Prop. 1985/86:115

Regeringens proposition 1985/86:115

om ändring i körkortslagen (1977:477)

Prop. 1985/86:115

Regeringen Föreslår riksdagen att anta det förslag som har
tagits upp i bifogade utdrag ur regeringsprotokollet den 20 mars 1986.

På regeringens vägnar Ingvar Carlsson

Sven Hulterström

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås vissa ändringar i körkortslagen
som innebär att körkort skall återkallas i större utsträckning än f. n. vid bl.
a. grova hastighetsöverträdelser.

Allmänna ombud i körkortsmål föreslås fä rätt att utfärda
föreläggande om varning. Varningen blir gällande endast om den godkänts av
körkorts-havaren.

Slutligen föreslås en ändring som innebär möjlighet att
lägga alkoholutandningsprov till grund för beslut om provisoriskt
omhändertagande av körkort.

De nya bestämmelserna om återkallelse av körkort föreslås
träda i kraft den 1 juli 1986. Ändringarna i övrigt föreslås träda i kraft den
1 januari 1987.

Lagförslaget i denna proposition har i vissa delar
granskats av lagrådet. I de lagrådsgranskade delarna innehåller propositionen
därför tre huvuddelar: lagrådsremissen (s.5), lagrådets yttrande (s. 17) och
föredragande statsrådets ställningstaganden till lagrådets synpunkter (s. 22).'

Den som vill ta del av samtliga skäl för lagförslaget
måste därför läsa alla tre delarna.

I Riksdagen 1985/86. I samt. Nr 115

Propositionens
lagförslag Prop. 1985/86:115

Förslag
till

Lag om
ändring i körkortslagen (1977:477)

Härigenom föreskrivs i fråga om körkortslagen (1977:477)'
dels att 16, 22 och 23 §§ skall ha följande lydelse,

dels att det i lagen skall införas en ny paragraf, 47a§,
av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

I6§'

Ett körkort skall återkallas

l.om körkortshavaren har brutit mot 1 § andra stycket
eller 4§ lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott eller 6 kap. 2§
första, andra eller tredje stycket järnvägstrafiklagen (1985: 192),

2. om körkortshavaren har brutit mot 5
§ lagen om straff för vissa trafikbrott och överträdelsen inte kan anses som
ringa,

3. om körkorlshavaren genom 3. om körkarlsliavaren i annal
upprepade förseelser i väsenllig fall vid förandet av ett molordrivel grad har
visat bristande vilja eller fordon eller en spårvagn har förmåga all rätta sig efler
de be- överskridit högsta tillåtna liasiig-slämmelser som gäller i trafikens
hel, kön mot rött ljus, underlåtit alt eller trafiksäkerhetens intresse för
iaktta slopplikt, kört om vid överförare av motordrivet fordon eller
gångsställe eller brutit mol någon
spårvagn, annan från trafiksäkerheissynpunkl

väsenllig regel, allt om överträdelsen infe kan anses som
ringa,

4. om körkorlshavaren i annal 4. om körkorlshavaren genom

fall har brutit mol en från irafiksä- upprepade förseelser i väsenllig

kerhetssynpunkl väsentlig regel vid grad har visat bristande vilja eller

förande av ett molordrivel fordon förmåga alt rätta sig efter de be-

eller en spårvagn och överträdelsen stämmelser som gäller i trafikens

inte kan anses som ringa, eller trafiksäkerhetens inlresse
för

förare av motordrivet fordon eller spårvagn,

5. om körkortshavaren på grund av
opålitlighet i nykterhetshänseende ej bör ha körkort,

6. om det med hänsyn till brottslig
gärning som körkortshavaren har gjort sig skyldig till kan antagas att han ej
kommer att respektera trafikreglerna och visa hänsyn, omdöme och ansvar i
trafiken eller om han på grund av sina personliga förhållanden i övrigt ej kan
anses lämplig som förare av körkortspliktigt fordon,

7. om körkortshavarens förutsättningar
för rätt att föra körkortspliktigt fordon är så väsentligt begränsade genom
sjukdom, skada eller dylikt att han från trafiksäkerhetssynpunkt ej vidare bör
ha körkort,

8. om körkortshavaren ej följer
föreläggande att ge in läkarintyg eller bevis om godkänt förarprov,

9. om körkortshavaren ej följer
föreläggande att förnya körkort,

10. om körkortshavaren begär att körkortet skall
återkallas.

' Lagen omtryckt 1980:977. - Senaste lydelse 1985: 197.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop.
1985/86:115

I
stället för att körkortet eller körkortstillståndet återkallas skall körkortshavaren
meddelas varning i sådana fall som avses i 16§ 2-6, om varningen av särskilda
skäl kan anses vara en tillräcklig åtgärd.

1 stället för att körkortet eller körkortstillståndet
återkallas, skall körkortshavaren meddelas varning i sådana fall som avses i 16
§ 2-6, om varningen av särskilda skäl kan anses vara en tillräcklig åtgärd. Har
körkorlshavaren avsevärl överskrida högsla tUlålna hastighet, får varning i
stället för återkallelse meddelas endast om det föreligger .synnerliga skäl.
Om körkortshavaren har brutit mot 4§ 2 mom. lagen (1951:649) om straff för
vissa trafikbrott eller 6 kap. 2§ tredje stycket järnvägstrafiklagen (1985:
192) men inte före färdens slut hade förtärt starka drycker i sådan mängd att
alkoholkoncentrationen i hans blod under eller efter färden uppgick till 0.8
promille, får varning meddelas honom i stället för återkallelse om
omständigheterna är mildrande.

