Prop. 1984/85:84

Regeringens proposition

1984/85:84

om allmän
placeringsplikt och utlåningsreglering, m. m.;

beslutad
den I november 1984.

Regeringen föreslår riksdagen alt anta de förslag
som har upplagits i bifogade utdrag av regeringsprotokoll.

På
regeringens vägnar

OLOF
PALME

KJELL-OLOF
FELDT

Propositionens
huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås vissa ändringar i lagen
(1974:922) om kreditpolitiska medel. Förslagen innebär dels att den allmänna
placeringspUkten i form av toialkvot kan användas också på försäkringsinslilul
inklusive AP-fonden, dels att utlåningsreglering skall kunna tillämpas också på
försäkringsbolagen. Placeringsplikt kan användas på bankinstitut och
försäk-ringsinsliiut. men i fråga om de senare f. n. endast i form av
marginalkvot. Utlåningsreglering kan f. n. användas på bankinstitut och
finansbolag.

Vidare görs en mindre justering i lagen (1984:501)
om inbetalning på likviditetskonto.

1 Riksdagen 1984/85. I saml. Nr 84

Prop.
1984/85:84

Prop. 1984/85:84 2

1
Förslag till

Lag
om ändring i lagen (1974:922) om kreditpolitiska medel;

Härigenora föreskrivs atl 14 och 20 §§ lagen
(1974:922) om kreditpolitiska raedel skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

14
§'

Förordnande
om utlåningsregle- Förordnande om utlåningsregle-

ring
kan avse bankinstitut eller fi- ring kan avse bankinstitut, försäk-

nansbolag. ringsföretag med svensk konces-

sion
eller finansbolag.

20 §

Med allmän placeringsplikt avses Med allmän placeringsplikt avses

att
ökningen under en viss tidsperi- att ökningen eller förvärven under

od (beräkningsperiod) av bankinsti- en viss lidsperiod (beräkningspe-

tuts eller försäkringsinstituts priori- riod) av bankinstituts eUer försäk-

lerade placeringar skall ulgöra an- ringsinstiluts prioriterade place-

tingen en viss andel av ökningen av ringar skall utgöra antingen

institutets totala placeringar eller, / /.en viss andel av ökningen av

fråga
om bankinslitut, en viss andel institutets totala placeringar (mar-

av institutets totala placeringar. ginalkvol) eller

2. en viss andel av institutels totala placeringar
(toialkvot).

Denna
lag träder i kraft den I januari 1985.

'
Senasie lydelse 1980:522.

Prop.
1984/85:84 3

2
Förslag till

Lag om ändring i lagen
(1984:501) om inbetalning på likviditetskonto;

Härigenom föreskrivs att 6 och 7 lagen (1984:501)
om inbetalning på likviditetskonto skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

6§

Om inbetalning på likviditetskonto inte sker inora
föreskriven tid skall arbetsgivaren betala ränta på beloppet till statsverket.
Räntan är 2 procent för varje påbörjad kalenderraånad efter den månad då
beloppet rätteligen skulle ha betalats tUl dess inbetalning sker, dock längst
tiU och med december 1986.

Ränta enligt första stycket fastställs av
riksbanken och skall betalas inom den tid som riksbanken bestämmer i varje
särskilt faU. Ränla som inle betalas inora föreskriven tid får oraedelbart
drivas in i den ordning sora gäller för indrivning av skatt enligt
uppbördslagen (1953:272). Reslavgift utgår dock inte.

Riksbanken får medge befrielse, hell eller delvis,
från skyldighet alt erlägga ränta, när särskilda skäl föreligger.

Det belopp sora en arbetsgivare Det
belopp sora en arbetsgivare

har betalat in på likviditetskonto har betalat in på likviditetskonto

skall raed ränta enligt 6 § av riks- skall med ränta enligt 5 J av riks

banken betalas tillbaka till arbelsgi- banken betalas tillbaka till arbetsgi

varen den 30 december 1986 eller våren den 30 december 1986 eller

den tidigare dag som regeringen fö- den tidigare dag som regeringen fö

reskriver eller beslutar i särskilda reskriver eller beslutar i särskUda

fall. faU.

Denna lag Iräder i kraft en vecka efter den dag, då
lagen enligt uppgift på den utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Prop. 1984/85:84 4

Utdrag

FINANSDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid
regeringssararaanträde 1984-11-01

Närvarande:
statsrainistern Palme, ordförande, och statsråden I. Carlsson, Feldt,
Sigurdsen, Gustafsson, Leijon, Hjelm-Wallén, Bodström, Göransson, Dahl, R.
Carlsson, Hellström, Thunborg, Wickbom

Föredragande:
statsrådet Feldt

Proposition
om allmän placeringsplikt och utlåningsreglering, m. m.

1
Inledning

Lagen (1974:922) om kreditpolitiska medel ger
regeringen befogenhet att på fraraställning av fuUmäktige i riksbanken förordna
att riksbanken får använda kreditpolitiska medel. Ett sådant raedel är allraän
placeringsplikt, som kan lillämpas för att tillgodose behovet av långfristig
kredit åt staten eller för bosladsbyggandet.

1 en skrivelse den 11 oktober 1984 har fullmäktige
i riksbanken hemställt om ändring av bestämmelserna om allmän placeringsplikt i
20 § lagen om kreditpoliiiska medel. Skrivelsen bör fogas till protokollet i
detta ärende som bilaga 1.

Efter remiss har yttranden över skrivelsen avgetts
av första—tredje fondstyrelsema i allmänna pensionsfonden, bankinspektionen,
försäkringsinspektionen, Sveriges allmänna hypoteksbank, fullraäktige i riksgäldskontoret.
Svenska bankföreningen. Svenska sparbanksföreningen, Sveriges föreningsbankers
förbund. Svenska försäkringsbolags riksförbund och Folksara. Post och
Kreditbanken, PK-banken, har instämt i Svenska bankföreningens yttrande.
Svenska försäkringsbolags riksförbund och Folksam (försäkringsbolagen) har
avgelt ett gemensamt yttrande.

En samraanställning av remissyttrandena bör fogas
till protokollet i detta ärende som bilaga 2.

2
Föredragandens överväganden 2.1 Bakgrund

Allmänt
om kreditpolitiska medel

Lagen om kreditpolitiska medel utgör den
författningsmässiga grundvalen för den kreditpolitiska regleringen. Lagen
trädde i kraft den I januari

Prop. 1984/85:84 5

1975 (prop. 1974:168, FiU 39, rskr 357). Giltighetstiden,
som begränsades till tre år, har därefter föriängts vid fyra tillfällen, senast
genom beslut av riksdagen hösten 1983 med tre år, dvs. till utgången av år 1986
(prop. 1983/84:43, FiU 14, rskr 34, SFS 1983:916).

Lagen om kreditpolitiska medel är
en fullmaktslag. Den ger regeringen befogenhet alt på framställning av
fullmäktige i riksbanken förordna att riksbanken får använda ett eller flera av
de kreditpoliiiska medel som behandlas i lagen. Förutsättningen för ett sådant
förordnande är atl det behövs för att uppnå de mål som har fastställts för
riksbankens penningpolitiska verksamhet (3 § första stycket).

De kreditpolitiska medlen enligl
lagen är likviditetskrav, kassakrav, utlåningsreglering, emissionskontroll,
allmän placeringsplikt, särskild placeringsplikt och räntereglering (1 §).
Utiåningsreglering, allmän och särskild placeringsplikl samt räntereglering är
att anse som extraordinära medel. Förordnande om något av dessa medel får
nämligen meddelas endast om synnerliga skäl föreligger (3 § andra stycket).

Förordnande om kreditpolitiskt
medel kan avse ett eller flera slag av bankinstitul, försäkringsinstitut eller
annat kreditinstitut (4 § första stycket). Förordnande om eraissionskontroll
eller räntereglering kan avse även annan än kreditinstitut. Sora bankinstitut
räknas bankaktiebolag, sparbank och centralkassa för jordbmkskredU. Med
försäkringsinstitut avses AP-fonden och försäkringsföretag raed svensk
koncession. Kredhin-stitut i lagens mening är - vid sidan ora bankinstituten
och försäkringsin-stituten - jordbrukskassa, kreditaktiebolag, finansbolag
enligt lagen (1980:2) om finansbolag, landshypoteks- och
stadshypoteksinstitutionerna samt Svenska skeppshypotekskassan (2 §).

Ora regeringen har raeddelat
förordnande ora kreditpolitiskt medel ankommer del på riksbanken att svara för
de föreskrifter som behövs för användningen (5 ). Riksbanken får begränsa
användningen av ett kredhpolitiskt medel till elt eller flera slag av
institut, undanta visst institut, om särskilda skäl föreligger, och utfärda
olika föreskrifter för skilda institut (6§).

1 lagen anges den närmare
innebörden av de olika kreditpolitiska medlen. Jag tar i detta sammanhang
endasl upp den allmänna placeringsplikten och utlåningsregleringen. De övriga
medlen beskrivs närmare i prop. 1983/84:43.

Allmän placeringsplikt

Syftet med etl förordnande om
allraän placeringsplikt är alt tillgodose behovel av långfristig kredit åt
staten eller för bosladsbyggandet (19 §). Även jordbruket utgör en prioriterad
sektor. Föredragande statsrådet uttalade nämligen i 1974 års proposition med
förslag till lag ora kreditpolitiska medel (sid 173) atl lill de prioriterade
placeringarna också i fortsättningen 11 Riksdagen 1984185. I saml. Nr 84

Prop.
1984/85:84 6

skulle räknas hypoteksbanksobligationer. Detta lämnades
ulan erinran av riksdagen.

Förordnande om allmän
placeringsplikt kan avse bank och försäkrings-institut. Ett sådant förordnande
innebär krav pä instituten att ökningen under en viss tidsperiod
(beräkningsperiod) av ett instituts prioriterade placeringar skall utgöra en
viss andel av ökningen av institutets totala placeringar under
beräkningsperioden. När det gäller banker kan ökningen av de prioriterade
placeringarna i stället bestämmas som en andel av institutets totala
placeringar. Riksbanken bestämmer vilka placeringar som skall anses
prioriterade och hur underlaget för placeringsplikten skall beräknas (19-21
§§).

Allmän placeringsplikt har
tillämpats sedan är 1980 för försäkringsbolagen. Tidigare träffade riksbanken
överenskommelser med dessa om placeringsinriktningen. Under år 1984 får allmän
placeringsplikt tillämpas i fråga om försäkringsförelag med svensk koncession
enligl turordningen (1983:917) om allmän placeringsplikt och räntereglering för
försäkringsföretag. Fullmäkiige i riksbanken utfärdade den 15 december 1983
föreskrifter för tillämpningen av den allmänna placeringspUkten såvitt avser
försäkringsföretag med svensk koncession med undanlag av de allra minsla
bolagen.

Under våren 1984 uppkom problem vid
tillämpningen av placeringspUkten då försäkringsbolag genora transaktioner med
främst banker kunde minska sin medverkan i den finansiering som placeringsplikten
avsäg alt främja. Transaktionerna bestod till en början i förvärv frän banker
av prioriterade obligationer inför redovisningen vid årsskiftena och därefter
ålerförsäljning igen så snart årsskiftet var passerat. 1 maj 1984 kunde
bostadsinstituten och Sveriges allmänna hypoteksbank inie sälja nägra
prioriterade obligationer. Försäkringsinstitutens förvärv av prioriterade
bostads- och jordbruksobligationer från emittent upphörde. Försäkringsinstituten
fyllde i stället placeringskvoten genom förvärv av prioriterade obligationer
från bankerna. Detta hade blivit möjligt genom att likviditetskraven för
bankerna avskaffades under år 1983. Mol bakgrund av denna utveckling hade
riksbanken i juni 1984 överläggningar med de större försäkringsbolagen. Därvid
överenskoms bl. a. all bolagen kontinueriigt skulle förvärva prioriterade
statsobligationer från riksgäldskontoret så att föreskriven placeringskvol för
1984 fylldes successivt.

För AP-fonden har ända till i år
gällt överenskommelser med riksbanken i fråga om fondens köp av prioriterade
obligationer. Sedan AP-fonden förklarat sig inte längre vara beredd att
medverka i sådana överenskommelser på det sätt riksbanken förordade, begärde
riksbanken i skrivelse den 28 juni 1984 alt regeringen skulle förordna atl allmän
placeringsplikt fick tillämpas även i fråga om AP-fonden. Som skäl angavs att
det stora statliga budgetunderskottet gjorde det nödvändigt med krav på såväl
AP-fondens som försäkringsbolagens placeringsinriktning.

Prop.
1984/85:84 7

Regeringen biföll hemställan och förordnade att
placeringsplikten också fick orafatta allraänna pensionsfonden, såvitt avser de
penningraedel sora förvaltas av första - Iredje fondstyrelserna. Detta skedde
genom förordningen (1984:745) om allmän placeringsplikl för allmänna
pensionsfonden. Förordningen gäller till utgången av år 1984.

