Prop. 1984/85:93

Regeringens proposition

1984/85:93

om kulturarbetarnas
skatteförhållanden m. m.;

beslutad
den 22 november 1984.

Regeringen
föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag av
regeringsprotokoll ovannämnda dag.

Pä
regeringens vägnar

OLOF
PALME

KJELL-OLOF
FELDT

Propositionens
huvudsakliga innehåll

I
propositionen behandlas ett antal skattefrågor för kulturarbetare och andra rörelseidkare.

I propositionen föreslås
alt vissa utgifter från tiden innan en verksamhet utvecklats till rörelse skall
få dras av i efterhand. Utgifterna skall hänföra sig till samma år som rörelsen
påbörjades eller det närmast föregående året. Förslaget gäller alla rörelseidkare
men är av särskild betydelse för kulturarbetare och uppfinnare.

Ett annat förslag gäller
möjligheten för kulturarbetare och andra rörelseidkare att få avdrag för
arbetslokal i den egna bostaden. Förslaget innebär en utvidgning av
avdragsrätten. Avdrag skall sålunda medges inte bara om en särskild lokal
inrättats i bostaden för rörelsen utan också om minst 800 timmars arbete
utförts i bostaden under året. I det senare fallet medges schablonmässigt
avdrag med 2000 kr. resp. 4000 kr. beroende pä om arbetet utförts i egen
fastighet eller i en hyresrätts- eller bostadsrättslägenhet. Vidare föresläs
att ett tillägg skall göras i lagtexten för alt markera den betydelse resor har
i kulturarbetarnas verksamhet.

I
propositionen föreslås också att all inkomst av tjänst skall utgöra A-inkomst.
Förslaget innebär förbättringar för bl. a. kulturarbetare som mottar bidrag och
stipendier från Sveriges författarfond och konstnärsnämnden.

I propositionen
konstateras slutligen att det i många fall brister i handläggningen av
kulturarbetarnas deklarationer. Det förutsätts att taxeringen

1 Riksdagen 1984/85. 1 saml. Nr 93

Prop.
1984/85:93

Prop. 1984/85:93 2

i
fortsättningen skall bli mer enhetlig genom ökad information och överföring av
deklarationerna rill taxeringsnämnder med särskild sakkunskap. De ändrade
skattereglerna avses gälla fr. o. m. 1986 års taxering.

Lagförslagen
i denna proposition har granskats av lagrådet. Propositionen innehåller därför
tre huvuddelar: lagrådsremissen (s. 9), lagrådets yttrande (s. 120) och
föredragandens ställningstagande till lagrådets synpunkter (s. 123).

Den
som vill ta del av samtliga skäl för lagförslagen måste därför läsa alla tre
delarna.

Prop. 1984/85:93 3

1 Förslag till

Lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370)

Härigenom föreskrivs i fråga om kommunalskattelagen (1928:
370) dels att punkterna 11 och 20 av anvisningarna till 29 § skall ha nedan

angivna lydelse, dels att i anvisningarna till 29 § skall
införas tvä nya punkter, 12 och

18 b, av
nedan angivna lydelse.

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

11.'
Punkt 1 sjunde stycket av anvisningarna till 22 § tillämpas också beträffande
inkomst av rörelse.

11. Har som arbetsrum för rörelsen använts sådan del av
den skattskyldiges bostad som särskilt inrättats för ändamålet, medges avdrag
för skälig del av bostadskostnaden.

Även om särskilt arbetsrum inte inrättats medges avdrag
för bo- . stadskostnad om arbete utförts i bostaden minst 800 timmar under
beskattningsåret. Vid beräkning av antalet timmar beaktas endast arbete som
det med hänsyn till verksamhetens art varit motiverat att utföra i bostaden. I
timantalet får jämte arbete för rörelsen även inräknas tillfälligt arbete som
har nära samband med rörelsen men är att hänföra till tjänst. Arbete som
utförts av den skattskyldiges barn tillgodoräknas endast om barnet fyllt 16 år
och arbete som utförts av den skattskyldiges make endast om makarna drivit
rörelsen gemensamt. Avdrag medges med 2000 kronor om arbetet utförts i bostad
på den skatt skyldiges egen eller hans makes fastighet och med 4000 kronor i
annat fall. Omfattar beskattningsåret annan tid än tolv månader jämkas
timantalet och avdragsbeloppet med hänsyn härtill.

Den omständigheten att avdrag medgetts enligt andra
stycket för kostnad för bostad på egen fastig-

Senaste lydelse 1981:295.

Prop.
1984/85:93

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

het, medför inte att fastigheten vid tillämpning av 24, 25
och 29 §§ skall anses använd i rörelsen.

12. Vid utövande av litterär, konstnärlig eller därmed
Jämförlig verksamhet kan resor ingå som ett naturligt led i verksamheten. Kostnaderna
för sådana resor är avdragsgilla i den mån de inte utgör personliga
levnadskostnader.

18 b. En fysisk person som driver rörelse har rätt till
avdrag i efterhand för utgifter i verksamheten före rörelsens påbörjande.
Avdraget får avse utgifter under det år då rörelsen påbörjades och det närmast
föregående året, såvida rätt till omedelbart avdrag skulle ha förelegat om
verksamheten redan under denna tid haft karaktär av rörelse.

Vid beräkningen av avdraget skall utgifterna minskas i den
mån

1) avdrag för utgifterna har

gjorts i annan förvärvskälla,

2)
utgifterna
inräknats i anskaffningsvärdet för tillgångar vilka tillförts rörelsen när
denna påbörjades eller

3)
inkomster
som inte tagits upp till beskattning har uppkommit i verksamheten under den tid
som avses i första stycket.

Har avdraget inte kunnat helt utnyttjas vid taxeringen
för det första beskattningsåret, får resterande belopp dras av vid taxeringen
för något eller några av de fem följande beskattningsåren. Avdrag medges inte
för något beskattningsår med så högt belopp att underskott uppkommer i
förvärvskällan.

Avdrag medges endast i den mån den skattskyldige visar att
förutsättningar för avdrag föreligger.

Nuvarande punkt 12 av anvisningarna till 29 §
föreslås upphävd i prop. 1984/85: 70.

Prop. 1984/85:93

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

20.' Punkt II av
anvisningarna till 22 § äger motsvarande tillämpning beträffande inkomst av
rörelse.

20. Punkt / sjunde stycket
och punkt 11 av anvisningarna till 22 § tillämpas också på inkomst av rörelse.

Denna
lag träder i kraft två veckor efter den dag, då lagen enligt uppgift på den har
kommit ut frän trycket i Svensk författningssamling, och tillämpas första
gängen vid 1986 års taxering.

'
Senaste lydelse 1975:259.

Prop,
1984/85:93 6

2
Förslag till

Lag
om ändring i lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt

Härigenom
föreskrivs att 9 § 3 mom. lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt' skall ha nedan
angivna lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

9§
3 mom. Inkomst utgör A-inkomst eller B-inkomst enligt följande.

Med
A-inkomst förstås inkomst Med A-inkomst förstås inkomst

av
tjänst, dock icke periodiskt un- av tjänst samt inkomst av jord-

derstöd
eller därmed jämförlig peri- bruksfastighet och rörelse om den

odisk
intäkt som avses i 31 § kom- skattskyldige varit verksam i för-

munalskattelagen,
samt inkomst av värvskällan i ej blott ringa omfatt-

jordbruksfasrighet
och rörelse om ning. Med B-inkomst förstås övriga

den
skattskyldige varit verksam i inkomster,

förvärvskällan i ej blott ringa om

fattning. Med B-inkomst förstås öv

riga inkomster.

Denna
lag träder i kraft tvä veckor efter den dag, då lagen enligt uppgift på den har
kommit ut från trycket i Svensk författningssamling, och rillämpas första
gången vid 1986 ärs taxering.

'
Senaste lydelse av lagens rubrik 1974:770. - Senaste lydelse 1982:416.

Prop.
1984/85:93 7

3
Förslag till

Lag
om ändring i taxeringslagen (1956:623)

Härigenom
föreskrivs att 72 a § taxeringslagen (1956:623)' skall ha nedan angivna
lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

72 a
§2

Har
taxering för inkomst eller förmögenhet som har beslutats av taxeringsnämnd
icke införts i skattelängd inom föreskriven tid eller har sådan taxering
införts för annan än den taxeringen avsett eller eljest uppenbarligen införts
felaktigt i sådan längd, får länsstyrelsen eller den lokala skattemyndigheten
besluta om rättelse av längden i denna del. Har beskattningsbar inkomst enligt
2 § lagen (1958:295) om sjömansskatt eller enligt 1 § 2 mom. nämnda lag
skattepliktig dagpenning eller det antal perioder om trettio dagar för vilka
skattskyldig uppburit sådan inkomst ändrats, skall myndigheten vidtaga härav
betingad rättelse av längden.

Länsstyrelsen
eller den lokala skattemyndigheten får vidare, om inte särskilda skäl talar för
att länsrätten bör avgöra frågan, besluta om rättelse av taxeringen i den män
denna blivit oriktig Ull följd av

1)
uppenbar felräkning eller
uppenbart felaktig överföring av belopp i deklararion,

2)
uppenbar felaktighet i fråga om
uppgift till ledning för påförande av skogsvårdsavgift eller statlig
fastighetsskatt eller om fastighets taxeringsvärde,

3)
uppenbar felaktighet i fråga om
beräkning av intäkt av annan fastighet enligt 24 § 2 mom. kommunalskattelagen
(1928:370), beräkning av avdrag enligt 45 § första stycket kommunalskattelagen
eller beräkning av garantibelopp enligt 47 § kommunalskattelagen,

4)
uppenbar felaktighet i fråga om
schablonavdrag för egenavgift och avstämning av sådant avdrag eller avdrag som
annars medges skattskyldig utan särskild utredning,

5)
uppenbar felaktighet i fråga om
avdrag, vars rätta belopp framgår av debitering, eller avräkning enligt 46 § 4
mom. kommunalskattelagen av allmänt avdrag,

6)
uppenbar felaktighet i fråga om
grundavdrag eller avräkning enligt 50 § 3 mom. andra stycket
kommunalskattelagen av sådant avdrag,

7)
uppenbar felaktighet i fråga om
sådana förutsättningar för skattereduktion, som enligt 68 § skall antecknas i
skattelängd,

8)
uppenbar felaktighet i fråga om
förutsättningar för tillämpning av bestämmelserna i 11 § 3 mom. lagen om statlig
inkomstskatt om uppdelning av A-inkomst och B-inkomst,

9)
uppenbar felaktighet i fråga om
beräkning av makars och hemmavarande barns förmögenhet enligt 12 § lagen
(1947:577) om statlig förmögenhetsskatt,

10) uppenbar
felaktighet varige- 10) uppenbar felaktighet varige

nom A-inkomst enligt 9 § 3 mom. nom A-inkomst enligt 9 § 3 mom.

'
Lagen omtryckt 1971:399.

Senaste
lydelse av lagens rubrik 1974:773. Lydelse enligt prop. 1984/85: 18.

Prop. 1984/85:93 8

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

lagen om statlig inkomstskatt har lagen om statlig
inkomstskatt har betecknats som B-inkomst eller in- betecknats som B-inkomst,
komst av tjänst, till den del denna utgörs av periodiskt understöd eller därmed
jämförlig periodisk intäkt, har betecknats som A-inkomst,

II) uppenbarligen för lågt avdrag enligt 50 § 2 mom. Qärde stycket
kommunalskattelagen eller motsvarande avdrag enligt lagen om statlig
inkomstskatt.

Länsstyrelsen eller den lokala skattemyndigheten får
också, om inte särskilda skäl talar för att länsrätten bör avgöra frågan,
besluta om rättelse av taxeringen i de fall då denna uppenbarligen blivit för
hög till följd av

1) att den skattskyldige på grund av ett felaktigt
eller ofullständigt

underlag, som lämnats av annan än honom själv, har taxerats för en intäkt

som han inte har haft,

2)
att den
skattskyldige först efter taxeringsperiodens utgång har styrkt sin rätt till
ett i självdeklarationen eller hos taxeringsnämnden yrkat avdrag,

3)
att
taxeringsnämnden inte har prövat uppgifter som varit tillgängliga för
skattemyndigheterna.

Föreligger
felaktighet av angivna slag får myndigheten även besluta om därav föranledd ändring
av den skattskyldiges eller makens taxering i ovan ' angivna hänseenden.

Efter utgången av maj månad året efter taxeringsåret får
rättelse enligt denna paragraf beslutas endast om anmärkning i fråga om
felaktighet av den art som denna paragraf avser dessförinnan har gjorts hos den
som har att besluta om rättelsen.

Innan rättelse beslutas skall, om det behövs, yttrande
inhämtas från taxeringsnämndens ordförande. Innebär ifrågasatt åtgärd enligt
andra eller Qärde stycket höjning av taxering, skall den skattskyldige beredas
tillfälle yttra sig innan rättelse sker, om hinder härför ej möter.

Beslutas rättelse eller vägras rättelse som den
skattskyldige har yrkat, skall, om detta ej är uppenbart överflödigt, beslutet
inom två veckor tillställas den skattskyldige i den ordning som i 69 § 4 mom.
föreskrivs i fråga om undcrtättelse beträffande taxeringsnämnds beslut.

Talan mot beslut i fråga om rättelse enligt denna paragraf
förs genom besvär över den taxering som avses med rättelsebeslutet.

Denna lag träder i kraft två veckor efter den dag, då
lagen enligt uppgift på den har kommit ut från trycket i Svensk
författningssamling, och tillämpas första gången i fråga om 1986 års taxering.

Prop. 1984/85:93 9

Utdrag

FINANSDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid
regeringssammanträde 1984-10-11

Närvarande:
statsministern Palme, ordförande, och statsråden Lundkvist, Feldt, Sigurdsen,
Gustafsson, Leijon, Hjelm-Wallén, Andersson, Boström, Bodström, Göransson,
Gradin, Dahl, Holmberg, Hellström, Wickbom

Föredragande:
statsrådet Feldt

Lagrådsremiss
om kulturarbetarnas skatteförhållanden m. m.

1
Inledning

Kulturarbetarnas
skatte- och avgiftssituarion har diskuterats under lång rid. Konstnärliga och
litterära yrkesutövares samarbetsnämnd (KLYS) har i olika sammanhang riktat
kritik mot de nuvarande reglerna på området. Saken togs upp i riksdagsmotionen
1978/79:1851 (s) som behandlades av kulturutskottet i betänkandet KrU 1978/79:
26. Utskottet hemställde att en parlamentarisk utredning skulle tillkallas för
att se över kulturarbetarnas ställning. Utskottets hemställan godtogs av
riksdagen.

Mot
denna bakgrund bemyndigade regeringen chefen för budgetdepartementet att
tillkalla en kommitté med uppgift att utreda kulturarbetarnas skatte- och
avgiftssituation. Kommittén antog namnet kulturskattekommittén (B 1979:15).

I
flera hänseenden är skatte- och avgiftsfrägorna likartade för kulturarbetare
och uppfinnare. Kommitténs uppdrag kom därför att omfatta båda dessa grupper.
Kommittén avslutade sitt arbete med betänkandet (SOU 1983:53) Kulturarbetare
och uppfinnare - skatter och avgifter.

Jag
tar i det följande upp de i slutbetänkandet redovisade förslagen till behandling.

Till
protokollet i detta ärende bör som bilaga 1 fogas en sammanfattning av
betänkandet.

Betänkandet
har remissbehandlats. En förteckning av remissinstanserna och en
sammanställning av deras yttranden bör fogas Ull protokollet i detta ärende som
bilaga 2.

Prop. 1984/85:93 10

2
Allmän motivering 2.1 Behovet av nya regler

Ett
levande kulturliv är beroende av kulturarbetarnas insatser. Musiker, författare,
bildkonstnärer m.fl. berikar vår tillvaro och skapar bestående värden.

Samhället
stöder på olika sätt kulturarbetarna i deras verksamhet. Ekonomiskt sker det
genom ersättningar och bidrag, utsmyckningsuppdrag, inkomstgaranUer m. m. Mer
allmänt är det en strävan att åstadkomma ett sådant kulturklimat att skapande
verksamhet underlättas och respekteras.

Varken
från kulturarbetarnas eller kulturskattekommitténs sida har gjorts gällande att
statsmakterna via beskattningen skall ekonomiskt stödja kulturarbetarna.
Avsikten med de förslag som har lagts fram har i stället sagts vara att få till
stånd en mer rättvis beskattning av denna yrkesgrupp.

Kulturarbetarnas
skatteproblem hänger samman med att deras arbetssituation är så speciell.
Arbetet är knutet till den egna personen. Ofta saknas anställd persona! liksom
mer betydande tillgångar i form av utrustning och lager. Det är fråga om ett
kreativt arbete där drivkraften inte bara är pengar. Storleken av inkomsterna
och utgifterna varierar kraftigt mellan olika år.

Vid
taxeringen av kulturarbetare uppkommer svåra bedömningsfrågor. Det kan t. ex.
vara svårt att avgöra om en inkomst skall hänföras till inkomstslaget tjänst
eller rörelse. I underskottsfallen uppkommer frågan om verksamheten har
bedrivits yrkesmässigt eller om den har karaktär av fritidssysselsättning. Enskilda
avdragsposter kan också ifrågasättas. Att sä sker är inte förvånande med tanke
på att avdragen i mänga fall avser sådant som i för sig också skulle kunna
utgöra privata levnadskostnader.

Det
finns många beröringspunkter mellan kulturarbetare och uppfinnare. Det är
också för uppfinnamas del fråga om en kreativ verksamhet av stort värde för
samhället. Det är svårt att avgöra på förhand om en satsning kommer att ge
resultat och leda till inkomster längre fram. Åven här varierar ofta inkomster
och utgifter mellan olika år.

Flertalet
av de frågor som kulturskattekommittén har tagit upp gäller kulturarbetarna. En
del av förslagen tar sikte på rörelseidkare i allmänhet men är av särskild
betydelse för kulturarbetare och uppfinnare. Något förslag slutligen gäller
enbart uppfinnare.

Från
kulturarbetarhåll har under lång tid framförts krav på ett särskilt inkomstslag
för inkomst av litterär eller konstnärlig verksamhet. Med ett särskilt
inkomstslag skulle markeras att kulturarbetarna arbetar under andra villkor än
som gäller för näringsidkare i allmänhet. Vidare skulle framtida ändringar i
reglerna för beskattning av rörelse inte utan vidare slå igenom på
kulturarbetarna. Ett annat argument har varit att ett särskilt inkomstslag
skulle lösa de problem som följer av att en och samma persons inkomster av
litterär eller konstnärlig verksamhet ibland kan vara hänförliga till olika
inkomstslag.

Prop.
1984/85:93 11

Kommittén
har funnit att de önskade ändringarna på skatteområdet kan komma till stånd
utan att ett nytt inkomstslag rillskapas. Bl. a. med hänsyn härtill avvisar
kommittén tanken pä ett särskilt inkomstslag.

Kommittén
har gett åtskilliga exempel pä fall där kulturarbetare mötts med misstro från
taxeringshåll. Ett särskilt inkomstslag för kulturarbetarnas inkomster
understryker i och för sig att denna grupp av yrkesutövare arbetar under
speciella förhållanden. Ett nytt inkomstslag innebär emellertid ett mycket
stort ingrepp i regelsystemet och är inte förenligt med strävandena att
förenkla beskattningen. Jag delar redan av detta skäl kommitténs uppfattning
att något nytt inkomstslag inte bör införas.

Fiera av kommitténs egna
förslag innehåller särtegler för litterär eller konstnärlig verksamhet.
Begreppet som sådant är inte främmande i skattelagstiftningen. I bl. a. 27 §
och 29 § 1 mom. kommunalskattelagen (1928:370, KL) talas således om
"vetenskaplig, litterär, konstnärlig eller därmed jämförlig
verksamhet". Dessa bestämmelser är emellertid av exemplifierande
karaktär. I gällande lagstiftning behöver någon gräns inte dras mellan litterär
eller konstnärlig verksamhet och annan verksamhet.

Det
finns ingen allmänt accepterad definition av litterär eller konstnärlig verksamhet.
Kommittén har också avstått från att försöka definiera begreppet. Oavsett om
begreppet definieras eller ej är det ofrånkomligt att särregler för litterär
eller konstnärlig verksamhet leder rill tolkningssvårigheter. Till problemen
med gränsdragningen kommer de principiella betänkligheterna mot särskilda
regler för en viss yrkesgrupp.

Mina
förslag rill ändrade skatteregler har därför fått en generell utformning. De
berör således inte enbart kulturarbetare. Förslagen avser emeller-rid
skattefrågor som är särskilt viktiga för kulturarbetarna.

Som
jag tidigare nämnt uppkommer ofta svåra bedömningsfrågor vid taxeringen av
kulturarbetare. Det är därför viktigt att personer som sysslar med
kulturarbetarnas deklarationer har kännedom om de villkor under vilka denna
grupp av yrkesutövare arbetar. Pä detta område behövs enligt min mening både
informationsinsatser och åtgärder på det administrativa planet.

I det följande behandlar
jag först två frågor som kommittén diskuterat ingående men som inte föranleder
något förslag rill lagstiftning frän min sida. Det gäller bokföringsreglerna
för fria kulturarbetare (avsnitt 2.2) och rörelsebegreppet (avsnitt 2.3).
Därefter redogör jag för mina förslag i fråga om utvecklingskostnader (avsnitt
2.4), kostnader för arbetslokal i egen bostad (avsnitt 2.5), resekostnader
(avsnitt 2.6) samt gränsdragningen mellan A-inkomst och B-inkomst (avsnitt
2.7). Jag återkommer sedan till vad som kan göras för att åstadkomma en mer
enhetlig taxering av kulturarbetare (avsnitt 2.8). Jag avslutar med att
redovisa min syn pä vissa andra frågor som kommittén tagit upp (avsnitt 2.9).

Mina
förslag föranleder ändringar i kommunalskattelagen (1928:370), lagen (1947:576)
om statlig inkomstskatt och taxeringslagen (1956:623). De nya reglerna bör
tillämpas fr. o. m. 1986 ärs taxering.

Prop.
1984/85:93 12

2.2
Bokföring och deklaration

Mitt
förslag: Nuvarande regler för bokföring och deklaration behålls. Förbättrad
information till kulturarbetarna om vad som krävs av dem på detta område.

Kommitténs
förslag: Bokföringsreglerna för kulturarbetare med en årsomsättning under 20
basbelopp förenklas. Vid sidan av uttag skall i räkenskaperna bara behöva tas
upp vad som kontant flutit in och getts ut. Motsvarande ändringar görs vid
beskattningen. Vidare utarbetas en särskild informationsskrift (se betänkandet
s. 79).

Remissinstanserna:
Remissinstanserna inom kulturområdet stöder ändringsförslagen. Övriga
remissinstanser är kritiska. Mänga av dem anser att eventuella lättnader i
bokföringsskyldigheten bör omfatta småföretagare i allmänhet (se bil. 2 avsnitt
4).

Skäl
för mitt förslag: F. n. gäller att fria kulturarbetare är bokföringsskyldiga
enligt samma regler som näringsidkare i allmänhet. År årsomsättningen mindre än
20 basbelopp behöver räkenskaperna inte avslutas med årsbokslut. I det fallet
behöver normalt fordringar och skulder inte bokföras redan vid
faktureringstillfället. Bokföringen kan anstå till dess betalning sker.
Fordringar och skulder som utestår vid räkenskapsårets slut skall dock
bokföras.

Det
stora flertalet kulturarbetare har måttliga intäkter i sin verksamhet. För dem
gäller alltså inget krav på fullständig bokföring med årsbokslut m.m. Vid
deklarationen används blanketten R I. Blanketten fylls i med uppgifter om bl.
a. utestående fordringar och skulder vid räkenskapsårets början och slut och
lagrets in- och utgående värde.

Det
ställs således i allmänhet inte några långtgående krav på bokföring och
uppgifter vid taxeringen. Trots det kan jag förstå att kulturarbetarna i vissa
fall uppfattar reglerna som komplicerade. Den terminologi som används i
bokföringssammanhang kan också te sig främmande för den som inte i första hand
anser sig syssla med en kommersiell verksamhet. Enbart dessa omständigheter är
emellertid inte tillräckliga för att genomföra kommitténs förslag.

Enligt
kommitténs förslag skulle kulturarbetaren ha möjligheter att växla mellan
redovisning enligt bokföringsmässiga grunder och kontantprinci-pen. Sädana
byten kräver invecklade regler för att hindra inte avsedda beskattningseffekter.
Totalt sett skulle regelsystemet kompliceras om förslaget genomfördes.

Jag
har tidigare nämnt att det innebär problem att avgränsa litterär eller konstnärlig
verksamhet från annan verksamhet. Principiellt framstår det

Prop.
1984/85:93 13

också
som olämpligt att införa särtegler för en viss kategori. Vid remissbehandlingen
har ett stort antal remissinstanser framhållit att eventuella förenklingar i
bokförings- och deklarationsreglerna bör få tillämpas av en vidare krets av
småföretagare.

Bl.
a. bokföringsnämnden har visat intresse för en utvärdering av de nuvarande
bokföringsreglerna för småföretagens del. Resultatet av en sådan utvärdering
skulle kunna bli ytterligare förenklingar.

Frågan
om småföretagens bokföringsskyldighet hänger samman med de krav som ställs i
skatte- och avgiftssammanhang. Regeringens kommission mot ekonomisk
brottslighet har här föreslagit att deklarationsuppgifterna skall anknytas mer
till bokföringen än f. n. (SOU 1983:75-76). Vidare har 1980 års
företagsskattekommitté (B 1979:13) nyligen lagt fram ett förslag om en s. k.
staketmodell för enskilt bedriven näringsverksamhet (jfr avsnitt 2.9). Frågan
om vilka bokföringsregler m. m. som skall gälla för småföretagen får tas upp i
samband med att ställning tas till nu nämnda förslag.

Bokföringsnämnden
har tagit fram en broschyr som riktar sig till småföretagare. Både nämnden och
RSV har vid remissbehandlingen ställt sig positiva rill kommitténs förslag om
en särskild informationsskrift för kulturarbetare. Jag delar uppfattningen att
en sådan skrift kan ha ett stort informativt värde och undanröja åtskilliga
oklarheter.

Jag
har i de frågor som tagits upp i detta avsnitt samrätt med chefen för justitiedepartementet.

2.3
Rörelsebegreppet

Mitt
förslag: Nuvarande principer för bedömningen av om en litterär eller
konstnärlig verksamhet utgör rörelse behålls.

Kommitténs
förslag: En bestämmelse införs om att litterär eller konstnärlig verksamhet
skall anses som yrkesmässigt bedriven även om ett egentligt vinstsyfte inte
förelegat men verksamheten medför eller kan antas medföra intäkter (se
betänkandet s. 85).

Remissinstanserna:
Remissinstanserna pä kulturområdet tillstyrker. Övriga remissinstanser
avstyrker i allmänhet att försläget genomförs (se bil. 2 avsnitt 5).

Skäl
för mitt förslag: I 27 § KL anges vad som skall räknas som inkomst av rörelse.
En första förutsättning är att inkomsten inte skall hänföras till tjänst eller
något annat inkomstslag. I övrigt gäller att det skall vara fråga om en
"yrkesmässigt bedriven förvärvsverksamhet".

I
den skatterättsliga litteraturen brukar man ange vissa kriterier som skall vara
uppfyllda för att en verksamhet skall anses som rörelse. Verk-

Prop. 1984/85:93 14

samheten
skall ha bedrivits självständigt (av betydelse för avgränsningen mot tjänst)
och utmärkas av regelbundenhet, varaktighet och i regel också vinstsyfte.
Kriterierna är inte absoluta. Det går t. ex. att peka på fall där en verksamhet
som inte präglas av regelbundenhet eller varaktighet har ansetts som rörelse.
I minst lika hög grad gäller detta för villkoret vinstsyfte.

Uttrycket vinstsyfte för
lätt tankarna rill en verksamhet som helt domineras av kommersiella intressen.
Som tidigare framhållits är detta en dålig beskrivning av litterär eller
konstnärlig verksamhet. Kommittén anser därför att det skall slås fast att en
sådan verksamhet skall anses som yrkesmässigt bedriven även om något egentligt
vinstsyfte inte föreligger men verksamheten medför eller kan antas komma att
medföra intäkter. Förslaget berör inte annat än litterär eller konstnärlig
verksamhet.

Med
kommitténs förslag skulle en verksamhet som uppenbarligen är av hobbykaraktär
kunna förvandlas till rörelse efter någon enstaka försäljning. En sådan
lösning för för långt och ger utrymme för manipularioner. Jag kan därför inte
ansluta mig till förslaget.

Den formulering som nu
gäller - yrkesmässigt bedriven förvärvsverksamhet - täcker i själva verket
ganska väl vad man vill fånga in. Förekomsten av yrkesutbildning måste
exempelvis tillmätas betydelse i sammanhanget. Det finns vidare inte någon
anledning att ändra den skattemäs-siga bedömningen av en verksamhet som bedrivs
i samma yrkesmässiga former som tidigare av det skälet att verksamheten går med
underskott ett antal år. Här liksom på andra områden kan det emellertid vara
svårt att upprätthälla en fast praxis. En ökad information från centralt håll
skulle kunna bidra till en mer enhetlig tillämpning (jfr avsnitt 2.8).

Särskilda problem att
skilja mellan hobby/utvecklingsverksamhet och rörelse uppkommer i
inledningsskedet. Effekten av att taxeringsmyndigheterna vägrar avdrag för ett
redovisat underskott kan emellertid lindrås om avdrag medges i efterhand för
utgifter som hänför sig till tiden innan verksamheten accepterats som rörelse.
Kommittén har föreslagit att en avdragsrätl skall införas för sådana
utvecklingskostnader. Jag övergår nu rill att behandla detta förslag.

2.4
Utvecklingskostnader

Mitt
förslag: Rätt till avdrag införs för vissa utgifter frän liden innan en verksamhet
utvecklats till rörelse. Avdrag får göras för löpande omkostnader som hänför
sig till det kalenderår då rörelsen påbörjats och det närmast föregående året.
Avdraget skall utnyttjas mot rörelseintäkter under de sex första rörelseåren
och får inte leda till underskott något av åren.

Prop.
1984/85:93 15

Kommitténs
förslag: Vad gäller löpande omkostnader överensstämmer förslaget med mitt
bortsett från att kommittéförslaget ger rätt till avdrag även för kostnader
under det andra och tredje året före rörelsens påbörjande. Enligt detta förslag
skall avdrag vidare medges för utgifter för inventarier som anskaffas under det
kalenderår då rörelsen påbörjats eller något av de fem närmast tidigare åren
(se betänkandet s. 98).

Remissinstanserna:
Allmänt anses att nya regler bör införas på området. Olika uppfattningar finns
om hur långtgående reglerna bör vara. Bl. a. RSV anser att avdragsrätten bör
begränsas till renodlade experiment- och utvecklingskostnader (se bil. 2
avsnitt 6).

Skäl
för mitt förslag: Jag har tidigare behandlat frågan om vilka förutsättningar
som skall vara uppfyllda för att en litterär eller konstnärlig verksamhet
skall klassificeras som rörelse. Jag framhöll i det sammanhanget att kommitténs
förslag i den delen hade visst samband med förslaget om ökade möjligheter till
avdrag i efterhand för utgifter som hänför sig till tiden innan en verksamhet
kommit att betraktas som rörelse.

Redan
nu kan i vissa fall utgifter som lagts ned före rörelsestadiet utnyttjas skattemässigt.
I första hand gäller detta för inventarier och lager som anskaffats före
rörelsens start. I rörelsens första balansräkning får tillgångarna tas upp till
det aktuella marknadsvärdet och detta värde kan sedan ligga till grund för
värdeminskningsavdrag och nedskrivning. Löpande omkostnader i en verksamhet
som först senare accepteras som rörelse beaktas däremot i regel inte. I vissa
fall får kostnaderna dock aktiveras. Någon begränsning av de avdragsmöjligheter
som finns f. n. bör naturligtvis inte göras.

Kulturskattekommitténs
förslag om ett nytt avdrag för utvecklingskostnader bygger i allt väsentligt
pä det förslag som företagsskatteberedningen lade fram år 1977 (SOU 1977: 86).
Remissbehandlingen av de båda förslagen visar att det är en allmän uppfattning
att möjligheterna till avdrag för utgifter frän tiden innan verksamheten fält
karaktär av rörelse bör utvidgas. Jag delar denna uppfattning. Jag anser det
dock inte möjligt att gå så långt som beredningen och kommittén föreslagit.

I
fråga om löpande omkostnader bör för avdrag krävas att kostnaderna hänför sig
till den ifrågavarande verksamheten och att de skulle ha varit avdragsgilla det
år de lagts ned om verksamheten redan då hade bedömts som rörelse. För att
hindra missbruk bör avdraget inte få föranleda underskott i förvärvskällan.
Avdraget bör få göras det första rörelseåret eller något av de fem följande
beskattningsåren.

Under
utvecklingsskedet kan både utgifter och inkomster förekomma i verksamheten.
Avdragsbeloppet måste därför reduceras med eventuella obeskattade inkomster.
Dubbelavdrag får givetvis inte heller förekomma. Har utgiften fidigare dragits
av mot en tillfällig tjänsteinkomst kan avdrag

Prop. 1984/85:93 16

inte
medges också i rörelsen. Avdraget skall också minskas om utgifterna har
aktiverats i räkenskaperna.

Det är oundvikligt att
regler av det skisserade slaget leder till kontrollproblem. Möjligheterna att
klarlägga om den skattskyldige tidigare har haft några inkomster i verksamheten
är t. ex. ofta mycket små. Starka skäl talar därför för att hänsyn tas enbart
till omkostnader under den närmaste tiden före rörelsens start. Regeln bör
utformas sä att endast omkostnader som hänför sig till samma kalenderår som
rörelsen inletts eller det närmast föregående året beaktas.

Som
redan nämnts får inventarier föras in i rörelsen till sitt marknadsvärde.
Värdeminskningsavdragen grundas på detta värde. Någon kompensation i efterhand
ges dock inte för värdeminskning som kan ha inträffat före rörelsens påböijande.
Kommittén har föreslagit att hela anskaffningsvärdet skall få dras av i
efterhand.

En särskild avdragsregel
är knappast behövlig om inventarierna anskaffats i nära anslutning till den ridpunkt
då rörelsen påböijades. Det värde som inventarierna tas upp till i den första
balansräkningen ligger då normalt nära anskaffningsvärdet. Om detta inte är
fallet kan den skattskyldige i stället få en omotiverad skatteförmån. Med stöd
av den särskilda avdrags-regeln kan han på en gång få avdrag för en stor del av
anskaffningsvärdet. Detta är inte möjligt vid tillämpning av reglerna om räkenskapsenlig
avskrivning eller restvärdeavskrivning.

Ligger
anskaffningen längre tillbaka i tiden gör sig kontrollaspekterna starkt
gällande. Bl. a. skall ett eventuellt avdrag — på samma sätt som i fråga om
löpande omkostnader — minskas med eventuella obeskattade inkomster i
verksamheten.

Enligt
min mening bör den särskilda avdragsregeln reserveras för löpande omkostnader.
Någon avdragsrätt utöver den som följer av att inventarier får tas upp till
marknadsvärdet i den första balansräkningen bör således inte införas.
Inventarier som får omkostnadsföras direkt (s.k. treårsinventarier och
inventarier av mindre värde) bör dock behandlas på samma sätt som löpande
omkostnader.

2.5
Kostnader för arbetslokal i egen bostad

Mitt
förslag: Uttryckliga regler införs om avdragsrätt för kostnader för utnyttjande
av egen bostad i rörelse. Liksom i dag skall avdrag medges om en särskild lokal
inrättats för rörelsen i bostaden. Enligt förslaget skall avdrag också medges
om minst 800 rimmars arbete utförts i bostaden under året. I det senare fallet
bestäms avdraget schablonmässigt till 2000 kr. eller 4000 kr. beroende på om
arbetet utförts i egen fasrighet resp. i hyres- eller bostadsrättslägenhet.

Prop. 1984/85:93 17

Kommitténs
förslag: I rörelse och tjänst skall kostnader för utnyttjande av egen bostad
vara avdragsgilla om verksamheten i väsentlig män hindrat lokalens användning
för bostadsändamål. I fråga om tjänst krävs också att arbetsgivaren inte har
tillhandahållit lokal (se betänkandet s. 90).

Remissinstanserna:
Förslaget avstyrks från administrarivt håll. Övriga remissinstanser är
positiva (se bil. 2 avsnitt 7).

Skäl
för mitt förslag: Avdragsrätten för arbetsrum i egen bostad tillhör de frågor
som ofta leder till diskussion mellan skattskyldiga och taxeringsmyndigheter.
Vad det gäller är var gränsen skall dras mellan privata boendekostnader och
kostnader för intäkternas förvärvande och bibehållande. De lagregler som finns
ger inte mycket vägledning. I stället har regeringsrätten med sina domar fått
styra rättsutvecklingen. Genom ett antal avgöranden år 1975 (RÅ 1975 ref. 114
I-V) fick praxis ett delvis nytt innehåll.

I
1975 års rättsfall gällde som förutsättning för avdrag att det rum där verksamheten
utförts antingen varit avskilt från bostaden i övrigt eller inretts pä ett
sådant sätt att det inte kunnat användas för bostadsändamål. Vidare krävdes att
behov av arbetsrum förelegat och att arbetsgivaren inte tillhandahållit
arbetsrum. Villkoren återkom i några senare rättsfall som -i likhet med 1975
års rättsfall - gällde skattskyldiga med inkomst av tjänst.

Regeringsrätten
har på senare tid också avgjort några mål som gällt rörelseidkare som utnyttjat
bostaden i den egna rörelsen. Även i dessa fall har ställts krav på att rummet
antingen legat avskilt eller inretts (eller använts) på ett sådant sätt att det
inte kunnat användas som bostad.

I en
dom från den 15 mars 1984 har regeringsrätten tagit ställning till en bildkonstnärs
kostnad för arbetsrum i den egna bostaden. Rummet var 12 kvm stort och hade
inretts med skåp, bord, staffli och annat som behövdes för den konstnärliga
verksamheten. Ljusrör hade installerats för att ge bättre ljusförhållanden. I
rummet förvarades färger, penslar, rengöringsmedel m. m. liksom nymålade
konstverk. Konstnären fick avdrag för kostnaderna för rummet. Som skäl för
sitt ställningstagande anförde regeringsrätten alt rummets användning och inredning
medfört att rummet inte alls "eller i vaije fall i obetydlig
omfattning" kunnat utnyttjas för bostadsändamål. Denna förutsättning
torde ofta vara uppfylld i konstnärlig verksamhet som bedrivs i ateljéform.

All
litterär eller konstnärlig verksamhet bedrivs emellertid inte i ateljéform. En
författare som använder ett rum i bostaden som arbetsrum torde t. ex. inte utan
vidare kunna åberopa 1984 års rättsfall. Hyr han i stället ett rum på stan för
författarverksamheten kan han räkna med avdrag för hyreskostnaden. Jag kan
förstå att det kan uppfattas som egendomligt att skattekonsekvenserna i de båda
fallen blir så olika. Goda skäl talar för att avdrag medges i båda fallen. 2 Riksdagen 1984/85. 1 saml. Nr
93

Prop.
1984/85:93 18

En
klar fördel med nuvarande praxis är att avdragsrätten kan prövas mot bakgrund
av vissa lätt konstaterbara omständigheter. 1 flertalet fall ger denna praxis
ett materiellt godtagbart resultat. Något behov finns därför inte att - som
kommittén föreslagit - generellt sänka kraven för avdrags-räU.

De
administrativa skälen talar i och för sig mot varje lagändring som innebär
ökade möjligheter till avdrag för arbetslokal i egen bostad. Jag anser dock att
det finns utrymme för en viss utvidgning av avdragsrätten. Utvidgningen bör ta
sikte pä vissa avgränsade fall. Med hänsyn till de skillnader som finns i olika
avseenden mellan inkomstslagen rörelse och tjänst bör de nya reglerna gälla
enbart vid beräkning av inkomst av rörelse. Avdragsrätten i exempelvis anslällningsfall
berörs således inte. Någon särbehandling av en viss grupp rörelseidkare, t. ex.
kulturarbetare, bör inte heller ske.

Som reglerna tillämpas i
dag medges avdrag bara om den del av bostaden där verksamheten bedrivs har
karaktär av en särskilt inrättad rörelselokal och inte av bostadsutrymme. Jag
anser att avdrag i fortsättningen bör kunna medges trots att den ifrågavarande
delen av bostaden inte kan anses inrättad som rörelselokal om arbete utförts i
betydande omfattning i bostaden. Gränsen bör sättas vid 800 arbetstimmar per
år. Är kravet på utnyttjandet som arbetslokal uppfyllt bör avdrag medges
schablonmässigt med 4000 kr. om arbetet utförts i en hyres- eller
bostadsrättslägenhet. Har arbetet utförts i en villafastighet bör avdrag - med
hänsyn till att räntorna pä fastighetslånen är avdragsgilla i sin helhet —
medges med 2000 kr.

För
många kulturarbetare medför mitt förslag påtagliga förbättringar. De som på
heltid ägnar sig åt litterär eller konstnärlig verksamhet har behov av en
arbetslokal och utför en stor del av sitt arbete i denna. Avdrag skall då
medges för lokalkostnader även om lokalen är belägen i bostaden. Detsamma
gäller givetvis för andra yrkesgrupper, exempelvis uppfinnare och hantverkare,
om de utför sitt arbete i bostaden. Jag vill också avslutningsvis slå fast att
de av mig föreslagna reglerna inte i något fall innebär någon begränsning av
den avdragsrätt som f. n. föreligger.

2.6
Resekostnader

Mitt
förslag: Exemplifieringen i 29 § 1 mom. KL av avdragsgilla kostnader i bl. a.
litterär och konstnärlig verksamhet utvidgas med "resor".

Kommitténs
förslag: Överensstämmer med mitt förslag (se betänkandet s. 93).

Remissinstanserna:
Remissinstanserna på kulturområdet tillstyrker förslaget rill lagändring. I
övrigt är meningarna delade. RSV ifrågasätter om inte

Prop.
1984/85:93 19

de
nuvarande särteglerna för bl. a. litterär och konstnärlig verksamhet bör tas
bort (se bil. 2 avsnitt 8).

Skäl
för mitt förslag: Kommittén har framhållit att kulturarbetare ofta har behov av
att företa resor för att skapa underlag och förutsättningar för den fortsatta
verksamheten. Jag delar kommitténs syn på resornas betydelse. Som kommittén
framhållit leder resor ofta rill intryck och kontakter inom verksamhetsområdet.

RSV
har i sitt remissyttrande sagt sig dela kommitténs uppfattning att bedömningen
av avdragsyrkanden varierar starkt. RSV anser att en ökad insikt i dessa frågor
bör finnas hos dem som skall granska kulturarbetarnas deklarationer. Som RSV
framhållit kan detta ske genom ökad information och andra åtgärder för att få
till stånd en enhetlig taxering. Jag återkommer till den frågan längre fram
(avsnitt 2.8).

RSV
vill däremot inte tillstyrka kommitténs förslag till ändring i 29 § 1 mom. KL.
RSV väcker i stället frågan om inte särbestämmelsen för "vetenskaplig,
litterär, konstnärlig eller därmed jämförlig verksamhet" bör avskaffas.
Enligt RSV finns det inte någon anledning att särbehandla dessa grupper av
näringsidkare i lagtexten. Det ankommer i stället på dessa - i likhet med vad
som gäller andra grupper - att visa arten och omfattningen av driftkostnaderna
och i förekommande fall att det faktiskt är fråga om utgifter för intäkternas
förvärvande och bibehållande.

I
sak har RSV rätt. Jag anser emellertid att ett avskaffande av särbestämmelsen
för bl. a. litterär och konstnärlig verksamhet skulle kunna missförstås. Med
kommitténs förslag markeras pä ett tydligt sätt resornas betydelse. Kommitténs
förslag bör därför genomföras.

Som
framgått är mitt förslag till ändring i lagtexten närmast av redaktionell
karaktär. Ändringen förutsätter inte att någon skarp gräns dras mellan
"vetenskaplig, litterär, konstnärlig eller därmed jämförlig verksamhet"
och annan verksamhet. Som RSV framhållit skall bedömningen av ett avdragsyrkande
ske efter samma grunder oavsett verksamhetens art.

2.7
A-inkomst och B-inkomst

Mitt
förslag: All inkomst av tjänst hänförs till A-inkomst.

Kommitténs
förslag: Vissa bidrag och stipendier från Sveriges författarfond och
konstnärsnämnden skall utgöra A-inkomst och inte - som i dag -B-inkomst (se
betänkandet s. 112).

Remissinstanserna:
Kommitténs förslag har mottagils positivt. RSV anser att all inkomst av tjänst
bör utgöra A-inkomst (se bil. 2 avsnitt 9).

