Prop. 1984/85:96

Prop.
1984/85:96

Regeringens proposition

1984/85:96

med förslag till lag om viten m. m.

beslutad den 22 november 1984.

. Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som
har tagils upp i bifogade utdrag av regeringsprotokoll ovannämnda dag.

På regeringens vägnar OLOF PALME

STEN WICKBOM

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås åtgärder som syftar till att
effektivisera vilesin-stitutet. En ny lag om viten föresläs. Lagen kodifierar
vissa allmänna regler som i dag gäller enligt praxis men innehåller också flera
nyheter. Bl.a. föreslås att vite skall kunna föreläggas som s.k. löpande vite. Vilet
utgår då i normalfallet med ett bestämt belopp för varje fidsperiod av viss
längd under vilken föreläggandet inte har följts. En annan nyhet är att _frågor
om utdömande av vite normalt skall handläggas av länsrätt på ansökan av den
myndighet som har förelagt vitet, i stället för att som nu åklagare för talan
vid allmän domstol. Syftet är här att åstadkomma en snabbare och mindre resurskrävande
procedur än den nuvarande.

I fråga om viten enligt lagen (1976:666) om påföljder och
ingripanden vid olovligt byggande m.m., bostadssaneringslagen (1973:531),
hälsoskyddslagen (1982: 1080) och naturvårdslagen (1964: 822) innebär förslaget
vidare att, om vitet förelagts någon i hans egenskap av fastighetsägare eller tomlrättshavare,
det under vissa förutsättningar skall övergå på ny ägare eller innehavare. I
fråga om en del av de förelägganden som avses här får vidare den myndighet som
förelägger vitet möjlighet att förordna alt föreläggandet skall gälla utan
hinder av att det inte har vunnit laga kraft.

Den nya lagstiftningen föresläs träda i kraft den 1 juli
1985.

1 Riksdagen 1984/85. I saml. Nr 96

Prop.
1984/85:96 2

1
Förslag till Lag om viten

Härigenom
föreskrivs följande.

Inledande
bestämmelse

1 §
Denna lag gäller viten som enligt lag eller annan författning får

föreläggas av myndigheter. Vad som föreskrivs i 2-6, 9 och 10 §§ gäller

dock inte sådana viten som riktar sig till var och en.

Lagen
skall inte tillämpas i den mån annat följer av vad som är särskilt föreskrivet.

Allmänna
bestämmelser om viten finns även i brottsbalken och bötes-verkställighetslagen
(1979: 189).

Vitesföreläggande

2 §
Ett vitesföreläggande skall vara riklat till en eller flera namngivna

fysiska eller juridiska personer (adressater). Om föreläggandet innebär en

skyldighet för adressalen att vidta en viss åtgärd, skall det av föreläggandet

framgå vid vilken tidpunkt eller inom vilken tidsfrist åtgärden skall vidtas.

Vite
får inte föreläggas, om adressaten kan antas sakna faktisk eller rättslig
möjlighet att följa föreläggandet.

När
vite har förelagts, får nytt vite mot adressalen i samma sak inte föreläggas
förrän det tidigare föreläggandet har vunnit laga kraft.

Ett
vitesföreläggande skall delges adressaten.

Vitesbelopp

3 §
När vite föreläggs, skall det fastställas till ett belopp som med hänsyn

till vad som är känt om adressatens ekonomiska förhållanden och till

omständigheterna i övrigt kan antas förmå honom att följa det föreläggande

som är förenat med vitet. Vitet skall fastställas till ett bestämt belopp, om

annat inte följer av 4 §. Om vite föreläggs flera personer gemensamt, skall

ett särskilt belopp fastställas för var och en av dem.

Löpande
vite

4 §
Om det är lämpligt med hänsyn till omständigheterna, får vite före

läggas som löpande vite. Vitet bestäms dä till ett visst belopp för varje

tidsperiod av viss längd under vilken föreläggandet inte har följts eller, om

föreläggandel avser en återkommande förpliktelse, för varje gäng adressa

ten underlåter att fullgöra denna.

Om
vitesföreläggandet innefattar ett förbud eller någon liknande föreskrift eller
det annars är lämpligt, kan i stället bestämmas att vitet skall betalas för
varje gäng föreskriften överträds.

Löpande
vite får inte tillämpas, om det av någon särskild föreskrift följer att vitet
inte får överstiga ett visst högsta belopp.

Prop. 1984/85:96 3

Föreläggande
att lämna viss uppgift

5 §
Har en myndighet befogenhet att vid vite förelägga eller förbjuda

ägaren eller innehavaren av viss egendom att vidta en åtgärd med egendo

men, får myndigheten också förelägga denne att, om hans rättsställning

upphör, lämna myndigheten uppgift om den nye ägarens eller innehava

rens namn och adress. Även ett sådant föreläggande får förenas med vite.

Utdömande
av vite m. m.

6 §
Frågor om utdömande av viten prövas av länsrätt på ansökan av den

myndighet som har utfärdat vitesföreläggandet eller, om detta har skett

efter överklagande i frågan om vitesföreläggande, av den myndighet som

har prövat denna fråga i första instans. Ansökan om utdömande görs hos

länsrätten i det län där myndigheten är belägen. Vad som har sagts nu

gäller dock ej i fall som avses i andra stycket eller 7 §. Frågor om utdö

mande av viten som har förelagts av regeringen prövas av länsrätten i

Stockholms län på ansökan av justitiekanslern.

Frågor om utdömande av viten
som har förelagts en part eller någon annan rill fullgörande av en skyldighet i
en rättegäng eller i annat motsvarande förfarande prövas utan särskild ansökan
av den myndighet som har utfärdat föreläggandet. 7§ Tingsrätten prövar frågor
om utdömande av viten,

1.
om vitet riktar sig till var
och en,

2.
om vitet avser säkerställande
av ett enskilt anspråk,

3.
om i något annat fall än som
förut har angetts tingsrätten själv eller, efter talan mot rättens beslut,
högre rätt har förelagt vitet.

8
§ När allmän domstol prövar
frågor om utdömande av viten efter särskild talan, skall målet i tillämpliga
delar handläggas enligt reglerna i rättegångsbalken som mål om åtal för brott
för vilket svårare straff än böter inte är föreskrivet.

9
§ Har ändamålet med vitet
förlorat sin betydelse, skall vitet inte dömas ut. Finns det särskilda skäl
till det, får vitet jämkas.

Föreligger
i mål om utdömande av vite som avses i 4 § andra stycket flera överträdelser av
föreskriften till samtidig bedömning, får ej på en gång utdömas högre belopp än
som har angetts i föreläggandel. När ett beslut i ett sådant mål har vunnit
laga kraft, får vite inte dömas ut för sådana överträdelser av föreskriften som
har gjorts innan målet väcktes.

Vite
bortfaller, om talan om att del skall dömas ut inte har delgetls adressaten
inom tvä år från det att förutsättningarna för att väcka en sådan talan uppkom.

Biträde
av polismyndighet

10 §
En myndighet som har alt föra talan vid domstol i mål om utdö

mande av vite får, om det är nödvändigt med hänsyn till utredningen, anlita

biträde av polismyndighet.

Denna
lag träder i kraft den I juli 1985. Vad som föreskrivs i 6 § gäller dock ej i
fråga om vite som har förelagts före ikraftträdandet.

Prop.
1984/85:96 4

2 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1946:804) om införande av nya
rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs att 18 § lagen (1946:804) om
införande av nya rättegångsbalken skall upphöra att gälla vid utgången av juni
1985.

3' Förslag till

Lag om ändring i lagen (1976:666) om påföljder och
ingripanden vid

olovligt byggande m. m.

Härigenom föreskrivs att 17, 19 och 20 §§ lagen (1976:666)
om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m.m. skall ha nedan angivna
lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

17 § Föreläggande enligt 15 eller 16 § får förenas med
vite eller med föreskrift att, om föreläggandet ej efterkommes, åtgärden kan
utföras genom byggnadsnämndens försorg på den försumliges bekostnad.

Efterkommes ej föreläggande Efterkommes ej föreläggande

med föreskrift om utförande genom med föreskrift om utförande genom

byggnadsnämndens försorg, skall byggnadsnämndens försorg, skall

nämnden, när ej omständigheterna nämnden, när ej omständigheterna

föranleder annat, besluta att åtgär- föranleder annat, besluta att åtgär

den skall utföras och hur det skall den skall utföras och hur det skall

ske. Därvid skall tillses att oskälig ske. Därvid skall tillses att oskälig

kostnad ej uppstår. När skäl är där- kostnad ej uppstår.

/(//, får i nämndens beslut förord- I beslut om föreläggande enligt

nas, att beslutet skall gälla utan första stycket eller beslut enligt

hinder av att det ej äger laga kraft. andra stycket får förordnas att be

slutet skall gälla utan hinder av att

det inte har vunnit laga kraft.

Kronofogdemyndigheten skall lämna del biträde som behövs
för genomförande av beslut enligt andra stycket.

19 §

Har föreläggande enligt 15 eller Har
föreläggande enligt 15 eller

16 § meddelats någon i egenskap av 16 § meddelats någon i
egenskap av

ägare till viss fastighet och övergår ägare till viss fastighet och övergår

fastigheten till ny ägare, gäller före- fastigheten till ny ägare, gäller före

läggandel i stället mot denne. Ut- läggandet i stället mot denne.//ar /

satt vite gäller dock ej mot den nye föreläggandet utsatts löpande vite

ägaren, men byggnadsnämnden får enligt 4 § lagen (1985:000) om viten

sätta ut vite för denne. och har fastigheten övergått genom

köp, byte eller gåva, gäller vitet mot den nye ägaren
räknat från tidpunkten för äganderättsövergången, under förutsättning att anteck-

Nuvarande lydelse

Första stycket äger motsvarande tillämpning, när
föreläggande har meddelats någon i egenskap av tomlrättshavare eller ägare av
byggnad på mark som tillhör annan.

Föreslagen lydelse

ning om vitesföreläggandet dessförinnan gjorts enligt 20 §.
Löpande vite som avser viss period får endast tas ut av den som var ägare vid
periodens början. Annat vite gäller ej mot den nye ägaren, men byggnadsnämnden
får sätta ut vite för denne.

Första stycket äger motsvarande tillämpning, när
föreläggande har meddelats någon i egenskap av tomlrättshavare eller eljest som
ägare av byggnad på mark som tillhör annan. Vad som sägs om löpande vite
gäller dock endast i fråga om föreläggande som har meddelats någon i egenskap
av tomt-rättshavare.

Myndighet
som meddelar föreläggande som avses i 19 § skall genast sända sitt beslut
till inskrivningsmyndigheten för anteckning i faslighelsboken eller tomlrättsbo-ken.

Myndighet
som meddelar föreläggande som avses i 19 § skall genast sända sitt beslut
till inskrivningsmyndigheten för anteckning i faslighelsboken eller
tomträttsboken. Har i föreläggandet utsatts löpande vite, skall även detta antecknas.
Inskrivningsmyndigheten skall genast i rekommenderat brev underrätta den som
senast har sökt lagfart eller inskrivning av förvärv av tomträtt om
anteckningen, om denne ej är föreläggandets adressat.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1985.

4 Förslag till

Lag om ändring i bostadssaneringslagen (1973:531)

Härigenom
föreskrivs all 10 och 13 §§ bosladssaneringslagen (1973: 531) skall ha nedan
angivna lydelse.

10 §'

Nuvarande lydelse

Beslut om upprustningsåläg-gande eller användningsförbud
skall genast sändas till inskrivnings-

' Senaste lydelse 1973: 1087.

Föreslagen lydelse

Beslut om upprustningsåläg-gande eller användningsförbud
skall genast sändas till inskrivnings-

RÅTTELSE: S. 11 lagförslag 8 rubrik och inledning Står:
förbud mot oskäliga

avtalsvillkor Rättat till: avtalsvillkor i
konsumentförhållanden

S. 11 not 1 Står: 1973: 878 Rättat till: 1984:293.

Rättelse: på rättelse: S. 11 punkt 3 vänster och höger
spalt Står: mål enligt lagen

(1980:1123) om offentlig insyn i säkerhetsarbetet vid
kärnkraftverken

Rättat till: Mål som avses i 24 § lagen (1984:3) om
kärnteknisk verksamhet

Prop.
1984/85:96

Nuvarande lydelse

myndigheten för anteckning i faslighelsboken eller tomträtlsbokeri.
Beslut om uppruslningsåläggande skall sändas även till byggnadsnämnden.

Föreslagen lydelse

myndigheten för anteckning i faslighelsboken eller
tomträttsboken. Har ett sådant åläggande eller förhud förenats med löpande
vite enligt 4 § lagen (1985:000) om viten, skall även detta antecknas. Inskrivningsmyndigheten
skall genast i rekommenderat brev underrätta den som senast har sökt lagfart
eller inskrivning av förvärv av tomträtt om anteckningen, om denne ej är
föreläggandets adressat.

Beslut om uppruslningsåläggande skall sändas även till
byggnadsnämnden.

Har staten eller kommun förvärvat fastighet pä vilken
finns lägenhet som avses med uppruslningsåläggande eller användningsförbud,
skall på anmälan av staten eller kommunen göras anteckning i faslighelsboken
eller tomträttsboken alt åläggandet eller förbudet förfallit.

13 § Uppruslningsåläggande,
användningsförbud och förbud enligt 2a § första stycket får förenas med vite.

Utsatt
vite gäller ej mot ny ägare. 1 fall som avses i 8 § får dock hyresnämnden
utsätta vite för denne.

Har ett uppruslningsåläggande
eller ett användningsförbud förenats med löpande vite, gäller vitet mot ny ägare
räknat från tidpunkten för äganderättsövergången underförutsättning att
anteckning om vitesföreläggandet dessförinnan gjorts i fastighetsboken eller
tomträttsboken. Vad som har sagts nu gäller dock endast vid förvärv av fast
egendom eller tomträtt genom köp, byte eller gåva. Löpande vite som avser viss
period får las ut endast av den som vid periodens början ägde fastigheten.
Annat vite gäller ej mot ny ägare. I fall som avses i 8 § får dock hyresnämnden
utsätta vite för denne.

Denna lag träder i kraft den 1 juni 1985.

- Senaste lydelse 1974:821.

Prop.
1984/85:96 7

5 Förslag till

Lag om ändring i hälsoskyddslagen (1982:1080)

Härigenom föreskrivs att 18 och 20 §§ hälsoskyddslagen
(1982:1080) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

18 § '

Miljö- och hälsoskyddsnämnden får meddela de förelägganden
och förbud som behövs för att denna lag eller bestämmelser som meddelats med
stöd av lagen skall efterlevas. I brådskande fall eller när del annars finns
särskilda skäl får ett föreläggande eller förbud meddelas omedelbart och i
andra fall först sedan det visat sig att nämndens råd och anvisningar ej har
följts.

I ett beslut om föreläggande eller I ett beslut om föreläggande eller

förbud kan nämnden utsätta vite. förbud kan nämnden
utsätta vite. Frågan om utdömande av vite prö- Vitet får ej förvandlas.
vas av allmän domstol. Vitet får ej förvandlas.

Underlåter någon att vidta en åtgärd som åligger honom
enligt denna lag eller enligt bestämmelser som har meddelats med stöd av denna
lag och efterkommer han inte miljö- och hälsoskyddsnämndens föreläggande om
rättelse, får nämnden förordna om rättelse på hans bekostnad. I brådskande
fall får sådant förordnande meddelas också ulan föregående föreläggande.

20 §

Om miljö- och hälsoskyddsnämn- Om
miljö- och hälsoskyddsnämn-

den i fråga om en fastighet eller den i fråga om en
fastighet el-

byggnad har meddelat föreläggande ler byggnad har meddelat föreiäg-

eller förbud samt föreläggandet el- gande eller förbud samt föreläggan-

ler förbudet är av större betydelse del eller förbudet är av större bety-

och förenat med ett vite som upp- delse och förenat med ett vite som

går till minst ett basbelopp enligt uppgår till minst ett basbelopp en-

lagen (1962: 381) om allmän försäk- ligt lagen (1962: 381) om allmän för

ring, får nämnden översända beslu- säkring eller med ett löpande vite

tet om föreläggandet eller förbudet erdigt 4 § lagen (1985:000) om vi-

lill inskrivningsmyndigheten föran- ten, får nämnden översända beslu-

teckning i fastighetsboken eller tet om föreläggandet eller förbudet

tomlrältsboken. Har sådan anteck- till inskrivningsmyndigheten för an-

ning skett gäller föreläggandel eller teckning i fastighetsboken eller

förbudet mot ny ägare av egendo- tomlrältsboken. Är föreläggandet

men. Utsatt vite gäller dock inte förenat med löpande vite, skall

mot ny ägare av egendomen, men även detta antecknas. Inskrivnings

nämnden får utsätta nytt vite för myndigheten skall genast i rekom-

denne. menderat brev underrätta den som

senast har sökt lagfart eller inskrivning avförvärv av
tomträtt om anteckningen, om denne ej är föreläggandets adressat.

Rättelse: S. 10 not I Står: 1981: 1323. Rättat till:
1984:9

Prop. 1984/85:96 8

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Har anteckning enligt första stycket skett, gäller
föreläggandel eller förbudet mot ny ägare av egendomen. Har denne förvärvat
egendomen genom köp, byte eller gåva och utgör egendomen fastighet eller
tomträtt, gäller även löpande vite mot honom räknat från tidpunkten för
äganderättsövergången. I annat fall gäller vitet inte mot ny ägare av
egendomen, men nämnden får utsätta nytt vite för denne:

Löpande vite som avser viss period får tas ut endast av
den som var ägare vid periodens början.

Har ett antecknat föreläggande eller förbud upphävts genom
lagakraflvunnet beslut eller har den åtgärd som avses med föreläggandel
vidtagits eller har ändamålet med föreläggandet förlorat sin betydelse, skall miljö-och
hälsoskyddsnämnden, så snart den fått vetskap om förhållandet, anmäla det till
inskrivningsmyndigheten för anteckning i faslighelsboken eller tomlrältsboken.
Om nämnden inte gör anmälan skall länsstyrelsen på ansökan av egendomens ägare
göra sådan anmälan.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1985. I fråga om vite
som har förelagts före ikraftträdandet gäller dock 18 § andra stycket andra
meningen i sin äldre lydelse.

6 Förslag till

Lag om ändring i naturvårdslagen (1964:822)

Härigenom föreskrivs att 39, 39 a och 39 b §§
naturvårdslagen (1964:822) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

39 §' Har någon överträtt beslut eller föreskrift som
avses i 37 § första stycket 1,2,4,6 eller 8 får länsstyrelsen förelägga honom
att åstadkomma rättelse. Har i fråga om en viss fastighet eller byggnad,
anordning eller anläggning på annans mark ägaren till egendomen begått
överträdelsen och övergår egendomen till ny ägare, får denne föreläggas att
vidta rättelse, om det inte är oskäligt. Är fråga om överträdelse av beslut
eller föreskrift över vars efterievnad kommunal nämnd med stöd av överlåtelse
enligt 18 b § utövar tillsyn, tillkommer det i stället nämnden att meddela
sådant föreläggande. I beslut om föreläggande får vite sättas ut. Vidare får
tingsrätten meddela handräckning för att åstadkomma rättelse. Ansökan om
handräckning får

' Senaste lydelse 1983:298.

Prop.
1984/85:96

Nuvarande hdelse

Föreslagen lydelse

göras av allmän åklagare, statens naturvårdsverk,
länsstyrelsen, den kommunala nämnd som handhar naturvårdsfrågor eller, i fall
där kommunal nämnd har att meddela föreläggande, av den nämnden. Beträffande
sådan handräckning finns bestämmelser i 17 § handräckningslagen (1981: 847).

Vid meddelande av föreläggande enligt 17 § första stycket,
20 §, 21 § eller 22 § andra stycket får länsstyrelsen utsätta vite. Efterkoms
ej sådant föreläggande, skall på anmodan av länsstyrelsen kronofogdemyndigheten
föranstalta om att åtgärden vidtages.

Byggnadsnämnden får utsätta vite vid meddelande av
föreläggande enligt 17 § tredje stycket. Miljö- och hälsoskyddsnämnden får
utsätta vite vid meddelande av föreläggande enligt 24 §. Efterkommes ej
föreläggandet, äger vederbörande nämnd låta vidtaga åtgärden på den försumliges
bekostnad.

/ beslut om föreläggande som avses i första, andra eller
tredje stycket får förordnas att beslutet skall gälla utan hinder av att det
inte har vunnit laga kraft.

39 a §-

Har ett föreläggande som avses i 39 § första eller andra
stycket meddelats någon i egenskap av ägare till viss faslighet och övergår
fastigheten till ny ägare, gäller föreläggandel i stället mot denne. Utsatt
vite gäller dock inte mot den nye ägaren, men vederbörande myndighet får sätta
ut vite för denne.

Första stycket skall också tillämpas när föreläggande har
meddelats någon i egenskap av tomlrättshavare eller ägare av byggnad, anläggning
eller anordning på mark som tillhör annan.

Har ett
föreläggande som avses i 39 § första eller andra stycket meddelats någon i
egenskap av ägare till viss faslighet och övergår fasligheten till ny ägare,
gäller föreläggandet i stället mot denne. Har i föreläggandet utsatts löpande
vite enligt 4 § lagen (1985:000) om viten, och har fastigheten övergått genom
köp, byte eller gåva, gäller vitet mot den nye ägaren räknat från tidpunkten
för äganderättsövergången, under förutsättning att anteckning om
vitesföreläggandet dessförinnan gjorts enligt 39 b §. Löpande vite som avser
viss period får endast tas ut av den som var ägare vid periodens början. Annat
vite gäller inte mot den nye ägaren, men vederbörande myndighet får sälta ut
vite för denne.

Första stycket skall också tillämpas när föreläggande har
meddelats någon i egenskap av tomlrättshavare eller eljest som ägare av byggnad,
anläggning eller anordning pä mark som tillhör annan. Vad som

Senaste lydelse 1982: 1097.

Prop.
1984/85:96

Nuvarande hdelse

Föreslagen lydelse

10

sägs om löpande vite gäller dock endast förelägganden som
har meddelats någon i egenskap av tomlrättshavare.

39
b §•'

Föreläggande
som avses i 39 a § skall genast antecknas i fastighets-boken eller tomlrältsboken.
Detsamma gäller beslut om återkallelse av antecknat föreläggande.

Har antecknat föreläggande upphävts genom lagakraflvunnet
beslut, efterkommits eller förfallit, skall det antecknas i faslighelsboken.

Föreläggande
som avses i 39 a § skall genast antecknas i fastighetsboken eller tomlrältsboken.
Har i föreläggandet utsatts löpande vite enligt 4 § lagen (1985:000) om vite
skall även detta antecknas. Inskrivningsmyndigheten skall genast i rekommenderat
brev underrätta den som senast har sökt lagfart eller inskrivning av förvärv av
tomträtt om anteckningen, om denne ej är föreläggandels adressat.

Har antecknat föreläggande återkallats, upphävts genom lagakraflvunnet
beslut, efterkommits eller förfallit, skall det antecknas i fastighetsboken
eller tomträttsboken.

Denna lag träder i kraft den I juli 1985.

7 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna

förvaltningsdomstolar

Härigenom
föreskrivs att 14 § lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar skall
ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

14 §'

Länsrätt prövar

1.
mål enligt skatte-, laxerings-, uppbörds- och folkbokföringsförfattningarna i
den utsträckning som är föreskrivet i dessa författningar.

2. mål
enligt socialtjänstlagen (1980:620). lagen (1980:621) med särskilda
bestämmelser om vård av unga, lagen (1981: 1243) om vård av missbrukare i vissa
fall, ullännings-

2. mål
enligt socialtjänstlagen (1980:620), lagen (1980:621) med särskilda
bestämmelser om vård av unga, lagen (1981: 1243) om vård av missbrukare i vissa
fall, utlännings-

Senaste lydelse 1982: 1097. ' Senaste lydelse 1984:9.

Prop.
1984/85:96

Nuvarande lydelse

lagen (1980:376), smiuskyddslagen (1968:231), lagen (1970:
375) om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för
verkställighet av beslut om värd eller behandling och körkortslagen (1977:477)
i den utsträckning som är föreskrivet i dessa lagar samt mål enligt 21 kap. föräldrabalken,

3. mål som avses i 24 § lagen (1984:3) om kärnteknisk
verksamhet.

II

Föreslagen lydelse

lagen (1980:376), smiuskyddslagen (1968: 231), lagen
(1970: 375) om utlämning till Danmark, Finland, Island eller Norge för
verkställighet av beslut om värd eller behandling och körkortslagen (1977:477)
i den utsträckning som är föreskrivet i dessa lagar saml mål enligt 6 kap. 21 §
och 21 kap. föräldrabalken,

3.
mål som avses i
24 § lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet,

4.
mål som
avses i 6 § första stycket lagen (1985:000) om viten.

Denna
lag träder i kraft den I juli 1985.

8 Förslag till Lag om ändring i hållanden

lagen (1971:112) om avtalsvillkor i konsumentför-

Härigenom föreskrivs alt 7 § lagen (1971:112) om
avtalsvillkor i konsumentförhållanden' skall ha nedan angivna lydelse.

Föreslagen lydelse

If

Talan om utdömande av vite förs vid allmän domstol av
konsumentombudsmannen. I fråga om vite som marknadsdomstolen har förelagt
på talan av annan får talan om utdömande föras även ay denne.

Nuvarande lydelse

Talan om utdömande av vite föres vid allmän domstol av
åklagare. Sådan talan får väckas endast efter anmälan av konsumentombudsmannen
eller, ifråga om vitesförbud, av annan som hos marknadsdomstolen ansökt om
förbudet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1985. I fråga om vite
som har förelagts före ikraftträdandet gäller dock äldre bestämmelser
fortfarande.

' Senaste lydelse av lagens rubrik 1984: 293, - Senaste
lydelse 1972:730.

Prop. 1984/85:96 12

9 Förslag till

Lag om ändring i marknadsföringslagen (1975:1418)

Härigenom föreskrivs all 17 § marknadsföringslagen (1975:
1418) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

17 § '

Talan om utdömande av vite Talan om utdömande av vite/öri

föres vid allmän domstol av åklaga- vid allmän domstol av konsument-

re. Sådan talan får väckas endast ombudsmannen. I fråga om vite

efter anmälan av konsumentom- som marknadsdomstolen har före

budsmannen eller i fråga om vite lagt på talan av annan får talan om

som avses i 5 §, av annan som hos utdömande föras även av denne,

marknadsdomstolen har ansökt om

förbudet eller åläggandet.

Allmänt åtal för brott mot denna lag får väckas endast
efter medgivande av konsumentombudsmannen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1985. 1 fråga om vite
som har förelagts före ikraftträdandet gäller dock äldre bestämmelser
fortfarande.

10 Förslag till

Lag om ändring i konsumentkreditlagen (1977:981)

Härigenom föreskrivs att 27 § konsumentkreditlagen
(1977:981) skall upphöra att gälla vid utgången av juni 1985. I fråga om vite
som har förelagts dessförinnan gäller den upphävda paragrafen dock fortfarande.

Senaste lydelse 1984:424.

Prop. 1984/85:96 13

11 ' Förslag till

Lag om ändring i lagen (1979:1118) om jämställdhet mellan
kvinnor

och män i arbetslivet

Härigenom föreskrivs att 21 § lagen (1979:1118) om jämställdhet
mellan kvinnor och män i arbetslivet' skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

21 §

Talan om utdömande av vite som Talan om
utdömande av vite som

har förelagts enligt denna lag förs har förelagts
enligt denna lag förs vid tingsrätt av allmän åklagare. vid tingsrätt av jämställdhetsom-Sådan
talan får väckas endast efter budsmannen, anmälan av jämställdhetsombudsmannen.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1985. I fråga om vite
som har förelagts före ikraftträdandet gäller dock äldre bestämmelser
fortfarande.

12 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1980:424) om åtgärder mot
vattenförorening från fartyg

Härigenom föreskrivs att 10 kap. 8 § lagen (1980:424) om
åtgärder mot vattenförorening från fartyg' skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

10 Kap.

8§

Mål om ansvar för brott som Mål om
ansvar för brott som

avses i denna lag eller om utdö- avses i denna lag eller
om ersätt-mande av vite eller om ersättning ning för åtgärder som verkställts
för åtgärder som verkställts enligt enligt 7 kap. 9 § handläggs av tings-7 kap.
9 § handläggs av tingsrätt rätt som är behörig domstol enligt som är behörig
domstol enligt rätte- rättegångsbalken eller enligt 336-gångsbalken eller enligt
336-338 §§ 338 §§ sjölagen (1891:35 s. 1). sjölagen (1891:35 s. 1).

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1985. I fråga om vite
som har förelagts före ikraftträdandet gäller dock äldre bestämmelser
fortfarande.

Lagen omtryckt 1980:412. ' Lagen omtryckt 1983:463.

Prop. 1984/85:96 14

13 Förslag till

Lag om ändring i närradiolagen (1982:459)

Härigenom föreskrivs att 14 § närtadiolagen (1982:459)
skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

14 §'

Sammanslutningen skall på uppmaning av närradiomyndigheten
tillställa myndigheten sådan inspelning som avses i 8 § lagen (1982:460) om
ansvarighet för närtadio.

Om sammanslutningen inte rättar Om sammanslutningen inte rättar

sig efter en sådan uppmaning, kan sig efter en sådan
uppmaning, kan myndigheten förelägga vite. Talan myndigheten förelägga
vite. om utdömande av vitet förs vid tingsrätt av allmän åklagare efter
anmälan av närradiomyndigheten.

Denna lag träder i kraft den I juli 1985. I fråga om vite
som har förelagts före ikraftträdandet gäller dock äldre bestämmelser
fortfarande.

14 Förslag till

Lag om ändring i konkurrenslagen (1982:729)

Härigenom föreskrivs att 38 § konkurrenslagen (1982:729)
skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

38 §

Talan om utdömande av vite som Talan om utdömande av vite som

förelagts med stöd av denna lag förs förelagts med stöd av denna lag förs

vid tingsrätt av allmän åklagare. vid tingsrätt av näringsfrihetsom-

Sådan talan får väckas endast efter budsmannen. I fråga om vite som

anmälan
eller medgivande av nä- marknadsdomstolen har/öre/flrpå

ringsfrihetsombudsmannen
eller, i talan av annan får talan om uldö-

fråga om vite som marknadsdom- mande föras även av denne.

stolen har ålagt på talan av annan,

av denne.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1985. I fråga om vite
som har förelagts före ikraftträdandet gäller dock äldre bestämmelser
fortfarande.

Senaste lydelse 1982:1247.

Prop.
1984/85:96 15

15 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1984:292) om avtalsvillkor mellan

näringsidkare

Härigenom föreskrivs att 5 § lagen (1984:292) om
avtalsvillkor mellan näringsidkare skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5§ Förbud skall förenas med vite, om det inte av särskilda
skäl är obehövligt.

Talan om utdömande av vite förs Talan om utdömande av vite förs

vid allmän domstol av åklagare. vid allmän domstol av den som an-

sökt omförbudet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1985.

16 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1963:193) om samarbete med
Danmark,

Finland, Island och Norge angående verkställighet av
straff m. m.

Härigenom föreskrivs att 4 § lagen (1963:193) om samarbete
med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m. m.
skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4§

Vad i denna lag sägs om böter Vad som i
denna lag sägs om

skall ock gälla vite, som förelagts böter skall även
gälla utdömda vi-part eller annan till fullgörande av ten, som skyldighet
i rättegång.

/. har förelagts part eller annan fill fullgörande av en
skyldighet i en rättegång,

2.
här i
landet har förelagts av konsumentombudsmannen, näringsfrihet sombudsmannen
eller marknadsdomstolen,

3.
i
Finland har dömts ut av marknadsdomstolen eller, efter överklagande av ett
avgörande av denna domstol, av högsta domstolen.

Denna lag träder i kraft i förhällande till Finland fyra
veckor från den dag då lagen enligt uppgift på den utkommit från trycket i
Svensk författningssamling samt i förhällande till Danmark, Island och Norge
den dag regeringen bestämmer. I fråga om vite som har förelagts före
ikraftträdandet gäller dock äldre bestämmelser.

Prop. 1984/85:96 16

17
Förslag till

Lag om ändring i lagen
(1974:13) om vissa anställningsfrämjande

åtgärder

Härigenom
föreskrivs att 23 § lagen (1974: 13) om vissa anslällningsfrämjande åtgärder
skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

23 §

Talan
om utdömande av vite en- Talan om utdömande av vite en

ligt denna lag/ö/-É'5 v;a///wä/7 c/ow- ligt denna lagfors av länsarbets-

stol av åklagare. Sådan talan får nämnd, eller arbetsmarknadsstyrel-

väckas endast efter anmälan av sen eller, när fråga är om vite som

länsarbetsnämnd eller arbetsmark- förelagts med stöd av 14 §, av ar-

nadsslyrelsen eller, när fråga är om belslagarorganisation som hem

vite som förelagts med stöd av 14 §, ställt om föreskrifter som där

av arbetstagarorganisation som anges,

hemställt om föreskrifter som där

anges.

Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1985.

Prop. 1984/85:96 17

Utdrag

JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL

vid
regeringssammanträde 1983-10-20

Närvarande:
statsministern Palme, ordförande, och statsråden I. Carlsson, Lundkvist, Feldt,
Sigurdsen, Gustafsson, Leijon, Hjelm Wallén, Peterson, Andersson, Rainer,
Boström, Bodström, Göransson, Gradin, Dahl, R. Carlsson, Holmberg, Hellström, Thunborg

Föredragande:
statsrådet Rainer

Lagrådsremiss
med förslag till lag om viten m. m.

1 Inledning

Med
stöd av regeringens bemyndigande tillkallade dåvarande chefen för justitiedepartementet
i november 1978 en kommitté för att bl. a. göra en översyn av vitesinstitutet.
Kommittén, som antog namnet viteskommittén, avlämnade i mars 1982 betänkandet (SOU
1982:21) Ett effektivare vite.'

I
betänkandet föresläs att ett antal bestämmelser som avses främja vitets effektivitet
samlas i en lag om vissa tvångsmedel. Lagen skall enligt förslaget tillämpas
på viten och tvångsutföranden som föreläggs av kommunala nämnder enligt
hälsovårdsstadgan (1958:663; numera upphävd) och lagen (1976:666) om påföljder
och ingripanden vid olovligt byggande m. m. Vissa följdändringar föreslås i
sistnämnda båda författningar. Kommitténs avsikt är att den nya lagen efter
hand skall kunna göras tillämplig pä andra områden, där behov av effektivare
tvångsmedel kommer fram.

Kommitténs
sammanfattning av innehållet i betänkandet bör fogas till protokollet i detta
ärende som bilaga I.
De av kommittén framlagda lagförslagen
bör fogas till protokollet som bilaga 2.

Efter
remiss har yttranden över betänkandet avgetts av riksåklagaren (RA),
rikspolisstyrelsen, Göta hovrätt, Stockholms, Göteborgs och Malmö tingsrätter, kammartätten
i Göteborg, domstolsverket, socialstyrelsen, länsstyrelserna i Kalmar,
Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Kopparbergs, Västemorrlands och Nortbottens län,
länsstyrelsernas organisationsnämnd, riksskalteverket, brottsförebyggande
rådet (BRÅ), jusritieom-budsmannen Holstad (JO), konsumentverket, näringsfrihelsombudsman-

'
Vid betänkandets avlämnande ingick i kommittén som ledamöter docenten Madeleine
Löfmarck, ordförande, samt riksdagsledamöterna Hans A.Pettersson i Helsingborg
och Annika Öhrström.

2 Riksdagen
1984/85. I saml. Nr 96

Prop. 1984/85:96 18

nen
(NO), marknadsdomstolen, arbetarskyddsstyrelsen, statens naturvärdsverk,
länsrätten i Södermanlands län, livsmedelsverket. Svenska kommunförbundet,
Stockholms, Göteborgs, Malmö, Halmstads och Skellefteå kommuner.
Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO),
Svenska hälsovårdstjänslemannaförbundet. Centralorganisationen SACO/SR, Svenska
arbetsgivareföreningen (SAF), Hyresgästernas riksförbund, Sveriges
allmännyttiga bostadsföretag (SABO), HSB:s riksförbund, Svenska riksbyggen,
Sveriges fastighetsägareförbund, Sveriges villaägareförbund. Föreningen
Sveriges byggnadsnämndssekreterare. Föreningen Sveriges stadsarkitekter. Föreningen
Sveriges byggnadsinspektörer. Riksförbundet för allmän hälsovård, Sveriges kommunaljuridiska
förening, rättegängsutredningen (Ju 1977:06), Sveriges domareförbund, Sveriges
advokatsamfund. Föreningen Sveriges åklagare, institutionen för hälso- och
miljövård vid Umeå universitet och Föreningen cheferna för länsstyrelsernas
juridiska enheter.

Härutöver
har yttranden avgetts av Samarbetskommittén för hälsovårdsnämnderna i rikets
störte städer, Gävle kommuns hälsovårdsnämnd saml Göteborgs och Bohus läns
avdelning av Svenska kommunförbundet, hälso- och miljövårdsdelegationen.

En
sammanställning av remissyttrandena har upprättats inom justiriede-partementel
och finns tillgänglig i lagstiftningsärendet (dnr 1230-82).

Med hänsyn till att de
förslag som jag anmäler i det följande i olika hänseenden skiljer sig
väsentligt från kommittéförslaget har under ärendets beredning särskilt samråd
ägt rum med bl. a. vissa myndigheter som berörs av förslagen. Vidare har en
genomgång gjorts av de författningar med bestämmelser om viten som finns
registrerade i det genom statsrådsberedningens försorg förda rättsdalaregistret.
En förteckning över de författningar som därvid har granskats finns
tillgänglig i lagstiftningsärendet.

2
Allmän motivering

2.1
Behovet av en reform

Viten
förekommer i huvudsakligen två former, s. k. förfarandevilen och materiella viten.
Förfarandevilen används av såväl domstolar som andra myndigheter för atrnägonskall
förmås att exempelvis infinna sig vid myndigheten eller tillhandahålla
handlingar eller lämna uppgifter som myndigheten behöver för att fatta beslut.
Myndigheten kan vanligtvis både förelägga och döma ut vitet. Det materiella vitet
används för att eftertryck skall ges åt en förvaltningsmyndighets eller i vissa
fall en domstols beslut och döms i regel ut av allmän domstol på talan av
åklagare.

Härutöver
finns ytterligare två typer av viten. Det gäller till en början s. k. generellt
vite, dvs. vite som riktar sig till envar och som närmast har

Prop.
1984/85:96 19

karaktär av straffbestämmelse (t. ex. 4 § lagen 1942: 350
om fornminnen). I fråga om viten av denna karaktär är reglerna i brottsbalken (BrB)
om böter rillämpliga, se 25 kap. 8 § andra meningen BrB. Sädana viten omfattas
endast i den mån del särskilt anges av den följande framställningen. Helt
utanför denna faller s.k. avtalsvite, som har karaktären av ett på förhand
bestämt skadestånd.

Bestämmelser om viten finns i åtskilliga författningar. En
myndighet anses normalt inte ha rätt att förelägga vite utan uttryckligt
författningsstöd.

Bland förfarandeviiena kan främst nämnas bestämmelserna i
rättegångsbalken (RB), enligt vilka rätten kan förelägga parter och andra att
inställa sig eller alt förete skriftlig handling m. m. Liknande bestämmelser
finns i åtskilliga andra författningar, t. ex. föräldrabalken, jordabalken,
lagen (1946:807) om handläggning av domstolsärenden, förvaltningsprocessla-gen
(1971:291), ulsökningsbalken, lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet,
taxeringslagen (1956:623) och lagen (1970:417) om marknadsdomstol. En särskild
typ av förfarandevilen är sådana som används vid infordrande av yttrande eller
upplysningar av främst myndigheter och tjänstemän, se t. ex. lagen (1975:1057)
med instruktion för justitieombudsmännen och lagen (1975:1339) om justitiekanslerns
tillsyn.

Lagstödet för olika typer av materiella viten har ofta
formen av en regel som ger vissa myndigheter befogenhet alt använda vitesföreläggande
för ett bestämt ändamål. På den statliga sidan har främst länsstyrelserna
tillagts sådan befogenhet på en rad områden. Som exempel kan nämnas 23 §
brandlagen (1974:80), 11 kap. 3 § gruvlagen (1974:342), 17 § lagen (1929: 116)
om tillsyn över stiftelser, 39 § första stycket naturvårdslagen (1964:822), 40
§ miljöskyddslagen (1969: 387) och 11 § lagen (1977:20) om TV-övervakning.

Åven andra myndigheter inom den regionala
statsförvaltningen har be

myndigande att använda vite t. ex. länsskolnämnd och skogsvårdsstyrelse,

se 39 § skollagen (1962:319) och 24 § skogsvårdslagen (1979:429). Inom

den centrala statsförvaltningen kan vite användas av exempelvis statens

industriverk (43 § lagen 1978: 116 om vissa rörledningar), statens natur

vårdsverk och arbetarskyddsstyrelsen (13 § lagen 1979: 329 om hälso- och

miljöfarliga varor) samt datainspektionen (24 § dalalagen 1973:289, 14-

15 §§ inkassolagen 1974: 182). ~
'

Befogenhet att använda vileshot har även tillagts vissa
kommunala nämnder, särskilt byggnadsnämnden (3 och 17 §§ lagen 1976:666 om påföljder
och ingripanden vid olovligt byggande m.m., LPI och 39 § tredje stycket
naturvårdslagen) saml miljö- och hälsoskyddsnämnden, se 14 § djurskyddslagen
(1944:219), 18 § hälsoskyddslagen (1982: 1080), 39 § naturvärdslagen och 24 § livsmedelslageii.(1971:511).

Bestämmelser om viten finns också i den marknadsrättsliga
lagstiftningen, t. ex. i lagen (1971:112) om förbud mot oskäliga
avtalsvillkor, marknadsföringslagen (1975:1418) och firmalagen (1974:156).

Prop.
1984/85:96 20

Förutom själva bestämmelserna om befogenhet att förelägga
vite är vitesinslilutet mycket knapphändigt reglerat i lag. Vissa regler har
emellertid utvecklats i praxis. Föreläggandel skall sålunda innehålla namn pä
den person, fysisk eller juridisk mot vilken viteshotet riktas (adressaten),
tidpunkten då föreläggandet senast skall vara verkställt eller förbudet skall
börja gälla samt storleken av vitesbeloppel. Ett föreläggande skall naturligtvis
också innehålla uppgift om vilket slags åtgärd adressaten skall företa eller
vilket förbud han skall iaktta. Ibland kan föreläggandel innehålla ett förbud
som är alternativt till ett påbud, t. ex. pä så sätt att adressalen förbjuds alt
använda ett visst föremål så länge han inte avhjälper vissa påtalade brister.

När det gäller vitels adressat har det slagits fast i
rättspraxis alt endast den som har rättslig och faktisk möjlighet att
efterkomma ett föreläggande kan vara dess adressat. I vissa författningar finns
uttryckliga bestämmelser om vem eller vilka som är rätt adressat för ett
vitesföreläggande. I regel är det här fråga om ägare eller nyttjanderättshavare
av den egendom som omfattas av föreläggandet eller den som har vidtagit en
olaglig åtgärd eller på annat sätt är skuld till det inträffade. Som exempel
kan nämnas 106 § lagen (1939:608) om enskilda vägar och 24 § naturvårdslagen.
Att vilesfö-reläggandet som nämnts skall innehålla föreskrifter om viss
tidsfrist ligger i sakens natur. I vissa författningar finns uttryckliga regler
om detta, t. ex. i bostadssaneringslagen (1973:531) och gruvlagen (1974:342).

En generell regel för vitesbeloppets storlek i fråga om
vissa förfarandevilen finns i 9 kap. 8 § rättegångsbalken (RB), där det sägs
att vitet skall bestämmas till belopp som med hänsyn till vederbörandes
ekonomiska förhållanden och omständigheterna i övrigt kan antas förmå honom att
iaktta föreläggandet. Denna regel torde ge uttryck ät en i stort sett allmängiltig
princip. I vissa författningar, främst skatteförfattningarna, finns latituder
med angivande av en lägre och en högre gräns inom vilka vitesbeloppel skall
bestämmas. På vissa områden, t. ex. det marknadsrättsliga, kommer ytterligare
aspekter in i bilden.

