetoder.

95 %
av alla aborter görs numera inom 12 graviditeisveckor och kan därmed utföras
med en för kvinnan skonsam metod. Drygt 80 % av samlliga aborter sker inom den
öppna sjukvärden. Den ökade andelen tidigt utförda aborter har inneburit
minskad psykisk belastning för säväl patienten som sjukvårdspersonalen. Knappt
4 % av aborterna utförs numera med s.k. tvästegsmetod.

Antalet
ansökningar som underkastas socialstyrelsens prövning har blivit allt färre.
Under de första åren abortlagen var i kraft ingavs årligen omkring 400
ansökningar om abort senare än i 18:e graviditelsveckan. I genomsnitt 80 % av
dessa har beviljats och alltså bedömts ha synnerUga skål. År 1981, som särskilt
undersökts av abortkommittén, var antalet ansökningar 308. Av dem beviljades
256 (83 %). Av dessa utfördes 67 p.g.a. diagnostiserad fosterskada. 1982
utfördes 256 aborter efter utgången av 18:e graviditetsveckan.

Vid
vår granskning av socialstyrelsens handläggning av ansökningarna om abort har
kunnat konstateras att det i flertalet av ansökningarna om abort efter 18:e graviditetsvekcan
finns tungt vägande skäl att göra abort och att socialstyrelsen i varje enskilt
fall gör en saklig prövning av skälen för och emot abort. Vi anser vidare, i
enlighet med den praxis som socialstyrelsen tillämpar, att med synnerliga skäl
skall avses starka skäl, oberoende av deras art och att det vid handläggningen
av de aktuella abortärendena skall lämnas stort uirymme för vad som är
speciellt i det enskilda fallet och stort avseende fästas vid kvinnans egen
bedömning av sin situation.

Både
samhälleliga och individuella faktorer påverkar människors familjeplanering.
Graviditets- och abortmönstret företer vid närmare analys vissa regionala
skillnader. Mest framträdande är de tre storstadsområdenas höga abortfrekvens.
Abortfrekvensen är lägst i Götaland (utom i Malmö- och Göteborgsområdena) samt
i Västerbottens län. Abortfrekvensen kan även variera avsevärt mellan olika
kommuner inom ett och samma län. Tydligast är detta i län med stora städer, men
samma tendens framträder även i glesbygdslän. Orsakerna till sådana skiUnader
bör närmare undersökas och beaktas av landstingen i deras planering av den föreybggande
hälso- och sjukvården. Vi föreslår därför alt den cenlrala abortrapporteringen
och

Prop. 1984/85:48 22

socialstyrelsens
statistik i fortsättningen även skall redovisa uppgift om abortpatienlers
hemort.

En
skillnad i abortfrekvens har kunnat konstateras mellan invandrade kvinnor från
det östra medelhavsområdet och övriga i Sverige boende kvinnor, vilket är ett
uttryck för en annan syn pä sexualitet och familjeplanering i deras kulturer.
I dessa länder är preventivmedel svåra att få tag i och abort-även illegal - är
en vanlig metod för födelsekontroll. Av vår undersökning att döma genomgår
kvinnorna i de aktueUa invandrargrupperna abort ungefär dubbelt så ofta som
övriga kvinnor. Upplysning till invandrare i sexualitets- och samlevnadsfrågor
är av betydelse för att underlätta för invandrare att hantera konflikten mellan
den egna kulturens och det omgivande samhällets värderingar. Socialstyrelsen
har bedrivit upplysningsarbete i samarbete med invandrarnas egna
organisationer. Vi anser att sädan verksamhei även är en viktig uppgift för
landslingen och kommunerna.

Abortvården

Den
kartläggning av abortvården som vi genomfört, har visat att vårdens innehåll
och organisation varierar avsevärt mellan olika sjukhus och mottagningar. I
allmänhet har dock de kvinnor som överväger och genomgår abort erbjudits ett
medicinskt sett gott omhändertagande medan den psykologiska sidan av vården
ibland är bristfällig. Det förekommer att behandlingen av kvinnor i
abortsituation är mtinmässig och opersonlig och tiden för läkarbesök och samtal
alltför knapp. Det finns också brister i vissa moment och vid vissa kliniker i
form av t.ex. korta telefontider, långa väntetider pä mottagningen, alltför
kort tid för läkarbesöket, otillräcklig smärtlindring vid sena aborter.
Uppföljning och återbesök efter aborten saknas vid ett stort antal kliniker och
mottagningar.

Abortrådgivningens
innehåll och organisation varierar mellan oUka kliniker och är främst inriktad
på att ge kvinnan stöd/öre en eventuell abort. Bestämmelsen i 2 § abortlagen om
särskild utredning av kurator vid abort efter 12:e gravitidetsveckan tiUlämpas oUka
och särskild utredning har uppenbarligen inte alltid ansetts nödvändig eller
fått den avsedda effekten att tillförsäkra kvinnan stöd i en spedellt
påfrestande situation.

Vi
anser att många, men inte aUa kvinnor som överväger och genomgår abort är i
behov av samtal med kurator, oberoende av i vilket graviditetsskede de
befinner sig. Även mannen kan behöva sådan kontakt. Sådant stöd, t.ex. i form
av ett bearbetande samtal måste för att nå sitt syfte bygga på frivillighet och
utgå från kvinnans och mannens önskan och behov. Sjukvårdspersonalens behov av
psykologiskt stöd i samband med abort är inte tillräckligt beaktat. Åven den
personal som arbetar i abortvården behöver stöd i form av fortbildning samt möjlgiheter
att samtala om de känslor arbetet väcker.

Prop. 1984/85:48 23

Vi föreslår därför etl förstärkt psykosociall slöd till
alla berörda i samband med abort, dvs. kvinnan, mannen och sjukvårdspersonalen.
Det som nu betecknas som abortrådgivning och särskild utredning av kurator bör
ingå i det psykosociala stöd som bör erbjudas kvinnor som överväger, genomgår
eller genomgått abort, oberoende av tidpunkt i graviditeten. EnUgt kvinnans
önskan och behov skall hon erbjudas att få samtala med kurator, läkare eller
annan. Det utökade stödet till alla berörda i samband med abort är ett led i
ett förstärkt psykosociall innehåll i kvinnosjukvården överhuvudtaget. Det kan
även ses som ett förebyggande arbete i enlighet med hälso- och sjukvårdslagen.

Vi
förordar en utveckling mot att aborlvården så långt del är möjligt sker i
primärvården. Det ger ökad närhet, ökad möjlighet till kontinuitet och
uppföljning efter aborten. Kvinnan bör alltid erbjudas ett åtebesök efter
aborten, för all genom gynekologisk undersökning få bekräftelse på att allt
avlöpt väl, att även på ell psykologiskt plan avsluta aborten samt för att i en
mindre pressad situalion diskutera preventivmelod.

Vi har
funnit all del råder osäkerhet på många håll om hur ersättningsbestämmelserna
för aborträdgivningen resp. särskild utredning ska tillämpas. Abortrådgivning
är frivillig och ska vara kostnadsfri för den enskilde; huvudmannen har rätt
till ersättning via den allmänna försäkringen enligt lagen om viss föddsekontrollerande
verksamhet m.m. Den särskilda utredningen däremot är obUgatorisk och
kostnaderna för kvinnan och huvudmannens ersättning regleras i samma ordning
som vid läkarvård vid sjukdom. Vi anser att en ändring av
ersättningsbestämmelserna förenklar en integrering av abortverksamheten i
kvinnosjukvården, främjar kontinuitet och helhetssyn i vården och underlättar
den föreslagna utvecklingen av psykosociall stöd i samband med abort. Vi
föreslår därför att aU vård som ges i samband med en abort vad beträffar
kostnaderna för kvinnan och ersättningen till huvudmannen bör följa samma
regler som gäller för läkarvård vid sjukdom.

Aborlförebyggande insatser

Vår bedömning är, att satsningen på abortförebyggande
åtgärder i samband med 1974 års abortlag har givit avsevärda resultat.
Preventivmedelsrådgivningen har byggts ut, decentraliserats och når numera ett
stort antal människor, dock huvudsakligen kvinnor. Rådgivningen ges oftast av
barnmorskor inom mödrahälsovården, vilket inneburit kortare väntetider,
lättillgänglighet, ökad kontinuitet och större hänsyn till psykologiska och
sociala aspekter av födelsekontroll. Preventivmedelsrådgivningens tiUgäng-lighel
kan ökas ytterligare genom tillräcklig kapacitet året om, utåtriktad
information, varierande och väl tilltagna telefontider samt mottagningstider
anpassade efter de rådsökandes behov.

Utåtriktad uppsökande verksamhet av barnmorskor, kuratorer
och läkare

Prop. 1984/85:48 24

i bl.a.
skolor, på fritidsgårdar, i föreningsliv, på arbetsplatser m.m. med upplysning
om familjeplanering, sexualitet och samlevnad behöver utökas och inrymmas i det
ordinarie arbetet.

Bl.a.
för att effektivt utnyttja tillgängliga resurser, är det också viktigt att
uppmärksamma frågan om födelsekontroll även i samband med gynekologisk vård
och i övrigt i primärvården.