Prop. 1984/85:93 20

Skäl
för mitt förslag: Inkomst av tjänst räknas i allmänhet som A-inkomst. Som B-inkomst
räknas emellertid periodiskt understöd eller därmed jämförlig periodisk
intäkt. Vissa bidrag m.m. från Sveriges författarfond och konstnärsnämnden
utgör därför B-inkomst trots att bidragen m. m, enligt särskilda bestämmelser
är pensionsgrundande. Som B-inkomst räknas vidare bl. a. periodiska
utbetalningar frän juridiska personer och frän förutvarande make.

I
fråga om A-inkomster är beskattningen helt individuell. Makars B-in-komster
sambeskattas däremot. Sambeskattningen medför att nettot efter skatt av t. ex.
ett stipendium från Sveriges författarfond kan bli mycket litet för en
författare som är gift med en höginkomsttagare.

Förekomsten
av särtegler för vissa udda intäkter i inkomstslaget tjänst komplicerar
granskningen och bearbetningen av deklaratipnsmaterialet. Jag anser att
förenklingsskälen väger över de skäl som kan åberopas för att behålla den
nuvarande indelningen. Jag förordar därför alt RSV:s förslag genomförs och att
all inkomst av tjänst hänförs till A-inkomst.

Jag
vill tillägga att ändringen i fråga om vad som skall räknas som A-inkomst eller
B-inkomst inte påverkar reglerna om sjukpenning eller tilläggspension.

2.8
Enhetlig taxering

Min
bedömning: Kulturarbetare bör normalt taxeras av s. k. särskilda nämnder, dvs.
av nämnder som taxerar skattskyldiga med komplicerade inkomstförhällanden.
Förutsättningarna för en enhetlig taxering av kulturarbetare förbättras genom
information från centralt häll.

Kommitténs
förslag: Speciella taxeringsnämnder inrättas för att granska kulturarbetarnas
deklarationer. I dessa nämnder skall ingå ledamöter som har god kännedom om
kulturarbetarnas förhållanden (se belänkandet s. 112).

Remissinstanserna:
Remissinstanserna pä kulturområdet är genomgående positiva medan de flesta
övriga remissinstanser är kritiska till förslaget. Många av dem föreslår i
stället att specialister på tjänstemannanivå inom taxeringsorganisarionen
förgranskar kulturarbetarnas deklarationer (se bil. 2 avsnitt 10).

Skäl
för mitt förslag: Frågan om den framtida taxeringsorganisationen utreds f.n. av
skatteförenklingskommittén (B 1982:03). Enligt direktiven bör kommittén pröva
bl. a. frågan om taxeringsnämndernas roll i ett framtida system. Mot bakgrund
av att det således inom kort kan komma att ske en genomgripande ändring av
taxeringsförfarandet är det enligt min me-

Prop.
1984/85:93 21

ning
inte lämpligt att nu införa regler om speciella nämnder för kulturarbetare.
Jag vill dock i detta sammanhang framhålla att kulturarbetarna redan i dag i
stor utsträckning taxeras av s.k. särskilda taxeringsnämnder. I sådana nämnder
finns en störte erfarenhet när det gäller mer komplicerade inkomstförhållanden
än vad det gör i vanliga lokala nämnder och förgranskningen sker vanligen av
erfarna tjänstemän. I storlänen har man dessutom i några fall tagit steget
fullt ut och skapat nämnder som uteslutande taxerar vissa grupper av
kulturarbetare. Det finns alltså goda förutsättningar att förbättra taxeringen
inom ramen för nuvarande ordning. Utvecklingen mot att allt fler kulturarbetare
taxeras i särskilda nämnder bör enligt min mening fortsätta och även bland de
särskilda nämnderna bör en koncentration kunna ske. Det är också önskvärt att
det i nämnderna ingår ledamöter med god inblick i kulturarbetarnas
förhållanden. Man bör dessutom så långt möjligt försöka ordna det så att
granskningen ombesörjs av tjänstemän som är specialiserade på området.

RSV
har en viktig uppgift när det gäller att verka för en störte enhetlighet vid
taxeringen. Verket skall genom råd och anvisningar främja en riktig och
enhetlig tillämpning av skattelagstiftningen. Det är angeläget att verket genom
sådan information medverkar till att förbättra kulturarbetarnas
beskattningssituation. Verket har också i sitt remissyttrande förklarat sig
berett att verka för ökad informafion både fill den grupp skattskyldiga som det
här gäller och fill taxeringsnämnder m. fl. I det sammanhanget har RSV
anledning beakta kommitténs beskrivning av särdragen i kulturarbetarnas
verksamhet. Det gäller t. ex. betydelsen av resor. En annan sak som bör
uppmärksammas är att över åren varierande inkomst- och utgiftsförhållanden
normalt inte skall påverka bedömningen av om rörelse föreligger eller ej.

Enligt
min mening bör en på detta sätt speciahnriktad information bidra till en mer
enhetlig bedömning av kulturarbetarnas deklararioner.

2.9
Övriga frågor

I
det följande redovisar jag min syn på ytterligare några skattefrågor som kommittén
har tagit upp. Jag behandlar också kommitténs förslag på avgiftsområdet. I den
delen har jag samrått med chefen för socialdepartementet.

De
fria kulturarbetarna beskattas för inkomst av rörelse. I likhet med andra som
bedriver enskild näringsverksamhet berörs de av det förslag som 1980 ärs
företagsskattekommitté lade fram i början av september (SOU 1984:70).

Företagsskattekommitténs
förslag innebär att enskilt bedriven näringsverksamhet skall behandlas som ett
särskilt skattesubjekt. Ett "staket" upprättas mellan
näringsverksamheten och den privata ekonomin. All inkomst innanför staketet
hänförs rill en förvärvskälla (inkomst av närings-

Prop.
1984/85:93 22

verksamhet). Inkomst som behålls inom staketet träffas av
en tioprocentig skatt. Tas inkomsten ut sker ingen beskattning inne i
"hagen" men näringsidkaren beskattas för det uttagna beloppet. I det
skedet tas också egenavgifterna ut. Uppkommer ett underskott i
näringsverksamheten kan näringsidkaren skjuta till privata medel och fä avdrag
för det tillskjutna beloppet.

Det är i dag för tidigt att uttala sig om och i så fall
när förslaget kommer att leda till lagstiftning. Genomförs förslaget löses en
del av de problem som kulturskattekommittén aktualiserat.

Kulturskattekommittén har bl. a. föreslagit ändringar i lagsriftningen
om upphovsmannakonto och uppfinnarkonto. Så t. ex. föreslås att förändringen
av nettointäkten — och inte som nu av bruttointäkten - skall ligga till grund
för beräkningen av uppskovsbeloppet.

I staketmodellen finns inte något egentligt behov av uppskovsregler
eftersom skattesatsen innanför staketet är så låg. I modellen förutsätts att
uppskovsreglerna skall avskaffas. Med hänsyn härtill bör några ändringar av det
slag som kommittén föreslagit inte ske nu.

Kulturskattekommittén har också förslagit en ändring av de
s.k. kvitt-ningsreglerna i 1982 års inkomstskattereform. Den reformerade
inkomstbeskattningen innebär bl. a. att underskottsavdrag inte längre får full
effekt för skattskyldiga med bruttoinkomster som överstiger 16 basenheter
(121600kr, vid 1985 års taxering). Två undantagsregler finns. Den ena avser
underskott på en schablontaxerad villafasfighet. Ett sådant underskott kan med
vissa begränsningar "kvittas" mot överskott av kapital. Det andra kvittningsfallet
gäller skattskyldiga som satt sig i skuld i samband med ett fastighets- eller
företagsförvärv. Slutligen finns en möjlighet att "spara" underskott
i en förvärvskälla till ett senare år då förvärvskällan ger överskott.

Kulturskattekommittén har nu föreslagit att kvittning
skall medges i ytterligare ett fall. Kvittning enligt kommitténs förslag gäller
i första hand kulturarbetare som samma år redovisar ett rörelseunderskott och
en inkomst av tjänst. Både underskottet och inkomsten skall avse litterär
eller konstnärlig verksamhet. Vidare skall tjänsteinkomsten vara av tillfällig
natur. Enligt förslaget kan kvittning t. ex. komma i fråga för en fritt verksam
bildkonstnär som anställs för ett projektarbete inom sitt verksamhetsområde
eller en dramatiker som engageras för att medverka vid produktionen av ett av
honom författat skådespel.

Som framgått är avdragsbegränsningen av betydelse bara om
den skattskyldige har relativt stora bruttoinkomster. Redan med hänsyn till
kulturarbetarnas inkomstförhållanden skulle det inte bli aktuellt att tillämpa
den föreslagna kvittningsregeln särskilt ofta. Regeln förutsätter också att det
går att avgöra vad som utgör litterär eller konstnärlig verksamhet. Samtidigt
är det ett starkt administrativt önskemål att begränsa kvittningsrätten till
vissa klart avgränsade fall då ett förbud att kvitta skulle få särskilt

Prop. 1984/85:93 23

påtagliga
negativa effekter. Mot denna bakgrund anser jag det inte befogat att nu införa
en särskild kvittningsregel för kulturarbetare.

Om staketmodellen
genomförs bortfaller i princip behovet av kvittnings-regler i fråga om
näringsverksamhet. Visserligen är ett underskott på näringsverksamheten inte
alls avdragsgillt eftersom verksamheten behandlas som ett särskilt
skattesubjekt. Den skattskyldige kan dock med avdragsrätt tillföra
näringsverksamheten medel. Gör han det minskar skatten på inkomsterna utanför
staketet samtidigt som det skattemässiga resultatet av näringsverksamheten
nollställs.

Kulturskattekommittén har
också gjort vissa uttalanden om förlustavdragen. Vid inkomsttaxeringen är
förlustavdraget ett allmänt avdrag. Eftersom egenavgifterna beräknas på
förvärvskällans inkomst blir uttaget av egenavgifter därför störte än om
avdraget för förlusten hade fått göras i den förvärvskälla där den uppkommit.
Kommittén anser att saken bör rättas till för den händelse problemet inte skulle
lösas vid en allmän översyn av lagstiftningen om förlustutjämning.

Även vad gäller
förlustavdragen vill jag hänvisa till staketmodellen. I denna modell belastas
inkomsten med egenavgifter först när medel tas ut ur verksamheten. Någon
ojämnhet i avgiftsuttaget av det slag som kommittén påtalat uppkommer därför
inte. Enligt min mening finns det inte anledning att överväga problematiken
ytterligare innan ställning har tagits till staketmodellen.

I
fråga om den allmänna löneavgiften har kulturskattekommittén ett konkret
ändringsförslag. Kommittén föreslår att egenföretagare med inkomst av litterär
eller konstnärlig verksamhet skall befrias från allmän löneavgift för inkomster
upp till ett fribelopp om 16 basenheter. Som bl. a. kommitténs ordförande
framhållit i en reservation bör en särlösning för en viss yrkesgrupp inte
införas innan frågan prövats i ett större sammanhang. Jag kan således inte
biträda förslaget.

Kulturskattekommittén har
ingående behandlat frågan om likställighetsavtal inom socialförsäkringen. Med
likställighetsavtal avses en överenskommelse mellan parterna i ett
uppdragsförhållande om att en ersättning, som utgör inkomst av rörelse eller
jordbruksfastighet och normalt skulle utgöra underlag för beräkning av egenavgifter,
i stället hänförs fill inkomst av anställning för vilken uppdragsgivaren skall
erlägga arbetsgivaravgifter. En sådan överenskommelse kan komma i fråga endast
om ersättningen avser arbete för annans räkning och uppgår till visst
minimibelopp, f.n. 500 kr. och fr. o. m. den 1 januari 1985 1000 kr.
Likställighetsavtal regleras i 3 kap. 2 § andra stycket lagen (1962: 381) om
allmän försäkring, AFL.

Frågan om
likställighetsavtal har vid ett flertal tillfällen aktualiserats i samband med
träffande av allmänna avtal mellan kulturarbetarorganisa-lioner, å ena sidan,
och stat, kommun eller andra motparter, ä andra sidan. Ibland har
likställighetsavtal ansetts inte kunna träffas inom ramen för gällande
bestämmelser. I andra fall har sådant avtal träffats.

Prop. 1984/85:93 24

Kulturskattekommittén
vill möjliggöra att avgiftsskyldigheten för kultur-arbetarinkomster i ökad
omfattning flyttas över på kulturarbetarnas motparter genom ökad användning av
likställighetsavtal. Kommittén föreslår därför en utvidgning av den i 3 kap. 2
§ AFL angivna ramen för de situationer då inkomst av rörelse genom
överenskommelse kan bli likställd med inkomst av anställning.

Flertalet remissinstanser
har ställt sig posifiva till den föreslagna utvidgade möjligheten att träffa
likställighetsavtal. Riksförsäkringsverket är däremot mycket kritiskt och anser
att förslaget helt bryter mot hittills gällande regler. Verket menar att om
förslaget skulle genomföras är det uppenbart att det bör utvidgas rill ett
generellt system och detta skulle helt rycka undan grunden för nuvarande
system. RSV, å andra sidan, som är posirivt fill förslaget, anser att
möjligheten till likställighetsavtal bör omfatta fler grupper än de som
kommittén föreslår. RSV föreslår därför att denna fråga utreds i ett störte
sammanhang.

Det är i och för sig
önskvärt att de bestämmelser som reglerar möjligheterna att sluta likställighetsavlal
revideras. Kulturskattekommitténs förslag aktualiserar emellertid även frågan
om vad som skall gälla för andra grupper. I det uppdrag som har getts till
socialavgiftsutredningen (S 1981:04) ingår bl. a. att förbättra möjligheten att
förutse i vilka situa-rioner arbetsgivaravgifter skall betalas och när i
stället egenavgifter skall betalas. Jag har inhämtat att även
socialavgiftsutredningen kan komma att föreslå vissa ändringar beträffande möjligheterna
att träffa likställighetsavtal. Frågan om ändring i reglerna om
likställighetsavtal bör övervägas i ett sammanhang. Jag räknar därför med att
det finns anledning att återkomma när socialavgiftsutredningens förslag
föreligger.

3
Upprättade lagförslag

I
enlighet med vad jag har anfört i det föregående har inom finansdepartementet
upprättats förslag till

1.
lag om ändring i
kommunalskattelagen (1928:370),

2.
lag om ändring i lagen
(1947:576) om statlig inkomstskatt,

3.
lag om ändring i taxeringslagen
(1956:623).

Förslagen
bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 3'.

'
Av bilagan har här endast medtagits lagförslag 1. Lagförslagen 2 och 3 överensstämmer
- med den jämkning som föranleds av ett ändringsförslag i ett annat lagstiftningsärende
- med propositionens lagförslag.

Prop.
1984/85:93 25

4
Specialmotivering

4.1
Förslaget till lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370)

29
§ I mom.

Momentet
innehåller en exemplifiering av vad som skall räknas som avdragsgilla
driftkostnader i rörelse. Vad gäller "vetenskaplig, litterär, konstnärlig
eller därmed jämförlig verksamhet" nämns f. n. särskilt facklitteratur,
instrument o.d. Ändringen innebär att ordet "resor" läggs till uppräkningen.

Som framhållits i den
allmänna motiveringen (avsnitt 2.6) innebär tillägget ingen ändring i sak utan
skall ses som en markering av att resor ofta utgör ett naturligt inslag i
verksamheten. Avdragsrätten skall alhså även i fortsättningen prövas enligt de
principer som nu gäller. Tillägget av ordet "resor" för just en viss
typ av rörelse påverkar naturligtvis inte avdragsrätten för resor i andra
typer av rörelser.

Punkt
11 av anvisningarna till 29 §

I
den allmänna motiveringen (avsnitt 2.5) har redogjorts för de förutsättningar
som f. n. skall vara uppfyllda för att avdrag skall medges för lokalkostnader
i den egna bostaden. Första stycket i den nya anvisningspunkten är avsedd att
återge dagens praxis. Uttrycket "särskilt inrättad lokal" innebär att
lokalen med hänsyn till läge, inredning eller användning inte alls eller högst
obetydligt kan utnyttjas som bostad.

Är
villkoren enligt första stycket uppfyllda skall avdrag medges för skälig del av
bostadskostnaden. För den som bor i en hyres- eller bostadsrättslägenhet
beräknas avdraget pä grundval av den del av hyran eller avgiften till
bostadsrättsföreningen som kan anses belöpa på arbetslokalen. Bor rörelseidkaren
i egen eller makes villafastighet måste hänsyn tas till den avdragsrätt för
räntor som föreligger enligt allmänna regler. Avdraget skall därför i detta
fall begränsas till övriga kostnader för arbetslokalen, exempelvis uppvärmning,
belysning och förslitning.

Som
redovisats i den allmänna motiveringen bör kulturarbetares och andra rörelseidkares
rätt till avdrag för arbetslokal i den egna bostaden utvidgas något.
Bestämmelserna om detta finns i andra stycket. En förutsättning för
avdragsrätt är här att arbete av betydande omfattning faktiskt utförs i
bostaden. Gränsen har satts vid 800 timmar per år. Något krav på att
arbetstimmarna skall fördela sig jämnt över året har inte ställts upp.

En
fast fimgräns ger utrymme för dispositioner från den skattskyldiges sida. Han
kan t. ex. — i syfte att komma över gränsen - förlägga arbete till bostaden som
lika gärna kunde ha utförts i en rörelselokal utanför bostaden. Sådant arbete
tillgodoräknas inte. Detta följer av uttrycket "på grund av verksamhetens
art".

Vid
beräkningen av antalet arbetstimmar medräknas arbete som utförts av den
skattskyldiges barn endast om barnet har uppnått 16 års ålder den

Prop.
1984/85:93 26

1 november året före taxeringsåret. Arbete som utförts av
den skattskyldiges make tillgodoräknas bara om makarna kan anses ha bedrivit
rörelse gemensamt enligt anvisningarna rill 52 §.

Särskilt för kulturarbetarnas del kan det förekomma att
inkomster av en och samma verksamhet beskattas delvis som inkomst av rörelse
och delvis som inkomst av tjänst. Vid beräkningen av antalet arbetstimmar bör
den skattskyldige tillgodoräknas även det arbete som svarar mot tjänsteinkomsterna.
Någon uppdelning av antalet arbetstimmar på "rörelsedelen" och
"tjänstedelen" skall således inte behöva göras i dessa fall.

Som framhållits i den allmänna motiveringen innebär de
ökade möjligheterna till avdrag för lokalkostnader i egen bostad
administrativt merarbete. Det är därför önskvärt att den nya avdragsregeln i
andra stycket görs så enkel som möjligt. Eftersom de avdrag som kan komma i
fråga avser relativt blygsamma belopp bör taxeringsnämndens prövning inriktas
på om den skattskyldige över huvud taget är berättigad till avdrag och inte på
avdragets storlek. Reglerna i tredje stycket har utformats mot denna bakgrund.
Där anges att avdraget är 2000 kr. om arbetet utförts i egen eller makes
fastighet och i andra fall 4000 kr. Dessa schablonbelopp torde normalt ge full
täckning för de lokalkostnader som föranletts av rörelsen.

Det kan förekomma att kraven i både första och andra
styckena är uppfyllda. Avdrag bör i sådana fall medges med åtminstone
schablonbeloppen 2000 kr. resp. 4000 kr. Visar den skattskyldige att
kostnaderna för den särskilt inrättade arbetslokalen är större än sä bör avdrag
medges enligt första stycket, dvs. med skäligt belopp.

I KL finns
bestämmelser om vad som skall gälla när den skattskyldige använt sin egen
fastighet i rörelsen. Så t. ex. skall schablonintäkten av en villafastighet
sättas ned om en del av fastigheten använts i rörelsen. Av fiärde stycket
framgår att den skattskyldiges fastighet inte skall anses använd i rörelsen om
avdrag medges enligt schablonreglerna i andra stycket.

Punkt 18 b av anvisningarna till 29 §

Som framgår av första stycket förutsätter avdrag för utvecklingskostnader
ett yrkande från den skattskyldiges sida. Det ankommer också på denne att visa
att förutsättningarna för avdrag är uppfyllda.

De tidsmässiga begränsningarna i avdragsrätten framgår av
andra stycket. Om exempelvis verksamheten får karaktär av rörelse den 1 september
år 2 medges avdrag i efterhand för löpande omkostnader som hänför sig till
tiden den 1 januari år 1-den 31 augusti år 2. Samma tidsperiod gäller för
utgifter för anskaffning av inventarier. Del skall här vara fråga om s. k. treårsinventarier
eller inventarier av mindre värde. Vid prövningen av avdragsrätten saknar det
betydelse om omkostnaderna eller utgifterna representerar ett värde för den
fortsatta rörelsen. För avdrag i efterhand skall inte krävas mer än att avdrag
skulle ha medgetts direkt om verksamheten redan är I hade bedömts som rörelse.

Prop.
1984/85:93 27

Reglerna i tredje stycket syftar till att förhindra att
den skattskyldige överkompenseras. För det första kan avdrag ha medgetts i en
annan förvärvskälla. Situationen kan t. ex. vara den att utgifterna redan har
dragits av mot en tjänsteinkomst. Givetvis skall utgifterna inte få dras av en
gång till. Det saknar i det sammanhanget betydelse när det tidigare avdraget
gjordes.

Även det andra fallet som regleras i tredje stycket syftar
till alt förhindra dubbelavdrag. Avdragsbeloppet skall nämligen också reduceras
om de ifrågavarande utgifterna lett till att en tillgångspost tagits upp i
rörelsens första balansräkning. Tillgångarna kan avse lager, inventarier,
patent e. d. eller andra aktiverade utgifter.

Av tredje stycket framgår också att avdragsbeloppet skall
minskas med eventuella obeskattade inkomster i verksamheten. Inkomsterna skall
hänföra sig till samma är som rörelsen påbörjats eller det närmast föregående
året. Reducering skall ske även om den skattskyldige skulle kunna visa att de
utgifter som genererat inkomsterna ligger längre tillbaka i tiden.

'Enl\g\. fiärde stycket får avdraget inte leda till
underskott vid taxeringen till kommunal inkomstskatt. Det avdrag som inte
kunnat utnyttjas det första året får dras av vid taxeringen för de följande fem
beskattningsåren. Inom denna ram kan avdraget fördelas fritt mellan de sex åren.

Punkt 20 av anvisningarna till 29 §

Till anvisningspunkten har överförts den hänvisning rill
anvisningarna till 22 § som tidigare har funnits i punkt 11 av anvisningarna
till 29 §.

Övergångsbestämmelserna

Enligt förslaget skall de nya reglerna träda i kraft två
veckor efter det att författningen kommer ut från trycket i Svensk
författningssamling. Eftersom reglerna innebär lättnader i förhållande till
vad som gäller f. n. behövs inga särbestämmelser för rörelseidkare med
räkenskapsår som påbörjats före ikraftträdandet. De nya reglerna kan alltså
ulan undantag tillämpas fr. o. m. 1986 års taxering.

4.2 Övriga lagförslag

Förslaget att all inkomst av tjänst skall utgöra A-inkomst
föranleder ändringar i 9 § 3 mom. lagen (1947:576) om statlig inkomstskatt och
72 a § taxeringslagen (1956:623). De nya reglerna tillämpas första gängen vid
1986 års taxering.

Prop. 1984/85:93 28

5 Hemställan

Jag
hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över förslagen till

1.
lag om ändring i
kommunalskattelagen (1928:370),

2.
lag om ändring i lagen
(1947:576) om statlig inkomstskatt,

3.
lag om ändring i taxeringslagen
(1956:623).

6 Beslut

Regeringen
beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.

Prop,
1984/85:93 29

Bilaga 1

Sammanfattning

Kulturskattekommitténs
uppgift har enligt meddelade direkfiv varit att se över de bestämmelser, som
reglerar inkomstbeskattningen och uttaget av socialavgifter beträffande
kulturarbetare och uppfinnare. Inom direktivens ram ligger också att ta upp
frågor, som kommittén finner ha ett så nära samband med skatte- och
avgiftsreglerna att de bör behandlas i ett sammanhang.

Kommittén
konstaterar att den inte haft i uppgift att med avseende å kulturarbetarna
pröva de mångahanda frågor utanför skatte- och avgiftsområdet, som kan sägas
inrymmas under riksdagens 1974 tillkännagivna allmänna mål för kulturpolitiken.
Inte heller svarar kommitténs i direkfi-ven fastlagda uppgift mot den
vittomfattande översyn av kulturarbetarnas allmänna situation, som i anledning
av motionsvis (1978/79:1851) framställda yrkanden riksdagen uttalat sig för
(se härom närmare under avsnitt 2.1.2 i detta betänkande).

Oaktat
begränsningen i kommitténs uppdrag avser detta frågor av väsentlig betydelse
för kulturarbetare och uppfinnare. Kommitténs ställningstaganden och förslag
kan sammanfattas sålunda.

Konstnärliga
och Litterära Yrkesutövares Samarbetsnämnd (KLYS) har fört fram ett. förslag till
ett nytt inkomstslag — inkomst av konstnärlig och litterär verksamhet - dit de
fria kulturarbetarna, även när de hade inkomst av tillfällig anställning inom
sitt verksamhetsområde, skulle hänföras. Därigenom skulle det bli möjligt att
för denna speciella grupp av skattskyldiga ställa upp regler anpassade just
till dem. Sålunda skulle t. ex. vid inkomstberäkningen valrätt föreligga mellan
den bokföringsmässiga redovisningsmetoden och kontantprincipen.

Kommittén
har funnit alt införandet av det ifrågasatta nya inkomstslaget skulle medföra
betydande administrativa nackdelar. En mycket omfattande omredigering av
kommunalskattelagen blev erforderlig. Följdändringar fick göras i ett stort
antal andra skattelagar samt i lagar pä taxerings-, uppbörds- och
socialförsäkringsområdet. Floran av deklarationsblanketter och annat för
deklaration och taxering av riksskalteverket framarbetat material skulle
behöva omarbetas. Bestämmelserna för det nya inkomstslaget med dess valrätt
mellan inkomstberäkningsmetoder skulle bli invecklade och leda till
tillämpningssvårigheter.

Kommittén
har mot denna bakgrund ifrågasatt om vad som kunde vinnas med del nya
inkomstslaget stod i rimlig proportion till de insatser som skulle behöva göras
och till den komplicering av lagstiftningen och dess tillämpning som blev en
följd. Sedan kommittén funnit att - i de hänseenden som kommittén har att
pröva - den kritik, som bär upp förslaget, pä

Prop. 1984/85:93 30

ett betydligt enklare sätt kan tillgodoses inom ramen för
gällande ordning, har kommittén avvisat tanken på det nya inkomstslaget.

Det skall här inskjutas att ett av KLYS åberopat skäl för
ett särskilt inkomstslag för kulturarbetare är att, om en ändring görs
beträffande rörelsebeskattningen, denna ändring inte automatiskt skulle gälla
kulturarbetarna. Kommittén har inte funnit synpunkten äga någon störte tyngd,
dä lagstiftaren måste förutses ha klart för sig vilka grupper skattskyldiga som
skall omfattas av regeländringar. Vill man undanta kulturarbetarna, kan det
likaväl ske med nuvarande ordning som ett nytt inkomstslag tillskapats.

Kommitténs ställningstaganden i övrigt innebär följande.

Invändningar har riktats mot att de fria kulturarbetarna i
kommunalskattelagen hänförs till rörelseidkare med verksamhet i vinstsyfte
oaktat sådant syfte inte är utmärkande för kulturarbetarnas verksamhet.
Kritiken grundar sig på att lagtextens ord "yrkesmässigt bedriven"
inrymmer krav pä ett vinstsyfte. Kririken bör enligt kommittén föranleda en
föreskrift i kommunalskatlelagen om att litterär eller konstnärlig verksamhet
skall anses yrkesmässigt bedriven även om ett egentligt vinstsyfte ej
föreligger men verksamheten medför eller kan antas medföra intäkter.

Beträffande de fria kulturarbetarnas bokföringsskyldighet
förutsätts visserligen att denna, såsom i direktiven angivits, skall
bibehållas. Men kommittén föreslär att för kulturarbetarna skall starkt
förenklade regler gälla. Vid sidan av uttag ur rörelsen skall endast vad som
kontant flutit in och getts ut tas upp i räkenskaperna. Skattereglerna har
anpassats härtill. Det förutsätts vidare att bokföringsnämnden medverkar till
framtagandet av en lättillgänglig informationsskrift i ämnet.

I anslutning till överväganden inom kommittén rörande
förvärvskällebegreppet har KLYS framhållit att det inte sällan hänt att vid
taxeringen den fria kulturarbetarens verksamhet under år, då inga eller ringa
intäkter funnits att redovisa, felaktigt bedömts som en hobby med vägrat underskottsavdrag
som följd. Rörelse har med andra ord ansetts inte föreligga när vinst inte
redovisats. Att det ej skett kan ha hängt samman med att vederbörande haft en
tillfällig anställning inom sitt verksamhetsområde och haft att redovisa inkomsten
därav under tjänst. Men det kan också ha berott på den oregelbundenhet, som
ofta präglar intäktssidan i en kulturarbetares verksamhet.

Kommittén, som inte finner anledning föreslå annan ändring
i gällande bestämmelser än den ovannämnda om innebörden av uttrycket
"yrkesmässigt bedriven", konstaterar att det är vid lagtillämpningen
som felbedömningar på sina håll synes ha gjorts. Kommittén för ingående resonemang
om när en förvärvskälla för kulturarbetare och uppfinnare skall anses vara för
handen: när den uppkommer, om den består och när den upphör. Det förordas från
kommitténs sida att i en proposition gällande kulturarbetare och uppfinnare ges
till känna att det ankommer på riksskat-

Prop.
1984/85:93 31

teverket
att utarbeta taxeringsanvisningar i enlighet med kommitténs uttalanden.

En
annan uppmärksammad fråga har varit de numera i praxis starkt begränsade
möjligheterna, av särskild betydelse för många kulturarbetare och uppfinnare,
att få avdrag för arbetslokal när denna inryms i den egna bostaden. Efter en
skärpning 1975 i regeringsrättens praxis kan sådant avdrag medges endast om
arbetsrummet är sä avskilt frän bostaden i övrigt eller sä inrett att utrymmet
i fråga inte kan utnyttjas för bostadsändamål.

Kommittén
föreslär en bestämmelse av generell räckvidd som medger avdrag för kostnader
för en i bostaden inrymd arbetslokal om dennas användande som sådan i väsentlig
mån hindrat att lokalen i fråga kunnat utnyttjas för bostadsändamål. Har den
tillika kunnat utnyttjas för sistnämnda ändamål, skall det eljest avdragsgilla
beloppet i skälig män jämkas.

Kommittén
har också haft att uppmärksamma frågan om kulturarbetarnas avdrag för
resekostnader och ökade levnadskostnader under resor. KLYS har redovisat
erfarenheter, som visar att yrkanden avseende sådana avdrag ofta bedömts med
misstro av taxeringsnämnderna och av dem helt eller delvis vägrats.

Kommittén
har bibragts uppfattningen inte bara att en överdriven misstänksamhet inte
sällan visas från taxeringsmyndigheternas sida, när avdragsyrkanden av
ifrågavarande slag prövas, utan även att det på sina häll saknas en egentlig
insikt om att kulturarbetarna, om än i olikartad omfattning, är beroende av
att genom resor skaffa underlag för den fortsatta skapande verksamheten.

Kommittén
föreslår därför att lagreglerna kompletteras på så sätt att bland exemplen i 29
§ 1 mom. kommunalskattelagen på avdragsgilla kostnader för bl. a.
kulturarbetare tas med även sädana för resor. Vidare förutsätter kommittén att riksskalteverket
i taxeringsanvisningarna fäster uppmärksamheten på att resor är ett normalt
inslag i kulturarbetarnas verksamhet och kostnaderna därför följaktligen
avdragsgilla.

En
till rörelse hänförlig verksamhet kan ha föregåtts av ett skede, då kostnader
nedlagts utan att karaktären av förvärvskälla framträtt. När så äter sker kan i
viss omfattning avdrag erhållas för utvecklingskostnader, nämligen genom
aktivering av dem i räkenskaperna. Detta kan dock inte ske genomgående, och
möjligheten till sådan aktivering kan också förbises.

Kommittén
föreslår generella bestämmelser om rätt till avdrag för fysisk person för
kostnader som nedlagts innan rörelse i skattelagstiftningens mening uppkommit.
Vissa tidsgränser har satts upp. Är fråga om sådana kostnader som - om rörelse
förelegat - varit omedelbart avdragsgilla, får dessa beaktas i den mån de
uppkommit under de närmast föregående tre åren. Beträffande kostnader, som
varit under nyssnämnda förutsättning avdragsgilla i form av ärliga
värdeminskningsavdrag, är motsvarande tidsgräns fem är.

Prop.
1984/85:93 32

Den föreslagna avdragsrätten för äldre kostnader gäller
självfallet inte sådana som aktiverats i räkenskaperna. — Avdraget får fördelas
mellan det första beskattningsåret och de fem närmast följande åren. - Avdraget
får inte utnyttjas i sådan omfattning att underskott uppkommer i förvärvskällan.

Som ovan nämnts föreligger f. n. ingen kvittningsrätt vid
beräkningen av underlaget för det i den statliga inkomstskatten ingående
tilläggsbeloppet mellan underskott i en rörelse avseende litterär eller
konstnärlig verksamhet och inkomst av tjänst föranledd av en tillfällig
anställning inom samma verksamhetsområde. Kommittén för fram förslag om en
sådan kvittningsrätt, en rätt som också skulle gälla mellan olika rörelser
avseende litterär eller konstnärlig verksamhet.

Frågan om ett förlustavdrags inverkan på storleken av egenavgifter
till socialförsäkringen har observerats. En förlust, som uppkommit i en förvärvskälla
däri överskott utgör underlag för egenavgifter, får ett kommande vinstår
utnyttjas som förlustavdrag vid inkomsttaxeringen. Men avdraget har då getts
karaktär av allmänt avdrag, dvs. underlaget för beräkning av egenavgifter för
vinståret påverkas inte.

Kommittén anser att detta bör tillrättaläggas, men den
finner att så helst borde ske i samband med en allmän översyn av den befintliga
lagen om rätt till förlustutjämning vid taxering för inkomst. Enklare lösningar
skulle då antagligen kunna uppnås än som i nuläget är möjligt. Del vill också
synas som om en sådan översyn är nära förestående. För den händelse detta
likväl inte skulle vara fallet eller om vid en översyn frågan om egenavgifterna
skulle i sammanhanget förbigås, har kommittén angivit två olika sätt att med
nuvarande förlustutjämningslag lösa problemet. Lagtext för båda alternativen
redovisas under avsnitt 6.6 i detta betänkande.

Vissa från Sveriges författarfond och konstnärsnämnden,
inklusive Sveriges bildkonstnärsfond, utgående bidrag och stipendier är enligt
särskilda föreskrifter pensionsgrundande inom den allmänna försäkringen för
till-läggspension. Detta ger uttryck för att bidragen och stipendierna bedömts
stå arbetsinkomst nära. Dessa bidrag och stipendier beskattas som periodiska
understöd och hänförs till följd därav till B-inkomst. Detta föranleder att
sambeskattning i förekommande fall sker. Kommittén föreslår att ifrågavarande
bidrag och stipendier från författarfonden och konstnärsnämnden hänförs till
A-inkomst i stället för B- inkomst.

Möjligheterna att ernå en mer enhetlig och insiktsfull
bedömning av kulturarbetarnas självdeklarationer har kommittén haft tillfälle
att diskutera med landets skattechefer vid ett i riksskatleverkets regi
anordnat möte. Förståelse visades då för önskemålet och olika framkomliga vägar
angavs. Kommittén finner det lämpligt all regeringen ger till känna att
åtgärder skall vidtas i syfte att skapa förbättrade förutsättningar för en
insiktsfull handläggning på taxeringsnämndsnivå av kulturarbetarnas
deklarationer, vilket enligt kommitténs mening bör ske genom inrättandet av
särskilda taxeringsnämnder.

Prop.
1984/85:93 33

Frågan om skalteutjämning genom upphovsmanna- och uppfinnarkonto
har ägnats ingående uppmärksamhet. Kommittén har funnit att vissa grundläggande
drag i nuvarande regelkonstruktion leder i åtskilliga fall till mindre
önskvärda resultat samtidigt som bestämmelserna ter sig krångliga och till sin
innebörd svåröverskådliga. Avdrag för avsättning kan i vissa fall inte medges
oaktat en avdragsrätt är välmofiverad. I andra fall kan långt störte avdrag
göras än som svarar mot inkomstökningen. Detta sammanhänger med att
avdragsrätten gjorts avhängig av bruttointäkterna utan något som helst
beaktande av omkostnaderna.

Kommittén föreslår att rätten att skattefritt avsätta till
konto skall göras beroende av att nettointäkten av förvärvskällan det aktuella
året ökat i förhållande till nettointäkten under något av de båda ifrågakommande
jämförelseåren. Om så skett får 70procent av skillnaden avsättas, dock att
inkomsten under jämförelseåren alltid skall vara, eller anses vara, minst 10000
kr. De föreslagna reglerna är till sin innebörd och tillämpning för det helt
övervägande antalet fall betydligt enklare än de nuvarande.

Till upphovsmannakonto kan f. n. avsättning göras endast
av den som är upphovsman i upphovsrättslig mening. Därigenom ställs utövande
konstnärer och fotografer utanför oaktat snarlika bestämmelser i civilrättsligt
hänseende finns för dem. Kommittén förordar att kontot görs tillgängligt även
för dessa grupper. Möjligheten till kontoavsättning är nu begränsad rill den
vars inkomst skall tas upp under inkomst av rörelse. Fria kulturarbetare tar
understundom fillfällig anställning inom sitt yrkesområde. Kommittén föreslår
en utvidgning även till dessa fall.

Beträffande uppfinnarkontot förordas att detta skall stå
öppet även för den uppfinnare, som är delägare i ett handelsbolag och genom
detta har inkomst av sin uppfinning.

Kommittén har tagit upp vissa frågor om skyldigheten att
betala socialavgifter för vissa kulturarbetarinkomster.

Socialförsäkringarna och vissa andra sociala ändamål
finansieras helt eller till väsentlig del genom avgifter. I fråga om anställd
personal erläggs avgifterna av arbetsgivaren. I vissa fall jämställs
uppdragsgivare direkt enligt lagen om allmän försäkring med arbetsgivare. Om
ersättningen utgör intäkt av rörelse för uppdragstagaren, kan parterna genom
att träffa ett s.k. likställighetsavtal flytta över avgiftsskyldigheten från uppdragstaga-ren/egenföretagaren
rill uppdragsgivaren. I den män likställighetsavtal inte föreligger är
kulturarbetare som bedriver rörelse liksom andra egenföretagare skyldiga att
erlägga egenavgifter.

Enligt direktiven har kommittén haft att undersöka
möjligheterna att i ökad omfattning lägga över avgiftsskyldigheten för
kulturarbetare på en motpart. Kommittén föreslår att den i lagen om allmän
försäkring angivna ramen för de situationer, då inkomst av rörelse genom
överenskommelse kan bli likställd med inkomst av anställning, utvidgas fill att
avse ersättning - dä anställning eller uppdrag ej föreligger - som tillkommer
någon såsom 3
Riksdagen 1984/85. I saml. Nr 93

Prop. 1984/85:93 34

upphovsman
till ett litterärt eller konstnärligt verk eller såsom utövande konstnär genom
framförande av ett sådant verk eller såsom framställare av en fotografisk bild.
Utvidgningen avses omfatta sådana ersättningar som t. ex. författarpenning och
utställningsersättning, STIM- och SAMI-ersätt-ningar samt vissa ersättningar
från förlag, radio och television. Kommittén betonar angelägenheten av alt
staten intar en positiv attityd och i möjlig mån tillmötesgår önskemål från
kulturarbetarorganisationernas sida i fråga om likställighetsavtal.

När det gäller den till
lagstiftningen om socialavgifter anknutna allmänna löneavgiften föreslår
kommittén att i fråga om egenföretagares skyldighet att erlägga egenavgift i
form av sådan avgift för inkomst av litterär eller konstnärlig verksamhet skall
införas ett fribelopp motsvarande I6basenheter enligt lagen (1977:1071) om
basenhet, dvs. vid 1984 års taxering 116.800 kronor.

Inledningsvis angavs att
kommittén enligt sina direktiv kunde ta upp en fråga, som hade sådant nära
samband med skattereglerna att den borde behandlas i ett sammanhang. Med stöd
härav har kommittén gjort vissa uttalanden beträffande de tillämpade grunderna
för beräkning av bostadsbidrag. Vid beräkningen av dessa bidrag uppräknas
underlaget härför, nämligen den till statlig inkomstskatt taxerade inkomsten,
med underskottsavdrag som medgivits vid taxeringen. Kommittén har uttalat alt
så inte borde ske, när en fri kulturarbetare har underskott i sin rörelse och samtidigt
under tjänst redovisar inkomst av tillfällig anställning inom sitt verksamhetsområde.
Tillika har angivits hur ett tillrättaläggande kan ske, men något formligt
förslag läggs inte fram, enär regelkomplexet i sin helhet ligger under prövning
hos i första hand regeringen. Denna kommer att uppmärksammas på kommitténs
uttalande.

Prop. 1984/85:93 35

Bilaga 2

Remissammanställning

1 Remissinstanserna

Efter
remiss har yttranden över betänkandet (SOU 1983:53) Kulturarbetare och
uppfinnare - skatter och avgifter avgetls av kammartätten i Jönköping,
bokföringsnämnden (BFN), riksförsäkringsverket, riksskalteverket (RSV),
statens kulturtåd, konstnärsnämnden, styrelsen för Sveriges författarfond,
styrelsen för teknisk utveckling (STU), riksrevisionsverket (RRV),
länsstyrelserna i Uppsala, Göteborgs och Bohus samt Västerbottens län.
Centralorganisationen SACO/SR (SACO/SR), Föreningen Auktoriserade revisorer
(FAR), Föreningen Svenska populärauktorer. Föreningen Svenska tecknare.
Föreningen Svenska tonsättare. Föreningen Sveriges konsthantverkare och
industriformgivare. Konstnärernas riksorganisation. Konstnärliga och litterära
yrkesutövares samarbetsnämnd (KLYS), Landsorganisarionen i Sverige (LO),
Lantbrukarnas riksförbund (LRF), SHIO-Familjeföretagen, Svenska artisters och
musikers intresseorganisation. Svenska bankföreningen. Svenska
danspedagogförbundet. Svenska fotografernas förbund. Svenska
journalistförbundet. Svenska musikerförbundet. Svenska sparbanksföreningen.
Svenska revisorsamfundét SRS, Svenska teaterförbundet. Svenska tonsättares
internationella musikbyrå (STIM), Svenska uppfinnareföreningen, Sveriges
advokatsamfund, Sveriges dramatikerförbund, Sveriges föreningsbankers förbund,
Sveriges författarförbund, Sveriges industriförbund. Taxeringsnämndsordförandenas
riksförbund. Teatrarnas riksförbund och Tjänstemännens centralorganisation
(TCO). Även Läromedelsförfattarnas förening har inkommit med yttrande.

Länsstyrelsen
i Uppsala län har bifogat ett yttrande frän lokala skattemyndigheten i Uppsala
fögderi och SACO/SR ett yttrande från JUSEK. Konstnärernas riksorganisation och
Svenska danspedagogförbundet har helt anslutit sig till yttrandet från KLYS.
LRF har åberopat ett inom Lantbrukarnas skattedelegation upprättat utlåtande.

2 Allmänna
synpunkter

Kommitténs
förslag har fått ett blandat mottagande. Kritik kommer frän administrarivt håll
medan de officiella organen på kulturområdet och kulturarbetarnas
organisationer är mycket positiva. Reaktionen från övriga remissinstanser är i
allmänhet också positiv.

Kammarrätten
i Jönköping anför:

Prop.
1984/85:93 36

Genomgående
synes frågan om omfattningen av kulturskattekommitténs 'uppdrag ha vållat
tolkningsproblem. Även om direktiven tolkats på ett riktigt sätt präglas,
enligt kammartättens mening, frågeställningarna i betänkandet av tvä faktorer,
vilka jämväl försvårat kammartättens bedömning. Å ena sidan har någon samlad
översyn av de frågor inom olika lagstiftningsområden som berör kulturarbetare
ej åsyftats. I direktiven har en inriktning skett mot skatter och avgifter.
Inte heller förutsätts en mer övergripande granskning ske av kulturarbetarnas ekonomiska
och sociala situation med den allmänna kulturpolitiken som bakgrund.
Inkomstutjämningssyftet torde t. ex. kunna tillgodoses såväl genom
kulturpolitiska insatser som genom detaljerade skatteregler för just
kulturarbetare. Det senare kan leda till den sä kritiserade "lapptäckes"-formen
för skattelagstiftning. Några generella skattemässiga favörer av kulturarbetare
avsågs enligt direktiven ej, vilket enligt kammarrätten ej heller bör ske.
Detta medför dock i vissa fall att föreslagna regler gäller generellt, trots
att frågorna i viss utsträckning är av sådan karaktär att de bort bedömas i ett
större sammanhang och då föregås av utredning, vilken ej torde ha varit möjlig
för kulturskattekommittén. Dessa senare förhållanden har präglat kammartättens
remissyttrande. Förslag, som även kammarrätten i och för sig sett som
angelägna, har ej kunnat godtas eftersom de enbart avsett kulturarbetare och
ej andra rörelseidkare med måhända lika berättigade krav. Å andra sidan har i
och för sig motiverade generella regelförslag ej kunnat tillstyrkas, eftersom
de, som ovan sagts, bort föregås av mer omfattande utredning, än vad som torde
ha varit möjligt för kulturskattekommitlén.