Utdömt vite tillfaller staten, om annat inte har
föreskrivits. I princip följer indrivningsproceduren de regler som gäller för
böter (se 25 kap. 6— 8 §§ BrB).

Av stor betydelse för vitesinstitutets effekrivitel är
reglerna om när de olika besluten i proceduren vinner laga kraft. För_förfarandeviten-gäller_
ofta att själva föreläggandel inte kan överklagas. Föreläggandets laglighel och
lämplighet prövas i stället i samband med vitets utdömande. De materiella
vitesföreläggandena kan i allmänhet överklagas till en högre myndighet.

Frågan om vitets utdömande prövas av allmän domstol,
förvaltningsdomstol eller förvaltningsmyndighet. Om det inte av den aktuella
författningen framgår vilken myndighet som skall pröva frågan om vitets utdömande,
anses det följa av allmänna principer att denna prövningsrätt fillkommer allmän
domstol.

Prop.
1984/85:96 21

Som
regel gäller att beslutet om föreläggande måste ha vunnit laga kraft innan nytt
vitesföreläggande kan utfärdas. Om först beslutet om vitesföreläggande och
sedan det avgörande varigenom vitet döms ut överklagas i olika instanser, kan
ett vitesärende förhalas under avsevärd tid. I motsats till vad som är fallet i
Danmark och Norge förekommer i svensk rätt endast sällan s. k. löpande vite,
dvs. vite som redan från början bestäms till ett visst belopp för varje
tidsperiod under vilken föreläggandel inte har efterkommits eller för varje
gäng ett förbud har överlrätts. En av fördelarna med ett löpande vite är att
möjligheten för adressaten att undvika ett nytt högre vite genom överklagande
av vitesföreläggandet i förhalningssyfte undanröjs. Enligt vissa författningar
kan emellertid myndigheten i brådskande fall förordna att beslut med vitesföreläggande
skall lända till omedelbar eftertättelse.

Medan
regelsystemet såvitt avser förfarandeviiena i stort anses fungera tillfredsställande,
har viss kritik ibland riktats mot de regler och den praxis somgäller för de
materiella vitena. I direktiven (Dir. 1978:89) för vites-kommittén framhölls
att vitesinstitutet är behäftat med åtskilliga brister från
effektivitetssynpunkt. Som exempel nämns att en fastighetsägare som åläggs att
vidta åtgärder för att undanröja sanitära olägenheter i sin fastighet genom
olika åtgärder - såsom överklagande i flera instanser av såväl själva
föreläggandet som beslutet om vitets utdömande eller överlåtelse av fastigheten
- kan förhala ärendet under avsevärd tid. Vidare påpekas att de myndigheter som
handlägger frågor om viten ibland har en rätt begränsad erfarenhet på området.
Kommittén har enligt direktiven haft att förutsättningslöst pröva olika vägar
alt förstärka vilesinstitutets effekrivitel och lägga fram förslag till
kompletteringar av tvångsmedlen på särskilda områden där det bedöms behövligt.

Med
utgångspunkt i vad som i direktiven sägs om vitesinsfitutets brister från
effektivitetssynpunkt har kommittén företagit en enkätundersökning bland
myndigheter som använder sig av vitesinstitutet. Mot bakgrund bl. a. av
enkätsvaren anser kommittén att det f. n. inte finns tillräckliga skäl för att
föreslå lagstiftningsåtgärder beträffande vitesinslilutet pä områden utanför
hälsovårds- och byggnadslagstiftningen. Reformbehovet på de två sistnämnda områdena
är enligt kommittén svårbedömt. Vitesinstilutet används där relativt sparsamt.
Del kan diskuteras om det är ekonomiskt försvarbart att genomföra lagändringar
som kan förväntas få endast ett begränsat tillämpningsområde. Kommittén anser
dock att beaklansvärda skäl talar för att vitesinslilutet på dessa båda områden
genom lagstiftning görs effektivare. Avgörande för kommitténs ställningstagande
har varit uppfattningen att de kommunala nämnderna bör förfoga över effektiva tvångsmedel
på dessa områden för att i individuella fall kunna genomdriva för samhället
nödvändiga beslut. Vidare kan med visst fog förväntas en ökad benägenhet att
utnyttja vilesinstitutets svagheter.

Kommitténs
förslag mynnar ut i en lag om tvångsmedel som har begrän-

Prop. 1984/85:96 22

sats
rill att avse vissa beslut inom hälsovårds- och byggnadsområdet. Den nya lagen
innehåller bestämmelser, bland dem en om löpande vite, som syftar till att
förhindra att vitesärenden förhalas genom olika åtgärder från adressalens sida.
Vidare har föreslagits bestämmelser som lagfäster den praxis bl. a. beträffande
vitets adressat och vitesbeloppets storlek som har utvecklats på området.
Kommitténs avsikt är att lagen efter hand skall kunna göras tillämplig på nya
områden, där behov av effektivare tvångsmedel framkommer.

Remissinstanserna
har haft delade meningar om behovet av en refom av vitesinstitutet. Några
instanser - Malmö tingsrätt, länsstyrelsen i Norrbottens län, SACO/SR, Sveriges
villaägareförbund och Sveriges advokatsamfund - har ställt sig negafiva eller
starkt tveksamma till en reform. Som skäl anförs att vitesinsritutet tycks
fungera tämligen väl och alt det används förhållandevis sparsamt samt att det
antal ärenden som vållar problem är så litet att någon särskild lagstiftning
inte är motiverad. De flesta remissinstanserna är emellertid av den meningen
all lagstiftning i någon form är mofiverad för att vitesinslitutel skall kunna
bli mera effektivt.

I
likhet med flertalet remissinstanser anser jag att del finns utrymme för att
höja vitesinsfitutets effektivitet genom lagstiftning. Jag tänker då bl. a. på
de möjligheter som finns att förhala ett ärendes handläggning på olika sätt.
Ett ytterligare skäl för lagstiftning anser jag vara intresset av att en del allmänna
principer på området som nu är av närmast sedvanerätlslig karaktär får
uttryckligt lagstöd. Jag återkommer närmare till dessa frågor i del följande.

2.2
Allmänna principer för en ny lagstiftning

Mitt
förslag: Bestämmelser om viten förs samman i en särskild lag. Denna blir
tillämplig på alla viten som enligt lag eller annan författning får föreläggas
av domstol eller annan myndighet i den mån inte annat följer av författningen i
fråga. Viten som riktar sig till envar undantas dock i princip.

Viteskommitténs
förslag: Bestämmelser om viten och Ivångsutförande tas upp i en särskild lag,
vars tillämpningsområde begränsas till att omfatta viten som föreläggs med stöd
av hälsovårdsstadgan och lagen om påföljder och ingripanden vid olovligt
byggande m. m. Lagen behandlar också sådan verkställighet som en kommunal nämnd
låter ombesörja på den försumliges bekostnad (tvångsverkställighel).

Remissinstanserna:
De flesta instanserna förordar att en särskild ramlag i fråga om viten
utarbetas med tillämplighet på alla eller flertalet områden

Prop. 1984/85:96 23

där
viten förekommer. Denna uppfattning har uttalats bl. a. av flertalet företrädare
för rättsväsendets myndigheter. Andra instanser, bland dem Svenska
kommunförbundet, förordar att en särskild viteslag i vart fall blir tillämplig
på samfliga vitesförelägganden som hälsovårds- och byggnadsnämnderna kan
besluta om. Några ytterligare instanser menar att vissa ändringar på
hälsovårds- och byggnadsområdena kan behöva göras i huvudsak enligt kommitléförslaget
men att dessa i så fall bör arbetas in i den aktuella speciallagstiftningen.
Ett fåtal instanser tillstyrker kommitténs förslag. Förslaget till bestämmelser
om tvångsutförande i lagen har fått ett övervägande negativt mottagande.

Skäl
för mitt förslag: Som jag framhållit är vitesinslilutet mycket knapphändigt
reglerat i lag. Principerna för till vilka personer ett föreläggande kan
riktas, för beräkning av beloppet och för utdömande saknar i stor utsträckning kodifiering.
Detta talar enligt min mening för att en så långt möjligt generell reglering
bör utarbetas.

Det
är vidare uppenbart att vitesinslitutel inte alltid fungerar så effektivt som
skulle vara önskvärt. Viteskommittén har funnit att behovet av en effektivisering
är störst inom områdena för hälsoskydd och byggnadslagstiftningen. Av
remissvaren framgår emellertid att de behov av insatser på lagsliftningssidan
som kommittén har pekat på gör sig gällande även pä andra områden, däribland t.
ex. miljöskyddsområdet. Även bortsett från behovet av en effektivisering är det
lämpligt att vitesinstilutet får en utformning som medför att det blir så
likformigt som möjligt för de olika områden där det används. Det måste
exempelvis, som påpekats vid remissbehandlingen, vara en klar fördel, om de
kommunala nämnderna i princip får tillämpa ett enhetligt regelsystem.

I
likhet med flertalet remissinstanser förordar jag därför att bestämmelser om
vite tas in i en särskild lag, vars regler utformas på ett sådant sätt att de i
princip kan tillämpas pä vitesförelägganden i allmänhet. Det synes inte
föreligga något hinder mot att en sådan lag får omfatta även de s.k. förfarandeviiena.
Däremot bör, som följer av vad jag tidigare har framhållit, inte avtalsviten
och i princip inte heller generella viten omfattas av lagen.

Viteskommitténs
förslag omfattar även föreläggande med hot om s.k. tvångsutförande. Härmed
menas föreskrift att, om föreläggandet inte efterkommes, den ålagda åtgärden
kan ulföras av myndigheten på adressatens bekostnad. Enligt min mening är dock
institutet tvångsutförande av en sådan speciell karaktär att del inte lämpligen
bör regleras i en allmän lag om viten ulan i de olika specialförfattningar där
del anses erforderligt.

Prop.
1984/85:96 24

2.3 Vitets adressat

Mitt förslag: I den nya lagen tas in en bestämmelse av
innebörd alt ett vitesföreläggande skall vara riktat till en eller flera
angivna juridiska eller fysiska personer. Om flera personer samtidigt föreläggs
vite, skall särskilt vitesbelopp sältas ut för var och en. Vidare föreskrivs
enligt förslaget att vite får föreläggas endast den som har faktisk och
rättslig möjlighet att efterkomma föreläggandet.

Viteskommitténs förslag: Förslaget överensstämmer med mitt
förslag.

Remissinstanserna: Kommittéförslaget har i huvudsak
lämnats ulan erinran. Några instanser har dock invändningar mot förslaget all
endast den skall kunna föreläggas vite som har faktisk och rättslig möjlighet
att efterkomma föreläggandet. Motiveringen är att en bestämmelse om delta
skulle försvåra förfarandet i praktiken.

Skäl för mitt förslag: Med vitets adressat menas den mot
vilken vitesföreläggandet riktar sig. Såväl fysiska som juridiska personer
anses kunna vara adressater. Vidare gäller att en kommun kan vara adressat för
ett vitesföreläggande som meddelas av statlig myndighet. Enligt en allmän
princip, som har kommit till uttryck på olika håll inom lagstiftningen, bl. a.
i 9 kap. 8 § andra stycket RB, gäller däremot i princip att staten inte kan
föreläggas vite.

I vissa författningar finns del bestämmelser om vem eller
vilka som kan vara adressater till ett vitesföreläggande, s. k. legala
adressater. Allmänt anses enligt rättspraxis gälla att endast den som har
rättslig och faktisk möjlighet alt efterkomma ett föreläggande kan vara dess
adressat. Vite kan således inte föreläggas den som är underårig eller
omyndigförklarad i fall då vederbörande är rättsligt förhindrad att förfoga
över sin egendom på det sätt som myndigheten kräver. Vite kan åläggas flera
personer. Enligt praxis kan del dock inte åläggas solidariskt.

Viteskommittén har föreslagit alt det i den nya lagen
uttryckligen skall anges alt ett vite skall föreläggas en viss namngiven person
eller vissa namngivna personer och att, om vite samridigt föreläggs flera
personer, särskilt vitesbelopp skall utsättas för var och en av dem. Vidare
skall enligt förslaget vite få föreläggas endast den som har faktisk och
rättslig möjlighet att efterkomma föreläggandet. I anslutning till den
föreslagna bestämmelsen har kommittén bl. a. uttalat att det bör åligga
myndigheterna att se till alt adressalen inte är fysiskt förhindrad, t. ex. på
grund av sjukhus- eller annan anslallsvistelse, att följa de givna
föreskrifterna.

Remissinstanserna har i regel inte haft några invändningar
mot förslaget. Några instanser - Stockholms och Göteborgs kommuner. Föreningen

Prop. 1984/85:96 25

Sveriges
byggnadsnämndssekreterare. Föreningen Sveriges stadsarkitekter och
rättegångsutredningen - menar emellertid att en bestämmelse om att adressaten
måste ha faktisk och rättslig möjlighet att efterkomma föreläggandet i mänga
fall skulle komma att försvåra proceduren. Rättegängsutredningen pekar t. ex.
pä att det kan vara svårt att få fram en utredning som utesluter att hinder
föreligger.

I
likhet med vileskommittén anser jag det lämpligt alt principerna för vem som
skall kunna vara adressat för ett vite anges i den nya lagen. Alt den som ett
vitesföreläggande riktar sig till måste ha faktisk och rättslig möjlighet att.
efterkomma föreläggandet får anses ligga i sakens natur och överensstämmer med
den rättspraxis som domstolarna har antagit. Att även denna princip, som ju får
anses viktig från rättssäkerhetssynpunkt, kommer till uttryck i lagen synes väl
motiverat. Detta bör inte uppfattas så att de olika myndigheter som har
befogenhet att meddela vitesförelägganden skulle behöva göra en längre gående
undersökning än förhållandena påkallar. Exempelvis bör en myndighet enligt min
mening inte annat än när särskilda omständigheter föranleder det anses vara
skyldig alt göra några efterforskningar om t. ex. en tilltänkt adressat för ett
vitesföreläggande är inlagen på sjukhus e. d.

Som Stockholms tingsrätt
och rättegångsutredningen har påpekat bör i lagen för tydlighets skull anges
alt adressalen kan vara såväl fysisk som juridisk person. Vidare bör i enlighet
med kommitténs förslag anges all vitesbelopp skall bestämmas särskilt för varje
person som omfattas av det.

2.4
Vitesbeloppets bestämmande

Mitt
förslag: Vitet i ett föreläggande skall bestämmas till ett belopp som med
hänsyn till vad som är känt om adressatens ekonomiska förhållanden och
omständigheterna i övrigt kan antas förmå honom att efterkomma föreläggande'..

Viteskommitténs
förslag: Förslaget överensstämmer med mitt förslag. Kommitléförslaget innebär
emellertid dessutom att, när ett föreläggande riktas till någon i egenskap av
ägare av fastighet eller innehavare av tomträtt, vitet skall bestämmas så alt
fastighetsägaren inte kan göra någon kostnadsbesparing eller vinst på alt
underlåta att efterkomma föreläggandet. Generellt föreslås vidare gälla att
samhällsintresset av all ett föreläggande efterkommes skall beaktas vid vilesbeloppets
bestämmande.

Remissinstanserna:
Remissinstanserna har i de flesta fall godtagit förslaget, men vissa instanser
har haft synpunkter på dess närmare utformning.

Prop.
1984/85:96 26

Skäl för mitt förslag: Vite skall enligt vedertagen praxis
anges med ett visst penningbelopp som är beräknat på ett sådant sätt att det
utsatta hotet blir effektivt. Vanligtvis finns det inga regler om
vitesbeloppets storlek i de olika författningarna. I 9 kap. 8 § RB anges
emellertid som nämnts att vite enligt balken skall bestämmas till ett belopp
som med hänsyn fill adressatens ekonomiska förhållanden och omständigheterna i
övrigt kan antas förmå honom alt iaktta föreläggandet.

Viteskommittén har föreslagit att en bestämmelse
motsvarande den i 9 kap. 8 § RB skall las in i den nya lagen. Innebörden av
denna bestämmelse avses vara att vitesbeloppet väsentligen skall fastställas
med ledning av adressatens personliga förhållanden såsom hans ekonomi,
eventuell Iredska, föremålels värde, de påfordrade åtgärdernas omfattning,
kostnaderna för deras vidtagande och angelägenhetsgraden av det motstående
intresset. Avsikten med den särbestämmelse som kommittén föreslår för fall då
ett vitesföreläggande riktar sig till någon i hans egenskap av fastig-helsägare
eller tomlrättshavare är alt markera att det skall vara ekonomiskt sett mera
fördelaktigt att iaktta föreläggandel än att betala vitet. Viteskommittén
framhåller att ett sådant beräkningssätl redan nu är vanligt i fråga om
åtgärder rörande fastigheter. Förslaget att även samhällsintresset av att ett
föreläggande fullgörs skall beaktas när vitesbeloppet bestäms motiveras med alt
de beräkningsmetoder som i första hand bör användas inte torde vara
tillräckligt effektiva när ett föreläggande avser en föga kostsam men ytterst
angelägen åtgärd.

Den föreslagna huvudregeln för beräkning av vitesbeloppet
har inte föranlett några allvarligare erinringar från remissinstanserna. Ett
par remissinstanser har emellertid påpekat att det i praktiken vanligen inte
görs någon utredning i vitesärenden om vederbörandes ekonomiska förhållanden
utan att beloppet mera bestäms mot bakgrund av en allmän uppfattning grundad
på förutsättningen att vederbörande lever under normala förhållanden.

Den föreslagna regeln om särskild beräkning av
vitesbeloppet för fastighetsägare och tomlrättshavare har väckt viss kritik
vid remissbehandlingen. Det har därvid påpekats att den i vissa fall skulle
kunna leda till mindre rimliga resultat och att den torde vara till endast
begränsad praktisk nytta pä grund av svårigheten att beräkna adressatens vinst
eller besparing. Kritik har även riktats mot tanken att det i lagen särskilt
skulle anges att samhällsintresset av att föreläggandet fullgörs skall beaktas
vid beloppets bestämmande. Därvid har anmärkts att den föreslagna huvudregeln
ger tillräckligt utrymme för att även samhällsintresset av att föreläggandet följs
vägs in i bedömningen och att begreppet samhällsintresse är alltför diffust.

I likhet med kommittén och remissinstanserna anser jag att
den nya lagen bör innehålla allmänna anvisningar för beräkningen av vitesbeloppets
storlek. Huvudprincipen bör därvid vara att vitet skall bestämmas rill ett
sådant belopp alt del med hänsyn till adressatens ekonomiska förhål-

Prop. 1984/85:96 27

landen
och omständigheterna i övrigt kan antas förmå adressaten alt följa föreläggandet.
Om en sådan allmän princip slås fast, bör detta givetvis inte uppfattas så att
det allrid skall vara nödvändigt att göra en utredning om adressatens ekonomi.
I den allmänna bedömning som görs inom de ramar som dras upp av den nämnda
huvudprincipen bör också andra omständigheter kunna beaktas, däribland angelägenhelsgraden
av de påbud eller förbud som föreläggandet avser. Att ett vite bör bestämmas så
högt att det inte blir ekonomiskt fördelaktigt för adressalen att underlåta att
iaktta det ligger också i sakens natur och får anses följa av huvudprincipen,
uttryckt på del sätt som jag nyss har förordat. Någon särregel för fall då ett vitesföreläggande
riktar sig mot någon i hans egenskap av fastighetsägare eller tomlrättshavare
behövs därför inte somjag ser det. Jag vill emellertid understryka att det ofta
ligger nära till hands att i sådana fall beakta den ekonomiska fördelen för
adressaten av att underlåta att följa föreläggandet, i den män det går alt
göra någon beräkning härav.

Som
jag har angett i det föregående avses den nya lagen bli tillämplig i den mån
annat inte följer av vad som är särskilt föreskrivet. Del är inte min avsikt
att i detta sammanhang föreslå några ändringar i de speciella regler om maximi-
och minimibelopp för viten som finns på olika håll i lagstiftningen. Den
allmänna bedömning som skall ske enligt den nyss förordade huvudprincipen får i
dessa fall göras med beaktande av de latituder som gäller. På vissa områden
finns särskilda uttalanden i tidigare lagförarbeten som skall behålla sin
giltighet. Jag återkommer till detta i specialmotiveringen.

Ett
exempel på regler som innehåller maximi- och minimibelopp erbjuder den förut
berörda bestämmelsen i 9 kap. 8 § RB, där samma huvudprincip som den som jag
nyss har förordat har kommit till uttryck. I betänkandet (SOU 1982:25 och 26)
Översyn av rättegångsbalken I, som efter remissbehandling övervägs inom
justitiedepartementet, har emellertid rättegångsutredningen föreslagit vissa
ändringar i den berörda paragrafen. Ställning till det förslaget bör inte tas
i delta sammanhang. Paragrafen bör alltså t. v. gälla i oförändrad lydelse.

2.5
Löpande vite

Mitt
förslag: Om det är påkallat med hänsyn till omständigheterna får vite bestämmas
till ett visst belopp för varje lidsperiod av viss längd under vilken ett
föreläggande inte har efterkommits. Det kan också bestämmas att utgå varje gång
adressaten underlåter att fullgöra en återkommande förpliktelse eller
överträder ett förbud.

Viteskommitténs
förslag: Löpande vite görs till huvudregel enligt den föreslagna lagen.
Förslaget avser emellertid bara det fallet alt vitesbelopp

Prop. 1984/85:96 28

bestäms
till visst belopp för varje tidsperiod av viss längd under vilken föreläggandet
inte har efterkommits.

Remissinstanserna:
Sä gott som samtliga remissinstanser är positiva till viteskommitténs förslag.
Flera av dem förordar dock att bestämmelsen om löpande vite utformas så alt det
kan föreläggas alt utgå också vid varje tillfälle ett förbud överträds. Några
remissinstanser anser att bestämmelsen om löpande vite inte bör göras till
huvudregel.

Skäl
för mitt förslag: Somjag tidigare har framhållit kan möjligheterna alt förhala
verkställigheten av ett vitesföreläggande genom överklagande vara ägnade att
minska vitesinstitulets effektivitet. Om ett vitesföreläggande inte efterföljs,
kan myndigheterna givelvis meddela ett nytt föreläggande vid högre vite. En
förutsättning för detta anses emellertid i princip vara att det första vitesföreläggandet
har vunnit laga kraft. Genom alt överklaga det första vitesföreläggandet i de
fall dä delta är möjligt kan således adressaten hindra alt ett nytt vite
föreläggs.

Motsvarande
problem föreligger inte i Danmark och Norge, där myndigheterna kan använda s.k.
löpande vite. Ett löpande vite innebär att man redan i del ursprungliga
vitesföreläggandet bestämmer alt ett visst belopp skall förfalla med jämna
mellanrum så länge inte föreläggandet följs. Om föreläggandet innehåller ett
förbud, kan ett löpande vite i stället utformas så att ett visst vitesbelopp
förfaller varje gång förbudet överträds. Om åtgärden innefattar en regelbundet
återkommande förpliktelse, kan föreläggandet innehålla bestämmelse om att vitet
förfaller varje gång adressaten underlåter att fullgöra den ålagda
förpliktelsen.

Det
torde enligt svensk rätt i och för sig inte finnas något hinder mot att i ett
vitesföreläggande ta in en föreskrift om löpande vite, men i praxis förekommer
delta knappast. Exempel på fall där löpande vite har ansetts kunna användas
ulan uttryckligt lagstöd erbjuder sådana mål enligt 21 kap. föräldrabalken som
avser verkställighet av dom eller beslut rörande umgänge. Här förekommer det
att förvaltningsdomstolarna förelägger vite för varje umgängestillfälle under
den närmast överskådliga liden då vårdnads-havaren vägrar att överlämna barnet till
den umgängesberättigade föräldern.

Vileskommittén
har föreslagit en regel av innebörd att vite bör bestämmas till visst belopp
för varje tidsperiod av viss längd (vecka, månad eller annan lidsperiod) under
vilken föreläggandet inte har efterkommits. En så formulerad regel bör enligt
kommittén kunna användas inte bara i positiva förelägganden utan även vid
förbud.

Enligt
vad kommittén uttalar bör vitesperiodens längd i ett system med löpande vite
bestämmas med hänsyn till vad som kan anses skäligt i del enskilda fallet,
varvid hänsyn får tas till adressalens behov av rådrum och till hur brådskande
saken är. Vidare bör myndigheten beakta att så många

Prop. 1984/85:96 29

vitesbelopp
inte försitts att den obetalda summan av dessa blir orimligt stor. Om så skulle
bli fallet, är del enligt kommittén sannolikt att vitet vid uttagandet jämkas
med hänsyn till adressatens förhållanden, något som kan leda till att del
allmänpreventiva värdet av del löpande vitet minskar. Även om det löpande vitet
har betydande praktiska fördelar framför enstaka viten, blir enligt förslaget
den föreläggande myndigheten inte förhindrad att i stället utsätta ett enstaka
vite.

Så
gott som samtliga remissinstanser har ställt sig positiva till alt institutet
löpande vite införs. Flera instanser - bland dem Stockholms tingsrätt, kammartätten
i Göteborg, länsstyrelserna i Malmöhus och Västernorrlands län, BRÅ samt
Göteborgs och Malmö kommuner - har emellertid uttalat sig för att den av
kommittén föreslagna bestämmelsen kompletteras med en bestämmelse om att vite
skall kunna utgå varje gång ett förbud överträds. Några instanser - bland dem
länsstyrelsen i Norrbottens län. Svenska kommunförbundet och Malmö kommun -
anser att en bestämmelse om löpande vite inte bör göras till huvudregel.
Därvid hänvisas bl. a. till svårigheterna att avgöra vad som kan utgöra en
skälig vitesperiod.

Tveksamma
eller negativa rill kommitténs förslag är länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus
län, konsumentverket och marknadsdomstolen. Länsstyrelsen anser att det
föreslagna systemet riskerar att undergräva respekten för viteshotet. Om ett
vitesföreläggande inte följs, bör myndigheten i stället föranstalta om
rättelse på annat sätt, eftersom viteshotet har visat sig vara verkningslöst.
Konsumentverket anför alt ett system med löpande viten enligt kommitténs
förslag knappast lämpar sig för marknadsdomstolens eller KO:s förbud och
ålägganden och att det lämpligaste skulle vara alt vitesinstitutet utformades
pä ett sådant sätt att ett vite kan utdömas varje gång ett vitessanklionerat
förbud överträds. Marknadsdomstolen påpekar att de beräkningsgrunder som
gäller för ett vite, nämligen att del skall bestämmas till ett belopp som med
hänsyn till adressatens ekonomiska förhållanden och omständigheterna i övrigt
kan antas förmå honom att efterkomma föreläggandet, knappast är tillämpbara i
fråga om löpande viten. Domstolen framhåller vidare att vitets belopp enligt
åtskilliga författningsbestämmelser är maximerat och det kan ifrågasättas i
vad mån löpande viten kan vara förenliga med sådana bestämmelser.

I
likhet med kommittén och flertalet remissinstanser anser jag att löpande vite
kan vara ett verkningsfullt medel för att effektivisera vitesinstilutet i
många fall. Genom att använda löpande viten kan man som framgått motverka
överklaganden i förhalningssyfte. Som jag senare skall beröra närmare ger också
löpande vite bättre möjligheter all i vissa situationer låta ett
vitesföreläggande som avser någon i hans egenskap av faslighels-ägare gälla mot
ny ägare av fastigheten. Även i andra avseenden är ett sådant system ägnat alt
leda till effektivitetsvinster genom alt den ekonomiska påtryckningen står
kvar även efter den utsatta dagen för en förpliktelses fullgörande.

Prop.
1984/85:96 30

Det
är emellertid uppenbart att löpande vite inte lämpar sig för alla situationer.
Särskilt med hänsyn till att den lagstiftning som jag har förordat avses få
generell karaktär, står del klart att en bestämmelse om lö-. pande vite inte i
enlighet med kommittéförslaget bör göras till huvudregel utan för sin
tillämpning bör bli beroende av alt det med hänsyn till omständigheterna är
lämpligt att använda vite i denna form.

Den
av vileskommittén föreslagna regeln är emellertid, som påpekats vid
remissbehandlingen, inte i alla situarioner väl avpassad för den typ av viten
som lar sikte pä att förbjuda en viss handling, t. ex. ett förbud för en
näringsidkare enligt marknadsföringslagen att fortsätta med otillbörlig marknadsföring
eller all saluhålla en farlig eller otjänlig vara eller ett förbud enligt lagen
om förbud mot oskäliga avtalsvillkor. I detta hänseende har gällande rätt i
doktrin och praxis ansetts innebära att, när ett förbud har förenats med vite, vitet
bara kan dömas ut en gång. Denna ordning kan leda till olägenheter inte minst
på marknadsrättens område och har påtalats i en särskild skrivelse till
regeringen frän konsumentsombudsmannen. I skrivelsen framhålls att ett förbud
vid vite enligt marknadsföringslagen eller lagen om förbud mot oskäliga
avtalsvillkor med nuvarande ordning i praktiken inte blir sanktionerat längre
än till dess det har överträtts första gången. Ett mindre nogräknat företag kan
därefter fortsätta ett förbjudet förfarande utan risk att drabbas av påföljd.

För
att motverka sädana olägenheter skulle man, som påpekats vid remissbehandlingen,
i och för sig kanske kunna länka sig alt införa en generell ordning, enligt
vilken vitet i ett beslut med förbudsföreläggande alltid skulle kunna dömas ut
var gång förbudet överträds. I förevarande ärende synes dock underlag saknas
för att konsekvenserna av en sådan reglering skall kunna överblickas. I stället
bör en regel införas av det innehållet att den föreläggande myndigheten
beroende på omständigheterna kan bestämma att vitet skall utgå varje gång
förbudet överträds. Till förebyggande av alt vitesbeloppen blir orimligt stora
och alt tillämpningssvårigheter uppstår vid överträdelser av s.k. perdurerande
karaktär bör för sådana fall gälla den begränsningen alt, om flera
överträdelser föreligger till samtidig bedömning, vid varje utdömandetillfälle
högst föreläggandels belopp får dömas ut.

En
situation likartad den vid förbudsviten kan uppstå i situationer där ett åläggande
— såsom i del förut nämnda fallet om umgänge med barn -innebär en förpliktelse
som återkommer vid vissa angivna tidpunkter. För ett sådant fall bör ett
vitesföreläggande kunna utformas så att vitet förfaller varje gång
förpliktelsen underlåts. En regel om löpande vite bör avfattas så att den tar
sikte även på dessa fall.

Med
den nyss nämnda begränsningen synes del inte innebära några ölägenheter att den
allmänt hållna huvudregeln om hur vitesbeloppet skall bestämmas som jag förut
har förordat i princip blir tillämplig även med avseende på löpande viten. Jag
instämmer i vad marknadsdomstolen har

Prop.
1984/85:96 31

anfört om all det skulle medföra komplikationer att låta
en ordning med löpande vite få tillämplighet även i sådana fall dä det i en
författning har satts ut ett maximibelopp för hur högt vitet får sättas.
Lämpligen bör föreskrivas att löpande vite inte får användas i sådana fall.

Om i enlighet med vad som har anförts nu bestämmelser om
löpande vite införs, innebär detta otvivelaktigt en effektivisering av vitesinstilutet.
Klart är dock att löpande vite lämpligen bör användas med viss försiktighet
till dess att en ändamålsenlig praxis har hunnit utbilda sig. Förhållandena på
det marknadsrältsliga området berörs närmare i specialmotiveringen.

2.6 Vitesföreläggande gentemot fastighetsägare m. fl.

Mitt förslag: En generell bestämmelse införs om all, i de
fall ett vitesföreläggande riktar sig till någon i hans egenskap av ägare
eller innehavare av viss egendom, denne får föreläggas all om hans ställning
upphör lämna den föreläggande myndigheten uppgift om efterträdarens namn och
adress. Även ett sådant föreläggande får förenas med vite. LPI,
bostadssaneringslagen, hälsoskyddslagen och naturvårdslagen kompletteras med
bestämmelser om all föreläggande där löpande vite har satts ut under vissa förutsättningar
blir gällande mot ny ägare eller innehavare.

Viteskommitténs förslag: Förslaget överensstämmer i sak
väsentligen med mitt förslag. En annan lagteknisk lösning föreslås dock
beträffande löpande vites övergång på ny ägare och förslaget avser i den delen
endast hälsoskydds- och byggnadslagstiftningens områden. Förslaget innebär vidare
alt tidpunkten för vitesföreläggandets övergång på ny ägare skall räknas från
det alt han har fått kännedom om föreläggandet.

Remissinstanserna: De flesta instanserna är positiva till
kommitténs lösning av problemet med ny ägare. Några instanser anser dock att
lidpunkten för anteckning i faslighelsboken bör vara avgörande för vitesförpliklelsens
övergång.

Skäl för mitt förslag: Som jag tidigare har påpekat kan
syftet med ett vitesföreläggande som riktas till någon i hans egenskap av ägare
av viss egendom motverkas inte endast genom överklaganden utan också genom att
den aktuella egendomen överlåts till ny ägare. Sådana överlåtelser i förhalningssyfte
förekommer särskilt när det gäller fastigheter och tomträtter. Enligt vissa
särskilda författningar kan emellerrid ett föreläggande som sådant bli gällande
mot en ny fastighetsägare eller tomlrättshavare. Så är fallet bl.a. enligt LPI,
bostadssaneringslagen (1973:531), hälsoskyddslagen och naturvårdslagen.

Prop.
1984/85:96 32

Enligt 19 § LPI skall sålunda ett föreläggande som
byggnadsnämnden har meddelat någon i egenskap av ägare till viss fastighet (tomträttshavare)
för att han skall utföra arbete, vidtaga viss åtgärd eller rätta till en
överträdelse av ett förbud eller en åtgärd som har vidtagits utan tillstånd
gälla mot ny fastighetsägare (tomlrättshavare). Enligt 8 § bostadssaneringslagen
gäller på motsvarande sätt ett av hyresnämnden meddelat uppruslningsåläggande
eller användningsförbud mot ny fastighetsägare. Detsamma gäller tomträttshavare
och ägare av byggnad på mark som rillhör annan. Samma reglering finns i 39 a
och 39 b §§ naturvårdslagen med avseende på vissa vitesförelägganden som
länsstyrelsen eller kommunal nämnd får meddela enligt lagen. Det gäller här bl.
a. i fråga om överträdelse mot särskilt meddelade förbud eller föreskrifter
angående nationalpark, nalurteserval, strandskyddsområde och nalurvårdsområde
liksom när någon utför täkl utan tillstånd eller i strid mot föreskrifter som
meddelats i samband med tillstånd. Ett föreläggande enligt de nämnda lagarna
skall antecknas i fastighets- resp. tomlrältsboken.

Enligt 20 § hälsoskyddslagen slutligen kan miljö- och
hälsoskyddsnämndens föreläggande eller förbud i fråga om fastighet eller
byggnad, om del är av stor betydelse och förenat med ett vite som uppgår till
minst ett basbelopp enligt lagen (1962: 381) om allmän försäkring, av nämnden
översändas till inskrivningsmyndigheten för anteckning i fastighets- eller tomlrältsboken.
Har sådan anteckning skett, gäller föreläggandet mot ny ägare av egendomen.

Det är viktigt att framhålla all den nu redovisade
regleringen gäller endast i fråga om själva föreläggandet, inte i fråga om vilet.
I de fyra nu aktuella lagarna (19 § LPI, 13 § bostadssaneringslagen, 39 a §
naturvårdslagen och 20 § hälsoskyddslagen) anges uttryckligen att utsatt vite
inte gäller mot ny ägare men att vederbörande nämnd får sätta ut ett nytt vite
för denne.

I flera olika sammanhang har diskuterats möjligheten av
att låta även vitet gälla mot en ny ägare (se bl. a. prop. 1958:46 del B s.
311, prop. 1973:22 s. 93, prop. 1975/76:164 s. 147 och prop. 1981/82:219 s.
52). Mot tanken på en sådan ordning har åberopats bl. a. att vitet har
anknytning till den ursprunglige adressaten och alt en eventuell ny ägare inte
skulle få hela den förutsatta tidsfristen på sig att genomföra den åtgärd som
är aktuell. Frågan har därför hänskjulils till överväganden i ett större sammanhang.

Viteskommitténs förslag innebär just att inte bara själva
föreläggandet utan även vilet skall kunna övergå på en ny ägare. Förslaget är
begränsat till alt avse hälsoskydds- och byggnadslagstiftningens områden.
Kommittén anser att frågan om vitesföreskriftens giltighet mot ny ägare av
fastighet kommer i ett nytt läge om de övriga åtgärder som kommittén har
föreslagit genomförs, däribland systemet med löpande viten.

Prop. 1984/85:96 33

Samtliga remissinstanser som har yttrat sig i frågan har
ställt sig positiva ,till förslaget att ett vitesföreläggande riktal mot någon
i hans egenskap av fastighetsägare eller tomträttshavare i här aktuella fall
skall kunna övergå på ny ägare.

Åven jag anser att det i många fall skulle vara en fördel,
om ett förelagt vite kunde övergå på ny fastighetsägare eller motsvarande.
Visserligen kan i de situationer som här diskuteras själva föreläggandet övergå
på en ny ägare. Som kommittén framhåller är emellerrid fördelarna med denna
ordning begränsade. Ofta kan det sägas att själva föreläggandet inte medför
någon egentlig rättsverkan. Den nye ägaren är ju normalt skyldig att utföra
eller upphöra med det som föreläggandet avser redan till följd av de materiella
bestämmelser på vilka föreläggandet grundas. Det har också visat sig i
praktiken att det nuvarande regelsystemet inte är tillräckligt för att man
skall kunna motverka överlåtelser i förhalningssyfte.

Frågan om förutsättningarna för att låta ett
vitesföreläggande gälla mot ny fastighetsägare har som nämnts flera gånger hänskjulils
till överväganden i ett störte sammanhang. Det synes därför lämpligt att ta
upp den i samband med den allmänna översyn av vilesinstitutet som nu är
aktuell.

Som framgått är det främst vitesföreläggandets anknytning
till adressaten som man har brukat åberopa mot tanken på att låta
vitesförelägganden gälla mot nya ägare i dessa fall. En aspekt är därvid att vitesbeloppel
kan ha bestämts med beaktande av adressatens ekonomi och övriga iförhållan-den.
Denna synpunkt förefaller emellertid inte kunna tillmätas någon avgörande
betydelse. Det är i de fall som nu är aktuella uppenbarligen själva fastigheten
som står i förgrunden. Den föreläggande myndighetens intresse är sålunda knutet
till den åtgärd beträffande fastigheten som det är fråga om: anknytningen till
adressaten personligen framstår typiskt sett som underordnad. För den nye ägaren
kan det inte framstå som onaturligt att vilesföreläggandet följer fastigheten.
Även övriga gravationer på en fastighet som en köpare måste beakta har ju
anknytning till tidigare ägare. När fråga är om fastighetsförhällanden skall f.
ö. vitesbeloppet i enlighet med vad jag förut har varit inne på ofta bestämmas
med beaktande av vilken ekonomisk fördel adressalen skulle ha av all underlåta
att ställa sig föreläggandet till eftertättelse, och i detta hänseende kan ju
förhållandena normall väntas vara desamma för en ny ägare.

I och för sig är jag därför inte främmande för tanken på
en ordning enligt vilken del generellt skulle gälla all vite som förelagts
någon i hans egenskap av fastighetsägare får giltighet även mot en ny ägare av
fastigheten. Viss hänsyn torde emellertid fä tas till ett annat argument som
har brukat åberopas som hinder mot alt låta ett vitesföreläggande få verkan mot
en ny fastighetsägare, nämligen att denne i så fall drabbas av den förre
ägarens försummelser: han får inte hela den lid på sig alt följa föreläggandet
som den föreläggande myndigheten har förutsatt. I detta hänseende synes emellertid
konstruktionen med löpande vite erbjuda en naturlig lösning. Ulfor- 3 Riksdagen 1984/85. I saml. Nr
96

Prop. 1984/85:96 34

mas
regelsystemet med den utgångspunkten att ett vitesföreläggande gäller mot ny
ägare endast i fall då löpande vite har använts och sä att dennes betalningsansvar
begränsas till vitesbelopp som belöper på den lid då han har haft möjlighet att
ställa sig föreläggandet till eftertättelse, synes några befogade invändningar
inte kunna göras från den nyss angivna synpunkten. Jag anser att en ordning
enligt de nu skisserade linjerna bör kunna införas i de fyra särskilda lagar
som här har behandlats. Skulle den ordningen inte visa sig tillräckligt
effektiv, är jag beredd att ta upp frågan på nytt med sikte på att låta även
andra vitesförelägganden än sådana som avser löpande vite gälla mot ny ägare.

Frågan om tidpunkten för
föreläggandels övergång på ny ägare har vållat åtskillig diskussion. I LPI (19§),
bostadssaneringslagen (10§), hälsoskyddslagen (20 §) och naturvårdslagen (39 b
§) finns bestämmelser om att förelägganden av det slag som här åsyftas skall
sändas till inskrivningsmyndigheten för anteckning i faslighelsboken eller tomlrältsboken.
Viteskommittén föreslår att även vitet, när sådant har förelagts, skall
antecknas i fastighetsboken.

Enligt
praxis sker emellertid inte inskrivning i fastighets- eller tomträtts-bok, om
inte den mot vilken ett föreläggande är riktat också är lagfaren ägare eller
inskriven som tomträllsinnehavare. Genom täta överlåtelser och dröjsmål med att
söka lagfart kan enligt vad kommittén påpekar en illojal fastighetsägare därför
förhindra anteckning. Med hänvisning bl. a. härtill menar kommittén all
vitesföreskriften bör gälla mot en ägare från den tidpunkt då denne faktiskt
har fått kännedom om dess existens. Sådan kännedom kan den nye ägaren erhålla
genom att den föreläggande myndigheten delger honom en kopia av föreläggandet.
Om föreläggandel vid tidpunkten för förvärvet var antecknat i fastighetsboken,
skall emellertid enligt förslaget ägaren alltid anses ha känt till det.

Remissinstanserna
har haft vissa erinringar mot den av kommittén föreslagna lösningen. RÅ
hänvisar till möjligheten att anknyta ansvarsövergången till äganderällsövergången
varvid det skulle ankomma på överlåtaren att upplysa om ett eventuellt
föreläggande och på förvärvaren att skaffa sig motsvarande kännedom.
Underlätelse från någondera parten skulle då få rättsverkningar parterna
emellan men inte inverka på del offentligrättsliga ansvaret för den ålagda
prestationen eller underlåtenheten. Stockholms tingsrätt anser all
föreläggandel bör gälla mot ny ägare sedan det inskrivits i fastighetsboken men
att det bör utredas om inte föreläggande skall kunna antecknas i
fastighetsboken oavsett vem som för tillfället är lagfaren ägare till
fastigheten. Kammarrätten i Göteborg förordar att del uttryckligen slås fast
att den lagfarne ägaren skall presumeras vara rätt ägare, eftersom det utifrån
sett är denne som har den rättsliga dispositionen över en fastighet, och att
vem som slutligen har att svara för ett utdömt vite eller en uppkommen kostnad
med anledning av verkställt tvångsutförande får avgöras i annan ordning. Flera
instanser - länsstyrel-

Prop.
1984/85:96 35

sen i Malmöhus län, länsstyrelsen i Norrbottens län,
länsstyrelsernas organisationsnämnd, arbetarskyddsstyrelsen, Göteborgs kommun,
Sveriges villaägareförbund och Föreningen Sveriges byggnadsinspektörer -anser
att anteckningen i fastighetsboken bör vara avgörande för vitels övergång på ny
ägare. Några instanser - länsstyrelserna i Kalmar och Västernorrlands län, JO,
statens naturvårdsverk. Svenska kommunförbundet, Halmstads kommun och Svenska hälsovårdstjänstemannaförbun-det
- tillstyrker kommitténs förslag.

I likhet med RÅ anser jag att principen bör vara att ett
vitesföreläggande av det slag som är aktuellt nu övergår på ny ägare vid
tidpunkten för äganderättens övergång. Av rättssäkerhetsskäl måste emellertid
som jag ser det en förutsättning för detta vara att vitesföreläggandet
dessförinnan har antecknats i fastighets- eller tomträttsboken. För att bli
effektiv bör denna lösning kompletteras med en ordning enligt vilken
anteckningar om vitesförelägganden för ägare till fastigheter eller innehavare
av tomträtter i här avsedda fall skall göras i faslighels- resp. tomlrältsboken
oavsett om ägaren har sökt och erhållit lagfart eller inte.

