Prop. 1984/85:81

Prop. 1984/85:81 Regeringens proposition 1984/85:81

om
polisens arbetsformer på lokal och regional nivå, utbildning och rekrytering;

beslutad
den 15 noveraber 1984.

Regeringen föreslår riksdagen att anta det förslag
sora har upplaghs i bifogade utdrag av regeringsprotokoll.

På
regeringens vägnar INGVAR CARLSSON

STEN
WICKBOM

Propositionens
huvudsakliga innehåll

Riksdagen har under våren 1984 beslutat om en
ändrad organisation ra. m. för myndigheterna inom polisväsendet samt en ny
rättslig reglering av polisens verksamhet genora en polislag (SFS 1984:387).
Dessa reformer trädde i kraft den I oktober 1984.

I denna proposition föreslås en fortsatt
reformering av polisväsendet. Också dessa förslag grundas på riksdagens
principbeslut år 1981 om allmänna riktlinjer för en reform av polisväsendet
och de förslag som 1981 års polisberedning har lämnat i fråga om ett
genomförande av riktlinjerna. Förslagen som kännetecknas av en fortsatt
demokratisering och decentralisering av polisväsendet innebär följande.

De lokala och de regionala myndigheterna ges ett
avgörande inflytande över verksarahelens inriktning och resursfördelningen
inora polisväsendet raed utgångspunkt från de allmänna riktlinjer för
verksamheten som statsmakterna har beslutat. I den nya ordningen kommer det
alt finnas ett system med basorganisation, som beslutas av regeringen, och i
övrigt s. k. fria resurser. De fria resurserna slår till de lokala och
regionala myndigheternas förfogande. Systemet kompletteras med en ökad frihet
för myndigheterna att förfoga över sin egen budget inom s.k. medelsramar.

Systemet med basorganisation och fria resurser
kräver vidare en ny utbildningsordning för polispersonalen i enlighet med
riksdagens tidigare principbeslut. Syftet är att skapa en bättre utbUdad
polispersonal som skaU kunna användas inom hela organisationen. I propositionen
tas vidare upp frågor om bl.a. en ökad anknytning av polisutbildningen till den
allmänna

1
Riksdagen 1984185. 1 saml. Nr 81

Prop. 1984/85:81 2

högskolan.
Vidare förelås en satsning på polisforskning. Vissa principer läggs fast om
innehållet i polisutbildningen och rekryteringen till polisväsendet.

Hos de lokala polismyndigheterna renodlas
verksamheten vid de operativa avdelningarna tUl förmån för egentlig
polisverksamhet. Saratidigt stärks kanslifunktionen. 1 denna kommer t. ex.
aUtid att finnas en funktion för analys och planering av verksamheten.

1 propositionen redovisas hur medborgarinflytandet
på den regionala nivån, länsstyrelsen, skall förslärkas. Flera principiellt
vikliga frågor om polisverksamheten skall i fortsättningen handläggas av
länsstyrelsens styrelse.

Vissa viktiga polisiära verksamheter skall även i
fortsättningen vara regionala. DU hör bekämpandet av narkotikabrottsligheten
och den ekonoraiska brottsligheten särat trafikövervakningen. 1 propositionen
föreslås vidare en ändrad organisation för de lekniska rotlarna,
polishundsverk-saraheten och sjöpolisverksamheten. Den nya ordningen innebär
att dessa enheter får regionala uppgifter.

Förslagen
avses bli genomförda den 1 juli 1985.

Prop. 1984/85:81

Utdrag

JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid
regeringssararaanträde 1984-11-15

Närvarande:
statsrådet 1. Carlsson, ordförande, och statsråden Lundkvist, Feldt, Sigurdsen,
Leijon, Hjelra-WaUén, Peterson, Andersson, Boström, Bodström, Göransson, Dahl,
R. Carisson, Holmberg, Hellströra, Thunborg, Wickbora

Föredragande:
statsrådet Wickbora

Proposition
om polisens arbetsformer på lokal och regional nivå, utbildning och
rekrytering.

1
Inledning

1.1
Allmän bakgrund

Polisorganisationen ändrades på ett genomgripande
sätt vid förstatligandet år 1965. 1 samband med detta underslröks att
organisationsfrågorna måste ägnas en fortlöpande uppmärksamhet och att
organisationen måste anpassas till förändringar i samhällsbilden.

Efter regeringens bemyndigande den 26 juni 1975
tillkallade dåvarande chefen för justitiedepartementet sakkunniga med uppdrag
att pröva om de riktlinjer för polisens verksamhet som lades fast vid
förstatligandet svarade mol de krav som måste stäUas på verksamheten. I
uppdraget ingick bl. a. att undersöka om polisverksamheten var rätt avvägd och
organiserad inom raraen för resurserna samt att se över polisens rekrytering
och utbildning.

De sakkunniga, som antog benämningen 1975 års
polisutredning, avlämnade i februari 1979 beiänkandei (SOU 1979:6) Polisen.

Efter remissbehandling lade regeringen i
propositionen 1980/81; 13 om polisens uppgifter, utbildning och organisation
ra. ra. fram förslag till allmänna riktlinjer för en reform av polisväsendet.
Riksdagen godkände i huvudsak riktiinjema (JuU 1980/81; 24, rskr 210).

1 enlighet med vad som förordats i propositionen -
och som godtagits av riksdagen - tillkallade dåvarande chefen för
juslitiedepartementet efter regeringens bemyndigande den 27 april 1981 en
kommitté med uppdrag atl

Prop.
1984/85:81 4

behandla frågor om genomförandel av beslutade reformer
angående polisens uppgifter, organisation och utbildning ra.m. Komraittén
antog benämningen 1981 års polisberedning (PB 81).

Polisberedningen har publicerat
betänkandet (SOU 1982:63) Polislag. I departementsserien har beredningen
publicerat följande promemorior, nämligen

(Ds Ju 1982:4) Beslutsstrukturen inom polisväsendet,

(Ds Ju 1982:6) Polisorganisationen i Stockholms län,

(Ds Ju 1982:7) Polisorganisationen i Göieborgs och Bohus
län,

(Ds Ju 1982: 8) Polisorganisationen i Jämtlands län,

(Ds Ju 1982: 10) Rikspolisstyrelsens framtida uppgifter
och organisation,

(Ds Ju 1982; 13)
Rikskriminalsektionen, rikskriminalen och interpolsektionen samt

(Ds Ju 1983:3) ADB inom
polisväsendet. Dessutom har beredningen publicerat särskilda promemorior om
övriga län.

Efter remissbehandling genora
beredningens försorg har beredningen avgett betänkandet (Ds Ju 1983; 10) Polisorganisationen
(järate bilaga A Den lokala polisorganisationen, bilaga B Den regionala
polisorganisationen, bilaga C Rikspolisstyrelsens fraratida uppgifter och
organisation Rikskrirainalen m. ra. särat bilaga D Administration och ADB).
Beredningen har också avlämnat belänkandet (Ds Ju 1983:15) Rekrytering och
utbildning inora polisväsendet.' Ytteriigare några betänkanden har avlämnats
av polisberedningen. Dessa behandlas dock inle i detta sammanhang. Vidare har
beredningen pubhceral särskilda promemorior om polisorganisationen i länen.

En sammanfattning av beiänkandena
Polisorganisationen resp. Rekrytering och utbildning inom polisväsendet bör
fogas till protokollet i detta ärende som bilaga I och bilaga 2.

Polisberedningens belänkande
Polisorganisationen jämte bilagor har remissbehandlats. Över betänkandet har
remissyttranden avgetts av justitiekanslern (JK), riksåklagaren (RÅ),
rikspolisstyrelsen, statens invandrarverk (SIV), länsstyrelserna i Stockholms
län, Kalmar län. Malmöhus län, Göieborgs och Bohus län, Värmlands län och
Jämtlands län samt polisstyrelserna i Stockholms polisdistrikt, Norrköpings
polisdistrikt, Malmö polisdistrikt, Göieborgs polisdistrikt och Östersunds
polisdistrikt. Vidare har yttranden avgetls av Svenska koraraunförbundet,
Tjänstemännens Centralorganisation, statstjänstemannaseklionen (TCO-S),
Centralorganisationen SACO/SR (SACO/SR), Sveriges advokaisamfund, Föreningen
Sve-

' När dessa betänkanden avlämnades ingick i beredningen
ledamoten av riksdagen redaktören Arne Nygren, ordförande, expeditionschefen
Ulf Arrfelt, ledamoten av riksdagen kriminalinspektören Göte Jonsson, ledamoten
av riksdagen inspektören Ingemar Konradsson, ledamoten av riksdagen folkskolläraren
Hans Petersson i Röstånga, förre ledamoten av riksdagen poliskommissarien Ake
Polstam och förra ledamoten av riksdagen Ingrid Segerström.

Prop. 1984/85:81 5

riges
länspolischefer, Föreningen Sveriges polischefer, televerket, byggnadsstyrelsen
och statskontoret.

Yttranden har bifogats, av RÅ från
länsåklagarmyndigheten i Gävleborgs län och länsåklagarmyndigheten i
Södermanlands län, av länsslyrelsen i Slockholms län från polisstyrelserna i
Danderyds poHsdistrikt, Handens polisdistrikt, Huddinge polisdistrikt,
Jakobsbergs polisdistrikt, Lidingö polisdistrikt, Märsta polisdistrikt, Nacka
polisdistrikt, Norrtälje polisdistrikt, Sollentuna polisdistrikt, Solna
polisdistrikt, Täby polisdistrikt och Södertälje polisdistrikt, av
länsstyrelsen i Kalmar län från polisstyrelserna i Kalmar polisdistrikt,
Oskarshamns polisdistrikt, Vimraerby polisdistrikt och Västerviks
polisdistrikt samt av länsslyrelsen i Göieborgs och Bohus län från
polisstyrelserna i Strömstads polisdistrikt och Kungälvs polisdistrikt.
Yttranden över belänkandet har dessutom kommit in från polisstyrelserna i
Varbergs polisdistrikt, Falkenbergs polisdistrikt och Ystads polisdistrikt samt
Statsanställdas Förbund (SF).

Inom
justitiedepartementet har en sammanställning över remissyttrandena upprättats.
Den finns tillgänglig i justitiedeparteraentets ärende dnr 1710-83.

Polisberedningens
betänkande Rekrytering och utbildning inom polisväsendet har också
remissbehandlats. Över betänkandet har remissyttranden efter anmodan avgelts av
JK, RÅ, rikspolisstyrelsen, trafiksäkerhetsverket (TSV), byggnadsstyrelsen,
riksskatteverket (RSV), statskontoret, riksrevisionsverket (RRV),
länsslyrelserna i Stockholms län, Kalmar län. Malmöhus län, Göteborgs och Bohus
län, Värmlands län samt Jämtlands län, polisstyrelserna i Stockholms
polisdistrikt, Norrköpings polisdistrikt, Malmö polisdistrikt, Göieborgs
polisdistrikt och Östersunds polisdistrikt. Vidare har yttranden avgetts av
överbefälhavaren, statens hundskola, universitets- och högskoleämbetet (UHÄ),
Svenska kommunförbundet, Landstingsförbundet, Tjänstemännens
Centralorganisation (TCO), SACO/SR, Föreningen Sveriges länspolischefer.
Föreningen Sveriges polischefer. Föreningen Sveriges statsåklagare, länsslyrelserna
i Södermanlands län, Kronobergs län, Skaraborgs län och Norrbottens län,
polisstyrelserna i Huddinge polisdistrikt, Jakobsbergs polisdistrikt, Lidingö
polisdistrikt, Märsta polisdistrikt, Norrtälje polisdistrikt, Sollentuna
polisdistrikt, Solna polisdistrikt, Täby polisdistrikt, Eskilstuna
polisdistrikt, Nyköpings polisdistrikt, Strängnäs polisdistrikt, Linköpings
polisdistrikt, Eksjö polisdistrikt, Vetianda polisdistrikt, Växjö
polisdistrikt, Visby polisdistrikt, Hässleholms polisdistrikt, Kristiansiads
polisdistrikt, Helsingborgs polisdistrikt, Falkenbergs polisdistrikt,
Kungsbacka polisdistrikt. Kungälvs polisdistrikt, Alingsås polisdistrikt,
Vänersborgs polisdistrikt, Kristinehamns polisdistrikt. Ljusdals polisdistrikt,
Kramfors polisdistrikt, SundsvaUs polisdistrikt och Umeå polisdistrikt samt
Svenska polisförbundet och elever vid 1982 års polischefskurs.

Yttranden
har bifogals, av länsstyrelsen i Stockholms län från Stock-

Prop. 1984/85:81 6

holms
länsavdelning av Svenska polisförbundet. Svenska polisförbundets
Siockholrasavdelning och Statsanställdas Förbunds fackklubb 17, av länsstyrelsen
i Malraöhus län från polisstyrelserna i Eslövs polisdistrikt och Trelleborgs
polisdistrikt, av länsstyrelsen i Värralands län från fyra enskilda personer
samt av polisstyrelsen i Norrtälje polisdistrikt från Roslagens poUsförening.

Inom justitiedepartementet har en samraanställning
över reraissyttran-dena upprättats. Den finns tillgänglig i justitiedepartementets
ärende dnr 2890-83.

1.2
Handläggningen av de förslag som polisberedningen har lämnat, m. m.

Det material sora jag nyss har redovisat innefattar
förslag till genomgripande förändringar av polisväsendet i skilda avseenden.
Förslagen skuHe enligt riksdagens tidigare principbeslut i sin helhet
genomföras den 1 juli 1984. Med hänsyn främsi tiU de praktiska probleraen att
genoraföra samtliga förändringar för polisorganisationen vid en enda tidpunkt
föreslog regeringen i en proposition (prop. 1983/84:89) om polisens
organisation, ra. ra. sora läranades tUl riksdagen i januari 1984 att
reformerna skulle genomföras i två steg, dels den 1 juli 1984 dels den 1 juli
1985. Förslaget godtogs av riksdagen (JuU 1983/84:16, rskr 182). 1 saraband
raed riksdagens behandling av förslaget till polislag (prop. 1983/84:111) fann
riksdagen emellertid alt ikraftträdandet av lagen, och därmed de
organisatoriska förändringarna, med hänsyn till behovet av förberedelser och
utbildning borde senareläggas (JuU 1983/84; 27, rskr 331). Genomförandet av
det första stegel har därefter med slöd av riksdagens bemyndigande bestämts
till den 1 oktober 1984 (SFS 1984:721 m.fl. författningar).

På grundval av polisberedningens förslag och
riksdagens beslut har således den 1 oktober 1984 vissa organisatoriska reformer
rörande polisväsendet genomförts. Samtidigt har införts en ny rättslig
reglering av polis-verksaraheten genom den av riksdagen beslutade polislagen
(1984:387) samt bl.a. en ny polisförordning (1984:730) och en ny instruktion
för rikspolisstyrelsen (1984; 731).

De
organisatoriska förändringarna var följande.

För all ge statsraakterna och myndigheterna inom
polisväsendet etl bättre underlag för beslut om resursfördelning ra. m. har
införts ett nytt planeringssystem (se 4 kap. polisförordningen).

Medborgarinflytandet över polisväsendet har
stärkts. PoUsstyrelserna har genom författningsändringar getts befogenhet att
besluta om t.ex. inriktningen av verksamhelen vid myndigheten. Styrelserna har
numera också möjlighet att besluta om operativ verksamhet, utom när det gäller
polisledning i särskilt fall.

En ny regional polisorganisation i Slockholms län,
i Göieborgs och Bohus län och i Jämtlands län har beslutats. Tjänsten som
länspolischef

Prop. 1984/85:81 7

har
där förenats med polismästartjänsten vid polisrayndigheten i Stockholm,
Göteborg respektive Östersund. Vissa organisatoriska förändringar rörande
ledningen av den regionala verksamheten har beslutats.

Rikspolisstyrelsen kommer också fortsättningsvis
att vara central förvaltningsmyndighet för poUsväsendet raen flera av
styrelsens tidigare uppgifter har decentraliserats. Styrelsens befogenheter
att meddela föreskrtf-ter för och leda polisverksamhet har begränsats och
preciserats. Verksamheten har inriktats på metodutveckling. Styrelsen har
också getts en ny organisation.

Den centrala utbildningsverksamheten har samlats
organisatoriskt inom en polishögskola som får ställning som en byrå vid
rikspolisstyrelsen. Rekryteringsverksamheten har slutligen getts en ny
inriktning och organisation.

De nu näranda förändringarna ulgör det första av de
två steg sora är ägnade att utveckla och anpassa polisväsendet till det
samhälle vi nu har och liU de krav sora numera ställs på polisverksarahelen.
Det följande steget bör i huvudsak omfatta de förslag från poUsberedningen i
beiänkandena Polisorganisationen och Rekrytering och utbildning inom
polisväsendet som ännu inte har behandlats.

Sora jag anförde i propositionen 1983/84:89 ora
polisens organisation, ra. ra. (s. 10) har riksdagen tidigare godtagit
riktlinjerna för en reform av polisväsendet. PoUsberedningens förslag, till de
delar de kvarstår som obehandlade, ansluter också i allt väsentligt lill
riksdagens tidigare principbeslut. Jag är emellertid också nu av uppfattningen
att de förslag av polisberedningen som tar sikte på hur genomförandet bör ske,
oavsett det tidigare riksdagsbeslutet år 1981, är av sådan belydelse alt de bör
underställas riksdagen. Samtidigt innefattar polisberedningens betänkanden ett
flertal förslag som inle omfattas av riksdagens tidigare beslut och sora därför
bör understäUas riksdagens prövning.

Med utgångspunkt från den nya ordning som sålunda
redan har genoraförts koramer jag i det följande att ta upp frågor om
basorganisation, fria resurser och medelsramar. Vidare avser jag att redovisa
vissa organisatoriska frågor som gäller den lokala och den regionala
polisorganisationen samt utformningen av och innehållet i rekryteringen och
utbildningen för polisväsendet. PoUsberedningens förslag rörande ADB och
administration avser jag emellertid att ta upp i ell senare sammanhang med
hänsyn liU att dessa har etl mycket nära samband med polisberedningens
fortsatta arbete.

Innan jag går över till att behandla de särskilda
sakfrågorna vill jag framhålla att en demokratisering och en decentralisering
av polisväsendet utgör de främsta målen för den fortsatta reformeringen av
polisväsendet. En förutsättning för atl vi skall få elt polisväsende som uppfyller
de krav som samhället och medborgarna ställer är att dessa mål uppnås. De
förslag som jag i det följande lämnar präglas genomgående av delta synsätt.

Prop. 1984/85:81 8

2
Föredragandens överväganden

2.1
Statsmakternas styrning av polisverksamheten

2.1.1 AUmän
bakgrund

1 1975 års polisutredning kom bl. a. frågorna ora
statsraaktemas styming av polisverksarahelen och resursfördelningen inom den
lokala polisorganisationen att uppmärksararaas som centrala frågor för en
reform av polisväsendet. På gmndval av riksdagens principbeslut 1981 i dessa
frågor har polisberedningen utvecklat en ny modell för beslut om
resursanvändning inom polisverksamheten. Beredningens förslag karakteriseras
dels av att statsmakternas prioriteringsbeslut skall ta sikte på den totala
verksamheten, dels av att de lokala polisrayndigheterna får en slörre frihet
att besluta ora sin egen verksamhet inom de ramar som statsmakterna har satt
upp. Beredningens förslag i denna del innefattar dels en ny anslagskonstruktion
för polisväsendet, dels ett nytt planeringssystem samt dels ett system med
basorganisation och fria resurser.

Planeringssystemet har efter riksdagens godkännande
redan tagils i brak (se 4 kap. polisförordningen) ocb samtidigt har regeringen
beslutat om en indelning av polisverksarahelen i olika aktiviteter på grandval
av poHsbe-redningens förslag. Det återstår nu att ta ställning till de
resterande två förslagen.

Den gmndläggande ordningen med basorganisalion och
fria resurser har tidigare i princip godtagils av riksdagen. Jag finner del
likväl lämpligt att nu åter redovisa den nya ordningen i dess helhet men med
betoning på de frågor sora beredningen särskilt har haft att pröva. Därefter
kommer jag in på frågan om en ny anslagskonstraktion. Jag vill eraellertid
redan nu framhålla atl förslagen har raycket nära saraband raed varandra och
utgör tiUsammans en av hörnpelarna när det gäller att åstadkomma en decentralisering
och ett ökat medborgarinflytande över den lokala polisverksamheten och därmed
en vitalisering av polisväsendet.

2.1.2 Basorganisation
och fria resurser

Gällande ordning m. m.

Enligt den ordning som i dag gäller är resurserna i
den lokala polisorganisationen i mycket slor utsträckning bundna genom olika
centrala beslut av statsmakterna. På grundval av regleringsbrev upprättar
vidare rikspolisstyrelsen tjänsietablåer som anger hur personalen skall
fördelas på olika arbetsenheter. Denna ordning har komrait att styra även annan
resursfördelning, t. ex. i fråga om utrustning. Rikspolisstyrelsen har
dessutom långtgående befogenheter att meddela föreskrifter om
polisrayndighelernas organisation.

Statsraaktemas önskemål om prioriteringar av
polisverksamheten har hittills huvudsakligen komrait till uttryck genom
fördelning av nya polismanstjänster och vad som motivvis uttalas om denna i
budgelproposi-

Prop. 1984/85:81 9

tionen.
På senare år har dock regelmässigt prioriteringsfrågorna diskuterats även i
ett längre perspektiv i samband med den åriiga budgethanteringen av anslagen
till polisväsendet.

1975 års polisutredning lämnade i sitt betänkande
Polisen vissa genomgripande förslag i syfte att öka det lokala och regionala
inflytandet över fördelningen av personal och den egna organisationen.
Riksdagens principbeslut med anledning av dessa förslag innebär atl endasl den
gmndläggande organisationen skall bestäraraas centralt. I övrigt skall
indelningen av personalen ankomma på den lokala och regionala organisationen
utan den centrala låsning som i dag finns och som jag nyss har redovisat.

Den centralt bestämda organisationen kallas
basorganisalion och de resurser som självständigt disponeras lokalt/regionalt
benämns fria resurser. Riksdagen uttalade alt en närmare undersökning av det
lämpliga förhållandet mellan basorganisationen och de fria resurserna fick
göras under del fortsatta arbetet på reforraens genomförande (JuU 1980/81:24).

Polisberedningens
förslag

Polisberedningen har funnit att basorganisationen i
huvudsak bör överensstämma med vad 1975 års polisutredning föreslog i sin
skiss liU organisation. Detta innebär att i beslut om basorganisation skall
läggas fast i princip vUka enheter som skall finnas vid poUsmyndigheten, t.ex.
avdelning, sektion, rotel och arbetsgrupp. I denna ordning bestäms vidare
enheternas huvudsakliga verksamhetsoraråden. Alla tjänster med egentliga
chefsuppgifter bör ingå i basorganisalionen. Hit hänförs tjänst som chef för
enhet och vakthavande befäl. TiU basorganisalionen bör också hänföras tjänst
som polisinspektör med placering vid kansliet.

Till de fria resurserna bör mot denna bakgrund
enligt beredningen hänföras i huvudsak vikariats- och förstärkningspersonal,
kriminal- och polisas-sistenltjänster samt de inspektörstjänster som inle ingår
i basorganisationen. Den administrativa personalen bör i slort också hänföras
till denna grupp. De lokala polismyndigheterna ges enligt beredningen härigenom
en stor frihet i sill handlande inom den allmänna inriktning som statsmakterna
kan komraa att ange för verksamhelen. Den stora flexibiliteten i systemet ger
emellertid samtidigt statsmakterna stora raöjligheter att styra verksamheten
på olika sätt. Systemet raedger också utan principiella ändringar en återgång
liU dagens system, om statsmakterna skulle komma att stanna för en sådan
lösning.

När del gäller basorganisationen för regional
verksamhei bör denna enligt beredningen bestämraas enligt samma principer som
för de lokala polismyndigheterna.

Beredningen har också ingående diskuterat
beslutsbefogenheterna såvitt rör arbetsgmpper och därtill hörande frågor liksom
vilka särskilda funktioner vid en polismyndighets kansli som bör anges i
basorganisationen. Jag återkommer i ett följande avsnitt till vissa av dessa
frågor (avsnitt 2.2).

