Prop. 1984/85:50

Prop.
1984/85:50

Regeringens proposition

1984/85:50

om
ändring i tullagen (1973:670), m. m.;

beslutad
den 18 oktober 1984.

Regeringen
föreslär riksdagen att antaga det förslag som har upptagits i bifogade utdrag
av regeringsprotokoll.

På
regeringens vägnar OLOF PALME

KJELL-OLOF
FELDT

Propositionens
huvudsakliga innehåll

I
propositionen läggs fram förslag om en utvidgning av tullskyldighetsbe-greppet.
Enligt förslaget skall alla de som har att till tullverket belala tull och
andra skatter samt avgifter för import vara tullskyldiga. Reglerna blir därigenom
enklare och klarare. Bl.a. blir de nuvarande bestämmelsema om att särskild
avgift i vissa fall skall utgå i stället för tull, annan skatt och importavgifter
obehövliga. Förslaget innebär också att innehavare av frihamn skall jämställas
med bl.a. tullupplagsinnehavare när det gäller tullskyldighet för förkommet
gods m. m.

I
överensstämmelse med vad som gäller för innehavare av tullupplag föreslås, att
innehavare av frihamn skall kunna ges uppdrag att utföra tullmyndighetens
kontroll, när en vara skall tas om hand av en hemtagare.

Vidare
föreslås att en bestämmelse tas in i tullagen om att tull m. m. inte skall utgå
i den mån en vara eller dess värde blir föremål för förverkande enligt vamsmugglingslagen.

Slutligen
innebär förslaget vissa andra ändringar i tullagen samt ändringar i tullförordningen
(1973:979) och lagen (1977:975) med tulltaxa. Dessa ändringar har närmast
karaktären av följdändringar till ändringarna i fråga om tullskyldighetsbegreppet.

Ändringama
föreslås träda i kraft den 1 januari 1985.

I
Riksdagen 1984/85. I saml. Nr 50

Prop. 1984/85:50

1
Förslag till

Lag
om ändring i tullagen (1973:670)

Härigenom
föreskrivs i fråga om tullagen (1973:670)

dels
att punkt 7 i 45 § skall upphöra att gälla,

dels
att 3-5, 14, 20, 20 a, 39, 40, 44 och 50 §§ skall ha nedan angivna lydelse,

dels att i lagen skall
införas två nya paragrafer, 40 c och 40d §§, av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

3 § '

Innan
vara förtullats får ej någon förfoga över den om ej annat följer av denna lag.

Den som bedriver
importverksamhet får, om tullmyndigheten medger det, ta hand om och i övrigt
förfoga över vara utan hinder av att den ej förtullats. Den som betalar tull
och annan införselavgift enligt 18 § får förfoga över vara utan hinder av att
avgift ej erlagts för den.

Regeringen eller, efter
regeringens bemyndigande, generaltullstyrelsen får, om det kan ske utan risk för
att föreskrifter om införsel åsf dosättes, uppdraga åt bolag eller förening som
innehar tullupplag att utföra tullmyndighetens kontroll när vara skall tas om
hand av den som har fått medgivande enligt andra stycket.

Regeringen eller, efter
regeringens bemyndigande, generaltullstyrelsen får, om det kan ske utan risk för
att föreskrifter om införsel åsf dosätts. uppdra åt bolag eller förening som
innehar tullupplag eller frihamn att utföra tullmyndighetens kontroll när vara
skall tas om hand av den som har fått medgivande enligt andra stycket.

Regeringen
eller myndighet som regeringen bestämmer får för vissa fall förordna om
inskränkningar i rätten att förfoga över vara.

4 §

Vara, som skall förtullas,
anges till förtullning vid införseln eller, om den sändes under tullverkets överinseende
till ort inom tullområdet, vid ankomsten till denna ort. Förvaras sådan vara
på tullupplag eller tullager eller i frihamn, anges den till förtullning innan
förvaringen upphör.

En vara, som skall
förtullas, anges till förtullning vid införseln eller, om den sänds under tullverkets
överinseende till ort inom tullområdet, vid ankomsten till denna ort. Förvaras
en sådan vara på tullupplag eller tullager eller i frihamn, anges den till förtullning
innan förvaringen upphör. En vara, som innehas med temporär tullfrihet, anges
tiU förtullning innan den temporära tullfriheten upphör, om regeringen eller,
efter regeringens bemyndigande, generaltullstyrelsen inte föreskriver annat.

Senaste
lydelse 1976:532. ■ Senaste lydelse 1976: 532.

Prop.
1984/85:50

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Har vara tagits om hand efter medgivande enligt 3 § andra
stycket skall den som erhållit medgivandet ange varan till förtullning inom den
tid som regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, generaltullstyrelsen
bestämmer. Blir varan inom samma tid föremål för behandling enligl 2§ tredje
stycket, skall vad nu sagts om skyldighet att ange vara till förtullning ej
gälla.

5§

Den som anger vara till förtullning eller som tagit hand
om vara efter medgivande enligt 3§ andra stycket är tullskyldig. Tullskyldig
skall utom tull erlägga annan införselavgift/ör varan som uppbäres av
tullverket.

Är ej någon tullskyldig enligt första stycket, tages tull
och annan införselavgift ut av varan.

Anträffas inte någon som är tullskyldig, skall tull och annan
införselavgift tas ut av varan. Om särskilda skäl föreligger kan genera f
tullstyrelsen besluta att tuU och annan införselavgift inte skall tas ut av
varan.

Den som anger en vara till förtullning eller som tagit
hand om en vara efter medgivande enligt 3§ andra stycket är tullskyldig för
varan.

Om tullskyldighet i särskilda fall föreskrivs i 39 och 40 §§.

Den som är tullskyldig skall ulom tull erlägga annan
införselavgift som uppbärs av tullverket.

Har
tullskyldig i tulldeklaration eller på annat sätt lämnat oriktig uppgift till
ledning för tulllaxering eller underiätit att lämna uppgift som det ålegat
honom att lämna och har detta föranlett att tull och annan införselavgift icke
fastställts eller fastställts till för lågt belopp, sker eftertulltaxering.
Sådan taxering far dock ej ske, om det belopp den tullskyldige skulle ha att
erlägga är att anse som ringa eller det med hänsyn till omständighetema
framstår som uppenbart oskäligt att eftertulltaxering sker.

Har den
som är tullskyldig enUgi 5 § första stycket i tulldeklaration eller på annat
sätt lämnat oriktig uppgift till ledning för tulltaxeringen eller underlåtit
att lämna uppgift som han varit skyldig att lämna och har detta föranlett att
tull och annan införselavgift inte har fastställts eller har fastställts till
för lågt belopp, sker eftertulltaxering. En sådan taxering får inte ske, om det
belopp som avses är ringa eller det med hänsyn till omständigheterna är uppenbart
oskäligt att eftertulltaxering sker.

Ränta
utgår på tull eller annan införselavgift som skall betalas

20 §' Ränta utgår på tull eller annan

införselavgift
som skall betalas

' Senaste lydelse 1979:979.

Prop.
1984/85:50

Nuvarande lydelse

1. på grund av omtulltaxering el

ler eftertulltaxering,

2. enligt beslut av generaltullstyrelsen,
kammarrätt eller regeringsrätten,

3. i fall som avses i 20 § första
eller tredje stycket tullförordningen (1973:979).

Föreslagen lydelse

1.
på gmnd av omtulltaxering
eller eftertulltaxering,

2.
enligt beslut
av generaltullstyrelsen, kammarrätt eller regerings-rätlen,

3.
ifall
som avses i 40 §, när tull eller annan införselavgift undandragils.

4.
i fall som
avses i 20 § första eller tredje stycket tullförordningen (1973:979).

Har tull eller annan införselavgifl enligt preliminärt
beslut eriagts med lägre belopp än som slutligt fastställts utgår ränta på del
överskjutande beloppet.

Ränta
enligt första eller andra stycket utgår dock ej på belopp som får dras av vid
redovisning av skatt enligt lagen (1968:430) om mervärdeskatt.

Fördröjes
utfärdande av särskild tullräkning till följd av att den som tagit hand om vara
efter medgivande enligt 3 § andra stycket icke angett varan lill förtullning
inom föreskriven tid ulgår ränta.

20a§'' Ränta
enligt 20 § utgår för vissl kalenderår efter den räntesats som motsvarar det av
riksbanken fastställda diskonto som gäller vid utgången av december det
föregående året med tillägg av tre procentenheter. För tid som infaller efter
utgången av det år då införselavgiften slutligt fastställes tillämpas dock den
räntesats som gäller för det året. Räntebelopp som understiger femtio kronor
påföres ej.

Vid beräkning av ränta enligt 20 § första eller andra
stycket gäller att ränta utgår

från utgången av den andra månaden efter den då varan
angavs till förtullning, dock alt ränta på avgift, som motsvarar tidigare
återbetalat avgiftsbelopp, utgår från ulgången av den månad då beloppet
återbetalades,

till och med den månad då beloppet skall erläggas.

Ränta enligt andra stycket utgår

Vid beräkning av ränta enligl 20 § första stycket 1, 2
eller 4 eller andra stycket gäller all ränta utgår

frän utgången av den andra månaden efter den då varan
angavs till förtullning, dock att ränta pä avgift, som motsvarar tidigare
återbetalat avgiftsbelopp, utgår från utgången av den månad då beloppet
återbetalades,

lill och med den månad då beloppet skall eriäggas.

Ränta enligt 20 § första stycket 3 utgår

från
utgången av den månad då varan infördes eller det olovliga förfarandet ägde
rum.

till och med den månad då beloppet skall erläggas.

Ränta enligt andra och tredje

* Senaste lydelse 1983:981.

Prop.
1984/85:50

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

ej för längre tid än två år utom i fall styckena utgår
ej för längre tid än

som avses i 20 § första stycket i. två år utom i fall som avses i 20 §

första stycket 4.

Ränta enligt 20§ Qärde stycket utgår för den tid
fördröjningen omfattar.

Har beslut, som föranlett ränta, ändrats på sådant sätt
att ränta icke skulle ha utgått eller skulle ha utgått med lägre belopp, skall
ny beräkning av ränta göras och för mycket påförd ränta återbetalas.

Ränta utgår ej på räntebelopp som tullskyldig ålägges
betala enligt 20 § utöver tidigare erlagd ränta.

Bestämmelserna i denna lag om tull och annan
införselavgift äger motsvarande tillämpning beträffande ränta enligt denna
paragraf.

39 §

Går oförtullad
vara förlorad, när den införes till tullområdet eller sändes under tullverkets
överinseende inom detta, erlägges särskild avgift till tullverket för varan
av fraktföraren eller, om ej fraktförare åtagit sig att befordra varan, den
som eljest befordrat varan.

Går oförtullad
vara förlorad, när den förvaras på tullupplag, tullager eller i exportbutik,
eller förfogar innehavare av tullupplag, tullager eller exportbutik över vara
i strid mot bestämmelser för varas förvaring, erlägger han särskild avgift tUl
tullverket för varan.

Den som visar att förlust av vara ej beror på fel eller
försummelse av honom eller nägon för vilken ha svarar är ej skyldig att erlägga
särskild avgift. Föreligger eljest särskilda skäl kan generaltullstyrelsen
medge nedsättning av eller befrielse från särskild avgift.

Om en oförtullad vara går förlorad, när den införs till
tullområdet eller sänds under tullverkets överinseende inom detla, är fraktföraren
tullskyldig för varan. Om ingen fraktförare åtagit sig alt befordra varan, är
den som befordrat varan tullskyldig för den.

Om en oförtullad
vara går föriorad, när den förvaras på lullupplag eUer tullager eller i exportbulik
ef ler frihamn, är innehavaren av upplaget, lagret, exportbutiken eller
frihamnen tullskyldig för varan.

Om en oförtullad
vara går förlorad, når den innehas med temporär tullfrihet, är den som
åtnjuter den temporära tullfriheten lullskyldig för varan.

Den som visar att förlust av en vara inte beror på fel
eller försummelse av honom eller någon för vilken han svarar är inte lullskyldig
enligt första - tredje styckena. Om särskilda skäl föreligger kan generaltullstyrelsen
medge nedsättning av eller befrielse från tullen eller avgiften.

Ifråga
om tullskyldig som avses i första - tredje styckena gäller bestämmelserna i
7-16 §§ i tillämpliga delar.