Några praktiska olägenheter bör inte vara förenade med ett
sådant system. Den som köper en fastighet eller en tomträtt kommer ju normalt
på samma sätt som när del gäller andra gravationer att kunna förvissa sig om
huruvida ett vitesföreläggande beträffande fasligheten gäller. Bestämmelser i
ämnet bör inte lämpligen las upp i en generell lag utan införas i LPI,
bostadssaneringslagen, hälsoskyddslagen och naturvårdslagen. Även om det
framför allt är överlåtelser i form av försäljningar och gåvor som vållat
praktiska problem, ser jag ingen anledning att ta undan familjerättsliga fång
från en sådan reglering. Jag återkommer i specialmotiveringen till den närmare
utformningen.

Jag vill påpeka att även jordförvärvslagen (1979: 230)
innehåller en reglering som innebär att ett föreläggande gentemot en fasfighetsägare
under vissa förutsättningar blir gällande mot en ny ägare av fastigheten. Del
är här fråga om förelägganden av lillståndsmyndigheten, dvs. lantbruksnämnd,
lantbruksstyrelsen eller regeringen. På samma sätt som enligt LPI och de övriga
tre författningar som har berörts i det föregående gäller emellertid också
enligt jordförvärvslagen att förelagt vite inte får verkan mot den nye ägaren
men att nytt vite får sältas ut för denne. Eftersom del här rör sig om fall då
förvärv av fast egendom för sin giltighet är beroende av särskilt tillstånd,
föreligger på detta område knappast något praktiskt behov av en ordning enligt
vilken även vitet kan bli gällande mot den nye ägaren. Nytt vite kan ju vid
behov sättas ut för denne i samband med att tillståndsfrågan prövas.

Vileskommittén har vidare föreslagit en allmän bestämmelse
om att ägare eller innehavare av viss egeridom som i denna egenskap förelagts vite
även kan föreläggas att lämna nämnden uppgift om efterträdares namn och adress.
En liknande regel med begränsad räckvidd finns f n. i 19 §

Prop.
1984/85:96 36

andra
stycket hälsoskyddslagen. Några invändningar mot förslaget har inte förts fram
under remissbehandlingen. Själv finner jag uppenbart att en sådan föreskrift i
många fall skulle vara ägnad att höja vilesinstitutets ' effektivitet. Några
ölägenheter av att en sådan bestämmelse göres generell för hela vitesomrädet
synes inte kunna uppkomma. Jag förordar därför att en sådan regel förs in i den
nya lagen.

2.7
Utdömande av vite

Mitt
förslag: Förfallet vite skall dömas ut av länsrätt, om annat inte är särskilt
föreskrivet. Ansökan hos länsrätten görs av den myndighet som har förelagt vitet.

Viteskommitténs
förslag: Inom hälsoskydds- och byggnadslagstiftningens områden skall den nämnd
som utfärdat vilesföreläggandet också kunna besluta om vites utdömande.

Remissinstanserna:
De flesta remissinstanserna har motsatt sig kommitténs förslag. Däremot har
instanserna olika uppfattningar om vilken myndighet - allmän domstol, länsrätt
eller länsstyrelse - som normalt skall besluta i frågor som rör utdömande av
vite.

Skäl
för mitt förslag: I fråga om de materiella vitena anses det ankomma på allmän
domstol att besluta om vitets utdömande, när annat inte har föreskrivits.
Någon uttrycklig regel i lag om detta finns dock inte.

I
åtskilliga författningar finns emellertid bestämmelser om att den myndighet
som har förelagt vitet också får döma ut det eller att utdömandet ankommer på.annan
förvaltningsmyndighet, vanligen länsstyrelse (se t. ex. SFS 1891:35 s. 1,
1950:272, 1959:92, 1962:319, 1964:308, 1972:511, 1975: 1385, 1977:306, 1980: 11,
1980: 1103 och 1982:713). På många områden har vidare länsrätterna tillagts
befogenheten att döma ut viten som har förelagts av förvaltningsmyndigheter på
ansökan av vederbörande myndighet. Detta gäller i synnerhet på skatteområdet
(se t. ex. SFS 1953:272, 1958:295, 1970:624 och 1979: 1152).

I
flertalet fall är dock frågan om utdömande av materiella viten inte uttryckligen
reglerad. Detta innebär som framgått att det ankommer på tingsrätt att pröva
frågan. Talan i målet förs då av allmän åklagare, i allmänhet sedan den
myndighet som förelagt vilet hos åklagaren har begärt att denne skall föra
talan i saken. Enligt 18 § lagen (1946:804) om införande av nya
rättegångsbalken handläggs målet i samma ordning som ett bötes-mäl. I princip
gäller aU domstolen prövar om myndigheten har varit behörig att meddela
föreläggandet och om föreläggandel är lagligen grundat men inte om del har
varit sakligt befogat. Domstolen prövar också om

Prop. 1984/85:96 37

föreläggandet
har följts eller inte och, om den finner att så inte är fallet, om adressaten
har varit förhindrad att följa föreläggandet eller annars har någon giltig
ursäkt. Vidare prövas om ändamålet med vitet är förfallet. Domstolen anses ha
möjlighet att efter en skälighetsprövning jämka det förfallna beloppet.

Viteskommittén menar att
nuvarande ordning har många fördelar, frärnst genom att vitesärendet kommer
under behandling av en myndighet som tidigare inte har varit inkopplad på
ärendet och som kan tänkas lägga andra aspekter pä del. Mot det nuvarande
systemet talar emellertid enligt kommittén att, eftersom mål om utdömande av
vite är relativt sällsynt förekommande, de allmänna domstolarna endast har en
begränsad erfarenhet av de regler som gäller inom den förvaltningsrätlsliga
lagstiftningen och som ligger till grund för vitesföreläggandet. Detta orsakar,
menar kommittén, merarbete för den som skall handlägga vitesärendet och kan
också motverka enhetlighet i rättstillämpningen.

Enligt
vileskommittén är det framför allt från effektivitetssynpunkt men även med
beaktande av rättssäkerhetsaspekterna angeläget att vitesärendena handläggs
hos så få olika myndigheter som möjligt. Det finns därför starka skäl för att
flytta över handläggningen av vites utdömandefråri åklagare och allmän domstol
till en förvaltningsmyndighet. Eftersom det är de kommunala nämnderna,
länsstyrelserna och förvaltningsdomstolarna som i första hand rillämpar den
materiella lagstiftningen på hälsoskydds-och byggnadsomrädena, är det enligt
kommittén lämpligt att även frågor om uttagande av vite prövas hos dessa
myndigheter.

Kommittén diskuterar olika
alternativ till lösning på frågan, däribland ett som innebär alt frågan om vitets
utdömande flyttas över från åklagare och allmän domstol till
förvaltningsdomstol. Den kommunala nämnden skulle då ansöka hos länsrätten om
att få vitet utdömt. Kommittén har emellertid stannat för att förorda ett
alternativ som innebär att den kommunala nämnden själv får besluta om vitets
uttagande. Beslutsunderlaget skulle i stort sett överensstämma med det som
nämnden i dag använder vid begäran hos åklagarmyndigheten om vitets uttagande.
Nämnden skall enligt förslaget inte ta ställning till om en person uppsåtligen
eller av oaktsamhet har gjort sig skyldig till någon förseelse utan endast
objektivt bedöma om en viss åtgärd har vidtagits eller inte. Någon nedsättning
av vitesbeloppet skall heller inte göras, om inte särskilda skäl föreligger. Av
rättssäkerhetsskäl bör nämndens beslut kunna överklagas till domstol och det
bör vara verkställbart först sedan del vunnit laga kraft. Som skäl för del föreslagna
systemet anför kommittén att man skulle få mer enhetliga regler för olika typer
av tvångsmedel inom byggnads- och hälsoskyddslagstiftningens områden.

Kommittéförslaget
har tillstyrkts av Svenska kommunförbundet och ytterligare ett par instanser,
men i övrigt har remissinstanserna ställt sig genomgående kritiska till
förslaget i denna del. Framför allt har man anfört

Prop. 1984/85:96 38

rättssäkerhetsskäl
mot det föreslagna förfarandet. Däremot är meningarna delade om hos vilken
instans prövningen bör ligga. De flesta instanserna -bland dem Göta hovrätt,
Malmö tingsrätt, domstolsverket, JO, rättegångsutredningen, Sveriges
advokatsamfund och Föreningen Sveriges åklagare - förordar att den nuvarande
ordningen med prövning hos allmän domstol behälls. Flera instanser, bland dem
RÅ, Stockholms och Göteborgs tingsrätter, kammartätten i Göteborg, BRÅ och
Sveriges domareförbund, anser emellertid att övervägande skäl talar för att
flytta över prövningen till länsrätterna.

.Somjag
ser det är det i och för sig inte osannolikt att en ordning enligt vilken den
föreläggande myndigheten själv dömer ut vitet i vissa fall -dock långtifrån
alla - skulle vara ägnad att öka effektiviteten i förfarandet. En sådan ordning
skulle emellertid, som remissinstanserna har påpekat, medföra betydande
nackdelar ur rättssäkerhetssynpunkt. Med hänsyn till alt materiella viten
ibland kan avse betydande belopp är det enligt min mening uppenbart att ett
vites utdömande måste föregås av en noggrann prövning, bl. a. från legalitetssynpunkter.
Principiella skäl får anses tala mot en ordning enligt vilken denna prövning
mera generellt skulle göras av den myndighet som har förelagt vitet. Denna
måste ju anses inta en molpartsställning gentemot den mot vilken föreläggandel
har riktats. Vi-teskommilténs förslag i denna del avser endast vissa typer av
förelägganden som meddelas av byggnadsnämnd och miljö- och hälsoskyddsnämnd, med
inte ens inom detta begränsade område anser jag den av kommittén förordade
ordningen tillrådlig. Jag anser mig alltså inte kunna biträda kommitléförslaget.

När
det sedan gäller frågan om prövningen bör ligga kvar på de allmänna domstolarna
eller om den bör överflyttasjill länsrätterna kan olika synpunkter göra sig
gällande. Som argument för en överflyttning till länsrätterna av del stora
flertalet mål om utdömande av vite har några remissinstanser åberopat alt
förvaltningsdomstolarna har större erfarenheter av sådana förvaltningsrätlsliga
frågor som ofta aktualiseras i samband med att vite skall dömas ut. De
instanser som har förordat alt nuvarande ordning behålls har å andra sidan
särskilt pekat på de fördelar som anses ligga i alt allmän åklagare för talan
om utdömande av vite. Därvid har särskilt hänvisats till att vitesmålen har
stora likheter med bölesmål.

Själv
anser jag det till en början klart alt såväl tingsrätterna som länsrätterna i
och för sig är lämpliga organ för handläggning av de mål som det här gäller.
Den lösningen bör därför väljas som innebär att arbetskapaciteten hos de
inblandade myndigheterna tas till vara pä bästa sätt.

Av
stor betydelse för bedömningen blir därvid om man anser att det innebär
övervägande fördelar från rättssäkerhets- och effektivitetssynpunkter att
allmän åklagare har att föra talan om vitets utdömande. Den alternativa ordning
som närmast förtjänar övervägas och som också har förespråkats av flera
remissinstanser skulle innebära att talan i stället förs

Prop. 1984/85:96 39

av
den myndighet som har förelagt vitet. Sistnämnda ordning förekommer som
framgått redan i dag i en hel del fall. På ett speciellt område av intresse i
det här sammanhanget — byggnadslagstiftningens, se prop. 1975/76:164 s. 57—58 -
haren sådan lösning diskuterats men av skilda skäl inte ansetts böra
genomföras. När det som nu är fråga om en generellt inriktad lagstiftning bör
frågan emellertid bedömas förutsättningslöst.

Vid en sådan bedömning
finner jag del till en början klart att rättssäkerhetsskäl inte kan åberopas
mot en ordning som innebär att den ansvariga myndigheten i stället för
åklagaren får till uppgift alt föra en fråga om utdömande av vite under
domstols prövning. Myndigheten har ju i de fall som diskuteras här tillagts den
långt viktigare och för den enskilde mera betydelsefulla frågan alt utforma
själva föreläggandet. I realiteten är det f. ö. redan nu fackmyndigheten som
initierar processen genom att anmäla frågan till åklagaren. Om myndigheten i
stället får uppgiften att göra ansökan hos domstol, synes detta inte vare sig
från rättssäkerhets- eller resurssynpunkt i sak innebära någon avgörande skillnad.

Vad särskilt angår viten
som förelagts av kommunala nämnder har i tidigare sammanhang (se den nyssnämnda
prop. 1975/76: 164 s. 57-58) som ett ytterligare argument mot den nu
diskuterade lösningen pekats på att utdömda viten tillfaller staten. Själv
anser jag inte denna invändning träffande. Vitesinstitutet uppbärsju inte av
några statsfinansiella skäl utan syftar till att framtvinga prestationer resp.
säkerställa efterlevnaden av förbud på särskilda områden som olika myndigheter
och nämnder har till specialuppgift alt bevaka.

När det gäller de
effektivitetssynpunkter som här gör sig gällande kan som rättegängsutredningen
har påpekat en fördel med den nuvarande ordningen sägas vara att åklagaren,
enligt vad tillgänglig statistik utvisar, i praktiken sållar bort en del av de
ärenden som de olika förvaltningsmyndigheterna har anmält. I en del fall beror
väl detta på att preskription hinner inträda, men det kan antas att det i viss
utsträckning också gäller ärenden där åklagaren bedömer att en process om vitets
utdömande blir resultallös. Om man väljer en ordning enligt vilken åklagaren
inte längre skall föra talan, skulle därmed sannolikt domstolarna i en del fall
belastas med vad som kan vara onödiga processer.

Mot delta står å andra
sidan att åklagarväsendet f. n. är och under överskådlig tid kommer alt vara
synnerligen arbetsbelastat. I praktiken upplevs inte sällan omgången via
åklagare från fackmyndigheters och kommunala nämnders sida som en flaskhals i
de ärenden som det här gäller. Klart är också att ju fler myndigheter som blir
inblandade i ett visst ärende om utdömande av vite, desto längre tid tar
förfarandet. Det innebär uppenbarligen en rationalisering, om man kan minska
antalet myndigheter som har att la befallning med dessa ärenden. I det
sammanhanget bör särskilt beaktas att åklagarna i praktiken får hämta in de
uppgifter som behövs för talans utförande från den myndighet som förelagt vitet.

Prop.
1984/85:96 40

Jag kan inte se några avgörande olägenheter med att övergå
rill en ordning enligt vilken den myndighet som har förelagt vitet i flertalet
fall också får uppgiften att föra talan om vitels utdömande. De vinster som man
härigenom skulle göra i fråga om att tillgodose kraven på snabbhet och därmed effekrivitel
i proceduren och att minska åklagarväsendets arbetsbörda är som jag ser det så
stora att jag anser att den lösningen bör väljas.

Om man alltså stannar för denna lösning när det gäller
frågan om vem som skall föra talan om vitets utdömande, kan naturligtvis
fortfarande valet slå mellan allmän domstol och förvaltningsdomstol som
prövningsinstans. Med den nyss angivna utgångspunkten ligger dock som jag ser
det förvaltningsdomstolarna närmare till hands för flertalet rättsområden. En
fördel med den ordningen är också att förvaltningsdomstolarna - jag tänker då
närmast på överinstanserna - är mera förtrogna med de rättsområden som
aktualiseras i målen. För länsrätternas del skulle den aktuella målgruppen
innebära en breddning av verksamhetsfältet som ligger helt i linje med de
intentioner som låg till grund för dessa domstolars inrättande.

Mina överväganden har sålunda lett mig till slutsatsen alt
man bör överge den nuvarande ordningen i vad denna innebär att frågor om utdömande
av vite, när annat inte är särskilt föreskrivet, handläggs av allmän domstol på
talan av allmän åklagare. 1 stället bör i den nya lagen införas en huvudregel
av innebörd alt dessa frågor handläggs av länsrätt pä ansökan av den myndighet
som har förelagt vitet.

Av vad jag förut har anfört följer alt uppgiften att göra
ansökan hos länsrätt somjag ser det inte bör förutsätta några nya resurser hos
myndigheter som det här gäller. I princip innebär den nya ordningen endast att
en ansökan hos länsrätten skall göras i de fall dä tidigare anmälan gjorts till
åklagare. Jag avser dock att följa utvecklingen på detta område med
uppmärksamhet.

Denna lösning bör dock inte göras helt generell. I flera
fall är det av olika skäl lämpligt att behålla den nuvarande ordningen att
allmän domstol prövar frågor om utdömande av vite.

Ett exempel erbjuder viten som föreläggs av
kronofogdemyndighet enligt 2 kap. 15 § första stycket ulsökningsbalken. Sådana
viten utdöms enligt andra stycket i samma paragraf av tingsrätt på talan av
åklagare eller kronofogdemyndigheten. Bl. a. med hänsyn till tingsrättens
befattning i övrigt med exekulionsmålen bör lämpligen denna ordning behållas.

I konkurrenslagen (1982:729), marknadsföringslagen
(1975:1418) och lagen (1971:112) om förbud mot oskäliga avtalsvillkor
föreskrivs i fråga om viten som förelagts av marknadsdomstolen eller
näringsfrihetsombudsmannen resp. konsumentombudsmannen att frågor om utdömande
prövas av allmän domstol pä talan av åklagare. Självfallet kan inte marknadsdomstolen
åläggas att föra talan vid annan domstol om utdömande av vite som domstolen har
förelagt. Jag föreslår i stället att talan i dessa mål förs av

näringsfrihetsombudsmannen resp. konsumentombudsmannen
eller den som annars har ansökt om förbudet eller åläggandet. Det aktuella
rättsområdets särskilda karaktär bl. a. det förhållandet att vitets storlek
bestäms också efter straffmätningsliknande principer - liksom det förhållandet
att talan enligt de aktuella författningarna ibland kan föras av enskild part
talar dock starkt för att behälla nuvarande system i vad det innebär att målen
handläggs av allmän domstol. I samma riktning talar att förhandlingar pågår med
övriga nordiska länder om att fä till stånd inlernordiskl samarbete med
verkställigheten av utdömda viten enligt marknadsrältsliga författningar. Med
hänsyn till att man i Danmark och Norge har böter som sanktion vid överträdelse
av sådana författningar har man i dessa förhandlingar från dansk och norsk
sida lagt särskild vikt vid att ett vite som marknadsdomstolen har förelagt för
svensk del döms ut av allmän domstol och även i delta avseende företer en
likhet med böter.

Genom beslut den 26 maj 1983 har till lagrådet remitterats
ett förslag till en lag om avtalsvillkor mellan näringsidkare. Den nya lagen
innebär att en näringsidkare som har ställt upp ett oskäligt villkor mot en
annan näringsidkare kan av marknadsdomstolen vid vite förbjudas att i
fortsättningen använda villkoret i liknande fall. Ansökan om förbud får endast
göras av näringsidkare. Frågor om utdömande av vite skall enligt förslaget
prövas av allmän domstol på talan av åklagare. Det är min avsikt att senare
anmäla frågan om en ändring av delta lagförslag i linje med vad jag nu har
anfört.

En motsvarande lösning bör väljas i fråga om viten enligt
lagen (1979:1118) om jämställdhet mellan kvinnor och män i arbetslivet. Även
här gäller nämligen att rättsområdet är av speciell karaktär. Jag föreslår att
i dessa fall talan skall väckas vid tingsrätt av jämställdhetsombudsmannen.

Till frågan om ytterligare undantag som bör göras från
huvudregeln återkommer jag i specialmotiveringen där jag också behandlar frågor
som rör omfattningen av domstolens prövning.

2.8 Omedelbar verkställighet

Mitt förslag: I LPI och naturvårdslagen införs
bestämmelser om att den myndighet som meddelar ett vitesföreläggande kan
förordna att föreläggandet skall gälla utan hinder av att det inte har vunnit
laga kraft.

Viteskommitténs förslag: Förslaget överensstämmer såvitt
gäller LPI i sak med mitt förslag. Frågan föreslås dock bli reglerad i den nya
lagen om viten.

Remissinstanserna: Remissinstanserna har olika
uppfattningar i denna fråga. Förslaget har dock fått ett övervägande positivt
mottagande.

Prop.
1984/85:96 42

Skäl för mitt förslag: F. n. kan en byggnadsnämnd i vissa
fall förordna om omedelbar verkställighet av beslut om tvångsutförande, se 17 §
LPI. Även vitesförbud mot vissa byggnadsarbeten går i verkställighet omedelbart
(3 § LPI).

Viteskommitléns förslag går ut på alt de nämnder som
utfärdar vitesförelägganden på byggnads- och hälsoskyddsområdet skall få
generell möjlighet att förordna att beslutet skall lända till omedelbar
efterrättelse.

Skälet till att man i allmänhet upprätthåller principen om
alt ett beslut om vitesföreläggande måste ha vunnit laga kraft innan
verkställighet kan ske är naturligtvis att föreläggandet kan ändras eller
upphävas, så länge det inte har prövats slutgiltigt. Detta är i och för sig en
princip för vilken beaklansvärda skäl talar. Samtidigt står det klart att den
nuvarande ordningen åtminstone på vissa områden ger utrymme för illojala
åtgärder från adressatens sida i förhalningssyfte. Genom att överklaga beslutet
kan adressaten skjuta fram tidpunkten för beslutets lagakraftvinnande och
därmed också sin skyldighet alt vidta erforderliga åtgärder. Delta gäller i
stor utsträckning även när ett överklagande är klart ogrundat. Vanligen brukar
nämligen besvärsmyndigheterna när besvär lämnas utan bifall besluta att föriänga
den ursprungligen utfärdade tidsfristen.

Det saknas i förevarande ärende underlag för att la
ställning till om det av viteskonimittén framlagda förslaget skulle kunna
genomföras mera allmänt, en ordning som har förespråkats bl. a. i den
juridiska litteraturen (se Lavin, Offentligrättsligt Vite del II, Lund 1980, s. 146-158). På hälsoskyddsområdet
finns emellertid en generell möjlighet för de berörda myndigheterna att
förordna att ett beslut enligt lagen skall gälla även om det överklagas, se 24
§ hälsoskyddslagen.

När det
gäller förelägganden enligt LPI finner jag övervägande skäl tala för att
kommittéförslaget bör genomföras. Men bör därvid inte genomföra en ordning som
innebär att ett vitesföreläggande ulan vidare får omedelbar giltighet. Som
kommittén har förordat bör i stället den nämnd som meddelar föreläggandet ha
möjlighet att föreskriva att beslutet om föreläggande skall gälla utan hinder
av att det inte har vunnit laga kraft. I enlighet med vad kommittén har uttalat
bör nämnden, vid övervägande av om en sådan föreskrift bör meddelas, särskilt
beakta om del finns anledning att misstänka åtgärder i förhalningssyfte eller
om beslutet är av den arten att särskild skyndsamhet krävs vid de föreskrivna
åtgärdernas genomförande.

Har nämnden föreskrivit att ett beslut av aktuellt slag
skall gälla utan hinder av att det inte har vunnit laga kraft, finns del enligt
13 § förvaltningslagen (1971:290) möjlighet för länsstyrelsen att vid
besvärsprövning förordna om inhibition.

Ett uppenbart behov av motsvarande möjlighet att i vissa
fall förordna om att ett föreläggande skall gälla omedelbart har visat sig vara
för handen i fråga om förelägganden som avses i 39 § naturvårdslagen. Jag
föreslår att en bestämmelse av aktuellt slag införs även där.

Prop. 1984/85:96 43

2.9
Vissa särskilda frågor

Mitt
förslag: Att förena ett föreläggande enligt hälsoskydds- eller byggnadslagstiftningen
med tvångsmedel bör inte vara obligatoriskt. Om ärendet handläggs av kommunal
nämnd, bör inte heller juristmedverkan vara obligatorisk. Några principiella
ändringar genomförs inte när del gäller besvärsprövningen.

Viteskommitténs
förslag: Ett föreläggande enligt den nya lagen bör alltid vara förenat med hot
om vite eller ivångsutförande. Vid handläggning av ärenden enligt den av
kommittén föreslagna lagstiftningen skall kommunal nämnd biträdas av någon som
har avlagt juristexamen. Uppgiften att pröva besvär över beslut om
vitesföreläggande av de kommunala nämnderna flyttas över från länsstyrelse till
länsrätt, som också blir överinstans i mål som rör uttagande av vite. Som en
förutsättning för fullföljd av talan till kammartätt i dessa frågor skall
krävas prövningstillstånd frän kammarrätten.

Remissinstanserna:
Förslaget att flytta över besvärsprövningen till länsrätt i vissa fall har fått
ett blandat mottagande. I övrigt har så gott som samtliga remissinstanser som
gått in på frågorna ställt sig negativa till kommitténs förslag i förevarande
hänseenden.

Skäl
för mitt förslag:

Vite
eller hot om Ivångsutförande obligatoriskt vid föreläggande?

Viteskommittén
har föreslagit att förelägganden som riktas mot en viss person enligt
hälsoskydds- och byggnadslagstiftningen alllid skall förenas med antingen vite
eller föreskrift om Ivångsutförande. Som skäl anförs att nämnden i allmänhet
har haft kontakt med adressalen och sökt förmå denne att vidta den önskade
åtgärden eller upphöra med viss verksamhet genom formlösa råd och uppmaningar
och att ett föreläggande utfärdas först när dessa inte har följts. Att då
meddela föreläggande utan att sätta ut något äventyr skulle innebära risk för
onödig tidsuldräkt.

De
flesta remissinstanser som har yttrat sig i denna fråga, bland dem flera
länsstyrelser och kommuner samt länsstyrelsernas organisationsnämnd och
Svenska kommunförbundet, har ställt sig negariva till förslaget. Som skäl
anförs att man i mänga fall kan förutsätta att adressaten rättar sig efter ett
föreläggande även om det inte är försett med någon sanktion och att ett
utsättande av vite många gånger kan le sig stötande och onödigt provocerande.

Jag
instämmer i de synpunkter som remissinstanserna har anfört och anser inte att
det finns skäl att genomföra kommittéförslaget i denna del.

Prop. 1984/85:96 44

Obligatorisk
juristmedverkan i vitesärenden?

Vileskommittén
har föreslagit att de kommunala nämnderna på hälsoskydds- och
byggnadslagstiftningens område skall biträdas av en jurist när de fattar beslut
om föreläggande förenat med vite eller med föreskrift om tvångsutförande.
Förslaget motiveras med att kommittén vid sin genomgång av vitesinstitutet
anser sig ha funnit att förelägganden på dessa områden inte sällan undanröjs av
högre instans på grund av formella felaktigheter och att det även har
förekommit alt allmän domstol i mål om utdömande av vite konstaterat all vilesföreläggandet
saknar laglig grund och därför inte kan dömas ut. Dylika felaktigheter skulle,
menar kommittén, kunna undvikas, om man hade tillgång till kompetent juridiskt
biträde. Kommittén hänvisar till att flera av de större kommunerna redan har anställda
jurister inom förvaltningen och rekommenderar kommuner som saknar egen anställd
jurist att begära juridiskt biträde från länsstyrelsen. Även vid handläggning
av de frågor om vitets uttagande som enligt viteskommittén skulle ankomma på
kommunala nämnder skulle dessa enligt förslaget biträdas av en jurist.

Remissinstanserna
har delade meningar om förslaget. Av de instanser som har avstyrkt förslaget -
bland dem Göteborgs tingsrätt, kammarrätten i Göteborg, domstolsverket,
länsstyrelsen i Norrbottens län, länsstyrelsernas organisationsnämnd,
länsrätten i Södermanlands län. Svenska kommunförbundet, Göteborgs och
Skellefteå kommuner, rättegångsutredningen och Sveriges domareförbund - har
flertalet som skäl angivit att en bestämmelse om obligatorisk
tjänstemannamedverkan innebär ett avsteg från principen alt en kommun och en
kommunal nämnd själv bör fä bestämma vilken kompelens eller expertis som behövs
i olika frågor. Vidare framhålls att behovet av juridisk kornpetens växlar
mellan olika ärenden och att den omständigheten att någon med juristexamen
medverkar inte behöver garantera att man får en kvalificerad juridisk
bedömning. Slutligen har remissinstanserna gett uttryck för tvekan när det
gäller frågan vilken ställning juristen enligt förslaget skulle komma att få i
förhållande till nämnden.

För egen del finner jag
det självklart vara av värde att de kommunala nämnderna har tillgäng till
juridiskt biträde i ärenden av rättslig karaktär. Det bör emellertid enligt min
mening ankomma på nämnderna själva att för varje enskilt ärende bedöma detta
behov. Att uttryckligen föreskriva att jurist skall biträda i alla ärenden av
en viss typ ulan hänsyn till deras karaktär och svärhetsgrad synes vara
opraktiskt. Somjag ser del kan även principiella skäl anföras mot att på detta
område genomföra en statlig detaljreglering av kommunal verksamhet. Detta
gäller så mycket mera som tidigare bestämmelser om expertmedverkan i olika
kommunala ärenden numera i stor utsträckning har slopats, varvid den vägledande
synpunkten har varit att de kommunala nämnderna inte onödigtvis bör styras av statsmakterna
vid sitt val av arbetsform. Med hänsyn till vad jag har anfört

Prop. 1984/85:96 45

nu,
finner jag inte skäl att biträda kommitténs förslag om obligatorisk
juristmedverkan i vitesärenden.

Överklagande

Enligt
nu gällande ordning kan ett beslut om vitesföreläggande av en kommunal nämnd
normalt överklagas till länsstyrelse, och från länsstyrelsen kan i allmänhet
talan fullföljas i kammartätt. Beslut av tingsrätt om utdömande av vite kan
överklagas till hovrätt.

Kommittén
har föreslagit att besvär över beslut om vitesförelägganden av det slag som
kommittén behandlar skall anföras hos länsrätt i stället för länsstyrelse och
all länsrätten även skall bli överinstans i mål rörande utdömande av vite. För
att en länsrätts beslut skall få överklagas till kammartält skall enligt
förslaget förutsättas att kammartätten har meddelat prövningstillstånd.

Remissinstanserna
har delade meningar om förslaget att flytta besvärsprövningen rörande
vitesföreläggande frän länsstyrelse till länsrätt. De flesta länsstyrelser
liksom länsstyrelsernas organisationsnämnd har motsatt sig förslaget, medan
övriga instanser som yttrat sig i frågan i regel inte haft någon erinran. Till
förslaget om begränsning av fullföljdsreglerna är remissinstanserna tämligen
genomgående negativa.

Vad
först angår tanken på en överflyttning av besvärsprövningen från länsstyrelserna
till länsrätterna för den grupp av ärenden som viteskommitléns förslag
omfattar bör anmärkas att, såsom länsstyrelserna har framhållit, flertalet
andra kommunala beslut som rör byggnads- eller hälsoskyddsfrågor överprövas av
länsstyrelsen. Länsdomslolskommitlén har i betänkandet (SOI) 1981:75)
Länsrätternas målområde - administrativ tvåpartsprocess föreslagit att
besvärsprövningen i vissa målgrupper av intresse i sammanhanget förs över till
länsrätterna. Förslaget, som har kritiserats starkt vid remissbehandlingen,
övervägs f. n. i civildepartementet. Intill dess ställning har tagits till det
förslaget bör nuvarande ordning pä förevarande område inte ändras.

Enligt
min mening finns det inte några principiella eller praktiska skäl som talar
emot en ordning enligt vilken frågor om föreläggande av vite i andra instans
prövas av länsstyrelse, medan beslut om vitels utdömande meddelas av länsrätt.
Jag anser inte heller alt det finns tillräckliga skäl alt för den specifika
målgrupp som det här gäller införa några särskilda regler om prövningstillstånd
av kammarrätt vare sig beträffande vitets föreläggande eller dess utdömande.
Frågor om vites utdömande bör således kunna fullföljas från länsrätt till
kammarrätt och vidare, enligt vanliga regler om prövningstillstånd, till
regeringsrätten.

Prop.
1984/85:96 46

3 Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom
justitiedepartementet upprättats förslag till

1.
lag om viten,

2.
lag om ändring
i lagen (1946:804) om införande av nya rättegångsbalken,

3.
lag om ändring
i lagen (1976:666) om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m. m.,

4.
lag om ändring
i bostadssaneringslagen (1973:531),

5.
lag om ändring
i hälsoskyddslagen (1982:1080),

6.
lag om ändring
i naturvårdslagen (1964:822),

7.
lag om ändring
i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar,

8.
lag om ändring
i lagen (1971:112) om förbud mot oskäliga avtalsvillkor,

9.
lag om ändring
i marknadsföringslagen (1975:1418),

10. lag om ändring i konsumentkreditlagen
(1977:981),

11. lag om ändring i lagen (1979:1118)
om jämställdhet mellan kvinnor och män i arbetslivet,

12. lag om ändring i lagen (1980:424)
om åtgärder mot vattenförorening från fartyg,

13. lag om ändring i närtadiolagen
(1982:459),

14. lag om ändring i konkurrenslagen
(1982:729).

De vid 3
och 4 angivna förslagen har upprättats i samråd med chefen för
bostadsdepartementet, det vid 5 angivna förslaget i samråd med chefen för
socialdepartementet, förslaget vid 6 i samråd med chefen för jordbruksdepartementet,
förslagen vid 9 och 14 i samråd med chefen för finansdepartementet, förslaget
vid II i samråd med statsrådet Gradin,
förslaget vid 12 i samråd med chefen för kommunikationsdepartementet och förslaget
vid 13 i samråd med chefen för utbildningsdepartementet.

Förslagen bör fogas till regeringsprotokollet i detta
ärende som bilaga 3.

4 Specialmotivering

4.1 Förslaget till lag om viten

Lagens rubrik

Den föreslagna lagen kommer inte aU innehålla en
fullständig reglering av frågor rörande viten. Åtskilliga frågor kommer även i
fortsättningen att vara överiämnade åt rättspraxis eller reglerade genom specialförfaltningar.
Lagen avses dock få generell giltighet i sådan mån alt det - med beaktande även
av intresset av en kort rubrik - synes lämpligt att benämna den "lag om viten".

Prop. 1984/85:96 47

1 §

Paragrafen
anger lagens tillämpningsområde. Den avses gälla i fråga om viten som enligt
lag eller annan författning får föreläggas av myndighet. Med myndighet får då
förstås även en tjänsteman som i sådan egenskap har tillagts befogenhet alt
förelägga vite, exempelvis taxeringsintendent enligt 53 § taxeringslagen.

Lagen
avses sålunda i princip gälla i fråga om alla offentligrättsliga viten, såväl förfarandevilen
som materiella viten. Den tar dock i huvudsak sikte endast på individuella viten.
Vad som föreskrivs i 2-6, 9 och 10 §§ gäller således inte sådant vite som kan
föreläggas envar, exempelvis enligt 10 § länsstyrelseinstruktionen (1971:460).

Lagen kommer att täcka ett
myckel stort fäll, eftersom bestämmelser om viten finns i åtskilliga
författningar. Del förekommer inte sällan att det i dessa författningar finns
speciella bestämmelser som saknar motsvarighet i lagen. Det kan t. ex. gälla minimi-
och maximibelopp för viten. På bl. a. det marknadsrättsliga området finns en
specialreglering. Generellt gäller för sådana fall att specialförfatlningens
bestämmelser skall tillämpas. Jag vill i det sammanhanget även understryka att
uttalanden som kan ha gjorts i tidigare lagförarbeten beträffande tillämpningen
av där aktuella bestämmelser om viten behåller sin giltighet (jfr t. ex. prop.
1970:57 s. 78 och 92 samt prop, 1981/82:165 s. 269). Vad som har sagts nu
framgår av regeln i andra stycket om att lagen endast tillämpas i den män annat
inte följer av vad som är särskilt föreskrivet.

2 §

Första
meningen innebär att ett vitesföreläggande måste innehålla uppgift om
adressatens namn. Föreläggandet får alltså inte riktas rill exempelvis ägaren
av en viss fastighet utan uppgift om vem denne är. Förelägganden av del
slaget, som stundom förekommit, har visat sig vålla osäkerhet i tillämpningen.

Det
har vidare uttryckligen angetts att vite får föreläggas inte bara fysisk ulan
också juridisk person. Detta överensstämmer med praxis, lät vara alt en viss
osäkerhet tidigare har rått huruvida vitesföreläggande kan vara riklat till en
juridisk person. Den myndighet som förelägger vite kan med den föreslagna
regleringen i förekommande fall med hänsyn till omständigheterna fritt
bestämma om ett föreläggande skall riktas mot en juridisk person som sådan
eller mot en eller flera fysiska personer som dess ställföreträdare. Avsikten
är dock inte alt rubba den praxis som har utvecklat sig på särskilda områden,
exempelvis det marknadsrältsliga fältet. Alt på delta område föreläggandena,
när fråga är om en juridisk person, brukar rikta sig till denna kan där följa
av lagstiftningens konstruktion, samtidigt som marknadsdomstolen har en viss
handlingsfrihet på området.

En
följd av att vitesföreläggandet riktas till en juridisk person blir att vitet
inte kan förvandlas.

Prop.
1984/85:96 48

I paragrafen anges vidare att, för det fall föreläggandet
innehåller ett åläggande för adressaten att vidta en viss åtgärd, det alltid
skall framgå av föreläggandet vid vilken tid eller inom vilken tidrymd åtgärden
skall vidtas. Det är nämligen tydligt att ett positivt föreläggande annars
knappast kan ligga till grund för ett utdömande av vitet. Tidsbestämmelsen kan
ibland innebära att åtgärden skall vidtas vid en bestämd tidpunkt: det kan t.
ex. gälla en inställelse vid en domstol. När fråga är om någon bestämd åtgärd
som skall vidtas med viss egendom e.d. bör som regel i stället anges en
tidsfrist inom vilken åtgärden skall vara vidtagen. Någon motsvarande
bestämmelse har inte meddelats i fråga om förbudsviten, som ju bör kunna gälla
under obegränsad tid.

Ibland kan även när del gäller positiva förelägganden
fråga vara om en positiv förpliktelse som är avsedd att gälla fortlöpande i och
med alt föreläggandet meddelas. Exempel erbjuder fall då marknadsdomstolen
genom beslut om vitesföreläggande ålägger ett företag att i samband med
marknadsföring vidta viss åtgärd. Någon särskild tidsbestämmelse behövs
uppenbarligen inte i ett sådant fall, där det med erforderlig tydlighet framgår
av omständigheterna att föreläggandet omedelbart avses ha förpliktande verkan.

I
paragrafen har med hänsyn till de skiftande förhållanden som kan föreligga i
praktiken inte meddelats någon bestämmelse om vilka omständigheter som skall
beaktas när tiden bestäms. Del är emellertid tydligt att tiden normall skall
bestämmas med hänsyn till åläggandets omfattning, styrkan och arten hos de
intressen som har föranlett beslutet saml adressalens faktiska möjlighet att
iaktta de föreskrifter som har meddelats (jfr Lavin, Offentligrättsligt vite,
del I, Teckomalorp 1978, s. 99-117, och del II, Lund 1980 s. 155-157).

Vidare innehåller paragrafen en huvudprincip i fråga om
adressaten. Denna innebär att vite får föreläggas endast den som har faktisk
och rättslig möjlighet att efterkomma föreläggandel. Är det känt för myndigheten
att adressaten är fysiskt förhindrad (t. ex. på grund av sjukhus- eller anslallsvistelse)
att följa de givna föreskrifterna, får vite inte föreläggas. Adressalen måste
också ha erforderlig faktisk rådighel över den egendom som avses med
föreläggandet liksom naturligtvis även rättslig möjlighet att efterkomma
föreläggandet. Således får ej finnas författningsbestämmelser eller
myndighetsbeslut, som frånkänner denne rätt att råda över egendomen i det
avseende föreläggandet innehåller föreskrifter. För att markera att i enlighet
med vad som angivils i den allmänna motiveringen någon långt gående
efterforskningsskyldighet från vederbörande myndighets sida inte är avsedd -
något som naturligtvis i synnerhet gäller förfarandevilen - har i lagtexten angetts
att vite inte får föreläggas om adressalen kan antas sakna faktisk eller
rättslig möjlighet att följa föreläggandet.

Prop.
1984/85:96 49

3 §

I paragrafen finns föreskrifter om hur vitesbeloppet skall
bestämmas.

Bestämmelsen i första meningen är formulerad efter mönster
av 9 kap. 8 § första stycket rättegångsbalken. Av regeln följer all
vitesbeloppet i första hand skall bestämmas till en sådan storlek att det kan
antas bryta eventuellt motstånd hos adressaten mot att följa föreläggandet.
Tidigare ådagalagd tredska kan härvid vara av betydelse. Myndigheten bör också
ta hänsyn till vad som kan vara känt om adressatens förmögenhetsförhållanden
liksom i förekommande fall till värdet av det föremål som avses med föreläggandet
och till samhällsintresset av att föreläggandet vinner efterrättelse.

Särskilt när fråga är om ett föreläggande som riktar sig
till någon i egenskap av ägare till fastighet eller annan egendom faller det
sig vidare naturUgt att vitet bestäms så alt beloppet inte understiger
kostnaden för den förelagda åtgärden eller den vinst eller besparing som en
adressat normalt kan antas göra genom att inte efterkomma föreläggandet.
Adressaten bör ju finna det mera ekonomiskt fördelaktigt att följa föreläggandet
än att betala vitet, om vilesföreläggandet skall ha önskvärd effekt.

Det bör understrykas att avsikten med regeln är att ge
uttryck åt en allmän princip: i det särskilda fallet kan omständigheterna vara svårutred-da
och åtskilliga anlaganden eller presumlioner behöva göras. Pä vissa områden
torde man få räkna med en schabloniserad tillämpning. Det kan ju t. ex. normalt
inte begäras att några mera ingående överväganden skall göras angående
vitesbeloppets storlek vid kallelser till inställelse inför domstol.

På vissa områden har i tidigare sammanhang gjorts en del
speciella motivuttalanden angående principerna för vitesbeloppets bestämmande,
se t. ex. prop. 1970:57 s. 78 och 1981/82:165 s. 269. Dessa uttalanden som rör
bestämmande av vite inom det marknadsrältsliga området gäller även i
fortsättningen i enlighet med vad jag har berört i motiveringen till 1 §.

I paragrafens andra mening anges att vitet - om fråga inte
är om löpande vite enligt 4 § - skall bestämmas till ett belopp omedelbart i
pengar. Föreläggandet får alltså inte innebära ett viteshot utan fixerat belopp
och inte heller att endast ett visst högsta belopp anges.

Av rättspraxis (se bl. a. NJA 1971 s. 269) följer att vite
inte får åläggas flera personer solidariskt. Bl. a. för det fall förvandling av
vitet skulle aktualiseras, kan uppenbarligen svårlösta situationer annars
uppkomma. En särskild föreskrift om att särskilt vitesbelopp skall tas upp för
varje adressat för det fall flera personer samtidigt föreläggs har därför
tagits upp i tredje meningen.

I vissa författningar (se t. ex. 15 kap. 11 § giftermålsbalken)
finns fortfarande föreskrifter om att fängelsepåföljd kan sättas ut i ett
vitesföreläggande. Sådana föreskrifter tillhör dem som enligt 1 § andra
stycket kan tillämpas trots att motsvarighet saknas i lagen.

4 Riksdagen 1984/85. I saml. Nr 96

Prop. 1984/85:96- 50

4 §

Första
och andra styckena

I
styckena ges de myndigheter som har befogenhet att förelägga viten ett i
princip generellt bemyndigande att använda löpande vite. Del får dock användas
bara när det är lämpligt med hänsyn till omständigheterna. Så torde t. ex.
löpande vite mera sällan vara lämpat som förfarandevite under ett ärendes
handläggning.

I
paragrafen anges tre former för löpande viten. Den först nämnda formen - som är
särskilt ägnad att användas när fråga är om positiv förpliktelse för någon i
egenskap av ägare till viss fastighet e. d. - innebär att vitet bestäms att
utgå med ett visst belopp för varje tidsperiod av viss längd under vilken
föreläggandet inte har följts.

Ett
sådant vite kan alltså bestämmas alt utgå med visst belopp per vecka, månad
eller annan lämplig tidsperiod under vilken föreläggandet inte har efterkommits.
Ett föreläggande kan lyda: "Ni föreläggs att senast den 1 mars 1985 ta
bort byggnaden från fastigheten x. Underlåter Ni det, förpliktas Ni att utge
ett vite om fiotusen (10000) kr. Ni förpliktas vidare alt utge samma belopp för
varje period om tre månader, räknat från den I mars 1985, under vilken
byggnaden slår kvar."

