Prop. 1984/85:53

Regeringens proposition

1984/85:53

om
beredskapslagring av olja och kol m. m.;

beslutad den 1 november 1984.

Regeringen föreslår riksdagen att antaga de förslag som
har upptagits i bifogade utdrag av regeringsprolokoll.

På regeringens vägnar OLOF PALME

BIRGITTA DAHL

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen läggs fram en ny lag om beredskapslagring
av olja och kol, som skall ersätta lagen (1957:343) om oljelagring m.m. (LOL)
samt förordningen (1957; 344) om oljeavgifi m. m. (OAF). Enligt den nya lagen
skall importörer, återförsäljare och storförbrukare av olja och s. k. ångkol
hålla beredskapslager. Storleken på dessa lager bestäms ärligen av tillsynsmyndigheten
(liksom hittills överstyrelsen för ekonomiskt försvar, ÖEF) på grundval av de
lagringsskyldigas försäljning eller förbrukning föregående kalenderår och
föreskrifter av regeringen om hur stor andel av de lagringsskyldigas s. k.
basmängder för olika varuslag som skall lagras.

I fråga om olja innebär förslagel inga större förändringar
i förhållande lill vad som nu gäller enligt LOL och OAF. De viktigaste
ändringarna gäller ordningen för att fastställa beredskapslagren och
sanktionssyslemel.

I fråga om kol finns fn. ingen lagringsskyldighet.
Riksdagen har dock tidigare ställt sig bakom att en lagringsskyldighel införs
enligl samma principer som för olja.

Sanktionssyslemel bygger liksom tidigare på att en avgift
las ut vid försummelse av lagringsskyldighelen. Avgiften föreslås inte bli
avdragsgill vid beskattning, varför ett förslag om ändring i
kommunalskatielagen (1928: 370) också läggs fram.

De nya reglerna föreslås träda i kraft den I januari 1985.
Det innebär alt regler om sanktioner, tillsyn m. m. med vissa undantag
omedelbart tillämpas på den lagring av olja som enligt LOL fastsiällis för
lagringsårel 1984/ 85, vilket löper l.o.m. utgången av juni 1985. För
lagringsårel 1985/86. som börjar den I juli 1985, fastställs lagringen enligl
den nya lagen. 1
Riksdagen 1984/85. I saml. Nr 53

Prop.
1984/85:53

Prop. 1984/85:53 2

1
propositionen föreslås också riktlinjer för beredskapslagring av olja, kol och
kärnbränsle. I likhel med vad som nu gäller föreslås att det för krig,
avspärrning och fredskris skall finnas en försörjningsberedskapsreserv av olja.
Dess storlek skall planeras med utgångspunkt i landets totala beredskapsbehov
av olja. Med utgångspunkt häri lämnas en redogörelse för bedömt behov av
beredskapslager av olja lagringsåren 1985/86 och 1986/ 87. Bedömningarna
innebär ändringar i förhållande till nu gällande oljelag-ringsprogram.

För
kol föreslås att en försörjningsberedskapsreserv skall finnas för krig och
avspärrning. Riktlinjerna i övrigt är desamma som för olja. En redogörelse
lämnas för bedömt beredskapslagringsbehov av kol lagringsären 1985/86 och
1986/87.

För
kärnbränsle föreslås att beredskapslagringen bibehälles på nuvarande nivå.
Svensk Kärnbränslehantering AB bör även i fortsättningen svara för att lagret
upprätthålls.

Prop.
1984/85:53 13

Förslag till

i Lag om beredskapslagring av olja och kol

Härigenom föreskrivs följande. [

Inledande bestämmelser

1 § För att trygga tillgängen inom landet pä olja och kol
för energiförsörj

ningen under krig och andra allvarliga försörjningskriser skall säljare och

förbrukare hälla beredskapslager av bränslen enligt vad som föreskrivs i

denna lag.

Om slatliga myndigheters beredskapslagring beslular
regeringen.

2
§ Tillsyn över
efterievnaden av denna lag och med stöd av lagen meddelade föreskrifter utövas
av den myndighel som regeringen beslämmer (tillsynsmyndigheten).

3
§
Skyldigheten alt hålla beredskapslager fastställs för ell år i taget från och
med den 1 juli (lagringsåret) och grundas på försäljningen eller förbrukningen
under del närmast föregående kalenderåret (basåret).

För vissa anläggningar gäller särskilda bestämmelser enligl
18-21 §§.

4 § Lagringsskyldighet på grund av förbrukning vid en
anläggning åligger

den som innehade anläggningen vid basårets utgång. Skyldigheten grundas

på hela förbrukningen vid anläggningen under basåret.

Överlåts anläggningen efter basårets utgång, får
tillsynsmyndigheten medge att lagringsskyldigheten övergår på den nye
innehavaren.

Lagringsbränslen

5 § Beredskapslagringen skall omfalla följande bränslen
(lagringsbräns

len).

Tulltaxenummer Varuslag__________________

ur 27.01 Kolbränslen
ulom

1. sådant kolpulver som malts för vidareförsäljning och

2. kol-välskeblandningar

ur 27.10 Motorbensin
ulom flygbensin och jelbensin

Fotogen utom flygfologen i

Dieselbrännolja och eldningsolja 1 och 2 Övriga slag av
eldningsoljor

ur 27.11 Gasol______

6 § Denna lag tillämpas inle på

1. kol som säljs eller förbrukas för annal ändamål än
energialsiring eller

som förbrukas eller säljs för förbrukning i meiallurgiska processer,

2.
bränsle som
utvinns inom landet eller framställs ur råvara som har utvunnits inom landet,

3.
bränsle som
säljs för export eller som förbrukas ulom landet,

4.
bränsle som
förbrukas för drift av farlyg i utrikes trafik eller som införs i landel på
annal transportmedel för delta transportmedels drift.

Alt
lagringsskyldigheten i vissa fall kan avse annat än lagringsbränsle framgår av
11, 14 och 19-21 8§.

Prop. 1984/85:53 4

Lagringsskyldighetens omfattning

7 § Skyldig att hålla beredskapslager under etl
lagringsår är den som

1.
importerat
lagringsbränsle och under basåret sålt eller förbrukat sådant bränsle,

2.
drivit oljeraffinaderi
inom landet och under basåret sålt lagringsbränsle,

3.
av
lagringsskyldig som avses i I eller 2 köpt samt under basåret sålt

a)
minst 30 000
ton kol,

b)
minst 1 000 lon
gasol eller

c)
minst 20000
kubikmeter andra lagringsbränslen,

4. i annal fall än som avses i I under basåret vid en
anläggning förbrukat

a)
minst 8000 ton
kol,

b)
minst 5000
kubikmeter eldningsolja eller dieselbrännolja eller

c)
kol och
eldningsolja eller dieselbrännolja, motsvarande sammanlagt minsl 5000
kubikmeter olja, varvid ell lon kol skall anses molsvara fem åttondels
kubikmeter olja,

5. a) inom landel framställt och under basåret säll
kolpulver, som malls

för vidareförsäljning, eller någon kol-välskeblandning eller

b) under basåret sålt eller förbrukat utom landet
framställda produkter som avses i a.

8 § Storleken av det beredskapslager som en
lagringsskyldig skall hålla

beräknas på grundval av mängden sålda eller förbrukade bränslen (bas

mängden).

För säljare molsvarar basmängden den mängd försålda
bränslen som medför lagringsskyldighel enligl 7 § med avdrag för bränslen som
sålts direkl till eller för leverans till

1.
någon som under
kalenderåret närmast före försäljningen sålt eller förbrukat bränsle inom samma
\aruslag i
sådan omfaltning att lagringsskyldighet uppkommit enligt 7 § 3, 4 eller 5,

2.
någon som vid
tiden för försäljningen var lagringsskyldig enligl 19, 20 eller 21 §,

3.
nägon statlig
myndighel som vid tiden för försäljningen enligt beslut av regeringen var
skyldig att lagra bränsle inom samma varuslag.

För förbrukare motsvarar basmängden den mängd förbrukade
bränslen som medför lagringsskyldighet enligt 7 §.

9 § Med utgångspunkt i landets behov av beredskapslager av
olja och kol

beslämmer regeringen för varje slag av lagringsbränsle hur slor andel av

basmängderna som skall lagras under lagringsåret.

10 § I fråga om annan eldningsolja än eldningsolja I och 2
och råvara för

framställning av sladsgas får regeringen bestämma att beredskapslagren

under annan del av lagringsårel än januari månad fär med högst 20 procent

underskrida den volym som lagringsskyldighelen avser.

Lagringsskyldighetens fullgörande

11 § Lagringsskyldigheten skall fullgöras med bränslen
inom de varuslag

som de lagringsskyldiga sålt eller förbrukat. Lagring av kol skall fullgöras

sä alt del lagrade bränslet med hänsyn till form och energiinnehåll kan

ersätta det kol som sålts eller förbrukats. Den som är lagringsskyldig enligt

7 § 5 skall, i den utsträckning som behövs för att tillgodose beredskapsbe

hovet, lagra varor som krävs för framställning av den produkt som avses.

Prop. 1984/85:53 5

Lagringsskyldighelen skall fullgöras med varor som den
lagringsskyldige äger. Den får inte fullgöras med varor som transiteras. Om
undantag från denna paragraf finns bestämmelser i 14, 22 och 23 §§.

12
§ Lagringsbränslen
skall förvaras inom landet i lageranläggningar, som de lagringsskyldiga
förfogar över, på elt från beredskaps- och kon-irollsynpunkt tillfredsställande
sätt.

13
§ Regeringen
fär för alt tillgodose beredskapsbehov meddela föreskrifler om var beredskapslager
skall finnas samt om all viss del av de lager av oljeprodukter som skall hållas
av säljare skall förvaras i bergrum.

14
§
Tillsynsmyndigheten får medge

1.
att en
lagringsskyldig lagrar annat lagringsbränsle än det som skall lagras enligt 11
§; vidare får i fråga om kol och produkter som avses i 7 S 5 medges annal
fullgörande av lagringsskyldigheten vilket är lika betryggande från
beredskapssynpunkl,

2.
all någon som
driver elt oljeraffinaderi hell eller delvis fullgör sin lagringsskyldighel
genom att lagra råolja.

Elt medgivande skall förenas med de villkor som behövs
från beredskapssynpunkt.

Fastställande av beredskapslagrets storlek för varje
tagringsskyldig

15
§
Beredskapslagrets storlek under lagringsårel skall för varje lagringsskyldig
fastställas av tillsynsmyndigheten.

16
§ Till ledning
för tillsynsmyndighetens beslul enligt 15 § skall den som är lagringsskyldig
före den I februari närmasi efter basåret avge en deklaration rörande sin
försäljning eller förbrukning under basåret av bränslen som avses i 7 §.
Deklarationen skall avges på heder och samvete.

17
§
Tillsynsmyndigheten skall sä snart beslutsunderiag föreligger meddela beslul
enligt 15 §.

Elt lagringsbeslut får ändras, om kontroll hos den
lagringsskyldige, begäran av denne eller annan omständighet ger anledning lill
del.

Särskilda bestämmelser för vissa anläggningar

18
§ För
gaslurbinanläggningar för framställning av elektrisk kraft, olje-kondensverk
och anläggningar för framställning av stadsgas gäller 19-21 §S i stället för
vad som i 7-9, II,
I4-I6§§ och 17§ första
stycket är föreskrivet om lagringsskyldighetens omfallning, fullgörande och
fastställande. 1 fråga om lagringsbeslut fillämpas 17 § andra stycket.

19
§ Den som vid
basårets utgång innehar en gasturbinanläggning för framställning av elektrisk
kraft med en installerad effekt av minsl fem megawatl är skyldig alt under
lagringsåret hälla i lager sådani bränsle som behövs för att driva
anläggningen.

Lagringsmängden bestäms av regeringen eller av myndighel,
som regeringen bestämmer, med utgångspunkt i installerad effekl, bränsleåtgång
per megawaltimme och beräknad årlig driftslid.

Prop. 1984/85:53 6

20 § Den som vid basårets utgång innehar etl
oljekondensverk med en

installerad effekt av mer än 150 megawatl fär av regeringen åläggas all

under lagringsåret hålla i lager sådan olja som behövs för alt driva verket.

Lagringsmängden bestäms av regeringen med utgångspunkt i
landels beredskapsbehov.

21 § Den som under ett kalenderår har förbrukat råvara för
framställning

av stadsgas är skyldig att under närmast följande kalenderår hålla i lager en

viss, av regeringen bestämd, andel av den mängd råvara som har förbm-

kats.

Den lagringsskyldige skall redovisa förbrukningen till
tillsynsmyndigheten på det sätt denna bestämmer. Lagringsmängden bestäms
därefter av tillsynsmyndigheten.

Tillsynsmyndigheten får medge att lagringsskyldigheten
fullgörs med annan råvara som kan användas för gasframställningen.

Lagring ombesörjd av annan lagringsskyldig

22
§
Tillsynsmyndigheten får medge att en lagringsskyldig, som säljer oljeprodukter
i större delen av landet, utan tillstånd i varje särskilt fall uppdrar åt en
annan sådan lagringsskyldig att tillfälligt ombesöija lagring av oljeprodukter
för hans räkning.

23
§ Om särskilda
skäl föreligger, fär tillsynsmyndigheten för visst fall medge att en
lagringsskyldig uppdrar åt en annan lagringsskyldig att helt eller delvis
ombesöija lagring för hans räkning.

Befrielse från lagringsskyldighel

24 § Regeringen eller myndighel som regeringen bestämmer
fär medge

befrielse helt eller delvis från lagringsskyldighelen i visst fall, om synnerii

ga skäl föranleder att skyldigheten inle behöver fullgöras vare sig genom

egen lagring eller genom lagring hos någon annan enligl 23 §.

Ett medgivande fär förenas med villkor.

Beredskapslagrens lanspråktagande

25 § Om lill följd av krig eller annan allvarlig
försörjningskris tillförseln

av lagringsbränsle till landet eller viss del av landet avbryts eller
försvåras,

får regeringen medge att beredskapslager tas i anspråk av den lagringsskyl

dige i den utsträckning som är påkallad med hänsyn till rådande förhållan

den.

Om i annat fall särskilda skäl föreligger, får regeringen
eller myndighel som regeringen bestämmer medge all beredskapslager för
oljekondensverk tillfälligt las i anspråk för anläggningen.

26 § Om en lagringsskyldig försätts i konkurs, utgör denna
lag inte något

hinder mot att hans beredskapslager tas i anspråk av konkursförvaltningen

för alt slutföra konkursen.

Lagringsavgift-

27 § Den som inte håller fastställt beredskapslager skall
till staten er

lägga särskild avgift (lagringsavgift).

Lagringsavgift skall erläggas även av den som utan
medgivande enligt 22 eller 23 § uppdrar ät någon annan att ombesöija lagring
eller som förvarar lagrade varor i slrid mot föreskrifter som har meddelats med
slöd av 13 §.

Prop. 1984/85:53 7

28 § Regeringen bestämmer för de bränslen och andra varor
som skall

lagras det belopp vartill lagringsavgiften skall uppgå för kalendermånad.

Beloppet skall motsvara en beräknad kapitalkostnad för varan under en

månad med ett tillägg av 60 procent.

Vid försummelse som avses i 27 S första slyckel skall
lagringsavgifi tas ut med fullt belopp. Vid försummelse som avses i 27 § andra
stycket skall avgift las ul med en tredjedel av fullt belopp.

Försummas lagringsskyldigheten under en del av en
kalendermånad, skall avgift utgå för hela månaden.

Om det föreligger synnerliga skäl, fär avgiften nedsättas
eller efterges.

29 § Frågor om uttagande av lagringsavgifi prövas av
tillsynsmyndighe

ten.

Tillsynsmyndighetens beslul om uttagande av lagringsavgift
får verkställas enligt utsökningsbalken.

Tillsyn

30 § Den som är lagringsskyldig skall lämna
tillsynsmyndigheten de upp

gifter som behövs för tillsynen av att lagen och med stöd av lagen medde

lade föreskrifler efterlevs.

Regeringen får meddela föreskrifter om fullgörandet av
uppgiftsskyldigheten.

31
§ Den som har
importerat, sålt eller förbrukat lagringsbränsle eller annan lagringspliktig
vara skall, även i annat fall än som avses i 30§, på begäran lämna
tillsynsmyndigheten de uppgifterom importen, försäljningen, förbrukningen och
lagret som behövs för tillsynen av all lagen och med slöd av lagen meddelade
föreskrifter efterlevs.

32
§
Tillsynsmyndigheten eller den som myndigheten utser får undersöka lager, som
hålls av den som är uppgiftsskyldig enligl denna lag, och granska dennes
bokföring och övriga handlingar som hör lill verksamheten. Del åligger den
uppgiftsskyldige all lämna tillträde till lageranläggningar och
kontorslokaler.

33
§ Underiåter
en lagringsskyldig att

1.
hålla
beredskapslager av den omfattning eller på det sätt som åligger honom enligt
denna lag eller föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen,

2.
iaktta villkor
som avses i 14 eller 24 § eller

3.
lämna
deklaration enligt 16§ eller redovisning enligt 21 §,

får tillsynsmyndigheten förelägga honom vid vite att
fullgöra sina åligganden.

Tillsynsmyndigheten får ocksä vid vite meddela
föreläggande som behövs för att uppgiftsskyldighcten enligt 30 eller 31 §
skall fullgöras eller för att undersökning eller granskning enligt 32 § skall
kunna ulföras.

Vitesföreläggande skall delges. Elt utdömt vite får inle
förvandlas till fängelse.

34 § Polismyndigheten skall lämna det biträde som behövs
för utövande

av tillsyn enligl denna lag.

Prop.
1984/85:53 8

Ansvarsbestämmelser

35 § Till böter eller fängelse i högst ett är döms, om
gärningen ej är

belagd med slraff i brottsbalken, den som uppsåtligen eller av oaklsamhel

1. underlåter att fullgöra skyldighet som avses i 16.
30 eller 31 § eller vid

fullgörandet av sådan skyldighet lämnar oriktig uppgift,

2. underlåter att lämna tillträde Ull lageranläggningar
eller kontorslo

kaler enligl 32 § eller annars hindrar undersökning eller granskning som

avses där.

I ringa fall döms inte till ansvar.

Den som har åsidosatt vitesföreläggande enligt 33 § döms
inte till straff för gärning som omfattas av föreläggandet.

36 § Brott som avses i 35 § fär åtalas av allmän
åklagare endasl efter

anmälan av tillsynsmyndigheten.

Besvär m. m.

37 § Tillsynsmyndighetens beslut i frågor som avses i
17, 29 och 33 §§ får

överklagas genom besvär hos kammarrätten.

I övrigi överklagas tillsynsmyndighetens beslut genom
besvär hos regeringen.

38 § Beslul enligt denna lag eller enligt föreskrifter
som har meddelats

med stöd av lagen skall gälla omedelbart, om inte annat förordnas.

1.
Denna lag
träder i kraft den 1 januari 1985, dä lagen (1957:343) om oljelagring m.m. och
förordningen (1957:344) om oljeavgift m.m. skall upphöra att gälla.

2.
När
beredskapslager fastställs för lagringsårel 1985/86 skall, i fråga om 8§, i
ställel för andra stycket 1-3 gälla att avdrag skall göras för försäljningar
under är 1984 i den mån avdrag är förenligt med paragrafens syfte att förhindra
uppkomst av lagringsskyldighet i flera led för samma kvantitet bränsle.

3.
Överenskommelse
som tillsynsmyndigheten enligt äldre bestämmelser har träffat med någon om
skyldighet att lagra olja skall alltjämt gälla. Vid bestämmande av basmängden
för säljare enligt 8§ andra stycket nya lagen fär avdrag göras även för
bränslen som sålts direkt till eller för leverans lill någon som enligl sådan
överenskommelse var skyldig att lagra bränsle inom samma varuslag.

4.
Äldre
bestämmelser om oljeavgift skall tillämpas på försummelser som har skett före
ikraftträdandet.

5.
De beslut om
lagringsskyldighet som har fattats med slöd av äldre bestämmelser för tiden
till och med den 30 juni 1985 skall fortfarande gälla.

6.
Föreskrifler
enligt 13 § om förvaring i bergmm fär inte tillämpas före den 1 juli 1987. Till
dess skall gälla bestämmelserna om sädan förvaring i 8, 8a och 9§§ lagen (1957:
343) om oljelagring m. m. Vid förvaring i strid mol dessa bestämmelser eller
med stöd därav meddelade föreskrifter tillämpas 27 § andra stycket nya lagen.

Prop.
1984/85:53 9

Förslag till

Lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370)

Härigenom föreskrivs att 20 § kommunalskattelagen (1928:
370) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

20 §'

Vid beräkningen av inkomsten från särskild förvärvskälla
skall alla omkostnader under beskattningsåret för intäkternas förvärvande och
bibehållande avräknas från samtliga intäkter i pengar eller pengars värde
(bruttointäkt), som har infiulil i förvärvskällan under beskattningsåret. All
koncernbidrag, som inte utgör sådan omkostnad, ändå skall avräknas i vissa fall
och inräknas i bruttointäkt hos mottagaren framgår av 43 § 3 mom.

Avdrag får inte göras för:

den
skatiskyldiges levnadskostnader och därtill hänföriiga utgifter, såsom vad
skattskyldig utgett som gåva eller som periodiskt understöd eller därmed
jämförlig periodisk utbetalning till person i sitt hushåll;

kostnader i samband med plockning av vilt växande bär och
svampar till den del kostnaderna inte överstiger de intäkter som är skattefria
enligt 19 §;

värdet av arbete, som i den skattskyldiges förvärvsverksamhet
ulförts av den skattskyldige själv eller andre maken eller av den
skatiskyldiges barn som ej fyllt 16 är;

ränta pä den skattskyldiges eget kapital som har nedlagts
i hans förvärvsverksamhet;

svenska allmänna skatter;

kapitalavbetalning på skuld;

avgift enligt 8 kap. studiestödslagen (1973: 349);

avgift enligt lagen (1972:435) om överiastavgift;

avgift enligl lagen (1976:666) om påföljder och
ingripanden vid olovligt byggande m. m.;

avgift enligt 99 a § utlänningslagen (1980:376);

avgift enligt 26 § arbetstidslagen (1982:673);

straffavgift enligt 8 kap. 7 § iredje stycket
rättegångsbalken;

belopp, för vilket arbetsgivare är betalningsskyldig
enligl 75 § uppbördslagen (1953:272) eller för vilket betalningsskyldighet
föreligger på grund av underiålenhel alt göra avdrag enligl lagen (1982: 1006)
om avdrags- och uppgiftsskyldighet beträffande vissa uppdragsersätlningar;

avgift enligt lagen (1976:206) om felparkeringsavgift;

kontrollavgift enligt lagen (1984:318) om kontrollavgift
vid olovlig parkering;

överförbmkningsavgift enligt ransoneringslagen (1978:268);

vattenföroreningsavgift enligl lagen (1980:424) om
åtgärder mol vattenförorening frän fartyg;

avgift enligt 3 § lagen (1975:85) med bemyndigande att
meddela föreskrifter om in- eller utförsel av varor;

Senaste lydelse 1984:497.

Prop. 1984/85:53 10

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

lagringsavgift enhgt lagen (1984: 000) om
beredskapslagring av olja och kol;

ränta pä lånat kapital lill den del räntan täcks av sådani
statligt bidrag som avses i punkt 7 av anvisningarna lill 24 §; kapiialföriust
m. m. i vidare mån än som får ske enligt 36 §.

(Se vidare
anvisningarna).

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1985.

Prop. 1984/85:53 11

Utdrag

PROTOKOLL

vid
regeringssammanträde

1984-11-01

Närvarande:
statsministern Olof Palme, ordförande, och statsråden I. Carlsson,
Feldt, Sigurdsen, Gustafsson, Leijon, Hjelm-Wallén, Bodström, Göransson, Dahl,
R. Carlsson, Hellström, Thunborg, Wickbom

Föredragande:
statsrådet Dahl

Proposition
om beredskapslagring av olja och kol m. m.

1
Inledning

Sverige
är för sin energiförsörjning lill stor del beroende av importerade bränslen.
Beroendet av importerad olja har länge varit ett av de största problemen från
beredskapssynpunkt. Betydande resurser har satsats på lagring av råolja och
oljeprodukter, som skall kunna användas vid störningar och avbrott i
tillförseln. Lagringens omfattning anges i ett oljelag-ringsprogram som
riksdagen har godkänt riktlinjerna för. Det nuvarande programmet avser de
mängder olja som skall hållas i lager t. o. m. lagringsårel 1986/87 enligt
beslul av riksdagen senast våren 1984 (prop. 1983/ 84:110, NU 43, rskr 391).

Till
viss del skeroljelagring i statlig regi. Staten lagrar främst råolja.
Huvuddelen av oljelagren hälls dock av enskilda. För enskilda som säljer eller
förbrukar olja i viss omfaltning saml för importörer av olja gäller
lagringsskyldighet enligt lagen (1957:343, omtryckt 1984:636) om oljelagring
m. m. (LOL). Förutom den olja som hälls till följd av lagringsplikl
(tvångslager) finns ocksä hos vissa enskilda s. k. kommersiella lager. Dessa
räknas in i lagringsprogrammet lill den del de bedöms tillgängliga vid
inledningen av en kris.

Förbrukningen
av ett annat importerat bränsle, kol, ökar f.n. Enligt gällande riktlinjer för
introduktion av kol (prop. 1983/84: 158, NU 44, rskr 390) väntas ökningen
begränsas till 3-4 miljoner lon är 1990.

År
1983 uppgick förbrukningen lill närmare 1,4 miljoner lon. Nägon skyldighet all
beredskapslagra kol finns inte, men till riksdagen har anmälts (prop.
1981/92:102, bil. 3) att ett förslag lill lagsliftning om sådan
lagringsskyldighet kommer att läggas fram. Riksdagen hade ingen erinran mot
detla (FöU 18, rskr 374).

Prop.
1984/85:53 12

Svensk Kärnbränslehanlering AB (SKB), tidigare Svensk Kärnbränsleförsörjning
AB, bildades år 1972 och ägs av kraftbolagen och staten. Enligt det
konsortialavtal som ligger till gmnd för verksamheten är en av SKB:s uppgifter
att genomföra beredskapslagring av kärnbränsle. Ett beredskapslager har också
byggts upp. Någon lagreglering finns inte på området.

I det följande föreslås att en ny lag om beredskapslagring
av olja och kol träder i kraft den I januari 1985. Vidare föreslås riktlinjer
för beredskapslagringen av olja, kol och kärnbränsle. För olja redovisas en
bedömning av oljelagringsbehovet enligl dessa riktlinjer och därav föranledda
förändringar i oljelagringsprogrammet. För kol redovisas på molsvarande säll
lag-ringsbehovel och elt lagringsprogram.

Lagförslaget utgår frän ell förslag av uiredningen (H 1982:03)
om vissa frågor rörande beredskapslagring pä energiområdet' i betänkandet (Ds I
1984:10) Olja och kol - förslag till lag om beredskapslagring; i fortsättningen
kallat uiredningen. Betänkandet har remissbehandlats. Tili protokollet i detta
ärende bör som bilaga I fogas utredningens lagförslag och som bilaga 2 en
förteckning över remissinstanserna och en sammanfattning av remissyttrandena.

Regeringen beslutade den 13 september 1984 all inhämta
lagrådets yltrande över inom industridepartementet upprättade förslag till lag
om beredskapslagring av olja och kol samt lag om ändring i kommunalskattelagen
(1928:370). De till lagrådet remitterade lagförslagen bör fogas till
protokollet i detla ärende som bilaga 3 och lagrådets yttrande över förslagen
som bilaga 4.

Jag återkommer i det följande till lagrådels yttrande dels
i den allmänna motiveringen till lagförslaget (avsnitt 3.2), dels i
specialmotiveringen till de paragrafer som lagrådet har berört i sitt yttrande.

Vad gäller övriga frågor har förslag lämnats av
utredningen (H 1982:04) med uppdrag att pröva det löpande
oljelagringsprogrammet". Utredningen, som antog benämningen 1983 års
kontrollstation (K 83), avlämnade i september 1983 betänkandet (Ds 1 1983:23)
Tvängslagring av olja och kol -förslag till nya regler m. m. Av energipolitiska
och samhällsekonomiska skäl ansågs förslagel i fräga om oljelagring delvis böra
genomföras så snart som möjligt ulan att den nya lagstiftningen avvaktades. Av
dessa skäl utarbetade utredaren H 1982:03 lagförslag i de berörda delarna.
Förslaget i fråga om oljelagring har i denna del genomförts genom ändringar i
lagen (1957:343) om oljelagring m.m. som trädde i kraft den 1 juli 1984 (prop.
1983/84:110, NU 43, rskr 391).

K 83 avlämnade i april 1984 betänkandet (Ds I 1984: 13)
Energiberedskap för krisfid. Betänkandet har remissbehandlats. Till
protokollet i detla ärende bör som bUaga 5 fogas en sammanfattning av K 83:s
förslag i nu

' Särskild utredare departementsrådet Karl-Ingmar
Edslrand. ' Särskild utredare kanslirådet Bo Hemborg.

Prop. 1984/85:53 13

aktuella delar samt som bilaga 6 en förteckning över
remissinslanserna och en sammanfattning av remissyttrandena.

K 83 har i betänkandet Energiberedskap för kristid också
lämnal förslag till hur försörjningsberedskapen av naturgas skall lillgodoses
för användarna inom Sydgasprojektet och därvid föreslagit vissa principer för
lagreglering på området. Denna fräga bereds vidare inom industridepartementet.
Jag räknar med alt förslag i sistnämnda del kan föreläggas riksdagen våren
1985.

Överstyrelsen för ekonomiskt försvar (ÖEF) har ijuli 1984
överiämnal en skrivelse med bedömning av de kommersiella oljelagrens storlek
vid inträdandet av en försöijningskris. ÖEF har i september 1984 överiämnal en
skrivelse med förslag till försörjningsplaner för bränslen och drivmedel
lagringsåren 1985/86 och 1986/87 innefattande förslag till lagringsmål för olja
saml en särskild promemoria om oljeersällning med ved och el vid kriser.

Statens energiverk har i september 1984 överiämnal en skrivelse
med energiprognoser t. o. m. år 1987.

Svenska Petroleum Institutet, Sveriges Grossislförbund och
Norsk Hy-dro Olje AB har inkommit med skrivelser med anledning av lagrådsremissen.

F Ö REDRAGANDENS Ö VERV Ä GANDEN
OCH F Ö RSLAG

2 Förslag till riktlinjer för beredskapslagring av olja,
kol och kärnbränsle

2.1 Försörjningsberedskapen i fråga om importbränslen

Försörjningsberedskapen är ett uttryck för landets
försörjningsförmåga vid kriser och krig. Försörjningsberedskapen bygger
väsentligen pä det fredstida samhällets resurser och förmåga till snabb
anpassning och omställning vid olika krissituationer. Kompletterande
beredskapsätgärder krävs emellertid för alt en tillfredsställande
försörjningsberedskap skall kunna upprätthållas. Alla de olika åtgärder som i della
syfte vidtas i fred inom olika sektorer och funktioner i samhället för att
Sverige skall ha en tillfredsställande försörjningsförmåga i kriser och krig
sammanfattas i begreppet ekonomiskt försvar. För planering av det ekonomiska
försvaret delas verksamhelen in i ell anlal försörjningsområden, s.k. program.
För energiområdet gäller Programmet Energi, som indelas i två delprogram.
Bränslen och drivmedel m.m. och Elkraft. Överstyrelsen för ekonomiskt försvar
(ÖEF) samordnar på myndighetsnivå hela del ekonomiska försvaret. ÖEF upprättar
och ser över försörjningsplaner för olika varuområden. Försörjningsplanen, som
utgör underiag för beslul om beredskapsförbere-

Prop.
1984/85:53 14

delser
inom det ekonomiska försvarets område, är en samlad dokumentation som för ett
visst vamområde redovisar

-
behovs- och tillgångssidorna i
olika kriser,

-
bedömningar och värderingar som
ligger bakom dessa beräkningar,

-
ambitionen i fräga om
försörjningsstandard och uthållighet,

-
förslag lill beredskapsåtgärder
för att uppnå balans mellan beräknade behov och tillgångar.

1
1982 års försvarsbeslut (prop. 1981/82: 102, FöU 18, rskr 374) godkände
riksdagen riktlinjer för det ekonomiska försvarets inriktning. 1 dessa
framhålls särskill vikten av att prioritera oundgängliga behov inom försäljningsområdena
livsmedel, beklädnad, värme, hälso- och sjukvård samt härför erforderliga
stödfunktioner. Vidare betonas betydelsen av att den administrativa,
organisatoriska och personella handlingsberedskapen hos berörda myndigheter och
i näringslivet förbättras samt alt olika alternativ till den alltmer
kostnadskrävande beredskapslagringen prövas.

Sverige
är sedan länge lill slor del beroende av importerade bränslen för sin
energiförsörjning. Avbrott eller störningar i tillförseln av dessa bränslen
kan hårt drabba vikliga funktioner i samhällel, l.ex. uppvärmning av bosläder
och andra byggnader, transporter saml industriell produklion. Därigenom kan
levnadsstandard och sysselsältning påverkas ogynnsamt och landets
försvarsförmåga reduceras. Avbrott och störningar i bränsleimporten kan
således få även säkerhetspolitiska konsekvenser. Programmet Energi har som
inriktning att genom beredskapsåtgärder trygga behoven i kriser och krig av
bränslen, drivmedel och el för befolkningens överlevnad (värme, transporter och
oundgänglig varuproduktion) och för samhällets övriga nödvändiga funktioner.

Ett
viktigt mål för energipolitiken är att öka försöijningslryggheten. Vi
eftersträvar etl energisystem som grundas på varaktiga, helst förnybara och
inhemska, energikällor med minsta möjliga miljöpåverkan samt en effektiv
energihushållning. Försöijningslryggheten är elt av huvudskälen för att oljans
andel i vår energiförsörjning måsle minskas. Under senare är har flera åtgärder
vidtagits härför. Jag vill i detta sammanhang särskill nämna faslbränslelagen
(1981:599, omtryckt 1984:641). Enligl denna får eldningsanläggningar utföras
för oljeeldning endasl om de är omställbara till fasta bränslen eller om vissa
särskilda villkor är uppfyllda. En fortsatt ökad användning av inhemska
bränslen kan bidra till att öka vår försöij-ningstrygghet i händelse av
importsvärigheler samtidigt som kostnaderna för att hålla beredskapslager kan
minska.

Den
försiktiga kolinlroduktion som nu sker enligt riksdagsbeslut är ett led i strävandena
all minska oljeberoendet. Koleldade anläggningar bör uppföras endasl när det
inte är tekniskt eller ekonomiskt rimligt att använda inhemska bränslen.
Visserligen är även kol etl importbränsle, men det medför vissa energipolitiska
fördelar att utnyttja kol som oljeersällning. Att kol ersätter olja för bl.a.
med sig ökad försöijningstrygghet, eftersom

Prop.
1984/85:53 15

kol finns i ett stort antal länder och dessutom på andra
håll än olja. Risken är under fredsförhållanden liten för att försörjningen av
kol och olja samtidigt skall utsättas för allvarliga störningar. Att kol
ersätter olja minskar således risken för omfattande fredskriser på
energiområdet. Vidare innebär användning av kol i stället för olja markant
minskade kostnader för importbränslen och ökad sysselsättning i Sverige. För
kolanvändningen har fastställas mycket stränga miljökrav.

Även om de importerade bränslenas andel i vår
energiförsörjning minskar, och när det gäller olja måste fortsätta att minska,
kommer inom en överskådlig framtid importerade bränslen att utgöra en viktig
faktor i vårt energisystem. En beredskap måste därmed finnas inför avbrott och
störningar i tillförseln. Till grund för denna måsle ligga beredskapslager.

Omfattande beredskapslager av olja har byggts upp genom
successiva beslul av statsmakterna. Sålunda ålades oljehandeln redan år 1938
att hålla vissa lager av olja. År 1957 fastställde statsmakterna etl
oljelagringspro-gram för den närmaste femårsperioden. Därvid ålades även
storförbrukare lagringsskyldighet. Genom nya lagringsprogram under 1960- och
1970-lalen byggdes beredskapslagren upp ytterligare. År 1975 fattade statsmakterna,
närmast med anledning av oljekrisen åren 1973-1974, beslul om att bygga upp en
s. k. fredskrisreserv av råolja eller oljeprodukter. Sverige har också genom
åtaganden i avtalet om elt internationellt energiprogram (lEP) åtagit sig att
hälla ett sådant lager. Enligt beslutet skulle denna lageruppbyggnad ske helt i
statlig regi. Även lill följd av andra beslut finns slatliga lager. Del
nuvarande oljelagringsprogrammet, som startade år 1978, reglerar de mängder
olja som skall hållas i lager t. o. m. lagringsåret 1986/87.

Lagringspiogrammen avser relativt långa tidsperioder,
vilkel medför att de under löptiden kan behöva justeras med hänsyn till
förändrade förutsättningar, t.ex. i fråga om energikonsumtion och
energitillförsel. Översyner av löpande program, s. k. kontrollstationer, har
genomförts vid flera tillfällen, senast av den i inledningen nämnda K 83. Med
utgångspunkt i förslag från K 83 beslöt riksdagen våren 1984 (prop. 1983/84:
110, NU 43, rskr 391) om viss revidering av riktlinjerna för del löpande
programmet.

ÖEF har hållit etl lager av ångkol, dvs. kol för
energiomvandling, om ca 1,2 miljoner ton. Detta lager har tidigare tagits upp i
försörjningsplanen för olja som ersättning i kris för tjock eldningsolja inom
industrin och i vissa kraftverk. 1 riksdagsbeslutet våren 1984 har dock detta
lager inte medräknats i försörjningsplanen för olja. Efter vissa
utförsäljningar uppgår f.n. ÖEF:s kollager lill ca 750000 ton.

Elt anlal företag som gått över från oljeeldning lill
koleldning har av ÖEF lämnats möjlighet alt lagra ängkol i stället för olja.
Till följd av tidigare regler för basmängdsberäkningen har nämligen dessa
förelag haft skyldighet att lagra olja t. o. m. det iredje kalenderåret efter
det år oljeförbrukningen upphört pä grund av konverleringen. Totalt får
företagen fr. o. m. den 1 januari 1985 lagra 400000 ton kol i slällel för
eldningsolja.

Prop.
1984/85:53 16

Som nämndes i inledningen har Svensk Kärnbränslehantering
AB (SKB) ett beredskapslager av kärnbränsle.

Jag kommer i del följande att behandla riktlinjer för
beredskapslagringen av olja, kol och kärnbränsle. Innan jag gör detta villjag
här redovisa vissa allmänna planeringsförutsättningar för beräkningar av
beredskapsbehoven för olika bränslen. Till en del ingår dessa i de riktlinjer
för det ekonomiska försvarets inriktning som godkändes av riksdagen i 1977 och
1982 års försvarsbeslut (prop. 1976/77:74 bil. 2, FöU 13, rskr 311 och prop.
1981/ 82:102 bil. 3, FöU 18, rskr 374).

Målet för beredskapslagringens uppbyggnad bestäms av dels
den försörjningsstandard som eftersträvas och den därav betingade förbrukningen,
dels försörjningsuthålligheten, dvs. längden av de tidsperioder för vilka
försörjningen skall tryggas.

Vad gäller försörjningsstandarden förutsätts att
energiefterfrägan under avspärrning och krig går ned bl.a. pä grund av att
industriproduktionen minskar som en följd av råvaru- och arbelskraftsproblem
och avbrott i utrikeshandeln m. m. Energianvändningen förulsätts vidare
begränsas genom bl. a. ransoneringsätgärder och omställning till inhemska
bränslen och el.

Som mäl för försörjningsuthålligheten på energiområdet har
statsmakterna ställt upp att samhället skall kunna klara de påfrestningar på
försörjningen som en ca ettårig avspärrning kan medföra. Dessutom skall en
krigsperiod av viss längd kunna klaras.

Inom energiberedskapsprogrammet planerar man, förutom för
avspärrning och krig, även för en annan form av kris, fredskris. Beräkningen
av behovet för fredskris skiljer sig från del som gäller för avspärrnings- och
krigsfallen bl.a. genom att samhället förutses efterfråga ungefär lika mycket
energi som normall, eftersom ambitionen är all produklion, sysselsältning och
export skall upprätthållas så långt möjligt. Enligt del gällande lagringsmålet
skall lagringen molsvara 90 dagars nettoimport. Sverige har gentemot lEA
(International Energy Agency) förbundit sig att ha elt fredskrislager av olja (prop.
1975:42. NU 29, rskr 180).

2.2 Beredskapslagring av olja

2.2.1 Utgångspunkter

Det nuvarande oljelagringsprogrammet bygger lill stor del
på tvångslag-ring som åläggs enskilda som importerar, säljer eller förbrukar
olja i viss omfattning. Bestämmelser om detta finns i lagen (1957:343, omtryckt
1984:636) om oljelagring m.m. (LOL). Enligt LOL bestäms den mängd olja
huvuddelen av de lagringsskyldiga skall lagra i proportion till den mängd olja
de sålt eller förbrukat under en viss tid. basperioden. Enligl LOL:s
ursprungliga regler räknades basperioden flera år bakåt i tiden, vilket innebar
att lagringsskyldigheten blev beroende av storleken av för-

Prop.
1984/85:53 17

säljningen eller förbrukningen under hela denna lid. Den
under senare år förändrade marknadssituationen med en minskande och förväntad
fortsatt minskning av oljeförbrukningen har gett oönskade effekter med en eftersläpande
lagringsskyldighel som inte har stått i relation lill det enskilda förelagets
aktuella förbrukning. Regeringen föreslog i prop. 1983/84:110 om vissa
oljefrågor vissa ändringar i LOL, som bl. a. innebar alt basperioden
förkortades till etl år. Sedan förslaget antagils av riksdagen (NU 43, rskr
391), trädde de nya reglerna i kraft den I juli 1984. Ändringarna har delvis provisorisk
karaktär i avvaktan på det förslag till ny lagsliftning som nu läggs fram.

Enligt gällande ordning fastställer regeringen varje år de
lagringsmängder av varje produktslag som totalt skall hållas i lager under
nästkommande lagringsår. Med utgångspunkt häri bestämmer ÖEF före den I juli
hur mycket varje lagringsskyldig skall hålla som tvångslager under kommande
lagringsår. Beräkningarna av tvångslagrels storlek ulgår från den s.k.
basmängden, som är den mängd olja av varje produkislag som den lagringsskyldige
har sålt eller förbrukat under basåret (= kalenderåret närmast före
lagringsåret). Säljare får göra avdrag vid basmängdsberäkningen för
försäljning av olja som grundar lagringsskyldighet för andra. Det totala
iagringsmålet för varje produkt fördelas av ÖEF på de lagringsskyldiga i
förhållande lill deras basmängder. Detla säll att beräkna lagringsskyldighetens
omfattning har gällt sedan år 1957. Tiden dessförinnan, dvs. från år 1938, var
de lagringsskyldiga ålagda att hälla en viss procentuell andel av närmast
föregående års försäljning i lager.

I oljelagringsprogrammet ingår ocksä statens lager, som så
gott som uteslutande består av råolja. Att viss del av lagringen sker i form av
råolja medför att särskilda faktorer måsle beaklas. Till en början förutsätter
räoljelagring all raffinaderikapacilel finns att tillgå om oljan behöver tas i
anspråk. Vidare måste beaklas alt raffinering av en viss mängd råolja ger
oljeprodukter i proportioner som inle alltid molsvarar marknadens behov. De
senaste årens nedgång i oljeförbrukningen gäller t. ex. främsl eldningsoljor,
medan konsumtionen av andra produkter som bensin har ökat. Det totala
beredskapslagret måste ha en sådan sammansättning att del råder balans mellan å
ena sidan raffinaderiulfallel och disponibelt produkllager saml å andra sidan
behovet av olika oljeprodukter i olika krissituationer.

Riksdagen beslöt våren 1984 att beredskapslagren av olja
planeringstek-niskt skulle slås samman till en s.k.
försörjningsberedskapsreserv. Innebörden av delta är all lagren ses som en
enhet vid beräkningen av beredskapsbehovet. Beroende pä relationen mellan
andelen tvångslager och statliga lager kan Ivångslagrad olja utgöra en del av
fredskrislagret. Sveriges åtagande gentemot lEA att hålla en fredskrisreserv
motsvarande 90 dagars nettoimport påverkas inle av delta förhällande.

Riksdagen
har tagit ställning till beredskapslagringen av olja på flera sätt.
Tvängslagringen regleras i LOL och den därtill anslutande förord- 2 Riksdagen 1984/85. I saml. Nr
53

Prop. 1984/85:53 18

ningen (1957:344, omtryckt 1969:756, ändrad senast
1984:637) om oljeavgifi m. m. (OAF). Som sanktion vid försummelse att iaktta
lagringsskyldighet finns en särskild avgift, oljeavgifi. OAF innehåller
bestämmelser om detta och har sådan rättslig karaktär att ändringar i den
beslutas av riksdagen genom lag. Riksdagen har vidare godkänt riktlinjerna för
oljelagringsprogrammet, vari ingår omfattningen av den slatliga lagringen. För
denna måste riksdagen också anvisa medel. Dessutom skall, enligt LOL, beslul av
regeringen som gäller lagringsmängder m. m. fattas "enligl grunder som
riksdagen godkänt".

De förslag som i det följande föreläggs riksdagen gäller

dels en ny lag om beredskapslagring av olja och kol, som
ersätter LOL och OAF,

dels riktlinjer för beredskapslagring av olja, kol och
kärnbränsle.

Enligt den nya lagen förutsätts regeringen beräkna det
lolala lagringsbe-hovel efter de riktlinjer som riksdagen har godkänt och
därefter beslämma hur stor andel av basmängderna som behöver tvängslagras. Del
innebär att riktlinjerna skall innehålla principerna för behovsberäkningen. De
lag-ringsmäl i bestämda volymer som anges i oljelagringsprogrammen är resultatet
av sådana behovsberäkningar vid den tidpunkl då programmet redovisas.
Regeringen är alltså inte formellt bunden av dessa volymer vid sin beräkning
utan kan beakta förhällanden som efter denna tidpunkl förändras i fråga om
konsumtion m. m. Detta hindrar inte all för riksdagen fortlöpande bör redovisas
förändringar i programmet.

Jag behandlar nu i avsnitt 2.2.2 förslag till riktlinjer
för beredskapslagring av olja och redovisar i avsnitt 2.2.4 en reviderad
behovsberäkning för oljelagringsprogrammet i förhållande lill vad som
redovisades för riksdagen våren 1984. Till den nya lagen återkommer jag i kap.
3.

2.2.2 Förslag till riktlinjer för beredskapslagring av
olja

Mitt förslag: Som riktlinjer för beredskapslagring av olja
skall följande gälla.

Liksom hittills skall en försörjningsberedskapsreserv
finnas för krig, avspärrning och fredskris.

Försöijningsberedskapsreservens storlek planeras med
utgångspunkt i landets totala beredskapsbehov av olja. Därvid skall beaktas

-
beräknat
oljebehov vid normala förhållanden under den tid lagringen skall ske

-
gällande
planeringsförutsättningar för det ekonomiska försvaret i fråga om uppsatta
försörjningsmål och försörjningskrisers karaktär och längd

-
gällande
planeringsförutsättningar för olika krissituationer med avseende på
försörjningsslandard och försöijningsuthällighel saml de anlaganden som därvid
gäller i fråga om förulsällningar för import av

Prop. 1984/85:53 I

olja, omfattning av industriproduktion och utrikeshandel
samt ranso-

neringssyslem - möjligheten alt i kris ersätta olja med
inhemska bränslen eller el.