BFN
avstyrker att en speciell redovisningsmetod införs för fria kulturarbetare.

Riksförsäkringsverket
avstyrker helt kommitténs förslag pä verkets område.

RSVaniör:

RSV
vill inledningsvis konstalera att verket delar bl. a. kulturtädets uppfattning
att kulturarbetarnas allmänna och yrkesmässiga situation är en annan än den som
gäller för flertalet grupper i samhället. RSV delar också den på flera håll i
betänkandet framförda uppfattningen att förbättringar kan ske i fråga om
kulturarbetarnas beskattningssituation. RSV finner emellertid att många av de
föreslagna förbättringarna - särskilt i skatte-och taxeringsfrågor - på ett mer
effektivt sätt kan ske med hjälp av utökad information snarare än genom
ändringar i skatte- och taxeringslagstiftningen.

RSV
är därför berett att verka för ökad information både till den grupp skattskyldiga
som betänkandet avser och till taxeringsnämnder m. fl. Detta kan ske genom att
RSV lämnar specialinriktad information dels i sin broschyr med
deklarationsupplysningar för bl. a. rörelse, dels i sin Handledning för
rörelse- och jordbruksbeskattning.

RSV
ställer sig däremot principiellt avvisande till sådana förändringar i skatte-
och taxeringslagsriftningen, som avser att tillgodose intressena för en enda
grupp skattskyldiga. Sådana förändringar kan verka enbart komplicerande, i en
lagstiftning som redan är alltför svåröverskådlig. Enligt RSVs mening bör inte
nya principer införas i vårt skattesystem om de inte verkar i förenklande
riktning. Denna intention har också regeringen givit uttryck för genom direktiv
angående kontroll och förenklingsfrågor vid

Prop.
1984/85:93 37

reformer pä skatteområdet (Dir 1982:27). En strävan i
samma riktning poängteras även av det utredningsarbete om förenklad löntagarbeskattning
som skatteförenklingskommittén nu utför (Dir 1982:24).

Eftersom
de föreslagna specialföreskrifterna avser yrkesmässigt bedriven "litterär
eller konstnärlig verksamhet" finner kommittén det inte erforderligt med
någon legaldefinition av begreppet fria kulturarbetare. Man finner emellertid
en sådan definition svår att undvara för den allmänna debatten (s. 64). Man
hänvisar därvid till KNUFFs definition, där ett av de ingående momenten är
"yrkeskunnighet". Redan i dag torde taxeringsnämnderna ha svårigheter
att bedöma huruvida litterär eller konstnärlig verksamhet föreligger i det
enskilda fallet. Det kan vid sädana bedömningar vara svårt att undvika sådana
kvalitetsvärderingar som ligger i begreppet "yrkeskunnig". Enligt RSVs
uppfattning bör man i största möjliga utsträckning undvika lagstiftning som
kräver detta slag av värderingar. Redan på denna grund avstyrker RSV därför de
föreslagna specialföreskrifterna.

RSV vill i
detta sammanhang påpeka vad som anförts i kommitténs direktiv, att de lösningar
som kommittén stannar för självfallet bör vara förenliga med de grundläggande
principer som i övrigt tillämpas vid beräkning av skatter och avgifter. Någon
generell skattemässig favorisering av kulturarbetare eller uppfinnare skall
således inte skapas.

ÄÄ V anfört

Syftet med kulturskattekommitténs förslag är att
åstadkomma en rättvisare behandling av uppfinnare och framför allt
kulturarbetare i skattemässigt avseende. De förslag kommittén för fram kan i
stort sett indelas i två kategorier. Den första typen av förslag har till syfte
att skapa större förståelse för och insikt i kulturarbetarnas verksamhet hos
skattemyndigheterna för att på så sätt främja en rättvis behandling. Delta har
riksrevisionsverket (RRV) förståelse för. En del av kommitténs förslag är
emellertid av den karaktären att de genom lagändringar inför förbättringar i
förhållande till andra grupper för den mycket speciella grupp skattebetalare
som kulturarbetare enligt kommitténs uppfattning utgör. Det kan enligt RRVs
mening ifrågasättas om skattesystemet skall användas för att pä detta sätt
stödja olika grupper i samhället.

Kommitténs
förslag medför — oberoende av vilken av ovannämnda kategorier förslagen kan
hänföras till - lagändringar av oliVa slag. RRV har i olika sammanhang, bl. a.
i sin förvaltningsrevision, framhållit vikten av att inte ytterligare
komplicera reglerna i skattelagstiftningen. Ju fler undantagsregler som införs,
desto svårare blir det att överblicka systemet och för den enskilde att hitta
rätt. RRV saknar i betänkandet en belysning av kommitténs förslag i ett större
sammanhang. I dag råder en allmän strävan att förenkla skattesystemet så mycket
som möjligt bl. a. genom införande av enhetligare regler. Flera av kommitténs
förslag ligger inte i linje med detta.

En del av
kommitténs förslag medför ökad administration och därmed ökade kostnader för
staten. Det gäller t. ex. förslagen rörande avdrag för arbetsrum och
resekostnader, inrättande av särskilda taxeringsnämnder och särskild kvittningsrätt.
RRV saknar i betänkandet bedömningar av kostnadskonsekvenserna.

Prop. 1984/85:93 38

Länsstyrelsen
i Uppsala län anser att förändringar i beskattningsreglerna inte utgör någon
lämplig väg att skapa bättre ekonomiska villkor för kulturarbetare och
uppfinnare. Om ett sådant resultat önskas kan det enligt länsstyrelsen
ifrågasättas om stöd i form av sripendier o. d. inte är en bättre lösning för
de personer inom yrkeskategorierna som inte kan inpassas i ett marknadsekonomiskt
system.

Länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län anför:

Sedan
flera år strävar man målmedvetet efter att förenkla skattesystemet. En
särbehandling av en viss grupp skattskyldiga måste ofrånkomligt medföra en komplicering
av skattesystemet. Ett genomförande av kommitténs förslag kommer därför att
motverka eller försvåra arbetet med att förenkla skattesystemet. En lagreglerad
särbehandling av kulturarbetare skulle förutom komplicering av själva
skattesystemet medföra att nya gränsdragningsproblem skapas mot grupper av
skattskyldiga som inte skulle särbehandlas. Speciella regler för kulturarbetare
torde snart följas av motsvarande krav på särbehandling från andra närliggande
grupper skattskyldiga såsom designer, tapelsörer, finsnickare, free lance,
skräddare, skomakare, m.fl. Många av dessa torde med lika starkt fog som kulturarbetare
kunna hävda rätt till särbehandling. Någon avgörande skillnad mellan
kulturarbetare och andra yrkesgrupper som motiverar särbehandling i
skattehänseende föreligger inte. Länsstyrelsen delar därför inte kommitténs
uppfattning pä denna punkt. Länsstyrelsen anser att intäkter och kostnader i
skattehänseende bör behandlas på samma sätt oavsett hos vem de uppkommit. Någon
särbehandling av kulturarbetare bör därför inte ske när det gäller
beskattningsreglerna.

Givetvis
kan, liksom på andra områden, i enstaka fall missbedömningar ske vid taxering
av kulturarbetare. Det är vidare sannolikt att det förekommer olikheter mellan
olika taxeringsnämnder när det gäller rena bedömningsfrågor. För alt uppnå
önskad likformighet i bedömningen bör riks-skatteverket i de fall det är
motiverat utfärda anvisningar. Enligt länsstyrelsens uppfattning kan man inte
tala om någon allmän misstänksamhet från taxeringsmyndigheternas sida gentemot
kulturarbetare.

Länsstyrelsen
i Västerbottens län (majoriteten) anför:

Länsstyrelsen
vill först av allt betona de negativa konsekvenser, som kan uppkomma om vissa
grupper av skattskyldiga särbehandlas i skatte-och avgiftssammanhang. Och detta
gäller i synnerhet om inkomster inom ett och samma inkomstslag behandlas efter
olika regler. Taxeringslagens bestämmelse om att taxeringarna i möjligaste
måtto skall vara likformiga och rättvisa bör inte tillämpas endast inom en
yrkesgrupp utan gälla skattskyldiga över huvud tagel oavsett yrkestillhörighet.
De förslag kommittén framlagt beträffande beskattning av kulturarbetare och
uppfinnare skulle vid ett genomförande kunna medföra att dessa grupper anses
favoriserade i beskattningshänseende framför andra skattskyldiga. En annan
effekt av att särskilda regler tillskapas för kulturarbetare och uppfinnare kan
bli alt även andra grupper ställer krav på speciella skatte- och avgiftsregler
avpassade efter deras situation. Även skatteadministrarionen skulle komma att
väsentligt betungas om de redan tidigare komplexa och svårt

Prop.
1984/85:93 39

tillämpade
reglerna i kommunalskattelagen byggs på med nya bestämmelser. Och detta i en
tid då man på allt sätt strävar efter förenklingar i regelsystemet för att
kunna bekämpa väsentliga skatteundandraganden.

Kommittén
påstår att inte bara en överdriven misstänksamhet från taxeringsnämndernas
sida utan även bristande insikt om kulturarbetarnas förhållanden har bidragit
till att berättigade avdrag vägrats.

Enligt länsstyrelsens
mening bör sådana missförhållanden inte rättas till genom att
skattebestämmelserna ändras eller genom att särskilda skatteregler tillskapas
för vissa grupper av skattskyldiga. I stället skulle bättre information om
kulturarbetarnas speciella förhållanden med säkerhet kunna medföra att
taxeringsnämnderna på ett riktigare sätt tillämpar gällande bestämmelser inom
beskattningsområdet. Den bärande tanken inom all taxering är att avdrag skall
medges för kostnader för intäkternas förvärvande. Någon svårighet att mot
bakgrund härav behandla kulturarbetarnas deklarationer rättvist och lagenligt
torde inte föreligga under förutsättning alt tillräckliga uppgifter och
nödvändig information finns att tillgå. Ett villkor för att uppnå detta
resultat är dock att även kulturarbetarna lämnar sådana uppgifter som är
nödvändiga för åsättande av riktig taxering.

STU
anför:

STU
har till uppgift att stödja teknisk utveckling och forskning och som en del av
denna verksamhet att främja och förbättra förutsättningarna för uppfinnarna. STU
finner det därför glädjande att kommittén framför ett antal förslag som kan
sägas förbättra uppfinnarnas skattesituation.

Rent
principiellt anser STU det dock olyckligt att uppfinnarnas verksamhet kopplats
samman med kulturell och konstnärlig verksamhet, eftersom denna enligt
kommitténs uppfattning saknar egentligt vinstsyfte.

För
uppfinnarverksamhet är situationen den motsatta och det torde även behöva
återspeglas i regelsystemet.

De
officiella organen på kulturområdet är genomgående positiva. Statens kulturråd
anför:

Skatte-och
avgiftsreglerna är utformade utan tillräcklig hänsyn till de konstnärligt
verksammas speciella inkomstförhällanden. En anpassning av reglerna till i
synnerhet de fritt verksamma kulturarbetarnas situation har länge tett sig
angelägen. Kulturskattekommitténs genomgång av problematiken är därför av
stort värde.

Rent
allmänt finner kulturrådet att kulturskattekommitténs förslag bygger på goda
insikter i och förståelse för den speciella försöijningssituation som är
förknippad med konstnärlig verksamhet. Förslagen innebär förenklingar och en
mer rättvis behandling av ifrågavarande grupper vad gäller skatter och
avgifter. Rådet vill starkt framhålla vikten av att de föreslagna förändringarna
snabbt genomförs. Det är möjligt att ytterligare förbättringar i skatte- och
avgiftssystemet kan göras utifrån en mer samlad bedömning av konstnärernas situarion
i stort. Det är i så fall en fråga som får avgöras längre fram sedan
erfarenheter frän de nu föreslagna åtgärderna vunnits.

I
vissa länder gäller mycket speciella skatteregler för konstnärligt verksamma. Kulturtådet
har inhämtat uppgifter frän ett par sådana länder. I linje med vad som framhålls
i kommitténs direktiv anser emellertid kultur-

Prop. 1984/85:93 40

rådet att de regler som gäller för konstnärligt verksamma
bör vara förenliga med de grundläggande principer som i övrigt tillämpas vid
beräkning av skatter och avgifter. Någon långtgående särbehandling av
kulturarbetarna bör inte komma i fråga.

En samlad översyn av konstnärernas försöijningssituation
med förslag till reformer är ett svårt och tidskrävande arbete och enligt kulturtädets
mening är det värdefullt att åtgärder nu snabbt kan komma till stånd inom det
mer begränsade fält kommittén berört. Förslagen bör alltså genomföras så snart
som möjligt.

Konstnärsnämnden anför:

Konstnärsnämnden konstaterar med tillfredsställelse att
kulturskattekommitténs förslag går in på en rad viktiga frågor för dem som
arbetar inom konstnärliga yrken. Konstnärsnämnden anser det mycket angeläget
att dessa lagändringar genomförs så snart som möjligt.

Konstnärsnämnden vill också understryka att kommitténs förslag
inte kan antas ha några stalsfinansiella konsekvenser av någon som helst betydelse.
Däremot kommer de att avsevärt förbättra arbetsvillkoren för kulturarbetarna —
en grupp där de flesta har begränsade inkomster och en svårplanerad ekonomi.

Konstnärsnämnden anser det vara synnerligen angeläget att kullurskat-tekommitténs
förslag genomförs sä snart som möjligt.

Vidare anser nämnden att en ny utredning bör komma till
stånd. I det sammanhanget bör/en särskild undersökning göras om
kulturarbetarnas sociala och ekonomiska situation. Konstnärsnämnden har till
uppgift att följa utvecklingen på detta område men den saknar resurser att göra
en så omfattande undersökning som det här är fråga om. Denna bör alltså ske i
samband med att ytterligare frågor som rör kulturarbetarnas skatteförhållanden
utreds.

Styrelsen för Sveriges författarfond anför:

Styrelsen för Sveriges författarfond ser i sin verksamhet
många exempel på de besvärliga ekonomiska förhållanden, ja ibland rena
nödsituationer, som författare, översättare och bokillustratörer kan hamna i på
grund av en fill deras verksamhet illa anpassad skattelagstiftning och/eller en
oförstående och stelbent tillämpning av i och för sig ej diskriminerande
lagar. Mot bakgrund av dessa erfarenheter, och även mot bakgrund av de fakta
som framkom i den s. k. KNUFF-undersökningen, vilken för några år sedan
genomfördes av konstnärsnämnden i samråd med styrelsen för Sveriges
författarfond, kan styrelsen inte nog kraftigt betona vikten av det arbete som
kommittén utfört och nödvändigheten av att dess förslag snarast möjligt
förverkligas.

Styrelsen vill också uttala sin stora uppskattning av den
positiva anda i vilken kommittén prövat de flesta av de förslag och synpunkter
som under årens lopp framställts främst från KLYS och andra upphovsmannaorgani-sationer,
men också från andra organ - bl. a. författarfonden - vilka har att på olika
områden tillvarata kulturarbetarnas intressen. Betänkandet genomsyras av en
stark förståelse för de mycket specifika förhållanden

Prop. 1984/85:93 41

som
de fria kulturarbetarna ofta arbetar under. Även om kommittén inte ansett det
möjligt alt till alla delar tillmötesgå upphovsmannaorganisatio-nernas
önskemål, är det synneriigen tacknämligt att så många av synpunkterna lett
till konkreta förslag frän kommitténs sida - förslag som enligt styrelsens
bedömning nästan undantagslöst kommer att innebära klara förbättrtngar för de
fria litterära och konstnärliga yrkesutövarna genom att lagstiftning och rillämpningsregler
anpassas till dessa yrkesgruppers situarion. Styrelsen vill därför än en gång
understryka aU det är utomordenligt angeläget att de av styrelsen här
tillstyrkta ändringarna i lagstiftning och lagtillämpning snarast möjligt
företas.

KLYS
är också positiv till betänkandet. KLYS anför:

Det
har länge stått klart att de fria kulturarbetarna i skattehänseende är en svårhanlerad
grupp. Enligt nuvarande bestämmelser i kommunalskattelagen är de som yrkesmässigt
bedriver sin verksamhet att hänföra till rörelseidkare, medan tillfälligt
bedriven litterär och konstnäriig verksamhet skattemässigt klassas som tjänst.
Men även för den som är kontinuerligt yrkesverksam kan uppkomma
tjänsteinkomster om verksamheten tillfälligt utförs i projektanställning eller
på uppdrag. Med de kriterier myndigheterna fillämpat på begrepp som
"yrkesmässig" och "rörelse" har stora problem uppkommit för
dem som har inkomst av litterärt och konstnäriigt arbete att få en rimlig
taxering. Inkomster för kulturarbetare med i huvudsak likartade förhållanden
har bedömts ömsom som rörelseinkomst, ömsom som tjänsteinkomst. Situationen
har inte bara lett till orättvisor för enskilda. Den har också gjort det svårt,
ibland omöjligt, för kulturarbetarnas organisationer att ge medlemmarna säkra
besked om vad som gäller i olika fall, hur de bör planera sin verksamhet samt
vilka rättigheter och skyldigheter de har i skattesammanhang.

KLYS
som i kulturpolitiska frågor är kulturarbetarorganisationernas gemensamma
talesman, har genom åren gång på gång påtalat brister i skatte- och
avgiftslagstiftningen och yrkat på en allmän översyn av reglerna för
kulturarbetarnas beskattning. I en samlad framställning rörande hela komplexet
1977 argumenterade KLYS för tillskapandet av ett särskilt inkomstslag avseende
litterär och konstnäriig verksamhet. Inom dess ram skulle det bli möjligt att
utforma sådana regler för taxering av kulturarbetare som passade deras
särskilda verksamhetsformer.

I
ett par hänseenden infördes förbättringar 1979, nämligen genom lagen om upphovsmannakonto
samt genom ändring i lagen om allmän försäkring, som gav kulturarbetare
möjlighet att rillgodoräkna sig vissa bidrag från Författarfonden respektive
Konstnärsnämnden som pensionsgrundande inkomst med skyldighet för betalande
myndighet att erlägga avgiften för ATP. Det verkligt betydelsefulla steget för
att tillgodose kulturarbetarnas yrkanden togs emellertid när riksdagen med
anledning av en socialdemokratisk motion (1978/79:1851) uttalade, att en pariamentarisk
utredning borde tillkallas med uppgift att se över kulturarbetarnas ställning
som rörelseidkare. Det föranledde tillsättandet av Kulturskattekommitlén, vars slutbetänkande
således här är föremål för granskning.

Det
är utomordentligt glädjande, att kulturarbetarnas mångåriga kamp för eU räUfärdigare
skatte- och avgiftssystem nu lett till förslag om ett flertal konkreta
förbättringar. KLYS vill visseriigen alltjämt hävda, alt man borde ha kunnat
införa ett särskilt inkomstslag för kulturarbetare, och

Prop. 1984/85:93 42

beklagar att kommittén avvisar denna möjlighet
(betänkandet, avsnitt 4.3). Även om denna och en del andra frågor lämnats
olösta, anser KLYS dock att ett genomförande av kommitténs framlagda förslag
skulle komma att leda till så avsevärda förbättringar att de skyndsamt bör
förverkligas.

De bakom
kommitténs uppdrag liggande politiska besluten har uttryckligen avsett
särskilda lösningar för kulturarbetare. Kommitténs arbete har också varit
inriktat pä dem. I en del hänseenden har kommittén emellertid valt att föreslå
generella lösningar, som alltså avses gälla rörelseidkare eller rent av
skattskyldiga i allmänhet. KLYS häller det inte för uteslutet, att den
generella karaktären hos några av dessa förslag kan komplicera frågan om deras
genomförande; så kan till exempel förmodas vara förhållandet med förslaget om
avdrag för arbetsrum i bostaden. Om sä skulle bli fallet yrkar KLYS redan här
att dylika nya regler i enlighet medförutsättningarna i direktiven tills
vidare begränsas till att gälla kulturarbetare. Det vore högst olyckligt om
kulturarbetarna, som väckt frågan, styrkt sina behov och fått dessa bejakade av
kommittén, skulle bli utan föreslagna förbättringar endast därför att dessa
inte omedelbart kan appliceras även pä andra yrkesutövare.

De
nuvarande oklara bestämmelserna i förening med bristande kunskap hos
taxeringsmyndigheterna om kulturarbetarnas arbetssätt och -villkor leder ofta
till missförstånd och helt onödiga tvister och skatteprocesser. De förslag som Kulturskattekommitlén
lägger fram är ägnade att eliminera en del av dessa för alla parter besvärande
förhållanden och att generellt förbättra den atmosfär i vilken taxeringen sker.
Förslagen kommer på så sätt inte bara kulturarbetarna till godo, ekonomiskt och
psykiskt, de medför säkert också samhällsekonomiska och administrafiva
vinster.

Som framgår av detta avsnitt i betänkandet - (9.
Avslutande synpunkter) - har kommiftén inte behandlat och tagit ställning till
alla de frågor som kulturarbetarna har aktualiserat. Den inledningsvis
åberopade socialdemokratiska motionen 1979 förutsatte också en betydligt mer omfattande
belysning av kulturarbetarnas ställning som rörelseidkare än som gjorts i det
föreliggande belänkandet. KLYS konstaterar även alt till betänkandet avgivits
reservationer och särskilda yttranden av innebörd, att kommittén tolkat sina
direktiv för snävt. Samtidigt som vi vill beklaga alt sä uppenbarligen blivit
fallet, vill KLYS dock understryka, att kommittéförslagen, med ett enda
undantag (förändringen i uppskovssystemet, som vi avstyrkt) är ägnade att leda
till förbättringar av kulturarbetarnas skattesituation och därför skyndsamt bör
leda till lagstiftning.

Föreningen Svenska populärauktorer anser att förslagen -
utom de som avser upphovsmannakonto och likställighetsavtal — bör genomföras
snarast möjligt.

Föreningen Svenska tecknare anför:

Det är ett efterlängtat svar som nu föreligger och vi
konstaterar att det skulle innebära avsevärda förbättringar för
kulturarbetarna. Även om alla problem inte är lösta anser vi det viktigt att de
nu föreslagna förbättringarna genomförs utan dröjsmål. Vi upplever det som ett
steg i riktning mot ett rättvisare skattesystem. Dessutom är vi övertygade om
att det för myndigheterna också skulle medföra administrativa lättnader om de
tidsödande tvisterna kunde undvikas.

Prop. 1984/85:93 43

Föreningen Svenska tonsättare ansluter sig till
remissyttrandena från konstnärsnämnden och KLYS. Föreningen anser att dess
medlemmar ofta varit utsatta för godtyckliga bedömningar från
taxeringsmyndigheternas sida.

Föreningen Sveriges konsthantverkare och
industriformgivare anför:

KIF förutsäUer (i likhet med KLYS) att viljan att
förbättra kulturarbetarnas villkor verkligen leder till att kommitténs förslag
skyndsamt genomförs.

Men skyndsamt är fel ord. I sammanhang som delta, när det
gäller kulturarbetares ekonomiska och sociala ställning räcker ej heller ordet
omedelbart. Nej, BUMS måste detta genomföras.

Svenska artisters och musikers intresseorganisation
betonar betydelsen av att förslagen snabbt genomförs. Detsamma gör Svenska
fotografernas förbund. Förbundet anser att det finns en risk att vissa problem
uppstår för fotografer i och med att "konstnärlig och litterär
verksamhet" i den praktiska handläggningen kan komma att hänföras endast
till kulturarbetare vars arbeten är skyddade av upphovsrättslagen. Förbundet
anser del angeläget att ett klargörande görs i denna del.

Svenska Journalistförbundet ansluter sig till KLYS'
yttrande. Enligt förbundet kommer det att bli en förenklad och rättvisare
beskattning av skrivande och fotograferande frilansjournalister om förslaget
genomförs.

Svenska musikerförbundet framhåller att de föreslagna
ändringarna utgör ett avgörande steg i rätt riktning för att förbättra
kulturarbetarnas besvärliga skatlesituarion.

Svenska teaterförbundet erinrar om att utredningens arbete
och förslag i stort sett inriktats på s. k. fria kulturarbetare. Förbundet
anför:

På grund av denna inriktning har emellertid skatte- och
avgiftsproblem för kulturarbetare inom Teaterförbundets område inte uppmärksammats
riilräckligt. I synnerhet för de s.k. frilansande kulturarbetarna finns idag
många svårigheter i det här hänseendet. Uppenbara felbedömningar leder ofta
till orimliga beskattningar, vilket ofta drabbar kulturarbetare vars
inkomstlägen är mycket låga. Inkomstsituationen framgår inte minst av den
utredning (KNUFF), som skaltekommittén refererar till.

Sveriges dramatikerförbund anför:

Alla de problem som hänger ihop med stort avstånd i liden
mellan investeringar i arbete och material, samt slutligt, inkomstbringande
resultat är extra påtagliga för en dramatiker. Vår yrkesgrupp är starkt avhängig
av en oftast trög beslutsprocess på uppdragsgivarsidan, samt av växlande
konstnärliga konjunkturer. Vi måste därför räkna med drastiska svängningar i
ekonomin. Med åtföljande skaltebekymmer.

Sveriges Dramatikerförbund ansluter sig därför helhjärtat
till Per Olof Sundmans och Sven Gustafssons reservarion, och till Harry Breidensjös
och Gun Magnussons särskilda yttrande. En ny utredning, med sikte på

Prop.
1984/85:93 44

inrättandet
av ett särskilt inkomstslag för kulturarbetare, är enligt vår uppfattning den
enda framkomliga vägen, om de personer som axlat uppgiften att vidmakthålla en
kulturskapande tradition inom Sverige ska kunna fortleva som fullvärdiga
medborgare.

Sveriges
författarförbund ansluter sig till remissyttrandet frän KLYS och anför:

Enligt
SFFs mening är kommitténs förslag i långa stycken väl ägnade att förbättra
kulturarbetarnas arbetsvillkor. SFF vill understryka vikten av ett skyndsamt
genomförande av förslagen och förutsätter att vissa förslags generella
utformning inte får förhindra att kulturarbetarnas rättmäriga krav på ett
rimligare skatte- och avgiftssystem tillgodoses.

Teatrarnas
riksförbund pekar på den sammantagna marginaleffekten av inkomstskatt och egenavgifter
och på all de sociala förmånerna mera sällan kan utnyttjas av frilansarna.
Förbundet anför vidare:

TR
ser dock med tillfredsställelse att utredningen har tillsatts och finner utredningens
förslag i ock för sig väl motiverat. TR finner dock de föreslagna åtgärderna
otillräckliga och beklagar att utredningen av uppenbarligen administrativa skäl
inte ansett sig kunna införa ett särskilt förvärvskällebegrepp som måhända
kunnat lösa en del ytterligare problem. Enligt TRs mening måste ytterligare
ansträngningar göras för att få ett slut på denna överbeskatlning av
konstnärligt arbete, som faktiskt är mycket mera påtaglig än vad som framgår av
belänkandet.

Läromedelsförfattarnas
förening framhåller att föreningens medlemmar utan tvivel är kulturarbetare.
Föreningen anför:

Att
läromedelsförfattare över huvud taget kan arbeta under nu gällande villkor
sammanhänger med att de som regel bedriver verksamheten som en bisyssla vid
sidan av en tjänst som lärare, utbildare, forskare eller liknande. Tjänsten
ger den ekonomiska och sociala trygghet som andra kulturarbetare utan
anställning saknar. Det bör dock samtidigt påpekas att det också bland läromedelsförfattare
finns de, som helt eller delvis lämnat sina anställningar, för alt helt försöka
försörja sig på sitt författarskap.

Övriga
remissinstanser är överlag positiva. Svenska uppfinnareföreningen anför:

SUF
anser att utredningen på flera punkter ej har behandlat flera för uppfinnarna
specifika frågor. Dessa har avsetts bli behandlade i en särskild utredning.

Mot bakgrund av att
tidsperspektivet för denna utredning ej är känt, vill vi framhålla det
angelägna i att uppfinnarna ej får en försämrad ställning jämfört med
kulturarbetarna i för grupperna gemensamma frågor.

Föreningen
anser det beklagligt att förslagen om förvärvskällebegreppet,
bokföringsskyldigheten, kvittningsregeln vid beräkning av rilläggsbe-lopp,
fribelopp från allmän löneavgift och bostadsbidrag inte synes omfatta uppfinnare.
Föreningen anför vidare:

Prop. 1984/85:93 45

Gemensamt
för denna grupp av förslag är att de tjänar till att undanröja orättvisor vid
taxering och bidragsgivning samt att underlätta det administrativa arbetet för
vissa grupper med ringa omsättning i sin verksamhet (mindre än 20 basbelopp).

Svenska
Uppfinnareföreningen kan inte finna något motiv för att inte utforma dessa
förbättringar sä att de även innefattar uppfinnare.

Sammanfattningsvis
kan alltså konstateras att de i betänkandet framlagda förslagen kompletterade
med vad som ovan anförts kommer att ge uppfinnarna en rimligare arbetssituation
jämfört med dagsläget under den fid som kommer att förflyta tills dess att den
särskilda utredningen avseende uppfinnarnas beskattning genomförts.

SACO/SR
anför:

Utan
att i detalj diskutera kommitténs förslag vill SACO/SR uttala det angelägna i
att på olika sätt underlätta kulturarbetarnas yrkesverksamhet. Samtidigt måste
konstateras att det nuvarande inkomstskattesystemet verkar hämmande också på
andra yrkesgruppers verksamhet. Därför anser SACO/SR att hela skattesystemet
måste reformeras med inriktning på avsevärda förenklingar samt begränsningar av
inkomstskattens marginaleffekter.

Den
form av särlösning som här föreslås för vissa yrkeskategorier skapar svåra
gränsdragningsproblem och en mer komplicerad skatteförvaltning samtidigt som
principen om likabehandling av medborgarna i skattehänseende luckras upp.
Därför förordar SACO/SR i första hand generell reformering av skattesystemet.
Eftersom inkomstsituationen för kulturarbetare och uppfinnare är så speciell
kan det dock vara motiverat med viss anpassning av gällande skatter och
avgifter för denna grupp i avvaktan pä mer genomgripande skattereformer.
SACO/SR har därför inget att erinra mot de av kommittén framförda förslagen.

LO
anför:

De
förslag som utredningen framlägger avser utgöra lösningar på mångåriga problem
för en rad kulturarbetargrupper.

I
en socialdemokratisk riksdagsmotion 1978/79 väcktes krav på en parlamentarisk
utredning i syfte att se över kulturarbetarnas ställning. Samtidigt deltog LO
och TCO rillsammans med sina närmast berörda fackförbund och andra fackliga
kulturarbetarorganisationer i en uppvaktning för budgetministern och
kulturministern. Vid uppvaktningen underslröks behovet av en bred översyn av
kulturarbetarnas situation och främst av problem som var att hänföra till deras
ställning som rörelseidkare. Dessförinnan hade KLYS (Konstnärliga och Litterära
Yrkesutövares Samarbetsnämnd) i ett par utredningar ställt en rad krav pä
förändringar inom olika lagsrift-ningsområden bl. a. mot bakgrund av att
kulturarbetarna inte schablonmässigt kunde hänföras till skattegruppen rörelseidkare/egen
företagare. Det främsta kravet var att inrätta ett nytt inkomstslag: Inkomst av
konstnärlig och litterär verksamhet.

Utredningen
har av olika skäl inte tillgodosett delta; krav. Men även andra viktiga frågor,
som LO ställt sig bakom, t.ex.'kulturarbetarnas förhandlingsrätt och liknande
frågor om deras ställning i samhället har inte

Prop.
1984/85:93 46

behandlats. Skälet är främst att utredningens direktiv
uppenbarligen gjorts snävare än vad riksdagsmotion och kulturutskott avsett.

En rad viktiga frågor återstår alltså att utreda och
pröva. Det får dock ske i särskild ordning.

LO förordar att utredningens förslag i allt väsentligt
genomförs. Vissa av förslagen bör dessutom kunna genomföras omedelbart. T. ex.
förslaget att skattepliktiga bidrag och stipendier från Sveriges Författarfond
och Konstnärsnämnden ändras från B-inkomst till A-inkomst.

TCO anför.

TCO finner det angeläget att arbetsvillkor och
försörjningsmöjligheter för kulturarbetarna förbättras så att de kan
tillförsäkras rimliga villkor i och för sin yrkesutövning. Detta bör enligt TCO
i första hand ske genom en aktiv kulturpolitik. Det är viktigt att grunden för
kulturarbetarnas möjligheter att träffa avtal om ersättning för sitt arbete
förstärks, framför allt genom en utveckling av upphovsrätten. En reell
förhandlingsrätt om biblioteksersättning och visningsersättning bör därför
snarast genomföras. Därutöver måste man emellertid också se rill att
kulturpolitiska åtgärder inte förlorar sin effekt genom åtgärder inom andra
sakområden t. ex. skatteområdet.

Konstnärliga och Litterära Yrkesutövares Samarbetsnämnd (KLYS)
har enligt TCOs mening pä ett övertygande sätt dokumenterat att det krävs
särskilda åtgärder för att åstadkomma ett rimligt hänsynstagande till de
konstnärligt och litterärt yrkesverksammas särskilda arbetsvillkor. TCO vill
också erinra om utredningen "Kulturarbetarnas skatter och avgifter"
som KLYS tillsatte 1977.

Förändringar i skattelagstiftningen och dess tillämpning
är enligt TCOs mening nödvändiga.

De förslag
som utredningen lägger fram avses kunna utgöra lösningar på de problem som
funnits för många kulturarbelargrupper under flera år. Dessa förslag har dock
enligt TCOs mening begränsad effekt genom att utredningen tolkat sina direktiv
på ett alltför snävt sätt. TCO ställer sig positiv till att förändringar enligt
utredningens förslag genomförs men vill samtidigt framhålla vikten av att återstående
frågor utreds och prövas snarast möjligt.

Lantbrukarnas skattedelegation anför:

Delegationen har förståelse för att kulturarbetarnas och
uppfinnarnas situation gjorts till föremål för en särskild utredning. Det bör
dock framhållas all många av de frågor som aktualiseras i betänkandet även rör
andra grupper av skattskyldiga. De lagändringar som föreslås bör därför i regel
ges generell giltighet så att de kan tillämpas på alla berörda grupper.

Ett allmänt intryck är att kommittén så långt möjligt försökt
tillgodose kulturarbetarnas önskemål. På några punkter kan diskuteras om inte
förslaget blivit alltför detaljerat. I stort sett anser dock delegationen att
kommittén lyckats väl med uppgiften att skapa en bättre ordning för
kulturarbetare och uppfinnare i skatte- och avgiftshänseende.

Prop. 1984/85:93 47

SHIO-Familjeföretagen hänvisar till remissvaret från KLYS
och anför:

Organisationen noterar med tillfredsställelse att
kulturskattekommittén nu framlagt förslag om förenklingar och konkreta
förbättringar av skatte-och avgiftsbestämmelser för kulturarbetare och
uppfinnare.

SHIO-Familjeföretagen anser det som särskilt glädjande att
kulturskattekommittén i en del hänseenden valt att föreslå generella lösningar.

Svenska sparbanksföreningen anför:

Sparbanksföreningen instämmer i kommitténs uppfattning att
dess förslag måste anses vara av myckel stor betydelse för kulturarbetarna och
uppfinnarna. De bör därför i huvudsak godtas och genomföras utan dröjsmål.

Sveriges advokatsamfund anser att kommitténs förslag är
ägnat att läggas till grund för lagstiftning. Sveriges industriförbund anför:

Vi har stor förståelse för de speciella problem som i
promemorian redovisas för kulturbranschen. Inom all lagstiftning måste dock en
avvägning göras mellan det berätrigade i krav på särbestämmelser och de praktiska
och administrativa komplikationer som uppkommer vid ett tillgodoseende av
kraven. Huruvida kommittén lyckats med denna avvägning kan bäst bedömas av de
remissinstanser som företräder dessa intressen, dvs skatteadministrationen och
kulturbranschens organisationer.

FAR anför:

Grundtanken med det framlagda förslaget synes vara att
mildra effekten av progressiv beskattning för en grupp skattskyldiga som har
starkt varierande inkomst mellan åren, att lagstiftningsvägen komma till rätta
med den rättstillämpning som utvecklats bl. a. beträffande avdrag för arbetslokal
i bostad och resor, samt att förenkla redovisningskraven för fysiska personer
med liten rörelseomfattning.

FAR har inget att invända mot denna grundtanke. Emellertid
har förslaget riktats till endast en grupp av yrkesutövare, medan det i
samhället finns åtskilliga andra yrkesutövare som har liknande förhållanden och
samma intresse av förändrad rättstillämpning som så kallade kulturarbetare och
uppfinnare.

FAR anser
att skattelagstiftning som ger vissa yrkesutövare en särställning är i strid
mot allmänt rättsmedvetande. Lagstiftningen bör utformas sä alt den ger samma
möjlighet åt alla medborgare som befinner sig i samma situation.

FAR vill vidare framhålla att det framlagda förslaget
synes gä stick i stäv mot eniga polifiska uttalanden om strävan att förenkla
gällande lag. Det framlagda förslaget omfattar ändringar i 23 paragrafer och
anvisningar i 12 olika lagar samt tillskapandet av två nya lagar. Ett
genomförande av lagstiftningen bidrar således till att ytteriigare komplicera
och inte till att förenkla gällande rätt. Förslagets syfte skulle till stor del
kunna uppnås redan genom direktiv om en generösare tillämpning av nu gällande
lag.

Prop.
1984/85:93 48

Därvid
bör övervägas lämpligheten av en lag om uppskovskonto tillämplig för alla med
starkt varierad inkomst, avsedd att ersätta nuvarande lag om skogskonto, upphovsmannakonto
och uppfinnarkonto.

Sammanfattningsvis anser
FAR att det framlagda förslaget inte skall läggas rill grund för lagstiftning i
sin nuvarande utformning. Då emellerrid grundtanken synes riktig, bör förslaget
återtemitteras för omarbetning med beaktande av här framförda synpunkter.

Svenska
revisorsamfundet SRS anför:

Samfundet
kan instämma i att skillnader i flera avseenden föreligger mellan
"vanliga" företagare och kulturarbetare. I princip bör man dock enligt
samfundets uppfattning vara mycket återhållsam i fråga om särbestämmelser för
vissa samhällsgrupper.

Av
de följande avsnitten framgår remissinstansernas synpunkter på de olika
delförslagen. I varje avsnitt återges först administrationens, därefter kulturinstansernas
och slutligen övriga remissinstansers synpunkter.

3
Särskilt inkomstslag

Kommittén
tar i betänkandet upp KLYS' förslag att hänföra konstnärlig och liUerär
verksamhet till ett särskilt inkomstslag. Kommitténs majoritet anser att KLYS'
önskemål i stället kan tillgodoses inom ramen för gällande ordning och avvisar
därför förslaget. Flertalet remissinstanser godtar kommitténs bedömning.

Kammarrätten
i Jönköping anför:

Som
kommittén anfört innebär ett tillgodoseende av önskemålet om ytterligare ett
inkomstslag en mycket omfattande omredigering av kommunalskattelagen samt
kräver även följdändringar i ett stort antal andra lagar. Vidare torde
införandet av inkomstslaget komma att medföra ökad administration för såväl
skattemyndigheter som domstolar.

I betänkandet (s. 113)
anges att antalet verksamma kulturarbetare i riket uppgår till närmare 25000
personer. Tillskapande av ett särskilt inkomstslag för en så relativt sett
begränsad yrkesgrupp kan, mot bakgrund av bl. a. den komplicering av
lagstiftningen som blir en ofrånkomlig följd, inte komma i fråga. Härtill bör
beaktas att ett särskilt inkomstslag i sig i flera avseenden inte torde lösa
de, enligt kulturarbetarna, särpräglade problem ur skattesynpunkt, som gäller
för denna yrkesgrupp. Rimliga kortigeringar av regelsystemet kan ske oberoende
av om det handlar om en särskild förvärvskälla inom inkomstslaget rörelse eller
om ett nytt inkomstslag. Till icke ringa del torde dessutom påtalade nackdelar
av vissa skatte- och avgiftsregler inte vara begränsade till just
kulturarbetare ulan gälla även för andra, t. ex. fria yrkesutövare.

Till
stöd för förslaget har åberopats bl. a. en "orättvis" tillämpning av gällande
regler. Förutom genom vissa korrigeringar av regelsystemet synes flera av de
anmärkningar som riktats mot t. ex. skattemyndigheternas olika bedömningar av
skattefrågor kunna lösas genom bl. a. bättre utbild-

Prop. 1984/85:93 49

ning av deklarationsgranskarna. Genom t. ex. anvisningar
från riksskalteverket kan uppmärksamhet riktas mot en del av de svårigheter
som fritt arbetande konstnärer menar sig möta i taxeringshänseende och för
vilka utförligt redogjorts i betänkandet.

Mänga tolknings- och tillämpningsproblem kommer för
övrigt, enligt kammartättens mening, att bestå och nya tillkomma vid införande
av ett nytt inkomstslag. Kammartätten vill härvid särskilt peka på de gränsdragningssvårigheter
som med stor säkerhet kommer att uppstå beträffande kretsen av de
kulturarbetare vars inkomster skall taxeras som inkomst av konstnärlig och
litterär verksamhet.

Med hänvisning till ovan anförda ställer sig kammartätten
helt avvisande till inrättande av ett särskilt inkomstslag för kulturarbetare.

RSV anför:

Kommittén har inventerat de för- och nackdelar sorn ett
särskilt inkomstslag för kulturarbetarna skulle medföra. Kommittén har därvid
funnit så starka invändningar däremot att man ställt sig avvisande till
inrättandet av ett särskilt inkomstslag för kulturarbetare. RSV delar denna
uppfattning, bl.a. beroende på det omfattande lagstiftningsarbete m.m. som
skulle krävas om ett sådant inkomstslag infördes (se s. 76 i betänkandet).
Förslaget innebär även utomordentligt stora gränsdragningsproblem när det
gäller att avgöra om viss inkomst skall hänföras till detta inkomstslag eller
inte, d. v. s. när "litterär, konstnärlig eller därmed jämförlig verksamhet"
skall anses föreligga.

RRV anför:

Beträffande det från kulturarbetarhåll framförda förslaget
att ett särskilt inkomstslag skall tillskapas för kulturarbetare delar RRV
kommitténs uppfattning. RRV vill dessutom tillägga att införande av ett
särskilt inkomstslag för kulturarbetare torde kunna ge upphov till motsvarande
krav från åtskilliga grupper i samhället vilkas förhållanden i skattemässigt
avseende skiljer sig från det stora flertalets. Det kan gälla småföretagare av
olika slag, forskare, frilansjournalister m. fl.

Länsstyrelsen i Uppsala län anför:

Genom den utveckling som skett i samhället har vår
nuvarande skattelagstiftning i många avseenden blivit komplicerad och
svårhanterlig. Detta har medfört att ett allt större antal skattskyldiga inte
själva klarar av att hantera sina egna skatteproblem. Länsstyrelsen kan dela
den uppfattningen, som utgör grund för utredningsuppdraget, att kulturarbetare
och uppfinnare utgör en del av denna grupp. Detta problem bör, som utredningen
funnit, dock inte lösas genom att särskilda regler tillskapas för kulturarbetare
och uppfinnare. Länsstyrelsen delar därvid den åsikt som framförts från
företrädare för kulturarbetarna när dessa understrukit att de inte ifrågasätter
förmånligare skatteregler för dem än vad som gäller för andra skattskyldiga.
Mot denna bakgrund delar länsstyrelsen utredningsmajoritetens uppfattning att
bärande skäl för inrättande av ett särskilt inkomstslag för kulturarbetare
saknas.

4 Riksdagen 1984/85. 1 saml. Nr 93

Prop.
1984/85:93 50

Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund är bestämt emot
att med det nuvarande skattesystemels utformning införa ett särskilt
inkomstslag för kulturarbetare.