Fördelarna
med det löpande vitet har behandlats i den allmänna motiveringen. Används
löpande vite redan i det första föreläggandet och följer adressaten inte delta,
behöver myndigheten inte, som enligt hittillsvarande ordning, utfärda något
nytt vitesföreläggande.

Tidsperiodens
längd bör bestämmas utifrån omständigheterna i det enskilda fallet. Den bör
inte göras kortare än att myndigheten verkligen hinner med att kontrollera
huruvida föreläggandet har följts. Följs inte föreläggandet, bör myndigheten
inte låta alltför många perioder förflyta innan saken förs vidare till domstol.
Det sammanlagda beloppet kan nämligen annars bli orimligt stort och därför
behöva nedsättas, vilket inte bidrar till att-upprätthålla vitels allmänprevenliva
funktion. Del är av vikt att prövningen av vitets uttagande och eventuella
indrivande går snabbt.

Den
andra formen för löpande vite föreligger då fråga är om en återkommande
förpliktelse. Det kan t. ex. gälla förpliktelse för en vårdnadshavare att
efterkomma en föreskrift om umgängesrätt för en förälder som inte har del i
vårdnaden. Vitet kan i dessa fall bestämmas all utgå med ett visst belopp för
var gång adressaten underlåter att fullgöra förpliktelsen.

När
fråga är om ett förbud, kan löpande vite i den först angivna formen tillämpas,
men normalt torde del vara lämpligare att myndigheten föreskriver att vitet
skall utgå för var gång förbudet överträds. Den allmänna handlingsregeln om att
löpande vite skall vara lämpligt med hänsyn till omständigheterna gäller naturiiglvis
även här.

För
samtliga fall gäller att den omständigheten att vitet har dömts ut en gång inte
medför att föreläggandet har spelat ut sin roll; det gäller fortfarande och viten
kan dömas ut på nytt.

Prop.
1984/85:96 51

Som jag har anfört i den allmänna motiveringen är det
naturligt att institutet löpande vite används med viss försiktighet innan en
ändamålsenlig praxis har hunnit utformas. Vad särskilt gäller det marknadsrältsliga
området bör anmärkas att det ankommer på marknadsdomstolen att utbilda en
sådan praxis. Dä förhållandena på detta fäll är speciella, kan därvid särskilda
hänsyn böra tas. Löpande vite bör på detta område lika litet som i övrigt
användas schablonmässigt ulan först efter prövning i det enskilda fallet.
Närmast torde löpande vite aktualiseras i situationer då det finns skäl att
befara alt näringsidkaren i fråga kan komma att åsidosätta domstolens beslut
upprepade gånger. Bl. a. vederbörandes tidigare beteende, marknadens särskilda
beskaffenhet och säljformen kan inverka på denna bedömning. Domstolen bör dock
även på denna punkt ha en viss frihet att utforma en praxis efter vad som är
ändamålsenligt.

Det nu
anförda bör också vara vägledande i fråga om sådana förbudsförelägganden som
NO och KO får utfärda med stöd av vissa lagar. Ytterligare bör beaktas att, i
den mån löpande vite används, detta kan länkas motverka nuvarande benägenhet
inom näringslivet att godkänna förläggan-dena. Det är här att märka att den som
har godkänt ett sådant föreläggande f. n. är bunden därav endast intill dess
frågan om vitets utdömande har prövats. Han kan därefter vägra att godkänna ett
nytt föreläggande och på del sättet få frågan prövad av marknadsdomstolen. Har
i den nya ordningen vitet gjorts löpande, finns inte denna möjlighet så länge
som föreläggandet äger bestånd. NO eller KO kan emellertid i detta läge
återkalla föreläggandet och föra saken till marknadsdomstolen. Det framstår
som naturligt att denna möjlighet utnyttjas, om näringsidkaren anses ha ett
befogat intresse av att få saken prövad i domstolen.

Tredje stycket

Enligt stycket får löpande vite inte användas om vitesbeloppel
är maximerat enligt den specialförfattning som är i fråga. Skälet är främst
att del i sådana fall inte när föreläggandel meddelas går att förutse om
maximibeloppet vid långvarig eller upprepad ohörsamhet från adressatens sida
kommer att överskridas.

5 §

I 19 § hälsoskyddslagen föreskrivs f. n. att, när ett
föreläggande eller ett förbud riktar sig till ägaren av eller nyltjanderättshavaren
till viss egendom, miljö- och hälsoskyddsnämnden får förelägga denne att, om
hans ställning upphör, ulan dröjsmål lämna nämnden uppgift om efterträdarens
namn och adress. Föreskriften gäller både i fråga om förelägganden som är
förenade med vite och andra förelägganden.

I linje med vad som har förespråkats av vileskommittén och
flera remissinstanser har en regel av motsvarande slag med generell giltighet
tagits in i denna paragraf. Avsikten är att förstärka vitesförfarandets
effektivitet vid

Prop. 1984/85:96 52

ägarbyte.
I många fall kan det ju vara angelägel att den myndighet som har befogenhet alt
förelägga vite får möjlighet att, vid byte av ägare eller innehavare, omgående
rikta ett föreläggande till den nye ägaren eller innehavaren.

6 §

Första
stycket

F.
n. gäller i princip alt frågor angående utdömande av vite prövas av allmän
domstol, när annat inte är föreskrivet. Någon uttrycklig regel om detta finns
inte i lag. Förslaget innebär en ändring sä till vida att huvudregeln i
stället blir att frågor angående utdömande av vite prövas av länsrätt på
ansökan av den myndighet som har förelagt vitet. Ärendena skall handläggas
enligt de vanliga reglerna i förvaltningsprocesslagen (1971:291).

Den
angivna regeln gäller dock - som framgår av I § - endast i den mån annat inte
följer av vad som är föreskrivet i någon specialförfattning. Som exempel på
sådana föreskrifter kan nämnas att frågor om utdömande av vite prövas av generallullstyrelsen
enligt 42 § tullagen (1973:670), av socialstyrelsen enligt 24 § lagen
(1977:292) om tillverkning av drycker och av länsstyrelsen enligt 17 § lagen
(1929:116) om tillsyn över stiftelser, 32 § lagen (1950:596) om räu till fiske
och 23 § renhållningslagen (1958:663). Andra exempel erbjuder 20 §
bostadssaneringslagen, 24 § lagen (1976:1132) om förvärv av hyresfastighet m.m.
och 32 § bosladsförvalt-ningslagen (1977:1132) vilka rillägger hyresnämnd
befogenheten alt döma ut vite samt 19 kap. 4 § jordabalken, enligt vilken
inskrivningsmyndigheten kan döma ut vite.

Iden
mån det efter ikraftträdandet av lagen om viten i särskild författning finns
bestämmelser om att förfallet vite utdöms av allmän domstol på talan av
åklagare avses, i enlighet med regeln i 1 § andra stycket den föreskriften
gälla i stället för vad som föreskrivs i förevarande stycke. Ett exempel
erbjuder 2 kap. 15 § ulsökningsbalken, som inte föreslås ändrad i detta
sammanhang.

Den
myndighet som gör ansökan hos länsrätten om utdömande av förelagt vite får
ställning av part och har alltså behörighet att överklaga rättens avgörande,

I
fråga om vilken länsrätt, som skall vara behörig i det särskilda fallet, har
som framgår av styckels avfattning den lösningen valts att ansökan skall göras
vid länsrätten i det län där den föreläggande myndigheten är belägen.

Del
fallet kan tänkas förekomma att en myndighet som har befogenhet att förelägga
vite beslutar att inte göra detta och att, efter talan mot det beslutet vite
föreläggs av besvärsmyndigheten. Ansökan om utdömande av vitet bör dä göras av
den myndighet som har prövat vitesfrågan i första instans. Stycket har
avfattats i enlighet härmed.

Prop.
1984/85:96 53

I vissa författningar förekommer bestämmelser om att talan
om utdömande av vite får väckas endast efter förordnande av regeringen (se t.
ex. SFS 1975:87 och 1982:617). Sådana bestämmelser - som tidigare har utgjort
handlingsregler för åklagarna — kommer i fortsättningen att gälla de
myndigheter som får göra ansökan om utdömande av vite.

Angående
förfarandet vid länsrätten i de här aktuella målen avses samma regler om bl. a.
målens handläggning och om bevismedel bli tillämpliga som enligt förvaltningsprocesslagen
(1971:291) gäller för rättsskipningen i allmänhet vid förvaltningsdomstolarna.
Det innebär bl. a. alt förfarandet som regel är skriftligt men att muntlig
förhandling kan ingå i handläggningen beträffande viss fråga, när det kan
antas verka.till fördel för utredningen.

Begär enskild part att förhandling skall hållas, skall
detta ske, om förhandlingen inte är obehövlig och det inte heller finns
särskilda skäl som talar mot del (9 § förvaltningsprocesslagen).

Det förekommer i vissa författningar bestämmelser som ger
regeringen befogenhet att förelägga vite. Ett exempel erbjuder 7 § lagen
(1979:520) om styrelserepresentafion för samhället i vissa aktiebolag och stiftelser.
För sådana fall bör gälla att frågor om utdömandet av vite prövas av länsrätten
i Stockholms län pä ansökan av justitiekanslern.

Frän huvudregeln om prövning i länsrätt på ansökan av den
föreläggande myndigheten görs undantag i andra stycket och i 7 §.

Andra stycket

Från huvudregeln om prövning vid länsrätt och ansökan av
den föreläggande myndigheten görs här undantag för fall då fråga är om
förfarandevite i rättegång eller motsvarande (exempelvis förfarande inför
hyresnämnd eller koncessionsnämnden för miljöskydd). De författningar som
reglerar specialdomstolarnas verksamhet innehåller nämligen ofta liksom rättegångsbalken
bemyndigande att förelägga vite av aktuellt slag, varvid det utan uttrycklig
föreskrift förutsatts att domstolen själv i förekommande fall dömer ut vitet. I
stycket ges en uttrycklig regel om detta.

7 §

Någon regel i lag eller annan författning finns f. n. inte
om vilken myndighet som har befogenhet att döma ut generella viten. Av
allmänna principer anses emellertid följa att uppgiften ankommer på tingsrätt.
Med hänsyn till att dessa viten rill sin natur är närmast jämförbara med bötesstraff
bör denna ordning behållas. En uttrycklig regel om detta har tagits in i
förevarande paragraf (punkt 1).

Viten som avses säkerställa verkställigheten av ett
enskilt anspråk, dvs. \:: ''s .-ett privaträttsligt krav på fullgörelse, skall
enligt stycket också prövas av

tingsrätt (punkt 2). Detta övererisstämmer med nuvarande
ordning. För fall

då vite föreläggs i exempelvis en tvistemålsdom eller
enligt 15 kap. 3 § RB i

Prop.
1984/85:96 54

särskilt
beslut gäller vidare regelmässigt att talan om vitets utdömande får väckas i
vanlig ordning av den part till vars förmän det förelagts. I den mån det i
särskild författning har föreskrivits att prövningen av sådana vitesfrågor som
avses nu ankommer på annan myndighet än tingsrätt blir enligt 1 § andra stycket
den särskilda föreskriften gällande. Ett exempel på en sådan föreskrift erbjuder
6 kap. 21 § tredje stycket föräldrabalken.

I
paragrafen anges slufiigen också att tingsrätt även i andra fall prövar frågor
om utdömande av vite som den själv har förelagt (punkt 3). Då avses inte i
första hand sådana viten som förelagts enligt rättegångsbalken; alt frågan om
utdömande i dessa fall ankommer pä den domstol eller myndighet som har
meddelat föreläggandet följer redan av 6 § andra stycket. Det finns emellertid
andra bestämmelser som ger tingsrätt befogenhet att förelägga vite. Ett exempel
erbjuder 20 kap. 9 § ärvdabalken (ingivande av bouppteckning). Det kan vara
tveksamt om fall av det slaget täcks av 6 § andra stycket i den nu föreslagna
lagen (jfr dock NJA 1983 s. 378). I fall av det slaget är det uppenbarligen
regelmässigt underförstått att tingsräften även skall pröva frågan om utdömande
av det vite som har förelagts. Detsamma gäller om i ett ärende av delta slag
tingsrätten har avslagit en framställning om vitesföreläggande men högre rätt
efter överklagande beslutar om sådant föreläggande.

Regeln
i punkt 3 blir tillämplig även i ett sådant fall som avses i exempelvis 15 §
firmalagen (1974:156). Enligt den paragrafen kan användandet av visst
kännetecken, bl, a. i det fallet att delta strider mot goda seder eller allmän
ordning eller är vilseledande, vid vite förbjudas av "domstol"; att härmed
avses allmän domstol torde framgå med erforderlig tydlighet. Det ankommer då
även på allmän domstol att pröva frågan om vitets utdömande.

8
§

Fastän
enligt 6 § huvudregeln i fortsättningen blir att frågor om utdömande av viten
prövas av länsrätt, kommer i ett inte oväsentligt antal fall prövningen att
ankomma på tingsrätt. Det gäller här dels fall då detta följer av en särskild
föreskrift i den aktuella specialförfattningen, dels flertalet av de fall som
avses i 6 § andra stycket, dels slutligen fall som omfattas av 7 §.

Enligt
18 § lagen (1946:804) om införande av nya rättegångsbalken skall vad som
föreskrivs angående brott vara inte kan följa svårare straff än böter ha
motsvarande tillämpning i fråga om talan som förs särskilt angående utdömande
av förelagt vite. En motsvarande regel har tagits in i denna paragraf Den blir
tillämplig vare sig talan förs av åklagare eller annan myndighet (t. ex.
konsumentombudsmannen eller kronofogdemyndigheten) eller enskild part. Regeln
i rättegångsbalkens promulgalionslag kan därmed upphävas.

Prop. 1984/85:96 55

9 §

Första
stycket

Stycket
ger uttryck åt två viktiga principer som generellt skall beaktas vid utdömande
av vite. Den första av dessa innebär att, om ändamålet med vitet har förfallit,
vitet inte skall dömas ut. Regler om detta finns i flera författningar, bl. a.
9 kap. 8 § RB, men principen anses otvivelaktigt ha generell giltighet, i den
män annat inte har föreskrivits särskilt (jfr Lavin, Offentligträttsligt vite
del II s. 95-108). Stycket avser i första hand fall när
frågan om vitets utdömande prövas av förvaltningsdomstol eller allmän domstol
men gäller självfallet också situationer när del är en förvaltningsmyndighet
som prövar frågan.

Regeln
tar bl. a. sikte på situationer när den föreskrivna prestationen av en eller
annan anledning har blivit obehövlig. Den nyssnämnda föreskriften i
rättegångsbalken omfattar exempelvis det fallet att föreläggandet har avsett
skyldighet för en part eller någon annan att inställa sig till förhandling vid
domstol och denne har uteblivit utan att dock ulevaron har föranlett uppskov i
målet. Men även helt andra omständigheter, exempelvis naturhändelser eller
omständigheter förorsakade av tredje man, kan medföra att ändamålet med vitet
skall anses ha förfallit.

Det är att märka att
ändamålet med vitet enligt vedertagen praxis normalt inte anses ha förfallit,
om del är adressaten själv som, efter den fidsfrist som har satts ut för honom,
genom sina egna åtgärder har framkallat en situation där vitesföreläggandet
inte längre fyller sitt ursprungliga ändamål. Ett typfall är att adressaten har
utfört den prestafion som förelagts honom men gjort detta först efter det att
den för honom utsatta tidsfristen har löpt ut. I det fallet skall ju vitet i
princip dömas ut, även om det — som strax skall beröras närmare - stundom kan
föreligga skäl att jämka vitet. I det fallet att föreläggandel avser en
prestation vid en bestämd lidpunkt har naturligtvis inte ändamålet med vitet
förfallit enbart av det skälet att denna tidpunkt har passerats. Exempelvis kan
ändamålet med ett vite, som avser att framtvinga personlig inställelse vid
domstol, inte anses ha förfallit, om den förelagde uteblir och detta föranleder
att målet uppskjuts till ett annat rätlegångstillfälle (jfr Gärde m. fl.. Nya
rättegångsbalken, s. 81). Över huvud taget visar de skiftande situationer som har
förekommit i refererad praxis att den aktuella principen för sin tillämpning
förutsätter ett noggrant beaktande av vitesföreläggandets funktion och
omständigheterna i övrigt i det speciella fallet, varvid särskild hänsyn också
måste tas till den allmänpreventiva effekten av viteshotet.

Att
domstol som prövar en fråga om utdömande av vite kan jämka vitesbeloppet är
också en allmängiltig princip (jfr Lavin a. a. s. 109-124). Rättspraxis visar
en vid skala av olika omständigheter som vid utdömandet har ansetts kunna leda
till jämkning av ett förelagt vite: förhållandena kan ha ändrats sedan
myndigheten meddelade sitt föreläggande, vitesbeloppet kan ha varit
schablonmässigt bestämt ulan hänsyn rill den enskildes ekono-

Prop. 1984/85:96 56

mi
eller omständigheterna i övrigt, adressalens underlåtenhet kan framstå som
förhållandevis ursäktlig etc. En situation som beroende på omständigheterna
kan vara att hänföra till den sistnämnda kategorin är när adressaten har
iakttagit föreläggandet endast helt kort tid efter det alt den för honom
utsatta tidsfristen löpt ut.

Det
bör dock betonas att särskilda skäl skall föreligga för alt ett förelagt vite
skall få jämkas. Jämkning får alltså inte bli det normala i mål om utdömande av
vite. I sä fall skulle ju risker för vitesholets effektivitet uppstå. Domstolen
har inte heller till uppgift att göra någon prövning av föreläggandets
lämplighet.

Den
nu aktuella bestämmelsen kommer att täcka ett myckel stort fält. På vissa
områden har i lagförarbetena särskilda uttalanden gjorts om vilka omständigheter
som bör beaktas när jämkning ifrågasätts. Så t. ex. har i prop. 1970:57 s. 92
angående otillbörlig marknadsföring m.m. uttalats av föredraganden att denne
utgick från att hela vitet i regel kommer att dömas ut när ett förbud har
blivit överträtt. Han anförde vidare att det, för att jämkning skall få ske,
torde få krävas att överträdelsen med hänsyn till speciella omständigheter kan
betraktas som ursäktlig eller alt ett utdömande av vitet skulle drabba
orimligt hårt. Som tidigare berörts kommer uttalanden av detta slag all behålla
sin giltighet.

Någon
särskild föreskrift om att domstolen skall pröva vitesföreläggan-dels laglighel,
däribland frågan om adressalen haft faktisk och rättslig möjlighet att
efterkomma föreläggandet, har inte meddelats. Laglighets-prövningen torde
nämligen få anses ligga i sakens natur.

En
föreskrift som motsvarar den här föreslagna finns i åtskilliga författningar.
I samband med alt andra ändringar görs i dessa kan de föreskrifterna upphävas
som överflödiga.

Föreskrifterna
i stycket har i enlighet med vad som framgår av 1 § första stycket inte gjorts
tillämpliga på s.k. generella viten. Beträffande sådana viten gäller enligt 25
kap. 8 § BrB alt reglerna om böter är tillämpliga, vilket bl. a. innebär att
huvudregeln är att vitet skall dömas ut i dagsböter. Att vid utdömande av
sådana viten som avses nu vanliga straffmätnings-principer skall tillämpas torde
ligga i sakens natur.

Andra
stycket

Stycket
tar sikte på det speciella fallet att fråga är om utdömande av ett förbudsvite
av del slag som avses i 4 § andra stycket, dvs. när det i föreläggandet har angetts
att vitet skall utgå var gång förbudet överträds. Om det i ett sådant fall
föreligger flera överträdelser till samtidig bedömning, skulle uppenbarligen i
en del fall de utdömda beloppen bli mycket höga och del skulle också vid
överträdelser av perdurerande karaktär kunna uppstå svårigheter all fastställa
om en eller flera överträdelser föreligger. Den lösningen har därför valls att
i samma mål högst föreläggandets belopp får dömas ut. Fortsätter öveiträdelserna
efter det att belöp-

Prop.
1984/85:96 57

pel har dömts ut, får emellertid detta dömas ut på nytt.
Regeln härom har kompletterats med en föreskrift om att, sedan ett beslut i ett
sådant mål har vunnit laga kraft, vite som avser överträdelse av förbudet inte
får dömas ut om överträdelsen har skett innan målet anhängiggjorts.

10 §

I de fall dä f.n. åklagare för talan om utdömande av vite
anses av allmänna regler följa att åklagaren kan anlita biträde av
polismyndighet för utredningen. En motsvarande befogenhet att begära polishjälp
bör tilläggas de myndigheter som i fortsättningen får uppgiften att föra talan
vid domstol om utdömande av vite för fall då del behövs för att utredning i
målet skall kunna förebringas. Det bör emellertid understrykas alt det primärt
ankommer på fackmyndigheten själv att sörja för utredningen; endast i. undantagsfall
bör polishjälp begäras. Särförhållandena på det marknadsrättsliga området kan
naturligtvis motivera alt pä detta område biträde av polisen behövs i störte
utsträckning än på andra fält. Så långt som det är naturligt bör dock
fackmyndigheten även här sörja för utredningen.

Några särskilda tvångsbefogenheter har inte tillagts
polisen i de ärenden som det här gäller.

Övergångsbestämmelsen

De nya reglerna i 6 § om prövning av länsrätt bör inte
lämpligen gälla i fråga om vite som har förelagts före ikraftträdandet.
Övergångsbestämmelsen har utformats i enlighet härmed.

4.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1946:804)
om införande av nya

rättegångsbalken

Förslaget innebär att 18 § upphävs. Den ersätts av 6-8 §§
lagen om viten.

4.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1976:666)
om påföljder och ingri

pande vid olovligt byggande m. m.

17 §

I tredje stycket anges att i beslut om föreläggande enligt
första eller andra stycket byggnadsnämnden får förordna att beslutet skall
gälla utan hinder av att det inte har vunnit laga kraft. Förslaget har
behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.8). Regeln är fillämplig
oberoende av om det aktuella föreläggandel har förenats med vite eller inte.
Den gäller även i fråga om föreläggande med hot om Ivångsutförande.

Prop. 1984/85:96 58

19 §

Den
nya regeln i första stycket om alt löpande viten kan bli gällande mot ny ägare
har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.6). Det gäller här i
första hand viten som har bestämts alt utgå med visst belopp för varje
tidsperiod av viss längd under vilken föreläggandet inte har efterkommits.
Även de andra formerna av löpande vite har emellertid den karaktären att den
här aktuella regleringen bör kunna göras tillämplig.

Regeln
innebär att, om löpande vite har förelagts, vitet gäller mot den nye ägaren
räknat från dagen för äganderättsövergången. Infaller denna dag mitt under en
vitesperiod får, om föreläggandets utformning inte ger anledning till annat,
vitesbeloppet börja beräknas med verkan fr. o. m. nästa period. I fall då
dubbla köpehandlingar har upprättats blir normalt vitet gällande mot den nye
ägaren från dagen för köpebrevet. Är överlåtelsens fullbordan beroende av
villkor, får enligt allmänna principer äganderättsövergången anses ha skett
först när villkoret uppfyllts. En förutsättning för att vilesföreläggandet
skall bli gällande mot den nye ägaren är att anteckning om föreläggandet före äganderällsövergången
har gjorts i fastighets- eller tomträttsbok. Anteckning skall anses vara gjord
före dagen för äganderättsövergången, om den har verkställts på en
inskrivningsdag som infallit dessförinnan, oberoende av vilken expeditionstid
som har fillämpats.

Jag
vill understryka att det självfallet även på förevarande område gäller att
löpande vite bör användas med viss försiktighet och endast efter en noggrann
prövning av om det är motiverat med hänsyn till omständigheterna i det
särskilda fallet.

20 §

F. n.
torde i fråga om förelägganden som avses i 19 § gälla att normalt endast själva
föreläggandel antecknas av inskrivningsmyndigheten. Den nya andra meningen i
första stycket innebär att anteckning i fasfighets-eller tomträttsbok skall
göras även om löpande vite av sådant slag som har angetts i 19 § första
stycket. I tredje meningen föreskrivs att den lagfarne ägaren eller den som är
inskriven som innehavare av tomträtten i fall som avses nu skall undertätlas,
om han inte är identisk med föreläggandets adressat.

Av
föreskriften framgår att anteckning i fasfighetsbok (tomträltsbok) skall göras
även i detta fall, vilket torde innebära en avvikelse från den praxis som f.n.
i allmänhet iakttas. Inskrivningsmyndigheten skall inte ingå i någon prövning
av om föreläggandets adressat är ägare till fastigheten (tomträttshavare)
eller ägare till byggnad på ofri grund; denna prövning skall ha gjorts av den
myndighet som utfärdat föreläggandet.

Om
anteckning har verkställts och det visar sig att något fel har förekommit vid
ärendets handläggning hos den föreläggande myndigheten, så att adressaten inte
var ägare eller tomträttshavare, får den lagfarne ägaren

Prop.
1984/85:96 59

(lomträttshavaren) genom den underrättelse som skall
lämnas honom enligt första stycket tredje meningen kännedom om förhållandet.
Det enklaste sättet för honom att fä anteckningen avförd är uppenbarligen att
hos den myndighet som utfärdat föreläggandet påkalla beslut om att detta
återkallas, något som naturligtvis i så fall bör ske omgående. Anteckningen
kan sedan avföras med stöd av 19 kap. 22 § jordabalken. Även när föreläggandet
riktas mot ägare av byggnad på ofri grund innebär förevarande regel att den lagfarne
ägaren skall undertätlas.

4.4 Förslaget till lag om ändring i
bostadssaneringslagen (1973:531)

10 §

Beträffande denna paragraf kan jag hänvisa till vad som
har anförts under 20 § LPI.

13 §

Beträffande det nya andra stycket får jag hänvisa till vad
som har anförts under 19 § LPI.

4.5 Förslaget till lag om ändring i hälsoskyddslagen
(1982:1080)

18 §

I andra stycket har den nuvarande bestämmelsen om att
frågor om utdömande av viten prövas av allmän domstol tagits bort. Frågor om
utdömande av viten som förelagts enligt hälsoskyddslagen avses nämligen enligt
huvudregeln i lagen om viten ankomma på länsrätt.

20 §

Första stycket innebär f.n. att miljö- och
hälsoskyddsnämnden under vissa förutsättningar får skicka ett beslut om
föreläggande eller förbud till inskrivningsmyndigheten för anteckning i
fastighetsboken eller tomträtts-boken. Dessa förutsättningar är att
föreläggandet eller förbudet är av större betydelse och förenat med ett vite
som uppgått rill minst ett basbelopp enligt lagen (1962: 381) om allmän
försäkring. Stycket har kompletterats med en regel om att ett föreläggande
eller förbud av större betydelse får sändas till inskrivningsmyndighet för
anteckning även när det har förenats med ett löpande vite. Beträffande de nya
andra och tredje meningarna i stycket får jag hänvisa till vad jag har anfört
under 20 § LPI.

Beträffande andra stycket får jag hänvisa till vad som har
anförts under

19 § LPI.

Prop.
1984/85:96 60

4.6 Förslaget till lag om ändring i naturvårdslagen
(1964:822)

39 §

Jag hänvisar här till vad som har anförts i den allmänna
motiveringen (avsniu 2.8) och under 17 § LPI.

39a och 39b §§

Jag får beträffande dessa paragrafer hänvisa till vad som
har anförts under 19 och 20 §§ LPI.

4.7 Förslaget till lag om ändring i lagen (1971:289)
om allmänna förvalt

ningsdomstolar

I 14 § har bland de mål som det ankommer på länsrätten att
pröva angetts mål som avses i 6 § första stycket lagen om viten.

Enligt 18 § andra stycket 1 är länsrätten i mål om
utdömande av vite domför med en lagfaren domare. Någon anledning att ändra
denna bestämmelse har jag inte ansett föreligga, fastän den i fortsättningen
får ett betydligt vidare tillämpningsområde än hittills.

4.8 Förslaget till lag om ändring i lagen (1971:112)
om förbud mot oskäliga

avtalsvillkor

7 §

I överensstämmelse med vad som har anförts i den allmänna
motiveringen (avsnitt 2.7) har denna paragraf ändrats så att talan i mål om
utdömande av vite enligt lagen inte längre skall föras av allmän åklagare. I
stället ankommer det på konsumentombudsmannen att väcka talan eller - om frågan
gäller vitesförbud — på den som annars har ansökt om förbudet. Talan skall väckas
vid tingsrätt. Beträffande målets handläggning är 8 § lagen om viten
tillämplig, vilket bl. a. innebär alt talan skall väckas genom stämning och att
rättens avgörande i sak sker genom dom.

4.9 Förslaget till lag om ändring i
marknadsföringslagen (1975:1418)

I fråga om denna ändring får jag hänvisa till vad som har
anförts vid avtalsvillkorslagen (avsnitt 4.8).

4.10 Förslaget till lag om ändring i konsumentkreditlagen
(1977:981)

Konsumentkreditlagen rillhör de förhållandevis få
författningar där en särskild bestämmelse - 27 § - har tagits in om att talan
om utdömande av vite skall föras av åklagare vid allmän domstol. Det gäller här
vite som enligt 26 § har förelagts av konsumentverket. I överensstämmelse med

Prop.
1984/85:96 61

huvudregeln i 6 § lagen om viten bör i fortsättningen
gälla att talan om utdömande av vite som avses här förs av konsumentverket vid
länsrätt. Beträffande viten av det slag som avses här föreligger nämligen inte
några sådana speciella förhållanden som när det gäller de i egentlig mening
marknadsrättsliga vitena har ansetts motivera en särlösning. Med hänsyn härtill
bör 27 § upphävas.

4.11 Förslaget till lag om ändring i lagen (1979:1118)
om jämställdhet

mellan kvinnor och män i arbetslivet

21 §

I fråga om utdömande av vite enligt denna lag bör som jag
har anfört i den allmänna motiveringen den ordningen tillämpas alt talan om
utdömande av vite väcks av jämställdhetsombudsmannen vid tingsrätt. Talan bör
väckas av jämslälldhetsombudsmannen även i fall då vitet har förelagts av
jämställdhetsnämnden. Paragrafen har ändrats i enlighet härmed.

4.12 Förslaget till lag om ändring i lagen (1980:424)
om åtgärder mot

vattenförorening från fartyg

8 §

Handläggningen av frågor om utdömande av viten som
förelagts enligt denna lag bör följa huvudregeln i 6 § första stycket lagen om viten.
Sådana frågor skall alltså prövas av länsrätt på talan av den myndighet som har
förelagt vitet. En justering med hänsyn härtill har gjorts i förevarande
paragraf.

4.13 Förslaget till lag om ändring i närradiolagen
(1982:459)

14 §

Frågor om utdömande av vite enligt lagen skall i
fortsättningen prövas av länsrätt på ansökan av närradiomyndigheten i
överensstämmelse med huvudregeln i 6 § lagen om viten. Bestämmelsen i 14 §
andra stycket andra meningen har därför upphävts.

4.14 Förslaget till lag om ändring i konkurrenslagen
(1982:729)

38 §

Ändringen, som har behandlats i den allmänna motiveringen
(avsnitt 2.7) är av samma slag som den som har gjorts i 7 § avlalsvillkorslagen
(avsnitt 4.8).

Prop. 1984/85:96 62

5 Hemställan

Jag
hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över lagförslagen.

6 Beslut

Regeringen
beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.

Prop. 1984/85:96 63

Bilaga
1

Sammanfattning av viteskommitténs betänltande (SOU
1982:21) Ett effektivare vite

För
att kunna genomdriva betungande beslut har ett stort antal statliga och
kommunala myndigheter givits rätt all använda olika former av tvångsmedel,
varav vitet är ett. Sedan lång tid tillbaka har vitet ansetts inte tillräckligt
effektivt. Kritiken avser främst möjligheterna att förhala vitels föreläggande
och utdömande. Efter undersökningar har kommittén funnit att bristerna i
huvudsak gäller viten på hälsovårds- och byggnadslagstiftningens områden.

Vitesinstilutet
regleras i dag av fä och spridda författningsbestämmelser samt genom praxis.
Kommitténs förslag innebär att ett antal bestämmelser som avses främja vitets
effektivitet samlas i en lag. Av likformighetsskäl omfattar lagen även det
tvångsmedel som kallas tvångsutförande. Lagen skall enligt förslaget tillämpas
på materiella viten i förelägganden av kommunala nämnder enligt hälsovårdsstadgan
(1958:663) och lagen (1976:666) om påföljder och ingripanden vid olovligt
byggande m.m. Den kan efter hand göras tillämplig på nya områden, där behov av
effektivare tvångsmedel framkommer.

Förslaget
innebär i korthet

-
att jurist skall medverka när
en kommunal nämnd handlägger vitesärenden; härigenom bör man kunna undvika
formella fel som förorsakar onödig tidsuldräkt

-
att förelägganden alltid skall
förenas med vite eller med föreskrift om Ivångsutförande

-
att användningen av s. k. löpande
vite främjas; därmed minskar behovet av förnyade, överklagbara förelägganden

-
all ett vitesföreläggande som
har meddelats någon i egenskap av ägare av viss fastighet kan bli gällande mot
en ny ägare till fastigheten

-
att försuttet vite kan tas ut
av den som vid vitesperiodens början var ägare till fastigheten

-
att den som förfogar över
egendom - lös eller fast - som berörs av ett vitesföreläggande kan åläggas att
anmäla namn och adress på eventuell efterträdare

-
att den kommunala nämnden skall
besluta om uttagande av vitet, liksom den redan nu beslutar om Ivångsutförande

-
att talan mot beslut om vites
föreläggande och uttagande förs hos länsrätt

-
att det krävs
prövningstillstånd för att kammartätten skall pröva länsrättens beslut.

Prop. 1984/85:96 64

Bilaga
2

Viteskommitténs författningsförslag

2
Förslag till

Lag
om vissa tvångsmedel

Härigenorn
föreskrivs följande.

1 §
Denna lag gäller i fråga om vite och Ivångsutförande enligt

1.
75 § hälsovårdsstadgan
(1958:663) samt

2.
3 och 17 §§ lagen (1976:666) om
påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m. m.

Inledande
bestämmelser

2 § Med tvångsutförande avses sådan verkställighet
som en kommunal nämnd låter ombesörja på den försumliges bekostnad.

3
§ Vad som sägs om föreläggande
äger motsvarande tillämpning beträffande förbud.

4
§ När en kommunal nämnd
handlägger ett ärende enligt denna lag skall den biträdas av någon som har
avlagt juristexamen.

Föreläggande
av vite

5 § Ett vite skall föreläggas en viss namngiven
person (adressat) eller vissa namngivna personer. Om vite samtidigt föreläggs
flera personer skall särskilt vitesbelopp utsättas för var och en av dem. Ett
vite får föreläggas endast den som har faktisk och rättslig möjlighet att
efterkomma föreläggandel.

6
§ Ett vite skall bestämmas till
ett belopp, som med hänsyn till adressatens ekonomiska förhållanden och
omständigheterna i övrigt kan antas förmå honom att efterkomma föreläggandet.

Riktas
föreläggande till någon i egenskap av ägare till viss fastighet eller innehavare
av viss tomträtt skall vitet bestämmas så, att beloppet inte understiger
kostnaden för den förelagda åtgärden eller den vinst eller besparing som
adressaten kan göra genom att inte efterkomma föreläggandet.

Samhällsintresset
av att ett föreläggande efterkoms skall även beaktas när vitesbeloppet bestäms.

7
§ Vitet bör bestämmas till
visst belopp för varje tidsperiod av viss längd (vecka, månad eller annan
tidsperiod) under vilken föreläggandet inte har efterkommits (löpande vite).

8
§ I ett beslut om
vitesföreläggande får förordnas att beslutet skall gälla utan hinder av alt det
inte äger laga kraft.

Prop.
1984/85:96 65

9 §
Om vilesföreläggandet riktar sig till någon i egenskap av ägare eller

innehavare av viss egendom får nämnden förelägga ägaren eller innehava

ren att, om hans ställning upphör, omedelbart lämna nämnden uppgift om

efterträdarens namn och adress. Ett sådant föreläggande skall förenas med

vite. I fråga om sådant vite skall bestämmelserna i denna lag rillämpas.

Uttagande
av vite

10 §
Efterkommer adressaten inte vitesföreläggandet skall nämnden, när

omständigheterna inte föranleder annat, i beslut ålägga adressalen att inom

viss tid betala vitet. Löpande vite uttas efter varje period under vilken

föreläggandet inte har efterkommits.

Beslut
om uttagande av vite får inte fattas innan beslutet om föreläggande har vunnit
laga kraft. Ett försuttet vite får nedsättas när särskilda skäl föreligger.
Beslut enligt första stycket får verkställas sedan det vunnit laga kraft.

Tvångsutförande

11 §
Efterkoms inte ett föreläggande med föreskrift om tvångsutförande

skall nämnden, när omständigheterna inte föranleder annat, besluta all

åtgärden skall utföras och hur det skall ske. Därvid skall tillses att oskälig

kostnad inte uppstår. I nämndens beslut får förordnas, att beslutet skall

gälla utan hinder av att det inte äger laga kraft.

Är
fara i dröjsmål eller kan adressalen inte anträffas inom skälig tid får nämnden
besluta om Ivångsutförande utan föregående föreläggande.

Kronofogdemyndigheten
skall lämna det biträde som behövs för genomförande av beslut enligt första
och andra stycket.

12 §
När tvångsutförande har verkställts skall nämnden i beslut fastställa

adressatens betalningsskyldighet.

Beslut
enligt första stycket får verkställas sedan det vunnit laga kraft.

Fullföljd
av talan

13 §
Talan mot beslut om

1.
föreläggande förenat med vite
eller med föreskrift om tvångsutförande,

2.
uttagande av vite,

3.
tvångsutförande och

4..
skyldighet att betala kostnad för tvångsutförande förs genom besvär hos
länsrätten. Sådant besvärsmäl skall handläggas med förtur.

14
§ Talan mot länsrätts beslut
får prövas av kammartätten endast om kammartätten har meddelat
prövningstillstånd.

15
§ Prövningstillstånd får
meddelas endast om

1.
det är av vikt för ledning av
rättstillämpningen att talan prövas av högre rätt,

2.
klaganden åberopar omständighet
eller bevis som ej tidigare förebragts och som sannolikt skulle ha lett till
annan utgång,

3.
den rättstillämpning som ligger
till grund för domen eller beslutet måste antas vara oriktig,

5 Riksdagen 1984/85. I saml. Nr 96

Prop.
1984/85:96 66

4.
målets utgång
kan antas ha påverkats av falsk handling som åberopats eller av falsk utsaga
som avgetts under ed eller försäkran,

5.
domvilla har
förekommit eller

6.
anledning
förekommer till ändring i det slut vartill länsrätten har kommit.

16
§ Vid
behandling av fråga om prövningstillstånd består kammarrätten av två ledamöter.
Vill en av ledamöterna bevilja prövningstillstånd, gäller dennes mening som kammartättens
beslut.

17
§ Mot kammartättens
beslut att meddela prövningstillstånd får talan ej föras.

Övriga bestämmelser

18 § Har ett föreläggande som förenats med vite eller med
föreskrift öm

tvångsutförande meddelats någon i egenskap av ägare till viss faslighet och

övergår fastigheten till ny ägare, gäller föreläggandel mot den nye ägaren

från den tidpunkt dä denne fått kännedom om föreläggandet.

Var föreläggandet vid tidpunkten för förvärvet antecknat i
fastighetsboken skall den nye ägaren anses känna till detta.

Försuttet vite som avser viss period får endast tas ut av
den som vid periodens början ägde fastigheten.

Har ett föreläggande meddelats någon i egenskap av
innehavare av viss tomträtt gäller motsvarande bestämmelser.

19
§ Ett beslut om
föreläggande som avses i 18 § skall genast sändas till inskrivningsmyndigheten
för anteckning i fastighetsboken eller tomlrältsboken.

20
§ Återkallas
ett föreläggande som har antecknats enligt 19 §, skall nämnden genast anmäla
det till inskrivningsmyndigheten för motsvarande anteckning. Har ett antecknat
föreläggande upphävts genom lagakraflvunnet beslut, efterkommits eller
förfallit, skall nämnden, så närt den har fått vetskap härom, anmäla förhållandel
till inskrivningsmyndigheten för anteckning.

21
§ Gör nämnden
inte anmälan i fall som avses i 20 §, skall länsstyrelsen på ansökan av någon
vars rätt berörs därav göra sådan anmälan.

Talan mot länsstyrelsens beslut i sådant ärende förs hos kammartätten
genom besvär.

22 § Vite som har förelagts enligt denna lag får inte
förvandlas.

Övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft den

2. Bestämmelserna tillämpas endast i fråga om
förelägganden som har

beslutats efter ikraftträdandet.

2 Förslag till

Lag om ändring i hälsovårdsstadgan (1958:663)

Härigenom
föreskrivs att 73, 75 och 86 §§ hälsovårdsstadgan (1958:663) skall ha nedan
angivna lydelse.

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

Föreläggande
och förbud må allt efter omständigheterna riktas mot ägare eller nyttjanderättshavare
av berörd egendom eller ock mot bådadera.

Vid
meddelande av föreläggande eller förbud gentemot ägare av byggnad, anläggning
eller upplag må hälsovårdsnämnd ålägga ägaren att vid försäljning omedelbart
lämna nämnden uppgift om den nye ägarens namn och adress.

Föreläggande
och förbud får allt efter omständigheterna riktas mot ägare eller nyttjanderättshavare'av
berörd egendom eller mot bådadera.

Hälsovårdsnämnd äger föreskriva vite för underlåtenhet
att ställa sig av nämnden meddelat föreläggande eller förbud till
efterrättelse.

Underlåter någon att utföra arbete eller vidtaga åtgärd
som åligger honom jämlikt denna stadga, lokal hälsovårdsordning eller av
hälsovårdsnämnd Jämlikt 70 § meddelad föreskrift, och fullgör han icke genast
eller inom föreskriven lid efter därom av nämnden erhållen tillsägelse vad han
försummat, eller kan han icke anträffas med sådan tillsägelse, äger nämnden
låta på den försumliges bekostnad verkställa arbetet eller åtgärden.

I ett
föreläggande eller ett förbud som riktar sig mot viss person skall
hälsovårdsnämnden föreskriva vite eller tvångsutförande enligt lagen (1982:00)
om vissa tvångsmedel.

Mot beslut
av hälsovårdsnämnd enligt denna stadga eller lokal hälsovårdsordning må
anföras besvär hos länsstyrelsen.

Mot sådant beslut av socialstyrelsen som avses i 14 eller
33-35 §

Mot
beslut av hälsovårdsnämnd enligt denna stadga eller lokal häl-sovärdsordning
får anföras besvär hos länsstyrelsen. I lagen (1982:00) om vissa tvångsmedel
finns särskilda bestämmelser om talan mot beslut som innefattar föreskrift om
tvångsmedel enligt 75 §.

Mot sådant
beslut av socialstyrelsen som avses i 14 eller 33-35 §

Prop.
1984/85:96

Nuvarande lydelse

föres talan hos kammarätten genom besvär. I samma
ordning/öre talan mot beslut som länsstyrelse på grund av denna stadga eller
lokal hälsovårdsordning meddelat i särskilt fall angående förbud, föreläggande,
föreskrift, tillstånd eller godkännande eller omhändertagande, oskadliggörande
eller liknande åtgärd, om ej fråga är om kommuns åliggande med avseende å
allmänna hälsovården.

I övrigt föres talan mot socialstyrelsens beslut på grund
av denna stadga och mot länsstyrelses beslut på grund av stadgan eller lokal
hälsovårdsordning hos regeringen genom besvär.

68

Föreslagen lydelse

förs talan hos kammarätlen genom besvär. I samma ordning/örs
talan mot beslut som länsstyrelse på grund av denna stadga eller lokal
hälsovårdsordning meddelat i särskilt fall angående förbud, föreläggande,
föreskrift, tillstånd eller godkännande eller omhändertagande, oskadliggörande
eller liknande åtgärd om ej fråga är om kommuns åliggande med avseende på
allmänna hälsovården.

I övrigt förs talan mot socialstyrelsens beslut pä grund
av denna stadga och mot länsstyrelses beslut på grund av stadgan eller lokal häl-sovår;dsordning
hos regeringen genom besvär.

Myndighet äger förordna, att dess beslut skall lända till eftertättelse
ulan hinder av förd klagan.

Denna lag träder i kraft den . Äldre bestämmelser

skall dock tillämpas i fråga om förelägganden och förbud
som har beslutats före ikraftträdandet.