Försöijningsberedskapsreserven kan bestå av lager hos
slalen och enskilda. Däri inräknas de mängder olja som skall lagras av staten
och de mängder olja ingående i s. k. kommersiella lager hos enskilda som
beräknas vara tillgängliga vid inledningen av en kris. Återstoden skall hällas
av enskilda som tvångslager enligt den lag om beredskapslagring av olja och kol
som nu föreslås.

Enligt den föreslagna lagen uppkommer lagringsskyldighel
för importörer, återförsäljare och förbrukare vid försäljning eller
förbrukning av viss omfattning under ett kalenderår (basåret). För varje
lagringsskyldig bestäms en basmängd som grundval för den mängd olja han skall
lagra under det lagringsår som börjar den 1 juli efter basåret. Regeringen
beslämmer med utgångspunkt i beredskapsbehovet för lagringsårel och hur delta
behöver tillgodoses genom bl. a. statliga lager och tvångslager, den
procentuella andel av basmängderna för olika oljeprodukter som skall lagras.
ÖEF fastställer för varje lagringsskyldig storleken av beredskapslagrei.

Liksom tidigare skall särskilda regler gälla för hur den
del av lagret, som har reserverats för krigsfallen, skall vara lagrad samt att
lanspråktagande får ske endasl när den situalion inträder för vilken resp. del
av lagret har beräknats.

Den nya ordningen för fastställande av beredskapslagret
skall tillämpas fr. o.m. lagringsåret 1985/86.

K 83: Överensstämmer i huvudsak med mitt förslag.

Remissinstanserna: Inga erinringar.

Skälen för mitt förslag: I fråga om beredskapslagringen av
olja innebär den nya ordningen inga större praktiska förändringar. Förhållandel
mellan de föreslagna riktlinjerna och reglerna i den nya lagen har berörts i
avsnill 2.2.1. Beslulsfördelningen mellan riksdagen och regeringen klargörs nu
bättre än tidigare.

De viktigaste sakliga förändringarna i fråga om
oljeiagring kommer till uttryck i den nya lagen. Jag återkommer till dessa
frågor i lagsiiftningsav-snittet men vill här beröra den nya ordningen för all
fastställa beredskapslagren.

Jag
föreslår - i likhel med K 83 och den andre särskilde utredaren - en återgång
lill systemet med procentuella lagringsmål, vilket således innebär alt varje
lagringsskyldig under lagringsåret skall lagra en procentuell andel av sin
basmängd under basåret för den lagringspliktiga varan. Regeringen

Prop. 1984/85:53 20

fastställer hur stor procentuell andel av varie varuslag
som skall lagras under aktuella lagringsår. ÖEF fastställer sedan
beredskapslagrels storlek för varje lagringsskyldig. Som underlag för ÖEF skall
den lagringsskyldige inkomma med en deklaration med behövliga uppgifter om
rörelsen.

För att kunna fastställa hur stor procentuell andel av
basmängderna som skall lagras måsle regeringen göra en bedömning av det totala
behovet av beredskapslagring av olja för aktuella lagringsär. Andelens storlek
fastställs därefter sä att den sammanlagda volymen för tvångslagringen uppnås.
Regeringen skall vid denna bedömning vara bunden av de nu föreslagna
riktlinjerna, vari ingår de ställningstaganden av riksdagen i olika avseenden
som ligger till grund för vår beredskapslagring och som jag har berört i
avsnill 2.1.

K 83 föreslog alt samma lagringsprocenltal skall kunna
fastställas att gälla oförändrade under en hel lagringsperiod på fem år, om del
kan anlas att förhållandel mellan konsumtion och lagringsmål inle kommer alt
förändras nämnvärt under perioden. De faktiska konsumlionsvolymerna av olja
kan emellertid komma att väsentligt avvika från de volymer som har legal lill
grund för lagringsberäkningen, vilkel skulle innebära att ocksä lagrens
omfattning väsentligt skulle avvika från det faktiska behovet. Detla kan få
betydande konsekvenser för försörjningsberedskapen och för de lagringsskyldiga.
Mot denna bakgrund bör procenttal enligt min mening kunna fastställas för varje
lagringsår. Till grund för beräkningen av lagringsbehovet bör dock ligga
förbrukningsprognoser för hela lagringsperioden. Det bör åligga ÖEF att
övervaka om den faktiska förbrukningen följer gällande prognoser och om
avvikelser uppkommer anmäla detta för regeringen.

Den föreslagna ordningen medför fördelar för både de
lagringsskyldiga och ÖEF. Den lagringsskyldiges planering underlättas
väsentligt genom att han i god tid före lagringsårets början får kännedom om de
procentsatser som skall gälla för tvångslagringen. Med kännedom om
försäljningen eller förbrukningen under basåret kan den lagringsskyldige
beräkna basmängden och därmed också den förväntade storleken på tvångslagret.
ÖEF kan i sin lur fastställa den lagringsskyldiges lagringsvolym så snart
deklarationen med uppgifter om rörelsen har inkommit. ÖEF:s administration
underlättas väsentligt och de lagringsskyldiga bör kunna få definitiva
uppgifter om lagringsskyldighetens omfattning tidigare än vad som nu är fallet.

Vid behovsberäkningen måsle som framgått av del tidigare
beaktas ylleriigare faktorer.

Oljeanvändningen under avspärrning och krig antas sålunda
bli lägre än under normala förhällanden. Etl anlal ålgärder, bl.a. ransonering
och omställning till inhemska bränslen, förulsätis bli vidtagna för all minska
konsumtionen. Dessulom anlas energianvändningen inom indusirin gå ned på grund
av att industriproduktionen minskar som en följd av begränsningen av
utrikeshandeln. Dessa förhållanden gör att försörjningsbehovet av olja under
avspärrning och krig blir lägre än under normala förhållanden.

Prop. 1984/85:53 21

Antaganden om importförutsältningar, ransoneringssystem
och industriproduktion behandlades senast i 1977 års försvarsbeslut (prop.
1976/77:74 bil. 2) och påverkar behovssidan i ÖEF:s försörjningsplaner. Jag
utgår ifrån att dessa planeringsförutsättningar kommer att ses över inför kommande
försvarsbeslut.

Lagringsbehovet
påverkas också av de tillgångar av olja vi har inom landet och av i vilken
utslräckning olja kan ersättas med inhemska bränslen och el. Oljelager finns
dels som tvångslager hos importörer samt slörre säljare och förbrukare av olja,
dels som statliga lager hos ÖEF. Olja finns vidare som kommersiella lager hos
oljehandel och industri saml i fastigheter och gårdscisierner. De kommersiella
lagren reducerar beredskapslag-ringsbehovel genom att statsmakterna, när en
försörjningskris inträffar, genom olika regleringsåtgärder kan disponera över
lagren. Slutligen reduceras beredskapslagnngsbehovet genom att olja vid
störningar i tillförseln i viss ulsträckning och efter viss tid kan ersättas
med inhemska bränslen och el.

Till den statliga lagringen återkommer jag i avsnitt
2.2.4.

Vad gäller
frågan om lagring i bergrum av en viss del av beredskapslagrei bör samma
grundläggande principer som hittills gälla. Jag återkommer till frågan i
lagstiftningsavsniltel.

2.2.3 Underlag för bedömningen av lagringsbehovet Uppdrag
till statens energiverk och ÖEF

De riktlinjer för oljelagringsprogrammet som riksdagen
godkände våren 1984 för perioden 1984/85-1986/87 utgår från antagandet om en
oljeförbrukning är 1987 om totalt 17,2 miljoner m\ I prop. 1983/84; 110
framhölls att det kunde finnas anledning att återkomma med förslag lill
justeringar i anslutning lill behandlingen av förslaget till ny lag om
beredskapslagring och till K 83:s slutrapport. Mot denna bakgrund fick statens
energiverk den 17 maj 1984 regeringens uppdrag all utarbeta reviderade
energiprognoser t.o.m. år 1987. ÖEF fick samtidigt i uppdrag att utreda
storleken av de kommersiella lagren. Vidare fick ÖEF den 14 juni 1984 regeringens
uppdrag alt upprätta en försörjningsplan för bränsle- och drivmedelsområdet
som underlag för regeringens vidare överväganden om beredskapslagringen av
olja. I uppdraget angavs att ÖEF vid ularbetandel av försörjningsplanen dels
skulle beakta energiverkels reviderade prognoser över energiförbrukningen, dels
göra en förnyad bedömning av utrymmet för oljeersällning med ved och el i kris.
Vidare skulle ÖEF beakta resultatet av sin utredning om de kommersiella
lagrens storlek.

Energiverkets prognos om energiförbrukningen

Statens energiverk har i september 1984 inkommit med en
reviderad prognos över energikonsumtionens utveckling t.o.m. är 1987. Den
prog-noserade förbrukningen för åren 1986 och 1987 utgör en bedömningsgrund

Prop. 1984/85:53 22

vid beräkningen av lagringsbehoven för lagringsåren
1985/86 och 1986/87. Min egen bedömning skiljer sig i några avseenden, som jag
snart återkommer till, från energiverkets. Den bedömning för åren 1985 och
1987 som presenterades i prop. 1983/84: 110, energiverkels prognos och min egen
bedömning för åren 1986 och 1987 framgår av tabellen nedan.

Miljoner
m'

Prop.

1983/84:110

Energivt

:rket

Min bedömning

1985

1987

1986

1987

1986

1987

Molorbensin

4.8

4,8

5,0

5,0

4,8

4,8

Motorbrännolja

2,4

2,5

2,4

2,5

2,4

2,3

Eldningsolja
1-2

4,2

3.5

4,1

3,6

4,1

3,6

Eldningsolja
3-5

5,9

5,2

4,2

4.3

4.2

4,3

Övrigt

1,2

1,2

1,2

1,2

1,2

1,2

Totalt

18,5

17,2

16,9

16,6

16,7

16,2

Anm.: Olja för inrikes sjöfart har av energiverket förts
lill eldningsolja 1-2 men finns hos K 83 under motorbrännolja.

Den ändrade prognosen över oljeförbrukningen återverkar på
behovet av beredskapslager. Jag återkommer till den frågan i avsnitt 2.2.4.

Verket gör bedömningen att hushållens resande till följd
av ökade disponibla inkomster och en fortsatt trendmässig ökning i
personbilsresandet leder till en ökad bensinförbrukning. Den
energieffeklivisering som sker bidrar enbart lill att hälla tillbaka en ökning
som annars skulle ha blivit ännu större. Vidare ökar godstransporter och
resande knutet till näringslivel i takt med den väntade ekonomiska
utvecklingen.

Neddragningen av den beräknade användningen av tunn
eldningsolja hänför sig i huvudsak till bostadssektorn som ett resultat av
konvertering till el, fjärrvärme, värmepumpar m. m.

Förbrukningsminskningen av tjock eldningsolja beror i
huvudsak pä en fortsatt oljeersättning och effektivisering av oljeanvändningen
inom industrin till är 1987. Genom snabb oljeersättning hos värmeverken har
också förbrukningen av tjock eldningsolja minskat kraftigt i sektorn bostäder
och service. Användningen understiger väsentligt den bedömning som presenterades
för K 83, vilkel bl. a. beror pä en betydligt lägre oljeanvändning för år 1983
än som statistiskt kunde påvisas vid tiden för ularbetandel av prognosen till K
83.

Gasolförbmkningen inom indusirin väntas öka något, medan
förbrukningen av övriga produkter bedöms i stort selt oförändrad jämfört med K
83:s prognos.

För egen del har jag i huvudsak inget att erinra mot de
bedömningar som energiverket har gjort. När det gäller förbrukningen av
molorbensin och dieselbrännolja gör jag emellertid den bedömningen att den
prognoserade ökningen är för hög. Större delen av ökningen faller pä år 1984
under vilket år det har rått speciella förhållanden på bensinmarknaden med
omfattande priskrig, som med största sannolikhet har bidragit till
förbrukningsökning-

en.
Även ökningen i turismen får antas ha bidragit härtill. Regeringen har vidare i
prop. 1984/85:45 om vissa ekonomisk-politiska åtgärder, m.m. föreslagil att
riksdagen antar förslag om höjning av bensinskatten fr. o. m. den I december
1984 och av kilometerskallen fr. o. m. den 7 mars 1985. Av dessa skäl beräknar
jag för åren 1986 och 1987 bensinförbrukningen till drygl 4,8 resp. knappt 4,8
miljoner m' och förbrukningen av dieselbrännolja till 2,4 resp. drygt 2,3
miljoner m'.

Sammanfattningsvis
blir dä den prognoserade oljeförbrukningen, som skall ligga till grund för
beräkningen av lagringsbehovel lagringsårel 1985/ 86 ca 16,7 miljoner m och för
lagringsåret 1986/87 ca 16,2 miljoner m\

Jag
ansluter mig således i princip till energiverkets prognos men vill ändå inte
utesluta att den minskning i oljekonsumtionen, som förutses i denna, kan komma
att ske i snabbare takt. Det är därför angeläget att ansvariga myndigheter
följer konsumlionsutvecklingen.

Jag
återkommer till energiverkels prognos i min redogörelse för försörjningsplanen.

Kommersiella
lager av olja vid inträdandet av en försörj-ningskris

Kommersiella
lager av oljeprodukter finns hos oljehandel och industri samt i fastigheter och
gårdscisierner. Raffinaderierna har kommersiella lager av råolja. Lagren av
oljeprodukter betraktas som en tillgångspost vid bedömningen av lagerbehoven
eftersom statsmakterna, när en försörjningskris inträffar, genom olika
regleringsåtgärder kan disponera över lagren.

ÖEF
bedömer de kommersiella lagrens storlek vid inträdandet av en försörjningskris
lill 1,3 miljoner m' för lagringsåret 1985/86 och lill 1,25 miljoner m' för
lagringsåret 1986/87. Regeringens bedömning i prop. 1983/ 84: 110, som var
densamma som K 83:s, var 1,62 miljoner m för lagringsåret 1985/86 och 1,5
miljoner m för lagringsårel 1986/87. Sammanställningen nedan visar lagrens
fördelning på olika produktslag enligt K 83:s bedömning, ÖEF:s nya bedömning
och min egen bedömning.

I 000 m

1985/86

1986/87

1985/86

1986/87

198-5/86

K 83

ÖEF

Min
bedömning

1985/86

1986/87

1985/86

1986/87

1985/86

1986/87

Dieselbrännolja i gårdscisterner Tunn eldningsolja i
fastigheter Tjock eldningsolja hos slörre förbrukare

Totalt

100

650

875 1625

100

600

800 1500

100

550

650 1300

100

550

600 1250

100

600

750 1450

100

575

700 1375

Prop.
1984/85:53 24

Av tabellen framgår att lager av dieselbrännolja och tunn
eldningsolja bedöms vara tillgängliga i gårdscisterner och fastigheter. Dessa
lager har uppskattats av ÖEF i samråd med Svenska Petroleum Institutet och grundas
pä antalet oljeeldade fastigheter och gärdscisterner, bedömd genomsnittlig
storlek av tankanläggningar och normal fyllnadsgrad av dessa under fredsförhållanden.
Lagren av tunn eldningsolja inom förbmkarseklorn har minskat och en fortsatt
minskning bedöms som sannolik pä grund av den fortlöpande övergången lill
användning av el och inhemska bränslen. Oljehandeln och industrin bedöms inle
ha några kommersiella lager av dessa produkter vid inledningen av en
försörjningskris.

Lager av tjock eldningsolja bedöms finnas i viss
omfattning hos slörre förbrukare men däremot inte hos oljehandeln.

För resterande tvä produkter, motorbensin och gasol, är
lagren sä små i normala situationer att man måste räkna med att dessa är
förbrukade vid inträdandet av en försörjningskris.

Jag ansluter mig till ÖEF:s bedömning vad gäller inom
vilka förbmkar-kategorier kommersiella lager kan anlas finnas tillgängliga vid
inledningen av en kris. Min uppfattning är emellertid att en övergång frän olja
till andra energislag inte slår igenom fullt ul i sänkta kommersiella lager.
Jag har därför gjort den bedömningen alt de kommersiella lagrens storlek vid
inledningen av en kris kan beräknas uppgå till 1,450 miljoner m' lagringsåret
1985/86 och lill 1,375 miljoner m lagringsåret 1986/87. Dessa poster bör därför
utgöra s. k. avdragsposter i försörjningsplanen för olja. Jag återkommer lill
denna senare.

Förutom kommersiella lager av oljeprodukter finns
kommersiella lager av råolja hos raffinaderierna. Enligl milt lagförslag kan
raffinaderierna efter tillslånd av ÖEF få hell eller delvis använda sina
räoljelager för att fullgöra ivångslagringsskyldigheten. Motsvarande möjlighet
finns enligt LOL. Enligt 5 § förordningen (1984:638) med vissa bestämmelser
rörande beredskapslagring av olja m. m. skall ÖEF vid tillståndsprövningen
räkna bort 450000 m' från raffinaderiernas totala kommersiella råoljelager och
fördela denna volym mellan raffinaderierna i förhållande till den mängd råolja
som de raffinerar. Raffinaderierna fär således vid fullgörandet av
beredskapslagringen inte tillgodoräkna sig sina räoljelager fullt ut, ulan
endasl den del som överstiger den tilldelade volymen.

Räoljelagren hos raffinaderierna har sjunkit med ca 200000
m till i genomsnitt drygt 800000 m, men stora variationer kan förekomma mellan
olika månader. Delta sammanhänger med att importen sker i stora tankfartyg.
ÖEF anför i sin skrivelse att raffinaderiförelagen i ökad omfattning har
utnyttjat sina räoljelager för tvångslagringen. Riksdagen beslutade våren 1984
om en kraftig ökning av tvångslagringsmålen för bensin och gasol. Detta bedöms
med slor sannolikhet medföra att hela råoljelagret måste utnyttjas för
tvångslagringen. ÖEF finner detta naturiigt med hänsyn till raffinaderiernas
ekonomiska svårigheter att öka lagren av färdigprodukter.

Prop.
1984/85:53 25

Begränsningen i möjligheterna att för tvångslagring
använda hela råoljelag-rei bör därför enligl ÖEF las bort och utgöra elt led i
förutsättningarna att inom landet behälla önskvärd raffinaderikapacilel.

Denna fråga, som ankommer på regeringen all avgöra, får
tas upp efter ytteriigare beredning.

Jag har nyss redogjort för i vilken omfattning
kommersiella lager av oljeprodukter kan bedömas finnas tillgängliga i
inledningen av en kris. Beträffande de kommersiella lagren av råolja hos
raffinaderierna vill jag säga alt ett slopande av 450000 m'-gränsen, på de
grunder ÖEF har anfört, skulle leda till den bedömningen att inga kommersiella
lager av råolja finns tillgängliga vid inledningen av en kris.

Jag är för egen del inte beredd att nu ta ställning lill i
vilken omfallning råoljelager hos raffinaderierna kan bedömas finnas
tillgängliga i inledningen av en kris. Jag anser därför, all någon ändring i
gällande föreskrift tills vidare inle bör göras. Det ankommer på regeringen alt
besluta i denna fråga.

Oljeersättning med inhemska bränslen eller el vid kriser

Olja kan vid störningar i tillförseln under avspärrning
och krig i viss utsträckning och efter viss lid ersättas av andra energiformer.
Denna ersällning gör att behovet av beredskapslager av olja kan minska i motsvarande
omfattning vid samma krav på uthållighet. Ersättningsmöjligheten bedömdes i
prop. 1983/84: 110 molsvara totalt knappt 1,7 miljoner m' olja lagringsåret
1986/87. Jag påpekade emellertid att osäkerheten måste anses vara stor vad
gäller bedömningar att i framtiden ersätta olja med andra energislag i händelse
av kris. Jag nämnde som exempel de förändringar i energisystemet som håller på
att ske som en följd av fjärrvärmenälets utbyggnad och statsmakternas stöd till
oljeersältande ålgärder. Möjlighelerna att utan omfattande ombyggnader m.m.
till rimlig koslnad ersälla olja i kris minskar genom den här lypen av
åtgärder.

ÖEF har vid utarbetandet av reviderade försörjningsplaner
gjort en förnyad bedömning av utrymmet för oljeersättning med ved och el i
kris. Visst faktaunderlag har därvid inhämtats från energiverket.

ÖEF anser att möjligheterna till oljeersällning minskar
med tiden vartefter oljeberoendet minskar. Förlagringsåren 1985/86 och 1986/87
beräknar ÖEF ersättningsmöjlighelen till totalt 1,55 miljoner m' eller en
minskning med 110000 m'. Förutsättningarna för oljeersättning med el är däremol
desamma som de som låg till grund för beräkningarna av
beredskapslag-ringsbehovet av olja i prop. 1983/84:110.

I min bedömning av behoven av beredskapslager av olja
lagringsären 1985/86 och 1986/87 ulgår jag ifrån en oljeersättning med ved och
el i kriser på totalt 1,63 miljoner m Skillnaden i förhållande till ÖEF, plus
80000 m\ beror på att jag räknar med någol ökade möjligheter all ersätta olja
med el i händelse av kris. Jag vill framhålla alt ÖEF noga bör följa
ulvecklingen på

Prop.
1984/85:53 26

området och, om påtagliga förändringar sker, ge regeringen
detla lill kän-

ÖEF:s försörjningsplaner för 1985/86 och 1986/87

ÖEF har i enlighet med regeringens uppdrag den 14 juni
1984 upprättat och inkommit med försörjningsplaner inom bränsle- och
drivmedelsomrä-det för lagringsären 1985/86 och 1986/87. Enligt uppdraget
skulle utgångspunkten vid upprättandel av dessa vara

-
de lagringsmål
för tvängslagring som anges i prop. 1983/84: 110,

-
minimering av
statens lager av råolja vid bibehållen beredskap,

-
energiverkets
reviderade energiprognoser enligt regeringens beslut den 17 maj 1984,

-
översynen av de
kommersiella lagrens storlek enligl regeringens beslut den 17 maj 1984,

-
en förnyad
bedömning av utrymmet för oljeersällning med ved och el i kris.

ÖEF:s översyn av försörjningsplanerna har resulterat i elt
bedömt lagringsbehov för de båda lagringsären 1985/86 och 1986/87 om drygl
14,7 resp. knappt 14,4 miljoner m. Vid bedömningen av lagerbehoven har
energiverkets reviderade energiprognoser, förändringarna av de kommersiella lagrens
storlek och utrymmei för oljeersättning med ved och el i kris beaktats. ÖEF
anser mot denna bakgrund att elt oförändrat statligt räoljelager pä 2,7
miljoner m' ger en god balans mellan råolja och produkter.

2.2.4 Min bedömning av lagringsbehovet

De riktlinjer som skall ligga till grund för regeringens
bedömning av lagringsbehovet ingår i försörjningsplanen. Försörjningsplanen bör
sålunda vara utgångspunkt för regeringens bedömning av beredskapslagringen av
olja och dess sammansättning.

Jag redogör nu för min samlade bedömning av oljelagrets
storlek lagringsären 1985/86 och 1986/87, fördelningen på olika produkislag
samt mellan tvångslagring och statlig lagring.

Jag vill erinra om att lagren för fredskris, avspärrning
och krig i planeringshänseende numera betraktas som en enda beredskapsreserv
benämnd försörjningsberedskapsreserv. Särskilda regler gäller emellertid för
hur den del som avser krigsfallen skall vara lagrad och lanspråktagande av
lagren får ske endast när den situation inträder för vilken resp. del av lagret
har beräknats.

Med utgångspunkt i en beräknad oljeförbrukning är 1986 om
totalt 16,7 miljoner m' bedömer jag att lagerbehovet lagringsårel 1985/86
uppgår till ca 14,5 miljoner m För lagringsårel 1986/87 har lagerbehovet
bedömts till ca 14,0 miljoner m' utifrån en beräknad oljeförbrukning är 1987 om
16,2 miljoner m\ Vid bedömningen har jag utgått frän dels de av riksdagen
fastslagna förutsättningarna för beredskapsplaneringen, dels storleken på

Prop. 1984/85:53 27

de kommersiella lagren vid inledningen av en kris (1,45
resp. 1,38 miljoner m' lagringsåren 1985/87 och 1986/87) och dels ulrymmel för
oljeersällning med ved och el i kris (1,63 miljoner m-*).

I lagringsvolymen ingår en post för oåtkomliga kvantiteter
i form av bottensats i lagringsutrymmen saml eventuellt spill vid
distributionen. Denna har i likhet med tidigare beräknats till 2% för
avspärrnings- och krigsfallen och til) 5% för fredskrisfallet.

Det av mig bedömda beredskapslagringsbehovet av olja kan
sammanfattas i följande punkter:

-
lolala
lagringsmål för lagringsåren 1985/86 och 1986/87 om ca 14,5 resp. ca 14,0
miljoner m-*.

-
ell statligt
råoljelager på 1,6 miljoner m lagringsåret 1986/87,

-
elt statligt
produktlager lagringsårel 1986/87 på ca 1,2 miljoner m\

-
en
tvångslagringsvolym lagringsären 1985/86 och 1986/87 på ca 9,3 resp. ca 9,4
miljoner m.

Den angivna ivångslagringsvolymen medför följande
förändringar i tvångslagren av olja i förhållande lill vad som finns i lager
vid utgången av lagringsåret 1984/85, totalt och fördelade på lagringsåren
1985/86 och 1986/ 87:

Varuslag

Totalt

1985/86

1986/87

1 000 m'

(gasol 1
000 lon)

Molorbensin

-1- 605

-H300

-H305

Fotogen

- 15

- 7

- 8

Dieselbrännolja/

tunn
eldningsolja

+ 484

-F290

-1-194

Tjock
eldningsolja

-1 113

-758

-355

Gasol

-1- 25,5

+ 18

+ 7,5

Beträffande statens lagring av olja villjag anföra
följande.

I prop. 1983/84:110 anfördes all som riktlinje för statens
lager av råolja lagringsåret 1986/87 borde gälla en volym på 2,7 miljoner m',
vilkel innebar en minskning med 1,2 miljoner m varav 600000 m skulle
utförsäljas under lagringsåret 1984/85.

Jag har gjort den bedömningen all ytterligare 1 100000
miljoner m-* av statens lager av råolja kan säljas ut. I stället bör staten
hälla en större andel produkter i lager, främst motorbensin och gasol. Detta
ger, med hänsyn till oljekonsumtionens utveckling, en god balans mellan råolja
och produkter i beredskapsreserven. Den ökade produkllagringen innebär också en
ökad försörjningstrygghet i kris.

För den slalliga lagringen av råolja och produkter
föreslår jag, totalt och fördelat på lagringsären 1985/86 och 1986/87, följande
förändringar i förhållande till vad som finns i lager vid utgången av
lagringsåret 1984/85:

Varuslag Totalt 1985/86 1986/87

1 000 m'

(gasol 1
000 lon)

Råolja

-1700

Molorbensin

+ 180

Flygdrivmedel

-F 74

Dieselbrännolja/

tunn
eldningsolja

- 243

Gasol

-1- 16

-600 -1100

-t- 180

4-74

- 243 + 16

Den omstrukturering av statens lager som jag har redovisat
här beräknas medföra en budgetförstärkning av engångsnatur om ca I 175 milj.
kr., inkl. mina förslag på kolomrädel (avsnitt 2.3.4). Om oljekonsumtionens
utveckling ger anledning att sänka lagringsvolymerna skall delta i första hand
ske genom utförsäljning av statliga lager.

Den föreslagna lagerökningen av motorbensin, gasol och
fiygdrivmedel kommer alt ställa krav pä lagringsutrymmen, som är anpassade för
produkterna. Sådana utrymmen måste iordningställas. Hänsyn måste härvid las
till bl. a. de senaste årens erfarenheler beträffande bakteriell lillväxl vid
bergmmslagring samt till de successivt ökande nalurmiljökraven i samband med
oljelagringen - krav som kan beräknas accentueras ytterligare.

Medel för anläggningsbehoven kommer att anvisas ÖEF.
Utrymmena bör vidare ordnas sä att de återkommande kostnaderna för lagringen
minimeras. Jag tänker dä på alt de aktuella produkterna, enligl vad jag har
erfaril, bedöms behöva omsättas väsentligt oftare än hittills lagrade varor.
Främsl gäller detta molorbensin.

Del har övervägts alt för produktlagring utnyttja
befintliga eller i framtiden friställda bergrum, bl.a. ett i Nynäshamn. Del är
emellertid iveksaml om detta är lämpligt bl.a. mol bakgrund av vad jag nyss har
sagt om bakteriell tillväxt och omsättning. Nybyggnad av utrymme för gasol
resp. nybyggnad, förhyrning eller konvertering av slålcisterner för molorbensin
och flygdrivmedel måste därför förutses.

Det är inle möjligt att nu närmare precisera kostnaderna,
men ÖEF kommer att anmodas inkomma med förslag till anordnande av lagringsutrymmen,
liksom lidplan härför. Behov av medel kan förutses redan innevarande budgetår.

Jag vill slutligen redogöra för min bedömning av lämplig
lagringsproceni för resp. produktslag lagringsårel 1985/86.

Regeringen fastställer i början av varje är genom
regeringsbeslut lagringsprocenterna för närmast följande lagringsår. Beslutet
fattas pä basis av uppställda tvängslagringsmål för lagringsåret och bedömd
konsumtion under basåret. Med beaktande av befintliga prognoser över oljekonsumtionen
är 1984 har jag bedömt, att procentsatserna lagringsårel 1985/86 för
molorbensin blir ca 40 procent, för fotogen ca 520 procenl, för
dieselbränn-olja/tunn eldningsolja ca 62 procent, för tjock eldningsolja ca 61
procenl

Prop. 1984/85:53 29

samt för gasol ca 23 procent. Jag vill framhålla all min
redovisning här är preliminär i avvaktan pä kommande regeringsbeslut.

Vad gäller fotogen beror det höga procenttalet pä alt
framför allt försvarsmaktens behov vid mobilisering och krig, bl.a. genom
nödvändig inblandning av fotogen i motorbrännolja vid låga temperaturer och för
belysnings- och uppvärmningsändamäl, väsentligt överstiger den fredstida
förbrukningen. Jag avser alt med chefen för försvarsdepartementet ta upp frågan
om lagringsskyldighel för fotogen i slörre omfallning kan åläggas det militära
försvaret i stället för det ekonomiska försvaret.

Jag vill slutligen också erinra om att enligt 24 § i mitt
lagförslag kan regeringen eller, efter regeringens bestämmande, ÖEF helt eller
delvis befria från lagringsskyldigheten i visst fall, om synneriiga skäl
föranleder att beredskapsåliggandet inte bör uppfyllas vare sig genom egen
lagring eller genom lagring hos någon annan, s. k. inlagring. Jag vill här
också erinra om vad som anfördes i prop. 1983/84:110 s. 69 att skäl för dispens
också kan vara när t. ex. industri- eller regionalpolitiskt angelägen produktion
och/eller sysselsältning skulle hotas vid tillämpning av reglerna. Medgivande
om reducering av lagringsskyldighelen måsle lämnas med stor restriktivitet.

2.3 Beredskapslagring av kol

2.3.1 Utgångspunkter

Nägon skyldighel att lagra kol finns f. n. inle.

Frågan om beredskapslagring av kol behandlades av 1980 års
oijelag-ringskommitté (OLK 80) i betänkandet (Ds H 1981:2) Kol, uran och gas
för krislid. Där föreslogs all säljare och förbrukare skulle åläggas att hålla
tvångslager enligt samma grundprincip som på oljeområdet. Något särskilt
fredskrislager ansågs inte behövas. Regeringen anmälde i prop. 1981/ 82: 102 om
säkerhets- och försvarspolitiken saml totalförsvarets fortsatta utveckling all
den anslöt sig lill principerna i OLK 80:s förslag och alt den avsåg att senare
återkomma lill riksdagen med förslag lill lagstiftning efter viss ytterligare
beredning av frågan. Sedan detla skett genom de i inledningen nämnda särskilda
utredarna, föreligger nu ell förslag till lagstiftning som gäller även kol.
Lagringsskyldighel föreslås inlräda fr. o. m. lagringsårel 1985/86.

Slenkol kan på grundval av användningsområdet indelas i
två huvudgrupper, nämligen ångkol för energiomvandling, exempelvis genom förbränning
i pannor, och kokskol för framställning av koks och masugnsgas. Olika sorters
ångkol skiljer sig starkt vad gäller bl.a. värmevärde, askhalt och
förbränningsegenskaper. Förbränningsanläggningarna byggs därför med tanke på
vilka sorters ångkol man avser att använda och kan då vara olämpliga för andra
kvaliteter. Den inhemska kolproduktionen är och kan väntas förbli obetydlig.
Det är lagring av ångkol som har direkt betydelse

för energiberedskapen. När jag i fortsättningen talar om
kol avses därmed ångkol.

Förbrukningen av kol ökar. År 1979 förbmkades drygt 400000
ton ångkol varav ca 90% inom industrin. År 1983 uppgick förbrukningen till
närmare 1,4 miljoner ton. Därav utnyttjades ca 60% i kraflvärmeverk och
värmeverk saml ca 40% inom industrin. Kolförbmkningen väntas även
fortsättningsvis öka, framför alll genom ersättning av tjock eldningsolja.
Statens energiverk har för K 83 gjort följande bedömning av kolanvändningen
för energiändamål under perioden 1984-1987.

1 000
ton

1984

1985

1986

1987

Industri

585

620

660

700

Jordbruk,
trädgårdsnäring

5

6

8

10

Bostäder,
service m. m.

30

35

40

45

Elproduktion

50

110

250

360

Fjärrvärmeproduklion,
värme

1 150

1390

1350

1340

Summa

1820

2161

2308

2455

Enligt gällande riktlinjer för introduktion av kol bedöms
kolanvändningen begränsas till 3-4 miljoner ton år 1990.

K 83 har i sitt slutbetänkande (Ds I 1984: 13)
Energiberedskap för krislid som lagringsmål för beredskapslagringen av ångkol
för avspärrning och krig förordat I 228 miljoner ton för 1985/86 och 1212
miljoner ton för 1986/ 87. Till grund för beräkningen av behoven av ångkol i
kris ligger samma förutsättningar som gäller för oljelagringsprogrammet i fråga
om längden av avspärrnings- och krigsperioderna samt möjlig import under dessa.
Vidare anlas att kriskonsumtionen inom uppvärmnings- och industrisektorerna
dels sjunker genom bl. a. minskad industriproduktion, dels begränsas genom
ransoneringar m. m. i samma utsträckning som på oljeområdet.

2.3.2 Förslag till riktlinjer för heredskapslagring av kol

Mitt förslag: Som riktlinjer för beredskapslagring av kol
skall följande gälla.

En försörjningsberedskapsreserv skall finnas för krig och
avspärrning.

Försörjningsberedskapsreservens storiek planeras med
utgångspunkt i landets totala beredskapsbehov av kol. Därvid skall beaklas

-
beräknat
kolbehov vid normala förhällanden under den tid som lagringen skall ske

-
gällande
planeringsförutsättningar för krig och avspärrning med avseende på
försörjningsstandard och försöijningsuthällighel samt de antaganden som därvid
görs i fråga om förutsättningar för import av olja. omfattning av
industriproduktion och utrikeshandel saml ransoneringssystem

Prop. 1984/85:53 31

- möjligheten att ersätta kol med inhemska bränslen eller
el.

Försörjningsberedskapsreserven kan bestå av lager hos
staten och enskilda. De lager av kol som ingär i försörjningsberedskapsreserven
är dels s.k. kommersiella lager hos enskilda som beräknas vara tillgängliga
vid inledningen av en försöijningskris, dels tvångslager enligt den lag om
beredskapslagring av olja och kol som föreslås i kap. 3.

Enligt den föreslagna lagen uppkommer lagringsskyldighet
för importörer, återförsäljare och förbrukare vid försäljning eller
förbrukning av viss omfattning under etl kalenderår (basåret). För varje
lagringsskyldig bestäms en basmängd som grundval för den mängd kol han skulle
lagra under det lagringsår som börjar den 1 juli året efter basåret. Regeringen
bestämmer med utgångspunkt i beredskapsbehovel för lagringsårel den
procentuella andel av basmängderna som skall lagras. ÖEF fastställer för varje
lagringsskyldig storleken av beredskapslagret.

Beredskapslager av kol enligt denna ordning skall hållas
fr. o. m. lagringsåret 1985/86.

K 83: Överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna: Svenska Sienkolimportörers Förening
framhåller att beräkningar av såväl kolanvändning som kolbehov i kris måsle
betraktas som ytterst osäkra då hela kolanvändningen i landet befinner sig i
ett uppbyggnadsskede. Föreningen anser också all inhemska bränslen bör kunna
ersätta kol i slörre omfattning.

Skälen för mitt förslag: Samma riktlinjer som för olja bör
enligt min mening gälla vid beräkningen av beredskapslagringsbehovet inför avspärrning
och krig av kol. Min åsikt överensstämmer med vad OLK 80 och K 83 har
föreslagit. Jag har redogjort närmare för dessa förulsällningar i avsnitt 2.2.2
vad avser olja och hänvisar till della vad avser kol.

Lagringsskyldighet för kol bör - som K 83 föreslår —
införas fr.o.m. lagringsåret 1985/86. Nägra riksdagsbeslut för
beredskapsplaneringen eller riktlinjer för beredskapslagringen finns inte vad
avser kol. Samma förutsättningar bör gälla för kol som för olja, med undanlag
för alt elt särskilt fredskrislager av kol f. n. inte behöver byggas upp. Jag
utgår ifrån alt planeringsnormerna för kol kommer alt övervägas noga inför
kommande försvarsbeslut.

Jag anser sålunda alt del inte finns anledning att nu
bygga upp etl fredskrislager av kol. Den geografiska fördelningen av
koltillgångarna och den svenska importens sannolika länderursprung talar för
all risken för fredskriser på kolomrädel är ringa i förhållande till vad som
gäller för oljan. Möjligheten finns också att vid eventuella tillfälliga svårigheter
att importera kol snabbt ersätta kol med olja om tillgången på olja är god.
Framtida

Prop.
1984/85:53 32

allvarliga störningar på kolmarknaden kan emellertid inte
uteslutas. Vidare är kolanvändningen f. n. i ett uppbyggnadsskede. Del kan
därför finnas anledning att om några år återkomma till frågan om en
fredskrisreserv av kol. Till den statliga lagringen av kol återkommer jag i
avsnitt 2.3.4.

2.3.3 Underlag för bedömningen av lagringsbehovel
Förbrukningsulvecklingen för kol

Förbrukningen av kol ökar. År 1979 förbrukades drygt
400000 ton kol för energiändamål varav ca 90% inom industrin. År 1983 uppgick
förbrukningen till närmare 1,4 miljoner lon. Därav utnyttjades ca 60% i
kraftvär-mevärk och värmeverk samt ca 40% inom industrin. Kolförbrukningen väntas
även fortsättningsvis öka, framför allt genom ersättning av tjock eldningsolja.
Slatens energiverk har för K 83 gjort följande bedömning av kolanvändningen för
energiändamål under perioden 1984—1987 (I 000 lon).

1984 1985 1986 1987

1820 2 161 2 308 24.55

Enligt gällande riktlinjer för introduktion av kol (prop.
1983/84:158, NU 44, rskr 390) beräknas förbrukningen begränsas till 3-4
miljoner ton år 1990.

I de energiprognoser t.o. m. år 1987 som energiverket har
gjort redovisas ocksä uppgifter över den beräknade förbrukningen av kol. Dessa
skiljer sig någol frän uppgifierna lill K 83 men visar ingen klar förändring i
mönstret.

För egen del vill jag understryka att bedömningar över
förbrukningsul-vecklingen av kol är behäftade med stor osäkerhet eftersom
kolanvändningen är i ett uppbyggnadsskede. Svenska Stenkolsimportörers
Förening har också framhållit detta i sitt remissyttrande. Det går därför inle
all med bestämdhet säga alt den ena prognosen skulle vara bättre än den andra.
Jag har därför utgått frän K 83:s prognoser vid min bedömning av beredskapsbehovet
av kol. Jag återkommer senare till detta.

Kommersiella lager av kol vid inträdandet av en
försörj-ningskris

Även i fråga om kol kan antas att tillgångar i form av s.
k. kommersiella lager finns tillgängliga vid inledningen av en kris.
Kommersiella lager, dvs. de lager som dä bedöms finnas utöver tvångslagren,
reducerar behovet av beredskapslager. Särskill som kolanvändningen nu är i ell
uppbyggnadsskede föreligger svårigheter att uppskatta storleken av de
kommersiella lagren. K 83 bedömer för sin del att dessa tillgångar uppgår lill
åtminstone 100000 lon.

Prop, 1984/85:53 33

Jag
ansluter mig till K83:s uppskattning av storleken av de kommersiella lagren.
Jag vill emellertid inte utesluta alt dessa kan vara större och förordar därför
att en närmare undersökning görs inför det lagringsprogram av olja och kol som
börjar den I juli 1987.

Kolersätining
med inhemska bränslen eller el vid kriser Liksom i fråga om olja bör det finnas
vissa möjligheter att övergå till inhemska energikällor i kris. En begränsad
del av kolförbrukningen för fjärrvärmeproduklion bör sålunda kunna ersättas med
vedbränsle. K83 uppskattar att 50000 ton kol per år kan ersättas pä detla sätt.
Vidare bör kol i någon mån kunna ersättas i avspärrningsfallet med vaUen- och
kärn-kraftbaserad el genom ökad användning av elpannor för
(järrvärmeproduk-tion. K 83 uppskattar denna kolersätining till 100000 lon per
år.

Osäkerheten är stor i
vilken ulsträckning kol kan ersättas med annan energi i händelse av kris.
Svenska Slenkolsimportörers Förening tror alt inhemska bränslen kan ersätta kol
i större omfattning än vad K 83 har antagit. Användning av nya
förbränningsmetoder med s. k. fluidiserade bäddar innebär ökade möjligheter all
utnyttja ersättningsbränslen under kristid. Möjligheterna att ersätta kol med
l.ex. ved beror således på vilka typer av koleldade anläggningar, som kommer
att finnas installerade.

Jag vill framhålla att
ocksä frågan om ersättning med annan energi är av slor vikt och bör undersökas
närmare inför nästa lagringsprogram av olja och kol. Jag har emellertid inle nu
anledning att inta en annan ståndpunkt än K 83.

2.3.4
Min bedömning av lagringsbehovet

De
riktlinjer som skall ligga till grund för regeringens bedömning av lagringsbehovet
skall ocksä ingå i särskilt upprättade försörjningsplaner. Försörjningsplanen
bör sålunda vara utgångpunkl för regeringens bedömning av
beredskapslagringsbehovet.

I
fråga om behovet av kol för elproduktion beräknas inga kolbaserade kraftverk vara
i drift under avspärrning eftersom vallenkraften och kärnkraften kan antas
räcka för del i detta krisfall reducerade elbehovet. I krigsfallet däremot
antas kärnkraftverken komma att ställas av. Då behövs kol för drift av all
tillgänglig kolbaserad produktionskapacitet.

Med
beaktande av dessa förutsättningar, den bedömda storleken på de kommersiella
lagren vid inledningen av en kris saml ersättningsmöjligheten med vedbränslen,
vatten- och kärnkraftbaserad el har bereskapslag-ringsbehovet beräknats till
1,228 miljoner lon för lagringsåret 1985/86 och 1,212 miljoner ton för
lagringsårel 1986/87. Till grund för beräkningarna ligger en prognoserad
förbrukning på 2,308 resp. 2,455 miljoner ton för resp. lagringsår.

Lagringsbehovet
sjunker något lagringsårel 1986/87 trots alt normalförbrukningen väntas öka.
Delta beror på all en betydande del av ökningen av 3 Riksdagen 1984/85. I saml. Nr
53

Prop. 1984/85:53 34

normalförbrukningen
består av kol för elproduktion. I avspärrningsfallei antas emellertid det
reducerade elbehovet kunna läckas genom vattenkraft och kärnkraft, varför
ökningen inle slår igenom för detta krisfall. Del är därför endast i
krigsfallet som denna ökning får fullt genomslag i krisbehovet. Samtidigt
medför den ökande normalförbmkningen alt avdraget för tillgänglig
importkvantitet kol räknas upp, varigenom netlobehovel sjunker.

Jag
har inte funnit skäl att göra en annan bedömning än vad K 83 har gjort.

Jag
har tidigare anfört alt jag i likhetjned K 83 inte finner någon anledning all
nu bygga upp ett fredskrislager av kol. K83 är emellerlid av uppfattningen att
även kolimporl riskerar alt drabbas av fredskrisslörning-ar varför frågan om
etl fredskrislager av kol bör prövas ytterligare inför beslutet om nästa
lagringsprogram för olja och kol. Del kollager som f. n. finns hos ÖEF bör
därför enligl K83 inte underskrida 600000 ton, vilkel molsvarar ca 90 dagars
nettoimport. De remissinstanser som har yttrat sig i frågan (SPI, SPK, STEV och
ÖEF) delar K83:s uppfaltning.

Jag
har tidigare framhållit att del kan finnas anledning alt återkomma till frågan
om en fredskrisreserv av kol. Andra viktiga faktorer, som jag har nämnt
tidigare och som också bör behandlas senare, är de kommersiella lagrens storlek
och möjligheten att sätta in ersättningsbränslen.

ÖEF
har sedan slutet av 1950-talet haft ett kollager. Som mest har detla uppgått
lill 1,2 miljoner ton och det ulgör nu ca 750000 ton. Genom beredskapslagring
av kol för avspärrning och krig bygger vi upp en försörjningstrygghet på
området som vi tidigare har saknat och som motsvarar vad som gäller för olja.
Min uppfatining är därför att ÖEF bör sälja ul del befintliga kollagret senast
under lagringsåret 1985/86.

Enligt
mitt lagförslag kan den som är skyldig att lagra kol få medgivande att fullgöra
detta åliggande på annal från beredskapssynpunkl lika betryggande sätt. Jag
återkommer till detta i lagstiftningsavsnitlet.

Vad
gäller min bedömning av vilken lagringsprocent som bör gälla för kol villjag
anföra följande.

Regeringen
fastställer i början av varje år genom regeringsbeslut lag-ringsprocenlen för
närmast följande lagringsår. Beslutet fattas på basis av uppställt
tvängslagringsmål för lagringsårel och fastställd konsumtion under basåret.
Detla skulle medföra ett lagringsprocenltal pä ca 67 procent lagringsårel
1985/86. K 83 förordar, mot bakgrund av att kol i första hand ersätter tjock
eldningsolja, att samma procentsats fastställs för kol som för tjock
eldningsolja. Denna uppgår enligt min bedömning lill ca 61 procent, dvs. en
skillnad på ca 6 procentenheter.

Jag
har tidigare påtalat flera osäkerhetsfaktorer, som inverkar på bedömningen av
lagringsbehovet av kol. Mot bakgrund härav och att kol i relativt stor
omfattning ersätter tjock eldningsolja är min bedömning alt en anpassning av
lagringsprocenten för kol lill vad som gäller för tjock eld-

Prop. 1984/85:53 35

ningsolja bör göras för lagringsåret 1985/86. För
lagringsåret 1985/86 bör den av mig preliminärt beräknade procentuella andelen
av basmängden enligt min bedömning därför utgöra ca 61 procenl.

2.4 Beredskapslagring av kärnbränsle

Mitt förslag: Som riktlinjer för beredskapslagring av
kärnbränsle skall följande gälla.