Särskild avgift för vara skall molsvara den tull och
annan införsel-avgift, som skulle ha lagits ut för

ti Riksdagen 1984185. I saml. Nr 50

Om
någon infört eller låtit införa en vara utan att den angetts tUl förtullning
eller anmälts för, behand-

Prop. 1984/85:50

Föreslagen
lydelse

Ung som avses i 2 § tredje stycket eller 3 § andra
stycket, är han skyldig att betala den tull och annan införselavgifl som
skulle ha utgått om varan förtullats vid införseln. Detsamma gäller den som i
samband med införsel av en vara i övrigt vidtagit sådan åtgärd att risk
uppkommit för att varan skulle undgå förtuUning.

Nuvarande lydelse

varan om denna förtullats efter anmälan av den som är
betalningsskyldig enhgt 39 §. Ifråga om spritdrycker och vin tages den
särskilda avgiften ut med tillämpning av avgiftssats som gäller för resandes
införsel av sådan vara.

Har särskild avgift erlagts för vara. utgår ej tull eller
annan införselavgifl för varan.

Bestämmelserna i 7-22 samt 35 och 36 §§ äger motsvarande
tillämpning på uttagande av särskild avgift.

Den som förfogat över en oför-tidlad vara som avses i 2 §
tredje stycket i strid mot föreskriven inskränkning i förfoganderätten är
skyldig att betala den tull och annan införselavgift som därigenom undandragits
eller kunnal undandras. Den som förfogat över en förtullad vara i strid mot
föreskriven förutsättning för befrielse från eller nedsättning eller
återbetalning av tull eller annan införselavgifl får inte åtnjuta förmånen.

Om särskilda skäl föreligger kan generaltullstyrelsen
medge nedsättning av eller befrielse från tullar eller avgifter.

40 c §

Om en vara eller dess värde blir föremål för förverkande
enligt lagen (1960:418) om straff för varusmuggling, utgår inte tull eller annan
införselavgift för varan lill den del varan eller dess värde förverkas. Elt
tidigare meddelat beslut om tuU eUer annan införselavgift skall upphävas eller
ändras, sedan dom eller beslut som innefattar förverkande vunnit laga kraft.

40 d§

Frågor om lullskyldighet enligt 40 § får inle prövas
senare än fem år efter utgången av den månad, under vilken varan infördes eller
det olovliga förfogandel ägde rum.

Prop. 1984/85:50 : : ■, -,

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Dock skall vad i 15 § föreskrivits om tider för prövning
av eftertulltaxering i särskilda fall tillämpas på motsvarande sätt.

44 §' Talan mot beslut, som annan tullmyndighet än generallullstyrelsen
meddelat enligt denna lag eller med stöd av lagen utfärdade bestämmelser,
föres hos generaltullstyrelsen genom besvär.

Avser
besvären fastställelse av tull, annan införselavgift, särskUd avgift, ränta, restavgift
eller förseningsavgift, skall besvärshandlingen ha kommit in inom sex månader
från den dag då beslutet meddelades. Sker omtulltaxering gäller dock att
besvärshandlingen skall ha kommil in inom sex månader från den dag då tulllaxeringsbeslulet
meddelades eller, om besvärstiden blir längre därigenom, inom tvä månader
från den dag då omtulltaxeringsbeslutet meddelades.

Avser besvären fastställelse av tull, annan
införselavgift, ränta, restavgift eller förseningsavgift, skall
besvärshandlingen ha kommit in inom sex månader frän den dag dä beslutet
meddelades. Sker omtulltaxering gäller dock all besvärshandlingen skall ha
kommit in inom sex månader från den dag då tulltaxeringsbeslutet meddelades
eller, om besvärstiden blir längre därigenom, inom tvä månader från den dag då
omtulltaxeringsbeslutet meddelades.

50 §

Till
omedelbar efterrättelse länder beslul enligt 12-16 §§, beslut om särskild
avgift enligt 39 § och om förseningsavgift enligt 40 a § samt i övrigt
tullmyndighets beslut, som meddelas enligt denna lag eller med slöd av lagen meddelade
bestämmelser och som ej innebär att målel eller ärendet avgöres.

Till
omedelbar efterrättelse länder beslut enligt 12-16§§ oc/i beslut om
förseningsavgift enligl 40 a § samt i övrigt tullmyndighets beslut, som
meddelas enligt denna lag eller med slöd av lagen meddelade bestämmelser och
som ej innebär att målet eller ärendet avgöres.

1.
Denna lag
träder i kraft den 1 januari 1985.

2.
De nya
bestämmelserna i 39 och 40 §§ gäller inte i fråga om handling eller
underlåtenhet som hänför sig lill liden före ikraftträdandet.

3.
De äldre
bestämmelserna i 39 och 40 §§ om särskild avgift gäller fortfarande i fall då
en vara har gått förlorad eller varil föremål för olovligt förfogande före
ikraftträdandet.

Senaste lydelse 1974:982. *> Senasle lydelse )974;
982.

Prop. 1984/85:50 g

2 Förslag till

Lag om ändring i tullförordningen (1973:979)

Härigenom
föreskrivs att 16 § tullförordningen (1973:979) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

16

Användes vara, som innehaves med temporär tullfrihet, i
strid mot de vUlkor som gäller för tullfriheten skall varan förtullas, om
regeringen eller, efter regeringens förordnande, generaltullstyrelsen ej bestämmer
annat. Har vara som innehafts med temporär tullfrihet gått förlorad eller kan
tull och annan införselavgifl i annat fall ej tagas ut av varan, skall den
som innehaft varan med temporär tullfrihet erlägga särskild avgift till
tullverket för varan. Bestämmelserna i 39 § tredje stycket och 40 § tullagen
(1973:670) äger därvid motsvarande tillämpning.

Föreslagen lydelse

§'

Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande,
generaltullstyrelsen kan föreskriva att vara som använts i strid mot villkor
för temporär tullfrihet inte behöver förtullas.

Denna lag träder i kraft den I januari 1985. Har en vara
använts eller gått förlorad före ikraftträdandet tillämpas dock fortfarande 16
§ i sin äldre lydelse.

' Senaste lydelse 1975:94.

Prop. 1984/85:50 9

3 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1977:975) med tulltaxa

Härigenom föreskrivs att 22 och 24 kap. lagen (1977:975)
med tulltaxa skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

22 kap. Drycker, sprit och ättika'

Anm. För spritdrycker eller viner, vilka införes i den
ordning som anges i 18§ 3. lagen (1977:293) om handel med drycker, utgår, om
tullfrihet ej åtnjutes, tull med följande belopp, räknat för helbutelj om 75 centiliter:

Spritdrycker, hänföriiga till tulltaxenr 22.09 ............ 115:-

Vin: musserande:

champagne ......................................................... 38:
-

annat ................................................................. 27:
-

andra slag med en alkoholhalt:

överstigande 15 volymprocent ......................... 34:
-

ej överstigande 15 volymprocent ....................... 16:
-

För spritdrycker eller viner, vilka införes i den ordning
som anges i 18 § 4. lagen (1977:293) om handel med drycker, utgår tull med av
partihandelsbolaget för alkoholdrycker fastställt belopp, motsvarande:

1. tull enligt vad i 22 kap. sägs;

2.
skatt enligt 10
§ lagen (1977:306) om dryckesskatt; samt

3.
mervärdeskatt
enligt lagen (1968:430) om sädan skatt.

För starköl som införes enligt första och andra styckena ulgår
tull med 9 kronor per liter.

Tullsats som anges i första och tredje styckena tillämpas
även när tuUskyldighel föreUgger enligt 39 dier 40 § tullagen (1973:670).

24 kap. Tobak

Anm. För lobaksvaror, vilka in- Anm. För tobaksvaror, vilka in

föres i den ordning som avses i I § föres
i den ordning som avses i I §

andra stycket lagen (1%1:394) om andra
stycket lagen (1961:394) om

tobaksskatt eller i förordningen tobaksskatt
eller i förordningen

(1966:394) om rätt för resande (1966:394)
om rätt för resande

m. fl. att införa varor tull- och skal- m.
fl. att införa varor tull- och skat

tefritt, utgår, om tullfrihet ej åtnju- tefritt,
utgår, om tullfrihet ej åtnju

tes, tull med följande belopp: tes,
tull med följande belopp.

' Senaste lydelse 1983:951. Kapitlet föreslås ändrat även
i prop. 1984/85:43. - Senaste lydelse 1983; 951. Kapitlet föresläs ändrat även
i prop. 1984/85:43.

Prop. 1984/85:50

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

10

Varuslag

Vikl för 1
st. gram

Belopp för

Cigarrer
och

högst 3

22

cigariller

mer än 3

42

Cigaretter

högst 0,85

35

överO.85 t.o. m. 1,20

44

över 1,20

51

Andra
slag av

färdiga
tobaksvaror

125:-

Tullsats som anges i första stycket tiUämpas även när
tullskyldighet föreligger enligt 39 eller 40 § tullagen (1973:670).

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1985.

Prop. 1984/85:50 11

Utdrag

FINANSDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1984-10-18

Närvarande: statsministern Palme, ordförande, och
statsråden I.
Carlsson, Feldt, Sigurdsen,
Gustafsson, Leijon, Hjelm-Wallén, Peterson, Andersson, Boström, Bodström,
Göransson, Gradin, Dahl, R. Carlsson, Holmberg, Wickbom

Föredragande: statsrådet Feldt

Proposition om ändring i tullagen (1973:670), m. m.

1 Inledning

Frågan om vem som skall vara skyldig att deklarera gods
som förs in till landet, lämna tulldeklaration samt belala tull och andra
införselavgifter diskuterades ingående i anslutning till införandel av tullagen
(1973:670)'. Detla resulterade i att en bestämmelse om tullskyldighet togs in i
lagen. Bestämmelsen finns i 5 § första stycket tullagen.

Den bestämning av tullskyldigheten som anges i regeln har
sedermera kommil att kritiseras.

Bl.a.
ansåg varusmugghngsulredningen i betänkandet SOU 1976:37 Smugglingsbroli och
tulltillägg att tullskyldighetsbegreppet inle var tillfredsställande utformat.
Utredningen hade till uppgift alt undersöka bl.a. om ett administrativt
sanktionssystem liknande det som finns på den inrikes beskattningens område
borde införas även när det gällde tull och andra införselavgifter. Utredningen
uttalade att bestämmelsen i 5 § inte angav samlliga fall, där det i realiteten
förelåg en skyldighet att betala tull och andra införselavgifter. Tullskyldighetsbegreppet
var därför för snävt för att kunna användas för bestämning av vem som kunde
komma att påföras en administrativ sanktion.

I betänkandet lade utredningen fram förslag om en
utvidgning av de tullskyldigas krels och om en administrativ sanktionsavgift,
tulltillägg. Förslagel remissbehandlades. Mot den föreslagna ändringen av tullskyldighetsbegreppet
framställdes inga erinringar. Utredningens förslag har inte lett till
lagstiftning.

' Prop. 1972: 110 s. 70-73 och 79-80.

Rättelse: S. 11, under närvarande Utgår: Lundkvist,
Hellström, Thunborg

Prop. 1984/85:50 12

Beredningsgmppen för lullagsliftningsfrågor (H 1982:02)'
har den 29 november 1983 avgett etl delbetänkande med förslag lill ändring i lullagen
beträffande tullskyldighetsbegreppet m.m. Beredningsgruppens förslag överensslämmer
i huvudsak med varusmugglingsulredningens förslag i dessa hänseenden. 1
förhällande till varusmugglingsutredningens förslag innebär dock beredningsgmppens
förslag den ytterligare utvidgningen av de lullskyldigas krets att även
innehavare av frihamn skall vara lullskyldig för förkommet gods.

Beredningsgmppens redogörelse för gällande bestämmelser m.
m. bör fogas till protokollet i detla ärende som bilaga 1.

Remissvar över beredningsgruppens betänkande har avgetls
av Stockholms Frihamnsaktiebolag, Göteborgs Hamn, Malmö Frihamnsaktiebolag och
Norrköpings kommun. Uttalandena, som begränsats lill frågan om en utvidgning av
tullskyldigheten för frihamnsinnehavare, är lill övervägande del negativa. En
sammanställning av remissyttrandena bör fogas till protokollet i delta ärende
som bilaga 2.

Utöver de förslag till lagstiftning som beredningsgruppen
lämnat i sitt delbetänkande tar jag i det följande upp frågan om att skapa
författningsenliga möjligheter alt uppdra åt frihamnsinnehavare alt utföra
tullmyndighetens kontroll, när en vara skall tas om hand av en hemtagare.