För
en bibehållen god kvalitet på preventivmedelsrådgivningen krävs fortlöpande
fortbildning för barnmorskor, läkare, kuratorer, skolsköterskor m.fl. som ger
rådgivning om födelsekontroll.

Den
särskilda ersättning för rådgivning i födelsekontroll som infördes 1975 gav en
stimulerande effekt pä utbyggnaden av rådgivningsverksamheten. Vi befarar att
en eventuell övergång till schabloniserade bidrag medför minskade möjligheter
till stimulans, styrning och uppföljning av preventivmedelsrådgivningen .

Den
satsning på upplysning kring sexualitet och samlevnad som gjorts av socialstyrelsen,
vissa landsting och kommuner är betydelsefuU för att förebygga aborter och
medverka till att de barn som föds är önskade.

Socialstyrelsen
har utvecklat metoder för den abortförebyggande upplysningen, spritt
erfarenheter från denna till landstingen samt stimulerat och slött landsting,
kommuner och enskUda som startat och bedrivit upplysning i sexualitet och
samlevnad. Socialstyrelsen har också producerat fakta- och diskussionsmaterial
på området och utarbetat underlag för upplysning till särskilda målgrupper.
Socialstyrelsens roll i det abortförebyggande arbetel är även i fortsättningen
viktig då det gäller metodutveckling, samordning, förmedling av kunskaper och
erfarenheter till landstingen samt materialproduktion.

Genom
den nya hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) har landstingen fått ett lagsladgal
ansvar även för förebyggande vård, bl.a. den abortförebyggande verksamheten.
Många landsting har ännu inte hunnit bygga upp någon abortförebyggande
upplysningsverksamhet. I några landsting bedrivs i samarbete med bl.a. kommuner
och länsskolnämnd omfattande sex- och samlevnadsprojekt. Det innebär t.ex.
fortbildning i sexualitets- och samlevnadsfrågor för berörd personal, utökat
samarbete mellan olika yrkesgmpper i kommuner och landsting och särskilda satstningar
i form av temadagar, diskussioner, intensifierad samlevnadsundervisning i
skolan m.m. Ett minskat antal aborter i samband med sådana satsningar har
iakttagils t.ex. på Gotiand, i Västerbotten, Jämtiand och Värmland.

Permanent
abortförebyggande upplysningsarbete bör finnas i alla landsting. Detta bör
bedrivas enligt en långsiktig, politiskt fastslagen plan i samarbete med
kommuner, länsskolnämnder, övriga vårdgivare, organisationer m.fl. En gmndförutsättning
för verksamhelen är en väl utbyggd preventivmedelsrådgivning. Landstingen bör
initiera och samordna fortbildning i sexualitet och samlevnad för berörd
personal samt konitnuerligt följa utvecklingen i aborttal,
preventivmedelsrådgivning m.m. för att kunna rikta insatser.

Prop.
1984/85:48 25

SÖ,
UHÅ saml berörda linjenämnder bör tillse alt det i grundutbildningen för de
yrkesgrupper som i sill arbete kommer i kontakt med samlevnadsfrågor ges kunskaper
och möjligheter till diskussioner kring sexualitet, samlevnad och
födelsekontroll.

Det
finns i dag en omfattande kommersiell marknad som exploaterar människors behov
av igenkännande, förebilder och värderingar på sexualitets- och
samlevnadsområdet. Upplysningsarbete i samlevnadsfrågor är nödvändigt som
motvikt till detta. Viktiga insatser på detta område kan åven göras genom t.ex.
film, teater, TV-program, böcker m.m. som behandlar dessa ämmen på ett seriöst
sätt. Hem, skola och barnomsorg har här en betydelsefull uppgift att fylla i
att ge barn och unga förutsåttningar för att kritiskt värdera och välja i det
stora utbud av litteratur och information som del moderna samhället erbjuder.

En
stor del av de intentioner som fanns bakom 1974 års abortlag och tillhörande följdlagstiftning
har enligt vår uppfattning uppfyllts. Vi har i betänkandet anvisat vägar för
förstärkta insatser i del abortförebyggande arbetet.

Prop. 1984/85:48 26

Bilaga 2

Sammanställning av remissyttranden över betänkandet Familjeplanering
och abort, Erfarenheter av ny lastiftning (SOU 1983:31)

1 Remissinstanser

Efter remiss har yttranden över abortkommitiéns betänkande
kommit in från överbefälhavaren, socialstyrelsen, riksförsäkringsverket,
statistiska centralbyrån, universitets- och högskoleämbetet, skolöverstyrelsen,
statens invandrarverk, statens handikappråd, ärkebiskopen efter hörande av andra
biskopar. Landstingsförbundet, Svenska kommunförbundet, samtliga landstingskommuner,
Göteborgs kommun, Malmö kommun, Gotlands kommun, Stockholms kommun, Norrköpings
kommun. Östra Göinge kommun, Umeå kommun, Kinda kommun, Landsorganisationen i
Sverige (LO), Centralorganisationen SACO/SR (SACO/SR), Tjänstemännens
centralorganisation (TCO), Riksförbundet för sexuell upplysning (RFSU),
Riksförbundet för sexuellt likaberättigande (RFSL), Handikappförbundens
centralkommitté (HCK), De handikappades riksförbund (DHR), Sveriges Television
AB, Riksförbundet Hem och Skola, Sveriges frikyrkoråd. Centerns kvinnoförbund,
Folkpartiets kvinnoförbund. Moderata kvinnoförbundet. Socialdemokratiska
kvinnoförbundet. Yrkeskvinnors riksförbund. Svenska läkaresällskapet, Fredrika
Bremerförbundel och Vänsterpartiet kommunisternas kvinnopolitiska utskott.

Dessutom har yttranden kommit in från Sveriges
skolkuratorers förening. Synskadades riksförbund. Utbildningsnämnden, Kristen
demokratisk samlings kvinnoförbund (KDS-K), Kristen demokratisk samUng och
Ledningsgruppen för sex och samlevnad i Jämtlands läns landsting.

2 Allmänna synpunkter

Remissinstanserna anser allmänt all abortkommittén har
gjort en mycket ambitiöst upplagd utvärdering av abortlagens effekter.

Många remissinstanser noterar med tillfredsställelse att
kommittén klart kan redovisa att "abort inte används som medvetet
alternativ tUl preventivmedel".

Socialstyrelsen framhåller att den noggranna
faktainsamlingen med en aUsidig belysning av området ger en utmärkt bakgrund
för den fortsatta diskussionen och planeringen. Styrelsen framhåller särskilt
att kommittén inte väjt för att belysa de konflikter och svårigheter som gör
abortfrågan så känslig.

Åven RFSU anser att utredningen är mycket värdefull och
att den bör kunna utnyttjas i planerings- och utvecklingsarbetet på många oUka
områden inom preventivmedelsupplysning och abortvård.

Flera remissinstaner bl.a. Stockholms läns landsting anser
att rapporten i vissa delar bör kunna användas i fortbildningen av berörda
personalgrupper.

Prop. 1984/85:48 27

Ärkebiskopen
anser att det är värdefullt alt erfarenheterna av den nya lagstiftningen nu
redovisas och all ålgärder vidtas dels för att ytterligare hjälpa de kvinnor
som kommer i en abortsitualion, dels för att minska del fortfarande höga aborlantalel.

3
Abortvården

3.1
Psykosociall stöd

Kommitténs
förslag om ökat psykosociall slöd lill alla berörda i samband med abort, dvs.
kvinnan, mannen och sjukvårdspersonalen vitsordas allmän av remissinstanserna.
Förslaget innebår bl.a. att etl återbesök efter abort alltid skall erbjudas
kvinnan.

Socialstyrelsen
anser det angeläget all abortklinikerna organiserar sin kontakt med
abortpatienterna så all dessa i betydligt slörre utslräckning än för närvarande
får kontakt med kurator. Kuratorernas möjlighet all förmedla kontakt med andra
instanser - familjerådgivning, socialtjänsten m.fl. framhålls. Kvinnor som
ansökt om abort till följd av resultatet av genomförd fosterdiagnostik är i
behov av särskill stöd.

Styrelsen
understryker också vikten av ett adekvat och fast organiserat stöd för
sjukvårdspersonalen.

Liknande
synpunkter framförs av socialnämnden i Stockholms kommun som framhåller bl.a.
följande. Den tidigare abortlagen föreskrev samtal med en kurator för samtliga
kvinnor som begärde abort. Lagen krävde kuratorssamtal för att man skulle kunna
fastställa om indikation för abort förelåg. Men det obUgatoriska kuratörssamlalel
hade indirekt en annan mycket viktig funktion. Kvinnan (och i förekommande faU
mannen) fick möjlighet att diskutera sina motiv för aborten och vad hon
verkligen kände och ville. Hon fick också information om vilken hjälp hon
skulle fä frän samhället om hon valde att fullfölja graviditeten och la hand om
barnet. Till kuratorssamtalen kom ibland kvinnor, i många fall mycket unga, som
inte hade talat med någon annan om att de var gravida och övervägde abort.
Eftersom de flesta kvinnor upplever en abort som en stor och dramatisk händelse
i livet, måste det vara av största vikt att alla kvinnor som skall genomgå en
abort får möjlighet att tala med en människa som är insatt i problematiken och
som har tid att lyssna.

