Prop. 1984/85:89

Prop.
1984/85:89

Regeringens proposition

1984/85:89

om företagshälsovård och arbetsanpassning;

beslutad den 15 november 1984.

Regeringen föreslär riksdagen att antaga de förslag som
har upptagits i bifogade utdrag av regeringsprotokoll.

På regeringens vägnar INGVAR CARLSSON

ANNA-GRETA LEIJON

Propositionens huvudsakliga innehåll

Som ett led i strävandena att förebygga och eliminera
ohälsa och olycksfall i arbetsmiljön läggs i propositionen fram riktlinjer för
företagshälsovårdens framtida inriktning och utbyggnad. Riktlinjerna omfattar
bl. a. åtgärder för att påskynda utbyggnaden av verksamheten. Propositionen
grundar sig i dessa delar på de överväganden och förslag som har lagts fram av
1976 års företagshälsovårdsutredning (A 1976:01) i betänkandet (SOU 1983: 32)
Företagshälsovård för alla. I propositionen behandlas också frågor rörande
kompetens hos och utbildning av företagshälsovårdens olika personalkategorier.
.

Företagshälsovården har vuxit fram på initiativ av
arbetsmarknadens parter. Det synsätt som kommit till uttryck i de
arbetsmiljöavtal med vidhängande riktlinjer för företagshälsovården som har
träffats inom olika sektorer av arbetsmarknaden har legat till grund för de
förslag som läggs fram. Det innebär bl. a. att företagshälsovården som en
opartisk, rådgivande expertresurs till den lokala skyddsverksamheten skall
medverka till att arbetsmiljön i största möjliga utsträckning anpassas till
människans förutsättningar. Företagshälsovårdens innehåll, utbyggnad,
personaldimensionering, utbildning m. m. skall vidare anpassas till de behov
som följer av de avtal och överenskommelser som har träffats mellan parterna.
Propositionen bygger således på förutsättningen att företagshälsovården även
framdeles skall regleras i avtal mellan arbetsmarknadens parter.

Propositionen innehåller förslag om ändring i
arbetsmiljölagen (1977:1160) i syfte att möjliggöra för
arbetarskyddsmyndigheterna att i enskilda fall, om arbetsförhållandena så
kräver, föreskriva att en arbetsgivare skall föranstalta om företagshälsovård.
1 Riksdagen
1984185. I samt. Nr 89

Prop. 1984/85:89 2

Skyddskommittén
föresläs få ett ansvar för att en organiserad arbetsanpassnings- och
rehabiliteringsverksamhet bedrivs på arbetsstället. Syftet med förslaget är att
skapa förutsättningar för att anpassa arbetsmiljö och arbetsförhållanden så att
personer med olika slag av funktionshämningar skall kunna fä och behålla ett
arbete. Förslaget innebär förändringar i arbetsmiljölagen. Vidare läggs förslag
fram om sekretess och tystnadsplikt i dessa sammanhang. Förslagen bör föranleda
ändringar i arbetsmiljölagen och sekretesslagen (1980: 100).

För
att underlätta arbetsprövning och arbetsträning, som är förlagd till en
arbetsplats bör statens ansvar vid yrkesinriktad rehabilitering pä ickestatliga
arbetsplatser utvidgas. Ersättning av allmänna medel bör således kunna lämnas
till arbetsgivaren för skador orsakade av den som uppbär sjukpenning enligt
lagen (1962:381) om allmän försäkring i samband med prövning och träning på en
arbetsplats där den sjukskrivne inte har sin anställning.

Till
grund för vad som förs fram om arbetsanpassnings- och rehabiliteringsverksamhet
ligger främst förslag från samverkanskommittén (A 1981:04) i betänkandet (Ds A
1984: 2) Arbetsanpassning.

I
propositionen lämnas vidare förslag om ett nytt ersättningssystem för företagshälsovården
i enlighet med vad som har lagts fram i betänkandet (Ds A 1984: 1) Nytt
ersättningssystem för företagshälsovården. Förslaget innebär att ersättningen
bl. a. skall beräknas efter det antal personer som vid anslutna arbetsplatser
arbetar i genomsnitt minst 15 timmar i veckan.

Ersättningssystemet
utformas så att det stimulerar anslutningen av mindre företag och utbyggnaden
av företagshälsovården. I systemet bör ingå tre komponenter, nämligen
grundersättning, småföretagstillägg och nyanslutningstillägg. Såväl anställda
som egen- och ensamföretagare skall omfattas av det nya ersättningssystemet.

För
att en företagshälsovårdsenhet skall erhålla statsbidrag föreslås att vissa
villkor skall vara uppfyllda. Villkoren skall härledas från de avtal om företagshälsovård
som arbetsmarknadens parter har träffat på central nivå. Prövningen av om
företagshälsovården uppfyller statsbidragsvillkoren föreslås få utföras av de
regionala yrkesinspektionsnämnderna.

Finansieringen
av ersättningen till företagshälsovården föreslås föras över från
sjukförsäkringsavgiften till arbetarskyddsavgiften.

Den
nya ordningen föreslås träda i kraft den 1 januari 1986.

Prop.
1984/85:89

Propositionens lagförslag

1 Förslag till

Lag om ändring i arbetsmiljölagen (1977:1160)

Härigenom
föreskrivs att 3 kap. 2§, 6kap. 9§ och 7kap. 13 § arbetsmiljölagen (1977:
1160) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

3 kap. 2§ Arbetsgivare skall vidtaga alla åtgärder som
behövs för att förebygga att arbetstagare utsattes för ohälsa eller olycksfall.
Han skall ägna uppmärksamhet åt att arbetet planlägges och anordnas så, att en
tillfredsställande arbetsmiljö skapas. Lokaler samt maskiner, redskap,
skyddsutrustning och andra tekniska anordningar skall underhällas väl.

Om arbetsförhållandena påkallar det skall arbetsgivare
föranstalta om företagshälsovård i den omfattning verksamheten kräver.

Arbetsgivare skall beakta den särskilda risk för ohälsa
och olycksfall som kan följa av att arbetstagare utför arbete ensam.

6kap.
9§

Skyddskommitté
skall planera och övervaka skyddsarbetet på arbetsstället. Den skall noga
följa utvecklingen i frågor som rör skyddet mot ohälsa och olycksfall samt verka
för tillfredsställande skyddsförhållanden. I skyddskommitté skall behandlas
frågor om företagshälsovård, frågor om planering av nya eller ändrade lokaler,
anordningar, arbetsprocesser och arbetsmetoder liksom av användning av ämnen
som kan föranleda ohälsa eller olycksfall samt frågor om upplysning och
utbildning rörande arbetsmiljön.

Skyddskommitté,
skall planera och övervaka skyddsarbetet pä arbetsstället. Den skall noga
följa utvecklingen i frågor som rör skyddet mot ohälsa och olycksfall samt verka
för tillfredsställande skyddsförhållanden. I skyddskommitté skall behandlas
frågor om företagshälsovård, frågor om planering av nya eller ändrade lokaler,
anordningar, arbetsprocesser och arbetsmetoder liksom av användning av ämnen
som kan föranleda ohälsa eller olycksfall samt frågor om upplysning och
utbildning rörande arbetsmiljön. Skyddskommitté skall vidare verka för att en
på lämpligt sätt organiserad arbetsanpassnings- och rehabiliteringsverksamhet
bedrivs på arbetsstället.

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

Den som har utsetts till skyddsombud eller ledamot i
skyddskommitté får inte obehörigen röja eller utnyttja vad han under uppdraget
har erfarit om yrkeshemlighet, arbetsförfarande, affärsförhållande, enskilds
personliga förhållande eller förhållande av betydelse för landets försvar.

Vad nu sagts skall tillämpas på motsvarande sätt i fråga
om ledamot i styrelsen för lokal facklig organisation med avseende på vad
denne har erfarit av skyddsombud eller ledamot i skyddskommitté som har utsetts
av organisationen.

1 fråga om den som är skyddsombud eller ledamot i
skyddskommitté på ett arbetsställe i det allmännas verksamhet tillämpas i
stället för bestämmelserna i första stycket 14 kap. 7, 9 och 10 §§ sekretesslagen
(1980: 100). Har uppgifter lämnats vidare till en ledamot i styrelsen för den
arbetstagarorganisation som har utsett ombudet eller ledamoten, tillämpas 14
kap. 7§ andra stycket och 10 § tredje stycket sekretesslagen i stället för
bestämmelsen i andra stycket.

Den som har utsetts till skyddsombud eller ledamot i
skyddskommitté eller den som har deltagit i arbetsanpassnings- och rehabiliteringsverksamhet
på arbetsstället enligt 6 kap. 9§ får inte obehörigen röja eller utnyttja vad
han under uppdraget har erfarit om yrkeshemlighet, arbetsförfarande, affärsförhållande,
enskilds personliga förhållande eller förhållande av betydelse för landets
försvar.

Vad nu sagts skall tillämpas på motsvarande sätt i fråga
om ledamot i styrelsen för lokal facklig organisation med avseende på vad
denne har erfarit av skyddsombud, ledamot i skyddskommitté eller av den som har
deltagit i arbetsanpassnings- och rehabilileringsverk-samhel på arbetsstället
enligt 6 kap. 9§, om de har utsetts av organisationen.

I fråga om
den som är skyddsombud, ledamot i skyddskommitté eller deltar i arbetsanpassnings-
och 'rehabiliteringsverksamhet enligt 6kap. 9§ på ett arbetsställe i det
allmännas verksamhet tillämpas i stället för bestämmelserna i första stycket 14
kap. 7, 9 och 10 §§ sekretesslagen (1980:100). Har uppgifter lämnats vidare
till en ledamot i styrelsen för den arbetstagarorganisation som har utsett
ombudet, ledamoten eller deltagaren tillämpas 14 kap. 7§ andra stycket och 10 §
tredje stycket sekretesslagen i stället för bestämmelsen i andra stycket.

Denna lag träder i kraft den I januari 1986.

Senaste lydelse 1980:245.

Prop.
1984/85:89 5

2 Förslag till

Lag om ändring i sekretesslagen (1980:100)

Härigenom
föreskrivs att 14kap. 7§ sekretesslagen (1980:100)' skall ha nedan angivna
lydelse.

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

Sekretess
enligt 6kap. 1-5, 7 och 8§§, 7kap. 8 och Il§§ samt 8 kap. 2 och 8-I0§§ utgör
inte hinder mot att myndighet fullgör vad som i lag är föreskrivet om
skyldighet att lämna information till företrädare för arbetstagarorganisation
eller till skyddsombud.

Sekretess enligt 6kap. 1-5, 7 och 8§§, 7kap. 8 och 11 §§
samt 8 kap. 2 och 8-10§§ utgör inte hinder mot att myndighet fullgör vad som i
lag är föreskrivet om skyldighet att lämna inforrnation till företrädare för
arbetstagarorganisation eller till skyddsombud. Denna sekretess hindrar inte
heller att myndighet lämnar sådan information till deltagare i särskilt organiserad
arbetsanpassnings- och rehabiliteringsverksamhet på ett arbetsställe som
behövs för verksamheten.

År den, som
erhåller uppgift med stöd av första stycket, knuten till myndigheten på det
sätt som anges i 1 kap. 6§, gäller för honom samma förbud att lämna ut eller
utnyttja uppgiften som gäller hos myndigheten. Han får dock utan hinder av
förbudet lämna uppgiften vidare till ledamot i organisationens styrelse, om han
undertättar denne om förbudet. I sådant fall gäller förbudet också för
styrelseledamoten.

Utan
hinder av att förbud gäller enligt denna lag att lämna ut eller utnyttja
uppgift får företrädare för arbetstagarorganisation, skyddsombud eller ledamot
av skyddskommitté utnyttja uppgiften för sitt uppdrag. Därvid får han dock
inte röja uppgiften för annan.

Utan
hinder av att förbud gäller enligt denna lag att lämna ut eller utnyttja
uppgift får företrädare för arbetstagarorganisation, skyddsombud, ledamot av
skyddskommitté eller den som deltar i arbetsanpassnings- och
rehabiliteringsverksamhet på ett arbetsställe utnyttja uppgiften för sitt
uppdrag. Därvid får han dock inte röja uppgiften för annan.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1986.

Lagen omtryckt 1982: 1106.

Prop. 1984/85:89 6

3 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1981:691) om socialavgifter

' Härigenom föreskrivs att 2kap. 1§, 3kap. 1§ och 4kap.
8§ lagen (1981:691) om socialavgifter skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 kap.

1§'

En arbetsgivare skall på det avgiftsunderiag som anges i 3-5§§
för varje år betala

1. sjukförsäkringsavgift med 9,50 1. sjukförsäkringsavgift med 9,30

procent, procent,

2.
folkpensionsavgift
med 9,45 procent,

3.
tilläggspensionsavgift
efter den procentsats som anges i särskild lag,

4.
delpensionsavgift
med 0,50 procent,

5.
barnomsorgsavgift
med 2,20 procent,

6. arbetsskadeavgift efter den 6. arbetsskadeavgift med 0,60

procentsats som anges i särskild procent,

lag, 1. arbetsmarknadsavgift med 1,60 procent,

8. arbetarskyddsavgift med 0,155 8. arbetarskyddsavgift med 0,35

procent, procent,

9. vuxenutbildningsavgift med 0,25 procent samt

10. lönegarantiavgift med 0,20 procent.

Arbetsgivare som avses i 1 kap. 2 § andra stycket skall
dock betala endast tilläggspensionsavgift. Staten betalar inte
arbetsskadeavgift.

3 kap.

1§

En försäkrad som avses i 1 kap. 2§ skall på det
avgiftsunderlag som anges i 3—5 §§ för varje år betala

1. sjukförsäkringsavgift, 1. sjukförsäkringsavgift med 9,30

procent,

2. folkpensionsavgift, 2. folkpensionsavgift med 9,45

procent,

3. tilläggspensionsavgift, 3. tilläggspensionsavgift
efter

den procentsats som anges i särskild lag,

4. delpensionsavgift, 4. delpensionsavgift med 0,50

procent,

5. barnomsorgsavgift
samt 5. barnomsorgsavgift med 2,20

procent,

6. arbetsskadeavgift. 6. arbetsskadeavgift med 0,60

procent samt

7. arbetarskyddsavgifi med 0,20 procent. I fråga om
avgiftssatserna gäller vad som föreskrivits i 2 kap. 1 §.

' Lydelse enligt prop. 1984/85:87.

Prop. 1984/85:89

Nuvarande hdelse

Föreslagen lydelse

Av influtna arbetarskyddsavgifter förs 16,5 procent till
staten som bidrag till kostnader för arbetarskyddsstyrelsens och yrkesinspektionens
verksamhet.

Återstoden av influtna arbetarskyddsavgifter förs till en
fond, benämnd arbetarskyddsfonden, vars tillgångar skall utgöra bidrag till

1. kostnader i övrigt för forskning

och utveckling samt utbildning och

information beträffande arbetar

skydd,

2. kostnader för forskning och ut

veckling samt utbildning och infor

mation beträffande medbestäm

mande i arbetslivet och arbetslivs

frågor i övrigt,

3.
kostnader för
skyddsarbete som utförs av skyddsombud som har utsetts enligt 6 kap. 2§ tredje
stycket arbetsmiljölagen (1977:1160),

4.
kostnader för
utbildning av styrelserepresentanter för de anställda,

5. kostnader för arbetstagarorga

nisationernas forskningsinitierande

verksamhet.

Av influtna arbetarskyddsavgifter enligt 2kap. 1 § förs
8,7 procent till staten som bidrag till kostnader för arbetarskyddsstyrelsens
och yrkesinspektionens verksamhet och 54,3 procent till ett särskilt konto hos
riksgäldskontoret, som disponeras enligt föreskrifter som meddelas av
regeringen.

Återstoden av influtna arbetarskyddsavgifter enligt 2
kap. 1 § förs till en fond, benämnd arbetarskyddsfonden, vars tillgångar skall
utgöra bidrag till

1. kostnader i övrigt för forskning

och utveckling samt utbildning och

information beträffande arbetar

skydd,

2. kostnader för forskning och ut

veckling samt utbildning och infor

mation beträffande medbestäm

mande i arbetslivet och arbetslivs

frågor i övrigt,

3.
kostnader för
skyddsarbete som utförs av skyddsombud som har utsetts enligt 6 kap. 2§ tredje
stycket arbetsmiljölagen (1977:1160),

4.
kostnader för
utbildning av styrelserepresentanter för de anställda,

5. kostnader för arbetstagarorga-

nisadonernas forskningsinitierande

verksamhet.

Influtna
arbetarskyddsavgifter enligt 3 kap. 1 § förs i sin helhet till det särskilda
konto som anges i första stycket.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1986.

- Senaste lydelse 1983:393.

Prop. 1984/85:89 8

4 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring

Härigenom föreskrivs att 2 kap. 7§ lagen (1962:381) om
allmän försäkring' skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

2 kap.

7§ Allmän försäkringskassa äger med arbetsgivare, som
anordnar läkarvård eller vidtager andra sjukvårdande åtgärder så att kassans
utgifter för sjukvårdsersättning kunna antagas minska, överenskomma om skälig gottgörelse
för arbetsgivarens ifrågavarande kostnader. Sådan överenskommelse skaliför att
vara gällande fastställas av riksförsäkringsverket.

Har arbetsgivare för sjöman jämlikt sjömanslagen>(1973:
282) haft att vid sjömans sjukdom vidkännas kostnad som avses i 2-6 §§, äger
han hos allmän försäkringskassa erhålla gottgörelse för kostnaden enligt bestämmelserna
i denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1986.

Lagen omtryckt 1982: 120.

Prop. 1984/85:89

5 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring

Härigenom
föreskrivs att 3 kap. 9 § lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring skall ha
nedan angivna lydelse.

Nuvarande
lydelse

Läkarvård och tandvård inom riket bekostas av
arbetsskadeförsäkringen under förutsättning att den lämnas inom den offentliga
vården eller av läkare eller tandläkare som är ansluten till sjukförsäkringen
enligt lagen (1962: 381) om allmän försäkring.

Föreslagen lydelse

kap.

9§

Läkarvård och tandvård inom riket bekostas av
arbetsskadeförsäkringen under förutsättning att den lämnas inom den offentliga
vården eller av läkare eller tandläkare som är ansluten till sjukförsäkringen
enligt lagen (1962: 381) om allmän försäkring eller är verksam vid företagshälsovårdsenhet
som uppbär ersättning från det särskilda konto som anges i 4 kap. 8 § första
stycket lagen (1981:691) om socialavgifter.

Denna lag träder i kraft den I januari 1986.

Prop. 1984/85:89 10

Utdrag
ARBETSMARKNADSDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid
regeringssammanträde 1984-11-15

Närvarande:
statsrådet I. Carlsson, ordförande, och statsråden Lundkvist, Feldt, Sigurdsen,
Leijon, Hjelm-Wallén, Peterson, Andersson, Boström, Bodström, Göransson, Dahl, R.
Carlsson, Holmberg, Hellström, Thun-borg, Wickbom

Föredragande:
statsrådet Leijon

Proposition
om företagshälsovård och arbetsanpassning

1
Inledning

Den
7 augusti 1976 rillkallades sakkunniga för att utreda vissa frågor om företagshälsovård
och yrkesmedicin. De sakkunniga som antog namnet företagshälsovårdsutredningen
(A 1976:01) avlämnade i maj 1983 sitt slutbetänkande (SOU. 1983:32)
Företagshälsovård för alla. Till protokollet i detta ärende bör fogas en
sammanfattning av utredningens betänkande som bilaga 1.

Betänkandet
har remissbehandlats. Yttranden har avgivits av socialstyrelsen,
riksförsäkringsverket (RFV), statens handikappråd (SHR), universitets- och
högskoleämbetet (UHÄ), skolöverstyrelsen (SÖ), AMS, arbetarskyddsstyrelsen,
styrelsen för arbetarskyddsfonden, statskontoret, riksrevisionsverket (RRV),
statens arbetsgivarverk (SAV), statens arbetsmiljönämnd (SAN), Sveriges
lantbruksuniversitet, 1981 års behörighetskommitté. Arbetsgivareföreningen för
samfällt ägda företag och organisationer (SFO), Centralorganisationen SACÖ/SR,
De Handikappades Riksförbund (DHR), Föreningen Teknisk Företagshälsovård,
Handikappförbundens Centralkommitté (HCK), LO, Landstingsförbundet, Stockholms
läns landsting, Uppsala läns landsting, Södermanlands läns landsting, Östergötlands
läns landsting, Jönköpings läns landsting, Kronobergs läns landsting, Kalmar
läns landsting, Blekinge läns landsting, Kristianstads läns landsting. Malmöhus
läns landsting, Hallands läns landsting, Göteborgs och Bohus läns landsting,
Älvsborgs läns landsting, Skaraborgs läns landsting, Värmlands läns landsting,
Örebro läns landsting, Västmanlands läns landsting, Kopparbergs läns landsting,
Gävleborgs läns landsting. Västernorrlands läns landsting, Jämtlands läns
landsting, Västerbottens

Prop.
1984/85:89 11

läns
landsting, Nortbottens läns landsting, Gotlands kommun, Malmö kommun, Göteborgs
kommun. Lantbrukshälsan AB, sjukvårdens och socialvårdens planerings- och
rationaliseringsinstitut (Spri), Stiftelsen Statshälsan, Svensk yrkeshygienisk
förening. Svensk yrkesmedicinsk förening. Svenska arbetsgivareföreningen (SAF),
Svenska Kommunförbundet, Svenska kyrkans församlings- och pastoratförbund, SHIO-Familjeföretagen,
TCO, Leg. sjukgymnasters riksförbund, Hallstahammars kommun. Förbundet Sveriges
arbetsterapeuter. Ovansiljans hälsocentral, Sveriges läkarförbund,
Sigtunaföretagens hälsocentral AB, Stockholms samaritförening. Forum för psykosociala
arbetsmiljöfrågor. Rikssektionen för företagshälsovård. Föreningen för
personalkonsulenter, Sveriges socionomers förvaltningstjänstemäns riksförbund.
Svenska korporationsidrottsförbundet. Företagshälsovårdens servicebolag AB,
Psykologerna vid yrkesmedicinska klinikerna. Försäkringskasseförbundet, Skogs-
och lantarbets-givareförbundet, Tidningarnas arbetgivareförening. Riksförbundet
mot astma och allergi samt Sveriges läkarsekreterareförbund.

Univei-sitets- och
högskoleämbetet har bifogat yttranden från universiteten i Stockholm,
Linköping, Lund, Göteborg och Umeå, Tekniska högskolan i Stockholm, Chalmers tekniska
högskola. Karolinska institutet samt högskolorna i Jönköping och Luleå m. fl.
Arbetarskyddsstyrelsen har bifogat yttranden från yrkesinspektionen i
Stockholm, Göteborg, Malmö, Örebro, Linköping, Västerås, Umeå och Luleå
distrikt. LO har bifogat yttranden från Svenska byggnadsarbetareförbundet.
Svenska fabriksarbetareförbundet, Försäkringsanställdas förbund. Grafiska
fackförbundet. Svenska gruvindustriarbetareförbundet, Svenska
lantarbetareförbundet. Svenska skogsarbetareförbundet. Statsanställdas förbund.
Svenska metallindustriarbetareförbundet. Svenska kommunalarbetareförbundet.
Fastighetsan-ställdas förbund. Hotell- och restauranganställdas förbund.
Handelsan-ställdas förbund och Svenska transportarbetareförbundet.

En
sammanställning av remissyttrandena bör fogas till protokollet som bilaga 2.

Utredningen
har tidigare avlämnat delbetänkandet (Ds A 1981: 1) Mät-och laboratorieresurser
för bättre arbetsmiljö. I detta har bl. a. föreslagits vissa ändringar i
lagstiftningen om riksprovplatser och auktoriserade provplatser (jfr prop.
1981/82:121 s. 9). Förslaget i denna del har behandlats i betänkandet (Ds I
1983:22) Kontroll genom provning. Detta betänkande har remissbehandlats. Jag
har erfarit att chefen för industridepartementet senare under detta riksmöte
avser att lägga fram ett förslag i denna fråga.

Den
14 juni 1982 förordnades en särskild utredare samt sakkunniga med uppdrag att
utreda vissa frågor om samverkan i arbetsmiljö- och anpassningsfrågor. De
sakkunniga som antog namnet samverkanskommittén (A 1981:04) avlämnade i
februari 1984 betänkandet (Ds A 1984:2) Arbetsanpassning. En sammanfattning av
betänkandet bör fogas till protokollet som bilaga 3.

Prop. 1984/85:89 12

Betänkandet
har remissbehandlats. Yttranden har avgivits av riksförsäkringsverket (RFV),
arbetsdomstolen (AD), AMS, arbetarskyddsstyrelsen, arbetarskyddsfonden,
statens arbetsgivarverk (SAV), statens arbetsmarknadsnämnd (SAMN), statens
handikappråd (SHR), riksrevisionsverket (RRV), Försäkringskasseförbundet,
Handikappinstitutet, Stiftelsen Samhällsföretag, Svenska kommunförbundet.
Landstingsförbundet, SHIO-Familjeföretagen, TCO, Centralorganisationen SACO/SR,
LO, Tidningarnas arbetsgivareförening. De Handikappades Riksförbund (DHR),
Handikappförbundens Centralkommitté (HCK), Kooperationens förhandlingsorganisation
(KFO).

Försäkringskasseförbundet
har bifogat yttranden från försäkringskassorna i Stockholms, Uppsala,
Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Kalmar, Kristianstads, Malmöhus,
Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands, Västmanlands,
Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och
Norrbottens län, samt från försäkringskassorna i Malmö och Göteborg. LO har
bifogat yttranden från Försäkringsanställdas förbund, Svenska
kommunalarbetareförbundet, LO-förbundens Rättsskydd AB och Statsanställdas
förbund.

Yttrande
har dessutom inkommit från Förbundet Sveriges Arbetsterapeuter.

En
sammanställning av remissyttranden bör fogas till protokollet som bilaga 4.

I april 1983
tillkallades en arbetsgrupp med uppgift att se över formerna för och
finansieringen av samhällets stöd till företagshälsovården. Arbetsgruppen
avlämnade i juni 1984 ett betänkande (Ds A 1984: 1) Nytt ersättningssystem för
förelagshälsovården. En sammanfattning av betänkandet bör fogas till
protokollet som bilaga 5.

Betänkandet
har remissbehandlats. Yttranden har avgivits av socialstyrelsen,
riksförsäkringsverket (RFV), statens handikappråd (SHR), AMS, arbetarskyddsstyrelsen,
styrelsen för arbetarskyddsfonden, statskontoret, statens arbetsgivarverk (SAV),
statens arbetsmiljönämnd (SAN), riksrevisionsverket (RRV), Stiftelsen Samhällsföretag,
Stiftelsen Statshälsan, Stockholms läns landsting, Uppsala läns landsting,
Södermanlands läns landsting, Östergötlands läns landsting, Jönköpings läns
landsting, Kronobergs läns landsting, Kalmar läns landsting, Blekinge läns
landsting, Kristianstads läns landsting. Malmöhus läns landsting, Hallands
läns landsting, Göteborgs och Bohus läns landsting. Älvsborgs läns landsting,
Skaraborgs läns landsting, Värmlands läns landsting, Örebro läns landsting,
Västmanlands läns landsting, Kopparbergs läns landsting, Gävleborgs läns landsting.
Västernorrlands läns landsting, Jämtlands läns landsting, Västerbottens läns
landsting, Nortbottens läns landsting, Gotlands kommun, Malmö kommun, Göteborgs
kommun. Svenska kommunförbundet. Landstingsförbundet, Svenska kyrkans
församlings- och pastoratförbund, SHIO- Familjeföretagen, TCO,
Centralorganisationen SACO/SR, LO, Svenska ar-

Prop.
1984/85:89 13

betsgivareföreningen
(SAF), Arbetsgivareföreningen för samfällt ägda företag och organisationer (SFO),
Bygghälsan, De Handikappades Riksförbund (DHR), Föreningen Teknisk
Företagshälsovård, Kooperationens förhandlingsorganisation (KFO),
Handikappförbundens Centralkommitté (HCK), Lantbrukshälsan AB, sjukvårdens och
social värdens planerings-och rationaliseringsinstitut (Spri), Svensk yrkeshygienisk
förening. Svensk yrkesmedicinsk förening och Transporthälsan.

Arbetarskyddsstyrelsen
har bifogat yttranden från yrkesinspektionen i Malmö, Västerås, Linköpings, Örebro,
Umeå, Göteborgs, Stockholms och Luleå distrikt. LO har bifogat yttranden från
Svenska byggnadsarbetareförbundet. Svenska fabriksarbetareförbundet. Grafiska
fackförbundet. Svenska gruvindustriarbetareförbundet. Svenska
kommunalarbetareförbundet. Svenska lantarbetareförbundet. Svenska
metallarbetareförbundet. Nöjesföretagens personalförbund. Svenska
målareförbundet. Svenska skogsarbetareförbundet. Statsanställdas förbund och
Svenska transportarbetareförbundet.

Yttranden
har dessutom kommit in frän Svenska företagsläkarförening-en.
Försäkringskasseförbundet, Tidningarnas arbetsgivareförening.

Ytterligare
särskilda skrivelser i ärendet har dessiitom inkommit frän Lantbrukshälsan AB
och Trädgårdsnäringens riksförbund.

En sammanställning av yttrandena bör fogas till protokollet som bilaga
6.

2
Föredragandens överväganden 2.1 Allmänna överväganden

Människornas
arbetsförhållanden har sedan lång tid tillbaka betraktats som en av de
viktigaste samhällsfrågorna. Arbetsmiljön var det första område inom vilket
parterna och samhället på ett mer organiserat sätt började samverka vid
1900-talets början. Den första centrala överenskommelsen om samverkan rörande
arbetarskydd m. m. träffades mellan LO och SAF redan år 1942. Dåtidens industriläkarorganisation,
som var föregångare till dagens företagshälsovård, sägs som ett komplement till
samhällets sjukvård. Bidragsgivningen från den allmänna försäkringen utformades
med hänsyn därtill.

Fram
till början av 1960-talet var reformarbetet främst inriktat på att lösa arbetarskydds-
och arbetstidsfrågor. Synen pä arbetslivsfrågorna har emellertid sedan dess
breddats till nya fält och reformtakten har varit hög. 1960- och 1970-talens
strukturomvandling inom näringslivet innebar stora påfrestningar på människorna
inte bara i form av flyttning, omskolning etc. utan också genom att nya typer
av arbetssjukdomar och skador i arbetet kunde konstateras. Den tekniska
utvecklingen ledde till bl. a. införande av ny teknik och nya kemiska ämnen i
en takt som inte gjorde det möjligt att

Prop.
1984/85:89 14

förutse
deras kort- och långsiktiga inverkan på människan. I slutet av 1960-och i
början av 1970-talen ökade medvetenheten om dessa problem, inte minst inom de fackliga
organisationerna. För att kunna påverka utvecklingen krävde dessa inte bara en
reformerad arbetsmiljölagstiftning, utan också en utveckling av
företagsdemokratin, förbättrat anställningsskydd, särskilda åtgärder för svaga
grupper på arbetsmarknaden samt ökade resurser för forskning, information och
utbildning inom arbetslivsområdet m. m. Den expanderande forskningen inom
arbetslivs- och arbetsmiljöområdet påvisade bl. a. vikten av förebyggande
arbetsmiljöinsatser och av att arbetsmiljöaspekter beaktades redan på ett
tidigt stadium i företagens planering av val av produkter, produktutformning,
arbetsorganisation, tekniska förändringar etc.

Reformerna
på arbetslivsområdet har påverkat förutsättningarna för företagshälsovårdens
arbete. Företagshälsovården har blivit en av de viktigaste resurserna på
arbetsplatserna när det gäller att förebygga arbetsrela-terade problem såväl
generellt som beträffande enskilda individer. Det omfattande arbetsrättsliga
reformarbetet har följts upp av kollektivavtal m.m. mellan arbetsmarknadens
parter. Ett grunddrag i denna utveckling har varit att samhället, genom en rill
stora delar dispositiv lagstiftning, angett de yttre ramarna för verksamheten,
medan arbetsmarknadens parter har givits stora möjligheter att gemensamt
utforma verksamheten på det mest ändamålsenliga sättet i förhållande till resp.
bransch. Exempel på sådana lagar är medbestämmandelagen, arbetstidslagen samt
till vissa delar arbetsmiljölagen och lagarna om anställningsskydd och
anställningsfrämjande åtgärder.

Syftet
med lagstiftningen har varit att försöka förbättra förhållandena i arbetslivet
frän olika utgångspunkter. På de enskilda arbetsplatserna har dock
lagstiftningen och de därpå träffade avtalen i viss utsträckning kommit att
överlappa varandra, vilket ibland medfört oklarheter i det praktiska arbetet.
De allmänna arbetsmiljöåtgärderna enligt arbetsmiljölagen (1977:1160) syftar
främst till att skapa bra och säkra förhållanden generellt på arbetsplatserna,
dvs. oavsett vilken enskild människa som skall fullgöra en viss arbetsuppgift.
Den lokala skyddsverksamheten på arbetsplatserna arbetar i huvudsak med denna
inriktning. Samtidigt sägs emellertid i arbetsmiljölagen att
arbetsförhållandena skall anpassas till människans förutsättningar i fysiskt
och psykiskt avseende. Vidare sägs att vid arbetets planläggning och anordnande
skall beaktas att människors förutsättningar att utföra arbetsuppgifter är
olika. Förutom de insatser som företagshälsovården gör på arbetsplatserna när
det gäller individ- och gruppinriktade förebyggande insatser har också den
lokala skyddsverksamheten engagerats för att stödja enskilda människor, inte
minst beträffande missbruksproblem, kamratstödjande verksamhet och liknande.

I
lagen (1982:80) om anställningsskydd och lagen (1974:45) om vissa anställningsfrämjande
åtgärder ges vissa människor med svag ställning på

Prop.
1984/85:89 15

arbetsmarknaden
en positiv särbehandling när det gäller såväl att erhålla som att behålla ett
arbete. Den senare lagstiftningen tar emellertid i första hand sikte pä
människor som redan har drabbats av funktionsnedsättning-ar i ett eller annat
avseende. Tillsynsmyndigheterna, AMS och länsarbetsnämnderna, kan dock ställa
tämligen långtgående krav på arbetsgivaren när det gäller att genomföra
anpassningsåtgärder som kan underiätta för vissa grupper av arbetstagare att
erhålla eller behålla en anställning.

Med
stöd av främst lagstiftningen om anställningsfrämjande åtgärder påbörjade
arbetsmarknadsverket i början avl?70-talet verksamhet med s. k.
anpassningsgrupper. Grupperna skall utgöra ett forum för nära samverkan mellan
företaget, fackföreningen och arbetsförmedlingen. Gruppernas tillkomst skall
bl. a. ses mot bakgrund av den ökade utslagningen från arbetsmarknaden av
främst äldre och handikappade under 1970-talet. Huvudsyftet med att inrätta
anpassningsgrupper var att de skulle kunna offensivt arbeta med
anställningsfrämjande åtgärder. De har dock i hög grad kommit att inrikta sin
verksamhet på redan anställd personal, kanske delvis beroende på att parterna
har begärt arbetsförmedlingens medverkan i sådana fall. Atjgassningsgruppernas
förhållande till skyddskommittéer och andra partssammansatta gruppers
verksamhet på arbetsplatserna har i många fall blivit oklar. Detsamma gäller
förhållandet till exempelvis personalpolitiska grupper som finns inom vissa
avtalsområden och som grundas på medbestämmandeavtal i olika form.

Under
1980-talet har man alltmer strävat efter att integrera de olika verksamhetsformerna
på arbetsplatserna såväl beträffande generella arbetsmiljöåtgärder som
beträffande hjälp till enskilda människor. Allt större uppmärksamhet har kommit
att riktas mot de förlopp som föregår att människor får problem i arbetslivet.
Förslitningssjukdomar och psykolo--giska-och-sociala problems betydelse för bl.
a. långa sjukskrivningar, för-tidspensioner och andra former av utslagning från
arbetsmarknaden har uppmärksammats alltmer. Det finns tydliga samband mellan
förhållandena i arbetsmiljön och antalet sjukskrivningsdagar och
förtidspensioner. Erfarenheterna visar att den traditionella uppdelningen i
dels allmänt arbetsmiljöförbättrande åtgärder, dels behandlande verksamhet för
enskilda människor inte längre framstår som lika meningsfull som tidigare.

Med
generellt förebyggande insatser inom arbetsmiljöområdet menas i dag alla
åtgärder av teknisk-ergonomisk, medicinsk och psykosocial natur som vidtas i
syfte att eliminera eller begränsa risker för arbetstagarna oavsett vem som
svarar för åtgärderna. Åtgärder för_att.anpassa.arbetetjilL en enskild
människas förutsättningar kan i många fall ge insikter om att generella
åtgärder behövs pä arbetsplatsen. Omvänt kan generella arbetsmiljögenomgångar
visa att enskilda människor fordrar särskilda anordningar på arbetsplatsen
etc. för att kunna utföra sina arbeten. Pä samma sätt som gränserna mellan
generella och individuella åtgärder alltmer har kommit att suddas ut, har
skillnaderna mellan förebyggande och behandlande

Prop. 1984/85:89 16

verksamhet blivit mindre markerade. Även den behandlande
verksamheten inom t.ex. företagshälsovårdens ram utgör en viktig del i basen
för gener-ella.förebyggande arbetsmiljöåtgärder.

xFöretagshälsovärden är i dag den expertresurs på
arbetsplatserna som geriérellt_sett torde ha den bästa kompetensen när det
gäller att praktiskt arbeta med de frågor som jag här har berört. Strävandena
mot en integrerad förebyggande och behandlande verksamhet såväl generellt som
individuellt understryks i de flesta centrala avtal om arbetsmiljö och
företagshälsovård. Enligt dessa skall företagshälsovården under ledning av
skyddskommittéerna eller motsvarande arbeta med att generellt förbättra arbetsmiljön
såväl tekniskt-medicinskt som arbetsorganisatoriskt. Arbetet skall bedrivas
dels generellt för att eliminera sä många problem och faror som möjligt på
arbetsplatserna, dels individuellt för att hjälpa människor som drabbas eller
riskerar eller drabbats av olika besvär. En grundförutsättning för att dessa
strävanden skall kunna omsättas i praktiken är att företagshälsovården byggs
ut och ges en inriktning som överensstämmer med de behov och förutsättningar i
fysiskt och psykiskt avseende som människorna har i arbetslivet.

I denna proposition läggs riktlinjer fram för den framtida
företagshälsovården i vid mening. Propositionen utgår därvid från de förslag
som har framlagts av 1976 ärs företagshälsovårdsutredning i betänkandet (SOU
1982:32) Företagshälsovård för alla. Förslagen omfattar bl. a. åtgärder för att
påskynda utbyggnaden av verksamheten. Vidare behandlas frågor rörande
kompetens hos och utbildning av företagshälsovårdens olika personalkategorier.
Förslag framläggs också om ett nytt ersättningssystem för företagshälsovården.
Systemet syftar till att i enlighet med parternas strävanden i högre grad
inrikta insatserna inom företagshälsovården på före-byggande_v.erksamhet och
att stimulera anslutning av små och medelstora förefag-tilLföretagshälsovården.
En sådan förebyggande verksamhet skall vara av såväl teknisk som medicinsk
natur men också avse arbetsanpassning, rehabilitering m. m.

På grundval av förslag av samverkanskommittén i betänkandet
(Ds A 1984:2) Arbetsanpassning läggs förslag fram till ny organisation för
arbetsanpassning och yrkesinriktad rehabilitering på arbetsplatserna.
Förslaget syftar i första hand till att motverka utslagningen av människor med
nedsatt arbetsförmåga från arbetslivet och därmed minska behovet av
arbetsmarknadspolitiska insatser för dessa. Förslaget syftar också till att
skapa bättre kompetens på arbetsplatserna för att kunna ta emot utifrån
kommande arbetssökande med nedsatt arbetsförmåga. Skyddskommittéerna och
företagshälsovården ges en viktig roll i detta sammanhang.

Förslag läggs fram om ändringar i arbetsmiljölagen i syfte
att möjliggöra för arbetarskyddsverket att i enskilda fall, om
arbetsmiljöförhållandena så kräver, föreskriva att arbetsplats skall anslutas
till företagshälsovård. Vidare införs en principiell skyldighet i
arbetsmiljölagen för parterna i

Prop. 1984/85:89 17

skyddskommittéerna att ansvara för att anpassnings- och
rehabiliteringsverksamhet bedrivs på arbetsplatserna. För att underlätta
rehabilitering av långvarigt sjukskrivna, t.-ex. sådana som har skadats pä den
egna arbetsplatsen läggs förslag som tillförsäkrar arbetsförmedlingarna och
försäkringskassorna möjlighet att medverka i ett anpassnings- och rehabilite-ringsärénde;.
Propositionen innehåller också förslag om vissa ändringar i arbetsmiljö- och
sekretesslagstiftningen i syfte att åstadkomma bättre sekretess för enskilda
som genomgår anpassnings- och rehabiliteringsåtgärder på den egna
arbetsplatsen liksom rörande företagens affärsförhållanden m.m.

Sammantaget syftar de i propositionen framlagda förslagen
till att genom en utbyggnad och förändrad inriktning av företagshälsovården
åstadkomma en mer samlad organisation för de verksamheter jag här har
beskrivit. En sarrimanhållen organisation som pä ett bättre sätt kan bidra
till. att minska utslagningen från arbetslivet genom att förebygga
arbetsmiljörisker och förbättra anpassnings- och rehabiliteringsverksamheten är
inte till gagn bara för de berörda arbetstagarna. Den har också effekter för
samhällsekonomin i stort. ,

En
förebyggande verksamhet på arbetsplatserna utgör också ett viktigt led i
samhällets förebyggande hälso- och sjukvårdsplanering. Propositionens förslag
ligger därmed väl i linje med de långsiktiga målsättningarna för samhällets hälso-
och sjukvårdspolitik som socialdepartementets sjukvårdsdelegation nyligen har
lagt fram i (SOU 1984: 39) Hälso- och sjukvård inför 90-talet - HS 90.

Enligt denna
rapport bör företagshälsovården till övervägande del koncentrera sina insatser
till det sjukdomsförebyggande och hälsofrämjande arbetet på arbetsplatserna
samt till den yrkesinriktade rehabiliteringen och anpassningsfrågorna. I
rapporten sägs vidare att landstingets primärvård och övriga vårdansvariga inom
den privata sektorn bör kunna svara för behoven av sjukvård. HS 90 bedömer att
primärvården blir så utbyggd och tillgänglig att den väl kommer att kunna svara
för behovet av sjukvårdande insatser för hela befolkningen inom
landstingsområdet. Självfallet måste dock företagshälsovård, som har
kvalificerad medicinsk personal anställd, vara beredd att ingripa vid akuta
olycksfall och akuta insjuknanden på arbetsplatsen och vid behov tillse att man
får vård inom primärvården eller vid sjukhus. Behovet av sädana sjukvärdsinsatser
inom företagshälso-värdsområdet är särskilt stort inom vissa branscher.

Enligt HS 90 är det svårt att bestämt avgränsa innebörden
av begreppet "arbetsrelaterad sjukvård" och det medicinska innehållet
i företagshälsovårdens verksamhetsfält. Det är därför nödvändigt att en konrinueriig
och systematisk samverkan mellan, primärvården och företagshälsovården kommer
till stånd på den lokala nivån genom överenskommelser om ansvarsfördelningen
för hälsoöyervakning, rehabilitering och sjukvårdande insatser. 2 Riksdagen 1984/85. I saml. Nr
89

Prop. 1984/85:89 18

Generellt och individuellt förebyggande åtgärder på
arbetsplatsen kan också sägas utgöra ett viktigt led i samhällets
sysselsättningspolitik. En politik med målet arbete åt alla måste, förutom
insatser på den ekonomiska politikens område, inriktas dels på
arbetsmarknadspolitiska åtgärder och arbetsförmedlingsservice åt arbetslösa,
dels pä att förhindra utslagning av anställda från arbetsplatserna. Ju fler
arbetstagare som kan hällas kvar i sysselsättning, desto bättre service kan
arbetsförmedlingen och den yrkesinriktade rehabiliteringen erbjuda just de människor
som måste komma i fråga för arbetsmarknadspolitiska insatser och som behöver
arbetsförmedlingens stöd i kontakten med arbetsgivarna för att finna ett nytt
arbete. Självfallet måste förmedlingen, pä sätt som sägs i förarbetena till
främjandelagen, också ge service till anställda som riskerar att slås ut från
arbetslivet i de fall t. ex. arbetsmarknadsutbildning eller yrkesinriktad
rehabilitering behöver sättas in för att trygga fortsatt anställning.

f Informationsinsatser

Innan de föreslagna förändringarna träder i kraft den 1
januari 1986 föreligger enligt min mening ett informationsbehov. Det gäller
dels det nya statsbidragssystemet till företagshälsovården och dels förslagen
om arbetsanpassning och företagshälsovårdens framtida inriktning. En broschyr
bör utges och ett antal informationskonferenser bör komma till stånd. Jag
föreslår därför att regeringen inhämtar riksdagens bemyndigande att ur fonden
för arbetsmiljöförbättringar få disponera högst 250000 kr. för detta ändamål.
På fonden för arbetsmiljöförbättringar, som inrättades för att svara för
samhällets kostnader i samband med statliga garantilån för arbetsmiljöförbättringar,
de s.k. AG-lånen (prop. 1975:66, SoU 16, rskrl91), finns f.n. mer än 100milj.
kr. innestående.

2.2 Företagshälsovårdens innehåll, utbyggnad samt
personal- och utbildningsbehov

2.2.1 Företagshälsovårdens arbetsfält

I sitt betänkande (SOU 1983:32) Företagshälsovård för alla
har företagshälsovårdsutredningen gjort en ingående beskrivning av
företagshälsovårdens mål, arbetsfält och arbetsuppgifter. Enligt min mening
bör de av utredningen framförda synpunkterna och övervägandena kunna tjäna som
vägledning och stimulans för den fortsatta utbyggnaden av insatserna på
området.

Jag delar, liksom remissinstanserna, utredningens
principiella bedömning av vilka kriterier som bör gälla för
företagshälsovården. Företagshälsovården skall som opartisk, rådgivande
expertresurs till den lokala skyddsverksamheten medverka till att arbetsmiljön
i största möjliga utsträckning anpassas till människans förutsättningar.
Verksamheten skall huvudsakligen vara av förebyggande karaktär och beakta såväl
medicinska

Prop.
1984/85:89 19

och
tekniska som psykiska och sociala aspekter i arbetsmiljön. Liksom utredningen vill
jag särskilt framhålla vikten av en ökad satsning på förebyggande verksamhet
inom företagshälsovården. Företagshälsovården skall vara arbetsplatsanknuten
och väl integrerad i eller samordnad med företagets eller arbetsställets lokala
skyddsorganisation. En väl fungerande lokal skyddsverksamhet är av
grundläggande betydelse för att företagshälsovårdens resurser skall kunna
utnyttjas ändamålsenligt i det förebyggande arbetsmiljöarbetet. Jag vill här
särskilt betona vikten av att de anställda genom sina lokala fackliga
organisationer har insyn i och inflytande över företagshälsovårdens inriktning
och utformning.

Företagshälsovårdens
innehåll m. m. regleras främst genom avtal och överenskommelser mellan
arbetsmarknadens parter. Avtalen lämnar relativt stort utrymme åt de lokala
parterna att anpassa verksamheten till det enskilda företagets eller
arbetsställets förutsättningar och behov. Företagshälsovården får sin utformning
och sitt innehåll genom den verksamhet som parterna bedriver lokalt i
skyddskommittéer och företagshälsovårdskommittéer. Därigenom kan verksamheten
utformas med hänsyn till de stora faktiska miljöskillnader som föreligger
mellan olika branscher och arbetsställen. Nuvarande ordning för reglering av
företagshälsovårdens innehåll, m.m. bör därför enligt min uppfattning gälla
även i fortsättningen. Jag är således inte beredd att medverka till någon mer
centraliserad styrning eller precisering av företagshälsovårdens innehåll
utöver vad som indirekt kan följa av det förslag till nytt ersättningssystem
för företagshälsovården som jag avser att återkomma till längre fram.

Innan
jag övergår till att behandla företagshälsovårdens framtida utbyggnad vill jag
kort kommentera några frågor avseende företagshälsovårdens arbetsfält som
remissinstanserna har ägnat särskild uppmärksamhet vid sidan av den starka
betoningen av den förebyggande inriktningen. Det gäller frågor om
företagshälsovårdens insatser avseende psykologiska och sociala
arbetsmiljöproblem, sjukvårdens roll i företagshälsovården, samverkan mellan
företagshälsovården och samhällets hälso- och sjukvård samt frågan om
företagshälsovårdens roll i anpassnings- och rehabiliteringsarbetet inom
företagen.

Företagshälsovårdens
engagemang i psykologiska och sociala arbetsmiljöproblem

Utredningen
anser att de psykologiska och sociala arbetsmiljöproblemen bör ägnas ökad
uppmärksamhet inom företagshälsovården. Remissinstanserna instämmer
genomgående i denna bedömning. Flertalet remissinstanser är emellertid
kritiska till utredningens förslag att de psykologiska och sociala
arbetsuppgifterna sä långt möjligt bör integreras i den medicinska och
tekniska personalens uppgifter. Enligt remissinstanserna har utredningen därmed
underskattat de psykologiska och sociala arbetsmiljö-

Prop.
1984/85:89 20

problemens betydelse och komplexitet liksom behovet av
beteendevetenskaplig kompetens för att fullgöra dessa uppgifter.

För egen
del vill jag i detta sammanhang erinra om de stora förändringar av arbetsmiljön
som under senare år har skett till följd av den tekniska utvecklingen och
strukturförändringarna i arbetslivet. Arbetstakten har blivit högre, skiftarbetet
har fått en ökad utbredning och nya former för arbetstidsförläggning har
genomförts. Såväl arbetets organisation som dess innehåll har i hög grad
påverkats av de tekniska, sociala och ekonomiska förändringar som har skett.
Utvecklingen har medfört att psykologiska och sociala problem i form av t. ex.
stress, monotoni och isolering harblivit alltmera framträdande i arbetslivet,
samtidigt som behovet av att anpassa teknik och arbetsorganisation till
människans förutsättningar psykiskt och socialt har ökat. Denna utveckling har
givetvis påverkat företagshälsovårdens arbetsuppgifter och kompetensbehov.
Problem av psykisk och social natur har kommit att uppmärksammas alltmer. I det
nyligen reviderade arbetsmiljöavtalet mellan SAF, LO och PTK har också de
psykologiska och sociala uppgifterna inom företagshälsovården markerats
tydligare jämfört med tidigare avtal.

Med hänsyn till de förändringar i arbetslivet som har
skett anser jag i likhet med utredningen och remissinstanserna att det är
betydelsefullt att de psykologiska och sociala arbetsmiljöproblemen beaktas i
företagshälsovården. Företagshälsovården skall i sitt arbete utgå från eii
helhetssyn på arbetsmiljön och göra en samlad bedömning av de faktorer som är
av betydelse för de anställdas hälsa, arbetstillfredsställelse och utveckling.
I denna helhetsbedömning har de psykologiska och sociala arbetsmiljöfaktorerna
en självskriven plats. Detta synsätt på företagshälsovården är helt i
överensstämmelse med den vidgade syn på arbetsmiljöns beskaffenhet som kommer
till uttryck i arbetsmiljölagen. Enligt min uppfattning måste lagens
intentioner i detta avseende fullföljas i företagshälsovårdens vidare
utveckling.

I likhet med utredningen anser jag att
företagshälsovårdens psykologiska och sociala arbetsuppgifter liksom övriga
arbetsuppgifter måste planeras och utformas i nära samverkan mellan de lokala
parterna och företagshälsovårdens personal. Detta måste ske med utgångspunkt i
respektive arbetsställes speciella behov och problem. I enlighet med vad jag
har uttalat i det föregående anser jag att det är arbetsmiljöavtalen med vidhängande
riktlinjer för företagshälsovården som måste vara vägledande för
ställningstaganden rill insatser inom detta område liksom till företagshälsovårdens
innehåll i övrigt. Vissa delar av de psykologiska och sociala insatserna ligger
dock nära personalpolitiken och frågor som rör medbestämmande för de anställda
enligt lagen (1976:580, ändrad senast 1980:238) om medbestämmande i arbetslivet
eller på dess grund träffade kollekrivavtal. Enligt min mening måste man därför
vara uppmärksam på att företagshälsovården, genom ett vidgat åtagande inom
detta område.

Prop.
1984/85:89 21

inte
får huvudansvaret för personalpolitiska insatser i allmänhet. Dessa måste i
stället normalt lösas förhandlingsvägen parterna emellan.

Sjukvårdens
roll i företagshälsovården

Sjukvård
för de anställda har av tradition varit ett väsentligt inslag i företagshälsovården.
Detta kan bl. a. förklaras av ersättningssystemets utformning, vilket gynnat de
rent sjukvårdande insatserna inom företagshälsovården samt den otillräckliga
utbyggnaden av samhällets hälso- och sjukvård, främst primärvården. Enligt
utredningens uppfattning bör sjukvårdens andel i företagshälsovården
begränsas. Företagshälsovården skall 'enligt utredningens mening i huvudsak
engagera sig i sådan sjukvård som är arbetsrelaterad.

Flera
remissinstanser anser att utredningen underskattat behovet och betydelsen av
sjukvård i företagshälsovården. En nyckelfråga i sammanhanget anges vara
innebörden av begreppet "arbetsrelaterad sjiikvård". Flera
remissinstanser har pekat på oklarheten i detta begrepp. Socialstyrelsen
framhåller t. ex. att begreppet kan ges en mycket vid innebörd. I själva verket
är varje hälsoproblem, enligt styrelsen, oavsett dess medicinska natur, ett arbetsrelaterat
problem för den som är yrkesverksam. De specifika arbetskraven och arbetsmiljön
i en viss befattning har alltid betydelse för bedömningen av lämpligheten av
sjukskrivning etc. Andra remissinstanser anför att det i ett tidigt skede av
ett sjukdomsfall många gånger är omöjligt att avgöra om arbetsmiljöfaktorer har
spelat in. Först efter ingående undersökningar kan man eventuellt konstatera om
sjuk-domsrillståndet är arbetsrelaterat eller inte.

Närdet
gäller sjukvårdens roll i företagshälsovården vill jag för egen del, efter
samråd med statsrådet Sigurdsen, anföra följande. Företagshälsovårdens
medicinska del bör i allt väsentligt inrikta sin verksamhet på det
sjukdomsförebyggande och hälsofrämjande arbetet samt på den yrkesinriktade
rehabiliteringen vid arbetsplatserna. I syfte att stimulera bl. a. de
förebyggande insatserna inom företagshälsovården kommer jag i det följande att
föreslå ett nytt ersättningssystem för företagshälsovården. En omfattande
sjukvårdande verksamhet inom företagshälsovården innebär att utrymmet för de
miljö-, grupp- och individinriktade förebyggande insatserna som är
företagshälsovårdens huvuduppgift begränsas. Behovet av sjukvård, i bemärkelsen
medicinsk behandling, skall i första hand tillgodoses inom ramen för
samhällets hälso- och sjukvård, främst primärvården. Den allmänna hälso- och
sjukvårdens insatser är också nödvändiga för att tillgodose arbetstagarnas
behov av sluten vård och specialiserad öppen vård för skador och sjukdomar som
inträffar i arbetslivet liksom företagshälsovårdens behov av laboratorieservice
och särskild yrkesmedicinsk service m. m.