Beredskapen på kärnbränsleområdei bibehålls pä nuvarande
nivå. Detta innebär att kärnbränsle motsvarande en elproduktion om 35 TWh skall
hållas som beredskaplager. Tillsammans med del lager, som finns inbyggt i
själva reaktorn, produkter i arbeie samt kommersiella lager blir den totala
uthålligheten 104-111 TWh motsvarande en uthållighet om 22-23 månader vid full
drift av tolv reaktorer. Svensk Kärnbränslehantering AB bör även i
fortsättningen svara för alt det nämnda reservlagret upprätthålls.

K 83: Överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna: Inga erinringar.

Skäl för mitt förslag: Frågan om vår försötjningsberedskap
på kärnbränsleområdei behandlades senast i prop. 1981/82: 102 bil. 3 om
säkerhets- och försvarspolitiken samt totalförsvarets fortsatta utveckling.
Till grund för de överväganden som där gjordes låg OLK 80:s slutbetänkande (Ds
H 1981:2) Kol, uran och gas för kristid. Den då pågående lageruppbyggnaden
bedömdes där som tillräcklig, men regeringen framhöll ändå att det i samband
med översynen av oljelagringsprogrammet fanns anledning all äter pröva
beredskapslagrens storlek. Med anledning härav fick K 83 i uppdrag att utföra
denna prövning. K 83 å sin sida förordar all beredskapslagren av kärnbränsle
behålls oförändrade. Samlliga remissinstanser är av samma åsikt.

Jag har för egen del funnit att de överväganden som
gjordes i prop. 1981/ 82:102 bil. 3 äger giltighet också i dag. Jag kan
härigenom också ansluta mig lill vad K 83 anfört i frågan.

Milt förslag innebär att det befintliga beredskapslagret
av kärnbränsle, molsvarande en elproduktion om 35 TWh, skall bibehållas
oförändrat. Härtill kommer att det vid varje tidpunkt finns ett vissl inbyggt
lager i reaktorerna eftersom bränslet tillförs dessa med vissa intervall.
Dessutom finns insatsvaror för kärnbränsleproduktion och kommersiella lager.
Tillsammans medger dessa lagertillgångar en total uthållighet på 104- 111 TWh
eller omräknat i lid ca 22 månaders full drift av tolv kärnkraflblock.

Prop. 1984/85:53 36

En
väsentlig skillnad i beredskapshänseende mellan kärnbränsle och olja är att
lagstadgad lagringsskyldighet saknas i fräga om kärnbränsle. Däremol har
kärnkraflföretagen genom sitt gemensamma bolag Svensk Kärnbränslehanlering AB
(SKB) i elt avtal med staten åtagit sig att hålla det aktuella
beredskapslagret. Jag anser alt denna ordning bör gälla även i fortsättningen.

I
gällande planeringsförutsättningar för det ekonomiska försvaret ingår att
kärnkraftverken skall kunna slängas av i krig. I en avspärrningssituation
avses däremol verken kunna drivas med full effekt. Som jag nyss har redovisat
medger den befintliga lagerberedskapen en uthållighet som överskrider de
antagna behoven i avspärrningssituationer, vilka i planeringshänseende antas
uppgå lill drygt ett är. En reserv finns därmed för längre eller andra typer av
störningar än vad planeringen ulgår från.

Jag
anser att del är en fördel alt vi har denna reservkapacitei på kärnbränsleområdei.
Även om risken för fredskrisliknande avbrott i tillförseln till Sverige av
anrikat uran måste anses vara mycket liten, fär vi inle bortse härifrän i vår
beredskapsplanering. För denna typ av störning, liksom för andra ofömtsedda
tillförselbortfall, är del av stort värde att ha extra tillgäng på kärnbränsle
och därigenom god tillgäng pä el. Jag vill ocksä särskilt erinra om
kärnkraftens ökade relativa betydelse i förhållande till vattenkraften de
närmasle åren. År 1983 svarade valtenkraftproduklionen för ca 60% och
kärnkraftproduktionen för ca 37% av den totala elproduktionen. För år 1987 har
slatens energiverk för K 83 bedömt valtenkraflpro-duktionen av el till totalt
ca 49% och kärnkraftproduktionen lill ca 44%. Värdet av en god
försörjningsberedskap vad gäller kärnbränsle ökar således under de närmaste
åren.

3
Allmän motivering till ny lagstiftning om beredskapslagring av olja och kol

3.1
Gällande ordning

Den
nuvarande skyldigheten aft lagra olja regleras i lagen (1957:343, omtryckt
1984:636) om oljelagring m.m. (LOL), som numera är språkligt och lagtekniskt
föråldrad. Sakligt sett har de ändringar som gjorts före våren 1984
huvudsakligen avsett smärre tillägg och justeringar för speciella fall.

Reglerna
i LOL har huvudsakligen följande innebörd.

Lagringsskyldighelen
gäller mineralolja som tillhör någon av grupperna gasol, motorbensin, fotogen,
motorbrännolja jämte eldningsolja I och 2 samt övriga slag av eldningsolja (2
§).

Lagringsskyldiga
är alla importörer samt slörre förbrukare och återförsäljare av olja (5 och 6
§§). Antalet lagringsskyldiga uppgår f n till ca 180.

Prop.
1984/85:53 37

De
utgörs huvudsakligen av oljehandelsföretag och slorförbmkare som industrier och
värmeverk. Speciella regler om lagringsskyldighet gäller för gasverk,
gasturbinanläggningar och oljekondensverk (6 a och 6 b §§).

Lagringsmängd
bestäms för ett år i laget, lagringsår, som numera löper från den I juli t. o.
m. den 30 juni året därpå. Utom för gasturbinanläggningar och oljekondensverk
bestäms lagringsmängden med utgångspunkt i försäljning eller förbrukning under
det kalenderår som närmasi föregår del kalenderår dä lagringsåret börjar
(basmängd). ÖEF fastställer lagringsmängd för varje lagringsskyldig. ÖEF utgår
i sin tur från beslut av regeringen om hur myckel olja som skall lagras av
varje grupp. Regeringen är därvid bunden av de riktlinjer för
lagringsskyldigheten som riksdagen har tagit ställning till vid prövning av
oljelagringsprogrammen. LOL gäller inte formellt för statliga myndigheter som
säljer eller förbrukar olja, men enligl förordningen (1984:638) med vissa
beslämmmelser rörande beredskaps-lagring av olja m. m. skall de ändå lagra olja
i samma omfattning som om lagen hade varit tillämplig.

Tvångslagrens
storlek blir av naturiiga skäl beroende pä slorieken av övriga lager såsom
kommersiella lager och statliga lager, vilka ingår i oljelagringsprogrammen.
Ocksä andra faktorer som antaganden om möjligheten alt till viss del
upprätthålla oljeimporten under krisförhållanden och möjligheten all ersätta
olja med inhemska bränslen eller el har betydelse och påverkar ocksä
beräkningar av tvångslagrels storlek.

LOL
innehåller i övrigt regler om bl.a. rätt för försäljare att vid
bas-mängdsberäkning avräkna olja som försålts lill andra lagringsskyldiga m.m.,
om lagrens placering och utformning, dispenser, lanspråktagande,
uppgiflsskyldighel till tillsynsmyndigheten, som är ÖEF, m. m.

Som
sanktion vid försummelse all iaktta lagringsskyldighel finns en särskild
avgift, oljeavgifi. Bestämmelser om detta finns i förordningen (1957:344,
omtryckt 1969:756, ändrad senast 1984:637) om oljeavgift m. m. (OAF).
Förordningen har sådan rättslig karaktär att ändringar i den beslutas av
riksdagen genom lag.

3.2
Lagrådsremissen och lagrådets yttrande

Regeringen
beslöt den 13 september 1984 att för lagrådets yttrande överlämna inom
industridepartementet upprättade förslag fill lag om beredskapslagring av olja
och kol och lag om ändring i kommunalskatielagen (1928:370). I lagrådsremissen
yttrade jag följande.

"Det
förslag lill ny lagstiftning som nu föreligger i belänkandet (Ds I 1984: 10)
Olja och kol - förslag till lag om beredskapslagring innehåller inga stora
sakliga nyheter när det gäller oljelagring. De grundläggande principerna är i
stort sett desamma som den nuvarande lagstiftningen bygger på. Vissa
förändringar föreslås, bl.a. en ändrad ordning för lagringsskyldighetens
fastställande och ändrade sanktionsbestämmelser. Som

Prop.
1984/85:53 38

tidigare förulskickas innehåller förslagel också regler om
tvångslagring av ängkol enligl i huvudsak samma syslem som för olja. Lagen
föresläs träda i kraft den 1 januari 1985, vilket innebär att de
lagringsskyldigas tvångslager enligt de nya reglerna fastställs första gången
för lagringsåret 1985/86.

Förslaget har fått ett positivt mottagande av
remissinstanserna och jag anser del väl ägnat att läggas till grund för ny
lagstiftning. Det förslag jag nu lägger fram bygger sålunda i sak i allt
väsentligt på utredarens förslag.

Innan jag går in pä förslagel vill jag ta upp en av
utredaren behandlad fråga som gäller beslutsfördelningen mellan riksdagen och
regeringen. Reglerna om oljelagring gäller ålägganden för enskilda som omfattas
av det s. k. primära lagomrädet enligt 8 kap. 3 § regeringsformen (RF). De
faller emellertid ocksä inom det s. k. delegeringsbara området enligl 8 kap. 7
§ RF, som avser föreskrifler rörande vissa uppräknade ämnen, bl.a. näringsverksamhet.
Riksdagen har formell möjlighel att bemyndiga regeringen att meddela sådana
föreskrifter. Den närmare avvägningen av när sådana bemyndiganden bör lämnas
bör enligl förarbetena till RF (prop. 1973:90 s 209) riksdagen fä göra från
fall till fall. Ganska vidsträckta bemyndiganden bör kunna ges att meddela för
medborgarna mindre ingående föreskrifter. Berörs däremot på tex näringsrättens
område mer väsentliga medborgarintressen av en reglering, bör riksdagen
däremot mer preciserat ange de ramar inom vilka regeringen får röra sig. I
utredarens förslag regleras i lag de grundläggande åliggandena för enskilda
näringsidkare säsom regler om vilka som är lagringsskyldiga, vilka varor som
skall lagras, beräkningssätt, sanktioner m.m., medan mindre ingripande föreskrifter
av mera administrativ karaktär får beslutas av regeringen eller tillsynsmyndigheten.
Det medför att lagen innehåller väsentligt färre bestämmelser av detalj
karaktär än LOL. Den avvägning som utredaren gjort i delta avseende är enligt
min mening lämplig".

Lagrådet har i sitt yttrande (bilaga 4) i allt väsentligt
godtagit förslagen i sak. Beträffande några paragrafer har lagrådet föreslagit
smärre ändringar och kompletteringar av i huvudsak förtydligande karaktär.
Lagrådet har också föreslagit att två paragrafer flyttas. Jag har inget att
erinra mol lagrädels förslag i dessa avseenden. Jag återkommer till dessa
frågor i specialmotiveringen.

Jag redovisar i del följande de viktigaste avsnitten i
mitt förslag till lag om beredskapslagring av olja och kol. Jag tar därvid upp
invändningar och synpunkter som kommil fram under remissbehandlingen och
redovisar också sakliga avvikelser som gjorts i förhållande fill utredarens
förslag. Frågor av detaljkaraktär behandlas i specialmotiveringen, där jag
också vid berörda paragrafer redovisar de ändringar som gjorts i förhållande
till det till lagrådet remitterade förslaget.

3.3 Mitt förslag till lag om beredskapslagring av olja och
kol

I den allmänna motiveringen behandlas följande frågor.

Prop. 1984/85:53 39

AvsnUt Lagregler

3.3.1
Vilka varor
skall lagras? 5, 6 §§

3.3.2
Vilka är
lagringsskyldiga? 4. 7 §§

3.3.3
Hur mycket
skall lagras? 8-10, 15-17 §§

3.3.4
Fullgörandet av
lagringsskyldigheten 11,14 §§

3.3.5
Särskilda
regler för gasverk, oljekondensverk och gasturbinanläggningar 18-21 §§

3.3.6
Inlagring och
befrielse från lagringsskyldighet 22-24 §§

3.3.7
Förvaring av
lagrat bränsle 12-14 §§

3.3.8
Sanktioner mm 27-36 §§

20 § kommunalskattelagen (1928:370)

1 texten används beteckningen LOL för lagen (1957; 343) om
oljelagring m.m. och OAF för förordningen (1957:344) om oljeavgift m.m.

3.3.1 VUka varor skall lagras?

Mitt förslag: Liksom hittills delas de bränslen som skall
lagras upp i vamgrupper. Sex varugrupper föreslås. Fem av dem gäller oljeprodukter
och innebor ingen saklig förändring i förhällande till LOL, nämligen gasol,
motorbensin, fotogen, dieselbrännolja jämte eldningsolja 1 och 2 samt övriga
slag av eldningsolja. Den sjätte avser på visst sätt preciserad kol.

Lagen tillämpas i några fall inte på bränslen som annars
omfaltas av lagen, nämligen kol som används för annat än energiändamål, kol
eller olja som utvinns inom landet, bränsle som säljs för export eller som
förbrukas utom landet samt bränsle som används pä vissl sätt för drift av
transportmedel. Regleringen av kol innebär att lagringsskyldigheten i stort
sett gäller ångkol. Särskilda regler föreslås för kol som mals för vidareförsäljning
och kol-vätskeblandningar.

Utredaren: Överensstämmer med mill förslag om olja. 1
fråga om kol föreslås att lagringsskyldigheten skall gälla ångkol, dock alt kol
för framställning av kolpulver och flytande kol undantas.

Remissinstanserna: Tillstyrker i huvudsak. Flera
invändningar görs i fråga om avgränsningen av lagringsskyldigheten för kol,
bl.a. vad gäller kolpulver och flytande kol.

Skälen för mitt förslag: Bland de ändringar i LOL som
trädde i kraft den 1 juli 1984 innebar en att gmppen motorbrännolja och gruppen
eldningsolja 1 och 2 fördes samman lill en grupp. Något behov av ytterligare
ändringar föreligger inte när det gäller gmpperna av oljeprodukter. I
lagförslaget

Prop.
1984/85:53 40

preciseras dock produkterna tydligare än i LOL genom att
vamdefinilio-nerna anknyts till tulltaxan. Del innebär bl.a. att den vara som i
LOL benämns motorbrännolja i den nya lagen får benämningen dieselbrännolja.

Den befogenhet som regeringen har enligt LOL att själv
besluta om ändring i gmppindelningen har ingen motsvarighet i lagförslaget.
Bemyndigandet i LOL har inte utnyttjats, utan de två ändringar som har gjorts
i gruppindelningen sedan LOL infördes har underställts riksdagen. Del förväntas
inte något behov av ofta återkommande eller brådskande ändringar, som kan
motivera ett sådant bemyndigande.

Skälen för att införa lagringsskyldighet för ångkol har
berörts tidigare och som nämnts har riksdagen inte haft någon erinran mot en
sådan lagringsskyldighel. Nägon principiell invändning har heller inte kommit
fram vid remissbehandlingen. Mitt förslag skiljer sig emellertid i några
hänseenden från utredarens. Det gäller dels terminologin, dels regleringen av
kolpulver och kol-vätskeblandningar. Det bör betonas att detta inte innebär
nägra ändringar i sak av större praklisk betydelse och att det följande
resonemanget gäller detaljfrågor, även om framställningen måsle göras ganska
utförlig och innefatta en del bakgmndsbeskrivning.

Frågan om kolpulver och kol-vätskeblandningar gäller hur
lagringsskyldigheten för kol skall avgränsas. Bakom avgränsningsproblemel
ligger att kol används i många former och även uppblandat med andra bränslen.
Det måste dä kunna avgöras i vilka fall försäljning eller förbrukning grundar
lagringsskyldighet. Till problemet hör att det förekommer
"förädlade", kolprodukter med sädana egenskaper att produkterna är
svårlagrade, varför en eventuell lagringsskyldighet bör avse råvaror för
framställning av dem.

Olika kolsorter kan skilja sig väsentligt vad gäller
värmevärde, askhalt m.m., vilket har betydelse för förbränningen. Ångkol
importeras i olika former, t.ex. slybb, kol sorterade i olika storlekar och
grovt sorterat styckekol. Numera sker importen mestadels i form av slybbkol.
Någon tvekan om att alla dessa kolformer skall vara lagringsskyldiga finns
inte.

Olika meningar har däremot framkommil vad gäller
"förädlat" kol, som undergått sådan behandling att det inte längre
anses utgöra ångkol. Kolprodukter av detta slag utgörs t.ex. av
"centralmalt" kolpulver, dvs. kol som har malts hos en tillverkare
för vidareförsäljning, och olika kol-vätskeblandningar. Med det senare avses
kolpulver blandat med vatten eller med en blandning av olja och vatten. Vissa
företag bedriver eller avser att bedriva tillverkning av sådana produkter för försäljning
till olika pannägare. Ofta sker i samband med tillverkningen en viss rening av
kolet från svavel. Cenlralmall kolpulver är intressant för användning i pannor
där lönsamhet saknas för en investering i en egen kolkvarn. Kolpulver är svårt
att lagra, eftersom del lätt kan självanländas. Kol- vätskeblandningar är av
andra skäl svära att lagra någon längre tid. Sådana kolprodukter har börjat få
en viss kommersiell användning men är fortfarande under utveck-

Prop.
1984/85:53 41

ling. Tillverkning är planerad på nägra få platser i
landet. Kol-vätskeblandningar används i första hand i anläggningar som byggts
för all eldas med olja.

Anläggningar över en viss storlek som är uppförda för
eldning med kolpulver har normalt egna kolkvarnar. Dessa är placerade intill
pannan och det malda kolet transporteras direkt in i denna. Under 1983 utgjorde
kol som på detta sätt malts vid förbränningsanläggningen ca två tredjedelar av
den kol som förbrukades i de svenska värmeverken.

Utredaren föreslog alt försäljning och förbrukning av
"kolpulver" eller "flytande kol" tills vidare inle skulle
medföra lagringsskyldighet. Härmed avsågs sådana förädlade produkter som
nämndes tidigare. Vidare undantogs råvaror som förbrukas för framställning av
dessa produkter. Som skäl angavs att produktionen ännu inte nått kommersiell
användning, att frågan om lagringsskyldighet därför saknade praktisk betydelse
från beredskapssynpunkt och att utvecklingarbetei inte borde belastas med
kostnadskrävande lagring. Om lagringsskyldighel skulle införas, borde den avse
råvaran ängkol.

Flera remissinstanser har uppenbarligen uppfattat
utredarens förlag i fräga om "kolpulver" sä att det innefattade även
sådan mald ångkol som vanligen används i värmeverk. Det gäller bl.a. ÖEF och
Svenska Värmeverksföreningen, som båda betonar att kolpulver är ett vanligt
bränsle i större koleldade pannor. Båda anser att råvaran ångkol bör bli
lagringspliktig vid försäljning och förbmkning för framställning av kolpulver.
ÖEF anser att detsamma bör gälla ängkol för framställning av flytande kol. Även
Svenska Slenkolsimportörers Förening och Svenska Petroleum In-stUuiet (SPI)
menar att något undantag inle bör göras för ängkol som används för
framställning av kolpulver eller flytande kol.

Enligl min mening bör kolbränslen (med undantag för
inhemskt kol, se det följande) som används för energiändamål behandlas lika när
det gäller krav på att beredskapslager skall finnas för krissituationer.
Eftersom centralmalt kol och kol-vätskeblandningar inte bör lagras i form av
färdiga produkter utan lagringsskyldigheten gälla råvaran, krävs dock en
specialreglering för dessa fall. Skyldigheten all lagra råvaror bör av
naturliga skäl falla på tillverkaren av de färdiga produkterna. Del betyder att
den som köpt och förbmkat färdiga produkter inte bör bli lagringsskyldig. Det
enda undantaget härifrån bör vara om produkten tillverkats utomlands, dä distributören
eller förbrukaren bör ges ett ansvar för att lagringsfrågan löses på ett sätt
som motsvarar lagringskraven för kolbränslen i allmänhel. Laglekniskl löses
detta så att centralmalt kol och kol-vätskeblandningar inte i sig ulgör
lagringspliktiga bränslen, men att skyldighel införs för tillverkare (i
undantagsfall distributörer eller förbmkare) alt lagra varor som fordras för
framställning av sädana produkter.

Vad därefter gäller terminologifrågan skiljer sig mitt
förslag från utredarens i flera avseenden. Av det tidigare har framgått att
"kolpulver" har

Prop. 1984/85:53 42

en
diffus innebörd. Uttrycket har därför inte använts utan närmare precisering i
lagtexten. Vidare har "flytande kol" ersatts med
"kol-vätskeblandning". Slutligen har också "ängkol"
utmönstrats. Ångkol (steam coal) är en allmän term för kol som är avsett för
förbränning för energiändamål. En motsvarande allmän term för kol som används
för koksframställning m. m. är metallurgiskt kol. Den närmare tekniska
definitionen av dessa termer varierar dock såväl i Sverige som internationellt.
Det är angeläget att bestämmelserna i lagen blir enkla att tillämpa samtidigt som
beredskapsaspekterna tillgodoses på ett tillfredsställande sätt. Det förslag
som SPI fört fram av innebörd att bestämmelserna samordnas med
energiskattereglerna anser jag ha klara fördelar. Enligl lagen (1957:262,
ändrad senast 1983:1004) om allmän energiskatt gäller en enhetlig beskattning
för alla kolbränslen med undantag för sådana som säljs eller förbrukas antingen
för annat ändamål än energialstring eller annars för metallurgiska processer. I
lagen preciseras innebörden genom hänvisning till tulltaxenummer.
Av-gränsningssvärigheterna när det gäller lagringsskyldigheten är i huvudsak
desamma som på energiskalteomrädet, nämligen alt särskilja kol som används för
energiändamål från kol som används för annat, framför allt metallurgiskt
ändamål. Kretsen av kolbränslen som skall lagras görs något snävare än den
krels som omfattas av energiskatielagen genom att endast sådana bränslen som
omfattas av tulltaxenummer 27.01 tas med. I sak kan mitt förslag innebära vissa
detaljskillander i förhållande till utredarens förslag. 1 stort sett uppnås
dock samma praktiska resultat.

Som
framgått av det nyss sagda tillämpas lagen inte på kol som är lagringsbränsle,
när det säljs eller förbrukas för annal ändamål än energialstring eller annars
för metallurgiskt ändamål. Andra fall när lagringsbränslen inte omfattas av
lagen är när kolet eller oljan utvunnits inom landet och när bränslet
exporteras eller förbrukas utom landet eller används på visst sätt för drift
av transportmedel. Dessa frågor behandlas närmare under 6 § i
specialmofiveringen.

3.3.2
VUka är lagringsskyldiga?

Mitt
förslag: Följande kategorier säljare och förbmkare av lagringsbränslen inom en
viss varugmpp är skyldiga att lagra bränslen inom samma vamgrupp:

1. de
som efter alt ha raffinerat råolja eller importerat lagringspliktigt

bränsle sålt eller förbmkat lagringsbränsle under basåret,

2.
de som av någon lagringsskyldig
enligt 1 köpt och under basåret sålt minst 1000 ton gasol, 20000 kubikmeter
andra ur olja framställda lagringsbränslen eller 30000 ton kol,

3.
de som annars under basåret
förbrukat minst 5000 kubikmeter eldningsolja och/eller dieselbrännolja eller
minsl 8000 ton kol eller sädan olja och kol i en mängd som motsvarar minsl 5000
kubikmeter

Prop. 1984/85:53 43

olja, varvid etl ton kol skall anses motsvara fem
åttondels kubikmeter olja.

Den som inom landet framställer och under basåret säljer
kolpulver som malts för vidareförsäljning eller någon kol-vätskeblandning är
skyldig alt lagra råvaror för framställning av denna vara. En motsvarande
lagringsskyldighet finns i princip för den som säljer eller förbrukar sådana
varor som är framställda utomlands.

Lagringsskyldighet på gmnd av förbrukning åligger den som
innehade anläggningen vid basårets utgång. Skyldigheten grundas på hela
förbrukningen under basåret.

För innehavare av gasverk, oljekondensverk och
gasturbinanläggningar bestäms lagringsskyldighelen enligt särskilda regler -
se avsnitt 3.3.5.

Utredaren: Överensstämmr med milt förslag utom i fråga om
kolpulver som malls för vidareförsäljning och kol-vätskeblandningar. Vidare
saknas i utredarens förslag regler för återförsäljare av kol liksom för
kombinationer av bränslen. Enligt utredaren finns inget ekonomiskt uirymme för
återförsäljare mellan importörer och förbrukare. K 83 har föreslagit att regler
för återförsäljare införs med en inträdande lagringsskyldighel vid en försäljning
av 30000 ton/är.

Remissinstanserna: Inga principiella invändningar, vissa
frågor las upp som rör kombinationer av bränslen liksom kolpulver och
kol-vätskeblandningar.

Skälen för mitt förslag: När det gäller olja bör
raffinaderier, importörer, återförsäljare och storförbrukare bli
lagringsskyldiga enligl samma regler som f. n. gäller enligt LOL. Något skäl
att frångå utredarens förslag i delta avseende har inte kommit fram vid
remissbehandlingen.

När det gäller kol har den föreslagna lagringsgränsen för
förbrukare, 8000 ton/år, inle ifrågasatts. Jag anser att lagringsskyldighel för
återförsäljare bör finnas, om något företag trots alll skulle påbörja sädan
verksamhet, och föreslär att lagringsgränsen sätts i enlighet med K 83:s
förslag, dvs. 30000 ton/år.

I förhållande till LOL föreslås en ändring av reglerna om
lagringsskyldighet efter överlåtelse av en anläggning under basåret. Den är
lagringsskyldig som innehade anläggningen vid basårets utgång och skyldigheten
grundas pä hela förbrukningen vid anläggningen under basåret. Tidigare
innehavares förbrukning räknas alltså med när lagringsskyldighelens omfattning
bestäms.

ÖEF har tagit upp frågan om hur lagringsskyldigheten bör
beräknas för förbrukare som använder både kol och olja. Många som nu är
lagringsskyl-

Prop.
1984/85:53 .44

diga för olja kan förvänlas ersätta en del av oljan med
annan energi. Enligt ÖEF bör den sammalagda förbrukningen av importbränsle vara
avgörande. Jag delar ÖEF:s uppfattning om detla. Mitt förslag har utformats sä
alt gränsen har satts till en bränslemängd motsvarande 5000 kubikmeter olja,
varvid ett lon kol motsvarar fem åttondels kubikmeter olja.

I likhel med utredaren anser jag att den möjlighet som
funnits för de lagringsskyldiga till frivilliga överenskommelser med
tillsynsmyndigheten om lagringens omfattning bör slopas. De regler av sådan
innebörd som f n finns i LOL saknar numera praktisk betydelse och kan för
övrigt ifrågasättas från principiell synpunkt.

Mitt förslag om lagringsskyldighet för centralmalt
kolpulver och kol-vätskeblandningar har behandlats i avsnitt 3.3.1.

I avsnitt 3.3.3 behandlas fall när försäljning av
lagringspliktiga varor inte grundar någon lagringsskyldighet på så sätt att
avdrag medges för försäljningar som har skett till andra lagringsskyldiga.

De speciella regler för lagringsskyldighetens inträde m.
m. som gäller för gasverk, oljekondensverk och gaslurbinanläggningar behandlas
i avsnitt 3.3.5.

3.3.3 Hur tnycket skall lagras?

Mitt förslag: För varje lagringsskyldig bestäms en
basmängd som ulgör grunden för hur stort beredskapslager han skall erhålla.
Basmängden utgörs av den försäljning eller förbrukning av lagringspliktiga
bränslen som skett under ett basår med, såvitt avser säljare, avdrag för vissa
försäljningar som av särskilda skäl inle bör medföra lagringsskyldighet.

Med utgångspunkt i riksdagens beslut om landets behov av
beredskapslager bestämmer regeringen en viss procentuell andel av basmängderna
i varje vamgrupp som skall lagras under aktuella lagringsår.

Tillsynsmyndigheten beslämmer sedan beredskapslagrets
storlek för varje lagringsskyldig på gmndval av en deklaration som den lagringsskyldige
har avgett med behövliga uppgifter om rörelsen.

För tjock eldningsolja och råvara för framställning av
stadsgas får regeringen beslula om s. k. vinterdispens.

Utredaren: I stort sett samma förslag som mitt. Utredaren
betonar att vinlerdispensen bör avvecklas efter nu gällande planeringsperiod.

Remissinstanserna: Inga principiella erinringar. Förslag i
fråga om vinter-dispens framförs av vissa remissinstanser.

Skälen för mitt förslag: En av de viktigaste sakliga
nyheterna i mitt lagförslag gäller sättet att beräkna hur mycket varje
lagringsskyldig skall hålla i lager. Liksom hittills skall detta bestämmas med
utgångspunkt i en bas-

Prop.
1984/85:53 45

mängd, som grundar sig på den lagringsskyldiges
försäljning eller förbmkning. Jag återkommer strax till hur beräkningen skall
ske. Del nya är att regeringen i god tid före lagringsårets böljan för varje
varuslag skall bestämma hur stor andel av de iagringsskyldigas basmängder av
detta vamslag som de skall lagra under lagringsårel. Härigenom kan
tillsynsmyndigheten fastställa lagringsmängden för varje lagringsskyldig utan
att, som hittills varit fallet, en summering av samtliga basmängder måste
göras. Det innebär ocksä att en rättelse av ett felaktigt beslut kan göras utan
att andra lagringsskyldiga påverkas.

Regeringens
beslul skall grundas pä en bedömning av del totala behovet av beredskapslagring
av olja och kol. Därvid är regeringen bunden av de ställningstaganden av
riksdagen i olika avseenden som ligger till gmnd för vår beredskapsplanering
och som utgör riktlinjer för lagringen. Förslag till sådana riktlinjer läggs
fram i avsnitten 2.2 och 2.3. Pä grundval av beslut av riksdag och regering
upprättar tillsynsmyndigheten och ser över försörjningsplaner bl.a. för
bränsle- och drivmedelsområdet. Försörjningsplaner ulgör underlag för beslut om
olika beredskapsförberedelser inom det ekonomiska försvaret. Den är en samlad
dokumentation som för ett visst varuområde redovisar

-
behovs- och
tillgängssidorna i olika kriser

-
bedömningar och
värderingar som ligger bakom dessa beräkningar

-
ambitioner i
fråga om försörjningsslandard och uthållighet

-
förslag till
beredskapsåtgärder för alt uppnå balans mellan beräknade behov och tillgångar.

Regeringens bedömning skall göras med utgångspunkt i
förhållandena vid beslutstillfället. Frågan utvecklas vidare i
specialmotiveringen till I och 9§§.

Basmängdsberäkningen utgår frän den försäljning eller
förbrukning som har skett under ett basår. För säljare bör, på samma säll som
nu gäller enligl LOL, avdrag få göras vid basmängdsberäkningen för försäljning
av sådant bränsle som grundar lagringsskyldighet för andra. Avdrag fär göras
även när försäljningen sker via en mellanhand, om det kan visas att
vidareleverans sker till en lagringsskyldig. Därmed löses de problem med dubbel
lagringsskyldighet som har uppstått vid tillämpningen av LOL på s.k.
tradingföretag, som köper olja från i Sverige raffinerande företag för
vidareförsäljning till lagringsskyldiga svenska köpare. Dubbel lagringsskyldighet
uppstår inte vid försäljning via ulländskt tradingföretag, eftersom denna
försäljning betraktas som export.

I ett viktigt avseende skiljer sig milt förslag från
utredarens. Jag anser inte att de av denne föreslagna generella lättnaderna i
lagringsskyldigheten för nytillkommande företag bör genomföras. Jag återkommer
till denna fräga i avsnitt 3.3.6.

Sedan lång lid har i fråga om lagring av eldningsolja
tillämpats s. k. vinterdispens, som innebär att de lagringsskyldiga under vissa
månader

Prop. 1984/85:53 46

och med vissa volymer får minska den mängd eldningsolja
som skall lagras. Bakgrunden till denna ordning var ursprungligen att
oljelagringen också skulle kunna trygga försörjningen under vintrar med svåra
isförhål-landen. Del var dä naturligt att lagren inle behövde vara maximalt
fyllda annat än under den vinterperiod dä verkligt svära störningar kunde befaras,
dvs. januari månad. Detta syfte med beredskapslagringen fick med tiden alll
mindre betydelse och är inte längre en fömtsättning i beredskapsplaneringen.
Ordningen med vinterdispens som har haft prakfisk och ekonomisk betydelse för de
lagringsskyldiga har dock bevarats, vilket har medfört att vi har haft
praktiskt betydelsefulla skillnader i försörjningsberedskapen under olika
delar av året. Riksdagen beslöt våren 1984 att fr. o. m. den I januari 1985
helt slopa vinterdispensen för tunn eldningsolja. För tjock eldningsolja
behölls dock vinterdispensen tills vidare som en lättnad för de
lagringsskyldiga.

Utredaren
har, liksom K 83, intagit den principiella ståndpunkten att vinlerdispensen bör
avvecklas. Utredaren har dock med hänsyn till riksdagsbeslutet våren 1984
utgått från att vinterdispens för tjock eldningsolja skall vara kvar under
innevarande lagringsprogram. Länsstyrelsen i Västerbottens län anser att
vinterdispensen bör behållas. Svenska Värmeverksföreningen och Svenska kraftverksföreningen
menar att vinterdispens bör finnas för kol i samma utsträckning som för tjock
eldningsolja.

För egen del anser jag att nu inle någon ändring bör göras
i de regler om vinterdispens som riksdagen tog ställning till våren 1984. Del
betyder att vinterdispensen tills vidare bör behällas i fråga om tjock
eldningsolja. Detsamma bör gälla den hittills tillämpade vinterdispensen för
råvara till stadsgas. Frän principiella utgångspunkter är dock vinterdispensen
tvivelaktig och jag anser inte att den bör införas för kol.

På sikt bör enligt min mening vinterdispensen helt slopas.
Som utredaren föreslagil bör i lagen tas in ett bemyndigande för regeringen
att meddela föreskrifter om vinterdispens för tjock eldningsolja. Bemyndigandet
bör också avse råvara för framställning av stadsgas.

3.3.4 Fullgörandet av lagringsskyldigheten

Mitt förslag: Lagringsskyldigheten avser de varuslag som
de lagringsskyldiga säljer eller förbrukar. Tillsynsmyndigheten får dock medge
att annat lagringsskyldigt bränsle lagras i stället eller, i fråga om kol,
annat fullgörande av lagringsskyldigheten vilkel är lika betryggande från beredskapssynpunkt.
Tillsynsmyndigheten får också medge alt raffinaderiföretag helt eller delvis
fullgör lagringsskyldighelen genom att lagra råolja.

De lagringsskyldiga skall äga de varor som lagras. De fär
inle lill någon del fullgöra lagringsskyldigheten med varor som transiteras.

Möjligheler till lättnader i lagringsskyldigheten
behandlas i avsnitt 3.3.6.

Prop. 1984/85:53 47

Utredaren: Överensstämmer i stort med mitt förslag.
Särskilda regler för kol saknas.

Remissinstanserna: Svenska Värmeverksföreningen och
Sveriges Industriförbund anser alt förelag som använder kol i vissa fall bör
kunna få lagra inhemskt bränsle i stället.

Skälen för mitt förslag: Beredskapslagren av bränslen och
drivmedel skall tillgodose samhällets behov i kriser och krig. De
lagringsskyldiga skall under krisförhållanden efter regeringens medgivande
kunna ta i anspråk beredskapslagren och lagrinsskyldigheten bör gälla de
vamslag de själva säljer eller förbmkar. Som nämndes i avsnitt 3.3.1 kan olika
kolsorter skilja sig väsentligt i energiinnehåll. I lagen bör därför finnas en
regel av innebörd av lagringsskyldigheten skall fullgöras med kol som med
hänsyn till form och energiinnehåll kan ersätta den kol som den
lagringsskyldige normalt säljer eller förbrukar. Frågan om lagringsskyldighel i
samband med förädlade kolbränslen har behandlats tidigare.

Som utredaren föreslär bör i lagen anges att de lagrade
varorna skall ägas av den lagringsskyldige. Nägon uttrycklig bestämmelse om
detta finns inte i LOL, men motsvarande har ansetts gälla och även kommit till
uttryck i anvisningar från ÖEF. Kravet på ägande har betydelse för möjligheterna
att kunna kontrollera lagerhållningen och alt i en kris fä tillgång lill
lagren. Jag återkommer i avsnitt 3.3.7 till molsvarande frågor i fråga om
lageranläggningar.

Liksom enligl LOL bör varor som transiteras inte få
inräknas i beredskapslagren.

Principen om att lagringsskyldigheten skall fullgöras med
samma varuslag som säljs eller förbmkas kan inle genomföras fullt ut.
Tillsynsmyndigheten bör såsom utredaren har föreslagit få medge all
lagringsskyldigheten fullgörs genom lagring av något annat lagringsbränsle.
Sådant tillstånd bör ges t.ex. när den produkt som lagras med avseende på
användningen är utbytbar mot den produkt som egenlligen skulle lagras. Vidare
bör den som övergår frän ett importerat bränsleslag till elt annat sådani
alltid få tillslånd att lagra det bränsle han använder.

Om kravet alt lagringen skall fullgöras med elt
lagringsbränsle upprätthålls ulan undantag, fär detta till följd att den som
använder kol aldrig kan fullgöra lagringsskyldighet med någol inhemskt fast
bränsle i slällel för kol. Svenska Värmeverksföreningen och Sveriges
Induslriförhund anser att möjlighet bör finnas alt lämna medgivande till detta.
Jag delar uppfattningen all en möjlighet härtill bör finnas för undantagsfall.
I fråga om kol bör medgivande kunna ges om annat uppfyllande av
lagringsskyldigheten vilket för samhället är lika betryggande ur
beredskapssynpunkt. I detta ligger alt olika lösningar på beredskapsfrågan kan
ifrågakomma, som dock måsle vara likvärdiga med kollagringsalternativel från
beredskapssynpunkt. Jag återkommer till frågan i specialmotiveringen.

Prop.
1984/85:53 48

Den som driver raffinaderi bör enl. 14 § i milt lagförslag
efter tillstånd kunna få lagra råolja i stället för färdiga produkter.
Motsvarande möjlighet finns enligt LOL. Enligt 5 § förordningen (1984:638) med
vissa bestämmelser rörande beredskapslagring av olja m. m. skall ÖEF vid
tillståndsprövningen räkna bort 450000 m' frän raffinaderiernas totala
kommersiella råoljelager samt fördela denna volym mellan dem i förhållande till
den mängd råolja de raffinerar (jfr prop. 1983/84: 110 s. 65 f).
Raffinaderiföretagen fär således inte tillgodoräkna sig sina råoljelager fullt
ut vid fullgöran-del av beredskapslagringen. Frågan om beräkningen av de
kommersiella lagrens storlek m. m. behandlas i avsnitt 2.2.3.

Även i vissa andra fall bör dispens kunna ges från
skyldigheten att lagra bränslen i vanlig ordning. Jag tänker då på
möjligheterna lill s. k. inlagring och de särskilda fall då befrielse från
lagring bör kunna ges. Dessa frågor behandlas i avsnitt 3.3.6.

3.3.5 SärskUda regler för gasverk, oljekondensverk och
gasturbinanläggningar

Mitt förslag: Lagringsskyldighet och lagringsmängd bestäms
på särskilt sätt för innehavare av vissa anläggningar enligt följande.

Wid förbrukning av råvara för framställning av stadsgas skall
gälla samma regler som f. n. enligt 6 a § LOL, dvs. innehavaren av gasverket
blir lagringsskyldig för varje kalenderår med en av regeringen bestämd andel
av förbrukningen föregående kalenderår.

Också för innehavare av oljekondensverk och gasturbinanläggningar
skall gälla samma regler som enligl LOL. Den som innehar ett oljekondensverk
med installerad effekt av mer än 150 MW får av regeringen åläggas att för
lagringsåret hålla i lager en viss mängd olja för verket, om anläggningen
enligt landets beredskapsplanering är avsedd att användas under särskilda
förhållanden. Den som innehar en gasturbinanläggning med en installerad effekt
av minst 5 MW blir lagringsskyldig för lagringsårel med den mängd bränsle till
anläggningen som regeringen eller tillsynsmyndigheten bestämmer.

Utredaren: Överensstämmer i sak med mitt förslag.
Utredaren föreslår dock att LOL alltjämt skall tillämpas i fråga om stadsgas i
stället för att reglerna las in i den nya lagen.

Remissinstanserna: Svenska Kraftverksföreningen anser att
för kolkon-densverk bör gälla samma regler som för oljekondensverk. ÖEF anser
att bestämmelserna av stadsgas bör tas in i den nya lagen.

Prop.
1984/85:53 49

Skälen för mitt förslag: Lagringsskyldigheten för
innehavare av gasverk, oljekondensverk och gaslurbinanläggningar har redan
tidigare av särskilda skäl specialreglerais. Nägon anledning all ändra dessa
regler har inte framkommit. Bakgrunden till specialregleringen är i korthet
följande.

Sladsgas är en energigas som kan produceras med
lätlbensin, gasol eller kol som råvara. Den distribueras, används och hanteras
tekniskt på samma sätt som naturgas med vilken den inle för förväxlas.

Framställning av stadsgas förekommer numera endast i fem
städer. 1 fyra av dem är huvudsakligen lättbensin råvara och i den femte gasol.
Anlalel lagringsskyldiga minskar och tillverkningen av stadsgas bedöms komma
alt upphöra på sikt. Lagringsskyldighet för råvara för framställning av
stadsgas infördes i LOL är 1969 (prop. 1969: 136, 2 LU 86, rskr 375). Enligt 6
a § LOL är den som under elt kalenderår förbrukat råvara för framställning av
stadsgas för försäljning skyldig att under de närmasi följande kalenderåret
hålla lager av samma slags råvara. Lagringsmängden skall utgöras av en av
regeringen bestämd andel av förbrukningen. Andelen har hittills hållits
oförändrad. Syftet är att upprätthålla samma uthållighetsgrad som för olja.
Enligt 10 § andra stycket LOL får tillsynsmyndigheten medge att den
lagringsskyldige i stället för den råvara som förbrukas lagrar annan råvara
som kan utnyttjas för gasframställningen.

Utredaren har föreslagit att den nuvarande regleringen,
som fungerar väl i praktiken, behälls. Med hänsyn lill specialregleringen och
till att tillverkningen av stadsgas troligen kommer att upphöra så småningom
har han föreslagit att LOL alltjämt skall tillämpas i denna del i stället för
att motsvarande regler tas in i den nya lagen.

För egen del vill jag i likhel med ÖEF framhälla att del
ligger en belydande fördel i att få samlliga bestämmelser om beredskapslagringen
samlade i den nya lagen. Särbestämmelser för vissa anläggningar finns redan och
det är relativt enkelt att infoga också reglema om stadsgas. Jag föreslår
därför att så sker. Några ändringar av saklig betydelse föresläs inte bortsett
från att de nya sanktionsbestämmelserna görs tillämpliga. De nuvarande reglerna
om oljeavgifi gäller inte sladsgastillverkare, vilket innebär att vid
försummelse av lagringsskyldigheten endasl vitesföreläggande kan användas. Som
tidigare nämnts avses den hittillsvarande vinter-dispensen för råvara till
sladsgas tills vidare behällas (se avsnitt 3.3.3).

För oljekondensverk och gasturbinanläggningar är
bakgrunden till specialregleringen deras karaktär av reservaggregal. Eftersom
de används endasl under speciella förhällanden, är det mindre lämpligt att
knyta lagringsskyldigheten till förbmkningen under en begränsad period. I
stället är utgångspunkten för lagringsskyldigheten anläggningarnas installerade
effekt.

De
nuvarande reglerna för oljekondensverken beslöts av riksdagen så sent som våren
1984 (prop. 1983/84: 110, NU 43, rskr 391). Innehavaren av etl oljekondensverk
med en installerad effekt av mer än 150 MW är skyldig 4 Riksdagen 1984/85. 1 saml. Nr
53

Prop. 1984/85:53 50

att
hålla en viss mängd olja i lager, om verket enligt gällande försörjningsproblem
är avsett att användas under särskilda förhållanden. Enligt beredskapsplaneringen
skall sädana verk kunna användas i ett krisläge dä el från kärnkraftverken inte
är tillgänglig. F. n. föreligger enligt 13 § förordningen (1984:638) med vissa
bestämmelser rörande beredskapsslagring av olja m.m. lagringsskyldighet med
sammanlagt 400000 m' för kraftverken Stenungsundsverket, Marviken, Slite,
Karlshamnsverket och Hässelbyverket. Skäl alt göra några sakliga ändringar i
förhållande lill LOL finns inle.

För
gaslurbinanläggningar har de nuvarande reglerna gällt sedan är 1978 (prop.
1976/77:74, FöU 13, rskr 31 1).
Innehavare av en sädan anläggning med
en installerad effekl av minst 5 MW är lagringsskyldig med av regeringen
bestämd lagringsmängd. Nägra skäl till sakliga ändringar i förhällande till
LOL finns inte heller i detla fall. Möjlighet bör finnas att överlåta
beslutanderätten til! ÖEF.

3.3.6
Inlagring och befrielse från lagringsskyldighet

Mitt
förslag: Tillsynsmyndigheten får medge rätt lill s. k. inlagring, dvs.
lagringen ombesörjs efter avtalsöverenskommelse av någon annan lagringsskyldig.
Sådani medgivande kan ges i två fall:

1. de
s. k. rikstäckande oljehandelsföretagen får medges generell rätt

att tillfälligt inlagra utan ansökan i varje särskilt fall

2. alla
lagringsskyldiga får efter prövning i särskill fall medges rätt till

inlagring.

Regeringen
eller myndighet som regeringen beslämmer får vidare hell eller delvis medge
befrielse frän lagringsskyldighelen när synnerliga skäl föranleder att
beredskapsåliggandel inte bör uppfyllas vare sig genom egen lagring eller
inlagring hos någon annan.

Utredaren:
I huvudsak samma förslag. Utredaren har dock, liksom K 83, dessutom föreslagit
en halverad lagringsmängd för alla nytillkommande lagringsskyldiga under det
första lagringsåret. K 83 har ocksä föreslagil all nya lagringsskyldiga och
lagringsskyldiga med en väsentligt ökad verksam-helsvolym under vissa
omständigheter skall medges vidgad rätt till inlagring.

Remissinstanserna:
Inga erinringar.

Skälen
för mitt förslag: Mitt förslag i denna del gäller de lättnader i lagringsskyldigheten
som bör medges under vissa förhållanden. Sädana lättnader finns i LOL i
molsvarande huvudformer; befrielse helt eller delvis från lagringsskyldigheten
eller rätt lill inlagring. Då elt förelag befrias från lagringsskyldighet, kan
f. n. enligt OAF oljeavgifi las ut för alt inle företa-

Prop.
1984/85:53 51

get skall fä en fördel i förhällande till andra
lagringsskyldiga. 1 praktiken har sädan avgift .sällan tagits ut beroende pä
att de skäl som föranlett befrielsen ocksä ansetts motivera att oljeavgift inle
skall tas ut.

