Prop. 1985/86:110

Regeringens proposition 1985/86:110

om kronoholmarnas framtida disposition

Prop. 1985/86:110

Regeringen
föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag ur
regeringsprotokollet den 27 februari 1986.

På
regeringens vägnar Ingvar Carlsson

Kjell-Olof
Feldt

Propositionens huvudsakliga innehåll

l
propositionen föreslås riktlinjer för den framtida dispositionen av de s. k.
kronoholmarna. Riktlinjerna föreslås omfatta både bebyggda och obebyggda
holmar.

Riktlinjerna innebär - i linje med den praxis som
utvecklats - att staten även i framtiden bör äga en kronoholme om denna behövs
för statligt ändamål eller om den är av riksintresse för naturvården,
kulturminnesvården eller friluftslivet enligt riktlinjerna i den fysiska
riksplaneringen. Om holmen saknar nämnvärd betydelse för dessa intressen bör enskilda,
efter erforderlig fastighetsbildning, kunna få köpa mark på den. Kommunerna
skall ha förvärvsföreträde. Köpeskilling och övriga försäljningsvillkor skall
bestämmas på marknadsmässiga grunder.

Kronoholmarna skall förvaltas rationellt. Marken på
dem skall av staten upplåtas på marknadsmässiga villkor i för ändamålet lämplig
nyttjande-rättsform. Naturvårdens, kulturminnesvårdens och friluftslivets
intressen skall beaktas i enlighet med riktlinjerna för hushållning med mark
och vatten. Även fiskenäringens intressen skall beaktas. Om det saknas sådana
intressen av nämnvärd betydelse och om det inte finns förutsättningar för en
rationell förvaltning, bör en försäljning övervägas.

Yrkesfiskares rätt enligt förordningen (1950:597)
om fiskerätten vid vissa kronan tillhöriga havsstränder, skär och holmar m. m.
att avgiftsfritt uppföra byggnader på kronoholmarna föreslås upphöra för
framtiden. Fisket med röriiga redskap vid dessa holmar föreslås förbli fritt
genom ändring i lagen (1950:596) om rätt till fiske. Lagändringen föreslås
träda i kraft den 1 juli 1986. Fisket med fasta redskap vid kronoholmarna får
som hittills ske endast efter tillstånd. Fisket med rörliga eller fasta redskap
skall således inte påverkas av en eventuell försäljning.

1 Riksdagen 1985/86. I saml. Nr IIO

1
propositionen föreslås domänverket bli central statlig förvaltningsmyn- Prop.
1985/86: 110 dighet för de bebyggda och obebyggda kronoholmar som i dag står
under kammarkollegiets inslruktionsenliga tillsyn, om inte någon annan statlig
myndighet av särskilda skäl bör förvalta dem. Den statliga förvaltningsmyndigheten
skall samråda med länsstyrelsen» fiskerimyndighelerna och domänverket i
försäljningsärenden.

Förslag till Prop. 1985/86: 110

Lag om ändring i lagen (1950: 596) om rätt till fiske

Härigenom föreskrivs i fråga om
lagen (1950:596) om rätt till fiske dels att 21 § skall ha följande lydelse,
dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 5 a §, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

5a §

Vid sådana havsstränder samt i
havet belägna skär och holmar som den 30 juni 1986 ägdes av staten och som då
inte hörde liU något hemman eller innehades på särskilda villkor gäller, i
stället för vad som föreskrivs i 5 §, följande bestämmelser.

1. Varje svensk medborgare får fiska
med rörligt redskap.

2.
Fasta
redskap får sållas ul endasl efler tUlstånd av den myndighet och på de vUlkor
som regeringen bestämmer, om inle något annal är särskilt föreskrivet.

21 § '

Utlänning, som sedan minst två Utlänning, som sedan minst två

år är stadigvarande bosatt här i ri- år
är stadigvarande bosatt här i ri

ket, är likställd med svensk med- ket,
är likställd med svensk med

borgare med avseende på fiske en- borgare
med avseende på fiske en

ligt föreskrifterna 6-20 a §§. ligt
föreskrifterna 5 a-20 a §§.

I övrigt må den som ej är svensk
medborgare bedriva fiske enligt nämnda föreskrifter endasl i den mån regeringen
eller myndighet som regeringen bestämmer sä medgiver.

Denna lag träder i kraft den I juli
1986, då förordningen (1950:597) om fiskerätten vid vissa kronan tillhöriga
havsstränder, skär och holmar m. m. upphör att gälla.

1 fråga om upplåtelser som skett
enligt förordningen eller motsvarande äldre bestämmelser gäller dock de äldre
bestämmelserna till dess att rät-lighetsinnehavaren har upphört med sitt
yrkesfiske.

Senaste lydelse 1985: 138.

Utdrag
ur protokoll vid regeringsammanträde den 27 februari 1986 Prop.
1985/86: 110

Närvarande:
statsministern Palme, ordförande, och statsråden 1. Carlsson, Lundkvist, Feldt,
Sigurdsen, Gustafsson, Hjelm-Wallén, Peterson, Göransson, Dahl, R. Carlsson,
Holmberg, Hellström, Wickbom, Johansson, Hulterström. Lindqvist

Föredragande:
statsråden Feldt och Lundkvist

Proposition om kronoholmarnas framtida disposition

Statsråden
Feldt och Lundkvist anmäler förslag om kronoholmarnas framtida disposition.
Anförandena redovisas i underprotokollen för finans- och
jordbruksdepartementet.

Statsrådet Feldt hemställer att regeringen genom
proposition föreslår riksdagen att anta de förslag som han och statsrådet
Lundkvist har lagt fram.

Regeringen
ansluter sig till föredragandenas överväganden och beslutar att genom
proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredragandena har lagt
fram.

Regeringen beslutar att de anföranden och förslag
som redovisas i underprotokollen skall bifogas propositionen som bilagorna I
och 2.

Bilagal
Prop. 1985/86:110

Finansdepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 27
februari 1986 Föredragande: statsrådet Feldt

Anmälan till proposition om kronoholmarnas framtida
disposition

1 Inledning

De s.k. kronoholmarna är sådana staten tillhöriga holmar
och skär i Saltsjön och i de stora insjöarna, vilka varken hör under något
hemman eller innehas under särskilda villkor. Som kronoholme räknas i det följande
även andra öar som tillhör eller får anses tillhöra staten. Kronoholmarna
förekommer längs hela den svenska kusten, främst i Norrbottens läns och
Göteborgs och Bohus läns skärgårdar, samt i de stora insjöarna. En del av dem
förvaltas av olika statliga myndigheter. De flesta har dock inte någon särskild
förvaltningsmyndighet utan står under tillsyn av kammarkollegiet. Sedan gammalt
har kronoholmarna haft väsentlig betydelse för fiskenäringen eller som lots-
och fyrplatser. Med tiden har de fått ökad betydelse för naturvården och det
röriiga friluftslivet. Både kommuner och enskilda har framfört önskemål om
markförvärv på kronoholmarna. För privatpersoner har det som regel gällt
friköp av tomtmarken till de byggnader som de äger. Staten har i allmänhet
intagit en restriktiv hållning till önskemålen.

Med stöd av regeringens
bemyndigande den 28 december 1978 tillkallade chefen för budgetdepartementet en
särskild utredare (chefsrådsmannen Gustaf Knös) med uppdrag att utreda frågan
om kronoholmarnas framtida disposition, dvs. om och i vad mån bebyggd mark
lämpligen kunde överlåtas till kommuner och enskilda med beaktande av bl.a.
naturvårdens och yrkesfiskets intressen samt att belysa konsekvenserna i en rad
olika hänseenden av sådana överlåtelser. 1 uppdraget ingick även att pröva hur
den statliga förvaltningen av kronoholmarna borde organiseras i framtiden,
liksom de allmänna principerna för denna förvaltning. Utredaren, som arbetat
under namnet Kronoholmsutredningen, avlämnade i maj 1983 betänkandet (Ds Fi
1983:12) Kronoholmarnas framtida disposition. Betänkandet har
remissbehandlats.

Till protokollet i detta ärende bör
fogas dels en sammanfattning av betänkandet som bilaga l.l, dels en förteckning
över remissinstanserna och en sammanställning av remissyttrandena som bilaga
1.2.

Jag avser nu att föreslå riktlinjer
för kronoholmarnas framtida disposition på grundval av bl.a. det framlagda
betänkandet. Senare denna dag avser chefen för jordbruksdepartementet att
behandla vissa lagstiftningsfrågor som främst gäller hur yrkesfiskets
intressen skall kunna tas till vara om staten överiåter en kronoholme helt
eller delvis.

1
ärendet harjag särskilt samrått med cheferna för justitie-, försvars-,
Prop. 1985/86: 110 kommunikations-, jordbruks-, bostads-, industri- och
civildepartementet.

2 Överväganden och förslag 2.1 Allmänna utgångspunkter

2.1.1 Kronoholmsbegreppet
m. m.

Någon
klart avgränsad och entydig definition av begreppet kronoholme finns inte. En
naturlig bestämning finns i förordningen (1950:597) om fiskerätten vid vissa
kronan tillhöriga havsstränder, skär och holmar m. m. 1 den talas det om kronan
tillhöriga holmar och skär i Saltsjön som inte hör till något hemman eller
innehas under särskilda villkor.

Utöver de holmar som omfattas av den nu nämnda
förordningen finns det öar som staten äger och som förvaltas av statliga
myndigheter under särskilda villkor, exempelvis gamla fyr- och lotsplatser.
Dessa öar inryms i det följande under kronoholmsbegreppet, liksom staten
tillhöriga öar i de större insjöarna och de holmar som staten förvärvat.

Jag vill i detta sammanhang påpeka att om viss mark
på en kronoholme överlåts till enskilda, förlorar inte holmen sin karaktär av
kronoholme. Om, å andra sidan, staten förvärvar viss mark på en holme, gör
detta inte holmen till en kronoholme.

1 vissa fall kan till en och samma
registerfastighet höra både strandmark som är belägen på fastlandet och en
utanför liggande holme. Utredaren har ansett att riktlinjerna inte bör tillämpas
på sådana holmar, eftersom det är av värde att ha en enhetlig förvaltning av en
sådan registerfastighet. Jag delar denna uppfattning. Om det i något fall
skulle uppstå kolliderande syften med förvaltningen av den fasta egendomen på
land och den tillhörande holmen bör man dock överväga att ombilda holmen till
en självständig registerfastighet.

Utredaren har, i linje med sitt uppdrag, behandlat
endast bebyggda kronoholmar. Flera remissinstanser, däribland
fortifikationsförvaltningen, naturvårdsverket, kammarkollegiet och domänverket,
har förordat att även obebyggda kronoholmar omfattas av de föreslagna
riktlinjerna för dispositionen av kronoholmarna. Jag delar denna uppfattning,
främst därför att förvaltningen blir mest rationell på detta sätt. Sålunda
ingår ibland både obebyggda och bebyggda kronoholmar under samma fastighetsregisterbeteckning.
Dessa bör behandlas på ett enhetligt sätt samt förvaltas av samma huvudman.
Riktlinjerna bör således avse försäljning och upplåtelse av såväl bebyggda som
obebyggda kronoholmar.

2.1.2 Överlåtelse
med äganderätt

En
allmän grundprincip är att förvaltningen av statens fasta egendom skall ske så
effektivt som möjligt. Om förutsättningar för en rationell förvaltning saknas,
bör en avyttring av egendomen övervägas, för såvitt denna inte av andra skäl
ändå bör behållas i allmän ägo. Detta innebär att både försälj-

ningar och upplåtelser av statligt ägd mark på
krÖhÖholmarna skall grundas Prop. 1985/86: 110 på rationella överväganden med
beaktande av de samhällsintressen som på ett eller annat sätt är kputna till
dem. 1 fråga om dispositionen av statens fasta egendom har kronoholmarna
intagit en särställhirig. Sålunda har uttalade intressen från privata husägare
om friköp av mark på kronoholmarna som regel mötts av stark restriktivitet
till avyttring från myndigheternas sida. Detta har framför allt berott på de
starka och ofta sammanfallande samhällsintressen som är knutna till
kronoholmarna. Jag skall därför uppehålla mig något vid arten och omfattningen
av dessa motstående intressen.

FrUidsboendekommUtén (SOU 1982:23)
har gjort en enkätundersökning som bl.a. visade att 4Ö till 60 % av de som
arrenderade tomtmark för fritidshusändamål av privata jordägare önskade friköpa
sin tomt. De främsta skälen uppgavs vara en tryggare rättsställning och
möjligheter att belåna fritidshuset.

Kronoholmsutredningen har under
sitt arbete erfarit liknande skäl bakom önskemålen från många husägare som
arrenderar tomtmark av staten på kronoholmarna. Intrycket har dock, enligt
utredaren, varit att den statliga förvaltningen aV kronoholmarna upplevs som
övervägande positiv av de bosatta och att någon allmän opinion inte torde
finnas för förändring i dispositionen av dem. Förhållandena, och med dem önskemålen
om friköp varierar dock mellan olika regioner, delvis beroende på olika
kulturgeografiska betingelser. En ofta i standardhänseende m. m. ganska enkel
bebyggelse med därav följande förhållandevis begränsade kreditbehov på kronoholmarna
i landets nordliga delar står sålunda i viss kontrast till förhållandena i
landets södra och västra skärgårdsområden.

Utredaren har uppehållit sig
utförligt vid frågan om bostadsarrenda-torers rättsliga ställning gentemot
markupplåtaren-staten enligt gällande arrendelagstiftning. Reiit allmänt har
han kunnat konstatera att det finns ett tillfredsställande besittningsskydd
förde husägare vars arrende grundas på skriftliga arrendeavtsl. Givet är dock
att en arrendator inte kan anses ha samma starka ställning som en ägare.

En omständighet som kan få
betydelse för viljan att i framtiden friköpa tomtmark pä kronoholrriarna arom
det skulle öppnas möjlighet att utnyttja även byggnader som står på ofri grund
som kreditsäkerhet. Byggnadspantutredningen har i sitt betänkande (SOU
1984:22) Panträtt i registrerad nyttjanderätt lagt fram ett förslag bl.a. om en
registerpanträtt som skulle kunna lösa eller underlätta
kreditsäkerhetsproblemen för enskilda husägare på kronoholmarna. Förslaget
övervägs f. n. i regeringskansliet.

Även om man beaktar att en del
omständigheter kan komma att minska benägenheten i framtiden att friköpa mark,
är en utgångspunkt för mina förslag till riktlinjer att enskilda husägare även
i framtiden kommer att finna det fördelaktigt att söka friköpa tomtmark på
kronoholmarna. Till detta kommer den efterfrågan som uppstår om det skulle bli
möjligt att i framtiden även köpa obebyggd mark för ny fritidsbebyggelse på
kronoholmarna.

Å andra sidan gör sig betydande
samhällsintressen gällande i fråga om

förfogandet över mark och vatten i kustområdena. Sålunda har ett av de 1

främsta
skälen till statens restriktiva inställning varit hänsyn till yrkesfis- Prop.
1985/86: 110 kets intressen. Ytteriigare ett tungt vägande skäl har varit att
naturvårdens och friluftslivets intressen sedan början av 1950-talet fått en
allt större genomslagskraft, framför allt genom den fysiska riksplaneringen och
därtill knuten kommunal översiktsplanering. Men även allmänna markpolitiska överväganden
har inverkat. Friköp av tomtmark på kronoholmarna har bedömts av en del som
olämplig privatisering av marken med åtföljande risker för bl. a.
markspekulation och försämrad tillgänglighet för allmänheten till öarna. Denna
grundinställning återspeglas till en del även i remissopinionen.

De av riksdagen fastställda riktlinjerna för
hushållning med mark och vatten inom ramen (or den fysiska riksplaneringen
(prop. 1972: 111. CU 35, rskr. 348 och prop. 1978/79: 213, CU 41) tar bl. a.
upp hur fritidsbebyggelsen bör få utvecklas inom s. k. obrutna och
högexploaterade kustområden och hur naturvårdens och friluftslivets intressen
skall beaktas i skärgården. Riktlinjerna har varit översiktliga och förutsatt
en fortsatt, mera preciserad planering på kommunnivå. En sädan har ocksä
genomförts. I praktiskt taget alla kommuner finns numera s. k. kommunöversikter
som bl.a. innehåller riktlinjer för prövningen av byggnadslovsärenden utanför
detaljplanelagda områden.

Ett syfte med den kommunala skärgårdsplaneringen
har varit att säkerställa naturvårdsintressen eller tillgång till orörd
skärgårdsnatur för kommuninvånarna. Andra syften har varit att planera för
förbättrade hamnförhållanden, anordningar för vatten och avlopp eller andra
anordningar av betydelse för friluftslivet.

I byggnadslagstiftningen och
naturvårdslagstiftningen har tillkommit bestämmelser under senare år för att
stärka naturvårdens och friluftslivets intressen inom bl.a. skärgårdsområdena.
Sålunda har tätbebyggelsebegreppet i byggnadslagen fått ett vidgat
tillämpningsområde samtidigt som all bebyggelse skall lämplighetsprövas.

Vidare kan nämnas att tillämpningsområdet för
strandskyddsbestämmelser genom ändring i naturvårdslagen vidgats i syfte att
stärka bl.a. skärgårdsområdenas tillgänglighet för allmänheten.

I förordningen (1971:727 senast ändrad 1982:863) om
försäljning av staten tillhörig fast egendom, m.m. (1971 års
fastighetsförsäljningsförord-ning) föreskrivs en samordning av den statliga
långsiktsplaneringen och den kommunala översiktsplaneringen av de framtida
mark- och lokalbehoven (12 §). Den framtida markdispositionen skall således
vara klarlagd för det fall att kommunernas behov av statlig mark för
samhällsbyggnadsändamål aktualiseras. Med den innebörd som
tätbebyggelsebegreppet har fått blir bestämmelsen om den kommunala
företrädesrätten till förvärv därmed brett tillämplig.

Regeringen har förelagt riksdagen ett förslag till
lag om hushållning med

naturresurser m.m. (prop 1985/86:3). Genom detta lagförslag avses de av

riksdagen fastlagda riktlinjerna i den fysiska riksplaneringen upphöjas till

lag. I lagförslaget bestäms vidare bl. a. statens intressesfär i förhållande
till

kommunerna i frågor om användningen av mark och vatten samt den

fysiska miljön i övrigt. Lagen utgör i sin tur en väsentlig förutsättning för 8

den decentralisering av ansvaret för planläggningen av den
lokala miljön Prop. 1985/86: 110 som föreslås i den nya plan- och bygglag
(prop. 1985/86: 1) som också har förelagts riksdagen. De båda lagförslagen
innebär således bl. a. att bestämmelserna i naturresurslagen skall ligga till
grund för planer och beslut enligt den nya plan- och bygglagen samt beslut
enligt naturvärdslagen.

Slutligen vill jag nämna det inflytande
som det allmänna utövar vid fastighetsbildning på kronoholmarna. En
förutsättning för försäljning av mark på en kronoholme skall, som jag
återkommer till senare i mitt anförande, vara att fastighetsbildning först har
skett. I 3 kap. fastighetsbildningslagen finns de allmänna lämplighets- och
planvillkor som skall vara uppfyllda. Bl.a. skall fastighetsbildningen ske
utifrån ett planmässigt betraktelsesätt och vara samordnad med byggnadslagens
och naturvårdslagens lämplighetsbestämmelser.

Sammanfattningsvis har således stat
och kommun ett utomordentligt stort inflytande på den bebyggelse och den
markanvändning som kan komma i fråga på kronoholmarna. Detta inflytande kommer
att förstärkas ytterligare om förslagen till ny plan- och bygglag och lag om hushållning
med naturresurser antas av riksdagen.

2.1.3 Yrkesfisket m. m.

Som chefen för jordbruksdepartementet närmare återkommer
till i sitt anförande har kronoholmarna sedan gammalt haft stor betydelse för
yrkesfisket. Behovet av kronoholmarna som fasta uppehållsorter under fiskesäsongen
var särskilt utmärkande tidigare. Genom den strukturomvandling som har skett
inom fiskenäringen, där antalet fiskeföretag har minskat samtidigt som fartygen
har blivit större och tekniskt mer utvecklade, torde detta behov numera inte ha
samma tyngd. Fortfarande har dock kronoholmarna stor betydelse för fisket med
fasta redskap, särskilt längs Norrlandskusten. Under senare tid har nya
verksamheter såsom mussel- och fiskodling m. m. i statens enskilda eller i
allmänt vatten ökat i omfattning.

Fiskeriidkare och sammanslutningar
av yrkesfiskare har sedan lång tid tillbaka haft författningsgrundad rätt att
utnyttja kronoholmarna avgiftsfritt för de byggnader, bodar m.m. som har
behövts för fisket. Kronoholmsutredningen har ifrågasatt om denna
författningsenliga avgiftsfrihet längre är motiverad.

Enligt gällande fiskerättsliga
lagstiftning kan en ändrad disposition av kronholmarna medföra ändrade
förutsättningar för yrkesfisket både med rörliga och fasta redskap i vatten som
hör till dem. Konkurrensen om fiskeplatserna är hård. Det har därför betydelse
vem som får bestämma om fiske vattnen kring kronoholmarna. Chefen för
jordbruksdepartementet tar upp frågan i sitt anförande.

2.1.4 Upplåtelse med nyttjanderätt

Tomtmark på en kronoholme kan, såvitt gäller
nyttjanderätt, upplåtas

antingen med arrende eller tomträtt. Kronoholmsutredningen har gjort en

grundlig genomgång av de båda upplåtelseformernas tillämpbarhet på 9

kronoholmarna.
Jag skall därför som bakgrund till mina förslag i korthet Prop. 1985/86:
110 sammanfatta för- och nackdelarna med resp. upplåtelseformer.

Tomträtten står äganderätten nära.
Den ger ett starkt besittningsskydd och medger belåning. En fördel för den
enskilde husägaren är att denne slipper binda kapital i markförvärv och
exploateringskostnader, bl.a. för den erfordliga fastighetsbildningen. En
fördel för markägaren är att en uppkommande markvärdestegring tillgodoförs denne,
dvs. staten. Markägaren har möjlighet att i tomträttsavtalet föreskriva hur
marken skall användas eller ställa upp villkor för bebyggelsens utformning,
t.ex. i kulturhistoriskt värdefulla fiskelägesmiljöer.

Den vanligast förekommande
upplåtelseformen på kronoholmarna är arrendet, dvs. den enskilde husägaren
arrenderar den mark på vilken hans byggnad är uppförd. Det finns f n.
åtskilliga arrendeavtal mellan staten och enskilda husägare, framför allt i
Norrbottens och Västerbottens län men även i Göteborgs och Bohus län.
Kronoholmsutredningen har konstaterat att de villkor som brukar användas i
dessa avtal i stort sett kan anses vara lämpliga och väl anpassade till de
förhållanden som råder på olika orter. En brist är dock att det i många fall
fortfarande saknas skriftliga avtal. I andra fall åter råder det omotiverat
stora skillnader i upplåtelsevillkoren olika markförvaltande statliga
myndigheter emellan. Andra skillnader i upplåtelsevillkoren beror, som jag
tidigare berört, på den sedan gammalt gällande rätten för yrkesfiskare att
avgiftsfritt utnyttja kronoholmarna eller på grund av att det funnits skäl att
genom fördelaktiga arrendeavgifter stödja åretruntboende i skärgården.

En viktig fråga för utnyttjandet av
kronoholmarna är, om och i vilken utsträckning det är möjligt att skydda den
ibland kulturhistoriskt värdefulla miljön. Dels kan detta ske på privaträttslig
väg. 1 detta fall har valet av upplåtelseform, arrende eller tomträtt, viss
betydelse. Dels kan det ske på offentligrättslig väg genom den tillstånds- och
dispensprövning som finns reglerad i bl. a. byggnadslagstiftningen eller genom
de förordnanden enligt naturvårdslagen som finns till skydd för sådana miljöer.

Av intresse i detta sammanhang är
att byggnadsåtgärder skall utföras i enlighet med gällande planbestämmelser. Ju
mer detaljerade dessa är, desto större är förutsättningarna för att i det
konkreta fallet även kunna ta kulturhistoriska och miljömässiga hänsyn.

F. n. finns det endast några få
exempel på byggnadsplaner som reglerar

bebyggelsemiljön på kronoholmarna och de som finns avser bebyggelse

som huvudsakligen är avsedd för bostadsändamål. Någon stadsplan eller

något stadsplaneförslag som rör kronoholmarna finns inte. Från kulturhis

torisk och miljösynpunkt gäller främst föreskrifterna i 38 § byggnadsstad

gan, som gör det möjligt att ställa särskilda krav på en bebyggelse inom

områden som utgör en värdefull miljö, samt de s.k. utomplansbestäm

melser som finns i 29§ byggnadsstadgan, där det bl.a. föreskrivs att

byggnader inte får uppföras med mindre platsen för den tillämnade bebyg

gelsen kan anses lämplig från allmän synpunkt. Dessa allmänna regler i

byggnadslagstiftningen kan sedan kompletteras med riktlinjer i en kom

munöversikt som i sin tur åter kan utgöra en grund för mera detaljerade

områdesplaner och planutredningar. Regeringens förslag till ny plan- och 10

bygglag (prop. 1985/86:1) innehåller förslag om
bestämmelser till skydd för Prop. 1985/86: 110 kulturhistoriska och miljömässiga
värden som ersätter reglerna i byggnadslagen och byggnadsstadgan.

Genom förordnande med stöd av lagen
(1960:690) dm byggnadsminnen och naturvårdslagen kan ett kulturhistoriskt
värdefullt fiskeläge ges skydd. Länsstyrelsen kan i ett sådant beslut meddela
förbud mot att uppföra byggnader eller utfärda föreskrifter i fråga om
befintliga byggnader. I ett sådant beslut kan också ingå tillståndsplikt som
rör formgivning, färg- och materialval m. m.

Oberoende av upplätelseform. dvs.
tomträtt eller arrende, har alltså stat och kommun möjligheter att genom
offentligrättsliga åtgärder hävda kulturminnesvårdens intressen på
kronoholmarna.

Kronoholmsutredningen har
uppehållit sig relativt utförligt vid frågan om möjligheterna att genom arrende
resp. tomträtt på privaträllslig väg, dvs. genom avtalsvillkor, hävda
kulturminnesvårdens intressen på kronoholmarna.

Av betydelse för valet av
upplåtelseform från markägaren - statens synpunkt är sålunda i vad mån en
nyttjanderättshavare är skyldig att i ett avtal godta detaljerade villkor om
bebyggelsens utformning, exempelvis om dessa skulle medföra ökade kostnader för
underhåll m. m. av den byggnad, som han själv äger. Det är med andra ord fråga
om sådana villkor kan anses skäliga i arrendelagstiftningens mening (10 kap. 6§
JB). Utredaren, liksom arrendenämnderna i Göteborg och i Luleå menar att arrendenämnden
vid en rättslig prövning skulle söka vägledning i de offentligrättsliga
föreskrifter som finns inom plan-, bygg- och naturvårdslagstiftningen och
därpå grundad planering. De villkor som därvid har stöd får anses som skäliga.

För de flesta av
fiskelägesmiljöerna torde det vara möjligt att i ett arrendeavtal åstadkomma en
tillfredsställande reglering av bebyggelsen från bevarandesynpunkt. Detsamma
gäller i fråga om tomträtt (se 13 kap. 4§JB).

2.1.5 Förvaltningsmyndigheter

Det finns i dag flera statliga myndigheter som förvaltar
kronoholmar. Den myndighet som har verksamhet eller intressen att bevaka på en
kronoholme har i allmänhet också ansvaret för den. Sålunda
förvaltar/or/i/f/tfl-tionsförvaltningen och sjöfartsverket sådana öar som
används förförsvars-respektive sjöfartsändamål. Öar som är av betydande
naturvårdsintresse förvaltas ofta av naturvårdsverket. Domänverkets förvaltning
av kronoholmar tillgodoser flera syften, bl.a. naturvård, uthyrning av
fritidsbostäder och utarrendering av mark. De flesta av kronoholmarna saknar
dock statlig sektorverksamhet eller annat särskilt intresse utöver att de kan
ha ett värde för yrkesfisket eller friluftslivet. Dessa öar står under
kammarkollegiets tillsyn. På regional nivå svarar länsstyrelserna för att de
statliga intressena tillvaratas och samordnas i fråga om kronoholmarnas
utnyttjande.

11

De nu nämnda myndigheterna har varit föremål för
kronoholmsutred- Prop. 1985/86: 110 ningens överväganden i fråga om valet
av en central statlig förvaltningsmyndighet för kronoholmarna. Jag skall
därför som bakgrund för mina kommande förslag presentera dem något närmare från
de synpunkter som nu är av intresse.

För att övervaka och skydda svenskt
territorium disponerar fortifikationsförvallningen öar utmed kusterna. På en
del av öarna finns byggnader som hyrs ut till privatpersoner eller föreningar.
På några av dem förekommer det också arrendeupplåtelser. På vissa av öarna
råder helt eller delvis tillträdesförbud.

Sjöfartsverket förvaltar flera
bebyggda öar som tidigare varit fyr- eller lotsplatser. En del av dem är det
fortfarande. I och med att fyrarna har automatiserats har behovet av fast
stationerad personal för fyrteknisk tjänst bortfallit. Verket har dock behållit
en viss bemanning på en del av fyrplatserna. I övrigt hyrs bostäder ut till
bl.a. fritidsboende. Sjöfartsverket har även upplåtelseavtal med många
bostadsarrendatorer.

Naturvårdsverket förvaltar många
kronoholmar. De flesta har förvärvats under senare år. 1 många fall har en
överföring skett till naturvårdsfonden från andra statliga markfonder. Pä
många av öarna äger staten byggnader som används av personal som utövar tillsyn
eller har andra uppgifter. En del hyrs även ut till privatpersoner eller
föreningar. På några öar finns privatägda byggnader. Naturvårdsverket, eller på
dess uppdrag domänverket, har som regel träffat upplåtelseavtal med ägarna av
dessa byggnader.

Kammarkollegiet har enligt sin
instruktion (1982: 1037) bl.a. till uppgift att se till att sådan statens fasta
egendom, vars vård och tillsyn inte ankommer pä någon annan, inte disponeras
mot givna föreskrifter. Kollegiet skall också avgöra ärenden om
nyttjanderättsupplåtelser, i den mån detta inte är någon annan myndighets
uppgift. Eftersom de flesta kronoholmarna inte har varit av särskilt intresse
för någon annan statlig myndighet har tillsynen över dem huvudsakligen legat
hos kammarkollegiet.

I sammanhanget kan påpekas att
kammarkollegiet, till skillnad från vissa andra statliga myndigheter, inte har
regeringens bemyndigande att sälja mark på kronoholmarna.

Länsstyrelserna företräder statens
intressen i länet. De är samordningsorgan mellan olika samhällssektorer och
bevakar i denna egenskap de centrala statliga myndigheternas intressen på det
regionala planet, således även på kronoholmarna. Avsikten är att denna
samordnande roll skall förstärkas genom den för riksdagen föreslagna plan- och
bygglagen samt naturresurslagen.

Länsstyrelsernas uppgift är i
första hand att utreda, samordna och planera. De har dock även vissa
myndighetsutövande funktioner som tillständs- och dispensmyndighet i bl. a.
plan- och byggärenden, fastighetsbildningsärenden, naturvårdsfrågor, fiske-
och jakträttsupplåtelser m.m., dvs. i frågor som ofta rör kronoholmarna.
Däremot saknar de formell kompetens i frågor som rör markförvaltning.

Eftersom kammarkollegiet saknar
regional organisation har lokala för

valtningsfrågor rörande kronoholmar som står under kollegiets tillsyn 12

handlagts
av länstyrelserna. Dessa har som regel medverkat i beredningen Prop.
1985/86: 110 och verkställigheten av åtgärderna medan det slutliga beslutsansvaret,
med ett undantag, har legat hos kammarkollegiet.

Det nämnda undantaget är länsstyrelsen i
Norrbottens län som, genom ett särskilt regeringsbeslut, sedan 1973 har
självständigt beslutsansvar för nyttjanderättsupplåtelser på kronoholmarna i
länet. Några markförvaltande uppgifter i övrigt har inte ingått i det
utvidgade kompetensområdet. Inom vissa andra län finns en motsvarande men inte
lika långt gående delegation.

Domänverket är regionalt organiserat. I varje
region finns ett varierande antal revirförvaltningar. Även på
nyttjanderättsområdet finns en regional uppdelning.

Domänverket har som huvuduppgift bl. a. att
förvalta den fasta egendom som redovisas under domänfonden. Domänverket har
ocksä verksamhet inom sektorn för turism och tomtexploatering. Verket upplåter
ca 4000 fritidsbostäder och arrenderar ut ca 4800 tomter för fritidsbebyggelse
och anläggningar av olika slag. Upplåtelserna löper som regel på fem är.
Avgifterna är indexreglerade. Ett antal tomter fastighetsbildas och säljs varje
år. Verket har även ca 2800 fiskerättsupplätelser, varav ca 100 till
yrkesfiskare. Därutöver driver domänverket ca 70 kortfiskeområden om
tillsammans 150000 ha vattenområde.

Ett stort antal områden av värde för bl.a. natur-
och kulturminnesvården eller för landskapsbilden har avsatts som s.k.
domänreservat. Enligt överenskommelse med naturvårdsverket och länsstyrelserna
utövar domänverket även tillsyn över vissa nationalparker.

Domänverket administrerar (. n.
nyttjanderättsupplåtelser på ett femtontal kronoholmar.

Av visst intresse i detta sammanhang är även den
regionalt avgränsade förvaltning som bedrivs av Stiftelsen Stockholms skärgård.
Stiftelsen som delvis ägs av det allmänna har ett omfattande ägoinnehav av öar
som är spridda inom Stockholms läns skärgård. Stiftelsen har som en viktig uppgift
att hävda naturvårds- och friluftsintressen i en levande skärgård.

Avslutningsvis vill jag nämna att förvaltningen i
vissa fall sköts av en myndighet medan en annan myndighet, som har ett eget
intresse av kronoholmen exempelvis som naturvårdsobjekt, för försvarsändamål
eller för väderobservationer, lämnar ekonomiskt bidrag till förvaltningen. Då
en statlig myndighet inte längre har något intresse kvar att bevaka på ön har
den sökt att avveckla förvaltningen. Så är fallet med sjöfartsverkets strävan
att avveckla förvaltningen av gamla fyrplatser som blivit obemannade.

Riksdagens revisorer har i ett till riksdagen
överlämnat förslag (1983/84: 18) angående användningen av avbemannade fyr- och
lotsplatser i huvudsak framfört följande.

Revisorerna har undersökt hur sjöfartsverket
förfarit med mark och

byggnader som blivit disponibla efter avbemanning av fyr- och lotsplatser.

Förslaget grundar sig på granskningsrapporten (1983/84:3) Användningen

av avbemannade fyr- och lotsplatser samt över denna avgivna yttranden.

Granskningen har visat att sjöfartsverket i stor utsträckning har lyckats i

sin strävan att skilja sig från förvaltningen av egendomen i första '3

hand genom att denna har överförts till en annan statlig
myndighet. Trots detta kvarstår en icke obetydlig mängd egendom vid avbemannade
fyr- och lotsplatser i sjöfartsverkets ägo. Avvecklingen av denna egendom tar
enligt revisorernas uppfattning i många fall alltför lång tid i anspråk.
Revisorerna föreslår att mark och byggnader som blivit obehövliga efter
avbemanning av fyr- och lotsplatser förs över till domänverkets förvaltning,
om inte någon annan statlig myndighet med behov av egendomen efter kort
remissförfarande förklarat sig beredd att inträda som förvaltare.

Den från sjöfartsverket till domänverket överförda
egendomen bör enligt revisorerna vara jämställd med annan egendom som
domänverket förvaltar. Detta innebär bl. a. att domänverket efter övertagandet
bör sälja ut mark och byggnader som inte kan inrymmas under en effektiv fastighetsförvaltning.
1 den mån de principer som kronoholmsutredningen föreslagit för försäljning av
mark och byggnader pä kronoholmar till privatpersoner läggs fast, bör dessa i
tillämpliga delar kunna vara vägledande för hela del fastighetsbestånd som
domänverket kan komma att överta av sjöfartsverket.

1 detta sammanhang vill jag
slutligen erinra om att frågan om affärsmässig förvaltning av statens egendom
har varit föremål för riksdagens prövning även i ett annat sammanhang. 1 prop.
1980/81: 158 om avveckling av statens bestånd av uthyrningsbostäder uttalade
sålunda det föredragande statsrådet bl. a. att statliga fritidsbostäder borde
hyras ut enligt affärsmässiga principer, så att statsverket inte drabbas av
extra kostnader för underhåll och förvaltning.

Prop. 1985/86:110

2.2 Riktlinjer för den framtida dispositionen av
kronoholmarna

2.2.1 Överlåtelse med äganderätt

Mitt förslag: Kronoholmar eller mark på dessa, vars
samhällsekonomiska nytta täcker den samhällsekonomiska kostnaden för dem, bör
behållas i statlig ägo. Annars bör en avyttring övervägas.

Om en statlig myndighet behöver en
kronoholme för sin verksamhet eller om en kronoholme är riksintressant ur de
aspekter som en myndighet har att bevaka, får den samhällsekonomiska nyttan som
huvudregel anses täcka den samhällsekonomiska kostnaden.

En kommun bör ges företräde till
förvärv, helt eller delvis, av en kronoholme, som inte bör behållas av staten.

Om statens intressen eller kommunens önskemål om köp inte
hindrar det, bör enskilda personer efter fastighetsbildning kunna få förvärva
mark på en kronoholme. I tveksamma fall bör presumtionen vara att egendomen
behålls i statens ägo.

Utredningen: Utredningens förslag överensstämmer i sak med
mitt. Förslaget omfattar dock endast bebyggda kronoholmar. (Se betänkandet s.
107-130.)

14

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker
eller har inte nå- Prop. 1985/86: 110 gon erinran mot att enskilda får friköpa
mark under de av utredningen angivna förutsättningarna. Vissa myndigheter,
bl.a. kammarkollegiet, fiskeristyrelsen och länsstyrelsen i Norrbottens län
motsätter sig dock helt friköp medan bl. a. länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus
län anser att varje försäljningsärende bör prövas förutsättningslöst (se bilaga
1.2 avsnitt 2).

Skälen för mitt förslag: Huvudregeln
bör vara att kronoholmar där det bedrivs statlig verksamhet eller där staten
har särskilda intressen att bevaka skall vara kvar i statens ägo. Så är fallet
t.ex. på de öar där fortifikationsförvaltningen för totalförsvarets räkning
har uppfört försvarsanläggningar eller där öarna ligger inom eller nära
militära övningsområden.

Kronoholmar, som kännetecknas av en
miljö med betydande naturvärden och som i den fysiska riksplaneringen har
utpekats som riksintressanta bör ägas av staten och förvallas av
naturvårdsverket. De ligger vanligen i den yttre skärgården. En del ingår i
nationalparker eller naturreservat. De flesta är obebodda. De har ofta också
ett stort värde för friluftslivet. För de öar som är av ett mera begränsat
regionalt eller lokalt naturvårdsintresse bör gälla att prövningen av en
avyttring till andra intressenter än kommuner skall ske restriktivt.

Pä motsvarande sätt bör de
kronoholmar som i den fysiska riksplaneringen utpekats som riksintressanta för
kulturminnesvården ägas av staten. Avyttring av kronoholmar av väsentlig
kulturhistorisk betydelse i övrigl bör ske restriktivt. Det får ankomma på
länsstyrelsen att bevaka statens intressen i detta sammanhang.

En annan grupp av kronoholmar är de
gamla fyr- och lotsplatserna. Som jag tidigare har nämnt har sjöfartsverket
skiljt sig från förvaltningen av många avbemannade fyr- och lotsplatser i
första hand genom att öarna förts över till en annan statlig myndighet.
Fortfarande finns dock ett inte obetydligt antal av dessa öar kvar under
sjöfartsverkets förvaltning.

Riksdagens revisorer har i det
tidigare nämnda förslaget pekat på att en effektiv förvaltning av statens
fastigheter kan vara svär att upprätthålla för myndigheter som, i likhet med
sjöfartsverket, inte längre har behov av fastigheten för sin verksamhet och att
en sådan egendom därför bör avhändas. Jag delar revisorernas inställning och
anser i likhet med dem att avvecklingsprocessen bör påskyndas.

Utgångspunkten vid prövning av
ansökningar om friköp bör vara att

staten skall behålla äganderätten till all mark på kronoholmarna som staten

har ett intresse av. Denna princip bör emellertid inte tillämpas så rigoröst

att en rationell förvaltning av statens fastighetskapital omöjliggörs. Friköp

av tomtmark bör alltså kunna tillåtas i fall några nämnvärda samhällsin

tressen rimligen inte står på spel. Om det exempelvis finns en enstaka

byggnad eller enstaka grupper av hus på en stor kronoholme vilken är av

intresse för staten, harjag svårt att se något avgörande principiellt hinder

för en kommun eller privat husägare att i nämnd ordning få förvärva

lämpligt anpassad tomtmark förutsatt att en avstyckning inte medför in

trång på detta intresse. Jag vill dock inte sträcka mig så långt som länssty

relsen i Göteborgs och Bohus län som hävdar att varje försäljningsärende

bör prövas alldeles förutsättningslöst. Om således naturvårdens, kultur- 15

minnesvårdens,
friluftslivets, fiskenäringens eller något allmänt intresse i Prop.
1985/86: 110 övrigl är berört i ett försäljningsärende, bör enligl min mening
presumtionen vara att egendomen inte säljs. Om initiativet i ett sådant fall
har tagits av en enskild köpare får denne således visa att de nämnda intressena
inte nämnvärt skulle beröras av en överiåtelse.

1 en del fall kan det vara förenligt med
samhällsintresset att bosättningen på en kronoholme underlättas. Jag har
tidigare framhållit att mänga arrendatorer vill friköpa tomtmark för att kunna
belåna fastigheten. Belånings-behovet i förening med angelägenheten från
samhällets sida att stödja en yrkesverksamhet eller ett året-runt-boende på en
kronoholme för t.ex. bevaknings- eller sjöräddningsändamål bör därför vägas in
vid prövningen av en ansökan om friköp. Om del införs en rätl att inteckna hus
på ofri grund (se avsnitt 2.1.2) bör å andra sidan de belåningsmöjligheter som
då öppnas också beaktas vid prövningen av en ansökan om friköp.

Del finns flera skäl för atl ge kommunerna en
jöreträdesräii till förvärv av en kronoholme eller del därav då frågan om
försäljning till en enskild person aktualiseras. Mot bakgrund av kommunernas
inflytande på bedömningen av lämpligheten av en fastighetsbildning och därmed
en planerad försäljning av tomtmark är det naturligt att dessa genom en
förvärvsföreträdesrätt även kan få beslutsansvaret för en sådan försäljning.
Kommunen kan som ägare även tidsmässigt anpassa en eventuell vidareförsäljning
av tomtmark med hänsyn till de krav på utbyggd kommunal service m. m. som kan
följa pä sådana överlåtelser.

Skyldigheten för den markförvaltande myndigheten
att först erbjuda marken på en kronoholme till kommunen bör gälla inle bara då
del är tveksamt om mark lämpligen bör överiåtas till enskilda personer utan
även när några statliga intressen inte kan anses vara berörda. Bl.a. länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län är kritisk till en kommunal företrädesrätt i alla
försäljningsärenden och menar att denna endast innebär en onödig administrativ
omgång. För egen del anserjag dock att kommunen genom förvärvsföreträdesrätten
bör ges reella förutsättningar att ta sitt ansvar i nyss nämnda hänseenden för
markfrågorna på kronoholmarna i samband med konkreta ärenden om friköp.

En förutsättning för försäljning av bebyggd eller
obebyggd mark på kronoholmarna liU enskilda bör vara att fastighetsbildning kan
ske. Initiativet till fastighetsbildning bör därvid ligga hos staten eller
kommunen som markägare. Detta innebär att stat och kommun redan på ett tidigt
stadium kan pröva om del finns tekniska förutsättningar för en avstyckning och
om denna är lämplig med hänsyn till byggnads-, fastighetsbildnings- och naturvårdslagstiftningen
samt den på riktlinjerna i den fysiska riksplaneringen grundade kommunala
översiktsplaneringen. Vidare bör det vara möjligt för markägaren att underlåta
att ta initiativ till fastighetsbildning i det enskilda fallet om t. ex.
intresset för friköp pä orten inle är så stort att en kostnadskrävande
fastighetsbildning genom statens försorg är motiverad.

Mot bakgrund av det inflytande som stat och kommun
har vid prövning

en av frågor som rör markanvändningen av kronoholmarna harjag för min

del en mindre kategorisk inställning mot friköp än vad en del myndigheter

och kommuner har gett uttryck åt under remissbehandlingen. Sålunda är 16

t.ex. länsstyrelsen i Norrbottens län starkt kritisk till
kronoholmsutred- Prop. 1985/86: 110

ningens principiella utgångspunkt, att staten över huvud
taget skulle ha ett

intresse av att avhända sig mark på kronoholmar och att
från denna

utgångspunkt sedan diskutera vilka hinder som kan finnas
mot en sådan

överlåtelse.

För egen del harjag den
principiella uppfattningen att det i en rationell förvaltning av statens fasta
egendom ingår att samhällsnyttan med att behålla egendomen i statlig ägo totalt
sett, dvs. inkl. natur- och kulturvårdens och andra samhällsintressen, i
princip bör täcka den samhällsekonomiska kostnaden för innehavet. Med
samhällsekonomisk kostnad menar jag i princip dels statens förvaltningskostnad,
dels den uppoffring av möjligheter till alternativa fastighetsinnehav som det
innebär att binda fastighetskapital på en kronoholme. Om denna kostnad
överstiger nyttan bör egendomen få avyttras. Jag är medveten om svårigheterna att
i del enskilda fallet ge denna princip en konkret innebörd. En utgångspunkt
för bedömningen bör dock vara att statlig verksamhet eller ett riksintresse
enligt riktlinjerna i den fysiska riksplaneringen får anses medföra en samhällsnytta
som normall täcker den samhällsekonomiska kostnaden. Då ett sådant intresse
inle är för handen och förvaltningen medför kostnader som inte kan finansieras
med löpande intäkter, bör en avyttring alltså kunna övervägas. Ett i princip
likadant synsätt låg för övrigt till grund för den ändring (1981: 1124) som
gjordes i 10§ av 1971 års fastighetsförsäljnings-förordning med innebörden att
byggnader på statlig egendom som endast i begränsad omfattning används för
statliga ändamål får säljas om statens lokalbehov i stället kan tillgodoses pä
ett mindre kostnadskrävande eller eljest mera rationellt men ändå betryggande
sätt.

Under senare tid, och framför allt
under arbetet med kronoholmsutredningen, har osäkerhet rått om de kommande
riktlinjerna för försäljning av mark på kronoholmarna. I några få fall har
regeringen under denna tid fattat beslut i sådana ärenden. Detta har lett till
att en del av marken på vissa kronoholmar kommit i privat ägo.
Kronoholmsutredningen har fört fram uppfattningen att detta förhållande i och
för sig skulle vara ett skäl för att även återstående delar av marken på en
sådan kronoholme borde överlåtas. Enligt min mening bör dock den tidigare
försäljningen i och för sig inte vara tillräckligt skäl för ytterligare
försäljning.

Jag återkommer i det följande till
frågan om samrådsskyldighel mellan statliga myndigheter i försäljningsärenden
(se avsnilt 3.2).

17

2 Riksdagen 1985/86. I saml. Nr IIO

2.2.2 Upplåtelse med
nyttjanderätt

Prop.
1985/86:110

Mitt
förslag: Vid upplåtelse av mark på kronoholmarna bör arrendet även i framtiden
vara den vanligaste upplåtelseformen medan det mer komplicerade och
kostnadskrävande tomträttsinstitutet endast bör övervägas då flera för såväl
samhället som enskilda husägare angelägna behov kan tillgodoses samtidigt.

Arrendeavtalen skall ha skriftlig form.
Arrendeavgifterna bör vara marknadsmässigt anpassade och ge full
kostnadstäckning. Arrendetiden bör vara minst fem år. Domänverket bör ha en
samordnande roll i upplåtelsefrågor.

Utredningen: Utredningens förslag och riktlinjer
överensstämmer i huvudsak med vad jag har föreslagit (se betänkandet s.
131-173).

Remissinstanserna: Remissinstanserna tillstyrker i
huvudsak. Nägra anser dock att arrendetiden bör vara längre än fem år (se
bilaga 1.2, avsnitt 4).

Skälen
för mitt förslag

Dä
bebyggd mark på en kronoholme behålls i statens ägo, bör den om möjligt
upplåtas med en för ändamålet lämplig nyttjanderätt. Tomlrällen och bostadsarrendet
är därvid de nyttjanderättsformer som närmast kommer i fråga.

Tomirält

Tomträtten
står äganderätten närmast. Upplåtelse med tomträtt har, till skillnad från
arrendet, mycket sällan kommit till användning för fritidsbebyggelse eller
annan bebyggelse utanför tätorterna. Tomträtt får endast upplåtas i hel
fastighet medan arrende kan avse en del av en fastighet eller flera
fastigheter. Tomträttsinstitutet kan alltså endast användas då markområdet
avstyckats. Jag har i det föregående behandlat frågan om fastighetsbildning.
Även i andra hänseenden råder det en skillnad mellan tomträtt och
bostadsarrende. Bl. a. gäller att tomträtt — men inte arrende - kan inlecknas.

Del som enligl min mening gör tomträttsinstilutel
intressant både för markägaren-staten och den enskilde nyttjanderätlshavaren är
om det finns flera problem rörande mark- och bebyggelseanvändningen på en kronoholme
som kan lösas samtidigt inom ramen för en sådan upplåtelseform. På en
kronoholme med bofast befolkning och en samhällsliknande bebyggelse som både
är kulturhistoriskt värdefull och i behov av kostnadskrävande underhåll, bör
sålunda tomträtten i princip kunna övervägas som upplåtelseform.

Vid en genomgång av de bebyggda kronoholmarna visar
del sig att flera av de nu nämnda behoven endast i ett fåtal fall är samtidigt
förekommande. Käringön och Gullholmen i Göteborgs- och Bohus läns skärgård är
dock

två
typiska exempel på sådana kronoholmar. Jag skall därför något närma- Prop.
1985/86: 110 re beröra förhållandena på dessa öar, närmast som en
principillustration. Självfallet blir del den centrala förvaltningsmyndighetens
sak att göra den slutliga bedömningen av lämplig upplåtelseform i dessa två,
liksom i alla andra, särskilda fall.

Käringön och Gullholmen i Orust
kommun intar på sitt sätt en unik ställning bland kronoholmarna genom sin
kulturhistoriskt särpräglade bebyggelse och miljö. På Käringön, som är den
största av öarna, finns ett hundratal året-runtboende personer varav många är yrkesverksamma
på ön. Käringön är alltså i hög grad ett levande kustsamhälle. Gullholmen,
däremot, är väsentligen en semesterort med mycket starka kulturminnesbevarande
intressen. Även där finns ett antal bofasta personer. De flesta är dock inte
längre yrkesverksamma.

Förhållandena på Käringön
karaktäriseras främst av att de boende är starkt intresserade av att kunna bo
kvar på ön året om. Möjligheterna atl genom inteckning få lån för finansiering
av underhåll och modernisering av bostadshusen är därför en väsentlig
angelägenhet samtidigt som bebyggelsens betydelse från kulturhistorisk
synpunkt gör den riksintressant att bevara. 1 enlighet med de riktlinjer som
jag har föreslagit är Käringön således ett exempel på en kronoholme som man kan
överväga att behålla i statlig ägo. Samtidigt talar flera samverkande skäl för
att man bör överväga en upplåtelseform som möjliggör att både
bevarandeintressena och belåningsmöjligheterna kan tillgodoses, dvs. tomträtt.
Detta är kronoholmsul-redningens förslag, liksom i huvudsak även de närmast
berörda remissinstansernas.

För Käringön finns f n. en kommunal
översiktsplan och ett förslag lill områdesplan. Det bevarandeprogram som
lokalbefolkningen har varit med om att ta fram skulle med tillämpning av 38 §
byggnadsstadgan kunna ge en tillfredsställande grund för atl i ell
lomträltsavial ta in sådana villkor som tillgodoser samhällsinflytandet över
den kulturhistoriskt värdefulla bebyggelsen och miljön. Områdesplanen behöver
dock först kompletteras med någon form av planulredning som underiag för
fastighetsbildning och för de föreskrifter i tomträttsavtalen som kan behövas
till skydd för miljön. Orust kommun har uttryckt intresse för att få förvärva
de hamnområden och strandområden med tillhörande sjöbodar som finns på Käringön.
Kommunens strävan har uppgivits vara att genom arrendeupplåtelse i första hand
främja yrkesfisket eller andra maritima fång. 1 enlighet med de allmänna
riktlinjer som jag föreslagit ser jag inte något principiellt hinder för att en
sådan överenskommelse mellan staten och kommunen skulle kunna övervägas.

Det bör ankomma på den centrala
statliga förvaltningsmyndigheten att ta slutlig ställning i denna fråga samt
att i övrigt snarast vidta de åtgärder som behövs för att en upplåtelse av
marken på Käringön skall kunna ske pä lämpligt sätt.

Gullholmen är fullt utbyggd. Något
större intresse för friköp av tomt

mark på Gullholmen har inte uttalats. Däremot är husägarna på ön starkt

angelägna om att den kulturminnesvärda bebyggelsen bevaras. Den riks

intressanta miljön på Gullholmen gör att staten i enlighet med de nu 19

föreslagna
riktlinjerna kan ha skäl att fortsätta att äga ön. Bevarandeintres- Prop.
1985/86: 110 set ensamt, trots att det är mycket starkt framträdande, torde,
mot bakgrund av vad jag tidigare framhållit, dock inte utgöra tillräckligt
skäl för att motivera upplåtelse med tomträtt. Vid en sådan bedömning skulle
man genom föreskrifter i arrendeavtalen få klargöra de begränsningar som gäller
för bebyggelsen med hänsyn till miljökravet. Som jag framhållit skulle
arrendenämnden vid en rättslig prövning av skäligheten i sådana
bevarandeföreskrifter sannolikt söka stöd i den detaljplanläggning som finns
för området. För Gullholmens del har en bevarandeplanering pågått i olika
former under en längre tid. F.n. håller en byggnadsplan på att färdigställas. 1
denna planläggning är del möjligt alt beakta kravet på hänsyn till miljön.
Härigenom torde del vara möjligt atl hävda motsvarande krav i arrendeavtalen.

Även i fråga om Gullholmen har Orust kommun
uttryckt önskemål om att få förvärva områden som enligl byggnadsplanen skall
avsättas för bl. a. hamnändamål. Kommunen har genom expropriation tidigare
förvärvat två fastigheter för hamnändamål. En stor del av sjöbodarna är belägna
på den ena av fastigheterna. De skäl som i enlighet med vad jag nyss anfört kan
finnas till stöd för kommunen att få förvärva hamn- och strandområden på
Käringön synes mig vara giltiga även beträffande Gullholmen. I enlighet med de
föreslagna riktlinjerna för kronoholmarnas disposition bör kommunens intresse
gå före del enskilda intresset. Kommunens önskemål bör därför i princip kunna
tillgodoses i del nu nämnda avseendet.

De boende på Gullholmen har uttryckt stark oro för
kommunens planer rörande Gullholmen. De har också avvisat
kronoholmsutredningens förslag till ny central förvaltningsmyndighet för ön.
Det bör ankomma på den föreslagna förvaltningsmyndigheten atl i samråd med
berörda intressenter slutföra bevarandeplaneringen för ön med särskilt
beaktande av den kulturhistoriskt värdefulla bebyggelsemiljön.

