Prop. 1984/85:77

Regeringens proposition

1984/85:77

om
koncession för försäkringsrörelse;

beslutad
den I november 1984.

Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag
som har tagits upp i bifogade utdrag av regeringsprotokoll ovannämnda dag.

KJELL-OLOF FELDT

På
regeringens vägnar OLOF PALME

Propositionens
huvudsakliga innehåll

I propositionen behandlas de förslag som
försäkringsverksamhetskom-mittén lagt fram i sitt betänkande (SOU 1983:5)
Koncession för försäkringsrörelse. Förslagen avser i huvudsak frågan om
definition av begreppet försäkringsrörelse, koncessionsvillkor för
försäkringsrörelse samt försäkringsverksamhet i captivebolag (sådant
dotterbolag i en koncern som försäkrar risker inom koncernen).

Gränsdragningen mellan försäkringsrörelse och annan
närliggande verksamhet, t. ex. garantigivning, diskuteras. Övervägandena
mynnar ut i att någon definition av begreppet försäkringsrörelse inte bör tas
in i lag. Till ledning för bedömningen anges dock vissa grundläggande kriterier
på försäkringsrörelse. I samband därmed berörs också vagnskadegarantierna inom
bilbranschen. I överensstämmelse med hittillsvarande praxis betraktas denna
garantigivning inte som försäkringsrörelse.

Brottet olaga försäkringsrörelse utmönstras ur
försäkringslagstiftningen och ersätts med ett vitesförfarande genom
försäkringsinspektionen. Vidare öppnas möjlighet att av inspektionen erhålla
bindande förhandsbesked huruvida viss verksamhet är att bedöma som
försäkringsrörelse.

F. n. ges koncession för försäkringsrörelse om
regeringen finner rörelsen behövlig och även i övrigt ägnad att främja en sund
utveckling av försäkringsväsendet. Enligt förslaget skall koncession ges om
inte den planerade rörelsen bedöms oförenlig med en sund utveckling av
försäkringsväsendet. Detta innebär bl. a. att den s. k. behovsprincipen
upphävs, vilket kommer att göra det lättare för nya bolag att få tillstånd att driva
försäkringsrörelse och för befintliga bolag att utvidga sin rörelse till nya
försäkringsgrenar.

Hittills har koncessionsgivningen för captivebolag
varit mycket begränsad och verksamheten i dessa bolag har närmast varit av
försökskaraktär. 1 propositionen är inställningen i princip positiv till denna
form av försäkringsverksamhet.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 januari
1985. 1
Riksdagen 1984/85. I saml. Nr 77

Prop.
1984/85:77 2

1 Förslag till

Lag om ändring i försäkringsrörelselagen (1982:713);

Härigenom föreskrivs i fråga om försäkringsrörelselagen
(1982:713) dels att I kap. I §, 2 kap. 3 och 4 §§ samt 21 kap. I och 2 §§ skall
ha

nedan angivna lydelse, dels att i
lagen skall införas en ny paragraf, 19 kap. 12 §, av nedan

angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap.

I § Försäkringsrörelse får drivas
endast av försäkringsaktiebolag och ömsesidiga försäkringsbolag som fått
tillstånd (koncession) till detta enligt denna lag, om inte annat följer av 2
§ eller 10 § Qärde stycket.

Försäkringsinspektionen skaU efter
ansökan lämna förhandsbesked om huruvida koncession enligt första stycket
krävs för en planerad verksamhet.

Etl förhandsbesked enligt andra
stycket är bindande för den myndighet som har lämnat beskedel. Om regeringen
har beslutat ifråga om förhandsbesked är även försäkringsinspektionen bunden
av detta besked.

Försäkringsbolagen skall stå under
tillsyn av försäkringsinspektionen och vara registrerade hos denna.

2 kap.

3 §

Stiftarna skall upprätta en bo- Stiftarna
skall upprätta en bo-

lagsordning som skall underställas lagsordning som skall
underställas

regeringen för stadfästelse. Avser regeringen för stadfästelse. 7(7/ a/i-

bolagets rörelse livförsäkring eller sökan om koncession skall fogas en

avser rörelsen annat slag av försäk- plan för den tUltänkta verksamhe-

ring för längre fid än tio år, skall ten. Avser bolagets rörelse livför-

dessutom särskilda regler (grunder) säkring eller avser rörelsen annat

för verksamheten upprättas enligt slag av försäkring för längre tid än

vad som sägs i 6 §. Grunderna skall tio år, skall dessutom särskilda

underställas regeringen för stadfäs- regler (grunder) för verksamheten

telse. upprättas enligt vad som sägs i 6
§.

Grunderna skall underställas regeringen för stadfästelse.

Regeringen prövar att
bolagsordningen och grunderna överensstämmer med denna lag och med andra
författningar samt om och i vad mån särskilda bestämmelser behövs med hänsyn
till omfattningen och arten av bolagets verksamhet.

Prop.
1984/85:77

Nuvarande lydelse

Om regeringen finner den planerade
rörelsen behövUg och även i övrigt ägnad alt främja en sund utveckUng av försäkringsväsendet,
stadfäster regeringen bolagsordningen och grunderna saml beviljar koncession
tills vidare eller, om särskilda omständigheter föranleder detta, för bestämd
tid, högst tio år, och därutöver till det löpande räkenskapsårets slut. Vid
förlängning av en koncession som har beviljats ett försäkringsbolag för bestämd
tid gäller samma regler som vid stadfästelse av bolagsordning och grunder för
ett nytt bolag.

Föreslagen lydelse

Regeringen stadfäster bolagsordningen
och grunderna samt beviljar koncession, om inle den planerade verksamheten
bedöms vara oförenlig med en sund utveckling av försäkringsväsendet. Koncession
beviljas tills vidare eller, om särskilda omständigheter föranleder detta, för
bestämd tid, högst tio år, och därutöver till det löpande räkenskapsårets slut.

Vid förlängning av en koncession
som har beviljats ett försäkringsbolag för bestämd tid gäller första- tredje
styckena i tillämpliga delar.

4 § Om bolagsordningen eller grunderna ändras skall även ändringen
stadfästas. Regeringen kan uppdra åt försäkringsinspektionen att i regeringens
ställe meddela stadfästelse i sådana fall som inte är av principiell betydelse
eller som i övrigt inte är av synneriig vikt.

Avser ändringen en utvidgning av bolagets rörelse till en
ny försäkringsgren eller ett nytt verksamhetsområde eller avser ändringen en
väsentlig omläggning av rörelsen, skaU vid prövningen av stad-fästelsen samma
regler gälla som vid stadfästelse av bolagsordning och grunder för ett nytt
bolag.

Avser ändringen en utvidgning av bolagets rörelse till en
ny försäkringsgren eller ett nytt verksamhetsområde eller avser ändringen en
väsentlig omläggning av rörelsen, gäller i övrigt 3 § första-tredje styckena
i tillämpliga delar.

19 kap.

12 §

Om det kan antas att någon

driver sådan verksamhei atl denna

lag är tillämplig, får försäkringsin

spektionen förelägga denne att till

inspektionen lämna de upplysning

ar om verksamheten som behövs

för att bedöma om lagen är tUlämp

lig. I

Om försäkringsinspektionen finner
att någon driver försäkringsrörelse utan föreskriven koncession, skall
inspektionen förelägga denne att inom viss tid ansöka om koncession eller
vidta de ändringar i verksamheten som inspektionen anger eller också upphöra
med verksamheten.

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

21
kap.

1 §

Till böter eller fängelse i högst ett år döms den som

Till böter eller fängelse i högst
ett år döms den som

/. uppsåtiigen i Sverige bedriver
försäkringsrörelse utan alt vara berättigad lill detta,

/. uppsåtiigen eller av oaktsamhet
till försäkringsinspektionen meddelar oriktiga eller vilseledande uppgifter
om sådana omständigheter som han är skyldig att lämna uppgift om enligt
denna lag,

2. uppsåtiigen eller av oaktsamhet
underlåter att enligt denna lag föra aktiebok, aktiebrevsregister, förteckning
enligt 3 kap. 12 § eller hålla aktiebok tillgänglig,

3. uppsåtiigen eller av oaktsamhet
bryter mot 3 kap. 12 § tredje stycket, 7 kap. 20 §, 8 kap. 10 § andra stycket
andra meningen eller 11 § första stycket andra eller tredje meningen,

4. uppsåtiigen eller av grov oaktsamhet
bryter mot 12 kap. 12 §,

5. uppsåtiigen eller av oaktsamhet
bryter mot 18 kap. 3 § första eller andra stycket, 5 § tredje stycket eller 7
§,

6. uppsåtiigen eller av oaktsamhet
bryter mot 4 kap. 8 § tredje stycket såvitt detta lagrum rör förbehåll
enligt 18 kap. I §.

2.
uppsåtiigen
eller av oaktsamhet till försäkringsinspektionen meddelar oriktiga eller
vilseledande uppgifter om sådana omständigheter som han är skyldig att lämna
uppgift om enligt denna lag,

3.
uppsåtiigen
eller av oaktsamhet underlåter att enligt denna lag föra aktiebok,
aktiebrevsregister, förteckning enligt 3 kap. 12 § eller hålla aktiebok
tillgänglig,

4.
uppsåtiigen
eller av oaktsamhet bryter mot 3 kap. 12 § tredje stycket, 7 kap. 20 §, 8 kap.
10 § andra stycket andra meningen eller 11 § första stycket andra eller tredje
meningen,

5.
uppsåtiigen
eller av grov oaktsamhet bryter mot 12 kap. 12 §,

6.
uppsåtiigen
eller av oaktsamhet bryter mot 18 kap. 3 § första eller andra stycket, 5 §
tredje stycket eller 7 §,

7.
uppsåtiigen
eller av oaktsamhet bryter mot 4 kap. 8 § tredje stycket såvitt detta lagrum
rör förbehåll enligt 18 kap. I §.

1 fall som avses i 10 kap. 14 §
första stycket skall inte följa ansvar enligt 20 kap. 3 § brottsbalken.

Den som har åsidosatt vitesföreläggande som avses i 2 § detta kapitel
döms ej till ansvar för gärning som omfattas av föreläggandet.

Utan hinder av 35 kap. I § brottsbalken får påföljd för
brott enligt första stycket 5 mot 12 kap. 12 § ådömas, om den misstänkte
häktats eller erhållit del av åtal för brottet inom fem år från brottet.

Utan hinder av 35 kap. 1 § brottsbalken får påföljd för
brott enligt första stycket 4 mot 12 kap. 12 § ådömas, om den misstänkte
häktats eller erhållit del av åtal för brottet inom fem år från brottet.

2 §

Försäkringsinspektionen kan vid
vite förelägga verkställande direktören och styrelseledamöterna att fullgöra
sina skyldigheter enligt denna lag eller andra författningar att

I. till försäkringsinspektionen
sända in behöriga redovisningshandlingar eller revisionsberättelser eller

Prop. 1984/85:77 5

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2. hos inspektionen göra behöriga anmälningar för
registrering.

Föreläggande enligt första stycket
2 får inte meddelas, om underlåtenhet att göra anmälan medför att
bolagsstämmans eller styrelsens beslut förfaller eller bolaget blir skyldigt
att träda i likvidation.

Försäkringsinspektionen kan förena
annat föreläggande enligt denna lag än som avses i första stycket med vite.

Har inspektionen förelagt vite
skall den mot vilken föreläggandet riktas genast skriftligen underrättas om
detta.

Följs inte ett sådant
vitesföreläggande som avses i första stycket kan försäkringsinspektionen döma
ut vitet.

Försäkringsinspektionens beslut Försäkringsinspektionens beslut

varigenom vite förelagts eller ut- varigenom vite enligl
första stycket

dömts får överklagas hos kammar- förelagts eller utdömts får överkla-

rätten genom besvär. gas hos kammarrätten genom be-

svär.

Denna lag träder i kraft den I januari 1985.

2 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1950:272) om rätt för utländska
försäkringsföretag att driva försäkringsrörelse i Sverige

Härigenom föreskrivs i fråga om
lagen (1950:272) om rätt för utländska försäkringsföretag att driva
försäkringsrörelse i Sverige'

dels att 34 § skall upphöra att gälla,

deh an 1,2,6,1, 10, 13, 15-16, 25,
25 a, 27, 28 och 35 §§ skall hanedan angivna lydelse,

dels att i lagen skall införas två
nya paragrafer, 5 a och 25 b §§, av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Utländskt försäkringsföretag må, Utländskt försäkringsföretag/år,

under förutsättning att företaget er- under
förutsättning att företaget er

hållit tillstånd (koncession) därtill hållit
tillstånd (koncession) därtill

enligt 7 §, här i riket driva försäk- enligt
7 §, här i riket driva försäk

ringsrörelse genom generalagent ringsrörelse
genom generalagent

såsom syssloman och i övrigt under som
syssloman och i övrigt under

villkor, som stadgas i denna lag. villkor,
som stadgas i denna lag.

' Senaste lydelse av lagens rubrik 1982: 1083.

Senaste lydelse av 34 § 1965: 168.
Senaste lydelse 1982: 1083.

Nuvarande lydelse

Om särskilda skäl föreUgga och
hinder ej möter enligl företagets reglemente, må utländskt försäkringsföretag
som erhållit koncession medgivas att genom generalagenten driva annan rörelse
här i riket än försäkringsrörelse. Medgivande lämnas av regeringen eller,
efter regeringens bemyndigande, försäkringsinspektionen.

Om skäl föreligga, må medgivande
enligt andra stycket återkallas av den som äger lämna sådant medgivande.

Föreslagen
lydelse

Försäkringsinspektionen skaU efter
ansökan lämna förhandsbesked om huruvida koncession enligt första stycket
krävs för en planerad verksamhet.

Ett förhandsbesked enligt andra
styckel är bindande för den myndighet som har lämnat beskedet. Om regeringen
har beslutat i fråga om förhandsbesked är även försäkringsinspektionen bunden
av detta besked.

Om det finns särskilda skäl och
företagets reglemente liUåier det, får ett utländskt försäkringsföretag som har
erhållit koncession medges att genom generalagenten driva annan rörelse här i
riket än försäkringsrörelse. Medgivande lämnas av regeringen eller, efter
regeringens bemyndigande, försäkringsinspektionen.

Om det finns skäl, får ett medgivande
enligt fiärde styckel återkallas av den som får lämna sådant medgivande.

2 §

Utländskt försäkringsföretag får
här i riket driva livförsäkringsrörelse, endast om företaget i sitt hemland med
laga rätt driver sådan rörelse, samt annan försäkringsrörelse, endast om företaget
i hemlandet med laga rätt driver rörelse avseende något slag av försäkring,
annan än livförsäkring.

Utländskt försäkringsföretag här i
riket får inte med direkt livförsäkringsrörelse förena försäkringsrörelse som
avser annat än personförsäkring.

Bestämmelserna i denna lag om
livförsäkring gäller också i fråga om personförsäkringar av annat slag. De
behöver dock inte tillämpas för sådana personförsäkringar som har meddelats
antingen för en tid av längst fem år eller mot en premie som är beräknad och
bestämd för längst fem år i sänder.

Ersättning, som utges i form av
livränta eller sjukränta, tillhör endera livförsäkring eller annan försäkring
beroende på vilket av dessa slag av försäkringar som har meddelats. Har en
sådan ränta inköpts i ett livförsäkringsbolag, skall den dock i detta bolag
höra till livförsäkring.

För sådan livränta eller sjukränta För sådan
livränta eller sjukränta

som
tillhör annan försäkring eller livförsäkring gäller de särskilda bestämmelserna
om livförsäkring i 6 § tredje stycket, 7 § iredje stycket,

som tillhör annan försäkring eller livförsäkring gäller de
särskilda bestämmelserna om livförsäkring i 6 § andra stycket, 7 § andra
stycket,

3 Senaste lydelse 1982; 1083.

Prop. 1984/85:77

Nuvarande lydelse

9 § första stycket, 10-15 samt 17. 24 och 28 §§ i
tillämpliga delar.

Föreslagen lydelse

9 § första stycket,, 10-15 samt 17, 24 och 28 §§ i
tillämpliga delar.

5 a §

Med bankinstitut avses i denna lag
bankaktiebolag, sparbank och sådan kreditkassa som avses i lagen (1956:216) om
jordbrukskasserörelsen.

6 §

Ansökan om koncession göres hos regeringen. 1 ansökningen
skall angivas den försäkringsgren, som rörelsen skall avse. Ansökningen skall
inlämnas till försäkringsinspektionen och vara åtföljd av:

I. handlingar som styrka generalagentens behörighet
enligt 4 §;

Ansökan om koncession görs hos regeringen. 1 ansökningen
skall anges den försäkringsgren, som rörelsen skall avse. Ansökningen skall
inlämnas till försäkringsinspektionen och vara åtföljd av:

I. handlingar som styrker generalagentens behörighet
enligt 4 §;

2. det
för företaget gällande reglementet;

3.
bevis att
företaget i sitt hemland driver försäkringsrörelse efter vad i 2 § första
stycket sägs jämte behörigen styrkt uppgift om den tid detta ägt rum samt om
anmärkningar, som av myndigheterna i företagets hemland under de sista tre
åren må hava framställts mot företagets verksamhet, ävensom företagets
årsredovisningar och revisionsberättelser för den tid företaget varit i
verksamhet, dock längst för de tio sista åren;

4.
behörig
fullmakt för generalagenten att på företagets vägnar här i riket driva
försäkringsrörelsen och att i alla därav härflytande rättsförhållanden för
företaget mottaga stämning samt själv eller genom annan lata och svara;

5.
bevis
att företaget för ändamål som i 16 § sägs samt på sätt och under villkor, som
försäkringsinspektionen godkänner, i riksbanken nedsatt i värdehandlingar, som
inspektionen godtagit, ett belopp av etthundratusen kronor för livförsäkring
och ett belopp av tvåhund-

3.
bevis att
företaget i sitt hemland driver försäkringsrörelse enligt 2 § första stycket
jämte behörigen styrkt uppgift om den tid detta ägt rum samt om anmärkningar,
som av myndigheterna i företagets hemland under de sista tre åren kan ha
framställts mot företagets verksamhet, och dessutom företagets
årsredovisningar och revisionsberättelser för den tid företaget varit i
verksamhet, dock längst för de tio sista åren;

4.
behörig
fullmakt för generalagenten att pä företagets vägnar här i riket driva
försäkringsrörelsen samt att ta emot stämning och själv eller genom annan tala
och svara i alla rättsförhållanden som har samband med försäkringsrörelsen;

5.
bevis
att företaget för Je ändamål som anges i 16 § samt på det sätt och under de
villkor, som försäkringsinspektionen godkänner, i bankinstitut har deponerat
värdehandlingar, som inspektionen godtagit, tUl ett värde som motsvarar 300
gånger det basbelopp enligt la-

" Senaste lydelse 1982:1083.

Prop.
1984/85:77

Nuvarande lydelse

ratusen kronor för annan försäkring eller, om rörelsen
skall avse endast försäkring för resor i utlandet, del lägre belopp som
inspektionen bestämmer.

Därest rörelsen skall avse livförsäkring,
skola enligt vad / 11 § sägs upprättas särskilda grunder för verksamheten. A
grunderna, som skola bifogas ansökningen om koncession, skall sökas regeringens
stadfästelse.

Beslut enligl första stycket 5 om
nedsättning av lägre belopp för försäkring för resor i utlandet må återkallas
av försäkringsinspektionen, om skäl föreligga.

Föreslagen lydelse

gen (1962:381) om allmän försäkring som gällde då
ansökningen lämnades in;

6. en plan för den tilltänkta verksamheten.

Deponering enligt första stycket 5
skaU ske särskih för livförsäkring och särskilt för annan försäkring.
Försäkringsinspektionen får bestämma att deponeringen får ske med det lägre
belopp som inspektionen med hänsyn tiU rörelsens omfattning och beskaffenhet
anser skäligt. Sådant beslut får inspektionen återkaUa om del finns skäl lill
det.

Om rörelsen skall avse livförsäkring,
skall enligt 11 § upprättas särskilda grunder för verksamheten. Grunderna, som
skall bifogas ansökningen om koncession, skaU underställas regeringen för
stadfästelse.

Finnes den tillämnade rörelsen behövlig och även eljest
ägnad att främja en sund utveckling av försäkringsväsendet och slår ansökningen
i övrigt i överensstämmelse med denna lag, beviljar regeringen koncession för
den i ansökningen avsedda verksamheten tiUs vidare eller, där särskilda
omständigheter föranleda därtiU, för bestämd lid, högst tio år, och därutöver
intiU slutet av då löpande räkenskapsår. I samband därmed godkänner regeringen
generalagenten.

Innan koncession meddelas å rörelse,
som avser livförsäkring, prövar regeringen om de upprätta-

Regeringen beviljar koncession om
ansökningen står i överensstämmelse med denna lag och den planerade
verksamhelen inte bedöms vara oförenlig med en sund utveckling av
försäkringsväsendet. 1 samband därmed godkänner regeringen generalagenten.

Koncession beviljas tUls vidare
eller, om del finns särskilda omständigheter, för beslämd tid, högst tio år,
och därutöver till det löpande räkenskapsårets slut.

Innan koncession meddelas för rörelse,
som avser livförsäkring, prövar regeringen om de upprätta-

Senaste lydelse 1977:690.

Prop.
1984/85:77

Nuvarande lydelse

de grunderna för verksamheten överensstämma med denna lag
samt lag och författning i övrigt, så ock om och i vad mån därutöver, med
hänsyn lill omfattningen och beskaffenheten av den tillämnade rörelsen,
särskilda bestämmelser må erfordras. I samband med beviljandet av koncessionen
stadfäster regeringen grunderna för verksamheten.

Avser ansökan endast utvidgning av
beviljad koncession till ny försäkringsgren eller utbyte av koncession för
viss försäkringsgren mot koncession för annan gren, äger
försäkringsinspektionen besluta i ärendet i regeringens ställe, om ärendet
icke är av principiell betydelse eller eljest av synnerlig vikt.

Föreslagen lydelse

de grunderna för verksamheten överensstämmer med denna lag
och andra författningar. Regeringen prövar då också om särskilda bestämmelser
behövs ined hänsyn till omfattningen oeh beskaffenheten av den liUtänkta
rörelsen. 1 samband med beviljandet av koncessionen stadfäster regeringen
grunderna för verksamheten.

Avser ansökan endast utvidgning av
beviljad koncession till ny försäkringsgren eller utbyte av koncession för
viss försäkringsgren mot koncession för annan gren,/å;-försäkringsinspektionen
besluta i ärendet i regeringens ställe, om ärendet icke är av principiell betydelse
eller / övrigt av synnerlig vikt.

Generalagenten åligger att för varje räkenskapsår enligt
formulär, som fastställes av försäkringsinspektionen, upprätta redogörelse
angående företagets verksamhet inom riket.

För livförsäkringsverksamhet skall / redogörelsen under
beteckningen försäkringstekniska skulder såsom skuld upptagas det å räkenskapsårels
sista dag beräknade värdet av företagets ansvarighet på grund av

Det åligger generalagenten att för
varje räkenskapsår enligt formulär, som faststäUs av försäkringsinspektionen,
upprätta redogörelse för företagets verksamhet inom riket.

För livförsäkringsverksamhet skall
redogörelsen enligt första stycket innehålla bevis om att värdet av den av
företaget gjorda depositionen enligt 6 § första stycket 5 molsvarar 300 gånger
det basbelopp enligt lagen (1962:381) om aUmän försäkring som gällde vid räkenskapsårets
utgång. I redogörelsen skall, under beteckningen för-säkringsiekniska skulder,
som skuld tas upp det vid samma tidpunkt beräknade värdet av företagets
ansvarighet på grund av

1. löpande försäkringar (premiereserv),

2.
försäkringsersättningar
för inträffade försäkringsfall (ersättningsreserv),

3.
utgifterna för
reglering av inträffade försäkringsfall (skadebehand-lingsreserv).

*• Senaste lydelse 1982; 1083.

Prop.
1984/85:77

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

4.
sådan tilldelad
återbäring inom livförsäkringsrörelsen som inte har förfallit till betalning och

5.
sädan tilldelad
återbäring inom annan försäkringsrörelse än livförsäkringsrörelse som inte har
förfallit till betalning.

13 §

Försäkringstekniska skulder med
tillägg av det belopp, varmed en ijugondel av dessa skulder må överstiga vad
förelaget enligt 6 § nedsatt för livförsäkring skall vid envar tidpunkt vara
redovisade i värdehandlingar av beskaffenhet som angives i 1 kap. 9 § första
stycket 1-7 försäkringsrörelselagen (1982:713), eller ock i följande
tillgångar av annan art nämligen lån mot säkerhet i företagets försäkringsbrev
inom återköpsvärdet eller, i den mån försäkringsinspektionen på framställning
av företaget så medgiver, värdet av återför-säkringsgivarnas ansvarighet på
grund av livförsäkringar, som övertagits i återförsäkring.

För återförsäkringsgivares redovisning
av mottagen ålerförsäkring gäller 7 kap. 9 § andra styckel försäkringsrörelselagen.

Utan hinder av vad i första stycket
är stadgat må ett belopp, motsvarande högst tjugo procent av de försäkringstekniska
skulderna för egen räkning, redovisas i andra värdehandlingar än i första
stycket avses, dock icke i aktier.

Tillgångar moisvarande värdet av de
försäkringstekniska skulderna för livförsäkring skall vid varje tidpunkt
redovisas i sådana värdehandlingar som anges i 7 kap. 9 § första stycket 1-7
försäkringsrörelselagen (1982:713), eller i län mot säkerhet i företagets
försäkringsbrev inom återköpsvärdet eller, i den män försäkringsinspektionen
medger det, värdet av åter-försäkringsgivarnas ansvarighet på grund av
livförsäkringar, som har övertagits i återförsäkring.

/ de tUlgångar som skall motsvara
värdet av de försäkringstekniska skulderna får räknas in 90 procent av
deponeringen enligt 6 och 10 §§ under förutsättning atl deponeringen till den
delen består av sådana värdehandlingar som avses i första stycket samt förvaras
åtskUd från deponeringen i övrigt.

Utan hinder av första stycket/år
ett belopp, motsvarande högst tjugo procent av de försäkringstekniska
skulderna för egen räkning, redovisas i andra värdehandlingar än sådana som
nämns i första stycket, dock inte i aktier.

Med de försäkringstekniska
skulderna för egen räkning förstås den del av de försäkringstekniska skulderna,
som icke motsvarar värdet av åter-försäkringsgivarnas ansvarighet.

15 §*

De värdehandlingar, i vilka försäkringstekniska skulder
jöw/é' lill-

De värdehandlingar, i vilka försäkringstekniska skulder
helt eller

Senaste lydelse 1982: 1083. * Senaste lydelse 1982: 1083.

Nuvarande lydelse

lägg helt eller delvis redovisas, skola förvaras här i
riket avskilda från företagets övriga tillgångar och under minst två lås med
olika nycklar, av vilka en innehaves av ett av försäkringsinspektionen
förordnat ombud. Försäkringsinspektionen må dock pä framställning av företaget
medgiva att värdehandlingarna i stället, på sätt och under villkor som av
inspektionen beslämmas, sältas i särskilt förvar i riksbanken eller annan bank.
1 de sålunda förvarade handlingarna njute försäkringstagarna panträtt såsom i
handfången pant till säkerhet för fullgörandet av företagets på försäkringsavtalen
grundade förbindelser.

Det åligger generalagenten att
tillse, att vid envar tidpunkt värdehandlingar till erforderligt belopp satts
i sådant förvar, som i första stycket är sagt.

I fråga om utbekommande eller
utbyte av värdehandling, som satts i förvar, skola bestämmelserna i 7 kap. 11
och 12 §§ försäkringsrörelselagen (1982:713) äga motsvarande tillämpning,
därvid vad i nämnda lagrum sägs om styrelse, verkställande direktör och behörig
företrädare för bolag skall avse generalagent eller av företag jämlikt 27 §
utsett ombud.

Det av försäkringsinspeklionen
förordnade ombudet har att, där generalagent eller ombud, som förelag utsett
jämlikt 27 §, ej fullgör vad honom enligt denna paragraf åligger, därom
ofördröjligen göra anmälan hos inspektionen.

Föreslagen lydelse

delvis redovisas och som inte är deponerade enligt 6
eller 10 §. skall förvaras här i riket avskilda från företagets övriga
tillgångar och under minst två läs med olika nycklar, av vilka en innehas av
ett av försäkringsinspektionen förordnat ombud. Försäkringsinspektionen får
dock på framställning av företaget medge att värdehandlingarna i stället, på
det sätt och under de villkor som inspektionen bestämmer, säiis i särskilt
förvar i bankinstitut. I dessa värdehandlingar och i de värdehandlingar som
avses i 13 § andra stycket har försäkringstagarna panträtt som i handpant till
säkerhet för att företaget fullgör sina förpliktelser enUgl
försäkringsavtalen. Generalagenten skall se till alt det alltid finns
värdehandlingar till erforderligt belopp i förvar enligt första stycket.

Om en värdehandling som har satts
iförvar skall tas ut eller bytas, skall bestämmelserna i 7 kap. 11 och 12 §§
försäkringsrörelselagen (1982:713) tillämpas. Vad som där sägs om styrelse,
verkställande direktör och behörig företrädare för bolag skall avse
generalagent eller ombud, som enligl 27 § har utsetts avföretagel.

Om en generalagent eller etl ombud,
som ett företag har utsett enligt 27 §, inte fullgör vad som åUgger honom
enligt denna paragraf, skall det av försäkringsinspektionen förordnade ombudet
genast göra anmälan om detta lill inspektionen.

För försäkring av annat slag än sädan personförsäkring,
beträffande vilken rörelsen drives med tillämpning av de särskilda bestäm-

För försäkring av annat slag än sådan personförsäkring,
beträffande vilken rörelsen drivs med tillämpning av de särskilda bestäm-

' Senaste lydelse 1982; 1083.

Nuvarande
lydelse

melserna om livförsäkring, skall företaget inom åtta
månader efter ulgången av varje räkenskapsår göra tillägg till den nedsättning
som angives i 6 § första stycket 5. Tillaggs-nedsältning skall omfatta det belopp
varmed en tredjedel avföretagets premieintäkt inom riket under räkenskapsåret
för nu avsedd försäkring må överstiga vad förul, ursprungligen och såsom
tUlägg, nedsatts för sådan försäkring.

Överstiger det sammanlagda beloppet
av vad försäkringsföretaget nedsatt väsentligt en tredjedel av den premieintäkt
som angives i första stycket, må försäkringsinspektionen medgiva företaget att
utfå det överskjutande beloppet i den mån detta hänför sig till nedsättning
enligt första stycket.

Föreslagen
lydelse

melserna om livförsäkring, skall depositionen enligt 6 §
första stycket 5 inom åtta månader efter utgången av varje räkenskapsår uppgå
till ett belopp som motsvarar 300 gånger det basbelopp enhgt lagen (1962:381)
om allmän försäkring som gällde vid räkenskapsårets utgång.

Om brultopremieinkomslen under
räkenskapsåret överstiger de-posUionen enligl förslå slyckel, skall
deposilionen uppgå lill ell belopp som molsvarar brultopremieinkomslen under
räkenskapsåret.

Överstiger det sammanlagda beloppet
av vad ett försäkringsföretag har deponerat väsentligt den premieinkomst som
anges i andra stycket, får försäkringsinspektionen medge företaget att/å ut
det överskjutande beloppet i den mån detta inte hänför sig till en deposition
enligt första stycket.

Vad på sätt i 6 och 15 a §§ sägs blivit av utländskt
försäkringsföretag / ■ riksbanken nedsatt må användas
endast till gäldande dels av fordringar på grund av försäkringsavtal, som
tiUhöra företagets rörelse här i riket, dels av böter, viten, avgifier och
ersättningar som i anledning av denna rörelse må åläggas företaget, generalagenten
eller av företaget utsett ombud som avses i 27 §, dels ock, i händelse av
särskild administration av företags livförsäkringsrörelse här i riket, av
administrationsboets fordran hos företaget.

Tillgångar som etl utländskt försäkringsföretag enligt 6,
10 och 15 a §§ deponerat i bankinstitut och som inte är pantsatta enligt 15 §
andra stycket får användas endast till betalning dels av fordringar på grund av
försäkringsavtal, som tillhör företagets rörelse här i riket, dels av böter,
viten, avgifter och ersättningar som i anledning av denna rörelse kan åläggas
företaget, generalagenten eller av företaget utsett ombud som avses i 27 §,
dels ock, i händelse av särskild administration av ett företags livförsäkringsrörelse
här i riket, av administrationsboets fordran hos företaget.

25 §" Försäkringsinspektionen
får meddela de erinringar i fråga om utländska försäkringsföretags verksamhet
här i riket som inspektionen anser behövliga.

'" Senaste lydelse 1982: 1083. " Senaste lydelse
1982; 1083.

Prop. 1984/85: 77 13

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Försäkringsinspektionen skall
förelägga företaget att inom viss tid vidta erforderliga åtgärder, om
inspektionen finner att

1.
avvikelse skett
från denna lag eller föreskrifter som har meddelats med stöd av denna lag eller
grunderna, om sådana finns,

2.
grunderna inte
längre är tillfredsställande med hänsyn till omfattningen och beskaffenheten av
bolagets rörelse,

3.
i riksbanken
enligt 6 eller 3. i bankinslitut enligl 6, 10
eller 15 a § nedsatt belopp minskats ge- 15 a § deponerat belopp minskats nom att värdehandlingarna avse- genom att värdehandlingarna avsevärt
nedgått i värde eller av annan värt nedgått i värde eller av annan anledning, anledning,

4.
de tillgångar,
/ vUka försäk- 4. de tillgångar som motsvarar
ringstekniska skulder jämte tillägg värdet av de försäkringstekniska redovisas, inte är tillräckliga eller skulderna inte är tillräckliga
eller

5.
det i övrigt
finns allvarliga anmärkningar mot försäkringsföretagets verksamhet.

Om ett föreläggande enligt andra
stycket inte har följts inom den bestämda tiden och det anmärkta förhållandet
inte heller på något annat sätt undanröjts, skall försäkringsinspektionen göra
anmälan om detta till regeringen. Om regeringen finner så svåra
missförhållanden föreligga, att försäkringsverksamheten bör upphöra, kan
regeringen förklara koncessionen förverkad.

Beslut, varigenom koncessionen förklarats
förverkad, skall av försäkringsinspektionen kungöras i Post- och Inrikes
Tidningar.

25 a §'

Försäkringsinspektionen kan vid
vite förelägga generalagenten att fullgöra sina skyldigheter enligt denna lag
eller andra författningar att sända in behöriga redovisningshandlingar och
revisionsberättelser.

Försäkringsinspektionen kan förena
ett annat föreläggande enligt denna lag än som avses i första stycket med vite.

Har inspektionen förelagt vite
skall det utländska försäkringsföretaget genast skriftligen underrättas om
detta.

Följs inte ett sådant
vitesföreläggande som avses i första stycket kan försäkringsinspektionen döma
ut vitet.

Försäkringsinspektionens beslut Försäkringsinspektionens beslut

varigenom vite förelagts eller ut- varigenom vite en//'gr/ö«ra
i/yc/ce/

dömts får överklagas hos kammar- förelagts eller utdömts får överkla-

rätten genom besvär. gas hos kammarrätten genom be-

svär.

25 b §

Om del kan anias all någon driver
sådan verksamhei all denna lag är lillämplig. får försäkringsinspeklionen
förelägga denne att till inspektionen lämna de upplysningar om verksamhelen
som behövs

'- Senaste lydelse 1982: 1083.

Nuvarande Ivdelse

Föreslagen
lydelse för att bedöma om lagen är tUlämpUg-

Om försäkringsinspektionen finner
alt någon driver försäkringsrörelse utan erforderlig koncession, skall
inspektionen förelägga denne atl inom viss tid ansöka om koncession eUer vidta
de ändringar i verksamheten som inspektionen anger eller också upphöra med
verksamheten.

Upphör utländskt försäkringsföretag att driva
försäkringsrörelse här i riket, åligge det företaget att med bifogande av
behörig fullmakt hos försäkringsinspektionen uppgiva ombud, som av
inspektionen godkännes, att å företagets vägnar mottaga stämning och i övrigt
företräda företaget med avseende på redan meddelade försäkringar;/ör tiden
intill dess sådan anmälan skett äge försäkringsinspektionen förordna ett ombud
med nämnda befogenhet. 0/71 godkännandet eUer förordnandet skall inspektionen
ofördröjUgen låta införa kungörelse i Post- och Inrikes Tidningar. Intill dess
sådant kungörande skett, äge försäkringstagare hos försäkringsinspektionen
insätta förfallen försäkringspremie med samma verkan som om den blivit
inbetald till företaget.

Har utländskt försäkringsföretag
upphört att driva försäkringsrörelsen här i riket, må det belopp som enligt
vad i 6 § sägs blivit i riksbanken nedsatt kunna, efter anmälan hos
försäkringsinspektionen, av företaget utbekommas, därest det visas att
företagets samtliga förbindelser, som i 16 § avses, blivit fullgjorda eller
att företaget för deras fullgörande ställt annan säkerhet, som av inspektionen
godkännes. Om utfående av belopp, som nedsatts enligt 15 a § första stycket.

Upphör utländskt försäkringsföretag
att driva försäkringsrörelse här i riket, åligger det företaget att med
bifogande av behörig fullmakt hos försäkringsinspektionen uppge ombud, som
godkänns av inspektionen, att på företagets vägnar ta emot stämning och i
övrigt företrädaföretaget med avseende på redan meddelade försäkringar. För
tiden intill dess sådan anmälan har skett får försäkringsinspektionen förordna
ett ombud med nämnda befogenhet. Inspektionen skaU ofördröjUgen införa
kungörelse i Post- och Inrikes Tidningar om godkännandet eller förordnandet.
Infill dess sådant kungörande har skett, får försäkringstagare hos försäkringsinspektionen
sätta in förfallen försäkringspremie med samma verkan som om den blivit
inbetald till företaget.

Har utländskt försäkringsföretag
upphört att driva försäkringsrörelsen här i riket, får tillgångar som
företaget enligt 6 och 10 §§ samt 15 a § första stycket har deponerat i
bankinstitut, efter anmälan hos försäkringsinspektionen, återlämnas till
företaget om det visas att företagets samtliga förbindelser som avses i 16 §
blivit fullgjorda eller att företaget för deras fullgörande ställt annan
säkerhet, som godkänns av inspektionen. Om rätt att få ut belopp, som har
deponerats

" Senaste lydelse 1982: 1083.

Nuvarande lydelse

gälla bestämmelserna i stycket av samma paragraf.

Föreslagen lydelse

andra enligt 15 a § andra stycket,
gäUer bestämmelserna i iredje stycket av samma paragraf

28 §'"

Har koncession för utländskt
försäkringsföretag att här i riket driva livförsäkringsrörelse förklarats
förverkad, skall för tillvaratagande av livförsäkringstagarnas rätt en
särskild administration inträda. Bestämmelserna i 14 kap. 25-28 §§ om särskild
administration i försäkringsrörelselagen (1982:713) skall tillämpas. Vidare
gäller bestämmelsen i 14 kap. 23 § samma lag om förbud att meddela nya
försäkringar. Vid tillämpningen av nu nämnda lagrum skall iakttagas, att
upphörande av företagets rätt att driva livförsäkringsrörelse här i riket skall
anses motsvara livförsäkringsbolags trädande i likvidation eller beslut om
avträdande av dess egendom till konkurs samt att vad i 14 kap. 26 § fjärde
stycket försäkringsrörelselagen sägs om registrering i stället skall avse
kungörande i Post- och Inrikes Tidningar. I fall som här avses må överlåtelse
av livförsäkringarna ske, förutom till svenskt försäkringsbolag, jämväl till
utländskt företag, som erhållit koncession för livförsäkringsrörelse här i
riket.

Där vid överiåtelse av försäkringarna eller eljest
uppstått överskott, skall ur detta i första hand gäldas kostnaden för
administrationen och oguldet sådant bidrag, som avses i 26 §, varefter
återstoden skall överlämnas till det företag, vars försäkringar varit föremål
för administration.

Har företag i annat fall än / första stycket avses upphört
att driva livförsäkringsrörelse här i riket, vare företaget ändock skyldigt
att på sätt i 13-15 §§ stadgas redovisa försäkringstekniska skulder för redan
meddelade livförsäkringar jämte tiUägg. Det åligger ombud, som utsetts av
företaget enligt 27 § att fullgöra de skyldigheter yåw//<:r 10, 15 och 24
§§, som förut åvilat generalagenten. FuUgöres ej redovisningen av
försäkringstekniska skulder jämte tillägg eller finnes eljesl anledning
antaga att livförsäkringstagarnas rätt på grund av försäkringsavtalen
äventyras, ankomme pä försäkringsinspektionen att besluta att administration
på sätt i första stycket sägs skall inträda; dock må ej på den grund att de
till redovisning avsatta tUlgångarna finnas otillräckliga administration föreskrivas,
förrän försäkringsinspeklionen förelagt företaget att fylla bristen och denna
icke täckts inom

Har företag i annat fall än enligt första stycket upphört
att driva livförsäkringsrörelse här i riket, är företaget likväl skyldigt att
pä del sätt som anges i 13-15 §§ redovisa tillgångar motsvarande värdet av de
försäkringstekniska skulderna för redan meddelade livförsäkringar. Det åligger
ombud, som har utsetts av företaget enligt 27 §, att fullgöra de skyldigheter
enUgt 10, 15 och 24 §§, som förut åvilat generalagenten. Om ej tillgångar
motsvarande värdet av de försäkringstekniska skulderna redovisas eller om det
av annal skäl finns anledning anta att livförsäkringstagarnas rätt på grund av
försäkringsavtalen äventyras, ankommer det på försäkringsinspektionen att
besluta att administration enUgt första stycket skall inträda. Om de tiU
redovisning avsatta tillgångarna anses otillräckliga får dock administration
inte föreskrivas, förrän försäkringsinspektionen har förelagt företaget att
fyl-

'" Senaste lydelse 1982; 1083.

Nuvarande
lydelse

fyra veckor efter det sådant föreläggande skett. Inträder
i fall som nu sagts administration, skall vad i första stycket sägs om
upphörandet av företagets rätt att driva livförsäkringsrörelse här i riket i
stället avse meddelandet av beslut om administration.

Föreslagen
lydelse

la bristen och denna inte täckts inom fyra veckor efter
det alt sådant föreläggande skett. Om i ett sådani fall administration
inträder, skall bestämmelserna i första stycket om upphörandet av företagets
rätt att driva livförsäkringsrörelse här i riket i stället avse meddelandet
av beslut om administration.

Till dagsböter eller fängelse i högst ett år dömes

den som i ansökan, som i 6, 9 eller
9 a § omförmäles, eller i handling, som fogats vid sådan ansökan, uppsåtiigen
eller av grov vårdslöshet meddelar oriktig eller vilseledande uppgift;

generalagent eller av företag
jämlikt 27 § utsett ombud, som uppsåtiigen eller av vårdslöshet meddelar
oriktig eller vilseledande uppgift i handling, som jämlikt 24 § tillställts
försäkringsinspektionen, eller eljest vid lämnande av underrättelse eller
upplysning enligt samma paragraf;

den som jämlikt 24 a § lämnar
upplysning enligt 24 § första styckel och som därvid uppsåtiigen eller av
vårdslöshet meddelar oriktig eller vilseledande uppgifi;

akiuarie, där han i redogörelse
eller utredning, som enligt 24 § avlämnats tUl försäkringsinspektionen,
uppsåtiigen eller av vårdslöshet meddelar oriktig eller vilseledande uppgift.

Till böter eller fängelse i högst ett år döms den som
uppsåtiigen eller av oaktsamhet tUl försäkringsinspektionen meddelar orikliga
eller vilseledande uppgifter om sådana omständigheter som han är skyldig att
lämna uppgift om enligl denna lag.

1.
Denna lag
träder i kraft den I januari 1985.

2.
En ansökan om
koncession som har ingivits före den 1 januari 1985 men som då inte har
avgjorts skall kompletteras i enlighet med de nya bestämmelserna i 6 §.

Senaste lydelse 1982: 1083.

Prop.
1984/85:77 17

3.
En nedsättning av
värdehandlingar enligt 6 § första stycket 5 eller 15 a § som har gjorts i
riksbanken före lagens ikraftträdande och som avser en rörelse, för vilken
koncession har beviljats före lagens ikraftträdande, skall efter lagens
ikraftträdande gälla som deposition i bankinstitut, dock längst t. o. m. den 30
juni 1985.

4.
Ett utländskt
försäkringsföretag som vid utgången av är 1984 har svensk koncession och som
driver sådan rörelse som avses i 15 a § skall senast den I januari 1988 till
försäkringsinspektionen ha inkommit med bevis om att företaget i bankinstitut
har deponerat av försäkringsinspektionen godtagna värdehandlingar till ett värde
som motsvarar 300 gånger det basbelopp enligt lagen (1962: 381) om allmän
försäkring som gällde för året före det år då depositionen gjordes. Om det på
så sätt beräknade beloppet är lägre än företagets bruttopremieinkomst under det
senaste räkenskapsåret som har löpt ut åtta månader före den tidpunkt då depositionen
gjordes skall beviset avse deponering av värdehandlingar till ett värde
motsvarande bruttopremieinkomsten. Tills bevis om deponering har inkommit
gäller för företaget i fråga om nedsättningens storlek 6 § första stycket 5 och
15 a § i deras lydelse före ikraftträdandet av denna lag.

5.
Om särskilda skäl föreligger
får försäkringsinspektionen, efter prövning i vaije särskilt fall, medge att
den i punkt 4 angivna fristen utsträcks längst till den 1 januari 1990.

2
Riksdagen 1984/85. 1 saml. Nr 77

Prop. 1984/85:77 18

Utdrag

FINANSDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid
regeringssammanträde 1984-10-11

Närvarande:
statsministern Palme, ordförande, och statsråden Lundkvist, Feldt, Sigurdsen,
Gustafsson, Leijon, Hjelm-Wallén, Andersson, Boström, Bodström, Göransson,
Gradin, Dahl, Holmberg, Hellström, Wickbom

Föredragande:
statsrådet Feldt

Lagrådsremiss
om koncession för försäkringsrörelse

1
Inledning

Lagstiftningen om försäkringsrörelse är sedan några
är tillbaka föremål för en omfattande översyn. En del av översynen har gällt en
anpassning av de associationsrältsliga bestämmelserna till den nya
aktiebolagslag som trädde i kraft 1977. Efter ett förslag av en särskild
tillkallad utredare genomfördes år 1982 en lagstiftning som innebar att 1948
års försäkringsrörelselag ersattes av en ny lag - försäkringsrörelselagen
(1982:713).

En översyn av de bestämmelser som styr
försäkringsbolagens verksamhet har också påbörjats. Med stöd av regeringens
bemyndigande tillkallades sålunda år 1979 en kommitté med uppdrag att se över
lagstiftningen om försäkringsbolagens och försäkringsinspektionens verksamhet
m.m. (E 1979:01). Kommittén har antagit namnet försäkringsverksamhetskommit-tén
(FVK).

FVK har fått i uppdrag att behandla bl.a. frågor om
koncessionsvillkoren för svenska och utländska försäkringsbolag, avgränsningen
av försäkringsverksamhet, försäkringsverksamhet i s.k. captivebolag, försäkringsbolagens
anskaffningsverksamhet däribland frågan om försäkringsmäklare,
försäkringsinspektionens granskning av försäkringsvillkor och
försäkringsbolagens skadereglering, försäkringsinspektionens verksamhetsformer
och lekmannainflytande i försäkringsinspektionen samt även vissa
konsumentfrågor.

Prop.
1984/85:77 19

FVK har tidigare avgivit
promemorian (Ds E 1979:8) Lekmannastyrelse för försäkringsinspektionen och
delbetänkandel (Ds E 1981:4) Handläggningen av konsumentskyddsfrågor inom
försäkringsområdet. Det förstnämnda förslaget ledde till att en
lekmannastyrelse inrättades vid inspektionen. De frågor som togs upp i det
andra delbetänkandet har behandlats dels i prop. 1981/82:180, NU 45, rskr 385,
dels i prop. 1982/83: 51, NU 16, rskr 95.

1 mars 1983 avlämnade FVK
delbetänkandet (SOU 1983: 5) Koncession för försäkringsrörelse'. I detta
betänkande behandlar kommittén begreppet försäkringsrörelse, den materiella
koncessionsprövningen och försäkringsverksamhet genom captivebolag.
Betänkandet har remissbehandlats.

Till protokollet i detta ärende bör
fogas dels en sammanfattning av betänkandet som bilaga 1, dels de lagförsteg
som läggs fram i beiänkandei som bilaga 2, dels en förteckning över
remissinstanserna och en sammanställning av remissyttrandena som bilaga 3.

2 Allmän bakgrund

2.1 Enskilda svenska försäkringsbolag

De enskilda svenska
försäkringsbolagen utgörs av försäkringsaktiebolag samt ömsesidiga bolag i
vilka försäkringslagarna själva är delägare. Försäkringsbolagens verksamhet
regleras främst i försäkringsrörelselagen (1982:713), FRL. Denna lag innehåller
dels allmänna beslämmelser om rätten att driva försäkringsrörelse, dels
associationsrättsliga bestämmelser saml bestämmelser om fonder och andra
reservbildningar, s.k. grunder för försäkringsverksamhel och om offentlig
tillsyn.

