Prop. 1985/86:11

Regeringens proposition 1985/86:11

med förslag till lag om ändring i

högskolelagen (1977:218) 1985/86:11

Regeringen
föreslår riksdagen att anta det förslag som har upptagits i bifogade utdrag av
regeringsprotokoll den 27 juni 1985.

På
regeringens vägnar Ingvar Carlsson

Lena Hjelm-Wallén

Propositionens huvudsakliga linnehåll

I
propositionen föreslås alt högskolelagen (1977:218) skak ändras så, att lärare
inom högskolan i ökad utsträckning får utöva sädana bisysslor inom forskning
och utvecklingsarbete som innebär att de utnyttjar sina speciella ämneskunskaper.
De nya bestämmelserna föreslås träda i kraft den 1 januari 1986.

1
Riksdagen 1985/86. 1 saml. Nr 11

Prop.
1985/86:11 Förslag till

Lag om ändring i högskolelagen (1977: 218)

Härigenom föreskrivs att i högskolelagen (1977:218) skall
införas en ny paragraf, 36 b 8, av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Förestagen lydelse

36 b 8

En lärare vid högskoleenhet, i vars tjänst kan ingå
forskning, får vid sidan av sin tjänst inneha anställning eller uppdrag etter
utöva verksamhet som avser forskning eller utvecklingsarbete inom tjänstens
ämnesområde, om han inte därigenom skadar allmänhetens förtroende för
högskoleenheten. Sådan bisyssla skall hållas klart åtskild från lärarens
tjänsteutövning.

I fråga om bisysslor i övrigt finns bestämmelser i lagen
(1976:600) om offentlig anstäUning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1986.

Utbildningsdepartementet Prop. 1985/86:11

Utdrag
ur protokoll vid regeringssammanträde den 30 maj 1985

Närvarande:
statsrådet Lundkvist, ordförande, och statsråden Feldt, Sigurdsen, Gustafsson,
Leijon, Hjelm-Wallén, Peterson, Andersson, Boström, Bodström, Göransson, Dahl,
R. Carlsson, Holmberg, Hellström, Thunborg, Wickbom

Föredragande:
statsrådet Hjelm-Wallén

Lagrådsremiss med förslag till lag om ändring i högskolelagen
(1977:218)

1 Inledning

Frågan
om högskoleforskares rätt att utöva bisysslor har aktualiserats i flera
sammanhang under det senaste årtiondet. Sålunda berördes bl. a. frågan av
forskningssamverkanskommittén (FOSAM) i belänkandet (SOU 1980:46) Högskolan i FoU-samverkan.
I prop. 1981/82:106, där betänkandet behandlades, uttalade min företrädare att
fastare regler borde anges för forskares rätt att inneha bisysslor och att
dessa regler inte fick hindra den forskning som kunde och borde bedrivas inom
högskolan Ull förmån för t. ex. näringsUvet i en omkringliggande region. Han
nämnde också att frågan var under utredning. Riksdagen fann att detta
utredningsarbete inte borde föregripas genom l.ex. ett uttalande av riksdagen (UbU
1981/82:37 s. 40, rskr 397).

Det utredningsarbete som riksdagen åsyftade bedrevs inom regeringskansliet
av en interdepartemental arbetsgrupp under ledning av rättschefen L. Aspegren.
Utredningen redovisades i en rapport den 11 maj 1983. Arbetsgruppen var enig om
att det saknades skäl att föreslå vare sig generella ändringar i gällande
bestämmelser eller särskilda regler om bisysslor enbart för högskoleområdet.
Arbetsgruppens rapport bör fogas Ull protokollet i detta ärende som bilaga 1.

Med anledning av fortsatta diskussioner inom regeringskansliet om möjligheterna
att göra regeländringar i fråga om högskoleforskares rätt att utöva bisysslor
fick regeringsrådet J. Mueller hösten 1983 i uppdrag att utforma förslag till
nya regler. Mueller redovisade sitt uppdrag i en promemoria den 9 december
1983. I promemorian framlades bl.a. förslag tiU regler för högskoleforskares
rätt att utöva bisysslor. Promemorian bör fogas till protokollet i detta ärende
som bilaga 2.

Promemorian
har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna samt en
sammanställning över remissyttrandena bör fogas tkl protokollet i detta ärende
som bilaga 3.

Prop. 1985/86:11 Vid
beredningen av detta ärende har jag samrått med statsrådet I.

Carlsson
samt med cheferna för jordbraks- och civildepartementen.

2 Gällande ordning

En
utförlig redogörelse för gällande ordning ifråga om högskoleforskares rätt att
utöva bisysslor finns i den tidigare nämnda rapporten (bilaga 1). För sammanhangets
skull skaU jag dock här lämna en kortfattad beskrivning av vad som i dag gäUer.

Högskoleforskares
liksom flertalet statligt anställdas rätt alt utöva bisysslor regleras, dels
genom 6kap. 1 8 lagen (1976:600) om offenUig anställning (LOA, omtryckt
1982:100, ändrad senast 1983:1074), dels genom kollektivavtal.

Enligt
6 kap, 1 8 LOA - som behandlar de s.k. förtroendeskadliga bisyssloma - får en
arbetstagare inle inneha en anställning eller ett uppdrag eller utöva någon
verksamhet som kan rabba förtroendet för hans eller någon annan arbetstagares
opartiskhet eller skada myndighetens anseende. Närmare föreskrifter om detta
förbud meddelas för vissa fall i lag och i övrigt av regeringen.

Den
som bryter mot bisyssleförbudet i 6 kap. 1 8 LOA kan ådömas disciplinpåföljd
eller i allvarliga fall t. o. m. bli uppsagd.

Regeln
i LOA skak ses mot bakgrand av bestämmelsen i 1 kap. 9 8 regeringsformen. Där
stadgas bl. a. alt förvaltningsmyndighet och andra som fullgör uppgifter inom
den offentliga förvaltningen skall iaktta saklighet och opartiskhet (den s.k.
objektivitetsprincipen). Bestämmelsen i LOA har bl. a. till syfte att förhindra
alt en arbetstagare pä grand av sina bisysslor hamnar i en situation där aUmänheten
kan sätta hans opartiskhet i fråga. Den skall även förhindra att allmänhetens
förtroende för hans kollegor eller för själva myndigheten skadas på samma
grund.

Myndigheterna
är skyldiga att generellt informera sina arbetstagare om vilka bisysslor som
enligt myndigheternas bedömande inte är förenliga med 6 kap. 1 8 LOA (37 8 anstäUningsförordningen
1965:601). Denna skyldighet åligger på högskolans område Universitets- och
högskoleämbetet (UHÄ) resp. styrelsen för Sveriges lantbruksuniversitet vad
gäller professorer m.fl. En myndighet skaU även pä begäran av en arbetstagare lämna
denne ett skriftligt besked huravida viss bisyssla enligt myndighetens
bedömning är liUäten eller ej. Sädana besked skaU enligt anställningsförordningen
i regel lämnas av den myndighet som lillsäiter tjänsten. Den slulHga
bedömningen ankommer dock pä arbetstagaren själv, eftersom myndighetsbeskedet
inte är bindande för en eventuell rättslig bedömning av Ullåtligheten.

KokekUvavtalsbestämmelser
finns 18 8 1 och 2 mom. allmänt avlönings-avtalet för statliga och vissa andra
tjänstemän (AST). Enligt första momentet får en statlig arbetsgivare, om
arbetstagarens sätt att utöva sin tjänst ger anledning därtill, avkräva
arbetstagaren uppgift om och i vilken omfattning han innehar bisysslor. Om bisyssloma
inverkar hindrande på tjänsteutövningen, kan arbetsgivaren ålägga
arbetstagaren att upphöra med dem.

Detta moment gäller alltså
de s.k. arbetshindrande bisysslorna. I andra Prop, 1985/86:11 momentet
behandlas s. k. konkurrensbisysslor. Där föreskrivs att arbetstagare vid en
myndighet som bedriver affärs- eller uppdragsverksamhet inte utan medgivande fär
inneha bisysslor inom myndighetens verksamhetsområde eller i övrigt i
förvärvssyfte bedriva verksamhet som berör området. Sådant medgivande lämnas av
regeringen. Om arbetslagaren fått medgivande att bedriva konkurrensbisyssla är
han skyldig att lämna arbetsgivaren uppgift om arten och omfattningen av
bisysslan.

För
överträdelse av bestämmelse i AST kan en tjänsteman ådömas disciplinpåföljd
samt bli skyldig alt betala skadestånd för brott mot kollek-Uvavtal.

Bestämmelsema
i AST har andra syften än de i LOA. De skall förhindra dels att arbetstagaren
ägnar så mycken tid och kraft åt bisysslor att han inte förmår sköta sin staUiga
anställning nöjaktigt, dels att arbetstagaren genom sina bisysslor konkurrerar
med myndighetens ekonomiska verksamhet.

3 Föredraganden

Behovet
av reformer

Det
är självklart ett samhäUsintresse att den kunskap och kompetens som finns i
värt land tas UU vara och utnyttjas på bästa sätt. Inte minst gäller det de
kvalificerade kunskaper som kommer fram som resultat av forskning och
utvecklingsarbete. Medvetenheten är också stor om betydelsen av att la lill
vara forskningens resultat och forskarnas yrkeskunnande. Det knyts i dag stora
förhoppningar till forskningens möjligheter att bidra till lösning av en rad
olika samhällsproblem. Inte minst gäller detta förnyelsen av svensk industri
och därmed en förbättring av den svenska ekonomin.

Ett
genomgående drag i svensk industris utveckling är att den blir aUtmer
kunskapsintensiv. Här kan pekas pä den explosionsartade ulveckUngen inom
exempelvis bioteknik, mikroelektronik, informationsteknik, fiberoptik,
materialteknik, värmeteknik och verkstadsteknik. En sådan utveckling i vårt
land är ofrånkomlig om industrin skall kunna behälla sin ställning i internationeU
konkurrens. Kunskap är på väg alt bli den dominerande konkurrensfaktorn. I den
senaste forskningspropositionen (prop. 1983/84:107, s. 20f) framhölls att detta
bör innebära att Sverige har möjligheter all stärka sin internationella
konkurrenskraft genom att en rad för svensk industri gynnsamma faktorer - god
allmän utbildningsnivå, ett socialt trygghetssystem som ger en stabil grand för
industriell utveckling, etc. - kompletteras med en långsiktig
kompetensuppbyggnad. Det är dä angeläget att forskningens resultat verkligen
kan utnyttjas i företagens förnyelse av produktionen och att överföringen av
kunskap sker så snabbt som möjligt. Det innebär att uppmärksamheten kommit att
rikta sig mot bl.a. högskolan och dess möjligheter att bidraga i della
sammanhang.

Företagen
blir i takt med sin egen ökade FoU-satsning alltmer beroende av högskolans
grundläggande kompetens och kompetensutveckling. Om

Prop.
1985/86:11 företagen inte kan förlita sig på att det inom landet finns den
forsknings-kompelens som behövs, ökar risken att de flyttar sina utvecklingsinriktade
enheter och resurser utomlands. En samverkan mellan näringslivet och den
forskning som bedrivs inom högskolan är i detta läge av stort värde för samhället
som helhet.

Högskolan
har på senare år getts en mer akUv roll när det gäller både att

la fram ny kunskap av intresse för olika delar av samhället och att föra ut

sådan kunskap till prakUsk tiUämpning. 13 8 högskolelagen (1977:218)

sägs: "Forskningen inom högskolan skaU syfta till alt vinna ytterligare

kunskaper och till alt finna vetenskaplig grund för utbildning och annan

verksamhet." 1 1982 års forskningsproposition poängterades att formule

ringen "..,. skall syfta till att finna vetenskaplig grund för
.... annan

verksamhet"
lägger ett ansvar på högskolan att pröva föratsättningarna att ta emot
forskningsuppdrag från utomstående intressenter (prop. 1981/82:106 s, 69),

Tik
verksamheten inom högskolan hör också, enligt 6 8 högskolelagen, att sprida
kännedom om forskning och utvecklingsarbete. Kännedom skall också spridas om
vilka erfarenheter och kunskaper som har vunnits och om hur dessa erfarenheter
och kunskaper skall kunna tillämpas.

Högskolan
har i dag en mängfasetterad verksamhet där den externt finansierade
verksamheten utgör ett vitall inslag. Högskolan har samtidigt unika uppgifter i
fråga om främst den inomvetenskapligt motiverade forskningen och i fråga om
utbildningen. Samarbetet mellan högskolan och externa intressenter, l.ex. inom
näringslivet, måste utformas pä ett sådant sätt att högskolans möjligheter att
fullgöra sina traditionella uppgifter inom de senare områdena inte äventyras.

En
rimlig balans meUan högskolans olika uppgifter uppnås inte i första hand genom
centralt utformade regler. Det måste ytterst ankomma på berörda lokala
högskolemyndigheter alt svara för de avvägningar som här erfordras. De organ
som har ansvar för planering och ledning av verksamheten inom högskolan måste
därför ha överblick över hur bl. a. den industriellt motiverade forskningen
påverkar dels forskningen i övrigt, dels utbildningen. Varje samarbelsprojekt
med en utomstående intressent måste således på ett rimUgt sätt kunna inordnas
i högskolans verksamhet, där såvitt gäller vetenskaplig verksamhet främst den inomvetenskapligt
moU-verade forskningen och forskarutbildningen svarar för kontinuitet och kompetensuppbyggnad.

Samarbetet
mellan högskola och näringsliv kan ha skilda organisatoriska former. I 1982 års
forskningsproposition angavs tre huvudformer:

-
uppdrag från näringslivet som
utförs inom de reguljära institutionerna,

-
SärskUda inrättningar inom
högskolan,

-
från högskolan fristående
organ, l.ex. stiftelser med högskoleenheter som huvudmän.

Högskolan har i växande
omfattning anlitats för uppdragsforskning, som

innebär att forskningsuppdrag utförs av en forskare inom hans tjänst vid

högskoleenheten och inom enhetens organisation. Avtal skall därvid upp

rättas mellan högskoleenheten, uppdragsgivaren och forskaren (treparts-

6 avtal) enligt rikUinjer som angetts av UHÄ.

En
rad forskarbyar och teknik- och irinovationscentra för samarbete Prop.
1985/86:11 mellan högskola och omvärld har kommit lill under de senaste åren. Teknikcentrum
vid universitetet i Linköping är ett exempel på att verksamhet har
organiserats i form av en särskild inrättning inom högskolan. I anslutning till
bl. a. Chalmers tekniska högskola och universitetet i Lund har verksamhet
organiserats i form av stiftelser.

Forskningsrådsnämnden
har den 31 januari 1985 fält i uppdrag att genomföra en analys och
kartläggning av samverkan mellan näringslivet och högskolan.

Den
författningsmässiga regleringen av högskolans verksamhet medger en betydande variaUon
när det gäller formerna för forskningssamverkan inom högskolans ram. Det bör
vara möjHgt att inom ramen för gäUande regler tillgodose de flesta krav som kan
bli aktuella i samband med en sädan samverkan.

Uppdragsforskning
är den hkUlls dominerande samverkansformen mellan högskola och näringsliv.
Genom uppdragsforskning breddas valet av problem att behandlas inom högskoleforskningen.
Den nära kontakt med företagen och för dem aktueUa frågor som ges inom
uppdragsforskningens ram torde också innebära en sUmulans och källa till
inspiration inte bara för dem som direkt utför ett uppdrag utan för högskolan i
stort. Uppdragsforskning har även en central betydelse för högskolans
utveckling på sikt och dess möjligheter att bidra till förnyelsen i svensk
industri.

Omfattningen
och inriktningen av ett projekt har givetvis betydelse vid valet av form för
samverkan. Med hänsyn tiU högskolans eget intresse av utbyte av
forskningssamverkan utgår jag ifrån att uppdragsforskning även fortsättningsvis
kommer att vara den dominerande formen för samverkan meUan högskola och
näringsliv. Det kan dock finnas fall - särskilt inom teknik och naturvetenskap
- där en lämpligare lösning är att forskaren vid sidan av sin tjänst engageras
i att la fram eller tillämpa kunskaper av betydelse för l.ex. industriell
produktion. Exempel på sådana insatser är vetenskaplig rådgivning, uppdrag av
begränsad omfattning och uppdrag av sädan karaktär att de inte - med hänsyn
till vad som är högskolans egentliga uppgifter — lämpligen bör bedrivas inom
högskolan. En vidgad rätt till innehav av bisysslor avseende forskning och
utvecklingsarbete (FoU-bisysslor) kan därför utgöra ett bra komplement tiU de
redan existerande samverkansformerna.

För
närvarande gäller för lärarna inom högskolan samma regler i fråga om bisysslor
som för statligt anstäUda i övrigt. Det allmänna intresset av att snabbt och
smidigt kunna utnyttja forskningsresultat och forskarnas kunnande i olika delar
av samhället motiverar, enligt min mening, vissa särskilda regler för dem som
inom högskolan arbetar med forskning. Jag kommer i det följande att lägga fram
förslag till sådana regler för högskolelärares bisysslor.

Sädana
bisysslor som anknyter tiU arbetsgivarens, dvs. högskoleenhe

tens, verksamhet blir ofta att bedöma som förtroendeskadliga enligt LOA

och därmed som olUlåtna. Samtidigt är det uppenbart att det är just de

speciella kunskaper som en högskolelärare har inom ämnesområdet för sin

tjänst som uppdragsgivaren viU fä del av. Det blir således fråga om en '

Prop.
1985/86:11 bisyssla inom ett område som nära anknyter tUl innehållet i
tjänsten. Den arbetsgrupp, som jag nämnde tidigare, fann i sin analys av
gällande beslämmelser bl. a. att en forskares konsultuppdrag som innefattar
ett djupare engagemang hos uppdragsgivaren ofta måste bedömas som otillåtet om
uppdragsgivarens verksamhetsområde sammanfaller med verksamhetsområdet för den
institution som vederbörande är knuten till. Att bedriva ekonomisk verksamhet
med anknytning till den egna insUtutionens verksamhetsområde kan vidare enligt
gruppen lätt ses som förtroendeskadligt. Det är således enligt grappens rapport
tveksamt om det är tillåtet för en forskare alt, i eget namn eUer genom bolag,
ägna sig åt produktiv verksamhet som har anknytning Ull institutionens
verksamhetsområde.

Trots
de restriktioner som gäUande ordning således innebär fmns det anledning att
anta att FoU-samverkan på bisysslebasis är tämligen omfattande. Att samverkan
kan bedrivas pä bisysslebasis är av särskild betydelse för att
högskoleforskarnas kunskaper och erfarenheter skall kunna tas i anspråk av
utomstående även för mindre omfattande uppdrag såsom t. ex. vetenskapHga
konsultationer. Ofta kan sådana uppdrag fungera som inledning lill mera
omfattande FoU-samverkan mellan högskolan och en utomstående uppdragsgivare. Bisysslemöjligheten
är därför av stor betydelse som en praktisk väg att främja att
forskningsresultat frän högskolan omsätts i praktisk tillämpning.