Prop. 1984/85:81 10

1 fråga om rotelorganisationen står enligt
beredningen olika intressen mot varandra, på den ena sidan bl. a. önskemålet om
stabilitet i organisationen och en likformig stmktur i fråga om
arbetsuppgifter och verksamhet, på den andra sidan intresset av den lokala
polismyndighetens handlingsfrihet och möjlighet att vid rotelindelningen la
hänsyn till lokala förhållanden. Önskemålet om en så stor flexibilitet som
möjligt bör enligt beredningen väga tyngst. Enligt beredningens mening är det
emellertid ofrånkomligt atl det i basorganisationen las upp sådana enheter som
ägnar sig ål verksarahet som slalsmakterna prioriterar mycket högl. Delsamma
bör gälla sådana enheter vars ansvarsområde sträcker sig utanför det
polisdistrikt där enheten är stationerad och enheter med mycket speciella
arbetsuppgifter.

Enligl beredningens uppfattning bör därför följande
rotlar anges i basorganisalionen, nämligen rotiar för bekämpning av
narkotikabrottslighet, rotlar för bekämpning av den ekonomiska brottsligheten
särat tekniska rotlar. I en del distrikt finns vissa andra rotlar som bör
bestämmas av regeringen även efter reforraen. Del är utlänningsrotlarna och
passkon-Irollrotlarna. Vid polismyndigheterna i Stockholm, Göteborg och Malmö
finns också utredningscentraler med interregionala uppgifter. Sådana rotlar
bör också bestämmas genom centrala beslut.

Den organisatoriska indelningen i övrigt av
kriminalavdelningen bör, som beredningen ser det, bestämmas lokalt. Den
begränsningen kommer emellertid atl finnas även efter reformen att antalet
befattningshavare med chefsfunktioner anges centralt. Krirainalavdelningens
organisation får aUtså bestämmas av den lokala polismyndigheten med
utgångspunkt från delta. De rotlar som enligl beredningens förslag kommer att
bestämmas genom regeringens beslut är relativt få, 92 av totalt 533 rotlar.
Utrymmet för det lokala självbestämraandet blir därmed enligt beredningen
förhåUandevis slort. Beredningen föreslår slutiigen att antalet vakthavande
befäl anges exakt i basorganisationen.

Beredningen har, i anslutning till att den
redovisat sina förslag om basorganisation och fria resurser, även lagit upp
vissa frågor som rör effekterna på anställningsförhåUandena m. ra.

Polisberedningen framhåUer vidare att det
föreslagna systemet innebär att redovisningen i budgetpropositionen delvis
raåste bli annorlunda än den nuvarande. Under de senaste åren har regeringen i
ett inledande avsnitt benäranl Åtgärder raot brott uppehållit sig vid allmänna
frågor. Ett sådant avsnitt torde fylla sin plats även efter en reform.
Redovisningen under anslagen kommer däreraot enligt beredningen att ändras
efiersom anslagen, som jag snart kommer in på, bör byggas upp på ett nytt
sätt.

Reformen torde, uttalar beredningen vidare, leda
till att regeringen i större utsträckning än hittiUs kominer att uppehålla sig
vid förhåUandena inom hela polisväsendet och inte som nu vid enskilda speciella
frågor. När det gäller styrningen av den lokala och regionala verksamheten kan
stats-

Prop.
1984/85:81 11

makterna,
förutom en verbal beskrivning av hur verksamheten bör inriktas i stort, uttala
sig i kvantitativa termer om verksarahelens omfattning, t. ex. genom att
regeringen föreslår att viss verksamhet bör procentuellt ökas eller minskas,
eller atl förändringen skall avse ett visst anlal resurslimmar. Beredningen
framhåller att prioriteringsfrågorna måste ägnas stor uppmärksarahet. Det är i
delta sammanhang också viktigt alt statsmakterna genom planeringsprocessen får
lillgång till uppgifler om hur polisresurserna har varit insatta på olika
aktiviteter under det gångna årel och uppgifter om vilka ändringar sora de
lokala polismyndigheterna, länsstyrelserna och rikspolisstyrelsen planerar för
det budgetår som budgetarbetet avser.

Remissynpunkter

Det övervägande antalet remissinstanser, däribland
rikspoUsstyrelsen, godtar principlösningen med basorganisation och fria
resurser. 1 huvudsak riktar sig den kritik som förs fram mot enstaka detaljer i
beredningens förslag. Några remissinstanser är emellertid kritiska mot den
principiella lösningen, främst såvitt gäller överväganden kring de
personaladrainistraliva förutsättningarna för reformen.

TCO-S är inte övertygad om att konstmklionen med
basorganisation och fria resurser löser flera problera än den skapar. Den
flexibilitet i organisation och resursutnyttjande som förefaller vara ett av
huvudmålen med reformen kan enligt TCO-S åstadkommas redan i den nuvarande
organisationen.

Frågan om vilka funktioner som skall ingå i
basorganisationen har tagits upp av många remissinstanser. Flertalet av dessa,
främst lokala polismyndigheter, anser att basorganisationen bör göras större
än vad beredningen föreslår. Som exempel på ytterligare funktioner som bör ingå
i basorganisationen nämns ställföreträdande chefer, chef för trafiksektion,
s.k. kan-sUinspektör vid alla myndigheier, funktion för analys och planering
vid samtiiga myndigheter, funktioner inom sjöpolisverksamheten samt befäl för
den regionala hundtjänsten. Några anser vidare att antalet vakthavande befäl
inle bör begränsas.

När det gäller frågan om bara vissa rotlar bör
bestämmas centralt förekomraer delade meningar. Flertalet remissinstanser
delar beredningens uppfattning i denna fråga. Elt par remissinstanser förordar
dock atl samlliga rotlar skall bestämmas centralt. En remissinstans föreslår
att också våldsrollarna skall bestämmas centralt. RA uttalar att han inle vill
avstyrka förslaget om tre regionala rotlar och en lokalt bestämd rotelindelning
i övrigt. RÅ framhåUer dock att det finns anledning att räkna med försämrade
möjligheter lill jämförelser mellan polismyndigheterna. Det är enligt RÅ inle
heller till någon fördel för åklagarverksamheten om rotelindelningen blir
aUtför skifiande inom en regional eller lokal åklagarmyndighets område.

Prop. 1984/85:81 12

Överväganden

Jag anser för egen del atl det föreslagna systemet
med basorganisation och fria resurser utgör den nödvändiga förutsättningen för
alt de lokala polismyndigheterna skall få del inflytande över polisverksamheten
sora reformeringen av polisväsendet i första hand syftar till. I detta ligger
då också att det lokala medborgarinnylandel får etl reellt innehåll. Jag anser
vidare att systeraet raedför en väsentligt ökad flexibilitet inom
polisväsen-del i fråga om inriktningen av verksamheten och användningen av
resurserna. Genom ett sådani syslera kan nämligen resurserna på ett helt annat
sätt än vad som nu är fallel snabbt anpassas till de lokala förhållandena och
till de skifiande krav som kan ställas på polisen inom distriktet eller
regionen från medborgarna, andra myndigheter och organisationer. Atl samråd
skall ske med vederbörande åklagarmyndighet rörande användningen av resurserna
och inriktningen av verksamheten fraragår för övrigt redan av 4 kap.
polisförordningen. Enligt 3 § polislagen finns vidare en generell skyldighet
för polisen att samråda med andra samhällsorgan. Samtidigt innebär den
föreslagna ordningen att statsmakterna på ett nytt och mer genomgripande sätt
kan styra resursanvändningen i stort. I den nuvarande samhällsekonomiska
situationen, där några resurstillskott till polisverksamheten inle lorde vara
möjliga, blir det betydelsefullt all skapa en ordning som gör det möjligt att
på ett smidigt och effektivt sätt omfördela resurser mellan olika
verksamhetsgrenar efter de behov som kan uppkomma vid skilda tider. Jag
förordar följaktligen atl det av polisberedningen utvecklade systemet med
basorganisalion och fria resurser nu genomförs.

Med anledning av den kritik som har riktats mot
beredningens överväganden i fråga om de personaladminislraliva effekterna vill
jag framhålla att beredningens genomgång på detta oraråde visar att det inte
finns några arbelsrätlsliga eller andra hinder mot den föreslagna ordningen. En
annan sak är att den nuvarande lönestrukturen och andra arbetsvillkor för de
anställda inom polisväsendet kan verka begränsande på en rörlighet mellan olika
aktiviteter och verksamhetsområden. 1 den utsträckning detta är fallet får
emellertid hithörande frågor lösas i ett annat sammanhang. Jag är också
medveten ora att det i dag finns vissa andra hinder mot en röriighel, såsom
bristande kompelens eller utbildning hos personalen för en viss verksamhet. 1
fråga om den framlida polisutbildningen återkommer jag i ett följande avsnitt
(avsnitt 2.3).

Huvuddragen i den nya ordningen med basorganisation
och fria resurser bör enligt min uppfattning utformas på följande sätt.

Statsmakterna bör för varje distrikt fastställa en
basorganisation. Av basorganisationen skall i princip framgå vilka enheter som
skall finnas i distriktet. Basorganisalionen skall vidare innehålla vissa
tjänster. Antalet polismanstjänsler skall liksom nu bestämraas av
statsmakterna. Fördelningen på enheter av de tjänster som inte ingår i
basorganisalionen avgörs

Prop. 1984/85:81 13

däremot
i framliden genom lokala beslut med utgångspunkt från de riktUnjer om
resursanvändningen som statsmakterna har beslutat.

När det gäller frågan ora hur basorganisationen
skall utformas anser jag att man bör låla denna omfatta tjänster med sådana
arbetsledande funktioner eller andra nyckelfunktioner som oundgängligen måsle
uppehållas i distriktet. Samtidigt bör man sträva efter att genom centrala
beslut organisatoriskt binda en så liten del av myndighetens resurser som
raöjligt. Mot den bakgmnden kan jag inte ansluta raig till de av raånga
reraissinstanser framförda önskemålen ora att låta ytteriigare funktioner,
utöver de som polisberedningen har föreslagit, ingå i basorganisationen för
polismyndigheterna.

I fråga om indelningen på enheter av
kriminalavdelningen bör sådana enheter som sysslar med brottsbekämpning som
samhällel prioriterar högt, nämligen rotlar för bekämpning av
narkotikabrottslighet och ekonomisk brottslighet, anges i basorganisationen.
Detsamma gäUer sådana enheter vars ansvarsområde sträcker sig utanför det
polisdistrikt där enheten är stationerad och enheter raed raycket speciella
arbelsuppgtfter. Det innebär att även lekniska rotiar, utlänningsrotlar och
passkontrollrotlar bör bestäraraas centralt. Den organisatoriska indelningen i
övrigt av kriminalavdelningen bör däremot bestämmas lokah. Den begränsningen
kommer emellertid alt finnas även efter reformen atl antalet befattningshavare
med chefsfunktioner anges genom centrala beslut. Kriminalavdelningens organisation
får alltså bestäramas raed hänsyn till detta. Med utgångspunkt i dessa
principer avser jag att återkomma till regeringen med förslag lill
basorganisation för respektive polismyndighet i samband med de åriiga besluten
om regleringsbrev.

Vid sidan av insatserna mot narkotikabrottsligheten
och den ekonomiska brottsligheten tillhör bekärapandet av våldsbrottsligheten
de områden som enligt beslut av riksdagen skall prioriteras särskilt. Detla
kunde synas tala för att även våldsrollarna borde anges i basorganisationen, en
uppfattning som även förts fram under remissbehandlingen. De rent
organisatoriska skälen för en sådan lösning är dock beträffande
våldskriminaliteten inte lika starka som när det gäUer narkotikabrottslighelen
och den ekonomiska brottsligheten. Övervägande skäl talar därför för att
våldsrotiarna bör följa de regler som avses gälla för enheter i allmänhel.

Jag övergår därefter till frågan om
basorganisationen för regional verksamhet. 1 det nya systemet avses denna
framgå av basorganisalionen för de polismyndigheter som har regionala enheter.
När del gäller de fria resurserna får de regionala och lokala
polismyndigheterna i samråd korama fram till hur många årsarbetskrafter som
skall avdelas för regional verksamhet inom ramen för befintliga resurser.
Beslutanderätten ligger dock i sista hand hos förtroendemannastyrelsen i
regionen. Personalen bör tas ut vid de polismyndigheter där statsmakterna har
bestämt atl den regionala enheten skall finnas. Uttagningen skall ske genom
lokala beslut i samråd

Prop. 1984/85:81 14

med
den regionala instansen. Jag vill i detta saramanhang peka på att de
grundläggande bestämraelserna om beslutanderätten rörande regional verksamhet
finns i 4 och 6 §§ polislagen (1984:387).

Den personal sora inte ingår i basorganisationen,
såväl polismanstjänster som administrativ personal, utgör därraed fria
resurser. Jag bedömer att ca 5/6 av personalen komraer att höra till denna
kategori. Polismyndigheterna kommer följaktiigen all ha ett betydande utryrarae
för alt själva styra resursanvändningen.

Jag vUl också nämna något om hur den fraratida
styrningen av resursanvändningen från statsmakternas sida bör utformas mot
bakgmnd av det förordade systemet.

I saraband raed budgetprocessen bör statsraaktema
ta ställning till hur resurserna inora polisväsendet totalt sett skall
användas, i stället för att som tidigare inskränka sig lUl att utpeka
verksarahetsområden för nyinrättade tjänster. Som grund för dessa
ställningstaganden kommer riksdagen och regeringen att ha tUlgång till bl. a.
uppgifterna i de lokala planeringsdokumenten. I dessa redovisas bl.a. utfaUet
av verksamheten samt den beslutade och den planerade verksaraheten vid
respektive polismyndighet. Den allmänna inriktningen av verksamheten kommer
sålunda att omprövas från tid till annan. Delta innebär emellertid inte att
den centrala styrningen ökar utan enbari att intresset fokuseras på helheten i
stället för på detaljer i resursanvändningen.

Riksdagens prioriteringsbeslut kommer att
återspeglas i regleringsbrevet. Det kommer att innehålla de föreskrifter som
krävs för att poUsverk-samheten skaU få den av riksdagen i saraband raed
anslagsbehandlingen angivna inriktningen. För myndigheterna komraer detla att
innebära riktlinjer för resursanvändningen. I regleringsbrevet anges också hur
basorganisationen skall se ut i respektive myndighet.

Den nya ordningen innefattar olika möjUgheter för
regeringen att styra myndighetema på grundval av riksdagens principbeslut om
resursanvändningen.

1 regleringsbrevet kan för det första göras vissa
allmänt hållna uttalanden om hur myndigheterna bör utnyttja de fria resurserna
ulan att dessa uttalanden innehåller någon närraare precisering av
resursanvändningen. I den raån statsmakterna önskar styra användningen av
resurserna ytteriigare kan detta ske genom att man anger t.ex. procentuella
förändringar i fråga om vissa verksamhetsgrenar. En ännu längre gående styrning
innebär alt det i regleringsbrevet uttryckligen fattas beslut ora användning
av viss del av de fria resurserna för någon bestärad verksamhei.

För rikspolisstyrelsen bör den förordade ordningen
medföra förändrade uppgifter. En viktig uppgift för rikspolisstyrelsen kommer i
fortsättningen att vara att förmedla statsmakternas beslut till den lokala och
regionala polisorganisationen. Som jag anförde i prop. 1983/84:89 s. 38, bör
vidare rikspolisstyrelsens befogenhet atl besluta i frågor som rör
organisationen

Prop. 1984/85:81 15

regionalt
eller lokalt nu helt las bort. Det föreslagna systeraet innebär nämligen att
den lokala organisationen antingen skall bestämmas av statsmakterna eller av
myndigheten själv. Jag återkoraraer i ett följande avsnitt till styrelsens
uppgifter när det gäller den territoriella indelningen.

2.1.3
En ny anslagskonsiruklion för den lokala polisorganisationen

I syfte alt öka möjligheterna för de lokala
polismyndighetema att effektivt använda de fria resurserna har
polisberedningen övervägt frågan ora en ny anslagskonstruktion för den lokala
polisorganisationen. Enligt beredningens bedömning är nämligen f. n. anslaget
till förvaltningskostnader för den lokala polisorganisationen indelat i ett
alltför stort antal poster, vUket medför att statsmakterna låser
polismyndigheterna i för stor utsträckning. Beredningen anser mot denna bakgmnd
att förslagsanslaget Lokala polisorganisationen; Förvaltningskostnader bör utgå
och ersättas av etl nytt förslagsanslag till den regionala och lokala
polisorganisationen. Även vissa delar av det nuvarande anslaget till utmstning
för den lokala polisorganisationen bör föras dit. Anslaget bör inte omfatta
länspolischeferna och deras expeditioner i länsstyrelserna.

Det nya anslaget bör så långt möjligt utformas som
ett sådant förvaltningskostnadsanslag sora flertalet myndigheter i dag har.
Beredningen föratsätter att sådana utgifter som inte kan påverkas av
myndighetema liksom hittills kommer atl redovisas under förslagsvisa poster. 1
övrigt anser beredningen att ett antal poster som nu redovisas under anslaget i
fråga kan föras sararaan till en anslagspost för förvaltningskostnader. Denna
anslagspost skulle komma att utgöra en ekonomisk ram för verksamheten. Ramen
bör kunna omfatta såväl kostnader för löner till administrativ personal och
lokalvårdspersonal som andra kostnader i verksamheten. Beslut om antalet
polismän bör eraellertid fortfarande fattas av statsmakterna på grund av
polismansljänstemas särskilda karaktär. Poslen för löner tiU polispersonal bör
därför inte läggas inom ramen utan behållas oförändrad.

Den föreslagna ordningen innebär i fråga om den
administrativa personalen att regeringen i sitt beslut om basorganisationen
för en polismyndighet anger det högsta antal tjänster i de administrativa
karriärerna och för lokalvårdspersonal som får finnas vid myndigheten. Det blir
då möjligt för den lokala polismyndigheten atl tillsätta sädana tjänster upp
tUl den i beslutet angivna gränsen och det högsia belopp som anvisas härför.

Beredningen har vidare strävat efter atl vidga den
ekonomiska ramen genom att till denna föra utgifier som i dag tas upp på andra
anslag.

Under del nya anslaget bör för det första falla
kostnader för inköp av inventarier och utrustning som av polismyndigheterna kan
köpas mol avropsavtal. För inköp av annan, mera specieU och dyrbar utrustning
bör fortfarande rikspolisstyrelsen svara. Till den ekonomiska ramen bör också
föras kostnader för vissa förhyrningar av fordon som inte är särskilt utmstade
för polisiära behov.

Prop. 1984/85:81 16

Beredningen anser vidare atl den lokala
polismyndigheten skaU få ekonomiska raöjligheter alt bestäraraa antalet
terrainaler till rikspolisstyrelsens datoranläggning och atl kostnaden för
dessa därför bör läggas inora den ekonoraiska ramen. Likaså föreslår
beredningen att polismyndigheterna bör ges större möjlighet alt hyra eller
köpa datomtmstning. Slutligen vill beredningen att en polismyndighet skall ges
möjlighet att besluta om vissa mindre förhyrningar av lokaler.

Beredningen har vidare ingående övervägt
möjligheterna för en polismyndighet att använda anvisade medel under etl
förslagsanslag under en längre tid än etl budgetår. Beredningen har, efter att
i första hand ha förordat ett system med planeringsramar, föreslagit ett
särskilt sparsystem. Systemet skulle innebära att en myndighet, som under ett
budgetår inte utnyttjar hela summan av de poster som är maximerade, får tUlgodogöra
sig det sparade beloppet under något av de tre följande budgetåren.

När det gäller de organisatoriska aspekterna på
förslaget anser beredningen att rikspolisstyrelsen liksom hittUls bör fördela
de medel som ställs till förfogande för den lokala polisorganisationen. När väl
de ekonomiska ramarna har bestämts för de olika myndigheterna, har
rikspolisstyrelsen att bokföra och utbetala de medel som de lokala
polismyndigheterna använder i sin verksamhei. Bokföringen och utbetalningen av
raedlen får ses som en serviceåtgärd.

Även för den regionala verksamheten bör systemet
med ekonomiska ramar lillämpas, näraligen för vissa kostnader för regional
utbildning och vissa resor. Rikspolisstyrelsen bör tilldela polisrayndigheterna
medel för såväl det lokala behovet som för den regionala verksamhet som enheter
i raoderdistriktel utför. Inora ramen för sådana medel kan sedan länsstyrelsen
bestämma ett belopp för den regionala verksamheten. Förvaltningen av medlen får
ankomma på polismyndigheten även om länsstyrelsen i fråga om den regionala
verksamheten fattar de ekonomiska besluten.

Beredningens förslag när det gäller
anslagskonslruktionen godtas av de flesla remissinstanserna. Som en särskild
fördel framhålls möjligheten atl utnyttja sparade medel under flera år, liksom
möjlighelerna till en bättre planering av verksamheten. Förslaget anses öka
kostnadsmedvetandet och sparviljan.

Det förekommer eraellertid också kritik mot ramens
utformning i vissa avseenden. Ell flertal remissinslanser anser således inte
atl löner lill administrativ personal bör ingå i den ekonomiska ramen. Dessa
föreslår i stället att löner till administrativ personal las upp under en
särskild anslagspost, förslagsvis betecknad. Som skäl härför åberopas all
beredningens förslag innebär att man gör skillnad mellan olika
personalkategorier inom polisväsendet, eftersom löner till polispersonal
enligt förslaget skall tas upp under en förslagsvis anslagspost. Detta skulle
kunna medföra alt den administrativa personalens ställning riskeras. Ramen
skulle nämligen i växande omfattning kunna utnyttjas för koslnader för t.ex.
inköp av utrustning vUket

Prop. 1984/85:81 17

skulle
innebära en minskad personalslat. Vidare framhålls alt förslaget skulle kunna
leda till den oönskade effekten att polispersonal måsle ges arbetsuppgifter
sora skulle kunna utföras av administrativ personal, nämligen i de fall raraen
inte räcker till.

Det riktas också viss kritik raot beredningens
förslag om rätt att hyra lokaler. Byggnadsstyrelsen anser att
polismyndigheterna inte i detta avseende skaU ges en särstäUning i förhållande
tUl andra rayndigheter inora statsförvaltningen.

Jag viUför egen del först framhålla att ett stort
antal rayndigheter under senare år har fått sina anslag till verksaraheten i
huvudsak i två olika poster, dels en post för förvaltningskostnader dels en för
lokalkostnader. Inom posten förvaltningskostnader högstsätts bl.a. kostnaden
för löner. Inora förvahningskostnadsposlen råder full utbytbarhet raellan olika
kostnadsslag. Högstsatta delar av anslagsposten får emellertid inle överskridas.
Det här redovisade systemet tUlämpas inte för den lokala polisorganisationen,
där anslagskonstruktionen alltjämt bygger på ett större antal preciserade
anslagsposter under varje anslag.

Jag anser, som jag redan tidigare har framhållit,
att systemet med basorganisation och fria resurser komraer alt leda tUl en väsentligt
ökad flexibilitet inora polisverksamheten. Det är då naturligt att också skapa
en ökad rörlighet när det gäller den rent ekonomiska resursanvändningen. Beredningens
förslag i den delen kan ses som en naturlig - och nödvändig -konsekvens av
förslaget om ett ökat lokalt inflytande över verksamheten i fråga ora personal
och organisation. Jag kan alltså ställa raig bakom beredningens principiella
överväganden i denna del.

Förslagsanslaget Lokala polisorganisationen;
Förvaltningskostnader bör alltså enligt min mening utgå och ersättas med ett
nytt förslagsanslag. Det nya anslaget bör så långt raöjligt utforraas som ett
sådant förvaltningskostnadsanslag som flertalet rayndigheter i dag har. Det är
givetvis inte möjligt att hänföra utgifter, som avser den egentliga
polisverksamheten och som inte kan påverkas av myndigheterna, till poster som
är begränsade. Sådana utgifter bör redovisas under förslags visa poster. Ett
storl antal andra poster sora nu redovisas under anslaget i fråga kan
emellertid föras sararaan till en post för förvaltningskostnader, som skulle
komma att bilda en ekonomisk ram för verksamheten. Mol bakgrund av
målsättningen atl skapa en större rörelsefrihet för den lokala
polisorganisationen måste det vara betydelsefuUt att ramen blir så vid som
möjligt.

Jag avser att i etl senare sammanhang återkomraa
lUl regeringen med förslag tUl den närmare utformningen av del nya systemeu.
Jag vill emellertid redan nu redovisa hur jag ser på vissa av de frågor som
beredningen har övervägt, framför alll frågor ora raraens storlek.

När det gäller löner för adrainistraliv personal
vill jag peka på all den gängse forraen för anslag till lönekostnader inom
statsförvaltningen är att redovisa medlen på ett förvaltningskostnadsanslag som
en högstsatt post.