För alt driva försäkringsrörelse
krävs tillstånd. Sådant tillstånd (koncession) meddelas av regeringen. I
samband därmed stadfästs bolagsordning och, om bolaget avser alt meddela
livförsäkring eller viss annan personförsäkring, dessutom grunder för sådan
försäkring. Grunderna skall innehålla bestämmelser om bl.a. beräkning av
premier och premiereserv, rätt till återköp och fribrev samt återbäring till
försäkringstagaren.

Koncession meddelas inte för
försäkringsrörelse i allmänhet utan är regelmässigt begränsad till viss eller
vissa försäkringsgrenar enligl en kategoriindelning angiven i en
branschspecifikation, som fastställs av försäkringsinspeklionen.

Vid ansökan om koncession prövas
att bolagsordning och grunder står i överenstämmelse med FRL och med andra
författningar. Dessutom prö-

' När betänkandet avlämnades hade kommittén följande
ledamöter: F.d. landshövdingen Erik Westerlind, ordförande, samt byråchefen
Dan Fernlund, expeditions-och rättschefen Edmund Gabrielsson, riksdagsledamoten
Rune Gustavsson, riksdagsledamoten Bengt Kronblad, försäkringsdirektören Lars
Lindwall, dåvarande riksdagsmannen Eric Rejdnell och verkställande direktören
Richard Schönmeyr.

Prop.
1984/85:77 20

vas om den tillämnade rörelsen är "behövlig och även
i övrigt ägnad atl främja en sund utveckling av försäkringsväsendet"
(behovsprincipen).

Den offenlligrätlsliga regleringen
av försäkringsbolagens verksamhei syftar bl.a. till alt säkerställa rörelsens
soliditet. Soliditetsprincipen innebär att ett försäkringsbolags kapitalstyrka
skall vara sådan all bolaget alltid kan fullgöra sina förpliktelser mot
försäkringstagarna.

Regleringen av verksamheten inom
försäkringsområdet syftar också till all säkerställa alt verksamheten bedrivs
under iakttagande av principen om skäUghet. I detta ligger att en försäkring
skall erbjudas till etl rätt avvägt pris.

Andra principer för
försäkringsverksamhel som kommer till uttryck i FRL är principen om
försäkringstagarnas inflytande saml specialitets-eller separaiionsprincipen.
Den senare innebär atl samma förelag inte får driva både livförsäkringsrörelse
och annal slag av försäkringsrörelse. Slutligen kan man bland dessa principer
också räkna in förbudet för elt försäkringsbolag att driva annan rörelse än
försäkringsrörelse om det inte finns särskilda skäl för det.

Verksamheten i Sverige

De svenska försäkringsbolagen har i
flera fall gått samman i koncerner eller träffat överenskommelser om vissl
samarbete.

Vid ingången av år 1984 fanns
följande sammanslutningar (ömsesidiga bolag markerade med kursivering).

•
Allmänna
Brandkoncernen: Allmänna Brand och Neptunus.

•
Ansvars grupp:
Ansvar Sak, Ansvar Liv och Ansvar International.

•
Folksam:
Folksam Liv, Folksam sak och Folksam International.

•
Länsförsäkringsbolagen:
Riksbolagen LF-AB och Brandförsäkringsverket saml vissa läns-, härads- och
sockenbolag för allmän egendomsförsäkring.

•
Sirius-Atlasgruppen:
Sirius och Atlas.

•
Skandia:
Skandia Sak, Skandia Liv och Skandia International.

•
Skånska Brand:
Skånska Brand-Hennes och Securitas.

•
Trygg-Hansa:
Trygg, Hansa Sak, Hansa Företag, Hansa Sjö, Hansa Trafik och Hansa
International.

•
Vegele: Vegete
Sak, Svenska Veritas, Europeiska, Vegete Liv och Ve-gete kredil.

Fem bolagsgrupper (Ansvar, Folksam,
Skandia, Trygg-Hansa och Vegete) erbjuder i stort sett alla typer av
försäkring som förekommer på den allmänna marknaden. Övriga företag erbjuder
antingen livförsäkring eller skadeförsäkring med ett mer eller mindre
fullständigt sortiment.

Utöver de cirka 60 riksbolagen,
vars verksamhetsområde omfattar mer än ett län, finns ett stort antal lokala
bolag (läns- och häradsbolag samt

Prop. 1984/85:77 21

sockenbolag,
drygt 500 till antalet) som bedriver verksamhet inom geografiskt begränsade
områden. De lokala bolagen tecknar i huvudsak allmän egendomsförsäkring eller
vissa däri ingående grenar, sjöförsäkring och husdjursförsäkring.

Verksamheten
utomlands

Försäkringsverksamheten i stort har en
internationell prägel. Dels sker ett ständigt utbyte av återförsäkringsaffärer
över gränserna, dels bedriver flera svenska försäkringsbolag verksamhet i form
av direkt eller indirekt försäkring från fasta driftställen i andra länder.

De svenska försäkringsbolagens verksamhet i
utlandet sker främst i följande former.

•
Bolagen tecknar i eget namn i
vissa främmande länder direkt försäkring för företag och privatpersoner. Denna
verksamhei domineras av företags-, sjö- och iransportförsäkring.

•
Bolagen deltar genom mottagen
återförsäkring i utländska försäkringsbolags risker. I första hand gäller
detta mycket stora risker. I sjö-, flyg-, atomansvarighels- och
produktansvarighelsförsäkring krävs internaUo-nellt samarbete för att
kapaciteten skall bli tillräcklig.

•
Ett antal svenska
försäkringsbolag har dotterbolag i andra länder. Dessa dotterbolag verkar där
som inhemska försäkringsbolag för direktförsäkring och/eller ålerförsäkring.
Till en del tillförs de svenska moderbolagen premier från dessa bolag i form av
ålerförsäkring eller relrocession (återförsäkring i led två och följande).
Dotterbolag lill svenska försäkringsbolag finns i elt flertal länder.

•
Svenska försäkringsbolag kan
äga minoritetsandelar i utländska försäkringsaktiebolag, vara engagerade i
garanlikapilal för utländska ömsesidiga bolag samt även äga utländska
dotterbolag som har sin verksamhet begränsad lill agenturverksamhet.

En tendens under senare år har varit att bolagen av
lönsamhetsskäl minskar sina direkta utländska affärer och i stället satsar mer
på indirekta affärer (mottagen återförsäkring). De direkta utländska affärerna
visar f n. dålig lönsamhet hos de flesta bolagen, vilket i en del fall lett
till neddragning eller nedläggning av verksamheten.

2.2
Utländska försäkringsföretag i Sverige

Utländska försäkringsföretag kan driva
försäkringsrörelse i Sverige antingen genom ett svenskt dotterbolag eller
genom en generalagent. Om verksamheten drivs genom ett svenskt dotterbolag
gäller för detta bolag samma regler som för svenska försäkringsbolag i
allmänhet. Jag tar därför i detla sammanhang endast upp de fall dä ett
utländskt försäkringsföretags rörelse här i landet drivs genom en generalagent.
Sådan verksamhet regleras av lagen (1950:272) om rält för utländska
försäkringsföretag att driva försäkringsrörelse i Sverige.

Prop. 1984/85:77 22

De utländska försäkringsföretagens verksamhet här i
landet lyder under svensk lag och står under tillsyn av
försäkringsinspeklionen.

Generalagenten för ett utländskt försäkringsföretag
kan vara fysisk person, svenskt aktiebolag, ömsesidigt försäkringsbolag eller
svenskt handelsbolag.

För all bedriva direkt försäkringsrörelse här i
landet skall även utländska företag ha tillstånd (koncession) av regeringen.
Däremot kan etl utländskt försäkringsförelag ulan koncession bedriva
ålerförsäkringsrörelse här. Villkoren för koncession för utländska
försäkringsförelag är desamma som för svenska företag. I koncessionsärendet
prövas också huruvida generalagenten kan godkännas.

Utländskt försäkringsförelag skall liksom svenskt
bolag erlägga bidrag för att täcka kostnaderna för försäkringsinspektionens
verksamhet.

För de utländska försäkringsföretagens verksamhet
gäller regler som nära ansluter lill eller överensslämmer med föreskrifierna i
försäkringsrörelselagen. Principerna om skälighet och
försäkringstagarinflytande gäller dock inte de utländska försäkringsföretagen.
En motsvarighet till soliditetsprincipen i FRL finns men kraven på
avsättningar lill reserver e.d. framför alll inom skadeförsäkring, är lägre än
för de svenska försäkringsbolagen.

För skadeförsäkring krävs en inilialdeposition på
200 000 kr. Därutöver krävs tilläggsdeposition med 1/3 av årels premieinkomst
efter avdrag för tidigare initial- och tilläggsdepositioner. Beloppet skall
redovisas i värdehandlingar som inspektionen har godtagit och som har nedsatts
i riksbanken. För trafikförsäkring gäller särskilda regler i trafikskadelagen
(1975:1410) och irafikförsäkringsförordningen (1976:359). Enligt förordningen
skall ett företag som har tillstånd alt meddela trafikförsäkring varje år
redovisa en regleringsfond för sådan försäkring. Ett utländskt försäkringsföretag
skall redovisa fonden i värdehandlingar som har godkänts av inspektionen och
som har deponerats här i landet på ett sådani sätt att bolaget inte kan förfoga
över dem utan inspektionens medgivande.

För
livförsäkring krävs en inilialdeposition på 100 000 kr. Vidare är bolaget
skyldigt att i vissa tillgångar redovisa ett belopp motsvarande de
försäkringstekniska skulderna (förelagets ansvarighet på grund av löpande
försäkringsavtal och inträffade, ej reglerade försäkringsfall) med tillägg av 5
% av det belopp varmed de försäkringstekniska skulderna överstiger
initialdepositionen. De tillgångar som motsvarar de försäkringslekniska
skulderna inkl. tillägg måsle förvaras i Sverige på visst, betryggande sätt. 1
labell 2.1 redovisas de utländska försäkringsföretagens depositioner 1982.

Tabell
2.1 Utländska försäkringsföretags depositioner 1982 (kkr)

Bolag

Deposi-

Försäk-

•
Reglerings

tioner

ringstek-

fonder för

exkl. för-

niska

trafikför-

säkrings-

skulder

säkring

tekniska

skulder och

reglerings-

fond

Assurances
Générales

200=

_

-

Commercial
Union

5 885

-

-

GRE

3 308

-

1338

Hafnia-Haand
i Haand''

13 270

-

18450

Intemationale
Unfall

200

-

-

New
Hampshire

6764

-

4 267

Nordeuropa

4 050

-

-

Phoenix

200"

-

-

Royal

4 388

-

6192

Skuld

4015

—

—

L'Union

18926

-

-

United
Kingdom

9226=

-

-

Yorkshire

873

-

-

Winterthur

20762

—

-

Ziirich

486

200

3 791

Totalt

92553

200

34038

=
Garantiförbindelser av svenska försäkringsbolag.

''
Huvuddelen av försäkringsbeståndet numera överlåtet på Försäkringsaktiebolaget

Holmia.

Källa:
Enskilda försäkringsanstalter 1982.

Sådana deposifioner som de utländska
skadeförsäkringsförelagen nedsatt i riksbanken får endast användas lill
belalning av fordringar på grund av försäkringsavtal som hör till rörelsen i
Sverige, böter, viten, avgifier, ersättningar o.d. samt kostnader för särskild
administration.

Generalagenten skall övervaka atl försäljningen av
försäkringar sker på elt sätt som överensstämmer med god affärssed. En
motsvarande bestämmelse finns i försäkringsrörelselagen. De utländska
försäkringsföretagen i Sverige har, med något undantag, anslutit sig till de
marknadsföringsöverenskommelser som de svenska bolagen ingått.

F.n. har 15 utländska försäkringsföretag koncession
atl genom generalagent driva försäkringsrörelse i Sverige. Ett av företagen
driver nu inle någon rörelse här. Ingen av koncessionerna avser livförsäkring.

Antalet utländska försäkringsföretag verksamma i
Sverige har successivt minskal under senare år. Som jämförelse kan nämnas atl
antalet utländska försäkringsföretag här i landet uppgick till 38 år 1950.
Minskningen förklaras bl.a. av att det här, liksom i andra länder, visat sig
svårt för utländska förelag att till rimliga kostnader göra några större
inbrytningar på marknaden för direkt försäkring uianför hemlandel.

I labell 2.2 redovisas de utländska
försäkringsföretagens premieinkomster år 1982. Av premieinkomsten för direkt
svensk skadeförsäkring uppgår de utländska företagens andel endast till cirka
2 %.

Prop.
1984/85:77 24

Tabell 2.2 litländska försäkringsföretags premieinkomst
1982 (milj.kr.)

Försäkringsföretag Premie- Procentuell

inkomst fördelning

11,6

5,0

53,7

23,1

20,2

8,7

38,3

16,5

18,7

8,0

15,1

6,5

13,0

5,6

15,3

6,6

15,0

6,5

13,0

5,6

11,1

4,8

4,1

1,7

2,2

1,0

0,6

0.3

0.2

0,1

L'Union, Frankrike

Winterthur. Schweiz

National, Danmark"

United Kingdom, Bermuda

Commercial Union, England

Hafnia-Haand i Haand, Danmark

Royal, England

New Hampshire, USA

Skuld, Norge

Nordeuropa, Danmark

GRE, England

Yorkshire, England

Ziirich, Schweiz

Phoenix, England

Assurances Générales, Frankrike

232,1 100,0

" Försäkringsbeståndet numera överlåtet till
Hafnia-Haand i Haand, som i sin tur överiåtit huvuddelen av sitt bestånd till
Försäkringsaktiebolaget Holmia. Källa: Enskilda försäkringsanstalter 1982.

Av de utländska företagens
premieinkomster belöpte merparten på företagsförsäkring (25 %),
trafikförsäkring (19,4 %), annan motorfordonsförsäkring (12,4 %) och
sjöförsäkring samt land- och lufttransportförsäkring (23,7%).

Sammanfattningsvis kan man konstatera
följande angående utvecklingen och omfattningen av de utländska
försäkringsföretagens verksamhet i Sverige

-
antalet
försäkringsföretag har gått ner från 38 år 1950 till 15 år 1982

-
andelen av
premieinkomsten för skadeförsäkring uppgår till ca 2 %

- företagsförsäkring och
sjöförsäkring samt land- och luftlransportför-

säkring är de dominerande verksamhetsgrenarna

- de utländska företagens marknadsandel visar en klar
nedgång.

2.3 Begreppet försäkringsrörelse

Försäkringsrörelsebegreppel i svensk lagstiftning

Enligt I kap. 1 § FRL får
försäkringsrörelse drivas endast av försäkringsaktiebolag och ömsesidiga
försäkringsbolag, som har fått tillstånd (koncession) till della. Vidare finns
i 21 kap. I § samma lag en bestämmelse om atl den som uppsåtiigen i Sverige
bedriver försäkringsrörelse utan att vara berättigad därtill straffas med
dagsböter eller fängelse.

Någon definition av
försäkringsrörelse ges inte i FRL. I lagens förarbeten hänvisas till gängse
språkbruk och allmän uppfattning, då del gäller atl fastställa innebörden av
begreppei försäkringsrörelse. I avvaktan på resultatet av FVK;s arbete togs
emellertid begreppet försäkringsrörelse inte upp till närmare behandling i det
lagstiftningsärendet.

Begreppet försäkringsrörelse återfinns också i
lagen (1927:77) om försäkringsavtal och i lagen om utländska
försäkringsföretags räll atl driva försäkringsrörelse i Sverige. Inle heller i
dessa lagar är försäkringsrörelse

definierad.

Redan i försäkringslagstiftningskommitténs förslag
1925 lill lag om försäkringsavtal diskuterades frågan om en definition av
begreppet försäkring. Det ansågs tillräckligt att man, i stället för att
utforma mer eller mindre subtila begreppsbestämningar som knappast kunde få
praktisk betydelse, anknöt till de begränsningar som språkbruk och allmän
uppfattning erbjöd, Uianför förslaget föll därför vissa affärstransanktioner
som stod försäkringsavtalen mycket nära. Ett typiskt exempel var sådan garanti
för redan ingångna eller möjligen uppkomna förpliktelser som bankerna iklädde
sig mot ersättning. Vidare framhölls att de avtal som ingicks av postverket
under beteckningen assurans inte var att betrakta som verkliga försäkringsavtal
ulan endasl som modifikationer i ett fraktavtal.

Inte heller 1942 års försäkringsutredning (SOU
1946:33 och 34) definierade begreppen försäkring och försäkringsrörelse.
Förslaget anknöt, i likhet med då gällande lagar på försäkringsområdet, lill
gängse språkbruk och allmän uppfattning.

Även 1958 års försäkringssakkunniga (SOU 1960:11)
behandlade försäkringsrörelsebegreppet. Detla skedde bl.a. mot bakgrund av det
då akluella Volvofallet, som rörde frågan om Volvo genom etl garantiåtagande
(PV-garantin) kunde anses bedriva olaga försäkringsrörelse.

De sakkunniga undersökte möjligheterna atl i
lagtext eller motiv ge en närmare definition av försäkringsrörelse. Man fann
del emellerlid inte möjligt atl ge en klar och entydig definition av detta
begrepp. Del borde också beaktas, menade de sakkunniga, att förhållandena inom
det ekonomiska livet var mångskiftande och röriiga och att det inte var
ändamålsenligt atl söka binda utvecklingen genom legala begreppbestämningar.
Av dessa skäl förordade de sakkunniga att man även i fortsättningen överlämnade
åt rättstillämpningen alt, med beaktande av de tankegångar som låg bakom
försäkringsrörelselagstiftningen saml gängse språkbruk och allmän uppfattning,
avgöra om viss verksamhet innefattade drivande av försäkringsrörelse eller ej.

Depariementschefen uttalade i prop. 1961:171 s. 61
att han delade de sakkunnigas ståndpunkt och alt man f n. inte borde ingripa
genom lagstiftning mot en garantigivning av den typ som Volvo introducerat på
bilmarknaden. Departementschefen framhöll dock att förhållandena borde följas
med uppmärksamhel och alt frågan fick tas upp till förnyat övervägande i den
mån utvecklingen skulle ge anledning därtill.

Begreppei försäkringsrörelse finns inte heller
definierat i lagen (1950:272) om rätt för utländska försäkringsföretag alt
driva försäkringsrörelse i Sverige. I prop. 1965:48 s. 45 f konstaterade
departementschefen att viss oklarhet syntes föreligga i praxis. Han såg
emellertid ingen anled-

Prop. 1984/85:77 26

ning
all föreslå någon ändring. I den män utvecklingen skulle ge anledning därtill
fick frågan las upp lill förnyat övervägande.

Begreppei
försäkringsrörelse'i andra länder

Försök alt i lag definiera begreppet
försäkringsrörelse har gjorts i flera länder men inte resulterat i någon
fullständig definition. De europeiska tilsynsmyndigheterna har, bl.a. i
rapporten från the Xth Conference of European Insurance Supervisory Services 1981,
framhållit att inget av de deltagande europeiska länderna har någon heltäckande
legaldefinition av försäkringsrörelse. Däremol förekommer mera begränsade
definitioner.

I Finlands lag om försäkringsbolag från 1979
stadgas atl försäkringsrörelse får bedrivas endasl av försäkringsbolag som
erhållit koncession. 1 likhei med den nuvarande svenska ordningen är del den
myndighel som prövar ansökan om koncession som avgör vad som är
försäkringsrörelse. Bedömningen av vad som är "olovligt bedrivande av försäkringsrörelse"
ankommer på allmän domstol.

I
Norge gäller liknande regler som i Finland.

Inom EG finns inga gemensamma regler för vad som är
försäkringsrörelse och hur detta fastställs. Varje land har sina egna
bestämmelser. Som exempel pä länder med ohka system kan nämnas Danmark och
Förbundsrepubliken Tyskland .

1 Danmark är det industriministern som i tveksamma
fall avgör om en verksamhei är en av lagen omfattad försäkringsrörelse. Någon
domstolsprövning förekommer inte.

I Förbundsrepubliken Tyskland avgör
tillsynsmyndigheten om ett företag bedriver försäkringsrörelse och därför
skall vara underkastat tillsyn. Ett beslut av delta slag kan myndigheten fatta
utan atl ansökan föreligger. Beslutet är bindande för alla domstolar och
förvaltningsmyndigheter. Så länge etl beslut inte föreligger av
lillsynsmyndighelen i denna fråga, kan domstolar och andra
förvaltningsmyndigheter besluta i frågan och även utdöma straff enligt en
påföljdsbestämmelse i försäkringslagsliftningen.

Förfarandei i Österrike är uppbyggt på i stort sett
samma sätt som i Förbundsrepubliken Tyskland.

Ingen av de här behandlade länderna har i sin
lagstiftning något stadgande om rätl att få bindande förhandsbesked huruvida
en tilltänkt verksamhet är atl betrakta som försäkringsrörelse.

2.4
Den materiella koncessionsprövningen

När ett svenskt försäkringsbolag ansöker om
koncession skall regeringen, enligl 2 kap. 3 § andra stycket FRL, pröva att
bolagsordningen och grunderna, i de fall sådana skall förekomma, överensslämmer
med FRL och andra författningar samt om och i vad män särskilda bestämmelser
behövs med hänsyn till omfatlningen och arten av bolagets verksamhet.

Prop. 1984/85:77 27

Utöver
denna prövning av närmast formell karaktär skall regeringen, enligl paragrafens
Iredje stycke, pröva om den planerade rörelsen är behövlig och även i övrigt
ägnad atl främja en sund utveckling av försäkringsväsendet. Denna materiella
prövning har således dels etl kvantitativt dels ett kvalitativt inslag. Det gäller
att avgöra om det på marknaden finns behov av ytterligare en försäkringsgivare
inom det aktuella försäkringsområdet saml om den planerade verksamhelen bygger
på sunda försäkringsprinciper.

Om bolagsordning eller grunder ändras skall
ändringen stadfästas (2 kap. 4 § första stycket FRL). Avser ändringen en
utvidgning av bolagets rörelse fill en ny försäkringsgren eller elt nytt
verksamhetsområde eller avser ändringen en väsentlig omläggning av rörelsen,
gäller vid sladfäslelsen samma regler som vid stadfästelse av bolagsordning och
grunder för etl nytt bolag (2 kap. 4 § andra styckel FRL).

De i 2 kap. 3 § Iredje stycket FRL angivna
kriterierna för koncession infördes genom 1948 års FRL. Bakgrunden lill atl en
behovsprincip infördes var den överelablering som ansågs råda inom
försäkringsområdet vid denna tid. Principen avsågs innefatta en
koncessionsprövning från bäde kvantitativ och kvalitativ synpunkt.
Kvantitelsbedömningen skulle avse atl fastställa om det kunde anses föreligga
behov av elt nytt försäkringsbolag. Kvalitetsbedömningen skulle ta sikte på
sättet atl realisera del mål som uppställts för den tilltänkta verksamhelen.
Skälen lill alt införa kvanti-tiva och kvalitativa koncessionsvillkor
utvecklades av departementschefen enligt följande (prop. 1948:50 s. 158 fO.

En fri konkurrens verkar i regel
effektiviletsfrämjande eftersom sämre skötta företag löpa risk atl utträngas
från marknaden. Av denna anledning bör man enligt min uppfattning inom
näringslivet eftersträva största möjliga etableringsfrihel. På
försäkringsväsendets område föreligga emellerfid i detla hänseende speciella
förhållanden, vilka motivera en undanlagsställning. Särskilt påtagligt är
della i fråga om livförsäkringen med dess långfristiga avtal, ofta omspännande
slörre delen av försäkringstagarens livstid. Uppenbart är, att bristfällig
skötsel eller rubbningar i ett försäkringsföretags ekonomiska jämvikt kunna
medföra allvarliga verkningar för försäkringstagarna. Det torde icke råda
någon tvekan om att även en tillfällig övermannad av marknaden är ägnad att
menligt påverka försäkringsväsen-dels allmänna standard till förfång för den
försäkringssökande allmänheten. Förhållandel medför nämligen risk för stegrade
omkostnader och sämre försäkringsskydd. I detta sammanhang måste vidare
beaktas, att konkurrenskostnaderna på försäkringsväsendets område äro relativt
höga samt atl konsumenterna här i regel äro ur slånd alt bedöma förhållandet
mellan varans pris och värde.

På de skäl jag nu anförl finner jag det från samhällelig
synpunkt nödvändigt atl i fråga om försäkringsverksamheten genomföra en viss
behovsprövning. Det är uppenbart, atl denna i konkreta fall kan te sig
vansklig och därför måste utövas med försiktighet. Tillämpad med blicken öppen
för samhällslivets skiftande problemställningar synes mig behovsregeln
emellertid snarast ägnad att tillföra försäkringsväsendet stadga och gynnsamma
utvecklingsmöjligheter.

Prop. 1984/85:77 28

Redan av vad nu anförts torde framgå, attjag
biträder uppfattningen att

de kvantitativa och kvalitativa koncessionsvillkoren icke böra bedömas

fristående från varandra utan ses i ett sammanhang. I viss mån betinga de

varandra ömsesidigt. Föreligger behov av ett nytt försäkringsbolag, är

tillkomsten av elt sådant i regel ägnad att främja en sund utveckling.

Behovsfrägan måste betraktas som etl särskilt betydelsefullt led i bedöm

ningen. ---

Försäkringsutredningen har uttalat, all inom de
flesta försäkringsbranscher antalet bolag för närvarande är större än som
erfordras ur behovsläckningens synpunkt; ulredningen har därför funnit en
reduktion önskvärd. Enligt en utbredd mening - som jämväl kommit till uttryck i
vissa remissyttranden - är försäkringsutredningens omdöme välgrundat. För
närvarande saknar jag anledning alt laga bestämd ståndpunkt till frågan, som
enligt min mening bör ägnas fortsatt uppmärksamhet. Det är min förvissning, atl
1945 års försäkringsuirednings betänkande kommer att ge ytterligare hållpunkter
för en bedömning av läget. Intill dess läget klarnat förefaller det mig
angelägel, atl koncessionsprövningen belräffande nya företag sker tämligen
restriktivt.

För utländska försäkringsföretag som vill driva
försäkringsrörelse i Sverige genom generalagenter gäller samma koncessionsvillkor
som för svenska försäkringsbolag (7 § lagen om utländska försäkringsföretag).
På detla område infördes behovsprincipen 1950. Rörande behovel av elt vissl
mått av internationell rörelsefrihet på försäkringsområdet anförde departementschefen
följande (prop. 1950:94 s. 28 O-

Om det i något fall skulle visa sig, att
förutsättningen för att svenska bolag skulle fä denna möjlighet att driva
rörelse i ett visst land vore att moisvarande frihet lämnades detta lands
försäkringsbolag atl utöva verksamhet här, synes det icke vara principiellt
oriktigt att en viss hänsyn härtill tages vid prövning av en koncessionsansökan
från ett sådani utländskt bolag. Frågan om angelägenheten för det svenska
försäkringsväsendet att dess rörelsefrihet utomlands icke hämmas som följd av
att ansökningen avslås lorde nämligen naturligt ingå i bedömningen huruvida den
med ansökningen avsedda verksamheten är behövlig och även eljest ägnad att
främja en sund utveckling av försäkringsväsendet. I denna mening bör sålunda
tillbörlig hänsyn lagas till handelspolitiska återverkningar av
koncessionsbedömningen. Men det må framhållas att endast sådana återverkningar,
som beröra det svenska försäkringsväsendet böra tillåtas att spela in vid
bedömningen. Samtidigt måsle understrykas alt vikten av de ifrågavarande
handelspolitiska synpunklerna icke får överdrivas. Under inga förhållanden
böra dessa bli ensamt avgörande. En noggrann prövning måste ske av alla de
olika skäl som ur behovssynpunkt kunna tala för eller emol elt bifall till ansökningen.
Att såsom generalagenterna föreslagil, i lagtexten utsäga alt vid
koncessionsprövningen särskild hänsyn bör tagas till motsvarande
lagbestämmelser i det sökande bolagets hemland, kan därför icke anses
lämpligt.

Prop. 1984/85:77 29

Koncessionsgivningen
1949-1959

Tillämpningen av behovsprincipen under de första
tio åren efter införandet kartlades av 1958 ärs försäkringssakkunniga, (SOU
1960:1 1) Översyn av lagen om försäkringsrörelse. Av de
sakkunnigas redovisning framgår bl.a. följande.

På
livförsäkringsområdet förekom ingen nyetablering.

På
skadeförsäkringsområdet ägde en begränsad nyetablering rum.

Av de cirka 80 ansökningar om koncession som
gjordes under den avsedda perioden avsåg del övervägande antalet utvidgning av
koncessioner för befintliga skadeförsäkringsbolag. Med hänsyn till de skäl som
angavs för bifall till ansökan inordnade de sakkunniga ärendena i någon av
följande kategorier.

•
Ett marknadsmässigt behov har
ansetts vara för handen.

•
Marknaden har ansetts vara väl
täckt av redan existerande försäkringsbolag och deras försäkringsgrenar, men
inspektionen har inte velat motsätta sig den tilltänkta utvidgningen, eftersom
etl avslag på ansökan skulle försvåra för sökandebolagel atl konkurrera pä
marknaden.

•
Sökandebolagel har varit ett
stort allmänt skadeförsäkringsbolag med koncession i flertalet
skadeförsäkringsgrenar, vilket har ansetts utgöra tillräcklig grund för
inspektionen att tillstyrka en utvidgning lill sådana nya grenar som har
samband med bolagets redan bedrivna verksamhet, dock ej vissa speciella grenar
såsom sjö-, husdjurs- och kreditförsäkring. De stora allmänna
skadeförsäkringsbolagen har ansetts böra ha koncessioner i alla vanliga
branscher.

1 flera fall där konkurrensläget med härisyn till
de kombinerade försäkringarnas frammarsch motiverade utvidgade koncessioner
angavs som villkor för koncessionen att nya försäkringsformer endast fick
tillhandahållas i kombination med sädana försäkringar som bolaget redan
tidigare hade koncession för.

Departemenischefen hade bl.a. följande synpunkter
på tillämpningen av behovsprincipen (prop. 1961: 171 s. 98).

De sakkunniga har verkställt en ingående granskning
av koncessionsgivningen och därvid kommit till den slutsatsen att anledning ej
finnes att föreslå någon ändring av de i FL föreskrivna materiella villkoren
för koncession. Denna ståndpunkt finner jag välgrundad. Den företagna utredningen
får anses utvisa all nuvarande regler är ändamålsenliga och erbjuder
tillfredsställande möjligheter atl anpassa tillämpningen till utvecklingen på
försäkringsområdet. Del saknas från dessa utgångspunkter skäl att rubba den av
statsmakterna vid tillkomsten av FL uppställda grundsatsen alt koncession förutsätter
atl den tillämnade rörelsen skall vara behövlig och även eljest ägnad att
främja en sund utveckling av försäkringsväsendet.

Prop.
1984/85:77 30

Koncessionsgivningen efter 1959

På livförsäkringsområdet har sedan
1959 endasl fem nya bolag fått koncession. Fyra av dessa tillhör kategorin
arbetsmarknadsbolag; AFA (Arbetsmarknadens Försäkringsaktiebolag,
tjänslegruppliv- och avgångs-bidragsförsäkring) 1963, KFA (Kommunernas
Försäkringsaktiebolag, grupplivförsäkring) 1963, AMF-sjuk
(Arbetsmarknadsförsäkringar, sjuk-försäkringsakliebolag,
avtalsgruppsjukförsäkring) 1972 och AMF-pension (AMF,
pensionsförsäkringsaktiebolag, bl.a. särskild tilläggspension STP) 1973. År
1982 beviljades Ansvar, ömsesidig livförsäkring för helnyktra (Ansvar Liv)
koncession.

På skadeförsäkringsomrädet har
drygt tjugo nya koncessioner beviljats. Flera av dessa har avsett begränsade
utvidgningar av koncessioner för befintliga bolag, t.ex. tillstånd att meddela
försäkring i vissa bibranscher, varigenom det blivit möjligt att meddela alla
gängse skadeförsäkrings-former. Inget nytt svenskt försäkringsbolag, avsett att
för konsumenter tillhandahålla hela registret av försäkringar, har tillkommit
sedan 1948 års FRL trädde i kraft. Koncession har däremot meddelats för
försäkringsbolag med begränsade uppgifter; t.ex. Volvia 1960
(motorfordonsförsäkring), KreditgaranU 1969 (kredil- och
avbetalningsförsäkring), AMF-kredit 1973 (kreditförsäkring för arbetsgivares
lån hos AMF-pension) samt Pensionsgaranti eller FPG 1961 (kreditförsäkring av
arbetsgivares pensionsutfästelser gentemot tjänstemän). Koncession har också
lämnats existerande försäkringsbolag för att bedriva visst slag av försäkring i
särskilt dotterbolag (Hansa Förelag 1982 och Vegele kredil 1983). Vidare har
koncession givits för tre s.k. återförsäkringscaptives (mottagen ålerförsäkring
av risker hänföriiga lill resp. koncerns verksamhet), nämligen AGA Re och SKF
Re 1977 samt Electrolux Re 1978.

Strukturförändringar inom del enskilda försäkringsväsendet
under perioden 1950-1982 De svenska försäkringsbolagen

Det svenska näringslivet har under
de senasie decennierna undergått slora förändringar, som bl.a. inneburit en
fortgående företagskoncentra-lion och en tilltagande internationalisering.
Sådana förändringar har i hög grad präglat också försäkringsbranschen. Av
tabell 2.3 framgår hur antalet svenska försäkringsbolag förändrats från 1950
till 1982.

Prop.
1984/85:77

Tabell
2.3 Antal svenska försäkringsbolag 1950-1980

Bolagstyp

. 1950

1960

1970

1982

RIKSBOLAG

124

103

65

56

Härav:

A.
Liv- och sjukförsäkringsbolag

Aktiebolag

7

7

5

6

Ömsesidiga bolag

28

12

10

9

B.
Skadeförsäkringsbolag

Aktiebolag

34

31

16

16

Ömsesidiga bolag

47

41

29

17

C.
Återförsäkringsbotag

8

12

5

8

LOKALA BOLAG (ömsesidiga)

1259

982

729

501

Härav;

A.
Läns- och häradsbolag

135

126

102

89

B.
Sockenbolag

1 124

856

627

412

SUMMA BOLAG

1383

1085

794

557

Härav;

Aktiebolag

49

50

26

30

Ömsesidiga bolag

1334

1035

768

527

Källa;
Enskilda försäkringsanstalter 1950, 1960, 1970 och 1982.

Som framgår av tabellen har antalet svenska bolag
sjunkit mycket starkt, från 1 383 år 1950 lill 557 år 1982. Bäde riksbolag och
lokala bolag har under perioden minskat med över hälften. I del följande anges
nägra av orsakerna lill denna utveckling.

Antalet liv- och sjukförsäkringsbolag bland
riksbolagen minskade från 35 till 15. Detta förklaras huvudsakligen av atl tolv
ränle- och kapilalför-säkringsanslalter, som endast meddelade vissa former av
livförsäkring, i början av 1950-lalel överiät sina försäkringsbestånd till
ränle- och kapital-försäkringsanstalten (RKA). I övrigt beror minskningen på de
fusioner som har genomförts under perioden. Fusionerna var särskilt talrika
under 1960- och 1970-talen, dä de omfattande sammanföringarna inom
Skandia-koncernen och Trygg-Hansa-gruppen genomfördes. Å andra sidan bör
noleras att ett antal arbetsmarknadsbolag tillkommit under perioden.

Skadeförsäkringsbolagen minskade från 81 till 33.
Minskningen under 1960-talet var huvudsakligen en följd av de ovannämnda
fusionerna, som i hög grad påverkade också skadebolagen. Den fortsatta
nedgången under 1970-talet berodde främsi på all nio ömsesidiga bolag, som
samlliga meddelade enbart yrkesskadeförsäkring, överiät sina
försäkringsbestånd fill riksförsäkringsverket. Överiåtelserna skedde efter en
lagändring som innebar alt enskilda försäkringsbolag inte fick meddela
yrkesskadeförsäkring.

Antalet återförsäkringsbolag varierade under
perioden. Nedgången mellan 1960 och 1970 hänger samman med de ovannämnda
fusionerna. En viss uppgång därefier förklaras av alt tre nybildade
captivebolag har fått koncession.

De lokala bolagen, som samtliga bedriver enbari
skadeförsäkring inom geografiskt begränsade områden, minskade från I 259 till
501. Förklaringen är främsi all mänga av dessa bolag var mycket små och därför
fann det lämpligt all gä samman i större enheter för atl få bättre ekonomiska
resurser och ökade möjligheter lill rationalisering.

Prop. 1984/85:77 32

Av tabell 2.3 framgår också att antalet
försäkringsakfiebolag är mycket begränsat (30) jämfört med antalet ömsesidiga
bolag (527). Dessutom kan flera av aktiebolagen sägas ha ömsesidig karaklär
eftersom de är helägda dotterbolag till ömsesidiga försäkringsbolag och sålunda
inle har några enskilda aktieägare.

Som framgått av föregående avsnitt har den svenska
försäkringsmarknaden under perioden 1950-1982 kännetecknats av en fortgående
koncentration. Härtill kommer att verksamheten i arbetsmarknadsbolagen under
senare år fått en allt större omfattning. Den svenska försäkringsmarknaden
domineras därför numera av ett fålal företag. Della belyses i tabell 2.4, som
visar försäkringsbolagens marknadsandelar, mätt efter bruttopremieinkomsten
för direktförsäkring i Sverige under år 1982.

Tabell
2.4 Premieinkomst i svenska försäkringsbolag (milj.kr.)

Svenskt
försäkringsbolag eller koncern

Premie

Procentuell

inkomst

fördelning

Skandia

4 985

19,5

SPP

4419

17,3

Trygg-Hansa

3 789

14,8

Folksam

2 776

10,9

AMF-pension

2490

9,7

LF-gruppen

1742

6,8

AMF-sjuk

1396

5,5

Vegete

731

2.9

AFA

521

2,0

Valand

479

1,8

Allmänna
Brand

346

1,4

Ansvar

246

1,0

Assuransföreningen

243

1,0

Volvia

214

0,8

Skånska
Brand

196

0,8

Summa
för de 15 största företagen

24 573

96,1

Övriga
riksbolag

951

3,7

Övriga
läns-, härads-

, och
sockenbolag

(lokalbolag
som inte ingår i LF-gruppen)

53

0,2

Totalsumma

25577

100

Källa:
Enskilda försäkringsanstalter 1982.

Av tabellen framgår alt de femton största
koncernerna inkl. LF-gruppen hade en sammanlagd premieinkomst på 24 573
milj.kr., vilket utgjorde drygt 96 % av den totala premieinkomsten i direkt
försäkring i Sverige hos samtliga närmare 600 svenska försäkringsbolag. Enbart
de fyra största koncernerna (Skandia, SPP,Trygg-Hansa och Folksam) svarade för
ca 63 % av den totala premieinkomsten. Utöver de femton största koncernerna
svarade övriga riksbolag för endast 3,7 % av den totala premieinkomsten. Del
numerärt sett största antalet bolag, nämligen de läns-, härads- och sockenbolag
som inle ingår i LF-gruppen svarade för endast 0,2 % av brultopremieinkomslen.

Prop.
1984/85:77 33

De utländska, i Sverige verksamma försäkringsföretagen

Utvecklingen för de utländska i
Sverige verksamma försäkringsföretagen har, såvitt avser antalet, i stort sett
varit densamma som för de svenska försäkringsbolagen. Av tabell 2.5 framgår hur
antalet utländska försäkringsföretag förändrats från 1950 till 1982.

Tabell 2.5 Antalet utländska försäkringsföretag 1950-1982

___________________________ 1950 1960 1970 1982

Summa bolag 38 33 26 15

Härav:

Livförsäkring 10° 5'' 4''

Skadeförsäkring 28 28 22 15'=

" Endast ett företag hade rätt alt meddela nya
försäkringar, övriga företag bedrev

endast förvaltning av gamla bestånd.

'' Inget företag ägde rätt att meddela nya livförsäkringar
i Sverige.

*= Varav ett företag under året inle drev någon
verksamhet.

Källa; Enskilda försäkringsanstalter 1950, 1960, 1970 och
1982.

Premieinkomsterna för de utländska
försäkringsföretagen ökade frän ca 94 milj.kr. 1970 lill ca 246 milj.kr. 1980.
År 1982 har emellerlid de utländska förelagens premieinkomst minskat lill ca
232 milj.kr. De utländska försäkringsföretagens premieinkomst jämfört med de
svenska bolagens framgår av tabell 2.6.

Tabell
2.6 Premieinkomsten i direkt svensk försäkring fördelad ländska
försäkringsbolag 1982 (milj.kr.)

på
svenska och ut-

Svenska

%

bolag

Utländska
förelag

%

Total
25 577

Härav:

Skadeförsäkring
11 632

99,1 98

232
0.9

232
2

Källa: Enskilda försäkringsanstalter 1982.

2.5 Försakringsverksamhet genom captivebolag

Allmänt om captivebolag

Med captivebolag' avser man
vanligen ell sådant dotterbolag inom en koncern som har bildals för all
försäkra risker inom koncernen. Försäkring kan ske direkt i caplivebolaget
(direktförsäkringscaptive). Vanligare är dock alt koncernens bolag försäkrar hos
annan försäkringsgivare och all denne i sin tur, i enlighel med ell särskilt
avtal mellan koncernbolaget och försäkringsbolaget, återförsäkrar i koncernens
captivebolag (återförsäk-ringscaplive).

' Captive=rängslat, här i meningen inneslutet i en
koncern. 3
Riksdagen 1984/85. 1 saml Nr 77

Figur 2.1
Premieflödet i etl ålerförsäkringscaptive (liknande AGA Re) och däremot
svarande flöde av skadebetalningar.

Lokala direk!-

torsakrings-

Jivare

Captivebolag

Premie Skabebeiainmgai

1 koncerner med ålerförsäkringscaptive försäkrar
vanligen koncernbolagen i resp. land sina risker hos lokala försäkringsbolag.
Enligt avtal med koncernen återförsäkrar sedan de lokala försäkringsgivarna
delar av riskerna hos koncernens captivebolag. Ofta lämnas upp till 90 % av premierna
vidare till caplivebolaget. Capfivebolagei behåller dock inte själv hela den
övertagna affären utan återförsäkrar regelmässigt i sin tur (relro-cederar) hos
annal försäkringsbolag. Flödet av premier och skadeersättningar åskådliggörs i
figur 2.1.

Captivebolag
i svenska koncerner

Försäkringsverksamhel i captivebolag är en relativt
ny företeelse i Sverige'. Hittills har tre koncerner fått koncession alt driva
försäkringsrörelse i sådan form, nämligen SKF, Elecirolux och AGA.
Koncessionerna beviljades åren 1976 och 1977. I de båda förstnämnda
koncernerna är capfive-bolagens, SKF Re och Electrolux Re, koncessioner
begränsade fill återför-säkring av koncernbolagens utländska risker. AGA Re
däremot har koncession alt återförsäkra såväl svenska som ufiändska risker men
koncessionen är tidsbegränsad och går ul den 31 december 1984.1 samlliga fall
gäller koncession all slags skadeförsäkring. SKF Re har numera koncession även
för visst slag av personförsäkring.

Prop.
1984/85:77 35

De svenska captivebolagen slår
under försäkringsinspeklionens tillsyn och för bolagen gäller samma regler för
verksamhetens bedrivande som för övriga återförsäkringsbolag. Captivebolagen
omfattas, i likhei med andra försäkringsföretag med svensk koncession, av lagen
(1974:922) om kreditpolitiska medel. 1 fråga om den allmänna placeringsplikten
enligt nämnda lag, dvs. skyldigheten atl i viss omfattning förvärva stats- och
bostadsobli-gafioner, har captivebolagen hittills fallit under den gräns som
riksbanken tillämpar och som anknyter till bolagens balansomslutning.
Försäkringsförelag med en balansomslutning understigande 50 milj.kr. åläggs f
n. inte placeringsplikl.

På senare är har också ett antal
svenska koncerner etablerat captivebolag utomlands.

I del följande ges en kortfattad
redogörelse för verksamhelen i de svenska captivebolagen.

AGA Re

Företagen i AGA-koncernen tecknar
sina försäkringar hos direklförsäk-ringsbolag i olika länder. Dessa bolag
återförsäkrar sedan, enligt avtal, delar av riskerna hos AGA Re. AGA Re
återförsäkrar i sin tur hos en svensk försäkringsgivare.

Verksamhelen i AGA Re omfattade
till en början endast koncernens brand- och brandavbroltsförsäkringar men har
senare utvidgats lill alt avse även en liten del av koncernens
ansvarighetsförsäkringar.

Enligt bolagsordningen får AGA Re
inte ikläda sig större ansvarighet för egen del än vad som för en och samma
händelse uppgår till 20 % och för en och samma risk lill 10 % av det egna
kapitalel. Den del av premierna som AGA Re behållit för egen räkning har som
regel motsvarat 20-25 % av brultopremieinkomslen.

Resultatet på själva
försäkringsrörelsen var för AGA Re negativt under de två första åren men
lämnade överskott under de därpå följande åren. Sedan kapitalavkastningen
tillgodoräknats var dock rörelseresultatet samlliga år positivt. Resultatet
har i huvudsak disponerats för ökning av säkerhetsreserven (motsvarande
säkerhetstillägg före den 1 januari 1983) och för koncernbidrag. Endast vid ett
lillfälle har AGA Re redovisat vinst efter bokslutsdispositioner. Denna vinst
avsattes till en utjämningsfond.

AGA Re administreras helt av egen personal.

SKF Re

Verksamheten i SKF Re följer i
slort sett samma mönster som i AGA Re. Direktförsäkrarna återförsäkrar 90-95 %
av koncernens risker i SKF

' Frågan om försäkringsverksamhet genom captivebolag är
ändamålsenlig och utvecklingsfrämjande har på uppdrag av ekonomidepartementet
utretts av professorn vid handelshögskolan i Stockholm, Sven-Erik Johansson.
Utredningsarbetet har redovisats i promemorian Återförsäkringsverksamhet genom
captivebolag (Ds E 1980: 1).

Prop. 1984/85:77 36

Re.
Den del av riskerna för en och samma händelse som SKF Re själv svarar för
(självbehållel) uppgår till 6-7% av det egna kapitalet. En viss del av SKF Re:
s relrocessioner placeras hos svenska försäkringsbolag.

Under de fem första åren av sin verksamhei
redovisade SKF Re positivt resultat. Vinsten har i sin helhet disponerats för
ökning av säkerhetsreserven (motsvarande säkerhetstillägg före den 1 januari
1983) och för koncernbidrag.

SKF Re administreras helt av egen personal och
drivs som ett traditionellt återförsäkringsbolag.

Elecirolux
Re

Också verksamheten i Electrolux Re följer i huvudsak
samma mönster som i de båda andra svenska captivebolagen. Koncernens
direklförsäkrare återförsäkrar 50-90 % av risken hos Electrolux Re.
Självbehållel hos Electrolux Re är dock betydligt högre än hos de övriga
bolagen. Bolagets relrocessioner lämnas lill svenska försäkringsbolag.

Electrolux Re har ingen egen personal utan
administreras av Skandinavisk Försäkringsservice AB, som är etl dotterbolag
till försäkringsbolaget Skandia.

Också Electrolux Re: s resullat var positivt de
fyra första åren. På grund av slora ökningar av säkerhelstilläggen fick bolaget
under de två första åren ta emot koncernbidrag. Senare är har bolaget
emellertid givit koncernbidrag. Bolaget har samtliga år redovisat O-resultat.

Förekomsten
av captivebolag utomlands

Uppgifterna om det totala antalet captivebolag i
världen varierar starkt. I vart fall torde del finnas omkring I 500 sådana
bolag. De uppgifter man har om marknaden lyder på all denna försäkringsform
ökar i omfattning.

Captivebolagen har kommit all lokaliseras Ull länder
där regleringar och restriktioner saknas eller är minimala och där
skattereglerna är förmånliga. Det övervägande antalet captivebolag är
etablerade på Bermuda. I övrigt är lokaliseringen koncentrerad till Guernsey,
USA och Cayman Islands. Under senare år har ell anlal svenska industrikoncerner
etablerat captivebolag i Luxemburg.

Motiv
och förutsättningar för att etablera captivebolag

De skäl som redovisas i diskussioner för etablering
av captivebolag är i huvudsak följande.

Med ell captivesystem kan man utnyttja den
kapacitet atl bära självrisk som hela koncernen som ekonomisk enhet har och som
är slörre än summan av de självrisker som koncernbolagen vart för sig kan ta.
Detta s.k. självriskmotiv anses vara elt av de tyngst vägande skälen för alt
bilda captivebolag.

Prop. 1984/85:77 37

Vid bättre skadeutfall än genomsnittligt ger
captivesystemet större möjligheter lill lägre premier än vad som kan erhållas
vid traditionella försäkringslösningar.

Det stora antalet dotterbolag i ett flertal länder
leder till att de internationella koncernerna ofta uppvisar en mycket
splittrad försäkringsbild. Genom captivesystemet får man en centralisering av
koncernens försäkringsfrågor och därmed en bättre överblick och även
möjligheter alt införa mera enhetliga försäkringslösningar för hela koncernen.

Captivesystemet ger vissa likviditetsfördelar.
Premieinkomsterna kan förräntas inom koncernen tills medlen tas i anspråk för
driftkostnader och ersättning för skadefall. Ett captivesystem kan ge lägre
driftkostnader genom att marknadsföringsinsatser inte är nödvändiga. Likaså kan
försäkringsservice i etl sådani bolag anpassas direkt efter koncernens behov.