Av
vad jag nu har anfört framgår att högskoleforskares möjlighet att utöva
bisysslor är ett viktigt komplement till övriga former för FoU-samverkan. SamUdigt
kan det konstateras att de nuvarande reglerna för bisysslor i LOA ofta lägger
hinder i vägen för en önskvärd samverkan. Mot denna bakgrand anser jag den
gällande offenlligrättsliga ordningen för statsanställdas rätt lill bisysslor
vara mindre lämplig sävkt gäller högskoleområdet. Högskoleforskares rätt att
utöva bisysslor bör enligt min mening regleras på ett mer ändamålsenligt sätt.

Högskoleforskares
bisysslor

Jag
skall nu redogöra för mina överväganden rörande närmare föratsättningar att
införa vidgade möjligheter för högskoleforskare att utöva bisysslor saml
redovisa förslag till en sådan reglering. Jag utgår härvid från det förslag
till reglering av frågan som utarbetats av regeringsrådet J. Mueller. Som
bakgrund lik mina överväganden lämnar jag först en kortfattad redogörelse för
utredarens förslag. För en fullständig redovisning av förslaget hänvisar jag
till den Udigare nämnda promemorian (bilaga 2).

Utredaren
föreslår alt i högskolelagen införs en bestämmelse som ger

högskolelärare och innehavare av forskningstjänster inom den staUiga

delen av högskolan rätt att utöva bisysslor inom ämnesområdet för sina

respektive tjänster. Dessa bisysslor benämns av utredaren ämnesbundna

bisysslor. Rätten att ha ämnesbundna bisysslor skulle i princip vara obe

gränsad. I syfte att trygga kravet pä opartiskhet och sakHghet bör det

emellertid enligt utredaren i högskoleförordningen (1977:263) föreskrivas

att högskolestyrelsen skak verka för att bisysslor utförs så att de inte

8 skadar högskolans anseende och inte heller rubbar
förtroendet för lärarnas

opartiskhet i
tjänsteutövningen. Styrelsen bör enligt utredaren inte verka Prop.
1985/86:11

genom påbud och ålägganden
utan genom samråd och rådgivning. För att

styrelsen skaU kunna
utföra denna uppgift bör den enligt förslaget ges

befogenhet att, om
särskilda skäl föreligger, ålägga en forskare att uppge

om han innehar bisysslor
och i så fall vad dessa avser. Någon befogenhet

för högskolestyrelsen
eller annan att ålägga en forskare alt upphöra med

ämnesbunden bisyssla pä
grand av att den skadar högskolans anseende

eller rabbar förtroendet
för tjänsteutövningen föresläs däremot inte.

Den
enda begränsning som enligt utredarens förslag skulle gälla för ämnesbundna
bisysslor är den som följer av avtalsbestämmelsen 18 8 1 mom. AST. Denna
bestämmelse tar främst sikte på bisysslornas omfattning och innebär att
bisysslor inte får vara sä omfattande eller krävande att de verkar hindrande på
den ordinarie tjänsteutövningen.

Vidare
bör det enligt utredarens förslag i högskoleförordningen föreskrivas att en
högskoleforskare skall hålla sina bisysslor klart åtskUda från tjänsteutövningen
samt att forskaren inte utan Ullstånd fär utöva dem inom högskolans lokaler
eker pä annat sätt utnyttja högskolans resurser.

Beträffande
bisysslor som inte berör tjänstens ämnesområde, föreslär utredaren ingen
ändring av gällande regler. Rätten att ha sådana bisysslor skulle således
enligt förslaget aktjämt regleras av nuvarande föreskrifter i LOA och
kollektivavtal.

Utredaren
föreslår även att vissa regler rörande högskoleforskares rätt att äta sig
uppdragsforskning samt formerna därför skall införas i högskoleförordningen.

Flertalet
remissinstanser har i princip UUstyrkt förslaget, dock i vissa faU med
påpekanden rörande detaljer.

Kritiska
röster har emellertid också höjts. Justitiekanslern (JK), statens arbetsgivarverk
och forskningsinstitutet för atomfysik har sålunda avstyrkt att en
särreglering införs för högskoleforskares rätt att ha bisysslor. Riksdagens
ombudsmän, riksrevisionsverket och försvarets forskningsanstalt har närmast
intagit den ståndpunkten att frågan inte blivit tillräckligt belyst och därför
bör utredas ytterligare innan några ändringar av rätten alt utöva bisysslor
beslutas.

JK
är den remissinstans bland dem som avstyrkt förslaget som mest ingående
redovisat kritik mot förslaget. Jag skall därför här närmare redogöra för JK:s
yttrande.

JK
pekar på att bestämmelsen i 6 kap. 1 8 LOA är av grundläggande

rättssäkerhetsbetydelse. Den finns för att ge skydd åt den i 1 kap. 9 8

regeringsformen fastlagda principen att saklighet och opartiskhet skall

iakttas inom ak offenUig förvaltning. Denna princip skiljer på ett avgöran

de sätt den offentliga förvaltningen från privat verksamhet. Bestämmelsen

i LOA är visserligen av växlande betydelse för olika offentliga tjänster men

bör enligt JK tillämpas utan undantag. JK menar även all det är viktigt att

förtroendet upprätthåUs för den forskning som bedrivs inom högskolan.

Den föreslagna regleringen är inte ägnad att lika starkt väma om detta

förtroende som den nuvarande. Om den föreslagna ordningen genomförs

skulle detta vidare enligt JK innebära att ett genombrott skett i den regle

ring som är avsedd att skydda förtroendet för tjänstemännens opartiskhet. S

Prop.
1985/86:11 Detta vore enligt JK myckel olyckligt, eftersom det skulle kunna
leda till alt andra tjänstemannagrupper kan komma att kräva särreglering för
sin del.

För
egen del gör jag följande bedömning beträffande föratsättningarna för att
genomföra en särreglering för högskoleområdet.

Högskoleenheterna
uppvisar i många avseenden särdrag jämfört med andra myndigheter. Högskolans
uppgifter enligt högskolelagen är att bedriva utbildning, forskning och
utvecklingsarbete. Dessa verksamheter skiljer sig självklart frän den typiska
verksamheten vid andra staUiga myndigheter. De aktiviteter som förekommer inom
högskolan består huvudsakligen i vad som inom förvaltningsrätten brakar
betecknas som faktiskt handlande, till skUlnad från handläggning av ärenden.
Rättssäkerhetsaspekterna gör sig inte Hka starkt gällande inom sådana
verksamheter som inom typisk myndighetsverksamhet. Della har bl. a. kommit lill
uttryck genom att förvaltningslagen (1971:290) inte är tillämplig vid faktiskt
handlande. Givetvis gäller regeringsformens krav pä opartiskhet och saklighet
även den statliga verksamhet som bedrivs inom högskolan. Det kan dock vara
svårt att närmare precisera den reella innebörden av dessa krav med avseende på
högskoleuppgifter som konstnärligt utvecklingsarbete och forskning.

Att
opartiskhet och sakHghet skaU iakttas vid offentlig förvaltning har pä grund av
rättssäkerhetsaspekterna särskild tyngd när det är fråga om myndighetsutövning,
dvs. när myndighet bestämmer för enskUd om förmån, skyldighet eller liknande.
Högskoleenheten och dess anställda har endast i mindre utsträckning myndighetsutövande
funktioner. Självklart fattas förvaltningsbeslut i t, ex, liUsättnings- eller
resursfördelningsärenden men inom själva forskningen, som del här närmast är
fråga om, förekommer knappast inslag av myndighetsutövning. Det bör därtill anmärkas
att i den mån som en högskolelärare inom ramen för sin tjänst utövar myndighet eUer
i övrigt handlägger förvaltningsärenden så är förvaltningslagen tUlämplig, vUket
bl. a. medför att dess jävsregler skall iakttas.

När
det gäller de anställdas ställning skiljer sig också högskoleenheterna i vissa
avseenden frän andra myndigheter. Den som forskar inom högskolan intar således
en särställning på grund av den i 14 8 högskolelagen fasUagda principen om
forskningens frihet. Denna innebär l.ex, all en professor har frihet att såvitt
det gäller hans egen forskning själv välja forskningsobjekt. Högskoleforskarens
särställning har även kommit tik uttryck bl. a. däri att han genom en
undantagsregel i lagen (1949:345) om rätten till arbetstagares uppfinningar,
tik skillnad från andra arbetstagare med liknande arbetsuppgifter, har rätt lill
patenterbara uppfinningar som framkommit genom verksamhet i tjänsten.

Det
kan således konstateras att högskoleenheterna och deras anställda

på grund av arten av den verksamhet som bedrivs inom högskolan intar en

delvis speciell ställning jämfört med flertalet förvaltningsmyndigheter och

deras anställda. Rättssäkerhetsaspekterna är beträffande en stor del av

verksamheten i högskolan inle så påtagliga. Det krav på opartiskhet och

saklighet som bör ställas på forskningen har sin bakgrand i vetenskapliga

10 värderingar och ideal och har därför en annan
utgångspunkt och ett annat

syfte
än regeringsformens krav pä opartiskhet och saklighet. Såvitt avser Prop.
1985/86:11 forskningen måste därför enligt min uppfattning detta krav i första
hand upprätthållas med andra medel än lagregler.

Jag
anser mot denna bakgrund att - även med beaktande av de synpunkter som JK
anfört - övervägande skäl talar för en särreglering beträffande
högskoleforskares rätt att utöva bisysslor avseende forskning och
utvecklingsarbete inom tjänstens ämnesområde. Beträffande de farhågor som JK
har gett uttryck för, nämligen att en särreglering inom högskoleområdet skulle
kunna medföra krav på motsvarande särreglering frän andra grupper, viU jag
betona den särställning som forskning och därmed jämförbar verksamhet inom
högskolan i praktiken intar inom de staUiga myndigheternas verksamhet totalt
sett. Jag vill också slå fast att den särreglering som jag nu kommer att
föreslå för högskoleområdet skall ses mot bakgrand av del allmänna intresset av
ett stärkt FoU-samarbete mellan högskolan och näringslivet och inte i sig är
avsedd att bereda högskoleforskare förmåner jämfört med andra stalsanstäUda.

Jag
föreslår mot denna bakgrand att det i högskolelagen införs en bestämmelse som
ger högskoleforskare rätt att såvitt avser forskning och utvecklingsarbete
utöva bisysslor inom ämnesområdet för sin tjänst. Jag är emeUertid inte beredd
att förorda att denna rätt i enlighet med utredarens förslag görs helt
obegränsad. Det bör således inte fä komma i fråga att någon utövar en bisyssla
som skadar allmänhetens förtroende för högskoleenheten. Detta bör framgå av
lagtexten. Jag skall nu något redogöra för vkka bisysslor som bör anses som
förtroendeskadliga.

Såvitt
gäller den förvallningsverksamhet som förekommer inom högskolan måste skyddet
för objektivitetsprincipen upprätthäUas, Ett skydd för att denna princip
verkligen följs erbjuder i första hand förvakningslagens jävsregler.

Jävsreglerna
medför att en lärare, som pä grand av bisyssla är jävig i ett visst
förvaltningsärende, inte får delta i handläggningen av detta. Det ankommer i
första hand på läraren själv att anmäla jäv. Varje lärare som innehar bisyssla
måste därför vara extra uppmärksam pä eventueka jävssituationer, I detta
sammanhang bör betonas vikten av information och utbildning rörande dessa
frågor.

Med
hänsyn till det skydd för objektivitetsprincipen, som förvaltningslagen ger,
bör en bisyssla, som medför att läraren som utövar bisysslan kan drabbas av
jäv, trots della kunna lUlåtas,

En
bisyssla kan även vara av den arten att den leder till att allmänheten

inte bara sätter i fråga lärarens opartiskhet utan även hans kollegors. Även

i sådana fall, dvs. när andra arbetstagare drabbas av misstanke om partisk

het på grund av en lärares bisysslor, erbjuder förvaltningslagens jävsregler

(närmast bestämmelsen om deUkatessjäv) ett visst skydd för att regerings

formens krav på opartiskhet iakttas vid handläggningen av förvaltningsär

enden. Lärare vid en högskoleenhet skall emellertid inte behöva drabbas

av jäv på grand av en kollegas bisysslor. Innehav av sädana bisysslor som

får tkl följd att någon annan vid enheten drabbas av jäv medför inte bara en

olägenhet för den drabbade utan fär antas skada förtroendet för högsko

leenheten. Därför bör sådana bisysslor inte vara tUIätna. Det är också 11

Prop.
1985/86:11 tänkbart att en lärares bisyssla skadar förtroendet för
högskoleenheten ulan att någon arbetstagare direkt drabbas av jäv. Även i ett
sådant fall bör bisysslan vara otillåten som förtroendeskadlig.

Alt
en lärares bisyssla är av det slaget all den leder till all någon annan än den
som utövar bisysslan drabbas av jäv måste vara sällsynt. En lärares bisyssla -
även om den innefattar ett ekonomiskt engagemang - kan inte i allmänhet ha
sådana följder. Vid bedömningen om en viss bisyssla skadar förtroendet för
högskoleenheten pä della sätt måste särskild hänsyn tas till om bisysslan
innefattar ett stort ekonomiskt engagemang för läraren. Om en lärare l.ex. har
ett avgörande inflytande över en rörelse som bedriver verksamhet inom hans
institutions ämnesområde, är risken för att förtroendet för högskoleenheten
skall skadas påtaglig. Även lärarens tjänsteställning måste beaktas. Sålunda
är sannolikheten större för att en bisyssla skall medföra förtroendeskada om
läraren genom sin stäUning har ett stort inflytande över verksamheten inom
högskoleenheten. Också det förhållandet att ett betydande antal av lärarna vid
en institution genom bisysslor har ett gemensamt ekonomiskt engagemang utanför
högskoleenheten kan i vissa fall, även om inte någon av lärarna intar en
ledande stäUning vid institutionen, tänkas ge upphov till misstanke om att
detta engagemang fär påverka inriktningen av verksamheten vid insUtutionen,
Lärarnas bisysslor bör i sädana faU vara otillåtna.

Jag
vill i detta sammanhang påpeka att det självklart ankommer på berörda
högskolemyndigheter att verka för att bisysslor får en sådan karaktär,
utformning och omfattning att de inte medför men för verksamheten inom
högskolan. Ytterst vilar ansvaret härför på högskolestyrelsen. En viktig
uppgift i detta sammanhang för högskolestyrelsen är att följa upp i vilken
utsträckning som högskoleenhetens lärare utövar bisysslor samt hur dessa
inverkar på verksamheten vid enheten. Särskilda problem kan uppstå när en
lärare vid sidan av sin tjänst inom högskolan driver eget företag. Engagemanget
i det egna företaget kan inverka pä möjligheterna att fullgöra de med tjänsten
förknippade åliggandena. Vidare kan i dessa fall särskild uppmärksamhet behöva
ägnas konsekvenserna för förtroendet för högskoleenheten. Det är därför viktigt
att högskolan utnyttjar de instrument som står arbetsgivaren till buds för att
ge överblick över bisyssleverksamheten. Som framgått av vad jag Udigare sagt
kan myndigheterna under vissa föruisättningar avkräva arbetstagaren uppgifter
om bisysslor och även ålägga arbetstagaren att upphöra med bisysslorna.

Om
det vid en högskoleenhet uppmärksammas att en forskare har bi

sysslor som bedöms som otklåtna bör i första hand rättelse åstadkommas

genom samtal och rådgivning. SkuUe ett sådant förfarande inte leda till

bättring, kan med stöd av 10 kap. 1 S LOA sanktioner i form av disciplin

påföljd riktas mot den felande. De påföljder som kan komma i fråga är

varning eller löneavdrag. I extrema fall kan t. o. m. uppsägning eller möjli

gen avskedande komma i fråga. Arbetstagaren kan söka ändring i högsko

leenhetens beslut om disciplinpåföljd etc. i den ordning som föreskrivs i

lagen (1974:371) om rättgängen i arbetstvister.

Av lagtexten bör framgå att en bisyssla skall hållas klart åtskild frän

12 lärarens tjänsteutövning. Häri ligger bl. a. att
högskoleenhetens personella

eller materiella resurser
inte fär utnyttjas pä ett oUllbörligt sätt för bisyss- Prop. 1985/86:11 lor.
I den män en lärare fär tillstånd att utnyttja högskolans resurser vid utövande
av bisyssla skall högskolan självklart kräva full kostnadstäckning enligt
gängse principer.

Jag
delar utredarens bedömning att de nya bisysslereglerna endast bör avse
bisysslor inom områden där forskaren kan utnyttja den speciella kompetens som
han har inom ämnesområdet för sin tjänst, av utredaren benämnda ämnesbundna
bisysslor. Jag anser därutöver, med hänsyn tiU syftet bakom mitt förslag, att
de nya reglerna bör begränsas pä så sätt att de endast omfattar bisysslor som
avser forskning eUer utvecklingsarbete, FoU-bisysslor. I mitt lagförslag har
begränsningarna kommit till uttryck genom formuleringen som avser forskning
eller utvecklingsarbete inom tjänstens ämnesområde. De bisysslor som avses är
närmast t, ex, rådgivning i vetenskapliga frågor eller andra konsultuppdrag
inom tjänstens ämnesområde. Även produkUon i egen regi som grandar sig pä
forskarens uppfinningar inom ämnesområdet eller pä av honom utvecklade produktionsmetoder
bör anses höra hit, Ledamotskap i styrelse för ett bolag, vars verksamhet
anknyter till forskarens ämnesområde, bör normak kunna betraktas som en ämnesbunden
FoU-bisyssla, Uppdrag som forskaren har mera på grand av sin allmänna och
mindre på grand av sin ämnesspecifika kompetens bör däremot i allmänhet inte
anses falla inom bestämmelsens Ullämpningsomräde utan fär bedömas enligt LOA,
Rena undervisningsuppdrag kan inte heller normalt anses utgöra en FoU-bisyssla,

I
likhet med utredaren anser jag att den utökade rätten att utöva bisysslor bör
omfatta samtliga lärare inom den statliga högskolan i vars tjänst kan ingå
forskning, TUl denna grupp hör också vissa tjänster inom Sveriges lantbraksuniversitet,
bl, a, ijänster som statsagronom, statshortonom, statsveterinär och biträdande
statsveterinär.

Syftet
med att i ökad omfattning tillåta FoU-bisysslorna är att på bästa sätt ta Ull
vara den samhälleliga resurs som finns i den högt kvalificerade och specialiserade
kompetensen hos högskolans lärare. Med hänsyn tiU delta syfte finns del inte
anledning att utvidga rätten tkl bisysslor tik t, ex, innehavare av sädana ijänster
inom högskolan med vilka följer skyldighet att biträda vid forskning.