2 Föredraganden

2.1 Reformbehovet

Tullskyldig är enligl 5 § första stycket tullagen den som
anger en vara lill förtullning samt den som tagit om hand en vara enligt 3 §
andra slyckel tullagen, s. k. hemtagare. Nägon allmän föreskrift om vem det
åligger alt ange en vara till förtullning finns inte (jfr 4 § andra stycket lullagen
där en hemtagare åläggs all ange varan till förtullning inom viss lid från
hemtagningen).

Den bestämning av de tullskyldigas krets som följer av 5 §
första stycket är snäv. Utanför faller bl.a. den som för in eller försöker föra
in en vara ulan att ge det tillkänna för tullverket, dvs. den som uppfyller
åtminstone de objektiva rekvisiten för de vanligaste formerna av varusmuggling.
Delsamma gäller bl. a. innehavare av tullupplag och tullager med avseende på oförtullade
varor som går förlorade, medan de finns under innehavarens ansvar. För varor
som hör till den sistnämnda kategorin utgår enligt 39 § lullagen i ställel för
tull en särskild avgift, som skall motsvara tull och andra införselavgifter.

f.d. departementsrådet N B Leuf, ordförande, samt
hovrättsassessorn Pernilla Lindh, departementsrådet Leif Lindstam, numera
tulldirektören Bengt Nyrén och byråchefen Arne Rundlöf.

Prop. 1984/85:50 13

När
det gäller innehavare av frihamn finns enligt nuvarande regler ingen sådan
skyldighet med avseende på oförtullade varor som går förlorade i frihamnen.
Denna olikhet bör undanröjas.

I
klarhetens intresse bör enligt min mening lagstiftningen ändras så att begreppet
tullskyldig generellt kan användas på den som skall belala tull och annan
införselavgift till tullverket. En ändring i den nuvarande regleringen är
motiverad även med hänsyn till att det kan bli aktuellt att införa nya
administrativa sanktioner på tullområdet.

En
annan fråga som jag anser det påkallat att ta upp i detta sammanhang gäller
tullens rätt att överlåta vissa myndighetsuppgifter till privaträttsliga subjekt.
Enligt 3 § tredje stycket tullagen får under vissa förutsättningar uppdras åt
den, som innehar ett tullupplag att utföra tullmyndighetens kontroll, när en
vara skall tas om hand av en hemtagare. Eftersom överlämnande av
förvaltningsuppgifter som innebär myndighetsutövning enligt 11 kap. 6§
regeringsformen inte kan ske till bolag eller förening utan stöd i lag saknas f.
n. möjlighet att lämna frihamnsinnehavare uppdrag att utföra motsvarande
kontrolluppgifter. Jag anser att denna olikhet bör undanröjas.

Ytterligare
en fråga som jag anser bör regleras i tullagen i detta sammanhang är, humvida
tull skall tas ut när en vara eller dess värde blivit föremål för förverkande. F.
n. saknas klara författningsregler i detta avseende.

2.2
En utvidgning av tullskyldighetsbegreppet, m.m.

Mitt
förslag: Den nuvarande bestämningen av begreppet tullskyldig i 5 § första
stycket tullagen ges karaktären av huvudfall av tullskyldighet. Till denna
bestämmelse knyts en regel om tullskyldighet i särskilda fall. Bl.a. blir
innehavare av frihamn tullskyldig för oförtullat gods som går föriorat i
frihamn.

Möjligheten
enligt 3 § tredje stycket lullagen att uppdra åt innehavare av tullupplag att
utföra tullmyndighetens kontroll, när en vara skall tas om hand av en hemtagare,
utvidgas till att omfatta även frihamnsinnehavare.

En
bestämmelse tas in i lullagen om att tull och annan införselavgift inte skall
utgå i den mån en vara eller dess värde blir föremål för förverkande enligt
lagen (1960:418) om straff för varusmuggling.

Vidare
införs vissa regler, som närmast har karaktären av följdändringar till
regleringen av tullskyldighetsbegreppet.

Beredningsgruppens
förslag: Bortsett från förslaget om vidgad möjlighet att överiåta
myndighetsuppgifter - vilken fråga inte behandlats i beredningsgruppens
delbetänkande - överensstämmer beredningsgmppens förslag i allt väsentligt med
mitt förslag.

t2 Riksdagen 1984185. I saml. Nr 50

Prop.
1984/85:50 14

Remissinstanserna:
Kritik mot förslaget har framkommit endast i frågan om en utvidgning av
tullskyldigheten för innehavare av frihamn när det gäller förkommel gods.
Således har från frihamnarna i Stockholm, Göteborg och Malmö framställts den
huvudsakliga invändningen, att det vore orealistiskt att göra
frihamnsinnehavare tullskyldiga för gods som förkommit på enskilt lager i en
frihamn. Norrköpings kommun har tillstyrkt det remitterade förslaget, under fömtsättning
att det beviskrav som kan komma att ställas pä en frihamnsinnehavare när det
gäller att visa att förlust av en vara inte beror på fel eller försummelse av
honom ej ställs för högt, och att generallullstyrelsens möjligheter att medge
befrielse eller nedsättning av tull utökas.

Skäl
för mitt förslag: Som jag nämnt anser jag det vara av värde att generellt kunna
använda beteckningen tullskyldig på den, som är skyldig att betala tull och
andra införselavgifter till statsverket.

Jag
använder här termen införselavgifter som en samlande benämning på de
betalningar som skall göras till det allmänna med anledning av införsel. Häri
ingår således även skatter.

Tullskyldigheten bör som
nu är fallet omfatta dem som anger varor till förtullning och s. k. hemtagare.
Dessutom bör lullskyldigheten omfatta dem som enligt den nuvarande 39 §
tullagen är skyldiga att betala en särskild avgift, när en oförtullad vara går
förlorad eller används i strid mol bestämmelser om varans förvaring. Det är här
fråga om fraktförare eller andra, som har befordrat oförtullade varor, samt om
innehavare av tullager, tullupplag eller exportbutiker. Den särskilda avgiften
skall motsvara den tull och annan införselavgift som skulle ha tagits ul om
varorna hade angetts till förtullning. Om tullskyldighet införs för dessa fall
blir konstmktionen med den särskilda avgiften onödig.

När
del gäller innehavare av frihamn finns enligl den nuvarande ordningen ingen
skyldighet att betala särskild avgift för oförtullade varor som förkommer i
frihamnen. I praktiken har dock frihamnarna numera i allt väsentligt samma
funktion som tullupplagen, dvs. de tjänstgör som uppläggningsplats för korttidsförvaring
av oförtullat importgods. Med undantag för skyldigheten att erlägga särskild
avgift har en innehavare av frihamn också i stort sett samma skyldigheter i
tullhänseende som en innehavare av tullupplag /jfr 26 och 41 §§ tullstadgan
(1973:671)/.

Skillnaden
i fråga om varuansvaret har i tullstadgan kommit till uttryck i all en
innehavare av tullupplag enligt 26 § 2 är skyldig att "svara för" att
en vara inte tas ut i strid mot en inskränkning i förfoganderätten eller att
den i övrigt behandlas i strid mot en sådan inskränkning, medan en frihamnsinnehavare
enligt 41 § 2 är skyldig att "utöva tillsyn över" att så inte sker. Denna
reglering beträffande frihamnarna gör dem i kontrollhänseende mera resurskrävande
än tullupplagen, eftersom ansvaret för tillsynen inte lagts pä innehavare av
frihamn i samma ulsträckning som på tullupplagsinnehavare.

Prop.
1984/85:50 15

Jag anser det inte vara befogat att vidmakthålla denna
skillnad i godsansvaret för en tullupplagsinnehavare och en
frihamnsinnehavare. Även betalningsansvaret för förkommet gods bör vara
detsamma för de olika kategorierna. Detta är bakgmnden lill den föreslagna
ändringen i 39 § andra stycket. Jag avser att föreslå regeringen en motsvarande
ändring i regeln om godsansvar (41 § tullstadgan).

I sina
remissyttranden har Stockholms Frihamnsaktiebolag, Göteborgs Hamn och Malmö
Frihamnsaktiebolag tagit upp frågan om enskilda lager-havares ansvar i frihamn.
I anledning härav vill jag framhålla att de s.k. enskilda lagren inte ulgör någol
självständigt lullrättsligt institut ulan är att se som en del av den
frihamnsrörelse för vilken frihamnsinnehavaren har det övergripande ansvaret.
Således är en frihamnsinnehavare enligl 41 § 2 lullstadgan skyldig att utöva
tillsyn över att en oförtullad vara inte tas ut från hamnen eller i övrigt
används i strid mot någon förfogandeinskränkning. Vidare skall han enligt 41 §
3 föra de anteckningar och lämna de uppgifter om frihamnsrörelsen som
tullmyndigheten bestämmer. Dessa skyldigheter gäller således även den del av
frihamnsrörelsen som utgörs av enskilda lager. (Jfr 174 § generaltullstyrelsens
tullordning TFS 1973:159, vari anges fömtsättningarna för att
frihamnsinnehavare skall få upplåta lokal eller annat utrymme inom frihamnen ät
enskild lagerhavare.)

Ändringen
av regleringen i nuvarande 39 § tullagen medför ytterligare en förändring.
Mervärdeskatt kommer att tas ut öppet, vilket leder till att den kan bli
avdragsgill vid den inrikes beskattningen. F. n. är det inte möjligt att göra
avdrag i skatteredovisningen för den del av den särskilda avgiften som
motsvarar mervärdeskatten.

Tullskyldighet
bör vidare föreligga för den som olovligt för in en vara eller obehörigt
förfogar över tullgods. Det är här fråga om sådana fall, där de objektiva rekvisiten
för ansvar enligt lagen (1960:418) om straff för vamsmuggling
(varusmugglingslagen) är uppfyllda. Jag syftar alltså på dels införsel av
varor, som inte getts till känna för tullmyndighet, dels olovligt förfogande
över oförtullade, i vederbörlig ordning införda varor eller över varor för
vilka vid förtullningen åtnjutits tullfrihet, tullnedsättning eller liknande
förmån.

Jag har
nyss redogjort för att vissa av tullens myndighetsuppgifter enligt nuvarande
ordning kan överlåtas lill innehavare av tullupplag men inle lill
frihamnsinnehavare. Mot bakgmnd av att tullupplagen och frihamnarna i stort
tjänar samma syften och med hänsyn till att jag nu föreslär ändringar som
innebär att tullupplagsinnehavares och frihamnsinnehavares godsansvar kommer
att överensstämma bör olikheten i delegationshänseende undanröjas.

I det här sammanhanget anser jag det lämpligt att även
behandla frågan humvida tull skall tas ut när en vara eller dess värde blivit
föremål för förverkande. Frågan har diskuterats av vamsmugglingsutredningen (SOU
1976:37 s. 114-117). I praxis har det ansetts naturligt att tull inte skall tas
ut

Prop. 1984/85:50 16

för
en vara, som statsverket i judiciell ordning övertar rätten till. I enlighet
härmed har tull regelmässigt inte tagits ut för en vara som förverkats helt. Om
tull påförts och betalats innan förverkandebeslutet meddelats har tullen
betalats tillbaka. Om förverkande helt eftergetts har tull och andra
införselavgifter tagits ul för varan. När förverkande skett till viss del av
varan eller varans värde har tull och andra införselavgifter dämtöver inle ansetts
kunna tas ul.

Frågan
humvida tull och andra införselavgifter skall utgå för varor som helt eller
delvis förklaras förverkade bör lösas genom en klar och entydig bestämmelse i
lagen. Vid utformningen av bestämmelsen bör eftersträvas likställighet i
tullbeläggningen av varor som förtullas i vanlig ordning och varor som blir
föremål för partiellt förverkande. I det sistnämnda fallet bör införselavgifler
ulgå för den del av varan eller dess värde som inte förverkas. Regeln i
tullagen bör lämpligen formuleras negativt och således fastslå att om och i den
mån en vara förklaras förverkad skall tull och andra införselavgifter inte utgå
för varan. Därav framgår motsältningsvis att tull-och avgiftsbeläggning skall
ske i samma mån som förverkande har eftergetts. Om förverkande helt efterges
skall tull och andra införselavgifter tas ut som om varan införts i vanlig
ordning. Med förverkande avses här förverkande enligt vamsmugglingslagen. Någon
särreglering för förverkande som sker med stöd av andra regler, exempelvis 36
kap. 3 a § brottsbalken, anser jag inte vara påkallad.