2
Riksdagen 1984/85. 1 saml Nr 81

Prop. 1984/85:81 18

För
lönerna tiU polispersonal lillämpas emellertid som jag redan har nämnt en
särlösning som innebär att kostnaden för dessa löner tas upp under en särskild
anslagspost som är förslagsvis betecknad. Denna särlösning, sora bör väljas
även för det nya systeraet, skall ses mot bakgmnd av den särskill
samhällsviktiga verksarahet sora det här är fråga ora. Statsmakterna har
nämligen ett intresse £iv atl även i fortsättningen ha ett direkt inflytande
över antalet polismanstjänster i riket. Några sådana skäl kan inte åberopas för
den adrainistrativa personalen. Del är därför naturligt att löner lill
adrainistraliv personal enligt den vanliga principen inora statsförvaltningen
las upp under en högstsatt post under förvaltningskostnadsanslaget, dvs. ingår
i den ekonoraiska raraen.

Från flera utgångspunkter anser jag det också
angeläget att ge polismyndigheterna vissa raöjligheter att hyra lokaler. De
förhyrningar som bör få beslutas av polisrayndigheterna bör eraellertid
begränsas till vissa sraärre förhyrningar. En naturlig begränsning är att låta
polisrayndigheterna besluta ora förhymingar till sådana mindre arbetsgmpper
och posteringar, t. ex. kvarterspoliser, som de enligt vad jag förordar i ett
komraande avsnitt själva kan inrätta. Sådana beslut bör emellertid alllid
föregås av ett samråd med byggnadsstyrelsen för att man skall ha kvar en samlad
överblick över statens lokaler.

Jag kan också anslula mig till förslaget att
polismyndigheterna bör ges möjlighet all skaffa terrainaler till
rikspolisstyrelsens centraldator. Frågan ora en utvidgad rätt för myndigheterna
att däratöver anskaffa datorer är dock mer komplicerad. Upphandling av
datoratmstning för statsförvaltningen sker genom statskontorets försorg.
Statskontoret beslutar själv i upphandlingsärenden där anskaffningsvärdet är
högst 2 milj. kr. Om värdet är högre beslutar regeringen. Vissa enklare typer
av utmstning upphandlar rayndigheterna själva. Statskontoret har bemyndigande
att - inom ramen för den del av upphandlingen som statskontoret disponerar över
- delegera rätten tUl upphandling.

Jag vill, efter samråd raed chefen för
civildeparteraentet, erinra ora att forraema för myndigheternas investeringar i
ADB-system f. n. utreds. Det finns alltså skäl att i ett senare sammanhang
återkomraa till beredningens förslag i denna del.

Redan i dag finns eraellertid möjlighet för
myndigheter att köpa sådana datorer som kan upphandlas genora avropsavtal i
enlighet raed de bestäraraelser sora har raeddelats av statskontoret. De
lokala polisrayndigheterna bör ha sådana möjligheter inom de ekonomiska
ramarna. Detta får sålunda beaktas vid beräkningen av medelsbehovet för den
lokala polisorganisationen.

Jag ser många fördelar med beredningens förslag
rörande möjligheten till överföring av besparingar tiU ett komraande år.
Förslaget är eraellertid förenat raed budgettekniska svårigheter sora bör lösas
i ett större saramanhang. Jag har inhäratat att ett sådant arbete pågår inora
finansdepartemen-

Prop. 1984/85:81 19

tet.
Jag kan med hänsyn tiU detta inte nu ansluta raig till beredningens förslag ora
ett sparsystera.

Rikspolisstyrelsens uppgifter såvitt gäller
fördelningen av medel till den lokala poUsorganisationen bör till följd av det
nu förordade systemet i viss utsträckning förändras. Rikspolisstyrelsen komraer
liksom nu atl fördela de medel som ställs till polisväsendets förfogande tiU
den regionala och lokala polisorganisationen. Fördelningen bör ske efter
schablonmässiga grunder. Det ankommer därefter på de lokala myndigheterna att
sköta förvaltningen av de medel som har tUldelats dem. Rikspolisstyrelsen skaU
dock även i fortsättningen ha hand om bokföring och utbetalning av medlen.
Rikspolisstyrelsen komraer även att ha kvar vissa andra uppgUter när det gäller
ekonoraiadrainistrationen. Jag tänker här bl.a på att för viss central
anskaffning bör medlen i sin helhet disponeras av rikspoUsstyrelsen.

2.2
Vissa organisatoriska frågor rörande den lokala polisorganisationen

Jag har i ett föregående avsnitt om basorganisation
och fria resurser redovisat polisberedningens förslag när det gäller
beslutanderätten i vissa organisatoriska frågor. Mina ställningstaganden i den
delen innebär att de hinder som i dag finns raot att de lokala rayndigheterna
får besluta ora sin egen verksamhet så långt det är möjligt tas bort såvitt
avser fördelning av personal och andra resurser liksom i fråga om den interna organisationen.
Beslutanderätten bör, såsom jag har redovisat, i huvudsak ankomma på den lokala
polismyndigheten. Det kvarstår eraellertid två andra frågor att ta ställning
lill, näraligen den territoriella indelningen av ett polisdistrikt och
kansliorganisationen. Dessa båda spörsmål har nära samband med de grandläggande
frågorna om basorganisation och fria resurser. I det följande tar jag därför
upp dessa frågor.

2.2.1
Den territoriella indelningen av ell polisdistrikt

I polislagen (1984; 387) anges att länen är
indelade i polisdistrikt. Antalet polisdistrikt är f. n. 118. Indelningen i
polisdistrikt finns särskih reglerad i kungörelsen (1973:875) ora rikets
indelning i polisdistrikt.

Polisdistrikten får enligt gällande ordning
territoriellt indelas i arbets-och ansvarsområden, s.k. vaktområden. Det
vaktoraråde som omfattar centralorten kallas centralvaktoraråde. Centralorten
är den ort där polis-rayndighelens kansli eller motsvarande arbetsenheter
finns. Övriga vakt-områden inom polisdistriktet benärans lokal vaktområden. I
lokalvaktom-rådena finns särskilda arbetsenheter, s.k. arbetsgmpper.
Polisdistriktet eller vaktområdet får även indelas i vaktdistrikt. I en del
orter finns också poUsposteringar, dvs. polismän som ärensarastationerade.

Verksaraheten inom polisrayndigheten leds från
centralorten. Där uppe-håUs ständig jourtjänst eller — i en del fall -
beredskapsljänstgöring i

Prop. 1984/85:81 20

hemmet.
En arbetsgmpp svarar inom lokalvaklorarådet i allmänhet för den yttre
övervakningen, vissa utredningar och handläggning av flera slags
polismyndighetsärenden. Huvuddelen av utredningsarbetet inom polismyndigheten
sköts emellertid från centralorten. Det ankomraer i dag på rikspolisstyrelsen
att fastställa stationeringsorter och indelningar i vaktora-råden och
vaktdistrikt samt i övrigt meddela närmare föreskrifter om polismyndighetens
organisation.

1 anslutning till det nya systemet med
basorganisation och fria resurser har polisberedningen föreslagil vissa
förändringar rörande den ordning som nu enligt 2 kap. 10 § polisförordningen
(1984:730) gäller för fastställande av stationeringsorter och indelningen i
vaktområden och vaktdistrikt.

Det är enligt beredningens mening för det första
naturligt atl regeringen i beslutet om basorganisationen anger de orter där
större grupper av polispersonal skall vara placerade. Avgörande för
bedömningen bör vara ortens storlek och stmktur, totalförsvarshänsyn,
förekomsten av farlig verksamhet etc. Den lokala polisrayndigheten bör
däreraot kunna fatta beslut om raindre arbetsgrupper och om polisposteringar.

Med hänsyn lill detla och till att den lokala
polismyndigheten beslutar om storleken av den personal som skall tjänstgöra på
centralorten och på övriga i basorganisationen angivna orter, anser beredningen
det vidare vara naturiigt att polismyndigheten, samtidigt som den dimensionerar
personalen, också beslutar ora ansvarsområdenas omfattning, dvs. indelningen
i vaktområden eller motsvarande områden. Beredningen ulgår från att den lokala
polisrayndigheten före elt sådant beslut sararåder med länsstyrelsen och andra
berörda myndigheter.

Beredningens förslag angående den territoriella
indelningen har endast kommenterats av en remissinstans. TCO-S finner det
olyckligt alt inle beredningen fått till uppgift att se över indelningen i
polisdistrikt. TCO-S anser vidare att en organisatorisk undersökning är
nödvändig för att få etl säkrare underiag vid bedömningen av vilka
arbetsgrupper som genom centrala beslut skall markeras i basorganisationen.

Jag viUför egen del framhålla del angelägna i att
de lokala polismyndigheterna också på det nu diskuierade området ges
befogenhet att inom sina ekonomiska ramar och övriga villkor för sin verksamhei
beslula om den territoriella indelningen så långt det är möjligt. Samtidigt
finns det givetvis elt intresse för statsmakterna att kunna se till att
polisverksamheten lokalt och regionalt blir rätt fördelad. Jag finner alt polisberedningen
i delta avseende har gjort en riktig avvägning.

Beslut om störte eller viktigare arbetsgrupper bör
sålunda fattas av regeringen genora att dessa anges i basorganisationen. Della
bör normalt ulan någon slörre utredning kunna prövas i samband med de åriiga
regleringsbrevsbesluten. 1 aUa andra fall bör stationeringsorter bestämmas av
den lokala polismyndigheten inora bl.a. de ekonomiska ramar som komraer att
gälla för den lokala verksamheten. Härigenom uppnår man att den

Prop. 1984/85:81 21

rayndighet
sora bäst kan avväga olika lokala behov och intressen också ges en vidgad
beslutanderätt.

Med hänsyn till polismyndighetens kännedom om
lokala förhållanden bör också dimensioneringen av personal, både vad gäUer
stationeringsorter beslutade av regeringen och av myndigheten, ankomraa på den
lokala rayndighelen.

Mina ställningstaganden i dessa frågor innebär
vidare att rikspolisstyrelsens befogenheter i dessa avseenden bör tas bort.
Inora raraen för styrelsens uppgifler rörande bl. a. raetodutveckling bör
styrelsen eraellertid också fortsättningsvis kunna bidra till att den lokala
organisationen ges en läraplig utformning, t.ex. genom allraänna råd i fråga
ora dimensionering av personalen i en arbetsgmpp.

2.2.2
Kansliorganisationen

Vid varje polismyndighet finns enligt gällande
ordning etl kansli eUer en eller flera motsvarande arbetsenheter. Vid kansliet
fullgörs ett flertal uppgifler av skilda slag inom olika områden för allmän
förvaltning. Härmed förstås bl. a. sådana ärenden som angår polisrayndighetens
administration och ekonomi. TUl kansliets uppgifter hör också att avge
yttranden i ärenden som annan myndighet än polisrayndighet beslutar i, utfärda
intyg etc. Vid kansliet handläggs vidare flertalet s. k.
polisrayndighetsärenden, dvs. sådana aUmänna förvaltningsärenden sora faller på
polisen. Beredningen av polismyndighetsärenden sköts i stor utsträckning av
administraliv personal. Beslutsfunktionen ligger i allmänhet på
polisinspektören för kansliuppgifter (kansliinspektören), när en sådan tjänst
finns inrättad, samt på arbetsgrappschefer och på polischefspersonalen.

Enligt poUsberedningen har stora förändringar skett
inora praktiskt taget varje verksamhetsgren inom polisområdel sedan
förstatligandet av poUsväsendet, då det inrättades ett kansli vid varje
polismyndighet. Det är självklart att dessa förändringar också påverkar det
administrativa arbetet vid polisrayndigheterna. De administrativa
arbetsuppgifterna har enligt beredningen ändrat karaktär och ökal i omfattning.
Särskilt har det personaladministrativa området blivit mer komplicerat. Den
kansliorganisation, som skapades vid förstatligandet, består likväl i allt
väsentligt fortfarande. Förhållandet har raedfört att arbetsuppgifter, vilka i
och för sig bort fullgöras vid polismyndighetens kansli, i stället koramil alt
handläggas vid skUda arbetsenheter inom polisavdelningarna.

Beredningen anser det angeläget atl genom en ändrad
kansliorganisation kunna nå en samlad ledning av kansli verksamheten, ett ökat
utryrarae för operativa ledningsfunktioner, en bättre ärendehandläggning och en
förbättrad service gentemot allmänheten.

Från verksamhetssynpunkt är del enligt beredningen
framför allt angeläget att utrymmet för egentligt polisarbete ökar vid
polisavdelningarna och att polischeferna och övriga polisbefäl får möjlighet
att i så stor utsträckning som möjligt ägna sig åt operativ polisverksamhet.
Beredningens

Prop. 1984/85:81 22

grundläggande
resoneraang leder fram till vissa slutsatser. Förvaltningsärenden och
administrativa ärenden bör så långt det är möjligt handläggas inom kansliet.
Beredningen näraner särskilt att funktioner för analys och planering, polismyndighetsärenden,
kamerala ärenden och interna serviceuppgifter bör samlas inom kansliet.

Beredningen föreslår att särskilda tjänster för de
nu nämnda fyra funktionerna inora kansliet bara i begränsad orafattning tas
upp i basorganisationen. Det blir därför ofrånkorahgt att kansliuppgifter i de
raindre distrikten får fullgöras av befattningshavare från andra håll i
organisationen. Situationen kommer enligt beredningen i denna del att bli
bättre i takt med atl systemet med kansliinspektörer byggs ut. Beredningen
förordar en sådan utbyggnad.

Kansliets interna organisation är enligt
beredningens mening en fråga för den lokala polismyndigheten. Denna får i
fortsättningen göra de överväganden mellan olika intressen som kan göra sig
gällande.

Beredningens synpunkter och förslag vad gäller
kansliorganisationen har biträtts av det helt övervägande antalet
remissinstanser. Det gäller såväl beredningens aUmänna utgångspunkter som
förslaget om funktioner vid och organisation av kansliet. Flera remissinstanser
betonar atl funktionen för analys och planering komraer att få en viktig och
fraraträdande roll i den fraratida polisorganisationen. Man pekar även på det
angelägna i att funktionen med en poUsinspektör vid polismyndighetens kansli
byggs ul efter hand.

För
egen del vUl jag framhålla följande.

Efter polisväsendets förstatiigande har
polismyndighetema, i likhei med statsförvaltningen i övrigt, tillförts ett
flertal nya administrativa uppgifter. De personal- och ekonomiadministrativa
uppgifterna torde relativt sett under elt flertal år ha växt på bekostnad av
den egentliga polisverksamheten. Utvecklingen har också inneburit att många av
dessa arbetsuppgifter har lagts på polispersonal med arbetsledande funktioner
och att polisavdelningarna därigenom har belastats med uppgifter som ligger
vid sidan av den operativa polisverksamheten. Enligt min raening raåste strävan
vara all bryta denna utveckling. Jag anser följaktligen att flertalet av de
administrativa arbetsuppgifter, som i dag handläggs av polismän på polisavdelningarna,
bör föras över till kansliet. Därigenom bör skapas ökade fömtsättningar för
polispersonalen att ägna mer tid åt det egentliga polisarbetet, vilket bör
medföra en från alla synpunkler effektivare resursanvändning. Denna
koncentration av adrainistrativa uppgifter till myndighetens kansli bör vidare,
såsom beredningen också har framhåUit, leda tiU att polischefspersonalen kan
avlastas en mängd rutinbetonade administrativa arbetsuppgifter till förmån för
andra arbetsuppgifter av ledningskaraktär vid myndigheten.

Den överflyttning av arbetsuppgifter tiU kansliet
som jag har förordat måsle i viss utsträckning leda till en förstärkning av
kansUet. Såsom polisberedningen har funnit bör inom kansliet alltid finnas
funktioner för

Prop. 1984/85:81 23

analys
och planering, polismyndighetsärenden, kamerala uppgtfter och service.

De ökade befogenheterna för de lokala
polismyndigheterna liksom kraven på en mer målinriktad resursanvändning
raedför att funktionen för analys och planering bör få större betydelse i den
fraratida poUsorganisationen. Jag vUl dock frarahålla att funktionen sora
sådan inte är ny. Redan i dag sker naturligtvis en planering av verksamheten
inom varje rayndighet. Som beredningen har föreslagit bör funktionen markeras i
basorganisationen vid de polismyndigheter där verksamheten beräknas ta en hel
tjänst i anspråk. Det bör också, raed hänsyn tiU uppgifterna, i dessa faU vara
en polismanstjänst.

Även den s. k. kansliinspektören får enligt rain uppfattning
en betydelsefull ställning vid kansliet. Föratora atl svara för handläggningen
av flertalet poUsmyndighetsärenden skall han, i de polisdistrikt där funktionen
för analys och planering inle beräknas ta en hel tjänst i anspråk, även
fullgöra denna funktion. Han skaU dessutom handlägga flertalet av de
administrativa arbetsuppgifter som överförs från poUsavdelningarna tiU
kansliet och sora kräver polisiära bedöraningar. Jag instäraraer i beredningens
uppfattning att ordningen raed en särskUd tjänst i basorganisationen som
polisinspektör vid kansliet bör byggas ut efter hand till att omfatta de allra
flesla rayndigheterna. Jag vill erinra ora att utformningen av
basorganisationen kommer atl tas upp i regleringsbreven för varje budgetår med
utgångspunkt i de principer som jag tidigare har förordat (avsnitt 2.1.2).

Den närmare organisationen av kansliet bör ankomma
på respektive rayndighet att bestämma med utgångspunkt från den basorganisation
och de resurser som den har tiU förfogande. Också på detta område blir det en
viktig uppgift för rikspolisstyrelsen att följa upp och utveckla de förslag som
beredningen har läranat rörande polisrayndighelernas interna organisation.

2.3
Polisutbildningen

2.3.1
Den nuvarande polisutbildningen

Enligt 11 § förordningen (1984:731) raed instmktion
för rikspolisstyrelsen bedriver rikspolisstyrelsen central utbildning inom
polisväsendet och beslutar om antagning lUl denna, om inte annat är särskUt
föreskrivet. Rikspolisstyrelsen har vidare enligl förordningen tillsyn över
övrig utbildning inora polisväsendet och får raeddela föreskrifter ora denna.
Utbildningsfrågorna handläggs inom rikspolisstyrelsen vid polishögskolan, vilken
organisatoriskt har ställning som en byrå i styrelsen. Denna ordning har
genomförts efter riksdagens principbeslut tidigare i år om en ny utbildningsorganisation
(prop. 1983/84:89, JuU 16, rskr 182).

Den nuvarande centrala utbildningen inom
polisväsendet är i huvudsak av fyra olika slag; gmndutbildning, reguljär
vidareutbildning, funktionsin-riktade specialkurser och konferenser samt
polischefsutbildning. Utbild-

Prop. 1984/85:81 24

ningen
bedrivs vid polishögskolan i Ulriksdal och, övergångsvis under budgetåret
1984/85, vid polishögskolan i Solna. Vid Arméns motorskola i Strängnäs sker
viss trafikutbildning och vid statens hundskola i Sollefteå viss
hundföramtbildning. Utbildningen vid dessa institutioner sker genom s. k.
uppdragsverksarahet.

Fömtom den centrala utbUdningen förekomraer
regional och lokal utbUdning.

Den nuvarande grundutbildningen för polisraan
inleds med en teoretisk utbildningsdel (grandkursen). Den omfattar 41 veckor. 1
de olika kursmomenten finns inlagt praktiska övningar, studiebesök och
Uknande.

Syftet med utbildningen är att den genom en växling
mellan teori och praktik och genom en väl planerad integration raeUan olika
ämnesoraråden skall förmedla kunskaper och färdigheter som gör eleven väl
förberedd för sin polismanstjänsl.

Efter fullgjord och godkänd grandkurs följer två
års praktiktjänslgöring vid en lokal polismyndighet, s.k.
alterneringstjänstgöring. Den fullgörs med ett år på kriminalavdelningen och
ett år på ordningsavdelningen. 1 tjänstgöringstiden på ordningsavdelning ingår
tjänstgöring vid en länstra-fikgrapp (i storstadsdistrikten trafikavdelning
eller trafiksektion). Under alterneringstjänslgöringen är enligl 2 kap. 2 § 3
polisförordningen (1984:730) den alterneringstjänstgörande polisman, med de
skyldigheter och befogenheter som följer av detla.

I den nuvarande reguljära vidareutbildningen ingår
assistentkursen på sex veckor, inspektörskurs I på 13 veckor, inspektörskurs 11
på åtta veckor och komraissariekursen på 15 veckor.

Assistenlkursen genoragås normalt 5-7 år efter
avslutad grundutbildning. Utbildningen i assistentkursen orafattar sedan
budgetåret 1982/83 sex veckor. Tidigare var kurstiden tio veckor.
Undervisningen inriktas huvudsakligen på grundläggande arbetsledarutbildning,
en fördjupning av de kunskaper som förmedlas i grundkursen och på en analys av
olika polisiära problemställningar.

Som ett andra steg i den nuvarande reguljära
vidareutbildningen följer inspektörskurs I. Tidigare har en genomgången
assistenlkurs varit ett inträdeskrav för inspektörskurs 1. Detta krav har
numera tagks bort för polis- eller kriminalinspektör som anställts efter den 1
juli 1967. Målsättningen för inspektörskurs 1 är atl ge eleverna de kunskaper
och färdigheter som fordras för all de såsom inspektörer skaU kunna utföra
kvalificerade arbetsuppgifter inom ordnings- resp. kriminalavdelning. Någon
särskild tonvikt på arbetsledning läggs inte.

Inspeklörskurs II skall
genoragås av polis- och kriminalinspektörer som innehar arbetsledande
befattningar. Detla medför att praktiskt taget alla polisinspektörer genomgår
denna utbUdning, men bara ett litet antal kriminalinspektörer. Syftet med
inspektörskurs II är i första hand att ge deltagarna de kunskaper och
färdigheter som behövs för all de skall kunna svara för arbets- och
personalledning.

Prop. 1984/85:81 25

Kommissariekursen är obligatorisk för en polis-
eller kriminalkommissarie som har genomgått inspektörskurs I och II. Kursen
får även genomgås av poUsman som är avdelningschef utan att inneha
kommissarietjänsl.

Polischefsutbildningen inleds med poUschefskurs I
som är en obligatorisk treraånaderskurs. Under denna inledande kurs skall
eleven få grandläggande kunskaper ora polisväsendet, dess organisation och
huvudsakliga arbetsuppgtfter.

Efter polichefskurs I följer en period av praktik
hos vissa rayndigheter som i sin helhet omfattar 24 månader. 1
praktiktjänstgöringen ingår sex månaders polispraktik, två raånader vid
länsstyrelse, en raånad vid länsrätt, tre månader vid åklagarmyndighet och etl
år vid tingsrätt.

Praktikperioden följs av polischefskurs II, som är en ny tremånaders-kurs. Kursens övergripande syfte är atl ge
poUschefsaspiranterna sådana grandläggande kunskaper och färdigheter som krävs
för all utöva polisledning. Undervisningen har sin tyngdpunkt i administrations-
och förvaltningskunskap, dvs. de arbetsuppgUter som är vanligast förekommande
vid polismyndighetens kansli. Efter genomgången polischefskurs II får
polischefseleven formell behörighet att söka tjänst i polischefskarriären.

Två tUl tre år efter avslutad polischefsutbildning
följer polischefskurs 111 som är en vidareutbildning och som omfattar två
månader. Målet med kursen är atl ge deltagarna sådana fördjupade yrkeskunskaper
och kännedom om socialpsykologiska frågor att de skall kunna fullgöra arbetsledande
funktioner vid myndigheterna. Efter ytteriigare någon tids tjänstgöring på
fältet följer praktiktjänstgöring vid rikspolisstyrelsen omfattande tre
månader.

Den övriga centrala utbildningen omfattar ett
hundratal oUka funktions-inriktade specialkurser och konferenser.

Med funktionsinriktad utbildning avses sådan
fortbildning som syftar lill att öka personalens förmåga att utföra
arbetsuppgifter som normalt fordrar särskilda kunskaper eller kompetens utöver
grundutbildningen och den reguljära vidareutbildningen.

Den funktionsinriklade centrala utbildningen
planeras och genomförs av rikspolisstyrelsen. 1 vissa fall utnyttjar
rikspolisstyrelsen andra myndigheters och organisationers
utbildningsinstitutioner, t.ex. i fråga om helikopterförare där armén ansvarar
för grundutbildningen och i fråga om instruktörer i ridning där ridfrämjandet
står för utbildningen. Samarbete sker bl. a. vidare med statens invandrarverk
när del gäller seminarier om utlänningsärenden.