Begreppet
tjänstens ämnesområde bör i detta sammanhang närmast bestämmas utifrån den i
vederbörlig ordning fastställda tjänstebeskrivningen för den tjänst som
läraren innehar.

Alt avgöra om en viss
bisyssla skall betraktas som ämnesbunden

FoU-bisyssla eller inte torde i aUmänhet inte vålla större problem. Det kan

dock länkas fall där det för forskaren själv är svårt att göra denna bedöm

ning, samtidigt som svaret på den frågan kan bli avgörande för om det är

tillåtet för forskaren att utöva bisysslan i fråga. Forskaren bör därför ha

rätt att fä ett skriftligt besked av arbetsgivaren om en viss bisyssla enligt

arbetsgivarens bedömning är alt anse som en ämnesbunden FoU-bisyssla

och i så fall om den är tillåten med hänsyn till kravet på att bisysslan inte

får skada förtroendet för högskoleenheten. Arbetstagarna är enligt gäUan

de ordning berättigad att få motsvarande besked om huravida bisysslor är

förenliga med 6 kap, 1 S LOA, Enligt 37 S anställningsförordningen jäm- 13

Prop.
1985/86:11 förd med 21 kap. 2 8 högskoleförordningen ankommer det såvitt gäller
del stora flertalet arbetstagare vid högskoleenhet på rektorsämbetet att lämna
sådant besked. Det bör därför även ankomma på rektorsämbetet att lämna
motsvarande besked i fråga om ämnesbundna FoU-bisysslor. En bestämmelse om
detta bör tas in i högskoleförordningen och i förordningen (1977:344) för
Sveriges lantbruksuniversitet. Sådana besked bör liksom enligt nuvarande
ordning vara överklagbara. Ett besked bör inte vara bindande vid en senare
rättslig prövning av påföljd för innehav av en otillåten bisyssla. Det bör dock
därvid kunna tillmätas stor betydelse.

Regeringen
har genom 38 8 högskolelagen bemyndigats alt, beträffande ämne som behandlas i
högskolelagen, själv eller genom myndighet som regeringen bestämmer meddela
ytterligare föreskrifter. Paragrafen innebär såvitt nu är i fråga att
regeringen eller den myndighet som regeringen utser kan meddela de ytterligare
föreskrifter som behövs angående vad som skall iakttas vid utövande av
ämnesbundna bisysslor. Jag har för avsikt att återkomma till regeringen med
förslag om ändringar i högskoleförordningen av innebörd att
högskolemyndigheterna skall lämna information och rådgivning om bisysslor och,
pä den anställdes begäran, skriftligt besked huruvida viss bisyssla bedöms som
tilläten. Jag har i denna fråga samrätt med chefen för jordbruksdepartementet
som avser att föreslå regeringen motsvarande ändringar i förordningen för
Sveriges lantbruksuniversitet.

När
det gäller att ange vilken typ av verksamhet som skall anses utgöra en
bisyssla, har jag i mitt lagförslag använt samma formulenng som i 6 kap, 1 S
LOA, nämligen inneha anställning eller uppdrag etter utöva verksamhet. Någon ändring
av begreppet är inte åsyftad och för dess närmare innebörd hänvisar jag därför
Ull vad som anförts därom i förarbetena Ull paragrafen (prop, 1970:72, även SOU
1969:6),

I
den av utredaren föreslagna lagtexten finns intaget en SärskUd föreskrift om
att bestämmelser som begränsar omfattning av lärares rätt att utöva bisysslor
finns i kollektivavtal. Flera remissinstanser har satt i fråga formuleringen av
denna föreskrift.

Frågor
om arbetstagares rätt alt utöva bisysslor rör förhållandet mellan arbetstagare
och arbetsgivare och kan inom del statliga området därför bli föremål för avlalsreglering,
i den mån frågorna inle reglerats genom tvingande författning. Jag finner mot
denna bakgrand att del är överflödigt och mindre lämpligt alt i lagtexten särskilt
anmärka all sådana begränsningar förekommer. Det finns dock anledning att här
något beröra vissa begränsningar av rätten att utöva ämnesbundna bisysslor som
följer av gällande kolleklivavlalsbestämmelser,

I
AST första momentet 8 8 anges att tjänsteman är skyldig alt på anford-ran lämna
uppgift Ull arbetsgivaren om och i vilken omfattning han innehar bisysslor.
Arbetsgivaren får avkräva sådan uppgift endast om tjänstemannens sätt all
sköta sin tjänst ger anledning därtill. Arbetsgivaren kan vidare ålägga
tjänstemannen att upphöra med bisysslor om de hindrar hans tjänsteutövning.

Bestämmelsen torde ha Ull
syfte att förhindra att en tjänsteman åtar sig

bisysslor av en sådan
omfattning att de utgör ett hinder för honom att sköta

14 sin tjänst. Ett problem i detta sammanhang inom högskoleområdet är att

det
för vissa lärartjänster inom högskolan f, n, - t, o, m. den 30juni 1986 - Prop.
1985/86:11 saknas arbetstidsbestämmelser i kollektivavtal. Som jag anmält i
propositionen om ny arbets- och tjänsteorganisation för lärare i den staUiga
högskolan har emeUertid parterna inom det statliga avtalsområdet enats om att ersätta
nuvarande reglering av lärares arbetstid - som enbart avser undervisningsskyldigheten
för olika lärarkategorier — med en bestämd årsarbetstid (prop. 1984/85:57
bilaga 3). Avtalet i denna del skall träda i kraft samtidigt som den nya
arbets- och tjänsteorganisaUonen genomförs, dvs. den 1 juli 1986,

4 Upprättat lagförslag

I
enlighet med vad jag nu har anfört har inom utbildningsdepartementet upprättats
ett förslag tUl lag om ändring i högskolelagen (1977:218), Förslaget bör fogas
till protokollet i detta ärende som bilaga 4\

5 Hemställan

Jag
hemställer att lagrådels yttrande inhämtas över lagförslaget.

6 Beslut

Regeringen
beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.

'
Bilagan har uteslutits här. Frånsett några redaktionella ändringar är förslaget

likalydande
med det som är fogat till propositionen, 15

Prop. 1985/86:11 Bilagal

Högskoleanställdas bisysslor

Rapport från en arbetsgrupp inom regeringskansliet

Till
högskolans verksamheter hör enligl högskolelagen (1977:218) - förutom
utbildning - forskning och utvecklingsarbete. Forskningen inom högskolan skaU
syfta UU att vinna ytteriigare kunskaper och tik att finna vetenskapHg grund
för utbildning och annan verksamhet. Utvecklingsarbetet skall syfta till att
främja utvecklingen inom sådana områden som berörs av utbildningen och
forskningen. En väsenUig del av den forskning som bedrivs i högskolan
finansieras av forskningsråd och olika sektorsorgan. Högskolan har också i
växande omfattning anlitats för forskningsuppdrag av det enskilda näringslivet.
Detta står hek i överensstämmelse med de intentioner som statsmakterna i olika
sammanhang har gett uttryck åt. Det har även blivit allt vanligare all forskare
och andra högskoleanslällda utanför sin tjänst engageras i bolagsstyrelser och
som företagskonsulter. Vidare förekommer att forskare genom olika slag av ägarengagemang
i företag mer eller mindre aktivt deltar i den produktiva uppföljningen av forskningsresultat
som har uppnåtts i högskolan.

Det
är givetvis lämpligt och även frän samhällssynpunkt önskvärt att det resurskapital
som forskamas sakkunskap och vetenskapliga erfarenheter utgör las tillvara i
sådana former att det kan omsättas i praktisk verksamhet och därigenom på ett
mera omedelbart sätt komma det svenska näringslivet till nytta. Med andra ord
är det viktigt att resultat från forskningsverksamheten inom högskolan sprids
och kommer till praktisk användning, t, ex, i form av nya produkter och
företag baserade på nya produktideér. Det är angeläget att högskolan i mån av
möjlighet medverkar till att detta kommer till stånd. En viktig sak att
uppmärksamma i dessa sammanhang är dock alt engagemangen inte får komma i
konflikt med de bestämmelser om bisysslor som gäller för statstjänstemän. En
sådan bedömning kan i många fall vara svår.

Regeringen
har i den av riksdagen våren 1982 antagna propositionen om forskning m.m. (prop,
1981/82:106, s. 88, UbU 37, rskr 397) uttalat att "fastare regler bör
anges för forskarnas rätt Ull bisysslor" och att "ifrågavarande
regler får inte hindra den forskning som kan och bör bedrivas inom högskolan
tik förmån för l.ex. näringslivet i en omliggande region". Inom
regeringskansliet har en arbetsgrapp nu sett över bisysslefrågan för högskolans
del. I arbetsgruppen har ingått tjänstemän från statsrådsberedningen samt jusUUe-,
utbildnings-, industri- och civildepartementen.

Arbetsgruppen
har kommit fram Ull att det inte finns skäl alt föreslå

generella ändringar i de bestämmelser som gäker eller särskUda regler om

bisysslor enbart för högskoleområdet. Eftersom det har visat sig att de

högskoleanstäkda inte alllid känner tik bisysslebeslämmelserna och, även

om de gör det, inte aUtid följer dem, anser arbetsgrappen det dock angelä

get att i denna rapport anföra vissa synpunkter på bestämmelsemas

16 UUämpning inom högskolan.

I
det följande lämnas därför först en redogörelse för de lagregler om Prop.
1985/86:11 bisysslor som gäller för alla offentliganställda, för bakgrunden till
reglerna och för deras närmare innebörd. Därefter refereras ett antal
rättsfall, I särskilda avsnitt ger arbetsgruppen sedan synpunkter på hur
reglerna bör tolkas inom högskoleområdet. Det bör redan här betonas att det är
av betydelse för regeltolkningen att myndighetsutövning i egentlig mening
endast i mindre omfattning förekommer vid högskoleenheterna. Slutligen redogörs
för aktuella kollektivavtalsbestämmelser om bisysslor och för vad som kan hända
om man bryter mot bisysslereglerna.

Lagregler

1 grundlagen
finns en allmän bestämmelse med krav pä opartiskhet hos

myndigheterna i deras verksamhet. Domstolar samt förvaltningsmyndig

heter och andra som fullgör uppgifter inom den offentUga förvaltningen

skall i sin verksamhet beakta allas likhet inför lagen samt iaktta saklighet

och opartiskhet, heter det sålunda i regeringsformen (1 kap, 98),

Grundlagsstadgandet
fastslår objektivitetsprincipen, dvs. krav på objektivitet, opartiskhet och Hka
behandling av lika fall. Varje form av godtycke förbjuds. Genom denna grundsats
om normmässighet skiljer sig den offentliga förvaltningen på ett avgörande
sätt frän privat verksamhet,

Tkl
skydd för denna grundlagsfästa skyldighet för alla statliga myndigheter och
tjänstemän att utöva sin verksamhet sakligt och opartiskt finns i lagen
(1976:600) om offentlig anställning (LOA, omtryckt 1982:100) en bestämmelse om
förbud mot innehav av förtroendeskadliga bisysslor (6 kap, 1 S). Föreskriften
har följande lydelse:

"Arbetstagare
får ej inneha anstäUning eller uppdrag eller utöva verksamhet, som kan rubba
förtroendet till hans eUer annan arbetstagares opartiskhet i tjänsteutövningen
eller skada myndighetens anseende. Närmare föreskrifter om detta förbud
meddelas för vissa fall i lag och i övrigt av regeringen,"

Bakgrunden
till regierna

LOA-bestämmelsen
har belysts närmare i bl, a, en artikel av rättschefen Lennart Aspegren i Förvallsningsrättslig
Tidskrift 1980 (s, 139 fO- Där sägs:

"Statstjänstemannens
intresse av att vid sidan av sin tjänst kunna vara verksamma privat har sedan gammalt
ansetts böra vägas mot andra befogade intressen.

Från
början låg tonvikten därvid kanske främst pä kvantitetssynpunk

ten, dvs, den statliga arbetsgivarens intresse av att begränsa bisysslorna så

att de inte hindrade tjänstemännen från att ägna tillräcklig kraft åt huvud

sysslan, tjänsten. Denna synpunkt är naturligtvis fortfarande relevant.

Därtill har också kommit att statstjänstemannen inte borde fä ekonomiskt

konkurrera med statens näringsverksamhet. Men efter hand, inte minst

under 1960- och 1970-talen, har både i den allmänna debatten och inom

lagstiftningen en annan, mer principiell synpunkt - kvaUtetssynpunkten - 17

2 Riksdagen
1985/86. 1 saml. Nr II

Prop.
1985/86:11 skjutits starkare i förgrunden än tidigare. Därmed åsyftas
rättssamhällets krav all privata intressen inte får kollidera med den statliga
tjänsten på ett sådant sätt, att allmänhetens förtroende för myndigheternas och
deras tjänstemäns integritet och oberoende sätts i fara.

Det
är enligt lag förbjudet för en statstjänsteman att ta en s. k. förtroendeskadlig
bisyssla, dvs. en bisyssla som kan skada allmänhetens förtroende till hans
egen opartiskhet i tjänsteutövningen eUer som skulle kunna kasta en skugga över
någon koUegas objektivkel eller över myndighetens goda anseende. Tjänstemannen
måste göra klart för sig om den erbjudna bisysslan berör myndighetens område
eller inte. Han måste vid sin bedömning också väga in andra uppdrag som han
kan ha. Och om han åtar sig uppdraget, måste han sedan kontinuerligt vara på
sin vakt och själv kontrollera om det kan ha blivit otillåtet för honom att
fortsätta med uppdraget p.g.a. alt hans uppgifter i huvudtjänsten eller i
uppdraget har ändrat karaktär. Det förutsätts att han prövar saken noga. Ty
myndigheterna kan enligt lagstiftningen inle tillståndsvägen sanktionera en
bisyssla och på så sätt befria tjänstemannen från ansvar. Uppstår en konflikt
mellan något tjänsteåliggande och privatuppdraget, måste tjänstemannen i
princip avstå frän uppdraget.

För
att en viss bisyssla skall vara otiUåten behöver det inte vara konkret utrett
att tjänstemannen verkligen har varit eUer kan befaras bli partisk i ett visst
ärende eller att allmänhetens förtroende för tjänstemännen eller myndigheten
de facto har minskat. Det är Ullräckligt alt det har funnks anledning för
allmänheten att sälla objektiviteten i fråga.

Dessa
offentligrältsliga regler om förtroendeskadliga bisysslor är emellertid inte
de enda av betydelse i sammanhaget.

Del
finns nämligen däratöver också kollektivavtalsregler, som begränsar tjänstemännens
rätt att ha bisysslor. Sålunda innehåller 8 § i det allmänna avlöningsavtalet
för statliga och vissa andra tjänstemän (AST) dels föreskrifter som rör bl. a.
omfattningen av en arbetstagares bisysslor, dels ett förbud mot innehav av s.k,
konkurrensbisysslor,"

Reglernas
närmare innebörd

Statens
arbetsgivarverk (SAV) har på regeringens uppdrag utfärdat ett cirkulär som rör
vissa frågor om bisysslor (SAV-cirk, 1980 A 20), SAV-cir-kulärel ger en god
ledning vid bedömningen av en bisysslas UllålHghet, Där sägs bl, a, följande:

"Av
6 kap. 1 8 LOA följer först och främst att arbetstagare inte fär äta sig
bisyssla, som medför risk för att jäv uppkommer för honom i tjänsteutövningen.
Såsom framgår av paragrafens lydelse avser förbudet emeUertid inte endast
bisysslor som kan rubba förtroendet till arbetstagarens egen opartiskhet. Inte
heller sådana bisysslor är tillåtna som kan rabba förtroendet till
opartiskheten hos annan arbetstagare vid myndigheten eller skada myndighetens
anseende,"

Bisyssleutredningen
(SOU 1969:6) har anfört en rad synpunkter på hur

en bisysslas tillåUighet
enligt lagrummet bör bedömas. Dessa synpunkter

18 synes enligt det statsråd som föredrog propositionen 1970:72 kunna bli
tik

god ledning vid
bedömningen i framUden, Han stryker särskilt under Prop. 1985/86:11
följande (prop. s, 75 f):

"Inom
ramen för prövningen av risken för förtroendeskada skall hänsyn tas också till
omfattningen av en arbetstagares bisysslor och lUl om bisysslan berör
myndighetens arbetsområde. Bland bisysslor som mindre ofta torde omfattas av
förbudet kan nämnas fackliga, politiska eller andra ideella förtroendeuppdrag,
uppdrag pä grund av domstols förordnande enligt föräldrabalken och staUiga
eller kommunala uppdrag i allmänhet. Särskild försiktighet bör iakttas
beträffande bisysslor som kan påverka allmänhetens förtroende för arbetstagare
eller myndigheter som har mer eller mindre utpräglat maktutövande eller rättsvärdande
uppgifter. Här avses - förutom domstolar m. fl. - exempelvis patent- och
registreringsverkets dåvarande besvärsavdelning, vissa tjänstemän inom
polisorganisationen och länsstyrelserna samt åklagare, utmätningsmän,
förrättnings-lantmätare m. fl. Anställning hos enskild torde för arbetstagare
med sädana arbetsuppgifter i stor utsträckning få anses förbjuden. Även andra
typer av privata bisysslor kan för deras del ofta vara otUlälna, t, ex,
näringsverksamhet i egen regi eller ersättningsgivande enskilda uppdrag med
rättslig anknytning eller styrelseuppdrag i affärsföretag,"

Som
nämnts ansåg föredragande statsrådet att bisyssleutredningens synpunkter på
frågan om bisysslas UllålHghet kunde bli till god ledning vid tillämpningen av
rättsregeln. Ur propositionens redogörelse för utredningens synpunkter kan här
återges följande (prop, 1970:72 s, 58 f):