De
kvinnoförbund som beretts lillfälle alt yttra sig betonar särskilt behovet av
ökat psykosociall stöd till kvinnan och anser det angeläget att återbesök efter
abort kan erbjudas. Åven LO och TCO understryker viklen av uppföljning och
återbesök efter abort. LO framhåller sårskilt också att all personal i abortverksamheten
bör få elt båttre psykologiskt stöd och föreslår att det på aUa kUniker
inrättas ell "forum" för personalen för alt bearbeta sina känslor vid
aborter.

7?F5[/framhåller
att erbjudande om kuratorssamtal före och efter en abort

Prop. 1984/85:48 28

och om medicinsk efterkonlroll skall göras på ett aktivt
och positivt sätt. Del bör inle få förekomma att som nu en del läkare vUl
betrakta aborten som en angelägenhet endasl mellan läkaren och kvinnan (ev.
även mannen) och antyder att kuratorssamtalet är en onödig formalitet.

Förbundet anser att en medicinsk efterkonlroll behövs för
att lugna kvinnors farhågor att aborten lett till skador. Ett samtal kan också
behövas med läkare eller kurator om den fortsatta preventionen under lugnare
omständigheter än i direkt samband med aborten. En del kvinnor kan också behöva
tala om sin genomgångna abort, som kanske upplevs svårare efter det att den ägt
rum.

Ärkebiskopen framhåller all i en abortsituation är det inle
utan vidare självklart att svårigheterna kan avhjälpas vid läkarbesök. Snarare
är del samtal med kurator eller en terapeutiskt utbildad person som erfordras.
Därför bör det vara självklart för lakarna att rekommendera patienten lill
kurator.

Majoriteten av landstingen tillstyrker förslaget, som bl.a.
innebär införande av ett återbesök efter abort, utan att peka på behov av
ökade resurser. Dessa remissinstanser är Malmöhus läns landsting, Kristiandstads
läns landsting, Malmö kommun, Blekinge läns landsting, Hallands läns landsting,
Kronobergs läns landsting, Örebro läns landsting, Östergötlands läns landsting,
Jönköpings läns landsting, Skaraborgs läns landsting, Uppsala läns landsting,
Gävleborgs läns landsting, Västerbottens läns landsting och Norrbottens läns
landsting.

Malmöhus läns landsting och Uppsala läns landsting
framhåller att kommitténs förslag till stor del är i överensstämmelse med hur
arbetet redan bedrivs inom dessa landsting. Hallands läns landsting framhåller
att i den mån förverkligandet ställer krav på nya resurser kan genomförandel
endast ske i den takt ekonomiska ramar medger utrymme för ytterligare förstärkningar
inom denna vårdsektor. Möjligheterna till omfördelningar skall dock prövas av
landstinget.

Några landsting anser att förslaget inte kan genomföras
utan ökade resurser. Dessa är Stockholms läns landsting, Gotlands kommun, Göteborgs-och
Bohus läns landsting, Göteborgs kommun, Kopparbergs läns landsting och i viss
mån även Västernorrlands läns landsting.

3.2 Enhetliga ersättningsregler

Endasl tretton remissinstanser har yttrat sig över
kommitténs förslag om enhetUga ersättningsregler för aborträdgivning och den
särskilda kurators-utredningen efter tolfte havandeskapsveckan. Förslaget
innebär att aU rådgvning i samband med en abort bör regleras i samma ordning
som gäUer i fråga om läkarvård vid sjukdom.

Sju remissinstanser tillstyrker kommitténs förslag,
nämligen Västernorrlands läns landsting och Uppsala läns landsting. Karolinska
institutet, de

Prop. 1984/85:48 29

medicinska fakulteterna i Lund och Umeå, Svenska
läkaresällskapet och SACO/SR.

Riksförsäkringsverket, Malmö kommun. Malmöhus läns
landsting, Västerbottens läns landsting och Örebro läns landsting anser del vikligt
att abortrådgivningen även i fortsåttningen är kostnadsfri för den enskilde.

Riksförsäkringsverket framhåller att för den allmänna
försäkringens del medför förslaget en viss minskning av kostnaderna. För de
försäkrade blir det en försämring för dem som vänder sig till läkare för att få
abortrådgivning, eftersom den inte längre är avgiftsfri. Samma patientavgift
las ut som vid läkarbesök pä grund av sjukdom. Denna avgift torde dock inte
avhålla kvinnor från att söka läkare i syfte att få abortrådgivning, om de så
önskar. Abortrådgivningen och den särskilda utredningen hos kurator bör även
fortsättningsvis behållas och då vara avgiftsfri. Med hänsyn härtill har
riksförsäkringsverket i princip inget att invända mot all ett enhetligt system
för ersättning från den allmänna försäkringen införs enligt de riktlinjer som
kommittén föreslagit.

Det bör dock, enligt riksförsäkringsverket, klarläggas hur
de ändrade reglerna påverkar verksamheten för de organisalioner - bl.a. RFSU
och sludenllåkarmottagningarna - som med socialstyrelsens lillslånd bedriver
rådgivning i födelsekontrollerande syfte.

3.3 Abortverksamhetens organisation

Kommittén föreslår alt de särskilda aborlrådgivningsbyråerna
avvecklas och alt abortvården så långt del är möjligt sker i primärvården.
Flera remissinstanser har invändningar mol kommitténs förslag på denna punkt.
Till dessa remissinstanser hör bl.a. socialstyrelsen, Jönköpings läns
landsting, Kopparbergs läns landsting, Västernorriands läns landsting och
Norrbottens läns landsting, Göteborgs kommun. Karolinska institutet och de
medicinska fakulteterna i Umeå. Uppsala och Göteborg.

Socialstyrelsen framhåller att så länge aborter utförs som
ell operativt ingrepp i länssjukvården ler det sig inle rimligl all räkna med
all skilja detla från för- och eftervård. Omhändertagandet av kvinnor blir
bättre om läkare och personal som ska utföra aborten har haft möjlighel alt
skapa kontakt med henne före operationen. Styrelsen anser att möjligheten lill
eftervård i primärvården bör beaktas där resurserna finns och kvinnan så
önskar. Det understryker kravet på utökad gynekologisk kompetens i primärvården
som socialstyrelsen förordat i sina allmänna råd. Ulvecklingen mol nya, myckel
tidiga, icke operativa abortmeloder, förutsätter ocksä god tillgäng på
tillgänglig gynekologisk kompelens i primärvården. Liknande synpunkter framförs
av medicinska fakulteten i Uppsala.

Norrbottens läns landsting framhåller alt gynekologin och kuralorsorgani-salionen
i länet är hell länssjukvårdsbaserad och att fördelarna med en primärvårdsbaserad
abortvård inte år så slora att de motiverar de nya och

Prop. 1984/85:48 30

delvis dubblade resurser som skulle krävas för ändamålet.
Kopparbergs läns landsting anser att aborlvården är en uppgift för
lånssjukvården men i nära samverkan med primärvården. Med utgångspunkt frän
rådande lokala förutsåttningar kan gynekologisk utredning, undersökning och
eftervård samt rådgivning/psykosocialt stöd ske dels vid länets kvinnokUniker
dels vid gynekologiska filialmoilagningar i länet. Härigenom kan kvinnorna
tillförsäkras det förstärkta psykosociala slöd som kommittén föreslår. Själva
abortingreppet utföres på kUnik och får inte bli etl beställningsarbete som
utförs av en nästintill anonym läkare.

Karolinska institutet, medicinska fakulteten vid Göteborgs
universitet och Göteborgs kommun anser att abortvården vid de större klinikerna
sannolikt bedrivs bäst genom etl bibehållande av den särskilda
abortmottagningen. Framförallt ur undervisningssynpunkt och för del medicinska
utvecklingsarbetet anser man den vårdformen vara mest rationell. Motsatt uppfatining
har bl.a. LO, som anser det viktigt alt abortklinikerna avvecklas och abortvården
integreras i kvinnosjukvården.

Av de remissinstanser som accepterar utredningens förslag
påpekar många bl.a. Stockholms läns landsting, i likhet med socialstyrelsen,
att förslaget förutsätter en utbyggnad av den gynekologiska och psykosociala
kompetensen i primärvården. Västerbottens läns landsting framhåller att i ett
glesbygdslän som Västerbotten har utbyggnaden av primärvården länge varit ett
prioriterat område. Därför ler det sig naturligt med en utveckling i vilken
primärvården på sikt i samråd med socialtjänsten kan komma att handha större
delar av abortvården än vad som i dag är fallet.

4 Abortförebyggande insatser

4.1 Preventivmedelsrådgivningen

Kommittén anser att prevenlivmeddsrädgivningen skall ha
tillräcklig kapacitet - behovet uppskattas till 500 besök per år och 1 000
kvinnor i fertil ålder - vara lättillgänglig och av god kvaUtet.

Till kommitténs förslag för en effektivare
preventivmedelsrådgivning ansluter sig flertalet remissinstanser.

Landstingsförbundet instämmer således i utredningens
påpekande om behovet av en lättillgänglig och under helt året heltäckande
verksamhet med preveniivmeddsrådgivning. Förbundel konstaterar att de resultat
utredningen kommit fram till efter en noggrann kartläggning av aborlfrekvensen
visar att där preventivmedelsrådgivningen varil utbyggd och lättillgänglig har
detta haft en direkt återverkan på aborlfrekvensen.