De
övriga ändringar jag föreslår avser jag att kommentera under specialmotiveringen.

3
Upprättade lagförslag

I
enlighet med det anförda har inom finansdepartementet upprättats förslag till

1. lag
om ändring i tullagen (1973; 670),

2.
lag om ändring i
tullförordningen (1973:979),

3.
lag om ändring i lagen
(1977:975) med tulltaxa.

De
under 2 och 3 angivna förslagen har upprättats i samråd med statsrådet
Hellström.

4
Specialmotivering

4.1
Lag om ändring i tullagen

3§

Genom
ett tillägg i paragrafens tredje stycke ges möjlighet att bemyndiga innehavare
av frihamn att utföra tullmyndighetens kontroll, när en vara

Prop.
1984/85:50 17

skall
tas om hand av en hemtagare. Ett sådant uppdrag har tidigare endast kunnat
lämnas innehavare av tullupplag.

4§

I
paragrafens första stycke regleras tidpunkten för när en vara skall anges till förtullning
i olika fall.

I
anslutning härtill föreskrivs att en vara, som innehas med temporär tullfrihet
skall anges till förtullning, innan den temporära tullfriheten upphör.
Avsikten är att varan skall anges till förtullning både om tiden för den temporära
tullfriheten löper ut och om innehavaren vill använda varan på annat sätt än
som fömtsätts för tullfriheten. Det fallet att någon vill använda en vara som
innehas med temporär tullfrihet på annat sätt än som gäller för tullfriheten
regleras f.n. i 16 § tullförordningen. Jag anser det lämpligt att denna regel
förs ihop med övriga bestämmelser om lidpunkten för en varas förtullning.

5§

Termen
"lullskyldig" i första stycket har bytts ut mot uttrycket "tullskyldig
för varan". Därigenom kan föreskriften inte läsas som en uttömmande
beskrivning av begreppet "tullskyldig". Del faller sig därför naturligt
att tala om tullskyldig även i de speciella fall som anges i 39 och 40 §§. En
erinran om dessa fall har tagits in i andra stycket.

Föreskriften
i tredje stycket, att den som är lullskyldig skall betala -fömtom tull - även
annan införselavgift, har hämtats från det nuvarande första stycket. Genom den
nya placeringen kommer föreskriften att omfatta även de särskilda fall av
tullskyldighet som avses i andra stycket.

Fjärde
stycket avser fall där varken ordinär tullskyldig eller tullskyldig enligt 39
och 40 §§ anträffas. För att undvika att denna bestämmelse leder till oskäliga
resultat har jag föreslagit att generallullstyrelsen, om särskilda skäl
föreligger, får besluta att införselavgifter inte skall tas ut av varan. Jag tänker
bl.a. på sådana fall där varan kan ha övertålils till en godtroende tredje man.

14
§

I
denna paragraf, som handlar om eftertulltaxering, har särskih markerats att
bestämmelsen är direkt tillämplig endast på de normala fallen av tullskyldighet
som har sin gmnd i att vara angetts till förtullning eller tagils om hand av hemtagare.
På grund av hänvisningen i 39 § sista stycket blir bestämmelsema i 14 §
tillämpliga även i de fall någon är tullskyldig för vara som gått förlorad.

20
och 20 a §§

Bakgmnden
till den i 20 § föreskrivna skyldigheten att betala ränta på den ytterligare
tull och införselavgift som åläggs en tullskyldig, är att han

Prop. 1984/85:50 18

rätteligen
skulle ha betalat beloppet från början och att han därför fär anses ha haft
kredit för del senare påförda beloppet. Den som undandragit sig tull och andra
införselavgifter genom smuggling o.dyl. har ju också skaffat sig en kredit och
bör därför vara skyldig att betala ränta på det belopp han åläggs att utge.

Om
en smuggling består i att oriktiga eller ofullständiga uppgifter lämnats lill
ledning för en tulltaxering, kan ränta redan enligt gällande bestämmelser
komma att utgå på gmnd av om- eller eftertulltaxering. Förslaget i 20 § första
stycket 3 innebär alt ränta skall utgå även när en vara inte angetts till förtullning
eller nägon olovligt förfogat över en vara i strid mot inskränkning i
förfoganderätten, och undandragande av införselavgifter därigenom skett, alltså
de fall som huvudsakligen avses i den föreslagna 40 §.

En
föreskrift om ränteberäkningen för dessa fall har tagits in som ett tredje
stycke i 20 a §. Om det inte klart kan fastslås när undandragandet skedde får
man vid ränteberäkningen utgå från en antagen tidpunkl.

39
§

1
39 § föreskrivs f. n. att en särskild avgift skall utgå i vissa fall när en vara
går förlorad (en vara har exempelvis tagits ut från ett tullupplag utan anmälan
till tullmyndighet). Den särskilda avgiften skall enligt den nuvarande 40 §
motsvara den tull och annan införselavgift som skulle ha tagits ut för varan om
den hade förtullats. Som jag nämnt tidigare föreslår jag att den som är
ansvarig för förlusten i dessa fall också skall vara tullskyldig för varan.
Härav följer enligt 5 § tredje stycket i förslaget skyldighet att erlägga tull
och annan införselavgift för varan. Konstmktionen med särskild avgift blir
därmed onödig.

1
den nuvarande 40 § första stycket föreskrivs att den särskilda avgiften när det
gäller spritdrycker och vin skall beräknas efter de särskilda avgiftssatser
som gäller för resandes införsel av sådana varor. Dessa avgiftssatser, som är
bestämda så att de skall motsvara tull och annan införselavgift, finns intagna
i lagen (1977:975) med tulltaxa (tulltaxan). Där anges också på samma sätt
avgiftssatser för starköl och tobaksvaror. Dessa avgiftssatser bör tillämpas
även vid beräkning av införselavgifter med anledning av tullskyldighet enligt
den föreslagna 39 §.

I
den nuvarande särskilda avgiften ingår regelmässigt en post som motsvarar
mervärdeskatten för varan. I den räkning som tullverket upprättar angående den
särskilda avgiften är dock beloppet inte uppspaltat på olika poster, och den
del av beloppet som motsvarar mervärdeskatten har av skattemyndigheterna inte
ansetts vara avdragsgill som ingående skatt vid mervärdeskatteredovisningen.
Den föreslagna ändringen innebär att mervärdeskatt som debiterats i vanlig
ordning blir avdragsgill vid mervärdeskatteredovisningen.

Den
föreslagna regleringen innebär även att bestämmelsen i den nuva-

Prop. 1984/85:50 19

rande
39 § tullagen om skyldighet att erlägga särskild avgift vid olovligt förfogande
över varor pä tullupplag m. m. blir obehövlig. Den ersätts enligt 40 § andra
stycket av skyldigheten alt betala tull och annan införselavgift.

Föreskriften i det
föreslagna tredje stycket i 39 § om tullskyldighet för en vara som gått
förlorad, när den innehades med temporär tullfrihet, har förts över från 16 § tullförordningen,
där det f.n. föreskrivs att särskild avgift skall erläggas för varan i sådana
fall. Genom överföringen kommer alla fall av tullskyldighet för oförtullad vara
som har gått förlorad att regleras i ett sammanhang.

F. n. föreskrivs i 40 §
sista stycket att bestämmelserna i 7-22 §§ samt 35 och 36 §§ äger motsvarande
tillämpning pä uttagande av särskild avgift. När begreppet särskild avgift nu
tas bort och den som ansvarar för förlusten av varan i stället blir skyldig
att betala tull och annan införselavgift för varan, skall hänvisningarna
anpassas till den nya ordningen. I 39 § sista stycket har därför intagits en
hänvisning till 7- I6§§, dvs. till bestämmelserna om tulldeklaration och
tulltaxering.

40
§

Den
föreslagna ändringen i 39 §, som innebär att skyldigheten att erlägga särskild
avgift byts ut mot tullskyldighet, medför att de nuvarande bestämmelserna i 40
§ första och andra styckena blir överflödiga. Vid förtullning av den förlorade
varan regleras i 6a§ vilka bestämmelser som skall ligga till gmnd för
beräkningen av tull och andra införselavgifter. Beträffande föreskrifter om
beräkning av avgiftssatser för sprit, vin, starköl och tobak hänvisas till
motiveringen till 39 §.

Bestämmelsema
i nuvarande 40 § tredje stycket motsvaras av 39 § sista stycket i förslaget.

I den nya 40 § har i
huvudsak reglerats sädana fall av tullskyldighet som objektivt sett motsvarar vamsmugglingslagens
bestämmelser om dels illegal införsel av varor "utan att giva det till
känna", dels olovligt förfogande över oförtullade, i vederbörlig ordning
införda varor eller över varor, för vilka vid förtullning åtnjutits tullfrihet,
tullnedsättning eller liknande förmån. Tullskyldigheten enligt 40 § första
stycket är något vidare än straffbarheten enligt vamsmugglingslagen.

Förslaget
överensstämmer med vamsmugglingsutredningens förslag. En utförlig redogörelse
för bakgmnden till förslaget finns i utredningens betänkande s. 185-190.
Betänkandet bör i dessa delar fogas till protokollet i detta ärende som bilaga
3.

Regeln
i nya 40 § första stycket, som gäller vid illegal införsel, har i anslutning
till lagens terminologi formulerats så, att införseln av varan skall ha skett
utan att varan angetts vare sig till förtullning eller till behandling som
avses i 2§ tredje stycket eller 3§ andra stycket. I sådana fall är den som
infört eller låtit införa varan skyldig att betala den tull och annan införselavgift
som skulle ha utgått om varan hade förtullats vid införseln.

Prop. 1984/85:50 20

I
nya 40 § andra stycket föreskrivs om tullskyldighet för den som förfogat över oförtullad
vara som avses i 2 § tredje stycket i strid mot inskränkning i
förfoganderätten eller över förtullad vara i strid mot fömtsättning för befrielse
från eller nedsättning eller restitution av tull eller annan införselavgifl.

De
varor som avses med bestämmelsen i det föreslagna andra stycket har, till
skillnad från de varor som avses i 40 § första stycket, som regel tidigare
anmälts för tullverket. Hänvisningen beträffande oförtullad vara till 2 § Iredje
stycket markerar detla.

Uttrycket
"i strid mot föreskriven inskränkning i förfoganderätten", när
stadgandet avser oförtullade varor, syftar på bestämmelserna i tullagstiftningen
om vad man får eller inte får göra med legalt införda oförtullade varor, t.ex. stadgandena
i 2 - 5 och 24 - 28§§ tullagen, 23 och 24 §§ tullstadgan, 15 § tullförordningen
och motsvarande bestämmelser om temporär tullfrihet i tullkungörelsen saml
vissa föreskrifter, som enligt bemyndigande meddelats av generallullstyrelsen.

I
fråga om förtullad vara har i andra stycket andra meningen intagits en beslämmelse
om förfogande i strid mot föreskriven förutsättning för åtnjutande av
befrielse från eller nedsättning eller restitution av tull eller annan införselavgift.
Härmed avses i princip förfogande över just den vara för vilken tullförmånen
(tullbefrielsen m.m.) medgetls. När det gäller restitution kan dock enligt 17
§ tredje stycket tullförordningen under vissa förutsättningar utförsel eller
användning även av annan vara än den restitu-tionsberättigade utgöra gmnd för restitutionsanspråket.
Med den valda formuleringen avses även förfogande över en sådan vara. Av bestämmelser
på olika håll i tullagstiftningen framgår vilka förutsättningar som måste vara
uppfyllda för att dessa tullförmåner skall få åtnjutas.

1 tullförfatiningama
finns elt flertal föreskrifter om anmälnings- och betalningsskyldighet när
någon avser att förfoga över en vara på sådant sätt att fömtsättningar för
befrielse från eller nedsättning eller återbetalning av tull eller annan
införselavgift inte längre föreligger. Om nämnda skyldighet fullgörs, är
bestämmelserna i andra stycket andra meningen inte tillämpliga. De föreslagna
bestämmelserna tar främst sikte på de fall då någon förfogat över en vara utan
att dessförinnan anmäla förhållandet till tullverket och betala tull och andra
införselavgifter.