Försäkring i captivebolag ger också vissa
skattefördelar. Ett captivebolag skall, liksom försäkringsbolag i allmänhet,
göra avsättningar lill försäkringstekniska skulder och lill en särskild
säkerhetsreserv. Dessa avsättningar är avdragsgilla vid beskattningen. Vidare
har etl captivebolag, i likhei med andra försäkringsbolag, möjlighet att
uppskjuta beskattningen av sitt resultat, t.ex. genom att göra avsättningar
lill en särskild utjämningsfond, om vilkel regler finns i kommunalskattelagen
(1928:370). Ett captivebolag har också möjlighet att ta emot och lämna
koncernbidrag, vilket innebär att etl överskott inle blir beskattat om del
finns möjligheter fill resullalreglering i form av avsättning till lagerreserv,
resultaluljäm-ningsfond, investeringsfond etc. i andra koncernbolag.

Den mest väsentliga förutsättningen när det gäller
att bilda elt captivebolag är alt spridningen av riskerna inom koncernen är
god, dvs. alt koncernen har stort anlal försäkringsobjekl spridda inom Sverige
eller i ell flertal länder och att den beräknade maximala skadan för varje
enskild anläggning inte är alltför stor. Vidare bör koncernen ha ell bra
historiskt skadeutfall från en period av åtminstone fem år, vilket bedöms vara
tillräckligt för att förutsäga framtida skadeutfall. Det historiska
skadeutfallet är viktigt därför att captivebolagets ålerförsäkringsvillkor är
kopplade lill skaderesulla-lel. Slutligen måsle koncernen ha lillgång lill
kunskap vad gäller skyddsåtgärder och återförsäkring.

Alternativ
till captivebolag

Som ett alternativ till captivesystem har de
svenska försäkringsbolagen under 1970-talet utvecklat olika
försäkringslösningar för att motsvara särskilda önskemål frän industrihåll.
Från företagen har man framfört önskemål om reducering av premierna för de
fall där man är villig att ta pä sig en större självrisk. System för ett ökal
självrisklagande har också införts. Företagen har även hävdat atl
premiesättningen i högre grad än tidigare borde påverkas av elt bra
skaderesultat, vilket man frän företagshåll försökt åstadkomma genom ökade
insatser för skadeförebyggande verksam-

Prop. 1984/85:77 38

het.
Vidare har man strävat efter ett gemensamt, samordnat försäkringssystem för
alla företag inom en koncern.

Etl allernaliv lill captivesystemet är s.k. kontosystem
som syftar dels till att möjliggöra för moderbolaget i en koncern att la en
samlad självrisk, dels till att premien skall vara beroende av koncernens
faktiska skadeutfall, dvs. premieinsättningen skall vara erfarenhetsbaserad,
dock endasl inom vissa gränser.

I etl kontosystem beräknar man vid årets slut ett
resultat som kommer att påverka premierna under nästkommande år. Ränta på
skillnader mellan premier och kostnader lillgodoförs resp. belastar etl konto.
Kontot i sig betraktas som etl tekniskt hjälpmedel, som används för
försäkringstekniska beräkningar och för all hålla reda på koncernens premier
och koslnader. Konlosystemet åskådliggöras närmare i betänkandet s. 171.

De skäl som vanligtvis brukar anges för val av
kontosystem i stället för traditionell försäkring är i första hand den
premiesänkning som kan erhållas och i andra hand möjligheterna till förbättrat
risk management (skadeförebyggande verksamhet).

Överskottet vid försäkring enligt ell konlosyslem
tillgodoräknas vanligen företaget genom en premiereglering i efierhand.
Jämfört med traditionell försäkring har den genomsnittliga besparingen uppgått
till cirka 20 %. Denna skillnad förklaras av ökat självrisklagande och elt
förbättrat skaderesultat.

3
Allmän motivering

3.1
Försäkringsrörelse

3.1.1
Definition av begreppet försäkringsrörelse

Mitt
förslag: Någon definition av begreppet försäkringsrörelse förs inte in i
försäkringsrörelselagen (1982:713). Till ledning för rättstillämpningen anges
i stället i motiven vissa kriterier, utmärkande för försäkringsrörelse.

Gränsdragningsfrågan behandlas särskilt i fråga om
vagnskadegarantierna inom motorbranschen och verksamheten i s.k. captivebolag
(dotterbolag i en koncern som mot ersäitning ansvarar för risker inom
koncernen). Vagnskadegarantigivningen anses, i överensstämmelse med
hittillsvarande praxis, icke utgöra försäkringsrörelse. Verksamheten i
captivebolag betraktas däremot som försäkringsrörelse.

Kommitténs
förslag: Överensslämmer med mitt förslag utom i fråga om vagnskadegarantierna
inom bilbranschen, vilka enligl kommittén är att anse som försäkringsrörelse
(beiänkandei s. 37 fO.

Prop. 1984/85:77 39

Remissinstanserna: Förslaget alt inle i lag definiera
begreppet försäkringsrörelse stöds av remissinstanserna eller lämnas utan
erinran. Delsamma gäller de kriterier som kommittén angett på
försäkringsrörelse samt kommitténs bedömning av verksamheten i captivebolag.
Däremol går meningarna i sär vad gäller vagnskadegarantierna. Kommitténs
förslag stöds av försäkringsinspektionen, NO och Svenska Försäkringsbolags
Riksförbund medan däremot konsumentverket, Försäkringsjuridiska föreningen, näringslivets
organisationer, motorbranschen och motororganisationerna förordar atl
vagnskadegarantierna inom bilbranschen inle skall betraktas som
försäkringsrörelse (bil. 3, avsnitt 1).

Skälen för mitt förslag: Som framgått i avsnitt 2.1 har
frågan om att i lag ge en definition av begreppet försäkringsrörelse flera
gånger varil uppe lill diskussion. Dessa överväganden har emellertid inte lett
fram till någon sådan definition. Begreppet försäkringsrörelse har därför
avgränsats i rättstillämpningen, dels av administrativa myndigheter i samband
med prövning av koncessionsansökningar, dels av de allmänna domstolarna vid
prövning av åtal rörande olaga försäkringsrörelse.

De omständigheterna alt
försäkringsrörelse är en verksamhet som kräver särskilt fillständ och atl den
som bedriver verksamhelen utan sådant tillstånd hittills har riskerat straff
talar naturiigivis slarki för atl en sådan verksamhet skall vara någorlunda
entydigt definierad i lag. Det är emellertid också klara nackdelar med att i
lag definiera begreppei försäkringsrörelse. Svårigheterna är uppenbara att
finna en definition som kan vara till verklig ledning för rättstillämpningen
och som samtidigt, inom alla skiftande områden, skulle utgöra en lämplig
gränsdragning mellan försäkringsverksamhet och annan verksamhet. Till delta
kommer att man med en legaldefinition av begreppei försäkringsrörelse löper
risk alt lägga hämsko på utvecklingen inom försäkringsområdet. Della styrks av
de erfarenheter frän andra länder som har redovisats tidigare (avsnitt 2.1). Om
man vill undgå dessa avigsidor med en legal definition skulle resultatet med
säkerhet bli en definition så allmänt hållen atl dess prakiiska belydelse för
rättstillämpningen blev mycket begränsad.

Av nu anförda skäl delar jag kommitténs
uppfattning att det inte är lämpligt att i lag definiera begreppet
försäkringsrörelse.

Kommittén' har emellertid redovisat
en utförlig diskussion rörande kriterier, som bör ha avgörande belydelse för
bedömningen huruvida en viss verksamhet skall anses som försäkringsrörelse.

Jag kan i väsentliga delar anslula
mig till de synpunkter som kommillén redovisat och återger dem i huvuddrag i
det följande.

' Jfr även Cari Martin Roos, Vad är försäkringsrörelse?,
bilaga till kommitténs betänkande SOU 1983:5.

Prop.
1984/85:77 40

Grundläggande kriterier på
försäkringsrörelse är att verksamhelen går ul på att yrkesmässigt göra
åtaganden att mot vederlag utge ekonomisk ersättning eller ulföra en bestämd
presentation vid ovissa händelsers inträffande.

Kravel på yrkesmässighet innebär
atl verksamheten skall ha en viss varaktighet och omfattning. Tillfällig
verksamhei eller enstaka åtaganden ryms inte i begreppet försäkringsrörelse.

I vilken form vederlag för etl
åtagande utgår är som regel av mindre belydelse för frågan huruvida viss
verksamhet är försäkringsrörelse. Vederlaget kan vara särskill angivet eller
också vara inbakat i priset för en tjänst eller en vara.

Avtalet skall innehålla en
utfästelse om att utge ersättning eller utföra någon prestation vid inträffat
försäkringsfall. Om däremot utfästelsen är så utformad att den endast går ut på
att ge ut ersättning i mån av förmåga eller tillgång på medel är det inle fråga
om försäkringsrörelse, eftersom de typiska dragen - kalkylering av risker,
reservbildning m.m. - inte aktualiseras.

Den händelse som åtagandet avser
skall vara oviss. Det får alltså inte vara fråga om t.ex. förslitningsskada.
Emellertid kan det vara svårt alt dra en klar gräns mellan ovissa händelser och
förslitningsskador. Elt försäkringsbehov kan föreligga på grund av att det är
svårt att förutse när en i och för sig förutsebar händelse kommer att inlräffa.
Överraskningsmomentet spelar därför en central roll i alla former av
skadeförsäkring. Så snart del saknas ell sådant momeni, som t.ex. vid skador
som inträffar kontinuerligt med en viss frekvens eller som naturligt hör ihop
med en viss verksamhei, kan man i allmänhet inte få försäkringsskydd. Vad som
här betecknats som överraskningsmoment har, både i svenska och utländska
försäkringsvillkor, tillagts slor betydelse, då det gällt att avgränsa
försäkringsskador gentemot andra skador.

Från här angivna utgångspunkter
bedöms sannolikheten för all de beskrivna, ovissa händelserna skall inträffa
samt kostnaderna för att administrera verksamhelen och utge ersäitning vid
skadefall. Med ledning av dessa bedömningar fastställs ell vederlag som, med
betryggande grad av säkerhet, gör det möjligt för bolaget att i framtiden
infria det gjorda åtagandel.

Jag har nu redovisat vad som kan
sägas vara de grundläggande kriterierna på försäkringsrörelse. Om en
verksamhet uppfyller dessa kriterier är det oftast befogat att hänföra den fill
försäkringsrörelse. Det finns emellertid ytterligare några faktorer som bör påverka
bedömningen huruvida en viss verksamhet skall anses som försäkringsrörelse.

Inom affärslivet kan man peka på
flera företeelser som i slort sett överensstämmer med den definition som jag
har gett på försäkringsrörelse men som ändå inte kommii alt klassas som sådan.
Ett exempel som ofta brukar nämnas är poslassuransavlalen. Vidare förekommer
försäkringslik-

Prop. 1984/85:77 41

nande
biälaganden till huvudavtal rörande t.ex. transport, entreprenad och försäljning
av fast egendom. Dessa åtaganden är i regel av liten omfattning i förhållande
till huvudåtagandet och utgör ofta en fast etablerad sedvana inom branschen.
Därför har biålagandet, även om del uppfyller de grundläggande kriterierna för
försäkringsrörelse, ändå inle ansetts böra bedömas som sådan.

Behovet av samhällskontroll måste också tillmätas
betydelse för frågan om en viss verksamhet skall anses som försäkringsrörelse.
Avgörande i delta hänseende är bl.a. verksamhetens omfattning och åtagandenas
ekonomiska betydelse för de tilltänkta kunderna. Även verksamhetens betydelse
för andra än kunderna, t.ex. kreditgivare, inteckningshavare och leverantörer
kan inverka på bedömningen huruvida samhällskontroll behövs. En viss betydelse
bör också tillmätas det förhållandet alt tillfredsställande kontroll i andra
former är ordnad. Åtagandet kan t.ex. vara gjort av det allmänna eller av någon
näringsidkare som redan står under betryggande tillsyn (t.ex. bankgaranti).

Garanti-
och serviceavtal

Elt område där frågan om gränsdragningen för
försäkringsrörelse ofta aktualiseras är åtaganden som rubriceras garanti- och
serviceavtal. 1 sin vanligaste form innehåller dessa avtal ålagande alt mol
vederlag utge en ekonomisk prestation i vissa angivna fall. Vederlaget är ofiast
inbakat i varans pris. Prestationen gär vanligen ut på alt återställa produkten
i funktionsdugligt skick. De händelser som utlöser åtagandet är oftast
ma-lerialfel, försliiningsskador o.d. Förutom dessa typiska produklgarantier
förekommer också garantier som delvis är avsedda som skydd för ovissa
händelsers inträffande, t.ex. vagnskadegaranlier, där garantierna även omfattar
skador på bilen på grund av olyckshändelse.

De rena produklgarantierna skiljer sig på flera
sätt från en typisk försäkring. Garantierna tar mera sikte på alt skapa
tilltro lill produktens kvalitet än på riskuljämning för förslitningsskador.
Åtagandet framstår oftast som en biförpliklelse lill etl avtal om överlåtelse
eller ulhyrning. Det i priset inbakade vederiaget är svårt all närmare
bestämma. Efiersom del oftast är tillverkaren/säljaren som svarar för åtagandet
har han möjligheter atl göra en lämplig avvägning mellan kvalitet och
garantiåtagande. Del är sådana överväganden snarare än de för
försäkringsverksamhel typiska kalkylerna rörande risker, reservbildning m.m.
som är bestämmande för utformningen av garantin.

Av nu anförda skäl menar jag, i likhet med
kommittén, att ett åtagande av någon som tillverkar, säljer eller hyr ul en
viss produkt att vid försliiningsskador och materialfel utge ekonomisk
ersättning eller utföra en prestation inte bör klassas som försäkringsrörelse.
Detsamma bör gälla om en reparatör gör etl åtagande rörande ett
reparationsarbete.

Prop. 1984/85:77 42

Del förekommer också att från tillverkaren/säljaren
helt frislående företag gör sådana åtaganden som här beskrivits, framför allt
i form av serviceavtal. Dessa avtal företer flera likheter med
försäkringsavtal än de lidigare redovisade garanti- och serviceavtalen. För alt
kunna fastställa elt vederlag för sådana avtal blir det nödvändigt med såväl
kalkylerings- som reserveringsöverväganden, dvs. för försäkringsrörelse typiska
drag. Detta talar i och för sig för alt man inte skulle skilja mellan de fall
där garantiåta-gandel endast avser förslitningsskador och de fall där åtagandet
även avser olycksfallsskador. I likhet med kommittén menar jag dock att man bör
hälla fast vid att endast åtaganden rörande ovissa händelser kan konstituera
försäkringsrörelse. Försäljning av fristående serviceavtal där åtagandet rör
ovissa händelser bör således, om övriga grundläggande kriterier för
försäkringsrörelse föreligger, betraktas som drivande av försäkringsrörelse.
Sådana åtaganden rörande förslitningsskador bör emellertid inle, med den
utgångspunkt som lidigare har angetts, anses som försäkringsrörelse. F.ö. har
även etl fristående företag, som. gör ett åtagande rörande förslitningsskador,
vissa möjligheter att avväga produktkvalitet mot garantiåtagande.

Vagnskadegaranli

Sedan Volvo på 1950-talel introducerade den s.k.
PV-garantin har vagnskadegarantierna efter hand blivit alll vanligare och ges
nu med nästan samtliga bilmärken som säljs här i landet. Garantierna är i regel
obligatoriska för bilköparen och gäller vanligen i tre år. Självrisken
varierar. Cirka 75 % av vagnskadegarantierna är skyddade genom att de försäkras
av tillverkarna/försäljarna.

Enligt kommiiténs bedömning bör
vagnskadegarantierna anses som försäkringsrörelse. Därvid har man fäst avgörande
vikt vid atl fillverkaren/ säljaren yrkesmässigt gjort etl ålagande all mot
vederlag utge ekonomisk ersättning eller utföra vissa prestationer vid ovissa
händelsers inträffande.

Jag kan hålla med kommillén om att de grundläggande
kriterierna på försäkringsrörelse som jag lidigare har redovisat passar in på
vagnskadegarantierna. När det gäller att bedöma om dessa garantier skall
hänföras till försäkringsrörelse måste emellertid, som f.ö. också kommittén
hävdat, även andra faktorer beaktas. Högsta domstolen har i ett rättsfall om
PV-garantin (NJA 1958:536) med hänsyn lill utformningen av bolagels åtaganden
saml det naturliga och nära samband som förelåg mellan åtagandet och bolagets
verksamhet (hilfabrikafion och service), funnit att lämnandet av garantin fick
anses ingå i bolagets rörelse på elt sådani sätt att bolaget inte drev
försäkringsrörelse. Som framgår av den utförliga redovisningen i kommitténs
betänkande har högsta domstolens ställningstagande kritiserats. Det kan också
ifrågasättas om det i alla fall som vagnskadegaranlier numera lämnas
föreligger elt lika kvalificerat samband som i det refererade fallet mellan
åtagandel och den verksamhei som garanligivaren

Prop. 1984/85:77 43

bedriver.
Emellertid har vagnskadegarantierna under snart 30 år i affärslivet och i
allmänt språkbruk betraktats som garantier och inte som försäkring. Vidare har
det inte kommit fram exempel på alt bilköpare blivit lidande på att garantin
inle fått formen av försäkring. Det kan därför knappast med fog påstås alt det
föreligger ett sådant behov av samhällskontroll att del av det skälet är
motiverat atl denna garantigivning hänförs till försäkringsrörelse. Till delta
kommer att motororganisalionerna och andra remissinstanser, som företräder
konsumenternas intresse, motsatt sig alt vagnskadegarantierna bedöms som
försäkring. Mot denna bakgrund anser jag atl det inte finns skäl all nu ändra
på den mångåriga praxis i fråga om vagnskadegarantierna som innebär atl denna
garantigivning inte betraktas som försäkringsrörelse.

Jag har nu redovisat de särskilda skäl som lett
fram lill milt ställningslagande i fråga om vagnskadegarantierna. Bedömningen
får inte ses som något principiellt avsteg från de riktlinjer som kommittén har
angivit för bestämningen av begreppei försäkringsrörelse och lill vilka jag har
anslutit mig.

Captivebolag

När del gäller frågan om caplivebolagens verksamhet
skall betraktas som försäkringsrörelse är det främst möjlighelerna till
riskutjämning som är av iniresse. En koncern med ett stort anlal dotterbolag,
kanske verksamma i olika branscher och i olika länder, och med väl spridda
anläggningar inrymmer ett tillräckligl slort kollekliv av risker för atl
uppfylla kraven på försäkringsrörelse. Däremot torde inle elt bolag utan
dotterbolag, även om dess anläggningar är många och geografiskt väl spridda,
motsvara kraven på försäkringsrörelse. I sådant fall saknas riskspridning
mellan såväl juridiska som ekonomiska enheter.

I fråga om bedömningen av ålerförsäkringscaptive
och direktförsäkringscaptive är följande alt säga.

Elt ålerförsäkringscaptive bidrar till
riskspridningen på försäkringsmarknaden genom att överta en del av koncernens
risker frän direktförsäk-raren och behålla en del av de sålunda övertagna
riskerna för egen räkning. Direktförsäkraren träffar avtal med caplivebolaget
om ålerförsäkring och accepterar således caplivebolaget som ett
återförsäkringsbolag. Likaså agerar caplivebolaget på den internationella
återförsäkringsmarknaden genom relrocession och blir även där betraktat som
ett återförsäkringsbolag. Caplivebolagens verksamhet uppfattas uppenbarligen,
såväl i Sverige som utomlands, av övriga agerande på försäkringsmarknaden som
försäkringsrörelse.

Belräffande direktförsäkringscaplives är
silualionen något annorlunda. För atl tillräcklig riskspridning skall anses
föreligga krävs att de enskilda koncernbolagen är självständiga juridiska
personer och atl riskutjämning sker genom att försäkring tecknas i koncernens
captivebolag. För atl ett

Prop.
1984/85:77 44

direktförsäkringscaptive skulle kunna anses driva
försäkringsrörelse mäste det emellertid krävas att antalet dotterbolag som
tecknar försäkring i bolaget är relativt storl. Om koncernen enbart består av
ett fåtal juridiska personer kan erforderiig riskutjämning knappast uppnås inom
elt capfive-syslem avseende direkt försäkring.

Även om etl captivebolag enbart
försäkrar risker inom den egna koncernen kan del finnas behov av samhällskontroll.
1 fråga om ålerförsäkringscaptive är det närmasl direktförsäkraren som har
iniresse av en sådan kontroll. När det gäller direktförsäkringscapUves kan elt
sådant iniresse finnas t.ex. hos koncernbolagens kunder, kreditgivare och
leverantörer.

Min slutsats är alltså att
caplivebolagens verksamhet i princip bör betraktas som försäkringsrörelse.

Utländska försäkringsföretag utan koncession i Sverige

Kommittén har lagit upp vissa
frågor som rör den verksamhet som försäkringsföretag utan svensk koncession kan
bedriva här i landet. Bl.a. redovisar kommittén synpunkler på
försäkringskonsulters och skaderegle-rares verksamhet.

Också ett antal remissinstanser har
tagit upp frågor om försäkringskonsulter och skadereglerare. Som framhållits
av försäkringsinspektionen, Svenska Försäkringsbolags Riksförbund och
Försäkringsjuridiska föreningen råder en viss osäkerhet i rättstillämpningen
huruvida aktiviteter av de slag som här har nämnis skall hänföras till
försäkringsrörelse eller inle. De här berörda frågorna har emellertid nära
samband med frägan om försäkringsmäklares verksamhet, något som kommittén
kommer att behandla i ell följande belänkande. Enligt min mening är det
lämpligast alt pröva frågan om dessa mellanmans och biträdens ställning i etl
sammanhang. Jag gär därför inle nu närmare in på försäkringskonsullernas och
skadereglerarnas slällning. Deras verksamhei får tills vidare bedömas i
enlighet med de riktlinjer som hitfills har tillämpats.

3.1.2 Olaga försäkringsrörelse, förhandsbesked

Mitt förslag: Straffbestämmelsen om olaga
försäkringsrörelse upphävs. Ingripande mot den som bedriver försäkringsrörelse
ulan föreskriven koncession får i stället ske genom åtgärder av
försäkringsinspeklionen, sanktionerade med vite.

Möjlighet införs alt fä bindande
förhandsbesked huruvida en planerad verksamhet är att bedöma som
försäkringsrörelse.

Kommitténs förslag: Överensstämmer med mitt förslag
(betänkandet, s. 54 fO.

Prop. 1984/85:77 45

Remissinstanserna:
De remissinslanser som har yttrat sig i l"rågan instämmer i huvudsak i
kommitténs förslag (bil. 3 avsnitt 1).

Försäkringsjuridiska
föreningen förordar atl besvär över försäkringsinspektionens beslut prövas av
regeringsrätten i stället för, som kommittén föreslagit, regeringen.

Skälen
för mitt förslag: Enligl den ordning som hiltills gällt har frågan huruvida
viss verksamhet varit försäkringsrörelse kunnat bli föremål för prövning både i
allmän domstol och av administrativ myndighel. 1 allmän domstol har detta skell
i samband med att åtal för olaga försäkringsrörelse prövats. Administrativa
myndigheter har prövat frågan i ärenden rörande ansökan om koncession.

Exempel finns på alt den nuvarande ordningen lett
lill att domstolar och administrativa myndigheter kommit lill olika
ståndpunkter i fråga om vad som är försäkringsrörelse. De svårigheter som råder
när det gäller all bestämma huruvida en viss verksamhet är att anse som
försäkringsrörelse är naturiigivis också lill nackdel för den enskilde,
särskilt om han riskerar straffpåföljd för olaga försäkringsrörelse.

1 likhei med kommittén är jag av den uppfattningen
att man kan komma till rätta med en del av nackdelarna i det nuvarande systemet
dels genom att öppna möjligheter för den enskilde atl erhålla förhandsbesked
huruvida viss verksamhet är alt anse som försäkringsrörelse dels genom att
ersätta den nuvarande straffrättsliga reaktionen med elt vitesförfarande.

Förhandsbesked

Jag har lidigare (avsnitt 3.1.1) angett vissa
riktlinjer för bedömningen huruvida en viss verksamhet skall anses som
försäkringsrörelse. En fråga om gränsdragning mellan försäkringsrörelse och
annan verksamhei kan likväl i några fall vara svår att avgöra. Del ligger i
sakens nalur att den som avser att starta en försäkringsrörelseliknande
verksamhet har ett intresse av att så snart som möjligt fä besked om den
planerade verksamhelen är försäkringsrörelse och därför förutsätter koncession.
Av dessa skäl delar jag kommitténs uppfattning alt den enskilde i en sådan situation
bör ha möjlighet alt få förhandsbesked huruvida den verksamhet han avser att
starta är försäkringsrörelse.

Förhandsbesked bör meddelas av
försäkringsinspektionen. Ett förhandsbesked bör vara bindande för den
myndighet som har meddelat beslutet och för underlydande myndigheter. I
praktiken innebär delta följande. Om försäkringsinspektionen i ett
förhandsbesked har uttalat atl viss verksamhei inle är försäkringsrörelse, kan
inspektionen inle senare förelägga den berörde atl upphöra med verksamhelen eller
förelägga honom alt ansöka om koncession. Om däremot försäkringsinspeklionen i
ett förhandsbesked bedömt viss verksamhet som försäkringsrörelse och sö-

Prop. 1984/85:77 46

kanden
därefter har ansökt om koncession bör regeringen i koncessionsärendet fritt
kunna bedöma huruvida den planerade verksamheten är försäkringsrörelse eller
inte.

I fråga om besvärsförfarandet är jag ense med
kommittén om all de myndigheier som prövar ansökningar om koncession också skall
avgöra frågor om förhandsbesked. Beslut av försäkringsinspektionen rörande förhandsbesked
bör alltså kunna överklagas till regeringen.

Jag vill också erinra om att en förutsättning för
att förhandsbeskedet skall vara bindande är atl verksamhelen bedrivs helt i
överensstämmelse med vad som angivits i ansökan.

Olaga
försäkringsrörelse

När del gäller ingripanden mot den som bedriver
försäkringsrörelse utan erforderiig koncession bör det enligt min mening vara
möjligt alt förenkla det nuvarande systemet och därmed möjliggöra snabbare
ingripanden. Det är också angeläget alt man begränsar de risker som nu
föreligger för all olika myndigheier skall komma fram lill skilda bedömningar
av vad som är att anse som försäkringsrörelse. Av dessa skäl ansluter jag mig
lill kommitténs förslag all brottet olaga försäkringsrörelse skall utmönstras
ur försäkringslagsliftningen.

Ingripande mot den som bedriver försäkringsrörelse
utan koncession bör ske genom vitesföreläggande av försäkringsinspektionen. Hur
ett sådant vitesföreläggande kan utformas framgår av 19 kap. 12 FRL. Föreläggandet
bör, av samma skäl som jag har anfört i fråga om förhandsbesked, kunna
överklagas lill regeringen.

Fråga
om utdömande av vite bör ankomma på allmän domstol.

3.2
Den materiella koncessionsprövningen

3.2.1
Koncession för svenska försäkringsföretag

Mitt
förslag: De materiella koncessionsvillkoren ändras sä alt koncession för
försäkringsrörelse beviljas om den planerade rörelsen inle bedöms vara
oförenlig med en sund utveckling av försäkringsväsendet. Delta innebär bl.a.
att behovsprincipen upphävs.

Förslaget syfiar till en liberalisering av den
restriktiva koncessions-givning som i storl setl har varil förhärskande
alltsedan behovsprincipen infördes år 1948.

Kommitténs
förslag: Överensstämmer med mitt förslag (betänkandet s. 115 fO.

Remissinstanserna:
Praktiskt taget samtliga remissinstanser instämmer med kommitténs förslag eller
lämnar det ulan erinran (bil. 3, avsnitt 2).

Prop. 1984/85:77 47

Försäkringsinspektionen
menar att en viss liberalisering av koncessions-politiken kan vara motiverad
och atl detta kan genomföras med gällande lagstiftning. Inspektionen motsätter
sig dock inte kommitténs förslag (bil. 3,2.1).

Bankinspektionen
pekar på de samband som finns mellan försäkringssektorn och banksektorn och
anser att etableringsvillkoren bör vara överensstämmande. Bankinspektionens
åsikt är därför atl man bör avvakta resultatet av den översyn av
kreditmarknadens struktur som pågår innan någon ändring görs i
koncessionsvillkoren för försäkringsbolag (bil. 3, 2.3).

Skälen
för mitt förslag: Jag har tidigare redovisat att en överelablering på
försäkringsmarknaden ledde fram till alt behovsprincipen infördes år 1948.
Alltsedan dess har praxis varil restriktiv i frågor om beviljande av koncession
för nya bolag och utvidgning av befintliga koncessioner. Denna praxis är etl av
skälen till att den svenska försäkringsmarknaden nu uppvisar en stark koncentration
till ell fålal förelag eller koncerner. Koncentrationen har i själva verket
nått en sädan grad att del redan av detla skäl kan vara motiverat med mindre
restriktiva koncessionsvillkor.

Införandet av behovsprincipen motiverades även med
att del slora antalet försäkringsgivare pä marknaden gjorde det svårt för den
enskilde försäkringstagaren alt överblicka och bedöma de ekonomiska villkoren
i olika försäkringar. Emellertid har försäkringslagarnas situation förbättrats
väsentligt sedan 1948. Framför allt i fråga om konsumentförsäkringar har
lagstiftningen om tillsyn i högre grad än tidigare riktals in pä åtgärder som
syftar till all ge försäkringstagaren elt bättre skydd. Försäkringslagarnas
ställning har stärkts väsentligl genom konsumenlförsäkringslagen (1980:38) och
marknadsföringslagen (1975:1418). Konsumentverket lar upp frågor om
konsumentskydd inom försäkringssektorn och har även, tillsammans med
försäkringsinspektionen och försäkringsbranschen, inrättat konsumenternas
försäkringsbyrå, en fristående rådgivningsbyrå i försäkringsfrågor.

Del bör enligl min mening vara till fördel för
försäkringslagarna om konkurrensen stimulerades något och om
försäkringstagarnas valfrihet ökade genom att fler försäkringsgivare fick agera
på marknaden. Tillkomsten av fler försäkringsförelag kan väntas öka
priskonkurrensen och även leda till en större variation i utbudet av produkter
och en högre servicenivå. Etl sådant synsätt bör dock inle få leda lill en så
långtgående uppsplittring av marknaden som rådde när behovsprincipen infördes,
något som uppenbarligen inte skulle tjäna konsumenternas iniresse. Alt en sädan
situation skulle uppstå på nylt måste emellertid bedömas som helt osannolikt,
även med en mindre restriktiv koncessionsgivning än den som f n. lillämpas.

Prop. 1984/85:77 48

Frågan om koncessionsvillkorens utformning har
också handelspolitiska aspekter. Svenska exportföretag etablerar sig i ökad
utsträckning i utlandet. Ofta önskar förelagen i en koncern en enhetlig
försäkringslösning för dotterbolagen i samtliga länder där man är verksam.
Sådana koncernlösningar kan t.ex. innebära att ett svenskt försäkringsbolag
följer med ett exportföretag utomlands och försäkrar förelagels risker även i
utlandet. På detla sätt kan de svenska exportindustriernas etablering på
utländska marknader också bidra till en ökad internationalisering av
försäkringsverk-samhelen.

För de svenska försäkringsbolagens verksamhei i
utlandet kan vidare reciprociletssynpunkler få belydelse. En restriktiv
koncessionsgivning i Sverige gentemot utländska försäkringsbolag kan leda lill
all andra länder försvårar eller förhindrar verksamheten för svenska
försäkringsbolag där. Om behovsprincipen slopades skulle utan tvekan svenska
försäkringsbolags verksamhet i vissa andra länder underlättas. Den ökande
internationaliseringen inom försäkringsområdet talar också rent allmänt för
all de svenska koncessionsreglerna bör utformas med beaktande av andra länders
lagstiftning på området. Det måste anses vara en fördel att närma de svenska
elableringsreglerna till vad som gäller t.ex. inom EG och i de länder inom OECD
där svenska försäkringsbolag är verksamma. Sverige är etl av de få länder som
forifarande tillämpar behovsprövning. Sett i internationellt perspektiv talar
således starka skäl för alt behovsprincipen avskaffas.

Erfarenheterna av behovsprincipen visar att den
också är svär att tillämpa. Detta gäller i första hand den kvanfitativa
marknadsbedömning som förutsätts ske. När behovsprincipen infördes underströk
man atl den inte fick bli elt skydd för de existerande bolagen. Det kan
emellerlid med vissl fog hävdas att behovsprincipen i tillämpningen blivit just
ett sådant skydd. En av förklaringarna till detta är att del som regel är svårt
all påvisa elt faktiskt behov av ytterligare en försäkringsgivare inom en
försäkringsgren där redan ett antal bolag är verksamma.

Det kan också betraktas som en nackdel med
behovsprincipen alt den, trots de successiva förändringarna av strukturen på
försäkringsmarknaden, tenderat att låsa fast de koncessionsbeviljande
myndigheterna i en restriktiv tillståndsgivning. De förhållanden som rådde på
den svenska försäkringsmarknaden 1948 och etl anlal år därefier motiverade
sannolikl en sådan lillämpning av behovsprincipen. Den kraftiga reduktion av
antalet försäkringsbolag som sedan har skett och utvecklingen inom olika
verksamhetsgrenar har emellerlid inle lett till någon påtaglig förändring i
koncessionsgivningen. Med den innebörd som behovsprincipen har är det också
förklarligt att koncessionsgivningen måste tendera alt bli restriktiv.

Sammanfattningsvis talar de skäl som jag nu har
anfört för att behovsprincipen avskaffas, vilket innebär atl del inle längre
ställs upp som villkor för koncession atl den planerade rörelsen är behövlig.

Prop. 1984/85:77 49

Bankinspektionen har förordat att en lagstiftning
rörande elableringsreglerna på försäkringsområdet bör anstå tills
kredilmarknadskommittén (Fi 1983:06) har övervägt motsvarande regler inom
banksektorn. Jag kan hälla med inspektionen om att del finns vissa skäl som
talar för en sädan ordning. Emellertid är det, som kredilmarknadskommittén
också har an-lytt (Ds Fi 1984:20 s. 157), svårt atl göra direkta jämförelser
mellan de båda sektorerna vad gäller koncessionsvillkoren. Inte heller är
verksamheterna pä sådant sätt avhängiga av varandra att man av det skälet
behöver avvakta etl ställningstagande inom banksektorn. Jag ser därför inget
hinder alt nu ta upp frågan om koncessionsvillkor för försäkringsrörelse.

Vad sedan gäller koncessionsvillkoren i övrigt
villjag framhålla följande. Näringspolitiken här i landet vilar på principerna
om fri etablering och fri konkurrens. Med hänsyn till försäkringsverksamhetens
särart och särskilt lill de starka krav på skydd för försäkringstagarna som
mäste ställas och den därav motiverade offentliga tillsynen finner jag del
uteslutet atl hell avslå från tillståndsprövning. Frägan är dock om denna
prövning kan inskränkas till en kontroll av alt de i försäkringslagarna och i
annan ordning föreskrivna formella och kvalitativa villkoren för den tilltänkta
verksamhelen är uppfyllda. Detta skulle bl.a. innebära att koncessionsprövningen
fick grundas pä de för dagen rådande förhållandena på den svenska
försäkringsmarknaden. Enligl min mening är det nödvändigt atl
koncessionsreglerna utformas så att de ger möjligheter också att styra
utvecklingen inom försäkringsområdet på lång sikl. Vidare måste man kunna
beakia frågeställningar som hänger samman med den internationella utvecklingen
inom försäkringsområdet. Jag menar alltså att en materiell koncessionsprövning
behövs även i fortsättningen. Den prövningen bör vara inriktad pä en allsidig
bedömning huruvida den planerade verksamheten kan antas vara förenlig med en
pä lång sikt sund utveckling av det svenska försäkringsväsendet. Hänsyn bör
därvid tas både till de blivande försäkringstagarna i sökandebolaget och till
utvecklingen av försäkringsväsendet i allmänhet. Vidare kan del inte gärna
förutsättas bli en sund utveckling av försäkringsväsendet om verksamheten
skulle tendera atl få en inriktning stick i stäv mot väsentliga allmänna
intressen. Del blir därför elt naturligt led i koncessionsprövningen atl ta
hänsyn lill om den planerade verksamhelen kan antas komma alt allvarligt
motverka strävanden på andra väsentliga samhällsområden. Som exempel kan nämnas
konsumenl-, kredit-, valuta-, skatte- och handelspolitikens områden.

Den ändring av koncessionsprövningen som här har
skisserats bör leda till att det, allmänt sett, blir lättare alt erhålla
koncession alt driva försäkringsrörelse. Enligt min mening kommer detta inte
alt leda till någon mera omfallande nyetablering och inte heller på kort sikl
resultera i några mer omfattande strukturförändringar inom det svenska
försäkringsväsendet. En friare koncessionsgivning leder emellertid lill ökade
konkurrensmöjligheter, vilket kan öka förutsättningarna för kreativ utveckling
på försäk- 4
Riksdagen 1984185. I saml. Nr 77

Prop. 1984/85:77 50

ringsområdet,
stimulera produktutvecklingen och renl allmänt verka
ra-tionaliseringsbefrämjande.

1 della sammanhang vill jag också ta upp en fråga
som har aktualiserats av Svenska Försäkringsbolags Riksförbund. Förbundet menar
att del med en liberalisering av koncessionsreglerna, som också kommer atl
gälla för utländska försäkringsföretag som vill bedriva verksamhet i Sverige,
är rimligt alt begränsa möjlighelerna för svenska försäkringstagare all teckna
försäkring utomlands. Med undantag för i huvudsak trafikförsäkring finns f.n.
inga sådana begränsningar. Att införa en begränsning av det slag som förbundet
förordat skulle enligt min mening knappast vara i överensstämmelse med
Sveriges allmänna hållning i handelspolitiska frågor. I vart fall är jag inte
beredd att överväga några sädana begränsningar förrän närmare erfarenheter av
de nya koncessionsreglerna vunnits.

Den maleriella koncessionsprövningen syftar lill
alt en beviljad koncession inte skall innebära risker för att en sund
utveckling av del svenska försäkringsväsendet äventyras. En sida av prövningen
är om den planerade verksamheten i det enskilda fallel är sund i den mening
som avses i FRL. Prövningen måste emellerfid också avse huruvida den sökta
koncessionen är förenlig med del långsiktiga kravet på en sund utveckling av
försäkringsväsendet. Däremot skall prövningen, till skillnad mot vad som
hittills gällt, inte innefatta en kvantitativ bedömning rörande antalet försäkringsbolag
och bolagens möjligheter atl täcka försäkringstagarnas behov av
försäkringsskydd.

Av naturliga skäl är det främsi försäkringstagarna
som har intresse av alt försäkringsväsendet utvecklas i en sund riktning men
koncessionsbedömningen måste också ske mol bakgrund av försäkringsväsendets
allmänna betydelse i dagens samhälle.

Förutsatt atl de formella och kvalitativa kraven är
uppfyllda skall alltså koncessionen beviljas om inte den tilltänkta
verksamhelen bedöms vara oförenlig med en från försäkringslagarnas och
samhällets synpunkt sund utveckling av försäkringsväsendet. Delta innebär all
sökanden inte skall behöva visa att en ny verksamhet behövs eller främjar en
allmänt sett sund utveckling av försäkringsväsendet. Vid prövningen bör hänsyn
las inle endasl lill den rådande situationen utan även till de
utvecklingstendenser som kan överblickas. Vad gäller den senare bedömningen bör
del, för atl en ansökan skall avslås, anses föreligga påtagliga tecken på alt
det skulle vara oförenligt med en sund utveckling av försäkringsväsendet att
bevilja ansökan.

Begreppet sund utveckling av försäkringsväsendet
återfinns redan i gällande försäkringslagsliftning som kriterium, vid sidan av
behovsprincipen, i den materiella koncessionsprövningen. Innebörden har
emellertid inte närmare preciserats. En sådan precisering låter sig knappast
heller göras i prakliken, eftersom innebörden kan växla med utvecklingen inom
försäkringsområdet. Syftet är också att prövningen skall kunna anpassas lill
de

Prop. 1984/85:77 51

förhållanden
som kan skönjas i elt mera långsiktigt.perspektiv. Del är vidare nödvändigt all
en viss differentiering kan ske vid bedömningen av olika försäkringsområden och
försäkringsformer. Slutligen måsle möjligheter finnas för den myndighet som
prövar en ansökan atl ta hänsyn till reciprociletssynpunkler. Även om begreppei
sund utveckling av försäkringsväsendet så-lunda knappast kan entydigt
definieras vill jag i del följande ange vissa faktorer som bör beaktas vid den
maleriella koncessionsprövningen.

Vid all slags direktförsäkring är del vikligl att
ägna uppmärksamhet åt faran för en alltför slor uppsplittring av den svenska
försäkringsmarknaden. En sådan utveckling skulle nämligen kunna leda lill atl
den erforderliga riskspridningen inle kan uppnås inom mindre försäkringsbolag.

Det kan finnas önskemål att bilda specialbolag som
enbari eller i huvudsak avser att vända sig till extremt goda risker inom ett
vissl försäkringsta-garkollektiv. Sådana tendenser bör uppmärksammas vid
koncessionsprövningen. Etl av de grundläggande syftena med
försäkringsverksamhet är nämligen solidaritetstanken, vilken innebär bl.a. att
försäkringstagarna inom elt större kollekliv gemensami delar riskerna för
skada. En utbrytning av extremt goda risker skulle kunna innebära all övriga,
mindre goda risker inom kolleklivet fick svårt att lill överkomlig kostnad
ordna sitt försäkringsskydd.

En annan fråga som bör uppmärksammas är eventuella
premiedifferentiering. Graden av premiedifferentiering är ytterst en
avvägningsfråga. Premien bör differentieras med hänsyn lill påtagliga
riskskillnader. Likaså bör skadeförebyggande ålgärder kunna uppmuntras genom
premierabatter. Del avgörande är om inriktningen pä speciella målgrupper och
differentieringen av premierna drivs sä långt all vissa
försäkringstagarkatego-rier missgynnas på elt sådant sätt alt
solidaritetstanken inte längre uppfylls. Liksom man kan ingripa mol en
premiedifferenliering som inte betecknas som sund i ell bestående
försäkringsbolag bör den koncessionsbeviljande myndighelen ha möjlighet att
hindra uppkomsten av vad som, från de här behandlade utgångspunkterna, kan
betraktas som osunda specialbolag.

Risken för en ökning av drifikostnaderna inom hela
försäkringsområdet eller inom den aktuella verksamhetsgrenen bör också
uppmärksammas vid koncessionsbedömningen. Ett existerande försäkringsbolag kan
delvis utnyttja sin redan uppbyggda organisation medan däremot ett nybildat,
fristående försäkringsbolag till relativt höga kostnader måsle bygga upp en
hell ny administration och försäljningsorganisation. De lolala driftkostnaderna
inom branschen bör emellertid inle i någon väsenllig grad påverkas av det
måttliga antal nyetableringar och utvidgningar av befintliga rörelser som kan
förväntas lill följd av de föreslagna, mindre restriktiva koncessionsreglerna.

Prop. 1984/85:77 52

1 koncessionsbedömningen måste också beaktas de
fördelar för försäkringstagarna som en viss ökning av antalet bolag kommer atl
innebära. Konkurrensen på den svenska försäkringsmarknaden ökar liksom försäkringstagarnas
valfrihet.

På direklförsäkringssidan skiljer sig förhållandena
avsevärt mellan kon-sumenlförsäkringsområdet (t.ex. person-, hem-, villa- och
motorfordons-försäkring) och övriga försäkringsområden (t.ex. förelags-, sjö-
och iransportförsäkring). Inom de senare försäkringsområdena talar samhällsintressen
av handels- och valutapolitisk art närmast för all i huvudsak låla
företagsförsäkring och närliggande försäkringsgrenar utvecklas fritt.

När del gäller de svenska försäkringsbolagens
direktförsäkringsverksamhet utomlands bör koncessionsprövningen främst
inriktas på att de svenska försäkringstagarnas intressen inle äventyras genom
ullandselablering. FVK kommer i ett senare belänkande alt behandla frågor som
har samband med de svenska försäkringsbolagens alltmer omfattande verksamhet
utomlands och försäkringsverksamhelens ökande internationalisering. 1 samband
med att kommitténs förslag i den delen behandlas kan del bli anledning alt
återkomma till koncessionprövningen vad gäller försäkringsverksamhet
utomlands.

Indirekt försäkring eller återförsäkring kan drivas
antingen av rena återförsäkringsbolag, som endast har koncession för
återförsäkringsverksamhet, eller av direktförsäkringsbolag som har koncession
också för återför-säkring. När det gäller ren återförsäkringsverksamhet ligger
del i sakens nalur atl koncessionsprövningen i huvudsak fär avse en bedömning
av de formella och kvalitativa krav, inte minst solvenskrav, som skall ställas
på den tilltänkta verksamheten. När det gäller bolag som meddelar både
direktförsäkring och ålerförsäkring bör koncessionsprövningen, förutom de
formella och kvalitativa kraven, avse en bedömning av risken för alt bolagels
svenska direktförsäkringstagares säkerhet skulle komma alt försvagas på grund
av mottagna återförsäkringsaffärer.

I detta sammanhang vill jag också erinra om atl
ägarförhållandena i ett företag kan ha betydelse vid en bedömning huruvida det
är förenligt med en sund utveckling av försäkringsväsendet alt bevilja
koncession för en viss verksamhet. Jag går emellertid inte nu närmare in på
denna fråga, eftersom den f.n. övervägs av FVK.

3.2.2
Koncession för utländska försäkringsföretag

Mitt
förslag: För etl utländskt försäkringsföretag som vill driva försäkringsrörelse
genom generalagent i Sverige skall gälla samma koncessionsvillkor som för
svenska försäkringsföretag. (Liksom enligl gällande beslämmelser får dock etl utländskt
försäkringsföretag ulan koncession bedriva ålerförsäkringsrörelse här i
landet.)

Prop.
1984/85:77 53

Kommitténs förslag: Överensstämmer med mitt förslag
(betänkandet, s. 119fO-

Remissinstanserna: Förslaget har lämnats utan erinran av
remissinstanserna (bil. 3, avsnitt 3).

Skälen för mitt förslag: Etl utländskt försäkringsföretag
som vill bedriva försäkringsverksamhel i Sverige kan välja mellan två former
för verksamhelen. Elt sätt är atl bedriva den genom etl svenskt dotterbolag.
Reglerna blir då alhigenom desamma som gäller för ett svenskägt
försäkringsbolag. Verksamheten kan emellertid också bedrivas genom en
generalagent. I sådant fall regleras verksamheten av lagen (1950; 272) om räll
för utländska försäkringsförelag att driva försäkringsrörelse i Sverige.

Enligt min mening bör
koncessionsvillkoren utformas så alt man, såvitt möjligt, uppnår
konkurrenslikstälhghet mellan svenska och ufiändska företag på
försäkringsmarknaden här i landet. 1 detla syfte föreslår jag likalydande
koncessionsvillkor för sådan rörelse som ett utländskt försäkringsföretag vill
driva här i landet genom generalagent som jag tidigare (avsnitt 3.2.1)
föreslagil för svenska försäkringsbolag.

Atl koncessionsvillkoren överensstämmer
utesluter inte att vissa faktorer kan tillmätas särskild vikt i ärenden om
koncession för utländska företag. Del ligger i sakens natur all
samhällsintressen av främst handels-och valutapolitisk art beaktas. Vidare bör
lillsländsmyndighelen kunna ta viss hänsyn till om svenska försäkringsbolag
över huvud taget kan få tillstånd alt driva försäkringsrörelse i
sökandeförelagels hemland eller om dessa möjligheter påverkas av den svenska
tillslåndsmyndighetens beslut.

3.2.3 Verksamhetsplan

Mitt förslag: Koncessionsansökningen skall vara åtföljd av
en plan för den tilltänkta verksamhelen (verksamhetsplan).

Kommitténs förslag: Överensslämmer med mitt förslag
(betänkandet, s. 121 ff).

Remissinstanserna: Endast etl par remissinslanser har särskilt
tagit upp frågan om verksamhetsplan.

Försäkringsjuridiska föreningen anser det tveksamt om en
bestämmelse om verksamhetsplan bör ingå i lagen (bil. 3, 2.12).

Svenska akt uarieföre ningen menar atl koncessionssökanden
i verksamhetsplanen även bör principielll definiera den marknad han ämnar
bearbeta (bil. 3,2.14).

Prop. 1984/85:77 54

Skälen
för mitt förslag: Prövningen av en koncessionsansökan innefattar bl.a. en
allmän bedömning av omfattningen och beskaffenheten av den planerade
verksamheten. Denna prövning grundas bl.a. på innehållet i bolagsordningen och,
i fråga om livförsäkringsrörelse, grunderna för verksamheten. Utöver
uppgifierna i dessa handlingar har naturligtvis myndighelen som prövar ansökan
möjlighet att fordra in de ytterligare uppgifter från sökanden som bedöms
erforderliga för myndighetens ställningstagande.