Statens kulturråd anför:

Kulturrådet ansluter sig till kommitténs ställningstagande
då kommitténs olika förslag sammantagna till stor del tillgodoser syftena med KLYS
framställning om ett särskilt inkomstslag. Frågan om ett sådant inkomstslag
för konstnärhg och litterär verksamhet bör emellertid ånyo prövas om en samlad
översyn av konstnärernas ekonomiska förhållanden senare kommer till stånd.

Konstnärsnämnden pekar på att kommande ändringar i
skattelagstiftningen för rörelseidkare inte alltid kan förväntas vara
anpassade för den speciella grupp som kulturarbetarna utgör och att detta
förhållande skulle motivera införandet av ett nytt inkomstslag.

Styrelsen för Sveriges författarfond ansluter sig rill
reservanterna Sundmans och Gustafssons uppfattning att frågan om ett särskilt
inkomstslag bör prövas ingående i en ny förutsättningslös utredning om kulturarbetarnas
situation i dagens samhälle.

KLYS och Föreningen Svenska tecknare beklagar att
kommittén avvisat förslaget om ett nytt inkomstslag.

Föreningen Svenska populärauktorer anför:

SKÅP representerar den svenska populärmusikens upphovsmän.
Inom det vida område som inryms i begreppet "svensk populärmusik"
återfinns bland jazz/rockkompositörer, visdiktare och "song writers"
många upphovsmän som enbart lever av sin konstnärliga verksamhet. För dessa
skulle ett särskilt inkomstslag för kulturarbetare, av det slag KLYS föreslagit,
vara synnerligen angeläget. SKÅP beklagar, att tiden tydligen ännu inte är
mogen att verkställa en sådan genomgripande förändring.

Svenska artisters och musikers intresseorganisation anför:

Kulturarbetare i allmänhet och utövande konstnärer i
synnerhet kan inte schablonmässigt hänföras till skattegruppen rörelseidkare/egenföretagare.
En stor och oftast helt dominerande del av en utövares inkomster utgöres av tjänsleinkomsler.
I andra fall kan situationen vara den motsatta. Från denna utgångspunkt
beklagar SAMI att kommittén inte ansett sig kunna förorda inrättandet av ett
nytt inkomstslag.

Läromedelsförfattarnas förening anför:

Den vanlige läromedelsförfattaren har, liksom de flesta
kulturarbetare, svårt att uppfatta sig som rörelseidkare. Inrättandet av ett
särskilt inkomstslag kunde lösa gränsdragningsproblemen mellan 1) tillfällig
litterär verksamhet som ej skett på uppdrag, 2) litterär verksamhet som skett
på uppdrag samt 3) litterär verksamhet som har omfattning och karaktär av
rörelse. Dessvärte skulle det istället uppstå ett annat gränsdragninspro-

Prop.
1984/85:93 51

blem - vem är kulturarbetare och vem är det inte? LFF
instämmer därför i kommitténs förslag att dessa frågor bör lösas genom andra
åtgärder.

Lantbrukarnas skattedelegation anser att syftet med
förslaget kan tillgodoses på ett betydligt enklare sätt. Enligt delegationens
uppfattning bör RSV i samråd med berörda organisaUoner och myndigheter utarbeta
en informationsskrift som behandlar kulturarbetarnas och uppfinnarnas skatte-
och avgiftsproblem. En sådan specialinriktad information skulle enligt
delegationen vara till god ledning både för taxeringsnämnder och de
skattskyldiga.

Svenska sparbanksföreningen och Sveriges advokatsamfund
delar kommitténs uppfattning. Svenska revisorsamfundet SRS anför:

Ett särskilt inkomstslag för denna typ av inkomster skulle
i fiera avseenden komplicera lagstiftningen utan alt för den skull garantera
avsedda förbättringar. Den njugghet, som enligt KLYS präglar bedömningen av
vissa av kulturarbetare yrkade avdrag, är inte en följd av inkomstslaget utan
av en måhända felaktig tillämpning av gällande regler.

4 Bokföring och deklaration

Kommittén föreslär att bokföringsskyldigheten för
kulturarbetare med en årsomsättning under 20 basbelopp visserligen skall
behållas men att reglerna skall förenklas starkt. Vid sidan av uttag skall i
räkenskaperna endast las upp vad som kontant flutit in och getts ut.
Motsvarande ändringar föreslås vid beskattningen.

Från administrativt håll kommer kririk.

Kammarrätten i Jönköping anför:

I kommittédirektiven anges att den civilrättsliga
bokföringsskyldighetens omfattning i allt väsentligt bör behållas oförändrad.
På sätt kommittén anfört kan det inte heller anses lämpligt att frita
kulturarbetarna från bokföringsskyldighet eftersom kravet på kontinuerliga
räkenskapsnoteringar med bestyrkande verifikarioner av taxeringsmässiga skäl
inte kan uppges. Det från kulturarbetarna påstådda förhållandel att den
verksamhet som just dessa utövar inte är sådan att det ingår som ett naturligt
inslag däri att fortlöpande föra räkenskaper kan med samma skäl åberopas av
flera andra yrkesgrupper och förtjänar enligt kammartältens mening inte avseende.

I betänkandet redogörs för de lättnader som gäller för
mindre näringsidkare (omsättning under 20 basbelopp) vid iakttagande av
bokföringsskyldigheten. Det kan i och för sig ifrågasättas om de krav i
bokföringshänseende som ställs enligt dessa regler är särskilt betungande
eller invecklade. Enligt kulturarbetarna upplevs dock bestämmelserna som
svårgenomträngliga och invecklade. Detta förhållande torde emellertid gälla
även för andra mindre näringsidkare.

En eventuell förenklad bokföringsmässig redovisningsmetod
måste en-

Prop. 1984/85:93 52

ligt
kammarrättens mening ges en i princip generell utformning och dä begränsas till
verkligt små företagare.

Kommitténs
förslag innebär en - i vart fall under viss tid - favorisering av
kulturarbetarna. Vidare är förslaget anknutet till en så hög omsättning som ej
överstigande 20 basbelopp.

Vidare synes kommittén ej
ha fäst tillräckligt stort avseende vid den kritik som myndigheterna i Norge
haft mot den där befintliga möjligheten till förenklad räkenskapsföring. Även
om en förenklad bokföringsmässig redovisningsmetod trots detta kan införas
måste deria oundgängligen föregås av mera djupgående överväganden än som varit
möjligt för kulturskattekommitlén. På sätt kammartätten ovan anfört bör ett
förslag vidare ges en mer generell utformning och erforderiiga ändringar i
bokföringslagen och skattelagstiftningen måste därför föregås av en mer
omfattande utredning.

Kammartätten avstyrker
således kommitténs förslag om rätt för de fria kulturarbetarna till bokföring
enligt kontantmetoden. Den av kommittén framförda uppfattningen att en
informationsskrift för vissa kulturarbetare bör utarbetas delas av
kammarrätten.

BFN
anför:

I
direktiven till kulturskattekommitténs uppdrag sägs att "en utgångspunkt
för detta arbete bör vara alt den civilrättsliga bokföringsskyldighetens
omfattning i allt väsentligt bibehålls oförändrad". Mot bakgrund härav gör
BFN den bedömningen att näringsidkarebegreppet bör vara tillämpligt på
kulturarbetarna. Enligt 1 § bokföringslagen, BFL "är näringsidkare
bokföringsskyldig enligt denna lag".

Till näringsidkare räknas
enligt förarbetena till BFL "fria yrkesutövare som advokater, arkitekter,
fotografer m. fl. Verksamhetens omfattning har i princip inte någon betydelse
för bokföringsskyldigheten. En hantverkare som driver sin verksamhet i liten
skala blir ändå bokföringsskyldig, om det yrkesmässiga momentet är
uppfyllt". Vidare framgår av propositionen till ny bokföringslag (prop.
1975:104) alt "av god redovisningssed får anses följa att bokföringsmässiga
grunder och inte kontantprincipen skall tillämpas vid bokföringen".

Med hänsyn till vad som
enligt lag och förarbeten sålunda karakteriserar innebörden av
bokföringsskyldigheten avstyrker BFN principiellt kommitténs förslag att
"en förenklad bokföringsmetod görs tillämplig för fria kulturarbetare, en
metod som bygger på noteringar i räkenskaperna enligt en kontantprincip".

Att tillskapa en speciell bokföringsmetod
för fria kulturarbetare kommer inte bara att medföra praktiska
tillämpningssvårigheter - framför allt möjligheten att utan hinder skifta metod
- utan öppnar också vägen för krav på förenklingar från andra grupper av
näringsidkare. Enligt BFN:s mening kommer föreslagna bokföringsprinciper för
fria kulturarbetare inte heller att ge avsedda förenklingar av
bokföringsarbetet.

En förenklad bokföringsmässig
redovisningsmetod bör enligt en reservation av kulturskattekommitténs ordförande
ges en i princip generell utformning - om den nu kan godtas - och den bör
begränsas till verkligt småföretagare. Nämnden stödjer ordförandens uppfattning
i avseende på

Prop.
1984/85:93 53

generell
utformning av redovisningsreglerna. En utredning och översyn av bokföringspraxis
hos små näringsidkare enligt ordförandens förslag kan vara motiverad för att
klarlägga det aktuella lägel, när BFL nu har varit i kraft i sju år. BFN
medverkar gärna i ett sådant utredningsarbete men är ej beredd att ge avkall på
redovisningsmässiga grunder i redovisningen. En liknande undersökning i
begränsad omfattning genomfördes för några år sedan i nämndens regi.

BFN ser positivt pä
kommitténs förslag att nämnden i samråd med kulturarbetarnas organisaUoner
låter utarbeta en för kulturarbetare mer "skräddarsydd"
informationsskrift om hur bokföringsskyldigheten skall uppfyllas i små
rörelser; ett arbete som ryms bland nämndens arbetsuppgifter, nämligen
"att lämna råd och anvisningar för hur bokföringsskyldigheten skall
fullgöras i rörelser av olika slag och storlek".

RSV
anför:

Frågan
om särskilda redovisningsregler för vissa grupper av skattskyldiga har
utförligt diskuterats i prop. 1975:104, Bokföringslag m. m., s. 136-139. Där
konstaterades bl. a. att de skatterättsliga bestämmelserna medförde att alla rörelseidkare
i praktiken måste föra räkenskaper. Det skulle i själva verket vara meningslöst
att undanta en mindre rörelseidkare från bokföringsskyldigheten, eftersom skatterättsliga
bestämmelser ändå uppställer bestämda krav pä noteringar och redovisning av
resultat och ställning.

Föredraganden
fann vidare att man genom den föreslagna uppbyggnaden av lagstiftningen kunde
på ett Ullfredsställande sätt beakta de svårigheter som småföretagare kan ha
att sköta sin bokföring. Det behövdes därför inte skilda regelsystem för olika
typer av företag.

Det anförda äger
fortfarande giltighet. I och för sig kan bokföringsreglerna te sig
svårtillgängliga för vissa mindre företagare. Bokföringsnämnden har därför i
en särskild informationsskrift lämnat anvisningar för bokföringen hos
näringsidkare med mindre omfattande verksamhet. Härutöver bör, på sätt anges
på s. 82 i kulturskattekommitténs betänkande, en för kulturarbetarna mer
"skräddarsydd" informationsskrift kunna utarbetas.

Kommittén har själv kunnat
konstatera att myndigheterna i Norge är kritiska mot den befintliga möjligheten
till förenklad räkenskapsföring. Bl. a. är deklarationerna svårare att
kontrollera, när man inte av räkenskaperna kan överblicka samtliga
affärshändelser. Det sägs också att de, som använder den förenklade metoden,
understundom begär avsteg därifrån för att åtnjuta skattemässiga fördelar som
är förknippade med den strikt bokföringsmässiga inkomstredovisningen.

En förutsättning för att
den nu föreslagna kontantprincipen för kulturarbetarnas bokföring skulle kunna
genomföras är att motsvarande kontantprincip införs även i
beskattningsreglerna. Kommittén har lämnat förslag till sädana ändringar, vilka
införts i 29 § KL och anvisningarna rill 41 §. Eftersom förslaget om
kulturarbetarnas bokföring innebär att den skattskyldige skall kunna övergå
både från allmänna bokföringsprinciper till "kontantprincipen" och
från denna tillbaka till de allmänna, har de föreslagna beskattningsreglerna
med nödvändighet blivit mycket komplicerade. Härvid är att märka att kommittén
inte har lämnat förslag till regler för vad som skall gälla i fråga om
värdeminskning på inventarier (29 § KL) vid övergång från den ena
bokföringsprincipen till den andra.

Prop. 1984/85:93 54

RSV
vill i detta sammanhang erinra om de komplicerade föreskrifter som gällde i
fråga om jordbruksfastighet vid övergång från redovisning enligt kontantprincipen
fill bokföringsmässiga grunder. Även om övergångar av nu ifrågavarande slag
torde bli mindre komplicerade kvarstår dock många av de - inte minst
granskningstekniska - problem som då uppstod. Dessa var emellertid av
engångskaraktär, vilket inte gäller i fråga om de nu föreslagna.

Sammanfattningsvis
finner RSV att den kririk som de norska myndigheterna riktat mot ett "kontantmässigt"
bokföringssystem och en därtill anpassad skattelagsriftning, d. v. s. svårkontrollerade
deklarationer, ett skattemässigt utnyttjande av möjligheten att växla från den
ena bokförings- och beskattningsprincipen till den andra, i lika hög grad
måste gälla kulturskattekommitténs förslag i detta hänseende. Härtill kommer
att förslaget direkt strider mot den strävan mot förenkling av lagstiftningen
som angetts i de inledningsvis åberopade utredningsdirektiven. Enligt RSVs
uppfattning strider förslagen dessutom mot kulturskattekommitténs direktiv att
den civilrättsliga bokföringsskyldighetens omfattning i allt väsentligt behälls
oförändrad och att någon generell skattemässig favorisering av kulturarbetare
eller uppfinnare inte skall skapas.

RSV
avstyrker därför kommitténs förslag i fråga om de fria kulturarbetarnas
bokföringsskyldighet och därmed sammanhängande ändringar i
skattelagstiftningen. RSV är däremot berett att - i samråd med bokföringsnämnden
och representanter för berörda yrkesgrupper - medverka till att specialinriktad
informarion framställs för denna grupp av skattskyldiga ifråga om
tillämpningen av bokföringsreglerna och de beskattningsregler som har direkt
samband med dessa. RSV har i annat sammanhang (se bil. 1) lämnat synpunkter på
varulagervärdering i konstnärlig verksamhet. Specialinriktad information av
detta och liknande slag bör enligt RSVs mening kunna lämnas gemensamt av
bokföringsnämnden och RSV på sätt som medför att informationen når både den
grupp av skattskyldiga som berörs och taxeringsfunktionärerna.

RRV
anför:

Principiellt
känner RRV tveksamhet mot att införa undantag från bokföringslagen.
Undantagsregler medför miiiskad överskådlighet och ökad administration. Om det
emellertid finns starka skäl att införa en förenklad bokföring för vissa
grupper av företagare ansluter sig RRV till den uppfattning som kommitténs
ordförande framfört i en reservation. Ett sådant förslag bör föregås av mer
djupgående överväganden och detta bör ske i större sammanhang än vad som varit
aktuellt för kulturskattekommitténs vidkommande. Vidare bör ett eventuellt
förslag med denna inriktning gälla generellt för små företagare.

Länsstyrelsen
i Uppsala län anför:

Som
grund för sitt förslag anför kommittén att bokföringskunnandet och intresset
hos de fria kulturarbetare vanligen inte är sådant att de själva kunnat klara
av att löpande föra räkenskaper. De har därför varit tvungen att anlita pä
området sakkunniga med åtföljande kostnader. Dessa förhållanden torde inte
vara ett problem uteslutande för de fria kulturarbetarna utan motsvarande
problem finns säkerligen även för andra mindre företa-

Prop. 1984/85:93 55

gare
t. ex. hantverkare. Länsstyrelsen ställer sig därför tveksam till om en förenkling
endast skall införas för fria kulturarbetare. Det föreslagna systemet innebor
ingen eftergift av kravet pä under beskattningsåret löpande förda räkenskaper.
Med hänsyn till möjligheterna att välja (eller nödgas) att övergå till strikt bokföringsmässig
redovisning innebär förslaget inte heller någon eftergift av kravet på underlag
för balansposter. Länsstyrelsen ifrågasätter därför om den föreslagna
förändringen innebär någon egentlig förenkling jämfört med gällande ordning för
redovisning på blankett Rl.

I den föreslagna lagtexten
ges dels möjlighet till omedelbart avdrag för inventarier eller avdrag fördelat
över flera år, dels ges möjlighet för berörda fria kulturarbetare att år från
år fritt växla mellan strikt bokföringsmässig redovisning och den föreslagna
redovisningsformen. Utnyttjandet av dessa möjligheter ger genom planering
möjlighet fill en fördelaktig skattesituation. Det förutsätter dock god
ekonomisk insikt och förmåga att bedöma en åtgärds verkan på längre sikt.
Länsstyrelsen ifrågasätter därför om den föreslagna ordningen minskar behovet
av att anlita på området sakkunniga.

Frågan
om ett särskilt regelsystem med förenklade regler för mindre företagare har
varit föremål för utredning i samband med den nuvarande bokföringslagens
tillkomst. Såväl denna utredning som de remissinstanser som yttrat sig i frågan
har därvid funnit att bokföringslagens bestämmelser medger att mindre
företagare handhar såväl löpande bokföring som årsbokslut på ett relativt
okomplicerat sätt. Såvitt länsstyrelsen kan bedöma har förutsättningarna för
detta ställningstagande inte förändrats. Med hänsyn härtill och till att det
är tveksamt om den av kulturskattekommitlén föreslagna förändringen i
realiteten medför den avsedda förenklingen avstyrker länsstyrelsen förslaget
till ändrade bokföringsregler.

Länsstyrelsen
vill ifrågasätta om inte den eftersträvade förenklingen även med en bibehållen
bokföringsskyldighet kan uppnäs genom framtagande av för den aktuella
yrkesgruppen särskilt utarbetade formulär, vilka tar hänsyn till de speciella
förutsättningar som kan föreligga. Dessa rillsammans med lydliga anvisningar
om formulärens ifyllande borde medföra alt även i bokföring mindre bevandrade
personer med en rimlig arbetsinsats kan klara av sina skyldigheter. Frågan rörande
fastställda räkenskapsscheman har redan varit föremål för överväganden inom
det av riksskalteverket bedrivna PLAN-projektel. (Jfr RSV Rapport 1983:1 sid
745 f). Även inom kommissionen mot ekonomisk brottslighet bedrivs verksamhet
som syftar till att förenkla för företagen att göra sina deklarationer (jfr SOU
1983:75 sid 94 ff). De speciella problem som föreligger vid redovisning av kulturell
verksamhet och uppfinnarverksamhet bör kunna beaktas i de fortsatta
övervägandena rörande mer schabloniserade räkenskapssche-

Länsstyrelsen
kommenterar också förslaget till lagtext. Enligt länsstyrelsen kan kravet på
inventering av varulager inte efterges om den skattskyldige valt att behålla
en strikt bokföringsmässig redovisning.

Länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län instämmer i ordföranden Hedborgs reservation.
Länsstyrelsen delar kommitténs uppfattning att RSV bör utfärda anvisningar till
ledning för laxeringen men anser det inte nödvändigt att detta ges till känna i
en proposition.

Prop. 1984/85:93 56

Länsstyrelsen
i Västerbottens län anför:

Kommitténs
farhågor för att de fria kulturarbetarna inte skulle klara av den
bokföringsskyldighet som åvilar andra rörelseidkare, verkar ogrundade. I
likhet med vad andra branschorganisationer åstadkommit, borde KLYS och SAMI
kunna lämna råd och anvisningar om hur bokföring och bokföringsmässig
resultatredovisning på eU enkelt sätt skall utformas för kulturarbetarna. Några
svårigheter att föra löpande noteringar över kontanta intäkter och kostnader
under ett räkenskapsår och att uppge värdet äv varulager, varufordringar och
varuskulder vid årets slut torde inte föreligga. Vad beträffar varufordringar
och varuskulder bör det ligga i den skattskyldiges eget intresse att med
anteckningar och/eller fakturor bevaka dessa. När det gäller värdering av
varulager, torde enkla regler kunna tillskapas av innebörd att t. ex. endast
direkta kostnader skall beaktas. Länsstyrelsen vill därför bestämt motsätta sig
att särskilda regler införs för kulturarbetare vad gäller bokföringsskyldighet
och bokföringsmässig redovisning av rörelseinkomst.

I
likhet med vad Gustaf Hedborg i sin reservation anfört vill länsstyrelsen inte
motsätta sig en förenklad bokföringsmässig redovisningsmetod för verkligt små
företagare eller för sädana näringsidkare som har mycket enkla räkenskaper. En
sådan förenklad redovisningsmetod bör dock inte förbehållas någon eller några
särskilda näringsidkare utan stå öppen för alla kategorier av yrkesutövare.

Taxeringsnämndsordförandenas
riksförbund anför:

Många
mindre företagare har svårigheter att tillämpa de nuvarande bokföringsreglerna.
Dessa problem visar sig ofta för taxeringsnämnderna vid deklaralionsgranskningen.
Möjligheter att införa någon form av förenklad bokföring skulle därför kunna
vara till fördel för både enskilda och skatteförvaltningen. Att under sådana
förhållanden införa en förenklad bokföringsmetod för enbart kulturarbetare utan
att först studera frågan i ett större sammanhang synes dock inte vara ett
lämpligt tillvägagångssätt.

Även
utformningen av kommitténs förslag bör kunna vinna på att övervägas
ytterligare. Förslaget har vissa klara nackdelar från granskningsteknisk
synpunkt. Bl. a. skall man kunna byta mellan att tillämpa den gängse bokföringsmetoden
och den föreslagna metoden och vice versa. På denna punkt kan inte obetydliga
tillämpningssvårigheter förutses.

Mot
bakgrund av det nu anförda vill TOR som sin mening ansluta sig till vad Gustaf
Hedborg anfört i sin reservation i denna fråga.

Remissinstanserna
på kulturområdet välkomnar däremot förslaget. Statens kulturråd anför:

De
förenklingar kommittén föreslår bör genomföras. Det är viktigt alt tillgänglig
information om reglerna förs ut, exempelvis i form av en särskilt för
kulturarbetare utformad skrift.

Konstnärsnämnden
anför:

En
förenklad bokföringsskyldighet synes ligga väl i linje med kommitténs allmänna
resonemang avseende skillnaden mellan fria yrkesutövare och rörelseidkare i
allmänhet.

Prop.
1984/85:93 57

Konstnärsnämnden
anser det viktigt att lagsriftningen utformas sä att valfrihet föreligger
mellan förenklad och annan bokföringsmelod.

Styrelsen
för Sveriges författarfond anför:

Styrelsen
tillstyrker detta förslag, mot bakgrund av alt bokföringslagens bestämmelser om
bokföring av lager, skulder och fordringar för i varje fall de kulturarbetare,
vilkas verksamhet faller inom fondens område, ofta ter sig närmast absurda. Det
är däremot viktigt att det finns valfrihet för dem som så önskar att tillämpa bokföringsmässig
redovisning enligt lagens huvudbestämmelser. Styrelsen konstaterar med
tillfredsställelse att kommittén föreslår att denna valfrihet skall finnas.

KLYS
anför:

Trots
att yrkesmässig litterär och konstnärlig verksamhet karakteriseras som rörelse,
kan man inte därav dra slutsatsen att det alltid föreligger behov av bokföring
för planering eller överblick av verksamheten. Del finns grupper för vilka
antalet årliga "affärstransaktioner" är utomordentligt få; del är
till exempel inte ovanligt att en författare endast har tre inkomstposter -
avräkning frän förlaget, författarpenning och talboksersättning - eller att en
bildkonstnär endast kan redovisa en inkomst från en störte beställning. Att
antalet utgiftsposter även i sädana fall är större ligger i sakens natur, men
det rör sig i regel om okomplicerade kontantin-köp av förbrukningsmaterial.

Det
är uppenbart att en tillämpning av bokföringslagens bestämmelser i dylika fall
saknar egentlig funktion. Å andra sidan finns det kulturarbetare med omfattande
verksamheter, vilka obestridligen påkallar bokföring utifrån alla de
synpunkter som normalt läggs på ett bokföringskrav. Exempel på denna typ finns
inom alla kategorier; framhållas särskilt kan dock de som har behov av en
lageruppbyggnad eller arbetar med långsikriga, kostnadskrävande projekt.

Det
är mot denna bakgrund mycket tillfredsställande att Kulturskattekommittén nu
föreslår att del skall bli möjligt för kulturarbetare att i vissa fall tillämpa
kontantmetoden vid bokföring och inkomstdeklaration. Det är att beklaga, att
kommittén inte ansett sig kunna efterkomma kulturarbetarnas önskemål att i
dessa fall få nöja sig med de anteckningar som åvilar vanliga löntagare, när
det gäller att prestera underlag för inkomst- och avdragsredovisningen. KLYS
förutsätter emellertid att den informationsskrift från Bokföringsnämnden,
varom talas i betänkandet, kommer till stånd och KLYS är givetvis berett att
medverka vid dess utformande.

KLYS tillstyrker
kommitténs förslag om undantag i vissa fall från bokföringslagens föreskrifter
om periodisering och de därav betingade enklare reglerna om inkomstberäkning
vid deklaration och taxering. Det bör dock understrykas att det på den
inkomstnivå, för vilken de nya reglerna är avsedda, dock alltjämt bör finnas
möjlighet för dem som så vill all liksom nu rillämpa bokföringsmässiga grunder.

Föreningen
Svenska tecknare framhåller att kulturarbetarnas verksamhet ofta är sådan att
den inte kräver bokföring och att det därför bör finnas valfrihet pä denna
punkt.

Prop.
1984/85:93 58

Sveriges dramatikerförbund anför:

Som allmän reflexion, med speciell relevans för frågan om
bokföringsskyldighet (5), vill vi peka på vissa nya forskningsresultat som
visar att svårigheter med ekonomisk redovisning alls inte behöver bero pä
"slarv" eller "oaktsamhet". Det finns nämligen fysiologiska
och psykologiska skillnader mellan olika individers sätt att lagra minnesdala.
Vi har minst tre skilda slag av minnesfunktioner — episodiska, semantiska och procedu-rella.
Den registreringiav yttervärldshändelser som krävs för god bokföring fordrar
episodminne, för språklig skicklighet krävs semantiskt minne och för att
samordna komplexa färdigheter krävs procedurminne. För att lyckas måste en
konstnär utveckla de två senare mycket starkt, vilket gör att episodminnet
förblir svagt. (Se vidare Daniel L. Schacter: Journal of Abnormal Psychology,
vol. 92, no. 2.) Vi hävdar med stöd av detta att skattesystemets krav på
kulturarbetarna är diskriminerande. Det kan anses liktydigt med att kräva av
rörelsehindrade att de ska genomgå dansutbildning.

Sveriges författarförbund anför:

Det förekommer att en författare endast har ett tiotal allegat
per år. Förlagen sänder dessutom regelmässigt kontrolluppgifter på förfaltar-royalty
till skattemyndigheterna. Enligt SFFs mening borde kommittén gått ett steg
vidare i sitt förslag och lämnat möjlighet för de kulturarbetare som så önskar
att endast iaktta reglerna om anteckningsskyldighet, som åvilar vanliga
löntagare (20 § TL). För en del kulturarbetare saknar ett krav på
bokföringsskyldighet egenthg funktion.

SFF understryker vikten av att Bokföringsnämnden i samråd
med KLYS utarbetar den informationsskrift, varom talas i betänkandet, för att
underlätta de nya bestämmelsernas tillämpning.

Läromedelsförfattarnas förening ser med tillfredsställelse
på kommitténs förslag om bibehållen men förenklad bokföringsskyldighet.

Svenska uppfinnareföreningen anser det beklagligt att
förslaget inte synes omfatta uppfinnare.

Svenska sparbanksföreningen anser det angeläget, att
reglerna om förenklad bokföringsskyldighet genomförs snarast för de fria
kulturarbetarna. Önskar man senare utvidga denna fill andra rörelseidkare, får
detta enligt föreningen ske i ett annat och större sammanhang.

Svenska revisorsamfundet SRS avstyrker däremot förslaget.
Samfundet anför:

De skäl som kommittén framför för en särlagstiftning för
de fria kulturarbetarna kan enligt samfundets mening åberopas även av andra
yrkesgrupper. Den förbättring av redovisningsstandarden, som genomfördes i och
med införandet av 1976 års bokföringslag, har för ett flertal kategorier
företagare, särskilt med mindre omfattande verksamhet, inneburit utökade krav
på redovisningens omfattning. Många mindre företagare, som inte omfattades av
bokföringsskyldighet enligt 1929 ärs bokföringslag har genom den nya
bokföringslagen inordnats under bokföringsskyldighet. Samfundet har svårt att
inse att den nya bokföringslagens bestämmelser skulle

Prop. 1984/85:93 59

av
en mängd mindre företagare - hantverkare, företagare i servicebranscher, andra
fria yrken än kulturarbetare m.fl. - upplevas som mindre svårgenomträngliga
och invecklade än av de fria kulturarbetarna. Uppdragsgivarna till samfundets
ledamöter består till stor del av en sådan mindre företagare, som är i behov av
hjälp med redovisning och rådgivning på olika områden. Kommittén har gjort en
jämförelse med den norska "regnskapslovens" bestämmelser om "begrenset
regnskapsplikt" i vissa fall. Som kommittén själv påpekat gäller ernellertid
denna begränsade räkenskapspHkt för ett flertal kategorier yrkesutövare. I den
mån undantagsbestämmelser skall införas från bokföringslagens allmänna redovisningsprinciper
- samfundet är inte övertygat om behovet därav - bör detta göras generellt
tillämpligt och först efter ytterligare överväganden.

Sveriges
advokatsamfund anför:

Samfundet
delar kommitténs uppfattning att bokföringsskyldigheten för kulturarbetarna bör
bibehållas. Kravet på fortlöpande räkenskaper med riilhörande verifikationer
kan inte anses speciellt betungande för kulturarbetare.

Den
föreslagna förenklingen kan vara väl motiverad, men det är samfundets
uppfattning att den bör införas generellt för alla små rörelseidkare.

Lantbrukarnas
skattedelegation erinrar om den kritik som delegationen riktade mot 1973 års
förslag till bokföringslag. Kritiken riktade in sig på att förslaget var
skrivet med tanke på de störte företagens redovisning. Delegationen anför:

Enligt delegationens
uppfattning har den framförda kritiken angående de mindre företagens
bokföringsskyldighet fortfarande giltighet. Man bör därför få till stånd en
utredning med uppgift att skapa enklare och ändamålsen-ligare regler för mindre
företag.

Till
bilden hör att 1980 års företagsskattekommitté har fått till uppgift att överväga
förutsättningarna för införandet av en staketmetod för beskattning av enskilt
bedriven näringsverksamhet.

Ett betänkande i ämnet är
aviserat att framläggas inom kort. Förslaget kan antas beröra de mindre
företagens redovisningsskyldighet.

Med hänsyn härtill anser
delegationen att en översynsutredning angående de mindre företagens
bokföringsskyldighet bör rillsättas när remissutfallet föreligger beträffande
betänkandet om staketmetoden.

Något bärande skäl att
särbehandla kulturarbetarnas bokföringsskyldighet finns inte enligt
delegationens uppfattning. Delegationen stödjer därför den uppfattning som
Gustaf Hedborg framfört i sin reservation.

Prop.
1984/85:93 60

5
Rörelsebegreppet

Kommittén
föreslår att kommunalskattelagen skall kompletteras med en regel att litterär
eller konstnärlig verksamhet skall anses yrkesmässigt bedriven även om ett
egentligt vinstsyfte inte föreligger men verksamheten medför eller kan antas
komma att medföra intäkter.

Förslaget
avstyrks av myndigheter inom förvaltningen.

Kammarrätten
i Jönköping anför:

Om
rörelse skall anses föreligga krävs att verksamheten skall betingas av
varaktighet, självständighet och vinstsyfte. Av dessa krav är vinstsyfte i första
hand avgörande för gränsdragningen mot hobbyverksamhet. Dessa förhållanden är
grundläggande för den skattemässiga bedömningen. En vanlig bedömning är att
rörelse inte antas föreligga förrän försäljning eller dylikt kommit igång, d.
v. s. att intäkter influfil.

Kulturarbetarna
har riktat kritik mot att begreppet vinstsyfte kopplas samman med deras
verksamhet. Denna bärs nämligen upp av andra bevekelsegrunder än
vinstintresset. Dock framhålles att de fria kulturarbetarna givetvis önskar
kunna försörja sig pä sin verksamhet och detta kan ju endast ske om denna ger
ett positivt ekonomiskt utfall. Kommittén har velat tillgodose framfört
önskemål om "markering i skattelagstiftningen" av ovan angivna
förhållanden.

Kammarrätten
kan för sin del - såvitt gäller skattefrågorna - ej finna någon avgörande
skillnad mellan begreppen "vinstsyfte" å ena sidan och "positivt
ekonomiskt utfall" å andra sidan. Dock kan tillämpningen av begreppet
vinstsyfte i vissa fall, pä sätt framgår av redogörelse i betänkandet, ge
visst fog för kulturarbetarnas inställning, att en mer nyanserad bedömning bör
ske. Kommittén har föreslagit en ny anvisningspunkt 6 till 27 §
kommunalskattelagen med följande lydelse: Litterär eller konstnärlig verksamhet
skall anses som yrkesmässigt bedriven även om ett egentligt vinstsyfte ej
föreligger men verksamheten medför eller kan antas komma att medföra intäkter.

Enligt
kammartättens bedömning kan en bestämmelse av dylik lydelse befaras att i icke
ringa mån leda till ytterligare tillämpningsproblem vad gäller avgränsningen
mellan hobby och rörelse. Det kan icke uteslutas att ett stort antal personer
vars verksamhet enligt gällande praxis klart hän-föres till hobby kommer att
åberopa bestämmelsen i fråga. Vilken utredning den enskilde har att förebringa
för att visa att verksamheten framdeles kan antas medföra att intäkter
inflyter, kan härvid bli en mycket svårbedömbar fråga.

Kommittén
har även redovisat synpunkter och uttalanden vad gäller en förvärvskällas
uppkomst, bestånd samt upphörande. Det anförs härvid bl. a. att det inte kan
krävas att intäkter influtit för att rörelse skall anses föreligga utan att det
är tillräckligt att intäkter kan antas framdeles inflyta. Vidare, vad gäller
förvärvskällans bestånd, anförs att avsaknaden av intäkter över huvud ej bör
ha någon avgörande betydelse så länge detta inte på ett mer påtagligt sätt
indicerar att verksamheten i vad den syftar till intäktsförvärv verkligen
upphört. - Kammartätten kan inte odelat instämma i dessa synpunkter. För avgränsning
mot hobby och för att bedöma verksamheten som utgörande en förvärvskälla torde
oftast krävas att kulturarbetarens verksamhet i vart fall redovisat inkomster,
om dock ej vinst.

Prop.
1984/85:93 61

Detta
gäller särskilt vid bedömning av verksamheten i inledningsskedet. En etablerad
konstnär som under längre tid taxerats som rörelseidkare bör självfallet, trots
avsaknad av intäkter under enstaka beskattningsår, fortfarande anses bedriva
rörelse i skattemässig mening. Beroende på särskilda förhållanden, på vilka ges
exempel i betänkandet, kan intäktsförhållandena vara de angivna även under
längre tid.

I övrigt har kammartätten
ingen särskild erinran mot de uttalanden som kommittén framfört vad gäller
förvärvskällebegreppet. De synpunkter mot vilka kammarrätten riktat viss kritik
samt föreslagen anvisningspunkts lydelse kan dock ge intryck av att kommitténs
förslag innebär en stor förändring av gällande praxis när det gäller att bedöma
om rörelse föreligger eller ej. Trots de synpunkter som framförts av kulturarbetarna
kan kammartätten inte ställa sig positiv till att utrymme ges för en sådan tolkning.
Rimliga korrigeringar av den för kulturarbetarna negativa till-lämpningen bör
kunna ske genom att riksskalteverket utfärdar anvisningar eller dylikt i frågan.
Till grund för dessa kan läggas de av kommittén framförda synpunkterna, varvid
dock vissa grundläggande begränsningar, på sätt kammartätten ovan angivit, bör
göras.

Vad
gäller de fria kulturarbetarna avvisar således kammarrätten förslaget om en ny
anvisningspunkt till 27 § kommunalskattelagen. I stället förordas att riksskalteverket
ger ut exempelvis anvisningar i frågan, varvid flertalet av de av kommittén
framförda synpunkterna kan beaktas.

Kommitténs
uttalanden vad angår uppfinnarverksamhet lämnas utan erinran.

;?5Vanför:

Såsom
kommittén har påpekat (s. 85) ger KL endast det beskedet om vad som konsrituerar
en förvärvskälla inom inkomstslaget rörelse att det skall vara fråga om en
"yrkesmässigt bedriven förvärvsverksamhet". Vad som avses med
"yrkesmässigt bedriven" förklaras inte i KL. Det ankommer alltså på
beskattningsmyndigheterna att i det enskilda fallet bedöma huruvida viss
verksamhet kan anses yrkesmässigt bedriven och därför utgöra rörelse i KLs
mening. Man har därvid kunnat hämta viss ledning i doktrin och praxis:
verksamheten skall utmärkas av självständighet, regelbundenhet och varaktighet
samt därjämte i regel bedrivas i vinstsyfte. Det sistnämnda innebär att doktrin
och praxis inte är främmande för att verksamhet, som inte bedrivs i direkt
vinstsyfte, ändå kan anses yrkesmässigt bedriven och således utgöra rörelse i KLs
mening.

Enligt
RSVs uppfattning finns det inte någon anledning att införa speciallagstiftning
i fråga om litterär eller konstnärlig verksamhet. I likhet med vad som
hitintills gällt får det ankomma på beskattningsmyndigheterna alt genom
sedvanlig utredning konstatera huruvida verksamheten är yrkesmässig eller
inte.

Den
föreslagna bestämmelsen innebär också att yrkesmässighet skulle anses föreligga
om verksamheten - trots att vinstsyfte inte föreligger -ändå medför eller kan
antas komma att medföra vinst. En sådan föreskrift skulle innebära att även
sådan litterär eller konstnärlig verksamhet, som uteslutande bedrivs som hobby
men som i någon mån kan finansieras genom viss försäljning, skulle anses
yrkesmässigt bedriven. Härtill finns det anledning alt befara att bestämmelsen
kan komma att missbrukas genom skenförsäljningar.

Prop. 1984/85:93 62

Mot
bakgrund av det anförda vill RSV inte tillstyrka förslaget om specialföreskrift
när litterär eller konstnärlig verksamhet skall anses yrkesmässigt bedriven.

RRV
anför:

Såvitt
RRV erfarit är utgångspunkten för taxeringsnämndernas ställningstaganden en
bedömning av just frågan om verksamheten medför eller kan komma att medföra
intäkter eller ej. Följakriigen kommer förslaget rill lagändring sannolikt inte
att medföra någon förbättring. RRV avstyrker därför kommitténs förslag och
förordar i stället att en bättre information ges till taxeringsmyndigheterna
beträffande kulturarbetarnas speciella förhållanden, t. ex. i riksskatleverkets
"Handledning för rörelse- och jordbruksbeskattning' '.

Länsstyrelsen
i Uppsala län anser att kommitténs förslag skulle ge upphov rill många tvister.
För det fall att förslaget skulle leda till lagstiftning påpekar länsstyrelsen
att en begränsning bör göras till fysiska personer.

Länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län anför:

Begreppet
vinstsyfte kan inte ha annan innebörd än att därmed förstås att verksamheten
utövas för att bereda utövaren inkomst. Länsstyrelsen kan inte finna att
kulturarbetarna i detta avseende skiljer sig från andra fria yrkesutövare.
Länsstyrelsen avstyrker därför att begreppet vinstsyfte får annan innebörd för
kulturarbetare än för andra skattskyldiga.

STU
anser att svårigheterna att för uppfinnarnas del göra prognoser över framtida
intäkter inte bör tillmätas någon betydelse. STU anför:

STU
menar att uppfinnarverksamhet som idag bedrivs med stöd från STU bör anses
uppfylla de skatterättsliga kraven på att rörelse påbörjats, åtminstone från
den ridpunkt STU-stöd utgår. Riksskatteverket har vid tidigare samråd med STU
haft samma uppfattning.

För
uppfinnarverksamhet som bedrivits innan stöd från STU erhållits och för
uppfinnarverksamhet som av olika skäl aldrig erhållit stöd frän STU, har det
dock varit svårt att få taxeringsmyndigheterna att acceptera att rörelse
påbörjats innan intäkter influtit.

Kommittén
anser dessutom "att den som påbörjat yrkesmässig uppfinnarverksamhet
merendels inte har intresse av något avdrag för underskott i verksamheten,
eftersom han vanligen inte har någon inkomst varemot avdraget skulle kunna
utnyttjas."

Enligt STUs erfarenhet har
de personer som har bäst förutsättningar för framgångsrik uppfinnarverksamhet
sådant kunnande och sådana egenskaper att de kan få höga inkomster av
anställning eller uppdrag. Möjligheter till underskottsavdrag kan för dessa
personer vara avgörande för att la de risker det innebär att ägna sig ät
uppfinnarverksamhet. STU menar att när sådana personer bedriver
uppfinnarverksamhet skall rörelse anses påbörjad, oavsett svårigheterna med
alt göra antaganden om storieken av framtida intäkter, om förutsättningarna
för framgång är likartade med de som föreligger för uppfinnarverksamhet som
bedrivs i redan etablerade förelag

Prop. 1984/85:93 63

eller
av personer som tidigare har eller har haft intäkt av rörelse (t. ex. uppfinnarintäkt
enligt den definition som gäller för uppfinnarkonto).

STU är medveten om
svårigheten för en taxeringsnämnd att avgöra om verksamheten är sådan att
rörelse föreligger. I tveksamma fall bör taxeringsnämnden kunna bilda sig en
uppfattning efter yttrande från exempelvis STU eller regional utvecklingsfond.

Under
förutsättning att ovanstående synpunkter beaktas instämmer STU i kommitténs
förslag att riksskalteverket får i uppdrag att utfärda anvisningar för taxering
i nyss nämnda avseende.

De
officiella instanserna på kulturområdet är alla positiva till förslaget. Konstnärsnämnden
anför:

Konstnärlig
och litterär verksamhet karaktäriseras genomgående av stora
inkomstvariationer. Det nuvarande kravet pä vinstsyfte, i den utformning detta
givils i praxis, medför i vissa fall att en kulturarbetares pågående verksamhet
ej anses utgöra en förvärvskälla. Detta innebär att berättigade avdrag nekas.

Den
diskussion som förs i betänkandet — när en kulturarbetares verksamhet skall
anses vara en förvärvskälla - är väl genomförd och bör bli vägledande för
arbetet i de föreslagna nya taxeringsnämnderna.

Styrelsen
för Sveriges författarfond anför:

I
synen på verksamhetens vinstsyfte ligger en mycket betydelsefull skillnad
mellan kulturarbetarna och "vanliga" rörelseidkare, och många kulturarbetare
har idag stora problem med att övertyga skattemyndigheterna om att deras
verksamhet är yrkesmässig, även om kontinuerlig vinst ej kan redovisas.

Även
kommitténs uttalanden till ledning för taxeringsmyndigheternas bedömning av
huruvida den konstnärliga verksamheten utgör en förvärvskälla eller ej, är
enligt styrelsens mening väl underbyggda.

KLYS
anför:

Svårigheterna
för kulturarbetarna att få en verksamhet godkänd som särskild förvärvskälla med
mindre den ger kontinuerligt överskott kan dokumenteras genom en läng rad
exempel. Kulturskattekommilténs förslag, att litterär och konstnärlig
verksamhet inte längre skall klassificeras som en verksamhet i vinstsyfte men
likväl skattemässigt anses som en förvärvskälla om verksamheten medför eller
kan antas medföra intäkter, är ett av de viktigaste i hela betänkandet. De
kriterier kommittén anger för bedömningen, huruvida förvärvskälla föreligger,
är enligt KLYS' uppfattning väl genomtänkta och förankrade i den verklighet
där de skall tillämpas. En hittills särskilt besvärande situation har varit
den, då en kulturarbetare under viss tid får en projektanställning inom sitt
konstnärliga yrkesområde, vilket formellt ger honom tjänsteinkomster för en
sådan verksamhet, för vilken han byggt upp sin "rörelse" med dess
fasta kostnader. I själva verket är det ju fråga om en och samma verksamhet med
gemensamma kostnader och gemensamma inkomster, vilka senare endast av tekniska
skäl hamnar i skilda inkomstslag. Del bör därför, som kommittén finner, vara
självklart att i dylikt fall gentemot tjänsteinkomsten tillåta avdrag för
underskott i rörelsen.