Konsekvensen
av ett olovligt förfogande blir i fråga om en oförtullad vara att tull och
annan införselavgift som undandragits eller kunnat undandras skall betalas och
i fråga om en förtullad vara att förmån som medgetls eller kunnat medges för
varan går förlorad. Den som åtnjutit förmånen skall i de fall som avses i andra
meningen betala det belopp som motsvarar förmånen.

40
c §

Paragrafen
innehåller bestämmelser om avgiftsbeläggning av en vara.

Prop.
1984/85:50 21

som blivit föremål för förverkande enligt vamsmugglingslagen.
Förslaget överensstämmer med varusmugglingsutredningens förslag. Utredningen
har behandlat frågan utföriigl i silt betänkande, s. 114 - 117. Betänkandet bör
i dessa delar fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 4.

Enligt förslagel
skall i paragrafen tas in en bestämmelse om att tull och annan införselavgifl
inte skall utgå till den del en vara eller en varas värde förverkas. Enligt
andra meningen skall ett beslut om införselavgift upphävas eller ändras, sedan
dom eller beslut som innefattar en förverkandeför-klaring vunnit laga kraft.

40 d §

I denna paragraf har införts en bestämmelse om
preskription av tullskyldighet enligt 40 §. Bestämmelsen har utformats i
enlighet med reglerna om eftertulltaxering i 15 §. Normall skall alltså gälla
all frågan prövas inom fem år från utgången av den månad då varan infördes
eller det olovliga förfogandet skedde. Om åtal väcks mot den tullskyldige eller
annan som anges i 15 § skall dock vad som i den paragrafen sägs om eftertulltaxering
efter femårsperiodens utgång äga motsvarande tillämpning på tullskyldighet
enligt 40 §.

44, 45 och 50 §§

De föreslagna ändringarna föranleds av att skyldighet att eriägga
särskild avgift byts ut mot tullskyldighet.

4.2 Lag om ändring i tullförordningen

16 §

Den nuvarande bestämmelsen i I6§ tullförordningen om all
en vara som innehas med temporär tullfrihet skall förtullas, om den används i
strid mot villkoren för tullfriheten, har ersatts med etl nytt andra stycke i 4
§ tullagen. Vidare har till 39 § lullagen förts en bestämmelse om
tullskyldighet för en vara som gått förlorad, när den innehafts med temporär
tullfrihet, och i 40 § tullagen har tagits in en föreskrift om tuUskyldighel
vid olovligt förfogande över varor, som bl.a. innehafts med temporär
tullfrihet. Kvar i 16§ står enbart bemyndigandet för regeringen alt för
särskilda fall föreskriva att en vara som används i strid mot villkor för
temporär tullfrihet inle behöver förtullas eller att förordna att generaltullslyrelsen
får besluta härom.

4.3 Lag om ändring i lagen med tulltaxa

Ändringarna i tulltaxan ersätter de nuvarande
bestämmelserna i 40 § första stycket tullagen om tillämpning av de avgiftssatser
som gäller för resandes införsel av spritdrycker m. m. vid beräkning av
särskild avgift

Prop. 1984/85:50 22

enligt
39 § tullagen. Dessa specialbestämmelser om avgiftsberäkning föreslås nu gälla
vid tullskyldighet enligt 39och 40 §§ tullagen och har ansetts böra omfatta
även starköl och tobaksvaror.

5 Lagrådets
hörande

Med
hänsyn till att lagstiftningsåtgärderna är av enkel beskaffenhet anser jag att
något yttrande från lagrådet inte behöver inhämtas.

6 Hemställan

Med
hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår
riksdagen att antaga förslagen till

1.
lag om ändring i tullagen
(1973:670),

2.
lag om ändring i
tullförordningen (1973:979),

3.
lag om ändring i lagen
(1977:975) med tulltaxa.

7
Beslut

Regeringen
ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom
proposition föreslå riksdagen att antaga de förslag som föredraganden har lagt
fram.

Prop. 1984/85:50 23

Bilaga
1

Förslag till ändring i tullagen betr. tullskyldighetsbegreppet
m. m.

1
Inledning

Det
nuvarande tullskyldighetsbegreppet i tullagen har ansetts inte vara helt
tillfredsställande.

Vamsmugglingsutredningen
föreslog mot denna bakgmnd i sitt betänkande (SOU 1976:37) Smugglingsbrott och
tulltillägg en utvidgning av tullskyldighetsbegreppet.

Generaltullstyrelsen
har i skrivelse den 17 juni 1981 angående tuHtillägg m.m. erinrat om angelägenheten
av att vamsmugglingsutredningens förslag om utvidgningen av tullskyldighetsbegreppet
genomförs så snart som möjligt, oavsett hur frågan om hur tulltillägg kommer
att avgöras.

2
Gällande bestämmelser

Enligt
5 § första stycket tullagen (1973:670) är tullskyldig den som anger varor till förtullning
och den som tagit hand om vara enligt 3§ andra stycket, s.k. hemtagare. Någon
allmän föreskrift om vem det åligger att ange vara till förtullning finns inte
(jfr 4§ andra stycket där hemtagare åläggs att ange varan till förtullning inom
viss lid från hemtagningen).

Del
förslag lill tullag som lades fram i prop. 1972:110 innebar en ny tullprocedur
med privat godsvård, hemtagningsförfarande och tulldeklarationer. I
propositionen redovisades de förslag som lagts fram av tullagstiftningskommittén
och en promemoria med förslag till tullag som på grundval härav utarbetats inom
finansdepartementet. Vidare redovisades remissyttranden beträffande dessa
förslag.

En
utgångspunkt för den nya tullproceduren var att de uppgifter som behövs för att
tullverket skall kunna fastställa de tullar och avgifter som skall erläggas vid
införseln skulle lämnas i form av en deklaration (tulldeklaration).
Omfattningen av deklarationsskyldigheten var föremål för ingående
diskussioner.

När
det gäller frågan vem som skall vara skyldig att avge tulldeklaration
konstaterades i propositionen att delta hänger samman med vem som skall ange
vara till förtullning. Tullagstiftningskommittén, som inte hade funnit påkallat
att närmare reglera vem som skall ange vara till förtullning,. förordade att
importören skall vara deklarationsskyldig, dock utan att närmare bestämma importörsbegreppel.
Enligt departementspromemorian skulle importören såväl ange vara lill förtullning
som avge deklaration. Som importör skulle härvid anses den för vars räkning
varan förs in, om

Prop. 1984/85:50 24

han
är bosatt i landet, och i annat fall den som för in varan. Vid remissbehandlingen
ställde sig flera remissinstanser kritiska till bestämningen av
importörsbegreppet. Departementschefen förordade att deklaration skulle avges
av den som anger vara till förtullning. Någon närmare föreskrift om vem som
skall vara skyldig att ange varan till förtullning syntes inte påkallad.

När
det gäller skyldigheten att erlägga tull föreslog tullagstiftningskommittén
att denna skulle åläggas den som anmäler godset till förtullning eller
hemlagning. I princip borde denna regel gälla även beträffande skyldigheten
att erlägga andra skatter och avgifter i samband med införseln. Kommittén hade
diskuterat olika möjligheter att mera klart definiera vem som är skyldig att
erlägga tullen till tullverket men kommittén fann det mest rationellt all knyta
skyldigheten att erlägga tullen till viss fas i själva tullproceduren.

I
departementspromemorian föreslogs betr. betalningsskyldigheten att importören
skulle betala tull och annan avgift för varan.

I
propositionen fann departemnetschefen det naturligt att avgifterna skulle
erläggas av samma person som är skyldig att avge deklaration, dvs. den som
anger vara till förtullning. I förslaget lill tullag användes sedan begreppet
"tullskyldig" för alt fastställa de olika skyldigheter som importören
(motsvarande) har att iaktta i tullproceduren.

3
Varusmugglingsutredningens förslag SOU 1976:37)

Varusmugglingsutredningen
menade att det i tullagen helsl borde finnas en generell, uttömmande föreksrift
om vem som har att ange vara till förtullning. Utredningen konstaterade att
frågan om att införa en sådan allmän förskrift varit föremål för ingående
överväganden vid tillkomsten av tullagen men att tanken avvisats med hänsyn
till de svårigheter som ansetts föreligga att utforma en fullt täckande men
inte alltför vidlyftig beskrivning. Även om dessa svårigheter i och för sig
inte borde utgöra hinder för en lösning ansåg utredningen det inte vara
påkallat att i deta sammanhang ta upp frågan till förnyat övervägande.

Utredningen
fann det emellertid önskvärt att generellt använda benämningen tullskyldig på
den som skall betala tull och annan införselavgifl till tullverket och föreslog
en omformulering av bestämmelserna i 5 § tullagen. I konsekvens härmed föreslog
utredningen ocksä att den i 39 § tullagen föreskrivna skyldigheten för
innehavare av tullupplag m.fl. att erlägga särskild avgift för vara som har
gått förlorad utformas som fall av tullskyldighet. Också det fall att någon
för in en avgiftsbelagd vara utan att ge det till känna för vederbörlig
myndighet eller olovligt förfogar över varor borde enligt utredningens mening
medföra tullskyldighet.

Vid
remissbehandlingen framfördes i stort sett inga erinringar mot utredningens
förslag.

Prop.
1984/85:50 25

Generaltullstyrelsen
hälsade i sitt remissyttrande med tillfredsställelse den av utredningen
föreslagna utvidgningen. Även om uiredningens förslag främst bottnade i en
strävan all finna en anknytning för det av utredningen föreslagna tulltillägget
ansåg styrelsen att förslaget i denna del borde genomföras oavsett vad
utredningens förslag i övrigt kunde leda till.

4
Beredningsgruppen

Som
ett led i översynen av tullagstiftningen har beredningsgmppen att ta ställning till
utformningen av tullskyldighetsbegreppet. Gruppen har därvid funnit det
lämpligt att som utgångspunkt la de förslag som framlagts av vamsmugglingsutredningen.

Enligt beredningsgmppens
mening synes hinder inte föreligga att nu ta upp frågan om tullskyldighetsbegreppet
till behandling utan att avvakta alt översynen i övrigt slutförs.

Såsom
varusmugglingsutredningen anfört är det önskvärt att generellt använda
benämningen tullskyldig på den som skall betala tull och annan införselavgift
till tullverket. Beredningsgmppen föreslär därför att bestämningen av
begreppet tullskyldig i 5 § tullagen formuleras om och att det dessutom erinras
om de särskilda fall av tullskyldighet som tas in i 39 och 40§§. Detta kommer bl.a.
att ge större klarhet l.ex. i sådana fall då införseln skett utan att varorna angetts
till förtullning eller lagits hem.

Det föreslås också att
skyldigheten i nuvarande 39 § för innehavare av tullupplag m. fl. att erlägga
särskild avgift för vara som gått förlorad ersätts med tullskyldighet i vanlig
ordning.

Ändringen medför bl.a. att
mervärdeskatt som debiterats blir avdragsgill vid den inrikes
mervärdebeskattningen. F. n. är det inte möjligt att göra avdrag i
skatteredovisningen för den del av den särskilda avgiften som motsvarar
mervärdeskattebeloppet.

Beredningsgmppen föreslår
vidare att bestämmelserna i 39 § tullagen ändras så att innehavare av frihamn
behandlas på samma sätt som tullupp-lagshavare när det gäller betalningsavsvar
för förkommet gods.

Prop.
1984/85:50 26

Bilaga
2

Sammanställning av remissyttranden över beredningsgruppens
för tullagstiftningsfrågor (1982:02) delbetänkande med förslag till ändring i
tullagen m. m.

Beredningsgmppens
förslag om författningsändringar överensstämmer i de flesta avseenden med
förslag som vamsmugglingsutredningen lämnat i betänkandet SOU 1976: 37
Smugglingsbrott och tulliillägg. 1 förhällande till vamsmugglingsutredningens
förslag innebär dock beredningsgmppens förslag en ytterligare utvidgning av tullskyldighetsbegreppet,
därigenom att även innehavare av frihamn föreslås vara tullskyldig för
förkommet gods.

Vamsmugglingsutredningens
belänkande remissbahandlades 1976, varvid ett 40-tal myndigheter, föreningar
och andra sammanslutningar yttrade sig. Några erinringar mot förslagel om ett
utvidgat tullskyldighetsbegrepp framställdes inte. Generaltullstyrelsen anförde
i silt remissvar alt förslaget borde genomföras oavsett vad utredningens övriga
förslag skulle komma att leda till.