"En
samlad bedömning bör ske av de omständigheter som kan ha

betydelse för att bevara allmänhetens förtroende Ull ovälden, heter det

bland annat. Storleken av risken i det aktuella fallet och den försvarliga

riskgraden bör alltså bedömas. Utredningen anför därom följande. Den

närmare beskaffenheten av såväl arbetstagarens som myndighetens upp

gifter bör UUmätas betydelse, TiU omständigheter som medför alt endast

en jämförelsevis låg riskgrad bör accepteras hör exempelvis att arbetstaga

ren eller myndigheten har typiskt maktutövande funkUoner eller har att

förvalta allmän egendom, befatta sig med upphandlingsfrågor och dylikt

eller utöva tillsyn över offenUig eller enskild verksamhet. Vidare är bisyss

lans omfattning och beskaffenhet av betydelse. En omfattande bisyssla

kan anses vara riksfylld redan på grand av svårigheten att bestämma vad

dess utförande kan kräva för åtgärder. Om uppgifterna i bisysslan är av

mera kvalificerat slag, ligger däri ofta nog högre risker, likaså om bisysslan

eller bisysslegivaren har beröring med myndighetens arbetsområde. Om

bisysslan utförs för enskUds räkning, kan riskerna också ibland vara stör

re, sammanhängande med att man mera sällan har att räkna med att

offentliga myndigheter står i motsatsförhållande till varandra. Risken för

tvåinstansjäv och liknande situationer bör emellertid beaktas. För riksbe

dömningen kan det vidare ha betydelse, om med bisysslan följer ekonomis

ka förmåner för arbetstagaren. Tillälligheten röner enligt utredningen infly

tande av att allmänna intressen kan tala för alt arbetstagaren ålar sig

sysslan. I en del faU kan ett mera typiskt arbetsgivarintresse ges ett visst

beaktande. Det påpekas alt riskgraden kan sänkas genom organisatoriska

åtgärder av myndigheten. Utredningen anser att, när del gäller fackliga

uppdrag, det ibland kan finnas anledning för myndigheterna att överväga

sådana åtgärder för att undanröja risker för bristande förtroende. Det

nämns också att ett starkt personligt intresse hos tjänstemannen för en viss 19

Prop.
1985/86:11 bisyssla i en del fall bör medföra att en högre risk godtas, l.ex.
när det gäller ideella uppdrag" (jfr prop. 1970:72 s. 75),

Några
fall ur justitiekanslerns praxis

Det
är naturligtvis inte möjligt att med anspråk pä fullsländighet i en lagtext
konkret och detaljerat ange vilka bisysslor som är Ullåtna resp, oUkåtna i
olika staUiga tjänster. Med nödvändighet måste det i stället vara så att en
sådan bestämmelse får en exaktare innebörd först genom den tolkning och tikämpning
av bestämmelsen som sker i praxis. Bedömningar av bisysslor har gjorts både av
domstol och av justiUekanslem (JK) och justitieombudsmännen (JO) (se SAV-cirkuläret),
Frän högskoleområdet saknas emeUertid nästan helt exempel på sådana
bedömningar. Följande fak ur JK: s praxis kan dock vara av visst intresse även
för den som är verksam i högskolan,

1, Försvarets
brevskola har till uppgift bland annat att meddela korre

spondensundervisning och att utveckla och framställa ulbildningshjälpme-

del, JK fann i ett beslul 1974-12-20 att chefen för skolan åsidosatt bestäm

melserna i 13 8 statstjänstemannalagen (numera 6 kap, 1 8 LOA) genom all

driva eget företag inom i princip samma verksamhetsområde som skolans,

JK uttalade även förvåning över att chefen för armén trots kännedom om

bisysslan utan några invändningar godtagit att chefen för brevskolan inne

hade den,

2, En
byrädkektör vid försvarets materielverk bedrev bolagsverksam

het vid sidan av tjänsten och med nära anknytning till med denna förenade

arbetsuppgifter, JK fann i ett beslut 1975-04-29 att bisysslan uppenbarH-

gen kunde hos utomstående rabba förtroendet Ull tjänstemannens Hksom

andra tjänstemäns hos verket opartiskhet i tjänsten och även skada verkets

anseende. Enligt JK: s mening var det fullt klart att tjänstemannens bolags

verksamhet ställ i strid med lagen, JK uttalade vidare att tjänstemannens

närmast högre chefer handlat felaktigt genom att trots kännedom om

bolagsverksamheten inle ha reagerat mot bisyssleinnehavet genom någon

form av ingripande,

JK
anförde i ärendet bland annat följande om innebörden av lagen:

"I
uttrycket opartiskhet ligger bland annat ett krav på alt tjänstemannen inte får
i sin privata verksamhet draga fördel av sin statliga anställning. Det skall
särskilt understrykas att det, för att bisyssleverksamhet skall anses strida
mot lagen, inte är nödvändigt att förtroendet verkligen rabbats eller ens att
något speciellt inträffat som är ägnat att sätta allmänhetens Ulltro på spel.
Det är tiUräckligt att förtroendet kan rubbas på grund av bisyssleverksamhetens
blotta existens,"

3, Chefen
för styrelsen för teknisk utveckling (STU) hade styrelseupp

drag i ett insUtut inom STU:s verksamhetsområde. Han hade också aktier i

sådant företag. JK fann i ett beslut 1975-07-01 att tjänstemannens enga

gemang i företaget stått i strid med 13 8 statstjänstemannalagen. JK utta

lade bland annat följande:

20

"Med
hänsyn till att STU har huvudansvaret för initiativ och stöd Ull Prop.
1985/86:11 teknisk forskning och industriellt utvecklingsarbete i värt land
måste det vara ett oavvisligt krav att styrelsens chef inte har några
ekonomiska eller andra bindningar till enskilda företag eller personer inom den
samhällssektor STU skaU betjäna,"

JK:
s slutsats blev att chefen hade gjort sig skyldig till tjänstefel. JK gör i sin
sammanfattning av ärendet ett allmänt uttalande av principiellt intresse:

"Ärendet
belyser på ett slående sätt de komplikationer som följer eller kan följa av att
en statstjänsteman eller annan inom statsmyndighet verksam person jämsides med
denna arbetsuppgift driver egen ekonomisk verksamhet eller har bindningar Ull
sådan verkamhet inom området för myndighetens åligganden och arbetsuppgifter.
Särskilt betydelsefullt att beakta är alt engagemang av detta slag lätt inger
parter och allmänhet misstankar om att allt inte gär rätt till hos
myndigheterna, 1 detta fall kan enligt JK t, ex, den misstanken uppkomma att
chefen för STU genom en välvUlig bedömning - eventueUt genom påverkan av andra
beslutsfattare - av frågor om anslag tik X-insUtutet (enskilt företag) gynnat
sina egna intressen såsom forskare hos institutel men framför aUt såsom den
störste aktieägaren i Y-bolagen som samarbetat med institutet. Det finns ingenting
som tyder pä alt något sådant förekommit men enbart den omständigheten att
risker för misstankar av detta slag kan uppkomma är mänga gånger tiUräckligt
för att avveckla engagemanget. Det är bland annat synsätt av detta slag som
ligger bakom bisysslebestämmelsema i lagen,"

Regeringsbeslut

Regeringen
har i ett antal beslut gett sin syn på tillåtligheten av bissysslor i konkreta
fall. Från högskoleområdet kan anföras ett par exempel,

1. En
försöksledare vid en av lantbruksuniversitetets instiluUoner var

projektsansvarig för forskning rörande ventkation i djurstallar. Försöksle

daren ägde hälften av aktierna i ett bolag som tillverkade och sålde venUla-

Uonsdetaljer, - Regeringen ansåg att försöksledarens verksamhet hos

bolaget inte var förenkg med 6 kap. 1 8 LOA (beslut 1980-05-29),

2, Regeringen
har vidare avgjort ett bissysslefall från högskolan i Luleå

som är av principiellt intresse. Det gällde en professor, tillika prefekt och

föreståndare vid en insUtution samt en forskningsingenjör vid institutio

nen. Omständigheterna var bl, a, all dessa ägde vardera en tredjedel av

aktierna i ett bolag och var ledamöter i bolagets styrelse. Detta bolag drev

egen ekonomisk verksamhet, grandad pä kunskapsutveckUng inom institu

tionens ämnesområde. Institutionen bedrev i väsentlig omfattning upp

dragsforskning för bolagets räkning avseende vidareutveckHng av bolagets

tillverkningsmetoder och produkter.

Universitets-
och högskoleämbetet (UHÄ) hade i ärendet funnk alt bisysslorna var såväl
jävsgrundande som förtroendeskadliga och därmed oförenliga med 6 kap. 1 8 LOA.

JK
yttrade sig i ärendet hos regeringen och anförde att han inte gjorde

någon annan bedömning av rättsläget än den UHÄ gjort. JK uttalade också

följande: 21

Prop. 1985/86:11 "I
ärendet har frän olika häll till stöd för att det av UHÄ meddelade

beslutet
bör ändras åberopats näringspolitiska skäl. Sådana skäl är - hur starka de än
är - i detta sammanhang inle av beskaffenhet att inverka på den av UHÄ gjorda
bedömningen.

Vidare
har i ärendet anförts argument av rättspolilisk art de lege ferenda för en
särskild bedömning av bisysslors tillåtlighet för offentligt anställda med
arbetsuppgifter som avser forskning av innovaUv natur. Jag känner mig inle
övertygad om all en sådan kalegoriklyvning är möjlig inom den offentliga
tjänsten. I den mån statliga forskningsinstitut står öppna för uppdragsforskning
måste uppdragsgivarnas förtroende för verksamheten fä stor betydelse för dels
statens möjligheter all göra uppdragsverksamheten lönsam, dels verksamhetens
förmåga alt stimulera den industriella utvecklingen inom en vid ram,"

Enligt
regeringens bedömande var de båda arbetstagarnas engagemang i bolaget inte
förenligt med 6 kap, 1 S LOA (beslut 1982-09-16),

Synpunkter
på hur bisysslereglerna bör tolkas inom högskolan

För
högskoleområdet har hittUls saknats en allmän vägledning vad gäller bisysslefrägorna.
Arbetsgruppen avser nu att i anslutning till den ovan lämnade redogörelsen för
lagregler och myndighetsbeslul anföra vissa synpunkter på hur reglerna bör
tillämpas i fråga om de anställda vid högskoleenheterna.

Med
hänsyn tik de stora variationer som råder mellan olika typer av bisysslor i
fråga om både art och omfattning är det givetvis inte möjligt att i detalj ange
vUka som är resp, inte är förenliga med olika tjänster inom högskolan, Bedömningama
måste också vara beroende av de aktuella förhållandena vid ifrågavarande
institution m, m. Såsom bisyssleutredningen har anfört (se ovan sid, 5 f) får
man i det enskilda faUet göra en samlad bedömning av de omständigheter som kan
ha betydelse för alt bevara allmänhetens förtroende för tjänstemannens och hans
eller hennes kollegers opartiskhet i tjänsteutövningen saml högskoleenhetens
anseende,

I
anslutning till utredningens resonemang kan rent allmänt sägas att
högskoleenheter och deras anställda i jämförelse med förhållandena vid många
andra myndigheter endast i mindre utsträckning har typiskt maklut-övande eUer tiUsynsbetonade
funktioner. Av betydelse för toleransnivån i fråga om bisysslor måste givetvis
också vara den funkUon en person har inom högskoleenheten. För den enskilde
forskaren kan en högre nivå tolereras än för den som har förhållandevis större
inflytande över högskoleenhetens verksamhet, dvs, rektor, prefekt osv.
Befattningshavare i ar-betsledande och resursfördelande ställning måste alltså
vara särskik försiktiga när de åtar sig bisysslor.

Arbetsgrappen vik nu något
närmare belysa hur olika bisysslor förhåller

sig till den
uppdragsverksamhet som högskoleanstäkda utför i sin statliga

tjänst. I de sammanhangen
har framhållits att stora krav på obunden

vetenskaplig bedömning
ställs pä forskaren. Ofta har framhållits att ord-

22 ningen med att det är tjänstemannen själv som skaU avgöra tUlållighelen
av

en
bisyssla kan ge upphov UU intressekonflikter mellan forskarens bisyssla Prop.
1985/86:11 och hans tjänst inom högskolan. Misstänkliggörande av en forskares
opartiskhet förekommer inte sällan,

LOA-regelns
syfte är att garantera statstjänstemäns opartiskhet i tjänsten och alt bevara
myndighetens anseende. Regeln syftar såleder bl, a, lill att garantera all en
statstjänsteman inle blir oanvändbar för de uppgifter som han eller hon har
anställts för, dvs, att vederbörande pä grund av jäv inte kan fullgöra
uppgifterna. En statstjänsteman bör naturiigtvis undvika att åta sig en
bisyssla som medför att risk för jäv uppkommer för honom eller henne i tjänsteutövningen.
En sådan risk kan konkret bestå i t, ex, fara för framkallande av misstankar om
att tjänstemannen kan komma att prioritera vissa forskningsområden och
arbetsuppgifter för att gynna bisysslan. Den som har att handlägga ett ärende
är nämligen jävig om saken angår honom själv eller någon honom närstående
person eller om ärendets utgång kan väntas medföra synnerlig nytta eller skada
för honom själv eller någon närslående. Detsamma gäller om han eller någon
honom närstående är s.k. ställföreträdare för part (4 S I och 2
förvaltningslagen 1971:290, ändrad senast 1980:103),

Innehavet
av en bisyssla får i princip inle hindra en högskoleanställd frän att kunna
medverka i varje från utbildnings- och forskningssynpunkt angeläget projekt,
oavsett vem som är beställare. Han eller hon skall i tjänsten kunna bedriva
eller medverka i uppdragsforskning och handlägga därmed sammanhängande ärenden,
som l.ex, debitering av uppdraget.

Att
driva egen ekonomisk verksamhet med anknytning till den egna institutionens
verksamhetsområde kan lätt ses som förtroendeskadligt, 1 de fall
högskoleforskare har privata bolag med sådan anknytning kan allmänheten få
uppfattningen dels att högskoleenheten och dess resurser "står bakom"
bolaget, dels att verksamheten vid instkuUonen mer blir styrd av privata
intressen än av högskoleenhetens egna intressen. Ekonomisk verksamhet
konstitueras dock inte bara t, ex, genom ägandet av samUiga aktier i ett bolag.
Även om ett ägarengagemang i sig inte alllid är förtroendeskadUgt, kan nämligen
ett sådant delägande som medför ett betydande intresse för handhavandet av ett
företags direkta verksamhet i en del fall räknas hit.

Om
förhållandet är sådant att ett bolag ger forskningsuppdrag åt högskoleenheten,
krymper utrymmet för ägarengagemang som ej utgör förtroendeskadlig bisyssla
ytterligare. Detta gäller oavsett om högskoleenheten samtidigt har uppdrag frän
företag som är konkurrenter till bolaget eller inte. Helt klart är att en
högskoleanställd forskare inle - såsom i ett av de ovan refererade faUen — kan
i tjänsten bedriva uppdragsforskning för ett förelag, där han eller hon har ett
betydande ägarinflytande.

Även när det gäller att
avgöra tillålHgheten av ett uppdrag som enbart

styrelseledamot i ett bolag eller som konsult måste en vikUg omständighet

för bedömningen vara tyngden i engagemanget, dvs. det mått av inflytande

och möjlighet UU påverkan som uppdraget i det enskilda företagel faktiskt

ger. Ibland kan allmänna intressen tala för att ett styrelseuppdrag bör

kunna godtas frän förtroendesynpunkt. Det är när uppdraget avser ett

bolag som staten helt eller delvis äger. Att en statstjänsteman i sådana faU 23

Prop.
1985/86:11 representerar staten som akUeägare kan normall inle ses som oUUålet,
även om bolagets verksamhet knyter an till verksamhetsområdet för den myndighet
där tjänstemannen är anställd. Skulle problem i något fall anses föreligga, kan
de lösas genom ett entledigande från uppdraget i fråga.

Begäran
om besked

Som
har framgått är det den enskilde arbetstagaren som själv har ansvaret för
bedömningen av om en bisyssla är tillåten eker inte. Men arbetstagaren har samUdigt
rätt alt få hjälp av sin myndighet med bedömningen i ett konkret fall. Ofta kan
han eller hon diskutera saken med en företrädare för myndigheten vid ett
informellt samtal. Myndigheten är också skyldig att pä begäran av arbetstagaren
lämna ett skriftligt besked om en bisysslas förenlighet med 6 kap, 1 8 LOA.

En
arbetstagare vid en högskoleenhet som funderar pä att äta sig en bisyssla bör
alltid, om han är det minsta tveksam om bisysslans UUåUighel, anmäla det till
rektorsämbetet och begära ett sådant besked. Detsamma gäller givetvis den som
redan har en bisyssla och som är osäker på om den egentligen kan accepteras.
Det bör visserligen observeras att ett positivt besked från rektorsämbetet i
och för sig inte befriar arbetstagaren frän ansvaret för alt även i
fortsättningen se Ull att bisysslan är förenlig med hans tjänst. Men
myndighetens uttalande är naturligtvis ägnat all i hög grad påverka bedömningen
av frågan om en ev. påföljd för hans eller hennes bisyssleinnehav (se prop,
1970:72 s, 77). Det är alltså bra att ha ett positivt besked från
rektorsämbetet alt kunna falla tUlbaka på. Vissa högskoleanstäkda skall för att
fa besked i stäUet för lill rektorsämbetet vända sig UU UHÄ. Detta gäller den
som är rektor, förvakningschef, överbibliotekarie, driftchef vid datorcentral
och den arbetstagare vid en högskoleenhet som även är ledamot av högskolestyrelsen.

Ett
negativt besked från rektorsämbetet kan överklagas hos UHÄ. UHÄ: s beslut kan
överklagas hos regeringen, I regeringskansliet handläggs besvärsärendet av
utbildningsdepartementet i samråd med övriga närmast berörda departement.

Bisysslor
i kollektivavtai

I
fråga om de bisysslor som inte är förtroendeskadliga kan här ur den angivna
artikeln i Förvaltningsrättslig Tidskrift anges följande:

"De
offentliganställda arbetslagarnas rätt att ta icke förtroendeskadliga bisysslor
regleras inle i lag ulan i stället i kollektivavtal eller andra avtal.

Enligt
8 8 1 mom. AST får arbetsgivaren i vissa faU avkräva arbetstaga

ren uppgift om innehav av bisysslor och deras omfattning. En tjänsteman

är enligl AST således skyldig att pä anfordran lämna uppgift till arbetsgiva

ren huravida och i vilken omfattning han innehar bisyssla. Men sådan

uppgift om bisyssla får avkrävas tjänstemannen bara om arbetsgivaren

finner anledning tkl det med hänsyn Ull tjänstemannens sätt att utöva sin

tjänst. Arbetsgivaren kan sedan enligt AST också ålägga tjänstemannen att

helt eller delvis upphöra med en bisyssla, som enligt arbetsgivarens bedö-

24 mande inverkar hindrande på tjänsteutövningen.

De
befogenheter som enligt AST Ullkommer myndigheterna bör enligt Prop. 1985/86:11
1970 års proposition — såsom också bisyssleutredningen hade framhållit -användas
något oftare än dittkls. Det bör enligt propositionen därför exempelvis under
utbildningskurser för tjänstemän i chefsställning betonas inte bara att
myndigheterna i egenskap av arbetsgivare - med hänsyn främst liU sina
personalvårdande uppgifter - är skyldiga att söka bUda sig en riktig
uppfattning om varför en anställd inte sköter sitt arbete tillfredsställande.
Det bör också betonas att del därvid i vissa fall kan finnas anledning att
utnyttja de möjligheter som AST erbjuder.