Samtidigt
anser jag, liksom ett stort antal remissinstanser, att en viss andel sjukvård
har ett klart berättigande inom företagshälsovården. Sjuk-

Prop. 1984/85:89 22

vården
spelar en väsentlig roll inte minst för den förebyggande verksamheten inom
företagshälsovården. Den är bl. a. en viktig kunskapskälla för tidig upptäckt
av hälsoproblem i arbetsmiljön. Detta kan i sin tur leda till individuellt
förebyggande åtgärder eller till systematiska epidemiologiska eller andra
miljöundersökningar som kan ligga till grund för mera generellt arbetsmiljöförbättrande
åtgärder. Närhetsaspekten vid olyckor och akuta sjukdomar är ytterligare ett
skäl till att viss sjukvård skall bedrivas. Sjukvården har även en viktig
funktion att fylla när det gäller att upprätthålla kompetensen hos den
medicinska personalen, bl. a. deras diagnostiska förmåga. Enligt min mening går
det inte heller att bortse från att sjukvård i nära anslutning till
arbetsplatsen ofta är en mycket uppskattad service bland de anställda, som
snabbt kan få en skada omsedd etc. De sjukvårdande insatserna kan bidra till
att minska frånvaron och därmed produktionsbortfall. Hur stor omfattning
sjukvården bör ha inom företagshälsovården är emellertid svårt att
kvantitativt uppskatta. Lokala förutsättningar och praktiska omständigheter,
t. ex. verksamhetens art och arbetsmiljöproblemens omfattning och
svårighetsgrad vid olika arbetsplatser spelar härvid stor roll. Detsamma gäller
tillgängligheten till såväl företagshälsovård som primärvård. I detta
sammanhang måste också beaktas att det inom olika avtalsområden finns vissa
skillnader i bedömningen av den sjukvårdande verksamhetens omfattning och
inriktning.

Samverkan
mellan företagshälsovården och samhällets hälso- och sjukvård

Hälso-
och sjukvårdslagen (1982:763, ändrad senast 1983:335) ålägger landstinget ett
övergripande ansvar för planeringen av all hälso- och sjukvård inom landstingsorrirådet.
Planeringsansvaret omfattar inte bara den egna hälso- och sjukvården utan också
den service som erbjuds av andra vårdgivare, t. ex. företagshälsovården.
Omfattningen och inriktningen av företagshälsovårdens sjukvårdsinsatser har
således stor betydelse för landstingens planering av hälso- och sjukvården inom
framför allt primärvården.

Enligt
hälso- och sjukvårdslagen skall landstingen samverka med andra samhällsorgen,
organisationer och enskilda i sin planering av hälso- och sjukvården.
Företagshälsovården berörs därmed av landstingens planerings: och
samrådsskyldighet, även om företagshälsovården till sin funktion'är en del av
arbetarskyddet.

Företagshälsovårdens
samband med den offentliga hälso- och sjukvården har betonats av utredningen
och flera remissinstanser. Även jag anser det angeläget att smidiga
samverkansformer utvecklas mellan företagshälsovården och samhällets hälso-
och sjukvårdsorganisation på den lokala nivån med sikte på att nå bästa möjliga
utnyttjande av tillgängliga resurser. Det bör härvid klargöras vilka
arbetsuppgifter som specifikt skall hänföras till primärvård resp.
företagshälsovård och inom vilka områden samverkan

Prop.
1984/85:89 23

behöver
äga rum och utvecklas. Ett sådant klargörande är viktigt inte minst mot
bakgrund av svårigheten att avgränsa begreppet arbetsrelaterad sjukvård och därmed
innehållet i företagshälsovårdens medicinska verksamhet. Det bör enligt min
mening ankomma på primärvården att ta initiativ till överläggningar med
företrädare för företagshälsovården för att klarlägga samverkansområden och
uppgiftsfördelning.

Jag
vill i detta sammanhang erinra om att sjukvårdens och socialvårdens planerings-
och rationaliseringsinstitut (Spri) på regeringens uppdrag har studerat hur
företagshälsovården och primärvärden samverkar i dag och på vilket sätt
samarbetet kan förbättras. I rapporten Primärvårdens samverkan med
företagshälsovården (Spri rapport 143, 1983) konstateras bl. a. att samverkan
mellan företagshälsovård och primärvård f.n. är relativt outvecklad på de
flesta håll i landet. I rapporten ges exempel på hur samarbetet mellan
företagshälsovård och primärvård lokalt kan utformas. Bland exempel pä viktiga
samverkansområden kan nämnas gemensamma informationsträffar, information och
utbildning av primärvårdens personal i arbetsmiljöfrågor, samverkan om enskilda
patienter genom remisser och konsultationer, gemensamma behandlingsplaner för
personer med långvariga sjukskrivningar eller omfattande rehabiliteringsbehov m.
m.

Vid landstingens planering
av den samlade hälso- och sjukvården torde vidare yrkesinspektionsnämnderna
utgöra en viktig samarbetspart. Nämnden skall enligt sin instruktion följa och
främja företagshälsovårdens utveckling samt fungera som organ för samråd i
företagshälsovårdsfrågor inom distriktet. Uppgifter om företagshälsovårdens
omfattning och planerade utbyggnad samlas därför hos yrkesinspektionen. Jag
kommer senare att närmare behandla frågan om landstingets ansvar att
tillhandahålla företagshälsovård för externa intressenter. En nära samverkan
mellan yrkesinspektionsnämnden i egenskap av främjare av företagshälsovårdens
utbyggnad och landstinget i egenskap av planeringsansvarig för all hälso- och sjukvård
är självklart nödvändig.

Företagshälsovårdens
roll i anpassnings- och rehabiliteringsverksamheten

Enligt
utredningens uppfattning bör företagshälsovården ägna anpassningsfrågorna och
den yrkesinriktade rehabiliteringen inom företaget Ökad uppmärksamhet. Även jag
anser att detta är en angelägen uppgift för företagshälsovården. Vid bedömning
av lämpliga anpassnings- och rehabiliteringsåtgärder är ofta många olika
organ, förutom företagshälsovården inblandade, t. ex. primärvård,
försäkringskassa, arbetsförmedling, anpassningsgrupp, lokal skyddsverksamhet m.
fl. En fungerande samverkan mellan dessa organ är en förutsättning för en
allsidig bedömning av t. ex. arbetsförmåga i förhällande till arbetskrav eller
av lämpliga anpassnings-och rehabiliteringsåtgärder. En viktig fråga i
sammanhanget är vilket ansvar som olika lokala organ på arbetsplatserna skall
ha för anpassnings-och rehabiliteringsarbetet. Som jag tidigare har anfört
återkommer jag till

Prop. 1984/85:89 24

denna
fråga i det följande i samband med min behandling av samverkanskommitténs
förslag.

2.2.2
Företagshälsovårdens utbyggnad

Företagshälsovården
har under de senaste tio åren byggts ut mycket kraftigt. År 1970 var 663000
anställda anslutna till företagshälsovård med ersättning enligt lagen om allmän
försäkring. Enligt RFV: s preliminära beräkningar var motsvarande antal är 1983
2260000 eller närmare 60% av landets arbetstagare. Antalet anslutna beräknas
således ha mer än tredubblats sedan är 1970. Utbyggnadstakten har dock mattats
av under senare är. Nettoanslutningen, som under 1970-talet legat kring i
genomsnitt 140000 per är, har under 1980- talet pendlat mellan 40000 och 115
000 arbetstagare. Utbyggnaden har hittills skett på frivillighetens väg inom
ramen för arbetsmiljöavtal och överenskommelser om företagshälsovård som har
träffats mellan arbetsmarknadens parter. Parternas initiativ, engagemang och
samarbete har haft stor betydelse för utbyggnadstakten och företagshälsovårdens
utveckling.

Utredningen
konstaterar att det återstående utbyggnadsbehovet avser ca 1,6milj.
arbetstagare. Av dessa omfattas ca 1,2milj. av arbetsmiljöavtal och
överenskommelser om företagshälsovård. Ca 400000 av dessa arbetar inom den
offentliga sektorn medan ca 800000 finns inom den privata. Närmare 400000
arbetstagare finns på arbetsplatser som inte omfattas av arbetsmiljöavtal.
Huvudparten av dessa arbetsplatser är små privata företag. Därutöver står
drygt 270000 ensamföretagare och deras medhjälpare utan tillgång till
företagshälsovård.

Företagshälsovård
för alla

Utredningen
har inte funnit att någon del av arbetsmarknaden, vare sig det gäller bransch,
företagsstorlek eller annan indelningsgrund, kan sägas vara utan behov av
företagshälsovård. Utredningen anser därför att det skall vara en rättighet för
arbetstagarna på alla arbetsplatser att i anslutning till den egna
arbetsplatsen kunna få opartisk expertmedverkan vid bedömning av arbetsmiljön
och dess effekter på hälsan. Det skall vara arbetsgivarens skyldighet att
tillhandahålla och bekosta denna expertmedverkan i form av företagshälsovård.
Inom utredningen råder enighet om målet att alla anställda skall omfattas av
företagshälsovård inom en tioårsperiod och att även ensamföretagare skall ges
möjlighet att ansluta sig. Remissinstanserna ansluter sig genomgående till
målsättningen om allas rätt till företagshälsovård. Några remissinstanser anser
dock att en utbyggnadsperiod pä tio år är alltför kort för att uppnå detta
mål.

Även
jag anser att målet för utbyggnaden bör vara att alla anställda skall ha
tillgång till företagshälsovård. Likaså anser jag det motiverat att även ensamföretagare
och deras medhjälpare skall kunna ansluta sig. Det behövs emellertid tid att
praktiskt planera och organisera verksamheten för

Prop. 1984/85:89 25

att
finna lämpliga vägar att bereda de många små företagen företagshälsovård.
Utbyggnadstakten måste också anpassas till vilka resurser som kan ställas till
förfogande. Inte minst betydelsefullt i detta sammanhang torde utformningen av
och storleken på stödet till företagshälsovården vara. I det förslag till nytt
ersättningssystem, som jag senare kommer att presentera, har jag räknat med
att 75 % av de anställda skall kunna vara anslutna till ersättningsberättigad
företagshälsovård vid 1990-talets början.

När
det gäller vägarna att uppnå en heltäckande företagshälsovård har utredningen
inte varit enig. Utredningens majoritet förordar att utbyggnaden skall ske
genom frivilliga åtaganden, baserade på arbetsmiljöavtal och överenskommelser
mellan arbetsmarknadens parter. En minoritet av utredningens ledamöter
förordar i en reservation en lagstadgad skyldighet för arbetsgivare att anordna
företagshälsovård. Enligt reservanterna bör lagstiftning införas fr. o. m. den
1 januari 1988.

Det
övervägande antalet remissinstanser, som har behandlat denna fråga, ansluter
sig till utredningsmajoritetens förslag. Bland de remissinstanser som stöder
förslaget om en lagstadgad rätt till företagshälsovård kan nämnas
socialstyrelsen, arbetarskyddsstyrelsen, LO och Landstingsförbundet och ett
fätal landsting.

Mot
bakgrund av utredningens och reservanternas synpunkter och förslag har jag
ingående övervägt förutsättningarna för att nu besluta om en lagstiftning om
generell skyldighet för arbetsgivarna att föranstalta om företagshälsovård. Jag
har därvid även beaktat den stimulans för utbyggnaden av företagshälsovården
som mitt förslag till nytt ersättningssystem kan väntas ge. Införandet av detta
system samt de förutsättningar i övrigt som finns för en utbyggnad, bl. a.
parternas uttalade beslutsamhet att ta sitt ansvar för utbyggnaden inom resp.
avtalsområde, talar för att en fortsatt utbyggnad bör kunna ske utan en
generellt tvingande lagstiftning. Reservanternas förslag om lagstiftning medger
och syftar också till att främja en frivillig utbyggnad genom att lagregleringen
föreslås träda i kraft efter en viss övergångstid.

Utbyggnaden
av företagshälsovården skall sålunda enligt min mening även i fortsättningen i
första hand ske pä frivillig väg och bygga på de avtal och överenskommelser om
företagshälsovård som har träffats mellan arbetsmarknadens parter.

Jag
är emellertid nu inte beredd att för all framtid avskriva tanken på en
lagstiftning om generell skyldighet för arbetsgivare att föranstalta om företagshälsovård.
Enligt min mening bör riksdagen ges tillfälle att utvärdera effekterna av det
föreslagna stödsystemet i början av 1990-talet och då också pröva behovet av
eventuellt ytterligare lagstiftningsåtgärder. Mitt ställningstagande i denna
fråga innebär inte att jag bortser från att det finns arbetsplatser med en
arbetsmiljö som är förenad med sådana risker för de anställda att samhället i
sista hand bör kunna framtvinga en anslutning till företagshälsovård om
arbetsgivaren inte självmant gör det. Jag kommer

Prop. 1984/85:89 26

därför senare att föreslå en ändring i arbetsmiljölagen
som ger yrkesinspektionen möjlighet att i vissa fall gripa in med föreläggande
mot en arbetsgivare för att förmå denne att bereda de anställda
företagshälsovård.

Förutsättningar för utbyggnad

Utredningen har ingående analyserat de förutsättningar som
finns för en utbyggnad av företagshälsovården. Möjligheterna till utbyggnad har
av utredningsmajoriteten bedömts som goda, åtminstone för den del av arbetsmarknaden
som omfattas av arbetsmiljöavtal.

Även jag ser med viss tillförsikt på möjligheterna att
successivt och på längre sikt bygga ut företagshälsovården till heltäckning.
När det gäller den offentliga sektorn finns redan nu formella förutsättningar
för att företagshälsovården skall byggas ut. Pä det statliga området har
parterna träffat avtal om företagshälsovård och avsatt medel som möjliggör en
fullt utbyggd verksamhet år 1986/87. Landsting och primärkommuner och deras
avtalspartners har likaså slutit avtal om utbyggnad av företagshälsovård, dock
utan att klart ange tidpunkt för när utbyggnaden kan vara uppnådd.
Utbyggnadstakten har emellertid varit mycket snabb. Flertalet kommuner och i
stort sett alla landsting har byggt ut företagshälsovård för sina anställda.
Enligt Kommunförbundets enkät om företagshälsovårdens utbyggnad, organisation m.
m. till samtliga kommuner hade 242 kommuner i maj 1983 anordnat
företagshälsovård för sina anställda. 34 kommuner hade mer eller mindre
uttalade planer på att starta företagshälsovård medan endast 8 kommuner varken
hade eller planerade att anordna företagshälsovård. Av de 42 kommuner som
saknade företagshälsovård hade 35 färre än 15000 invånare.

För de ca 1,2milj. arbetstagare inom den privata sektorn
som inte omfattas av företagshälsovård är däremot förutsättningarna för
utbyggnad mera komplicerade. Det gäller särskilt de ca 400000 anställda i
företag utan arbetsmiljöavtal och i vilka såväl arbetsgivare som arbetstagare
är oorganiserade.

Som utredningen framhåller är en förutsättning för
företagshälsovårdens fortsatta utbyggnad att arbetsmarknadens parter samverkar
såväl inom som över avtalsgränserna. De skall därvid ansvara för att
utbyggnaden sker genom anslutning till befintlig företagshälsovård eller till
nya företagshälsovårdsenheter som parterna bygger upp själva eller i samverkan
med andra. Med hänsyn till att den återstående utbyggnaden rör en mängd små
arbetsplatser kommer parterna, enligt min mening, att ställas inför särskilda
krav och svårigheter. Inte minst gäller detta inom den privata sektorn, där de
företag som nu saknar företagshälsovård genomgående är små. Intresset, viljan
och styrkan i engagemanget hos parterna centralt, regionalt och lokalt kommer
därför att vara av avgörande betydelse för företagshälsovårdens fortsatta
utbyggnad. Jag har emellertid tagit fasta på samtliga parters uttalade vilja
att fullfölja träffade avtal om företagshälsovård och

Prop. 1984/85:89 27

att genom praktiskt samarbete medverka till en utbyggnad
av företagshälsovården för alla anställda. Jag har med tillfredsställelse
kunnat konstatera att denna strävan redan har manifesterats i en
överenskommelse våren 1983 mellan SAF, LO och PTK om samverkan för
företagshälsovårdens utbyggnad. En central arbetsgrupp för
företagshälsovårdsfrågor har inrättats av parterna, bl. a. med uppgift att
stimulera etablering av regionalt partssammansatta arbetsgrupper för samverkan
i utbyggnadsarbetet. Deras uppgift skall vara att utifrån en inventering av
behov och befintliga företagshälsovårdsresurser pröva olika utbyggnads- och
samverkansmodeller i enlighet med de idéer som utredningen har redovisat. Det
kan t. ex. gälla anslutning av småföretag till befintliga
företagshälsovårdsenheter, nyetablering av företagshälsovårdsenheter - vid
behov i samarbete med andra avtalsområden - strukturinriktning av
företagshälsovårdscentraler med hänsyn till företagens storlek och
branschtillhörighet m.fl. modeller. Eftersom småföretagen utgör den viktigaste
målgruppen kommer nya organisatoriska och innehållsmässiga former att prövas
speciellt med tanke på behoven hos de små företagen så att dessa skall finna
det angeläget att ansluta sig. Verksamheten finansieras med medel från
arbetarskyddsfondens program för utveckling av företagshälsovård och lokalt
miljöarbete. Fonden har anslagit totalt 15 milj. kr. till programmet som
genomförs under tre år med början våren 1984.

SAF, LO och PTK har deklarerat beredskap att tiJl
företagshälsovård som har byggts upp i samverkan dem emellan även ansluta
företag som står utanför det kollektivavtalsreglerade området. Utbyggnaden av
företagshälsovård för företag som inte omfattas av arbetsmiljöavtal, dvs. i
allmänhet små privata företag, kommer emellertid att kräva medverkan, förutom
av företagshälsovårdscentraler och inbyggd företagshälsovård med s. k. externt
anslutna företag, även av landsting, primärkommuner och staten via Statshälsan.
Även s. k. branschhälsor måste engageras, vilket också sker inom flera områden
i dag. Bygghälsan ger t. ex. service till många företag som inte omfattas av
den avtalsöverenskommelse som reglerar Bygghälsans verksamhet.

Av remissvaren att döma är samtliga här berörda parter
eniga om att ta ett ansvar och med kraft bidra till företagshälsovårdens
utbyggnad. Enligt Statshälsan sker denna medverkan f. n. främst genom samverkan
med kommuner och privata företag vid etablering av företagshälsovårdscentraler,
där underlaget inte är tillräckligt för egen företagshälsovård. Kommunförbundet
har inga invändningar mot utredningens analys av kommunernas möjligheter att
engagera sig i extern företagshälsovård. Enligt förbundet utgör kommunerna ofta
ett lämpligt geografiskt planeringsunderlag.

Utredningen
förutsätter att landstingen i egenskap av huvudmän för hälso- och sjukvården
med kraft skall verka för att anordna och tillhandahålla företagshälsovård, om
inga andra möjligheter står till buds. Jag kan . med tillfredsställelse
konstatera att såväl Landstingsförbundet som samtli-

Prop. 1984/85:89 28

ga
landsting i sina remissvar i princip ansluter sig till denna uppfattning. Flera
landsting betonar emellertid att ett sådant engagemang inte får tolkas så att
landstinget ikläder sig arbetsgivarens ansvar att hålla ett tillfredsställande
arbetarskydd och att bära kostnaderna för detta.

Ansvaret
för att söka anslutning till företagshälsovård för de anställda respektive att
organisera förutsättningarna för arbetsmiljöarbetet i företaget skall alltid
vila på arbetsgivaren. På samma sätt skall arbetsgivaren stå för kostnaderna
för företagshälsovården, oavsett vem som tillhandahåller denna service. Jag
vill också framhålla att det är väsentligt att planering, uppbyggnad och drift
av extern företagshälsovård sker i sådana former att kraven på partsinflytande
kan rillgodoses. Jag återkommer till denna fråga när jag behandlar förslaget om
ett nytt ersättningssystem för företagshälsovården.

Trots
de utbyggnadsambitioner som har redovisats från samtliga inblandade parter,
arbetsmarknadsorganisationer, stat, kommuner och landsting, är jag medveten om
att företagshälsovårdens fortsatta utbyggnad kan komma att möta hinder. Den
hittillsvarande utbyggnaden av företagshälsovården inom den privata sektorn
har till övervägande del omfattat stora och medelstora företag företrädesvis
inom industrin. Dessa företag har ofta ett väl organiserat skyddsarbete och
ingående kunskaper om arbetsmiljöfrågor. Den företagshälsovård som har byggts
upp gentemot dessa företag har i allmänhet haft en relativt enhetlig karaktär i
enlighet med de principer för företagshälsovårdens innehåll och organisation
som har lagts fast i arbetsmiljöavtal och överenskommelser mellan parterna.

Förutsättningarna
att nå de ca 200000 företag med färre än 50 anställda torde vara betydligt
svårare. Ett problem är att mänga av dessa små företag inte omfattas av
arbetsmiljöavtal. En försvårande omständighet i detta sammanhang är också
bristen på arbetsmiljökompetens och kännedom om företagshälsovård i de små
företagen. Skyddsarbete saknas ofta helt eller bedrivs på ett
otillfredsställande sätt. Utredningen framhåller att de små företagens behov av
företagshälsovård är skiftande och ofta helt annorlunda än de stora
industriföretagens samt att företagshälsovården som den är utformad i dag inte
alltid är avpassad till de mindre företagens behov. Följaktligen anser
utredningen att företagshälsovården måste differentieras i störte utsträckning
än-hittills för att innehållsmässigt och organisatoriskt bättre tillgodose
behoven. Många remissinstanser har framfört liknande synpunkter.

För
att företagshälsovårdens fortsatta utbyggnad skall kunna innefatta även de
många små företagen är det enligt min mening nödvändigt att behovsanalysen
ägnas stort utrymme i fortsättningen. Därigenom kan en lämplig avvägning göras
av resurserna i företagshälsovården och verksamheten fä en inriktning och
utformning som är ändamålsenligt avpassad i förhållande till förutsättningarna
i det enskilda företaget. En svårighet blir därvid att rätt balansera
företagets och de anställdas önskemål och behov.

Prop. 1984/85:89 29

parternas krav på en fullvärdig företagshälsovård och de
ekonomiska och administrativa förutsättningar som föreligger. Flexibilitet och
beredskap att satsa på nya lösningar bör enligt min mening prägla detta
utvecklingsarbete. För en sådan flexibilitet talar också de snabba
strukturförändringar som sker i arbetslivet, vilka kräver att verksamheten
fortlöpande anpassas till förändrade förutsättningar.

Det är också av stor vikt att kvalitetsfrågorna får en
framskjuten plats i arbetet. Jag vill särskilt framhålla vikten av att
företagshälsovårdens innehåll utvecklas med hänsyn till behoven vid de
enskilda företagen och att detta görs med bibehållet krav på hög kvalitet.

Satnhälleliga stödåtgärder

Som jag tidigare har framhållit kommer även i
fortsättningen huvudansvaret för att utbyggnaden av företagshälsovården
fullföljs att åvila arbetsmarknadens parter. Det torde dock vara nödvändigt
med vissa stödåtgärder för att bistå parterna och underlätta utbyggnaden. Det
nya ersättningssystemet för företagshälsovården, som jag ämnar föreslå, har
utformats bl. a. i syfte att stimulera små företag att ansluta sig till företagshälsovård.
Det krävs också en ökad regional och central samverkan mellan inblandade
parter för att samordna strävandena att pä längre sikt bygga ut företagshälsovården
till heltäckning och främja dess utveckling. Dessutom kan finnas behov av att i
särskilda fall ålägga en arbetsgivare att föranstalta om företagshälsovård.

Regional samverkan

Utredningen föreslår att yrkesinspektionsnämnden får till
uppgift att svara för regional samverkan när det gäller utbyggnaden av
företagshälsovården liksom uppgiften att i övrigt verka för
företagshälsovårdens utveckling inom regionen. Flertalet remissinstanser har
tillstyrkt förslaget. Även jag anser att yrkesinspektionsnämnden genom sin
sammansättning utgör lämpligt forum för dessa samordningsuppgifter. Nämnden har
också tillgång till yrkesinspektionens resurser i form av personal, register m.
m. Jag vill erinra om att nämnden redan i dag i princip har detta ansvar.
Enligt 12 § instruktionen (1973:847, ändrad senast 1980:688) för
yrkesinspektionen skall yrkesinspektionsnämnd följa och främja
företagshälsovårdens utveckling samt fungera som organ för samråd i
företagshälsovårdsfrågor inom distriktet. Mot bakgrund härav kommer jag också
senare, i samband med min redogörelse för det nya ersättningssystemet, att
föreslå att nämnden även skall svara för prövning av ansökningar om ekonomiskt
stöd till företagshälsovården. Därigenom kommer yrkesinspektionens och nämndens
möjligheter att överblicka planering och utbyggnad av företagshälsovården inom
distriktet att förbättras. Jag vill också erinra om att regeringen nyligen har
beslutat att bygga upp ett datorbaserat arbetsställeregister vid
yrkesinspektionsdistrikten. Registren kommer att göra det lättare för yr-

Prop.
1984/85:89 30

kesinspektionen
att få fram bl. a. aktuella uppgifter om företagshälsovården.

Utredningen ger flera
exempel på frågor, i vilka yrkesinspektionsnämnden och berörda parter,
arbetsmarknadsorganisationer, primärkommuner, landsting m.fl. kan samverka.
Bland exemplen kan nämnas att upprätta förteckning över befintlig
företagshälsovård och över företag som inte har tillgång till
företagshälsovård, göra en översiktlig plan för utbyggnaden samt att informera
om företagshälsovård. Utredningen anser inte att någon detaljreglering behövs
utan att förutsättningar och behov i distrikten skall avgöra innehåll i och
former för samverkan.

Olika
yrkesinspektionsnämnder har kommit olika långt i sina försök att följa och
främja företagshälsovårdens utveckling. Det mest långtgående projektet har
genomförts av yrkesinspektionen i Örebro distrikt. I projektet, som har
genomförts med medel från arbetarskyddsfonden, har förutsättningarna för
företagshälsovård i Örebro län kartlagts och ett förslag till plan för
heltäckande företagshälsovård i länet lagts fram.

Av
remissvaren från distrikten framgår emellertid att flera yrkesinspektionsnämnder
känner tveksamhet inför uppgiften att följa och främja företagshälsovårdens
utveckling samt fungera som samrådsorgan i företagshäl-sovårdsfrägor. En
precisering av nämndens uppgifter och befogenheter i dessa avseenden
efterlyses. Jag förutsätter att arbetarskyddsstyrelsen i nära samråd med
arbetsmarknadens parter, t. ex. inom ramen för företags-hälsovärdsdelegationens
verksamhet, söker utveckla närmare riktlinjer för nämndens arbete med företagshälsovärdsfrägor.

Jag har tidigare berört
landstingens roll i utbyggnaden av företagshälsovården. Det är självklart att
landstingen är viktiga samarbetspartners för yrkesinspektionsnämnderna.
Landstingen måste medverka som samrådspartners dels utifrån sina
möjligheteratt erbjuda extern företagshälsovård, dels när det gäller att avväga
de medicinska resurserna i företagshälsovården mot primärvårdens resurser. Mot
denna bakgrund har Landstingsförbundet och flera landsting i sina remissvar
framhållit behovet av egen representation i nämnden. F.n. delar primärkommuner
och landsting som arbetsgivare på en ordinarie plats och en plats som suppleant
i nämnden.

Utredningen
har inte funnit tillräckligt starka skäl för att föreslå ändrad sammansättning
av yrkesinspektionsnämnden. Däremot föreslår utredningen att nämnden med
berörda intressenter kommer överens om lämpliga samverkansformer, t. ex.
samverkansgrupp eller tar till vara den möjlighet som 17 § instruktionen för
yrkesinspektionen ger nämnden att vid behandling av företagshälsovårdsfrågor
kalla representanter för myndigheter och organisationer som berörs av
företagshälsovårdens planering och utveckling.

För
egen del anser jag emellertid att såväl landsring som primärkommuner i
egenskap av betydande arbetsgivare bör ha egen representation i nämnden.
Härigenom åstadkommes också en direkt koppling mellan

Prop. 1984/85:89 31

landstingens planering av all hälso- och sjukvård och den
prövning av ekonomiskt stöd till företagshälsovården som skall ske i nämnden.
Detta torde ha stor betydelse för landstingens planering av hälso- och
sjukvården och underlätta deras kontroll av ett eventuellt dubbelutnyttjande av
försäkringssystemet, en fråga som jag återkommer till i det följande. För att
bibehålla nuvarande balans mellan parterna i nämnden föranleder rnitt förslag
till egen representation för landstingen att arbetstagarrepresenta-tionen bör
utökas i motsvarande män. Mot bakgrund härav kommer jag att förelägga
regeringen förslag till ändrad sammansättning av yrkesinspektionsnämnderna,
vilket tillgodoser kravet pä att parterna blir lika företrädda.

När det gäller den regionala samverkan vill jag även
betona vikten av att de aggregerade hälso- och miljödata som kommer fram i
företagshälsovårdens verksamhet - självfallet med beaktande av sekretess- och
integritetskraven - tas till vara i landstingens hälso- och
sjukvårdsplanering. Härigenom kan bl. a. hälso- och vårdpolitiska grupper, som
kan behöva särskilda insatser, identifieras.

I arbetet med att utveckla och bygga ut
företagshälsovården framhåller utredningen yrkesinspektionens funktion som
informatör och rådgivare. Enligt utredningen har inspektionen ett särskilt
ansvar när det gäller att bevaka att resurser också byggs upp för de företag
som inte omfattas av arbetsmiljöavtal. Utredningen bedömer att det är
nödvändigt att inspektionen riktar särskilda informationsinsatser om
företagshälsovård till dessa företag. Även jag anser att yrkesinspektionen har
en viktig uppgift när det gäller att informera dessa företag om
företagshälsovården som medel att forma en god arbetsmiljö liksom om vikten av
att utveckla ett lokalt samarbete om arbetsmiljöfrägor. Företagshälsovården
måste ha samarbetspartners i skyddsorganisationen för att kunna verka på
avsett sätt. Därför krävs att yrkesinspektionen prioriterar insatser för att
förbättra skyddsarbetet och arbetsmiljömedvetandet i de små företagen. En sådan
inriktning av yrkesinspektionens verksamhet ligger i linje med arbetarskyddsstyrelsens
strävan att inom ramen för det regionala tillsynsarbetet stärka den lokala
skyddsverksamheten och främja utvecklingen av företagshälsovården.

Central samverkan

Den till arbetarskyddsstyrelsen knutna
företagshälsovårdsdelegationen har till uppgift att fortlöpande följa och
främja företagshälsovårdens utveckling i landet och vara ett organ för
kontakt, samråd och samverkan mellan företrädare för arbetsmarknaden, hälso-
och sjukvården och arbetarskyddet. Det är utredningens uppfattning att
delegationen, med i huvudsak den sammansättning den har i dag, bör fortsätta
att vara ett forum för central samverkan när det gäller företagshälsovårdens
utbyggnad och utveckling. Flertalet av de remissinstanser, som har behandlat
denna fråga.

Prop. 1984/85:89 32

delar
utredningens uppfattning, vilken även jag i allt väsentligt kan instämma i.
Genom sin förankring hos arbetsmarknadens parter och berörda myndigheter har
delegationen, enligt min mening, en central uppgift som rådgivande organ till
arbetarskyddsstyrelsen när det gäller att följa och främja utvecklingen av
företagshälsovården.

Utredningen
föreslår att delegationen, utöver nuvarande arbetsuppgifter, även får i
uppgift att följa och främja den sjukhusanknutna yrkesmedicinen. Jag ansluter
mig till denna uppfattning. De yrkesmedicinska klinikerna har en central roll
att spela som stödorgan och kvalificerad utredningsresurs till
företagshälsovården. En utbyggd yrkesmedicinsk verksamhet inom hälso- och
sjukvården ökar därför förutsättningarna för att fä en väl fungerande
företagshälsovård. Jag vill här erinra om att regering och riksdag i 1981 års
budgetproposition (1980/81:100, bil. 15, SoU24, rskr263) har tagit ställning till
företagshälsovårdsutredningens tidigare framjagda förslag om utbyggnad av
yrkesmedicinen.

I
likhet med utredningen anser jag att företagshälsovårdsdelegationen i fortsättningen
skall ha följande uppgifter.

-
Att vara ett centralt organ för
samverkan och information rörande företagshälsovårdens utbyggnad och
utveckling.

-
Att verka för en ändamålsenlig
användning av resurserna för företagshälsovård och att centralt svara för
samverkan med samhällets hälso-och sjukvård och andra resurser.

-
Att vid behov ange riktlinjer
för och stödja det regionala samarbetet om företagshälsovård i yrkesinspektionsnämnderha.

-
Att i nära samverkan med
yrkesinspektionsnämnderna följa utvecklingen av företagshälsovården.

-
Att ange riktlinjer för
utbyggnaden av företagshälsovårdens personalresurser och ta initiativ till
nödvändiga utbildningsinsatser vad gäller innehåll, dimensionering och lokalisering.

-
Att ägna uppmärksamhet åt
behörighets- och kompetensfrågor för personalen i företagshälsovården och
utfärda rekommendationer i sådana frågor.

-
Att följa och främja utbyggnad
och utveckling av yrkesmedicinen.

Jag
har för avsikt att föreslå regeringen att de nämnda uppgifterna får ingå i en
instruktion för företagshälsovårdsdelegationen.

Utredningen
föreslår, att i delegationen skall finnas företrädare för arbetarskyddsstyrelsen
och socialstyrelsen samt för LO, TCO, Centralorganisationen SACO/SR, SAF,
Kommunförbundet, Landstingsförbundet och staten på så sätt att parterna blir
lika företrädda. För ledamöter bör liksom nu utses suppleanter. Jag kan biträda
utredningens förslag i denna del. Utredningen föreslår dessutom att samverkan
med AMS, t. ex. i anpass-ningsfrägor i fortsättningen bör kunna ske genom adjungering.

AMS,
som för närvarande har en ledamot i delegationen, har i sitt remissvar inget
att erinra mot utredningens förslag. Med hänsyn till bety-

Prop.
1984/85:89 33

delsen
av en ökad samverkan och samordning i anpassningsfrågor, vilket har belysts i
samverkanskommittén, som jag återkommer till i det följande, anser jag dock att
AMS även fortsättningsvis bör vara representerad i delegationen. Även
utbildnings- och kompetensfrågorna förutsätter ett alltmer fördjupat samarbete
mellan högskoleorganisationen och arbetarskyddsstyrelsen. Jag anser därför att
delegationen bör förstärkas med en företrädare för UHÄ. Jag återkommer i det
följande till dessa samverkansfrågor.

Kostnaderna
för delegationens verksamhet skall liksom nu bestridas med medel anvisade under
arbetarskyddsstyrelsens myndighetsanslag. Eventuellt ökade kostnader för
verksamheten får finansieras genom omprioriteringar inom styrelsens
verksamhetsområde.

Ingripande
med stöd av lag i särskilda fall

Arbetsmiljöutredningen
framhöll i sitt slutbetänkande, Arbetsmiljölag (SOU 1976:1) att den föreslagna
arbetsmiljölagstiftningen bygger på "att arbetsgivaren tillhandahåller resurser
för kontroll av arbetsmiljön samt ansvarar för att de anställdas förhållanden
är tillfredsställande från säkerhets-, hälso- och anpassningssynpunkt".
Utredningen ansåg vidare, att "företagshälsovården utgör ett väsentligt
medel för fullgörande av dessa skyldigheter". Med denna utgångspunkt
förutsatte arbetsmiljöutredningen, "att landets arbetsplatser täcks av
företagshälsovård med i olika avseenden specialiserad personal som kan spåra
och värdera risker och ge förslag till eller vidta förebyggande åtgärder".

Det
är enligt min mening helt klart att arbetsmiljöutredningen_såg:Xö-r-ejL, tagshälsovården
som ett instrument för att förverkliga intentionerna i den nya
arbetsmiljölagstiftningen. Utredningen utgick vidare från att företagshälsovården
skulle vara heltäckande, dvs. omfatta alla arbetsplatser och anställda. Däremot
gick utredningen inte in pä frågan om alla yrkesverksamma, dvs. även t.ex. egenföretagare
skulle ha tillgång till företagshälsovård.

Arbetsskador
är ofta en följd av brister i arbetsmiljön. För de drabbade och deras familjer
kan skadorna innebära påfrestningar i form av sjukskrivningar, invaliditet
eller för tidig död. För samhället medför arbetsskadorna varje år stora
kostnader till följd av produktionsbortfall, vårdavgifter och ersättning till
de drabbade. Företagshälsovårdens förebyggande insatser kan ha stor betydelse
för att komma till rätta med brister i arbetsmiljön. Inte minst gäller detta i
de fall där kunskap och medvetenhet om arbetsmiljöfrågor är bristfällig och
ett systematiskt arbete för att förbättra arbetsmiljön saknas:

Som
jag tidigare anfört har jag inte för avsikt att nu föreslå en generellt tvingande
lagstiftning för arbetsgivare att föranstalta om företagshälsovård. I avsikt
att markera den vikt som jag tillmäter företagshälsovårdens förebyggande
insatser i arbetsmiljöarbetet vill jag emellertid föreslå att i 3 Riksdagen 1984185. I samt. Nr
89

Prop.
1984/85:89 34

arbetsmiljölagen
(3 kap. 2 §) införs en bestämmelse som ålägger arbetsgivare att föranstalta om
företagshälsovård om arbetsförhållandena så påkallar och i den omfattning som
verksamheten kräver.

Med stöd av den
bestämmelsen skall yrkesinspektionen i vissa enskilda fall kunna gripa in med
föreläggande mot en arbetsgivare att föranstalta om företagshälsovård för sina
anställda. Ett sådant föreläggande bör kunna förenas med vite. Bestämmelser om
möjlighet för yrkesinspektionen att meddela föreläggande eller förbud för att i
det enskilda fallet säkra efterlevnaden av arbetsmiljölagen finns i 7kap. 7§.
Eftersom befogenheten för yrkesinspektionen att meddela förbud för
arbetsgivaren att fortsätta verksamheten närmast är avsedd för vissa konkreta
farosituationer, skall denna möjlighet inte komma till användning när det
gäller frågan om skyldighet att föranstalta om företagshälsovård. Inte heller
skall någon straffsanktion mot arbetsgivaren kunna förekomma förrän denne
underlåter att följa ett föreläggande från yrkesinspektionen. Talan mot ett
beslut av yrkesinspektionen avseende företagshälsovård bör få föras hos
arbetarskyddsstyrelsen genom besvär. Jag har också funnit det mest
ändamålsenligt att regeringen som sista instans prövar besvär över beslut om
företagshälsovård.

Den
föreslagna bestämmelsen får självklart inte tolkas som en generell lagfäst
skyldighet för alla arbetsgivare att föranstalta om företagshälsovård. Jag
vill i detta sammanhang understryka grundprincipen att företagshälsovårdens
fortsatta utbyggnad liksom hittills i första hand bör vara en angelägenhet för
och vila på samverkan mellan arbetsmarknadens parter.

Det kan emellertid enligt
min mening finnas arbetsmiljöer där arbetsuppgifterna är förenade med så
speciella påfrestningar och risker för de anställda att tillgång till
företagshälsovård måste ses som en absolut nödvändighet för att förebygga
ohälsa eller olycksfall. Jag vill erinra om att arbetsmiljölagen redan i dag
lägger vidsträckta förpliktelser pä arbetsgivaren. Enligt lagen skall en
arbetsgivare vidta alla åtgärder som behövs för att förebygga att arbetstagare
utsätts för ohälsa eller olycksfall. Han skall ägna uppmärksamhet åt att
arbetet planläggs och anordnas så, att en tillfredsställande arbetsmiljö
skapas. Arbetsmiljölagen utgår från att det är arbetsgivaren som skall
tillhandahålla de resurser som är nödvändiga för övervakning av arbetsmiljön
samt ansvara för att de anställdas förhållanden är tillfredsställande från
säkerhets-, hälso- och anpassningssynpunkt. Arbetsgivaren skall också svara för
att mätningar och provtagningar samt analys och utvärdering sker i tillräcklig
omfattning och med den noggrannhet som erfordras. Det finns vidare ett allmänt
ansvar för arbetsgivaren att se till att hälsoövervakning och medicinska
kontroller kommer till stånd i behövlig omfattning.

För
att ett ingripande med föreläggande skall få ske måste, enligt min mening,
först alla möjligheter till frivillig anslutning till företagshälsovård inom
rimlig tid vara uttömda. Jag förutsätter att arbetsmarknadens parter

Prop. 1984/85:89 35

lever upp till det ansvar de påtagit sig när det gäller
företagshälsovårdens fortsatta utbyggnad och söker finna praktiska lösningar för
anslutning av framför allt företag med arbetsmiljöer som jag här syftar på.

Om det föreligger arbetsmiljöavtal och överenskommelser om
företagshälsovård mellan parterna regleras företagshälsovårdens innehåll, m. m.
genom dessa. Med hänsyn till att det även utanför det kollektivavtalsreglerade
området måste finnas normer för hur företagshälsovården skall utformas bör det
ankomma på arbetarskyddsstyrelsen att med stöd av bemyndigandet i 18 §
arbetsmiljöförordningen (1977:1166) utfärda närmare föreskrifter. Sådana
föreskrifter bör i första hand gälla arbetsgivare med verksamhet som inte
omfattas av avtal om företagshälsovård och där företagshälsovård måste ses som
en absolut nödvändighet föratt förebygga ohälsa eller olycksfall hos de
anställda.

När det gäller arbetsplatser som omfattas av
kollektivavtal om företagshälsovård men där arbetsgivaren likväl inte
föranstaltat om sådan vård för sina anställda, är det i första hand en uppgift
för den fackliga organisationen att med stöd av gällande avtal verka för att
så sker. Med hänsyn härtill bör det enligt min mening inte annat än i
undantagsfall finnas skäl att meddela föreläggande om företagshälsovård
gentemot en kollektivavtals-bunden arbetsgivare. Om en sådan arbetsgivare trots
detta inte föranstaltar om företagshälsovård för sina anställda anser jag att
det är rimligt att den föreslagna bestämmelsen i arbetsmiljölagen skall kunna
tillämpas. Detta är inte att betrakta som ett avsteg från grundprincipen att
innehållet i företagshälsovården skall regleras genom överenskommelser mellan
parterna på arbetsmarknaden. Det är sålunda enligt min mening uppenbart att
arbetsförhållandena även på arbetsplatser som omfattas av kollektivavtal om
företagshälsovård kan vara sådana att tillgäng till företagshälsovård måste ses
som en absolut nödvändighet för att förebygga ohälsa eller olycksfall hos de
anställda. Om föreläggande i enlighet med detta resonemang meddelas mot en kollektivavtalsbunden
arbetsgivare bör yrkesinspektionsnämnden vid sin bedömning utgå från de krav
på företagshälsovårdens innehåll som regleras i det arbetsmiljöavtal eller
motsvarande som gäller för branschen.

I de flesta fall har man att räkna med att en icke kollektivavtalsbunden
arbetsgivare på vilken den föreslagna bestämmelsen blir tillämplig ansluter sig
till någon redan befintlig företagshälsovårdsenhet. Detta är emellertid inte
nödvändigt. För den händelse arbetsgivaren väljer att föranstalta om
företagshälsovård utanför de redan befintliga företagshälsovårdsenheterna måste
emellertid den anlitade företagshälsovården ha en viss kvalitet och omfattning.
Vid min behandling av förslaget till nytt ersättningssystem för
företagshälsovården kommer jag i det följande att föreslå att vissa allmänna
villkor skall ligga till grund för ersättningen samt att verksamheten i de fall
kollektivavtal saknas skall drivas enligt normer som anges i centrala

Prop.
1984/85:89 36

avtal
på det privata området. Eftersom förelägganden om företagshälsovård närmast
torde bli aktuella i fråga om mindre företag inom tillverknings- och
servicesektorerna anser jag att arbetarskyddsstyrelsen vid ut-, färdande av
riktlinjer för handläggning av föreläggande om företagshälsovård bör ta
utgångspunkt i de arbetsmiljöavtal eller motsvarande som gäller för dessa
sektorer.

Som
jag tidigare har anfört är det emellertid grundläggande att företagshälsovården
utformas med beaktande av förutsättningarna och behoven i det enskilda
företaget. Jag förutsätter att arbetarskyddsstyrelsen kommer att ge
yrkesinspektionen den vägledning som behövs för att den föreslagna bestämmelsen
i arbetsmiljölagen skall kunna tillämpas på ett enhetligt och riktigt sätt.
Arbetarskyddsstyrelsens riktlinjer för yrkesinspektionens handläggning av ärenden
om föreläggande avseende företagshälsovård får emellertid inte utformas sä att
de kan komma att uppfattas som normerande för litbyggnaden av
företagshälsovården i allmänhet. Jag utgår från att arbetarskyddsstyrelsen
utfärdar riktlinjer i nära samråd med arbetsmarknadsparterna och att man
därvid beaktar nämnda frågor.

Frän samhällets
utgångspunkt är arbetarskydd inte något som enbart hör samman med
anställningsförhållandet. I och med den nya arbetsmiljölagen kom lagstiftningen
att vidgas till att i princip också gälla ensamföretagare. Med ensamföretagare
likställs den som utför yrkesmässigt arbete tillsammans med familjemedlemmar,
om dessa inte är att anse som arbetstagare och det inte heller finns någon
annan anställd i företaget. I sitt slutbetänkande anförde
arbetsmiljöutredningen att det var naturligt att söka tillämpa samma reglering
av arbetsmiljön för företag med anställda och företagare utan anställda
eftersom de senare i stor utsträckning utför liknande arbetsuppgifter som
arbetstagare. Företagshälsovårdsutredningen har i sitt slut-, betänkande
framhållit att ensamföretagare kan ha arbetsmiljöproblem som är väl så
besvärliga som i företag med anställda. Arbetsmiljöavtalen med vidhängande
riktlinjer om företagshälsovård omfattar inte den del av ar-• betsmarknaden där
det saknas regelrätta anställningsförhållanden. Ensamföretagare liksom
personer som för gemensam räkning utför arbete är grupper som faller utanför
avtalens område. Jag delar företagshälsovårds-utredningens uppfattning om
behovet av företagshälsovård även för dessa företagare. Jag kommer i det
följande att föreslå att de också skall omfattas av det nya ersättningssystemet
för företagshälsovård. Samtidigt anser jag, med hänsyn till att
arbetsmiljölagens bestämmelser rörande bl. a. arbetslokaler inte fullt ut är
tillämpliga på ensamföretagare och med hänsyn även till den särskilda
inspektionsbestämmelsen i 15 § andra stycket arbetsmiljöförordningen, att den
av mig nu föreslagna bestämmelsen i arbetsmiljölagen inte bör gälla denna
kategori. Den bör däremot i princip gälla när två eller flera personer för
gemensam räkning yrkesmässigt driver verksamhet utan att ha arbetstagare
anställd, dock ej om verksamhetn bedrivs endast av medlemmar av samma familj.
Med hänsyn till utformningen av bestäm-

Prop.
1984/85:89 37

melserna i 3 kap. 5§ första stycket arbetsmiljölagen
behövs det ingen särskild bestämmelse för att utmärka detta.

Ett
genomgående drag i den fortsatta utbyggnaden av företagshälsovården måste,
enligt företagshälsovärdsutredningéns mening, vara att arbetarskyddsstyrelsens
och yrkesinspektionens arbete nära förankras hos arbetsmarknadens parter.
Detta uttalande har jag tidigare understrukit betydelsen av. Verksamheten i
såväl arbetarskyddsstyrelsen som yrkesinspektionen leds av partssammansatta
organ. Det bör därför vara en uppgift för yrkesinspekrionen och
yrkesinspektionsnämnden att verka för att företagshälsovård kommer till stånd
pä frivillig väg. Genom den överblick och de kontakter med företagen som
inspektionen har i sin dagliga verksamhet bör den med framgång kunna stötta
parterna i deras strävanden att utveckla företagshälsovården. Jag kommer i det
följande att föreslå att yrkesinspektionsnämnden skall pröva ansökningar om
ersättning till företagshälsovård. Principiella frågor och samverkansfrågor
kan därför med fördel avhandlas i anslutning till yrkesinspektionsnämndens
bidragsprövning. Frågan om ingripande i form av föreläggande för enskild
arbetsgivare att ansluta sig till företagshälsovård bör, enligt min mening,
också behandlas av nämnden. Därvid finns möjligheter att anpassa kraven i
föreläggandet efter möjligheterna att bereda företagshälsovård inom regionen.

2.2.3 Personal- och utbildningsfrågor

Arbetsmiljöfrågorna är i allmänhet så sammansatta att de
måste angripas på bred front av företagshälsovårdens personal. I likhet med
utredningen vill jag framhålla arbetets karaktär av lagarbete och vikten av att
verksamheten präglas av en helhetssyn på människan i arbetsmiljön.

Utredningen har ingående belyst vilka personalkategorier
som bör finnas i företagshälsovården och deras respektive ansvarsområden samt
hur personalbehovet skall kunna tillgodoses under de närmaste tio åren.

När det gäller frågan om personalens sammansättning vill
jag för egen del understryka vikten av att företagshälsovården är tillräckligt
flexibel för att kunna möta de snabba strukturförändringarna i arbetslivet och
anpassa personalsammansättning och arbetsuppgifter därefter. Vissa enheter kommer
t. ex. att ha ett stort behov av kompetens inom det psykosociala området, andra
inom det kemiska området etc. Som jag tidigare har framhållit måste
företagshälsovårdens organisation och innehåll i fortsättningen differentieras
i större utsträckning än hittills för att kunna tillgodose de många små
företagens faktiska behov av service. Mot denna bakgrund anser jag det inte
möjligt att med säkerhet förutse vilken personalsammansättning och
personaltäthet som är mest ändamålsenlig i företagshälsovården på längre sikt.
Även det förslag till ett starkt reformerat ersättningssystem för
företagshälsovården, som jag kommer att framlägga i det följande, kan genom sin
verksamhetsneutrala karaktär, väntas påverka det långsik-

Prop.
1984/85:89 38

tiga
behovet av olika personalkategorier. Jag anser också att de olika arbetsmiljöavtalen
med riktlinjer för företagshälsovården bör vara vägledande för
ställningstagande till personalbehovet inom olika områden. Det bör vidare vara
en uppgift för företagshälsovårdsdelegationen att fortlöpande följa
personalbehovet i företagshälsovården och lämna förslag till nödvändiga
utbildningsinsatser.

Jag
har tidigare framhållit vikten av att kvalitetsfrågorna får en framskjuten
plats i arbetet med att utveckla och bygga ut företagshälsovården.
Kvalitetsfrågorna är nära förknippade med personalens utbildning och kompetens.
En kvalitativt högtstående företagshälsovård förutsätter att dess personal är
kvalificerad och har en utbildning som svarar mot de speciella krav som
arbetsuppgifterna inom företagshälsovården ställer.

Utredningen
har utarbetat detaljerade förslag angående den framtida utbildningen av
företagshälsovårdens olika personalkategorier. De ändringar som utredningen
föreslår i fråga om utbildning utgår bl.a. från följande principiella
utgångspunkter. En anpassning skall eftersträvas till högskolans system för
grund- och vidareutbildning. Utbildningen skall vara generell med hänsyn till
förhållandena på arbetsmarknaden. Bransch-inriktad utbildning bör anordnas
endast pä efterutbildningsnivå. Handledd praktisk tjänstgöring skall utgöra ett
väsenligt inslag i den framtida företagshälsovårdsutbildningen. Utbildningarna
skall utformas och dimensioneras så att den pågående utbyggnaden av
företagshälsovården inte stannar upp utan kan fortsätta i åtminstone nuvarande
takt. Företagshälsovårdens personal skall vara utbildad för arbetet i
företagshälsovården före anställning.

I
likhet med det stora flertalet remissinstanser ansluter jag mig i allt väsentligt
till dessa övergripande målsättningar. Jag återkommer till utredningens
förslag beträffande de enskilda utbildningarna mera detaljerat i det följande.

Utredningen
föreslår också att utbildningen i företagshälsovård, för att bli lätt riilgänglig
för de studerande, bör spridas i landet. Utbildningscentra med utbildning för
två eller flera kategorier befattningshavare i företagshälsovården skall
eftersträvas. Jag ställer mig av flera skäl tveksam till detta förslag. Enligt
min mening måste i första hand de kompetensmässiga förutsättningarna, dvs.
tillgången till kvalificerade lärare och handledare, tillmätas stor betydelse
för att utbildningen skall kunna hållas på en kvalitativt hög nivå. Genom att
koncentrera utbildningen till några orter ökar man förutsättningarna för att
bra utbildningsinstitutioner skall växa fram. Även resursskäl talar för en
sådan koncentration av utbildningsutbudet. Dessutom torde utbildningsbehovet
vara så pass begränsat att det av det skälet inte kan bli frågan om ett större
antal utbildningscentra. När det gäller att tillgodose tillgänglighetskravet vill
jag i stället framhålla den möjlighet som i dag finns att bedriva utbildning
som distansundervisning. Denna studieform ger också möjlighet att organisera
utbildningen så att

Prop.
1984/85:89 39

man
får den samordning av utbildningen för flera personalkategorier som utredningen
eftersträvar. Det är enligt min mening väsentligt att redan under utbildningen
betona det lagarbete som skall ligga till grund för verksamheten inom
företagshälsovården. Med en lämplig uppläggning av utbildningen bör man kunna
befrämja samverkan mellan olika personalkategorier inom företagshälsovården.

I
fråga om högskolan är förutsättningarna för att denna på längre sikt skall
kunna ge kvalificerad utbildning för företagshälsovårdens personal goda. Under
1970-talet har inom högskolan byggts upp vissa resurser för forskning och
utbildning pä det arbetsvetenskapliga området. Inom högskolan finns således
redan i dag kompetens inom flera ämnesområden av intresse för berörd
utbildning. Remissvaren visar, förutom många exempel på sådan specialkompetens,
också att det finns ett intresse vid olika högskoleenheter för att engagera sig
i denna uppgift.

Det
är emellertid, enligt min mening, väsentligt att också ta till vara den specialinriktade
kompetens och erfarenhet av utbildning inom området som under en lång följd av
år har byggts upp vid arbetarskyddsstyrelsen. Styrelsen är enligt
statsmakternas beslut ansvarig central utbildningsmyndighet för
företagshälsovårdens personal och svarar också för den utan jämförelse största
delen av nuvarande specialutbildning av olika personalkategorier inom företagshälsovården.
Vid styrelsens forskningsavdelning, som sysselsätter ca 330 personer i
Stockholm och Umeå, finns f.n. 25 professorer och laboratorer, vilka också
ingår i resp. fakultetskollegium inom högskolan. Inom det arbetsvetenskapliga
området finns vid avdelningen kompetens inom de medicinska, fysiologiska,
toxikologiska, beteendevetenskapliga, tekniska och kemiska ämnesområdena.
Avdelningen har också ett omfattande samarbete med universitet och högskolor,
främst genom att forskarutbildning är förlagd till avdelningen, men också genom
att ett stort antal forskningsprojekt genomförs tillsammans med olika högskoleinstitutioner.
Till styrelsens utbildningsresurser hör också landets största bibliotek inom
det arbetsvetenskapliga och arbetsmedicinska området samt en väl fungerande
utbildningsadministration, inkl. nyligen färdigställda undervisningslokaler
och laboratorier. Jag vill i detta sammanhang erinra om att jag i 1983 och 1984
års budgetpropositioner föreslog att medel skulle ställas till arbetarskyddsstyrelsens
förfogande för att uppbyggnaden av ett s. k. ansvarsbibliotek med nationellt
ansvar för vetenskaplig och teknisk informationsförsörjning i arbetsmiljöfrägor
skulle kunna påbörjas vid styrelsen. Medel har därefter anvisats av riksdagen.