3 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1976:666) om påföljder och
ingripanden vid

olovligt byggande m. m.

Härigenom
föreskrivs i fråga om lagen (1976:666) om påföljder och ingripanden vid
olovligt byggande m. m. dels att rubriken närmast före 19 § skall utgå, dels
att 19-22 och 29 §§ skall upphöra att gälla, dels att 3, 17 och 30 §§ skall ha
nedan angivna lydelse.

Nuvarande
lydelse

Byggnadsnämnden får förbjuda all byggnadsarbete
fortsattes, om det är uppenbart att arbetet strider mot

1.
byggnadsstadgan
(1959:612),

2.
fastställd
generalplan, stadsplan, byggnadsplan eller utom-plansbestämmelser, eller

3.
förbud enligt
byggnadslagen (1947:385) eller enligt föreskrift

3 §

Föreslagen
lydelse

Byggnadsnämnden får förbjuda alt byggnadsarbete fortsätts,
om det är uppenbart alt arbetet strider mot

1.
byggnadsstadgan
(1959:612),

2.
fastställd
generalplan, stadsplan, byggnadsplan eller ulom-plansbestämmelser, eller

3.
förbud enligt
byggnadslagen (1947:385) eller enligt föreskrift

Prop.
1984/85:96

Nuvarande lydelse

som har meddelats med stöd av lagen att företaga
nybyggnad eller att riva byggnad.

Är det
uppenbart att byggnadsarbete äventyrar byggnadens eller närliggande byggnads
hållfasthet eller medför fara för människors liv eller hälsa, skall nämnden
förbjuda att arbetet fortsattes även om de förutsättningar som anges i första
stycket ej föreligger.

Förbud
enligt första eller andra stycket/år förenas med vite.

69

Föreslagen lydelse

som har meddelats med stöd av lagen att företa nybyggnad
eller att riva byggnad.

År det uppenbart att byggnadsarbete äventyrar byggnadens
eller näriiggande byggnads hållfasthet eller medför fara för människors liv
eller hälsa, skall nämnden förbjuda att arbetet fortsätts även om de förutsättningar
som anges i första stycket ej föreligger.

Förbud enligt första eller andra stycket skall förenas med
vite enligt lagen (1982:00) om vissa tvångsmedel.

Beslut enligt denna paragraf länder omedelbart till eftertättelse.

17 §

Föreläggande
enligt 15 eller 16 § får förenas med vite eller med föreskrift att, om
föreläggandet ej efterkommes, åtgärden kan utföras genom byggnadsnämndens
försorg på den försumliges bekostnad

Efterkommes
ej föreläggande medföreskrift om utförande genom byggnadsnämndens försorg,
skall nämnden, när ej omständigheterna föranleder annat, besluta att åtgärden
skall utföras och hur det skall ske. Därvid skall tillses att oskälig kostnad
ej uppslår. När skäl är därtill, får i nämndens beslut förordnas, att
beslutet skall gälla utan hinder av att det ej äger laga kraft.

Kronofogdemyndigheten skall lämna det biträde som behövs
för genomförande av beslut enligt andra stycket.

Föreläggande
enligt 15 eller 16 § skall förenas med vite eller med föreskrift om tvångsutförande
enligt lagen (1982:00) om vissa tvångsmedel.

Talan mot
byggnadsnämnds beslut enligt denna lag föres hos länsstyrelsen genom besvär.
Mot beslut om besked enligt 2 § andra stycket får talan ej föras.

Talan
mot byggnadsnämnds beslut enligt denna lagfors hos länsstyrelsen genom
besvär. Mot beslut om besked enligt 2 § andra stycket får talan ej föras. /
lagen (1982:00) om vissa tvångsmedel finns särskilda bestämmelser om talan mot
beslut som innefattar föreskrift om tvångsmedel enligt 3 eller 17 §.

Prop. 1984/85:96

Nuvarande
lydelse

Talan
mot länsstyrelsens beslut i besvärsnål enligt första stycket samt i ärende som
avses i 22 § föres hos kammartätten genom besvär.

Besvärsmål angående
föreläggande enligt 15 § eller förbud enligt 3~§ skall handläggas medförtur.

70

Föreslagen
lydelse

Talan
mot länsstyrelsens beslut i besvärsmål enligt första stycket förs hos kammarrätten
genom besvär.

Denna
lag träder i kraft den . Äldre bestämmelser

skall dock tillämpas i
fråga om förelägganden och förbud som har beslutats före ikraftträdandet.

Prop.
1984/85:96 71

De remitterade lagförslagen Bilaga 3

1 Förslag till Lag om viten

Härigenom föreskrivs följande.

Inledande bestämmelse

1 § Denna lag gäller viten som enligt lag eller annan
författning får

föreläggas av myndigheter. Vad som föreskrivs i 2—6, 9 och 10 §§ gäller

dock inte sådant vite som riktar sig till envar.

Lagen tillämpas endast i den mån inte något annat följer
av vad som är särskilt föreskrivet.

Vitesföreläggande

2 § Ett vitesföreläggande skall vara riktat till en eller
flera namngivna

fysiska eller juridiska personer (adressater). Om föreläggandet innebär en

skyldighet för adressalen att vidta en viss åtgärd, skall det av föreläggandel

framgå vid vilken tidpunkt eller inom vilken tidsfrist åtgärden skall vidtas.

Vite får inte föreläggas om adressaten kan antas sakna faktisk eller rättslig

möjlighet att följa föreläggandet.

Vitesbelopp

3 § När vite föreläggs, skall det bestämmas till ett
belopp som med

beaktande av vad som är känt om adressatens ekonomiska förhållanden

och med hänsyn till omständigheterna i övrigt kan antas förmå honom att

följa föreläggandet. Vitet skall bestämmas till ett belopp omedelbart i

pengar, om annat inte följer av 4 §. Omvite samtidigt föreläggs flera

personer, skall särskilt belopp bestämmas för var och en av dem.

Löpande vite

4 § Om det är lämpligt med hänsyn till omständigheterna,
får vite före

läggas som löpande vite. Vitet bestäms då att utgå med visst belopp för

varje tidsperiod av viss längd under vilken föreläggandet inte har följts

eller, om föreläggandet avser en återkommande förpliktelse, för varje gång

adressaten underlåter all fullgöra denna.

Om vitesföreläggandet innefattar ett förbud, kan i stället
bestämmas att vitet skall utgå var gång förbudet överträds.

Första och andra styckena tillämpas inte, om det av någon
särskild föreskrift följer att vitet inte får överstiga ett visst högsta
belopp.

Uppgiftsskyldighet

5 § Har en myndighet befogenhet att vid vite förelägga
eller förbjuda

ägaren eller innehavaren av viss egendom att vidta en åtgärd med egendo

men, får myndigheten också förelägga denne att, om egendomen övergår

till något annan, lämna myndigheten uppgift om den nye ägarens eller

innehavarens namn och adress. Även ett sådant föreläggande får förenas

med vite.

Prop. 1984/85:96 72

Utdömande
av vite

6 §
Länsrätten prövar frågor om utdömande av viten på ansökan av den

myndighet i länet som har utfärdat föreläggandet eller, om vitet har före

lagts efter överklagande, av den myndighet i länet som har prövat frågan

om föreläggandet i första instans. Vad som har sagts nu gäller dock ej i fall

som avses i andra stycket eller 7 §. Frågor om utdömande av viten som har

förelagts av regeringen prövas av länsrätten i Stockholms län på ansökan

av justitiekanslern.

Frågor
om utdömande av viten som har förelagts en part eller någon annan till
fullgörande av en skyldighet i en rättegång eller i annat motsvarande
förfarande prövas utan särskild ansökan av den domstol eller myndighet som har
utfärdat föreläggandet.

7 § Tingsrätten prövar
frågor om utdömande av viten,

1.
om vitet riktar sig till envar,

2.
om vitet avser säkerställande
av ett enskilt anspråk,

3.
om annars rätten själv eller,
efter talan mot rättens beslut, högre rätt har förelagt vitet.

8 § När tingsrätten prövar frågor om utdömande av viten
efter särskild talan, skall målet i tillämpliga delar handläggas som mål om
åtal för brott för vilket svårare straffan böter inte är föreskrivet.

9
§ Har ändamålet med vitet
förfallit, skall vitet inte dömas ut. Finns del särskilda skäl till det, får vitet
jämkas.

Föreligger i mål om
utdömande av vite som avses i 4 § andra stycket flera överträdelser av förbudet
till samtidig bedömning, får ej på en gång utdömas högre belopp än som har angetts
i föreläggandet. När ett beslut i ett sådant mål har vunnit laga kraft, får
vite som avser överträdelse av förbudet inte dömas ut om överträdelsen har
skett innan målet anhängig-gjordes.

Biträde
av polismyndighet

10 §
Myndighet som har att föra talan vid domstol i mål om utdömande

av vite får, om del är nödvändigt med hänsyn till utredningen, anlita

biträde av polismyndighet.

Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1984. Vad som föreskrivs i 6 § gäller dock ej i
fråga om vite som har förelagts före ikraftträdandet.

2
Förslag till

Lag
om ändring i lagen (1946:804) om införande av nya rättegångsbalken

Härigenom
föreskrivs att 18 § lagen (1946:804) om införande av nya rättegångsbalken skall
upphöra att gälla vid utgången av juni 1984.

3 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1976:666) om påföljder och
ingripanden vid

olovligt byggande m. m.

Härigenom
föreskrivs att 17, 19 och 20 §§ lagen (1976: 666) om påföljder och ingripanden
vid olovligt byggande m. m. skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

17 §

Föreläggande enligt 15 eller 16 § får förenas med vite
eller med föreskrift att, om föreläggandet ej efterkommes, åtgärden kan utföras
genom byggnadsnämndens försorg på den försumliges bekostnad.

Efterkommes
ej föreläggande med föreskrift om utförande genom byggnadsnämndens försorg,
skall nämnden, när ej omständigheterna föranleder annat, besluta alt åtgärden
skall utföras och hur det skall ske. Därvid skall tillses att oskälig kostnad
ej uppstår. När skäl är därtill, får i nämndens beslut förordnas, att
beslutet skall gälla utan hinder av att det ej äger laga kraft.

Efterkommes ej föreläggande med föreskrift om utförande
genom byggnadsnämndens försorg, skall nämnden, när ej omständigheterna föranleder
annat, besluta att åtgärden skall utföras och hur det skall ske. Därvid skall
tillses att oskälig kostnad ej uppstår.

/ beslut om föreläggande enligt första stycket eller
beslut enligt andra stycket får förordnas att beslutet skall gälla utan hinder
av att det inte har vunnit laga kraft.

Kronofogdemyndigheten skall lämna det biträde som behövs
för genomförande av beslut enligt andra stycket.

19 §

Har
föreläggande enligt 15 eller 16 § meddelats någon i egenskap av ägare till
viss fastighet och övergår fastigheten till ny ägare, gäller föreläggandet i
stället mot denne. Utsatt vite gäller dock ej mot den nye ägaren, men
byggnadsnämnden får sätta ut vite för denne.

Har föreläggande enligt 15 eller 16 § meddelats någon i
egenskap av ägare rill viss fastighet och övergår fastigheten till ny ägare,
gäller föreläggandet i stället mot denne. Har i föreläggandet utsatts löpande
vite enligt 4 § lagen (1983:000) om viten, gäller vitet mot den nye ägaren
räknat från tidpunkten för äganderättsövergången, under förutsättning att
anteckning om vitesföreläggandet dessförinnan gjorts enligt 20 §. Annat vite
gäller ej mot den nye ägaren, men byggnadsnämnden får sätta ut vite för denne.

Första stycket äger motsvarande tillämpning, när
föreläggande har meddelats någon i egenskap av tomträttshavare eller ägare av
byggnad på mark som tillhör annan.

Prop.
1984/85:96

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

lA

Myndighet
som meddelar föreläggande som avses i 19 § skall genast sända sitt beslut
till inskrivningsmyndighet för anteckning i faslighelsboken eller tomlrältsboken.
,

Myndighet
som meddelar föreläggande som avses i 19 § skall genast sända sitt beslut
till inskrivningsmyndighet för anteckning i fastighetsboken eller tomlrältsboken.
Har i föreläggandet utsatts löpande vite, skall även detta antecknas.
Inskrivningsmyndigheten skall genast i rekommenderat brev underrätta den som
senast har sökt lagfart eller inskrivning av förvärv av tomträtt om
anteckningen, om denne ej är föreläggandets adressat.

Denna lag träder i kraft den I juli 1984.

4 Förslag till

Lag om ändring i bostadssaneringslagen (1973:531)

Härigenom
föreskrivs att 10 och 13 §§ bostadssaneringslagen (1973: 531) skall ha nedan
angivna lydelse.

10

Nuvarande
lydelse

Beslut om uppruslningsåläggande eller användningsförbud
skall genast sändas till inskrivningsmyndigheten för anteckning i fastighetsboken
eller tomträttsboken. Beslut om uppruslningsåläggande skall sändas även till
byggnadsnämnden.

Föreslagen lydelse

Beslut om uppruslningsåläggande eller användningsförbud
skall genast sändas rill inskrivningsmyndigheten för anteckning i fastighetsboken
eller tomlrältsboken. Har ett sådant åläggande eller förbud förenats med
löpande vite enligt 4 § lagen (1983:000) om viten, skall även detta antecknas.
Inskrivningsmyndigheten skall genast i rekommenderat brev underrätta den som
senast har sökt lagfart eller inskrivning av förvärv av tomträtt om
anteckningen, om denne ej är föreläggandets adressat.

Beslut om uppruslningsåläggande skall sändas även till byggnadsnämnden.

Prop. 1984/85:96 75

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Har staten eller kommun förvärvat fastighet på vilken
finns lägenhet som avses med uppruslningsåläggande eller användningsförbud,
skall på anmälan av staten eller kommunen göras anteckning i fastighetsboken
eller tomträttsboken att åläggandet eller förbudet förfallit.

13 § Uppruslningsåläggande, användningsförbud och förbud
enligt 2a § första stycket får förenas med vite.

f/fiflf» vite gäller ej mot ny ägare. Har ett uppruslningsåläggande

I fall som avses 18 § får dock hyres- eller ett
användningsförbud för

nämnden utsätta vite för denne. enats med löpande vite, gäller vilet

mot ny ägare räknat från tidpunkten för
äganderättsövergången, underförutsättning att anteckning om vitesföreläggandet
dessförinnan gjorts i fastighetsboken eller tomträttsboken.

Annat vite gäller ej mot ny ägare. I fall som avses i 8 §
får dock hyresnämnden utsätta vite för denne.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1984.

5 Förslag till

Lag om ändring i hälsoskyddslagen (1982:1080)

Härigenom föreskrivs att 18 och 20 §§ hälsoskyddslagen
(1982:1080) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

18 § Miljö- och hälsoskyddsnämnden får meddela de
förelägganden och förbud som behövs för att denna lag eller bestämmelser som
meddelats med stöd av lagen skall efterlevas. I brådskande fall eller när det
annars finns särskilda skäl får ett föreläggande eller förbud meddelas
omedelbart och i andra fall först sedan det visat sig att nämndens råd och
anvisningar ej har följts.

I ett beslut om föreläggande eller I ett beslut om föreläggande eller

förbud kan
nämnden utsätta vite. förbud kan nämnden utsätta vite. Frågan om utdömande
av vite prö- Vitet får ej förvandlas. vas av allmän domstol. Vitet får ej
förvandlas.

Underlåter någon att vidta en åtgärd som åligger honom
enligt denna lag eller enligt bestämmelser som har meddelats med stöd av denna
lag och efterkommer han inte miljö- och hälsoskyddsnämndens föreläggande om
rättelse, får nämnden förordna om rättelse på hans bekostnad. I brådskande
fall får sådant förordnande meddelas också utan föregående föreläggande.

Prop.
1984/85:96

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

76

Om
miljö- och hälsoskyddsnämnden i fråga om en fastighet eller byggnad har
meddelat föreläggande eller förbud samt föreläggandet eller förbudet är av
störte betydelse och förenat med ett vite som uppgår till minst ett
basbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring, får nämnden
översända beslutet om föreläggandet eller förbudet rill
inskrivningsmyndigheten för anteckning i fastighetsboken eller
tomträttsboken. Har sådan anteckning skett gäller föreläggandet eller
förbudet mot ny ägare av egendomen. Utsatt vite gäller dock inte mot ny
ägare av egendomen, men nämnden får utsätta nytt vite för denne.

Om miljö- och hälsoskyddsnämnden i fråga om en fastighet
eller byggnad har meddelat föreläggande eller förbud saml föreläggandet
eller förbudet är av större betydelse och förenat med ett vite som uppgår till
minst ett basbelopp enligt lagen (1962: 381) om allmän försäkring eller med
ett löpande vite enligt 4 § lagen (1983:000) om viten, får nämnden översända
beslutet om föreläggandel eller förbudet rill inskrivningsmyndigheten för anteckning
i faslighelsboken eller tomlrältsboken. Är föreläggandet förenat med löpande
vite, skall även detta antecknas. Inskrivningsmyndigheten skall genast i rekommenderat
brev underrätta den som senast har sökt lagfart eller inskrivning avförvärv av
tomträtt om anteckningen, om denne ej är föreläggandels adressat.

Har anteckning enligt första stycket skett, gäller
föreläggandet eller förbudet mot ny ägare av egendomen. Åven löpande vite gäller
mot ny ägare, räknat från tidpunkten för äganderättsövergången. Annat vite
gäller inte mot ny ägare av egendomen, men nämnden får utsätta nytt vite för
denne.

Har ett antecknat föreläggande eller förbud upphävts genom
lagakraflvunnet beslut eller har den åtgärd som avses med föreläggandet
vidtagits eller har ändamålet med föreläggandet förlorat sin betydelse, skall miljö-och
hälsoskyddsnämnden, så snart den fått vetskap om förhållandet, anmäla del till
inskrivningsmyndigheten för anteckning i fastighetsboken eller tomlrältsboken.
Om nämnden inte gör anmälan skall länsstyrelsen på ansökan av egendomens ägare
göra sådan anmälan.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1984.1 fråga om vite
som har förelagts före ikraftträdandet gäller dock 18 § andra stycket andra
meningen i sin äldre lydelse.

Prop.
1984/85:96 77

6 Förslag till

Lag om ändring i naturvårdslagen (1964:822)

Härigenom föreskrivs att 39, 39 a och 39 b §§
naturvårdslagen (1964:822) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

39 §'

Har någon överträtt beslut eller föreskrift som avses i 37
§ första stycket 1,2,4,6 eller 8 får länsstyrelsen förelägga honom att
åstadkomma rättelse. Har i fråga om en viss fastighet eller byggnad, anordning
eller anläggning på annans mark ägaren till egendomen begått överträdelsen och
övergår egendomen till ny ägare, får denne föreläggas att vidta rättelse, om
det inte är oskäligt. Är fråga om överträdelse av beslut eller föreskrift över
vars efterlevnad kommunal nämnd med stöd av överiåtelse enligt 18 b § utövar
tillsyn, tillkommer det i stället nämnden att meddela sådant föreläggande. I
beslut om föreläggande får vite sättas ut. Vidare får tingsrätten meddela
handräckning för att åstadkomma rättelse. Ansökan om handräckning får göras av
allmän åklagare, statens naturvårdsverk, länsstyrelsen, den kommunala nämnd som
handhar naturvårdsfrågor eller, i fall där kommunal nämnd har att meddela
föreläggande, av den nämnden. Beträffande sådan handräckning finns bestämmelser
i 17 § handräckningslagen (1981:847).

Vid meddelande av föreläggande enligt 17 § första stycket,
20 §, 21 § eller 22 § andra stycket får länsstyrelsen utsätta vite. Efterkoms
ej sådant föreläggande, skall på anmodan av länsstyrelsen kronofogdemyndigheten
föranstalta om alt åtgärden vidtages.

Byggnadsnämnden får utsätta vite vid meddelande av föreläggande
enligt 17 § tredje stycket. Hälsovårdsnämnden får utsätta vite vid meddelande
av föreläggande enligt 24 §. Efterkommes ej föreläggandet, äger vederbörande
nämnd låta vidtaga åtgärden på den försumliges bekostnad.

/ beslut om föreläggande som avses i första, andra eller
tredje stycket får förordnas att beslutet skall gälla utan hinder av att det
inte har vunnit laga kraft.

39 a §-

Har ett föreläggande som avses i Har ett
föreläggande som avses i

39 § första eller andra stycket med- 39 § första eller
andra stycket med

delats någon i egenskap av ägare till delals någon i egenskap av ägare till

viss fastighet och övergår fasrighe- viss faslighet och övergår fastighe

ten till ny ägare, gäller föreläggan- ten till ny ägare, gäller föreläggan

det i stället mot denne. Utsatt vite del i stället mot denne. Har i före-

gäller dock inte mot den nye läggandet utsatts löpande vite en-

ägaren, men vederbörande myndig- ligt 4 § lagen (1983:000) om viten,

hel får sätta ut vite för denne. gäller vitet mot den nye ägaren räk-

nat från tidpunkten för äganderättsövergången, under förutsätt-

' Senaste lydelse 1982: 1097. - Senaste lydelse 1982:
1097.

Prop.
1984/85:96 78

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

ning att anteckning om vitesföreläggandet dessförinnan
gjorts enligt 39 b §. Annat vite gäller inte mot den nye ägaren, men vederbörande
myndighet får sätta ut vite för denne.

Första stycket skall också tillämpas när föreläggande har
meddelats någon i egenskap av tomträttshavare eller ägare av byggnad,
anläggning eller anordning på mark som tillhör annan.

39 b §'

Föreläggande som avses i 39 a § Föreläggande
som avses i 39 a §

skall genast antecknas i fastighets- skall genast
antecknas i fastighets

boken eller tomträttsboken. Det- boken eller tomträttsboken. Har i

samma gäller beslut om återkallel- föreläggandet utsatts löpande vite,

se av antecknat föreläggande. skall även detta antecknas. Inskriv-

ningsmyndigheten skall genast i re

kommenderat brev underrätta den

som senast har sökt lagfart eller

inskrivning av förvärv av tomträtt

om anteckningen, om denne ej är

föreläggandets adressat.

Har antecknat föreläggande upp- Har antecknat föreläggande åter-

hävts genom lagakraflvunnet be- kallats, upphävts genom lagakrafl-

slut, efterkommits eller förfallit, vunnet beslut, efterkommits eller

skall det antecknas i fastighetsbo- förfallit, skall det antecknas i fas-

ken. tighetshoken eller tomträttsboken.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1984.

7 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna
förvaltningsdomstolar

Härigenom föreskrivs att 14 § lagen (1971:289) om allmänna
förvaltningsdomstolar skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

14 § '

Länsrätt prövar

I. mål enligt skatte-, taxerings-, uppbörds- och
folkbokföringsförfattningarna i den utsträckning som är föreskrivet i dessa
författningar, ' 2. mål enligt socialtjänstlagen (1980:620), lagen
(1980:621) med särskilda bestämmelserom vård av unga, lagen (1981:1243) om
vård av missbrukare i vissa fall, utlänningslagen (1980:376), smittskyddslagen
(1968:231),

' Senaste lydelse 1982: 1097. ' Senaste lydelse 1981:
1323.

Prop.
1984/85:96 79

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

lagen (1970:375) om utlämning till Danmark, Finland,
Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling och
körkortslagen (1977:477) i den utsträckning som är föreskrivet i dessa lagar
samt mål enligt 21 kap. föräldrabalken,

3. mål enligt lagen (1980:1123) 3. mål enligt lagen (1980:1123)

om offentlig insyn i säkerhetsarbe- om offenflig insyn i
säkerhetsarbe

tet vid kärnkraftverken. tet vid kärnkraftverken,

4. mål som avses i 6 § första stycket lagen (1983:000) om
viten.'

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1984.

8 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1971:112) om förbud mot oskäliga
avtalsvillkor

Härigenom föreskrivs att 7 § lagen (1971:112) om förbud
mot oskäliga avtalsvillkor skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

Talan om utdömande av vite Talan om utdömande av vite/öri

föres vid allmän domstol av åklaga- vid
allmän domstol av konsument-

re. Sådan talan får väckas endast ombudsmannen
eller, i fråga om

efter anmälan av konsumentom- vitesförbud,
av annan som hos

budsmannen eller, i fråga om vites- marknadsdomstolen
ansökt om för

förbud, annan som hos marknads- budet,

domstolen ansökt om förbudet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1984. I fråga om vite
som har förelagts före ikraftträdandet gäller dock äldre bestämmelser
fortfarande.

Senaste lydelse 1972:730.

Prop. 1984/85:96 80

9
Förslag till

Lag
om ändring i marknadsföringslagen (1975:1418)

Härigenom
föreskrivs att 17 § marknadsföringslagen (1975:1418) skall ha nedan angivna
lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

17 §

Talan
om utdömande av vite Talan om utdömande av vite/öri

föres vid allmän
domstol av åklaga- vid allmän domstol av konsument-

re.
Sådan talan får väckas endast ombudsmannen eller, i fråga om

efter
anmälan av konsumentom- vite som avses i 5 §, av annan som

budsmannen
eller, i fråga om vite hos marknadsdomstolen har ansökt

som
avses i 5 §, av annan som hos om förbudet eller åläggandet,

marknadsdomstolen har ansökt om

förbudet eller åläggandet.

Allmänt
åtal för brott mot denna lag får väckas endast efter anmälan eller medgivande
av konsumentombudsmannen.

Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1984. I fråga om vite som har förelagts före
ikraftträdandet gäller dock äldre bestämmelser fortfarande.

10 Förslag
till

Lag
om ändring i konsumentkreditlagen (1977:981)

Härigenom
föreskrivs att 27 § konsumentkreditlagen (1977:981) skall upphöra att gälla vid
utgången av juni 1984. I fråga om vite som har förelagts dessförinnan gäller
den upphävda paragrafen dock fortfarande.

11 Förslag
till

Lag
om ändring i lagen (1979:1118) om jämställdhet mellan kvinnor och män i
arbetslivet

Härigenom
föreskrivs alt 21 § lagen (1979: 1118) om jämställdhet mellan kvinnor och män i
arbetslivet skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

21
§'

Talan om utdömande av vite som Talan om utdömande av vite som

har
förelagts enligt denna lag förs har förelagts enligt denna lag förs vid
tingsrätt av allmän åklagare. vid tingsrätt av jämslälldhetsom-Sådan talan
får väckas endast efter budsmannen, anmälan av Jämställdhetsombudsmannen.

Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1984. I fråga om vite som har förelagts före
ikraftträdandet gäller dock äldre bestämmelser fortfarande.

'
Senaste lydelse 1980:412.

Prop.
1984/85:96 81

12 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1980:424) om åtgärder mot
vattenförorening från fartyg

Härigenom föreskrivs att 10 kap. 8 § lagen (1980:424) om
åtgärder mot vattenförorening från fartyg' skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

10 Kap.

8 §

Mål om ansvar för brott som Mål om
ansvar för brott som

avses i denna lag eller om utdö- avses i denna lag eller
om ersätt-mande av vite. eller om ersättning ning för åtgärder som verkställts
för åtgärder som verkställts enligt enligt 7 kap. 9 § handläggs av tings-7 kap.
9 § handläggs av tingsrätt rätt som är behörig domstol enligt som är behörig
domstol enligt rätte- rättegångsbalken eller enligt 336-gängsbalken eller
enligt 336-338 §§ 338 §§ sjölagen (1891:35 s. 1). sjölagen (1891:35 s. 1).

Denna lag träder i kraft den I juli 1984. I fråga om vite
som har förelagts före ikraftträdandet gäller dock äldre bestämmelser
fortfarande.

13 Förslag till

Lag om ändring i närradiolagen (1982:459)

Härigenom föreskrivs att 14 § närradiolagen (1982:459)
skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

14 §' Sammanslutningen skall på uppmaning av närradiomyndigheten
tillställa myndigheten sådan inspelning som avses i 8 § lagen (1982:460) om
ansvarighet för närradio.

Om sammanslutningen inte rättar Om sammanslutningen inte rättar

sig efter en sådan uppmaning, kan sig efter en sådan
uppmaning, kan myndigheten förelägga vite. Talan myndigheten förelägga
vite. om utdömande av vite förs vid tingsrätt av allmän åklagare efter
anmälan av närradiomyndigheten.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1984. I fråga om vite
som har förelagts före ikraftträdandet gäller dock äldre bestämmelser
fortfarande.

' Lagen omtryckt 1983:463. ' Senaste lydelse 1982:1247.

6 Riksdagen 1984/85. I saml. Nr 96

Prop. 1984/85:96 82

14
Förslag till

Lag
om ändring i konkurrenslagen (1982:729)

Härigenom
föreskrivs att 38 § konkurtenslagen (1982:729) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

38
§

Talan
om utdömande av vite som Talan om utdömande av vite som

förelagts med stöd av
denna lag förs förelagts med stöd av denna lag förs

vid tingsrätt av allmän
åklagare. vid tingsrätt av näringsfrihetsom-

Sådan talan får väckas
endast efter budsmannen eller, i fråga om vite

anmälan eller medgivande
av nä- som marknadsdomstolen har ålagt

ringsfrihetsombudsmannen
eller, i på talan av annan, av denne,

fråga om vite som marknadsdom

stolen har ålagt på talan av annan,

av denne.

Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1984, I fråga om vite som har förelagts före
ikraftträdandet gäller dock äldre bestämmelser fortfarande.

Prop.
1984/85:96 83

Utdrag

LAGRÅDET PROTOKOLL

vid sammanträde 1984-01-20

Närvarande: jusfifierådel Höglund, regeringsrådet
Wahlgren, justitierådet Rydin.

Enligt utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 20
oktober 1983 har regeringen på hemställan av statsrådet Rainer beslutat inhämta
lagrådets yttrande över förslag till

1.
lagom viten,

2.
lag om ändring
i lagen (1946:804) om införande av nya rättegångsbalken,

3.
lag om ändring
i lagen (1976:666) om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m. m.,

4.
lag om ändring
i bostadssaneringslagen (1973:531),

5.
lag om ändring
i hälsoskyddslagen (1982: 1080),

6.
lag om ändring
i naturvärdslagen (1964:822),

7.
lagom ändring i
lagen (1971:289) om allrnänna förvaltningsdomstolar,

8.
lag om ändring
i lagen (1971: 112) om förbud mot oskäliga avtalsvillkor,

9.
lag om ändring
i marknadsföringslagen (1975:1418),

10. lag om ändring i konsumentkreditlagen
(1977:981),

11. lag om ändring i lagen (1979:1118)
om jämställdhet mellan kvinnor och män i arbetslivet,

12. lag om ändring i lagen (1980:424)
om åtgärder mot vattenförorening från fartyg,

13. lag om ändring i närradiolagen
(1982:459) och

14. lag om ändring i konkurtenslagen
(1982:729).

Förslagen har inför lagrådet föredragits av
hovrättsassessorn Anita Meyerson.

Förslagen föranleder följande yttrande av lagrådet:

Vitet är endast knapphändigt reglerat i vår lagstiftning.
Några få allmänna bestämmelser finns i brottsbalken. Enligt 25 kap. 8§
brottsbalken gäller sålunda beträffande vite som blivit någon förelagt i
särskilt fall genom beslut av domstol eller annan myndighet, att det utdömda vitet
tillfaller staten, om ej annat är föreskrivet, samt att verkställighet och
förvandling av utdömda viten följer bestämmelserna i bötesverkställighets-lagen
(1979: 189) och lagen (1964:168) om förvandling av böter. I fråga om sådant
vite som riktar sig till envar, även benämnt generellt vite, gäller nyssnämnda
bestämmelser och därtill vad som i övrigt är stadgat i 25 kap. brottsbalken om
böter. Enligt 35 kap. 7 § brottsbalken har bestämmelserna

Prop. 1984/85:96 84

om
preskription av ådömda böter tillämpning på utdömt vite, likaså bestämmelserna
om att ådömda böter bortfaller när den dömde dör. I 9 kap. 8§ rättegångsbalken
meddelas en del bestämmelser om vite, vilka anses vara uttryck för vissa
allmänna principer tillämpliga även utanför rättegångsbalkens område. Hit hör
sådana regler som att vite inte får utsättas när straff är föreskrivet och inte
heller får föreläggas staten samt att vite inte får utdömas om ändamålet med vitet
har förfallit när frågan om utdömandet uppkommer. Vidare återfinns en del
bestämmelserom vite av grundläggande natur i särskilda författningar i
anslutning till den i respektive författning givna möjligheten att använda
vite på det område som författningen reglerar. Exempel härpå utgör 83 §
uppbördslagen (1953:272), 123 och 124 §§ taxeringslagen (1956:623) samt 18 kap.
26-28 §§ faslighetstaxeringslagen (1979: 1152). I 18 § lagen (1946:804) om införande
av nya rättegångsbalken finns den allmänna processuella bestämmelsen, att vad
som är föreskrivet i rättegångsbalken angående åtal för brott, vara inte kan
följa svårare straff än böter, skall äga tillämpning i fråga om talan som förs
särskilt angående utdömande av förelagt vite. Åtskilliga regler om vite har
utbildats i praxis.

Lagrådsremissen
innefattar huvudsakligen förslag till en samlad reglering av vitesinstitutet i
en lag om viten. Samtidigt föreslås vissa nyheter. Några av dessa är av allmän
beskaffenhet och har tagils upp i nyssnämnda lagförslag. Andra avses fä en mera
begränsad räckvidd och har fått inflyta som ändringar i författningarna på de
områden där behov av ändringar gjort sig särskilt gällande. Huvudmotivet för
den föreslagna lagstiftningen är önskemål att höja vilesinstitutets
effektivitet.

Det
remitterade förslaget till lag om viten innehåller vissa allmänna regler, som
har utbildats i praxis, och därtill tre nyheter. De två mest framträdande är
att vite skall kunna föreläggas som s. k. löpande vite och att frågor om
utdömande av vite som regel skall prövas av länsrätt i stället för allmän
domstol. Den tredje nyheten är en allmän bestämmelse om att myndighet, som har
befogenhet att förelägga någon vite i hans egenskap av ägare eller innehavare
av viss egendom, får förelägga denne att, om egendomen övergår fill annan,
lämna uppgift om den nye ägarens eller innehavarens namn och adress. Sådan
föreläggande får också förenas med vite. En nyhet som föreslås gälla i endast
begränsad utsträckning är alt vite, som nyss nämnts och som har formen av
löpande vite, under vissa förutsättningar övergår på ny ägare. Den införs i
fyra av de särskilda lagar som nu ger möjlighet ull användning av vite,
nämligen lagen (1976:666) om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m.
m., bostadssaneringslagen (1973:531), hälsoskyddslagen (1982:1080) och
naturvårdslagen (1964:822). I den förstnämnda lagen och i naturvårdslagen
föreslås därjämte den nyheten att myndighet som förelägger vite får förordna
att föreläggandet skall gälla utan hinder av att det inte har vunnit laga
kraft.

Till
grund för de remitterade lagförslagen ligger ett av viteskommittén år

Prop. 1984/85:96 85

1982
framlagt betänkande (SOU 1982:21) "Ett effektivare vite". Dess förslag
till en generell lagstiftning om vite hade emellertid en mycket begränsad
räckvidd, i det att det avsåg endast vite (och tvångsutförande) enligt 75 § i
då gällande hälsovårdsstadga (1958:663) saml 3 och 17 §§ lagen om påföljder och
ingripanden vid olovligt byggande m. m. Denna begränsning av kommitténs
förslag innebär att ett mera vittsyftande lagförslag i enlighet med det till
lagrådet remitterade inte blivit föremål för remissbehandling i sedvanlig
omfattning. Detta gör en bedömning av del till lagrådet remitterade förslaget
vansklig.

Oaktat
den nu föreslagna lagen om viten avses fä allmän tillämpning innebär den
ingalunda någon fullständig reglering av vilesinstitutet. Endast vissa allmänna
principer lagfästs. Även efter förslagets genomförande kommer vi att ha
bestämmelser om viten, även sådana av grundläggande natur, på skilda håll i
lagstiftningen. Kvar kommer sålunda att stå bestämmelserna i 25 och 35 kap.
brottsbalken samt i bötesverkställighelslagen och lagen om förvandling av
böter. Härtill kommer de såsom allmänna principer uppfattade bestämmelserna i
9 kap. 8 § rättegångsbalken (av vilka ett par dock fått sin motsvarighet i den
föreslagna lagen). Om dessa övriga grundläggande bestämmelser görs inte någon
hänvisning i den föreslagna lagen. Det betyder att viktiga upplysningar om viten
måste, utan anvisning i den allmänna lagen, sökas på andra håll. Enligt
lagrådets mening utgör en sådan splittring av bestämmelserna en klar brist.

Här
kan erinras om att det vid brottsbalkens tillkomst diskuterades, om de nu i 25
kap. 8 § och 35 kap. 7 § brottsbalken intagna bestämmelserna skulle få sin
plats i balken eller inte. Föredragande departementschefen anförde i 1960 års
lagrådsremiss att spörsmålet, i vilken utsträckning bestämmelserna.i 25 kap.
brottsbalken borde äga tillämpning på viten, torde få lösas antingen i lagen om
införande av brottsbalken eller i särskild lag (prop. 1962:10 del C s. 221).
Lagrådet fann det förra alternativet mindre tillfredsställande och ansåg sig på
det föreliggande förslaget inte kunna bedöma, huruvida spörsmålets behandling i
en särskild lag var lämplig. Skulle i en särskild lag om viten komma att
behandlas andra frågor om viten, syntes lagrådet intet vara att erinra mot alt
däri jämväl reglerades tillämpligheten ay 25 kap. brottsbalken. Om däremot den
åsyftade lagen skulle komma all innehålla endast regler i sistnämnda hänseende,
var det enligt lagrådet att föredra att bestämmelserna togs upp i 25 kap. brottsbalken,
vilket eljest skulle gälla även utanför brottsbalkens område (prop. del C s.
555 ff; NJA II 1962 s. 405 ff). Departementschefen följde lagrådets
förslag och bestämmelserna togs upp i 25 kap. 8 §.

Till
en allmän lag om viten bör föras över nämnda bestämmelser i brottsbalken.
Detsamma torde gälla bestämmelsen i 35 kap. 7§ tredje stycket brottsbalken (jfr
prop. del C s. 584; NJA II 1962 s. 571). Liksom i fråga om böter bör
bestämmelserna om verkställighet och förvandling av utdömda viten behållas i bötesverkställighelslagen
och lagen om förvand-

Prop. 1984/85:96 86

ling
av böter. En allmän lag om viten bör dock liksom 25 kap. brottsbalken innehålla
en hänvisning till dessa lagar.

Den föreslagna lagen
omfattar både vad man brukar kalla materiella viten och förfarandevilen.
Däremot behandlar den inte avtalsviten och i princip inte heller generella viten.
I fråga om de senare upptas endast regeln att utdömandet ankommer på tingsrätt.
Alt avtalsviten inte omfattas är naturligt. Varför generella viten lämnas
utanför har inte motiverats. Enligt ett uttalande i den allmänna motiveringen
av föredragande statsrådet (avsnitt 2.2) följer det av vad han tidigare har
framhållit. I det föregående har han emellertid inte sagt mera än att
generella viten "omfattas endast i den mån det särskilt anges av den
följande framställningen" (avsnitt 2.1) och att "viten som riktar sig
till envar undantas dock i princip" (avsnitt 2.2 vid "Mitt
förslag"). Det måste ses som en brist att en allmän lag i ämnet inte
behandlar generella viten. Fall kan nämligen tänkas förekomma då det är
tveksamt, om ett vite är att hänföra till det ena eller det andra slaget av viten,
t. ex. om vitet skulle grunda sig på ett föreläggande för en obestämd krets av
personer (jfr NJA 1915 s. 634). När på andra håll i lagstiftningen allmänna
bestämmelser meddelas om viten behandlas både generella viten och andra utan
undantag såvitt nu är i fråga, se 25 kap. 8 § och 35 kap. 7§ brottsbalken, 18 §
lagen om införande av nya rättegångsbalken, 1 § botes-verkställighetslagen och
27 § lagen om förvandling av böter.

Att
regleringen gjorts så ofullständig, när nu bestämmelser om viten skall samlas i
en särskild lag, väcker betänkligheter. Vinsten med en samlad lagstiftning i
ämnet blir därmed avsevärt förringad.

Går man till skälen för
den föreslagna lagstiftningen finner man att de är av två slag. Det ena är det
redan nämnda önskemålet att höja vitesinstitutets effektivitet, del andra
intresset av att en del allmänna principer på området av närmast
sedvanerättslig karaktär får uttryckligt lagstöd. För att höja effektiviteten
föreslås de nyheter som nämnts i del föregående. I del senare hänseendet sägs i
remissprotokollet, att "principerna för till vilka personer ett
föreläggande kan riktas, för beräkning av beloppet och för utdömande" i
stor utsträckning saknar kodifiering. Detta talar enligt föredragande
statsrådets mening för att en så långt möjligt generell reglering bör
utarbetas. Vidare, heter det, är det lämpligt att vitesinstilutet får en utformning
som medför att det blir så likformigt som möjligt för de olika områden där det
används. Det anses exempelvis vara en klar fördel, om de kommunala nämnderna i
princip får tillämpa ett enhefligt regelsystem.

Ehuru
som ett skäl för en generell reglering i remissprotokollet anförts att kodifiering
saknas beträffande frågan till vilka personer ett vitesföreläggande kan
riktas, ger den föreslagna lagen inte någon vägledning för huruvida ett
föreläggande som gäller en juridisk person skall kunna avse både den juridiska
personen som sådan och dess företrädare eller om det måste avse enbart endera.
Inte heller ges något svar på frågan i vad mån vite kan föreskrivas för
offentligrättsliga juridiska personer. Om t. ex.

Prop.
1984/85:96 87

staten
skall vara undantagen som adressat för vitesföreläggande, antingen staten
uppträder i ett offentligrättsligt eller i ett privaträttsligt förhållande,
torde det böra anges i lagen (jfr 9 kap. 8 § rättegångsbalken samt de förut
nämnda paragraferna i uppbördslagen, taxeringslagen och fastighetstaxeringslagen).
Konsekvenserna av den skillnad som ligger i att viten mot enskilda personer kan
förvandlas till fängelse medan så ej är fallet med viten mot juridiska personer
är inte närmare belysta i lagstiftningsärendet. Det i remissprotokollet i
anslutning till 3 § i förslaget anförda skälet mot solidariskt åläggande av
vite, slår inte till i fråga om juridiska personer. Andra skäl kan emellertid
anföras mot solidariskt vite.

Innan en allmän lag om viten
utfärdas bör även övervägas om inte lagen bör innehålla en erinran om
principen, att vitesföreläggande kräver författningsstöd. I samband härmed
står frågan om förhållandel mellan vite och straff vid ett och samma
förfarande, även den en fråga av allmän natur som inte behandlas i vare sig
lagförslaget eller remissprotokollet. På sina håll i lagstiftningen förekommer
dubbla sanktionsformer, i det att både vite och straff kan komma i fråga vid
ett och samma förfarande. Svensk rätt har emellertid länge intagit den
ståndpunkten att det inte bör vara möjligt att ingripa med straff och
vitespåföljd mot samma förfarande (jfr 9 kap. 8 § rättegångsbalken, även NJA
1982 s. 633). När avsteg från denna princip gjorts i lagstiftningen på senare
tid har samtidigt införts bestämmelse om att den som överträtt vitesföreläggande
inte också får dömas till ansvar för gärning som omfattas av föreläggandet, se
t. ex. 18 § tredje stycket firmalagen (1974:156), 9§ marknadsföringslagen
(1975:1418), 27§ fjärde stycket skogsvårdslagen (1979:429) och 16 § första
stycket 2 lagen (1982:821) om transport av farligt gods, för att nämna några
lagar från skilda år. En allmän lag om viten bör innehålla en bestämmelse på
denna punkt.

En
annan fråga som lämnats öppen i lagrådsremissen är den, om vitesföreläggande
skall delges. Vissa lagar innehåller bestämmelser därom, andra inte.
Bestämmelse om delgivning finns t. ex. i 9 kap. 8 § rättegångsbalken och 55 §
taxeringslagen. Frågan om delgivning har betydelse även för utdömandet, se t.
ex. högsta domstolens dom den 18 november 1983, nr DB 28.

En fråga som också synes
böra övervägas är att i en allmän lag om viten ge uttryck åt den i praxis
antagna principen, att nytt vite inte får föreläggas förtän tidigare
föreläggande har vunnit laga kraft.