Svenska kommunförbundet framhåller att det kan inte nog
understrykas att preventivmedelsrådgivning år den väsentligaste delen av den
abortförebyggande verksamheten. "Det torde obestridligen förhålla sig så
att ju mer effektiv den abortförebyggande verksamheten blir desto slörre är
utsikterna att aborttalet sjunker". Förbundet finner kommitténs förslag
väl avvägda.

Prop. 1984/85:48 31

Av remissinstanserna konstaterar flertalet landsting att
de inle uppnått den av kommittén uppskattade behovsnivån för preventivmedelsrådgivning
om 500 besök per år och 1 000 kvinnor i fertil ålder. Man instämmer därvid
samtidigt i kommitténs anlagande att statistiken är missvisande eftersom en del
preventivmedelsrådgivning sannolikt ges i samband med läkarbesök på
gynekologmottagningar, vårdcentraler m.m. Dessa rådgivningstillfällen redovisas
inle i den officiella statistiken angående besök för preveniivmeddsrådgivning.

Uppsala läns landsting framhåller att
preventivmedelsrådgivningen, som är en väsentlig del av den abortförebyggande verksamheten,
stimulerades starkt i och med att rådgivningen 1975 blev ersätlningsberåtligad.

Örebro läns landsting instämmer i att prevenlivmedelsrådgivningen
bör förbättras, både vad beträffar ökad lättillgänglighet, längre konsultaiionsii-der
och fler återbesök, men också genom en fördjupning av innehållet i
rådgivningen, så att problem med motivation, oro, ambivalens m.fl. faktorer som
försvårar en rationell familjeplanering och preventivmedelsanvändning minskar.

Östergötlands läns landsting konstaterar att
besöksfrekvensen i länet för preveniivmeddsrådgivning motsvarade 1981 360 besök
per 1 000 kvinnor i fertil ålder och trots detta uppvisar länet en låg
abortfrekvens jämfört med riksgenomsnittet. Landstinget anser därför att kommitléns
schablonberäkning om 500 besök per 1 000 fertila kvinnor måste anpassas till
behovet i de enskilda landstingen.

Kristianstads läns landsting framhåller all länet vid
jämförelse tyvärr intar en plats långt ner pä skalan vad avser
preventivmedelsrådgivningens omfallning. Ökade resurser kommer att behövas för
alt den abortförebyggande verksamheten skall kunna utvecklas och då främsl prevenlivmedelsrådgivningen.

Krav på ökade resurser framförs också från Göteborgs
kommun om de föreslagna målsättningarna för prevenlivmedelsrådgivningen skall
kunna uppnås.

Stockholms läns landsting och Västernorrlands läns
landsting m.fl. anser det tänkbart all öka kvantiteten av prevenlivmedelsrådgivningen
genom all la tillvara möjligheterna till rådgivning i samband med t.ex. gynekologisk
hälsokontroll.

Gotlands kommun framhåller all samordning mellan en
utbyggd preveniivmeddsrådgivning och abortförebyggande upplysning i hälso- och
sjukvården är av stor vikt i det aborlförebyggande arbetel.

TCO, Svenska hälso- och sjukvårdens tjänsiemannaförbund (SHSTF),
LO, Sveriges skolkuratorers förening, RFSU och de kvinnoförbund som beretts
tillfälle au yltra sig instämmer samtliga i att del behövs fortsatta kraftiga
abortförebyggande insatser. Man påpekar att grupper som kräver speciella insaiser
år ungdomar, kvinnor över 30 år och invandrarkvinnor. Flera remissinstanser bl.a.
SÖ anser att rådgivning för ungdomar specielll i

Prop. 1984/85:48 32

storstadsområden även framgent bör läggas till speciella
mottagningar.

Svenska läkaresällskapet delar kommitténs åsikt att läkare
i större utsträckning än vad som för närvarande är fallet bör engageras inom
preventivmedelsrådgivningen och att rådgivningen oftare bör organiseras i
vårdlag med både barnmorskor och läkare. "Det är välkänt alt antalet
kvinnor som genomgår aborter ökal kraftigt under de senaste 10 åren. Dessa
kvinnor har oftast en stark motivation att använda preventivmedel men många
gånger stora svårigheter att finna en lämplig preventivmetod. Det är
sällskapels uppfatining alt myckel obefogad oro över olika preventivmetoders
risker och sidoeffekter skulle kunna undanröjas och alt många fall av upprepad
abort skulle kunna förebyggas om gynekologisk expertis i större ulsträckning
engagerades inom preventivmedelsrådgivningen".

Landstingsförbundet anser all landstingen bör satsa än mer
på prevenliv-medelsrådgivning med barnmorskor som huvudperson. "Verksamheten
får utvecklas i den takt som tillgängliga resurser medger". Frågan om
eventuellt kvarvarande behov av fortbildning av barnmorskor med äldre
utbildning bevakas av förbundel.

4.2 Abortförebyggande upplysning inom landstingen

Kommitténs förslag att permanent abortförebyggande
upplysningsarbete bör finnas i alla landsting tillstyrks allmänt av de berörda
remissinstanserna.

Landstingsförbundet pekar pä behovet av samverkan mellan
landstingens hälsovård och primärkommunal verksamhet som skola, ungdomsgård
samt fritidshem för bland annat informaiion, slöd och kontakter. Mödrahälsovårdens
erfarenheter måste även komma exempelvis skolhälsovården och skolans övriga
verksamhet till del. Detta ligger i linje med hälso- och sjukvårdslagen som
givit landstingen ett ökat ansvar för samverkan med andra organ.

Landsringen i Blekinge, Södermanlands, Örebro,
Kopparbergs, Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län, Gotlands
kommun m.fl. konstaterar alt kommitténs rekommendationer i allt väsentligt
ligger i linje med de strävanden man har inom dessa sjukvårdsområden. Särskilda
planer för det aborlförebyggande arbetet har antagits.

Södermanlands läns landsting framhåller t.ex. att
abortförebyggande upplysningsarbete sker i Södermanland inom ramen för
kvinnoklinikernas och mödrahälsovårdens ordinarie verksamhet. Landstinget antog
under förra hösten en ny hälsoplan där det sägs att "målet bör vara att
förhindra oönskade graviditeter och motivera för planerat föräldraskap".
Verksamheten inriktas bl.a. mot att samordna insatser för rådgivning,
utbildning och information om födelsekontroU. Att landstinget inle har nätt
längre än vad som beskrivs i betänkandet konstaleras bero främsl på begränsade
ekonomiska resurser och andra yttre begränsande faktorer som t.ex.
rekryterings-

Prop. 1984/85:48 33

svårigheter av bammorskor.

Gotlands kommun instämmer i kommitténs bedömning om
betydelsen av en långsiktig, politiskt förankrad plan som gmnd för det abortförebyggande
arbetet. Samordningen mellan en utbyggd preventivmedelsrådgivning och
abortförebyggande upplysning i hälso- och sjukvården är av stor vikt.
Insatserna kan lämpUgen ske genom hälsoupplysningskommittéerna, och kommunen
anser, i likhet med kommittén, att en särskUd tjänsteman bör vara ansvarig för
planering och samordning.

Blekinge läns landsting konstaterar att abortförebyggande
verksamhet i form av utåtriktad information kring sex- och samlevnadsfrågor har
sedan 5 år tillbaka skett regelbundet i Blekinge. Denna utbildning inom sex-
och samlevnadsfrågor har planerats centralt av landstingets kansli och internat-kurser
har hållits med deltagare från primärkommuner och landsting. Fritidsledare,
skolsköterskor, barnmorskor, läkare, lärare o.s.v. har efter genomgången inlernatkurs
bildat arbetsgmpper för sex- och samlevnadsfrågor i de enskilda kommunerna.

Uppsala läns landsting konstaterar att visst
abortförebyggande upplysningsarbete har bedrivits i Uppsala län sedan 1977. Då
etablerades samarbetet mellan landstinget och länsskolnämnden, som resulterade
i fortbildningskurser i sexualitet och samlevnad för personal frän skolan,
fritidsförvaltningen och landstingets primärvård. Kurserna har följts av
temadagar, studiecirklar etc. i skolorna kring dessa frågor. Under hösten 1983
har landstingets abortförebyggande upplysningsverksamhet samordnats med den
del av landstingets organisation som svarar för hälsoupplysning.

Göteborgs kommun och Kristianstads läns landsting framhåller
att de abortförebyggande insatserna behöver intensifieras bl.a. upplysningsverksamheten
inom sex och samlevnad. Ett särskilt samlevnadsprojekt speciellt riktat till
ungdomar planeras f.n. i Göteborg.

Landstingen i Östergötlands och Skaraborgs län har inte
kommenterat kommitténs förslag i denna del.

Flera av remissinstanserna instämmer i kommitténs
bedömning att socialstyrelsens hittillsvarande inriktning på den
abortförebyggande verksamheten har varit framgångsrik och måste få möjUghet
att fullföljas och utvecklas. Från Göteborgs kommun påtalas att särskild
uppmärksamhet bör riktas mot storstadsregionema för att utröna vilka speciella
insatser som kan motverka den höga abortfrekvens som kännetecknar dessa
områden.