Det
ican nämnas att ett åläggande enligt 8 § 1 mom. att lämna uppgift om bisysslor eUer
att sluta med en bisyssla utgör ett beslut med stöd av en s, k. arbetsgivarvenUl,
dvs. ett skäHghelsavgörande. Det innebär alt det av arbetslagaren kan
överklagas genom besvär i administrativ ordning, i regel hos regeringen.

I
1970 års proposition uttalas i fråga om s, k, konkurrensbisysslor att det är
sådana bisysslor vilkas utövande - utan att inverka pä förtroendefrågan —
innebär att tjänstemannen konkurrerar med anstäUningsmyndigheten i dess
näringsverksamhet. Såvitt kunde bedömas av bisyssleutredningens undersökningar,
ansågs sådana situationer i praktiken uppkomma relativt sällan. Det är
myndigheternas sak att på vanligt sätt ta upp sådana frågor som man anser
påkalla en avtalsreglering UU diskussion med SAV, framhålls det i proposiUonen.

Enligt
8 8 2 mom, AST är det i princip helt förbjudet att inneha en konkurrensbisyssla.
De som är anställda vid en myndighet som bedriver affärs- eller
uppdragsverksamhet, t. ex. ett affärsverk, fär sålunda enligt AST inle inneha
anställning eller uppdrag hos, ta del i eller själv eller genom annan driva
företag inom området för denna verkamhet och inte heller annars i förvärvssyfte
utöva verksamhet som berör nämnda område.

Detta
förbud gäller dock inte i den män arbetsgivaren skulle ha medgett annat. Om ett
sådant medgivande har lämnats, är tjänstemannen enligt AST skyldig att pä anfordran
lämna uppgift UU arbetsgivaren om arten och omfattningen av
konkurrensbisysslan. 1 en del fall är det regeringen som utövar arbetsgivarens
befogenheter enligl 8 8 1 och 2 mom. AST (2 8 förordningen 1978:830 med
regeringens arbetsgivamyckel'). Sålunda har regeringen förbehåUit sig själv bl.
a. att pröva frågor om medgivande alt inneha konkurtensbisysslor. Praxis är här
mycket restrikUv.

Som
exempel på bisysslor som på sistone har diskuterats från konkurrenssynpunkt —
också i dagspressen — kan nämnas meteorologemas medverkan i radio och
television, m.m, (jfr SMHLs Ijänstemeddelande nr 4/1980)."

Frän
högskoleområdet kan nämnas alt forskare i inte ringa utsträckning väljer att
bedriva forskningsarbete för sektorsorgan, myndigheter m. fl. i privat regi.
Denna privata verksamhet drivs i olika former, frän Ullfällig free-lanceverksamhet
UU aktiebolag. Avgränsningen mot de uppgifter forskaren skall fullgöra inom
ramen för sin tjänst är ofta oklar, vilket betyder att det i vissa fall kan
röra sig om konkurrensbisysslor.

Regeringens
medgivande krävs alltså för innehav av konkurrensbisyssla. Enligt ett
uttalande av forskningssamverkanskommittén i betänkandet (SOU 1980:46)
Högskolan i FoU-samverkan (s, 193 f) borde en sådan bisyssla kunna tklätas om
en högskoleenhet av hänsyn till balansen

' Numera förordningen (1983:142) med regeringens arbetsgivamyckel, 25

Prop.
1985/86:11 mekan inomvetenskaplig resp. sektoriellt moUverad verksamhet eller
av andra skäl inte skulle vara beredd att åla sig del aktuella arbetet. Ett
villkor för tillstånd borde enligt kommittén dessutom vara att verksamheten bedrevs
helt skUd från vederbörande verksamhet inom högskolan.

Påföljder
m. m.

Om
en arbetstagare bryter mot lag- eker kollektivavtalsreglerna om bisysslor kan
myndigheten ålägga honom disciplinpåföljd för tjänsteförseelse (10 kap. 1 §
LOA). Disciplinpåföljderna är varning eller löneavdrag under högst 30 dagar med
22 procent. Disciplinärendet kan föras vidare till domstol enligt lagen
(1974:371) om rättegången i arbetstvister. Som framgått Udigare bör
arbetstagaren dock kunna räkna sig tik godo ett positivt besked från
myndigheten vad gäller bisysslans tillåUighet.

Bryter
arbetstagaren mot bestämmelserna i AST kan han också bU ålagd att betala
skadestånd (54 8 medbestämmandelagen 1975:580),

I
allvarligare faU kan även t. ex. uppsägning komma i fråga.

Det
bör än en gång framhållas att aUa högskoleanstäUda som är det minsta tveksamma
om en bisysslas tillåtlighet själva bör ta upp saken med sin myndighet, dvs, i
de flesta fall med rektorsämbetet.

26

Bilaga
2 Prop. 1985/86:11

Regeringsrådet
Jöran Mueller 1983-12-09

PM

angående
högskoleforskares rätt att ha bisysslor

m.m.

1 Sammanfattning

Forskningen
har en central roll för all utveckling inom och utom Sverige. Det är därför
angeläget att forskningen stimuleras och att det ges goda möjligheter att föra
ut forskningsresultaten till näringslivet och samhället i övrigt. Som ett led i
det arbete som pågår för att främja forskningen och kontakterna mellan
forskningen och bl. a. näringslivet föreslås i denna promemoria att lärare inom
högskolan skall fä rätt att utöva bisysslor avseende forskning,
utvecklingsarbete och utbildning inom det ämnesområde deras tjänst inom
högskolan avser. De skall också ha rätt att pä annat sätt yrkesmässigt utnyttja
de kunskaper och erfarenheter som de har inom sitt ämnesområde. Härmed avses
bl.a. produktion, som grandar sig pä uppfinningar som läraren gjort, och
verksamhet som vetenskaplig konsult. Den enda begränsning som föresläs gälla
beträffande dessa ämnesbundna bisysslor ligger däri att omfattningen inte får
vara så stor att läraren hindras att sköta sin tjänst vid högskolan. Samtidigt
föreslås att högskolemyndigheterna och lärarna Ullsammans skall verka för att
bisysslorna utförs på sådant sätt att kraven på opartiskhet och sakHghet i
tjänsteutövningen inte rubbas och att förtroendet för högskolemyndigheten inte
skadas.

Samtidigt
föreslås vissa föreskrifter om uppdragsforskning. Med uppdragsforskning avses
den forskning och det utvecklingsarbete som en högskoleforskare åtager sig att
utöva för någon annans räkning, exempelvis för en myndighet eller ett förelag.
Uppdragsforskning sker allUd inom ramen för forskarens tjänst vid högskolan.

2 Allmän bakgrund

Forskningens
centrala roll i utvecklingen inom och utom Sverige har

betonats i mänga sammanhang. Del brukar därvid särskik framhållas bl, a,

alt forskningen utgör en viktig förutsättning för alt stimulera en långsiktig

förnyelse av näringslivet och för att stärka näringslivets förmåga att kon-

kurtera på världsmarknaden. En framgångsrik teknisk och industriell ut

veckling anses vara grandläggande för vår ekonomiska välfärd. Den främ

jar även samhällsutvecklingen i övrigt och påverkar våra levnadsförhållan

den. Sålunda påverkas sociala och kulturella förhållanden i hög grad av

forskningens framsteg. Enighet torde därvid råda om att behoven av forsk- 27

Prop.
1985/86:11 nins för att främja samhällsutvecklingen inte kan eker bör avse bara
att skaffa fram ett förbättrat tekniskt och industrieUt kunnande. Den forskning
som har detta syfte måste förenas med forskning på en rad andra områden med
syfte alt ge oss bättre kunskaper och möjligheter all främja samhällsutvecklingen
i dess helhet samt lära oss hur olika delar av utvecklingen påverkar andra
delar därav. Vad som behövs är såväl grandforskning (dvs, ett systematiskt och
metodiskt sökande efter ny kunskap och nya idéer ulan någon bestämd tiUämpning
i sikte) som tillämpad forskning (dvs, ett systematiskt och metodiskt sökande
efter ny kunskap och nya idéer med en bestämd utveckling i sikte). Tik
forskningen knyts även utvecklingsarbetet' varmed i denna promemoria avses ett
systematiskt utnyttjande av vetenskaplig och annan kunskap samt nya idéer för
att åstadkomma nya produkter, nya processer, nya syslem eller väsentliga
förbättringar av redan existerande produkter m, m.

När
det gäller alt tiUgodose behoven av forskning är högskolans forskning och
forskarutbildning, förhållandena inom högskolan och effektiviteten i
högskolans verksamhet av grandläggande betydelse. Hos högskolans personal finns
kunskaper och erfarenheter som behövs för högt kvalificerad forskning och
utbildning inom de flesta ämnesområden som är av betydelse för utvecklingen.
Dessa kunskaper utvecklas och förnyas kontinuerligt såväl inom traditionella
som in i nya ämnesområden. Det har ofta framhållits att högskolan för att
fullgöra sin uppgift behöver nära kontakter med samhäUslivel, såväl med den
offentliga som den privata delen därav. Inle minsl inom de tekniska,
naturvetenskapliga, medicinska, farmaceu-liska och ekonomiska områdena utgör
sådana kontakter en ömsesidig stimulans av stort värde. Sålunda sUmulerar det
kunnande och de erfarenheter som finns inom högskolan näringHvels utveckling
samtidigt som kunskaper och erfarenheter inom näringsHvet och näringslivets
behov av nytt kunnande och nya produkter stimulerar utvecklingen inom
högskolan. Det anförda aktualiserar frågor om hur man bäst kan främja en ömsesidigt
stimulerande samverkan mellan högskolan, ä ena, och samhällsHvets övriga —
såväl offentliga som privata - delar, ä andra sidan. Sådana frågor har också
tid efter annan utretts och debatterats. En sädan utredning ha gjorts av forskningsverksamhelskommiltén,
FOSAM, i betänkandet (SOU 1980:46) Högskolan i FoU-samverkan, På grandval av
detta belänkande har sedermera vissa beslut fattats av riksdagen (se prop,
1981/82:106; UbU 1981/82:37; rskr 1981/82:397),

3 Utredningsarbete

3.1
Tidigare utredningsarbete

I
propositionen 1981/82:106 (s. 88) uttalade det föredragande statsrådet alt han
delade FOSAM:s och universitets- och högskoleämbetets (UHÄ) mening alt del
borde ges fastare regler för forskarnas rätt till bisysslor. Enligt

'
Begreppet utvecklingsarbete har en delvis annan innebörd i högskolelagen

28 (1977:218).

statsrådets
mening fick reglerna om forskarnas rätt till bisysslor inte hindra Prop.
1985/86:11 den forskning som kunde och borde bedrivas inom högskolan till
förmån för t, ex. näringslivet i en omliggande region. Statsrådet tillade att
frågan om fastare regler om forskarnas rätt till bisysslor då skyndsamt
utreddes inom regeringskansliet. Riksdagen fann att utredningsarbetet inte
borde föregripas genom t, ex, ett uttalande av riksdagen (UbU 1981/82: 37 s.
40). Nämnda utredning inom regeringskansHet redovisades i en den 11 maj 1983
daterad "Rapport frän en arbetsgrupp inom regeringskansliet angående högskoleanställdas
bissyslor". I denna rapport redovisas gällande bestämmelser om bisysslor i
kollekUvavtal och i 6 kap. 1 8 lagen (1976:600) om offenUig anstäUning. I
rapporten redovisades också vissa avgöranden avseende tillämpning av nämnda
lagrum och motsvarande Udigare lagstiftning. Några nya fastare regler om
forskares rätt föreslogs däremot ej i rapporten.

3.2
Mitt utredningsuppdrag

Uppdraget
att utforma nya regler om rätt för forskare inom högskolan alt utöva bisysslor
har därefter (vid månadsskiftet september — oktober 1983) lämnats mig. Arbetet
skulle bedrivas med stor skyndsamhet.

Utredningsarbetet
har bedrivits i nära kontakt med bl. a. företrädare för UHÄ och styrelsen för
teknisk utveckUng STU, samt för tekniska högskolan i Stockholm, universitetet
i Linköping, Chalmers tekniska högskola, högskolan i Luleå och Sveriges lantbraksuniversitet.
Samråd har skett med företrädare för SACO/SR och Universitetslärarförbundet.

4 Gällande bestämmelser

Gällande
bestämmelser om rätt för statligt anställda att inneha bisysslor finns dels i 6
kap. 1 8 lagen (1976:600) om offenUig anställning dels i kollektivavtal
nämligen 8 8 i akmänt avlöningsavtal för statliga och vissa andra tjänstemän, AST.

Föreskrifterna
i 6 kap. 1 S lagen om offentlig anställning har följande lydelse:
"Arbetstagare får ej inneha anställning eller uppdrag eller utöva
verksamhet, som kan rubba förtroendet till hans eller annan arbetstagares
opartiskhet i tjänsteutövningen eller skada myndighetens anseende. Närmare
föreskrifter om detta förbud meddelas för vissa fall i lag och i övrigt av
regeringen."

Föreskrifterna
i AST avser dels s.k. arbetshindrande bisysslor, 8 8 1 mom., dels s.k.
konkurrensbisysslor, 8 8 2mom. Dessa föreskrifter har följande lydelse:

8
8 1 mom.

"Tjänsteman
är skyldig att på anfordran lämna uppgift tUl arbetsgivaren

huravida och i vilken omfattning han innehar bisyssla. Uppgift om bisyssla

fär avkrävas tjänsteman endast om arbetsgivaren finner anledning därtill

med hänsyn till tjänstemannens sätt att utöva tjänsten. 29

Prop. 1985/86:11 Arbetsgivaren
får ålägga tjänsteman att hek eller delvis upphöra med

bisyssla
som enligt arbetsgivarens bedömande inverkar hindrande på Ijänslutövningen."

8
8 2 mom.

"Tjänsteman
vid myndighet som bedriver affärs- eller uppdragsverksamhet får inte inneha
anställning eller uppdrag hos, ha del i eller själv eller genom annan driva
företag inom området för denna verksamhet och inle heller annars i
förvärvssyfte utöva verksamhet som berör nämnda område (konkurrensbisyssla).

Det
som sägs i första stycket gäller inte i den mån arbetsgivaren medger annat. Har
sådant medgivande lämnats, är tjänstemannen skyldig att på anfordran lämna
uppgift till arbetsgivaren om arten och omfattningen av konkurrensbisysslan,''

Om
en arbetstagare bryter mot bestämmelserna i lagen om offentlig anställning
eller i AST om bisysslor kan disciplinpåföljd för Ijänstförseelse ådömas enligt
10 kap. 1 8 lagen om offentlig anställning. Disciplinpåföljderna är varning
eller löneavdrag under högst 30 dagar med 22 procent. Ett sådant ärende kan
föras vidare UU domstol enligt lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister.
Bryter en arbetstagare mot någon av bestämmelserna i AST om bisysslor kan han också
förpliktas att utge skadestånd. I allvarligare fall kan en arbetstagare som är
förordnad tills vidare sägas upp enligt lagen (1974:12) om anstäUningsskydd.
Forskare som är anställd med fullmakt kan däremot inte sägas upp. Avskedande
enligt 11 kap, lagen om offentlig anställning torde knappast bli aktueUt pä
grund av brott mot bisysslebestämmelserna.

Varje
arbetstagare hos staten har rätt att få besked av myndighet om en bisyssla är
förenlig med föreskrifterna i 6 kap. 1 8 lagen om offentlig anställning.

Den
närmare innebörden i gällande bestämmelser om rätt lill bisysslor har
analyserats i den förat redovisade rapporten (sidan 1 sista stycket och sidorna
3—9 saml sidan 10 första och andra styckena) angående högskoleanställdas
bisysslor till vkken analys här hänvisas.

När
det gäller att bedöma vilka nya regler om högskoleforskarnas bisysslor som
behövs, bör tvä avgöranden av regeringen uppmärksammas. Det ena (beslut
1980-05-29) avser en forskare vid Sveriges lantbruksuniversitet och det andra
forskare vid en högskoleenhet inom utbUdningsdeparte-meniets verksamhetsområde
(beslut 1982-09-06),

Forskaren
vid Sveriges lanlbraksuniversket var försöksledare vid insti

tutionen lantbrukels byggnadsteknik vid lanlbruksvelenskapliga fakulte

ten. Han var i denna egenskap projektansvarig för forskning rörande

ventilation i djurslallar. För verksamheten vid nämnda institution gäller att

den syftar till att främja verksamheten inom berörda del av samhället och

näringslivet. Den skall också syfta till alt ge vägledning för ett ändamålsen

ligt bedrivande av bl. a. husdjursskötsel - jfr 8 kap. 1 och 2 SS förordning

en (1977:344) för Sveriges lantbruksuniversitet. Försöksledaren var inle

30 lärare vid universitetet (12 kap. 1 5 förordningen
för Sveriges lantbraksuni-

versilet).
Han ägde hälften av aktierna i ett aktiebolag som tillverkade och Prop.
1985/86:11 sålde venlilationsulrustning tiU djurstallar. Andra företag inom ventUa-tionsområdet
hade i anledning av försöksledarens engagemang i bolaget ifrågasatt
institutionens objektivitet och integritet vilket ledde UU alt institutionen
inte kunde medverka i vissa s, k, serieprovningar av venUlations-utrustning.
Regeringen uttalade i sitt beslut den 29 maj 1980, att försöksledarens
verksamhet hos bolaget inte var förenlig med bestämmelserna i 6 kap, 1 8 lagen
(1976:600) om offentlig anställning, såvitt avsåg hans tjänst hos
universitetet.

Det
andra avgörandet av regeringen som är av särskilt intresse i detta sammanhang
avser anställda vid en högskoleenhet inom utbildningsdepartementets
verksamhetsområde. För dessa högskoleenheter finns, som bekant, inle någon
motsvarighet tkl de bestämmelser om programbunden forskning och försöksverksamhet
i 8 kap. 1 och 2 SS förordningen för Sveriges lantbruksuniversitet enligt vilka
universitetet är skyldigt att bedriva forskning och försöksverksamhet som
främjar verksamheten inom berörda delar av näringsHvet. För högskoleenheterna
inom utbildningsdepartementets verksamhetsområde gäller i fråga om forskningen
endast de allmänna föreskrifterna i 1 och 2 SS högskolelagen (1977:218) saml
principerna om forskningens frihet enligl 14 8 samma lag och föreskrifter om
att vissa lärare — däribland professorerna — skall forska inom sina tjänsters ämnesområden.