I flera länder ställs det krav på att den som söker
koncession för försäkringsrörelse skall förete en plan för den tilltänkta
verksamheten. På något håll har en sådan plan också tillagts den betydelsen alt
tillsynsmyndigheten, efter del att koncession meddelats, kan ingripa om
företaget i sin verksamhet avviker från planen.

Som Försäkringsjuridiska föreningen framhåller är
det självklart redan nu så atl ett företag som söker koncession måsle prestera
ingående utredning om den tilltänkta verksamheten. Jag menar emellertid atl
det kan ha ett visst värde alt i lagen införa etl krav på atl sökanden skall
förete en plan för verksamhelen. Därigenom betonas att prövningen huruvida en
viss verksamhet är oförenlig med en sund utveckling av försäkringsväsendet även
bör ta sikte på hur den tilltänkta verksamheten kommer att gestalta sig i etl
något längre perspektiv. I detta sammanhang kan också nämnas alt
banklagsutredningens (Fi 1976:04) förslag lill ny banklagstiftning (SOU
1984:26-29) innehåller motsvarande krav på den som söker oklroj för
bankrörelse. Av nu anförda skäl biträder jag kommitténs förslag i denna punkt.

Verksamhetsplanen skall i princip endast utgöra en
grund för prövning av koncessionsansökningen. Det förhållandet atl bolaget
senare i sin verksamhet avviker från planen utgör inle skäl för ingripande
från försäkringsinspeklionens sida om avvikelsen inle innefattar sådant
missförhållande som avses i 19 kap. 11 FRL.

Syfiet är alt uppgifierna i verksamhetsplanen skall
komplettera de uppgifter om den tilltänkta verksamheten som finns i
bolagsordningen och, för livförsäkringsrörelse, i grunderna. Vad gäller del
närmare innehållet i planen kan jag i allt väsentligt ansluta mig till
kommitténs förslag. Planen bör alltså innehålla t.ex. följande uppgifter.

•
En allmänt hållen beskrivning
av innebörden av de försäkringslekniska grunderna.

•
De försäkringsvillkor som anger
försäkringsskyddels omfattning och som bolaget avser att tillämpa.

•
De principer för avgiven
ålerförsäkring som bolaget avser alt tillämpa.

•
En prognos över del förväntade
ekonomiska utfallet under del inledande skedet av verksamheten.

•
En redogörelse för hur bolagets
organisation kommer atl vara utformad och bolagels verksamhetsområde.

Prop. 1984/85:77 55

Det ligger i sakens natur atl innehållet i
verksamhetsplanen måsle anpassas efter vad koncessionsansökningen avser. De
myndigheier som prövar ansökningar om koncession måste också i det enskilda
fallel ha möjlighet att begära de kompletteringar av uppgifterna i planen som
anses erforderliga.

3.2.4
Utländska försäkringsförelags depositionsskyldighet

Mitt
förslag: Elt utländskt försäkringsföretag som driver skadeförsäkringsrörelse i
Sverige skall deponera värdehandlingar lill ett belopp som motsvarar
brultopremieinkomslen av direkt försäkring under räkenskapsåret
(omslutningsrelaterad deposition), dock lägst ett belopp motsvarande 300
basbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring (basbeloppsanknuten
minimideposition). Depositionen skall göras i värdehandlingar som
försäkringsinspeklionen har godkänt.

Ett utländskt försäkringsföretag som driver
livförsäkringsrörelse skall deponera dels minst elt belopp motsvarande 300
basbelopp, dels, liksom hiltills, i särskilda tillgångar redovisa värdet av de
försäkringslekniska skulderna. Av minimideposilionen på 300 basbelopp får 90 %
användas för alt redovisa fillgångar som skall motsvara värdet av de
försäkringstekniska skulderna. Minst 10 % av minimideposilionen skall göras i
värdehandlingar som försäkringsinspektionen har godkänt. Del nuvarande
tillägget lill de försäkringslekniska skulderna slopas.

Försäkringsinspekfionen fär räll alt medge en lägre
minimideposition än 300 basbelopp om detta är motiverat med hänsyn till
omfattningen och beskaffenheten av rörelsen.

Deposition skall göras i bank (bankaktiebolag,
sparbank eller kredilkassa inom jordbrukskasserörelsen).

Förslaget föreslås helt genomfört inom tre år. Om
särskilda skäl i något fall föreligger får försäkringsinspektionen förlänga
denna an-passningsfid med ytterligare högst två år.

Kommitténs
förslag: Överensstämmer med mitt förslag, med det undantaget atl kommittén
föreslår att deposition skall ske i riksbanken (betänkan-del, s. 124 fO.

Remissinstanserna:
Förslaget har i slort godtagits av remissinstanserna.

Fullmäktige
i Sveriges riksbank anser att deponering bör ske i annan bank än riksbanken
(bil. 3, 3.3).

Svenska
aktuarieföreningen menar att förslaget inte är konkurrensneulrall eftersom
svenska bolag är tvingade att placera medel i s.k. prioriterade
värdehandlingar, som ger lägre avkastning än nödvändigt (bil. 3,3.5).

Prop. 1984/85:77 56

Skälen
för mitt förslag: Syfiet med deposilionsskyldighelen är att skapa trygghet för
de utländska försäkringsföretagens kunder i Sverige. Därutöver bör beakias all
reglerna om depositionsskyldighet utformas med sikte på att såviit möjligt
upprätthålla konkurrenslikställighel mellan svenska och utländska
försäkringsföretag.

Reglerna om deposilionsskyldighel gäller endasl
sädan verksamhei som bedrivs genom generalagent.

När det gäller säkerhetskravet för utländska
förelags skadeförsäkringsrörelse i Sverige har jag, i likhei med kommittén,
funnit alt man av praktiska skäl bör basera säkerhetskraven på
bruttopremieinkomsten från den svenska affären. Vid fastställandet av
säkerhetskravets relation till brultopremieinkomslen bör det beaktas att en del
av riskerna återförsäkras och att ansvarigheten därigenom begränsas.

För atl skapa trygghet för försäkringstagarna under
förelagets uppbyggnadsskede och så länge som rörelsen är av lilen omfattning
bör en minimideposition föreskrivas. Uppenbariigen måste en sådan regel
kombineras med föreskrifter om en omslutningsrelaterad deposition för atl
erforderlig säkerhet skall uppnås för den som försäkrar i företag med en
omfattande rörelse. Kombinationen av minimideposition och omslutningsrelaterad
deposition innebär att det högsta av de båda beloppen blir den faktiska
deposilionen.

Minimideposilionen bör relateras lill basbeloppel
enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring. Vad gäller beloppets sloriek är följande
alt beakia. Betryggande säkerhet för försäkringslagarna skall uppnås. Beloppet
bör vidare bestämmas så alt ökad konkurrenslikställighel, jämfört med nuvarande
förhållanden, uppnås mellan svenska och utländska försäkringsföretag.
Deposilionsbeloppet fär vidare inle sällas sä högt alt det väsentligt
överstiger vad som gäller i andra länder och av det skälet skulle kunna
uppfattas som ett faktiskt hinder för etablering i Sverige. Från dessa
utgångspunkter har jag kommit fram lill alt en deposilion motsvarande 300
basbelopp bör vara en rimlig nivå för minimideposilionen.

Den omslutningsrelaterade depositionen bör i
princip motsvara vad svenska försäkringsbolag redovisar för egen räkning i
försäkringstekniska skulder. Utifrån denna förutsättning har jag, i likhei med
kommittén, kommii fram lill att den omslutningsrelaterade depositionen bör
beslämmas till 100 % av brultopremieinkomslen.

Också för livförsäkringsrörelse bör en
minimideposition motsvarande 300 basbelopp krävas. Vad gäller reglerna i övrigt
om deposilion måsle beaktas att förhållandena inom livförsäkringsområdet i
flera avseenden skiljer sig från vad som gäller inom området för
skadeförsäkring.

För livförsäkringsrörelse är elt utländskt företag
skyldigt atl redovisa tillgångar motsvarande värdet av de försäkringstekniska
skulderna. Vidare gäller atl etl belopp motsvarande värdet av skulderna skall
vara redovisat i vissa värdehandlingar, som skall förvaras på särskill sätt.
Dessa tillgångar

Prop. 1984/85:77 57

är
pantsatta och får endast användas för fullgörande av företagets pä
försäkringsavtalen grundade förpliktelser.

Depositionerna får användas, förutom för nu nämnda
förpliktelser, även för betalning av böter, viten, avgifier o.d. I
överensstämmelse med vad kommittén har föreslagil bör 90 % av
minimideposilionen få användas för alt redovisa tillgångar som skall motsvara
värdet på de försäkringslekniska skulderna.

Den nuvarande bestämmelsen om tillägg till de
försäkringslekniska skulderna inom livförsäkring avsägs vid införandet
motsvara den för svenska livförsäkringsbolag stadgade skyldigheten atl göra
avsättning lill säkerhetsfond. Kravel på sådan avsättning upphörde vid
årsskiftet 1982/83. Beslämmelsen om tillägg till de försäkringslekniska skulderna
för utländska försäkringsföretag bör därför upphävas.

Del är tänkbart att den basbeloppsanknulna
minimideposilionen i vissa fall kan te sig oskäligt hög.
Försäkringsinspektionen bör därför ha rätt att i särskilda fall medge en lägre
minimideposition än 300 basbelopp. Avgörande för om sådan dispens skall
meddelas bör vara omfattningen och beskaffenheten av rörelsen.

Säkerhetskravet bör uppfyllas genom alt tillgångar
lill moisvarande värde deponeras i Sverige. I frågan om vem som skall kunna förvara
de deponerade tillgångarna har fullmäktige i riksbanken framhållit all man
såvitt möjligt försöker renodla verksamheten till cenlralbanksfunklioner.
Fullmäktige ser heller inle några särskilda skäl för alt deposition skall ske i
riksbanken och inte i annan bank.

Jag instämmer med fullmäktige i denna del och
föreslår alt deposilion skall ske i bankbolag, sparbank eller kreditkassa inom
jordbrukskasserörelsen i Sverige.

Liksom tidigare bör det ankomma på
försäkringsinspeklionen alt ange vilka värdehandlingar som skall godkännas för
deposition. Urvalet bör ske med utgångspunkt i kraven på säkerhet för
försäkringstagarna samt konkurrenslikställighel mellan svenska och utländska
försäkringsförelag.

De föreslagna reglerna om minimidepositioner
innebär, som jag tidigare nämnt, en skärpning i jämförelse med vad som i dag
gäller. De nya reglerna kommer atl gälla även för sådana utländska
försäkringsförelag som nu är verksamma i Sverige. För all ge dessa förelag
möjlighet alt successivt anpassa sina depositioner till de strängare kraven bör
del bestämmas en övergångstid på tre år. Om särskilda skäl föreligger bör den
tiden, efter prövning från fall till fall, kunna föriängas av
försäkringsinspektionen med högsl två år.

I anledning av vad Svenska aktuarieföreningen
uttalat om placering av medel i prioriterade tillgångar villjag framhålla
följande. De föreskrifier om allmän placeringsplikl för försäkringsföretag med
svensk koncession som riksbanken, med stöd av den kredilpolitiska
lagstifiningen, meddelat gäller i princip för såväl svenska som utländska
försäkringsföretag. Av praktiska skäl har riksbanken undantagit mindre bolag
från placeringsplikl.

Prop. 1984/85:77 58

Eftersom
de utländska försäkringsföretagens rörelser i Sverige i samtliga fall har en
relativt lilen omfattning har dessa förelag inte kommit atl omfattas av den
allmänna placeringsplikten. Delsamma gäller f.ö. även för mindre svenska
försäkringsbolag. Jag kan inte se alt de omständigheter som jag här har redovisat
innefattar något avsteg från principen om konkurrenslikställighel mellan
svenska och utländska försäkringsbolag.

3.2.5
Övriga frågor

Registrering
av understödsföreningar

Verksamheten i understödsföreningar (föreningar för
inbördes bistånd med uppgift att lämna hjälp och stöd ät sina medlemmar eller
deras anhöriga) regleras av lagen (1972:269) om understödsföreningar. En sädan
förening skall vara registrerad hos försäkringsinspektionen och stå under
tillsyn av inspektionen. Enligt 4 § nämnda lag får registrering endast ske om
den avsedda verksamheten är behövlig och även i övrigt ägnad att främja en sund
utveckling av försäkringsväsendet. För understödsföreningarna gäller alltså en
behovsprincip av samma innebörd som i fråga om försäkringsrörelse.

Kommittén har inte föreslagit någon ändring i lagen
om understödsföreningar, såvitt gäller villkoren för registrering.

Frägan om en översyn av lagen om
understödsföreningar kommer alt las upp i samband med behandling av
kooperaUonsutredningens (1 1977:01) förslag till ny lagstiftning om kooperativa
föreningar.

Mol den här angivna bakgrunden finner jag inte skäl
atl i delta sammanhang ta upp frägan om en ändring av regislreringsvillkoren
för understödsföreningar.

3.3
Försäkringsverksamhet genom captivebolag

Mitt
förslag: Den verksamhet som drivs av ett captivebolag - dvs. etl
försäkringsbolag som ingår i en koncern med uppgifi atl försäkra de övriga
koncernbolagens risker - skall principiellt inte anses oförenlig med en sund
utveckling av försäkringsväsendet. Koncessionsprövningen skall således ske
enligl de villkor som föreslås gälla för försäkringsbolag i allmänhel.

1 beslutet om koncession skall anges att etl
capfivebolag, som önskar ge koncernbidrag, dessförinnan måste ha gjort maximala
avsättningar till säkerhetsreserv.

Kommitténs
förslag: Överensstämmer med mitt förslag (beiänkandei s. 180 ff).

Remissinstanserna:
Kommitténs förslag godtas i huvudsak av remissinstanserna (bil. 3, avsnitt 4).

Prop.
1984/85:77 59

Näringsfrihetsombudsmannen (NO)
hävdar dock att förslaget präglas av väl stor försiktighet till nyetablering,
speciellt vad gäller direktförsäkringscaplives (bil. 3, 4.2).

Kammarrätten i Stockholm och
riksskatteverket (RSV) menar att skyldigheten för captivebolag atl göra
maximala avsättningar till säkerhetsreserven innan bolaget får ge
koncernbidrag bör tas in i kommunalskattelagen (bil. 3, 4.3 och 4.5).

RSV redovisar vissa skattefördelar
för captivebolag. RSV framhåller alt caplivebolagens verksamhei är åtskild från
den övriga verksamheten inom koncernen och all det mot denna bakgrund bör
övervägas att införa etl undantag från avdragsrätlen för koncernbidrag till
captivebolag (bil. 3, 4.5).

Svenska Försäkringsbolags
Riksförbund har understrukit vikten av att riksbankens föreskrifier på det
kredilpolitiska området om allmän placeringsplikt också träffar captivebolagen
för att man skall kunna upprätthålla konkurrenslikhet mellan dessa bolag och
försäkringsbolag i allmänhet (bil. 3,4.8).

Försäkringsjuridiska föreningen
önskar ökad klarhet i fråga om möjligheterna för capfivebolag atl försäkra
risker utanför koncernen (bil. 3, 4.11).

AGA Re och Electrolux Re hävdar all
det inte finns skäl alt göra några särskilda begränsningar vad gäller koncernbidrag
från capfivebolag (bil. 3, 4.12 och 4.13).

Skälen för mitt förslag: Jag har tidigare uttalat atl den
verksamhei som ett captivebolag bedriver är all anse som försäkringsrörelse.
Alltså krävs koncession för sådan verksamhet. I delta avsnitt behandlas de
särskilda aspekter som aktualiseras vid en prövning av den verksamhet som elt
captivebolag bedriver.

1 avsnitt 2.5 har jag redovisat de
fördelar som man vanligen ser i att försäkra koncernens risker i etl
captivebolag. Själv villjag särskilt framhålla följande. Med captivesystem
skapas förutsättningar för ökal självrisktagande inom en koncern. Detta
stimulerar i sin tur den skadeförebyggande verksamhelen, något som från
samhällsekonomisk synpunkt måste betraktas som i hög grad positivt. Konkurrensen
från captivebolag kan också verksamt bidra till vidareutveckling av
försäkringslösningar inom området för företagsförsäkring.

Ett captivebolag kan ha lill
uppgift atl direkt försäkra koncernbolagens risker (s.k.
direktförsäkringscaptive) eller alt indirekt försäkra koncernens risker (s.k.
ålerförsäkringscaptive). De tre captivebolag som verkar i Sverige är av del
senare slaget. Som angetts i det föregående innebär detla alt koncernbolagen,
när de tecknar försäkring hos elt utomstående försäkringsbolag, kräver atl
della bolag skall återförsäkra riskerna hos koncernens captivebolag. Två av de
svenska captivebolagen har sin koncession

Prop. 1984/85:77 60

begränsad
till koncernens risker vid anläggningarna utomlands. Den tveksamhet som har
funnits inför etablering av captivebolag har emellertid gällt möjligheten alt
försäkra även en koncerns risker vid anläggningar belägna i Sverige.
Tveksamheten har närmast gällt huruvida en sådan etablering är förenlig med behovsprincipen
i de nuvarande koncessionsreglerna. Delta har lett till att endast ell bolag,
AGA Re, fått koncession och delta under begränsad lid, i avvaktan på det
utredningsarbete som nu slutförts.

En omfattande etablering av svenska captivebolag
som försäkrar även risker i Sverige sägs ibland innebära en alltför stor
uppsplittring av försäkringsmarknaden och därför medföra negativa effekler för
försäkringskollektivet i stort. 1 ett capfivesystem för återförsäkring måsle
direktförsäkrarna återförsäkra större delen av riskerna hos caplivebolaget.
Den minskning av återförsäkringsvolymen som blir följden för de traditionella
bolagen kan medföra alt de går miste om vissa stordriftsfördelar och även
vissa favörer från premiesynpunkt, som kan erhållas vid slora volymer av återförsäkring.
Dessa bolag kan även förlora en del av den reciproka återför-säkringsaffär som
de annars normall skulle ha erhållit i byte mol egen avgiven affär. En sådan
nedgång på den traditionella återförsäkringsmarknaden kan dock, åtminstone
lill en del, kompenseras genom all captivebolagen i sin tur återförsäkrar hos
svenska försäkringsbolag. Totalt setl bör riskerna för en mera betydande
minskning av de traditionella försäkringsbolagens reciproka affärer vara
begränsade. Del kan också nämnas att den rält som företag och andra har atl
teckna försäkring utomlands i vissa avseenden kan få samma följder. F.ö. har de
hittillsvarande captivebolagen i stor ulsträckning placerat sin ålerförsäkring
hos svenska försäkringsbolag, antingen direkt eller via internationella
återförsäkringsbolag. Caplivebolagens verksamhet bedöms därför inte hittills
ha haft några mera påtagliga negativa effekler på de traditionella bolagens
försäkringsaffär.

Jag har tidigare (avsnill 4.2) redovisat de
negativa effekler som uppkommer om det etableras specialbolag som avser att
vända sig till extremt goda risker, något som i regel leder till högre premier
för försäkringslagarkollek-tivet i övrigl. Tanken atl inrätta captivebolag
vilar till en del pä den förutsättningen all man inom koncernen har bällre
skadeutfall än genomsnillet av försäkringslagarkollektivel. Etablering av
captivebolag skulle alltså kunna få delvis samma följder som angetts i fråga om
de här nämnda specialbolagen. Emellerlid är det redan nu så atl premierna för
storföretagen är differentierade med hänsyn lill riskens art även i
traditionella försäkringslösningar och än mer i de alternativa lösningar, t.ex.
kontosystem, som försäkringsbolagen utvecklat under senare år. Alltså kan hänsyn
fill solidariteten inom försäkringslagarkollektivel knappast motivera en
restrikfiv hållning till just captivebolag.

Frågan huruvida etablering av captivebolag i
Sverige kan inverka på valutarörelserna bör något beröras. Negativa effekler
kan uppkomma om caplivebolaget retrocederar enbart till utländska
återförsäkringsbolag och om ufiändsk expertis får svara för administrationen av
caplivebolaget.

Prop. 1984/85:77 61

Försäkring
i captivebolag kan emellertid också ge positiva valutaeffekter om en sådan
försäkringsform leder till att utländska dotterbolag i svenska koncerner
försäkrar i Sverige i stället för lokalt och om relrocessionen sker fill
svenska försäkringsbolag. Det finns emellertid inte anledning anta annat än atl
försäkringsverksamhet i captivebolag endast skulle ha marginell inverkan på
valularörelserna i jämförelse med det fallet atl verksamheten förblev i de
traditionella försäkringsbolagen.

De skäl som här har redovisats talar enligt min
mening för att försäkringsverksamhel i captivebolag principielll sett inle är
oförenlig med en sund utveckling av försäkringsväsendet. Denna bedömning vinner
stöd av de erfarenheter som vi hittills har haft av sådan verksamhet i Sverige.
Alltså bör koncession i princip kunna ges för försäkringsverksamhet i
captivebolag. Sådan koncession bör ges under samma förutsättningar som för
försäkringsbolag i allmänhet. Koncession skall alltså beviljas om inte den
planerade rörelsen bedöms vara oförenlig med en sund utveckling av
försäkringsväsendet. De faktorer som jag har redovisat i mina allmänna
överväganden om den maleriella koncessionsprövningen (avsnitt 3.2) bör beaktas
även vid koncessionsprövning för elt captivebolag. Ett förhållande som särskill
bör beaktas i detta sammanhang är all en koncern kan välja att förlägga sitt
captivebolag utomlands med möjlighet all därifrån försäkra även riskerna vid
koncernens anläggningar i Sverige.

De bedömningar som här har redovisats är i alll
väsentligl grundade på erfarenheter av återförsäkring i captivebolag. Myckel
talar emellertid för att det kan visa sig lämpligt alt bedriva också
direktförsäkring i captivebolag. Innan man vunnit närmare erfarenheter av
sådan verksamhet bör dock eventuella koncessioner begränsas till en lidrymd som
kan tjäna som lämplig försöksperiod.

Under remissbehandlingen har frågan om
caplivebolagens möjligheter atl försäkra risker uianför koncernen tagils upp.
Jag har en viss förståelse för atl det av praktiska och ekonomiska skäl i vissa
fall skulle kunna vara fördelaktigt att i ell captivebolag försäkra sådana
risker utanför koncernen som har nära anknytning lill verksamheten i koncernen.
Denna fråga har emellerlid ell visst samband med den mera allmänna frågan om
ägarförhållandena i försäkringsbolag, vilken kan komma att tas upp av FVK i
dess fortsatta arbele. Av detta skäl och mot den bakgrund i övrigl som här har
angetts är jag f n. inte beredd alt förorda en så vittgående koncessionsgivning.

Del finns också anledning alt ta upp vissa
skattefrågor med anknytning lill caplivebolagens verksamhei. Etl captivebolag
skall, i likhei med övriga försäkringsbolag, göra avsättningar till
försäkringstekniska skulder (premie-, ersättnings- och skadebehandlingsreserv
saml sädan tilldelad återbäring som inle har förfallit lill belalning). Dessa
avsättningar får sedan förstärkas med avsättningar till en särskild
säkerhetsreserv enligt den av försäkringsinspektionen upprättade s.k.
normalplanen. F.n. gäller att av-

Prop. 1984/85:77 62

sättningar
till säkerhetsreserven för indirekt försäkring får uppgå till högsl 200 % av
premieinkomsten för egen räkning. Dessa avsättningar är avdragsgilla vid
beskattningen och kan alltså fungera som en obeskattad reserv. Skatteeffekterna
är mest påtagliga under captivebolagets uppbyggnadsskede. Därefter kan de öka
endasl i den mån captivebolagets premieinkomst för egen räkning ökar.

För captivebolag, liksom för andra företag inom
eller utanför försäkringsbranschen, anges i 43 § 3 mom. och i punkt 3 av
anvisningarna till 43 § kommunalskattelagen (1928:370) under vilka
förutsättningar koncernbidrag kan ges med avdragsrätl för givaren och
skattskyldighet för mottagaren. De befintliga svenska captivebolagen har
alltså haft möjlighet att lämna och la emot koncernbidrag. Som framgått i
avsnitt 2.5 har de också i stor utsträckning utnyttjat denna möjlighet.

Flera remissinstanser har tagit upp frågan om
rätten för etl captivebolag att ta emol och ge koncernbidrag med den
skalteutjämningseffekt som därmed vanligen uppstår. Enligt min mening bör denna
fråga bedömas från utgångspunkten att försäkringsverksamhet bör drivas på så
långt möjligt lika villkor. Detta gäller också för captivebolag i jämförelse
med traditionella försäkringsbolag. Eftersom captivebolagen har till uppgift
atl försäkra enbart risker inom koncernen är det dock inte möjligt atl uppnå
total likhet med traditionella försäkringsbolag. Även försäkringsbolag i allmänhel
har rätl atl ge och ta emot koncernbidrag. Eftersom möjligheterna för ell
försäkringsbolag all äga dotterbolag uianför försäkringsbranschen är starkt
begränsade får dock möjligheten till koncernbidrag i dessa fall mindre
praktisk betydelse.

Etl captivebolag kan alltså lämna koncernbidrag
lill elt annal dotterbolag i koncernen som går med förlust eller som har
outnyttjade vinslregle-ringsmöjligheter i form av överavskrivningar, avsättning
till resultalutjäm-ningsfond, nedskrivning av varulager eller avsättning lill
investeringsfond. På delta sätt kan koncernen skjuta upp eller, om bidraget
används för att läcka en förlust, undgå beskattning av captivebolagets
vinstmedel. På motsvarande vis kan capfivebolagei la emol bidrag från andra
koncernbolag och avsätta dessa medel till säkerhetsreserv och därigenom uppskjuta
beskattningen.

En koncern med captivebolag kan alltså vinna vissa
skattefördelar genom att utnyttja möjligheten att lämna koncernbidrag, något
som inle kan uppnås i koncerner som anlitar traditionella försäkringsbolag.
Enligt min mening får dock koncernbidrag från etl captivebolag, på samma sätt
som t.ex. återbäring vid konventionell försäkring, anses vara ett naturligt
sätt att återföra överskott frän försäkringsrörelsen till koncernbolagen. Koncernbidraget
skulle fö. kunna ersättas med andra former för överföringar, liknande dem som
traditionellt tillämpas inom försäkringsbranschen. Etl direktförsäkringscaptive
kan lämna återbäring lill koncernbolagen på för-säkringsmässiga grunder,
exempelvis i förhållande lill resp. bolags skade-

Prop.
1984/85:77 63

resultat. När del gäller etl ålerförsäkringscaptive är det
dock svårare atl finna en lika smidig metod atl fördela överskott som
möjligheten alt ge koncernbidrag innebär. Vill man fördela caplivebolagens
överskott med hänsyn till koncernbolagens affärsmässiga resultat, t.ex gynna
bolag som går med förlust, kan koncernbolagen genom koncernbidrag sinsemellan
fördela återbäringen från capfivebolagei. Däremot skulle det vara svårare att
begränsa återbäringen till all enbari avse de svenska dotterbolagen.

I likhei med FVK anser jag alt
möjligheten för ell captivebolag att ge koncernbidrag är ell smidigare sätt än
de metoder som man annars skulle ha varil hänvisad till för att återföra
captivebolagets överskott till dem som har bidragit därtill. Det finns därför
inle skäl att utesluta möjligheten för ett captivebolag alt ge koncernbidrag.
För atl säkerställa atl captivebolagets konsolidering är god bör dock den
begränsningen göras att koncernbidrag får ges först sedan maximala avsättningar
gjorts till säkerhetsreserven. Motiven för denna begränsning är, enligt min
mening, uteslutande av försäkringsteknisk natur. Jag kan därför inte ansluta
mig lill den uppfattning som under remissbehandlingen framförts av
kammarrätten i Stockholm och av riksskatteverket alt begränsningen bör införas
i kommunalskattelagen. I likhet med FVK finner jag del lämpligast att
begränsningen tas in i beslutet om koncession för resp. bolag.

Jag vill också något uppehålla mig
vid frågor som har anknytning till ett capfivebolags räll atl ta emot
koncernbidrag. I medvetande om all ett dåligt resullat kan kompenseras genom
mottagande av koncernbidrag skulle ell captivebolag kunna välja att hålla låg
konsolidering och därmed också en läg premienivå. Etl sådant förfarande skulle,
i vart fall när det gäller direktförsäkringscaptive, kunna påverka
konkurrensbilden pä ett sådant sätt att det fick ses som ett osunt inslag i
försäkringsverksamheten. Emellerlid ligger del inom ramen för försäkringsinspeklionens
tillsynsuppgifter alt förhindra captivebolagen all på detta sätt ulnyttja
möjligheten atl erhålla koncernbidrag. Jag finner därför inle skäl alt föreslå
någon begränsning av rätten för captivebolag alt ta emol koncernbidrag av
övriga koncernbolag.

Med stöd av lagen (1974:922) om
kreditpolifiska medel har regeringen förordnal atl allmän placeringsplikl fär
tillämpas i fråga om försäkringsföretag med svensk koncession (senast SFS
1983:917). Riksbanken har därefter beslutat att sådana försäkringsförelag skall
placera en viss del av sina tillgångar i prioriterade obligationer. Från denna
placeringsplikl har undantagits vissa mindre bolag, närmare besläml sådana med
en balansomslutning på mindre än 50 milj. kr. Den begränsningen innebär att de
här i landet verksamma captivebolagen inte ålagts någon placeringsplikt.

I sitt remissyttrande har Svenska
Försäkringsbolags Riksförbund understrukit vikten av att den av riksbanken
föreskrivna placeringsplikten för försäkringsbolag får gälla även captivebolag.
Delta för alt konkurrenslikställighel skall uppnås mellan dessa bolag och
övriga försäkringsbolag som är verksamma inom området för företagsförsäkring.

Prop. 1984/85:77 64

Den begränsning av allmänna placeringsplikten som
riksbanken brukar medge är betingad främst av praktiska skäl. I och för sig har
jag förståelse för riksförbundels ståndpunkt atl man i möjligaste mån bör
eftersträva konkurrenslikställighet mellan alla försäkringsgivare. Det förhållandet
att dessa mindre bolag undanlas fiän placeringsplikten har emellerlid, enligt
min bedömning, inte sådan effekt att det menligt rubbar förutsättningarna för
konkurrensen mellan bolagen. Del är enligt min mening lämpligt att riksbanken
även framgent beaktar konkurrensaspekter när man utformar föreskrifter om
allmän placeringsplikt.

4
Upprättade lagförslag

I enlighet med del anförda har inom
finansdepartementet upprättats förslag till

1.
lag om ändring i
försäkringsrörelselagen (1982:713),

2.
lag om ändring i lagen
(1950:272) om rält för utländska försäkringsföretag att driva
försäkringsrörelse i Sverige.

Förslagen
bör fogas lill protokollet i detla ärendet som bilaga 4.

5
Specialmotivering

5.1
Förslaget till lag om ändring i försäkringsrörelselagen (1982:713)

/
kap.

1
§ Försäkringsrörelse får drivas endast av försäkringsaktiebolag och ömsesidiga
försäkringsbolag som fåll tillstånd (koncession) till detta enligl denna lag,
om inte annat följer av 2 § eller av 10 § fjärde stycket.

Försäkringsinspektionen skall efter ansökan lämna
förhandsbesked om huruvida koncession enligt första stycket krävs för en
planerad verksamhet.

Etl förhandsbesked enligt andra siycket är bindande
för den myndighet som har lämnat beskedet. Om regeringen har beslutat i fråga
om förhandsbesked är även försäkringsinspektionen bunden av detta besked.

Försäkringsbolagen skall stå under tillsyn av
försäkringsinspektionen och vara registrerade hos denna.

Eftersom någon legaldefinition av begreppet
försäkringsrörelse inte föreslås är första slyckel oförändrat. De kriterier
som bör vara avgörande för huruvida en viss verksamhet är att betrakta som
försäkringsrörelse har angetts i avsnill 3.1.

Enligt andra stycket, som är nytt, skall
försäkringsinspeklionen efter ansökan lämna förhandsbesked om huruvida
koncession enligl första stycket krävs för en planerad verksamhet.
Inspeklionens beslut kan, enligt 19 kap. 13 § FRL, överklagas hos regeringen.

Prop.
1984/85: 77 65

Enligt tredje stycket, som också är
nylt, är ett förhandsbesked bindande för den myndighet som har lämnat beskedet,
alltså vanligen försäkringsinspektionen. Om inspektionens beslut efter besvär
har prövats av regeringen bör dock, av naturliga skäl, både regeringen och inspektionen
vara bundna av regeringens beslut.

Motiveringen i övrigl rörande
förhandsbesked har redovisats i avsnitt 3.1.2.

2
kap.

3
§ Stiftarna
skall upprätta en bolagsordning som skall underställas regeringen för
stadfästelse. Till ansökan om koncession skall fogas en plan för den tilltänkta
verksamhelen. Avser bolagels rörelse livförsäkring eller avser rörelsen annat
slag av försäkring för längre lid än tio år, skall dessutom särskilda regler
(grunder) för verksamheten upprättas enligt vad som sägs i 6 §. Grunderna skall
underställas regeringen för stadfästelse.

Regeringen prövar alt
bolagsordningen och grunderna överensstämmer med denna lag och med andra
författningar saml om och i vad mån särskilda bestämmelser behövs med hänsyn
till omfattningen och arten av bolagels verksamhet.

Regeringen stadfäster
bolagsordningen och grunderna saml beviljar koncession, om inte den planerade
verksamhelen bedöms vara oförenlig med en sund utveckling av
försäkringsväsendet. Koncession beviljas tills vidare eller, om särskilda
omständigheter föranleder della, för beslämd tid, högst tio år, och därutöver
till del löpande räkenskapsårets slut. Vid förlängning av en koncession som har
beviljats elt försäkringsbolag för bestämd tid gäller samma regler som vid
stadfästelse av bolagsordning och grunder för etl nytt bolag.

Till första stycket har fogals en
bestämmelse alt koncessionsansökningen skall vara åtföljd av en plan för den
tilltänkta verksamheten. Synpunkter på planens innehåll har redovisats i
avsnitt 3.2.3. Skyldigheten att bifoga en verksamhetsplan vid
koncessionsansökningen bör inte gälla sådana ansökningar som getts in före
ikraftträdandet men som inte avgjorts dessförinnan.

Det nuvarande Iredje siycket har i förslaget delats i två
stycken.

Tredje stycket innehåller den
materiella koncessionsbesiämmelsen. Enligt denna skall koncession beviljas, om
inle den planerade verksamheten bedöms vara oförenlig med en sund utveckling av
försäkringsväsendet. Koncessionsprövningen är inte längre inriktad pä en
behovsprövning med utgångspunkt i en kvantitativ marknadsbedömning utan grundas
i stället på en allsidig prövning av den planerade verksamhetens konsekvenser
för utvecklingen, utifrån principen om en sund utveckling av försäkringsväsendet.

Fjärde styckel innehåller
bestämmelser om tidsbegränsning av koncessioner och innebär ingen förändring.

Motiveringen i övrigl har redovisats i avsnitt 3.2.1.

5 Riksdagen 1984185. 1 saml. Nr 77

Prop. 1984/85:77 66

19
kap.

12
§ Om det kan antas att någon driver sådan verksamhet all denna lag är
tillämplig, fär försäkringsinspektionen förelägga denne att till inspektionen
lämna de upplysningar om verksamhelen som behövs för alt bedöma om lagen är
tillämplig.

Om försäkringsinspeklionen finner atl någon driver
försäkringsrörelse ulan föreskriven koncession, skall inspektionen förelägga
denne atl inom viss tid ansöka om koncession eller vidta de ändringar i
verksamhelen som inspektionen anger eller också upphöra med verksamheten.

Paragrafen
är ny.

Första styckel är uppbyggt efter mönster frän lagen
(1980: 2) om finansbolag. Det ger försäkringsinspektionen möjlighet att fä del
av alla de upplysningar som behövs för alt bedöma om en viss verksamhei är att
anse som försäkringsrörelse. Av 21 kap. 2 § tredje stycket framgår atl försäkringsinspeklionen
kan förena föreläggandel med vite. Fråga om utdömande av sådani vite prövas av
allmän domstol. Alt straff kan ådömas den som meddelar orikliga eller
vilseledande uppgifter framgår av 21 kap. I § första stycket 1. i den nu
föreslagna lydelsen.

I andra slyckel anges hur försäkringsinspektionen
skall förfara då man konstaterat att någon driver försäkringsrörelse utan all
ha erforderlig koncession. Ingripande skall ske genom föreläggande. Föreläggandet
skall gå ut på alt den för verksamhelen ansvarige skall vidta någon av följande
tre alternativa åtgärder nämligen all söka koncession, att göra ändringar i
verksamhelen eller atl upphöra med densamma. Sådant föreläggande kan även
riktas mot den som bedriver försäkringsrörelse i slrid mot förhandsbesked.
Också i delta fall kan inspektionen förena föreläggandel med vite. Fråga om
utdömande av vitet prövas av allmän domstol.

21
kap.

1
§ Till böter eller fängelse i högst ett år döms den som

1.
uppsåtiigen eller av oaktsamhet
till försäkringsinspeklionen meddelar orikliga eller vilseledande uppgifter om
sådana omständigheter som han är skyldig att lämna uppgifi om enligt denna lag,

2.
uppsåtiigen eller av oaktsamhet
underiåler alt enligl denna lag föra aktiebok, aktiebrevsregister, förteckning
enligt 3 kap. 12 § eller hålla aktiebok tillgänglig,

3.
uppsåtiigen eller av oaktsamhet
bryter mot 3 kap. 12 § Iredje stycket, 7 kap. 20 §, 8 kap. 10 § andra slyckel
andra meningen eller 11 § första styckel andra eller tredje meningen,

4.
uppsåtiigen eller av grov
oaktsamhet bryter mol 12 kap. 12 §,

5.
uppsåtiigen eller av oaktsamhet
bryter mot 18 kap. 3 § första eller andra stycket, 5 § tredje siycket eller 7
§,

6.
uppsåtiigen eller av oaktsamhet
bryter mot 4 kap. 8 § tredje stycket såviit detla lagrum rör förbehåll enligl
18 kap. 1 §.

1 fall som avses i 10 kap. 14 § första styckel
skall inle följa ansvar enligt 20 kap. 3 § brottsbalken.

Den som har åsidosatt vitesföreläggande som avses i
2 § detta kapitel döms ej till ansvar för gärning som omfattas av
föreläggandet.

Prop.
1984/85:77 67

Utan hinder av 35 kap. I §
brottsbalken får påföljd för brott enligt första stycket 4 mot 12 kap. 12 §
ådömas, om den misstänkte häktats eller erhållit del av åtal för brottet inom
fem år från brottet.

Som en konsekvens av den föreslagna
ordningen för prövning huruvida en verksamhei är all anse som
försäkringsrörelse, har bestämmelserna om brottet olaga försäkringsrörelse,
vilka tidigare utgjorde punkt 1 i första stycket, tagits bort. Motiveringen har
redovisats i avsnitt 3.1.2.

2 § Försäkringsinspektionen kan vid vite förelägga
verkställande direktören och styrelseledamöterna att fullgöra sina
skyldigheter enligl denna lag eller andra författningar alt

1. till försäkringsinspeklionen göra
behöriga redovisningshandlingar el

ler revisionsberättelser eller

2. hos inspektionen göra behöriga anmälningar för
registrering.

Föreläggande enligt första slyckel 2 får inte meddelas, om underiåtenhet

alt göra anmälan medför alt bolagsstämman eller styrelsens
beslut förfaller eller bolaget blir skyldigt atl träda i likvidafion.

Försäkringsinspektionen kan förena
annat föreläggande enligl denna lag än som avses i första siycket med vite.

Har inspektionen förelagt vite
skall den mol vilken föreläggandel riktas genast skriftligen underrättas om
detla.

Följs inte etl sådant
vitesföreläggande som avses i första siycket kan försäkringsinspektionen döma
ut vitet.

Försäkringsinspeklionens beslut
varigenom vite enligt första stycket förelagts eller utdömts får överklagas hos
kammarrätten genom besvär.

Genom tillägget i sista stycket
klargörs att inspektionens beslut om föreläggande vid vite endasl i sådana fall
som avses i första stycket överklagas hos kammarrätten. Om inspektionen i
annal fall, med stöd av iredje slyckel, har förenat elt föreläggande med vite
förs talan mot beslutet, enligl 19 kap. 13 § första stycket, hos regeringen.
Detta gäller t.ex. om föreläggande enligt 19 kap. 11 eller 12 §§ förenats med
vite.

Övergångsbestämmelse Denna lag
träder i kraft den I januari 1985.

5.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1950:272) om
rätt för utländska försäkringsföretag att driva försäkringsrörelse i Sverige

1 § Utländskt försäkringsföretag får, under förutsättning
atl företaget erhållit tillstånd (koncession) därfill enligt 7 §, här i rikel
driva försäkringsrörelse genom generalagent såsom syssloman och i övrigt under
villkor, som stadgas i denna lag.

Försäkringsinspeklionen skall efter
ansökan lämna förhandsbesked om huruvida koncession enligt första siycket krävs
för en planerad verksamhet.

Prop. 1984/85:77 68

Etl förhandsbesked enligt andra styckel är bindande
för den myndighet som lämnat beskedet. Om regeringen har beslutat i fråga om
förhandsbesked är även försäkringsinspektionen bunden av delta besked.

Om del finns särskilda skäl och företagels
reglemente tillåter del, får elt utländskt försäkringsförelag som har erhållit
koncession medges atl genom generalagenten driva annan rörelse här i riket än
försäkringsrörelse. Medgivande lämnas av regeringen eller, efter regeringens
bemyndigande, försäkringsinspektionen .

Om del finns skäl, fär ell medgivande enligt Ijärde
styckel återkallas av den som får lämna sådant medgivande.

Bestämmelserna om förhandsbesked i andra och tredje
styckena är nya och molsvarar I kap. I § andra och iredje styckena FRL.
Motiveringen har redovisats i avsnitt 3.1.2.

5 a
§ Med bankinslitut avses i denna lag bankaktiebolag, sparbank och

sädan kreditkassa som avses i lagen (1956:216) om jordbrukskasserörel

sen.

Enligt 6, 15, 16 och 25 §§ skall ell utländskt
försäkringsföretag som bedriver rörelse här i landet göra vissa depositioner i
bankinstitut. 1 5 a §, som är ny, har bankinstitul definierats som
bankaktiebolag, sparbank samt kredilkassa inom jordbrukskasserörelsen, dvs.
ceniralkassa och jordbrukskassa. Här avses endast banker med svensk oklroj.

6 §
Ansökan om koncession görs hos regeringen. I ansökningen skall

anges den försäkringsgren, som rörelsen skall avse. Ansökningen skall

inlämnas till försäkringsinspektionen och vara åtföljd av;

1.
handlingar som styrker
generalagentens behörighet enligt 4 §;

2.
det för företaget gällande
reglementet;

3.
bevis alt företaget i sitt
hemland driver försäkringsrörelse enligt 2 § första stycket jämte behörigen
styrkt uppgifi om den tid detla ägl rum samt om anmärkningar, som av
myndigheterna i företagets hemland under de sisla tre åren kan ha framställts
mot företagets verksamhet, och dessutom företagels årsredovisningar och
revisionsberättelser för den fid företaget varit i verksamhei, dock längsi för
de tio sista åren;

4.
behörig fullmakt för
generalagenten all på företagets vägnar här i riket driva försäkringsrörelsen
samt alt ta emot stämning och själv eller genom annan tala och svara i alla
rättsförhållanden som har samband med försäkringsrörelsen;

5.
bevis att företaget för de
ändamål som anges i 16 § samt på del sätt och under de villkor, som
försäkringsinspeklionen godkänner, i bankinstitut har deponerat
värdehandlingar, som inspekfionen godtagit, till ett värde som molsvarar 300
gånger del basbelopp enligl lagen (1962:381) om allmän försäkring som gällde då
ansökningen lämnades in:

6.
en plan för den tilltänkta
verksamhelen.

Deponering enligt första stycket 5 skall ske
särskilt för livförsäkring och särskill för annan försäkring.
Försäkringsinspektionen kan beslämma att deponeringen får ske med det lägre
belopp som inspektionen med hänsyn lill rörelsens omfallning och beskaffenhet
anser skäligt. Sådani beslut får inspektionen återkalla om del finns skäl lill
del.

Prop. 1984/85:77 69

Om rörelsen skall avse livförsäkring, skall enligl
11 § upprättas särskilda grunder för verksamheten. Grunderna, som skall bifogas
ansökningen om koncession, skall underställas regeringen för stadfästelse.

I första slyckel anges vad som skall åtfölja en
koncessionsansökan. Förutom vissa smärre språkliga och redaktionella ändringar
har deposi-lionsbeloppen i punkt 5 ändrats. Delta belopp har anknutits till
basbeloppet enhgt lagen (1962:381) om allmän försäkring och skall uppgå till
300 gånger det basbelopp som gällde då ansökningen lämnades in till inspektionen.

Enligt punkt 5 skall deponering ske i bankinslitut.
Som framgår av 5 a § avses med detta bankaktiebolag, sparbank eller
centralkassa eller jordbrukskassa inom jordbrukskasserörelsen.

Tillägget i punkt 6 om en verksamhetsplan motsvarar
ändringen i 2 kap. 3 § första styckel FRL.

Andra stycket innehåller en dispensregel som ger
inspektionen möjlighet att, med hänsyn till rörelsens omfattning och
beskaffenhel, bestämma en lägre deposition. Dispensregeln inbegriper rörelse
för försäkring för resor i utlandet, för vilken del tidigare fanns en
dispensbestämmelse i första styckel 5. Bestämmelsen i Qärde siycket om
återkallelse av dispens har överförts lill andra styckel.

Motiveringen
i övrigt har redovisats i avsnitten 3.2.3 och 3.2.4.

7
§ Regeringen beviljar koncession om ansökningen slår i överensstämmelse med
denna lag och den planerade verksamheten inle bedöms vara oförenlig med en sund
utveckling av försäkringsväsendet. I samband därmed godkänner regeringen
generalagenten.

Koncession beviljas tills vidare eller, om det
finns särskilda omständigheter, för bestämd lid, högst tio år, och därutöver
lill det löpande räkenskapsårets slut.

Innan koncession meddelas för rörelse, som avser
livförsäkring, prövar regeringen om de upprättade grunderna för verksamhelen
överensstämmer med denna lag och med andra författningar. Regeringen prövar då
också om särskilda bestämmelser behövs med hänsyn till omfattningen och beskaffenheten
av den tilltänkta rörelsen. I samband med beviljande av koncessionen stadfäster
regeringen grunderna för verksamheten.

Avser ansökan endasl utvidgning av beviljad
koncession fill ny försäkringsgren eller utbyte av koncession för viss
försäkringsgren mot koncession för annan gren, får försäkringsinspektionen
beslula i ärendet i regeringens ställe, om ärendet icke är av principiell
betydelse eller i övrigt av synnerlig vikt.

Första och andra styckena molsvarar i huvudsak 2
kap. 3 § iredje och fjärde styckena FRL och innehåller beslämmelser om villkor
för koncession och om tidsbegränsning av sådan. Koncessionsprövningen för utländska
försäkringsförelag skall i princip grundas på samma kriterier som för svenska
bolag.

Motiveringen
i övrigt har redovisats i avsnitt 3.2.2.

Prop. 1984/85:77 70

10
§ Det åligger generalagenten atl för varje räkenskapsår enligl formulär, som
fastställts av försäkringsinspektionen, upprätta redogörelse för företagels
verksamhet inom riket.

För livförsäkringsverksamhet skall redogörelsen
enligl första styckel innehålla bevis om alt värdet av den av förelaget gjorda
deposilionen enligl 6 § första siycket 5 motsvarar 300 gånger det basbelopp
enligl lagen (1962:381) om allmän försäkring som gällde vid räkenskapsårets
utgång. 1 redogörelsen skall, under beteckningen försäkringslekniska skulder,
som skuld las upp det vid samma tidpunkt beräknade värdet av företagels
ansvarighet på grund av

1.
löpande försäkringar
(premiereserv),

2.
försäkringsersättningar för
inträffade försäkringsfall (ersällningsre-serv),

3.
utgifterna för reglering av
inträffade försäkringsfall (skadebehandlingsreserv),

4.
sädan tilldelad återbäring inom
livförsäkringsrörelsen som inte har förfallit lill belalning och

5.
sådan tilldelad återbäring inom
annan försäkringsrörelse än livförsäkringsrörelse som inle har förfallil till
betalning.

1 paragrafens andra stycke anges vissa skyldigheter
för den som är generalagent för etl utländskt företags livförsäkringsrörelse i
Sverige. Generalagenten skall bl.a. förete bevis om att depositionen enligt 6
§ första slyckel 5 uppgår till 300 gånger det basbelopp enligl lagen (1962:381)
om allmän försäkring som gällde vid räkenskapsårets utgång. Vidare gäller att
generalagenten skall redovisa värdet av de försäkringstekniska skulderna. Redovisningen
skall ske i enlighet med beslämmelserna i 13-15 §§.

13
§ Tillgångar motsvarande värdet av de försäkringstekniska skulderna för
livförsäkring skall vid varje tidpunkt redovisas i sädana värdehandlingar som
anges i 7 kap. 9 § första stycket 1-7 försäkringsrörelselagen (1982:713), eller
i lån mot säkerhet i företagets försäkringsbrev inom återköpsvärdet eller, i
den män försäkringsinspektionen medger det, värdet av älerförsäkringsgivarnas
ansvarighet på grund av livförsäkringar, som har övertagils i återförsäkring.