När det gäller utdömande
av vite märks den föreslagna huvudregeln, att frågor därom skall prövas av
länsrätten. Alldeles oavsett om vitet i rättsligt hänseende betraktas
huvudsakligen som ett tvångsmedel eller som en påföljd är påtagligt att straffmätningsliknande
principer här har stort spelrum. Men hänsyn därtill ligger det närmast till
att behålla allmän domstol som prövningsinstans. Det på sina håll till förmån
för förvaltningsdomstolarna åberopade argumentet, att dessa skulle ha störte
erfarenheter av sådana förvaltningsrättsliga frågor som ofta aktualiseras i
samband med

Prop. 1984/85:96 88

vites
utdömande, är inte övertygande. Med en prövning hos allmän domstol följer för
närvarande också den fördel som ligger i att talan om utdömande som regel förs
av allmän åklagare. Denne kan genom tillgängliga register och andra handlingar
ofta bättre än andra myndigheter skaffa sig närmare kännedom om den person som
vitesföreläggandet avser. Den omständigheten att överväganden av företrädesvis
straffrättslig natur många gånger är förenade med frågan om utdömandet av ett
vite har för övrigt åberopats av departementschefen som ett skäl för att
behålla allmän domstol som prövningsinstans på det marknadsrältsliga området.

Det synes också viktigt
att uppmärksamma den skillnad som råder i fråga om förfarandet inför allmän
domstol och inför förvaltningsdomstol. Vid allmän domstol är i första instans
muntligt förfarande regel, vid förvaltningsdomstol gäller skriftlighet som
regel (9§ förvaltningsprocesslagen). Vidare råder olika bestämmelser i frågan
om rättshjälp i mål vid allmän domstol och i mål vid förvaltningsdomstol liksom
beträffande möjligheten att få ersättning för rättegångskostnader.

I den föreslagna lagen har
intagits en bestämmelse om alt vite inte skall dömas ut, om ändamålet med vitet
har förfallit (9§). Däremot saknas bestämmelse för det fall att föreläggandet
väl har iakttagils men att det skett för sent. Även delta fall ryms inom
uttrycket, att ändamålet med vitet har förfallit, men avses ändock inte gå in
därunder. Förhållandet torde böra klarläggas i en lag om viten. Så har skett t.
ex. i uppbördslagen, taxeringslagen och fastighetstaxeringslagen.

I fråga om utdömt vite
gäller preskriptionsregeln i 35 kap. 7§ brottsbalken liksom för böter. Någon
motsvarighet till regeln i 35 kap. 1 § samma balk om åtalspreskription finns
däremot inte. I rättspraxis har sistnämnda regel ansetts analogivis tillämplig,
när fråga uppkommit om utdömande av vite (NJA 1974 s. 243). Frågan synes böra
regleras i en allmän lag om viten.

Det anförda ger vid handen
att åtskilliga frågor lämnas oreglerade i den föreslagna lagen om viten. Endast
om starka skäl kan anföras för en på delta sätt begränsad lag bör den
genomföras. Del starkaste skälet som anförts för den föreslagna lagstiftningen
synes vara önskemålet om ökad effektivitet hos vilesinstitutet. Den utredning
som företagits i frågan och som ligger till grund för lagrådsremissen, nämligen
viteskommitléns förut nämnda belänkande, visar emellertid endast på vissa
områden. Remissbehandlingen av betänkandet förefaller inte att ha förändrat
denna bild. Visserligen har från flertalet håll framförts önskemål om en
generell lag-sriftning i ämnet, men dessa önskemål är inte närmare utvecklade.
De pekar i allt fall inte på en så begränsad reglering som det remitterade
förslaget till lag om viten innebär.

Innan en så viktig
reglering som en allmän lag om viten utgör föreläggs riksdagen, bör närmare
övervägas de här förut berörda frågorna om redi-gering av redan befintliga
bestämmelser angående viten och om en mera omfattande reglering i sak. Även när
det gäller frågan om prövningsinstans

Prop. 1984/85:96 89

för
utdömande av vite synes det önskvärt med ett förnyat övervägande grundat på
synpunkter som erhållits efter sedvanlig remissbehandling. Denna fråga får en
helt annan betydelse när det gäller en lag som skall tillämpas över hela fältet
än när det gäller det begränsade sammanhang som avsågs i viteskommitténs lagförslag.
Önskemålen om ökad effektivitet synes tills vidare kunna nöjaktigt tillgodoses
inom ramen för de särskilda författningarna på de områden som närmast kommer i
fråga.

Pä
grund av det anförda vill lagrådet förorda att det remitterade förslaget till lag
om viten i nuvarande skick inte föreläggs riksdagen till antagande.

För
den händelse en lag av det begränsade innehåll som förslaget innebär likväl
anses böra genomföras, vill lagrådet i det följande anföra vissa synpunkter på
förslaget till lag om viten sådant del föreligger.

Förslaget
till lag om viten

Med
hänsyn till det begränsade innehållet och till alt grundläggande bestämmelser
kvarstår i andra lagar bör lagen benämnas "lag med vissa bestämmelser om viten".

1§

Paragrafen
inleds med bestämmelsen, att lagen gäller viten som enligt lag eller annan
författning får "föreläggas" av myndigheter. Även i följande
paragrafer av förslaget används uttryckssättet "vite föreläggs". Uttryckssättet
finns redan i lagstiftningen, t. ex. i 25 kap. 8§ brottsbalken och 9 kap. 8§
rättegångsbalken. Men även andra formuleringar förekommer, i synnerhet i
lagstiftning från senare tid. Vanligt är sålunda uttrycket "utsätta"
vite, se t. ex. frän allra senaste tid 13 § andra stycket lagen (1982:821) om
transport av farligt gods och 18 § andra stycket hälsoskyddslagen (1982:1080).
Ordet "förelägga" är i sammanhanget tvetydigt, i det att det också
avser det påbud eller förbud av materiellt innehåll som myndigheten riktar till
adressaten. Ett sådant föreläggande behöver inte alltid vara förenat med vite.
Den otydlighet som föranleds härav framträder i flera av förslagets
paragrafer, särskilt i 6§ till vilken lagrådet återkommer i det följande. Av
betydelse är det också att skilja mellan själva föreläggandet och
vitesföreskriften när det gäller frågan om föreläggandels övergång på ny
ägare. För vissa sådana fall föreslås nu att även vitesföreskriften skall gälla
den nye ägaren (så i de remitterade förslagen nr 3-6). Det skulle vara en fördel
om ordet förelägga så långt möjligt kunde reserveras för föreläggande av
sistnämnda slag och undvikas i fråga om vitet. Beträffande vite kan lämpligen
väljas ordet utsätta. Därmed skulle också vitet klarare framträda som
beteckning för den påföljd som är förenad med att ett föreläggande (av
materiellt innehåll) inte åflyds. Något hinder mot att använda det vanliga
ordet "vitesförelägggande" som beteckning för ett föreläggande av
materiellt innehåll förenat med vite synes

Prop.
1984/85:96 90

det sagda dock inte behöva medföra. Det anförda leder till
att i första stycket ordet "föreläggas" bör utbytas mot
"utsättas".

Enligt det föreslagna andra stycket skall lagen tillämpas
"endast i den mån inte något annat följer av vad som är särskilt
föreskrivet". Denna bestämmelse ger intryck av att den föreslagna lagen
har undantagskaraktär, vilket inte torde vara avsikten. Andra stycket bör
hellre formuleras så, att lagen tillämpas ej i den mån annan följer av vad som
är särskilt föreskrivet.

2§

Enligt denna paragraf kan ett vitesföreläggande riktas
till en eller flera fysiska eller juridiska personer. I specialmotiveringen
till paragrafen sägs att den myndighet som förelägger vite kan med hänsyn till
omständigheterna fritt bestämma om ett föreläggande skall riktas mot en
juridisk person som sådan eller mot en eller flera fysiska personer som dess
ställföreträdare. Uttalandet kan uppfattas så, att vitesföreläggandet skall
riktas antingen mot den juridiska personen som sådan eller mot dess
företrädare. Del kan emellertid tänkas fall då det för att ett vite skall få
avsedd verkan är motiverat att rikta vitesföreläggandet till såväl den
juridiska personen som företrädare för denna. I fråga om den juridiska personen
som sådan kan ofta ett högre vitesbelopp bestämmas än när det gäller
företrädare. Den föreslagna lagtexten torde inte hindra ett sådant dubbelriktat
vitesföreläggande (se ang. 9 kap. 8 § rättegångsbalken den av Gärde m. fl.
utgivna kommentaren s. 81; jfr i fråga om förverkande NJA 1981 s. 452). Del är
önskvärt att ett klargörande uttalande i den nu berörda frågan görs under den
fortsatta handläggningen av lagstiftningsärendet.

3§

I enlighet med vad lagrådet anfört vid 1 § rörande
terminologin och för att vinna någon förenkhng av lydelsen föreslår lagrådet
dels att första meningen får innehålla att när vite utsätts, del skall
bestämmas till ett belopp som med hänsyn till vad som är känt om adressatens
ekonomiska förhållanden och till omständigheterna i övrigt kan antas förmå
adressaten att följa det föreläggande som är förenat med vitet, dels att tredje
meningen får lydelsen att om vite utsätts för flera personer i ett gemensamt
föreläggande, särskilt belopp skall bestämmas för var och en av dem.

4§

Paragrafen innehåller bestämmelser om löpande vite. Sådant
vite kan enligt paragrafen få användning i situationer som sinsemellan är
principiellt olika. Typfallet är ett föreläggande att vidta en viss åtgärd, t.
ex. riva en byggnad.

Regeln i 2§ sista meningen i förslaget kan tänkas få till
följd att ett löpande vite inte kan dömas ut i fråga om en eller flera av de
perioder det

Prop.
1984/85:96 91

avser. Härvid torde få räknas med enbart hela perioder. Det
lärer sålunda inte vara avsett att ett löpande vite skall kunna dömas ut endast
till en del, bestämd med hänsyn till hur stor del av en period faktisk eller
rättslig omöjlighet förelegat för adressaten.

En särskild situation föreligger när ett föreläggande
avser återkommande förpliktelser, t. ex. för en vårdnadshavare att lämna ifrån
sig barnet till umgängesberättigad fader eller moder. Redan nu förekommer det
att vite utsätts för varje sådan förpliktelse en lid framåt. I sådana fall är
det egentligen inte fråga om ett löpande vite ulan om flera särskilda viten,
knutna vart och ett till sin särskilda förpliktelse. Del utmärkande för denna
typ av vitesförelägganden är alt vite anses kunna sällas ut för en eller flera
förpliktelser trots att någon försumlighet inte konstaterats beträffande
tidigare förpliktelse av samma slag.

Rubriken till 5 §

Före 5§ har i det remitterade förslaget införts rubriken
"Uppgiftsskyldighet". Paragrafen är emellertid inte uppbyggd som
föreskrift om skyldighet för ägaren eller innehavaren av egendom att vid
övergång av egendomen lämna den avsedda uppgiften till myndighet. Den är i
stället konstruerad så, att myndighet ges befogenhet att — även vid vite -
förelägga ägaren eller innehavaren att lämna uppgiften i fråga. Rubriken skulle
förslagsvis kunna lyda "Föreläggande att lämna viss uppgift".

5§

Enligt paragrafen äger myndighet, som har befogenhet att
vid vite förelägga eller förbjuda ägaren eller innehavaren av viss egendom att
vidta en åtgärd med egendomen, förelägga denne att, om egendomen övergår till
annan, lämna myndigheten uppgift om den nye ägarens eller innehavarens namn och
adress. Även ett sådant föreläggande får förenas med vite. Bestämmelsen har
utformats efter mönster av 19 § hälsoskyddslagen (1982:1080). Meningen med
bestämmelsen är tydligen att den rättsinnehavare som drabbas av ett
vitesföreläggande skall kunna åläggas alt anmäla ändringar i fråga om det egna rätlsinnehavel.
Däremot torde bestämmelsen inte innefatta krav pä att t. ex. ägaren skall vara
nödgad att ange förändringar i annans nyttjanderätt eller att en nyttjanderättshavare
skall vara skyldig att anmäla förändring i äganderätten. Lagrådet föreslår i
klarhetens intresse den lydelsen att myndigheten under de i paragrafen angivna
omständigheterna får förelägga ägare eller innehavare, vilkens rättsställning
upphör, att lämna myndigheten uppgift om namn och adress på den som inträtt som
ny rättsinnehavare.

6§

I första stycket första meningen föreskrivs att länsrätten
prövar frågor om utdömande av viten på ansökan av den myndighet i länet som har

Prop. 1984/85:96 92

utfärdat
föreläggandet eller, om vitet har förelagts efter överklagande, av den
myndighet i länet som har prövat frågan om föreläggandet i första instans.

Bestämmelsen,
som omfattar andra viten än s.k. förfarandevilen, är oklar. Avsikten med
bestämmelsen synes vara att det även i fall då vitet utsatts av
besvärsmyndigheten skall åligga den myndighet som prövat föreläggandet i första
instans att ansöka om vitets utdömande. Regeln passar bra pä det fallet att
underinstansen själv haft befogenhet att sätta ut vitet och prövat vitesfrågan.
Men rillämpningen blir osäker i det fallet att den högre instansen haft
självständig befogenhet att utsätta vite och frågan om vite ej varit på tal i
den lägre instansen. Så kan exempelvis bli fallet enligt 14§ 4 mom. jämfört med
2 mom. lagen (1944:219) om djurskydd. Tydligen skall även i det fallet
framställning om vitets utdömande göras av den lägre instansen. Detsamma får
anses gälla i det fall då den lägre instansen inte äger utsätta vite utan måste
i den frågan hänvända sig till annan myndighet. Det gäller t. ex. enligt 57 §
folkbokföringsförordningen (1967: 198). Pastorsämbetet har enligt denna
bestämmelse att anlita biträde av länsstyrelsen, när det vill ha vite utsatt.
Uppgiften att göra ansökan kan i sistnämnda exempel också anses åvila
länsstyrelsen.

Till
oklarheten i första stycket bidrar här i särskild grad den av lagrådet tidigare
(vid 1 §) berörda tvetydigheten hos ordet "föreläggande". Del är sålunda
tveksamt om med "föreläggandel i första instans" menas själva det
materiella föreläggandel eller den därmed förenade vitesföreskriften. Den förra
betydelsen är den som ligger närmast till hands. Men i specialmotiveringen
till 6 § sägs att ansökan bör göras av den myndighet "som har prövat vitesfrägan
i första instans".

Ett
klarläggande av innebörden synes erforerligt.

Enligt
andra stycket skall fråga om utdömande av vite prövas av den "domstol
eller myndighet" som har utfärdat föreläggandet. För alt vinna
överensstämmelse med den i 1 § i förslaget valda terminologin torde det citerade
uttrycket böra ersättas med "myndighet".

7§

Enligt
punkt 3 i paragrafen prövar tingsrätten fråga om utdömande av vite, "om
annars rätten själv eller, efter talan om rättens beslut, högre rätt har
förelagt vitet". Ordet "annars" är svårbegripligt. Meningen är
enligt vad som upplysts vid föredragningen inför lagrådet att ange att punkten
3 avser annat fall än punkten 2. Specialmotiveringen rill bestämmelsen kan däremot
ge intryck av att fråga är om annat fall än som avses i 6§ andra stycket. En
sådan tolkning synes också välmotiverad; motsvarande undantag har gjorts i 6§
första stycket i fråga om länsrätten. Bestämmelsen bör förtydligas.

Prop.
1984/85:96 93

8§

Paragrafen sägs i specialmotiveringen svara mot 18 § lagen
(1946:804) om införande av nya rättegångsbalken. Ordalydelsen är emellertid en
annan. Genom denna förändring av bestämmelsen kan däri bl. a. inte längre med
säkerhet inläsas att forumbestämmelserna i 19 kap. rättegångsbalken äger
tillämpning i mål om utdömande av vite. En forumbestämmelse synes emellertid
erforderlig. Paragrafen bör omformuleras.

9§

Andra stycket behandlar frågan om utdömande av vite i fall
som avses i 4§ andra stycket i förslaget, dvs. när vitet är knutet till ett
förbud och det bestämts att vitet skall utgå var gång förbudet överträds. Dä
gäller enligt första meningen av andra stycket i förevarande paragraf att
endast ett vitesbelopp får dömas ut även om flera överträdelser av förbudet
förligger till samtidig bedömning i målet om vitets utdömande. Skälet till
bestämmelsen är bl. a. att undvika att det kan bli fråga om att döma ut mycket
höga belopp. Samma skäl synes göra sig gällande när annat löpande vite
försuttits för flera perioder. En motsvarande regel kan därför vara motiverad
för detta fall. I andra meningen heter det: "När ett beslut i ett sådant
mål har vunnit laga kraft, får vite som avser överträdelse av förbudet inte
dömas ut om överträdelsen har skett innan målet anhängiggjorts". Denna
senare bestämmelse är oklar. Specialmotiveringen ger inte någon förklaring. En
tänkbar innebörd är att, i ett mål om utdömande av vite, vitet inte får dömas
ut med anledning av en överträdelse som har skett innan ett tidigare slutligt
avgjort mål om vitels utdömande anhängiggjorts. Ett klarläggande är önskvärt.

Förslagen nr 3, 4, 5 och 6

Dessa förslag avser lagen (1976:666) om påföljder och
ingripanden vid olovligt byggande m.m., bosladssaneringslagen (1973:531),
hälsoskyddslagen (1982:1080) och naturvårdslagen (1964:822). I samtliga dessa
lagar föreslås införande av en bestämmelse om att löpande vite skall — liksom
själva föreläggandet enligt lagen - gälla mot ny ägare till fastigheten. En
förutsättning för att vitet skall övergå pä den nye ägaren är att anteckning om
vitet gjorts i faslighelsboken eller tomträttsboken före förvärvet. Enligt
bestämmelsen gäller vitet mot den nya ägaren räknat från tidpunkten för äganderällsövergången.

Den föreslagna bestämmelsen avser tydligen liksom när det
gäller själva föreläggandet alla former av äganderättsövergång. I fråga om
familjerätts-liga förvärv gör sig dock skälen för bestämmelsen - att motverka
överlåtelser i förhalningssyfte - knappast gällande. För vissa fall av
bodelning kan en bestämmelse möjligen tänkas få betydelse, t. ex. om boskillnad
arrangeras, men inte för successionsrättsliga förvärv. En sak för sig är att

Prop. 1984/85:96 94

själva
föreläggandet övergår på förvärvaren även i dessa fall. Men att låta även
vitesföreskriften utan vidare gå över på ny ägare väcker betänkligheter.
Såvitt angår de successionsrättsliga förvärven är att märka, att utdömt vite
enligt 35 kap. 7 § brottsbalken bortfaller när adressaten dör och att förelagt
vite i rättspraxis också ansetts falla bort vid dödsfall (se t. ex. RÅ 1978 Bb
115). Genom förslaget bryts här en princip utan att problemet berörts närmare i
remissprotokollet. Inte heller viteskommittén synes ha behandlat frågan
närmare; dess överväganden begränsar sig till överlåtelser. Beträffande
överlåtelser kan fog finnas för att tillerkänna en anteckning om vitet i
fastighetsboken verkan mot ny ägare, eftersom han kan förmodas ta del av vad
fastighetsboken innehåller innan han ingår avtalet. Så är dock ingalunda
förhållandet i successionsfallen. Bestämmelsen synes böra övervägas på nytt för
en begränsning till överlåtelsefallen.

Enligt
det remitterade förslaget gäller bestämmelsen inte bara ägare till fastighet
och tomträttshavare utan också ägare till byggnad på ofri grund. Även i det
fall då löpande vite föreläggs någon i egenskap av ägare till byggnad på ofri
grund skall anteckning göras i fastighetsboken. Förslaget synes alltför
långtgående i denna del. Det är knappast realistiskt alt utgå från att den som
förvärvar en byggnad på ofri grund tar del av vad fastighetsboken innehåller,
eftersom denna regelmässigt upptar enbart belastningar på själva fasligheten.
Även i denna del bör förslaget övervägas ytterligare. Det kan anmärkas att
viteskommittén inte ansåg det möjligt all införa en sådan bestämmelse som nu är
i fråga (betänkandet s. 63).

Den föreslagna
bestämmelsen innehåller inte någon reservarion för det fallet att den nye
ägarens förvärv inträder strax före utgången av en lidsperiod för det löpande vitet.
Därav följer att, om vitet försittes för nämnda period, det kan dömas ut mot
den nye ägaren trots alt denne kanske haft endast mycket kort lid på sig att
efterkomma det föreläggande som vitet är knutet rill. Detta är
otillfredsställande oavsett vilken form av förvärv det gäller. I
specialmotiveringen till den föreslagna ändringen i 19 § lagen om påföljder och
ingripande vid olovligt byggande m. m. sägs alt, om dagen för
äganderättsövergången infaller "mitt under" en vitesperiod, vitesbeloppel
får börja beräknas med verkan från och med nästa period. Detta uttalande har
inte stöd i den föreslagna lagtexten. Problemet uppmärksammades av vileskommittén,
som i sitt förslag hade en särskild bestämmelse härom, se 18 § tredje stycket i
kommitténs förslag till lag om vissa tvångsmedel. En bestämmelse av samma
innebörd bör införas i de i lagrådsremissen upptagna ändringsförslagen.

Om
förslag till lag om viten inte föreläggs riksdagen, bör i de nu ifrågavarande
lagarna införas motsvarigheter till 4 § första och andra styckena samt 9§ andra
stycket i det remitterade lagförslaget och i samband därmed vidtas vissa
redaktionella ändringar. Vidare bör andra stycket i I8§ miljöskyddslagen
lämnas oförändrat.

Prop. 1984/85:96 95

Förslaget
till lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar

Om
förslag till lag om viten inte läggs fram nu, utgår den föreslagna punkten 4 ur
14 § lagen om allmänna förvaltningsdomstolar.

Vid granskningen av
förevarande förslag har lagrådet uppmärksammat följande. Enligt 14 § 2 prövar
länsrätt bl. a. mål enligt 21 kap. föräldrabalken. I samband med ändringar år
1983 i 21 kap. föräldrabalken infördes en ny paragraf, betecknad 21 §, i 6 kap.
samma balk. Den innehåller bestämmelser om vite, som kan utsättas av rätlen i
mål om vårdnad eller umgänge. Fråga om utdömande av sådant vite skall enligt
tredje stycket i paragrafen prövas av länsrätten. Någon bestämmelse därom
inflöt dock inte i nyssnämnda 14 § lagen om allmänna förvaltningsdomstolar. En
sådan bestämmelse torde böra införas.

Övriga
lagförslag

Om
förslag fill lag om viten inte föreläggs riksdagen bör följande uppmärksammas.

Förslag
nr 2, som innebär att 18 § lagen (1946:804) om införande av nya

rättegångsbalken skall upphöra att gälla, utgår. )

Ehuru
talan om vites utdömande enligt ändringsförslagen nr 8,9, 11 och 14 skall föras
av annan än allmän åklagare, torde samma forumbestämmelser som gäller vid åtal
för bötesbrott vara tillämpliga.

Förslag
nr 10, innebärande att 27 § konsumentkreditlagen (1977:981) skall upphöra all
gälla, utgår. Likaså utgår förslagen nr 12 och 13 angående ändringar i lagen
(1980:424) om åtgärder mot vattenföroreningar från fartyg och i närtadiolagen
(1982:459).

Prop. 1984/85:96 96

Utdrag

JUSTITIEDEPARTEMENTET PROTOKOLL

1984-11-22

Närvarande:
statsministern Palme, ordförande, och statsråden Lundkvist, Feldt, Sigurdsen,
Gustafsson, Leijon, Hjelm-Wallén, Peterson, Andersson, Boström, Göransson,
Gradin, Dahl, R. Carlsson, Holmberg, Hellström, Thunborg, Wickbom.

Föredragande:
statsrådet Wickbom

Proposition
med förslag till lag om viten m. m.

1
Anmälan av lagrådsyttrande m. m.

Föredraganden
anmäler lagrådets yttrande' över förslag till

1.
lag om viten,

2.
lag om ändring i lagen
(1946:804) om införande av nya rättegångsbalken,

3.
lag om ändring i lagen
(1976:666) om\påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m. m.,

4.
lag om ändring i
bostadssaneringslagen (1973:531),

5.
lag om ändring i
hälsoskyddslagen (1982:1080),

6.
lag om ändring i
naturvårdslagen (1964:822),

7.
lag om ändring i lagen
(1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar,

8.
lag om ändring i lagen
(1971:112) om förbud mot oskäliga avtalsvillkor,

9.
lag om ändring i
marknadsföringslagen (1975:1418),

10.
lag om ändring i konsumentkreditlagen
(1977:981),

11.
lag om ändring i lagen (1979:
1118) om jämställdhet mellan kvinnor och män i arbetslivet,

12.
lag om ändring i lagen
(1980:424) om åtgärder mot vattenförorening från fartyg,

13.
lag om ändring i närtadiolagen
(1982:459),

14. lag
om ändring i konkurtenslagen (1972:729).

Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför.

Beslut
om lagrädsremiss fattat vid regeringssammanträde den 20 oktober 1983.

Prop. 1984/85:96 97

Underlag
för det till lagrådet remitterade förslaget utgjordes i första hand av
viteskommitténs betänkande (SOU 1982:21) Ett effektivare vite och
remissyttrandena däröver. Vid sin anmälan av frågan om lagrådsremiss uttalade
emellertid min företrädare att, med hänsyn till att förslagen i olika hänseenden
skilde sig väsentligt från kommittéförslaget, särskilt samråd under ärendets
beredning hade ägt rum med bl. a. vissa myndigheter som berördes av förslagen.
Vidare hade en genomgäng gjorts av de författningar med bestämmelser om viten
som finns registrerade i del av statsrådsberedningen förda rättsdataregistret.

Lagrådet
har ansett det vanskligt att bedöma lagrådsremissens i förhållande till kommitléförslaget
mera vittsyftande förslag, eftersom del inte blivit föremål för
remissbehandling i sedvanlig omfattning. Lagrådet har i yttrandet särskilt
hänvisat till all det vad gäller frågan om prövningsinstans för utdömande av
vite syntes önskvärt med ett förnyat övervägande grundat pä synpunkter som
erhållits efter sedvanlig remissbehandling. Med hänsyn härtill och med
hänvisning till åtskilliga synpunkter av teknisk natur som utvecklats i
yttrandet har lagrådet förordat att förslaget inte i det remitterade skicket
föreläggs riksdagen rill ställningstagande.

Med
hänsyn till dessa uttalanden av lagrådet har fortsalt beredning ägt rum, varvid
genom särskild remiss yttranden inhämtats över lagrådsremissen jämte lagrådets
yttrande samt en inom justitiedepartementet upprättad promemoria med förslag
till slutligt ställningstagande av regeringen. I promemorian behandlas — utöver
vad som tagits upp i lagrådsremissen — en särskild fråga rörande viten,
nämligen om nordiskt samarbete i fråga om verkställighet av marknadsrättsliga viten.

De instanser som efter remiss har avgett yttranden över promemorian är
riksåklagaren (RÅ), Göta hovrätt, kammarrätten i Göteborg, Stockholms tingsrätt,
domstolsverket, marknadsdomstolen, konsumentombudsmannen (KO),
näringsfrihetsombudsmannen (NO), Svenska kommunförbundet och Sveriges
domareförbund. Remissinstanserna har med något undantag på de flesta punkter
ställt sig positiva till de i promemorian upptagna förslagen och lillstyrkt
alt en lagstiftning i enlighet med promemorie-förslagel kommer till stånd.
Remissinstansernas inställning redovisas i det följande översikfligt i
anslutning till de olika lagförslagen. t

2
Förslaget till lag om viten

2.1
Allmänt

Lagrådet
har föreslagit alt de bestämmelser som nu finns i 25 kap. 8§ och 35 kap. 7§
brottsbalken skall föras över till lagen om viten. Enligt det förstnämnda av
dessa båda lagrum gäller beträffande vite som har förelagts i särskilt fall
genom beslut av domstol eller annan myndighet, alt det utdömda vitet tillfaller
staten, om ej annat är föreskrivet, samt att verkstäl- 7 Riksdagen 1984/85. I saml. Nr
96

Prop. 1984/85:96 98

lighet och förvandling av utdömda viten följer
bestämmelserna i bötesverkställighelslagen (1979: 189). I fråga om annat vite,
dvs. sådant som riktar sig till var och en (generellt vite), gäller nyssnämnda
bestämmelser och därtill vad som i övrigt är stadgat i 25 kap. brottsbalken om
böter, däribland regeln om att böter som huvudregel skall ådömas i dagsböter.
Enligt 35 kap. 7 § brottsbalken har bestämmelserna om preskription av ådömda
böter tillämpning på utdömt vite, liksom också bestämmelserna om all ådömda
böter bortfaller när den dömde dör.

Frågan om dessa bestämmelser lämpligen bör föras över till
en ny lag om viten eller slå kvar i brottsbalken synes enligt promemorian vara
väsentligen beroende av ställningstagandet till ett annat spörsmål som
lagrådet har tagit upp, nämligen om en ny lag om viten bör göras tillämplig
även på generella viten. Med hänvisning till att denna form av viten är
underkastad bötesreglerna förordades i remissen att endast vissa allmänna
bestämmelser i lagen om forum m. m. skulle gälla viten av sådant slag.

Denna
synpunkt utvecklas ytterligare i promemorian, där det konstateras att de
generella vitena företer sådana olikheter gentemot andra former av viten att de
inte lämpligen bör regleras i samma lag. En generell vitesföreskrift har
enligt promemorian i realiteten karaktären av en straffsanktionerad norm.
Flertalet av de bestämmelser som upptagits i lagen om viten och som har ansetts
motivera att en sådan lag införs - t. ex. om beloppets bestämmande, om löpande
vite och om de allmänna reglerna för utdömande - kan sålunda inte tillämpas på
generella viten, eftersom utdömandet skall ske enligt vanliga straffmätningsprinciper.
Med hänsyn till att de generella vitena helt omfattas av bestämmelserna om
böter i 25 kap. brottsbalken synes enligt promemorian regleringen höra hemma i
detta kapitel.

I promemorian förordas med denna utgångspunkt att
bestämmelserna i 25 kap. 8§ och 35 kap. 7§, som avser såväl generella viten som
andra viten, får slå kvar i balken. Lagrådets önskemål kan emellertid enligt
promemorian tillgodoses så till vida alt en hänvisning rill bestämmelserna i
brottsbalken - liksom i enlighet med vad lagrådet förordat till bötesverkställighelslagen
- las in i lagen om viten, lämpligen i dess 1 §.

Remissinstanserna har med ett undantag anslutit sig till
promemorians ställningstagande. Även jag ställer mig bakom detta.

Lagrådet har vidare konstaterat att den föreslagna lagen
inte ger svar på frågan i vad mån vite kan föreskrivas för offentligrättsliga
Juridiska personer, t. ex. staten.

Enligt promemorian har den aktuella frågan, vars praktiska
betydelse uppenbarligen är begränsad, ytterst samband med principiella spörsmål
om möjligheter för domstolar och andra myndigheter att besluta om förpliktelser
för det allmänna. Det sägs därför inte vara lämpligt a« i en allmän lag om viten
generellt slå fast vilken lösning som bör väljas. Frågan bör enligt promemorian
t. v. överlämnas åt rättstillämpningen.

Prop. 1984/85:96 99

Några
remissinstanser — marknadsdomstolen, NO och Sveriges domareförbund - har
instämt med lagrådet och uttalat att frågan huruvida staten kan föreläggas vite
bör lösas i den nya lagen. Marknadsdomstolen upplyser att enligt dess praxis
staten inte har ansetts kunna föreläggas vite. NO framhåller bl. a. att det
inom marknadsrätten liksom inom civilrätten i övrigt har varit en allmän
princip att samma regler bör gälla för offentlig företagsamhet som för annan
näringsverksamhet. Även om del i regel inte blir aktuellt all meddela vitesföreläggande
mot statliga organ, innebär del enligt NO en betydande försvagning av
konkurrenslagstiftningens effektivitet att tveksamhet råder om huruvida lagens
regler om vilessanktion gäller mot alla näringsidkare. Sveriges domareförbund
anser att, om staten skall vara undantagen som adressat för vitesföreläggande,
detta bör framgå av lagen och att undantag bör gälla endast när staten
uppträder i ett offentligrättsligt förhållande.

Det
kan nämnas att den aktuella frågan också har berörts bl. a. av justitiekanslern
(JK) vid remissbehandlngen av ett annat aktuellt förslag, nämligen det av
kommissionen mot ekonomisk brottslighet avlämnade betänkandet (Ds Ju 1984:05)
Företagsbot. JK uttalar i sitt yttrande att det f. n. är omöjligt att säga
något bestämt om huruvida staten kan utsättas som adressat i ett
vitesföreläggande men att han för egen del har svårt att se att det föreligger
något behov av att sätta ut vite i förelägganden som riktar sig mot statliga
myndigheter.

Som
har påpekats i promemorian finns en rad exempel ur praxis på att kommuner av
olika slag har ansetts kunna föreläggas vite. Att staten inte kan föreläggas
vite med avseende på dess offentligrättsliga verksamhet får däremot anses
uppenbart. I vissa författningar, t. ex. 9 kap. 8 § rättegångsbalken, finns
uttryckliga föreskrifter av innebörd att vite ej kan föreläggas staten. Den
principen har enligt promemorian i allmänhet följts i rättspraxis även på
andra områden. I promemorian hänvisas i denna del bl. a. till ett uttalande i
ämnet under förarbetena till konkurrenslagen, då föredragande
departementschefen anförde att det av allmänna principer torde följa att förbud
eller åläggande mot en statlig myndighet inte bör förenas med vite (prop.
1981/82:165 s. 269). Ett motsvarande uttalande har gjorts i förarbetena till
lagen (1984:292) om avtalsvillkor mellan näringsidkare (prop. 1983/84:92 s.
23).

Mot
den bakgrunden skulle del kunna synas ligga nära till hands att tillmötesgå
lagrådet på del sättet att del i den nya lagen om viten tas in ett uttryckligt
generellt förbud mot att ett vitesföreläggande riktas mot staten. För en sådan
lösning talar också del förhållandet att ett vitesföreläggande mot staten ofta
knappast skulle fylla den normala funktionen av ekonomiskt påtryckningsmedel.

Jag
är emellertid inte på del föreliggande underlaget beredd att förorda en
ovillkorlig generell regel som utesluter möjligheten att staten kan vara
adressat för ett vitesföreläggande. Särskilt vad gäller det marknadsrättsliga

Prop. 1984/85:96 100

fältet
kan situationer tänkas uppkomma där staten i så utpräglad grad uppträder som privaträttsligt
subjekt att det skulle te sig onaturligt om möjligheten att förelägga vite inte
stod till buds. Exempelvis kan ett organ som ingår i den statliga
organisationen bedriva affärsverksamhet i konkurrens med och på liknande sätt
som privata företag, mot vilka viten kan riktas enligt de marknadsrältsliga
reglerna. Även om statliga organ givetvis kan förväntas utan viteshot följa
förbud m. m. som marknadsdomstolen meddelat, kan det i ett enskilt fall med
hänsyn till särskilda omständigheter framstå som befogat att inte särbehandla
dessa organ i förhållande till privata rättssubjekt. Bl. a. understryks genom vitet
viklen av att organet tillräckligt bevakar alt förbudet e.d. inte överträds
oavsiktligt. Det kan också gälla förhållandet mellan skilda säljled m.m., när
staten bedriver näringsverksamhet, kanske i monopolställning e. d. Utanför det marknadsrättsliga
området bör del för att ett vitesföreläggande mot staten skall kunna komma i
fråga krävas alt ett helt speciellt undantagsfall är för handen.

Det
anförda har lett mig till den uppfattningen alt den aktuella frågan i enlighet
med promemorieförslaget bör överlämnas åt rättstillämpningen. De uttalanden som
jag nyss har gjort - och som i fråga om vitesföreläggande mot staten bygger på
en något mindre restriktiv syn än som kommit till uttryck i tidigare
lagförarbeten - bör kuna tjäna som vägledning vid tillämpningen av den nya
lagstiftningen.

I lagrådsremissens
specialmotivering har vid 2§ konstaterats att den myndighet som förelägger vite
i förekommande fall med hänsyn rill omständigheterna kan fritt bestämma om
vitesföreläggandet skall rikta sig mot en juridisk person eller mot en eller fiera
personer som dess ställföreträdare. I anslutning härtill erinrade föredragande
departementschefen om att, när vitesföreläggande riktas till en juridisk
person, en följd blir att vitet inte kan förvandlas till fängelse. Han
hänvisade vidare i anslutning till 3§ till att del av rättspraxis följer att
vite inte får åläggas flera personer solidariskt och erinrade i det
sammanhanget om att svårlösta situationer vid ett solidariskt åläggande skulle
kunna uppkomma bl. a. för del fall att förvandling skulle aktualiseras.

Lagrådet har i anslutning
härtill anmärkt att konsekvenserna av den skillnad som ligger i att vite mot
enskilda personer kan förvandlas till fängelse, medan detta inte är fallet
beträffande juridiska personer, inte har belysts närmare. I den inom
justitiedepartementet upprättade promemorian har i detta hänseende påpekats
att även om huvudregeln är att utdömda viten kan förvandlas rill fängelse,
sådan förvandling är utesluten enligt åtskilliga författningar. Att vite över
huvud laget inte kan förvandlas för juridiska personer ligger enligt
promemorian i sakens natur. Det sägs i promemorian att några störte nackdelar
inte synes vara förenade med denna ordning och att det torde vara svårt att
aktualisera någon ändr;ing i denna. För den händelse ett föreläggande mot en
juridisk person inte leder

Prop. 1984/85:96 101

till
avsett resultat, torde man f. ö. enligt promemorian ofta kunna rikta ett nytt
vitesföreläggande mot någon enskild person.

Med
anledning av vad lagrådet har uttalat i detta sammanhang har vidare i
promemorian påpekats att principen om att vitesföreläggande inte får riktas
till flera personer solidariskt inte har samband enbart med de svårlösta
situationer som kan uppstå vid förvandling. Som också lagrådet har framhållit
kan, enligt promemorian, även andra skäl anföras mot solidariskt vite.
Exempelvis skulle vid solidariskt vite den situationen kunna uppkomma att vid vitets
utdömande skäl för jämkning av detta förekommer i fråga om en av adressaterna
men inte beträffande den eller de andra.

Dessa
uttalanden i promemorian har lämnats utan erinran av remissinstanserna och
även jag ansluter mig till promemorians ståndpunkt.

Förslaget
till lag om viten är enligt 1 § avsett att gälla i fråga om viten som enligt
lag eller annan författning får föreläggas av myndighet. Enligt lagrådet bör
man innan en allmän lag om viten utfärdas överväga om inte lagen bör innehålla
en erinran om principen att vitesföreläggande kräver förfaltningsstöd. I
promemorian sägs emellertid att detta torde följa direkt av den legahtetsprincip
som i överensstämmelse med regeringsformen gäller för myndigheterna. En erinran
i aktuellt hänseende skulle därför enligt promemorian knappast fylla någon
funktion men möjligen kunna vålla missförstånd, när det gäller viten för
säkerställande av privaträttsliga anspråk.

Flertalet
av remissinstanserna har lämnat ställningstagandet utan erinran medan två av
dem — marknadsdomstolen och Sveriges domareförbund - har anslutit sig till
lagrådets åsikt. Själv finner jag övervägande skäl tala för promemorians
ståndpunkt. När del som här gäller en reglering som i sak är obehövlig, kan man
som jag ser del inte bortse från risken att en särskild bestämmelse skulle
kunna vålla missförstånd.

En
ytterligare fråga av allmän natur som lagrådet tar upp är förhållandet mellan
vite och straff. Lagrådet framhåller alt svensk rätt intar den ståndpunkten
att det inte bör vara möjligt att ingripa med straff och vitespåföljd mot samma
förfarande. Enligt lagrådet bör lagen om viten innehålla en bestämmelse på
denna punkt.

I
promemorian uttalas med hänvisning till ett avgörande av högsta domstolen (NJA
1982 s. 633) att det är en allmän princip alt vite inte kan föreläggas när
straff är utsatt, om inte undantag från principen följer av särskilda
författningar. I promemorian föreslås att principen kodifieras i enlighet med
lagrådets önskemål.

Promemorieförslaget
har föranlett särskilda kommentarer av marknadsdomstolen och KO. Av dessa
remissinstansers yttranden framgår att den av lagrådet berörda principen inte
fullt ut anses gälla pä det marknadsrättsliga fältet, något som enligt vad
marknadsdomstolen påpekat dock inte följer av någon uttrycklig bestämmelse utan
av lagmotiven och reglernas uppbyggnad i övrigt. Vid sådant förhållande skulle
det uppenbarligen vara

Prop. 1984/85:96 102

ägnat
att skapa oklarhet, om den aktuella principen lagfästes i en allmän lag om viten.
Till skillnad från vad som har förordats i promemorian är jag därför inte
beredd att tillgodose lagrådets önskemål på denna punkt. När det gäller frågan
om hur det aktuella spörsmålet i allmänhet bör bedömas torde tillräcklig
ledning kunna hämtas från det berörda avgörandet av högsta domstolen. I
överensstämmelse med vad som har anförts av lagrådet och i promemorian bör i 2§
lagen om viten tas in dels en uttrycklig bestämmelse om att vitesföreläggande
skall delges den föreläggandet avser, dels en regel om att nytt vite inte får
föreläggas i samma sak förtän tidigare föreläggande har vunnit laga kraft.

I
lagrådsremissen diskuteras utförligt vilken domstol som skall handlägga frågor
som rör vites utdömande när annat ej har föreskrivits särskilt. Lagrådet har
intagit ståndpunkten att denna uppgift bör ligga kvar hos fingsrätt, medan del
i justitiedepartementets promemoria förordas att förslaget i lagrådsremissen
om att överföra uppgiften till länsrätt vidhålls.

Några
remissinstanser — Göta hovrätt, domstolsverket och NO — är av samma mening som
lagrådet och anför i huvudsak samma skäl. Övriga remissinstanser har emellertid
i princip tillstyrkt förslaget i lagrådsremissen. Svenska kommunförbundet
anser dock att det i första hand bör ankomma på länsstyrelsen att pröva frågor
om utdömande av vite inom de rättsområden där styrelsen har särskild
sakkunskap, dvs. byggnads- och hälsoskyddslagstiftningen. Sveriges
domareförbund diskuterar en liknande lösning men avvisar den under hänvisning
bl. a. till att förfarandet hos länsstyrelsen inte regleras genom förvaltningsprocessuell
lagstiftning. Den myndighet som ligger länsstyrelsen närmast är då — påpekar
förbundet -länsrätten, där förvaltningsrättsskipning och förvaltningsprocess
kan förenas. Förbundet anser att länsrätt bör vara den domstol som handlägger utdömande
av vite i de fall tingsrätt eller annan myndighet inte särskilt har ålagts
denna uppgift. Till dem som hyser denna uppfattning hör också bl. a. RÅ.

Några
nya synpunkter på den aktuella frågan har inte kommit fram sedan min
företrädare redovisade sitt ställningstagande i lagrädsremissen. Även om jag
har förståelse för att frågan kan vara föremål för skilda bedömningar, anser
jag övervägande skäl tala för den lösning som innefattas i lagrådsremissens
förslag. Jag finner alltså inte skäl att frångå detta, vilket innebär att
frågor om vites utdömande enligt min mening bör handläggas av länsrätt på
talan av den myndighet som förelagt vitet, när annat inte har föreskrivits. Jag
räknar med att länsrätterna skall kunna ta sig an den nya målgruppen inom ramen
för tillgängliga resurser.

Slutligen
har lagrådet bland frågor av mera allmän karaktär anfört alt frågan om
preskription av möjligheten att utdöma vite bör lagregleras. Jag återkommer
till frågan under avsnitt 2.2 vid 9§.