Regeringens
avgörande avser dels en professor - dvs. en lärare enligt 19 kap. 1 8
högskoleförordningen (1977:263) - dels en förste forskningsingenjör som inte
var lärare vid högskoleenheten. Professorn innehade professuren i bearbetningsleknik
vid instkutionen för material- och bearbetningsteknik vid högskoleenheten. Han
var också prefekt och föreståndare för avdelningen för bearbetningsteknik vid
institutionen. Forskningsingenjören var anställd vid samma institution. De
ägde vardera en tredjedel av aktierna i ett aktiebolag. Båda var ledamöter i
bolagets styrelse. Bolaget ägde i sin tur hälften av aktierna i ett annat
bolag. Professorn var ledamot i styrelsen även för detta bolag. Botagen bedrev
ekonomisk verksamhet inom institutionens verksamhetsområde. Verksamheten avsåg
produktion och försäljning av plåtprodukter. Inom institutionen hade i
väsentlig utsträckning bedrivits uppdragsforskning för bolagens räkning.
Uppdragsforskningen hade avsett vidareutveckHng av bolagens lUlverkningsme-toder
och produkter. Regeringen fann i sill beslut den 16 september 1982 att
professorns och forskningsingenjörens engagemang i de båda bolagen inte var
förenlig med bestämmelserna i 6 kap. 1 8 lagen om offentlig anstäUning.

Inte
i något av de här redovisade två avgörandena av regeringen anges någon annan
motivering än att regeringen redovisar de faktiska omständigheter som legal
till grund för avgörandena.

Den
närmare innebörden i regeringens avgörande beträffande försöksle

daren vid Sveriges lantbraksuniversitet torde kunna sammanfattas sålun

da: Om en anställd vid universitetet i sin tjänst är skyldig att medverka i

den programbundna forskning och den försöksverksamhet, som universi

tetet har alt bedriva lill gagn för berörda delar av samhället och näringsli- 3;

Prop.
1985/86:11 vet, far han inte samtidigt själv - eller genom förmedling av ett
aktiebolag — bedriva produktion och försäljning av produkter som berörs av
nämnda forskning eUer försöksverksamhet. Detta gäller i synnerhet om den
anställde är skyldig att i sin tjänst medverka i en bedömning av sådana
produkter från andra företag.

Av
det andra regeringsärendet, som avser bisysslor för forskare vid en
högskoleenhet inom utbildningsdepartementets verksamhetsområde, torde kunna
slutas främst all bedömningen av frågan huruvida en bisyssla för en
högskoleforskare är förenlig med 6 kap, I 8 lagen om offentlig anställning blir
beroende av bl, a, om forskaren i sin tjänst vid enheten bedriver
uppdragsforskning eUer ej. Bedriver han uppdragsforskning kan arten och
omfattningen därav också påverka bedömningen, I det aktuella fallet avsåg
bisysslan ett engagemang i två bolag, i vilka de båda forskarna hade ett
betydande inflytande. Samtidigt utförde forskarna inom ramen för sina tjänster
vid högskoleenheten uppdragsforskning på uppdrag av bolagen.

5 Egna överväganden

5.1
Allmänna synpunkter

Av
de två regeringsavgöranden, som redovisats i del föregående, kan slutas att
gällande föreskrifter om bisysslor - främst 6 kap. 1 8 lagen om offentlig anstäUning
— gör det omöjligt för de inom högskolan anställda att vid sidan av sina
tjänster — själva eker genom förmedkng av någon juridisk person - utnyttja sina
kunskaper och erfarenheter i produkUv verksamhet. Detta gäller även i fråga om
forskarnas egna uppfinningar och sådana produktionsmetoder som forskarna själva
utvecklat. Det bör understrykas att forskarna alltså inle kan utnyttja sina
kunskaper och erfarenheter just inom de ämnesområden där forskarna i allmänhet
representerar ett aUdeles särskilt stort kunnande.

Att
sädana hinder skall föreligga strider klart mot det allmänt accepterade
önskemålet alt forskningsresultaten snabbt bör kunna föras ut i näringslivet
och samhället i övrigt och kunna tillgodogöras till gagn för samhällets utveckling
såväl i ekonomiskt som andra hänseenden.

Om
forskarna inom högskolan inte får klara och goda möjligheter att föra ut sina
kunskaper och erfarenheter i näringslivet och i samhällslivet i övrigt riskerar
högskolan att förlora många högt kvalificerade forskare därför att dessa i
valet mellan att fortsätta som forskare inom högskolan och att utnyttja sina
kunskaper i produkUv verksamhet väljer det senare. Andra forskare kan befaras
aldrig vilja ta anstäUning inom högskolan.

De
hinder som nu finns mot att forskare inom högskolan utnyttjar sina

kunskaper i produktiv verksamhet kan sägas i viss mån strida mot grunder

na för den föreskrift i 1 § andra stycket lagen (1949:345) om rätlen till

arbetstagares uppfinningar av vilken framgår att lärare vid högskolan för

fogar över sina patenterbara uppfinningar utan de begränsningar som gäller

32 för andra arbetstagare.

Syftet med det
utredningsarbete som anförtrotts mig är att få fram Prop. 1985/86:11 sådana
nya regler om högskoleforskarnas bisysslor att hinder av det slag som
beskrivits i det föregående så långt möjligt undanröjs.

En
utgångspunkt för arbetet med de nya reglerna om högskoleforskarnas bisysslor
bör vara det faktum att forskarna sedan länge utför forskning och utvecklingsarbete
pä uppdrag från personer som slår utanför högskolan inte bara såsom bisysslor
vid sidan av sina högskoletjänster ulan också i betydande utsträckning inom
ramen för sin tjänstgöringsskyldighet vid högskolan. Denna form av forskning
och utvecklingsarbete brakar betecknas uppdragsforskning. Det finns f. n, inle
någon författningsbestämmelse i vilken högskoleforskarnas rätt alt åtaga sig
uppdragsforskning uttryckligen anges. Bakgrunden till att uppdragsforskningen
förekommer torde vara att söka i bl, a, det förhållandet alt högskolan ofta
inte har tillräckliga resurser för att täcka kostnaderna för den forskning som
högskoleforskarna är skyldiga att bedriva. Forskarna har då för alt
överhuvudlaget kunna bedriva viss forskning nödgats skaffa erforderliga medel
frän annat håll. En viktig finansieringskälla har - vid sidan av forskningsråden,
STU och fonder av skilda slag - varit näringslivet som beställt forskning hos
högskoleforskarna.

Mot
denna bakgrund bör en reglering av högskoleforskarnas bisysslor bygga pä bl, a,
de regler som bör gälla i fråga om uppdragsforskningen. Utredningsarbetet har
därför inriktats pä att få fram ett regelsystem för såväl rätten till
uppdragsforskning som rätten att få ha bisysslor avseende forskning och
utvecklingsarbete. En svårighet är därvid all föreskrtfterna om
högskoleforskarnas tjänstgöringsskyldighet är så knapphändiga all gränsen
mellan forskarnas tjänstgöringsskyldighet och deras bisysslor inte minsl
tidsmässigt är svävande.

Med
utgångspunkt i den allmänna bakgrund som angetts i avsnitt 2 synes

målet för utredningsarbetet böra vara att få fram ett regelsystem som

främjar forskningen oavsett om den bedrivs inom högskolan eker utanför

högskolan. Detta bör kunna ske genom att möjliggöra nära kontakter och

en inbördes stimulans mellan forskarna inom och utanför högskolan. En

väg att främja sådana kontakter är att ge forskarna inom högskolan goda

möjUgheler dels att bedriva uppdragsforskning, dels att ha bisysslor av

seende forskning och utvecklingsarbete för exempelvis näringslivet, dels

att ha bisysslor som avser engagemang i sädan produktiv verksamhet som

bygger på högskoleforskarnas kunskaper och erfarenhet. Genom sådan

verksamhet förvärvar högskoleforskarna nya kunskaper och erfarenheter

som regelmässigt också kommer verksamheten inom högskolan till del.

Inte minst viktigt är därvid alt högskoleforskaraa förvärvar kännedom om

näringslivels behov av forskning och utvecklingsarbete. Med goda möjlig

heter till uppdragsforskning och bisysslor av nyss angivet slag ökar också

högskolans möjligheter att få och behålla kvalificerade forskare; dessa

behöver ju då inte lämna sina högskoletjänster för att få medverka i

forskning och utveckUngsarbete eller produktiv verksamhet utanför hög

skolan. Samtidigt får del antagas att forskarna i samband med sina bisyss

lor skaffar högskolan nya och intressanta forskningsobjekt. Ett genomfö

rande härav kan öka högskolans kunnande och forskningskapacitet, 33

3
Riksdagen 1985/86. 1 saml. Nr 11

Prop. 1985/86:11 En
annan väg att öka kontakterna har tillämpats redan under en tid,

nämligen
att engagera forskare inom näringsHvet på deltid inom högskolan såsom
adjungerade professorer,

I
detta sammanhang bör också beaktas att det kan behövas generösare regler för
högskoleforskares bisysslor även för att stärka högskolans förmåga att med
framgång konkurrera med utländska universitet och högskolor om
forskningsuppdrag frän framförallt det svenska näringslivet. Mänga utländska insUtuUoner
är nämligen inte bundna av lagregler motsvarande exempelvis 6 kap, 1 8 lagen om
offentlig anställning. Vid vissa uUändska universitet och högskolor finns också
en skyldighet för forskarna att under del av sin arbetstid stå till
näringslivets förfogande.

Till
de nya regler om högskoleforskarnas rätt att bedriva uppdragsforskning och
rätt att utöva bisysslor bör knytas administrativa föreskrifter för att trygga
högskoleenheternas anseende och tillgodose kravet pä opartiskhet och saklighet
i forskarnas tjänsteutövning.

Under
utredningsarbetets gång har ibland ifrågasatts om inle föreskrifterna om
högskolans uppgifter borde kompletteras med någon regel av innebörd att
högskolan skall beakta behovet av att främja näringslivets utveckling eller
något liknande. Behovet av en sådan regel synes vara tämligen begränsad. En
sådan regel skulle dessutom rabba högskolans nuvarande oberoende och även i
övrigt få konsekvenser som inte nu kan överblickas. Det är därför inte lämpligt
att i detta sammanhang närmare utreda om en sädan regel behövs. Inte heller bör
nu utredas om högskoleforskarnas åliggande bör preciseras, I enlighet härmed
bör i denna promemoria inte diskuteras i vad mån det behövs någon regel om
skyldighet för högskoleforskarna all under viss tid stå till näringslivels
förfogande.

Frågor
avseende behovet av särskilda organisationsformer för kontakterna mellan
högskolan och näringslivet ingår inte i mitt utredningsuppdrag.

De
nya föreskrifter om rätt till uppdragsforskning i tjänsten som behövs avser,
såsom förutsatts i det följande, högskoleforskarna. Härmed avses de lärare inom
högskolan, i vUkas skyldigheter ingår att bedriva forskning, dvs, innehavarna
av tjänsterna som professor, adjungerad professor, docent och forskarassistent
(se 19 kap, 3 8 högskoleförordningen och 12 kap, 3 8 förordningen för Sveriges
lantbruksuniversitet), Tkl kategorin högskoleforskare bör också räknas andra
tjänstemän än lärare i vilkas arbetsuppgifter ingår forskning. Till denna
grupp hör bl, a, innehavarna av tjänsterna som doktorand samt tjänsterna som
statsagronom, statshortonom, statsve-lerinär och biträdande stalsveterinär (se
12 kap, 4 8 förordningen för Sveriges lantbraksuniversitet).

De
nya föreskrifterna om rätt till bisysslor bör gälla samma personer

inom högskolan. De bör härutöver gälla även de statligt anställda lärare i

vilkas arbetsuppgifter inte ingår forskning. Vad som i denna promemoria

sägs om högskoleforskare bör alltså avse även denna grapp av lärare av

vilka flertalet har sådan utbUdning att det kan förväntas att det finns

intresse för att anlita dem för bisysslor avseende forskning, utvecklingsar

bete och utbildning,

34 I den kommunala högskolan kan endast ingå
grundläggande högskoleut-

bildning
enligt 15 8 högskolelagen. De statligt reglerade tjänster som finns Prop.
1985/86:11 inom vissa delar av den kommunala högskolan är enligt gällande
författningar inte avsedda för forskning. De nya regler om rätt till uppdragsforskning
som föreslås i denna promemoria blir därför inte tillämpliga pä innehavarna av
dessa statligt reglerade Ijänster. I konsekvens härmed bör de nya reglerna om
rätt till bisysslor avseende forskning m. m. inte heller nu göras Ullämpliga på
dem.

För
de ej statligt reglerade tjänsterna inom den kommunala högskolan finns f, n,
inga statliga föreskrifter om uppdragsforskning eller bisysslor. Det bör inte
heller komma i fråga att nu föreslå sådana.

5.2
Förslag till föreskrifter om uppdragsforskning för lärare vid högskoleenheterna
inom utbildningsdepartemeni:ets verksamhetsområde

Lärarna
inom högskolan har sedan gammak ansetts ha rätt att i sin tjänst bedriva
forskning och utvecklingsarbete, s.k, uppdragsforskning för annans räkning.
Sådana uppdrag kan komma frän enskild person, myndighet utanför högskolan eller
företag. Något författningsstöd härför finns inte f, n. Enligt vad som anförts
i föregående avsnitt bör nu i författning uttryckligen anges att lärare inom
högskolan har denna rätt. Därvid bör beaktas rätten Ull uppdragsforskning för
lärare vid högskoleenheterna inom utbildningsdepartementets verksamhetsområde
inte kan göras obegränsad. Den måste begränsas för det första därför att
uppdragsforskningen ingår i de arbetsuppgifter en lärare har i sin
lärartjänst. Detta innebär att uppdragsforskningen måste ligga inom
lärartjänstens ämnesområde. Vidare kan uppdragsforskning bedrivas endast av de
lärare vilkas lärartjänster är avsedda för bl, a. forskning, dvs, tjänsterna
som professor, adjungerad professor, docent och forskningsassistent (19 kap, 3
8 högskoleförordningen). Vidare bör föreskriftema om uppdragsforskning
utformas så att det är möjligt att hindra sädan uppdragsforskning som hindrar
utövandet av den övriga verksamhet som skall bedrivas vid berörd insUtution
eller arbetsenhet. Därför behövs en föreskrift att uppdragsforskningen måste
vara av den karaktären att den kan förenas med eller främja de undervisnings-,
handlednings- och forskningsuppgifter som skaU fullgöras vid lärarens
institution eller arbetsenhet.

Vidare
måste behovet av s, k, inomvetenskapligt motiverad forskning (se prop, 1981/82:
106 s, 65 ff) kunna tryggas. För att sä skall kunna ske i alla lägen fordras en
föreskrift om skyldighet för lärarna att bedriva sådan forskning. En dylik
föreskrift finns inte f. n. och det har inte varit möjligt att i detta
sammanhang utforma en sådan föreskrift. Tills vidare bör dock nyss föreslagen
föreskrift även kunna trygga behovet av inomvetenskapligt motiverad forskning.

Rätten till
uppdragsforskning måste kunna begränsas även av andra

skäl, främst för att kunna skydda opartiskhet och saklighet inom högsko

lan, 1 princip bör det därför vara förbjudet att bedriva uppdragsforskning ät

sig själv, vissa närstående och åt "egna" företag (jfr regeringens
avgöran

de den 19 september 1982 om rätt för tvä forskare vid en högskoleenhet

inom utbildningsdepartementets verksamhetsområde att inneha viss bi- 35

Prop.
1985/86:11 syssla). Men det bör också vara möjligt att göra undantag från denna
princip när det finns särskUd anledning därtill. När undantag medges måste samtidigt
sådana åtgärder vidtagas som tryggar opartiskhet och saklighet vid den
högskoleenhet vid vUken uppdragsforskningen skall fullgöras sä att förtroendet
för enheten inte rabbas. Det bör i första hand ankomma på styrelsen för den
högskoleenhet som berörs att svara härför.

När
det gäller all bedöma vilka krav på opartiskhet och sakHghet som aktualiseras i
samband med uppdragsforskning, bör det vara rimligt att utgå ifrån att
högskolan, men inte varje berörd högskoleenhet, kan vara opartisk i den
meningen att varje rimligt krav på uppdragsforskning skall kunna tUlgodoses,
Har ett företag träffat avtal om att uppdragsforskning beträffande en viss
fråga skall ske under ledning av en lärare vid en högskoleenhet, är det
nämligen självfallet alt företagets konkurrenter inte längre kommer att ha det
förtroendet för den läraren eller den högskoleenheten alt de vänder sig tkl
samma lärare eller enhet med en begäran om uppdragsforskning i samma frågor. En
sådan brist på förtroende för den enskilda läraren eker högskoleenheten är i
den angivna situationen helt självklar. Den utgör alliså inte i något avseende
grund för ingripande mot läraren eUer högskoleenheten.

Eftersom
uppdragsforskningen fullgörs inom ramen för lärarens tjänstgöringsskyldighet
kan den också påverka högskoleenheten. Det kan gäUa behov av lokaler och andra
resurser. Det kan också gälla behov av ny personal m, m, saml förvaltning av de
medel som stäUs tUl förfogande för uppdragsforskningen. Med hänsyn härtill bör
läraren aldrig kunna ensam ingå avtal om uppdragsforskning. Avtalet bör i
stället i vad det avser andra frågor än själva åtagandet att bedriva viss
forskning ingås under medverkan av högskoleenhetens styrelse, Å andra sidan
kan enhetens styrelse ej heller ensam ingå avtal om uppdragsforskning eftersom
den - med hänsyn Ull principen om forskningens frihet - inte kan tvinga lärarna
att bedriva viss uppdragsforskning.

Det
bör också ankomma på styrelsen för högskoleenheten att bedöma om
uppdragsforskningen är av den karaktär alt den enligt vad nyss anförts bör fä
bedrivas. Det bör sluUigen vara en uppgtft för styrelsen alt pröva frågor om
undantag från den föreslagna principen om förbud mot uppdragsforskning för
vissa personers räkning.

5.3
Förslag till föreskrifter om uppdragsforskning för andra anställda vid högskoleenheter
inom utbildningsdepartementets verksamhetsområde än lärare

Vad
som föreslagits i avsnitt 5.2 om lärares rätt att bedriva uppdragsforskning bör
kunna gäka även sådana andra tjänster vid högskoleenheterna inom
utbildningsdepartementets verksamhetsområde än lärartjänster i vilka ingår
forskning. Till sädana tjänster hör tjänster som forskningsingenjör och
tjänster som doktorand.

36

5.4 Om uppdragsforskning
vid Sveriges lantbruksuniversitet Prop. 1985/86:11

Vad
som föreslagits i avsnkten 5,1 och 5,2 bör kunna gälla även vid Sveriges
lantbruksuniversitet.