Fullmäktige i riksbanken utfärdade den 20 september
1984 föreskrifter för tillärapningen av den allraänna placeringsplikten för
AP-fonden. Dessutora ändrades föreskrifterna för de större försäkringsbolagen.
Motivet härför var att bolagen, enligt riksbankens raening, inle fullgjort de
åtaganden raan träffat överenskoraraelse ora. 1 föreskriftema för AP-fonden
och de större försäkringsbolagen anges nu att allraän placeringsplikt avser ett
lägsta värde för en kvot (placeringskvot) raellan ett försäkrings!nslituts
förvärv av prioriterade placeringsobjekt och ökningen av dess
placerings-pliktsgrundande placeringar. Den avser även ett lägsta värde för en
särskild kvot (bosladsobligationskvot sora ingår i placeringskvoten) mellan
ett försäkringsinstituts förvärv av prioriterade bostadsobligationer och ökningen
av dess placeringspliktsgmndande placeringar. Vidare föreskrivs att
prioriterade placeringar utgörs — för de större försäkringsbolagen beträffande
liden 1 september-31 deceraber 1984 - av från riksgäldskontoret förvärvade
statsobligationer, utom svenska statens riksobligationer, från bostadsinstitut
förvärvade bostadsobligationer, utom sådana som emitterals för oprioriterad
utlåning, samt från Allmänna hypoteksbanken förvärvade
hypoteksbanksobligationer, utom sådana som emitterals för oprioriterad
utlåning.

Placeringspliktsgmndande placeringar för
försäkringsbolagen är enhgt föreskrifterna alla placeringar utom fordringar på
annat försäkringsföretag, livlån, STP-lån, medel på investeringskonton och
tillgångar i utländsk valuta. Elt generellt avdrag om 1 railj. kr. får göras
från de placeringspliktsgmndande placeringarna. Riksbanken föreskriver vidare
att placeringskvoten för liv- och pensionsförsäkringsföretag skall vara lägst
73 % och för sakförsäkringsföretag lägst 62 %. I dessa kvoter ingår en kvot för
bostadsobligationer som för liv- och pensionsförsäkringsföretag skall vara
lägst 28 procentenheter och för sakförsäkringsföretag lägst 23 procentenheter.
För AP-fonden är alla placeringar utom refinansieringslån och
löntagarfonds-medel placeringspliktsgrundande. Placeringskvoten är för
AP-fonden lägst 73%, varav bosladsobligationskvolen skall vara lägst 50
procentenheter.

De nya föreskrifterna, som fullraäktige i
riksbanken beslutade den 20 septeraber 1984, innebär alt riksbanken tillärapar
s.k. bruttokvoter raed krav på förvärv av obligationer direkt från utgivaren
(emitienten) för sju större försäkringsbolag och för AP-fonden. Bmttokvot
innebär att förvärven av prioriterade obligationer under en viss tidsperiod
skall utgöra en viss andel av ökningen av institutets totala placeringar, dvs.
att endast förvärven ingår i kvotens täljare. Det ställs inget krav på atl de
förvärvade obligationerna skall behållas så atl en viss volym av prioriterade
obliga-

Prop.
1984/85:84 8

tioner måste redovisas vid periodens slut. Avyttring kan
alltså ske utan alt kompenserande förvärv måsle göras. Sädana krävdes däremot
med den tidigare allmänt tillämpade s. k. nettokvoien. Denna innebär, som jag
tidigare nämnt, att ökningen av elt instituts prioriterade placeringar skulle
utgöra en viss andel av ökningen av de totala placeringarna. Genom övergången
till brutlokvoler förbättrades förutsättningama tor framväxten av en fungerande
andrahandsmarknad i långfristiga obligationer.

Utlåningsreglering

Lagregler om utlåningsreglering
infördes i Sverige genom den nu gällande lagen om kreditpolitiska medel.
Huvudmotivet var behovet av ett kreditpolitiskt medel, som mer direkt än
marknadsoperationer och övriga kreditpolitiska medel kunde begränsa ett
kreditinstituts utläningstakl ulan stora effekter på räntenivån.

Utiåningsreglering innebär atl elt
högsta belopp faslslälls för utlåning under en viss tidsperiod. Ell förordnande
om utiåningsreglering kan f.n. avse bankinstitut och finansbolag. Regleringen
omfattar inte bara utlämnade lån ulan också beviljade men ännu inte utlämnade
(disponerade) län. Med lån jämställs likvider för fordringar som finansbolag
förvärvar för alt medverka till finansiering. Även garantitörbindelser kan
omtaltas av utiåningsreglering lill den del de är knutna lill kredilgivning.
Vidare kan ett högsta belopp fastställas för värdet av lös egendom, som
finansbolag för att medverka lill finansiering upplåter till nyttjande
(leasingobjeki) sedan elt förordnande om utlåningsreglering trän i kraft.
Krediler lill särskilda ändamål kan undantas. Det s.k. uilåningstakel kan
enligt prop. 1974:168 (s. 196) bestäramas som en kvotdel av kreditvolymens
storlek vid en viss lidigare tidpunkt. Del kan också beslämmas på grund av elt
genomsniii av utlåningsvolymen under viss lid eller på annal säli. Riksbanken
skall sålunda för viss tidpunkt (beräkningstidpunkien) eller för viss
lidsperiod (beräkningsperioden) fastställa maximibelopp i förhällande till
länens eller garantiförbindelsernas storiek eller leasingobjektets värde vid
viss lidpunkt eller på annat sätt. Uilåningstakel kan beslämmas olika för
utlåning, garantiförbindelser eller leasingobjekt lill olika ändamål (14-16
SS).

Genom förordningen (1983:918) om
utlåningsreglering för finansbolagen har regeringen föreskrivit alt regleringen
får tillämpas i fråga om dessa bolag under år 1984. Riksbanken fastställde den
15 december 1983 riktUnjer för finansbolagens utlåning under år 1984.
Finansbolagens disponerade krediter får öka med högst 5 % och de beviljade
krediterna med högst 4%. Med bankerna träffades en överenskommelse om ökningen
av uilå-ningstakten.

Utvecklingen på kreditmarknaden

. Utvecklingen på kreditmarknaden
har alltmer kommit att domineras av det upplåningsbehov som följt med statens
växande budgetunderskott.

Prop.
1984/85:84 9

Budgetunderskoltel har sedan mitten av 1970-lalet ökat
myckel krafiigl. Under de senasie åren har slalens finanser förbältrats. men
budgetunderskottet ligger fortfarande kvar på en hög nivå. Även med en mycket
siram finanspolitik kommer del alt la lång lid innan budgetunderskottet kan
begränsas till en på lång sikt rimlig nivå. Statsskulden kommer således att -
fortsätta atl växa snabbi under resten av 1980-talel. Det ställer kreditpoliliken
inför stora problem.

En väsentlig del av
budgetunderskottet slog under några år igenom på likviditeten inom såväl
banksystemet som samhällsekonomin i övrigt. Penningmängden ökade i snabb takt.
I syfte att neutralisera budgetens likviditetslillskott vidtogs åtgärder för
atl i slörre utsträckning förlägga statens upplåning till den inhemska
marknaden utanför banksystemet. Under år 1982 introducerades sålunda
statsskuldväxlar, avsedda främst för företag, kommuner och andra större
placerare. Växlarna har löptider på mellan 6 och 24 månader. Från slutet av år
1983 utges också riksobligationer, avsedda för samma placerare. De hittills
utgivna riksobligationerna har i regel haft löptider på 3-5 år. I undantagsfall
har löptiden varit 7 år. Syftet med detta instrament är att binda
överskottslikviditet under längre tid. Genom den förda statsskuldpolitiken och
kreditbegränsande åtgärder, vidtagna av riksbanken, har likvidiseringen av
ekonomin begränsats.

Stalsskuldväxlarna och
riksobligationerna säljs på marknaden utan stöd av kreditpolitiska regleringar.
Omläggningen av statsskuldpolitiken har således gått hand i hand med en
övergång till en mer marknadsanpassad kreditpolilik. Genom den kraftiga
ökningen av utelöpande slatsskuldväxlar och riksobligationer har penningmarknaden
i Sverige utvecklats i snabb lakt.

Statens möjligheter att låna upp
medel på den korta marknaden utanför bankerna har således förbättrats avsevärt.
Del är emellertid inte lämpligt att statsskuldpolitiken i alltför hög
utsträckning föriitar sig på relativt kortfristiga upplåningsinstrument som
statsskuldväxlar och riksobligationer. En belydande del av upplåningen bör ske
i mer långfristiga former. De placerare som då f. n. främst kan komma i fråga
är kapitalmarknadsinstitut och banker. Någon fungerande obligationsmarknad med
andra pla-cerarkategorier som betydande köpare finns nämligen inle. Parallellt
med den ökade slatsupplåningen på marknaden utanför banker och kapitalmarknadsinstitut
har staten därför också fortsatt atl i betydande omfattning hos dessa insiitui
låna upp medel mot långfristiga obligationer. Därvid har staten i slor
ulsträckning fått föriita sig på kreditpolitiska regleringar föratt få de
nödvändiga placeringarna till stånd. Behovet av långfristiga län i bostads- och
jordbrakssektorn har fått tillgodoses på liknande sätt.

Förutom genom statsskuldväxlar,
riksobligationer och traditionella räntebärande obligationer sker statens
upplåning genom en rad andra upplå-ningsinsirument, som sparobligationer och
premieobligationer. Vidare sker en omfattande statlig upplåning genom att
sparande på rikssparkonto i

Prop. 1984/85:84 10

allemanssparandet överförs till riksgäldskontoret.
Ränteskillnaderna är inte stabila över tiden utan kan variera kraftigt, bl.a.
med hänsyn till ränterelationerna.

De ökade budgetunderskotten har
också medfört en höjning av place-ringskvotema för försäkringsbolagen och
AP-fonden. Fram till och med år 1977 låg den totala placeringskvoten kring 60%,
varav bosladsobligationskvolen utgjorde den större delen. Därefter har den
totala kvoten höjts för att nu vara lägst 73%, utom för sakförsäkringsförelag
där den är lägst 62%.

Mot bakgrund av den allmänna
utveckling på kreditraarknaden som jag beskrivit och den övergång till
bruttokvoter vid tillämpningen av placeringsplikt för försäkringsbolagen sora
riksbanken genomfört anser jag i likhet med riksbanksfullmäktige alt det finns
anledning att justera reglerna om allraän placeringsplikt så att de blir bättre
ägnade för en ändamålsenlig tillämpning. Dessa förändringar aktualiserar också
frågan om att göra reglema om utlåningsreglering tillärapliga på
försäkringsbolag.

2.2 Den allmänna placeringspliktens kvoter

Mitt förslag: Ändringar görs i 20 § lagen ora
kreditpolitiska medel innebärande

dels att allmän placeringsplikt
uttryckt sora ökningen av de prioriterade placeringarna som en viss andel av
de totala placeringarna (toialkvot) skall kunna tillämpas på
försäkringsinstitut och inte som nu bara på bankinstitut,

dels att det vid den därav
föranledda ändringen av lagtexten även görs en justering så att det tydligare
framgår att placeringsplikt kan begränsas till krav på förvärv (bmttokvot).

Riksbankens förslag: Överensstämmer med mitt utora att
förslaget inte orafattar möjlighet att använda totalkvot på
försäkringsinstitut.

Remissinstanserna: Remissinstanserna har i denna del
framför allt uppehållit sig vid riksbankens förslag dels om införande av
bmttokvot, dels om att placeringsplikt utformad sora bruttokvot skulle få
sättas över den nuvarande gränsen för placeringskvoter på 80%. Flertalet
remissinstanser är positiva till användandet av bmttokvot. Fullmäktige i
riksgäldskontoret och Sveriges allmänna hypoteksbank tillstyrker att
placeringskvoten i samband med brattokvot får sättas högre än 80% medan
AP-fonden, Svenska försäkringsbolags riksförbund, Folksam och bankföreningarna
avstyrker. Försäkringsbolagen hävdar att bruttokvot inte har stöd i gällande
lag. Även om bolagen i första hand avstyrker tycks man beredda att acceptera
brattokvot om den inte sätts högre än 80%. Försäkringsinspeklionen anser

Prop.
1984/85:84 I'

att kvoten bör begränsas och inte få sättas så högt att
ett försäkringsbolag kan ivingas in i likviditetssvårigheter. Bankinspektionen
tar inte ställning men ifrågasätter från lagteknisk synpunkt om gränsen för
kvotens nivå bör las in i lagtexten.

Skalen för mitt förslag: Underskottet i statens budget är
alltjämt betydande. Finansieringen av detta ställer krav på stor upplåning utanför
banksystemet för att begränsa likviditetsökningen i ekonomin. Under de
närma.ste åren förfaller lån på avsevärda belopp till betalning. Enbart under
år 1985 uppgår detta belopp lill 30 miljarder kr. I denna silualion ställs
särskilda krav på slatens upplåningspolitik. För att möjliggöra en från tid
till annan lämplig kombination av åtgärder måsle även de kredilpolitiska medlen
inkl. den allmänna placeringsplikten kunna utnyttjas.