I de tillgångar som skall motsvara värdet av de
försäkringslekniska skulderna får räknas in 90 proceni av deponeringen enligl 6
och 10 §§.

Utan hinder av första stycket fär ett belopp,
motsvarande högst tjugo procent av de försäkringstekniska skulderna för egen
räkning, redovisas i andra värdehandlingar än sådana som nämns i första
siycket, dock inte i aktier.

Med de försäkringstekniska skulderna för egen
räkning förslås den del av de försäkringstekniska skulderna, som icke motsvarar
värdet av älerförsäkringsgivarnas ansvarighet.

Beslämmelsen i första siycket om etl särskilt
tillägg till de försäkringstekniska skulderna har utgått. Delta sammanhänger
med att tillägget avsägs utgöra en motsvarighet till den för svenska livförsäkringsbolag
stadgade skyldigheten att göra avsättning till en säkerhetsfond. Kravel pä
sådana avsättningar upphörde dock vid årsskiftet 1982/83.

Prop, 1984/85:77 71

De nuvarande bestämmelserna i andra stycket om redovisning
av mottagen ålerförsäkring har ersatts med vissa bestämmelser om vad som fär
hänföras lill de tillgångar som skall motsvara försäkringstekniska skulder.
Genom atl 90% av nedsättningen enligl 6 och 10 §§ får räknas in i tillgångarna
som skall motsvara värdet av de försäkringstekniska skulderna sker en
kombination av dessa tillgångar och den basbeloppsanknutna minimideposilionen,
vilken dä måste i motsvarande mån bestå av tillgångar enligt första slyckel.
Minst 10% av minimideposilionen kommer då inte att vara pantsatt enligt 15 §
första slyckel, vilkel medför alt denna del, förutom till betalning av
fordringar pä grund av försäkringsavtal, kan användas lill belalning av böter,
viten m.m. enligt 16 §.

15
§ De värdehandlingar, i vilka försäkringstekniska skulder helt eller delvis
redovisas, skall förvaras här i riket avskilda från förelagels övriga
tillgångar och under minst tvä läs med olika nycklar, av vilka en innehas av
ett av försäkringsinspeklionen förordnat ombud. Försäkringsinspektionen fär
dock på framställning av företaget medge all värdehandlingarna i stället, på
sätt och under villkor som av inspektionen bestäms, sätts i särskill förvar i
bankinstitul. I dessa värdehandlingar har försäkringslagarna panträtt som i
handpant till säkerhet för att företaget fullgör sina förpliktelser enligt
försäkringsavtalen.

Generalagenten skall se lill alt det alltid finns
värdehandlingar till erforderligt belopp i förvar enligt första stycket.

Om en värdehandling som har salts i förvar skall
tas ut eller bytas, skall bestämmelserna i 7 kap. 11 och 12 §§
försäkringsrörelselagen (1982:713) lillämpas. Vad som där sägs om styrelse,
verkställande direktör och behörig företrädare för bolag skall avse
generalagent eller ombud, som enligt 27 § har utsetts av företaget. -

Om en generalagent eller etl ombud som etl förelag
har utsett enligt 27 § inte fullgör vad som åligger honom enligl denna paragraf
skall del av försäkringsinspektionen förordnade ombudet genast göra anmälan om
detla till inspektionen.

Paragrafen innehåller regler avseende förvaring av
de tillgångar i vilka de försäkringslekniska skulderna helt eller delvis
redovisas samt om panträtt i dessa handlingar.

Bestämmelsen om tillägg lill de försäkringstekniska
skulderna har utgått. Detsamma gäller möjligheten att sätta tillgångar i
förvar i riksbanken.

15
a § För försäkring av annal slag än sådan personförsäkring, beträffande vilken
rörelsen drivs med tillämpning av de särskilda bestämmelserna om livförsäkring,
skall deposilionen enligt 6 § första stycket 5 inom åtta månader efter utgången
av varje räkenskapsår uppgå till ett belopp som motsvarar 300 gånger del
basbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring som gällde vid
räkenskapsårets ulgång.

Om brultopremieinkomslen under räkenskapsåret
överstiger depositionen enligt första stycket, skall depositionen uppgå lill
elt belopp som motsvarar brultopremieinkomslen under räkenskapsåret.

Överstiger
det sammanlagda beloppet av vad ett försäkringsföretag de-

Prop. 1984/85:77 72

poneral
väsentligt den premieinkomst som anges i andra stycket, får försäkringsinspektionen
medge företaget att få ut det överskjutande beloppet i den mån delta inle
hänför sig till en deposition enligl första styckel.

I paragrafen regleras säkerhetskraven för
skadeförsäkring och för sådan personförsäkring där rörelsen drivs utan
lillämpning av de särskilda bestämmelserna om livförsäkring.

För elt utländskt företag skall deposilionen enligl
6 § första stycket 5 uppgå fill 300 gånger det basbelopp enligl lagen (1962:
381) om allmän försäkring som gällde vid räkenskapsårels ulgång. Denna
minimideposition skall enligt första och andra styckena kombineras med en
omslutningsrelaterad deposilion på så sätt alt om brultopremieinkomslen under
räkenskapsåret överstiger minimideposilionen, skall den totala deposi-fionen
uppgå till ett belopp som motsvarar brultopremieinkomslen under räkenskapsåret.

Tredje stycket innehåller bestämmelser om rätt att
i vissa fall få tillbaka en del av deposilionen.

16
§ Tillgångar som elt utländskt försäkringsförelag enligt 6, 10 och 15 a §§ har
deponerat i bankinsfitut får användas endast till betalning dels av fordringar
på grund av försäkringsavtal, som tillhör företagets rörelse här i riket, dels
av böter, viten, avgifter och ersättningar som i anledning av denna rörelse kan
åläggas företaget, generalagenten eller av företagel utsett ombud som avses i
27 §, dels ock, i händelse av särskild administration av företagets
livförsäkringsrörelse här i rikel, av adminisiralionsboels fordran hos
företaget.

Paragrafen innehåller bestämmelser om hur
depositioner enligt 6, 10 och 15 a §§ får användas. Ändringarna följer av atl
depositionen enligl förslaget skall göras i bankinsfitut i stället för i
riksbanken.

25
§ Försäkringsinspekfionen får meddela de erinringar i fråga om utländska
försäkringsföretags verksamhet här i riket som inspektionen anser behövliga.

Försäkringsinspektionen skall förelägga företaget
att inom viss lid vidta erforderliga åtgärder, om inspektionen finner att

1.
avvikelse sketl från denna lag
eller föreskrifter som har meddelats med stöd av denna lag eller grunderna, om
sådana finns,

2.
grunderna inle längre är
tillfredsställande med hänsyn till omfatlningen och beskaffenheten av bolagets
rörelse,

3.
i bankinstitul enligl 6, 10
eller 15 a §§ deponerat belopp minskat genom att värdehandlingarna avsevärt
nedgått i värde eller av annan anledning,

4.
de tillgångar, som motsvarar
värdet av de försäkringslekniska skulderna inte är fillräckliga, eller

5.
det i övrigl finns allvarliga
anmärkningar mol försäkringsföretagets verksamhei.

Om elt föreläggande enligt andra slyckel inte har
följts inom den bestämda tiden och det anmärkta förhållandel inte heller på
något annal sätt undanröjts, skall försäkringsinspektionen göra anmälan om
della lill rege-

Prop. 1984/85:77 73

ringen.
Om regeringen finner så svåra missförhållanden föreligga, au
för-säkringsverksamheten bör upphöra, kan regeringen förklara koncessionen
förverkad.

Beslut, varigenom koncessionen förklarats
förverkad, skall av försäkringsinspeklionen kungöras i Post- och Inrikes
Tidningar.

I
punkt 3 har riksbanken ersatts med bankinstitul. Bestämmelsen om fillägg till
de försäkringstekniska skulderna som tidigare angavs i punkt 4 har utgått.

25
a § Försäkringsinspektionen kan vid vite förelägga generalagenten alt fullgöra
sina skyldigheter enligt denna lag eller andra författningar atl sända in
behöriga redovisningshandlingar och revisionsberättelser.

Försäkringsinspeklionen kan förena etl annat
föreläggande enligl denna lag än som avses i första siycket med vite.

Har inspektionen förelagt vite skall del utländska
försäkringsföretaget genast skriftligen underrättas om detla.

Följs inle etl sådant vitesföreläggande som avses i
första stycket kan försäkringsinspeklionen döma ut vitet.

Försäkringsinspeklionens beslut varigenom vite
enligl första styckel förelagts eller utdömts fär överklagas hos kammarrätten
genom besvär.

Ändringen i denna paragraf överensstämmer med den
ändring som föreslagits i 21 kap. 2 § sisla siycket FRL.

25
b § Om det kan antas atl någon driver sådan verksamhei all denna lag är
lillämplig, får försäkringsinspektionen förelägga denne att till inspektionen
lämna de upplysningar om verksamheten som behövs för alt bedöma om lagen är
tillämplig.

Om försäkringsinspeklionen finner att någon driver
försäkringsrörelse ulan erforderlig koncession, skall inspektionen förelägga
denne att inom viss tid ansöka om koncession eller vidta de ändringar i
verksamheten som inspektionen anger eller också upphöra med verksamhelen.

Paragrafen
är ny och molsvarar beslämmelsen i 19 kap. 12 § FRL.

All försäkringsinspeklionen kan förena
förelägganden enligt denna paragraf med vite, framgår av 25 a §. Fråga om
utdömande av vite ankommer på allmän domstol.

28
§ Har koncession för utländskt försäkringsförelag att här i riket driva
livförsäkringsrörelse förklarats förverkad, skall för tillvaralagande av livförsäkringstagarnas
rält en särskild administration inträda. Beslämmelserna i 14 kap. 25-28 §§ om
särskild administration i försäkringsrörelselagen (1982:713) skall lillämpas.
Vidare gäller bestämmelsen i 14 kap. 23 § samma lag om förbud all meddela nya
försäkringar. Vid lillämpningen av nu nämnda lagrum skall iakttagas, alt
upphörande av företagets rätl all driva livförsäkringsrörelse här i riket skall
anses motsvara livförsäkringsbolags trädande i likvidation eller beslut om
avträdande av dess egendom lill konkurs saml att vad i 14 kap. 26 § fjärde
styckel försäkringsrörelsela-

Prop. 1984/85:77 74

gen
sägs om registrering i stället skall avse kungörande i Post- och Inrikes
Tidningar. I fall som här avses må överlåtelse av livförsäkringarna ske,
förutom lill svenskt försäkringsbolag, jämväl till utländskt företag, som
erhållit koncession för livförsäkringsrörelse här i rikel.

Där vid överlåtelse av försäkringarna eller eljest
uppstått överskott, skall ur detta i första hand gäldas kostnaden för
administrauonen och oguldel sådant bidrag, som avses i 26 §, varefter
återstoden skall överlämnas till det förelag, vars försäkringar varit föremål
för administration.

Har företag i annat fall än enligt första stycket
upphört att driva livförsäkringsrörelse här i riket, är företaget likväl
skyldigt att på det sätt som anges i 13-15 §§ redovisa tillgångar motsvarande
värdet av de försäkringstekniska skulderna för redan meddelade
livförsäkringar. Det åligger ombud, som har utsetts av företaget enligt 27 §,
att fullgöra de skyldigheter enligt 10, 15 och 24 §§, som förul åvilat
generalagenten. Om ej tillgångar motsvarande värdet av de försäkringstekniska
skulderna redovisas eller om det av annal skäl finns anledning anta att
livförsäkringstagarnas rätt på grund av försäkringsavtalen äventyras, ankommer
det på försäkringsinspektionen att besluta alt administration enligl första
stycket skall inträda. Om de till redovisning avsatta tillgångarna anses
otillräckliga får dock adminislralion inte föreskrivas, förrän
försäkringsinspektionen har förelagt förelaget atl fylla bristen och denna
inle täckts inom fyra veckor efter del alt sådant föreläggande sketl. Om i ett
sådant fall adminislralion inträder skall beslämmelserna i första siycket om
upphörandet av företagets rätt atl driva livförsäkringsrörelse här i riket i
stället avse meddelandet av beslut om administration.

I tredje styckel har bestämmelsen om tillägg lill
de försäkringstekniska skulderna utgått.

35
§ Till böter eller fängelse i högst elt är döms den som uppsåtiigen eller av
oaktsamhet till försäkringsinspektionen meddelar oriktiga eller vilseledande
uppgifter om sådana omständigheter som han är skyldig atl lämna uppgifi om
enligl denna lag.

Paragrafen har utformats efter mönster av 21 kap. 1
§ 1. FRL i den föreslagna lydelsen och innefattar staffsanktion för den som
uppsåtiigen eller av oaklsamhel lämnar oriktiga eller vilseledande uppgifter
lill försäkringsinspekfionen om förhållanden som han är skyldig alt lämna
uppgift om enligt denna lag.

Övergångsbestämmelser

1. Denna
lag träder i kraft den I januari 1985.

2.
Etl utländskt
försäkringsföretag som vid utgången av år 1984 har svensk koncession skall
senast den I januari 1988 till försäkringsinspeklionen ha inkommit med bevis
om alt förelaget i bankinstitul deponerat det belopp som anges i 6 § första
siycket 5. Tills så har skell får företaget tillämpa 15 a § i dess lydelse före
ikraftträdandet av denna lag.

3.
Om särskilda skäl föreligger
får försäkringsinspeklionen, efter prövning i vaije särskill fall, medge atl
den i punkt 2 angivna fristen utsträcks längst till den 1 januari 1990.

Prop. 1984/85:77 75

För de utländska försäkringsföretag som redan före
lagens ikraftträdande har svensk koncession innebär förslaget en väsenthg
ökning av depositionerna. För all mildra övergången till etl system med
basbelopps-anknuten minimideposition, kombinerad med en omslutningsrelaterad deposilion,
ges de nämnda företagen möjlighet att tillämpa lidigare gällande bestämmelserom
deposition fram till årsskiftet 1987/88. Så länge som äldre beslämmelser om
depositionens storlek tillämpas bör även äldre bestämmelser i 15 a § om
tillägg lill nedsättning tillämpas.

Efter prövning från fall till fall kan
försäkringsinspeklionen, om särskilda skäl föreligger, medge atl fristen
enligl punkt 2 utsträcks längst lill årsskiftet 1989/90.

6
Hemställan

Jag
hemställer atl lagrådels yttrande inhämtas över förslagen till

1.
lag om ändring i försäkringsrörelselagen
(1982:713),

2.
lag om ändring i lagen
(1950:272) om rätt för ufiändska försäkringsförelag alt driva
försäkringsrörelse i Sverige.

7
Beslut

Regeringen
beslutar i enlighel med föredragandens hemställan.

Prop. 1984/85:77 76

Bilaga 1

Sammanfattning av försäkringsverksamhetskommitténs
betänkande (SOU 1983:5) Koncession för försäkringsrörelse

Försäkringsverksamhetskommitléns (FVK:s)
utredningsuppdrag omspänner näsian alla större principiella frågeställningar
som berör det ickestatliga försäkringsväsendet. Normalt brukar en kommitté som
får ett sådant uppdrag starta med en kartläggning av hela ulredningsfället,
göra en samlad analys av problematiken för atl urskilja de konkrela delfrågornas
relevans och logiska sammanhang och därefter upprätta en systematisk plan för
arbetets tidsuppläggning och ordningsföljd.

I föisäkringsverksamhetskommiliéns fall har
emellertid departementschefen i direktiven och under hand angivit att vissa
frågor skall behandlas med förtur. Detta gäller bl.a. inspeklionens
lekmannastyrelse, konsumentskyddets organisation och koncessionsprövningen för
captivebolag. Kommittén har redan behandlat de två första förlursfrågorna.

Det tredje ämnet som kommittén anmodats behandla
med förtur -koncessionsprövningen för captivebolag — sammanhänger emellertid
nära med vissa andra frågor. Det gäller t.ex. frågan om innebörden och en
eventuell legaldefinition av begreppet försäkringsrörelse. Vidare blir formerna
för koncessionsprövning för captivebolag beroende av hur den materiella
koncessionsprövningen över huvud laget utformas.

Kommitténs tredje delbetänkande upptar därför tre
huvudområden, nämligen begreppei försäkringsrörelse, den materiella
koncessionsprövningen och koncessionsprövningen för captivebolag.

Begreppet
försäkringsrörelse

Bristen på legaldefinition i lagstiftningen och
klar vägledning i förarbetena leder till osäkerhet om vad som skall anses som
försäkringsrörelse enligt lagen. En bättre ordning från rättssäkerhetssynpunkt
vore - särskilt om man som f.n. har elt straffansvar för olaga
försäkringsrörelse — om begreppet definierades i lagstiftningen. Innebörden av
begreppet skall enligt nuvarande ordning tolkas vid rättstillämpningen.

Kommittén har uppdragit ål professor Carl Martin
Roos vid Lunds universitet att utarbeta etl sakkunnigutlåtande i frågan.
Uppdraget har redovisats i en promemoria med titeln Vad är försäkringsrörelse,
vilken fogas som bilaga till betänkandet.

Vid sina överväganden har kommittén inle funnit det
möjligt atl åsladkomma en klar, entydig och praktiskl användbar
legaldefinilion av begreppet försäkringsrörelse.

Svårigheten
att juridiskt avgränsa försäkringsrörelsebegreppel fram-

Prop. 1984/85:77 77

kommer
naturiigt vid en analys av olika former av försäkringsliknande verksamhet.
Kommittén anger i betänkandet, utifrån en allmän beskrivning av för
försäkringsrörelse typiska drag, i stället för en definition vissa kriterier
som bör kunna utgöra grund för bedömning av vad som är försäkringsrörelse.

Kommittén finner all åtminstone följande kriterier
måste vara uppfyllda för all försäkringsrörelse skall föreligga. Verksamheten
skall gä ul pä att yrkesmässigt göra ett ålagande att mot vederlag utge
ekonomisk ersäitning eller ulföra beslämd prestation vid ovissa händelsers
inträffande. Förekomsten av dessa moment nödvändiggör vanligtvis en bedömning
bl. a. av huruvida erforderlig riskutjämning kan uppnäs, sannolikheten för all
de beskrivna, ovissa händelserna inträffar samt kostnaderna - bäde för atl
administrera verksamheten och för den ekonomiska ersäitning som skall ulgå. På
basis av bedömningarna fastställs vederlag som skall göra det möjligt alt
infria del gjorda åtagandet.

Vid en allmän bedömning huruvida en viss verksamhet
bör klassas som försäkringsrörelse räcker del emellertid inle atl stanna vid
delta. Hänsyn måsle också tas lill vad som i allmänt språkbruk och i
affärslivet brukar betraktas som försäkringsrörelse. Vidare bör den allmänna
bedömningen omfatta behovet av samhällskontroll. innebärande bl.a.
koncessionskrav och särskild tillsyn. Vad som härvid bör beakias är
verksamhetens omfattning och åtagandenas ekonomiska belydelse för de
tilltänkta kunderna, samt huruvida tillfredsställande kontroll är tillgodosedd
i annan ordning än enligt försäkringslagsliftningen.

Kommittén redovisar i belänkandet hur den anser alt
gränsdragningen skall göras belräffande vissa lyper av verksamhei, där fråga
under senare år uppkommit huruvida de skall anses ulgöra försäkringsrörelse.

Garanti- och serviceavtal beslår typiskt sett av
ett åtagande rörande en viss produkt att mot vederlag utge ekonomisk prestation
vid vissa händelsers inträffande. De händelser som utlöser åtagandena hänför
sig till materialfel, förslitningsskador o. dyl. Förutom dessa typiska
produktgarantier förekommer garantier som även omfaitar s. k. ovissa händelser.
Ell exempel är vagnskadegaranlier, där garantierna även omfatlar skador på
bilen på grund av olyckhändelse.

Kommittén anser i princip att meddelande av
garantier, ålminslone lill den del de innefattar åtaganden rörande ovissa
händelser, skall betraktas som försäkringsrörelse och kräva koncession i den
mån behov av samhällskontroll anses föreligga.

Captivebolag är elt inom en koncern (dock inle
försäkringskoncern) bildat försäkringsbolag som har lill uppgift alt försäkra
eller återförsäkra risker hänföriiga till övriga delar av koncernen (moder- och
dotterbolag). Kommittén anser atl delta slag av verksamhei i princip bör
betraktas som försäkringsrörelse.

Särskilda
problem huruvida försäkringsrörelse föreligger eller ej uppstår

Prop.
1984/85:77 78

när det gäller verksamhet som här i landet bedrivs av utländska
försäkringsföretag som inte har koncession i Sverige. Svenska rättssubjekt har
med vissa undantag full frihet alt teckna försäkring i utlandet. Härvid
uppkommer frågan vilka slag av aktiviteter från sådana här i landet icke
koncessionerade försäkringsgivare, som är tillåtna ulan svensk koncession.

Kommittén anser atl utgångspunkten,
liksom f.n. måsle vara atl det skall vara den svenske kunden som själv har
tagit initiativ lill kontakt, tecknande av försäkring m. m. med del i Sverige
icke koncessionerade utländska förelaget. Så snart som det utländska företaget
på något sätt genom egna aktiviteter i Sverige söker att anskaffa försäkringar
för sin räkning erfordras svensk koncession. De aktiviteter som avses utövas av
mäklare eller ombud, dvs. av nägon som uppbär provision eller annan ersäitning
eller i övrigl har elt ekonomiskt förhällande till den utländske, i Sverige
icke koncessionerade försäkringsgivaren.

En försäkringskonsult eller
försäkringsrådgivare, som inle uppbär provision el. dyl. från någon utländsk,
här i Sverige icke koncessionerad försäkringsgivare, bör för sin klients
räkning kunna medverka lill tecknandet av försäkring i utlandet och även sköta
sin kunds kontakter med den utländske försäkringsgivaren, t.ex. vid informalion
om nya villkor och i samband med skadeanmälan.

Skulle en konsult eller rådgivare
däremot uppbära provision eller ersättning från den utländske, här i landet
icke koncessionerade försäkringsgivaren för atl sköta skadebesiktning,
skadereglering m. m. bör agerandet anses innebära drivande av
försäkringsrörelse i Sverige. I sådana fall måste koncession krävas för
verksamhelen. Däremol krävs inle koncession för skadereglering som utförs av
del utländska försäkringsföretaget med anlitande av dess vanliga
skaderegleringspersonal anställd utom Sverige.

Frånvaron av legaldefinilion av
försäkringsrörelsebegreppet har föranlett kommittén att göra en översyn av
gällande ordning för prövning i konkreta faU huruvida försäkringsrörelse
föreligger.

För närvarande stadgas i försäkringsrörelselagsliflningen
straff för olaga försäkringsrörelse. Del tillkommer allmän domstol all efter
åtal av allmän åklagare pröva huruvida olaga försäkringsrörelse föreligger i
etl konkret fall. Den allvariigaste svagheten med nuvarande ordning är att
straff för olaga försäkringsrörelse kan ådömas den som är ansvarig för en
verksamhet, trots alt denne ibland inle haft någon säker möjlighet alt i
förväg bedöma om verksamheten betraktas som drivande av försäkringsrörelse.
Vidare innebär den nuvarande ordningen risker för olikheter i bedömningen av
vad som är försäkringsrörelse, eftersom det är inspektionen eller regeringen
som avgör frågan om det rör sig om ell koncessionsärende, medan det är allmän
domstol eller åklagare som avgör om olaga försäkringsrörelse utövas.

Prop. 1984/85:77 79

Enligt kommitténs förslag skall inspektionen eller
regeringen, vilka bedömer vad som är försäkringsrörelse i koncessionsärenden,
också svara för tolkningen av begreppet försäkringsrörelse i övriga fall.
Vidare föreslås all del införs rätl att fä bindande förhandsbesked huruvida
planerad verksamhet kan anses innebära bedrivande av försäkringsrörelse.
Sådant förhandsbesked skall i första hand meddelas av inspektionen, med besvärsrätt
hos regeringen. Kommiiténs förslag atl inspektionen eller regeringen i samtliga
fall skall svara för tolkningen av vad som är försäkringsrörelse motiveras
också av atl dessa — till skillnad mot domstolarna - har den direkta
erfarenhelen av de tekniska bedömningar som är förknippade med
försäkringsrörelse. I konsekvens med förslaget föreslås atl brottet olaga
försäkringsrörelse utmönstras ur försäkringslagstiftningen.

Ingripanden mot verksamhet som bedöms vara
försäkringsrörelse och som bedrivs ulan lillslånd skall ske genom
vitesföreläggande. Sådant skall i första hand meddelas av inspektionen, med
besvärsrält hos regeringen. Utdömandet av förelagt vite föreslås ankomma pä
allmän domstol.

Den
materiella koncessionsprövningen

Den materiella koncessionsprövningen på
försäkringsområdet sker för närvarande bl. a. utifrån den s. k.
behovsprincipen. Koncession skall meddelas om den avsedda rörelsen eller
verksamheten anses "behövlig och även i övrigt ägnad att främja en sund
utveckling av försäkringsväsendet". Koncessionsprövningen inrymmer således
en kvantitativ marknadsbedömning och en sundhetsbedömning.

Sedan behovsprincipen infördes 1948 har en stark
koncentration ägt rum på den svenska försäkringsmarknaden. Antalet
försäkringsföretag i Sverige har mer än halverats. Försäkringskonsumenternas
ställning har förändrats och förbättrats. En ökad internationalisering har ägl
rum, vilkel aktualiserat elt ökat hänsynstagande lill andra länders
etableringsregler. 1 delta sammanhang har s. k. reciprociletshänsyn tagils.

Förhållandena på försäkringsområdet är således
numera radikalt förändrade jämfört med läget vid behovsprincipens införande
och motiverar inte längre den dominerande roll som behovsprincipen tilldelats i
lagstiftningen. Erfarenheterna visar alt principen med dess krav på en
kvantitativ marknadsbedömning är mångtydig och svår alt tillämpa. Principen tenderar
vidare att låsa fast de koncessionsbeviljande myndigheterna i en onödigt
restriktiv tillämpning. Behovsprincipen har i någon mån kommit att upplevas som
ett hinder för de tilllagande inlernalionaliseringsslrävan-dena inom
försäkringsväsendet som bl. a. gjort sig gällande inom EG och OECD. Den har
också medverkat till att i Sverige skapa föreställningen att försäkringsrörelse
är en från konkurrens skyddad verksamhei.

Kommittén föreslår mot denna bakgrund att de
maleriella koncessionsprövningen inte i första hand skall inriktas på en
bedömning av antalet

Prop.
1984/85:77 80

försäkringsbolag
och deras möjlighet all täcka försäkringstagarnas behov. Prövningen bör i
slällel grundas på en allsidig bedömning av om bifall lill en
koncessionsansökan är förenlig med en sund utveckling av del svenska
försäkringsväsendet. Delta innebär atl lagsladgandel om behovsprincipen som en
huvudregel för koncessionsprövningen föreslås bli upphävt och atl grunden för
den materiella koncessionsprövningen i fortsättningen endast blir principen om
en sund utveckling av försäkringsväsendet. Kommittén anser att denna ändring,
under rådande förhållanden inom försäkringsväsendet, bör kunna leda till en
något mera öppen attityd till nya koncessioner än den restriktiva inställning
som i allmänhet kännetecknat lillämpningen av den hittillsvarande lagregeln.

Begreppet "sund utveckling av
försäkringsväsendet" har hävd och återfinns i gällande
försäkringslagstiflning ulan att dess innebörd närmare preciserats. Enligt
kommitténs förslag görs inte heller nu någon precisering av begreppei, ulan
dess innebörd får anpassas till försäkringsväsendets utveckling i del
långsiktiga perspektivet. Sålunda kan — också vid en allsidig
koncessionsprövning som vilar på sundhetsprincipen - undvikas atl
försäkringsväsendet riskerar atl hamna i ett läge liknande del som rådde då
behovsprincipen infördes, kännetecknat av alllför mänga försäkringsbolag. Etl
naturligt led i den maleriella koncessionsprövningen blir också all ta hänsyn
lill om den planerade verksamheten står i strid mot strävanden på andra
väsenfiiga samhällsområden t. ex. där samhällel genom konsumentskydds-,
kredit-, valuta-, skatte- och handelspolitik har angivit en viss målsättning.

Varken koncessionsmyndighelen eller sökanden skall
behöva påvisa atl en ny koncession behövs eller främjar en allmänt sund
utveckling. Koncessionsprövningen bör i stället vara inriktad på atl bedöma om
ell beviljande av en koncession i något avseende kan antas vara oförenligt med
en sund utveckling av försäkringsväsendet. Kommittén föreslär att den
materiella koncessionsprövningen i försäkringslagstiftningen uttrycks så att
koncession skall beviljas om inle den planerade verksamhelen bedöms vara
oförenlig med en sund utveckling av försäkringsväsendet. Förutsatt atl i
försäkringslagsliftningen uppställda formella och kvalitativa krav är uppfyllda
bör grundsynen vara atl koncession skall beviljas. En ansökan bör således inte
avslås i annat fall än när det vid prövningen bedöms alt den tilltänkta
verksamhelen är oförenlig med en för försäkringslagarna eller samhällel sund
utveckling av försäkringsväsendet.

Kommittén redovisar i betänkandet några faktorer
som bör beaktas vid bedömningen huruvida den avsedda verksamheten kan anses
vara oförenlig med en sund utveckling av försäkringsväsendet. Uppmärksamhet
bör bl. a. ägnas ål faran för en alltför slor uppsplittring av den svenska
försäkringsmarknaden och följderna härav för t. ex. bolagens
kostnadsutveckling och soliditet. Tendenser till bildande av specialbolag som
enbari eller i huvudsak avser att vända sig till extremt goda risker inom elt
försäkrings-lagarkollekliv bör också uppmärksammas.

Konsumenlförsäkringar och företagsförsäkringar
uppvisar olikheter i många avseenden. Beträffande företagsförsäkringar talar
samhällsintressen av handels- och valutapolitisk art för att tillåta sådan
rörelse att i huvudsak utvecklas fritt. Alternativet till detta kan nämligen
bli atl större svenska företag i ökad utsträckning tecknar försäkring
utomlands, vilkel kan få negativa följder för del svenska försäkringsväsendet
och - ur handels- och valutapolitisk synvinkel - även för landet.

Utländska
försäkringsföretag

En grundprincip för kommillén har varit att söka
åstadkomma konkurrenslikställighel mellan svenska och utländska försäkringsföretag.
1 enlighet härmed föreslår kommittén att koncessionsbedömningen för direkt
försäkring i Sverige bedriven av utländska försäkringsförelag i princip skall
grundas på samma kriterier som för svenska bolag. Regeringen bör emellertid ha
möjlighet alt vid bedömningen av ett utländskt försäkringsförelags
koncessionsansökan vid behov kunna ta hänsyn till hur myndigheterna i
sökandebolagets hemland de facto skulle ställa sig till svenska
försäkringsbolag etablering i ifrågavarande land liksom fill om svenska bolags
redan existerande verksamhei i det landet över huvud taget skulle komma att
påverkas av ställningstagandet i det akluella svenska koncessionsärendet.

I samband med behandlingen av
koncessionsbeslämmelserna för utländska försäkringsförelag har kommittén
berört frågan huruvida det bör skapas möjlighet för den engelska
försäkringssammanslutningen Lloyd's alt etablera sig här i landet. Då denna
fråga på vissl sätt sammanhänger med mäklarfrägan, som skall behandlas i det
kommande huvudbetänkandei, framläggs inte nu något förslag pä denna punkt.

Kommittén har, med hänsyn dels till de svenska
försäkringstagarnas trygghet, dels fill konkurrenslikslällighelen mellan
svenska och ufiändska försäkringsföretag, setl över deposilionsbestämmelserna
för de ufiändska förelagen. På grund av bl.a. inflationsutvecklingen framstår
nu gällande depositionsregler som otillräckliga.

Beträffande skadeförsäkring har kommittén funnit
det lämpligt att, liksom hittills, förutom krav på minimikapital, uppställa
säkerhetskrav baserade på brultopremieinkomslen från den svenska delen av det
utländska företagets rörelse. Kommillén föreslår vidare alt kraven fullgörs
genom deposition i riksbanken av tillgångar som inspektionen godkänt. Kommittén
anser att minimideposifionen för skadeförsäkring bör vara basbelopps-anknuten
och föreslår därvid 300 gånger basbeloppel (med 1983 års basbelopp, ca 5,8
milj. kr.) som en rimlig nivå. För alt också ta hänsyn lill storieken av de
utländska företagens svenska skadeförsäkringsrörelse anser kommittén att
minimideposilionen bör kombineras med en omslutningsrelaterad deposilion.
Kommittén föreslår, efter jämförelser med 6 Riksdagen 1984185. 1 saml. Nr 77

Prop. 1984/85:77 82

svenska
skadeförsäkringsbolag, att denna deposition skall utgöra 100% av
bruttopremieinkomsten under verksamhetsåret. Kombinationen av basbeloppsanknuten
minimideposition och omslutningsrelaterad deposition innebär alt det är del
högsia av de båda beloppen som blir den lolala faktiska depositionen.

Beträffande utländskt företag som driver eller
önskar driva livförsäkringsrörelse föreslår kommittén att den nuvarande
inifialdeposilionen i princip ersätts av en basbeloppsanknuten minimideposition
lill ett belopp som motsvarar 300 gånger gällande basbelopp. Liksom hittills
bör enligl kommitténs uppfattning elt utländskt företag med
livförsäkringsrörelse här i landet redovisa ett belopp moisvarande värdet av de
försäkringstekniska skulderna i särskilda tillgångar, i vilka försäkringslagarna
har panträtt. Kommittén föreslär därvid atl 90 % av minimideposilionen får
användas för all redovisa tillgångar som skall motsvara värdet av de
försäkringslekniska skulderna. Detta innebär all för livförsäkring minsl 10%
av minimi-depositiotionen skall vara nedsatt i riksbanken i värdehandlingar som
inspektionen godkänt, för atl kunna tas i anspråk för böter, viten m. m.

Kommittén föreslår vidare att inspektionen för både
liv- och skadeförsäkring fär räll atl medge en lägre minimideposition än 300
gånger basbeloppet i de fall detta anses mofiverat med hänsyn till
omfattningen och beskaffenheten av rörelsen.

Kommitténs förslag rörande depositioner föreslås
helt genomfört inom tre år med en dispensregel som ger möjlighet lill en längre
anpassningstid, dock ytterligare högst två år.

Försäkringsverksamhet
genom captivebolag

Kommillén avser med captivebolag eller captive ett
/ anslutning lill en koncern (där moderbolaget ej är försäkringsbolag) bildat
försäkringsbolag .som har till uppgifi att försäkra valda delar av övriga
koncernbolags (moderbolagets och dess dotterbolags) risker och där verksamheten
är begränsad till att avse koncernen.

1 Sverige finns f.n. tre captivebolag, nämligen SKF
Re, Elecirolux Re och AGA Re (samtliga återförsäkringscaptives). SKF Re och
Elecirolux Re har endast koncession för återförsäkring av de utländska
dotterbolagens risker. AGA Re däremol har även koncession för ålerförsäkring
av AGA-koncernens svenska risker. Denna koncession begränsades emellertid fill
tre år (fill 1980). I samband med atl AGA Re beviljades koncession beslöts att
frågan huruvida sådan verksamhet som bolaget avsåg att driva var ändamålsenlig
och utvecklingsfrämjande skulle utredas. Resultatet av denna utredning
redovisas i promemorian Återförsäkringsverksamhet genom capfivebolag (Ds E
1980: I). AGA Re beviljades 1980 förlängd koncession i
ytterligare fyra år. Ingel av bolagen har koncession för direktförsäkring
(direktförsäkringscaplives), och koncessionerna omfatlar inte heller
personförsäkring.

Prop.
1984/85:77 83

Captivesystemet har främst
föranletts av alt det ger goda förutsältningar för ett vidgat självrisktagande.
Kommittén finner alt detta är värdefullt från samhällsekonomisk synpunkt genom
att det bl.a. uppmuntrar till skadeförebyggande verksamhet. Det rimmar också
med utvecklingen hos de traditionella försäkringsbolagen, där man under senare
är tillskapat försäkringslösningar med ökal självrisklagande.

Kommitténs principiella inslällning
är därför att det inte finns skäl all motsätta sig en etablering av ytterligare
captivebolag inom de ramar som kommittén tidigare angivit för
koncessionsprövningen i allmänhet. Kommittén pekar också på att en restriktiv
hållning till captivebolag i Sverige kan leda till alt captivebolag i stället
etableras utomlands, vilket f n. i många fall inle kan förhindras. Kommittén
diskuterar vissa aspekter på caplivebolagens verksamhet som kan bli av
betydelse vid koncessionsbedömningen. Kommittén har bl. a. undersökt om
caplivebolagens verksamhet kan medföra ogynnsamma valularörelser, men inte
funnit några entydiga tecken på detta.

Erfarenheterna av de redan
existerande svenska caplivebolagens verksamhet, som alltså gäller ålerförsäkring,
har hittills inle varil negativa. En fortsatt etablering av
återförsäkringscaptives bör därför i dagsläget inte generellt anses oförenlig
med försäkringsväsendets sunda utveckling. Eftersom verksamhelen endast pågått
under några år, bör emellerlid den framtida utvecklingen uppmärksamt följas,
och koncessionsgivningen anpassas härefier. Belräffande
direktförsäkringscaplives anser kommittén alt koncessionsmyndigheten bör iaktta
särskild försiktighet och om sädan koncession beviljas överväga alt endasl ge
tidsbegränsad koncession -detla mol bakgrund av att aktuella erfarenheler av
svenska direkförsäk-ringscaplives saknas.

En fråga som länge diskuterats inom
den svenska försäkringsbranschen hänför sig till konkurrenslikslällighelen
mellan captivebolagen och de traditionella försäkringsbolagen. Främst gäller
detta möjligheten till koncernbidrag i captivesystemet och kravel på lika
behandling när det gäller reglerna för försäkringsbolagens kapitalplacering,
särskilt beträffande den kreditpolitiska reglering som grundas på riksbankens
föreskrifter för kapi-talmarknadsinstiluten. Visserligen gäller härvidlag
numera samma regler för captivebolag som för andra försäkringsbolag, men genom
möjligheten alt lämna koncernbidrag har verkningarna av regleringen för captivebolagen
lindrats i praktiken. För alt åstadkomma en praktiskt möjlig likställighet i
dessa hänseenden föreslår kommittén därför atl captivebolags rält att lämna
koncernbidrag begränsas till de fall när maximala avsättningar till
säkerhetsreserv gjorts. Begränsningen föresläs ske genom att i
konces-sionsbeslulet införs ett särskill villkor av denna innebörd.

Prop.
1984/85:77 84

Bilaga
2

Försäkringsverksamhetskommitténs författningsförslag

1
Förslag till

Lag
om ändring i försäkringsrörelselagen (1982:713)

Härigenom
föreskrivs i fråga om försäkringsrörelselagen (1982:713) dels alt i 19 kap.
skall införas en ny bestämmelse 12 §, vilken skall ha

nedan angivna lydelse, dels atl 1 kap. 1 §, 2 kap.
3 § och 21 kap. 1 § skall ha nedan angivna

lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

1
kap. Inledande bestämmelser

1 § Försäkringsrörelse fär drivas endast av
försäkringsaktiebolag och ömsesidiga försäkringsbolag som fått tillstånd
(koncession) till detta enligt denna lag, om inte annat följer av 2 § eller av
10 § fjärde stycket.

Försäkringsinspektionen skall efter ansökan lämna
förhandsbesked huruvida koncession enligt första styckel krävs för planerad
verksamhet.

Försäkringsbolagen skall stå under tillsyn av försäkringsinspeklionen
och vara registrerade hos denna.

2
kap. Bildande av försäkringsbolag

3§

Stiftarna
skall upprätta en bo- Stiftarna skall upprätta en bo-

lagsordning
som skall underställas lagsordning som skall underställas

regeringen för stadfästelse. Avser regeringen för stadfästelse. Tdl el

bolagets rörelse livförsäkring eller sökan om koncession skall fogas en

avser rörelsen annal slag av försäk- plan för den tilltänkta verksamhe-

ring för längre tid än tio år, skall ten. Avser bolagets rörelse livför-

dessutom särskilda regler (grunder) säkring eller avser rörelsen annat

för verksamhelen upprättas enligl slag av försäkring för längre lid än

vad som sägs i 6 §. Grunderna skall tio år, skall dessutom särskilda

underställas regeringen för stadfäs- regler (grunder) för verksamhelen

telse. upprättas enligt vad som sägs i 6 §.

Grunderna
skall underställas regeringen för stadfästelse.

Regeringen
prövar atl bolagsord- Regeringen prövar alt bolagsord-

ningen
och grunderna överensstäm- ningen och grunderna överensslämmer med denna lag
och med andra mer med denna lag och med andra författningar samt om och i vad
författningar saml om och i vad mån särskilda bestämmelser be- mån särskilda
bestämmelser behövs med hänsyn till omfattningen hövs med hänsyn till
omfattningen och arten av bolagets verksamhet. och arten av bolagels
verksamhet.

Prop.
1984/85:77

Nuvarande lydelse

Om regeringen finner den planerade
rörelsen behövUg och även i övrigt ägnad att främja en sund utveckling av
försäkringsväsendet, stadfäster regeringen bolagsordningen och grunderna samt
beviljar koncession tiUs vidare eller, om särskilda omständigheter föranleder
della, för beslämd tid, högst tio år, och därutöver till del löpande räkenskapsårets
slut. Vid förlängning av en koncession som har beviljats ett försäkringsbolag
för bestämd tid gäller samma regler som vid stadfästelse av bolagsordning och
grunder för ett nytt bolag.

85

Föreslagen lydelse

Regeringen stadfäster bolagsordningen
och grunderna saml beviljar koncession, om inte den planerade rörelsen bedöms
vara oförenUg med en sund utveckling av försäkringsväsendet.

Koncession beviljas tiUs vidare eller, om särskilda
omständigheter föranleder detta, för bestämd tid, högst tio år. och därutöver
till det löpande räkenskapsårets slut. Vid förlängning av en koncession som har
bevUjats etl försäkringsbolag för bestämd tid gäller samma regler som vid
stadfästelse av bolagsordning och grunder för ett nytt bolag.

19 kap. Tillsyn

12 §

Om det kan antas att någon driver
sådan verksamhet atl denna lag är tiUämplig, får försäkringsinspektionen
förelägga denne att till inspektionen lämna de upplysningar om verksamheten
som behövs för att bedöma om lagen är tillämp-

lig-

Finner försäkringsinspektionen att
någon driver försäkringsrörelse utan koncession som avses i 1 kap. 1 §, skall
inspektionen förelägga denne att inom viss tid ansöka om koncession, vidta de
ändringar i verksamheten som inspektionen anger eller upphöra med densamma.

21 kap. Straff och vite

I §

Till böter eller fängelse i högst
ell år döms den som

/. uppsåtiigen i Sverige bedriver försäkringsrörelse utan
att vara berättigad till detta,

2. uppsåtiigen eller av oaktsamhet
till försäkringsinspeklionen meddelar oriktiga eller vilseledande uppgifter om
sådana omsländighe-

Till böter eller fängelse i högst
elt år döms den som

/. uppsåtiigen eller av oaktsamhet till
försäkringsinspektionen meddelar oriktiga eller vilseledande uppgifi om sådana
omständigheter som han är skyldig att lämna uppgift om enligl denna lag,

2. uppsåtiigen eller av oaktsam-

Prop.
1984/85:77 86

Föreslagen
lydelse

het underiåler att enligt denna lag föra aktiebok,
aktiebrevsregister, förteckning enligt 3 kap. 12 § eller hålla aktiebok
fillgänglig,

3. uppsåtiigen eller av oaktsamhet
bryter mot 3 kap. 12 § iredje styckel, 7 kap. 20 §, 8 kap. 10 § andra stycket
andra meningen eller 11 § första stycket andra eller tredje meningen,

4. uppsåtiigen eller av grov oaktsamhet
bryter mot 12 kap. 12 §,

5. uppsåtiigen eller av oaktsamhet
bryter mot 18 kap. 3 § första eller andra stycket, 5 § tredje styckel eller 7
§,

6. uppsåtiigen eller av oaktsam

het bryter mot 4 kap. 8 § iredje

styckel såvitt detla lagrum rör för

behåll enligt 18 kap. 1 §.

Nuvarande lydelse

ter som han är skyldig att lämna uppgift om enligt denna
lag,

3.
uppsåtiigen
eller av oaktsamhet underlåter att enligt denna lag föra aktiebok,
aktiebrevsregister, förteckning enligt 3 kap. 12 § eller hålla aktiebok
tillgänglig,

4.
uppsåtiigen
eller av oaktsamhet bryter mot 3 kap. 12 § tredje siycket, 7 kap. 20 §, 8 kap.
10 § andra stycket andra meningen eller 11 § första stycket andra eller tredje
meningen,

5.
uppsåtiigen
eller av grov oaktsamhet bryter mot 12 kap. 12 §,

6.
uppsåtiigen
eller av oaktsamhet bryter mol 18 kap. 3 § första eller andra stycket, 5 §
tredje styckel eller 7 §,

7. uppsåtiigen eller av oaktsam

het bryter mol 4 kap. 8 § tredje

siycket såvitt della lagrum rör för

behåll enligl 18 kap. I §.

I fall som avses i 10 kap. 14 §
första styckel skall inte följa ansvar enligl 20 kap. 3 § brottsbalken.

Den som har åsidosatt vitesföreläggande
som avses i 2 § detta kapitel döms ej till ansvar för gärning som omfattas av
föreläggandel.

Utan hinder av 35 kap. 1 § brotts- Utan hinder av 35 kap. 1 § brotts-

balken fär påföljd för brott enligt balken fär påföljd
för brott enligl

första
stycket 5 mot 12 kap. 12 § ådömas, om den misstänkte häktats eller erhållit
del av åtal för brottet inom fem år från brottet.

första slyckel 4 mol 12 kap. 12 § ådömas, om den
misstänkte häktats eller erhållit del av åtal för brottet inom fem år från brottet.

Denna lag träder i kraft den

2 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1950:272) om rätt för utländska
försäkringsföretag att driva försäkringsrörelse i Sverige

Härigenom föreskrivs i fråga om
lagen (1950:272) om rätt för utländska försäkringsförelag att driva
försäkringsrörelse i Sverige dels att 34 § skall upphöra atl gälla,

dels alt i lagen skall införas en ny bestämmelse 25b §,
vilken skall ha nedan angivna lydelse,

deh
att I, 6, 7, 10, 13, 15, I5a, 16, 25, 28 och 35 §§ skall ha nedan angivna
lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen
lydelse

Utländskt försäkringsföretag får, under
förutsättning att företaget erhållit lillslånd (koncession) därtill enligt 7
§, här i riket driva försäkringsrörelse genom generalagent såsom syssloman och
i övrigl under villkor, som stadgas i denna lag.

Försäkringsinspeklionen skaU efter
ansökan lämna förhandsbesked huruvida koncession enligt första stycket krävs
för planerad verksamhet.

Om särskilda skäl föreligga och hinder ej möter enligt
företagets reglemente, må utländskt försäkringsföretag som erhållit koncession
medgivas att genom generalagenten driva annan rörelse här i riket än
försäkringsrörelse. Medgivande lämnas av regeringen eller, efter regeringens
bemyndigande, försäkringsinspektionen.

Om skäl föreligga, må medgivande enligl andra slyckel
återkallas av den som äger lämna sådant medgivande.

Om särskilda skäl föreligger och
hinder ej möter enligt förelagets reglemente, får utländskt försäkringsföretag
som erhållit koncession medges att genom generalagenten driva annan rörelse
här i rikel än försäkringsrörelse. Medgivande lämnas av regeringen eller,
efter regeringens bemyndigande, försäkringsinspektionen.

Om skäl föreligger, får medgivande
enligl Iredje siycket återkallas av den som äger lämna sådant medgivande.

6§

Ansökan om koncession göres hos
regeringen. 1 ansökningen skall angivas den försäkringsgren, som rörelsen skall
avse. Ansökningen skall inlämnas lill försäkringsinspektionen och vara åtföljd
av:

1.
handlingar som
styrka generalagentens behörighet enligt 4 §;

2.
del för
företaget gällande reglementet;

3.
bevis atl
förelaget i sitt hemland driver försäkringsrörelse efter

Ansökan om koncession görs hos
regeringen. 1 ansökningen skall anges den försäkringsgren, som rörelsen skall
avse. Ansökningen skall inlämnas till försäkringsinspeklionen och vara åtföljd
av:

1.
handlingar som
styrker generalagentens behörighet enligt 4 §;

2.
det för
företaget gällande reglementet;

3.
bevis atl
företagel i sitt hemland driver försäkringsrörelse efter

Prop.
1984/85:77

Nuvarande lydelse

vad i 2 § första stycket sägs jämte behörigen styrkt
uppgifi om den lid detta ägt rum samt om anmärkningar, som av myndigheterna i
företagets hemland under de sisla tre åren må hava framställts mot förelagels
verksamhei, ävensom företagels årsredovisningar och revisionsberättelser för
den lid företaget varit i verksamhet, dock längsi för de tio sista åren;

4.
behörig
fullmakt för generalagenten att på företagets vägnar här i riket driva
försäkringsrörelsen och all i alla därav härflylande rättsförhållanden för
företaget mottaga stämning samt själv eller genom annan tala och svara;

5.
bevis
att förelaget för ändamål som i 16 § sägs samt på sätt och under villkor, som
försäkringsinspektionen godkänner, i riksbanken nedsatt i värdehandlingar, som
inspekfionen godtagit, ett belopp av etthundratusen kronor för livförsäkring
och ett belopp av tvåhundratusen kronor för annan försäkring eller, om
rörelsen skall avse endast försäkring för resor i utlandet, det lägre belopp
som inspektionen bestämmer.