All
lagring sker genom inlagring innebär inget avsteg frän alt lagringen sker pä
den lagringsskyldiges ansvar. Ett medgivande till inlagring är främst att se
som etl undantag från kravet alt den lagrade varan skall ägas av den
lagringsskyldige. Denne måste själv se till alt han får tillgång till den
lagrade varan om beredskapslagren skulle behöva las i anspråk. Värdet av etl
medgivande till inlagring är framför allt att mindre kapital behöver bindas i
oljelagringen än som annars skulle ha varit fallel.

F.n. ansöker drygl 50 förelag varje år hos ÖEF om att få
inlagra. Tillstånd begärs oftast för ett par månader. Ibland görs ansökningarna
efter det att behovet av inlagringen redan har uppstått. I huvudsak ges
tillstånd till inlagring

1.
när tillfälliga
svårigheter att lagra föreligger till följd av försenad leverans av olja.
rengöring av cisterner eller fel pä cisternerna,

2.
när nya
lagringsskyldiga oljehandelsföretag saknar lagerutrymmen; fillstånd ges för en
begränsad lid Gfr prop. 1962: 194 och 1981/82: 102),

3.
vid
eftersläpande lagring till följd av minskad eller upphörd förbrukning eller
försäljning av olja,

4.
åt stora
oljehandelsföretag med egen import och rikstäckande försäljning; i dessa fall
ges generellt tillstånd att tills vidare inlagra hos andra företag inom samma
kategori (jfr prop. 1962:194).

När det gäller bejrielse från lagringsskyldighel har ÖEF
varit mycket restriktiv. I slort kan fyra kategorier urskiljas; nämligen

1. vid oförutsedda händelser,

2.
vid övergång
till inhemskt bränsle hos värmeverk; befrielsen har gällt den eftersläpande
lagringsskyldigheten,

3.
när nya
lagringsskyldiga oljehandelsföretag som inte har bedrivit import av olja
inträder pä marknaden; dispens har tidigare getts i nägra fall (jfr prop.
1976/77:74). Fr. o. m. år 1983 har tillstånd endast getts till inlagring till
dess de själva kan ombesörja lagringen.

4.
när verksamhei
har upphört; befrielse har medgivits från eftersläpande lagring, dock ej
lagring i bergrum.

Som synes har nytillkommande lagringsskyldiga ansetts böra
få vissa lättnader i lagringsskyldigheten. Bakgrunden lill detta är bl.a. att
de lagringsskyldiga som före år 1978 byggt upp beredskapslager fått betydande
statligt stöd för detta och därmed också konkurrensfördelar i förhållande till
sådana som har tillkommit efter det att stödet har upphört. 1 K 83:s uppgifter
har ingått att undersöka frågan om lättnader bör medges nytillkommande lagringsskyldiga
och lagringsskyldiga med starkt ökande verksamhet. K 83 har i denna del
föreslagit att sådana förelag skall få vidgad rätt lill inlagring på så sätt
att inlagring ulan restriktion skall efter ansökan medges hos företag som inte
har rikstäckande försäljning av olja så länge

Prop.
1984/85:53 52

som en önskvärd geografisk spridning kan uppnås. K 83 har
vidare föreslagil en särskild lättnad pä så sätt all nytillkommande
lagringsskyldiga under det första lagringsåret endast behöver lagra halva den
mängd som följer av den vanliga basmängdsberäkningen.

Utredaren har föreslagil att den av K 83 förordade
lättnaden i lagringsskyldigheten under första året för nytillkommande
lagringsskyldiga genomförs. Någon utvidgning av rätten till inlagring i förhållande
lill nuvarande praxis bör dock enligl utredaren inte göras. Bortsett från den
särskilda miagringsrätten för rikstäckande företag, som utredaren anser bör
bibehållas, bör inlagring endast medges då särskilda omsländigheler föranleder
det i enskilda fall. Del innebär bl.a. att nytillkommande förelag som har svårt
att lillfredssläliande ordna sin lagring som hittills bör medges rält till
inlagring till dess lagringsfrågan kan lösas. Utredarens förslag innebär att
nuvarande praxis i stort sett bibehålls.

De fä remissinstanser som berört frågan har varit i
huvudsak positiva lill utredarens förslag.

För egen del har jag stannat för att lättnader i
lagringsskyldighelen inte bör ske i form av att nytillkommande lagringsskyldiga
generellt medges en lägre lagringsmängd än vad som följer av
basmängdsberäkningen. Jag är således inte beredd att tillstyrka förslagel om
halverad lagringsmängd för sådana lagringsskyldiga men vill samtidigt erinra om
de dispensmöjligheter som jag strax återkommer till. Generella lättnader bör
inte heller medges lagringsskyldiga som ökar sin verksamhet.

Vad gäller rätlen till inlagring delar jag utredarens
uppfatining alt nuvarande praxis i huvudsak bör bibehållas. Den särskilda
inlagringsrält som tillämpats för de rikstäckande oljeföretr.gen bör som
utredaren föreslagit komma till uttryck i lagtexten.

Med hänsyn till att olika uppfattningar kommit fram när
det gäller hur långt rätlen lill inlagring bör sträcka sig vill jag närmare
redovisa de skäl som ligger bakom mitt ställningstagande. När LOL infördes var
rätten till inlagring fri. Kravet på att den lagringsskyldige själv skulle
lagra egen olja i egna lagerutrymmen infördes under en tid av stigande
oljeanvändning och därmed följande utbyggnad av lagerutrymmen. Numera har oljeanvändningen
minskal och det finns gott om lediga lagerutrymmen. Om inlagringsrätten
väsentligt utvidgas eller görs helt fri, finns stor risk för att stora
oljeföretag ålar sig alt sörja för lagerhållningen med därav följande från
beredskapssynpunkt olämplig koncentration. Att den lagringsskyldige inle äger
den lagrade varan gör ocksä kontrollen svårare och medför dessulom alt det kan
bli svårt för honom att vid en kris få tillgång till denna. Sammantaget medför
enligl min mening en helt fri eller väsentligt utvidgad rätt lill inlagring
nackdelar som inte kan accepteras från beredskaps- och kontrollsynpunkl. Av
dessa skäl är det också angeläget att ansökningar om nya inlagringstillstånd
inkommer till tillsynsmyndigheten i god tid före den tidpunkt då inlagringen är
avsedd alt träda i kraft.

Prop.
1984/85:53 53

Vad sedan gäller möjligheten lill befrielse hell eller
delvis från lagringsskyldigheten bör som utredaren föreskrivit denna utnyttjas
endast när synnerliga skäl föreligger. Sådana omständigheter skall föreligga
att den lagringsskyldige inte bör åläggas att fullgöra beredskapsåläggandet
vare sig genom egen lagring eller genom inlagring. En möjlighet finns härvid
att också ta hänsyn till de särskilda svårigheter som kan uppkomma dä företag
träder in pä marknaden e. d.

Befrielse från lagringsskyldighet har enligl LOL meddelats
av ÖEF. Sådana beslut bör normalt även i fortsättningen fattas av ÖEF. Vissa
ärenden kan dock ha sådan betydelse all de bör avgöras av regeringen. I lagen
bör därför anges att regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer fattar
besluten.

Etl medgivande om befrielse bör kunna förenas med villkor.
Sådana villkor kan t. ex. bli aktuella om lättnader medges för förelag som
träder in på marknaden. Villkoren kan då la sikte på alt inträdet sker på etl
sätt som gagnar branschens struktur eller pä annal sätt främjar samhällels
intressen. Även beredskapsaspekler kan ha betydelse för utformningen av
villkor.

Det hittillsvarande resonemanget har av naturliga skäl
utgått från rådande förhållanden och därmed inriktats på olja. Bestämmelserna
är emellerlid avsedda all tillämpas också på lagring av kol med undantag för
den generella inlagringsrätten som enbart bör gälla rikstäckande
oljehandels-förelag.

3.3.7 Förvaring av lagrat bränsle

Mitt förslag: Lagrat bränsle skall förvaras inom landet i
lageranläggningar som de lagringsskyldiga äger eller förfogar över på ett från
beredskaps- och kontrollsynpunkl tillfredsställande sätt.

Regeringen bemyndigas all meddela föreskrifter om lagrens
förläggning och om förvaring i bergrum av viss del av lagrad olja. Övergångsvis
skall dock bestämmelserna i LOL om bergmmsförvaring tillämpas t.o.m.
lagringsåret 1986/87.

Utredaren: Överensstämmer i stort med mitt förslag.

Remissinstanserna: Inga erinringar.

Skälen för mitt förslag: Kravel på att den
lagringsskyldige skall äga del lagrade bränslet och möjligheterna lill dispens
frän detta krav genom s. k. inlagring har behandlats i avsnitt 3.3.6. I lagen
ställs ocksä krav på att del lagrade bränslet skall förvaras inom landet i
utrymmen som de lagringsskyldiga äger eller förfogar över under förhällanden
som är godtagbara från beredskaps- och konlrollsynpunkter. I huvudsak samma
regler gäller f.n. enligl LOL.

Prop.
1984/85:53 54

Frän beredskapssynpunkl är det angeläget att lagren får en
lämplig geografisk spridning. Regeringen bör därför bemyndigas att meddela föreskrifter
om lokaliseringen för att tillgodose beredskapsbehoven. Molsvarande
möjligheler att styra lokaliseringen finns i LOL. Vissa bestämmelser har
utfärdats som gäller bl.a. kraftverk och värmeverk. Enligl ÖEF är ytterligare
föreskrifter f. n. inte påkallade.

Enligt LOL får regeringen utfärda bestämmelser om
förvaring i bergrum eller motsvarande för vissa delar av de lagrade varorna.
Motsvarande bör gälla i den nya lagen. Enligt 8 a § LOL gäller speciella
bestämmelser som ålägger vissa lagringsskyldiga att hålla bergrumslager. Jag
föreslår att denna reglering, som har provisorisk karaktär, övergångsvis
behålls t.o. m. lagringsåret 1986/87. Bakgrunden till detla är följande.

Hela krigsreserven av drivmedel lagras i fortifikatoriskl
skyddade bergrum. En mindre del av krigsreserven av eldningsolja lagras också
i sädana bergrum. Föruiom varor som tillhör krigsreserven lagras i bergrum även
en del varor som är avsedda för avspärrningsreserven. Den närmare förläggningen
av bergrummen beslutas av ÖEF med beaktande av beredskapskraven.

För lagringen i bergrum gäller alt den som för år 1977 har
ålagts skyldighet att lagra i bergrum även därefter skall vara skyldig att
hälla dessa lager (8 a §). Denna bestämmelse, som trädde i kraft den I januari
1978 (prop. 1976/77:74, FöU 13, rskr 311), innebär att lagringen i bergrum har
fastställts till de lagringsvolymer som de enskilda företagen ålagts all hälla
är 1977, vilket fått lill följd att inga nya lagringsskyldiga företag därefter
ålagts skyldighel alt hålla lager i bergrum. Före är 1978 fördelades lagringen
i bergrummen med ledning av företagens basmängder. Lagringen omfördelades dock
endasl i samband med att nya lagringsmäl bestämdes för den skyddade lagringen,
dvs. i samband med all elt nytt lagringsprogram beslutades. Del är endast
oljehandelsföretag som ålagts skyldighet att hålla lager i bergrum.

Den nuvarande regleringen har som nämndes provisorisk karaktär.
Det statliga stöd som tidigare utgått för den skyddade lagringen upphörde år
1978 i samband med alt utbyggnaden av bergrumsanläggningar upphörde. I och med
delta ansågs det som alltför betungande att ålägga nya lagringsskyldiga att
lagra i bergrum, eftersom det inte var säkert att dessa företag skulle få
tillgång till de befintliga ulrymmena. De speciella förhållanden som sedan år
1978 har fortsatt att råda på oljemarknaden och som därmed ocksä har styrt
hanteringen av oljeberedskapsfrågorna har medföri att 8 a § kommil att gälla
åtskilliga år. Della har medfört all skiljaktigheterna i villkoren för
bergrumslagringen mellan olika företag i efterhand har accentuerats. Vidare
har i förhållande till lagringsprogrammet en brist uppkommit i den lagring som
skall finnas i bergrum.

De befintliga bergrummen har byggts under skilda perioder.
De första byggdes före tillkomsten av LOL av några kommuner med visst slöd frän

Prop. 1984/85:53 55

staten. Därefter utökades lagringen i bergrum etappvis i
samband med alt nya lagringsprogram beslutades. De lagringsskyldiga fick stöd
till byggandet av bergrum och anskaffandet av oljeprodukter dels i form av
ränte- och amorteringsfria statliga lån som avskrevs på 20 år, dels i form av
medel som härrörde från beredskapslagringsavgifierna. Under de tre första lagringsprogrammen
byggdes bergrum huvudsakligen av särskilda bolag, lagringsbolag (ett bolag
bildades för varje lagringsprogram), med de lagringsskyldiga företagen som
delägare. Några förelag byggde dock under den första lagringsperioden egna
bergrum. De bergrumsanläggningar som ägs av lagringsbolag och som inrättades
under del första lagringsprogram-mel 1958-1962 byggdes på så sätt att varje
företag som var delägare hade silt eget utrymme i bergrummet. De bergrum som
byggdes underdel andra lagringsprogrammet 1963-1969 och det tredje programmet
1970-1977 och som ägs av lagringsbolag består av gemensamma lagringsutrymmen
och används av de företag som äger lagringsbolagen. Utöver de nu nämnda
bergrummen äger också slalen bergrum som förvallas av ÖEF och som delvis är
uthyrda lill företagen för skyddad lagring. Samma gäller för vissa kommunala
anläggningar.

Del slår klart att den tillfälliga regleringen i 8 a § LOL
måste ersättas med generella regler om en proportionell fördelning av
lagringsskyldigheten bland de berörda företagen. De problem som finns i
samband därmed hänger samman med ägandeförhållandena inom bergrumslagringen,
överförande av statliga lån, skatlerättsliga frågor m. m.

Utredaren
och K 83 har efter samråd med företrädare för de berörda företagen och
tillsynsmyndigheten funnit att särregleringen enligt 8 a § LOL kan slopas fr.
o. m. den I juli 1987. En omfördelning av denna lagring kan då göras när nya
lagringsmäl bestäms för lagringen i bergrum i samband med den allmänna
omfördelningen av lagringsvolymerna. Tiden fram till införandet av den nya
ordningen ger de berörda företagen möjlighet att komma till rätta med de
problem som är förbundna med en omfördelning av lagringen i bergrum. Branschens
förelrädare och ÖEF har förklarat all de olika lagringsskyldiga förelagen -
säväl de tidigare som de senast tillkommande - dä fär möjlighet all
tillförsäkra sig bergrumsutrymmen till en rimlig kostnad. Tillgängliga bergrum
- enskilda, slatliga, kommunala -fyller väl de nu aktuella skyddsbehoven.
Uppskovet med de nya reglernas ikraftträdande bör enligt utredaren inle medföra
nägra problem från beredskapssynpunkl, dä det finns anledning att utgå från
alt bergrummen utan särskilda föreskrifter kommer alt användas för den ökade
lagringsskyldigheten av drivmedel som enligt 1984 års riksdagsbeslut gäller
för återstoden av det nu gällande lagringsprogrammet.

Utredaren har mot bakgrund av vad som nu redovisals
föreslagil alt i den nya lagen tas in elt bemyndigande för regeringen all
meddela föreskrifter för säljare av lagringspliktiga oljeprodukter om
förvaring i bergrum, men att den nuvarande regleringen enligt 8 a § LOL
övergångsvis får gälla

Prop.
1984/85:53 56

till och med utgången av lagringsårel 1986/87. Någon
skyldighet att lagra kol i bergrum bör inte finnas.

Vad utredaren föreslagit har inte mötts av några
erinringar under remissbehandlingen. Jag kan mol denna bakgrund ansluta mig
lill utredarens förslag och ulgår från att en överenskommelse kommer till stånd
som innebär elt förnuftigt ulnylljande av befintliga bergrumsanläggningar till
en totalt sett rimlig koslnad. Som utredaren påpekar bör därför utgångspunkten
för de föreskrifter om bergrumslagring som skall gälla frän den I juli 1987
vara att de berörda företagen skall åläggas att lagra lika stora proportionella
andelar av sina beredskapslager i bergrum.

3.3.8 Sanktioner m. m.

Mitt förslag: Den som inle håller fastställt
beredskapslager skall till staten erlägga en lagringsavgift. Om det finns
synnerliga skäl får avgiften sällas ned eller efterges. Avgiften tas ut enligt
en av regeringen bestämd "taxa", där beloppen förutsätts motsvara den
månatliga kapitalkostnaden för att lagra varan med ett tillägg av 60%.
Avgiften utgår som hittills för kalendermånad och räknas alllid för hela
månaden när lagringen försummats under någon del av månaden.

Avgift tas ut med en tredjedel av fullt belopp, om den
lagringsskyldige ulan tillstånd inlagrar varor hos någon annan, bryter mot
skyldighet alt lagra olja i bergrum eller bryter mot föreskrift om lagrets
placering.

Lagringsavgiften skall inte vara avdragsgill vid
beskattning. För att åstadkomma detla föreslås en ändring i 20 §
kommunalskatielagen (1928:370).

Tillsynsmyndigheten får meddela föreläggande förenat med
vite för att fä en lagringsskyldig att uppfylla sina förpliktelser enligt
lagen. De lagringsskyldiga skall lämna tillsynsmyndigheten vissa uppgifter,
lilllräde m. m. som behövs för myndighetens tillsynsarbete.

I vissa speciella fall är brott mot föreskrifter i lagen
straffbelagda. Åialsangivelse av tillsynsmyndigheten krävs.

Utredaren: Överensslämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna: Kammarrätten i Stockholm föreslår att
avgiften höjs. SPI och Svenska Stenkolsimportörers förening anser att avgiften
bör sänkas eller avdragsrätt medges.

Skälen för mitt förslag: Någon kritik mot det nuvarande
systemet med sanklionsavgifter pä della område har inle framförts. En sådan
ordning står också i överensstämmelse med de riktlinjer för sädana avgifter som

Prop.
1984/85:53 57

riksdagen har antagit (JuU 1981/82:53, rskr 328) och del
finns därför ingen anledning all frångå denna.

Sanktioner mot försummelser av lagringsskyldighelen bör
således även i fortsättningen ta formen av en avgift. I likhel med utredaren
anser jag att del inte finns något behov av straff för sådana försummelser vid
sidan av sanktionsavgiften.

F.n. bestäms avgiftens storlek på ett ganska komplicerat
sätt. De av utredaren föreslagna förenklingarna vid beräkningen av avgiften har
jag funnit lämpliga. Avgifterna blir något högre för dieselbrännolja och eldningsolja
men lägre för molorbensin. fotogen och gasol.

Jag kan även i övrigt ansluta mig till vad utredaren
anfört i fråga om beräkningssättet. Enligt min uppfattning bör beräkningen
göras med utgångspunkt i följande. Räntesatsen vid avgiftens beräknande bör
motsvara gällande diskonto med tillägg av fem procentenheter. Den varukostnad
som ligger till grund för beräkningen av kapitalkostnaden bör motsvara del
genomsnittliga cifpriset för varan under kalendermånaden som föregår den
tidpunkt dä avgiften fastställs. Mindre förändringar av priset på varan eller
diskontot bör inle föranleda ändringar av avgiften. Normall bör det vara
tillräckligt att ompröva denna ca en gång om året.

Det måste finnas en möjlighel alt nedsätta eller helt
efterge avgiften, om den lagringsskyldige skulle drabbas orimligt hårt om
avgift uttas. Så kan l.ex. bli fallet om en allvarlig olycka drabbar etl
lagringsskyldigt förelag. Eftersom avgiften enligt den nya ordningen bestäms på
etl schematiskt sätt och utan hänsyn till vilka förvaringsutrymmen som används,
blir de nuvarande nedsättningsgrunderna inle längre aktuella. Beslut om
nedsättning eller eftergift av avgiften bör kunna fattas av
tillsynsmyndigheten, som får pröva frågan från fall till fall.

Bland remissinstanserna har branschorganen pä olje- och
kolomrädel ansett att avgiften antingen skall vara lägre eller göras
avdragsgill, medan kammarrätten förordat en höjning av avgiften. För egen del
finner jag som framgått av del tidigare utredarens förslag väl avvägt.

Lagringsavgiften bör i normala fall vara fullt tillräcklig
för all förmå de lagringsskyldiga företagen att inte försumma lagringen. Som
utredaren föreslår bör dock möjligheler liksom hittills finnas alt tillgripa
ett vitesföreläggande för att åstadkomma rättelse, eftersom det är av stor
vikl alt brister i tvångslagren återfylls. Elt vitesföreläggande kan komma lill
användning när lagringsskyldigheten försummats och del kan anlas all lagringsavgiften
inte innebär en tillräcklig påtryckning för att förmå den lagringsskyldige att
rätta sig efter vad som föreskrivits. Ett med vite förenat föreläggande all
fylla lagret snarast bör normall medföra att bristen snabbi åtgärdas.
Vilesbeloppen bör sättas sä högt att risken för all de skall utdömas får en
återhållande effekt på olovliga lageruttag. När elt vitesföreläggande utfärdas
för en lagringsskyldig all inom en bestämd tid fylla sina lager, kommer
lagringsavgiften som hittills att verka på så sätt att den

Prop. 1984/85:53 58

lagringsskyldige
får en fördel av att fylla lagren innan fristen för viiesföre-läggandet utgår.
Om ett vitesföreläggande inle ållyds, tas både avgift och det utdömda viiet ul
av den lagringsskyldige. Vitesförelägganden bör också kunna meddelas för att
få de lagringsskyldiga att vidta åtgärder som behövs för tillsynen.

Nägon
motsvarighet till den nuvarande regeln alt avgift kan uttas när ÖEF medger
befrielse från lagringsskyldighet eller från vissa andra skyldigheler i
samband med lagringen bör som utredaren föreslagit inte finnas.

Vad
utredaren i övrigt föreslagit om tillsyn och sanktioner kan jag ansluta mig
till. Jag återkommer till dessa frågor i specialmotiveringen.

4 Upprättade
lagförslag

I
enlighet med vad jag nu har anfört har inom industridepartementet upprättats
förslag till

1. lag
om beredskapslagring av olja och kol,

2. lag
om ändring i kommunalskattelagen (1928: 370).

Del
under p. 2 angivna förslagel har upprättats i samråd med chefen för
finansdepartementet.

5 Specialmotivering

Liksom
tidigare används beteckningen LOL för lagen (1957:343, omtryckt 1984:636) om
oljelagring m.m. och OAF för förordningen (1957:344, omtryckt 1969:756, ändrad
senast 1984:637) om oljeavgift m.m.

I
förhållande till det till lagrådet remitterade lagförslaget har ändringar
gjorts i enlighet med lagrådets förslag. Som lagrådet förordat har också 4 och
12 §S i lagrådsremissen flyttats så att de i propositionens lagförslag utgör 2
resp. 14 §, vilket också innebär att 2, 3, 13 och 14 §§ i lagrådsremissen nu utgör
3, 4, 12 resp. 13 §. En viss språklig bearbetning har dessutom gjorts av
lagtexten.

5.1
Lag om beredskapslagring av olja och kol

1
§ För att trygga tillgången inom landet på olja och kol för energiförsörjningen
under krig och andra allvariiga försörjningskriser skall säljare och förbrukare
hålla beredskapslager av bränslen enligt vad som föreskrivs i denna lag. Om
statliga myndigheters beredskapslagring beslular regeringen.

Paragrafen
motsvarar 1 § i utredarens förslag och I § i LOL. 1 inledningsparagrafen kommer
syftet med lagen till uttryck, nämligen att tvångslagring skall ske av olja och
kol för att trygga energiförsörjningen

Prop. 1984/85:53 59

under krig och andra allvarliga försörjningskriser. Med
del senare uttrycket avses liksom i LOL störningar och avbrott i tillförseln
på grund av avspärrning eller s. k. fredskris.

Till grund
för hur mycket som skall tvängslagras ligger ytterst beslut om hur slor landets
försörjningsberedskapsreserv skall vara i fråga om olja och kol. Riksdagen har
i fråga om olja tidigare tagit ställning till hur denna reserv skall beräknas
med utgångspunkt i hittillsvarande och prognoserad förbrukning,
försörjningsstandard och försörjningsulhållighet vid olika krisfall, antaganden
om möjligheter alt ställa om energisystemet m.m. Riksdagen har också tagit
ställning till hur myckel olja staten skall lagra. Till följd härav finns av
riksdagen godkända riktlinjer för ett oljelagrings-program, som riksdagen tog
ställning till senast våren 1984 (prop. 1983/ 84: 110, NU 43, rskr 391).
Molsvarande riktlinjer för lagring av kol har tidigare inte funnits. I
fortsättningen avses som grund för beräkningen av beredskapsbehovet gälla de
riktlinjer för beredskapslagring av olja och kol som föreslås i avsnitt 2.2
resp. 2.3.

Som jag
återkommer till i samband med 9 § förutsätts regeringen med utgångspunkt i de
nu nämnda riktlinjerna bedöma landels totala beredskapsbehov i fråga om olja
och kol samt med ledning härav för varje varuslag bestämma hur stor del av
basmängderna som skall tvängslagras under aktuella lagringsär.

När
riksdagen lar ställning till riktlinjerna för beredskapslagringen av olja och
kol innefattar delta också ett ställningstagande till lagringsbehovet för olika
krisfall. Utredaren har i sitt lagförslag utgått frän ati något fredskrislager
för kol inte skall finnas. Detla överensstämmer i och för sig med vad som
hittills förulsätis. 1980 års oljelagringskommitté (OLK 80) ansåg inte att
något sådant lager behövdes och när regeringen anmälde kollagringsfrågorna för
riksdagen i prop. 1981/82: 102 hade föredraganden ingen erinran mol detla. K 83
anser i sitt slutbetänkande att frågan om ell fredskrislager för kol bör
övervägas ytterligare och prövas om några är.

Med den
utformning den nya lagen har fått finns del ingen anledning att lösa denna
fräga där. Lagtexten ger utrymme för att kol pä samma säll som olja
tvängslagras öven för en fredskris. Om detla i praktiken blir fallet, beror på
riksdagens beslul om vilka riktlinjer som skall gälla för beredskapslagring av
kol. Enligl det förslag lill riktlinjer som nu läggs fram skall lagring för
fredskris inte ske. Om detla vill jag i övrigt hänvisa lill avsnitt 2.3.

Liksom
tidigare enligt LOL omfaltas slalliga myndigheter inte formellt av
tvängslagringsbestämmelserna. Det är regeringen som beslutarom dessas
lagringsskyldighet. Regeringen är givelvis här bunden av riksdagsbeslut om
medelstilldelning för ändamålet m. m.

I
utredarens lagförslag förutsattes alt LOL alltjämt skulle tillämpas på
stadsgas, varför ett särskilt undanlag gjordes för sladsgas i 1 § andra
stycket. Någon motsvarighet till detta finns inte i den nya lagen, vilken även
reglerar lagringsskyldigheten för gasverk.

Prop.
1984/85:53 60

2 § Tillsyn över efterievnaden av denna lag och med stöd
av lagen

meddelade föreskrifter utövas av den myndighet som regeringen besläm

mer (tillsynsmyndigheten).

Paragrafen molsvarar 2 § utredarens förslag, 3 § i LOL och
4 § i det till lagrådet remitterade lagförslaget. ÖEF förutsätts liksom
tidigare vara tillsynsmyndighet.

3 § Skyldigheten all hålla beredskapslager fastställs för
elt år i taget frän

och med den I juli (lagringsåret) och grundas pä försäljning eller förbruk

ningen under det närmast föregående kalenderåret (basåret).

För vissa anläggningar gäller särskilda bestämmelser enligl
18-21 §§.

Paragrafens första stycke molsvarar 5 § i utredarens
förslag, delar av 4 och 5 §§ i LOL samt 2 § i det lill lagrådet remitterade
lagförslaget.

I paragrafens/ör5/fl stycke definieras begreppen
lagringsår och basår. I andra stycket, som saknar direkt motsvarighet i
utredarens förslag och i LOL, anges att särskilda bestämmelser gäller för vissa
anläggningar enligt 18-21 §§. För sädana anläggningar (gasturbinanläggningar,
oljekondensverk och gasverk) bestäms lagringsskyldigheten av speciella skäl i
annan ordning. I den nya lagen har i ett särskill avsnitt, som omfattar dessa
paragrafer, samlats upp särbestämmelser för sädana anläggningar.

4 § Lagringsskyldighet på grund av förbrukning vid en
anläggning åligger

den som innehade anläggningen vid basårels utgång. Skyldigheten grundas

på hela förbrukningen vid anläggningen under basåret.

Överlåts anläggningen efter basårets utgång, får
tillsynsmyndigheten medge att lagringsskyldighelen övergår på den nye
innehavaren.

Paragrafen motsvarar 6 § andra stycket i utredarens
förslag och 3 § i del till lagrådet remitterade lagförslaget. Paragrafen har
utformats i enlighet med lagrädels förslag.

Bestämmelsen om lagringsskyldighet efter överlåtelse har
fält mer generell utformning än i utredarens förslag. Frågan har berörts i den
allmänna motiveringen, avsnitt 3.3.2. I första stycket fastslås till en början
all lagringsskyldighet till följd av förbrukning åligger den som innehar anläggningen
vid basårels utgång. Det är denne som blir deklarafionsskyldig enligt 16 § och
som tillsynsmyndigheten fastställer beredskapslager för enligt 15 §. Vidare
gäller att lagringsskyldigheten bestäms med utgångspunkt i den totala
verksamheten under basåret. Den lagringsskyldige måste därmed i sin
deklaration lämna uppgifter om denna. I likhet med utredaren anser jag att
detta inte behöver medföra några prakliska svårigheter.

Andra stycket gäller överlåtelse efter det alt
lagringsskyldighet uppkommit. Principiellt kvarstår lagringsskyldighelen på
överiåtaren. Det kan dock hända att parterna vid överiåtelsen är överens om att
lagringsskyldigheten bör övergå på den nye innehavaren. Detta kräver
medgivande av

Prop.
1984/85:53 61

tillsynsmyndigheten, som därvid måste ta ställning till
den nye innehavarens lämplighel frän beredskapssynpunkl.

För klarhetens skull bör framhållas all bestämmelsen tar
sikte på det fallel att efter överiåtelsen en ny fysisk eller juridisk person
innehar anläggningen. Alt aktierna i ett lagringsskyldigt bolag överlåts
påverkar givetvis inte bolagets skyldigheter enligt lagen, även om bolagets
firma byts efter överlåtelsen.

5 § Beredskapslagringen skall omfatta följande bränslen
(lagringsbränslen).

Tulllaxenummer Varuslag

ur 27.01 Kolbränslen
ulom

1. sådani kolpulver som malts för vidareförsäljning och

2. kol-välskeblandningar

ur 27.10 Molorbensin
utom flygbensin och jelbensin

Fotogen utom flygfologen Dieselbrännolja och eldningsolja
1 och 2 Övriga slag av eldningsoljor

ur 27.11 Gasol

Paragrafen motsvarar 3 § i utredarens förslag och 2 S i LOL.
På förslag av lagrådet har andra stycket i det till lagrådet remitterade
förslagel utgått. Den erinran som där gjordes har ersatts av 6 § andra stycket.

I paragrafen anges de varuslag för vilka lagringsplikl
föreligger. Denna fråga har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt
3.3.1). Terminologin med avseende på kol i denna och följande paragraf har
delvis anpassats till bestämmelserna i 24 och 25 §§ lagen (1957: 262) om
allmän energiskatt, se SFS 1983: 1004. "Bränsle" används i lagen i
vid mening, eftersom också drivmedel inbegrips.

Hänvisningen till tulltaxan (se lag 1977:975 med tulltaxa)
syftar till att precisera varuslagen så noga som möjligt. En motsvarande
hänvisning görs i energiskatielagen. Tulllaxenummer 27.01 omfattar
"slenkol; briketter och liknande fasta bränslen framställda av
stenkol". Energiskatielagen omfattar bland kolbränslena föruiom dessa
också dem som omfattas av tulllaxenumren 27.02 och 27.04, dvs. bl. a. brunkol
och koks.

Lagrådet har i sill yttrande berört den terminologi som
används i fråga om oljeprodukterna. Denna är i huvudsak densamma som används i
nuvarande lag och som varit i slort sett oförändrad sedan år 1957. Såvitt känt
härden inte hittills föranlett lolkningssvårigheterav någon betydelse. Den
terminologiska frågan berördes kortfattat i prop. 1957: 144 på följande sätt
(s. 41):

"Vad angår språkbruket i förordningen så torde det
förhålla sig så att nägon fast nomenklatur icke är mera allmänt genomförd i
fräga om petroleumprodukterna. Det går således icke att anknyta lill nägon
sädan i

Prop.
1984/85:53 62

författningen. Den begagnade terminologien synes i vart
fall icke strida mol den som använts i de under fjolåret avgivna förslagen lill
järnvägs- och tulltaxor".

I den nya lagen görs en precisering pä så säll att varje
grupp av lagringsbränslen anknyts till elt tulllaxenummer. Varugruppen kan
således endasl omfatta produkter som vid en tillämpning av tulltaxan hänförs
under molsvarande nummer. 1 det praktiska föriullningsarbeiet tillämpas tulltaxan
kompletterad med en statistisk varuförleckning. Del innebär att inom varje
tulllaxenummer delas varorna upp ytterligare och åsätts ell varunummer. Del är
först på varunummersnivån som de i 5 § angivna oljeprodukterna definieras och
namnges. Av betydelse för preciseringen av dessa produkter är vidare att för
vissa av dem finns en svensk standard fastställd av SIS -
Standardiseringskommissionen i Sverige.

Eldningsolja 2 har inom oljehandeln upphört som
specifierad produkt. Beteckningen används dock fortfarande t.ex. vid
förtullning och i statistisk varuförleckning som samlingsnamn för vissa
specialprodukter. Jag delar lagrådets uppfatining att beteckningen tills vidare
kan användas i lagtexten.

6 § Denna lag tillämpas inte på

1. kol som säljs eller förbrukas för annal ändamål än
energialstring eller

som förbrukas eller säljs för förbrukning i metallurgiska processer,

2.
bränsle som
utvinns inom landet eller framställs ur råvara som har utvunnits inom landet,

3.
bränsle som
säljs för export eller som förbrukas utom landet,

4.
bränsle som
förbrukas för drift av fartyg i utrikes irafik eller som införs i landet på
annat transportmedel för detta transportmedels drift.

All lagringsskyldighelen i vissa fall kan avse annat än
lagringsbränsle framgår av II, 14
och 19-21 §§.

Paragrafen motsvarar 4§ m.m. i utredarens förslag och 6§
första slyckel m. m. i LOL. På förslag av lagrådet har andra stycket tillagts.
Detta molsvarar delvis 5 § andra slyckel i det lill lagrådet remitterade
lagförslaget.

Genom/örsia stycket utesluts från lagens tillämpning vissa
bränslen som formellt sett är lagringsbränslen enligl 5 §. Det betyder att de
inte skall medräknas när lagringsskyldighelen bestäms enligl 7 § eller i övrigt
vid tillämpningen av lagen.

Enligl punkt I undantas kol för vilken avdrag får göras
enligt 24 § lagen (1957:262) om allmän energiskatt. Frågan om terminologi och
avgräns-ningsfrägor i samband med kol har berörts i avsnitt 3.3.1 och under 5
§.

Enligt punkt 2 undantas bränslen som utvinns inom landel
eller framställs ur råvara som har utvunnits inom landet. Beslämmelsen
omfattar både olja och kol och skiljer sig därigenom från utredarens förslag
som endast gällde inhemskt kol. Den inhemska utvinningen av olja och kol

Prop. 1984/85:53 63

saknar f. n. praktisk betydelse. Beredskapslagringens
syfte är alt skydda landet mot störningar i tillförseln av importerade
bränslen. Principiellt bör därför förbrukning eller försäljning av bränslen som
grundar sig på inhemsk utvinning inle föranleda lagringsskyldighet.

Enligt punkt 3 undantas bränslen som säljs för export
eller som förbrukas ulom landel. Molsvarande gäller enligl LOL.

Punkt 4 avser i praktiken olja. Regler av i huvudsak
motsvarande innebörd finns i LOL.

I andra stycket erinras om att lagringsskyldigheten i
vissa fall kan avse annal än lagringsbränsle.

7 § Skyldig att hålla beredskapslager under ell
lagringsår är den som

1.
importerat
lagringsbränsle och under basåret sålt eller förbrukat sådant bränsle,

2.
drivit
oljeraffinaderi inom landel och under basåret sålt lagringsbränsle,

3.
av lagringsskyldig
som avses i 1 eller 2 köpt saml under basåret sålt

a)
minst 30000 ton
kol.

b)
minsl I 000
ton gasol eller

c)
minsl 20000
kubikmeter andra lagringsbränslen,

4. i annat fall än som avses i I under basåret vid en
anläggning förbrukat

a)
minst 8000 ton kol,

b)
minsl 5 000
kubikmeter eldningsolja eller dieselbrännolja eller

c)
kol och
eldningsolja eller dieselbrännolja, motsvarande sammanlagt minst 5000
kubikmeter olja, varvid elt ton kol skall anses molsvara fem åttondels
kubikmeter olja,

5.a) inom landet framställt och under basåret sålt
kolpulver, som malls för vidareförsäljning, eller någon kol-vätskeblandning
eller

b) under basåret säll eller förbrukat utom landet
framställda produkter som avses i a.

Paragrafen motsvarar 6 § första stycket i utredarens förslag
samt 5 § och 6 § andra stycket i LOL. Punkt 4 c har utformats efter förslag av
lagrådet.

I paragrafen anges förutsättningarna för
lagringsskyldighel, som vad gäller olja är i huvudsak desamma som enligt LOL.
För kol inträder lagringsskyldighet för alla försäljare som är importörer
oavselt mängd försåld kol. Om någon är återförsäljare utan all själv vara
importör, inträder lagringsskyldighel vid en försäljningsvolym under basåret
av 30000 lon. I den mån försäjning sker lill köpare som själva är lagringsskyldiga
fär återförsäljaren vid basmängdsberäkning enligl 8 § göra avdrag för della.

Som lagrådet har påpekat har bestämmelsen i punkt 4 om alt
förbrukningen skall ha skett "vid en anläggning" samma innebörd som
i LOL (jfr prop. 1957: 144 s. 43). Om en förbrukare driver mer än en
anläggning, skall alllsä varje anläggning ses för sig vid tillämpning av
bestämmelserna.

Frågan om vilka som är lagringsskyldiga har i övrigt
behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 3.3.2). Som framgått därav
innehöll utredarens förslag ingen motsvarighet lill beslämmelsen i punkt 4 c
om lag-

Prop.
1984/85:53 64

ringsskyldighet för förbrukare som använder både olja och
kol. Som lagrådet har påpekat är bestämmelsen tillämplig även i det fallet alt
förbrukningen av del ena bränslet men inte av det andra uppfyller kravel i 4a
eller b. Regleringen av förädlade kolbränslen har också behandlats i avsnitt
3.3.1 saml under 5 §. Lagringsskyldighel enligt punkt 5, som gäller sådana
kolbränslen, avser enligl 11 § varor som behövs för framställning av den
produkt som säljs eller förbrukas. Som nämnts innebär regleringen alt
lagringsskyldigheten i princip stannar pä tillverkaren. Endast om produkten
importeras blir det återförsäljaren eller, normalt, förbrukaren som blir
lagringsskyldig. I sådana fall kan efter prövning medgivande ges enligl 14 § om
annat fullgörande av lagringsskyldigheten vilket är lika betryggande från
beredskapssynpunkl.

8 § Storleken av det beredskapslager som en
lagringsskyldig skall hålla beräknas pä grundval av mängden sålda eller
förbrukade bränslen (bas-mängden).

För säljare molsvarar basmängden den mängd försålda
bränslen som medför lagringsskyldighel enligl 7 § med avdrag för bränslen som
sålts direkt till eller för leverans till

1.
någon som under
kalenderåret närmasi före försäljningen sålt eller förbrukat bränsle inom samma
varuslag i sådan omfattning att lagringsskyldighet uppkommit enligt 7 § 3, 4
eller 5,

2.
någon som vid
tiden för försäljningen var lagringsskyldig enligt 19, 20 och 21 S,

3.
nägon statlig myndighet
som vid tiden för försäljningen enligt beslut av regeringen var skyldig att
lagra bränsle inom samma varuslag.

För förbrukare motsvarar basmängden den mängd förbrukade
bränslen som medför lagringsskyldighet enligt 7 §.

Paragrafen motsvarar 8 § tredje stycket i utredarens
förslag och 7 § 2 mom. i LOL. På förslag av lagrådet har i förhållande lill del
dit remitterade förslaget en punkt i paragrafen utgått och ersatts med punkt 3
i övergångsbestämmelserna.

Enligt paragrafens första stycke utgör en lagringsskyldigs
basmängd grunden för hur slort beredskapslager han skall hålla. Andra stycket
anger hur basmängden beräknas för säljare. En sådan beräkning måsle tillsynsmyndigheten
göra, när lagringsbeslut enligt 15 § skall meddelas. Från den mängd försålda
varor som grundar lagringsskyldighet enligl 7 § skall avdrag göras för poster
som sålts till andra lagringsskyldiga enligt punkterna 1-3. Bland de senare
upptas inte bara sådana som är lagringsskyldiga enligl denna lag utan ocksä
statliga myndigheter, som skall lagra varan enligl beslut av regeringen. Som
framgår av I § andra stycket omfattas statliga myndigheter inle formellt av
lagen, men de behandlas i praktiken som om de gjorde del.

Enligt tredje stycket motsvarar för förbrukare basmängden
den mängd förbrukade bränslen som grundar lagringsskyldighet enligl 7 §.

Prop. 1984/85: 53 65

Som
framgått av den allmänna motiveringen (avsnitt 3.3.3) har lagtexlen utformats
sä att avdrag fär göras även om försäljningen skett via s. k. tradingföretag.

Av
praktiska skäl skall avdragsposterna liksom f. n. beslämmas på basis av
förhållandena året före försäljningen. ÖEF gör åriigen en förteckning över
köpare, vilkas förvärv fär dras av vid basmängdsberäkningen för säljaren.

9 §
Med utgångspunkt i landets behov av beredskapslager av olja och kol

bestämmer regeringen för varje slag av lagringsbränsle hur slor andel av

basmängderna som skall lagras under lagringsåret.

Paragrafen
motsvarar 8 § andra stycket i utredarens förslag och 4 § första stycket i LOL.

Som
framgått av den allmänna motiveringen (avsnitt 3.3.3) är en av de viktigaste
sakliga nyheterna i förhållande till LOL att regeringen för varje varuslag
bestämmer hur stor procentuell andel av basmängderna som de lagringsskyldiga
skall lagra under lagringsåret. Att regeringens beslut måste fattas i god tid
före lagringens början är självklart och behöver inte anges i lagtexten som
utredaren föreslagit.

Regeringens
beslut skall, som berörts under 1 §, fattas med utgångspunkt i en beräkning av
landets beredskapsbehov. Denna beräkning skall göras efter de riktlinjer
riksdagen har godkänt. De lagringsmäl i bestämda volymer som anges i
lagringsprogrammen är resultatet av behovsberäkningar utifrån dessa riktlinjer
vid den tidpunkt då programmet redovisas. Regeringen är alltså inte formellt
bunden av dessa volymer vid sin bedömning utan kan beakta förhällanden som
efter denna tidpunkt förändrats i fräga om konsumtion m. m.

Med
utgångspunkt i regeringens beslut och deklarationer från de lagringsskyldiga
fastställer tillsynsmyndigheten lagringsmängden för varje lagringsskyldig.
Bestämmelser om detta finns i 15- 17 §§.

10 §
I fråga om annan eldningsolja än eldningsolja 1 och 2 och råvara för

framställning av stadsgas fär regeringen bestämma att beredskapslagren

under annan del av lagringsårel än januari månad får med högst 20 procenl

underskrida den volym som lagringsskyldigheten avser.

Paragrafen
motsvarar 10 § i utredarens förslag. I LOL finns ingen uttrycklig beslämmelse
om vinterdispens. De nuvarande reglerna, som meddelas av regeringen med stöd
av 4 § LOL, anses ingå i de grunder för lagringsskyldigheten som riksdagen
godkänt. Ulformningen av 10 § har berörts i lagrådets yttrande.

Enligl
paragrafen får regeringen elt bemyndigande alt meddela föreskrifler om
vinterdispens för tjock eldningsolja och råvara för framställning av stadsgas i
samma omfattning som f. n. Frågan om vinterdispens har behandlats i den
allmänna motiveringen (avsnill 3.3.3). 5 Riksdagen 1984/85. 1 saml. Nr 53

Prop. 1984/85:53 66

11
§ Lagringsskyldigheten skall fullgöras med bränslen inom de varuslag som de
lagringsskyldiga sålt eller förbrukat. Lagring av kol skall fullgöras så att
det lagrade bränslet med hänsyn lill form och energiinnehåll kan ersätta del
kol som sålts eller förbrukats. Den som är lagringsskyldig enligt 7§5 skall, i
den utsträckning som behövs för att tillgodose beredskapsbehovel, lagra varor
som krävs för framställning av den produkt som avses. Lagringsskyldigheten
skall fullgöras med varor som den lagringsskyldige äger. Den får inle fullgöras
med varor som transiteras.

Om
undantag från denna paragraf finns bestämmelser i 14, 22 och 23 §§.

Paragrafen
motsvarar 4§ (delvis) 7§ första stycket och 16 § (delvis) i utredarens förslag
samt 2 § andra stycket (delvis) och 8 § första stycket (delvis) i LOL.

Eftersom
de lagringsskyldiga i en kris skall kunna ta i anspråk silt eget lager, skall
lagringsskyldigheten fullgöras med varor inom samma varuslag som gmndar
lagringsskyldigheten. Bestämmelsen om delta finns i första stycket som också
innehåller vissa specialregler för kol.

Inom
oljegmpperna är varorna inom samma varuslag sä likartade att nämnda syfte utan
vidare uppnås. Däremot finns inom sådan kol som omfaltas av 5 § så stora
skillnader att en särskild föreskrift behövs av innebörd att den vara som
lagras skall ha sådan form och sådant innehåll att den kan ersätta del kol som
normalt säljs eller förbrukas. Specialregleringen i fråga om förädlade
kolbränslen har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 3.3.1) samt
under 5 och 7§§. Enligt II § skall lagring ske av varor som behövs för
framställning av den produkt som avses i den ulsträckning som behövs för alt
tillgodose beredskapsbehovet. Det betyder att alla ingredienser som behövs
måsle finnas tillgängliga så att beredskapsbehovet av den färdiga produkten
kan tillgodoses vid en kris.

Enligt
andra stycket skall de lagringsskyldiga äga de lagrade varorna. Denna fråga har
behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 3.3.4). Liksom enligt LOL får
transiterade varor inte räknas in i beredskapslagret. Någon motsvarighet till
regleringen i LOL av varor i provianteringsfrilager finns inle, eftersom sådana
lager inte längre existerar. Liksom f. n. bör den lagringsskyldige anses ha
tillgång till varan och därmed kunna tillgodoräkna sig den i
beredskapshänseende när den nått svensk hamn. Att den därefter skall
transporteras till en lageranläggning och förvaras pä godtagbart sätt följer
av 12 §.

I
tredje stycket erinras om att medgivande till undantag kan ges frän reglerna i
första och andra styckena. Enligt 14 § kan medgivande ges att fullgöra
lagringen med annat bränsle m.m. 22 och 23§§ behandlar förutsättningarna för
s.k. inlagring, som innebär att den lagringsskyldige låter någon annan
ombesörja lagringen.