Över
beredningsgmppens betänkande har remissyttranden avgetts av Stockholms
Frihamnsaktiebolag, Göteborgs Hamn, Malmö Frihamnsaktiebolag och Norrköpings
kommun. I yttrandena behandlas enbart frågan om införande av en utvidgad
tullskyldighet för frihamnsinnehavare. Förslaget har avstyrkts av
frihamnsbolagen i Stockholm, Göteborg och Malmö. I yttrandet från frihamnen i
Malmö, vilket till stor del överensstämmer med stockholmsbolagets yttrande
anförs beträffande förslaget:

Detta
innebär enligt frihamnsbolagets uppfatining att innehavare av frihamn blir
ansvarig även för gods som förvaras på enskilt lager. De nuvarande mtinema för
kontroll av enskilt lager grundar sig pä ett samarbete mellan tullverket och frihamnsbolaget.
Frihamnsbolaget noterar och förvarar de terminalinlagor, som berör lagret.
Dessa inlagor upptar antal kolli men ej artiklar i varje kolli.

Den
noggranna kontroll, som nu stickprovsvis utförs av tullverket fordrar, utöver
inlagorna, tillgång till tullattester, fakturor m.m. samt i vissa fall behov av
kontroller hemma hos företaget. Frihamnsbolagets möjligheter att utföra dessa
kontroller måste betraktas som praktiskt ogenomförbara. Dessutom saknar
frihamnsbolaget juridiska möjligheter härtill.

Med
hänvisning härtill anser frihamnsbolaget det orealistiskt att betrakta
innehavare av frihamn såsom tullskyldig när det gäller betalningsansvar för förkommet
gods på enskilt lager.

Om
förslaget går igenom i denna del bör föreskrivas att av tullverket godkänd och
registrerad innehavare av enskilt lager skall liksom hittills vara redovisningsskyldig
direkt till tullverket och därmed också betalningsansvarig.

Av
beredningens betänkande framgår att man anser att frihamnama i huvudsak används
på samma sätt som tullupplag. Man synes ha bortsett från att i frihamnarna
förekommer lagring av gods i relativt slor utsträckning även på enskilt lager.

Prop. 1984/85:50 27

Avslutningsvis
får framhållas att för att frihamnar skall ha en möjlighet att kunna bestå fömtsattes
att frihamnarnas speciella förmåner i förhållande till reglema för tullupplag inle
ändras så att en övergång sker till ett omfattande och därmed personalkrävande
kontroll- och redovisningssystem.

Liknande
synpunkter lämnas från Göteborgs Hamn;

Tullverket
har full insyn i frihmansbolagets verksamhet. Nuvarande system har efter vad vi
kunnat förstå fungerat tillfredsställande även från Tullverkets synpunkt trots
att tullavgift för eventuellt förkommet gods ej förekommit. Ett införande av
tullskyldighet för frihamnsinnehavaren skulle endast medföra ett större
administrativt arbete för såväl frihamnsinnehavaren som Tullverket. Nägon
förändring av nuvarande mtiner skulle med anledning härav inte ske då mtinerna
ju är godkända av Tullverket. Med hänvisning till vad ovan anförts anhålles att
tullskyldighet inte införs för frihamnsinnehavaren och att därför ingen ändring
sker i tullag, tulltaxa och lullstadga vad berör frihamn.

Skulle
trots allt som talar häremot tullskyldighet för frihamnsinnehavaren införas
kommer problem av bland annat juridisk art att uppstå. Inom frihamnsområdet
finns företag som av Tullverket erhållit tillstånd att ha enskih lager. Dessa
lagerinnehavare redovisar direkl till Tullverket och är tullskyldiga för sitt
lagrade gods. I det nu avlämnade betänkandet har denna fråga inte berörts.

Den
kontroll som nu utförs av tullverket vad gäller enskilt lager fordrar tillgång lill
tullattester, fakturor m. m. samt i vissa fall även kontroll hemma hos
företaget. Frihamnsbolaget saknar möjligheter att genomföra sådan kontroll då
bolaget inte har tillgång till nödvändiga handlingar och dessutom inte har
formell juridisk befogenhet härtill. Skulle dock beredningsgruppens förslag
vad gäller frihamnema genomföras bör särskilt anges att hos Tullverket
registrerad innehavare av enskilt lager skall liksom hittills vara
redovisningsskyldig direkt lill Tullverket och därmed också tullskyldig och
betalningsansvarig.

Från
Norrköpings kommun, som tillstyrker förslaget under vissa fömtsättningar,
anförs:

Frågan
är hur den föreslagna skärpningen av ansvaret för innehavare av frihamn ska
appliceras på en frihamn/exportzon av den karaktär som Norrköpings kommun står
i färd med alt etablera. Den huvudidéinriktning, som exportzonsutredningen lagt
fast, innebor en frihamn/exportzon med industriell bearbetning av bl.a. tullbelagda
importerade råvaror. Varor som sedan är tänkta att reexporteras till utlandet.
Svårigheten att kontrollera råvamflödel i en frihamn av industriell karaktär
liksom den allmänna tillsynsfunktionen i en sådan måste ställa större krav på
innehavaren än pä innehavaren av en konventionell frihamn, som den fungerar i
idag. Om den föreslagna skärpningen av ansvaret för innehavare av frihamn
lagfästes bör detta beaktas. För att inte tvinga innehavaren av en frihamn av
industri-producerande karaktär till en alltför rigorös ingående kontroll av
industriföretagen i frihamnen, bör bevisbördekravet på denne för att förlust
av vara ej beror på fel eller försummelse av honom ej sättas allt för högt.

Prop.
1984/85:50 28

Generaltullstyrelsens möjlighet att medge befrielse eller
nedsättning av tull eller avgift skulle ocksä kunna utökas.

Under
angivna förutsättningar tillstyrker Norrköpings kommun lagförslaget i här
berörd del. Helt klart är att förslagel innebär en förenklad administration och
medför lägre kostnader för tullen, en besparing som rimligen ocksä indirekt
borde kunna komma innehavaren av frihamnen till del.

Prop.
1984/85:50 29

Bilaga 3

Utdrag ur Varusmugglingsutredningens betänkande
Smugglingsbrott och tulltillägg s. 185—190

40 §

Den föreslagna ändringen i 39 § att skyldigheten att
erlägga särskild avgift byts ut mot tuUskyldighel, medför alt de nuvarande
bestämmelserna i 40 § första och andra styckena om sättet för beräkning av den
särskilda avgiften och att tull och annan införselavgift inle skall utgå för
vara, för vilken särskild avgift har erlagts, blir överflödiga. Vid förtullning
av den förlorade varan reglerar 6 a § TL vilka bestämmelser som skall ligga lill
grund för beräkningen av tull och andra införselavgifter som skall utgå. Motsvarighet
lill bestämmelsen alt i fråga om spritdrycker och vin den avgiftssats som
gäller för resandes införsel av sådan vara skall tillämpas krävs dock även i
fortsättningen. Dessa avgiftssatser finns i särskilda bestämmelser i tulltaxan
(1971:920). Specialbestämmelserna avser även resandes införsel av starköl och
tobaksvaror och bör naluriigen i sin helhet bli tillämpliga vid tuUskyldighel
enligt 39 §. En sädan utvidgning av till-lämpningsområdet torde underlätta
tullverkels debitering av den införselavgift som skall utgå. Utredningen
föreslår, all hela denna reglering sker i tulltaxan i anslutning till de
särskilda bestämmelserna för resande.

Hänvisningen i nuvarande 40 § tredje stycket motsvaras av
39 § sista stycket i förslaget.

I den nya
40 § har i huvudsak reglerats sådana fall av tullskyldighet som objektivt sett
motsvarar VSL:s bestämmelser om dels illegal införsel av varor "ulan alt
giva det till känna", dels olovligt förfogande över oförtullade, i
vederbörlig ordning införda varor eller över varor, för vilka vid förtullningen
åtnjutils tullfrihet, tullnedsättning eller liknande förmån. Tullskyldigheten
enligt 40 § första stycket är någol vidare än straffbarheten enligl VSL. Till
den i paragrafen föreskrivna tullskyldigheten har i sista stycket knutits en
bestämmelse om påföring av tulltillägg i molsvarande fall.

Regeln i
40 § första stycket, som gäller vid illegal införsel, har i anslutning till lullagens
terminologi formulerats så, alt införseln av varan skall ha skett utan att
varan har angetts vare sig till förtullning eller för behandling som avses i 2
§ tredje stycket eller 3 § andra slyckel. I sädana fall är den som infört eller
låtit införa varan skyldig att belala tull och annan införselavgift som skulle
ha utgått om varan hade förtullats vid införseln, och han kan enligl tredje
stycket påföras tulltillägg. Formuleringen anknyter sålunda lill huvudregeln i
2 § första stycket TL att vara som förs in till tullområdet skall förtullas
och till de i 2 och 3 §§ angivna undantagsfall, i vilka förtullning inte
behöver ske vid införseln. 1 första hand skall varan enligl 4 § anges till förtullning
omedelbart vid införseln och för uppskovsfallen anges när anmälan till förtullning
senast skall ske (innan förvaringen eller den temporära tullfriheten upphör
etc.) I dessa fall skall dock införseln av varan och den behandling som
föranleder att förtullning då inte behöver ske anmälas till tullverket (utom i
fall där GTS jämlikt bemyndigande i 2 § sista stycket medgett befrielse).
Bestämmelsen i 40 § första stycket utgår sålunda från den valfrihet som vid
införseln föreligger mellan angivelse av varan till omedelbar förtullning och
annan form av tullklarering och slår fast all skyldighel att belala tull och
annan införselavgift för varan förelig-

Prop.
1984/85: 50 30

ger,
då ingen av dessa alternativa möjligheter har utnyttjats (utom i fall dä befrielse
från anmälningsskyldighet förelegat).

Den
berörda undantagsregeln i 2 § tredje stycket TL innebär att förtullning inte
behöver ske, om varan transiteras, om den läggs upp på tullager eller
tullupplag, i frihamn eller exportbutik eller om den innehas med temporär
tullfrihet eller ålerutförs. I dessa fall krävs dock i princip att anmälan
eller ansökan görs till tullmyndighet. Se betr. transitering 108, 118, 119, 212
och 228 §§ TO, betr. förvaring på tullager, tullupplag m. m. 25, 46 och 48 §§ TSt,
betr. innehav med temporär tullfrihet 21 § TSt och betr. åtemtförsel 16 § TSt.

Enligt
undantagsregeln i 3 § andra stycket får hemtagare ta hand om och i övrigt
förfoga över varor utan hinder av att de inte har förtullats. Vid
omhändertagandet skall han enligt 4 § första stycket TSt lämna hemtagningsanmälan
och han är enligl 4 § andra stycket TL, 5 § TSt och 155 § TO normalt skyldig
att ange varorna till förtullning senast torsdagen i andra kalenderveckan efter
den dä hemtagningen skedde. Han kan dock i stället anmäla varorna till
behandling som avses i 2 § Iredje stycket TL.

Det
kan anmärkas, att den som vill inneha vara med temporär tullfrihet inte alltid
behöver ansöka härom (se 104 § andra stycket TO). I dessa fall får den
temporära tullfriheten anses inträda i och med att varan förs in till tullområdet.
Eftersom den temporära tullfriheten således inträtt automatiskt, kan inle 40 §
första stycket bli tillämpligt, om fömtsättningarna för temporär tullfrihet
föreligger. I andra fall — där ansökan fömtsätts och den temporära tullfriheten
således är beroende på en prövning från tullmyndighetens sida - kan däremot införselavgifler
enligt första stycket och tulltillägg enligt sista stycket påföras, om införsel
sker ulan att föreskriven ansökan görs.

Alt
varan har införts innebär, att den förts in till tullområdet, vilket enligl 1 §
omfattar rikels landområde och sjöterritorium samt luftrummet däröver. Vid
landtrafik är i enlighet härmed varan införd i och med att gränsen har
passerats. Införsel sjövägen anses ha skett när varan kommit in på det svenska
territorialvattnet. För lufttrafikens del anses på motsvarande sätt att
införsel har skett så snart transportmedlet kommit in över det svenska land-
och sjöterritoriet. (Jfr om införselbegreppel vad som anförts i
specialmotiveringen till 1 § första slyckel förslaget till lag om ändring i VSL).