23 §'
Om körkortshavaren vid förande av ett motordrivet fordon eller en spårvagn har
gjort sig skyldig till grov vårdslöshet eller visat uppenbar likgiltighet för
andra människors liv eller egendom eller företett tydliga tecken på påverkan av
starka drycker eller annat ämne, eller om han till följd av sjukdom, skada
eller dylikt saknar förutsättningar att föra körkortspliktigt fordon på ett trafiksäkert
sätt skall körkortet omhändertas.

Misstänks
att körkortshavaren vid förande av ett maskindrivet spårfordon på järnväg
eller tunnelbana har brutit mot 6 kap. 2 S järnvägstrafiklagen (1985:192),
gäller bestämmelserna i andra stycket i tillämpliga delar.

Misstänks
att körkortshavaren vid förande av ett motordrivet fordon eller en spårvagn
har brutit mot 4§ lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott, och hade
han före färdens slut förtärt starka drycker i sådan mängd att alkoholkoncentrationen
i hans blod uppgick till minst 0,5 promille under eller efter färden, skall
körkortet omhändertas sedan analysbeviset liar erhållits. Är det fråga om ett
brott mot 4§ 2 mom. nämnda lag, men uppgick alkoholkoncentrationen inte till
0,8 promille, skall körkortet inte omhändertas om omständigheterna vid brottet
kan anses mildrande.

Misstänks
att körkortshavaren vid förande av ett motordrivet fordon eller en spårvagn
har brutit mot 4S lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott, och hade
han före färdens slut förtärt starka drycker i sådan mängd att alkoholkoncentrationen
i hans blod kan anlas ha uppgått till minsl 0,5 promille under eller efier
färden, skall körkortet omhändertas. Är det fråga om ett brott mot 4§ 2 mom.
nämnda lag, men kan alkoholkoncentrationen inte antas ha uppgått till 0,8
promille, skall körkortet inte omhändertas om omständigheterna vid brottet kan
anses mildrande.

' Senaste lydelse 1985:431. " Senaste lydelse 1985:
197.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1985/86: 115

47a§

Om det allmänna ombudet anser all varning är en
tillräcklig ålgärd, får ombudei uifärda ell föreläggande om varning för
godkännande inom viss lid.

Har ell föreläggande utfärdats, får ansökan enligt 41 §
inte göras förrän tiden för godkännande har gått ut. Ett godkännande är utan
verkan om det sker sedan en sådan ansökan har avsänts.

Etl godkänt föreläggande gäller som ell domstolsbeslut
vilket har vunnit laga krafl.

Denna lag träder i kraft, i fråga om 16 och 22 §§ den 1
juli 1986, och i övrigt den I januari 1987. I fråga om hastighetsöverträdelser
som har begåtts före ikraftträdandet gäller 22 § i sin äldre lydelse.

Kommunikationsdepartementet Prop. 1985/86: ii5

Utdrag
ur protokoll vid regeringssammanträde den 20 februari 1986

Närvarande:
statsministern Palme, ordförande, och statsråden I. Carlsson, Lundkvist, Feldt,
Sigurdsen, Leijon, Hjelm-Wallén, Peterson, Andersson, Bodström, Göransson, R.
Carlsson. Holmberg, Hellström, Wickbom, Hulterström, Lindqvist

Föredragande:
statsrådet Hulterström

Lagrådsremiss om ändring i körkortslagen

(1977:477)

1 Inledning

Gällande
författningar om körkort - körkortslagen (1977:477) och körkortsförordningen
(1977:722) - trädde i kraft den 1 januari 1978 (prop. 1975/76:155, TU
1975/76:28, rskr 1975/76:390, prop. 1976/77:113, TU 1976/77:25, rskr
1976/77:334). Bestämmelserna har därefter ändrats vid flera tillfällen (se
bl.a. prop. 1979/80:178, TU 1980/81:1, rskr 1980/81:29 och prop. 1984/85:137,
TU 1984/85:29, rskr 1984/85:384).

Vid
reformen år 1980 förutsattes att regeringen och berörda myndigheter skulle
följa utvecklingen av lagstiftningen och vidta erforderliga åtgärder. I denna
lagrådsremiss redovisas och behandlas bl. a. detta uppföljningsarbete.

I
augusti 1985 överlämnade domstolsverket till kommunikationsdepartementet en
rapport angående handläggningen av körkortsmål. Körkortsmålen i förvaltningsdomstolarna
och allmänna ombudens resurser - Två statistikundersökningar. Rapport nr
1985:4. Rapporten var utarbetad av domstolsverket i samarbete med
länsstyrelsernas organisationsnämnd och avsåg att närmare följa upp vissa
frågor i 1978 och 1980 års körkortslagstiftning. Rapporten byggde i huvudsak
på två enkätundersökningar. Domstolsverkets rapport bör fogas till protokollet
i detta ärende som bilaga I (innehållsförteckning, tabeller och bilagor
utelämnade).

I
en till rapporten fogad skrivelse anförde domstolsverket - mot bakgrund av
rapportens innehåll - att möjligheterna att varaktigt minska tillströmningen av
körkortsmål till länsrätterna borde undersökas. Enligt domstolsverkets
uppfattning kunde därvid en översyn av 16 och 22§§ körkortslagen — dvs.
bestämmelserna om återkallelse och varning - över-

vägas. Enligt verkets
mening borde de allmänna ombuden få möjlighet att Prop. 1985/86:115 besluta
om varning och institutet erinran kunna tas bort. Domstolsverkets skrivelse bör
fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 2.