I nuvarande utbUdningssystem finns ett 90-tal olika
centrala kurser. Kursregister, kursplaner, inträdesviUkor m.m. presenteras i en
utbildningskatalog som ges ut varje år av rikspolisstyrelsen. Vidare finns i
kurskatalogen ett l5-tal konferenser som är avsedda för befattningshavare i
vissa funktioner. Kurserna och konferenserna i katalogen genomförs i mån av
behov och tillgång till medel.

Prop. 1984/85:81 26

Rikspolisstyrelsen tillhandahåller i stor
utsträckning kursplaner för den regionala och lokala utbildningen.
Länsstyrelserna och polismyndigheterna planerar och genomför i regel
utbildningen med egna instruktörer som har utbildats centralt.

2.3.2
Statsmakternas lidigare ställningstaganden till en förändrad utbildning inom
polisväsendet

På grundval av polisutredningens förslag lades i
1980/81 års proposUion fram riktlinjer för en förändrad utbildning inom
polisväsendet. Dessa innefattade ett förslag om en ny sammanhållen
grundutbildning. I propositionen anfördes att en sådan utbildning delvis var
en fömtsättning för ett system raed basorganisation och ökat lokalt inflytande
över personalresurserna. Genom den nya utbildningen skulle de lokala
polismyndigheterna till sitt förfogande få polismän som tidigare än nu har
genomgått en gmndläggande och allsidig utbildning, en utbUdning sora ger
bättre möjligheter atl placera dem i en kvalificerad polisfunklion inom
organisationen. Den nya ordningen skulle innebära att poUsaspiranten redan
under de första åren av sin anställning skulle få fördjupad insiki inle bara om
polisens olika verksamhetsgrenar utan även om samspelet raellan
polisverksamheten och del arbete sora bedrivs i samhällel i övrigt.

Den nya utbUdningen skulle enligt förslaget bestå
av tre delar: gmnd-kurs I, alterneringstjänstgöring jämte praktik utanför
polisväsendet särat grundkurs 11.

Gmndkurs 1 är en inledande grandkurs vid
polishögskolan. Ökad vikt läggs därvid på studier i sociologi, krirainalvård,
psykiatri, ungdomsledning och samhällskunskap. Efter grandkurs 1 följer en
period av alterneringstjänstgöring. Tiden för denna tjänstgöring minskas från
nuvarande två till ett och ett halvt år. Under denna tid skall polisaspiranten
norraalt fullgöra praktik även vid annat samhäUsorgan än polisen, t. ex.
socialvården, skolan, frivården, sjukvården, arbetsmarknadsrayndigheterna
eller de kommunala invandrarbyråerna. Omedelbart efter alterneringslidens slut
följer en påbyggnadskurs vid polishögskolan. I denna kurs skall ingå bl. a.
kontakter med andra samhällsorgan, arbetsledning samt studier av metoder för
att mäta effektema av polisens arbete.

Den föreslagna ordningen innebär att
assistenlkursen och inspektörskurs 1 utgår ur utbildningsgången. Detsamma
gäller inspektörskurs II och kommissariekursen. Behovet av vidareutbildning
skall i stället tillgodoses genom funktionsinriklade specialkurser - ofta
förlagda till regional eller lokal nivå — samt reguljär vidareutbildning för de
polisraan sora har erhåUit tjänster inora basorganisationen.

1 propositionen underströks alt det skulle vara
värdefullt ora polisutbUd-ningen - ulan alt det nuvarande huvudraannaskapel
ändras - i högre grad kan integreras med den övriga högre utbUdningen i landet.

Polischefsutbildningen
föreslogs bli i huvudsak oförändrad. Den borde

Prop. 1984/85:81 27

dock
tillföras ökade inslag av studier i arbetsplanering och arbetsledning saml
analys av olika metoder för att mäta poUsverksamhetens effektivitet. Det borde
också undersökas ora man inom nuvarande tidsmarginaler har möjlighet att
förbättra och effektivisera polispraktiken och praktiktjänstgöringen vid
åklagarmyndighetema.

1
fråga ora möjligheterna att saraordna polisutbildningen och högskoleutbildningen
upplystes i propositionen att det efter ett uppdrag från regeringen pågick en
gemensam utredning av rikspolisstyrelsen och UHÅ. Rikspolisstyrelsen skuUe
redovisa resultatet av arbetet för polisberedningen. Den praktiska
uppläggningen av den nya grandutbildningen borde, sedan statsmakterna lagit
ställning i frågan, ankomraa på rikspolisstyrelsen.

Riksdagen
godtog i sin helhet de nu redovisade förslagen. Riksdagen underströk dessutora
att det var värdefullt ora polisutbildningen i högre grad kunde integreras raed
den övriga högre utbildningen. Det uttalades att det var angeläget att
spörsraålet, efter övervägandena inom polisberedningen, på nytt underställdes
riksdagen.

2.3.3
Återstående utbildningsfrågor

I direktiven till polisberedningen framhölls att
arbetet med att utarbeta kursplaner m.m. på grandval av riksdagsbeslutet i
utbildningsfrågorna borde kunna bedrivas av rikspoUsstyrelsen. Principiella
frågor skulle dock behandlas av beredningen.

1
sitt arbete skulle beredningen bl. a. beakta resultatet av den utredning som
rikspolisstyrelsen och UHÄ gjorde angående fömtsättningama för en samordning
mellan polisutbUdningen och den övriga högskoleutbildningen. Vidare skulle
beredningen överväga möjligheterna att decentraUsera delar av den utbildning
som bedrivs centralt, i synnerhet den fuktionsinrik-tade utbildningen.

Beredningen
skulle vidare överväga hur alterneringstiden skaU fördelas meUan ordnings- och
kriminalavdelningen. Det borde också ankomma på beredningen alt föreslå hur den
praktiktjänstgöring hos myndigheter och organ utanför poUsväsendet som har
fömtsätts i riksdagsbeslutet skall utformas. Slutligen erinrades ora att de
samlade kostnaderna inte får överstiga nuvarande ramar för polisutbildningen.

Sora
jag inledningsvis har nämnt har utbildnings- och rekryteringsorganisationen
inom polisväsendet getts en ny utformning från den 1 oktober 1984 på grundval
av poUsberedningens förslag och efter beslut av riksdagen (prop. 1983/84; 89,
JuU 16, rskr 182). Några ytteriigare ålgärder i dessa delar är därför inte
aktuella. Däremot återstår att genomföra de principbeslut om en ny utbUdning
m. ra. inora polisväsendet som riksdagen år 1981 fattade beslut om. Som gmnd
för dessa åtgärder föreligger numera ett omfattande material från
polisberedningens sida. Beredningen har på ett förtjänstfullt sätt utvecklat de
tidigare fattade principbesluten. 1 enlighet med statsmakternas tidigare
stäUningstaganden ankommer det på regering-

Prop. 1984/85:81 28

en
och rikspolisstyrelsen att ta slutiig ställning till och att genomföra dessa
beslut om en ny utbildning inom polisväsendet. Saratidigt finns det inora
raraen för polisberedningens arbete vissa frågor som är av sådan principiell
vikt atl de nu bör underställas riksdagens prövning. Dessa frågor gäller
polishögskolans anknytning till annan högre utbildning inklusive forskning
inora polisorarådet. Hit hör också vissa begränsade frågor om innehållet i och
utformningen av de särskilda utbildningsavsnitten. Jag kommer i det följande
därför att ta upp dessa delar av polisberedningens arbele. Vidare kommer jag
alt något beröra frågorna om rekrytering till polisväsendet.

Vissa frågor om utbildning har däremot ännu inle
behandlats av polisberedningen. Till dessa hör utbildning av administrativ
personal och ÄDB-utbildning. Jag får alltså anledning att återkomraa till dem i
ett senare sammanhang.

2.3.4
Den framtida polisutbildningen

2.3.4.1
Samordning med annan högskoleutbildning

Allmän
bakgrand

När man skall ta ställning till frågan om en
samordning av polisutbildningen med annan högskoleutbildning måste en
utgångspunkt vara de uttalanden som gjordes av dåvarande chefen för
utbildningsdepartementet i samband med riksdagsbehandlingen av högskolereformen
år 1975. Han betonade där angelägenheten av atl samordning och samverkan mellan
högskoleorganisation och verk eller företag, som utanför denna organisation
ordnar utbildning på högskolenivå, komraer till stånd i de faU där en gemensam
planering eller ett gemensarat utnyttjande av resurserna erbjuder fördelar för
utbildningen.

En annan utgångspunkt är alt man måsle ta hänsyn
till polisulbildning-ens särskilda stmktur. När det gäller grundutbildningen är
det fråga om en yrkesutbildning, där själva utbildningen är knuten till en
anställning i yrket. Del innebär bl.a. alt det vid antagningen dels ställs
vissa formella förkunskapskrav dels krav på lämplighet för yrket. Urvalet av
dem som antas till polisutbildning sker därior från delvis andra utgångspunkter
än när det gäller högskoleutbildning i allmänhet. I utbildningen måste ingå
såväl teoretiska som praktiska in.slag. Särskilt de praktiska momenten är av
yrkesspecifik karaklär. Övrig utbildning inom polisväsendet kan närmast
järaföras med annan inomverksulbildning på det statliga området.

En tredje faktor är kostnadsaspekten. Vid
riksdagsbehandlingen av 1980/81 års proposition utgick man från att kostnaderna
för utbildningen raåste hållas inora samraa ramar som tidigare. Detta framhålls
också i direktiven för beredningens arbete.

Mot denna bakgrand lar jag i del följande upp tre
delfrågor, nämligen samordning av undervisningen m.m., tillgodoräkning av
polisutbildning för studier vid den aUmänna högskolan samt forskning.
Riksdagsbeslutet

Prop. 1984/85:81 29

från
år 1981 innebär näraligen att dessa frågor åter bör underställas riksdagens
prövning. Jag har i denna del samrått med chefen för utbildningsdepartementet.

Samordning
av undervisningen ra. ra.

När det gäller raöjlighetema tiU en samordning av
undervisningen mellan polishögskolan och den allraänna högskolan konstaterar
beredningen inledningsvis att de skiUnader sora föreligger mellan
polisutbildningen och den allmänna högskoleutbildningen, t.ex. i fråga om
kursuppläggning, litteratur och examination, försvårar sådana strävanden.

Att förlägga någon del av polisutbildningen till
den aUmänna högskolan genom att tUlskapa en särskild utbUdning enbart för
personal inora polisväsendet eller genom att knyta an till någon redan nu
existerande utbildning kan enligt beredningen inte genomföras genom några enkla
lösningar. Antingen skuUe de yrkesspecifika inslagen få skäras ned på etl
avgörande sätt eller också skulle utbildningstiden få förlängas avsevärt. En
förlängning av utbildningstiden skuUe innebära väsentiigt ökade kostnader för
polisutbildningen. Ätt tUlskapa en särskild utbildning skulle också innebära
att raålsättningen att få till stånd kontakter raed elever och lärare inom
andra delar av högskolan inte kan uppnås. Beredningen anser alltså alt det f.n.
inte är möjligt alt åstadkomraa någon egentlig integration av polisutbUdningen
och den aUraänna högskoleutbildningen. Beredningen frarahåller emellertid att
det i ett annat samhällsekonomiskt läge är angeläget att frågan tas upp på
nytt.

Beredningen konstaterar att de slutsatser den har
komrait fram tiU givelvis inte utesluter en raera formlös samverkan. Det är
uppenbart att det skulle vara värdefullt för eleverna i polisutbildningen alt
t.ex. bevista enstaka föreläsningar i något ämne eller närvara vid serainarier.

En väg att nå en ökad samordning med annan
högskoleutbildning är vidare att man i större utsträckning hämtar lärare från
den allmänna högskolan och i övrigt i högre grad anpassar undervisningsformerna
till vad som gäller för den övriga högskolan. Beredningen pekar i detla sammanhang
på all polisutbildningen i fortsättningen bör ha en mera problem-orienterad
inriktning.

Remissinstanserna har i allmänhet instämt i
beredningens principieUa tankegångar. Några remissinstanser betonar att det är
av betydelse atl polisutbildningen också fortsättningsvis behåller sin
yrkesinriktning. UHÄ finner tanken att förlägga delar av polisutbildningen tiU
den allmänna högskolan intressant. UHÅ delar dock beredningens uppfattning att
en sådan samordning inte är möjlig med hänsyn lill polisutbildningens nuvarande
uppläggning och de kostnadsramar som gäller för verksamhelen.

TCO föreslår alt den gmndläggande polisutbildningen
skall bestå av två delar, en inledande del inom den allmänna högskolan som
omfaitar ca 20 poäng juridik, samhällsvetenskap och beteendevetenskap och en
senare

Prop. 1984/85:81 30

del
som i enlighet med nuvarande ordning sker vid poUshögskolan. Etl ur alla synvinklar
bättre altemativ är dock enligt TCO att utbUdningen i sin helhet förläggs till
polishögskolan och att endast en antagningsmyndighet är inblandad.

Svenska polisförbundet påpekar att utbildningen tiU
form och innehåU måste ligga på minst sararaa nivå sora annan
högskoleutbildning. Detta är inte ett självändaraål ulan en nödvändighet för
fraratidens polis och fraraför allt för det sarahälle polisen skall betjäna.
Det bästa sättet att skapa bättre utrymme för den yrkesspecifika utbildningen
är, enligt förbundets mening, att vid urval till anstäUning som polisaspirant
kräva viss högskoleutbildning i juridik samt i samhällsvetenskap och
beteendevetenskap. Förbundet anser att det bör ges direktiv till
rikspolisstyrelsen att omgående utreda denna fråga.

För egen del kan jag i princip ansluta mig till
önskeraålet ora en integration av utbildningen vid polishögskolan raed
utbildningen inom den allmänna högskolan. En sådan integration skulle innebära
vissa fördelar för såväl verksaraheten vid polishögskolan sora för, på längre
sikt, polisverksarahelen i sin helhet. Sora polisberedningen har redovisat för
eraellertid en samordning raed sig en rad problera. Fraraför allt raåste raan
hålla i minnet att poUshögskolan, för att förse poUsväsendet med kvalificerad personal,
måste förmedla en utbildning som direkt knyter an till de uppgifter som
polismännen komraer att tUldelas. Detta innebär att de yrkesspecifika inslagen
i utbildningen måste prioriteras och att också undervis-ningsforraerna får
anpassas tiU detta. Härigenora raåste utbildningen vid polishögskolan skilja
sig från den raer bredare och mer allmänt inriktade utbildning som kännetecknar
den aUraänna högskolan.

Mot
denna bakgmnd ser jag mig nödsakad att instämma i beredningens slutsats att det
f. n. inte är möjligt att åstadkomma någon egentlig integration av
polishögskolan i den allraänna högskolan. Liksora beredningen viU jag
emellertid betona att det är angeläget att frågan tas upp på nytt när den
sarahällsekonoraiska situationen ger utryrarae för en reforra. En samordning
av utbildningen vid polishögskolan och den allraänna högskolan raed bibehållna
yrkesspecifika inslag i poUsutbildningen skulle näraligen som beredningen har
påpekat, leda tiU kraftigt ökade kostnader.

Vad jag nu har sagt utesluter givetvis inte att ett
samarbete och en saraordning sker på del raer praktiska planet och inora de
nuvarande raraarna för verksaraheten vid polishögskolan. Detta är tvärtom både
möjligt och lämpligt. Detta raera forralösa samarbete kan ta sig uttryck på olika
sätt, t.ex. genom ett nära pedagogiskt saraarbete och genom att lärare från den
allmänna högskolan las i anspråk vid polisutbildningen i de ämnen sora har en
mer allraän inriktning och också eventuellt i förra av s. k.
uppdragsutbildning. Det bör ankomraa på rikspolisstyrelsen att ta tillvara de
raöjligheter sora finns i detta avseende.

Vad
jag tidigare har anfört innebär också att jag inte är beredd alt

Prop. 1984/85:81 31

tiUmötesgå
Svenska polisförbundets och TCO; s krav på en särskild fömt-bildning för
antagning till polishögskolan. Jag vill erinra om att i fråga om fömtbildning
gäller samma krav som för antagning till annan högskoleutbildning. Jag anser
att dessa krav väl tillgodoser polisutbildningens krav på föratbUdning.

Det
får enligt min mening slutiigen ankomraa på rikspolisstyrelsen att närmare
överväga i vilka former undervisningen skall bedrivas mot bakgrand av
polisberedningens överväganden och förslag i den delen. Något hinder finns inte
mot att styrelsen t. ex. inför ökade inslag av självstudier och andra friare
undervisningsformer. Några ytteriigare åtgärder från statsraaktema i dessa
frågor krävs enligt min uppfattning inte.

TUlgodoräkning
av polisutbildning vid den allmänna högskolan

Frågan
ora förulsältningarna för att få tillgodoräkna skUda äranen i poUsutbUdningen
vid studier inom den allmänna högskolan har också behandlats av beredningen
raot bakgrand av önskemålet att nå en ökad samordning med den allmänna
högskolan. Beredningen anser att åtskilliga svårigheter är förknippade med att
utfärda föreskrifter om en sådan ordning och pekar bl. a. på att flertalet
ämnen i polisutbildningen inte förekomraer inora den aUmänna högskolan.
Beredningen konstaterar vidare att i de ämnen som är geraensararaa för de
skilda utbildningsvägarna torde en föratsättning för en tillgodoräkning vara
att polisutbUdningen anpassas till UHÅ:s krav på bl.a. kursinnehåll och
exarainalion. Beredningen anser raed hänsyn till detta att några föreskrifter
om lillgodoräkning åtminstone inte f. n. bör utfärdas.

Beredningen
har vidare funnit att frågan ora en poängberäkning baserad på det antal veckor
som grandutbildningen omfattar är komplicerad. Här pekar beredningen på att
sådana aspekter som utbildningens kvalitativa innehåll, examination och
kurslängd måste vägas in. Även beträffande poängberäkningen av
praktiktjänstgöringen uppkommer särskilda problem.

Beredningens
förslag i dessa delar har i aUmänhet godtagits av remissinstanserna. Viss
krilik har dock frarakorarait. TCO och Svenska polisförbundet anser att
rikspolisstyrelsen oragående bör ges direktiv att ytteriigare bereda frågan
ora en tillgodoräkning av polisutbildningen vid övergång till eller vid
korabination raed annan högskoleutbildning. Frågan om en poängberäkning av
polisutbildningen behöver enligt dessa däremot inte anstå eftersom det finns
klara regler för en sådan beräkning.

Jag viUför egen del än en gång framhålla atl
utbildningen inom polishögskolan i flera avseenden måste avvika från den som
bedrivs inom den aUmänna högskolan. TiU följd av detta är det förenat med
svårigheter att införa en ordning med tiUgodoräkning av hela eller delar av
utbUdningen vid polishögskolan vid studier i den allmänna högskolan. Della
utesluter emellertid inte atl det i etl enskilt faU, efter prövning enligt de
bestämmel-

Prop. 1984/85:81 32

ser
som allmänt gäUer för detta inora den allmänna högskolan, sker en
tillgodoräkning. Jag ansluter mig följaktligen tUl polisberedningens slutsatser
i denna fråga.

2.3.4.2
Forskning

Forskning inom det polisiära området förekommer
redan nu. Den ingår som en del i forskningen inom andra discipUner, t.ex. inora
de juridiska äranena och inora de beteende- och sarahällsvetenskapliga ämnena
vid universiteten. Vidare förekomraer forskning med anknytning till polisväsendet
vid särskilda organ sora t.ex. brottsförebyggande rådet. Mot bakgrund av
tidigare överväganden och förslag rörande forskning inom polisområdet har
polisberedningen nu utrett frågan om en forskningsverksamhet som är
organisatoriskt knuten till polisväsendet.

Beredningen konstaterar att den
forskningsanknytning som nu förekomraer inora polisutbildningen är ganska
begränsad. Beredningen anser därför att man i ökad utsträckning såväl i
gmndutbildningen som i annan utbildning skall lägga in avsnitt om aktuell
forskning sora berör del polisiära orarådet. Förslagen till ändrad utbildning
leder emellertid enligt beredningens mening inte tiU någon avgörande
förändring när det gäller forskningsanknytningen av polisutbildningen. På sikt
bör raan dock enligt beredningen försöka skapa en forskningsrailjö som är
direkt anknuten till denna utbildning. Ett första steg mot detta skulle vara
att inrätta någon form av forskartjänst med polisiär inriktning.

Beredningen har i anslutning till detta
principiella resonemang redovisat vissa problem som gäller framför alll
inriktningen och innehållet i en forskningsverksamhet vid polishögskolan. Man
har således pekat på att det f. n. saknas en forskningsmiljö i vid mening vid
polishögskolan. En annan svårighet ligger enligt beredningen i atl göra en
beskrivning av vad ämnet skall omfatta. Beredningen knyter i detta sammanhang
an till de förslag som den lidigare har framfört om en ökad satsning på analys
och planering saml metodutveckling inom polisväsendet. Denna ändrade inriktning
av framför allt rikspolisstyrelsens verksarahet leder enligt beredningen
sannolikt till ett behov av ökade forskningsinsatser på vissa områden sora
fraraför allt gäller resursanvändningen inom polisväsendet. Beredningen anser
atl della bör vägas in i bilden när man formulerar ämnesbeskrivningen för
tjänsten. När det gäller nivån på forskartjänsten anser beredningen att det bör
vara en professur, knuten till polishögskolan.

Remissinstanserna är i huvudsak positiva till
beredningens förslag. TCO hälsar med tillfredsstäUelse förslaget atl inrätta en
professur vid polishögskolan och ser det som en förutsättning för kvaliteten i
polisutbildningen. Ämnesbeskrivningen bör utformas så alt det polisiära arbetet
komraer i förgrunden. Svenska polisförbundet finner det angeläget att
forskningen frärast får en tvärvetenskaplig karaklär. Förbundet framhåller
vidare atl forskningsuppgifter måsle läggas ut på lärare vid polishögskolan men
att det också i hög grad är lämpligt alt lUldela polismän sådana uppgifler.

Prop. 1984/85:81 33

Det saknas emellertid inte kritiska synpunkter. UHÄ
är tveksam tUl förslaget. Innan beslut om en utbyggnad av forskningen tas bör
enligt UHÄ:s mening bl.a. föratsattningarna härför närmare kartläggas.
Aher-nativ lill en utbyggnad genom inrättande av en professur bör också närmare
undersökas. UHÄ kan inte heller finna att beredningens argument för att
förlägga en professur till polisfiögskolan är helt övertygande. En utbyggnad
av forskningen inom ramen för befintiig forskningsorganisation är ett
alternativ som enligt UHÄ: s raening bör övervägas. Föreningen Sveriges
statsåklagare anser att förslaget ora att inrätta en professur knuten till
polishögskolan inte är tiUräckligt underbyggt. Föreningen anser vidare att
polishögskolan inte är den naluriiga platsen för en sådan forskning utan att
forskningen bör förläggas där den har en närraare kontakt med annan vetenskaplig
verksamhet.

I likhet med polisberedningen anser jag/ör egen del
att starka skäl talar för att utbildningsverksamheten vid polishögskolan nu ges
en ökad forskningsanknytning. För det första bör det enligt min bedömning vara
ett aUmänt samhällsintresse att en så central och betydelsefuU verksamhet som
polisväsendet kan belysas från vetenskapliga utgångspunkter. Vidare bör en ökad
forskningsanknytning positivt bidra tiU utbildningsrailjön vid polishögskolan
och underlätta och utveckla skolans kontakter raed andra högskolor. Resultaten
av forskningsverksaraheten bör också, i vart fall på sikt, tillföra
polisväsendet värdefulla kunskaper om sin egen verksamhet. Jag ansluter mig
följaktiigen tUl beredningens principiella förslag om att bygga upp en forskningsverksamhet
raed polisväsendet sora äranesorarå-de. Den naturliga platsen för denna
verksarahet bör enligt min uppfattning vara polishögskolan, även om
forskningsmiljön i ett inledningsskede inte motsvarar den sora finns vid de
redan etablerade forskningsinstitutionerna. Detta är eraellertid ett
övergångsproblera och avsikten raed åtgärden är för övrigt sora jag nyss har
närant att på sikt skapa en god forskningsmiljö vid skolan.

När det sedan gäller äranesbeskrivningen bör
verksamheten, i vart fall inledningsvis, ges en tvärvetenskaplig karaktär med
slarka samhällsvetenskapliga och förvaltningsadministrativa inslag. Den
huvudsakliga inriktningen bör vara resursanvändningen i vid mening inom
polisväsendet. Som beredningen påpekat bör den ökade satsningen på
metodutveckling inom polisväsendet leda till ett behov av vetenskaplig
forskning inom området. Del är naturligt att poUsens arbetsmiljö och
arbetsuppgifter också uppmärksararaas i ett sådant saramanhang.