Mot
denna bakgrund finns det enligt min mening all anledning att nu samlat ta till
vara såväl högskolans som arbetarskyddsstyrelsens kompetens och
utbildningsresurser för att kunna tillgodose det personalbehov som en utbyggnad
av företagshälsovården kräver. Inte minst med hänsyn till det begränsade
budgetutrymmet är en sådan samordning och samverkan nödvändig.
Arbetarskyddsstyrelsens och högskolans kapacitet för ut-

Prop.
1984/85:89 40

bildning av företagshälsovårdens personal bör därför
planeras i ett sammanhang. Jag delar utredningens uppfattning att UHÄ
tillsammans med arbetarskyddsstyrelsen och socialstyrelsen nu bör överväga pä
vilket sätt samverkan och samordning rörande företagshälsovårdsutbildningen bäst
kan uppnås. Jag har inhämtat att chefen för utbildningsdepartementet avser att
föreslå regeringen att ge UHÄ ett sådant uppdrag. En av utgångspunkterna när
det gäller utbildningarnas dimensionering blir företagshälsovårdens
utbyggnadstakt och den anslutning till företagshälsovården som kan förväntas,
bl. a. mot bakgrund av mitt förslag om ett nytt ersättningssystem för
företagshälsovården.

Utredningen framhåller att den företagshälsovärdsutbildning
som anordnas av arbetarskyddsstyrelsen i alla avseenden är jämförbar med
högskoleutbildning. Utredningen anser det viktigt att de studerande, oavsett
var de genomgår företagshälsovårdsutbildning, gör det utifrån samma mål och
krav för utbildningen samt får den likvärdigt bedömd både på arbetsmarknaden och
vid tillträde till annan utbildning. Utredningen föreslår därför att UHÄ verkar
för att arbetarskyddsstyrelsens utbildningar för personal inom
företagshälsovården med avseende på meritvärde jämställs med motsvarande
utbildning i högskolan. Jag delar denna uppfattning. Som jag nyss har nämnt
anser jag det dessutom angeläget att arbetarskyddsstyrelsens kompetens och
övriga utbildningsresurser utnyttjas även i framtiden inom av högskolan
anordnad utbildning för företagshälsovårdens personal. UHÄ bör därför, inom
ramen för det ovan nämnda uppdraget, även överväga praktiska arrangemang för
att arbetarskyddsstyrelsens kurser för företagshälsovårdens personal skall
kunna tillgodoräknas inom ramen för högskoleutbildning. Detta kan t. ex.
underlättas av att högskoleförordningen till viss del görs tillämplig på
styrelsens utbildningsverksamhet.

Jag övergår nu till att mera i detalj kommentera
utredningens förslag beträffande de enskilda utbildningarna för
företagshälsovårdens olika personalkategorier.

Utbildning av företagsläkare

Utredningen föreslår att företagsläkarutbildningen
anordnas inom det reguljära vidareutbildningssystemet för läkare och att
företagshälsovård blir en medicinsk specialitet. Vidareutbildningen föreslås
omfatta fyra och ett halvt års praktisk tjänstgöring varav 18 månader
företagshälsovård, 18 månader allmänmedicin, 12 månader internmedicin och 6
månader allmän psykiatri. Vissa utbytesmöjligheter skall finnas. Till
utbildningen skall knytas nio veckors teoriundervisning i huvudsak bestående av
arbetarskyddsstyrelsens nuvarande specialutbildning för företagsläkare. I
utbildningen föreslås också ingå tre veckokurser med inriktning på allmänmedicin,
internmedicin eller psykiatri.

Utredningens förslag innebär att block för underläkartjänstgöring,
s. k. FV-block (block för fortsatt vidareutbildning) för företagsläkare
inrättas.

Prop.
1984/85:89 41

Detta förutsätter att landstingen och arbetsgivarna är
beredda att inrätta utbildningstjänster och medverka med handledning inom
respektive område. Utredningen räknar med att det vid fullt utbyggd
specialistutbildning kommer att behövas ca 90 FV-block per år, vilket motsvarar
ca 135 utbildningstjänster inom företagshälsovården. Förslaget innebär att före-tagsläkarutbildriingen
i sin nuvarande form trappas ned i takt med att FV-block och
utbildningstjänster inrättas. Därvid förutsätts att arbetarskyddsstyrelsens
kurser i företagshälsovård går in som en del i den nuvarande utbildningen.

Utredningen föreslår att socialstyrelsen får i uppdrag att
med ledning av utredningens förslag skyndsamt utforma den medicinska
specialiteten företagshälsovård samt lägga förslag om att sådan inrättas.
Arbetet bör, enligt utredningens mening, bedrivas i nära samverkan med arbetarskyddsstyrelsen
och den därtill knutna företagshälsovårdsdelegationen. Eventuella
samordningsmöjligheter mellan företagsläkarutbildningen och yrkesmedicinarutbildningen
skall tas till vara.

Remissinstanserna biträder i princip förslaget att göra
företagshälsovård till medicinsk specialitet. Flera landsting är emellertid
tveksamma till möjligheterna att i tillräcklig omfattning anordna
utbildningsplatser och tillhandahålla handledarresurser inom
företagshälsovården. Vidare anser flera remissinstanser att frågan om
huvudmannaskapet för utbildningen liksom frågan om finansieringen av de FV-block
som fullgörs inom företagshälsovård i privat regi är oklara och kräver
ytterligare utredning. Socialstyrelsen framhåller att införande av
företagshälsovård som specialitet strider mot de allmänna strävandena att
samordna och begränsa specialitetsuppdelningen i vidareutbildningssystemet för
läkare. I dag finns 44 specialiteter och dessutom 16 s.k. behörighetsämnen.
Från utbildningssynpunkt innebär en sådan uppdelning, enligt socialstyrelsens
mening, att vissa specialiteter och sjukhuskliniker orimligt belastas av tjänstgöringar.
Frågan om företagshälsovården som specialitet samt dess inriktning, omfattning
och eventuella samordning med näriiggande specialiteter måste, enligt
socialstyrelsens uppfattning, prövas i samband med en total översyn av
vidareutbildningen av läkare. Liknande synpunkter har framförts av bl. a.
Landstingsförbundet.

För egen del anser jag att frågan om att inrätta
företagshälsovård som en egen specialitet måste pröva ytterligare, bl. a. mot
bakgrund av de synpunkter som har framkommit under remissbehandlingen. Enligt
vad jag har inhämtat från statsrådet Sigurdsen kommer en utredning att
tillsättas under hösten som enligt sina direktiv skall göra en samlad översyn
av vidareutbildningssystemet för läkare. Jag förutsätter att denna utredning
prövar om företagshälsovård skall utgöra en egen specialitet eller om
utbildningen bör samordnas med närliggande specialiteter, t. ex. yrkesmedicin,
samt i övrigt beaktar de synpunkter som har framförts av
företagshälsovårdsutredningen och remissinstanserna i denna fråga.

Prop. 1984/85:89 42

För
närvarande pågår en försöksverksamhet med FV-block i företagshälsovård. Syftet
är att pröva hur tjänstgöring i företagshälsovård kan inordnas i det reguljära
vidareutbildningssystemet för läkare som hittills enbart avsett offentlig hälso-
och sjukvård. Syftet är också att studera hur tjänstgöring och handledning inom
företagshälsovården kan läggas upp. Enligt min mening bör denna
försöksverksamhet utvärderas innan slutlig ställning tas till utformning av och
innehåll i en eventuell specialistutbildning av läkare inom området
företagshälsovård. Jag utgår från att ovannämnda utredning i sin översyn av
vidareutbildningssystemet för läkare även beaktar erfarenheterna av denna
försöksverksamhet.

Samtidigt vill jag
framhålla att det kommer att ta tid innan effekterna av en eventuell
specialistutbildning av läkare inom området företagshälsovård får genomslag i
den praktiska verksamheten. Under en relativt lång övergångstid måste därför
liksom nu läkare rekryteras till företagshälsovården från andra
specialistområden, t. ex. allmänmedicin och internmedicin för att utbyggnaden
av företagshälsovården skall kunna fullföljas. Det är givetvis angeläget att
dessa läkare även i fortsättningen ges möjlighet till specialutbildning i
arbetarskyddsstyrelsens regi inom ämnesområden som är väsentliga för
verksamheten inom företagshälsovården.

Utbildning
av företagssköterskor

Den
framtida företagssköterskeutbildningen bör, enligt utredningens mening,
förbereda för ett vidgat arbetsfält för företagssköterskorna. Utredningen
föreslär att vidareutbildningen till företagssköterska på längre sikt utökas till
att omfatta 40 poäng och bygga på den nya grundutbildningen för sjuksköterskor
om 80 poäng inom hälso- och sjukvårdslinjen i högskolan samt minst tvä års
arbete som sjuksköterska. Av den föreslagna vidareutbildningens 40 poäng bör ca
15 poäng bestå av praktik i företagshälsovård och ca 25 poäng av teoretisk
utbildning. Möjligheterna till samordning mellan vidareutbildningen i
företagshälsovård och vidareutbildningen i öppen hälso- och sjukvård skall
enligt utredningens uppfattning prövas.

Utredningen föreslår att
UHÄ i samråd med arbetarskyddsstyrelsen och Landstingsförbundet utreder de
närmare förutsättningarna att anordna företagssköterskeutbildning som reguljär
högskoleutbildning vid landstingens värdskolor.

Flertalet
remissinstanser som har behandlat denna fråga pekar på att den föreslagna
vidareutbildningen för företagssköterskor i flera avseenden sammanfaller med
nuvarande vidareutbildning i öppen hälso- och sjukvård. Mot den bakgrunden
framhåller bl. a. Landstingsförbundet och flera landsting vikten av att alla
samordningsmöjligheter mellan de tvä utbildningsvägarna ingående prövas.
Arbetarskyddsstyrelsen instämmer i utredningens förslag till förändring i
uppläggningen av företagssköterskeutbildningen och betonar vikten av att den
praktiska tjänstgöringen får motsva-

Prop.
1984/85:89 43

rande innehåll, omfattning och betydelse som den för
närvarande har. Den planerade dimensioneringen av företagssköterskeutbildningen
bör därför, enligt styrelsens mening, ses i förhållande till tillgången på
lämpliga praktikplatser. Socialstyrelsen ställer sig tveksam till att en päbyggnadslinje
i företagshälsovård specifikt för sjuksköterskor inrättas. Skälet anges vara
att verksamhetsområdet i stor utsträckning är detsamma som det påbygg-nadslinjen
i öppen hälso- och sjukvård förbereder sjuksköterskan för och att
verksamhetsområdet inte är större än att högst 5% av antalet sjuksköterskor
beräknas komma att vara verksamma inom detsamma. En alltför snäv inriktning och
specialisering kan, enligt socialstyrelsens mening, försvära rekryteringen
till hälso- och sjukvärdens olika delar och försämra sjuksköterskornas möjigheter
att pä ett flexibelt sätt verka inom olika delar av hälso- och sjukvården.
Socialstyrelsen anser vidare att den nuvarande vidareutbildningen inom öppen hälso-
och sjukvård bör ligga till grund för tjänstgöring som företagssköterska. De
speciella utbildningsinsatser som krävs för företagshälsovård bör, enligt
socialstyrelsens uppfattning, generellt kunna genomföras som efterutbildning,
t. ex. som enstaka kurser inom den kommunala högskoleutbildningens ram. UHÄ
ifrågasätter om landstingen skall ges ett utbildningsansvar för annat än det
egna ansvarsområdet, hälso- och sjukvården. UHÄ föreslår att som
huvudalternativ till den nuvarande utbildningshuvudmannen bör den statliga
högskolan övervägas. Enligt UHÄ: s bedömning förefaller vidare ett poängtal
kring 20 som rimligt om utbildningen skall bedrivas som en av riksdagen
inrättad påbyggnadslinje.

Jag delar
utredningens uppfattning att det finns skäl att på längre sikt inordna
vidareutbildningen av företagssköterskor i högskolan. Frågan om huvudman för
utbildningen måste emellertid övervägas ytterligare. Enligt min mening bör
tillgången till kompetenta lärarkrafter och andra utbildningsresurser därvid
avgöra valet av huvudman för vidareutbildningen. Jag har vidare tagit fasta på
utredningens uppfattning att en samordning av utbildningen av olika
personalkategorier i företagshälsovården bör eftersträvas.

Dessa förslag bör beredas vidare. Ett uppdrag till UHÄ
behöver därför aktualiseras. En viktig utgångspunkt är därvid frågan hur
vidareutbildningen för sjuksköterskor, sjukgymnaster och skyddsingenjörer kan
samordnas. UHÄ bör även pröva förutsättningarna för att låta arbetarskyddsstyrelsen,
som en av flera utbildningsanordnare, svara för vissa delar av en sådan
framtida vidareutbildning. Uppdraget bör genomföras i samråd med
arbetarskyddsstyrelsen och Landstingsförbundet.

I likhet med utredningen anser jag det angeläget att
arbetarskyddsstyrelsen tills vidare fortsätter att anordna specialutbildning
för företagssköterskor i samma omfattning som hittills. Efterfrågan på denna
utbildning frän såväl redan verksamma företagssköterskor som sjuksköterskor som
inte har anställning inom företagshälsovården är mycket omfattande. Jag har

Prop.
1984/85:89 44

vidare
erfarit att arbetarskyddsstyrelsen fr. o. m. innevarande budgetår har ändrat
uppläggningen av utbildningen till företagssköterska i enlighet med vad
utredningen har förordat samt har planer på att förlägga företagssköterskeutbildningen
även till andra orter än Stockholm.

Beträffande
undersköterskor i företagshälsovården konstaterar utredningen att det inte
finns behov av särskild utbildning i företagshälsovård före anställning inom
företagshälsovården. Däremot bör enligt utredningens mening viss
introduktionsutbildning och orienterande utbildning ges i kursform.
Utredningens förslag föranleder ingen erinran från min sida. Undersköterskorna
bör självfallet ha samma möjlighet till efterutbildning som andra
personalkategorier inom företagshälsovården.

Utbildning
av företags.sjukgymnaster

Utredningen
konstaterar att antalet platser för utbildning av företagssjukgymnaster långt
ifrån är tillräckligt och föreslår därför att arbetarskyddsstyrelsen snarast
ökar antalet utbildningsplatser från 24 till minst 50 per är. Utredningen
föreslår också att företagshälsovårdsdelegationen undersöker möjligheterna att
fä fram ytterligare utbildningsplatser.

Utredningen
diskuterar vidare möjligheterna att utforma en framtida företagssjukgymnastutbildning
som påbyggnadsutbildning till den nya rehabiliteringslinjens inriktning mot
sjukgymnastik. Linjen omfattar 100 poäng i högskolan. Utredningen föreslår att
UHÄ, i samråd med arbetarskyddsstyrelsen, inom ramen för utredningen om
sjukgymnasternas vidareutbildning, undersöker förutsättningarna att inrätta en
särskild påbyggnadslinje i företagshälsovård om 20 poäng, för studerande som
tidigare genomgått rehabiliteringslinjens inriktning mot sjukgymnastik eller
motsvarande.

Flera remissinstanser
bedömer det som mycket angeläget att utbildningskapaciteten för
företagssjukgymnasterna snarast ökar. Enligt UHÄ: s uppfattning är det samlade
behovet av grundläggande utbildning och påbyggnadsutbildning för sjukgymnaster
under överblickbar tid väsentligt större än vad högskolan av olika skäl förmår
tillgodose. Tillsammans med de personella och andra resurser som
arbetarskyddsstyrelsen förfogar över bör dock, enligt UHÄ:s mening,
utbildningskapaciteten för företagssjukgymnaster kunna ökas. Remissinstanserna
tillstyrker vidare i princip förslaget om en särskild påbyggnadsutbildning för
blivande företagssjukgymnaster. UHÄ anför att ämbetet är berett att tillstyrka
att en påbyggnadsutbildning för sjukgymnaster med inriktning mot
företagshälsovården inrättas. Legitimerade sjukgymnasters riksförbund anser
att en påbyggnadsut-bjldning om 20 poäng för sjukgymnaster i företagshälsovård
bör ha samma huvudinnehåll som den nuvarande företagssjukgymnastutbildningen.
Inriktningen bör vara en fördjupning av de ämnen som i dag ingår.

Jag
delar utredningens och remissinstansernas uppfattning om det stora behovet av
utbildning i företagshälsovård av såväl redan verksamma före-

Prop. 1984/85:89 45

tagssjukgymnaster utan erforderlig specialutbildning som
sjukgymnaster som ännu inte har börjat arbeta inom företagshälsovården. Den
specialutbildning för företagssjukgymnaster som i dag finns har enbart kommit
att avse sjukgymnaster som redan är verksamma i företagshälsovården eftersom
antalet utbildningsplatser vida understiger behovet i företagshälsovården.
Bristen på utbildningsplatser för företagssjukgymnaster kan enligt min mening
innebära problem för företagshälsovårdens fortsatta utbyggnad såväl i
kvantitativt som i kvalitativt avseende: Den ökade uppmärksamheten pä
belastningssjukdomar och skador till följd av felaktiga arbetsställningar
eller felaktig arbetsteknik har medfört att de ergonomiska frågeställningarna
fått en alltmer framträdande plats i företagshälsovårdens arbete. Här har företagssjuksgymnasterna
en central roll som ergonomiska rådgivare i frågor som rör arbetsställningar, arbetsrörelser
och fysisk belastning i arbetet.

Mot denna bakgrund noterar jag därför med
tillfredsställelse att arbetarskyddsstyrelsen redan nu har tagit initiativ
till en dubblering av antalet platser i företagssjukgymnastutbildningen.
Innevarande budgetär genomför styrelsen en kurs som uppdragsutbildning vid
universitetet i Lund. Kursen finansieras med medel bl. a. från
arbetarskyddsfonden. Styrelsen planerar också att under innevarande budgetår
knyta en referensgrupp till företagssjukgymnastutbildningen i likhet med vad
som gäller för övriga kurser i företagshälsovård. I referensgrupperna ingår
utöver kursledning även företrädare för bl. a. arbetsmarknadens parter. Deras
uppgift är att underlätta kontakt och informationsutbytet i frågor med
anknytning till resp. utbildning. Det kan t. ex. gälla frågor avseende
utbildningens målsättning, innehåll och uppläggning, examinationsformer m. m.
Det bör vara en uppgift för arbetarskyddsstyrelsen och dess
företagshälsovårdsdelegation att inventera möjligheterna att få fram de
ytterligare utbildningsplatser som behövs.

UHÄ har på regeringens uppdrag utrett förutsättningarna
att anordna påbyggnadsutbildning för sjukgymnaster fr.o.m. läsåret 1986/87. UHÄ:s
förslag innebär bl. a. att en påbyggnadslinje inrättas för utbildning i sjukgymnastik
och en påbyggnadslinje för utbildning i företagshälsovård samt att
påbyggnadslinjerna får en omfattning om 20 poäng. Förslaget om påbyggnadsutbildning
bereds f.n. i regeringskansliet. Som jag tidigare har nämnt behöver ett uppdrag
till UHÄ aktualiseras, vilket bl. a. skall omfatta möjligheterna att eventuellt
samordna vissa delar av denna utbildning med motsvarande vidareutbildning för
sjuksköterskor och skyddsingenjörer.

Utbildning av skyddsingenjörer

Utredningen presenterar förslag till två nya
utbildningsvägar för skyddsingenjörer, vilka båda innebär en kompetenshöjning
i förhållande till nuvarande utbildning. Som den ena utbildningsvägen föresläs
vidareutbildning motsvarande 40 poäng som bygger på civilingenjörsutbildning
eller annan

Prop. 1984/85:89 46

teknisk utbildning, vilken kompletterad med
yrkesverksamhet kan bedömas ge erforderiig teknisk grundkompetens. Som den
andra utbildningsvägen föreslås en inriktning inom civilingenjörsutbildningen
omfattande 40 poäng av linjens totalt 160 poäng. Enligt utredningens mening
finns skäl att anordna båda dessa utbildningar. I inledningsskedet bör
emellertid, enligt utredningens uppfattning, vidareutbildningsalternativet
prioriteras. Utredningen föreslår att UHÄ verkar för att vidareutbildningen
till skyddsingenjör anordnas i högskolan samt prövar förutsättningarna att
bygga upp skyddsingenjörsutbildningen som en inriktning inom
civilingenjörsutbildningen.

Flera remissinstanser har betonat vikten av att
företagshälsovårdens tekniska personal ges en kvalificerad utbildning på
högskolenivå. Förslaget att anordna skyddsingenjörsutbildning som en
vidareutbildning efter civilingenjörsutbildningen eller motsvarande teknisk
grundutbildning tillstyrks av flertalet remissinstanser. Däremot avvisar
remissinstanserna genomgående tanken på att skyddsingenjörsutbildningen
anordnas som en specialinriktning inom civilingenjörsutbildningen. Som
motivering anförs bl. a. arbetsmarknads-, rekryterings- och schematekniska
skäl.

För egen del vill jag efter samråd med chefen för
utbildningsdepartementet anföra följande.

Frågan om att överföra skyddsingenjörsutbildningen till
högskolan måste bedömas med hänsyn till det framtida behovet av
skyddsingenjörer. Behovet måste därvid bl. a. ses i relation till den
utbyggnadstakt som är att förvänta till följd av det förslag till nytt
ersättningssystem för företagshälsovården som jag kommer att presentera i det
följande. Jag har även tagit fasta pä att arbetarskyddsstyrelsen i sitt
remissvar pekat på att de beräkningar beträffande behovet av
skyddsingenjörsutbildning som utredningen gör kan ha tagits till i överkant.
Enligt styrelsens erfarenhet har det visat sig uppstå vissa svårigheter att pä
arbetsmarknaden finna anställningsmöjligheter för de skyddsingenjörer som
under de senaste åren har utbildats vid styrelsen. Vid sidan av
arbetarskyddsstyrelsen bedrivs sedan år 1977 utbildning av skyddsingenjörer
även vid högskolan i Jönköping som en lokalt inrättad utbildningslinje. Av
linjens totalt 24 utbildningsplatser utnyttjas f.n. 15 platser. Jag har vidare
erfarit att den påbyggnadslinje för yrkeshygieniker med totalt 25
nybörjarplatser som har påbörjats den 1 januari 1984 vid universitetet i Lund
har haft betydande rekryteringssvårigheter. Mindre än en Qärdedel av
utbildningsplatserna har nämligen utnyttjats hittills.

Mot denna bakgrund anser jag att
skyddsingenjörsutbildningens framtida utformning, studieorganisation och
dimensionering måste övervägas ytterligare. Det bör enligt min mening ingå i
det tidigare nämnda uppdraget till UHÄ att i samråd med arbetarskyddsstyrelsen
även beakta skyddsingenjörernas framtida utbildning. Möjligheterna att
samordna vissa delar av denna utbildning med yrkeshygienikerutbildningen liksom
med motsvaran-

Prop. 1984/85:89 47

de utbildningar för sjuksköterskor och sjukgymnaster bör
därvid undersökas. Även förutsättningarna att utnyttja arbetarskyddsstyrelsens
utbildningsresurser i en eventuell framtida högskoleutbildning av
skyddsingenjörer bör prövas.

Jag vill i detta sammanhang framhålla att flera högskoleenheter
i sina remissvar uttalat ett klart intresse för att anordna en vidareutbildning
för skyddsingenjörer. Enligt vad jag har erfarit frän chefen för utbildningsdepartementet
finns inga formella hinder för högskolan att redan nu anordna en sådan
vidareutbildning inom ramen för anslaget till lokala och individuella linjer
och enstaka kurser, om respektive regionstyrelse är beredd att ställa medel
till förfogande härför.

Arbetarskyddsstyrelsen
har hittills svarat för den helt övervägande delen av utbildningen av såväl
redan verksamma skyddsingenjörer som ingenjörer som ännu inte har anställning
inom den tekniska företagshälsovården. För att utbyggnaden av
företagshälsovården skall kunna fullföljas är det enligt min mening angeläget
att arbetarskyddsstyrelsen även i fortsättningen bibehåller åtminstone
nuvarande utbildningskapacitet. Enligt vad jag har erfarit planerar styrelsen
att minska antagningen till nuvarande utbildning av verksamma skyddsingenjörer
medan utbildningen för blivande skyddsingenjörer kommer att bibehållas på
ungefär oförändrad nivå. Anledningen är den minskning av antalet sökande till
utbildningen för verksamma skyddsingenjörer som har skett under de senaste
åren. I likhet med utredningen och remissinstanserna anser jag det angeläget
att skyddsingenjörerna har en god teknisk grundkompetens. Det kan därför,
enligt min mening, finnas anledning att se över och eventuellt ändra
tillträdesbestämmelserna till denna utbildning i syfte att skärpa kraven. När
det gäller skyddsingenjörerna torde vidare kopplingen till teknisk forskning
och utveckling vara av stor betydelse för möjligheterna att ge en utbildning
som följer kunskapsutvecklingen inom grundläggande ämnesområden inom
skyddsingenjörernas arbetsfält. Genom att utbildningen av blivande
skyddsingenjörer är förlagd till Solna finns goda förutsättningar att bedriva
denna utbildning i samverkan med tekniska högskolan i Stockholm. Denna
möjlighet bör tas till vara.

Utbildning av beteendevetare

När det gäller utbildning av beteendevetare inom
företagshälsovården konstaterar utredningen att det är svårt att nu ange vilken
grundläggande utbildning eller vilken vidareutbildning som bäst lämpar sig för
denna personalkategori. I avvaktan pä att de psykologiska och sociala arbetsuppgifterna
i företagshälsovården preciseras bör man, enligt utredningens uppfattning,
överväga på vilket sätt t. ex. psykologutbildningen, socionomutbildningen
eller den nyligen inrättade utbildningslinjen för personal-och arbetslivsfrågor
kan få ett innehåll som direkt tillgodoser krav som ställs pä beteendevetare i
företagshälsovården.

Prop. 1984/85:89 48

Mot denna bakgrund föreslår utredningen att UHÄ får i
uppdrag att i samråd med arbetarskyddsstyrelsen utreda behovet av och
förutsättningarna för att anordna utbildning med beteendevetenskaplig
inriktning för arbete i företagshälsovården. Därvid bör man utreda om vissa
grundutbildningar bör profileras mot företagshälsovård eller på annat sätt
förstärkas med inslag som rör företagshälsovård. Utredningen föreslår också att
UHÄ och arbetarskyddsstyrelsen i det sammanhanget även uppmärksammar behovet
av utbildning för beteendevetare som redan arbetar i företagshälsovården utan
särskild vidareutbildning för detta.

Som jag tidigare nämnt har flera remissinstanser, som
yttrat sig över utredningens betänkande, särskilt uppmärksammat de psykologiska
och sociala arbetsmiljöfrågorna inom företagshälsovården. Mänga remissinstanser
har därvid starkt framhållit att dessa frågor kräver insatser av särskild
personal med för uppgiften erforderiig beteendevetenskaplig eller
samhällsvetenskaplig utbildning. Det finns t. ex. enligt Statshälsans mening
all anledning att förutsätta en utbyggnad av företagshälsovårdens kompetens inom
detta område, och att flertalet företagshälsovårdsenheter i framtiden bör ha en
särskild psykosocial funktion med särskild utbildad personal. UHÄ ser det som
ett rimligt önskemål att företagshälsovårdens behov av utbildade för att
hantera psykologiska och sociala arbetsmiljöproblem beaktas även i den
fortsatta utbildningsplaneringen. Företagshälsovårdens närmare kvalitativa och
kvantitativa behov av sådana utbildade är emellertid, enligt UHÄ: s
uppfattning, inte särdeles väl preciserade i betänkandet. Genom tillskapandet
av linjen för personal- och arbetslivsfrågor ges t. ex. möjligheter till
grundutbildning med relevans för företagshälsovården. Kurser inom denna linje
skulle sannolikt också kunna komma i fråga som vidareutbildning för beteendevetare
inom företagshälsovården. Sammanfattningsvis anser ämbetet att ett direkt
uppdrag till UHÄ inte förefaller motiverat just nu.

Jag har tidigare framhållit vikten av att de psykologiska
och sociala arbetsmiljöproblemen ägnas ökad uppmärksamhet inom företagshälsovården.
Det är också angeläget att den personal som skall arbeta med dessa frågor får
en med övriga personalkategorier inom företagshälsovården likvärdig utbildning.

Utbildning
för beteendevetare bör, enligt min mening, liksom utbildningen för annan
personal inom företagshälsovården specialinriktas först efter
grundutbildningen, dvs. som vidareutbildning resp. efterutbildning. Jag delar
således inte utredningens uppfattning att man bör pröva om vissa
grundutbildningar bör profileras mot företagshälsovård. Däremot anser jag det
angeläget att vissa utbildningsmoment av mer generell art avseende
företagshälsovård liksom arbetsmiljöfrågor i övrigt bör kunna tillföras
grundläggande utbildningar inom såväl gymnasieskolan som högskolan i större utsträckning.
Det ankommer på SÖ och UHÄ att närmare pröva och ' besluta om innehållet i
utbildningarna inom gymnasieskolan resp. högsko-

Prop. 1984/85:89 49

lan. Jag förutsätter att SÖ och UHÄ i sin utbildningsplanering
fortlöpande bevakar behovet av arbetsmiljöutbildning och av utbildning om
företagshälsovårdens förebyggande arbete.

Utredningen betonar att de psykologiska och sociala
verksamhetsområdena inom företagshälsovården är under utveckling. Erfarenheter
av den fortsatta verksamheten och de behov som framgår därur måste i väsentliga
delar bilda underlag för de fortsatta insatserna på området liksom de resurser
som behöver avsättas. Företagshälsovårdens psykologiska och sociala
arbetsuppgifter måste, enligt utredningens uppfattning, successivt preciseras i
nära samverkan mellan arbetsmarknadens parter och företagshälsovårdens
personal.

Mot bakgrund av den obestämda arbetsfältbeskrivning som
utredningen ger och med hänsyn till vad UHÄ har anfört i sitt remissvar anser
jag att det inte finns tillräckligt underlag för att nu ge UHÄ ett uppdrag i
enlighet med utredningens förslag.

Enligt utredningens uppfattning bör behovet av fördjupad
utbildning för beteendevetare som redan arbetar inom företagshälsovården utan
vidareutbildning för detta uppmärksammas. Arbetarskyddsstyrelsen anordnade
budgetåret 1983/84 på försök en specialutbildning i arbetsmiljöfrågor för beteendevetare
verksamma i företagshälsovård eller vid yrkesmedicinska kliniker. Utbildningen
omfattade fem veckors teoriundervisning. Enligt vad jag har erfarit planerar
styrelsen att i fortsättningen anordna utbildningen vartannat år med
sammanlagt 30 utbildningsplatser. Även Statshälsan har internt utarbetat och
påbörjat ett utbildningsprogram för sina konsulenter omfattande 12 veckor.
Erfarenheterna frän såväl Statshälsans som arbetarskyddsstyrelsens utbildning
för beteendevetare bör, enligt min mening, kunna bidra till en precisering av
innehåll i och utformning av en framtida vidareutbildning för beteendevetare.
Arbetarskyddsstyrelsen avser att till beteendevetareutbildningen knyta en
referensgrupp med företrädare för bl. a. arbetsmarknadens parter. Jag stöder
denna tanke. Därigenom kan utbildningen få en mot det praktiska arbetslivets
behov anpassad inriktning. Jag har i denna fråga samrått med chefen för
utbildningsdepartementet.

Efterutbildning

Jag delar utredningens och remissinstansernas bedömning
att det finns ett stort behov av efterutbildning för samtliga
personalkategorier inom företagshälsovården. Efterutbildningen skall göra det
möjligt för personalen att vidmakthålla, fördjupa och komplettera tidigare
inhämtade yrkeskunskaper. Den snabba kunskapsutvecklingen inom bl. a. de
medicinska, tekniska och beteendevetenskapliga områdena liksom regelsystemens
förändring gör en fortlöpande efterutbildning synnerligen angelägen. Även
behovet av branschinriktad efterutbildning är stort.

Utredningen framhåller att efterutbildningen liksom i dag
bör anordnas 4
Riksdagen 1984/85. 1 saml. Nr 89

Prop.
1984/85:89 50

på
olika håll i landet och engagera olika utbildningsanordnare. Likaså anser
utredningen att en del efterutbildningskurser med fördel bör kunna vara
gemensamma för två eller flera personalkategorier inom företagshälsovården.
Jag delar denna uppfattning.

Arbetarskyddsstyrelsen
svarar för ett stort antal efterutbildningskurser inom olika ämnesområden för
företagshälsovårdens personal. Utbudet av kurser har successivt ökat under
senare år. Till viss del anordnas kurser gemensamt för flera personalkategorier
inom företagshälsovården. Styrelsen artangerar dessutom årligen s.k. arbetsmedicinska
kontaktdagar för •personal inom bl. a. företagshälsovården. Företagshälsovårdsdelegationen
har en central roll när det gäller att uppmärksamma behovet av samt verka för
att ett differentierat utbud av efterutbildningskurser inom företagshälsovårdens
hela arbetsfält kommer fram.

Utredningen
anser att det vore en stor fördel om socialstyrelsens och landstingens kurser,
för bl. a. läkare inom den öppna hälso- och sjukvården, kunde dimensioneras så
att även medicinsk personal i företagshälsovården kunde använda dem som efterutbildning.
Eftersom ett ökat antal platser skulle medföra kostnader som i första hand bör
bäras av företagshälsovården föreslår utredningen att socialstyrelsen får i
uppgift att i samråd med Landstingsförbundet och företagshälsovårdsdelegationen
se närmare pä förslaget och de praktiska möjligheterna att genomföra det. Med
hänsyn till att såväl socialstyrelsen som Landstingsförbundet finns företrädda
i företagshälsovårdsdelegationen anser jag för egen del att delegationen bör
kunna överväga detta förslag närmare.

Kompetenskrav
och behörighetsreglering

Behörighet
för anställning inom företagshälsovården har hittills reglerats för
företagsläkare, företagssjuksköterskor och företagssjukgymnaster genom
rekommendationer utfärdade av företagshälsovårdsdelegationen. Rekommendationerna
bygger på legitimation som läkare, sjuksköterska resp. sjukgymnast, viss
tjänstgöring/yrkeserfarenhet, viss vidareutbildning för läkare resp.
sjuksköterska samt genomgången specialutbildning i företagshälsovård vid
arbetarskyddsstyrelsen eller motsvarande utbildning. Någon motsvarande kompetensreglering
för skyddsingenjörer och beteendevetare anställda inom företagshälsovården har
inte utfärdats av delegationen.

För
läkare och sjuksköterskor inom den allmänna hälso- och sjukvården finns utöver
kravet på legitimation också författningsreglerade krav på vidareutbildning för
behörighet att inneha vissa tjänster inom sjukvårdsorganisationen. Härvid
avviker företagshälsovården från den allmänna hälso- och sjukvården. Utöver
legitimationskravet finns inga formella krav pä behörighet för att få verka som
företagsläkare, företagssjuksköterska och företägssjukgymnast.

Mot
denna bakgrund anser utredningen att man bl. a. av kvalitetsskäl bör sträva
efter samma behörighetsreglering för den medicinska persona-

Prop. 1984/85:89 51

len inom företagshälsovården som för medicinsk personal
inom den allmänna hälso- och sjukvården. Denna behörighetsreglering innebär i
allmänhet krav på viss utbildning för att inneha tjänst. Enligt utredningens mening
bör den behörighetslag som är under utredning inom 1981 års behörighetskommitté
öppna möjlighet för sådana regler också i företagshälsovården. I avvaktan på
att praktiska och författningsmässiga förutsättningar för behörighetsreglering
skapas bör, enligt utredningens uppfattning, tillämpningen av de
rekommendationer som företagshälsovårdsdelegationen har utfärdat stramas upp.

Utredningen tar också upp frågan om meritvärdering vid
tjänstgöring som företagsläkare. Meriter som har förvärvats t. ex. som
företagsläkare i en privat företagshälsovärdsenhet kan enligt gällande
lagstiftning inte automatiskt tillgodoräknas som tjänsteår i samband med
tillsättning av offentligt reglerade läkartjänster. Enligt utredningens
uppfattning synes ett slopande av det särskilda tjänsteårsrättsbegreppet kunna
medföra en rad positiva effekter för företagshälsovården. Det skulle därvid bli
möjligt att helt jämställa tjänstgöringar inom olika verksamhetsområden,
oavsett om dessa har fullgjorts inom offentlig hälso- och sjukvård eller inom
t. ex. företagshälsovård. Detta kan enligt utredningens uppfattning bl. a.
väntas förbättra rekryteringen till företagshälsovården.

För egen del vill jag efter samråd med statsrådet Sigurdsen
anföra följande. 1981 års behörighetskommitté har haft i uppdrag att göra en
allmän översyn av den rättsliga regleringen av kompetens och behörighet inom
bl. a. hälso- och sjukvården. Kommittén, som nu har avslutat sitt arbete, har
redovisat resultatet av sitt uppdrag i huvudbetänkandet (SOU 1983:33) Kompetens
inom hälso- och sjukvården och betänkandet (DsS 1983:17) Tillsättning av vissa
tjänster för läkare m. fl.

Förslagen
i huvudbetänkandet har legat till griind för regeringens proposition (1983/84:
179) om lag om behörighet att utöva yrke inom hälso- och sjukvården m.m.
Riksdagen har under våren 1984 beslutat anta de framlagda förslagen (SoU 32, rskr376).
Lagen (1984:542) om att utöva yrke inom hälso- och sjukvården m. m. jämte
tillämpningsföreskrifter till lagen har trätt i kraft den 1 juli 1984.
Bestämmelserna i lagen avser hälso- och sjukvårdspersonal i såväl allmän som
enskild verksamhet och rör bl. a. läkare, sjuksköterskor och sjukgymnaster.
Lagen innehåller föreskrifter om legitimation och andra kompetensbevis, om
behörighet att utöva yrke samt om skydd för yrkestitel m. m.

Behörighetskommitténs huvudbetänkande innehåller även
förslag om vilka behörighetskrav som bör gälla för anställning inom den
allmänna hälso- och sjukvärden. Dessa förslag har föranlett vissa ändringar av
förordningen (1981:771) om behörighet till vissa tjänster inom den landstingskommunala
hälso- och sjukvården. Några motsvarande förslag har inte lagts fram avseende
den enskilda hälso- och sjukvärden.

I betänkandet om tillsättning av vissa tjänster för läkare
m. fl. behandlas

Prop.
1984/85:89 52

behovet
av statliga föreskrifter om tillsättningsförfarande och meritvärdering för
framför allt läkare inom den landstingskommunala hälso- och sjukvården. Bland
de framlagda förslagen kan nämnas att det s. k. tjänsteårsrättsbegreppet
föreslås bli avskaffat. Förslagen och övervägandena i betänkandet övervägs f. n.
inom regeringskansliet.

Utbildningen
av företagshälsovårdens medicinska personal är under utveckling. Frågan om
behörighet för t. ex. företagsläkare är avhängig utformningen av en eventuell
medicinsk specialitet inom området företagshälsovård. Frågan om särskilda
behörighetsregler för företagsläkare måste därför, enligt min uppfattning,
prövas i samband med den föreslagna översynen av vidareutbildningssystemet för
läkare. Mot den bakgrunden anser jag att en författningsmässig
behörighetsreglering av företagshälsovårdens medicinska personal inte nu kan
anses vara påkallad.

Enligt
min mening bör det vara en uppgift för parterna på arbetsmarknaden att
utarbeta och föreslå kvalifikationskrav för anställning av personal inom
företagshälsovården. Det ingår också i företagshälsovårdsdelegationens uppgift
att fortlöpande ägna uppmärksamhet åt behörighets- och kompetensfrågorna för
företagshälsovårdens olika personalkategorier. Delegationen bör därvid liksom
nu kunna utfärda rekommendationer om kompetenskrav för anställning i
företagshälsovården.

2.3
Arbetsanpassnings- och rehabiliteringsverksamhet

2.3.1
Arbetsanpassning och rehabilitering för anställda

Enligt
arbetsmiljölagen (1977: 1160) skall arbetsgivare och arbetstagare samverka för
att åstadkomma en god arbetsmiljö. Huvudansvaret för arbetsmiljön ligger på
arbetsgivaren, som enligt lagen skall vidta alla åtgärder som behövs för att
förebygga att arbetstagare utsätts för ohälsa eller olycksfall.

Enligt
lagen skall skyddsombud finnas på arbetsplatser med minst fem arbetstagare. Vid
arbetsställe, där minst 50 arbetstagare regelbundet sysselsätts, skall finnas
skyddskommitté, sammansatt av företrädare för arbetsgivaren och arbetstagarna.
Skyddskortimitté skall tillsättas även på arbetsställe med mindre antal
arbetstagare, om arbetstagarna begär det.

Skyddskommitténs
uppgifter är att planera och övervaka skyddsarbetet på arbetsstället. Den skall
noga följa utvecklingen i frågor som rör skyddet mot ohälsa och olycksfall samt
verka för tillfredsställande skyddsförhållanden. I skyddskommittén skall
behandlas frågor om företagshälsovård, frågor om planering av nya eller ändrade
lokaler, anordningar, arbetsprocesser och arbetsmetoder liksom av användning
av ämnen som kan föranleda ohälsa eller olycksfall samt frågor om upplysning
och utbildning rörande arbetsmiljön.

Prop. 1984/85:89 53

Att förhindra olycksfall och ohälsa till följd av brister
i arbetsmiljön är således en central uppgift i arbetsmiljöarbetet. Men som jag
tidigare har berört är detta inte tillräckligt. Ett stort antal arbetstagare
har sjukdomar eller skador som medför en nedsättning av deras funktionsförmåga.
Om inte funktiopsnedsättningen också skall bli ett handikapp i arbetet behöver
arbetsmiljön — i vid bemärkelse - utformas med särskild hänsyn till deras
speciella förutsättningar.

Därför sägs också i arbetsmiljölagen att
arbetsförhållandena skall anpassas till människans förutsättningar i fysiskt
och psykiskt avseende.

Enligt
lagens förarbeten (prop. 1977: 149 om arbetsmiljölag m.m.) innebär detta bl.
a. att man skall-ta-hänsyn-till"den-enskilde arbetstagarens ålder,
yrkesvana och övriga individuella förutsättningar. Bestämmelsen innebär också
att man vid planering av arbetsmiljön måste beakta att människor är olika och
att arbetshandikapp är vanliga i arbetslivet. Det är angeläget att
arbetsplatserna utformas så att inte stora grupper av arbetstagare utestängs.
Föredraganden anför, att arbetsgivarnas ansvar i dessa hänseenden bör utmärkas
genom en särskild bestämmelse i arbetsmiljölagen. I lagens 3 kap. om allmänna
skyldigheter åläggs arbetsgivare därför att ta hänsyn till arbetstagarnas
särskilda förutsättningar för arbetet. Vid arbetets planläggning och anordnande
skall beaktas att människors förutsättningar att utföra arbetsuppgifter är
olika.

Föredraganden anför vidare, att arbetsplatserna bör
utformas så att sysselsättningsmöjligheterna främjas. Självfallet kan inte
varje arbetsplats och där utfört arbete anpassas till de skilda
förutsättningarna hos varje enskild människa. Det bör emellertid förebyggas att
onödiga hinder uppstår när det gäller att sysselsätta människor med något slag
av arbetshandikapp. Av arbetsmiljölagens uppläggning följer också, framhåller
föredraganden, att det bör vara en uppgift för skyddskommittén och skyddsombuden
att uppmärksamma handikappfrågor. Föredraganden konstaterar att detta är ett
skäl för att handikappfrågor skall beaktas i utbildning av bl. a. skyddsombud.

För egen
del vill jag framhålla att man inom företag och myndigheter redan i dag bedriver
verksamhet för att möjliggöra för anställda med olika slag av funktionsnedsättningar
att klara av arbetet. Det kan gälla omplacering till arbetsuppgifter, som är
mer lämpliga när det gäller att förebygga eller minska verkningarna av
funktionsnedsättning eller insatser, som direkt inriktas pä arbetsmiljön.
Eftersom anpassnings- och rehabiliteringsåtgärder ingår i de uppgifter som
företagshälsovården har att fullgöra enligt avtal mellan parterna, har
företagshälsovården en betydelsefull roll i dessa sammanhang.

Samverkanskommittén konstaterar att arbetsgivaren är
ansvarig för att rehabiliterande insatser görs för de anställda och att det
praktiska arbetet med detta vanligen utförs i linjeorganisationen, dvs. av
arbetsledning, personalhandläggare m.fl. samt av företagshälsovården. Kommittén
anser

Prop.
1984/85:89 54

dock
att vissa ärenden som gäller exempelvis personer med behov av mer omfattande
insatser kan behöva behandlas i ett partssammansatt organ, som också skall
kunna samordna olika åtgärder som vidtas inom linjeorganisationen eller av
andra organ.

Kommittén föreslår att
skyddskommittéerna skall ges i uppgift att verka för att arbetsanpassnings- och
rehabiliteringsverksamhet bedrivs på arbetsställena. Kommittén motiverar sitt
förslag med att skyddskommittéerna har kunskaper och erfarenheter som behövs i
rehabiliteringsarbetet, bl. a. genom att linjeorganisarionen är företrädd och
genom att skyddskommittéerna har nära anknytning till företagshälsovården.

Kommitténs
förslag i denna del har inte mötts av invändningar från remissinstanserna.
Arbetarskyddsfonden delar kommitténs uppfattning att anpassnings- och
rehabiliteringsverksamheten med fördel bör kunna knytas närmare an till det
lokala arbetsmiljöarbetet. LO anför att åtgärden att lägga ansvaret för
arbetsanpassning och rehabilitering på skyddskommittén kan leda till mer
förebyggande resonemang och att attityder i anpassningsfrågor får ett vidare
innehåll hos anställda och företagsledning. AMS frarrihäller att det sedan
länge varit styrelsens uppfattning att ansvaret för anpassningsåtgärder för
redan anställda i första hand åvilar de berörda parterna. Landstingsförbundet
anser att skyddskommittén har en stabil organisatorisk grund och att den kan
vara ett lämpligt stödorgan vid ett mer omfattande anpassnings- och
rehabiliteringsarbete.

Samverkanskommitténs
förslag om att skyddskommittéerna skall svara för att anpassnings- och
rehabiliteringsarbetet bedrivs på arbetsstället innebär dock inte att
skyddskommittén i sin helhet skulle engageras i det direkta arbetet med
enskilda ärenden. Kommittén framhåller bl. a. att skyddskommittéerna ofta har
en så stort antal ledamöter att detta gör det mindre lämpligt att hela
kommittén ägnar sig åt dessa frågor. I stället bör det kunna bildas ett
särskilt organ under skyddskommitténs överinseende, som skall svara för ledning
och handläggning äv anpassningsärendena. Eftersom benämningen änpassningsgrupp
är väl inarbetad bör dessa partssammansatta grupper kunna kallas
anpassningsgrupper.

Kommittén
framhåller också att om anpassningsgrupper bildas på de arbetsställen som har
skyddskommitté kommer det att innebära en utökning av antalet
anpassningsgrupper frän nuvarande ca 5000 till mer än 18000.

Söm
jag inledningsvis har nämnt har under senare år allt större uppmärksamhet
riktats mot de processer som föregår att människor får problem i arbetslivet.
Jag anser det därför angeläget att det finns beredskap och kunnande på
arbetsplatserna när det gäller att stödja människor som har eller riskerar att
drabbas av olika arbetshandikapp. Grundtanken bakom samverkanskommitténs
förslag är att parterna pä arbetsställena i högre grad skall engageras för att
hjälpa enskilda människor att genom anpassnings- och rehabiliteringsåtgärder
kunna behälla eller få ett arbete. Insat-

Prop. 1984/85:89 55

serna för redan anställda som behöver sådana åtgärder för
att kunna stanna kvar i arbetslivet skall ske på ett så tidigt stadium som möjligt.

Flertalet
av de sökande med arbetshandikapp vid arbetsförmedlingarna har tidigare haft
ett arbete som de av olika skäl inte kunnat fortsätta med. Kommittén har belyst
att möjligheterna för människor att kunna bli kvar i arbete är störst när
insatserna sker utan avbrott för sjukskrivning eller institutionaliserade
rehabiliteringsåtgärder. Enkla och praktiska anpassnings- och
rehabiliteringsåtgärder riktade mot enskilda människor som har eller riskerar
få nedsatt arbetsförmåga måste därt'ör vidtas i dessa människors närmiljö dvs.
på arbetsplatserna. Detta fordrar engagemang av de människor som känner
vederbörande i deras yrkesroll dvs. av parterna på arbetsplatsen och av
företagshälsovården. Samverkanskommittén föreslår bl. a. mot denna bakgrund att
arbetsanpassnings- och rehabiliteringsåtgärder för redan anställda i första
hand skall bli ett ansvar för arbetsplatserna själva. Detta står inte, som jag
strax skall återkomma till, i något motsatsförhållande till samhällets
skyldighet att hjälpa människor som måste söka nytt arbete, därför att de
blivit arbetslösa eller därför att de inte kan omplaceras till lämpligt arbete
på den egna arbetsplatsen. Om parterna på arbetsplatserna själva kan ta ett
ansvar för att minska utslagningen från arbetslivet får också
arbetsförmedlingen bättre förutsättningar att på ett effektivt sätt stödja
arbetssökande. Om människor som har eller riskerar att få ett arbetshandikapp
kan stanna kvar på sina arbetsplatser innebär det inte bara stora vinster för
den enskilde när det gäller livskvalitet och ekonomisk trygghet utan också för
samhällsekonomin.

Enligt min
mening har skyddskommittéerna goda förutsättningar att ta på sig ett ansvar för
arbetsanpassnings- och rehabiliteringsarbetet. De är väl etablerade och den
partssamverkan som sker inom kommittéerna har i allmänhet fungerat väl. En
anknytning av anpassnings- och rehabiliteringsverksamheten till
skyddskommittéerna bör därmed medföra att anpassningsarbetet får en stabil
organisatorisk grund. Därigenom skulle verksamheten också få en närmare knytning
till företagshälsovården. Som flera remissinstanser har framhållit är
företagshälsovården särskilt betydelsefull i anpassnings- och
rehabiliteringsarbetet. Detta förhållande har också kommit till uttryck i de avtal
som har tecknats om arbetsmiljö och företagshälsovård inom arbetsmarknadens
olika sektorer. Som jag tidigare har nämnt har företagshälsovårdens roll i
anpassnings- och rehabiliteringsarbetet betonats i
företagshälsovårdsutredningens betänkande. Jag kommer i det följande att
närmare utveckla min syn på företagshälsovårdens roll i anpassningarbetet.

2.3.2 Former och uppgifter för anpassningsverksamheten

Som samverkanskommittén har framhållit kan det av
praktiska skäl vara lämpligt att den egentliga arbetsanpassnings- och
rehabiliteringsverksamheten sker i en särskild partssammansatt grupp,
förslagsvis kallad anpass-

Prop.
1984/85:89 56

ningsgrupp.
Detta är dock inte en fråga som det ankommer på statsmakterna att besluta om.
I stället bör parterna på arbetsstället kunna överenskomma om de former för
verksamheten som de finner vara mest ändamålsenliga i varje enskilt fall,
liksom om hur sådana partssammansatta grupper skall benämnas. Vid vissa
arbetsställen kan det, som samverkanskommittén har framhållit, finnas starka
skäl att organisera anpassningsverksamheten på annat sätt än genom ett
särskilt organ. I stället kan verksamheten skötas integrerat med arbetsmiljö-
och/eller anställningspolitik, partssammansatt organ för medbestämmande etc.

Det
är också parterna på arbetsstället, som har att överenskomma om sammansättning
och uppgifter för grupper som bedriver anpassningsverksamhet. I förarbeten till
lagen (1974: 13) om vissa anställningsfrämjande åtgärder och arbetsmiljölagen
har dock föredraganden bl. a. framhållit betydelsen av att det bland
ledamöterna i anpassningsgrupperna ingår personer som tillhör den lokala
skyddsverksamheten. Sådana personalunioner är också vanligt förekommande. Med
skyddskommittén som ansvarig för verksamheten bör det enligt min bedömning
vara naturligt att skyddskommittén och anpassningsgruppen eller motsvarande
organ har gemensamma ledamöter, bl. a. därför att skyddskommittén därigenom får
bättre inblick i verksamheten.

Samverkanskommittén har
särskilt betonat betydelsen av att parterna i gruppen är företrädda av personer
i ansvarig ställning. Arbetsgivaren bör enligt kommittén representeras av någon
som har tillräckliga beslutsbefogenheter. För att få den lämpliga anknytningen
till linjeorganisationen bör det också finnas en företrädare för denna.
Arbetstagarorganisationerna bör enligt kommittén vara företrädda av ledamöter i
den lokala fackliga styrelsen, eller, om lokal facklig organisation inte finns
på arbetsstället, av någon som arbetstagarna har utsett.

Kommitténs synpunkter i
denna del överensstämmer i hög grad med vad LO har anfört i sitt remissyttrande
om kännetecken på ett bra anpassningsarbete. Enligt LO är det i första hand
betydelsefullt att de som ingår i anpassningsgruppen har god förankring i
företagets ledning, resp. i den organisation som de företräder. Fackliga
företrädare som arbetar som skyddsombud eller huvudskyddsombud har en bredare
bas att arbeta från. Vidare är det, enligt LO, viktigt att gruppen arbetar
långsiktigt och förebyggande, att man möter problemen innan de blir akuta. LO
betonar dessutom vikten av att man har ett öppet samarbete med arbetsförmedlingen
och utnyttjar alla dess resurser.

Samverkanskommittén
har särskilt framhållit vikten av att en enskild arbetstagare alltid skall ges
möjlighet att delta i överläggningar som gäller honom/henne själv. Vederbörande
bör också ha gett sitt medgivande till de åtgärder som vidtas.

Samverkanskommittén
har vidare givit vissa exempel på uppgifter som bör kunna fullgöras av organ
som arbetar med anpassningsverksamhet pä

Prop.
1984/85:89 57

arbetsställena.
Även om detta är en fråga för parterna att komma överens om, har kommittén
önskat framhålla vissa uppgifter. Verksamheten skall, enligt kommittén, syfta till
att medverka till arbetsanpassning, rehabilitering och eventuell omplacering
av anställda till upgifter som är lämpliga med hänsyn till den anställdes
arbetsförmåga. På eget eller arbetsförmed-Hngens initiativ skall gruppen även rriedverka
till att äldre och arbetshandikappade kan beredas anställning. Vidare skall
gruppen genom attitydpåverkan verka för en positivare inställning till äldre
och handikappade pä arbetsstället.

Betydelsen
av att man i anpassningsarbetet också behandlar frågor som rör nyanställning av
arbetshandikappade och äldre har betonats av flera remissinstanser. Jag
återkommer i det följande till denna fråga.

Samverkanskommittén
berör också frågan om kamratstödjande verksamhet på arbetsställena. Denna
verksamhet syftar till att förhindra utslagning av anställda med främst
psykiska och sociala problem, missbruksproblem etc. Genom stöd och hjälp från
arbetskamrater har människor kunnat hjälpas ur sina svårigheter. Sådan
verksamhet bedrivs på vissa arbetsplatser, främst efter initiativ från de
fackliga organisationerna. En arbetsgrupp inom Brottsförebyggande rådet (BRÅ)
har i en rapport (PM 1983: 3) Kamratstöd — socialt ansvar tagit upp dessa
frågor. BRA har överlämnat rapporten till chefen för
arbetsmarknadsdepartementet och därvid bl. a. framhållit företagshälsovårdens
betydelse för det sociala rehabiliteringsarbetet. Verksamhet med psykosocial
inriktning inom företagshälsovården är betydelsefull för arbetet med kamratstöd
framhåller BRÅ. I sammanhanget kan också nämnas att BRÅ har tagit initiativ
till att en handbok för kamratstödjande verksamhet utarbetas med ekonomiskt
stöd från arbetarskyddsfonden.

I
likhet med samverkanskommittén bedömer jag att kamratstödjande verksamhet bör
kunna ingå i den anpassnings- och rehabiliteringsverksamhet som parterna
bedriver på arbetsstället om parterna finner det lämpligt.

2.3.3
Skyddskommitténs ansvar bör regleras i arbetsmiljölagen

Samverkanskommittén
har föreslagit att skyddskommitténs ansvar för att arbetsanpassning och
rehabiliteringsverksamhet bedrivs på arbetsstället skall skrivas in i
arbetsmiljölagen.