12
§ Lagringsbränslen skall förvaras inom landet i lageranläggningar, som de
lagringsskyldiga förfogar över, på ett från beredskaps- och kontrollsynpunkt
tillfredsställande sätt.

Prop. 1984/85:53 67

Paragrafen
motsvarar 16 § i utredarens förslag (delvis), 8 § första stycket (delvis) i LOL
och 13 § i det till lagrådet remitterade lagförslaget.

Liksom enligt LOL skall
lagrat bränsle förvaras inom landet i anläggningar som de lagringsskyldiga
äger eller annars förfogar över. 1 förhällande lill LOL har tillagts att
förvaringen skall vara tillfredsställande också från beredskapssynpunkt.
Härigenom har markerats att syftet med bestämmelsen inte bara är att
förvaringen skall kunna kontrolleras av ÖEF utan att också beredskapsaspekten
skall beaktas. Fullständig klarhet måste l.ex. råda om att den
lagringsskyldige verkligen förfogar över ett visst lager och även kan ta detta
i anspråk vid en kris.

13 §
Regeringen fär för all tillgodose beredskapsbehov meddela före

skrifter om om var beredskapslager skall finnas saml om att viss del av de

lager av oljeprodukter som skall hällas av säljare skall förvaras i bergsrum.

Paragrafen
motsvarar 17 och 18§§ i utredarens förslag, 8§ andra och Iredje styckena i LOL
samt 14 § i det till lagrådet remitterade lagförslaget.

Bestämmelserna
molsvarar vad som nu gäller enligt LOL. Frågan om behovet av alt styra
lokaliseringen av beredskapslagren och om skyddad lagring för krigsreserven av
olja har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnill 3.3.7).

Enligl
ikraftirädandebestämmelser till den nya lagen skall 8 a §LOL tillämpas till den
1 juli 1987 i fråga om bergrumsförvaring av olja. Övergångsvis behålls alltså
den provisoriska ordning som gällt sedan 1978 och som innebär att endast de
iagringsskyldiga som vid denna tidpunkt hade bergrumslager tills vidare
omfattas av skyldigheten att hålla sådana lager. Frågan har utförligt
behandlats i den allmänna motiveringen.

14 §
Tillsynsmyndigheten fär medge

1.
att en lagringsskyldig lagrar
annat lagringsbränsle än det som skall lagras enligl 11 §; vidare fär i fråga
om kol och produkter som avses i 7 § 5 medges annal fullgörande av
lagringsskyldigheten vilket är lika betryggande frän beredskapssynpunkt,

2.
att någon som driver elt
oljeraffinaderi hell eller delvis fullgör sin lagringsskyldighet genom att
lagra råolja.

Elt
medgivnade skall förenas med de villkor som behövs från beredskapssynpunkt.

Paragrafen
motsvarar 7§ andra stycket i utredarens förslag, 10 § första slyckel i LOL och
12 § i det fill lagrådet remitterade lagförslaget. Ulformningen har berörts i
lagrådets yttrande.

Enligl
grundregeln i 11 § skall lagringsskyldigheten fullgöras med varor inom samma
varuslag som säljs eller förbrukas och därigenom grundar lagringsskyldighet.
Enligt 14 § får tillsynsmyndigheten medge annat fullgörande av lagringsplikten.
Frågan har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 3.3.4).

Prop. 1984/85:53 68

Första stycket avser i huvudsak fallet att elt annal
bränsle lagras än del som säljs eller förbrukas. För att lagringsskyldighelen
skall få fullgöras med ett annat bränsle krävs normalt att del senare också
skall vara lagringsbränsle.

Frågan om
ett medgivande bör ges eller inte måste avgöras mol bakgrund av syftet med
beredskapslagringen. Av avgörande betydelse blir huruvida del lagrade bränslet
i en krissituation omgående kan utnyttjas i den lagringsskyldiges verksamhet
eller vid behov bidra till alt trygga samhällels nödvändiga funktioner. Den
som övergår från elt importerat bränsle lill etl annal sådant bör kunna fä
tillstånd att lagra det bränsle han använder.

Vissa
särskilda frågor som gäller kol sammanhänger med att detta förekommer i många
former och kvaliteter och också i viss utsträckning är direkt utbytbart mot
andra fasta bränslen. Enligl 11 § skall lagring av kol fullgöras så att den
lagrade varan med hänsyn till form och energiinnehåll kan ersätta det kol som
säljs eller förbrukas. Bakgrunden till detta är kravet på att det lagrade
bränslet direkt skall kunna ersätta det som normalt används.

I
paragrafen har öppnais en möjlighet som saknades i utredarens förslag, nämligen
att i undantagsfall låla någon som är skyldig att lagra kol fullgöra
beredskapsåliggandet på annat sätt än genom lagring av kol eller annal
lagringsbränsle. Förutsättningen är att detta sker på ett för samhället lika
betryggande sätt i beredskapshänseende som om sådan lagring hade skett. Ett
medgivande måste således kräva verkliga garantier för alt energibehovet täcks
i en krissituation. Syftet med bestämmelsen är att ge utrymme för flexibla
lösningar i speciella fall, om de vanliga reglerna får olämpliga konsekvenser.

Motsvarande
gäller för den som skall lagra varor som behövs för framställning av förädlade
kolbränslen. 1 de fall när andra än tillverkaren blir lagringsskyldiga måste
beredskapsåliggandet kunna anpassas lill den lagringsskyldiges situation.

I andra
stycket anges att oljeraffinaderier kan fä tillstånd all helt eller delvis
fullgöra sin lagringsskyldighet med råolja. Åven denna fråga har behandlats i
den allmänna motiveringen (avsnitt 3.3.4).

Enligt
tredje stycket skall ett medgivande förenas med de villkor som behövs frän
beredskapssynpunkt. I detta ligger bl. a. att den lagringsskyldige alltid
skall veta vad han har att iakttaga för att beredskapsåläggandet skall vara
uppfyllt. Om lagring skall ske av annat bränsle än det som lagringsskyldighelen
egenlligen omfattar, måste det t.ex. framgå vilka mängder av det andra bränslet
som skall lagras.

15 § Beredskapslagrets storlek under lagringsårel skall
för varje lagringsskyldig fastställas av tillsynsmyndigheten.

Prop.
1984/85:53 69

Paragrafen motsvarar 12 § i utredarens förslag och 4§
andra stycket i LOL.

Som framgått av den allmänna motiveringen (avsnitt 3.3.3)
och vad som anförts under 9§ skall tillsynsmyndigheten för varje
lagringsskyldig bestämma hur stor mängd av varje varuslag denne skall lagra
under det kommande lagringsårel.

16 § Till ledning för tillsynsmyndighetens beslul enligt
15 § skall den som

är lagringsskyldig före den 1 februari närmast efter basåret avge en dekla

ration rörande sin försäljning eller förbrukning under basåret av bränslen

som avses i 7§. Deklarationen skall avges på heder och samvete.

Paragrafen motsvarar 13 § i utredarens förslag och 12 § i
LOL.

Liksom f. n. enligt i huvudsak molsvarande regler i LOL
skall de som är lagringsskyldiga före den I februari avge en deklaration
rörande försäljningen eller förbrukningen under basåret av de bränslen som
avses i 7§. Deklarationen skall innehålla de uppgifter som behövs för beslutet.
Det innebär bl.a. alt uppgifter måste lämnas för hela basåret, även om den
lagringsskyldige övertagit en anläggning efter basårels början. Närmare
bestämmelser om deklarationen bör kunna ges som verkställighetsföreskrifter.
Om en uppgiftsskyldig underlåter alt lämna deklaration, kan tillsynsmyndigheten
enligt 33 § förelägga honom att vid vite göra delta. I sista hand kan enligl 35
§ straff ädömas den som uppsåtligen eller av oaklsamhel underiåter att lämna
deklaration eller lämnar oriktiga uppgifter.

17 § Tillsynsmyndigheten skall sä snart beslutsunderiag föreligger
med

dela beslut enligl 15 §.

Ett lagringsbeslut fär ändras, om kontroll hos den
lagringsskyldige, begäran av denne eller annan omständighet ger anledning till
del.

Paragrafen motsvarar 14 § i utredarens förslag och 4§
andra stycket (delvis) i LOL.

Enligt
paragrafens/ö/-5/a stycke skall tillsynsmyndigheten så snart beslutsunderlag
föreligger meddela beslut enligl 15 §. Utredaren föreslog i denna del att en
tidsgräns, nämligen april månads utgång, skulle sättas för detta beslut. 1
remissbehandlingen logs frågan upp av Svenska Slenkolsimportörers Förening,
som ansåg att gränsen borde sättas vid utgången av mars månad med hänsyn lill
att tvä månader torde vara en för kort planeringstid för de lagringsskyldiga,
specielll med hänsyn till alt inlagring av kol hos andra inle utan vidare
skulle få ske.

För egen
del har jag stannat för att någon tidsgräns inte bör anges i lagen, utan att i
stället tillsynsmyndigheten bör åläggas alt meddela beslutet så snart
beslutsunderlag föreligger. Det är väsentligt att de lagringsskyldiga får sä
lång tid pä sig som möjligt för förberedelser inför lagringsårel. Som framgått
av det tidigare skall regeringens beslut enligl 9§ för de olika

Prop. 1984/85:53 70

varuslagen
föreligga i början av året, varefter tillsynsmyndigheten pä grundval av
deklarationerna bestämmer basmängd och lagringsmängd för varje lagringsskyldig.
Det betyder att de lagringsskyldiga själva genom att snabbt tillhandahålla
fullständiga uppgifter kan se till alt beslutsunderlaget föreligger tidigt under
året och därigenom också få elt beslul om lagringsmängden i god tid före
lagringsårels början. Underlåter den lagringsskyldige alt lämna deklaration
eller inkommer med sädan senare än den i I6§ angivna tiden, försenas beslutet.

Enligt
andra stycket skall elt tidigare meddelat beslul kunna omprövas, om del i
efterhand kan konslaleras att beslutet varit grundat pä felaktiga
förutsättningar eller att förutsättningar för någon form av dispens uppkommit.

Om
beslutet ändras efter lagringsårets början finns, som lagrådet har påpekat,
inga formella hinder mol att lagringsskyldighet fastställs med retroaktiv
verkan så att sanktionsavgift kan las ul från lagringsårets början, om detta
med hänsyn lill omständigheterna skulle vara befogat.

18 §
För gasturbinanläggningar för framställning av elektrisk kraft, olje

kondensverk och anläggningar för framställning av stadsgas gäller 19-

21 §§ i stället för vad som i 7-9, 11, 14-I6§§ och I7§ första stycket är

föreskrivet om lagringsskyldighetens omfattning, fullgörande och faststäl

lande. I fråga om lagringsbeslut tillämpas 17 § andra stycket.

Paragrafen
motsvarar 3§ andra stycket (delvis) och 15 § i utredarens förslag. Med hänsyn
till utformningen av 6§ andra stycket finns här ingen motsvarighet till 18 §
andra stycket i del lill lagrådet remitterade lagförslaget.

Bakgrunden
till den särbehandling av gasverk, oljekondensverk och gaslurbinanläggningar
som görs i lagringshänseende har behandlats i den allmänna motiveringen
(avsnill 3.3.5). I den nya lagen har bestämmelser om dessa anläggningar samlats
i ett särskilt avsnitt (18-21 §§). I 18 § anges att bestämmelserna i detta
avsnitt ersätter de regler om lagringsskyldighetens omfattning, fullgörande
och fastställande som annars gäller enligl angivna lagrum samt att 17 § andra
stycket tillämpas i fråga om lagringsbeslut. Som erinras om i 6§ andra stycket
kan lagringsskyldighelen avse andra varuslag än de bränslen som uppräknas i 5§.
I något fall drivs en gasturbinanläggning som omfattas av 19 § med bränsle som
annars inle är lagringspliktigt. Vidare framställs stadsgas huvudsakligen med
lätlbensin.

19 §
Den som vid basårets utgång innehar en gasturbinanläggning för

framställning av elektrisk kraft med en installerad effekt av minsl fem

megawatl är skyldig att under lagringsåret hälla i lager sådani bränsle som

behövs för att driva anläggningen.

Lagringsmängden
bestäms av regeringen eller av myndighel som regeringen bestämmer med
utgångspunkt i installerad effekt, bränsleåtgång per megawaltimme och beräknad
årlig driftstid.

Prop. 1984/85:53 71

Paragrafen
motsvarar 3§ andra stycket och 6§ Iredje stycket (delvis) i utredarens förslag
samt 6b§ första stycket i LOL. Ulformningen har berörts i lagrådets yttrande.

Frågan
om lagringsskyldighet för innehavare av gaslurbinanläggningar har behandlats i
den allmänna motiveringen (avsnitt 3.3.5). Bestämmelserna motsvarar i huvudsak
vad som gäller enligt 6b§ första stycket i LOL. Lagringsbeslut skall dock i
fortsättningen kunna meddelas av tillsynsmyndigheten efter delegering av
regeringen. I sak förutsätts ingen ändring ske i lagringsskyldighetens
omfattning.

20 §
Den som vid basårets utgång innehar etl oljekondensverk med en

installerad effekt av mer än 150 megawatl får av regeringen åläggas alt

under lagringsåret hålla i lager sådan olja som behövs för all driva verket.

Lagringsmängden
bestäms av regeringen med utgångspunkt i landets beredskapsbehov.

Paragrafen
molsvarar 6 § tredje stycket (delvis) i utredarens förslag och 6b § andra
stycket i LOL. Utformningen har berörts i lagrådets yttrande.

Frågan
om lagringsskyldighel för innehavare av oljekondensverk har behandlats i den
allmänna motiveringen (avsnitt 3.3.3). Bestämmelserna motsvarar vad som gäller
enligt 6b§ andra stycket LOL. Dessa regler fastställdes av riksdagen så sent
som våren 1984 (prop 1983/84; 110, NU 43, rskr 391).

21 §
Den som under ett kalenderår har förbrukat råvara för framställning

av stadsgas är skyldig att under närmast följande kalenderår hålla i lager en

viss, av regeringen bestämd, andel av den mängd råvara som har förbm

kat s.

Den
lagringsskyldige skall redovisa förbrukningen till tillsynsmyndigheten pä det
sätt denna bestämmer. Lagringsmängden bestäms därefter av tillsynsmyndigheten.

Tillsynsmyndigheten
fär medge att lagringsskyldigheten fullgörs med annan råvara som kan användas
för gasframställningen.

Paragrafen
har ingen motsvarighet i utredarens förslag. I LOL motsvaras paragrafen av 6a
§ och 10§ andra stycket.

Som
framgått av den allmänna motiveringen (avsnitt 3.3.3) föreslog utredaren att
bestämmelserna i LOL alltjämt skulle gälla i fråga om stadsgas. Med hänsyn
till fördelen av att ha alla lagringsbestämmelser samlade i den nya lagen har
här tagits in bestämmelser motsvarande dem i LOL. En saklig skillnad i
förhällande till hittillsvarande regler är att samma regler om sanktioner
gäller för dem som framställer stadsgas som för övriga lagringsskyldiga. Någon
större praklisk betydelse lorde delta inle få. Som framgått av den allmänna
motiveringen räknar man med all tillverkningen av stadsgas relativt snart
kommer all upphöra.

Enligt
10 § fär regeringen meddela föreskrifter om vinterdispens för

Prop. 1984/85:53 72

råvara
för framställning av stadsgas. De nuvarande reglerna i delta hänseende
förutsätts behållas fills vidare.

22 §
Tillsynsmydigheten får medge att en lagringsskyldig, som säljer

oljeprodukter i större delen av landet, ulan tillstånd i varje särskilt fall

uppdrar ål en annan sådan lagringsskyldig att tillfälligt ombesörja lagring

av oljeprodukter för hans räkning.

Paragrafen
motsvarar 20 § i utredarens förslag och 9§ (delvis) i LOL.

Enligt
paragrafen får tillsynsmyndigheten medge generell rätt lill tillfällig
inlagring för s. k. rikstäckande företag. Tillstånd kan alltså ges till
företaget att tills vidare utnyttja denna möjlighet. Frågan om inlagring har
behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 3.3.6). Som framgått därav har
medgivanden som här avses lämnals med stöd av 9§ LOL sedan läng tid tillbaka.

23 §
Om särskilda skäl föreligger, får tillsynsmyndigheten för visst fall

medge att en lagringsskyldig uppdrar åt en annan lagringsskyldig alt hell

eller delvis ombesörja lagring för hans räkning.

Paragrafen
motsvarar 21 § i utredarens förslag och 9§ (delvis) i LOL.

Paragrafen
innehåller förutsättningarna för inlagring i andra fall än de som avses i 22 §.
Skillnaden är att tillsynsmyndigheten enligt 23 § måste pröva varje särskilt
fall och att särskilda skäl måsle finnas för att ge tillstånd.

Frågan
om inlagring har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 3.3.6). Ett
medgivande till inlagring är att se som en lättnad i kravel alt den lagrade
varan skall ägas av den lagringsskyldige. Lagringen sker dock på dennes ansvar
och han måste själv se till att han kan få tillgång lill varan om ett krisläge
uppstår.

Vilka
"särskilda skäl" som bör krävas för alt motivera medgivande till
inlagring har behandlats i den allmänna motiveringen. I huvudsak bör
hittillsvarande praxis kunna tillämpas.

Som
närmare utvecklas i samband med 24 § ges lättnader i lagringsskyldigheten i
två huvudformer, antingen som medgivande till inlagring eller som befrielse
helt eller delvis frän lagringsskyldigheten. Den senare formen skall
förbehållas de mycket speciella fall då synneriiga skäl föranleder att
lagringsskyldighelen inte ens bör fullgöras i form av inlagring. Inlagring
skall således vara det första alternativet, när frågan om lättnader för ett
förelag uppkommer.

24 §
Regeringen eller myndighel som regeringen beslämmer fär medge

befrielse helt eller delvis från lagringsskyldigheten i visst fall, om synnerli

ga skäl föranleder att skyldigheten inte behöver fullgöras vare sig genom

egen lagring eller genom lagring hos någon annan enligl 23 §.

Etl
medgivande fär förenas med villkor.

Prop.
1984/85:53 73

Paragrafen motsvarar 22 § i utredarens förslag och 9§ (delvis)
i LOL.

Enligt paragrafen kan i vissa fall befrielse hell eller
delvis medges frän lagringsskyldighet. Denna fråga har behandlats i den
allmänna motiveringen (avsnitt 3.3.6) och har ocksä berörts under 23 §.

Enligl/ör.srfl stycket kan sådan befrielse medges i
speciella fall. Molsvarande möjlighet finns i LOL. Praxis har här varil mycket
restriktiv. Enligt OAF skall i detta och andra dispensfall principiellt
oljeavgifi erläggas lill staten för att den som får dispens inte skall fä någon
konkurrensfördel. Regeringen får dock medge befrielse från sådan avgift. Sådant
medgivande har i allmänhel lämnats i de fall då befrielse från
lagringsskyldighet har medgivils, eftersom de omständigheter som föranlett
medgivande enligt LOL ocksä motiverat alt oljeavgift inle bör uttagas. Mot
bakgrund av att i den nya lagen befrielse frän lagringsskyldighel skall
förbehållas fall av detta slag finns enligt den nya lagen inte ens någon
principell skyldighel att belala oljeavgift i dessa fall. I förhållande till
utredarens förslag har lagtexten konkretiserats för all tydligare ange när
synneriiga skäl bör anses föreligga.

Att lagen inte innehåller några särskilda regler för
nytillkommande lagringsskyldiga som utredaren föreslagit, utan att eventuella
lättnader för sädana får medges enligt 23 eller 24 § har berörts i den allmänna
motiveringen. Där har också angivils skälen till att regeringen i speciella
fall bör förbehålla sig beslutanderätten i dispensärenden. För normalfallen
förutsätts beslutanderätten bli delegerad fill ÖEF.

Enligt andra stycket får ett medgivande förenas med
villkor. Även denna fråga har berörts i den allmänna motiveringen.

25 § Om till följd av krig eller annan allvariig
försöijningskris tillförseln av lagringsbränsle till landel eller viss del av
landet avbryts eller försvåras, får regeringen medge att beredskapslager tas i
anspråk av den lagringsskyldige i den utsträckning som är påkallad med hänsyn
till rådande förhållanden.

Om i annat fall särskilda skäl föreligger, fär regeringen
eller myndighet som regeringen bestämmer medge alt beredskapslager för
oljekondensverk tillfälligt las i anspråk för anläggningen.

Paragrafen motsvarar 23 § i utredningens förslag och 11 §
i LOL.

Enligt första stycket fär beredskapslagren las i anspråk
efter beslut av regeringen, när de omständigheter inträtt för vilka lagringen
skett. Det ankommer således pä regeringen att ta ställning till att sådana
omständigheter föreligger och i vilken ulsträckning lagren behöver tas i
anspråk. Motsvarande bestämmelser finns i LOL.

Även om beredskapsplaneringen numera utgår från en enda
försöij-ningsberedskapsreserv som bestäms med utgångspunkt frän landets totala
behov av beredskapslagring, får lagren tas i anspråk endasl i den utslräckning
som är påkallad med hänsyn till det uppkomna lägel. Frågan om

Prop. 1984/85:53 74

beräkningen
av denna reserv och dess beståndsdelar har behandlats i den allmänna
motiveringen och under 1 och 9§§.

1
andra stycket behandlas det särskilda fall av lanspråktagande som gäller
oljekondensverk för vilka lagringsskyldighel föreligger. Liksom enligl LOL bör
för dessa, när särskilda skäl föreligger, viss del av lagren fä tas i anspråk.
Detla sammanhänger med att dessa verk ibland kan behöva las i bruk som
reservaggregat mer än normalt.

26 §
Om en lagringsskyldig försälls i konkurs, utgör denna lag inle något

hinder mot att hans beredskapslager las i anspråk av konkursförvaltningen

för alt slutföra konkursen.

Paragrafen
motsvarar 24 § i utredarens förslag och 11 § andra stycket i LOL.

Med
hänsyn till att beredskapslager utgör sådan egendom i vilken kan uttas
företagsinteckning enligt lagen (1966:454) om företagsinteckning (fr.o.m. den 1
januari 1986 företagshypotek enligl lagen (1984:649) om företagshypotek) måste
lagren liksom tidigare ulan hinder av lagringsbestämmelserna kunna tas i
anspråk av konkursförvaltningen. Med hänsyn lill att tvångslagrel av
beredskapspolitiska skäl bör sparas så länge som möjligt, är det dock önskvärt
att så inte sker i andra fall än när det behövs för att slutföra konkursen.
Motsvarande bestämmelse finns i LOL; angående bakgmnden se prop. 1958:26 s. 24
f.

27 §
Den som inte häller fastställt beredskapslager skall lill staten er

lägga särskild avgift (lagringsavgift).

Lagringsavgift
skall erläggas även av den som ulan tillstånd enligt 22 eller 23 § uppdrar åt
någon annan alt ombesörja lagring eller som förvarar lagrade varor i slrid mot
föreskrifter som har meddelats med stöd av 13 §.

Bestämmelsen
motsvarar 25 § i utredarens förslag och 2 § (delvis) i OAF.

I denna paragraf anges när
lagringsavgift skall tas ut. Liksom tidigare enligt LOL är sädana avgifter den
väsentliga sanktionen mol försummelser av lagringsskyldigheten. Sanktionsfrägan
har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 3.3.8).

Lagringsavgift
skall enligt första stycket tas ut när den lagringsskyldige inte innehar det av
tillsynsmyndigheten fastställda lagret, dvs. när inte tillräckligt stor
kvantitet finns av de varor som den lagringsskyldige skall lagra enligt det
särskilda beslut som har fattats om hans lagring under lagringsårel.

Lagringsavgifi
skall enligt paragrafens andra stycke erläggas också när inlagring sker utan
tillstånd eller den lagringsskyldige bryter mot bestämmelser om lagrets
förläggning eller förvaring i bergmm som meddelats med stöd av 13 §. Enligt 28
§ las lagringsavgift i dessa fall ut med en tredjedel av det belopp som skall
erläggas vid brist i lagret.

Prop.
1984/85:53 75

28 §
Regeringen bestämmer för de bränslen och andra varor som skall

lagras det belopp vartill lagringsavgiften skall uppgå för kalendermånad.

Beloppet skall motsvara en beräknad kapitalkostnad för varan under en

månad med ett tillägg av 60 procent.

Vid
försummelse som avses i 27 § första slyckel skall lagringsavgift tas ut med
fullt belopp. Vid försummelse enligt 27 § andra stycket skall avgiften tas ul
med en tredjedel av fullt belopp.

Försummas
lagringsskyldigheten under en del av en kalendermånad, skall avgift utgå för
hela månaden.

Om
det föreligger synnerliga skäl, får avgiften nedsättas eller efterges.

Paragrafen
motsvarar 26 § och 27 § andra stycket i utredarens förslag saml 5, 8 och 9 a§§
i OAF.

I
första stycket anges att regeringen bestämmer lagringsavgiftens storiek för de
bränslen som skall lagras enligt vissa principer. Som framgått av den allmänna
motiveringen (avsnitt 3.3.8) har en väsentlig förenkling skett i förhållande
till tidigare regler i OAF. I den allmänna motiveringen finns också en
redogörelse för de närmare principer som bör gälla vid beräkningen av
kapitalkostnaderna. Mindre förändringar bör inte föranleda justeringar i
avgiftens storlek. Normall bör det vara tillräckligt alt regeringen gör en
årlig omprövning.

I
speciella fall kan lagringsskyldighet uppkomma även för andra varuslag än som
anges i 5§. Även för sådana fall måste regeringen fastställa månadsbelopp.

Enligl
andra stycket skall full lagringsavgifi tas ut vid brist enligt 27 § första
stycket och annars en tredjedels avgift.

Enligt
tredje stycket tas avgiften ut för hela den månad då försummelsen äger rum.

Enhgt
fiärde stycket fär avgiften nedsättas eller efterges, om det föreligger
synneriiga skäl. Det innebär alt bestämmelsen skall tillämpas mycket
restriktivt. Frågan har berörts i den allmänna motiveringen (avsnitt 3.3.8).
Som framgått därav innebär den ändrade konstruktionen av lagringsavgif-len
också förändringar i förhållande till de för oljeavgifter tillämpade
nedsättningsgrunderna.

Avgiften
utgår oberoende av om oaktsamhet eller uppsåt kan konstateras. Den är inte
längre avdragsgill vid beskattning, se närmare förslaget till ändring i
kommunalskatielagen (1928: 370).

29 §
Frågor om uttagande av lagringsavgifi prövas av tillsynsmyndighe

ten.

Tillsynsmyndighetens
beslut om uttagande av lagringsavgift får verkställas enligt utsökningsbalken.

Paragrafen
motsvarar 27 § första stycket och 28 § (delvis) i utredarens förslag saml 7 och
10 §§ i OAF. På förslag av lagrådet har andra stycket i det till lagrådet
remitterade förslaget lill 29 § ersatts med en bestämmelse om verkställighet av
lagringsbeslut.

Prop.
1984/85:53 76

Liksom hittills i fråga om oljeavgift skall
tillsynsmyndigheten besluta när lagringsavgift skall las ut i ett visst fall.
Bestämmelse om detta finns i första stycket. Som nämndes under 28 § föreligger
avgiftsskyldighet oberoende av oaktsamhet eller uppsåt.

Enligt andra stycket får beslul om uttagande av
lagringsavgifi verkställas enligt utsökningsbalken. Beslutet får således
verkställas genom utmätning utan föregående domstolsprövning. I fräga om
tillämpliga regler i utsökningsbalken kan hänvisas lill lagrådets yttrande.

30 § Den som är lagringsskyldig skall lämna
tillsynsmyndigheten de upp

gifter som behövs för tillsynen av att lagen och med stöd av lagen medde

lade föreskrifter efterlevs.

Regeringen fär meddela föreskrifter om fullgörandet av
uppgiftsskyl-dighelen.

31
§ Den som har
importerat, säll eller förbrukat lagringsbränsle eller annan lagringspliktig
vara skall, även i annal fall än som avses i 30§, på begäran lämna
tillsynsmyndigheten de uppgifter om importen, försäljningen, förbrukningen och
lagret som behövs för tillsynen av att lagen och med stöd av lagen meddelade
föreskrifter efterlevs.

32
§
Tillsynsmyndigheten eller den som myndigheten utser får undersöka lager, som
hålls av den som är uppgiftsskyldig enligl denna lag, och granska dennes
bokföring och övriga handlingar som hör till verksamheten. Del åligger den
lagringsskyldige all lämna tillträde till lageranläggningar och
kontorslokaler.

33
§ Underlåter
en lagringsskyldig att

1.
hålla
beredskapslager i den omfattning eller på det sätt som åligger honom enligl
denna lag eller föreskrifler som har meddelats med slöd av lagen,

2.
iaklta villkor
som avses i 14 eller 24 § eller

3.
lämna
deklaration enligl 16§ eller redovisning enligt 21 §,

får tillsynsmyndigheten förelägga honom vid vite att
fullgöra sina åligganden.

Tillsynsmyndigheten får också vid vite meddela
föreläggande som behövs för att uppgiftsskyldigheten enligl 30 eller 31 §
skall fullgöras eller för alt undersökning eller granskning enligt 32 § skall
kunna utföras.

Vitesföreläggande skall delges. Ett utdömt vite får inle
förvandlas lill fängelse.

34 § Polismyndigheten skall lämna det biträde som behövs
för utövande

av tillsyn enligt denna lag.

Paragraferna motsvarar 29-33 §§ i utredarens förslag och
13—15§§ i LOL.

Paragraferna reglerar tillsynen över beredskapslagringen.
1 30§ finns bestämmelser om uppgiftsskyldighet för de lagringsskyldiga i
samband med tillsynen. För att lagringen rutinmässigt skall kunna övervakas
fordras att de lagringsskyldiga, som hittills, regelbundet inger uppgifter till
tillsyns-

Prop. 1984/85:53 77

myndigheten
om slorieken av de lager som hålls, vilka lagervolymer som hålls för annans
räkning, m. m. Därjämte skall tillsynsmyndigheten även i särskilda fall kunna
begära uppgifter från dem som är iagringsskyldiga. Lagrådet har i sitt yltrande
tagit upp frågan om när lagringsskyldigheten och därmed uppgiftsskyldigheten
enligt paragrafen uppkommer. Som framgår därav är basårets utgång den relevanta
tidpunkten.

Regeringen
bemyndigas att utfärda föreskrifter om uppgiflsskyldigheien för dem som är
Iagringsskyldiga. Härigenom kan uppgiftsskyldighcten preciseras i förordning
utan att tveksamhet behöver uppstå om bestämmelserna är rena
verkställighetsföreskrifler.

Del
åligger enligt 31 § dem som bedriver verksamhet med lagringspliktiga bränslen
att även i andra fall än som avses i 30 § på begäran av tillsynsmyndigheten
lämna de uppgifter som behövs för tillsynen av beredskapslagringen.

Tillsynsmyndigheten
eller den myndigheten utser har befogenhet enligl 32 § alt hos varje uppgiftsskyldigt
företag undersöka lagret och ocksä granska bokföringen och de övriga handlingar
som hör till verksamheten. För sådana undersökningar skall tillträde lämnas
till lagerutrymmen och kontorslokaler.

För
att framtvinga de ätgärder som behövs för att tillsynen skall kunna utövas får
myndigheten enligt 33 § utfärda de förelägganden som behövs och i samband
därmed även utsätta vite. Sådana förelägganden skall delges, vilket innebär att
bestämmelserna i delgivningslagen (1970:428) blir tillämpliga. I likhel med vad
som gäller t.ex. enligt fastbränslelagen (1981:599) kan ett utdömt vite inte
förvandlas till fängelse.

Enligl
34 § åligger det polismyndigheten att lämna del biträde som behövs för att
tillsynen skall kunna utövas.

35
8 Till böter eller fängelse i högsl etl år döms, om gärningen ej är belagd med
slraff i brottsbalken, den som uppsåtligen eller av oaktsamhet

1.
underlåter att fullgöra
skyldighet som avses i 16, 30 eller 31 § eller vid fullgörandet av sädan
skyldighet lämnar oriktig upgift,

2.
underlåter att lämna tillträde
lill lageranläggningar eller kontorslokaler enligt 32 § eller annars hindrar
undersökning eller granskning som avses där.

I
ringa fall döms inte till ansvar.

Den
som har åsidosatt vitesföreläggande enligt 33 § döms inle lill straff för
gärning som omfattas av föreläggandet.

Paragrafen
motsvarar 34 § i utredarens förslag och 10 § i LOL.

De
viktigaste sanktionerna är som nämnts lagringsavgifier och viten. I vissa fall
kan dock enligt 35 § ådömas straff. Dessa avser i huvudsak olika fall av
underlätenhet att uppfylla de skyldigheter som följer av tillsynsreglerna.
Syftet är att det inte bör vara möjligt för en tredskande lagringsskyldig att
vänta med att uppfylla sina skyldigheter lill dess vitesföreläggande utfärdats.
Straff kan således utdömas för underlåtenhet att avge deklara-

Prop. 1984/85:53 78

tion enligt 16 § eller för underlåtenhet att uppfylla
uppgiftsskyldighet enligt 30 eller 31 §. Vidare kan straff utdömas, om någon i
sådana fall lämnar oriktiga uppgifter. Straff kan slutligen ådömas den som
vägrar att lämna tillträde för undersökning av lager eller kontorslokaler eller
annars förhindrar undersökning eller granskning enligt 32 §.

Straffmaximum har i enlighet med utredarens förslag salts
lill fängelse i ett år. Någon remissinstans har ifrågasatt om inte detta är
onödigt hårt. Som utredaren påpekal kan dock felaktiga uppgifter ha stor
betydelse och jag har inte frångått utredarens förslag på denna punkt. I ringa
fall får inte dömas till ansvar.

Enligl sista stycket kan den som åsidosatt etl
vitesföreläggande inte dömas lill ansvar om gärningen omfattas av
föreläggandet.

36 § Brott som avses i 35 § får åtalas av allmän åklagare
endast efter

anmälan av tillsynsmyndigheten.

Paragrafen motsvarar 35 § i utredarens förslag och 21 § i
LOL. I likhet med vad som f. n. gäller enligt LOL fär allmänt åtal väckas
endasl efter anmälan av tillsynsmyndigheten.

37 § Tillsynsmyndighetensbeslut i frågorsomavses i 17,
29och33§§ fär

överklagas genom besvär hos kammarrätten.

I övrigt överklagas tillsynsmyndighetens beslul genom
besvär hos regeringen.

Paragrafen motsvarar 36 § i utredarens förslag, 22 §
första och andra Slyckena i LOL och 11 § i OAF.

Här anges de regler som gäller för besvär över
tillsynsmyndighetens beslut. Den uppdelning som gjorts mellan kammarrätten och
regeringen som besvärsinstans överensstämmer med vad som nu gäller för motsvarande
bestämmelser enligl LOL och OAF.

38 § Beslut enligt denna lag eller enligt föreskrifler som
har meddelats

med stöd av lagen skall gälla omedelbart, om inte annal förordnas.

Paragrafen motsvarar 37 § i utredarens förslag och 22 §
tredje stycket LOL.

Beslul enligt lagen eller enligl föreskrifler som
meddelats med stöd av lagen skall gälla omedelbart där inte annat förordnas.
Bestämmelsen överensstämmer med vad som f. n. gäller enligt LOL.

Ikraftträdandebestämmelserna

1.
Denna lag
träder i kraft den 1 januari 1985, då lagen (1957:343) om oljelagring m.m. och
förordningen (1957:344) om oljeavgift m.m. skall upphöra att gälla.

2.
När
beredskapslager fastställs för lagringsårel 1985/86 skall, i fråga om 8§, i
stället för andra stycket 1-3 gälla att avdrag skall göras för

Prop.
1984/85:53 79

försäljningar under år 1984 i den män avdrag är förenligt
med paragrafens syfte alt förhindra uppkomst av lagringsskyldighet i flera led
för samma kvantitet bränsle.

3.
Överenskommelse
som tillsynsmyndigheten enligt äldre bestämmelser har Iräffats med någon om
skyldighet att lagra olja skall alltjämt gälla. Vid bestämmande av basmängden
för säljare enligt 8§ andra stycket nya lagen får avdrag göras även för
bränslen som sålts direkl till eller för leverans till någon som enligt sådan
överenskommelse var skyldig all lagra bränsle inom samma varuslag.

4.
Äldre
bestämmelser om oljeavgifi skall tillämpas pä försummelser som har skett före
ikraftträdandet.

5.
De beslut om
lagringsskyldighet som har fattats med slöd av äldre bestämmelser för tiden
till och med den 30 juni 1985 skall fortfarande gälla.

6.
Föreskrifler
enligt 13 § om förvaring i bergrum får inte tillämpas före den I juli 1987. Till
dess skall gälla bestämmelserna om sädan förvaring i 8, 8a och 9§§ lagen (1957:
343) om oljelagring m. m. Vid förvaring i strid mot dessa bestämmelser eller
med stöd därav meddelade föreskrifter tilllämpas 27 § andra stycket nya lagen.

Den nya lagen skall enligt punkt I träda i kraft den I
januari 1985. Den ersätter LOL och OAF, som därmed upphör att gälla.

För det
lagringsär som börjar den 1 juli 1985 fastställs lagringsskyldighet enligt de
nya bestämmelserna med utgångspunkt från förhållandena under basåret 1984. De
lagringsskyldiga skall således före den 1 februari 1985 avge deklaration enligt
16§. Enhgt punkt 2 skall 8§ därvid tillämpas så alt avdrag görs i den mån del
är förenligt med paragrafens syfte att förhindra lagringsskyldighet i flera led.
Bakgmnden är att nägra lagringsskyldiga kolförsäljare eller kolförbrukare inte
fanns under år 1984 och att bestämmelserna har retroaktiv effekt på sä sätt
att transaktioner under år 1984 i efterhand fär betydelse vid tillämpningen av
lagen. Den lösning som har valls innebär att ÖEF fär avgöra när avdrag skall
ske mot bakgrund av bestämmelsernas syfte.

Punkt 3
har utformats i enlighet med förslag av lagrådet (jfr 8 § andra stycket 4 i det
till lagrådet remitterade lagförslaget). Bestämmelserna gäller dem som enligt
LOL träffat avtal med ÖEF om lagringsskyldighet. Några sädana avtal är alltjämt
i kraft.

Den nya
lagen blir tillämplig på den lagring som vid ikraftträdandet pågår under
lagringsåret 1984/85. Enligt punkt 4 skall dock de äldre sanktionsbestämmelserna
tillämpas på försummelser som skett före ikraftträdandet. Vidare skall enligt
punkt 5 beslut som fallals för innevarande lagringsår alltjämt gälla.

Som framgått av det tidigare skall inte lagringen i
bergrum omfördelas förrän den I juli 1987. Intill dess skall därför enligt
punkt 6 bestämmelserna om sådan lagring i LOL tillämpas. Vid försummelse skall
av naturliga skäl den nya lagens sanktionsregler tillämpas.

Prop. 1984/85:53 80

5.2
Lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370)

20
§ Vid beräkningen av inkomsten från särskild förvärvskälla skall alla
omkostnader under besktlningsåret för intäkternas förvärvande och bibehållande
avräknas från samtliga intäkter i pengar eller pengars värde (bruttointäkt),
som har influtit i förvärvskällan under beskattningsärei. Att koncernbidrag,
som inte ulgör sådan omkostnad, ändå skall avräknas i vissa fall och inräknas i
bruttointäkt hos mottagaren framgår av 43 § 3 mom.

Avdrag
får inte göras för:

den
skattskyldiges levnadskostnader och därtill hänförliga utgifter, såsom vad
skattskyldig utgett som gåva eller som periodiskt understöd eller därmed
jämförlig periodisk utbetalning till person i sitt hushåll;

koslnader
i samband med plockning av vill växande bär och svampar till den del
kostnaderna inle överstiger de intäkter som är skattefria enligt 19 §;

värdet
av arbete, som i den skattskyldiges förvärvsverksamhet utförts av den
skaltskyldige själv eller andre maken eller av den skatiskyldiges barn som ej
fyllt 16 år;

ränta
pä den skattskyldiges eget kapital som har nedlagts i hans förvärvsverksamhet;

svenska
allmänna skatter;

kapitalavbetalning
på skuld;

avgift
enligt 8 kap. studiestödslagen (1973: 349);

avgift
enligt lagen (1972; 435) om överiastavgift;

avgift
enligt lagen (1976:666) om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m.
m.;

avgift
enligt 99a§ utlänningslagen (1980:376);

avgift
enligt 26 § arbetsfidslagen (1982:673);

straffavgift
enligt 8 kap. 7§ tredje stycket rättegångsbalken;

belopp
för vilket arbelsgivare är belalningsskyldig enligt 75 § uppbördslagen (1953:
272) eller för vilket betalningsskyldighet föreligger pä grund av underlåtenhet
att göra avdrag enligl lagen (1982:1006) om avdrags- och uppgiftsskyldighet
beträffande vissa uppdragsersätlningar;

avgift
enligt lagen (1976:206) om felparkeringsavgift;

kontrollavgift
enligl lagen (1984:318) om kontrollavgift vid olovlig parkering;

överförbmkningsavgift
enligt ransoneringslagen (1978: 268);

vattenföroreningsavgift
enligt lagen (1980:424) om åtgärder mot vattenförorening från fartyg;

avgift
enligt 3§ lagen (1975:85) med bemyndigande alt meddela föreskrifter om in-
eller utförsel av varor;

lagringsavgifi
enligt lagen (1984:000) om beredskapslagring av olja och kol;

ränta
på lånat kapital till den del räntan läcks av sådant statligt bidrag som avses
i punkt 7 av anvisningarna till 24 §;

kapitalförlust
m. m. i vidare mån än som får ske enligt 36§.

(Se vidare anvisningarna.)

Som
framgått av den allmänna motiveringen (avsnitt 3.3.8) skall lagringsavgiften
inte vara avdragsgill kostnad vid beräkningen av inkomstskatten. Detla uppnås
genom att i 20 § kommunalskatielagen lagringsavgiften upptas bland omkostnader
för vilka avdrag inle får göras vid beräkningen av inkomsten från särskild
förvärvskälla.

Prop. 1984/85:53

6
Hemställan

Med
hänvisning lill vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår
riksdagen att dels antaga förslagen lill

1. lag
om beredskapslagring av olja och kol

2.
lag om ändring i
kommunalskatielagen (1928: 370) dels godkänna de riktlinjer som jag har
förordat för

3.
beredskapslagring av olja
(avsnitt 2.2.2)

4.
beredskapslagring av kol
(avsnitt 2.3.2)

5.
beredskapslagring av
kärnbränsle (avsnitt 2.4).

7
Beslut

Regeringen
ansluter sig till föredragandens överväganden och beslular att genom
proposition föreslå riksdagen att antaga de förslag föredraganden har lagt
fram.

6 Riksdagen 1984/85. 1 saml. Nr 53

Prop. 1984/85:53 82

Bilaga I

Utredarens förslag i betänkandet (Ds I 1984:10) Olja och
Kol Förslag till lag om beredskapslagring

Författningsförslag

1 Förslag till

Lag om beredskapslagring av olja, ångkol, m. m.

Inledande bestämmelser

1 § För alt trygga tillgängen pä olja, gasol och ängkol
för energiförsörj

ningen under krig och annan allvarlig försörjningskris skall säljare och

förbrukare av sådana bränslen hålla beredskapslager enligt vad som före

skrivs i denna lag. Beredskapslager av ångkol skall dock endasl hällas för

krig och avspärrning. Om skyldighet för statliga myndigheter att hälla

beredskapslager skall gälla vad regeringen därom förordnar.

Bestämmelserna i denna lag gäller inte för företag som
förbrukar råvara för tillverkning av stadsgas.

2 § Tillsynen över efterlevnaden av denna lag och de med
slöd av lagen

meddelade föreskrifterna utövas av överstyrelsen för ekonomiskt försvar

(tUlsynsmyndigheten).

Skyldighet att hålla beredskapslager

3 § Beredskapslagringen skall omfatta följande
varuslag.

Tulllaxenummer

Varuslag

ur 27.01

ångkol

ur 27.10

motorbensin utom flygbensin fotogen utom flygfologen

dieselbrännolja
och eldningsolja 1

loch2

övriga slag av eldningsolja

ur 27.11

gasol

Om lagringsskyldighet föreligger för en
gasturbinanläggning enligt 6 § tredje stycket skall beredskapslagringen omfatta
del bränsle som används för all driva gasturbinen även om delta bränsle inle
anges i första stycket.

Med olja förstås i denna lag de i första stycket angivna
varuslagen ur tulllaxenummer 27.10.

4 § Lagen gäller inte för bränsle som förbrukas för drift
av fartyg i utrikes trafik eller införs på annat transportmedel för dess drift
eller är föremål för transitering. Lagen gäller inte heller för ångkol som
utvinns inom landel eller för ängkol som förbmkas för framställning av
kolpulver och flytande kol.

Prop.
1984/85:53 83

5
§
Skyldigheten alt hålla beredskapslager gäller för ett år från och med den I juli
(lagringsåret) och grundas på försäljningen eller förbrukningen under
föregående kalenderår (basåret).

6
S Skyldiga
all hålla beredskapslager under elt lagringsår är företag som

1. importerat
lagringspliktigt bränsle och under basåret sålt eller förbm

kat sådant bränsle inom landel,

2.
drivit
oljeraffinaderi inom landet och där under basåret sålt lagringspliktigt
bränsle,

3.
av företag som
avses under 1 och 2 köpt och under basåret inom landet sålt minst 20000
kubikmeter olja eller I 000 ton gasol,

4.
i annat fall än
som avses under I under basåret vid en anläggning inom landet förbrukat minst
8000 lon ångkol eller 5 000 kubikmeter eldningsolja eller dieselbrännolja.

Om en anläggning under basåret innehafts av mer än ett
företag skall den senaste innehavaren vara lagringsskyldig om förbrukningen vid
anläggningen under basåret uppgått till vad som anges i första stycket 4.

Första
stycket gäller inte för gasturbinanläggning för framställning av elektrisk
kraft eller för oljekondensverk. Ell företag är dock lagringsskyldigt som inom
landet under basåret innehaft gasturbinanläggning för framställning av
elektrisk kraft med en installerad effekt av minst fem megawatl. Regeringen får
bestämma att företag som under basåret inom landet innehaft oljekondensverk med
en installerad effekt av minst 150 megawatl skall vara lagringsskyldigt.

7 § Lagringsskyldigheten avser sådana varuslag som de
lagringsskyldiga

säljer eller förbmkar. Den som är skyldig alt lagra ångkol skall hålla ett

lager av sädan beskaffenhet att energiinnehållet i den lagrade varan inte i

väsentlig mån är mindre än i det ångkol som han säljer eller förbrukar.

Tillsynsmyndigheten
fär medge att en lagringsskyldig lagrar annat lagringspliktigt bränsle än del
som lagringsskyldigheten omfattar. I beslutet skall anges vilken mängd av del
lagrade bränslet som skall anses molsvara viss mängd av del bränsle som
lagringsskyldigheten omfattar. Tillsynsmyndigheten fär också medge att företag
som driver oljeraffinaderi helt eller delvis fullgör sin lagringsskyldighel
genom alt lagra råolja.

Beredskapslagringens omfaltning m. m.

8 § Regeringen bestämmer med hänsyn till landets behov
under krig och

annan allvarlig försörjningskris hur mycket de lagringsskyldiga skall hälla i

lager.

Regeringens
beslut skall för varje varuslag ange den andel av förbrukningen eller
försäljningen under basåret som skall lagras.