Den allmänna placeringsplikten kan
nu utformas enligt två alternativ. Det första innebär alt ökningen under en
viss tidsperiod (beräkningsperiod) av ell insliluts prioriterade placeringar
skall utgöra en viss andel av ökningen av inslilutets totala placeringar
(marginell kvot). Det andra alternativet innebär att ökningen av de
prioriterade placeringarna skall utgöra en viss andel av de totala
placeringarna (totalkvot).

Vid mina överväganden om den
framtida utformningen av den allmänna placeringsplikten har en viktig
utgångspunkt varit att riksbanken skall kunna använda de ålgärder som är raest
lämpliga med hänsyn till det läge som råder på kreditmarknaden. I syfte att
skapa denna flexibilitet, vilket är helt i linje med lagens strävan, vill jag
föreslå en saklig ändring rörande placeringsreglerna. Ändringen avser
användningen av placeringsplikt i form av totalkvot. Som jag lidigare nämnt kan
toialkvot f. n. lillämpas endast beträffande bankinstitut. För att öka
riksbankens möjligheter att anpassa placeringsplikten efter de olika
kreditinstitutens förhållanden bör användningen av totalkvot inte vara
begränsad till bankinslitut utan också kunna tillämpas på försäkringsinslilul.
Detla förslag föranleder en ändring i 20 S lagen om kreditpolitiska medel.

Fram lill helt nyligen utformades
alltid placeringsplikten som en netto-kvot (krav på innehav) av obligationer.
Det var i och för sig tillåtet att sälja obligationer men en sådan försäljning
ställde krav på moisvarande nyförvärv. De föreskrifter, som riksbanken
utfärdade i september 1984 innebar en ändring härvidlag. Kraven utformas nu som
bruttokvoter.

Vid remissbehandlingen har
försäkringsbolagen hävdat att bmltokvoten inle har slöd i lagen. Eftersom
bruttokvoten möjliggör vidareförsäljning av obligationerna och därmed
underiällar en andrahandsmarknad är bolagen dock, i likhet med andra
remissinstanser, i princip positiva till kravet som sådani. Genom ätt
bruttokvoten inte innefattar ett krav på innehav av prioriterade placeringar ökar
handlingsfriheten för instituten. Som flera remissinslanser anfört är detta ett
sleg i riktning mot ytterligare marknadsanpassning. AP-fonden har för sin del
anfört att det synes möjligt att tillämpa brultokvot med slöd av gällande lag.

Prop. 1984/85:84 12

Hämtöver kan anföras följande. Brattokvoten utgörs
av ett instituts förvärv av prioriterade tillgångar i förhållande till
nettoökningen av dess tillgångar. Om institutet behåller dessa placeringar
eller ej påverkar inte kvoten. Delta är enda skillnaden i förhållande lill
nettokvoten som tidigare tillämpades och som innebar ett krav på innehav av
obligationer.

Så som den allmänna placeringsplikten utformats i
lagen om kreditpoliiiska medel innebär den krav på att en viss andel av
institutets tillgångar skall bestå av prioriterade placeringar, nettokvot.
Metoden med bmttokvot som riksbanken tillämpar genora sina senaste
föreskrifter om allmän placeringsplikl innebär endast skyldighet att förvärva
obligationer motsvarande en viss kvot, medan det slår institutet fritt att när
som helst avyttra dessa placeringar. Tillämpning av nettokvot innebär alltså
elt längre gående krav på instituten än vad bruttokvoten utgör. Riksbankens
lillämpning av brultokvot kan mot denna bakgrund inle anses strida mot bestämmelserna
om allmän placeringsplikl i lagen om kreditpolitiska medel.

I förarbetena sägs alt tillämpningen skall ske inom
ramen för målen att tillgodose behovet av långfristig kredit åt staten eller för
bostadsbyggandet. På sikt kan lillämpningen av bmttokvot bli mycket
betydelsefull och skapa förutsältningar för en väl fungerande handel på
andrahandsmarknaden för obligationer. Det kan i sin lur så småningora komma
att underlätta statens upplåning i långfristiga former.

Det återstår så att behandla frågan om vilka nivåer
de olika kvoterna skall kunna sättas till. Vid införandel av lagen om
kreditpolitiska medel konstaterades att kvoten enligl placeringskvotslagen inte
fick sällas högre än 80%. Det ansågs inte nödvändigt att i den nya lagen sätta
något tak för andelens storlek. Någon ändring i praktiken var dock inte avsedd.
Del framhölls att när man har två metoder för kvotberäkningen att välja mellan
- marginella kvoter och totalkvoter - är det svårt att i förväg ange en
maximiregel för de båda systemen. I här återgivna uttalande torde i första hand
avses kvoter utformade sora neltokvoter. Som riksbanken konstaterar i sin
framställning är en bmttokvot av en given storiek ett lindrigare placeringskrav
än en nettokvot av samma siffermässiga storlek. Vid bruttokvot måste därför en
högre procentsiffra användas för att en oförändrad volym nyemitterade
obligationer skall kunna säljas. Det är mol denna bakgrund riksbanken vill ha
möjlighet att sätta kvoten till över 80 %.

Höjden på placeringskvoten måste naturligtvis
anpassas efter de syften placeringsplikten skall uppfylla, nämligen att
tillgodose bl. a. statens behov av långfristig upplåning.Hänsyn måste
emellertid också tas till vilka sidoeffekter som uppkommer t.ex. vad gäller
konkurrensneutraliteten. Uppkommer behov av alt sätta en mycket hög kvot kan
det i stället visa sig lämpligare att välja totalkvot. Riksbanken har i sin
skrivelse påpekat att bruttokvoter över 100% kan bli nödvändiga. Enligt min
mening bör en marginalkvot utformad som brultokvot emellertid inte sältas högre
än 100% och en totalkvot inte sättas högre än 15%.

Prop. 1984/85:84 13

Syftet med ell förordnande ora allraän
placeringsplikt är som framgått atl tillgodose behovet av långfristig kredit åt
staten särat för bostadsbyggandet och jordbruket. Häri ligger att dessa s. k.
prioriterade sektorer skall kunna eraittera obligationer i sådan omfattning att
behovet av kredil kan tillgodoses. Förvärv från emittent har till helt nyligen
också varit det norraala sättet för de placeringspliktiga instituten att
anskaffa obligationer. Del har därför, varken i den tidigare
placeringskvotslagen eller i den kreditpolitiska lagen, funnits anledning att
föreskriva detta tillvägagångssätt. Det är först nu då förutsättningar för en
fungerande andrahandsraark-nad skapats sora enskilda bolag kunnat i formell
raening fullgöra sin placeringsplikt utan förvärv från emittent och därmed
utan att lämna något nytt bidrag till den långfristiga finanseringen. Jag anser
att det är så självklart att riksbanken vid behov kan, raed tillärapning av 21
§, uttryckligen föreskriva alt förvärven skall ske från eraittent, att någon
bestämmelse härom i lagen inle erfordras.

1 flera remissyttranden har vidare ifrågasatts ora
riksbanken har rätt att utnyttja placeringsplikten dels för att hålla nere
statens räntekostnader, dels för att hålla skilda räntenivåer på statens
upplåning. Jag vill här först konstatera alt lagen ora kreditpolitiska medel
till skillnad från dess föregångare placeringskvotslagen enbart anger ramarna
och riktlinjerna för de kreditpolitiska raedlen raedan det överlåtits åt
riksbanken att ange de närraare föreskrifterna för tillärapningen av lagen och
därvid ange de prioriterade placeringama. Som jag nyss nämnt är det klart att
riksbanken kan föreskriva atl de långfristiga obligationer som eraitteras skall
förvärvas av instituten. Sora långa obligationer har tradilionellt räknats
sådana sora vid emissionstillfället hafl en löptid på 10 år eller mer. Som
korta obligationer har hittills räknats sådana med en löptid upp till 7 år.
Den exakta gränsdragningen mellan kort och lång marknad kan emellertid
förändras över tiden.

När det gäller den fråga som flera remissinstanser
rest om avkastningen på statens obligationer villjag framhålla följande. De
korta obligationerna bör enligt min raening eraitteras tiU raark nåds villkor
utan stöd av den kreditpoliiiska lagstiftningen. Någon räntediskrirainering kan
således inte uppkoraraa för dessa obligationer. Avkastningen på långa
obligationer skiljer sig i allraänhet från avkastningen på korta obligationer.
Hur stora skillnaderna är vid olika tillfällen beror bl. a. på
ränteförväntningarna. Det är därför inte raöjligt att utifrån räntedifferensen
raellan prioriterade långa obligationer och raer kortfristiga statspapper dra
slutsatsen att det sker en räntediskriminering. Inte heller ulgör skiUnaden
mellan avkastningen på prioriterade obligationer på primärmarknaden och avkastningen
på motsvarande obligationer på andrahandsmarknaden eller på industriobligationer
något tecken på räntediskriminering. Den räntesältning som sker på
andrahandsmarknaden för långfristiga obligationer ger nämligen inte någon god
bild av vad jämviktsläget skulle vara för den långa ränlan vid en n Riksdagen
1984/85. 1 saml Nr 84

Prop.
1984/85:84 14

fungerande lång obligationsmarknad utan regleringar. Del
ligger dock i sakens nalur atl den långa räntan på prioriterade placeringar vid
ell syslem med placeringsplikl tenderar atl hällas nere. Jag vill understryka
alt den realränia som f. n. erhålls på prioriterade placeringar irols del
ligger väsentligt högre än för några år sedan.

2.3 Utlåningsreglering

Mitt förslag: En ändring görs i 14 S lagen om
kredilpolitiska medel sä all utiåningsreglering kan tillämpas också pä
försäkringsinslilul uiom AP-fonden.

Skälen för mitt förslag: När ullåningsregleringen infördes
genom lagen om kreditpolitiska medel avsåg den till en början endast
bankinsliiulen. Del föredragande sialsrådei fann inle tillräckliga skäl
föreligga all läla ell förordnande om utiåningsreglering omfatia även andra
krediiinsiiiui. Som skäl för alt undanta försäkringsbolagen och AP-fonden
antördes all dessa inte på samma sätt som bankinsliiulen kan initiera en
självständig kredit-expansion.

Del är angelägel att riksbanken kan
genomföra en effekiiv kreditpolilik. I det läge som nu råder med ständiga
förändringar pä kredilmarknaden föratsätter detta att riksbanken har tillgäng
lill de medel som är mesi lämpliga vid olika marknadsförhållanden. Inie minst
genom den andrahandsmarknad i obligationer som nu häller pä all utvecklas kan
betydande belopp frigöras hos försäkringsinsiilulen. Härigenom får försäkringsbolagen
möjlighet alt sälja obligationer på marknaden och i slällel e.\pandera sin
övriga utlåning. Jag utgår ifrån alt försäkringsbolagen inte kommer alt
utnyttja denna möjlighet att starta en omfattande kreditexpansion. För all
likväl ge riksbanken handlingsberedskap all vid behov möta tendenser till en
sådan kreditexpansion bör enligt min mening dock riksbanken fä möjlighet att
tillämpa utiåningsreglering för försäkringsföretag. Regleringen bör emellertid
tillämpas på företagen.först då det uppkommer risk för alt den
utlåningsreglering som tillämpas på banker och finansbolag urholkas och en
utveckling kan förutses som slår i strid med slalsmakiernas strävanden efter
samhällsekonomisk balans. Det är dessa strävanden, så som de vid olika tider
kommer till uttryck, som får vara styrande för riksbankens tillämpning av ett
förordnande om utlåningsreglering. Skulle behov finnas av att på längre sikt
påverka försäkringsföretagens uilåningsmöjligheier är detta något som kan las
upp av kredilmarknadskommittén (Fi 1983:06) och försäkringsverksamhelskommiitén
(E 1979:01). Mol denna bakgrund föreslår jag en ändring av 14 § lagen om
kredilpolitiska medel så att försäkringsföretag med svensk koncession kan
omfattas av utlåningsregleringen.

Prop.
1984/85:84 15

2.4
Lagen om inbetalning på likviditetskonto

Mitt
förslag: Genom en ändring i 6 § lagen (1984:501) om inbetalning på
likviditetskonlo ges riksbanken möjlighet att, om särskilda skäl föreligger,
helt eller delvis efterge sådan avgift som en arbetsgivare skall eriägga om han
inle gör inbetalningar på likviditetskonto i rätt lid.

Skälen
för mitt förslag: Jag vill i delta sammanhang också ta upp en fråga som rör
lagen (1984:501) oni inbetalning på likviditetskonto. Riksdagen beslöt under
våren 1984 ora vissa åtgärder för att dämpa pris- och kostnadsutvecklingen
(prop. 1983/84:200, FiU 45, rskr 421, SFS 1984:501- 503). Bland åtgärderna
ingick likviditetsindragning från företag och kommuner samt en särskild
likviditetsindragning från skogsindustrin. Enligt lagen om inbelalning på
likviditetskonlo skall i lagen angivna arbetsgivare betala in vissa belopp på
konto i riksbanken senast den 31 augusti 1984 och senast den 31 januari 1985.
Enligt lagen (1984:502) om exportdepositioner för skogsprodukter skall visst
belopp varje månad erläggas till tullrayn-digheten, sora i sin tur skall sätta
in beloppet på konto i riksbanken.