Polisberedningen har i sitt nyligen avlämnade delbetänkande
(Ds Ju 1984:10) Anmälningar mot polismän lagit upp frågan om forskning rörande
anmälningar mol polisman för obefogat polisvåld. Jag anser, som beredningen
också har gjort, att det ligger i samhällets liksom i poliskårens intresse att
oberoende forskning kommer liU slånd på detta område. Denna fråga bör också
höra till äranesområdet. 3 Riksdagen 1984/85. 1 saml. Nr 81

Prop. 1984/85:81 34

Sora beredningen har funnit bör polisforskningen i
vart fall på sikt byggas upp kring en professur i ämnet. Jag ställer mig dock
tveksam tUl beredningens förslag om att redan nu inrätta en sådan tjänst. Äv
vad jag nyss har redovisat fraragår nämligen att avgränsningen av ämnesområdet
under ett övergångsskede kan vålla vissa problem. Härtill kommer att den
vetenskapliga kompetensen för en professorstjänst av naturliga skäl i dag kan
vara begränsad. Dessa skäl talar enligt rain uppfattning för atl t. v. bygga
upp verksamheten på en något lägre forskningsnivå för att efter några år, då
ämnet har funnit sina former och verksamheten har stabiliserats återkomma tUl
frågan om en professur i ämnet. Enligt min raening bör en sådan lösning vara en
naturlig start för ett nytt och viktigt forskningsfält.

Mot bakgrand av det nu anförda avser jag att
senare, i samband med min anmälan till 1985 års budgetproposition, återkomma
tiU regeringen med närmare förslag ora hur forskningsverksaraheten
inledningsvis bör utformas.

2.3.4.3
Grandutbildningen

Riksdagens principbeslut år 1981 innebär att det
inom polisväsendet skall införas en sammanhåUen grandulbildning.
Polisberedningen har också framhållit att en sådan inriktning är en
föratsättning för ett system med fria resurser. Beredningen har nu utrett hur
den nya grandutbildningen närmare bör utforraas.

Avgörande för hur grandutbildningen bör se ut är
enligt beredningen de krav sora i framtiden kommer att ställas på en polisman i
de fria resurserna. Enligt beredningens mening bör dessa krav i stora drag
fömtsätta en ökad allsidighet i utbildningen, vUket bl.a. leder till att vissa
utbildnings-raoraent sora nu förekoraraer i den funktionsinriklade utbildningen
förs över tiU gmndutbildningen särat, på den andra sidan, atl utbildningen
begränsas till sådana arbetsuppgifter som förekoraraer i de fria resurserna.

Beredningen utgår från att gmndutbildningen för
polismän inleds med en grundkurs 1 omfattande ca 40 veckor. Grandkurs I skall
enligt beredningen ge den blivande poUsmannen aUa de baskunskaper han behöver
för att på rätt sätt kunna fullgöra sitt arbete vid en polisrayndighet.

Den nuvarande tvååriga alterneringstjänslgöringen
föreslås bli ersatt av en praktiktjänstgöring som omfattar ett och ett halvt
år. Praktiktjänstgöringen delas upp i tre delar. Den inleds vid
kriminalavdelningen. Tjänstgöringen där får inte understiga sex månader.
Därefter följer tjänstgöring vid ordningsavdelning. Inte heller denna
tjänstgöring får understiga sex månader. Inom raraen för den återstående
sexraånadersperioden läggs en sara-hällspraktik om 2-4 raånader in. Den tid
sora därefter återstår bör polisrayndigheterna få bestäraraa fördelningen av,
Uksora under vilken del av denna sexraånadersperiod sora sarahällspraktiken
skall infalla. På så vis får raan enligt beredningen en viss flexibilitet.

Prop.
1984/85:81 35

Sarahällspraktiken bör enligt beredningen fullgöras
vid någon rayndighet, i första hand inom den sociala sektorn. Beredningen
anser att det är av avgörande betydelse för värdet av sarahällspraktiken att
den som fullgör sådan praktik aktivt deltar i arbetet och inte enbart
askulterar. Mot denna bakgmnd anser beredningen att sarahällspraktiken norraall
bör fullgöras vid en enda arbetsplats. Undantagsvis kan en uppdelning av
sarahällspraktiken på två arbetsplatser vara lämplig. Beredningen anser att
det normala bör vara en ca tre raånader lång sarahällspraktik. Det bör ankomma
på poUsmyndigheten att utforma detaljema för sarahällspraktiken och atl skaffa
frara en praklikplats. Beredningen föreslår att dispens från sarahällspraktiken
kan koraraa i fråga i undantagsfall, t. ex. när någon har en längre
sararaanhängande arbetslivserfarenhet från något av de oraråden som har ansetts
lämpade för sarahäUspraktik. Den föreslagna ordningen för praktiktjänslgöringen
innebär enligt beredningen att polisrayndigheterna får ett större inflytande
över hur den praktiska utbildningen skall genoraföras.

Med hänsyn till de problem av olika slag som kan
uppkoraraa till följd av sekretess ra. ra. vid tjänstgöringen inora fraraför
allt socialtjänsten föreslår beredningen att den som fullgör sarahäUspraktik
inte bör ha polismans ställning.

Gmndutbildningen avslutas med grandkurs 11 som tar
sikte på en fördjupning av poUsraannens baskunskaper. Grandkurs II raotsvaras
i huvudsak av den nuvarande assistentutbUdningen och inspektörskurs 1 särat
delar av den funktionsinriklade utbildningen. Beredningen föreslår att längden
på gmndkurs II bestäms tiU 20 veckor.

Beredningens förslag till förändringar när det
gäller innehållet i grandutbildningen innebär samraanfattningsvis följande.

De sarahälls- och beteendevetenskapliga ämnena bör
i stort sett få nuvarande omfång. I fråga om de allmänna ämnena föreslår
beredningen dels att engelska och kontorsteknik tas bort, dels att den
grundläggande språkundervisningen i svenska tas bort och att den i stället
ingår som en naturlig del i övrig utbildning. Då det gäller de praktiska
övningarna anser beredningen att en föratsätlningslös översyn bör göras med
utgångspunkt från vissa allmänna riktlinjer. Vissa praktiska övningsmoment bör
enligt beredningen föras över från utbildningens teoretiska del tiU
praktiktjänstgöringen. För trafikutbildningen föreslår beredningen en breddad
undervisning som skall ta sikte på att även polismän utan specialutbildning
skall få en ökad behörighet att fatta vissa beslut rörande fordon i trafik.
Äranet yrkesetik bör upphöra sora självständigt ämne och i stället integreras
raed de poUsiära äranena.

Slutligen föreslår beredningen att ett
självständigt arbete bör bedrivas inora ramen för grandkurs II.

Beredningens förslag har i sina huvuddrag fått ett
positivt mottagande av remissinstanserna. TiU denna grapp hör bl. a. RÅ,
rikspolisstyrelsen och RRV. Kritik förekommer dock mot enskilda delar i
förslaget.

Prop.
1984/85:81 36

Flera remissinstanser kritiserar beredningens
förslag om förändringar när det gäller undervisningen i ämnena svenska,
engelska, kontorsteknik och yrkesetik. TCO och Svenska polisförbundet godtar
att engelska tas bort i grandutbildningen under förutsättningen all speciella
termer lärs in i saraband raed undervisningen i polisiära äranen.
Polismyndigheten i Stockholm är tveksam till att ämnet kontorsteknik tas bort
och att en genora-gången utbildning i raaskinskrivning görs till
antagningskrav.

Länsslyrelsen i Malmöhus län och flera
poUsrayndigheter delar beredningens uppfattning att en integrering av äranet
yrkesetik med de polisiära ämnena kommer att ge undervisningen en starkare
verklighetsanknytning. Myndigheterna anser dock inte att detla utesluter att
yrkesetiken behålls som ett särskilt ärane.

Svenska polisförbundet finner att den sararaantagna
längden av de teoretiska avsnitten i den nya gmndutbildningen kommer att bli
kortare än i den nuvarande grundutbildningen, assistentutbildningen och
inspektörskurs I. Förbundet anser atl detta inte är godtagbart.

Den av beredningen föreslagna praktiktjänstgöringen
har i aUmänhet fått ett positivt mottagande av remissinstanserna. Det förekommer
dock kritik mot vissa delar i förslaget. Bl. a. anförs atl tiden vid
krirainalavdelning är alltför kort.

Jag vill för egen del först betona betydelsen av
del av riksdagen tidigare fattade principbeslutet ora en ny sammanhållen
gmndläggande utbildningsgång. Denna är en fömtsättning för att polisväsendet
skaU kunna tillföras personal som på elt effektivt sätt kan fullgöra flertalet
uppgifter i de fria resurserna. Jag ser det sora raycket angeläget att den nya
ordningen nu genomförs i samband med att det nya systemet raed basorganisalion
och fria resurser införs.

Jag anser vidare att beredningens förslag rörande
längden av de teoretiska avsnitten är väl avvägt raot bakgmnd av de resurser
som slår lill förfogande för utbildning inom polisväsendet. Totall sell blir
visserligen omfattningen av de teoretiska avsnitten något mindre än den
nuvarande gmndkursen, assistentkursen och inspektörskurs I. Detta bör dock, särskilt
på sikt, kunna kompenseras av den högre kvalitet på utbildningen som följer med
den nya ordningen.

Som jag tidigare har nämnt bör polisutbildningen
även fortsättningsvis vara en yrkesinriktad utbildning på högskolenivå.
Tyngdpunkten i utbildningen bör därför ligga på sådana ämnen som har en direkt
betydelse för utövningen av polisyrkel. Kunskaper i mera allmänna äranen såsom
svenska, engelska och kontorsteknik bör polisaspiranten däremot enligt min
raening, med hänsyn främst till utbildningens högskolekaraktär, redan besitta
när han börjar utbildningen. Någon gmndläggande utbildning i dessa ämnen bör
därför inte ges. Det är däreraot naturiigt atl kunskaperna och färdigheterna i
dessa äranen utvecklas i samband med annan undervisning, exerapelvis genom alt
engelska facktermer övas under trafikulbild-

Prop. 1984/85:81 37

ningen.
Det är av vikt att utbildningen när det gäller yrkesetiska frågor hålls på en
god nivå. Sådana frågor bör lämpligen kunna tas upp i anslutning tUl
undervisningen ora det gmndläggande regelsysteraet för polisverksarahelen.
Tyngdpunkten i utbildningen i etiska frågor bör dock ligga på lokal och
regional nivå och ske i anslutning tiU aktuella händelser. Några skäl till att
behandla dessa frågor sora ett särskilt ämne vid polishögskolan anser jag
däremot inte föreligga.

Gmndkurs I bör ge vissa grandläggande teoretiska
kunskaper som behövs för att polisaspiranten skaU kunna tUlgodogöra sig
tjänstgöringen vid en polismyndighet på rätt sätt. Under gmndkurs 1 bör viss
grundläggande träning ges genom praktiska övningar raen den raer omfattande
praktiska träningen i polisiärt arbete bör, som beredningen också har
föreslagit, i huvudsak föras över till praktiktjänstgöringen.

Praktiktjänstgöringen har, mot bakgmnd av de olika
intressen som gör sig gäUande, med beredningens förslag fått en lämplig och
ändamålsenlig utformning. Den i förhållande till nuläget förkortade tiden vid
kriminalavdelning är enligt min raening raotiverad raot bakgrund bl. a. av
önskeraålet att inora den givna tiden kunna föra in en praktiktjänslgöring vid
en myndighet utanför polisväsendet.

Den tid som återstår efter tjänstgöringen vid
kriminal- och ordningsavdelning samt sarahällspraktiken bör förläggas till en
enhet inom polismyndigheten där myndighetens behov och praktikantens intresse
tillgodoses. Under denna tid kan exerapelvis en förlängd praktik ske vid
kriminalavdelningen. Den av flera remissinstanser efterlysta
praktiktjänslgöringen vid trafikenhet bör kunna fullgöras som ett naturligt
inslag vid tjänstgöringen på ordningsavdelningen.

Såsom beredningen har föreslagit bör
samhäUspraktiken i första hand fuUgöras inora den sociala sektorn. Med hänsyn
till elevernas skiftande bakgmnd kan det i vissa faU bli aktueUt raed undantag
från skyldigheten all fullgöra sarahäUspraktik. Detta bör dock endast ske i en
mycket begränsad omfattning.

Jag är raedveten ora de problera sora är förenade
raed praktikantens ställning som polisman under sarahällspraktiken. Jag avser
att i ett senare sararaanhang återkomma raed förslag tUl lösning av denna
fråga. Utgångspunkten bör enligt rain raening vara att en praktikant under
tjänstgöringen utanför polisväsendet inte bör ha de skyldigheter och de
befogenheter som åvilar en polisman med hänsyn till de intressekonflikter som
kan uppstå i skilda sararaanhang.

2.3.4.4
Reguljär vidareutbildning

Som jag lidigare har nämnt innebär riksdagens
principbeslut om en ny sammanhållen gmndutbUdning att assistentkursen och
inspektörskurs 1 utgår ur utbildningsgången. Behovel av vidareutbildning skuUe
i stället tillgodoses dels genom funktionsinriklade specialkurser dels genom
s.k.

Prop. 1984/85:81 38

reguljär
vidareutbildning för de polismän sora har erhåUit tjänster inora
basorganisationen. Jag tar i detta avsnitt upp vissa principiella frågor sora
polisberedningen har behandlat och sora rör den reguljära vidareutbildningen.

Med hänsyn tiU bl. a. kostnadsaspekten anser
beredningen att reguljär vidareutbildning bör förbehållas de polisraan som
redan har fått tjänster i basorganisationen. Beredningen anser dock att även de
kommissarier som komraer att ingå i de största polismyndigheternas fria
resurser bör ha möjlighet att genomgå den reguljära vidareutbildningen. De har
i allraänhet sådana kvalificerade arbetsuppgifter alt de bör få denna typ av
utbildning.

Mot bakgmnd av de arbetsuppgifter sora
tjänsteraännen i basorganisationen koramer att ha anser beredningen vidare att
tyngdpunkten i den reguljära vidareutbildningen skall ligga på en kvalificerad
arbetsledamt-bildning samt på analys och planering. Utbildningen bör vidare i
högre grad än i dag anpassas efter de berörda befattningshavarnas olika arbetsuppgifter.

Beredningen finner det lärapligt att undervisningen
delas upp i dels ett geraensarat avsnitt för all personal dels i tre
specialavsnitt. Beredningen förordar ett specialavsnitl för polismän på
ordnings- och trafikavdelning, ett för poUsmän på krirainalavdelning och ett
för polisraan på kansU. Beredningen föreslår att av den saramanlagda
utbildningstiden, 15 veckor, en tredjedel ägnas åt specialavsnitten.

Beredningen föreslår också att sådan polispersonal,
som har genomgått reguljär vidareutbildning raen som erhåller en annan tjänst i
basorganisationen raed avsevärt förändrade arbetsuppgifter, får tillfäUe att
delta i undervisningen i det specialavsnitt som är anpassat för den nya
tjänsten. Flera skäl talar slutligen enligt beredningen för att den reguljära
vidareutbildningen bör ske centralt.

Remissinstanserna är i allmänhet positiva tiU den
aUraänna utforraningen av denna utbildning. Däreraot är flera kritiska till
beredningens förslag att endast den som har fått en tjänst i basorganisationen
skall kunna genomgå vidareutbildning. Föreningen Sveriges länspolischefer och
Föreningen Sveriges polischefer ifrågasätter om man inte bör genomgå den
reguljära vidareutbildningen innan man får en tjänst i basorganisationen. Samma
uppfattning har Svenska polisförbundet.

Enligt vissa remissinstanser bör polispersonal sora
vikarierar i basorganisationen få reguljär vidareutbildning.
Rikspolisstyrelsen frarahåller således att skäl kan anföras för aU lägga den
reguljära vidareutbildningen före befordran lill tjänst i basorganisationen.
Ekonomiska och praktiska skäl talar emellertid för beredningens ståndpunkt.
Möjlighet får enligt styrelsen dock hållas öppen för polismän som under en
längre tid har vikarierat på tjänster i basorganisationen att inom ramen för
disponibla resurser få genomgå ifrågavarande utbildning.

För
egen del vill jag frarahålla del angelägna i att all polispersonal ges

Prop.
1984/85:81 39

raöjlighet
att bibehåUa och utveckla sina kunskaper och färdigheter. Detta bör norraalt
kunna ske genora s.k. funktionsinriktad utbildning tiU vilket jag återkoraraer
i ett följande avsnitt. Den reguljära vidareutbildningen avser däreraot endast
utbildning för att fullgöra uppgifter i basorganisationen. Med hänsyn tiU bl.
a. ekonoraiska skäl måste den föreslagna framtida reguljära vidareutbildningen
i princip förbehållas de polismän som redan har fått en tjänst i
basorganisationen. Jag kan alltså inte f. n. finna det raotiverat att frångå de
ställningstaganden i denna fråga sora riksdagen tidigare har gjort och till
vilka också polisberedningen har anslutit sig.

Jag kan i övrigt anslula raig liU beredningens
förslag om inriktning och uppläggning av den reguljära vidareutbildningen.
Detta innebär således att tyngdpunkten i utbildningen skall avse
arbetsledamtbildning särat analys och planering av verksaraheten. Beredningens
förslag ora avsnittsindelning är också väl ägnade att ge en god gmnd för de
olika befattningshavarnas arbete i basorganisationen.

2.3.4.5
Funktionsinriktad utbildning

Med funktionsinriktad utbildning avses sådan
fortbildning av poUsvä-sendets personal som syftar till att öka personalens
förmåga att utföra arbetsuppgifter som norraalt fordrar särskilda kunskaper
eller särskild kompetens ulöver grandutbildningen eller den reguljära
vidareutbildningen för polismän. Den funktionsinriklade utbildningen sker
centralt, regionall eller lokalt. 1 det nuvarande utbildningssystemet finns
ett 90-tal centrala kurser.

Enligt riksdagens tidigare principbeslut bör en
strävan vara att i all den utsträckning sora det är raöjligt och lärapligt
förlägga de funktionsinriklade kurserna till regional eller lokal nivå. Med
denna utgångspunkt har polisberedningen gjort en omfattande och detaljerad
genomgång av all funktionsinriktad utbildning som i dag finns inom
polisväsendet.

Beredningen konstaterar att delar av den nuvarande
funktionsinriklade UtbUdningen komraer att ingå i den framtida
grundutbildningen eller i den reguljära vidareutbildningen. Beträffande
ordningspolistjänsten gäller detta bl. a. utbildning i
trafikövervakningstjänsl saml utbildningen för förare av utryckningsfordon.
Beredningen finner vidare att den funtionsinriktade utbildningen på
ordningspolisområdet redan f. n. är starkt decentraliserad. Beredningen har
inte bedömt det raöjligt att genoraföra ytterligare decentraliseringar annat
än i raindre orafattning. Däreraot har beredningen funnit att den regionalt och
lokalt anordnade utbildningen på detta oraråde uppvisar stora variationer i
fråga om utbUdningens omfattning och inriktning. Detta lyder enligl beredningen
på att man har olika bedömningar av utbildningsbehovet. Man bör enligt
beredningen kunna få en mer enhetlig bedömning av utbildningsbehovet genom
ökad saraverkan både på regional och lokal nivå.

Under
beredningens arbete har förts fram tanken på en centralt anord-

Prop. 1984/85:81 40

nad
aUraän funktionsutbildning för polispersonal sora tjänstgör på
krimi-nalavdelningama. Beredningen avvisar en sådan ordning. Utvecklingen bör
tvärtom gå i den motsatta riktningen och behovet av fortbildning för dessa
polismän bör i största möjliga utsträckning tillgodoses genom regionala och
lokala kurser. En annan sak är att utbildningen i vissa fall, när det gäller
särskilt kvalificerade brottsutredningar, måste ske genom centralt anordnade
specialkurser, t.ex. kurser som tar sikte på bekämpning av ekonomisk
brottslighet.

I fråga om utbildning för polismän med
arbetsledande funktioner erinrar beredningen om att en sådan utbildning
föreslås bli införd redan i gmndkurs II. Denna utbildning bör enligt
beredningens mening tUlgodose behovet av arbetsledamtbildning för de polismän
som tillfäUigt vikarierar pä högre tjänster. För polismän med tjänster i
basorganisationen blir behovet av arbetsledarutbildning tUlgodosett genom den
reguljära vidareutbildningen. För de polismän i de fria resurserna som inte
endast tillfäUigt vikarierar på tjänster med arbetsledande funktioner föreslår
beredningen att dessa får genomgå arbetsledarutbildning genom särskilda
arbetsledarkurser. Dessa kurser bör enligt beredningen anordnas regionah eUer
lokalt.

På trafikområdet föreslår beredningen att varje
polisman som har fått en grundläggande trafikutbildning skall ha raöjlighet att
i vissa situationer utfärda föreläggande ora kontrollbesiklning.

1 den nuvarande grundutbUdningen finns inga
undervisningsmoment som direkt lar sikte på bedömningen av allvarliga fel hos
motorfordon. Mot denna bakgmnd föreslår beredningen att en fördjupad utbildning
bör anordnas i dessa frågor inom ramen lör grundutbildningen så att polismannen
efter avslutad grundutbildning skall kunna ges befogenhet att utfärda föreläggande
om kontrollbesiktning i "klara faU". Med detta menar beredningen att
det för del första bör vara fråga om bristfälligheter som kan konstateras utan
att polismannen gör någon noggrannare undersökning av fordonet. För det andra
raåste bristfälligheten enligt beredningen vara av sådan karaktär att det
senare fordras en kontroll hos AB Svensk Bilprovning för att kunna bedöraa ora
bristfälligheterna har avhjälpts på etl tillfredsställande sätt. Genora detta
förslag anser beredningen att den funktionsinriklade utbildningen på
trafikorarådet, som till stor del lar sikte på de s. k. flygande
inspektionerna, kan rainskas kraftigt.

Flertalet av remissinstanserna är positiva tUl
beredningens förslag om att decentralisera delar av den nuvarande centrala
funktionsutbildningen till regional och lokal nivå. Till denna grupp hör
rikspolisstyrelsen. Vissa länsstyrelser och polismyndigheter framhåUer dock att
en ökad decentralisering av utbildningen också kräver ökade personella
resurser och lillgång på instmktörer. Polismyndigheterna anser all den
funktionsinriklade utbildning som inte kommer att ske centralt så långt det är
möjligt bör anordnas regionalt. Polismyndigheten i Malmö frarahåUer att en ökad
decentralisering innebär att operativa resurser raåste tas i anspråk för bl. a.
instmktörsuppdrag i en orafattning sora tidigare inte har förekorarait.

Prop. 1984/85:81 41

TCO anser att arbelsledamtbildningen måste ägnas
ökad uppmärksarahet. Förutsättningarna för att bedriva denna regionalt måsle
ytteriigare belysas.

Rikspolisstyrelsen liksom flera länsstyrelser är
tveksamma till förslaget om alt specialutbildningen med inriktning på s. k. flygande
inspektioner kan minskas.

För egen del ansluter jag mig tUl principen om en
decentralisering av den funktionsrinriktade utbildningen. Ur effektivitets- och
kostnadssynpunkt är det förenat med betydande vinster att i större utsträckning
genomföra denna form av utbildning regionalt och lokalt. Kostnaderna för resor
och traktamenten kan i många fall minskas avsevärt. Bortfallet av arbetstid
blir mindre än vid central utbildning, både för lärare och elever. Vidare kan
en regionalt eller lokalt ordnad utbildning göra det möjligt för dem som berörs
av utbildningen, såväl rayndigheterna som de anställda, att kunna påverka
utbildningens innehåU och utforraning i övrigt.

Jag är raedveten om att det f. n. endast finns
begränsade resurser för atl på regional och lokal nivå anordna utbildning i den
utsträckning som beredningen föreslår. Jag avser därför att i samband raed
kommande beslut om medelstilldelning till poUsväsendet beakta den inriktning av
den funktionsinriklade utbildningen som jag nu har förordat.

Jag vill hämtöver ta upp två aspekter på den
aktuella utbUdningens innehåll.

Jag delar beredningens uppfattning att de polismän
inora de fria resurserna sora under längre perioder vikarierar på
arbetsledande funktioner bör få genoragå särskild arbetsledamtbildning. Likaså
bör sora också beredningen har föreslagit de inspektörer på ordnings- och
trafikavdelningarna sora tjänstgör sora s.k. yttre befäl få genomgå denna typ
av utbildning. Det är enligt min uppfattning väsentligt att dessa kategorier
av polismän får en något mer fördjupad arbetsledamtbildning än den som erbjuds
under gmndutbildningen så att de på ett bättre sätt kan genomföra sina
uppgifter.