Domstolsverkets
skrivelse och rapport har remissbehandlats. Remissyttranden har avgetts av
kammarrätterna i Göteborg och Jönköping, rikspolisstyrelsen, trafiksäkerhetsverket,
länsstyrelsernas organisationsnämnd, länsstyrelserna i Stockholms.
Kristianstads. Örebro och Västerbottens län. Motormännens riksförbund.
Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande, Sveriges advokatsamfund
och Sveriges domareförbund.

En
sammanställning av remissyttrandena har upprättats i kommunikationsdepartementet
och finns tillgänglig i ärendet (kommunikationsdepartementets dnr RS 1601/85).

Våren
1984 antog riksdagen en proposition om regeringens befattning med
besvärsärenden (prop. 1983/84:120, KU 23, rskr 250). Med anledning av detta
inleddes ett översynsarbete i regeringskansliet i syfte bl.a. att begränsa
antalet besvärsärenden hos regeringen. Under propositionens behandling uttalade
riksdagen att det var befogat att regeringen i någon form redovisar resultatet
av översynsarbetet för riksdagen. I prop. 1985/86:100 bil. 2 har i enlighet med
riksdagens önskemål getts en redogörelse för hur arbetet med regeringens delegeringsarbete
bedrivs inom kommunikationsdepartementet. 1 samband därmed förutskickades att
jag i detta sammanhang närmare skulle redovisa delegeringsarbetet på körkortsförfattningarnas
område.

Jag
kommer alt i det följande bl.a. ta upp mina överväganden med anledning av
domstolsverkets skrivelse (avsnitten 2.3-2.8). Därefter kommer jag att i
korthet redogöra för delegeringsarbetet på körkortsförfattningarnas område
(avsnitt 2.9).

2 F ö redragandens ö verv ä ganden

2.1 Utgångspunkter

Den
undersökning som domstolsverket och länsstyrelsernas organisationsnämnd har
gjort visar enligt min mening att den nuvarande körkortslagstiftningen i de flesta
avseenden fungerar i överensstämmelse med vad som förutsattes vid de senaste
lagstiftningsreformerna.

De
allmänna ombuden förebringar i de allra flesta fall den grundläggande utredningen
i körkortsmålen vilket medför en rationell handläggning i domstolarna. Den
genomsnittliga handläggningstiden har, såsom framgår av domstolsverkets
rapport, sjunkit från 4,6 månader år 1979 till 3.7 månaderår 1984.

Domstolsverkets
rapport ger inte något svar på frågan om prövningen av körkortshavarens
lämplighet numera görs mer individualiserad och nyanserad än tidigare. Jag har
emellertid följt rättstillämpningen och inte funnit skäl till något annat
antagande än att lagstiftningen också i detta avseende fungerar i stort sett
tillfredsställande.

När
det gäller körkortsingripanden vid enstaka allvarligare trafiköverträdelser -
främst hastighetsöverträdelser - har jag däremot funnit vissa avgöranden som
ger mig anledning att ta upp frågan om den nuvarande lagstiftningen behöver
ändras. I den allmänna debatten har det också ifrågasatts om rättstillämpningen
står i överensstämmelse med vad som uttalades i samband med den nuvarande
lagstiftningens tillkomst.

Av
domstolsverkets rapport framgår att de senaste körkortsreformerna inte haft
någon effekt när det gäller måltillströmningen till länsrätterna. Någon
nämnvärd minskning har inte skett. Som domstolsverket konstaterar är det
naturligtvis vanskligt att göra någon närmare analys av orsakerna till detta
förhållande. Jag delar emellertid domstolsverkets uppfattning att det sannolikt
förhåller sig så att tidigare förslag inte varit direkt inriktade på att minska
måltillströmningen på det sätt som riksdagen uttryckt förhoppning om (TU
1980/81:1 s. 21).

Utifrån
dessa allmänna synpunkter kommer jag i det följande att behandla frågan om den
nuvarande körkortslagstiftningen behöver ändras när det gäller grunderna för körkortsåterkallelse.
Jag lägger också fram ett förslag i syfte att förtydliga reglerna på området
(avsnitt 2.2). Vidare föreslårjag vissa ändringar i körkortslagen i syfte att
varaktigt minska tillströmningen av körkortsmål till länsrätterna (avsnitt 2.3
och 2.4). Slutligen redovisar jag delegeringsarbetet på
körkortsförfattningarnas område (avsnitt 2.9).

Prop.
1985/86:115

2.2 Grunderna för återkallelse av körkort

Mitt
förslag: Jag föreslår att det görs en redaktionell ändring i den bestämmelse i
körkortslagen (16 §) som anger grunderna för återkallelse av körkort. Syftet
med ändringen är att bestämmelsen bättre skall ge uttryck för när körkortsåterkallelse
bör ske och därigenom hindra att rättstillämpningen utvecklar sig i en inte
avsedd riktning.

Skälen
för mitt förslag: Som jag har redovisat tidigare har jag följt praxis i körkortsmålen
och därvid funnit vissa avgöranden som gett mig anledning att nu ta upp frågan
om den nuvarande lagstiftningen behöver ändras. De avgöranden som jag här avser
har gällt frågan om körkortsåterkallelse vid enstaka allvariigare
trafiköverträdelser - främst grova hastighetsöverträdelser. Jag har i dessa
mål iakttagit en tendens till praxis som inte alltid svarar mot de principer
som ligger bakom den nuvarande lagstiftningen.