4.3 Upplysning om sex och samlevnad

Kommittén har anvisat oUka vägar för att förstärka
upplysningsarbetet i samlevnadsfrågor. Förslagen kommenteras av de olika
remissinstanserna från deras skilda utgångspunkter.

3 Riksdagen 1984/85. 1 samL Nr 48

Prop. 1984/85:48 34

Socialstyrelsen
framhåller att i styrelsens fortsatta arbete inom hälsoupplysning skall
informationen om den abortförebyggande verksamheten vidareutvecklas. Styrelsen
skall ge motiv och underlag till huvudmännen. Styrelsen delar kommitténs
uppfattning att invandrare är en viktig målgmpp och att specieUa insatser krävs
för upplysning kring sexualitet och samlevnad vad gäller denna gmpp.

Styrelsen
framhäver särskUt fritidsgårdamas, elevvårdens och ungdomsmottagningarnas
stora betydelse i arbetel med abortförebyggande upplysning.

Kommittén
ställer, enUgt styrelsen, väl stora förhoppningar på skolans möjUgheter att
arbeta med samlevnadsfrågor på elt djupgående och attitydförändrande sätt.
Skolans samlevnadsundervisning kan avsevärt förbättras om lärare i sin gmndutbildning
fick bättre kunskaper om sexuaUtet och samlevnadsfrågor. Här måste också ingå
kunskaper om identitelsutveck-ling och psykosexuell utveckUng samt insikt om
tonåringars levnadsförhållanden i dagens samhälle.

När
det gäller lärarhandledningen menar styrelsen att den mera skaU ses som ett skol-
och sexualpolitiskl dokument än en handledning för lärare. Den visar pä ett
vidgat synsätt på samlevnadsupplysningen i skolan jämfört med 1956 års
handledning och tar upp viktiga norm- och värderingsfrågor. Från skolans håll
efterfrågas dock ofta något mer konkret som kan ge underlag, stöd och tips i
undervisningen.

Skolöverstyrelsen
(SÖ) anser att det pågående samarbetet mellan socialstyrelsen och
skolöverstyrelsen vad gäller produktion av fakta- och diskussionsmaterial om sexuaUtet
och samlevnad bör ytterligare fördjupas. SÖ börjar under innevarande
verksamhetsår att utarbeta ett stödmaterial till handledningen
"Samlevnadsundervisning" SÖ 1977. Detta material kommer att ge
kommentarer till centrala avsnitt för undervisningen både på gmndskolenivå och
gymnasienivå.

SÖ
har dessutom under det senaste året bevakat att artiklar som kompletterar
handledningens avsnitt om sexuellt överförbara sjukdomar, homosexuaUtet m.m.
har getts ut i tidskriften Hälsan i skolan.

SÖ
betonar, i Ukhet med socialstyrelsen, den betydelse ungdomsmottagningarna har
i den abortförebyggande verksamheten liksom för samlevnadsundervisningen över
huvudtaget.

Riksförbundet
Hem och Skola framhåller att inom fortbildningen för lärare är
samlevnadsfrågorna ett lågt prioriterat område. Enligt förbundets mening bör
insatser för att höja kompetensen bland verksamma lärare på kort sikt kunna ge
de mest värdefulla resultaten. Mot denna bakgrund bör fortbildning inom sex-
och samlevnadsområdet av statsmakterna föras upp bland de prioriterade ämnena.

I
avsnittet om föräldrautbildning betonar utredningen att en sådan utbildning bl.a.
är viktig för att lägga grunden för en genomtänkt familjeplanering och
förebygga aborter. Den pekar också på att föräldraul-

Prop.
1984/85:48 35

bildning
för föräldrar till tonåringar kan vara elt viktigt medel för all hjälpa tonåringarna
alt utvecklas och mogna i sin syn på samlevnadsfrågorna.

Förbundel
understryker särskilt della och tycker att även föråldrarna behöver få del av
den samievnadsundervisning som deras barn får i skolan. I rapporten från
förbundets högstadieprojekt "Föräldrar - finns dom?" föreslås försök
med gemensam samlevnadsundervisning för barn och föräldrar.

Statens
handikappråd anser det angelägel att även etiska frågeställningar diskuteras i förändrautbildningen.
DeUa kräver särskild kompetens och särskilda insikter hos dem som ger föräldrautbUdning.

Överbefälhavaren
(ÖB) framhåller att möjligheter att bedriva utbildning och information i fråga
om könsroller, sexualitet och samlevnad finns inom ramen för den fritidsinriktade
kulturverksamheten för värnpliktiga. De värnpliktiga påverkar själva mål och resursutveckUng
för verksamheten. Den skall om möjligt genomföras i samverkan med kommunala
organ, bildningsorganisationer och andra organisationer. ÖB anser det dock inte
vara försvarsmaktens uppgift att svara för en obligatorisk samlevnadsutbildning
av unga män under deras militära grundutbildning.

Statens
invandrarverk finner kommitténs förslag vad gäller insatser inom det
abortförebyggande arbetet för invandrare inte tillräckligt utvecklade. Verket
definierar särskilt angelägna målgmpper och anvisar metoder att nå invandrargmpperna.
Invandrarorganisationerna, föräldrautbildningen och fritidsgårdarna framhålls
som viktiga informationskanaler och samarbetspartners för upplysning kring
sexualitet, samlevnad och födelsekontroll. Veket anser del angeläget att
hemspråkslärare och eventuell dewårdsper-sonal med annan etisk bakgrund deltar
i samlevnadsundervisningen i skolan. Invandrarföräldrarnas delaktighet i
förskolans arbete bör beaktas av socialstyrelsen i det pågående arbetet med ett
pedagogiskt program för förskolan.

Prop.
1984/85:48 36

Bilaga 3

Sammanställning
av remissyttranden över delbetänkandet Lära leva tillsammans, En kartläggning
av samlevnadsundervisning i skola och lärarutbildning (DsS 1982:8)

Nedan
angivna myndigheter och organisationer har beretts tillfälle att yttra sig över
betänkandet.

Socialstyrelsen, statens
handikappråd, handikappinstitutet, riksrevisionsverket, statskontoret,
universitets- och högskoleämbetet, skolöverstyrelsen, statens institut för
läromedelsinformation, statens ungdomsråd, språk- och kulturarvsutredningen,
statens invandrarverk, invandrarpolitiska kommittén, länsskolnämnden i
Stockholms län, länsskolnämnden i Uppsala län, länsskolnämnden i Södermanlands
län, länsskolnämnden i Östergötlands län, länsskolnämnden i Jönköpings län, länsskolnämnden
i Kronobergs län, länsskolnämnden i Kalmar län, länsskolnämnden i Gotlands län,
länsskol nämnden i Blekinge län, länsskolnämnden i Kristianstads län, länsskolnämn
den i Malmöhus län, länsskolnämnden i Hallands län, länsskolnämnden Göteborgs
och Bohus län, länsskolnämnden i Alvsborgs län, länsskolnämn den i Skaraborgs
län, länsskolnämnden i Värmlands län, länsskolnämnden Örebro län, länsskolnämnden
i Västmanlands län, länsskolnämnden Kopparbergs län, länsskolnämnden i
Gävleborgs län, länsskolnämnden Västernorrlands län, länsskolnämnden i
Jämtlands län, länsskolnämnden i Västerbottens län, länsskolnämnden i Norrbottens
län, Svenska kommunförbundet. Landstingsförbundet, Jämtlands läns
landstingskommuns sjukvårdsstyrelse. Malmöhus läns landstingskommuns
sjukvårdsstyrelse, Göteborgs och Bohus läns landstingskommuns
sjukvårdsstyrelse, Landsorganisationen i Sverige (LO), Centralorganisationen
SACO/SR, Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Riksförbundet Hem och Skola,
Elevorganisationen i Sverige, Riksförbundet för sexuell upplysning (RFSU),
Riksförbundet för sexuellt likaberättigande (RFSL), Sveriges förening
för sexologi. Handikappförbundens centralkommitté (HCK), Centerns
ungdomsförbund, Folkpartiets ungdomsförbund, Kommunistisk ungdom. Moderata
ungdomsförbundet, Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund, Centerns
kvinnoförbund, Folkpartiets kvinnoförbund, Moderata kvinnoförbundet,
Socialdemokratiska kvinnoförbundet, Jämställdhetskommittén, Fredrika Bremerförbundel,
Latinamerikanska riksförbundet, Syrianska riksförbundet i Sverige, Assyrianska
riksförbundet i Sverige, Turkiska riksförbundet, Grekiska riksförbundet.
Jugoslaviska riksförbundet. Riksförbundet internationella föreningen för
invandrarkvinnor (RIFFI).

Riksrevisionsverket,
statens ungdomsråd, LO och HCK har anmält att de avstår från att yttra sig.
Yttranden har inte inkommit från statens handikappråd, länsskolnämnderna i
Uppsala, Södermanlands, Östergötlands, Kronobergs, Gotiands, Kristianstads, HaUands,
Alvsborgs, Västmanlands, Kopparbergs, Västernorrlands och Norrbottens län.
Centerns ung-

Prop.
1984/85:48 37

domsförbund.
Folkpartiets ungdomsförbund. Kommunistisk ungdom. Moderata ungdomsförbundet,
Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund. Latinamerikanska riksförbundet, Syrianska
riksförbundet i Sverige, Assyrianska riksförbundet i Sverige, Turkiska
riksförbundet, Grekiska riksförbundet samt Riksförbundet internafionella
föreningen för invandrarkvinnor.