Däresl rörelsen skall avse livförsäkring,
skola enligt vad i 11 § sägs upprättas särskilda grunder för verksamhelen. Ä
grunderna, som skola bifogas ansökningen om koncession, skall sökas regeringens
stadfästelse.

Beslut enligt första slyckel 5 om
nedsättning av lägre belopp/ör/ör-

Föreslagen lydelse

vad i 2 § första siycket sägs jämte behörigen styrkt
uppgifi om den lid detta ägt rum saml om anmärkningar, som av myndigheterna i
företagets hemland under de sista tre åren kan ha framställts mol företagets
verksamhet, ävensom företagets årsredovisningar och revisionsberättelser för
den tid företaget varil i verksamhet, dock längsi för de tio sista åren;

4.
behörig
fullmakt för generalagenten atl pä företagets vägnar här i rikel driva
försäkringsrörelsen och alt i alla därav härflytande rättsförhållanden för
företaget motia stämning samt själv eller genom annan tala och svara;

5.
bevis
atl förelaget för ändamål som i 16 § sägs samt på sätt och under villkor, som
försäkringsinspektionen godkänner, i riksbanken nedsatt i värdehandlingar, som
inspektionen godtagit, ett belopp som motsvarar 300 gånger det basbelopp
enligl lagen (1962:381) om allmän försäkring som gällde då ansökningen inlämnades.

6. en plan för den titllänkta verksamheten.

Nedsättning enligt första stycket 5
skaU ske särskUt för livförsäkring och särskilt för annan försäkring.
Försäkringsinspektionen kan bestämma alt nedsättningen får ske med det lägre
belopp som inspektionen med hänsyn lill rörelsens omfattning och beskaffenhet
anser skäligt.

Därest rörelsen skall avse livförsäkring,
skall enligt vad i 11 § sägs upprättas särskilda grunder för verksamheten.
Grunderna, som skall bifogas ansökningen om koncession, skalt underställas regeringen
för stadfästelse.

Beslut enligl andra stycket om
nedsättning av lägre belopp får

Prop.
1984/85:77 .

Nuvarande lydelse

säkring för resor i utlandet må återkallas av försäkringsinspektionen,
om skäl föreligga.

89

Föreslagen lydelse

återkallas av försäkringsinspeklionen, om skäl
föreligger.

Finnes den tillämnade rörelsen
behövlig och även eljesl ägnad alt främja en sund utveckling av försäkringsväsendet
och står ansökningen i övrigt i överensstämmelse med denna lag, beviljar
regeringen koncession för den i ansökningen avsedda verksamheten tills vidare
eller, där särskUda omständigheter föranleda därtill, för beslämd tid, högst
tio år, och därutöver iniiU slulel av då löpande räkenskapsår. I samband därmed
godkänner regeringen generalagenten.

Innan koncession meddelas å rörelse,
som avser Hvförsäkring, prövar regeringen om de upprättade grunderna för
verksamheten överensstämma med denna lag samt lag och författning i övrigt, så
ock om och i vad mån därutöver med hänsyn fill omfattningen och beskaffenheten
av den tillämnade rörelsen, särskilda bestämmelser må erfordras. I samband med
beviljande av koncessionen stadfäster regeringen grunderna för verksamheten.

Avser ansökan endast utvidgning av
beviljad koncession lill ny försäkringsgren eller utbyte av koncession för
viss försäkringsgren mot koncession för annan gren, äger
försäkringsinspektionen besluta i ärendet i regeringens ställe, om ärendet
icke är av principiell betydelse eller eljest av synneriig vikt.

Regeringen beviljar koncession om
ansökningen står i överensstämmelse med denna lag och den planerade
verksamheten inte bedöms vara oförenlig med en sund utveckling av
försäkringsväsendet. I samband därmed godkänner regeringen generalagenten.

Koncession beviljas tills vidare
eller, om särskilda omständigheter föranleder detta, för bestämd tid, högsl tio
år och därutöver till det löpande räkenskapsårets slut.

Innan koncession meddelas för
rörelse, som avser livförsäkring, prövar regeringen om de upprättade grunderna
för verksamhelen överensstämmer med denna lag samt lag och författning i
övrigt, så ock om och i vad män därutöver, med hänsyn lill omfattningen och
beskaffenheten av den tillämnade rörelsen, särskilda bestämmelser erfordras. I
samband med beviljande av koncessionen stadfäster regeringen grunderna för
verksamheten.

Avser ansökan endast utvidgning av
beviljad koncession till ny försäkringsgren eller utbyte av koncession för
viss försäkringsgren mot koncession för annan gren,/år försäkringsinspeklionen
beslula i ärendet i regeringens ställe, om ärendet icke är av principiell belydelse
eller / övrigt av synnerlig vikt.

Generalagenten åligger att för varje räkenskapsår enligt
formulär, som fastställes av försäkringsinspektionen, upprätta redogörelse
angående företagets verksamhet inom riket.

Det åligger generalagenten att för varje räkenskapsår
enligt formulär, som fastställs av försäkringsinspeklionen, upprätta redogörelse
angående företagets verksamhet inom riket.

Nuvarande
Ivdelse

Föreslagen
lydelse

För livförsäkringsverksamhet skall
i redogörelsen under beteckningen försäkringstekniska skulder såsom skuld
upptagas det å räkenskapsårets sisla dag beräknade värdet av förelagets
ansvarighet på grund av

1. löpande försäkringar (premiereserv),

2.
försäkringsersättningar
för inträffade försäkringsfall (ersält-ningsreserv),

3.
utgifierna för
reglering av inträffade försäkringsfall (skadebehandlingsreserv),

4.
sädan tilldelad
återbäring inom livförsäkringsrörelsen som inle har förfallil lill belalning
och

5.
sådan tilldelad
återbäring inom annan försäkringsrörelse än livförsäkringsrörelse som inte har
förfallil lill betalning.

För livförsäkringsverksamhet skall
dels företes bevis alt den av företaget gjorda nedsätlningen enligt 6 § första
styckel 5 molsvarar 300 gånger det basbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän
försäkring som gällde vid räkenskapsårets utgång, dels i redogörelsen under
beteckningen förstärkningstekniska skulder såsom skuld upptas det vid samma
tidpunkt beräknade värdet av företagets ansvarig-hel på grund av

1.
löpande
försäkringar (premiereserv),

2.
försäkringsersättningar
för inträffade försäkringsfall (ersättningsreserv),

3.
utgifterna för
reglering av inträffade försäkringsfall (skadebehandlingsreserv),

4.
sådan tilldelad
återbäring inom livförsäkringsrörelsen som inte har förfallil lill betalning och

5.
sådan tilldelad
återbäring inom annan försäkringsrörelse än livförsäkringsrörelse som inle har
förfallit lill belalning.

Försäkringslekniska skulder med tUlägg av det belopp,
varmed en Ijugondel av dessa skulder må överstiga vad företaget enligl 6 §
nedsatt för livförsäkring skall vid envar tidpunkt vara redovisade i
värdehandlingar av beskaffenhet som angives i 1 kap. 9 § första stycket 1-7
försäkringsrörelselagen (1982:713), eller ock i följande tillgångar av annan
art nämligen lån mot säkerhet i företagets försäkringsbrev inom återköpsvärdet
eller, i den mån försäkringsinspeklionen på framställning av företaget så
medgiver, värdet av älerförsäkringsgivarnas ansvarighet pä grund av
livförsäkringar, som övertagils i ålerförsäkring.

TiUgångar motsvarande värdet av de försäkringstekniska
skulderna för livförsäkring skall vid envar tidpunkt redovisas i värdehandlingar
av beskaffenhel som anges i 1 kap. 9 § första siycket 1-7 försäkringsrörelselagen
(1982:713), eller i följande tillgångar av annan art nämligen lån mot säkerhet
i företagets försäkringsbrev inom återköpsvärdet eller, i den mån försäkringsinspektionen
på framställning av företaget medger detta, värdet av älerförsäkringsgivarnas
ansvarighet på grund av livförsäkringar, som överlagils i återförsäkring.

Prop.
1984/85:77

Nuvarande lydelse

För återförsäkringsgivares redovisning
av mottagen återförsäkring gäller 7 kap. 9§ andra siycket försäkringsrörelselagen
.

Utan hinder av vad i första siycket är stadgat mä elt
belopp, moisvarande högst tjugo proceni av de försäkringstekniska skulderna
för egen räkning, redovisas i andra värdehandlingar än i första siycket
avses, dock icke i aktier.

91

Föreslagen lydelse

I de tillgångar som skall motsvara
värdet av de försäkringstekniska skulderna får inräknas 90 proceni av
nedsätlningen enligl 6 och 10§§.

Utan hinder av vad i första stycket
är stadgat får etl belopp, moisvarande högst tjugo proceni av de
försäkringslekniska skulderna för egen räkning, redovisas i andra
värdehandlingar än i första styckel avses, dock inte i aktier.

Med de försäkringstekniska
skulderna för egen räkning förslås den del av de försäkringstekniska skulderna,
som icke motsvarar värdet av älerförsäkringsgivarnas ansvarighet.

15§

De värdehandlingar, / vilka försäkringstekniska skulder
jämte till-lägg helt eller delvis redovisas, skola förvaras här i rikel avskilda
från företagets övriga tillgångar och under minst två lås med olika nycklar,
av vilka en innehaves av etl av försäkringsinspeklionen förordnal ombud.
Försäkringsinspektionen må dock på framställning av förelaget medgiva att
värdehandlingarna i stället, pä sätt och under villkor som av inspektionen
bestämmas, sättas i särskill förvar i riksbanken eller annan bank. / de sålunda
förvarade handlingarna njute försäkringstagarna panträtt såsom i handfången
pant till säkerhet för fuUgörandet av företagets på försäkringsavtalen
grundade förbindelser.

De värdehandlingar, som hell eller delvis motsvarar
värdet av de försäkringstekniska skulderna, skall förvaras här i riket avskilda
från förelagels övriga tillgångar och under minst två lås med olika nycklar,
av vilka en innehas av elt av försäkringsinspektionen förordnat ombud.
Försäkringsinspeklionen får dock på framställning av företagel medge atl
värdehandlingarna i stället, på sätt och under villkor som inspektionen
bestämmer, sätts i särskilt förvar i riksbanken eller annan bank. I dessa
värdehandlingar har försäkringstagarna panträtt som i handpant till säkerhei
för att före tagel skall fullgöra sina förpliktelser enligt
försäkringsavtalen.

Det åligger generalagenten atl tillse, atl vid envar lidpunki
värdehandlingar till erforderligt belopp satts i sådani förvar, som i första
siycket är sagt.

I fråga om utbekommande eller utbyte av värdehandling, som
satts i förvar, skola beslämmelserna i 7 kap. 11 och 12 §§ försäkringsrörelselagen
(1982:713) äga motsvarande lillämpning, därvid vad i nämnda lagrum sägs om
styrelse, verkslällande direktör och behörig företrädare för bolag skall avse
generalagent eller av företag jämlikt 27 § utsett ombud.

I fråga om utbekommande eller utbyte av värdehandling, som
satts i förvar, skall beslämmelserna i 7 kap. 11 och 12 §§ försäkringsrörelselagen
(1982:713) äga motsvarande tillämpning, därvid vad i nämnda lagrum sägs om
styrelse, verkslällande direktör och behörig företrädare för bolag skall avse
generalagent eller av företag jämlikt 27 § utsett ombud.

Prop.
1984/85:77

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

92

Det av försäkringsinspektionen
förordnade ombudet har alt, där generalagent eller ombud, som företag utsett
jämlikt 27 §, ej fullgör vad honom enligt denna paragraf åligger, därom
ofördröjligen göra anmälan hos inspektionen.

15a§

För försäkring av annat slag än sådan personförsäkring,
belräffande vilken rörelsen drives med tillämpning av de särskilda bestämmelserna
om livförsäkring, skall företaget inom åtta månader efter utgången av varje
räkenskapsår göra tUlägg till den nedsättning som angives i 6 § första stycket
5. TiUäggs-nedsätlning skall omfatta det belopp varmed en tredjedel avföretagets
premieintäkt inom riket under räkenskapsåret för nu avsedd försäkring må
överstiga vad förut, ur-sprungligen och såsom tillägg, nedsatts för sådan
försäkring.

Överstiger del sammanlagda beloppet
av vad försäkringsföretaget nedsatt väsentligt en tredjedel av den premieintäkt
som angives i första styckel, må försäkringsinspektionen medgiva företagel att
utfå del överskjulande beloppet i den mån detla hänför sig till nedsättning
enligl första styckel.

För försäkring av annat slag än
sådan personförsäkring, beträffande vilken rörelsen drivs med lillämpning av
de särskilda bestämmelserna om livförsäkring, skall nedsättningen enligt 6§
första stycket 5 inom åtta månader efter utgången av varje räkenskapsår uppgå
till ett belopp som motsvarar 300 gånger det basbelopp enligl lagen (1962:381)
om allmän försäkring som gällde vid räkenskapsårets utgång.

Om bruttopremieinkomsten under
räkenskapsåret överstiger nedsätlningen enligt första stycket, skall
nedsättningen uppgå till ett belopp som molsvarar brultopremieinkomslen under
räkenskapsåret.

Överstiger det sammanlagda beloppet
av vad försäkringsföretaget nedsatt väsentligt den premieinkomst som anges i
andra stycket, får försäkringsinspeklionen medge förelaget att utfå det
överskjutande beloppet i den mån della inte hänför sig till nedsättning enligl
första stycket.

Vad på sätt i 6 och 15a§§ sägs blivit av utländskt
försäkringsföretag i riksbanken nedsatt må användas endasl lill gäldande dels
av fordringar på grund av försäkringsavtal, som tiUhöra företagels rörelse
här i riket, dels av böter, viten, avgifter och ersättningar som i anledning
av denna rörelse må åläggas företagel, generalagenten eller av företaget
utsett ombud som avses i 27 §, dels ock, i händelse av särskild administration
av företagets livförsäkringsrörelse här i ri-

Vad på sätt i 6, 10 och 15a§§ sägs blivit av utländskt
försäkringsföretag i riksbanken nedsatt/år användas endast till betalning
dels av fordringar på grund av försäkringsavtal, som tiUhör förelagets rörelse
här i rikel, dels av böter, viten, avgifter och ersättningar som i anledning av
denna rörelse kan åläggas företagel, generalagenten eller av företagel utsett
ombud som avses i 27 §, dels ock, i händelse av särskild administration av
företagets livförsäkringsrörelse här i riket, av

Prop.
1984/85:77

Nuvarande lydelse

ket, av adminisiralionsboels fordran hos företaget.

93

Föreslagen lydelse

adminisiralionsboels fordran hos förelaget.

25 §

Försäkringsinspektionen får meddela
de erinringar i fråga om utländska försäkringsföretags verksamhet här i riket
som inspektionen anser behövliga.

Försäkringsinspektionen skall
förelägga företagel att inom viss tid vidta erforderiiga åtgärder, om
inspekfionen finner all

1. avvikelse skell--- annan anledning.

4.
de fillgångar,
/ vilka försäk- 4. de tillgångar, som motsvarar
ringstekniska skulder jämte tillägg värdet av de försäkringslekniska redovisas,
inte är tillräckliga, eller skulderna, inle är tillräckliga, eller

5.
del i övrigl----- försäkringsföretagets
verksamhet.

Om elt föreläggande-- Post- och Inrikes Tidningar.

25b§

Om det kan antas att någon driver
sådan verksamhet alt denna lag är tillämplig, får försäkringsinspektionen
förelägga denne att till inspektionen lämna de upplysningar om verksamheten
som behövs för atl bedöma om lagen är tillämp-

lig-

Finner försäkringsinspektionen att
någon driver försäkringsrörelse utan koncession som avses i I §, skall
inspektionen förelägga denne att inom viss tid ansöka om koncession, vidta de
ändringar i verksamhelen som inspektionen anger eller upphöra med densamma.

28 §

Har koncession---- i riket.

Där vid----- för administration.

Har företag i annal fall än i
första stycket avses upphört att driva livförsäkringsrörelse här i rikel, vare
förelaget ändock skyldigt alt på sätt i 13-15§§ stadgas redovisa försäkringstekniska
skulder för redan meddelade livförsäkringar jämte tillägg. Det åligger ombud,
som utsetts av företagel enligt 27 § alt fullgöra de skyldigheter yäw//Ar 10,
15

Har företag i annal fall än i
första stycket avses upphört att driva livförsäkringsrörelse här i riket, är
företaget ändock skyldigt alt på sätt i 13- 15 §§ stadgas redovisa tillgångar
motsvarande värdet av de försäkringstekniska skulderna för redan meddelade
livförsäkringar. Del åligger ombud, som utsetts av företaget enligl 27 § att
fullgöra de skyl-

Prop.
1984/85:77

Nuvarande lydelse

och 24§§, som förut åvilat generalagenten. Fullgöres ej
redovisningen av försäkringstekniska skulder jämte tiUägg eller finnes eljest
anledning antaga att livförsäkringstagarnas rätt på grund av försäkringsavtalen
äventyras, ankomme på försäkringsinspektionen atl besluta att administration
på sätt i första slyckel sägs skall inträda; dock må ej på den grund att de
lill redovisning avsalta tillgångarna finnas Otillräckliga administration föreskrivas,
förrän försäkringsinspektionen förelagt företaget att fylla brislen och denna
icke täckts inom fyra veckor efter det sådant föreläggande skett. Inträder i
fall som nu sagts administration, skall vad i första stycket sägs om
upphörandel av företagels rätt alt driva livförsäkringsrörelse här i rikel i
stället avse meddelandet av beslut om administration.

94

Föreslagen lydelse

digheter enligt 10, 15 och 24§§, som förut åvilat
generalagenten. Redovisas ej tUlgångar motsvarande värdet av de
försäkringslekniska skulderna, eller finns i övrigt anledning anta alt
livförsäkringstagarnas rätt pä grund av försäkringsavtalen äventyras, ankommer
del på försäkringsinspekfionen att beslula att administration på sätt i första
styckel sägs skall inträda; dock/or ej på den grund att de till redovisning
avsatta tillgångarna anses otillräckliga administration föreskrivas, förrän
försäkringsinspektionen förelagt företaget alt fylla bristen och denna inte
täckts inom fyra veckor efter del sådant föreläggande sketl. Inträder i fall
som nu sagts administration, skall vad i första stycket sägs om upphörandet av
företagels rätt all driva livförsäkringsrörelse här i riket i stället avse
meddelandet av beslut om administration.

35 § Till dagsböter eller fängelse
i högst elt är dömes

den som---- vilseledande uppgift;

generalagent
eller-- samma paragraf;

den som jämlikt 24 a § lämnar upplysning enligt 24 §
första siycket och som därvid uppsåtiigen eller av vårdslöshet meddelar oriktig
eller vil seledande- uppgifi;

den som jämlikt 24 a § lämnar upplysning enligt 24 § första
siycket eller den som lämnar upplysning enligt 25 b § förslå stycket och som
därvid uppsåtiigen eller av vårdslöshet meddelar oriklig eller vilseledande
uppgifi;

akiuarie, där---- vilseledande uppgift.

1. Denna lag iräder i kraft den I januari 1984.

2. För utländska försäkringsföretag
som vid denna tidpunkt har konces

sion i Sverige skall bestämmelserna i 6, 10, 13, 15, 15a, 16, 25 och 28§§

vara iakttagna senast den 1 januari 1987. Om särskilda skäl föreligger får

försäkringsinspeklionen medge ytterligare anstånd, dock längst till den I

januari 1989.

Prop. 1984/85:77 95

Bilaga
3

Sammanställning av remissyttrandena över
försäkrings-verksamhetskommitténs betänkande (SOU 1983:5) Koncession för
försäkringsrörelse

Remissinstanserna

Efter remiss har yttranden över betänkandet avgetts
av riksåklagaren, försäkringsinspeklionen, näringsfrihelsombudsmannen (NO),
hovrätten för Västra Sverige, kammarrätten i Stockholm, bankinspektionen, fullmäktige
i Sveriges riksbank, konsumentverket, riksskatteverket (RSV),
försäkringsrällskommittén (Ju 1974:09), Svenska arbetsgivareföreningen,
Sveriges indusiriförbund, Sveriges köpmannaförbund. Svenska handelskammarförbundet.
Svenska försäkringsbolags riksförbund, Folksam, Utländska Försäkringsbolags
Förening, Landsorganisationen i Sverige (LO), Försäkringsljänsiemannaförbundet,
Försäkringsjuridiska föreningen, Kooperaliva förbundei (KF), Svenska
aktuarieföreningen, Ålerförsäkrings-aktiebolaget AGA Re, Elecirolux
Ålerförsäkringsakliebolag, Bilindustri-föreningen och Motorbranschens
Riksförbund.

Yttranden har även inkommit från Aktiebolaget
Volvo, Aktiebolaget International Assurance, Motormännens Riksförbund och
Motorförarnas Helnyklerhelsförbund.

1
Begreppet försäkringsrörelse

1.1 Riksåklagaren

Kommittén föreslår alt brottet olaga
försäkringsrörelse enligt 21 kap I § första stycket 1. lagen (1982:713) om
försäkringsrörelse utmönstras. På av kommittén anförda grunder tillstyrker jag förslaget
i denna del.

1.2 Försäkringsinspektionen

Försäkringsinspektionen ställer sig hell bakom
kommitténs förslag all del i första hand skall ankomma pä inspektionen alt
avgöra vad som är försäkringsrörelse och all ingripa mol icke koncessionerad
sådan verksamhet. Den nuvarande ordningen har visat sig vara
otillfredsställande.

Enligt inspeklionens mening bör den av kommittén
uppdragna gränslinjen mellan försäkringsrörelse och annan verksamhet i
huvudsak kunna följas. Inspektionen vill i denna del endast tillägga följande.

1 avsnittel om utländska försäkringsförelag utan
koncession i Sverige anger kommittén (s. 53 st. 3 och 4) alt det bör anses som
drivande av försäkringsrörelse i Sverige om konsult uppbär ersättning från den
utländska, i Sverige icke koncessionerade försäkringsgivaren, om han sköter

Prop. 1984/85:77 96

skadebesiktning,
skadereglering m.m. Inspektionen har för egen del i det förflutna inte vågat
hävda alt enbart skadereglering för utländsk icke koncessionerad
försäkringsgivares räkning är straffbar. Under inga förhållanden kan enligl
inspeklionens mening den internaiionella transportskaderegleringen (genom
claim seltling agents) anses falla under begreppei försäkringsrörelse resp. - enligt
kommitténs förslag - anses vara av beskaffenhet att föranleda ingripande. Elt
klarläggande molivullalande i denna fråga skulle vara av storl värde.

1.3
Näringsfrihetsombudsmannen (NO)

Försäkringsverksamhetskommittén har inte funnit det
möjligt atl åsladkomma en klar, entydig och praktiskl användbar
legaldefinition av begreppet försäkringsrörelse. Även om det hade varit en
fördel att i lagen exakl kunna ange vad som avses med försäkringsrörelse anser
NO, mot bakgrund av de svårigheter som kommittén redovisar, atl del måste
godtas all begreppei liksom hittills inte definieras i försäkringsrörelselagen.
Speciellt om kommitténs förslag alt utmönstra begreppet olaga
försäkringsrörelse ur lagen genomförs bör inle avsaknaden av legaldefinilion
vålla problem. Den diskussion kring vilka kriterier som bör känneteckna
försäkringsrörelse som förs av kommittén finner NO väl ägnad atl ge vägledning
i fall då tveksamhet kan uppstå. Det är värdefullt om förarbetena till lagen så
långt möjligt på detta sätt söker klariägga vad lagstiftaren avser med
begreppei.

Vad sedan gäller kommitténs ståndpunkter till
huruvida vissa typer av verksamhei skall anses utgöra försäkringsrörelse har NO
i allt väsentligl inga erinringar att göra. Att vanliga garanti- och serviceåiaganden
som en leverantör använder sig av bl.a. som konkurrensmedel inle skall klassas
som försäkringsrörelse anser NO närmasl självklart. NO anser dock i likhet med
kommittén att när det gäller billeveranlörernas vagnskadegaranlier måsle
bedömningen bli en annan. NO godtar på de grunder som kommittén anför att
vagnskadegaranlier skall betraktas som försäkringsrörelse då åtagandet beror
av en oviss yttre händelse. Härtill kan läggas att enligl NOs bedömning har
utvecklingen på vagnskadegaranliområdet efter högsia domstolens dom inneburit
att garantiåtagandena i dag har en annan gestaltning än den som låg lill grund
för HD-domen. De uttalanden som gjordes på 1950-talel och början av 1960-talet
tyder på atl utvecklingen på detta område inte förutsågs. Om kommitténs
ståndpunkt vinner gehör kommer billeverantörerna ändå att ha möjlighet att
sälja bilarna tillsammans med en vagnskadeförsäkring som meddelas antingen av
eget försäkringsbolag eller i samarbete med annat svenskt eller utländskt
försäkringsbolag. NO gör dock också bedömningen alt en ändrad gränsdragning
kan få fill konsekvens atl vissa billeverantörer kommer att avveckla sin garantigivning.
Ett incitament för billeverantörerna att sälja bilarna med vagn-skadegaranti
lorde, förutom atl det använts som etl konkurrensmedel, ha

Prop. 1984/85:77 97

varil
all man kunnat skapa en garanterad avsättning för leverantörens
reservdelssortiment och skydd för märkesverkstäderna mot konkurrens från
utomstående verkstäders sida. NO har i olika sammanhang ingripit mot
exklusivbestämmelser och inköpsbindningar av denna art.

NO anser det värdefullt all det klarläggs vilka
aktiviteter som försäkringskonsulter och -rådgivare får ägna sig ät när det
gäller alt förmedla kontakter m. m. med utländska försäkringsbolag ulan
koncession i Sverige. Viss tveksamhet synes i några avseenden ha rått pä detla
område. NO har inget att erinra mol kommiiténs ställningstagande i denna fråga.

NO tillstyrker alt brottet olaga försäkringsrörelse
utmönstras ur lagstiftningen och ersätts av möjlighet för
försäkringsinspeklionen eller, efter besvär, regeringen atl genom
vitesföreläggande ingripa mot verksamhet som bedöms innebära drivande av
försäkringsrörelse utan koncession. Även möjligheten alt erhålla bindande
förhandsbesked om en planerad verksamhet kan anses innebära drivande av
försäkringsrörelse är enligt NOs uppfattning en lämplig ordning.

1.4
Hovrätten för Västra Sverige

Hittillsvarande erfarenhet ger vid handen, alt
gränsen mellan på ena sidan garanti- och serviceåiaganden och på andra sidan
försäkringsrörelse är mycket svär att dra. Avgörande blir en rad
försäkringstekniska och näringspolitiska överväganden, som ligger ganska långt
frän sädana synpunkter som de allmänna domstolarna är förtrogna med.
Svårigheterna illustreras väl av den första verkligt slora tvisten på området i
svensk praxis, det ofta åberopade s. k. Volvofallet (NJA 1958 s. 536). Vad
beträf far den slutliga ulgången - frikännandet av en av Sveriges största
industriledare från åtalet att ha bedrivit olaga försäkringsrörelse genom
införandet av den för kunderna fördelaktiga Volvogarantin, som dessutom snart
kom att efterliknas av konkurrenterna - känns resultatet som det enda rimliga.
Vad beträffar argumenten för resultatet har de bland fackjuristerna blivit näst
intill sönderkritiserade (s. 207). Del rörde sig nämligen om sädan risktagande
verksamhei som kan medföra förlustrisk för konsumenten och därför borde bli
föremål för tillsyn som försäkringsrörelse. Den försäkringsmässigt lämpliga
bedömningen motverkades av atl en fällande dom hade uppfattats som en
orättfärdighet mot enskild man. Sådana problem undviks i fortsättningen, om de
allmänna domstolarnas befattning med hithörande problem upphör.

Hovrätten anser sammanfattningsvis alt bedömningen
av dessa näringspolitiska frågor ej hör lill de uppgifler som bör ligga på de
allmänna domstolarna. Kommitténs förslag i nu berört hänseende bör därför
följas.

Till ledning för den näringspolitiska bedömningen
("den materiella koncessionsprövningen") ställer kommittén upp vissa
grundläggande kriterier (s. 39 fO, som i sin form i huvudsak är hämtade från
undersökningar 7 Riksdagen 1984185. I saml. Nr 77

Prop. 1984/85:77 98

av
professorerna Jan Hellner och Carl Martin Roos. Hovrätten finner att denna
rättsliga teknik är långt all föredra framför varje försök till legaldefinilion
och får antas kunna leda lill alt rimliga bedömningar av försäkringsrörelsebegreppel
kan göras. Svårigheter kommer säkert alt uppkomma, inte minst i förhållande
lill sådana företeelser som brukar innefattas under termen produktansvar.
Risken för adminislrativt godtycke bedömer hovrätten vara minimal, så länge som
de angivna kriterierna fasthålls. Särskilt viktigt för försäkringslagarnas
skydd är. all kraven på kapitaltillgångar och kapitaltillväxt hålls höga.

1.5 Kammarrätten
i Stockholm

Del är en svaghet i försäkringsrörelselagen atl
själva begreppet försäkringsrörelse inle har kunnat definieras. Lika lite som
kommittén förmår dock kammarrätten atl skapa en klar, entydig och praktisk
sådan definition. Motiven ger emellertid en så fyllig ledning att några
egentliga svårigheter inle torde behöva ge sig till känna vid lillämpningen.

1.6 Bankinspektionen

Beträffande begreppet försäkringsrörelse, anser
kommittén i princip att meddelande av garantier, lill den del åtaganden beror
av en oviss yttre händelse, skall betraktas som försäkringsrörelse och kräva
koncession i den mån behov av samhällskontroll anses föreligga. Med anledning
härav får inspektionen anföra följande.

Kommillén behandlar ovan nämnda garantier i deras
egenskap av sådan försäkring som kan innefattas i begreppet försäkringsrörelse.
Naturiigivis kan man i sammanhanget se saken så atl det är fråga om försäkring
mol förlust som uppstår till följd av atl en förbindelse av något slag
(skuldförbindelse, entreprenadåtagande etc.) inte infrias. Verksamhet av detla
slag kan därför inte betraktas som någon för försäkringsrörelse arlfrämmande
verksamhet. Härav följer att verksamheten bör vara underkastad motsvarande
koncessionskrav som andra delar av försäkringsrörelse.

En brisl i betänkandet är emellertid atl
utredningen inte kommii in på bankernas garantigivning och mol den bakgrunden
behandlat kreditförsäkring i annan form än kundkreditförsäkring med faktura
som säkerhet. I slora delar föreligger direkt jämförbarhei mellan dessa grenar
av bank- och försäkringsverksamhet. Den skillnaden föreligger dock att
bankernas garantigivning är en del av utlåningsrörelsen. För bankernas
risktagande skall säkerhet ställas av garantitagaren enligt samma grunder som
för kredil. Kapitaltäckningskravet för banken bestäms efter säkerheternas
beskaffenhel. Även om försäkringsföretag bedriver utlåning i egenskap av kapitalmarknadsinstitul
och såtillvida kan vara hell jämförbara med kreditinstituten blir dock deras
kreditförsäkringar inte något med kredilgivning

Prop. 1984/85:77 99

helt
jämförbart. Säkerhef som för kredit ställs inte. 1 stället blir kreditförsäkring
äsatt ett pris efter försäkringslekniska grunder. Möjligen kan av detta skäl
kreditförsäkring av ovan angiven art och bankgaranti ses som varandra
kompletterande instrument mellan vilka valfrihet bör råda allt efter vad saken
gäller och t.ex. med hänsyn lill möjligheten all ställa säkerhet. Enligl
inspektionens uppfattning kan man vänta sig en fördelning av åtagandena mellan
försäkringsföretag och banker pä basis av rationella överväganden om vilket
instrument - försäkring eller garanti - som i det enskilda fallet är
lämpligast.

1.7
Fullmäktige i Sveriges riksbank

Fullmäktige
delar kommitténs syn i fråga om begreppet försäkringsrörel-

1.8
Konsumentverket

Garantiavtal

1 storl sett samfiiga nya bilar som säljs i Sverige
idag åtföljs-av en vagnskadegaranli. Garantin gäller normalt i tre år.
Vagnskadegarantin fungerar i princip som en kollektiv försäkring med 100
procents försäkringstäckning under bilens tre första år. Nybilsköparen och i
de flesta fall andrahandsköparen behöver således inle omgående länka pä att
teckna en vagnskadeförsäkring, något som enligl Konsumentverkets erfarenhet är
väl inarbetat i bilköparens medvetande.

Konsumentverket har inle uppmärksammat några
väsentliga konsumenlproblem med vagnskadegarantierna i deras nuvarande form.
Frågan är om kommiiténs förslag, atl lämnandet av vagnskadegaranlier skall betraktas
som drivande av försäkringsrörelse, fär några negativa konsekvenser för
konsumenlerna jämföri med nuvarande förhållande. Så synes vara fallel. Bl.a.
kommer den totala försäkringsläckningen under bilens tre första år med största
sannolikhet inle alt bibehållas. Orsakerna härtill kan bl.a. tänkas vara
följande:

1. Bristande informalion lill köparen när bilen
säljs ulan vagnskadeförsäk

ring.

2.
Köparen anser sig inte ha råd
alt teckna en vagnskadeförsäkring.

3.
Bristande kunskap hos
andrahandsköparen om alt det numera inte finns en vagnskadegaranli som följer
bilen och som gäller under de tre första åren. Enligt verkets erfarenheler
byter merparten av nybilsägarna bil inom tre år från köpet.

Hur slort bortfallet från den nuvarande 100
procentiga försäkringstäckningen kommer att bli om kommitténs förslag antages
är givetvis också beroende av bl.a. hur många bilproducenter/generalagenter som
kommer att avveckla sin garantigivning, hur många ägarbyten som sker under

Prop.
1984/85:77 100

bilens
tre första år och - om vagnskadeförsäkring lämnas - hur lång försäkringsliden
kommer alt bli. Sammantaget finns det, enligl Konsumentverkets mening, all
anledning tro att bortfallet från den nuvarande totala försäkringstäckningen
kan komma att bli belydande och atl många konsumenler därmed fär en sämre
ställning än vad de har idag. Viss tveksamhet kan för övrigt råda om den av
kommittén förmodade sänkningen av nybilsprisel kommer att motsvara kostnaden
för att teckna vagnskadeförsäkring.

De av kommittén skisserade utvecklingsalternativen
synes för bilköparna innebära två alternativ. Del ena är att bilen säljs med
vagnskadeförsäkring och det andra att bilen säljs ulan sådan försäkring.

Del första alternativet kan innebära atl
försäkringen tecknas av bilproducenten/generalagenten och all vagnskadeförsäkringen
i likhet med nuvarande vagnskadegaranlier följer bilen. En sådan
vagnskadeförsäkring skulle med hänsyn till atl den tecknas av
bilproducenten/generalagenten inte omfattas av konsumenlförsäkringslagen.
Avtalsvillkorslagen skulle heller inte bli fillämplig, vilkel den däremot är
för vagnskadegarantiernas del. Det vore klart otillfredsställande och från
konsumentsynpunkt helt oacceptabelt om del på marknaden skulle kunna förekomma
för konsumenten ekonomiskt likartade vagnskadeförsäkringar där konsumenlförsäkringsla-gens
tillämplighet enbart är beroende av vem som tecknar försäkringen. Om bilköparen
tecknade vagnskadeförsäkringen skulle dock detaljproblemet som är förknippat
med vagnskadegarantin försvinna och som består i atl vid tidpunkten för garantins
upphörande nå den person som då är ägare av bilen med information om atl
garantin upphör och atl bilägaren bör överväga att teckna en
vagnskadeförsäkring.

Det andra alternativet är atl bilen säljs utan
vagnskadeförsäkring. En ny, eller i del närmasie ny bil representerar etl storl
ekonomiskt värde som del genomgående finns behov av att skydda via en
försäkring.

För bilköparens del föranleder detta - som ovan
antytts - att han själv måste se lill alt en vagnskadeförsäkring tecknas för
bilen. Med hänsyn till att bilproducenterna under en längre tid för i del
närmaste samlliga på den svenska marknaden förekommande bilmärkena har lämnat
en vagnskadegaranli, är della väl känt för bilköparen. Om vissa
bilproducenler/general-agenter väljer att inte erbjuda vagnskadeförsäkring
måste köparna tydligt uppmärksammas på delta. Det måste därför åvila dessa
företag och återförsäljarna att informera bilköparen om atl han numera själv
måsle se till att teckna en vagnskadeförsäkring för atl erhålla samma
ekonomiska skydd som tidigare automatiskt medföljde bilen i form av en
vagnskadegaranli.

Serviceavtal

Kommittén föreslär att försäljning av
"fristående" garanliavial rörande förslitningsskador o. d. inte bör
betraktas som försäkringsrörelse.

Konsumentverket har emellertid bl.a. genom
anmälningar från konsumenter uppmärksammat en hel del problem beträffande de
förelag som säljer garanliavial som gäller förslitningsskador o.d. Dessa
företag har enligl verket ofta inte hafl någon som helst möjlighet alt avväga
produktkvaliteten mol garanliåtagandet. Enligt Konsumentverket föreligger ell
mycket starkt konsument- och samhällsintresse atl dessa företags verksamhet
ställs under samhällets kontroll via koncessionskrav och särskild tillsyn.

Har företaget däremol ingående kännedom om
produktens kvalitet -det lorde närmasl vara fråga om de fall där tillverkaren
också är garantigivare - bör verksamhelen inte generellt betraktas som
försäkringsrörelse. Mot denna bakgrund kan viss tvekan råda hur man bör
betrakta de "fristående" företag som säljer s. k.
roslskyddsgarantier för bilar. Enligt verkets mening talar övervägande skäl för
alt denna form av s. k. roslskyddsgaran-li bör betraktas som
försäkringsrörelse.

Vad ovan sagts beträffande serviceavtal synes också
i allt väsentligt överensstämma med vad som anförs i sakkunnigutlåtandet av
Cari Martin Roos (sid. 211 0.

Med hänsyn lill vad som nu anförts anser
Konsumenlveket att man bör noga överväga de nackdelar som förslaget vad gäller
vagnskadegarantierna kan medföra för konsumenlkolleklivet samt närmare överväga
konsekvenserna av kommitténs förslag avseende försäljning av
"fristående" garanliavial.

1.9
Försäkringsrättskommittén (Ju 1974:09)

Även om kommittén anfört goda skäl för sin
ståndpunkt, kan man av två skäl sätta i fråga om inte - på grundval av
kommitténs utredning - en allmänt hållen beskrivning av
försäkringsrörelsebegreppel borde tas in i lagen. Dels är en lagbestämmelse
trots allt mera lättillgänglig än molivuttalanden, och även en allmänt hållen
beskrivning kan vara till viss hjälp för enskilda förelagares planering av
verksamhelen; bl.a. kan den klarlägga all vissa företeelser som normalt inte
betecknas som försäkring kan länkas bli hänförda dit och att en företagare
därför för säkerhets skull bör inhämia etl förhandsbesked. Dels är del tveksamt
om man med den föreslagna lösningen uppnår syftet alt utvidga begreppet
försäkringsrörelse i vissa hänseenden.

Försäkringsverksamhetskommillén vill, på
beaktansvärda grunder, gå ifrån den syn på begreppei som framgår av det ledande
prejudikatet pä området, NJA 1958 s. 536 (Volvofallet). Att märka är emellertid
alt 1982 års försäkringsrörelselag - vilken lika litet som 1948 års lag om
försäkringsrörelse definierar begreppei i fråga - tydligen bygger på att tills
vidare samma gränsdragning skall gälla som lidigare bl.a. med avseende pä
garantier av den typ som Volvofallel rörde (se prop. 1981/82: 180 s. 132

Prop. 1984/85:77 102

0.
De lagändringar som föreslås i det remitterade betänkandet berör inte den
grundläggande bestämmelsen i I kap. I § första stycket försäkringsrörelselagen
och antyder inte heller på annal sätt alt nägon ny avgränsning skulle göras av
begreppet. Avsikten är tydligen alt en sädna ändring i stället skall
åstadkommas enbart genom motivuttalanden. Detta anses emellertid i allmänhet
som en mindre tillfredsställande lagstiftningsteknik. Man får rentav räkna med
att en domstol, som har atl pröva lagligheten av etl förelagt vite i en
situation motsvarande Volvofallet, skulle anse sig alltjämt böra följa 1958 års
prejudikat.

Den bäsla metoden, om man vill vara säker på all
den avsedda ändringen i gällande räll skall slå igenom, lorde vara atl
beskriva begreppet försäkringsrörelse i försäkringsrörelselagen, om också i
mera allmänna ordalag. I själva verkel synes del möjligt atl bygga en sådan
beskrivning på vad försäkringsverksamhetskommittén anfört om de grundläggande
kriterierna för försäkringsrörelse (s. 42), fast i lagtexten får antydas all
vissa avsteg från beskrivningen är möjliga i särskilda fall.

Både med en definition av denna lyp och med
försäknngsverksamhets-kommilténs lösning uppkommer emellerlid problemet, hur man
skall beteckna en verksamhei som vissei'igen har karaktären av försäkring men
som ändå inte behöver kontrolleras enligt försäkringslagsliftningen, t.ex.
därför alt betryggande tillsyn sker enligt banklagstiftningen (jfr betänkandet
s. 41 och 43 T). Försäkringsverksamhelskommiltén menar synbarligen all
försäkringsrörelse då inte skulle anses föreligga - en terminologi som dock
framstår som mindre träffande. Mera naturligt kan det synas att anse
försäkringsrörelse och koncessionstvång föreligga i sådana fall men ge en
möjlighet för försäkringsinspektionen atl undanta verksamhelen från tillsynsreglerna,
eventuellt genom elt tillägg i I § tredje stycket i kommitténs lagförslag.

1.10
Svenska arbetsgivareföreningen

Det förslag kommittén lämnar kan synas teoretiskt
lämpligi men har avsevärda praktiska komplikationer. Förslaget får konsekvenser
för en elablerad och väl fungerande ordning. Garanti- och serviceavtal förekommer
i stor utsträckning främsi inom bilindustrin. Den nuvarande ordningen med
vagnskadegaranlier inom bilindustrin är resulatel av en produktutveckling
emanerande ur konkurrenssituationen inom bilindustrin. Det är för eU
konkurrenskraftigt svenskt näringsliv av belydelse aU utveckling tilläts
beträffande både produktion och marknadsföring. Den här akluella
vagnskadegarantin är en sådan utveckling på marknadsföringens område. Den
enskilde köparen har vunnit ekonomiskt pä företeelsen.

Det har inle anföris atl den nuvarande ordningen
skulle lett lill missbruk eller att några missförhållanden skulle råda. Tvärtom
måsle det antagas att uppkomsten av garantierna varil av godo för köparna.
Några prakiiska

Prop. 1984/85:77 103

skäl
att genomföra den föreslagna ändringen synes således icke finnas. 1 stället
tycks kommitténs förslag leda till kostnadsökningar både för köpare och
tillverkare.

1.11
Sveriges industriförbund

Beträffande garantier, som omfattar ovissa, utifrån
kommande händelser, synes de flesta grundläggande kriterierna uppfyllda för
atl försäkringsrörelse skall anses föreligga. Det som dock måsle bli avgörande
för om sådan verksamhet kräver koncession är behovet av samhällskontroll genom
att klassificeras som försäkringsrörelse.

En metod alt klargöra om sådant behov föreligger är
atl undersöka om företag, som har lämnat sådana garanliutfäslelser ej senare
har kunnat uppfylla sina förpliktelser. Nägra sådana exempel har såvitt känt ej
förekommit. Tvärtom fungerar de nuvarande garantierna praktiskt och rationellt,
inle minst beträffande skaderegleringen.

Vidare måste man anse alt garantiulfästelsen är en
så naturlig och integrerad del av den primära verksamhelen, nämligen
tillverkning och försäljning av produkten, atl sambandet med reglerna som
gäller för denna verksamhet är slörre än sambandet med reglerna för
försäkringsrörelse, och att samma regler därför bör gälla för
garantiverksamheten som den primära verksamheten.

Förbundet anser således att det inte föreligger
behov av den särskilda samhällskontroll som koncession för försäkringsrörelse
skulle innebära. Den allmänna kontroll och tillsyn som näringsverksamhet i
allmänhet underkastas torde vara tillfyllest.

Förbundet vill därför understryka vikten av alt
inte genom ytterligare regleringar försvåra prakiiska och för konsumenien
ekonomiskt fördelaktiga garantilösningar som idag finns eller eventuellt kan
komma all utvecklas på marknaden. Det skulle innebära ett exempel på hur man
genom kontroll- och regleringsiver, ulan förankring i verkligheten, lägger en
hämsko på industriföretags möjlighet alt på ett rationellt sätt marknadsföra
sina produkter. Förslaget avstyrks därför i denna del.

1.12
Svenska försäkringsbolags riksförbund

Innebörden av begreppei försäkringsrörelse är idag
inte definierat i lagstifiningen utan överiämnat lill rättstillämpningen. Del
ledande prejudikatet på området är NJA 1958 s. 536 (Volvofallet). Kommittén
vill ge begreppet ett förändrat, mer ändamålsinriktat innehåll men har inle
funnit det möjligt att åstadkomma en klar, entydig och prakliskt användbar
legal definition av begreppei. I stället anger kommillén vissa grundkriterier
för bedömningen av vad som är försäkringsrörelse och redovisar utförligt hur
gränsdragningen skall göras beträffande vissa under senare år aktuella
gränsföreteelser såsom garanti- och serviceavtal saml captivebolag.

Prop. 1984/85:77 104

Riksförbundet ställer sig helt bakom de intentioner
som kommittén sålunda redovisar och har också full förståelse för kommitténs
skäl för atl avstå från alt lägga fram förslag till en legal definition. Med
kommitténs förslag all utmönstra brottet olaga försäkringsrörelse ur
lagstiftningen och i stället införa en ordning där bedömningen av om
försäkringsrörelse föreligger väsentligen koncentreras till
försäkringsinspektionen och regeringen -med rält atl få bindande förhandsbesked
i frågan - torde varken från rättssäkerhetssynpunkt eller eljest avsaknaden av
en legal definition bli alllför besvärande. Den nya avgränsningen av begreppet
försäkringsrörelse bör enligt riksförbundets mening under dessa förhållanden
kunna få full genomslagskraft utan atl den grundläggande bestämmelsen i försäkringsrörelselagen
(I kap. I § första stycket) kompletteras med en defini-fion.

Mäklarfrågan skall kommittén behandla i ett senare
betänkande. I samband med behandlingen av försäkringsrörelsebegreppet
diskuterar kommittén dock vissa aktiviteter som gränsar till mäklarverksamhet.
Frågan är här vilken grad av aktivitet/medverkan av annan än försäkringstagaren
själv fill tecknande av försäkring m.m. i ufiändskt bolag utan koncession här
som kan vara tillåten. Kommittén vi'' fästa helt avgörande vikt vid om
provision eller annan direkt ersäitning ulgär från del ufiändska bolaget. En
försäkringskonsull skulle sålunda, om sä inle kan visas vara fallel, inle bara
ha att utreda försäkringsbehov, försäkringsskyddets lämpliga utformning och ge
råd om lämplig försäkringsgivare, utan även kunna medverka lill tecknande av
försäkring i bolag utan koncession här och även i övrigt sköta kontakterna med
det utländska bolaget.

Riksförbundet måsle konstatera alt med en sådan
gränsdragning öppnas möjligheter att kringgå koncessionssyslemet med dess
viktiga syfte all skapa vissa garantier för svenska försäkringstagare. Som
kommittén framhäller är svårigheten atl förhindra oönskade aktiviteter för
icke koncessionerade bolags räkning slor och möjligheten all övervaka och
ingripa är i prakliken begränsad. Kravet alt kunden själv skall visa aktivitet
skulle kunna bli uttunnat och konsulternas medverkan inte bh begränsad lill
rådgivning i verklig mening, vilkel borde vara det principielll riktiga.