Enligt
kommittén bör ett tillägg göras i lagens föreskrifter om samverkan mellan
arbetsgivare och arbetstagare. 6kap. 9§ bör kompletteras med en föreskrift om
att skyddskommitté skall verka för att en på lämpligt sätt organiserad
arbetsanpassnings- och rehabiliteringsverksamhet bedrivs på arbetsstället.

Förslaget
lämnas utan erinran av flera remissinstanser, bl. a. AD, arbetarskyddsstyrelsen,
SAV, SAF, Svenska Kommunförbundet och Landstingsförbundet. Några av
remissinstanserna, bl. a. SHR, anser dock att lagstiftningen borde ändras så
att arbetsgivarna ges ett reellt ökat ansvar.

Prop. 1984/85:89 58

SHR
föreslår att anpassningsfrågorna skall ges en egen paragraf under kapitlet
allmänna skyldigheter i arbetsmiljölagen. I denna skulle arbetsgivarens ansvar
speciellt betonas liksom arbetsgivarens skyldighet att se till att verksamheten
kom i gång, att medel anslås och att verksamheten bedrivs i lämpliga former.

LO
stöder kommitténs förslag om att skyddskommittén får ansvar för arbetsanpassnings-
och rehabiliteringsverksamheten, men kräver ett till-lägg, som ger
arbetsgivaren ansvar för att se till att sådan verksamhet sker i samverkan med
arbetstagarna i de fäll skyddskommitté inte finns. Med hänvisning till ett
yttrande från LO: s Rättsskydd AB förordar LO en ytterligare prövning av
lagstiftningen för att öka arbetsgivarens ansvar. I sitt yttrande har LO: s
Rättsskydd AB framhållit att samverkanskommitténs förslag "står och
faller" med om arbetsgivaren önskar vidta rehabiliteringsåtgärder eller
inte.

Jag
kan konstatera att flertalet remissinstanser inte invänder mot kommitténs
förslag om ett tillägg i arbetsmiljölagen. Några remissinstanser vill
emellertid gå längre än kommittén och förordar en lagreglering av arbetsgivarens
ansvar för anpassnings- och rehabiliteringsfrågorna. Ett skäl härför som bl. a.
anförs av LO är att därigenom också de mindre arbetsställena utan
skyddskommitté skulle komma att omfattas av en lagreglerad anpassnings- och
rehabiliteringsverksamhet.

Att som SHR har föreslagit
reglera anpassnings- och rehabiliteringsfrågorna i 3 kap. arbetsmiljölagen där
bl. a. arbetsgivarens allmänna skyldigheter behandlas finner jag mindre
ändamålsenligt. Detta skulle bl. a. innebära att anpassnings- och
rehabiliteringsfrågorna kom att omfattas av föreskrifter från
arbetarskyddsstyrelsen och tillsyn av yrkesinspektionen. Att så skall ske har f.
ö. förordats av TCO. För egen del har jag dock samma uppfattning som
arbetarskyddsstyrelsen i denna fråga. Yrkesinspektionens inspekterande
verksamhet måste i första hand gälla miljöerna, inte individerna. Inspektionen
skall tillse att arbetstagarna inte blir handikappade på grund av
arbetsförhållandena. Denna verksamhet är betydelsefull också för de
handikappade som är verksamma i arbetslivet. Yrkesinspektörerna måste därför
också ha kunskaper i anpassningsfrågor.

Det
är dessutom enligt min mening förenat med utomordentligt stora svårigheter att
i lagstiftning eller föreskrifter närmare reglera vad som skall krävas av
arbetsgivaren när det gäller anpassnings- och rehabiliteringsät-gärder, bl. a.
därför att behovet av insatser varierar i de enskilda fallen. Däremot är dessa
frågor av den arten att de bör kunna behandlas av parterna pä arbetsstället i
samverkan. Detta hindrar självfallet inte att parterna i avtal kommer överens
om riktlinjer för anpassningsarbetet eller att berörda myndigheter genom
information och allmänna råd vägleder parterna och underlättar för dem att
bedriva en bra verksamhet.

Jag förordar mot denna
bakgrund att det föreslagna tillägget i arbetsmiljölagen görs i lagens sjätte
kapitel om samverkan mellan arbetsgivare och arbetstagare i enlighet med vad
samverkanskommittén har föreslagit.

Prop.
1984/85:89 59

Som
samverkanskommittén har framhållit kan skyddskommittéer inrättas också på
arbetsställen som har färte än 50 anställda, om arbetstagarna begär det. Den
föreslagna lagregeln om skyddskommittéernas ansvar för anpassningsfrågor m. m.
kan således gälla också för de mindre arbetsställena, om arbetstagarna sä
önskar. Enligt min mening bör man i första hand använda sig av denna möjlighet
för att vidga anpassningsverksamheten till de mindre arbetsställena. Att införa
ett åliggande för små arbetsställen att bedriva sådan verksamhet också i sådana
fall då arbetstagarna inte särskilt har begärt det, medför en uppenbar risk för
att verksamheten i dessa fall inte får något reellt innehåll.

Vad
sedan gäller LO: s synpunkter på behovet av mer kraftfulla regler för att
tvinga fram konkreta åtgärder från arbetsgivarnas sida vill jag erinra om den
lagstiftning som redan finns för att stärka äldres och handikappades ställning
på arbetsmarknaden. Som jag tidigare har hänvisat till ålägger arbetsmiljölagen
(3 kap. 3 §) arbetsgivaren att ta särskild hänsyn till arbetstagarens
särskilda förutsättningar. Lagen om anställningsskydd ger handikappade
arbetstagare betydande anställningstrygghet. Vidare ger lagen om vissa
anställningsfrämjande åtgärder arbetsförmedlingen möjlighet att begära
överläggningar om åtgärder för att främja anställning av äldre arbetstagare
och arbetstagare med nedsatt arbetsförmåga. Arbetsgivaren är således skyldig
att överlägga med företrädare för arbetsmarknadsverket bl. a. om åtgärder för
att förbättra arbetsförhållandena för redan anställda äldre eller
arbetshandikappade arbetstagare.

I de fall en arbetsgivare
inte självmant vidtar de anpassnings- och rehabiliteringsåtgärder som behövs i
det enskilda fallet bör således arbetsmarknadsverket pä eget initiativ eller
pä begäran av arbetstagarorganisationen eller försäkringskassan kunna begära
att arbetsgivaren överlägger med företrädare för verket om sådana åtgärder. En
vägran från arbetsgivarens sida att medverka i en överläggning eller att följa
de anvisningar som arbetsmarknadsmyndigheten lämnar, kan småningom leda till
att myndigheten förordnar att arbetsgivaren, inte får anställa andra
arbetstagare än dem som den offentliga arbetsförmedlingen har anvisat eller
godtagit.

Jag kommer senare att
lägga fram förslag som syftar till att tillförsäkra arbetsförmedlingen ett
inflytande på anpassningsverksamheten. Jag kommer också att föreslå att
försäkringskassorna ges möjlighet att delta i överläggningar i
anpassningsgruppen eller annat partssammansatt organ på arbetsstället, som
behandlar frågor rörande enskilda försäkrade, som är anställda på
arbetsstället. Därigenom bör förutsättningarna för att konkreta åtgärder
faktiskt vidtas i det enskilda fallet kunna förbättras.

2.3.4
Företagshälsovårdens betydelse för anpassnings- och rehabiliteringsverksamheten

Arbetsanpassnings-
och rehabiliteringsverksamhetens betydelse i företagshälsovårdens arbete har
särskilt betonats av företagshälsovärdsutred-

Prop. 1984/85:89 60

ningen. Utredningen konstaterar bl. a. att
företagshälsovården i mänga företag medverkar mycket aktivt i det arbete, som
anpassningsgrupperna utför. Detta gäller både anpassning vid omplacering inom
företagen och vid inplacering med stöd av främjandelagen, framhåller
utredningen.

Enligt
utredningen är anpassningsverksamhet en viktig uppgift för företagshälsovården,
antingen den tar sin utgångspunkt från arbetsmiljölagen, medbestämmandelagen
eller främjandelagen. Företagshälsovården som specialistresurs när det gäller
anpassning måste därför kunna medverka till att anpassningsgruppens arbete blir
framgångsrikt genom att föreslå, planera för och följa upp önskvärda
anpassningsåtgärder. Vidare skall företagshälsovården, enligt utredningen, som
opartisk expertfunktion kunna medverka till att närmast ansvariga som
arbetsledare m. fl. kan förverkliga främjandelagens intentioner på
arbetsplatserna. Som exempel på uppgifter för företagshälsovården i
anpassningsverksamheten nämner utredningen

-
kartläggning av
förändringar i arbetsmiljön, som skulle underlätta för arbetshandikappade att
bli omplacerade eller fä anställning,

-
individ- och gruppinriktade
åtgärder i förebyggande syfte samt för anpassning av arbetsförhållandena till
enskilda arbetstagare,

-
vägledning och
träning av enskilda arbetstagare, medverkan i rehabilitering och uppföljning
samt

-
stöd vid
information till kamrater och arbetsledning om arbetshindret och åtgärder som
kan underlätta arbetet eller rehabiliteringen. Åtgärder av detta slag passar
enligt utredningen väl in i den inriktning

mot
förebyggande verksamhet som företagshälsovården skall ha. Samverkanskommittén
har gjort samma bedömning. Föietagshälsovärdsutred-ningen har studerat de olika
avtalen om företagshälsovård på det privata, kommunala resp. statliga området. LItredningen
har bl. a. konstaterat att samtliga avtal tar upp företagshälsovårdens
uppgifter med arbetsanpassning och rehabilitering samt att några väsentliga
skillnader i inställningen i de olika avtalen inte finns.

Flera av
de remissinstanser, som har yttrat sig över företagshälsovårdsutredningens
betänkande, har särskilt tagit upp anpassnings- och rehabiliteringsverksamheten.
SHR understryker vikten av att företagshälsovården i framtiden engagerar sig i
anpassningen av arbetsmiljön till arbetshandikappade. Enligt SHR borde en
utbyggd företagshälsovård framöver kunna spela en mycket aktivare roll än f. n.
i anpassningsgrupp och skyddskommitté. Med sina unika kunskaper om arbetet,
miljön och dess fysiska och psykiska förutsättningar kan företagshälsovården
bli en betydelsefull faktor när det gäller att höja medvetenheten om
arbetshandikappades situation, anser SHR. Också HCK och DHR betonar företagshälsovårdens
betydelse för den företagsinterna delen av den yrkesinriktade rehabiliteringen.
DHR framhåller särskilt uppgiften att granska arbetsmiljö och arbetsuppgifter i
syfte att motverka förslitning, som är en följd av ensidiga

Prop.
1984/85:89 • 61

rörelser
och olämpliga arbetsställningar samt att bevaka att arbetslokaler och andra
utrymmen är tillgängliga för arbetstagare med handikapp.

Vikten
av att företagshälsovården samverkar med samhällets övriga rehabiliteringsorgan
- försäkringskassa, socialtjänst, arbetsförmedling, hälso- och sjukvård — har
också särskilt framhållits både av företagshälsovårdsutredningen och
remissinstanserna. Sveriges lantbruksuniversitet pekar dock på svårigheterna
att finna lämpliga handläggningsrutiner, när många intressenter är inblandade -
personalfunktion, anpassningsgrupp, fackliga organisationer, företagshälsovård
och i vissa fall andra myndigheter som statens arbetsmarknadsnämnd, statens
personalpensionsverk eller försäkringskassan. Om företagshälsovården skall ges
en viktig roll när det gäller kontakter med andra organ måste
myndigheten/arbetsgivaren och företagshälsovården tillsammans finna rutiner som
gör att handläggningen kan förenklas och påskyndas, framhåller
lantbruksuniversitetet.

I
flera andra rernissyttranden har liknande synpunkter förts fram. Det är enligt
dessa, i mänga fall svårt för rehabiliteringsorganen att veta vem eller vilka
på arbetsplatsen, som de skall ta kontakt med i rehabiliteringsärenden. Också företagshälsovärdsutredningen
har berört problem, som den nuvarande splittrade organisationen kan föra med
sig. Enligt utredningen medför den nu oklara ansvarsfördelningen mellan
anpassningsgrupp och skyddsorganisation i en del fall att företagshälsovården
inte kommit att arbeta särskilt mycket med de frågor som främjandelagen berör.

Också
samverkanskommittén har påpekat att det har vuxit fram ett stort antal
partssammansatta grupper på arbetsställena, som kommer i kontakt med
arbetsmiljö- och arbetsanpassningsåtgärder. I remissyttranden över kommitténs
betänkande förs samma synpunkter fram, bl. a. av RFV, som anser att en mer
samlad syn behövs på dessa frågor. Enligt RFV har försäkringskassorna ofta
svårt att fä kontakt med rätt forum i företagen, där frågor om anpassning
bereds och beslutas.

De
förslag som jag nyss har lagt fram om en anpassnings- och rehabiliteringsverksamhet
under skyddskommitténs överinseende bör enligt min mening kunna leda till en
klarare ansvarsfördelning mellan olika berörda organ. Arbetsgivaren är primärt
ansvarig för att anpassnings- och rehabiliteringsverksamhet bedrivs på
arbetsstället. Parterna på arbetsstället bör, inom ramen för skyddskommitténs
verksamhet, vara ett stöd för linjeorganisationens arbete med dessa frågor.
Skyddskommittén blir således ansvarig för den verksamhet som behöver behandlas
av ett partssammansatt organ. Företagshälsovården är skyddskommitténs opartiska
expertorgan i bl.a. dessa frågor. Genom den nära anknytningen mellan
skyddskommittén och företagshälsovården bör det bli lättare att finna former
för anpassnings- och rehabiliteringsverksamheten, liksom för kontakterna med
externa organ. Målsättningen bör vara att rehabiliteringsarbetet kan påbörjas tidigare
än vad som i dag normalt är fallet.

Prop! 1984/85:89 62

Jag har med stor tillfredsställelse noterat att såväl
företagshälsovårdsutredningen som remissinstanserna anser att anpassnings- och
rehabilite- ' ringsverksamheten är en central uppgift för företagshälsovården.
En utbyggnad av företagshälsovården bör därför pä sikt kunna leda till minskad
utslagning och bättre förutsättningar att ta emot människor som har någon
begränsning av arbetsförmågan. Jag kommer senare att lägga fram förslag om ett
nytt ersättningssystem för företagshälsovården och därvid bl. a. föreslå
särskilda stimulanser till företagshälsovård för anställda pä mindre
arbetsställen samt till nyetablering av företagshälsovård. Jag kommer också
att föreslå att bidragsgivningen till företagshälsovården skall förknippas med
vissa krav. I dessa krav bör ingå att företagshälsovårdsenheten i nödvändig
utsträckning har resurser och kompetens för att ombesörja individ- och gruppinriktade
insatser bl. a. för anpassning av arbete och arbetsplatser samt
rehabiliteringsverksamhet. Också detta skall ses som ett led i strävandena att
hindra utslagning och förbättra förutsättningarna för att människor med olika
förutsättningar skall kunna få och behålla ett arbete och fungera väl i detta
arbete.

2.3.5 Företagshälsovårdskommittéerna och
anpassningsverksamheten

De nuvarande anpassningsgrupperna har inrättats på
arbetsställen med minst 50 anställda. Enligt det förslag som jag nyss har lagt
fram skall skyddskommittéerna verka för att arbetsanpassnings- och
rehabiliterings-verksamhet bedrivs på arbetsställena, vilket innebär att sådan
verksamhet kommer till stånd i första hand på arbetsställen med minst 50
anställda. Som jag har erinrat om kan emellertid arbetstagarna begära att
skyddskommitté inrättas också på mindre arbetsställen. Om så sker blir
föreskriften om anpassnings- och rehabiliteringsverksamhet tillämplig också på
dessa arbetsställen.

Samverkanskommittén har pekat på en ytterligare möjlighet
att fä till stånd sådan verksamhet på mindre arbetsställen utan skyddskommitté.
I den mån sådana arbetsställen är knutna tiH en företagshälsovårdscentral, bör,
enligt kommittén, de partssammansatta företagshälsovårdskommittéerna kunna
verka för att anpassnings- och rehabiliteringsverksamhet kommer till stånd inom
och mellan i centralen ingående arbetsställen. Förslaget tillstyrks bl. a. av
SAF, som anser att företagshälsovårdscentralens styrande kommitté bör kunna
ikläda sig skyddskommitténs roll i anpassningsfrågor.

Som jag nyss har redovisat har flera remissinstanser fört
fram önskemål om en lagreglering av anpassnings- och
rehabiliteringsverksamheten på de mindre arbetsställena. TCO anser att
kommitténs uppfattning att företagshälsovårdscentralerna skall kunna spela en
aktiv roll i anpassningsarbetet är sympatisk, men bedömer också att
företagshälsovårdens möjligheter till

Prop.
1984/85:89 63

insatser
är begränsade, om inte aktiviteter och beredskap finns för anpassningsarbete
på resp. arbetsställe.

Jag
delar TCO: s uppfattning i denna fråga. Självfallet är förutsättningarna för
att få till stånd en verksamhet med ett reellt innehåll större på de arbetsplatser
där en skyddskommitté redan finns inrättad. Skyddskommittéer finns emellertid
inte på alla arbetsplatser och jag anser därför att samverkanskommitténs
förslag att låta företagshälsovårdskommittéerna verka för att anpassningsverksamhet
kommer till stånd innebär en förbättring i förhållande till vad som nu gäller.
Det är vidare troligt att intresset för dessa frågor härigenom kommer att öka
och kanske i många fall kommer att leda till att skyddskommittéer inrättas på
arbetsställen där sådana saknas. Frågan om företagshälsovårdskommittéernas roll
i anpassningsarbetet är emellertid en fråga för parterna att besluta om. Den regleras
enligt min uppfattning därför bäst i deras avtal om arbetsmiljö och
företagshälsovård.

Mot bakgrund
av att anpassnings- och rehabiliteringsarbetet blir en förutsättning för
ersättning till företagshälsovård finns det enligt min mening starka skäl att
anta att företagshälsovårdskommittéerna genom sädana avtal kommer att ges
funktioner av det slag som samverkanskommittén har föreslagit. Eftersom
företagshälsovårdscentralerna drivs som juridiska personer utanför partsförhällandena
på arbetsplatserna, finns däremot inga förutsättningar att reglera deras
åtaganden på annat sätt än genom att ange statsbidragsförutsättningar.

2.3.6
Arbetsförmedlingens roll i anpassningsverksamheten

De
nuvarande anpassningsgrupperna är i princip arbetsförmedlingens organ. I
grupperna bedrivs en trepartssamvérkan mellan arbetsgivare, fackliga
företrädare och arbetsförmedlingen. Gruppernas verksamhet syftar till att
främja äldres och handikappades möjligheter att få och behålla ett arbete.

Anpassningsgrupper
har främst inrättats vid arbetsställen med minst 50 anställda. Det är i första
hand arbetsförmedlingens behov av att placera äldre och handikappade, som avgör
om en anpassningsgrupp skall bildas. I vilken omfattning grupperna har bildats
har självfallet också varit beroende av arbetsförmedlingens resurser och
möjligheter att arbeta med anpassningsfrågorna.

Antalet
anpassningsgrupper uppgår sedan länge till ca 5000. Aktiviteten i grupperna
varierar i omfattning. AMS har efter samråd med bl. a. arbetsmarknadens parter
utfärdat riktlinjer för arbetet i anpassningsgrupperna. Enligt dessa riktlinjer
skall grupperna i första hand verka för ökad nyanställning av äldre och
handikappade. De skall också verka för en positivare inställning till
handikappade och äldre i arbetslivet och föreslå åtgärder som underlättar för
redan anställda äldre och handikappade att behålla sin

Prop.
1984/85:89 64

anställning. Som LO noterar i sitt remissyttrande har
grupperna i huvudsak sysslat med interna omplaceringar. Detta har varit
särskilt markant under de senaste åren med en svag nyrekrytering till
företagen.

,Arbetsgivaren och de fackliga organisationerna utser
ledamöter i anpassningsgruppen. Enligt AMS handledning för
anpassningsgrupperna är det önskvärt att arbetsgivaren utser en person som har
ansvar för personalrekrytering samt att det ingår en person som tillhör den
lokala skyddsverksamheten. Arbetsförmedlingens representant bör vara
kontaktperson med företaget också i andra förmedlingsfrågor.

Anpassningsgruppernas verksamhet bygger pä lagen om vissa
anställningsfrämjande åtgärder - främjandelagen. I lagens förarbeten (prop.
1973:129 med förslag till lag om anställningsskydd m.m.) understryker
föredragande statsrådet att verksamheten med anpassningsgrupper - som vid denna
tidpunkt hade varit i gång förhållandevis kort tid - givit mycket positiva
resultat och att den borde kraftigt understödjas. Föredraganden anför vidare:

"Verksamheten har hittills igångsatts och bedrivits
på frivillighetens väg. Detta innebär dock inte att det skulle vara obehövligt
att ge verksamheten stöd i lag. Tvärtom är det av stort värde om det finns en
lag i bakgrunden som kan ge myndigheterna erforderlig auktoritet i deras handlande.
Jag biträder därför utredningens förslag att arbetsgivarna i lagen föreskrivs
skyldighet att delta i överiäggningar som sker i anpassningsgrupp. Som
utredningen funnit bör man däremot inte närmare lagreglera denna verksamhet
utan den bör även i fortsättningen kunna bedrivas i de former som allt efter
omständigheterna framstår som lämpligast i varje särskilt fall."

Jag har nyss föreslagit ett tillägg i arbetsmiljölagen med
innebörden att skyddskommittéerna skall verka för att arbetsanpassnings- och
rehabiliteringsverksamhet bedrivs för de anställda. Det egentliga arbetet bör
kunna bedrivas i partssammansatta grupper, under skyddskommitténs överinseende.

Anpassningsgruppe-n-blir-enligt-mitt-förslag-ett-organ-för-parter-na-pä
arbetsstället. Som SAF har anfört i sitt remissyttrande innebär detta att den
formella rollen för arbetsmarknadsverkets funktionärer förändras.

Ett stort antal remissinstanser, bl. a. AMS, SAMN. RRV, HCK
och LO har starkt betonat att arbetsmarknadsverkets insatser för olika slag av

arbetshandikappade-också-i-for-tsättningen-bör-be-handlas-i-anpassriiDgs-grupperna.
Jag har samma uppfattning. Som AMS har framhållit i sitt yttrande är det
nödvändigt att arbetsförmedlingen aktivt deltar i anpassningsgruppernas
arbete, om man skall få till stånd den nödvändiga samordningen mellan
parternas anpassningsåtgärder för redan anställda och arbetsförmedlingens
anställningsfrämjande insatser.

Anpassningsverksamheten kommer enligt mitt förslag i
fortsättningen att regleras genom två lagar, nämligen arbetsmiljölagen och främjandela-

Prop.
1984/85:89 65

gen.
Den föreslagna ändringen i arbetsmiljölagen medför ett åliggande för parterna
på arbetsstället att verka för att redan anställda omfattas av
arbetsanpassnings- och rehabiliteringsverksamhet. Genom att parterna engageras
mer i sådan verksamhet kan åtgärder sättas in i ett tidigare skede. Risken för utslagning
bör därigenom kunna minska. Arbetsförmedlingen kan koncentrera sina insatser pä
de sökande, som saknar arbete. Främjandelagen är arbetsförmedlingens
instrument för att främja nyrekrytering till arbetsställena av äldre och
arbetshandikappade arbetssökande. De här framlagda förslagen om
arbetsanpassnings- och rehabiliteringsverksamhet för redan anställda innebär
inte någon ändring av arbetsförmedlingens anställningsfrämjande uppgifter
enligt främjandelagen. Som AMS har anfört i sitt remissyttrande är
arbetsförmedlingens främstauppgift i anpassningsgruppen atttillsammans med
parterna verka för att handikappade och äldre får arbete på den öppna
arbetsmarknaden. Det ingår, som jag nyss har framhållit,-också i
arbetsförmedlingens befogenheter enligt främjandelagen att begära att
arbetsgivaren överlägger med arbetsmarknadsverkets företrädare för att trygga
fortsatt anställning av äldre arbetstagare och arbetstagare med nedsatt
arbetsförmåga.

En
betydelsefull uppgift för arbetsförmedlingen är således också att fungera som
en företrädare för samhällets intresse av att äldre och handikappade inte slås
ut från arbetslivet. Även om jag har ett stort förtroende för parternas vilja
och förmåga att klara ut problem som rör redan anställda finns det dock
tillfällen - som LO: s Rättsskydd AB har framhållit - då arbetsgivare
underlåter att vidta de åtgärder som behövs för att en handikappad
arbetstagare skall kunna behålla sin anställning och då heller inte arbetstagarsidan
kan få till stånd sådana åtgärder. I sådana fall bör, som jag nyss har anfört,
arbetsförmedlingen kunna begära överläggningar i anpassningsgruppen i syfte
att finna en lösning och, om det visar sig nödvändigt, också kunna använda de
befogenheter som främjandelagen ger arbetsmarknadsverket. Överläggningar
enligt främjandelagen bör således, enligt min mening, med fördel kunna tas upp
i anpassningsgrupperna eller motsvarande organ. Detta innebär att
arbetsmarknadsverket också i fortsättningen kan ta initiativ till
överläggningar i gruppen.

Samverkanskommittén
har föreslagit att arbetsförmedlingen alltid bör informeras i förväg om
anpassningsgruppens överläggningar. Kommittén har dessutom pekat pä möjligheten
att arbetsförmedlingens medverkan i grupperna regleras i centrala och lokala
överenskommelser mellan parterna om anpassningsverksamheten. Enligt kommittén
är detta särskilt viktigt inom den kommunala sektorn, eftersom kommunallagen till
viss del reglerar externt deltagande i partsorganen.

För
egen del anser jag det angeläget att man finner former för en väl fungerande
samverkan i anpassningsgrupperna mellan partsföreträdarna och
arbetsmarknadsverkets representanter.

Enligt min mening bör
arbetsförmedlingen genom en särskild föreskrift 5 Riksdagen 1984/85. 1 saml. Nr
89

Prop.
1984/85:89 66

tillförsäkras
rätt att delta i överläggningar om arbetsanpassnings- och rehabiliteringsåtgärder
på arbetsstället. Vid riksdagens bifall till de förslag som jag lägger fram
avser jag att föreslå regeringen att utfärda sådana föreskrifter. Därigenom ges
arbetsförmedlingen mer långtgående påverkansmöjligheter än den har för
närvarande. De nuvarande anpassningsgrupperna bygger på en frivillig samverkan
mellan parterna på arbetsplatsen och arbetsmarknadsverket.
Arbetsmarknadsverket kan visserligen påkalla överläggningar med arbetsgivare
enligt främjandelagen - exempelvis om nyanställning av äldre arbetstagare eller
arbetstagare med nedsatt arbetsförmåga - men verket har inte någon föreskriven
rätt att delta i överläggningar med partsorgan på arbetsplatserna. Genom att
arbetsförmedlingen tillförsäkras en sådan rätt att delta i överiäggningar med
partsorgan som bedriver arbetsanpassnings- och rehabiliteringsverksamhet bör förmedlingen
fä ökade möjligheter att ta upp frågor som gäller inplacering av
arbetshandikappade och äldre sökande.

En
viktig uppgift för samverkanskommittén enligt dess direktiv var att finna en
klarare rollfördelning och arbetsfördelning mellan skyddsorganisationen och
arbetsförmedlingens anpassningsgrupp. Kommitténs förslag innebär - som AMS
anför i sitt remissyttrande - att ansvaret för anpassningsåtgärder för redan
anställda i första hand åvilar arbetsgivaren och berörda fackliga
organisationer. Arbetsförmedlingens medverkan när det gäller redan anställda
bör begränsas till sådana fall där arbetsmarknadspolitiska åtgärder bedöms
vara nödvändiga för arbetstagarens fortsatta anställning.

Detta innebär att
arbetsförmedlingen avlastas arbete med redan anställda. Samtidigt kommer
antalet anpassningsgrupper att öka kraftigt genom anknytningen till
skyddskommittéerna. Som flera remissinstanser framhåller innebär detta en ökad
medverkan av arbetsförmedlingen. I det svåra arbetsmarknadsläge som nu råder
kan det finnas svårigheter för arbetsförmedlingarna att delta i en kraftigt
utökad verksamhet. Mot denna bakgrund är jag inte beredd att förorda regler som
innebär en skyldighet för arbetsförmedlingen att medverka i anpassningsgrupperna.
Det bör således ankomma pä arbetsmarknadsverket att avväga sitt deltagande i
anpassningsverksamheten mot andra angelägna förmedlingsuppgifter. Samtidigt vill
jag dock erinra om att den nya platsförmedlingsorganisationen med särskilda
kontaktpersoner vid arbetsförmedlingen för de olika arbetsställena bör kunna underiätta
en sådan medverkan. De partsorgan på arbetsstället som bedriver
anpassningsverksamhet bör kunna bli väl fungerande fora för överläggningar om
inplacering av äldre och arbetshandikappade sökande., Som SAF har anfört i sitt
remissyttrande kan den föreslagna organisationen för anpassnings- och
rehabiliteringsverksamheten, där partsorgan får finna de lämpligaste formerna
för anpassningsarbetet, öka möjligheterna att finna arbetsuppgifter och vidta
anpassningsåtgärder även för dem, som är svårplacerade och utan arbete.

Prop.
1984/85:89 67

Ett ökat engagemang hos de lokala parterna bör enligt min
mening kunna underlätta för arbetsförmedlingen att placera sökande med arbetshandikapp,
eftersom parterna genom sitt arbete med redan anställda få ökad kunskap och
erfarenhet i anpassnings- och rehabiliteringsfrågor. Sådant kunnande är en
viktig förutsättning för att man på arbetsplatsen framgångsrikt skall kunna
stödja en arbetssökande som blir anställd_där_

2.3.7 Försäkringskassans medverkan

I de frågor som gäller försäkringskassans medverkan i
arbetsanpassnings- och rehabiliteringsverksamhet på arbetsställena har jag
samrätt med chefen för socialdepartementet.

Försäkringskassorna
har i lagen (1962: 381) om allmän försäkring ålagts ett rehabiliteringsansvar.
De skall, i den utsträckning RFV så föreskriver och då det finns skälig
anledning, undersöka om det finns skäl att vidta åtgärder som är ägnade att
förkorta sjukdomstiden eller att eljest helt eller delvis förebygga eller häva
nedsättning av den försäkrades arbetsförmåga. Om en sådan åtgärd behövs, skall
kassan se till att den vidtas. I detta syfte har försäkringskassorna etablerat
samarbete med olika rehabiliterande organ i samhället.

När det
gäller rehabiliteringsåtgärder för långtidssjukskrivna som har ett
anställningsförhållande har RFV och AMS överenskommit att försäkringskassorna
i första hand skall arbeta direkt mot arbetsgivarna. Detta är självfallet en
riktig utveckling. När det gäller sjijkslcriyna som har en anställning finns -
med den trygghetslagstiftning som nu gäller - mera sällan skäl att koppla in
arbetsmarknadsorganen.

Samverkanskommittén har lagt fram vissa förslag som rör
försäkringskassornas medverkan när det gäller enskilda arbetstagares
rehabilitering.

Också
anpassningsgruppen eller motsvarande organ på arbetsplatsen skall, enligt
kommittén, kunna ta initiativ till ett samarbete mellan arbetsstället och
försäkringskassan genom att inbjuda försäkringskassans utredare till
överläggningar, när en anställd behöver anpassnings- eller rehabiliteringsåtgärder.
Vidare föreslår kommittén att anpassningsgruppen skall kunna fungera som
remissinstans i försäkringskassans utredningar och att detta förslagsvis skall
regleras i RFV:s kungörelse (RFFS 1979:1) om rehabiliteringsgrupper m. m. En
självklar förutsättning för denna samverkan mellan kassorna och
arbetsplatserna är att den försäkrade har lämnat sitt medgivande.

Kommitténs
förslag i denna del har inte mötts av erinringar. Landstingsförbundet
framhåller dock att arbetsgivaren bör vara remissinstans i kassornas
rehabiliteringsutredningar, eftersom arbetsgivaren har det primära ansvaret för
anpassningsverksamheten. Också SHIO-Familjeföretagen hänvisar till
arbetsgivarens ansvar för anpassningsåtgärderna och anser att arbetsgivaren
skall ha rätt till information från försäkringskassan, i första

Prop. 1984/85:89 68

hand
om en anställd är sjukskriven, men dessutom om orsaken till sjukskrivningen,
vilket skulle förutsätta viss ändring av sekretesslagen.

Som
jag tidigare har framhållit är möjligheterna att nå ett positivt resultat i
rehabiliteringsärenden som regel störst, om den arbetshandikappade också
fortsättningsvis kan beredas arbete hos den arbetsgivare hos vilken han eller
hon är anställd. Samma uppfattning har RFV framfört i sitt remissyttrande.
Detta förutsätter dock i många fall att särskilda åtgärder vidtas pä arbetsplatsen
för att anpassa arbetsuppgifter och arbetsmiljö. Även om den
arbetshandikappades nedsatta arbetsförmåga som regel inte innebär att det finns
saklig grund för uppsägning, kan dock - som LÖ:s Rättsskydd AB har framhållit
- underlåtenhet att vidta anpassningsåtgärder på arbetsplatsen leda till att
den arbetshandikappade ändå lämnar anställningen. Det är därför angeläget att
försäkringskassorna, i sin rehabiliterande verksamhet samverkar med
arbetsplatserna för att skapa förutsättningar för att den sjukskrivne så snart
som möjligt skall kunna återgå i arbete. Arbetsgivaren är den som primärt har
ansvaret för att en sådan återgång underlättas. 1 flertalet fall torde dessa
rehabiliteringsärenden kunna lösas genom insatser i linjeorganisationen, dvs.
av personalansvariga, arbetsledning etc. I mer komplicerade fall kan det vara
skäl att överväga lämpliga åtgärder i ett partssammansatt organ, som bedriver
arbetsanpassnings- och rehabiliteringsverksamhet, dvs. anpassningsgrupp eller
motsvarande. Också företagshälsovårdens resurser och sakkunskap kan behöva
utnyttjas i sådana fall.

Enligt
min mening är det angeläget att försäkringskassorna kan medverka i sådan
anpassnings- och rehabiliteringsverksamhet som bedrivs på arbetsställena för en
enskild försäkrad Sannolikt kan många problem lösas helt genom en samverkan
mellan arbetsplatsen eller dess företagshälsovård och försäkringskassan, utan
att arbetsmarknadsmyndigheterna behöver medverka. Det är särskilt angeläget
att försäkringskassorna får möjlighet att medverka i ökad utsträckning i
samband med rehabiliteringsinsatser på arbetsställena. Försäkringskassans
utredare bör därför tillförsäkras en rätt att delta i överläggningar med
partssammansatt organ pä arbetsstället som bedriver arbetsanpassnings- och
rehabiliteringsverksamhet även i sådana fall, dä parterna på arbetsstället
inte särskilt har begärt det.

När
det gäller samverkanskommitténs förslag om att anpassningsgruppen skall utgöra
remissinstans i försäkringskassornas rehabiliteringsutredningar, ser jag inga
hinder för att så skall kunna ske, under förutsättning att den försäkrade har
givit sitt tillstånd. Jag anser emellertid att det bör avgöras från fall till
fall, om en sådan remiss skall göras. Det finns självfallet inte anledning att
rutinmässigt remittera material och därigenom kanske försena handläggningen av
ärendet. Det ankommer på RFV att lämna de närmare anvisningar som kan behövas i
denna fråga.

Samverkanskommittén
har också föreslagit att anpassningsgruppen skall informeras om arbetsskador,
som kan innebära att en arbetstagare

Prop. 1984/85:89 , 69

blir
i behov av anpassnings- eller rehabiliteringsåtgärder. Enligt kommitténs förslag
skall sedan linjeorganisationen och anpassningsgruppen på lämpligt sätt bevaka
den anställdes situation under sjukskrivning etc, för att på ett tidigt stadium
kunna pröva behovet av rehabiliteringsinsatser på arbetsplatsen för att
underlätta återgången till arbetet. När det bedöms nödvändigt bör gruppen med
utgångspunkt i inträffade skadefall fästa skyddskommitténs och skyddsombudens
uppmärksamhet på behovet av arbetsmiljöförbättrande åtgärder på arbetsstället.

Jag
delar kommitténs uppfattning att det är angeläget att förbättra samverkan
mellan försäkringskassorna och arbetsplatserna i ärenden som gäller
arbetsskador. Det bör inte finnas hinder för att de som arbetar med rehabiliteringsverksamheten
fortlöpande informeras om inträffade arbetsskadefall. Det får ankomma på
arbetsgivaren att bedöma när anpassningsgruppen eller motsvarande organ skall
informeras om arbetsskadefall.

Jag
vilH-detta sammanhang också framhålla betydelsen av att företags- ■* hälsovården
medverkar vid utredningar i ärenden rörande arbetsskador.

Samarbetet
mellan arbetsställena och försäkringskassorna i arbetsskadeärenden kan dels
gälla utredningar om en skada har uppkommit genom skadlig inverkan i arbetet,
dels åtgärder för att den skadade personen skall kunna återgå till arbetet. Jag
har i det föregående uppehållit mig vid det sistnämnda slaget av åtgärder. När
det sedan gäller bedömningen av om en skada har uppkommit genom skadlig
inverkan i arbetet har RFV särskilt framhållit företagshälsovårdens viktiga
roll i utredningarbetet. Företagshälsovården kan ofta tillhandahålla
ergonomiska och tekniska beskrivningar av arbetsplatser och förse kassorna med
underlag som behövs för att bedöma frågan om skadlig inverkan i arbetet. RFV
framhåller också att företagshälsovårdens läkare i många fall genom sitt
kunnande har bättre förutsättningar än läkare som inte känner den skadades
arbetsmiljö att förse kassorna med beslutsunderlag. Bl. a. kan
företagshälsovården spåra ev. skadliga faktorer på en arbetsplats om
arbetstagare med samma arbetsuppgifter drabbas av samma typ av sjukdom. Enligt
RFV kan därför en utbyggnad av företagshälsovården i framtiden leda till en
säkrare bedömning av arbetsskador, främst olika sjukdomar i rörelse- och stödjeorganen.

De
förslag som jag nu har_lagt_fram.syftar till att-ge-skydds verksamheten på
arbetsstället och dess företagshälsovård"ett~särskilt ansvar för sådana
arbetsanpassnings- och rehabiliteringsärenden, somförutsätter en samverkan
mellan parterna pä- arbetsstället.- Genom att försäkringskassorna tillförsäkras
en möjlighet att delta i verksamheten, när enskilda försäkrade är berörda, bör
förutsättningarna att få till stånd ett väl fungerande samarbete mellan
arbetsställena och försäkringskassorna kunna öka. Detta bör kunna leda till
förbättrade rehabiliteringsresultat och säkrare bedömningar bl. a. av
arbetsskadeärenden.

Prop. 1984/85:89 70

2.3.8 Omplacering mellan olika arbetsgivare

Det är förhållandevis ofta förekommande att en
arbetstagare som har fått nedsatt arbetsförmåga blir omplacerad till andra
arbetsuppgifter, som är mera lämpliga med hänsyn till arbetshandikappet och att
vederbörande därigenom kan stanna kvar i anställningen och göra en fullgod
arbetsinsats.

Men ibland
kan problemen inte lösas på arbetsplatsen. Verksamhetens art eller företagets storiek
eller personalsammansättning kan vara sådan att det inte finns lämpliga
uppgifter att omplacera den arbetshandikappade till. Handikappet kan också vara
sådant att den anställde inte kan bli kvar på arbetsplatsen. Den är exempelvis
svårt för en allergiker att stanna på en arbetsplats där ett visst ämne, som
han eller hon är överkänslig mot, är allmänt förekommande.

Alternativet
till långa upprepade sjukskrivningar i dessa fall är att den anställde försöker
få ett annat arbete. Många av arbetsförmedlingens sökande med arbetshandikapp
har lämnat en tidigare arbetsplats, därför att arbetet har varit olämpligt med
hänsyn till arbetshandikappet och omplaceringsmöjligheter saknats. Omskolning
och andra arbetsmarknadspolitiska åtgärder används i stor utsträckning i dessa
fall för att underiätta för en sökande att fä nytt arbete.

Samverkanskommittén har föreslagit att en företagshälsovårdscentral
skall kunna medverka och pröva förutsättningarna att placera om en arbetstagare
mellan företag, som är anslutna till centralen, om arbetstagaren inte kan få
lämpliga arbetsuppgifter på den egna arbetsplatsen. Kommittén föreslär också
att parterna avtalsvägen reglerar den enskildes anställningsskydd vid sådana
omplaceringar.

Några av
remissinstanserna har fört fram synpunkter på förslaget. LO och TCO framhåller
att man måste finna former som inte motverkar anställningstryggheten. SAF och
Tidningarnas arbetsgivareförening tillstyrker förslaget, men påpekar att
företagshälsovården inte förfogar över anställningsbeslut hos de anslutna
företagen. SAF anför vidare att företagshälsovårdskommittén kan behöva arbeta
fram former för arbetsprövning och omplacering, som beaktar turordningsregler m.
m. enligt lagen om anställningsskydd. Försäkringskasseförbundet framhåller att
möjligheterna att placera om arbetstagare mellan företag är små och behöver
utökas. Man måste i ökad utsträckning utnyttja de förutsättningar som lagen om
anställningsskydd ger att få till stånd lokala avtalslösningar, anser förbundet,
som också framhåller att företagshälsovårdens och arbetsmarknadsverkets
resurser måste användas i dessa fall. SAF och Tidningarnas arbetsgivareförening
har dock den uppfattningen att avtal om den enskildes anställningsskydd vid
omplacering mellan företag inte behövs.

I likhet med Försäkringskasseförbundet anser jag att man
alltid i första hand bör pröva möjligheterna att omplacera eller vidta andra
anpassningsåtgärder där den arbetshandikappade är anställd. Att sådana
åtgärder alltid

Prop. 1984/85:89 71

skall prövas är också klart uttalat i prop. (1973:129) med
förslag till lag om anställningsskydd m.m. (s. 126). Den nya
anställningsskyddslagen (1982:80) innebär inte någon förändring härvidlag.

Samverkanskommittén
har pekat pä en möjlighet att finna lösningar, när problemen inte kan lösas på
den anställdes egen arbetsplats. Ur samhällets synpunkt är det angeläget att utslagning
av människor från arbetslivet kan förhindras. De arbetsmarknadspolitiska stöden
för arbetshandikappade kan också i stor utsträckning användas i detta syfte.
Samverkanskommitténs förslag om omplacering mellan företag genom
företagshälsovårdscentralernas medverkan förutsätter en frivillig samverkan
mellan de berörda arbetsgivarna. De som vill pröva denna möjlighet bör kunna
överenskomma om de närmare formerna för hur en arbetsprövning eller omplacering
skall genomföras.

Som jag nyss har nämnt har LO och TCO påtalat att den
berörde arbetstagaren får ett sämre anställningsskydd om han eller hon
omplaceras till en annan arbetsplats. LO: s Rättsskydd AB framhåller att det
försämrade anställningsskyddet inte enbart hänför sig till tillgodoräknande av
anställningstid. Arbetstagaren kan enligt LO: s Rättsskydd AB bli utan arbete
både på den gamla arbetsplatsen och på den nya. Detta kan inträffa om den
anställde inte beviljas ledighet från den gamla arbetsplatsen och om den nya
arbetsplatsen inte är beredd att låta vederbörande stanna efter
rehabiliteringsperiodens slut. LO föreslår därför lagstiftning om rätt till
ledighet från den gamla arbetsplatsen i dessa fall.

Samverkanskommittén
har föreslagit att bl. a. frågor som rör den enskildes anställningstrygghet
skall regleras genom avtal mellan parterna. Som jag nyss har anfört förutsätter
omplaceringsverksamhet mellan företag en frivillig samverkan mellan de berörda
arbetsställena. Frågor om den enskildes anställningsskydd bör kunna lösas
genom överenskommelser mellan de berörda arbetsgivarna och arbetstagarnas
fackliga organisationer. Enligt min bedömning bör det även vara möjligt att
avtalsvägen lösa frågor om den enskildes rätt till ledighet vid rehabilitering
som är förlagd till annan arbetsplats eller ev. rätt att återgå till den
tidigare anställningen om en tillsvidareanställning inte kommer till stånd på
den nya arbetsplatsen. Ett ytterligare skäl att reglera hithörande frågor genom
avtal mellan parterna är att förhållandena är mycket varierande på olika delar
av arbetsmarknaden.

2.3.9 Sjukpenning vid rehabilitering på arbetsplatsen

I de frågor som gäller sjukpenning i samband med
rehabilitering på arbetsplatsen har jag samrått med chefen för
socialdepartementet.

Samverkanskommittén har föreslagit att arbetstagare skall
kunna behålla sin sjukpenning om han eller hon efter en längre tids
sjukskrivning behöver arbetsanpassnings- eller rehabiliteringsätgärder på
arbetsstället och själv önskar sådana åtgärder. Enligt kommittén bör
sjukpenningen

Prop.
1984/85:89 72

kunna
utgå under högst ett år. Arbetsgivaren bör svara för att en rehabili-teringsplan
läggs upp för den enskilde. Planen bör ha utarbetats eller förordats av
företagshälsovården i samverkan med den anställde och anpassningsgruppen eller
motsvarande organ. Företagshälsovården och personalpolitiska organ skall
aktivt verka för att den sjukskrivne så snart som möjligt skall kunna återgå
till reguljärt arbete.

Försäkringskasseförbundet
framhåller att kassorna tidigare har samarbetat med
arbetsmarknadsmyndigheterna i samtliga fall, således även vid rehabilitering
och arbetsanpassning som gällt personer med anställning. Numera förekommer det
att kassorna använder sig av möjligheten att utge sjukpenning i de fall en
anställd behöver träning i s.k. reell miljö på arbetsplatsen.
Samverkanskommitténs förslag innebär således inte något principiellt nytt.
Förbundet framhåller också att man uppnått goda resultat i sådana fall. Förbundet
anser däremot att kommitténs förslag om ett år som gräns för tid med
sjukpenning i dessa fall är onödig och inte i överensstämmelse med tankarna om
en flexibel rehabiliteringsverksamhet.

RFV
finner kommitténs förslag om socialförsäkringens medverkan vid rehabilitering
och anpassning intressanta och att de bör kunna leda till förbättringar i
rehabiliteringsarbetet. Frågan bör dock, enligt RFV, bli föremål för
ytterligare överväganden i lämplig form. Det kan t. ex. befaras att ett
genomförande av kommitténs förslag om sjukpenning vid rehabilitering i reell
miljö pä arbetsstället kan innebära att sjukpenning betalas till anställda i
sådana fall där arbetsgivaren nu betalar lön.

Som
jag inledningsvis har anfört anser jag i likhet med RFV, att förutsättningarna
för ett positivt resultat av rehabiliteringsinsatserna är störst om en
arbetshandikappad arbetstagare kan fortsätta där han eller hon är anställd.
Arbetshandikappade, som av olika skäl föriorar en anställning möter stora
svårigheter att fä ett nytt arbete. Betydande arbetsmarknadspolitiska insatser
behövs ofta för att vederbörande ånyo skall fä ett fotfäste pä arbetsmarknaden.
Det är därtor av stor betydelse både för den enskilde och för samhället att
kraftfulla insatser görs för att underiätta för den arbetshandikappade att
behålla anställningen. De förslag som jag har lagt fram i det föregående syftar
till att få till stånd sådana insatser.

Enligt
min mening bör förfaringssättet med sjukpenning under rehabilitering på
arbetsplatsen kunna komma till användning i större omfattning än f. n. Genom
att arbetstagaren får sjukpenning behöver han eller hon inte mötas av krav på
viss prestationsförmåga från arbetsgivare och arbetskamrater.
Rehabiliteringsåtgärder på arbetsplatsen syftar till att vederbörande skall
kunna återuppta reguljärt arbete. Åtgärderna i dessa fall kan exempelvis
innebära att den sjukskrivne ges möjlighet att successivt träna upp sin arbetsförmåga
i tidigare eller nya arbetsuppgifter. Det kan i vissa fall innebära att personen
inledningsvis arbetar bara några timmar per dag eller kanske per vecka för att
successivt öka tiden och övergå t. ex. i halv sjukskrivning eller till full
arbetsinsats i de fall så kan ske.

Prop.
1984/85:89 73

Syftet med att utge sjukpenning i dessa fall skall således
vara att bryta sjukskrivningen i ett tidigare skede genom att få till stånd en
tidigare återgång till arbetet. Bl. a. RFV har i sitt remissyttrande över
företagshälsovårdsutredningens betänkande särskilt framhållit vikten av att
rehabiliteringsinsatser inititeras så tidigt som möjligt innan verkningarna av
en passiviserande sjukskrivning har inträtt. För egen del vill jag understryka
dessa synpunkter. Alternativet till tidiga och aktiva rehabiliteringsinsatser i
dessa fall är sannolikt en fortsatt och mer långvarig sjukskrivning, som i sin
tur ökar risken för utslagning och därmed också för att omfattande
arbetsmarknadspolitiska åtgärder måste sättas in.

Det finns redan nu erfarenheter av att använda sjukpenning
i samband med rehabilitering på arbetsplatsen. Som jag har nämnt tidigare har
man i dessa fall nått goda resultat. Jag finner det därför angeläget med en
fortsatt och utökad användning av möjligheterna till träning i nya arbetsuppgifter
pä arbetsplatsen. Dä RFV och försäkringskassorna redan nu i allt större
utsträckning verkar för att de som har en anställning får sådan träning med
bibehållen sjukpenning, finner jag inte anledning att här föreslå några ändrade
regler för ersättning under sådan rehabilitering.

Jag vill också i detta sammanhang meddela att jag har
erfarit att chefen för socialdepartementet avser att föreslå regeringen att
tillsätta en särskild utredning med uppdrag att göra en översyn av vissa
grundläggande regler inom sjukförsäkringen. Översynen skall syfta till att ge
sjukförsäkringen en mera aktiv roll i rehabiliteringsarbetet. Vidare kommer
vissa resurs-, ansvars- och samordningsfrågor i rehabiliteringsarbetet att ses
över.

2.3.10 Försäkringsskydd vid arbetsprövning/träning i reell
miljö

RFV har i sitt remissyttrande över samverkanskommitténs
förslag tagit upp vissa frågor rörande försäkringsskyddet för dem som genomgår arbetsprövning
eller -träning på en arbetsplats med sjukpenning från den allmänna försäkringen.

Den som uppbär sjukpenning vid arbetsvärd enligt RFV: s
föreskrifter (RFFS 1978: 32) i form av arbetsprövning, arbetsträning eller
arbetsmarknadsutbildning omfattas av visst försäkringsskydd, om prövningen,
träningen eller utbildningen sker med arbetsmarknadsverkets medverkan.
Försäkringsskyddet gäller för skador som den som deltar i arbetsmarknadsutbildning
eller den, som är inskriven vid arbetsmarknadsinstitut orsakar under sådan
utbildning eller yrkesinriktad rehabilitering, som är helt eller delvis förlagd
till icke-statlig arbetsplats. Ersättning lämnas i dessa fall till
arbetsgivaren för person- eller sakskada som har tillfogats arbetsgivaren.
Detsamma gäller i fråga om ren förmögenhetsskada, som har tillfogats
arbetsgivaren genom brott. Regeringen har inhämtat riksdagens bemyndigande (prop.
1974:87, InU 12, rskr245, prop. 1979/80: 127, AU3I, rskr328) att låta staten
ansvara för skador, som uppstått vid yrkesinriktad rehabilitering.
Försäkringsskyddet regleras genom förordningen

Prop.
1984/85:89 74

(1980:631)
om ersättning av allmänna medel för skada orsakad av deltagare i viss
arbetsmarknadsutbildning eller yrkesinriktad rehabilitering.

Som RFV
har framhållit omfattas inte den som genomgår arbetsprövning eller arbetsträning
med ersättning från försäkringskassa, men utan att vara inskriven vid ett
arbetsmarknadsinstitut, av försäkringsskydd enligt nämnda föror'dning.

Användningen
av möjligheterna att lämna sjukpenning vid rehabilitering i s. k. reell miljö
kan således motverkas av att det finns brister i försäkringsskyddet i vissa
fall.

Om en arbetstagare prövas
eller tränas med bibehållen sjukpenning på en arbetsplats, där han eller hon är
anställd måste det vara arbetsgivarens sak att bedöma om försäkringsskyddet är
tillräckligt. Problemen torde främst uppstå, i de fall vederbörande inte är
anställd pä prövningsarbetsplatsen. Detta kan medföra att försäkringskassorna
tvekar att medverka till sådan prövning och träning genom att bevilja
sjukpenning för prövning på annan arbetsplats än där vederbörande är anställd.
Vidare kan kassorna välja att begära arbetsmarknadsverkets medverkan även i
sädana fall dä prövningen/träningen skulle kunna genomföras utan en sådan
medverkan, eftersom man då kan lösa problemet med försäkringsskydd. I linje med
vad jag tidigare har anfört är det angeläget att inskrivning vid arbetsmarknadsinstituten
inte sker i sådana fall, där åtgärden i sig inte är nödvändig. Arbetsförmedlingens
och arbetsmarknadsinstitutens resurser bör användas för de sökande som behöver
få del av sådana särskilda insatser. I stället bör åtgärder vidtas för att
brister i försäkringsskyddet inte skall lägga hinder i vägen för en användning
av sjukpenning vid arbetsprövning/ träning i s. k. reell miljö. Efter samråd
med chefen för civildepartementet avser jag därför att föreslå regeringen att
inhämta riksdagens bemyndigande att utvidga statens ansvar vid yrkesinriktad
rehabilitering. Ersättning av allmänna medel bör således kunna lämnas till
arbetsgivare för skador orsakade av den som uppbär sjukpenning enligt lagen om
allmän försäkring i samband med arbetsprövning eller arbetsträning som är förlagd
till icke-statlig arbetsplats. Ersättningen bör dock endast kunna lämnas on
den, som orsakat skadan inte är anställd på arbetsplatsen.

RFV
har också påtalat vissa begränsningar i arbetsskadeförsäkringen. De som deltar
i arbetsmarknadsutbildning eller genomgår arbetsprövning eller arbetsträning,
som anordnats av staten, landstingskommun eller kommun eller som har godkänts
av allmän försäkringskassa omfattas av arbetsskadeförsäkringen enligt
bestämmelserna i förordningen (1977:284) om arbetsskadeförsäkring och statligt
personskadeskydd. Detta innebär bl. a. att dessa personer enbart är försäkrade
enligt arbetsskadeförsäkringen under moment i utbildningen, som liknar
förvärvsarbete. De omfattas således inte av arbetsskadeförsäkring vid
arbetsresor. Detta gäller emellertid för alla elevkategorier under utbildning.
Jag är mot den bakgrunden inte beredd att förorda en vidgning av de grupper,
som omfattas av arbetsska-

Prop. 1984/85:89 75

deförsäkring vid arbetsresor. Jag har i denna fråga samrått
med chefen för socialdepartementet.

2.3.11 Sekretess och lystnadsplikt

Verksamheten i de nuvarande anpassningsgrupperna är
grundad på främjandelagen, som har en särskild föreskrift (I6§) om sekretess
och tystnadsplikt. Vad någon vid tillämpningen av lagen har fått veta om
enskilt företags eller enskild sammanslutnings affärs- eller driftsförhållanden
eller om enskilds personliga förhållanden får han inte obehörigen yppa eller
nyttja.

Främjandelagens sekretessregler är således tillämpliga för
anpassningsgrupper inom den enskilda sektorn.

Inom offentlig sektor gäller i stället sekretesslagen
(1980: 100). För arbetsförmedlingens företrädare gäller sekretess med hänsyn
främst till skyddet för enskilds personliga förhållanden. Detsamma gäller för
exempelvis de som företräder försäkringskassan eller socialtjänsten. Vidare
gäller sekretess i myndighets personalsociala verksamhet för exempelvis uppgift
om enskilds personliga förhållanden hos psykolog, personalkonsulent eller
annan sådan befattningshavare som särskilt har till uppgift att bistå med råd
och hjälp i personliga angelägenheter, om det inte står klart att uppgiften kan
röjas utan att den berörde eller någon denne närstående lider men.