Försäljning
som avses i andra stycket omfattar inte varor som sålts direkl lill eller för
leverans till den som själv är skyldig att lagra varan eller till den som
förbmkar varan under omständigheter som anges i 4 §.

9 § Regeringens beslut om lagringens omfattning skall
fattas i god tid

före lagringsårels början.

10 § För eldningsolja 3-5 får regeringen bestämma att
lagren efter janua

ri månad får understiga den volym som skall hållas under denna månad

med högst 20 procent.

Prop. 1984/85:53 84

11 § För en lagringsskyldig säljare som inte före elt
lagringsår varit

skyldig att hålla beredskapslager skall lagrets omfattning bestämmas till

hälften av vad som eljest skulle hållas som beredskapslager.

För en lagringsskyldig förbrukare som innehar en
anläggning för vilken lagringsskyldighet inte förelegat före ett lagringsär
skall lagrets omfaltning för anläggningen beslämmas lill hälften av vad som
eljest skulle hållas som beredskapslager.

12
§
Beredskapslagrets storlek skall för varje lagringsskyldig fastställas av
tillsynsmyndigheten.

13
§ Till ledning
för tillsynsmyndighetens beslut skall den lagringsskyldige före den I febmari
avge en deklaration rörande försäljningen eller förbrukningen under föregående
kalenderår. Deklarationen skall avges pä heder och samvete.

14
§
Tillsynsmyndigheten skall före den I maj meddela den lagringsskyldige beslut
enligt 12 §. Beslut får meddelas senare om den lagringsskyldige inte ingett
deklaration inom den i 13 § föreskrivna liden.

Nytt lagringsbeslut skall fattas om kontroll hos den
lagringsskyldige, begäran av denne eller annan omständighet ger anledning till
det.

15
§ Vad som
stadgas i 5 §,8 § andra stycket och 11 -14 §§ gäller inte för gasturbinanläggning
för produktion av elektrisk kraft eller oljekondensverk. För dessa
anläggningar fär regeringen utfärda särskilda bestämmelser.

16
§ Bränsle som
lagras enligt denna lag skall ägas av den lagringsskyldige och förvaras inom
landet i lageranläggningar som den lagringsskyldige äger eller förfogar över på
ett från kontrollsynpunkt tillfredsställande sätt.

17
§ Regeringen
får med hänsyn till beredskapsbehoven beslämma att en del av beredskapslagren
av olja och gasol som hålls av försäljare skall förvaras i bergrum.

18
§ Regeringen
fär utfärda bestämmelser om lokaliseringen av beredskapslager.

19
§ Underlåter en
lagringsskyldig att lämna deklaration enligl 13 § eller att hålla
beredskapslager av den omfattning eller på det sätt som föreskrivs i denna lag
eller i bestämmelser som meddelats med stöd av lagen får Ullsynsmyndigheten
förelägga honom att vid vite fullgöra sina åligganden.

Befrielse från lagringsskyldigheten, m.m.

20
§
Tillsynsmyndigheten får medge rätt för etl lagringsskyldigt företag som säljer
olja över slörre delen av landet att avtala med etl annat sådant företag att
delta tillfälligt skall ombesörja lagring av olja.

21
§
Tillsynsmyndigheten får när skäl finns i särskilda fall medge elt
lagringsskyldigt företag rätt att avtala med ett annat sådant företag att detta
helt eller delvis skall ombesörja lagringen.

22
§ Föreligger
synnerliga skäl fär tillsynsmyndigheten i särskilda fall helt eller delvis
medge befrielse från lagringsskyldigheten.

Prop. 1984/85:53 85

Beredskapslagrens lanspråktagande

23 § Om krig eller annan allvarlig försöijningskris råder
och tillförseln av

lagringspliktigt bränsle till landet eller viss del av landel därigenom avbryts

eller försvåras får regeringen medge att beredskapslager helt eller delvis

får tas i anspråk i den utsträckning som är påkallad med hänsyn lill de

förhållanden som inträtt.

Tillsynsmyndigheten får medge att de beredskapslager som
hålls för oljekondensverk i särskilt fall tillfälligt får tas i anspråk när
särskilda skäl föreligger enligt föreskrifter som utfärdas av regeringen.

24 § Om den som är lagringsskyldig försätts i konkurs fär
beredskaps

lager ulan hinder av denna lag las i anspråk av konkursförvallningen i den

mån det behövs för konkursens behöriga slutförande.

Lagringsavgift

25 § Den som inte häller fastställt beredskapslager skall
till staten er

lägga särskild avgift (lagringsavgift).

Lagringsavgift skall även erläggas av den som inte fullgör
skyldighet enligl 16 §, 17 § eller enligt bestämmelser som meddelats med stöd
av 18 §.

26 § Lagringsavgifi enligt 25 § första stycket skall uppgå
till ett belopp

som beräknas för månad och motsvara kapitalkostnaden för den vara som

skall lagras med etl tillägg av 60 procenl. Då lagringen försummas under

del av kalendermånad skall avgiften utgå för hela månaden.

Lagringsavgift enligl 25 § andra stycket skall uppgå till
en tredjedel av belopp som avses i första stycket.

Regeringen meddelar närmare föreskrifter om
lagringsavgiftens storlek.

27
§
Tillsynsmyndigheten beslutar om lagringsavgiftens uttagande. Föreligger synnerliga
skäl får fillsynsmyndigheten i särskilda fall nedsätta eller efterge
lagringsavgiften.

28
§ Regeringen
meddelar närmare föreskrifter om debitering, betalning och återbäring av
lagringsavgift samt om verkställighet av beslut om lagringsavgifi.

Tillsyn m.m.

29 § Den som är lagringsskyldig skall lämna
tillsynsmyndigheten de upp

gifter som behövs för tillsynen av beredskapslagringens fullgörande.

Närmare föreskrifler om uppgiftsskyldigheten meddelas av
regeringen eller efter regeringens bestämmande av tillsynsmyndigheten.

30
§ Den som
importerar, säljer eller förbrukar lagringspliktigt bränsle utan att vara
lagringsskyldig skall efter anmaning lämna tillsynsmyndigheten de uppgifter om
importen, försäljningen, förbrukningen och lagret som behövs för tillsynen av
beredskapslagringens fullgörande.

31
§
Tillsynsmyndigheten får undersöka lager som tillhör den som är uppgiftsskyldig
enligt denna lag och granska dennes bokföring och övriga handlingar som hör
till verksamheten. Därvid har tillsynsmyndigheten rätt att få tillträde till
lageranläggningar och kontorslokaler.

Tillsynsmyndigheten får överlåta på sakkunnig att utföra
åtgärd enligl första stycket.

Prop. 1984/85:53 86

32
§
Tillsynsmyndigheten får meddela föreläggande som behövs för att utöva tillsyn
enligl bestämmelserna i 29 § första stycket, 30 § och 31 § samt enligt
bestämmelser som meddelats med stöd av 29 § andra stycket. I beslut om
föreläggande får tillsynsmyndigheten utsätta vite.

33
§ Det åligger
polismyndighet all lämna den handräckning som behövs för utövande av tillsynen
enligt denna lag.

Ansvarsbestämmelser

34 § Till böler eller fängelse i högst ett år döms den som
uppsåtligen eller

av oaktsamhet

1.
underlåter att
fullgöra skyldighet enligt 13 §, 29 § första stycket, 30 § eller enligt
föreskrift som meddelats med stöd av 29 § andra stycket eller lämnar oriktig
uppgift vid fullgörandet,

2.
underlåter att
lämna tillsynsmyndigheten eller sakkunnig som avses i

31 § andra stycket tillträde till lageranläggningar
eller kontorslokaler.

I ringa fall döms inte till ansvar.

Till ansvar döms inte heller om ansvar för gärningen kan
ådömas enligt brottsbalken eller om gärningen omfaltas av ett
vitesföreläggande.

35 § Allmänt åtal för brott mot denna lag eller mot
föreskrifter som har

meddelats med stöd av lagen får väckas endast efter anmälan eller medgi

vande av tillsynsmyndigheten.

Besvär m. m.

36 § Tillsynsmyndighetens beslul i frågor som avses i
14, 19, 27 och

32 §§ får överklagas genom besvär hos kammarrätten.

Tillsynsmyndighetens beslut i övriga frågor fär överklagas genom besvär

hos regeringen.

37 § Beslut enligt denna lag eller enligt föreskrifter som
meddelats med

stöd av lagen skall gälla omedelbart om inte annat föreskrivs.

1.
Denna lag
träder i kraft den 1 januari 1985 då lagen (1957:343) om oljelagring m.m. och förordningen
(1957:344) om oljeavgift m.m. skall upphöra alt gälla.

2.
Lagen
(1957:343) om oljelagring m. m. gäller fortfarande såvitt avser framställning
av stadsgas för försäljning.

3.
De beslut om
lagringsskyldighet som fatlats med stöd av äldre bestämmelser och avser tiden
den 1 januari 1985-den 30 juni 1985 skall fortfarande gälla.

4.
Bestämmelsen i
17 § om lagring i bergmm skall inte tillämpas förrän den 1 juli 1987. Till dess
skall bestämmelsema i den gamla lagen gälla.

Prop.
1984/85:53 87

Bilaga 2

Sammanställning av remissyttranden över utredningens
rörande frågor om beredskapslagring på energiområdet betänkande (Ds I 1984:10)
Olja och kol, Förslag till lag om beredskapslagring

Efter remiss har yttrande över betänkandet avgetts av
överbefälhavaren (ÖB), överstyrelsen för ekonomiskt försvar (ÖEF),
transportrådet (TPR), generaltullstyrelsen (GTS), statens energiverk, slatens
vattenfallsverk (Vattenfall), Göta hovrätt, kammarrätten i Stockholm,
länsstyrelsen i Västerbottens län. Svenska kommunförbundet. Svenska Petroleum
Institutet. Svenska Kraftverksföreningen, Svenska Slenkolsimportörers Förening.
Svenska Värmeverksföreningen. Sveriges Grossistförbund samt Sveriges
Industriförbund med kompletteringsyltrande av Svenska Cellulosa- och
Pappersbruksföreningen.

Remissinstanserna har samtidigt även yttrat sig över
utredningens om översyn av det löpande oljelagringsprogrammet m. m.
slutbetänkande (Ds I 1984:13) Energiberedskap för krislid. Denna
sammanställning gäller endast yttranden över betänkandet (Ds I 1984:10) Olja
och kol. Förslag till lag om beredskapslagring.

1 Allmänt

Många remissinstanser uttrycker sin tillfredsställelse med
att en genomgripande omarbetning har gjorts av nu gällande bestämmelser om
oljelagring. Flera av instanserna, bl.a. ÖEF, statens energiverk, Göta hovrätt
och kammarrätten i Stockholm, anser det vara en klar fördel att beredskapslagringen
av både olja och kol regleras i en och samma lag. ÖEF föreslår dessulom att
bestämmelserna om stadsgas förs in i den nya lagen i oförändrat skick, medan
t.ex. kammarrätten i Stockholm anser att stads-gasbeslämmelserna kan undantas.

TPR. GTS
och Vattenfall har inget att erinra eller anföra mot utredningens överväganden
och förslag. Övriga remissinstanser är också i huvudsak positiva till utredningsförslagen,
även om kritik framförs mot vissa punkter i betänkandet.

Remissinstansernas kommentarer

ÖEF konstaterar att utredningen anser att den nu gällande
lagen om oljelagring m. m., som tillkom är 1957, är föråldrad och i flera
hänseenden svårtolkad. ÖEF kan som fillsynsmyndighet instämma i detta. ÖEF
hälsar därför med tillfredsställelse att en genomgripande omarbetning skett och
att i lagförslaget intagits reglerna för beredskapslagring av kol samt likaledes
att bestämmelsema om oljeavgifi enligt nuvarande lag om oljeavgift

Prop. 1984/85:53 88

inarbetats
i det nya lagförslaget. Den nuvarande oljelagringslagen omfattar även råvara
för stadsgasindustrin och bestämmelserna härom avses även gälla i
fortsättningen. Enligt ÖEFs mening vore det önskvärt att samlliga
lagringsbestämmelser kunde utläsas av den nya lagsfiftningen. ÖEF föreslår
därför att nuvarande lag i sin helhet upphävs och att bestämmelsema om stadsgas
i oförändrat skick införs i den nya lagen.

Statens
energiverk tillstyrker från allmänna utgångspunkter förslaget lill lag om
beredskapslagring. 1 likhel med utredningen finner energiverket del gamla
lagkomplexet starkt föråldrat, bl.a. i fråga om den laglekniska ulformningen.
Verket delar även utredningens grundläggande utgångspunkt för reformarbetet,
att lagregleringen bör bli gemensam för olja och kol.

Göta
hovrätt anser det tillfredsställande alt bestämmelserna avseende
lagringsskyldighet i fråga om säväl olja som kol förts samman i det nu
framlagda lagförslaget samt anser att utredningens förslag är väl ägnat att
läggas till grund för lagstiftning.

Kammarrätten
i Stockholm menar all det är en klar fördel att utredningen reglerar
beredskapslagringen av både olja och kol i en och samma lag. De skäl
utredningen anför mot att också låla naturgas omfattas av lagen syns hållbara.
Kammarrätten finner inte heller anledning att invända mot att bl.a. stadsgas
undantas frän denna och i stället regleras i lagen (1957: 343) om oljelagring
m. m. I klarhetens inlresse bör dock sistnämnda lag ändras, så all det avsedda
tillämpningsområdet kan utläsas av mbriken och även framgår av själva
författningstexten, anser kammarrätten.

2
Lagringspliktiga varor och lagringsansvaret

2.1
Lagringspliktiga varor

Utredningen
föreslår: För att trygga tillgängen pä olja, gasol och ångkol för
energiförsörjningen under krig och annan allvarlig försörjningskris skall
säljare och förbmkare av sådana bränslen vara skyldiga att hålla beredskapslager.
1 ångkol ingår slybb, men inte särskilt förädlat kolpulver och av sådant kolpulver
framställt flytande kol. Såväl principiella som praktiska skäl talar för att
varudefinitionerna för lagringspliktiga varor anknyts till tulltaxan, vilket
bl.a. medför att den vara som i LOL benämns motorbrännolja i den nya lagen bör
ges benämningen dieselbrännolja. Utredningen anser att kolpulver och flytande
kol tills vidare inte bör vara lagringspliktiga varor. Om förhållandena ändras
pä så sätt att användningen av kolpulver och flytande kol får större betydelse
för energiförsörjningen, bör lagringsskyldighet införas och avse råvaran ångkol
och i förekommande fall olja.

Remissopinionen
är splittrad i frågan om bestämmelserna för kol.

ÖEF
anser alt till lagringspliktiga varor även skall hänföras kolpulver

Prop. 1984/85:53 89

och flytande kol för den som för egen förbrukning eller
försäljning framställer dessa former av kol.

Kammarrätten i Stockholm menar att den föreslagna
avgränsningen i fråga om lagringspliktiga varor och lagringsskyldiga företag
ler sig ändamålsenlig.

Länsstyrelsen i Väslerbottens län tillstyrker uiredningens
förslag och förutsätter att man vid lagringspliklens tillämpning särskilt
beaktar den samlade försvarsberedskapens regionala behov av lagringspliktiga
varor.

Svenska Petroleum InstUutet delar utredningens uppfattning
alt det är bra att hänvisa till tulllaxenumren för att ange de varuslag, som
beredskapslagringen skall omfatta.

Svenska Stenkolsimportörers Förening anser alt ångkol som
förbrukas för framställning av kolpulver och flytande kol skall hänföras till
kategorin lagringspliktiga varor.

Svenska Värmeverksföreningen anser att ångkol som
förbrukas för framställning av kolpulver skall bli lagringspliktigt, medan
flytande kol skall undantas från lagringspliktiga varor.

Remissinstansernas kommentarer

ÖEF påpekar att i utredningen har anförts all huvudsakliga
skälet till undantaget för kolpulver och flytande kol är att det är fråga om
försöksverksamhet och all kommersiell marknad för sådani bränsle ännu saknas
samt vidare att kol i angivna former är tekniskt svårl att lagra under längre
lid. Det sistnämnda skälet kan ÖEF instämma i. Lagringsskyldighet bör därför
inte föreskrivas för den som köper och använder kolpulver och flytande kol.
Däremot bör sädan skyldighet gälla den som för egen förbrukning eller
försäljning framställer dessa former av kol. Lagringsskyldigheten bör gmndas på
den mängd ängkol som han har förbrukat eller sålt enligl samma regler som
föreslås gälla för övriga kolförbrukare. Del bör här framhållas, att kolpulver
är det vanligaste bränslet i slörre koleldade pannor, varför undanlag från
lagringsskyldighel rimligen inte bör göras, anser ÖEF.

Länsstyrelsen i Västerbottens län påpekar att den minskade
förbrukningen av eldningsoljor 1-2 medför sänkt beredskapslagring. Vid
av-spärming/beredskapstillstånd innebär del en sänkt uthållighet inom sektorerna
transport, skogs- och bergsbmk saml entreprenadverksamhet (krigslida bygg- och
reparationsverksamhel). Denna utveckling kan innebära problem för
försvarsberedskap och krigsförsöijning i Övre Norrland. Lagringsmängder och
lagringsansvar bör därför anpassas till totalförsvarets (inkl.
folkförsöijningens) operativa huvudalternativ i Övre Norrland. Detta särskilda
lagringsansvar för gasol och motorbränsle bör inte vara angivet i föreslagen
lag. Det bör vara ett regeringsbeslut eller etl delbeslut i de femåriga
lotalförsvarsbeslulen, menar länsstyrelsen.

Svenska Värmeverksföreningen noterar att i förslaget till
lag om bered-

Prop. 1984/85:53 90

skapslagring av olja, ängkol m. m. görs undantag för
ångkol som förbrukas för framställning av kolpulver och flytande kol. Av den
allmänna motiveringen framgår, att en orsak är att kostnaderna för lagring av
produkterna blir för höga och en annan all tvångslagring av produkterna saknar
betydelse från beredskapssynpunkl. Om användningen av kolpulver och flytande
kol skulle få större betydelse för energiförsörjningen, föreslås i utredningen
alt råvaran ångkol och i förekommande fall olja blir lagringspliktig. Kolpulver
och flytande kol betraktas inte som ångkol i lagens mening. Användning av
flytande kol är ännu av marginell omfattning. Vad avser denna produkt ansluter
sig därför. Värmeverksföreningen lill förslagel. Beträffande kolpulver så
används det i mänga pannor hos värmeverken. Under år 1983 användes ca 2/3 av
del kol som värmeverken förbrukade i form av kolpulver. Pulvret framställs
normall genom målning i anslutning till inmatningen i pannan. Från
beredskapssynpunkt förefaller det likgiltigt om kolpulvret erhålls genom
målning pä platsen för användningen eller genom inköp av färdigmald produkt. En
skillnad i lagringsplikt för dessa båda fall bör inte föreligga. Inte heller
bör skilda tekniker för koleldning behandlas olika vad gäller
beredskapslagring. Värmeverksföreningen avstyrker därför förslaget i denna del
och föreslår alt råvaran ängkol blir lagringspliktig vid försäljning och
användning av kolpulver.

2.2 Lagringsansvaret

Utredningen föreslår: Skyldiga att hålla beredskapslager
under ett lagringsär är företag som

1. importerat lagringspliktigt bränsle och under
basåret sålt eller förbru

kat sådant bränsle inom landet,

2.
drivit
oljeraffinaderi inom landet och där under basåret sålt lagringspliktigt
bränsle,

3.
av företag som
avses under I och 2 som köpt och under basåret inom landet sålt minst 20000
kubikmeter olja eller 1000 ton gasol,

4.
i annat fall än
som avses under 1 under basåret vid en anläggning inom landet förbmkat minst
8000 ton ängkol eller 5000 kubikmeter eldningsolja eller dieselbrännolja.

Om en anläggning under basåret innehafts av mer än ett företag,
skall den senaste innehavaren vara lagringsskyldig om förbmkningen vid anläggningen
under basåret uppgått till vad som anges i första stycket 4. För
gasturbinanläggningar för framställning av elektrisk kraft eller för oljekondensverk
gäller särskilda bestämmelser. Ett företag är lagringsskyldigt som inom landet
under basåret innehaft en gasturbinanläggning för framställning av elektrisk
kraft med en installerad effekt av minst fem megawatl. Regeringen får bestämma
alt förelag som under basåret inom landet innehaft oljekondensverk med en
installerad effekl av minst 150 megawatl skall vara lagringsskyldigt.

Prop.
1984/85:53 91

Lagringsskyldigheten avser sådana vamslag som de
lagringsskyldiga säljer eller förbmkar. Den som är skyldig att lagra ängkol
skall hålla etl lager av sådan beskaffenhet, alt energiinnehållet i den lagrade
varan inle i väsentlig mån är mindre än det ångkol som han säljer eller
förbrukar. Tillsynsmyndigheten (ÖEF) får medge att en lagringsskyldig lagrar
annat lagringspliktigt bränsle än det som lagringsskyldigheten omfattar. I
beslutet skall anges vilken mängd av det lagrade bränslet som skall anses
motsvara viss mängd av det bränsle som lagringsskyldighelen omfattar. ÖEF får
också medge att företag som driver oljeraffinaderi helt eller delvis fullgör
sin lagringsskyldighel genom att lagra råolja.

Majoriteten av remissinslanserna är i huvudsak positiv
till utredningens förslag om lagringsansvarel, bl.a. ÖEF. kammarrätten i
Stockholm, länsstyrelsen i Västerbottens län. Svenska Kraftverksföreningen,
som dock anser att samma regler som föresläs för oljeeldade kondensverk bör
gälla även för koleldade sådana, samt Svenska Slenkolsimportörers Förening.

Sveriges Industriförbund och Svenska Cellulosa- och
Pappersbruksföreningen menar att lagringspliktiga som innehar s. k.
flerbränslepannor och i dag eldar med kol bör undantas frän
lagringsskyldigheten om de i en krissituation kan gå över till fasta inhemska
bränslen.

Remissinstansernas kommentarer

ÖEF konstaterar att lagringsskyldighet för olja föresläs
föreligga vid en förbrukning om minsl 5000 kubikmeter per år och för kol vid en
förbmkning om minst 8000 ton per år. Det kan förutses att mänga som nu är
lagringsskyldiga för olja kommer att ersätta en del av oljan med annan energi.
Behov kommer vanligen föreligga av s.k. spelsolja under
högbe-lastningsperioder, som ulgör en mindre del av det sammanlagda energibehovet
för förbrukare. När det gäller lagringsskyldighel för naturgasförbrukare har
föreslagits (Ds I 1984: 13) att den sammanlagda förbmkningen av både gas och
olja bör vara utgångspunkt vid fastställande om lagringsskyldighet föreligger
eller ej. ÖEF vill i konsekvens härmed föreslå, att den sammanlagda
förbrukningen av importbränsle bör vara utgångspunkt för avgöranden om lagringsskyldighel
föreligger och för beräkning av lagringsskyldighelens omfattning. Vad gäller
förbmkare som använder såväl kol som olja, bör sålunda lagringsskyldighet
föreligga om den sammanlagda förbrukningen därav uppgår till 5000 kubikmeter
räknat i oljeekviva-lenler. Vid omräkning frän kol till olja torde ett för
olika kolkvalileter gemensamt omräkningstal av förslagsvis 1,5 kunna användas,
anser ÖEF.

Kammarrätten i Stockholm påpekar att i uiredningen
föresläs att om en anläggning under basåret innehafts av flera företag, den
senaste innehavaren skall vara lagringsskyldig om den årliga förbrukningen vid
anläggningen uppgår till viss angiven minsta kvantitet. Avsikten torde vara
att vid överlåtelse av lagringsskyldig anläggning den senaste innehavaren skall
överta överiätarens skyldighet i aktuellt hänseende. Kammarrätten tillstyr-

Prop.
1984/85:53 92

ker
den nya ordningen, men anser all den inte framgår med erforderlig tydlighet av
lagtexten.

De
bestämmelser som föreslås införda när del gäller lagring av olja för
kondensverk och gasturbinanläggningar föranleder ingen erinran från Svenska
Kraftverksföreningen. Bestämmelserna ansluter till det förslag till ändring i
LOL, som framlagts i regeringens proposition 1983/84: 110 och som antogs av
riksdagen den 5 juni 1984. Enligt lagförslaget undantas oljekondensverk från
skyldigheten att hålla beredskapslager. Regeringen får dock bestämma alt
förelag, som under basåret inom landet innehaft oljekondensverk med en
installerad effekt av minsl 150 megawatl, skall vara lagringsskyldigt.
Kraftverksföreningen anser alt samma regler som föreslås för oljeeldade
kondensverk bör gälla även för koleldade sådana. 1 dagens läge finns i landet
ett relativt litet antal små kondenskraflverk. Ur kraftförsörjningssynpunkl är
den produktion som kan utvinnas ur dessa verk praktiskt taget försumbar. I den
män koleldade kondensverk om minst 150 megawatl kommer lill utförande, bör
regeringen - liksom när det gäller oljeeldade verk - kunna avgöra frågan om
eventuell lagringsskyldighet, menar Svenska Kraftverksföreningen.

Svenska
Värmeverksföreningen påpekar all kol används av åtskilliga värmeverk pä gmnd av
sitt förhållandevis låga pris. Många anläggningar är emellertid byggda för att
kunna använda också andra fasta bränslen, när priset är konkurrenskraftigt. I
förslaget till lag om beredskapslagring av olja, ängkol, m. m. medges endasl
att lagring av ett lagringspliktigt bränsle ersätts av etl annat
lagringspliktigt bränsle. För anläggningar som bevisligen kan prestera
tillräcklig effekt genom att använda inhemska bränslen bör lagring av sådana
tillålas som etl alternativ till kollagring. Om ägare fill anläggning har egna
tillgångar av inhemskt bränsle bör befrielse frän lagringsskyldighelen medges.
I förekommande fall bör även lagring av slutprodukten accepteras, dvs. värme
för värmeverkens del. Föruiom av beredskapsskäl kan möjligheten att lagra
inhemskt bränsle ha intresse för sysselsättningen i berörda kommuner.
Värmeverksföreningen yrkar sålunda på att lagförslaget ändras så att
tillsynsmyndigheten får medge att en lagringsskyldig lagrar annat i
anläggningen användbart bränsle än det som lagringsskyldigheten omfattar eller
att den lagringsskyldige lagrar slutprodukten.

Sveriges
Industriförbund påpekar att det i dag finns nägra företag, bl. a. inom
skogsindustrin, som har börjat använda flerbränslepannor. Anledningen härtill
är att de skall kunna använda bränslen, som är billiga och är lätta att få tag
i. Några av dessa förelag eldar därför i dag med kol. Försörjningsberedskapen för
kol bör enligt förbundets mening allmänt sett vara lika god som i fråga om
olja. Men skulle försörjningssituationen pä kolomrädel bli besvärande kommer
dessa företag genast att gå över till eldning med fasta inhemska bränslen.
Förbundet anser därför att det inte finns någon anledning för dessa företag att
beredskapslagra kol, som de i en krissituation inte kommer att behöva använda.

Prop. 1984/85:53 93

3 Lagringsskyldighetens omfattning

3.1 Basmängdsberäkning m. m.

Utredningen föreslår: Att lagringens omfaltning skall
bestämmas med utgångspunkt i en basmängd. Denna skall motsvara försäljningen
efter vissa avdrag eller förbmkningen under etl kalenderår (basåret). Det år då
lagringen fullgörs (lagringsåret) skall börja den I juli efter basårets utgång.
Regeringen skall i god tid före lagringsårels början, lämpligen under första
hälften av januari månad, för varje varuslag fatta beslut om hur slor andel av
de lagringsskyldigas basmängder som skall motsvara lagringsmängden under
lagringsåret. Därigenom fär de lagringsskyldiga lid all fram lill den 1 juli
anpassa lagringen till en förändrad lagringsskyldighet. De lagringsskyldiga
skall som hittills under januari månad till ÖEF inge en deklaration om
försäljningen eller förbrtikningen av olja under basåret. Deklarationen
granskas av ÖEF som senast den 30 april fattar beslut om den mängd de
lagringsskyldiga skall lagra under lagringsårel. Genom att regeringen beslutat
hur stor andel av basmängderna som skall lagras kan ÖEF fastställa
lagringsmängden för varje lagringsskyldig utan att, som nu är fallet, en
summering av samtliga basmängder först måste göras. Den nya ordningen innebär
också att rättelse kan göras av beslutet om beslutsunderiaget varit felaktigt
utan att omfattningen av lagringen för andra lagringsskyldiga påverkas.
Utredningen förordar vidare att nya lagringsskyldiga under det första
lagringsåret endast behöver lagra halva den mängd som annars skulle ha lagrats
pä grund av basmängdens storlek. Vid basmängdens beräkning för lagringsskyldiga
säljare bör avdrag som hittills fär göras för den försäljning som skett till
någon annan som är skyldig att lagra varuslaget ifråga. Vidare skall avdrag få
göras för försäljning som skett för fartygs drift i utrikes trafik samt för
försäljning av ångkol för framställning av kolpulver eller flytande kol. Avdrag
bör även fä göras från ett företags basmängd om försäljningen gällt varor,
vilka transporterats direkt till eller för leverans lill elt lagringspliktigt
företag. För säväl olja som kol skall regeringens beslut om lagrens storlek
motsvara del åriiga behovet av beredskapslager. Regeringens beslut bestäms pä
grundval av etl utredningsmaterial som dels innehåller en kalkyl avseende
behovet av beredskapslagring, dels en prognos över ulvecklingen av försäljning
och förbrukning.

I huvudsak positiva lill förslaget är statens energiverk.
Vattenfall, samt Svenska Värmeverksföreningen.

Remissinstansernas kommentarer

Svenska Värmeverksföreningen påpekar att förslagen
beträffande beredskapslagring av kol berör allt fler av föreningens medlemmar.
Värmeverkens snabba minskning av oljeanvändningen har till viss del möjlig-

Prop. 1984/85:53 94

gjorts genom ersättning med kol. Nu framlagda förslag
innebär, att lagringsskyldighet inträder den I juli 1985 vid en förbmkning av
8000 ton/är, att 60 % av basperiodens användning skall lagras (förslag av K 83)
och att den som blir lagringsskyldig - ulan att ha varit det tidigare - bara
behöver lagra halva den lagringspliktiga kvantiteten under första året. Dessa
förslag ansluter till de principer som riksdagen antagit för oljelagring. Värmeverksföreningen
finner en sådan parallellitet principiellt rimlig.

3.2 Vinterdispens

Utredningen anser att vinlerdispensen, som numera endast
gäller för tjock eldningsolja, i princip bör slopas. Slopandet bör ske i
etapper för att verkningarna någol skall mildras. De skäl som anförts mot
vinterdispens för olja talar för att vinterdispens inte införs för kol. Därmed
uppnås också att samma bestämmelser gäller för eldningsolja och för kol. Utredningen
förordar att frågan om elt slopande av vinterdispensen ingående prövas i
samband med att nästa större utredning om lagringen görs och utgår från att
denna omprövning också leder till att vinterdispensen slopas. Bestämmelserna
om vinterdispens för eldningsolja bör utformas som en fullmakt för regeringen
att kunna medge att lagren efter januari månad får tas i anspråk till en
bestämd lägsta nivå. De närmare bestämmelserna bör meddelas i en förordning och
de bör i huvudsak överensstämma med de bestämmelser som nu gäller.

Länsstyrelsen i Västerbottens län anser att
vinterdispensen bör behållas.

Svenska Kraftverksföreningen och Svenska
Värmeverksföreningen anser att vinterdispensen även bör gälla för kol.

Remissinstansernas kommentarer

Länsstyrelsen i Väslerbottens län menar att
vinterdispensen bör behållas på grund av följande skäl:

-
En stor - och
kanske ökande — del av sjötransporterna sker med utländska fartyg.
Arbelskonflikter, andra transportstörningar kan störa oljeföretagens planerade
lagring.

-
Man kommer inte
ifrån att del kan bli besvärliga och långvariga ishinder pä norrlandskusten. Is
och miljöhinder (risk för haveri jämte svårt oljeutsläpp) kan tidigt stoppa
tankfartygen. Situationen skärps genom den ökade andelen "icke
skandinaviskt" oljetonnage som svarar för Östersjötransporterna.

Svenska Värmeverksföreningen konstaterar att utredningen
föreslär att vinlerdispens inte införs för kol. Motivet härtill är av
vinterdispensen för olja föreslås slopad. Detta har redan beslutats av
riksdagen vad beträffar tunn eldningsolja från den 1 januari 1985.Vinterdispens
för tjock eldningsolja bibehålls tills vidare. Den föreslås av utredningen alt
tas upp till

Prop. 1984/85:53 95

förnyad behandling i nästa större utredning om lagringen
och utredningen ulgår från att denna omprövning också leder till att
vinterdispensen för tjock olja slopas. Dä kol och olja i övrigt behandlas lika
i lagringshänseende bör vinterdispensen även gälla för kol. För att kunna
bedöma synpunkten att vinlerdispensen generellt bör slopas måsle bakgrundsmaterial
i form av importmöjligheter och förbmkningsanlaganden slå till förfogande.
Eftersom delta inte varit fallel vad Värmeverksföreningen beträffar, saknar
föreningen praktisk möjlighet att bedöma på vilka gmnder utredningen baserar
sitt generella uttalande. Föreningen anser dock all kol och olja skall
behandlas lika och yrkar på att vinterdispensen även skall gälla kol.

4 Lagrens lokalisering

Utredningen föreslår att del bränsle som är
lagringspliktigt skall ägas av den lagringsskyldige och förvaras inom landet i
lageranläggningar, som den lagringsskyldige äger eller förfogar över pä ett
från kontrollsynpunkt tillfredsställande sätt. Regeringen får med hänsyn till
beredskapsbehoven bestämma alt en del av beredskapslagren av olja och gasol som
hålls av försäljare skall förvaras i bergrum. Regeringen fär vidare utfärda
bestämmelser om lokalisering av beredskapslagren.

1 stort positiva lill utredningsförslagen är bl.a. ÖB,
statens energiverk samt Vattenfall.

Länsstyrelsen i Västerbottens län anser alt del finns
behov av en ökad krigslagringsreserv i övre Norrland.

Remissinstansernas kommentarer

ÖB konstaterar att utredningen föreslår all inga särskilda
regler för lagrens lokalisering behöver införas. Detta innebär att lagringsuppbyggnaden
av de oljelager som inte skall förvaras i bergrum sannolikt sker med hänsyn
till förbmkningsbehoven. Delta kan komma att medföra att vissa landsdelar, t.
ex. Norrland, fär en förhållandevis låg andel av tvångslagren. ÖB bedömer dock
att beredskapskraven kan uppfyUas trots denna obalans. ÖB anser att stora
regionala obalanser i uthålligheten, särskilt i Norrland, även påverkar
uthålligheten i landet i dess helhet. ÖB vill dock inte påverka en för
myndigheter och företag kostnadskrävande reglering av lagrens lokalisering.
Däremot understryks vikten av alt ÖEF noga följer lagringsulveckUngen.
Härigenom kan sådana förändringar som negativt påverkar vår uthållighet - även
regionalt - tidigt upptäckas och läggas till grund för förslag till regeringen
att, med stöd av lagen om beredskapslagring, utfärda härför erforderliga
föreskrifter, anser ÖB.

Länsstyrelsen i Västerbottens län menar att
totalförsvarels ökade användning av biltransporter och dieseldrivna
arbetsredskap kan kräva ökad

Prop. 1984/85:53 96

krigslagringsreserv
i övre Norrland. Oljeförråden bör vara skyddade i bergmm. Förråden bör om
möjligt icke vara i anslutning till andra, mer högvärdiga, mäl. Länsstyrelsen
bedömer det angeläget att man närmare studerar problemet "oljelagring och
uthållighet" för totalförsvaret i Övre Norrland.

5 Befrielse
från lagringsskyldigheten m. m.

Utredningen
föreslår all ÖEF fär medge rält för ett lagringsskyldigt företag som säljer
olja över slörre delen av landet att avtala med ett annat sådant företag att delta
tillfälligt skall ombesöija lagring av olja. Vidare får ÖEF, när skäl finns, i
särskilda fall medge etl lagringsskyldigt företag rätt alt avtala med ett annat
sådani företag alt detla hell eller delvis skall ombesörja lagringen.
Föreligger synnerliga skäl får ÖEF i särskilda fall även helt eller delvis
medge befrielse frän lagringsskyldigheten.

Fä
instanser har yttrat sig i frågan. I huvudsak positiva till uiredningens
förslag är slatens energiverk och Vattenfall.

Remissinstansernas
kommentarer

Svenska
Värmeverksföreningen anser att strävan att ersätta olja medför ofta betydande
förändringar i den blandning av olika slags tillförd energi, som gäller för
värmeverken. Dessa förändringar sker omgående, då nya eller konverterade
anläggningar tas i bruk. Detla bör beaktas genom att ÖEF fillämpar en generös
dispensgivning.

6 Sanktioner
m. m.

6.1
Sanktioner vid bristande lagring

Utredningen
föreslår att den som inte håller fastställt beredskapslager skall erlägga
lagringsavgift till staten. Lagringsavgift skall också erläggas av den som inte
håller beredskapslager på det sätt eller på den plats som anges i lagen eller i
föreskrifter som meddelats med stöd av lagen. Lagringsavgiften, uppgår när
lagringen försummats, till ett belopp som beräknas för månad och motsvarar
kapitalkostnaden för den vara som skall lagras med ett tillägg av 60 procent.
Då lagringen försummas under del av en kalendermånad skall avgiften utgå för
hela månaden. Lagringsavgiften som skall erläggas i andra fall än då lagringen
försummas skall uppgå lill en tredjedel av det nyss nämnda beloppet. De
ytterligare föreskrifter som måste finnas i fräga om avgiftens storlek bör
bestämmas av regeringen. ÖEF beslular om lagringsavgiftens uttagande.
Föreligger synnerliga skäl fär ÖEF i särskilda fall nedsätta eller efterge
lagringsavgiften. Regeringen meddelar närmare föreskrifter om debitering,
betalning och återbäring av

Prop. 1984/85:53 97

lagringsavgift samt om verkställighet av beslul om
lagringsavgift. Om den lagringsskyldige underlåter att hålla lager av den
omfattning eller på det sätt som föreskrivs enligl lagen eller enligt
bestämmelser som meddelats med slöd av lagen får ÖEF vid vite förelägga honom
att fullgöra sina åligganden. I övrigt skall frågorna om vite följa de allmänna
regler som gäller för vite och när en ny viteslag träder i kraft enligt vad som
stadgas däri.

Kammarrätten i Stockholm anser att lagringsavgiften bör
höjas, medan Svenska Petroleum InstUutet och Svenska Stenkolsimportörers
Förening menar all en kombination av lagringsavgifi och borttagande av
avdragsrät-len blir oskäligt betungande för den lagringspliktige. Svenska
Stenkolsimportörers Förening vill dessutom sänka procentsatsen till 30
procent.

Remissinstansernas kommentarer

Kammarrätten i Stockholm anser all i syfte att trygga
rikets beredskap pä energiområdet och fullgörandet av föreskriven
lagringsskyldighel måste effektiva påtryckningsmedel stå till buds. Uiredningen
anger att den hell övervägande delen av de fall då avgift hittills har uttagits
utgörs av mindre, oftast tillfälliga försummelser, som ibland har berott på
rena förbiseenden eller misstag. Bortsett från vad som skedde under Irankrisen
har utredningen däremot funnit alt några mer omfattande försummelser inle har
förekommit. Mot denna bakgmnd anser uiredningen att den nuvarande avgiftsnivån
i slort sett får anses rimlig och att avgiften - med hänsyn lill den ändring
som föreslås i fråga om de komponenter som skall medtas vid beräkningen - bör
motsvara den månatliga kapitalkostnaden för varan med etl tillägg pä 60
procenl. Kammarrätten kan inle ansluta sig till denna uppfattning.
Uppenbarligen var avgiften inte ett tillräckligt påtryckningsmedel i det
läget. På grund härav och då del också får anses angeläget att några
försummelser som kan kallas vardagliga inle förekommer anser kammarrätten att
avgiften bör höjas. Visserligen förordar utredningen alt avgiften inte längre
skall vara avdragsgill vid inkomsttaxeringen. Kammarrätten tillstyrker det
förslaget, eftersom avgiften är av samma art som de avgifter som nu omfattas av
20 § andra stycket kommunalskattelagen (1928:370). En sådan lösning innebär en
ökad belastning för dem som drabbas av avgift. Kammarrätten tror dock all detta
inle är tillräckligl utan förordar att det procentuella tillägget höjs om än inle
så kraftigt som oljelagringskommittén pä sin tid föreslog.

Svenska Petroleum Institutet konstaterar att
lagringsavgiflen föreslås motsvara kapitalkostnaden för den vara som skall
lagras med etl tillägg av 60 procenl. Härutöver föreslås dessulom en ändring av
kommunalskallela-gens 20 §, innebärande att avdrag ej får göras för
lagringsavgifi vid beräkningen av inkomsten från särskild förvärvskälla.
Enligt institutets uppfallning innebär kombinationen av dessa bestämmelser en
oskäligt betungande ekonomisk påföljd för att en lagringsskyldig under en
månad eller del av 7
Riksdagen 1984/85. I saml. Nr 53

Prop.
1984/85:53 98

månad icke tillfullo uppfyller sin lagringsplikt. Endera
av dessa påföljder är enligl institutets mening tillräcklig såsom påföljd, dvs.
antingen kapitalkostnaden med ett tillägg av 60 procent utan ändring av
kommunalskattelagens 20 §, eller enbart kapitalkostnaden med föreslagen
ändring av kommunalskattelagen. Utredningen nämner att lagringsavgift främsl
har debiterats Iagringsskyldiga förbrukare. Enligt den förteckning över
lagringsskyldiga företag, vilken ärligen upprättas av ÖEF, finns bland
lagringsskyldiga förbrukare dels kommuner, dels kommunägda aktiebolag, som
driver kraft- och värmeverk, och dels industriföretag, som praktiskt taget
alllid drivs i aktiebolagsform. Uiredningens förslag att slopa den
skattemässiga avdragsrätten för oljeavgift skulle medföra en kraftig reell
avgiftshöjning för de kommunägda kraft- och värmeverk, som drivs i
akfiebolagsform, samt för industriföretagen men inle medföra nägon
avgiftshöjning i de fall, då en kommun direkt äger kraft- eller värmeverk,
eftersom kommunen inle är skattskyldig. Den av utredningen föreslagna ändringen
i kommunalskattelagen bör av ovanstående skäl inte genomföras, anser
institutet.

Svenska Stenkolsimportörers Förening uppskattar att
utredningen föreslär ett förenklat sätt att beräkna lagringsavgiften.
Emellertid innebär det nya förslaget en orimlig och onödig förhöjning av
avgiften särskilt i beaktande av att uiredningen samtidigt föreslår en ändring
av kommunalskattelagen, enligt vilken lagringsavgiften inte skulle få avdras
vid taxeringen. Såvitt gäller denna skattelagändring bör framhållas, att här
ifrågavarande avgift enligt föreningens mening inte är att jämföra med de
sanktionsavgifter, som i dag inte får avdras ur taxeringssynpunkl. Tvärtom är
avgiften enligt förslaget grundad pä kostnader som skulle.få avdras, om
lagringsskyldigheten fullgjorts i sin helhet. Som uiredningen mycket riktigt
framhåller är det här oftast fråga om tillfälliga försummelser orsakade av
rena förbiseenden och misstag, eller omständigheter av force majeure-karaktär
som försening av fartygslaster o.d. Lagringsavgiften är alltså inte att
betrakta som någol slag av böler för kriminell handling. Under hänvisning fill
ovanslående och till utredningens eget uttalande att den nuvarande avgiftsnivån
i stort sett får anses rimlig anhåller föreningen därför all avgiften antingen
baseras på den månatliga kapitalkostnaden för den felande varan med preventivt
tillägg av förslagsvis 30 procent och att den som hittills görs avdragsbar vid
laxeringen eller att det preventiva tillägget helt tas bort om
utredningsförslaget om ändring av kommunalskattelagen godtas.

6.2 Avgift vid befrielse från lagringsskyldigheten

Utredningen föreslår att avgift inle skall uttas när
befrielse ges i fråga om lagringsskyldigheten.

Svenska Petroleum Institutet har som enda instans närmare
kommenterat förslaget och tillstyrker detsamma.

Prop.
1984/85:53 ., 99

Remissinstansens kotnmetilar

Svenska Petroleum Institutet utgår från alt dispens
avseende viss säljare eller förbrukare endasl lämnas i fall av force
majeure-typ och då endast temporärt. Konkurrensneutraliteten mellan företagen
rubbas inte nämnvärt av sådana tillfälliga undantag från lagringsskyldighelen,
menar institutet.

6.3 Uppgiftsskyldighet, kontroll, straff m.m.

Utredningen föreslår att den som är lagringsskyldig skall
lämna ÖEF de uppgifter som behövs för tillsynen av beredskapslagringens
fullgörande. Närmare föreskrifler om uppgiflsskyldigheien meddelas av
regeringen eller efter regeringens beslämmande av ÖEF. Den som importerar,
säljer eller förbmkar lagringspliktigt bränsle utan att vara lagringsskyldig
skall efter anmaning lämna ÖEF de uppgifter om importen, försäljningen, förbrukningen
eller lagret som behövs för tillsynen av beredskapslagringens fullgörande. ÖEF
får undersöka lager som tillhör den som är uppgiftsskyldig och granska
bokföring och övriga handlingar som hör till verksamhelen. Därvid har ÖEF rätt
att få tillträde lill lageranläggningar och kontorslokaler. ÖEF fär även
anlita utomstående specialister för att kontrollera bokföring och lager. Vidare
föreslås alt ÖEF bör fä utfärda de förelägganden som erfordras och i samband
därmed få utsätta vite. Detla gäller ocksä skyldigheten att inge deklaration
över försäljningen eller förbrukningen under basåret. Vad gäller sankfioner mot
försummelse av uppgiftsskyldighcten anser utredningen att dessa sanktioner som
hittills skall utgöras av slraff. Den som för den lagringsskyldige eller för
annans räkning är skyldig all lämna uppgifter, men därvid lämnar oriktiga
uppgifter eller underiåter att över huvud tagel lämna uppgifter, bör ställas
till ansvar om hans handlande eller underlåtenhet täcks av uppsåt eller av
oaktsamhet som inte är att anse som ringa. Vidare bör ansvar gälla för den som
underiåter att efterkomma de förelägganden som kan komma alt utfärdas av ÖEF
eller för den som vägrar att lämna tillträde för undersökning av lager eller
kontorslokaler. För alt markera den vikl samhället fäster vid
upplysningspliktens fullgörande och i belysning av att felaktiga uppgifter kan
ha sin grund i allvarliga förhållanden anser utredningen del lämpligt att
bestämma straffskalans maximum till fängelse i ett är. Brott mot ansvarsbestämmelserna
i den nya lagen kan i vissa fall komma alt konkurrera med brott enligl
brottsbalken. När della sker skall enligl allmänna regler ansvar endast ädömas
enligt brottsbalken. Av det sagda framgår alt straff och vite kan avse samma
gärning. Påpekas bör därför all enligt en i svensk rätt vedertagen rättsprincip
bör inle dömas till straff för en gärning som också omfattas av ett
vitesföreläggande.

Göta hovrätt har som enda instans närmare kommenterat
förslagen och ifrågasätter om inte straffmaximum - fängelse elt är - satts
onödigt högl.