Det är naturligt alt i delta sammanhang till
diskussion la upp frågan om den nu gällande friheten för en kund som själv är
aktiv alt teckna försäkring utomlands hos här icke koncessionerade
försäkringsbolag. Denna är i Sverige mer vidsträckt än vad som är
internationellt vanligt. Det kan måhända hävdas alt detla, med nu i viss mån
genom behovsprincipen begränsat antal försäkringsgivare i landet, har utgjort
en vidgning av konkurrensen som kunde anses önskvärd. Härvid har bortsells
från de olika förutsättningar i konkurrensen som förelegat mellan å ena sidan
bolag med koncession i Sverige och å andra sidan bolag utan koncession här i
landet. Om nu emellertid kommitténs förslag om en friare eiableringsrätl skulle
genomföras - något som riksförbundet allmänt sett ställer sig posilivi fill

Prop. 1984/85:77 105

-
kan det ifrågasättas om denna nästan generella rätt atl teckna försäkring i
utlandet bör kvarstå. Kommittén har pä flera andra punkter i sitt betänkande -
inte utan framgång - värnat konkurrensjämslälldheten mellan olika bolag på
marknaden. Om tillfälle alt etablera sig i Sverige öppnas för utländska bolag,
borde del vara den vägen som de skulle beträda i förhållande till svenska
försäkringstagare. Riksförbundet finner det därför naturligt att begränsningar
av rätten atl teckna försäkring utomlands införes. Härvid bör uppmärksamhet
ägnas det arbele som pågår inom framför allt EG - men även inom OECD - när det
gäller utformningen av regler för hur fria försäkringsljänster skall kunna
lämnas över gränserna. Inte ovänlat har man inom EG länge kämpat med stora
svårigheter alt praktiskt och logiskt förena regelsystemet om fri
eiableringsrätl och den därav följande tillsynen, som skall utövas i
akliviletslandet, med elt regelsystem om fria tjänster. I flera utkast till
direktiv om fria tjänster har också ingått moment som i själva verket legat
reglerna för etablering mycket nära. Likafullt måsle enligt riksförbundets
mening denna utveckling noga följas. Enligt förbundets uppfattning kan inle
Sverige genom en sträng lagstiftning mera påtagligt avvika från internationella
normer på detla område. Å andra sidan kan det inle heller vara rimligl atl
svensk lag avviker från internationell sedvänja på ett sådant sätt att den
svenska försäkringsverksamheten riskerar att störas av en konkurrensojämlikhel
som andra länder inte skulle acceptera.

1.13
Folksam

I begreppet försäkringsrörelse ligger atl det ska
vara fråga om rörelse som drivs affärsmässigt. Undantag från koncessionstvång
bör som hittills gälla i fråga om verksamhet som kontrolleras genom annan
lagstiftning, t.ex. understödsföreningar (jfr Hellner, Försäkringsrätt 2 uppl.
s. 39). En understödsförening kan bedriva verksamhet som är atl klassificera
som försäkringsrörelse enligl försäkringsrörelselagen, men en lägre
lillsynsnivå har anselts acceptabel med motivet att rörelsen inte bedrivs
affärsmässigt (jfr Carl Martin Roos' bilaga lill betänkandet, "Vad är
försäkringsrörelse?" s. 218).

Det är enligt Folksams uppfattning angeläget alt
understödsföreningar drivs i sådana former all den lägre lillsynsnivån
verkligen är motiverad. Della synes inte alllid vara fallel belräffande vissa
sådana föreningar som har nått så slor omfattning atl de i fråga om sortimentet
av försäkringslösningar fakfiskl konkurrerar med försäkringsbolagen. Denna
konkurrens blir inle rättvis, bl. a. av den anledningen att försäkringsbolagen
är underkastade placeringsplikt. I ulredningen borde denna fråga ha ägnats
slörre uppmärksamhel.

Prop. 1984/85:77 106

1.14
Utländska Försäkringsbolags Förening

Föreningen ställer sig helt bakom de intentioner
som kommillén redovisar men vill särskilt uppmärksamma de problem som uppstår
när det gäller verksamhet som här i landet bedrivs av utländska
försäkringsföretag som inte har koncession i Sverige. De aktiviteter, som avses
utövas av mäklare eller ombud som uppbär provision eller annan ersäitning från
den utländske, i Sverige icke koncessionerade försäkringsgivaren. Kommittén
vill fästa helt avgörande vikt vid om provision eller annan direkt ersättning
ulgår från del utländska bolaget.

Föreningen anser att med en sådan gränsdragning som
medger en försäkringskonsull alt inte bara utreda försäkringsbehov, ge råd om
försäkringsskyddels lämpliga uiformning och lämplig försäkringsgivare utan
även medverka till tecknande av försäkring i bolag utan koncession här, skulle
möjligheter uppkomma att kringgå koncessionssyslemet med dess vikliga syfte alt
skapa garantier för svenska försäkringstagare. Föreningen anser att med en
sådan gränsdragning svårigheterna att förhindra oönskade aktiviteter för icke
koncessionerade bolags räkning blir stor och möjlighelerna att övervaka och
ingripa blir begränsade.

Till skillnad mol vad som gäller på många håll
utomlands har man i Sverige hafl myckel slor frihet att teckna försäkring
utomlands hos i Sverige icke koncessionerade försäkringsbolag. Möjligen har
delta förhållande utgjort en önskvärd utvidgning av konkurrensen. Kommitténs
förslag om en friare koncessionsgivning skulle innebära att en sådan vidgning
av konkurrensen skulle kunna ske inom landet och en generell rätt att teckna
försäkring i utlandet skulle av den anledningen inle vara nödvändig. Med en
utveckling som begränsar den generella rätlen att teckna försäkring i utlandet
skulle konkurrensjämslälldheten mellan försäkringstagarens olika
försäkringsallernaliv bli mycket större. I sådant fall bör särskild
uppmärksamhel ägnas det arbete som pågår inom EG när det gäller utformningen
av regler för fria internationella försäkringstjänster.

I organisationen av de flesla utländska
försäkringsmarknader ingår oberoende skaderegleringsföretag som en mycket
vikfig del. Kommittén anser att skadebesiktning och skadereglering för här i
landet icke koncessionerade försäkringsgivare skulle krävas koncession. Del
framgår inle helt klart om kommittén anser att skaderegleringsarbetet på
uppdrag av koncessionerade försäkringsbolag också skulle kräva koncession. De
etablerade skaderegleringsföretagen har myckel välrenommerade verksamheter
och föreningens medlemsbolag utnyttjar i sina respektive hemland i stor
utsträckning sådana företag. Det är därför naturligt atl föreningen anser det
vara av slor vikt all seriösa skaderegleringsföretag får frill etablera sig och
utvecklas inom Sverige. Ell koncessionskrav skulle säkerligen hämma
etableringen och utvecklingen av oberoende skaderegleringsförelag (Independanl
Loss Adjusters).

Prop. 1984/85:77 107

1.15
Försäkringsjuridiska föreningen

Del har länge rätl belydande osäkerhet om vad som
är koncessionsplik-lig försäkringsrörelse. Kommittén ansluter sig till
uppfattningen att det inte är möjligt att avgöra huruvida en verksamhet fordrar
koncession genom atl uppställa en strikt definition av försäkringsrörelse och
sedan pröva, huruvida verksamhelen motsvarar denna definition. Kommittén förordar
i slällel en mer allmän bedömning, sådan som i praktiken redan synes ha
lillämpals av svenska domstolar och myndigheter. Föreningen delar uppfattningen
att del är nödvändigt, särskill belräffande garanti- och serviceavtal, atl
nöja sig med en sådan allmän bedömning. Beträffande riktlinjerna för
bedömningen kan emellertid mer tvekan råda. Kommittén ansluter sig i huvudsak
till vad professor Carl Martin Roos har anfört i en utredning som bifogals som
bilaga (s. 197 ff) till betänkandet (se s. 45 fO. Roos synes mena atl den s. k.
Volvo-domen (NJA 1958 s. 536) inte längre bör vara vägledande utan att man i
slällel skall följa en slrängare linje, sådan som norska Höyesterett utstakade
i rättsfallet NRl 1972 s. 248.

Ehuru kommittén inle föreslår någon ändring i
lagtexten är dess avsikt atl i framtiden garantier av Volvo-typ skall vara
underkastade koncessionstvång (se s. 47f). Även beträffande andra garanti- och
serviceavtal kan bedömningen bli strängare än nu (se s. 48). Föreningen anser
del emellerlid tveksamt om man bör skärpa bedömningen på ett sätt som
inskränker möjligheterna att lämna garantier som inte anses som försäkring. En
försäkringslösning har uppenbara fördelar, framför allt i den större säkerhet
som den medför för allmänheten, i jämförelse med en garanti som inle är
underkastad de regler som gäller för försäkringsrörelse. Men denna ökade
säkerhet betyder vanligen också ökade kostnader för dem lill vilkas förmån
försäkringen gäller. Det bör finnas utrymme också för den mindre värdefulla men
billigare garantin. Del kan här hänvisas lill Hellner, American Journal of
Comparative Law 1963 s. 494 ff, särskilt s. 540ff (omtryckt i Selecled Essays
on Insurance Law, 1977). Föreningen anser därför att man inte bör frångå den
principuppfattning som framträder i Volvodomen, trots atl motiveringen i denna
kan kritiseras i detaljer. 1 vaije fall måste det anses olämpligt att införa en
ny princip enbart genom molivuttalanden, ulan någon ändring i lagtext.

En annan fråga om vad som är koncessionspliklig försäkring
rör verksamhet som utländska försäkringsförelag bedriver genom att uppta
försäkringar i Sverige genom en mellanhand. Del utländska företaget har då
koncession i sitt hemland, och frågan är alltså inte - som vid garanti- och
serviceåiaganden - om verksamheten överhuvud skall anses koncessions-pliktig
utan om den del av verksamheten som bedrivs i Sverige skall fordra koncession
här. Kommitténs uttalanden härom (s. 52 f) är relativt kortfattade. De går ul
på att endasl om den potenlielle svenske kunden själv lar initiativ till
kontakt, verksamhelen inte fordrar koncession, medan om det

Prop. 1984/85:77 108

utländska
bolaget genom egna aktiviteter i Sverige söker anskaffa försäkringar för sin
räkning, verksamheten bör fordra svensk koncession. En försäkringskonsulls
verksamhet, vid vilken konsullen medverkar lill atl kunden tecknar försäkring
hos elt utländskt försäkringsföretag, anses inle fordra koncession om konsulten
inte uppbär provision frän del utländska bolaget. Om däremol konsulten uppbär
provision för tecknandet eller om han utför skadebesiktning eller
skadereglering mot ersättning, fordrar verksamheten enligl betänkandet
koncession. Om skaderegleringen utförs av det utländska företagel med anlitande
av dess ordinarie skaderegleringspersonal, anställd utom Sverige, anses
däremot koncession inle krävas. Enligt föreningens mening kan koncessionsplikt
för utländskt företags verksamhet i Sverige inte avgöras pä så lill synes enkla
grunder som dem kommittén angett. Att låta avgörandet bero av vem som tar
kontakten, den svenske försäkringstagaren eller del utländska
försäkringsföretaget, blir lösligt och leder till bevissvårigheler. Ej heller
synes det sätt på vilket provision utgår vara lämpligt som kriterium.
Föreningen vill erinra om atl en mäklare regelbundet uppbär provision fiän det
försäkringsföretag hos vilket han på kundens uppdrag placerar försäkringen,
ulan att mäklaren därför anses utöva egen försäkringsverksamhet. De av
kommittén angivna kriterierna belräffande skadereglering synes också leda lill
oklarhet, exempelvis när försäkringen tecknas på sådant sätt att svensk
koncession inte erfordras men skaderegleringen sker genom personal anställd i
ett konces-sionerat svenskt försäkringsbolag. Koncessionen avser ju drivande av
försäkringsrörelse, inle särskilda delar därav såsom tecknande av försäkring
och reglering av skador. Det kan också ifrågasättas om lika stränga krav på
koncession skall ställas när del gäller verksamhet för försäkring av objekt i
utlandet som för försäkring i Sverige. Föreningen vill därför förorda att denna
fråga ytterligare analyseras och utreds, och alt även andra kriterier övervägs
än de kommittén nu nämner.

Nära sammanhang med de materiella förutsättningarna
för alt verksamhet skall anses fordra koncession har förfarandet vid prövning,
huruvida viss verksamhet är att betrakta som koncessionspliklig
försäkringsrörelse. Kommittén föreslår att del nuvarande förfarandei i
straffprocessuell ordning ersätts med elt förfarande inför
försäkringsinspeklionen och regeringen, med möjlighet lill förhandsbesked och
vitesföreläggande. Domstolsprövning skall blott förekomma vid talan om
utdömande av vite, då dom-Stolen enligl allmänna principer skall pröva om det
föreslagna vitet skall utdömas, eventuellt nedsättas. Del föreslagna
förfarandei har uppenbara fördelar framför den straffprocessuella bedömning som
nu i princip är utslagsgivande. Del kan emellertid knappast bestridas atl
tillsynsmyndigheter - här åsyftas inte särskilt svenska förhållanden ulan lika
mycket andra länders - har en benägenhet atl anse verksamhet vara sådan alt den
bör stå under deras tillsyn. Det innebär inte någon kritik eller misstro mot
den svenska försäkringsinspeklionen atl säga atl även den kan ha svårt alt

Prop.
1984/85:77 109

göra en rent objektiv bedömning. Av stor vikt blir därför
vilken myndighel som är besvärsinslans. Kommittén diskuterar om
regeringsrätten, i slällel för regeringen såsom blir fallel om man tillämpar
allmänna regler om besvär över försäkringsinspektionens beslut, bör vara
besvärsinslans. Kommittén avvisar denna tanke med motivering att
regeringsrätten normalt inte handlägger ärenden som rör bedrivande av
försäkringsrörelse och skulle få en alltför begränsad erfarenhet och kunskap på
delta område (se s. 58). Men detsamma gäller regeringen i vad avser det slag av
bedömning varom nu är fråga. Avgörande bör i stället vara vilken myndighet som
är bäst kvalificerad atl bedöma de rent juridiska frågor, utan anknytning till
en politisk avvägning, som här uppstår. Föreningen anser därför atl det bör
ytterligare övervägas all låta regeringsrätten vara besvärsinstans i frågor om
vad som är koncessionspliklig försäkringsrörelse.

Beträffande en särskild detaljfråga
vill föreningen ifrågasätta om icke möjligheterna atl meddela föreläggande med
vite bör nyanseras mera. Antag atl etl förelag av inspektionen befinns bedriva
försäkringsrörelse som fordrar koncession. Det bör vara möjligt atl för tiden
innan sådan ansökan hunnit prövas och eventuellt beviljas föreskriva, hur
verksamheten skall bedrivas. Givetvis mäste då förutsättas, att inspektionen
inle meddelar sådana föreskrifter alt de tvingar verksamhelen till omedelbart
upphörande, även om koncession skulle komma all beviljas.

1.16 Bilindustriföreningen, Motorbranschens Riksförbund

1 stort sett varje ny bil som säljs
i Sverige har en vagnskadegaranli, som ingår i nybilsprisel. Systemet med
vagnskadegaranlier har anor ända sedan mitten av 50-lalel. Det är således ett
beprövat och väl fungerande system, som både köpare och säljare vant sig vid,
och som man funnit prakliskt och ekonomiskt.

Kommitténs motiv för att vilja
ändra på systemet med vagnskadegaranlier synes mest vara av teoretisk art.
Kommittén diskuterar myckel ingående definitioner pä garanti och försäkring
och när den ena respektive den andra formen kan anses föreligga. Den avgörande
frågan måsle vara om något verkligt behov av en förändring finns. Vi menar att
kommittén inte kunna påvisa något sådant behov. Konsumenterna/bilköparna har
inle framställt önskemål om ett förändrat system. Inle heller från samhällets
sida kan påvisas klagomål pä garantigivarnas sätt atl sköta sin verksamhet.
Några fall där garanligivarna inle kunnat uppfylla sina förpliktelser har,
såvitt oss bekant, inte förekommit. När det gäller samhällets behov av insyn så
finns redan idag möjligheter till insyn i garantigivarnas verksamhet genom den
kontroll och tillsyn som näringsverksamhet i allmänhel underkastas.

En övergång från garanti lill
försäkring innebär ökade kostnader för konsumenien beroende på att en
konventionell försäkringsgivare - i motsats till garanfigivaren - har:

Prop. 1984/85:77 110

- högre kostnader för skadeadministralion, bl.a.
beroende på alt flera

märken behandlas.

— kostnader för marknadsföring, försäljning
och provision för försäkring

arna. Garantigivaren har här inga kostnader.

En annan sannolik effekt av en övergång från
garanti till försäkring är minskad beläggning på märkesverkstäderna, vilket i
ett längre perspektiv är lill nackdel för konsumenten. En jämn beläggning hos
märkesverkstäderna är en viktig förutsättning för att göra reparationstekniken
effektivare och för att skapa nödvändig lönsamhet. Märkesverkstadens
produktansvar innebär ökad trygghet för kunden och säkerställande av att en
fullgod och trafiksäker reparation blir utförd.

Systemet med vagnskadegaranlier ger mycket goda
möjligheter för biltillverkarna att följa upp inträffade skador. Tillverkarnas
konstruktionsav-delningar kan utnyttja information om garantiskador för atl
göra bilarna irafiksäkrare och reparalionsvänligare samt för atl införa
effektivare repa-ralionsmetoder. Dessa möjligheter till feedback lorde i storl
sett bortfalla om kommitténs förslag genomförs.

Kommitténs förslag medför friställning av personal
både hos märkesverkstäderna och generalagenternas .garantiavdelningar.

Vid en övergång lill vagnskadeförsäkring kan man
förmoda atl en del nybilsköpare väljer att inte ha något vagnskadeskydd. Delta
innebär alt många skador inte kommer atl repareras, och resultatet blir etl
mindre trafiksäkert bilbestånd.

Sammanfattningsvis vill vi besläml avstyrka
kommiiténs förslag alt lämnande av vagnskadegaranlier skall betraktas som
försäkringsrörelse och kräva koncession och särskild tillsyn. Kommitténs
förslag kommer att medföra ökade kostnader för konsumenien. Nuvarande system
med vagnskadegaranlier fungerar bra och del finns inget behov av ett ändrat
system.

1.17
Aktiebolaget Volvo

År 1954 införde Volvo den s. k. PV-garantin för
sina i Sverige försålda personvagnar. PV-garantin innebär all personbil som
skadas genom yttre olyckshändelse eller åverkan repareras kostnadsfritt på
Volvos märkesverkstäder med undanlag för viss självrisk.

Införandet av PV-garantin innebar något helt nytt
på den svenska marknaden och en konkurrens med de svenska
bilförsäkringsbolagen. Detta resulterade i ett åtal mot Volvos dåvarande
verkslällande direktör, Assar Gabrielsson, för att Volvo ansågs yrkesmässigt
och ulan lillslånd ha drivit försäkringsverksamhet. Åtalet ogillades i samlliga
instanser, i Högsia domstolen med den mofiveringen att "lämnandet av
garantin anses på sådant sätt ingå i bolagets rörelse atl bolaget icke därigenom
drivit försäkringsrörelse i den mening som avses i lagen om
försäkringsrörelse." (NJA 1958:536). Genom Högsta domstolens dom har
fastslagits att utfar-

Prop. 1984/85:77 III

dandet
av PV-garantin har varit och fortfarande är en del av Volvos industriella
verksamhet och sålunda icke försäkringsrörelse.

PV-garantin har under årens lopp blivit ett
särskill begrepp inom bilindustrin och fram till år 1983 har sådan garanti
lämnais för ca I 400000 Volvo personbilar moisvarande ca 6 800000 garaniiär.
Lämnandet av garantin har i hög grad befrämjat Volvos svenska
personvagnsförsäljning och bidragit till atl göra Volvo lill landets största
industriföretag med en betydande export. Vidare har PV-garantin möjliggjort för
Volvo att med framgång på den svenska marknaden möta den starka konkurrensen
från utländska tillverkare. Nationalekonomiskt innebär detta en högre
sysselsällning än eljesl och lägre bilimport till landet. Den starka positionen
på hemmamarknaden har varil av slor belydelse för Volvos förmåga att i hård
internationell konkurrens öppna nya exportmarknader och befästa sin slällning
pä redan etablerade marknader. Dessa förhållanden kommer även fortsättningsvis
all vara avgörande för Volvos utveckling.

Grundtanken med PV-garantin har varit och är atl
den genom sin helt speciella och unika utformning och tillämpning alllid skall
medföra ett garanfiskydd lill lägsia kostnad för bilköparen.

Kostnaderna för garantiskyddel blir lägre än för
motsvarande skydd genom vagnskadeförsäkring beroende pä att
förvaltningskostnaderna vid försäkring är avsevärt högre än de med PV-garantin
förbundna förvaltningskostnaderna. Enligt uppgifter frän
Försäkringsinspektionen utgjorde förvaltningskostnaderna i procent av
premieintäkterna 1980 för Volvia 10,3% och för övriga försäkringsbolag mellan
23,1 och 41,6%. Volvos förvaltningskostnader för PV-garantin understiger
väsentligt Volvias förvaltningskostnader bl.a. på grund av all åtgärder med
försäkringsbrev, premieavier, ägarebyte och reklam icke erfordras. Som en följd
härav har PV-garantin inneburit en belydande besparing i storleksordningen
lägst 20% av skadekostnaderna. Dessa uppgick för PV-garantin 1980 till ca
70000000 kronor.

Kostnaderna för garantiskyddel blir även lägre
genom alt Volvo lack vara PV-garantin haft en unik möjlighet till uppföljning
av inträffade skador. Skadorna rapporteras lill Volvos konstruktionsavdelning,
som använder det inrapporterade materialet för alt fä fram en reparalionsvänligare
konstruktion saml effektivare och billigare reparalionsmetoder. Materialet
ligger även till grund för konstruklionsändringar för åstadkommande av ökad
trafiksäkerhet. Della samarbete mellan PV-garantin och konstruktionsavdelningen
hade inte varil möjligt vid olika försäkringsbolags täckning av
vagnskaderiskerna.

Förbilligandet av vagnskadeskyddet genom
PV-garantin och den i samband därmed fortgående produktutvecklingen har kommii
Volvobilköparna lill godo. PV-garantin har av köparen uppfattats såsom en slor
fördel, vilket försäljningsutvecklingen och andra bilfabrikanters antagande av
liknande garantier utvisar. Nägra olägenheter eller behov av kontrollåt-

Prop. 1984/85:77 112

gärder
för PV-garantins tillämpning har inte förekommit under den långa tid
PV-garaniin varit i funktion.

Försäkringsverksamhetskommitién har i samband med
sitt delbetänkande om de s. k. caplivebolagens verksamhet i Sverige kommit in
på avgränsningen av begreppei försäkringsrörelse och därvid även behandlat
garantier av PV-garantins lyp. Från renl akademiska utgångspunkter finner
kommittén, att sådana garantier företer typiska drag av försäkringsrörelse och
att del därför ur samhällets och kundernas synvinkel mäste anses föreligga
behov av att kontrollera verksamheten genom bl. a. koncessionsregler och
särskild tillsyn. Kommillén motiverar inte varför sådant behov skulle föreligga
i nu förevarande fall och redovisar inle några olägenheter av den nu snart
30-åriga PV-garantins tillämpning. Kommittén tar vidare för givet alt för
garantierna bör gälla samma koncessions- och kontroll-regler som för
försäkringsrörelse i allmänhet, vilkel i och för sig är mycket anmärkningsvärt.

Kommittén påpekande, att nybilspriserna
"torde" bli lägre om garanti-momentet utgick, bortser, såviit gäller
PV-garantien, helt från det förhållandel atl kostnaderna för
vagnskadeförsäkring skulle överstiga en tänkt sänkning av nybilspriset.
Kommitténs förslag skulle därför innebära en väsenllig fördyring för
Volvoköparna. Volvo finner det anmärkningsvärt att delbetänkandel, som i övrigt
vill bevaka konsumentintresset, gär direkt emot detla ifråga om PV-garantin.

Kommittén har sålunda ulan någon motivering i sak
underkänt det rättsläge som etablerats genom Högsta domstolens dom angående
PV-garantin. PV-garantin avses atl omöjliggöras genom alt administrativa
myndigheter skall avgöra om garanlilämnandet innebär koncessionspliklig
försäkringsverksamhel. Som en följd av kommitténs motivuttalanden kommer de
administrativa myndigheterna i praktiken atl anse PV-garantin såsom
koncessionspliklig.

Om Volvo skulle tvingas upphöra med PV-garantin,
skulle härigenom såväl finansiella som personella resurser överföras från
Volvos industriella verksamhei till den svenska försäkringsbranschen. Detsamma
gäller för andra industrier, som tillämpar moisvarande garantier. En avtappning
av resurser från den industriella sektorn av Sveriges näringsliv till försäkringssektorn
kan inte anses vara påkallad eller önskvärd i elt läge, där landels
industriella förmåga måste bedömas vara av avgörande belydelse för den
ekonomiska utvecklingen.

Volvo protesterar mot kommitténs förfarande alt
utan särskild anledning söka ändra gällande rätl och omöjliggöra PV-garantin.
Volvo hemställer, all, såviit gäller PV-garantin, kommiiténs delbetänkande med
förslag lill ändring av bl.a. försäkringsrörelselagen och kommitténs uttalanden
i anslutning därtill, icke lägges till grund för blivande lagsfiftning.

Prop. 1984/85:77 113

1.18
Aktiebolaget Internationell Assurans

Kommittén har funnit all del inte är möjligt atl
åsladkomma en klar entydig och prakliskt användbar definition av begreppet
försäkringsrörelse, vilkel innebär att avgränsningsproblem uppstår när man
kommer in på blandformer där andra verksamheter företer försäkringsmässiga inslag.
Av den föreslagna lagtexten framgår inte om vagnskadegaranlier skall betraktas
som försäkring, däremol har kommittén i sin utredning uttalat meningen att
vagnskadegaranlier bör betraktas som försäkring. Problematiken att bedöma om
en viss verksamhet skall betraktas som försäkringsrörelse är enligl
utredningen även avhängigt av vad som i allmänt språkbruk avses med
försäkringsrörelse. Man bör idag med styrka kunna hävda atl
vagnskadegarantierna efter alt ha existerat i snart 30 år i allmänhetens ögon
inle är atl betrakta som försäkring. Vi vill också konstatera att i den
egentliga sakfrågan har ingenting förändrats sedan den s.k. Volvodomen fastställdes
på 1950-talel.

Enligt kommittén får inle del försäkringsmässiga
inslaget i elt avtal om bilförsäljning vara alltför obetydligt, om
försäkringsrörelse skall anses föreligga.

Enligt vår mening är ell vagnskadegaranliavtal av
liten betydelse i del totala köpeavtalet av en ny bil.

Vid bedömning av hur vagnskadegaranlier skall
behandlas i framtiden måsle enligt vår mening konsumenternas intresse vara för
ögonen och det måste även beakias all vagnskadegarantin sedan många år tillbaka
ur allmänhetens synpunkt anses utgöra en del av det som ingår vid köp av en ny
bil. För konsumenterna kommer kommiiténs förslag all innebära högre kostnader
för etl fordons vagnskadeskydd. Den främsta orsaken till detla är atl
förvaltningskostnaderna för vagnskadegaranlier är betydligt lägre än för
traditionell vagnskadeförsäkring.

Några av skälen till de låga
förvaltningskostnaderna för vagnskadegaranlier är bl. a. följande:

-
garantierna har inga kostnader
för marknadsföring och försäljning

-
en treårig obligatorisk
vagnskadegaranli innebär atl administrationen för garantin är myckel enkel. Som
exempel på förenklad administration kan nämnas atl en kund aldrig behöver
aviseras om premiebetalningar och atl ägarbyten därigenom ej behöver
registreras efiersom garantin följer bilen och inte personen under den treåriga
giltighetstiden.

Ur försäkringsbolagens synpunkt är del elt
naturiigt önskemål om att exklusivt behärska ett så stort område som möjligt av
del ekonomiska livet. Delta resonemang är intressant för konsumenlerna, då
kommitténs förslag beträffande vagnskadegaranlier innebär begränsningar i
möjligheterna atl göra en garanliulfästelse vilkel kommer atl påverka både
service och risktäckningsmarknaderna på ett negativt sätt. Kravet på koncession
även för garantigivning kommer att innebära atl både personella och fi-8
Riksdagen 1984/85. I saml Nr 77

Prop. 1984/85:77 114

nansiella
resurser överförs från industri- och handelsföretag lill försäkringsbolagen, vilket
i strid med försäkringsverksamhelskommitténs önskemål medför en ännu starkare
koncentration av försäkringsverksamheten i vårt land.

Enligt kommittén är behovet av samhällskontroll ett
av de allra starkaste argumenten för att vagnskadegaranlier skall betraktas som
försäkring. Vi vill i detta sammanhang påminna om 1958 års sakkunniga, som
ansåg all man borde avvakta erfarenheterna på vagnskadegaranliområdet och alt
ell ingripande med lagstiftning skulle ske först sedan det blivit i praktiken
styrkt, all behovet av lagstiftning var starkare än de fördelar som kunde
vinnas genom nuvarande frihet. Naturiigivis är det angeläget att garantigivarnas
kunder skall kunna känna fullständig trygghet för att garantierna uppfylls. Vi
känner dock inte till något fall under hela den lid vagnskadegarantierna varit
akluella där någon konsumenl på grund av solidileisskäl ej erhållit ersäitning
i enlighet med garanlivillkoren. Kommitténs önskemål om en insyn och kontroll
av garantigivning bör enligl vår uppfattning kunna lösas pä annal sätt än atl
kräva koncession även för vagnskadegaranlier.

Vår bestämda uppfattning är alt lagtexten kan vara
utformad i enlighet med förslaget, men alt det framför alll inle ligger i
allmänhetens intresse atl ändra nuvarande vagn-skadegarantier lill atl
betraktas som försäkring.

Fördelarna med denna fria form av garantigivning är
enligt vårt förmenande belydande i jämförelse med alt införa koncessionstvång
för garantigivning.

1.19
Motormännens Riksförbund

Alltsedan vagnskadegarantierna infördes har M för
sina medlemmars räkning handlagt ell slort antal skaderegleringsfall inom ramen
för olika vagnskadegaranlier. Några olägenheter p.g.a. atl vederbörande medlem
hafl vagnskadegaranli i stället för vagnskadeförsäkring, har härvid inle
förevarit. Från konsumentsynpunkt synes man sålunda inte kunna rikta några
anmärkningar mol det sätt varpå garanligivarna handhar skaderegleringen. Det
kan naturligtvis hävdas atl ett avskaffande av garantimomentel rimligen bör
medföra en sänkning av nybilspriset. M är emellertid av den bestämda
uppfattningen atl denna eventuella prissänkning är väsentligt lägre än den
kostnad som uppslår för normalbilisten när han via vagnskadeförsäkring skall
skaffa sig etl skydd moisvarande vagnskadegarantins. M hemställer därför att
någon ändring av det nuvarande systemet inte sker.

Prop. 1984/85:77 115

1.20
Motorförarnas Helnykterhetsförbund

De juridiska resonemangen om vagnskadegarantierna
skall betraktas som försäkringsrörelse eller inte är knappast relevanta frän
konsumentsynpunkt. För bilkonsumenlen är den viktigaste frågan vilket syslem
som är billigast och fördelaktigast. Enligt MHFs mening har den hilfillsvarande
erfarenheten visat att vagnskadegarantierna inle varit till konsumentens
nackdel. Del finns inga sakliga skäl till att ändra del nuvarande systemet i
enlighet med utredningens förslag. Ett genomförande av utredningens förslag torde
medföra ökade kostnader för konsumenterna. MHF avstyrker förslaget.

2
Den materiella koncessionsprövningen

2.1
Försäkringsinspektionen

Behovsprövningen ulgör f n. en hörnsten i
koncessionsbedömningen. Vid införandet av behovsprincipen 1948 var etl viktigt
skäl härtill alt åstadkomma en reduktion av antalet företag pä
försäkringsmarknaden. Man pekade därvid på behovel av kostnadsminskande
rationaliseringar och önskvärdheten av alt göra marknaden mera överblickbar för
konsumenterna. Detta synsätt har också präglat inspektionens ställningstagande
lill koncessionsansökningar. Under de senaste åren har dock inspektionen mol
bakgrund av den fortgående reduceringen av antalet bolag tillämpat en något
liberalare tolkning av behovsprincipen, vilket har lett till koncessionsutvidgningar
och även nyetablering på marknaden.

Enligl inspektionens uppfattning har det svenska
försäkringsväsendet i dag en i slort setl ändamålsenlig struktur. Etablerade
försäkringsbolag tillgodoser på etl i huvudsak tillfredsställande sätt rådande
behov av försäkringar. Detla hindrar ej atl en viss nyetablering - särskilt
inom förelagsförsäkringsområdet - skulle kunna vara till fördel för
försäkringstagarna bl.a. genom en slörre variation i produktutbud och en högre
servicenivå. Det kan heller inle uteslutas att tillkomsten av ytterligare
företag skulle kunna medföra en ökad priskonkurrens mellan bolagen. En viss
liberalisering av koncessionspolitiken kan mol bakgrund härav vara motiverad.

En liberalisering av koncessionspolitiken kan
genomföras inom ramen för gällande lagstiftning genom en mer flexibel
tillämpning av behovsprincipen än vad hittills har varit fallel. Nägon ändring
av lagstiftningen är alltså i och för sig inte nödvändig ulan det är
fillräckligl att statsmakterna till stöd för den fortsatta lagtillämpningen gör
de uttalanden som anses erforderliga. Till förmån för etl bibehållande av
nuvarande ordning talar att en överelablering av marknaden effektivt kan
förhindras genom behovsprövningen. Emellerlid lorde man även med den av
kommittén föreslagna

Prop. 1984/85:77 116

ordningen
kunna undvika en överelablering under åberopande av alt ytterligare etablering
skulle vara oförenlig med "en sund utveckling av försäkringsväsendet".
Som kommittén framhållit saknas dessutom anledning anla - i vart fall på kort
sikl - all ell slopande av behovsprincipen skulle leda till en slor ökning av
antalet koncessionsansökningar. På konsument-försäkringsområdet skulle
exempelvis de slora iniliala kapitalinsatserna, som krävs för
organisalionsulbyggnad för all tillgodose försäkringslagarnas krav på
närhetsservice, sannolikt utgöra en viss spärr mot nyetablering. Risken för
att elt boritagande av behovsprövningen skulle leda lill en uppsplittring av
marknaden är således lilen.

Mot bakgrund av del anförda vill inspektionen inte
motsätta sig kommitténs förslag i denna del. Inspektionen kommer dock att med
uppmärksamhel följa utvecklingen och givetvis måste koncessionsfrågan tas upp
till förnyat övervägande i den mån utvecklingen skulle ge anledning därtill.

2.2
Näringsfrihetsombudsmannen

NO anser del vara i hög grad angeläget och
motiverat att de nuvarande principerna för materiell koncessionsprövning i
försäkringsrörelselagen modifieras i konkurrensfrämjande riktning. Den
långtgående etablerings-konlroll, även innefattande behovsprövning, som finns
på försäkringsområdet måsle anses stå i viss motsatsställning fill en
grundtanke bakom konkurrenslagstiftningen nämligen principen om fritt marknadstillträde.
De nuvarande reglerna och deras lillämpning i prakliken har otvivelaktigt
utgjort en faktor som möjliggjort den långtgående koncentration lill etl fåtal
slora koncerner som uppkommit på försäkringsmarknaden. De redan etablerade
försäkringsföretagen har med rådande förutsättningar inte varit utsatta för det
potentiella konkurrenstryck och härav följande incitament till rationalisering
och produktutveckling som etableringsfrihel innebär. För försäkringsbolag med
begränsade koncessioner har koncessionsreglerna medfört atl de inle smidigt
har kunnat anpassa sitt produktutbud till ändrade marknadsförutsättningar.

Den i lagen inskrivna behovsprincipen och dennas
tillämpning är del inslag i hilfillsvarande koncessionsregler som tett sig mest
negativt från de konkurrensaspekter som NO har atl beakia i sin verksamhei. NO
finner del tillfredsställande alt kommittén föreslår atl behovsprincipen
upphävs och tillstyrker förslaget.

1 ett läge med slopad behovsprövning är det
naturligt alt, som kommittén också gör, ställa sig frågan om några materiella
regler för koncessionsprövning över huvud taget behövs. Kommillén kommer lill
slutsatsen att en prövning inriktad på en allsidig bedömning huruvida den
planerade verksamhelen kan antas vara förenlig med en sund utveckling av försäkringsväsendet
inle kan undvaras. De skäl som kommittén anför för sin ståndpunkt - atl
försäkringsverksamhel slarki skiljer sig frän industriell

Prop. 1984/85:77 117

verksamhei,
att det inle är tillrådligt aU utforma reglerna uteslutande pä grundval av nu
rådande förhållanden på den svenska försäkringsmarknaden, möjligheten att
slyra utvecklingen på lång sikl och handskas med problem som för närvarande
inte kan överblickas saml att möta problem som sammanhänger med frågor pä den
internationella marknaden - anser NO inte helt övertygande för alt motivera
fortsalt etableringskontroll från statsmakternas sida. Resonemanget som förs av
kommittén är på denna grundläggande punkt myckel kortfattat och allmänt hållet.

NO vill ändå inte motsätta sig atl principen om en
sund utveckling av försäkringsväsendet läggs till grund för en fortsalt
materiell koncessionsprövning. Mot bakgrund av alt branschen under så lång tid
omfattas av långtgående etableringskontroll hyser NO viss förståelse för atl
man inte nu kan överblicka evenluella problem som kan uppslå i en silation med
enbari en formell koncessionsprövning.

AU NO finner sig kunna acceptera den föreslagna
ordningen beror givetvis på, förutom förslaget afi slopa behovsprövningen, den
mycket betydelsefulla förändring som ligger i förslaget all ersätta kriteriet
"ägnad att främja en sund utveckling av försäkringsväsendet" med
"bedöms vara oförenlig med en sund utveckling av försäkringsväsendet".
Bevisbördan kan härigenom sägas flyttas över från den som söker koncession till
myndigheten som beviljar koncession.

NO anser atl del, om förslaget genomförs, måsle
krävas att utredningen i koncessionsärendet visar atl ell bifall skulle vara
oförenligt med en sund utveckling. 1 annal fall blir utrymmet för godtycke
storl i avsaknad på definition av begreppet sund utveckling av
försäkringsväsendet eller närmare kriterier för innebörden.

NO vill också understryka och instämma i kommitténs
uttalande att grundsynen bör vara atl koncession skall beviljas. Med en sådan
utgångspunkt för bedömningen får de av kommittén föreslagna reglerna för
koncessionsprövning anses ulgöra en mild och från NOs utgångspunkter godtagbar
form av etableringskontroll.

Belräffande de faktorer som kommittén anser bör
beaktas vid koncessionsprövningen vill NO endast kommentera uttalandet alt
beträffande enskilda försäkringskonsumenters skadeförsäkringar bör
uppmärksammas risken för en tilltagande överflyttning av försäkringar mellan
bolagen. NO är visseriigen medveten om atl sådana överflyttningar medför
koslnader för bolagen. Vid fungerande konkurrens mellan försäkringsbolagen
väljer en rationell konsumenl bolag beroende pä faktorer såsom vem som erbjuder
lägst premie, förmånligaste villkor eller bäsl service. Detta leder givelvis
till atl konsumenten ibland har anledning att byta försäkringsbolag. Att se
ökade valmöjligheter och härav ökad rörlighet på marknaden som en negativ
faktor att beakta när koncession skall beviljas är främmande för NOs synsätt.

Prop. 1984/85:77 118

2.3
Bankinspektionen

När det gäller den materialla behovsprövningen,
anser kommittén alt behovsprincipen inte längre bör tilldelas den dominerande
roll som den nu har i lagstiftningen. Inspektionen vill fästa uppmärksamheten
på att försäkringsbolag och banker inom vissa områden om än i begränsad
omfattning bedriver en konkurrerande verksamhei. Det gäller förutom ovan nämnda
verksamhet t. ex. direkt långivning, kredilförmedling samt ekonomisk och
juridisk rådgivning. Därför bör enligl inspeklionens mening så långt möjligt
likartade kriterier gälla vid den maleriella behovsprövningen för alt på så
sätt undvika snedvridna konkurrensförhållanden. Samma ställningslagande frän
inspektionens sida gäller belräffande utländska försäkringsbolags rätl att
etablera sig i Sverige. Eftersom strukturfrågorna på kreditmarknaden avses
komma alt behandlas av en särskild kommitté förutsätter inspektionen atl denna
kommitté i sitt arbete kommer atl beakia ovan nämnda frågor i samråd med
försäkringsverksamhetskommitlén. Inspektionen anser således alt ändringar i
försäkringsrörelselagen i denna del bör avvaktas så atl enhefiiga principer
beträffande koncession kan komma all gälla inom såväl bank- som
försäkringsområdena.

Bankinspektionen finner del slutligen rationellt
atl försäkringsinspektionen i lag bl. a. ges rätt att ta ställning till om
försäkringsrörelselagen är tillämplig på verksamhei som nu bedrivs ulan
koncession och att myndighelen efter ansökan skall lämna förhandsbesked om
koncession för verksamhelen krävs.

2.4 Fullmäktige
i Sveriges riksbank

Fullmäktige
intar samma ståndpunkt som kommittén.

2.5 Sveriges
Industriförbund

Industriförbundet har sedan lång tid haft
allvarliga betänkligheter beträffande koncentrationen på försäkringsgivarsidan
i Sverige. Fåtalskonkurrens medför nämligen nackdelar för försäkringslagarna.
Bl.a. minskar förutsällningarna att få elt produktutbud anpassat till
marknadens behov. Med anledning härav eftersträvar Sveriges Indusiriförbund en
väl fungerande försäkringsmarknad, som ger utrymme för försäkringskundernas
behov av alt pröva nya lösningar och atl kunna välja mellan försäkringstjänster
från olika försäkringsgivare, i Sverige och utomlands. Bl.a. mot bakgrund av
att SIRF, Sveriges Industriförbunds Risk- och Försäkrings-grupp, bildades i
mitten av 1970-talel har dock kontakten mellan särskilt storindustrin och
försäkringsgivarna medföri en större flexibilitet i produktutbud och bällre
förståelse för kundernas krav.

Enligt
Industriförbundets uppfattning är del därför angeläget atl låla

Prop. 1984/85:77 119

marknadskrafierna
råda genom fri etablering och fri konkurrens i så slor utsträckning som
möjligt, även vad gäller försäkringsmarknaden.

Mol bakgrund härav ser förbundet positivt pä de
tankegångar för liberalare etableringsregler som återspeglas i betänkandet.
Sveriges Industriförbund tillstyrker därför i princip förslaget men vill
samtidigt understryka vikten av alt exempelvis inskränkningar i friheten atl
teckna försäkringar utomlands inte införs. Förbundei vill dock särskilt
kommentera vissa enskilda delar av förslaget.

Sveriges
Industriförbund ser i och för sig med tillfredsställelse på förslaget alt avskaffa
behovsprincipen vid koncessionsprövningen. Utrymme för tillstånd ökas sålunda i
jämförelse med den i dag gällande lagtexten. Samtidigt vill vi peka på risken
alt koncessionsregeln kan leda till fortsalt osäkerhet om lagstiftningens
innebörd. Uttrycket "sund utveckling av försäkringsväsendet" är
nämligen etl subjektivt begrepp som lämnar ulrymme för fri tolkning. Liksom
lidigare överlåter därmed lagstiftaren i stort sell ål regeringen atl bestämma
ullryckets innehåll.

Begreppet måste enligt förbundels uppfattning ges
en liberal lillämpning. Delta ger ulredningen också klart uttryck för, framför
allt beträffande företagsförsäkring som man anser i huvudsak skall få utvecklas
fritt. Vi vill understryka vikten av att del verkligen blir en "presumtion
för fri etablering" avseende denna försäkringsgren genom atl göra
beviskravet starkare. Mol den bakgrunden kan övervägas om man inte skall
införa etl särskilt rekvisit i lagtexten belräffande koncession för
företagsförsäkring, innebärande atl tillstånd skall ges såvida inte del anses
uppenbart oförenligt med en sund utveckling av försäkringsväsendet.

Som förslaget är utformat ger det, om man utgår
från lagtextens ordalydelse, ingen garanti för en liberalisering. Därför vill
vi framhålla betydelsen av att man i propositionen i vart fall, med
utgångspunkt i de tankegångar som framförs i betänkandet belräffande den
maleriella koncessionsbesiämmelsen, lar in uttalanden lill ledning för
tolkning av bestämmelsen.

Enligt ulredningen skall kriterierna för tillstånd
också ge möjlighet atl ta hänsyn lill om den planerade verksamhelen kan länkas
komma att stå i slrid mot andra väsentliga samhällsområden. Delta måste enligt
vår uppfattning avse synnerligen sällsynta fall, där tillstånd skulle vara
oförenligt med något väsentligt samhällsintresse.

En liberalisering beträffande koncessionsgivningen
fär inte las lill inläkt för en inskränkning att teckna försäkring utomlands.
Denna möjlighet måste finnas för svensk industri med hänsyn lill bl.a. dess
inlernatonali-sering och de därvid uppkomna riskerna.

Prop. 1984/85:77 120

2.6
Sveriges köpmannaförbund

Det är tillfredsställande alt kommittén i sitt
arbete funnit skäl all föreslå en liberalisering av elableringsreglerna för
försäkringsrörelse. Delta lorde vara speciellt motiverat inom företagssektorn,
vilkel även särskilt påpekas av utredningen. Förbundei instämmer i utredningens
skrivning i detta hänseende att "samhällsintressen av handels- och
valutamässig art" talar för atl företagsförsäkringsmarknaden skall
tillåtas "i huvudsak utvecklas fritt". Enligt förbundels mening bör
dessa synpunkter ligga fill grund för den koncessionsprövning som skall äga rum
under den tilltänkta lagstiftningen.

Förbundei finner del mot den angivna bakgrunden
vara riktigt alt överge behovsbedömningen som etl huvudkriterium. En
etableringskontroll av denna inriktning borde i dagens försäkringsmarknad inte
vara adekvat.

Viktigt är också atl notera kommitténs förslag att
del nya koncessions-kriteriet innebärande förenlighet med en sund utveckling av
del svenska försäkringsväsendet skall lillämpas så all koncession skall
beviljas om inle den planerade verksamheten bedöms vara oförenlig med
huvudkriteriet.

Den enskilda detaljhandeln är utomordentligt differentierad
och lorde totalt omfatta ca 40000 enheter frän slora koncerner ned till
enmansföretag. Smäföretagsamheten svarar för det helt dominerande antalet
enheter. En så differentierad företagsstruktur kan också kräva differentierade
försäkringslösningar. Olika försäkringsallernaliv bör här kunna brytas mot
varandra och intressanta gruppbaserade försäkringslösningar uppmuntras. Del är
viktigt att konkurrensaspekten ständigt hålls levande så alt marknaden
tillförs nya systemlösningar till så låga premier som möjligt. I delta arbete
torde näringslivels egna intresseorganisationer kunna spela en belydande roll.

Slutligen bör uppmärksammas alt den svenska
lagstiftningen bör moderniseras vad gäller elableringsreglerna inte minsl av
hänsyn till de internationella förhållandena och de krav på reciprocitet som
kan resas inom EG och OECD.

2.7
Svenska handelskammarförbundet

Handelskammarförbundet ställer sig positivt till
utredningens förslag om en friare eiableringsrätl för försäkringsrörelser.

2.8
Svenska försäkringsbolags riksförbund

Riksförbundet delar kommiiténs bedömning att
förhållandena på försäkringsområdet idag inle motiverar ett fasthållande av
behovsprincipen i koncessionsgivningen. Denna bör med fördel kunna ersättas med
en "sundhetsbedömning", dvs. en allsidig prövning av frågan om
"den plane-

Prop. 1984/85:77 121

rade
rörelsen bedöms vara oförenlig med en sund utveckling av försäkringsväsendet"
eller inte.

Liksom kommiUén anser även riksförbundet alt någon
precisering av detla nya riktmärke för koncessionsgivningen inle är erforderiig
utan att dess innebörd ska kunna anpassas till försäkringsväsendets utveckling
i det långsiktiga perspektivet.

Kommillén uttalar i detta sammanhang att del skulle
vara ett naturligt led i den materialla koncessionsprövningen alt la hänsyn
lill om den planerade verksamheten står i slrid med strävandena å andra
väsentliga samhällsområden där samhället har angivit en viss målsättning. Som
exempel nämns områdena konsumentskydds-, kredil-, valuta-, skatte- och handelspolitik.
Riksförbundet har svårt att se all sådana överväganden kan komma in vid
koncessionsprövningen. Sedan en koncessionsprövning skett enligt riktmärket
"en sund utveckling av försäkringsväsendet" har naturligtvis bolaget,
om koncession beviljas, att rälla sig efter alla regler som gäller för
verksamheten.

2.9
Folksam

Om förslagen i betänkandet genomförs kommer
konkurrensen på den svenska försäkringsmarknaden att främjas. Folksam har
alllid förespråkat största möjliga frihet i kampen om kunderna, eftersom delta
är lill deras fördel genom ett slörre och mer varierat utbud av
försäkringslösningar. Kommitténs förslag går långl på vägen mot en minskning av
etablerings-hindren i vårt land och detta bör med Folksams synsätt hälsas med
tillfredsställelse. Förslagen kan i allt väsentligt tillstyrkas.

Koncessionsprövningen ska enligl förslaget vara
beroende av att den planerade rörelsen inte bedöms vara oförenlig med "en
sund utveckling av försäkringsväsendet" (2 kap. 3 §
försäkringsrörelselagen). Uttrycket "sund utveckling" är vagt och
medger en ganska stor frihet i bedömningen. Vad man ytterst vill förhindra med
den nya, mera liberala koncessionsprövningen är sådana nyetableringar som blir
till skada för försäkringskonsumenterna, och det borde övervägas om man i
skrivningen inte borde mera direkt anknyta härtill.

Vid prövningen pä konsumentförsäkringsrådel anges
alt koncessionspolitiken inle får äventyra en lugn och stabil utveckling av
den svenska konsumenlförsäkringsmarknaden. Uttalandel, liksom flera andra i
denna del av betänkandet, återspeglar svårigheterna alt undvika
kvanliletsöver-väganden av samma slag som vid tillämpningen av behovsprincipen.
Folksam ulgär emellerlid från alt de nya grunderna för prövningen garanterar
att behovsprincipen inte återuppstår.