Arrende

Arrendet
är och torde även i framtiden vara den nyttjanderättsform som kommer till
användning vid upplåtelse av mark på de flesta av kronoholmarna. Utredaren,
liksom arrendenämnderna i Göteborg och Luleå, har på ett värdefullt sätt
diskuterat gällande rätt rörande förhållandet mellan staten som markupplåtare
och de privata husägarna på kronoholmarna som arrendatorer. I detta sammanhang
vill jag fästa uppmärksamheten på den hembudsskyldighet som, enligt lagen
(1985:658)omarrendatorers rätt att förvärva arrendestället, under vissa
förutsättningar gäller till förmän för en arrendator då ett arrendeställe skall
säljas. Hembud behövs bl.a. inte om förvärvaren är en kommun. Avsaknaden av
skriftliga avtal är bl.a. i detta sammanhang en brist som de statliga
förvaltningsmyndigheterna i förekommande fall snarast bör ta initiativ till att
rätta till. I övrigt harjag inte några erinringar mot de överväganden och
förslag som utredaren har framfört i denna del. Jag vill dock framföra några
synpunkter på arrendeprissättningen och arrendetidens längd.

Det
är i första hand parternas enskilda angelägenhet att komma överens 20

om arrendeavgiften då ell
arrendeavtal ingås. Då avtalet förlängs utgår Prop. 1985/86: 110

arrendeavgiften med ett
skäligt belopp (10 kap. 6§ JB), Om parterna inte är

överens skall
arrendeavgiften bestämmas av arrendenämnden så att den

motsvarar arrenderättens
värde med hänsyn till arrendeavtalets innehåll

och omständigheterna i
övrigt. En arrendeavgift torde anses skälig om den

motsvarar arrendenivån för
jämförliga arrenden eller om några sådana inte

finns, vad arrendatorer i
allmänhet skulle kunna antas vara beredda att

betala.

I fråga om arrendeförhållanden på kronoholmarna,
liksom på andra platser, påverkas arrenderättens värde av tomtmarkens
beskaffenhet, dess läge, kommunikationerna, inskränkningar i nyttjanderälten av
olika slag, t.ex. på grund av närliggande statlig verksamhet m. m. Däremot
torde de förbättringar på arrendestället som arrendatorn själv utfört inte
påverka arrendeavgiften.

Till den s.k. infrastrukturen på en bebyggd
kronoholme hör också gemensamhetsanläggningar, t.ex. båt- och hamnplatser.
Ibland har den statliga förvaltningsmyndigheten som huvudman svarat för
planläggningen och genomförandet av sådana investeringar. Domänverket menar att
nedlagda kostnader för sådana ändamål bör kunna fä återvinnas vid försäljning
och upplåtelser av mark på kronoholmarna. Jag delar i princip denna uppfattning
men vill erinra om de begränsningar för den framtida dispositionen som jag har
föreslagit med hänsyn till det allmännas intressen bl. a. enligt den fysiska
riksplaneringen.

Huruvida även andra slags kostnader än de nyss
nämnda skall kunna läggas till grund vid beräkningen av arrendeavgiften råder
det, att döma av remissopinionen, delade meningar om. Det är fråga om bl. a.
kostnader för besiktning och allmän tillsyn av fastigheterna. Hit hör även i
förekommande fall fastighetsskatt och avgifter till kommunen. Arrendenämnderna
i Göteborg och Luleå är tveksamma till möjligheten att i enlighet med
arrendelagstiftningen hävda en sådan grund för arrendeavgiftens beräkning,
eftersom kostnader av detta slag inte påverkar arrenderättens värde.

För egen del anserjag att förvaltningen av
kronoholmarna i princip skall bära dels sina egna kostnader, dvs. utan att
erhålla bidrag från statens övriga fastighetsförvaltning, dels sin del av de
gemensamma kostnaderna. Detta innebär att alla de kostnader jag nyss gett
exempel på, liksom en rimlig förräntning av fastighetskapitalet, bör
finansieras genom avgifter inom ramen för verksamheten.

Vid beräkning av arrendeavgiften utifrån
arrendenivån för jämförliga arrenden bör det omfattande statistikunderiag om
bl.a. arrendenivåerna som domänverket har i tillämpliga delar kunna utnyttjas
av andra myndigheter som förvaltar kronoholmar.

Arrendetiden för ett bostadsarrende får inte ulan
arrendenämndens till

stånd understiga fem är (10 kap. 2§ första stycket JB). Arrendetiden vid

upplåtelser av tomtmark på kronoholmarna brukar normalt vara fem år.

Flera remissinstanser anser dock att arrendetiden bör vara minst tio år. Jag

är medveten om atl en femårig löptid kan förefalla kort för en bostadsar-

rendalor som planerar att investera i byggnader och anläggningar. Samti

digt vill jag erinra om del starka besittningsskyddet för en bostadsarrenda- 21

tor enligt gällande
arrendelagstiftning. Från denna synpunkt finner jag det inte angeläget att
generellt förorda en längre arrendetid än fem år. Om kreditgivare skulle kräva
längre arrendetider än fem år torde förvaltningsmyndigheten många gånger, t.
ex. dä det gäller att befrämja ett permanent boende på kronoholmarna, ha
anledning att se positivt pä önskemålet om en längre arrendetid. I övrigt bör
här, liksom annars, domänverkets praxis vara vägledande.

Prop.
1985/86: 110

2.2.3
Förvaltningsmyndigheten

Mitt
förslag: Domänverket bör överta förvaltningen av de obebyggda och bebyggda
kronoholmar som i dag står under kammarkollegiets tillsyn. Domänverket och
övriga berörda myndigheter skall överlägga om den särskilda förvaltningen av
övriga kronoholmar på grundval av kronoholmsutredningens förslag.

Utredningen: Domänverket bör överta förvaltningen
av de bebyggda kronoholmar som stär under kammarkollegiets tillsyn. Eventuella
inskränkningar i prövningen av försäljningsärenden enligt 1971 års
fastig-hetsförsäljningsförordning bör preciseras på grundval av utredningens
förslag i samband med att domänverket övertar förvaltningsansvaret (se
betänkandet s.314-330).

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser
tillstyrker eller lämnar utan erinran förslaget att domänverket bör bli
huvudman för förvaltningen av flertalet av de bebyggda kronoholmarna. Vissa
avstyrker dock medan andra tillstyrker under förutsättning att
samrådsskyldigheten vid försäljningar markeras. Länsstyrelsen i Stockholms län
pekar på Stiftelsen Stockholms skärgård som en möjlig förvaltare av statlig
egendom i länets skärgård. Domänverket är berett atl överta förvaltningen men
förutsätter att några ytterligare begränsningar i förfogandet inle införs i
1971 års fastighetsförsäljningsförordning(se bilaga 1.2, avsnilt 5).

Skälen
för mitt förslag

Flera av de
remissinstanser som tillstyrkt eller inte haft något att erinra mot att
förvaltningsansvaret för kronoholmarna förs över till domänverket har gjort
detla med förbehåll om samråd och medinflytande i försäljningsärenden. Jag
återkommer senare i mitt anförande till frågan om samråd.

FörvaUningsansvaret

Försäljnings-
och övriga förvaltningsfrågor som rör kronoholmarna är f n. splittrade på en
rad olika myndigheter, vilket fått som följd alt en oenhetlig förvaltningspraxis
utbildats i dessa frågor. En sådan ordning är inte ändamålsenlig. 1 och för
sig skulle en mer enhetlig bedömning kunna uppnäs genom att förvaltningen av
samtliga kronoholmar förs över lill en enda myndighet. En sådan
förvaltningsform har inte valts för statens övriga

22

fasta
egendom och bör enligt min mening inte heller införas för kronohol- Prop.
1985/86: 110 marnas vidkommande. Således är det lämpligt att kronoholmar som
kännetecknas av t.ex. utpräglade försvars- och sjöfartsintressen även i
fortsättningen förvaltas av fortifikationsförvallningen resp. sjöfartsverket.
Dessa myndigheter skulle under alla förhållanden behälla ett så stort
inflytande över förvaltningen på dessa öar att det är motiverat atl de själva
bär hela förvaltningsansvaret. Med hänsyn till önskemålet om en enhetlig
förvaltningspraxis bör dock det samarbete som redan finns mellan dessa myndigheter
och domänverket i förvaltningsfrågor utvidgas. Domänverket bör därför ha ett
samordnande ansvar för att en så långt möjligt enhetlig förvaltningspraxis
tillämpas.

Domänverket bör överta sjöfartsverkets förvaltning
av avbemannade fyr- och lotsplatser. Detsamma bör gälla även gentemot andra
myndigheter än sjöfartsverket i motsvarande situation. Domänverket bör således
alltid tillhöra de myndigheter med vilka samråd i försäljningsärenden rörande
kronoholmarna bör ske enligl 1971 års fastighetsförsäljningsförordning. Som
fortifikationsförvallningen antyder i sitt remissyttrande bör domänverket i
ett förberedande skede lämpligen kunna fungera som mellanhand vid försäljning
eller överföring av kronoholmar som står under andra myndigheters förvaltning.

Kronoholmsutredningen har under sitt arbete tagit
del av bl. a. forlifika-tionsförvallningens och sjöfartsverkets önskemål att
utnyttja kronoholmar för sin verksamhet. På grundval av dessa önskemål har
utredaren (s. 330) gett ett förslag till särskild förvaUning av sådana öar. Det
får bli en uppgift för domänverket och de nu nämnda myndigheterna alt på
grundval av förslaget närmare överväga det särskilda förvaltningsansvaret för
dessa och andra öar som kan ha ett direkt intresse för försvaret och sjöfarten.
Jag avser att senare återkomma till regeringen i denna fråga.

Naturvårdsverket är en annan av de myndigheter som
förvaltar kronoholmar. Naturvårdsverket saknar en regional organisation för
handläggningen av förvaltningsfrågor vilket uppfattats som en nackdel av många
arrendatorer. Fördelarna med verket som förvaltningsmyndighet från nalurvårdssynpunkt
får därför vägas mot nackdelarna från förvaltningssynpunkt. Av denna anledning
bör enligt min mening endast kronoholmar med betydande naturvärden eller värden
för friluftslivet, s.k. riksintressanta områden enligt den fysiska
riksplaneringen, förvaltas av naturvårdsverket. Naturvårdsverket har i en del
fall överiåtit praktiska förvaltningsuppgifter pä domänverket. Jag vill upprepa
att sådana förvaltningsuppdrag ligger i linje med den allmänna roll domänverket
bör ha även i den framtida förvaltningen av kronoholmarna.

Jag avser att senare föreslå regeringen att
domänverket och naturvårdsverket snarast möjligt bör ta ställning till de
kronoholmar under kammarkollegiets tillsyn som, mot bakgrund av vad jag sagt,
bör uppföras på domänfonden resp. naturvårdsfonden eller i förekommande fall
överföras mellan fonderna. En strävan bör därvid vara att öar inom samma område
bör ingå i samma registerfastighet och förvaltas av samma huvudman.

Vad gäller de kronoholmar som inte står under
särskild förvaltning av

någon myndighet kan en regionall organiserad och samlidigt effektiv för- 23

valtning
i princip uppnås på två sätt. Antingen görs den nuvarande till- Prop. 1985/86:
110 synen av kammarkollegiet/länsstyrelserna mera effektiv genom att länsstyrelserna,
på det sätt som exempelvis skett i Norrbottens län, genom delegation får
vidgade beslutsfunktioner i de förvaltningsfrågor som rör kronoholmarna. Eller
också läggs det centrala förvaltningsansvaret på en statlig myndighet som både
är regionalt organiserad och uppfyller kravet på effektivitet i förvaltningen,
exempelvis domänverket.

Som framgått tidigare (se avsnitt 2.1.5) uppfyller
i och för sig kammarkollegiet tillsammans med länsstyrelserna kravet på en
central och regional organisation för förvaltningen av kronoholmarna. För många
av dessa, särskilt de mindre och obebyggda, torde den tillsyn som
kammarkollegiet utövar vara till fyllest. På de större kronoholmarna, särskilt
om de är bebyggda, bör dock ett större krav ställas på fastighetsförvaltningen
än vad kammarkollegiet och länsstyrelserna enligt min mening har möjlighet att
uppfylla. Sålunda har erfarenheterna av kammarkollegiets förvaltning visat att
enhetliga normer t.ex. för beräkningen av arrendeavgifterna, liksom inte sällan
skriftliga nyttjanderättsavtal har saknats.

Genom delegation från kammarkollegiet handlägger i
några fall länsstyrelserna själva vissa upplåtelsefrågor som rör kronoholmarna
(se avsnitt 2.1.5). Erfarenheterna av denna förvaltning, som normalt inte ingår
i länsstyrelsernas kompetensområde, synes i och för sig ha varit goda. Det bör
dock understrykas att verksamheten varit förhållandevis begränsad till såväl
omfattning som ambitionsnivå. Sålunda har det inte ingått
fastighets-förvaltande uppgifter såsom t.ex. planläggning och utbyggnad av
anläggningar m.m. på kronoholmarna. Något särskilt avkastningskrav har inte
varit uppställt för förvaltningen och torde heller inle vara möjligt att
uppställa utan att länsstyrelserna tillförs resurser för ändamålet. Detta är
jag emellertid inte beredd att göra. Jag delar därför inte den av bl.a.
länsstyrelsen i Norrbottens län framförda uppfattningen att förvaltningen av
kronoholmarna bör föras över till landets länsstyrelser. Självfallet anser jag
dock att dessa även i fortsättningen skall ha sitt planerings- och samordningsansvar
för utvecklingen inom skärgårdsområdena med däri ingående kronoholmar.

Som framgått av min tidigare redogörelse har
domänverket kompetens och erfarenhet av både fastighetsförsäljning och
fastighetsförvaltning, således bl.a. uthyrning och utarrendering av
fritidsbostäder, planläggning och utförande av markarbeten, förvaltning av
områden med naturvårds-och friluftslivsintressen. Domänverkets verksamhet är
affärsmässigt inriktad. Verket är alltså inte beroende av anslag över
statsbudgeten för att höja den rådande ambitionsnivån för förvaltningen av
marken på kronoholmarna. Enligl min mening har domänverket totalt sett de
bästa förutsättningarna av de nu diskuterade myndigheterna för att överta det
centrala myndighetsansvaret för i första hand de kronoholmar som kammarkollegiet
i dag har tillsyn över. Jag förordar därför att verket övertar detta ansvar.

24

2.2.4 Ekonomiska
konsekvenser

Prop.
1985/86:110

Min bedömning:
Någon bestående ökning av statsverkets kostnader räknar jag inle med som följd
av de föreslagna riktlinjerna för kronoholmarnas framtida disposition. För
vissa husägare kan kostnaderna på sikt komma att stiga som följd av en gradvis
marknadsanpassning av arrendeavgifterna eller förbättrade betingelser för
utnyttjandet.

Utredningen: Utredningens bedömning överensstämmer
med min (se betänkandet s. 333 0-

Remissinstanserna:
Av de remissinstanser som framfört synpunkter i frågan anser naturvårdsverket
att uppruslningskostnader för byggnader etc. vid överföring av kronoholmar
mellan olika myndigheter skall bestridas av den avträdande myndigheten. Domänverket
menar att den avträdande myndigheten bör stå för de fastighetsbildnings- och
fastighelsregis-treringskostnader som kan föranledas av alt verket får överta
förvaltningen av delar av regislerfastigheter (se bilaga 1.2, avsnitt 6.1).

Skälen för min bedömning: En överföring av
merparten av kronoholmarna till domänverkels förvaltning torde i och för sig
inte medföra någon nämnvärd kostnadsökning för verket. Å andra sidan torde inte
någon nämnvärd kostnadsminskning ske hos nuvarande förvaltningsmyndigheter,
främst kammarkollegiet och vissa länsstyrelser. Det troliga är alt domänverket
på sikt söker höja ambitionsnivån för förvaltningen där det är lämpligt samt
möjligt från allmän synpunkt. Jag förutsätter dock att domänverkets
förvaltning inte kommer att leda till en sådan exploatering och därmed följande
kostnadsökning att det blir ekonomiskt omöjligt för arrendatorer att utnyttja
eller i förekommande fall förvärva arrendestället.

Det
jag sagt utesluter inte att en tillfällig ökning av kostnaderna för statsverket
kan uppstå i samband med den fastighetsbildning som på förvaltningsmyndighetens
initiativ bör föregå en försäljning av mark eller upplåtelse av tomträtt på
kronoholmarna. Kostnaden för denna åtgärd skall dock slutligt bäras av
köparen/tomträttshavaren.

Som
jag framhållit inledningsvis finns del enligt min mening skäl atl först avvakta
resultatet av en prövning om fastighetsbildning innan en försäljning sker.
Framför allt kan därigenom det allmännas inflytande på lämplighetsbedömningen
av en planerad avstyckning från plan- och byggsyn-punkt m. m. göra sig gällande
på ett tidigt stadium i beslutsprocessen. För köparen, å andra sidan, är det en
fördel att slippa slå risken och kostnaderna för att
fastighelsbildningsåtgärden inte leder till önskat resultat. Den risk staten i
stället löper är att fastighetsbildnings- och exploateringskostnaderna inte
genast, eller ens på sikt, kan täckas. Detta kan inträfl'a om de
fastighetsbildade tomterna helt eller delvis skulle bli osålda. För att undvika
ett sådant resultat bör som regel fastighetsbildningsåtgärder inte vidtas om
det endast är en minoritet av de boende som uttalat sig för friköp inom ett
område.

I delta sammanhang vill jag erinra om principen att
staten tillhörig fast egendom som säljs till kommuner och enskilda eller
överförs till en annan

25

statlig
myndighet, skall överiåtas i befintligt skick. Kostnaden för eventu- Prop.
1985/86: 110 ellt erforderiig upprustning m. m. bör således åvila den som
tillträder fastigheten, om inle något annat överenskommes. Jag delar alltså
inte den av naturvårdsverket i sitt remissyttrande (se bilaga 1.2, avsnitt 6.1)
framförda uppfattningen att sådana kostnader bör bäras av den avträdande
myndigheten. Jag delar heller inte den av domänverket i sitt remissyttrande
framförda åsikten att fastighetsbildnings- och
fastighetsregislrerings-kostnader, som i vissa fall kan föranledas av
övertagandet, bör bestridas av den avträdande myndigheten. Några särskilda medel
för nu nämnda ändamål bör inte beräknas. Den tillträdande myndigheten bör i
förekommande fall finansiera sådana åtgärder inom ramen för befintliga
resurser.

Det är inte uteslutet att vissa husägare på
kronoholmarna kan komma att drabbas av högre arrendeavgifter än tidigare. Detta
torde dock främst inträffa för dem som tidigare har erlagt alltför låga
avgifter eller kanske inle några avgifter alls. Som jag tidigare framhållit är
det i så fall angeläget att marknadsanpassningen av arrendeavgifterna sker
successivt.

3 Övriga frågor

Avslutningsvis
vill jag, utan atl i dessa delar lägga fram något förslag som kräver riksdagens
ställningstagande, nämna dels den inventering med därtill knutna överväganden
och förslag rörande kronoholmarnas särskilda disposition som utredaren har
genomfört, dels de författningsändringar som aktualiseras av det nu framlagda
förslaget till riktlinjer.

3.1 Den särskilda dispositionen

Kronoholmsutredningen
lät i enlighet med sitt uppdrag inventera beståndet av bebyggda kronoholmar.
Resultatet av denna inventering redovisas i betänkandet s. 174-313.
Redovisningen där innehåller dels uppgifter kommun för kommun om de
geografiska förhållandena, vilken den förvaltande myndigheten är, uppgifter om
planförhållanden, bebyggelsereglerande bestämmelser, förordnanden enligt
naturvårdslagen, en beskrivning av själva bebyggelsen, gällande riktlinjer
enligt den fysiska riksplaneringen, upplåtelseformer, dels överväganden och
förslag till disposition för de angivna kronoholmarna (se bilaga 1.1 avsnitt
B).

Remissinstanserna har i flera fall yttrat sig över
kronoholmsutredningens överväganden och förslag till särskild disposition av
de kronoholmar som berör resp. myndighet eller kommun (se bilaga 1.2 avsnitt
6.2).

Kronoholmsutredningens genomgång och förslag till
särskild disposition erbjuder enligt min mening eU värdefullt stöd vid
behandlingen av enskilda försäljningsärenden i framtiden.

3.2 Författningsändringar

l
1971 ärs fastighetsförsäljningsförordning regleras bl.a. förutsättningarna

och
samrådsförfarandet vid försäljning av statens fasta egendom. Förord- 26

ningen behöver anpassas
till de nu föreslagna riktlinjerna för den framtida Prop. 1985/86: 110
dispositionen av kronoholmarna.

Enligt fastighelsförsäljningsförordningen har en
statlig myndighet som avser att försälja staten tillhörig fast egendom
samrådsskyldighet med andra berörda myndigheter (10 §). På grund av mångfalden
av allmänna och privata intressen som är knuina lill kronoholmarna anserjag all
del i förordningen bör markeras en särskild samrådsskyldighel i följande tre
fall. För det första bör samråd ske med berörd länsstyrelse. Mina skäl för
delta är atl länsstyrelsen har ett samlat ansvar på regional nivå för att statens
intressen i olika hänseenden tillvaratas i bl. a. markdispositionsfrå-gor.
Någon särskild föreskrift om samråd med den statliga myndighet som har att
bevaka ett riksintresse på kronoholmen torde därför inte behövas.
Länsstyrelsens ansvar föreslås, som jag nämnt tidigare, bli förstärkt enligt de
förslag till ny plan- och bygglag samt lag om hushållning med naturresurser,
m. m. som har förelagts riksdagen.

Jag har tidigare framhållit att kronoholmarna skall
förvaltas rationellt med beaktande av bl.a. naturvårdens och
kulturminnesvårdens intresse. Det finns i detta sammanhang skäl att erinra om
att domänverket, liksom övriga förvaltningsmyndigheter, har ett ansvar för den
kulturhistoriskt värdefulla bebyggelse och de bebyggelsemiljöer som finns pä
kronoholmarna. Det får ankomma på länsstyrelsen, som har det regionala
ansvaret för kulturminnesvården, att ställa sin sakkunskap till
förvaltningsmyndigheternas förfogande. Dessa bör å sin sida samråda med
länsstyrelsen i den omfattning som krävs för att säkerställa bevarandet av en
god byggnadskultur.

För det andra bör i alla ärenden om överlåtelse av
kronoholmar med tillhörande enskilt vatten samråd ske i den utsträckning som
omständigheterna i det enskilda fallet kräver med berörda fiskerimyndigheter
som pä central och regional nivå har myndighetsansvaret för fiskevården och
fiskenäringen.

Enligt gällande föreskrifter skall, som jag nämnt,
en statlig förvaltningsmyndighet även samråda med annan statlig myndighet i
varje försäljningsärende, om det är troligt atl myndigheten kan behöva
egendomen (10 § tredje st.). Då det gäller försäljning av staten tillhörig fast
egendom på en kronoholme anser jag, för del tredje, att det bör införas en
uttrycklig föreskrift om samråd med domänverket i 1971 ärs fastig-hetsförsäljningsförordning.

1 fastighelsförsäljningsförordningen finns
föreskrifter som har lill syfte att tillgodose kommunernas behov av mark för
samhällsbyggnadsändamål (12, 15-17 §§). Jag har tidigare redogjort för det
kommunala inflytandet pä bebyggelse och markanvändning i skärgårdsområdena samt
den föreslagna företrädesrätten lill förvärv av mark då en försäljning
aktualiseras. Någon föreskrift om samråd härutöver för att ytteriigare
tillgodose kommunernas inflytande på dispositionen av kronoholmarna anser jag
inte vara motiverad.

En
förvaltningsmyndighet, som finner atl försäljning bör ske mot uppfatt

ningen hos en myndighet med vilken samråd har ägt rum, skall hänskjuta

ärendet till regeringen (10 § Qärde stycket). Bestämmelsen skall givetvis 27

även
omfatla försäljningsärenden som rör kronoholmarna.

3.3 Vissa
samordningsfrågor P™P- '-' "

Av
kronoholmsutredningen har enligt min mening tydligt framgått att en översyn och
precisering av riktlinjerna för förvaltningen av kronoholmarna är befogad. Från
denna synpunkt är det en fördel om förvaltningen sä långt som möjligt är
koncentrerad hos en myndighet. I den mån förvaltningen av olika skäl ligger
kvar hos olika myndigheter, bör den samordnas. De statliga förvaltningsmyndigheterna
bör således anpassa sin förvaltning till de principer och rutiner som tillämpas
av domänverket. Detla bör bl.a. leda till enhetliga principer för
arrendeprissättningen. Det bör ankomma på domänverket att ta initiativ till en
sådan samordning.

Som jag har nämnt i det föregående har
länsstyrelsen i Norrbottens län genom ett särskilt regeringsbeslut övertagit
förvaltningen av nyttjanderättsupplåtelser på de kronoholmar som står under
kammarkollegiets tillsyn inom länet. Jag avser att senare föreslå regeringen
att domänverket bör få i uppdrag att på grundval av de nu föreslagna
riktlinjerna för kronoholmarnas framlida disposition ta upp överläggningar med
länsstyrelsen i Norrbottens län om förvaltningen av de kronoholmar som finns i
länet. Det bör ankomma på regeringen att senare ta ställning till
förvaltningsansvaret för dessa holmar.

4 Hemställan

Jag
hemställer att regeringen föreslår riksdagen

att godkänna de riktlinjer för kronoholmarnas
framtida disposition som jag har förordat.

28

Bilaga
l.l Prop. 1985/86:110

Sammanfattning av betänkandet (Ds Fi 1983: 12)
Kronoholmarnas framtida disposition

A. Principiella överväganden och förslag

Kronoholmsbegreppet

Kronoholmsutredningen
har tagit ställning till vilka slag av öar och holmar som anses ingå i
utredningsuppdraget med hänsyn till innehållet i utredningens direktiv. Därvid
stod det till en början klart att utredningen skulle överväga den framtida
dispositionen av de bebyggda öar som kan betecknas som kronoholmar enligt
förordningen (1950:597) om fiskerätten vid vissa kronan tillhöriga
havsstränder, skär och holmar m. m. Kronoholmar som omfattas av denna
förordning är öar som inte hör till något hemman eller innehas under särskilda
villkor. Emellertid finns det många statligt ägda bebyggda öar som inte är
kronoholmar i nyssnämnda bemärkelse. Även dessa öar har tagits med i
utredningsarbetet. Anledningen till detta är att de frågor som utredningen
skall överväga är desamma, oavsett om den statliga ön är en kronoholme i
vedertagen bemärkelse eller inte.

Statsmakternas
inställning till överlåtelser av skärgårdsmark

Utredningen
skulle enligt direktiven överväga förutsättningarna för att överiåta bebyggd
mark på kronoholmarna till kommuner eller enskilda. För att få reda på
bebyggelsens omfattning och karaktär har på utredningens initiativ de bebyggda
holmarna inventerats. Därvid framkom att det finns ungefär 200 bebyggda öar som
tillhör staten. Antalet bosättningar på dessa öar uppgår till ca tusen. De
flesta kronoholmarna finns i Norrbollens län. Många kronoholmar finns ocksä på
västkusten.

Utredningen konstaterar att den statliga
förvaltningen av kronoholmarna upplevs övervägande positivt. Inga större
förändringar i form av ny bebyggelse och liknande sker på holmarna, vilket
anses vara av värde. Det finns inte heller någon uttalad opinion för sådana
förändringar. Vidare har det förekommit endast enstaka önskemål från
privatpersoner om att få förvärva tomtmark på öarna. Detta beror väsentligen på
all man är medveten om att staten är restriktiv med att tillåta sådana
förvärv.

Staten har varit återhållsam med att medge
marköveriåtelser från början

av 1950-talet. En orsak till detta torde vara att de aktualiserade överiåtel-

serna i de flesta fall inte varit avsedda för ett permanent boende. Vidare

har naturvårdens och friluftslivets intressen beträffande skärgårdsområ

denas utnyttjande fått en ökad genomslagskraft i lagstiftningen. Detta

återspeglas även i statsmakternas restriktiva inställning lill överlåtelser av

mark pä kronoholmarna. Staten har varit särskilt återhållsam med att

tillåta markförsäljningar sedan början av 1970-talet, sannolikt beroende på

det dä påbörjade arbetet med den fysiska riksplaneringen. Då kommuner

na fullföljer de riktlinjer som dragits upp för den fysiska riksplaneringen 29

genom att bl.a. säkerställa naturvårdens och
friluftslivets intressen i den Prop. 1985/86: 110 kommunala
skärgårdsplaneringen får riksplanens riktlinjer en stor genomslagskraft.

Vad kan följa av en överlåtelse

Vid en framtida disposition av kronoholmarna som innebär
att en kommun får överta kronoholmar eller alt privatpersoner får friköpa
tomtmark på dessa kan kommunen tänkas använda sig av en s. k. planutredning.
Denna är ett led i byggnadslovs- eller fastighetsbildningsärenden och är däriör
inte en fristående planeringsform. Eftersom planutredningar inte är rättsli-gen
bindande, begränsas deras användning när t. ex. behovet av all reglera
bebyggelsens utformning i stort. 1 sådana fall måste en detaljplanläggning
göras.

Något ökat anspråk på kommunal
service torde normalt inte bli följden av atl marköverlåtelser till husägare
tillåts.

Överlåtelser till enskilda av mark
på kronoholmarna fordrar fastighetsbildning. Köp av en del av en fastighet är
giltigt endast om fastighetsbildning sker i överensstämmelse med köpet.

Beträffande den fastighetsbildning
som kan följa av en överlåtelse av bebyggd mark på kronoholmarna får man utgå
från flera olika faktorer som kan påverka bedömningen av om fastighetsbildning
i det enskilda fallet kan tänkas få komma till stånd eller inte. 1 denna
bedömning ingår allmänna lämplighels- och planvillkor. Dessa prövas formelll
inte av planmyndigheterna utan av fastighetsbildningsmyndigheten (FBM) i
samband med fas-tighelsbildningsförrättningen. Det förtjänar dock att
framhållas att kommunens planbedömningar har stor betydelse vid FBM:s
prövning.

För att marköveriåtelser på
kronoholmarna skall kunna bli giltiga måste det finnas förutsättningar för
tillstånd till avstyckning av en tomt där huset finns. Sådana förutsättningar
saknas när allmänna intressen, t.ex. naturvårdsintressen, är starka inom det
område där byggnaden ligger. FBM skall alltså bl. a. pröva atl faslighet som
bildas blir lämplig för sill ändamål och att fastighetsbildningen är godtagbar
med hänsyn till markanvänd-ningsreglerande bestämmelser och andra planmässiga
aspekter. Det förhällandet atl marken redan är bebyggd har emellertid helt
naturligt betydelse vid den planmässiga bedömningen.

Behovet av gemensam mark kan
tillgodoses antingen genom alt en marksamfällighet bildas eller en
gemensamhetsanläggning inrättas som omfattar det behövliga markområdet utan atl
detta äganderättsligt frångår den ursprunglige ägaren. Den mest praktiska
lösningen torde vara att inrätta en gemensamhetsanläggning, i vilken förutom
skötseln av gemensamma markutrymmen kan ingå vatten- och avloppsanläggningar,
hamnanläggningar m.m. Under vissa förutsättningar är det möjligt att knyta
andel i gemensamhetsanläggning till byggnad som ligger på annans mark.
Gemensamhetsanläggningar kan sålunda inrältas på bebyggda kronoholmar utan att
fastighetsbildning för befintlig bebyggelse först har skett.

30

Principer
för överlåtelser m. m. i;.>..,; Prop. 1985/86:110

Vissa allmänna intressen beträffande en kronoholme kan
vara så starka eller ha sådan innebörd att kronoholmen bör vara kvar i statens
ägo. Det kan vara fråga om naturvårdsaspekter av särskild tyngd, speciella
hänsyn till yrkesfisket eller försvars- och sjöfartsintressen.

Utredningen anser att kronoholmar
som har betydande natur- och kulturvärden bör vara statligt ägda även i
framtiden. Dessa öar har i den fysiska riksplaneringen utpekats som
riksintressanta. De ligger i allmänhet i den yttre skärgården och har också
ofta ett stort värde för det röriiga friluftslivet.

Vid kronoholmarna är fisket med
rörligt redskap fritt för varje svensk medborgare med undantag av fiske efter lax
vid Norrlandskusten. De statligt ägda öar som ligger utmed annan kust än
Norrlands- och västkusten är i allmänhet inte sådana kronoholmar som avses i
1950 års förordning om fiskerätten vid vissa kronan tillhöriga havsstränder,
skär och holmar m.m. Eventuella överlåtelser av dessa öar till kommuner eller
enskilda innebär alltså inte någon inskränkning i det fria fisket med rörligt
redskap.

Fasta redskap används huvudsakligen
av yrkesfiskare eller annan fiskare för vars försörjning fisket är av
väsentlig betydelse. Sådana redskap får sättas ut i allmänt vatten endast efter
tillstånd av länsstyrelsen. Fiskerätten vid kronoholmarna avser fiske i statens
enskilda vatten och länsstyrelsen upplåter därvid även denna rätt.

Fisket med fasta redskap kring
kronoholmarna kan ibland vara av stort värde för den berörde yrkesfiskaren.
Detta gäller framför allt för Norrbottens och Västerbottens län där
länsstyrelsens upplåtelser och tillständs-prövning av rätten till fiske med
fasta redskap vid kronoholmarna har en stor betydelse jämfört med landets kust
i övrigt.

Yrkesfisket synes nu tillmätas en
ökad betydelse. Kustfisket tenderaratt spela en större roll än förut. Härigenom
uppkommer större motsättningar mellan olika fiskeintressenter. Mot denna
bakgrund anses det av fiskevårdsskäl vara en fördel om staten disponerar
fiskevattnen vid kronoholmarna.

Dä hela kronoholmen säljs och ön
därigenom inte längre är en kronoholme, upphör den stålen som strandägare
Ullkommande rätten lill fisket. Detta kan få konsekvenser för fiskevården och
för de yrkesfiskare som har rätl att fiska kring kronoholmarna enligt
upplåtelseavtal med länsstyrelsen.

De nuvarande upplåtelserna syftar
främst till att ett aktivt yrkesfiske på statens enskilda fiskevatten
upprätthålls. Det är inte möjligt att räftsligen garantera all fiskerätten med
fasta redskap vid kronoholmarna i framtiden kan tillförsäkras det aktiva
yrkesfisket, om öarna och därmed deras fiskevatten blir enskild eller kommunal
egendom. Kommunernas ansvar och intresse för yrkesfisket är dock numera
genomgående ganska stort. Med hänsyn härtill torde det enligt utredningens
bedömning vara möjligt att på ett tillfredsställande sätt lösa frågan om
säkerställande av yrkesfiskels intressen vid en överlåtelse av en kronoholme
till en kommun utan att en sådan lösning kan göras rättsligen bindande. Bland
de olika alternativ för alt säkerställa yrkesfiskets intressen som utredningen
för fram kan nämnas

ett förslag om att
kommunen som köpare förbinder sig att respektera Prop. 1985/86: 110 nämnda
intressen.

En kronoholme kan ha särskild betydelse för
framförallt försvaret. 1 några fall kan öar behövas för statlig verksamhet som
rör sjöfarten. För annan statlig verksamhet torde kronoholmarna som sådana sakna
betydelse. I enstaka fall kan dock statliga myndigheter behöva förfoga över
byggnader på öarna. Om statliga intressen motverkas genom överlåtelser av
kronoholmar eller mark på dessa, bör sådana överlåtelser inte få ske.

Det främsta skälet för kommuner alt vilja överta
kronoholmar är att sådana markförvärv kan säkerställa lokala
naturvårdsintressen eller kommuninvånarnas behov av och tillgång lill orörd
skärgårdsnatur. Utredningen ser i allmänhet inga hinder mot atl staten
överlåter kronoholmar av detta slag till kommunerna. Kronoholmar med betydande
natur- och kulturvärden bör dock i de flesta fall bli kvar i statens ägo.

Många husägare på kronoholmarna har för utredningen
redovisat hur de upplever sin situation. Åtskilliga av dessa personer har
anmält intresse av att friköpa tomtmark. Andra är i stort sett nöjda med
förhållandena som de är. Anledningen till att husägare har ett måttligt
intresse av friköp är förutom prisfrågan förmodligen att man är eller har
blivit medveten om att bostadsarrendatorer har ett starkt besittningsskydd,
vilket kan upplevas som nära nog lika rättstryggt som att äga den mark som
huset står på.

En viktig orsak lill husägarnas önskemål att få
friköpa marken där huset finns är den möjlighet att få pantsätta huset som
följer av ett sådant friköp. Härigenom kan fastighetsägaren få bättre
möjligheter att finansiera underhåll och modernisering av huset. De husägare
som saknar nyttjanderättsavtal upplever sin rättsliga ställning i förhållande
till markägaren som osäker.

Utredningen redovisar principiella synpunkter på
frågan i vilka fall en överlåtelse av tomtmark typiskt sett kan tänkas få komma
till stånd. Om individuella önskemål och hänsyn går att förena med de
förekommande allmänna intressen som kan finnas inom del aktuella området, är
det enligt uiredningens mening motiverat all man lar hänsyn lill de enskildas
önskemål.

Som tidigare nämnts är staten sedan länge
restriktiv med alt medge överlåtelser av tomtmark på kronoholmarna. Orsakerna
härtill har varit den ändrade synen på skärgårdsområdenas utnyttjande som följt
av att naturvårdens och friluftslivets intressen genom bl. a. den fysiska
riksplaneringens riktlinjer markerats på ett framträdande sätt. Denna
inlressemar-kering gäller i första hand vid tilltänkta nyexploateringar men
återspeglas också i fråga om den redan bebyggda marken i den meningen att man
endast i undantagsfall har tillåtit friköp av tomtmark.

Under utredningsarbetet inhämtade synpunkter från
företrädare för myndigheter och kommuner har gett vid handen att man i
allmänhet motsätter sig att husägarna på kronoholmarna tillåts att köpa
tomtmarken. Man understryker särskilt att förvärv av detta slag skulle kunna
leda till en olämplig privatisering av marken. Från kommunalt håll anser man
att öarna bör vara allmänt tillgängliga för alla och därför i allmän ägo. De

32

enskilda husägarna har
ofta samma inställning. Särskilt beträffande fiskelä- Prop. 1985/86: 110
gen vill man att marken skall kunna utnyttjas av alla.

Enligt kronoholmsutredningen bör överlåtelser lill
privatpersoner av mark pä kronoholmarna kunna ske i följande fall.
Grundförutsättningen är alltid att fastighetsbildning kan ske.

Överlåtelser kan äga rum, om inte statlig
verksamhet hindrar detta och om inte kronoholmen ligger inom ett område som i
den fysiska riksplaneringen angetts vara av riksintresse för naturvården,
kulturminnesvården eller det rörliga friluftslivet. Om kronoholmen som sådan
har utpekats som ett riksintresse i något av de nämnda hänseendena bör
överlåtelser inte ske. 1 allmänhet bör överlåtelser ej heller tillåtas, om
något av de angivna intressena endast har ett regionall värde.

Om några friköp och avstyckningar tidigare
tillåtits på en kronoholme, kan det finnas skäl alt de återstående
arrendalorerna erbjuds att få friköpa tomtmark.

Om kronoholmen inte har någon nämnvärd betydelse
för de nyss angivna intressena och ligger mer eller mindre som en enklav bland
öar som är privatägda, dvs. vanligtvis i den inre skärgården, kan det vara
möjligt atl tillåta markförsäljningar på ön.

Delsamma kan bli fallet, om kronoholmen är
osedvanligt stor och bebyggd med enstaka grupper av hus. Del bör dock fordras
att naturvårds-och friluftslivsintressen inte nämnvärt berörs av att
marköverlåtelser till-låts.

När kronoholmen är mycket liten och bebyggd med
enstaka hus kan slrandskyddel många gånger anses i det närmaste vara utsläckt.
Detta kan vara ett skäl för att tillåla friköp av tomtmark på ön.

På en hel del kronoholmar finns byggnader eller
lägenheter i bostadsbyggnader som hyrs ut. Vad kronoholmsutredningen anser om
försäljningar till arrendatorer bör i princip också kunna gälla för
överlåtelser till hyresgäster.

Kronoholmsutredningen anser att förordningen
(1971:727) om försäljning av staten tillhörig fast egendom, m.m. bör kunna
tillämpas i de fall staten på grundval av utredningens förslag säljer
kronoholmar eller mark på dessa. Därvid gäller bl.a. enligt denna förordning
att den säljande myndigheten skall se till att köpeskillingen blir den högsta
möjliga och i varje fall inte understiger egendomens saluvärde.

Utredningen redovisar vissa principer efter vilka
köpeskillingen bör beräknas. Köpeskillingens storlek bör bestämmas med
utgångspunkt i fastighetens marknadsvärde. Vissa riktmärken för värderingen
anges. Många gånger är det svårt att kunna uppskatta marknadsvärdet av försåld
tomtmark med uppförda hus på ofri grund. I de allra flesta fall kan dock
parterna förmodas komma överens om ett pris på marken som med hänsyn till bl.a.
förhållandena på platsen skäligen kan anses motsvara markens marknadsvärde.

Kronoholmsutredningen förordar att man avvaktar
resultatet av eventu

ell planläggning samt av fastighetsbildning innan markförsäljning sker.

Man får då för det första ett klart besked om avstyckning kan göras eller

inte. För det andra sker en fastighetsbildning enligt enhetliga normer. 33

3 Riksdagen 1985186. I saml. Nr IIO

Enligt utredningens mening
bör staten följaktligen ta initiativ till fastig- Prop. 1985/86: 110
helsbildning innan köpeavtal ingås.

Om några hinder mot en överlåtelse av en kronoholme
eller mark på denna inte anses föreligga, uppkommer ibland frågan om
kronoholmen först bör överlåtas till en av ett sådant förvärv intresserad
kommun eller om tomtmark på ön bör säljas till de enskilda husägarna i första
hand.

Kronoholmsutredningen finner övervägande skäl tala
för att kommunen ges företräde i förvärvsfrågan. Det främsta motivet för
utredningens ställningstagande är att det leder till - utöver planmonopolet -
ett kommunalt ansvar för markfrågorna, dvs. konkret uttryckt frågan om marken
på kronoholmarna bör bli kvar i allmän ägo eller överlåtas till privatpersoner.
1 de fall man kan säga atl husägarna bör få friköpa tomtmark på en kronoholme
bör det enligt utredningens mening göras klart att staten, för den händelse
kommunen inte längre uppger sig vara intresserad av att överta ön, kommer att
ta initiativ till fastighetsbildning i syfte att sälja tomtmarken till de
enskilda. Det blir härigenom kommunens sak att överväga om ön trots allt skall
övertas av kommunen för att säkerställa alt den blir kvar hos det allmänna.

Tomträtt kan användas när det allmänna genom
föreskrifter i tomträttsavtalet önskar påverka bebyggelsens omfattning och
utnyttjande. Det kan l.ex. vara påkallat att genom sådana föreskrifter söka
tillgodose intresset atl bevara en kulturhistorisk bebyggelse, exempelvis ett
fiskeläge. Det torde också vara möjligt att i ett lomträltsavial ta in
föreskrifter som innebär att fastigheten är avsedd endast för permanent boende.

Kronoholmsutredningen konstaterar att
tomträttsinstitutet mycket sällan kommer till användning i fråga om
fritidsbebyggelse eller annan bebyggelse utanför tätorterna. Med hänsyn
härtill torde det vara realistiskt atl utgå från att tomträtten endast
undantagsvis kan bli användbar i fråga om bebyggelsen på kronoholmarna.

Principer
för fortsatta upplåtelser

För
de kronoholmar där överlåtelse med äganderätt eller upplåtelse med tomträtt av
den bebyggda marken inte bör komma i fråga återstår att bestämma en lämplig
nyttjanderättsform för de personer som disponerar den mark på vilken deras
byggnader är uppförda. Den upplåtelseform som ligger närmast till hands är
bostadsarrendet.

Det förekommer alt enskilda äger och nyttjar
byggnader på ofri grund utan att de närmare villkoren för rätten att behålla
byggnaden på platsen regleras i ett skriftligt avtal mellan staten som
markägare och byggnadens ägare. Enligt utredningens uppfattning är det klart
otillfredsställande att skriftliga avtal i förevarande fall inle finns. För att
dels skapa ordnade förhållanden, dels av rättviseskäl likställa alla husägare
på kronoholmarna vad den skriftliga avtalsregleringen beträffar bör staten
träffa skriftliga nyttjanderättsavtal med samtliga husägare på öarna. Härtill
kommer att den enskilde genom ett skriftligt avtal kan få sin rättsliga
ställning i förhållande till markägaren förbättrad.

Kronoholmsutredningen,
som har tagit del av skriftliga nyttjanderättsav- 34

tal avseende mark på
kronoholmarna, anser att de avtalsvillkor som f n. Prop. 1985/86: 110
brukar användas i stort sett är lämpliga och väl anpassade till de olika
förhållandena som kan råda. Utredningen anger de villkor som normalt bör ingå i
arrendeavtalet. Motiven för dessa villkor redovisas också.

Utredningen finner övervägande skäl tala för att
arrendetiden bör bestämmas till fem år. I fråga om upplåtelser för permanent boende
bör något längre arrendetider kunna komma i fråga.

När det gäller att beräkna arrendeavgiften anser
kronoholmsutredningen att det i första hand är parternas sak att själva försöka
finna den rätta avgiftsnivån. Utredningen utgår från atl överenskommelser
mellan parterna kommer att liksom fn. vara den normala formen för bestämmande
av arrendeavgiften. Utredningen anger vissa riktmärken för beräkning av
avgifternas storlek.

Utgångspunkten bör vara att komma fram till en i
princip marknadsanpassad arrendeavgift. Arrendenivån på orten bör därvid i
första hand användas som riktmärke. Då jämföriiga arrendeförhållanden inte kan
åberopas får man göra en skälighetsbedömning som grundas på vad arrendatorer
i allmänhet kan antas vara beredda att betala i avgift för arrendestället.

Ett sätt att bestämma arrendeavgiften kan vara att
sätta den i förhällande till en skälig avkastning, t.ex. som ett procenttal av
arrendetomtens uppskattade marknads- eller taxeringsvärde.

Numera förekommer ganska ofta att arrendeavgiften
åriigen omräknas på grundval av ändringar i konsumentprisindex (KPI). Under
perioder som de nuvarande då markpris- och konsumentprisutvecklingen är
väsentligt olika, är det enligt utredningens mening knappast godtagbart att KPI
används. Oavsett om index används eller inte, bör arrendeavgiften justeras vart
femte år med hänsyn till förändringen av arrendetomtens marknadsvärde.

Då arrendeavgift inte utgått eller då den varit
mycket låg kan i avtalet föreskrivas en etappvis avgiftshöjning under
arrendeperioden. Härigenom kan avgiften successivt anpassas till marknadsnivån.

Under alla förhållanden måste arrendet bestämmas på
en nivå som innefattar statens kostnader för arrendeupplåtelserna, t.ex.
administrationskostnader och kostnader i form av fastighetsskatt till
kommunerna. I övrigt förordas att avgifterna för arrendeupplåtelser pä
kronoholmarna successivt marknadsanpassas.

Yrkesfiskare har sedan länge rätt att utan avgift
få uppföra och disponera byggnader för fiskets behov på kronoholmarna. Dessa
byggnader torde numera inle användas av yrkesfiskarna i samma utsträckning som
tidigare. Flera fiskestugor överiåtes till de fritidsboende, vilket bekräftar
tendensen att yrkesfiskarna inte längre har lika stor användning av byggnaderna
som tidigare.

Kronoholmsutredningen framför flera invändningar
mot det rådande

systemet med avgiftsfria upplåtelser för yrkesfiskare. En invändning är att

skillnaden kommer att bli mera markerad mellan en avgiftsfri upplåtelse

och en upplåtelse för fritidsbruk, för vilken avgiften som utredningen

förordar bör vara marknadsmässigt bestämd. Detla leder sannolikt i sin tur

till atl krav ställs på en mera utökad kontroll av att fiskets byggnader 35

används av yrkesfiskare.
Vidare är situationen mer gynnsam för en ytkes- Prop. 1985/86: 110 fiskare
på en kronoholme jämfört med andra yrkesfiskare som har byggnader på privat
mark och som vanligtvis måste betala arrendeavgifter till jordägarna. Denna
skillnad mellan olika kategorier yrkesfiskare måste uppfattas som orättvis.

Mot bakgrund av det anförda föreslår utredningen
att yrkesfiskarna inte längre skall få ha en författningsmässigt grundad rätt
atl utan avgift få disponera mark på kronoholmarna. Det är dock givetvis
möjligt för den förvallande statliga myndigheten all även fortsättningsvis la
hänsyn lill yrkesfiskels speciella förutsättningar och därför bestämma
arrendeavgiften lill ett lägre belopp än eljest, l.ex. när yrkesfiskaren är
bofast på kronoholmen.

Principer
för att bevara fiskelägenas fysiska miljö

1
utredningsuppdraget har ingått att observera önskemålet att bevara fiskelägenas
fysiska miljö. På några kronoholmar utmed såväl Norriands- som västkusten finns
fiskelägen. De flesta av dessa fiskelägen har kulturhistoriska och/eller
miljömässiga värden, som har dokumenterats i den kommunala fysiska
planeringen. Utredningen beskriver de styrmedel som i första hand byggnads- och
naturvårdslagstiftningen tillhandahåller i syfte att bevara miljön. Utredningen
konstaterar därvid att en hel del av de byggnadsåtgärder som är önskvärda att
styra från miljösynpunkt faller utanför den obligatoriska förprövning som
byggnadslovsprövningen utgör. Den byggande får i dessa fall själv bedöma om
åtgärden är förenlig med bestämmelserna i bl.a. 38 § byggnadsstadgan (BS).
Byggnadslagstiftningens generella regler kan kompletteras med riktlinjer i en
kommunöversikt. Sådana riktlinjer saknar visserligen rättsverkan men kan
likaväl vara av stort värde vid tillämpningen av 38 § BS. I en byggnadsplan kan
las in föreskrifter om hur bebyggelsens yttre skall vara utformad.
Planbestämmelsema torde dock inle få gå utöver vad som är möjligt all reglera
med stöd av nämnda 38 §. Byggnadslovspliktens omfattning är i princip inte
annorlunda inom byggnadsplanelagda områden än inom områden utanför detaljplan.
Med hänsyn härtill ger byggnadsplanen inte nämnvärt bättre möjligheter att
tillgodose kulturminnesiniresset än byggnadslagstiftningens allmänna regler i
förening med riktlinjer i en kommunöversikt. Jämfört med en byggnadsplan ger en
fastställd stadsplan bättre möjligheter för byggnadsnämnden att kontrollera
förändringar av byggnaders exteriör. Inom område med stadsplan fordras nämligen
byggnadslov för omfärgning av vissa fasader samt utbyte av
taktäckningsmaterial, vilka åtgärder eljest inte kräver lov.

Kronoholmsutredningen räknar med att kommunemas
planeringsinsatser beträffande kronoholmarna i de flesta fall kommer att
begränsas till användandet av s.k. områdesplaner och planutredningar. Dessa
planeringsformer vid sidan av byggnadslagstiftningen är inle förenade med
några rättsverkningar. Trots detla är det möjligt all de aktuella miljö- och
kulturminnesintressena kan tillgodoses på ett tillfredsställande salt, om det

i
områdesplanen eller planutredningen tas in regler eller riktlinjer som 5

preciserar
vad som kan föreskrivas med stöd av 38 § BS.

Om
en kronoholme, som inrymmer en värdefuU fiskelägesmiljö, utgör Prop. 1985/86:
110 eller ingår i ett naturreservat, kan i reservatsbesliitet finnas de
föreskrifter om bl. a. bebyggelsens utformning som bedöms nödvändiga för alt
skydda eller vårda en naturmiljö som delvis präglas av t.ex. en
kulturhistoriskt intressant fiskarbebyggelse. Liknande slag av föreskrifter kan
tas in i ett beslut om att bilda ett naturvårdsområde.

Man kan fråga sig om staten som villkor för
fortsatt upplåtelse av den bebyggda eller eljest ianspråklagna marken kan
ställa krav på alt befintliga byggnader bevaras och underhålls på det sätt som
är önskvärt för att fiskelägenas fysiska miljö skall kunna bevaras. Staten
skulle med andra ord sluta privaträttsliga avtal med var och en av dem som nu
har en byggnad i dessa fiskelägen och genom avtalsvillkoren reglera här
aktuella frågor. Ett möjligt alternativ är att sluta avtal om bostadsarrende.
Något formellt hinder föreligger inte mot att i avtalsvillkoren reglera frågor
såsom i vad mån marken får bebyggas och hur bebyggelsen skall utformas. En annan
möjlig upplåtelseform är tomträtt. I den handling där tomträtten upplåtes skall
bl. a. tas in de närmare föreskrifter om fastighetens användning och
bebyggelse samt de bestämmelser i övrigt som skall gälla i fråga om tomträtten.
Det bör understrykas att man inte bör använda sig av arrende eller tomirält för
att enbart främja ett bevarandeinlresse.

En fråga som framstår som viktigare än valet av
upplåtelse form -bostadsarrende eller tomträtt - är i vad mån nuvarande
byggnadsinnehavare kan vara skyldiga alt i ett avtal underkasta sig
detaljerade föreskrifter i fråga om bebyggelsens utformning. När det gäller
arrendeupplåtelser är sålunda en viktig fråga, om upplåtelsevillkor som
reglerar inte bara själva markutnyttjandet utan även utformningen av en byggnad
som redan är uppförd och ägs av nyttjanderätlshavaren kan anses skäliga enligt
vissa bestämmelser i jordabalken. Utredningen anser all frågan är svårbedömd. I
ett tomträttsavtal däremot kan man förmodligen ta in föreskrifter som
tillgodoser ganska långtgående krav på bebyggelsens utformning.

Enligt utredningens uppfattning säkerställs
bevarandeintresset bäst genom att både tomträtten och detaljplaner,
företrädesvis stadsplanen, används som styrinstrument. Även i de fall det är
möjligt att använda sig av förordnanden om naturreservat eller naturvårdsområde
som regleringsmedel finns goda förutsättningar att tillgodose det aktuella
bevarandesyftet.

Den
StatUga förvaltningen av kronoholmarna

Flera
statliga myndigheter förvaltar kronoholmar. Fortifikationsförvalt

ningen och sjöfartsverket förvaltar huvudsakligen sådana kronoholmar

som är av direkt betydelse för myndigheternas verksamheter. En del öar i

statlig ägo som i de flesta fall är naturreservat förvaltas av naturvårdsver

ket. Förvaltningen är här inriktad på alt ön skall skyddas och vårdas enligl

de föreskrifter som gäller för reservatet. Domänverkets förvaltning tillgo

doser flera syften, bl. a. att hyra ul fritidsbostäder och arrendera ut mark.

Kammarkollegiet skall enligl sin instruktion se till alt sådan statens fasta

egendom, vars vård och tillsyn inte ankommer på någon annan, inte

disponeras mot givna föreskrifter. De flesta kronoholmar förvaltas av 37

kammarkollegiet. På
regional nivå är det i första hand länsstyrelserna som Prop. 1985/86: 110
svarar för att de statliga intressena tillvaratas och samordnas när det gäller
öarnas utnyttjande.

Alt låla en myndighet ensam förvalta kronoholmarna
kan enligt kronoholmsutredningen underlätta en enhetlig bedömning av olika
frågor, t.ex. arrendeavgifternas storiek. För att få en god överblick över
förhållandena på de olika öarna förefaller det vara nödvändigt att myndigheten
är regionalt organiserad eller kan anlita regionala myndigheter. Beträffande öar
där det finns speciella statliga intressen atl beakta bör dock förvaltningen
anförtros de för dessa intressen ansvariga myndigheterna.

Domänverket, som har en regionalt fungerande
verksamhet, har stor erfarenhet av nyttjanderättsfrågor. Utredningen finner att
domänverket har goda förutsättningar för att på ett både effektivt och
ändamålsenligt sätt handha förvaltningen av de bebyggda kronoholmarna med
undantag för de öar där statliga särintressen motiverar att förvaltningen
anförtros andra myndigheter. Från verkets sida är man positiv till att överta
förvaltningen. Utredningen föreslår att domänverket ges förvaltningen av merparten
av de bebyggda kronoholmarna.

Utredningen finner det lämpligt att kronoholmar som
kännetecknas av utpräglade försvars- och sjöfartsintressen förvaltas av
fortifikationsförvallningen resp. sjöfartsverket. Vad gäller det slag av öar
som naturvårdsverket förvaltar anser utredningen det ligga nära till hands att
verket även fortsättningsvis förvaltar dessa öar.