Prop.
1984/85:93 64

Föreningen Svenska tecknare anför:

Med Ullfredsställelse konstaterar vi att utredningen
beaktat kulturarbetarnas särställning vad gäller förvärvskällebegreppet. Denna
förändrade syn innebär en störte förståelse för kulturarbetarnas verklighet.
Det traditionella vinstbegreppet går inte att överföra på t. ex. en
illustratör som år efter år fortsätter sin verksamhet även om den går med
förlust.

Föreningen Sveriges konsthantverkare och
industriformgivare anför:

ÄnUigen ser vi en annan tolkning av rörelsebegreppet vad
det gäller konstnärliga yrken. Äntligen finns det vilja att förstå att det
finns andra drivkrafter än ekonomiska, som gör att man skaffar sig en lång
utbildning, startar verkstad/ateljé och bedriver produktiv verksamhet. Äntligen
kan det konstnärliga syftet bli betraktat som jämbördigt med ekonomiskt vinstsyfte.

Sveriges författarförbund tillstyrker förslaget.
Läromedelsförfattarnas förening anför:

Ingånget förlagsavtal bör i det sammanhanget tillmätas
stor vikt. Av förlagsavtalet framgår som regel om det är sådan tillfällig litterär
verksamhet som skall hänföras Ull tjänst eller om det gäller ett mera
omfattande läromedelsprojekt där verksamheten har yrkesmässig karaktär. Om
författaren har en tjänst och adekvat utbildning för denna samt dessutom antagits
som medlem i LFF bör alla tveksamheter kunna anses vara undanröjda.

De synpunkter som LFF framför här bör lämpligen tillfogas
de taxeringsanvisningar som RSV skall utarbeta.

Svenska uppfinnareföreningen anför:

Den ökade "flexibiliteten" i synen på när en
rörelse skall anses ha kommit till stånd är för uppfinnare, i motsats till vad
som framkommer på sid. 88, 2:a st. ff, av mycket väsentlig betydelse.

Att kommittén inte erfarit att kritik riktats mot
regeringsrättens ståndpunkt är beklagligt, då uppfinnare i allmänhet ej delar
denna ståndpunkt. Tvärtom vore en uppmjukning enligt punkten I av värde för ett
stort antal uppfinnare.

Som ytterligare motiv vill vi framföra att den utökade
möjligheten till avdrag för kostnader före rörelsens start i flertalet fall ej
kommer att hjälpa uppfinnare totalt sett, medan ledtiden frän idé till vinstgenerering
ofta uppgår till respektive överstiger 7 år.

Lantbrukarnas skattedelegation avstyrker förslaget och
anför:

Delegationen anser att det inte behövs någon
specialföreskrift om när litterär och konstnäriig verksamhet skall betraktas
som rörelse i skattehänseende. Frågan bör liksom hittills bedömas enligt de
vanliga rörelsekriterierna. Något störte problem synes inte ha uppkommit i
rättspraxis.

Prop. 1984/85:93 65

Svenska
revisorsamfundet SRS anför:

Samfundet
tillstyrker i huvudsak kommitténs förslag. Det bör dock framgå, att syftet
skall vara att erhålla varaktiga intäkter. En utpräglad hobbyverksamhet bör
inte föranleda annan bedömning genom alt en "alibiintäkt" införes.
Jämförelse kan här ske med t. ex. hästsportverksamhet, där man ställer ganska
stränga krav på verksamhetens regelbundenhet och omfattning för att
förvärvskälla skall anses föreligga. I övrigt instämmer samfundet med
kommitténs bedömningar i detta avsnitt.

Sveriges
advokatsamfund anför:

Samfundet
har förståelse för de problem som kulturarbetare och uppfinnare kan drabbas av
när deras verksamhet betraktas som hobby respektive rörelse beroende på om
verksamheten ger underskott eller överskott. Formuleringen av den nya
anvisningspunkten 6 till § 27 KL som kommittén föreslagit ger emellertid
möjligheter till en tolkning som utesluter alla former av konstnärlig eller
litterär verksamhet i form av hobby. Samfundet kan därför inte tillstyrka aU
den nya anvisningspunkten till 27 § KL införs.

En
enklare metod torde kunna användas. För att uppnå det syfte kulturarbetarna
har i detta avseende bör det vara tillräckligt att riksskatteverkel ger ut anvisningar
till taxeringsmyndigheterna med innebörd att beträffande kulturarbetare och
uppfinnare skall särskild hänsyn tas till att deras verksamhet ofta präglas av
oregelbundna intäkter.

6
Utvecklingskostnader

Kommittén
föreslår generella regler om rätt till avdrag för fysisk person för kostnader
som nedlagts innan rörelse i skatterättslig mening har påbörjats. För löpande
omkostnader föresläs en tidsgräns om tre är och för inventarier fem år.
Reglerna förses med spärrar för att hindra dubbelav; drag.

Förslaget
har fått ett övervägande positivt mottagande. Bland de administrativa
myndigheterna är meningarna dock delade.

Kammarrätten
i Jönköping anför:

De
invändningar som kan riktas mot förslaget är bl. a. följande. Kostnader för en
hobbyverksamhet, som en gång bedömts som ej avdragsgilla levnadskostnader,
kommer att ändra karaktär och bli avdragsgilla av den anledningen att
verksamheten i fråga utvecklas till rörelse. Vidare är utgångspunkten för
förslaget att alla kostnader som hänför sig till och varit nödvändiga för
verksamheten skall beaktas och ej endast kostnader för utvecklings- och
försöksverksamhet och liknande. Kostnader för vilka avdrag medgetts i annan
verksamhet får givetvis inte medräknas. Kammartätten vill i detta avseende
rikta uppmärksamhet t. ex. pä den situation som uppkommer när en fritt verksam
kulturarbetare, som ej anses bedriva rörelse, för en tid engagerats för en
projektanställning inom sitt verksamhetsområde. De omkostnader, som vanligen
redovisas i rörelse, kan alltså fidigare, i vart fall i viss utsträckning, ha avdragits
under inkomst av tjänst.

5 Riksdagen 1984/85. 1 saml. Nr 93

Prop. 1984/85:93 66

Stora
krav måste komma att ställas på den skattskyldige att genom verifikarioner
eller på annat sätt styrka bl. a. hur stora kostnaderna varit, att de avsett
den ifrågavarande verksamheten och att de ej redan medgetts i annan verksamhet.

Trots
ovan angivna invändningar finner kammarrätten, pä de skäl som angivits i detta
betänkande samt i slutbetänkandet av företagsskatteberedningen (SOU 1977:86),
att ett genomförande av förslaget bör övervägas, dock med viss korrigering. Det
bör starkt betonas att löpande utgifter bör få avräknas endast om det helt
klart framgår att de varit nödvändiga för verksamheten. Vidare måste, som ovan
sagts, stora krav ställas på den skattskyldige att visa hur stora kostnaderna
varit och aU de avsett verksamheten. När avdrag yrkas måste, i vart fall
första gången, noggranna uppgifter lämnas om kostnadernas art och storlek samt
om tidigare intäkter. Den skattskyldige bör också kunna upplysa om eventuella
tjänsteanställningar inom samma verksamhetsområde och därvid ange huruvida
avdrag för kostnader varom är i fråga, tidigare medgetts i inkomstslaget tjänst.
För att åstadkomma rimliga kontrollmöjligheter erfordras tidsgränser. Härvid
bör en tvåårsgräns gälla för allmänna omedelbart avdragsgilla omkostnader och
en femårsgräns för kostnader som skulle dragits av genom årliga
värdeminskningsavdrag.

På
sätt kommittén redogjort för får dubbelt avdrag för samma kostnad givetvis inte
ifrågakomma. Kammarrätten delar också helt kommitténs ställningstagande att
kostnader skall fä dras av endast mot inkomst i den förvärvskälla vartill
verksamheten utvecklar sig och att avdrag inte får medges med så högt belopp
att underskott uppkommer i förvärvskällan. Dessa senare förhållanden ser kammartätten
som två av grundförutsättningarna för förslagets genomförande.

Sammanfattningsvis
finner således kammartätten att ett genomförande av förslaget bör övervägas,
dock med den ändringen att en tvåårsgräns förordas framför föreslagen
treårsgräns. Vidare måste höga krav ställas pä den skattskyldige att visa att
han är berättigad till yrkade avdrag.

RSV
anför:

I
likhet med kommittén anser RSV att nuvarande regler i vissa fall kan leda till
mindre tillfredsställande resultat. I sitt yttrande över förelagsskat-teberedningens
förslag - där beredningen hade fört fram ett förslag avseende
utvecklingskostnader som i huvudsak överensstämde med kullur-skattekomminéns nu
föreliggande - anförde RSV bl. a. följande:

"Möjligheterna
till kontroll av de ridigare obeskattade intäkter som skall avräknas vid
avdragsberäkningen torde i fråga om många verksamheter vara ytterst begränsade.
Kostnader för att vidmakthålla en hobbyverksamhet bör ses som privata
levnadskostnader som inte ändrar karaktär därför att verksamheten senare
konstituerar rörelse. RSV måste därför bestämt avstyrka en så allmänt hållen
regel."

RSV
tillstyrkte emellertid - som framgår av kulturskattekommilténs betänkande - en
avdragsrätt som avsåg mer renodlade experiment- och utvecklingskostnader, som
varit en förutsättning för den senare startade rörelsen.

RSV
anser inte att kommittén har anfört några omständigheter som föranleder verket
till ett ändrat ställningstagande inför det nu föreliggande förslaget. RSV vill
inte utesluta att i begreppet utvecklingskostnader kan ingå även konstnäriig
utveckling. Därigenom torde det kunna innefatta

Prop. 1984/85:93 67

t. ex. en bildkonstnärs kostnader för skisser, utkast m. m.
Pä grund av de problem av kontrollteknisk natur som RSV åberopade i sill
tidigare yttrande finner verket att den av företagsskatteberedningen
föreslagna tidsgränsen pä två år måste anses tillräckligt lång och vill därför
inte tillstyrka den utvidgning till tre är som kommittén föreslagit.

Sammanfattningsvis tillstyrker RSV förslaget i denna del
såtillvida, att avdrag får ske för experiments- och utvecklingskostnader som
den skatl-skyldige visar vara nedlagda i verksamheten och som hänfört sig till
det år då rörelsen påböijades eller något av de två närmast föregående åren.

Länsstyrelsen i Uppsala län anför:

Utredningen har tagit upp problem i samband med alt
verksamheten inleds. Svårigheter kan finnas att avgränsa förvärvsverksamhet
gentemot hobbyverksamhet. Dessa problem är inte specifika för de yrkesgrupper
som utredningen haft att beakta. Liknande problem är enligt länsstyrelsens
uppfattning en icke ringa källa till tvister mellan allmänheten och de
myndigheter som har att bedöma den bedrivna verksamhetens skattemässiga
status. Likaså föreligger svårigheter rörande verksamhet där kostnader uppstår
under ett utvecklingsskede. I doktrinen har ett regeringsrättsavgörande, RÅ
1949 not 883, tagits till intäkt för att möjlighet skulle föreligga för alt,
trots kontantprincipen, erhålla avdrag för utvecklingskostnader som uppkommer
före den tidpunkt då förvärvskälla i skattemässig mening föreligger. Kommittén
föreslår alt denna rätt lagfästes och regleras. Länsstyrelsen har inget att
erinra mot den föreslagna konstruktionen. Det kan särskilt noteras att avdrag
för sådana kostnader inte får medföra underskott det år avdrag yrkas.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län tillstyrker
förslaget. Länsstyrelsen i Västerbottens län anför:

Enligt länsstyrelsens mening har denna fråga sådan
räckvidd att särskilda regler för kulturarbetare inte nu bör uppställas. Inom
många olika verksamhetsgrenar har krav framförts på avdragsrätl för kostnader
som nedlagts innan en rörelse påbörjats. Ett första steg har också tagits i
denna riktning i och med att projekteringskostnader för byggnad, som inte uppförts,
blivit avdragsgilla i vissa fall. Länsstyrelsen anser alltså att ytterligare
utredning erfordras på detta område.

Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund anför:

TOR har inget att erinra mot förslaget som sådant.
Förbundet vill dock framhålla att någon kontroll av att tidigare uppkomna, ej
beskattade, intäkter räknas av mot kostnaderna, vilket förutsätts enligt
förslaget, knappast alls är möjlig.

Beträffande lagförslagets utformning i denna del vill TOR
framhålla endast att hänvisningen i punkt 8 a) tredje stycket av anvisningarna
till 29 § KL till andra stycket av samma lagrum i stället bör utformas enligt
följande: Vid rillämpning av .., att avdrag som åtnjurits med stöd av sista
meningen skall minskas ... rörelsen påbörjades.

Prop. 1984/85:93 68

STU
anför:

Under
förutsättning av ändrad praxis beträffande tidpunkten när rörelse anses
påbörjad, anser STU alt det inte är nödvändigt med särskilda regler för avdrag
avseende utvecklingskostnader.

Konstnärsnämnden
anför:

Konstnärsnämnden
ansluter sig också till förslaget om rätt till avdrag för utvecklingskostnader
men anser alt förslaget i första hand bör genomföras för kulturarbetare och
uppfinnare.

KLYS
anför:

KLYS
välkomnar förslaget såvitt avser kulturarbetare och tillstyrker därför
tillägget av en punkt 8 a till anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen.
Huruvida den generella innebörden av dessa anvisningar kan ha negativa följder
för möjligheten att få en ändring till stånd för kulturarbetare och uppfinnare
undandrar sig KLYS' bedömning. Om sä skulle vara fallet yrkar emellertid KL YS
att bestämmelsen tills vidare begränsas till angivna två grupper.

Sveriges
författarförbund har samma inställning. Förbundet anför:

Inte
sällan har kulturarbetare utvecklingskostnader innan rörelsen i laglig mening
påbörjats. Möjligheterna att aktivera dessa kostnader då rörelse uppkommit
härför kulturarbetare varit starkt begränsade.

Läromedelsförfattarnas
förening anför:

För
många läromedelsförfattare är det ett problem med den begränsade rätten att
göra avdrag för kostnader, som uppkommit innan de fått inkomster av
verksamheten. Kostnaderna uppstår under den tid, ofta flera år, som arbetet med
manuskript, redaktionell bearbetning och produktion pågår. Under den tiden har
författaren normalt inga intäkter, som har direkt samband med utgifterna. När
boken sedan är färdig och intäkter eventuellt inflyter är kostnaderna ringa
eller kanske till och med obefintliga. Det senare gäller framför allt om det är
en tillfällig litterär verksamhet, som skall deklareras under inkomstslaget
tjänst.

Vi
vill påpeka att förlagen sällan står för de kostnader författaren har för sitt
arbete, med undantag för resor till sammanträden som förlaget kallar till. Vi
får således ingen ersättning för resor till medförfattare, kollegor och
bibliotek. Förlagen håller inte heller med arbetsrum och ersätter inte andra nödvändiga
utlägg för t. ex. porto, telefon, skrivmaterial, facklitteratur etc. Kostnaderna
härför kan variera men kan för en del läromedelsförfattare uppgå till betydande
belopp.

Kommitténs
förslag med tillägg till 29 § KL synes lösa problemet för de fall då
verksamheten senare blivit förvärvskälla i inkomstslaget rörelse. Däremot finns
problemet kvar för de fall framtida intäkter kommer att beskattas under
inkomstslaget tjänst.

LFF
föreslär att rätten att få göra avdrag för utvecklingskostnader, som nedlagts
under beskattningsår före det år då intäkten inflyter, även skall

Prop.
1984/85:93 69

gälla
inkomst av fillfällig litterär och konstnärlig verksamhet, som är att hänföra
till inkomstslaget tjänst. Avdragsrätten bör ej endast begränsas till de belopp
som aktiverats i tidigare års deklarationer utan utsträckas till att gälla
samtliga utvecklingskostnader, som författaren kan verifiera eller på annat
sätt göra trovärdiga. Avdragrätten bör dock begränsas i tiden på samma sätt som
föreslås om verksamheten övergår i rörelse.

Lantbrukarnas
skattedelegation anför:

Företagsskatteberedningens
förslag från 1977 angående aktivering av utvecklingskostnader och avdrag i takt
med att rörelseintäkter uppkommer rillstyrktes av delegationen vid
remissbehandlingen.

Inte
minst med tanke på uppfinnarverksamhet är det angeläget att beredningens
förslag nu förverkligas. Delegationen tillstyrker lagstiftning i frågan.

Svenska
revisorsamfundet SRS anför:

Samfundet
tillstyrker i huvudsak förslaget. Det kan dock framhållas att det i många fall kan
föreligga svårigheter att i efterhand styrka förekomsten av avdragsgilla
kostnader. Med den inställning samfundet intagit till den föreslagna ändringen
av bokföringslagen, avstyrks omedelbar avdragsrätt för hela kostnaden för
anskaffning av tillgångar avsedda för stadigvarande bruk. Dessa tillgångar bör
avskrivas genom årliga värdeminskningsavdrag.

Sveriges
advokatsamfund tillstyrker förslaget.

Sveriges
industriförbund är positiv till förslaget. Förbundet anför:

I
fråga om den föreslagna tidsgränsen, fem år, för inventarier har vi inget att
erinra. Att däremot införa en särskild tidsgräns på tre är för övriga avdragsgilla
kostnader anser vi inte motiverat. Som utredningen anför ankommer det på den
som yrkar avdraget att visa förekomsten av kostnader och att de skulle varit
avdragsgilla om rörelse skattemässigt förelegat redan då kostnaderna lades ned.
Något skäl att inte medge avdrag för styrkta och i och för sig avdragsgilla
kostnader som ligger fem är tillbaka i tiden kan inte anses föreligga om samtidigt
avdrag skulle medgetts därest kostnaderna varit bara tre år gamla. Vi anser
därför att en enhetlig tidsgräns på fem år bör tillämpas.

7
Kostnader för arbetslokal i egen bostad

Kommittén
föreslår att kostnader för arbetslokal i egen bostad skall vara avdragsgilla om
användningen som arbetslokal i väsentlig mån hindrat lokalens utnyttjande för
bostadsändamål. Förslaget gäller generellt för inkomstslagen rörelse och
tjänst. I fråga om tjänst tillkommer kravet att lokal inte tillhandahållits av
arbetsgivaren.

Förslaget
avstyrks från administrativt häll och tillstyrks av remissinstanserna pä
kulturområdet. Övriga remissinstanser är också positiva.

Prop. 1984/85:93 70

Kammarrätten
i Jönköping anför:

Det
torde vara mycket svårt att i förevarande fall utforma en regel som ej ger
ökade möjligheter till avdragsyrkanden och som ej medför stora tolkningsproblem,
huruvida rätt till avdrag i det enskilda fallet föreligger. Kommitténs förslag
innehåller begrepp som i "väsentlig män". Det uttalas i betänkandet
att den bedrivna verksamheten skall i väsentlig mån ha förhindrat att det för
arbetet använda utrymmet "i normal omfattning" kunnat användas jämväl
för "bostadsändamål i vid bemärkelse". Vidare föreskrivs en
jämkningsmöjlighet. Avdragsrätten skall gälla inom inkomstslagen rörelse och
tjänst.

Kammartätten
befarar att antalet avdragsyrkanden kommer att bli mycket stort och att det i
nästan varje enskilt fall blir svårbedömbart om avdragsrätt enligt föreslagen
lagtext föreligger. Bakom bedömningen bör enligt kammartättens mening alltid
ligga ett övervägande om arbetslokalen förorsakat extra kostnader som hänför
sig till intäkten och inte om arbete utförs där. Med hänsyn härtill kan kammartätten
inte ansluta sig till att rätten till avdrag för arbetsrum på föreslaget sätt
skrivs in i kommunalskattelagen.

RSV
anför:

Fram
till mitten av 1970-talet utgjordes en stor del av målen i skattedomstolarna
av sädana som rörde avdrag för arbetsrum i bostaden. När avdrag vägrades hade
de mest skiftande motiveringar använts. Till exempel att den skattskyldige inte
visat att han skulle ha nöjt sig med mindre bostad ... att rummet kunnat
användas även för privat bruk ... att arbetsrum funnits tillgängligt på arbetsplatsen
... att särskilt arbetsrum inte varit nödvändigt.

Såsom
Tore Lundin, sakkunnig i kommittén, anfört i sitt särskilda yttrande,
avkunnade regeringsrätten är 1975 några domar (R 76 1:30 I-V) varigenom en fast
praxis föreligger i fråga om detta slags avdrag. Genom dessa domar har
regeringsrätten lagt fast, att avdrag medges endast om rummet har blivit
avskilt på sådant sätt, att det inte längre ingår i bostadsutrymmena, eller
blivit inrett sä, att det inte kan användas för bostadsändamål. Såsom Lundin
påpekat innebär denna praxis inte hinder för att rätt fill avdrag föreligger
för ateljé eller liknande. Om ett sådant arbetsrum inretts för att uteslutande
användas i verksamheten medges avdrag regelmässigt.

Ett genomförande av
kommitténs förslag - som omfattar samtliga skattskyldiga — innebär att den
situation återkommer som rådde innan regeringsrätten lade fast nuvarande
praxis. De skattskyldiga kommer återigen att sväva i ovisshet huruvida avdrag
över huvud taget kommer att medges och.i sä fall med hur stort belopp. Detta
beror i första hand pä att de bostadsrum, som vanligen nyttjas som arbetsrum, i
vart fall i någon omfattning kan användas även för bostadsändamål. Detta
innebär i sin tur att jämkningsfallen snarare blir regel än undantag, vilket
kan förväntas medföra att denna grupp av mål återigen kommer att belasta
skattedomstolarna.

RSV
avstyrker därför förslaget om utvidgad rätt till avdrag för arbetsrum i
bostaden, både ifråga om skattskyldiga i allmänhet och ifråga om den grupp av
skattskyldiga som betänkandet i första hand avser.

Prop.
1984/85:93 71

;?ÄVanför:

RRV
har invändningar mot förslaget av samma innebörd som dem som anförs i ett särskilt
yttrande av experten Lundin. Det finns en fast praxis i fråga om avdrag för
arbetsrum i egen bostad. Ett genomförande av kommitténs förslag torde medföra
ökad administration för skattemyndigheter och domstolar och därmed väsentligt
ökade kostnader.

Länsstyrelsen
i Uppsala län anför:

Länsstyrelsen
delar de av reservanten Tore Lundin framförda synpunkterna. Länsstyrelsen vill
särskilt betona att de föreslagna reglerna är svårtolkade och kan förväntas ge
upphov till lika omfattande tvister som förelåg beträffande denna typ av
kostnader före regeringsrättens avgöranden i mål R 76 1:30 I—V. Med hänsyn
härtill och till att nuvarande praxis ger en tillfredsställande möjlighet till
avdrag för ateljé eller liknande som inte kan användas för bostadsändamål
finner länsstyrelsen att kommitténs förslag i denna del ej bör genomföras.

Därest
det är lagstiftarens mening att nuvarande tillämpning ger en alltför liten
möjlighet till avdrag för kostnader för arbetsrum finner länsstyrelsen ett
schablonavdrag för denna typ av kostnader vara att föredraga framför det av
kommittén framlagda förslaget. Ett sådant schablonavdrag bör då ges generellt
till dem som i sin verksamhet saknar tjänsteställe utom hemmet. Avdrag utöver
det fastställda schablonbeloppet bör inte medges även om kostnaderna ett
enskilt är kan ha överstigit schablonbeloppet.

Även
länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län delar de synpunkter som framförts av
Lundin. Länsstyrelsen i Västerbottens län anför:

I
den mån särskilt utrymme erfordras för bedrivande av viss verksamhet, skall
avdrag för kostnaderna härför författningsenligt medges. Svårigheten för
taxeringsnämnderna ligger i att avgöra vad som i sådana fall kan anses vara
nödvändigt för verksamheten. Med den av länsstyrelsen föreslagna ordningen där
taxeringsnämnderna skulle fä möjlighet att rådgöra med en sakkunnig om faktiska
förhållanden, bör avvägningen mellan privata bostadskostnader och
lokalkostnader för verksamheten bli relativt enkel. Särskilda bestämmelser för
kulturarbetarna skulle därmed inte erfordras.

Taxeringsnämndsordförandenas
riksförbund anför:

Som
rekvisiten för avdragsrätt är utformade kommer man med största sannolikhet att
få en mycket varierande bedömning vid den praktiska tillämpningen. Förslaget
bör därför inte genomföras. Om statsmakterna anser att störte möjligheter till
avdrag för arbetsrum bör öppnas än vad som föreligger i dag måste en annan
lagteknisk lösning väljas. Från granskningssynpunkt vore en avdragsrätt som
anknyts till storleken av de intäkter som härtör från det arbete som utförts
ett tänkbart alternativ.

I
sammanhanget vill TOR framhålla att kommitténs förslag till utformning av
punkt 7 av anvisningarna till 33 § KL synes ha fått en alltför generell
utformning beträffande frågan om vilken del av kostnaden för arbetsrum i egen
fastighet som är avdragsgill.

Prop. 1984/85:93 72

STU
tillstyrker förslaget.

Statens
kulturråd framhåller särskilt betydelsen av att kommitténs förslag om utvidgad
avdragsrätt. Konstnärsnämnden anför:

Konstnärsnämnden
anser att förslaget om rätt till avdrag för arbetsrum i egen bostad är mycket
väsentligt.

Om
den generella utformningen av förslaget kommer att medföra till-lämpningssvårigheter,
bör förslaget genomföras endast för kulturarbetare. Avdragsrätten kan då knytas
till en yrkesmässigt bedriven konstnärlig eller litterär verksamhet.

Det
är naturligt att en skapande verksamhet bedrivs i anslutning till hemmet.
Kostnaden för innehav av en större villa/lägenhet där utrymme finns för en
arbetslokal är ofta en betydande belastning för den enskilde.

Nuvarande
restriktiva praxis innebär i realiteten att kulturarbetare med arbetslokal i
anslutning till bostaden särbehandlas genom att de inte medges avdrag för
lokalkostnader.

Kommitténs
förslag till lagändring bör därför genomföras snarast.

Styrelsen
för Sveriges författarfond anser att starka rättvise- och rimlighetsskäl talar
för kommitténs förslag. Styrelsen föreslår dock alternativt att avdragsrätten
begränsas till yrkesmässig litterär eller konstnärlig verksamhet.

A:Ly5
anför:

Hyra
m.m. för ateljé eller annan arbetslokal utgör för kulturarbetaren ofta en
betydelsefull del av kostnaden för hela verksamheten. Kulturarbetarna har
därför regelmässigt behov av rätt rill avdrag för dylik kostnad, ett avdrag som
i vissa fall kan vara avgörande för vederbörandes ekonomi. Kulturarbetares
arbete kan dock sällan inordnas i fasta tider; det är för dem ofta nödvändigt
att snabbt ha tillgång till arbetsplatsen och arbetsredskapen när som helst på
dygnet. Detta problem löser många kulturarbetare genom att ha arbetslokal i
omedelbar anslutning till bostaden, ofta som en del av denna.

Av
det sagda torde framgå att kuturarbetarna genomsnittligt har störte behov än andra
inkomsttagare av att få rätt till avdrag för arbetsrum inom bostaden enligt
fasta och lättillämpade regler. Redan gällande bestämmelser ger i och för sig
rätt till sådant avdrag men praxis har ändå lett till att kulturarbetare i många
uppenbara fall vägrats avdrag eller i varje fall fått processa sig till sådan
rätt.

Mot
denna bakgrund tillstyrker KLYS förslaget. I vart fall bör den enligt KLYS den
föreslagna avdragsrätten införas för kulturarbetare.

Föreningen
Svenska tecknare anför;

Att
kunna göra avdrag för arbetslokal är en väsentlig fråga för kulturarbetarna.
Tecknarna bemöts ofta av oförståelse från skattemyndigheterna i dessa fall. Vår
verksamhet anses inte kräva särskilt utrymme. Det är naturligt att
taxeringsmyndigheten inte känner till våra arbetsförhållanden men många
uppgifter kräver nu för tiden mer än en penna och ett ritblock. Denna
problematik skulle kunna undanröjas om utredningens förslag beaktas.

Prop.
1984/85:93 73

Föreningen
Svenska tonsättare anför:

Kompositionsarbetet,
trots vissa andra föreställningar, kräver ett ganska stort utrymme. Piano,
ljudanläggning, stort skrivbord (till skrivandet av moderna partitur behövs
stora ytor!), förvaring av noter, grammofonskivor, ljudband, böcker etc.
kräver sin plats som varje tonsättare måste förfoga över. Den övervägande delen
av tonsättarna bor i storstäder där man, som bekant, inte kan välja bostad
efter behag, utan tar en som man kommer över och har råd med. FöljakUigen bor
många av tonsättarna i ganska små bostäder och är tvingade till att använda en
del av bostaden som arbetsplats eller som är mera relevant: alt bo i sitt
arbetsrum.

Tonsättarna
har även hiftills haft en teoretisk möjlighet att göra avdrag för kostnader,
men alltför många fall visar hur godtyckligt avdragen behandlas: avdraget för
ett och samma arbetsrum hos en och samma myndighet har beviljats, delvis
beviljats eller nekats helt från år rill är.

Est
menar att alla tonsättare behöver ett utrymme för sitt komponerande och skall
ha rätt rill skäligt avdrag för en arbetslokal. Vidare anser fst att kommitténs
förslag rörande avdrag för arbetsrum i egen bostad är särskilt viktig för
tonsättarnas vidkommande och väl i linje med tonsättarnas önskemål.

Svenska
artisters och musikers intresseorganisation anför:

En
utövande konstnärs yrkesutövning innehåller ett flertal olika arbetsmoment.
Utöver det publika framträdandet finns såväl kollektivt som enskilt
förberedelsearbete. Den nödvändiga enskilda övningen och instu-deringen är ett
arbetsmoment som den enskilde utövaren är helt ansvarig för såväl ekonomiskt
som praktiskt lokalmässigt. Oftast sökes lösningen i, eller i anslutning till,
bostaden. Det är ofrånkomligt att både boendeform och boendekostnader i stor
utsträckning påverkas av de betingelser som yrkesutövningen kräver.

SAMI
tillstyrker kommitténs förslag till tillägg i punkt 1 av anvisningarna till 29
§ kommunalskattelagen, men vill samtidigt påtala att motsvarande behov av
avdragsrätt för arbetsrum i egen bostad föreligger också för utövande konstnär
i anställningsförhållande eller med enbart tjänsteinkomster.

För
att tillgodose utövande konstnärers behov och för att bädda för enhetlig
tillämpning, yrkar SAMI att aktuella anvisningar kompletteras med erforderligt
förtydligande i detta hänseende.

Svenska
musikerförbundet anför:

En
verksam konstnärs yrkesutövning kräver utöver det publika framträdandet i stor
utsträckning såväl kollekfivt som enskilt förberedelsearbete.

Det
nödvändiga övnings- och instuderingsarbetet måste ofta bedrivas i lokal som
inrymmes i den egna bostaden.

Det
är av denna anledning nödvändigt att bättre avdragsmöjligheter ges för
arbetsrum i egen bostad.

SMF
tillstyrker Kommitténs förslag till tillägg i punkt 1 av anvisningarna till 29
§ Kommunalskattelagen, men påtalar också att motsvarande behov av avdragsrätt
för arbetsrum i egen bostad föreligger även för utövande konstnär i
anställningsförhållande eller med enbart tjänsteinkomster.

Prop. 1984/85:93 74

För
att tillgodose utövande konstnärers behov och för att ge möjlighet för en
enhetlig tillämpning, yrkar SMF att anvisningarna kompletteras med erforderligt
förtydligande i detta hänseende.

Svenska
teaterförbundet anför:

För
frilansare är arbetslokaler ofta en stor kostnad för intäkternas förvärvande.
Även i de fall frilansaren erhåller intäkt som är att hänföra till inkomst av
anställning rillhandahåller arbetsgivaren sällan arbetslokal för instuderingsarbete
och andra förberedelser. Det kan gälla sång- och skå-deartister, scenografer m.fl.
Teaterförbundet anser därför förslaget om tillägg till anvisningarna till 33 § kommunalskatlelagen
synnerligen befogat.

Sveriges
författarförbund tillstyrker förslaget. Förbundet redogör för regeringsrättens
praxis och anför:

För
mänga författare har denna utveckling varit olycklig och lett till svåra
ekonomiska konsekvenser. Den typiske författaren utför sitt arbete i den egna
bostaden, antingen han/hon bor i hyreslägenhet eller i villa. En författares
genomsnittliga kostnad för arbetslokal är mellan 5000 och lOOOO kronor per år
och denna kostnad utgör ibland det största avdraget i rörelsen. Ett fätal
författare äger ekonomiska möjligheter att förhyra separat arbetslokal.

Läromedelsförfattarnas
förening anför:

LFF
hälsar med tillfredsställelse kommitténs förslag om utökad rätt till avdrag för
arbetsrum i egen bostad. Vi instämmer och betonar vikten av att RSV får i
uppdrag att åstadkomma anvisningar inför framtida taxeringar så att de olika
taxeringsnämndernas beslut blir enhetliga och rättvisa.

Lantbrukarnas
skattedelegation anför:

Det
är stötande för rättsmedvetandet alt avdrag inte medges för arbetsrum som otvivelakrigt
används i förvärvsverksamhet och som under alla omständigheter innebär ett
inträng i den egna bostaden. Vederbörande skall inte behöva hyra en särskild
arbetslokal eller låta uppföra en särskild byggnad för att uppnå avdragsrätt.

En sakkunnig i kommittén,
Tore Lundin, har i ett särskilt yttrande avstyrkt kommitténs förslag om avdrag
för arbetsrum. Som motivering härför har han anfört att ett genomförande av
förslaget skulle innebära en ökad administration för skattemyndigheter och
domstolar, vilket stred mot regeringens direktiv om förenklingar och effektivisering
av kontrollarbetet. Delegationen vänder sig med kraft mot invändningar av
detta slag. Det kan under inga omständigheter accepteras att förenklingsskäl
skall tillåtas hindra en materiellt riktig lagstiftning.

Enligt
delegationens uppfattning har kommittén angett en lösning pä avdragsfrågan som
inte behöver vålla några störte problem vid rättstillämpningen. Avdrag skall
således medges om behov föreligger av arbetsrum och om utnyttjandet av
bostaden som arbetslokal inneburit ett väsentligt hinder från att använda
ifrågavarande rum för bostadsändamål. Den

Prop.
1984/85:93 75

jämkningsmöjlighet
som kommittén föreslagit i det fall arbetsrummet även kunnat utnyttjas för
bostadsändamål bör enligt delegationens uppfattning endast kunna leda till att
avdrag medges med halva beloppet. Något utrymme för finjämkning bör således
inte finnas.

Delegationen
tillstyrker därför att förslaget om avdrag för arbetsrum läggs till grund för
lagstiftning. Avsikten med förslaget sägs vara att det skall ha generell
räckvidd. Emellertid har jordbruksfastigheterna tappats bort i sammanhanget.
Självfallet skall motsvarande bestämmelser införas för inkomstslaget
jordbruksfastighet. Bestämmelserna bör i denna del utformas sä att
arbetsrummet inte skall beaktas vid beräkning av förmånsvärdet för bostaden.
Hur detta beaktande skall ske rent praktiskt får lösas i de årliga
länsanvisningar som RSV fastställer. I 1982 års länsanvisningar som tillkom innan
regeringsrättens dom angående Läckö Kungsgård (RÅ 81 1:62) var känd angavs att
förmånsvärdet skulle reduceras med 1 000 kr. för arbetsrum. Frågan låter sig
därför lösas på ett ganska enkelt sätt.

Svenska
revisorsamfundet SRS tillstyrker förslaget. Sveriges advokatsamfund anför:

Den
föreslagna förändringen lär inte minska tveksamheten huruvida avdrag skall
medges eller ej i det enskilda fallet. Samfundet tillstyrker dock det förslag
till ändring som kommittén lagt fram i denna del.

Sveriges
industriförbund tillstyrker också förslaget. Förbundet anser inte att ett
genomförande av förslaget skulle medföra så allvarliga komplikationer ur
förenklingssynpunkt att det av denna anledning inte bör genomföras.

8
Resekostnader

Kommittén
föreslår att exemplifieringen av avdragsgilla kostnader för bl. a.
kulturarbetare i 29 § 1 mom. kommunalskattelagen kompletteras med "resor".
Vidare föresläs att åtgärder vidtas för att ökad insikt nås om att resor ofta
är en nödvändig förutsättning för fortsatt skapande.

Bland
de administrativa myndigheterna finns delade meningar. Kammarrätten i
Jönköping hör till dem som tillstyrker förslaget till lagändring. Kammartätten
anför:

Föreslagen
komplettering av 29 § 1 mom. kommunalskattelagen till-styrkes. Det måste dock
betonas att rätten till avdrag i vanlig ordning skall prövas. Det måste ankomma
pä den skattskyldige att i tveksamma fall genom utredning visa att det ej varit
fråga om inte avdragsgilla levnadskostnader.

RSV
anför:

RSV
delar kommitténs uppfattning att beskattningsmyndigheternas bedömning av
kulturarbetarnas avdrag för resekostnader kan variera starkt

Prop. 1984/85:93 76

oth att en ökad insikt om dessa frågor bör finnas hos dem
som skall granska kulturarbetarnas deklarationer. Detta kan ske bl. a.
därigenom att RSV i den inledningsvis angivna informationen lämnar en
beskrivning motsvarande den som lämnas på s. 94 i betänkandet, dels ser över
möjligheterna att i varje län skapas förutsättningar för en insiktsfull och enheflig
taxering av kulturarbetare. RSV vill däremot inte tillstyrka att ordet "resor"
förs in i 29 § 1 mom. KL. Enligt verkets uppfattning innebär den föreslagna
kompletteringen av gällande lagtext inte någon sådan ändring som skulle kunna
medföra en utökad förståelse för yrkade avdrag för resekostnader.

I själva
verket ifrågasätter RSV om inte det avsnitt i 29 § 1 mom. KL som avser
driftkostnader för utövande av vetenskaplig, litterär, konstnärlig eller
därmed jämförlig verksamhet bör utmönstras ur lagtexten. Enligt RSVs
uppfattning finns det inte någon anledning att specialbehandla dessa grupper av
näringsidkare i lagtexten. Det ankommer i stället pä dessa - i likhet med vad
som gäller andra grupper - att visa arten och omfattningen av driftkostnaderna
och i förekommande fall att det faktiskt är fråga om utgifter för intäkternas
förvärvande och bibehållande.

RRV anför:

RRV tillstyrker kommitténs förslag att riksskalteverket i
sin "Handledning för rörelse- och jordbruksbeskattning" fäster
uppmärksamheten på att resor är ett normalt inslag i kulturarbetarnas
verksamhet. Syftet att generellt hos taxeringsmyndigheterna skapa större förestäelse
för kulturarbetarnas beroende av resor bör härigenom kunna bli rillgodosett. Däremot
är verket tveksamt när det gäller kommitténs förslag att komplettera bestämmelserna
i 29 § 1 mom. kommunalskattelagen sä att exemplifieringen angående avdrag för
driftkostnad även innefattar kostnader för "resor".

Länsstyrelsen i Uppsala län anför:

Beträffande förslaget att utöka exemplifieringen av
avdragsgilla kostnader med kostnader för resor finns ej skäl till erinringar.
Länsstyrelsen noterar därvid att tillägget i och för sig inte medför någon
förändring av de omständigheter som kan föranleda rätt rill avdrag. Inte heller
ändras kravet pä den skattskyldige att visa att grund för det yrkade avdraget
föreligger.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anför:

Länsstyrelsen har i och för sig ingen erinran mot dessa förslag.
De kostnader som det här är fråga om, resekostnader och ökade levnadskostnader,
innefattar i sig både sådana kostnader som är att hänföra till avdragsgilla
driftkostnader och sådana som i taxeringshänseende utgör inte avdragsgilla
privata levnadskostnader. Gränsdragningen mellan dessa båda slag av kostnader
är svår i det prakriska taxeringsarbetet. Länsstyrelsen är av den
uppfattningen att man med den föreslagna lagstiftningen inte kommer tillrätta
med dessa gränsdragningsproblem.

Länsstyrelsen i Västerbottens län anför:

Även i detta avseende saknas anledning för
taxeringsnämnderna att

Prop. 1984/85:93 77

vägra
berättigade avdrag. Om tillräckliga uppgifter lämnas av de skattskyldiga och
dessa uppgifter bekräftas av en sakkunnig, bör kulturarbetarnas deklarationer
kunna bedömas både likformigt och rättvist utan att någon ändring görs i nu
gällande bestämmelser.

Taxeringsnämndsordförandenas
riksförbund anför:

De
lagförslag som kommittén lämnat beträffande de rubricerade frågorna synes inte
syfta till att ändra de nuvarande reglernas innebörd. Avsikten med förslagen
synes i stället vara att de skall tjäna rill att underlätta tolkningen av
gällande rätt.

TOR delar kommitténs
uppfattning att enhetligheten vid rättstillämpningen av de aktuella frågorna
bör kunna förbättras. De brister som kan påvisas för närvarande bör till stor
del kunna undvikas genom att t. ex. RSV:s handledning överarbetas i berörda
avsnitt. TOR kan däremot inte se att några fördelar skulle följa med kommitténs
förslag till ändring av lagstiftningen. Förbundet avstyrker därför förslagen.

Remissinstanserna
på kulturområdet tillstyrker kommitténs förslag. Konstnärsnämnden anför:

Erfarenheten
visar att resor ofta är en förutsättning för fortsatt kreativ verksamhet.

Konstnärsnämnden ansluter
sig vidare rill de resonemang som förs av kommittén beträffande behovet av
resor i verksamheten och anser att riksskatleverkets taxeringsanvisningar bör
utformas enligt dessa resonemang.

Styrelsen
för Sveriges författarfond anför:

Kulturarbetarnas
rätt till avdrag för kostnader för sådana resor som är nödvändiga för deras
litterära och konstnärliga verksamhet är ett av de områden där
taxeringsmyndigheternas tillämpning av lagreglerna om beskattning av rörelseidkare
många gånger uppenbarligen dikteras av bristande kännedom om kulturarbetarnas
specifika situation. Kommitténs otvetydiga uttalande att resor är nödvändiga
för många kulturarbetares verksamhet är därför synnerligen välkommet. Styrelsen
tillstyrker förslaget att det såväl i lagtexten som i riksskatleverkets
handledning särskilt markeras att avdragsgilla kostnader för resor är normall
förekommande i kulturarbetarnas verksamhet.

Styrelsen, som bl. a. har
att utdela resestipendier till författare, översättare och bokillustratörer
för sådana uriandsresor som är av betydelse för vederbörandes litterära och
konstnärliga verksamhet, vill i detta sammanhang nämna, att det t. o. m. har
hänt att taxeringsmyndigheterna ansett att ett sådant resestipendium skall tas
upp till beskattning, trots att det endast täckt kostnader för resa och
uppehälle i det främmande landet och trots att mottagaren givetvis inte yrkat
avdrag i sin deklaration för dessa kostnader. Först efter överklagande till
högre instans har sådana uppenbara felbedömningar från taxeringsmyndigheternas
sida kunnat rättas till. Enligt styrelsens mening är det därför myckel
angeläget att genomföra alla åtgärder för att underlätta en riktig bedömning av
dessa frågor vid taxeringen.

Prop.
1984/85:93 78

KLYS anför:

Kommitténs förslag och argumentering utgör ett nödvändigt
förtydligande av en ofta ifrågasatt avdragsrätt. I kombination med införandet
av särskilda taxeringsnämnder bör det skapa förutsättningar för en rättvis
bedömning. KLYS tillstyrker således förslagen dels att 29 § 1 mom. kommunalskattelagen
kompletteras, dels att RSV uppmärksammar frågan i sin handledning.

Föreningen Svenska tecknare anför:

Utredningens syn på avdrag för resor tyder på en ökad
förståelse för den avgörande betydelse en resa kan ha för en tecknare. Våra
illustrationsuppdrag kräver ofta kunskaper om olika miljöer. Att erhålla dessa
erfarenheter är något som vi själva idag måste bekosta.

Svenska teaterförbundet anför:

Frilansande artister vägras många gånger avdrag för dessa
kostnader och även här vore det väl motiverat alt tydligt markera en
avdragsrätt för resor och ökade levnadskostnader som varit nödvändiga för
intäkternas förvärvande, inte enbart i anslutning till ett särskilt engagemang
(resor i tjänsten), utan en ofrånkomlig förutsättning för artisten eller
regissörens yrkesverksamhet.

Frilansande dansare står i dagens arbetssituation under
vissa tider utan arbete, men kravet på daglig träning kvarstår hela tiden. En
dansare som inte kan fullfölja träningen har små möjligheter att få arbete när
sådant erbjuds. Under sommarmånaderna är del vanligt alt dansare deltar i dansträning
i utlandet. Artistnämnden i Stockholm har som regel medgivit avdrag för denna
kostnad, men en sådan insikt i dansares arbetssituation förekommer inte alltid.
Och det här är bara ett exempel på frilansartisters utgifter, som enligt
Teaterförbundets mening måste anses som kostnader för fullgörande av yrkesverksamheten
och därmed berättiga till avdrag.