Om betalning inle sker i rält tid gäller, enligt
båda de här nämnda lagarna, atl ränta utgår med två procent för varje påbörjad
kalendermånad som dröjsmålet varar. Sådan ränla som här avses fastställs av
riksbanken i fråga om inbetalning på likviditetskonto och av
generaUullstyrelsen i fråga om exportdeposilioner för skogsprodukter. Generaltullstyrelsen
får medge befrielse, helt eller delvis, från skyldighet att erlägga ränta, när
särskilda skäl föreligger (14 § andra stycket lagen om exportdepositioner för
skogsprodukter). Någon motsvarande möjlighet finns inte beträffande inbetalning
på likviditelskonto.

Erfarenheter av lillämpningen av lagen om
inbelalning på likviditetskonto har visat att det kan vara motiverat att ge
riksbanken möjlighet att i enslaka fall, när särskilda skäl föreligger, helt
eller delvis medge befrielse från skyldighet atl eriägga sådan ränta som här
avses. Jag föreslår därför att en bestämmelse motsvarande 14 § andra siycket i
lagen ora exportdeposilioner för skogprodukter tas in som ett nytt tredje
stycke i 6 § lagen om inbetalning på likviditetskonlo.

Samtidigt bör en justering göras i 7 § med
anledning av att en hänvisning i paragrafen felaktigt kommit att avse 6 § i
stället för rätteligen 5 §.

De föreslagna lagändringarna får anses vara av så
enkel beskaffenhet att lagrådsgranskning inte är påkallad.

Prop. 1984/85:84 16

3
Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört
hemsläller jag all regeringen föreslår riksdagen att antaga inom
finansdepartementet upprättade förslag till

1.
lag om ändring i lagen
(1974:922) om kredilpolitiska medel,

2.
lagom ändring i lagen
(1984:501) om inbetalning på likviditetskonlo.

4
Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens
överväganden och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen alt anta de
förslag som föredraganden lagt fram.

Prop. 1984/85:84 '7

Bilaga
1

Sveriges Riksbank

Ändring
av bestämmelserna om placeringsplikt

Allmän placeringsplikt skall enligt lagen
(1974:922) om kreditpolitiska medel tillämpas för att tillgodose statens,
bostadsbyggandets och jordbrukets behov av långfristiga krediter. Detta
framgår av lagens 19 § och av förarbetena till denna. Riksbanken äger utforma
tillämpningsföreskrifterna (21§).

Allmän placeringsplikt har tillämpats sedan 1980
för försäkringsbolagen. Tidigare träffades överenskommelser med dessa om
placeringsinriktningen. Sedan i september 1984 lillämpas allmän
placeringsplikt även för allmänna pensionsfonden, med vilken tidigare
överenskommelser träffats.

Överenskommelserna och senare den allmänna
placeringsplikten för försäkringsbolagen fungerade länge väl. Efter hand uppkom
emellertid problem, som vittnade om att ändringar i tillämpningsföreskrifterna
var erforderliga. Genom transaktioner med främst banker kunde försäkringsbolag
reducera sin raedverkan i den finansiering som placeringsplikten avsåg att
främja. Transaktionerna bestod till en början i förvärv från banker av
prioriterade obligationer inför redovisningen vid årsskiftena och därefter
ålerförsäljning igen så snart årsskiftet var passerat. Ursprungligen
praktiserades denna s. k. swapmetod endast av ett enda försäkringsbolag. Andra
hotade att följa efter ora inte åtgärder vidtogs som hindrar "swap-ning ur
systemet".

Även då likviditetskrav tillämpades för bankerna
var det möjligt att 'Triköpa" sig från placeringsplikten på ovannämnda
sätt för etl enstaka försäkringsbolag. Likviditetskraven, vars över- och
underskott beräknades som genomsniii av värdena vid tolv månadsskiften,
hindrade inle bankerna från att vid ett enda månadsskifte per år (december)
avvara obligationerna till försäkringsbolag så länge det var fråga om mindre belopp.
Om många försäkringsbolag praktiserat swapningsmetoden med stora belopp, hade
bankerna drivits till förvärv från emittent.

När likviditetskraven avskaffats för bankerna,
kunde alla försäkringsbolag fylla placeringskvoterna genom förvärv från
bankerna. Någon tendens till ett sådant beteende förekom inte förrän på
senvåren 1984. Tidigare förekom t.o.m. överteckningar på prioriterade
obligationslån. Förväntningar om fallande lång ränta bidrog härtill.

I maj 1984 inträdde en förändring. Från och med då
kunde bostadsinstiluten inte sälja några prioriterade obligationer. Ej heller
Allmänna hypoteksbanken kunde göra detta. Försäkringsinstitulens förvärv av
bostads-och jordbruksobligationer från emittent upphörde, och på statens
prioriterade lån i maj tecknades endast 2,5 miljarder kronor. Metoden atl
fylla

Prop. 1984/85:84 18

placeringskvoten
genom förvärv från bankerna och ej från emittent hade fått spridning bland en
större grapp av försäkringsinstitut.

Åtgärder var nödvändiga. Genom beslut den 20
september 1984 införde fullmäktige i riksbanken brattokvoter med krav på
förvärv från emittent för sju större försäkringsbolag och för allmänna
pensionsfonden. För övriga institut gällde även fortsättningsvis nettokvoter.
Syftet med den allmänna placeringsplikten säkrades därmed.

Nellokvolsysteraet skulle ha kunnat behållas även
för de sju större försäkringsbolagen. Det hade endast krävts att riksbanken
ändrat underlaget för kvotberäkningen så att förvärven av prioriterade
obligationer för fyllande av kvoten måst ske från emittent.

Riksbanken valde likväl ett brattokvotsystem. Detta
skedde för atl förbättra föratsattningarna för framväxten av en fungerande
marknad i statsobligationer. Bmltokvoten skiljer sig från en nettokvot däri att
den avyttring av obligationer, som försäkringsinstitut företar, inte behöver
följas av raotsvarande förvärv. De obligationer försäkringsinstiluten förvärvar
kan omgående säljas vidare. En aktiv obligationshandel kan åstadkommas, och
endast vid förekomslen av en sådan vågar nya kategorier av placerare utanför
finanssektorn välja obligationer som placeringsobjekt. De nya placerarna måste
kunna veta att en förvärvad obligation kan säljas på andrahandsmarknaden.
Endast då vågar de sig på att binda upp likviditet i obligationer.

Bmltokvoten är definierad som elt instituts förvärv
av prioriterade tillgångar från emittent i förhållande till netloökningen av
dess tillgångar. Kvoten innebär således att kravet enbart gialler förvärven.
Den ställer inte något krav på alt institutet skall behålla obligationerna. En
netlokvot däremot ställer krav på ett instituts innehav av obligationer.

En bruttokvot av given storlek utgör ett lindrigare
placeringskrav än en nettokvot av samma siffermässiga storlek. Vid bmttokvot
kan som framhållits ovan det institut, för vilket kvoten föreskrivits, sälja
prioriterade tillgångar till andra placerare utan att behöva göra mostsvarande
nyförvärv. När emittent inlöser förfallande prioriterade tillgångar är
situationen densamraa; placeraren behöver inte göra raotsvarande nyförvärv.

Under tiden septeraber-december 1984 förfaller till
inlösen endast mindre belopp av prioriterade obligationer. Bruttokraven för
berörda placerar-gmpper kunde därför sättas till tidigare tillämpat tal för
nettokvoten, 73%, utan att syftet med kraven försvann. Framöver förändras
situationen.

Den kraftiga ökningen av statens budgetunderskott i
slutet av 1970-talet och början av 1980-talet följdes av växande statlig
upplåning bl.a. på svensk obligationsmarknad. En stor del av då upptagna lån
förfaller till betalning inom de närraaste åren. Även äldre lån förfaller till
inlösen under den närraaste tiden, ehum tUl raindre belopp. Äv
bostadsinstitutionens och AUraänna hypoteksbankens utestående obligationslån
förfaller endast små belopp.

Prop.
1984/85:84 19

Den tidigare använda tekniken med
nettokvoter förenade med krav på förvärv från emittent skulle ha tagit hand om
de problem som uppstår med atl en stor volym av obligationslån förfaller till
inlösen under kommande år. Den skulle också ha tagit hand om de problem som
uppstått genom försäkringsbolagens under senare tid sviktande långfristiga
kreditgivning till stålen, bostadssektorn och jordbruket. Neltokvottalet skulle
inle behöva höjas. En återgång lill nettokvoter bör dock icke ske; det skulle
innebära alltför tvära kasi i politiken för försäkringsbolagen och allmänna
pensionsfonden och dessutom utgöra ett hinder för uppkomsten av ovan beskrivna
marknad i obligationer. Bruttokvoterna bör därför bestå under 1985 vid forlsall
lillämpning av placeringsplikten.

För all uppnå samma
försäljningsvolym av prioriterade obligationer som tidigare krävs dock en
betydligt högre bruttokvot än lidigare tillämpad nettokvot.

Den paragraf iden kreditpolitiska lagstiftningen - 20 §,
lagen (1974; 922) om kreditpolitiska medel - som behandlar andelen prioriterade
placeringar innehåller inte någon gräns för kvotens storlek. I
specialmotiveringen (prop. 1974; 168, s. 198) sägs emellertid följande.
"Enligt placeringskvotslagen (1962 års) gäller alt det procenttal vartill
kvoten skall uppgå, inte får sättas högre än till åttio. Det har inte ansetts
nödvändigt att i den nya lagen sätta något tak för andelens storlek. Någon
ändring i praktiken är dock inte avsedd."

I detta uttalande åsyftas en nettokvot, alltså
förhållandet mellan ökningen av ett instituts innehav av prioriterade
tillgångar och ökningen av dess totala tillgångar, och inte en bruttokvot.
Genom att i brattokvoten försäljningen inte ingår i täljaren behöver, som
understmkits ovan, en högre procentsiffra användas för att en oförändrad volym
nyemitterade obligationer skall kunna säljas. En ändring av 20 § lagen om
kredilpolitiska medel, som möjliggör att bruttokvoter kan sättas över 80% måste
därför göras. Syftet med att kunna sätta en högre kvot än de 80% som anges
såsom praktiskt lärapligt tak i nyssnämnda specialmotivering är inte alt
utvidga placeringsplikten. Syftet är att förhindra att den allmänna placeringsplikten
på ett icke avsett sätt försvagas till sina verkningar.

Vid tillämpningen av den allmänna
placeringsplikten måste inför varje period bedömas vilken nivå bruttokvoten bör
ha. Vid stort statligt budgetunderskott och slora volymer av förfallande lån
kan kvoten behöva bli myckel hög - över 100% - i andra siluaiioner betydligt
lägre. Det blir också nödvändigt att differentiera mellan stora och små
försäkringsbolag; större bolag hör ha en högre kvot än små. De stora har ell
innehav av obligationer från ett storl sortiment av lån och får därför med
större sannolikhet kassatillskott vid fortgående inlösen. Små bolag har förvärvat
obligationer av färre lån och drar på ett mindre jämnt sätt nytta av inlösen.
Stora bolag har dessutom bällre förutsättningar alt göra affärer på andrahandsmarknaden
och på så säli anpassa sill innehav av prioriterade tillgångar så atl del bäst
möter bolagels behov.

Prop. 1984/85:84 20

Hemställan

Med hänvisning till ovanstående hemställer
fullmäktige att regeringen föreslår riksdagen att 20 § lagen (1974:922) om
kredilpolitiska medel ändras så att den får följande lydelse:

Med
allmän placeringsplikt avses,

1
att ökningen under en viss
lidsperiod (beräkningsperiod) av bankinslituts eller försäkringsinstiluts
prioriterade placeringar skall utgöra en viss andel av ökningen av institutets
totala placeringar (nettokvot),

2
att bankinslituts eller
försäkringsinstituts förvärv från eraittent av prioriterade placeringsobjekt
under en viss tidsperiod (beräkningsperiod) skall utgöra en viss andel av
ökningen av institutets totala placeringar (brattokvot), eller

3
atl ökningen av bankinslituts
prioriterade placeringar under en viss tidsperiod (beräkningsperiod) skall
utgöra en viss andel av institutels totala placeringar (ökningskvot).

Bruttokvot
får sättas högre än 80%.

Stockholra
sora ovan

På
Fullraäktiges vägnar: G.E. Sträng

T.
af Jochnick

Reservation
och särskUt yllrande: se fullmäktiges protokoll 1984-10-11, § 2

Efter diskussion beslöt fullmäktige att till
regeringen avlåta skrivelse av den lydelse som framgår av registraturet.

Karl
Boo avgav följande särskilda yllrande.

Allmän placeringsplikt tillämpas för att tillgodose
statens, bostadsbyggandets och jordbrukets behov av långfristiga krediter.
Detta framstår som särskilt nödvändigt i ett läge då finanspolitiken inte
inriktas på att i ett gynnsamt ekonomiskt läge radikalt nedbringa
statsbudgetens underskott och därmed minska statens upplåningsbehov.