Hämtöver
har yttranden inkommit från några organisationer och enskilda bl.a. Sveriges
Skolkuratorers Förening.

1
Får eleverna en god samlevnadsundervisning?

Av
rapporten framgår bl.a. följande:

Svenska
barn och ungdomar får en samlevnadsundervisning, som internationellt sett ger
dem väl utvecklade kunskaper och begrepp. Samtidigt konstateras att åtskilliga
brister kan påvisas i både grundskola, gymnasieskola och läramtbildning.

Samlevnadsundervisningen
uppges av både lärare och elever huvudsakligen vara informativ. Samtal om
etiska aspekter på samlevnad eller om känslor och relationer förekommer i liten
omfattning.

Bristerna
tycks bero på att skolöverstyrelsens handledning i samlevnadsundervisning som
ger en god utgångspunkt för undervisning i samlevnadsfrågor inte nätt
flertalet av dem som är ansvariga för denna undervisning. Endast 5 procent av
berörda lärare uppger att de läst handledningen.

Remissinstanserna
anser genomgående att abortkommittén gjort en värdefull utvärdering av
samlevnadsundervisningen i skolan och att kartläggningen bidragit till en fokusering
av ett angeläget problem. Man betonar vikten av att åtgärder vidtas för att
göra handledningen känd och att tillräcklig tid anslås tiU undervisning om
samlevnad.

Riksförbundet
Hem och Skola menar att det Ugger en fara i att besluten i skolan
decentraliserats. "Detta är i sina huvuddrag en positiv utveckUng, men
risken för att centrala mäl förfelas måste undanröjas. Skolöverstyrelsen och länsskolnämnderna
har stort ansvar för att i sitt uppföljnings- och utvecklingsarbete bevaka deUa.
Skolan måste ta tUl vara sina möjUgheter och leva upp till sitt ansvar att
utjämna och kompensera för de ojämlika fömtsättningar som eleverna har med sig
från hemmiljön."

Länsskolnämnden
i Jämtlands län understryker vikten av att nya eller intensifierade
verksamheter samordnas vad gäller inhehäU, form och tid. Av avgörande betydelse
blir då att man klarat av denna samordnmg på riksnivå - vilket inte gäller för
närvarande beträffande socialstyrelsens och SÖ:s satsningar inom
samlevnadsområdet. Så länge detta inte är ordnat försvåras samverkan på
regional, kommunal, skol- och klassmmsnivå med spUttring och förvirring hos
personalen i skolan som följd.

RFSU
menar att orsaken tiU att utbildningen ändå försummats är att många
lärarutbildare känner sig osäkra inför stoffet. Detta har i sin tur

Prop. 1984/85:48 38

åtminstone
två orsaker. Den ena är att ämnesområdet sex och samlevnad fortfarande är i
viss mån tabubelagt. Öppenheten är inte så stor och känns inte så naturlig som
många föreställer sig. Den andra orsaken kan vara att området
samlevnadsundervisning är i så hög grad ämnesövergripande, att det är svårt att
organisera läramtbildningen på detta område. Något heltäckande läromedel finns
inte men borde enligt RFSUs uppfattning numera kunna framställas utan större
svårigheter. Utredningen "Sexual- och samlevnadsundervisning" (SOU
1974:59) innehåUer utförhga överväganden om den principiella synen på
undervisningens olika områden. Denna del av utredningen är idag, 8 år efter
publiceringen, mestadels fuUt aktuell. Skolöverstyrelsens lärarhandledning
(1977) ger allsidig vägledning om vUka områden som behöver behandlas i läramtbildningen
men används ändå inte där.

2
Handledningen i samievnadsundervisning

I
rapporten föreslås att handledningens status klargörs, att innehållet aktualiseras
och att massiva åtgärder sätts in för att göra handledningen känd bland
skolpersonalen.

SÖ
påpekar att en särskild informationsbroschyr har utarbetats och sänts ut till
all berörd skolpersonal och till föräldrar. Åven önskemålet att komplettera
handledningen med nya fakta kommer SÖ att försöka tiUgodose.

Beträffande
handledningens "oklara" status vill SÖ deklarera att handledningen
skall uppfattas som ett stöd för personalen i det praktiska arbetet, men att
den inte skall uppfattas som en bindande läroplan. Läroplanens huvudmoment är
däremot tvingande för läraren. En del av det som presenteras i handledningen är
t.ex. redan på väg att bU föråldrat. SÖ ställer sig inte främmande för en
informationsinsats men ifrågasätter "massiva åtgärder" enbart
inriktade på att få handledningen känd. En sådan informationsinsats måste
breddas till att omfatta samlevnadsundervisning i vid mening, baserad på
läroplanen och med särskild tonvikt på SÖ:s jämställdhetsprogram och hälsopoliliska
program.

SÖ
menar vidare att en viktig del av samlevnadsundervisningen är också det
långsiktiga arbete i skolan som går ut på att stärka den enskilde elevens
självkänsla och respekt för andra och sig själv. Viktigt är således att planera
samlevnadsundervisningen så att den blir ett fortlöpande led i elevens fostran.

Länsskolnämnderna
instämmer i kommitténs förslag att handledningens rättsliga status tas upp till
behandling och att nya fakta och anvisningar bör komplettera handledningen.

Åven
i studieplanen för gymnasieskolan bör handledningen få en mera framskjuten
plats.

Prop. 1984/85:48 39

Liknande synpunkter framförs av flera andra
remissinstanser, SACO, Socialdemokratiska kvinnoförbundet m.fl.

Länsskolnämnden i Malmöhus län anser alt en mera
omfattande behandling av de etiska frågorna i samlevnadsundervisningen skulle
bidra till att skolan i högre utsträckning än nu kan medverka till den
personlighetsutveckling hos eleverna som betonas i läroplanen.

Länsskolnämnden i Jönköpings län vill att handledningen
får karaktären av föordning. Nämnden understryker även vikten av att
handledningen fortlöpande kompletteras och hålls aktuell. Länsskolnämnderna bör
kunna bidra med aktuella uppgifter och erfarenheter som inhämtas från skolan.

Socialstyrelsen anser att den nuvarande handledningen bör
kompletteras med etl nytt material som verkligen får karaktären av handledning.
Detta material kan förslagsvis bygga på de positiva erfarenheter av
samlevnadsundervisning som finns. De olika områden som behandlas bör utgå från
de frågor som är brännande för eleverna. Genom materialet bör lärarna få stöd
att arbeta mer personligt med samlevnadsfrågorna. Härigenom skuUe handledningen
få karaktären av rådgivare och uppslagsbok och sannolikt komma till användning
i högre utsträckning.

Åven statskontoret anser det viktigt att vunna
erfarenheter tillvaratas genom en utvärdering av hittillsvarande insatser i
syfte att stärka samlevnadsundervisningen. Detta är särskilt viktigt med tanke
på de begränsade resurser som står till buds för information och fortbildning.
Tillsammans med de förslag utredningen presenterat bör en sådan utvärdering
resultera i konkreta åtgärdsprogram för skolan, läramtbildningen och
fortbildningen av de ansvariga myndigheterna. Där bör anges vilka mål man vill
nå och vilka man vänder sig till. Det är inte minst viktigt att beakta vilka
resurser som finns tillgängUga och även ange vilka eventuella omprioriteringar
som krävs. Som en naturligt del av åtgärderna bör ingå en uppföljning av gjorda
insatser.

Handikappinstitutet noterar med förvåning att
samlevnadsundervisning för handikappade elever knappast berörs i betänkandet.
Institutet anser att det vore av största betydelse att få klarlagt hur
samlevnadsundervisningen om och för handikappade elever bedrivits efter 1977.

"I skolöverstyrelsens handledning för
samlevnadsundervisning 1977 betonades skolans uppgift att undanröja okunnighet
och vanföreställrungar rörande praktiska fömtsättningar för handikappade att förverkUga
en samlevnad som innefattar gemenskap även i sexuellt avseende och att
bristande kunskap härvidlag ofta kan ge en negativ inställning till att
människor med handikapp får möjUghet att sammanbo, gifta sig och få bam."

3 Samarbetet i skolan

I rapporten föreslås att lärarnas samarbete kring
undervisningens planering intensifieras. Skolledare och befattningshavare med
specialfunktioner

Prop.
1984/85:48 40

bör
ha ökat ansvar för att sådan gemensam planering av undervisningen kommer till
stånd. Åven elewårdspersonal bör delta vid denna planering.

SÖ
påpekar att behovet av samverkan mellan skolans olika ämnen har skrivits ut i
de allmänna målen och riktUnjema som en önskad arbetsform överhuvudtaget.
Särskilda samverkanspunkter har därför inte upprepats i olika ämnen. SÖ hyser
förhoppning om att de oUka ämnesföreträdarna kommer att samverka när det gäller
övergripande arbetsområden. Föreskrif-tema om att skolan skall upprätta lokala
arbetsplaner är ytterligare en styming mot samverkan. Det är för tidigt ännu
att yttra sig om huruvida skolans personal kommer att lyckas etablera goda
former för samverkan. Här har både SÖ och länsskolnämnderna ett
uppföljningsansvar.