Sveriges författarförbund tillstyrker förslaget.

Läromedelsförfattarnas förening anför:

Det förefaller självklart att författare som arbetar med
läromedel skall ha rätt rill avdrag för resor i anslutning till sitt arbete.
Det kan gälla studier av främmande kulturer, miljöfrågor, teknisk utveckling,
pedagogiska metoder etc. Rätten till avdrag är givetvis också oberoende av
vilket inkomstslag del gäller, det centrala är att utgiften är en förutsättning
för intäkten.

Ytterligare några remissinstanser kommenterar förslaget.
Lantbrukarnas skattedelegation anför:

Även delegationen efterlyser en mera nyanserad och
insiktsfull bedömning från taxeringsmyndigheternas sida när det gäller att
bedöma avdragsrätten för resekostnader m. m. Det är dock tveksamt om den
föreslagna markeringen i lagtexten om avdrag för resor skulle komma att få
någon

Prop.
1984/85:93 79

prakrisk betydelse. Det handlar mera om att informera
myndigheterna om kulturarbetarnas arbetsförhållanden m.m. Som tidigare
framhållits bör RSV utarbeta en informationsskrift om kulturarbetare och
uppfinnare. Denna skrift bör kunna vara till god hjälp i sammanhanget.

Delegationen anser det därför inte behövligt med någon
lagstiftning i denna del.

Svenska revisorsamfundet SRS anför:

Samfundet delar kommitténs uppfattning men vill dock
påpeka, att det fortfarande föreligger svårigheter att skilja den avdragsgilla
resan i verksamheten från den icke avdragsgilla privata resan. Det kan
givetvis icke bortses frän att även de yrkesutövare varom här är fråga har i
stort sett samma behov av semester- och andra nöjesresor som andra medborgare,
och kommitténs förslag kan självfallet inte tolkas sä att avdragsrätt skulle
föreligga även för dylika resor.

Sveriges advokatsamfund har inga invändningar mot
kommitténs förslag.

Svenska musikerförbundet återkommer i sitt remissyttrande
till siu krav att musiker med upprepade kortvariga anställningar hos olika artangörer
skall få räkna bostadsorten som den vanliga verksamhetsorten och fä tillämpa
den s.k. schablonmetoden vid avdrag för ökade levnadskostnader. Kammarrätten i
Jönköping anser i likhet med kommittén att frågan bör uppmärksammas vid
behandlingen av traktamentsbeskattningssakkun-nigas förslag. Svenska artisters
och musikers intresseorganisation konstaterar att frågan återstår att lösa.
Svenska teaterförbundet anser det otillfredsställande att kommittén så lättfärdigt
avlägsnat sig från problemet.

Svenska teaterförbundet tar i sitt yttrande upp också
andra avdragsposter än kostnader i anledning av resor. Förbundet erinrar om
att avdrag för omkostnader tidigare medgavs efter vissa schabloner. Förbundet
fortsätter.

En sådan schablonberäkning godtas inte idag. Detta kan
självfallet vara rimligt med hänsyn till att arbetsgivaren enligt flera
kollektivavtal på området har skyldighet att bekosta många av dessa
teaterutensilier. En hel del av nödvändiga hjälpmedel måste den engagerade
emellertid själv betala och det finns många artangörer och arbetsgivare, som
slår utanför kollektivavtalen. Videobandspelare, som används i instuderings-
och övningssyfte, anses som regel utgöra privat levnadskostnad. Däremot medgives
avdrag för anskaffande av ljudbandspelare, som används på samma sätt.
Yrkesverksamma inom området har också skäl att ta del av andras teaterföreställningar,
se filmer och göra olika arbetsstudier för att fullgöra sitt arbete. För
frilansarna uppgår sådana utgifter för intäkternas förvärvande till betydande
belopp. Kulturskaltekommitténs förslag om särskilda taxeringsnämnder borde i
det här sammanhanget fä en positiv betydelse. Men det skulle dessutom behövas
en särskild skrivning om avdrag för kostnader i verksamheter inom
artistområdet.

Prop.
1984/85:93 80

Teatrarnas
riksförbund anför:

Bland
de speciella faktorer som utmärker kulturarbetarna är den stora arbetsvolymen
utanför själva anställnings- eller uppdragsförhållandena. Även musiker,
skådespelare etc. som innehar fast anställning har i kollektivavtal inskriven
skyldighet att förbereda sig enskilt. Vidare är frilansupp-dragen utbredda.
Följaktligen är behoven av avdrag för olika kostnader stora och med de höga
reella marginalskatterna omöjliga att finansiera om avdrag ej beviljas. Det är
ingen tvekan att taxeringsmyndigheterna i sin praxis gör mycket hårdare
bedömningar av kulturarbetarnas avdragsyrkanden än i förhällande till företagens
kostnader för motsvarande utgifter. Man måste därför hälsa med
tillfredsställelse den uppmjukning beträffande kulturarbetarna som utredningens
förslag innebär.

9
A-inkomst och B-inkomst

Kommittén
föreslär att de ifrågavarande bidragen och sfipendierna skall räknas som
A-inkomst och inte som B-inkomst.

Förslaget
har mottagits positivt.

Kammarrätten i Jönköping
tillstyrker förslaget liksom länsstyrelserna i Uppsala, Göteborgs och Bohus
samt Västerbottens län. Taxerings-jtämndsordförandenas riksförbund tillstyrker
också.

RSV
anför:

Kommitténs
förslag att konstnärsstipendier o. dyl. skall utgöra A-inkomst i stället för B-inkomst
grundas pä den uppfattningen att sådana bidrag kunde ses som en ersättning för
utebliven inkomst även om konstnärernas verksamhet i detta hänseende inte har
ansetts som förvärvsarbete i traditionell mening. RSV kan ansluta sig till
denna uppfattning, men ifrågasätter om enbart detta slag av periodiska
understöd skall omfattas av den föreslagna undantagsregeln. I själva verket
torde denna uppfattning kunna anses gälla alla de slag av periodiska understöd,
som anges i punkt 5 av anvisningarna till 46 § KL. Möjligen kan s. k.
egendomslivränta, som träder i stället för realisationsvinst, undantas. Rätten till
avdrag för sådana livräntor har emellertid ifrågasatts i annat sammanhang.

Det
anförda leder till tanken att all inkomst av tjänst — således även såsom
periodiskt understöd betecknad intäkt — borde utgöra A-inkomst. Vid sidan av
att detta möjligen skulle medföra materiellt riktigare beskattning skulle del
medföra en förenkling för både den skattskyldige och beskattningsmyndighelerna.
Denna tankegång torde också ligga i linje med skatteförenklingskommitténs
direktiv. Verket har även i annat sammanhang (se RSVs yttrande den 12 januari
1982 över betänkandet Reformerad inkomstbeskattning. Ds B 1981:16) pekat på
förenklingar som kan vinnas genom att uppdelningen på A- och B-inkomster helt
avskaffas. RSV föreslår därför att all inkomst av tjänst - således även
periodiskt understöd eller därmed jämförlig periodisk intäkt — skall utgöra
A-inkomst.

Prop. 1984/85:93 81

Konstnärsnämnden
anför:

Nämnden
har vid upprepade tillfällen framhållit att nuvarande regler medför icke önskvärda
konsekvenser för den enskilde.

Då
bidragen är avsedda att ge arbetsmöjligheter ät kulturarbetare - bör reglerna
för beskattning utformas så att syftet med bidragsverksamheten inte motverkas.

Styrelsen
för Sveriges författarförbund anför:

I
betänkandet tillmötesgår kulturskattekommittén styrelsens önskan såtillvida,
att kommittén föreslår att femåriga arbetsstipendier från författarfonden
(liksom även konstnärsbidrag och grundersättningar) skall taxeras som
A-inkomst. Kommittén anser att detta skall ske genom en ändring i lagen om
statlig inkomstskatt av innebörd att de ifrågavarande stipendierna och
bidragen även fortsättningsvis skall vara att hänföra till inkomst av tjänst
men förklaras vara att anse som A-inkomst.

Styrelsen
noterar med stor tillfredsställelse kommitténs positiva inställning till en
lösning av detta problem, som direkt berör författarfondens verksamhet. Dock
kan styrelsen inte underlåta att uttrycka ett visst beklagande av att
kommittén så kategoriskt uttalat att författarfondens femåriga arbetsstipendier
inte kan hänföras till inkomst av författarverksamheten. Styrelsens avsikt med
utdelandet av de femåriga arbetsstipendierna är nämligen att mottagarna - som i
allmänhet är yngre författare, översättare och bokillustratörer i början av sin
verksamhet - skall kunna basera sin litterära yrkesverksamhet pä denna inkomst,
vilket även bör innebära att rörelseavdrag skall kunna göras på grundval av
inkomsten.

Vad
här sagts får dock bli en fråga på sikt. Det viktiga är att statsmakterna nu
snarast vidtar den lagändringen att stipendierna förklaras vara A-inkomst.

KLYS
anför:

De
aktuella fleråriga bidragen från Konstnärsnämnden och femåriga
långtidsstipendierna frän Författarfonden (i fortsättningen gemensamt betecknade
långtidsbidrag) har till syfte att bereda mottagarna en flerårig bastrygghet.
Tanken har varit att dessa bidrag skulle täcka vissa baskostnader både för
uppehälle och för den kulturella verksamheten. När de första infördes av
Författarfonden 1963, gällde generellt sambeskaltning för makar och dessa
bidrag fungerade vid sådan beskattning som vilken annan inkomst som helst.
Eftersom marginalskatten vid den tiden för dessa grupper var tämligen låg,
spelade det då relativt liten roll om mottagaren var gift eller inte. Allt
talar också för att fondens långtidssripendier vid den tiden av
taxeringsmyndigheterna accepterades som "författarin-komster" =
rörelseinkomster, mot vilka kostnader i verksamheten kunde avdras före beskattning.

I
och med att generell särbeskattning infördes 1970 blev läget ett annat -längtidsbidragen
kom att i egenskap av "periodiska understöd" hänföras till B-inkomst,
varigenom de dels blev föremål för sambeskattning, dels explicit kom att
ställas utanför rörelsen. Därmed kunde de ej skattemässigt användas för
täckning av kostnader i den litterära eller konstnärliga verksamheten utan
föll till 100% under beskattning. Mycket tyder visserligen 6 Riksdagen
1984/85. 1 saml. Nr 93

Prop. 1984/85:93 82

på att dessa långtidsbidrag ännu under 1970-talets första
hälft av en hel del taxeringsnämnder behandlades som rörelseinkomster. Det
dröjde således någon tid innan de utdelande organen blev varse konsekvenserna av
att bidragen skall anses som B-inkomst.

KLYS och dess medlemsorganisationer har nu i många år kririserat
situationen och påvisat vilka förödande konsekvenser den får för enskilda
mottagare av långridsbidrag. Även för de fall att den utdelande myndigheten
vid själva utdelningen ser till att bidraget "fungerar", kan den
situationen snabbt ändras utan att myndigheten kan göra något för att
korrigera den; om ttAottagarens make får drastiskt högre inkomster, får det
avsevärda marginaleffekter för långridsbidraget; om en ogift mottagare ingår
äktenskap kan det komma att innebära att långtidsbidragets nettovärde minskar
till mindre än hälften av vad det har varit.

Med hänsyn till syftet med dessa långtidsbidrag kan man
beklaga, att kommittén redan i detta sammanhang avvisar Författarfondens
förslag att bidragen skall hänföras till inkomst av rörelse (betänkandet sid
112). Denna fråga är inte just nu aktuell.

KLYS delar uppfattningen att bidragen i vart fall ej skall
vara B-inkomst.

Mot bakgrund av det sagda tillstyrker KLYS den föreslagna
ändringen av 9 § 3 mom lagen om statlig inkomstskatt. KLYS vill framhålla att
det för en del nuvarande innehavare av dylika längtidsbidrag är av yttersta
vikt, att denna förändring kommer så snart som möjligt. Eftersom KLYS anser den
vara en av de mest lätthanterliga reformerna hemställer KLYS att den - om
återstoden av "paketet" skulle vålla komplikationer -införes separat
med verkan från och med inkomståret 1984.

Föreningen Svenska tecknare anför:

Vi anser det viktigt att en omedelbar förändring kommer
till stånd beträffande skattebestämmelserna när det gäller bidrag och
stipendier så att de absurda effekter som nu uppstår vid t. ex. sambeskattning
undviks.

Föreningen Svenska tonsättare anför:

Med syfte att kompensera de mycket låga ersättningar som
kompositionsarbetet ger i förhällande rill den nerlagda arbetstiden utnyttjar
tonsättarna i stor utsträckning de femåriga konstnärsbidragen frän konstnärsnämnden.

Trots att bidragen avser en viss ersättning för
kompositionsarbetet behandlas de i skattehänseende som arbetsfria B-inkomster.
Förslaget om att dessa bidrag i fortsättningen skall betraktas som A-inkomst är
mycket rillfredsställande. Fst vill dock samridigt fästa uppmärksamheten pä att
i framtiden kan även andra källor än enbart författarfonden och konstnärsnämnden
komma i fråga till utdelning av bidrag och stipendier av nämnda slag. Fst
förutsätter att alla skattepliktiga bidrag och stipendier, oavsett dess
härkomst, kommer att betraktas som A-inkomster i framtiden.

Sveriges författarförbund tillstyrker förslaget och yrkar
att de ändrade reglerna skall tillämpas redan för inkomståret 1984. Sveriges
advokatsamfund tillstyrker förslaget. Några remissinstanser tillstyrker med
vissa reservationer. Lantbrukarnas skattedelegation anför:

Prop. 1984/85:93 83

Delegationen
ifrågasätter om behov av lagändring föreligger mot bakgrund av att
regeringsrätten ansett att s.k. egendomslivränta utgör A-inkomst(RÅ8I 1:67).

För
det fall lagändring skulle visa sig erforderlig har delegationen inget att
erinra mot att bidrag och stipendier av förevarande slag hänförs till A-inkomst.

SHIO-Familjeföretagen
hemställer att även sådana fleråriga bidrag eller långtidsstipendier som
förekommer på andra områden bör betraktas som A-inkomst.

Sveriges
industriförbund anför:

Vi
delar uppfattningen att det är principiellt felaktigt att behandla sådana bidrag
som avses i 11 kap. 2 § första stycket m) lagen om allmän försäkring som B-inkomst.
Emellertid anser vi inte att man bör begränsa sig till sådana bidrag. Vi vill
därför ifrågasätta om inte även andra former av bidrag, stipendier och andra
periodiska utbetalningar också bör behandlas som A-inkomst.

10
Enhetlig taxering

Kommittén
förordar att de fria kulturarbetarna skall taxeras av speciella taxeringsnämnder.

Inrättandet
av speciella taxeringsnämnder får inget stöd från administrativt håll. I
stället förordas åtgärder av annat slag.

Kammarrätten
i Jönköping anför:

Kammartätten
delar inte kommitténs uppfattning att särskilda taxeringsnämnder bör inrättas.
Detta kan ej anses befogat med beaktande av det begränsade antalet
skattskyldiga, kostnadsaspekterna samt andra yrkesgruppers eventuella krav pä
likvärdig behandling. Däremot delar kammarrätten kommitténs grundläggande
önskemål, nämligen att deklarationsgranskarna bör ha särskilda erfarenheter
och insikter pä området. Kammartätten förordar att kulturarbetarnas
deklarationer förblir hos de lokala taxeringsnämnderna medan förarbetet med
granskningen sker av tjänstemän specialiserade på området. Dessa kan vara
knutna till länsstyrelsernas skatteavdelningar. Denna ordning i kombination med
särskild utbildning av granskarna torde, på sätt kammarrätten tidigare anfört,
i viss utsträckning undanröja de problem i taxeringshänseende som med rätta
påtalats av kulturarbetarna.

ÄÄ
V anför:

Kommittén
uttalar sig för inrättande av särskilda taxeringsnämnder för granskning av
kulturarbetarnas deklarationer. RRV vill peka på risken för att ett
förverkligande av förslaget kan komma att leda rill motsvarande krav från andra
yrkesgrupper. RRV förordar i stället att kulturarbetarnas deklararioner i
största möjliga utsträckning sammanförs till särskilda granskare.

Prop.
1984/85:93 84

RRV
anser att det är viktigt att en likformad praxis vid taxeringen tillämpas i
hela landet. I och med att riksskalteverket nu skall ges ökade möjligheter i
fråga om styrning och samordning av skatteadministrationen torde enligt RRVs
mening förutsättningarna för en enhetlig praxis öka.

Länsstyrelsen
i Uppsala län anför:

Länsstyrelsen
kan dela utredningens uppfattning att av kulturarbetare och uppfinnare bedriven
verksamhet medför särskilda problem såväl vid upprättandel av deklarationer som
granskning av desamma. Skäl kan därför föreligga för förenkling i vart fall av
de regler som gäller till kategorierna hänförliga fysiska personer. (Samma
förhållande torde däremot inte föreligga därest kulturell verksamhet eller
uppfinnarverksamhet bedrivs i aktiebolagsform. Hänsyn till detta bör las vid
lagtextens utformning. Mera härom nedan.) För att erhålla en likartad och
insiktsfull bedömning av aktuella deklarationer föreslår utredningen inrättande
av särskilda taxeringsnämnder för granskning av kulturarbetares och
uppfinnares deklarationer. Frågan om den framtida taxeringsorganisarionen är
föremål för översyn inom skatteförenklingskommitténs (SKF) ram. Enligt direktiven
till denna utredning bör tjänstemän i normalfallet besluta om taxeringen. Prövningen
av en nämnd bör inskränka sig till fall där en omprövning begärs av en
skattskyldig eller när särskilda skäl finns för en granskning av en nämnd. Mot
denna bakgrund finner länsstyrelsen att inrättande av särskilda nämnder för
kulturarbetare och uppfinnare (där sådana nämnder inte redan finns) inte utgör
en för framtiden bra lösning.

Länsstyrelsen
vill istället förorda att kulturarbetares och uppfinnares deklarationer granskas
av ett fåtal tjänstemän inom varje län som därigenom kan erhålla särskilda
kunskaper om de särskilda problem som kan uppkomma. Härigenom torde problemen
att erhålla en likformig och rättvis taxering kunna lösas på ett
tillfredsställande sätt.

Länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län anför:

Till
kulturarbetare räknas författare, bildkonstnärer, tecknare, konsthantverkare,
formgivare, fotografer, tonsättare, musiker, skådespelare, regissörer,
danspedagoger, journalister, arkitekter m.fl. Kulturarbetarna utgör inte en
homogen grupp från taxeringssynpunkt. Gruppen uppvisar inom sig högst olika
taxeringsproblem. För flertalet är säkerligen bedömningsprinciperna ganska
klara och vållar inga problem. Länsstyrelsen finner därför anledning inte
föreligga inrätta särskilda taxeringsnämnder för kulturarbetare. Dessutom är
antalet kulturarbetare med undantag av storlänen så få att tillräckligt underiag
för särskilda nämnder inte finns. Särskilda nämnder är dessutom kostsamma och
kräver betydande mertesurser.

De
problem som kan finnas för kulturarbetare får anses mer som skatte-rältsliga
problem än som granskningsproblem. Länsstyrelsen vill därför förorda ett system
som innebär att svårbedömbara deklarationer lämnas över till någon sakkunnig
expert pä länsstyrelsen för att på så sätt bli föremål för en ordentlig
genomgång. Här skulle det konsultsystem som tillämpas vid fastighetstaxeringen
kunna tjäna till förebild. Detta innebär att föredragningen i taxeringsnämnden
kan skötas av den ordinarie granskaren som lägger fram konsulentens förslag
till beslut.

Prop. 1984/85:93 85

Länsstyrelsen
i Västerbottens län anför:

Enligt
kommitténs mening bör särskilda taxeringsnämnder inrättas med ledamöter, som
har god kännedom om kulturarbetarnas speciella förhållanden. Länsstyrelsen
anser att detta förslag inte är praktiskt genomförbart i de län, där antalet
kulturarbetare är litet. I detta sammanhang bör också erinras om Skatteförenklingskommitténs
förslag att antalet taxeringsnämnder i riket skall nedbringas, varigenom varje
taxeringsnämnd skulle komma att handlägga deklarationer frän betydligt fler
skattskyldiga. I stället för att inrätta speciella taxeringsnämnder för
kulturarbetare föreslär länsstyrelsen därför att taxeringsnämnderna tillförs
sakkunskap inom detta område i form av särskilda konsulenter eller sakkunniga.
Dessa sakkunniga behöver inte nödvändigtvis vara experter på taxering, men bör
äga god kännedom om de förhållanden som råder för kulturarbetare i allmänhet
och om länets eller taxeringsdistriktets kulturarbetare i synnerhet. Med den
antydda ordningen minskar även risken för att den som vid sidan av sitt
egentliga yrke bedriver litterär eller konstnärlig verksamhet som hobby,
behandlas som kulturarbetare i beskattningshänseende.

Taxeringsnämndsordförandenas
riksförbund anför:

Taxeringsnämnderna
erhåller pä flera olika sätt stöd för sitt arbete. Utformningen av stödet kan
variera med olika frågor och även från län till län. Ett område där det många gånger
är befogat med särskilt stöd gäller granskningen av kulturarbetares
deklarationer. Ett sätt att förbättra förutsättningarna för granskningen kan
vara att inrätta särskilda nämnder. Det är dock inte givet att en sådan lösning
är den ur alla synpunkter bästa lösningen. Hur de särskilda åtgärderna till
stöd bör utformas bör därför enligt TOR:s uppfattning ankomma på resp.
länsstyrelse att ordna alltefter de förhållanden som råder i länet.

STU
anför:

STU
anser att det finns behov av mer enhetlig och insiktsfull bedömning även av
deklarationer som gäller rörelse vars huvudsakliga verksamhet är tekniskt
utvecklingsarbete. Genom informarion eller annat lämpligt sätt torde det gå att
öka taxeringsfunktionärernas förståelse för att det råder olika förhållanden i
företag med olika verksamheter t. ex. när det gäller kostnader för att fä
framtida intäkter.

Remissinstanserna
på kulturområdet är genomgående posifiva. Statens kulturråd anför:

Kommitténs
förslag om särskilda taxeringsnämnder för kulturarbetarna är utmärkt. En stor
del av de orättvisor i laxeringen som nu råder och den irritarion och osäkerhet
som följer därav, har sin grund i oenhetlighet i tillämpningen av rådande
förordningar.

Prop.
1984/85:93 86

Konstnärsnämnden
anför:

Störte
insikt och kunskap hos taxeringsmyndigheterna om kulturarbetarnas speciella
verksamhetsvillkor är en förutsättning för en rättvis taxering.

Förslaget
om särskilda taxeringsnämnder för granskning av kulturarbetarnas deklarationer
— vilket också kommer att underlätta förverkligandet av utredningens förslag —
tillstyrks därför av konstnärsnämnden.

En
sådan organisation av taxeringsarbetet kommer inte att medföra ökade
administrationskostnader.

Styrelsen
för Sveriges författarfond anför:

Den
inblick i kulturarbetarnas ekonomiska förhållanden som styrelsen fått, tyder på
att taxeringarna i många fall bygger på felaktiga eller tveksamma beslut i
första taxeringsinstans. Taxeringsnämndernas bedömningar är dessutom ofta
oenhetliga, vilket medför att kulturarbetares deklarationer behandlas olika,
enbart beroende på var i landet de är bosatta.

Från
styrelsens eget verksamhetsområde kan t. ex. nämnas att ettåriga arbetsstipendier
från Sveriges författarfond av vissa taxeringsnämnder ansetts som skattepliktig
inkomst, trots att de i enlighet med riksskatleverkets uttalande är att
betrakta som icke-periodiska och därmed undantagna från skatteplikt. Det är
därför synnerligen angeläget att kommitténs förslag om särskilda taxeringsnämnder
för kulturarbetarnas deklarationer förverkligas, och att ledamöter och
handläggare i dessa nämnder får särskild utbildning för sitt arbete. Genom att
granskningen av kulturarbetarnas deklarationer hähskjuts till särskilda
taxeringsnämnder bör man också kunna räkna med att de av kommittén föreslagna
ändringarna i skattelagstiftningen får en säkrare och enhetligare rillämpning.

KLYS
anför:

KLYS
tror att Kulturskattekommilténs förslag om inrättande av särskilda
taxeringsnämnder är en förutsättning för att en del av de andra förslagen skall
få full genomslagskraft och att kommitténs intentioner, i de delar de ej tagit
gestalt i lagstiftningsförslag, följs upp i den prakriska tillämpningen. Att en
riktig och rättvis bedömning sker redan i första instans är ju viktigt inte
bara av rättviseskäl utan faktiskt också av hänsyn till samhällsekonomin. Som KLYS
inledningsvis har påpekat torde nu ovanligt mycket arbetstid förslösas därför
att taxeringsmyndigheterna på grund av okunnighet i förstone gör
felbedömningar, som de själva efter förklaring från den skattskyldige måste
rätta eller som leder till skatteprocesser, vilka kunde ha undvikits. Ett
system enligt vilket kulturarbetares deklarationer för varje taxeringsområde
granskas av en och samma taxeringsnämnd med speciell kompetens bör kunna
eliminera en del av dessa olägenheter.

Slutligen
vill KLYS i detta sammanhang understryka betydelsen av alt ansvariga
myndigheter vid ett genomförande av kommitténs olika förslag för handläggarna
på fältet utarbetar erforderliga anvisningar, innehållande också kommitténs
motiv. Det är också viktigt att en sådan handledning redovisar de kommitténs
uttalanden som ej lett till formliga lagförslag men som av kommittén avsetts
bli beaktade i det framtida taxeringsarbetet.

Prop. 1984/85:93 87

Föreningen Svenska tecknare anför:

Vid bedömningen av kulturarbetarnas deklarationer har den
bristande kunskapen och kännedomen om våra arbetsvillkor varit det största
hindret för en rättvis behandling. Vi upplever varje försök att undanröja detta
som en nödvändig och för alla parter välkommen förändring. Om de föreslagna
förbättringarna ska få någon effekt måste informationen till taxeringsnämndens
nivå förbättras.

Föreningen Svenska tonsättare anför:

Slutligen bör sägas, att taxeringsmyndigheterna ofta har
dålig insikt om kulturarbetarnas villkor och kulturarbetarna är ofta vilsekomna
i blankettvärlden. Grundligt utarbetade anvisningar och information till alla
berörda parter är en absolut förutsättning för att reella förbättringar skall
komma till stånd.

Svenska teaterförbundet anför:

Svårigheterna för våra medlemmar inträffar många gånger
vid deklarationsgranskningen. Det beror i de flesta fall på att
taxeringsmyndigheterna inte har kunskap om kulturarbetarnas arbetssätt och
arbetsvillkor. Ohkar-tad praxis hos taxeringsnämnderna är inte heller något som
underlättar förhållandena. Teaterförbundet vill därför stödja förslaget om
inrättande av särskilda taxeringsnämnder för kulturarbetare, under
förutsättning att förslaget omfattar alla kulturarbetare och att personer i
dessa nämnder skaffar sig kännedom om de förhållanden kulturarbetarna arbetar
under.

Sveriges författarförbund fillstyrker förslaget och anför:

Kulturarbetarnas intäkter och kostnader inte bara varierar
starkt från år rill år utan uppvisar dessutom sådana särdrag att många
taxeringsnämnder har svårt att i taxeringsarbetet komma fram till en riktig
taxering. Detta för med sig överklaganden och kostbara processer.

Föreningen Sveriges konsthantverkare och
industriformgivare. Svenska artisters och musikers intresseorganisation.
Svenska Journalistförbundet och Svenska musikerförbundet tillstyrker också
förslaget.

Läromedelsförfattarnas förening anför:

LFF vill bekräfta uppgifterna att författare med fullt
jämförbara inkomstförhällanden behandlats olika av olika taxeringsnämnder. Med
utgångspunkt från vår erfarenhet vill LFF verkligen tillstyrka kommitténs
förslag om inrättande av särskilda taxeringsnämnder.

Övriga remissinstanser är mer tveksamma till en särlösning
för kulturarbetarna.

Svenska uppfinnareföreningen anser att förslaget om
speciella taxeringsnämnder skulle kunna vara av intresse också för
uppfinnarna.

Lantbrukarnas skattedelegation anför:

Prop. 1984/85:93 88

Enligt
delegationens uppfattning bör den tidigare omnämnda specialinformationen bidra
till enhetligare bedömningar av de aktuella taxeringsfrågorna. Något starkt
motiv för att inrätta särskilda taxeringsnämnder föreligger inte. Förslaget
torde dessutom knappast kunna realiseras på andra håll än i Stockholm.

Svenska
revisorsamfundet SRS anför:

Samfundet
är tveksamt till denna lösning. Kulturarbetarna synes utgöra en alltför liten grupp
för att särskilda taxeringsnämnder skall kunna inrättas för dem. Därtill
kommer att även andra grupper yrkesutövare, som menar sig arbeta under
speciella villkor, kan resa motsvarande krav. Samfundet förespråkar ett annat
av kommittén berört men ej föreslaget alternativ, nämligen att specialister på
tjänstemannanivå inom taxeringsorganisationen förgranskar kulturarbetarnas
deklarationer.

Sveriges
advokatsamfund anför:

Samfundet
kan inte finna att de skäl kommittén anfört för sitt förslag är bärande. Att
inrätta särskilda taxeringsnämnder för kulturarbetare torde medföra onödigt
krångel och göra taxeringsorganisationen än mer otymplig. Tillräcklig
kompetens för att behandla kulturarbetarnas deklarationer torde redan finnas i
de särskilda taxeringsnämnderna.

11
Uppskovskonton

Kommittén
föreslår att rätten till inkomstutjämning vid uppskovskonto skall göras
beroende av förändringar i nettointäkten av förvärvskällan och inte - som nu -
av bruttointäkten. Vidare föresläs att utövande konstnärer och fotografer
skall få utnyttja upphovsmannakontot och att tjänsteinkomster skall kunna
ligga rill grund för insättning. I fråga om uppfinnarkontot föreslås att en
uppfinnare skall kunna få skatteutjämning för inkomster i ett handelsbolag där
han är delägare.

Remissutfallet
i fråga om förslagen till nya uppskovsregler följer inte det vanliga mönstret.
Så t. ex. kritiserar remissinstanser på kulturområdet förslaget att grunda insättningsrätteii
på nettointäkten och inte på bruttointäkten.

Länsstyrelserna
i Göteborgs och Bohus samt Västerbottens län har ingen erinran mot kommitténs
förslag. Lantbrukarnas skattedelegation. Svenska revisorsamfundet SRS och
Sveriges advokatsamfund tillstyrker - med var sitt undantag (se nedan) -
förslagen.

Förslaget
att grunda insättningsrätten på nettointäkten tillstyrks i allmänhet från
administrativt håll. Som redan nämnts är kulturinstanserna däremot kritiska.

Kammarrätten
i Jönköping, RSV och 5rC/tillstyrker förslaget. Länsstyrelsen i Uppsala län
anför:

Prop.
1984/85:93 89

Länsstyrelsen
delar kulturskaltekommitténs synpunkter beträffande det olämpliga i att ha
rörelsens omsättning som grund för avsättning till upp-hovsmannakonton och uppfinnarkonton.
Den övergäng till rörelsens nettointäkt som föreslås utgör en avgjort bättre
möjlighet att tillgodose intresset av att erhålla en jämn inkomstbeskattning.

Statens
kulturråd anför:

Kommitténs
förslag innebär emellertid en begränsning av avdragsmöj-Ugheterna i förhållande
till nuvarande regler i vissa fall då inkomstökningen ett visst år är stor.
Nuvarande avdragsregler bör enligt rådet bibehållas. Det är rimligt att det
finns generösa möjligheter att sprida även extrema inkomsttoppar över flera är.
Det ekonomiska utbytet av litterär och konstnärlig verksamhet koncentreras
inte sällan till vissa år, medan de kringliggande arbetsperioderna ger mycket
små inkomster.

Kulturtådet
anser vidare att en förlängning av den maximala uppskovstiden för
beskattningen bör övervägas.

Konstnärsnämnden
anför:

När
det gäller kommitténs förslag til nya beräkningsregler för avsättning på upphovsmannakonto,
ställer sig konstnärsnämnden starkt avvisande.

De
förslag kommittén presenterar försämrar kraftigt avsättningsmöjlig

heterna i de inkomstlägen där behovet av sådana möjligheter är störst. De

små förbättringar som föreslås vid låga inkomster, saknar praktisk betydel

se. I verkligheten finns i dessa inkomstlägen varken behov av avsättning

eller pengar till avsättning.

De
nuvarande regler som finns i lagen om upphovsmannakonto innebär att den
enskilde har en rimlig möjlighet att planera sin konstnäriiga verksamhet. De
undersökningar som redovisas i betänkandet (sid. 116 f) visar också tydligt att
kontot i sin nuvarande utformning i stor utsträckning används av upphovsmännen.

Konstnärsnämnden
anser att den kritik, som i betänkandet riktas mot den nuvarande utformningen
av beräkningsreglerna, bottnar i en alltför begränsad syn på syftet med upphovsmannakontot.
En försämring av beräkningsgrunderna för avsättning innebär att den viktigaste reserve-ringsmöjligheten
för kulturarbetare minskar i betydelse. Detta skall ses mot bakgrund av att få
grupper i samhället har så stora inkomstvariationer. Samtidigt saknar de
tillgång till de flesta av de reserveringsmöjligheter som finns inom
företagsbeskattningen. En försämring av upphovsmannakontot försvagar därför
kulturarbetarnas ställning.

Sammanfattningsvis
anser konstnärsnämnden i första hand att de gamla avsättningsreglerna bör
bibehållas. I andra hand bör den rillåtna avsättningen uppgå till 100% av
inkomstökningen.

Styrelsen
för Sveriges författarfond anför:

Styrelsen
anser emellertid att den nuvarande utformningen av upphovsmannakontot är att
föredra framför den av kommittén föreslagna. Styrelsens främsta invändning mot
förslaget är att det ger störst förbättringar i de fall dä intäkterna under
såväl beskattningsåret som jämförelseåren är låga. Det är styrelsens
uppfattning att en avsättning rill upphovsmannakonto pä

Prop. 1984/85:93 90

dessa
låga nivåer är ointressant, eftersom även marginalskatten i dessa fall är
mycket låg. De goda effekterna av nuvarande bestämmelser vid högre inkomstnivåer
väger enligt styrelsens bedömning tyngre än de vinster på lägre nivå, som kan
göras med kommitténs förslag. Styrelsen kan heller inte dela uppfattningen att
de förhållanden i övrigt rörande del nuvarande upphovsmannakontot, som
kommittén kritiserar, påkallar ändringar. Styrelsen avstyrker således
kommitténs förslag på denna punkt.

KLYS
diskuterar frågan utföriigt. KLYS anför:

De
fria kulturarbetarna har mycket ofta starkt fluktuerande inkomster. En plötslig
romansuccé för en författare, en målares försäljningsframgång vid en
utställning som är resultatet av ett decenniums arbete, kan under ett enda år
leda till inkomster som för vederbörande motsvarar flera års, kanske ända upp
till tio års, normala årsinkomster. Det är därför uppenbart att kulturarbetarna
är i behov av att kunna få till stånd en inkomst- och skatteutjämning.

En
sådan möjlighet öppnades genom de 1951 införda reglerna om beskattning av
ackumulerad inkomst. Dessa bestämmelser var emellertid otillräckliga för
kulturarbetare i främst två hänseenden. Den ackumulerade inkomsten kunde inte
"investeras i konstnären" och pä så sätt bilda underlag för kostnader
och arbete under kommande år. Många kulturarbetare kan under lång tid inte försöija
sig på sin konstnärliga verksamhet och tvingas därför - trots önskan om att
helt ägna sig åt konstnärsskapet - att i avvaktan på en ekonomisk framgång ta
en anställning. En sådan kulturarbetare har dä ofta så hög tjänsteinkomst att
behandlingen av en plötslig högre kulturarbetarinkomst såsom ackumulerad inte
ger honom någon fördel; han får till följd av marginalskatten på
tjänsteinkomsten alltjämt inte sä mycket över efter skatt att han kan våga
satsa på det yrke han vill.

Det
var mot denna bakgrund kulturarbetarna yrkade införandet av ett upphovsmannakonto,
som tillgodosåg just de intressen som nyss sagts. Den 1979 införda lagen om upphovsmannakonto
tillgodoser också i allt väsentligt kulturarbetarnas önskemål. Den enda
invändning som veterligen gjorts från detta håll är att rätten till avsättning
möjligen kunde börja på en något lägre nivå än som nu medges, det vill säga vid
lägre inkomst för avsättningsåret än 30000 kronor. Sistnämnda invändning är
emellertid marginell och blir för övrigt med ökande inflation allt mindre
relevant.

Kulturskattekommittén har
emellertid anlagt tre kritiska synpunkter pä det nuvarande systemet. Den första
utgår från det förhållandet, att rätten rill avsättning skall bedömas vid en
jämförelse mellan avsättningsårets och jämförelseårets bruttointäkter, vilket
enligt kommittén leder till att "avdragsrätt saknas i vissa fall där
sådan borde finnas" och att avdrag är medgivet i fall "där detta inte
är förenligt med lagstiftningens syfte". Den andra kriUska synpunkten
ligger i påpekandet, att det nu tillåtna uppskovsbeloppet kan komma att ligga
avsevärt över den inkomstökning som framkommer vid jämförelse mellan
avsättningsåret och något av de närmast föregående tvä åren. Slutligen anser
kommittén att de nuvarande reglerna är krångliga och svåröverskådliga. Med
anledning av denna kritik framlägger kommittén ett förslag som i huvudsak
innebär, att man i hela systemet skall utgå från nettoinkomster samt att
avsättningen skall få avse högst 70% av den mellanskillnad som då framkommer
vid jämförelse mellan avsättningsårets och ett av de två föregående årens
inkomst.

Prop.
1984/85:93 91

Vad
först angår kommitténs kritik av att bruttointäkterna används som jämförelseunderlag
är del möjligt att denna är riktig. De exempel härpå som kommittén ger är
emellertid inte helt övertygande. Båda de angivna ytterlighetssituationerna
synes vara sällsynta, och när det gäller den i vilken kommittén anser
avsättning orättmätig synes situationen knappast medge vederbörande att i
praktiken göra någon avsättning alls, låt vara att reglerna ger honom en
teoretisk möjlighet därtill.

KLYS
har hittills varit av den uppfattningen, att det inte varit av en tillfällighet
som lagstiftaren valt bruttointäkterna som jämförelsetal. Om man valt
nettointäkterna som jämförelsetal hade del nämligen varit möjligt för
vederbörande att manipulera avsättningsårets nettoinkomstredovisning genom att
avstå frän avdrag och på det sättet åstadkomma den för avsättning förutsatta 50%-iga
merintäkten. Man kan också till "försvar" för nuvarande jämförelsetal
ta det fallet, att den skattskyldige under avsätt-ningsåret sista gången har
rätt att göra ett betydande förlustavdrag; hade han haft ett år kvar kunde han
ha delat upp det. Om nettointäkten räknats skulle han alltså av en
tillfällighet ha fått ett sämre läge.

Av
det sagda framgår att KLYS har svårt att entydigt ansluta sig till den ena
eller andra modellen. Emellertid är det uppenbart, att systemet i övrigt är
oberoende av vilken modell som väljs. Del torde vara fullt möjligt att inom
ramen för nuvarande system övergå till nettointäkten som jämförelse för
bedömning av huruvida avsättning alls skall få ske.

I
kommitténs påpekande, alt nuvarande system tillåter att man avsätter mer än
skillnaden mellan avsättningsårets och jämförelseärets inkomst, tycks ligga ett
ogillande av att så får ske. KLYS kan i så fall inte dela denna inställning.
Som ovan framhållits i samband med diskussionen om värdet av ackumulerad
inkomst (sid. 9) har påpekats att en kulturarbetare ibland för sin försörjning
måste ta annat arbete och bara väntar på sitt "genombrott" för att
kunna sluta detta arbete. Låt oss ta ett exempel. En författare livnär sig som
lärare; han får i och för sig stegvis högre författarinkoms-ter, men de är inte
tillräckligt stabilt höga för att han helt skall våga sadla om; ett år stiger
de dock från 100000 rill 150000 och därmed kan han enligt nuvarande regler
avsätta 100000 kr, som kan bilda bas för hans avsked som lärare och för nästa
års arbete som författare. KLYS anser det i en sådan situation inte bara
rimligt utan nödvändigt att avsättning får ske med mer än mellanskillnaden.

Kommitténs
sista kritik, att nuvarande regler är krångliga, kan KLYS inte dela. Det är
några baselement man måste vara medveten om, men sedan systemet nu fungerat några
år är alla inblandade myndigheter och organisationer väl förtrogna med hur del
skall fungera. Från den enskildes möjlighet att tillgodogöra sig bestämmelserna
skall naturligtvis inte bortses, men dels måste han i regel i sådana här fall
söka sakkunnig hjälp innan han beslutar sig, dels torde han knappast bli
klokare av att läsa kommitténs lagförslag än av att läsa den nuvarande lagen;
båda innehåller element som måste förklaras för en lekman.

Enligt
KLYS uppfattning ger kommitténs tre kritiska anmärkningar ej anledning att
övergå fill ett annat system. Likväl föreslår kommittén detta, såvitt KLYS kan
förstå i första hand för att möjliggöra avsättningar pä lägre nivå än som nu är
möjligt. Till detta vill KLYS anföra följande.

Huvudsyftet
med uppskovskonto är att en person med tillfälligt höga inkomster skall få en
inkomstutjämning som motverkar att progressiva skatten drabbar oskäligt hårt.
Ett skäl till upphovsmannakonto kan också vara, att en kulturarbetare skall få
fördela inkomster så att han kan utnyttja

Prop.
1984/85:93 92

regelmässigt återkommande kostnadsavdrag när
inkomstfluktuationerna eljest inte skulle medge det. Det första syftet
förutsätter uppenbarligen i regel avsättning på relativt hög inkomstnivå, där
marginalskatteskillnaden blir kännbar med respektive utan avsättning. Det andra
syftet kan däremot tillgodoses även på relativt låg avsättningsnivå.

Kulturskattekommitténs förslag möjliggör avsättning av
minimibeloppet 10000 kr redan vid en inkomst om lite drygt 24000 kr - under
förutsättning att jämförelseinkomsten är så låg som 10000 kr. Del nuvarande
systemet medger avsättning av minimibeloppet 10000 kr först vid en inkomst om
40000 kr - vilket i sin lur förutsätter att jämförelseinkomsten är högst 26667
kr. När jämförelseinkomsten ligger högre ger kommitténs förslag sämre
avsättningsmöjligheter än nuvarande lag; skillnaden är märkbar redan vid
jämförelseinkomster på 30-40000 kr (och då mest i de lägre skikten) och blir
med stigande jämförelseinkomst avsevärd. I det nyss angivna exemplet då en
lärare/författare nu får avsätta 100000 kr skulle kommitténs förslag endast
tillåta 35000 kr. Vid en jämförelseinkomst på 200000 kr - och den är realistisk
som exempel pä fall dä skatteprogressionen har mycket negativa effekter på
tillfälliga inkomsttoppar - ger nuvarande lag möjlighet att vid 300000 kr (som
ju blir lägsta möjliga utgångspunkt) avsätta 130000 kr mer än enligt förslaget!

Analysen ger vid handen att kommittéförslaget visserligen
har vissa positiva effekter vid låga inkomster, men mycket negativa vid
medelhöga och höga. Vid låga inkomster är vinsten i form av minskad
skatteprogression ingen eller i varje fall försumbar; fördelen ligger här helt
i möjligheten att med avsättningen täcka kostnader. Eftersom det är de höga
marginalskatternas verkan som skall mildras, ter del sig orimligt att för
dessa udda avdragsfalls skull offra just de grupper som skulle kunna dra fördel
av uppskovskontot. KLYS' slutsats blir således att de vinster som kan göras på
låga inkomstnivåer med kommitténs förslag inte på något sätt uppväger de
förluster som görs av dem som kontot primärt var avsett för.

KLYS har redan framhållit, att det inte bör ses som något
konstruktions-fel, att det nuvarande systemet ger möjlighet till avsättning av
mer än mellanskillnaden mellan avsättningsårets och jämförelseårets inkomster.
Vi har ovan motiverat vår ståndpunkt. Kommitténs kommentar till sin andra
tabell (sid. 121) att dess förslag - som inte tillåter att mer än 70 % av
mellanskillnaden avsätts och som enligt tabellen leder till försämring av
avsättningsmöjligheten med mellan 16 000 och 27 000 kr pä tabellens nivåer —
ger ett mer balanserat utfall, kan därför inte godtas som en objektiv
beskrivning av verkligheten.