När det gäller utbildning på trafikområdet vill jag
erinra om att riksdagens tidigare principbeslut innebär att såväl
övervaknings- som utbildningsinsatserna hos polisen i större utsträckning bör
inriktas på förarkon-troll. Vidare innebär beslutet att varje polisman med
gmndläggande trafikutbildning skall kunna meddela föreläggande om
kontrollbesiklning i klara fall.

Jag viU för egen del frarahålla att den breddade
undervisningen på trafikområdet under grandutbildningen, som jag tidigare har
närant, bör medföra ett större intresse och förbättrad kompetens hos personalen
vid ordningsavdelningarna att kontrollera fordon och förare. Man bör enhgt min
uppfattning också utvidga saraarbetet raed TSV när det gäller kontroll av
tyngre fordon och fordon med speciell konstmktion. Genom dessa åtgärder minskar
kraftigt behovet av polismän med förordnande att utföra

Prop. 1984/85:81 42

s.k.
flygande inspektioner. Detta bör naturligtvis leda till elt minskat behov av
funktionsinriktad utbildning på detta område. Jag avser att i ett senare
sararaanhang återkoraraa tiU regeringen raed närmare förslag som tar sikte på
att ge varje polisman den forraella korapetensen att utfärda föreläggande ora
kontrollbesiktning i vissa situationer. En sådan befogenhet skulle då också
innefatta rätl att besluta om körförbud.

Jag har i de nu berörda frågorna samrått raed
chefen för komraunikationsdeparteraentet.

2.3.4.6
Polischefsutbildningen

Jag
har tidigare i korthet redovisat utforraningen av den nuvarande
polischefsutbildningen. Polisberedningen förordar nu en delvis ändrad
inriktning av denna. Fömtora att utbildningen i större utsträckning bör
inriktas på de polisiära äranena kommer den framlida polischefsrollen enligt
beredningen att ställa krav på ökade kunskaper i arbetsledning, analys och
planering samt ekonomisk förvaltning. Den utbildning sora avser adrainistrativa
frågor, särskilt då den sora avser raera detaljbetonade personaladrainistraliva
spörsraål, bör däremot inte få så stor omfattning som den nu har. Beredningen
anser näraligen att dessa göroraål i huvudsak bör utföras av andra
befattningshavare vid polisrayndighetens kansli.

Beredningen föreslår däreraot ingen ändring i den
gmndläggande polischefsutbildningens uppdelning i tre block, näraligen
polischefskurs I, praktiktjänstgöring särat polischefskurs 11.

Mot bakgmnd av att polischefskurs I närraast är en
förberedande kurs inför en praktikperiod anser beredningen att tyngdpunkten i
undervisningen under denna kurs bör ligga på de polisiära äranena. Eftersora
polischefs-aspiranterna knappast aUs har några arbetsledande funktioner under
praktiktiden behöver undervisning i arbetsledning inte läranas under polischefskurs
1. När det gäller analys och planering bör enligt beredningen endast lämnas en
allmän orientering.

När det så gäller praktiktjänstgöringen föreslår
beredningen dels att liden för praktiktjänslgöringen förlängs från 24 månader
till 26 månader, dels en ändrad turordning raellan de olika
praktikrayndigheterna.

Praktiktiden skulle enligt beredningens förslag
härigenora få följande utformning.

Polispraktiken
föriängs från 6 månader till 8 raånader.

Tiden
vid en länsstyrelse förkortas från 2 raånader till 1 månad.

Tjänstgöringen
vid en tingsrätt blir oförändrat 12 månader.

Tjänstgöringen
vid en länsrätt blir oförändrat 1 månad.

Åklagarpraktiken
slutligen förlängs från 3 månader till 4 raånader.

Beredningen föreslår att tyngdpunkten i
undervisningen under polischefskurs II läggs på de polisiära
ämnena, arbetsledning, analys och planering samt ekonoraisk förvaltning.

Någon
förlängning av tiden för den teoretiska utbildningen anser sig inte

Prop.
1984/85:81 43

beredningen
kunna förorda bl. a. mot bakgmnd av att det praktiska inslaget i utbildningen
fömtsätts bli två månader längre. Beredningen föreslår däremot en ändrad
proportion mellan de båda kurserna. Polischefskurs I med sin raarkerade
inriktning på polisiära ämnen bör kunna förkortas till två månader.
Polischefskurs II bör däreraot förlängas tiU fyra månader.

Beredningen
anser vidare att polischefskurs III bör ha en renodlad
vidareutbildningskaraktär. För att anpassa terminologin till vad som gäller för
poUsraannakarriären kallar beredningen kursen för reguljär vidareutbildning
för polischefer. Beredningen föreslår att denna kurs skall vara två raånader
lång och äga rara ca fem år efter den grundläggande polischefsutbildningen.
Liksom under polischefskurs II bör utbildningen ha sin tyngdpunkt i polisiära
ämnen, arbetsledning, analys och planering samt ekonomisk förvaltning.

Till den reguljära vidareutbUdningen bör också
räknas praktiktjänstgöringen vid rikspolisstyrelsen vUken föreslås bli
förkortad från tre månader tUl två raånader. Av dessa två raånader ägnas ca en
raånad åt studiebesök inora styrelsen och vid vissa andra myndigheter, bl. a.
justitiedepartementet.

Slutiigen anser beredningen det närmast som en
självklarhet att även den framtida poUschefsutbildningen bör bedrivas centrah.
Skälen tiU detta är många. Bl. a. pekar beredningen på behovet av särskUt
kvalificerade lärare och särskild utrustning.

Remissinstanserna har i allmänhet instämt i
beredningens förslag angående poUschefsutbildningen. TiU denna grupp hör bl.
a. rikspolisstyrelsen och SACO/SR. Vissa remissinstanser förordar däremot att
polispraktiken förlängs väsentligl. TiU dessa hör TCO och Svenska
polisförbundet.

För
egen del kan jag raed något undantag ansluta mig till polisberedningens
överväganden och förslag i denna del. De föreslagna förändringarna bör enligt
min mening leda till en effektivare och mera ändamålsenlig
polischefsutbildning. Jag vill särskilt framhålla betydelsen av alt praktiktiden
vid polismyndigheterna förlängs. Härigenom får poUschefsaspiranterna ökade
möjligheter till insyn i och kunskaper om det praktiska polisarbetet, vUket
har efterlysts i olika sammanhang. Åven den föreslagna förändringen när det
gäller praktiktiden vid en åklagarmyndighet svarar enligt min raening väl raot
de krav som den framtida polisorganisationen kommer att StäUa på polischeferna.
Jag kan i och för sig ställa raig bakom önskemålet ora att
polischefsutbildningen i ännu större orafattning skulle innehålla polispraktik.
Detta raåste dock vägas mot andra krav på de blivande polischefernas kunskaper
och erfarenhet och de resurser som totalt sett står till förfogande för
utbUdning. Jag anser med hänsyn härtill alt det inte är möjligt att förlänga
tiden ytterligare.

På en punkt villjag dock frångå polisberedningens
förslag. Jag anser alt det inte torde vara meningsfuUt, vare sig för
rikspolisstyrelsen eller polischeferna, all under en månad fullgöra
arbetsuppgifter vid rikspolisslyrel-

Prop. 1984/85:81 44

sen
och att ägna resterande tid av praktiktjänslgöringen vid rikspolisstyrelsen åt
studiebesök. Jag föreslår i stället att studiebesöken läggs samman med den
teoretiska delen av den reguljära vidareutbildningen och att denna förlängs med
en månad för atl därigenora få en sammanlagd tidslängd av tre månader.
Praktiktjänslgöringen vid rikspolisstyrelsen blir alltså då en månad lång.

2.4
Rekryteringen till polisväsendet

Enligt riksdagens principbeslut år 1981 ankommer
det på rikspoUsstyrelsen alt fastställa antagningskraven för polisraannabanan.
Riksdagen godtog emellertid samtidigt vissa gmndläggande principer för
rekryteringen. Beredningen har mot denna bakgmnd inskränkt sig till alt ta upp
vissa begränsade frågor rörande förkunskapskrav i några ämnen. Enligl min
uppfattning saknas skäl att underställa riksdagen polisberedningens förslag i
dessa delar.

Genom riksdagens principbeslut år 1981 lades vidare
fast att juristexa-raen även fortsättningsvis skulle utgöra ett
behörighetsvillkor för tillträde till poUschefsbanan. Det betonades eraellertid
också alt arbetslivserfarenhet, i synnerhet inora polisyrkel, i riralig
orafattning raåste tillgodoräknas sora raerit vid rekrytering tiU
polischefsbanan. Riksdagen uttalade i anslutning till detta att
polisberedningen närraare borde överväga möjligheterna att ytterligare
förbättra förutsättningarna för polismän alt gå över till polischefskarriären.
Polisberedningen har därefter fått i uppdrag att se över frägan.

PoUsberedningen konstaterar inledningsvis att
sökandena från poUs-raannabanan hittills har hävdat sig bra vid rekryteringen
av polischefer. Vidare raenar beredningen att önskeraålet ora att ytterUgare
förbättra förutsättningarna för polismän atl gå över till polischefskarriären
närmast lar sikte på polismännens möjligheter att skaffa sig juristutbildning.
Beredningen pekar i detta sammanhang först på att den nya, flexiblare lokala
polisorganisationen gör det lättare att tillgodose önskemål från polismän alt
bli placerade på en viss avdelning eller enhet under den tid studierna pågår.
De får då möjlighet till mera koncentrerade arbetsperioder, vilkel kan
underlätta juridikstudierna. Vidare anser polisberedningen att den
avtalsreglerade rätten för polismän till ledighet för juridiska studier, f.n.
samraanlagt 240 dagar under en treårsperiod, bör ses över liksom rikspolisstyrelsens
föreskrifter ora tillämpningen av avtalet i denna del. Slutligen förordar
beredningen att polismyndighetema i största möjliga utsträckning bereder
poUsmän som läser juridik möjlighet att fullgöra förstärknings-tjänstgöring vid
polismyndigheternas kansUer, där polismännen kan ges raöjUghet att genora s. k.
delegation handlägga vissa förvaltningsärenden.

Polisberedningens förslag har i huvudsak mottagits
positivt av remissinstanserna. Svenska polisförbundet anser dock att
beredningens förslag

Prop.
1984/85:81 45

inte
tillgodoser förbundels krav på rekrytering av polischefer. Förbundets
uppfattning är atl det bör krävas genomgången polisiär grandutbildning för
antagning till polischefsbanan och förbundet kräver en särskild utredning för
att behandla denna fråga.

Jag
viUför egen del inledningsvis erinra ora att frågan om kravet på en fuUständig
juristutbUdning för tUlträde till polischefsbanan nyligen har prövats av
riksdagen. Jag ser inga skäl att nu förorda en annan ordning.

Såvitt gäller polisförbundets krav på polisiär
gmndutbildning som behörighets vUlkor för tillträde tiU poUschefsbanan kan jag
i och för sig vitsorda värdet av att en polischef också har viss erfarenhet
från vanligt polisiärt arbete. Det är mot denna bakgmnd sora jag nyss har
förordat en längre polispraktik i polischefsutbildningen än vad sora i dag
gäller. Ätt också kräva att de blivande polischeferna har de raera
detaljbetonade teoretiska kunskaper sora innefattas i den polisiära
grundutbildningen skulle föra för långt. Polisförbundets krav skulle innebära
att ordningen för rekrytering av tjänsteraan raed kvalificerade uppgifter på
chefsnivå inom polisväsendet skulle avvika från vad som annars är vanligt inom
den civila statsförvaltningen. Jag kan alltså inte ansluta raig till
polisförbundets förslag i denna dd.

Polisberedningens redovisning av det system som
finns för tjänstiedighet för studier m. ra. visar att det finns goda
fömtsättningar för poUsmän att studera juridik men att det också finns vissa
brister. I den mån systemet behöver ändras får frågorna tas upp i ett annat
sararaanhang. Sora beredningen funnit innebär vidare den nya flexiblare
organisationen sora jag förordar också ökade möjligheter för den enskilde
polismannen att bedriva studier jämsides med det vanliga arbetet.

2.5
Den regionala polisorganisationen

2.5.1
Allmän bakgrund

Länsstyrelsen har sedan polisväsendet
förstatiigades år 1965 varit den högsta polismyndigheten i länet. Inora
länsslyrelsen har de polisiära frågorna handlagts av en särskUd tjänsteman,
länspolischefen, men också landshövdingen och länsstyrelsens styrelse har haft
viktiga uppgifter på detta oraråde.

Frågan om den regionala polisverksamhetens
organisation och arbetsuppgifter var en av de centrala arbetsuppgifterna för
1975 års polisutredning. På grundval av uiredningens arbete fördes i 1980/81
års proposition fram en rad förslag i syfte att skapa en större effektivitet
och smidighet såvitt avser den regionala polisverksamheten. 1 propositionen
lades sålunda fram förslag rörande arbetsfördelningen meUan länsstyrelsen och
de lokala polismyndigheterna och också rörande arbetsuppgifternas fördelning
inom länsslyrelsen.

I
1981 års riksdagsbeslut anges vissa principer för ledning av den regio-

Prop. 1984/85:81 46

nala
verksamheten. Beslutet innebär vidare bl.a. att länspolischefernas ställning
inom länsstyrelsen skulle förstärkas och att de i vissa avseenden skulle
tilldelas nya arbetsuppgifier. 1 vissa län stannade riksdagen också för en i
vissa avseenden ny organisatorisk lösning för den regionala polisverksamheten
(länspolisraästaralternativet).

På gmndval av riksdagsbeslutet har polisberedningen
utvecklat de lösningar sora riksdagen har godtagit. Beredningen har således
läranat preciserade förslag till fördelningen av uppgifter mellan
länsstyrelsen och de lokala polismyndigheterna liksom tUl arbetsfördelningen
inora länsstyrelsen i polisiära frågor. Beredningen har vidare ingående
redovisat de regionala enhetemas uppgifter och organisation. En särskild fråga
har gällt den närmare utformningen av det s. k. länspoUsmästaralternativet.

Riksdagens tidigare principbeslut har på grundval
av polisberedningens fortsatta arbete i vissa delar redan genoraförts. Genora
polislagen har således beslut fattats ora den gmndläggande regionala
organisationen och ora de regionala uppgiftema och befogenhelema (6 §
polislagen). Härigenom har också de s. k. ledningsfrågorna fått sin
författningsmässiga lösning. Efter riksdagsbeslutet tidigare i år om
polisreformens första steg har vidare det s. k. länspoUsraästaraUernativet
genoraförts i tre län.

Vissa andra delar av riksdagsbeslutet från år 1981
återstår att genomföra. Hit hör den ändrade ställningen för länspoUschefen,
den förstärkta ställningen för länsstyrelsens styrelse såviit avser polisfrågor
liksom vissa organisatoriska frågor om de regionala enheterna. Jag tar i det
följande upp de två sist nämnda äranesorarådena. När det gäller
länspolischefens stäUning inora länsstyrelsen ser jag ingen anledning att
riksdagen nu åter skall ta slällning till sararaa frågor, raå vara att dessa
har utvecklats ytterligare genora polisberedningens raer detaljbetonade
förslag. I den delen avser jag alltså att återkoraraa till regeringen.

2.5.2
Etl förstärkt medborgarinflytande på regional nivå

Enligt 6 § polislagen (1984:387) är länsstyrelsen
länels högsta polisorgan. Den ansvarar för polisverksarahelen i länet och har
tillsyn över den verksarahet som bedrivs av polismyndigheterna i länet.

Det ankommer på länsstyrelsen att bestämma i vilken
utsträckning polispersonal skall ställas till förfogande för verksamhet som
bedrivs geraensarat för flera polisdistrikt särat art generellt eller för
särskilda faU i övrigt bestäraraa om sådan verksarahet. Vid behov får
länsstyrelsen bestäraraa även ora annan polisverksarahet inora länet. Detta
gäller dock inle i den raån annat har beslutats av regeringen. Med uttrycket
"vid behov" har avsetts att raarkera att det - till skillnad från vad
sora gäller ora den regionala polisverksarahelen - inle skall ankoraraa på
länsstyrelsen att fortlöpande raeddela direktiv om sådan polisverksamhet som
primärt faUer inora den lokala rayndighetens kompetensoraråde.

Länsstyrelsen
får besluta ora polisförstärkning från etl polisdistrikt tiU

Prop. 1984/85:81 47

ett
annat inora länet eller till ett annat län särat begära förstärkning från ett
annat län. Den får också heU eller delvis ta över ledningen av polispersonalen
i länet, när särskilda förhåUanden föranleder det eller kravet på en enhetlig
ledning inora länet annars är särskilt framträdande. Regeringen kan föreskriva
att länsstyrelsen också i andra faU skall leda polisverksarahet. När
länsstyrelsen leder poUsverksarahet, skall vad som i lag eller annan
författning föreskrivs om polisrayndighet i tillärapliga delar gälla även
länsstyrelsen.

Länsstyrelsen leds enligt 14 §
länsstyrelseinstmktionen (1971:460) av en styrelse. Landshövdingen är chef för
länsstyrelsen och ordförande i länsstyrelsens styrelse. Enligt lagen
(1976:891) ora val av ledaraöter i länsstyrelsens styrelse består
länsstyrelsens styrelse utöver ordföranden av 14 ledaraöter, som väljs av
landstinget eller, i vissa faU, av kommunfuUmäk-tige.

Enligt 26 § länsstyrelseinstmktionen avgörs i
styrelsen viktigare frågor om samhäUsplanering eller andra för länet
betydelsefulla åtgärder, viktigare författningsfrågor, viktigare frågor ora
organisation, arbetsordning eller tjänsteföreskrifter, frågor i saraband raed
tillsättning av vissa tjänster, anslagsfrågor och andra frågor av större
ekonoraisk betydelse. Vidare avgörs i styrelsen frågor ora skiljande från annan
anstäUning än prov-anstäUning eller ora skiljande från uppdrag eller om
disciplinansvar, åtalsanmälan, avstängning eller läkamndersökning samt andra
frågor som landshövdingen hänskjuter tiU styrelsen. Ett ärende som rör polisens
verk-sarahetsforraer, beslut ora polisförstärkning eller övertagande helt eller
delvis av ledningen av polispersonalen i länet får hänskjutas till styrelsen
endast ora det rör allraänna riktlinjer eUer föreskrifter för denna verksarahet.

Länspolischefen beslutar ensara i ärenden sora
enligt diarieplan skaU handläggas på länspolischefens expedition och sora inte
skall avgöras av styrelsen. Sådana ärenden som enligt vad som har sagts nyss
inte får hänskjutas tiU länsstyrelsens styrelse skall dock i vissa faU avgöras
av landshövdingen och inte av länspolischefen. Så är fallet när det är fråga om
allvarliga ordningsstörande händelser eller andra händelser som kräver
extraordinär polisverksamhet eller fordrar särskilda överväganden rörande
användningen av polisstyrkoma eller när omständigheterna i annat fall kräver
det. Landshövdingens beslut fattas efter föredragning av länspolischefen.

Landshövdingen beslutar också i ärenden sora avser
förbud mot anordnande av offentiig tiUställning eller aUmän sararaankomst
liksom i ärenden om föreläggande av vite för att upprätthålla allraän ordning
och säkerhet. Också andra ärenden sora handläggs på länspolischefens expedition
skall avgöras av landshövdingen när de är av särskUd vikt.

Riksdagens principbeslut från år 1981 innebär att
raedborgarinflytandel över polisväsendet skall förstärkas även på regional
nivå. 1 likhet raed vad som skulle gälla för de lokala polisstyrelserna beslöts
atl beslutsrätten för

Prop. 1984/85:81 48

länsstyrelsens
styrelse i princip borde uteslutas endast när det gäller utövandet av
polisledning i särskilt faU. Det var emellertid enligt riksdagsbeslutet
naturligt att polisfrågor inte kora upp till behandling i sararaa omfattning
och lika ofta i länsstyrelsema sora i de för ändaraålet särskUt utsedda lokala
polisstyrelserna. För detta talade inte bara länsstyrelsemas breda verksamhetsfält,
som inte medger en lika ingående behandling, utan även det förhållandet att
polisverksamhetens tyngdpunkt - inte minst på sådana områden där
medborgarinflytandet är av särskild betydelse - är förlagd till det lokala
planet. Det skulle således i första hand vara genom de lokala polisstyrelserna
som medborgarinflytandet borde komraa till uttryck.

När det gäller typiska regionala polisfrågor är det
enligt riksdagens beslut eraeUertid viktigt atl raedborgarinflytandel i
länsslyrelsen kommer tiU uttryck. Det bör således bl.a. ankomraa på
länsstyrelsens förtroende-mannastyrelse att, på föredragning av
länspolischefen, besluta om hur många polismän som skaU ställas till förfogande
för regional polisverksarahet utöver den personal som ingår i den centralt
beslutade basorganisationen.

Polisberedningen har med utgångspunkt från
riksdagens principbeslut om en förstärkt position för länsstyrelsens
förtroendemannastyrelse närmare redovisat hur den framtida
uppgtftsfördelningen mellan styrelsen, landshövdingen och länspolischefen bör
utformas.

Beredningen utgår från att polisfrågoma raåste
beredas ett större utryrarae i styrelsens verksarahet än i nuläget. Detta är
nödvändigt för att få ett vidgat medborgarinflytande på regional nivå. Det är
mot den bakgrunden enligt polisberedningen angeläget att
förtroendemannastyrelsen mera fortlöpande håUs underrättad om polisläget i
stort i länet och informeras om förhållanden sora kan vara av mera väsenllig
betydelse för verksamheten.

Remissinstanserna
har i huvudsak godtagit beredningens förslag.

Jag vUlför egen del först erinra om att beredningen
inom detta område, liksom när det gäller frågorna om de lokala poUsstyrelsernas
befogenheter, har haft en begränsad uppgift. Beredningen har endast haft i
uppdrag att på det praktiska planet omsätta de riktiinjer som riksdagen
tidigare har godkänt i fråga om en förstärkt ställning för de valda
ledaraöterna i länsslyrelserna.

Jag ansluter mig hell till principen om elt
förstärkt medborgarinflytande även på regional nivå och de skäl som tidigare
har åberopats för detta. Den statsfinansiella situationen och de krav som finns
på insatser på prioriterade områden komraer för framtiden att leda tiU i många
avseenden känsliga avvägningar mellan olika verksamhetsområden, kanske särskilt
när det gäller regional polisverksamhet. Som jag ser det är det därför helt
nödvändigt att besluten ora verksamheten i polisorganisationen både på det
lokala och regionala planet har en ordentlig förankring bland medborgarna.

En
av förtroendemannastyrelsens viktigaste uppgifter inom polisområ-

Prop.
1984/85:81 49

det
blir enligt rain uppfattning att besluta ora de regionala polisenheternas
dimensionering utöver basorganisationen och att bestämma om de allraänna
riktiinjer som skaU gälla för denna verksamhet. Detta innefattar bl. a.
ansvaret för att de beslut om prioritering av vissa verksamhetsgrenar som
statsmakterna kan ha fattat omsätts och anpassas tiU länets och distriktens
förhållanden. När det gäller övriga frågor sora tar sikte på den egentliga
poUsverksaraheten ankoraraer det på förtroenderaannastyrelsen att besluta i
ärenden som avser allmänna riktlinjer, t.ex. aUmänna principer för
polisförstärkning och samverkan såväl inora sora över länsgränserna.

Liksom nu bör vidare ärenden sora gäller
tiUsättning av vissa poUs-chefstjänster och högre administrativa tjänster samt
remissyttranden i viktigare frågor beslutas i styrelsen. Någon ändring är f.n.
inte heller motiverad i fråga om förtroendemannastyrelsens befogenheter när det
gäller disciplinärenden beträffande tjänstemän i den lokala polisorganisationen.
Som jag har närant har polisberedningen för en tid sedan läranat ett betänkande
raed förslag till en ny handläggningsordning rörande disciplinärenden. Det kan
alltså finnas skäl för mig att återkomma till regeringen i denna fråga.

När det gäller frågor om polisväsendets
organisation bör de lokala polismyndigheterna, sora jag tidigare har
utvecklat, få större befogenheter att själva besluta ora sin egen organisation,
ora den territoriella indelningen och om stationering av vissa arbetsgrupper. 1
dessa angelägenheter bör den lokala polismyndigheten ha samråd med
länsstyrelsen. Viktiga frågor i sådana ärenden bör i länsstyrelsen beslutas i
styrelsen. Till denna kategori av ärenden hör också frågor om
planeringsprocessen.