Länsskolnämnderna
är positivt inställda till förslaget om ett utvidgat samarbete.

Länsskolnämnden
i Göteborgs och Bohus län konstaterar att samverkan i form av målanalyser och
planering av samlevnadsundervisningen förekommer relativt sällan i skolan.

Länsskolnämnden
i Skaraborgs län framhåller att gmndskolans läroplan ger stora möjligheter till
ämnesintegrering, och att det är angeläget att tillse att samlevnadsundervisningen
tas upp i skolans arbetsplaner och inom ramen för temastudierna och det fria
studievalet.

Biologilärama,
som av tradition känner ansvar för samlevnadsundervisningen, bör få stöd av
lärare inom andra ämnen såsom svenska och religionskunskap.

Länsskolnämnden
i Jämtlands län menar att det är nödvändigt att klargöra att etiken är det
övergripande området som sammanbinder samlevnadsundervisning med ANT
(upplysning om alkohol, narkotika, tobak) och andra undervisningsområden som
inrymmer känslor, attityder och värderingar samt relationer. Utan en övergripande
undervisning kring Uvsåskådningsfrå-gor riskerar insatser på samlevnadsområdet
att bU tämUgen verkningslösa.

RFSU
fiamhkWer att elevemas medverkan i planering, stoffurval och val av arbetssätt
bör få betydligt större utrymme. "Sådan elevmedverkan har visat sig särskUt
gynnsam i samlevnadsundervisningen, och den brukar (om man verkUgen vill) vara
lätt att åstadkomma, eftersom ämnet är så intresseväckande".

4
Lärarutbildningen

I
rapporten föreslås att åtgärder vidtas i syfte att kraftigt stärka samlevnadsundervisningens
ställning i läramtbildningen.

Effekterna
av en långt driven decentralisering av mål och innehåU i läramtbildningarna bör
närmare analyseras.

UHÄ
finner det förvånansvärt att SÖ:s handledning i samlevnadsunder-

Prop.
1984/85:48 41

visning till stor del är okänd bland skolpersonal. UHÅ
instämmer i att handledningen bör aktualiseras bland skolans personal och inom läramtbildningen.
Bristerna i samlevnadsundervisningen har dock, enligt UHÅ, tiU största delen
andra orsaker än alt utbildningsplaneringen är decentraUserad i den nya
högskolan.

UHÅ fastställer utbildningsplanerna för högskolans
allmänna utbildningslinjer. I utbildningsplanen skall anges det huvudsakliga
innehållet i linjen. Det åligger sedan högskoleenheterna att i kursplanerna
utforma det huvudsakUga innehållet i kursen. SamtUga utbildningsplaner planeras
att omarbetas av UHÅ under år 1983. I samband med detta arbete kommer UHÅ att
överväga hur specificerade målen skall utformas i utbildningsplanerna för de
olika lärarutbildningarna.

Fr.o.m. den 1 juli 1982 handhas en stor del av skolpersonalens/or//)i7dnmg
av högskolan. Denna nya organisation har möjlighet att anordna fortbildning för
skolans personal i samlevnadsundervisning. En viktig faktor är emellertid att
detta område skall anses som angeläget av kommunerna, eftersom de beviljar
löneförmåner för de lärare som önskar genomgå fortbildning. EnUgt UHÅ:s
uppfattning bör frågor av denna övergripande karaktär prioriteras.

De länsskolnämnder som yttrat sig över betänkandet
instämmer i kommitténs förslag att stärka samlevnadsundervisrungens ställning i
läramtbildningen. Man betonar även vikten av att den personal som nu tjänstgör
på skolorna fortbildas och får tillfälle att se över sina egna värderingar och
attityder.

Länsskolnämnden i Malmöhus län framhåller t.ex. att
samlevnadsundervisning har kommit tiU stånd enligt SÖ:s handledning i högre
grad på skolor där personallag deltagit i fortbildningskurser och i synnerhet i
de fall, där representanter för skolledningen har ingått i skolans SU-lag.

Länsskolnämnden i Göteborgs och Bohus län föreslår att
aktuella vidareutbildningsbehov i kommunerna tas fram och analyseras med hjälp
av t.ex. skolledning, lokala fortbildningskommittéer, länsskolnämnd för att
därefter vidarebefordras till berörda fortbildningsorgan som kommunförbundet,
högskolan, SÖ.

Statskontoret: I den omfattande vidareutbildning som f.n.
pågår av skolledarna och som skall vara avslutad läsåret 1985/86 bör enligt
statskontorets mening uppmärksammas olika aspekter av samlevnadsundervisningen
i syfte att ge skolledarna ökade kunskaper om hur undervisningen kan bedrivas.
Denna betydelsefulla gmpp skulle härigenom på ett mer aktivt sätt kunna bidraga
till att samlevnadsundervisningen förbättras bl.a. genom att en samplanering
kommer till stånd mellan olika lärare och annan skolpersonal . Skolledama bör
även verka för att olika åtgärder vidtages inom ramen för den lokala
skolutvecklingen, t.ex. organisera erfarenhetsutbyte mellan skolorna för att ge
lärare nya impulser från skolor där undervisningen fungerar bra.

Prop. 1984/85:48 42

Slatens
institut för läromedelsinformation betonar att behovet av samlevnadsundervisning
inom hemspråklärarutbildningen och speciallärarutbildningen är stort.

Särskild
uppmärksamhet måsle ägnas åt de problem som uppstår, då gravt handikappade
upplever de såvål psykiska som fysiska begränsningar, som handikappet kan
medföra. De handikappade eleverna kan i vissa fall behöva särskilda läromedel.
Men integreringen av handikappade elever i den vanliga grund- och
gymnasieskolan medför att frågor och problem för handikappade måste behandlas i
alla de läromedel som skolan använder.

5
Samverkan skola - landsting

I
rapporten konstateras att projekt i samverkan med landsting i syfte att
åstadkomma en bättre samlevnadsundervisning har en kraftigt pådrivande effekt
när det gäller att intensifiera skolans insatser.

På
lokal nivå bör ansvar för att sådan samverkan kommer till stånd i nödvändig
omfattning vila på skolledningen. På regional nivå föreslås att permanent
samverkan organiseras mellan landsting och länsskolnämnd.

Landstingsförbundet
framhåller att kartläggningen visar att engagerade lärare och personliga
initiativ av landstingsanställd personal kan leda til! en bra undervisning. Det
är förbundets uppfattiung att samverkan mellan skolan och landstingen måste ske
på ett sådant sätt att alla elever garanteras en fullgod undervisning. Ett
system som är uppbyggt av frivilliga krafter är aUtför sårbart och når inte
alla.

Kommunförbundet
konstaterar att andra yrkesgruppers medverkan i undervisningen är av centralt
värde. Skolledningen har här en viktig uppgift att fylla genom att medvetet
arbeta för och underlätta anknytningen av t.ex. barnmorskor, abortkuratorer,
familjerådgivare osv. till skolans arbete. Vid det projektarbete som bedrivits
på Gotland har man genom att dra in dem som sysslar med vård, utbildning eller
ungdomsarbete både ökat medvetenheten i dessa frågor och t.ex. fått ner
antalet tonårsaborter.

I
remissvaren från länsskolnämnderna vitsordas allmänt att samverkan mellan
skolpersonal och vårdpersonal är mycket värdefull.

Jämtlands
läns landsting framhäver betydelsen av en gemensam fortbild-rung för
primärkommunal personal och landstingspersonal. "Härigenom skapar man
förutsättningar för att förstå de sidor av sexual- och samlevnadsproblemen som
var och en inte har i sin egen utbildning eller yrkeserfarenhet. Detta kan i
hög grad bidra till att minska förväntningstrycket på lärama att behärska alla
sidor av detta mycket svåra ämnesområde. Det kan dessutom underlätta för dem
att just i samlevnadsundervisningen tillåta sig frångå den traditionella, faktaförmedlande
lärarrollen och istället få möjlighet att möta sina elever på en mera jämstäUd
nivå som enbart en välkänd och betydelsefuU vuxenperson. Hitintills har det mer
omfattande samverkansarbetet skola - landsting inom sexualitet- och
samlevnadsområdet i olika delar av

Prop.
1984/85:48 43

landet oftast bedrivits i tidsbegränsad projektform.
Mycken erfarenhet har vunnits ur detta och det är nu hög tid att hitta fastare
samverkansformer som för in de etablerade personalkontaklerna i ordinarie
arbetsuppgifter inom hälsovård respektive skola".

SÖ anser också det värdefullt med en samordning av
insatserna vad gäller planering pä lokal och regional nivå och vid fortbildning
av personal.

Centerns kvinnoförbund föreslår att varje landsting
avsätter minst en person som i samarbete med länsskolnämnden har tUl sin
arbetsuppgift att vara pådrivande, för utvecklingen av skolornas
samlevnadsundervisning. Detta vore väl använda pengar för samhällel.