Den
som infört eller låtit införa varan skall ha åsidosatt vad som ålegat honom för
alt varan skall bli föremål för omedelbar förtullning eller för sädan
behandling enligl 2 eller 3 § som föranleder alt förtullningen uppskjuts. I
första hand avses att varan helt enkelt undanhållits från tullklarering,
exempelvis genom att den förts in i samband med att tullstället kringgåtts
eller hållils dold vid passerandet av tullkontrollen. På samma sätt får bedömas
det fallet att en hemtagare i samband med att han tagit hand om en vamsändning
i hemtagningsanmälan inle tagit upp samtliga kollin i sändningen eller
avsiktligt underlåtit att ange samtliga varor i de uppgivna kollina. De kollin
eller varor som inte uppgetts bör således anses införda utan att ha anmälts
till hemtagning enligt 3 § andra stycket (jfr vad som i specialmotiveringen
till I § första slyckel förslaget till lag om ändring i VSL sägs om rekvisitet
infört vara "ulan att giva det tillkänna", särskilt i samband med
hemtagning). Tullskyldighet föreligger i sådana fall enligt första stycket i 40
§, och tulltillägg kan påföras med stöd av sista stycket.

Fömtom
sådant undanhållande, som i 40 § första stycket första meningen uttryckligen angetts
föranleda tullskyldighet, har utredningen ansett del

Prop. 1984/85:50 31

nödvändigt,
att skyldigheten omfattar även sådana fall, där undanhållande ännu inte skett
men åtgärd av den som för in varan klart visar hans avsikt att undanhålla varan
från tullklarering. Det är således fråga om försök till vamsmuggling. För att
undvika formuleringar som leder tanken lill det straffrättsliga
försöksbegreppet har i andra punkten valts uttrycket att någon i samband med
införsel vidtagit sådan åtgärd att risk uppkommit för att varan skulle undgå förtullning.

Bestämmelsen replierar
sålunda på hela det komplexa handlingsmönster som i syfte att tullkontroll
skall kunna utövas föreskrivs för den som för transportmedel eller varor till
tullområdet. Dessa föreskrifter finns inte bara, eller ens huvudsakligen, i
tulllagen utan även i andra tullförfattningar, särskilt i tullordningen med
dess omfattande föreskrifter bl.a. om trafiken till tullområdet. Av bestämmelsens
begränsade syfte följer att tullskyldighet inte föreligger så snart en
bestämmelse om vamtrafiken till landet åsidosatts. Fömtsättningen måste vara
att bestämmelsen är av mera central betydelse och att åsidosättandet kunnat
leda till att varan undgick förtullning. Tulltillägget skall således inte ses
som en reaktion mot åsidosättandet av föreskrifter av ren ordningskaraktär.
För sädana fall skall om så erfordras straffbestämmelsema i TSt kunna
tillämpas.

Till belysning av vad som
avses kan följande exempel anföras. Om föraren på ett fordon sedan han har
passerat gränsen viker av från den väg till vilken han enligt 65 § TO har att
hålla sig fram lill tullanstalten, fär han därigenom anses ha visat sin avsikt
att undanhålla varan från förtullning. Detsamma gäller befälhavaren pä ett
fritidsfartyg som ankommit till tullområdet, om han inte enligt 30 § TO utan
onödigt uppehåll för fartyget till tullklareringsområde utan i stället för det
till en holme, där han lägger upp de tullpliktiga varor som medförs på
fartyget. Ett annat fall är att en besättningsman på ett fartyg inte i enlighet
med 37 § tredje stycket TO ser till att avgiftsbelagd vara som han för med sig
tas upp i besättningsdeklarationen. I samtliga nu angivna fall torde man regelmässigt
kunna utgå ifrån att den som infört varan avsett att undanhålla den från förtullning.
Men endast åsidosättanden som föranleder risk för undandragande bör medföra
tillämpning av 40 § första stycket. Kommer nägon förklaring fram, som visar att
beteendet är oskyldigt, skall bestämmelsen givietvis inte tillämpas (och
föranleda tulltillägg enligt tredje stycket).

Tull
och annan införselavgift skall enligt första stycket påföras den som infört
eller låtit införa varan. Hämnder kan falla både den som faktiskt fört in varan
och annan person, som på gmnd av äganderätt eller eljest självständigt kan
förfoga över varan. Bestämmelsen ger härigenom viss valfrihet i fråga om vem
som bör vara tullskyldig enligt bestämmelsen. I första hand bör den i vars intresse
införseln sker anses vara tullskyldig. Har exempelvis enligt avtal mellan den
svenske importören och den utländske exportören även andra varor än de som angetts
i fraklhandlingama lagts in i ett varuparti, som förs in hit av en speditör,
som är ovetande om att partiets innehåll inte överensstämmer med handlingarna,
bör importören anses vara den som skall påföras införselavgiften liksom
tulltillägget. En ofta framkomlig väg att bestämma subjektet torde vara att
fråga sig för vems räkning varan införts. Leder inte en sådan bedömning till
resultat eller visar det sig att varan är införd för utländsk exportörs räkning
bör det prövas om avgiften kan påföras fraktföraren eller den som eljest
befordrat varan.

Det
kan naturligtvis tänkas att flera personer gemensamt fört in varan i syfte att
undgå förtullning. I många sådana fall torde det vara naturligt att

Prop. 1984/85:50 32

införselavgiften
påförs en av dem, såsom ägaren lill varan, den som hyrt varan etc. Är flera
personer ägare eller har flera personer annars tillsammans eller var för sig
rätt att förfoga över varan, bör avgiften kunna påföras var och en av dem med
solidariskt ansvar mot tullverket. Detta torde dock mera sällan behöva bli
fallet. Utgångspunkten bör vara att den i realiteten ansvarige påförs avgiften,
och såsom sådan bör i princip anses den som har ett mer avgörande inflytande i
fråga om varans behandling.

Som
fömt har nämnts är den i 40 § första stycket avsedda tullskyldigheten något
vidare än straffbarheten enligt 1 § första stycket VSL. För straffansvar krävs
att varan förts in utan att det getts till känna för tullverket, medan som fömtsättning
för tullskyldighet och därmed också för påföring av tulltillägg föreskrivs att
varan inte angetts till förtullning eller för behandling som avses i 2 § tredje
stycket (uppläggning på tullupplag m. m.) eller 3 § andra stycket (hemtagning).
Det krävs alltså formellt något mer av importören för att han skall undgå påföring
utav tulltillägg än för att han skall gå fri från ansvar. Skillnaden är dock
obetydlig och lär i regel inte ha någon praktisk betydelse, eftersom ett
tillkännagivande för tullverket normalt leder till förtullning eller annan
föreskriven åtgärd. Från TL:s synpunkt är det naturligt att kräva att i alla
fall, då föreskriven angivelse till förtullning eller anmälan om annan
behandling inte har gjorts, tull och annan införselavgift skall erläggas. För
varusmuggling skall dock ingen dömas, när han gett varan till känna för
tullverket, även om detta felaktigt inte har lett till förtullning eller annan
åtgärd. Det kan däremot ifrågasättas om tulltillägg bör tas ut i sistnämnda
fall. Beror felaktigheten på något förhållande, som inte kan läggas den som
infört eller låtit införa varan till last, t.ex. missförstånd av
tulltjänstemannen, eller på annan för importören ursäktlig omständighet, bör
tulltillägg efterges enligt befrielseregeln i 40 e§.

I
nya 40 § andra stycket föreskrivs tullskyldighet för den som förfogat över oförtullad
vara som avses i 2 § tredje stycket i strid mot inskränkning i förfoganderätten
eller över förtullad vara i strid mot föreskriven förutsättning för befrielse
från eller nedsättning eller restitution av tull eller annan införselavgift.

De varor
som avses med bestämmelsen har regelmässigt tidigare anmälts för tullverket.
(Undantag finns, t.ex. sådan vara som får införas hit och innehas med temporär
tullfrihet utan särskild ansökan därom; jfr 104 § andra stycket TO.)
Hänvisningen i 40 § andra stycket belräffande oförtullad vara till 2 §, tredje
stycket markerar detta. Bestämmelsen skulle annars enligt ordalydelsen komma
att omfatta även insmugglade varor, eftersom även dessa är oförtullade.

Uttrycket
"i strid mot föreskriven inskränkning i förfoganderätten", när
förfogandet avser oförtullade varor, replierar på bestämmelserna i tullagstiftningen
om vad man får eller inte får göra med legalt införda oförtullade varor t. ex. stadgandena
i 2-5 och 24-28 §§ TL, 23-49 TSt samt ett flertal föreskrifter, som enhgt
bemyndigande meddelats av GTS.

Det
bör påpekas en skillnad i fråga om olovligt förfogande över oförtullad vara
som förvaras på tullupplag eller tullager och vara som innehas med temporär
tullfrihet. Vara som förvaras på tullupplag eller tullager skall enligt 4 §
första stycket TL anges till förtullning, innan förvaringen upphör. Har varan
inte angetts till förtullning trots att den tillåtna förvaringstiden gått ut,
föreligger inte olovligt förfogande bara för att varan ligger kvar på upplaget
eller lagret. Här uppkommer alltså inte tullskyldighet enligt första meningen i
40 § andra stycket. Normalt anmäler upplags- eller

Prop. 1984/85:50 33

lagerinnehavaren
förhållandet till tullmyndigheten, som enligt 33 § TSt får sälja varan, om det
inte kan anses obilligt. Tullmyndigheten kan ocksä, om särskilda skäl
föreligger, medge förlängning av förvaringstiden enligt 32 § TSt. Vara som
innehas med temporär tullfrihet skall enligl 4 § första stycket förslaget till
lag om ändring i TL anges till förtullning, innan den temporära tullfriheten
upphör. Har tiden härför gått till ända utan att varan angetts till förtullning
eller åtemtförts, får olovligt förfogande anses föreligga, även om innehavaren
inle direkt använder varan. Förfogandet ligger i att han faktiskt disponerat
över varan. I sådant fall uppkommer alltså tullskyidighet enligt första
meningen i 40 § andra stycket, och tulltillägg kan påföras enligt sista
stycket. Det bör dock erinras om alt tullmyndighet enligt 48 § TK för särskilda
fall kan medge föriängning av tiden för åtnjutande av temporär tullfrihet och
att GTS enligt 49 § TK kan medge, att vara som använts i strid mot villkor för
sådan tullfrihet inte behöver förtullas, om särskilda skäl föreligger.

I fråga om förtullad vara
har angetts i 40 § andra stycket andra meningen att förfogandet sker i strid
mot föreskriven fömtsättning för åtnjutande av befrielse från eller nedsättning
eller restitution av tull eller annan införselavgift. Det gäller i princip
förfogande över just den vara för vilken tullförmånen (tullbefrielsen etc.) medgetls.
I fråga om restitution får dock enligt 17 § tredje stycket TF under vissa
förutsättningar utförsel eller användning även av annan än den restitutionsberättigade
varan åberopas som gmnd för restitutionsanspråket. Med den valda formuleringen
avses även förfogande över sådan vara. Av bestämmelser på olika håll i
tullagstiftningen framgår vilka förutsättningar som måste uppfyllas för att här
avsedda tullförmåner skall få åtnjutas.

Förfogandet skall
självfallet ske olovligen. Tullskyldighet enligt andra stycket föreligger
alltså inte, om det lillämnade förfogandet anmälts till tullverket. I sädana
fall tas tull och annan införselavgift ut i vanlig ordning.

Konsekvensen av det
olovliga förfogandet blir i fräga om oförtullad vara att tull och annan
införselavgift som undandragits eller kunnat undandragas skall betalas och i
fråga om förtullad vara att tullförmån som medgetls eller kunnat medges för
varan går förlorad. "Kunnat undandragas" syftar på sådana fall, då
ett otillåtet förfogande, som inle har lett till undandragande men inneburit
risk för detta, har förekommit. Den som åtnjutit tullförmån skall i de fall som
avses i andra punkten betala det belopp som motsvarar förmånen.

Bestämmelsema om
skyldighet att avge tulldeklaration har inte ansetts böra gälla i fråga om lullskyldig
som avses i 40 §. Förklaringen härtill ligger i att paragrafen ofta kommer att
gälla förfaranden som också utgör brott. Den som misslänks för brott behöver i
allmänhet inte aktivt medverka vid utredningen, och han får inom vissa gränser
lämna oriktiga och vilseledande uppgifter utan påföljd. Med anledning härav
kunde det, även om deklarationsbestämmelserna i och för sig gjordes tillämpliga
i fall som avses i 40 §, inte komma i fråga att ålägga sanktion - vare sig
administrativ eller straffrättslig - för den som gjort sig skyldig lill brott
mot VSL och därefter lämnat oriktig eller ofullständig uppgift i
tulldeklaration som tullmyndigheten avfordrat honom. Införselavgiftema fär
således fastställas med ledning av vad som kommer fram vid utredningen, genom
undersökning av varan osv.