5.5
Förslag till föreskrifter om rätt till bisysslor för lärare och vissa andra forskare
inom högskolan

I
avsnittet 5,1 har utförligt moUverats varför högskoleforskarnas rätt att utöva
bisysslor bör vidgas. Vad där anförts avser genomgående bisysslor inom de
områden där forskarna har den speciella kompetens som bör kunna utnyttjas
bättre än som är möjligt enligt nu gäUande föreskrifter om bisysslor. Denna
speciella kompetens har en högskoleforskare regelmässigt inom ämnesområdet för
sin tjänst inom högskolan. Det är också framförallt bisysslor inom detta område
som påverkar forskarens förhållande Ull arbetsgivaren, högskolan. Den vidgning
av rätten Ull bisysslor som behövs avser därför denna typ av bisysslor, som i
fortsättning kallas ämnesbundna bisysslor. För övriga bisysslor - inte ämnesbundna
- finns inte skäl att föreslå nya föreskrifter som avviker från vad som
generellt gäker om statsanställdas bisysslor enligt 6 kap, 1 § lagen om
offentlig anställning och koUekUvavtal.

De
nya föreskriftema om högskoleforskarens rätt att utöva ämnesbundna bisysslor
bör - mot bakgrund av vad som anförts i avsnittet 5,1 och mot bakgrand av de
föreskrifter om uppdragsforskning som föreslagits i avsnittet 5.2 - ge
högskoleforskarna rätt att utöva ämnesbundna bisysslor utan annan begränsning
än den som följer av alt det är fråga om bisysslor, dvs, en sysselsättning som
skall fullgöras inom den tid som återstår sedan högskoleforskarna dels
fullgjort sin tjänst vid högskolan, som i allmänhet har karaktär av en
heltidssyssla, dels tagit i anspråk den tid som behövs för vila, rekreation och
andra ändamål än yrkesarbete. Med andra ord bisysslor får inte avse sådant
arbete som på grandval av sin kvalitet eller kvantitet hindrar innehaivaren alt
pä ett tillfredsställande sätt utöva det kvalificerade arbete som hans tjänst
vid högskolan avser. Erforderliga föreskrifter som skall trygga att
högskoleforskarna inle ålar sig för omfattande bisysslor finns i
kollektivavtal, nämligen 18 8 1 mom, AST,

De
beslämmelser i kollekUvavtal, 8 8 2 mom, AST, som förbjuder s.k, konkurrensbisysslor
torde överhuvudtaget inte kunna bli tiUämpliga vid högskoleenheterna inom utbUdningsdepartementets
verksamhetsområde, eftersom dessa högskoleenheter inte har all bedriva någon
affärs- eller uppdragsverksamhet; den uppdragsforskning som bedrivs av högskoleforskare
avser åtaganden av dessa forskare personUgen och inte av högskolan, vkken
enligt bl, a, priciperna om forskningens frihet inte kan ålägga någon
högskoleforskare skyldighet att bedriva viss forskningsuppgift, Fö-reskrkterna
om konkurtensbisyssla torde däremot kunna vara Ullämpliga beträffande den
programbundna forskning och försöksverksamhet som skall bedrivas tik gagn för
bl, a. näringslivet enligt 8 kap, 1 och 2 8§ förordningen för Sveriges
lantbruksuniversitet.

Den
närmare innebörden i begreppet ämnesbunden bisyssla kommer att 37

Prop.
1985/86:11 beröras i specialmotiveringen tkl de förslag till
författningsändringar som kommer att framläggas i det följande.

Som
tidigare anförts - bl. a. i avsnittet 5,2 - bör de nya föreskrifterna om
högskoleforskarnas rätt att bedriva uppdragsforskning och rätt att utöva
bisysslor kompletteras med särskilda föreskrifter som har lill syfte alt trygga
alt kravet på opartiskhet och sakHghet i forskarnas tjänsteutövning tUlgodoses.
Dessa föreskrifter bör i vad de avser bisysslor gälla såväl ämnesbunda som inte
ämnesbundna bisysslor. En huvudpunkt vid utformningen av föreskriftema bör
vara all varje högskoleenhets styrelse skall åläggas ett särskilt ansvar för
att bisysslorna sköts på ett sådant sätt att högskoleenhetens anseende inte
skadas därav och att opartiskhet och saklighet i tjänsteutövningen bevaras.
Detta bör ske inte i form av äläggan-den och påbud utan genom samråd med
lärarna, rådgivning och annan hjälp. För att styrelsen skall kunna fullgöra
denna skyldighet behöver styrelsen kunna ålägga en lärare att redovisa vilka
bisysslor han har och att ange vari de består. Det bör inte komma ifråga att
generellt ålägga högskoleforskarna att pä detta sätt redovisa sina bisysslor.
Liksom 18 8 1 mom. AST bör ett sådant åläggande kunna komma i fråga endast om
särskilda skäl föreligger. Sädana torde i allmänhet inte föreligga om det
föreskrivna samrådet mellan styrelsen och högskoleforskarna sker på avsett
sätt. Det är vidare viktigt att även UHÄ pä denna punkt fullgör sin skyldighet
att stödja och främja verksamheten inom högskolan genom information, rådgivning
och andra åtgärder - se 3 8 första stycket 5 förordningen (1976:702) med
instruktion för universitets- och högskoleämbetet"."

Vidare
torde del krävas uttryckliga föreskrifter om alt högskoleforskare som innehar
bisysslor skall hälla dessa klart skilda frän utövningen av den tjänst vid
högskolan som de innehar och att utnyttjande av en högskoleen-hetets resurser i
form av lokaler och utrustning får ske endast om styrelsen för högskoleenheten
medger det.

Med
högskoleforskare avses i detta sammanhang främst de lärare, vilkas tjänster är
avsedda för bl. a, forskning, dvs, tjänsterna som professor, adjungerad
professor, docent och forskarassistent (se 19 kap, 3 8 högskoleförordning och
12 kap, 3 8 förordningen för Sveriges lantbruksuniversitet). Vidare avses
sådana andra anställda i vilkas tjänster ingår forskning. Hit hör bl. a,
tjänsterna som doktorand och vid Sveriges lantbruksuniversitet tjänsterna som
statsagronom, statshortonom, statsveterinär och biträdande stalsveterinär (12
kap, 3 och 4 SS förordningen för Sveriges lantbraksuniversitet).

6 Förslag till författningsändringar

Med
stöd av vad som anförts i del föregående har upprättats förslag till två nya
paragrafer, 37 och 38 8§, i högskolelagen (1977:218) samt förslag lUl vissa nya
paragrafer i 19 kap, högskoleförordningen (1977:263), Dessa förslag bör fogas
vid denna promemoria såsom bilaga 1 och 2,

Motsvarighet
till de nya paragraferna i högskoleförordningen bör också

38 kunna las in i förordningen för Sveriges
lantbruksuniversitet.

7
Specialmotivering '

De
grundläggande föreskrifterna om högskoleforskarnas rätt att inneha bisysslor,
som innefattar avvikelse från vad som eljest gäller enligt bl. a, 6 kap. 1 8
lagen (1976:600) om offentlig anställning, bör meddelas i lagens form. De kan
lämpligen tas in i högskolelagen (1977:218) som tvä nya paragrafer 37 8 och 38
8, Nuvarande 37 och 38 SS högskolelagen bör därvid fä ändrad beteckning och
kallas 39 respektive 40 8.

Övriga
föreskrifter som berör bisysslorna saml föreskrifterna om uppdragsforskningen
bör ingå i 19 kap. högskoleförordningen (1977:263) som behandlar statUgt
anställda lärare. Någon riktigt lämplig placering i detta kapitel finns ej.
Frän disposiUonssynpunkt torde en placering omedelbart efter "Allmänna
föreskrifter" synas utgöra den bästa tänkbara placeringen. Mot en sädan
placering talar dock det förhållandet att det antal nya paragrafer som behövs
är tämligen stort och att en omnumrering av 5-60 SS förefaller vara olämplig.
Mot denna bakgrund föreslås att de nya föreskrifterna förs in i slutet av
kapitlet såsom 61-67 SS med vissa mellan-rabriker. Eftersom de nya föreskrifter
om uppdragsforskning enligt vad som föreslagits i avsnittet 5,1 inte bör gälla
för de lärare som undervisar inom den kommunala högskoleutbildningen krävs ej
något tillägg till 23 och 24 kapiUen i högskoleförordningen.

7.1
Förslaget till nya föreskrifter i högskolelagen (1977:218)

37 8

I
denna paragraf har tagits in de grundläggande reglerna om rätt till bisysslor
för lärare inom högskolan som föreslagits i avsnittet 5.2. Som anförts i
avsnittet 5.1 gäller föreskrifterna för professorer, adjungerade professorer,
docenter och forskarassistenter vilket innebär bl. a. att de blir tiUämpliga endast
vid de staUiga högskoleenheterna.

F.n,
finns regler som berör högskoleforskares bisysslor dels på tvä

ställen i kollektivavtal, 8 8 1 och 2 mom, AST, dels i 6 kap, 1 8 lagen

(1976:600) om offentlig anställning. Denna uppsplittring har visat sig

ibland leda till svårigheter i tillämpningen. För att ge en bättre upplysning

om innebörden i och om sambandet mekan de regler om bisysslor som

finns har den nya 37 8 utformats så att den innehåller fullständiga uppgkter

om vilka regler som gäker. I den mån kolleklivavlalsbestämmelser är

tillämpliga har upplysning härom tagits in i den nya paragrafen. Se andra

och Qärde styckena. I de fall 6 kap. 1 § lagen om offentlig anstäUning skall

gälla lämnas upplysning även härom. Se fjärde stycket. I övrigt gäller

endast vad som uttryckHgen föreskrivs i den nya 37 8, Det sagda innebär

bl,a, ifråga om de bisysslor som avses i iredje stycket, de s.k. ämnes

bundna bisysslorna, gäller varken 6 kap, 1 8 lagen om offenUig anställning

eUer kollektivavtalets föreskrifter om konkurrensbisysslor (8 S 2 mom.

AST), Däremot gäller reglema om arbetshindrande bisysslor 18 8 1 mom.

AST samtliga bisysslor, alltså såväl de ämnesbundna som de inte ämnes

bundna. Se andra stycket. 39

Prop. 1985/86:11 Paragrafen
inleds med en definition av begreppet bisysslor som bygger

på
definitionen i 6 kap. 1 8 lagen om offentlig anställning. Definitionen har i förtydligande
syfte kompletterats med orden "vid sidan av sin lärartjänst".

Andra
stycket innefattar en upplysning om att bestämmelserna om arbetshindrande
bisysslor 18 8 1 mom, AST gäller för samUiga slag av bisysslor,

I
tredje stycket ges definitionen av den typ av bisysslor som i del föregående givks
beteckningen ämnesbunda bisysslor. Detta slycket innehåller de nya
föreskrifter om högskoleforskares bisysslor som föreslagits i avsnittet 5,5, De
föreslås, på skäl som angivits i avsnittet 5,1, gälla samtliga lärare vid de
statliga högskoleenheterna men däremot ej lärarna inom den kommunala högskolan.

Som
huvudregel föreslås gälla full frihet all - inom den lidsram som slår Ull
förfogande för bisysslor — utöva ämnesbundna bisysslor. Det har inte varit
möjligt att definiUvt avgöra om en sådan regel kan gälla helt utan undantag, I
paragrafens andra stycke ges därför en möjlighet för regeringen att föreskriva
begränsningar. Föreskrifter med sädana begränsningar bör få införas om del
visat sig inle vara möjligt alt pä annat sätt trygga förtroendet för
högskoleforskarnas opartiskhet och saklighet eller alt hindra att förtroendet
för den berörda högskoleenheten rubbas. Sädana faU kan möjligen aktualiseras
inom den programbundna forskning och den försöksverksamhet som Sveriges
lantbruksuniversitet har att fullgöra tUl gagn för näringslivet enligl 8 kap, I
och 2 8§ förordningen för Sveriges lantbruksuniversitet. Frågan härom har inte
varit möjlig att lösa i detta sammanhang.

Tredje
stycket avser vad som i denna promemoria kakas "ämnesbundna"
bisysslor. Med en bisyssla "som avser ett yrkesmässigt utnyttjande av
kunskaper och erfarenheter som läraren har inom lärartjänstens ämnesområde"
avses t, ex, rådgivning i vetenskapliga frågor och konsultuppdrag inom detta
område. Hit hör också exempelvis produktion av varor som grundar sig på lärarens
uppfinningar eker av läraren utvecklade pro-dukUonsmetoder inom nämnda område.
Hit hör däremot inte att en lärare är ledamot i styrelsen för ett börsnoterat
företag eller i styrelsen för någon StaUig myndighet, exempelvis STU eller
något forskningsråd. För denna typ av bisysslor som inte kan anses vara
ämnesbundna gäker i stället de föreskrifter som avses i andra och Qärde
styckena. Till gruppen ämnesbundna bisysslor kan däremot höra uppdrag att vara
ledamot i styrelsen för ett företag som huvudsakligen ägnar sig åt att
producera varor som grundar sig pä lärarens egna uppfinningar.

38
8

Enligt
denna paragraf bör de regler som finns i 37 § äga UUämpning på statligt
anställda forskare som inte innehar någon lärartjänst vid de statliga högskoleenheterna.

40

7.2 Förslaget Ull nya
föreskrifter i 19 kap. högskoleförordningen (1977:263) Prop. 1985/86:11

61 8

I
paragrafen finns de grandläggande föreskrifterna om rätt Ull uppdragsforskning
som redovisats i avsnitten 5,1 och 5,2,

1
paragrafens första stycke definieras begreppet uppdragsforskning som avseende
forskning och utveckligsarbete för annans räkning. Vidare anges att lärares
uppdragsforskning sker "inom ramen för sin tjänstgöringsskyldighet".
Däri ligger att den forskning och det utvecklingsarbete som ingår i uppdragsforskning
måste ligga inom ämnesområdet för lärarens tjänst vid högskoleenheten.

Enligt
vad som anförts i avsnittet 5,2 föreligger rätt till uppdragsforskning endast
om den kan förenas med eller främja de undervisningsuppgifter m, m, som skall
fullgöras vid institutionen, I avsnitt 5,2 anges de viktigaste syften som delta
villkor avser att tillgodose. Utöver vad där anförts innebär villkoret också
ett krav på att det skall finnas eller kunna anskaffas Ullgäng lill
erforderliga lokaler och erforderlig utrustning vid den högskoleenhet som
berörs. Om sä inte är fallet beträffande en viss uppdragsforskning är denna
inte tilläten.

Enligt
definitionen av begreppet uppdragsforskning i första stycket skall fråga vara
om ett uppdrag från någon annan än den lärare som åtar sig uppdraget. Om en
lärare själv vill finansiera en viss forskning blir det alltså inte fråga om
uppdragsforskning. Paragrafen ger alltså ej någon föreskrift som möjliggör en egenfinansierad
forskning.

Som
anförts i avsnitt 5,2 är rätten till uppdragsforskning begränsad även i andra
hänseenden. Bestämmelser härom har tagits in i andra och tredje styckena. Dessa
innebär att ett uppdrag från vissa närstående och frän vissa förelag inte är Ullåtna,
Styrelsen för högskoleenheten kan dock enligt

62 8 medge undantag
från detta förbud.

Syftet
med föreskrifterna i andra och tredje styckena är i första hand att trygga
opartiskhet och saklighet inom högskoleenheten och därmed förtroendet för
enheten och dess personal. Mot denna bakgrand har det synts naturiigt att
definiera begreppet närstående med direkt ledning av jävsreg-lema i 48
förvaltningslagen (1971:290), Vidare har anförts ett förbud mot uppdrag från
företag i vilket läraren eller någon honom närstående har ett väsentligt
inflytande. Del har inle varit möjligt att i författningstexten ange alla de
grunder på vilka någon kan ha ett väsentligt inflytande. Författningstexten
innehåller därför bara vissa typiska exempel. Endast ett aktieinnehav är i
allmänhet inte tillräckkgl. Fråga måste i sä fall vara om ett så stort
aktieinnehav att ägaren redan pä grund därav har ett väsentligt inflytande.
Även en annan stäUning i företaget än ställningen som företagsledare kan
tänkas ge en person ett väsenUigt inflytande. Sålunda kan ställningen som
forskningschef eller chef för produktutvecklingen inom ett företag ibland
tänkas ge ett väsentligt inflytande av den art som avses i andra stycket.

41

4
Riksdagen 1985/86. 1 saml. Nr 11

Prop, 1985/86:11

62
8

Enligt
denna paragraf får undantag medges frän förbudet mot uppdragsforskning pä
uppdrag av närstående eller vissa företag. Vad som krävs för att undanlag bör
kunna ges från förbudet mot uppdrag från företag blir självfallet utan
uttrycklig föreskrift härom beroende på bl, a, hur stort lärarens inflytande i
företaget är. Frågan om undantag skall ges blir i övrigt beroende av om del är möjHgt
för högskoleenhetens styrelse och läraren att med stöd av 65 och 66 SS enas om
sådana former för uppdragsforskningen att högskoleenhetens anseende och
verksamhet inle skadas och att förtroendet för lärarnas opartiskhet inte
rubbas.

Fråga
om undantag från förbudet mot uppdragsverksamhet för närstående eUer för vissa
företag förutsätter alltid en prövning i det enskkda fallet. Vid all prövning
enligt denna paragraf bör - utom i uppenbara fall -målsättningen för
högskoleenhetens styrelse vara att nå fram till sädana former att värdefulla
uppdrag får utföras inom högskoleenheten. Det bör här erinras om att styrelsen
enligt 63 8 tredje stycket har att stödja och främja uppdragsforskning vid
enheten.

63
§

Enligl
denna paragraf är det högskoleenhetens styrelse som har alt avgöra om viss
uppdragsforskning är av den karaktär att den är tillåten enligt 61 8 ävensom
att pröva frågor om undantag från förbudet enligt 61 8 andra och Iredje
styckena,

I
andra stycket har införts regler som förpliktar högskoleenheternas styrelse att
vara positivt verksamma för att stödja och främja uppdragsforskningen och alt
därvid vidtaga de åtgärder som behövs för att trygga opartiskhet och saklighet
i de fall dä undanlag medgivits frän förbudet mot uppdragsforskning för
närslående och vissa förelag.

64
8

I
paragrafen föreskrivs att det skall finnas skriftliga avtal om uppdragsforskning.
Det bör nämligen vara helt klart vad uppdraget avser, I vad avser själva
åtagandet är det läraren som är avtalspart; med hänsyn till principerna om
forskningens frihet (14 8 högskolelagen) kan högskoleenheten inte vara
avtalspart i denna del. Beträffande frågor om lokaler och andra resurser samt
om ersättning UU högskoleenheten härför kan endast högskoleenhetens styrelse
vara avtalspart.

65 och 66 8 §

Dessa
paragrafer innehåller de föreskrifter som föreslagks i avsnitt 5.1 och

5,5 angående åtgärder som skaU trygga högskolelenhetens anseende samt

kravet pä opartiskhet och saklighet i högskoleforskarnas tjänsteutövning.