Utredningens förslag beträffande den statliga
förvaltningen av kronoholmarna innebär att förordningen (1971:727) om
försäljning av staten tillhörig fast egendom, m. m. kan tillämpas av
domänverket i fråga om de bebyggda kronoholmarna. Om statsmakterna önskar
inskränka verkets möjligheter att fritt pröva försäljningar enligt denna
förordning, måste statsmakterna precisera dessa inskränkningar i samband med
att verket får hand om förvaltningen av öarna. Utredningen föreslår att sådana
preciseringar görs på grundval av det förslag om kronoholmarnas framtida disposition
som utredningen lämnar.

Utredningsförslagets
ekonomiska konsekvenser

Utredningens
förslag bedöms inte medföra några merkostnader för staten.

Förslaget om den framtida statliga förvaltningen av kronoholmarna kan

istället resultera i effektivitets- och rationaliseringsvinster. De av utred

ningen angivna principerna för den fortsatta nyttjanderättsregleringen kan

också leda till att staten får bättre möjligheter att täcka sina kostnader för

upplåtelser. Utredningens förslag kan ej heller anses resultera i andra

merkostnader för kommuner eller enskilda än kostnader för förvärv av

kronoholmar eller mark på dessa. I detta sammanhang bör man emellertid

bortse från sistnämnda kostnader, eftersom de avser frivilligt köp av fast

egendom. Detsamma bör man göra med de följder i form av nya eller högre

arrendeavgifter som enskilda kan drabbas av, om utredningens förslag

genomförs. Staten har nämligen sedan lång tid i åtskilliga fall försummat

att kräva den arrendeavgift som staten i andra fall regelmässigt tar ut. 38

B. Förslag till disposition av kronoholmarna Prop. 1985/86: no

1 Inledning

Kronoholmsutredningen
har låtit inventera beståndet av de bebyggda kronoholmarna. Resultatet av denna
inventering redovisas län för län i det följande'. Redovisningen gör inte
anspråk på att vara fullständig. Den följs av utredningens överväganden och
förslag till disposition av kronoholmarna.

2 Norrbottens län

Inom
länet finns 253 kronoholmar, varav 75 är bebyggda. Öarna finns huvudsakligen i
skärgårdens yttersta delar. De är samtliga upptagna i faslighetsregistret. För
kronoholmarna gäller antingen strandskydd (300 m) och skydd för landskapsbilden
som beslutats med slöd av 15 och 19 §§ NVL i deras äldre lydelse eller det
generella slrandskyddel (100 m) enligt den nuvarande 15 § NVL. Det totala
antalet bosättningar på öarna torde vara närmare 330. Del finns arrendekontrakt
mellan länsstyrelsen och enskilda innehavare av byggnaderna i fråga om ca 215
bosättningar. 1 övriga fall har upplåtelser vanligtvis meddelats av andra
myndigheter.

Länsstyrelsen sköter på regeringens uppdrag
förvaltningen av de kronoholmar över vilka det åligger kollegiet att utöva
tillsyn. I uppdraget ingår bl.a. att för statens räkning ingå arrendeavtal. De
uppgifter som lämnas i det följande bygger väsentligen på den omfattande
inventering av kronoholmarna som länsstyrelsen gjorde år 1975. Vad
kronoholmsutredningen själv kunnat iaktta vid utredningens besök på åtskilliga
av öarna redovisas också.

Överväganden
och förslag

[Som
framgår av avsnittet 6.2.1 ] är länels kust i den fysiska översiktsplaneringen
uppdelad på fyra områdestyper, varav tre är relevanta i förevarande sammanhang.
För dessa tre områden finns allmänna riktlinjer av delvis varierande slag.
Kustområdets yttre skärgård bör enligt dessa riktlinjer ses som en rekreativ
resurs och representerar kraftigt markerade naturvårdsintressen. Strandzonen
bör inte privatiseras. Vad gäller skärgårdens inre delar och fastlandskusten
bör enligt riktlinjerna delområden med stort värde för del rörliga
friluftslivet inte las i anspråk för enskild fritidsbebyggelse. I övrigt bör
såväl bevarandeintressena som önskemålen om ianspråktagande för friluftsliv
och fritidsbebyggelse kunna rymmas jämsides.

'
Den kommunvisa redovisningen har utelämnats i denna bilaga. Jfr. kronoholmsutredningen
s, 174 ff.

Anm.
Hänvisningar till olika sifferbetecknade avsnitt avser kronoholmsutredning

ens indelning. 39

Norrbottens
skärgård utgör ett primärt rekreationsområde, och i rege- Prop. 1985/86:
110 ringens beslut år 1978 för länet med anledning av FRP- arbetet uttalades en
stor restriktivitet mot ny fritidsbebyggelse särskilt beträffande det yttre
skärgårdsområdet, de strandnära områdena och de öar som är av stort värde för
friluftslivet.

FRP-riktlinjerna och den översiktliga fysiska
planeringen behandlar allmänt sett nästan undantagslöst frågan om ny fritidsbebyggelse
bör tillålas. Riktlinjer för den befintliga bebyggelsen brukar sällan finnas.
Vad nu sagts gäller även för Norrbottens län. Den markering av naturvårds- och
friluftslivsintressen beträffande de tre områdestyperna som gjorts i länets
översiktsplanering hänför sig säledes endast till frågan om tillåtligheten av
ny fritidshusbebyggelse. DeUa kan emellertid inte anses utesluta all riktlinjerna
får återverkningar även på den redan etablerade bebyggelsen. Mot bakgrund av
riktlinjerna och den översiktliga planeringen får därför en mycket allmän
bedömning göras i frågan om fastighetsbildning av den bebyggda marken på
kronoholmarna kan påräknas eller inte (se avsnittet 5.1.3 under rubriken Krav
på fastighetsbildning m. m.). Därvid synes den områdesavgränsning som gjorts i
den översiktliga planeringen och de riktlinjer som bestämis för varje område
vara en lämphg utgångspunkt för sådana bedömningar av
faslighetsbildningsfrågor.

1 fråga om möjligheterna för berörda kommuner att
få förvärva bebyggda kronoholmar kan här inledningsvis erinras om att många av
dessa öar har betydelse för yrkesfisket (jfr. avsnittet 5.1.4).

Kronoholmsutredningen har genom bl. a. besök på
öarna kunnat observera många kronoholmars läge och fysiska miljö, hamnförhållanden,
tillgång till eventuell dricksvattenbrunn eller elektricitet samt - inte minst
-byggnadernas utseende, storiek och skick. Vad utredningen med ledning av
sådana iakttagelser kunnat konstatera är att flera hus, särskilt i den yttre
skärgården, är små och har en tämligen enkel standard. Tillgång till dricksvatten
saknas i de flesta fall. Endast enstaka kronoholmar har elektricitet. Många öar
är ganska svåra all nå. Hamnanläggningarna är ofla primitiva eller saknas helt.

Nästan alla husägare som yttrat sig är i stort sett
nöjda med de förhållanden som råder på kronoholmarna. Många av dem är mer
eller mindre intresserande av friköp av tomtmark. Som främsta motiv för detta
önskemål åberopas att det känns tryggare alt äga marken. Något intresse av pantsättning
av fastigheten för atl få lån kunde inte konstateras. Yrkesfiskare önskar ofta
friköpa tomtmark, särskilt när de äger eller arrenderar fiskevatten nära den
aktuella kronoholmen. Enskilda, som har hus i gamla fiskelägen, vill i
allmänhet inte förvärva mark. De anser att den nuvarande situationen är
tillfredsställande. Beträffande den fortsatta nyttjanderättsregleringen vill
många arrendatorer ha en längre arrendetid och oförändrade arrendeavgifter.
Flera husägare intar en reserverad eller negativ attityd till tanken att
kommuner får överta kronoholmar.

40

Haparanda kommun Prop. 1985/86: 110

Samtliga
bebyggda kronoholmar i Haparanda kommun ligger inom det i översiktsplaneringen
angivna området nr 2 (kustområdets yttre skärgård). Haparanda skärgård är i den
fysiska riksplaneringen klassificerad som riksintresse för rörligt friluftsliv,
vetenskaplig naturvård, fritidsfiske och yrkesfiske.

Fiskena kring de bebyggda kronoholmarna har
skatteköpts. Ägarna av skattefiskena är nästan undantagslöst licensierade
yrkesfiskare som har stugor på öarna.

De flesta husägarna är intresserade av att få
förvärva den mark som deras byggnader är uppförda på. Haparanda kommun har
förklarat sig beredd att förvärva samtliga bebyggda kronoholmar inom kommunen,
även i de fall de enskilda husägarna först får friköpa tomtmark. Kommunen, som
uppenbarligen inte avser att vidla några speciella åtgärder beträffande öarna
om dessa säljs till kommunen, kan tänka sig att enbart förvalta kronoholmarna
med nuvarande upplåtelseförhållanden.

I fråga om de enskildas möjligheter att få friköpa
tomtmark bör följande observeras. I den fysiska riksplaneringen är Haparanda
skärgård utpekad som riksintressant för bl.a. naturvården och friluftslivet. För
skärgårdsområdet gäller också översiktsplaneringens riktlinjer med dess
betonande av bevarande-, naturvårds- och rekreationsintressen. Mot bakgrund
härav är det sannolikt att man inte kan räkna med avstyckning av den bebyggda
marken. Del bör därför enligt kronoholmsutredningens mening inte ske några
marköverlåtelser till husägarna.

I avsnittet 5.2 under rubriken Kronoholmar som har
betydande natur-och kulturvärden har förordats att kronoholmar av detla slag
bör företrädesvis ägas av staten. Öarna ligger vanligtsvis i den yttre
skärgården.

Kronoholmsutredningen finner övervägande skäl tala
för att de bebyggda kronoholmarna inom Haparanda kommun bör förvallas av
staten även i framtiden. Öarna, som ligger i den yttre skärgården, är nämligen
av riksintresse för bl. a. naturvården.

Kalix
kommun

I
Kalix kommun finns 26 bebyggda kronoholmar, varav ungefär hälften ligger inom
kustområdets yttre skärgård (område nr 2 i översiktsplaneringen) medan
återstoden finns inom skärgårdens inre delar och vid fastlands-kusten (område
nr 3). Endast en kronoholme. Östra Båtöholmen, ligger inom intresseområdet
avseende de större tätorterna (område nr 1).

Kring vissa av kronoholmarna inom kommunen finns
fiskevatten, som länsstyrelsen för perioden 1979-1983 upplåtit åt mestadels
licensierade yrkesfiskare. 1 några fall är fiskena nära holmarna försålda
skattefisken. För återstående fisken vid kronoholmarna saknas upplåtelser från
länsstyrelsen. Vid dessa kronoholmar gäller sålunda endast den fria
fiskerätten enligt 1950 års förordning om fiskerätten vid vissa kronan
tillhöriga havsstränder, skär och holmar m.m.

Det övervägande antalet boende på kronoholmarna
uppger sig vara intresserade av att få köpa tomtmark. Beträffande vissa mycket
små hol-

mar
uttrycks ibland önskemål om all få förvärva hela ön. Två byalag och Prop.
1985/86: 110 en yrkesfiskare önskar var för sig förvärva några kronoholmar
huvudsakligen för bedrivande av yrkesfiske. Kalix kommun är intresserad av att
förvärva de kronoholmar som är belägna inom kommuner. Enligl kommunen bör det
antingen vara en statlig myndighet, t.ex. länsstyrelsen, eller kommunen som
förvaltar de bebyggda kronoholmarna.

Beträffande möjligheterna för de enskilda att få
köpa tomtmark anser kronoholmsutredningen att man bör göra en åtskillnad i
grova drag mellan de bebyggda kronoholmarna i den yttre skärgården och övriga
öar. Enligl gällande planeringsriktlinjer angesju för skärgårdens yttre delar
alt privatisering av strandzonen och fortsatt fritidsbebyggelse i princip inte
bör äga rum. Härtill kommer att vissa öar ingår i naturreservat. Med hänsyn
till det anförda finner kronoholmsutredningen att det är tveksamt om fastighetsbildning
på skärgårdens yttre kronoholmar har utsikter att genomföras. Sannolikt kan
avstyckning inte påräknas. Enligt utredningens mening har naturvårds- och
friluftslivsintressena i förevarande fall en sådan styrka att staten som
markägare bör avstå från att ta initiativ till eventuella plan- och
faslighelsbildningsutredningar. Aktuella kronoholmar bör därför i sin helhet
även fortsättningsvis bli kvar hos det allmänna.

Med hänsyn till de speciella omständigheterna kan
undantag möjligen göras för fastigheterna Halsön 2: 1-3: I där man kan överväga
om inte friköp av tomtmark bör kunna ske. De två ägarna av de byggnader som
finns på fastigheterna äger ju återstoden av Halsön och har fiskevatten där
omkring. A andra sidan kan kanske hävdas att de aktuella byggnaderna ligger
olämpligt med hänsyn främst till det rörliga friluftslivets behov, varför en
fastighetsbildning på grund av varaktighetskravet eventuellt inte kan komma
till stånd. Emellertid synes en tillfredsställande lösning kunna uppnås, om
husägarna i samband med markförsäljningen till dem åtar sig att flytta
byggnaderna till en mindre utsatt plats. För att undvika uppkomst av flera
fastigheter bör fastighetsreglering väljas som fastighetsbildningsåtgärd.
Parentetiskt kan ifrågasättas om de aktuella fastigheterna utgör kronoholmar
och därför omfattas av kronoholmsutredningens uppdrag.

I likhet med vad som har förordats beträffande de
bebyggda kronoholmarna i Haparanda yttre skärgård bör öarna i Kalix yttre
skärgård med hänsyn lill deras genomgående betydande natur- och kulturvärden
ägas av staten även i fortsättningen. Enligt kronoholmsutredningens mening bör
man därför inte tillgodose Kalix kommuns önskemål om markförvärv såvitt avser
dessa öar.

Vad gäller de återstående kronoholmarna inom Kalix
kommun (områdestyp nr I och 3) tar kronoholmsutredningen först ställning till
byalagens och den enskilde yrkesfiskarens anhållan om alt få förvärva två eller
flera av dessa holmar. Lantbruksnämnden i Norrbottens län har i anledning av en
pågående fastighetsreglering anfört följande beträffande en av dessa
framställningar:

Hittills har den fiskerätt som är knuten till en
del av kronoholmarna

kunnat utnyttjas på arrende av yrkesfiskarna. Detta har också inneburit att

fiskerätten hela tiden verkligen blivit utnyttjad och inte kommit att vara 2

oanvänd t. ex. av det
skälet att förhållanden på enskilda fasligheter skulle Prop. 1985/86: 110
lett till ett passivt ägande. Det är därför enligt lantbruksnämndens åsikt
viktigt att äganderätten till kronoholmarna behålls i sådan form att fiskerätten
också i framtiden kan tillförsäkras det aktiva yrkesfisket. Detta skulle inte
kunna garanteras om fiskerätten överförs på enskilda fastigheter.

Lantbruksnämnden avstyrkte framställningen, Kronoholmsutredningen
ansluter sig till de synpunkter som nämnden framfört. De aktuella framställningarna
bör därför inte föranleda någon åtgärd.

Angående de enskilda husägarnas möjligheter att
erbjudas friköp av tomtmark finner kronoholmsutredningen att förutsättningarna
för friköp beträffande här aktuella kronoholmar får anses vara bättre jämfört
med motsvarande möjligheter i fråga om kronoholmarna i den yttre skärgården.
För de inre delarna av Kalix skärgård och vid fastlandskusten gäller nämligen
inte något hänsynslagande lill speciella nalurvårdsintressen. Många öar är små
och en del nästan fullt utbyggda. Ofta ligger de också nära fastlandet.
Fastställda byggnadsplaner finns för två kronoholmar, varjämte på en av dessa
öar friköp av tomtmark tillåtits. Byggnaderna på kronoholmarna inom det här
området har i allmänhet en bättre standard än husen på öarna i ytterskärgården.

Angivna förhållanden talar för att
fastighetsbildning på de aktuella öarna kan komma till stånd.
Kronoholmsutredningen är emellertid inte helt övertygad om att avstyckningar i
alla fall kan komma att tillåtas.

I enlighet med del resonemang som förts i avsnittet
5.3.1 bör man i princip kunna tillgodose Kalix kommuns önskemål om markförvärv
beträffande de här aktuella öarna. Härvid uppkommer emellertid ett par frågor
som först behöver diskuteras. Hänsynen till yrkesfisket och fiskevården kräver
l.ex. speciella överväganden. Vidare måste en bedömning göras i fråga om
kommunens eller husägarnas företrädesrätt till marken på de kronoholmar som inte
ligger i den yttre skärgården.

Invid nio bebyggda kronoholmar inom Kalix kommun
finns sådant statens enskilda fiskevatten som av länsstyrelsen upplåtits för
fiske med fasta redskap. Fyra av dessa öar ligger i ytterskärgården. Man kan
därför bortse från dem i detla sammanhang. Upplåtelserna, som med två undanlag
avser liden 1979-1983, har i de flesta fall gjorts lill yrkesfiskare som har
licens. Dessa har också andra fiskeupplåtelser vid obebyggda kronoholmar, på
allmänt vatten eller på annans enskilda vatten eller på samfällt fiskevatten.
Vid sex bebyggda kronoholmar är fisket såsom skatteköpt i enskild ägo.

Laxfisket vid älvmynningarna utmed Norrbottens kust
är mycket betydelsefullt. Torne, Kalix och Pite älvar har det bästa
laxbeståndet. 1 Kalix älv är återuppvandringen av laxen mycket viktig. Privata
laxfällor vid älvmynningen kan hindra statliga initiativ till att av
fiskevårdsskäl vidta nödvändiga åtgärder för att underlätta återuppvandringen.
Även i de fall kommunen berättigas få förvärva bebyggda kronoholmar med
tillhörande fiskevatten i älvmynningen kan samma fiskevårdsproblem uppstå. I
framtiden kan staten kanske behöva återta fisket genom expropriation. Givetvis
bör man så långt möjligt söka undvika fiskevattenöverlåtelser som inte

bara
i nuläget utan även på sikt kan medföra konsekvenser för fiskevärden.

43

Kronoholmarna Trutskärs Hällgrund 1: 1, Nygrynnan 1: 1
och Stenen Prop. 1985/86: 110 1:1 ligger i och för sig ganska långt från
Kalixälvens mynning. Fisket kring dessa öar är f.n. upplåtet till fiskare för
vilkas försörjning fisket är av väsentlig betydelse. Om det finns risk för att
en överlåtelse av dessa öar till Kalix kommun kan negativt påverka
betingelserna för laxfisket, bör öarna inte säljas till kommunen (jfr.
avsnittet 5.3,1),

Kronoholmsutredningen utgår från att det av
länsstyrelsen upplåtna fisket vid de bebyggda kronoholmarna har betydelse för
de berörda yrkesfiskarna. Dessa bör därför få behålla sina fiskerättigheter även
i det fall Kalix kommun skulle berättigas att få överta kronoholmarna. Med
hänsyn härtill bör staten på det sätt som beskrivits i avsnittet 5.3.1 göra
erforderliga förbehåll om fiskeupplåtelserna i samband med att öarna överiåtes
till kommunen.

Såvitt kronoholmsutredningen kan bedöma torde
fiskevårdshänsyn knappast lägga hinder i vägen för att Kalix kommun övertar och
upplåter fiskevattnet vid de bebyggda kronoholmarna där sådana upplåtelser kan
bli aktuella. Denna bedömning torde dock inte gälla de kronoholmar som ligger i
anslutning till Kalixälvens utflöde. Utredningen förutsätter att kommunen vid
tillståndsprövningen av rätten till fiske med fasta redskap ser till att fisket
utnyttjas på bästa sätt från fiskevårdssynpunkt. Härvid är del viktigt att kommunen
samråder med fiskenämnden i länet. För atl så långt möjligt säkerställa att
yrkesfiskels intressen beaktas för framliden bör del vid försäljningen till
kommunen finnas ett av Kalix kommunfullmäktige fattat beslut om att kommunen
skall tillgodose dessa intressen även efler upphörandet av de fiskeupplåtelser
som gäller vid tiden för försäljningen (jfr. avsnittet 5.3.1).

Vad gäller de bebyggda kronoholmarna inom Kalix
inre skärgård aktualiseras den i avsnittet 5.3.3 diskuterade frågan om resp.
kronoholme först bör överlåtas till en av ett sådant förvärv intresserad kommun
eller om tomtmark bör säljas till de enskilda husägarna i första hand. Som
framgår av nämnda avsnitt förordar kronoholmsutredningen att kommuner i förvärvsfrågan
bör ges företräde framför husägarna. På grund härav finner utredningen att de
ifrågavarande kronoholmarna kan överlåtas lill Kalix kommun. Det blir härigenom
kommunens sak att bedöma i vilka fall husägarna kan medges att få friköpa
tomtmark. Därvid kan de synpunkter i denna fråga som kronoholmsutredningen
tidigare redovisat Ijäna som vägledning.

Om Kalix kommun inle vidhåller sitt intresse för
förvärv av de nu aktuella öarna, rekommenderar kronoholmsutredningen att staten
tar initiativ till fastighetsbildning för att utröna om tomtmark efter
avstyckningen kan säljas till husägarna.

Luleå
kommun

Inom
Luleå kommun finns 28 bebyggda kronoholmar. Intresseområdet ett

(tätorter) inrymmer en bebyggd kronoholme. Likskäret, medan 13 krono

holmar finns inom området nr 2 (ytterskärgårdens inre delar och fastlands

kusten). 44

Beträffande
fiskefrågan råder i stort sett samma förhållanden som i Prop. 1985/86: 110
Kalix kommun.

Av inhämtade synpunkter från enskilda husägare
framgår atl flertalet av dessa har intresse av att få köpa den mark där deras
hus finns. Beträffande några kronoholmar kan noteras en splittrad opinion bland
husägarna i friköpsfrågan. På enstaka öar synes råda en enhällig uppfattning om
att friköp inte bör äga rum. Luleå kommun önskar förvärva samtliga bebyggda
kronoholmar inom kommunen. För vissa av dessa öar har kommunen angett ett
speciellt intresse. Enligt kommunen är det viktigt att kronoholmarna i
fortsättningen är i allmän ägo.

Precis som i fråga om kronoholmarna i Haparanda och
Kalix yttre skärgård anser kronoholmsutredningen att tomtmark på öar i Luleå
yttre skärgård inte bör kunna komma i fråga för överlåtelse till husägare och
att kronoholmarna i den yttre skärgården av Luleå kommun bör behållas av
staten. Med hänsyn till att kommunen i praktiken sköter förvaltningen av
Brändöskäret och Haraskär bör dock dessa områden erbjudas kommunen.

När det gäller de övriga bebyggda kronoholmarna
inom Luleå kommun får på samma skäl som anförts i fråga om motsvarande holmar
inom Kalix kommun förutsätlningarna för fastighetsbildning och friköp av
tomtmark anses vara bättre. Kronoholmsutredningen är dock osäker i frågan bl.
a. på grund av atl några av de aktuella öarna med hänsyn till närheten lill
Luleå centralort får anses ha ett inte obetydligt intresse för det rörliga
friluftslivet.

På samma sätt som anförts i fråga om Kalix kommun
bör staten i princip kunna tillgodose Luleå kommuns önskemål om atl förvärva de
inom kommunen belägna bebyggda kronoholmar som ligger i den inre skärgården. 1
detta sammanhang bör dock särskilt diskuteras den framtida dispositionen av
vissa av kronoholmarna i den yttre och inre skärgården med hänsyn till
yrkesfiskets intressen.

Länsstyrelsen har upplåtit rätt till fiske vid 20
bebyggda kronoholmar inom Luleå kommun för tiden 1979-1983. Av dessa öar ligger
elva i den yttre skärgården. Såvitt nu är i fråga kan man därför bortse från
dessa öar med undantag för Brändöskäret och Hapaskär. Fyra av upplåtelserna
gällde till utgången av år 1981 på grund av att upplåtelserna gjorts till
fiskare som saknade licens. En av dessa upplåtelser har därefter förlängts till
utgången av år 1983. Några enskilda skattefiskare finns inte.

Eftersom de aktuella yrkesfiskarna bör garanteras
atl få ha kvar sina fiskerätter i händelse av att Luleå kommun får förvärva
kronoholmarna, förordar kronoholmsutredningen att staten som närmare redovisats
i avsnittet 5.3.1 gör förbehåll om fiskeupplåtelserna i köpeavtalet mellan staten
och kommunen.

Lika lite som i fråga om Kalix kommun anser
kronoholmsutredningen

att fiskevårdshänsyn kan hindra alt Luleå kommun övertar och upplåter

fiskevatten vid de aktuella bebyggda kronoholmarna. Utredningen förut

sätter all kommunen samråder med fiskenämnden i frågor som har bety

delse för fiskevården. 1 samband med försäljningen till kommunen bör

Luleå kommunfullmäktige i ett särskilt beslut garantera att yrkesfiskets

intressen vid de överlåtna kronoholmarna skall beaktas av kommunen i 45

framtiden.

Beträffande frågan om Luleå kommun eller husägarna
bör ges företräde Prop. 1985/86: 110 till förvärv av marken på kronoholmarna
föreligger samma förhållanden som nyss redogjorts för beträffande kronoholmarna
i Kalix kommun. I enlighet med vad som tidigare anförts bör en av sådana
förvärv intresserad kommun erbjudas att före husägarna få överta kronoholmarna.
Öarna i den inre skärgården kan sålunda enligl utredningens uppfattning
överlåtas till Luleå kommun. Det kommer därmed att åvila kommunen att ta
ställning till enskildas önskemål om friköp av tomtmark.

Skulle Luleå kommun inle vara intresserad av att
köpa de bebyggda kronoholmarna i den inre skärgärden, förordar
kronoholmsutredningen att fastighetsbildning påbörjas som förberedelse till
försäljning av tomtmark till husägarna på öarna.

Piteå
kommun

I
Piteå kommun finns två bebyggda kronoholmar inom översiktsplaneringens
intresseområde ett (tätorter), tre öar inom området två (skärgårdens yttre
delar) och sju öar inom det tredje intresseområdet (skärgårdens inre delar och
fastlandskusten).

Det övervägande antalet boende på kronoholmarna
inom kommunen inbegripet den båtklubb som har anläggningar på Stor-Svinören
uppger sig vara nöjda med nuvarande förhållanden. Enligt Piteå kommun bör
staten kvarstå som markägare. Kommunen kan i andra hand tänka sig att förvärva
kronoholmarna hellre än att det blir privata tomter på öarna.

Fiskevatten kring alla bebyggda kronoholmar utom
tre har länsstyrelsen upplåtit, i de flesta fall för perioden 1979-1983.

I fråga om de enskildas möjligheter att få friköpa
tomtmark får samma förutsättningar anses gälla som beträffande motsvarande
kronoholmar inom länets övriga kustkommuner. Detta innebär att friköp inte bör
tillåtas såvitt avser de kronoholmar som ligger i den yttre skärgården. När det
gäller de övriga öarna är kronoholmsutredningen tveksam till friköp. I
avsnittet 5.3.3 har kronoholmsutredningen anfört att osäkerheten i bedömningen
om markförsäljning till privatpersoner bör få ske utgör ett skäl för alt all
mark på den aktuella kronoholmen tills vidare bör ägas av det allmänna. Med
hänsyn härtill bör de sistnämnda öarna och även öarna i ytterskärgården bli
kvar i allmän ägo.

Eftersom Piteå kommun inte är intresserad av
förvärv av kronoholmar i vare sig den yttre eller inre skärgården, bör staten
fortsätta att äga kronoholmarna inom kommunen.

3 Västerbottens län

1
detta län finns det närmare 20 bebyggda kronoholmar. För de holmar där

relativt omfattande bebyggelse finns råder såväl strandskydd enligt 15 §

NVL som förordnanden om skydd för landskapsbilden. Övriga bebyggda

kronoholmar omfattas enbart av slrandskydd. Om inte något annat anges,

förvaltas kronoholmarna av kammarkollegiet. 46

överväganden och förslag Prop. 1985/86:110

Vid
planeringen av kustområdet i Västerbottens län har man utgått från att
kronoholmarna inte är avsedda att bebyggas samtidigt som man vill se till att
den befintliga bebyggelsen skall få ligga kvar. Det råder stor restriktivitet
i fråga om tillkommande bebyggelse. Detla överensstämmer också med regeringens
år 1978 fattade beslut för länet med anledning av det fortsatta arbetet med den
fysiska riksplaneringen.

Skellefteå
kommun

Storieken
på de bebyggda kronoholmarna inom kommunen varierar ganska mycket. Antalet
bosättningar på öarna är också tämligen olika. De öar som ligger närmast
Skellefteå inom fasligheten Yttemrsvik 34:1 är bebyggda med relativt många
hus. Dessa har i allmänhet en varierande standard och storlek. Byggnadernas
utseende följer också ej heller något enhetligt mönster. De aktuella öarna
ligger ganska nära Rönnskärsverken, som utgör ell ganska påtagligt visuellt
inslag i miljön.

Endast enstaka husägare på kronoholmarna i Skellefteå
kommun kan tänka sig att förvärva tomtmark. Den allmänna uppfattningen bland de
boende synes vara att man godtar den nuvarande dispositionen av öarna och inte
önskar all den ändras. Skellefteå kommun är i princip beredd att överta de
bebyggda kronoholmarna, om staten vill överlåta dem utan ersättning. Enligt
kommunen skulle ett kommunalt övertagande av öarna främja det rörliga
friluftslivet.

Vid en bedömning av frågan om friköp av tomtmark på
öarna bör tillåtas kan till en början erinras om att husägarna inte torde vara
intresserade av markförvärv. På grund härav förefaller frågan om friköp sakna
aktualitet. Kronoholmsutredningen kan dock konstatera att i och för sig synes
hänsynen till naturvården och det rörliga friluftslivet knappast utgöra ett hinder
mot fastighetsbildning beträffande den bebyggda marken. Vad som kan föranleda
tveksamhet i fastighetsbildningshänseende är närmast i vad mån fastigheter som
avstyckas på de öar som ligger nära Rönnskärsverken kan anses bli varaktigt
lämpade för sitt ändamål med hänsyn till den miljöpåverkan som
industrianläggningen medför.

Eftersom klart angivna önskemål om friköp av
tomtmark saknas och då del under alla förhållanden kan ifrågasättas om
tillstånd till avstyckningar kan påräknas, bör enligt utredningens mening
Skellefteå kommun erbjudas att få köpa de ifrågavarande öarna (jfr. avsnittet
5.3.3). Kommunen är intresserad av att överta kronoholmarna, om detta kan ske
utan kostnad för kommunen. Kronoholmsutredningen anser all del inle finns några
omständigheter som kan motivera att staten skänker öarna till kommunen. För nu
diskuterad överlåtelse liksom för överlåtelser i allmänhet bör de principer för
köpeskilling m.m. som redovisats i avsnittet 5.1.7 vara normerande. Detla
innebär bl.a. att köpeskillingens storlek i princip skall bestämmas med ledning
av fastighetens beräknade marknadsvärde. Detta kan i första hand grundas på
bedömningar om framtida nettoavkastningar

frän
arrendetomterna.

47

1 händelse av ett kommunalt övertagande av de
bebyggda kronohol- Prop. 1985/86: 110 marna bör observeras att yrkesfisket vid
dessa öar har stor betydelse för fiskerinäringen på orten. Vid en inventering
år 1979 framgick att vid kronoholmarna i Skellefteåbukten fanns ca 17 fasta
redskap utsatta. Av dessa brukades alla utom två av licensierade yrkesfiskare.
Länsstyrelsen hade för tiden fram till utgången av år 1982 gett tillstånd till
fiske med fasta redskap invid nio av de bebyggda kronoholmarna. För tiden därefter
kommer sannolikt många fiskeplatser atl upplåtas till licensierade yrkesfiskare.

Enligt kronoholmsutredningens uppfattning bör
berörda yrkesfiskare få ha kvar sina fiskerältigheter i det fall Skellefteå
kommun skulle få köpa kronoholmama. Vid detta förhållande bör staten såsom
beskrivits i avsnittet 5.3.1 göra erforderliga förbehåll om fiskeupplåtelserna
i samband med atl öarna överiåtes till kommunen. Utredningen förutsätter vidare
att kommunen vid tillståndsprövningen av rätten till fiske med fasta redskap
iakttar att fisket utnyttjas på bästa sätt från fiskevårdssynpunkt. Härvid bör
framhållas vikten av att kommunen samråder med fiskenämnden i länet. På det
sätt som också berörts i avsnittet 5.3.1 bör Skellefteå kommunfullmäktige vid
ett eventuellt förvärv av öar särskilt besluta om att kommunen förbinder sig
att respektera yrkesfiskets intressen även efter upphörande av de
fiskeupplåtelser som gäller vid tiden för försäljningen till kommunen.

Robertsfors
kommun

Kronoholmarna
Käringbådan och Käringskär ligger inom ett område, som betecknas som
riksintressant för den vetenskapliga naturvården. Med hänsyn härtill och dä
något intresse för förvärv av tomtmark inle anmälts bör friköp av sådan mark
inte tillåtas.

Robertsfors kommun är inte intresserad av att
förvärva de aktuella öarna.

Mot
denna bakgrund bör öarnas dispositon inte ändras.

Umeå
kommun

Den
person som hyr en fritidsbostad på Risön är intresserad av att köpa huset och
tomtmark i anslutning därtill.

Umeå kommun har intresse av att förvärva de tre
aktuella öarna. Som skäl för att överta Fjärdgrund åberopas att kommunen äger
det omkring ön liggande vattenområdet. Risön, som ligger i anslutning till
naturskyddsområdet Strömbäck-Kont som ägs av kommunen, är också intressant för
kommunen. 1 fråga om Bredskär anförs atl kommunen äger ett intresse av att ön
inte privatiseras.

Sjöfartsverket och fortifikationsförvaltningen har
förklarat att de för sin verksamhet behöver disponera Fjärdgrund resp.
Bredskär. Dessa öar bör därför vara kvar i statens ägo.

Enligt kronoholmsutredningens bedömning förehgger
knappast något

hinder mot att fritidshus och tomtmark säljs till den privatperson som hyr 48

huset på Risön. Samlidigt
är domänverket villigt att förhandla med Umeå Prop. 1985/86: 110 kommun om
försäljning av ön till kommunen. När överiåtelser till en kommun och enskilda
aktualiseras samtidigt förordar utredningen att kommunen ges företräde i
förvärvsfrågan (se avsnittet 5.3.3). Med hänsyn härtill bör Umeå kommun
erbjudas att förvärva Risön.

4 Västernorrlands län

Det
finns inom länet ett mindre antal bebyggda kronoholmar. För dessa gäller
strandskydd enligt 15 § NVL.

Överväganden
och förslag

Örnsköldsviks
kommun

Trysunda
har slora värden från naturvårds- och friluftslivssynpunkter. Öns gamla
fiskeläge är kulturhistoriskt intressant. Tyrsunda är den sista ön i
Ångermanland där yrkesfiske fortfarande bedrivs. Åtta hushåll bor permanent på
ön.

Husägarna synes vara ense om atl Trysundas
nuvarande disposition är tillfredsställande. Önskemål om friköp av tomtmark har
inte framförts. Det finns inget uttalat behov av att genom fastighetsinteckning
belåna fastigheter. Örnsköldsviks kommun, som inte är intresserad av att
förvärva ön, anser att den bör bevaras som den är,

Kronoholmsutredningen finner att Trysunda med
hänsyn till dess betydande natur- och kulturvärden (jfr, avsnitt 5.2) bör
förvaltas av staten även fortsättningsvis. Det får anses vara angeläget att
genom naturreservatsföreskrifter förordna om miljöns och bebyggelsens
bevarande. Samtidigt är det viktigt att de bofastas möjligheter att kunna bo
kvar på ön säkerställs. Det synes f.n. inte föreligga något behov av att genom
faslighelsinieckning kunna få lån för att underhålla och modernisera
permanenthusen. 1 framtiden kan det kanske bli möjligt att belåna huset och
nyttjanderälten, om byggnadspantutredningens väntade förslag genomförs (se
avsnittet 3.3). För att skapa möjligheter för ytteriigare människor att bosätta
sig stadigvarande på Trysunda kan det vara lämpligt atl reservera mark för
enstaka bosättningar av detta slag.

Beträffande nuvarande upplåtelseformer noterar
kronoholmsutredningen att medlemmarna i Trysunda fiskehamnsförening gynnas i
avgiftshänseende i förhållande till övriga arrendatorer på ön. Fördelarna för
föreningsmedlemmarna grundar sig på ett avtal mellan staten och föreningen,
som gäller till utgången av år 1998.

I fråga om de övriga kronoholmarna inom
Örnsköldsviks kommun föreslås ingen ändrad disposition.

49

4
Riksdagen 1985/86. 1 saml. Nr IIO

Kramfors och Timrå
kommuner Prop. 1985/86: 110

1
enlighet med den fysiska riksplaneringens riktlinjer och den för Kramfors
kommun gällande kommunöversikten bör kronoholmarna Höglosmen, Högbonden och
Långskäret skyddas mot exploatering med hänsyn till naturvårdens och
friluftslivets intressen. Några privatägda tomter på öarna bör mot bakgrund
härav inte komma i fråga. Enär Kramfors kommun inte önskar förvärva någon
kronoholme inom kommunen, får öarna förvaltas av staten även i framtiden. Ej
heller Timrå kommun är intresserad av att överta de inom kommunen liggande
Oxviksskären. Ögruppen bör därför bli kvar i statlig ägo.

Sundvalls
kommun

Kronoholmen
Brämön med Kalven är av intresse för det röriiga friluftslivet samt för den
vetenskapliga och kulturella naturvården. På ön, som är myckel slor, finns i
huvudsak två bebyggelsegrupper. Den ena gruppen finns på nordöstra delen av ön
och består av gammal fiskarbebyggelse, som är värdefull för kulturminnesvården.
Den andra bebyggelsegruppen finns i Sanna på Brämöns västra del. Det är här
frågan om ordinär fritidsbebyggelse. Sanna har en bra hamn bl.a. för det
röriiga friluftslivets behov. På ön Kalven söder om Brämön finns även
bebyggelse.

Beträffande bebyggelsen i Norrhamn eller Brämöhamn
på nordöstra delen av Brämön gjordes en s.k. planutredning, som blev färdig år
1979. För området vid Brämöhamn gäller ett interimistiskt förordnande enligt 11
§ NVL om skydd för natur- och kulturmiljön. Beslutet gäller till dess att
länsstyrelsen beslutat om naturvårdsområde på Brämön. Under år 1979 skedde
avstyckning av tomter i Brämöhamn. I slutet av detta år träffades avtal om
försäljning av tomterna, varjämte vissa köpare betalade hela köpeskillingen.
Mot bakgrund av bl.a. angivna förhållanden beslöt regeringen
(industridepartementet) i mars 1981 att lämna domänverket begärda bemyndiganden
att sälja fastigheterna i Brämöhamn.

Arrendalorerna och hyresgästerna i Sanna har sedan
länge önskemål om atl få förvärva tomtmark. Sundsvalls kommun, som för sin del
är ointresserad av att köpa Brämön, har i likhet med domänverket och
länsstyrelsen inget atl erinra mot att friköp av tomtmark sker.

Med hänsyn dels lill atl del aktuella tomtområdet i
Sanna utgör en mycket liten och avgränsad del av en förhållandevis stor ö, dels
till att det alltid är möjligt att begränsa tomternas yta, kan hänsynen till
det rörliga friluftslivet enligt kronoholmsutredningens mening inte anses
utgöra hinder mot friköp av tomterna. Ej heller naturvårdens intressen torde
påverkas negativt av att friköp sker. Öns värdefulla naturmiljö avses nämligen
bli skyddad genom att ön avsätts till ett naturvärdsområde enligt 19 § NVL.
Slutligen synes de aktuella byggnadernas standard vara sådan att
fastighetsbildning inte hindras därav.

Vid angivna förhållanden finner
kronoholmsutredningen att arrendalorerna i Sanna bör kunna få friköpa den mark
som deras byggnader är uppförda på. Även hyresgästerna bör ges samma rätt i den
mån det är praktiskt och ekonomiskt genomförbart (jfr. avsnittet 5.3.2).

Förhållandena
på Kalven skiljer sig inte alltför mycket från vad som Prop. 1985/86: 110
sagts om Brämön. Med hänsyn härtill och till de bedömningar i friköpsfrågan
som gjorts beträffande Brämön synes det rimligt att även husägarna på Kalven
erbjuds att få friköpa tomtmark.

Avslutningsvis vill kronoholmsutredningen framhålla
att det knappast synes lämpligt att komplettera bebyggelsen på Brämön och
Kalven med ytteriigare fritidshus. Svårigheten att ge utrymme för
parkeringsplatser för bilar på fastlandet vid Lörudden är bl. a. ett skäl för
att vara restriktiv med ny exploatering på öarna.

5 Gävleborgs län

Inom
Gävleborgs län finns sex bebyggda kronoholmar. För dessa gäller strandskydd om
300 m enligt 15 § NVL.

Överväganden
och förslag

Nordanstigs
kommun

Kronoholmen
Gran är i den fysiska riksplaneringen angiven som riksintressant för den
vetenskapliga och kulturella naturvärden. På grund härav och då sex av öns sju
hus får disponeras gemensamt av medlemmar i en fiskehamnsförening bör något
friköp av tomtmark inte aktualiseras. Med hänsyn främst till öns betydande
naturvärde torde det inte vara lämpligt att ändra öns nuvarande disposition
(jfr avsnittet 5.2 under rubriken Kronoholmar som har betydande natur- och
kulturvärden).

Ej heller på Ingaskär är det aktuellt med någon
marköveriåtelse till enskilda. Med hänsyn till försvarets intressen bör ön ägas
av staten även i framtiden.

Söderhamns
kommun

Klacksörarna
har ett inte obetydligt regionalt intresse för naturvård och kulturminnesvård.
Ögruppen har betydelse för det rörliga friluftslivet.

Samtliga husägare och hyresgäster är intresserade
av alt få friköpa

tomtmarken resp. huset och tomten. Söderhamns kommun, som äger alla

andra öar i skärgården inom kommunen, önskar förvärva Klacksörarna för

att ögruppen skall kunna utnyttjas för det röriiga friluftslivet. Enligt krono

holmsutredningens bedömning torde hänsynen till naturvärd och friluftsliv

knappast utgöra något hinder mot avstyckning av den bebyggda marken.

Av vad som upplysts i saken framgår att på andra öar och kustområden i

kommunen har avstyckningar av tomter med befintlig fritidsbebyggelse

godkänts. Även om Klacksörarna kanske skiljer sig från dessa öar och

områden, bl. a. genom dess kulturmiljöer i anslutning till gammal fiskarbe

byggelse, talar sannolikheten för att fastighetsbildning på ögruppen kan

komma att tillåtas. Detta skulle enligt utredningens mening behöva klarläg

gas genom någon form av planutredning. 51

1 avsnittet 5.3.3 har diskuterats hur man bör lösa
den situation som Prop. 1985/86: 110 uppkommer när överlåtelser till
kommuner och enskilda aktualiseras samtidigt. Utredningen har därvid förordat
att kommunen bör ges företräde i förvärvsfrågan.

Med hänsyn till vad som anförts bör Söderhamns
kommun erbjudas att få köpa Klacksörarna. Om kommunen inte längre är
intresserad av markförvärv, bör staten ansöka om fastighetsbildning för atl få
utrönt om tomtmarken kan säljas till de enskilda.

Gävle
kommun

Genom
att försäljningar av tomtmark på Dödmansskär redan skett återstår endast att ta
ställning till hur den övriga marken på ön skall disponeras.

Beträffande öarna Gåsholma och Eggegrund är det
inte aktuellt med några privata markförvärv.

Gävle
kommun har avböjt att förvärva kronoholmarna.

Mot bakgmnd av det anförda föreslår
kronoholmsutredningen att de ifrågavarande öarnas disposition inte ändras.

6 Uppsala län

överväganden
och förslag

Några
privatägda byggnader torde inte finnas på kronoholmarna i Uppsala län. Berörda
kommuner är inte intresserade av markförvärv. Kronoholmsutredningen föreslår
att öarnas disposition inte ändras.

7 Stockholms län

överväganden
och förslag

Ingen
kommun i Stockholms län är intresserad av att förvärva bebyggda, statligt ägda
öar inom länet.

Med några undantag äger staten samtliga byggnader
på statens öar i Norrtälje, Vaxholms, Värmdö, Lidingö, Stockholms och Haninge
kommuner. Många av dessa byggnader hyrs ut. Flera av öarna är naturreservat.
En ö. Ängsö, är en nationalpark.

Källskären i Norrtälje kommun, vars enda bebyggelse
beslår av ett

privat fritidshus, ligger i den yttersta skärgården inom ett område som

enligt gällande markdispositionsplan för kommunen skall bibehållas i sin

nuvarande markanvändning. Av planen framgår vidare bl. a. att beträffan

de området skall det röriiga friluftslivet prioriteras framför enskild fritids- 52

bebyggelse. Vidare
accepteras ny friudsbebyggelse endast som begränsa- Prop. 1985/86:110 de
kompletteringar. Riktlinjer för eventuella avstyckningar saknas i dispositionsplanen.

Enligt kronoholmsutredningens bedömning synes
förhållandena i fråga om Källskären vara sådana att det finns utsikter till att
avstyckning av den bebyggda marken kan tillåtas. Friköp av tomtmark bör därför
kunna komma till stånd.

Kronoholmsutredningen föreslår att dispositionen av
öarna i Norrtälje, Vaxholms, Värmdö, Lidingö, Ekerö och Haninge kommuner inte
ändras. Ansökan om fastighetsbildning bör göras beträffande den bebyggda marken
på Källskären i Norrtälje kommun.

Det kan ifrågasättas om utredningen skall lämna förslag
om den framtida dispositionen av Skeppsholmen och Kastellholmen, som ligger
centralt i Stockholm. Den s.k. skeppsholmsgmppen lämnade år 1978 en rapport
benämnd Riktlinjer för planering av Skepps- och Kastellholmarna (Ds U 1978:9).
Regeringen beslöt påföljande är att rapportens förslag till riktlinjer skulle
av byggnadsstyrelsen och fortifikationsförvaltningen läggas till grund för den
fortsatta planeringen och förvaltningen av mark, byggnader och anläggningar på
öarna. Byggnadsstyrelsen överlägger f.n. med Stockholms kommun om frågor som
har samband med det framtida nyttjandet av öarna. Genom vad som sålunda
förekommit avstår kronoholmsutredningen från att lämna förslag om de aktuella
öarnas framtida disposition.

I fråga om Fifång i Södertälje kommun föreslås
ingen ändring. Övriga bebyggda statliga öar inom kommunen förvallas av
domänverket. På tre av dessa öar finns jordbmk som verket arrenderar ut. Två av
arrendalorerna har anmält intresse för förvärv av byggnader jämte arrenderad
mark, som utgör 18 ha på Hamnskär och 37 ha på Ridö. Bostadsarrendatorn på
Jur-staholm önskar friköpa tomtmark.

De nu aktuella kronoholmarna ligger inom områden,
som är av riksintresse för det rörliga friluftslivet och naturvården. Med
hänsyn härtill skulle ett tillstånd till markförvärv kunna motverka dessa
intressen framför allt genom att så stora områden kommer i privat ägo.
Kronoholmsutredningen föreslår därför att ingen markförsäljning sker. Eftersom
avstyckning av en tomt på Karlholmen tillåtits så sent som år 1979, torde dock
hinder knappast föreligga mot avstyckning av en tomt kring det återstående
fritidshuset på ön.

Husägarna på Öja i Nynäshamns kommun har anmält
intresse för friköp av tomtmark. Den främsta orsaken till deras önskemål är
möjligheten att kunna belåna fastigheter. De permanent boende är i de flesta
fall anställda av sjöfartsverket. För andra anställda som har Landsort som
arbetsplats finns i viss utsträckning önskemål om att kunna bosätta sig
stadigvarande på ön. Kommunen stöder önskemålen om att bilda fastigheter för
öns bofasta befolkning.

Sjöfartsverket sysselsätter merparten av de
permanent boende på Öja.

Någon annan sysselsättning för de bofasta kan inte erbjudas. Det är ett

rimligt krav att bostadsfrågan kan lösas för den personal som önskar vara

permanent bosatt på ön. Kronoholmsutredningen erinrar om att sjöfarts

verket genom uthyrning av egna bostadshus åt sina anställda skulle kunna 53

lösa
deras bostadsproblem utan att de behöver äga tomtmark. 1 samman- Prop.
1985/86: 110 hanget bör också nämnas atl sjöfartsverket överväger att på lång
sikt flytta lots verksamheten från Landsort till fastlandet.

Avstyckning av tomter torde knappast kunna
begränsas till enbart sådan mark som är avsedd för den bofasta befolkningen.
Som fömtsättning för markförsäljning torde erfordras en detaljplan som gmnd för
fastighetsbildning. Om del inte finns några hinder mot fastighetsbildning, får
man räkna med att staten i ett sammanhang ansöker om avstyckning av i princip
all bebyggd mark på Öja (se avsnittet 5.1.7).

Enligt kronoholmsutredningens mening är det
tveksamt, om en utveckling mot privatägda fastigheter på Öja går att på ett
tillfredsställande sätl förena med de starka allmänna intressen som förknippas
med ön. Denna ligger ju inom ett område av riksintresse för naturvården och
friluftslivet. Bebyggelsemiljön äger betydande kulturhistoriska och
miljömässiga värden. Ön planeras utgöra en naturvårdsområde. Härtill kommer
att ön och dess närmaste farvatten är av ett inte obetydligt intresse för
totalförsvaret. Del ökade utnyttjandet av ön som friköp för tomtmark sannolikt
leder till skulle kunna komma att motverka detta försvarsintresse.

Med hänsyn till det sagda och då det synes möjligt
att lösa bostadsfrågorna för sjöfartsverkets anställda finner
kronoholmsutredningen övervägande skäl tala för att Öja i sin helhet ägs av
staten även fortsättningsvis.

8 Södermanlands län

överväganden
och förslag

Anledning saknas att ändra disposition av ön Lacka
i Nyköpings kommun. Ön bör därför tillhöra staten även i framtiden.

Husägarna på öarna inom fastigheten Oxelö, Hävringe
och Högstens fiske 1:1 önskar genomgående köpa den mark som deras byggnader är
uppförda på. Oxelösunds kommun är intresserad av att förvärva fastigheten.

Beträffande Hävringe gäller ganska betydande
inskränkningar i rätten för arrendalorerna att överlåta arrendet. Arrendeformen
är dessutom lägenhetsarrende, vilket medför att arrendalorerna saknar
besittningsskydd. De begränsningar som sålunda gäller för arrendalorerna är
huvudsakligen tillkomna på gmnd av de starka försvarsintressen som finns på ön.
En försäljning av tomtmark till husägarna på ön kommer i konflikt med försvarets
intressen, eftersom det inte längre blir möjligt att upprätthålla en
tillfredsställande säkerhetskontroll. Vid angivna förhållanden torde enligt
kronoholmsutredningens mening marköveriåtelser på Hävringe vara uteslutna.

Vad gäller de övriga bebyggda öarna inom den
aktuella fastigheten kan

noteras att de ligger inom ett område av riksintresse för det rörliga frilufts

livet. Källskären utgör ett fågelskydds- och sälskyddsområde. Krono- 54

.holmsutredningen
bedömer att det mot denna bälcgrund är osäkert om fas- Prop. 1985/86: 110
tighetsbildning på de nämnda öarna kan komma att ullåtas. Det kan bl.a.
ifrågasättas lämpligheten av att genom fastighetsbildning göra bosättningarna
mer varaktiga.

Med hänvisning lill det anförda vill
kronoholmsutredningen inte tillstyrka marköverlåtelser till husägarna på öarna
inom den ifrågavarande fastigheten.

Av hänsyn till försvars- och sjöfartsintressen bör
staten behålla förvaltningen av Hävringe. Övriga bebyggda öar inom fastigheten
skulle i och för sig kunna överiåtas fill Oxelösunds kommun. För detla fordras
dock avstyckningar från slamfastigheten, vilket förefaller vara mindre
lämpligt. Härtill kommer att fastigheten inrymmer åtskilliga vattenområden med
värdefullt fiske. Detta fiskevatten bör vara kvar i statens ägo. Mot bakgrund
av det anförda synes det knappast vara en godtagbar lösning atl efter
fastighetsbildning överlåta de bebyggda öarna utom Hävringe fill kommunen.
Öarna blir ju under alla förhållanden i allmän ägo, vilket väl får anses vara
viktigast. Enligl kronoholmsutredningen talar sålunda övervägande skäl för att
hela den ifrågavarande fasligheten bör ägas av staten även i framliden.

I fråga om de bebyggda kronoholmama i Strängnäs och
Eskilstuna kommuner torde fömtsättningar för fastighetsbildning saknas. På gmnd
härav bör marköveriåtelser inte komma i fråga. Öarna föreslås vara statligt
ägda även i fortsättningen.

Östergötlands
län

Överväganden
och förslag

De
bebyggda kronoholmama i Öslergötiands län förvallas av naturvårdsverket.
Byggnaderna på öarna tillhör staten med undantag för ett par sjöbodar på
Bodholmen och Åholmen.

Skäl saknas för att ändra nuvarande förhållanden.
Öarna bör därför vara kvar i statlig ägo.

10 Kalmar län

överväganden
och förslag

På
de kronoholmar som förvaltas av naturvårdsverket finns inga privatägda
byggnader. Öarna förknippas med främst starka nalurvårdsintressen. Med hänsyn
härtill saknas anledning att ändra öarnas nuvarande disposition.

55

Sjöfartsverket
förvaltar Borgö och Dämman. Önskemål från enskilda Prop. 1985/86: 110 finns
att förvärva tomtmark på Borgö resp. hela holmen Dämman.

Enligt gällande markdispositionsplan för Västerviks
kommun skall det område där Borgö ingår reserveras som ett område av särskilt
intresse för friluftslivet. Såvitt kronoholmsutredningen kan bedöma torde
avstyckning av de bebyggda marken på ön knappast motverka friluftslivets
intressen. Med hänsyn härtill föreslår utredningen att staten ansöker om
fastighetsbildning i syfte att sälja tomtmarken.

Det är tveksamt om Dämman kan anses varaktigt
lämpad för sitt ändamål. Dämman bör därför vara kvar i statens ägo och
eventuellt hyras ul till en båtförening, för vilken ön kan ha ett värde.

11 Gotlands län

överväganden
och förslag

Med
hänsyn dels till kronoholmamas betydelse för främst naturvården och delvis för
försvaret, dels till att det på några av öarna finns i huvudsak enbart
fiskebodar i privat ägo föreligger inga skäl till att ändra öarnas nuvarande
status. De bör därför fortfarande tillhöra staten.

12 Blekinge län

överväganden
och förslag

Anledning
saknas att vidta någon ändring beträffande Utklippan. Staten bör fortsätta att
äga ön.

13 Hallands län

överväganden
och förslag

Med
hänsyn till de aktuella öarnas karaktär bör de i sin helhet tillhöra staten
även i framtiden. Någon ändring av öarnas disposition föreslås därför inte.

56

14
Göteborgs och Bohus län Prop. 1985/86: l lO

Länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län beslöt år 1979 atl inventera beståndet av kronoholmar
inom länet. Uppdraget alt utföra detla arbete lades på länsstyrelsens
lantmäterienhet. I en första etapp begränsades inventeringsarbetet till de
bebyggda kronoholmarna. Detta arbete blev färdigt under år 1980. Som källa för
utredningsarbetet användes i första hand kammarkollegiets undersökning av
kronans äganderätt till holmar och skär på västkusten i samband med en vid
början av 1920-lalel verkställd utredning rörande fiskerättsförhållandena vid
rikets kuster (SOU 1925:19). Man utnyttjade även de andra källor som närmare
beskrivs i bil. Lavsnittet 1.2.

Av bl. a. länsstyrelsens utredning framgår att 38
bebyggda kronoholmar torde finnas inom länet. Ungefär hälfien av dessa holmar
är inte registrerade som särskilda fastigheter.