Förändringarna som nu föreslås får dock inte
innebära en hårdare placeringsplikl för försäkringsbolagen än lidigare gällt
dels genom frivilliga överenskommelser och dels senare genora lagtillämpning.

Enligt min uppfattning är det angeläget att
finanspolitiken läggs om så att en liberalisering och därmed friare
kreditmarknad kan åstadkomraas.

Prop.
1984/85:84 21

Staffan Burenstam Linder och Johan Gernandi
reserverade sig mot beslutet och anförde följande.

Den 20 septeraber 1984 införde riksbanken efter
regeringens bemyndigande en plikt för försäkringsbolagen att placera en hög
andel av sina tillgångsökningar i nyemitterade stats- och bostadsobligationer
tUl en lägre ränta än marknaden i övrigt erbjuder. Den tidvis stora skillnaden
mellan den prioriterade "subventionsräntan" och marknadsräntan kan
kosta landets försäkringstagare och pensionärer railjardbdopp.

Mol delta beslut reserverade sig de moderata
företrädarna i riksbanksfullmäktige.

Redan efter några veckor visar det sig alt
fullmäktiges raajoritet anser att denna reglering måste ändras och byggas ut.
Den ena regleringen föder den andra. Det är dessutom oefterrättligt atl de
spelregler, sora skall gälla på dessa viktiga raarknader, ändras på grund av
tekniska ofullkomligheter i de olika regleringar som införs.

Med
det system, som nu avses införas, skall placeringsplikten kunna avsevärt höjas
och även kunna överstiga 100 procent för att fraratvinga att . förfallna
obligationer, dvs. sådana sora inlöses, skall på samma sätt ny placeras till
subventionsräntor. På grand av att olika försäkringsbolag har olika
löptidsstrukturer på sina obligationsstockar, måste det bli svårt att sälta
generella placeringskvoier, som inte slår blint och fel. Vidare är
löptidsstmkturen på statens totala obligationsstock sådan, att det mycket väl
kan komma att krävas upprepade ändringar i placeringskvoterna.

Härtill kommer att med den föreslagna lagändringen
någon övre spärr på placeringsplikten, av den typ sora nu finns, ej skulle
föreligga. Regleringarna har också en lång rad andra negativa snedvridande
verkningar. Så t. ex. försämras konkurrensmöjligheten för
sakförsäkringsverksaraheten i Sverige i förhållande till omvärlden genom dessa
dyra placeringsplikter.

Dessa olika märkvärdigheter är förenade med stora
nackdelar. Regleringarna måste avskaffas genom att budgetunderskottet
finansieras till marknadsräntor. Det skall inte täckas till en del genom en
smygbeskattning av försäkringstagare och nuvarande och blivande pensionärer.
Budgetunderskottets kostnader bör klart framgå för att stimulera besparingar,
som kan minska detta underskott.

Äv
dessa skäl reserverar vi oss mot fullmäktigemajoritetens beslut.

Prop. 1984/85:84 22

BUaga2

Sammanställning
av remissyttranden över fullmäktiges i riksbanken framställning den 11 oktober
1984 om ändring av bestämmelserna om placeringsplikt'

Efter remiss har yttranden över fraraställningen
avgetts av följande insatser: allmänna pensionsfonden första-tredje
fondstyrelserna, bankinspektionen, försäkringsinspektionen, Sveriges allmänna
hypoteksbank, fullmäktige i riksgäldskontoret. Svenska bankföreningen med instämmande
av Post- och Kreditbanken, PK-banken, Svenska sparbanksföreningen, Sveriges
föreningsbankers förbund samt Svenska försäkringsbolags riksförbund och
Folksam (gemensamt).

1
Allmänna pensionsfonden första, andra och tredje fondstyrelserna

När placeringskvoterna infördes var det i en
kreditpolitisk miljö som präglades av ränteregleringar av olika slag.
Skillnaden mellan den prioriterade stats- och bostadslåneräntan och den
oprioriterade långa räntan (industriobligationer, komraunobligationer, bostadsinstitutens
oprioriterade utlåning) höll sig under hela 70-talet kring 0,25-0,40
procentenheter, dvs. en differens betingad av de olika låntagarnas ställning
och inte av raarknadens prisbildning. Under början av 80-talet skedde en
successiv raen radikal förändring av politiken. Ränteregleringen för bankerna
har hävts och likviditetskvoterna avskaffats. Räntesättningen på den
icke-priorilerade delen av försäkringsbolagens utlåning är fri (raed undantag
av räntebegränsningen för indexerade lån). Eraissionskontrollen har så gott
sora helt avskaffats och en fri räntebildning har genoraförts för t.ex.
industriobligationer. En penningraarknad uppstod genom introduktionen av
bankcertifikat 1980, vilka följdes av nya statliga låneinstmmenl som led i
oraläggningen av statsskuldspolitiken. Genora statsskuldsväxlarna 1982 och
riksobligationerna 1983 genomförde staten i stor skala den ökning av
statsupplåningen utanför banksystemet, som varit ett huvudmotiv bakom
placeringsplikten. Detla skedde på marknadsmässiga, dvs. räntehöjande villkor,
vilket var nödvändigt för att nå placerare som inte var åtkomliga med
placeringsplikt.

Statens upplåning sker därmed dels på den korta
marknaden, väsentligen genora statsskuldsväxlar (till räntor mellan 13,40 och
12,75% i sept./

'
Vissa av remissvaren innefattar också yllrande över skrivelse den 5 oktober
1984 lill regeringen från Svenska försäkringsbolags riksförbund och Folksam
(diarienummer 37.10/84).

Prop. 1984/85:84 23

okt.
1984), dels på den långa marknaden sora luddats på en oprioriterad sektor och
en prioriterad. Slatens riksobligationer utgör låneinstraraent på den
oprioriterade sektorn (till räntor raeUan 13,25 och 12,35% i sept./okt.).
Prioriterade statsobligationer (tiU räntan 11% sedan mars 1984) emitteras
parallellt raed sikte på placeringspliktiga institut. Differensen raellan
oprioriterad och prioriterad statslåneränta har under 1984 varierat raellan 0,1
% i febraari och 3,2% ijuli raånad. Genortisnittet för räntedifferensen har
hittills under året uppgått tiU ca 1,5%.

Den utveckling sora ovan redovisats, innebär att
placeringsplikten nu tillämpas i en helt ny situation. Medan placeringsplikten
tidigare syfiade till att generellt hålla ner kapitalmarknadsräntorna, verkar
den i dag för atl begränsa räntekostnaden för en del av statens upplåning genom
alt upprätthålla en luddad marknad för statens långa upplåning.

Motivet för dagens tillämpning av placeringsplikten
är uppenbart. Placeringsplikten tjänstgör som ett medel atl minska statens
ränteutgifter. Del är anmärkningsvärt alt detta motiv ej åberopas av riksbanken
- del slinker dock in bakvägen i särskilt yttrande av fullmäktigeledamoten Karl
Boo som finner placeringsplikten acceptabel med hänvisning just till "budgetmässiga
skäl".

Den officiella motiveringen för fullmäktiges
hemställan om placeringsplikt var atl begränsa likviditetseffeklerna av del
växande budgetunderskottet genom ökad upplåning utanför banksystemet. Detta
syfte har dock framgångsrikt nåtts genom upplåning med riksobligationer och
statsskuldsväxlar. Det av riksbanken angivna penningpolitiska målet kräver
inte någon placeringsplikl. Det gör däremol det icke redovisade budgetmässiga
motivet att genom upplåning till en administrerad lägre ränta begränsa slalens
utgifter för statsskuldsräntor. Denna operation kan riksbanken genomföra genom
att utnyttja sin formella rätt enligt lagens 21 § att ange vilka placeringar
som skall vara prioriterade. Äv statens långfristiga upplåning är det endast
de 10-åriga statsobligationerna, dessutom förvärvade direkt från
riksgäldskontoret, som godkännes som prioriterade placeringar, däremot inle
långfristiga riksobligafioner. Med 1962 års placeringskvotslag hade denna
åtskillnad inte kunnat göras.

Fondstyrelserna har tidigare (remiss 1984-07-10
till finansdepartementet över riksbankens framställning om allmän
placeringsplikt för AP-fonden) ifrågasatt om användningen av placeringsplikten
som ett instrument för att differentiera räntesättningen och därmed begränsa
statens utgifter står i överensstämmelse med den kreditpolitiska
lagstiftningens syften. Styrelserna uttalade - med hänvisning till lagens
syfien och med beaktande av att de kreditpolitiska medlen enligl 3 § skall
användas för att uppnå de mål som fastställts för riksbankens penningpolitiska
verksamhet - att den valda tillämpningen fick anses förutsätta en rätt extensiv
tolkning av lagen. Sedan fondstyrelserna avgav sitt remissvar har denna fråga
närmare prö-

Prop. 1984/85:84 24

vals av en sakkunnig, professor Ole Westerberg. Genom den
sakkunniges

bedömning bekräftas den tveksamhet som fondstyrelserna gav uttryck ål.

"Med placeringsplikten upprätthålles en tudelad marknad för statens

långfristiga upplåning. Detta är något hell annat än att placeringsplikten

tidigare medverkade tUl att hålla nere den långa räntan. Man får därför

anse, alt det blivit en alltför kraftig förskjutning i lagens tillämpade syfte,

för alt den nya liUämpligen skaU kunna anses lagenlig."------ "Riks

banken skall enligt 21 § ange vilka placeringar som är prioriterade. Beträf

fande denna befogenhet för riksbanken säger föredragande statsrådet, att

'syftet härraed självfallet inte är all ändra föratsattningarna för lagens

tillärapning eller avgränsningen av vilka placeringar sora kan räknas som

prioriterade' (prop. s. 173). 1 specialmotiveringen understrykes att av

gränsningen 'skall ske inom ramen för det mål som anges i 19 §, dvs. att

tillgodose behovel av lågfristig kredit ål staten eller för bostadsbyggandet'

(prop. s. 199). Om riksbanken tolkar 21 § så att riksbanken äger utan

några egenlUga begränsningar ange vilka placeringar som är prioriterade,

så länge det är staten som är låntagare, och rikshanken mot denna

bakgrund använder placeringsplikten för att minska statens räntekost

nader, får riksbanken anses gå utanför det mål som anges i 21 §". (Wes

terbergs utlåtande s. 3 och 4.)

Fondstyrelserna har tidigare
framhållit alt den minskning av budgetunderskottet som kan åstadkomraas genom
placeringspliktens tillämpning, inte represenlerar en äkta besparing i den mån
den övervältras på AP-fonden och föranleder högre ÄTP-avgifter än de som med en
annan politik hade varit nödvändiga. Från kreditpolitisk synpunkt är det också
värt att påpeka att placeringsplikten visserligen i sin aktuella lillämpning
sänker (en väsentlig del av) statens upplåningsränta men samtidigt höjer den
oprioriterade, marknadsbestämda ränlan. Med hänsyn härtill och till de negativa
verkningarna för AP-fonden av nu gällande placeringsplikt, upprepar
fondstyrelserna sitt krav alt denna placeringsplikt måtte hävas.

När riksbanken i sin framställning
1984-10-11 nu kräver ändring av 20 § lagen (1974:922) om kreditpolitiska medel,
tar den inte upp de frågor som fondstyrelserna här har aktualiserat. Det är
uppenbart otillfredsställande att den nuvarande lagen tillämpas på ett sätt
vars förenlighet med lagstiftarens intentioner måste starkt ifrågasättas.
Fondstyrelserna vill också fästa uppmärksamheten vid att den sakkunnige ansett
tillämpningen av placeringsplikten aktualisera en prövning av dess eventuella
konflikt med regeringsforraen 2: 18 ora egendoms skydd. Detta är förvisso en
svårbedömbar fråga som fondstyrelserna för egen del inte tar ställning till. Ur
riksbankens synvinkel kunde det ha tett sig naturligt att föreslå sådana
ändringar i lagen som undanröjde tvivelsmålen om den nuvarande tillämpningens
lagenlighet. Den slutsats som fondstyrelserna för sin del drar av
tillämpningen av den nuvarande lagen är att syftet med lagen borde komma till
klarare ullryck än vad nu är fallet i 3 och 19 §§. Måhända behöver detta inte
med

Prop. 1984/85:84 25

nödvändighet
förutsätta ändringar i lagtexten; möjligt är alt syftet att hindra nuvarande
räntediskriminerande tillämpning kunde nås genom auktoritativa uttalanden i
någon form. Del vore önskvärt att också få bättre preciserat vad som i detta
sammanhang skall förstås med "synnerliga skäl". Lagtekniskt innebär
visserligen detta uttryck ett starkt krav men det har i praktiken tillämpats på
relativt svaga grunder. Slutligen kan ifrågasättas om raan inte borde överväga
en ordning enligt vilken regeringen vid förordnande ora allraän placeringsplikl
även raeddelade huvuddragen i tillämpningen. Riksbankens
tillämpningsföreskrifter skulle därmed begränsas till raer tekniska frågor.