Frågor som gäller polisledning i särskilda fall bör
emellertid inte höra till styrelsens kompetensområde och, liksora beträffande
polischeferna och de lokala poUsstyrelserna, finns aUtså en yttersta gräns för
vilka frågor sora landshövdingen kan hänskjuta tiU styrelsen för länsstyrelsen.

2.5.3
De regionala enhelema 2.5.3.1 AUraän bakgmnd

Enligt 1981 års principbeslut behövs det inora
polisväsendet vissa perraanenta enheter för regional verksamhet, dvs.
verksamhet sora av olika skäl inte ryras inora den lokala polisrayndighetens
organisation. I riksdagsbeslutet och i poUsberedningens betänkanden har pekats
på vissa aktiviteter som bör höra tiU denna kategori, näraligen trafikövervakning,
be-kärapning av narkotikabrottsligheten och den ekonomiska brottsligheten,
teknisk verksamhet, sjöpolisverksamhet och hundverksarahet.

Det står enligt rain uppfattning klart att de nu
näranda verksaraheterna, såsom delvis också i dag är fallet, med hänsyn till
verksamhetens art är väl ägnade att ha en regional förankring. Det är
emellertid inte uteslutet att det på sikt kan tillkomma andra verksamhetsgrenar
sora kräver en regional 4 Riksdagen 1984/85. 1 saml. Nr 81

Prop. 1984/85:81 50

organisation
liksora att vissa av de nuvarande verksaraheterna kan falla bort från den
regionala nivån på gmnd av ändrade fömtsättningar. När det gäller ledning och
planering av den regionala verksaraheten kan man numera, som jag tidigare har
nämnt, finna lösningar i polislagens regelsystera. Jag ser därför inget behov
av att åter penetrera dessa frågor. Däremot har jag funnit det motiverat att
närmare redovisa de förslag som beredningen har lämnat rörande den fraratida
regionala trafikövervakningen och den regionala hundverksamheten, detta med
hänsyn till att beredningen här har stannat för delvis nya organisatoriska
lösningar. Jag tar därför i del följande upp dessa två områden.

2.5.3.2
Trafikövervakningen

Polisens trafikövervakning utförs i dag av enheter
sora är speciellt inrättade för ändamålet men också av ordningsavdelningarnas
övervaknings-sektioner. De speciella enheterna är länstrafikgmpperna och
trafiksektionerna. Trafiksektionema är inordnade i ordningsavdelningarna.
Arbetet inom trafiksektionerna inriktas huvudsakligen på sådan
trafikövervakning som inte omfattas av det arbete som bedrivs av
länstrafikgmppema. Vid polismyndigheten i Stockholm finns en särskild
trafikavdelning raed lokala uppgifter.

Rikspolisstyrelsen bestäraraer vid vUka
poUsrayndigheter poUsraän skaU avdelas för tjänstgöring vid en länstrafikgrupp.
En sådan grapp är i dag en fristående, regional enhet och leds direkt av
länsstyrelsen. I adralnistrativt hänseende är den dock knuten tiU en
polisrayndighet i länet. Länstrafikgrupperna skall i första hand övervaka
trafiken på de större vägarna medan polismyndigheterna skaU övervaka trafiken
inom tätortema och på vägar där annan övervakning inte äger rum.

I 1980181 års principproposilion fann föredraganden
att frågoma på trafikorarådet inte blivit tillräckligt belysta av
polisutredningen för att ge underlag för ett bindande principbeslut. Dessa
borde därför utredas vidare genora polisberedningens försorg. Oavsett vilken
lösning som väljs måste, enligt vad som anfördes i propositionen, en
utgångspunkt vara att det i alla län behövs samraanhållna regionala enheter för
sådan trafikövervakning sora inte ryras inom den enskilda polisrayndighetens
organisation. Mot bakgmnd av detta gavs polisberedningen därefter i uppdrag att
närraare utreda frågorna om trafikövervakningens organisation.

Det är enligt polisberedningen naturligt att betona
ordningsavdelningarnas roll när det gäller den allmänna trafikövervakningen,
särskilt då övervakningen i tätorter. Det blir en viktig uppgtft för de lokala
polismyndigheterna atl avväga ordningsavdelningarnas verksarahet så att de kan
ägna sig åt trafikövervakning i den orafattning sora krävs raed hänsyn till
distriktets skiftande förhållanden och till det stöd sora kan ges genora den
regionala trafikövervakningen. Beredningen har däreraot avvisat tanken på att
inrätta en särskild enhet för trafikövervakning i basorganisationen vid varje

Prop. 1984/85:81 51

polisrayndighet.
Övervakningen av trafiken får enligt beredningen lösas inora raraen för de fria
resurserna. Det är raot denna bakgmnd enligt beredningen naturligt atl ta bort
den trafiksektion sora nu finns på orter utan länstrafikgmpp och låta den gå in
i de fria resurserna vid polisrayndig-

hetema.

Lokal trafiksektion och länstrafikgmpp sora är
stationerade på samma ort bör enligt beredningen däremot slås sararaan och
bilda en regional trafikenhet. Beredningen anser att det från olika synpunkter
är tveksarat ora det är rationellt att organisera fler än en sådan enhet i
varje län. Beredningen har därför funnit att, om inte stora avstånd i länet
eller någon annan särskUd omständighet motiverar det, endast en enhet raed
trafik-övervakande uppgtfter bör inrättas i varje län.

Enligt beredningen bör det vidare ankomma på varje
länsstyrelse att besluta huruvida den regionala trafikenheten skall arbeta med
utredningsverksamhet. Länsstyrelsens prövning av detta bör föregås av samråd
med polismyndighetema i länet och ske i saraband raed länsstyrelsens årliga
beslut ora diraensionering av den regionala trafikenheten.

Remissinstanserna har i allraänhet instärat i
beredningens förslag och överväganden. Rikspolisstyrelsen, flera länsstyrelser
samt Föreningen Sveriges länspolischefer och Föreningen Sveriges polischefer
hör till dem som har tillstyrkt förslaget.

Några poUsrayndigheter i Stockholms län anser att
det är olyckligt om de lokala trafikenheterna skulle tas bort. De anser också
att utredningarbete inte bör ankomma på trafikenheterna.

Jag viUför egen del frarahålla atl
trafikövervakningen utan tvekan blir en betydelsefull uppgift för polisväsendet
även i fraratiden. Även ora trafiken inte längre utvecklas på sarama sätt som
under 1960- och 1970-talen har den fortfarande stor omfattning och kräver
betydande insatser av polisen. Den lokala polismyndigheten komraer inte alt få
en mindre framträdande roll i framtiden såvitt gäller direkt trafikövervakningsverksamhet.
Men även i övrigt är den lokala polisens arbete av stor betydelse för
trafikarbetet. Vid polisrayndigheterna förekomraer i dag ett orafattande
saraarbete raed koraraunala myndigheter och vägmyndigheter i olika frågor sora
rör trafiken. Det kan gälla hastighetsbegränsningar, avspärrningar,
trafikplanering i nya bostadsoraråden och yttrande över trafiknärandens förslag
till lokala trafikföreskrifter. Jag delar alltså beredningens uppfattning att
viktiga uppgifter på trafikområdet också fortsättningsvis bör ankomraa på den
lokalt verkande polisrayndigheten.

Jag delar också beredningens uppfattning att
nuvarande trafiksekiioner på orter, där det inte finns en länstrafikgmpp, bör
upphöra och gå in i de fria resurserna vid rayndigheterna. Det bör, såsora
beredningen har funnit, ankorama på den lokala polismyndigheten atl inom ramen
för de fria resurserna ordna den aUraänna trafikövervakningen och de mer administrativt
betonade uppgifter som hör till detta oraråde på del sätt som är lämpligt i varje
polisdistrikt.

Prop.
1984/85:81 52

Såvitt gäller den regionala trafikövervakningen
godtar jag beredningens förslag att en regional enhet bör bildas genom en
sammanslagning av den lokala trafiksektionen och länstrafikgruppen när de är
stationerade på sararaa ort. Saramanslagningen får naturligtvis inte medföra
alt den lokala trafikövervakningen vid den polismyndighet där enheten är
stationerad eftersatts. Enheterna bör givetvis ha en sådan storlek att de kan arbeta
rationellt. 1 princip bör det finnas endast en sådan enhet inom varje län. Med
hänsyn främst till skiftande geografiska förhåUanden kan det finnas skäl att
göra avsteg från denna princip.

De regionala trafikenheterna bör organiseras som
avdelningar vid polismyndigheterna och få StäUning som en självständig enhet
vid sidan av ordnings- och krirainalavdelningarna. Härigenom markeras
enheternas regionala uppgift. Planering och ledning av denna verksamhet bör
naturligtvis ske i de former som följer av polislagens bestämmelser. Detla
innebär bl. a. att polismyndigheten norraalt har direkt ledning över
verksamheten under det att länsstyrelsen har det s. k. indirekta
ledningsansvaret.

När det gäUer frågan humvida utredningsarbete skall
förekomma vid trafikenheten eller inte anser jag alt beredningen har koramh
lill en flexibel och bra lösning. Det bör alltså ankoraraa på länsstyrelsen att
besluta ora detta Uksora ora hur ett sådant arbete inora enheten skall
organiseras.

2.5.3.3
PoUshundstjänsten

Polishundstjänsten fick en fastare organisatorisk
förra först i saraband med polisväsendets förstatligande år 1965. Det fanns då
ca 200 polishundar raen antalet har sedan dess mer än fördubblats. F.n. finns
närmare 450 övervakningshundar och ca 25 hundar för eftersökning av narkotika
m. ra. Dessutora finns en särskild organisation raed fiällräddningshundar. I
den organisationen ingår tio av polisens övervakningshundar och elt 20-tal
hundar som ägs av privatpersoner men som är kontraktsbundna för Qäll-räddningstjänst.

Avsikten var från början att samtliga
polismyndigheter skulle tillföras tjänstehundar. Detta genomfördes eraellertid
inte i praktiken. F.n. finns övervakningshundar vid 104 polismyndigheter under
det atl 14 polismyndigheter saknar tjänstehund. Vid 31 polismyndigheter finns
fem eUer fler övervakningshundar, vilket ger möjlighet tiU s. k. dygnstäckning.
Vid flertalet poUsrayndigheter, 73 stycken, finns mellan en och fyra
övervakningshundar. Vid dessa myndigheter har man således inte tillgång till
tjänstehund under hela dygnet.

En av rikspolisstyrelsen tillsatt projektgrupp
presenterade i november 1981 vissa överväganden och förslag om en fraratida
polishundsorganisa-tion. Gmppens rapport har överläranats till beredningen.
Projektgruppen konstaterade att den nuvarande organisationen har flera
svagheter. Ell flertal polismyndigheter saknar dygnstäckning för hundtjänsten.
Vidare pekade projektgmppen bl. a. på en bristande samordning av tjänstgörings-

Prop.
1984/85:81 53

listor
mellan angränsande polisdistrikt och organisationens känslighet vid
resursbortfall. Dessutom raenade projektgruppen att det fanns vissa brister i
ledningsorganisationen.

På grundval av resultaten från en försöksverksamhei
föreslog projektgruppen att hundverksamheten skulle bedrivas som en regional
verksamhet och följaktligen inte längre som en verksamhet begränsad tUl en
viss polismyndighet. Fördelningen av hundar borde vidare ske länsvis och det
borde därefter ankoraraa på resp. länsstyrelse att besluta om fördelningen inom
länet. Slutiigen föreslog projektgruppen en ordning med s. k. regionala
hundbefäl.

PoUsberedningen anser för sin del att
försöksverksamheten ger slöd för slutsatsen atl hundtjänsten bör organiseras
för att omfatta etl större område än poUsdislriktet. Det är enligt
beredningens mening naturligt alt söka en organisationsform sora raedger bättre
möjligheter till samordning av hundtjänsten över såväl distrikts- sora
länsgränser.

Beredningen anser vidare att en sådan ordning
skapar förutsättningar för en bättre dygnsläckning och ett effektivare
utnyttjande av hundarna samtidigt som behovet av beredskap och
övertidsljänslgöring minskar. Länet eller del av elt län utgör enligl
beredningen elt lämpligare verksamhetsområde för en effektiv
tjänstehundsorganisation. Polishundsverksamheten bör därför organiseras
regionalt med en ledningsslraklur som i stort setl molsvarar vad
polisberedningen föreslår beträffande övriga regionala enheter. Vidare
föreslår beredningen att vid polisrayndigheterna i Stockholra, Göieborg, Malmö
och Östersund och i saratiiga län utom Stockholms, Göieborgs och Bohus och
Järatlands län samt Östergötiands och Gotlands län inrättas en tjänst som
regionalt hundbefäl. Tjänsten bör ingå i basorganisationen och bör normalt vara
placerad vid den polismyndighet i länet där tjänstehundsorganisalionen har sin
tyngdpunkt. Något behov av lokala hundbefäl finns inte med en sådan ordning.

Frågan om polishundstjänsten har väckt ett relativt
stort intresse bland remissinstanserna. Flertalet är positiva till beredningens
förslag. Till denna gmpp hör de länsstyrelser som har yttrat sig i denna del.

Föreningen Sveriges länspolischefer och Föreningen
Sveriges polischefer konstaterar att beredningens förslag bör leda till ett
bättre resursutnyttjande och en effektivare tjänstehundsorganisation. SACO/SR
delar uppfattningen att en rationell polishundsorganisation bör organiseras så
att den försörjer slörre områden än ett poUsdistrikt. Härigenom tillgodoses
kraven på såväl bättre beredskap som på bättre utbildning.

Ett mindre antal polismyndigheter är kritiska och
anser att det inte finns några fördelar med att regionalisera
poUshundsverksamhelen.

För egen del villjag först konstatera att frågan
ora hundljänstens organisation har ett nära samband med frågan om hur hundarna
skall användas i polisverksamheten. Den sistnämnda frågeställningen kan komma
att tas upp av polisberedningen i anslutning tUl dess arbete med olika s. k.
melod-5 Riksdagen 1984/85. 1 samt. Nr 81

Prop. 1984/85:81 54

frågor
inom polisväsendet. Även om det följaktiigen kan finnas skäl att senare åter
överväga hundverksamhetens organisation bör man enligt min mening på gmndval av
beredningens material nu kunna ta ställning till vissa gmndläggande principer
rörande dagens hundorganisation.

Den första frågan gäller ora hundorganisationen
skall vara regional eller lokal. Den andra avser vilket behov sora finns av en
särskild befälsorganisation på regional nivå för polishundstjänsten.

Enligt rain raening visar del raalerial sora
polisberedningen har redovisat att det finns ett påtagligt behov av en
saraordnad hundverksarahet inora länet. Verksaraheten bör därför
fortsättningsvis organiseras som en regional aktivitet och ansvaret för denna
bör fördelas mellan länsstyrelsen och resp. polismyndighet i enlighet med de
principer som gäller för regional verksamhet. Till skUlnad från annan regional
verksarahet saknas dock fömtsättningar för att inordna verksamheten i t.ex. en
enda regional enhet, utan den bör lokalt vara knuten lUl de polismyndigheter
som har tiUgång till hund i enlighet med den ordning som gäller i dag. En
tiUärapning av polislagens regler ora regional verksarahet innebär att
regeringen beslutar vid vilka poUsrayndigheter det skall finnas en regional
hundverksarahet. Det ankoraraer därefter på länsstyrelsen att besluta om
dimensionering och inriktning av verksamheten inom ramen för det antal hundar
sora har tilldelats länet.

Jag kan således i princip ansluta raig till de
organisatoriska lösningar som polisberedningen har valt i denna del. Jag är
däremot mer tveksam till beredningens förslag att inrätta en ny, administrativt
inriktad tjänstestmk-tur på regional nivå. En sådan lösning raåste enligt rain
raening vägas raot andra krav sora ställs på polisväsendets begränsade
resurser. Jag finner då att de nu aktuella, regionala uppgifterna inte är mer
betungande än att de bör kunna inrymraas i den organisation som står tUl
länsstyrelsens förfogande för ledning och planering av annan regional
verksamhet. Jag är därför inte nu beredd att ansluta mig tiU beredningens
förslag i denna del.

2.6
Rationaliseringsvinster och kostnader

Redan i 1980/81 års proposition framhölls atl de
förslag som lades fram i flera hänseenden skuUe komraa atl innebära etl
effektivare utnyttjande av polisväsendets saralade resurser inom de ekonomiska
ramar som gällde. Samtidigt frarahölls också att det var ett krav för
förslagens praktiska genoraförande att de totalt sett höll sig inora kostnadsramen
för polisväsendet. Detta betonades också i direktiven tiU 1981 års
polisberedning.

Polisberedningen har i sina betänkanden redovisat
de ökade kostnader som är förenade med de läranade förslagen. Samtidigt har
beredningen framhållit de möjligheter till rationalisering och till en
effektivare resursanvändning som följer av de förslag som beredningen har
förordat och tUl vilka jag nu i huvudsak har anslutit mig. Beredningens
slutsats är att

Prop. 1984/85:81 55

reforraerna
kan finansieras inora de kostnadsraraar som gäller för poUsväsendet.

Jag har i propositionen (1983/84:89) om polisens
organisation m.m. redovisat de rationaliseringsvinster och kostnader som var
förenade med de då lämnade förslagen. Jag kom då fram till att de
reformförslagen innebar besparingar för statsverket. Jag bedömer att de förslag
som jag nu har lagt fram endast innebär vissa begränsade kostnader för
forskningsverksamheten vid polishögskolan. 1 övrigt bör de tjänster som
inrättas, t. ex. i den nya kansliorganisationen, kunna tillskapas genom
omvandling av befintiiga tjänster. Såsom polisberedningen har funnU bör på den
andra sidan de förordade reformerna leda lill ett effektivare resursutnyttjande
inom polisväsendet och därmed, framför allt på sikt, till betydande rationaliseringsvinster.
De krav som riksdagen år 1981 ställde upp som viUkor för en reform av
polisväsendet får därför anses uppfyllda.

2.7
Genomförande

Jag har inledningsvis redovisat riksdagens och
regeringens tidigare ställningstaganden rörande genomförandet av det nu
aktueUa andra steget av polisreformen. Såsom jag där har nämnt bör detta ulan
större problem kunna genomföras den 1 juli 1985. Jag avser också alt vid min
anmälan till 1985 års budgetproposition redovisa raedelsbehovet m. ra. för
polisväsendet med utgångspunkt från det förordade systemet med
basorganisation, fria resurser och medelsramar.

De övergångsproblem som uppkommer i samband med
reformen på utbildningsområdet gäUer i huvudsak de ca 3 500 polismän som vid
reformens ikraftträdande bara har genomgått den nuvarande eller den äldre
grundutbildningen. Om en ny gmndutbildning införs från den 1 juli 1985, med
kursstart för grundkurs 1 under hösten samma år, komraer gmndkurs II att
genomföras för första gången under det första halvåret 1988. Jag räknar sålunda
med att man under mellantiden kan utnyttja undervisningskapaciteten vid
polishögskolan för att ge assistentutbildning till de polisraan sora inte har
fått någon reguljär vidareutbildning.

3 Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört
hemställer jag all regeringen föreslår riksdagen att godkänna de riktiinjer i
fråga om polisens arbetsformer på lokal och regional nivå, utbildning och
rekrytering som jag har förordat.

4 Beslut

Regeringen ansluter sig lill föredragandens
överväganden och beslutar atl genom proposition föreslå riksdagen atl anta det
förslag som föredraganden har lagt fram.

Prop. 1984/85:81 56

Bilaga
1

Sammanfattning
av 1981 års polisberednings betänkande (Ds Ju 1983:10) Polisorganisationen

I sitt principbetänkande (SOU 1979:6) Polisen
behandlade 1975 års polisutredning organisatoriska frågor och spörsraål om en
rättslig reglering av polisverksamheten.

Sedan polisutredningens betänkande remissbehandlats
togs de i belänkandet diskuterade frågorna upp i prop. 1980/81:13 om polisens
uppgifter, utbildning och organisation m.ra. Riksdagen behandlade propositionen
under våren 1981 (JuU 1980/81:24, rskr 1980/81:210). 1 enlighet med vad som
hade förordats av polisutredningen och i propositionen förutsätts i
riksdagsbeslutet att det praktiska genomförandet av polisreformen och de i
sammanhanget aktuella frågoma skulle behandlas av en särskild beredning.

På grundval av riksdagsbeslutet meddelade
regeringen den 23 april 1981 direktiv för polisberedningen. Av dessa framgår
den huvudsakliga innebörden av det principbeslut om en reform av polisväsendet
som riksdagen har fattat.

Beredningen har behandlat frågorna om den rättsliga
regleringen av polisverksarahelen i betänkandet (SOU 1982:63) Polislag. När det
gäller uppdraget i övrigt har beredningen utarbetat prelirainära förslag till
ett syslem där besluten i polisväsendet i stor omfattning fattas på lokal nivå.
Förslagen har publicerats i ett antal promemorior i Ds-serien.

Beredningen har berett ett stort antal myndigheter
m.fl. tillfälle att yttra sig över de preliminära överväganden som innefattas i
promemoriorna. Beredningen redovisar nu sina slutliga ställningstaganden i de
organisatoriska frågorna.

Åven om besluten i polisväsendet skall fattas på
lokal nivå i stor omfattning, betyder det enligt beredningen inte att
statsmakternas styrning av polisverksamheten skall minska. Beredningen föreslår
i stället att den skall vidgas att omfatta inriktningen av polisväsendets
totala resurser och inte som hittills begränsas till hur vissa tjänster skall
användas. I detta syfte föreslår beredningen en ny anslagskonsiruklion för
polisväsendet. Ett utflöde av denna nya anslagskonstruktion är att den lokala
polisstyrelsen ges en ekonomisk ram för sin verksamhet. Principen är att
enskilda poster får överskridas, förutsatt att de sammanlagda utgifterna under
posterna inte överstiger summan av posterna - den ekonoraiska raraen. Del är
givetvis inte möjligt att hänföra utgifter, som avser den egentliga polisverksamheten
och som inte är påverkbara, till poster som skall ingå i ramen. Som exempel på
sådana utgifter under de nuvarande anslagen till den lokala polisorganisationen
nämner beredningen utgifter under posten till koslnader för lörpassning,
polilitransporter samt för kost och sjukvård för omhändertagna personer.

Prop. 1984/85:81 57

Ramen skall omfatta såväl kostnader för löner som
andra kostnader i verksamheten. Kostnaderna för polisraanslönerna faller dock
utanför raraen.

Trots
de begränsningar sora nu har angetts räknar beredningen med att den ekonomiska
ramen för en lokal polistyrelse kan komma att bli förhållandevis stor. Ramen
ger den lokala styrelsen möjligheter att besluta om utgifter för bl. a.
expenser, inventarier och utmstning sora kan köpas mot avropsavtal, mindre
datorer och mindre förhyrningar såsom lokaler för kvarterspoliser och
tillfälliga expeditioner.

För att öka möjlighetema till en mer långsiktig
planering när det gäller medelsanvändningen föreslår beredningen bl.a. ett
särskilt sparsystem. En polismyndighet, som under elt budgetår inte utnyttjar
hela den ekonomiska ramen, bör få tillgodogöra sig det sparade beloppet under
något av de tre följande budgetåren.

Förslaget om statsmaktemas styrning fömtsätter att
statsmaktema kommer att uttala sig om olika aktiviteter i polisverksamheten
och att verksamheten i aktiviteterna följs upp. Beredningen föreslår en
indelning i aktiviteter efter reformen som bygger på den indelning som
rikspolisstyrelsen (RPS) nu tillämpar. Indelningen utgår från fyra
huvudaktiviteter, nämligen

- brottsförebyggande verksamhet

- övervakningsverksamhet

- kriminalpolisverksamhel

- serviceverksamhet.

Beredningen anser att det är angeläget att vissa
aktiviteter definieras klarare än nu så att den utåtriktade verksaraheten - den
faktiska polistjänstgöringen - klart kan särskiljas.

Indelningen i aktiviteter bör framgå av
regleringsbreven. RPS fär i sin anslagsframställning redovisa aktiviteterna med
utgångspunkt i den ordning som anges i regleringsbrevet. Den indelning som
kommeratl beslutas av statsmaktema bör givetvis gälla för hela polisväsendet.
Det är emellertid klart att de regionala och lokala instansema skall kunna
göra ytterligare indelningar för sina behov. Beredningen uppehåller sig också
vid vilka mått som kan användas vid redovisningen av de aktiviteter som anges i
regleringsbrevet.