Bebyggelsen på holmarna redovisas i allmänhet på
den ekonomiska kartan. Viss bebyggelse har dock så liten omfattning att den
inte finns angiven på kartan. Länsstyrelsen anlitade därför kustbevakningen i
västra tullregionen för att undersöka eventuell ytterligare bebyggelse på
holmarna. Av en av kustbevakningen upprättad förteckning framgår om bebyggelsen
avser bostadshus eller uthus och om byggnaderna används av fiskare eller andra
personer.

Därefter har länsstyrelsen förtecknat de bebyggda
kronoholmarna i den omfattning som redovisas i det följande. Redovisningen
innehåller även uppgifter som erhållits från kommuner och andra myndigheter.
Även vad kronoholmsutredningen själv kunnat konstatera vid besök på vissa av
kronoholmarna finns redovisat.

Samtliga
bebyggda kronoholmar omfattas av strandskydd (300 m).

överväganden
och förslag

Den
fysiska riksplaneringens riktlinjer anger att kusten i Göteborgs och Bohus län
är riksintressanl både vad gäller naturvården och friluftslivet. Yrkesfisket har
vidare en mycket stor betydelse.

Enligt regeringens uttalanden om utgångspunkterna
för den fysiska riksplaneringens fortsatta planeringsarbete tillhör kust- och
skärgårdsområdet i länet de områden i landet där det är särskilt angeläget att
friluftslivets och naturvårdens intressen säkerställs.

Bebyggelsen på kronoholmarna i länet är av
varierande slag och omfattning. Del finns många öar som är bebyggda med enbart
privatägda sjöbodar medan det på andra öar finns både permanent- och
fritidshus i större eller mindre utsträckning. På ett par öar finns gammal
fiskarbebyggelse, som har stort kuhurhistoriskt värde.

Många husägare önskar förvärva tomtmark. Den
främsta orsaken till

dessa önskemål är att kunna pantsälta fastigheten för att få lån till bl. a.

underhåll av byggnader. På en del håll kan man även tänka sig tomträtts

upplåtelse. ,.,

Förhållandet
mellan markägaren och husägaren på kronoholmarna har Prop. 1985/86: 110
endast i en del fall reglerats i ett skriftligt arrendeavtal. Vissa husägare
uttrycker önskemål om att få ingå ett arrendeavtal med staten.

Göteborgs
kommun

1
fråga om öarna Fjordholmen och Vinga finns ett privatägt fritidshus enbart på
Fjordholmen. Övrig bebyggelse på öarna ägs av staten och hyrs i en del fall ut.
FortifikafionsförvaUningen önskar förvaUa Fjordholmen även i fortsättningen.
Med hänsyn främst till försvarets intressen bör friköp av tomtmark pä nämnda ö
inte äga mm. Något friköp av mark på Vinga kan ej heller komma i fråga. Nu diskuterade
öar bör följaktligen i sin helhet tillhöra staten.

Regeringen beslöt i september 1982 atl på gmndval
av en av byggnadsnämnden i Göteborgs kommun godkänd planutredning ge tillstånd
till försäljning av viss bebyggd tomtmark jämte område för småbåtsvarv på
Ängsholmen.

Ett eller två av de fritidshus som ligger på öns
västra del torde utnyttjas för permanentboende. Husen ligger, avskilda från den
övriga bebyggelsen, på öns högsta del dit del är svårt att la sig. De ligger på
ett område som har förutsättningar för att kunna bli ett strövområde med utsikt
över Göteborgs hamninlopp.

Vid det samråd som skedde då planutredningen
färdigställdes uttalade sig flera remissinstanser, bl.a. länsstyrelsen, för ett
friläggande av den västra delen av ön för frifidsändamål. Länsstyrelsen, som
ansåg alt detaljplanläggningen av Ängsholmen borde syfta till en fastställd
stadsplan, framhöll att, om planförslaget inte fastställdes, åtgärder borde
omgående vidtas för alt säkerställa fritidsområdet. Detta kunde enligt länsstyrelsen
lämpligen ske genom ett förordnande om att området skulle utgöra ett
naturvårdsområde enligt 19 § NVL.

Lämplighetsskäl talar mot atl fastighetsbildning
kan tillåtas i förevarande fall. Avsaknaden av behövlig väg till de fyra
fritidshusen torde bl.a. utgöra hinder mot fastighetsbildning. Detta talar för
att fastighetsbildning beträffande den i planutredningen upptagna tomtmarken
för denna bebyggelse knappast kan genomföras. Vid detta förhållande kan friköp
av tomtmarken inle bli aktuellt. Husägarna bör få fortsätta att arrendera
marken. De bör dock enligt kronoholmsutredningens mening erbjudas att flytta
sina hus fill de obebyggda tomter som i planutredningen lagts ut i anslutning
till de bebyggda tomter som skall säljas.

I planutredningen redovisas ett ganska vidsträckt
område för småbåtsvarv. Regeringens försäljningsmedgivande omfattar ett mera
begränsat område men fortsatta utredningar får utvisa om det finns
fömtsättningar för avstyckning för det varvsområde som angetts i
planutredningen.

58

Kungälvs kommun '-- Prop. 1985/86: 110

Med
hänsyn till alt nästan alla avstyckade tomter på Bmnskär såhs bör de två tomter
som staten alltjämt äger erbjudas husägarna till försäljning.

Tillräckliga skäl saknas för försäljning av
byggnader och mark på Erhol-men. Av försvarshänsyn bör ej heller någon sådan
försäljning komma till stånd på den del av Marstrandsön som
fortifikationsförvallningen förvallar.

Tjörns
kommun

På
berörda öar finns inga privatägda byggnader. Tjörns kommun är intresserad av
att förvärva öama.

Av avsnittet 5.2 framgår att kronoholmar med
betydande natur- och kulturvärden bör ägas av staten i fortsättningen. Pater
Nosterskären har sådana värden. Utredningen föreslår mot bakgmnd härav att ögmppen
tills vidare kvarstår i statens ägo. Slrömholmen bör erbjudas kommunen för
förvärv.

Orust
kommun

Som
framgår av projektgmppens arbete rörande Käringön (bil. 3) har denna ö särdrag
som skiljer den från andra bebyggda kronoholmar. Vad som främst kännetecknar ön
är att den ulgör ett exempel på ett levande kustsamhälle med ca. 60
stadigvarande bosättningar. Projektgmppens förslag syftar till att kunna
bevara detta samhälle och underlätta för de boende atl kunna få bo kvar på ön
året mnl. Härvid träder i förgmnden de nu obefintliga möjligheterna att genom
faslighelsinieckning kunna få lån till underhåll och modernisering av
bostadshusen.

Samtidigt har det mesta av öns bebyggelse och miljö
kulturhistoriska värden som är av riksintresse. I linje härmed och som ett
uttryck för det starka intresset av att bevara den nuvarande gemensamma miljön
finns tanken att, om avstyckning av tomter kommer i fråga, avstyckningen i
princip bör avse endast marken under varje bostadshus. Härigenom underlättas
och behålls passagemöjlighelerna mellan husen, vilket de boende anser vara
myckel viktigt.

Möjligheterna att genom pantsättning kunna belåna
fastigheten för att finansiera underhåll och modernisering av byggnaderna
tillmäter de boende på Käringön den största vikt. Frågan upplevs som nära nog
avgörande för de bofastas möjligheter att kunna bo kvar på ön. Av avsnittet
5.3.2 framgår att de enskildas intressen - i del här fallel belåningsmöjligheten
- inte enligt kronoholmsutredningens mening får vara ensamt avgörande för frågan
om friköp av tomtmark. Med hänsyn till Käringöns speciella förutsättningar med
en jämförelsevis stor bofast befolkning, som är starkt inriktad på att söka
skapa betingelser för ett fungerande samhälle på ön, synes det dock
ofrånkomligt att man bör överväga de möjligheter som finns för att underlätta
situationen för de boende. Del är ju också i hög grad ett viktigt
samhällsintresse att söka skapa och behålla permanent boende och sysselsättning
i skärgården.

Innan man överväger de möjligheter som fn. finns
för atl förbättra Prop. 1985/86:110 situationen för de boende på Käringön
skulle man kunna avvakta byggnadspantutredningens kommande förslag. Som
framgår av avsnittet 3.3 tänker sig denna utredning föreslå regler om
pantsätlning av såväl byggnader på annans mark som nyttjanderälten till den
mark som byggnaden står på. Som redovisas i projektgmppens arbete finner flera
av de boende på Käringön att ett system i enlighet med byggnadspantutredningens
kommande förslag skulle av främst ekonomiska skäl vara en tilltalande lösning
för dem. Det är emellertid tveksamt om ett system med belåningsgrundande
arrende är lämpligt atl tillämpa för ett helt samhälle av den karaktär som
Käringön har. Mot bakgmnd härav förefaller det vara mindre lämpligt att förlita
sig på de eventuella belåningsmöjligheter som byggnadspantutredningens förslag
kan leda till.

För att med nuvarande lagstiftning göra det möjligt
att belåna husen på Käringön måste tomtmark antingen säljas till husägarna
eller upplåtas till dem med tomträtt. Båda alternativen kräver
fastighetsbildning. Innan överväganden görs om vilket alternativ man bör välja
bör fömtsäiiningarna för fastighetsbildning på ön diskuteras.

Som närmare berörs i forskningsrapporten är det
möjligt att för varje bostadshus avstycka i princip endast den mark som huset
står på. En fömtsättning för sådana avstyckningar är att gemensamma
markutrymmen ställs under gemensam förvaltning som knyts till de enskilda
fastigheterna.

Kronoholmsutredningen ansluter sig till vad i
rapporten anförs om hur avstyckningen rent tekniskt skall gå till i fråga om
takutsprång, yttertrappor m. m. Utredningen anser också att gamla hagar eller
trädgårdar, som hör till vissa hus, inte bör ingå i resp. slyckningslott.

I rapporten föreslås att all mark för uthus och
sjöbodar skall ägas av Omst kommun. Oavsett om sjöboden hör till ett bostadshus
eller inte är del viktigt att förhindra alt den omvandlas till sommarbostad.
Sjöbodarna bör i första hand reserveras för yrkesfiskare. Orust kommun är
intresserad av att förvärva den mark där sjöbodar och hamn finns. Kommunen
avser efter ett sådant förvärv att upplåta mark för befintliga sjöbodar och
magasin. I arrendeavtalet skall föreskrivas förbud mot dels användning av
sjöboden lill annat ändamål, dels överlåtelse utan markägarens medgivande.
Kommunens målsättning är att arrende av mark för sjöbodsändamål i första hand
bör tillkomma fiskare och andra yrkesutövare i maritima näringsfång, i andra
hand i samhället fast boende och i tredje hand fritidsboende.

Kronoholmsutredningen finner att ett kommunalt
markförvärv av den omfattning som nu diskuteras ligger i linje med strävandena
att söka behålla sjöbodarna för i första hand fiskets behov. Ett sådant
markförvärv ger också en enhetlig lösning vad gäller äganderätten till
ifrågavarande markområden. För att skapa ordnade fastighetsförhållanden synes
lämpligast att kommunen får äganderätten till hamnområdet och de strandområden
där sjöbodarna finns. Kommunen bör också äga strandområden där det senare kan
finnas behov av att uppföra sjöbodar och liknande byggnader. Till dessa hamn-
och strandområden bör höra vattenområden.

Med
hänvisning till del anförda talar enligt kronoholmsutredningens 60

mening starka skäl för att
Omst kommun erbjiids att förvärva den mark Prop. 1985/86: 110 som det här
är fråga om.

Fastighetsbildningen bör i princip omfatta all med
bostadshus bebyggd mark, oavsett om husets ägare vill fortsätta att disponera
marken med nyttjanderätt eller inle. Det är vidare klart olämpligt att begränsa
avstyck-ningarna enbart lill sådan bebyggd mark som utnyttjas av de bofasta
(jfr. avsnittet 5.1.7 om Köpeskilling m.m.). En fastighetsbildning, som sålunda
får den omfattning som det här är fråga om, bör enligt kronoholmsutredningens
uppfattning föregås av detaljplanläggning (jfr. avsnittet 5.1.3 under mbriken
Krav på planläggning). Härigenom säkerställs dels en önskvärd precisering av
bevarandeintressena, dels de boendes inflytande vad gäller eventuella
miljöförändringar, dels en ofta eftersträvansvärd fasthet åt de
grannelagsrättsliga förhållandena.

I rapporten framförs tanken att en detaljplan
skulle kunna ersättas av en s.k. områdesplan, i vars beskrivning tas in
principerna för fastighetsbildning och faslighelssamverkan. Genom att dessutom
anta ett bevarandeprogram, tillämpa 38 § BS och ge de boende en fullständig
information om bevarandereglema torde enligt rapporten bevarandeintresset kunna
garanteras på ett tillfredsställande sätt.

Om det av bl. a. ekonomiska skäl inle las fram
någon ny detaljplan som ersättning för den byggnadsplan som är från år 1983,
vill kronoholmsutredningen inte motsätta sig att de andra nu nämnda åtgärder
som föreslås i rapporten vidtas. Utredningen delar dock inte den i rapporten
framförda uppfattningen att de aktuella åtgärderna kan ersätta en fastställd
detaljplan när del gäller att säkerställa bevarandet av den kulturhistoriska
miljön på Käringön.

Om tomtmark säljs till husägarna och detaljplan
saknas, kan det allmänna utöva inflytande på bevarandefrågan genom all åberopa
vad som i bevarandeprogrammet sägs om den aktuella bostadsfastigheten. För den
händelse marken i stället upplåtes med tomträtter, kan markägaren dessutom i
tomträttsavlalet ge föreskrifter om fasadmaterial, färgsättning och annat i
syfte alt tillgodose bevarandeintressel (se närmare om denna fråga avsnittet
5.5.2).

För de boende på Käringön är frågan hur pass stora
kostnadema kan tänkas bli för eventuella markförvärv och för själva boendel
givelvis av betydelse. 1 dessa frågor kan tomträtten te sig fördelaktig —
åtminstone på inte alltför lång sikt - genom att husägaren inle behöver
investera det kapital som marken är värd.

För tomträttsupplåtelser på Käringön talar också
att det torde vara möjligt atl i ell tomirättsavlal ta in föreskrifter som
innebär atl fastigheten är avsedd endasl för stadigvarande bosättning (jfr.
avsnittet 5.3.4). Sådana föreskrifter kan ha en viss betydelse i fråga om
möjligheterna att på ön bevara permanenlbostäderna ål de bofasta.

Med hänsyn till anförda synpunkter finner
kronoholmsutredningen över

vägande skäl tala för alt den med bostadshus bebyggda marken pä Käring

ön bör upplåtas med tomträtt i stället för att säljas lill husägaren. Ett

villkor för detta är att majoriteten av de bofasta hushållen önskar tomt-

rältsupplåtelser. Eljest blir frågan om fastighetsbildning som fömtsättning 61

för tomträtt knappast
aktuell (se avsnittet 5.3.2). Den husägare som inte Prop. 1985/86: 110
genast vill ingå ett tomträttsavtal kan senare när han så önskar träffa ett
sådant avtal med markägaren.

Oavsett om den bebyggda marken säljs eller upplåtes
med tomträtt torde det finnas praktiska behov av atl inrätta en
gemensamhetsanläggning enligt AL på Käringön. F. n. finns redan ett ännu inte
lagakraftvunnet förrättningsbeslut på atl inrätta en gemensam
vattendistributionsanläggning och avloppsanläggning för Käringön. I en sådan
gemensamhetsanläggning kan ingå skötseln av gemensamma markutrymmen. Eftersom
hamnområdet och strandpartier i anslutning till sjöbodar och bryggor föreslås
bh överlåtna lill Omst kommun, bör dock kommunen förvalta dessa områden.

Den restfastighet som blir kvar kommer all ägas av
staten. Placeringen av nya bostadshus bör liksom hittills lämpligen avgöras
från fall lill fall.

Beträffande Gullholmen har under de tio senaste
åren i olika former pågått en bevarandeplanering. Byggnadsplaneläggningen av
Gullholmenön är f n. i slutskedet. Huvudsyftet med byggnadsplanen är atl
åstadkomma en bevarandeplan för ön.

Mot bakgmnd av att Gullholmen är av riksintresse
från kulturhistorisk synpunkt är det enligt kronoholmsutredningens mening
tillfredsställande att man genom en byggnadsplan för ön söker erhålla styrmedel
för att genomföra de riktlinjer för bevarande som lagts fram i skriften
Gullhol-men-förslag till riktlinjer för bevarande. Genom en byggnadsplan
klarläggs också andra byggandefrågor saml markanvändningen. Vidare får de grannelagsrättsliga
frågorna en önskvärd fasthet.

Ledningsgmppen för bevarandeplanering av Gullholmen
föreslog att ett stadsplaneförslag upprättades för ön. Till grund för detta
ställningstagande låg uppfattningen alt stadsplanen är det mest effektiva
styrmedlet för att garantera bevarandet av en kulturhistoriskt intressant
bebyggelse och miljö. Kronoholmsutredningen ansluter sig till denna bedömning
(se avsnittet 5.5.1). Emellertid torde en byggnadsplan kompletterad med ett s.
k. beva-ringsprogram vara tillräckligt för atl tillgodose bevaringsintressena.
Till denna bedömning bidrar att de boende på ön uppenbariigen är intresserade
av att värna om bebyggelsemiljön.

En majoritet av de boende på Gullholmen är enligl
vad kronoholmsutredningen inhämtat inte intresserade av att förvärva tomtmark.
Det finns knappast några önskemål om atl genom fastighetsinleckning kunna få
lån. Anledningen härtill kan vara atl de flesta fast bosatta på ön är
pensionärer, som saknar behov av belåning. Yngre personer, som önskar bo
stadigvarande inom det här området, bosätter sig på det näraliggande Hermanön
där de kan erbjudas mark och bosläder för helårsboende.

Käringön och Gullholmen är i princip lika vad
gäller intresset att bevara den kulturhistoriskt präglade bebyggelsen och
miljön. I övrigt finns flera olikheter mellan öarna. Käringön är mycket större
än Gullholmen och är inte alls lika utbyggd som denna ö. På Käringön finns ett
stort antal bofasta som är yrkesverksamma medan de fast boende på Gullholmen
utgörs av ett mycket mindre antal, varav flertalet inte längre är
yrkesverksamma.

Markförsäljningar på Gullholmen skulle i och för
sig kunna medföra att

helårsboendel på nytt upplevs som attraktivt. Fömtsättningama för detta 2

torde
dock vara all Gullholmen förses med ett kommunall va-syslem och Prop.
1985/86: 110 att kommunen även på andra sätt kan länka sig att medvetet satsa
på Gullholmen som framtida bostadsort. Några sådana förutsättningar finns fn. inle.

Man får räkna med alt fritidsboendei kommer att
vara den dominerande boendeformen på Gullholmen även i framliden. På sikt
kommer förmodligen även de kvarvarande permanenthusen atl övertas av personer
som önskar använda husen enbart för fritidsändamål.

På grund av det anförda torde knappast
försäljningar av tomtmark eller upplåtelse av marken med tomträtt medverka till
att permanentboendet på ön gynnas. Här skiljer sig förhållandena starkt från
vad som gäller för Käringön. Dessutom är intresset för markförvärv på
Gullholmen inte lika stort som på Käringön.

Samtidigt måste man hålla i minnet att Gullholmen
kännetecknas av synnerligen starka bevarandeintressen. Del finns enligt
utredningens mening en viss risk för alt delta bevarandeinlresse på sikt inte
kan upprätthållas lika effektivt, om tomtmarken säljs.

Mot bakgrund av redovisade synpunkter finner
kronoholmsutredningen övervägande skäl tala för atl den riksinlressanta miljön
på Gullholmen bäst bevaras, om staten behåller äganderätten lill marken. I
avtal om det framtida nyttjandet av den arrenderade marken kan staten la in
bevarandeföreskrifter, som klargör för den enskilda vilka begränsningar som
gäller för byggande med hänsyn lill önskemålen att bevara miljön.

Anledning saknas all ändra dispositionen av övriga
kronoholmar i Omst kommun. Öarna bör därför vara statligt ägda även i
framtiden.

Sotenäs
kommun

Kronoholmen
Matsholmen är bebyggd med en sjöbod. Sotenäs kommun är intresserad av att
förvärva ön. Kronoholmsutredningen föreslår alt ön erbjuds kommunen för
förvärv.

Tanums
kommun

Bebyggelsen
på kronoholmarna i Tanums kommun är med vissa undantag genomgående av enkel
beskaffenhet. Vanligtvis består den av sjöbodar.

Vissa enskilda husägare önskar friköpa tomtmark.
Tanums kommun anser att kronoholmarna på gmnd av deras betydelse för bl.a.
kustfisket och det röriiga friluftslivet bör alll framgent tillhöra staten.

I fråga om de kronoholmar som är bebyggda med
enbart sjöbodar eller andra enklare hus saknas förutsättningar för atl genom
avstyckning bilda tomter. I dessa fall är del således uteslutet att ens
överväga markförsäljningar till husägarna.

Ej heller beträffande de av naturvårdsverket
förvaltade öarna Väderö-bod och Slorö finns förutsättningar för
markförsäljningar till enskilda.

De enda kronoholmar där bebyggelsens standard i och
för sig inle borde

utgöra något hinder mot fastighetsbildning synes vara Stora Svangen,

Store Snart och Vattenholmen. 63

Ifrågavarande öar ligger inom ett skärgårdsområde
med ganska gles Prop. 1985/86: 110 fritidsbebyggelse. På grund bl.a. härav har
området goda betingelser för det rörliga friluftslivet, som är starkt
framträdande utmed detta kustav-snill. Även naturvårdens intressen är betydande
inom detla område. Kustområdet är riksintressant både vad gäller
friluftslivets och naturvårdens intressen. Det är särskilt angeläget att dessa
intressen säkerställs enligt vad som beslutats i fråga om utgångspunkterna för
den fysiska riksplaneringens fortsatta planeringsarbete. Ön Stora Svangen
utgör ett naturreservat och Store Snart gränsar lill ett naturreservat, som är
av stort värde för del rörliga friluftslivet.

På grund av angivna allmänna intressen kan
fastighetsbildning inte påräknas (jfr. avsnittet 5.3.2). De aktuella öamas
disposition bör därför inte ändras.

Strömstads
kommun

Förhållandena
beträffande de bebyggda kronoholmarna i Strömstads kommun är inle sådana att
försäljning av tomtmark till enskilda kan aktualiseras. På gmnd härav föreslås
en oförändrad disposition av öarna.

15 Övriga bebyggda kronoholmar i de stora insjöarna i
Västmanlands, Västergötlands och Värmlands län

överväganden
och förslag

Samtliga
bebyggda kronoholmar i berörda län står under naturvårdsverkets förvaltning.
Två av ögmpperna ulgör naturreservat och är av riksintresse för naturvården
och friluftslivet. Mot bakgrund härav torde fastighetsbildning på öarna inte
kunna utföras. Markförsäljningar lill enskilda bör därför inte komma i fråga.
Kronoholmsutredningen föreslår att staten behåller äganderätten till all mark
på öarna.

64

Bilaga 1.2 Prop.
1985/86: 110

Sammanställning av remissyttrandena över betänkandet (Ds
Fi 1983:12) Kronoholmarnas framtida disposition

Remissinstanserna

Efter
remiss har yttranden över betänkandet avgetts av arrendenämnden i Göteborg,
arrendenämnden i Luleå, fortifikationsförvaltningen, sjöfartsverket,
riksantikvarieämbetet, fiskeristyrelsen, statens naturvårdsverk, statens
planverk, statens lantmäteriverk, domänverket, kammarkollegiet, länsstyrelsen i
Stockholms län, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, länsstyrelsen i
Värmlands län, länsstyrelsen i Västernorrlands län, länsstyrelsen i
Västerbottens län, länsstyrelsen i Norrbottens län, Haparanda kommun, Kalix
kommun, Luleå kommun, Piteå kommun, Skellefteå kommun, Umeå kommun, Söderhamns
kommun, Nynäshamns kommun, Orust kommun, Tanums kommun. Svenska
kommunförbundet, Sveriges fiskares riksförbund. Sjösportens
samarbetsdelegation, Chalmers tekniska högskola (sektionsnämnden vid sektionen
för arkitektur), Gullholmens samfällighetsförening samt
Byggnadspantutredningen.

Kammarkollegiet har överlämnat en inom kollegiet
upprättad promemoria angående vissa äldre föreskrifter om allmänhetens
tilllrädesrätt m.m. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har bifogat
yttranden från Göteborgs, Kungälvs, Tjörns, Sotenäs och Strömstads kommuner
samt från Bohusläns skärgårdsråd. Länsstyrelsen harockså bifogat en av
över-lantmätarmyndighelen i Göteborgs och Bohus län upprättad promemoria.
Länsstyrelsen i Västerbottens län har överlämnat ett yttrande från fiskenämnden
i länet. Umeå kommun har till sitt yttrande bifogat ett yttrande av Umeå
hamnförvaltning. Gullholmens Samfällighetsförening har bifogat skrivelser jämte
namnunderskrifter från fastighetsägarna dels till kronoholmsutredningen
(Knös), dels fill Orust kommun.

Reservationer har avgetts och bifogals till
yttrandena från följande remissinstanser: länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus
län (2 st.), länsstyrelsen i Stockholms län, länsstyrelsen i Norrbottens län,
Luleå kommun, Skellefteå kommun och Svenska kommunförbundei.

1 del följande återges yttrandena i huvudsakligen
oavkortat skick under olika avsnilt. Dessa inleds med en sammanfattning.
Bilagor och särskilda yttranden som bifogats remissyttrandena har som regel
tagits med i sammanställningen.

1 Allmänna utgångspunkter

Kronoholmsbegreppet,
obebyggda kronoholmar, m. m.

Några
myndigheter förutser svårigheter att tillämpa utredningens defini

tion och avgränsning av begreppet kronoholme. Naturvårdsverket anser

atl uiredningens vida definition kommer alt skapa problem bl. a. vid hante- 65

5 Riksdagen 1985/86. 1 saml. Nr IIO

ringen
av de byggnads- och fiskerätter som regleras i 1950 års förordning. Prop.
1985/86: 110 Domänverket delar utredningens uppfattning att behandlingen av
upplåtelser m. m. bör vara likartad för alla av staten ägda öar.
Kammarkollegiet anser att kronoholmsbegreppet i 1950 års förordning är
svårtolkat och föreslår atl det ses över. Länsstyrelsen i Västernorrlands län
menar att mark som har förvärvals för nalurvårdsändamål rimligtvis bör
behandlas pä samma sätt oberoende av om den ligger på fastlandet eller en ö,
vilket i sin lur kan medföra alt andra principer bör tillämpas på dessa öar än
på andra statligt ägda öar.

Några remissinstanser, däribland domänverket,
kammarkollegiet, länsstyrelsen i Västerbottens län, anser att även
dispositionen av de obebyggda kronoholmarna borde ha omfattats av utredningens
förslag.

Vissa remissinstanser pekar på att frågor som rör
akvakultur, havsre-sursplanering, energihushållning inte har behandlats av
utredningen. Fiskeristyrelsen och kammarkollegiet anser sålunda att frågor om
upplåtelse av siatens enskilda vatten kring kronoholmarna för s. k. akvakultur
bör avgöras av fiskeverkel. Länsstyrelsen i Norrbottens län framhåller att det
pågående arbete med havsresursplanering som sker inom ramen för den fysiska
riksplaneringen bör vägas in i riktlinjerna för den framtida dispositionen av
kronoholmarna. Chalmers tekniska högskola vill ifrågasätta om det är förenligt
med en förutseende politik om staten frånhänder sig resurser för akvakultur
och energihushållning - områden som kommer alt få stor betydelse i framliden.

1.1 Naturvårdsverket

Kronoholmsutredningen
har i sitt betänkande redovisat att naturvårdsverket förvaltar knappt 40
bebyggda kronoholmar. Enligt verkets uppfattning är endasl ca 40% av dessa
kronoholmar i vedertagen bemärkelse. Naturvärdsverket anser att utredningens
vida definition av begreppet kronoholme är mindre lämpligt och att den kommer
atl skapa problem bl. a. vid hanteringen av de fiske- och byggnadsrättigheter
som är knuina till de vedertagna kronoholmarna och som regleras i 1950-års
förordning om fiskerätten vid vissa kronan tillhöriga havsstränder, skär och
holmar m. m. (1950-års förordning).

1.2 Domänverket

Förutom
kronoholmarna, som finns utmed den öppna kusten, behandlar utredningen även
vissa av siatens holmar i de större insjöarna och sådana holmar som staten har
förvärvat genom köp eller expropriation. Domänverket delar utredningens
uppfattning att frågeställningarna rörande upplåtelse, försäljning,
disposition m.m. är likartade för dessa öar och bör behandlas i ett sammanhang.

Utredningen lämnar en fyllig redogörelse för
åigärder som erfordras och

konsekvenser av överiåtelse av mark på kronoholmarna till enskilda. I

avsnittet uttalas att överlåtelser av obebyggd mark för uppförande av 66

nybebyggelse
i princip inle bör ske. Som undanlag anger utredningen mark Prop. 1985/86:110
som erfordras för byggnad lill yrkesfiskare eller annan näringsverksamhet.
Efter omfattande arbele med planutredningar bl. a. på Brämön i Sundsvalls
kommun har domänverket kommit att få en från utredningen något avvikande
inställning i denna fråga. Enligt verkets uppfattning kan det finnas exempel på
befintlig bebyggelse, vars karaktär och bebyggelsemiljö avsevärt förbättras om
vissa "luckor" fylls med stilenlig nybebyggelse. Hela
bebyggelsegruppen kan därigenom bli mer sammanhållen och enhetlig. Emedan
kommun, länsstyrelse m. fl. myndigheter måste lämna tillstånd till nybebyggelse
saknas anledning till en kategorisk inställning i detta sammanhang. Det måste
förutsättas att dessa myndigheter inte lämnar tillstånd till någon nybebyggelse
som är olämplig ur bl. a. miljö- och nalurvårdssynpunkt.

1.3 Kammarkollegiet

De
obebyggda holmarna har inte närmare berörts av utredningen. Kollegiet föreslår
alt också dessa förs över lill domänverket i den mån inte särintressen
motiverar atl holmar förs över till annan myndighet. Beträffande Stockholms
län bör undersökas, om inte förvaltningen kan läggas på Stiftelsen Stockholms
Skärgård.

Fiskeristyrelsen
har i sitt yttrande över kronoholmsutredningens belänkande tagit upp frågan om
musselodling och annan fiskeodling (akvakultur) på kronoholmarnas vatten.
Styrelsen anser att det bör ankomma pä fiskeverket att klargöra om
vattenområdena kring kronoholmarna skall fä användas för akvakultur. Kollegiet
tillstyrker detta förslag. Detsamma bör gälla akvakultur på allmänt
vattenområde.

Utredningen föreslår att förordningen (1950:537) om
fiskerätten vid vissa kronan tillhöriga havsstränder, skär och holmar m.m. i
sin helhet upphävs och alt första stycket i stället tas in i förordningen om
förvaltningen av statens fisken. Kollegiet tillstyrker i princip förslaget.
Fråga är emellertid om inte tiden är mogen för en mera tidsenlig bestämning av
kronoholmsbegreppet. Kollegiet utgår från atl fisket med rörligt redskap även i
fortsättningen skall vara fritt vid kronoholmar och pä allmänt vatten.

I
1950 års förordning återges nästan ordagrant vad som föreskrivs redan i 1766
års fiskeristadga: alt Fiske i öpna Hafwet, wid Krono-Skär, Stränder och
Holmar, som egenteligen til något Hemman icke höra, eller under särskildte
wilkor inneafwas, äge hwarje Rikels undersåte frihet att idka, och sig til
fördel anwända. 1 sig är denna kontinuitet i lagstiftningen rätt enastående.
Man frågar sig dock, om gemene man i dag förstår innebörden av uttryck som
"vilka icke höra till något hemman" och "innehavas under
särskilda villkor". Inte heller i övrigt torde det alltid vara klart vilka
skär och holmar som omfattas av 1950 års förordning. Detta förhållande motsvarar
inle del krav på rättssäkerhet som rimUgen bör ställas av fiskets utövare.
Kollegiet föreslår därför en översyn av kronoholmsbegreppet.

67

1.4 Länsstyrelsen
i Västernorrlands län Prop. 1985/86:110

Länsstyrelsen
har i princip inga erinringar mot de av utredningen framförda förslagen.

Utredningen omfattar, förutom kronoholmar i
vedertagen bemärkelse, även andra staten tillhöriga öar, l.ex. öar som
förvaltas under naturvårdsfonden. Anledningen till detta är att utredningen
funnit att de frågor som den skall behandla är desamma oavseti vilken status
den statliga ön har. Enligt länsstyrelsens mening är detta synsätt inte helt
invändningsfritt. Beträffande mark som förvärvats för naturvårdsändamål bör
rimligtvis samma principer för dispositionen gälla oavsett om marken ligger på
fastlandet eller på en ö. Det kan medföra att andra principer bör tillämpas
för sådana öar än för andra statligt ägda öar.

1.5 Länsstyrelsen i Västerbottens län

Mot
utredningens tolkning i slort av kronoholmsbegreppet och den avgränsning av
utredningsuppdraget man pä den grunden gjort har länsstyrelsen ingen
invändning. Här bör dock noteras atl del ibland kan föreligga tveksamhet om
staten verkligen är rätt markägare eller om ön ingår i det enskilda
faslighetsinnehavet. Detta sammanhänger bl.a. med att gränsen mellan allmänt
och enskilt vatten på grund av landhöjningen är rörhg och förskjuts utifrån land.

Däremot finner länsstyrelsen del inte
tillfredsställande att utredningens överväganden och förslag i princip endasl
omfattar bebyggda öar. Oavsett om utredningen haft stöd i direktiven för denna
begränsning, hade det enligt länsstyrelsens mening varit angeläget att
kartlägga även de obebyggda kronoholmarna. Man hade då haft möjlighet att ta
ställning till i vad mån utredningens principiella förslag om
förvaltningsorganisation m. m. kan och bör appliceras även på dessa.

Del torde framförallt vara fisket och naturvården,
som har intressen i anslutning till de obebyggda kronoholmarna. Länets
fiskenämnd har också i sitt yttrande framhållit alt bebyggda och obebyggda öar
har samma betydelse ur fiskets synpunkt.

Länsstyrelsen förutsätter att - eventuellt efter
erforderlig kompletterande utredning — även de obebyggda öarna las med i de
åtgärder, vartill betänkandet kan föranleda.

1.6 Fiskenämnden i Västerbottens län

Inledningsvis
vill fiskenämnden framhålla att även de icke bebyggda holmarna borde ha ingått
i utredningen. 1 fiskenämndens överväganden behandlas såväl bebyggda som
obebyggda holmar eftersom dessa har samma betydelse ur fiskesynpunkt.

68

1.7 Fiskeristyrelsen Prop. 1985/86:110

En
aspekt som ej beaktats av utredningen är om de vattenområden som tillhör
kronoholmarna kan utnyttjas för akvakultur.

Då det för närvarande finns ett ökat intresse för
odling av fisk, skaldjur m. m. är det troligt att även vattenområdena kring
kronoholmarna kommer att användas för sådana ändamål i större utsträckning än
vad som nu är fallet.

Del bör ankomma på fiskeriverket att avgöra om
vattenområdena kring kronoholmarna skall få användas för akvakultur.

1.8 Länsstyrelsen i Norrbottens län

Hushållningen
med vattenresurserna ingår som en viktig del i det fortsatta arbetet med den
fysiska riksplaneringen. Frågorna har behandlats av regeringen och en
försöksverksamhet med utveckling av metoder och former för havsresursplanering
har startat på ett antal platser i landet. Försöken sträcker sig enligl uppgift
fram lill årsskiftet 1983/84. Vid försöksverksamhetens slut skall DSH
(delegationen för samordning av havsresursverksamheten) utvärdera försöken och
lill regeringen lämna rekommendationer om metoder och former för en så långt
som möjligt, med landplaneringen, samordnad kust- och havsområdesplanering.
Flera länsstyrelser och kommuner är intresserade av frågor rörande fysisk
planering av kust- och havsområdenas utnyttjande och skydd. DSH har därför i
samråd med berörda kustlänsstyrelser inlett en diskussion om behovet av att
påbörja planeringsöverväganden i kust- och havsområdena. Det här pågående arbetet
inom ramen för FRP har inte behandlats av kronoholmsutredningen och bör enligt
länsstyrelsens uppfattning vägas in i kommande ställningstaganden till
överlåtelse.

1.9 Chalmers tekniska högskola

Kronoholmarna
har troligen haft mycket stor betydelse för fiskerinäringarnas utveckling och
ännu på 1950-lalet beaktades detta i de ändringar som då vidtogs i bestämmelser
och lagar. Utredningen har redovisat detla. Det är anmärkningsvärt att
utredningen inte behandlat och övervägt kronoholmarnas eventuella framlida
betydelse för näringsfångens utveckling. Västkustens näringsliv har under de
senaste decennierna genomgått en omdaningsprocess som fortfarande pågår. Efter
fiskels tillbakagång har nya näringsgrenar börjat utvecklas inom akvakulturens
område. Det gäller t. ex. musselodling, fiskodling och algodling.

Kustområdenas eventuella framtida betydelse för
energihushållningen har inte heller beaktats i utredningen. Mycket talar för
att kustområdenas energiresurser i form av våg- och vindenergi kommer att få
stor betydelse i framtiden.

Del kan därför ifrågasättas om del är förenligt med
en förutseende politik att statsmakterna i dag frånhänder sig en mycket viktig
resurs som kan användas för att stödja gynnsamma tendenser och utvecklingsvägar
för näringslivets och hushållningens utveckling i framtiden. Kronoholmarnas
betydelse kan ändras drastiskt under de närmaste åren.

2 Principer för överlåtelse med äganderätt p™p- 1985/86: i lo

Flertalet
remissinstanser tillstyrker i huvudsak atl enskilda personer i princip skall
medges rätt till friköp av mark på kronoholmarna under de förutsättningar som
utredaren närmare anger. Remissopinionen är dock splittrad. Några intar en
restriktiv hållning till friköp. Fiskeristyrelsen, kammarkollegiet, Sveriges
Fiskares Riksförbund gör del av hänsyn lill yrkesfisket.' Staten planverk gör
det för alt värna om den allmänna tillgängligheten till de attraktiva
kustområdena. Länsstyrelsen i Norrbottens län anser att överlåtelser över huvud
laget inte bör ifrågakomma. Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län menar
däremot att varje försäljningsärende bör prövas förutsättningslöst, vilket
innebär alt friköp i princip bör kunna ske även inom områden som är av
riksintresse för naturvården och det rörliga friluftslivet.

2.1 Fortifikationsförvaltningen

Utredningen
har haft i uppdrag att utreda den framtida dispositionen av staten tillhöriga
bebyggda holmar och skär runt Sveriges kuster - s. k. kronoholmar. Utredningen
har härvid kommit att omfatta dels de egentliga kronoholmarna och dels övriga
av staten ägda bebyggda öar. Enligl direktiven skulle utredningen särskilt
beakta förutsättningarna att överlåta bebyggd mark på kronoholmarna till
kommuner eller enskilda.

Utredningen har härvid beträffande vissa
kronoholmar konstaterat bland annat att försvarsintressena kan vara så starka att
holmarna bör vara kvar i statens ägo och alt en överlåtelse i sådana fall ej
bör ske. Vidare anser utredningen att förordningen (SFS 1971:727) som reglerar
försäljningen av staten tillhörig fast egendom bör kunna tillämpas vid försäljningen
av kronoholmar eller delar av dessa. Fortifikationsförvallningen som delar
dessa synpunkter vill särskilt betona vikten av atl försvarsmakten i enlighet
med förordningen 1971:727 ska kunna utreda försvarets behov innan försäljning
sker till kommuner eller enskilda.

2.2 Riksantikvarieämbetet

Utredningen
anger i avsnitt 5:2 förhållanden som motiverar en oförändrad disposition av
kronoholmar, bl.a. framträdande naturvärde och kulturhistoriska värden. Öar
som redovisats som riksintressen för naturvården, kulturminnesvården och det
rörliga friluftslivet bör enligl utredningen generellt sett förvaltas av
staten också fortsättningsvis. Riksantikvarieämbetet instämmer häri och delar
likaså uppfattningen att överlåtelser i allmänhet inte heller bör ske om
bevarandet av natur och kulturmiljö främst är ett regionalt intresse.

Se
under p. 3 Yrkesfisket m. m, 70

2.3
Naturvårdsverket Prop. 1985/86: 110

Naturvårdsverket
instämmer i uiredningens bedömning att kronoholmar med betydande naturvärden
bör vara kvar i statlig ägo även i framliden. Verket finner vidare att
utredningens förslag om alt kommunerna bör ges företräde före enskilda vid
eventuell försäljning av kronoholmar är välmotiverat.

2.4 Planverket

Planverket
vill verka för att öka den allmänna tillgängligheten till attraktiva
kustområden. Därför anser verket att marken på i princip samtliga bebyggda
kronoholmar bör kvarbli i allmän ägo. Vill man ge husägare
inteck-ningsmöjligheier kan man, om förutsättningar för fastighetsbildning föreligger,
avstycka tomtplatsen och upplåta marken med tomträtt. Om det av administrativa
skäl anses lämpligast alt kommunen och inte staten upplåter fastigheter med
tomträtt bör enligt planverkels mening respektive kronoholme överiåtas till en
av ett sådant förvärv intresserad kommun.

2.5 Domänverket

Utredningen
anser att de kronoholmar som i den fysiska riksplaneringen har utpekats som
riksinlressanta, skall förbli i statlig ägo. Dessa öar är i allmänhet belägna i
den yttre skärgården. Förutom betydande natur- och kulturvärden har de ofla ett
stort intresse för det rörliga friluftslivet. Domänverket finner denna
grundinställning lika naturlig som atl holmar erforderliga för sjöfarts- och
försvarsändamål inte skall avyttras. Finns däremot enskilt ägda bostadshus på
dessa holmar skall, enligt verkels uppfattning, dock överlåtelse av lämpligt
avgränsad tomtmark kunna övervägas frän fall till fall. Därvid skall
naturligtvis de naturvårdande respektive försvars- och sjöfartsmyndigheternas
synpunkter tillsammans med kommunens uppfattning vara avgörande för
ställningstagandet. Denna från utredningen något avvikande inställning grundas
på uppfattningen att avstyckning och försäljning av tomt till ägaren av ett
befintligt bostadshus, som naturligtvis skall vara i gott skick, inte torde
påverka vare sig byggnadens användning eller intrånget på angränsande delar av
holmen. För den enskilde kan del däremot i vissa situationer, l.ex. i samband
med en överlåtelse, vara av stort värde alt även äga tomten. En mjukare inställning
i denna fråga torde förbättra fömtsättningama för fortsatl boende i skärgården
och därmed bidraga till att hälla skärgården levande, vilket kan vara
värdefullt även ur bevaknings- och sjöräddningssynpunkt.

Beträffande holmar, som med hänsyn till statliga
intressen, naturvårdssynpunkter m. m. kan avyttras, delar domänverket
utredningens uppfattning atl om enskilda och kommunala intressen konkurrerar
skall holmen i första hand erbjudas kommunen; verket förutsätter att syftet är
alt tillgodose ett kommunalt behov av mark för ex. fritidsverksamhet eller
friluftsliv. (Yrkesfiskarnas rättigheter torde kunna säkerställas med hjälp av
antingen inskrivning, förbehåll enligt 7 kap. 1I§JB, eller bildande av särskilda
fiskefastigheter, oavsett om försäljning sker till kommun eller enskild).

2.6
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län Prop. 1985/86:110

Utredningen
anser att kronoholmar som har betydande natur- och kulturvärden bör vara
statligt ägda även i framtiden. Kommunerna föreslås emellertid få möjlighet
till markförvärv för att säkerställa lokala naturvårdsintressen eller
kommuninnevånarnas behov av och tillgång till orörd skärgårdsnatur.
Länsstyrelsen har inget att erinra mot uiredningens förslag i denna del.

Utredningen har framlagt vissa principer för att
friköp av tomtmark för befintliga bostadshus på kronoholmarna skall medges.
Grundförutsättningen är därvid alltid att fastighetsbildning kan ske.

En viktig förutsättning för att överiåtelse över
huvud taget skall aktualiseras är enligt utredningen att någon statlig
myndighet inle behöver kronoholmen eller del därav för sin verksamhet. Mot
detla principuttalande finns inget alt invända. De statliga intressen del här
är fråga om är främst försvars- och sjöfartsintressen. Givetvis måste sådana
övergripande intressen prioriteras och överlåtelser som strider häremot bör
därför inte komma till stånd.

En annan viktig förutsättning för friköp är enligt
utredningen att flertalet husägare på en kronoholme är villiga att förvärva
mark. Detta krav motiverar utredningen med att staten annars riskerar all inle
få läckning för sina exploateringskostnader. Länsstyrelsen vill på denna punkt
ge uttryck för en mer flexibel inställning. Förhållandena varierar på olika
kronoholmar. För framförallt öar med mindre husgrupper torde statens exploateringskostnader
vara låga. Hinder mot att överlåtelser sker i den takt som de enskilda
husägarna själva önskar bör i sädana fall normalt inte föreligga. Kravet på att
flertalet husägare skall vara intresserade av friköp bör därför endast gälla
sådana kronoholmar där det i sak är motiverat.

Länsstyrelsen delar uiredningens uppfattning all
hinder mot friköp inte

bör föreligga om kronoholmen är belägen utanför områden av riksintresse

eller regionalt intresse för naturvården, kulturminnesvården eller det rör

liga friluftslivet. I stor utsträckning är emellertid de bebyggda kronohol

marna belägna inom sädana områden. Förutom i vissa undanlagssilua

tioner anser utredningen att friköp inte bör få ske inom riksinlressanta

områden och i allmänhet inte inom områden av regionalt intresse. Av

betänkandet framgår emellertid alt åtskilliga husägare har visat intresse för

friköp. Anledningarna härtill torde vara flera, bl.a. möjligheten alt belåna

fastigheterna och den ökade rådighet och trygghet som förknippas med

äganderätt till marken. Det bör vidare kunna antas att antalet husägare

som önskar friköpa marken kommer att öka om utredningens förslag om

marknadsanpassade arrendeavgifter införs. Av intresse i sammanhanget är

också att den möjlighet för husägare att inlösa tomtmark som följde av den

1976 upphävda s. k. ensittarlagen inle gällde siatens markinnehav. Husäga

re på kronoholmar kunde därför inte åberopa ensittarlagen för inlösen av

tomtmark. Med hänsyn till att flertalet bostadsbyggnader på kronoholmar

har tillkommit för åtskilliga år sedan torde i stor utsträckning förutsättning

arna i övrigt för inlösen enligt ensittarlagen ha varit uppfyllda. Friköp av

tomtmark på kronoholmar innehåller på detla sätt en hkställighelsaspekl. 72

Vid
riksdagsbehandlingen av 1967 års ändringar i ensittariagen uttalade

också lagutskottet alt
friköp av statens mark borde prövas i en positiv anda Prop. 1985/86: 110 och
att kronoarrendatorer i möjligaste mån borde ges samma möjligheter att inlösa
mark som ensittariagen tillförsäkrade husägare på enskild mark (sid 50 i
betänkandet).

De allmänna intressen som står mot det enskilda
köpintresset har i och för sig stor tyngd i de nu diskuterade situationerna.
Genomgående är det dock enbart fråga om överlåtelser av mark för befintliga
bostadshus. Allemansrätten är redan utsläckt i den hemfridszon som finns kring
dessa bostadshus. Sett utifrån denna synpunkt innebär en överiåtelse - under
förutsättning att som tomt inte avstyckas större områden än den hemfridszon
som tagits i anspråk - inte någon försämring för naturvården eller det rörliga
friluftslivet.

Mot det ovan anförda kan den invändningen göras
gällande att fastighetsbildning ökar benägenheten att investera i
standardhöjning av bebyggelsen och att därigenom sannolikheten minskar för att
en del av bebyggelsen kommer att tas bort eller flyttas till mindre känsliga
lägen. Fastighetsbildning förutsätter emellertid att den aktuella byggnaden är
varaktigt lämpad för sitt ändamål. Alltför enkla byggnader kan således inte
komma i fråga att avstyckas. För normala permanenthus eller fritidshus torde
det vara närmast uteslutet att ett bibehållande av arrendeförhållandet skulle
leda lill alt bostadshusen upphör att vara bostäder. 1 synnerhet gäller detta i
attraktiva skärgårdsområden.

Enligt vad utredningen anför medför överiåtelser av
bebyggd mark på kronoholmar som regel inle något krav på planläggning av det
område där bebyggelsen finns. Ej heller finns del anledning anta alt
utnyttjandet av bostadshusen skulle nämnvärt förändras genom en avstyckning
eller att ökade anspråk av någon betydelse på kommunal service skulle ställas.
Fastighetsbildning som sker mot bakgmnd av att ett område redan är bebyggt med
fritidshus innebär ej heller att ytterligare byggnadsåtgärder på området har
godtagits. För åtgärder som kräver tillstånd och som ter sig olämpliga från
planeringssynpunkt kan tillstånd vägras. Länsstyrelsen är därför av den
uppfattningen att friköp i princip bör kunna ske även inom områden av
riksintresse eller regionalt intresse för naturvården och det rörliga
friluftslivet.

Utredningen har föreslagit att kommunerna skall ges
företräde i för

värvsfrågan. Kommunen skulle härigenom få kommunalt ansvar för mark

frågorna d.v.s. om marken på kronoholmarna bör vara kvar i allmän ägo

eller ej. Såvitt kan bedömas torde ny bebyggelse på kronoholmarna vara

relativt sällsynt förekommande. För det helt övervägande antalet fall aktu

aliseras inlösenfrågan endasl ifråga om redan bebyggd mark. Som tidigare

framhållits finns ej anledning antaga att utnyttjandet av bostadshuset skul

le komma att förändras eller atl kommunen skulle åsamkas ökade kostna

der genom att marken friköps. Del torde vidare vara uteslutet att en

kommun efter markköp skulle föranstalta om att en bostadsbyggnad av

minst normal standard togs bort. Huset skulle med all säkerhet även

fortsättningsvis användas för bostadsändamål. Det torde därför vara en

onödig omgång atl kommunen först köper marken för att sedan sälja den 73

vidare.

2.7 Länsstyrelsen i Västernorrlands län Prop. 1985/86:110

En
av utredningens principer är atl överlåtelse av mark inte skall ske om
kronoholmen ligger inom ett område som i den fysiska riksplaneringen angetts
vara av riksintresse för naturvården, kulturminnesvården eller det rörliga
friluftslivet. 1 vissa fall är den privatägda bebyggelsen på statens mark en
starkt bidragande orsak till att område är riksintressant (t.ex. fiskelägen).
Utredningen har beträffande Trysunda (92) föreslagit att mark reserveras för
enstaka permanentbostäder. För alt ny bebyggelse skall kunna tillkomma och med
stor sannolikhet även för alt befintlig bebyggelse skall kunna bevaras kommer
det att finnas behov av fasfighetsinteckning som säkerhet för lån. Om
byggpantulredningens väntade förslag inte genomförs kommer behov av
överlåtelse eller upplåtelse med tomträtt att uppstå. Under sådana förhållanden
bör försäljning av mark kunna göras även inom riksinlressanta områden.

En av orsakerna lill att mark inte skall säljas
inom områden som är intressanta för det röriiga friluftslivet torde vara att
bebyggelsen bör avvecklas på sikt. Enligl länsstyrelsens mening hade det varit
värdefullt om utredningen även behandlat principerna för hur en sådan
avveckling bör ske.

Av utredningen framgår att arrendatorer i många
fall inte är intresserade av att friköpa marken. En av orsakerna till detta kan
vara de låga arrendeavgifterna som nu tas ul. Om arrendeavgifterna
marknadsanpassas på sätt utredningen föreslagit kommer med slor sannolikhet
önskemålen om friköp all öka.

2.8 Länsstyrelsen i Västerbottens län

Länsstyrelsen
delar uiredningens uppfattning att kronoholmar med betydande natur- och
kulturvärden samt holmar av betydelse för försvaret, sjöfarten eller annan
statlig verksamhet bör bibehållas i statlig ägo. Den förstnämnda gruppen har
definitionsmässigl angetts som öar, som i den fysiska riksplaneringen utpekas
som riksintressanta eller som i princip ligger i den yttre skärgården. Möjligen
bör till denna grupp föras även öar, där starka regionala intressen är
dokumenterade. Samma principiella synsätt bör läggas även på de obebyggda
kronoholmar, som ännu inle kartlagts och inventerats. Det bör alltså vara
klart dokumenterat, att en sådan holme inte äger betydande naturvärden, innan
staten avhänder sig ägande-rätlen.

Länsstyrelsen delar de principiella bedömningar
utredningen redovisat i dessa frågor. Särskilt vill länsstyrelsen understryka
att kommunens ställning och ansvar i planfrågor bör ge kommun företräde även i
de klara överlåtelsefallen. Marken bör alltså även i sådana fall först
överlåtas till kommunen för att därefter, om enskild äganderätt är förenlig med
den kommunala markplaneringen, överiåtas vidare.

74

2.9 Länsstyrelsen i Norrbottens län Prop. 1985/86:110

Kronoholmsutredningen
synes vid sina överväganden och förslag ha utgått från uppfattningen att staten
har ett intresse av att frånhända sig de bebyggda kronoholmarna. Utredningen
diskuterar därför med utgångspunkt från vilka specifika statliga intressen som
kan utgöra ett hinder mot en överlåtelse av kronoholmarna och om faslighetsbildningslagstiflningen
medger all delar av kronoholmarna överlåts. Däremot behandlar inte utredningen
den enligt länsstyrelsens uppfattning grundläggande frågan om det över huvud
laget finns någon anledning för staten alt avhända sig kronoholmarna. Länsstyrelsen
vill härvidlag framhålla följande.

Som redovisats i utredningen finns i Norrbottens
skärgård ett flertal kronoholmar där staten sedan länge upplåtit mark för viss
bebyggelse. Upplåtelserna har i huvudsak avsett mark för små fiskestugor eller
små fritidshus. De former under vilka markupplåtelse skett har helt godtagits
av stugägarna. Länsstyrelsen har under senare år - fram till dess kronoholmsutredningens
arbeten gavs publicitet - inle mottagit något önskemål från slugägare all få
friköpa mark lill sin sluga. Mot bakgrund härav vill länsstyrelsen påstå att
det i Norrbottens län inte funnits något allmän uttalat önskemål att friköpa
marken till stugorna. Detta torde ha sin förklaring i att stugorna beroende på
sin storlek och standard varit förhållandevis billiga all uppföra, vilket
medför att del inte funnits något behov av att använda stugorna som
kreditobjekl. Efiersom stugägarna således varit nöjda med nuvarande
förhållanden och då kommunerna inle har något intresse av atl överta samtliga kronoholmar
har staten inle någon anledning atl verka för alt kronoholmarna säljes.
Utredningen har inte heller visat att det skulle vara förenat med några
nackdelar för staten all kronoholmarna var kvar i statens ägo.

Länsstyrelsen vill i det följande under rubrikerna
jakt och fiske något beröra de effekter som uiredningens förslag kan få på
dessa områden saml under rubriken planering visa hur olika planeringsinsaiser
kan påverka förhållandena i kustområden.

(Betr. rubrikerna jakt och fiske se remissammanställningen
under p. 3 Yrkesfisket m. m.)

Planering

Hela
skärgården i länet är av riksintresse för rörligt friluftsliv och utpekas som
ett av landets 25 primära rekreationsområden. Dessutom berörs delar av
skärgårdsområdet av andra bevarandeintressen (vetenskaplig naturvård och
kulturminnesvård).

Inom ramen för länsstyrelsen kustplanering har en
precisering gjorts av intresseanspråk som riktas mot kustområdet. Arbetet har
bland annat resulterat i den avgränsning av områden (1-4), som
kronoholmsutredningen redovisar.