Under 1985 koramer prioriterade statsobligationer
att förfalla tiU ett belopp av 30 miljarder kr. Det är för att försäkra sig ora
alt denna del av statsskulden kan omsättas till den administrerade räntan, som
riksbanken planerar att utvidga förvärvskravet. Något placeringstvång koraraer
däreraot inte att uppehållas utan placerarna har frihet att sälja de
nyförvär-vade obligationema liksora även andra, prioriterade tillgångar ur sina
portföljer.

För att uppskatta verkningarna på AP-fonden av
denna placeringspolitik måste vissa fömtsättningar väljas, vilka ofrånkomligen
är osäkra. Denna osäkerhet är framför allt följden av att lagstiftningen medger
riksbanken en frihet i tUlämpningen, vars innehåll är svår att förutse. En
första förutsättning är att den administrerade räntan vid förvärven hos
riksgäldskontoret kommer att sättas lägre än den oprioriterade
statsskuldsräntan - i annat fall vore operationen raeningslös. Gapet har under
1984 uppgått till i genorasnitt 1,5%. För 1985 kan differensen
beräkningstekniskt sättas till samma nivå. Avsevärt lägre differenser motiverar
inte ett bibehållande av placeringsplikten. Storleken på förvärvskvoten kan med
utgångspunkt från vad fullmäktige säger i sin framställning antas bli högre än
100%. Utgår man från att statens och bostadssektorns nettoupplåning hos
försäkringsinstituten (försäkringsbolagen och AP-fonden) blir av samma
omfattning 1985 som 1983 och 1984, dvs. ca 35 miljarder, och att riksbanken
därutöver önskar placera en andel, säg hälften, av de förfallande prioriterade
obligationema, skulle inköpskvoten (bmltokvoten) bli 110 %. För alt hela den
förfallande delen skulle förvärvas av försäkringsinstituten torde kvoten behöva
sättas tUl 140%.

Intäktsbortfaltel för AP-fonden beräknas här som
effekten av ett års tillämpning av den angivna, lägre förvärvskvoten (110%).
Bortfallet uppslår dels på nyförvärvade obligationer dels genom atl
räntejusiering sker med den lägre, administrerade ränlan. De kapitalflöden som
under 1985 berörs uppgår till ca 20 miljarder kr. i form av nyförvärv och ca 13
miljarder kr. till följd av räntejusteringar. Del årliga intäktsbortfallet uppgår
därmed till 495 miljoner kr. Della kvarstår i de fem år som är
räntejus-teringsperiod. Sumraan av detta intäktsbonfall blir - om hänsyn också

Prop. 1984/85:84 26

tages
tiU effekten på reinvesteringen av avkastningen - 3,2 miljarder kr.; detta
raotsvarar ett nuvärde av 1,8 railjarder kr. Det bör understrykas att detta är
kostnaden för tillämpning av brultokvot (förvärvskvot) under etl år för
AP-fonden vid en differens mot marknadsräntan på 1,5%. SkuUe tillämpningen
utsträckas under en längre period, blir intäktsbortfallet väsentligt större.

Eftersora placeringspliktens effekt är att minska
AP-fondens intäkter och sänka statens utgifter, kan den ekonoraiskt likställas
med en beskattning av fondkapitalet.

Den planerade utvidgningen av förvärvsplikten
innebär att vissa stora placerare övertar en väsentlig del av den statliga
upplåningen för att sedan i en påtvingad mäklarroU med betydande förluster
försälja statens obligationer på marknaden. Vidareförsäljningar blir
nödvändiga för att tUlfreds-ställa den oprioriterade sektorns
kreditefterfrågan. En bättre fungerande marknad uppnås men inträdesbiljetten
tUl denna marknad betalas av AP-fonden och ett antal försäkringsbolag.

Delta innebär enligt fondstyrelsernas mening en
orimUg räntepolitik. Kostnaden att uppnå dess alltjämt oredovisade syften - atl
reducera slalens ränteutgifter - får bäras av AP-fonden men också av andra. Genom
höjda ATP-avgifter övervältras kostnaden på löntagare och förelag.

Fondstyrelserna avstyrker den föreslagna ändringen
av 20 §. Om riksbanken önskar fullfölja nuvarande politik synes det möjligt
alt utfärda förvärvsplikt med gällande lagstiftning. Att denna möjlighet därvid
begränsas lill 80 %, vilket blir följden av oförändrad lagstiftning, medger en
alldeles tillräcklig handlingsmarginal för riksbanken. Friheten för riksbanken
i nuvarande lagstiftning atl bestämma vad som är prioriterade tillgångar har
som fondstyrelserna påpekat haft olyckliga följder. Att utvidga denna rätt att
bestämma villkoren för AP-fondens utlåning till slalen till all omfatta också
rätt atl utan begränsning beslämma utlåningens omfattning bör inte komma
ifråga.

2
Bankinspektionen

Bankinspektionen kan i slort sett bekräfta den
beskrivning av de faktiska bakomliggande förhållanden som riksbanken ger i sin
skrivelse. Detta gäller bl. a. andrahandsmarknaden i statsobligationer m. ra.
De frågor och förslag som riksbanken lar upp är emellertid av sådan
kreditpolitisk natur att bankinspektionen från de synpunkler inspektionen har
att beakia inte anser sig böra ta slällning i saken.

Vad angår bankväsendel noterar inspektionen med
stor tillfredsställelse att riksbanken fortsätter sin politik att befria
bankerna från tvånget alt i sina balanser hålla långfristiga obligationer,
vilkas förvärv finansieras med kortfristig, icke räntebunden inlåning.

Prop.
1984/85:84 27

Från rent lagteknisk synpunkt vill inspektionen
ifrågasätta om det föreslagna tillägget all bruttokvot får sältas högre än 80%
bör tas in i lagtexten, eftersom en sådan gräns inte finns angiven i lagen. Den
föreslagna regeln passar därför inte in i lagens systematik. Inspektionen vill
förorda att gränsen liksom hittills anges genom uttalanden av statsmaktema i
förarbetena.

3
Försäkringsinspektionen

Försäkringsinspeklionen har i olika sammanhang
framhållit önskvärdheten av alt försäkringstagarnas intressen vad avser
förräntningen av försäkringsbolagens medel tillvaratas.

Inspektionen har vid ett flertal tillfällen yttrat
sig över den kredilpolitiska lagstiftningen. 1 sill yttrande över betänkandet
En effektivare kreditpolitik (SOU 1982; 52) anfördes bl. a.;

'"Försäkringsinspektionens främsta uppgift är
alt tillvarata försäkringstagarnas intressen. Under tider med placeringsplikl
och räntereglering har effekterna för försäkringsbolagen varit att bolagens
möjligheter alt förränta försäkringstagarnas medel på för dessa mest gynnsamma
sätt begränsats. Inspektionen anser emellerlid alt en krediipolilisk
lagstiftning som tillgrips då "synnerliga skäl" så kräver måste
accepteras."

Riksbanksfullmäktige har nu hemställl all
regeringen föreslår riksdagen atl 20 ij lagen om kredilpolitiska medel ändras
så alt det explicit framgår all bäde netto- och bruitokvoier kan användas vid
beräkningen av den allmänna placeringsplikten för försäkringsföretag. Dessutom
föreslår fullmäktige att brutlokvoten får sättas högre än 80%.

Inspektionen har iniet all erinra mol alt både
netio- och bruitokvoier kan användas. Inspektionen anser dock att
placeringskvoier bör begränsas. De fär inte sältas så högt alt etl
försäkringsbolag för att uppfylla placeringskraven kan tvingas in i
likvidileissvårigheler.

Ordföranden Oredsson. ledamoten Rembo, tf.
överinspektören Enfors och föredraganden Ljungqvisl anmälde skiljaktig mening.
Oredsson. En-fors och Ljungqvisl ansåg atl sisla stycket i yttrandet borde lyda
enligt följande; "Inspektionen har intet att erinra mol alt både netto-
och bruitokvoier kan användas. Inspektionen anser dock all placeringskvoter
bör begränsas. De får inte sällas sä högl all en försäkringsbolag för all
uppfylla placeringskraven kan ivingas realisera oprioriterade tillgångar som
innehades vid beräkningsperiodens början. Detla hindrar inte att bolag med
prioriterade tillgångar som förfaller lill inlösen under beräkningsperioden
skall kunna åläggas atl ersätta dessa med nya prioriterade tillgångar."
Rembo motsatte sig en ändring över huvud taget av reglerna för placerings-

Prop. 1984/85:84 28

plikt
med åberopande av vad Staffan Burenstam Linder och Johan Gernandi anförde i
reservation mot riksbanksfullmäktiges förslag lill regeringen om ändringen i
fråga.

4
Sveriges allmänna hypoteksbank

Hypoteksbanken vill inledningsvis anföra att
lagstiftningen om kreditpolitiska medel tiUkomrait för att möjliggöra för
riksbanken att uppnå de mål som fastställts för riksbankens penningpolitiska
verksamhet. Regeringen bestäraraer ora kreditpolitiskt raedel får användas och
kan raeddela förordnande om bl. a. placeringspUkt bara om synneriiga skäl
föreligger. Eftersora lagstiftningen är en s. k. fuUraaktslagstiftning innebär
ett förordnande av regeringen en mycket långt gående befogenhet för riksbanken
att utnyttja det meddelade förordnandet. Det är sålunda inte regeringen som
utfärdar föreskrifter för användningen av del ifrågavarande kredilpolitiska
medlet. Sådana föreskrifter utfärdas i stället av riksbanken, som ju enligt
lagstiftningen är det organ som har ansvaret för att de för riksbanken
uppställda raålen kan effektueras.

Äv det anförda följer att ett raycket stort raått
av handlingsutryrarae förlagts till riksbankens egen beslutssfär. Elt av de
väsentiiga syflena med den kreditpolitiska lagstiftningen är att skydda
statens, bostadsbyggandets och jordbrukels kreditbehov. Finner riksbanken att
detta skyddsintresse åsidosätts eller att påtaglig risk för sådant
åsidosättande föreligger, måste riksbanken ha mycket långt gående befogenheter
att vidta nödvändiga åtgärder. I själva verket torde riksbankens roll i detla
avseende inte nämnvärt skilja sig ifrån centralbankers eller liknande
institutioners befogenheter i många andra industriellt upplysta länder.

I förarbetena till den kreditpolitiska
lagstifiningen har uttalals betydelsen av att det finns ett brett register av
kreditpoUtiska instrument som i varierande grad kan sättas in för att snabbt
och effektivt motverka mbbningar i den inre och yttre sarahällsekonoraiska
balansen (prop. 1974; 168 s. 139). SjälvfaUet innebär inte de långt gående
fullmakterna för riksbanken - sedan förordnande härom meddelats av regeringen -
att riksbanken utan överiäggningar raed berörda institut tillgriper
föreskrifter genteraot instituten av alltför ingripande slag. Det är därför
naturiigt att riksbanken ofta söker korama tUl rätta med uppkomna
finansieringsproblem genom samförståndslösningar med kreditinstituten. Först
när sådana lösningar inte kan uppnås eller leder till åsyftade resultat, ligger
det närmare till hands att riksbanken utan underhandskontakter med berörda
institut utformar föreskrUler för tillämpningen av förordnande som regeringen
meddelat.

Av uttalanden från ansvarigt håll i riksbanken
framgår att underhands-överiäggningar raed försäkringsbolagen inte lett till
åsyftade resultat vad gäller bolagens placeringar i prioriterade obligationer.
Mot bakgrand av det tidigare anförda frarastår det därför som rimligt att
riksbanken i den nya situation som inträtt utfärdar nya tUlämpningsföreskrifter
för tillgodoseende av de samhällsintressen som riksbanken är satt att bevaka.
För försäkringsbolagen kan därvid naturligtvis föratsattningarna ha ändrats
beträffande gjorda placeringar. Hypoteksbanken kan inte närraare bedöraa i vad
mån dessa ändrade förhållanden hade kunnat föratses vid en noggrannare
tolkning av de intentioner som legat bakora riksbankens tidigare raeddelade
föreskrifter. Banken ifrågasätler dock ora vad som inträffat ger tillräckligt
belägg för att riksbankens den 20 september 1984 meddelade
tillämpningsföreskrifter strider mot lagen om kreditpolitiska medel eller mot
syftena raed denna.

Vad härefter beträffar riksbankens framställning
till regeringen 1984-10-11 innebär den att det blir möjligt att sätta
brattokvoler över 80 % för bankinstituts eUer försäkringsinstituts prioriterade
placeringar.

Framställningen är uppenbarligen betingad av att
lagstiftningen såsom den hittills är utformad i nu berört avseende gäller
nettokvotsplaceringar, alltså kravet på berörda instilut att redovisa vissl
minsta innehav av prioriterade obligationer. 1 och raed att riksbanken genom
nyss nämnda tillämpningsföreskrifter gått in för bruttokrav för de berörda
placerargrap-perna ändras fömtsättningama för bestäraningen av
kvotförhållandet. Som riksbanken framhållit raåste härvid en högre
procentsiffra användas för att en oförändrad volyra nyeraitterade obligationer
skaU kunna säljas. Hypoteksbanken har raot denna bakgmnd ingen erinran raot
att den nödvändiga ändringen i 20 § lagen ora kreditpolitiska raedel vidtas.