Det har vid utformningen av dessa paragrafer inte ansetts nödvändigt att ge

42 högskoleenheternas styrelser rätt förbjuda en
bisyssla om läraren inte

rättar sig efter vad somgällerenligt
65 och66§S, En förutsättning bör allUd Prop, 1985/86:11 vara ett ömsesidigt
förtroende mellan lärarna och styrelserna.

67
8

Enligt
denna paragraf skall vad som stadgats om lärares bisysslor även gälla för andra
statligt anställda än lärare.

43

Prop, 1985/86:11 Bilagal

tiU
PM (1983-12-09) angående högskoleforskares rätt att ha bisysslor, m. m.

Förslag till nya föreskrifter i högskolelagen (1977:218)

37 S

En
lärare vid en högskoleenhet får vid sidan av sin lärartjänst inneha anställning
eller uppdrag eller utöva verksamhet (bisyssla) enligt följande,

I
fråga om hur omfattande en lärares bisysslor högst fär vara gäller vissa bestämmelser
i kollektivavtal.

Inom
den ram för bisysslor som avses i andra stycket får en lärare utöva en eker
flera bisysslor som avser forskning, utvecklingsarbete eller utbUdning inom
ämnesområdet för sin lärartjänst eller som avser ett yrkesmässigt utnyttjande
av kunskaper och erfarenheter som läraren har inom lärartjänstens ämnesområde,
om ej annat följer av föreskrift som regeringen meddelar.

Inom
den ram för bisysslor som avses i andra slycket får en lärare utöva även en
eller flera andra bisysslor än som avses i tredje stycket, I fråga om dessa
andra bisysslor gäller 6 kap. 1 8 lagen (1976:600) om offenUig anställning och
vissa bestämmelser i kollektivavtal om konkurrensbisysslor.

38
8

Bestämmelserna
om bisysslor i 37 8 tillämpas även pä sädan tjänsteman vid en högskoleenhet som
ej är lärare men i vars arbetsuppgifter ingår att bedriva forskning.

Anm.
Del förutsätts att nuvarande 37 och 38 §§ samtidigt ges beteckningen 39 respektive
40 §.

44

Bilaga
2 Prop, 1985/86:11

till
PM (1983-12-09) angående högskoleforskares rätt att ha bisysslor, m. m.

Förslag till nya föreskrifter i 19 kap.
högskoleförordningen (1977:263)

Uppdragsforskning

61
8

En
lärare vilken innehar en tjänst som professor, adjungerad professor, docent
eller forskarassistent vid en högskoleenhet får inom ramen för sin tjänstgöringsskyldighet
åtaga sig att bedriva eller leda sådan forskning eller sådant utvecklingsarbete
för annans räkning (uppdragsforskning), som kan förenas med eller främja de undervisnings-,
handlednings- och forskningsuppgifter som skall fullgöras vid den institution
eller arbetsenhet som läraren Ullhör,

Ett
åtagande enligt första stycket får dock ej avse forskning eller utvecklingsarbete
för

någon
läraren närstående person eker

någon
juridisk person i vilken läraren eller någon honom närstående person är
företagsledare eUer annars har ett väsentUgt inflytande exempelvis pä grand av
innehav av akUer eller andelar eller avtal om utnyttjande av uppfinningar eller
andra resultat av forsknings- eller utvecklingsarbete.

Vid
tillämpning av andra stycket räknas make, föräldrar, barn och syskon som
närstående personer. Vidare iakttages att aktier och andelar som läraren eller
sådan närstående person innehar genom förmedling av juridisk person skall
medräknas.

62
8

Är det av särskild
vikt för ulveckUngen av näringslivet, för högskolan eller för en högskoleenhet
att viss uppdragsforskning utförs vid en viss högskoleenhet, får lärare vid
denna enhet medges undantag från förbudet enligt 61 8 andra och tredje
styckena.

63 8

Del
ankommer på styrelsen för högskoleenheten att avgöra om den uppdragsforskning
som en lärare vid enheten viU åtaga sig är av den beskaffenhet att läraren enligl
61 8 fär åtaga sig alt utföra den.

Fråga
om medgivande av undanlag från förbudet enligt 61 8 andra och tredje styckena
avgörs av styrelsen för högskoleenheten.

Styrelsen för en
högskoleenhet skall stödja och främja uppdragsforskning vid enheten genom
information, rådgivning och andra åtgärder. När styrelsen medgivit undantag
från förbudet enligt 61 8 andra och tredje

45

Prop.
1985/86:11 styckena, åligger det styrelsen särskilt att vidtaga de
åtgärder som behövs för att trygga opartiskhet och saklighet inom
högskoleenheten.

64 §

Ett
åtagande avseende uppdragsforskning och de närmare villkoren härför skall
regleras i ett skriftligt avtal meUan läraren och högskoleenhetens styrelse, å
ena, samt uppdragsgivaren, å andra sidan.

Närmare
föreskrifter om innehållet i avtal avseende uppdragsforskning meddelas av
universitets- och högskoleämbetet.

Bisysslor

65 8

En
lärare vid en högskoleenhet som innehar en bisyssla får ej utöva denna inom högskoleenhetens
lokaler eker annars utnyttja enhetens resurser utan tiUständ av
högskoleenhetens styrelse.

En sädan
lärare skaU även i övrigt hälla utövandet av bisysslan klart åtskilt frän sin
tjänsteutövning.

66 8

Styrelsen
för en högskoleenhet skaU verka för att lärarna vid enheten utför sina
bisysslor sä att de inte skadar högskoleenhetens anseende eller den verksamhet
som bedrivs där eller rubbar förtroendet för lärarnas opartiskhet i
tjänsteutövningen. Styrelsen skall därvid samråda med lärarna.

Om
särskilda skäl föreligger fär styrelsen för en högskoleenhet ålägga en lärare
vid enheten att uppge om han innehar bisysslor samt att ange vad dessa avser.

67
8

Föreskriftema
i 65 och 66 88 tillämpas även på sådan tjänsteman vid en högskoleenhet som ej
är lärare men i vars arbetsuppgifter ingår att bedriva forskning.

46

Innehållsförteckning Ull
bilaga 2 Prop. 1985/86:11

Sidan

1 Sammanfattning ................................................ .. 27

2
Allmän bakgrund ............................................... .. 27

3
Utredningsarbete .............................................. .. 28

3.1
Tidigare utredningsarbete ............................... .. 28

3.2
Mitt utredningsuppdrag ............................... .. 29

4
Gällande bestämmelser ..................................... 29

5
Egna överväganden ........................................ .. 32

5.1
Allmänna synpunkter ................................... .. 32

5.2
Förslag tUl föreskrifter om
uppdragsforskning för lärare vid högskoleenheterna inom
utbildningsdepartementets verksamhetsområde .. 35

5.3
Förslag till föreskrifter om
uppdragsforskning för andra anställda vid högskoleenheter inom
utbildningsdepartementets verksamhetsområde än lärare 36

5.4
Om uppdragsforskning vid
Sveriges lanlbraksuniversket .... 37

5.5
Förslag till föreskrifter om
rätt till bisysslor för lärare och vissa andra forskare inom högskolan ................................................. .. 37

6
Förslag till
författningsändringar ......................... 38

7
SpecialmoUvering ............................................ 39

7.1
Förslaget tUl nya föreskrifter
i högskolelagen (1977:218) 39

7.2
Förslaget tUl nya föreskrifter
i 19 kap, högskoleförordningen (1977:263) ................................................................. 41

Bilaga
1 Förslag tik nya föreskrifter i högskolelagen (1977:218) ... 44

Bilaga 2 Förslag till nya föreskrifter i 19 kap. högskoleförordningen

(1977:263)
............................................ 45

47

Prop. 1985/86:11 Bilaga 3

Sammanställning av remissyttranden över regeringsrådet Jöran
Muellers promemoria den 9 december 1983 angående högskoleforskares rätt att ha
bisysslor m. m.

Efter
remiss har yttranden över promemorian avgetts av Riksdagens ombudsmän (JO), justitiekanslern
(JK), försvarets forskningsanstalt (FOA), statens bakteriologiska laboratorium (SBL),
universitets- och högskoleämbetet (UHÄ), arbetsdomstolen (AD), energiforsknigsnämnden
(Efn), styrelsen för teknisk uveckling (STU), statskontoret,
riksrevisionsverket (RRV), statens arbetsgivarverk (SAV), forskningsrädsnämnden
(FRN), medicinska forskningsrådet (MFR), naturvetenskapliga forskningsrådet (NFR),
forskningsinstitutet för atomfysik (AFI), skogs- och jordbrukets forskningsråd (SJFR),
Ingenjörsvetenskapsakademien (IV A), Sveriges industriförbund (SI), Tjänstemännens centralorganisaUon
(TCO), Centralorganisationen SACO/SR, Landsorganisationen i Sverige (LO) och
Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF).

Yttranden
har överiämnals av UHÄ frän universiteten i Uppsala, Göteborg och Umeå samt
Chalmers tekniska högskola.

Högskoleforskares
bisysslor

Förslaget
i huvudsak

Flertalet
remissinstanser (SBL, UHÄ, Efn, STU, statskontoret, FRN, MFR, NFR, SJFR, IVA,
SI, LO och SAF) tillstyrker i huvudsak utredarens förslag om utökad rätt för
högskoleforskare att utöva bisysslor,

TCO
tillstyrker också förslaget i princip men framför att forskningssamverkan i
första hand bör ske inom högskolan och utföras av forskaren inom sin tjänst.
Högskolan bör ha rätt all pröva lämpHgheten av bisysslor inom områden där
högskolan själv utövar verksamhet i form av uppdrag avseende forskning,
utvecklingsarbete eller utbildning, så att konkurrensförhäl-lande mellan insUtutionsintressen
och enskilda forskare inte uppstår,

SACO/SR
instämmer i utredarens grundtankar men menar att rätten att utöva bisysslor bör
regleras så att förtroendet för högskolan inte därigenom minskar.

LO
efterlyser riktlinjer rörande den kvantitativa omfattningen av den uppdragsverksamhet
och de bisysslor som bör få förekomma vid sidan av den ordinarie verksamheten
vid en högskoleinstitution. LO menar att omkring 20 procent av en institutions
forskning bör kunna utgöras av uppdrag eller bisysslor men att vad som går
utöver denna gräns bör betraktas som undantag, där högskolestyrelsen bör få
bedöma lämpHgheten.

Förslaget
avstyrks av JK, SAV och AFI.

JK anför starka
betänkligheter mot förslaget. Han pekar på att bestäm

melsen i 6 kap, I 8 lagen (1976:600) om offentlig anställning (LOA) är av

grundläggande rättssäkerhetsbetydelse. Den finns för att ge skydd åt den i

48 1 kap, 9 8 regeringsformen fastlagda principen att sakHghet
och opartiskhet

skall iakttas vid UUämpning
av lagar, förordningar och andra rättsliga Prop, 1985/86:11

normer inom all offentlig
förvaltning. Denna princip skiljer på ett avgörade

sätt den offentliga
förvaltningen från privat verksamhet. Bestämmelsen i

LOA är visserligen av
växlande betydelse för olika offentliga tjänster men

bör enligt JK tillämpas
utan undantag. JK menar även att det är viktigt alt

förtroendet upprätthålls
för den forskning som bedrivs inom högskolan.

Den föreslagna regleringen
är inte ägnad att lika starkt värna om detta

förtroende som den
nuvarande, I kravet pä opartiskhet ligger också ett

krav på att tjänstemannen
inte i sin privata verksamhet får dra fördel av sin

statliga anställning. Om
den föreslagna ordningen genomförs skulle detta

vidare enligt JK innebära
att ett genombrott skett i den reglering som är

avsedd alt skydda
förtroendet Ull tjänstemännens opartiskhet. Detta vore

enligt JK mycket olyckligt
eftersom det skulle kunna leda till att andra

tjänstemannagrupper kan
komma att kräva särteglering för sin del, JK

befarar också att
förslaget kan leda till att näringslivet blir mindre benäget

att anlita högskolan för
uppdragsforskning,

AFI,
liksom SAV, menar att del inte är klarlagt att den föreslagna ordningen skulle
gagna forskningen och den industriella utveckUngen. Tvärtom är det enligt AFI
mycket som talar för att motsatsen skulle bli fallet genom att den uppdragsforskning
som bedrivs inom högskolan skulle motverkas om den föreslagna ordningen
genomförs. Ett företag lär inte vara intresserat av att anlita högskolan för
uppdragsforskning om forskarna där redan är uppbundna genom bisysslor hos
konkurrerande företag.

JO,
FOA och RRV är negativa till förslaget och har närmast intagit den ståndpunkten
att frågan om högskoleforskarnas bisysslor och dess förhållande tik övrig
forskningsverksamhet inom högskolan inte blivit tUlräckligt belyst i ärendet.

JO
finner det sålunda beklagligt att utredningen inte hunnit närmare överväga om
och i så fall vilka ytterligare undantag frän friheten att inneha bisysslor som
kan behövas utöver de föreslagna.

RRV
hänvisar till vad verket anförde i yttrande över FOSAM:s betänkande
"Högskolan i FoU-samverkan" om det angelägna i en översyn av gällande
regler och deras UUämpning. Verket saknar i promemorian en diskussion rörande
de viktiga och principiella balansproblemen som t. ex, risken av att
uppdragsverksamheten blir alltför styrande för en insUtutions verksamhet.
Högskoleenheternas vetenskapliga oberoende kan komma att äventyras om starka partsinslressen
— i detta fall näringslivet — ges stora möjligheter Ull påverkan.

AD,
som inte ansett sig ha skäl alt yttra sig över förslaget i sak, har begränsat
sitt yttrande tiU de föreslagna nya bestämmelserna i högskolelagen.

Vissa
särskilda frågor

UHÄ
och AFI har berört utredarens överväganden om huravida en lärares

bisysslor avseende forskning och utvecklingsarbete bör anses utgöra en

sädan konkurrensbisyssla som avses i 8 S 2 mom. aUmänt avlöningsavtal

för statliga och vissa andra tjänstemän, AST, AFI delar inte utredarens 49

Prop.
1985/86:11 bedömning utan menar att sådana bisysslor är att bedöma som konkurrensbisysslor.
En sådan tolkning har enligt AFI bekräftats i skilda sammanhang, bl, a, genom
åtskilliga regeringsbeslut i konkreta ärenden.

TCO
förordar att lagförslaget ändras så att där anges all bisysslor inte får konkurtcra
med högskolans uppdragsverksamhet.

UHÄ,
FRN och NFR har framfört alt ytterligare personalkategorier, jämfört med vad
som föreslagits, bör ges rätt att utöva ämnesbundna bisysslor, UHÄ anför därvid
t, ex, att forskningsingenjörer och forskningsassistenter i allmänhet har
sådan utbildning och sådana arbetsuppgifter inom högskolan att de jämte
doktorander bör omfattas av rätten att få utöva ämnesbudna bisysslor,

UHÄ
och SACO/SR sätter i fråga lämpligheten av den i lagförslaget intagna
hänvisningen till kollektivavtal, AD ifrågasätter om det är förenligt med
regeringsformen att en lags tillämpningsområde på detta sätt görs beroende av
bestämmelser i koUektivavtal,

Uppdragsforskning

Samtliga
remissinstanser är i princip positivt inställda till utredarens förslag
rörande uppdragsforskning, AFI ifrågasätter dock om det är nödvändigt med
särskilda bestämmelser som ger högskoleforskare rätt att utöva
uppdragsforskning, enär denna rätt redan indirekt framgår av gällande bestämmelser.

Flera
remissintanser (UHÄ, Efi, FNR, NFR, TCO och SACO/SR) föreslär att ytterligare
personalkategorier, främst högskolelektorer, bör uttryckligen ges rätt att åta
sig uppdragsforskning,

SACO/SR,
UHÄ och AFI ifrågasätter om den föreslagna bestämmelsen med förbud mot att åta
sig uppdragsforskning åt närstående fysiska och juridiska personer är nödvändig
med hänsyn tiU att en sådan inskränkning redan följer av förvaltningslagens
jävsregler.

50

51

o
, Prop, 1985/86:11

Lagrådet

Utdrag
ur protokoll vid sammanträde den 6 juni 1985

Närvarande: f.d, justitierådet
Hult, regeringsrådet Björne, justitierådet

Gregow,

Enligt
protokoll vid regeringssammanträde den 30 maj 1985 har regeringen på
hemställan av statsrådet Hjelm-Wallén beslutat inhämta lagrådets yttrande över
förslag till lag om ändring i högskolelagen (1977; 218),

Förslaget
har inför lagrådet föredragils av kammarrättsassessorn Sven Nyström,

Lagrådet
lämnar förslaget utan erinran.

Prop,
1985/86:11 Utbildningsdepartementet

Utdrag
ur protokoU vid regeringssammanträde den 27 juni 1985

Närvarande:
statsrådet I, Carlsson, ordförande, och statsråden Lundkvist, Sigurdsen,
Gustafsson, Leijon, Hjelm-Wallén, Peterson, Andersson, Boström, Göransson,
Gradin, R, Carlsson, Holmberg, Thunborg, Wickbom

Föredragande:
statsrådet Hjelm-Wallén

Proposition med förslag till lag om ändring i högskolelagen
(1977:218)

Föredragande
anmäler lagrådets yttrande' över förslag till lag om ändring i högskolelagen
(1977:218).

Föredragande
upplyser att lagrådet har lämnat lagförslaget ulan erinran och hemställer all
regeringen, efter vissa redaktionella ändringar, föreslår riksdagen att anta
förslaget.

Regeringen
ansluter sig tiU föredragandens överväganden och beslutar att genom proposition
föreslå riksdagen att anta det förslag som föredraganden har lagt fram.

52 ' Beslut om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde den 30 maj
1985,

Innehållsförteckning Prop. 1985/86:11

Sidan

Propositionen
.................................................... 1

Propositionens
huvudsakliga innehåll ..................... 1

Förslag till lag om
ändring i högskolelagen (1977:218) ..... 2

Utdrag ur protokoll vid
regeringssammanträde den 30 maj 1985 . ,.. 3

Inledning ........................................................... 3

Gällande ordning ................................................. 4

Föredraganden ................................................... 5

Behovet
av reformer ......................................... 5

Högskoleforskares
bisysslor ............................... 8

Upprättat lagförslag .......................................... 15

Hemställan ...................................................... 15

Beslut ............................................................. .. 15

Bilaga
1 Högskoleanställdas bisysslor. Rapport frän en arbetsgrupp

inom
regeringskansliet ............................. 16

Bilaga
2 Promemoria av regeringsrådet Jöran Mueller angående hög

skoleforskares rätt att ha bisysslor m. m........ .. 27

BUaga 3
Remissammanställning .......................... 48

Bilaga 4 Det remitterade
förslaget (bilagan har utesluUts här)

Utdrag
ur lagrådets protokoll den 6 juni 1985 ......... 51

Utdrag ur protokoll vid
regeringssammanträde den 27 juni 1985 .... 52

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1985 53