Ett
omfattande inventerings- och kartläggningsarbete har genomförts av 75

länsstyrelsen för
kustområdet. Bland annat har samtliga stränder längs Prop. 1985/86:110
kusten och på öarna inventerats och klassificerats och är i detalj redovisade
pä kartor och i inventeringsprolokoll. All bebyggelse som finns pä
kronoholmarna är dokumenterad och avfotograferad. En bättillgänglig-helssludie
har även genomförts.

En av de slutsatser man dragit i kustplaneringen av
detta arbele är att det i Norrbottens kustområde finns en mycket liten del
oexploalerade stränder av den strandklass som anses mest attraktiv för bad och
rörligt friluftsliv (s. k. klass I-standard eller A-områden i inventeringen).

Totalt tillhör endasl 9% av den totala
strandlängden längs fasllandskus-ten och på öarna strandklass I varav en
betydande del redan är exploaterad eller influerad av fritidsbebyggelse. Detta
konstaterande har även inverkat på den formulering av riktlinjer som finns för
område 3 (inre skärgården) i syfte att kvarvarande klass I strand ej ska tas i
anspråk för enskild fritidsbebyggelse. Del kan alltså diskuteras om inte detta
förhållande borde ha påverkal utredningens ställningstagande till formerna för
en överlåtelse av kronoholmarna.

Vid
en genomgång av strandklassificeringskartorna kan noteras att pä följande
kronoholmar i inre skärgården (område 3) finns klass 1-stränder eller s. k.
A-områden i större eller mindre omfattning. Tunnskärshällorna (10). På två av
holmarna finns klass 1-slrand. Östra Båtöhomen (16) Trutskärs Hattgrund (13)
Lilla Trutskär (12) Skags Furuholmen (29) Lilla Sikören (32) Biskopsholmen (42)
Likskäret (44) Huvan (70)

Halsön 2: 1 — 3: I (II) har
särbehandlats av utredningen. Fastigheterna utgör den del av ön där strandklass
1 finns. Denna del av Halsön borde ha behandlats på motsvarande sätt som
holmarna i övrigt i den yttre skärgården.

Länsstyrelsen och kustkommunerna har redovisat en
gemensam utvecklingsplan för turism och rekreation i kustområdet. Kommunerna
har därefter upprättat ett särskilt s. k. utvecklingsprogram för turism och
rekreation. 1 utvecklingsplanen och i utvecklingsprogrammet utpekas s.k. utvecklingsområden
för turism och rekreation i kustområdet. Enligt länsstyrelsens uppfattning bör
kronoholmarna inom dessa utvecklingsområden kvarstå i samhällets ägo. Till
saken hör atl dessa utvecklingsområden berör en betydande del av skärgården.

Reservation (Erik Holmkvist (m) m. fl.)
Länsstyrelsens argument för att kronoholmarna bör kvarstå i statens ägo är inle
övertygande. Varje tänkbart försäljningsärende gällande kronoholmar bör kunna
prövas utifrån objekfiva fömtsättningar i respektive fall.

Frågor som gäller jakt, fiske bör kunna lösas utan
alltför svåra hinder.

Likaledes bör frågor som gäller den fysiska riksplaneringen och kommunal

planering kunna lösas varför inte heller detta bör kunna ses som hinder för

en
framtida försäljning.

överlåtelse
bör således kunna ske till kommuneroch enskilda av holmar Prop. 1985/86:
110 som inte ligger inom sådana områden som tidigare klassats som områden av
särskild karaktär sett ur riks- eller regional synpunkt.

Huruvida tomtmarken skall överlåtas med ägande- eller
lomträll får avgöras från kommun till kommun, och den praxis som där råder.

2.10 Haparanda kommun

På
de holmar som Haparanda kommun äger har inga marköverlåtelser till enskilda
skett. I de fall då kommunen upplåtit mark för fritidshusbebyggelse så har det
uteslutande varit fråga om arrendetomter. Detta kommer också atl vara kommunens
fortsättningsvisa ståndpunkt.

Haparanda kommun anser följaktligen att på
kronoholmarna får inga marköverlåtelser till enskilda ske under några som helst
omständigheter.

2.11 Sjösportens samarbetsdelegation

Sjösportens
Samarbetsdelegation (SSD) som har haft tillfälle att följa utredningsarbetet,
har nu tagit del av hela utredningen och dess förslag.

Efter vad SSD uppfattar värnar utredningen om det
rörliga friluftslivet och förslagen torde inle inkräkta på båtlivets intressen.

SSD
har således inga erinringar mot föreslagna åigärder.

3 Yrkesfisket m.m.

Hänsynen
till yrkesfisket spelar en stor roll för den framtida dispositionen av
kronoholmarna och vattnen omkring dessa enligt flera remissinstanser. Sålunda
menar fiskeristyrelsen, kammarkollegiet, länsstyrelserna i Västerbottens och
Norrbottens län, Sveriges Fiskares Riksförbund att kronoholmarna bör stanna
kvar i statens ägo av detta skäl - en ståndpunkt som dock Svenska kommunförbundei
inte intar såvitt gäller överlåtelse till kommunerna av kronoholmar.
Domänverket anser atl yrkesfiskets intressen kan säkerställas även vid
överlåtelse av äganderätten till en kommun. De flesta remissinstanser delar
uiredningens uppfattning all yrkesfiskares författningsenliga rätt att
avgiftsfritt disponera mark m, m. på kronoholmar bör upphöra. Bl.a.
naturvårdsverket, domänverket och kammarkoUegiet anser att rätten bör upphöra
förbehållslöst, medan länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län samt Sveriges
Fiskares Riksförbund menar att den avgiftsfria rätten bör beslå övergångsvis
under yrkesfiskarens (yrkesverksamma) livstid. Fiskeristyrelsen och
lånsstyrelsen i Västerbottens län anser att rätten till avgiftsfritt
utnyttjande bör bestå, förutsatt att byggnaderna används för fisket och all
yrkesfiskaren överlåter dessa lill kommunen när yrkesfisket upphör.

77

3.1
Fortifikalionsförvaltningen Prop. 1985/86: 110

Utredningen föreslår vidare att yrkesfiskare ej
längre ska få ha en författningsmässigt grundar rätt att utan avgift få
disponera mark på kronoholmarna. Fortifikationsförvallningen delar även i
denna fråga utredningens uppfattning. 1 fråga om arrendeavgifternas storlek
både vad avser bostadsarrende och fiskearrende kan dock vissa skäl av
bevakningsmässig eller annan natur finnas som talar för att arrendet bedöms pä
annat sätt. Arrendeavgiften och andra arrendevillkor bör i sådana fall
fastställas efter förhandlingar mellan arrendatorn och vederbörande statliga
förvaltningsmyndighet.

3.2 Fiskeristyrelsen

Beträffande
eventuellt kommunalt förvärv av kronoholmarna anser fiskeristyrelsen att detta
skulle innebära att fiskenämnden i länet skulle fråntas det inflytande som är
nödvändigt för att upprätthålla en god fiskevård. Fiskeristyrelsen avstyrker
därför förslag om kommunall förvärv.

Om försäljning lill kommun skulle bli aktuell i
vissa fall bör del enligt fiskeristyrelsens mening göras förbehåll så tillvida
att yrkesfiskare även i framtiden garanteras fiske vid holmar. Fiskenämnden i
länet och fiskets organisationer bör också ges tillfälle alt påverka såväl
upplåtelserna som avgifterna m. m..

Utredningen föreslår vidare alt yrkesfiskarnas rätl
att uppföra och bruka byggnader på kronoholmarna upphör.

Fiskeristyrelsen anser alt yrkesfiskarnas förmåner
i detta hänseende bör bestå möjligen med den ändringen att yrkesfiskarna
förbinder sig att avyttra byggnaderna till t. ex. kommunen om de inte längre
används för fiske.

3.3 Statens naturvårdsverk

Naturvårdsverket
tillstyrker utredningens förslag att upphäva rätten enligl 1950-års förordning
för yrkesfiskare m.fl. att avgiftsfritt få uppföra bostadshus m. m. på
kronoholmarna.

3.4 Domänverket

(Beträffande
holmar, som med hänsyn till statliga intressen, naturvårds-synpunkter m.m. kan
avyttras, delar domänverket uiredningens uppfattning att om enskilda och
kommunala intressen konkurrerar skall holmen i första hand erbjudas kommunen;
verket förutsätter att syftet är att tillgodose ell kommunalt behov av mark
för ex. fritidsverksamhet eller friluftsliv). Yrkesfiskarnas rättigheter torde
kunna säkerställas med hjälp av antingen inskrivning, förbehåll enligl 7 kap.
11 § JB, eller bildande av särskilda fiskefasligheter, oavseti om försäljning
sker till kommun eller enskild.

78

3.5 Kammarkollegiet ; Prop. 1985/86:110

Med
hänsyn lill jakt och fiskeintressen bör kronoholmarna som regel behällas i
statlig ägo. Försäljning av en hel holme lill annan än kommun bör i princip
inte förekomma. Vid försäljning till kommun måste allmänhetens och yrkesfiskets
möjligheter till fiske och jakt säkerställas genom särskilt avtal med kommunen.

3.6 Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län

Yrkesfiskarnas
förmån atl utan kostnad få bygga på kronoholmar skall enligt utredningens
förslag tas bort. Vidare föreslår utredningen att de yrkesfiskare som nu har
avgiftsfri markupplåtelse får ha fortsatt upplåtelse på oförändrade villkor
under sin livstid. Yrkesfiskarnas nämnda förmän har i och för sig gamla
traditioner. För statens del är arrendeinkomster från dessa upplåtelser utan
intresse. Motivet för att nu bryta traditionen är framför allt
rättviseaspekter. Bl. a. bör inte yrkesfiskare som har byggnader på
kronoholmar särbehandlas i förhållande till yrkesfiskare som har byggnader på
enskild mark. Länsstyrelsen finner att övervägande skäl talar för att
yrkesfiskarnas nyttjande av kronoholmarna avgiftsbeläggs. Även efterievande
make bör dock övergångsvis få förmånen av avgiftsfri upplåtelse under sin
livslid.

Skiljaktig
mening av ledamoten Ingemar Svenssson.

(På sidan 4) i yttrandet framhålles att
yrkesfiskarnas förmån har gamla traditioner. Arrendeinkomsterna är utan
intresse för siatens del.

I regel rör det sig här om öar, som i andra
sammanhang - Skärgårds-utredningen exempelvis - ansetts vara i behov av
särskilda stödinsatser. Varför då la bort en traditionell stödinsats? Jag anser
att utredningens förslag bör avstyrkas i denna del.

3.7 Länsstyrelsen i Västerbottens län

Fiskenämnden
har i sitt yttrande behandlat frågan om konsekvenser för

yrkesfisket av atl kronoholmar överlåts i kommunal eller enskild ägo. Som

även utredningen angett är fisket vid kronoholmarna i Västerbotten -

särskilt i Skellefteområdet - av slor betydelse för yrkesfisket. Alt öar med

denna särskilda betydelse inte i sin helhet bör överlåtas till enskilda, torde

vara uppenbart. Motiv kan emellertid finnas för atl ifrågasätta även ett

kommunall förvärv. Det kan visserligen hävdas alt kommunernas ansvar

för yrkesfisket ökat och att yrkesfiskets intressen kan säkerställas tillfreds

ställande även om rättsligt bindande garantier inte kan skapas. Utredning

en har dock själv pekat på svagheter i en sådan lösning. I en konkurrenssi

tuation mellan flera fiskare kan den tidigare fiskerätlsarrendalorn få slå

tillbaka för en annan, som är beredd alt betala mer. Olika former av

förbehåll och villkor vid överlåtelsen mellan staten och kommunen är

begränsade till fiden eller till det gällande avtalet. En utfästelse av kom

munen att tillgodose yrkesfiskets intressen är beroende av ett politiskt 79

beslut, där starka andra
intressen kan göra sig gällande. Om en sådan Prop. 1985/86: 110 utfästelse
inle kan lämnas och den i utredningen anvisade möjligheten att bilda en
särskild fiskefastighet - vilket får bedömas som en ovanlig och tveksam lösning
- inte är möjlig eller lämplig, bör i princip fiskeinlressel få väga över och
kronoholmarna bli kvar i statens ägo.

Också fiskets särställning i fräga om rätt till
mark för byggnader bör bevaras, givetvis dock endast sä länge byggnaden
verkligen nyttjas för fisket. Detta kräver en viss kontrollapparal, som
emellertid inte torde medföra större svårigheter om ett naturligt samarbete
sker med länels fiskenämnd. Nämnden har för övrigt visats på en möjlighet atl i
enskilda fall avveckla förmånen, nämligen atl fiskaren förbinder sig att
avyttra byggnaden till t.ex. kommunen om han inte längre använder den för sitt
fiske. I varje särskilt fall bör givetvis också, om fiskaren så begär, prövas
om byggnaden bör få behållas som fritidshus på vanliga arrendevillkor.

3.8 Länsstyrelsen i Norrbottens län

Jakt

Jakträtten
på kronoholmarna synes inte ha berörts av utredningen. 1 dag är 27 kronoholmar
upplåtna för småviltsjakt och två av dessa dessutom för älgjakt. På allmänt
vattenområde har Norrbotten läns jaktvårdsförening rätt att intill utgången av
1984 bedriva jakt efter mås- och kråkfåglar. Statens naturvårdsverkl har
medgett att jakten sker från motorbål samt meddelat villkor för jakten.

På holmar understigande cirka 10 hektar medges som
regel inte jakt. Inte heller på holmar som är viktiga häckningsplatser eller
rastlokaler för flyttfåglar tillåts jakt. Inom naturreservaten regleras jakten
genom reservats-föreskrifterna. Genom att länsstyrelsen är ensam upplåtande
myndighet kan vissa holmar undantas från jakt och därmed har forskarna
möjlighet att under ett längre tidsperspektiv följa viltets betingelser utan
människopåverkan. Genom den föreslagna uppdelningen av huvudmannaskapet finns
risk alt denna möjlighet försvinner.

Fiske

I
utredningen las rätten till fiske upp som ett problem vid överlåtelse av
kronoholmar. I den fysiska riksplaneringen har hela kustområdet markerats som
riksintresse för yrkesfiske. De eventuella problem som kan uppstå för
yrkesfisket vid en överlåtelse av kronoholmar är således viktiga
förutsättningar som måste klaras ut innan några beslut fattas om överiåtelse.

Kronoholmsutredningens förslag innebär för fiskets
del - och då främst

yrkesfisket - att statens fisken, som nu förvaltas av länsstyrelsen, uppde

las på flera huvudmän. Kommunerna och domänverket övertar länsstyrel

sen uppgift. För yrkesfiskarna får detta förhållande följande konsekvenser.

Fiskare som tidigare erhållit fiskeupplåtelse av länsstyrelsen, ska enligt

förslaget dels arrendera av kommunen och dels av domänverket för del fall

fiske ska bedrivas inom kronoholmarnas fiskevatten. Därutöver erfordras 80

enligt fiskelagen 2§ 2 st.
och fiskeriförordningén'13§ länsstyrelsens till- Prop. 1985/86: 110 stånd
att utsätta fast redskap i allmänt vallenområde. För fiske vid små holmar,
under 100 meter - och som därtör inte omges av enskilt vatten -liksom för
undervattensgrund är länsstyrelsen fortsättningsvis ensam tillståndsgivande
myndighet.

Med den föreslagna uppdelningen av flera förvaltare
för statens nuvarande fisken kan yrkesfiskaren tvingas all söka erforderliga
tillstånd av kommunen eller om fiskevatlnel delas av kommungränsen av båda kommunerna,
domänverket och länsstyrelsen.

Eftersom statens fisken numera upplåtes mot avgift,
kan det befaras att olika principer för avgiftsberäkning utvecklas hos kommuner
och statliga förvaltare. Detta kan leda till orättvisor mellan olika
fiskeulövare.

Från fiskevårdssynpunkl kan befaras en olämplig
uppdelning av fisket genom atl kommunen upplåter enskilt fiskevatten och staten
det allmänna fiskevatlnel.

Länsstyrelsen har i nära samarbete med fiskenämnden
fördelat fiskeplatserna så att de yrkesverksamma fiskarna erhållit rationella
fiskeområden, d.v.s. fiskeplatserna samlade så att gångavstånd minimeras och
därmed kostnaderna. Likaledes kan länsstyrelsen efler förslag från fiskenämnden
begränsa fisket på platser som har betydelse för vandringsfisken och pä så sätt
aktivt bidra till ett framlida bättre fiske.

Länsstyrelsen har i dag ett gott grepp om
fiskevårdsarbetet när det gäller att fördela fiskena och begränsa dem. Denna
unika möjlighet går förlorad om det blir fler huvudmän för fisket. Inle heller
torde de enskilda fiskeutövarna vara tillfreds med atl behöva söka tillstånd
hos flera myndigheter.

3.9 Svenska kommunförbundet

Vid
vissa överlåtelser lill kommun förordar utredningen all förbehåll jämlikt 7
kap. 11 § jordabalken görs för avtal om upplåtelse av fiskevatten till
yrkesfiskare. Utredningen anför att en förutsättning för överlåtelse lill
kommun i sådana fall bör vara alt kommunen i ett sidoavial ålar sig all
tillgodose yrkesfisket även efter upphörandet av den fiskeupplåtelse som gällde
vid överlåtelsen. Med hänsyn till att kommunen - såsom utredningen också
framhåller - har ell ansvar och intresse för yrkesfisket och då ifrågavarande
åtagande torde sakna rättslig verkan, bör enligt styrelsens mening ovannämnda
sidoavtal ej vara en fömtsättning för överlåtelse.

Utredningen anför att starka skäl ibland kan tala
för såväl alt fiskevatlnel kring en bebyggd kronoholme bör bli kvar i siatens
ägo som att kronoholmen bör säljas lill en kommun. För de fall särskild
fiskefaslighet ej kan bildas får enligl utredningen in intresseavvägning göras,
varvid kronoholmen bör bli kvar i statens ägo om avvägningen utfaller lill
förmån för fiskevärden. Med hänsyn lill de av utredningen framhållna möjligheterna
att säkerställa yrkesfiskares rätt att fiska vid holmarna och kommunernas
inställning lill yrkesfisket, anser styrelsen att fiskevårdsintresset inle i
något fall bör utgöra hinder mot överlåtelse av kronoholme till kommun.

Reservation
anfördes av c-, m- och fp-ledamölerna:

Vi
anser att styrelsen bort göra följande tillägg till yttrandet alt införas 81

som ett nytt stycket efter andra stycket på första sidan. 6 Riksdagen 1985/86. I saml. Nr
110

Den
fysiska riksplaneringen har enligt vår mening inle den rättsliga Prop.
1985/86: 110 ställning att den bör utgöra ett generellt hinder för försäljning.
Varje tänkbart försäljningsärende måste prövas på sina egna objektiva förutsättningar
för att rättssäkerheten skall anses tillfredsställande.

3.10 Sveriges Fiskares Riksförbund

1
utredningen sid 92 sägs "att statsmakterna genom lagstiftning tillkommen
under senare år synes vilja tillmäta yrkesfisket en ökad betydelse jämfört med
tidigare". Genom lagstiftningen, där yrkesfiskare ges företräde till
arrendering av statens fiskevallen, visas en vilja all tillvarata en fiskeresurs
på rätl sätt samtidigt som det premierar en sysselsättning i glesbygder. Då
fiskarnas möjlighet till fiskearrende försämras genom försäljning av mark på
kronoholmar, skapas en motsägelse i statens vilja och lagens innebörd.

Riksförbundet instämmer därför i utredningens
förslag att "mot denna bakgrund anses det av fiskevårdsskäl vara en fördel
om staten disponerar fiskevatten". Vi föreslår dock en skärpning i 5.2 för
överlåtelse till enskilda att även gälla där yrkesfiske bedrivs eller kan
tänkas komma atl bedrivas. Med yrkesfiske avser SFR sådant fiske som bedrivs
av yrkesfiskare med yrkesfiskelicens.

Vid överlåtelse lill kommun anser SFR att ett
sidoavtal skall upprättas som garanterar att kommunen efter överlåtelsen följer
de principer som gäller för upplåtelse av statliga fiskevatten, enligt
förordningen (1981:1217) om "Förvaltningen av statens fisken". Kan ej
kommun godkänna föreslagna sidoavial bör samma princip gälla som föreslagits
vid enskilt övertagande.

Vid kommunalt övertagande instämmer SFR i
utredningens förslag på sid 113 "att kommunen skall upplåta fiskerätten
till den yrkesfiskare som redan har en upplåtelserätt". Är det befogat för
fiskarens inkomst att behålla arrendet efter de två är som stadgats enligl 4
kap. 4 § JB bör en förtursrätt till delta finnas. Bildas en särskild
fiskefaslighet enligt förslag pä sid 115 instämmer riksförbundet i att
sidoavtal och andra kommunala utfästelser blir onödiga.

1950 ärs förordning om fiskerätten vid vissa Kronan
tillhöriga havsstränder, skär och holmar m. m. och förordningens förebilder i
äldre lagar ger uttryck för samhällels intresse av att stödja yrkesfisket.
Yrkesfiskare berättigas ju enligt denna förordning att avgiftsfritt begagna
holmarna och uppföra boningshus och anläggningar lill gagn för yrkesfisket.
Även genom annan lagstiftning, t.ex. byggnadslagstiftningen, söker samhället
underlätta för yrkesfiskaren att kunna uppföra byggnader och dylikt för sina
behov. Dispens från lätbebyggelseförbud krävs t.ex. inte för uppförande av sådana
byggnader.

Utredningen konstaterar på sid 151 att "de för
fiskets behov avsedda

byggnaderna på kronoholmarnas torde numera inte användas av yrkesfis

karna i samma uisträckning som tidigare". På sid 69 sägs att "flera
av de

av yrkesfiskarna uppförda byggnaderna har förvärvats för att användas

huvudsakligen för fritidsändamål". 82

Mot
bakgrund av det anförda föreslår utredningen atl yrkesfiskarna inte Prop.
1985/86: 110 längre skall ha en författningsmässig rätl att utan avgift få
disponera mark på kronoholmarna. Det är dock enligt utredningen "möjligt
för den förvallande statliga myndigheten att även fortsättningsvis ta hänsyn
till yrkesfiskets speciella förutsättningar och därför bestämma
arrendeavgiften lill lägre belopp än eljest, om t.ex. när yrkesfiskaren är
bofast på kronoholmen".

SFR vill speciellt framhålla att även om befintliga
byggnader på framför allt de obebodda kronoholmarna numera inle används av
yrkesfiskarna i samma utsträckning som tidigare, har de ändå ett stort värde
för yrkesfisket. Sjöbodar och magasinsbyggnader som uppförts på dessa öar
tjänar oftast som förvaringsplats för fiskeredskap, i första hand då för
kustyrkesfiskare, vilka många gånger har svårt att få plats för sjöbodar
avsedda för förvaring av fiskeredskap vid kajen i de samhällen där de bor.

Utredningen föreslår att "av hänsyn lill de
yrkesfiskare som har avgiftsfria markupplåtelser kan övervägas atl låta dem på
oförändrade villkor få ha fortsatl upplåtelse på livstid". Detla förslag
kan hell delas av riksförbundet, men bör kompletteras med möjlighet för
fiskande i nästkommande generation att lill ett symboliskt arrende
fortsättningsvis utnyttja dessa områden.

4 Principer för upplåtelse med nyttjanderätt

De
flesta remissinstanserna delar i huvudsak utredningens förslag till principer
för fortsalt upplåtelse av mark på kronoholmarna.

Flera remissinstanser, däribland arrendenämnden i
Göteborg, riksantikvarieämbetet, planverket, är ense om atl upplåtelse med
tomträtt är en lämplig nyttjanderättsform då staten inte vill överlåta marken
med ägen-derätt men ändå vill verka för permanentboende genom att skapa
belå-ningsmöjligheler och samlidigt bevara en kulturhistorisk bebyggelsemiljö.
Några remissorgan såsom domänverket, länsstyrelsen i Västerbottens län gör dock
bedömningen att upplåtelse med arrenderätt kommer att vara den vanligaste
upplålelseformen även i framtiden. Byggnadspantutredningen påminner om atl dess
förslag är avsett att skapa belåningsmöjligheter för byggnader bl. a. på
kronoholmarna.

I
fråga om de offentlig- resp. privaträtlsliga styrmedel som finns för att

bevara en kulturhistorisk bebyggelsemiljö på kronoholmarna delar remiss

instanserna utredningens bedömning. Riksantikvarieämbetet hade dock

gärna sett alt utredningen också hade berört de generella regler med

bevarandeinnebörd för ett verksamt skydd av en sådan miljö som lagts

fram i förslaget lill ny plan- och bygglag. Lånsstyrelsen i Göteborgs och

Bohus lån respektive Västerbottens län bedömer all det redan finns till

räckliga möjligheter all bevara bebyggelsemiljön genom de styrmedel

m.m. som finns i gällande byggnads- och naturvårdslagstiftning. Betr.

remissinstansernas inställning till utredningens förslag rörande Käringön

och Gullholmen, se p. 7.1 i remissammanställningen. 83

Remissinstanserna tillstyrker att arrendeavtalen
skall upprättas i skrift- Prop. 1985/86: 110 lig form. Några, däribland
arrendenämnderna i Göteborg och Luleå, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus
län, menar att en femårig löptid för arrendena är för kort. Domänverket pekar
på att det finns ett behov av samordning mellan de statliga myndigheter som
arrenderar ut mark på kronoholmar i fråga om upplålelsevillkoren i
nyttjanderättsavtal.

Remissinstanserna tillstyrker all arrendeavgiften
skall vara marknadsanpassad, så exempelvis arrendenämnderna i Göteborg och
Luleå och lånsstyrelsen i Göteborgs ooch Bohus län. Riksantikvarieämbetet har
samma grundinställning men pekar på behovet att kunna göra avsteg från principen
om det är angeläget att bevara en genuin miljö. Beträffande behovet att göra
motsvarande avsteg för yrkesfisket, se p. 3 i remissammanställningen.

4.1 Arrendenämnden i Göteborg

Bostadsarrende
— anläggningsarrende

På
kronoholmar kan det ibland vara tveksamt om nyttjandet av egen byggnad på
statens mark innebär bostads- eller anläggningsarrende. För att bostadsarrende
skall föreligga måste den byggnad, som arrendatorn enligt upplåtelsen har rätt
att uppföra eller bibehålla på arrendestället, kunna betecknas som bostadshus
och alltså kunna användas som bostad för permanent bruk eller åtminstone för
fritidsändamål. Det räcker att huset får användas som bostad i endast ringa
omfattning men del får inte användas i huvudsakligen annat syfte t ex för
förvaring av fiskeredskap. Om en sjöbod får användas främst i sistnämnda syfte
med anknytning till förvärvsverksamhet men vid enstaka tillfällen även för
övernattning föreligger inte bostadsarrende utan anläggningsarrende.

En byggnad, som inte är taxerad men ändå kan
användas lill bostad, kan vara föremål för bostadsarrende. Avsaknaden av taxeringsvärde,
vilket fömtsätter att värdet är mindre än 10000 kronor, har emellertid den betydelsen
att arrendatorn enligl 10:4 punkt I JB saknar besittningsskydd och - om
markägaren endast vill ändra arrendevillkoren — inte kan motsätta sig
markägarens ändringskrav. 1 sådana fall kan arrendenämnden endast ha en
medlande funktion.

Benefika
avtal och muntliga avtal

För
att bostads- eller anläggningsarrende skall anses föreligga krävs enligt 8:1 JB
att markens nyttjande sker mot vederlag. Vederlaget kan utgå genom ett
engångsbelopp eller genom periodiska betalningar. Del kan också utgöras av
tjänster eller annat.

För båda avtalstyperna gäller också ati avtalet
enligt 8:3 JB skall upprät

tas skriftligen. Men kravet på skrifUig form gäller endast för avtal som har

ingåtts efler 30.6.1968. Äldre muntliga avtal, som ej är benefika, är fortfa

rande giltiga.Enligl punkt 5 i övergångsbestämmelserna till 1968 års lag

ändringar har vardera parten rätt att påkalla att avtalet skall avfattas

skriftligt. Motpart som vägrar ingå skriftligt avtal kan tvingas till detta

genom vitesföreläggande av fastighetsdomstolen. 84

Ibland
kan det vara tveksamt om ett muntligt avtal är giUigt eller inte. Prop.
1985/86: 110 Ett muntligt avtal ingånget före 1.7.1968 är i och för sig giltigt
men kan ha upphört, om det efter nämnda fidpunkt har ändrats muntligen t ex i
fråga om arrendeställets omfattning så atl det blir att anse som ett nytt
avtal, som alltså för giltighet kräver skriftlig form. Vidare är ett gammalt,
muntligt avtal utan vederlag inte gällande som arrendeavtal. Om detta avtal
efler 30.6.1968 muntligen ändras så atl avgift skall utgå blir del inle något
arrendeavtal, eftersom del nya kravet pä skriftlig form inte har uppfyllts.

För gamla muntliga avtal om bostads- och
anläggningsarrende saknas ofta överenskommelse om arrendetidens eller
uppsägningstidens längd. Sådana avtal har genom lagändringen kommit att gälla
för fem år åt gängen med början 14.3.1969 och med ett års uppsägningstid
(Bäämhielm, Bostads- och anläggningsarrende s. 86 ff). I dagens läge kan
alltså ett sådant avtal sägas upp först till 14.3.1989. Mot motpartens
bestridande kan man först därefter aktualisera avtalets upphörande ellerändrade
villkor, varvid 10:5 och 6 JB gäller vid bostadsarrende (om bostadshus med
taxeringsvärde finns) och 11:5 vid anläggningsarrende (om enligt 11:4 annat
inte avtalats). Redan dessförinnan kan emellertid skriftligt avtal framtvingas
men villkorsändringar kan inte uppnås om inte parterna enas därom (Bäämhielm s.
89). Önskar någon part skriftligt avtal och begärs samtidigt villkorsändring,
som motparten motsätter sig, får först skriftligt avtal upprättas med de
villkor som redan gäller eller som parterna enas om. Först när detta avtal löper
ut kan den ena parten - efter att enligt gällande lagregler dessförinnan ha
sagt upp avtalet - påkalla villkorsändring. - 1 viss mån kan villkorsändring
under löpande avtalstid uppnås med stöd av 36 § avtalslagen.

Utredningens uttalande på s. 159 - att nyttjanderätlshavaren
sannolikt inte behöver acceptera vilka villkor som helst för en fortsatl
upplåtelse, om byggnadens ägare och staten är överens om att träffa ett
skriftligt arrendeavtal - behöver alltså modifieras så atl arrendatorer med
giltiga avtal har laglig möjlighet att vägra godta ändringar av de villkor som
gäller enligt del muntliga avtalet. Vid muntliga efter 30.6.1968 ingångna avtal
och äldre men vederlagsfria avtal kan jordägaren emellertid kräva att husägaren
slyllar och avröjer marken. Husägaren kan inle motsätta sig detla men kan i
vissa fall ha rätt till skadestånd, om det inte beror på honom att giltigt
arrendeavtal inte har kommit fill stånd. En jordägare, som vill ersätta del
muntliga ogiltiga avtalet med ett skriftligt giltigt, bör för atl vara säker på
alt undgå skadeståndsansvar inle fordra andra villkor än de som kan anses redan
gälla. Jordägaren bör dock kanske ha rätt att kräva att det i regel
knapphändiga muntliga avtalet kompletteras med nya villkor, som är gängse vid
ifrågavarande avtalstyp och som husägaren skäligen bör godta. Om husägaren
vägrar godta sådana villkor och skriftligt avtal av den anledningen inte
kommer till stånd, har han sig själv att skylla och kan inte få skadestånd. Om
däremot jordägaren begär skriftligt avtal med oskäligt villkor och husägaren
därför vägrar ingå sådant avtal, torde jodägaren bli skadesiåndsskyldig.

Vad gäller det av utredningen på s. 137 beskrivna
läget - att nyttjande

rättsavtal inte alls föreligger med påföljd att husägaren knappast har några 85

förpliktelser mot staten
och l.ex. inte behöver betala avgift - torde staten Prop. 1985/86: 110
kunna kräva att husägaren omedelbart avflyttar och avröjer marken. Härav
följer atl husägaren inte kan motsätta sig ett skriftligt avtal pä de av staten
fordrade villkoren, oavsett om dessa kan anses skäliga eller ej.

Arrendenämnden delar utredningens uppfattning (s.
137) att skriftliga avtal bör upprättas. Detta gäller självfallet när det
muntliga avtalet är giltigt. Om avtalet är vederlagsfritt eller tillkommet
efter 30.6.1968, kan staten välja mellan att upprätta skriftligt avtal eller
kräva att nyttjanderälten upphör.

Skriftligt
arrendeavtals innehåll

Arrendenämnden
ansluter sig till utredningens uppfattning (s. 12 och 138) att man bör upprätta
skriftliga avtal som anger de villkor som normalt bör ingå i avtal av
ifrågavarande slag. Kontraktsformulär bör därför upprättas, som kan användas
även när särskilda förhållanden motiverar all en eller flera klausuler
formuleras annorlunda än i normalfallet eller atl speciell fråga avtalsregleras
som annars inte behandlas i formuläret.

Villkor
vid bostadsarrende Arrendeavgift

Arrendenämnden
har ingen erinran mot de principer för arrendeavgiftens bestämmande som
utredningen uppställer (s. I46ff) och vill understryka behovet av att
allmängiltiga normer används. Det bör påpekas att om t. ex. kammarkollegiet tar
ut en låg avgift (s. 150), detla kan medföra att en arrendenivå tillskapas som
inverkar på de avgifter som domärverket och andra upplålare kan la ut på samma
ort.

De riktmärken för avgifternas storlek som uppställs
bör tillämpas inte endast då parterna ej kan enas om avgiften (s. 146) utan
även vid förhandlingarna direkt mellan parterna bl. a. därtör all en
frivilligt överenskommen men felaktig avgift kan påverka arrendenivån på orten
och dessutom bäddar för uppsägning för villkorsändring efler avtalsperiodens
slut.

Om någon bestämd avgiftsnivå på orten för arrenden
likvärdiga med

prövningsarrendet inte åberopas av parterna, har arrendenämnden ingen

principiell invändning mot att avgiften relateras till tomtens marknads

värde (s. 147). Nämnden betvivlar emellertid atl marknadsvärdet kan fast

ställas annat än undantagsvis. Även om så kan ske återstår frågan om

vilken förräntning av värdet som bör utgöra skälig arrendeavgift. Ingen

arrendenämnd torde ha gjort något principiellt uttalande i den sistnämnda

frågan och i några av de fall, där marknadsvärdet åberopats och kunnat

fastställas, har avgiften på andra grunder fastställts till belopp som legat på

nivån 3ä4% av marknadsvärdet, i ett fall så lågt som 0,7%. En ännu

svagare grund för arrendesättningen torde taxeringsvärdet erbjuda, då

dess relation till markvärdet ofta skiftar från fall till fall. Det här sagda

hindrar inte att i synnerhet taxeringsvärdet kan vara en bekväm metod alt

få en mycket grov uppfattning om avgiftsnivån, men metoden kräver

betydande justeringar med hänsyn fill huvudprinciperna för arrendesäll- 86

ning.

För
jordbruksarrende föreskriver 9:29 JB att aygiften skall bestämmas i Prop.
1985/86: 110 pengar, vilket inte hindrar att avgiften dels får bestämmas till
olika belopp under avtalsperiodens skilda år, dels får vara rörlig under
avtalsperioden, dock endast om någon av de vedertagna indexsystemen används.
Inga motsvarande regler finns för bostads- och anläggningsarrende, där alltså
avgiften kan vara rörlig även på annat sätt än genom anknytning till index. Lagligt
hinder finns därför i och för sig inte mot den av utredningen (s. 148) angivna
metoden att fastställa avgiften lill viss del av gällande laxerings-värde så
att man automatiskt får en anpassning till marknadsvärdenivån vid den
omtaxering som brukar ske vart femte år. Det är emellertid inte uteslutet att i
vissa fall en sådan klausul kan anses oskälig vid en villkorsprövning enligt
10:6 och 11:5 JB.

Tidigare har arrendenämnderna och
fastighetsdomstolarna i regel godtagit att arrendeavgiften till 100% följer
konsumentprisindex, men den av statens lantmäteriverk gjorda undersökningen (s.
148) tyder onekligen pä att det i dagens läge kan vara skäligare med mindre
avgiftshöjningar. Under de senaste åren finns ocksä fall där arrendenämnder
inte godtagit KPI-anknytning till mer än 50, 60, 75 eller 80%. Enligt
utredningen (s. 149) måste avgiften under alla förhållanden bestämmas till en
nivå som innefattar siatens kostnader för arrendeupplåtelserna, t.ex.
administrationskostnader. Ett sådant betraktelsesätt strider emellertid helt
mot lagstiftningens grunder för bestämmande av arrendeavgifter och hyror, där
nämligen fastighetsägarens kostnader saknar omedelbar betydelse (frånsett den
indirekta verkan det har att på bostadsmarknaden de prisledande allmännyttiga
bostadsföretagens hyror i princip skall motsvara självkostnaderna). Sålunda
saknar det betydelse att staten efler en höjning av taxeringsvärdet får betala
högre fastighetsskatt till kommunen. Än mindre bör avgiften höjas därför atl
staten haft kostnader för atl förbereda en arrendetomts försäljning, som sedan
inte kommer lill stånd. Däremot är en avgiftshöjning motiverad av att staten
drar fram vägar eller bekostar va-ledningar till tomten eller utför dränering
eller annan förbättring av tomlen eller dess grannskap, men denna höjning skall
enligt gällande regler för arrendesättning inte stå i viss relation till
kostnadens storlek utan till det ökade värde arrenderätten får genom dessa
förbättringsarbeten.

Arrendenämnden har förståelse för de sociala skäl
som motiverar all de bofasta borde ha lägre arrendeavgift än de fritidsboende
(s. 150, 152 och 155). Men om en skillnad i avgift beroende på denna olikhet i
nyttjandegra-den skulle göras, borde denna enligl de principer
arrendesättningen vilar på tvärtom leda till del motsatta resultatet. Redan det
förhållandet att ett permanent boende kräver viss kvalitet på tomten, kan göra
det motiverat med högre avgift än när tomten endast får eller kan användas till
fritidsboende. En högre avgift är också skälig därför att ett permanent boende
regelmässigt fömtsätter visst mått av vägslandard och vägunderhåll saml andra
faktorer som möjliggör ett så intensivt nyttjande av tomten.

87

Arrendetiden Prop. 1985/86: 110

Utredningen förordar (s. 12) att arrendetiden bestäms till
fem år, dock att något längre arrendetider bör kunna komma i fråga vid
upplåtelser för permanent boende. Arrendenämnden anser att en arrendetid av tio
år bör kunna användas även vid fritidsboende, om det framstår som klart att
staten inle inom en sådan tidrymd behöver disponera marken för annal ändamål.
Behovet av avgiftsjusteringar vart femte år (s. 13) bortfaller också när
avgiften kan anknytas till ett relevant fastighetsprisindex (s. 149).

Överlåtelserätt

På s. 153 anges att markägaren kan hindra en inte önskad
överlåtelse genom atl erlägga full ersättning för arrenderätten till
arrendatorn. Av i regel mycket större ekonomisk betydelse är emellertid att
arrendatorn praktiskt taget alltid påkallar inlösen även av sin byggnad.

Sublokation

Arrendatorns rätt alt hyra ut egen byggnad på
arrendestället regleras i 8:20 JB (s. 154). Vid bostadsarrende, där rätten till
sublokation inte har avtalats bort, anses det att markägarens tillstånd i vart
fall inte behövs för uthyrning en sommar till en person med ungefär lika slor
familj och med ungefär samma vanor (SOU 1966:26 s, 203), Om emellertid
uthyrningen får sådan karaktär eller omfattning att olägenheten för markägaren
kan sägas vara inte alldeles obetydlig, behöver enligt utredningen markägaren
inte finna sig däri. Som exempel pä påtagligt men för markägaren har anförts
ökat vägslitage, störande ljud och annat liknande inträng av större omfattning
än som kan anses vara förutsett vid arrendeupplåtelsen. Om nackdelar av denna
eller liknande art inte uppkommer, torde markägaren inte kunna hindra att en
fritidsbostad hyrs ut sommar efter sommar, såvida inte uthyrningen sker till
samma person och under sådana förhållanden att arrendatorn inte har kvar någon
rådighet över arrendestället (jir. NJA 1978 s, 404),

Ändamålet med upplåtelsen

Om avgiftsfria upplåtelser för yrkesfiskarna avskaffas,
behövs enligt utredningen (s, 155) avtalsföreskrifler om att upplåtelsen skall
ske för fiskets behov endast när arrendeavgifterna för yrkesfiskarna bestäms
lill lägre belopp än för de fritidsboende. Arrendenämnden, som på s, 5 berört
frågan om sådana avgiftsskillnader, anser emellertid alt upplåtelsens ändamål
alltid bör anges i avtalet. En upplåtelse av mark till en yrkesfiskare är nämligen
att betrakta som bostadsarrende eller anläggningsarrende alltefter syftet med
upplåtelsen (remissvaret s, 1),

Villkor om
byggnadens bevarande och utformnirig Prop. 1985/86: 110

Arrendenämnden delar utredningens uppfattning att
tomträttsinstitulet är lämpligt när det allmänna önskar påverka bebyggelsens
omfattning och utnyttjande (s. 133). Även en arrendeupplåtelse kan i viss
utsträckning förenas med dessa önskemål (s. 135 och 139) - Arrendenämnden i
Göteborg har emellertid i några fall ogillat markägares yrkande om att om- och
tillbyggnader skulle få ske endasl med hans medgivande, eftersom arrendatorn
därmed skulle vara underkastad markägarens godtycke. Nämnden har i stället
ansett del tillräckligt atl sådana ändringar av byggnaden kräver byggnadslov.
Så t ex har under nämndens medverkan i flera fall träffats föriikning om all
följande avlalsklausul skulle gälla:

Vid tomtens bebyggande är
arrendatorn skyldig underställa ritningarna byggnadsnämndens i Halmstad
godkännande och i övrigt ställa sig till efterrättelse de föreskrifter, som
vederbörande myndigheter meddelar. Arrendatorn är skyldig underrätta
markägaren, när arrendatorn söker byggnadsnämndens godkännande och när
byggnadsnämndens beslut meddelas.

Alt markägarens möjlighet att
påverka byggnadsbeståndets omfattning emellertid kan vara inskränkt visar två
fall vid arrendenämnden i Gävle och i Umeå (Ritlris "Några problem ang.
bostadsarrende" s. 55).

När del gäller sådana i regel icke
byggnadslovkrävande arbeten på byggnaden som målning av fasad, utbyte av
takläckningsmalerial o.d. kan del som utredningen anför (s. 156 och 170) vara
ett allmänt intresse att bevara miljön. En klausul, som kräver markägarens
tillstånd för arbeten av denna typ som ändrar byggnadens utseende, kan länkas
vara skälig, om en sådan inskränkning av arrendatorns naturliga valfrihet
verkligen visas vara befogad på orten. Frågan har emellertid troligen inte
prövats hhtills.

SärskUda synpunkter på anläggningsarrende

Arrendatorn har vid anläggningsarrende ett sämre skydd än
vad som gäller vid bostadsarrende, eftersom ett direkt besittningsskydd saknas
och arrendet därför upphör efter uppsägning. Han har endast i vissa fall rätt
lill skadestånd och denna rätl kan med giltig verkan avtalas bort (11:4 JB).
Arrendenämnden har vid denna avtalstyp endast en medlande funktion.

Staten har alltså möjligheter att
ensidigt framtvinga avtalets upphörande eller bestämma arrendeavgift och andra
villkor i fråga om arrenden som avser sjöbodar, andra ekonomibyggnader o. d.

Avsnitt 5 A.2

Möjligheten, att enligt 12:15 andra stycket JB avtala bort
hyresvärdens underhållsskyldighet i fråga om enfamiljshus, innebär enligt
utredningen (s. 156) att hyresgästen kan få svara för reparationer av vissa
mindre brister. Detla lagstadgande gör det emellertid möjligt atl avtala bort
hyresvärdens ansvar för "tapetsering, målning och andra sedvanliga
reparationer" dvs hela det s.k. inre underhållet. En sådan friskrivning
medför

89

emellertid inte alt
underhällsskyldigheten fördelas mellan parterna på sam- Prop. 1985/86: 110
ma sätl som mellan markägare och bostadsarrendalor (s. 156), eftersom byggnaden
i det sistnämnda fallet ägs av arrendatorn, som därför själv fär svara för
såväl det inre som yttre underhållet.

AvsnUl
5.4.3

Enligt
utredningen måste en markägare, som vill ändra avtalsvillkoren, först säga upp
avtalet och i uppsägningen begära förlängning av avtalet på dessa ändrade
villkor (s. 157). En markägare bör emellertid i god tid ta upp förhandlingar
med arrendatorn i syfte att åstadkomma en frivillig uppgörelse om ändrade
villkor. Först om en sådan uppgörelse inle kan nås, måste
uppsägningsförfarandet tillgripas. Enligt gällande rätt förlorar uppsägningen
inte sin verkan, om den saknar uppgift om anledningen lill att den företas, men
det är önskvärt all en sådan uppgift lämnas redan då.

4.2 Arrendenämnden i Luleå

Gällande
muntliga avtal m. m.

Vederlagsfria
upplåtelser för bostadsändamål går inle in under arrendelagstiftningen.
Nytljanderätlshavarens skyldigheter är sannolikt begränsade eller i vart fall
på grund av avtalsformen svåra att precisera. Nytljanderätlshavarens ställning
torde emellertid också vara svag. Något besittningsskydd enligt
arrendelagstiftningen föreligger inte. Om staten fordrar att nyttjanderälten
skall upphöra torde nyttjanderätlshavaren inte kunna motsätta sig detta. Om
staten begär en skriftlig reglering av nylljanderätten i form av ett
arrendeavtal med visst innehåll måste därför nyttjanderätlshavaren, om han
vill sitta kvar, godtaga vad staten fordrar. Han har dock möjlighet att senare,
genom att säga upp avtalet, få villkoren för nästa avtalsperiod prövade av
arrendenämnden.

Muntliga upplåtelser för bostadsändamål mot
vederlag varom avtal träffats före den 1 juli 1968 kan enligt
övergångsbestämmelserna till 1968 års lagstiftning alltjämt vara gällande. De
flesta av dessa avtal torde på grund av p 4 i övergångsbestämmelserna löpa i
femårsperioder från den 14 mars 1969. Enligt p 5 i övergångsbestämmelserna har
båda parter rätt att påfordra att avtalen upprättas skriftligt. Om staten
önskar en omreglering av villkoren måste emellertid dessa avtal sägas upp i den
ordning JB föreskriver och prövningen av villkoren för del fortsatta arrendet
sker enligl IOkap6§JB.

Muntliga upplåtelser mot vederiag för
bostadsändamål som sketl efter den 1 juli 1968 är inle bindande. Arrendatorn
har emellertid rätt till ersättning för skada om det inte beror på arrendatorn
att skriftligt avtal ej kommit till stånd. Staten har alltså i dessa fall
möjlighet att begära att avtalen avfattas skriftligen. Om arrendatorn vägrar
saknar han rätl till skadestånd och kan inte heller motsätta sig atl flytta.

90

Byggnadens
beskaffenhet m.m. ivM Prop. 1985/86: 110

Utredningen uttalar, alt det vid arrendeupplåtelse som
omfattar rätt att uppföra byggnad kan vara lämpligt atl i arrendeavtalet
bestämma hur byggnaden skall få se ut. Vidare sägs atl för ny-, till- eller
ombyggnad bör fordras markägarens tillstånd. Arrendenämnden är tveksam till om
sådana villkor pä sikt kan göras gällande mot arrendatorn om de begränsningar
som intagits i avtalet eller markägaren uppställer för att lämna tillstånd går
utöver vad som krävs för byggnadslov. Det är inte heller säkert, att
inskränkningar ifråga om icke byggnadslovsplikliga byggnadsåtgärder på sikt kan
göras gällande. I båda fallen kan myckel väl tänkas, att arrendenämnden vid en
villkorstvist kan finna sådana villkor oskäliga mot arrendatorn. Förbehåll om
alt ny-, lill- eller ombyggnad skall godkännas av jordägaren har av
arrendenämnden i Umeå i viss tvist bedömts som oskäliga, bl.a. med hänvisning
till den kontroll som byggnadslagstiftningen innebär.

Arrendetiden

Utredningen uttalar att markägaren kan ha svårt att
överblicka behovet av en ändrad markanvändning, om staten mäste binda sig för
en längre tid än fem är. Det finns anledning understryka att även om
arrendetiden vid bostadsarrende är fem är utgår parterna normall från att
arrendeförhållandet skall ha helt annan varaktighet. Någon säkerhet för att en
av staten såsom jordägare önskad annan användning ocksä skall komma lill stånd
finns heller inle. Möjligheterna begränsas starkt av jordabalkens besilt-ningsskyddsregler.

Arrendeavgiften

Utredningen uttalar, att om jämförbara arrenden inte finns
kan de principer som gäller för avgäldsberäkning vid tomträttsupplätelser
komma till användning. Mot delta och de resonemang, som utredningen i
anslutning därtill för finns inget principiellt att invända. Det får dock
understrykas att vad som här föreslås är en hjälpmetod vars resultat alllid
måste avstämmas mot en mer generell prövning enligt grunderna för 10 kap 6 §
JB.

Något hinder mot att knyta
arrendeavgiften till taxeringsvärdet torde inte föreligga under samma
förutsättningar som gäller andra hjälpmeloder, att resultatet blir förenligt
med de generella principer som gäller för avgifts-bestämningen. I vad män
ändringar i taxeringsvärdena kan antagas motsvara marknadsbelingade ändringar
även av arrendenivåerna är ovisst.

Arrendenämnden i Luleå (och Umeå)
har hittills godtagit att arrendeavgifterna i sin helhet knutils till
konsumentprisindex. Som utredningen påpekat har emellertid konsumentpriserna
och markpriserna haft helt olika utveckling under senare år. Det är inle klart
att prisutvecklingen för arrendeavgifter följer den allmänna prisutvecklingen
för småhus och avstyckade tomter för småhus. I vart fall de senaste åren synes
arrendeavgifternas utveckling i många fall ha följt eller överstigit
konsumentprisernas

höjning. Det är emellertid
för arrendenämnden känt, att ett slort antal Prop. 1985/86: 110 arrendatorer
utanför Umeå nyligen träffat avtal där avgiften är indexre-glerad endast till
75 procent. Den fortsatta utvecklingen får väl visa om indexreglering enligt
KPI ger resultat som vid en prövning enligt 10 kap 6 § JB befinns godtagbara.

Utredningen uttalar att arrendet under alla
förhållanden måste bestämmas på en nivå som innefattar statens kostnader för
arrendeupplåtelserna och att ökade kostnader i form av faslighetsskatt givetvis
måste kunna påverka arrendeavgifternas storlek. Jordabalkens
avgiftsprövningsregler ger inle någon garanti för atl så blir fallel. Med
hänsyn till arrendenivåerna i Norrbotten kan det för dåligt belägna
arrendetomter nog finnas en viss risk för att jordägaren inte alltid får full
kostnadstäckning.

Arrendatorsföreningar

Sådana
förekommer i Övre Norrland företrädesvis inom större exploaterade områden, där
även vissa för arrendalorerna gemensamma anläggningar som vägar,
vattenledningar etc finns. Föreningarna har då lill uppgift atl förvalla dessa
gemensamma anläggningar. Det är också inom sådana områden som jordägarna som
villkor brukar uppställa att den enskilde arrendatorn ingår i en
arrendalorsförening. Även eljest kan naturligtvis en arren-datorsförening vara
av värde för parterna exempelvis vid tvister mellan jordägaren och
arrendalorerna om arrendevillkor eller annat. 1 vad mån ett särskilt villkor i
arrendeavtalen om skyldighet atl ingå i arrendalorsförening i sistnämnda fall
kan vara av värde är osäkert, möjligen kan det leda till ett mer enhetligt
uppträdande från arrendatorernas sida i den mån föreningen inte kan komma alt
uppfattas som "jordägarens förening".

VUlkor
i hyresavtal

Utredningen
ullalar, atl staten bör utnyttja den möjlighet som finns i 12 kap 15 § 2 st JB
att frånsäga sig viss del av underhållsskyldigheten. Det är väl i och för sig
rimligt vid hyresförhållanden av förevarande slag. Vad staten därigenom
frånsäger sig är emellertid endast ansvaret för inre underhåll av löpande
natur medan underhållsskyldigheten i övrigt kvarstår. Något hinder för staten
att i förhållande till hyresgästerna frånsäga sig även övrigt underhåll torde
emellertid inte föreligga. Bestämmelserna i 12 kap 9 och följande §§ JB om atl
lägenheten skall tillhandahållas och hållas i ell sådant skick alt den enligt
den allmänna uppfattningen på orten är fullt brukbar för det avsedda ändamålet
gäller endast om annal inte avtalats. Oavsett vad som bestäms i förhållandet
mellan hyresvärd och hyresgäst torde väl statens ägaransvar i förhållande till
annan lagsliflning kvarstå. Delta i motsats till förhållandel vid
bostadsarrende där huset ägs av arrendatorn som också ensamt svarar för dess
skick.

92

De privaträttsliga
styrmedlen 'Vn- Prop. 1985/86: 110

Del
är väl inle uteslutet, att arrendenämnder och fastighetsdomstolar när del är
fråga om känsliga miljöer kan vara beredda att godtaga delaljvillkor ifråga om
bebyggelsen som de i andra fall skulle anse oskäliga. Arrendenämnden delar
emellertid utredningens uppfattning alt det är osäkert om staten på
avlalsrättslig väg kan åstadkomma önskvärd reglering, om upplåtelsen sker
genom bostadsarrende.

4.3 Fortifikationsförvaltningen

l
de fall fortsatt upplåtelse ska ske av mark för enskild bebyggelse förordar
utredningen att skriftliga avtal upprättas, att arrendeavgiften marknadsanpassas
samt att arrendetiden bestäms till 5 år för frifidshus, ev längre för permanent
boende. Fortifikationsförvallningen som finner alt försvarsmakten i princip
redan tillämpar de av utredningen föreslagna reglerna har intet all erinra
häremot. Utredningen föreslår vidare alt yrkesfiskare ej längre ska få ha en
författningsmässigt gmndad rätt att utan avgift få disponera mark på
kronoholmarna. Fortifikationsförvallningen delar även i denna fråga
utredningens uppfattning. I fråga om arrendeavgifternas storlek både vad avser
bostadsarrende och fiskearrende kan dock vissa skäl av bevakningsmässig eller
annan natur finnas som talar för att arrendet bedöms på annat sätt.
Arrendeavgiften och andra arrendevillkor bör i sådana fall fastställas efter
förhandlingar mellan arrendatorn och vederbörande statliga
förvaltningsmyndighet.

4.4 Riksantikvarieämbetet

Enligt
direktiven skulle utredningen observera önskemålet att bevara fiskelägenas
fysiska miljö. 1 betänkandets avsnitt 5:5 redogörs först för de möjligheter som
byggnads- och naturvårdslagstiftningen ger i syfte att bevara en
kulturhistoriskt värdefull fiskelägesmiljö. Riksantikvarieämbetet har inget
all erinra mot utredningens bedömningar i delta hänseende men hade gärna sett
att framställningen också berört förulsättningarna för ett verksamt skydd av
kulturhistorisk bebyggelsemiljö genom de generella regler med bevarande
innebörd jämte områdesbestämmelser eller detaljplan som lagts fram i förslaget
till ny plan- och bygglag.

Avsnittet innehåller vidare en redogörelse för
privaträttsliga styrmedel i form av villkor om befintliga byggnaders bevarande
och vård, knuina till arrende- eller tomträttsavtal. Ämbetet anser i likhet med
utredningen alt ell tomträtlsavial bör kunna innehålla föreskrifter med ganska
högt ställda krav på bebyggelsens utformning och lämpliga underhåll.