Tulltillägget
skall enligt sista stycket vara lika stort som det avgiftsbelopp som skall
betalas på grund av förfogandet över varan. Vid förfogande över förtullad vara
i slrid mot fömtsättningar för tullförmän som kunnat

Prop.
1984/85:50 34

erhållas
men ännu inte åtnjutits skall tillägget motsvara det belopp, med vilkel
befrielse, nedsättning eller restitution hade kunnat beviljas om förfogandet
inte hade skett. (Se dock bestämmelsen i 40 b § om nedsättning i vissa fall av
tulltillägget till 50 %).

Prop.
1984/85:50 35

BUaga4

Utdrag ur Varusmugglingsutredningens betänkande Smugglingsbrott
och tulltillägg s. 114—117

5.2.10 TuU och tuUtUlägg iförhållande tiUförverkande

Såsom närmare framgår av avsnittet om förverkande under
5.3.6, har utredningen stannat vid att bestämmelser om förverkande bör finnas
kvar i den reviderade VSL och tillämpas såväl vid smugglingsbrott, som innefattar
överträdelse av import- eller exportförbud eller av villkor för import eller
export, som vid brott, som avser undandragande av tull och annan införselavgifl.
Vid undandragandebrotten kommer emellertid enligt förslaget utnyttjandet av
förverkande att reduceras till en bråkdel av det nuvarande antalet förverkandefall
genom den föreslagna avkriminaliseringen av ringa smugglingsbrott i samband med
införandet av tulltillägg. Avkriminaliseringen genomförs genom en regel att
åtal eller talan om förverkande på gmnd av sådant brott får väckas endast om
särskilda skäl föreligger. Kategorin ringa brott avses få en betydligt vidare
omfattning än hittills enligt 2 § VSL, dels genom att även undandragande genom
oriklig uppgift eller annat vilseledande skall kunna hänföras till ringa brott,
dels och framför allt genom att det nuvarande straffet penningböter om högst
500 kr. byts ut mot dagsböter (för vamsmuggling av normal svårhetsgrad föreslås
ett straffminimum om 60 dagsböter). Vid denna kategori undan-dragandebrott, där
åtal sålunda normalt inte skall väckas, avses tulltillägget utgöra tillräcklig
reaktion. I dessa fall kommer frågan om förverkande inte upp.

Talan om förverkande blir sålunda enligt förslaget aktuell
i huvudsak vid vamsmuggling av normal svårhetsgrad och vid grovt brott.
Spörsmålet är då vilken ordningen för påföring av tulltillägg bör vara när undandragande-brott
blir föremål för beivran genom judiciellt förfarande och smuggelgodset helt
eller delvis förverkas. Spörsmålet har ett vissl samband med frågan i vad mån
tull och andra införselavgifter skall utgå vid förverkande, eftersom
tulltillägget är knutet till de införselavgifter som undandragits. Frågan om
tullbehandlingen i samband med förverkande, som under senare tid vållat en del
huvudbry i praxis, skall därför först beröras.

Inga direkta föreskrifter finns om uttagande av tull, när
varan eller dess värde helt förverkas. Det torde ha ansetts naturligt, att tull
inte skall betalas till statsverket för en vara, som statsverket i judiciell
ordning tar hand om som förbmten. I enlighet härmed har tull regelmässigt inte
tagits ut för vara beträffande vilken fråga om smugglingsbrott uppkommit. Kommer
fråga om åtal och förverkande upp sedan tull påförts och betalats, återbetalas
den erlagda tullen om förverkande sker. Den angivna principen kan sägas
indirekt ha kommit till uttryck i ett uttalande av departementschefen vid
tillkomsten av VSL angående bestämmande av det värde som skall läggas till gmnd
för förverkande när godset inte finns i behåll (prop. 1960; 115 s. 74 f.)
Enligt departementschefen torde värdet böra avse marknadsvärdet, vilket i
fråga om sprit- och tobaksvaror innebär att utförsälj-ningsprisel i den legala
handeln inom landet skall läggas till gmnd för bestämmande av värdet. I
utförsäljningspriset måsle givetvis anses ingå tullar och andra
införselavgifter (liksom inrikes skatter och avgifter samt vinslpålägg).

Vad därefter beträffar de fall där förverkande helt eftergetts
har tidigare

Prop.
1984/85:50 36

inte ansetts råda nägon tvekan om att tull och andra
införselavgifter skall tas ul för varan. Till stöd för denna uppfattning kan
åberopas 25 § VSL, där det föreskrivs att om beslag på utländskt oförtullat
gods hävs, skall egendomen eller, om denna redan försålts, köpeskillingen överiämnas
till tullmyndigheten för behörig redovisning. Den redovisning som avses måste
rimligen vara påföring av införselavgifter i vanlig ordning och eventuellt
uttagande av dessa ur köpeskillingen för varan. Den nu berörda situationen
behandlades i det betänkande som låg till gmnd för VSL (SOU 1959:24). Där
uttalades (s. 324) att om beslaget hävdes, egendomen i tullhänseende skulle
behandlas på samma sätt som gällde beträffande till riket i vanlig ordning
inkommet gods. I förekommande fall skulle föreskrivna tullavgifter tas ut
innan godset lämnades ul. Praxis inom tullverket har sålunda varit att tull och
andra införselavgifter tagtis ul i vanlig ordning, när förverkande helt har eftergetts
Ofr GTS:s cirkulär 1960-12-02, 25 § tredje stycket).

I en dom av kammarrätten i Stockholm den 2 juli 1973 (avd.
5, mål nr 4442-1972) har emellertid intagits en annan ståndpunkt. I domen
uttalade kammarrätten att det av tingsrättens dom i brottmålet framgick att den
ifrågavarande egendomen - en bil - varit föremål för vamsmuggling och att
tingsrätten ansett att den i brottmålet av åklagaren yrkade
förverkande-påföljden borde helt efterges. Vid sådant förhållande kunde den som
infört bilen hit enligt kammarrätten inte anses pliktig att erlägga på bilen
belöpande tull och skatt. Kammarrättens dom är svårförklarlig och det finns
enligt utredningens mening inte anledning att i detta sammanhang spekulera i
de bakomliggande motiven. Utredningen vill dock för sin del hävda att domen (som
tillkom vid en tidpunkt då det i tullverket inte fanns allmänt ombud som kunde
föra målet till regeringsrätten) inte kan föranleda en ändring av hittills
gällande rättstillämpning. Den tidigare redovisade tolkningen av 25 § VSL bör
alltså ligga fast. Det kan för övrigt anmärkas att kammarrättens ståndpunkt
inte bara strider mot ordalagen i 25 § och bakomliggande motiv ulan även i
materiellt hänseende kan leda till stötande resultat. Den som gjort sig
skyldig till vamsmuggling skulle nämligen vid efterskänkt förverkande komma
billigare undan än den som i vanlig ordning uppgett införseln för tullverket.

När förverkandet eftergetts till viss del, har vägledning
för tull- och avgiftsfrågans bedömning sökts i lagtext och motiv. Enligt 22 §
andra stycket VSL skall om förklaring som sägs i 12 § meddelats - alltså ett
partiellt värdeförverkande av egendom som finns i behåll - egendomen
återställas, om ersättningsbelopp som avses i 12 § erläggs inom tvä månader
efter det saken slutligt avgjorts. I annat fall får egendomen för ersättningsbeloppets
uttagande försäljas i den ordning som gäller för förverkad egendom. Egendomen
skall alhså återställas så snart ersättningsbeloppet erlagts och inte, såsom
när förverkande eftergetts helt, överiämnas till tullmyndigheten för
redovisning. I specialmotiveringen till 12 § framhöll departementschefen (prop.
1960:115 s. 122), att den penningsumma som skulle erläggas för utfående av
egendomen från tullverket lämpligen borde anges i domen. Om meningen hade varit
att även införselavgift skulle erläggas till tullverket borde detta rimligen ha
nämnts i sammanhanget. Stadgandet har tolkats så att när förverkande skett till
viss del av egendom

Prop.
1984/85:50 37

eller egendoms värde tull- och andra införselavgifter
dämtöver inte kan tas ut.'

Den logiska konsekvensen av den här nämnda tolkningen
borde vara att de allmänna domstolarna skulle se till att ett partiellt
värdeförverkande alltid täckte de införselavgifter som skulle ha utgått för
varan. Smugglaren sätts annars i ett bättre läge än den som i behörig ordning
anger vara till förtullning. Det torde dock vara klart att denna synpunkt i
praxis inte alltid har beaktats av domstolarna.

GTS har vid två tillfallen berört den nu aktuella frågan.
I sitt yttrande över tullagstiftningskommitténs betänkande anförde slyrelsen,
att tull och andra införselavgifter borde utgå för den del av smuggelgodset som
inte blivit föremål för sak- eller värdeförverkande (prop. 1972:110 s. 65 o.
66). I yttrandet över tullagstiftningssakkunnigas betänkande återkom styrelsen
till frågan och anförde, att det var påkallat med en lagregel som förhindrade
värdeförverkande som till beloppet understeg de avgifter som skulle ha utgått
om varan införts legalt.

Frågan om tull och annan införselavgift bör utgå och
tulltillägg påföras för varor som helt eller delvis förklaras förverkade bör
enligt utredningens mening lösas genom en klar och entydig bestämmelse i TL.
Vid ulformningen av bestämmelsen bör, såsom GTS antytt, eftersträvas
likställighet i tullbeläggningen av varor som förtullas i vanlig ordning och
varor som blir föremål för partiellt förverkande. I sistnämnda fall bör
införselavgifter utgå för den del av varan eller dess värde som inte förverkas.
Regeln i TL bör lämpligen formuleras negativt och således fastslå att om och i
den mån vara förklaras förverkad, tull och annan införselavgift inte skall utgå
för varan. Därav framgår motsättningsvis att tull och avgiftsbeläggning skall
ske i samma mån som förverkande har eftergetts. Om förverkande helt efterges
skall tull och andra införselavgifter tas ut som om varan införts i vanlig
ordning.

Vad gäller tulltillägg i relation till förverkande
förordar utredningen att sådant tillägg skall utgå enligt samma principer som
föreslagits gälla för påföring av tull och annan införselavgift. Den författningsmässiga
regleringen av denna fråga kan lämpligen ske i anslutning till den föreslagna
bestämmelsen att tull och annan införselavgift för vara inte skall utgå i den
mån varan förklaras förverkad.

Hur den tekniska samordningen mellan å ena sidan
tullverkets beslul om tull m. m. och tulltillägg och å andra sidan rättens
beslut om förverkande skall lösas kan diskuteras. Påförs inte tull och
tulltillägg omedelbart och oberoende av den judiciella prövningen, får
tillägget påföras senare i den män förfarandet inte leder fram till
förverkande. Har å andra sidan tull och tulltillägg påförts när förverkande
beslutas, måste i enlighet med den princip utredningen föreslagit beslutet om införselavgifler
och tillägg helt eller delvis undanröjas. Det förefaller utredningen lämpligast
att påföring av tull och tulltillägg alltid sker, om fömtsättningar härför
föreligger, och

' Se regeringsrättens årsbok 1966 ref. 25. En person A
hade dömts av allmän domstol för det han, utan att erlägga föreskrivna avgifter
(jordbruksavgifl och allmän varuskatt; varan var tullfri) tagit ut och försålt
varor från provianleringsfri-lager. Viss del av varomas värde hade förklarats
förverkad. Regeringsrätten uttalade att A vid sådant förhållande Inte kunde
anses skyldig att utöver det förverkade beloppet erlägga på godset belöpande
Jordbruksavgift och allmän varuskatt.

Prop. 1984/85:50 38

att
det skall åligga tullmyndigheten att ex officio vidta den ändring i beslutet om
tull och tulltillägg som ett senare beslut om förverkande kan föranleda. En
sådan ordning har den fördelen med sig att domstolen vid ställningstagandet i
förverkandefrågan får klart för sig hur stor den ekonomiska sanktionen genom
tulltillägget blir i fall förverkandet helt efterges.

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1984