Förutsättningarna
för återkallelse av körkort anges i 16§ körkortslagen. De punkter som nu är
aktuella (3 och 4) härrör från år 1976 då riksdagen godkände vissa riktlinjer
för en körkortsreform (prop. 1975/76:155, TU 28, rskr 390). I samband därmed
uttalade den dåvarande departementschefen (prop. 1975/76:155 s. 92) angående
frågan om körkortsingripanden vid vissa allvariigare trafiköverträdelser:

Förslaget
om skärpt praxis när det gäller ingripanden mot vissa allvariigare trafiköverträdelser
har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av remissinstanserna. Kritik har
emellertid riktats bl.a. mot att kommittéförslaget i

denna del
är alltför vagt och att del är svårt att skilja de båda återkallelse- Prop.
1985/86:115 grunderna från varandra. Förslaget att även passagerares körkort
skall kunna återkallas vid allvarligare trafiköverträdelser har inte
kommenterats närmare vid remissbehandlingen.

Frågan om körkortsingripande vid vissa allvarligare
trafiköverträdelser behandlades i 1970 års tilläggsdirektiv till kommittén.
Chefen förjustitiedepartementet framhöll däri att överträdelser av den typ som
körning mot rött ljus, omkörning strax före eller på övergångsställe, färd ut
pä huvudled utan att iaktta stopplikt och väsentligt hastighetsöverskridande m.m.
-oavsett trafikfaran i det enskilda fallet - visar en påtaglig brist i förarens
insikter om och förståelse för vad trafiksäkerheten kräver.

För egen del vill jag framhålla det som väsentligt att
trafikförseelser av det slag som det här är fråga om bekämpas med kraft. De
utgör brott mot de grundregler som måste iakttas för att trafiksäkerheten skall
kunna upprätthållas. Erfarenheten visar också att överträdelser av angivet slag
förekommer i utbredd omfattning med inte sällan allvarliga konsekvenser som
följd. De är av den art att medtrafikanter som drabbas oftast inte har någon
möjlighet att värja sig. I och med att regelöverträdelsen har skett är risken
stor för att en allvarlig olycka är ett faktum. Oskyddade trafikanter - såsom
vid övergångsställen - kan bli offer för dessa överträdelser. Jag delar alltså
kommitténs uppfattning att man, när det gäller körkortsfrågan, måste se
allvarligt på brott mot grundläggande trafikregler, vilket naturligtvis inte
innebär att man skall åsidosätta kraven på en med hänsyn till omständigheterna
nyanserad bedömning i enlighet med vad jag har angivit i den allmänna
översikten.

När det gäller den redaktionella utformningen av
bestämmelserna om körkortsingripande vid enstaka trafikförseelse delar jag den
uppfattning som flera remissinstanser har att bestämmelserna enligt
kommittéförslaget är alltför vagt utformade och att det är svårt att skilja
mellan de i punkterna 3 och 4 angivna grunderna. Jag förordar därför att
normerna för körkortsingripanden vid enstaka trafiköverträdelse sammanförs i
en regel.

Behov av att utvidga möjligheterna till körkortsåterkallelse
för annan än föraren vid färd med motordrivet fordon föreligger inte enligt min
mening.

Med beaktande av det anförda föreslårjag att körkortsåterkallelse
skall ske om körkortshavaren vid förande av motordrivet fordon har åsidosatt en
från trafiksäkerhetssynpunkt väsentlig förpliktelse. Gentemot gällande
bestämmelser i 51 § första stycket 4 innebär detta den skillnaden att rekvisitet
"grovt åsidosättande" faller bort. Detta skall ses mot bakgrunden av
vad jag har anfört om vikten av körkortsingripande vid brott mot särskilt
betydelsefulla trafikregler. Beträffande dessa är det fråga om åsidosättande
av krav i hänseenden som är väsentliga från trafiksäkerhetssynpunkt oberoende
av om överträdelsen med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet kan
bedömas som grov eller inte. Under bestämmelsen bör hänföras bl. a. de fall av
olovlig körning som föranleder körkortsingripande. Detta brott liksom övriga
trafikförseelser kan naturligtvis också komma att hänföras under nästföljande
punkt som avser upprepad trafik-brottslighet.

För egen del anser jag att de uttalanden som jag nu har
refererat väl

återspeglar även min uppfattning av hur man bör se på frågan om körkorts

ingripanden vid allvarliga överträdelser (16§ punkt 4 körkortslagen). Min

övertygelse - liksom min företrädares - är att dessa typer av överträ

delser måste motverkas med kraft och att körkortsingripanden är ett effek

tivt medel. Under senare tid har det satts i fråga om rättstillämpningen i f

dag
står i överensstämmelse med de principuttalanden som min företrädare gjorde
1976. För min egen del har jag funnit att vissa avgöranden inte är förenliga
med de angivna riktlinjerna.

Man
kan konstatera att den omredigering av bestämmelsen som min företrädare
förordade 1976 inte kom till stånd. Anledningen härtill var att man vid
utarbetandet av författningsmaterialet eftersträvade att i de delar, där den
förordade körkortsreformen inte föranledde ändringar, i möjligaste mån
bibehålla dispositioner och formuleringar som var inarbetade genom den då
gällande lagstiftningen (se prop. 1976/77:113 s. 51 och 54).