Däremot torde det enligt utredningen vara svårare
att åstadkomma en långtgående reglering genom avtal i form av bostadsarrende.
Har bebyggelsen i sig ell kulturhistoriskt värde eller ingår den i en kulturhistoriskt
värdefull helhetsmiljö syns det likväl betydelsefullt - inte minst för nyttjanderätlshavaren
- att avtalet konkret belyser vad som gäller för området

enligt
byggnads- och naturvårdslagstiftningen och kommunall antagna rikt-

93

linjer
och bevarandeprogram. Frågan hur högt kraven på särskilda vårdin- Prop.
1985/86: 110 satser kan ställas kan enligt utredningen hänga samman med hur
slort vederlag som jordägaren betingar sig för upplåtelsen. Riksantikvarieämbetet
vill här framhålla alt om bevarandet av en genuin miljö är ett starkt motiv för
ett fortsatt statligt ägande bör avsteg kunna göras från kravet på förvaltning
efter strikt affärsmässiga principer.

4.5 Naturvårdsverket

Naturvårdsverket
tillstyrker i allt väsentligt utredningens förslag beträffande principerna för
handläggningen av fortsatta upplåtelser.

4.6 Planverket

Planverket
vill verka för atl öka den allmänna tillgängligheten till attraktiva
kustområden. Därför anser verket atl marken på i princip samtliga bebyggda
kronoholmar bör kvarbli i allmän ägo. Vill man ge husägare inteckningsmöjligheter
kan man, om förutsättningar för fastighetsbildning föreligger, avstycka
tomtplatsen och upplåta marken med tomträtt. Om det av administrativa skäl
anses lämpligast alt kommunen och inte staten upplåter fastigheter med tomträtt
bör enligt planverkels mening respektive kronoholme överlåtas till en av ett
sådant förvärv intresserad kommun.

4.7 Domänverket

Domänverket
delar utredningens uppfattning atl tomträttsinstilutel endasl undanlagsvis
skall tillämpas på kronoholmarna. Institutet bör uteslutande bli aktuellt när
man vill skydda kulturhistoriskt synnerligen värdefull bebyggelse från
förändringar och andra relevanta styrmedel är otillräckliga. När det gäller den
hävdade tomtmarken till boningshus på holmarna bör i stället avtal träffas med
ägarna om upplåtelse med bostadsarrende.

För att möjliggöra en rationell förvaltning av
holmarna förutsätter domänverket atl de ur förvaltningssynpunkt jämställs med
övrig egendom verket förvaltar. Därvid kan gällande rutiner tillämpas för
nyttjanderättsavtal, arrendeavgifter, underhåll av byggnader och anläggningar
m. m.

Detla är särskilt väsentligt då förvaltningen av
kronoholmarna blir mer

kostsam än annan markförvaltning på grund av otillgängligheten ute till

havs. Även om mänga öar inte behöver besökas särskilt ofta så innefattar

förvaltaransvarel en besiktning av fastigheten då och då. Det torde vara

realistiskt att räkna med atl förvaltningskostnader, fastighetsskatt m. m.

blir av sådan storlek atl förvaltningen av kronoholmarna inte kommer att

lämna något överskott. Inledningsvis kommer ett övertagande att medföra

betydande administrativa arbetsinsatser för att dokumentera nyttjande-

rätlsobjekten och uniformera verksamheten. Enligl utredningen råder för

närvarande osäkerhet beträffande bl.a. äganderätten till vissa byggnader,

syftet med vissa upplåtelser m. m. Vidare har de olika myndigheterna

utvecklat olika praxis i upplåtelsearbetet. 94

För
all erhålla en likartad handläggning och jämföriiga upplåtelsevillkor Prop.
1985/86: 110 på de holmar, som fortsättningsvis skall förvaltas av andra
myndigheter bör någon form av samordning ske.

4.8 Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län

På
kronoholmar med fiskelägen eller annan kulturhistoriskt intressant bebyggelse
är det angeläget att byggnadsmiljön bevaras. Av de styrmedel som
byggnadslagstiftningen tillhandahåller ulgör stadsplanen det bästa medlet för
att tillgodose bevarandeintressena. Av olika skäl torde dock som utredningen
anför stadsplaneinstitutet komma att användas i begränsad omfattning. I
stället torde områdesplanen eller planutredningar kombinerat med
styrningsmöjligheterna i 38 § byggnadsstadgan komma till användning.
Länsstyrelsen instämmer i utredningens bedömning att miljöintresset i
fiskelägena normalt tillgodoses pä ett fillfredsslällande sätt genom nämnda
planformer om dessa innehåller preciseringar lill gmnd för tillämpningen av 38
§ byggnadsstadgan.

Som utredningen konstaterat är det osäkert i vad
mån staten på avtalsrättslig väg kan åstadkomma den reglering som är önskvärd
utifrån bevarandeaspekter. Detta gäller åtminstone avtal i form av
bostadsarrende. Tomträttsinstilutel erbjuder här möjligen något bättre
möjligheter. Men frågan är svårbedömd i synnerhet i situationer där något
formellt avtal för närvarande inte föreligger med nyttjanderätlshavaren och
denne sedan lång tid - med statens tysta medgivande - haft besittning lill
marken. Föreskrifter om stadigvarande bosättning bör i vart fall inte intas i
lomt-rätlsavlalen.

Från bevarandesynpunkt är del väsentligt alt den
som innehar ett bostadshus blir intresserad av alt göra investeringar på sikt
och inte väljer alltför kortsiktiga lösningar. Mot denna bakgrund förefaller en
femårig arrendetid vara alltför kort. Även om förlängning kan påräknas finns
ett osäkerhetsmoment om bl.a. framtida avgifter. Bäst från
invesleringssyn-punkt vore i själva verket atl marken försåldes eller uppläls
med tomträtt till byggnadens ägare. Härigenom tillskapas också
belåningsmöjligheler, vilket ytteriigare bör underiätta långsiktiga
byggnadsåtgärder. Länsstyrelsen anser därför alt något hinder principiellt
sett inte föreligger mot friköp av tomtmark i fiskelägen eller andra områden av
betydelse för kulturminnesvården. Från fall till fall får prövas om friköp
skall föregås av planläggning. 1 den mån staten säljer byggnader av stort
kulturhistoriskt värde är del likaså viktigt alt dessa värden säkerställs genom
planbesläm-melser, byggnadsminnesförklaring eller på annal sätt.

En statlig utredning, byggnadspantutredningen, har
i uppgift all undersöka möjligheten att belåna byggnader på ofri gmnd. Något
förslag i denna fråga föreligger ännu inte. Huruvida eventuella förslag är av
beskaffenhet atl föranleda lagstiftning kan inle nu bedömas. Ställningstaganden
beträffande friköp bör därför ske utifrån nuvarande lagsliflning.

Länsstyrelsen ulgår från alt de köpeskillingar
eller avgifter för markupp

låtelser som kommer atl utgå framöver inle baseras på enstaka markför- 95

säljningar lill höga
priser. 1 stället bör eftersträvas att finna en mer rimlig Prop. 1985/86:
110 prisnivå. En jämförelse bör lämpligen ske med prisnivån för kommunala
tomlförsäljningar inom den kommun där kronoholmen är belägen.

4.9 Överlantmätarmyndigheten, Göteborg och Bohus län

Utredning
angående fastighelsbildningsmöjlighelerna och konsekvenserna av olika
upplåtelseformer beträffande Käringön.

Fastighetsbildning

För
all med nuvarande lagstiftning göra del möjligt atl belåna husen pä Käringön
krävs fastighetsbildning oberoende av om tomträtt eller äganderätt väljs som
upplätelseform. Det bedöms atl samma krav på fastighetsbildningen gäller i
båda fallen. Med utgångspunkt från målsättningarna, dels att
passagemöjligheterna mellan husen skall bevaras, dels alt husägarna själva i
så stor utsträckning som möjligt skall få bestämma om och handha skötseln av
den gemensamma marken, dels alt varje husägare skall ha frihet att istället
välja arrende och alltså avstå från belåningsmöjiigheten men samtidigt ha
möjlighet att ulan större merkostnad ändra sig senare, kan följande lösning
föreslås:

För varje bostadshus avstyckas i princip endast
marken under huset. Om till ett visst hus hör en gammal hage eller trädgård bör
dock även denna ingå i styckningslotten oberoende av om den ligger i direkt
anslutning till huset eller ett stycke därifrån. I det senare fallet kommer
fastigheten att bestå av två skiften. Om ett uthus hör lill bostadshuset bör
även detta ingå i avstyckningen såsom ett särskilt skifte. En sjöbod som
tillhör visst bostadshus bör slutligen såsom ett särskilt skifte ingå i
avstyckningen för denna, vilket innebär att en bostadsfastighet i vissa fall
kan komma att beslå av fyra olika skiften. Marken mellan husen inklusive marken
mellan och framför sjöbodarna samt utanförliggande vattenområde avstyckas till
särskild fastighet. Denna fastighet bildas i en första lantmäteriförrätining
som dessutom omfattar avstyckning beträffande samtliga de hus vars ägare från
början anmäler intresse av all få friköpa eller övergå till tomträtt. Detta
innebär atl marken under övriga hus fortsätter atl tillhöra fastigheten
Käringön 1: 1 och alltså ägs av staten. Genom den första förrättningen inrättas
också en gemensamhetsanläggning enligt anläggningslagen beslående av hela den
fastighet som bildas enligl ovan av den gemensamma marken. Till
gemensamhetsanläggningen ansluts samtliga bostadsfastigheter men även de
bostadshus som fortsätter att ligga kvar med nyttjanderätt på fastigheten
Käringön 1:1. Förvaltningen av gemensamhetsanläggningen kommer alt åvila samma
samfällighetsförening som tidigare bildals för vattendistributions- och
avloppsanläggningarna.

Om upplåtelseformen äganderätt väljs kan det vara
lämpligt alt samfäl-lighetsföreningen blir ägare till den fastighet som bildas
av den gemensamma marken.

Au avstycka endast marken under huset anses normalt
inte vara någon

lämplig fastighetsbildning. Med hänsyn till de speciella förhållanden som "

råder
i ett fiskeläge och det starka intresset åv alt bevara den nuvarande Prop.
1985/86:110 gemensamma miljön bör dock en sådan fastighetsbildning kunna accepteras
i detta fall. Vaije bosladsfastighet kommer genom att den också er-häller andel
i gemensamhetsanläggningen att uppfylla fastighetsbildningslagens
lämplighetskrav. Del bör även kunna accepteras att t.ex. takutsprång,
yttertrappor, bryggor i anslutning till sjöbodar saml dass och uthus av
provisorisk karaktär faller inom den gemensamma marken. Utskjutande
byggnadsdelar under tak bör dock ingå i respektive bosladsfastighet. Del ovan
beskrivna förfarandet innebär bl. a. all även gränser mot de hus som fortsätter
att ligga kvar med nyttjanderätt kommer alt bestämmas redan vid den första
lantmäteriförrättningen.

Enligt uppgift lär det även finnas sjöbodar ulan
äganderätlslig anknytning till bostadshus. Även om sådana sjöbodar tillkommil
i laga ordning och anses böra få stå kvar torde någon fastighetsbildning för
dessa inte kunna ske. En lämplig lösning torde vara att marken under dessa får
ingå i avstyckningen av den gemensamma marken dock utan atl ingå i upplåtet
utrymme för gemensamhetsanläggningen. Om den fastighet som bildas av den
gemensamma marken överlåts med äganderätt till samfällighetsföre-ningen kan i
överlåtelsehandlingen göras förbehåll om atl gällande nyttjanderätt för nämnda
sjöbodar skall bestå. För att stärka sjöbodsägarnas rätl gentemot
samfällighetsföreningen kan skriftliga arrendeavtal upprättas av staten före
överlåtelsen lill samfällighetsföreningen. Därvid kan det vara lämpligt all i
avtalen inta bestämmelse om att sjöboden inte får övergå lill alt användas för
t. ex. bostadsändamål och kanske också all dess utseende inte får förändras. De
sjöbodar som här nämnts bör, om arrendeavtal upprättas, också ingå med visst
andelstal i den gemensamhetsanläggning som utgöres av den gemensamma marken.
Även denna skyldighet bör intas som villkor i arrendeavtalet. Det får däremot
anses olämpligt all en sjöbod ansluts lill den gemensamhetsanläggning som
utgöres av vatlendis-tributionsanläggningen, eftersom detta skulle underlätta
användning som sommarbostad med bl. a. åtföljande sanitära olägenheter.

1 och för sig skulle det vara möjligt att tillämpa
arrende som upplåtelse

form även för de sjöbodar som är knuina till bostadshus. Flera skäl talar

emellertid emot en sådan lösning. Dels är tillgången lill en sjöbod av sådan

väsentlig betydelse fören bosladsfastighet på Käringön atl endast sakrätts

lig anknytning lill fasligheten bör accepteras, dels blir fastighetens kredit

värde lägre ulan denna sakrätlsliga anknytning, dels skulle upplåtelse

genom arrende strida mot bevarandeintressena efiersom möjligheten till

uppsägning fömtsätter atl vederbörande skall kunna tvingas riva sin sjö

bod. Som skäl för alt upplåtelse borde ske i form av arrende har nämnts alt

det i ett arrendeavtal skulle vara möjligt bestämma dels all sjöboden inte

får omvandlas till sommarbostad, dels att försäljning av sjöboden skulle fä

ske endasl lill fiskare. Redan de allmänna bestämmelserna i byggnadslag

stiftningen ger emellertid goda möjligheter att förhindra omvandling till

sommarbostad. Fysiska inredningsåtgärder för väsentligen annat ändamål

än det vartill byggnaden tidigare varit använd är nämligen hänförliga till

begreppet nybyggnad i 75 § byggnadsstadgan och kräver såväl dispens från

tätbebyggelseförbudet i 56 § byggnadsstadgan som byggnadslov. Dessut- 97

7 Riksdagen 1985/86. I saml. Nr 110

om krävs för en sådan
åtgärd dispens enligt 16 § naturvårdslagen. Vidare Prop. 1985/86: 110

synes omvandlingsrisken
vara större om sjöboden kan komma att ägas av

någon som inte samtidigt
äger ett bostadshus. Enligt jordabalkens regler

skulle det vara fullt
möjligt att förhindra överlåtelse av arrenderätten för en

sjöbod till annan än
yrkesfiskare. Det lär däremot inte kunna föreskrivas i

arrendeavtalet all själva
byggnaden endast får överlåtas till en fiskare. Den

eventuella möjlighet som
arrende skulle ge när det gäller att motverka

överlåtelse av sjöbodar
med bra läge ur arbetssynpunkt får vägas mot

ovannämnda fördelar som
sakrättslig anknytning lill resp bostadsfastighet

ger. Undertecknad anser
utan tvekan att dessa fördelar väger tyngst.

Hamnområdet samt den del av ön som beräknas komma
alt tas i anspråk för nybebyggelse anser undertecknad bör avstyckas lill
särskilda fasligheter för att överlåtas till kommunen. Se närmare härom nedan.
Resterande delar av ön där nalurvårdsintressena hell dominerar föreslås även i
fortsättningen ägas av staten. Lämpligen bör dock införas särskilda föreskrifter
för allmänheten genom ett förordnande enligt 19 § naturvärdslagen. Någon
avstyckning av tomtplatser bör ej ske för de enstaka hus som är belägna inom
dessa områden.

Planform

En
fastighetsbildning av den omfattning det här är fråga om får normalt inle komma
till stånd utan en föregående detaljplaneläggning. En fastställd detaljplan
synes dock inte behövas i detta fall om områdesplan upprättas och principerna
för fastighetsbildning och faslighelssamverkan intas i beskrivningen till
denna. Genom områdesplanen fömtsälles även bli klarlagt l.ex. hamnområdets och
den gemensamma markens avgränsning saml avgränsningen av nybyggnadsområdet.
Särskilt hamnområdets avgränsning kan bli en känslig fräga om detta skall
komma atl ägas av kommunen. Enligt uttalande av kommunstyrelsen kommer nämligen
mark för byggnader inom hamnområdet endasl atl upplåtas med arrenderätt, och
har kommunen för avsikt all därvid prioritera fiskare och fast boende före
fritidsboende. 1 områdesplanen bör även las ställning till var och i vilken
omfattning nya sjöbodar kan tillålas inom den gemensamma marken.

Om samfällighetsföreningen blir ägare till den
gemensamma marken torde det inte möta något hinder för samfällighetsföreningen
atl inom denna upplåta nyttjanderätt för nya sjöbodar. En fömtsättning är dock
att i anläggningsbeslutet från början intas en föreskrift som talar om inom
vilka områden av den gemensamma marken sådana upplåtelser får ske. Därvid bör
hänvisning kunna göras till ett utdrag av områdesplanen.

För atl en områdesplan skall vara tillräcklig som
underiag för fastighetsbildning förutsattes slutligen att den utställes och
antages av kommunen enligt de regler som gäller för generalplan, vilket bl.a.
innebär krav på samråd med berörda husägare och länsstyrelsen.

Vad gäller frågan huruvida en fastställd detaljplan
kan behövas av andra skäl än för att möjliggöra fastighetsbildning kan anföras
följande.

Då det är fråga om tätbebyggelse behövs ofta en
detaljplan inte minst för

att samordna önskemål om olika förändringar i miljön lill en god helhels- 98

verkan. Vidare kan
detaljplan behövas för all tillgodose kravet på medbor- Prop. 1985/86: 110 gar-
och sakägarinflytande när miljön skall förändras. Detaljplan ger också en
möjlighet atl precisera lagens krav och göra de avvägningar mellan motstridiga
intressen som kan behövas. Vidare är detaljplanens rättsverkningar ofta
nödvändiga för att kunna genomföra de förändringar som eftersträvas. Slutligen
ger en detaljplan stadga åt de grannelagsrättsliga förhållandena genom att den
inle kan ändras annat än i reglerade former. Den avgörande frågan när man skall
ta ställning till om detaljplan behövs i ett visst fall måste vara arten och
omfattningen av de åtgärder som avses bli genomförda eller de krav som
bevarandet ställer.

Beträffande Käringön avses några egentliga
förändringar ej ske. Tvärt

om är bevarandeintressel mycket starkt, till och med så starkt att det ulgör

ett riksintresse. Avgörande för om detaljplan behövs eller inte på Käringön

blir därför om bevarandeintresset kan tillgodoses tillräckligt på annat sätt.

Enligt undertecknads uppfattning skulle redan ovannämnda förslag ull

fastighetsbildning och faslighelssamverkan innebära betydande garantier

för ett bevarande inte minst på grund av att i slort sett varje tillbyggnad

måste föregås av fastighetsbildning och kräver medverkan bl. a. från sam

fällighetsföreningen. Genom atl i anläggningsbeslutet intas bestämmelser

om hur den gemensamma marken skall skötas (t ex att staket eller grindar

ej får uppsättas) kommer ett bevarande i viss mån alt garanteras genom

fastighetsbildningen även ifråga om den yttre miljön. Vad gäller möjlighe

terna all förhindra andra ur bevarandesynpunkt olämpliga förändringar av

hus än tillbyggnader kan med ledning av en av förste länsassessor Carl-

Otto Lindberg den 28 juni 1977 upprättad promemoria rörande Gullholmen

konstateras, atl detaljplan, och då främst stadsplan, ger bäst styrmöjlighet

framför allt därigenom att förprövning (byggnadslov) krävs för flera åtgär

der än inom områden där detaljplan saknas. Genom anlagande av ell

bevarandeprogram (eller miljövårdsprogram) som komplement till 38 §

byggnadsstadgan är det emellertid möjligt att även utanför detaljplan införa

bestämmelser angående färgsättning, takläckningsmalerial m. m. som i

princip får rättsverkan gentemot husägarna även ifråga om åigärder som ej

kräver byggnadslov. Om en åtgärd utförts i strid mot miljövårdsprogram

met kan byggnadsnämnden alllid med stöd av 13-15 §§ lagen om påföljder

och ingripanden vid olovligt byggande m. m. (LPl) inskrida på olika sätt för

atl få lill stånd rättelse. Lindberg menar dock atl nämndens möjligheter att

åstadkomma rättelse i praktiken är begränsade när det gäller sådana åtgär

der som ej kräver byggnadslov, eftersom en ganska vid bedömningsram

måste accepteras när del är överlämnat åt den enskilde att bedöma om

åtgärden är förenlig med 38 § byggnadsstadgan. Det kan normalt ej heller

förutsättas att den enskilde närmare känner till miljövårdsprogrammets

innehåll. De viktigaste förutsättningarna för ett miljövårdsprograms efter

levnad måste emellertid vara att det kan vinna förståelse bland åtminstone

en majoritet av fastighetsägarna och att en ordentlig information lämnas till

samtliga berörda fastighetsägare dels om programmets innehåll, dels om

vilka följderna kan bli om åtgärder vidtages i strid mot programmet. Om

ordentlig information lämnats vid upprepade tillfällen borde del också vara

möjligt att med stöd av LPI få till stånd rättelse även i fråga om icke 99

byggnadslovskrävande
åtgärder. Utan all dessa förutsättningar är upp- Prop. 1985/86: 110 fyllda
skulle sannolikt inte ens en stadsplan utgöra något effektivt styrmedel för
all tillgodose bevarandeintressel. Många fastighetsägare vet nämligen inte när
man är skyldig att söka byggnadslov. Redan detta ulgör alltså ett
informationsproblem.

Undertecknad är av den uppfattningen att inte minst
det pågående forskningsprojekt "Planering i samarbete med
lokalbefolkningen - en fallstudie kring riksintresset att bevara kustsamhället
Käringön" kommer att ge goda förutsättningar för atl få fram ett
miljövårdsprogram som flertalet husägare kan acceptera. Informationen till
husägarna torde det inte bli något problem med om en samfällighetsförening
bildas. Det bör nämligen bli en naturlig uppgift för denna att också engagera
sig i miljövårdsarbetet. Normall bör undvikas att styrelsen i en
samfällighetsförening blir uppfattad av medlemmarna såsom en myndighet. När
det gäller Käringön lär det emellertid för efterlevnaden av byggnadsbeslämmelserna
vara nödvändigt alt styrelsen samarbetar med byggnadsnämnden och inte heller
drar sig för att lill denna rapportera eventuella överträdelser. Del kan inle
vara fel att ge styrelsen en sådan roll eftersom del måste ligga i medlemmarnas
gemensamma intresse all miljövårdsprogrammet verkligen efterievs och att
bebyggelseförändringar ej sker utan vederbörliga tillstånd. Såväl bofasta som
fritidsboende skulle t. ex. förlora på om sjöbodar undan för undan inreds lill
sommarbostäder. För att i framliden kunna få till stånd rättelse av olagliga
byggnadsåtgärder är det väsentligt att en beskrivning görs i ett sammanhang av
samtliga byggnader på ön och alt användning, inredning och utrustning antecknas
beträffande sådana hus som inte är bostadsbyggnader.

Enligt undertecknads uppfattning bör alltså
intresset att bevara den kulturhistoriska miljön på Käringön kunna tillgodoses
utan en fastställd detaljplan. Att genom en detaljplan införa generella
preciserade bestämmelser ifråga om husfärg, laktäckningsmalerial m. m. skulle
sannolikt inte heller vara någon bra lösning när det gäller Käringön, eftersom
det bl.a. lorde vara angeläget att bevara den variationsrikedom som finns idag.
Preciserade bestämmelser skulle också kunna onödigt motverka strävandena att
få till stånd en utveckling på ön. Av de skäl som anges i Lindbergs ovannämnda
promemoria rörande Gullholmen torde det vara lämpligt atl såsom ett extra skydd
utfärda förordnande enligt 86 § byggnadslagen, vilket bör gälla såväl befintlig
som ny tillkommande bebyggelse. Eftersom bevarandet är ett riksintresse får det
nämligen anses befogat att länsstyrelsen ges tillfälle att utöva en
fortlöpande kontroll åtminstone ifråga om sådana åtgärder som enligl
byggnadsstadgan alllid kräver byggnadslov.

Vad gäller yrkesfiskarnas sjöbodar kommer varken 86
§ byggnadslagen eller 38 § byggnadsstadgan att bli gällande. Detta innebär
kanske i och för sig en rimlig avvägning mellan utveckling- och
bevarandeintressena. Möjligen kan dock vissa sjöbodar vara av sådant värde ur
bevarandesynpunkt att de bör bygnadsminnesförklaras. Detta kan t ex gälla
sjöbodarna kring den gamla hamnen.

Under förutsättning atl fastighetsbildning och
fastighetssamverkan kom

mer till stånd enligt ovan kan slutligen en detaljplan ej erfordras för att ge 100

stadga ål de grannelagsrättsliga förhållandena.

o ■■■■■ • 4

När
skötseln av gemensam mark överiåtes pa éh samfällighetsförening Prop. 1985/86:
110 föreligger alltid en viss risk för att allmänheten utestängs. Med hänsyn
härtill är det angelägel dels att hamnen och marken däromkring behålles i
allmän ägo. dels alt indragning ej sker av de tre nuvarande allmänna vägarna på
ön, vilka har en sammanlagd längd av c:a 900 meter. En lämplig lösning torde
vara atl vägverket träffar överensstämmelse med samfällighetsföreningen om atl
denna mot full ekonomisk kompensation sköter även de allmänna vägarna.

Beträffande nybyggnadsområdet har i den promemoria
som upprättats den 15 oktober 1981 inom ramen för ovannämnda forskningsprojekt
framställts som önskvärt atl placeringen av nya bostadshus enligt traditionen
skall bestämmas från fall till fall på platsen och ej genom planläggning. Att
framställa en detaljplan för nybyggnadsområdet skulle strida mot detta önskemål
eftersom det i sä fall skulle bli nödvändigt att i ett sammanhang ta ställning
lill husens placering. Med hänsyn lill den relativt ringa nybyggnadslakt det
kan bli fråga om torde en detaljplan ej vara nödvändig för nybyggnadsområdel
under förutsättning att kommunen är beredd all acceptera det merarbete som
varje byggnadslov kommer att kräva. När detaljplan saknas föreligger nämligen i
allmänhet ell större behov av besiktning och kan krävas närmare utredning för
atl kunna konstalera alt fortsatt bebyggelse ej försvåras. Bl.a. måste klaras
ul alt avloppsfrågan kan lösas. Jämfört med detaljplan vinnes den fördelen att
olika alternativ kan hållas öppna vad gäller den fortsatta bebyggelsen.

Avgränsningen av hela nybyggnadsområdel bör ske i
områdesplanen. Likaså bör i denna bestämmas det ungefärliga antalet bostadshus
som kan rymmas i hela nybyggnadsområdel eller i dess olika delar.

Den lämpligaste lösningen lorde vara all kommunen
från början förvärvar äganderätten lill hela nybyggnadsområdet och att detta
avstyckas till särskild fastighet för exploateringsändamål. Även i fråga om
avslyckning-arna av de enskilda tomtplatserna inom nybyggnadsområdet bör
principen att frånskilja endast marken under huset gälla. Del är nämligen
viktigt atl nybebyggelsen uppfattas som en integrerad del av samhället. För atl
ytterligare markera samhörigheten med det gamla fiskeläget måste de nytillkomna
bostadsfasligheterna också få en viss andel i skötseln av den gemensamma marken
inom detta. Det kan lämpligen ske genom att kommunens exploaleringsfastighel
från början tilldelas ett andelstal motsvarande det totala antalet planerade
bostadshus inom nybyggnadsområdet. Detta andelslal fördelas sedan på de olika
fastigheterna genom åtgärd enligt 42 § anläggningslagen i samband med varje
avstyckning.

Sammanfattningsvis anser undertecknad alt en
områdesplan och ell miljövårdsprogram som båda antages av kommunen bör utgöra
tillräckliga styrmedel när det gäller Käringön. Om fastighetsbildning och
fastighetssamverkan inte blir aktuellt torde dock en detaljplan behövas dels
för alt tillgodose bevarandeintressel och dels för alt ge erforderlig stadga åt
de grannelagsrättsliga förhållandena. Under alla förhållanden mäste den gällande
men otidsenliga byggnadsplanen upphävas. Förslag härom bör utställas
tillsammans med områdesplanen och miljövårdsprogrammet.

101

Äganderätt eller tomträtt Prop. 1985/86: 110

Enligt
ovan måste kraven på fastighetsbildningen bli desamma om tomträtt eller äganderätt
väljs som upplåtelseform. Det är också svårt alt se atl behovet av detaljplan
skulle vara större för den ena av dessa upplålelsefor-mer än för den andra.

Tomträtt liknar på många sätt äganderätt. Den utgör
en på obestämd lid upplåten nyttjanderätt för visst ändamål som utan krav på
markägarens medgivande kan överlåtas och inlecknas på samma sätt som gäller för
äganderätt. Ett tomträttsavtal får inte innehålla villkor varav tomträttens
inträde eller bestånd är beroende eller som inskränker tomträttshavarens rätt
alt överlåta tomträtten. Vad som skiljer tomträtten från äganderätt är främst
dels att istället för köpeskilling ulgår en viss årlig gäld till markägaren,
vilken kan omregleras vart tionde år med hänsyn till inträdda förändringar i
markvärdet, dels atl den kan sägas upp av markägaren efter en period av minst
sextio år när det gäller upplåtelse för bostadsändamål. Uppsägning får dock ske
endast om det är av vikt för markägaren atl fastigheten användes för bebyggelse
av annan art eller eljest på annat sätt än tidigare. Upphör tomträtten på grund
av uppsägning åligger det markägaren atl lösa in byggnad eller annan egendom
som hör till tomträtten. Fördelen med tomträtt ur husägarens synpunkt är dels
atl han inte behöver ligga ute med det kapital som marken är värd och inte
heller behöver betala någon avstyckningskostnad efiersom avstyckning måste
ombesörjas av markägaren före upplåtelsen, dels att den årliga avgälden normalt
uppgår till något lägre belopp än räntan på det kapital marken är värd. Nackdelen
med tomträtt för husägaren utgöres främst av den osäkerhet som han måste känna
inför varje avgäldsreglering (vart tionde år). Har marknadsvärdet på liknande
tomter i trakten stigit kommer även avgälden att stiga. Den stora fördelen för
markägaren (kommunen eller staten) med tomträtt är just alt denna genom
avgäldshöjningar kan få del av markvärdestegringen. Vid äganderätt tillfaller
denna helt och hållet husägaren. När det gäller tomlrättsupplåtelse för annat
ändamål än bostadsändamål kan avtalas om atl markägaren får säga upp tomlrällen
efter kortare tid än sextio år, dock fär ej bestämmas kortare lid än tjugo år.
Denna möjlighet kan ha betydelse inom sådana områden där det är särskilt
angeläget för markägaren att kunna styra markanvändning. Det kan t. ex. gälla
hamnområdet på Käringön. Om det här finns lånebehov för någon byggnad, t.ex.
affären, kan kommunen efter att ha köpt in hela området från staten låta
avstycka en tomt för denna och upplåta tomten med tomträtt ull
affärsinnehavaren.

1 forskningsprojektets promemoria har vad gäller
bostadshusen tomträtt förordats framför äganderätt bl. a. av det skälet att
äganderätt i motsats till tomträtt skulle medföra stigande fastighetspriser,
vilket skulle öka kostnaderna för åretmntboende. Några belägg för att detta
påstående är riktigt finns emellertid inte. Erfarenheten från sådana kommuner
som generellt tillämpar tomträtt som upplåtelseform har visat att priserna
fortsätter att stiga på samma sätt som för fastigheter med friköpla tomter och
att byggnaderna, om tomträttsavgälden hålls låg, tar till sig även en slor del
av det värde marken annars skulle ha.

102

Ell
annat skäl som anförts lill förmån för tomträtt är att det i ett Prop. 1985/86:
110 tomträttsavtal skulle vara möjligt atl även inta föreskrifter angående
fasad-material, färgsättning, laktäckningsmalerial etc. Sådana villkor skulle
sannolikt vara möjliga atl införa i ett lomträltsavial men knappast i ett
arrendeavtal enligl Lindbergs promemoria beroende på del besiktningsskydd som
anses föreligga. Om tomträtt erbjuds torde nämligen vaije husägare ha rätt atl
istället välja arrende. Tomträtt synes alltså i nämnda avseende innebära en
fördel jämfört med äganderätt. Med hänsyn till vad som anförts ovan under
rubriken planform synes emellertid denna regleringsmöjlighet inte behövas. Det
skulle slutligen inte vara möjligt att med någon egentlig verkan föreskriva alt
ett hus endast får användas för permanentboende eller gynna helårsboende genom
alt för dessa bestämma lägre tomträtlsavgäld än för fritidsboende. Skälen
härtill är all en lomträll alllid får överlåtas ulan all markägaren lämnar sitt
medgivande härtill. Någon möjlighet skulle ej finnas att höja avgälden sedan
huset övergått till en fritidsboende.

Möjligheterna att lösa fastighelssamverkansfrågorna
är i princip desamma för äganderätt och tomträtt. Om tomträtt införs kommer
nämligen fastighetsägarens alla rättigheter och skyldigheter gentemot
samfällighetsföreningen atl automatiskt övergå på tomträtlshavaren. Vid
tomträtt är del emellertid svårt atl länka sig alt samfällighetsföreningen
skulle kunna bli ägare till den gemensamma marken. Att samfällighetsföreningen
äger marken är av betydelse l.ex. när en fastighet skall utvidgas i samband
med Ullbyggnad, eftersom staten då inte behöver blandas in. Äganderätt till den
gemensamma marken är vidare en absolut förutsättning för alt samfällighetsföreningen
skall kunna upplåta mark med nyttjanderätt, (jfr vad som sagts ovan angående
vissa sjöbodstomler). Äganderätt skulle alltså utan tvekan stärka öns
självstyre och innebära enklare förfarande vid l.ex. tillbyggnad av ett
bostadshus eller uppförande av en ny sjöbod.

Undertecknad delar uppfattningen i
forskningsprojektets promemoria

alt inle bara lånemöjligheterna utan även kostnaderna för atl bygga och bo

är av väsentlig betydelse för Käringöns utveckling. För valet mellan ägan

derätt och tomträtt är därför också av mycket stor betydelse hur stora

köpeskillingarna respektive lomträtlsavgälderna kommer all bli. Vilken av

de båda upplålelseformerna som än väljs gäller atl nivån ej får bestämmas

så hög att ett flertal av husägarna istället väljer arrende och alltså avstår

från belåningsmöjiigheten. Då har inte öns problem blivit lösta. Bl.a. för

att kunna lösa fastighelssamverkansfrågorna enligl anläggningslagen torde

krävas alt åtminstone hälften av alla husägare väljer att friköpa tomten

eller övergå till tomträtt. Om en lösning med äganderätt väljs får därför

köpeskillingen för en tomt ej bestämmas högre än att friköp kan bli intres

sant även för en yrkesfiskare som för närvarnde har rätl till gratis arrende.

Förmodligen innebär detta att köpeskillingen måste sättas betydligt lägre

än del nuvarande taxeringsvärdet, 35 000 kr.Förmodligen kan den inte

sättas högre än 10 000 kr, fömtom avstyckningskoslnaden som för närva

rande rör sig om närmare 5 000 kr. Även om så sker torde krävas all staten

eller kommunen medverkar till att de bofasta erbjuds någorlunda fördelak

tiga lån för atl alla som vill av dessa skall ha möjlighet att tacka ja lill 103

friköp.
Köpeskillingen skall givetvis avse värdet av såväl den avstyckade Prop.
1985/86: 110 tomtplatsen som dess andel i den gemensamma marken. Det
förutsattes nämligen alt den fastighet som består av den gemensamma marken överiåtes
utan ersättning lill samfällighetsföreningen. Sannolikt är det trots skillnader
i arrendevillkor inte möjligt alt låta yrkesfiskare friköpa för en lägre
köpeskilling än andra husägare. Om tomträtt väljs som upplåtelse-form torde av
samma skäl som anförts ifråga om äganderätt krävas att den årliga avgälden
bestäms Ull ett betydligt lägre belopp än vad som hade varit möjligt att ta ut
om hänsyn skulle tas endast till marknadsvärdet.

Sammanfattningsvis kan konstateras atl äganderätt
sannolikt skulle innebära en något bättre lösning för Käringön än tomträtt,
och framför allt alt tomträtt inte är motiverad i det här fallet för att del
allmänna skall få del i markvärdestegringen eller kunna styra markanvändningen.
Tomträtt är dock av sistnämnda skäl motiverad inom hamnområdet. Om staten inte
har möjlighet att sätta köpeskillingarna mycket lågt och om inte särskilda
låncmöjligheter ordnas synes dock tomträtt vara den enda realistiska lösningen
när det gäller de bofastas behov av att kunna belåna sina hus.

Fastighetsplan

1
de diskussioner som varit angående Käringön har vid flera tillfällen nämnts all
en fastighetsplan behövs. Vad menas då med fastighetsplan?

Fastighetsplan får inte uppfattas som något
planinslitul vid sidan av

stadsplan och byggnadsplan. Begreppet finns i 4 kap 25 § fastighetsbild

ningslagen och definieras i motiven som ett förslag till fastighetsindelning,

vilket är avsett att läggas till grund för fastighetsbildningsbeslut. Fastig

hetsplan skall enligt departementschefen utarbetas av fastighetsbildnings-

myndigheten som ett led i en fastighetsbildningsförrättning om och i den

mån det fordras för att genomföra den begärda fastighetsbildningen. Det är

ganska ovanligt alt en fastighetsplan renritas och binds in i förrällningsak-

len. Oftast består fastighetsplanen endast av en kartskiss som ligger till

grund för bl.a. samråd med berörda sakägare och myndigheter. Fastig

hetsplanen skall bl.a. kunna tjäna som underlag för sakägarnas slutliga

yrkanden. Ibland kan det finnas anledning att göra en fastighetsplan mera

detaljerad och även låla renrita den. Del kan t. ex. gälla situationer då den

skall ligga till gmnd för avtalsskrivande. Särskilt om detaljplan inte upprät

tas är det helt nödvändigt att en fastighetsplan utarbetas, om en lösning

som kräver fastighetsbildning väljs för Käringön. Eftersom detaljerade

uppgifter om vad varje fastighet kommer att omfatla behövs som underlag

för förhandlingama med husägarna och kommunen, är det naturligt att

fastighetsplanen i det här fallet görs av fastighetsbildningsmyndigheten i

form av uppdrag innan förrätlningsansökan inlämnas. Staten får då begära

och bekosta detta uppdrag. Fastighetsbildningsmyndighetens uppgift blir

alt i samråd med byggnadsnämnden, länsstyrelsen och representanter för

samhällsföreningen för de olika husen tolka de principer ifråga om fastig

hetsindelningen som angetts i områdesplan. Redan vid utarbetandet av

fastighetsplanen bör genom mätning på marken bestämmas koordinater för

varje hushörn (dvs blivande Gränspunkt). För att endast sådana gränshörn 104

som
ej sammanfaller med hushörn skall behöva utmärkas på marken Prop. 1985/86:110
bedöms del som nödvändigt all förtäta samt ansluta och räkna om del nuvarande
stomnätet. Som kartskala måste väljas skala 1:500. Det mesta av arbetet med
fastighetsplanen skulle annars få nedläggas på själva förrättningen. Större
delen av kostnaderna för uppdraget bör därför kunna dras av senare från själva
förrältningskostnaderna. Lantmäteriverket kan redan enligt gällande
lantmäterilaxa medge i speciella fall att en fastighetsbildningsförrättning
debiteras efter nedlagd tid istället för enligt sakersätt-ningslaxa. En ny
lantmäterilaxa håller dessutom på att utarbetas enligt vilken det skall bli
möjligt att endast ta ut förrättningskostnader motsvarande den totala
tidsåtgången för ett visst ärende. Till fastighetsbildnings-kostnaderna kan
dock i det aktuella fallet inte räknas åtgärderna beträffande stomnätet. För
dessa arbeten måste alltså lantmäteriet kompenseras särskilt. Del förutsattes
atl de totala kostnaderna för fastighetsplanen skall kunna förskotteras av
staten och sedan inräknas i köpeskillingarna om äganderätt väljs som
upplätelseform.

Om fastighetsplan upprättas enligl ovan blir del
möjligt för faslighels-bildningsmyndigheten att successivt göra de
fastighetsbildningsförrätl-ningar som begärs ulan att behöva besöka platsen.
Detla kommer att innebära snabb handläggning och gör det möjligt atl hålla nere
de totala kostnaderna. Fastighetsplanen kommer också att utgöra ell utmärkt underlag
för upprättande av situationsplan i samband med kommande byggnadsåtgärder.

Arrende

Genom
upprättande av arrendeavtal skulle husägarnas rättsliga ställning gentemot
markägaren (dvs staten) klarläggas. Belåningsproblemen skulle däremot inte bli
lösta. Vidare skulle de gemensamma angelägenheterna inte kunna lösas genom
fastighetssamverkan på det sätt som beskrivits ovan. Anläggningslagen och lagen
om förvaltning av samfälligheter har nämligen tillkommit för alt reglera
samverkan meMan fastigheter. Även om anläggningslagen ger möjlighet all
undantagsvis ansluta även byggnader på ofri grund lill en
gemensamhetsanläggning anses det normalt möta hinder atl inrätta
gemensamhetsanläggning med enbart byggnader på ofri gmnd anslutna (se mera
härom nedan). På grund härav och då fastighetsbildning inte heller blir aktuell
torde slutligen en detaljplan erfordras för atl tillgodose bevarandeintressena
och ge tillräcklig stadga åt de grannelagsrättsliga förhållandena. Eftersom
arrende inle ger samma möjligheter till fastighetssamverkan kommer kommunen
alt fä ett förhållandevis stort ansvar även när det gäller vägar, vatten- och
avlopp m m. Eventuellt innebär detla att stadsplan kan behöva väljas.

Enligl 1950 års förordning om fiskerätten vid vissa
kronan tillhöriga

havsstränder, skär och holmar m.m. har yrkesfiskare rätt atl avgiftsfritt

begagna bl. a. Käringön för uppförande av boningshus och anläggningar lill

gagn för yrkesfisket. Dessa kan därför så länge förordningen gäller inle

tvingas till något arrende. Övriga husägares juridiska rätt aU ha kvar husen

är mera oklar och staten lär i vart fall kunna kräva all dessa betalar en 105

skälig arrendeavgift.
Sannolikt kommer arrendenivån för jämföriiga ärren- Prop. 1985/86: 110

den alt tjäna som
utgångspunkt för skälighetsbedömningen. Gissningsvis

kan arrendeavgifterna på
Käringön komma att bestämmas till en nivå

motsvarande c:a fem
procent av tomtvärdet, dvs till c:a 2 000 kr per år.

Avgifterna skall bl.a.
täcka statens kostnader för arrendeupplåtelserna,

l.ex.
administrationskostnader.

Arrende
med möjlighet att belåna husen

En
sådan lösning finns inte enligt gällande lagstiftning men håller på att
undersökas av den s k Byggnadspantutredningen. I forskningsprojektets
promemoria har denna lösning betraktats som den mest intressanta upplåtelseformen
när det gäller Käringön. Anledningen härtill är främst att de bofastas behov av
att kunna belåna sina hus därmed skulle lösas med betydligt mindre kostnader
jämfört med äganderätt och tomträtt. Som andra fördelar har nämnts, dels att
proceduren vid tillbyggnad skulle bli enklare med denna upplåtelseform än med
tomträtt, dels att belåningsmöjligheten skulle kunna ges endast till
åretruntboende, vilket skulle motverka alt de redan höga huspriserna stiger
ytterligare. En betydande nackdel med arrende är dock som ovan nämnts atl
reglerna om fastighetssamverkan i princip inte är tillämpliga. Att inrätta en
gemensamhetsanläggning med enbart byggnader på ofri grund anslutna strider mot
anläggningslagens syfte och är även tveksamt ur rättssäkerhetssynpunkt,
eftersom en långivare har anledning ulgå ifrån alt fordran hos en
samfällighetsförening är säkerställd genom att föreningen har förmånsrätt i
medlemmarnas fasligheter (lagen 1973: 1152). All nylljanderätten automatiskt
skulle ändras vid tillbyggnad låter enkelt men detta förutsätter alt skötseln
av den gemensamma marken är oreglerad. Antingen den gemensamma marken utlägges
såsom allmänplats i en stadsplan för att skötas av kommunen eller inrättas
såsom gemensamhetsanläggning enligt anläggningslagen måste nämligen
avgränsningen mot de enskilda tomtplatserna bestämmas. Samma gäller om en
vägförening bildas för att sköta den gemensamma marken. Att huspriserna skulle
stiga ytterligare om belåningsmöjlighet införs är möjligt men inte alls säkert.
Del kan myckel väl vara så atl de som är beredda att betala mest för husen på
Käringön är så kapitalstarka eller har så goda bankförbindelser atl
belåningsmöjligheten inte spelar någon roll. Att införa belåningsmöjlighet
endast för åretruntboende kan för övrigt vara tveksamt, eftersom även
fritidsboende kan ha behov av att låna pengar l.ex. för att finansiera en
upprustning eller kunna betala anslutningsavgift för vatten och avlopp. Det
kanske till och med är av viss betydelse ur bevarandesynpunkt atl
lånemöjlighet införs för alla husägare.

Problemet att permanenthus övergår till att bli
fritidshus, vilket gäller flera samhällen på västkusten, har behandlats i ett
delbetänkande av fritidsboendekommittén (DS Bo 1981:3). Det finns anledning
förmoda att åtminstone vissa av de åtgärder som föreslagils i belänkandet för
att möta problemet kommer atl genomföras.

Även om arrende med belåningsmöjlighet skulle
införas är del tveksamt

om detta system är lämpligt att tillämpa för ett helt samhälle. Käringön 106

måste ur flera synpunkter
vara mera betjänt "ä'v att inordnas i den "nor- Prop. 1985/86: 110
mala" fastighelslagstifiningen.

4.9a Bohus läns skärgårdsråd (BSR)

För
alt säkerställa så långt som möjligt ett helärsboende föreslås följande efter
kronoholmsutredningens betänkande och BSR:s intentioner.

Atl markförsäljning lill privat ägare endasl skall
gälla tomtmark, och där helårsboendet kan försäkras, samt att en allmän
förvärvslagstiftning typ JFL är önskvärd. Pris enligt bruksjämföriiga objekt,
ej marknadstaxerade överbud. Även kommunall förköp.

Atl lomträltsavial kan upprättas lill fast boende
och med regler där bl. a. helårsboende kan försäkras. Avgift enligt
bruksmässiga grunder.

Att för Käringön avgifterna för tomträtt eller
tomtkostnader vid friköp inte sättes högre än de faktiska utgifterna för atl
genomföra fastighetsbildning. Delta är nödvändigt för att inte
boendekostnaderna skall hindra ell fortsatt åretruntboende och inflyttning.

Atl nyttjandeavtal skall gälla fritidsboende och
även för helårsboende men med lägre avgift.

Alt vid ägareskifte av bostäder ges företräde för
ev helärsboende. Alternativt kommunalt förköp.

Att 1950 ärs förordning för yrkesfiskare att
uppföra byggnader också ska gälla etablerad havsodlare, fast vallenbruk.

Utredningens
översikt i övrigt anses i stort sett tillfyllest.

4.10 Länsstyrelsen i Västerbottens län

Utredningen
har i detta avsnitt bl. a. redovisat vissa tänkbara konsekvenser av en
överlåtelse av mark på kronoholmar, såsom krav pä planläggning och
fastighetsbildning, exploateringsavtal, anspråk på kommunal service m m.

Såvitt länsstyrelsen kan bedöma uppkommer inle
behov av fastställda detaljplaner på kronoholmarna i Västerbottens län.
Strukturen på öarna och på den befintliga bebyggelsen är sådan, atl de
nybyggnadsföretag som kan aktualiseras torde inskränka sig till
kompletteringsbebyggelse i form av gäslslugor, båthus o dyl. Som grund för den
planmässiga prövningen av dessa, för fastighetsbildning och för reglering av
gemensamma anordningar lorde planulredningar med tillämpning av
byggnadsstadgan, fastighelsbildningslagen, anläggningslagen och
samfällighetslagen vara fullt tillräckliga.

Länsstyrelsen vill i detta sammanhang även peka på
atl behov av planutredningar, åtminstone enkla sädana, kan föreligga även om
vare sig nybyggnadsålgärder eller fastighetsbildning blir aktuellt. Det vore
nämligen enligt länsstyrelsens mening värdefullt om arrendeavtalen kunde anknytas
till en ungefäriig lomtplatsavgränsning på en karta eller eventuellt på en
flygbild. Utredningen har också i sitt förslag till avtalsvillkor nämnt delta.
I vårt län har inte sådana lomtplatsbeslämningar gjorts.

Länsstyrelsen bedömer det inle heller troligt alt
detaljplanering kommer

att erfordras som instrument för att styra eller kontrollera bebyggelsens 107

utseende
eller omfattning. Redan nu flnns i kommunöversikterna i berörda Prop. 1985/86:
110 kommuner riktlinjer, avsedda att i huvudsak bevara den befintliga miljön. 1
gällande arrendekontrakt finns vidare villkor om markupplåtarens medgivande
till ny-, till- eller ombyggnadsåtgärder. En komplettering av detta villkor med
vissa föreskrifter för byggnadernas yttre utformning - färgsättning,
takläckningsmalerial m. m. - i förening med tillämpning av 38 § byggnadsstadgan
bör utgöra tillräckliga styrmedel.

Utredningen pekar här bl. a. på del
otillfredsställande förhållandet att för närvarande skriftliga arrendeavtal
inte finns med samtliga ägare av byggnader pä kronoholmar. Detta gäller även
nägra öar i Västerbottens län. Anledningen är inte klariagd men förhållandet
har uppmärksammals och länsstyrelsen har på kammarkollegiets uppdrag gjort en
utredning om äganderätten till de aktuella byggnaderna.

Det nuvarande systemet med 5-åriga arrendeavtal,
som på kammarkollegiets uppdrag tecknas med arrendalorerna av länsstyrelsen
för statens räkning fungerar väl så långt länsstyrelsen kan bedöma. Avtalen
innehåller i huvudsak de villkor som föreslås av utredningen. Som ovan framgår
ser länsstyrelsen det dock angelägel att till avtalen knyts en kartskiss, där
läget och den ungefärliga omfattningen anges.

5 Förvaltningsmyndigheten

Flertalet
remissinstanser ullstyrker eller har inte någon erinran mot att domänverket
föreslås bli statlig förvaltningsmyndighet för de bebyggda kronoholmar som
kammarkollegiet i dag insimklionsenligt utövar tillsyn över.
Fortifikationsförvallningen, naturvårdsverket (delvis), kammarkollegiet och
länsstyrelserna i Väsiernorrlands och Västerbottens län anser att domänverket
bör överta förvaltningen även av de obebyggda öarna. Domänverket förklarar sig
vara berett att överta den föreslagna förvaltningen. Några remissorgan,
länsstyrelsen i Norrbottens län, liksom Haparanda och Kalix kommuner samt
fiskeristyrelsen, Orust kommun och Gullholmens Samfällighetsförening avstyrker
förslaget. Länsstyrelsen i Stockholms län för fram Stiftelsen Stockholms
Skärgård som alternativ förvaltare i länels skärgård.

Av de myndigheter som tillstyrkt att domänverket
övertar det statliga förvaltningsansvaret gör några, däribland
riksantikvarieämbetet, \kammar - kollegiet,
länsstyrelsen i Västerbottens län, detta med uttryckligaförbehåll om samråd och
medinflytande i ärenden om försäljningar av kronoholmarna. Inskränkningar med
denna innebörd bör därför göras i förordningen (1971:727) om försäljning av
staten tillhörig fast egendom m.m. Domänverket finner det självklart att 1971
års förordning skall tillämpas men kan inte se några motiv för ytterligare
reglering av försäljningen.

Domänverket pekar på att verket har god kunskap i
frågor som rör

förvaltningen av statens enskilda vattenområden med tillhörande fiske-

och jakträttsupplåtelser. Kammarkollegiet förordar att tillståndsgivningen

för jakt och fiske tills vidare får ligga kvar hos länsstyrelserna. 108

5.1 Fortifikationsförvaltningen ,, Prop. 1985/86:110

Vad
beträffar den framlida dispositionen av de bebyggda kronoholmarna finner
utredningen alt de myndigheter som i vissa fall har särskilda intressen alt
bevaka även fortsättningsvis bör anförtros förvaltningen av sådana holmar och
skär som är nödvändiga för respektive myndighets verksamhet. Övriga
kronoholmar bör enligt uiredningens mening överföras till domänverkets
förvaltning. Kronoholmsutredningens uppdrag omfattade endasl de bebyggda
kronoholmarna. 1 princip anser man dock alt knappast några hinder föreligger
mot all låta domänverket fä sköta förvaltningen även av de obebyggda
kronoholmarna. Ur de synpunkter fortifikationsförvaltningen har alt beakta
finns intet att erinra mot atl domänverket - som synes ha en väl fungerande och
beprövad organisation i berört avseende -övertar förvaltningsansvaret för såväl
de bebyggda som obebyggda kronoholmarna i den mån dessa ej erfordras för andra
myndigheters speciella behov.

Kronoholmsutredningen har i en särskild förteckning
angivit de bebyggda kronoholmar som fortsättningsvis bör förvaltas av
sjöfartsverket respektive fortifikalionsförvaltningen. Förvaltningen instämmer
i utredningens förslag vad beträffar de holmar som anses böra tillhöra
försvarsmakten. Förutom i förteckningen angivna har försvaret även anläggningar
på vissa andra bebyggda och obebyggda kronoholmar. I vad män även dessa bör
ställas under försvarsmaktens förvaltning bör utredas i det särskilda fallet.

Ur fortifikationsförvaltningens synpunkt saknar det
härvid betydelse om holmarna i ett förberedande skede förvaltningsmässigl
överföres till domänverket. Redan i nuläget förekommer regelbundna
överläggningar mellan domänverket och fortifikalionsförvaltningen rörande
överföringar mellan verken av annan staten tillhörig mark.

5.2 Sjöfartsverket

Utredningens
förslag att förvaltningen av de bebyggda kronoholmarna i huvudsak skall handhas
av en myndighet är ur flera synpunkter ändamålsenligt. Domänverket synes vara
den mest lämpade av statliga myndigheter att anförtros förvaltningen. 1
enlighet med utredningens förslag bör förvaltningen av de pä sid 330 i
utredningen angivna tio kronoholmarna, utom beträffande Södra Bondökallarna
1:1, kvarstå hos sjöfartsverljet. Sistnämnda fastighet behöver numera ej
förvallas av sjöfartsverket. Sjöfartsverket tillstyrker sålunda, med undantag
för vad som angivits beträffande fastigheten Södra Bondökallarna 1:1,
utredningens förslag.

5.3 Riksantikvarieämbetet

Utredningen
redovisar i avsnittet 7:5 sina förslag rörande den statliga

förvaltningen av kronoholmarna. Sjöfartsverket, fortiflkalionsförvaltning-

en och naturvårdsverket föreslås få fortsätta förvaltningen av de öar som

myndigheterna har intresse av att förvalla ocksä framledes. 1 övrigt bör .„g

förvaltningen
handhas av domänverket. Riksantikvarieämbetet har inte Prop. 1985/86: 110 någon
erinran häremot men vill framhålla som angeläget alt klara riktlinjer dras upp
för domänverkets förvaltning av de kronoholmar där bevarandeintresset är ell
framträdande motiv för ett fortsalt statligt ägande. Riksantikvarieämbetets
ställning som samrådspartner i arbetet härmed bör markeras i samband med beslut
om atl genomföra utredningens förslag. Behovet av fortlöpande kontakter mellan
förvaltningsmyndighetens och kulturminnesvårdens regionala organ, t.ex. rörande
bebyggelsens utformning och vård, bör uppmärksammas.

Ämbetet anser också i likhet med utredningen alt
statsmakterna måste precisera inskränkningarna i förvaltningsmyndigheternas
möjligheter att fritt pröva försäljningar enligt förordningen (1971:727) om
försäljning av staten tillhörig fast egendom m. m. och atl sädana preciseringar
görs på gmndval av utredningens förslag.

5.4 Fiskeristyrelsen

Utredningen
föreslår att förvaltningen av flertalet kronoholmar och andra staten tillhöriga
holmar skall överföras från de nuvarande förvaltande myndigheterna lill
domänverket.

Enligl fiskeristyrelsens mening föreligger en stor
risk för en betydande höjning av avgifterna om domänverket blir förvaltare
vilket kan få ekonomiska konsekvenser för yrkesfiskarna. Dä den nuvarande
förvaltningen för fisket fungerat på ett tillfredsställande sätt avstyrker
fiskeristyrelsen utredningens förslag i denna del.