På grund av det anförda får KLYS avstyrka kommitténs
förslag att avsättning endast skall få ske med 70% av inkomstökningen. I
stället vill KLYS förorda att det nuvarande systemet bibehålls.

Som
ovan sagts kan KLYS inte avgöra om det är riktigare att göra jämförelser mellan
nettoinkomster än mellan bruttoinkomster. Om det anses riktigare, bör en sådan
ändring göras i det nuvarande systemet.

Skulle det anses att kommitténs system, enligt vilket
avsättningsrätten begränsas till merinkomsten, är riktigare än det nuvarande,
yrkar KLYS, alt systemet utformas så att avsättningen får avse 100% av
mellanskillnaden mellan de båda jämförda inkomsterna.

Föreningen Svenska populärauktorer ansluter sig till
konstnärsnämndens och KLYS' yttranden. Föreningen Svenska tecknare anför:

Prop. 1984/85:93 ' 93

Så
vitt vi kan förstå är de förändringar som Kulturskattekommittén föreslår när
det gäller upphovsmannakonto av den art att det för låga inkomstlägen är av
marginell betydelse. Däremot innebär de en försämring i de högre inkomstlägena.
Avsättning rill ett upphovsmannakonto under ett framgångsrikt inkomstår är ju
en möjlighet för en kulturarbetare att "investera i sig själv" och
kanske kunna satsa full tid på sin konstnärliga verksamhet under de närmast
följande åren. Vi ser ingen anledning att ändra i de nuvarande bestämmelserna
beträffande upphovsmannakonto.

Sveriges
författarförbund avstyrker förslaget och anför:

När
kommittén nu vill ändra på ett fungerande och inarbetat regelsystem är detta
enligt SFFs mening mindre välbetänkt. Visseriigen innebär kommitténs förslag
utvidgade möjligheter för kulturarbetare med låga inkomster att göra
avsättning till upphovsmannakontot, men dessa har av förklarliga skäl
begränsade möjligheter att göra sådan avsättning. Den skattemässiga effekten
av avsättningen i låga inkomstlägen är också mycket begränsad. För
kulturarbetare med tillfälliga inkomsrioppar innebär förslaget väsentliga
försämringar i jämförelse med nu gällande regler.

Lantbrukarnas
skattedelegation anser det däremot väl motiverat att låta nettointäkten bli
avgörande för uppskovsberäkningen. Sveriges industriförbund anför:

Vi
delar kommitténs uppfattning att rätten till uppskov skall grundas på en
jämförelse av förändringarna av nettointäkterna i stället för bruttointäkterna.
Den av kommittén förordade 70 procentsnivån synes därvid också väl avvägd. Vi
tillstyrker därför förslaget i dessa delar.

Förslaget
att tjänsteinkomster i vissa fall skall få ligga rill grund för insättning
kritiseras från administrativt håll. Kammarrätten i Jönköping anför:

Beträffande
upphovsmannaintäkt i inkomstslaget tjänst menar kammarrätten att det i och för
sig, pä de skäl som anförts i betänkandet, finns anledning ifrågasätta om
nuvarande koppling till regler för rörelseidkare är lämplig för de fria
kulturarbetarna. Å andra sidan måste även här i viss mån ifrågasättas om
utvidgningen kan förenas med det grundläggande ändamålet med kontot. Det kan
således ifrågasättas om ifrågavarande inkomst kan anges med sådan grad av
tydlighet att en uppskovsbestämmelse i praktiken blir tillräckligt hanterlig.
Främst kravet på att det skall vara fråga om en anställning av "tillfällig
beskaffenhet" kan bli svårbedömt. Del kan inte heller uteslutas alt
svårigheter kan uppkomma vad gäller bedömningen av om fråga är om upphovsmannaintäkt
eller ej. Vidare skall enligt förslaget från upphovsmannakonto återfört belopp
tas upp som inkomst av rörelse, oaktat det avsatta således kan härtöra från inkomst
av tjänst. Kammartätten har i och för sig ingen erinran häremot, men vill i
samband härmed påpeka den även av kommittén uppmärksammade frågan om risken
för felaktigt uttag av egenavgifter på återförda kontobelopp. Slutligen måste
påtalas att förslaget kan leda till mer eller mindre berättigade krav från
andra yrkesgrupper med oregelbundna inkomster, t. ex. provisionsanställda.

Prop. 1984/85:93 94

Med
hänvisning till ovan angivna synpunkter ställer sig kammartätten mycket tveksam
till förslaget i denna del och förordar att det inte genomförs.

RSV
anför:

RSV
vill bestämt avstyrka denna förändring. Anledningarna härtill är tvä.

För det första är avsikten
med uppskovet att fördela inkomsten under ett gynnsamt år på ett eller flera
efterföljande år med ett sämre utfall. Det saknas anledning att anta att t. ex.
en konstnär just under det mest gynnsamma året har varit tvungen att ta en
tillfällig anställning för att kunna försörja sig. Om anställningen ingår som
ett led i ett projekt e.dyl. som konstnären har åtagit sig är den ju jämförbar
med vilken löpande inkomst som helst och bör inte särbehandlas i förhållande
till annan lön. Eftersom den positiva särbehandling som kontoavsättningen
innebär bör förbehållas de fall där det är mofiverat, dvs. främst de fall som
anges ovan i andra stycket av detta avsnitt, bör uppskov med beskattningen av
tjänsteinkomster inte komma ifråga.

Det andra skälet till att
tjänsteinkomster inte bör få föranleda uppskov är de komplikationer som skulle
uppstå på avgiftssidan. Kommittén föreslär nämligen att de belopp som tas ut
från kontot skall återföras rill beskattning i inkomstslaget rörelse. Det
skulle medföra stora svårigheter att kontrollera i vilka fall
arbetsgivaravgifter redan är betalda resp. i vilka fall egenavgifter skall
påföras. Såsom kommittén har påpekat förekommer detta problem i viss
utsträckning redan i dag, nämligen då det finns ett likställighetsavtal.
Problemets omfattning är dock begränsad, eftersom de skattskyldiga torde
föredra att omedelbart beskattas för sådana intäkter som omfattas av
likställighetsavtal, och på uppskovskontot sätta in endast avgiftspliktiga
intäkter. Om en skattskyldig för visst fall väljer en omvänd ordning - att fä
uppskov med den inkomst som omfattas av likställighetsavtal - ankommer det på
honom att visa att egenavgifter inte skall beräknas när beloppet återförs till
beskattning. RSV anser att detta för de skattskyldiga relativt svårbegripliga
och för beskattningsmyndigheterna svårkontrollerade område inte bör utvidgas.

Länsstyrelsen
i Uppsala län anför:

På
främst en punkt medför den av kommittén föreslagna ordningen att tillämpnings-
och kontrollsvårigheter uppkommer. Det gäller de avsättningar som härtör från
inkomst av tjänst eller inkomst som omfattas av likställighetsavlal. Vid
återförandet av dessa inkomster förutsätter kommitténs förslag att dessa ej
drabbas av egenavgifter. För undvikande av tillämpningsproblem har kommittén
valt att lägga bevisbördan på den skattskyldige. Ett visst belopp skall undantas
från avgiftsbeläggning endast om den skattskyldige uttryckligen yrkar det och
styrker att avsättningen härtör från tjänsteinkomst eller inkomst som omfattas
av likställighetsavtal. Här är att märka att reglerna ställer stora krav på
ordnade noteringar och underlag. Kommittén har beträffande
bokföringsskyldigheten funnit det angeläget att förenkla för kulturarbetarna.
Med hänsyn härtill förefaller det tveksamt om vad som kan vinnas, genom att i
underlaget för avsättningarna inräkna även tillfälliga tjänsteinkomster och
inkomster som omfattas av likställighetsavtal, motsvaras av ett system som
ställer stora krav på dess användare.

Prop.
1984/85:93 95

Styrelsen
för Sveriges författarfond tillstyrker förslaget. KL YS fillstyrker förslaget
och anför:

Som
tidigare framhållits kan det ibland vara en tillfällighet om en kulturarbetarinkomst
redovisas under tjänst eller under rörelse. Del har därför kunnat innebära en
orättvisa, att upphovsmannakonto endast fått avse rörelseinkomster; en rillfälligt
hög inkomst av projektanställning inom yrket har således ej räknats vare sig
som jämförelseinkomst eller vid beräkning av avdrag.

Föreningen
Svenska tonsättare anför:

Tonsättarnas
inkomster består dels av upphovsrättsliga ersättningar dels av ersättningar för
uppdrag/anställning. De upphovsrättsliga ersättningarnas storlek är ofta
mycket varierande från år till år och tonsättarna har varken möjlighet att
påverka eller i förväg beräkna dessa inkomster. Det är emellertid lika omöjligt
för tonsättarna att beräkna om och när han/hon får ett kompositionsuppdrag.

Enligt
den nuvarande lagen om upphovsmannakonto berättigar enbart sådan inkomst till
uppskov som någon uppburit i egenskap av upphovsman. Det riktiga behovet av
möjligheten till avsättning till kontot uppstår för tonsättarens del när
han/hon får en stor beställning och det slumpar sig sä att under samma år
kommer en stor STIM-avräkning som ackumulerar upphovsrättsliga ersättningar
från flera ridigare års arbete. Fst vill därför understryka vikten av, att
enligt kommitténs förslag, inkomst av tjänst av fillfällig beskaffenhet inom
upphovsmannens verksamhetsområde får medräknas vid beräkning av
avsättningsrätt.

Svenska
teaterförbundet anför:

Teaterförbundet
finner det viktigt att nuvarande system utvidgas till att också omfatta
utövande konstnärer, samt intäkt av tjänst om intäkten härtör från en
anställning av tillfällig beskaffenhet.

Sveriges
författarförbund tillstyrker förslaget. Svenska revisorsamfundet SRS anför:

Inkomstslaget
tjänst har inte i något annat sammanhang tillåtits ingå i underlag för
avsättning eller annan periodisering. Tillräckliga skäl har enligt samfundets
mening inte förebragts för att nu införa andra principer.

Sveriges
advokatsamfund ifrågasätter om inte också uppfinnare skall ha rätt att göra
insättning från inkomst av tjänst. Enligt samfundet är det inte ovanligt att
också en uppfinnare har tillfälliga anställningar vid sidan av sin uppfinnarverksamhet.

Åtskilliga
remissinstanser har kommenterat förslaget att fotografer och utövande
konstnärer skall få utnyttja uppskovssystemet.

Statens kulturråd,
konstnärsnämnden, styrelsen för Sveriges författarfond. Svenska
musikerförbundet och Sveriges författarförbund tillstyrker förslaget.

Prop 1984/85:93 96

Kammarrätten
i Jönköping anser inte att fotograferna bör ha rätt till uppskov. Kammartätten
anför;

Såvitt
gjdler fotografer finner kammartätten aU de av kommittén redogjorda skälen mot
denna utvidgade rätt till skattemässig inkomstutjämning är så starka att
fotograferna generellt inte skall omfattas av uppskovslagstiftningen. En sådan
utvidgning kan inte anses stå i överensstämmelse med de grundläggande syften
och förutsättningar för kontots införande för vilka kammarrätten fidigare i
korthet redogjort. Alternativet är att utskilja och definiera de fotografer som
borde komma i fråga, vilket dock torde vara svårt all åstadkomma. Kammartätten
avstyrker således kommitténs förslag om en generell utvidgning i denna del.

Förslaget
tillstyrks däremot av RSV och Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund. KL YS
anför:

KLYS
har alltid räknat fotograferna rill gruppen skapande konstnärer; de är alltså
kulturarbetare i de betydelser ordet kan ha i kultur- och fackpolitiska
sammanhang. När den nuvarande lagen om upphovsmannakonto förbereddes, utgick KLYS
därför från att fotograferna skulle medräknas bland övriga upphovsmän; de har
ofta en arbets- och inkomstsituarion som är lik andra bildkonstnärers. Att de
ej medtogs den gången blev en besvikelse. Det är därför mycket
tillfredsställande att Kulturskattekommittén nu föreslår att nyssnämnda
synpunkter tillgodoses.

RSV
kommenterar förslaget att ge utövande konstnärer rätt att utnyttja upphovsmannakonto.
RSV anför:

När
det däremot gäller förslaget att utvidga uppskovsmöjligheterna till att omfatta
också utövande konstnärer vill RSV anföra följande. Del starkaste skälet till
att införa upphovsmannakonton var, att det beroende på den tid det tar att
framställa ett verk, möjligheterna till avsättning och variationerna i
efterfrågan, kan förflyta långa perioder under vilka verkets upphovsman får
ringa eller ingen inkomst av sitt arbete. När inkomst senare flyter in kan den
i vissa fall uppgå till betydande belopp under en relativt kort tidrymd,
varefter ännu en period med låga inkomster kan inträda. Dessa förhållanden torde
ofta gälla för bl. a. författare, bildkonstnärer och tonsättare.

För
utövande konstnärer, t. ex. musiker eller recitalörer, kan inkomstens storiek säkeriigen
också variera kraftigt mellan åren. Orsaken till variationen i inkomst för
dessa kategorier torde emellertid inte vara densamma som för upphovsmän.
Anledningen torde i stället vara en i och för sig naturiig variation i antalet
arbetstillfällen, som inte har något direkt samband med att del tar lång tid
att framställa ett nytt verk som kan föranleda nya inkomster.

Att
arbetstillfällena för en utövande konstnär kan vara få, så att vederbörande
under vissa perioder är utan engagemang, bör enligt RSVs mening inte åtgärdas
med hjälp av skattelagstiftningen. Detta skulle nämligen omedelbart leda till
krav från andra grupper med varierande inkomster, alt också få göra konloavsältningar.
RSV anser att uppskovsmöjligheten bör reserveras för sådana kategorier där det
på grund av en lång framställnings- eller tillväxtperiod är ofrånkomligt med
stora variationer i inkoms-

Prop.
1984/85:93 97

tens storlek. Detta slag av uppskovsmöjlighet bör därför
inte utvidgas utöver vad som redan gäller (upphovsmannakonto, uppfinnarkonto
och skogskonto).

Taxeringsnämndsorförandenas riksförbund anför:

Däremot anser förbundet att arbetsförhållandena för
utövande konstnärer avviker på ett sådant sätt från vad som gäller för dem som
i dag omfattas av uppskovsmöjligheterna att fråga därmed uppkommer om möjligheter
för inkomstutjämning även för vissa andra grupper skattskyldiga, t. ex. vissa
idrottsmän. Förbundet anser att möjligheterna till uppskov måste vara
begränsade. Den föreslagna utvidgningen medför, som antytts, att man får en
mindre naturlig gränsdragning än enligt dagens regler. TOR avstyrker därför
kommitténs förslag.

KLYS anför:

Även kommitténs förslag att musiker och skådespelare skall
få göra avsättning till uppskovskonto finner vi välgrundat. För att undvika
missförstånd vill KLYS här dock korrigera ett uttalande från kommittén (sid.
123 yn). När en skapande upphovsman exekverar sitt eget verk är han inte
"utövande konstnär" utan han utövar just en del av sin upphovsrätt
sådan den beskrivs i 2 § upphovsrättslagen. För att en tonsättare skall få
räkna in framförandet av egna verk eller en författare skall få medräkna
inkomster av egna diktuppläsningar behövs således ej den här föreslagna
utvidgningen. Det är emellertid en marginell anmärkning; det väsenfiiga är att
de egentliga exekutörema på frilansbas får möjlighet till uppskov med beskattning.

Svenska artisters och musikers intresseorganisation anför:

Grundtanken bakom upphovsmannakonto är att tillfälligt
höga inkomster skall kunna jämnas ut sä att den progressiva skatten inte skall
drabba den enskilde kulturarbetaren oskäligt hårt.

Med hänsyn till den mycket ojämna inkomst som ofta är en
utövande konstnärs stora dilemma, är det angeläget att även dessa
"utövande" yrkesgrupper inkluderas i systemet.

Lantbrukarnas skattedelegation anför:

Däremot ställer sig delegationen tveksam rill förslaget
att utövande konstnärer skall omfattas av uppskovsmöjligheten. Om utvidgning
sker på detta sätt kan även andra grupper med fog göra anspråk på att få samma
behandling. Delegarionen avstyrker därför förslaget i denna del.

Förslaget att uppfinnare som är delägare i handelsbolag
skall få utnyttja uppskovssystemet berörs i flera yttranden.

Kammarrätten i Jönköping anför:

Såvitt gäller uppfinnarkonto tillstyrker kammartätten att
även en uppfinnare, som är delägare i handelsbolag med inkomst frän en av
honom gjord uppfinning, skall omfattas av uppskovsrätt. De av kommittén därvid
angivna restriktionerna finner även kammarrätten nödvändiga. 7 Riksdagen 1984/85. 1 saml. Nr
93

Prop. 1984/85:93 98

RSV anför:

Beträffande rätt till insättning på uppfinnarkonto dä
verksamheten bedrivs i handelsbolagsform har chefen för budgetdepartementet
redan uttryckt en uppfattning i denna fråga (prop 1981/82:79): en utvidgning
av uppskovsreglerna till att omfatta även inkomst som tillfaller handelsbolag
skulle komplicera regelsystemet. Detta uttalande gällde frågan helt generellt.
Om man dessutom skulle medge uppskov enbart för uppfinnaren/ uppfinnarna i
handelsbolaget och endast de intäkter i bolaget som avsåg exploatering av
uppfinningarna skulle möjigheterna till en effektiv kontroll av att reglerna
följdes bli mycket små. Denna utvidgning i fråga om uppskovsmöjligheter strider
direkt mot kravet på förenklingar i skattelagstiftningen, varför RSV avstyrker
förslaget.

STU anför:

Det är också bra att de föreslagna reglerna även omfattar
delägare i handelsbolag som har uppfinnarintäkterna från handelsbolaget.

STU ifrågasätter dock om den hårda restriktion, att
bolagets verksamhet uteslutande får avse utnyttjandet av uppfinningen, är
nödvändig. Det torde inte vara mycket svårare att renodla uppfinnarinkomsten i
ett handelsbolag än i en enskild firma.

Enligt prop. 1981/82:79 kan uppfinnarintäkt uppstå när en
uppfinning utnyttjas som ett led i tillverkningen av produkt. I detta fall
eller om bolaget tillverkar en produkt som kompletterar den produkt
uppfinningen avser, kan uppfinnaren/delägaren enligt den föreslagna regeln ej
utnyttja uppskovskonto.

Det förekommer mänga fall där ett handelsbolags
huvudsakliga verksamhet beslår i att utnyttja av delägare gjorda uppfinningar
men också omfattar viss uppdragsverksamhet. Även ett mycket begränsat sådant
uppdrag skulle diskvalificera delägare att utnyttja uppskovskonto. Problemet
kan naturligtvis lösas genom att man bildar två olika handelsbolag för de båda
verksamhetsgrenarna, men det synes vara en onödig komplikation.

STU anser att förslaget bör ändras och att § 4 kan
tillämpas även beträffande handelsbolag.

Sveriges industriförbund anför:

Inom kommittén har också övervägts huruvida uppskovsrätten
skall avse även uppfinnarinkomster från handelsbolag. Del föresläs därvid att
uppfinnare som är delägare i handelsbolag skall omfattas av uppskovsräl-ten
medan däremot andra delägare ej skall ha sådan rätt. Principiellt anser vi att
det kan ifrågasättas om inte alla delägare bör beskattas pä samma sätt.

Det främsta skälet till uppskovsrätlen är att uppnå en rimlig
resultatutjämning mellan åren. Med hänsyn härtill kan något skäl alt beskatta
det kapital eller arbete som tillförs av andra än uppfinnare knappast åberopas.
Vi anser därför att uppskovsrätten bör omfatta samtliga bolagsdelägare.

Två remissinstanser anser att reglerna för upphovsmannakonto
skall kompletteras på motsvarande sätt. Svenska sparbanksföreningen anför:

Prop.
1984/85:93 99

Det saknas enligt föreningens mening skäl att göra skillnad
mellan upphovsmannakonto och uppfinnarkonto i fråga om rätten för delägare i
handelsbolag att göra avsättningar. Det är nämligen myckel vanligt även bland
kulturarbetare, t. ex. läromedelsförfattare, att verksamheten drivs i
handelsbolag.

Läromedelsförfattarnas förening anför:

Precis som del är vanligt att uppfinnare arbetar rillsammans
med andra i handelsbolagets form är det vanligt att läromedels- och
faktaförfattare gör del. LFF har för sin del svårt att förstå varför inte en
upphovsman, vilken är delägare i handelsbolag på samma sätt som uppfinnare,
skall omfattas av uppskovsrätt. Självklart skall upphovsmannen, liksom
uppfinnaren, vara skyldig att förebringa all den utredning, som erfordras för
att uppskovsrätten skall kunna konstateras, så att ej andra delägare än
upphovsmannen själv kommer i åtnjutande av uppskovsrätlen.

LFF föreslår att sista meningen i 1 § i "Lag om
uppskovskonto för upphovsmän m.fl." får samma lydelse som motsvarande
paragraf i "Lag om uppskovskonto för uppfinnare", dvs. "Delägare
i dödsbo, för vilka reglerna om handelsbolag skall tillämpas, har inte rätt
till uppskov för bolagets inkomst".

Konsekvenserna för bankernas del av omläggningen av uppskovsreg-lema
berörs också i två yttranden. Svenska bankföreningen anför:

De förutsättningar som gäller för inbetalning till upphovsmannakonto
resp. uppfinnarkonto enligt de båda lagförslagen därom är tämligen vagt angivna
i lagtexten. En insättning på ett sådant konto kan i och för sig inte utan
vidare åberopas för uppskov med erläggande av skatt. Det är dock ändå en risk
att den person som fått ett sådant konto öppnat för sig och fått göra
insättningar pä kontot uppfattar detta som en garanti för att han skall få
uppskov med eriäggande av skatten med efterföljande kritik mot banken, som medgett
insättningarna, för det fall uppskov inte skulle medges. Det är därför från
bankernas synpunkt angeläget att förutsättningarna för inbetalning till sådana
konton preciseras tydligare i lagtexten än som gjorts i kommitténs förslag.

Sveriges föreningsbankers förbund anför:

De båda kontoformerna har givetvis en viktig funktion för
upphovsmän och uppfinnare. Ur bankernas synpunkt har de emellertid endast en
marginell betydelse.

Från
bankernas synpunkt finns ingen anledning att anlägga andra synpunkter på
ifrågavarande konton än att reglerna för dessa skall vara så enkla och tydliga
att de kan hanteras av bankernas personal och att de kan anpassas till
bankernas kontorutiner. Nu gällande regler har - såvitt SFF erfarit - inte
medfört några nämnvärda problem i dessa hänseenden.

Utan att vilja framföra någon kritik mot det materiella
innehållet i kommitténs förslag kan SFF konstatera att det är svårt att ha
någon bestämd uppfattning huruvida de nya reglerna blir lättare att tillämpa
för bankerna - eller för andra som påverkas av förslagen.

Prop.
1984/85:93 100

12
Kvittning vid beräkning av underlag för tilläggsbelopp

Kommittén
föreslår att en ny kvittningsregel skall införas vid beräkning av underlag för
det i statsskatten ingående tilläggsbeloppet. Enligt den föreslagna regeln
skall underskott i rörelse avseende litterär och konstnärlig verksamhet få
kvittas mot överskott av rörelseinkomst eller tillfällig tjänsteinkomst inom
samma verksamhetsområde.

Från
administrativt håll avstyrks - med ett undantag - förslaget.

Kammarrätten
i Jönköping anför:

Kommitténs
förslag om undantag för kulturarbetare är av genomgripande karaktär.
Kulturarbetarna skulle få en kviitningsmöjlighet som andra grupper saknar,
trots lika vägande skäl. Som exempel kan anges skattskyldig som kan ha flera rill
rörelse hänförliga förvärvskällor. Frågan om ytterligare undantag frän kvittningsförbudet
måste självfallet uppmärksammas. På sätt kommittén angivit är en sådan översyn
avsedd. Kammarrätten är av den bestämda uppfattningen att frågan om utvidgning
av de situationer i vilka kvittningsrätt eventuellt skall medgivas måste tas
upp i ett större sammanhang och föregås av en mer djupgående utredning, än vad
som varit möjligt för kulturskattekommittén. Att nu genomföra ett undantag
enbart för kulturarbetarnas vidkommande bör enligt kammarrättens mening inte
komma i fråga. För övrigt ifrågasätts om inte syftet med förslaget i viss
omfattning kan tillgodoses genom att omkostnaderna i fråga till större del
avdrages under inkomst av tjänst. För det fall genomförande av förslaget
övervägs vill kammartätten peka på vissa tillämpningssvärig-heter, som kommer
att uppstå. Det anges bl. a. som förutsättning att fråga är om en tillfällig
anställning inom kulturarbetarens verksamhetsområde. Vad som skall avses med
"tillfällig anställning" och "inom sitt verksamhetsområde"
torde kräva ytterligare klargöranden. Kan t. ex. en långvarig deltidsanställning
som lärare vid en konstskola betraktas som sådan för en bildkonstnär?

Kammartätten
kan således inte tillstyrka att ett förslag om ytterligare undantag enbart för
kulturarbetarnas vidkommande nu genomförs. Frågan bör dock särskilt
uppmärksammas av 1980 ärs företagsskaltekommilté.

RSV
anför:

RSV
delar kommitténs uppfattning att det s. k. kvittningsförbudet kan medföra skattemässigt
negativa effekter för sädana kulturarbetare som tagit tillfällig anställning
men som eljest redovisar sina intäkter i inkomstslaget rörelse. RSV vill dock
i detta sammanhang betona att problemet uppkommer först då underlaget för
tilläggsbelopp överstiger den s.k. brytpunkten. Mot bakgrund av redogörelsen i
avsnittet Kulturarbetarnas ekonomiska och sociala villkor synes problemet vara
av liten omfattning.

Det problem som kommittén
i detta sammanhang har tagit upp torde emellertid inte vara unikt för
kulturarbetare. RSV kan peka på en rad skilda verksamhetsområden, där utövaren
vanligen redovisar sina intäkter i inkomstslaget rörelse men där det kan
förekomma skilda slag av tillfälliga anställningar. Här må nämnas t. ex.
arkitekter eller konsulter av skilda slag (data-, ingenjörs-, VVS-). Om man
inför denna kvittningsrätt för kulturarbetarna torde det vara ofrånkomligt att
även dessa andra grupper kräver en

Prop.
1984/85:93 lOl

motsvarande
kvittningsrätt. För att man skall kunna åstadkomma denna kvittningsrätt för
kulturarbetarna torde det därför vara ofrånkomligt med en generell kvittningsrätt
avseende underskott av rörelse/rillfällig anställning.

Den
föreslagna lösningen synes härutöver medföra vissa praktiska problem. Detta
gäller bl. a. begreppet "tillfällig anställning". Kommittén har inte
själv kunnat lämna någon definition på detta begrepp (s. 103 i betänkandet).
Man har funnit att det inte är lämpligt att fixera någon tidsgräns, bl. a.
beroende pä att en projektanställning kan vara ett deltidsuppdrag som under en
längre lid utförs vid sidan av den vanliga verksamheten. Man har därför
konstaterat att en friare prövning bör ske och hänföra sig till att anställningen
är ett naturligt inslag i den verksamhetsform varunder vederbörande bedriver
sitt arbete. Enligt RSVs bedömning medför detta krav på en friare prövning
utomordentligt stora tillämpningsproblem - särskilt som kvittningsrätten,
enligt vad ovan anförts, inte torde kunna begränsas till enbart
kulturarbetarna.

Ett
härmed sammanhängande praktiskt problem är frågan vilken utredning som den
skattskyldige skall kunna prestera för att kunna erhålla den yrkade kvittningen.
Det torde i mänga fall bli svårt för den skattskyldige att redan under
taxeringsåret visa att den ifrågavarande anställningen är av tillfällig natur.
I många fall torde delta kunna visas först efter taxeringsårets utgång. Detta
innebär att beslutsunderlaget finns tillgängligt först i skaltedomstolarna.
Förslaget torde därför medföra en ökad arbetsbörda både för
beskattningsmyndigheterna och för skattedomstolarna.

Den
kritik som ovan riktats mot den föreslagna kvittningsrätten gäller i lika hög
grad förslaget till kvittningsrätt när en kulturarbetare har flera förvärvskällor
inom inkomstslaget rörelse. Om kvittningsrätten skulle avse enbart
kulturarbetare torde stora problem uppkomma vid beskattningsmyndigheternas
prövning "utifrån allmänna bedömningsgrunder" vad som är att hänföra till
Htterär eller konstnärlig verksamhet. Även här torde andra grupper i samhället
komma att kräva en motsvarande kvittningsrätt, varför denna i så fall måste
göras generell.

RSV
avstyrker förslaget om en särskild kvittningsrätt för kulturarbetare.

Enligt
RRV komplicerar förslaget den nyligen genomförda skattereformen. RRV avstyrker
därför förslaget.

Länsstyrelsen
i Uppsala län har däremot inget all erinra mot förslaget. Länsstyrelsen anför:

Så
som kommittén noterat (sid. 103 f) kan begreppet tillfällig anställning föranleda
gränsdragningsproblem. För undvikande av dessa synes kommittén förorda att
bevisbördan för att fråga är om en tillfällig anställning läggs på den
skattskyldige vilken även har att framställa särskilt yrkande om att kvittning
skall ske. För att undvika rättsosäkerhet finner länsstyrelsen det vara av
vikt att närmare anvisningar rörande när en anställning skall anses vara av
tillfällig natur ges.

Länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län anför:

Enligt
länsstyrelsens uppfattning bör det föreligga ett direkt samband mellan
inkomsterna och kostnaderna för att kvittning skall tillålas. Enbart det
förhållandet att verksamheterna är ett utflöde av en persons skapande

Prop.
1984/85:93 102

förmåga är inte tillräckligt. Det föreslagna undantaget
från kvittningsförbudet är därför inte motiverat. Länsstyrelsen avstyrker
förslaget i denna del.

Länsstyrelsen i Västerbottens län anför:

En kvittningsrätt på sätt föreslås skulle sannolikt
medföra svåra av-gränsningsproblem mellan förvärvskällorna samt svårighet även
då det gäller att avgöra om samma verksamhetsområde föreligger. Det synes i
stället vara att föredra - i den mån kulturarbetaren finner att samma
verksamhetsområden är i fråga - att denne i rörelsebilagan redovisar den intäkt
som annars skulle ha redovisats i förvärvskällan tjänst, och träffar s. k.
likställighetsavtal med uppdragsgivaren. Genom ett sådant förfarande skulle
kravet på kvittning endast i undantagsfall vålla problem. Skulle
förvärvskällorna vara så vitt skilda alt de inte kan redovisas i samma
inkomstslag, synes anledning saknas att införa någon kvittningsrätt mellan
förvärvskällorna. Av kommittén föreslagen kvittningsmodell bör inte infö-

Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund anför:

Kommittén har visat att kvittningsförbudet kan medföra skattemässiga
negativa effekter för kulturarbetare som har tillfällig anställning, men som i
övrigt redovisar sina intäkter i rörelse. TOR delar kommitténs uppfattning att
detta förhållande inte är materiellt helt rillfredsställande. En förutsättning
för att situationen uppstår är emellertid att underlaget för tilläggsbelopp överstiger
brytpunkten vilket torde innebära att det här är fråga om ett relativt
begränsat antal skattskyldiga. Man kan också räkna med att andra kategorier
skattskyldiga anser sig drabbade på motsvarande sätt (se t. ex. betänkandet Kreariv
finansiering, SOU 1983:59, sid. 319 ff). En prövning av frågan om kvittningsrätt
bör därför ske först i ett störte sammanhang.

Svenska uppfinnareföreningen anser det beklagligt att
förslaget inte synes omfatta uppfinnare. I övrigt är remissutfallet i stort
sett positivt. Konstnärsnämnden tillstyrker förslaget. KLYS tillstyrker
förslaget och anför:

Kommunalskattelagens strikta uppdelning på olika
inkomstslag och den nyligen införda begränsningen av rätt tilf
underskottsavdrag skulle, om reglerna tillämpades fullt ut, kunna få mycket
negativa konsekvenser för vissa kulturarbetare, konsekvenser som uppenbarligen
inte kan ha varit avsedda när avdragsbegränsningen infördes. Om en
kulturarbetare redovisar sin inkomst under rörelse eller under tjänst kan
mången gång bero av tillfälligheter, trots att det hela tiden är fråga om en
och samma verksamhet. Det förslag som Kulturskattekommittén framlägger innebär
att denna verksamhet skattemässigt behandlas som den enhet den är, även om
inkomster och utgifter i deklarationen hamnat under skilda inkomstslag. När
kommittén nu valt att avvisa KLYS' krav på ett särskilt inkomstslag för
kulturarbetare (4.3), blir det desto viktigare att de föreliggande problemen
löses genom den föreslagna kvittningsrätten mellan olika inkomstslag
hänförliga rill samma litterära eller konstnärliga verksamhet.

Prop. 1984/85:93 103

Sveriges författarförbund anför:

KL:s strikta uppdelning i inkomstslag har vållat stora
problem för kulturarbetare. Den konstnärliga och litterära verksamheten är i
sig homogen medan den skattemässiga behandlingen av verksamheten delar densamma
på ett för kulturarbetaren ofördelaktigt och onaturligt sätt. En generell
lösning av många av kulturarbetarnas problem hade varit att tillskajia
inkomstslaget "inkomst av litterär och konstnärlig verksamhet". SFF
kan inte finna att kommitténs argument mot ett sådant inkomstslag är övertygande.
Mot bakgrund av kommitténs inställning i den frågan finner SFF det ytterst
angeläget att den föreslagna kvittningsrätten genomföres och tillstyrker
kommitténs förslag till komplettering av 10 § 4 mom. b) lagen om statlig
inkomstskatt.

Lantbrukarnas skattedelegation anför:

Problemet med att kvittning i princip inte fillätes mellan
olika förvärvskällor vid beräkning av tilläggsbeloppet är inget specifikt
problem för kulturarbetare. Frågan berör många andra inkomsttagare och har
störst praktisk betydelse för höginkomsttagare. Bl. a. konsulter av olika slag
kan drabbas av den begränsade kvittningseffekten. Inom lantbruket har 1981 års
allmänna fastighetstaxering tillskapat en mängd nya taxeringsenheter vilket
medfört att mänga lantbrukare tvingats dela upp fastighetsinkomsten på flera
olika förvärvskällor.

Delegationen
uttalade sig mycket kritiskt mot att förvärvskälleproblemet inte löstes vid
tillkomsten av inkomstskattereformen. Frågan skulle enligt propositionen tas
upp av KUSK-utredningen. Denna utredning lades emellertid ned en kort tid
därefter. Det förefaller troligt att 1980 års företagsskattekommitié kommer att
få tilläggsdirektiv att se över förvärvskällebegreppet. Några sädana direktiv
har emellertid inte presenterats. Måhända vill man inom finansdepartementet
först avvakta del ovannämnda betänkandet om stakelmetoden.

Delegationen finner således att den förevarande frågan bör
lösas i sitt störte sammanhang och att det kan förväntas att 1980 års
företagsskattekommitté anförtros denna uppgift.

Sveriges advokatsamfund anför:

Samfundet tillstyrker kommitténs förslag till utvidgad kvittningsrätt
för kulturarbetare vid beräkning av tilläggsbelopp. Samfundet ställer sig dock
frågande till varför denna fråga inte utretts och beaktats vad gäller uppfinnare,
vilka i många fall torde ha likartade inkomstförhällanden som kulturarbetarna.

13 Förlustavdrag

Kommittén påpekar att underskott i en förvärvskälla inte
kan kvittas mot ett senare års överskott i samma förvärvskälla och att uttaget
av egenavgifter därför kan bli högre än vad som är mofiverat. Kommittén

Prop. 1984/85:93 104

anser att reglerna på detta område bör ändras. För den
händelse detta inte skulle ske i samband med en allmän översyn av lagen om
förlustutjämning anvisar kommittén två olika sätt att lösa problemet.

De flesta av de remissinstanser som har kommenterat frågan
anser att problemet bör lösas i ett störte sammanhang.

Kammarrätten i Jönköping anför:

Kommittén avger i denna del inte något förslag.
Kammarrätten vill dock anföra att även denna fråga bör lösas vid en mer
omfattande översyn och kan lämpligen behandlas av företagsskattekommittén.

RSV anför:

Det problem som kommittén i detta sammanhang pekat på
medför -såsom kommittén också funnit - inte enbart nackdelar för den skaltskyldi-ge.
RSV finner därför att detta problem har en mer perifer betydelse såväl för
kulturarbetarna som för rörelseidkare i allmänhet. Mot detta skall ställas att
de framlagda förslagen innebär båda en stor komplicering av den redan svåra
lagstiftningen om förlustutjämning. Kommittén har själv pekat på bl. a.
problemet då överskottet i förvärvskällan inrymmer såväl sådant belopp för
vilket arbetsgivaravgifter skall erläggas som sådant vara egenavgifter skall
tas ut. Även andra problem, såsom frågan huruvida förlustavdrag i
förvärvskällan ändå skall ingå i underlaget för tilläggsbelopp, kvarstår.

Mot
bakgrund av det anförda delar RSV kommitténs uppfattning att ifrågavarande
spörsmål bör tas upp först i samband med en allmän översyn av lagen om
förlustutjämning. RSV avstyrker därför båda de nu framlagda förslagen.

Länsstyrelsen i Uppsala län anser att man med en
förlustutjämning inom förvärvskällan skulle komma till rätta också med
problemen kring gränsdragningen mellan hobbyverksamhet och rörelse.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har inget att
erinra mot att förlustutjämning får göras i förvärvskällan.

Länsstyrelsen i Västerbottens län anför:

På grund av att frågan om förlustavdrag ingår i
företagsskattekommitténs arbetsområde, synes inte motiverat att inom nu
berörda område vidta någon ändringsätgärd. I sak kan anföras att kravet på all
förlustavdrag skall belasta den förvärvskälla som föranlett avdraget synes
berättigat, men bör gälla generellt för förvärvskällor och oberoende av
verksamhetsområde.

Ta.xeringsnämndsordförandenas riksförbund anser att frågan
bör tas upp först i samband med en allmän översyn av förlustutjämningslagen.

Konstnärsnämnden och styrelsen för Sveriges författarfond
anser att förändringar bör genomföras.

Svenska uppfinnareföreningen anför:

Prop. 1984/85:93 105

Vi
vill vidare betona väsentligheten av att bestämmelser för förlustavdrags hänförlighet
till den förvärvskälla vari förlust uppstått, snarast och helst i detta
sammanhang bearbetas och införes.

Lantbrukarnas
skattedelegation anser alt förbudet att vad gäller egenavgifter kvitta
överskott och underskott i olika förvärvskällor har störte betydelse än kvittningen
mellan olika år. Delegationen vitsordar dock att den skattemässiga behandlingen
av underskoltsavdrag kan få en negaliv inverkan på underlaget för beräkning av egenavgifter.

Svenska
revisorsamfundet SRS instämmer i kommitténs resonemang och anser att ändringar
bör göras i anvisningarna till 22 och 29 §§ kommunalskattelagen. Sveriges
advokatsamfund förordar däremot alternativet med en ändring av förlustutjämningslagen.

Sveriges
industriförbund anför:

Vi
instämmer i den kririk som framförts från uppfmnarhåll såvitt avser förlustavdrag
och uttaget av egenavgifter. Vi får därför förorda en snar lösning på
problemet.

14
Avgiftsfrågor

Kommittén
föreslår ökade möjligheter att genom s. k. likställighetsavtal flytta över
skyldigheten att betala socialavgifter till kulturarbetares motpart. Kommittén
föreslår vidare att kulturarbetare skall erlägga allmän löneavgift endast på
inkomster som överstiger 16 basenheter.

I
det följande behandlas först förslaget om ökad användning av likställighetsavtal.

Kammarrätten
i Jönköping anför:

I
likhet med kommittén anser kammarrätten att de för vissa situationer aktuella
administrativa problemen inte är av den tyngden att de bör förhindra en
överflyttning i ökad omfattning av avgiftsskyldigheten fill kulturarbetarnas
motparter. På de i betänkandet anförda skälen förordar även kammartätten att
detta bör tillgodoses genom ökad användning av likställighetsavtal. Föreslagna
lagändringar lämnas utan erinran. Kammarrätten vill dock ifrågasätta om de
ersättningar som bör komma i fråga även bör inbegripa den situationen att en
enskild som ej har beställt verket, förvärvar detsamma utan avsikt att hålla
det tillgängligt för allmänheten.

RSV
anför:

RSV
delar kommitténs uppfattning att en utvidgning av möjligheten att träffa
likställighetsavtal är önskvärd. Om den som betalar ut ersättningen skall
betala arbetsgivaravgiften blir uppbördsförfarandet enklare samridigt som
möjligheten fill kontroll ökar. Enligt RSVs uppfattning bör därför kravet på
likställighetsavtal omfatta fler grupper än de kommittén föreslär. Verket vill
därför föreslå att denna fråga utreds i ett störte sammanhang, dvs. huruvida
det är möjligt att utvidga kravet på likställighetsavtal.

Prop. 1984/85:93 106

Länsstyrelserna
i Uppsala, Göteborgs och Bohus samt Västerbottens län är positiva till
förslaget. Riksförsäkringsverket är däremot mycket kritisk. Verket anför:

Kommitténs
förslag bryter helt mot hittills gällande regler, att arbetsgivaravgifter
skall erläggas av arbetsgivare och uppdragsgivare på ersättningar för utfört
arbete för vederbörandes räkning. Skulle kommitténs förslag genomföras, är det
uppenbart att det bör utvidgas till ett generellt system, vilket helt skulle
rycka undan grunden för nuvarande avgiftssystem.

I
sammanhanget vill verket också peka på att förslaget inte tillför kultursektorn
några reella resurser. Brist på medel kan självfallet inte på detta sätt
ersättas av ändrade administrativa regler.

Bortsett
från vad nu nämnts för kulturskattekommitténs förslag till nya lagbestämmelser
om särbehandling av vissa yrkesgrupper med avseende på skatter och avgifter
utvecklingen tillbaka i en tid som i stället bör präglas av försök till
förenkling och samordning. Kommitténs belänkande innebär ett klart avsteg frän
de direktiv (1982:28) som regeringen lämnat till samtliga kommittéer med
avseende på reformer inom skatteområdet.

I
direktiven till socialavgiftsutredningen och av själva utredningsbetänkandet
(Ds S 1983:7) framgår även att olikheter mellan reglerna på avgifts-och
skatteområdet bör ses över i syfte att uppnå överensstämmelse. Dessutom kan
hänvisas till vad som anges i regeringens proposition 1978/79:11 om åtgärder
mot krångel och onödig byråkrati m.m., där följande påpekande återfinns.

"Krångel
i förvaltningen och i rättstillämpningen kan också ha sitt ursprung i
kollisioner mellan olika lagstiftningskomplex. I en samhällsutveckling som
präglats av successiva reformer är det naturligt att besluten lagrats på
varandra. I många situationer nödgas den enskilde söka ledning i flera olika
lagar eller ta kontakt med flera olika myndigheter för att få besked eller
bistånd. Specialiseringen i den offentliga sektorn ställer krav på samordning
och sammanjämkning av olika intressen.

Onödigt
komplicerade regler måste undanröjas successivt allteftersom problemen
upptäcks. Men det är också viktigt att vi noga uppmärksammar krångelaspekterna
i det löpande reformarbetet. Hur mycket krångel som skall accepteras är i
grunden en avvägningsfråga, men frågan ställs ofta inte därför att
beslutsfattarna inte har skaffat sig tillräcklig kunskap om de administrativa
konsekvenserna av de åtgärder som föreslås. Många misstag i
lagstiftningsarbetet har sin grund i ett otillräckligt beslutsunderlag."

Om
kulturskattekommitténs förslag skulle genomföras kommer stora administrativa
problem att uppstå inte minst för landets 120 lokala skattemyndigheter. Ett av
de största problemen torde ligga i gränsdragningen av begreppet
"kulturarbetare". Utrymmet för olika tolkningar och bedömningar i de
enskilda fallen kommer med största säkerhet att bli mycket stort, inte minst p.
g. a. att antalet yrkesgrupper är omfattande.

I
betänkandet "Fria kulturarbetare", som 1981 lades fram av den s.k. KNUFF-utredningen
innefattades 19 olika yrkesgrupper bland de fria kulturarbetarna. Följande
grupper återfanns bland dessa: författare, översättare, dramariker,
bildkonstnärer, konsthantverkare, illustratörer, fotografer, tonsättare, populärauktorer,
tonkonstnärer, ensemblemusiker, jazzmusiker, övriga fria musiker, filmare, scenografer,
regissörer, skådespelare, dansare, dramapedagoger och danspedagoger. Det är
således ingen marginell grupp det är fråga om.