Problemet med överflyttning av försäkringar mellan
bolagen bör enligl kommittén uppmärksammas såväl vid koncessionsprövningen som
i samband med försäkringsinspeklionens löpande tillsyn. Folksam anser inte att

Prop. 1984/85:77 122

det
uttryck för aktiv konkurrens som överflyttningarna av försäkringar mellan
bolagen utgör ska inverka på koncessionsprövningen, även om de påverkar
kostnaderna och därmed priset på försäkringsprodukterna. Del skulle vara
alltför enkelt alt avfärda ytterligare konkurrens med della argument.

2.10 Utländska
Försäkringsbolags Förening

Föreningen accepterar med tillfredsställelse
kommitténs förslag all koncessionsprövningen bör, i stället för vad som gäller
för den nuvarande behovsprincipen, vara inriktad på att bedöma om ett
beviljande av en koncession kan antas vara oförenligt med en sund utveckling av
försäkringsväsendet. Förutsatt alt i försäkringslagsliftningen uppställda
formella och kvalitativa krav är uppfyllda bör grundsynen vara att koncession
skall beviljas.

2.11 Landsorganisationen
i Sverige (LO)

Den huvudinriktning som kommittén genom förslagen i
betänkandet anger, nämligen att främja konkurrensen på den svenska
försäkringsmarknaden har LO inle något all erinra emot.

2.12 Försäkringsjuridiska
föreningen

En huvuddel av betänkandet rör den materiella
koncessionsprövningen. Kommittén föreslår, med ingående motivering, att den nu
gällande behovsprincipen avskaffas och atl koncession skall beviljas, om
formella förulsättningar är uppfyllda, såvida inle den planerade rörelsen
bedöms vara oförenlig med en sund utveckling av försäkringsväsendet. Föreningen
finner det välmotiverat att avskaffa behovsprövningen. En följd härav blir
emellertid atl bedömningen av vad som är en "sund utveckling av försäkringsväsendet"
får ökad belydelse. Föreningen anser att detta ämne bör utredas närmre (se
betänkandet s. 117 ff). Föreningen ställer sig något frågande lill atl
"solidariletssynpunkten" skulle kunna lägga hinder i vägen mol all
försäkringsbolag bildas som specialiserar sig på särskill goda risker, därför
atl i så fall mindre goda risker inom kolleklivet finge svårt att ordna sitt
försäkringsskydd (s. 118, jfr även s. 182 O- Det synes tvärtom överensstämma
med skälighelsprincipen alt de goda riskerna inle skall nödgas betala alltför
höga premier för att de sämre riskerna skall dra fördel därav.

En mindre nyhet är alt lill koncessionsansökan
skall fogas en plan för den tilltänkta verksamhelen. Föreningen anser del
tveksamt om en bestämmelse härom bör ingå i lagen. Redan nu lorde det vara
självklart atl elt företag som ansöker om koncession - vare sig för en hell ny
rörelse eller

Prop. 1984/85:77 123

för
en ny verksamhetsgren - mäste prestera en ingående utredning om den tilltänkta
verksamheten. Enligt vad som anges (beiänkandei s. 123) skall planen enbart
vara ett slöd vid prövningen av koncessionsansökan, och sålunda inte ha den
vittgående betydelse som exempelvis en "Geschäfts-plan" har enligl
den tyska tillsynslagsliftningen. Ett uttryckligt stadgande om att en plan
skall inges torde emellertid kunna leda till orikliga slutsatser, nämligen all
planen skall ha betydelse även för hur verksamheten skall bedrivas i framliden.

2.13 Kooperativa
förbundet (KF)

Redan i sitt remissyttrande över den översyn av
försäkringsrörelselagen som skedde av 1958 års försäkringssakkunniga (SOU
1960:11) uttryckte KF sin tvekan om behovel av nyetableringskontroll. Därefter
har utvecklingen inom europeiska gemenskapen (EG) i enlighet med etl
rådsdirekliv från 1973, att beviljandet av koncession ej får göras beroende av
marknadens ekonomiska behov, lett till alt behovsprövning ej sker inom
EG-anslutna länder.

KF hälsar med tillfredsställelse det steg mot
slopande av en etableringskontroll som nu föreslås. KF utgår ifrån att
tillämpning av den föreslagna principen om en sund utveckling kommer att ske i
enlighel med kommitténs förslag, nämligen alt den verksamhei, som uppfyller
formella och kvalitativa krav skall medges koncession.

Kommittén har i beiänkandei framfört åsikten, att
vid koncessionsbedömningen skulle hänsyn tas till den risk för överflyttning
av försäkringar från ett bolag lill elt annal, som en nyetablering inom
konsumentförsäkringsområdet skulle kunna innebära.

KF delar inle denna uppfattning. En ökad
överflyttning av försäkringar mellan bolagen måste rimligen bero på att
konsumenten uppfattar vissa försäkringsbolag mera konkurrenskraftiga. En ökad
konkurrens med därav följande förbättrad effektivitet och sänkta koslnader kan
endasl gagna konsumenterna och fär ej bli ett hinder för nyetablering.

2.14 Svenska
aktuarieföreningen

Kommittén föreslår, alt koncessionsansökningen
skall vara åtföljd av en plan för den tilltänkta verksamheten och att detta bör
framgå av lagen. Kommittén har givit fyra exempel på vad en sådan plan bör
omfatta. Aktuarieföreningen önskar komplettera dessa exempel med följande:

Del koncessionssökande bolaget skall i sin plan
principiellt definiera den marknad det ämnar bearbeta.

Detta för all ge försäkringsinspeklionen någon
möjlighet att bedöma huruvida en osund selektion av den totala marknaden kan
förväntas till skada för den övriga marknaden.

Prop. 1984/85:77 124

2.15
Återförsäkringsaktiebolaget AGA Re

Det kan med tillfredsställelse konstateras att den
sedan länge förlegade s. k. "behovsprincipen" enligl delbetänkandel
nu föreslås borttagen.

Man föreslår även all principen om rörelsens
befrämjande av försäkringsväsendets sunda utveckling ändras så att del nu
skall ankomma på myndigheten att visa all den tilltänkta rörelsen är oförenlig
med en sund utveckling av försäkringsväsendet för atl koncessionsansökan skall
kunna avslås.

Vad som är väsentligl är då att definiera begreppei
"sund utveckling" av försäkringsväsendet. Emellerlid avstår kommittén
från detla med hänvisning till att innebörden kan växla beroende på speciella
förhållanden och utvecklingen inom försäkringsområdet. Vidare framhålls att
tillståndsgivningen måste också flexibelt kunna anpassas till de förhällanden
som kan skönjas i ett långsiktigt framtidsperspektiv och vidare måsle en viss
differentiering ske i bedömningen av olika försäkringsområden och försäkringsformer.

Detta sistnämnda vill bolaget understryka med
motiveringen att exempelvis företagsförsäkring och ålerförsäkring är av sådan
art att man här bör kunna använda en vidare tolkning. När det gäller företagsförsäkring
har detla även klart uttalats av kommittén. Det är därför bolagets uppfattning
att dessa tankegångar måste uttryckas i propositionen lill ledning för tolkning
av bestämmelsen.

3
Utländska försäkringsföretags verksamhet

3.1
Försäkringsinspektionen

Inspektionen delar kommitténs syn att svenska och
utländska försäkringsföretag bör vara likställda vad gäller säkerhetskrav och
konkurrensbetingelser. De föreslagna depositionsbeloppen för ufiändska företag
finner inspektionen vara väl avvägda.

3.2
Näringsfrihetsombudsmannen (NO)

Kommittén framlägger förslag lill
deposilionsskyldighel för utländska försäkringsföretag som i vissa fall innebär
betydande höjningar av nuvarande depositioner. En uttrycklig grundtanke bakom
förslaget har varit principen om konkurrenslikställighel mellan svenska och
utländska försäkringsgivare. NO kan inte finna att förslaget till nya
deposilionsregler innebär en diskriminering av någon kategori
försäkringsföretag. Förslaget möter därför inga erinringar frän NOs sida.

Prop. 1984/85:77 125

3.3
Fullmäktige i Sveriges riksbank

Någon större ändring i den utländska
försäkringsverksamheten i Sverige torde inte komma fill stånd genom de
föreslagna ändringarna. Som hittills kan svenskar försäkra sig i utlandet och
utländska försäkringsföretag kan bilda dotterbolag här. För sitt bildande
prövas dessa dotterbolag på samma sätt som svenska bolag och i sin verksamhei
behandlas de på samma sätt som dessa. Vad som i detta sammanhang är av intresse
är de utländska försäkringsföretagens verksamhet i Sverige genom generalagent;
del är dessa som ulgör utländska försäkringsförelag.

Utländska livförsäkringsföretag har tidigare varit
verksamma i Sverige och utländska skadeförsäkringsföretag är verksamma här. De
grunder för livförsäkringsverksamhet som försäkringsinspeklionen har atl
fastställa är emellertid sådana - lika för svenska och ufiändska förelag - all
utländska företag ej funnit skäl att stanna kvar ulan avvecklat sin svenska
rörelse. EnUgt dessa grunder skall nämligen återbäring ges fill
försäkringstagarna av försäkringsförelagets vinst. Under dessa förhällanden har
det visat sig föga attraktivt för de utländska försäkringsföretagen att vara
verksamma här. Ändring i bestämmelserna för erhållande av koncession berör inle
dessa grunder för försäkringsföretagens verksamhet. Om sålunda koncessionsbeslämmelserna
görs mjukare torde den utländska livförsäkringsverksamheten i Sverige även
framöver bli lilen eller ingen.

Vad gäller skadeförsäkring föreslår ulredningen
skärpta krav i fråga om det belopp av värdehandlingar som skall deponeras i
riksbanken för att försäkringsföretagen skall få vara verksamma här.
Värdehandlingarnas belopp skall uppgå lill minst 300 gånger basbeloppet eller,
om brultopremieinkomslen för del senasie räkenskapsåret är större, elt belopp
som motsvarar denna inkomst. För närvarande är huvudregeln att 200000 kronor
skall avsättas plus en tredjedel av brultopremieinkomslen. Detta är etl lindrigt
krav särskill som de utländska skadeförsäkringsföretagen inle behöver som de
svenska hålla särskilda tillgångar som svarar mot de försäkringslekniska
skulderna. Kommittén har valt all kräva deponering i riksbanken av ett belopp
som svarar mot hela brutlopremieinläkien för del senasie räkenskapsåret som en
approximation lill de försäkringstekniska skulderna som är svåra alt fastställa
för utländska skadeförsäkringsförelag.

Som framgått är det således fråga om ett i hög grad
skärpt ekonomiskt krav som föreslås bli infört för etablering i Sverige och som
på sitt sätt ersätter behovsprövningen. Genom detta krav garanteras all det
blir ekonomiskt meningsfullt med försäkringsverksamhet i Sverige för utländska
försäkringsföretag om de planerar att mera långsiktigt verka här.

Enligt kommitténs förslag skall som hittills
värdehandlingar i anledning av koncessionen deponeras i riksbanken. Kommillén
diskuterar huruvida det skulle kunna vara tillräckligt atl enbart föreskriva
att värdehandlingar-

Prop. 1984/85:77 126

na
skall lokaliseras till Sverige. Kommittén finner alt deponering bör ske.
Fullmäktige delar denna åsikt men anser att en föreskrift om deponering i bank
i Sverige kan ersätta föreskrift om deponering i riksbanken. Riksbanken skall
inte nödvändigtvis behöva användas för delta ändamål. Något särskill skäl för
att göra depositionen i riksbanken i slällel för i annan bank föreligger inte.
Valet av riksbanken lorde endast ha en historisk förklaring. Mot denna bakgrund
och med hänsyn lill att riksbanken söker så långt möjligt renodla sina
cenlralbanksmässiga funktioner anser fullmäktige att del icke i lag bör stadgas
atl de utländska försäkringsföretag som bedriver verksamhei i Sverige skall
deponera värdehandlingar i riksbanken. Deponeringen bör kunna ske i annan
bank.

3.4 Utländska
Försäkringsbolags Förening

En grundprincip för kommittén har varit att söka
åsladkomma konkurrenslikställighel mellan svenska och utländska
försäkringsföretag. 1 enlighet härmed föreslår kommittén att
koncessionsbedömningen för direkt försäkring i Sverige bedriven av utländska
försäkringsföretag i princip skall grundas på samma kriterier som för svenska
bolag. Föreningen ställer sig hell bakom detta som föreningen upplever vara av
väsentlig betydelse för medlemsbolagens verksamhei här i landet. Den nuvarande
koncessionsbedömningen har allvarligt hämmat utvecklingen för flera utländska
bolag då de icke kunnat konkurrera på lika villkor med paketförsäkringar där
koncession har saknats för vissa försäkringsgrenar.

Kommittén har sett över depositionsbestämmelserna
för de utländska förelagen och har funnit atl nu gällande deposilionsregler är
otillräckliga på grund av bl. a. inflationsutvecklingen. Föreningen accepterar
helt kommitténs förslag till en minimideposition och en omslutningsrelaterad
deposition. Även kommitténs förslag gällande livförsäkringsrörelse accepteras
av föreningen.

Föreningen accepterar vidare kommiiténs förslag
till en anpassningslid på 3 är med en dispensregel om ytterligare högst 2 är.

3.5 Svenska
aktuarieföreningen

Aktuarieföreningen finner det strida mot principen
om likhet inför lagen alt svenska bolag kan komma all få sämre avkastning än
utländska genom alt ivingas placera i s. k. prioriterade värdehandlingar som
ger lägre avkastning än nödvändigt lill förfång för försäkringslagarna
specielll inom livförsäkring.

Prop. 1984/85:77 127

4
Försäkringsverksamhet genom captivebolag

4.1 Försäkringsinspektionen

Kommittén har beskrivii ett antal positiva
konsekvenser av captivesystemet och förordat alt man i slörre utsträckning än
hittills skall medge etablering av captivebolag. Inspektionen delar här
kommiiténs syn. Ell ökat antal captivebolag kan dock, som kommittén påvisat,
medföra en negativ utveckling av försäkringsmarknaden i en del hänseenden.
Inspektionen måsle självfallet uppmärksamt följa utvecklingen.

4.2 Näringsfrihetsombudsmannen
(NO)

NO anser alt frågan om caplivebolagens verksamhei
på den svenska marknaden genom kommitténs förslag kan få en i stort setl
tillfredsställande lösning. Hittillsvarande restriktiva inställning har
missgynnat svenska storföretag i den internationella konkurrensen. Den
utveckling som redan ägt rum visar att konkurrensen pä marknaden för
förelagsförsäkringar stimuleras genom möjligheten att etablera captivebolag. En
betydande produktutveckling har ägl rum och premiekonkurrensen är uppenbariigen
hård. NO vill gentemot kommitténs förslag endast anmärka att det präglas av väl
stor försikfighet till nyetablering, speciellt vad gäller direktförsäkringscaplives.
NO anser inte atl det behöver göras lill en förutsättning beträffande de senare
atl det lillämpas försiktighet i koncessionsgivningen eller att tillstånden
skall vara tidsbegränsade. Inte heller beträffande återförsäkringscaptives
behövs uttalanden om begränsad etablering eftersom det av naluriiga skäl endast
finns ett relalivt begränsat antal företag inom landet som har förulsättningar
att starta captive.

4.3 Kammarrätten
i Stockholm

Som påpekas i betänkandet (s. 154 f 184 f 187)
åtnjuter capfivebolag en viss konkurrensförmån i förhållande till traditionella
försäkringsbolag till följd av möjligheten för dem att undvika effeklerna av
riksbankens placeringsföreskrifter genom atl lämna koncernbidrag till andra
företag inom koncernen. Kommittén nöjer sig i detta hänseende med att förorda
alt det i koncessionsbeslulet skall införas villkor om att captivebolag endasl
får lämna koncernbidrag i den mån maximala avsättningar till säkerhetsreserv
har gjoris. I övrigt anges att om utvecklingen på captiveomrädel skulle visa
sig ändå allvariigt påverka konkurrensförhållandena eller om kapitalmarknadsregleringen
skulle upphöra, frågan om koncernbidrag bör las upp till förnyad prövning.
Frågan kan också komma alt aktualiseras på nytt i kommitténs fortsatta arbele.
Kammarrätten har inle något alt invända i sak mol vad kommittén sålunda har
föreslagit men anser alt den angivna

Prop. 1984/85:77 128

förutsättningen
för rätten atl lämna koncernbidrag bör tas in i kommunalskattelagen (1928:370)
där ingående föreskrifter på området finns i 43 § och dess anvisningar.

4.4
Fullmäktige i Sveriges riksbank

Captivebolagen (försäkringsbolag inom en koncern
där moderbolaget ej är försäkringsbolag) diskuteras ingående av kommittén. Den
slutsats kommittén kommer fram till vad gäller captivebolag för återförsäkring
är alt sädana bolag även fortsättningsvis bör fä bildas i Sverige. En tendens
lill utflyttning fill ufiandet av capUvebolagen föreligger eljest. Fullmäktige
har i elt yttrande av den 3 juli 1980 över en promemoria om återförsäkringsverksamhet
i Sverige genom captivebolag anförl atl del är atl föredra att captivebolagen
etableras i Sverige i stället för i utlandet. Denna ståndpunkt gäller alltjämt.
1 fråga om captivebolag för direktförsäkring är kommittén mera restriktiv och
anser att endast tidsbegränsad koncession bör medges. Fullmäktige delar denna
syn.

Vad angår captivebolagen föreslår kommittén vidare
atl bidrag till den koncern vartill de hör skall få ges först efter del atl
maximala avsättningar till säkerhetsreserv har gjorts av caplivebolaget.
Fullmäktige delar denna ståndpunkt och finner del angelägel alt lagen utformas
i enlighet med kommitténs förslag. Del skulle eljest bli möjligt för
captivebolagen alt kraftigt hålla nere del i kreditpolitiskt sammanhang
beräknade placeringsgrundande beloppet. Dessa bolag skulle på etl bestående
sätt kunna komma att avvika från övriga försäkringsbolag och arbeta efter
andra regler än de övriga. Della bör inte få ske.

4.5
Riksskatteverket (RSV)

Som RSV har konstaterat i yttrande den 25 september
1980, dnr 289/ 80-15 över promemorian (Ds E 1980: 1) Återförsäkringsverksamhet
genom capfivebolag, medför möjligheten för koncerner all bilda capfivebolag
vissa skattefördelar.

Förutom att en koncern med captivebolag, genom de
för försäkringsbolag gällande reglerna om avdragsrätt för olika avsättningar
(försäkringslekniska skulder), får en ytterligare reserveringsmöjlighet
jämfört med andra företag, anförde RSV i nämnda yllrande att en koncern med
ingående captivebolag ges möjlighet till avdrag för självrisker vilket inte är
möjligt för företag med traditionella försäkringslösningar. Reglerna om
koncernbidrag medger dessutom atl den "extra" avsättningsmöjligheten
kan utnyttjas fullt ut även om avsättningen inle motsvaras av premieinkomster
från det givande bolaget.

RSV påpekade vidare att om skaltehänsyn inte skall
vara avgörande för val av försäkringslösning utan denna skall väljas utifrån
renodlade övervä-

Prop. 1984/85:77 129

ganden
om risk management borde gällande skatteregler ändras. RSV förutsatte fortsatt
utredning om skattefördelarnas belydelse och vilka eventuella ändringar i
skattereglerna som borde vidtas.

Kommittén medger (sid. 184) atl det kan finnas
vissa skatteincitamenl alt bilda captivebolag. Man konstaterar dock atl dessa i
Sverige är av begränsad betydelse.

Utifrån målsättningen atl värl skattesystem bör
medföra en så skattemässigt neutral behandling av olika företag som möjligt
finner RSV del tveksami om de skattemässiga konsekvenserna av förslaget är av
så begränsad betydelse som kommittén velat göra gällande.

Del kan nog med fog hävdas att caplivebolaget,
såsom försäkringsbolag och med de särskilda skalleregler som gäller för dessa,
intar en särskild slällning i förhållande lill koncernen i övrigt. Dess
verksamhet kan närmasl sägas vara ariskild från koncernens övriga verksamhei.
Mot denna bakgrund bör, enligt RSVs mening, del övervägas all införa ell
undantag från avdragsrätten för koncernbidrag såvitt gäller koncernbidrag som
ges lill captivebolag.

Genom all minimera de skatteincitamenl som kan
ligga till grund för en captivebildning minskar också de olika hänsyntaganden
som måsle göras i samband med alt en ansökan om koncession prövas (jfr
betänkandet sid. 184 sista styckel).

Slutligen vill RSV framhålla att kommitténs förslag
all koncernbidrag från captivebolag endasl skall tillåtas i de fall maximala
avsättningar lill säkerhetsreserv gjorts bör komma till ullryck genom ändring i
kommunalskattelagen. En sådan ordning är enligl RSVs mening mer naturlig än
alt lillståndsmyndighelen i beslut om koncession föreskriver villkor som består
i all den beslutet riktar sig mot inle får utnyttja en möjlighet som annars
enligl lag står honom till buds.

RSV har vidare i en skrivelse 1983-12-09 om svenska
koncerners etablering av captivebolag utomlands anfört bl. a. följande. RSV
anser, att kommittén inle i tillräcklig omfattning har undersökt i vilken
ulsträckning etablering av nu nämnt slag medför risk för skaileundandragande.
RSV vill därför betona vikten av att detta närmare utreds. RSV vill här påpeka
följande. Svenska företag som erlägger premier till captivebolag - vilka i
likhei med vad som ovan angetts endasl är skrivbordsbolag - kan komma alt
vägras avdrag för premierna. Grunden härför är att del kan vara fråga om
skentransaktioner. Om skentransaktioner inte anses föreligga, kan i stället
ifrågavarande skrivbordsbolag anses ha utövat sin verksamhei frän fast
driftställe i Sverige. I så fall är caplivebolaget bl. a. skallskyldigt här i
riket. RSV vill slutligen särskilt framhålla kontrollproblemet. Möjligheten till
kontroll av och insyn i bolag som är lokaliserade till bl. a. skatteparadis är
ytterst begränsad, för att inle säga obefintlig, efiersom sekretesslagstiftningen
i dessa länder effektivt skyddar mol alla försök till insyn. Om man fillåter
svenska företag all etablera bolag i s.k. skalteparadis, skapas 9 Riksdagen 1984/85. 1 saml. Nr
77

Prop. 1984/85:77 130

förulsätlningar
för uppkomst av från skattesynpunkt tvivelaktiga transaktioner, just p. g. a.
kontrollproblemet.

4.6
Sveriges industriförbund

Enligt kommittén är del viktigt att försöka uppnå
konkurrenslikställighet mellan traditionella försäkringsbolag och captivebolag.
Samlidigt medger man att total likhet inle kan uppnås, bl.a. av det skälet att
ett captive enbart försäkrar koncernens risker.

Förbundei ifrågasätter huruvida denna utgångspunkt
om konkurrenslikställighel är riklig. Egentligen råder ju ingen konkurrens i
ordels egenfiiga bemärkelse mellan ett capliveåterförsäkringsbolag, som endasl
kan försäkra ell begränsat anlal risker, och elt traditionellt bolag som
vänder sig även till de risker som ligger utanför koncernen ifråga.

Om en koncern ges möjlighet atl försäkra sina egna
risker genom captive minskar i och för sig ulbudel av dessa risker i samma mån
för de traditionella försäkringsbolagen. Alt det därigenom skulle anses råda
sådan konkurrens mellan dessa verksamheter atl del kräver
konkurrenslikslälHghel förefaller inte rimligt. Vidare har riskerna i etl captive
sådani samband med koncernen alt del förefaller i högsia grad naturligt att
caplivet omfattas av de regler som gäller för koncernen i övrigl.

Enligt förbundets uppfattning är det således inte
riktigt atl föra ett resonemang om konkurrenslikställighel mellan captive och
traditionella försäkringsbolag. Man kan inte försämra reglerna för etl företags
verksamhet av det skälet att dess risker inte överlåts på traditionella
försäkringsbolag.

Däremot kan man tala om konkurrens mellan olika
länder när del gäller etablering av captive, beroende på varierande regler
länderna emellan. Försämrar man således villkoren för etl caplives verksamhei i
Sverige, med motiveringen att det måste råda konkurrenslikställighet i
förhållande lill traditionella försäkringsbolag, måste man vara medveten om att
man kanske försämrar förulsältningarna för etablering av captive i Sverige. Man
måste också ha klart för sig alt domicilieringen i sig av etl captive inte har
någon slörre belydelse för en inlernafionellt inriktad koncern. Mol bakgrund
härav vill vi betona vikten av att se koncernen, inklusive dess captivebolag,
som en enhet; exempelvis vad gäller reglerna för koncernbidrag.

4.7
Svenska handelskammarförbundet

Även uiredningens förslag rörande
försäkringsverksamhet genom cap-live-bolag är enligt förbundets mening
välbetänkta. Förbundei vill här särskill framhålla viklen av alt i
konkurrenshänseende söka jämställa captive-bolag med de traditionella
försäkringsbolagen, varvid den internationella konkurrenssituationen dock måste
beakias.

Prop.
1984/85:77 ■ ' 131

4.8 Svenska Försäkringsbolags Riksförbund

Liksom kommittén har riksförbundet
funnit all erfarenheterna av de svenska caplivebolagens verksamhet - som alla
gäller ålerförsäkring -hittills inte varit negativa. En fortsatt etablering av
återförsäkringscaptives bör därför inte generellt anses oförenlig med
försäkringsväsendets sunda utveckling. Vi vill dock understryka, vilket
kommittén också framhåller, alt den framlida utvecklingen bör uppmärksamt
följas och koncessionsgivningen anpassas därefier. Belräffande
direktförsäkringscaplives saknas svenska erfarenheter varför kommitténs
rekommendation till särskild försiktighet och överväganden av endast
tidsbegränsade koncessioner är i högsta grad angelägen.

Av största betydelse för
försäkringsväsendets sunda utveckling är att konkurrensen mellan captivebolag
och traditionella försäkringsbolag kommer atl ske på såvitt möjligt lika
villkor. Den omständigheten all total likställighet på grund av caplivebolagens
konstruktion inle kan uppnås gör del desto angelägnare att noggrant tillse att
likställighet uppnås där della kan ske.

I enlighet med sina direktiv har
kommillén ägnat frågan stor uppmärksamhet. De konkreta förslag som framförs är
emellerlid begränsade och i övrigl betonas vikten av alt utvecklingen noggrant
följs upp, så all nödvändiga åtgärder kan vidtas om konkurrensförhållandena
visar sig allvarligt påverkas och därmed ett osunt inslag i
försäkringsverksamheten skapas.

Riksförbundet kan instämma i att
det är vanskligt all för dagen bedöma vilka konkreta åtgärder som är
nödvändiga. Klart är all elt captivebolags möjligheter att använda reglerna om
koncernbidrag för att uppnå vissa skattetekniska effekler renl faktiskt är andra
och större än de traditionella försäkringsbolagens. När det gäller rätten all
motta koncernbidrag har kommittén inte funnit lämpligt alt förorda nägon
begränsning för captivebolagen.

Riksförbundet vill kraftigt
understryka vad kommittén framhållit, nämligen alt etl captivebolag skulle, i
medvetande om att ett dåligt ekonomiskt ulfall kan mötas genom mottagande av
koncernbidrag, kunna välja en svag konsolidering och därmed hålla en låg
premienivå. Utvecklingen måste här noggrant följas, så alt inte konkurrensbilden
allvarligt störs.

När det gäller rätten atl lämna
koncernbidrag kan ett captivebolag, genom atl utnyttja denna, i praktiken helt
eller delvis undvika effekterna av riksbankens placeringsföreskrifter enligl
lagen om kreditpolitiska medel. De möjligheter till högre avkastning som delta
ger snedvrider konkurrensen och kan leda fill alt koncerner tenderar alt
föredra caplivelösningar i stället för atl anlita traditionella
försäkringsbolag. Kommillén anser inle att för dagen tillräckliga skäl föreligger
alt helt förbjuda koncernbidrag i captivesystem men föreslår den begränsningen
alt i koncessionsbeslulet för ett captivebolag skall införas villkoret alt
bolaget endasl äger lämna

Prop. 1984/85:77 132

koncernbidrag
i den mån maximala avsättningar till säkerhetsreserv gjorts. Om delta är
tillräckligt är vanskligt att i förväg bedöma men riksförbundet vill betona
viklen av atl utvecklingen noggrant följs och atl hela frågan om koncernbidrag
omprövas när lägel sä kräver.

Frågan om konkurrenslikställighet är emellerlid
inle enbari beroende av de olika möjlighelerna atl lämna koncernbidrag.
Kommittén uttalar (sid. 187) all captivebolag omfattas på samma sätt som alla
slörre svenska försäkringsbolag av skyldigheten att placera viss andel av
lillgångsökning-ar i av riksbanken föreskrivna värdepapper. Delta var sant för
1982, då undanlag frän placeringsplikten endast gjordes för sex riksbolag med
en balansomslutning understigande 10 mkr. För 1983 har emellertid enligt beslut
den 22/12 1982 bortfallit ytterligare fyra riksbolag med en balansomslutning
undersfigande 40 mkr, bland dem just de tre nu existerande captivebolagen.

Det är enligt riksförbundels mening principiellt
allvarligt att riksbankens beslut från begränsade utgångspunkter rörande
placeringsplikten kan fä återverkningar på utvecklingen av en sund
försäkringsmarknad utan att något bedömningsunderlag funnits. Lika öppet som
riksförbundet är för nyheter som kan antas främja en sund utveckling, lika
bestämt vill riksförbundet peka på och motverka de faror - ofta fördolda och
svårskönjbara — som hotar den sunda utvecklingen genom olika
konkurrensförutsättningar. Det är sålunda enligt riksförbundets mening
angelägel att tillse att i riksbankens bedömningsunderlag rörande
placeringsplikten även kommer in eventuella återverkningar på
konkurrenssituationen på försäkringsmarknaden. Vi utgår ifrån alt gällande
placeringsföreskrifter snarast kommer atl överses med beaktande av del nu
framförda.

Sedan nu nämnda förhållanden uppmärksammats under
remissbehandlingen av ifrågavarande betänkande tillskrev riksförbundet
1983-11-29 riksbanken och hemställde atl sådana undanlag från föreskriven
placeringsplikl inte skulle göras all ojämlikhet i konkurrensen uppkommer. Riksförbundet
har visserligen inle erhållit någon direkt reaktion från riksbanken pä nämnda
skrivelse. Riksbanken har emellerlid 1983-12-15 utfärdat
till-lämpningsföreskrifler avseende placeringsplikten under 1984 enligt vilka
fortfarande "vissa smärre försäkringsföretag" undantages. Enligt
underhandsuppgift är dessa förelag sådana som har en balansomslutning ej
överstigande 50 Mkr. Bland dessa återfinns här verksamma caplives.

Med anledning av det beskrivna läget vill
riksförbundet erinra om att förbundet i sitt remissyttrande över FVK:s
betänkande anförde att "vi ulgår ifrån alt gällande placeringsföreskrifler
snarast kommer atl överses med beaktande av" all i riksbankens
bedömningsunderlag även bör ingå evenluella återverkningar på konkurrenssiluafionen
på försäkringsmarknaden. Så har uppenbarligen inte blivit fallet.
Riksförbundet fär därför understryka att den allmänt positiva attiiyd lill
caplives, som förbundet intog i sitt yttrande över belänkandet, på en
belydelsefull punkt nu saknar

Prop. 1984/85:77 r " 133

grund.
Riksförbundet hemställer att vad nu sagts beaktas vid utformandet av den
proposition som kommer atl följa på FVK:s betänkande.

4.9 Utländska
Försäkringsbolags Förening

Föreningen delar kommiiténs inställning atl del
inle finns skäl att motsätta sig en etablering av ytteriigare captive-bolag
eftersom en restriktiv hållning kan leda fill att capfive-bolag i stället
etableras utomlands. Utöver detta har föreningen ej ytteriigare synpunkler på
kommitténs betänkande i denna fråga.

4.10 Landsorganisationen
i Sverige (LO)

LO vill understryka behovet av att caplivebolagens
verksamhet följs. LO motsätter sig dessutom att caplivebolagens verksamhei
kommer in pä nya områden.

4.11 Försäkringsjuridiska
föreningen

En slor del av kommitténs belänkande rör
behandlingen av s. k. caplives, särskilt i vad avser meddelande av koncession.
Kommittén föreslår inte några särskilda regler för koncession fill caplives,
vilket bl.a. medför att de mer liberala regler som behovsprincipens slopande
innebär blir lillämpliga även på koncession för capfives. Del kvarstående
kravet atl koncession inte får beviljas om den planerade rörelsen bedöms vara
oförenlig med en sund utveckling av försäkringsväsendet får särskild belydelse
för prövning av koncession till caplives.

Kommittén synes inte ha någon principiell
invändning mot alt caplives även av andra lyper än de som nu är vanliga i
Sverige erhåller koncession. Detta gäller även
"direktförsäkringscapfives", ehuru förutsättningarna för att bilda
sådana antas vara förhanden endast i elt myckel begränsat antal fall (se s.
189). Enligl kommitténs mening bör koncessionsmyndigheten tillämpa en viss
försiktighet vid koncessionsgivning till sådana företag. Föreningen har intet
all erinra mot denna principiella ståndpunkt men vill framhålla, all om
caplives endasl fär meddela försäkring till företag anslutna lill samma
koncern nödvändig omfattning och riskspridning kan motverkas, medan å andra
sidan om bolaget får (eller renlav, såsom ofta i USA, måste) meddela försäkring
även till andra försäkringstagare, capfives inle kommer atl skilja sig mycket
från vissa andra försäkringsbolag som bedriver direktförsäkring. Ökad klarhet
om innebörden i kommitténs förslag synes därför vara önskvärd.

Prop. 1984/85:77 134

4.12
Återförsäkringsaktiebolaget AGA Re

I delbetänkandet framhävs vikten av att
konkurrenslikställighel uppnås mellan captivebolag och traditionella
försäkringsbolag.

Bolaget vill hävda atl den största skillnaden i
konkurrenslikställighel just består i alt ett captivebolag ej tillåts försäkra
andra än koncernens risker. Jämfört med denna fundamentala olikhet tycks den av
kommittén beskrivna olikheten vad gäller möjligheter att minska verkan av
riksbankens placeringsföreskrifter genom möjligheten till koncernbidrag som
ytterst marginell.

Vidare bör påpekas atl den industrikoncern som äger
caplivebolaget skall jämföras med sina utländska konkurrenter som ofta har
möjlighet att äga captivebolag för vilka inga placeringsreslriktioner eller
begränsningar till atl försäkra endast egna risker föreligger.

Vidare är bolaget av den uppfattningen alt det
mätte vara lill fördel för landet atl captivebolagen etableras här, vilkel om reglerna
i Sverige blir för restriktiva kan verka mindre lockande jämfört med att
etablera captivebolagen utomlands.

Den av kommillén föreslagna inskränkningen i rätten
all avge koncernbidrag från elt captivebolag bör därför utgå.

4.13
Electrolux Återförsäkringsaktiebolag

Enligl kommittén är del viktigt atl försöka uppnå
konkurrenslikställighel mellan traditionella försäkringsbolag och captivebolag.
Samtidigt medges all total likhei inte kan uppnås, bl.a. beroende på atl ett
capfive enbart försäkrar koncernens risker.

Vi ifrågasätter huruvida denna utgångspunkt om
konkurrenslikställighet är rimlig. Egentligen råder ju ingen konkurrens i
ordets egentliga bemärkelse. Vårt capliveåterförsäkringsbolag kan endast
försäkra elt begränsat antal risker. Vi kan ej återförsäkra våra svenska
risker, ej heller kan vi ta emot extern affär.

Om en koncern ges möjlighet alt försäkra alla egna
risker genom captive minskar i och för sig utbudet av dessa risker i samma män
för de traditionella försäkringsbolagen. Att del därigenom skulle anses råda
sådan konkurrens mellan dessa verksamheter att det kräver likställighet
förefaller ändock inte rimligl. Riskerna i ett captive har sådani samband med
koncernen att del förefaller i högsta grad naturligt alt caplivet omfattas av
de regler som gäller för koncernen i övrigt.

Enligl värt förmenande är det således inte rimligt
atl föra ett resonemang om konkurrenslikställighel mellan captive och
traditionella försäkringsbolag. Man kan inte försämra reglerna för ett
företags verksamhet av det skälet alt dess risker inle överlåts pä
traditionella försäkringsbolag. Däremot kan man tala om konkurrens mellan
olika länder när det gäller

Prop. 1984/85:77 135

etablering
av captive, beroende på varierande regler länderna emellan. Försämrar man
således villkoren för ett caplives verksamhei i Sverige, med motiveringen alt
det måste råda konkurrenslikställighet i förhållande lill traditionella
försäkringsbolag, måste man vara medveten om att man kanske försämrar
förutsättningarna för etablering av captive i Sverige.

Man måsle ha klart för sig att domicilieringen i
sig av ell captive inte har någon större betydelse för en internationellt
inriktad koncern. Mol bakgrund härav vill vi betona vikten av att se
koncernen, inklusive dess captivebolag, som en enhet. Delta skulle då gälla
även reglerna för koncernbidrag. Om de förutsättningar som föreskrivs enligt
ABL är uppfyllda, bör delta vara tillräckligt utan andra begränsningaräven för
captivebolag.

5
Övriga frågor

5.1 Försäkringsinspektionen

Genomförandet av kommiiténs förslag medför ökade
arbetsuppgifter för inspekfionen i en rad hänseenden. Inspektionen har redan nu
knappa personella resurser varför det inle är möjligt att genom omdisponering
av personal lösgöra arbetskraft för dessa nya uppgifter. Vissa nytillskott av
arbetskraft är därför erforderliga. Inspektionen avser all ta upp denna fråga i
petitasammanhang.

5.2 Kammarrätten
i Stockholm

Besvärsreglerna i försäkringsrörelselagen är
oöverskådliga och inte alldeles enhetliga. Bl. a. gäller att de är splittrade
på tre kapitel. Enligl 19 kap. 13 § första stycket överklagas sålunda
försäkringsinspeklionens beslut till regeringen. Enligt 20 kap. 7 § och 21 kap.
2 § sisla siycket får dock vissa beslut överklagas hos kammarrätten. Vid besvär
enligt 20 kap. 7 § är besvärsliden två månader från beslutets dag medan den i
övrigl är tre veckor från det klaganden fick del av beslutet, jfr 12 §
förvaltningslagen (1971:290).

Kommillén har inte föreslagil några ändringar med
avseende på besvärsreglerna. Kammarrätten finner atl beslämmelserna innehåller
en bl. a. från rättssäkerhetssynpunkt godtagbar uppdelning av besvärsprövningen
mellan regering och domstol (jfr bet. s. 56 f). Domstolen förordar dock att
det under lagstiftningsärendets fortsatta gång övervägs om inte i klarhetens
iniresse de akluella bestämmelserna med fördel kan föras samman till ett nylt
21 kap. med rubriken Besvär. Besvärsfrisierna synes härvid böra förenhelligas i
enlighel med 12 § förvaltningslagen. Vidare bör övervägas om inle, efter modell
exempelvis av 38 § andra styckel lagen (1959:552) om uppbörd av vissa avgifter
enligt lagen (1981:691) om socialavgifter och av 40 § iredje styckel
naturvårdslagen (1964:822), möjlighet bör öppnas

Prop. 1984/85:77 136

för
försäkringsinspeklionen att föra talan mot kammarrättens avgöranden.
Erfarenheter frän andra rättsområden ger nämligen vid handen att del från
prejudikatssynpunkt kan vara av iniresse atl inle endast enskild part ulan även
vederbörande centralmyndighet har möjlighet att underställa frågor
regeringsrättens prövning.

Beträffande lagtexten kan framhållas atl kommittén
föreslår all det i 19 kap. försäkringsrörelselagen skall införas en ny
bestämmelse, 12 §. Enligl lagen (1982:728) om införande av
försäkringsrörelselagen (1982; 713) trädde sistnämnda lag i kraft den I
januari 1983. I prop. 1982/83:51 s. 14 förordade dock vederbörande
departementschef all bl.a. den akluella bestämmelsen skulle upphävas. På dennes
förslag beslöt därefier riksdagen genom lagen (1982:1142) om ändring i
försäkringsrörelselagen (1982:713) alt den akluella bestämmelsen inle skulle
träda i kraft. I jämförelse med t.ex. de lagar som är intagna i SFS
1982:1143-1153 kan rubriksättningen i förening med lagens innehåll te sig
något förvirrande. Utformningen förklaras av alt del gällde för riksdagen alt
upphäva en enstaka paragraf i en lag, som vid tillfället ännu inte hade trätt i
kraft. Någon tvekan i sak synes dock inte behöva råda utan det ifrågavarande
lagrummet har blivit disponibelt och kan utnyttjas på sätt kommillén har
föreslagit.

Prop.
1984/85:77 137

Bilaga 4

Lagförslag

1 Förslag till

Lag om ändring i
försäkringsrörelselagen (1982:713); Härigenom föreskrivs i fråga om
försäkringsrörelselagen (1982:713) deh att 1 kap. 1 §, 2 kap. 3 § och 21 kap. 1
och 2 §§ skall ha nedan

angivna lydelse, dels alt i lagen
skall införas en ny paragraf 19 kap. 12 §, av nedan

angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1 kap.

I § Försäkringsrörelse fär drivas
endast av försäkringsaktiebolag och ömsesidiga försäkringsbolag som fäll
tillstånd (koncession) lill della enligt denna lag, om inte annal följer av 2
§ eller 10 § Qärde slyckel.

Försäkringsinspektionen skall efter
ansökan lämna förhandsbesked om huruvida koncession enligt första stycket
krävs för en planerad verksamhet.

Ett förhandsbesked enligt andra
stycket är bindande för den myndighet som har lämnat beskedet. Om regeringen
har beslutat ifråga om förhandsbesked är även försäkringsinspektionen bunden
av detta besked.

Försäkringsbolagen skall stå under
tillsyn av försäkringsinspektionen och vara registrerade hos denna.

2 kap.

3 §

Stiftarna skall upprätta en bo- Stiftarna
skall upprätta en bo-

lagsordning som skall underställas lagsordning som skall
underställas

regeringen för stadfästelse. Avser regeringen för stadfästelse. TiU an-

bolagets rörelse livförsäkring eller sökan om koncession skall fogas en

avser rörelsen annal slag av försäk- plan för den tUltänkta verksamhe-

ring för längre lid än fio år, skall len. Avser bolagels rörelse livför-

dessulom särskilda regler (grunder) säkring eller avser rörelsen annal

för verksamheten upprättas enligt slag av försäkring för längre tid än

vad som sägs i 6 §. Grunderna skall tio år, skall dessutom särskilda

underställas regeringen för stadfäs- regler (grunder) för verksamheten

telse. upprättas enligl vad som sägs i 6
§.

Grunderna skall underställas regeringen för stadfästelse.

Regeringen prövar all
bolagsordningen och grunderna överensslämmer med denna lag och med andra
författningar samt om och i vad mån särskilda beslämmelser behövs med hänsyn
till omfattningen och arten av bolagels verksamhet.

Prop.
1984/85:77

Nuvarande lydelse

Om regeringen finner den planerade
rörelsen behövlig och även i övrigl ägnad att främja en sund utveckling av
försäkringsväsendet, stadfäster regeringen bolagsordningen och grunderna samt
beviljar koncession tills vidare eller, om särskilda omständigheter föranleder
detta, för bestämd tid, högst tio år, och därutöver till det löpande
räkenskapsårets slut. Vid förlängning av en koncession som har beviljats elt
försäkringsbolag för beslämd lid gäller samma regler som vid stadfästelse av
bolagsordning och grunder för etl nylt bolag.

138

Föreslagen lydelse

Regeringen stadfäster bolagsordningen
och grunderna saml beviljar koncession, om inle den planerade verksamhelen
bedöms vara oförenlig med en sund utveckling av försäkringsväsendet. Koncession
beviljas tills vidare eller, om särskilda omständigheter föranleder detta, för
bestämd tid, högst tio år, och därutöver till det löpande räkenskapsårets slut.
Vid föriängning av en koncession som har beviljats ett försäkringsbolag för
beslämd lid gäller samma regler som vid stadfästelse av bolagsordning och
grunder för etl nytt bolag.

19 kap.

12 §

Om det kan antas att någon driver
sådan verksamhet att denna lag är lillämplig, får försäkringsinspektionen
förelägga denne att tUl inspektionen lämna de upplysningar om verksamheten som
behövs för alt bedöma om lagen är tillämp-

lig-

Om försäkringsinspektionen finner att någon driver
försäkringsrörelse utan föreskriven koncession, skall inspektionen förelägga
denne att inom viss tid ansöka om koncession eller vidta de ändringar i verksamheten
som inspektionen anger eller också upphöra med verksamheten.

21
kap.

I §

Till böter eller fängelse i högst
ett år döms den som

/. uppsåtUgen i Sverige bedriver försäkringsrörelse utan
att vara berättigad liU della,

2. uppsåtiigen eller av oaktsamhet
till försäkringsinspektionen meddelar oriktiga eller vilseledande uppgifler om
sådana omständigheter som han är skyldig att lämna uppgift om enligl denna
lag.

Till böter eller fängelse i högst ett år döms den som

/. uppsåtiigen eller av oaktsamhet
till försäkringsinspektionen meddelar orikliga eller vilseledande uppgifter om
sådana omständigheter som han är skyldig att lämna uppgifi om enligt denna
lag.

Prop. 1984/85:77 139

Föreslagen lydelse

2.
uppsåtiigen eller av oaktsamhet
underlåter att enligt denna lag föra aktiebok, aktiebrevsregister,
förteckning enligt 3 kap. 12 § eller hålla aktiebok tillgänglig.

3.
uppsåtiigen eller av oaklsamhel
bryter mot 3 kap. 12 § tredje slyckel, 7 kap. 20 §, 8 kap. 10 § andra styckel
andra meningen eller 11 § första siycket andra eller tredje meningen,

4.
uppsåtiigen eller av grov
oaktsamhet bryter mol 12 kap. 12 §,

5.
uppsåtiigen eller av oaktsamhet
bryter mol 18 kap. 3 § första eller andra siycket, 5 § tredje slyckel eller 7
§,

6.
uppsåtiigen eller av oaktsamhet
bryter mot 4 kap. 8 § tredje slyckel såvitt detta lagrum rör förbehåll
enligl 18 kap. 1 §.

Nuvarande
lydelse

3.
uppsåtiigen eller av oaktsamhet
underiåler alt enligt denna lag föra aktiebok, aktiebrevsregister, förteckning
enligl 3 kap. 12 § eller hålla aktiebok tillgänglig,

4.
uppsåtiigen eller av oaktsamhet
bryter mol 3 kap. 12 § Iredje styckel, 7 kap. 20 §, 8 kap. 10 § andra siycket
andra meningen eller 11 § första styckel andra eller tredje meningen,

5.
uppsåtiigen eller av grov oaktsamhet
bryter mol 12 kap. 12 §,

6.
uppsåtiigen eller av oaklsamhel
bryter mol 18 kap. 3 § första eller andra siycket, 5 § tredje styckel eller 7
§,

7.
uppsåtiigen eller av oaktsamhet
bryter mot 4 kap. 8 § iredje stycket såviit detla lagrum rör förbehåll enligt
18 kap. 1 §.

I fall som avses i 10 kap. 14 § första slyckel
skall inte följa ansvar enligt 20 kap. 3 § brottsbalken.

Den som
har åsidosatt vitesföreläggande som avses i 2 § delta kapitel döms ej till
ansvar för gärning som omfattas av föreläggandet.

Ulan
hinder av 35 kap. 1 § brottsbalken får påföljd för brott enligt första stycket
5 mol 12 kap. 12 § ådömas, om den misstänkte häktats eller erhållit del av åtal
för brottet inom fem år från brottet.

Utan
hinder av 35 kap. 1 § brottsbalken får påföljd för brott enligt första stycket
4 mot 12 kap. 12 § ådömas, om den misstänkte häktats eller erhållit del av åtal
för brottet inom fem år från brottet.

2 § Försäkringsinspektionen kan vid vite förelägga
verkställande direktören och styrelseledamöterna all fullgöra sina skyldigheter
enligt denna lag eller andra författningar atl

1. till försäkringsinspektionen sända in
behöriga redovisningshandlingar

eller revisionsberättelser eller

2. hos
inspektionen göra behöriga anmälningar för registrering.

Föreläggande enligt första styckel 2 får inte meddelas, om underlåtenhet

atl
göra anmälan medför att bolagsstämmans eller styrelsens beslut förfaller eller
bolaget blir skyldigt all träda i likvidation.

Försäkringsinspektionen kan förena annal
föreläggande enligl denna lag än som avses i första stycket med vite.

Har inspektionen förelagt vite skall den mot vilken
föreläggandel riktas genast skriftligen underrättas om della.

Följs
inte ett sådani vitesföreläggande som avses i första siycket kan
försäkringsinspektionen döma ut vitet.

Försäkringsinspektionens
beslut varigenom vite förelagts eller ut-

Försäkringsinspektionens
beslut varigenom vite enligt första stycket

Prop. 1984/85:77 140

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

dömts
får överklagas hos kammar- förelagts eller utdömts får överkla-

rälten genom besvär. gas hos kammarrätten genom be-

svär.

Denna
lag träder i kraft den I januari 1985.

2 Förslag till