Om förslaget genomförs anser fiskeristyrelsen att
fiskenämnden i länet i likhet med nuvarande ordning bör ges tillfälle alt
påverka såväl upplåtelserna som arrendeavgifterna genom atl yttrande inhämtas
från fiskenämnden.

5.5 Naturvårdsverket

Naturvårdsverket
finner del tillfredsställande alt utredningen inte har föreslagit någon
förändring när det gäller de av verket förvaltade kronoholmarna.
Naturvårdsverket anser att i princip alla kronoholmar, såväl bebyggda som
obebyggda, som är eller ligger inom objekt av riksintresse från
naturvårdssynpunkt bör överföras lill verkets förvaltning. För övriga kronoholmar
har verket ingen erinran mot utredningens förslag all domänverket får handha
förvaltningen, med undantag för de öar där statliga särintressen motiverar att
förvaltningen anförtros åt annan statlig myndighet.

5.6 Domänverket

Förvaltningen
av de bebyggda kronoholmarna är splittrad på flera myndig

heter. 1 vissa fall sköter en myndighet förvaltningen på uppdrag av en

annan. Undantagsvis kan det vara oklart vilken myndighet som förvaltar

holmen. Utredningen visar tydligt alt en översyn och uppstramning av

förvaltningen är befogad. 110

Domänverket biträder förslaget alt kronoholrnär som
kännetecknas av Prop. 1985/86: 110 utpräglade försvars- och sjöfartsintressen
skall förvaltas av fortifikations-förvaltningen respektive sjöfartsverket samt
att naturvårdsverket skall förvalta de holmar som är av riksintresse ur
nalurvårdssynpunkt. Domänverket är berett alt åtaga sig förvaltningen av
övriga bebyggda kronoholmar i enlighet med utredningens förslag.

Beträffande de obebyggda holmar, som inte är av
särskilt intresse för andra myndigheters verksamhet - se föregående stycke —
synes rationellt atl även dessa förvaltas av domänverket. Förutom att detla bör
vara praktiskt ur statlig förvaltningssynpunkt bör även beaktas att många av
registerfastigheterna i skärgården omfattar såväl bebyggda som obebyggda holmar
med däremellan liggande vattenområde, varför det även ur fastig-helsteknisk
synpunkt synes rationellt.

I sammanhanget synes naturligt att lill holmarna
hörande enskilt vattenområde även överföres Ull domänverkels förvaltning.

Enligt Domänverkets uppfattning är det självklart
att förordningen (SFS 1971:727) om försäljning av staten tillhörig fast
egendom, m.m. skall tillämpas vid försäljning av kronoholmar eller mark på
holmarna. Motiv saknas för atl handlägga sådana försäljningar på annat sätt än
försäljningar av annan statlig mark, som är jämförbar med hänsyn lill
upplåtelser o dyl.

Beträffande försäljningar förutsätter verket att de
skall genomföras i överensstämmelse med SFS 1971:727. Förordningen reglerar
såväl samråds- som försäljningsförfarandet. Ytteriigare reglering av
försäljningen synes inle motiverad enligt verkels uppfattning.

Vid domänverkets försäljningar av fast egendom föres
inflytande köpeskillingar till investeringsfonden. Verket fömtsätter atl några
andra regler inte skall gälla beträffande köpeskillingarna från försäljningar
av kronoholmar eller markområden pä dessa.

Beträffande förvaltningen av de enskilda vattenområdena
med tillhörande fiske- och jakträttsupplåtelser må nämnas att domänverket har
god kunskap i dessa frågor. Sålunda har verket ca 2800 fiskerätlsupplåtelser
varav ca 100 till yrkesfiskare. Hämtöver driver verket ca 70 kortfiskeområden
om tillsammans 150000 ha vattenområde för kortfiskeupplåtelser till
allmänheten. Upplåtelserna förvallas i huvudsak av verkets lokalförvaltningar.
Skulle det uppdragas ål domänverket att handhava upplåtelserna av fisket med
fasta redskap utanför kronoholmarna torde erfordras ändringar i förordningen
om förvaltningen av statens fisken (SFS 1981:1217).

5.7 Kammarkollegiet

Utredningen
förklarar sammanfattningsvis (s 326) att kammarkollegiet knappast kan anses ha
förutsättningar att uppfylla kraven på effektiv och regionall inriktad
förvaltning av kronoholmarna. Dessa krav gör sig särskilt gällande beträffande
de bebyggda holmarna. De obebyggda kronoholmarna, som inte närmare berörs av
utredningen, kräver naturligtvis också

111

viss tillsyn, dock mera av
bevakningskaraktär. I den mån sådan tillsyn kan Prop. 1985/86: 110 sägas
förekomma i dag utförs den av kustbevakningen.

För kammarkollegiet, som saknar regional
organisation, har länsstyrelsen fungerat som en förlängd arm på det regionala
planet. Tidigare ålåg det länsstyrelsen enligt uttrycklig instruktion att hålla
hand över att statens fasta egendom inte användes mot givna föreskrifter. För
länsstyrelsernas verksamhet har nu regionalpolitiska och andra övergripande
planeringsfrågor fått större betydelse. Fortfarande svarar dock länsstyrelsen
för all statlig förvaltning i länet i den mån en förvaltningsuppgift inte
ankommer pä särskild myndighet, och i motsvarande uisträckning skall
länsstyrelsen enligt sin instruktion vidla de åtgärder som behövs för all
bevaka statens rätt. Kollegiet vill också betona att länsstyrelserna, när så
behövts, alllid ställt upp i frågor om kronoholmarnas förvaltning. Kollegiet
tror inte att länsstyrelserna i allmänhet upplever dessa frågor som något
främmande för en länsstyrelse (s 327). Länsstyrelserna i kustlänen torde
tvärtom ha ett intresse att kunna styra utvecklingen av t.ex.
fritidsstugebebyggelsen i skärgårdsområdena. Länsstyrelserna skall ju f.ö.
enligl utredningens förslag ha kvar tillståndsprövningen beträffande jakt och
fiske med fast redskap vid kronoholmarna.

Av länsstyrelserna är det endast länsstyrelsen i
Norrbottens län som genom formligt beslut av regeringen fått självständiga
förvaltningsuppgifter. Genom beslut 1973-02-02 fick länsstyrelsen sålunda
bemyndigande "att tills vidare avgöra ärenden om upplåtelse av
nyttjanderätt till tomtplatser på odisponerade kronoholmar vid länels
kust". Det allmänna påståendet på s 175 att länsstyrelsen på regeringens
uppdrag sköter förvaltningen av de under kammarkollegiets inseende och vård
stående kronoholmarna i länet är således inte helt korrekt.

Kammarkollegiet tillstyrker att de bebyggda
kronoholmar som f n. står under kollegiets inseende och vård ställs under
domänverkets förvaltning. Kollegiet tillstyrker vidare alt tillståndsprövningen
beträffande jakt och fiske med fast redskap åtminstone t v får ligga kvar hos
länsstyrelserna. Delta bör gälla också kronoholmar som lyder under
fortifikalionsförvaltningen, sjöfartsverket eller naturvårdsverket.
Länsstyrelserna har f ö hand om motsvarande tillståndsprövning när det gäller
allmänt vattenområde.

I fråga om tillämpningen av förordningen (1971:727)
om försäljning av staten tillhörig egendom, m m på kronoholmarna har
utredningen rekommenderat inskränkningar i domänverkets möjligheter aft sälja
sådan egendom. Detta har kollegiet uppfattat som alt domänverket inte ensamt
bör få besluta om försäljning. Även efter ett överförande av kronoholmarna Ull
domänverket bör sålunda enligt kollegiets mening sådana allmänna intressen som
närmast företräds av andra myndigheter än domänverket få komma till tals i
försäljningsärenden. Redan däri ligger en inskränkning. Kollegiet får vidare
anföra följande.

1 fråga om rätten till jakt och fiske intar
kronoholmarna en särställning i

jämförelse med annan statlig egendom. Jakten - främst sjöfågeljakten - är

enligt anvisningar för tillståndsgivningen som Kungl Maj:t utfärdat, i prin

cip förbehållen den bofasta kustbefolkningen i egentlig mening. Upplåtel

serna är f.n. avgiftsfria. Fisket är fritt med rörligt redskap. Tillstånd lill "-

fiske med fast redskap ges
i princip endast till yrkesfiskare. För yrkesfis- Prop. 1985/86: 110 kärna
är kronoholmarna av stor betydelse, särskilt i Norrland. Upplåtelserna sker
numera - enligt förordningen (1981:1217) om förvaltningen av statens fisken -
mot avgift.

Eftersom domänverket inle kommer att ha
förfoganderätt över jakten och fisket vid kronoholmarna är det självklart alt
varje försäljning av en sådan holme måste föregås av remiss lill länsstyrelsen,
fiskenämnden och kommunen - jfr samrådsskyldigheien enligt 11 § förordningen
(1981:1217) om förvaltningen av statens fisken. Föreligger skiljaktiga
meningar, bör försäljningsfrågan underställas regeringen.

5.8 Länsstyrelsen i Stockholms län

Länsstyrelsen
har heller ingen erinran mot utredningens förslag att domänverket får hand om
förvaltningen av bebyggda kronoholmar där inte statliga särintressen motiverar
annan förvallande myndighet, t. ex. sjöfartsverket,
fortifikationsförvaltningen eller naturvårdsverket. 1 länets skärgård kan ocksä
Stiftelsen Stockholms Skärgård med sitt över hela övärlden spridda ägoinnehav
aktualiseras som förvaltare av statlig egendom. Denna lösning bör vara av
intresse när det gäller alt hävda naturvärds- och friluflssynpunkter.

5.9 Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län

Mot
utredningens förslag alt domänverket skall överta förvaltningen av
kronoholmarna har länsstyrelsen ingen erinran. Förslaget kan främja en
rationell hantering av dessa ärenden. Åtgärden att i enlighet med länsstyrelsens
ovan intagna ståndpunkt i ökad utsträckning medge friköp av mark på kronoholmar
bör vidare leda till kostnadsbesparingar och tidigarelagda intäkter.

5.10 Länsstyrelsen i Västernorrlands län

Utredningen
förslår atl förvaltningen av de kronoholmar som inte är av särskilt intresse
för sjöfartsverket, fortifikationsförvaltningen och naturvårdsverket förs över
från kammarkollegiet till domänverket. Länsstyrelsen anser atl en sådan
ordning är lämplig och atl den även bör gälla för obebyggda kronoholmar. Innan
domänverket övertar förvaltningen bör en genomgång göras av naturvårdsverket i
samarbete med länsstyrelserna av såväl bebyggda som obebyggda öar för alt
klarlägga vilka öar som har sådant intresse för naturvården all de bör
förvaltas av naturvårdsverket.

5.11 Länsstyrelsen i Västerbottens län

Länsstyrelsen
delar uiredningens bedömning atl öar med speciella statliga

intressen bör förvallas av de för dessa intressen ansvariga myndigheterna.

Detta rör således sjöfartsverket, fortifikationsförvaltningen och natur

vårdsverket. 1 den mån en eventuell kompletterande utredning betr obe- 113

8 Riksdagen 1985186. I saml. Nr IIO

byggda
kronoholmar visar att sådana finns med stora naturvärden bör Prop. 1985/86: 110
ocksä dessa föras lill naturvårdsfonden och således till naturvårdsverkets
förvaltning. Med anledning av ett i länet aktuellt ärende vill länsstyrelsen i
detta sammanhang erinra om angelägenheten att dessa myndigheter före eventuella
försäljningar eller andra dispositionsändringar inhämtar länsstyrelsens
synpunkter, där riksintressen eller i övrigt starka intressen för det rörliga
friluftslivet finns.

Länsstyrelsen kan också ställa sig bakom vad som
betr övriga kronoholmar anförts om fördelarna med en regionalt anknuten
förvaltning. Det är naturligtvis positivt om förvaltningen kan innefatta även
praktiska moment som t.ex. direktkontakt med arrendalorerna och
"förmedlande länk-"funktioner, när frågor aktualiseras om t.ex.
ändrad/utökad kommunal service.

Utredningen låter valet stå mellan nuvarande
förvaltare, kammarkollegiet med länsstyrelsen som regionalt kontaktorgan, och
domänverket. Domänverket förordas därvid med hänvisning till verkets erfarenhet
av arrendefrågor och dess regionala organisation.

Det är givetvis riktigt som utredningen framhåller
att förvaltningsfrågor av detta slag ligger utanför länsstyrelsens normala
verksamhet. Om brister förekommit i hittillsvarande hantering har delta dock
inte framförts hit av berörda parter.

Fiskenämnden uttrycker i sitt yttrande farhågor för
att en förvaltning genom domänverket skulle kunna innebära försämringar för
yrkesfisket, bl.a. i form av högre avgifter och möjligen också mindre kunskap
från förvaltarens sida i fiskenäringsfrågor.

Det kan rent allmänt konstateras att till
kronoholmarna i många fall är knutna samhällsintressen - fiske,
bevarandeintressen betr natur- och kulturminnesvård - som normalt inle ingår i
domänverkets verksamhet. Del torde också vara så att verkets regionala
organisation på många håll inte har erfarenhet av denna typ av förvaltning.
Oron för att avgifterna för upplåtelser av fiskerätt, mark etc skall höjas kan
vara förståelig, då verket som en följd av uppsatta verksamhetsmål måste driva
en aktivare prispolitik än andra, här aktuella myndigheter. Del är dock
troligt att en justering av avgiftsnivåerna blir aktuell även om annat
förvaltningsorgan väljs.

Även om sålunda enligt länsstyrelsens mening vissa
faktorer kan inge betänkligheter mot att domänverket övertar förvaltningen av
dessa "övriga" kronoholmar vill länsstyrelsen inte motsätta sig en
sådan lösning. Därvid bör dock - som ovan framhållits - först utredas om i
denna grupp ingår öar med starka naturvärden. Dessa bör föras in under
naturvårdsverkets förvaltning. Vidare bör förvaltaren åläggas att samråda dels
med länsstyrelse och kommun i förekommande fastighets-, försäljnings- och
planärenden med hänsyn till den övergripande planering dessa bedriver, dels med
fiskenämnden i frågor betr yrkesfiskets intressen.

5.12 Fiskenämnden i Västerbottens län

Ur
fiskesynpunkt har kronoholmarna stor betydelse eftersom fisket om

kring dessa också tillhör staten. Holmar som ägs av staten genom forlifika- 114

tionsförvaltningen,
naturvårdsverket, domänverket m. fl. är inte av samma Prop. 1985/86: 110
betydelse eftersom fiskerätten där ofta är enskild. Fisket vid kronoholmarna
har använts som ett stöd till yrkesfisket vilket varit möjligt då dels
länsstyrelsen varit förvaltande myndighet och dels genom att det finns en
författning som föreskriver att yrkesfiske skall prioriteras.

1 Västerbottens län, i synnerhet inom Skellefteå
kommun, har fisket vid kronoholmar mycket stor betydelse för fiskerinäringen.
Flera yrkesfiskare är helt beroende av fisket vid kronoholmarna.

Antalet så kallade kronoholmar varierar starkt inom
länet med det största antalet i Skelleftebukten. Fisket vid dessa holmar är,
som tidigare framhållits av stor betydelse. Det är framför allt fiske med fasta
redskap efter lag som bedrivs vid holmarna. Under senare år har länsstyrelsen
och fiskenämnden i allt större utsträckning reserverat fisket vid holmar för
yrkesfiskare och fr.o.m. 1983 gäller förordningen om förvaltningen av statens
fisken för kronoholmar vilket i praktiken innebär alt endast yrkesfiskare kan
ges tillstånd all fiska vid kronoholmar.

Laxfisket på enskilt vatten har blivit alltmer
eftersökt vilket på mänga håll medfört atl arrendenivåerna stigit kraftigt och
som en följd därav lett till ekonomiska svårigheter för yrkesfiskarna.
Möjligheterna till laxfiske vid kronoholmar är därför av stort värde för
yrkesfisket och kan ses som ett indirekt statligt stöd lill näringen.

Det är alltså enligl fiskenämndens mening en
nödvändighet att yrkesfiskarna även i fortsättningen ges möjligheter till
fiske vid kronoholmarna. En överföring av förvaltningen av holmarna till
domänverket innebär sannolikt ingen förändring av reglerna för upplåtelsen efiersom
förordningen om förvaltningen av statens fisken är tillämplig. Frågan är dock
om domänverket har den kunskap i fiskerinäringsfrågor i t. ex. Västerbollen
som erfordras för fiske. Det finns också enligt fiskenämndens mening risk för
en betydande höjning av avgifterna om domänverket blir förvaltare vilket kan få
ekonomiska konsekvenser för yrkesfiskarna.

Eftersom den nuvarande förvaltningen av
kronoholmarna med kammarkollegiet-länsstyrelsen i varie fall för fisket
fungerat tillfredsställande och del finns många frågetecken i den föreslagna
förvaltningen avstyrker fiskenämnden uiredningens förslag i denna del. Några
ekonomiska vinster av förslaget har heller inle påvisats av utredningen. Om
någon vinst skulle uppstå kommer den i så fall atl härröra från ökade avgifter
för yrkesfiskarna vilket fiskenämnden inle kan acceptera.

Om förslaget genomföres anser fiskenämnden att
nämnden i likhet med nuvarande ordning bör ges tillfälle att påverka såväl
upplåtelserna som arrendeavgifterna genom alt yttrande inhämtas från
fiskenämnden.

5.13 Länsstyrelsen i Norrbottens län

Utredningen
föreslår alt domänverket i fortsättningen ska förvalta flertalet av
kronoholmarna.

Länsstyrelsen har sedan år 1973 genom särskilt
regeringsbeslut handlagt

markupplåtelsefrågor på kronoholmarna i länet. Den erfarenhet som läns- 115

styrelsen
härvidlag vunnit under denna tioårsperiod kan länsstyrelsen läg- Prop. 1985/86:
110 ga till gmnd för följande påståenden. Vid prövningen av markupplåtelse-ärendet
har länsstyrelsen kunnat bedöma ärendena mot bakgmnd av länsstyrelsens
allmänna kännedom om de planmässiga markanvändningsprinciperna i kustområdet.
Detta medför atl länsstyrelsen kunnat göra avvägningen mot allmänna intressen
med slor säkerhet. Del samråd mellan länsstyrelse och kommun som regelmässigt
sker i bebyggelsefrågor har vid olika Ullfällen visat sig vara värdefullt för
all nå ett tillfredsställande resultat i markupplåtelseärenden. Länsstyrelsen
har den lokalkännedom och överblick över förhållandena på öarna som underlättar
en enhetlig bedömning av markupplåtelserna. Dessa förhållanden samt omständigheten
att länsstyrelsen är tillståndsmyndighel för jakt- och fiskefrågor talar för
att förvaltningen av kronoholmarna bör överföras på länsstyrelserna. Endasl i
de fall där utpräglade allmänna särintressen finns bör förvaltningen skötas av
annan myndighet.

5.14 Haparanda kommun

När
det gäller frågan om staten eller kommunen skall vara ägare av holmarna anser
Haparanda kommun atl det ur förvaltnings- och tillsynssynpunkt är bättre med
kommunen som ägare. Ifall att holmarna fortsättningsvis också kommer alt vara
i statens ägo i enlighet med utredningens förslag sä föreslår Haparanda kommun
alt förvaltningen av holmarna överflyttas till kommunen.

5.15 Kalix kommun

Kommunen
har ett gott samarbete med Länsstyrelsen i alla frågor som rör
skärgårdsområdet, exempelvis bebyggelse, planering osv. Eftersom Länsstyrelsen
dessutom är tillståndsmyndighet för jakt- och fiskefrågor, bör förvaltningen av
kronoholmarna även i fortsättningen vara kvar hos Länsstyrelsen.

5.16 Söderhamns kommun

Frågan
om kommunen bör äga den obebyggda marken är beroende av möjligheterna att med
domänverket som fortsatt ägare på lång sikt kunna genomföra kuslplanens intentioner.
Sannolikt är det enklast för kommunen att styra skogsvårdsålgärder och
åtgärder för friluftslivet i enlighet med kustplanen om kommunen själv är
markägare. Möjligheten att vid behov gå in med sådana arbeten med stöd av
statsbidrag eller AMS-medel finns också. Kommunens skogsavdelning har sedan
länge haft hand om kommunens öar och ett tillskott med Klacksörarna torde inle
vålla problem ur skölselsynpunkt.

116

5.17 Tanums kommun .V-: Prop. 1985/86:110

Utredningens
förslag innebär att Domänverket handhar förvaltningen av de bebyggda
kronoholmama. Kommunen har inget att erinra emot utredningens förslag.

5.18 Gullholmens samfällighetsförening (se även 7.1.17)

Medan (dessa) diskussioner pågick på Gullholmen
offentliggjordes Kronoholmsutredningen. Det som huvudsakligen gjorde att
gullholmarna ställde sig positiva lill utredningen var all man föreslår all
staten fortfarande skall äga marken. Vi har haft mycket goda erfarenheter av
kammarkollegiums administration och tvistefrågorna har varit få och då de
förekommit har de lösts på bästa sätt.

Vi önskar därför understryka att vi anser det
angeläget (med ovan nämnda undantag) atl nuvarande ägoförhållanden bibehålles.

För att karaktären på denna, för hela riket
intressanta ö, skall kunna bibehållas måste mångfalden och det individuella
inslaget bibehållas.

I Kronoholmsutredningen föreslås att Domänverket
skulle handha ad-minsitrationen av kronoholmarna. Vi är starkt betänksamma över
ett sådant arrangemang beträffande Gullholmen. Delta affärsdrivande verk skulle
kunna medverka till liknande försök till omdaning av ön som vi motsatt oss
gentemot Omst kommun.

Under alla förhållanden måste Kronoholmen
Gullholmens framtid avgöras genom att kronoholmens invånare, genom Gullholmens
Samfällighetsförening, får ett sådant inflytande atl man i samråd med
antikvariska myndigheter kan förverkliga bevarandeplanens intentioner ulan
genomgripande förändringar i mark och byggnadsdisposilion.

Betr.:
Förslag lill byggnadsplan för fastigheten Gullholmen 1:1 m.fi., Orust kommun,
Göteborgs o Bohus län, upprättat i maj 1983 (Skrivelse från fastighetsägare på
kronoholmen Gullholmen).

Fastighetsägare på Kronoholmen Gullholmen ha tagit
del av rubricerade byggnadsplaneförslag och beslutat alt i stället för att
avgiva separata skrivelser i stället underskriva en gemensam sådan, vilken
närsluten översändes.

Ett fåtal fastighetsägare har dessutom avgivit
speciella anmärkningar separat.

Anslutningen lill denna gemensamma manifestation
har varit spontan och hundraprocentig betr. de fastighetsägare, vilka har
kunnat nås vid denna tid på året.

Vi vilja påpeka all detta fullständiga förkastande
av byggnadsplanen ej betyder att vi motsätter oss de tankar, som uttrycks i
bevarandeplanen. Dessa lorde väl kunna tillgodoses utan de genomgripande
förändringar i markdisposilionen och äganderätt som byggnadsplaneförslaget
innebär.

Den
nyligen offentliggjorda kronoholmsutredningen ger kommunen lill- 117

fälle atl i
förtroendefullt samarbete med kronoholmen Gullholmens fastig- Prop.
1985/86: 110 hetsägare utarbeta de enkla regler, som behövs för atl
bevarandeplanens principer skall kunna vara vägledande för Gullholmens framtid
utan att en fullständig omvälvning skall behöva ske.

Samtidigt som fastighetsägare å Kronoholmen
Gullholmen gemensamt avgivit yttrande betr. det av Orusts Kommun utarbetade
förslaget till byggnadsplan för Kronoholmen Gullholmen har fastighetsägarna
också beslutat att ge uttryck åt sin tillfredsställelse med att Kronoholmsutredningen
beslutat föreslå att marken på Gullholmen skall behållas av staten, och ej
överföras i Orusts Kommuns ägo.

Vi ha dåliga erfarenheter av Omsts Kommuns vilja
och förmåga all leva upp till den s.k. Bevarandeplanens allmänna riktlinjer och
målsättningar lill vilka vi ansluta oss.

6 Ekonomiska konsekvenser

Några
remissinstanser förutser extra kostnader för sin förvaltning av kronoholmarna.
Sålunda anser naturvårdsverket atl det inte kan vara rimligt att en övertagande
myndighet drabbas av kostnadskrävande upprustningar av bebyggelse vid en
överföring av en kronoholme ulan föreslår all dessa bör åvila den avträdande
myndigheten. Domänverket anser alt det är rimligt att den avträdande
myndigheten står för kostnaderna för eventuella fastighelsbildningsåtgärder i
samband med övertagandet av förvaltningen, om inte särskilda medel beviljas för
ändamålet.

Siatens lantmäteriverk och länsstyrelsen i
Göteborgs och Bohus län räknar med ett ökat behov av fastighetsbildning och
fastighetsregistrering på kronoholmarna.

6.1 Naturvårdsverket

l
detta sammanhang vill naturvårdsverket ta upp ett problem som inte behandlas i
utredningsförslaget. Verket har under de sensle åren övertagit förvaltningen av
ett flertal kronoholmar från annan statlig myndighet. Skälet lill övertagandel
har varit att de aktuella öarna är av riksintresse från naturvårdssynpunkt.
Bebyggelsen på de överförda holmarna har som regel varit myckel nedgången. Det
kan inte vara rimligt att övertagande myndighet drabbas av kostnadskrävande
upprustningar av bebyggelse beroende på bristande underhåll frän avträdande
myndighets sida. Verket föreslår därför att avträdande myndighet bör åläggas
att svara för att den statligt ägda bebyggelsen på berörd kronoholme hålls i
ett fullgott skick ända fram till avträdesdagen.

6.2 Lantmäteriet

Mot
de i betänkandet framlagda förslagen och synpunkterna rörande kro

noholmarnas framtida disposition finns ingenting att erinra från de syn- 118

punkter
som lantmäteriverket (LMV) har att.beakta. LMV fillstyrker Prop. 1985/86:
110 därför atl förslagen genomförs.

LMV har inte anledning eller möjlighet att la
ställning till de specificerade förslagen i avsnitt 6 rörande kronoholmarna på
de olika kuststräckorna. Den nyss redovisade bedömningen inbegriper därför inle
dessa förslag.

1 anslutning till avsnittet om äganderättsutredningar
m. m. i betänkandets bilaga I kan tilläggas följande.

Som framgår i det nämnda avsnittet är många
kronoholmar redan upptagna i fastighetsregislrel. Ett genomförande av
förslagen i betänkandet fömtsätter all registrering sker i ytterligare fall.
LMV har under övervägande frågan om att ta in i fastighetsregistret alla
kronoholmar som är oregistrerade. Själva registreringsätgärderna skall därvid
ankomma på berörda fastighetsregistermyndigheler. En förutsättning för
upptagande i fastighetsregistret torde vara alt statens äganderätt inte är
ifrågasatt. I den fortsatta utredningen av registreringsfrågan kommer bl.a.
ambitionsnivå och resursbehov för registreringsålgärderna att beröras.

6.3 Domänverket

Skulle
ett kommande beslul i förvaltningsfrågan innebära atl domänverket fär överta
förvaltningen av delar av registerfastigheter och detta föranleder
fastighelsbildningsåtgärder, förutsätter verket alt förrältningskostnaderna
inte skall bestridas av domänverket. Om inte särskilda medel kan anslås synes rimligt
alt de avstående myndigheterna bestrider dessa eventuella kostnader.

6.4 Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län

Länsstyrelsen
vill slutligen framhålla viklen av alt kronoholmarna indelas i fastigheter.
Inte minst den ökade verksamheten inom vattenbrukets område ställer krav på
ökad klarhet om öars tillhörighet. Till den ändan har länsstyrelsen hos
lantmäteriverket anhållit om registrering av de kronoholmar inom länet som
inle nu utgör särskilda fastigheter.

7 Övriga frågor*

7.1 Den särskilda dispositionen

Remissopinionen
i fråga om utredningens förslag till särskild disposition av kronoholmarna kan
sägas i huvudsak återspegla myndigheternas inställning till utredningens
allmänna överväganden och förslag. De remissorgan t. ex. som intagit en snäv
hållning Ull överlåtelse av mark pä kronoholmar i allmänhet har som regel även
invändningar mot försäljning i det särskilda fallet. Huvudintrycket är dock atl
utredarens förslag i stort tillstyrks. Sålunda tillstyrker t. ex. lånsstyrelsen
i Stockholms län att statens äganderätt till tomtmarken på Öja (Landsort) inte
bör överlåtas. Lånsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anser i likhet med
utredningen att marken pä

119

*
Remissyttranden som rör frågan om samrådsskyldighel i försäljningsärenden återfinns
under avsnittet 5 Förvaltningsmyndigheten i denna remissammanställning.

Käringön och Gullholmen
bör bli kvar i samhällets ägo och att den upplåts Prop. 1985/86: 110 med
tomirält resp. arrenderätt.

7.1.1 Riksantikvarie ä mbetet

1
kapitel 6 lämnar utredningen en länsvis redogörelse för de bebyggda
kronoholmarna samt förslag om deras framtida disposition. Vid genomgången av
denna del av betänkandet har riksantikvarieämbetet samrått med länsantikvarierna
i Norrbottens, Västerbottens, Västernorrlands, Stockholms och Göteborgs och
Bohus län. Utredningens förslag syns inte innebära några konflikter med
kulturminnesvärdens intressen.

Med hänsyn lill de särskilda förhållanden som råder
på Käringön i Bohusläns skärgård kan riksantikvarieämbetet godta utredningens
förslag beträffande denna kronoholme. Förslaget bygger i huvudsak på forskningsrapporten
Käringöns framtid - utvecklingsmöjligheter och hinder. Det omfattande
utredningsarbetet har skett i nära samråd med den regionala
kulturminnesvården. Enligt ämbetets mening bör utsikterna vara goda att lösa
den bofasta befolkningens problem med att vidmakthålla bebyggelsen och atl
samtidigt bevara fiskelägels kulturhistoriska riksintressanta miljö enligl de
riktlinjer som forskningsprojektet och Kronoholmsutredningen anger. Frågorna
om fastighetsbildning och faslighelssamverkan, tomträtt eller friköp bör dock
ägnas ytterligare studium.

7.1.2 L ä nsstyrelsen i Stockholms l ä n

Utredningen
redovisar 20 bebyggda kronoholmar i Stockholms län men avstår frän att lämna
förslag om den framtida dispositionen av Skeppsholmen och Kastellholmen i
Stockholm. Ytterligare bebyggda, statligt ägda öar finns, i synnerhet öar som
förvahas av domänverket. Länsstyrelsen har dock ingen förteckning över dessa.

De 18 kronoholmar som utredningen behandlar närmare
berörs i de flesta fall av riktlinjer enligl den fysiska riksplaneringen. I
flera fall föreligger mer än ett riksintresse.

Mälaren utgör primärt rekreationsområde. Södra
delen av länets skärgård ingår i del primära rekreationsområdet Sörmlands
skärgård. Inom detta ligger förutom Öja (s 257 y) också Fjärdlång, Myggskären,
Måsknuv och Fifång.

Kronoholmarna omfattas i regel av olika
förordnanden enligl naturvårdslagstiftningen. Ytteriigare förordnanden
övervägs i vissa fall.

Kulturhistoriskt mycket värdefull bebyggelse finns
förutom på Öja, som är riksintresseområde för kulturminnesvården också på
Söderarm, Ängsö, Svenska Högarna, Bullerön, Fjäderholmarna, Eldgarnsö,
Fjärdlång, Myggskären, Måsknuv, Hamnskär, Ridö och Fifång.

För de berörda kommunerna utom Lidingö, som har
antagen generalplan, finns kommunöversikter och markdispositionsplaner. 1
dessa finns riktlinjer som innebär alt de aktuella öarna ligger inom områden
som skall bestå med nuvarande markanvändning.

Som
sammanfattning gäller att de nämnda 18 kronoholmarna är belagda 120

med
olika restriktioner lill förmån för framför allt kulturminnesvårdens, Prop.
1985/86: 110 naturvårdens, det röriiga friluftslivets eller försvarets
intressen.

Av betänkandet framgår atl berörda kommuner i länet
tillfrågats om intresse finns att förvärva bebyggda kronoholmar. Ingen av
kommunerna har uttalat sådant önskemål.

Utredningens förslag innebär för länets del att i
princip inga avstyckningar av bostadstomter för befintlig bebyggelse ull
förmån för enskilda bör ske. Endasl i två fall antyds möjligheter lill sådan
försäljning, nämligen beträffande Källskären i Norrtälje kommun och Kariholmen
i Södertälje kommun.

En speciell fråga är markdispositionen på Öja.
Nynäshamns kommun har pekat på angelägenheten av alt fast befolkning finns på
ön och vill främja permanenlbebyggelse.

Länsstyrelsen vill också understryka att det frän
regionalpolitisk synpunkt är angeläget att Öja har en fast befolkning. Förutom
alt detta bidrar lill en levande skärgård är det angeläget från flera olika
aspekter, t. ex. från allmän bevaknings-, sjöräddnings-, försvars- och
oljebekämpningssyn-punkt. Länsstyrelsen vill också påpeka alt den i andra
sammanhang betonat vikten av att lotsplatsen på Öja blir kvar. Detta är en
grundförutsättning för att nämnvärd åretruntbosätlning skall kunna bestå.

På grund av de starka allmänna intressen som finns
knuina till Öja bör emellertid inte en utveckling mot privatägda fastigheter
ske. En sådan utveckling kan också föra med sig icke önskvärda
markvärdehöjningar som i sin lur försvårar möjligheten till permanent
bosättning för dem som arbetar på ön. Tomträtten kan här vara en lämplig
upplåtelseform, som gynnar permanentboende, ulan att markpriserna trissas upp.

Länsstyrelsen delar utredningens uppfattning att de
olika allmänna intressena även för de andra kronoholmarna väger tyngre än
eventuella enskilda intressen av markförvärv. Marken bör som utredningen
föreslår stanna i siatens ägo, eftersom detta är den bästa garantin att de
allmänna intressena tillgodoses. Länsstyrelsen har dock i princip ingen erinran
mot den av utredningen nämnda fastighetsbildningen. Del förutsätts därvid all
det vid den sedvanliga prövningen av resp ärende inte visar sig föreligga något
hinder mot fastighetsbildning.

Länsstyrelsen har heller ingen erinran mot
utredningens förslag att domänverket får hand om förvaltningen av bebyggda
kronoholmar där inte statliga särintressen motiverar annan förvallande
myndighet, t.ex. sjöfartsverket, fortifikationsförvallningen eller
naturvårdsverket. 1 länets skärgård kan också stiftelsen Stockholms Skärgård
med sitt över hela öväriden spridda ägoinnehav aktualiseras som förvaltare av
statlig egendom. Denna lösning bör vara av intresse när det gäller att hävda
naturvårds- och friluflssynpunkter.

1 fråga om vissa detaljer i betänkandet vill
länsstyrelsen anföra följande. Fyrbyggnaden på Måsknuv är i egenskap av statlig
byggnad byggnadsminnesmärke och inte byggnadsminnesförklarad, jfr s 254 x.
Beträffande Söderarm (s 250 x) och Måsknuv (s 254 x) bör nämnas att för båda
dessa öar gäller att staten genom fortifikalionsförvaltningen har lagfart.
Lokal

121

förvaltare för
fortifikationsförvaltningen är chefen för Stockholms kustar- Prop. 1985/86:
110 tilleriförsvar.

Reservation
av ledamöterna Rosell m fl.

Vi
anser att yttrandet skall ändras pä följande sätt,

-
Sid 2, Qärde stycket' utgår

-
Sid 2, femte styckets' första
och andra mening ulgår.

7.1.3
Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län

Inom
länet finns 38 bebyggda kronoholmar varav 24 är bebyggda med bostadshus
(permanent- eller fritidshus). Av dessa 24 holmar förvaltas 14 av
sjöfartsverket, fortifikaUonsförvallningen eller naturvårdsverket. På flertalet
av dessa holmar finns ingen bostadsbebyggelse i privat ägo. Utredningen
föreslår ej heller någon ändring i dessa öars disposition. Om avyttring av de
av staten ägda bostadshusen blir aktuell i framtiden får överiåtelser av mark
och byggnader prövas utifrån den situation som råder i enlighet med vad som
ovan anförts.

Några friköp av mark för enskilt ägda fritidshus på
kronoholmar som förvallas av fortifikationsförvaltningen föreslås inte ske. Mot
delta finns inle något atl erinra.

Utredningen föreslår friköp av tomtmark på Brunskär
och Ägnholmen. För Brunskärs del gäller det de tvä tomter i gällande byggnadsplan
som staten alltjämt äger. Antalet tomtplatser på Ägnholmen har klarlagts genom
en planutredning. Länsstyrelsen har inget att erinra mot överlåtelser i
överensstämmelse med den planering som skett.

Beträffande de övriga med privata bostadshus bebyggda
kronoholmarna får anföras följande.

Käringön

Käringön
intar en särställning bland länets kronoholmar. På ön finns nu c:a 125
åretmntboende och under senare år har antalet bosatta ökat genom att flera unga
familjer flyttal lill ön. Käringön är därför i högsta grad ett levande
kustsamhälle.

För Käringön pågår arbete med en områdesplan. Denna
har föregåtts av ett forskningsprojekt rörande öns framtid i vilket
lokalbefolkningen deltagit.

De ståndpunkter länsstyrelsen intagit i samband med
pågående planering stämmer väl överens med vad kronoholmsutredningen föreslår.
Möjligheten atl genom panlsältning belåna fastigheterna för att finansiera
underhåll och mordernisering av byggnaderna är en fråga av stor vikt för öns
utveckling. Detta fordrar med nuvarande regler fastighetsbildning. Med
utgångspunkt i öns traditioner bör i likhet med vad utredningen föreslår som
tomtplats i princip endast avstyckas den yta som bostadshuset upptar på
marken. Varje fastighet får sedan del i gemensamma mark-

'
Tolfte resp. trettonde stycket i denna remissammanställning, 122

områden. Till gmnd för
fastighetsbildningen bör upprättas en fastighets- Prop. 1985/86: 110 plan
enligt fastighetsbildningslagen. I övrigt hänvisas här till en av överlantmätarmyndigheten
i Göteborgs och Bohus län upprättad promemoria, vilken bifogas.

Utredningen föreslår atl kommunen får förvärva
hamnområdet och de strandområden där sjöbodar finns. Härigenom får kommunen
rådighet över de verksamhetsanknutna frågorna. Med hänsyn till det
traditionella sambandet bostadshus-sjöbod bör i allmänhet övervägas att låta
sjöbodarna tillhöra bostadsfastigheterna.

Den med permanent- eller fritidshus bebyggda marken
bör enligt utredningen upplåtas med tomträtt om majoriteten av de bofasta
hushållen önskar tomlrättsupplåtelse. De husägare som inte genast vill ingå ett
lomträltsavial kan senare när de så önskar träffa ett sådant avtal.

Länsstyrelsen har inget alt erinra mot att friköp
sker i form av tomträttsupplåtelse. Härigenom bortfaller behovet av
kontantinsats för marken. Ur administrativ synpunkt bör dock marköverlåtelse
vara all föredra.

Bevarandefrågorna på Käringön beaktas på sä sätt
all områdesplanen avses innehålla ell detaljerat miljö- och byggnadsprogram till
ledning för byggnadslovgivningen. För alt ytteriigare stärka bevarandeintressel
kan möjligen övervägas alt inta föreskrifter om bebyggelsens utformning i
lomträttsavlalen. Det är emellertid som tidigare framhållits osäkert i vad mån
nuvarande ägare av husen kan vara skyldiga alt i avtal underkasta sig
detaljerade föreskrifter i detta avseende.

Genom den planering som påbörjats på Käringön och
kronoholmsutredningens arbete har förväntningar om en förändring i
upplåtelseformerna skapats. Det är därför angelägel all uiredningens förslag
rörande Käringön kan genomföras inom en snar framtid. Staten bör omgående ta
initiativ lill atl en fastighetsplan upprättas.

Gullholmen

Kronoholmen
Gullholmen är lill skillnad från Käringön väsentligen en semesterort. Fastighetsbildning
är därför knappast motiverad för att göra ön mera attraktiv för helårsboende.

Intresset all bevara den kulturhistoriskt
särpräglade miljön har på Gullholmen liksom pä Käringön stor tyngd.
Bevarandefrågorna har därför slor betydelse för hur ön skall förvaltas.

Som tidigare framhållits blir husägarna mer benägna
alt vidta långsiktiga förbättringsåtgärder om de innehar marken med äganderätt
eller tomträtt. DeUa talar för friköp av marken. Härtill kommer det
förhållandel aU möjligheterna att reglera bebyggelsens utformning får bedömas
vara större vid tomträtt än vid arrende. Sammantaget talar detta för atl
tomträtt bör erbjudas de boende på Gullholmen. Upplåtelsefrågorna är för övrigt
likartade med dem på Käringön.

Arbelel med alt upprätta byggnadsplan för
Gullholmenön är inne i ett

slutskede. Genom bl. a. en byggnadsplan får man styrmedel för att genom

föra de riktlinjer för bevarande som framkommit i den bevarandeplanering

som förevarit. Planläggningen bör slutföras innan några fastighetsbild- 123

ningsåtgärder
vidtas.

I likhet med förhållandena på Käringön bör vid avstyckning
på Gullhol- Prop. 1985/86: 110 men de gemensamma ytorna mellan byggnaderna
inte ingå i de enskilda fasUghelerna.

Även om något större intresse inle
nu föreligger från de boendes sida att friköpa marken kan situationen ändras
framöver. Möjligheterna till friköp bör därför stå öppna.

Store Snart och Vattenholmen

Enligt betänkandet är det här fråga om fritidshus med god
standard. Fastighetsbildning torde kunna ske. Friköp bör därför tillåtas om
husägarna så begär. Någon försämring för det rörliga friluftslivet och
naturvården bedöms inte uppkomma.

Matsholmen, Tenungen, Porsholmen, Stora Klövskär,
Testholmen, Klätteskär och Stora Svangen

Enligl betänkandet är det här fråga om relativt små
fritidshus med enkel eller i något fall normal standard.
Fastighelsbildningsfrågan är svårbedömd utifrån de uppgifter som erhålls i
betänkandet. Innan beslut om friköp tas bör förhållandena studeras ytterligare.
Under fömtsättning atl faslighets-bildning kan ske och ait fritidshusen bedöms
komma att bestå och utnyttjas för sitt ändamål framöver bör friköp kunna ske.
Någon försämring för det rörliga friluftslivet och naturvården bedöms inle
uppkomma under nu angivna fömtsättningar.

Skiljaktig mening av ledamöterna Göran Axell, m. fl.
Enligt vår mening borde näst sista stycket på sid 5 i yttrandet' ha haft
'"oljande lydelse.

Utredningen föreslår atl kommunen
får förvärva hamnområdet och de strandområden där sjöbodar finns. Härigenom får
kommunen rådighet över de v.erksamhetsanknutna frågorna. Med hänsyn till del
traditionella sambandet bostadshus-sjöbod kan övervägas att låta sjöbodarna
fillhöra bostadsfasligheterna. Länsstyrelsen vill dock inte motsätta sig
utredningens förslag i denna del.

7.1.3a Göteborgs Stadskansli

För Göteborgs kommun redovisas fem bebyggda kronoholmar;
Fjordholmen (7 ha) med ett privatägt fritidshus, Vinga (37 ha) med en stor
grupp bostadshus och uthus, Ägnholmen (9 ha) med 14 bostadshus och ett varv.
Stora Måvholmen (6 ha) med två bostadshus och uthus samt Gula Bockskär som är
mycket liten och har ett uthus. Enbart fritidshuset på Fjordholmen är
privatägt. Friköp av mark är möjligt bara på Ägnholmen.

Kronoholmsutredningen berör endast
i begränsad utsträckning Göteborgs kommun. Utredningens förslag att staten när
det är lämpligt över-

' Åttonde slyckel i denna remissammanställning, 124

låter kronoholmar och mark
på dessa lill komrriuher eller husägare är i sig Prop. 1985/86: 110
positivt. Eftersom naturvårdsintressen och tillgången till orörd skärgårdsnatur
ofla berör enskilda kronoholmar så är det rimligt alt kommunen får företräde vid
en försäljning. Det blir på så vis kommunen som avgör om de värdena är så
starka att kommunen aktivt skall säkerställa dem.

Stadskansliet har i sin beredning inte funnit något
skäl att frångå kommunstyrelsens tidigare lämnade besked att Göteborg inte har
något intresse av atl förvärva bebyggda kronoholmar inom kommunen.

Kansliet vill dock påtala alt det resonemang som
utredningen för om Ägnholmen på sidan 301 under överväganden och förslag inte
längre är giltigt. Byggnadsnämnden beslöt 1983-06-21 att medge dispens från
tälbe-byggelseförbudel och att tillstyrka avstyckning i enlighet med en planutredning
från juni 1982.1 planutredningen ingick också de fyra fritidshusen i väster.
Beslutet har vunnit laga kraft. Fastighetsbildning kommer att ske så snart domänverket
skrivit avtal med husägarna om villkoren för ett friköp. Arbetet med en
byggnadsplan för Ägnholmen finns med i byggnadsnämndens verksamhetsplan för
åren 1983 till 1985.

7.1.3b
Kungälvs kommun

Kommunstyrelsens
arbetsutskott har vid sammanträde 1982-02-23, § 104, beslutat meddela
kronoholmsutredningen alt Kungälvs kommun icke är intresserad av att förvärva
kronoholmar inom Kungälvs kommun.

7.1.3c
Tjörns kommun

Kommunstyrelsens
arbetsutskott beslutar att tillstyrka bifall till utredningens förslag.

7.1.3d
Sotenäs kommun

Sotenäs
kommun berörs endast i ett avseende, nämligen Matsholmen. Matsholmen ligger
söder om Tryggö och är 0,5 ha slor. På holmen finns ett enkelt litet hus som
liknar en bod. Holmen är myckel stenig och berggrunden är delvis söndersprängd.
Kronoholmsutredningen föreslår att ön erbjuds kommunen för förvärv.

Det bör påpekas att betänkandet enbart omfattar
bebyggda kronoholmar. I Sotenäs finns dessutom ett drygt 40-tal obebyggda
kronoholmar.

Arbetsutskottet
beslutar

att
inle avge något särskilt yttrande över utredningen samt

att
meddela all kommunens intresse av att överta Matsholmen kvarstår.

7.1.3e
Strömstads kommun

Länsstyrelsen
har i remiss 1983-10-21 berett kommunen tillfälle atl inkom

ma med yttrande över rubricerade betänkande utarbetat av kronoholms

utredningen. För Strömstads vidkommande konstaterar utredningen, atl

förhållanden beträffande de bebyggda kronoholmarna inom kommunen 125

inte är sådana, att
försäljning av tomtmark till enskilda kan aktualiseras. Pä Prop. 1985/86:
110 grund härav föreslås en oförändrad disposition av öarna.

Kommunstyrelsen
beslutar,

att tillstyrka betänkandet såvitt avser
förhållanden som rör Strömstads kommun.

7.1.4 Länsstyrelsen
i Västernorrlands län

Slutligen
vill länsstyrelsen upplysa om att byggnadsförbudet enligt 122 § BL för
Höglosmen (97), Högbonden (98) och Långskäret (99) numera är upphävt genom
länsstyrelsens beslut 1981-09-04 samt atl äganderätten till Oxviksskären (100)
synes vara oklar.

7.1.5 Länsstyrelsen
i Västerbottens län

Skellefteå
kommun

För
öarna Djupskär, Norrskär, Bredskär, Gråsidan, Nygmndet, Flotlgrun-det. Kubben
och Gäsören gäller, förutom förbud enligt 15 § naturvårdslagen, även
förordnande enligl 19 § naturvårdslagen i dess lydelse före den I januari 1975,
till skydd för landskapsbilden. 1 kommunens översiktsplan för fritidsbebyggelse
och friluftsliv, den s. k. kustplanen, har öarna föreslagils såsom
nalurvårdsområden enligt nu gällande 19 §. Frågan om sådant förordnande har
dock ännu ej aktualiserats. Lotsskäret är i kustplanen föreslaget som
naturreservat, vilket dock inte heller genomförts. Även övriga angivna öar
omfattas av förbud enligt 15 § naturvårdslagen.

Intresset för friköp av tomter synes vara svagt och
såvitt utredningen kunnat konstatera önskar de boende ingen förändring av
nuvarande förhållanden. Kommunen har dock uttalat sig beredd att övertaga de
kronoholmar som nu står under kammarkollegiets förvaltning. Utredningen förordar
också i enlighet med sina principiella ställningstaganden atl kommunen ges rätt
all förvärva holmarna. Kommunen vill genom ett förvärv säkerställa
nalurvårdsintresset och kommuninnevånarnas behov av och tillgång lill orörd
skärgårdsnatur samt själv avgöra om marken skall få friköpas eller om den skall
vara kvar i allmän ägo.

Enligt länsstyrelsens mening kan hävdas att även
ett fortsatt statligt innehav av öarna tillgodoser naturvårdsintresset och
behovet av orörd skärgårdsnatur.

Emellertid utgör - som länsstyrelsen tidigare
framhållit - yrkesfiskeintresset vid dessa öar ett starkare skäl att ställa
sig tveksam till ett kommunalt förvärv. I varje fall bör bästa möjliga
garantier krävas för att yrkesfiskarnas rättigheter bibehålls. I dagsläget
synes en av kommunens beslutande organ gjord utfästelse i detla avseende vara
den säkraste garanti som kan ges. Länsstyrelsen har dock pekat på en viss
osäkerhet i en sådan beslutsomgång på grund av eventuella motstående intressen.
Under alla förhållanden bör utfästelsen vara ett villkor för ett kommunalt
förvärv.

Mot bakgrund av ovanstående anser länsstyrelsen att
kronoholmarna bör kvarstå i siaflig ägo men, därest försäljning av tomtmark
till enskilda

aktualiseras
bör holmarna överlåtas till kommunen, som sedan får ta '26

ställning
till planering och ev avstyckningar.

Robertsfors kommun ''" Prop. 1985/86: 110

Av
skäl som utredningen anför bör öarnas disposition inte ändras.

Umeå
kommun

Kommunen
bör enligt länsstyrelsens mening få förvärva Fjärdgrund trots att detta strider
mot den företrädesrätt, som i princip bör gälla för sjöfartsverket i fall, där
ön är av betydelse för sjöfarten. Kommunens skäl för sin önskan om förvärvet -
hamnens utvecklingsmöjligheter - är tungt vägande. Det bör såvitt länsstyrelsen
kan förstå vara fullt rnöjligt för kommunen och sjöfartsverket att träffa en
överenskommelse, som tillgodoser sjöfartens intressen.

I fråga om Bredskär godtar kommunen i sitt yttrande
att fortifikations-förvaltningens dispositionsrätt bibehålls under
förutsättning alt ytterligare bebyggelse ej skall aktualiseras på ön.
Länsstyrelsen delar detta ställningstagande.

Kommunen är vidare intresserad av all förvärva
Risön, inbegripet befintlig arrendetomt. Detta överensstämmer med uiredningens
förslag och länsstyrelsen har inga erinringar däremot.

7.1.6 Länsstyrelsen
i Värmlands län

Värmlands
län berörs av utredningen endast beträffande ett fåtal öar i Vänern inom Lurö
skärgårds naturreservat inom Säffle kommun (sid 312-313).

Utredningen konstaterar att samtliga bebyggda
kronoholmar i länet står under naturvårdsverkets förvaltning och att öarna
ingår i naturreservat och är av riksintresse för naturvården och friluftslivet.
Mot bakgrund härav anser utredningen att fastighetsbildning pä öarna inte kan
utföras och att markförsäljningar till enskilda inle bör komma ifråga.
Kronoholmsutredningen föreslår atl staten behåller äganderätten lill all mark
på öarna.

Länsstyrelsen
delar utredningens uppfattning.

7.1.7 Haparanda
kommun

Hieiagrunden

Även
Hieiagrunden som består av de två småholmarna Kajava och Korkea ingår i
fasligheten Sandskär 2:1. Naturvårdsverket är förvaltare. På Kajava som är den
mindre av holmarna finns en bosättning nära stranden. Den består av tvä
fiskestugor.

I den fysiska riksplaneringen är Haparanda skärgård
klassificerad som riksintresse för rörligt friluftsliv, vetenskaplig naturvård,
fritids- och yrkesfiske. Dessutom framgår i utredningen Marina reservat 1980
att Haparanda yttre skärgård har många viktiga marina värden som bör skyddas.
Därför anser Haparanda kommun det viktigaste vara all kronoholmarna förblir i
samhällets ägo.

127

På
de holmar som Haparanda kommun äger har inga marköverlåtelser Prop. 1985/86:
110 lill enskilda skett. I de fall då kommunen upplåtit mark för
fritidsbebyggelse så har det uteslutande varit fräga om arrendetomter. Detta
kommer ocksä att vara kommunens fortsättningsvisa ståndpunkt.

Haparanda kommun anser följaktligen att pä
kronoholmarna får inga marköveriåtelser till enskilda ske under några som helst
omständigheter.

7.1.8
Kalix kommun

Som
ett led i sitt arbete skrev Kronoholmsutredningen den 13 februari 1981 till
kommunen och frågade, om kommunen kunde tänkas vara intresserad av atl förvärva
kronoholmarna inom kommunen. Vi uppfattade skrivelsen på det sättet, att de
inom kommunen belägna kronoholmarna möjligen skulle komma alt försäljas. Från
kommunens sida ansågs det nödvändigt att säkerställa kommunmedborgarnas och del
röriiga friluftslivets behov av tillgång till orörd skärgårdsnatur. Det ansågs
därför angeläget alt kommunen förvärvade kronoholmarna, så atl de i framtiden
blev kvar i del allmännas ägo. I händelse av förvärv avsåg kommunen att icke
exploatera holmarna. Ny bebyggelse skulle tillålas endasl i den omfattning som
framgår av kommunens kuslplanering. Mot denna bakgrund meddelade kommunen
utredningen, att Kalix kommun var intresserad av att förvärva de kronoholmar
som är belägna inom kommunen.

Efler att ha tagit del av utredningens betänkande
får vi meddela, all kommunen med samma mouvering som år 1981 fortfarande har
den uppfattningen, all kronoholmarna skall vara i del allmännas ägo. Kommunen
ser helst all de forifarande ägs av staten. Om staten av en eller annan
anledning avser att försälja kronoholmarna, är kommunen mot bakgrund av som här
sagts fortfarande intresserad av atl förvärva samtliga kronoholmar.
Köpeskillingen bör därvid fastställas med utgångspunkt från den värdering som
låg lill gmnd vid försäljningen till SCA-bolaget av fastigheterna Rånön och
Bergön.

7.1.9
Luleå kommun

Inom
kommunen finns 28 bebyggda kronoholmar. Intresseområdet ett (tätorter) inrymmer
en bebyggd kronoholme, Likskärei, medan 13 kronoholmar finns inom området nr 2
(ytterskärgården) och 14 öar inom det tredje intresseområdet (skärgårdens inre
delar och fastlandskusten).

Kronoholmsutredningen anser att tomtmark på öar i
Luleå yttre skärgård inle bör kunna komma i fråga för överlåtelse till
husägare och att kronoholmarna i den yttre skärgården av Luleå kommun bör
behållas av staten. Med hänsyn till att kommunen i praktiken sköter
förvaltningen av Brändöskäret och Haraskär bör dock dessa områden erbjudas
kommunen.

Öarna i den inre skärgården kan enligt utredningens
uppfattning överlåtas lill Luleå kommun. Det kommer därmed att åvila kommunen
att ta ställning till enskildas önskemål om friköp av tomtmark.

Skulle Luleå kommun inle vara intresserad av atl
köpa de bebyggda

kronoholmarna i den inre skärgården, förordar kronoholmsutredningen att 128

fastighetsbildning
påbörjas som förberedelse till försäljning av tomtmark Prop. 1985/86: 110
till husägarna på öarna.

Med anledning av ovanstående vill
fastighetskontoret redovisa följande synpunkter.