Jag vill inte utesluta att
den tendens i praxis som jag har iakttagit kan hänga samman med att lagtexten inte
kom att följa den disposition som förordades i principuttalandet. Jag föreslår
därför - för att markera allvaret i de förfaranden som avses i 16§ punkt 4 -
att den nuvarande punkten 4 placeras före den nuvarande punkten 3. Härigenom
kommer de allvarliga överträdelserna - såsom körning mot rött ljus, omkörning
på eller strax före övergångsställe, färd ut på huvudled utan att iaktta stopplikt
och allvarliga hastighetsöverträdelser - att få den framträdande plats som är
nödvändig. Sådana överträdelser är otvivelaktigt exempel på handlingar som ger
anledning att allvarligt ifrågasätta körkortshavarens lämplighet. När det
gäller hastighetsöverträdelser anserjag att överskridanden av den tillåtna
hastigheten med mer än 30 km/tim. är av den arten att tillämpning av I6§ punkt
4 bör komma i fråga. I vissa fall - jag tänker då på begränsningar till låga
hastigheter såsom l.ex. till 30 km/tim. utanför skolor m.m. — kan redan ett
överskridande med 20 km/tim. anses vara av den karaktären.

Vad
jag nu har sagt innebär naturligtvis inte att man i dessa fall skulle avstå
från att göra den individualiserade bedömning som körkortslagstiftningen
allmänt förutsätter. Bedömningen kan - och bör - naturiigtvis påverkas av
omständigheterna i det enskilda fallet. De exempel jag har nämnt bör ses som
uttryck för min syn på när återkallelse bör vara aktuell under normala
trafikförhållanden. Jag vill också peka på att - enligt 22§ första stycket
körkortslagen - körkortshavaren skall meddelas varning endast "om
varningen av särskilda skäl kan anses vara en tillräcklig åtgärd". Detta
innebär att återkallelse skall vara den normala åtgärden medan meddelande av
varning förutsätter att det föreligger särskilda skäl.

Prop. 1985/86:115

2.3 Allmänna ombudets befogenheter

Mitt
förslag: Det allmänna ombudet i körkortsmål får rätt att meddela varning.

Domstolsverkets
förslag överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna:
Samtliga remissinstanser med undantag av trafiksäkerhetsverket tillstyrker
eller lämnar förslaget utan erinran. Trafiksäkerhetsverket anser bl.a. att det
inte finns någon klar praxis i varningsfallen vilket enligt verket borde krävas
för att de allmänna ombuden skall få

besluta
om varning. Sveriges domareförbund har anfört att det finns skäl Prop.
1985/86:115 för att flytta över beslutsbefogenheten pä sätt domstolsverket har
föreslagit. Enligt förbundet bör därvid övervägas om
"varningsområdet" bör utvidgas till att avse situationer före återkallelsenivån
samt vidare om föreskrift skall ges om ansökan till länsrätt vid tveksamhet om
varning kan meddelas i stället för återkallelse. Kammarrätten i Jönköping har
uttalat att det hade varit önskvärt om domstolsverket utvecklat sitt förslag i
denna del och lagt fram ett förslag till lagtext. Enligt kammarrätten måste nu ytteriigare
utredning vidtas. Sveriges advokatsamfund tillstyrker förslaget under
förutsättning dels att varningen blir gällande först sedan den godkänts av körkortshavaren,
dels att körkortshavare som inte godkänt föreläggandet sedermera inte skall
behöva riskera annat körkortsingripande än varning i länsrätten.

I
detta sammanhang vill jag upplysa att frågan om de allmänna ombuden bör få
möjlighet att besluta om varning också har tagits upp i en rapport om länsstyrelsernas
arbetsuppgifter utarbetad av statskontoret på regeringens uppdrag. 1 rapporten
Länsstyrelsernas arbetsuppgifter - förenkling och avveckling, 1985:53, som den
20 december 1985 överlämnades till regeringen, instämmer statskontoret i
domstolsverkets förslag.

Skälen
för mitt förslag: Vid 1980 års körkortsreform förutsatte riksdagen att de nya
bestämmelserna skulle minska antalet körkortsmål. Minskningen blev också
ansenlig under allmänna ombudens första verksamhetsår. Någon varaktig minskning
har emellertid inte kommit till stånd. Domstolsverkets rapport visar att
tillströmningen av mål ökat kontinuerligt under senare är. År 1984 var antalet
mål nästan lika stort som år 1979. Man kan alltså konstatera att reformen när
det gäller måltillströmningen på längre sikt inte haft den av riksdagen förutsatta
effekten.

När
det gäller de allmänna ombuden får anses klariagt att dessa i hög grad bidragit
till att effektivisera processen i körkortsmålen. Jag konstaterar i likhet med
domstolsverket och remissinstanserna att de allmänna ombuden fungerar väl och
att det i princip inte fmns några invändningar mot att ge dem mer omfattande
uppgifter.

Mot
bakgrund av dessa konstateranden uppkommer frågan om den resurs som de allmänna
ombuden utgör kan tas i anspråk för att minska tillströmningen av mål till länsrätterna.
En utgångspunkt är därvid att en minskning av antalet ärenden inte är ett
självändamål. Rättssäkerhetens och trafiksäkerhetens krav måste tillgodoses.
Såsom domareförbundet framhållit är det viktigt rent principiellt att
domstolarna i första hand får ägna sina krafter åt de mera ingripande
åtgärderna. Avlastas domstolarna de fall där varning framstår som en
tillräcklig åtgärd - fall som trots allt inte är så ingripande - kan de ägna
mer tid och därmed större omsorg åt återkallelsefallen.