Med den här föreslagna lagändringen, som ger
skyddskommittén ett ansvar för att anpassnings- och rehabiliteringsverksamhet
bedrivs, kommer denna verksamhet att bedrivas av parterna på arbetsstället.
Detta får vissa konsekvenser när det gäller sekretesskyddet för de berörda och
för företaget/sammanslutningen.

När arbetsförmedlingen aktualiserar ärenden enligt
främjandelagen i anpassningsgruppen är främjandelagens sekretessregler
fortfarande tilllämpliga i samma utsträckning som för närvarande.

När däremot parterna på arbetsställena överlägger i ett
ärende som gäller en enskild arbetstagare eller om i överiäggningen framkommer
uppgifter som rör företagets affärs- eller driftsförhållanden finns inte något
sekretesskydd för den berörde arbetstagaren eller för företaget. F. n. finns
således inga sekretessregler som är tillämpliga för de nuvarande anpassningsgrupperna
inom den enskilda sektorn i de fall parterna överlägger i en sådan grupp utan
att arbetsförmedlingen är företrädd.

1 fråga om sekretessen inom offentlig sektor har SAMN
framhållit (SAMN meddelande nr 3 1983) att endast de personer i anpassningsgruppen
som företräder en myndighet - en arbetsgivarmyndighet eller arbetsmarknadsverket
- omfattas av sekretessen, som således inte gäller direkt för
arbetstagarorganisationernas företrädare. Sekretessen kan dock överföras till
dem genom att myndigheten meddelar förbehåll enligt 14 kap. 9§ sekretesslagen.

Prop. 1984/85:89 76

Samverkanskommittén har lagt fram vissa förslag om
tystnadsplikt för dem som medverkar i arbetsanpassnings- och
rehabiliteringsverksamhet pä arbetsställena och sekretesskydd för dem som
berörs av verksamheten.

Kommittén
föreslår att reglerna om tystnadsplikt i arbetsmiljölagen 7 kap. 13 §
kompletteras med en bestämmelse om att den som har deltagit i arbetsanpassnings-
och rehabiliteringsverksamhet pä arbetsstället inte får obehörigen röja eller
utnyttja vad han under uppdraget har erfarit om -yrkeshemlighet,
arbetsförfarande, enskilds personliga förhållanden eller förhållande av
betydelse för landets försvar.

I sin nuvarande lydelse innehåller paragrafen bestämmelser
om tystnadsplikt för den som tagit befattning med tillsyn enligt
arbetsmiljölagen, skyddsombud och ledamot av skyddskommitté. Av andra stycket
följeratt tystnadsplikt också gäller för ledamot i styrelsen för lokal facklig
organisation med avseende på vad denne fått kännedom om av skyddade uppgifter
genom skyddsombud eller skyddskommittéledamot som utsetts av organisationen.

Den föreslagna ändringen i paragrafens första stycke
innebär att den där angivna personkretsen utvidgas så att också den som
deltagit i arbetsanpassnings- och rehabiliteringsverksamhet på arbetsstället
enligt 6kap. 9§ arbetsmiljölagen omfattas av tystnadspliktsreglerna.

Den föreslagna lagregeln skall - enligt kommitténs förslag
om ändring av andra stycket av ifrågavarande paragraf - tillämpas pä
motsvarande sätt i fråga om ledamot i styrelsen för facklig organisation med
avseende pä vad denne har erfarit av skyddsombud, ledamot av skyddskommitté
eller av den som har deltagit i arbetsanpassnings- och
rehabiliteringsverksamhet på arbetsstället, om de har utsetts av
organisationen.

Kommittén har slutligen föreslagit ett tillägg i den
aktuella lagparagrafens tredje stycke, som behandlar arbetsställen i det
allmännas verksamhet. I fråga om den som är skyddsombud, ledamot av
skyddskommitté eller den, som deltar i arbetsanpassnings- och
rehabiliteringsverksamhet enligt arbetsmiljölagen 6kap. 9§ - i dess föreslagna
nya lydelse - på ett arbetställe i det allmännas verksamhet tillämpas i stället
14 kap. 7, 9 och 10§§ sekretesslagen (1980: 100).

Med de föreslagna lagändringarna bör, enligt min mening,
tillfredsställande sekretess kunna gälla såväl i fråga om enskilds personliga
förhållanden som företagets eller sammanslutningens förhållanden.

Den föreslagna ändringen i 7kap. 13 §, första stycket
reglerar tystnadsplikten för den som har deltagit i arbetsanpassnings- och
rehabiliteringsverksamhet på arbetsstället. Tystnadsplikten skall således
också gälla den som tillfälligt deltar i överiäggningar i anpassningsgruppen,
utan att för den skull ingå i den. Det kan t.ex. gälla den person som själv
berörs av anpassnings- och rehabiliteringsåtgärder, som diskuteras i
anpassningsgruppen, arbetsledare åt en sådan arbetstagare, en arbetskamrat som
fun-

Prop. 1984/85:89 77

gerar som särskilt stöd ät en arbetstagare, som berörs av
anpassningsverksamheten. Det kan även gälla personal frän företagshälsovårdscentral.

Den här föreslagna regeln om tystnadsplikt för den som har
deltagit i arbetsanpassnings- och rehabiliteringsverksamhet är också tillämplig
på den som deltar i sådan verksamhet på arbetsställen där arbetstagarna inte är
anslutna till en lokal facklig organisation. Förekomsten av en facklig
organisation på arbetsstället är således inte en förutsättning för att lagregeln
skall gälla.

Den föreslagna ändringen i andra stycket ifrågavarande
paragraf innebär att en ledamot i styrelsen för lokal facklig organisation
omfattas av tystnadsplikt med avseende pä vad han har erfarit av den, som har
deltagit i arbetsanpassnings- och rehabiliteringsverksamhet.

Den som företräder en facklig organisation i en
anpassningsgrupp eller motsvarande organ är i många fall skyddsombud eller
ledamot av skyddskommitté. Det förekommer emellertid också att
arbetstagarorganisationen företräds av annan person. Den facklige företrädaren
i anpassningsverksamheten deltar i verksamheten i sin egenskap av facklig
förtroendeman och inte som enskild person. Det ter sig mot den bakgrunden inte
rimligt att den facklige företrädaren inte med övriga ledamöter i styrelsen för
den lokala organisationen skulle kunna diskutera principiella frågor som gäller
verksamheten eller åtgärder som vidtas. Mot denna bakgrund behövs också föreskrifter
om tystnadsplikt för styrelseledamöterna med avseende på vad de erfar av
organisationens företrädare i anpassningsverksamheten. Det föreslagna tillägget
i andra stycket innebär således att också sådana fackliga företrädare som inte
är skyddsombud eller ledamöter av skyddskommitté ges möjlighet att överlägga
med sin organisation i principiella frågor som rör verksamheten.

Samverkanskommittén har vidare föreslagit vissa tillägg i
sekretesslagen för att därigenom få till stånd ett tillfredsställande
sekretesskydd också för verksamhet inom det allmänna. Som statens
arbetsmarknadsnämnd har framhållit finns i dag vissa brister vad gäller
sekretesskyddet för dem som berörs av verksamhet i de nuvarande
anpassningsgrupperna. Enligt samverkanskommitténs förslag skall 14 kap. 7S
tredje stycket sekretesslagen också omfatta den som deltar i arbetsanpassnings-
eller rehabiliteringsverksamhet på arbetsstället. Utan hinder av att förbud
gäller enligt sekretesslagen att lämna ut eller utnyttja uppgift får
företrädare för arbetstagarorganisation, skyddsombud, ledamot av
skyddskommitté eller den som deltar i arbetsanpassningsverksamhet på ett
arbetsställe utnyttja uppgiften för sitt uppdrag. Därvid får han dock inte röja
uppgiften för annan.

Det föreslagna nya tillägget i paragrafens tredje stycke
innebär således att den som deltar i anpassnings- och rehabiliteringsverksmhet
pä arbetsstället enligt 6 kap. 9§ arbetsmiljölagen får utnyttja en sekretessbelagd
uppgift under förutsättning att han inte därigenom röjer den. Utan denna

Prop.
1984/85:89 78

föreskrift
skulle enligt 1 kap. 4§ sekretesslagen ett sådant utnyttjande vara otillätet.

Enligt
min mening bör samverkanskommitténs förslag till ändring i sekretesslagen
kompletteras på en punkt. Det gäller möjligheten för en offentlig arbetsgivare
att lämna vidare sekretessbelagd information till deltagare i anpassningsverksamhet
med stöd av 14 kap. 7§ första stycket sekretesslagen. Enligt min mening är det
nödvändigt att göra ett särskilt tillägg i den bestämmelsen i syfte att
säkerställa att arbetsgivaren utan hinder av sekretessbestämmelserna i lagen
kan lämna ut sådan information som behövs för anpassningsverksamheten. Jag
förordar därför att 14 kap. 7§ första stycket sekretesslagen tillförs en ny
mening av denna innebörd.

Av
andra stycket följer att den som deltar i anpassningsverksamhet pä ett
arbetsställe i det allmännas verksamhet pä motsvarande sätt som gäller för den
enskilda sektorn har rätt att lämna hemliga uppgifter vidare till ledamot i sin
egen fackliga organisations styrelse, om han underrättar denne om förbudet. I
sådant fall gäller förbudet också för styrelseledamoten.

2.3.12
Utbildning

Vid
ett genomförande av de förslag som jag har lagt fram om en ny organisation för
arbetsanpassnings- och rehabiliteringsverksamheten för anställda kommer denna
verksamhet att öka i omfattning. Även om sådan verksamhet i stor utsträckning
bedrivs redan nu, sä kommer ändå betydligt fler människor att engageras i
anpassningsarbetet. Dessa behöver utbildning för uppgiften.

Samverkanskommittén
har föreslagit att sådan utbildning skall komma till stånd och har också
angivit vilka som bör kunna få utbildning. Det bör enligt kommittén vara en
uppgift för arbetsmarknadens parter att bestämma om utbildningens innehåll och
omfattning. Vidare anser kommittén att utbildningen delvis bör kunna
finansieras genom arbetarskyddsfonden.

Kommitténs
förslag tillstyrks av remissinstanserna. TCO anser dock att utbildningen bör
finansieras genom särskilt anslagna medel. Arbetarskyddsfonden anser att
kommitténs material inte ger underlag för att bedöma om utbildningskostnaderna
ryms inom fondens ekonomiska ramar utan att inkräkta på annat. Särskild
utbildning för alla deltagare i anpassningsgrupper och annan berörd personal
kan knappast ske inom ramen för tillgängliga medel. Däremot skulle
kompletterande utbildning i anpassningsfrågor i anslutning till etablerade
utbildningar av typ Bättre arbetsmiljö - BAM - inte vara något problem ur
kostnadssynpunkt, enligt arbetarskyddsfonden.

SAF
framhåller att parterna på den privata delen av arbetsmarknaden genom sitt
samverkansorgan Arbetarskyddsnämnden redan har beslutat att detta stoff skall
ingå i grundutbildningen i arbetsmiljö (BAM).

När
det gäller utbildningsfrågorna delar jag kommitténs och LO: s upp-

Prop. 1984/85:89 79

fattning att arbetsanpassning och rehabilitering bör kunna
vävas in i skyddsombuds- och personalutbildning. En förutsättning för att de
berörda skall kunna nås av utbildning är att utbildningen integreras i annan
redan befintlig utbildning. Som jag tidigare har konstaterat ingår dessa frågor
redan till stor del i utbildningen av företagshälsovårdspersonal liksom i
grundutbildningen i arbetsmiljö för skyddsombud m.fl. Anpassnings- och
rehabiliteringsfrågorna bör också kunna tas upp i parternas material om
arbetsmiljö och MBL. De medel som finns för den fackliga utbildning som stöds
av arbetarskyddsfonden - årligen ca 100 milj. kr. - bör också kunna stå till
förfogande för utbildning i anpassningsfrågor.

Som jag tidigare har berört innebär ett genomförande av de
här framlagda förslagen om en arbetsanpassnings- och rehabiliteringsverksamhet
att arbetsförmedlingen får en förändrad roll, främst vad gäller insatser för
redan anställda. Eftersom skyddskommittéerna är väsentligt fler än de nuvarande
anpassningsfrågorna får arbetsförmedlingen betydligt fler partsorgan att
samverka med om inplaceringsfrågor m.m. Detta motiverar särskilda
utbildningsinsatser för de berörda inom arbetsförmedlingen.

AMS
bedriver sedan många år tillbaka en försöksverksamhet med utbildning av
arbetsledare m.fl. på arbetsplatser som sysselsätter anställda för vilka
lönebidrag lämnas. Enligt föreskrifter i regleringsbrev skall utbildningen
inriktas på att i samråd med berörda organ på arbetsmiljöområdet öka
kunskaperna om arbetshandikapp och individuell arbetsanpassning hos dem som
arbetar med arbetsmiljöfrägorna inom företagen. Verksamheten skall också i
största möjliga utsträckning inriktas på dem, som arbetar med nyrekryteringsfrägor.

AMS
försöksverksamhet syftade ursprungligen till att integrera kunskapsstoff
rörande arbetshandikapp m. m. i den ordinarie utbildningen av arbetsledare.
Utbildningen har därefter inriktats på de grupper, som enligt de här framlagda
förslagen skall svara för arbetsanpassning och rehabilitering samt på personalrekryterare.
Dessa grupper bör i fortsättningen kunna omfattas bl. a. av sådan utbildning i
anpassningsfrågor som stöds med medel från arbetarskyddsfonden.

De medel
som finns för för den av AMS bedrivna utbildningen bör därför kunna användas
för sådan utbildning av arbetsförmedlingens företrädare i
anpassningsverksamheten som behövs i samband med att förändringarna genomförs.
Under budgetåret 1985/86 bör således högst 425000kr. kunna användas för
ändamålet.

2.3.13 Arbetshjälpmedel åt handikappade

Bidrag lämnas enligt arbetsmarknadskungörelsen (1966: 368,
ändrad senast 1984:525) till speciella arbetstekniska hjälpmedel som
handikappade behöver för att kunna utföra sitt arbete. Vid anställning av
handikappade eller, om det finns särskilda skäl, för anställda som har blivit
handikappade, kan bidrag lämnas till arbetsgivare till sådana särskilda
anordningar pä

Prop.
1984/85:89 80

arbetsplatsen
som behövs för att den handikappade skall kunna utföra arbetet.

Hjälpmedel
som handikappade behöver för sin dagliga livsföring tillhan-dahälles i princip
kostnadsfritt av landstingen genom deras hjälpmedelscentraler, som får bidrag
från den allmänna sjukförsäkringen för verksamheten, den s.k.
hjälpmedelsersättningen. En viss del av denna ersättning tillförs en fond för
drift av Handikappinstitutet, som är ett centralt organ för
hjälpmedelsförsörjningen i landet. Institutet skall bl. a. följa forsknings-och
utvecklingsarbetet inom hjälpmedelsområdet, prova och informera om hjälpmedel
samt initiera och stimulera tillverkning av hjälpmedel. Institutet ger också
ut en hjälpmedelsförteckning, där sådana hjälpmedel finns uppförda som
institutet rekommenderar landstingen att lämna ut till handikappade.

Sedan
den 1 juli 1984 har sjukvårdshuvudmännen också kostnadsansvar för tillhandahållandet
av hjälpmedel till handikappade elever i grund- och gymnasieskola, statlig och
kommunal vuxenutbildning samt för handikappade studerande inom högskolan.

Samverkanskommittén
har uttalat sig för att landstingen också skall bli ansvariga för arbetshjälpmedel,
inklusive särskilda anordningar för handikappanpassning på arbetsplatsen.
Kommittén anser dock att frågan bör utredas ytterligare.

Liknande
synpunkter har tidigare förts fram av beredningsgruppen för det internationella
handikappåret 1981 i dess Handlingsprogram i handikappfrågor (SOU 1982:46).
Beredningsgruppen har därvid uttalat att samhället bör sträva efter att
förenkla hjälpmedelshanteringen och att målet bör vara att sjukvårdshuvudmännen
får det samlade och fulla ansvaret för all hjälpmedelsverksamhet:

"Den
enskilde handikappade behöver då inte ha kontakt med olika organ i samma typ av
ärenden. Vidare underlättas provning och ordination. Den handikappades
hjälpmedelsbehov kan bedömas i ett sammanhang. Dessutom underlättar ett sådant
system för den handikappade att kunna behålla ett hjälpmedel, som fungerat bra
vid övergången från en skolform till en annan eller från utbildning till
arbetslivet."

Handlingsprogrammet
har behandlats av riksdagen (Skr 1982/83:131, SoU 23 och 27, rskr226 och 262).

I
sina remissyttranden över samverkanskommitténs förslag har AMS, Kommunförbundet,
Landstingsförbundet, Samhällsföretag och HCK tillstyrkt att frågan om en
huvudmannaskapsförändring utreds ytterligare. Också Försäkringskasseförbundet
tillstyrker utredning av frågan, men anser att ersättning för merkostnader i
samband med handikapp pä sikt bör inordnas i den allmänna försäkringen inom ett
samordnat handikappstöd. Handikappinstitutet anser att en omfattande utredning
behövs. Troligen behövs också en omfattande resursomfördelning och utbildning.
Liksom

Prop. 1984/85:89 81

SHR
anser institutet också att beloppsgränserna för bidrag till arbetshjälpmedel
bör slopas.

För egen del kan jag
konstatera att det finns starka skäl att överväga en fortsatt samordning av
hjälpmedelshanteringen. Bl. a. har beredningsgruppen för det internationella
handikappåret 1981 fört fram flera sädana skäl i det nyss nämnda
handlingsprogrammet. Men som samverkanskommittén också har föreslagit behöver
frågan om ett ändrat huvudmannaskap för arbetshjälpmedel åt handikappade
utredas och övervägas ytterligare. Den arbetsmarknadspolitiska verksamheten med
handikappanpassning av arbetsplatsen skiljer sig i vissa delar frän
verksamheten med hjälpmedel som används i den dagliga livsföringen eller vid
studier. En ombyggnad på en arbetsplats för att öka tillgängligheten för en
rörelsehindrad arbetstagare är exempelvis en åtgärd som till sin karaktär skiljer
sig från hjälpmedelsut-lämning. Jag delar således den uppfattning som förts
fram av flera remissinstanser, bl. a. Handikappinstitutet, att en noggrann
utredning behövs innan man kan ta ställning till frågan om ett ändrat
huvudmannaskap för arbetshjälpmedlen.

Jag
har erfarit att Handikappkommittén också överväger vissa frågor om arbetshjälpmedel
åt handikappade. Vidare har AMS i en skrivelse till regeringen den 26 september
1984 tagit upp vissa frågor rörande arbetshjälpmedel till handikappade skolelever
i samband med praktisk arbetslivsorientering m.m. Styrelsen har därvid
behandlat möjligheten att föra över ansvaret för sådant stöd från
arbetsmarknadsverket till skolan eller landstingen. Jag bedömer mot denna
bakgrund att det blir anledning att återkomma till hithörande frågor längre
fram.

2.4 Nytt ersättningssystem för företagshälsovården

2.4.1
Inledning.

De
nuvarande reglerna för ersättning till företagshälsovård har i huvudsak varit
oförändrade sedan de infördes i mitten av 1950-talet. Reglerna innebär att en
arbetsgivare kan få ersättning via sjukförsäkringen för högst hälften av sina
nettokostnader för läkarvård eller andra sjukvårdande åtgärder. Har
företagshälsovården också bedrivit verksamhet av hälsovårdande natur utgår
ersättning med högst hälften av de sammanlagda nettokostnaderna för sjuk- och
hälsovårdande åtgärder - under förutsättning att minst 50% av dessa utgörs av
kostnader för-sjukvård. Om sjukvårdskostnaderna svarar för mindre än hälften
av de sammanlagda kostnaderna skall ersättningen jämkas nedåt i motsvarande
mån. Denna begränsning för ersättning.sbeloppet kallas allmänt för 50-procentsspärten.

Vid
beräkning av ersättningen skall hänsyn tas till kostnader för bl. a. löner för
den sjukvårdande personalen, lokaler, städning, inventarier samt förbands- och
förbrukningsmateriel. Kostnaderna för den tekniskt före- 6 Riksdagen 1984/85. I saml. Nr
89

Prop.
1984/85:89 82

byggande
verksamheten får inte räknas in i beräkningsunderlaget. Arbetsgivarens
eventuella intäkter av företagshälsovården, t. ex. anställdas patientavgifter,
skall räknas av från de sammanlagda kostnaderna.

Ett
villkor för ersättning är att en överenskommelse har träffats mellan
arbetsgivaren och allmän försäkringskassa. En sådan överenskommelse gäller som
regel fortlöpande.

Principen
är att ersättningen bestäms och utbetalas i efterhand. Finns en löpande
överenskommelse får dock arbetsgivaren ett förskott som betalas ut kvartalsvis.
Förskottets storlek bestäms av den sammanlagda ersättningen för närmast
föregående år. Efter utgången av varje kalenderår sker därefter en
slutavräkning med ledning av arbetsgivarens uppgifter om de faktiska
kostnaderna.

Konsekvenserna
av de nuvarande ersättningsreglerna har uppmärksammats i en rad olika
sammanhang. Kritiken har främst gällt den nuvarande kopplingen mellan
ersättningens storlek och kostnaderna för den sjukvårdande verksamheten. Att
ersättningsreglerna har utformats på detta sätt kan förklaras av att samhällets
resurser för hälso- och sjukvård var relativt begränsade vid den ridpunkt då
reglerna fastställdes. Den sjukvård som arbetsgivarna kunde erbjuda sina
anställda betraktades därför som ett komplement till samhällets sjukvård.

Sedan
ersättningssystemet infördes har emellertid samhällets resurser för hälso- och
sjukvården byggts ut avsevärt och i dag finns därför helt andra möjligheter att
täcka behoven av sjukvård. Över tiden har också företagshälsovården byggts ut
och dess verksamhetsfält breddats. Parterna på arbetsmarknaden har i samtliga
centrala arbetsmiljöavtal slagit fast att företagshälsovårdens huvuduppgift är
att vara förebyggande. Trots detta intar sjukvården inom företagshälsovården i
vissa fall en förhållandevis dominerande ställning, vilket kan förklaras av
ersättningsreglernas konstruktion.

Den
detaljerade redovisning som ligger till grund för beräkning av ersättningen till
företagshälsovården har också medfört en onödigt omfattande administration
såväl vid företagshälsovårdsenheter som vid försäkringskassor och
riksförsäkringsverket. Detta har i sin tur lett till stora eftersläpningar i
den årliga slutregleringen av ersättningen.

Jag
kommer i det följande att presentera förslag till nytt ersättningssystem för
företagshälsovården. Detta överensstämmer till stora delar med det förslag som
i juni 1984 lades fram av en arbetsgrupp i betänkandet (Ds A 1984: 1) Nytt
ersättningssystem för företagshälsovården. I arbetsgruppen har ingått företrädare
för LO, TCO, SAF, Landstingsförbundet samt arbetsmarknads-, social- och
finansdepartementen. Arbetsgruppens förslag har i allt väsentligt tillstyrkts
av remissinstanserna.

Det
nya ersättningssystemet innefattar dels regler för beräkning av ersättning,
dels villkor som bör gälla för att ersättning skall utgå.

När
det gäller beräkningen av ersättningen delar jag arbetsgruppens

Prop.
1984/85:89 83

uppfattning att denna bör delas upp i tre komponenter, nämligen
grundersättning, småföretags- och nyanslutningstillägg.

Som jag tidigare har framhållit bör det även i
fortsättningen vara arbetsmarknadens parter som i första hand ansvarar för och
utformar företagshälsovårdens innehåll m. m. Enligt min mening bör därför
villkoren för ersättning utformas sä att de inte begränsar parternas
handlingsfrihet att utifrån olika branschers speciella förhållanden anordna
bästa möjliga företagshälsovård.

Innan jag övergår till en mer detaljerad redovisning av
det nya ersättningssystemet vill jag kort nämna de viktigaste förändringarna
av förslaget.

För det första innebär förslaget en principiell rätt till
ersättning frän samhället under förutsättning att en företagshälsovärdsenhet
uppfyller vissa fastställda villkor. Enligt nu gällande regler föreligger
ingen automatisk rätt till ersättning. Denna grundas i stället på avtal mellan
försäkringskassa och arbetsgivare/företagshälsovärdsenhet.

För det andra är förslaget utformat så att ersättningen
utgår iförhållande till det antal personer, såväl anställda som egen- och
ensamföretagare, som omfattas av företagshälsovården. En sådan konstruktion
innebär att den nuvarande kopplingen mellan ersättning och sjukvårdskostnader
försvinner och att ersättningssystemet i fortsättningen är verksamhetsneu-tralt.
Förslaget bör vidare bidra till en avsevärt förenklad administration.

De nya ersättningsreglerna bör träda i kraft den 1 januari
1986.

2.4.2 Beräkning av ersättningen

Arbetsgruppen har enligt sina direktiv haft i uppdrag att
utforma ett förslag till ersättningssystem som stimulerar till förebyggande
insatser från företagshälsovårdens sida, beaktar de särskilda problem som
gäller för mindre företag och företag i glesbygd samt minskar kostnaderna för
administrationen. Arbetsgruppen har vidare haft till uppgift att undersöka om
det finns behov av en relativt sett högre ersättning för anställda i speciellt
utsatta branscher.

Mot denna bakgrund har gruppen föreslagit ett schabloniserat
ersättningssystem där ersättning utgår i förhållande till det antal personer,
med en viss minimiarbetstid, som omfattas av företagshälsovården. Ersättningen
skall enligt förslaget beräknas utifrån tre komponenter nämligen grundersättning,
småföretagstillägg och nyanslutningstillägg.

Ingen remissinstans har haft något att erinra mot
arbetsgruppens förslag att ta bort ersättningens koppling till
företagshälsovårdens kostnader. Flera remissinstanser uttrycker i stället sin
tillfredsställelse över förslaget och den förenkling det innebär jämfört med
nuvarande ersättningsregler.

Flertalet remissinstanser har också tillstyrkt
arbetsgruppens förslag att ett nytt ersättningssystem bör bestå av de
redovisade ersättningskomponenterna. Likaså anser en majoritet att förslaget
kommer att stimulera till en

Rättelse: S. 93, i styckena tre, fyra och fem har gjorts
vissa förtydliganden av texten.

Prop.
1984/85:89 84

ökad
utbyggnad samt förenkla administrationen. Två remissinstanser, statskontoret
och Gävleborgs läns landsting, anser emellertid att förslaget i alltför stor
utsträckning tillgodoser dem som redan i dag har företagshälsovård och de är
därför tveksamma till om det kommer att påskynda utbyggnaden.

För
egen del anser jag i likhet med arbetsgruppen och flertalet remissinstanser
att en övergång till ett schabloniserat ersättningssystem ger mänga fördelar
jämfört med nu gällande ersättningsregler. Jag har tidigare redovisat min syn
på företagshälsovårdens arbetsfält och betonat vikten av förebyggande insatser.
Det nuvarande ersättningssystemet, där ersäUning-en bestäms av kostnaderna för
den sjukvårdande verksamheten, kan verka bromsande för en sådan utveckling. Ett
ersättningssystem som är neutralt i förhållande rill verksamheten kommer, enligt
min mening, att förbättra parternas möjligheter att inrikta
företagshälsovårdens verksamhet och resurser mot områden som de prioriterar.
Därmed torde den förebyggande verksamheten komma att öka.

Dagens
stora variationer i ersättning mellan olika företagshälsovårdsenheter kommer
att minska om ersättningen beräknas i förhållande till antalet anslutna
personer. Detta är en viktig effekt av det nya ersättningssystemet. Några av
remissinstanserna, bl. a. Svenska Kommunförbundet, Försäkringskasseförbundet
och Tidningarnas arbetsgivareförening, har pekat på att systemet kan leda till
stora ersättningsminskningar för vissa företagshälsovårdsenheter. För egen del
vill jag framhålla att ersättningen inte heller i dag står i någon bestämd
relation till företagshälsovårdens totala kostnader eftersom den enbart bestäms
av den sjukvårdande verksamhetens omfattning. Som arbetsgruppen har pekat pä
utgår f. n. ingen ersättning alls för förebyggande insatser, som i många fall
utgör en väsentlig del av företagshälsovårdens verksamhet.

En
annan fördel med ett schabloniserat ersättningssystem är att administrationen
bör kunna förenklas avsevärt jämfört med i dag, såväl hos företagshälsovårdsenheter
och arbetsgivare som hos olika offentliga organ. Slutligen torde
förutsättningarna för den ekonomiska planeringen vid företagshälsovärdsenheterna
dessutom kunna förbättras.

I likhet med majoriteten
av remissinstanserna ansluter jag mig till arbetsgruppens förslag att
ersättningen bör beräknas utifrån komponenterna grundersättning, smäföretagstillägg
och nyanslutningstillägg. Eftersom det främst är små företag som i dag inte
anslutits till företagshälsovården anser jag det rillfredsställande att
arbetsgruppens förslag är konstruerat så att det bör stimulera anslutningen av
små företag.

Jag
delar arbetsgruppens uppfattning att många av de faktorer som i dag motverkar
en ökad anslutning av små företag till företagshälsovården inte kan påverkas av
utformningen av ett nytt ersättningssystem. Intresset hos små företag för att
ansluta sig till företaghälsovård liksom intresset hos redan etablerade
företagshälsovårdsenheter för att ansluta små företag kan

Prop.
1984/85:89 85

emellertid
påverkas av de ekonomiska förutsättningarna. När planer finns att etablera helt
nya enheter kan utformningen av ersättningsreglerna också ha stor betydelse.

Den
högre ersättningen för nyanslutna företag och småföretag avser att stimulera
såväl arbetsgivare att ansluta sig till företagshälsovård som före-tagshälsovärdsenhetens
vilja att ta emot nya företag. Ersättningen bör utgå till den som anordnar
företagshälsovård. Om den högre ersättningen skall komma företagshälsovärdsenheten
eller det anslutna företaget till godo bör fä avgöras av det partssammansatta
organ som leder företagshälsovårdsenheten. I mänga fall bör det vara naturligt
att företagshälsovården medger sänkta avgifter för det berörda företaget. Så
kan t. ex. vara fallet om en inbyggd central hos en större arbetsgivare vidgar
sin service till småföretag på orten. Även höga nyanslutningstillägg till en företagshälsovårdscentral
som domineras av störte eller medelstora företag bör kunna leda till sänkta avgifter
för företagen.

Å
andra sidan finns företagshälsovårdsenheter vilka har småföretag som dominerande
ägare. För dessa torde stimulansen av nyanslutnings- och småföretagstillägg
ligga i att den högre ersättningen sänker kostnaderna totalt för
företagshälsovårdsenheten och därmed öppnar möjligheter för vidgad verksamhet.

Jag
anser att de lokala parterna är bäst skickade att bestämma hur den högre
ersättningen skall påverka avgifterna för de anslutna företagen. Flertalet
företagshälsovårdsenheter drivs dessutom direkt eller indirekt i form av
aktiebolag eller stiftelser. Från mer allmänna utgångspunkter anser jag att
statsmakterna inte bör reglera ansvarsfördelningen mellan dessa organs
delägare. Det torde också f. n. saknas formella förutsättningar härför.

Högre
ersättning för anställda i särskilt utsatta branscher

Några
av remissinstanserna, t. ex. RFV, SAF, statskontoret, SACO/SR, Bygghälsan och
Gävleborgs läns landsting, beklagar att arbetsgruppens förslag inte tar hänsyn
till att kostnaderna för företagshälsovården varierar avsevärt mellan olika
branscher.

Arbetsgruppen
har i sitt betänkande övervägt en ersättningsmodell med ett s. k.
branschtillägg. Tillägget skulle utgå för anställda inom branscher med hög
arbetsskadefrekvens enligt statistiken i arbetarskyddsstyrelsens informationssystem
om arbetsskador (ISA). Arbetsgruppen har emellertid funnit så stora problem
förknippade med utformningen av ett sådant tillägg att man ansett att detta
inte bör komma i fråga. Problemen gäller främst att göra en korrekt indelning
av branscher efter arbetsskadefrekvens samt att göra branschtillägget
administrativt lätthanterligt.

Många
remissinstanser, t. ex. Svenska kommunförbundet, SFO, Malmö kommun och
Älvsborgs läns landsting, delar arbetsgruppens uppfattning om att det i dag är
svårt att på ett godtagbart sätt konstruera ett branschtill-

Prop.
1984/85:89 86

lägg. Däremot anser t. ex. socialstyrelsen.
Försäkringskasseförbundet och Örebro läns landsting att arbetsgruppens
alternativ till branschtillägg borde ha bearbetats ytterligare.
Socialstyrelsen, statskontoret och Försäkringskasseförbundet hoppas att man i
framtiden kan komplettera ersättningssystemet med ett branschtillägg genom att
vidareutveckla ISA-statistiken och undanröja de administrativa svårigheter som
arbetsgruppen anger. LO anser att ett högre grundbelopp bör erhållas för de
grupper som har störst behov ur arbetsskadesynpunkt. Som fördelningsprincip bör
man enligt LO: s mening utgå frän kollektivavtalens uppdelning på den privata arbetsmarknaden
så att en högre ersättning utgår för anställda som tillhör LO: s avtalsområden.
Pä den offentliga sektorn måste motsvarande grupper prioriteras.

Jag delar
arbetsgruppens uppfattning att det i dag är mycket svårt att göra en kortckt
och rättvis indelning av olika branscher med hänsyn till arbetsmiljörisker etc.
ISA-systemet är f. n. den enda statistikkälla som redovisar
arbetsskadefrekvenser. Systemet är ett viktigt instrument för prioritering av
arbetarskyddsstyrelsens insatser. Liksom arbetsgruppen anser jag det emellertid
tveksamt om ISA-statistiken kan läggas till grund för en bidragsgivning av nu
aktuellt slag. Anledningen är att det finns en betydande osäkerhet i
registreringen av bl. a. arbetssjukdomar. Dessutom är det endast antalet arbetskador
och inte deras svårighetsgrad som redovisas i systemet. För att undvika
statistisk osäkerhet skulle därtill indelningen behöva göras relativt grov.
Branschgrupper med olika arbetsskadefrekvens måste föras ihop och det
genomsnittliga antalet arbetsskador för hela gruppen kommer därigenom att
avgöra det ev. branschtilläggets storlek. Detta kan innebära att delbranscher
med en annan skadeprofil än branschen som helhet riskerar att få för hög eller
för låg ersättning i förhållande till den egna arbetsskadefrekvensen. Slutligen
skulle företagshälsovårdsenheterna ställas inför påtagliga svårigheter att
korrekt klassificera anslutna företag efter branschtillhörighet.

Jag anser
att det inte heller är möjligt, som LO föreslår, att utgå från kollektivavtalstillhörighet
vid fördelning av ersättning efter arbetsskadesynpunkt. Det är. som jag senare
återkommer till, inte lämpligt att använda kollektivavtal som fördelningsgrund
för statligt reglerade ersättningar av detta slag.

Mot
bakgrund av vad jag nu har anfört anser jag att det f.n. inte är praktiskt
möjligt att införa ett ersättningssystem som tar hänsyn till behovet av högre
ersättning för särskilt utsatta branscher.

Stiftelsen
Samhällsföretag har i sitt remissyttrande påpekat att Samhälls-företagsgruppen
har särskilda behov jämfört med den reguljära arbetsmarknaden. Genom att
företagsgruppen i huvudsak sysselsätter arbetshandikappade är sjukvårdsbehoven
större och därmed företagshälsovårdens sjukvårdskostnader högre än för andra
företag. Mot denna bakgrund föreslår man att Samhällsföretagsgruppen skall
erhålla en förhöjd grundersättning för sina anställda.

Prop.
1984/85:89 87

Samhällsföretagsgruppen
får ett driftbidrag som klart överstiger lönekostnaderna (inkl. lönebikostnader)
för de anvisade anställda. Driftbidragets storlek motiveras av att Samhällsföretag
i sin verksamhet har betydande merkostnader jämfört med den reguljära
arbetsmarknaden till följd av att arbetstagarna är arbetshandikappade. Av denna
anledning anser jag det inte motiverat att i detta sammanhang särbehandla Samhällsföretagsgruppen.

Ersättningskomponenter

Grundersättningen
skall utgöra basen i ersättningssystemet. Den skall utgå för samtliga som
omfattas av företagshälsovården och som uppfyller de angivna kraven om viss minimiarbetstid
m. m. Med hänsyn till att grundersättningen är den enda ersättning som kommer
att utgå för samtliga personer i beräkningsunderlaget bör beloppet sättas
relativt högt. Det ankommer pä regeringen att fastställa beloppets storlek. För
riksdagens kännedom vill jag emellertid meddela att jag har för avsikt att
senare föreslå regeringen att fastställa en grundersättning om 210kr. per
person för är 1986.

Småföretagstillägget
har till syfte att kompensera för de relativt sett högre kostnader som
företagshälsovården har för löpande service till mindre företag. Jag delar
arbetsgruppens bedömning att intresset av att ansluta små företag, från såväl
arbetsgivarnas som företagshälsovårdens sida, sannolikt ökar om ersättningen
för sysselsatta i dessa företag är högre än för övriga sysselsatta.

Tillägget
föreslås utgå för upp till 50 arbetstagare i varje förelag oberoende av
företagets storlek. Stimulansen för de mindre företagen uppnäs genom att dessa
relativt sett gynnas mer än större företag.

Småföretagstillägget
föreslås vara hälften så stort som grundersättningen, dvs. 105kr. förär 1986.

Flertalet
remissinstanser har tillstyrkt det föreslagna småföretagstillägget och anser
att det kommer att underlätta anslutningen av småföretag till
företagshälsovården. Några remissinstanser, däribland socialstyrelsen.
Statshälsan och Gävleborgs läns landsting, anser emellertid att tillägget
endast bör utgå för företag med färre än 50 anställda. Därigenom skulle tillägget
kunna höjas och få större betydelse för småföretagens anslutning.

Arbetsgruppen
har i sitt betänkande diskuterat ett sådant alternativ. Konstruktionen skulle
emellertid kunna leda till en s.k. tröskeleffekt, vilket vore mindre önskvärt
enligt arbetsgruppens mening. Den sammanlagda ersättningen för företag med 49
anställda skulle sålunda bli avsevärt högre än ersättningen för företag med 51
anställda. Intresset frän företagshälsovården skulle därför sannolikt minska
för att ansluta medelstora företag. Ytterligare ett argument som, enligt
arbetsgruppens mening, talar mot konstruktionen är att företagshälsovården
riskerar mista den högre ersättningen om ett företag som ligger strax under
gränsen 50 anställda får en måttlig personalökning.

Prop. 1984/85:89 88

Jag delar arbetsgruppens uppfattning att nackdelarna med
att endast låta småföretagstillägget utgå för företag med ett visst antal
anställda är så stora att alternativet inte kan förordas. Den föreslagna
konstruktionen, som innebär att företagshälsovården får en relativt sett högre
ersättning för anställda i småföretag än för anställda i större företag,
uppfyller väl syftet att kompensera för de högre kostnader som uppstår vid
service till mindre företag.

Småföretagstillägget
skall beräknas utifrån antalet personer som ett företag ansluter till en och
samma företagshälsovårdsenhet. Detta gäller oavsett om företagets verksamhet
är uppdelad på flera arbetsställen eller inte. Om ett företag däremot ansluter
sina arbetsställen till olika företagshälso-värdsenheter - t. ex. om företaget
har verksamhet på flera orter - utgår småföretagstillägg för upp till 50
anslutna till varje företagshälsovårdsenhet. För offentliga organ bör samma
princip tillämpas. Stat, kommun och landsting bör således var och en betraktas
som ett "företag" vid anslutning av personal från olika förvaltningar
till en viss företagshälsovårdsenhet. Detsamma bör gälla företag med samma koncerntillhörighet.

Arbetsgruppen har föreslagit att smäföretagstillägget till
Bygghälsan bör begränsas. Anledningen är att anslutningen till Bygghälsan inte
kräver något särskilt initiativ från arbetsgivarna eller företagshälsovårdens
sida. Kollektivanställda arbetstagare omfattas automatiskt av Bygghälsans service
under förutsättning att arbetsgivaren erlägger en av parterna inom branschen
överenskommen avgift via branschens semesterkassa. Bygghälsan ansluter i
huvudsak anställda i mycket små företag. År 1980 erhöll fler än 17000 företag
service från Bygghälsan. Antalet företag anslutna till övriga typer av
företagshälsovård var samma år ca 8 300. Arbetsgruppen pekar därför på att om
småföretagstillägg skulle utgå även för Bygghälsans anslutna skulle hälsans
totala ersättning bli oacceptabelt hög jämfört med andra
företagshälsovårdsenheter, där varje enskild arbetsgivare dessutom tar ett initiativ
till att ansluta sina anställda. Trots den föreslagna begränsningen medför det
nya ersättningssystemet ändå att Bygghälsan, liksom övriga
företagshälsovårdsenheter som har hög andel förebyggande verksamhet, får ett
starkt ökat stöd.

Jag delar arbetsgruppens uppfattning att
småföretagstillägget till Bygghälsan endast bör utgå för 50 kollektivanslutna
inom var och en av de tolv regioner.Bygghälsan har uppdelat sin verksamhet på. Bygghälsan
ansluter emellertid efter särskild överenskommelse även andra än
kollektivanställda inom byggbranschen, s.k. abonnemangsanslutning. Främst gäller
det tjänstemän, ensamföretagare och konsulter för vilka avgifter erläggs direkt
till Bygghälsan. Enligt min mening bör Bygghälsan självfallet erhålla såväl smäföretagstillägg
som nyanslutningstillägg för dessa anslutna eftersom anslutningen förutsätter
ett beslut av den enskilde arbetsgivaren.

Nyanslutningstillägget skall minska de höga
initialkostnaderna i samband med nyanslutning av företag till
företagshälsovården. Nyanslutning

Prop.
1984/85:89 89

kräver som regel särskilda insatser från
företagshälsovården när det gäller planering, administration, inventering av
arbetsmiljöproblem etc.

Jag anser
i likhet med arbetsgruppen att nyanslutningstillägget skall utgå för samtliga
företag eller arbetsställen som för första gången ansluts till
företagshälsovården. Tillägget bör utgöra ett belopp som motsvarar hälften av
summan av grundersättning och småföretagstillägg för det nytillträdande
företaget. Det är skäligt att tillägget får utgå under de två första åren ett
företag är anslutet. Vid personalförändringar, som medför ökning av antalet
anslutna efter denna tid, utgår endast grundersättning och eventuellt
småföretagstillägg.

När ett
företag som är anslutet till företagshälsovården ombildas, byter juridisk
identitet eller ägare medför detta i de flesta fall inga kostnadskrävande
konsekvenser för företagshälsovårdens löpande verksamhet. Detsamma gäller om
formen för en företagshälsovårdsenhet ändras t. ex. om en kommun och privata
arbetsgivare slår ihop sina resurser till ett gemensamt bolag eller stiftelse,
eller om Statshälsan övertar företagshälsovård som tidigare skötts av
affärsdrivande verk. Jag delar därför arbetsgruppens mening att nyanslutningstillägg
endast skall utgå vid det tillfälle en arbetsgivare för första gången ansluter
sina anställda till företagshälsovården.

Som jag tidigare har nämnt förutsätter anslutningen till Bygghälsan
inget särskilt initiativ från arbetsgivarnas sida. Hos Bygghälsans enheter uppkommer
inte heller några direkta nyanslutningskostnader. Bygghälsan bör därför, på
samma grunder som jag tidigare har anfört beträffande småföretagstillägget, undantas
från nyanslutningstillägget förde kollektivanställda som ansluts automatiskt
via avgifter till semesterkassan. Detsamma bör gälla företagshälsovårdsenheter
som ev. kan komma att byggas upp enligt liknande finansieringsprinciper.

Jag har i det föregående nämnt att det är regeringens
målsättning att 75 % av de anställda skall omfattas av ersättningsberättigad företagshälsovård
vid 1990-talets början. För att företagshälsovårdens utbyggnad inte skall
bromsas upp i avvaktan på att det nya ersättningssystemet skall börja gälla
föreslår jag att nyanslutningstillägget enligt de nya reglerna skall gälla även
för nyanslutningar som sker fr. o.m. den 1 juli 1984. Praktiskt innebär detta
att nyanslutningstillägget får utgå för dessa företag under år 1986 och 1987.

Personer som skall omfattas av ersättningen

Nuvarande ersättningsregler innehåller inga bestämmelser
som begränsar kretsen av företag eller personer som företagshälsovården kan
erbjuda service. Parterna bestämmer själva i avtal vilka som skall omfattas av
företagshälsovården. I vissa lokala överenskommelser anges att även anhöriga
till anställda samt pensionärer som tidigare har varit anställda vid företaget
skall omfattas av företagshälsovårdens tjänster.

Arbetsgruppen har föreslagit att endast de som är
sysselsatta vid ett

Prop.
1984/85:89 90

företag skall omfattas av det nya ersättningssystemet. Med
"sysselsatt" avser man här inte endast anställda utan också egen- och
ensamföretagare. Med ensamföretagare likställs den som utför yrkesmässigt
arbete tillsammans med familjemedlemmar om dessa inte är att anse som arbetstagare
och det inte finns någon annan anställd i företaget. Arbetsgruppen motiverar
sitt ställningstagande med att vid tillkomsten av arbetsmiljölagen vidgades
lagstiftningen till att i princip också gälla ensamföretagare och medhjälpande
familjemedlemmar. Samhället har dessutom underiättat för ensamföretagare att
ansluta sig till företagshälsovård genom att kostnader för detta fr.o.m.
inkomståret 1981 är avdragsgilla som omkostnader i rörelsen. Remissinstanserna
har inte haft något att erinra mot arbetsgruppens förslag i dessa delar.

Även jag
ansluter mig till arbetsgruppens uppfattning att en företagshälsovärdsenhet
skall kunna erhålla ersättning endast för dem som är sysselsatta vid ett
anslutet företag. Detta hindrar inte att de lokala parterna också i
fortsättningen kan träffa avtal om att företagshälsovården skall erbjuda
service även ät andra än sysselsatta, t. ex. pensionärer eller anhöriga. För
dessa kommer emellertid ersättning inte att utgå.

Jag har tidigare nämnt att den fortsatta utbyggnaden av företagshälsovården
också bör omfatta egen- och ensamföretagare. Jag delar därför arbetsgruppens
uppfattning att dessa grupper på samma villkor som anställda bör omfattas av
ersättningssystemet.

När det gäller deltidsanställda har arbetsgruppen
ifrågasatt om ersättning bör utgå för alla. Arbetsgruppen anser att om
ersättning skulle utgå oberoende av arbetstidens längd konimer arbetsgivare med
en stor andel anställda med kort deltid att gynnas kraftigt framför övriga
arbetsgivare. Arbetsgruppen har därför föreslagit att en minimiarbetstid om i
genomsnitt 15 timmar per vecka och anställd bör sättas som villkor för
ersättning. Arbetsgruppen anser vidare att ett krav bör vara att arbetsgivaren
har erlagt samma avgift till företagshälsovårdsenheten för deltidsanställda som
för heltidsanställda.

Några remissinstanser, t. ex. socialstyrelsen och HCK, har
avvisat arbetsgruppens förslag om att ersättning endast skall utgå för
sysselsatta som arbetar i genomsnitt minst 15 timmar per vecka. Socialstyrelsen
anser t. ex. att sädana villkor kan uppfattas som orättvisa i vissa branscher
och på vissa arbetsplatser där de sysselsattas arbetstider avviker från det
vanliga mönstret och där t. ex. säsongarbete är vanligt. Styrelsen anser vidare
att vissa administrativa fördelar skulle kunna uppnäs om samtliga sysselsatta
omfattas av ersättningen. HCK anser att förslaget ytteriigare försvårar för
handikappade att träda in på arbetsmarknaden. Andra remissinstanser tillstyrker
förslaget men påpekar att denna regel inte innebär att sysselsatta med mindre
än 15 timmars veckoarbetstid skall ställas utanför företagshälsovårdens
service.

Arbetarskyddsstyrelsen har ifrågasatt om ersättning inte
bör utgå i för-

Prop.
1984/85:89 91

hällande
till antalet arbetade timmar i företaget. Även HCK anser att den totala
årsarbetstiden bör utgöra beräkningsunderlag för ersättning. Ett sådant system
skulle emellertid, enligt min mening, knappast gynna branscher med hög andel deltidssysselsatta.
Ett system där ersättningen beräknas utifrån det totala antalet arbetade
timmar i företagen skulle tvärt om missgynna branscher som varuhandel, restaurang-
och hotellrörelse, banker samt offentlig förvaltning. Enligt arbetsgruppens
förslag utgår full ersättning för alla sysselsatta som arbetat minst 15 timmar
per vecka. Detta innebär att högre ersättning per anställd kommer att utgå till
branscher med många deltidssysselsatta enligt de regler arbetsgruppen föreslår
än om ersättning utgår i förhållande till det totala antalet arbetade timmar. Ett
ersättningssystem baserat pä antalet arbetade timmar skulle också kunna öka de
administrativa kraven på såväl företag som företagshälso-värdsenheter.

Jag
vill i sammanhanget erinra om att även med det föreslagna kravet på en
genomsnittlig arbetstid om 15 arbetstimmar, kommer det absoluta flertalet
sysselsatta att omfattas av ersättningsreglerna. Statistiska centralbyrån har
på uppdrag av arbetsgruppen tagit fram uppgifter om andelen sysselsatta med en
genomsnittlig arbetstid som understiger 15 timmar per vecka. Uppgifterna som är
hämtade ur arbetskraftsundersökningen (AKU) 1983 visar att ca 152000 personer,
motsvarande 3,6% av de sysselsatta, arbetade mellan en och 15 timmar per vecka.
Många av dem är dessutom sannolikt tillfälligt anställda, studerande osv.
Offentligt anställda utgjorde en stor del av dem med mindre än 15 timmars
genomsnittlig veckoarbetstid. Mot denna bakgrund är det av intresse att notera
att Svenska kommunförbundet i sitt remissyttrande accepterar den föreslagna
gränsen och att övriga offentliga arbetsgivare inte har haft något att erinra
mot förslaget.

Redan
i dag finns det i olika lagar och avtal begränsningar för anställda med korta
deltider. Exempelvis krävs för att erhålla medlemsskap i samt rätt till
ersättning från erkänd arbetslöshetskassa att man arbetar eller är beredd att
arbeta i genomsnitt minst 17 timmar per vecka. Samma arbetstidskrav gäller för
kontant arbetsmarknadsstöd (KAS). På motsvarande sätt finns för olika avtalsreglerade
pensioner m. m. krav på en viss genomsnittlig arbetstid, t. ex. 16 eller 18
timmar per vecka.

För
egen del anser jag det således rimligt att en viss minimiarbetstid per anställd
sätts som villkor för att ersättning skall utgå. Gränsen 15 rimmar ser jag som
väl avvägd. Min ståndpunkt skall inte tolkas så att anställda med en
genomsnittlig veckoarbetstid som understiger 15 timmar inte skall anslutas till
företagshälsovård. Kravet om viss minimiarbetstid innebär endast att de inte
skall ingå i beräkningsunderlaget när företagshälsovärdsenheterna ansöker om
ersättning. Vilka som skall omfattas av företagshälsovård är även i
fortsättningen en fråga för parterna att bestämma.

I
likhet med arbetsgruppen anser jag att för deltidsanställda som arbetar mer än
15 timmar per vecka bör ett krav vara att arbetsgivaren har erlagt

Prop. 1984/85:89 92

samma
avgift till företagshälsovården för dessa som för heltidsanställda. Eftersom
kravet inte är relevant för företag med inbyggd företagshälsovård bör det
kompletteras med att endast personer som har sin huvudsakliga sysselsättning i
det berörda företaget skall omfattas av ersättningen.

2.4.3
Villkor Jör ersättningen

Arbetsgruppen
har i sitt betänkande övervägt vilka villkor som en företagshälsovårdsenhet
bör uppfylla för att omfattas av det nya ersättningssystemet. Arbetsgruppen
föreslår att en principiell rätt till ersättning skall föreligga om en
företagshälsovårdsenhet uppfyller de villkor som har fastställts. I dagens
system finns, som jag tidigare har redovisat, ingen sådan principiell rätt.

Flertalet
remissinstanser delar arbetsgruppens uppfattning att vissa villkor bör vara
uppfyllda för att ersättning skall utgå. Samtidigt råder stor enighet om att
dessa inte får begränsa parternas handlingsfrihet att utforma och anpassa
företagshälsovården till förändrade krav och behov.

Även
jag delar arbetsgruppens grundläggande uppfattning att villkoren för ersättning
måste hållas allmänna för att inte begränsa parternas möjlighet att anordna en
företagshälsovård som är ändamålsenlig utifrån olika branschers speciella
förutsättningar och behov.

Företagshälsovården
har vuxit fram som en gemensam angelägenhet för parterna på arbetsmarknaden.
Verksamheten regleras genom centrala arbetsmiljöavtal mellan alla större
arbetsgivarorganisationer och deras motparter. I avtalen anges riktlinjer för
företagshälsovårdens innehåll, organisation och utbyggnad. I samtliga avtal
slås fast att företagshälsovårdens huvuduppgift är att vara förebyggande. Jag
anser, i likhet med arbetsgruppen, att ett centralt villkor for rätt till
ersättning bör vara att förebyggande insatser utgör en viktig del av
företagshälsovårdens verksamhet. Därigenom kan ersättningsreglerna bidra till
att innehållet i företagshälsovården utvecklas enligt de intentioner som
parterna på central nivå har givit uttryck för.

De
allmänna villkor som arbetsgruppen föreslår skall vara uppfyllda för att
ersättning skall utgå har hämtats från företagshälsovårdsutredningens sammanställning
av företagshälsovårdens framtida arbetsuppgifter och arbetssätt. Dessa kan
sammanfattas enligt följande

-
opartisk, rådgivande
expertfunktion,

-
medicinskt och tekniskt samt
psykiskt och socialt förebyggande med arbetsmiljön som utgångspunkt,

-
integrering i eller annan
samordning med det lokala arbetarskyddet,

- partsinflytande
på verksamheten,

- en
sammanhållen resurs sedd från nyttjarnas sida.

Villkoren
stämmer väl överens med de huvuduppgifter för företagshälsovården som finns
angivna i arbetsmiljöavtalen. Arbetsgruppen föreslår att ett ytterligare villkor
bör vara att verksamheten skall drivas med för ändamålet utbildad personal.

Prop. 1984/85:89 93

Jag delar arbetsgruppens uppfattning att de villkor som
skall uppfyllas för att ersättning skall utgå bör häriedas ur de
arbetsmiljöavtal eller motsvarande som har slutits pä central nivå. Det bör
ankomma på regeringen att fastställa dessa i en särskild förordning. Kravet på
partssamverkan kan självfallet inte gälla företagshälsovårdsenheter som endast
ansluter egenföretagare och som i övrigt uppfyller ersättningsvillkoren.

Jag har tidigare nämnt att vissa av de personalkategorier
som f.n. arbetar inom företagshälsovården inte har erforderlig utbildning för
uppgiften. Det kan dessutom finnas vissa regionala skillnader när det gäller
tillgång till t. ex. företagsläkare och sjuksköterskor. Mot denna bakgrund
anser jag att man övergångsvis måste acceptera att vissa företagshälso-vårdsenheter
inte kan uppfylla kravet på ändamålsenligt utbildad personal, t. ex. om
företagssjukgymnasten eller företagsläkaren inte har genomgått
specialutbildning av det slag som jag tidigare har behandlat. Ersättning bör
således utgå om företagshälsovårdsenheten i övrigt uppfyller de angivna
villkoren.

Vidare bör ersättningen till företagshälsovården
förutsätta att ansluten arbetsgivare för varje anställd erlägger en fast
årsavgift till anordnaren.