5
Fullmäktige i riksgäldskontoret

Vad först riksbankens skrivelse angår välkoranar
fullmäktige alt brutlokvoler med krav på förvärv av obligationer direkt från
emittent införes för de sju större försäkringsbolagen och för allmänna
pensionsfonden. Bruttokrav medför att obligationsstockarna kan släppas fria och
att försäkringsbolagen fritt kan sälja sina obligationer. På sikt kan
regeländringen bli mycket betydelsefull och skapa fömtsättningar för en väl
fungerande handel på andrahandsmarknaden i såväl riksobligationer som statens
prioriterade obligationer. Det kommer i sin lur att avsevärt underlätta
statens upplåning utanför bankerna och bidra till att hålla kostnaderna för
statens upplåning nere.

Kravet på förvärv från emittent ser fullmäktige som
oundvikligt. Den kreditpolitiska lagstiftningens syfte är alt bl.a. underlätta
statsupplåningen. Om placeringsålaganden kunde uppfyllas genom förvärv av
utelöpande

Prop. 1984/85:84 30

statsobligationer
skulle detla syfte inte uppnås. Därför måsle kravel på förvärv från emittent
uppställas.

FuUmäktige tillstyrker den föreslagna ändringen av
lagens bestämmelser om placeringsplikt.

Mot beslutet reserverade sig Erik Hovhammar och
Lars Tobisson. Riks-gäldsdirektören var skiljaktig. Dessa hade i stort
likalydande förslag till inledning av remissyttrandet:

"Riksgäldsfullmäktige
har i olika saramanhang framhållit betydelsen av väl fungerande
kredilmarknader. För kontoret är det ett primärt intresse att statens upplåning
blir så billig som möjligt. På längre sikt torde förutsättningarna för delta
öka om kreditmarknaderna fungerar väl. Dessutom är effektiva kredilmarknader
viktiga ur allmän samhällsekonomisk synvinkel.

Riksgäldskontoret har under senare år lagt om sin
upplåning i mer marknadsmässiga banor. Betydande volymer slatsskuldväxlar och
riksob-ligalioner säljs i dag till allmänheten. Detta har bidragit till all en
andrahandsmarknad för värdepapper med korta löptider (penningmarknaden) har
vuxit fram. På denna marknad kan riksbanken i dag kontinuerligt påverka den
korta räntan. Därmed har oraläggningen av slatsskuldpoliti-ken bidragit till
alt penningpolitiken kan bedrivas på ett mer effektivt sätt.

Riksgäldsfullmäktige har också oförtrutet uttalat
sig för behovet atl sanera slatens finanser. Detta är en viktig uppgift av
många skäl. Bland annat medför de stora underskotten en press uppåt på
inflationen. Dessutom medför de med stor sannolikhet en
"utträngning" av t. ex. investeringar i näringslivet.

Under de senasie månaderna har riksbanken
föreslagit och delvis genomfört flera åtgärder sora påverkat formerna för
statens upplåning och kreditmarknadernas funktionssätt. Sammanfattningsvis kan
man säga alt de placeringskrav som sedan länge gällt för försäkringsbolagen har
utsträckts också till AP-fonden. Vissa preciseringar i kravens utformning har
också föreslagils. Effekten av de vidtagna åtgärderna på placerarnas avkastning
blev särskill stor eftersom marknadsräntan under senare tid legat ovanligt högt
över den prioriterade räntan. Omformuleringen av kraven i bruttolermer innebär
emellertid i sig en ökad handlingsfrihet för de placerande institutionerna.

De måsle visserligen göra en fastställd del av sina
årliga placeringar i prioriterade obligationer. När dessa köp väl är gjorda har
de emellertid raöjlighet att förändra sina portföljer genom att avyttra
prioriterade obligationer.

Riksgäldsfullmäktige har förståelse för att det tar
lid att hell förändra ett system för kreditreglering som tillämpats i tiotals
år. Uppenbart är också att de avregleringar av kredilmarknaden som genomförts
under senare år öppnade möjligheter för försäkringsbolagen att kringgå
intentionerna med placeringskraven. Eftersom försäkringsbolagen fyllde sina
placeringskrav genom köp av redan tidigare emitterade prioriterade obligationer
lämnade de inget nytt bidrag till finansieringen av statens underskott.

Riksbankens förslag om att införa bruttokvoter med
krav på förvärv från emittent för de sju större försäkringsbolagen och
AP-fonden kan enligt fullmäktige i och för sig ses som ett steg i rätt
riktning. Bruttokrav medför att obligationsstockarna släpps fria och att det
står försäkringsbolagen fritt att sälja sina obligationer. På sikl kan
regeländringen bli mycket betydelse-

Prop.
1984/85:84 31

full
och skapa fömtsättningar för en väl fungerande kapitalmarknad. Det komraer i
sin tur att avsevärt underlätta statens upplåning utanför bankema och bidra
till att hålla kostnadema för denna upplåning nere."

Hovhammar
och Tobisson anförde hämtöver följande:

"De förändringar i statens upplåningspolitik
och den avreglering av kreditraarknaden sora skett under senare år raedför
emellertid enligt fullmäktiges mening att systemet raed prioriterade
obligationer har överlevt sig självt. Riksgäldskontoret ger i dag ut
obligationer med lång löptid till marknadsraässig ränta. Det finns då ingen
anledning att behålla ytterligare en form av obligationer raed adrainistrativt
fastställd ränta. Detta kan endast koraplicera marknadens funktionssätt.

Till sin effekt är systeraet raed prioriterade
obligationer, eraitlerade tUl en ränta klart understigande raarknadsräntan, en
särbeskattning av försäkringsbolagen och AP-fonden. Denna skatt tas ut utan
riksdagens hörande när nivån för den prioriterade räntan faststäUs. Detta
innebär bl.a. att de faktiska kostnadema för statens upplåning inte fraragår
tydligt vilket är en nackdel från deraokratisk och pedagogisk synpunkt. Den
"utträngning" sora de stora statliga utgiftema för med sig - och som
fullmäktige tidigare oroat sig för — blir inte heller raindre för att de
finansieras på delta sätt; de vägar "utträngningen" tar blir bara
mindre synliga.

Riksgäldsfullmäktige vill därför rekomraendera att
en översyn görs av statens upplåning i dessa avseenden. Denna översyn bör
bedrivas skyndsarat raed sikte på att en förändring av systemet ska kunna
träda i effekt under 1985."

Riksgäldsdireklören
anförde dämtöver följande:

"De förändringar i statens upplåningspolitik
och den avreglering av kreditmarknaden som skett under senare år medför
eraellertid enligt fullraäktiges raening att systeraet raed prioriterade
obligationer svårligen kan vidraakthåUas på hittillsvarande sätt.

Riksgäldskontoret ger idag ut obligationer raed
lång löplid lill raarknads-raässig ränta. Det blir då på sikt allt raera
problematiskt att behålla ytterligare en form av obligationer med
administrativt fastställd ränta, specielll om denna skall påtagligt understiga
marknadsräntan, åtminstone periodvis. Detta måste avsevärt koraplicera
marknadens funktionssätt.

Det blir också svårt att undvika att statsmakterna
på ett eller annat sätt tvingas precisera och klart ange gmndema för
bestämningen av den prioriterade räntan, t.ex. sora en räntesats raed en viss
marginal mot en given raarknadsränta eller raot konsumentprisindex. I den mån
den prioriterade räntan systematiskt skall understiga marknadsräntan kan det
också göras gällande att de placerare som tvingas förvärva dylika instrament utsätts
för en särskild skatt som kräver beslut av riksdagen.

Fullmäktige vill därför hemställa att regeringen
föranstaltar om en översyn av formema för upplåning från de placerare som är
underkastade placeringsplikt. Denna översyn bör bedrivas skyndsamt med sikte på
att förändringar av systemet skall kunna träda i kraft under 1985."

Tage Sundkvist lät till protokollet anteckna atl
han instämde i riksbanksfullmäktige Karl Boos särskilda yttrande.

Prop. 1984/85:84 32

6
Svenska bankföreningen med instämmande av Post- och Kreditbanken, PK-banken

Bankföreningen har under många år varit starkt
kritisk till att placeringskrav används sora instmraent för att till vissa
sektorer styra krediter på icke raarknadsraässiga räntevillkor. Genom de
prioriterade stats- och bostadsobligationerna tvingas försäkringstagarna,
ÄTP-pensionärerna och banksparama atl raed mycket stora belopp subventionera
vissa sektorers krediter. Detta innebär i själva verket en beskattning av dessa
medborgargrupper i syfte att förbättra bl. a. statens finanser genom att
minska kostnaden för statens upplåning. Samtidigt döljer raan de verkliga
kostnaderna för de subventionerade samhällssektorerna. Dessa effekter är enligt
bankföreningens mening så allvarliga atl placeringsplikt inte skall användas.

Under de senaste åren har statens upplåning delvis
lagts om till raer marknadsmässiga former genom statsskuldväxlar och
riksobligationer. Detta är enligt bankföreningens uppfattning stora steg i rätt
riktning, varför raan snarast bör gå vidare på den inslagna vägen så att alla
som lämnar krediter till staten och bostadssektorn får marknadsraässig
avkastning på sina placeringar. Det är bankföreningens bestämda mening att
systemet med prioriterade obligationer snarast raåste avskaffas.

Ora placeringsplikt över huvud taget kommer till
användning, skall den enligt lagen om kreditpolitiska raedel endast syfta till
att tillgodose vissa sektorers behov av långfristiga krediter. Bankföreningen
anser att placeringsplikten inte skall användas för att genom icke
raarknadsmässiga räntevillkor subventionera vissa sektorer.

Fram till hösten 1984 har placeringskraven varit
utformade som nettokvoter. Detsamma har gällt de tidigare likviditetskraven
liksom de åtaganden sora bankema gjort beträffande bostadsobligationer 1984
och tidigare år. Detta har enligt bankföreningens mening medfört den nackdelen
att kreditinstituten tvingats inte bara köpa utan även för framtiden behålla de
prioriterade obligationema. Detla har medfört helt orimliga effekter på
kreditinstitutens balansräkningar som belastats av allt större
obligations-portföljer, oavsett vilken placeringsfilosofi institutet ifråga har
hafl. Detta har inneburit en onödig och negativ stelhet för kreditinstituten och
omöjliggjort en fungerande obligationsmarknad.

Bruttokvoter kan under vissa föratsättningar
medföra bättre möjligheter till en fungerande obligationsmarknad än
nettokvoter. Bankföreningen vill understryka att detta inte får ske till priset
av att vissa obligationsköpare måste ta kursföriusler som inte drabbar andra.
Så blir fallet om bmttokra-ven gäller obligationer med icke marknadsmässig
ränta. Brattokvoter måste därför kombineras med marknadsmässiga räntor på
obligationerna.

Sett från syftet raed placeringskraven - att
tillgodose vissa sektorers kreditbehov - kan det enligt bankföreningens
uppfattning inte vara nöd-

Prop.
1984/85:84 33

vändigt
att t.ex. en viss bank hela tiden ökar sitt innehav av prioriterade
obligationer ulan möjlighet att minska detta innehav. Det väsentiiga är ju atl
banken bidrar till kreditgivningen genom obligationsköp hos låntagaren.

Bankföreningen anser således atl - i den mån
placeringskrav alls kommer till användning - kraven bör utformas som
bruttokvoter för samtliga de institut sora omfattas av kraven.

Bankföreningen vill vidare understryka vikten av
atl riksbanken i kredilpolitiken arbetar med långsiktiga spelregler.
Kreditinstituten måste för sin verksamhet och planering veta om de har atl
rätta sig efter bmttoplace-ringsplikt, nettoplaceringsplikt eller
likviditetskrav. Kreditpolitiken bör i dessa avseenden inte växla under löpande
år och ändringar givetvis inte vidtas med någon form av retroaktiv verkan.

7
Svenska sparbanksföreningen

Det är nödvändigt för atl trygga
bostadsfinansiering och sialsupplåning att det finns bestäraraelser ora
prioriterad upplåning för försäkringsbolag och banker. Men dessa beslämmelser
bör vara av undanlagskaraktär och användas i de fall då raarknaden inte köper
de utställda prioriterade obligationerna. Kravet på placeringsplikt bör inle
vara alt banker och försäkringsbolag tvingas köpa prioriterade obligationer
till överpris för att sub-ventioneru den prioriterade upplåningen.
Prioriteringen bör således avse volymen och inte räntor eller andra villkor på
obligationerna.

Genom alt kravet på försäkringsbolagens
placeringsplikt har utformats som bruttokvoter, frarastår subventionsraomeniet
ännu tydligare, eftersom försäkringsbolagens förluster omedelbart kan
realiseras på marknaden.