Ett
förslag om att de allmänna ombuden skall få besluta om varning

väcktes redan är 1984 i en skrivelse till kommunikationsdepartementet från

allmänna ombudens referensgrupp. Skrivelsen remissbehandlades. Många

remissinstanser - bl.a. domstolsverket - motsatte sig av olika skäl refe

rensgruppens förslag. När nu frågan väckts på nytt av domstolsverket kan

jag konstatera att remissutfallet generellt sett är mer positivt. 10

Referensgruppen motiverade sitt förslag från år 1984 bl.a.
med att det fanns "klara varningsfall" i regeringsrättens praxis.
Många remissinstanser ifrågasatte dock om detta påstående var riktigt och
motsatte sig främst av denna anledning referensgruppens förslag.

För min
egen del konstaterar jag att det är tveksamt om man någonsin kan komma därhän
att praxis i körkortsmål kan sägas vara helt klar och entydig. En orsak härtill
är självfallet principen om en individualiserad bedömning. Det viktiga i
sammanhanget är emellertid - som också kammarrätten i Göteborg påpekar i sitt
nu aktuella remissvar - att de grundläggande förutsättningarna för
körkortsingripanden är klart fastlagda. Härtill kommer att de allmänna ombuden
i dag har en helt annan erfarenhetsbakgrund än för fem år sedan.

Mot
bakgrund av vad jag sålunda anfört finner jag att de allmänna ombuden väl kan
betros med uppgiften att meddela varning, till följd varav antalet körkortsmål
i länsrätterna kan minskas.

Jag kommer nu närmare in på hur förslaget bör utformas mer
konkret.

Prop.
1985/86:115

2.4 Föreläggande om varning

Mitt
förslag: Ett system motsvarande strafföreläggande införs på körkortsområdet.
Det allmänna ombudet i körkortsmål får rätt att utfärda föreläggande om
varning. Om ett sådant föreläggande godkänns av körkortshavaren blir det att
likställa med en lagakraftägande dom.

Domstolsverket har inte angett hur verkets förslag närmare
bör utformas.

Remissinstanserna:
När det gäller den närmare utformningen av domstolsverkets förslag har många
remissinstanser varit inne på tanken att införa ett system som liknar strafföreläggandet.
Kammarrätten i Göteborg anser dock att ett förfarande som liknar det som
tillämpas i fråga om skattetillägg är att föredra. Sveriges domareförbund pekar
på att det finns andra alternativ än ett förfarande utformat efter mönster av
åklagarnas strafföreläggande. Förbundet anser att ett system med fullföljdsrätt
till länsrätten vore möjligt att införa.

Skälen för mitt förslag: Som några remissinstanser har
påpekat hade det varit värdefullt om domstolsverket i sin skrivelse mer konkret
angett hur förslaget skulle utformas. Jag anser emellertid mot bakgrund av vad
som framkommit under remissbehandlingen att jag utan ytterligare utredningsarbete
kan lägga fram ett förslag till lagändring.

En
utgångspunkt är - såsom jag redan har framhållit - att kravet på
effektivitetsvinster och minskad måltillströmning inte får drivas därhän att
rättssäkerheten sätts i fara. Enligt min mening skulle en ordning som innebär
att körkorlshavaren själv får möjlighet att ta ställning tili om han godkänner
ett föreläggande om varning innebära en godtagbar kompromiss mellan kraven på
effektivitet och rättssäkerhet. Om körkortshavaren av någon anledning inte vill
godta föreläggandet kommer saken att prövas av

II

domstol på samma sätt som
nu. Om körkortshavaren accepterar en var- Prop. 1985/86:115 ning behöver
han inte svara inför domstol. Som jag senare kommer att redovisa har jag goda
grunder att anta att de allmänna ombuden inte kommer att förelägga varning
annat än i sådana fall där en domstol skulle göra samma bedömning.

Det
föreslagna systemet innebär alt det allmänna ombudet i de fall han anser att
varning är en tillräcklig åtgärd - i stället för att väcka talan vid länsrätten
- utfärdar ett föreläggande om varning som körkortshavaren får möjlighet att
godkänna inom viss tid.

Det
allmänna ombudet bör kunna välja förfarandet i samtliga de fall där domstol kan
besluta om varning. Syslemet är bäst lämpat för de situationer då grunden för
körkortsingripandet är 16§ punkt 3 eller 4.

Jag
förutsätter att det allmänna ombudet i varje särskilt fall noga överväger om
förfarandet med föreläggande om varning bör väljas.

Jag
vill påpeka att det allmänna ombudet redan enligt den nuvarande ordningen är
skyldig att göra en bedömning i frågan om körkortsingripan-dels art. I 36§
körkortsförordningen föreskrivs att om ombudet anser att varning är en
tillräcklig åtgärd detta upplysningsvis skall anges i ansökningen. Om det i
ansökan till länsrätten finns en sådan upplysning torde det knappast inträffa
att domstolen beslutar om återkallelse.

Ett
föreläggande skall vara skriftligt och undertecknas av det allmänna ombudet.
Föreläggandet skall om det behövs föregås av kontakter mellan ombudet och körkortshavaren.
Förfarandet får emellertid inte utveckla sig till en process utanför domstolen
med en mer omfattande skriftväxling.

Föreläggandet
skall innehålla - förutom uppgifter om körkortshavaren — samtliga
omständigheter som det allmänna ombudet åberopar till stöd för sin åtgärd samt
vidare det eller de lagrum som är tillämpliga. I föreläggandet skall finnas
upplysning om hur godkännandet sker och den tid som körkortshavaren har pä sig
att godkänna föreläggandet. Vidare skall det i föreläggandet upplysas om att
del allmänna ombudet kommer att vända sig till länsrätten om körkortshavaren
inte godkänner föreläggandet inom den angivna tiden.