Prop.
1984/85:93 107

Statens kulturråd anför:

En huvudfråga i samband med de fritt arbetande
konstnärernas skatte-och avgiftsförhållanden är att de som rörelseidkare i
princip har alt erlägga egenavgifter för socialförsäkringarna.
Kulturskattekommittén visar själv i 2.1.3 på att väsentliga skillnader råder
mellan fria kulturarbetares och andras rörelseidkares situarion. För de fritt
arbetande konstnärerna leder ofta skyldigheten att erlägga egenavgifter till
absurda konsekvenser.

Förslaget att utvidga möjligheterna alt sluta likställighetsavtal
innebär en förändring till det bättre. I likhet med kommittén noterar
kulturrådet dock att förslaget inte lämnar utrymme för att teckna något sådant
avtal vad gäller de bidrag som fördelas av kulturrådet.

Konstnärsnämnden anför:

Förslaget om utvidgade möjligheter till frivilliga
likställighetsavtal tillstyrks av konstnärsnämnden.

Samtidigt anser konstnärsnämnden att frågan om ett
överflyttande av ansvaret för socialförsäkringsavgifter bör utredas ytterligare
i framtiden.

Styrelsen för Sveriges författarfond anför:

Förfatlarpenningar och översättarpenningar från Sveriges
författarfond återfinns bland de ersättningar för vilka kulturarbetarna enligt
nuvarande bestämmelser måste erlägga avgifter till socialförsäkringarna m. m. i
form av egenavgifter. Detta gäller även s.k. garanterade förfatlarpenningar;
enligt förordningen om författarfonden är den garanterade författarpen-ningen
nämligen endast en metod att för viss upphovsman fastställa förfat-tarpenningens
storlek.

I skrivelse till regeringen av 1978-02-23 har styrelsen
hemställt om en ändring av nuvarande avgiftsregler, av innebörd att
skyldigheten att erlägga socialförsäkringsavgifter m.m. på författarpenningarna
överflyttas på Sveriges författarfond. Styrelsen har därvid påpekat att författarpen-ningen
ju är de litterära upphovsmännens ersättning för biblioteksutnyttjandet av
deras arbetsprestationer, varför det är ett rättvisekrav att förfat-tarpenningen
avgiftsmässigt behandlas på samma sätt som den arbetsersättning som i form av
lön utgår rill övriga yrkesgrupper i samhället.

Förslag av samma innebörd har i flera olika sammanhang
framförts av såväl KLYS som Sveriges Författarförbund.

Styrelsen fillstyrker kommitténs förslag att åtgärder
skall vidtas för att möjliggöra att avgiftsskyldigheten i ökad omfattning
överflyttas till det utbetalande organet i de fall där kulturarbetarna idag
måste erlägga de sociala avgifterna i form av egenavgifter. En sådan förändrtng
skulle, vad gäller författarfondens verksamhetsområde, medföra den stora
fördelen att mottagaren får behålla en betydligt störte del av författarpenningen/över-sättarpenningen
än vad som är fallet idag. Det är för närvarande inte ovanligt att t. o. m. en
författare som endast har den garanterade förfatlar-penningen (42000 kr brutto
under år 1983) som huvudsaklig inkomst, får betala mycket mer än 50% i skatter
och sociala avgifter. Sådana förhållanden är uppenbart orimliga.

Styrelsen vill för sin del inte ta ställning till frågan
om vilken av de av kommittén framförda alternativa lösningarna - "lagmetpden"
eller "avtalsmetoden" - som är den framkomligaste vägen för att
åstadkomma den önskade överflyttningen av avgiftsskyldigheten.

Prop. 1981/85:93 108

AX y5 anför:

Kulturarbetarna har utgått ifrån att möjligheterna att
sluta avtal om överflyttning av avgiftsskyldigheten (likställighetsavlal) nu är
störte än vad kommittén anser. I själva verket har sådana avtal funnits sedan mitten
av 1960-talet, då Sveriges Radio ingick likställighetsavtal med bland andra drarnatiker,
författare och översättare. Om det skulle vara sä som kommittén menar, att
lagstiftningen egentligen ej medger avtal av detta slag, kan det naturligtvis
inte komma ifråga att tvångsvis avskaffa ett avtalssystem som fungerat
utomordentligt och fyllt en viktig social funktion. Om det är nödvändigt skall
det därför nu i stället formellt legaliseras.

Detta är uppenbarligen vad kommittén avser med sitt förslag.
KLYS tillstyrker därför förslaget om formellt vidgade möjligheter att sluta likstäl-lighetsavtal.
Därvid noterar KLYS med Ullfredsställelse kommitténs betoning av det angelägna
i att staten intar en positiv attityd till och tillmötesgår yrkanden om
likställighetsavtal.

Kommittén har kommit fram till sitt förslag efter mycket
omfattande resonemang, bland annat om det egentligen alls är bra för
kulturarbetarna att ha likställighetsavtal. Man kan möjligen anta att det är
sådana överväganden - jämte de mera klart uttalade - som ligger till grund för
beslutet att avvisa lagmetoden. KLYS vill dock hänvisa till vad Gun Magnusson
och Harry Breidensjö anfört i sitt särskilda yttrande om möjligheterna all
genom lag ålägga motparter till vissa upphovsmän skyldighet att svara för socialförsäkringsavgifierna.

Även Föreningen Svenska tecknare hänvisar till Magnussons
och Breidensjös yttrande.

Sveriges författarförbund anför:

Vissa kulturarbetargrupper har alltsedan 1960-talet kunnat
sluta likställighetsavtal med motparter. Kommittén har resonemangsvis
ifrågasatt lag-lighelen i vissa av dessa avtal. SFF anser att i det fall det
skulle finnas grundad anledning till misstanke beträffande den formella
lagligheten i vissa av dessa avtal, så har det självfallet ett värde att dessa
nu formeUt legaliseras.

Svenska artisters och musikers intresseorganisation anför:

SAMI ansluter sig helt till pricipen om
likställighetsavtal.

Utövarnas organisationer har redan erfarenhet därav och av
ett i detta hänseende väl fungerande avtalssystem. Mot denna bakgrund kan SAMI
inte se någon anledning att frångå avtalsmetoden.

Kommittén
har bl. a. såsom "exempel på sådant som åsyftas med den föreslagna
bestämmelsen", nämnt ersättningar som utbetalas av STIM och SAMI (sid. 157).

Exemplen är dåligt valda.

För undvikande av missförstånd vill SAMI här förklara att
— SAMI företräder utövande konstnärer gentemot dessas motparter.

Som
uppföljning därav fördelar SAMI sedan de ersättningar som sålunda tillfaller
berörda rättsinnehavare. Om SAMI som följd av likställighetsavtal, skulle
innehålla (=avskilja) — och till staten inleverera - belopp motsvarande
arbetsgivaravgifter på de ersättningar som tillfaller våra rätts-

Prop. 1984/85:93 109

innehavare,
skulle detta enbart innebära ett administrativt merarbete som inte på något
sätt skulle gagna dem vi företräder. Likställighetsavtal skall givetvis enligt
såväl hittillsvarande praxis som kommitténs grundtanke slutas med
kulturarbetarnas motparter, vilket SAMI av naturliga skäl inte är främmande
inför.

STIM
anför:

STIM
tillvaratar genom anslutningskontrakt med upphovsmän och musikförlag samt
genom ömsesidighetsavtal med motsvarande organisationer i utlandet såväl
svenska som utländska rättsinnehavares intressen. Den anslutne upplåter på STIM
sina rättigheter rill offentligt framförande och mekaniskt mångfaldigande, dvs.
inspelning på grammofonskiva, band, film och videogram. De s. k. mekaniska
rättigheterna förvaltas för STIMs räkning av dess dotterföretag ne b. Nordisk Cypyright
Bureau, i Köpenhamn.

Genom
upplåtelsen till STIM uppdrar upphovsmannen och förlaget åt STIM alt å deras
vägnar träffa avtal med sådana, som önskar utnyttja deras verk. STIM inkasserar
ersättning, som därefter på grundval av från utnyttjaren redovisat
musikutnyttjande avräknas till rättsinnehavarna i enlighet med STIMs stadgar
och fördelningsregler.

STIM
är i och för sig positivt inställd till att möjligheterna vidgas att utnyttja
likställighetsavtal så att - när parterna är ense om detta - i ökad omfattning
avgiftsskyldigheten för kulturarbetarinkomster kan flyttas över på
kulturarbetarnas motparter. STIM menar dock att den föreslagna ordningen inte
bör vara tillämpbar pä en organisation av STIMs typ, vilket betänkandet anger
såsom en möjlighet. STIM utför inkasseringsuppdrag på uppdrag av upphovsmän och
förlag, svenska som utländska, och har inte ställning som motpart och
arbetsgivare i förhållande till dessa.

STIM
har sålunda inte ett motpartsförhållande till rättsinnehavarna utan arbetar på
deras uppdrag. Om STIM skulle bli betalningsskyldig för sociala avgifter torde
bl. a. följande tekniska synpunkter beaktas.

Del
förhållandet att STIM har tillgång till vissa personuppgifter om betalningsmottagare
är inte något vägande skäl för att en indrivningsfunktion skulle ligga hos
STIM.

STIM
lämnar kontrolluppgift till myndigheten och därmed finns personuppgifterna
även hos myndigheten. I många fall saknas för övrigt hos STIM, på grund av
adressbyten, flyttning, m. m., tillförlitliga uppgifter.

En
omständighet som talar mot ett indrivningssyslem hos STIM är minskad ersättning
till kulturarbetarna bl. a. genom att administrationen av ett dylikt system
medför ökade kostnader för STIM.

STIM
gör ett generellt avdrag för administrarionskostnader samt lämnar visst stöd
till musiklivet på totalt inkasserade medel före fördelning till rättshavarna.
Detta förfarande motiverar inte avdrag av sociala avgifter per
betalningsmottagare. Det rör sig om principiellt helt olika förutsättningar.
Sådant avdrag måste ske vid varje utbetalningstillfälle. STIM har ett flertal
utbetalningar under ett kalenderår till samma betalningsmottagare och
utbetalningarna kan variera kraftigt.

Detta
innebär att STIM vid tillfället för vaije utbetalning inte kan avgöra om
betalningsmottagaren totalt sett kommer att erhålla belopp som understiger
eller överstiger gränsen 500 kronor.

STIM
har sammanlagt cirka 14000 registrerade rättshavare i Sverige, av vilka cirka
3—4000 erhåller betalningar 4—5 gånger om året. 80% av antalet
betalningsmottagare erhåller totalt sett under 500 kronor per år. Av

Prop.
1984/85:93 110

dem som erhåller över 500 kronor per år är det en mycket
stor del av mottagarna som utgör en rättshavarkategori med egna bolag och
rörelser som inte omfattas av reglerna.

Av detta framgår att det blir en mycket liten grupp som
skulle komma att omfattas och att STIM tvingades utveckla ett kostsamt system som
avser samfliga anslutna, vilket medför en obalans mellan insats och utfall.

Föreningen Svenska Tonsättare (FST) och Föreningen Svenska
Populärauktorer (SKÅP) är knutna till STIM och representerade i STIMs styrelse.
Föreningarnas representanter har förklarat sig å föreningarnas vägnar biträda
de av STIM ovan anförda synpunkterna.

Teatrarnas riksförbund anför:

TR som i detta sammanhang representerar kulturarbetarnas
motparter kan ansluta sig till utredningens förslag till vidgade möjligheter
att träffa likställighetsavtal. Som framgår av utredningen har TR i samförstånd
med kulturarbetarnas olika organisationer redan träffat vissa avtal varom det
föreligger vissa tvivel huruvida de för närvarande är lagliga eller ej. Vi ser
med tillfredsställelse att dessa nu i alla händelser föreslås bli legaliserade.

Vissa av våra avtal saknar dock likställighetsklausuler
beroende antingen på att önskemål härom inte framförts från kulturarbetarnas
sida eller beroende på att sådana likställighetsavtal icke ansetts lagligen
kunna ingås. Exempel härpå utgör SAMI- och STIM-ersältningarna men även
liknande kollektiva fördelningssystem administrerade av Teaterförbundet, Copy-Swede
etc. Dä ersättningsnivåerna avtalats, har dessa i stället anpassats med hänsyn
härtill. TR ser därför med tillfredsställelse att utredningen avvisat
lagmetoden då en på grund av lag betingad överflyttning av avgiftsskyldigheten
skulle kunna rubba den avtalade balansen om inte upphovsmännen frivilligt går
med på avtalsjusteringar. Skulle lagstiftningsmetoden dock väljas krävs
följaktligen övergångsbestämmelser innebärande en anpassning av
ersättningsnivån.

Vad beträffar fördelningssystem via s. k. collecling societies
av typ SAMI och CopySwede gäller vidare att producenterna saknar direktkännedom
och inflytande på de individuella fördelningsgrunderna. Del skulle därför
knappast vara möjligt för producenterna att ta det juridiska ansvaret för ett
riktigt uppgiflslämnande.

Svenska uppfinnareföreningen anser att utvidgade
möjligheter att ingå likställighetsavtal skulle kunna vara av intresse för
uppfinnare. Lantbrukarnas skattedelegation anför:

Delegationen har inget att erinra mot att möjligheten att
träffa likställighetsavlal utvidgas. Någon lagstadgad överflyttning av
betalningsskyldigheten enligt den s. k. lagmetoden bör inte få förekomma.
Överflyttningen skall således bygga på frivilliga överenskommelser.

Svenska revisorsamfundet SRS har inga erinringar mot
förslaget. Svenska sparbanksföreningen anför:

Beträffande frågan om överflyttning av skyldigheten att
svara för socialavgifter från kulturabetarna till deras motparter vill
föreningen starkt stödja den av kommittén föreslagna avtalsmetoden.
Kulturarbetarna och förlä-

Prop.
1984/85:93 111

gen m. fl. har ett gemensamt intresse av att kostnaderna
för produkterna hålls nere, varför likställighetsavtal torde kunna träffas i de
fall detta anses erforderligt. Det kan här nämnas att ytterligare ett ramavtal,
utöver det av kommittén nämnda, f. n. håller på att slutföras, nämligen mellaii
Föreningen Svenska Läromedelsproducenter och Läromedelsförfattarnas Förening.

Sveriges advokatsamfund anför:

Samfundet har inget att erinra mot att en viss utökning
sker av möjligheterna att ingå likställighetsavtal för den kategori av rörelseidkare
varom här är fråga. Kommittén har emellertid här gått för långt. Man vill t.
ex. involvera del fallet att en enskild person förvärvar ett konstverk av upphovsmannen
utan avsikt att hålla det tillgängligt för allmänheten. Utvidgningen måste
begränsas att avse situationer där uttryckligt avtal träffats om överflyttning.

Sveriges industriförbund anför:

Vi har ingenring att erinra mot en utvidgning av
möjligheterna att träffa likställighetsavtal. En överflyttning av
avgiftsskyldigheten får dock inte uppfattas som att kulturbranschen befrias
från kostnaderna för avgifterna och att uppdragsgivarna i stället skall bära
kostnaderna för avgifterna.

Åtskilliga remissinstanser tar också upp kommitténs
förslag, att kulturarbetarinkomster upp fill ett fribelopp om 16 basenheter
skall undantas från allmän löneavgift.

Kammarrätten i Jönköping anför:

Kommitténs förslag att det för egenföretagare med inkomst
av litterär eller konstnärlig verksamhet införs ett fribelopp vid beräkning av
den allmänna löneavgiften avstyrks. Denna fråga måste prövas i ett störte
sammanhang. En begränsad grupp avgiftsskyldiga bör inte gynnas utan prövning av
om andra grupper bör förmånbehandlas. Frågan bör, som förutsatts, prövas av
1980 års företagsskattekommitté.

Riksförsäkringsverket anför:

Beträffande det föreslagna fribeloppet vid fastställande
av underlag för den allmänna löneavgiften må anmärkas, att en sådan anordning
för en viss yrkesgrupp skulle innebära ett återgående till en manuell
behandling av deklarationerna, som helt kolliderar med de intentioner som
genomförts i det s.k. RS-projektet.

RSV anför:

Den generella särbehandling som skulle bli följden av
förslaget synes inte stå i överensstämmelse med kommitténs direktiv, där del
sägs att någon generell favorisering av kulturarbetare eller uppfinnare inte
skall skapas. Bestämmelsen skulle troligen upplevas som orättvis och leda till
krav från andra egenföretagare om motsvarande fribelopp. Den skulle även vålla
stora praktiska problem, t. ex. när det gäller att avgöra vem som

Prop.
1984/85:93 112

är berättigad till fribelopp. Skattemyndigheterna skulle
tvingas avgöra vem som skall anses som kulturarbetare.

Ett problem i detta sammanhang gäller vilken myndighet som
skulle besluta i dessa frågor. Taxeringsnämnden prövar inte frågor om allmän
löneavgift, varken avgiftsskyldigheten eller avgiftsunderlaget. För närvarande
fastställer den lokala skattemyndigheten den pensionsgrundande inkomsten och
underlaget för avgifterna. Det förekommer inte någon prövning av
yrkeskategorier vid sådan fastställelse. Det skulle därför innebära en myckel
omfattande arbetsuppgift för den lokala skattemyndigheten att undersöka hela
taxeringsmaterialet för att kunna pröva om någon kan hänföras till
kulturarbetare och således få fribelopp vid beräkning av allmän löneavgift.

Bland
andra svårigheter som uppkommer är frågan hur nedsättningen skall hanteras när
en skattskyldig har inkomster dels av litterär eller konstnärlig verksamhet,
dels av annan verksamhet. Skall nedsättningen avse hela inkomsten torde detta
innebära risk för att oseriösa företagare manipulerar fram viss inkomst av t.
ex. "litterär" verksamhet. Kontrollproblemen som då uppstår blir
stora. Om ä andra sidan nedsättningen skall avse endast den del av inkomsten
som härtör från litterär eller konstnärlig verksamhet, uppstår stora problem
att uppnå en rättvisande fördelning mellan den skattskyldiges olika
verksamheter.

RSV avstyrker förslaget. I vart fall bör ingen
lagstiftningsåtgärd vidtas innan företagsskattekommiltén prövat frågan om
fribelopp i ett störte sammanhang.

RRV anser också att frågan bör prövas i ett större
sammanhang.

Länsstyrelserna i Uppsala samt Göteborgs och Bohus län
ansluter sig rill ordföranden Hedborgs reservation. Länsstyrelsen i Uppsala län
betonar vikten av att regler inte tillskapas som ensidigt gynnar en viss grupp
där andra grupper kan ha samma berättigade krav.

Länsstyrelsen i Västerbottens län anför:

Även i detta avseende kan åberopas att "särskilda
förhållanden" inte utgör anledning till särbehandling av viss
yrkeskategori. Kravet på rättvisa och likformighet mellan olika yrkesgrupper
ger inget utrymme för avgiftslindring för en speciell grupp. Förslaget kan
därför inte tillstyrkas.

Statens kulturråd anför:

Kulturrådet anser det angeläget att kommitténs förslag om
ett fribelopp för de fria kulturarbetarna när det gäller den allmänna
löneavgiften genomförs.

Konstnärsnämnden anför:

Med tanke på att kulturarbetarna i så många avseenden
skiljer sig från andra rörelseidkare och deras svårigheter alt kompensera sig
för den nyligen införda allmänna löneavgiften samt framför allt med hänsyn till
deras svaga ekonomiska ställning anser konstnärsnämnden att ett fribelopp bör
införas.

Detta skulle ulan tvivel innebära en viss särbehandling av
kulturarbe-

Prop. 1984/85:93 113

lare.
Att en sådan särbehandling rent formellt inte bör vara utesluten visar den
sänkning av socialförsäkringsavgiftema som genomförts i vissa kommuner i
Norrbotten.

I
de fall speciella motiv för undantag finns, bör sådana kunna genomföras.

Styrelsen
för Sveriges författarfond anför:

Styrelsen
tillstyrker slutligen kommitténs - interimistiska — förslag i förevarande
avsnitt, att ett fribelopp motsvarande 16 basenheter införs i fråga om egenavgift
i form av allmän löneavgift för inkomst av litterär eller konstnärlig
verksamhet, med hänvisning fill att denna avgift ju inte är någon socialförsäkringsvgift
utan endast är avsedd att finansiera beslutade marginalskattesänkningar för dem
som har inkornst över denna gräns.

AL
75 anför:

<

Till
skillnad från andra som driver rörelse kan kulturarbetare inte genom prishöjningar
övervältra avgifter på konsumenter. Inte heller höjs de statliga anslagen till
ersättning åt upphovsmän för utlåning eller visning av deras alster därför att
dessa ersättningar beläggs med ökade egenavgifter. Ej heller kan ökade
kostnader av detta slag mötas med besparingar genom rationalisering eller
personalinskränkning - kulturarbetaren är regelmässigt ensam sin egen
personal. Med hänsyn till dessa förhållanden framstår kommitténs förslag om ett
fribelopp för fria kulturarbetare vid beräkning av den allmänna löneavgiften
som utomordentligt välmotiverat och KLYS tillstyrker att förslaget härom
genomförs utan dröjsmål.

Svenska
uppfinnareföreningen anser det beklagligt att förslaget inte synes omfatta
uppfinnare.

Sveriges
författarförbund anser att förslaget bör genomföras fr.o.m. inkomståret 1984.

Lantbrukarnas
skattedelegation, Svenska sparbanksföreningen och Sveriges advokatsamfund anser
liksom reservanten Hedborg att frågan bör prövas i ett störte sammanhang.

Svenska
revisorsamfundet SRS anför:

Samfundet
avstyrker att förslaget genomföres för en begränsad kategori avgiftsskyldiga.
Samfundet erinrar om att den allmänna löneavgiften infördes som ett första
steg föratt finansiera skatteomläggningen. I den mån det finns skäl att genom
ett fribelopp gynna de inkomsttagare, vars marginalskatt påverkas minst av
skatteomläggningen, föreligger samma skäl för lindring av löneavgiften även för
andra egenföretagare med inkomst understigande ett gränsbelopp.

15
Övriga frågor

Kommittén
uttalar sig för att grunderna för beräkning av bostadsbidrag skall ändras.
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser att fria kulturarbetare inte
skall särbehandlas.

8 Riksdagen 1984/85. 1 saml. Nr 93

Prop. 1984/85:93 114

Kommittén
anser att problemen med kulturarbetarnas B-skattebetal-ningar måste behandlas i
ett störte sammanhang. Enligt Svenska sparbanksföreningen kan frågan lösas
enkelt genom en ändring av jämkningsreglerna i uppbördslagen.

Vad
gäller författartoyalty hänvisar kommittén till att regeringen uppdragit åt
RSV att pröva frågan. Läromedelsförfattarnas förening kommenterar saken.
Föreningen anför:

Författarroyalty
- bortsett från garantihonorar - betalas normalt ut årligen i slutet av
oktober. Många läromedelsförfattare åläggs numera av skattemyndigheterna att
inbetala prelimär B-skatt eller förhöjd A-skatt med hänvisning till royaltyinkomsten.
Många författare har vänt sig till föreningen och klagat över det orimliga i
att de åläggs betala skatt för en intäkt som de varken fått eller ens säkert
vet storleken av. Enligt nu gällande debiteringsregler är det inte möjligt att
betala preliminärskatt efter det att intäkten influtit. Inbetalningarna måste ske
fortlöpande under året med samma belopp vaije gäng. Den lösning som stått till
buds har varit att mot ränta låna pengar för att betala skatt i förskott.

Detta
problem borde rimligen kunna lösas även om avgiftsskyldigheten inte överflyttas
till författarens motpart. Det rimliga vore att skattemyndigheterna inte får
några pengar förtän royaltyn utbetalats till författaren.

De
regler som gäller för inbetalning av preliminär B-skatt är inte anpassade rill
de förhållanden som gäller rörelseidkande'författare. LFF hemställer därför
att nu gällande regler ändras så att en säkert ej avsedd olägenhet för denna
grupp av rörelseidkare undanröjs.

Svenska
teaterförbundet berör den s. k. artistskatten i sitt yttrande. Förbundet anför:

I
detta sammanhang måste vi också uppmärksamma en orimlighet i "KK om
skatteavdrag i vissa fall från artistersättning", som kulturskattekommittén
inte heller befattat sig med. Det är dock en fråga som KLYS tagit upp i
skrivelsen till regeringen. Artistskafteavdrag görs idag enligt bestämmelserna
både på arvodet för utförd prestation och ersättning för t.ex. instrument och
scenkläder samt kost och logi (s.k. traktamentser-sättning). Effekten av detta
är att artister tvingas ligga ute med, i många fall, betydande belopp. Det är
ju odiskutabelt att ersättning för kost och logi utbetalas för att täcka sådana
utgifter. En reducering till 60% av traktamentsbeloppen gör att artisterna
måste förskottera sitt uppehälle under turnéer, film- och TV-inspelningar och
liknande. Redan i skrivelse till 1972 års skatteutredning har Teaterförbundet
föreslagit "att utbetalade traktamentsbelopp undantages från underlaget
för beräkning av skatteavdrag, på samma sätt som nu sker ifråga om
reseersättning". Även ersättning för andra kostnader borde undantas på
motsvarande sätt.

Teatrarnas
riksförbund tar upp en annan fråga. Förbundet anför:

TR
konstaterar också att utredningen inte tagit upp till diskussion effekterna av
de bolag som upphovsmännen i stor omfattning bildat för att komma till rätta
med skatte- och avgiftsproblemen. Det kan möjligen ifrågasättas om man för
dessa bolag kunde införa regler som kunde innebä-

Prop. 1984/85:93 115

ra
en öppning av kulturarbetarnas situation t. ex. i samband med den pågående
översynen av bolagsbeskattningen i landet. Vad som emellertid i sådant
sammanhang fordras är en klar legalisering av sådana bolag så att inte
motparterna tvingas stå eri sekundärt ansvar för arbetsgivareavgifternas och källskatteavdragens
fullgörande. För närvarande intar arbetsgivarsidan en avvisande hållning fill
denna typ av konstruktioner.

Styrelsen
för Sveriges författarfond lar upp en fråga som gäller fondens arbetssripendier.

I
detta sammhang får styrelsen vidare anföra följande. I förordningen (1983:190)
om pensionsgrundande konstnärsbidrag m. m. används uttrycket "femåriga arbetsstipendier
från Sveriges författarfond". Styrelsen har funnit att detta uttryck är
alltför specificerat och därmed onödigtvis begränsar de stipendieformer som
föreskrivs vara pensionsgrundande (och som, i enlighet med kommitténs förslag,
även skall förklaras vara A-inkomsl). Styrelsen föreslår därför att uttrycket "femåriga
arbetsstipendier frän Sveriges författarfond "utbyts mot "minst femåriga
arbetssripendier från Sveriges författarfond".

Prop.
1984/85:93 117

Bilaga 3 Det remitterade förslaget

1 Förslag till

Lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370)

Härigenom föreskrivs i fråga om kommunalskattelagen
(1928:370) dels att 29 § 1 mom. samt punkterna 11 och 20 av anvisningarna till
29 §

skall ha nedan angivna lydelse, dels att i anvisningarna
till 29 § skall införas en ny punkt, 18b, av nedan

angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

29 §

J mom. Från bruttointäkten av rörelse får avdrag göras för
allt, som är att anse som driftkostnad. Hit räknas, bland annat:

hyra för annan tillhörig fastighet eller del därav, som
använts i rörelsen;

kostnad för anskaffning av råämnen och varor till
förädling, förbrukning eller försäljning i rörelsen; och skall - där vad
sålunda har förädlats eller eljest kommit till användning har utgjorts av
produkter eller råämnen frän fasrighet, som av den skattskyldige har ägts eller
brukats, eller från annan av honom idkad rörelse, som är att anse som särskild
förvärvskälla -värdet av samma produkter eller råämnen tas upp till det belopp,
varmed de redovisas som intäkt av fasrigheten eller av den särskilda
förvärvskällan, samt - där moderbolag eller övertagande förening har övertagit
dessa råämnen eller varor från dotterbolag eller överlätande förening vid sådan
fusion som avses i 28 § 3 mom. — värdet av samma råämnen eller varor tas upp
till belopp, motsvarande det hos dotterbolaget eller den överlåtande föreningen
i beskattningsavseende gällande värdet av dessa tillgångar vid
fusionstillfället;

avlöningar, pensioner, periodiska understöd eller därmed
jämförliga periodiska utbetalningar och andra kostnader för personal, som är
eller varit anställd i rörelsen;

kostnad för reparation och underhåll av till driften
hörande byggnader, markanläggningar, maskiner och andra för stadigvarande bruk
avsedda inventarier o.d.;

värdeminskning på rörelseägaren tillhöriga maskiner och
andra för stadigvarande bruk avsedda inventarier eller, i fall som anges i
punkt 3 av anvisningarna, utgifter för anskaffande av tillgången;

värdeminskning pä patenträtt och annan liknande rättighet;

värdeminskning på en byggnad, som är avsedd för användning
i ägarens rörelse, eller, i fall som anges i punkt 7 av anvisningarna, utgifter
för anskaffande av byggnaden;

värdeminskning på en markanläggning, som är avsedd för
användning i ägarens rörelse, eller, i fall som anges i punkt 16 av
anvisningarna, utgifter för anskaffande av anläggningen;

värdeminskning på naturtillgångar, såsom gruvor, stenbrott
o.d. genom deras tillgodogörande;

ränta på lånat kapital, som har nedlagts i rörelsen, och
på gäld, som den skattskyldige har ådragit sig för sin utbildning för rörelsen;

' Senaste lydelse 1981:295.

speciella för rörelsen utgående skatter eller avgifter
till det allmänna;

förlust,
som har uppstått i rörelsen, såvida inte förlusten är att hänföra till kapitalföriust
eller är av sådan natur som avses i punkt 3 sjätte stycket av anvisningarna
till 41 §.

Prop. 1984/85:93

Nuvarande lydelse

kostnad för facklitteratur, instrument och dylikt, som
varit nödigt för utövande av vetenskaplig, litterär, konstnärlig eller därmed
jämförlig verksamhet;

118

Föreslagen lydelse

kostnad för facklitteratur, instru-menti resor och dylikt
vid utövande av vetenskaplig, litterär, konstnärlig eller därmed jämförlig verksamhet;

11.
Punkt I sjunde stycket av anvisningarna till 22 § tillämpas också beträffande
inkomst av rörelse.

II. Har för rörelsen använts en
särskilt inrättad lokal i den egna bostaden medges avdrag för skälig del av
bostadskostnaden.

Avdrag medges också om — på grund av verksamhetens art —
minst 800 timmars arbete utförts i bostaden under beskattningsåret. Vid denna
beräkning får arbete som utförts av den skattskyldiges barn tillgodoräknas
endast om barnet fyllt 16 år. Arbete som utförts av den skattskyldiges make
får tillgodoräknas endast om makarna bedrivit rörelsen gemensamt.

Avdrag enligt andra stycket medges med 2 000 kronor om
arbetet utförts i egen eller makes fastighet och med 4000 kronor i andra
fall. Omfattar beskattningsåret annan tid än tolv månader jämkas timantalet
och avdragsbeloppet därefter.

Har avdrag medgetts enligt andra stycket för arbete i
egen fastighet skall fastigheten vid tillämpning av 24, 25 och 29 §§ inte
anses använd i rörelsen.

18 b. En fysisk person som bedriver rörelse har rätt till
avdrag i efterhand för utgifter som hänför sig till verksamheten före
rörelsens påbörjande. Avdrag medges endast i den mån den skattskyldige visar
att förutsättningar för avdrag föreligger.

- Senaste lydelse 1981:295.

Prop.
1984/85:93

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

119

20.' Punkt 11 av anvisningarna till 22 § äger motsvarande
tillämpning beträffande inkomst av rörelse.

Avdrag medges för omkostnader som hänför sig till det år
då rörelsen påbörjades och det närmast föregående året. Avdrag medges också
för inventarier som anskaffats under samma tid och för vilka rätt till
omedelbart avdrag föreligger enligt punkts av anvisningarna.

Vid beräkningen av avdraget skall utgifterna enligt andra
stycket minskas i den mån

1) avdrag för utgifterna har

gjorts i annan förvärvskälla,

2)
utgifterna
inräknats i anskaffningsvärdet för tillgångar vilka tillförts rörelsen när
denna påbörjades samt

3)
verksamheten
gett inkomster under den tid som avses i andra stycket och inkomsterna inte har
tagits upp till beskattning.

Avdrag
medges inte med så högt belopp att underskott uppkommer i förvärvskällan vid
beräkning av nettointäkt enligt denna lag. Har avdraget helt eller delvis inte
kunnat utnyttjas vid taxeringen för det första beskattningsåret får resterande
belopp dras av vid taxeringen för något eller några av de fem följande
beskattningsåren. Avdrag medges inte heller i detta fall med så högt belopp att
underskott uppkommer vid beräkning av nettointäkten.

20. Punkt 1 sjunde stycket och punkt 11 av anvisningarna
till 22 § tillämpas också på inkomst av rörelse.

Denna lag träder i kraft tvä veckor efter den dag, då
lagen enligt uppgift på den har kommit ut frän trycket i Svensk författningssamling,
och tillämpas första gången vid 1986 års taxering.

' Senaste lydelse 1975:259.

Prop.
1984/85:93 120

Utdrag

LAGRÅDET PROTOKOLL

vid
sammanträde 1984-11-07

Närvarande:
f. d. justirierådet Hult, regeringsrådet Björne, justitierådet Gregow.

Enligt
protokoll vid regeringssammanträde den 11 oktober 1984 har regeringen på
hemställan av statsrådet Feldt beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag
till

1.
lag om ändring i kommunalskattelagen
(1928:370),

2.
lag om ändring i lagen
(1947:576) om stadig inkomstskatt,

3.
lag om ändring i taxeringslagen
(1956:623).

Förslagen
har inför lagrådet föredragits av kammartättsassessorn Gustaf Sandström.
Förslagen föranleder följande yttrande av lagrådet:

Förslaget
till lag om ändring i kommunalskattelagen 29 § 1 mom.

Momentet
avses bli ändrat i två hänseenden; dels bortfaller i fråga om vetenskaplig,
litterär, konstnärlig eller därmed jämförlig verksamhet kravet på att facklitteratur,
instrument och dylikt skall ha varit nödvändigt för utövande av verksamheten
för att kostnaden skall vara avdragsgill, dels läggs ordet "resor"
till i exemplifieringen av vad som kan föranleda avdragsrätt vid sådan
verksamhet.

I
motiven anges att den föreslagna lydelsen inte innebär någon ändring i sak och
att avdragsrätten även i fortsättningen skall prövas efter de principer som nu
gäller. Det sägs vidare att kulturarbetare ofta har behov av att företa resor
för att skapa underlag och förutsättningar för den fortsatta verksamheten.
Tillägget av ordet "resor" avser all markera att resor ofta utgör ett
naturligt inslag i deras verksamhet. Det sägs också all bedömningen av ett
avdragsyrkande skall ske efter samma grunder oavsett om det är fråga om verksamhet
av nu förevarande slag eller annan verksamhet.

Bestämmelsen
i 33 § 1 mom., som beträffande tjänst har en mot 29 § I mom. svarande innebörd
såvitt nu är i fråga, avses inte bli ändrad.

Innebörden av den
föreslagna bestämmelsen synes tveksam mot bakgrund av den anförda motiveringen
och den nuvarande tillämpningen i berörda hänseenden av 29 § 1 mom. och 33 § I
mom. Avsikten torde /närmast vara att göra klart att skattskyldiga med
vetenskaplig, litterär, ' konstnärlig eller därmed jämförlig verksamhet ofta
har behov av resor för att förvärva och bibehålla intäkterna i sin verksamhet
och att avdragsrätten för kostnaderna härför skall prövas enligt samma grunder
som gäller i fråga om annan verksamhet.

Prop.
1984/85:93 ' 121

Enligt
lagrådets mening skulle en bestämmelse med denna innebörd kunna tas in i
paragrafens anvisningar, lämpligen som en ny punkt 12 i stället för den
hittills gällande punkten 12, som enligt lagrådsremiss den 11 oktober 1984 angående
slopad kommunal taxering av juridiska personer avses bli upphävd den 1 januari
1985. Med denna lösning skulle någon ändring inte ske i 29 § 1 mom. Det
uppkommer då inte heller någon tvekan om att 33 § I mom. avses skola tillämpas
på samma sätt som hittills. Anledning saknas att göra anvisningspunkten
tillämplig även på skattskyldiga som driver vetenskaplig verksamhet.
Avdragsrätten i dessa fall får bedömas enligt eljest gällande regler.
Anvisningspunkten kan förslagsvis ha följande lydelse:

"12. Vid utövande av
litterär, konstnärlig eller därmed jämföriig verksamhet kan resor ingå som ett
naturligt led i verksamheten. Kostnaderna för sådana resor är avdragsgilla i
den mån de inte utgör personliga levnadskostnader."

Punkt
11 av anvisningarna till 29 §

Punkten
i dess föreslagna lydelse innehåller bestämmelser om avdragsrätt för rörelseidkare
som haft arbetsruin i bostaden. I andra stycket föreskrivs att avdrag för del
av bostadskostnaden medges också om - pä grund av verksamhetens art - minst 800
timmars arbete utförts i bostaden under beskattningsåret.

Uttrycket
"på grund av verksamhetens art" syftar enligt specialmotiveringen
till att avgränsa det slags arbete som får tillgodoräknas vid beräkning av
antalet arbetstimmar. Sådant arbete som lika gärna kunde ha utförts i en
rörelselokal utanför bostaden tillgodoräknas inte.

Innebörden
av denna begränsning har inte närmare belysts i förslagets förarbeten och synes
vara i viss mån oklar. En rimlig slutsats synes vara att man vid beräkning av
timantalet bör tillgodoräkna den skattskyldige endast sådant arbete som del med
hänsyn till verksamhetens art varit motiverat att utföra i bostaden och inte i
den rörelselokal som i dessa fall förutsätts vara tillgänglig. Omständigheter
som kan göra det motiverat att ulföra arbetet i bostaden kan vara hänförliga
både till arbetsuppgifternas speciella natur och till annat, såsom den
särskilda arbetslokalens belägenhet, transportsvårigheter i verksamheten och
liknande. Viss ledning vid bedömningen i detta hänseende synes kunna hämtas i
de regler som gäller beträffande bl. a. rätten till avdrag för lön till
medhjälpande make (punkt 13 av anvisningarna till 32 §, anvisningarna till 52 §).

I fråga om beräkning av
timantalet framhålls i specialmotiveringen vidare att det särskilt för
kulturarbetarnas del kan förekomma att inkomst av en och samma verksamhet
beskattas delvis som inkomst av rörelse och delvis som inkomst av tjänst. Den
skattskyldige bör enligt remissen i dessa fall tillgodoräknas även det arbete
som svarar mot tjänsteinkomsterna. Vid

Prop. 1984/85:93 122

föredragningen
i lagrådet har upplysts att ett sådant tillgodoräknande åsyftats endast i
fråga om tillfälligt arbete som är hänförligt till tjänst.

Enligt lagrådets mening
bör rätten att tillgodoräkna sig arbete i nu berörda fall komma till uttryck i
lagtexten. Härutöver bör den föreslagna lydelsen av anvisningspunkten jämkas i
redaktionellt hänseende. Med hänsyn till vad som här har anförts föreslår
lagrådet att anvisningspunkten får följande lydelse:

" 11. Har som
arbetsrum för rörelsen använts sådan del av den skattskyldiges bostad som
särskilt inrättats för ändamålet, medges avdrag för skälig del av
bostadskostnaden.

Även om särskilt arbetsrum
inte inrättats medges avdrag för bostadskostnad, om arbete utförts i bostaden
minst 800 timmar under beskattningsåret. Vid beräkning av antalet timmar
beaktas endast arbete som det med hänsyn till verksamhetens art varit motiverat
att utföra i bostaden. I timantalet får jämte arbete för rörelsen även inräknas
tillfälligt arbete som har nära samband med rörelsen men är att hänföra till
tjänst. Arbete som utförts av den skattskyldiges barn tillgodoräknas endast om
barnet fyllt 16 år och arbete som utförts av den skattskyldiges make endast om
makarna drivit rörelsen gemensamt. Avdrag medges med 2000 kronor, om arbetet
utförts i bostad på den skattskyldiges egen eller hans makes fastighet, och med
4000 kronor i annat fall. Omfattar beskattningsåret annan tid än tolv månader,
jämkas rimantalet och avdragsbeloppet med hänsyn härtill.

Den omständigheten, att
avdrag medgetts enligt andra stycket för kostnad för bostad på egen fastighet,
medför inte att fastigheten vid tillämpning av 24, 25 och 29 §§ skall anses
använd i rörelsen."

Övriga
lagförslag Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.

Prop. 1984/85:93 123

Utdrag

FINANSDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid regeringssammanträde 1984-11-22

Närvarande: statsministern Palme, ordförande, och
statsråden Lundkvist, Feldt, Sigurdsen, Gustafsson, Leijon, Hjelm-Wallén,
Peterson, Andersson, Boström, Göransson, Gradin, Dahl, R. Carlsson, Holmberg,
Hellström, Thunborg, Wickbom

Föredragande: statsrådet Feldt

Proposition om kulturarbetarnas skatteförhållanden m. m.

Anmälan av lagrådsyttrande

Föredraganden anmäler lagrådets yttrande' över förslag
till

1.
lag om ändring
i kommunalskattelagen (1928:370),

2.
lag om ändring
i lagen (1947:576) om slafiig inkomstskatt,

3.
lag om ändring
i taxeringslagen (1956:623). Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och
anför.

Förslaget till lag om ändring i kommunalskattelagen
(1928:370)

I det remitterade förslaget har bestämmelsen om rätt till
avdrag för resor i bl. a. konstnäriig verksamhet tagits in \29 § 1 mom.
Lagrådet förordar aU en motsvarande bestämmelse i stället tas in som en ny
punkt 12 av anvisningarna till 29 §. Jag ansluter mig rill lagrådets
uppfattning. Anvisningspunkten bör formuleras pä det sätt som lagrådet föreslagit.

Lagrådet
har också kommenterat den föreslagna bestämmelsen i punkt 11 av anvisningarna
till 29 §. Frågan gäller rätten till schablonmässigt avdrag för lokalkostnader
i de inte särskilt vanliga fall när den skaltskyldi-ge har inkomster av tjänst som
hänför sig till arbete som har nära samband med den ifrågavarande rörelsen. Som
framgår av lagrådets yttrande är avsikten att eU tillfälligt sådant arbete -
men däremot inte arbete i en stadigvarande anställning - skall få räknas med
vid beräkningen av det antal arbetstimmar som utförts i bostaden. I likhet med
lagrådet anser jag att detta klart bör framgå av anvisningspunkten. Jag kan
också godta de redaktionella ändringar som lagrådet föreslagit.

Jag föreslår slutligen att också punkt 18 b av anvisningarna
till 29 § jämkas i redaktionellt avseende.

' Beslut om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde
den 11 oktober 1984.

Prop. 1984/85:93 124

Övriga
lagförslag

Förslagen
har lämnats utan erinran.

Hemställan

Jag
hemställer att regeringen föreslår riksdagen att anta de av lagrådet granskade
förslagen med vidtagna ändringar.

Beslut

Regeringen
ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom
proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredraganden har lagt
fram.

Innehåll

Propositionen
.................................................... 1

Propositionens
huvudsakliga innehåll ..................... 1

Lagförslag ......................................................... 3

1.
Lag om ändring i
kommunalskattelagen (1928:370) 3

2.
Lag om ändring i lagen
(1947:576) om statlig inkomstskatt 6

3.
Lag om ändring i taxeringslagen
(1956:623)........... ... 7

Utdrag av protokoll vid
regeringssammanträde den 11 oktober 1984 9

1
Inledning ........................................................ ... 9

2
Allmän motivering .......................................... 10

2.1
Behovet av nya regler ................................. .. 10

2.2
Bokföring och deklaration ............................ .. 12

2.3
Rörelsebegreppet ........................................ 13

2.4
Utvecklingskostnader .................................. 14

2.5
Kostnader för arbetslokal i
egen bostad .......... 16

2.6
Resekostnader ........................................... 18

2.7
A-inkomst och B-inkomst ............................ 19

2.8
Enheflig taxering ........................................ 20

2.9
Övriga frågor ............................................ 21

3
Upprättade lagförslag ....................................... .. 24

4
Specialmorivering ............................................ .. 25

4.1
Förslaget till lag om ändring i
kommunalskattelagen (1928:370) 25

4.2
Övriga lagförslag ........................................ 27

5
Hemställan .................................................... .. 28

6
Beslut.................... ,........................................ .. 28

Bilaga
1 Sammanfattning av kulturskattekommitténs betänkande

(SOU
1983:53)......................................... 29

Bilaga
2 Sammanställning av remissyttranden över kommitténs be

tänkande .............................................. 35

Bilaga
3 Lagrädsremissens lagförslag ................... 117

Utdrag
av lagrådets protokoll den 7 november 1984 .. 120

Utdrag
av protokoll vid regeringssammanträde den 22 november 1984 123

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1984