Anordnaren skall härutöver inte debitera arbetsgivare för
tjänster som normalt skall lämnas av företagshälsovården enligt centralt
arbetsmiljöavtal för branschen. Risken är annars uppenbar att verksamheten ges
en sådan inriktning att helhetssynen på bl. a. den förebyggande verksamheten
går förlorad.

Företagshälsovården skall vara en gemensam verkställande
resurs för parternas verksamhet med arbetsmiljö- och anpassningsätgärder på
arbetsplatsen. Det är således den samlade verksamheten - utformad i enlighet
med parternas avtal om företagshälsovård - som skall utgöra grunden för
ersättning till företagshälsovård. Jag återkommer i det följande till frågan om
patientavgifter.

Jag delar arbetsgruppens uppfattning att det ovan nämnda
villkoret som anger att företagshälsovården skall vara en opartisk, rådgivande
expertfunktion inte är en fråga sorri kan lösas i samband med regleringen av
ersättningen. Denna fråga bör i stället vara en uppgift för parterna i
företagshälsovårdskommittén eller möts v. att bevaka i samband med avtal om och
anslutning till företagshälsovård.

I likhet med arbetsgruppen anser jag också att de allmänna
villkoren bör kompletteras med krav pä att företagshälsovården i nödvändig
utsträckning har resurser och kompetens för olika slag av insatser.
Arbetsgruppen har föreslagit att arbetarskyddsstyrelsen bör fä i uppdrag att
närmare utforma de regler som bör vara uppfyllda för att ersättning skall utgå.
De insatser som arbetsgruppen anser att företagshälsovården skall kunna erbjuda
är

Prop. 1984/85:89 94

-
miljöinriktade förebyggande insatser
(t. ex. olycksfallsförebyggande verksamhet, ergonomisk utrednings- och ätgärdsverksamhet,
arbete med kemiska och biologiska miljöfaktorer)

-
individ- och gruppinriktade
förebyggande insatser (t. ex. hälsoundersökningar, anpassning av arbete och
arbetsplatser, uppföljning av riskgrupper)

-
behandlande verksamhet (t. ex.
behandling av olycksfall, arbetsrelaterad sjukvård, rehabilitering)

-
utredning av arbetsskadefall

-
information och utbildning.

Några
remissinstanser, bl. a. SAF, Tidningarnas arbetsgivareförening och SAV avvisar
förslaget att arbetarskyddsstyrelsen skall få i uppdrag att utarbeta närmare
regler för ersättningen. SAF och Tidningarnas arbetsgivareförening anser att
myndighetsföreskrifter skulle motverka den flexibilitet som behövs för att
anpassa företagshälsovården till olika företags och branschers behov. Man
motsätter sig därför förslaget att arbetarskyddsstyrelsen skall styra
företagshälsovårdens innehåll genom föreskrifter. SAV anser att de allmänna
villkor som utgår från arbetsmiljöavtalen är tillräckliga och att det inte
behövs mer detaljerade regler. Sådana skulle endast hämma utvecklingen och
förhindra en flexibel verksamhet.

För
egen del anser jag i likhet med arbetsgruppen och flertalet remissinstanser
att vissa krav bör ställas på företagshälsovårdens innehåll och resurser för
att ersättning skall utgå. Jag anser att de nyss redovisade insatserna som
företagshälsovården bör kunna erbjuda, bör ligga till grund för utformningen av
dessa krav.

Med
hänsyn till vad jag tidigare har anfört om företagshälsovårdens roll när det
gäller anpassnings- och rehabiliteringsverksamhet på arbetsställena vill jag
här särskilt framhålla att ett viktigt krav för ersättning bör vara att företagshälsovården
har resurser för sådant arbete. Vidare bör företagshälsovården — som ett led i
arbetet med det förebyggande arbetarskyddet -medverka vid försäkringskassornas
utredningar i arbetsskadeärenden.

Mot
bakgrund av vad jag tidigare har anfört om nödvändigheten av anpassning till
olika branschers speciella förutsättningar och behov, är det viktigt att hänsyn
tas till de branschspecifika behov som de anslutna företagen har vid prövningen
av om en företagshälsovårdsenhet uppfyller ersättningsvillkoren. Som jag fidigare
har pekat på finns det också mycket som talar för att många små företag har
andra behov än störte företag när det gäller företaghälsovårdens tjänster.

Jag
finner det naturligt att arbetarskyddsstyrelsen får i uppdrag att utforma
tillämpningsföreskrifter till dessa ersättningsvillkor. Jag delar härvid
arbetsgruppens uppfattning att det är viktigt att parternas intressen och
önskemål beaktas i samband med styrelsens utformning av föreskrifterna.
Styrelsen bör främst ta sikte på att med det nya ersättningssystemets hjälp stödja
parternas strävanden att utveckla och bygga ut företagshälsovår-

Prop. 1984/85:89 95

den. Styrelsens föreskrifter bör därför, utöver de
allmänna krav som jag har nämnt, reglera bidragsgivningen i första hand till
företag som inte omfattas av kollektivavtal samt egen- och ensamföretagare. I
övrigt bör föreskrifterna främst avse den administrativa hanteringen av
ersättningen. Som jag tidigare har berört i samband med mitt förslag om
föreläggande i vissa fall om anslutning till företagshälsovård, får inte
regelsystemet utformas sä att det begränsar parternas strävanden att utforma
företagshälsovården med hänsyn till behoven i olika branscher. Om
kollektivavtal saknas bör, enligt arbetsgruppens mening, gälla att verksamheten
skall drivas enligt de riktlinjer för företagshälsovård som anges i centrala
arbetsmiljöavtal på det privata området. För egen del kan jag ansluta mig till
att arbetarskyddsstyrelsen vid sin utformning av tillämpningsföreskrifter utgår
frän dessa avtal. Arbetarskyddsstyrelsen har i sitt remissvar också pekat på
att kriterierna måste utgå från avtalens normer. Reglerna får, enligt
styrelsens mening, inte bli stelbenta utan tvärtom stimulera till en önskvärd
utveckling mot en mer behovsanpassad företagshälsovårdsservice.

Arbetarskyddsstyrelsen anser att företagshälsovårdsdelegationen,
vars verksamhet jag tidigare behandlat, har en naturlig uppgift som rådgivande
organ vid utformningen av ersättningsvillkoren. I delegationen finns företrädare
för arbetsmarknadens parter och vissa statliga myndigheter. Som jag tidigare
har nämnt anser jag det angeläget att parterna ges stort inflytande i
styrelsens arbete med dessa frågor. Hur detta samarbete skall organiseras anser
jag emellertid vara en verksintern fråga.

Oönskade effekter av systemomläggningen

Arbetsgruppen har i sitt betänkande redovisat att det
föreslagna ersättningssystemet kan skapa förutsättningar för ett
dubbelutnyttjande av försäkringssystemet. Ett sådant dubbelutnyttjande blir
möjligt om företagsläkare - för vård som enligt arbetsmiljö- eller
företagshälsovårdsavtal skäll utföras av företagshälsovården — remitterar
patienter till sig själva i egenskap av privatpraktiker eller till andra
privatpraktiker.

Genom de nya regler för ersättning till
sjukvårdshuvudmännen och privatpraktiserande läkare och sjukgymnaster som
träder i kraft den 1 januari 1985 torde möjligheterna till dubbelutnyttjande
minska på längre sikt. Ersättningen från sjukförsäkringen till de offentliga
sjukvårdshuvudmännen kommer att beräknas schablonmässigt per invånare och
innefatta all öppen sjukvård, dvs. även ersättning till privatpraktiker.
Sistnämnda del kommer att avräknas vid utbetalning av sjukvårdshuvudmännens ersättning.
För anslutning av nya privatpraktiker till sjukförsäkringens ersättningssystem
skall i fortsättningen krävas tillstyrkan från sjukvårdshuvudmännen. Reglerna
kommer vidare att innebära att den ersättning som i dag utgår från sjukförsäkringen
till s.k. fritidspraktiker upphör. Ersättningen för dessa tjänster blir i
stället en fråga mellan sjukvårdshuvudmännen och den enskilde
fritidspraktikern.

Prop. 1984/85:89 96

För att minska möjligheterna till dubbelutnyttjande
föreslår arbetsgruppen att det inte skall vara tillätet för
företagshälsovården att till någon del upplåta sina lokaler till
privatpraktiserande läkare eller sjukgymnaster. Vidare bör parterna i företags-
och skyddskommittéer söka motverka att försäkringssystemet dubbelutnyttjas.

Några av remissinstanserna har avvisat arbetsgruppens
förslag att inte tillåta uthyrning av företagshälsovårdens lokaler till
privatpraktiker. KFO anser att kraven på att lokaler inte får upplåtas inte får
bli så hårda att ett rationellt kapacitetsutnyttjande och effektiv
behovsanpassning förhindras. Lantbrukshälsan AB redovisar att man i flera fall
inte har möjlighet att anställa sjukgymnaster på heltid. En vanlig lösning är
därför att gymnasten på halvtid arbetar vid företagshälsovården och på halvtid
driver privatpraktik i samma lokaler. Lantbrukshälsan menar att detta är ett
mycket praktiskt artangemang som måste beaktas i ett kommande ersättningssystem.
SACO/SR påpekar att på mindre orter kan det vara nödvändigt att kombinera en
läkartjänst med en privatpraktik i lokalerna. Ett direkt förbud mot detta
skulle få negativa konsekvenser för företagshälsovården. SAF, slutligen, anser
att det vore dåligt resursutnyttjande att förhindra uthyrning av lokaler under
de tider då företagshälsovården inte utnyttjar dessa.

Även jag anser att ett förbud mot uthyrning av lokaler
till privatpraktiker skulle kunna få negativa konsekvenser för
företagshälsovården. Om en företagshälsovårdsenhet har bedömts uppfylla de
fastställda ersättningsvillkoren anser jag att den inte bör hindras att
upplåta sina lokaler till privatpraktiker under de tider dä företagshälsovården
inte utnyttjar dessa. Om det däremot vid en prövning visar sig att
företagshälsovårdsenheten vidtagit arrangemang för att utnyttja båda
ersättningssystemen skall detta innebära att ersättningen till
företagshälsovården reduceras eller slopas.

Jag delar emellertid arbetsgruppens uppfattning att sådan
sjukvårdande verksamhet som enligt avtal normalt skall ingå i
företagshälsovården också skall utföras av denna organisation. Denna service
skall således finansieras inom ramen för företagshälsovårdens ersättningssystem
och inte tas ut via sjukförsäkringens ersättning till privatpraktiker.

Senare kommer jag att föreslå att RFV och
försäkringskassorna även i fortsättningen skall ansvara för utbetalningen av
ersättningen. Jag utgår från att man vid stickprovsgranskningen, i samråd med
landstingen, särskilt bevakar att företagshälsovårdsenheter inte systematiskt
köper tjänster utifrån. Jag avser då företagshälsovårdsenheter vars
specialister har liten tjänstgöringsgrad vid enheten, i förhällande till
verksamhetens omfattning enligt avtal, samtidigt som de tjänstgör som privat-
eller fritidspraktiker. Jag utgår vidare från att det bör vara i landstingens
intresse att bevaka dessa frågor när de sluter samverkansavtal med privatpraktiserande
eller fritidspraktiserande läkare och sjukgymnaster. Som jag tidigare har
berört avser jag att förelägga regeringen förslag till ändrad sammansätt-

Prop.
1984/85:89 97

ning av yrkesinspektionsnämnderna. Förändringen innebär
att såväl landstings- som primärkommunerna skall ha egen representation i
nämnderna. Därigenom bör landstingens kontroll av ett eventuellt
dubbelutnyttjande av försäkringssystemet kunna underlättas. Slutligen anser jag
i likhet med arbetsgruppen att det ytterst är en skyldighet för parterna i
företagshälsovårds- och skyddskommittéerna att bevaka att verksamheten har en
lämplig inriktning och att förhindra ett dubbelutnyttjande av försäkringssystemet.

2.4.4 Administrativa rutiner m. m. Prövning av
ersättningsvillkor

Arbetsgruppen föreslår att yrkesinspektionsnämnderna skall
pröva om företagshälsovärdsenheterna uppfyller ersättningsvillkoren. Flertalet
remissinstanser har tillstyrkt arbetsgruppens förslag. Vissa remissinstanser,
t. ex. Svenska företagsläkarföreningen. Lantbrukshälsan AB och SACÖ/SR,
understryker vikten av att nämnderna förstärks med representation frän
företagshälsovårdens olika personalkategorier.

Några remissinstanser avstyrker arbetsgruppens förslag.
SAF anser att det bör vaia tillräckligt att skyddskommittén eller
företagshälsovårdskommittén tillstyrker en ansökan för att ersättning skall
kunna betalas ut. Svenska kommunförbundet anser att den föreslagna prövningen
riskerar att likrikta och konservera företagshälsovårdens verksamhet. Liknande
synpunkter framförs av statens arbetsgivarverk, SHIO-Familjeföretagen och
Tidningarnas arbetsgivareförening. Även Landstingsförbundet uttalar viss
tvekan.

Jag anser, som jag tidigare har anfört, att
företagshälsovårdens innehåll och utformning även i fortsättningen skall
bestämmas av arbetsmarknadens parter. Jag har också redovisat de villkor som
bör vara uppfyllda för att ersättning skall utgå och därvid framhållit att de
bör härledas från parternas avtal om företagshälsovård. Skälet härför är att
inte begränsa parternas möjligheter att utforma och anpassa företagshälsovården
till förändrade krav och behov. Mot denna bakgrund kan jag inte dela den
uppfattning som några av remissinstanserna har fört fram, nämligen att
yrkesinspektionens prövning skulle innebära ett ingrepp i parternas möjligheter
att genom avtal eller på annat sätt fritt påverka företagshälsovårdens
utformning.

Jag anser emellertid inte att enbart utformningen av
kollektivavtal skall avgöra om ersättning skall utgå eller inte. Det nya
ersättningssystemet innebär, som jag tidigare har nämnt, att en principiell
rätt till ersättning införs. Således kommer all verksamhet som uppfyller
fastställda villkor att ges ersättning, oavsett om den omfattas av
kollektivavtal eller inte. Jag har tidigare belyst de villkor som bör
uppställas för företagshälsovård som inte 7 Riksdagen 1984/85. I saml. Nr 89

Prop. 1984/85:89 98

omfattas av arbetsmiljöavtal. Vidare skall ersättning
kunna utgå till egenföretagare m.fl., som inte omfattas av något
kollektivavtal.

Vid prövningen av om en verksamhet uppfyller
ersättningsvillkoren kan vissa tolkningsfrågor komma att uppstå. Lokal part kan
t. ex. komma att ifrågasätta om en viss företagshälsovärdsenhet fortfarande
uppfyller ersättningsvillkoren. Vid frågeställningar av detta släjg anser jag
det naturligt att beslut fattas av ett offentligrättsligt organ vars beslut kan
överklagas genom besvär hos högre instans.

1 detta sammanhang vill jag erinra om att också dagens
ersättningssystem innebär en prövning av företagshälsovårdens verksamhet innan
ersättning betalas ut. Även om denna prövning av mänga upplevs som mycket
detaljerad och administrativt svårhanterlig har den inte uppfattats som ett
hinder för parternas möjligheter att själva utforma företagshälsovårdens
innehåll. Hindren har i stället ansetts ligga i själva konstruktionen av
ersättningssystemet - främst ersättningens koppling till företagshälsovårdens
kostnader. Det föreslagna ersättningssystemet bör innebära en förbättring i
dessa avseenden.

Prövningen bör enligt min mening ske i ett myndighetsorgan
med god kännedom om företagshälsovårdens verksamhet. Som jag tidigare har
anfört anser jag att yrkesinpektionsnämnderna i framtiden i högre grad än f. n.
bör kunna fungera som regionala samordningsorgan för företagshälsovårdens
utbyggnad och' utveckling. Mot denna bakgrund anser jag det naturiigt att också
prövningen av om företagshälsovärdsenheterna uppfyller ersättningsvillkoren
bör vara en uppgift för yrkesinspektionsnämnderna.

Enligt arbetsgruppens förslag skall yrkesinpektionsnämnderna
efter framställning från en företagshälsovårdsenhet pröva om enhetens verksamhet
och resurser uppfyller de krav som gäller för ersättningen. I framställningen
skall företagshälsovårdsenheten redovisa sina resurser avseende personal,
lokaler etc. Vidare skall enheten redovisa vilka företag som betjänas, antalet
personer som omfattas samt vilka avtal som ligger till grund för vei'ksamheten.
Uppgifter om verksamheten i form av en årsberättelse o.d. bör fogas till
framställningen. Arbetsgruppen föreslår slutligen att framställningen skall
vara tillstyrkt av företagshälsovårdsenhetens partssammansatta ledningsorgan,
t. ex. företagshälsovårds- eller skyddskommitté.

Ett godkännande från yrkesinspektionsnämnden skall, enligt
arbetsgruppens förslag, vara tidsbegränsat till tre är. Därefter skall ny
prövning göras. Yrkesinspektionsnämnderna föreslås under denna tid vara fria
att ompröva sitt godkännande om t. ex. verksamheten har ändrats så att den inte
längre uppfyller gällande villkor och krav.

Flera remissinstanser har pekat på att det är angeläget
att yrkesinspektionens prövning genomförs under sä enkla former som möjligt.
RRV anser att en formaliserad uppföljning riskerar att bli resurskrävande, utan
att

Prop.
1984/85:89 99

kunna
garantera kvaliteten på företagshälsovårdens verksamhet. Vissa fördjupade
punktinsatser kan enligt verkets mening behövas från yrkesinspektionens sida,
men dessa är en del av inspektionens tillsynsansvar och behöver därför inte formaliseras.
Enligt RRV: s uppfattning bör det i flertalet fall räcka med att
företagshälsovården åriigen tillställer yrkesinspektionsnämnderna en
verksamhetsbeskrivning med de uppgifter som arbetarskyddsstyrelsen föreskriver.
Liknande synpunkter framförs av yrkesinspektionen i Stockholms distrikt som
anser att kontrollen bör kunna inskränkas till att tillse att framställningen
från företagshälsovården är tillstyrkt av skyddskommittén i resp.
medlemsföretag samt av det partssammansatta ledningsorganet i
företagshälsovården.

Jag ansluter mig till de
riktlinjer för yrkesinspektionsnämndernas prövning som har skisserats av
arbetsgruppen. En prövning av verksamheten bör emellertid i första hand göras
beträffande sädana företagshälsovårdsenheter vars verksamhet inte är grundad
på centrala avtal. Jag förutsätter att nämnderna normalt godkänner alla
företagshälsovårdsenheter som omfattas av centrala arbetsmiljöavtal eller
motsvarande och där skyddskommittén resp. företagshälsovärdskommittén
tillstyrkt ansökan. Om inte någondera part har uttalat tveksamhet eller någon
av annan anledning har ifrågasatt rätten till ersättning, t. ex. i samband med
en revision, förutsätter jag vidare att yrkesinpektionsnämnden normalt förnyar
godkännandet när en treårsperiod har gått till ända. För att åstadkomma en
jämnare arbetsbelastning för yrkesinspektionsnämnderna längre fram anser jag
att godkännanden inledningsvis bör kunna lämnas för kortare period än tre år.

RRV
har i sitt remissvar pekat på att rapporteringen från företagshälsovårdsenheterna
kommer att utgöra en viktig informationskälla i yrkesinspektionens verksamhet.
Jag delar denna uppfattning och anser att arbetarskyddsstyrelsen bör undersöka
möjligheterna att utöka de uppgifter om företagshälsovård som i dag registreras
i yrkesinspektionens arbetsställeregister. Därigenom skulle statistik rörande
verksamhetens omfattning och inriktning kunna föras löpande, vilket
socialstyrelsen funnit önskvärt i sitt remissvar.

Arbetarskyddsstyrelsen
bör, som tidigare har nämnts, ges i uppdrag att arbeta fram
tillämpningsföreskrifter till ledning för yrkesinspektionsnämndernas
handläggning av dessa ärenden. Handläggningen bör, vilket arbetsgruppen har betonat,
vara likartad i de olika yrkesinpektionsdistrikten. En likartad handläggning
och prövning av ärenden mellan de olika distrikten kombinerat med en schabloniserad
ersättningsmodell bör också ge enhetlighet i ersättningens storlek för
likartad verksamhet mellan olika delar av landet. Jag har vid överläggningar
med huvudmän för företagshälsovården erfarit att det nuvarande
ersättningssystemet medför stora regionala variationer i ersättning för
likartad verksamhet.

Vissa
yrkesinpektionsnämnder har utsett särskilda beredningsgrupper för
företagshälsovårdsfrågor. Arbetsgruppen har pekat på att det inte finns

Prop.
1984/85:89 100

några
hinder mot att samtliga nämnder inrättar sädana beredningsgrupper och att dessa
även får i uppgift att bereda ärenden gällande ersättningen till företagshälsovården.
Arbetarskyddsstyrelsen har i sitt remissvar uttalat tveksamhet till lösningen.
Man anser det viktigt att nämnderna i plenum bedömer ansökningarna.

Jag
har i det föregående föreslagit en utökning av representationen i yrkesinspekrionsnämnderna
så att landstingen fåregen representation. Det ankommer på nämnderna att pröva
om det trots den breddade representationen finns anledning att inrätta
särskilda beredningsgrupper för företagshälsovårdsfrågor. Besluten i
ersättningsärenden bör dock alltid fattas av yrkesinspekrionsnämderna i plenum.

Utbetalning
av ersättningen

Arbetsgruppen
har i sitt betänkande också lämnat förslag till riktlinjer för ansökan om och
utbetalning av ersättningen. Förslaget innebär att ersättningen liksom i dag
betalas ut av försäkringskassorna. Ersättningen skall utgå till den som
anordnar företagshälsovården. Enligt arbetsgruppens förslag skall ersättningen
också i fortsättningen utbetalas förskottsvis. Snarast efter utgången av varje
kalenderår skall därefter en slutavräkning göras.

Kassornas
administrativa hantering bör enligt arbetsgruppens mening förenklas avsevärt
till följd av de nya ersättningsreglerna. Deras uppgift kommer att inskränkas
till att granska de uppgifter och beräkningar som företagshälsovårdsenheterna
har lämnat in vid ansökan om ersättning. Arbetsgruppen föreslår dock att vissa
rutiner bör införas för kontroll av att de uppgifter som har lämnats om antalet
personer som omfattas av företagshälsovården är korrekta. Antalet bör avse ett
genomsnitt för året, grundat på tre mättillfällen. Kontrollen bör, enligt
arbetsgruppens mening, ske stickprovsvis.

RFV ifrågasätter i sitt remissvar
om kassornas utbetalningsfunktion motiverar att handläggningen av
ersättningsärenden fördelas på två myndighetsgrenar. Verket menar att det kan
vara en fördel att de instanser som har att bevaka kvaliteten inom
företagshälsovården får den kontinuerliga 'kontakt med
företagshälsovårdsenheterna som ansökningsförfarandet.innebär.

För
egen del anser jag inte att omläggningen av ersättningssystemet motiverar en
uppbyggnad av kamerala resurser hos yrkesinspektionen. Jag vill betona att jag
i likhet med arbetsgruppen och flera remissinstanser, däribland
Landstingsförbundet, SAF och Föreningen Teknisk Företagshälsovård, anser att
det är mycket viktigt att rutinerna för den löpande hanteringen vid
försäkringskassorna sä långt som möjligt förenklas när det nya
ersättningssystemet införs. Granskningen av företagshälsovärdsenhe-ternas
ansökningar bör inskränkas till uppgifter av relevans för beräkning av
ersättningar. Någon granskning av företagshälsovårdsenheternas eko-

Prop. 1984/85:89 101

nomiska
förvaltning skall således inte ske. Därmed kommer dessa ersättningsärenden i
framtiden att ta i anspråk väsentligt mindre av kassornas resurser än i dag.

Det bör, som arbetsgruppen
föreslår, räcka med en stickprovsvis kontroll av att de uppgifter som företagshälsovärdsenheterna
lämnar som underlag för beräkning av ersättningen är kortckta.

Jag anser att det bör
ankomma på regeringen och RFV att närmare utforma regler och förskrifter för
försäkringskassornas handläggning av ersättningsärenden.

Besvärsrätt

När
det gäller företagshälsovärdsenheternas rätt att anföra besvär över beslut i de
ersättningsfrågor som ankommer pä försäkringskassorna att pröva har
arbetsgruppen föreslagit att RFV bör utgöra första besvärsinstans. Beträffande
de frågor som skall handläggas av yrkesinspektionsnämnderna skall
företagshälsovårdsenheterna, enligt arbetsgruppens förslag, kunna få
nämndernas beslut prövade av arbetarskyddsstyrelsen. RFV:s resp.
arbetarskyddsstyrelsens beslut bör, enligt arbetsgruppens mening, kunna
överklagas hos regeringen.

RFV har i sitt
remissyttrande motsatt sig att verket i egenskap av tillsynsmyndighet för
kassorna skall vara besvärsinstans. Verket föreslär att samrna besvärsordning
skall gälla som i övriga försäkringsärenden som handläggs av kassorna. Det
innebär att besvär över kassornas beslut avgörs av försäkringsrätt. Slutinstans
är försäkringsöverdomstolen, som i första hand meddelar prövningstillstånd
eller ej.

För egen del anser jag att
denna typ av försäkringsärenden vid besvär bör prövas av överordnad myndighet
och inte av en förvaltningsdomstol. Skälet är, som jag tidigare har nämnt, att
företagshälsovården skall utformas med hänsyn till de behov parterna på
arbetsmarknaden upplever som angelägna. Utvecklingen i arbetslivet, med bl. a.
införande av ny teknologi, ändrad arbetsorganisation och nya former för
samverkan på arbetsplatserna, t. ex. inom ramen för utvecklingsavtal, gör att
parterna från tid till annan också ändrar innehållet i arbetsmiljöavtalen. En
anpassning av ersättningssystemet till denna utveckling anser jag bäst gagnas
av att berörda myndigheter och i sista hand regeringen ges tillfälle att pröva enskilda
ärenden av prejudicerande natur. Jag delar därför arbetsgruppens uppfattning
att RFV resp. arbetarskyddsstyrelsen bör utgöra första besvärsinstanser i
dessa frågor.

Det är regeringens strävan
att genom delegering och begränsningar av besvärsmöjligheter avlasta regeringen
en rad ärenden av löpande karaktär. Enligt min mening bör man senare pröva
förutsättningarna för att låta RFV och arbetarskyddsstyrelsen vara sista
besvärsinstanser. Verken bör dock även på längre sikt ges möjlighet att föra
ärenden av prejudicerande natur vidare till regeringen för avgörande.
Inledningsvis, innan ersättningssyste-

Prop. 1984/85:89 102

met har inarbetats och praxis hunnit utvecklas, anser jag
att besvärsrätt till regeringen bör föreligga. Härigenom får regeringen genom
beslut i enskilda ärenden möjlighet att följa utvecklingen och påverka den
praktiska utformningen, samt om behov uppstår ev. ändra i reglerna.

Besvärsrätt bör tillkomma anordnaren, dvs. den
företagshälsovårdsenhet till vilken beslutet är ställt. Vidare bör såväl
arbetsgivarna som arbetstagarorganisationerna vid de företag som är anslutna
till företagshälsovårdsenheten ha rätt att anföra besvär över
ersättningsärenden..

Jag har i frågor rörande försäkringskassornas
administration av ersättningen och besvärsmöjligheter över kassornas beslut samrått
med chefen för socialdepartementet.

2.4.5 Finansiering

1 dag utgår ersättning till företagshälsovården frän
sjukförsäkringen inom den allmänna försäkringen. Sjukförsäkringen finansieras
till 85% genom en socialavgift - sjukförsäkringsavgiften - och till 15% genom
statsbidrag. Den sammanlagda ersättningen till företagshälsovården uppgick år
1982 till 375 milj. kr. Summan motsvarade ca I % av sjukförsäkringens totala
utgifter.

Arbetsgruppen har i enlighet med sina direktiv övervägt
alternativ till den nuvarande finansieringen av ersättningen till
företagshälsovården. Gruppen har vid sina överväganden utgått från den sedan
länge accepterade principen att kostnader för förbättringar i arbetsmiljön
skall bäras av produktionen.

En annan utgångspunkt har varit att samhällets kostnader
till följd av det nya ersättningssystemet inte får bli högre än de skulle ha
blivit om ingen systemförändring hade genomförts. Arbetsgruppen har därvid
diskuterat om systemomläggningen skulle kunna medföra en ökad belastning på
sjukförsäkringen och de offentliga sjukvårdshuvudmännen. Detta skulle kunna ske
om samhällets totala ersättning till företagshälsovården hålls oförändrad,
samtidigt som företagshälsovården minskar den sjukvärdande verksamheten i
förhållande till nuläget. Därmed skulle belastningen öka på den allmänna hälso-
och sjukvärden, varvid samhällets totala kostnader för hälso- och sjukvård
skulle öka.

Arbetsgruppen har funnit flera faktorer som talar mot en
sådan utveckling. Inriktningen mot ökad andel förebyggande verksamhet inom
företagshälsovården torde kräva en rad medicinska insatser, t. ex. i samband
med hälsokontroller och arbetsskadeutredningar. Dessutom kommer sannolikt inom
flera avtalsområden även i fortsättningen betydande medicinska insatser från
företagshälsovårdens sida att krävas, vilka inte strikt kan begränsas till arbetsrelaterad
sjukvård. Vidare kommer viss sjukvårdande verksamhet, som i dag utförs inom
samhällets primärvårdsorganisation, att i framtiden utföras av nyetablerade
företagshälsovårdsenheter.

En utgångspunkt för arbetsgruppen har vidare varit att en
ökad satsning

Prop.
1984/85:89 103

på
förebyggande verksamhet på sikt torde medföra en minskad belastning pä
sjukvården. Detta synsätt ligger, som jag tidigare har belyst, i linje med de
tankegångar som har presenterats inom ramen för socialdepartementets hälso- och
sjukvårdsberednings projekt Hälso- och sjukvård inför 90-talet - HS90.

Mot
denna bakgrund har arbetsgruppen funnit att det sett till de totala resurserna
för samhällets hälso- och sjukvård inte finns anledning,att reducera
ersättningen till företagshälsovården i samband med omläggningen av ersättningssystemet.

Tvä
huvudalternativ för finansiering av ersättningen diskuteras i betänkandet.
Arbetsgruppen har övervägt dels en övergång till finansiering över statsbudgeten,
vilket torde förutsätta en skattehöjning, dels en fortsatt finansiering genom
socialavgifter. Gruppen har förordat det senare alternativet främst därför att
finansieringen på detta sätt fördelas mer rättvist inom arbetsgivarkollektivet.

Även
bland remissinstanserna råder det stor enighet om att ersättningen även i
fortsättningen bör finansieras genom en socialavgift. RRV anser t. ex. att en
sådan finansiering avspeglar ansvarsförhållandet mellan staten och
företagshälsovårdens huvudmän.

Finansiering
genom socicdavgifter

Arbetsgruppen
har också övervägt formerna för en fortsatt finansiering av ersättningen till
företagshälsovården genom socialavgifterna. Ett alternativ är att införa en
särskild företagshälsovärdsavgift. Arbetsgruppen anser emellertid att en sådan
konstruktion bör undvikas, då den står i motsättning till regeringens strävan
att förenkla och föra samman avgifter i de offentliga avgifts- och
ersättningssystemen.

Arbetsgruppen
har därutöver övervägt såväl en fortsatt finansiering genom
sjukförsäkringsavgiften som en överföring av finansieringen till arbetarskyddsavgiften.
Gruppen har funnit skäl som talar för båda finansieringsalternativen och tar
inte ställning för något av dem.

Bland
remissinstanserna råder delade meningar om vilken avgift som skall finansiera
ersättningen i framtiden. Några, t. ex. TCO, Försäkringskasseförbundet och KFO
förordar en finansiering genom sjukförsäkringsavgiften. Andra, t. ex. RFV,
RRV, Statshälsan, LO, SACO/SR och Svenska företagsläkarföreningen förordar
finansiering genom arbetarskyddsavgiften.

För
egen del anser jag att finansieringen av samhällets ersättning till företagshälsovården
bör föras över från sjukförsäkringen till arbetarskyddsavgiften. När det
nuvarande ersättningssystemet infördes sågs företagshälsovårdens
sjukvårdsresurser som ett komplement till samhällets då relativt begränsade
resurser för hälso- och sjukvård. Samtidigt ansågs snabb tillgäng till vård
kunna leda till minskade kostnader för sjukförsäkringen. I dag har den
offentliga hälso- och sjukvården emellertid helt andra

Prop. 1984/85:89 104

möjligheter att täcka behoven av sjukvård.
Företagshälsovården har samtidigt, som jag har berört i det föregående,
utvecklats till en integrerad och viktig del av det förebyggande
arbetsmiljöarbetet på arbetsplatserna. Det råder bred enighet om att
företagshälsovårdens främsta uppgift är att vara en rådgivande, opartisk
expertfunktion till den lokala arbetsmiljöorganisationen.

Mot denna bakgrund anser jag att de ursprungliga motiven
för att finansiera ersättningen till företagshälsovården över sjukförsäkringen
inte längre gäller. Enligt min uppfattning är det naturiigt att finansieringen
förs över från sjukförsäkringsavgiften till arbetarskyddsavgiften, vilken redan
i dag finansierar olika bidrag till parternas arbetsmiljöarbete. Bl. a. lämnas
bidrag till parternas kostnader för utbildning och information beträffande
arbetsmiljö, medbestämmande i arbetslivet och arbetslivsfrågor i övrigt.
Avgiften finansierar också bidrag till verksamheten med regionala skyddsombud
och utbildning av styrelserepresentanter för de anställda. Genom
arbetarskyddsavgiften finansieras slutligen delar av arbetarskyddsstyrelsens
specialutbildning för företagshälsovårdens personal.

Det är,
som jag tidigare har nämnt, regeringens målsättning att 75% av de anställda
skall kunna omfattas av ersättningsberättigad företagshälsovård vid
1990-talets början. Den procentandel som förs över från sjukförsäkringsavgiften
till arbetarskyddsavgiften bör vara så stor att den medger fortsatt utbyggnad.
Samtidigt får procentandelen inte vara så stor att orimliga överskott uppstår
under de första åren efter det att det nya ersättningssystemet har trätt i
kraft. Jag kommer därför, efter samråd med chefen för socialdepartementet, att
föreslå att arbetarskyddsavgiften, som i dag utgör 0,155% av avgiftsunderlaget,
höjs med 0,195 procentenheter medan sjukförsäkringsavgiften sänks motsvarande.
Om utbyggnadstakten följer parternas och regeringens målsättningar kan ett
behov av att höja avgiften uppstå längre fram.

Ändringen
medför behov av vissa ändringar av regeringens föreskrifter om bidrag från
arbetarskyddsfonden för utbildning med anledning av lagen (1976: 580) om
medbestämmande i arbetslivet och på lagen grundade avtal, samt bidrag för
utbildning av styrelserepresentation för de anställda. Det ankommer på
regeringen att besluta om dessa ändringar.

I dag utgår arbetarskyddsavgiften endast som en
arbetsgivaravgift. Avgiften ingår således inte i de egenavgifter som betalas
av egenföretagare. Med hänsyn till att det nya ersättningssystemet också skall
omfatta egen-och ensamföretagare anser jag att den del av arbetarskyddsavgiften
som i fortsättningen skall finansiera ersättningen till företagshälsovården
även bör tas ut som egenavgift. Egenavgiften inom sjukförsäkringen bör dä
sänkas i motsvarande omfattning.

Styrelsen för arbetarskyddsfonden har i sitt remissvar
pekat på att om ersättningen skall finansieras över arbetarskyddsavgiften måste
detta konstrueras så att fondens medelsandel av avgiften inte minskas eller
succés-

Prop. 1984/85:89 105

si vt urholkas för att täcka företagshälsovårdens bidragsbehov.
Jag delar denna uppfattning. Den del av arbetarskyddsavgiften som skall
finansiera ersättningen till företagshälsovården bör därför föras till ett
särskilt konto ,hos riksgäldskontoret, avskilt från de delar av avgiften som
går till arbetarskyddsfonden resp. statsverket.

Inledningsvis kommer sannolikt de avgifter som inbetalas
till kontot att överstiga den sammanlagda ersättningen till
företagshälsovården. Det överskott som därmed uppstår anser jag bör ackumuleras
för ätt kunna förbrukas när utbyggnaden nått en högre nivå.

Principer för uppräkning av ersättningsbeloppen

Det nuvarande ersättningssystemet innehåller i princip
inga restriktioner när det gäller omfattningen av ersättningen. Genom att
ersättningens storlek begränsas av kostnaderna för hälso- och
sjukvårdsinsatserna inom företagshälsovården leder volymökningar till följd av
t. ex. nyetableringar samt pris- och lönehöjningar automatiskt till ökade
kostnader för samhället.

Den automatik i kompensationen för kostnadsstegringar som
finns i nuvarande ersättningssystem kommer emellertid inte att finnas i det nya
systemet där ersättningen utgår oberoende av företagshälsovårdens kostnader.
Arbetsgruppen har därför diskuterat hur ersättningsbeloppen skall räknas upp
med hänsyn till pris- och löneutvecklingen. Gruppen har dock avstått från att
närmare försöka utforma ett system för värdesäkring av ersättning.

Flertalet remissinstanser understryker kravet pä att
ersättningen värde-säkras också i fortsättningen. En rad remissinstanser, bl.
a. Kristianstads läns landsting, Örebro läns landsting. Landstingsförbundet och
TCO, har förordat att ersättningsbeloppen skall justeras efter återkommande
överläggningar mellan staten och arbetsmarknadens parter samt landstings-och
kommunförbunden. Andra remissinstanser, t. ex. SFO, Södermanlands läns
landsting och SHIO- Familjeföretagen anser att ersättningsbeloppen bör kopplas
till någon form av index för automatisk värdesäkring.

För egen
del vill jag framhålla att det är regeringens målsättning att begränsa indexering
av utgifter och automatiska ökningar av statsutgifterna. Av denna anledning
kan jag inte förorda en formell värdesäkring av ersättningen till
företagshälsovården. Jag anser i stället att frågan om justering av
ersättningsbeloppen skall prövas i samband med det årliga budgetarbetet i
regeringskansliet. Innan beslut fattas av regeringen bör emellertid
överläggningar ske med arbetsmarknadens parter.

Patientavgifter m.m.

Det finns i dag inga generella regler om patientavgifter
inom företagshälsovården. Frågan om patientavgift skall tas ut eller inte
avgörs av huvudmannen för resp. företagshälsovårdsenhet. År 1980 tog 359 av
totalt 639

Prop. 1984/85:89 106

ver"ksamma företagshälsovärdsenheterna ut
patientavgifter. Avgifterna uppgick till sammanlagt drygt 13 milj. kr.

Reglerna i det nuvarande ersättningssystemet är sä
utformade att patientavgifter som betalas till företagshälsovården skall dras
av från kostnaderna för den ersättningsberättigade verksamheten. Genom denna
regel kan företagshälsovården tillgodogöra sig högst hälften av de patientavgifter
som tas ut.

Till denna
fråga hör också företagshälsovårdens tillämpning av det s. k.
högkostnadsskyddet. I högkostnadsskyddet ingår läkarbesök och läkemedelsinköp
samt sjukvårdande behandling och sjukgymnastik. Skyddet innebär att ingen
behöver betala för mer än 15 besök eller inköp under en tolvmånadersperiod.
Patienten ansvarar själv för registrering av värdbesök och läkemedelsinköp.
Detta sker genom stämpling i ett s. k. 15-kort varvid läkarbesök och
läkemedelsinköp berättigar till hel stämpel och sjukvårdande behandling och
sjukgymnastik till halv stämpel.

Den som under en 12-mänadersperiod har erhållit 15 hela stämplingar
på kortet får ett frikort för sjukvård och medicin för den tid som återstår av 12-månadersperioden.
15-kortet och frikortet gäller i dag även för den avgiftsbelagda
företagshälsovården.

Arbetsgruppen har diskuterat för- och nackdelar med att
patientavgifter tas ut av företagshälsovården i samband med sjukvårdande
behandlingar. Ett,argument för patientavgifter är, enligt arbetsgruppens
mening, att det inte bör vara mer ekonomiskt förmånligt att vända sig till
företagshälsovården än till den allmänna hälso- och sjukvården. Vidare torde
verksamheten inom företagshälsovården kunna koncentreras mot mer förebyggande
insatser om patientavgifter tas ut för sjukvårdande åtgärder. Avgiften kan
dessutom ge ett visst bidrag till finansieringen av företagshälsovården.

Bland argumenten mot patientavgifter kan nämnas att i
anställningsförmånerna för vissa anställda ingår i många fall en genom avtal
reglerad fri sjukvård. Att sjukvårdshuvudmännen inte är ålagda att ta ut
patientavgifter talar också mot att företagshälsovården skulle tvingas att ta
ut sådana avgifter.

Arbetsgruppen
anser att det bör ankomma pä varje företagshälsovårdsenhet att besluta om
patientavgift skall tas ut för reguljär sjukvård. Om företagshälsovården tar ut
patientavgift bör denna motsvara vad som till-lämpas inom landstingens hälso-
och sjukvård i den aktuella regionen för att det s. k. högkostnadsskyddet skall
kunna tillämpas. Företagshälsovårdens eventuella intäkter av patientavgifter
bör, enligt arbetsgruppens mening, inte påverka ersättningen från samhället.
Förslaget har tillstyrkts av flertalet remissinstanser.

Även jag ansluter mig till arbetsgruppens föreslag
angående patientavgifter. När det gäller det s.k. högkostnadsskyddet anser jag
att samma regler bör gälla för den ersättningsberättigade företagshälsovården
som för den övriga sjukvården. Det innebär att företagshälsovården, under
förut-

Prop. 1984/85:89 107

sättning att patientavgiften motsvarar vad som tillämpas
inom landstinget i den aktuella regionen, skall ge hel stämpel vid läkarbesök
och halv stämpel vid sjukvårdande behandling. På motsvarande sätt skall
patienter med frikort för sjukvård och medicin inte vara skyldiga att erlägga
patientavgift till företagshälsovården.

Arbetsgruppen har inte diskuterat vilka regler för
patientavgifter som bör gälla i de fall företagshälsovården remitterar
patienter till den allmänna hälso- och sjukvården eller till privatpraktiker.
Inte heller diskuterar arbetsgruppen frågan om reseersättning-i samband med
besök hos läkare och sjukgymnaster inom företagshälsovården.

Jag anser att samma regler för patientavgifter bör gälla
för remisser från den ersättningsberättigade företagshälsovården som för övrig hälso-
och sjukvård. Det innebär att patienter hos läkare i företagshälsovården i
fortsättningen skall ha rätt till avgiftsfria besök efter remiss pä samma
villkor som patienter hos andra läkare. På motsvarande sätt anser jag att
patienter hos sjukgymnaster inom ersättningsberättigad företagshälsovård skall
ha samma rätt till reseersättning som gäller vid besök hos övrig hälso-och
sjukvård. Frågorna angående ersättning för resor till företagshälsovården bör
beaktas i samband med att sjukreseersättningens framtida utformning avgörs. En
försöksverksamhet angående ändrat huvudmannaskap för sjukresor har nyligen påbörjats
i några landstingskommuner.

Patientavgifter vid arbetsskada

Genom arbetsskadeförsäkringen ersätts kostnader för
läkarvård, sjukhusvård och läkemedel om arbetsskadan består efter
samordningstidens slut - 90 dagar. En förutsättning är emellertid att vården
ges av den offentliga hälso- och sjukvärden eller av privatpraktiker som är
ansluten till sjukförsäkringen. Patientavgifter som betalas till
företagshälsovården vid vård av arbetsskada ersätts sålunda endast om den
enskilde vårdgivaren är ansluten till försäkringen. Socialförsäkringsutskottet
har i sitt betänkande (SfU 1983/84:25) om arbetsskadeförsäkringen uttalat att
det är angeläget att frågan om ersättning från arbetsskadeförsäkringen när det
gäller behandlingar inom företagshälsovården får en lösning.

Arbetsgruppen
har i sitt betänkande anfört att företagshälsovården inte bör få ta ut
patientavgifter för vård av arbetsskada. Sitt ställningstagande motiverar
arbetsgruppen bl. a. med att Sverige är 1969 ratificerade Interna-. tionella
arbetsorganisationens (ILO) konvention nr 121 som föreskriver att vård av
arbetsskada i princip skall vara avgiftsfri. Ai-betsgruppen är medveten om att
en sådan regel kan medföra besvärliga gränsdragningar mellan arbetskada och
icke arbetsskada. För att regeln inte skall bli alltför svårhanterlig menar
arbetsgruppen att företagshälsovården skall vara generös vid sin bedömning och
i tveksamma fall inte ta ut patientavgift för värden.

Remissinstanserna har i huvudsak tillstyrkt eller lämnat
förslaget utan

Prop. 1984/85:89 108

erinran. Endast SACO/SR anser att patientavgift bör tas ut
även för värd av arbetsskador. SACO/SR motiverar sitt ställningstagande med att
dessa patientavgifter kompenseras genom arbetsskadeförsäkringen.

Jag delar
arbetsgruppens uppfattning att företagshälsovården inte bör ta ut patientavgift
för vård av arbetsskador. Om företagshälsovården tagit ut patientavgifter för
vård av vad som senare bedöms vara arbetsskada skall avgiften återbetalas på
samma villkor som gäller för vård hos offentliga huvudmän eller privatpraktiker
som är ansluten till sjukförsäkringen. Vad jag nu har anfört föranleder ändring
i lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring så att också behandling vid ersättningsberättigad
företagshälsovård omfattas av arbetsskadeförsäkringens regler i detta
avseende.

Jag har i denna fråga liksom i frågor rörande
patientavgifter, reseersättning och högkostnadsskyddet samrätt med chefen för
socialdepartementet.

2.4.6 Genomförande

Jag anser att det är angeläget att ersättningssystemet
snarast möjligt får en utformning som svarar mot de krav som har ställts upp av
bl.a. företagshälsovårdsutredningen och arbetsmarknadens parter. Av denna
anledning anser jag att det nya ersättningssystemet bör träda i kraft den I
januari 1986.

Jag avser att föreslå regeringen att ge
arbetarskyddsstyrelsen och RFV i uppdrag att snarast förbereda omläggningen.

Det förslag jag har redovisat om nytt ersättningssystem
för företagshälsovården är inte avsett att påverka samhällets sammanlagda
ersättning till Statshälsan. Huvuddelen av denna har formen av ett bidrag vars
storlek är reglerad i kollektivavtal mellan parterna på den statliga sektorn.
Jag förutsätter, efter samråd med chefen för civildepartementet, att parterna
kommer att vidta anpassningar i det avtal som gäller, med verkan för tiden
frän och med det att reformen trätt i kraft.

Flera remissinstanser, bl. a. Svenska kommunförbundet.
Försäkringskasseförbundet, Tidningarnas arbetsgivareförening och Malmöhus läns
landsting, har pekat på att vissa företagshälsovårdsenheter kommer att få en
lägre ersättning till följd av systemomläggningen. Det krävs därför, enligt
remissinstansernas uppfattning, vissa övergångsregler som medger tid för
anpassning av verksamheten.

För egen del anser jag att yrkesinspektionsnämndernas
prövning av företagshälsovårdsenheternas rätt till ersättning bör vara generös
under systemomläggningen. Om en företagshälsovårdsenhet inte uppfyller de
fastställda statsbidragsvillkoren bör yrkesinspektionen ändå kunna godkänna
att ersättning utgår, under förutsättning att enheten inom en bestämd tid
kompletterar sin verksamhet. Därigenom bör övergången kunna ske smidigt för
flertalet företagshälsovårdsenheter.

Prop. 1984/85:89 109

Föratt underlätta övergången kommer, somjag tidigare har
nämnt, även vissa informations- och utbildningsinsatser att genomföras under
våren 1985.

2.4.7 Den författningsmässiga regleringen av ersättningen
till företagshälsovården

Det författningsmässiga stödet för ersättningen äterfrnns
sedan år 1982 i 2kap. 7§ första stycket lagen om allmän försäkring. Enligt
dessa bestämmelser får allmän försäkringskassa träffa avtal med arbetsgivare
om ersättning för kostnader som denne haft för läkarvård eller andra
sjukvårdande åtgärder. De nya ersättningsreglerna kommer att innebära dels en
principiell rätt till ersättning för den som anordnar företagshälsovård, dels
att ersättningens koppling till företagshälsovårdens kostnader tas bort.

Det nya ersättningssystemet medför också behov av
ändringar i lagen (1981:61) om socialavgifter.

Jag skall i det följande kommentera de förslag till
lagändringar som har upprättats inom arbetsmarknadsdepartementet.

Ändringarna i lagen (1962:381) om allmän försäkring

Företagshälsovårdsersättningen med de olika beståndsdelar somjag
har beskrivit i det föregående bör enligt mitt förslag finansieras genom arbetarskyddsavgiften.
Den ersättning som f. n. utbetalas från sjukförsäkringen enligt 2 kap. 7§
första stycket lagen om allmän försäkring upphör således. Detta innebär att
nämnda stycke upphör att gälla.

Vad jag nu har anfört föranleder ändring i 2 kap. 7§ lagen
(1962:381) om allmän försäkring.

Ändringarna i lagen (1981:691) om socialavgifter

Jag har tidigare under avsnitt 2.4.5 redogjort för hur den
nya företagshälsovårdsersättningen bör finansieras. Förändringen innebär att
den nuvarande ersättningen frän sjukförsäkringen upphör. I stället föresläs
finansieringen ske via en förhöjd arbetarskyddsavgift. Denna avgift bör enligt
mitt förslag höjas med 0,195%. Det innebär att arbetarskyddsavgiften kommer att
uppgå till 0,35% av avgiftsunderlaget. Eftersom sjukförsäkringen, i samband
med att det nya ersättningssystemet införs, inte kommer att ha några utgifter
för företagshälsovård bör sjukförsäkringsavgiften samtidigt sänkas med 0,20%
till 9,30% av avgiftsunderlaget.

Ersättningen för företagshälsovård avses även omfatta egenföretagare
och ensamföretagare. Dessa grupper betalar f. n. egenavgift till sjukförsäkringen
men däremot ingen arbetarskyddsavgift. Det nya ersättningssystemet innebär att
en egenavgift i form av arbetarskyddsavgift även kommer att tas ut av egenföretagare
och ensamföretagare. Denna avgift bör uppgå till 0,20% av avgiftsunderlaget.
Samtidigt bör egenavgiften i form av sjukförsäkringsavgift sänkas till 9,30% av
avgiftsunderlaget.

Prop.
1984/85:89 110

Ändringen i 3 kap. 1 § innebär också att procentsatserna
för avgiftsunderlaget anges i paragrafen.

Vad jag nu har anfört föranleder ändring i 2 kap. I §,3
kap. 1§ och 4 kap. 8§ lagen (1981:691) oni socialavgifter.

3 Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom
arbetsmarknadsdepartementet upprättats förslag till

1.
lag om ändring
i arbetsmiljölagen (1977: 1160)

2.
lag om ändring
i sekretesslagen (1980:100)

, 3. lag om ändring i lagen (1981:691) om
socialavgifter

4.
lag om ändring
i lagen (1962:381) om allmän försäkring

5.
lagom ändring i
lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring. Det under 2 angivna förslaget har
upprättats i samråd med chefen för

justitiedepartementet och de under 3-5 i samråd med chefen
för socialdepartementet.

Lagförslagen är av enkel beskaffenhet. Jag anser därför
att en lagrådsgranskning inte är påkallad.

4 Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag
att regeringen föreslår riksdagen dels

att antaga de upprättade lagförslagen, dels att

godkänna vad jag har föreslagit om utvidgat skadeansvar
för staten

vid yrkesinriktad rehabilitering, godkänna vad jag har
anfört om företagshälsovårdens innehåll, utbyggnad samt personal- och
utbildningsbehov, godkänna vad jag har anfört om inriktningen av arbetsanpassnings-och
rehabiliteringsverksamheten för arbetshandikappade anställda och
arbetssökande, godkänna förslaget om nytt ersättningssystem för
företagshälsovården som jag har förordat att träda i kraft den 1 januari 1986,
bemyndiga regeringen att disponera högst 250000 kr. ur fonden för
arbetsmiljöförbättringar för information i samband med genomförandet av
förslagen i propositionen.

5 Beslut

' Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden
och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att antaga de förslag som
föredraganden har lagt fram.

Prop. 1984/85:89 111

Bilaga
I

Sammanfattning
av 1976 års företagshälsovårdsutrednings slutbetänkande (SOU 1983:32) Företagshälsovård
för alla

Bakgrund

Företagshälsovårdsutredningens
uppdrag i den del som redovisas i detta betänkande avser översyn av
företagshälsovården i fråga om innehåll, organisation, utbyggnad, personal,
utbildningsfrågor m. m.

Utredningen tar inledningsvis
upp några aspekter på arbetsmiljön och dess effekter på hälsa och
välbefinnande. Det finns fortfarande stora grupper av anställda som upplever
påtagliga besvär av brister i arbetsmiljön. Tunga lyft och olämpliga
arbetsställningar präglar ännu i dag många arbetsplatser. Kemiska hälsorisker
upplevs i allt högre grad som problem pä arbetsplatserna. Buller är fortfarande
en påtaglig olägenhet pä många' häll. Psykiska och sociala arbetsmiljöproblem
ägnas ökad uppmärksamhet.

Utredningen
beskriver effekter av brister i arbetsmiljön. Årligen inträffar ca 100000
olycksfall på arbetsplatserna och det anmäls ca 20000 arbetssjukdomar. Ökad
sjukfrånvaro kan ha samband med faktorer i arbetsmiljön. Förtidspensionering
kan ofta ha sin grund i tidigare härda fysiska arbetskrav och dålig
arbetsmiljö. De samhällsekonomiska konsekvenserna i form av
produktionsbortfall samt kostnader för sjukersättning och pensioner är
betydande.

Den
bästa vägen att åstadkomma bättre arbetsmiljö är en effektivt förebyggande
verksamhet. Företagshälsovården är den resurs i arbetslivet som har bäst
förutsättningar för detta. Företagshälsovården är således en oundgänglig del
av modernt arbetarskydd. Den har utvecklats ur äldre tiders industrihälsovärd
och blivit en medicinsk och teknisk expertresurs i eller i nära anslutning till
företagen, inriktad pä arbetsmiljön. Företagshälsovårdens uppgift har blivit
tekniskt och medicinskt förebyggande verksamhet och i viss utsträckning
sjukvårdande och rehabiliterande.

Företagshälsovården
har vuxit fram på initiativ av arbetsmarknadens parter. Den första
överenskommelsen om företagshälsovård slöts mellan SAF och LO 1967. Därefter
har arbetsmiljöavtal och överenskommelser om företagshälsovård i en fortgående
process slutits inom samtliga sektorer av arbetsmarknaden. I dag omfattas ca
90% av de anställda av sådana överenskommelser. .

Företagshälsovården
är en partsobunden utredande och rådgivande expertresurs. Skyddskommittén (motsv.),
i vilken arbetsgivare och arbetstagare samverkar i arbetsmiljöfrågor, är i
princip huvudman för verksamheten med uppgiften att bl. a. fastställa
arbetsprogram och medverka vid

Prop.
1984/85:89 112

anställning av personal. Arbetsgivarna svarar för
kostnaderna med möjlig-, het till viss ersättning från samhället.

Företagshälsovården har enligt avtalen kunnat organiseras
på olika sätt med hänsyn till företagens förutsättningar. I större företag,
landsting, kommuner och statliga verk finns i regel "inbyggd"
företagshälsovård för de egna anställda. Små och medelstora företag har slutit
sig samman och bildat företagshälsovårdscentraler med uppgift att vara en
resurs för medlemsföretagen. I vissa branscher har branschhälsovård anordnats
för företag inom branschen. Bygghälsan är därvid unik som rikstäckande branschhälsovård.
Den omfattar de flesta anställda i byggnadsbranschen. Dessutom förekommer
branschhälsovård i en del andra branscher men begränsad till en eller ett par
regioner eller orter. Många landsting har engagerat sig i extern
företagshälsovård för att hjälpa små företag att fä tillgång till företagshälsovård.
Detta har skett i olika organisatoriska former.