Jag
vill särskilt understryka att föreläggandet skall utformas på ett lättbegripligt
språk. Jag vill i detta sammanhang erinra om att den nya förvaltningslagen
blir tillämplig på de allmänna ombudens verksamhet. Det ankommer på regeringen
att besluta om de administrativa föreskrifter i övrigt som jag här har
förordat.

Godkännande
av föreläggandet bör ske genom att körkortshavaren undertecknar handlingen och
skickar tillbaka den till det allmänna ombudet. Ett godkännande som görs på en
annan handling än föreläggandet bör kunna godtas om det klart framgår atl
handlingen avser just det aktuella föreläggandet. Någon särskild bestämmelse om
detta behövs inte enligt min mening.

Har
föreläggandet godkänts bör det gälla som en lagakraftägande dom.

Detta innebär att ett godkänt föreläggande inte kan överklagas. En varning

som har tillkommit i form av ett godkänt föreläggande får samma innebörd

som en varning meddelad av domstol.

Om föreläggandet inte godkänts inom förelagd tid skall allmänna ombu- '2

det ge in ansökan om
åtgärd till länsrätten. I överensstämmelse med vad som gäller om
strafföreläggande föreslårjag att ett godkännande som sker sedan det allmänna
ombudet anhängiggjort målet i länsrätten är utan verkan. I fall då
föreläggandet inte godkänts får det allmänna ombudet -såvida inte ytterligare
omständigheter tillkommit eller blivit kända - anses vara bundet av sitt
tidigare ställningstagande till körkortsingripandets art. Han skall därvid i
enlighet med bestämmelsen i 36§ körkortsförordningen ange att han anser att
varning är en tillräcklig åtgärd.

Jag
har lidigare erinrat om att den nya förvaltningslagen blir tillämplig på de
allmänna ombudens verksamhet. Detta innebär att det inte i körkortslagen
behövs någon särskild bestämmelse om rättelse av skrivfel, räknefel eller annat
sådant förbiseendefel (se 26 & i dess lydelse enligt förslaget till ny
förvaltningslag, prop. 1985/86:80).

Det
föreslagna systemet ställer särskilda krav på de allmänna ombuden. Domstolsverkets
rapport visar att de allmänna ombuden i genomsnitt får bifall till omkring 95%
av sina ansökningar i länsrätterna. Siffran måste enligt min mening anses helt
tillfredsställande och tyder generellt sett på en hög kompetens hos ombuden. I
sammanhanget vill jag upplysa att jag kommer att ta initiativ till kurser och
konferenser för de allmänna ombuden i syfte att ytterligare höja deras
kompetens. Ett samarbete mellan länsstyrelsernas organisationsnämnd, allmänna
ombudens referensgrupp och trafiksäkerhetsverket bör vidare initieras.

Jag
vill särskilt understryka att det av mig föreslagna systemet inte är avsett att
i sig innebära några förändringar i praxis. Avsikten är således inte att de
allmänna ombuden skall utfärda förelägganden om varning i andra fall än när
varning f. n. beslutas av domstolarna.

Avslutningsvis
vill jag också peka på att det redan i dag finns en rättssäkerhetsgaranti
knuten till systemet med varning. Regeringsrätten har den 15 oktober 1985 i
plenum beslutat att ändra sitt tidigare synsätt när det gäller återkallelser på
så sätt att en ny förseelse efter varning skall bedömas tillsammans med de
förseelser som föranlett varningen (mål nr 1714-1985). Avgörandet innebär att
de omständigheter som föranlett varningen i fortsättningen alltid kommer att
bedömas av domstol innan det kan bli aktuellt att lägga omständigheterna till
grund för ett beslut om återkallelse.

Prop.
1985/86:115

2.5 Institutet erinran

Mitt förslag:
Institutet erinran tas bort.

Domstolsverkets
förslag: Domstolsverket har föreslagit att institutet erinran (49§
körkortsförordningen) tas bort.

Remissinstanserna: Det
övervägande antalet remissinstanser har tillstyrkt eller förklarat sig inte ha
något att erinra mot förslaget. Kammarrätten i Jönköping har framhållit att
det finns skäl som talar för att slå samman institutet erinran och varning lill
ett enda varningsinstilut. Sveriges doma-

13

reförbund
anser att utredningsmaterialet är för bristfälligt för att förbundet skall
kunna inta en bestämd ståndpunkt. Förbundet efteriyser en undersökning som
belyser vilken verkan meddelad erinran eller varning haft.

Skälen för mitt förslag:
Av domstolsverkels rapport framgår att institutet erinran inte alls kommit att
användas på det sätt som var avsett. Sedan hösten 1982 gäller den ordningen att
när ett registerblad - dvs. ett utdrag ur körkortsregistret - har sänts över till
länsstyrelsen för ställningstagande till ett körkortsingripande, även körkortshavaren
får del av registerbladet. Vidare informeras han i samband därmed att ett
ingripande övervägs. Denna ordning innebär en sorts erinran. Enligt min mening
framstår därför inte en formell erinran lika angelägen nu som när institutet
tillkom. Vidare kan - såsom någon remissinstans också gjort — ifrågasättas om
det allmänna ombudets arbete med erinringar står i proportion till deras
effekt. Däremot bör en lämplig form för upplysningar i samband med utsändande
av registerblad kunna ge en viss effekt utan att det ställer samma krav på resurser.