Prop. 1984/85:96 103

2.2
De särskilda lagbestämmelserna

Lagens
rubrik

Lagrådet
har med hänvisning till att lagens innehåll är begränsat föreslagit att den
nya lagen benämns "lag med vissa bestämmelser om viten" i stället för
"lag om viten", som föreslagils i lagrådsremissen. I promemorian
påpekas att det med ledning av lagrådsyttrandet överarbetade förslaget
innefattar en mera fullständig reglering än förslaget i lagrådsremissen. Med
hänsyn härtill och till intresset av att åstadkomma en kort rubrik förordas i
promemorian att rubriken får den lydelse som föreslogs i lagrådsremissen. Jag
ansluter mig till vad som har sagts i promemorian i denna del,

1§

Första
stycket

Som
påpekats av lagrådet och av någon remissinstans kan "föreläggande"
beroende på sammanhanget åsyfta dels det påbud eller förbud av materiellt
innehåll som en myndighet riktar till en adressat, dels själva vilesföreskriften.
Uttrycket "vitesföreläggande" får emellertid anses vara sä vedertaget
i juridiskt språkbruk att detta knappast kan ge upphov till missförstånd. Del
saknas därför enligt min mening anledning att, som lagrådet ifrågasatt, i
stycket byta ut ordet "föreläggas" mot "utsättas".

Andra
stycket Stycket har formulerats i enlighet med lagrådets förslag.

Tredje
stycket

I
överensstämmelse med vad som har angetts i avsnitt 2,1 har här tagits in en
erinran om brottsbalkens och bötesverkställighetslagens bestämmelser om viten,

2 §

I
lagrådsremissens specialmotivering har min företrädare uttalat alt den
föreläggande myndigheten i förekommande fall fritt kan bestämma om ett föreläggande
skall riktas mot en juridisk person som sådan eller mot en eller flera
företrädare för denne. Enligt lagrådet kan delta uppfattas så att ett
föreläggande skall riktas antingen mot den juridiska personen som sådan eller
mot dess företrädare. Uttalandet torde emellertid inte ha varit avsett att
uppfattas på detta sätt. Som lagrådet har framhållit kan det nämligen tänkas
fall där det, för att ett vite skall få avsedd verkan, är motiverat att rikta
vitesföreläggande till såväl den juridiska personen som företrädare för denna.
Som påpekats i promemorian utgör den föreslagna lagtexten inte heller något
hinder för detta.

I
enlighet med vad som har anförts i avsnitt 2.1 har paragrafen tillförts

Prop.
1984/85:96 104

ett
tredje stycke där det har angetts att, när vite har förelagts, nytt vite mot
adressaten i samma sak inte får föreläggas, förtän det tidigare föreläggandet
har vunnit laga kraft. I detta hänseende kan en annan ordning följa av en
specialförfattning som i så fall i överensstämmelse med 1 § andra stycket tar
över den allmänna regeln. Vid bedömningen av om ett nytt föreläggande avser
samma sak måste man naturligen - som påpekas i promemorian — bortse från
tidsbestämmelsen och vitesbeloppet.

Paragrafen
har vidare, likaledes i enlighet med vad som har sagts i avsnitt 2.1,
kompletterats med ett nytt fjärde stycke, där det anges att ett vitesföreläggande
skall delges den som föreläggandet avser.

3§

Paragrafen
har omformulerats i enlighet med lagrådets förslag, dock att i konsekvens med
vad som har sagts under 1 § ordet "föreläggs" har behållits. Av
språkliga skäl har paragrafen dessutom jämkats redaktionellt.

4§

Enligt
första stycket i paragrafen gäller bl. a. att löpande vite kan bestämmas att
utgå med ett visst belopp för varje gång en återkommande förpliktelse inte har
fullgjorts. Lagrådet har - utan att föreslå någon ändring i lagtexten -
framhållit att det i sådana fall egentligen inte är fråga om ett löpande vite
utan om flera särskilda viten, knutna vart och ett till sin särskilda
förpliktelse. Termen "löpande vite" används emellertid redan nu i de
fall som avses här, och det synes inte finnas något hinder mot alt låta , den
omfatta även dessa fall.

I
andra stycket enligt lagrådsremissens lydelse föreskrivs att, när ett vitesföreläggande
innefattar ett förbud, det i föreläggandet kan bestämmas att vitet skall utgå
varje gång förbudet överträds. Vid remissbehandlingen av promemorian har KO
uttalat att det är väsentligt alt motsvarande ordning får gälla i fråga om s.k.
informationsälägganden enligt 3§ marknadsföringslagen och hemställt att
lagtexten omformuleras med hänsyn till detta. Det berörda lagrummet ger
marknadsdomstolen befogenhet att ålägga en näringsidkare att, vid marknadsföring
av varor, tjänster eller andra nyttigheter, lämna sådan information som är av
särskild betydelse från konsumentsynpunkt, om näringsidkaren har underlåtit alt
lämna information av aktuellt slag. Ett sådant åläggande får innehålla t. ex.
att informationen skall lämnas genom märkning på vara eller tillhandahållas i annan
form på säljstället.

Jag
är ense med KO om all del i åtminstone en del av de fall då vitessanklionerat informalionsåläggande
meddelas kan vara mest ändamålsenligt att bestämma att vitet skall utgå varje
gång adressaten underlåter att fullgöra sin förpliktelse. Som andra stycket
avfattats i lagrådsremissen skulle emellertid delta inte vara möjligt. Ett informarionsåläg-gande,
som ju i princip har permanent gilrighet, kan inte heller anses gälla

Prop. 1984/85:96 105

en
återkommande förpliktelse i den mening som avses i första stycket andra
meningen. Jag anser därför att andra stycket bör justeras så att det kan få ett
tillämpningsområde som även omfattar informationsälägganden och sådana
likartade ålägganden som kan meddelas med stöd av annan lagstiftning liksom
andra fall då det kan vara lämpligt. Lämpligen bör stycket avfattas så att om
ett vitesföreläggande innefattar ett förbud eller någon liknande föreskrift
eller det annars är lämpligt, myndigheten kan bestämma alt vitet skall utgå
varje gång föreskriften överträds. En följdändring får göras i 9§ andra
stycket. Paragrafen har därjämte justerats redaktionellt.

I fråga om löpande vite
bör ytterligare erinras om att min företrädare vid sin anmälan av
lagrådsremissen underströk att sådant vite bör användas med viss försiktighet
innan en ändamålsenlig praxis har hunnit utbildas. Han uppehöll sig i samband
därmed ingående vid del marknadsrättsliga området och erinrade om att det på
detta område ankommer på marknadsdomstolen att utbilda praxis. I fråga om
sådana förbudsförelägganden som NO och KO får utfärda enligt vissa lagar
framhöll departementschefen bl. a. att den som har godkänt ett sådant
föreläggande f n. är bunden därav endast intill dess frågan om vitets utdömande
har prövats. Han kan därefter vägra att godkänna ett nytt föreläggande och på
det sättet få frågan prövad av marknadsdomstolen. Har i den nya ordningen vitet
gjorts löpande, finns inte denna möjlighet så länge som föreläggandet äger
bestånd. NO eller KO kan emellertid i detta läge återkalla föreläggandet och
föra saken till marknadsdomstolen. Det framstår - påpekade departementschefen
- som naturligt att denna möjlighet utnyttjas, om näringsdikaren anses ha ett
befogat intresse av att få saken prövad i domstolen.

Dessa uttalanden har
lämnats utan erinran av lagrådet men föranlett vissa synpunkter under remissbehandlingen.
Marknadsdomstolen har som sin mening framhållit alt löpande vite över huvud
taget inte bör få förekomma i förelägganden som utfärdas av NO och KO. Enligt
NO torde däremot inga särskilda förhållningsregler vara motiverade för NO eller
KO med hänsyn till att ombudsmännen är väl så kompetenta att tillämpa lagen som
andra myndigheter och till att de marknadsrättsliga lagarna inte är av så särpräglad
art.

Själv anser jag att de
berörda uttalandena från min företrädares sida är väl ägnade att tjäna som
vägledning för rättstillämpningen. Med anledning av vissa uttalanden vid
remissbehandlingen vill jag ytterligare framhålla alt del otvivelakrigt är en
allmän princip att den myndighet som meddelat ett vitesföreläggande även kan
återkalla detta i händelse av ändrade förhållanden, när annat inte är
föreskrivet. På marknadslagstiftningens område finns särskilda regler om att
frågor av detta slag kan prövas på nytt när ändrade förhållanden föranleder det
eller annat särskilt skäl föreligger (jfr 13§ marknadsföringslagen och 24§ konkurtenslagen).
Med stöd av dessa regler kan i linje med vad som förordats i lagrådsremissen NO
och KO

Prop.
1984/85:96 106

åstadkomma
att ett tidigare meddelat föreläggande med löpande vite förfaller, om
näringsidkaren har ett befogat intresse av att få saken prövad i marknadsdomstolen.

Rubriken
till 5 § Rubriken har utformats enligt lagrådels förslag.

5§
Paragrafen har utformats enligt lagrådels förslag.

6§

Enligt
vad lagrådet har uttalat blir tillämpningen av bestämmelsen om vilken myndighet
som skall göra ansökan om utdömande av vite oklar i det fallet beslut om
vitesföreläggande har meddelats av en högre instans som haft självständig
befogenhet att utsätta vite och frågan ej har varit på tal i den lägre
instansen. Ett exempel som lagrådet lar upp erbjuder lagen (1944:219) om
djurskydd, enligt vilken både miljö- och hälsoskyddsnämnden och länsstyrelsen
- som är nämndens överinstans - har rillsynsupp-gifler samt befogenhet att
förelägga vite. Om länsstyrelsen i ett sådant fall självmant har tagit upp
frågan om vitesföreläggande och meddelat beslut om detta, torde det enligt
promemorian också få ankomma pä länsstyrelsen att i förekommande fall göra
ansökan om vitets utdömande. Detta bör gälla även om länsstyrelsen har tagit
upp frågan i anslutning till ett besvärsmål i vilket frågan om
vitesföreläggande inte har behandlats av underinstansen. Paragrafen har i
överensstämmelse med promemorieförslaget jämkats redaktionellt för att det
anförda skall framgå tydligare.

Ett
annat fall som lagrådet tar upp gäller när pastorsämbetet med stöd av 57 §
folkbokföringsförordningen (1967:198) anlitar biträde av länsstyrelsen för att
få vite förelagt. Även i det fallet bör det ankomma på länsstyrelsen att göra
ansökan om vitets utdömande.

Som
har påpekats i promemorian hindrar delta givetvis inte att, i de fall av det
slag som avses i angivna exemplen, miljö- och hälsoskyddsnämnden resp.
pastorsämbetet kan ha anledning att göra länsstyrelsen uppmärksam på att
ansökan om vitets utdömande bör göras. Som framhållits i lagrådsremissen
innebär styckets avfälling att talan skall väckas hos länsrätten i det län där
den föreläggande myndigheten är belägen, dvs. har sitt kansli. Denna forumregel
innebär att ibland mer än en länsrätt kan vara behörig. Om t. ex. vitet har
förelagts av ett regionalt organ för en centralmyndighet, blir länsrätten både
i det län där del regionala organet är beläget och i det län där
centralmyndigheten har sitt kansli behöriga.

Paragrafens
andra stycke bör jämkas i enlighet med lagrådets förslag.

Prop.
1984/85:96 107

7§

Med
anledning av vad lagrådet har uttalat har paragrafen förtydligats redaktionellt.

8§

I
linje med lagrådets önskemål har paragrafen ändrats redaktionellt i enlighet
med promemorieförslaget.

Paragrafen
tar i första hand sikte på handläggningen i första instans. Motsvarande avses
givetvis gälla även i fråga om rättegångar i hovrätt och i högsta domstolen.

9§

Första
stycket

Enligt
lagrådet ryms inom uttrycket att "ändamålet med vitet har förfallit"
även det fallet att föreläggandet väl har iakttagits men att det har skett för
sent. Som närmare har belysts i lagrådsremissens specialmotivering och i
promemorian strider detta mot vedertagen tolkning av uttrycket. Ändamålet med vitet
anses nämligen inte ha förfallit enbart därför att adressaten själv efter den
utsatta tidsfristen genom egna åtgärder har framkallat en situation där
vitesföreläggandet inte längre fyller sitt ursprungliga ändamål, såsom när
prestationen fullgjorts efter den utsatta tiden. Att det i uppbördslagen och
vissa andra skatleförfattningar tagits in särskilda bestämmelser om detta synes
enligt promemorian inte behöva föranleda någon motsvarande reglering i en
allmän lag, något som skulle kunna ge upphov till obefogade motsatsslut i rillämpningen.

Promemorians
ståndpunkt har lämnats utan erinran vid remissbehand-hngen utom av
domstolsverket, som förordar lagrådets förslag. Främst med hänsyn till risken
för motsatsslut vid rillämpningen biträder jag promemorieförslaget. För att
den språkliga begripligheten skall underlättas bör ordet "förfallit"
bytas ut mot "förlorat sin betydelse".

Andra
stycket

Enligt
promemorian bör man inte i linje med lagrådets önskemål utsträcka styckets
tillämpningsområde till att gälla alla former av löpande viten. Genom en sådan
ordning skulle den effekt man vill uppnå genom att införa en möjlighet till
löpande vite försvagas. Förbudsviten särskilt om det gäller överträdelser av perdurerande
karaktär (t. ex. fortlöpande saluhållande av en viss vara trots förbud),
skiljer sig emellertid enligt promemorian från andra former av viten. Vid täta
upprepanden kan vitesbeloppen snabbt bli orimligt stora. Vid perdurerande
överträdelser uppstår också betydande rillämpningssvårigheter, om del inte
finns någon särtcglering för dessa fall. Jag godtar dessa uttalanden i
promemorian, som lämnats utan erinran vid remissbehandlingen. De har giltighet
också i fråga om informationsälägganden och andra liknande föreskrifter somjag
berört i anslutning till 4 §. I

Prop.
1984/85:96 108

överensstämmelse
med vad jag uttalade där har paragrafen ändrats redaktionellt.

Andra
meningen bör tolkas pä sätt lagrådet anfört. Formuleringen har jämkats något i
förtydligande syfte.

Tredje
stycket

I
promemorian har i linje med lagrådets önskemål här tagils in en regel om att
försuttet vite bortfaller, om inte adressaten erhållit del av ansökan om dess
utdömande inom två år från det vitet försuttits. Regeln överensstämmer med det
ställningstagande som har gjorts i rättsfallet NJA 1974 s. 243. Liksom
remissinstanserna rillstyrker jag promemorieförslaget. Jag föreslår dock alt regeln
jämkas redaktionellt för att den språkliga begripligheten skall underlättas.

I
promemorian har den avsedda tillämpningen av denna preskriptionsregel närmare
berörts för vissa typfall. Jag ställer mig bakom de uttalanden som har gjorts i
del sammanhanget.

10§

Paragrafen
har inte ändrats i förhållande fill avfattningen enligt lagrådsremissen. Jag
hänvisar rill de uttalanden som gjordes i denna.

3
Förslagen till lagar om ändring i lagen (1976: 666) om påföljder och
ingripanden vid olovligt byggande m. m. (LPI),bostadssaneringslagen (1973:
531), hälsoskyddslagen (1982: 1080) och naturvårdslagen (1964: 822).

Jag
godtar lagrådels uppfattning att bestämmelser om vitets övergång på ny ägare
bör begränsas till överiåtelsefall. I resp. lagrum (19§ LPI, 13§ bostadssaneringslagen,
20 § hälsoskyddslagen och 39 a § naturvårdslagen) har därför gjorts det
tillägget att förvärvet skall ha skett genom köp, byte eller gåva.

Lagrådet
har vidare uttalat att förslaget att löpande vite skall kunna övergå till ägare
till byggnad på ofri grund är alltför långtgående. Som skäl anges att det
knappast är realistiskt att utgå från alt den som förvärvar en byggnad på ofri
grund tar del av vad fastrghetsboken innehåller. Domstolsverket och Sveriges
domareförbund har i delta hänseende anslutit sig till lagrådets uppfattning.
Domstolsverket har påpekat att i detta fall i stället kan tillämpas förfarandet
med ett vitesföreläggande mot ägaren till byggnaden att vid överlåtelse
meddela efterträdarens namn och adress, varefter ett nytt vitesföreläggande kän
utfärdas mot denne.

Vid
övervägande av vad lagrådet och remissinstanserna anfört vill jag -rill
skillnad frän vad som har uttalals i promemorian - för egen del ansluta mig
till lagrådets uppfattning. Bestämmelserna i 19 § LPI och 39 a § natur-

Prop. 1984/85:96 109

vårdslagen
bör därför formuleras om så att de inte blir tillämpliga med avseende på
löpande vite när fråga är om byggnad på ofri grund. Även 13 § bostadssaneringslagen
och 20 § hälsoskyddslagen bör omformuleras så att regeln om alt löpande vite
övergår på ny ägare inte blir tillämplig på ägare till byggnad på ofri grund.

I
linje med vad lagrådet har föreslagit — ett förslag som vid remissbehandlingen
biträtts av domstolsverket, kommunförbundet och domareförbundet - har de nu
aktuella paragraferna kompletterats med regler om all försuttet vite som avser
en viss period får tas ut endast av den som vid periodens början ägde eller innehade
den fastighet som är i fråga.

4
Förslagen till lagar om ändring i marknadsföringslagen (1975: 1418)
och konkurrenslagen (1982: 729)

Enligt
17 § marknadsföringslagen gäller f. n. att allmän åklagare får väcka talan om
utdömande av vite enligt marknadsföringslagen endast efter anmälan av
konsumentombudsmannen eller, i fråga om vite som avses i 5§, av annan som hos
marknadsdomstolen har ansökt om förbudet eller åläggandel. Därmed avses (jfr prop.
1975/76: 34 s. 131 och prop. 1970:57 s. 99) att KO allrid skall vara behörig
att göra anmälan, även om förbudet eller åläggandet har meddelats på ansökan av
annan än KO. Har domstolens beslut grundats på ansökan av annan än KO har
också den som har" gjort denna ansökan behörighet alt begära att åklagare
för talan om utdömande av vitet.

I
38 § konkurtenslagen behandlas motsvarande situarion på det konkurrensrättsliga
området. Den laglekniska konstruktionen är likartad. Enligt förarbetena (prop.
1981/82:165 s. 301) skall regeln tolkas så att, om annan än NO har ansökt om
prövning i marknadsdomstolen, anmälan eller medgivande krävs av sökanden. I
detta läge har NO f. n. således inte behörighet att göra anmälan eller lämna
medgivande.

Med
anledning av ett påpekande från marknadsdomstolens sida vid remissbehandlingen
har avfattningen av de berörda lagrummen liksom 7 § lagen om förbud mot
oskäliga avtalsvillkor jämkats i förhållande till förslaget i lagrådsremissen.
Det har därvid synts vara principiellt riktigast att vederbörande ombudsman får
behörighet all föra talan om utdömande av vite även i den situarionen att annan
har gjort den ansökan som har föranlett föreläggandet. I linje med vad som
gäller f n. bör också den sistnämnde ha sådan behörighet. Det förslag somjag
här lägger fram och som också innebär att redaktionell överensstämmelse mellan
lagrummen uppnås har utformats i samråd med chefen för finansdepartementet.

Prop.
1984/85:96 110

5
Förslag till lag om ändring i lagen (1971: 289) om allmänna
förvaltningsdomstolar

I
enlighet med lagrådets förslag bör i 14 § lagen om allmänna förvaltningsdomstolar
föras in en hänvisning till 6 kap. 21 § föräldrabalken. Tillägget bör göras
till punkt 2.

6
Förslag till lag om ändring i lagen (1984: 292) om avtalsvillkor mellan
näringsidkare

Riksdagen
har numera antagit en lag (1984:292) om avtalsvillkor mellan näringsidkare som
trätt i kraft den 1 juli 1984. I lagens 5§ andra stycket föreskrivs alt talan
om utdömande av vite skall föras vid allmän domstol av åklagare. Som har
förordats i promemorian och under remissbehandlingen av marknadsdomstolen har
stycket ändrats så att talan i stället skall föras av den som hos
marknadsdomstolen har ansökt om förbudet, dvs. sammanslutning av näringsidkare
eller enskild näringsidkare (3 §).

7
Förslag till lag om ändring i lagen (1963: 193) om samarbete med Danmark,
Finland, Island och Norge angående verkställighet av stralT m.m.

I
promemorian förordas att vissa lagändringar genomförs för att man skall få till
stånd ett internordiskt samarbete för verkställighet av utdömda viten enligt
marknadsrättsliga författningar. Förslaget har godtagits vid remissbehandlingen
och jag biträder det också själv. De bestämmelser del här gäller bör i enlighet
med promemorieförslaget placeras i nordiska verkställighetslagen som fillägg rill
dess 4§. Paragrafens tillämpningsområde bör utvidgas till alt omfatta även
utdömda viten som i Sverige har förelagts av konsumentombudsmannen,
näringsfrihetsombudsmannen eller marknadsdomstolen. Vidare bör föras in en
bestämmelse om att lagen även skall avse utdömda viten som har dömts ut i
Finland av marknadsdomstolen, eller efter överklagande av ett avgörande av
denna domstol, högsta domstolen. Den lagändring som det här gäller är av så
okomplicerad natur att det är uppenbart alt lagrådets yttrande skulle sakna
betydelse.

8
Övriga lagförslag

Övriga
i lagrådsremissen upptagna lagförslag har i princip godtagits av lagrådet. I
fråga om dem föreslår jag ingen ändring i förhållande rill lagrådsremissen.

Prop. 1984/85:96 111

Utöver
de i lagrådsremissen upptagna förslagen bör en följdändring till lagen om viten
göras i 23 § lagen (1974:13) om vissa anställningsfrämjande åtgärder. Enligt
lagrummet gäller f n. alt talan om utdömande av vite enligt den aktuella lagen
förs vid allmän domstol av åklagare, och att sådan talan får väckas endast
efter anmälan av länsarbetsnämnd eller arbetsmarknadsstyrelsen eller, i visst
fall, arbetstagarorganisation. I fortsättningen bör gälla att talan skall
föras vid länsrätt av länsarbetsnämnd, arbetsmarknadsstyrelsen eller
arbetstagarorganisation.

9 Ikraftträdande

Den
nya lagstiftningen bör träda i kraft den I juli 1985.

10 Hemställan

Med
hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag alt regeringen föreslår
riksdagen alt antaga

dels
de av lagrådet granskade lagförslagen 1-14 med vidtagna ändringar,

dels
inom justitiedepartementet upprättade förslag till

15.
lag om ändring i lagen
(1984:292) och avtalsvillkor mellan näringsidkare,

16.
lag om ändring i lagen
(1963:193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående
verkställighet av straff m. m.

17.
lag om ändring i lagen
(1974:13) om vissa anställningsfrämjande åtgärder.

11 Beslut

Regeringen
ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom
proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredraganden har lagt
fram.

Prop.
1984/85:96 112

Bilaga

PM

angående propositionen med förslag till lag om viten m.m.

1
Inledning

Med
stöd av regeringens bemyndigande tillkallade dåvande chefen för justitiedepartementet
i november 1978 en kommitté för att bl. a. göra en översyn av vitesinstitutet.
Kommittén, som antog namnet viteskommittén, avlämnade i mars 1982 betänkandet (SOU
1982:21) Eu effektivare vite.

Sedan
efter remiss yttranden över betänkandet avgivits av ett femtiotal instanser har
ett förslag till lag om viten jämte förslag till vissa andra lagändringar genom
beslut av regeringen den 20 oktober 1983 remitterats till lagrådet.
Föredragande departementschefen uttalade vid sin anmälan av frågan om
lagrådsremiss alt, med hänsyn till att förslagen i olika hänseenden skilde sig
väsentligt från kommittéförslaget, särskilt samråd under ärendets beredning
hade ägt rum med bl. a. vissa myndigheter som berördes av förslagen. Vidare
hade en genomgång gjorts av de författningar med bestämmelser om viten som
finns registrerade i det rättsdataregister som statrådsberedningen för.

I
yttrandet över lagförslagen den 20 januari 1984 uttalade lagrådet att en
bedömning av det i förhållandet till kommitléförslaget mera vittsyftande förslag
som remitterats rill lagrådet var vansklig, eftersom del inte hade blivit
föremål för remissbehandlig i sedvanlig omfattning. Lagrådet hänvisade i
yttrandet särskilt till att del vad gäller frågan om prövningsinstans för
utdömande av vite syntes önskvärt med ett förnyat övervägande grundat på
synpunkter som erhållits efter sedvanlig remissbehandling. Med hänsyn härtill
och med hänvisning till åtskilliga synpunkter av teknisk natur som utvecklades
i yttrandet förordade lagrådet att förslaget inte i det remitterade skicket
förelades riksdagen till ställningstagande.

Med
beaktande av vad lagrådet sålunda har anfört har beslutats att genom remiss
inhämta yttranden över lagrådsremissen jämte lagrådets yttrande. För att
remissinstansernas granskning skall underlättas har föreliggande promemoria
med förslag till slutligt ställningstagande av regeringen upprättats inom
justitiedepartementet. Ett ytterligare skäl för en ny remissbehandling är att
ännu en fråga rörande viten avses bli upptagen i ärendet, nämligen om nordiskt
samarbete i fråga om verkställighet av marknadsrättsliga viten. Med hänsyntill
det omfattande material som redan föreligger i ärendet har remissbehandlingen
bedömts kunna begränsas.

I
lagrådets yttrande över del remitterade förslaget till lag om viten har upptagils
åtskilliga anmärkningar av mera allmän natur. I det följande kommer dessa att
behandlas först och därefter de särskilda lagbestämmel-

Prop.
1984/85:96 113

serna.
Slutligen kommer den nyssnämnda frågan om nordiskt samarbete i fråga om
verkställighet av marknadsrättsliga viten att tas upp.

2
Allmänt beträlTande förslaget till lag om viten

I
den allmänna delen av sitt yttrande har lagrådet främst diskuterat i vad mån en
del bestämmelser om viten i andra författningar liksom vissa principer som har
slagils fast i praxis bör tas upp i en ny allmän lag om viten. huruvuda så bör
ske eller ej synes väsentligen vara en formell fråga utan någon avgörande
saklig betydelse. I flera avseenden torde lagrådets förslag böra följas, medan
det ter sig mer tveksamt i andra fall.

I
detta hänseende bör först nämnas att lagrådet har föreslagit att de bestämmelser
som nu finns i 25 kap. 8§ och 35 kap. 7§ brottsbalken skall föras över till
lagen om viten. Enligt det förstnämnda av dessa båda lagrum gäller beträffande
vite som har förelagts i särskilt fall genom beslut av domstol eller annan
myndighet, att det utdömda vitet tillfaller staten, om ej annat är föreskrivet,
samt att verkställighet och förvandling av utdömda viten följer bestämmelserna
i bötesverkställighelslagen (1979:189). I fråga om annat vite, dvs. sådant som
riktar sig till envar (generellt vite), gäller nyssnämnda bestämmelser och därtill
vad som i övrigt är stadgat i 25 kap. brottsbalken om böter, däribland regeln
om att böter som huvudregel skall ådömas i dagsböter. Enligt 35 kap. 7 §
brottsbalken har bestämmelserna om preskriprion av ådömda böter tillämpning på
utdömt vite, liksom också bestämmelserna om att ådömda böter bortfaller när den
dömde dör.

Frågan
om dessa bestämmelser lämpligen bör föras över till en ny lag om viten eller
stå kvar i brottsbalken synes vara väsentligen beroende av ställningstagandet
till ett annat spörsmål som lagrådet har tagit upp, nämligen om en ny lag om viten
bör göras tillämplig även på generella viten. Med hänvisning till att denna
form av viten är underkastad bötesreglerna förordades i remissen att endast
vissa allmänna bestämmelser i lagen om forum m. m. skulle gälla viten av sådant
slag. Enligt lagrådet utgör detta en brist. Yttrandet synes i denna del vara så
att förstå att lagrådet förordar att lagen i sin helhet - eller åtminstone
flera bestämmelser i denna - görs tillämpliga på generella viten.

Främst
genom att de generella vitena som huvudprincip följer reglerna för dagsböter
företer emellertid dessa sådana olikheter gentemot andra former av viten att de
inte lämpligen bör regleras i samma lag. Ett generellt vitesföreläggande har i
realiteten karaktären av en slraffsanklionerad norm. Flertalet av de
bestämmelser som upptagits i lagen om viten och som har ansetts motivera att en
sådan lag införs - t. ex. om beloppets bestämmande, om löpande vite och om de
allmänna reglerna för utdömande - kan sålunda inte tillämpas på generella viten,
eftersom utdömandet skall ske enligt vanliga straffmätningsprinciper. Med
hänsyn till att de 8
Riksdagen 1984/85. I saml. Nr 96

Prop. 1984/85:96 114

generella
vitena helt omfattas av bestämmelserna om böter i 25 kap. brottsbalken synes
regleringen höra hemma i detta kapitel.

Med
denna utgångspunkt bör bestämmelserna i 25 kap. 8 § och 35 kap. 7 §, som ju
avser såväl generella viten som andra viten, stå kvar i balken. Lagrådets
önskemål kan emellertid tillgodoses så tillvida att en hänvisning till
bestämmelserna i brottsbalken - liksom i enlighet med vad lagrådet förordat
till bötesverkställighelslagen - tas in i lagen om viten, lämpligen i dess 1 §.

Lagrådet
har också föreslagit all en hänvisning i lagen om viten görs till lagen
(1964:168) om förvandling av böter. Sistnämnda lag har emellertid upphävts med
verkan fr. o. m. den 1 juli 1983.

En
annan fråga, som lagrådet berör både i den allmänna delen och i anslutning till
de särskilda bestämmelserna, gäller huruvida, när fråga är om en juridisk
person, ett vitesföreläggande skall kunna avse både den juridiska personen som
sådan och dess företrädare eller om det måste avse enbart endera. Denna fråga
kommer att behandlas i anslutning till 2 § i det följande.

Lagrådet
har vidare konstaterat att den föreslagna lagen inte ger svar på frågan i vad
mån vite kan föreskrivas för offentligrättsliga juridiska personer, t. ex.
staten.

Enligt
vissa författningar, t. ex. 9 kap. 8 § rättegångsbalken, kan vite inte föreläggas
staten. Även i rättspraxis har denna princip i allmänhet varit förhärskande.
Däremot finns en rad exempel från praxis på att vitesförelägganden har ansetts
kunna riktas mot kommuner av olika slag. Rättsläget har emellertid i den
juridiska doktrinen betecknats som oklart, och det kan finnas utrymme för olika
lösningar från fall till fall. Ibland kan särskilda uttalanden i ämnet finnas i
anslutning till en speciell lagstiftning (jfr t. ex. prop. 1981/82: 165 s.
269). Den aktuella frågan, vars praktiska betydelse uppenbarligen är begränsad,
har ytterst samband med principiella spörsmål om möjligheter för domstolar och
andra myndigheter att besluta om förpliktelser för det allmänna. Det är därför
inte lämpligt att i en allmän lag om viten generellt slå fast vilken lösning
som bör väljas. Detta bör t. v. överiämnas åt rättstillämpningen.

I
lagrädsremissens specialmotivering har vid 2§ konstaterats att den myndighet som
förelägger vite i förekommande fall med hänsyn fill omständigheterna kan fritt
bestämma om vitesföreläggandet skall rikta sig mot en juridisk person eller mot
en eller flera personer som dess ställföreträdare. I anslutning härtill
erinrade föredragande departementschefen om alt, när vitesföreläggaden riktas
till en juridisk person, en följd blir att vitet inte kan förvandlas till
fängelse. Han hänvisade vidare i anslutning fill 3§ till att del av rättspraxis
följer att vite inte får åläggas flera personer solidariskt och erinrade i det
sammanhanget om att svåriösia situationer vid ett solidariskt åläggande skulle
kunna uppkomma bl. a. för det fall alt förvandling skulle aktualiseras.

Prop. 1984/85:96 115

Lagrådet
har i anslutning härtill anmärkt alt konsekvenserna av den skillnad som ligger
i att vite mot enskilda personer kan förvandlas till fängelse, medan detta inte
är fallet beträffande juridiska personer, inte har belysts närmare. Till detta
bör anmärkas att även om huvudregeln är att utdömda viten kan förvandlas till
fängelse, sådan förvandling är utesluten enligt åtskilliga författningar. Alt
vite över huvud taget inte kan förvandlas för juridiska personer ligger i
sakens natur. Några störte nackdelar synes inte vara förenade med denna
ordning, och det torde vara svårt att aktualisera någon ändring i denna. För
den händelse ett föreläggande mot en juridisk person inte leder till avsett
resultat, torde man f. ö. ofta kunna rikta ett nytt vitesföreläggande mot någon
enskild person.

Med
anledning av vad lagrådet har uttalat i detta sammanhang bör vidare påpekas att
principen om att vitesföreläggande inte får riktas till flera personer
solidariskt inte har samband enbart med de svårlösta situationer som kan uppstå
vid förvandling. Som också lagrådet har framhållit kan även andra skäl anföras
mot solidariskt vite. Exempelvis skulle vid solidariskt vite den situationen
kunna uppkomma att vid vitets utdömande skäl för jämkning av detta förekommer i
fråga om en av adressaterna men inte beträffande den eller de andra.

Förslaget
till lag om viten är enligt 1 § avsett att gälla i fråga om viten som enligt
lag eller annan författning för föreläggas av myndighet. Enligt lagrådet bör
man inann en allmän lag om viten utfärdas överväga om inte lagen bör innehålla
en erinran om principen alt vitesföreläggande kräver författningsstöd. Detta
torde emellertid följa direkt av den legahtetsprincip som i överensstämmelse
med regeringsformen gäller för myndigheterna. En erinran om detta skulle därför
knappast fylla någon funktion; möjligen kunna vålla missförstånd när del gäller
viten för säkerställande av privat-rältsliga anspråk.

En
ytterligare fråga av allmän natur som lagrådet tar upp är förhållandet mellan
vite och straff. Lagrådet framhåller att svensk rätt intar den ståndpunkten
att del inte bör vara möjligt att ingripa med straff och vitespåföljd mot samma
förfarande. Enligt lagrådet bör lagen om viten innehålla en bestämmelse på
denna punkt.

Alt vite inte får
föreläggas när straff är utsatt är otvivelaktigt en allmän princip (jfr NJA
1982 s. 633). Undantag från denna princip kan följa av vissa författningar, men
dessa- innehåller då som lagrådet har påpekat regelmässigt bestämmelser om att
det ej får dömas till straff för en gärning som omfattas av ett vitesförbud.
Principen har visserligen kritiserats i den juridiska litteraturen. Del synes
emellertid inte finnas någon anledning till erinran mot att den kodifieras i
linje med lagrådets önskemål, lämpligen i 2§ lagen om viten. Att en annan
ordning kan följa av vad som är särskilt föreskrivet framgår av 1 § andra
stycket.

Lagrådet
har vidare anmärkt att frågan om vitesföreläggande skall delges den som berörs
av föreläggandet har lämnats öppen i lagen. Att

Prop. 1984/85:96 116

delgivning
i dessa fall bör ske får anses självfallet (jfr Lavin, Offentligrättsligt vite
I s. 182 f.). Det synes inte finnas anledning till erinran mot att efter
mönster av 9 kap. 8 § rättegångsbalken ta in en uttrycklig bestämmelse om alt
vitesföreläggande skall delges den föreläggandet avser. Denna bestämmelse bör
tas in i 2§.

Ytteriigare en allmän
fråga som bör övervägas enligt lagrådets mening är att i lagen ge uttryck åt
den i praxis antagna principen, att nytt vite inte får föreläggas i samma sak förtän
tidigare föreläggande har vunnit laga kraft.

Det
synes inte finnas/anledning till erinran mot att den angivna regeln lagfästs.
Denna gäller självfallet bara när ett ifrågasatts nytt föreläggande har i sak
samma innehåll som del tidigare, bortsett från tidsbestämmelsen och
vitesbeloppet. Del måste givetvis också rikta sig till samma adressat. Bestämmelsen
bör tas in i 2§. Som framhålls i lagrådsremissen är dock denna regel en av de
väsentligaste anledningarna rill att vilesärenden ibland förhalas. Remissens
förslag om löpande vite är avsett all motverka detta.

Lagrådet
har uttalat sig för att frågor som rör vites utdömande alltjämt skall
handläggas av allmän domstol. Denna fråga har ingående behandlats i lagrådsremissen,
varvid bl. a. synpunkter av samma art som dem lagrådet har fört fram har
belysts. I denna del bör förslaget i lagrådsremissen vidhållas på de skäl som
har angetts i denna.

Bland frågor av mera
allmän karaktär har lagrådet slufiigen anfört att frågan om preskription av
möjligheten alt utdöma vite bör lagregleras. Som lagrådet framhåller har i
rättspraxis (se NJA 1974 s. 253) preskriptionsregeln i 35 kap. 1 §
brottsbalken ansetts vara analogivis tillämplig beträffande viten. I denna sägs
att påföljd inte får ådömas med mindre den misstänkte häktats eller erhållit
del av åtal för brottet inom två år, om svårare straffan fängelse i ett år inte
kan följa på brottet. På skäl som lagrådet har anfört bör en regel i ämnet tas
upp i lagen om viten, lämpligen i 9§. Frågan om buren sådan regel bör avfattas
tas upp i nästa avsnitt under den paragrafen.

3
De särskilda lagbestämmelserna

3.1
Förslaget till lag om viten

Lagens
rubrik

Lagrådet
har med hänvisning till att lagens innehåll är begränsat föreslagit att den
nya lagen benämns "lag med vissa bestämmelser om viten" i stället för
"lag om viten", som föreslagits i lagrådsremissen. Del förslag som
läggs fram nu innefattar dock en mera fullständig reglering än förslaget i
lagrådsremissen. Med hänsyn härtill och till intresset av alt åstadkomma en
kort rubrik förordas att rubriken får den lydelse som föreslogs i lagrådsremissen.

Prop.
1984/85:96 117

1§

Första stycket

Som lagrådet har påpekat kan "föreläggande"
beroende på sammanhanget åsyfta dels det påbud eller förbud av materiellt
innehåll som en myndighet riktar till en adressat, dels själva vilesföreskriften.
Uttrycket "vitesföreläggande" får emellertid anses vara så vedertaget
i juridiskt språkbruk att detta knappast kan ge upphov till missförstånd. Det
saknas därför anledning att i stycket byta ut ordet "föreläggas" mot
"utsättas".

Andra stycket Stycket har formulerats i enlighet med lagrådets
förslag.

Tredje stycket

I överensstämmelse med vad som har angetts i avsnitt 2 har
här tagils in en erinran om brottsbalkens och bötesverkställighetslagens
bestämmelser om viten.

2§

I lagrådsremissens specialmotivering har som förut nämnts
uttalats att den föreläggande myndigheten i förekommande fall fritt kan
bestämma om ett föreläggande skall riktas mot en juridisk person som sådan
eller mot en eller flera företrädare för denne. Eligt lagrådet kan detta
uppfattas så att ett föreläggande skall riktas antingen mot den juridiska
personen som sådan eller mot dess företrädare. Uttalandet har emellertid inte
varit avsett att uppfattas pä detta sätt. Som lagrådet har framhållit kan det
nämligen tänkas fall där det, för alt ett vite skall få avsedd verkan, är moriverat
att rikta vitesföreläggande till såväl den juridiska personen som företrädare
för denna. Den föreslagna lagtexten utgör inte heller något hinder för detta.

I enlighet med vad som har anförts i avsnitt 2 har
paragrafen tillförts ett andra stycke där det har angetts dels att vite inte
får föreläggas när straffar utsatt, dels att, om vite har förelagts, nytt vite
mot adressaten i samma sak inte får föreläggas, förtän del tidigare
föreläggandet har vunnit laga kraft. I båda dessa hänseenden kan en annan
ordning följa av en specialförfattning som i så fall i överensstämmelse med 1 §
andra stycket tar över den allmänna regeln. Vidare har, likaledes i enlighet
med vad som har sagts i avsnitt 2, i ett nytt tredje stycke angetts att ett
vitesföreläggande skall delges den som föreläggandet avser.

3§

Paragrafen har utformats i enlighet med lagrådels förslag,
dock med den avvikelsen att — i överensstämmelse med vad som har sagts under 1
§ -ordet "föreläggs" inte har bytts ut mot "utsätts".

Prop. 1984/85:96 118

4§

Enligt första stycket i paragrafen gäller bl. a. att
löpande vite kan bestämmas att utgå med ett visst belopp för varje gång en
återkommande förpliktelse inte har fullgjorts. Lagrådet har - utan att föreslå
någon ändring i lagtexten - framhållit att det i sådana fall egentligen inte är
fråga om ett löpande vite utan om flera särskilda viten, knutna vart och ett
till sin särskilda förpliktelse. Termen "löpande vite" används
emellertid redan nu i de fall som avses här, och det synes inte finnas något
hinder mot att låta den omfatta även dessa fall.

Rubriken till 5 § Rubriken har utformats enligt lagrådets
förslag.

5§

Paragrafen har utformats enligt lagrådets förslag.

6§

Enligt vad lagrådet har uttalat blir tillämpningen av
bestämmelsen om vilken myndighet som skall göra ansökan om utdömande av vite
oklar i det fallet beslut om vitesföreläggande har meddelats av en högre
instans som haft självständig befogenhet att utsätta vite och frågan ej har
varit pä tal i den lägre instansen. Ett exempel som lagrådet tar upp erbjuder
lagen (1944:219) om djurskydd, enligt vilken både miljö- och hälsoskyddsnämnden
och länsstyrelsen — som är nämndens överinstans - har tillsynsuppgifter samt
befogenhet att förelägga vite. Om länsstyrelsen i ett sådant fall självmant har
tagit upp frågan om vitesföreläggande och meddelat beslut om detta, torde det
också få ankomma på länsstyrelsen alt i förekommande fall göra ansökan om vitets
utdömande. Paragrafen har jämkats redakrionellt för att delta skall framgå
tydligare.

Ett annat fall som lagrådet lar upp gäller när
pastorsämbetet med stöd av 57 § fplkbokföringsförordningen (1967:198) anlitar
biträde av länsstyrelsen för att få vite förelagt. Även i det fallet bör det
ankomma på länsstyrelsen att göra ansökan om vitets utdömande.

Vad som har sagts nu hindrar givetvis inte att, i de fall
av det slag som avses i det angivna exemplen, miljö- och hälsoskyddsnämnden
resp. pastorsämbetet kan ha anledning att göra länsstyrelsen uppmärksam på att
ansökan om vitets utdömande bör göras.

7§

Det synes svårt att se att ordet "annars" i
punkt 3 av paragrafen enligt del till lagrådet remitterade förslagets lydelse
kan föranleda något missförstånd. Med anledning av vad lagrådet har uttalat
har emellertid paragrafen förtydligats redakrionellt.

Prop. 1984/85:96 119

8§

Enligt
den till lagrådet remitterade lydelsen av paragrafen föreskrivs att mål om
utdömande av vite i tingsrätt skall i rillämpliga delar handläggas som mål om
åtal för brott för vilket svårare straff än böter inte är föreskrivit. Härmed
har självfallet avsetts rättegångsbalkens regler, däribland balkens
bestämmelser om forum. Något missförstånd i delta hänseende synes knappast
kunna befaras. Det synes emellertid saknas anledning all motsätta sig ett
förtydligande av paragrafen i linje med lagrådets önskemål. Det kan ske genom
att tillägg till lagtexten om att målet i tillämpliga delar skall handläggas
enligt rättegångsbalkens regler.

9§

Första
stycket

Enligt
lagrådet ryms inom uttrycket att "ändamålet med vitet har förfallit"
även det fallet att föreläggandet väl har iakttagits men att det har skett för
sent. Som närmare har belysts i lagrådsremissens specialmotivering strider
detta mot vedertagen tolkning av uttrycket. 1 överensstämmelse med vad som har
framhållits där gäller sålunda att ändamålet med vitet inte anses ha förfallit,
om del är adressaten själv som, efter den utsatta tidsfris-len, geom sina egna
åtgärder har framkallat en situation där vilesförläggan-det inte längre fyller
sitt ursprungliga ändamål, såsom när prestationen fullgjorts efter den utsatta
tiden. Att del i uppbördslagen och vissa andra skatteförfatlningar tagits in
särskilda bestämmelser om detta synes inte behöva föranleda någon motsvarande
reglering i en allmän lag, något som skulle kunna ge upphov till obefogade
motsatsslut i tillämpningen.

Andra
stycket

Del
synes inte finnas någon anledning att i linje med lagrådets önskemål utsträcka
styckets tillämpningsområde till att gälla alla former av löpande vite. Genom
en sådan ordning skulle den effekt man vill uppnå genom att införa en möjlighet
till löpande vite försvagas. Förbudsviten, särskilt om det gäller överträdelser
av perdurerande karaktär (t. ex. fortlöpande saluhållande av en viss vara
trots förbud), skiljer sig emellertid till karaktären från andra former av viten.
Vid täta upprepanden kan vilesbeloppen snabbi bli orimligt stora. Vid perdurerande
överträdelser uppstår också, som framhållits i remissen, betydande
tillämpningssvårigheter om del inte finns någon särteglering för dessa fall.
Undanlagsregeln har förestavals av dessa skäl.