Parternas gemensamma ansvar för företagshälsovården har
lett fram till att ca 2250000 eller närmare 60% av alla arbetstagare har
företagshälsovård våren 1983.

Överväganden och förslag

Företagshälsovårdens arbetsfält

Företagshälsovårdsutredningen har ingående analyserat
företagshälsovårdens arbetsuppgifter och arbetssätt samt de krav som kan
förväntas i framtiden. I kapitel 5 redovisar utredningen vilka arbetsuppgifter
företagshälsovården bör ha.

Utredningens principiella inställning är inledningsvis att
företagshälsovårdens arbetsfält skall vara företagets (motsv.) arbetsmiljö,
arbetsförhållanden och förutsättningarna fysiskt, psykiskt och socialt förde
människor som har sitt arbete i företaget. Företagshälsovården skall som
opartisk, rådgivande expertfunktion medverka till att arbetsmiljön i största
möjliga utsträckning anpassas till människans förutsättningar.

Med den angivna utgångspunkten är det självklart att
företagshälsovården i huvudsak skall vara förebyggande och ha arbetsmiljön som
"patient". Dess uppgift blir att medverka till att alla de
synpunkter beaktas i företaget som har att göra med kraven att anpassa
arbetsmiljö och arbetsförutsättningar sä att risker och hälsofaror undviks. ,
Med hänsyn till att företagshälsovården, enligt företagshälsovärdsutredningéns
uppfattning, är ett viktigt instrument för att förverkliga intentionerna i
arbetsmiljölagen anser utredningen, att företagshälsovården måste vara
integrerad i eller arbeta i nära samverkan med företagens lokala
arbetsmiljöorganisation. Den skall vara en del av arbetarskyddet.

Företagshälsovården får därmed skyddskommittén som sin
närmaste uppdragsgivare och skall vara en rådgivande, opartisk expertfunktion
till

Prop. 1984/85:89 , 113

den
lokala arbetsmiljöorganisationen med skyddskommittén, skyddsombud,
arbetsledare m.fl. som ingår i det lokalt organiserade skyddsarbetet.
Företagshälsovården skall inrikta sina arbetsuppgifter och arbetsformer efter
denna förutsättning. Det är därvid väsentligt att företagshälsovården har
kontinuerliga kontakter rned skyddskommittén. Det bör således vara rutin att
någon representant från företagshälsovården är med pä kommitténs sammanträden
för att ge synpunkter på förhållanden som behandlas samt presentera
utredningsresultat m. m. som kan belysa frågeställningar som tas upp. Idéer till
utredningar, ätgärdsprogram m. m. kan givetvis också komma från
företagshälsovårdens erfarenheter.

Företagshälsovårdens
roll som rådgivande expertfunktion får inte innebära att den enbart skall
arbeta med frågeställningar som uppdragsgivarna kommer med. Tvärtom bör det
även vara företagshälsovårdens uppgift att ta initiativ inom expertomrädet och
utifrån egna observationer och hypoteser lägga fram uppfattningar och
synpunkter som underlag för diskussioner och förslag till åtgärder. Det är
också angeläget att företagshälsovården kommer med direkta förslag till vilka
åtgärder som bör vidtas.

Utredningen
anser sammanfattningsvis att följande kriterier bör gälla för företagshälsovård:

-
Opartisk, rådgivande
expertfunktion.

-
Medicinskt och tekniskt samt
psykiskt och socialt förebyggande med arbetsmiljön som utgångspunkt (hälsoskydd
i arbetslivet).

-
Integrering i eller annan
samordning med det lokala arbetarskyddet.

-
Partsinflytande på
verksamheten.

- En
sammanhållen resurs sedd från nyttjarnas sida.

Företagshälsovårdsutredningen har under arbetets gång kunnat konsta

tera att det finns ett stort behov av en samlad redovisning av företagshälso

vårdens uppgifter. Utredningen har därför gjort en relativt ingående be

skrivning i kapitel 5 för att belysa företagshälsovårdens karaktär av hälso

skydd i arbetet och bredden i det arbete som företagshälsovårdens perso

nal skall utföra.

Företagshälsovårdens
uppgifter kan schematiskt återges pä följande sätt. Miljöinriktade förebyggande
insatser som

-
olycksfallsförebyggande
verksamhet

-
arbete med fysikaliska
miljöfaktorer

-
arbete med kemiska och
biologiska miljöfaktorer

-
ergonomisk utrednings- och
åtgärdsverksamhet

-
insatser som rör den
organisatoriska och sociala miljön

-
allmänhygieniska uppgifter

Individ-
och gruppinriktade förebyggande insatser som

-
nyanställningsundersökningar

-
andra typer av
hälsoundersökningar

8 Riksdagen 1984/85. I saml. Nr 89

Prop. 1984/85:89 ,14

- utredning
av exponeringsförhållanden

- anpassning
av arbete och arbetsplatser

- rådgivning
om personlig skyddsutrustning

- uppföljning
av riskgrupper

Behandlande
verksamhet som

- behandling
av olycksfall

- akutsjukvård

-
arbetsrelaterad sjukvård

-
åtgärder i samband med vissa
påfrestningar psykiskt och socialt

-
rehabilitering

Utredning
av arbetsskadefall Information och utbildning Utvecklingsarbete och forskning Planering
och samverkan.

Utredningen
har ägnat några områden särskild uppmärksamhet i beskrivningen med hänsyn till
deras stora betydelse för inriktning och tyngdpunkter i den framtida
företagshälsovården. Ett sådant är medverkan i företagens planering. Företagshälsovården
bör enligt utredningens uppfattning i betydligt störte utsträckning än som nu
är fallet gå in i företagens planering och medverka till att
arbetsmiljöaspekterna finns med från idéstadiet till och med genomförandet av
förändringen. Självfallet skall företagshälsovården inte bära ansvaret för att
arbetsmiljön blir rätt utformad. Detta är primärt ett ansvar för arbetsgivare,
arbetsledare m.fl. i nära samverkan med de anställdas företrädare. Däremot
skall företagshälsovården med sitt expertkunnande ge beslutsfattarna underlag
som gör det möjligt att i planeringen också sörja för att arbetsmiljön blir
tillfredsställande. Sådana insatser förutsätter kontinuerlig samverkan mellan
företagshälsovården och företagens inköpsansvariga och olika planerings- och
projektgrupper m. m.

Sjukvårdens
roll i företagshälsovården är ett annat område som utredningen specialstuderat.
Det är enligt utredningens mening av största vikt att smidiga samverkansformer
utvecklas mellan företagshälsovården och samhällets hälso- och sjukvård, främst
primärvärden. Det behövs en bättre kommunikation mellan dessa två
kompetensområden så att var och en kan bidra med sina särskilda kunskaper och
förutsättningar vid behov av sjukvård. Därvid skall gälla att företagshälsovården
bör bidra med sin .särskilda kunskap om de arbetsmiljörelaterade aspekterna på
diagnos, värd- och rehabiliteringsplanering. Även underlag för
försäkringstekniska bedömningar bör kunna hämtas från företagshälsovården.

I
övrigt bör givetvis alla de resurser av medicinsk och sjukvårdsteknisk, art som
samhällets hälso- och sjukvård förfogar över bära den tunga delen

Prop.
1984/85:89 115

av
sjukvården i samverkan mellan dessa två system. Företagshälsovårdens roll i
denna samverkan blir speciellt påtaglig i början och slutet av ett sjukdomsförlopp.
Den får i stor utsträckning ta på sig den förmedlande rollen i patientens väg
mot rätt värdinstans och rollen som förmedlare av relevanta miljödata i
diagnos- och värdplaneringsskedet.

Företagshälsovårdsutredningen
har i samarbete med Sjukvårdens och socialvärdens planerings- och
rationaliseringsinstitut (Spri) studerat, hur företagshälsovården och
primärvärden samverkan i dag'och på vilket sätt samverkan kan förbättras.
Projektet och förslag till åtgärder beskrivs närmare i en Spri-rapport.

Utredningen
framhåller betydelsen av att företagshälsovården engagerar sig i psykologiska
och sociala arbetsmiljöproblem. Utredningen har valt att i en särskild
expertbilaga. Psykologiska och sociala uppgifter för företagshälsovården,
redovisa ett av underlagen för utredningens ställningstaganden.

Utredningen
konstaterar att företagshälsovårdens arbete skajl utgå frän en helhetssyn på
arbetsmiljön. Psykologiska och sociala frågor behöver ökad uppmärksamhet från
företagshälsovården, vilket i en del fall innebär en breddning av det
arbetsfält företagshälsovården hittills har haft.

De
psykologiska och sociala insatserna skall ha samma syfte som före-tagshälsovärdsarbetet
i övrigt och främst vara inriktade pä att förebygga ohälsa. Företagshälsovården
skall därvid vara en av många resurser som kan bidra till att ar-betslivets
psykiska och sociala problem uppmärksammas, förebyggs och åtgärdas.
Företagshälsovårdens insatser skall i första hand gälla hur man i samverkan med
arbetsmiljöansvariga kan planera, utforma och förändra arbetsplatsen med hjälp
av den kunskap om grundläggande mänskliga behov och reaktioner som tagits fram
inom främst beteende- och samhällsvetenskaperna. Psykologiska och sociala
insatser skall inte avse enbart enskilda fysiska, tekniska och sociala faktorer
i miljön och de enskilda arbetsuppgifterna. De skall också gälla planering och
organisation av arbetsplatsen som helhet eller del av denna.

Utredningen
vill betona att det verksamhetsområde som här berörs är under utveckling.
Erfarenheter av den fortsatta verksamheten och de behov som framgår därur måste
i väsentliga delar bilda underlag för de fortsatta insatserna på området liksom
de resurser som behöver avsättas. Företagshälsovårdens psykologiska och sociala
uppgifter måste således successivt preciseras i nära samverkan mellan
arbetsmarknadens parter och företagshälsovårdens personal. Stor uppmärksamhet
måste därvid ägnas integritetsfrägor för enskilda arbetstagare.

Företagshälsovården
har en viktig uppgift i anpassnings- och rehabiliteringsverksamhet inom
företagen. Enligt utredningens mening är det väsentligt att
företagshälsovården kan förstärka sina insatser pä området. De åtgärder som kan
bli aktuella kan vara medicinska men i många fall tekniskt-ergonomiska,
psykologiska och sociala och passar väl in i den

Prop. 1984/85:89 ' 116

inriktning mot förebyggande verksamhet som företagshälsovården
skall ha. Det är emellertid en speciell dimension som tillförs denna inriktning
när det förebyggande arbetet skall gälla arbetsmiljö-, grupp- och individinriktade
åtgärder av så krävande karaktär som det är fråga om när svåra psykiska,
fysiska och sociala arbetshinder skall beaktas.

En betydande andel av arbetssjukdomarna har samband med
förslitning i arbetet. Enligt utredningens uppfattning har den tekniska
utvecklingen inte i tillräcklig omfattning tagit hänsyn till de ergonomiska
aspekterna. Utredningen har därför funnit anledning att särskilt uppmärksamma
de ergonomiska frågorna som ett område där företagshälsovården kommer att fä
betydande uppgifter framöver och där behoven av kvalificerade insatser är ökande.

Arbetslivets ökande automatisering och datorisering kommer
att ställa nya krav pä insatser av företagshälsovården. Enligt utredningens
mening är det av stor vikt att företagshälsovårdens speciella kunnande
utvecklas och tas tillvara i samband med planeringen av sådana förändringar i
företagen.

Ytterligare
ett område där företagshälsovården bör ta pä sig ökade , uppgifter i framtiden
är arbetsskadeutredningar. Erfarenheterna av försäkringskassornas handläggning
av arbetsskadeärenden pekar på behov av en mer kvalificerad och inträngande
sambandsbedömning. Företagshälsovården har enligt utredningens uppfattning
särskilda förutsättningar att utarbeta underlag som medger en allsidig
bedömning av de arbetsmiljöförhållanden som förelegat i det enskilda fallet i
relation till den skada eller sjukdom som kunnat påvisas. Det bör också vara en
uppgift för företagshälsovården att medverka vid anmälan av arbetsskada.

Företagshälsovårdens utbyggnad och utveckling

I kapitel 6 behandlar utredningen de centrala frågorna om
företagshälsovårdens utbyggnad och utveckling. Därvid uppehåller sig
utredningen en hel del vid de kvantitativa aspekterna på utbyggnaden men
framhåller betydelsen av att kvantitet och kvalitet följs ät i utbyggnaden.

Utredningen konstaterar, att mellan 50 och 60% av
arbetstagarna har tillgäng till företagshälsovård. Ca 1 600000 arbetstagare
står utan företagshälsovård. Eftersom det i stor utsträckning är anställda i
små företag som inte har tillgång till företagshälsovård och eftersom
arbetsmiljöavtal i många fall inte gäller på dessa företag har utredningen
ingående analyserat vad som är känt om arbetsmiljön i sådana företag. Som
underlag för bedömning av behovet av företagshälsovård i dessa företag har
utredningen ställt samman fakta frän en rad undersökningar om arbetsmiljömedvetande
och arbetsmiljörisker i små företag. Resultaten framgår av bilaga 3,
Småföretag. En översikt med hänsyn till förutsättningar för och behov av
företagshälsovård. Utredning'en har också följt projekt som avser småföretag
och företagshälsovård.

Prop. 1984/85:89 117

Samnianfattningsvis kan utredningen konstatera, att enligt
gjorda undersökningar skiljer sig arbetsmiljöriskerna i små företag inte
särskilt från de risker som finns i störte företag. De små företagen har i
stort sett samma arbetsmiljöproblem som större företag i samma bransch.
Branschtillhörigheten betyder således mer än storleken på företaget. Därmed är
det inte sagt att skillnader skulle saknas mellan små och stora företag. Det
finns en del problem som kan vara vanliga i små företag. Särskilt gäller det
sådana som hänger samman med arbetslokaler, personalutrymmen och ventilation.

Utredningen har inte funnit, att någon del av
arbetsmarknaden, vare sig det skulle gälla bransch, företagsstorlek eller annan
indelningsgrund, kan vara helt utan företagshälsovård. Utredningen anser
därför, att det skall vara en rättighet för arbetstagarna på alla arbetsplatser
att i anslutning till den egna arbetsplatsen kunna fä opartisk expertmedverkan
vid bedömning av arbetsmiljön och dess effekter på hälsan. Det skall gälla
såväl befintlig arbetsmiljö som planerad. Det skall också vara arbetsgivarens
skyldighet att tilhandahålla och bekosta denna expertmedverkan i form av
företagshälsovård. Företagshälsovården skall medverka med expertsynpunkter
både som hälsoövervakare i trängre bemärkelse och i sådan planering som leder
till ny arbetsmiljö eller anpassning av befintlig.

Från samhällets utgångspunkt är arbetarskydd inte något
som hör samman med anställningsförhållandet. 1 och med den nya
arbetsmiljölagen kom lagstiftningen att vidgas till att i princip också gälla
ensamföretagare, medhjälpande familjemedlemmar och personer som utför
yrkesmässigt arbete för gemensam räkning.

Anledningen till vidgningen av arbetsmiljölagstiftningen
till att också gälla ensamföretagare var en allmän bedömning att dessa kunde ha
arbetsmiljöproblem som var väl sä besvärliga som i företag med anställda.
Detta gällde särskilt inom jordbruket. Arbetsmiljöutredningen framhöll att allvarliga
risker för ohälsa och olycksfall finns för dem som arbetar i jordbruket,
oavsett om detta bedrivs som familjejordbruk eller i annan form.

Enligt företagshälsovårdsutredningens mening kan
företagshälsovård för ensamföretagare i många fall vara väl så motiverad som
för andra grupper. Det finns därför anledning att i den fortsatta planeringen
av företagshälsovårdens utbyggnad för småföretag också beakta de ca 270000
ensamföretagarnas behov. Givetvis kan det härvid inte bli fråga om annat än ett
frivilligt engagemang från ensamföretagarnas sida.

Utredningen har sett som sin främsta uppgift att lägga
förslag som syftar till heltäckande företagshälsovård för landets arbetstagare.
Det bör dock vara naturligt att en företagare med anställda som ansluter sig
till företagshälsovård kan göra detta också för egen del. Så sker redan i dag
i stor utsträckning. Den redovisade inställningen vad gäller ensamföretagare
skall uppfattas som en markering att dessa i takt med att resurserna byggs ut
skall erbjudas anslutning till företagshälsovården. Detta förutsätts ske

Prop.
1984/85:89 118

pä
ett sådant sätt att det inte hindrar att alla arbetstagare erbjuds företagshälsovård
inom rimlig tid.

Företagshälsovärdsutredningen
har ingående analyserat de förutsättningar som kan finnas för utbyggnad av
företagshälsovården till heltäckning. Utredningen har därvid gjort den
bedömningen att brist pä personal eller andra resurser inte behöver vara ett
hinder för utbyggnaden. De hinder och problem som utredningen kunnat
identifiera ligger snarare pä det strukturella området och är nära förknippade
med situationen i små företag, dvs. sådana företag som "blivit över"
vid utbyggnaden av företagshälsovården. Utredningen lyfter därför fram
"småföretagsproblemet" som det som kan hindra utbyggnaden, om inga
särskilda insatser görs.

När
det gäller den offentliga sektorn finns formella förutsättningar för att företagshälsovården
skall byggas ut. Stat, kommun och landsting har för sina respektive
verksamheter träffat avtal med arbetstagarna om utbyggnad av
företagshälsovården. Många kommuner och i stort sett alla landsting har byggt
ut företagshälsovården. Verksamheten kan i somliga landstings- och
primärkommuner behöva få en starkare arbetsmiljöinriktning än den "personalhälsovärd"
har som man ibland bedriver. Vidare behöver verksamheten förstärkas pä främst
den tekniska sidan men också det kan uppnås via avtalen.

På
den statliga sidan finns också avtal som ger underlag för full utbyggnad.

Det
samlade utbyggnadsbehovet pä den offentliga sektorn rör sig uppskattningsvis
om ca 400000 personer, varav ca 50000 kan beräknas ha tillgång till
"företagshälsovård" som inte är komplett.

Anledningen
till att man kan se med viss tillförsikt på att utbyggnaden blir heltäckande pä
den offentliga sidan inom en inte alltför avlägsen framtid är inte endast att
det avtalsmässigt finns förutsättningar. En annan betydelsefull faktor är att
stat, landsting och kommuner i allmänhet är så stora arbetsgivare inom ett
visst geografiskt område att det går att få underlag för företagshälsovård utan
att en läng rad arbetsgivare skall samverka för att skapa de organisatoriska
förutsättningarna. Problemen med små företag är långt ifrån så uttalade på den
offentliga som i den privata sektorn, även om det förekommer små och ibland
utspridda arbetsplatser också inom offentlig sektor.

Inom
den privata sektorn är bilden inte sä enhetlig och entydig. Man kan konstatera
att ca 800000 av de ca 1 200000 arbetstagarna inom privat sektor som saknar
företagshälsovård kan få sådan via arbetsmiljöavtalen. Av dessa kan upp till
450000 beräknas vara anställda i företag som är medlem i arbetsgivarförening.
Förutom SAF avses härmed SFO, KFO, BAO, TA m.fl. arbetsgivarföreningar. Därtill
kommer upp till 260000 arbetstagare som är anställda i företag med hängavtal.
Dessa företag ingår således inte i de centrala parternas gemensamma områden men
arbetsmiljöavtalet gäller också här. Vidare finns bland de 800000 sådana
anställda

Prop. 1984/85:89 119

som
har viss service, t. ex. i form av personalläkare, vilket inte kan klassificeras
som företagshälsovård.

Det finns i dagsläget
åtminstone 220000 företag med färte än 50 anställda. Av dessa kan endast
uppemot 27000 bedömas ha företagshälsovård. I många av de mindre företag som
saknar företagshälsovård finns arbetsmiljöavtal. Men trots att avtal om
företagshälsovård således träffats kan arbetsgivaren ibland vara mindre benägen
att ansluta sina anställda till befintlig företagshälsovård eller samverka med
andra för att bygga upp företagshälsovård. Den beskrivna situationen är väl
belagd i projekt och pä annat sätt.

Ännu
mer komplicerade är förutsättningarna i företag där man inte slutit arbetsmiljöavtal.
De beräkningar företagshälsovärdsutredningen gjort visar, att ca 400000
personer arbetar i företag som saknar arbetsmiljöavtal. I allmänhet är såväl
arbetsgivare som arbetstagare i sädana företag oorganiserade. Det finns skäl
att räkna med att så gott som samtliga anställda i "avtalslösa
företag" saknar företagshälsovård. Det finns också anledning att räkna med
att inte alla arbetsgivarna i dessa företag kommer att söka anslutning till
företagshälsovård.

Företagshälsovårdsutredningen
sammanfattar de faktorer som utredningen anser påverkar förutsättningarna att
fä heltäckande företagshälsovård för små företag pä följande sätt.

-
Småföretag saknar ofta
organiserat skyddsarbete.

-
Kunskaperna om
arbetsmiljöfrågor och företagshälsovård är ofta bristfälliga i små företag.

-
Anslutningen till facklig
organisation respektive arbetsgivarorganisation är inte så god i små som större
företag.

-
Mänga småföretag saknar
arbetsmiljöavtal.

-
Arbetsgivarnas benägenhet att
ansluta sina anställda till företagshälsovård är många gånger inte så stor.

-
Företagshälsovården är ibland
innehållsmässigt mindre väl anpassad för små företags behov.

-
Det kan vara särskilda
organisatoriska och ekonomiska problem förenade med att anordna
företagshälsovård för många små företag.

-
Det saknas samordnings- och samverkahsinitiativ
för att få i gång företagshälsovård för mänga små företag.

Inom
utredningen råder enighet om målet att alla arbetstagare skall omfattas av
företagshälsovård inom en tioårsperiod och att även ensamföretagare skall ges
möjlighet att ansluta sig till företagshälsovård. Det skulle innebära
företagshälsovård för i princip alla arbetstagare samt möjlighet för
ensamföretagare m.fl. att ansluta sig före mitten av 1990-talet.

Den
kommande tioårsperioden behöver användas för att dels i vissa fall konsolidera
den befintliga företagshälsovården, dels finna vägar att bereda de små
företagen företagshälsovård. Att en så lång period kan behövas för att nä full
täckning har också sin förklaring i att den fortsatta,utbyggnaden

Prop.
1984/85:89 120

avser en mycket stor mängd företag som det kan ta viss tid
att finna lämpliga lösningar för. Det är också av stor vikt att
kvalitetsfrågorna för företagshälsovården i sin helhet får en framskjuten plats
under utbygg-_ nadsperioden.

I avsnitt 6.6 går utredningen närmare in på de resurser
som står till buds eller bör tillskapas för att säkra utbyggnaden av
företagshälsovården enligt utredningens intentioner. Därvid framhåller
utredningen betydelsen av att befintliga företagshälsovårdsenheter byggs ut.
Landstingens och primärkommunernas olika möjligheter att medverka till att små
företag får tillgång till företagshälsovård belyses särskilt. Utredningen
föreslår dessutom en rad åtgärder som syftar till att resurserna genom
samverkan m. m. blir väl utnyttjade och att verksamheten blir ekonomiskt
försvarbar såväl samhällsekonomiskt som företagsekonomiskt. Detta bör kunna ske
utan att man för den skull gör avkall på parternas inflytande på verksamheten
eller kvaliteten i den. Utredningen vill särskilt framhålla betydelsen av regional
samverkan och lokal planering för att motverka att resurserna splittras och för
att bygga upp verksamheten med beaktande av de skilda behov och förutsättningar
som kan finnas i olika regiorier.

Enligt företagshälsovårdsutredningens uppfattning kommer utbyggnaden
och utvecklingen av företagshälsovården att ställa krav pä en rad åtgärder som
kan sammanfattas i följande punkter.

-
Företagshälsovårdens
innehåll och den organisatoriska uppbyggnaden av verksamheten måste
differentieras i större utsträckning för att tillgodose behoven.

-
Arbetsmarknadens
parter samverkar inom respektive avtalsområde och ansvarar för att utbyggnad
sker genom anslutning till befintlig företagshälsovård eller till nya
företagshälsovårdsenheter som parterna bygger upp själva eller i samverkan med
andra. Parterna måste också samverka över avtalsgränserna.

-
Befintlig
företagshälsovård, landstingen, primärkommunerna och staten via Statshälsan
medverkar till att små företag får företagshälsovård.

-
Företagshälsovården
inriktar sin verksamhet på förebyggande åtgärder riktade mot arbetsmiljön.

-
Företagshälsovården
och samhällets hälso- och sjukvård samverkar i syfte att komplettera varandra.

-
Samhällets
ekonomiska stöd till den som anordnar företagshälsovård ges i syfte att
stimulera till en förebyggande inriktning i verksamheten.

-
Utifrån det
övergripande ansvaret för befolkningens hälsa enligt hälso-och sjukvårdslagen
förutsätts landstingen med kraft verka för att tillhandahålla
företagshälsovård om inga andra möjligheter står till buds.

-
Arbetsmarknadens
parter, yrkesinspektionen, landstingen m.fl. samverkar regionalt för att
samordna strävandena att bygga ut företagshälsovården till heltäckning samt
för att främja utvecklingen av företagshälsovården. Samverkan sker i och i
anslutning till yrkesinspektions-

Prop.
1984/85:89 121

nämnderna, som består av företrädare för arbetsmarknadens
parter

samt
chefen för respektive yrkesinspektionsdistrikt. — Företagshälsovårdsdelegationen,
som är ett centralt samverkansorgan

mellan arbetsmarknadens parter, arbetarskyddsstyrelsen och
socialstyrelsen, fortsätter att vara forum för central samverkan när det
gäller

företagshälsovårdens utbyggnad och utveckling.

Utredningen
framhåller också betydelsen av att arbetsmarknadens parter och
yrkesinspektionen gör särskilda insatser för att förbättra skyddsarbetet och
arbetsmiljömedvetandet i små företag.

I
utredningen har även lagfäst rätt till företagshälsovård för alla arbetstagare
diskuterats, innebärande att arbetsgivarens skyldighet att anordna
företagshälsovård skrivs in i lag. Inom den avtalsreglerade sektorn kan finnas
svårigheter att övertyga enskilda företag om nödvändigheten att ansluta sig
till företagshälsovård. Framförallt kan det vara fallet i samband med hängavtal.
Detta kan medföra svårigheter att på ett framgångsrikt sätt fullborda
utbyggnaden. Det kan också finnas arbetsgivare som inte är beredda att stå för
de kostnader som en anslutning till företagshälsovård medför eller av andra
skäl ställer sig tveksamma. Det finns därför inom denna sektor behov av
ytterligare stöd för den fortsatta utbyggnaden.

Vad gäller arbetsplatser som i dag saknar arbetsmiljöavtal
har utredningen inte funnit belägg för att företagshälsovården kommer att
byggas ut annat än marginellt och i långsam takt, om inte särskilda åtgärder
vidtas.

Mot den
redovisade bakgrunden har utredningen övervägt de fördelar och nackdelar som
kan vara förenade med att lagfästa rätten till företagshälsovård. En fördel
skulle vara att det skulle skapas bättre instrument för att planera och bygga
ut företagshälsovården under beaktande av olika krav på kvalitet och
inriktning. En lagstiftning skulle också medverka till att arbetsgivare som av
t. ex. kortsiktiga, ekonomiska skäl inte vill söka anslutning till
företagshälsovård för sina anställda skulle fä ikläda sig samma ansvar och
kostnader som de arbetsgivare som anordnar eller anslutit sig till
företagshälsovård.

De
nackdelar som utredningen kan se med en lagstiftning är för det första att
arbetarskyddsstyrelsens föreskrifter om företagshälsovård skulle kunna
uppfattas som normerande även för den företagshälsovård som drivs enligt
avtalen. Det finns en påtaglig risk att parternas intresse och engagemang
skulle avta och att man skulle överiäta ansvaret på myndigheterna. En annan
nackdel skulle vara att en lagstiftning för arbetsgivare utan arbetsmiljöavtal
skulle kunna leda till att dessa för sin verksamhet skulle kunna åläggas att ta
i anspråk företagshälsovårdsresurser innan alla arbetstagare med
arbetsmiljöavtal fått tillgång till företagshälsovård.

Utredningen har stannat för att inte föreslå att rätten
till företagshälsovård lagregleras. Utredningen föreslär i stället att de ovan
nämnda åtgärderna kompletteras med att yrkesinspektionen riktar särskilda
informationsinsatser om företagshälsovård till företag som inte omfattas av
arbetsmiljöavtal.

Prop.
1984/85:89 ,122

Fyra ledamöter har reserverat sig rill förmän för lagfäst
rätt till företagshälsovård för alla arbetstagare. Enligt reservanterna bör
lagstiftning införas fr. o.m. den I januari 1988.

Personal

Personalfrågor behandlas i kapitel 7. I
företagshälsovården måste finnas medicinskt och tekniskt samt psykologiskt och
socialt kunnande för att arbetsmiljöproblemen skall kunna angripas på ett
allsidigt sätt. I företagshälsovården behövs även administrativt kunnande för
att verksamheten skall fungera.

Utredningen utgår från att företagshälsovården skall
byggas upp och byggas ut med i huvudsak de personalkategorier som i dag finns i
verksamheten, dvs. företagsläkare, företagssköterska, skyddsingenjör, företagssjukgymnast,
VD (motsv.), sekreterare/assistent och i en del fall beteendevetare,
undersköterska, yrkeshygieniker och skyddstekniker.

Utredningen framhåller betydelsen av att arbetet i
företagshälsovården organiseras så att problemet avgör vilken personal som
behöver medverka vid lösningen. Skyddskommittéer, företagshälsovårdskommittéer,
skyddsombud, enskilda arbetstagare och arbetsledare m. fl. skall kunna vända
sig till företagshälsovården med sina frågor och problem och känna att företagshälsovården
ger svar och service utifrån den samlade kunskap som finns inom enheten.
Företagshälsovårdens,förebyggande arbete måste ha samma målsättning.

Yrkesprofilen hos olika personalgrupper beskrivs med
särskild markering av vad det arbetsmiljöinriktade arbetet kräver av t. ex.
medicinsk och teknisk personal. Företagshälsovård som medicinskt
verksamhetsområde beskrivs som bakgrund till utredningens förslag om att
området skall bli självständig medicinsk specialitet. Utredningen pekar på
möjligheterna att vidga i första hand företagssköterskornas arbetsuppgifter. Detta
kan ske efter delegering från företagsläkare men bör också kunna ske till följd
av de speciella förutsättningar arbetet i företagshälsovården ger och efter t.
ex. utbildningsinsatser. Med hänsyn till att det förebyggande arbetet i företagshälsovården
är under utveckling och kan behöva förstärkas ger en ändrad arbetsfördelning
företagsläkarna ökade möjligheter att ägna sig ät utveckling av det medicinskt
förebyggande arbetet. Med företagssjukgymnast i arbetslaget ökar också
företagshälsovårdens möjligheter att medicinskt i anslutning till belastsningsproblem
göra sambandsbedömningar, insatser för anpassning av arbetsplatsen samt program
för rehabilitering.

Företagshälsovårdsutredningen framhåller den tekniska
verksamhetens särart i företagshälsovården i förhållande till de insatser som
tekniker i linjen respektive vid yrkesinspektionen svarar för.
Företagshälsovårdens tekniska insatser vid planering och projektering betonas.
Arbetsfördelning mellan skyddsingenjör, yrkeshygieniker och skyddstekniker redovisas
med markering av att skyddsingenjören tekniskt bör ha huvudansvaret i
verksamheten.

Prop. 1984/85:89 123

Utredningen
konstaterar, att företagshälsovårdens personal måste ha ökad beredskap att
uppmärksamma, förebygga och i övrigt angripa psykologiska och sociala
arbetsmiljöproblem. De psykologiska och sociala frågornas tyngd och karaktär
kan variera från arbetsplats till arbetsplats och därmed även behovet av
kompetens för dessa uppgifter. Enligt utredningens uppfattning bör man så
långt det är möjligt integrera de nya uppgifterna i den medicinska och tekniska
personalens uppgifter. Som komplettering till medicinsk och teknisk personal
med viss kompetens, t. ex. inhämtad genom efterutbildning, kan det i somliga
företagshälsovårdsenheter bli aktuellt med personal som har sin yrkesprofil
inom det beteendevetenskapliga området.

De
administrativa uppgifterna i företagshälsovården kan behöva uppmärksammas,
konstaterar utredningen, och pekar på behovet av personal för såväl
administrativa ledningsuppgifter som för den löpande administrationen.

I avsnitt 7.3 redovisar
utredningen sin syn på hur personalbehovet i företagshälsovården skall kunna
tillgodoses med beaktande av den arbetsfältbeskrivning som gjorts och med
målet att alla arbetstagare skall ha tillgång till företagshälsovård om tio år.
Utvecklingen av arbetsmarknaden och inom arbetsmiljöområdet är sådan att man i
dag inte med säkerhet kan förutse vilken personalsammansättning och
personaltäthet som är mest ändamålsenlig i företagshälsovården om tio är.
Utredningens överväganden bygger på genomsnittliga beräkningar och får inte
uppfattas som normtal för personalbemanningen i företagshälsovården. Här får
man utgå från varierande behov, inte minst efter den mera ingående behovsanalys
som utredningen föreslär skall göras generellt och särskilt i den fortsatta utbyggnaden.

Enligt
företagshälsovårdsutredningens uppfattning är tre personalkategorier
oundgängligen nödvändiga i företagshälsovården. Det är företagsläkare,
företagssköterska och skyddsingenjör. När det gäller företagsläkare räknar
utredningen med att läkartätheten skulle kunna minska i den fortsatta
utbyggnaden av företagshälsovården av följande skäl.

-
Samhällets hälso- och sjukvård
har under senare år byggts ut och planeras att bli bättre bemannad och
tillgänglig än tidigare. Den beräknas kunna avlasta företagshälsovården sjukvärdande
uppgifter.

-
Företagssköterskorna bör
anförtros vidgade uppgifter inom företagshälsovårdens medicinska arbetsfält
med den avlastning detta kan innebära för företagsläkarna.

-
I den fortsatta utbyggnaden av
företagshälsovården finns i vissa fall mindre behov av medicinska
företagshälsovårdsinsatser än i den företagshälsovård som hittills byggts ut.

-
Företagssjukgymnaster
rekryteras till företagshälsovården och kan i viss utsträckning avlasta läkarna
uppgifter.

Utredningen
drar slutsatsen att med nuvarande antal utbildningsplatser

Prop.
,1984/85:89 124

skulle det vara möjligt att 1993 ha byggt ut
företagshälsovården till heltäckning för landets arbetstagare med i genomsnitt
en företagsläkare per drygt 3 000 till företagshälsovården anslutna personer.
Utsikterna att rekrytera läkare till företagshälsovården bedöms vara goda.

Motsvarande bedömning görs när det gäller
företagssköterskor, men i det fallet räknar utredningen med i genomsnitt en
företagssköterska per ca 1 500 anslutna, dvs. ett ökat inslag av
företagssköterskor.

Rekryteringssituationen
för skyddsingenjörer bedöms också som god. Utredningen föreslär viss utökning
av antalet utbildningsplatser för skyddsingenjörer för att därmed säkra att
utbyggnaden kan genomföras med samma genomsnittliga antal skyddsingenjörer som
i dagsläget, dvs. en skyddsingenjör per ca 2000 anslutna.

Utredningen
ser även företagssjukgymnasten som en viktig resurs men konstaterar, att
bristen på utbildningsplatser kan hindra att ett önskvärt antal
företagssjukgymnaster utbildas. Detta skall emellertid enligt utredningens
uppfattning inte behöva hindra utbyggnaden. Företagshälsovårdsdelegationen
förutsätts verka för att fler utbildningsplatser kommer fram.

Utredningen
är inte beredd att kvantifiera behovet av beteendevetare under den kommande tioårsperioden
utan föreslår att delegationen följer utvecklingen och kommer med förslag.

I avsnitt
7.4 belyser utredningen behörighets- och meritvärderingsfrågor. Utredningen
anser, att man av bl. a. kvalitetsskäl bör sträva efter att ha samma behörighetsreglering
för den medicinska personalen i företagshälsovården som för medicinsk personal
inom den offentliga hälso- och sjukvården. Regleringen innebär i allmänhet krav
på viss utbildning för att inneha tjänst. Enligt utredningens mening bör den
behörighetslag som är under utredning öppna möjlighet för sådana regler också i
företagshälsovården.

1 avvaktan
på att praktiska och författningsmässiga förutsättningar för
behörighetsreglering skapas bör tillämpningen av de rekommendationer som
företagshälsovårdsdelegationen utfärdat stramas upp.

Företagshälsovårdsdelegationen bör också utfärda
rekommendationer med krav på viss utbildning för tekniker som skall anställas i
företagshälsovården. Lagreglering anses inte påkallad i det sammanhanget.

Meritvärdering
vid tjänstgöring som företagsläkare har länge uppfattats som ett problem.
Läkare har ibland framhållit, att de varit tveksamma att gå in i
företagshälsovården, eftersom de befarat att inte få tillgodoräkna sig sådan
tjänstgöring om de senare skulle vilja övergå till tjänst inom den allmänna hälso-
och sjukvärden. Problemet kan vara likartat för annan medicinsk personal.

Meriter
som förvärvats exempelvis som företagsläkare i en privat företagshälsovårdsenhet
kan enligt gällande lagstiftning inte automatiskt tillgodoräknas som tjänsteår
i samband med tillsättning av offentligt reglerade läkartjänster. Hittills har
framställningar från läkare som är verksamma

Prop. 1984/85:89 ' 125

inom
privat företagshälsovård och som hos socialstyrelsen begärt tjänsteårsrätt
varit sparsamma. I de fall läkare begärt tjänsteårsrätt har de dock erhållit
sådan.

Utredningen anser, att det
nuvarande meritvärderingssystemet har en rad negativa konsekvenser för
företagshälsovården, eftersom det är "snårigt" och svårtolkat och
ofta.inbjuder till missuppfattningar. Därför ser utredningen positivt pä
socialstyrelsens förslag att det särskilda tjänsteårsrättsbegreppet slopas.
Det skulle därvid bli möjligt att helt jämställa tjänstgöringar inom olika
verksamhetsområden, oavsett om dessa fullgjorts inom offentlig hälso- och
sjukvård eller inom t. ex. företagshälsovård.

Utbildning

Utredningen
behandlar i kapitel 8 utbildning för företagshälsovårdens personal. Som
utgångspunkt för förslagen om den framtida utbildningen har utredningen
formulerat följande principiella krav.

- En
anpassning till det vanliga systemet för grund- eller vidareutbildning

som gäller motsvarande yrkesgrupper inom andra områden skall efter

strävas.

- Den
framtida företagshälsovårdsutbildningen skall vara generell med

hänsyn till förhållandena inom arbetsmarknaden. Branschinriktad ut

bildning anordnas endast på efterutbildningsnivå.

~
Praktik eller handledd praktisk tjänstgöring skall utgöra ett väsentligt inslag
i den framtida företagshälsovärdsutbildningen.

- Utbildningen
i företagshälsovård bör, för att bli lätt tillgänglig för de

studerande, spridas geografiskt och anordnas även på andra orter än

Stockholm, Umeå och Jönköping. "Utbildningscentra" med utbildning

för två eller fler kategorier befattningshavare i företagshälsovården skall

eftersträvas.

-
Utbildningarna skall utformas
och dimensioneras sä att den pågående utbyggnaden av företagshälsovården inte
stannar upp utan kan fortsätta i åtminstone nuvarande takt.

-
Företagshälsovårdens personal
skall vara utbildad för arbete i företagshälsovården före anställning.

Utredningen
föreslär, att företagsläkarutbildningen anordnas inom det reguljära
vidareutbildningssystemet för läkare och att företagshälsovård blir medicinsk
specialitet. Vidareutbildningen skall omfatta fyra och ett halvt ärs praktisk
tjänstgöring varav 18 månader företagshälsovård, 18 månader allmänmedicin, 12
månader internmedicin och 6 månader allmän psykiatri. Vissa iitbytesmöjligheter
skall finnas. Till utbildningen skall knytas nio veckor.teoriundervisning i
huvudsak bestående av arbetarskyddsstyrelsens nuvarande specialutbildning för
företagsläkare. I utbildningen föresläs också ingå tre s. k. NLV- kurser.

Utredningens
förslag innebär att s. k. FV-block för företagsläkare inrättas. Detta
förutsätter att landstingen och arbetsgivarna är beredda att

Prop.
1984/85:89 126

inrätta utbildningstjänster och ställa upp med handledning
inom respektive område. Utredningen räknar med att det vid fullt utbyggd
specialistutbildning kommer att behövas ca 90 FV-block per år.

Förslaget innebär att företagsläkarutbildningen i sin
nuvarande form trappas ned i takt med att FV-block och utbildningstjänster
inrättas. Därvid förutsätts att arbetarskyddsstyrelsens teoretiska kurser i
företagshälsovård går in som en del i den nya utbildningen.

Utredningen föreslär, att socialstyrelsen får i uppdrag
att med ledning av utredningens förslag skyndsamt utforma den medicinska
specialiteten företagshälsovård samt lägga förslag om att sådan inrättas.
Arbetet bör bedrivas i nära samverkan med arbetarskyddsstyrelsen och den därtill
knutna företagshälsovårdsdelegationen. Eventuella samordningsmöjligheter
mellan företagsläkarutbildningen och yrkesmedicinarutbildningen skall tas till
vara.

Den framtida företagssköterskeutbildningen bör enligt
utredningens mening förbereda för ett vidgat arbetsfält för
företagssköterskorna. Vidareutbildningen till företagssköterska bör därför på
sikt utökas till att omfatta 40 poäng och bygga på den nya grundutbildningen
för sjuksköterskor om 80 poäng, hälso- och sjukvårdslinjen i högskolan, samt
minst två ärs arbete som sjuksköterska. Av den föreslagna vidareutbildningens
40 poäng bör ca 15 bestå av praktik i företagshälsovård och ca 25 av teoretisk
utbildning.

Utökningen till 40 poäng av företagssköterskeutbildningen
bör ske i takt med att sjuksköterskor utbildas enligt de nya
utbildningsplanerna för hälso- och sjukvårdslinjen. Första kullen
sjuksköterskor med 80 poängs grundutbildning enligt den nya utbildningsplanen
examineras 1984. 1986 är således den första teoretiska möjligheten att till
vidareutbildning anta de "nya" sjuksköterskorna, eftersom de inte
blir behöriga att söka till utbildningen förrän efter två års yrkesverksamhet.
Beträffande den nuvarande utbildningen föreslår utredningen en viss utökning av
den teoretiska delen.

Utredningen förutsätter, att arbetarskyddsstyrelsen tills
vidare anordnar utbildning för förelagssköterskor men strävar efter att sprida
den till nya orter. Sådan utbildning bör kunna anordas på uppdrag av
arbetarskydds-styrelsen.

Utredningen föreslår, att UHÄ i samråd med
arbetarskyddsstyrelsen och Landstingsförbundet utreder de närmare
förutsättningarna att anordna företagssköterskeutbildning som reguljär
högskoleutbildning vid landstingens vårdskolor.

Beträffande undersköterskor inom företagshälsovården konstaterar
utredningen att det inte finns behov av särskild utbildning i företagshälsovård
före anställning inom företagshälsovården. Däremot bör viss introduktionsutbildning
och orienterande utbildning ges i kursform. Sådan kan med fördel anordnas i
samarbete mellan ett antal företagshälsovärdsenhe-ter som ligger nära varandra.
Eventuellt bör detta kunna ske i samarbete med den kommunala vuxenutbildningen.

Prop.
1984/85:89 127

Utredningen konstaterar att antalet platser för.utbildning
av företagssjukgymnaster långt ifrån är tillräckligt och föreslår därför att arbetar-skyddsstyrelsen
snarast ökar antalet utbildningsplatser från 24 till minst 50 per år i sin
utbildning för företagssjukgymnaster. Utredningen föreslår också att
företagshälsovårdsdelegationen undersöker möjligheterna att få fram ytterligare
utbildningsplatser på andra håll.

Utredningen har vidare tagit upp möjligheterna att utforma
en framtida företagssjukgymnastutbildning som påbyggnadsutbildning till den nya
rehabiliteringslinjen om 100 poäng i högskolan. En sådan päbyggnadsutbild-ning
för blivande företagssjukgymnaster kunde omfatta 20 poäng varav na 10 praktik.
UHÄ har nyligen påbörjat utredning om sjukgymnasternas vidareutbildning och
utredningen föreslår därför, att UHÄ i samråd med arbetarskyddsstyrelsen i det
sammanhanget undersöker förutsättningarna att inrätta den föreslagna päbyggnadslinjen
om 20 poäng.

Beträffande skyddsingenjörer inom företagshälsovården
betonar utredningen vikten av god teknisk grundkompetens. Utredningen föreslår
att skyddsingenjörsutbildningen anordnas i följande två varianter.

-
Ettårig (40
poäng) vidareutbildning efter tidigare teknisk grundutbildning inom högskolan
(civilingenjörsutbildning) alternativt efter viss annan teknisk utbildning som
kompletterad med yrkesverksamhet kan bedömas ge erforderlig teknisk
grundkompetens.

-
Specialinriktning
inom teknisk linje (cilivingenjörsutbildning) omfattande 40 poäng av linjens
totalt 160 poäng.

I båda varianterna bör ingå ca 10 poäng praktik inom
företagshälsovården.

Utredningen förslår, att arbetarskyddsstyrelsen i vissa
avseenden modifierar sin nuvarande skyddsingenjörsutbildning. Vidare föresläs
att UHÄ verkar för att vidareutbildning till skyddsingenjör också inrättas vid
högskolan samt prövar förutsättningarna att bygga upp skyddsingenjörsutbildning
som en specialinriktning av civilingenjörsutbildningen.

Utredningen har tidigare i särskild ordning lämnat förslag
till utbildning av yrkeshygieniker. Förslaget innebär att sådan utbildning
anordnas som 60 poängs påbyggnadsutbildning efter genomgången kemitekniklinje
eller kemistlinje inom högskolan. Utbildningen beräknas komma i gång snarast
vid universitetet i Lund.

Utbildning för skyddstekniker inom företagshälsovården
föreslås omfatta åtta kursveckor.

Beträffande utbildning för beteendevetare inom
företagshälsovården konstaterar utredningen att det är svårt att nu ange vilken
grundläggande utbildning eller vilken vidareutbildning söm bäst lämpar sig för beteendevetare
i företagshälsovården. I avvaktan på att de psykologiska och sociala
arbetsuppgifterna i företagshälsovården preciseras klarare bör man emellertid
överväga pä vilket sätt t. ex. psykologutbildningen och påbyggnader pä
socionomutbildningen kan fä ett innehåll som direkt tillgodoser krav som ställs
pä beteendevetare i företagshälsovården.

Prop.
1984/85:89 128

Företagshälsovårdsutredningen föreslår, att UHÄ får i
uppdrag att i samråd med arbetarskyddsstyrelsen och i nära samverkan med företagshälsovårdsdelegationen
utreda behovet av och förutsättningarna för att anordna utbildning med beteendevetenskaplig
inriktning för arbete i företagshälsovården. Därvid bör man utreda om vissa
beteendevetenskapliga grundutbildningar bör profileras mot företagshälsovård
eller på annat sätt förstärkas med inslag som rör företagshälsovård.

Företagshälsovårdsutredningen föreslår vidare, att UHÄ och
arbetarskyddsstyrelsen vid sina överväganden om utbildning i företagshälsovård
för beteendevetare också uppmärksammar behovet av utbildning för beteendevetare
som redan arbetar i företagshälsovården utan vidareutbildning för detta.

I detta
sammanhang föreslår utredningen också att psykiska och sociala aspekter på
arbetsmiljön uppmärksammas särskilt i vidareutbildningen (motsv.) som
förbereder medicinsk och teknisk personal för arbete i företagshälsovården.
Utredningen föreslår, att företagshälsovårdsdelegationen verkar för att efterutbildning
inom detta område kommer fram snarast för företagssköterskor, skyddsingenjörer,
företagsläkare och företagssjukgymnaster. En sådan utbildning skall syfta till
att göra de nämnda personalgrupperna beredda att i sin ordinarie yrkesfunktion
arbeta med psykiska och sociala arbetsmiljöproblem.

, Utredningen har också tagit upp utbildningen av
sekreterare/assistenter inom företagshälsovården. Utredningen har därvid haft tillfälle
att föra fram sina synpunkter på sådan utbildning i SÖ: s nyligen genomförda
översyn av sekreterareutbildningen. Det förslag till ny sekreterareutbildning
som SÖ nu presenterat ger enligt utredningens mening en avsevärt bättre
plattform för företagshälsovårdens intressen, eftersom utbildningen
"höjs" till att bygga på gymnasial utbildning. Företagshälsovårdens
och yrkesmedicinens speciella arbetsuppgifter pä det administrativa området kan
beaktas i den nya utbildningen.

De av utredningen föreslagna utbildningarna för skilda
kategorier av befattningshavare i företagshälsovården innebär att flera
utbildningar i framtiden kan komma att anordnas inom högskolan respektive av
socialstyrelsen inom NLV-systemet.

Under de närmaste åren kommer huvudansvaret för att
genomföra föie-tagshälsovårdsutbildningen fortfarande att åvila
arbetarskyddsstyrelsen, men därefter kommer således ansvaret alltmer att delas
mellan arbetarskyddsstyrelsen, socialstyrelsen och högskoleorganisationen. Det
är därför enligt utredningens uppfattning angeläget att ett närmare samarbete
snarast etableras mellan dessa tre utbildningsanordnare för planering och
genomförande av den kommande utbildningen i företagshälsovård.

Den företagshälsovärdsutbildning som anordnas av
arbetarskyddsstyrelsen är i alla avseenden jämförbar med högskoleutbildning
respektive NLV-utbildningens teoretiska del. Utredningen anser det viktigt att
de

Prop. 1984/85:89 129

studerande
oavsett var de genomgår företagshälsovårdsutbildning, gör det utifrån samma mål
och krav för utbildningen samt får den likvärdigt bedömd både pä
arbetsmarknaden och vid tillträde till annan utbildning. Utredningen föreslår
därför, att UHÄ-verkar för att arbetarskyddsstyrelsens utbildningar för
personal inom företagshälsovården med avseende på meritvärde m. m. jämställs
med motsvarande utbildning i högskolan.

Enligt
utredningens mening bör all företagshälsovårdsutbildning komma in i det
planeringssystem som gäller för högskolan respektive NLV- utbildningen. Det
gäller t. ex. fastställande av utbildningsplan, beslut om dimensionering,
lokalisering och meritvärdering samt eventuell samordning vid utannonsering av
och antagning till utbildningen.

Utredningen
föreslår därför, att regeringen uppdrar åt UHÄ, arbetarskyddsstyrelsen och
socialstyrelsen att överväga på vilket sätt samverkan och samordning rörande
företagshälsovårdsutbildningen bäst kan uppnäs.

Utredningen
pekar i detta sammanhang pä företagshälsovårdsdelegationen. Denna bör främja
samverkan mellan arbetarskyddsstyrelsen, socialstyrelsen och
högskoleorganisationen i frågor rörande utbildningen i företagshälsovård.

I
den mån de av utredningen föreslagna utbildningarna i företagshälsovård
anordnas i högskolan föreslär utredningen att finansieringen skall tillgå pä
för högskolan sedvanligt sätt, vilket innebär att alla kostnader för utbildningen
belastar högskolans budgetmedel och deltagarnas kostnader finansieras med
studiemedel. Företagsläkarutbildningen förutsätts bli finansierad på samma
sätt som annan vidareutbildning av läkare, dvs. utbildningstjänster
tillhandahålls av landstingen och företagshälsovården och kostnaderna för den
systematiska undervisningen (kursveckorna) belastar socialstyrelsens anslag
enligt gängse normer för NLV-utbildning.

Utredningens
förslag till framtida företagshälsovärdsutbildning inom högskolan torde i något
fall kunna genomföras utan några väsentliga tillskott av nya tjänster. I andra
fall torde sådana behövas. Anslagen för utbildning får antingen höjas eller får
omfördelning ske till förmån för företagshälsovärdsutbildningen.

Den
nuvarande finansieringen av arbetarskyddsstyrelsens utbildning i företagshälsovård
bör fortsätta att tillämpas tills företagshälsovården är fullt utbyggd, dvs. i
ytterligare ca tio år. Därefter bör åtminstone deltagarnas kostnader
finansieras på ett enhetligt sätt, oberoende av var utbildningen anordnas,
nämligen med studiemedel. Undantag är företagsläkarutbildningen. Även då
företagshälsovården är fullt utbyggd bör den finansieras pä samma sätt som
annan specialistutbildning för läkare.

De
personella och andra resurser som kommer att frigöras vid arbetarskyddsstyrelsen
i takt med,att vidareutbildningen i företagshälsovård i ökad utsträckning
kommer att anordnas av högskolan bör,- enligt utredningens uppfattning,
användas för en utökning av arbetarskyddsstyrelsens efterutbildningsprogram i
företagshälsovård eller andra ändamål inom ar- 9 Riksdagen 1984/85. I saml. Nr
89

Prop.
1984/85:89 130

betarskyddet. Utredningen pekar på behov av efterutbildning
som olika utbildningsanordnare bör kunna medverka till.

Utredningen
förutsätter, att UHÄ och SÖ mera systemariskt i samband med översyn av nya
utbildningar inom sitt område bevakar att arbetsmiljö, företagshälsovård och
yrkesmedicin bereds utrymme inom utbildningar som förbereder för
vidareutbildning i företagshälsovård respektive verksamhet där samverkan med
företagshälsovård och yrkesmedicin är aktuell.

Kostnads- och finansieringsfrågor

Utredningen belyser i kapitel 9 kostnads- och
finansieringsfrågor i samband med utbyggnaden av företagshälsovården. Sedan
länge är det en accepterad princip att kostnaderna för det lokala
arbetarskyddet skall bäras av produktionen. Företagshälsovården som utgör en
del av arbetarskyddet bekostas därför för närvarande till större delen av
arbetsgivarna, även om viss ersättning för sjukvård lämnas av
försäkringskassan.

Utredningen anser inte att det finns skäl att frångå
principen att kostnaderna för företagshälsovården skall tas ur produktionen.
Det innebär att de former för finansiering av företagshälsovården som i dag
finns i huvudsak bör behållas.

Enligt
utredningens mening bör dock samhället även i fortsättningen lämna ersättning
för viss del av kostnaderna. Den nuvarande ersättningen från försäkringskassan
kan nämligen med lämplig utforming komma att utgöra ett betydelsefullt
instrument för att stimulera utbyggnaden och för att uppnå företagshälsovård
som uppfyller de kriterier som parterna på arbetsmarknaden är överens om.

Utredningen konstaterar, att en utbyggnad så att alla
arbetstagare inom rimlig tid får tillgång till företagshälsovård knappast kan
åstadkommas ulan att den medför ökade kostnader för samhället pä kort sikt. Det
är därför befogat att samhället åtar sig vissa kostnader i anslutning till
utbyggnaden samt verkar för att de resurser, bl. a. vad gäller utbildad
personal, som behövs kommer fram. Detta kan ses som ett fullföljande av
intentionerna bakom arbetsmiljölagen som förutsatte en snabb utbyggnad av företagshälsovården.
Kommer sådana insatser inte till stånd riskerar utbyggnaden att bli avsevärt
försenad, vilket enligt utredningens uppfattning vore allvarligt med tanke på
att de företag som nu saknar företagshälsovård inte kan sägas ha mindre behov
av sådan service än de som redan fått tillgång till den. I detta sammanhang är
det väsentligt att också erinra om de samhällsekonomiska vinster som ligger i en
effektiv förebyggande verksamhet.