Prop.
1984/85:53 100

7 Övriga frågor

7.1 Besvär

Utredningen föreslår att talan mot ÖEF:s beslul skall
föras hos kammar-rätlen genom besvär när del gäller fastställandet av
lagringsskyldighelens omfattning och beslut om utsättande av vite samt i frågor
om uttagande av lagringsavgiften. I övriga fall skall talan mot ÖEF:s beslut
föras hos regeringen genom besvär.

Kammarrätten i Stockholm har som enda instans närmare
kommenterat förslaget och tillstyrker den uppdelning som uiredningen har gjort
av besvärsprövningen mellan regeringen och domstol.

7.2 Särskilda lagringsbeslut

Utredningen föreslår att ÖEF får besluta om lagringens
omfattning även efter den I maj om den lagringsskyldige inte ingett
erforderliga uppgifter om förbmkning och försäljning före den I februari.
Vidare föreslås att nytt lagringsbeslut skall fattas om kontroll hos den
lagringsskyldige, begäran av denne eller om annan omständighet ger anledning
till det.

Ingen av remissinstanserna har närmare kommenterat
förslaget.

7.3 Inköpsskyldighet från raffinaderier

Uiredningen anser att del inte behövs särskilda
bestämmelser om skyldighet för företag som importerar olja att i stället köpa
olja frän inhemska raffinaderier. De bestämmelser som f. n. finns i LOL har
enligt utredningen aldrig tillämpats i praktiken.

Ingen av remissinstanserna har närmare kommenterat
förslaget.

7.4 Ikraftträdande

Utredningen anför: Avsikten är att den nya lagen skall
träda i kraft den 1 januari 1985 och därmed ersäUa LOL och LOA. Del första
lagringsåret då lagringen bestäms enligt den nya lagen infaller den 1 juli
1985. Intill denna tidpunkt finns redan gällande beslut om lagringen som
fattats med stöd av de äldre bestämmelserna. För all lagringsplikt utan avbrott
skall föreligga för de lagringsskyldiga förelagen måste de beslut om lagringen
som fattals med stöd av de äldre bestämmelserna gälla till den 1 juli 1985, då
lagringen bestäms enligt bestämmelserna i den nya lagen. Lagringsskyldigheten
för ångkol skall också träda i kraft den 1 juli 1985, vilket förordats av K 83
i betänkandet (Ds I 1983; 23) Tvängslagring av olja och kol. I och med att de
som blir lagringsskyldiga för kol inte tidigare varit lagringsskyldiga behöver
de under det första lagringsårel endasl lagra hälften av vad som annars

Prop. 1984/85:53 101

skulle lagras. När del gäller avgift för försummelser som
hänför sig lill tiden före ikraftträdandet bör pä motsvarande sätt som för
straff gälla att de gamla bestämmelserna skall tillämpas när detla leder lill
att avgiften blir lägre. De särskilda frågor som i övrigi måste beaktas vid
ikraftträdandet av den nya lagen tas upp i samband med specialmoliveringen till
lagens övergångsbestämmelser.

Endasl
kammarrätten i Stockholm har närmare kommenterat avsnittet och konstaterar alt
enligt utredningen skall, när det gäller avgift för försummelse som hänför sig
till tiden före ikraftträdandet, gälla att de gamla bestämmelserna skall
tillämpas när del leder till att avgiften blir lägre. Övergångsbestämmelserna
måste enligt kammarrätten kompletteras med föreskrift härom. Ställning måste
ocksä tas till vad som skall gälla i fräga om ansvar för andra försummelser mot
LOL, vilka har begåtts före den nya lagens ikrafträdande, (jfr LOL 19§).

8 Synpunkter på lagtexten

Göta hovrätt föreslär följande ändringar i lagtexten:

8§3si

"Varor som sålts direkl till eller för leverans till
den som själv är skyldig att lagra varan eller till den som förbrukar varan
under omständigheter som anges i 4§ skall inte las med vid beräkningen av
försäljning som avses i andra stycket."

30 §

"Den som importerar, säljer eller förbrukar
lagringspliktigt bränsle utan att vara lagringsskyldig skall efter anmaning
lämna tillsynsmyndigheten de uppgifter om importen, försäljningen, förbrukningen
och lagret som behövs för tillsynen över efterlevnaden av denna lag och de med
slöd av lagen meddelade föreskrifterna." (Jmfr ordalydelsen i 2§.)

Punkt 1 i övergångsbestämmelserna

"Denna lag träder i kraft den I januari 1985 då lagen
(1957:343) om oljelagring m. m. - med i punkt 2 angivet undantag - och
förordningen (1957: 344) om oljeavgift m. m. skall upphöra all gälla."

Hämtöver vill hovrätten framhålla alt det hade varit
önskvärt att utredningen i specialmotiveringen lill 31 § angett de kvalifikationskrav
som bör ställas på sädan sakkunnig som fär anlitas av tillsynsmyndigheten. Med
tanke pä de vittgående befogenheter som den sakkunnige får i förhållande till
berörda företag är det av vikt att vederbörande utses med omsorg.

Kammarrätten i Stockholm anför följande beträffande de
särskilda bestämmelserna i förslaget till lag om beredskapslagring av olja,
ångkol m. m.:l 1 § bör undantagen frän lagens tillämpningsområde samlas i andra
stycket (se första stycket sista punkten och 15 §). Som har angetts i del

Prop. 1984/85:53 102

föregående
bör lagen (1957: 343) om oljelagring m. m. justeras så att därav framgår all
bestämmelserna avser lagring av sladsgas. Förevarande I § andra slyckel kan
lämpligen formuleras enligt följande: "Lagen gäller dock inte för statliga
företag och företag som förbrukar råvara för tillverkning av stadsgas.
Bestämmelserna i 5 §, 8 § andra stycket och 11-14 §§ nedan gäller inte för
gasturbinanläggning för produklion av elektrisk kraft eller oljekondensverk.
För sådana anläggningar och för statliga myndigheter får regeringen utfärda
särskilda bestämmelser om beredskapslagring."

I 3
§ andra stycket bör orden "även om detta bränsle anges i första
stycket" ulgå som överflödiga. 6 § bör omformuleras, förslagsvis enligt
följande: "Skyldiga att - eller dieselbrännolja.

När
ett lagringsskyldigt företag överlåts övertar den senaste innehavaren
överiätarens lagringsskyldighet. Vid överlåtelse under basåret är den senasle
innehavaren lagringsskyldig om den sammanlagda förbrukningen vid anläggningen
under basåret har uppgått lill den mängd som anges i första stycket 4.

Första
stycket gäller inle för gasturbinanläggning för framställning av elektrisk
kraft med en installerad effekt understigande fem megawatl eller för
oljekondensverk. Regeringen får dock bestämma - lagringsskyldigt".

I
specialmotiveringen till 14 § anför utredningen att beslut om lagringens
omfattning inte kan gälla för annan tid än den som omfaltas av lagringsårel. Av
lagtexten bör framgå att nytt lagringsbeslut inte får fattas efter lagringsårels
utgång. I andra punkten måste vidare anges inom vilken tidrymd beslul, som
anges där, skall ha meddelats. Del kan sättas i fråga om nytt lagringsbeslut
verkligen skall kunna meddelas också vid mindre avvikelse lill den lagringsskyldiges
nackdel. Om det är avsett alt texten i 14 § andra stycket skall möjliggöra för
tillsynsmyndigheten att avstå härifrån genom all nytt beslul endast skall
meddelas när " - omständighet ger anledning lill del" bör detta
klargöras i specialmoliveringen.

Uttrycket
i 16 § att lagring skall ske "på ett frän kontrollsynpunkl
tillfredsställande sätt" kräver tillämpningsföreskrifter. Det bör utsägas
i lagen att sädana kommer att utfärdas.

Straffsanktionen
i 34 § 2 bör även omfatta tillsynsmyndighetens rätt enligt 31 § att granska
bokföring m.m. Uppräkningen i 34 § bör därför kompletteras.

I
36 § första stycket bör hänvisning göras till 12 § i ställel för 14 §.

Om
lagen (1957:343) om oljelagring m.m. ändras i enlighet med vad kammarrätten har
föreslagit i det föregående bör punkt 2 i övergångsbestämmelserna utgå.

Svenska
Petroleum Institutet anför: I lagförslaget 3 § anges de varuslag, som
beredskapslagringen skall omfatta. Vi delar utredningens uppfattning, att det
är bra att hänvisa lill tulltaxenummer. Beträffande kol föreligger emellerlid
svårigheter att i den synneriigen rikhaltiga mängden av olika kolkvaliteter
avgränsa de slag av kol, som beredskapslagringen skall om-

Prop. 1984/85:53 103

fatta. Begreppet "ångkol" (steam coal) har vare
sig i Sverige eller inlernafionellt någon klart avgränsad leknisk definition
ulan används som en allmän beteckning på samma säll som begreppet metallurgiskt
kol. Bl.a. svårigheterna att i praktiken på ett tillfredsställande sätt
definiera olika typer av kol i beskattningshänseende har lett till all lagen om
energiskatt (SFS 1957: 262) fr. o. m. den I januari 1984 införts en enhetlig
beskattning av alla typer av kolbränslen (se SFS 1983:1004). Från skatteplikt
har undantagits kolbränslen för annat ändamål än energialsiring och/eller vad
som förbrukas i metallurgiska processer. För detaljer se RSV:s föreskrifter och
anvisningar m. m., allmän energiskatt på bränslen elc. (RSFS 1984: 24, RSV IP
1984:11). Därav framgår också att för kol-vätske-blandningar beräknas skatten för
det inblandade kolet efter skattesatsen för kolbränslen. Om det är fråga om
kol-oljeblandning utgår skatt för den inblandade oljemängden. Genom dessa
regler har man undgått etl anlal besvärliga gränsdragningsproblem. I den mån
t.ex. antracit används för icke-ener-giändamål föranleder sådan förbrukning
icke beskattning och framför allt undantas kol och koks, som förbrukas i
metallurgiska processer. Del torde knappast finnas anledning att använda olika
definitioner på de varuslag, som berörs av energibeskattning och tvångslagring,
eftersom man i båda fallen avser att systemen skall omfatta sådant kol som
används för energiändamål men man samtidigt vill undanta kol för
icke-energiändamål och då framför allt kol för metallurgiskt ändamål. Vi
föreslår därför att inledning av 3 § ges följande lydelse:

3 § Beredskapslagringen skall omfatta följande varuslag:

Tulllaxenummer

Varuslag

ur 27,01

27.02

eller
27.04

kolbränslen

ur 27.10

molorbensin utom flygbensin

fotogen utom flygfotogen

dieselbrännolja och eldningsolja 1 och 2

övriga slag av eldningsolja

ur 27.11

gasol

Beredskapslagringen skall dock icke omfalta bränsle, som
förbrukats eller sålts för förbrukning för ett annal ändamål än energialstring,
och icke heller kolbränslen, som förbmkats eller sålts för förbrukning i
metallurgiska processer.

Om lagringsskyldighet föreligger -

Vi föreslår vidare att i konsekvens med ovanstående ordet
"ängkol" i lagtexten utbyts mol ordet "kolbränslen". Vi
utgår ifrån att med "flygbensin" ovan avses såväl flygbensin,
stat.nr 27.10.151 som jetbensin, stat.nr 27.10.200. Det senare varuslaget
förbrukas som bekant av flygvapnet.

Enligl 4 § i förslag tili lag om beredskapslagring av
olja, ängkol m. m. gäller lagen bl.a. inte för ängkol, som förbrukas för
framställning av

Prop. 1984/85:53 104

kolpulver
och flytande kol. Nämnda undanlag i 4 § synes strida mot föreslagna
bestämmelser i 6 § under 1 och 4:

"Skyldiga
att hålla beredskapslager under elt lagringsår är enligt förslaget företag,
som

1)
importerar lagringspliktigt bränsle och under basåret sålt eller förbrukat
sådant bränsle inom landel,

4)
i annat fall än som avses under I under basåret vid en anläggning inom landet
förbmkat minst 8000 lon ängkol eller 5000 kubikmeter eldningsolja eller
dieselbrännolja."

I
förslaget 6:4 § finns inte något uttalat undanlag för den som förbmkat minst
8000 ton ängkol för framställning av kolpulver eller flytande kol. Klart är
emellertid att föreslaget undantag för kolpulver och flytande kol kommer alt
medföra, att ålskiUiga förbrukare av mer än 8000 lon kolbränslen kommer att
låta tillverka kolpulver eller flytande kol, innan man uppnår gränsen för
lagringspliklens inträde, 8000 ton. Härvid inställer sig frågan, hur kolpulver
och flytande kol definieras och hur man kan kontrollera, alt kolpulver kommit
till användning och inte kolstybb, som är lagringspliktig vara. Eftersom i en
kolpulvereldad anläggning kolpulvret normalt mals i kvarnar, omedelbart före
förbränningen, förefaller det egendomligt om inköp av färdigt kolpulver skulle
medföra, alt beredskapslagring inte anses erforderlig. Det förefaller icke
heller konsekvent alt ett företag, som använt 5000 kubikmeter eldningsolja för
bl.a. flytande kol, skall drabbas av lagringskyldighet, medan om samtidigt mer
än 8000 ton ångkol använts för samma ändamål, denna kolanvändning icke medför
någon lagringsplikt. Institutet delar emellertid utredningens uppfaltning, att
det inte bör vara användningen av kolpulver eller flytande kol som i och för
sig skall medföra lagringsplikt, utan de kvantiteter ångkol som tagits i
anspråk för framställningen av kolpulver eller flytande kol. Vi föreslår därför
all 4 § ges följande lydelse:

4
§ Lagen gäller inte för bränsle som förbrukas för drift av farlyg i utrikes
trafik eller införs på annat transportmedel för dess drift eller är föremål för
transitering. Lagen gäller inte heller för kolbränslen, som utvinns inom
landet.

Svenska
Stenkolsimportörers Förening har följande synpunkter: Lagförslaget 4 §: I
nämnda paragraf föreslås, att lagen inte skall gälla bl. a. för ängkol som
förbrukats för framställning av kolpulver och flytande kol. Vi anser att detta
undantag frän lagen strider mot själva syftet med och anledningen till att man
över huvud taget inför bestämmelser om beredskapslagring. Under avsnitt 4.1.2
i de allmänna motiveringarna föreslår utredningen alt ovannämnda varor icke
blir lagringspliktiga sä länge detta inte är påkallat med hänsyn till
försörjningsberedskapen. Man syns härvidlag stödja sig på K 83:s betänkande
(Ds I 1983: 23) Tvångslagring av olja

Prop. 1984/85:53 105

och kol, vari framhålls all elt krav pä tvängslagring av
dessa produkter f. n. saknar betydelse från beredskapssynpunkl och att
lagringsskyldighelen bör införas först om och när användningen nått etl
kommersiellt stadium. OLK 1980 hade tidigare i sitt kommiltéförslag framhållit
att det för lagringsskyldigheten inle bör spela någon roll hur ängkol
behandlas och i vilken form del förbrukas. Exempelvis bör således enligl
kommittén användning av flytande kol vara förenad med lagringsskyldighet,
eftersom sådant bränsle direkt ersätter användning av tjock eldningsolja. Den
omständigheten att ifrågavarande produkter ännu inte kommit lill större användning
är enligt vår mening inle skäl för att uppskjuta bestämmelser om lagringsskyldighet.
Denna marknad är under uppbyggnad och dagliga leveranser förekommer redan nu
till kommunala anläggningar. Det bör i della sammanhang erinras om, alt
regeringen redan beviljat ett villkorligt lån om högsl 34,8 milj. kr. för
uppförande av en fabrik för kolvallenbränslen i Malmö. Vi utgår från, alt
bakomliggande kalkyler och bedömanden ger vid handen att en marknad kommer att
byggas upp myckel snabbi. Bortsett ifrån alt skälen för beredskapslagring av
råvaran kol i ifrågavarande produkter är ur beredskapssynpunkl exakt densamma
som för leveranser av ångkol i importtillstånd, skulle ett uppskjutande av
bestämmelser om lagringsplikl icke blott medföra en snedvridning av
tillverkarens/förbrukarens kalkyler ulan också skapa skilda förutsättningar för
likartade produkter. Föreningen anhåller därför, att bestämmelser om
lagringsplikt vid tillverkning av kolpulver och flytande kol införs i nu
föreliggande förslag till lag.

Lagförslaget
14 §; Häri föresläs att tillsynsmyndigheten före den 1 maj skall meddela den
lagringsskyldige beslut om beredskapslagrets storlek. Föreningen föreslår, att
denna lidpunkt ändras tili "före den i april". Rimligen bör rent
principiellt de lagringsskyldiga, som i praktiken skall vidta erforderliga
arrangemang för fullgörande av ell lagringsbeslut, ges längre tidsutrymme än
den myndighel, som fattar beslutet. Härtill kommer att två månader renl
praktiskt torde vara en för kort planeringslid, specielll med hänsyn till att
inlagring hos varandra inle utan vidare kan ske såvitt gäller kol.

Lagförslaget
26 §: Föreningen vill framhålla, att den föreslagna formuleringen av
paragrafen är något otydlig, dä man lätt kan få uppfattningen att avgift skall
erläggas för hela lagringspliktiga kvantiteten. Såvitt föreningen förstår skall
avgift betalas endasl för den kvantitet som felas i lagringsskyldigheten.

Prop.
1984/85:53 106

Bilaga 3 De remitterade förslagen

Lagrådsremissens lagförslag

1 Förslag till

Lag om beredskapslagring av olja och kol

Härigenom föreskrivs följande.

Inledande bestämmelser

1 § För att trygga tillgängen på olja och kol för
energiförsörjningen under

krig eller andra allvarliga försörjningskriser skall säljare och förbrukare

hålla beredskapslager av sådana bränslen i den utsträckning som före

skrivs i denna lag.

Om statliga myndigheters beredskapslagring beslular
regeringen.

2 § Skyldigheten alt hälla beredskapslager gäller för elt
år i taget frän och

med den I juli (lagringsårel) och grundas pä försäljningen eller förbruk

ningen under föregående kalenderår (basåret).

Särskilda bestämmelser gäller för vissa anläggningar
enligt 18-21 §§.

3
§ Överlåts en
anläggning, vari förbrukas bränsle som omfattas av denna lag, tillämpas
bestämmelserna om lagringsskyldighel som om den senaste innehavaren innehaft
anläggningen frän basårels början.

4
§ Tillsyn över
efterlevnaden av denna lag utövas av den myndighet som regeringen bestämmer
(tillsynsmyndigheten).

Lagringsbränslen

5 § Beredskapslagringen skall omfatta följande bränslen
(lagringsbräns

len).

Tulllaxenummer Varuslag

ur 27.01 Kolbränslen utom

1. sådant kolpulver som malts för vidareförsäljning

och

2. kol-välskeblandningar

ur 27.10 Motorbensin utom flygbensin och jetbensin

Fotogen utom flygfotogen Dieselbrännolja och eldningsolja
1 och 2 Övriga slag av eldningsoljor

ur 27. II Gasol

Med kol förstås i denna lag sådant kol som är
lagringsbränsle enligt första stycket. I fråga om kolbränslen som anges i
första stycket I och 2 finns särskilda bestämmelser i 7 § 5 saml 11 och 12 §§.

6 § Bestämmelserna i denna lag tillämpas inte på

I. kol som säljs eller förbmkas för annat ändamål än
energialsiring eller annars förbrukas eller säljs för förbrukning i
metallurgiska processer.

Prop. 1984/85:53 107

2.
bränsle som har
utvunnits inom landet eller framställts ur råvara som har utvunnits inom
landet,

3.
bränsle som
säljs för export,

4.
bränsle som
förbrukas för drift av fartyg i utrikes Irafik eller som införs i landel på
annat transportmedel för detta transportmedels drift eller som transiteras.

Lagringsskyldighetens omfattning

1 § Skyldiga att hålla beredskapslager under ett
lagringsär är de som

1. importerat lagringsbränsle och under basåret sålt
eller förbrukat så

dant bränsle,

2.
drivit
oljeraffinaderi inom landet och under basåret säll lagringsbränsle,

3.
av
Iagringsskyldiga enligt I eller 2 köpt och under basåret sålt

a)
minst 30000 ton
kol,

b)
minst I 000 ton
gasol eller

c)
minst 20000
kubikmeter andra lagringsbränslen,

4. i
annat fall än som avses i 1 under basåret vid en anläggning inom

landet förbrukat

a)
minst 8000 ton
kol,

b)
minst 5000 kubikmeter
eldningsolja eller dieselbrännolja eller

c)
bränslen enligt
a och b som sammanlagt motsvarar 5000 kubikmeter räknat i oljeekvivalenter,

5. a) inom landet framställt och under basåret sålt
kolpulver, som malts

för vidareförsäljning, eller nägon kol-vätskeblandning eller

b) under basåret sålt eller förbrukat utomlands
framställda produkter som avses i a.

8 § En lagringsskyldigs basmängd utgör grunden för hur
stort bered

skapslager han skall hälla.

För
förbrukare molsvarar basmängden den mängd förbrukade varor som medför
lagringsskyldighel enligl 7 §. För säljare erhålls basmängden genom att från
den mängd försålda varor som medför lagringsskyldighet enligl 7 § avräknas
varor som sålts direkl till eller för leverans lill

1.
någon, som
under kalenderåret närmast före försäljningen sålt eller förbrukat bränsle i
sådan omfattning att lagringsskyldighel uppkommer enligl 7 § 3, 4 eller 5,

2.
någon, som vid
tiden för försäljningen var skyldig att lagra varan enligl 19, 20 eller 21 §§,

3.
nägon statlig
myndighet, som vid tiden för försäljningen var skyldig att lagra varan enligt
föreskrift av regeringen,

4.
någon, som
enligl avtal med tillsynsmyndigheten var skyldig att hålla beredskapslager.

9 § Med utgångspunkt i landets behov av beredskapslager av
olja och kol

bestämmer regeringen för varje varuslag hur stor procentuell del av bas

mängderna inom delta som skall lagras under lagringsårel.

10 § För eldningsolja 3-5 och råvara för framställning av
stadsgas fär

regeringen bestämma att lagren under lagringsåret fär underskrida den

volym som skall hällas under januari månad med högsl 20 procent.

Prop. 1984/85:53 108

Lagringsskyldighelens fullgörande

11 § Lagringsskyldigheten skall fullgöras med varor
inom de varuslag

som de lagringsskyldiga säljer eller förbrukar. Lagring av kol skall fullgö

ras så att den lagrade varan med hänsyn till form och energiinnehåll kan

ersätta del kol som säljs eller förbmkas. Den som är lagringsskyldig enligt

7 § 5 skall, i den utsträckning som behövs för att tillgodose beredskapsbe

hovel, lagra varor som behövs för framställning av den produkt som avses.

De
lagringsskyldiga skall äga de varor som lagras enligt denna lag.
Lagringsskyldigheten får inle fullgöras med varor som transiteras. Om
medgivande till undantag från denna paragraf finns bestämmelser i

12 §, såvitt avser första stycket, samt i 22 och 23
§§ såvitt avser andra

slyckel.

12 § Tillsynsmyndigheten får medge

1.
att en
lagringsskyldig lagrar annal lagringsbränsle än del som skall lagras enligl 11
§; vidare fär i fräga om kol och produkter som avses i 7 § 5 medges all
åliggandet fullgörs på annat sätt som är lika betryggande från
beredskapssynpunkt,

2.
att någon som
driver etl oljeraffinaderi hell eller delvis fullgör sin lagringsskyldighet
genom att lagra råolja.

Elt medgivande skall förenas med de villkor som behövs
frän beredskapssynpunkl.

13
§ Bränsle som
lagras enligt denna lag skall förvaras inom landet i lageranläggningar som de
lagringsskyldiga äger eller förfogar över pä ell från beredskaps- och
kontrollsynpunkt tillfredsställande sätt.

14
§ Regeringen
får för att tillgodose beredskapsbehov meddela föreskrifler om föriäggning av
beredskapslager saml om förvaring i bergrum av viss del av de lager av
oljeprodukter som skall hållas av säljare.

Fastställande av beredskapslagrels storlek för varje
lagringsskyldig

15
§
Beredskapslagrets storiek under lagringsårel skall för varje lagringsskyldig
fastställas av tillsynsmyndigheten.

16
§ Som underlag
för tillsynsmyndighetens beslut skall den som är lagringsskyldig enligt 7 §
före den I februari avge en deklaration rörande försäljningen eller
förbrukningen under föregående kalenderår. Deklarationen skall avges på heder
och samvete.

17
§
Tillsynsmyndigheten skall sä snart beslutsunderlag föreligger meddela beslut
enligt 15 §.

Ett lagringsbeslut fär ändras, om kontroll hos den
lagringsskyldige, begäran av denne eller annan omständighet ger anledning till
del.

Särskilda bestämmelser för vissa anläggningar

18 § För gasturbinanläggningar för framställning av
elektrisk kraft, olje

kondensverk och anläggningar för framställning av stadsgas gäller 19-

21 §§ i ställel för vad som i 7—9, 11, 12 och 15-17 §§ är föreskrivet om

lagringsskyldighetens fastställande, omfattning och fullgörande. I fråga om

lagringsbeslut tillämpas 17 § andra stycket.

För sådana anläggningar kan lagringsskyldighel uppkomma
även för andra varuslag än som anges i 5 §.

Prop. 1984/85:53 109

19 § Den som under ett basår innehaft en
gasturbinanläggning för fram

ställning av elektrisk kraft med en installerad effekt av minsl fem megawatl

är skyldig att under lagringsårel hålla i lager sådant bränsle som behövs för

att driva gasturbinen.

Lagringsmängden bestäms av regeringen eller av myndighet
som regeringen beslämmer med utgångspunkt i installerad effekl, bränsleåtgång
per megawalttimme och beräknad årlig driftstid.

20 § Den som under ett basår innehaft ett oljekondensverk
med en

installerad effekt av mer än 150 megawatl får av regeringen åläggas att

under lagringsårel hålla i lager sädan olja som behövs för att driva verket.

Lagringsmängden bestäms av regeringen med utgångspunkt i
landels beredskapsbehov.

21 § Den som under elt kalenderår har förbrukat råvara för
framställning

av sladsgas är skyldig att under närmast följande kalenderår hålla i lager en

viss, av regeringen bestämd, andel av den mängd råvara som har förbru

kats.

Den lagringsskyldige skall redovisa förbrukningen till
tillsynsmyndigheten pä det sätt denna beslämmer. Lagringsmängden bestäms
därefter av tillsynsmyndigheten.

Tillsynsmyndigheten får medge att lagringsskyldigheten
fullgörs med annan råvara som kan användas för gasframställningen.

Lagring ombesörjd av annan lagringsskyldig

22
§
Tillsynsmyndigheten fär medge att en lagringsskyldig som säljer oljeprodukter i
större delen av landet utan tillstånd i varje särskilt fall låter en annan
sädan lagringsskyldig tillfälligt ombesörja lagring av oljeprodukter för hans
räkning.

23
§ Om särskilda
skäl finns för delta, får tillsynsmyndigheten för visst fall medge att en
lagringsskyldig låter en annan lagringsskyldig helt eller delvis ombesörja lagring
för hans räkning.

Befrielse från lagringsskyldighel

24 § Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer
får medge

befrielse helt eller delvis från lagringsskyldighelen i vissl fall, om synnerli

ga skäl föranleder att beredskapsåliggandet inte bör uppfyllas vare sig

genom egen lagring eller genom lagring hos nägon annan enligt 23 §.

Etl medgivande får förenas med villkor.

Beredskapslagrens lanspråktagande

25 § Om till följd av krig eller annan allvarlig
försörjningskris tillförseln

av lagringsbränsle till landel eller viss del av landet avbryts eller
försväras,

fär regeringen medge att beredskapslager helt eller delvis tas i anspråk i

den utsträckning som är påkallad med hänsyn till de förhållanden som

inträtt.

Om särskilda skäl föreligger, får regeringen eller
myndighel som regeringen bestämmer medge att beredskapslager som hålls för
oljekondensverk tillfälligt tas i anspråk.

26 § Om en lagringsskyldig försätts i konkurs, utgör denna
lag inle nägol

hinder mol att beredskapslagret tas i anspråk av konkursförvaltningen för

att slutföra konkursen.

Prop. 1984/85:53 110

Lagringsavgifi

27 § Den som inle häller fastställt beredskapslager skall
till slalen er

lägga särskild avgift (lagringsavgift).

Lagringsavgift skall erläggas även av den som utan
tillstånd enligt 22 eller 23 §§ låter nägon annan ombesörja lagring åt sig
eller förvarar lagrade varor i slrid mol bestämmelser som meddelats med slöd av
14 §.

28 § Regeringen bestämmer för de bränslen som skall lagras
det månads

belopp vartill lagringsavgiften skall uppgå. Beloppet skall motsvara en

beräknad kapitalkostnad för varan med ett tillägg av 60 procent.

Vid försummelse enligt 27 § första stycket skall
lagringsavgifi tas ut med fullt belopp. Vid försummelse enligt 27 § andra
stycket skall avgiften tas ut med en tredjedel av fullt belopp.

Försummas lagringsskyldigheten under en del av en
kalendermånad, skall avgiften utgå för hela månaden.

Om det föreligger synnerliga skäl, fär avgiften nedsättas
eller efterges.

29 § Frågor om uttagande av lagringsavgifi prövas av
tillsynsmyndighe

ten.

Regeringen får meddela föreskrifter om debitering,
betalning och återbäring av lagringsavgift.

Tillsyn m.m.

30 § Den som är lagringsskyldig skall lämna
tillsynsmyndigheten de upp

gifter som behövs för tillsynen av alt lagen efterlevs.

Regeringen får meddela föreskrifter om fullgörandet av
uppgiflsskyldigheien.

31
§ Den som
importerar, säljer eller förbrukar lagringsbränsle ulan att vara
lagringsskyldig skall på begäran lämna tillsynsmyndigheten de uppgifter om
importen, försäljningen, förbrukningen och lagret som behövs för tillsynen av
att lagen och med slöd av lagen meddelade föreskrifter efterlevs.

32
§
Tillsynsmyndigheten eller den myndigheten utser fär undersöka lager som tillhör
den som är uppgiftsskyldig enligt denna lag och granska dennes bokföring och
övriga handlingar som hör till verksamheten. Därvid skall tillträde lämnas till
lageranläggningar och kontorslokaler.

33
§ Underiåter
en lagringsskyldig att

1.
hålla
beredskapslager av den omfattning eller pä det säll som föreskrivs i denna lag
eller i föreskrifter som meddelats med stöd av lagen,

2.
iaklta villkor
som avses i 12 eller 24 § eller

3.
lämna
deklaration enligt 16 § eller redovisning enligl 21 §, får tillsynsmyndigheten
förelägga honom vid vite att fullgöra sina åligganden.

Tillsynsmyndigheten får också meddela de förelägganden som
behövs för att uppgiftsskyldigheten enligl 30 eller 31 § skall fullgöras eller
för alt undersökning eller granskning enligt 32 § skall kunna ulföras. I beslut
om föreläggande fär tillsynsmyndigheten utsätta vite.

Vitesförelägganden skall delges. Ett utdömt vite får inte
förvandlas till fängelse.

34 § Polismyndigheten skall lämna den handräckning som
behövs för

utövande av tillsyn enligt denna lag.

Prop.
1984/85:53 111

Ansvarsbestämmelser

35 § Till böler eller fängelse i högsl ett år döms, om
gärningen ej är

belagd med straff i brottsbalken, den som uppsåtligen eller av oaktsamhet

1.
inte fullgör
sina skyldigheter enligt 16, 30 eller 31 § eller föreskrift som meddelats med
stöd av 30 § eller lämnar oriktig uppgift vid fullgöran-del,

2.
inte lämnar
tillträde till lageranläggningar eller kontorslokaler enligt 32 § eller annars
hindrar undersökning eller granskning som avses där.

I ringa fall döms inte till ansvar.

Den som har åsidosatt vitesföreläggande enligt 33 § döms
inle till straff enligt denna lag för gärning som omfattas av föreläggandet.

36 § Brott som avses i 35 § får åtalas av allmän
åklagare endast om det

anmäls lill åtal av tillsynsmyndigheten.

Besvär m.m.

37 §
Tillsynsmyndighetens beslut i frågor som avses i 17, 29 och 33 §§ får

överklagas genom besvär hos kammarrätten.

Tillsynsmyndighetens beslut i övriga frågor får överklagas
genom besvär hos regeringen.

38 § Beslut enligl denna lag eller enligt föreskrifter
som har meddelats

med stöd av lagen skall gälla omedelbart om inte annat föreskrivs.

1.
Denna lag
träder i kraft den I januari 1985, dä lagen (1957:343) om oljelagring m.m. och
förordningen (1957:344) om oljeavgifi m.m. skall upphöra att gälla.

2.
När
beredskapslager fastställs för lagringsårel 1985/86 skall, i fräga om 8 §, i
stället för andra slyckel 1-4 gälla alt avräkning skall göras för försäljningar
under år 1984 i den mån avräkning är förenlig med paragrafens syfte att
förhindra uppkomst av lagringsskyldighet i flera led för samma kvantitet sålt
eller förbrukat bränsle.

3.
Äldre
bestämmelser om oljeavgift skall tillämpas på försummelser som har skett före
ikraftträdandet.

4.
De beslut om
lagringsskyldighel som har fattats med stöd av äldre bestämmelser och avser
tiden till och med den 30 juni 1985 skall fortfarande gälla.

5.
Föreskrifter
enligt 14 § om förvaring i bergrum får inte träda i kraft före den 1 juli 1987.
Till dess skall bestämmelserna i 8, 8 a och 9 §§ lagen (1957: 343) om
oljelagring m. m. om sådan förvaring gälla. Vid förvaring i strid mot dessa
bestämmelser eller med stöd därav meddelade föreskrifter tillämpas 27 § andra
stycket i den nya lagen.

Prop. 1984/85:53 112

2 Förslag till

Lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370)

Härigenom föreskrivs alt 20 § kommunalskattelagen
(1928:370) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

20 §'

Vid beräkningen av inkomsten frän särskild förvärvskälla
skall alla omkostnader under beskattningsåret för intäkternas förvärvande och
bibehållande avräknas från samlliga intäkter i pengar eller pengars värde
(bruttointäkt), som har influtit i förvärvskällan under beskattningsåret. Att
koncernbidrag, som inte ulgör sådan omkostnad, ändå skall avräknas i vissa fall
och inräknas i bruttointäkt hos mottagaren framgår av 43 § 3 mom.

Avdrag fär inte göras för:

den skattskyldiges levnadskostnader och därtill hänförliga
utgifter, såsom vad skattskyldig utgett som gåva eller som periodiskt
understöd eller därmed jämförlig periodisk utbetalning till person i sill
hushåll;

kostnader i samband med plockning av vilt växande bär och
svampar till den del kostnaderna inte överstiger de intäkter som är skattefria
enligt 19 §;

värdet av arbete, som i den skattskyldiges
förvärvsverksamhet utförts av den skattskyldige själv eller andre maken eller
av den skattskyldiges barn som ej fyllt 16 år;

ränta på den skatiskyldiges eget kapilal som har nedlagts
i hans förvärvsverksamhet ;

svenska allmänna skatter;

kapitalavbetalning på skuld;

avgift enligt 8 kap. studiestödslagen (1973: 349);

avgift enligl lagen (1972: 435) om överiastavgift;

avgift enligt lagen (1976:666) om påföljder och
ingripanden vid olovligt byggande m.m.;

avgift enligl 99 a § utlänningslagen (1980: 376);

avgift enligl 26 § arbetstidslagen (1982:673);

straffavgift enligt 8 kap. 7 § tredje stycket
rättegångsbalken;

belopp, för vilkel arbetsgivare är betalningsskyldig
enligt 75 § uppbördslagen (1953:272) eller för vilkel betalningsskydighet
föreligger på grund av underiåtenhet att göra avdrag enligt lagen (1982:1006)
om avdrags- och uppgiflsskyldighel beträffande vissa uppdragsersätlningar;

avgift enligt lagen (1976: 206) om felparkeringsavgift;

kontrollavgift enligl lagen (1984:318) om kontrollavgift
vid olovlig parkering;

överförbmkningsavgift enligt ransoneringslagen (1978:268);

vatlenföroreningsavgifl enligt lagen (1980:424) om
åtgärder mol vattenförorening frän fartyg;

avgift enligl 3 § lagen (1975:85) med bemyndigande att
meddela föreskrifter om in- eller utförsel av varor;

Senasle lydelse 1984:497.

Prop.
1984/85:53 113

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

lagringsavgift enligl lagen

(1984:000) om beredskapslagring av olja och kol;

ränta
på lånat kapilal lill den del räntan täcks av sådani statligt bidrag som avses
i punkt 7 av anvisningarna lill 24 §; kapitalförlust m. m. i vidare mån än som
får ske enligl 36 §.

(Se vidare anvisningarna).

Denna
lag träder i kraft den I januari 1985.

8 Riksdagen 1984/85. 1 sam/. Nr 53

Prop. 1984/85:53 114

BUaga4

Utdrag

LAGRÅDET PROTOKOLL

vid
sammanträde 1984-10-11

Närvarande:
f.d. justitierådet Hult, regeringsrådet Björne, justitierådet Gregow

Enligt
protokoll vid regeringssammanträde den 13 september 1984 har regeringen på
hemställan av statsrådet Dahl beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag
till

1.
lag om beredskapslagring av
olja och kol och

2.
lag om ändring i
kommunalskattelagen (1928: 370).

Förslagen
har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Per Erik Lindeberg.

Förslagen
föranleder följande yttrande av lagrådet:

Förslaget
till lag om beredskapslagring av olja och kol

2-4 §§

Sist
i den inledande underavdelningen har som 4 § tagits upp en bestämmelse om att
tillsyn över efterlevnaden av lagen utövas av den myndighel som regeringen
bestämmer, vilken benämns tillsynsmyndigheten. Enligt den ändrade lydelse som
lagrådet föreslår av 3 § kommer tillsynsmyndigheten att nämnas redan i denna
paragraf. Med hänsyn härtill förordar lagrådet att bestämmelserna omplaceras
på så sätt, att 4§ i förslagel fär beteckningen 2 § samt att 2 § och 3 § i förslagel
betecknas 3 § resp. 4§.

I
3 § i det remitterade förslaget regleras lagringsskyldighelen vid överlåtelse
av anläggning där man förbrukar bränsle som avses i lagen. Del föreskrivs att
bestämmelserna om lagringsskyldighet därvid tillämpas som om den senaste
innehavaren innehaft anläggningen från basårets början. Enligl
specialmotiveringen innebär bestämmelsen att endast den senaste innehavaren är
lagringsskyldig och att lagringsskyldigheten bestäms med utgångspunkt i den
totala verksamheten under basåret.

Bestämmelsen
avser endast sådana fall där överlåtelsen skett under basåret. Har överlåtelsen
skett efter basårets utgång torde avses att överlåtaren skall vara
lagringsskyldig. Emellertid torde det i sistnämnda fall ibland vara
ändamålsenligt att överlåtarens lagringsskyldighet tas över av den nye
innehavaren. En lämplig ordning synes vara alt tillsynsmyndigheten får
befogenhet att medge ett sådant övertagande. En regel med detta innehåll bör
tas in som ett andra stycke i paragrafen.

Det
remitterade förslaget, som alltså kommer att utgöra 4§ första

Prop.
1984/85:53 115

stycket,
bör vidare formuleras om för att bättre överensstämma med den åsyftade
innebörden. Lagrådet föreslär alt paragrafen fär följande lydelse:

"Lagringsskyldighet
pä gmnd av förbrukning vid en anläggning åligger den som innehade anläggningen
vid basårets utgång. Skyldigheten grundas på hela förbrukningen vid
anläggningen under basåret.

Överlåts
anläggningen efter basårets utgång, får tillsynsmyndigheten medge alt
lagringsskyldigheten övergår på den nye innehavaren."

5§

Den
i förslaget använda terminologin i fråga om oljeprodukter överensstämmer i
huvudsak med den som används i nuvarande lag. Det innebär bl.a. att
eldningsoljorna betecknas 1-5 och fördelas på två varugmpper, den ena bestående
av eldningsolja I och 2 jämte dieselbrännolja och den andra av övriga slag av
eldningsoljor. Den sistnämnda gruppen omnämns i 10 § som eldningsolja 3-5.

Enligt vad som upplysts i
ärendet förekommer inle längre inom oljehandeln "eldningsolja 2" som
vambeleckning. De specialprodukter som hänförs dit säljs under olika varubeteckningar.
Vidare kan det inom kort bli aktuellt med ändringar på beteckningarna av oljor
inom gruppen övriga slag av eldningsoljor. Något hinder mot att de föreslagna
beteckningarna på eldningsoljorna tills vidare används i lagtexten synes inte
föreligga. Med hänsyn tiU vad som upplysts förordar dock lagrådet att i 10 §
"eldningsolja 3-5" byts ut mot "annan eldningsolja än
eldningsolja 1 och 2". Lagtexlen bör efter hand anpassas till de
förändringar som kan bli aktuella.

I paragrafens andra stycke
första punkten anges att med kol enligt lagen förstås sådant kol som är
lagringsbränsle enligl paragrafens första stycke. I andra punkten har intagits
en erinran om all det i fråga om sådant kolpulver som malts för
vidareförsäljning och kol—vätskeblandningar, vilka kolprodukter inte utgör
lagringsbränsle, finns särskilda bestämmelser i 7§ 5 samt 11 och 12 §§. Av
dessa bestämmelser framgår att lagringsskyldigheten beträffande kol i vissa
fall kan avse även sådant som inte är lagringsbränsle.

Någon
definition av termen olja har inte tagits upp i förslaget och torde inte heller
behövas. Enligl lagrådets mening torde det också utan vidare vara klart vad som
i förslaget avses med beteckningen kol. Lagrådet förordar därför alt
definitionen därav får utgå ur lagtexlen.

Principen
för lagringsskyldigheten är att denna skall omfatta de produkter som är
lagringsbränslen enligt paragrafens första stycke. Det finns emellertid i lagen
flera specialbestämmelser som innebär att lagringsskyldigheten kan fullgöras
med annat än lagringsbränslen. Sådana specialbestämmelser har upptagits i 11,
12 och 19—21§§.

För
klarhetens skull synes erinringar om nu berörda specialbestämmelser böra
sammanföras och lämpligen införas som ett nytt andra stycke i 6§. Detta kan då
- med beaktande av alt 12 § i förslaget av lagrådet

Prop.
1984/85:53 116

föreslås
bli betecknad 14 § - få följande lydelse: "Att lagringsskyldigheten i
vissa fall kan avse annat än lagringsbränslen framgår av 11, 14 och 19-

2I§§."

6
och 7 §§

I 6§
4 stadgas att bestämmelserna i lagen inte tillämpas pä bl.a. bränsle som
transiteras. Beslämmelsen lorde vara motiverad endast såvitt avser lagringsskyldighelens
fullgörande. Härom har emellerlid upptagils en bestämmelse i 11 S andra slyckel.
Med hänsyn härtill bör "eller som transiteras" kunna utgå ur 6 § 4.

7§ i
del remitterade förslaget innehåller under olika punkter en uppräkning av de
olika omständigheter som skall grunda skyldighet att hålla beredskapslager. I
punkt 4 anges all lagringsskyldighet åvilar den som i annat fall än som avses i
punkt I under basåret vid en anläggning inom landel förbmkat vissa angivna kvantiteter
bränsle.

Vad
som i nämnda punkt sägs om att förbrukningen skall ha ägt rum inom landet torde
gälla även i andra fall dä förbrukning grundar lagringsskyldighet, utan att
det i dessa fall kommit till motsvarande uttryck i laglexlen (punkt I och 5 b).
Lagrådet förordar att nämnda förutsättning får utgå ur 7§ 4 och i stället får
komma till uttryck i 6§, som innehåller generella undantag från lagens
tillämpning, förslagsvis genom elt tillägg till punkt 3. I denna paragraf kan
då anges att bestämmelserna i lagen inle

tillämpas
på "-- 3. bränsle som säljs för export eller som förbrukas

utom
landel,-- ".

Med
anledning av att det i 7§ 4 anges att förbrukningen skall ha skett "vid en
anläggning" vill lagrådet påpeka att bestämmelsen i delta hänseende får
anses ha samma innebörd som motsvarande föreskrift i den nuvarande lagen om
oljelagring m. m. (6§ andra stycket). Om en förbrukare driver mer än en
anläggning, skall alltså vid beräknande huruvida lagringsskyldighet uppkommit
förbrukningen vid varje anläggning ses för sig. Att bedöma huruvida en eller
flera anläggningar föreligger torde i praktiken inte medföra några svårigheter.

De
kvantiteter bränsle som enligt punkt 4 i 7 § skall grunda lagringsskyldighet
anges vara a) minsl 8000 ton kol, b) minsl 5000 kubikmeter eldningsolja eller dieselbrännolja
eller c) bränslen enligt a och b som sammanlagt molsvarar 5000 kubikmeter
räknat i oljeekvivalenter. Vad som sägs under c åsyftar uppenbariigen alt
förbrukad olja och förbrukat kol skall läggas samman på så sätt, alt kolet
omräknas till olja med hänsyn till energiinnehållet. I förslaget har som nämnts
använts ordet oljeekvivalent. Enligt lagrådets mening bör emellertid
omräkningstalet direkl anges i bestämmelsen, varvid det torde vara anledning
att anknyta till de kvantiteter kol och olja som enligt punkterna a och b var
för sig grundar lagringsskyldighet. Mot bakgmnd härav och med ett par andra
jämkningar kan punkt c förslagsvis ges följande lydelse: "kol och
eldningsolja eller dieselbränn-

Prop. 1984/85: 53 117

olja, motsvarande sammanlagt minsl 5000 kubikmeter olja,
varvid ett ton kol skall anses motsvara fem åttondels kubikmeter olja,".

Lagrådet vill påpeka alt beslämmelsen i punkt 4 c om lagringsskyldighel
för den som förbmkat både olja och kol får anses tillämplig inte endasl i det
fallet att varken förbrukad olja eller förbmkat kol uppgår till den mängd som
anges i a eller b utan även i det fallet att förbrukningen av det ena bränslet
men inle av det andra uppfyller kravel i a eller b. Åven i det senare fallet
uppkommer alltså lagringsskyldighet för båda bränslena.

8§

I denna paragraf meddelas bestämmelser om underiaget för
beräknande av slorieken av en lagringsskyldigs beredskapslager, den s. k.
basmängden. I fråga om säljare skall enligl andra stycket vid bestämmande av
basmängden avdrag från mängden försålt bränsle göras för vissa försäljningar, bl.a.
för vad som sålts till den som enligt avtal med tillsynsmyndigheten var
skyldig att hälla beredskapslager (punkt 4). Den nuvarande lagen om oljelagring
m. m. ger möjlighel för tillsynsmyndigheten att träffa frivillig
överenskommelse om skyldighet alt lagra olja. Säsom framgår av motiveringen lill
lagförslaget avses den nya lagen inte medge sådan möjlighet. Den nyssnämnda
föreskriften åsyftar därför endasl fall beträffande vilka överenskommelse
träffats före nya lagens ikraftträdande. Eftersom föreskriften sålunda reglerar
en övergångsfråga, kan del lämpligen tas upp bland övriga
övergångsbestämmelser. Därvid synes böra uttryckligen anges att en
överenskommelse av nyss angivet slag som iräffats före nya lagens
ikraftträdande gäller även därefter.