Andra
meningen i stycket är avsedd alt tolkas på sätt lagrådet anfört. Formuleringen har
jämkats något i förtydligande syfte.

Prop.
1984/85:96 120

Tredje
stycket

I
enlighet med vad som har anförts i den allmänna motiveringen har här tagits in
en regel om att försuttet vite bortfaller, om inte adressaten erhållit del av
ansökan om dess utdömande inom två år frän det vitet försutfits. Regeln
överensstämmelser med del ställningstagande som har gjorts i rättsfallet NJA
1974 s. 243.

Del
finns anledning att närmare beröra den avsedda tillämpningen av denna
preskriptionsregel för några typfall.

Vid
påbudsviten som inte gjorts löpande innebär den föreslagna regeln att vitet
bortfaller, om inte talan om dess utdömande har delgetls adressaten inom två
år från det förpliktelsen senast skulle ha fullgjorts. Det var denna situation
som förelåg i det nyssnämnda rättsfallet. Har däremot löpande påbudsvite
förelagts, preskriberas bara vitesbeloppen för de perioder som ligger utom tvåårsfristen
eller, om del är fråga om en återkommande förpliktelse, de underlåtenheter som
ligger utom frislen.

Vid
förbudsviten som inte har gjorts löpande inträder talepreskriprion två år efter
det att överträdelsen av förbudet förövades. Har vilesföreläggandet gjorts
löpande och begås en ny överträdelse, börjar ny preskriptionstid att löpa från
del att den nya överträdelsen begicks.

3.2
Förslagen till lagar om ändring i lagen (1976: 666) om påföljder och ingripanden
vid olovligt byggande (LPI), bostadssaneringslagen (1973: 531), hälsoskyddslagen
(1982: 1080) och naturvårdslagen (1964: 822)

Lagrådets
uppfattning att bestämmelser om vitets övergång på ny ägare bör begränsas till
överlåtelsefall torde få godtas. 1 resp. lagrum (19 § LPI, 13 §
bostadssaneringslagen, 20 § hälsoskyddslagen och 39 a § naturvårdslagen) bör
därför göras rillägget att förvärvet skall ha skett genom köp, byte eller gåva.

När
det gäller byggnader på ofri grund skall redan enligt gällande rätt själva den
förpliktelse som föreläggandet avser övergå på ny ägare och anteckning ske i
fastighetsboken. Ur saklig synpunkt är det önskvärt att reglerna om vitets
övergång kommer att avse även dessa fall. I fastighetsboken antecknas olika
förhållanden som kan beröra även en ägare av byggnad på ofri grund. Mot
bakgrund av det anförda synes även i förevarande sammanhang kunna krävas att
den som förvärvar en byggnad på ofri grund tar del av faslighetsbokens
innehåll. Jag anser därför att reglerna om vitets övergång bör avse även dessa
fall.

I
fråga om sådant löpande vite som bestämts att utgå med visst belopp för varje
tidsperiod av viss längd under vilken föreläggandel inte har följts har
lagrådet tagit upp del fallet att den nye ägarens förvärv inträder strax före
utgången av en sådan period. Som framgår av lagrådsremissen uppkommer ingen
betalningsskyldighet för denne med avseende på vare sig

Prop. 1984/85:96 121

vitesbeloppet
som avser den period varunder förvärvet har skett eller belopp som belöper på
tidigare perioder. För att den nye ägaren skall bli betalningsskyldig för
vitesbelopp förutsätts alt han efter äganderättsövergången har underlåtit all
ställa sig föreläggandet till eftertättelse under en hel period, om inte
föreläggandets utformning ger anledning till annat. Detta får anses med
erforderlig tydlighet framgå av den lagtext som föreslagits i lagrådsremissen.

3.3
Förslaget till lag om ändring i lagen (1971: 289) om allmänna förvaltningsdomstolar

I
enlighet med lagrådels förslag bör i 14 § lagen om allmänna förvaltningsdomstolar
föras in en hänvisning till 6 kap. 21 § föräldrabalken. Detta fillägg bör göras
till p.2.

4
Ändring i lagen om avtalsvillkor mellan näringsidkare

I
lagrådsremissen (avsnitt 2.7) påpekades all de principer för utdömande av vite
som föreslogs i remissen föranledde en ändring i det förslag till lag om
avtalsvillkor mellan näringsidkare som vid denna tidpunkt hade remitterats till
lagrådet. Det aktuella förslaget har numera upptagits i en proposition (prop.
1983/84:92). 15 § andra stycket förslaget föreskrivs att talan om utdömande av
vite förs vid allmän domstol av åklagare. Stycket bör ändras så att talan i
stället skall föras av den som hos marknadsdomstolen har ansökt om förbudet,
dvs. sammanslutning av näringsidkare eller enskild näringsidkare (3 §).

5
Nordiskt samarbete i fråga om verkställighet av marknadsrättsliga viten

I
lagrådsremissen (avsnitt 2.7) nämnde dåvarande departementschefen att
förhandlingar fördes med de övriga nordiska länderna om att fä till stånd ett internordiskt
samarbete för verkställighet av utdömda viten enligt marknadsrättsliga
författningar. Intiarivel till dessa förhandlingar togs från svensk sida.
Anledningen var en skrivelse till justitiedepartementet från konsumentombudsmannen,
där denne på förekommen anledning påpekade att vitesinsritutet — som är den
viktigaste sankrionsformen inom marknadsrätten - inte i praktiken kan användas
mot förelag med hemvist i andra nordiska länder än Sverige. Det beror på att
beslutet om utdömande av vite inte kan verkställas i dessa fall.
Konsumentombudsmannen föreslog en utredning av förutsättningarna för att i
annat nordiskt land få verkställighet av svensk dom enligt vilken marknadsrättsligt
vite dömts ut.

Prop.
1984/85:96 122

Här bör erinras om att det inom Norden förekommer ett
omfattande samarbete för verkställighet av såväl brottsmålsdomar som domar på
privaträttens område. Samarbetet är såvitt avser avgöranden i brottmål reglerat
genom enhetlig lagstiftning i de olika nordiska länderna. För Sveriges del
finns dessa bestämmelser i lagen(1963:193) om samarbete med Danmark, Finland,
Island och Norge ang. verkställighet av straff m.m. (nordiska
verkställighetslagen, NVL). Inom ramen för detta samarbete kan, på begäran av
domslandet, verkställigheten av vissa straffrättsliga avgöranden flyttas över
till ett annat nordiskt land.

I l-4§§ NVL anges vad som gäller i fråga om verkställighet
av ekonomiska sanktioner. Samarbetet omfattar här brottsmålsdomar varigenom
det har dömts till böter eller förverkande av egendom eller utdömts ersättning
för rättegångskostnader. Verkställighet sker enligt lagen i det land där den
skall äga rum. Vad som sägs om böter gäller enligt 4 § också i fråga om vite
som förelagts part eller annan till fullgörande av skyldighet i rättegång.
Däremot omfattar inte samarbetet överflyttning av utdömda viten i andra fall.

De förhandlingar med de övriga nordiska länderna som togs
upp i anledning av skrivelsen från konsumentombudsmannen har nu slutförts. De
har lett till att man från dansk och norsk sida har förklarat sig villig att
genomföra de författningsändringar som behövs för att man där skall kunna
verkställa beslut om utdömande av viten som har förelagts enligt svensk och
finsk marknadsrättslig lagstiftning. Som departementschefen anmärkte vid sin
anmälan av lagrådsremissen är sanklionsformen enligt den danska och norska
lagstiftningen på området böter, som redan nu omfattas av det nordiska
samarbetet. Finland — som i likhet med Sverige har vite som sanktionsform inom
marknadsrätten — har under förhandlingarna förklarat att den gällande finska
rätten redan nu medger verkställighet av vilesbeslut som har meddelats av
domstol i ett annat nordiskt land. Man har från finsk sida vidare gjort klart
alt man är beredd att där verkställa avgöranden varigenom svenska marknadsrältsliga
viten har dömts ut under förutsättning att motsvarande viten enligt finsk rätt
kan verkställas i Sverige.

Det bör påpekas alt det inom ramen för förhandlingarna
även undersökts förutsättningarna för att fä till stånd ett mera generellt
samarbete för verkställighet av utdömda viten. En sådan lösning visade sig
emellertid inte vara möjlig att uppnå, eftersom det på det här området föreligger
alltför stora olikheter mellan å ena sidan de danska och norska rättssystemen
och, å andra sidan, svensk och finsk rätt (jfr prop. 1962; 203 s. 26).

När nu en generell lagstiftning om viten avses komma till
stånd, synes det lämpligt att även ta upp frågan om att genomföra de
lagändringar som behövs för att det resultat som uppnåtts vid de nordiska
överläggningarna skall kunna realiseras.

De bestämmelser som behövs bör lämpligen placeras i
nordiska verk-

Prop. 1984/85:96 123

ställighelslagen. Den mest ändamålsenliga lösningen torde
vara att föra in dessa regler i 4 § som i sin nuvarande lydelse behandlar
frågan om verkställighet av rättegångsviten. Paragrafens tillämpningsområden
bör därvid utvidgas till alt omfatta även utdömda viten som i Sverige har
förelagts av konsumentombudsmannen, näringsfrihetsombudsmannen eller marknadsdomstolen.
Som framgår av del tidigare berörda förslaget till lag om viten m. m. kommer viten
av detta slag även i fortsättningen att dömas ut av allmän domstol.

Som nyss nämndes har det vid överläggningarna framkommit
att den finska rätten redan nu medger att viten som har dömts ut av domstol i
ett annat nordiskt land verkställs i Finland. Den finska marknadsdomstolen har
- till skillnad från den svenska - befogenhet att döma ut marknadsrättsliga viten.
Dess avgöranden i sådana frågor kan överklagas till högsta domstolen. Det
finska önskemålet om att dessa viten skall vara verkställbara i Sverige bör
även det tillgodoses genom en komplettering av 4§ NVL.

Ändringen bör träda i kraft snarast såvitt gäller Finland.
Med hänsyn till att författningsändringar först måste genomföras i Danmark,
Norge och Island bör det ankomma på regeringen att — när så har skett -
förordna om ikraftträdande såvitt gäller dessa länder. Överförande av vite bör
kunna ske även om det förelagts före ikraftträdandet. Några övergångsbestämmelser
behövs därför inte.

6 Upprättade lagförslag

I enlighet med det anförda har inom justiliedepartementel
de fjorton lagförslag som genom beslut den 20 oktober 1983 remitterats till
lagrådet justerats i den utsträckning som förut har framgått. Dessutom har
upprättats förslag till

15. lag om ändring i lagen (1984:00) om avtalsvillkor
mellan näringsidkare,

16. lag om ändring i lagen (1963:193) om samarbete med
Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m. m.

Lagförslagen fogas vid denna promemoria som bilaga.

Prop. 1984/85:96 124

Bilaga

1
Förslag till Lag om viten

Härigenom
föreskrivs följande.

Inledande
bestämmelse

1 §
Denna lag gäller viten som enligt lag eller annan författning får

föreläggas av myndigheter. Vad som föreskrivs i 2-6, 9 och 10 §§ gäller

dock inte sådant vite som riktar sig till envar.

Lagen
skall inte tillämpas i den mån annat följer av vad som är särskilt föreskrivet.

Allmänna
bestämmelser om viten finns även i brottsbalken och bötesverkställighelslagen
(1979:189).

Vitesföreläggande

2 §
Ett vitesföreläggande skall vara riktat till en eller flera namngivna

fysiska eller juridiska personer (adressater). Om föreläggandet innebär en

skyldighet för adressaten att vidta en viss åtgärd, skall del av föreläggandet

framgå vid vilken tidpunkt eller inom vilken tidsfrist åtgärden skall vidtas.

Vite får inte föreläggas om adressaten kan antas sakna fakfisk eller rättslig

möjlighet att följa föreläggandet.

Vite
får ej föreläggas då straff är utsatt. Om vite förelagts, får nytt vite mot
adressaten i samma sak inte föreläggas förtån det tidigare föreläggandet har
vunnit laga kraft.

Vitesföreläggande
skall delges den som föreläggandet avser.

Vitesbelopp

3 §
När vite föreläggs, skall det bestämmas till ett belopp som med

hänsyn till vad som är känt om adressalens ekonomiska förhållanden och

till omständigheterna i övrigt kan antas förmå honom att följa det föreläg

gande som är förenat med vitet. Vitet skall bestämmas till ett belopp

omedelbart i pengar, om annat inte följer av 4 §. Om vite föreläggs flera

personer gemensamt, skall ett särskilt belopp bestämmas för var och en av

dem.

Löpande
vite

4 §
Om det är lämpligt med hänsyn till omständigheterna, får vite före

läggas som löpande vite. Vitet bestäms då att utgå med visst belopp för

vaije tidsperiod av viss längd under vilken föreläggandet inte har följts

eller, om föreläggandet avser en återkommande förpliktelse, för varje gång

adressalen underlåter att fullgöra denna.

Om
vitesföreläggandet innefattar ett förbud, kan i stället bestämmas att vitet
skall utgå varje gång förbudet överträds.

Löpande
vite får inte tillämpas, om det av någon särskild föreskrift följer att vitet
inte får överstiga ett visst högsta belopp.

Prop. 1984/85:96 125

Föreläggande
att lämna viss uppgift

5
§ Har en myndighet befogenhet att vid vite förelägga eller förbjuda ägaren
eller innehavaren av viss egendom att vidta en åtgärd med egendomen, får
myndigheten också förelägga denne att, om egendomen övergår till något annan,
lämna myndigheten uppgift om den nye ägarens eller innehavarens namn och
adress. Även ett sådant föreläggande får förenas med vite.

Utdömande
av vite m. m.

6 §
Länsrätten prövar frågor om utdömande av viten på ansökan av den

myndighet i länet som har utfärdat vitesföreläggandet eller, om vitet har

förelagts efter överklagande i frågan, av den myndighet i länet som har

prövat frågan om vitesföreläggande i första instans. Vad som har sagts nu

gäller dock ej i fall som avses i andra stycket eller 7 §. Frågor om utdö

mande av viten som har förelagts av regeringen prövas av länsrätten i

Stockholms län på ansökan av justitiekanslern.

Frågor om utdömande av viten
som har förelagts en part eller någon annan rill fullgörande av en skyldighet i
en rättegäng eller i annat motsvarande förfarande prövas utan särskild ansökan
av den myndighet som har utfärdat föreläggandet.

7 §
Tingsrätten prövar frågor om utdömande av viten,

1. om
vitet riktar sig till envar,

2.
om vitet avser säkerställande
av ett enskilt anspråk,

3.
om i annat fall än som förut
har angetts rätten själv eller, efter talan mot rättens beslut, högre rätt har
förelagt vitet.

8
§ När tingsrätten prövar frågor
om utdömande av viten efter särskild talan, skall målet i tillämpliga delar
handläggas enligt reglerna i rättegångsbalken som mål om åtal för brott för
vilket svårare straff än böter inte är föreskrivet.

9 § Har ändamålet med vilet förfallit, skall vitet
inte dömas ut. Finns det särskilda skäl till det, får vitet jämkas.

Föreligger
i mål om utdömande av vite som avses i 4 § andra stycket flera överträdelser av
förbudet till samtidig bedömning, får ej på en gång utdömas högre belopp än som
har angetts i föreläggandet. När ett beslut i ett sådant mål har vunnit laga
kraft, får vite inte dömas ut för sådana överträdelser av förbudet som har
skett innan målet anhängiggjordes.

Försuttet
vite bortfaller, om talan om dess utdömande inte har delgetls adressaten inom
tvä år från del att vitet försuttits.

Biträde
av polismyndighet

10 §
Myndighet som har att föra talan vid domstol i mål om utdömande

av vite får, om det är nödvändigt med hänsyn till utredningen, anlita

biträde av polismyndighet.

Denna
lag träder i kraft den I januari 1985. Vad som föreskrivs i 6 § gäller dock ej
ifråga om vite som har förelagts före ikraftträdandet.

Prop. 1984/85:96 126

2 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1946:804) om införande av nya
rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs att 18 § lagen (1946:804) om
införande av nya rättegångsbalken skall upphöra att gälla vid utgången av
december 1984.

3 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1976:666) om påföljder och
ingripanden vid

olovligt byggande m. m.

Härigenom föreskrivs att 17, 19 och 20 §§ lagen (1976:666)
om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m. m. skall ha nedan angivna
lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

17 § Föreläggande enligt 15 eller 16 § får förenas med
vite eller med föreskrift att, om föreläggandet ej efterkommes, åtgärden kan
utföras genom byggnadsnämndens försorg på den försumliges bekostnad.

Efterkommes ej föreläggande Efterkommes ej föreläggande

med föreskrift om utförande genom med föreskrift om utförande genom

byggnadsnämndens försorg, skall byggnadsnämndens försorg, skall

nämnden, när ej omständigheterna nämnden, när ej omständigheterna

föranleder annat, besluta alt åtgär- föranleder annat, besluta att åtgär

den skall utföras och hur det skall den skall utföras och hur det skall

• ske. Därvid skall tillses all oskälig ske. Därvid skall tillses att oskälig

kostnad ej uppstår. När skäl är där- kostnad ej uppstår.

////, får i nämndens beslut förord- I beslut om föreläggande enligt

nas, att beslutet skall gälla utan första stycket eller beslut enligt

hinder av att det ej äger laga kraft. andra stycket får förordnas att be

slutet skall gälla utan hinder av att

det inte har vunnit laga kraft.

Kronofogdemyndigheten skall lämna det biträde som behövs
för genomförande av beslut enligt andra stycket.

19 §

Har föreläggande enligt 15 eller Har
föreläggande enligt 15 eller

16 § meddelats någon i egenskap av 16 § meddelats någon i
egenskap av

ägare till viss faslighet och övergår ägare till viss fastighet och övergår

fastigheten till ny ägare, gäller före- fastigheten till ny ägare, gäller före

läggandet i stället mot denne. Ut- läggandet i stället mot denne.//or /

salt vite gäller dock ej mot den nye föreläggandet utsatts löpande vite

ägaren, men byggnadsnämnden får enligt 4 § lagen (1983:000) om viten

sätta ut vite för denne. och har fastigheten övergått genom

köp, byte eller gåva, gäller vitet mot den nye ägaren
räknat från tidpunkten för äganderättsövergång-

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

en, under förutsättning att anteckning om
vitesföreläggandet dessförinnan gjorts enligt 20 §. Annat vite gäller ej mot
den nye ägaren, men byggnadsnämnden får sätta ut vite för denne.

Första stycket äger motsvarande fillämpning, när
föreläggande har meddelats någon i egenskap av tomträttshavare eller ägare av
byggnad på mark som tillhör annan.

20 §

Myndighet
som meddelar föreläggande som avses i 19 § skall genast sända sitt beslut
till inskrivningsmyndigheten för anteckning i fastighetsboken eller
tomträttsboken.

Myndighet
som meddelar föreläggande som avses i 19 § skall genast sända sitt beslut
till inskrivningsmyndigheten för anteckning i fastighetsboken eller
tomträttsboken. Har i föreläggandet utsatts löpande vite, skall även detta
antecknas. Inskrivningsmyndigheten skall genast i rekommenderat brev underrätta
den som senast har sökt lagfart eller inskrivning avförvärv av tomträtt om
anteckningen, om denne ej är föreläggandets adressat.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1985.

4 Förslag till

Lag om ändring i bostadssaneringslagen (1973:531)

Härigenom
föreskrivs att 10 och 13 §§ bostadssaneringslagen (1973:531) skall ha nedan
angivna lydelse.

Nuvarande
lydelse

Förestagen
lydelse

Beslut om uppruslningsåläggande
eller användningsförbud skall genast sändas till inskrivningsmyndigheten för
anteckning i fastighetsboken eller tomlrältsboken. Beslut om uppruslningsåläggande
skall sändas även till byggnadsnämnden.

Beslut
om uppruslningsåläggande eller användningsförbud skall genast sändas till
inskrivningsmyndigheten för anteckning i fastighetsboken eller tomlrältsboken.
Har ett sådant åläggande eller förbud förenats med löpande vite enligt 4 §
lagen (1983:000) om viten, skall även detta antecknas. Inskrivningsmyndigheten
skall genast i rekommenderat brev underrätta den

Prop.
1984/85:96 128

Nuvarande lydelse Föreslagen hdelse

som senast har sökt lagfart eller inskrivning av förvärv
av tomträtt om anteckningen, om denne ej är föreläggandets adressat.

Beslut om uppruslningsåläggande skall sändas även till
byggnadsnämnden.

Har staten eller kommun förvärvat fastighet på vilken
finns lägenhet som avses med uppruslningsåläggande eller användningsförbud,
skall på anmälan av staten eller kommunen göras anteckning i fastighetsboken
eller tomträrisboken att åläggandet eller förbudet förfallit.

13 §' Uppruslningsåläggande, användningsförbud och förbud
enligt 2a § första stycket får förenas med vite.

[/warr vite gäller ej mot ny ägare. Har ett uppruslningsåläggande

I fall som avses i 8 § får dock hyres- eller ett
användningsförbud för

nämnden utsätta vite för denne. enats med löpande vite och övergår

fastigheten på en ny ägare genom köp, byte eller gåva,
gäller vitet mot den nye ägaren räknat från tidpunkten för äganderättsövergången,
under förutsättning att anteckning om vitesföreläggandet dessförinnan gjorts
i fastighetsboken eller tomträttsboken.

Annat vite gäller ej mot ny ägare. I fall som avses i 8 §
får dock hyresnämnden utsätta vite för denne.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1985.

5 Förslag till

Lag om ändring i hälsoskyddslagen (1982:1080)

Härigenom föreskrivs att 18 och 20 §§ hälsoskyddslagen
(1982:1080) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

18 § Miljö- och hälsoskyddsnämnden får meddela de
förelägganden och förbud som behövs för att denna lag eller bestämmelser som
meddelats med stöd av lagen skall efterlevas. I brådskande fall eller när del
annars finns särskilda skäl får ett föreläggande eller förbud meddelas
omedelbart och i

Senaste lydelse 1974:821.

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

andra fall först sedan det visat sig att nämndens råd och
anvisningar ej har följts.

I ett
beslut om föreläggande eller förbud kan nämnden utsätta vite. Vitet får ej förvandlas.

I ett beslut om föreläggande eller förbud kan nämnden
utsätta vite. Frågan om utdömande av vite prövas av allmän domstol. Vitet får
ej förvandlas.

Underlåter någon att vidta en åtgärd som åligger honom
enligt denna lag eller enligt bestämmelser som har meddelats med stöd av denna
lag och efterkommer han inte miljö- och hälsoskyddsnämndens föreläggande om
rättelse, får nämnden förordna om rättelse på hans bekostnad. I brådskande
fall får sådant förordnande.meddelas också utan föregående föreläggande.

20 §

Om miljö-
och hälsoskyddsnämnden i fråga om en fastighet eller byggnad har meddelat
föreläggande eller förbud samt föreläggandet eller förbudet är av störte
betydelse och förenat med ett vite som uppgår till minst ett basbelopp enligt
lagen (1962: 381) om allmän försäkring, får nämnden översända beslutet om
föreläggandet eller förbudet till inskrivningsmyndigheten för anteckning i
fastighetsboken eller tomträttsboken. Har sådan anteckning skett gäller föreläggandet
eller förbudet mot ny ägare av egendomen. Utsatt vite gäller dock inte mot ny
ägare av egendomen, men nämnden får utsätta nytt vite för denne.

Om
miljö- och hälsoskyddsnämnden i fråga om en fastighet eller byggnad har
meddelat föreläggande eller förbud samt föreläggandel eller förbudet är av
störte betydelse och förenat med ett vite som uppgår till minst ett basbelopp
enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring eller med ett löpande vite
enligt 4 § lagen (1983:000) om viten, får nämnden översända beslutet om
föreläggandet eller förbudet till inskrivningsmyndigheten för anteckning i faslighelsboken
eller lomträttsboken. Är föreläggandet förenat med löpande vite, skall även
detta antecknas. Inskrivningsmyndigheten skall genast i rekommenderat brev
underrätta den som senast har sökt lagfart eller inskrivning avförvärv av
tomträtt om anteckningen, om denne ej är föreläggandets adressat.

Har
anteckning enligt första stycket skett, gäller föreläggandet eller förbudet mot
ny ägare av egendomen. Har denne förvärvat fastigheten genom köp, byte eller
gåva, gäller även löpande vite mot honom räknat från tidpunkten för
äganderättsövergången. Annat vite gäller inte mot ny ägare av egendomen, men
nämnden får utsätta nytt vite för denne.

9 Riksdagen 1984/85. 1 saml. Nr 96

Prop.
1984/85:96- 130

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Har ett antecknat föreläggande eller förbud upphävts genom
lagakraflvunnet beslut eller har den åtgärd som avses med föreläggandet
vidtagits eller har ändamålet med föreläggandet förlorat sin betydelse, skall miljö-och
hälsoskyddsnämnden, så snart den fått vetskap om förhållandet, anmäla det till
inskrivningsmyndigheten för anteckning i faslighelsboken eller tomträttsboken.
Om nämnden inte gör anmälan skall länsstyrelsen på ansökan av egendomens ägare
göra sådan anmälan.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1985. I fråga om
vite som har förelagts före ikraftträdandet gäller dock 18 § andra stycket
andra meningen i sin äldre lydelse.

6 Förslag till

Lag om ändring i naturvårdslagen (1964:822)

Härigenom föreskrivs att 39, 39 a och 39 b §§
naturvårdslagen (1964:822) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

39 §'

Har någon överträtt beslut eller föreskrift som avses i 37
§ första stycket 1,2,4,6 eller 8 får länsstyrelsen förelägga honom att
åstadkomma rättelse. Har i fråga om en viss fastighet eller byggnad, anordning
eller anläggning på annans mark ägaren till egendomen begått överträdelsen och
övergår egendomen rill ny ägare, får denne föreläggas att vidta rättelse, om
det inte är oskäligt. Är fråga om överträdelse av beslut eller föreskrift över
vars efterlevnad kommunal nämnd med stöd av överlåtelse enligt 18 b § utövar
tillsyn, tillkommer det i stället nämnden att meddela sådant föreläggande. I
beslut om föreläggande får vite sältas ut. Vidare får tingsrätten meddela
handräckning för att åstadkomma rättelse. Ansökan om handräckning får göras av
allmän åklagare, statens naturvårdsverk, länsstyrelsen, den kommunala nämnd
som handhar nalurvårdsfrågor eller, i fall där kommunal nämnd har att meddela
föreläggande, av den nämnden. Beträffande sådan handräckning finns bestämmelser
i 17 § handräckningslagen (1981:847).

Vid meddelande av föreläggande enligt 17 § första stycket,
20 §, 21 § eller 22 § andra stycket får länsstyrelsen utsätta vite. Efterkoms
ej sådant föreläggande, skall på anmodan av länsstyrelsen kronofogdemyndigheten
föranstalta om att åtgärden vidtages.

Byggnadsnämnden får utsätta vite vid meddelande av
föreläggande enligt 17 § tredje stycket. Hälsovårdsnämnden får utsätta vite
vid meddelande av föreläggande enligt 24 §. Efterkommes ej föreläggandet, äger
vederbörande nämnd låta vidtaga åtgärden på den försumliges bekostnad.

/ beslut om föreläggande som avses i första, andra eller
tredje stycket får förordnas att beslutet skall gälla utan hinder av att det
inte har vunnit laga kraft.

' Senaste lydelse 1982: 1097.

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

Har ett
föreläggande som avses i 39 § första eller andra stycket meddelats någon i
egenskap av ägare till viss fastighet och övergår fastigheten till ny ägare,
gäller föreläggandet i stället mot denne. Utsatt vite gäller dock inte mot
den nye ägaren, men vederbörande myndighet får sätta ut vite för denne.

Har ett föreläggande som avses i 39 § första eller andra
stycket meddelats någon i egenskap av ägare till viss fastighet och övergår
fastigheten till ny ägare, gäller föreläggandet i stället mot denne. Har i
föreläggandet utsatts löpande vite enligt 4 § lagen (1983:000) om viten, och
har fastigheten övergått genom köp, byte eller gåva, gäller vitet mot den nye
ägaren räknat från tidpunkten för äganderättsövergången, under förutsättning
att anteckning om vilesföreläggandet dessförinnan gjorts enligt 39 b §. Annat
vite gäller inte mot den nye ägaren, men vederbörande myndighet får sätta ut
vite för denne.

Första stycket skall också tillämpas när föreläggande har
meddelats någon i egenskap av tomträttshavare eller ägare av byggnad,
anläggning eller anordning på mark som rillhör annan.

39 b §'

Föreläggande
som avses i 39 a § skall genast antecknas i fastighetsboken eller
tomträttsboken. Delsamma gäller beslut om återkallelse av antecknat
föreläggande.

Har antecknat föreläggande upphävts genom lagakraflvunnet
beslut, efterkommits -eller förfallit, skall det antecknas i fastighetsboken.

Föreläggande
som avses i 39 a § skall genast antecknas i fasfighets-boken eller tomlrältsboken.
Har i föreläggandet utsatts löpande vite, enligt 4 § lagen (1983:000) om viten
skall även detta antecknas. Inskrivningsmyndigheten skall genast i rekommenderat
brev underrätta den som senast har sökt lagfart eller inskrivning av förvärv av
tomträtt om anteckningen, om denne ej är föreläggandets adressat.

Har antecknat föreläggande återkallats, upphävts genom lagakraflvunnet
beslut, efterkommits eller förfallit, skall det antecknas i fastighetsboken
eller tomträttsboken.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1985.

Senaste lydelse 1982: 1097. Senaste lydelse 1982: 1097.

7 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar

Härigenom
föreskrivs aU 14 § lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar skall ha
nedan angivna lydelse.

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

Länsrätt prövar

1. mål enligt skarie-, laxerings-,
uppbörds- och folkbokföringsförfattningarna i den utsträckning som är
föreskrivet i dessa författningar,

2. mål enligt socialtjänstlagen

(1980:620), lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om
vård av unga, lagen (1981:1243) om vård av missbrukare i vissa fall, utlänningslagen
(1980: 376), smittskyddslagen (1968:231), lagen (1970:375) om utlämning till
Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård
eller behandling och körkortslagen (1977:477) i den utsträckning som är
föreskrivet i dessa lagar samt mål enligt 21 kap. föräldrabalken,

3. mål enligt lagen (1980:1123) om offentlig insyn i
säkerhetsarbetet vid kärnkraftverken.

2.
mål enligt
socialtjänstlagen (1980:620), lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om
värd av unga, lagen (1981:1243) om vård av missbrukare i vissa fall, utlänningslagen
(1980: 376), smiriskyddslagen (1968: 231), lagen (1970: 375) om utlämning till
Danmark, Finland, Island eller Norge för verkställighet av beslut om vård
eller behandling och körkortslagen (1977:477) i den utsträckning som är
föreskrivet i dessa lagar saml mål enligt 6 kap. 21 § och 21 kap. föräldrabalken,

3.
mål enligt
lagen (1980:1123) om offentlig insyn i säkerhetsarbetet vid kärnkraftverken,

4.
mål som
avses i 6 § första stycket lagen (1983:000) om viten.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1985.

Senaste lydelse 1981:1323.

Prop. 1984/85:96 133

8 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1971:112) om förbud mot oskäliga
avtalsvillkor

Härigenom föreskrivs att 7 § lagen (1971:112) om förbud
mot oskäliga avtalsvillkor' skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

Talan om utdömande av vite Talan om utdömande av vite förs

föres vid allmän domstol av åklaga- vid
allmän domstol av konsument-

re. Sådan talan får väckas endast ombudsmannen
eller, i fråga om

efter anmälan av konsumentom- vitesförbud,
av annan som hos

budsmannen eller, i fråga om vites- marknadsdomstolen
ansökt om för

förbud, annan som hos marknads- budet,

domstolen ansökt om förbudet.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1985. I fråga om
vite som har förelagts före ikraftträdandet gäller dock äldre bestämmelser
fortfarande.

9 Förslag till

Lag om ändring i marknadsföringslagen (1975:1418)

Härigenom föreskrivs att 17 § marknadsföringslagen
(1975:1418) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

17 §

Talan om utdömande äv vite Talan om utdömande av vite förs

föres
vid allmän domstol av åklaga- vid allmän domstol av konsument-

re. Sådan talan får väckas endast ombudsmannen eller, i fråga om

efter anmälan av konsumentom- vite som avses i 5 §, av annan som

budsmannen eller, i fråga om vite hos marknadsdomstolen har ansökt

som avses i 5 §, av annan som hos om förbudet eller åläggandet,

marknadsdomstolen har ansökt om

förbudet eller åläggandet.

Allmänt åtal för brott mot denna lag får väckas
endast.efter anmälan

eller medgivande av konsumentombudsmannen. ., . ■ ,

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1985. I fråga om
vite som har förelagts före ikraftträdandet gäller dock äldre bestämmelser
fortfarande.

' Senaste lydelse av rubriken 1973:878. Senaste lydelse
1972:730.

Prop.
1984/85:96 134

10
Förslag till

Lag
om ändring i konsumentkreditlagen (1977:981)

Härigenom
föreskrivs att 27 § konsumentkreditlagen (1977:981) skall upphöra att gälla vid
utgången av december 1984. I fråga om vite som har förelagts dessförinnan
gäller den upphävda paragrafen dock fortfarande.

11
Förslag till

Lag
om ändring i lagen (1979:1118) om jämställdhet mellan kvinnor och män i
arbetslivet

Härigenom
föreskrivs att 21 § lagen (1979:1118) om jämställdhet mellan kvinnor och män i
arbetslivet' skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

21 §

Talan om utdömande av vite som Talan om utdömande av vite som

har
förelagts enligt denna lag förs har förelagts enligt denna lag förs vid
tingsrätt av allmän åklagare. vid tingsrätt av jämställdhetsom-Sådan talan
får väckas endast efter budsmannen, anmälan av jämställdhetsombudsmannen.

Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1985. I fråga om vite som har förelagts före
ikraftträdandet gäller dock äldre bestämmelser fortfarande.

12
Förslag till

Lag
om ändring i lagen (1980:424) om åtgärder mot vattenförorening från fartyg

Härigenom
föreskrivs au 10 kap. 8 § lagen (1980:424) om åtgärder mot vattenförorening
från fartyg' skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

10
Kap.

8.§
.

Mål
om ansvar för brott som Mål om ansvar för brott som

avses
i denna lag eller om utdö- avses i denna lag eller om ersätt-

mande
av vite eller om ersättning ning för åtgärder som verkställts

för
åtgärder som verkställts enligt enligt 7 kap. 9 § handläggs av tings-

'
Lagen omtryckt 1980:412. Senaste lydelse 1980:412. ' Lagen omtryckt 1983:463.

Prop. 1984/85:96

Nuvarande
lydelse

1
kap. 9 § handläggs av tingsrätt som är behörig domstol enligt rättegångsbalken
eller enligt 336-338 §§ sjölagen (1891:35 s. 1).

135

Föreslagen
lydelse

rätt
som är behörig domstol enligt rättegångsbalken eller enligt 336-338 §§ sjölagen
(1891:35 s. 1).

Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1985. I fråga om vite som har förelagts före
ikraftträdandet gäller dock äldre bestämmelser fortfarande.

13
Förslag till

Lag
om ändring i närradiolagen (1982:459)

Härigenom
föreskrivs att 14 § närtadiolagen (1982:459) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

14 §' Sammanslutningen skall
på uppmaning av närradiomyndigheten tillställa myndigheten sådan inspelning som
avses i 8 § lagen (1982:460) om ansvarighet för närtadio.

Om sammanslutningen
inte rättar sig efter en sådan uppmaning, kan myndigheten förelägga vite. Talan
om utdömande av vite förs vid tingsrätt av allmän åklagare efter anmälan av närradiomyndigheten.

Om sammanslutningen inte
rättar sig efter en sådan uppmaning, kan myndigheten förelägga vite.

Denna
lag träder i kraft den I januari 1985. I fråga om vite som har förelagts före
ikraftträdandet gäller dock äldre bestämmelser fortfarande.

Senaste
lydelse 1982: 1247.

Prop. 1984/85:96 136

14
Förslag till

Lag
om ändring i konkurrenslagen (1982:729)

Härigenom
föreskrivs alt 38 § konkurtenslagen (1982:729) skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

38 §

Talan om utdömande av vite som Talan om utdömande av vite som

förelagts med stöd av
denna lag förs förelagts med stöd av denna lag förs vid ringsrätt av allmän
åklagare. vid ringsrätt av näringsfrihetsom-Sådan talan får väckas endast
efter budsmannen eller, i fräga-om vite anmälan eller medgivande av nä-
som marknadsdomstolen har ålagt ringsfrihetsombudsmannen eller, i på talan
av annan, av denne, fråga om vite som marknadsdomstolen har ålagt på talan av
annan, av denne.

Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1985. I fråga om vite som har förelagts före
ikraftträdandet gäller dock äldre bestämmelser fortfarande.

15
Förslag till

Lag om ändring i lagen
(1984:000) om avtalsvillkor mellan näringsidkare

Härigenom
föreskrivs att 5 § lagen (1984:000) om avtalsvillkor mellan näringsidkare skall
ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

5
§ Förbud skäll förenas med vite, om det inte av särskilda skäl är obehövligt.

Talan
om utdömande av vite förs Talan om utdömande av vite förs

vid
allmän domstol av åklagare. vid allmän domstol av den som an-

sökt omförbudet.

Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1985.

Med
nuvarande lydelse avses lydelsen enligt prop. 1983/84:92.

Prop. 1984/85:96 137

16 Förslag till

Lag om
ändring i lagen (1963:193) om samarbete med Danmark,

Finland,
Island och Norge angående verkställighet av straff m. m.

Härigenom föreskrivs alt 4 § lagen (1963:193) om samarbete
med Danmark, Finland, Island och Norge angående verkställighet av straff m.m.
skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

4 §

Vad i denna lag sägs om böter Vad som i
denna lag sägs om

skall ock gälla vite som förelagts böter skall även
gälla utdömda vipan eller annan till fullgörande av ten som

skyldighet i rättegång. 1. har förelagts part eller annan

till fullgörande av en skyldighet i en rättegång,

2.
här i
landet har förelagts av konsumentombudsmannen, näringsfrihetsombudsmannen
eller marknadsdomstolen,

3.
i
Finland har dömts ut av marknadsdomstolen eller, efter överklagande av ett
avgörande av denna domstol, av högsta domstolen.

Denna lag träder i kraft i förhållande till Finland fyra
veckor från den dag då lagen enligt uppgift på den utkommit från trycket i
Svensk författningssamling saml i förhållande till Danmark, Island och Norge
den dag regeringen bestämmer. I fråga om vite som har förelagts före
ikraftträdandet gäller dock äldre bestämmelser.

Prop. 1984/85:96 138

Innehåll

Propositionen...................................................... .... I

Propositionens
huvudsakliga innehåll ..................... 1

Propositionens lagförslag
..................................... 2

1.
lag om viten................................................... .... 2

2.
lag om ändring i lagen
(1946:804) om införande av nya rättegångsbalken. 4

3.
lag om ändring i lagen
(1976:666) om påföljder och ingripanden

vid
olovligt byggande m.m................................. .... 4

4.
lag om ändring i bosladssaneringslagen
(1973:531). 5

5.
lag om ändring i
hälsoskyddslagen (1982: 1080).... 7

6.
lag om ändring i naturvårdslagen
(1964:822)......... .... 8

7.
lag om ändring i lagen
(1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar 10

8.
lag om ändring i lagen
(1971:112) om förbud mot oskäliga avtalsvillkor 11

9.
lag om ändring i
marknadsföringslagen (1975: 1418)..... 12

10.
lag om ändring i konsumentkreditlagen
(1977:981). .. 12

11.
lag om ändring i lagen (1979:
1118) om jämställdhet mellan kvinnor och män i arbetslivet 13

12.
lag om ändring i lagen
(1980:424) om åtgärder mot vattenförorening från fartyg 13

13.
lag om ändring i närradiolagen
(1982:459) ........... 14

14.
lag om ändring i
konkurrenslagen (1982:729)......... 14

15.
lag om ändring i lagen
(1984:292) om avtalsvillkor mellan näringsidkare 15

16.
lag om ändring i lagen (1963:
193) om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge angående
verkställighet av straff m. m. 15

17.
lag om ändring i lagen (1974:
13) om vissa anställningsfrämjande åtgärder 16

Utdrag
av protokoll vid regeringssammanträde den 20 oktober 1983 17

1
Inledning ........................................................ .. 17

2
Allmän motivering ........................................... .. 18

2.1
Behovet av en reform ................................. 18

2.2
Allmänna principer för en ny
lagstiftning .......... 22

2.3
Vitets adressat .......................................... .. 24

2.4
Vitesbeloppets bestämmande ....................... .. 25

2.5
Löpande vite ............................................... .. 27

2.6
Vitesföreläggande gentemot
fastighetsägare m.fl .. 31

2.7
Utdömande av vite ..................................... .. 36

2.8
Omedelbar verkställighet .............................. .. 41

2.9
Vissa särskilda frågor .................................. .. 43

3
Upprättade lagförslag......................................... 46

4
Specialmotivering ............................................ 46

4.1
Förslag till lag om viten................................. .. 46

4.2
Förslag till lag om ändring i
lagen (1946:804) om införande av nya rättegångsbalken 57

4.3
Förslag till lag om ändring i
lagen (1976:666) om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m.m .. 57

4.4
Förslag till lag om ändring i
bostadssaneringslagen (1973:531). 59

4.5
Förslag till lag om ändring i
hälsoskyddslagen (1982: 1080). . 59

Prop.
1984/85:96 139

4.6 Förslag till lag om ändring i
naturvårdslagen (1964:822) 60

4.7 Förslag till lag om ändring i lagen
(1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar 60

4.8 Förslag till lag om ändring i lagen
(1971: 112) om förbud mot oskäliga avtalsvillkor 60

4.9 Förslag till lag om
ändring i marknadsföringslagen (1975:1418) 60

4.10 Förslag till lagom ändring i konsumentkreditlagen
(1977:981). 60

4.11 Förslag till lagom ändririg i lagen
(1979: 1118) om jämställdhet mellan kvinnor och män i arbetslivet ................................................................................ 61

4.12 Förslag till lag om ändring i lagen
(1980:424) om åtgärder mot vattenförorening från fartyg 61

4.13 Förslag till lag om ändring i närradiolagen
(1982:459) 61

4.14 Förslag till lag om ändring i
konkurrenslagen (1982:729). ... 61

5
Hemställan ................................................................... 62

6
Beslut .......................................................................... 62

Bilaga 1. Sammanfattning av viteskommitléns belänkande 63

Bilaga 2. Viteskommitténs förfaltningsförslag .................. 64

Bilaga 3. De remitterade lagförslagen ............................ 71

Utdrag av lagrådets protokoll den 20 januari 1984 ....... .. 83

Utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 22
november 1984 96

1. Anmälan av lagrådsyttrande m.m................................ 96

2. Förslaget till lag om viten ........................................... 97

2.1 Allmänt .................................................................. 97

2.2 De särskilda lagbestämmelserna ......................... 103

3.
Förslagen till
lagar om ändring i lagen (1976:666) om påföljder och ingripanden vid olovligt
byggande m.m. (LPI), bosladssaneringslagen (1973:531), hälsoskyddslagen (1982:
1080) och naturvårdslagen (1964:822) 108

4.
Förslagen till
lagar om ändring i marknadsföringslagen (1975:1418) och konkurrenslagen (1982:
729) 109

5.
Förslag till
lag om ändring i lagen (1971: 289) om allmänna förvaltningsdomstolar 110

6.
Förslag till
lag om ändring i lagen (1984:292) om avtalsvillkor mellan näringsidkare 110

7.
Förslag till
lag om ändring i lagen (1963: 193) om samarbete med Danmark, Finland, Island
och Norge angående verkställighet av straff m. m........................................ 110

8.
Övriga
lagförslag ....................................................... 110

9.
Ikraftträdande ............................................................ 111

10. Hemställan ................................................................ 111

11. Beslut ........................................................................ 111

Bilaga PM
angående proposition med förslag till lag om viten

m.m.................................................................. 112

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1986