När det gäller kronoholmar i den yttre skärgården
som enligt kronoholmsutredningens uppfattning inte bör avyttras till kommunen
förutsätter faslighelskonloret att staten där kommer att vidta åigärder för det
rörliga friluftslivet etc i likhet med kommunens intentioner inom området.
Dessutom har stadsarkitekten vid samråd uttalat ett visst intresse för all
överföra Kluntarna i kommunens ägo.

Vad så gäller kronoholmar som enligt utredningens
uppfattning bör kunna avyttras till kommunen förutsätter fastighetskontoret att
de tilltänkta överlåtelsevillkoren snarast kommer att preciseras. Härvid
spelar köpeskillingen naturligtvis en stor roll. Staten bör ge exempelvis
lantmäteriet i uppdrag att värdera de aktuella öarna, 1 sammanhanget måste
hänsyn tas till att kommunens policy är att ej avyttra tomtplatserna till
privata husägare.

Skulle enighet om överlåtelsevillkoren inte kunna
näs förutsätter fastighetskontoret atl samråd med byggnadsnämnden sker innan
fastighetsbildning påbörjas. Kommunen intar nämligen en restriktiv hållning
till avstyckningar på flertalet av ifrågavarande öar.

Sammanfattningsvis anser fastighetskontoret att
kommunens intresse att förvärva kronoholmarna kvarstår men att slutlig
ställning inte kan tas förrän överlåtelsevillkoren preciserats.

Birger Lundström m.fi. yrkar att yttrandet ändras
på så sätt att sista meningen i första stycket' på detta blad i första hand
ulgår och i andra hand ges följande lydelse: I sammanhanget mäste hänsyn las
till att kommunens policy f. n. är alt ej avyttra tomtplatserna till privata
husägare.

7.1.10 Piteå
kommun

Piteå
kommun får härmed meddela att vi inget har att erinra mot att staten i
fortsättningen äger kronoholmarna.

7.1.11 Skellefteå
kommun

Av
utredningen framgår att endast enstaka husägare är intresserade av att förvärva
tomtmark. Den allmänna uppfattningen tycks vara atl man vill behålla nuvarande
arrendeförhållanden. Utredningen konstaterar dock att hänsynen lill naturvården
och det rörliga friluftslivet knappast utgör ett hinder mot fastighetsbildning
beträffande den bebyggda marken.

Eftersom önskemål om friköp av tomtmark saknas bör
enligt utredningens mening Skellefteå kommun erbjudas köpa öarna.

Kommunstyrelsens arbetsutskott har 1981 03 24 § 397
beslutat att förklara kommunen beredd överta Kronoholmarna, därest staten vill
överlåta

'
Sjunde stycket i denna remissammanställning. 129

9
Riksdagen 1985/86. 1 saml. Nr IIO

holmarna
utan ersättning. Kronoholmsutredningen anser dock all del ej Prop. 1985/86: 110
finns några omständigheter som kan motivera alt staten skänker öarna till
kommunen utan hävdar all köpeskillingen skall beräknas med ledning av
marknadsvärdet. Främsta skälet för kommunen atl vilja överta Kronoholmarna är
all säkerställa nalurvårdsintressena och kommuninnevånarnas behov av och
tillgång lill orörd skärgårdsnatur. Genom förvärv avgör kommunen huruvida
marken framledes bör bli kvar i allmän ägo eller överlåtas till privatpersoner.

Sammanfattningsvis föreslår fastighetskontoret all
belänkandet lämnas utan erinran och atl kommunstyrelsens arbelsulskolts
tidigare fattade beslut i princip vidhålles men atl frågan om köpeskillingens
storlek får diskuteras mellan parterna.

7.1.12
Umeå kommun

Umeå
kommun begränsar sitt yttrande till de delar i utredningen som berör den
framtida dispositionen av de tre kronoholmarna i kommunen.

Kommunen har tidigare anmält intresse av atl
förvärva de tre aktuella öarna. Som skäl för att överta Fjärdgrund har
åberopats att kommunen äger det omkring ön liggande vattenområdet. Risön, som
ligger i anslutning till naturskyddsområdet Strömbäck-Kont som ägs av kommunen
är också intressant. I fråga om Bredskär har anförts atl kommunen äger ett
intresse av atl ön inte privatiseras.

Sjöfartsverket har uppgett atl man har intresse av
att förvalta Fjärdgrund även framledes. I Umeå Hamns långsiktiga strategiska
målsättning ingår utfyllnad av vattenområdet vid Fjärdgmnd för att erhålla
ytterligare markområde. För närvarande pågår utfyllnad av vägbanken lill
Fjärdgrund kontinuerligt efter tillgång på användbara massor. Efter
färdigställande av vägbanken avser Umeå Hamn anlägga vågbrytare öster om ön för
att ytterligare förbättra vågskyddet för sjötrafiken. Kronoholmen Fjärdgrund är
alltså av slort intresse för hamnens kommande utveckling. Vid ett kommunalt
förvärv av Fjärdgrund skulle fyrbyggnaden kunna undantas och således slå kvar i
siatens ägo.

Belräftande Bredskär som föreslås vara kvar i
statens ägo förutsätter kommunen att ytterligare bebyggelse ej aktualiseras.

Kommunen är intresserad av all förvärva Risön lill
ett pris som är motiverat utifrån nuvarande markanvändning. Förvärvet bör även
omfatta befintlig arrendetomt.

7.1.12a
Umeå Hamn

Kronoholmen
Fjärdgrund

Bilagt
översändes fotografi över Umeå Hamn. På fotografiet framgår de gränser som
utvisar Umeå Hamns kommande planer på utfyllnad av vattenområde för erhållande
av ytterligare markområde.

För närvarande pågår utfyllnad av vägbanken till
Fjärdgrund kontinuerligt efter tillgång på användbara massor. Efter
färdigställande av vägban-

130

ken avser Umeå Hamn att
anlägga vågbrytare längs den streckmarkerade Prop. 1985/86: 110 gränsen för
att ytteriigare förbättra vågskyddet för sjötrafiken.

Umeå Hamn äger idag ca 90 hektar landområde. I
hamnens långsiktiga strategiska målsättning för erhållandet av ytterligare
rriarkområde ingår som fotografiet utvisar även området runt kronoholmen
Fjärdgmnd.

Som framgår av ovanstående är kronoholmen
Fjärdgrund av stort intresse för Umeå hamns kommande utveckling.

7.1.13
Söderhamns kommun

Kronoholmar
i Söderhamns kommun är Klacksörarna utanför Humlegårdsstrand, vilka förvaltas
av Domänverket.

Pä
förslag av arbetsutskottet beslutar kommunstyrelsen all säsom kommunens
yttrande hänvisa lill vad stadsarkitekten anfört samt uttala alt kommunen ej
har några invändningar mot kronoholmsutredningens belänkande samt alt kommunen
är beredd uppta förhandlingar i frågan om eventuellt köp av Klacksörarna.

7.1.13a
Stadsarkitekten i Söderhamn

För
Klacksörarna gäller enligt utredningen följande:

•
Ögruppen består av 113 ha
landyta och är bebyggd med elva hus spridda över öarna. Tomterna är upplåtna
som bostadsarrende, (682 kr år 1980) med undantag för ell hus som domänverket
hyr ul. Några av husen är gamla fiskarstugor som är av kulturhistoriskt
intresse. Övriga är frilids-hus uppförda efler 1940. El och telefon saknas. Det
är svårt att lägga till vid öarna.

•
Klacksörarna har ett inle
obetydligt regionalt intresse för naturvård och kulturminnesvård och är av
lokal betydelse för friluftslivet.

•
Samtliga enskilda pä öarna
önskar friköpa sina tomter. Söderhamns kommun, som äger en stor del av övriga
öar i kommunen har intresse av att förvärva ögruppen för alt säkra
friluftslivets intressen. Enligl utredningens bedömning torde hänsyn lill
friluftsliv och naturvård och kulturminnesvärd inte utgöra hinder mot
avstyckning av den bebyggda marken, men fastighetsbildningen bör föregås av
någon form av planutredning.

•
Söderhamns kommun bör erbjudas
alt få köpa Klacksörarna. Om kommunen avböjer förvärv bör staten ansöka om
fastighetsbildning i syfte att försälja tomtmarken till de enskilda.

Söderhamns kommun bör således i sitt yttrande över
Kronoholmsutredningens betänkande ta ställning till följande frågor:

1)
Vilka bevarandeintressen har
ögruppen ur naturvårds-, kulturvårds-och friluftslivets intressen?

2)
Har kommunen intresse av atl
äga Klacksörarna?

3)
Är det lämpligt att tillåta
fastighetsbildning för befintlig bebyggelse?

1
förslaget till kustplan, som är under utarbetande anges atl Klacks

örarna är av mycket stort intresse för naturvård och rörligt friluftsliv. 131

Stränderna
är läll framkomliga men möjligheterna till landstigning är be- Prop. 1985/86:
110 gränsade på grund av den blockrika botlen. Skogsbruket bör inriktas på
gallring och skärmställning helt efter friluftslivets krav. Vissa öar lämnas
helt och tillåls fortsatt utveckling mot urskog. För friluftslivet kan anordnas
enklare anläggningar för att underlätta landstigning och tillgänglighet, t.ex.
brygga, vindskydd eller övernatlningskoja, strövstigar mm. Fiskeläget är i
grupp 111 enligt kulturhistorisk inventering från 1974 och bör behandlas
varsamt.

Friköp av tomter för befintlig bebyggelse torde
vara tillåtlig ur fastighetsbildningssynpunkt. Någon form av planutredning bör
först upprättas som klarlägger frågor ur olika synpunkter som tillgänglighet
(allemansrätt), VA-frågor, eventuella gemensamhetsanläggningar (båtplatser m
m), möjligheter att till fastigheterna knyta båtplatser på fastlandet,
kulturminnesvård m m. Byggnadsnämnden hardärvid att bedöma om
fastighetsbildning kan göras utan föregående detaljplanering. Om kommunen i
enlighet med utredningens förslag köper holmarna får kommunen som markägare ta
ställning till om tomterna skall avstyckas och säljas. Motsvarande tomter på
kommunens övriga öar upplåts med arrende.

7.1.14
Nynäshamns kommun

De
synpunkter som kommunen kommer alt lämna begränsas till att avse vad i
belänkandet särskilt anföres rörande Öja.

Kommunen har ett starkt intresse av atl skärgården
hålles levande genom att fast befolkning finns där. Det är angeläget att
nuvarande befolkning kan behållas i skärgården men också atl
skärgårdsbefolkningen föryngras. Vid flera tillfällen har kommunen sökt verka
för att göra ny bosättning möjlig på Öja. Del har dä varit fråga om personal
vid sjöfartsverket som önskar vara bosatt på ön och erhålla lämpliga
familjebostäder. Det innebär i praktiken att vederbörande skall fä möjlighet
att uppföra statligt belånat hus där. Den möjlighet till förhyrning av
bostadshus som redovisas pä sidan 260 i betänkandet är ej tillfredsställande.
Alternativet lill atl hyra bostadshus behöver ej vara det som utredningen synes
förutsätta, nämligen att byggherren skall äga tomtmark. Sjöfartsverket synes
tidigare icke ha varit särskilt intresserat av att medverka till sådan
bosättning och har bl.a. hänvisat till alt militära myndigheter ej önskar
bostadsbebyggelse på Öja. Nyligen har verket emellertid i princip gått med på
atl i ett fall upplåta tomtmark på långtidskontrakt (50 år), vilket är
tillräckligt för att ett enfamiljshus skall kunna belånas statligt, under förutsättning
atl borgen kan erhållas.

På sidan 261 i betänkandet framkommer farhågor att
ett ökat friköp av tomter skulle kunna komma i konflikt med totalförsvarets
intressen. Kommunen har förståelse för att en mera betydande ny
fritidsbebyggelse skulle kunna vara till men för försvarsintressena och vill
även framhålla att ej heller kommunen är intresserad av en sådan utveckling.

Den vill dock understryka att en tillräckligt stor
permanent bosatt be

folkning på Öja enligt den information kommunen erhållit av närmast '32

berörda
militära myndigheter bedömes vara äv stor betydelse för det Prop. 1985/86:110
militära försvaret, varför sagda myndigheters uppfattning sammanfaller med
kommunens. Sålunda har chefen för ostkustens örlogsbas vid överläggningar med
kommunens representanter 1983-09-08 kraftigt betonat det militära intresset av
att fast befolkning finnes på Öja. Chefen för Stockholms kustartilleriförsvar
har genom fortifikalionsbefälhavaren på kommunens förfrågan framfört
motsvarande synpunkter. Företrädare för hemvärnet har framhållit
angelägenheten av att hemvärnspersonal finns att rekrytera i skärgården, vilket
förutsätter fast bosättning av någon omfattning. Även den kraftiga expansionen
av fritidsbåtsverksamheten har gjort att det är angeläget med fast befolkning i
skärgården. Båttrafiken kring Öja är synneriigen livlig och en fast befolkning
där är utan tvekan en tillgång för sjöräddningen. Erfarenheten har också visat
att när det gäller att få ull stånd snabba insatser för oljebekämpning,
förekomsten av fast befolkning i skärgården har mycket slor betydelse.

Ovan redovisade önskemål om förbättrade möjligheter
till bosättning på Öja behöver ej komma i konflikt med utedningens pä sid 261
redovisade slutsals all ön även fortsättningsvis bör ägas av staten; något som
för övrigt på gmnd av öns militära betydelse förefaller ganska självklart.
Kommunen är dock angelägen att understryka att de möjligheter till fast
bosättning som redovisas av utredningen icke är tillfredsställande. Kommunen
vill därför framhålla atl det förvaltande statliga organet (sjöfartsverket)
bör få direktiv att framgent aktivt verka för att permanent bosättning pä Öja
underlättas. Detla kan med de begränsningar som tillgång på lämplig mark och
färskvatten föranleder ske i den ovan nämnda formen med sådana
långtidupplåtelser av byggnadstomter som möjliggör statlig belåning av
bostadsbebyggelsen. Eventuellt skulle för den boende förmänliga
långtidskontrakt till sjöfartsverkets befintliga bebyggelse kunna tillgodose
behovet av lämpliga bostäder även för unga familjer. Detta skulle kunna bidra
till att bevara den gamla kulturhistoriskt värdefulla bebyggelsen och ge den
intressanta miljön liv.

Det är angelägel atl de olika statliga myndigheter
som kan ha intresse av att det finns fast befolkning på Öja samverkar för atl
få en lämplig permanenlbebyggelse lill stånd. Regeringen bör därför la
initiativ till sådant samarbete mellan sjöfartsverket, militärförsvaret, sjöräddningen
och kustbevakningen. Kommunens medverkan kan påräknas.

7.1.15
Orust kommun

Utredningens
förslag synes i huvudsak slå i överensstämmelse med fastlagda principer för
den pågående kommunala planeringen av kronoholmarna Käringön och Gullholmen
vad gäller fastighetsbildning, upplåtelse och förvaltning.

Stamfastigheterna resp Käringön 1:1 och Gullholmen
1:1 förutsattes fortsättningsvis ägas av staten.

De områden som enl resp områdesplan för Käringön
och byggnadsplan

för Gullholmen avsatts för hamn- och verksamhetsändamål skall överiåtas

pä Orust kommun. 133

Upplåtelse
av mark för bostadshus sker i princip med tomträtt på Kä- Prop. 1985/86: 110
ringön och med arrenderätt på Gullholmen.

Eftersom tomträtt förutsätter fastighetsbildning,
bör områdesplanen för Käringön på statens bekostnad kompletteras med en
fastighetsbildnings-plan.

I resp tomträtts- och arrendeavtal kan intagas
föreskrifter syftande till säkerställandet av motivet att bevara miljön.
Befogenheten att på statens vägnar träffa tomträtts- och arrendeavtal bör av
kammarkollegiet kunna delegeras till länsstyrelsen.

Genom kompletterande förrättningar enl AL bör
verksamhetsområdena för resp bildade samfällighetsföreningar utvidgas att
omfatta all obebyggd mark med undantag endast för vägar under statligt
underhäll. I samfällig-hetsföreningarnas kompetens kan även ingå andra för resp
samhälle gemensamma angelägenheter.

Med erforderlig anpassning till kommunens målsättning,
uttryckt genom kommunens egen planläggning, tillstyrker kommunstyrelsen sålunda
genomförande av kronoholmsutredningens förslag vad avser Orust kommun.

7.1.16 Chalmers
tekniska högskola

Vi
stöder uiredningens förslag beträffande den bebyggda ön Gullholmen utom ifråga
om att överföra förvaltningen lill domänverket. Kammarkollegiet har sedan
mycket lång tid varit en utmärkt förvaltare såvitt vi kunnat konstatera. Det
finns därför inte något skäl att överföra förvaltningen till domänverket.

Vi instämmer i allt väsentligt i vad som sägs i
bilaga 3 beträffande Käringön. Det måste vara en vägledande princip att de
bofastas intressen beaktas så långt det är möjligt. Den metod som tillämpas på
Käringön måste också kunna tillämpas på andra bebyggda kronoholmar. Tomträttsavgifter,
arrendeavgifter och markpriser måste emellertid avpassas efter ortens ekonomi
snarare än till de höga markpriser som åstadkommes genom sommargästers
efterfrågan.

7.1.17 Gullholmens
Samfällighetsförening

Samtliga
pä kronoholmen Gullholmen boende är starkt medvetna om öns specifika karaktär
och dess stora kulturella värde. Det är för oss myckel tillfredsställande alt
man redan i utredningsuppdraget speciellt uppmärksammat Gullholmens
särpräglade fysiska miljö.

I maj 1978 publicerades förslag till riktlinjer för
bevarandeplan för ön Gullholmen, vilket fått ett mycket positivt mottagande, av
Gullholmens invånare.

Innan Kronoholmsutredning offentliggjordes sommaren
1983 hade emellertid Orust kommun framlagt ett förslag till byggnadsplan för
kronoholmen Gullholmen, vilken i vissa delar ej går all förena med avsikterna
i tidigare nämnda bevarandeplan. Vi är mycket förvånade över att kommunen
låtit utarbeta denna byggnadsplan.

134

Vi
vill med ett exempel visa denna desavouérihg av bevarandeplanens Prop.
1985/86:110 intentioner.

I bevarandeplanen anges: (citat)
"Småskaligheten är utmärkande för helhetsbilden". Nya stora
sammanhängande bryggkonstruktioner har byggts och dessa stämmer dåligt med
samhällels karaktär.

I byggnadsplanens beskrivning anges motsalt avsikt:
(citat) "Det är angeläget med likformig utformning av samtliga
bryggor" - "och samfällighetsföreningen bör genom avtal med
markägaren (kommun eller staten) åtaga sig skötsel av desamma".

Detta byggnadsplaneförslag väckte bestörtning hos
kronoholmens invånare och en namninsamling mot förslaget fick en 100%-ig
anslutning av de fastighetsägare som kunde näs vid denna tid pä året (juni
1983) utgörande ca 80% av kronoholmens fastighetsägare. Det som upprörde
gullholmarna mest var alt del föreslagna hamnområdet på öns östra sida skulle
överföras till kommunens ägo. Vi anser även att hamnområdet på öns västra sida,
som nu ägs av kommunen, övergår till staten.

Medan dessa diskussioner pågick på Gullholmen
offentliggjordes Kronoholmsutredningen. Det som huvudsakligen gjorde att
gullholmarna ställde sig positiva till utredningen var alt man föreslår alt
staten fortfarande skall äga marken. Vi har haft mycket goda erfarenheter av
kammarkollegiums administration och tvistefrågorna har varit få och då de
förekommit har de lösts på bästa sätt.

Vi önskar därför understryka alt vi anser det
angeläget, med ovan nämnda undantag, att nuvarande ägoförhällanden bibehålles.

För atl karaktären på denna, för hela riket
intressanta ö, skall kunna bibehållas måste mångfalden och det individuella
inslaget bibehållas.

1 Kronoholmsutredningen föreslås atl Domänverket
skulle handha administrationen av kronoholmarna. Vi är starkt betänksamma över
ett sådant arrangemang beträffande Gullholmen. Detta affärsdrivande verk skulle
kunna medverka till liknande försök till omdaning av ön som vi motsatt oss
gentemot Orust kommun.

Under alla förhållanden måste Kronoholmen
Gullholmens framlid avgöras genom att kronoholmens invånare, genom Gullholmens
Samfällighetsförening, får ett sådant inflytande atl man i samråd med
antikvariska myndigheter kan förverkliga bevarandeplanens intentioner utan
genomgripande förändringar i mark och byggnadsdisposition.

7.2 Äldre kungliga brev och andra författningar

KammarkoUegiet pekar på förekomsten av vissa äldre
kungliga brev med upplåtelser av fiskerätt. Övriga remissinstanser har inte
redovisat nägra liknande brev eller författningar inom sitt förvaltningsområde.

7.2.1
Fortifikationsförvaltningen

Kronoholmsutredningen
har slutligen efterlyst förekomsten av äldre kung

liga brev och andra författningar vars giltighet kan ifrågasättas. Så vill

fortifikationsförvallningen har kunnat utröna förekommer inga sådana 135

brev eller författningar
inom förvaltningens område.

7.2.2 Sjöfartsverket Prop.
1985/86: 110

Enligl
vad för sjöfartsverket är känt finns inte beträffande de av verket förvallade
kronoholmarna kungliga brev eller andra författningar vars giltighet kan
ifrågasättas.

7.2.3 Naturvårdsverket

Naturvårdsverket
har inte, utöver vad utredningen redovisat, kännedom om kungliga brev eller
andra författningar som rör kronoholmarnas förvaltning.

7.2.4 Kammarkollegiet

Vad
gäller de lill lotsväsendet anslagna holmarna, som enligt utredningen (s 60)
inle omfattas av 1950 års förordning, kan nämnas atl fisket genom kungl brev
1929-05-31 (avseende Göteborgs och Bohus saml Hallands län) och 1935-03-15
(övriga kustlän) upplåtits "till allmänt begagnande i den omfattning, som
I § lagen den 27 juni 1896 om rätt till fiske omförmäler", dvs för fiske
med rörligt redskap. Vidare har genom kungl brev 1937-05-28 det till Öja
(Landsort) hörande strömmingsfisket upplåtits till allmänt begagnande (Öja är
således ett hemman av krono natur).

Kammarkollegiet
får slutligen överlämna en inom kollegiet upprättad promemoria angående vissa
äldre föreskrifter om allmänhetens lillträdes-räll m. m. lill kronoholmar.

Äldre föreskrifter om
allmänhetens lilllrädesrätt m. m. till kronoholmar (PM 1984-02-02)

I
kronoholmsutredningens belänkande, s 331, omnämnes alt till utredningen från
jordbruksdepartementet överlämnats en förfrågan från länsstyrelsen i
Norrbottens län om kungl brev 1881-04-30 rörande bl. a. vissa kronoholmar i
länet alltjämt är gällande. I betänkandet, s 332, ifrågasattes också att andra
brev och författningar kan finnas, vilkas giltighet kan dragas i tvivelsmål.
Följande må i anledning härav antecknas.

1881 års kungl brev avsåg ett till Kungl Maj:t från
länsstyrelsen i Norrbottens län inkommet förslag till användande av
"kronans återstående, ej disponerade överloppsmarker i Nederkalix och
Råneå socknar ävensom av de lill Nederluleå och Nedertorneå socknar hörande
kronoholmar och skär jämte den för Cari Johans stad ursprungligen avsedda plats
i sistnämnda socken". Enligt brevet beslöt Kungl Maj:t att såsom
kronoparker behålla vissa marker i Nederkalix och Råneå socknar samt det område
som ursprungligen avsetts för Carl Johans eller Haparanda stad i Nedertorneå
socken.

Beträffande kronoholmarna i Nederkalix socken
beslöt Kungl Maj:t enligt 1881 års brev att vissa holmar skulle upplåtas till
lotsverkets behov utan avgift men med allmänheten förbehållen fri fiskerätt i
lillgränsande

136

vatten, an vissa holmar skulle bibehållas såsom
Upplagsplatser för kronans Prop. 1985/86:110 skogseffekter eller andra tillhörigheter, likaledes med allmänheten
fri fiskerätt i tillstötande vaUen, atl vissa holmar skulle bibehållas för
kronans räkning såsom för allmänheten fritt tillgängliga platser i och för
fiske, samt atl återstående holmar skulle sammanförda i gmpper försäljas till
den högstbjudande.

Även inom Råneå och Nederiuleå socknar skulle
enligt 1881 ärs brev vissa holmar bibehållas för kronans räkning såsom för
allmänheten fritt tillgängliga platser i och för fiske, medan vissa holmar
skulle, sammanförda i gmpper, försäljas till den högstbjudande. En holme i
Råneå socken - Luckerholmen - skulle fortfarande få av loisverket med
kronolotsarna förbehållen uteslutande rätl lill begagnande av fisket invid
holmen. Inom Nederiuleå socken skulle för lotsverket disponeras vissa holmar
mot dittills stadgad avgift och vissa holmar med fri fiskerätt för allmänheten
i tillstötande vatten, varjämte två holmar skulle behållas såsom upplagsplatser
för kronans räkning med allmänheten förbehållen fri fiskerätt i lillgränsande
vatten.

De i 1881 års brev uppräknade holmarna i
Nedertorneå socken skulle samtliga, efter avdrag för enskildas områden på några
av holmarna, för kronans räkning tills vidare bibehållas för lotsverkets behov
samt såsom för allmänheten fritt tillgängliga platser för fiske och nödhamnar.

Före utfärdandet av 1881 års brev hade Kungl Maj:t
1879-05-16 och 1879-10-10 meddelat beslut beträffande användandet av uppkomna
överloppsmarker i Piteå socken. Enligt beslutet 1879-05-16 skulle vissa överloppsmarker
ställas under statens vård och förvaltning för alt användas som kronoparker.
Vidare skulle vissa överloppsmarker avsättas till håll-och beteshägnader, såsom
nybyggen åt enskilda och tillökningsmark till äldre hemman och nybyggen m m.
Älerslående överloppsmarker på fastlandet skulle försäljas på offentlig
auktion till den högstbjudande. Den Kungl Maj:l jämväl underställda frågan om
dispositionen av kronoholmarna i Piteå socken skulle anslå, jntill dess
lotsstyrelsen avgivit infordrat yttrande till Kungl Maj:l. Sedan lotsstyrelsens
yttrande inkommit förordnade Kungl Maj:t genom beslut 1879-10-10 att vissa
holmar skulle överlämnas lill lotsstyrelsens disposition, medan övriga holmar
skulle förbli i kronans ägo, men tills vidare för allmänt begagnande friges.

Beträffande de kronolägenheter, holmar och skär i
Norrbottens län vilkas försäljning anbefallts enligt nämnda kungl brev blev
under de närmaste åren efter brevens tillkomst åtskilliga auktioner hållna.
Slutligen inlämnade länsstyrelsen med skrivelse 1884-05-27 lill Kungl Maj:t
auk-tionsprolokoll och anbud beträffande de försäljningsobjekt som då återstod.
Genom beslut 1884-11-15 antog Kungl Maj:t vissa av de sålunda gjorda anbuden.
Med förkastande av övriga anbud förordnade Kungl Maj:t samtidigt om
bibehållande under kronans disposition av viss överloppsmark och viss i ett
tidigare torp ingående mark såsom kronoparker saml vissa holmar och skär i
Nederkalix och Råneå socknar såsom för allmänheten fritt tillgängliga platser
i och för fiske.

Såvitt
nu företagen genomgång av jordeböckerna för kustsocknarna

inom rikel utvisar, har liknande särskilda förordnanden med avseende på 137

allmänhetens
förfoganderäu över kronoholmar endast utfärdats för väst- Prop. 1985/86: 110
kusten. Sålunda hade Kungl Maj:l och rikets ständer enligt kammarkollegiets på
grund av Kungl brev 1845-03-10 utfärdade kungörelse 1845-04-25 (SFS 1845:7)
beslutat att sammanlagt 116 holmar i Tjärnö, Morianda, Tanums, Kville och
Svenneby socknar skulle, utan avgift till kronan, tills vidare upplåtas, de
utarrenderade vid arrendetidens slut och de övriga genast, till fritt och
allmänt begagnande av varje svensk undersåte. Med hänvisning till kungl brev
1857-01-30 utfärdade kammarkollegiet vidare en kungörelse 1857-03-13 (SFS
1857:7, s 3), enligt vilken Kungl Maj:t och rikets ständer beslutat att
ytterligare sex kronoholmar i Tanums, Kville och Torsby socknar skulle tills
vidare upplåtas till fritt och allmänt begagnande av varje svensk undersåte,
utan något avgifts erläggande till kronan samt under iakttagande, att sådant
behörigen antecknades i jordeboken. Slutligen utfärdade kammarkollegiet en
kungörelse 1957-10-09 (SFS 1857:40 s 3), varigenom tillkännagavs att Kungl
Maj:t och rikels ständer enligl kungl brev 1857-09-09 beslutat att tills vidare
upplåta 19 holmar i Tanums socken till fritt och allmänt begagnande av varje
svensk undersåte utan någon avgifts eriäggande till kronan, men under
iakttagande att förhällandet varder i jordeboken behörigen antecknat.
Förevarande kungl brev och kammarkollegiets kungörelser finns antecknade i SOU
1925:19 (utredning rörande fiskerätlsförhållandena vid rikets kuster), del I s
351 ff - Som framgår av SOU 1925: 19, del I s 351 ff blev också i samband med
lotsregleringarna på 1820-lalet och i vissa fall även tidigare ett antal kronan
tillhöriga holmar och skär inom västra lotsdistriktet, huvudsakligen Göteborgs
och Bohus län, upplåtna till lotspersonalen och lotsplatserna inom distriktet.

I de register över gällande författningar som sedan
år 1973 utgivits av Allmänna Förlaget (Liber Förlag) finns kammarkollegiets
kungörelser av åren 1845 och 1857 rörande holmarna på västkusten ej uppförda.
Såvitt framgår av registren och av tidigare SFS har de i kungörelserna avsedda
besluten ej formellt upphävts. Förmodligen har kungörelserna hänförts till
författningar som enligt registrens förord "utfärdats av annan myndighet
än Kungl Maj:t och som enligt uppgift från det departement under vilket
myndigheten hör, inte längre bör las med i registret därför att författningen
inte anses tillämplig".

Vid tiden för utfärdandet av 1845 års kungörelse
gällde fiskestadgan 1766-11-14, som tillförsäkrade "varje Rikels
undersåte" frihet atl fiska "i öppna havet, vid kronoskär, stränder
och holmar, som egentligen till något hemman icke höra, eller under särskilda
villkor innehavas" och som vidare medgav "alla Svenska
undersåtare" rättighet att på sådana stränder, holmar och skär anlägga
"bodar och beredningshus för den fisk, som inom och utom Skärgården
fångas, byggningsplatser för fiskefartyg, käri och redskap, samt våningshus för
folk och arbetare, som till havsfiske brukas, med vad därtill hörer" (2
kap § 1 respektive 1 kap § 12). Vidare gällde jaktstadgan 1808-04-13. som i art
II § 5 förklarade alt i skärgårdar på klippor och skär
som ej löd till något visst hemman eller ute på öppna havet den skulle njuta
jakträttighet som betalade skatt för skytte, men att, om

138

skatt inte erlades, jakten
därstädes skulle vara fri för alla, så länge annor- Prop. 1985/86:110 ledes
inte blivit å Kungl Maj:ts och kronans vägnar förordnat.

Vid liden för tillkomsten av 1857 ärs kungörelse
samt 1879, 1881 och 1884 års kungl brev ägde enligl fiskeristadgan 1852-06-29 1
kap 1 S "varje rikets inbyggare" frihet att fiska "i öppna
havet, ävensom vid sådana kronan tillhöriga havsstränder samt i saltsjön
belägna skär och holmar, vilka icke till något hemman höra eller under
särskilda villkor innehavas". Enligl 1852 års fiskeristadga 6 kap 44 §
ägde länsstyrelserna "all å kronans skär, stränder och holmar, som ej till
hemman höra eller för något visst ändamål bestämda äro, anslå nödig mark för
uppförande av boningshus, bodar och beredningshus, byggnad av fartyg och
förfärdigande av käri och redskap". Vidare var vid denna tid enligt
jaktstadgan 1864-10-21, §4 jakten "för varje svensk man" i princip
fri "på oavvittrad mark samt Kungl Maj:t och kronan vid avvillring i de
norra länen tillfallen överiopps-mark, ävensom i skärgård pä klippor och skär,
som ej lyda till visst hemman, saml ute på öppna havet".

I 1881 och 1884 års kungl brev beträffande
Norrbottens län är direkt utsagt alt allmänhetens förfoganderätt lill de i
breven avsedda kronoholmarna gäller fisket. På dessa holmar får därför
otvivelaktigt bestämmelserna i 1852 ärs fiskesladga - liksom numera även
bestämmelserna i förordningen 1950:597 om fiskerätten vid vissa kronan
tillhöriga havsstränder, skär och holmar mm- anses ha blivit tillämpliga.
Beträffande jakten pä holmarna gäller numera lagen 1938: 274 om rätt till jakt
2 § 3 mom.

1845 och 1857 års kungörelser beträffande
västkusten samt 1879 års kungl brev beträffande Piteå socken i Norrbottens län
tillförsäkrade allmänheten en förfoganderätt som enligt ordalydelsen skulle
kunna sägas vara i princip oinskränkt. Att så egentligen varit avsett kan dock
dragas i tvivelsmål. 1 praktiken har säkerligen allmänheten även beträffande
dessa holmar inte tillerkänts någon vidsträcktare förfoganderätt, än vad som
följt av fiske- och jaklrältslagsliftningens bestämmelser. 1950 års förordning
om fiskerätten vid vissa kronan tillhöriga havsstränder, skär och holmar och
1938 års jaktlags 2 § 3 mom. bör kunna tillerkännas sin fulla betydelse även i
dessa fall. Någon tillämpbarhet utöver vad som följer av angivna
författningsbestämmelser bör numera inte kunna tillerkännas ordalydelsen av
1845 och 1857 års kungörelser och 1879 års brev.

Ett uttalande i enlighet med antydda riktlinjer
beträffande den nuvarande tillämpbarhelen av ovan angivna kungörelser och
kungl brev kan möjligen göras av regeringen. Däremot bör något formellt
upphävande av kungörelserna och breven ej ifrågakomma.

139

BUaga
2 Prop. 1985/86: 110

Jordbruksdepartementet

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 27
februari 1986 Föredragande: statsrådet Lundkvist

Anmälan till proposition om kronoholmarnas framtida
disposition

Fiskerättsliga bestämmelser m. m. 1 Inledning

Finansministern har i sitt anförande lagt fram förslag
till allmänna riktlinjer för dispositionen i framUden av kronoholmarna. Han har
därvid bl.a. behandlat frågan om och i vad mån bebyggd mark lämpligen kan
överiåtas till kommuner och enskilda saml konsekvenserna i en rad olika hänseenden
av sådana överiåtelser. Jag skall i det följande behandla vissa lagstiftningsfrågor
som främst gäller hur yrkesfiskets intressen skall kunna tas till vara i de
fall staten avyttrar en kronoholme helt eller delvis och hur rätten till fisket
i vattnen vid holmar i övrigl skall gestalta sig i framtiden.

I fråga om del utredningsförslag
som ligger till grund för propositionen och remissbehandlingen av detla
hänvisar jag till finansministerns anförande.

Regeringen beslutade den 19
december 1985 alt inhämta lagrådets yttrande över ett inom
jordbruksdepartementet upprättat förslag till lag om ändring i lagen (1950:596)
om rätt till fiske m. m. Det till lagrådet remitterade förslaget utesluts här.

Lagrådet har i sitt yttrande, som
bör fogas till protokollet i detla ärende som bilaga 2.1, lämnat det
remitterade förslaget utan erinran. Propositionens lagförslag skiljer sig från
detla endast genom alt vissa redaktionella ändringar har gjorts.

2 Gällande bestämmelser m. m.

Kronoholmarna har sedan gammalt haft stor betydelse för
yrkesfisket.

Behovet av kronoholmarna som fasta uppehållsorter under fiskesäsongen

var särskilt utmärkande tidigare. Genom den strukturomvandling som har

skett inom fiskenäringen, där antalet fiskeföretag har minskat samtidigt

som fartygen har blivit större och tekniskt mer utvecklade, torde detta

behov numera inte ha samma tyngd. Fortfarande har dock kronoholmarna

stor betydelse för fisket med fasta redskap, särskilt längs norrlandskusten. 145

10 Riksdagen 1985/86. 1 samt. Nr 110

Under senare tid har nya
verksamheter, såsom mussel- och fiskodling Prop. 1985/86: 110 m. m., i
statens enskilda eller i allmänt vallen ökal i omfattning.

Kronoholmarnas betydelse för yrkesfisket är också
en väsentlig orsak till de regler som har gällt för fisket vid dessa holmar.
Redan enligt I § lagen den 27 juni 1896 (nr 42 s. I) om rätt
lill fiske ägde varje svensk medborgare rätt att fiska - förutom i öppna havet
— även vid "sådana kronan tillhöriga havsstränder samt i saltsjön belägna
skär och holmar, vilka icke till något hemman höra eller under särskilda
villkor innehavas". Detta ansåg fiskerättskommiltén (SOU 1947:47) innebära
att någon enskild fiskerätt inte följde med de havsstränder, skär och holmar
som angavs i I § 1896 års lag. Enligt kommitténs mening fanns det inte längre
tillräckliga skäl att upprätthålla denna grundsats. 1 stället borde enligl
kommittén vanliga regler om enskilt fiskevatten tillämpas även vid dessa s. k.
kronoholmar. Detta innebar emellertid inte att kommittén ville upphäva den
gamla rätten lill fritt fiske. Denna rätt borde enligl kommittén behållas men
inte regleras i fiskelagen utan i en särskild förordning. Vid tillkomsten av
lagen (1950:596) om rätt lill fiske instämde föredragande departementschefen i
kommitténs förslag. Därefter antogs av riksdagen förordningen (1950:597) om
fiskerätten vid vissa kronan tillhöriga havsstränder, skär och holmar m. m.
Vid sådana kronan tillhöriga havsstränder saml i saltsjön belägna skär och
holmar, som inte hör till något hemman eller innehas under särskilda villkor,
får enligt denna förordning varje svensk medborgare fiska med rörligt redskap.

Fisket med fasta redskap vid dessa kronoholmar
skall enligt förordningen (1981:1217) otn förvaltningen av statens fisken
förvaltas av den myndighet under vilken vattenområdet hör och av länsstyrelsen
upplåtas om inte annat följer av naturvårdslagen (1964:822) eller andra
föreskrifter eller om särskilda skäl föreligger mot upplåtelse. Därvid skall
företräde ges åt sådana fiskare, för vilkas försörjning fisket är av väsentlig
betydelse. Fiske med fasta redskap efler bl. a. lax får upplåtas endast till
sådana fiskare, om inte särskilda skäl föranleder annat. Upplåtelser skall ske
mot avgift, om inte särskilda skäl föreligger för avgiftsfrihet. Avgiften skall
bestämmas med hänsyn till fiskets beskaffenhet och värde, ändamålet med
upplåtelsen och önskemålet att staten får skälig avkastning av fisket.

Fiskerätten vid kronoholmarna är alltså föremål för
en särreglering. Annars får enligt 5 § lagen (1950:596) om rätt till fiske (FL)
fiske i enskilt vallen bedrivas endast av jordägaren eller den som enligl
avtal, urminnes hävd, dom eller skattläggning eller på annan särskild grund har
rätt till det. Från denna regel finns emellertid åtskilliga undantag.

Bland de undantag som finns från huvudregeln i 5 §
FL kan nämnas att

allt fiske med röriigt redskap är fritt längs norrlandskusten, dock ej fiske

efter lax (6 § FL). Längs södra ostkusten är endast ett visst begränsat

nätfiske fritt för det röriiga yrkesfisket (7-9 §§ FL). Vid södra ostkusten

är dessutom fisket med handredskap fritt (20 a § FL). Vid Gotlands län,

Blekinge läns södra kust saml vid Skånes östra och södra kuster är fisket

med röriiga redskap i stort sett fritt (10-12 och 20 a §§ FL). Vid Skånes

västra kust och vid kusten av Hallands län saml Göteborgs och Bohus län

är, med undanlag för visst ostronfiske, fisket med säväl rörliga som fasta 146

redskap
fritt (13 § FL).

1
allmänt vatten får varje svensk medborgare fiska med rörligt redskap medan
fasta redskap i princip får sättas ut först efter tillstånd av den myndighet
som regeringen bestämmer (2 § FL).

Fiskeriidkare
och sammanslutningar av yrkesfiskare har sedan läng tid tillbaka haft
författningsgrundad rätt att utnyttja kronoholmarna avgiftsfritt för de
byggnader, bodar m.m. som har behövts för fisket. Således fanns bestämmelser
med denna innebörd redan i 1896 ärs lag. Enligt 1950 ärs förordning gäller att
fiskeriidkare och sammanslutning av yrkesfiskare är berättigade att på
kronoholmar i mån av tillgäng avgiftsfritt erhålla upplåtelse av mark för
uppförande av boningshus, bod eller annan anläggning till gagn för
yrkesfisket.

Prop. 1985/86:110

3 Den framtida regleringen av fisket vid kronoholmarna m.
m.

Mitt
förslag: 1 fiskelagen bör införas en bestämmelse med innebörden att någon
enskild fiskerätt inte finns vid de staten tillhöriga havsstränder, holmar och
skär där det röriiga fisket enligt äldre bestämmelser är fritt den 30 juni
1986. Dessutom bör en bestämmelse införas att fiske med fasta redskap vid
dessa holmar endast fär ske efter tillstånd av den myndighet som regeringen
bestämmer.

Yrkesfiskares författningsgrundade rätt att
avgiftsfritt utnyttja marken på kronoholmar för byggnader m. m. upphävs. Avvecklingen
skall ske successivt.

Utredningen: Utredaren har lagt fram förslag som
syftar till att ta till vara yrkesfiskets intressen i de fall staten avyttrar
en kronoholme. Förslaget innehåller andra tekniska lösningar än milt (se
betänkandet s. 108-110, 112-115, 150-153).

Remissinstanserna:
Fiskeristyrelsen avstyrker vad utredaren föreslagit om kommunal förvärvsrätt
till kronoholmar med tillhörande vatten. Svenska kommunförbundet anser att
sådana överiåtelser skall kunna ske ulan förbehåll för yrkesfisket. Av de
berörda remissinstanserna tillstyrker de flesta att den författningsenliga
avgiftsfriheten för markupplåtelser upphävs. Fiskeristyrelsen och
länsstyrelsen i Västerbottens län avstyrker dock detta förslag. Sveriges
fiskares riksförbund anser att avgiftsfriheten övergångsvis bör utsträckas ännu
längre än vad utredaren har föreslagit. Domänverket påpekar att det krävs en
författningsändring om verket skulle överta tillståndsprövningen för fisket
med fasta redskap i vattnen kring kronoholmarna. Kammarkollegiet anser dock att
denna prövning tills vidare bör ligga kvar hos länsstyrelsen (se bilaga 1.2,
avsnitt 3).

147

Skälen för mitt förslag Prop. 1985/86: 110

Rätten till fiske

Om
en kronoholme med tillhörande enskilt vatten säljs, övergår i princip även
fiskerätten till den nye ägaren. Det kan visserligen åligga staten att, enligt
7 kap. 11 § jordabalken, rättsligt garantera gällande upplåtelser av rätt lill
fiske med fasta redskap, men den varje svensk medborgare tillkommande rätten
att fiska med röriigt redskap vid kronoholmarna skulle upphöra. Genom
överlåtelsen skulle vidare samhället förlora sitt inflytande över fördelningen
och utnyttjandet av vattnen kring kronoholmarna för fiske.

Utredaren har i sitt förslag visserligen tagit
hänsyn till yrkesfiskels intressen. Dessa skulle vid överlåtelser från staten
av sådana kronoholmar som omfattas av 1950 års förordning tillgodoses genom
förbehåll och sidoavtal. Även möjligheterna att enligt fastighetsbildningslagen
(1970:988) bilda särskilda fiskefastigheter framhålls av utredaren. 1 övrigt
har utredaren dock inle gått in på frågan hur fiskerätten i dessa vallen bör
utformas.

Flertalet remissinstanser som har yttrat sig i
frågan understryker behovet av all garantera ett oförändrat yrkesfiske vid
kronoholmarna. Några anser också att fiskeriintressena kan utgöra skäl att
förhindra överlåtelser. Andra tekniska lösningar än de som föreslagits av
utredaren har dock inte diskuterats av remissinstanserna.

För min del anserjag det klarlagt att det finns ett
betydande behov av att garantera oförändrade möjligheter för yrkesfisket all
bedriva sin näring vid kronoholmarna. Jag anser att fiskerätten vid de holmar
etc. som omfattas av 1950 ärs förordning i princip bör vara oförändrad oavsett
om kronoholmarna behålls av staten eller om de överlåts till en kommun eller
en enskild. Det bästa sättet att åstadkomma detta är enligt min mening att i
lagen om räll lill fiske föreskriva undanlag såvitt avser kronoholmarna från
huvudregeln om enskild fiskerätt. Därigenom tillgodoses enligt min mening de
intressen från yrkesfiskets sida som förts fram vid remissbehandlingen av
kronoholmsutredningens betänkande.

Av dessa skäl anserjag atl kronoholmar med tillhörande
fiskevatten inte bör omfattas av bestämmelserna om enskild fiskerätt i lagen
(1950: 596) om rätt till fiske.

Därigenom blir inte heller fiskerättsliga frågor av
avgörande betydelse när överlåtelser ifrågasätts. Från yrkesfiskets synpunkt
finns del i och för sig alltså utrymme för ett större antal överiåtelser än
utredaren synes ha tänkt sig. Förhållandena kan förenklas när en
slrandfastighet bestående av mark på en kronoholme skall bildas och säljas.

Bestämmelserna i 1950 och 1981 ärs förordningarom
fisket med röriiga

resp. fasta redskap bör föras över till lagen om rätt till fiske. Det bör

ankomma på regeringen att meddela närmare bestämmelser om villkor för

upplåtelser av fisket med fasta redskap. Jag vill i detta sammanhang

anmäla atl jag avser atl föreslå att länsstyrelsen liksom hiuills skall vara

tillståndsgivande myndighet samt att upplåtelser skall ske enligt samma

bestämmelser som tidigare och inom de ramar som framgår av prop. 1980/ '48

81: 153 om åtgärder för alt främja fritidsfisket m. m. (se
även prop. 1984/ Prop. 1985/86: 110 85: 143 s. 29). Avgifter bör dock inte
längre tas ut när staten har frånhänt sig äganderätten till en holme. I sådana
fall bör liksom i fråga om fiske med fasta redskap på allmänt vallen fisket fä
bedrivas avgiftsfritt.

När det gäller försäljningar av
holmar eller mark pä holmar som inte omfattas av 1950 års förordning bör de av
utredaren angivna möjligheterna för aU ullgodose yrkesfiskets intressen
utnyttjas.

Upplåtelse av mark

Enligt andra slycket förordningen (1950:597) om
fiskerätten vid vissa kronan tillhöriga havsstränder, skär och holmar m.m.
(1950 års förordning) är yrkesfiskare berättigade att i mån av tillgång utan
avgift få upplåtelse av mark för alt uppföra boningshus, bod eller annan
anläggning till gagn för yrkesfisket på de platser som nämns i förordningens
rubrik. Mina skäl att föreslå atl denna författningsenliga avgiflsfrihet bör
upphävas är följande.

Yrkesfiskare bodde vanligen förr i
tiden på kronoholmarna under hela fiskesäsongen. Numera används holmarna mest
för tillfällig övernattning eller för förvaring av fiskeredskap och liknande.
Fångsterna bereds som regel ombord på fiskefartygen under transporten till
någon fiskehamn på fastlandet. En hel del av byggnaderna används helt eller
delvis som fritidshus.

Upplåtelser av mark på
kronoholmarna för yrkesfiskets behov kan enligl min mening i princip jämställas
i avgiftshänseende med upplåtelser för andra ändamål. Eftersom byggnaderna
numera ofta används såväl för yrkesfiske som för andra ändamål, skulle ett ökat
krav på kontroll av användningen bli följden, om avgiftsfrihet behålls i det
ena men inte i det andra fallet.

Förordningen (1981:1217) om
förvaltningen av statens fisken bygger på principen att upplåtelser av
fiskerätt i statens vatten skall ske mot avgift. Jag kan inte se något skäl atl
inte tillämpa denna princip även på de yrkesfiskare som för fiskets skull
utnyttjar mark på en kronoholme.

Jag vill betona atl mitt förslag
endasl innebär att den författningsgrundade räiten alt erhålla en avgiftsfri
upplåtelse av mark skall upphävas. Även i fortsättningen bör yrkesfiskels behov
av l.ex. förvaringslokaler på en kronoholme som är i statens ägo beaktas.

Några remissinstanser pekar på
behovet av oförändrad avgiftsfrihet på livstid eller längre för den som redan
har en avgiftsfri upplåtelse. Jag anser också att sociala skäl talar för en
successiv avveckling. Jag vill därför förorda att dessa yrkesfiskare inte skall
behöva betala någon avgift sä länge de bedriver sitt yrkesfiske enligl gällande
upplåtelser.

149

övriga frågor Prop. 1985/86:110

Kammarkollegiet
har i en till sitt remissyttrande fogad promemoria (se bilaga 1.2, avsnitt 7)
närmare redovisat förekomsten av vissa författningar, som anknyter till frågor
som nu har avhandlats. Enligt min mening saknas anledning alt nu närmare gå in
på behovet av dessa författningar.

Enligt 2 § 3 mom. lagen (1938:274) om rätt till
jakt får jakt inte utan tillstånd av länsstyrelsen idkas på holmar, klippor och
skär som inte hör till visst hemman, där ej regeringen för visst område annat
förordnat. Enligt min mening bör nuvarande tillämpning av jaktlagen i detta
hänseende inte ändras på grund av de föreslående besluten om kronoholmarna.
Dessa beslut kräver inte heller någon ändring av jaktlagen.

4 Upprättat lagförslag

1
enlighet med det anförda har inom jordbruksdepartementet upprättats förslag
till lag om ändring i lagen (1950:596) om rätt till fiske.

Förslaget
bör fogas lill protokollet i detta ärende som bilaga 2.2.

'
Bilagan har uteslutils här. Förslaget är likalydande med det som fogats till
proposi

tionen, 150

5 Specialmotivering Prop. 1985/86: no

5 a §

Paragrafen
är ny. Bestämmelsen avser fiskerätten vid de staten tillhöriga havsstränder
samt i havet belägna skär och holmar som inte hör till något hemman eller
innehas under särskilda villkor och där det alltså inte finns någon annan
enskild fiskerättshavare än staten. Det är samma holmar som omfattas av 1950
års förordning.

Någon enskild fiskerätt skall inle förekomma vid
dessa holmar. Detta gäller såväl så länge holmarna fortfarande är i statens ägo
som efter det en överiåtelse har skett.

Vid fastighetsbildning i samband med överiåtelse
prövas holmens ägonatur varefter den bildade fastigheten omfattas av
bestämmelserna.

De nya reglerna gäller endast holmar som vid
ikraftträdandet tillhör staten. Holmar som överlåtits redan före
ikraftträdandet berörs alltså inte.

Bestämmelserna ger alla svenska medborgare rätl att
fiska med rörliga redskap. Fiske med fasta redskap får bedrivas efter
tillstånd. Dessutom tillkommer enligl 21 § lagen om rätt till fiske
frifiskeräll för vissa utländska medborgare.

Bestämmelserna gäller, såvitt avser fasta redskap,
endast om inle något annat är särskilt föreskrivet. Detta innebär alt någon
inskränkning inle görs i redan gällande rätt till fritt fiske. Som jag har
nämnt tidigare finns det redan en rätl atl ulan tillstånd fiska med fasta redskap
vid Skånes västra kust, vid kusten av Hallands län samt vid kusten av Göteborgs
och Bohus län (13 §FL).

Med hänsyn till att det inte görs någon ändring i
redan rådande förhållanden berörs inte någon enskilds rätl. Den som köper en
kronoholme eller mark med tillhörande vatten på en sådan holme vet ju redan vid
förvärvet vilka fiskerättsliga regler som gäller.

21
§

1
paragrafens första stycke har en redaktionell ändring gjorts.

Övergångsbestämmelserna

Lagändringen
träder i kraft den 1 juli 1986. Samtidigt upphör 1950 års förordning all gälla.
Någon räll för yrkesfiskels utövare att efler ikraftträdandet avgiftsfritt
erhålla upplåtelser av mark finns inle. Däremot berörs inle avgiftsfrihelen för
äldre upplåtelser så länge yrkesfisket pågår. Varaktigheten av de äldre
upplåtelserna berörs över huvud taget inle av ändringen. Detta gäller även
gentemot en ny förvärvare. Avgiftsfrihelen för äldre upplåtelser kan dock
upphöra även om upplåtelsen som sådan består. Detla kan inträffa om en enskild
fiskeriidkare eller en sammanslutning av yrkesfiskare upphör med yrkesfisket.
Med hänsyn till att avgiftsfrihelen tillkommit för atl gagna det aktiva
yrkesfisket kan vad som nu har sagts inte ge anledning till ersättning för dem
som innehar avgiftsfri upplåtelse

när de slutar med sitt
yrkesfiske.

151

6 Hem S täJJan Prop. 1985/86; /1 o

Jag hemställer att
regeringen föres/år riksdagen

att anta förslaget tiil /ag om ändring i lagen
0950:596) om rätt till fiske.

152

Bilaga
2.1 Prop. 1985/86: 110

Lagrådet

Utdrag
ur protokoll vid sammanträde den 28 januari 1986.

Närvarande:
jusUtierådet Knutsson, f.d. justitierådet Sterzel, regeringsrådet Tottie

Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 19
december 1985 har regeringen på hemställan av statsrådet Lundkvist beslutat
inhämta lagrådets yttrande över förslag till lag om ändring i lagen (1950:596)
om räU lill fiske.

Förslaget har inför lagrådet föredragils av
hovrättsassessorn Ulf Andersson.

Förslaget
föranleder följande yttrande av lagrådet:

Förslaget
lämnas utan erinran.

153

Innehållsförteckning Prop. 1985/86:110

Sid.

Propositionens
huvudsakliga innehåll ..................... 1

Propositionens lagförslag ...................................... 3

Utdrag
ur protokoll vid regeringssammanträde den 27 februari 1986 4

Bilaga I Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 27

februari
1986 (finansdepartementet) ..... .... 5

1
Inledning ........................................................ 5

2
Överväganden och förslag ................................. 6

2.1 Allmänna
utgångspunkter 6

2.1.1
Kronoholmsbegreppet m. m....................... 6

2.1.2
Överlåtelse med äganderätt .................... .... 6

2.1.3
Yrkesfisket m.m...................................... 9

2.1.4
Upplåtelse med nyttjanderätt ................. .... 9

2.1.5
Förvaltningsmyndigheter ......................... 11

2.2 Riktlinjer
för kronoholmarnas framtida disposition 14

2.2.1
Överlåtelse med äganderätt .................... 14

2.2.2
Upplåtelse med nylljanderäll ................... 18

2.2.3
Förvaltningsmyndigheten ....................... 22

2.2.4
Ekonomiska konsekvenser ...................... 25

3 Övriga frågor ................................................. .. 26

3.1
Den särskilda dispositionen ........................... .. 26

3.2
F ö rfattnings ä ndringar
............................................ 26

3.3
Vissa samordningsfrågor .............................. .. 28

4 Hemställan .................................................... 28

Bilaga
l.l Sammanfattning av betänkandet (Ds Fi 1983:12)

Kronoholmarnas
framtida disposition ... 29

Bilaga
1.2 Sammanställning av remissyttrandena 65

Bilaga 2 Utdrag ur
protokoll vid regeringssammanträde den 27

februari
1986 (jordbruksdepartementet) .. 145

1
Inledning ........................................................ 145

2
Gällande bestämmelser m.m................................. 145

3
Den framtida regleringen av
fisket vid kronoholmarna m.m 147

4
Upprättat lagförslag ........................................ 150

5
Specialmotivering ........................................... 151

6
Hemställan .................................................... 152

Bilaga
2.1 Lagrådels yttrande .................. 153

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1986 154