Åven Göteborgs- och Bohus läns landsting är positiva till elt
ökal samarbete. "Det arbeie som för närvarande pågår med sex- och
samlevnadsfrågor i Bohuslän visar vikten av att öka samarbetet mellan
landstinget och skolan ur förebyggande synvinkel. Detta har t.ex. inneburit att
förbättra kontakterna mellan skolan och preventivmedelsrådgivningen. Men även i
övrigt är de horisontella kontakterna dåligt utvecklade mellan olika
förvaltningar i en kommun. Särskilt viktigt är del att knyta samman
fritidsgårdarnas verksamhet med skolans vad gäller samlevnadsfrågor."

6 Insatser för invandrare

I rapporten föreslås att ett särskilt handlingsprogram för
samlevnadsundervisning av invandrare utarbetas. Hemspråkslärarnas roll i samlevnadsundervisningen
bör klargöras och samlevnadsundervisning för invandrarelever bör behandlas i gmndutbildning
och fortbildning av skolpersonal.

Statens invandrarverk tillstyrker förslagen. Verket anser
det angelägel all åtgärder sätts in utan dröjsmål för att anpassa skolans
samlevnadsundervisning för invandrarbarn.

I avvaktan på utredningar och utarbetande av handUngsprogram
borde det vara möjUgt att ge invandrarbarn en komplettering tUl den
samlevnadsundervisning de redan får. Många invandrarbarn kan behöva få
tillfälle att i gmpp eller enskilt ta del av och samtala omkring den etik som Ugger
tiU gmnd för den egna kulturens syn på samlevnad. Alla barn och ungdomar som
bor i Sverige måste också informeras om de värderingar som ligger till grund
för svensk syn på samlevnadsfrågor och hur den har påverkat lagar och
bestämmelser i det svenska samhällel.

Det är angeläget att hemspråkslärare och ev. elewårdspersonal
med annan etnisk bakgmnd deltar i den planering av samlevnadsundervisningen som
utredningen förordar.

UHÄ framhåller att de frågor som rör invandramndervisning
följs ingående av ämbetet. UHÅ delar kommitléns uppfattning att skolpersonalens
kunskaper om invandrares värderingar och kulturella förhållanden ofta är otillräckUga.
Detta försvårar samarbetet med familjerna, specieUt när det gäUer ett så känsUgt
område som samlevnadsundervisningen. UHÅ stöder

Prop.
1984/85:48 44

därför
kommitténs förslag till åtgärder för att förbättra samlevnadsundervisningen
för invandrare. UHÅ vUl dock påpeka att det inte kan vara en fråga om att
assimilera invandrarna i svenska värderingsnormer. Såväl jämlikhetsmålet som valfrihetsmålel
i svensk invandrarpolitik kräver respekt för minoriteternas värderingar inom
samlevnadsundervisningen.

Socialstyrelsen
tar under våren 1983 initiativ till en konferens för landstingen om
abortförebyggande information till invandrare. Landstingen förutsätts arbeta
vidare med dessa frågor i samarbete med invandrarorgani-sationer och kommuner.
Inom ramen för en sådan verksamhet finns det många möjligheter att förmedla
kunskap till invandrare om skolans sexualundervisning. Detta kan bli ett led i
arbetet för en ömsesidig förståelse mellan kulturer och kan eliminera
konflikter som många gånger beror på bristande information.

Språk-
och Kulturarvs kommittén understryker viken av att innehållet i den information
som ges inom samlevnadsundervisningen görs lätt tiUgängUg i såväl muntlig som
skriftlig form pä åtminstone vissa av invandramas eget språk. "Lätt tillgängUg"
innebär bl.a. att informationen måste utformas så att den dels blir begriplig
för olika invandrargmpper med skilda kulturbakgrunder, erfarenheter och
värderingar och dels visar hänsyn och respekt för olika synsätt. Frågan om
attityder och bearbetning av attityder får här stor betydelse.

Länsskolnämnden
i Gävleborgs län framhåller att även om alla måste acceptera de lagar och
värderingar som är gmndläggande för vårt samhälle är det angeläget att såväl i
grundutbildning som i fortbildning ta upp samlevnadsfrågorna ur ett invandrarperspektiv.

Invandrarpolitiska
kommittén tillstyrker förslagen och framhåller att 16% av alla barn i åldrarna
0-17 år är invandrarbam. Det föreslagna handUngs-programmet bör utarbetas utan
dröjsmål i samråd med invandrarorganisationerna. Kommittén anser att skolan
bör göra alla möjUga ansträngningar för att informera hemmen och förklara för
invandrarelevernas föräldrar vad samlevnadsundervisningen innehåller och hur den
bedrivs i skolan.

Jugoslaviska
riksförbundet i Sverige varnar för en ensidig invandrarkun-skap. "En mera
utpräglad interkulturell eller multikulturell utbildning av lärarkandidater är
vi benägna att rekommendera istället för halvhjärtade insatser med s.k. invandrarkunskap,
invandrarpaket."

Socialdemokratiska
kvinnoförbundet har under en tid arbetat tillsammans med invandrarkvinnor och
vill gärna poängtera vikten av ett sådant program och att det utarbetas i
mycket nära samarbete med invandrare.

Moderata
kvinnoförbundet anser att samlevnadsundervisningen för invandrare är en svär
och känslig fråga. Skolan måste dock ställa krav på att få informera
invandrarna om svenska normer; att vi inte accepterar sexuellt våld eller hot
om våld, att omskärelse är olagligt och att barnäktenskap inte är tillåtet.
Arbetet för jämställdhet mellan män och kvinnor måste också nå invandrare.

Prop. 1984/85:48 45

7
Forskning

1
rapporten föreslås att forskning startas i syfte att klarlägga lämpUga undervisningsmetoder
för att nå de mål som gäller för samlevnadsundervisning i skola och
lärarutbildning. Vidare bör forskning bedrivas för att aktualisera och tillföra
nya kunskaper på det sexologiska området.

Förslaget tillstyrks av de
remissinstanser som yttrat sig i denna fråga. SACO/SR, Malmöhus läns landsting,
SÖ m.fl. delar således utredningens uppfattning att forskning i syfte att
klarlägga olika undervisningsmetoder för att nå de mål som gäller för
samlevnadsundervisning i skola och lärarutbildning är angeläget.

Jämställdhetsdelegationen
som också stöder kravet på forskning framhåller att i den av riksdagen
prioriterade jämställdhetsforskningen bör samlevnadsfrågor komma med. Åven här
är det viktigt alt aktueUa forskningsresultat snabbt tas tillvara i skolan och
undervisningen.

Sveriges förening för
sexologi framhåller att det förekommer en del sexologisk forskning vid
institutioner för t.ex. psykologi, pedagogik, sociologi och också inom dei
medicinska området. Forskningen är dock mycket sporadiskt förekommande och
bygger helt på forskarnas egna initiativ. Det är väl bra om forskning bygger på
forskarnas egna initiativ som grundläggande princip. Vad gäller området
sexologi finns dock vissa problem. Inställningen tiU forskning inom detta
område i vår omgivning är sådan att många av oss drar sig för att själva
initiera sådan forskning, eftersom fördomarna mot sexologisk forskning forlfarande
är mycket besvärande.

Socialdemokratiska
kvinnoförbundet stöder förslaget om forskning bl.a. för att belysa den konflikt
invandrarelever och deras familjer kan utsättas för i samlevnadsundervisningen.

Prop.
1984/85:48 46

Innehåll Sid

1. Inledning
................................................................. ........ 3

2. Allmänna
utgångspunkter ..................................... ........ 4

2.1
Aborlutvecklingen
.......................................... 4

2.2
En liberal abortiag
betyder mindre hälsorisker 6

2.3
Socialstyrelsens
handläggning av sena aborter 7

3. Vården
i samband med abort ................................ 8

3.1
Utvärdering av
verksamheten med abortrådgivning ... 8

3.2
Sjukvårdshuvudmännens
ansvar att erbjuda en god vård i samband med abort 9

3.3
Enhelliga
ersättningsregler för rådgivning i samband med abort 10

3.4
Abortverksamhelens
organisation ................... 11

3.5
Sjukvårdspersonalens
medverkan i aborter .... 12

4. Abortförebyggande
åtgärder .................................. ..... 13

4.1
Preventivmedelrådgivningen
efter 1975 ....... .... 1.3

4.2
Sjukvårdshuvudmännens
ansvar att främja en god preventivmedelsrådgivning 14

4.3
Upplysning om
sexual-och samlevnadsfrågor 15

4.4
Delat ansvar för
upplysning om födelsekontroll, sexualitet

och samlevnad .............................................. 16

5.
Handel med fosterfördrivande
medel ..................... 19

6.
HemstäUan ............................................................. ..... 19

7. Beslut ...................................................................... ..... 19

Bilagor

1. Sammanfattning av betänkandet (SOU 1983:31) FamUjeplaner-

ing och abort. Erfarenheter av ny lagstiftning........... 20

2.
Sammanställning
av remissyttranden över belänkandet (SOU 1983:31) Familjeplanering och abort.
Erfarenheter av ny lagstiftning................................. ..... 26

3.
Sammanställning
av remissyttranden över delbelänkandel (DsS 1982:8) Lära leva tillsammans, En
kartläggning av samlevnadsundervisning i skola och lärarutbildning 36