När
det gäller planeringsprocessen efter reformen föreslår beredningen att RPS
skall avge anslagsframställning liksom hittills men att kraven på
anslagsframställningar från länsstyrelse och lokal polisstyrelse slopas. För
att förenkla administrationen vid resursplaneringen på regional och lokal nivå
förordar beredningen ett enda planeringsdokument för den lokala polisstyrelsen
och en motsvarande handling för länsstyrelsen. Dokumentet skall innehålla de
uppgifter som den lokala polisstyrelsen resp. länsstyrelsen behöver för beslut
om fördelning av resurser under det närmast kommande budgetåret och
inriktningen av verksamheten under det därpå följande budgetåret - det år för
vilket RPS skall avge anslagsframställning.

Prop. 1984/85:81 58

När det gäller planeringsförfarandet i stort efter
reformen fömtsätter beredningen att RPS informerar länsstyrelserna och
polisstyrelserna omedelbart efter det att regeringen har lagt frara
budgetpropositionen. Samtidigt bör RPS begära det underlag av länsstyrelserna
som kan behövas för RPS:s framställning till regeringen med anledning av det
kommande regleringsbrevet för polisväsendet. Underiaget bör vara RPS tillhanda
senast den 1 mars. RPS bör avge sin framställning till regeringen senast den I
april. Om inte riksdagen gör någon större avvikelse från regeringens förslag i
budgetpropositionen, bör ett regleringsbrev kunna utfärdas omkring den 1 juni.

En viktig del i beredningens förslag till ökat
inflytande för de regionala och lokala instanserna i polisväsendet utgörs av
ett system med basorganisation och fria resurser. Regeringen fömtsätts komma
att liksom nu bestämma antalet polismanstjänster för varje polisdistrikt.
Regeringen skall dessutom fastställa en basorganisation för distriktet. Övriga
personalresurser skall utgöra fria resurser.

Basorganisationen anger vilka enheter som skall
finnas i distriktet, såsom avdelningar, rotlar och vissa arbetsgmpper. I
basorganisationen anges polismanstjänster raed arbetsledande funktioner såsom
chefer för ordnings- och krirainalavdelningar och vissa andra befälstjänster.
Vissa administrativa tjänster bör också tas upp i basorganisationen. Sådana
rotiar, vars ansvarsområde sträcker sig utanför det polisdistrikt där rotlarna
är stationerade, ingår också i basorganisationen. Det är enheter för bekämpning
av narkotikabrott, för ekonomiska brott och för tekniska undersökningar.
Dessutom anges vissa särskilda rotlar som utlänningsrotlar. 1 övrigl anges för
kriminalavdelningen endast antalet befattningshavare med chefsfunktioner. Den
lokala polisstyrelsen, i vart fall i de större polisdistrikten, får därigenom
stor frihet att bestämma rotelindelningen med hänsyn till de lokala
förhållandena.

Arbetsgmpper, dvs enheter utanför centralorten, och
chefer för arbetsgmpper skall också anges i basorganisationen i de fall där
statsmaktema har ett intresse av att bestämma på vilka orter det skall finnas
polis. Då det gäller mindre arbetsgmpper och posteringar föreslår beredningen
att den lokala polisstyrelsen själv skall besluta om inrättande resp.
indragning.

Dimensioneringen av de regionala enheterna skall
enligt beredningens förslag ankomma på länsstyrelsen. 1 övrigt skall den lokala
polisstyrelsen besluta om sådana resurser i ett polisdistrikt som inte ingår i
basorganisationen och som inte heller har tagits i anspråk av länsstyrelsen
för regionala enheter.

En funktion för analys och planering bör enligt
beredningen markeras i basorganisationen i det polisdistrikt i länet där den
regionala verksamheten har sin tyngdpunkt liksom i vissa större polisdistrikt
där verksamheten beräknas ta en hel tjänst i anspråk. Befattningen bör vara
besatt med en polisman.

Prop. 1984/85:81 59

Beredningen redovisar vissa allmänna överväganden
om de personaladministrativa effekterna av den nya organisationen. Den
nuvarande tjän-stestmkturen behålls för polismän i den egentiiga
polismanskarriären. När det gäller tjänstebenämningar och titiar för
polispersonal föreslår beredningen en särskild lösning. Både tjänster för
polispersonal och administrativ personal bör inrättas och tillsättas i
huvudsak efter nuvarande regler.

Frågor som reformen aktualiserar på
medbestämmandeområdet bör enligt beredningens mening få en sådan lösning att
flexibUiteten i organisationen vidmakthålls. Enligt beredningen skulle det
vara en fördel om dessa frågor kunde lösas avtalsvägen.

I den regionala polisorganisationen behålls
länsstyrelsen som länets högsta polisorgan. Länsstyrelsens framtida roll
kännetecknas av inriktningen på planerings-, resursfördelnings-, samordnings-
och tillsynsfrågor. Beredningens förslag fömtsätter ett ökat
medborgarinflytande på regional nivå genom länsstyrelsens
förtroendemannastyrelse. En av styrelsens viktigaste uppgifter blir att
besluta om de regionala polisenheteraas dimensionering och att besluta om
inriktningen av de regionala verksamheterna.

Landshövdingens särskilda befogenheter när det
gäller polisverksamhet under extraordinära förhåUanden undergår ingen
förändring. Utrymmet för landshövdingen att hänskjuta polisärenden till
förtroendemannastyrelsen utvidgas emellertid.

Länspolischefen skall i flertalet län fortfarande
vara tjänsteman i länsstyrelsen. Hans ställning inom
länsstyrelseorganisationen förstärks och hans verksamhet inriktas i mera
utpräglad grad på planering, samordning och tillsyn. Beredningens förslag
innebär bl. a. att en särskild vikt läggs vid frågor om samverkan över
länsgränsema, beredskapsplanering och säkerhetstjänst. Tyngdpunkten i fråga om
de operativa ledningsfunktionerna när det gäller den permanenta regionala
polisverksamheten förskjuts i riktning mot de lokala polisstyrelsema.
Länspolischefens ledningsfunktioner ges således en indirekt karaktär som främst
tar sikte på övergripande planering, samordning och tillsyn. Befogenheten att
i särskilda faU överta ledningen - helt eller delvis - av polisverksamheten i
länet kvarstår.

Stockholms län samt Göteborgs och Bohus län
fömtsätts fa en från övriga län något avvikande organisation. Länsstyrelsen
behåller där liksom i övriga län sin ställning som länets högsta polisorgan.
Länspolischefen ingår dock inte som tjänsteman i länsstyrelsens organisation
utan befattningen som länspolischef och polismästare i Stockholm respektive
Göteborg förenas till en tjänst. Beredningen föreslår att den regionala
organisationen även i Jämtlands län utformas i linje med storstadslänens. När
det gäller frågan ora fördelningen av befogenheter och funktioner i övrigt
mellan länsstyrelsen i dessa län och den regionala chefen utgår beredningens
förslag från att de operativt betonade lednings- och samord-ningsfrågoma faller
på den nye länspolischefen/polismästaren. Beträffande övriga funktioner innebär
förslagen till fördelningen en avvägning med

Prop. 1984/85:81 60

utgångspunkt
från de frågor om jävs- och intressekonflikter som följer av att den nya
chefsbefattningen innefattar både regionalt och lokalt ansvar.

Beredningen beskriver också RPS:s roll i den
fraratida polisorganisationen. Styrelsen får viktiga uppgifter när det gäller
att förmedla statsmaktemas beslut i prioriteringsfrågor som rör hela
polisväsendet. Vidare får RPS utökade uppgifter på metodutvecklingsorarådet.
Här skall RPS studera olika problem i den dagliga polisverksamheten och lägga
fram förslag till förenklingar och förbättringar. RPS: s befogenhet att direkt
leda polisverksamhet föreslås upphöra beträffande trafikövervakningen och
sjöpolisverksamheten. Däremot bör RPS ha kvar sina ledningsbefogenheter beträffande
flygverksamheten och vid bevaknings- och säkerhetsarbetet i samband med
statsbesök och liknande händelser. RPS: s befogenheter att leda
kriminalpolisverksamhet föreslås bli begränsade tUl sådana fall där en central
ledning eller samordning framstår som helt nödvändig. Rikskriminalens
verksamhet får därmed sin tyngdpunkt i stöd åt och förstärkning av de regionala
och lokala polismyndigheterna i spanings- och utredningsarbetet. RPS blir
också i framtiden central förvaltningsmyndighet för polisväsendet men en
decentralisering sker av vissa arbetsuppgifter. Endast sådana administrativa
uppgifter som med nödvändighet måste handhas centralt kommer enligt
beredningens förslag att ligga kvar hos RPS.

Av vad som har sagts nu följer att RPS: s befogenheter
att meddela bindande föreskrifter av olika slag för polisverksamheten koramer
att minska. När det gäller allmänna råd för polisverksamheten föreslår beredningen
att frågor av betydelse för rättssäkerheten och metodutvecklingen prioriteras.
Beredningen förordar dock återhåUsarahet när det gäller regleringen av andra
frågor. En alltför omfattande central reglering kan motverka sitt syfte att
vara ett stöd i polisdistriktens arbete.

Beredningen tar också upp frågor om samarbete och
samråd med åklagarväsendet. Dessa samverkansmtiner bör utvecklas både centrah,
regionalt och lokalt. Beredningen slår fast att mlinerna skall vara enkla och
praktiska.

För genomförandet av reformen föreslår beredningen
att, i den mån tjänster behöver ledigförklaras, det kan t. ex. vara
tillräckligt om tjänsterna ledigförklaras bara inora det polisdistrikt där de
är inrättade. Även för oraorganisationen av RPS bör ett förenklat
ansökningsförfarande kunna tillämpas.

Beträffande koslnader för reformen räknar
beredningen med att kostnaderna för uniform m. ra. till viss polispersonal vid
kriminalavdelningarna rör sig om maxiraalt 10 milj. kr. Vidare räknar
beredningen med atl dess förslag kommer att resultera i s. k. AB-förhandlingar
för gmpper av anställda inom polisväsendet. Dessutom tillkoraraer vissa nya
tjänster sora inrättas genom omvandling av andra tjänster. Slutligen uppkommer
vissa marginella kostnader, t.ex. genom att antalet sammanträden med polisstyrelsen
kommer att öka. Beredningen anser emellertid att hela reformen

Prop. 1984/85:81 61

kan
finansieras inom nuvarande kostnadsram för polisväsendet. Kostnaderna för
övertid inom polisväsendet kan minskas. Polisstyrelserna får i den nya
organisationen större frihet att disponera personalresurserna vilket leder
till ett mera ändamålsenligt resursutnyttjande. Vidare får polisstyrelsema
tillgång till ett bättre beslutsunderiag för personalanvändningen genom att
analys och planering får en mera framträdande roll i den nya organisationen.

I
fyra bilagor går beredningen i detalj in på vissa frågor som rör de lokala,
regionala och centrala organisationerna i polisväsendet. I bilagan som
behandlar den lokala polisorganisationen tas bl. a. upp kansliorganisationen
och förhållandet mellan polissstyrelsen och polischefen. 1 bilagan om den
regionala polisorganisationen diskuteras frågor som rör de regionala
enheterna. RPS och rikskriminalen behandlas utförligt i en av bilagorna. 1 den
fjärde bilagan berörs vissa administrativa frågor och lämnas förslag till
beslutsstmktur i fråga om ADB inom polisväsendet.

Prop. 1984/85:81 62

Bilaga
2

Sammanfattning
av 1981 års polisberednings betänkande (Ds Ju 1983:15) Rekrytering och utbildning
inom polisväsendet

Beredningen gör inledningsvis vissa allmänna
överväganden om den framtida polisutbUdningen. Där konstateras bl.a. att
utbildningen måste anpassas till de krav som den föreslagna nya
polisorganisationen med basorganisation och fria resurser ställer på
polispersonalens användbarhet.

Grundutbildningen måste ta sikte på att ge
polismannen sådana baskunskaper att han kan fullgöra polisiära arbetsuppgifter
i de fria resurserna. Detta leder till att vissa delar av den nuvarande
funktionsinriklade utbildningen, främst viss trafikutbildning, bör inordnas i
gmndutbildningen. Beredningen föreslår att grundutbildningen för polismän
inleds med grundkurs I om ca 40 veckor. I förhållande till den nuvarande
gmndutbildningen föreslås inga mera omfattande ändringar. Bl.a. förordas att
ämnena engelska och kontorsteknik ulgår.

Den nuvarande tvååriga alterneringstjänstgöringen
föreslås ersättas av en praktiktjänstgöring som omfattar ett och ett halvt år.
Praktiktjänstgöringen delas upp i tre delar. Den inleds vid kriminalavdelning.
Tjänstgöringen där får inte understiga sex månader. Därefter följer
tjänstgöring vid ordningsavdelning. Inle heller denna tjänstgöring far
undersliga sex månader. Inom ramen för den återstående sexraånadersperioden
läggs en sarahäUspraktik om 2 - 4 månader in. Resterande tid av
praktiktjänslgöringen föreslås distrikten få rätt att förlägga vid valfri
enhet.

Sarahällspraktiken bör fullgöras vid någon
myndighel, i problem av olika slag som kan uppkomma till följd av sekretess m.
m. vid tjänstgöring inom socialtjänsten föreslår beredningen att en polisman
som fullgör sarahäUspraktik inle bör ha polismans ställning.

Gmndutbildningen avslutas med grundkurs II som tar
sikte på en fördjupning av polismannens baskunskaper. Gmndkurs II motsvaras
i huvudsak av den nuvarande assistentutbildningen och. inspektörskurs I samt
delar av den nuvarande funktionsinriklade utbildningen.

När det gäller samordningen med annan
högskoleutbildning föreslår beredningen bl. a. att man i större utsträckning
skall hämta lärarna från den allmänna högskolan och i övrigt i högre grad
anpassa undervisningsformerna till vad som gäller för den övriga högskolan.
Beredningen anser dock att man inte bör ge avkall på kraven på yrkesspecifika
inslag i utbildningen.

Många av de frågor som berör samordningen raed den
allmänna högskolan är av komplicerad natur och kräver ingående överväganden.
Kostnaderna för olika forraer av samordning måste också beaktas. Vissa förslag
till samordning leder till kraftigt ökade kostnader. Beredningen har därför
inte ansett sig nu kunna ta upp dessa frågor till prövning, särskilt med

Prop.
1984/85:81 63

hänsyn till att så kort tid återstår innan reformen träder
i kraft. Detta gäller sådana frågor som förläggning av utbildningen till den
allmänna högskolan, ändrade förkunskapskrav, tillgodoräkning av ämnen inom
polisutbildningen och poängberäkning.

Beredningen anser att man bör
försöka samordna antagningstillfällena med vad sora gäller för den allmänna
högskolan.

Beredningen förordar att en professur med polisiär
inriktning inrättas.

Den reguljära vidareutbildningen
för polismän bör i princip förbehållas polismän som har fått tjänster i
basorganisationen. Den reguljära vidareutbildningen bör ersätta nuvarande
inspektörskurs II och kommissarieutbildningen. Utbildningen bör anpassas efter de
berörda befattningshavarnas skilda arbetsuppgifter. En tredjedel av
utbildningen bör bedrivas i specialavsnitt, anpassade för dels ordnings- och
trafikpolistjänst, dels kriminalpolistjänst och dels tjänst på polisstyrelses
kansli.

Funktionsinriktad utbUdning. alltså
sådan utbildning som krävs för att polispersonal skall kunna fullgöra tjänst
som t.ex. motorcykelförare, sjöpolis, hundförare, ryttare, kriminaltekniker
osv., behövs enligt beredningen även i framtiden. Viss funktionsutbildning
försvinner dock genom att den inordnas i gmndutbildningen eller i den reguljära
vidareutbildningen. Ett inte oväsentligt antal specialkurser skall enligt
beredningens förslag genomföras regionalt eller lokalt.

Behovet av central
funktionsinriktad utbildning på trafikområdet minskar kraftigt genom att
utbildningen decentraliseras och genom att beredningen förordar en ordning som
innebär att all personal i yttre tjänst ges ökade befogenheter att kontrollera
fordon och utfärda föreläggande om kontrollbesiktning i klara fall.

Åven i fortsättningen behövs dock
viss central funktionsinriktad utbildning. Det gäller särskilt kurser för
personal som arbetar med bekämpning av den ekonomiska brottsligheten samt
kurser för polispersonal som skall medverka som instmktörer vid regional och
lokal utbildning.

De förändringar som föreslås i
fråga om poUschefsutbildningen tar sikte på den framtida polischefsrollen i
polisorganisationen. Utbildningen bör inriktas mera på polischefemas direkta
ledningsfunktioner i polisverksamheten.

Polischefskurs 1 bör kortas ner
till två månader och få prägel av en förberedelsekurs inför den kommande
praktikperioden. Kursen bör huvudsakligen vara inriktad på de polisiära ämnen.

För praktiktjänstgöringen föreslås
vissa förändringar. Praktiktjänstgöringen i polisdistrikt förlängs från sex
till åtta månader medan praktiken vid länsstyrelsema kortas ner från två till
en månad. Tiden vid tingsrätt och länsrätt bör vara oförändrad.
Praktiktjänstgöringen avslutas vid åklagarmyndighet och tiden där förlängs
från tre till fyra månader. Under den tiden bör förordnande att tjänstgöra som
extra åklagare kunna utfärdas. Utbildningen avslutas med polischefskurs II som
föreslås bli förlängd från

Prop. 1984/85:81 64

tre till fyra månader. Kursen bör huvudsakligen vara
inriktad på de polisiära ämnena, arbetsledning, analys och planering samt
ekonomisk förvaltning.

Beredningen föreslår att
polischeferna skall genomgå en reguljär vidareutbildning omkring fem år efter
polischefskurs 11. Denna utbildning bör ha ett teoretiskt avsnitt om två
månader och ersätta den nuvarande poUschefskurs 111. Efter den teoretiska
delen följer enligl förslaget praktik-tjänstgöring vid RPS under två månader.

Uthildning.snrganisationen föreslås
bli förändrad i flera viktiga hänseenden. Distriktens totala medelsramar skall
även omfatta raedel för utbildning. Den regionala och lokala utbildningen får
distrikten själva anordna. För den centrala funktionsinriklade utbildningen
föreslås distrikten betala RPS; s direkta utgifter för sådan utbildning genom
kursavgifter. RPS skall även i fortsättningen ansvara för all central utbildning
inom polisväsendet. Det regionala och lokala inflytandet över utbildningen
förstärks dock på många områden.

Beredningen föreslår att all
central utbildning inom polisväsendet i princip skall ske vid polishögskolan
Ulriksdal. Undantag görs för viss specialutbildning av bl.a. hundförare,
ryttarinstmktörer och helikopterförare. Beredningens förslag innebär att
polishögskolan Solna dras in och att verksamheten i Strängnäs och Sollefteå
ändras till en uppdragsverksamhet.

Polishögskolan, som bör ges en organisatorisk
ställning som en särskild enhet under avdelning C inom RPS, föreslås få en
planerings- och utvecklingsenhet som svarar för mera övergripande
utbildningsfrågor och en skolförvaltning som svarar för der löpande
verksamheten vid polishögskolan. Den egentliga utbildningen genomförs enligt
beredningens förslag i två organisatoriska block, ett för gmndutbildningen och
för den högre reguljära utbildningen inklusive polischefsutbildningen och ett
för funktionsinriktad utbildning. Genom beredningens förslag kan drygt 15
tjänster i den nuvarande organisationen dras in.

Beredningen har tidigare behandlat
gränsdragningsfrågor mellan utbildning och intern information. Dessa frågor
tas nu åter upp och beredningen gör vissa preciseringar av de arb€tsuppgifter
som bör ankomma på polishögskolan respektive andra enheter inom RPS.

1 fråga om kostnaderna för reformen
på utbildningsområdet räknar beredningen med att den nya utbildningen ryms
inom de kostnadsramar som har anvisats för beredningens arbete.

När det gäller genomförandet av
reformen på utbildningsområdet anser beredningen att dess förslag i princip bör
kunna genomföras den 1 juli 1984, samtidigt med reformen i övrigt inom
polisväsendet. Gmndutbildningen, den reguljära vidareutbildningen och
polischefsutbildningen bör från detta datum i huvudsak genomföras i enlighet
med beredningens förslag.

Prop. 1984/85:81 65

För vissa polismän raed tjänster i
basorganisationen måste utbildningen dock anpassas till den utbildning som de
tidigare har fått. Beredningen föreslår vidare att man övergångsvis anordnar
viss utbildning för vissa kategorier av polismän, bl. a. assistenter, som
annars skulle bli utan utbildning i väsentliga avseenden.

Förändringarna av den funktionsinriklade
utbildningen bör genomföras efter hand och vara avslutade vid utgången av år
1985. Övrig utbildning som bedrivs övergångs <'is bör vara avslutad vid
utgången av budgetåret 1986/87.

Beträffande anställningskraven för polisyrket
föreslår beredningen den ändringen att kunskaper i maskinskrivning blir ett
förkunskapskrav. Detta är en konsekvens av att ämnet kontorsteknik utgår ur
grundutbildningen.

Det diagnostiska provet i svenska, som ingår som
ett led vid urvalsförfarandet, bör enligt beredningen utvecklas ytteriigare
och tillmätas ökad vikt vid antagningen.

Beredningen föreslår vissa åtgärder för att
underiätta för polismän att övergå till polischefskarriären.

1 fråga om rekryteringsverksamhetens organisation
föreslår beredningen att de elva tjänsterna som polisinspektör för regionala
rekryteringsuppgifter (rekryteringskonsulent) dras in. Rekryteringsläget är
f.n. mycket gott och beredningen anser att de rekryteringsfrämjande åtgärder
som behövs i framtiden i första hand bör vidtas av polisdistrikten själva.
Åtgärder för ett förstärkt lokalt och regionalt inflytande över urvalet av de
sökande föreslås.

Beredningen föreslår att rekryteringsfrågorna vid
RPS även i fortsättningen skall handläggas vid styrelsens personalbyrå.

Åven genomförandet av förändringarna på
rekryteringsområdet bör ske den Ijuli 1984.

Prop. 1984/85:81 66

Innehåll

Propositionen
...................................................... 1

Propositionens huvudsakUga
innehåll ..................... .... 1

Utdrag
ur protokoll vid regeringssammanträde .......... .... 3

1 Inledning
....................................................... 3

I.
I AUmän bakgmnd ....................................... 3

1.2 Handläggningen av de förslag som
polisberedningen har läm

nat, ra. m................................................... 6

2 Föredragandens
överväganden ........................... .... 8

2.1 Statsmakternas
styrning av polisverksamheten 8

2.1.1 AUraän bakgrand .................................. .... 8

2.1.2 Basorganisation och fria resurser ............. .... 8

2.1.3 En ny anslagskonsiruklion för den lokala
polisorganisationen 15

2.2 Vissa
organisatoriska frågor rörande den lokala polisorganisa

tionen ...................................................... 19

2.2.1 Den territoriella indelningen av ett
polisdistrikt 19

2.2.2 Kansliorganisationen ............................ 21

2.3 Polisutbildningen
23

2.3.1 Den nuvarande polisutbildningen .............. 23

2.3.2 Statsraaktemas tidigare ställningstaganden till en
förändrad utbildning inom polisväsendet .......................................................... 26

2.3.3 Återstående utbildningsfrågor .................. 27

2.3.4 Den framlida polisutbUdningen ................. 28

2.3.4.1 Saraordning med annan högskoleutbildning ... 28

2.3.4.2 Forskning .................................. 32

2.3.4.3 Gmndutbildningen ....................... 34

2.3.4.4 Reguljär vidareutbildning ................ .. 37

2.3.4.5 Funktionsinriktad utbildning ............. 39

2.3.4.6 PoUschefsutbildningen ................. 42

2.4 Rekryteringen till polisväsendet .................... 44

2.5 Den regionala polisorganisationen ................. .. 45

2.5.1 AUmän bakgrund ................................... .. 45

2.5.2 Ett förstärkt medborgarinflytande på regional
nivå ... 46

2.5.3 De regionala enheterna ........................ .. 49

2.5.3.1 Allmän bakgrand .......................... 49

2.5.3.2 Trafikövervakningen ................... .. 50

2.5.3.3 Polishundstjänsten ...................... .. 52

2.6 Rationaliseringsvinster och koslnader .............. 54

2.7 Genomförande ........................................... 55

3 Hemställan .................................................... 55

4 Beslut .......................................................... 55

Bilaga
1 Sammanfattning av 1981 års polisberednings betänkande

(Ds
Ju 1983; 10) Polisorganisationen ...... - 56

Bilaga 2 Sammanfattning av 1981 års polisberednings
betänkande

(Ds Ju 1983; 15) Rekrytering och utbildning inom polis

väsendet .......................................... 62

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1984