Svenska sparbanksföreningen har därför full
förståelse för den skarpa reaktionen från försäkringsbolagen, både i den mer
långsiktiga sakfrågan och att villkoren förändras strax efter man gjort en
överenskommelse med Riksbanken.

Skrivelserna från riksbanken och försäkringsbolagen
aktualiserar frågan om den kreditpolitiska lagstiftningen. Enligt Svenska
sparbanksföreningen bör de senaste årens utveckling av budgetunderskott och
utvecklingen av en fungerande marknad både för korta papper och för långa
papper föranleda en översyn av de medel, som slår till förfogande för
riksbanken i den kredilpolitiska lagstiftningen.

Avslutningsvis har Svenska sparbanksföreningen stor
förståelse för försäkringsbolagens synpunkter. Det är inle riktigt alt föra
över kostnaderna för finansiering av statens budgetunderskott lill morgondagens
pensionärer och andra försäkringstagare genom att kräva att via
försäkringsbolagen

Prop. 1984/85:84 34

köpa
av prioriterade obligationer tUl subventionerade ränlor. Det är naturligtvis
inte heller rimligt att belasta sparare raed sådana krav.

Svenska sparbanksföreningen vill därför avstyrka
den av riksbanken föreslagna förändringen av den kreditpoUtiska lagstiftningen
och tillstyrka försäkringsbolagens heraställan ora att regeringen skall
återkalla förordnandet ora ikraftträdandet av lagen ora kreditpolitiska medel
i berörda delar. Istället bör regeringen tillse att en övergripande analys av
lagstiftningen ora kreditpolitiska medel skyndsarat sätts igång och att man i
denna genomgång tar hänsyn till de omfattande förändringar sora kredit- och
kapitalraarknaden i Sverige genoragålt de senaste åren.

8
Sveriges Föreningsbankers Förbund

Beträffande riksbanksfuUraäktiges fraraställning
anser sig SFF inte -raed den korta reraisstid sora föreligger - kunna ta
ställning i denna fråga. 1 fraraställningen föreslås ändring i lagen om
kreditpolitiska medel innebärande ändrad och utvidgad definition av den
aUmänna placeringsplikten. Förslaget kräver analyser, överväganden och
förankring i sådan utsträckning som nu inte är möjlig. SFF kan således inte
tillstyrka förslaget.

9
Svenska Försäkringsbolags Riksförbund och Folksam

Som fullmäktige riktigt frarahåller inträffade under
vintern 1983/84 vissa förändringar på kreditraarknaden. Dels avskaffades
likviditetskraven för bankerna och dels eraitterades prioriterade
obligationslån som av kapitalplacerarna bedömdes som marknadsmässiga utifrån
den ränteutveckling som ansågs sannolik. Kreditinstituten tolkade situationen
som att den innebar en viss avreglering av kreditmarknaden och övergång tiU
raera raarknadsanpassade villkor och reagerade omgående positivt på detta. Det
bekräftades, vad som många gånger understraktits, nämligen att om marknaden
tillåts fungera behövs inte heller prioriteringar och placeringsplikt.

1 vad fullraäktige anför beträffande swap-affarer
kan försäkringsbolagen däremot inte instämraa. Fullraäktige anger till en
början att sådana transaktioner skulle ha förekorarait "vid
årsskiftena". Endast ett årsskifte kan här vara aktuellt, nämligen
1983/84, och i den mån swap-affärer då förekommit har de ingått bland de
transaktioner som naturiigt blev effekter i den - som ovan nämnts -
tiberaliserade och raer raarknadsraässiga situationen. Swap-affärer är ju
näraligen - i motsats till vad som närmast antyds i fullmäktiges skrivelse -
helt normala marknadsoperationer på kredilmarknaden och har inte inneburit
något försök att "friköpa" sig från placeringsplikten.

Under senvåren 1984 förändrades åter situationen
och obligationsemit-tenterna gav ej längre villkor som uppfattades som
raarknadsmässiga av kapilalplacerarna. Detta ledde i sin tur till att
fullmäktige 1984-09-20 utfärdade nya tillämpningsföreskrifter avseende
placeringsplikten för sju större försäkringsföretag. De nya föreskrifterna som
sålunda bröt in i de tidigare för 1984 givna föreskrifierna innebar framför
allt att man införde det sora nu i fullmäktiges skrivelse benämnes brultokvot.
Sora prioriterade obligationer fick endast räknas sådana sora fördärvats
direkt från eraittent.

I nu gällande lag finns ej utryrarae för sådan kvot
sora i fraraställningen kallas bruttokvot. Ej heller ger lagtext eller
förarbeten slöd för föreskrifter som innebär att prioriterade obligationer
skall förvärvas direkt från eraittent. Sådana föreskrifter kan sålunda
försäkringsbolagen för närvarande inte vara skyldiga att följa.

Fullmäktige har nu genora den aktueUa
framställningen bekräftat försäkringsbolagens inställning till de nya
tillämpningsföreskrifterna genom att fastslå behovet av en lagändring som just
skulle öppna möjligheten att tillgripa den nya formen av kreditpolitiskt medel,
s. k. bruttokvot.

Försäkringsbolagen har i många sararaanhang ställt
sig negativa till lagen om kreditpolitiska medel på grund av de sidoeffekter
som drabbar vissa kategorier sparare. Bland annat framhölls detta med kraft i
riksförbundels remissyttrande i samband med införandet 1974 av lagen om
kreditpolitiska medel. Man var redan då medveten om den oacceptabla
sidoeffekten i att prioriterade obligationer gav lägre avkastning än vad
marknadsmässiga villkor skulle ha inneburit. Det underströks att del var
"i hög grad orättvist och felaktigt atl låta de medborgare, som valt alt
spara i försäkring, i en eller annan form subventionera denna marknad genom
otillfredsställande lånevillkor". Om inköpsplikt direkt från emittent
skulle införas måste man emellerlid - mot bakgrund av de nya
tillämpningsföreskrifterna och samtidigt tillämpade emissionsvillkor -
konstatera att en lägre förräntning inte längre är en sidoeffekt utan att den
blir en fullt avsedd primäreffekt. Försäkringsbolagen finner detta
uppseendeväckande då det dock i många sammanhang framhållits att
"innebörden av och syftet med denna prioritering inte är att åsladkomma
en räntedifferentiering mellan de prioriterade lånlagarna (staten och
bostadssektorn) och andra låntagare" (kapitalmarknadsulredningen). Om de
nya tillämpningsföreskrifterna skall tjäna som mönster, skulle det inte bara
bli fråga om räntediffereniiering mellan prioriterade och oprioriterade
låntagare utan också mellan olika lån till samma prioriterade låntagare.

Resultatet av utebliven marknadsmässig avkastning
är uppenbar för livförsäkringens del. Även inora skadeförsäkring spelar
emellertid kapitalavkastningen en väsentlig roll. En nedgång i fråga om
avkastningen i den storieksordning som kunnat iakttas under de gångna månaderna
skulle kräva premiehöjningar som för försäkringar med snabb skadereglering
skulle bli 3-5% och för försäkringar med lång skadeavveckling 10-15%.

Prop. 1984/85:84 36

Delta
är så påtagliga premieökningar att raan snart skuUe få konstatera att fraraför
aUt företag skulle täcka sitt försäkringsskydd utomlands. En sådan inverkan på
de svenska skadeförsäkringsbolagens konkurrenskraft kan inte vara
sarahäUsekonomiskt acceptabel.

I fuUmäktiges framstäUning har givhs uttryck för
önskemålet "att förbättra föratsattningarna för framväxten av en
fungerande marknad i statsobligationer". Detla önskeraål kan
försäkringsbolagen i och för sig instäraraa i. Det kan eraellertid inte vara
en godtagbar väg att åstadkoraraa detta genora att tvinga vissa
obligationsköpare att ta kursförluster som inte drabbar andra. Detta är en
diskriminering för vilken sakliga skäl inte finns. Till detta kan läggas att de
nyemitterade "subventionsobligationernas" konstmktion via
räntejusteringsklausulema påverkar hela det bestånd där klausulerna fortfarande
skall fungera. Redan nu kan denna effekt konstateras då raarknaden inle
noterar kurser för obligationer raed kvarvarande räntejusiering.

I fullraäktiges förslag till ny lydelse av 20 § i
lagen om kreditpolitiska medel ingår en siutraening raed texten:
"Bruttokvot får sättas högre än 80%." Bakgmnden till denna har
angivils vara att i specialraotiveringen till 20 § (prop. 1974: 168 sid. 198)
uttalats: "Enligt placeringskvotslagen (1962 års) gäller att det
procenttal vartill kvoterna skaU uppgå, inte får sättas högre än till åttio.
Det har inte ansetts nödvändigt att i den nya lagen sälta något tak för
andelens storlek. Någon ändring i praktiken är dock inte avsedd".

Med hänsyn till det slarka motstånd och de
arguraent som framfördes från försäkringsbolagens sida mot borttagandet av
begränsningen tiU 80% är det naturligtvis positivt atl riksbanken anser sig
förhindrad att gå utöver den nämnda gränsen. Det är lämpligt att ur den
omtalade specialmotiveringen citera även den efterföljande meningen: "När
man har två metoder för kvotberäkningen atl välja meUan — marginella kvoter och
totalkvoter - är det svårt atl i förväg ange en maximiregel för de båda
systemen". Denna svårighet hänförde sig närmast till den form den nu
gällande 20 § har. Med del förslag till redigering av 20 § som fullmäktige
föreslagit finns enligt försäkringsbolagen inga svårigheter med att i punkt 1
(ang. nettokvot) åter införa i klartext gränsen 80%. Samraa gräns bör också
införas i lagtextens punkt 2) om förslaget lill brultokvot genomförs.
Försäkringsbolagen anförde i sina remissyttranden över förslaget att taga bort
80%-gränsen som nämnis starka skäl för bibehållandet av densamraa. Bland annat
pekade Folksam på atl "faran är uppenbar för att de raöjUgheter som
erfordras för atl tillfredsställa de ambitioner som försäkringslagen anger
rörande kapitalförvaltning helt eliraineras". Dessa arguraent godtogs uppenbarligen
då, eftersora det ovan citerade uttalandet ora att någon ändring i praktiken
inte var avsedd intogs i specialmotiveringen. De bör även godtagas när det
gäller bruttokvot. Redan 80% komraer alt innebära en stark diskriminering av de
berörda spararna. En 80%-gräns skulle emeller-

Prop. 1984/85:84 37

tid
kunna undanröja de problera sora kan finnas vid järaförelse raellan skilda
försäkringsbolag med olika förfallostmktur på portföljerna. För vissa
försäkringsbolag skulle annars den situationen uppkomma att tillgångar måste
realiseras med föriusi. Plötsliga, koncentrerade utbud skulle dessutom förrycka
prisbildningen på raarknaden och därmed motverka riksbankens önskeraål om en
fungerande marknad.

En
särskild fråga som aktualiserats genom de nya tillämpningsföreskrifterna är
huruvida det kan vara tillåtet, även om bmttokvot till skiUnad från nu skulle
vara tillålen enligl lagen, att med nya föreskrifter innebärande nya
förutsättningar bryta den beräkningsperiod som en gång fastlagts och till vilken
kreditinstituten anpassat sin planering. Försäkringsbolagen hävdar att detta
kan leda till orimliga resultat och att det därför inte bör anses tillåtet.
Försäkringsbolagen heraställer om ett uttalande härom i en eventuellt
komraande proposition eller i annan ordning.

Sammanfattningsvis
får försäkringsbolagen anföra, att de med stor oro ser på utvecklingen där det
allt tydligare frarakoraraer en diskriminering av försäkringssparare och även
övriga försäkringstagare. Försäkringsbolagen ifrågasätter givetvis inte sin
skyldighet att följa gällande lag även om den innebär denna beklagliga
diskriminering. Det har emellertid kunnat iakttas tendenser till pålagor som
inte är förankrade i lag eller som införs med lagen som verktyg men utan att de
varit avsedda vid lagens införande. Det är dessa tendenser som
försäkringsbolagen inte kan acceptera. Försäkringsbolagen konstaterar att de
nya tillämpningsföreskrifterna inte har sin grund i gällande lag och att det
därför inte kan åligga berörda försäkringsbolag att uppfylla dem. De
ursprangliga föreskriftema avseende 1984, givna i december 1983, gäller
fortfarande för samtliga berörda försäkringsbolag men givetvis måste vid årets
slut hänsyn tagas till att de nya föreskrifterna kan ha förryckt placeringarna
i förhållande till dem för 1984 ursprungligen avsedda. Försäkringsbolagen
hänvisar åter till vad ovan sagts om de tendenser till en ökad
marknadsanpassning som faktiskt kunnat iakttas. Åtgärder får nu inte vidtas
som försvårar en fortsatt marknadsanpassning. Under dessa förutsättningar kan
försäkringsbolagen - i den mån man anser del nödvändigt att temporärt tillämpa
lagen - acceptera de av fullmäktige föreslagna ändringarna, dock med undantag
för möjligheten att överskrida 80% vid bmttokvot, eftersom detta som utvecklats
ovan just skulle störa marknadsanpassningen.

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1984