Pä grund av del anförda förordar lagrådet alt punkt 4 i 8
§ utgår samt att som punkt 3 i övergångsbestämmelserna las upp bestämmelser av
följande lydelse:

"3. Överenskommelse som tillsynsmyndigheten enligl
äldre bestämmelser har träffat med nägon om skyldighet att lagra olja skall
alltjämt gälla. Vid bestämmande av basmängden för säljare enligt 8 § andra
stycket nya lagen får avdrag göras även för bränslen som sålts direkl till
eller för leverans till någon som enligt sådan överenskommelse var skyldig att
lagra bränsle inom samma varuslag."

10 §

Av vad lagrådet anfört vid 5 § framgår att lagrådet
föreslår viss ändrad lydelse av denna paragraf.

12-14 §§

Under rubriken Lagringsskyldighetens fullgörande har
tagits upp bestämmelser i Il-I4§§. I II § ges regler om de bränslen och andra varor som skall lagras och vissa
därtill anslutande föreskrifter, medan det i 12 § meddelas bestämmelser om
undantag som fillsynsmyndigheten kan med-

Prop.
1984/85:53 118

ge.
13 och 14 §§ innehåller föreskrifter om hur och var lagring skall ske. I

12 § första stycket 1 anges att tillsynsmyndigheten
får medge alt en lagringsskyldig lagrar annat lagringsbränsle än det som skall
lagras enligl 11 § samt alt vidare får i fräga om kol och produkter som avses i
7 § 5 (dvs. kolpulver eller kol—vätskeblandning) medges att åliggandet fullgörs
på annat sätt som är lika betryggande från beredskapssynpunkl. Eftersom 12§
sålunda utgör undantag inle endast från vad som stadgas i II §,
bör bestämmelserna i 12 § lämpligen placeras sist i avdelningen. Lagrådet
förordar alltså att 13 § och 14 § i förslaget betecknas som 12 § respektive

13 § och att 12§ i förslaget tas upp som 14§. Andra
ledet i nyssnämnda punkt i 12 § i förslaget torde inte avse enbart själva
sättet för lagringsskyldighetens fullgörande utan åsyfta även mera långtgående
undantag. Föreskriften bör därför jämkas, förslagsvis enligt följande: " vidare
får i

fråga
om kol och produkter som avses i 7 § 5 medges annat fullgörande av

lagringsskyldigheten vilket är------ ".

17 §

Enligt
paragrafens andra stycke kan ett tidigare meddelat lagringsbeslut ändras. Detta
kan uppenbarligen ske också efter det att lagringsårel börjat. En fråga som
inte berörts i remissen är huruvida lagringsskyldighel och därmed möjlighet att
ta ut lagringsavgift kan åläggas retroaktivt. Frågan uppkommer inte bara vid
ändringsbeslut utan även när det efter lagringsårets böljan visar sig att
någon rätteligen för den lid som förflutit skulle ha ålagts att hålla
beredskapslager.

Frågan
torde ha liten praktisk betydelse. Tillsynsmyndigheten kan fömtsättas ha god
överblick över de lagringsskyldiga och kan tillgripa vitesförelägganden för
att få fram underlag för lagringsbeslut innan lagringsårel börjar. Eftersom
säljare vid basmängdsberäkningen har rätt till avdrag för varor som sålts lill
andra lagringsskyldiga, blir det svårt för de senare att dölja nägra inköp. Att
underlåta att deklarera eller att lämna oriktiga uppgifter kan dessutom medföra
straff. Under lagringsårel fömtsätts de Iagringsskyldiga skola varje månad
redovisa sina lager för tillsynsmyndigheten. Risken torde därför vara liten
för att den situation frågan gäller skall uppkomma. Några formella hinder mot
beslutet med retroaktiv verkan synes emellertid inte finnas. Ett sådant beslut
bör meddelas endast om det med hänsyn till omständigheterna framstår som
befogat att ta ul sanktionsavgift.

18 §

Under
5 § har lagrådet förordat att i 6 § andra stycket tas upp en föreskrift som
erinrar om samlliga de bestämmelser vilka medger att lagringsskyldighel avser
annat än vad som enligt 5 § utgör lagringsbränsle. 1 följd härav bör andra
stycket i 18 § utgå.

Prop.
1984/85:53 119

19 och
20 §§

I
det remitterade förslagets 2 § (enligl lagrädels förslag 3 §), som innehåller
en för lagens tillämpning gmndläggande regel om fastställande av
lagringsskyldighet årsvis på gmndval av skedd försäljning eller förbmkning och
om innebörden av termerna basår och lagringsår, hänvisas i andra stycket till
särskilda bestämmelser i 18-21 §§ när del gäller vissa anläggningar. Dessa
anläggningar utgörs av gasturbinanläggningar, oljekondensverk och anläggningar
för framställning av sladsgas. Beträffande de båda förstnämnda typerna av
anläggningar begagnas emellertid i 19 och 20 §§ termerna basår och lagringsår,
varvid lagringsskyldighelen gmndas på installerad effekt och inte på slorieken
av förbrukningen. Oaktat bestämmelsen i 2 § första stycket inte är tillämplig
beträffande de nu aktuella anläggningarna, är det tydligt att termerna basår
och lagringsår i 19 och

20 §§
har samma innebörd som anges i 2 §. Nägon uttrycklig föreskrift

härom kan inte anses erforderiig.

Enligt
19 och 20 §§ åvilar lagringsskyldigheten den som "under ett basår
innehaft" en gasturbinanläggning respektive ett oljekondensverk. Den närmare
innebörden härav synes inte helt klar för det fallet att en anläggning överiåtits
under basåret. Bestämmelsen i 3 § i förslaget (jfr 4 § första stycket i den av
lagrådet föreslagna lydelsen) kan inte anses tillämplig, eftersom den avser
fall då lagringsskyldigheten grundar sig på skedd förbmkning. Mot bakgrund
härav förordar lagrådet att nyssnämnda uttryck i 19 och 20 §§ byts ut mol
"vid basårels utgång innehar", vilket lorde utgöra den innebörd som
förslaget åsyftar.

29
§

I
andra stycket av denna paragraf har tagils upp en bestämmelse om att regeringen
får meddela föreskrifter om debitering, betalning och återbäring av
lagringsavgift. I motiveringen till bestämmelsen anges att ett bemyndigande av
denna innebörd kan behövas, eftersom inle alla sådana föreskrifter har
karaktären av rena verkställighetsföreskrifter. Föreskrifter i de frågor som
anges i bestämmelsen bör emellertid enligl lagrådels mening kunna meddelas av
regeringen med slöd av behörigheten att besluta verkställighetsföreskrifter
till lagen. Något särskill bemyndigande i saken torde sålunda inte vara
behövligt. Lagrådet förordar därför att bestämmelsen fär utgå.

Den
nuvarande förordningen om oljeavgift m.m. innehåller i 10 § en bestämmelse om
att oljeavgift som inte inbetalas inom föreskriven tid får utmätas på
framställning av tillsynsmyndigheten. Även om frågan inte lorde ha någon slörre
praktisk betydelse, synes även i fortsättningen böra gälla att
tillsynsmyndighetens beslut får verkställas genom utmätning utan föregående
domstolsprövning. En bestämmelse härom kan lämpligen las upp som andra stycke i
29 § och ges följande lydelse: "Tillsynsmyndighetens beslut om uuagande
av lagringsavgift får verkställas enligt utsöknings-

Prop. 1984/85:53 120

balken." - Till bestämmelsen kan påpekas följande.
Mål om indrivning av lagringsavgift torde skola handläggas som s.k. allmänt mål
(I kap. 6 § utsökningsbalken), I 3 kap. 23 § samma balk stadgas bl.a. att annan
exekutionstitel i allmänt mål än vissa särskill angivna får verkställas innan
den har vunnit laga kraft, om del är särskill föreskrivet, saml att exekutionstitel
i allmänt mål verkställs säsom lagakraftägande dom. Enligt 38 § i det
remitterade förslaget skall beslul enligt den föreslagna lagen eller enligl föreskrifler
som meddelats med stöd av lagen gälla omedelbart, om inte annat förordnas.

30 §

Paragrafen innehåller föreskrifter om skyldighel att lämna
tillsynsmyndigheten behövliga uppgifter för dess tillsynsverksamhet.
Uppgiftsskyldigheten anges åvila den som är lagringsskyldig. Med
lagringsskyldig avses uppenbarligen den som är skyldig alt hålla beredskapslager
enligt vad som sägs i 7 eller 19-21 §§.

Frågan vid vilken lidpunkt lagringsskyldighet skall anses
ha uppkommit kan möjligen, mot bakgmnd av den använda tekniken med basår och
lagringsår och särskilt beslut av tillsynsmyndigheten om storleken av varje
lagringsskyldigs beredskapslager, föranleda viss tvekan. Det får emellertid
anses framgå att en säljares eller förbrukares lagringsskyldighet inte skall
anses uppkomma senare än vid basårels utgång men inte heller tidigare; för den
som driver anläggning för framställning av stadsgas bör utgången av det
kalenderår som ligger till grund för skyldigheten vara avgörande.

Övergångsbestämmelserna

Säsom lagrådet nämnt under 8 § bör bland
övergångsbestämmelserna som punkt 3 föras in en ny föreskrift, molsvarande 8 §
andra stycket 4 i förslaget. 1 följd härav bör de i förslaget under punkt 3-5
upptagna övergångsbestämmelserna betecknas 4, 5 respektive 6.

Förslaget till lag om ändring i kommunalskattelagen
(1928:370) Lagrådet lämnar förslaget utan erinran.

Prop,
1984/85:53 121

Bilaga
5

Sammanfattning
av betänkandet (Ds I 1984:13) Energiberedskap för kristid

Utredningen,
som har antagit namnet 1983 års kontrollstation (K 83) har haft lill uppgift
att studera och lämna förslag om ett antal frågor av olika karaktär på
energiberedskapens område. Tyngdpunkten har legal pä oljeområdet. I
delbetänkandet (Ds I 1983:23) Tvångslagring av olja och kol har K 83 som
bakgrund till sina förslag i detta närmare redogjort för syfte och allmänna
grunder vad gäller beredskapslagringen av olja. I delbetänkandet behandlade K
83 bl. a. frågan om ändringar i reglerna för fördelning av tvångslagren av olja
meUan de lagringsskyldiga, den s.k. basmängds-beredningen.

Utredningen
föreslog bl. a. att den s. k. basperioden skulle förkortas från tre till ett
är. Vidare föreslog utredningen att de lagringsskyldigas lager skulle
fastställas alt utgöra en viss procentsats av deras förbmkning eller
försäljning under basperioden i stället för som hittills att en viss volym olja
fastställs årligen. I delbetänkandet förordade utredningen vidare att samma
regler för tvångslagring som gäller olja skulle införas för kol.

Till
utredningens uppdrag har vidare hört att göra en översyn av det oljelagringsprogram
som gäller för perioden 1978-1986. Utredningen har till regeringen i december
1983 redovisat denna del av dess uppdrag i rapporten Översyn olja 83. I
rapporten konstaterade utredningen att oljekonsumtionen i landet under senare
delen av programperioden kan beräknas bli väsentligt lägre än enligt den
prognos oljelagringsprogrammet baseras på. Utredningen förordade därför bl.a.
att lagringsmålet för beredskapslagringen av olja för lagringsårel 1986/87
skulle sänkas med 32% i förhällande till det gällande programmet.

Regeringen
har i prop. 1983/84; 110 om vissa oljefrågor tagit ställning till utredningens
förslag i fråga om reglerna för tvångslagringen och om lagringsprogrammet för
olja.

Återstoden
av utredningens arbete redovisas i detta slutbetänkande. Pä oljeområdel lar
utredningen upp två frågor av mer speciell karaktär. Den ena frågan gäller
fördelningen mellan tvångslagringspliktiga av skyldigheten att förvara vissa
delar av deras oljelager i utrymmen som ger skydd mot krigshandlingar. Den
andra avser den särskilda metod som gäller för beräkning av oljekondens
verkens lagringsskyldighet'.

'
Anm: Regeringen har i prop. 1983/84: 110 tagit ställning lill frågan om
oljekondens-verkens lagringsskyldighet.

9
Riksdagen 1984/85. I saml. Nr 53

Prop. 1984/85:53 122

I övrigt behandlar utredningen beredskapsfrågor
beträffande naturgas', kärnbränsle och kol.

Beredskapslagring av kärnbränsle

Kärnkraftverken är för sin drift beroende av importerat
anrikat uran. K 83 har i uppdrag all pröva om det nuvarande beredskapslagret av
kärnbränsle, som motsvarar en elproduktion om 35 TWh, är tillräckligl.

Försörjningsberedskapen för kärnbränsle skiljer sig i
väsentliga avseenden frän vad som gäller för olja. Sålunda finns stora mängder
kärnbränsle tillgängliga fömtom det särskilda beredskapslagrei. Bränsle i
reaktorerna, anrikat uran m.m. hos tillverkaren av bränsleelement och
kommersiella lager av färdigt kärnbränsle medger en elproduktion av knappt 70 TWh.
Produktionen av kärnkraft beräknas uppgå till drygt 56 TWh år 1984. Uthålligheten
utan beredskapslagring uppgår därmed liil ca 15 månader.

Vidare ingår i gällande planeringsförutsättningar att
kärnkraftverken skall slängas av vid krig. Frågan om beredskapslagring behöver
därför endasl diskuteras för fredskris- och avspärrningsfallen.

Ytteriigare en väsenfiig skillnad i beredskapshänseende
mellan kärnbränsle och olja är att lagstadgad lagringsskyldighet saknas i
fråga om kärnbränsle. Däremot har kärnkraftföretagen genom sitt gemensamma
bolag Svensk kärnbränsleförsöijning AB (SKBF) i ett avtal med staten åtagit sig
att hålla etl beredskapslager motsvarande 35 TWh. Den totala uthålligheten
motsvarar därmed 22-23 månaders elproduktion vid full drift av 12 block i
kärnkraftverken.

Vidare är anskaffning av kärnbränsle avsevärt billigare än
olja. Kostnaden för att lagra kärnbränsle för produktion av 1 kWh el kan
beräknas till ungefär 20% av kostnaden för att lagra olja med ett
energiinnehåll om 1 kWh. Den ekonomiska uppoffringen för att öka
försörjningssäkerheten genom lagring av kärnbränsle är således jämförelsevis
liten.

Statsmakternas beslut från år 1982 innebär att kärnbränsle
motsvarande en elproduktion om 35 TWh skall hållas i beredskapslager. Det er en
uthållighet om 22-23 månader vid full drift av 12 reaktorer. Elt lager av denna
storlek har numera byggts upp. Kärnkraften har därmed en uthållighet som är
väsentligt större än för andra former av importerad energi och för viktiga
delar av det ekonomiska försvaret i övrigt.

Vad gäller försörjningssäkerhelen har inga påtagliga
försämringar inträffat sedan statsmakternas beslut år 1982. Genom att importen
av anrikningstjänster sprids till ytterligare en leverantör under åren
1986-1990 nås tvärtom en viss förbättring. Inte heller säkerhetspolitiskt har
enligt K 83:s mening någon förändring inträffat som motiverar en utvidgning av
lagringen av kärnbränsle.

' Anm: Frågor om beredskapslagring på naturgasområdet
bereds vidare inom industridepartementet.

Prop. 1984/85:53 123

K 83 förordar därför att beredskapslagrei av kärnbränsle
bibehålls vid nuvarande storiek.

Kostnaden för bränsle för I kWh kärnkraftproduktion är
ungefär 3 öre. Denna kostnad är betydligt lägre än för någon annan form av
importbränsle för elproduktion. Anser sig statsmakterna av någon anledning, t.
ex. inför en fredskris, vilja ytterligare förstärka försörjningsberedskapen pä elomrä-del
talar ekonomiska skäl för att della bör ske genom en utökad lagring av
kärnbränsle.

Krigsreserven av olja

I 8 § andra stycket oljelagringslagen stadgas att regeringen
äger, enligt grunder som riksdagen godkänt, beträffande olja av visst slag
förordna, att bestämd del av lagret skall förvaras i bergrum eller på annat
sätt, som innefattar skäligt skydd mot förstöring genom bombanfall eller beskjul-ning.
Enligl 8 § tredje stycket ankommer det pä tillsynsmyndigheten att besluta om föriäggningen
av lager som sägs i 8 § andra stycket.

Med stöd av nämnda stadganden har t. o. m. år 1977 de
lagringsskyldiga ålagts att hålla en viss andel av sina lager i särskilda skyddade
och lokaliserade utrymmen. Den som för är 1977 ålagts sädan lagring är enligt
ett tillägg till oljelagringslagen, 8 a §, även därefter skyldig att hälla
dessa lager.

Bestämmelserna innebär att lagringsskyldig som tillkommit
efter år 1977 inle åläggs sådan lagring. Vidare har ett antal företag som
ålagts att hålla skyddade och lokaliserade lager senare upphört att vara
lagringsskyldiga vilket medfört brist i lagerhållningen. Strukturella
förändringar inom oljebranschen kommer enligt direktiven att resultera i att ytteriigare
lagringsmängder bortfaller. En omfördelning mellan berörda lagringsskyldiga
bör därför enligt direktiven övervägas. Utredningen har fill uppgift att pröva
frågan och all föreslå en lämplig lösning för att krigsreserven skall kunna
bibehållas i föreskriven omfattning.

K 83 kan till en böljan konstalera alt någon brist i den
skyddade lagringen av bensin och motorbrännolja för krigsreserven inte är att
vänta under det löpande oljelagringsprogrammet. I begränsad omfattning kommer
emellertid skyldighet att hålla lager i skyddade utrymmen att falla bort.
Bortfallen är all hänföra till avspärrningsreserven. Några tomrum i de skyddade
utrymmena för bensinlagring väntas dock inte uppstå eftersom de behövs för att
förvara lagringsmängder som får förvaras oskyddade. I fråga om motorbrännolja
och eldningsolja kan vissa luckor väntas uppkomma i de skyddade
lagringsutrymmena. Storleken kan f. n. inle fastställas närmare eftersom det
är osäkert i vilken utsträckning lediga skyddade utrymmen kommer att utnyttjas
för sådan lagring där krav på särskilt skydd inte ställs. Det står dock klart
att del endast gäller kvantiteter som är ytterst begränsade i förhållande till
de totala skyddade lagren.

Från försöijningsberedskapssynpunkt är del därför inte
nödvändigt att

Prop.
1984/85:53 124

nu
vidta nägra förändringar av reglerna för tvängslagrens förvaring och föriäggning
för att fä till stånd en omfördelning mellan berörda lagringsskyldiga.
Nuvarande regler bör utan några beredskapsmässiga olägenheter kunna bibehållas
åtminstone under återstoden av det löpande oljelagringsprogrammet, det vill
säga t.o.m. den 30 juni 1987. Inle heller berörda lagringsplikliga förelag
skulle enligl K 83:s mening drabbas av nägra mer kännbara problem om inga
ändringar vidtas f. n. K 83 föreslår därför all den provisoriska lösning som 8
a § innebär får kvarstå oförändrad t. o. m. den 30 juni 1987.

De
skyddade lagerutrymmena har byggts av de berörda företagen i olika
organisatoriska former och med hjälp av statliga lån för vilka återbetalningsskyldighet
föreligger under vissa förutsättningar. Frågan om en omfördelning av
skyldigheten att hålla skyddade lager är därför komplicerad. Frågan kompliceras
även av skattemässiga skäl. För att effekterna av en omfördelning skall kunna
bedömas måste verkningarna för varje företag studeras.

Enligt
K 83:s mening bör emellertid inriktningen vara att pä sikt återinföra
principen att skyldigheten att hålla skyddade lager skall fördelas mellan de
lagringspliktiga i förhållande till den aktuella basmängden. Det innebär att
den provisoriska bestämmelsen 8 a § bör avskaffas.

K 83
anser det lämpligt att ÖEF och Svenska Petroleum Institutet (SPI) i samarbete
lägger fram erforderliga förslag om hur nämnda princip för fördelningen av den
skyddade lagringen skall återinföras. Enligt vad K 83 inhämtat är ÖEF och SPI
beredda att åta sig denna uppgift. Enligt K 83:s mening bör ÖEF och SPI därvid
beakta att det från beredskapssynpunkt är önskvärt att i första hand de
skyddade utrymmena hålls fyllda när det finns överskott på lagringsutrymmen i
landet.

K 83
föreslår således att bestämmelsen 8 a § avskaffas. Det bör ske fr.o.m. den Ijuli
1987.

Försörjningsplan
för ångkol

Mot
bakgrund av en förväntad kraftig ökning av förbrukningen av ångkol har
statsmakterna fattat principbeslutet att lagringsskyldighet liksom i fråga om
olja skall införas för större säljare och förbrukare av ångkol samt för
importörer av ängkol (prop. 1981/82:102 bilaga 3, FöU 18, rskr 374).

K 83
har redogjort för frågan om lagringsskyldighet vad gäller ångkol i sitt
delbetänkande (Ds I 1983: 23) Tvångslagring av olja och kol.

Till
en början behandlas nedan förbrukningsutvecklingen för ängkol. Med ledning bl.a.
av denna beräknas behovet av kol i kris. Pä grundval härav lägger K 83 fram
förslag till lagringsmål för beredskapslagringen av ångkol för avspärrning och
krig. Därefter diskuteras behovet av lager av ängkol för fredskris. Slutligen
lämnar K 83 förslag till lagringsprocenttal för de lagringsskyldiga.
Statsmakternas riktlinjer frän år 1981 för energipolitiken (prop. 1980/81:90,
NU 60, rskr 381) innefattar bl.a. en försiktig introduktion av ångkol.

Prop.
1984/85:53 125

Regeringen
har sedermera enligt prop. 1983/84: 158 om vissa kolfrågor funnit att
kolanvändningen är 1990 bör begränsas till 3-4 miljoner ton. Inom statens
energiverk har enligt skrivelse den 9 mars 1984 till K 83 en bedömning gjorts
av kolanvändningen för energiändamål under perioden 1984-1987. Verkels bedömning
framgår av tabellen nedan.

1000 ton

1984

1985

1986

1987

Industri

585

620

660

700

Jordbruk,
trädgårdsnäring

5

6

8

10

Bostäder,
service m. m.

30

35

40

45

Elproduktion

50

110

250

360

Fjärrvärmeprod.,
värme

1 150

1390

1350

1340

Summa

1820

2161

2 308

2455

Till
gmnd för beräkningen av behoven av ängkol i kris lägger K 83 samma
förutsättningar som gäller för oljelagringsprogrammet i fråga om längden av
avspärrnings- och krigsperioderna saml möjlig import under dessa. Vidare antas
att kriskonsumtionen inom uppvärmnings- och industrisektorerna begränsas genom
ransoneringar, minskad industriproduktion m. m. i samma utsträckning som på oljeområdel.
K 83 har i rapporten Översyn olja 1983 berört vad som i dessa avseenden gäller
för olja. I fråga om behovet av kol för elproduktion beräknas inga kolbaserade
kraftverk vara i drift under avspärrning, eftersom vattenkraften och
kärnkraften kan antas räcka för det i detta krisfall reducerade elbehovet. I
krigsfallet däremot antas kärnkraftverken vara avställda, varför kol behövs för
drift av all tillgänglig kolbaserad produktionskapacitet. Vad gäller
förbrukningen av kol under normala förhällanden utgår K 83 från värdena i
energiverkets tidigare redovisade bedömning frän mars 1984. Nedan redovisar K
83 beräkningen av kolbehoven för avspärrnings- och krigsfallen efter avdrag med
hänsyn till antagen import.

Kolbehov
i kris 1985/86 1986/87

(miljoner ton) 1,478 1,462

Krisbehoven
av kol minskar något, medan den normala förbrukningen väntas öka. Skälet härtill
är följande. Ökningen av normalförbrukningen består främsl av kol för
elproduktion. Eftersom kol inte behövs för kolproduktion i avspärrningsfallet
utan endast i krigsfallet, fär denna ökning inte fullt genomslag i krisbehovel.
Samtidigt medför den ökande normalförbrukningen att den antagna
importkvantiteten av kol räknas upp. Nettobehovet sjunker därigenom. På samma
sätt som i oljelagringsprogrammet kan antas i fråga om kol, att tillgångar i
form av s. k. kommersiella lager finns tillgängliga vid inledningen av en kris.
Kommersiella lager, dvs. de lager som kommer att finnas utöver tvångslagren,
reducerar behovet av beredskapslager. Särskilt som kolanvändningen nu är i ell
uppbyggnadsskede.

Prop. 1984/85:53 126

föreligger
betydande svårigheter att uppskatta storleken av de kommersiella lagren. K 83
bedömer för sin del alt dessa tillgångar uppgår till åtminstone IOOO(K) ton.
Liksom i fråga om olja bör del finnas vissa möjligheler att övergå till
inhemska bränslen i kris. En begränsad del av kolförbrukningen för
fjärrvärmeproduktion bör sålunda kunna ersättas med vedbränsle. K 83
uppskattar att 50000 ton kol kan ersättas på detta sätt.

Vidare
bör kol i någon mån kunna ersättas i avspärrningsfallet med vatten- och kärnkraftbaserad
el genom ökad användning av elpannor för fjärrvärmeproduktion. K 83 uppskattar
denna kolersättning till 100000 ton. Sammanlagt bör behovet av beredskapslager
av kol minskas med 250000 ton på grund av de nämnda tillgångsposterna.

Mot
bakgrund av beräkningarna ovan förordar K 83 följande lagringsmäl för
beredskapslagringen av ångkol för avspärrning och krig.

Beredskapslager 1985/86 1986/87

(miljoner
ton kol) 1.228 1,212

Med
utgångspunkt från elt kolpris cif svensk hamn om 354 kr. per ton -del
genomsnittliga cif-priset på kolimporten fill Sverige under december 1983 -
blir inköpskostnaden för etl beredskapslager av den föreslagna storleken för
lagringsåret 1985/86 435 milj. kr. Kostnaden för hyra av lagerplats, svinn,
försäkring m. m. kan uppskattas till högst 10 kr. per ton och år.

K 83
har i delbetänkandet (Ds I 1983:23) Tvångslagring av olja och kol hävdat, att
visst stöd kan anföras för uppfattningen att även kolimport riskerar alt
drabbas av fredskrisstörningar. K 83 hänvisade därvid lill rapporten Försörjningstryggheten
för olja, kol och uran (SIND 1982: 8). I dess bilaga 4 Leveranssäkerhet - kol
sägs bl. a.:

"Sammanfattningsvis
kan konstateras att en ökad import av kol till Sverige inte i sig kan sägas
innebära att försörjningstryggheten i landets energiimport ökar. Det är arten
av kris och dess geografiska omfattning som därvid är styrande för vilkel slag
av försörjningssystem som är mest robust. Däremot kan sägas all en diversifiering
av importen mellan olika energislag och geografiska regioner liksom
lagringspolitik och möjlighet till bränslesubstitution hos de slutliga
användarna borde medföra ökade möjligheter att minska effeklerna vid
internationella kriser."

Det
finns sålunda enligt K 83:s mening skäl som talar för att frågan om fred skrislagren
av kol bör prövas ytterligare. Det bör emellertid beaktas att kolanvändningen f.
n. är i ett uppbyggnadsskede. Vissa viktiga faktorer är därför ännu inte
klarlagda. Det gäller bl.a. kolimportens mönster i fråga om geografiskt
ursprung och leveransvillkor samt de kommersiella kollagrens omfattning i
Sverige. Som K 83 anförde i det nämnda delbetänkandet, bör frågan om fredskrisreserv
därför lämpligen prövas om några år inför beslutet om nästa lagringsprogram. I
avvaktan härpå bör enligl K 83:s

Prop. 1984/85:53 127

mening
det befintliga kollagret om ca 900000 ton hos ÖEF i princip behållas intakt.
Vissa mindre utförsäljningar bör dock kunna godtas, t. ex. om markägare säger
upp avtal med ÖEF om lagerplats. Nivån bör dock t. v. inte underskrida ca
600000 ton, dvs. ungefär 90 dagars nettoimport år 1986. Nettointäkten vid en
försäljning av denna kvantitet kan uppskattas till ca 200 milj. kr. eller ca en
tredjedel av nettointäkten för motsvarande mängd olja. Den ekonomiska insatsen
för beredskapseffeklen av K 83:s förslag att behålla del nämnda kollagret är
således relativt begränsad.

OLK 80 förordade att
lagringsvolymen för de lagringsskyldiga skulle fastställas till 40% av närmast
föregående års försäljning, exkl. försäljning till annan lagringsskyldig, eller
förbmkning. 1 delbetänkandet (Ds I 1983:23) Tvängslagring av olja och kol
föreslog K 83 att en övergång skall ske från fasta lagringsmäl till
procentuella lagringsmäl. K 83 har således samma uppfattning som OLK 80 när det
gäller metoden att beräkna slorieken på de lagringsskyldigas beredskapslager
av kol. När del gäller olja har K 83 i rapporten Översyn olja 83 lagt fram
förslag till lagringsprocentsalser för de olika oljeprodukterna. De har räknats
fram genom att det totala tvångslagrel under lagringsåret har dividerats med
basårets beräknade totala förbmkning i landet. På samma sätt beräknade
procentsatser för kol uppgår till 67% för lagringsårel 1985/86 och till 56% för
lagringsårel 1986/ 87. Vad gäller tjock eldningsolja förordades i rapporten
Översyn olja 83 att procentsatsen 60% skall tillämpas under lagringsären
1985/86 och 1986/87. Eftersom kol ersätter tjock eldningsolja anser K 83 del
lämpligt att samma lagringsprocenttal fastställs att gälla för båda dessa
energiformer åtminstone under de närmaste åren dä kolanvändningen i landet
fortfarande kommer all vara i ett uppbyggnadsskede. Vad gäller OLK 80:s
förslag om en procentsats om 40% för beredskapslagring av ångkol fär K 83
påpeka, all denna i stort motsvarade omfattningen av lagringsskyldigheten för
tjock eldningsolja vid lidpunkten för förslagel. Lagringsskyldighelen för tjock
eldningsolja har således ökat avsevärt i relativ omfattning sedan dess. K 83
anser del därför följdriktigt att lagringsprocenttalel för ängkol sätts lill
den nyss angivna nivån 60%. Som framgår av delbetänkandet förordar K 83 alt
någon s. k. vinterdispens inte skall medges för ängkol. K 83 vill dock erinra
om sitt förslag i delbetänkandet att införa en viss lättnad i lagringsskyldigheten
för nytillträdande kolhandlare och kolförbmkare. K 83 förordar sålunda att
basmängden för dessa minskas med 50% del första lagringsåret. En sådan lättnad
bör enligt förslagel inle gälla den som direkl övergår från olje- till
kolanvändning. Den brist som kan uppstå i beredskapslagringen till följd av
den förordade lättnaden kan täckas med det kollager ÖEF förfogar över.

Prop. 1984/85:53 128

Bilaga 6

Sammanfattning av remissyttranden över betänkandet (Ds I
1984:13) Energiberedskap för kristid

Efter remiss har yttrande över betänkandet avgetts av
överbefälhavaren (ÖB), överstyrelsen för ekonomiskt försvar (ÖEF),
transportrådet (TRP). generaltullstyrelsen (GTS), statens pris- och karteUnämnd
(SPK), statens energiverk, statens vattenfaUsverk (Vattenfall), statskontoret.
Göta hovrätt, länsstyrelsen i Västerbottens län. Svenska kommunförbundet.
Svenska Petroleum Institutet. Svenska Kraftverksföreningen, Svenska Stenkolsimportörers
Förening, Svenska Värmeverksföreningen. Sveriges Grossistförbund, Sveriges
Industriförbund med kompletteringsyttrande av Svenska Cellulosa- och
Pappersbruksföreningen, Swedgas AB, Sydgas AB saml Svenska Gasföreningen.

Beredskapslagring av kärnbränsle

De remissinstanser som yttrat sig i frågan är överlag positiva
lill utredningsförslaget, däribland ÖB, ÖEF. som dock framhåller att
kärnkraftverken inte obetingat måste stängas av i krig, SPK, statens
energiverk. Svenska Petroleum Institutet. Svenska Kraftverksföreningen samt
Sveriges Grossistförbund.

ÖEF delar utredningens uppfatining alt del saknas skäl för
att nu bygga ut beredskapslagret av kärnbränsle ytteriigare med hänsyn till den
uthållighet som gäller för kärnkraften. Del bör framhållas alt
planeringsförutsättningen är att kärnkraftverken skall kunna stängas av i
krig, de skall sålunda inle som utredningen anför obetingat stängas av.
Skillnaden är att statsmakterna har en viss handlingsfrihet att driva nägol
eller några verk vidare om detta är möjligt och om behov föreligger med hänsyn
till elförsörjningsläget.

Enligt statens energiverk kan elkraft, i avspännings- och fredskrislagen,
utgöra ett viktigt substitut för andra energislag på flera områden. Betingelserna
för sådan utbytbarhet torde också ha förbättrats kraftigt de senasle åren. Det
finns därför skäl för att genom bränslelagring säkra en betydande uthållighet i
kärnkraftverkens produktion för sådana krislägen. Verket biträder utredningens
förslag.

Svenska Petroleum Institutet konstaterar med
tillfredsställelse alt Sveriges beredskapslager av kärnbränsle medger en
uthållighet av 22-23 månader vid full drift av 12 reaktorer. Eftersom
kärnkraftproduktionen inte kan pågå under krig, är kärnbränslelagren avsedda
enbart för avspärrning och fredskris. Kärnkraften har därmed större uthållighet
än andra former av importerad energi menar institutet.

Prop. 1984/85:53 129

Krigsreserven av olja

De flesta remissinslanserna instämmer i uiredningens
förslag, bl. a. ÖB. som påpekar att det avgörande inte är beredskapslagrens
storlek utan att de ger oförändrad uthållighet, ÖEF. SPK. Vattenfall. Svenska
Petroleum Institutet samt Sveriges Grossistförbund.

ÖB
framhåller att Sveriges minskade beroende av Mellersta Östern saml det
förhållandet att oljeförbrukningen förväntas sjunka ytterligare under
programperioden bidrar lill alt landets sårbarhet för störningar av oljetillförseln
kan antas minska. Trots detta bedömer ÖB, liksom utredningen, att risken för allvariiga
störningar i oljetillförseln är så stor att behov föreligger all bibehålla
såväl en krigs/avspärrningsreserv som en fredskrisreserv. Mol bakgrund av
bedömd förbrukningsutveckling har ÖB intet att erinra mot föreslagna
reduceringar av lagrens storlek. Avgörande är alt beredskapslagren ger
oförändrad uthållighet.

ÖB hävdar,
att principen bör vara att även avspärrningsreserven i sin helhel förvaras i
skyddade utrymmen. Även om smärre avsteg härifrån kan accepteras under kortare
tid, är det ell rimligt krav all reglerna för de lagringsplikiigas skyldighet
att hålla skyddade lager ändras senast inför nästa oljelagringsprogram den 1
juli 1987.

ÖEF påpekar, att fördelningen av krigsreserven av olja
mellan de lagringsskyldiga är baserad på 1976 års basmängder. Sedan dess har
ett anlal förelag upphört med sin verksamhet, vilket medföri all brister finns
i denna reserv. Vidare har nytillkomna Iagringsskyldiga enligt gällande bestämmelser
ej ålagts sådan lagringsskyldighet. Det är därför enligl ÖEF:s mening
angeläget, all en omfördelning av denna lagring kommer lill stånd som ansluter
sig till företagens aktuella verksamhet.

SPK
instämmer med utredningens uppfaltning att, mot bakgrund av att krigsreserven
av olja har minskat till följd av gällande regler, skyldighet att hålla
särskilt skyddade och lokaliserade lager bör omfalta samtliga lagringsskyldiga
förelag, dvs. även företag som blivit lagringsskyldiga efter år 1977.

Slatens
energiverk påpekar att nuvarande oljelagringsprogram löper ut den 30 juni 1987.
Innan dess behöver beslut fattas om ett nytt program. K 83 föreslår att i
samband med detta beredskapen på bl. a. naiurgasområ-det och fredskrisbehoven
för kol ses över. Energiverket förordar för sin del att man vid det tillfället
söker ta etl samlat grepp om beredskapsfrågorna och analyserar lämplig storlek
och sammansättning av ett "energi-lager".

Länsstyrelsen
i Västerbottens län betonar all utredningens förslag att minska vissa lager bl.a.
inte får ge lägre "operativ uthållighet" i Övre Norriand.
Länsstyrelsen föreslår att lagringsskyldigheten får någon form av
"regional beredskapsklausul".

Prop. 1984/85:53 130

Försörjningsplan för kol

De flesta remissinstanserna ansluter sig i huvudsak lill
utredningens förslag, bl.a. ÖB. ÖEF. SPK. Vattenfall, länsstyrelsen i
Västerbottens län. Svenska Kommunförbundet. Svenska Petroleum InstUutet.
Svenska Värmeverksföreningen samt Sveriges Grossistförbund.

Slatens energiverk anser att regelsystemet för lagring av
kol bör utformas med hånsyn till utbytbarhet i krislägen och eventuella
skillnader i lagringskostnader jämfört med andra energislag. Svenska Kraflverksför-eningen
anser att den föreslagna lagringsskyldighelen om 60% förefaller alltför hög vid
en kolkondensulbyggnad. Svenska Stenkolsimportörers Förening anhåller om att
del procentuella Iagringsmålet för ångkol inle sätts högre än 40% - i varje
fall under de första åren.

Remissinstansemas kommentarer

Enligt ÖB syns den föreslagna försöijningsplanen för kol,
med hänsyn till bedömd förbrukningsutveckling, kunna tillgodose
försörjningsberedskapens behov. ÖB delar utredningens uppfatining att behovet
av ett fredskrislager av kol bör bli föremål för ytterligare prövning.

ÖEF har ingen erinran mot uiredningens förslag om
införande av lagringsskyldighet för kol från den I juli 1985 och all reglerna
härför i stort ansluter sig till vad som gäller för eldningsolja. Lagringen är
avsedd för alt trygga behoven under avspärrning och krig, dä samma risker kan
föreligga för störningar i tillförseln som för olja. För att kunna tillgodose
försörjningen med kol även under fredskrissiluationer instämmer ÖEF i
utredningens förslag att ca 600000 ton av ÖEF:s beredskapslager av kol,
motsvarande omkring 90 dagars nettoimport, t. v. behålls som etl fredskrislager
intill dess frågan om fredskrislagring på detla område prövats i anslutning
till det nya lagringsprogrammet efter år 1987.

SPK anser att försörjningsberedskapen pä energiområdet bör
vara lika god för samtliga energislag. Nämnden instämmer därför med
utredningens förslag om införande av lagringsskyldighet för kol frän den 1 juli
1985 och att reglerna härför ansluter sig till vad som gäller för eldningsolja.
Förslaget avser lagring för alt täcka behovet av kol under avspärrning och
krig.

Med tanke på att en mer omfattande kolanvändning f. n. är
i elt uppbyggnadsskede och att vissa viktigare faktorer ännu inte är helt
klarlagda -exempelvis kolimporlens leveransvillkor och de kommersiella
kollagrens omfattning - anser nämnden i likhet med uiredningen, all frågan om fredskrisreserv
lämpligen kan prövas i anslutning lill beslutet om nästa lagringsprogram. I
avvaktan på detta beslut ansluter sig nämnden lill uiredningens förslag att ÖEF:s
beredskapslager av kol bör behållas som ett fredskrislager.

Statens energiverk noterar att reglerna för lagring av kol
föreslås bli utformade helt i analogi med oljelagringsreglerna vad avser krigs-
och avspärrningsfallen. Utredningen lar inte ställning till behovet av
fredskris-

Prop. 1984/85:53 131

lager, men anser all ÖEF:s nuvarande kollager inte bör
minskas ned mer än till 600000 ton.

Även här borde dock, enligt verkets uppfatining,
regelsystemen utformas med hänsyn till utbytbarhet i krislägen och eventuella
skillnader i lagringskostnader, jämfört med andra energislag. Dessa
förhållanden bör undersökas mer ingående än som gjorts i utredningen, anser slatens
energiverk.

Svenska Kommunförbundet påpekar att riksdagen tidigare har
fattat principbeslut om lagringsskyldighel för bl. a. större förbrukare av ångkol.
K 83 beräknar f. n. lagringsbehovel för ångkol lill 60% av årsförbrukningen
under basåret. Procentsatsen överensstämmer med lagringsmålet för tjock
eldningsolja. Den föreslagna höjningen innebär en kraftig ökning av
värmeverkens investeringar i kollager. K 83 uppskattar inköpskostnaderna för beredskapslagren
till ca 435 milj. kr., varav värmeverken svarar för ca 300 milj. kr.
Räntekostnaderna för värmeverkens lager uppgår till 36 milj. kr./är med 12%
ränta, vilket ökar fjärrvärmeprisel med ca 0,4 öre/kWh. Värmeverken måste dock
av kommersiella skäl hålla vissa lager. Kostnadsökningen på grund av
beredskapslagring blir därför lägre. Dessutom kan kostnadsökningen motverkas om
lagren ökar i värde. Med hänsyn till den relativt ringa kostnadsökningen och
det redan fattade principbeslutet tillstyrker förbundet att lagringsskyldighelen
för ångkol höjs.

Svenska
Petroleum Institutet anser att försörjningsberedskapen för kol bör vara lika
god som i fråga om olja. Det lagringsprocenltal som fastställs för övriga slag
av eldningsoljor bör också gälla för kol. K 83:s förslag att nytillträdande
kolförbrukare eller kolhandlare får räkna med halverad basmängd under första
året, har inslitutel intet att invända emot. Institutet anser att det ligger
mycket i att man bör vidare granska behovet av beredskapslager av kol för
fredskriser. Åtskilliga leverantörsländer, som exempelvis Australien, Colombia
och USA, ligger på slora avstånd från Sverige på andra sidan världshaven,
påpekar Svenska Petroleum Institutet.

Svenska Värmeverksföreningen anför att förslagel lill
beredskapslagring av kol är en parallell till oljelagringen. Del förefaller
principiellt rimligt. Eftersom lagringen av kol inle skall avse fredskriser bör
dock lagringsvolymen för ångkol begränsas lill 40% av föregående års
förbrukning.

Svenska
Kraftverksföreningen anser att om det i en framtid skulle bli aktuellt att
bygga slörre koleldade kondens verk (minst 150 MW), bör bestämmandet av
lagringsskyldigheten vid dessa föregås av överläggningar på samma sätt som
skett vad gäller de större oljekondensverken. Kraftindustrin vill emellertid i
detta sammanhang framhälla, att den av K 83 föreslagna lagringsskyldigheten om
60% förefaller alltför hög vid en kol-kondensutbyggnad. Föreningen motsätter
sig en generell skyldighel för ägare till kolkondensverk att lagra kol och
hemställer att sådana kraftverk behandlas på samma sätt som föreslagits
beträffande oljeeldade kondensverk.

Prop. 1984/85:53 132

Svenska
Stenkolimportörers Förening anhåller alt del procentuella Iagringsmålet för ångkol
i vart fall under de första åren — förslagsvis intill beslut om nästa
lagringsprogram - icke sätts högre än av OLK 80 förordade 40%. Som slöd härför
anför föreningen följande;

1. Hela kolanvändningen i landet befinner sig i ett
uppbyggnadsskede, varför av K 83 använda beräkningar av såväl kolanvändning som
kolbehov i kris måste betraktas som ytterst osäkra. Denna osäkerhet understryks
ytteriigare av de bestämmelser som regeringen föreslagil i proposition
1983/84:158 om vissa kolfrågor, vilka utan tvivel kommer att få en återhållande
effekt på kolanvändningen. Lagringsplikten stär visserligen i proportion till
förbrukningen, men osäkerheten medför ändock betydande svårigheter för en
rationell samordning och planering speciellt i hamnarna.

2. K 83 har tagit viss hänsyn till att kol i krisläge
kan ersättas med vedbränsle. Säkerligen kan i sådant läge kol ersättas med
inhemska bränslen i betydligt större omfattning än vad K 83 räknat med. Om
torv någon gång skall fä en verklig betydelse för vår bränsleförsörjning, är
det just under ett krisläge, vilket erfarenheterna från andra världskriget
klart visar.

3.
Under loppet av gällande
planeringsperiod föreligger vinterdispens för tjock eldningsolja. Enbart av
detta skäl är det ingalunda "följdriktigt" att i fråga om
lagringsmålen låta olja och kol följas åt. Härtill kommer belydande skillnader
av praktisk natur såsom fara för självantändning, mötande av krav i fråga om
föroreningar av olika slag m. m.

4.
Nuvarande uppbyggnadsskede i
fråga om kol medför stora och kostbara investeringar i nya
förbränningsanläggningar och annan infrastruktur. Del synes därför olämpligt
alt under denna period belasta vederbörande lagringspliktiga med slörre
kostnader än vad nöden kräver.

Prop.
1984/85:53 133

Innehåll

Regeringens proposition ............................................... I

Propositionens
huvudsakliga innehåll ............................ 1

Propositionens
lagförslag ................................................. 3

1
Förslag lill lag
om beredskapslagring av olja och kol ... 3

2
Förslag till lag
om ändring i kommunskattelagen ........ 9

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den I
november 1984

1 Inledning ....................................................................... 11

Föredragandens överväganden och förslag .................. 13

2---------- Förslag till riktlinjer för beredskapslagring
av olja, kol och kärn

bränsle -- ....................................................................... 13

2.1 Försörjningsberedskapen i fråga om
importbränslen 13

2.2 Beredskapslagring av olja ........................................ 16

2.2.1 Utgångspunkter .............................................. 16

2.2.2 Förslag till riktlinjer för
beredskapslagring av olja 18

2.2.3 Underiag för bedömningen av
lagringsbehovet 21

2.2.4 Min bedömning av lagringsbehovet ................ 26

2.3 Beredskapslagring av kol ....................................... 29

2.3.1 Utgångspunkter ............................................... 29

2.3.2 Förslag till riktUnjer för
beredskapslagring av kol 30

2.3.3 Underlag för bedömningen av
lagringsbehovet 32

2.3.4 Min bedömning av lagringsbehovet ............... ... 33

2.4 Beredskapslagring av kärnbränsle ......................... 35

3..................................................................................... Allmän
motivering till ny lagstiftning om beredskapslagring av olja

och kol ........................................................................ ... 36

3.1 Gällande ordning ................................................... ... 36

3.2 Lagrådsremissen och lagrådets
yttrande .............. 37

3.3 Mitt förslag till lag om
beredskapslagring av olja och kol 38

3.3.1 Vilka varor skall lagras? ................................. ... 39

3.3.2 Vilka är lagringsskyldiga? ............................... ... 42

3.3.3 Hur mycket skall lagras? ................................. ... 44

3.3.4 Fullgörandet av lagringsskyldigheten
............. ... 46

3.3.5 Särskilda regler för gasverk, oljekondensverk
och gasturbinanläggningar 48

3.3.6 Inlagring och befrielse från
lagringsskyldighet . 50

3.3.7 Förvaring av lagrat bränsle ............................ 53

3.3.8 Sanktioner m.m................................................. 56

4
Upprättade
lagförslag .................................................. ... 58

5
Specialmolivering
......................................................... 58

5.1 Lag om beredskapslagring av olja
och kol ............ 58

5.2 Lag om ändring i
kommunalskattelagen (1928: 370) 80

6 Hemställan
.................................................................. ... 81

7 Beslut............................................................................. 81

Bilaga I.............................................................................. 82

Bilaga 2 .......................................................................... ... 87

Bilaga 3 .......................................................................... 106

Bilaga 4 .......................................................................... 114

Bilaga 5 .......................................................................... . 121

Bilaga 6 ........................................................................... . 128

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1984