Utredningen konstaterar att företagshälsovården byggts upp
på initiativ av parterna på arbetsmarknaden. Man har varit överens om dess
utformning, innehåll och bemanning. Några ekonomiska hinder för utbyggnaden
har hittills inte anförts utan företagshälsovården får i sin nuvarande utformning
anses vara väl avpassad till de ekonomiska förutsättningarna.

Prop. 1984/85:89 131

Utredningens förslag innebär inga ökade kostnader för
befintlig företagshälsovård utformad enligt avtalen. Tvärtom pekar utredningen
pä möjligheten till omprioriteringar vad gäller personalen, t. ex. vidgade
uppgifter för företagssköterskor, vilket också kan ge kostnadsmässiga fördelar.
Utredningen har även understrukit vikten av att i framtiden i större utsträckning
differentiera företagshälsovården med hänsyn till skilda behov. Vidare räknar
utredningen med att ett fördjupat samarbete mellan företagshälsovården och
samhällets hälso- och sjukvård kan ge effektivitetsvinster.

Den återstående utbyggnaden av företagshälsovården kommer
till stor del att omfatta småföretag. Även här måste principen att verksamheten
skall finansieras ur produktionen naturligtvis gälla. Enligt utredningens
uppfattning kan den kostnad som företagshälsovården kommer att betinga för
dessa företag inte bedömas utgöra hinder för utbyggnaden. Tvärtom kan en
utbyggd företagshälsovård också för de små företagen'vara en mycket god
investering. Utredningens förslag vad gäller de små företagen går inte utöver
det som redan finns fastlagt i avtal mellan parterna pä arbetsmarknaden.
Utredningen pekar däremot pä skilda vägar att rationellt och kostnadseffektivt
organisera företagshälsovården för småföretag.

Enligt utredningens mening bör samhället pä sikt slå för
de direkta kostnaderna för utbildningen av företagshälsovårdens personal,
vilket endast delvis är fallet i dag dä bidrag för sådan utbildning även utgår
ur arbelarskyddsfonden. Utredningen räknar inte med att utbyggnaden kommer att
kräva stora tillskott av utbildningsplatser. En viss övergångsvis utökning av
antalet platser för utbildning av skyddsingenjörer och företagssköterskor
torde dock bli nödvändig samt en permanent utökning av antalet platser för
utbildning av företagssjukgymnasler. Vad beträffar de föreslagna nya
utbildningarna till företagsläkare respektive företagsskö-lerska kan vissa résursbesparingar
göras jämfört med nuvarande system.

Utredningens förslag innebär att företagshälsovårdens
personal genom de nya utbildningsmöjligheterna kommer att ha genomgått
vidareutbildning före anställning i företagshälsovården. Därigenom behöver
företagshälsovården inte bära kostnader i samband med utbildningen.

Stat,
landsting och kommun förutsätts medverka med skilda åtgärder för att underlätta
den fortsatta utbyggnaden av företagshälsovården. Utredningen räknar inte med
att förslagen kommer att åsamka de kommunala huvudmännen nämnvärda kostnader,
som inte inryms i deras nuvarande lagstadgade ansvar.

Utredningen utgår ifrån att företagshälsovårdsdelegationen
och yrkesinspektionsnämnderna får vissa resurstillskott för att bistå
arbetsmarknadens parter i den fortsatta utbyggnaden. Därvid får man också
förutsätta att även parterna är beredda att avsätta resurser för den planering
som behövs för utbyggnaden inom avtalsområdena.

Prop. 1984/85:89 132

Bilaga 2

Sammanställning av remissyttrandena över
betänkandet (SOU 1983:32) Företagshälsovård för alla

1 Allmänt

Företagshälsovårdsutredningens förslag och överväganden
har i sina huvuddrag tillstyrkts eller lämnats utan erinran av de flesta
remissinstanserna.

2 Företagshälsovårdens arbetsfält, innehåll och
arbetsuppgifter

Utredningens förslag rörande företagshälsovårdens
arbetsfält, innehåll och arbetsuppgifter har tillstyrkts eller lämnats utan
erinran av flertalet remissinstanser. Hit hör bl. a. RFV, SHR, A/S,
arbetarskyddsstyrelsen, arbetarskyddsfonden, statskontoret, RRV m. fl.

Socialstyrelsen
intar dock en kritisk hållning bl. a. till utredningens . resonemang om
förutsättningarna att inom den givna tidsramen uppnå målet om företagshälsovård
för alla samt beträffande relationerna mellan förelagshälsovård och annan
sjukvård.

LO delar i princip utredningens beskrivning av
företagshälsovårdens uppgifter och arbetsfält. Organisationen betonar dock att
förelagshälsovården skall vara en resurs för de lokala parterna. Utöver
arbetsmiljölagens och arbetsmiljöavlalens krav förstärks ytteriigare
förväntningarna på företagshälsovården genom medbestämmandeavtal och ulvecklingsavial.
Företagshälsovården måste också vara anpassningsbar till förändrade förhållanden
i arbetslivet bl. a. till följd av ny teknik.

TCO delar utredningens uppfattning att förelagshälsovården
i betydligt större utsträckning än som nu är fallet bör gå in i företagens
planering och medverka till att arbetsmiljöaspekterna finns med från idéstadiet
till och med genomförandet av förändringen. SAF betonar att det givelvis blir
parterna centralt och lokalt som även i framtiden inom ramen för träffade avtal
måste bestämma förelagshälsovårdens innehåll med utgångspunkt från de enskilda
företagens faktiska behov. Svenska Kommunförbundet anför att företagshälsovården
skall vara en neutral rådgivande resurs med uppgift att vara ett stöd för den
kommunala verksamheten med dess linjeorganisation saml skyddskommittéerna.
Utredningens detaljerade beskrivning av förelagshälsovårdens arbetsfält
betraktar Kommunförbundet endast som exempel på olika typer av arbetsuppgifter.
I förbundets yttrande betonas också linjeorganisationens ansvar för arbetsmiljöfrägorna
liksom all företagshälsovården måste ha större flexibilitet och bli mer behovsanpassad
än vad som många gånger är fallet i dag.

Prop. 1984/85:89 133

Föreningen för personalkonsulenter anser att utredningen
visat brist på framsynthet genom att inte bättre fullfölja arbetsmiljölagens
intentioner om det utvidgade arbetsmiljöbegreppet. Försäkringskasseförbundet
delar utredningens uppfattning i stort men anser att den har ägnat de psykosociala
och sociala arbetsmiljöproblemen för lite uppmärksamhet. SFO, Kooperationens Förhandlingsorganisaton
(KFO) och Sveriges Kooperativa Allmännyttiga Bostadsföretags
Förhandlingsorganisation (KAB) framhåller i ett gemensamt yttrande att
arbetsmiljön som en isolerad företeelse betyder allt mindre. Andra faktorer
betyder allt mer och för dess utveckling krävs en mer funktionell syn på
arbetsmiljöfrågorna och företagshälsovårdens arbete. Dessa remissinstanser
anser att utredningen fastnat i ett helt traditionellt och allt mer otidsenligt
betraktelsesätt för arbetsmiljöarbetets bedrivande.

3 Företagshälsovårdens engagemang i psykologiska och
sociala

arbetsmiljöproblem

Utredningen anser att de psykologiska och sociala
arbetsmiljöproblemen bör ägnas ökad uppmärksamhet inom förelagshälsovården.
Flertalet remissinstanser instämmer i denna bedömning. Ett stort antal
instanser är emellertid kritiska till utredningens förslag att de psykologiska
och sociala arbetsuppgifterna så långt möjligt bör integreras i den medicinska
och tekniska personalens uppgifter.

LO anför att det finns skäl för viss kritik av
utredningens behandling av de psykosociala arbetsmiljöproblemen. Det hade
enligt LO varit önskvärt att utredningen mera djupgående utrett de framtida
behoven av sådan verksamhet liksom behovet av särskild kompetens hos
personalen. De psykiska och sociala problemen i form av bl. a. stress, monotoni
och säkerhetsproblem kopplade till den komplicerade relationen människamaskin
innebär att problem av denna art kommer att öka.

TCO instämmer i utredningens allmänna bedömningar men
anser att den inte fullföljt sitt resonemang genom att lägga fram förslag om
att en särskild psykosocial funktion skall ingå i företagshälsovården. Liknande
synpunkter framförs av SACO/SR, Försäkringskasseförbundet, socialstyrelsen,
landstingen i Stockholms och Uppsala län. Stockholms universitet, SHR m.fl.
Till de remissinstanser som i allt väsentligt delar utredningens uppfattning i
dessa frågor hör bl. a. arbetarskyddsslyrelsen och AMS. RRV anser däremot att
frågan är för ofullständigt utredd.

4 Sjukvårdens roll i företagshälsovården

Utredningens förslag rörande sjukvärdens roll i
företagshälsovården har föranlett blandade kommentarer från remissinstanserna.
Enligt utredningens uppfattning bör sjukvårdens andel i förelagshälsovården
begränsas.

Prop. 1984/85:89 134

Företagshälsovården skall således i huvudsak bara engagera
sig i sådan sjukvård som är arbetsrelaterad.

Socialstyrelsen
anser i likhet med utredningen att företagshälsovården skall ha en klart
förebyggande inriktning. Huvudansvaret för individuell sjukvård förutsätts
komma att åvila landslingen. Spri delar utredningens slutsatser om relationerna
mellan allmän hälso- och sjukvård och förelagshälsovården. Liknande synpunkter
uttalas bl. a. av statskontoret. Legitimerade sjukgymnasters riksförbund.
Kommunförbundet och Förbundet Sveriges arbetsterapeuter. Också Landstingsförbundet
instämmer i utredningens klara markering av att företagshälsovården skall
arbeta förebyggande. Företagshälsovården skall enligt förbundet ha sin
tyngdpunkt i tekniskt och medicinskt förebyggande verksamhet och vara en del av
arbetarskyddet. Förbundet konstaterar att primärvärden nu har byggts ut i
landets samtliga kommuner. Sjukvårdsbehovet kan enligt förbundet tillgodoses
inom denna vårdform. Resurser inom företagshälsovården kan dä frigöras och
föras över till insatser som är direkt arbelsplatsrelaterade. Därigenom minskar
också riskerna för dubbelarbete. Även vissa landsting, bl. a. i Östergötlands,
Jönköpings och Uppsala län, anser att sjukvårdens roll i företagshälsovården
måste begränsas.

RRV
betonar i sitt rernissyttrande alt den sjukvärdande behandlingen har olika
funktioner i företagshäisovärden. Den tjänar bl. a. till att upprätthålla den
medicinska kompetensen hos personalen och kan bidra till en tidig upptäckt av
medicinska problem i arbetsmiljön liksom att förankra företagshälsovård i
produktionen och bland arbetslagarna. RRV betonar också att sjukvårdande
verksamhet är en av de anställda mycket uppskattad service.

SAF anser
att praktiska omständigheter måste tillmätas stor betydelse. Samhällets
primärvård är inte något självklart alternativ till företagshälsovård ens när
del gäller sjukvård. Primärvårdens kunskaper om arbetsrela-lerade sjukdomar
liksom dess kontakter med arbetsplatserna är ringa. Detta begränsar enligt SAF
möjligheterna att bedöma arbetsmiljöns betydelse för patienternas besvär.

LO säger
sig vara medveten om att det såväl inom arbelsgivar- som arbelstagarleden som
hos företrädarna för företagshälsovården finns ett starkt och motiverat
intresse för sjukvård som en del av företagshälsovårdens totala program. Med
den arbetsrelaterade inriktning som denna sjukvård dä bör ha kan det enligt LO
vara rimligt att beräkna sjukvårdsandelen i verksamheten till ca 30%.

Statshälsan
uttalar att förelagshälsovårdens sjukvårdande verksamhet utgör en del av
primärvården och alt företagshälsovårdens kunskaper om arbetsmiljöfrägorna är
en väsentlig resurs. Stalshälsan anser också att regeringen bör la initiativ
till att sjukvärdens roll inom företagshälsovården ytterligare preciseras i
förhållande till annan sjukvård.

SHR tror alt det kan vara olyckligt om
företagshälsovårdens sjukvår-

Prop. 1984/85:89 135

dande verksamhet tonas ned allt för myckel. Även Sveriges
läkarförbund anser att sjukvården är en omistlig del av företagshälsovården och
måste ha en sådan omfattning att hälsoläget i företaget kan bedömas. Liknande
synpunkter uttalas av SACO/SR.

5 Samverkan mellan företagshälsovården och samhällets hälso-
och sjukvård

Företagshälsovårdens samband med den offentliga hälso- och
sjukvärden har betonats av utredningen och flera remissinstanser.
Socialstyrelsen erinrar om det övergripande planeringsansvar för hälso- och
sjukvården som enligt hälso- och sjukvårdslagen (HSL) åvilar landslingen. En
viktig aspekt i detta sammanhang är enligt styrelsen alt de hälsorelaterade
dala som kommer fram i anslutning till företagshälsovårdens verksamhet tillförs
landstingens hälsodatabaser samt även det nationella hälsostatisliksyste-mel.
Tillgäng till sådana uppgifter är nödvändiga för att landstingen skall kunna
fullgöra sitt planeringsansvar och ge underlag för samhällsplanering inom andra
sektorer. Landstingsförbundet och Spri liksom ett antal landsting uttalar
liknande synpunkter. Samma uppfattning framförs av Försäk-ringskasseförbundei
som dock även betonar ätt samarbetet mellan försäkringskassorna och
förelagshälsovården måste utvecklas och fördjupas främst vad gäller arbelsskade-
och rehabiliteringsfrågorna.

Arbetarskyddsstyrelsen framhåller bl.a. alt företagshäisovärden
på sätt och vis är en del av primärvärden och att detta även berör
sjukvårdshuvudmännens planeringsansvar. Styrelsen framhåller vidare att
samverkans-möjligheterna mellan företagshälsovård och primärvård nyligen har
varit föremål för en utredning som redovisats i en Sprirapport (nr 143/1983).
För alt uppnå en heltäckande företagshälsovård kan del enligt styrelsen också
förutses att landstingen kommer att behöva medverka inte bara med planeringsresurser
utan även med konkreta medicinska tekniska och beteende-vetenskapliga insatser.

LO menar att företagshälsovården inte skall konkurrera med
samhällets primärvård utan fungera som ett miljöinrikial komplement till denna.
Det blir därför nödvändigt att finna former för en funktionell samverkan mellan
företagshälsovård och primärvård. Liknande synpunkter uttalas av DHR saml
Göteborgs och Bohus läns vårdskoleförhund.

Statshälsan anser alt frågan om fördjupad samverkan mellan
företagshälsovården och samhällets primärvård i praktiken har lämnats obehandlad
av utredningen. SACO/SR anser också att utredningen ofullständigt har
analyserat hur en fördjupad samverkan mellan primärvården och företagshälsovården
skall kunna komma till stånd. RRV anser att utredningen utan närmare
överväganden förordar en orientering mot landslingens primär-sjukvärd.

Prop.
1984/85:89 136

6
Företagshälsovårdens roll i anpassnings- och rehabiliteringsverksamheten

Anpassnings-
och rehabiliteringsverksamhetens betydelse i företagshälsovårdens arbete har
särskilt betonats av utredningen. Ett flertal remissinstanser har yttrat sig i
denna del. SHR understryker vikten av att företagshälsovården i framtiden
engageras i anpassning av arbetsmiljön till arbels-. handikappade.
Företagshälsovården borde enligt handikapprådet kunna spela en mycket aktivare
roll i anpassningsgrupp och skyddskommitté än vad som f. n. sker.

DHR
betonar företagshälsovårdens betydelse för den förelagsinlerna delen av den
yrkesinriktade rehabiliteringen. Liknande synpunker framförs av HCK. DHR
betonar vikten av att företagshälsovården engagerar sig i syfte att motverka
förslitningskador m. m.

LO
anser att företagshäisovärden med hänsyn till sin specifika kompetens bör
kunna medverka till att anpassningsverksamheten blir framgångsrik genom att
föreslå, planera och följa upp önskvärda åtgärder. Liknande synpunkter uttalas
av AMS som också betonar att rehabiliteringsätgärder, tillsammans med den arbetsmässiga
rehabilitering som kan planeras i ett tidigt stadium, är väl motiverade ur
såväl statsfinansiell som samhällsekonomisk synvinkel,

I övrigt
har flertalet remissinstanser som berört frågan ställt sig bakom utredningens
överväganden.

7_
Företagshälsovårdens utbyggnad

Inom
utredningen har enighet rätt om målet alt alla anställda skall omfattas av
företagshälsovård inom en tioårsperiod samt att även ensamföretagare skall ges
möjlighet att ansluta sig till företagshälsovård. Också remissinstanserna
ställer sig bakom målsättningen om allas rätt till företagshälsovård. Några
remissinstanser anser dock att en utbyggnadsperiod pä tio är är allt för kort
för alt nä detta mål. Sä anser t. ex. socialstyrelsen att de förslag som
utredningen presenterat är alltför vaga för:atl garantera att utbyggnadsmälet
uppfylls inom den angivna liden.

RRV
tar i sitt remissyttrande upp svårigheterna med att nå de små företagen och
konstaterar att utredningen behandlat detta problem på några fä rader när det
egentligen borde ha varit dess huvuduppgift. Även arhetarskyddsfonden betonar
problemen med att nå de små arbetsplatserna.

8
Differentieringsfrågor

Behovet
av att företagshälsovårdens insatser differentieras med hänsyn till olika
företags behov framhålls bl.a. av SFO, KFO och KAB i ett

Prop. 1984/85:89 137

gemensamt yttrande. Där framhålls bl. a. alt man delar
utredningens uppfattning om att ett nytänkande måste till såväl när det gäller
organisatoriska lösningar som beträffande lokal och regional samverkan mellan
olika parter och organ.

Landstingsförbundet
understryker angelägenheten av alt befintlig och tillkommande företagshälsovård
kan anpassas efter behoven på den enskilda arbetsplatsen och efter den
utveckling som sker på arbetsmarknaden. Med hänsyn till det samhällsekonomiska
läget är det nödvändigt att resurserna genom samverkan och kompletterande
insatser utnyttjas effektivt..

SHIO-Familjeföretagen
framhåller bl. a. alt företagshälsovården f.n. brister avsevärt när det gäller
flexibilitet och anpassning till olika företag och att det mot denna bakgrund är
naturligt att flertalet småföretag försöker undvika anslutning till
förelagshälsovård. För alt lösa problemen bör man i första hand stimulera,
alternativt tvinga företagshälsovården alt anpassa sig till småföretagens behov
och samtidigt öka småföretagens faktiska möjligheter att påverka
företagshälsovården när de är anslutna till denna.

Svensk yrkeshygienisk förening framhåller att behovet av
förelagshälsovård kommer att vara skiftande mellan olika branscher och
arbetsplatser. Företagshälsovården måste i långt större utsträckning
differentieras för alt tillgodose de varierande behoven. Det är viktigt att
företagshälsovården är flexibel beträffande organisation, arbetsuppgifter och
personalsammansättning.

Även
arbetarskyddsstyrelsen framhåller att det finns anledning att pröva
differentierade former av företagshälsovård för att läcka de små förelagens
behov. SAF, Kommunförbundet och LO framhåller liknande synpunkter. Några yrkesinspeklionsdislrikt
bl. a. yrkesinspektionen i Örebro har i sin underremiss till
arbetarskyddsstyrelsen också fört fram liknande synpunkter.

9 Lagstiftning

När det gäller vägarna att uppnå en heltäckande
företagshälsovård har utredningen inte varit enig. Utredningens majoritet
förordar att utbyggnaden skall ske genom frivilliga åtaganden baserade på
arbetsmiljöavtal och överenskommelser mellan arbetsmarknadens parter. En
minoritet inom utredningen förordar i en reservation en lagstadgad skyldighet
för arbetsgivare att anordna företagshälsovård. Enligt reservanterna bör en lagstiftning
införas fr. o.m. den 1 januari 1988. De skilda uppfattningarna som framförs i
utredningen återspeglas även bland remissinstanserna.

Flertalet
av de remissinstanser som särskilt har behandlat denna fråga ansluter sig till utredningsmajoritelens
förslag. Det gäller bl. a. RFV, arbetarskyddsfonden, statskontoret, RRV, SAV, SFO,
SACO/SR, Föreningen teknisk företagshälsovård. Lantbrukshälsan AB, SAF, TCO och
SHIO-Familjeföretagen samt flertalet landsting.

Prop.
1984/85:89 138

RRV understryker i sitt yttrande att yrkesinspektionen f. n.
inte synes ha resurser för att menirigsfullt övervaka en lagstiftad skyldighet
för arbetsgivare att anordna företagshälsovård. RRV anser också alt del
föreligger en risk för att parternas engagemang kan uttunnas vid en
lagstiftning och att känslan av ansvar hos parterna försvinner. RRV vill
dessutom ifrågasätta om inte en obligatorisk skyldighet för företagen all
anordna förelagshälsovård måste medföra motsvarande lagstiftad skyldighet för
landstingen eller annan att organisera och ställa resurser till förfogande för
verksamheten.

SFO anser att en lagstiftning dels skulle inverka menligt
på företagshälsovårdens kvalitativa utveckling och dels komma att minska
parternas engagemang och intresse.

SACO/SR anser att det inte är rimligt att nu besluta om en
lag, som skall träda i kraft i slutet av 1980-talet, men att lagstiftning på
nytt kan aktualiseras om det senare skulle visa sig, att företagshälsovården
inte blivit utbyggd i förväntad takt.

Malmöhus läns landsting anser att övervägande skäl talar
för alt man inte redan nu skall lagstifta för all tvinga förelagen alt anordna
företagshälsovård. Det främsta skälet är svårigheten alt ange innehåll och
omfattning av den företagshälsovård som skall tillhandahållas de anställda.

Enligt Värmlands läns landsting visar erfarenheterna från
del förelags-hälsovärdsprojekl som sedan något år bedrivs i Värmland att ökad
anslutning till företagshälsovård kan näs pä frivillig väg genom väl utformade
och genomarbetade informationskampanjer.

SAF anför att erfarenheterna från länder där lagstiftning
reglerar företagshälsovården inte är uppmuntrande. Stelheten och byråkratin i
myndigheternas agerande hämmar initiativ och den flexibilitet som är nödvändig
för att utveckla en väl behovsanpassad företagshälsovård. Enligt SAF kan en lagstadgad
obligatorisk skyldighet att anlita företagshälsovård inte tillgripas så länge
obligatoriets innebörd är odefinierad. En lag kan inte utfärdas förrän staten
förvissat sig om att resurser kommer att ställas till förfogande för dem som
åläggs skyldigheten att ordna företagshälsovård. SHIO-Familjeföretagen
avstyrker med bestämdhet förslaget om lagstiftning. Om en lagstadgad
skyldighet för arbetsgivare att anordna företagshälsovård skulle införas
torde, enligt SHIO-Familjeföretagen, finnas stor risk att anpassningen av
företagshälsovården till de mindre företagens behov kommer att utebli eller
inte bli så långtgående som skulle vara motiverat.

TCO anser att en lagstiftning kan verka hämmande på
parternas engagemang och intresse om ansvaret helt skulle överlåtas på
myndigheter och landsting. Nackdelarna med lagstiftning skulle vara betydligt
fler än fördelarna. TCO anser också att inflytande på verksamheten är en
central fråga i delta sammanhang. Enligt TCO kommer personalen i
företagshälsovården troligen att få svårt att göra meningsfulla insatser i
förelag där varken anställda eller arbetsgivare är organiserade.
Företagshälsovården kan i dessa fall också komma att uppfattas som en
kontrollinstans.

Prop. 1984/85:89 139

Bland de remissinstanser som stöder en lagstiftad rätt
till företagshälsovård kan nämnas socialstyrelsen, arbetarskyddsstyrelsen, LO,
Landstingsförbundet samt en minoritet av landstingen.

Socialstyrelsen anser det knappast troligt att, utan en
lagfäst rätt till företagshälsovård, alla arbetstagare inom överskådlig tid kan
komma i åtnjutande härav.

Enligt arbetarskyddsstyrelsen är lagstiftning den stödform
som bör komma till användning för att uppnå målet företagshälsovård ål alla.
Enligt styrelsen talar erfarenheter från övriga nordiska länder som samtliga har
lagstiftning pä detta område, för all lagstiftning knappast medför några icke
önskvärda biverkningar i form av t. ex. ovilja alt genomföra avtalen eller
lagstiftningens intentioner. Samtliga de åtta yrkesinspeklionsdislrikt som
styrelsen har bifogat yttranden från stöder utredningsmajoritelens förslag i
denna fråga.

LO riktar uppmärksamheten på att lagstiftningsfrågan berör
frågan om tillsynsmyndighetens uppgifter och befogenheter i fråga om
förelagshälsovårdens fortsatta utbyggnad och kvalitet. Del framstår enligt LO
som väsentligt att tillsynsmyndighetens ansvar och uppgifter och de uppgifter
som fullgörs av arbetsmarknadens parter beskrivs sä att oklarhet eller
kompetenstvist undviks. Enligt LO har tillsynsmyndigheten alt se till att en
lagstiftning om rätlen till företagshälsovård efterlevs. I de ofrånkomliga
kvalitetsbedömningar som tillsynsmyndigheten därvid måste göra skall gälla de
kriterier som fastläggs av arbetsmarknadens parter. LO erinrar även om att
sådana bedömningar utgör ett nödvändigt underlag i ställningstaganden till
frågor om ekonomiskt stöd av offentliga medel till företagshälsovården.

Landstingsförbundet ser för sin del knappast några
möjligheter att gä vidare med utbyggnad av företagshälsovården pä enbart
frivillighetens väg. Förbundet sluter därför upp på en skärpning riktad mot
arbetsgivare som väljer att inte ansluta sig till företagshälsovård eller,som
vägrar att teckna arbetsmiljöavtal. En lagfäst skyldighet att anordna
företagshälsovård synes enligt Landstingsförbundet då vara den enda
framkomliga vägen. Förbundet anser vidare att det bör övervägas om en sådan
lagreglering inte bör träda i kraft redan före år 1988.

Östergötlands läns landsting bedömer att rätten till
förelagshälsovård måste lagfästas. En lagfäst rätt bör enligt landstinget ge
intressenterna en trygg grund att stå pä i ett uppbyggnadsskede och påskynda
uppbyggnaden.

Enligt Örebro läns landsting är det en grundläggande
rättighet för varje anställd att omfattas av företagshälsovård. Del är då inte
tillfredsställande att vissa arbetstagare skall vara hänvisade till
arbetsgivarens goda vilja för att fä tillgång till sådan. Rätten till
företagshälsovård bör därför vara lagfäst.

Västmanlands läns landsting anser att även om mycket talar
för att

Prop, 1984/85:89 140

effektiv
"marknadsföring" av företagshälsovård kan ge goda resultat synes det
dock nödvändigt med någon form av skyldighet för de arbetsgivare som, efter
särskild information och förhandlingar, vägrar att ansluta företaget rill
någon form av organiserad företagshälsovård. Enligt landstinget är det därför
sannolikt att en lagreglering är den enda framkomliga vägen för alt få en
heltäckande företagshälsovård för samtliga yrkesverksamma.

10
Regional och central samverkan

Enligt
utredningen krävs en ökad regional och central samverkan mellan inblandade
parter för all samordna strävandena att pä längre sikt bygga ut
förelagshälsovården till heltäckning och främja dess utveckling. Utredningen
föreslär att yrkesinspektionsnämnderna får till uppgift alt svara för regional
samverkan när det gäller utbyggnaden av företagshälsovården liksom uppgiften
att i övrigt verka för företagshälsovårdens utveckling inom regionen. Det är
vidare utredningens uppfattning alt den till arbetarskyddsslyrelsen knutna företagshälsovårdsdelegationen,
med i huvudsak den sammansättning den har i dag, bör vara ett forum för central
samverkan när det gäller företagshälsovårdens utbyggnad och utveckling.

När
det gäller förutsättningar för regional samverkan betonar arbetarskyddsstyrelsen
att yrkesinspektionsnämnderna har en viktig uppgift att fylla i planerings-,
samverkans- och utvecklingsarbetet för alt uppnå heltäckande
företagshälsovård. I nämnderna finns såväl arbetsmarknadens parter som
företrädare för hälso- och sjukvärden. Enligt styrelsen bör nämnderna också
kunna utgöra ett forum för nytänkande t. ex. i fråga om differentierade
företagshälsovårdsinsatser m.m. Förutom tillgång till personal, register m. m.
kommer nämnderna i framtiden att ha tillgäng till ett datoriserat arbetsslälleregister
vilket förutses ge bättre och mer aktuella bilder av läget inom
företagshälsovården.

Landstingsförbundet
delar utredningens bedömning av behovet av regional samverkan. Förbundet
betonar vikten av att yrkesinspeklionsnämn-dernas sammansättning svarar mot de
vidgade uppgifterna. Det är därför närmast en självklarhet att landstinget med sitt
ansvar inom hälso- och sjukvården skall ingå med ordinarie representation i
yrkesinspektionsnämnden. Förbundet avvisar därför utredningens förslag att
företrädarna för kommuner och landsting också i fortsättningen skall dela på
representationen. Liknande synpunkter anförs av Kommunförbundet.

Frågan
om yrkesinspektiönsnämndernas sammansättning och särskilt kravet på egen
representation för landstingen har också berörts i ett flertal yttranden från
enskilda landsting, bl.a. landstingen i Uppsala, Östergötlands och Skaraborgs
län.

Statskontoret
ar kritiskt till utredningens förslag rörande regional samverkan och anser att
den utredningsman som f.n. har i uppgift att se över yrkesinspektionen och den
kommunala tillsynen bör se närmare på denna fråga.

Prop.
1984/85:89 141

LO,
Statshälsan m. fl. remjssinstanser ansluter sig till utredningens förslag
rörande yrkesinspektionsnämnderna och yrkesinspektionens roll i den regionala
samverkan utan närmare motiveringar.

När det gäller behovet av
central samverkan ansluter sig arbetarskyddsstyrelsen i huvudsak till
utredningens förslag rörande företagshälsovårdsdelegationens ställning.
Styrelsen pekar dock pä att de vidgade arbetsuppgifter som föreslås för
delegationen nödvändiggör ett personellt resurstillskott vid styrelsen. LO för
fram liknande synpunkter.

Kommunförbundet
tillstyrker utan närmare motivering utredningens förslag.

Landstingsförbundet
pekar på behovet att i framtiden ta upp delegationens utformning och organisatoriska
anknytning till förnyad prövning utifrån den utveckling som kan ske.

11
Personal- och utbildningsfrågor, allmänt

Utredningen
har utarbetat detaljerade förslag angående den framtida utbildningen av
företagshälsovårdens olika personalkategorier. De ändringar som föreslås utgår
från bl. a. följande principer:

-
En anpassning skall
eftersträvas till högskolans system för grund- och vidareutbildning.

-
Utbildningen skall vara
generell med hänsyn till förhållandena på arbetsmarknaden.

- Branschinriktad
utbildning bör anordnas endast pä efterutbildningsnivå.

-
Praktik eller handledd praktiktjänslgöring
skall utgöra ett väsentligt inslag i den framtida utbildningen.

-
Utbildningsverksamheten skall
utformas och dimensioneras så alt den pågående utbyggnaden av
företagshälsovården inte stannar upp utan kan fortsätta i minst nuvarande takt.

~
Personalen skall vara utbildad för arbetet i förelagshälsovården före

anställning.

UHÄ
framhåller i sitt remissyttrande all utbildning för företagshälsovården är av
så brett samhälleligt intresse att det är motiverat att utbildningarna
inrättas som påbyggnadsutbildningar i högskolan. Förutsättningarna för att
högskolan skall kunna ge en kvalificerad utbildning för företagshälsovården är
goda på mänga orter i landet. UHÄ belyser också alt arbetsvetenskapen numera
har en stark ställning i högskolan. Den högskoleanknutna forskningen utgör en
god grund för att ge företagshälsovårdsutbildning den tvärvetenskapliga
karaktär som kommittén har skisserat. UHÄ framhåller emellertid att arbetarskyddsslyrelsen
har både specialinriktad kompetens och erfarenhet inom området. Det finns
därför skäl att tillvarata såväl högskolans som arbetarskyddsstyrelsens
kompetenser och resurser. UHÄ framhåller också alt ämbetet är berett att
ansvara för planering av de företagshälsovårdsutbildningar som kan rubriceras
som högsko-

Prop.
1984/85:89 142

leutbildning när det gäller dimensionering och
lokalisering och därmed sammanhängande uppgifter.

Högskolan
i Jönköping anser att särskilda utbildningscentra bör inrättas där flera
kategorier befattningshavare inom företagshäisovärden kan utbildas. Härigenom
anser högskolan alt en tillräckligt bred bas av lärare, forskare, studenter,
laboratorer etc. kan erhållas. Delta bör också främja utbildningssamverkan inom
företagshälsovården. Högskolan framhåller att UHÄ bör vara den instans i landet
som fattar beslut om utbildningarna.

Även Lunds
och Stockholms universitet förespråkar att utbildning av företagshälsovårdens
olika personalkategorier i ökad utsträckning förläggs till högskolan.

Svensk yrkeshygienisk förening framhåller att
utbildningsresurserna inte bör spridas ut för myckel i landet utan i stället
koncentreras till några få platser.

SAF ser en
fara i att ansvaret för utbildningen splittras upp mellan olika myndigheter,
nämligen arbetarskyddsstyrelsen, socialstyrelsen och högskoleorganisationen.
Samordningsfrågorna bör därför utredas under ledning av UHÄ. Enligt SAF finns
mycket som talar för att högskoleorganisationen pä sikt bör göras ansvarig för
all utbildning på området.

En rad
remissinstanser, däribland arbetarskyddsstyrelsen, LO, TCO, SACO/SR, Svensk yrkesmedicinsk
förening. Kommunförbundet, Föreningen Sveriges arbetsterapeuter m.fl.
tillstyrker med olika motiveringar utredningens förslag i de allmänna
utbildningsdelarna.

11.1 Utbildning till företagsläkarc

Utredningens förslag rörande utbildning av företagsläkare
biträds i princip av flertalet remissinstanser, som således tillstyrker
förslaget att göra företagshälsovård till en medicinsk specialitet.

Socialstyrelsen
framhåller emellertid att införande av förelagshälsovård som specialitet inte
står i överensstämmelse med de allmänna strävandena att begränsa
specialistuppdelningen i vidareutbildningssystemei för läkare. I dag finns 44
specialiteter och dessutom 16 s.k. behörighetsämnen. Ur utbildningssynpunkl
innebär en sådan uppdelning enligt styrelsens mening att vissa specialiteter
och sjukhuskliniker orimligt belastas av tjänstgöringen. Enligt
socialstyrelsens uppfattning bör därför frågan om företagshälsovård som
specialitet samt dess inriktning, omfattning och ev. samordning med
näraliggande specialiteter, prövas i samband med en total översyn av
vidareutbildningen av läkare. Landstingsförbundet liksom bl. a. landstingen i
Uppsala, Göteborgs och Bohus, Blekinge och Hedlunds län framhåller liknande
synpunkter och är tveksamma till möjligheterna att i tillräcklig omfattning
anordna utbildningsplatser och tillhandahålla handledning.

Svensk företagsläkarförening,
SFO, KFO och KAB är också tveksamma till möjligheterna att anordna praktik och
ställa handledningsresurser till

Prop. 1984/85:89 143

förfogande i erforderlig omfattning. Svensk yrkesmedicinsk
förening föreslår att frågan om inrättande av FV-block i företagshälsovård
respektive frågan om kostnadstäckning utreds ytterligare. 5AF och
arbetarskyddsstyrelsen anser att det kan vara svårt att skapa möjlighet till
tjänstgöring under handledd utbildning i företagshälsovård.

11.2 Utbildning för företagssköterskor

Den framlida sjuksköierskeutbildningen bör enligt
utredningens uppfattning förbereda företagssköterskorna för ett vidgat
arbetsfält. Utredningen föreslår att vidareutbildningen utökas till att omfatta
40 poäng och bygga på den nya grundutbildningen för sjuksköterskor som omfattar
80 poäng inom hälso- och sjukvårdslinjen i högskolan. Utredningen föreslår att
UHÄ i samråd med arbetarskyddsslyrelsen och Landstingsförbundet utreder de
närmare förutsättningarna att anordna företagssköterskeutbildning som reguljär
högskoleutbildning vid landslingens vårdskolor. Flertalet remissinstanser som
behandlat denna fråga. bl. a. Landstingsförbundet samt landstingen i
Östergötlands, Jönköpings, Kristianstads, Malmöhus och Örebro län, pekar på att
den föreslagna vidareutbildningen i flera avseenden sammanfaller med nuvarande
vidareutbildning i öppen hälso- och sjukvård'. Arbetarskyddsstyrelsen instämmer
i utredningens förslag till förändring av uppläggningen av företagssköterskeutbildningen,
men betonar vikten av att den praktiska tjänstgöringen får motsvarande innehåll
och betydelse som den f. n. har. Den planerade dimensioneringen av utbildningen
bör därför enligt styrelsens mening ses i förhållande till tillgången på
lämpliga praktikplatser.

Socialstyrelsen ställer sig tveksam till att en päbyggnadslinje
i företagshälsovård specifikt för sjuksköterskor inrättas. Skälet anges vara
att verksamhetsområdet i stor utsträckning är detsamma som det päbyggnadslinjen
i öppen hälso- och sjukvård förbereder sjuksköterskorna för. Styrelsen
framhåller också att verksamhetsområdet inte är större än att högst 5 % av
antalet sjuksköterskor beräknas vara verksamma inom det. Enligt socialstyrelsens
mening kan en alltför snäv inriktning och specialisering försvära rekryteringen
till hälso- och sjukvårdens olika delar. Därigenom kan sjuksköterskornas
möjligheter att pä ett flexibelt sätt verka inom olika delar av hälso- och
sjukvården försämras. Socialstyrelsen anser vidare att den nuvarande
vidareutbildningen inom öppen hälso- och sjukvård bör ligga till grund för
tjänstgöring som företagssköterska. De speciella utbildningsinsatser som krävs
för företagshälsovård bör generellt kunna genomföras som efterutbildning. Det
kan t. ex. gälla enstaka kurser inom den kommii-nala högskoleutbildningens ram.

UHÄ ifrågasätter om landstingen skall ges
utbildningsansvar för annat än det egna ansvarsområdet, nämligen hälso- och
sjukvården. Ämbetet föreslår att man som huvudalternativ till den nuvarande
utbildningshuvud-

Prop. 1984/85:89 144

mannen bör pröva att låta den statliga högskolan svara för
verksamheten. Enligt UHÄ: s bedömning förefaller ett poängtak kring 20 att vara
rimligt, om utbildning skall bedrivas som en av riksdagen inrättad
påbyggnadslinje.

SAF är kritisk till de förslag som förts fram angående
utbildningsvägen för företagssköterskor. Ett genomförande skulle kunna starkt
begränsa antalet sjuksköterskor som kan söka tjänst inom företagshälsovården i
framtiden.

TCO biträder utan närmare motivering utredningens förslag.

11.3 Utbildning för företagssjukgymnaster

Flera remissinstanser bedömer det som mycket angeläget att
utbildningskapaciteten för företagssjukgymnaster snarast ökar. Enligt UHÄ:s
uppfattning är det samlade behovet av grundläggande utbildning och påbyggnadsutbildning
för sjukgymnnaster under överblickbar tid väsentligt större,än vad högskolan av
olika skäl förmår tillgodose. Tillsammans med de personella och andra resurser
som arbetarskyddsstyrelsen förfogar över bör dock enligt ämbetets mening
utbildningskapaciteten kunna öka. UHÄ anför att ämbetet inom kort kommer att ta
ställning till det samlade behovet av påbyggnadsulbildning för sjukgymnaster
men är redan nu berett att tillstyrka vidareutbildning med inriktning mot
företagshälsovården.

Legitimerade sjukgymnasters riksförbund anser att en påbyggnadsulbildning
om 20 poäng för sjukgymnaster i företagshälsovård bör ha samma huvudinnehåll
som deii nuvarande företagssjukgymnaslutbildningen. Inriktningen bör vara en
fördjupning av de ämnen som i dag ingår.

Föreningen teknisk företagshälsovård bedömer det som
angeläget alt resurser tillskapas sä att utbildningskapaciteten för
företagssjukgymnasterna snarast ökas till att motsvara marknadens behov.

Landstingsförbundet understryker behovet av en utökad
utbildningskapacitet för sjukgymnaster både i grundutbildning och för
företagshälsovården. Enligt Älvsborgs läns landsting utgör vakanserna bland
sjukgymnasterna inom landstinget det snart sagt enda bemanningsproblemet inom
förelagshälsovården. Med beaktande av att nära 80% av arbetsrelaterade
sjukdomar avser rörelseapparaten är bemanningen av ergonomifunktionen av
utomordentlig betydelse enligt landstinget. LO understryker utredningens
förslag att låta företagshälsovårdsdelegationen undersöka vilka särskilda
åtgärder som kan vidtas för att få ett ökat antal utbildningsplatser.

11.4 Utbildning för skyddsingenjörer

När del gäller utbildning av skyddsingenjörer har flera
remissinstanser betonat vikten av att företagshälsovårdens tekniska personal
ges en kvalificerad utbildning pä högskolenivå. Förslaget att anordna
skyddsingenjörsutbildning som en vidareutbildnjng efter
civilingenjörsutbildningen eller

Prop. 1984/85:89 145

motsvarande teknisk grundutbildning tillstyrks av
flertalet remissinstanser, däribland UHÄ, SFO, KFO. KAB, SACO/SR, Föreningen
teknisk företagshälsovård. Svensk yrkeshygienisk förening, SAF, TCO, LO och
arbetarskyddsstyrelsen.

Remissinstanerna avvisar genomgående tanken på alt
skyddsingenjörsutbildningen skall anordnas som en specialinriktning inom
civilingenjörsutbildningen. Som motivering anförs bl. a. arbetsmarknads-, rekryterings-och
schematekniska skäl.

Föreningen teknisk företagshälsovård anser att
förändringen av utbildningen måste präglas av skyddsingenjörens behov av
kunskap rörande teknikutveckling, produktionsteknik och administration. Denna
kunskap finns enligt föreningen i dag vid högskolorna, medan arbetarskyddsstyrelsen
naturligen saknar förutsättningar för en sådan utveckling av skyddsin-genjörsulbildningen.
Föreningen teknisk företagshälsovård anser vidare att arbetarskyddsstyrelsen
inte skall svara för utbildning till skyddsingenjör. Den skall inordnas i
högskolan som en ettårig vidareutbildning med i huvudsak arbelsvetenskaplig
inriktning. Arbetarskyddsstyrelsens nuvarande egna lärarinsatser i
skyddsingenjörsutbildningen bör även fortsättningsvis utnyttjas i en högskolebedriven
utbildning av skyddsingenjörer anser föreningen. Föreningen anser slutligen alt
det är synnerligen angeläget att planeringen för en högskoleutbildning till
skyddsingenjör omedelbart kommer till stånd.

Västerbottens läns landsting anser att
arbetarskyddsstyrelsen bör anordna utbildningen som bör bygga pä en ettårig
vidareutbildning av personal med minst fyraårig teknisk gymnasieutbildning och
relevant yrkeserfarenhet.

11.5 Utbildning för beteendevetare

Utredningen konstaterar att del är svårt att nu ange
vilken grundläggande utbildning eller vilken vidareutbildning som bäst lämpar
sig för beteendevetare. Mot denna bakgrund föreslås att UHÄ får i uppdrag att
i samråd med arbetarskyddsslyrelsen utreda behovet av och förutsättningarna för
att anordna utbildning med beteendevetenskaplig inriktning för arbete inom
företagshälsovården. Därvid bör man utreda om vissa grundutbildningar bör
profileras mot företagshälsovård eller pä annat sätt förstärkas med inslag som
rör företagshälsovård. Utredningen föreslår också att UHÄ och
arbetarskyddsstyrelsen i det sammanhanget även uppmärksammar behovet av
utbildning för beteendevetare som redan arbetar inom företagshäisovärden utan
särskild vidareutbildning.

UHÄ ser
det som ett rimligt önskemål att företagshälsovårdens behov av utbildad
personal för att hantera psykologiska och sociala arbetsmiljöproblem bör
beaktas i den fortsatta utbildningsplaneringen. Enligt UHÄ:s uppfattning är
emellertid inte de kvalitativa och kvantitativa behoven av 10 Riksdagen 1984/85. I saml. Nr
89

Prop. 1984/85:89 146

sådan
personal särledes väl preciserade i betänkandet. Genom tillskapandet av linjer
för personal- och arbetslivsfrågor ges t. ex. möjligheter till grundutbildning
med relevans för företagshälsovården. Kurser inom denna linje skulle sannolikt
också kunna komma i fråga som vidareutbildning för beteendevetare inom
företagshälsovården. Ett direkt uppdrag till ämbetet anses därför inte
motiverat f. n.

Socialstyrelsen anser att företagshäisovärden
står inför uppgifter som man hittills ägnat sig åt i mycket begränsad
omfattning. Dessa uppgifter kräver störte insatser av beteendevetenskaplig/
samhällsvetenskaplig expertis. Vidare anser socialstyrelsen i princip att
utbildningen för beteendevetare liksom för annan personal inom
företagshälsovården bör specialinriktas först efter grundutbildningen, dvs.
som vidareutbildriing/eflerut-bildning och arbetsplatsinlroduktion. Vissa morrienl
av mer generell art rörande företagshälsovården bör dock tillföras
grundutbildningarna. Styrelsen vill också understryka vikten av att beteendevetarnas
kunskaper och arbetsområden på allvar introduceras i företagshälsovården och
där blir ett viktigt komplement till den traditionella företagshäisovärden.

RRV
anser att de psykologiska och sociala arbetsmiljöfrågorna måste hanleras av
specialiserade och välutbildade befattningshavare.

SACO/SR anser alt arbetet
med de psykosociala frågorna förutsätter djupgående kunskaper i beteende
vetenskaplig metodik, vilket kräver särskild kompetens. Vidare framhåller
SACO/SR att det skall krävas en beteendevetenskaplig utbildning på akademisk
grundnivå (psykologutbildning, socionomutbildning, examen på
beteendevetenskapliga linjen eller motsvarande) samt därefter en med övriga
specialister likvärdig företagshälsovårdsutbildning.

Uppsala läns landsting
framhåller att företagshälsovården skall bedrivas utifrån en helhetssyn på
människan vilket kräver heltäckande kompetens inom resp. arbetsfält, vilket svårligen
kan åstadkommas ulan beteendevetare i personalstyrkan.

Malmöhus läns landsting
anser att de-psykosociala problemen på arbetsplatserna måste ägnas ökad
uppmärksamhet och för detta krävs i många fall särskilt utbildad personal.
Statshälsan framhåller att det finns all anledning att förutsätta att en
utbyggnad av företagshälsovårdens kompetens inom området behövs och att
flertalet förelagshälsovårdsenheter i framtiden bör ha en psykosocial funktion
med särskilt utbildad personal. Statshälsan föreslär att en utbildning för beteendevetare
inom företagshälsovården som motsvarar den utbildning som ges andra
yrkesgrupper snarast utformas.

Enligt Beteendeveiarna
i företagshälsovården blir de psykosociala frågorna allt mer accentuerade i
dagens arbetsliv. Det finns därför enligt föreningen all anledning att
förutsätta en utbyggnad av förelagshälsovårdens kompetens inom detta område
med särskilt utbildade funktionärer. Liknande synpunkter framförs av Forum för psykosociala
arbetsmiljöfrågor.

Prop. 1984/85:89 147

LO
anser det angeläget att utbildning anordnas för befattningshavare inom den psykosociala
delen av företagshälsovården.

SAF anser att ökad
uppmärksamhet pä problemen frän företagshälsovårdens sida sannolikt är befogad
liksom att dess personal utbildas bättre i dessa frågor.

Arbetarskyddsstyrelsen
understryker behovet av beteendevetenskaplig kompelens inom
företagshälsovården. En försökskurs för beteendevetare pågår inom styrelsen.

12
Efterutbildning

Enligt
remissinstansernas bedömning finns det ett stort behov av efterutbildning för
samtliga personalkategorier inom företagshälsovården.

SACO/SR
anser att samtliga specialistfunktioner inom företagshälsovården behöver
vidareutbildning i hur de egna specialistkunskaperna skall kunna utnyttjas i
arbetsmiljöarbetet. I denna vidareutbildning bör inkorporeras en del allmänna
kunskaper om andra funktioners arbetsfält. I inget fall kan dock enligt SACO/SR
en sådan utbildning ersätta någon annan specialistfunktions kompetens.

SAN anser att det finns
ett antal yrkeskategorier med nyckeluppgifter ur administrativ arbetsmiljösynpunkl,
t. ex. inköpare, konstruktörer, bygg-nadsprojektörer, personaladministratörer
etc. Det är enligt SAN angelägel att åtgärder vidtas så att man bättre når
dessa grupper med arbelsmiljöut-bildning och information om
företagshälsovårdens och skyddsorganisa-lionens förebyggande miljöarbete. Det
kan t.ex. ske genom att öka inslaget av arbelsmiljöutbildning i den
grundläggande högskoleutbildningen samt genom särskilda fortbildningskurser för
redan yrkesverksamma.

RRV
framhåller att efterutbildningsbehovet kommer att vara stort eftersom en stor
del av personalen i företagshälsovården för läng tid framöver kommer att vara
utbildade enligt rådande former.

Svensk företagsläkarförening
anser det värdefullt om ett organ motsvarande företagshälsovårdsdelegationen
blir ansvarig för personalens efterutbildning och att denna blir både
kvalitativt och kvantitativt av tillräcklig omfattning.

Föreningen
teknisk företagshälsovård anser det principiellt riktigt att företagshälsovårdsdelegationen
får ett samlat ansvar för efterutbildningen av företagshälsovårdens personal.

Enligt
TCO ställs det höga krav på företagshälsovårdens personal varför det är
angeläget att möjligheter till fortbildning ges för samtliga personalkategorier.

Arbetarskyddsstyrelsen
delar utredningens bedömning alt behovet av efterutbildning av personal inom
förelagshälsovården är stort och stöder utredningens förslag till vidgade efterutbildningsmöjligheler
för företagshälsovårdens personal.

Prop. 1984/85:89 148

Bilaga 3

Sammanfattning av samverkanskommitténs betänkande
(Ds A 1984:2) Arbetsanpassning

Bakgrund

Samverkanskommitléns uppdrag avser en översyn av
ansvarsfördelningen mellan den lokala skyddsverksamhetens och
anpassningsgruppernas verksamhet. Enligt direktiven skall kommittén finna en
sådan organisatorisk modell för arbetsfördelningen dem emellan så att
arbetsförmedlingens insatser i största möjliga utsträckning kan inriktas pä
inplacering av äldre och arbetshandikappade. Frågor som gäller anpassningsätgärder
för redan anställda bör enligt direktiven i huvudsak vara en angelägenhet för
arbetsgivare och fackliga företrädare bl. a. inom ramen för skyddsverksamheten.

Kommittén slår fast att förhållandena i arbetsmiljön kan
ge upphov till . arbetsskador och arbetssjukdomar inte minst genom olycksfall och
förslitning. Detta kan i många fall leda till en utslagning frän
arbetsmarknaden.

Förhållanden i arbetslivet är dock inte alltid orsaken
till olika arbetshandikapp. Medfödda handikapp, handikapp som uppstår under
uppväxtåren eller till följd av Irafikskador samt icke arbetsrelaterade
sjukdomar är exempel på detta. Belastnings- och förslitningsskador,
bullerskador eller skador av kemiska ämnen eller produkter, eksem o.d., kan
dock oftast relateras till förhållanden i arbetslivet.

Genom informationssystemet om arbetsskador (ISA) tas ett
omfattande statistikunderiag fram i syfte att ge underlag för del förebyggande arbets-miljöarbetel.
ISA innehåller uppgifter om arbetsolyckor, arbetssjukdomar samt färdolycksfall
som arbetsgivaren anmält till försäkringskassan.

Under år 1982 har preliminärt 134 753 arbetsskador
anmälts. Dessa fördelar sig enligt följande:

*
Antal arbetsolycksfall
104 658

*
Antal
arbetssjukdomar 15 881

*
Antal f ä rdolycksfall 14 214

summa 134 753

Av antalet anmälda ej utredda arbetsolycksfall samt
utredda och godkända arbetssjukdomar medför ca 60% en sjukskrivning på mer än
sju dagar. 49% av arbetssjukdomarna utgörs av belastningsskador.

Kommittén konstaterar vidare att förtidspensioneringen har
fortsatt att öka. Antalet tillkommande förtidspensionärer var år 1983 ca 20000.
Av dessa pensionerades ca 4000 pä arbetsmarknadsmässiga jgrunder.

Samverkanskommitlén har studerat vilka partsprgan och
andra grupper på arbetsställena som kommer i kontakt med arbetsmiljö- och arbetsan-

Prop. 1984/85:89 149

passningsfrågor. En del av dessa organ och verksamheter är
lagstadgade, andra regleras såväl i lag som avtal. Slutligen finns organ som
enbart tillkommit genom avtal mellan arbetsmarknadens parter centralt och/eller
lokalt.

De som pä arbetsstället arbetar med frågor om arbetsmiljö
- arbetsanpassning, är förutom linjeorganisationen dels de i den lokala
skyddsverksamheten verksamma (skyddsombud, skyddskommitté), dels företagshälsovården
och dels anpassningsgruppen. Vidare kan det, med stöd av lag och avtal pä medbestämmandeömrädel
finnas personalpolitiska grupper, rekryteringsgrupper, utbildningsgrupper,
samrådsgrupper etc.

Arbetsmarknadspolitiska stöd till arbetshandikappade

Arbetsmarknadspolitiken och arbetsförmedlingens verksamhet
syftar bl. a. till att förbättra arbetshandikappades möjligheter pä
arbetsmarknaden.

Arbetsmarknadsinstitutens
verksamhet är inriktad på rehabilitering och vägledning för enskilda sökande.
De skall arbeta såväl med den arbetssökande som med deras arbetssituation. En
individuell probleminventering och planering skall ligga till grund för
väglednings- och rehabiliteringsarbetet. En av de angelägnaste uppgifterna är
att ge deltagarna möjlighet att pröva sig fram genom en väl planerad
prövning/träning och yrkesorientering. Delta sker i stor utsträckning på
arbetsplatser på den reguljära arbetsmarknaden, genom s. k. pryo i reell miljö.

Arbetsmarknadsutbildning kan främst beviljas den som är
arbetslös eller löper allvarlig risk att bli det.

Till kostnader för inköp och installation av särskilda
anordningar på arbetsplatsen kan bidrag beviljas arbetsgivare, som anställer
handikappad, eller om särskilda skäl föreligger också om det gäller en anställd
som blivit handikappad.

Den som har nedsatt arbetsförmåga kan behöva ha tillgäng
till arbetstekniska hjälpmedel för att kunna utföra ett arbete.

När en arbetsgivare måste tillhandahålla mer personlig
assistans än vad som kan anses normalt för arbetsuppgifterna för en synskadad
eller annan svårt handikappad arbetstagare kan bidrag lämnas för arbetsbiträde.

En arbetsgivare kan också få lönebidrag om han anställer
arbetshandikappade som inte kan få anställning på den reguljära
arbetsmarknaden. Lönebidraget lämnas med viss andel av kostnaderna för lön och lönebikostnader.

Lokalt arhetsmiljöarbete, företagshälsovård och
anpassningsverksamhet

Inom flertalet avtalsområden bedrivs det lokala
skyddsarbetet pä 'arbetsstället av arbetsgivare, skyddsombud,
huvudskyddsombud, skyddskommitté samt i förekommande fall regionala
skyddsombud och företagshälsovårdens representanter. Ramarna för den lokala skyddsverksamhe-

Prop. 1984/85:89 150

ten
anges i arbetsmiljölagen (1977:1160) (AML) och arbetsmiljöförordningen
(1977:1166). Därutöver berör till viss del lagen (1976:580) om medbestämmande i
arbetslivet (MBL) och förtroendemannalagen (1974:358) förhållanden i den lokala
skyddsverksamheten.