Jag
har alltså funnit att övervägande skäl talar för att avskaffa institutet
erinran. Jag avser att senare för regeringen anmäla frågan om upphävande av 49§
körkortsförordningen.

Prop. 1985/86:115

2.6 Övriga åtgärder med anledning av domstolsverkets förslag

Mitt
förslag: De nu föreslagna ändringarna fullföljs genom att en särskild utredare
får i uppdrag att göra en översyn av vissa delar av körkortsförfattningarna.
Utredaren skall främst studera möjligheterna till snabbare
körkortsingripanden.

Domstolsverkets
förslag: Domstolsverket har föreslagit en översyn av konstruktionen av
bestämmelserna om återkallelse (16§) och varning (22§).

Remissinstanserna:
Kammarrätterna i Göteborg och Jönköping har ifrågasatt om en översyn behövs.
Övriga remissinstanser har däremot ställt sig positiva till förslaget eller
inte haft något att erinra.

Kammarrätterna
och trafiksäkerhetsverket har i sina remissvar aktualiserat ytterligare älgärder.
Sålunda har kammarrätten i Göteborg bl.a. väckt frågan om inte
trafiksäkerhetsverket såsom centralt ansvarig myndighet för
trafiksäkerhetsarbetet borde ges rätt att överklaga avgöranden i körkortsfrågor.
Enligt kammarrätten i Jönköping är tiden mogen för en mera allmän översyn av
författningarna om samhällets reaktion med anledning av dåligt uppförande i
trafiken. Vidare finns det enligt kammarrättens erfarenhet brister i den
nuvarande lagstiftningen. Trafiksäkerhetsverket anser att det finns anledning
att överväga bl. a. om inte ingripanden i form av omhändertagande av körkort
bör kunna ske i större utsträckning än f.n. Verket påpekar därvid att rättsliga
reaktioner i form av körkortsingripan-

14

den är en av de åtgärder
som verksamt bidrar till att hålla trafikmoralen Prop. 1985/86:115 uppe och
därigenom öka trafiksäkerheten.

Skälen
för mitt förslag: Jag konstaterar i enlighet med flertalet remissinstanser att
det finns skäl att föranstalta om en översyn av körkortsförfattningarna.
Därvid bör särskilt formerna och förutsättningarna för snabbare och effektivare
körkortsingripanden vid hastighetsöverträdelser undersökas.

Jag
avser att återkomma till regeringen senare under våren med närmare förslag i
dessa frågor. Jag kommer då också att ta upp konsultläkarnas ställning vid
handläggningen av körkortsmedicinska ärenden hos länsstyrelsen.

2.7 Resurspåverkan

Förslaget
till ändring i bestämmelserna om de allmänna ombudens befogenheter torde inte
medföra några resursförändringar vid länsstyrelserna. Däremot torde förslaget
ge en marginell lindring i länsrätternas arbetsbörda.

2.8 Ikraftträdandet m.m.

Lagändringarna
föreslås träda i kraft den I januari 1987.

Jag
anser det inte erforderligt med några särskilda övergångsbestämmelser. Den
föreslagna bestämmelsen i 47a§ om att allmänna ombud får utfärda föreläggande
om varning bör kunna tillämpas i samtliga ärenden som är under handläggning hos
de allmänna ombuden efter den 31 december 1986 och i vilka talan ännu inte anhängiggjorts.

2.9 Delegeringsarbetet

I
december 1984 överlämnade en utredare i statsrådsberedningen — departementsrådet
Erik Berggren - till statsministern betänkandet Det fortsatta delegeringsarbetet
i regeringskansliet II, Ds SB 1984:3, med underrubriken Trafiktillstånd
och lokala trafikföreskrifter. Betänkandet innehåller bl.a. förslag till
ändringar i bestämmelserna om dispenser och godkännande av vissa
trafikutbildare. Vidare innehåller betänkandet förslag till vissa ändringar i
förordningen (1981:96) om godkännande och utbyte av utländska körkort.
Förslagen är upprättade med beaktande av de av riksdagen antagna riktlinjerna (prop.
1983/84:120, KU 23, rskr 250).

När
det gäller dispenser från bestämmelserna i körkortslagen och kör

kortsförordningen om förarbehörighet, körkortsålder och körkortsför

nyelse m.m. (101 § första och andra styckena körkorlsförordningen) före

slär utredaren att dessa skall avgöras av länsstyrelsen i första instans i

stället för av trafiksäkerhetsverket. Sådana beslut av länsstyrelsen skall

enligt förslaget få överklagas till trafiksäkerhetsverket. Trafiksäkerhets

verkets beslut skall inte få överklagas. Ärenden som är principiellt viktiga

eller annars har stor allmän betydelse skall dock trafiksäkerhetsverket få

överlämna till regeringen för avgörande. 15

I ärenden om godkännande
som trafikskolechef, utbildningsledare eller Prop. 1985/86:115 trafikledare
föreslår utredaren den omläggningen att ett beslut av trafiksäkerhetsverket om
godkännande får överklagas till kammarrätten i stället för till regeringen.

Betänkandet
har remissbehandlats. Samtliga remissinstanser har tillstyrkt eller lämnat
utredningsmannens förslag utan erinran.

Jag
delar i allt väsentligt de synpunkter som utredningsmannen lagt fram. Jag avser
att återkomma till regeringen i denna fråga.

3 Upprättat lagförslag

I
enlighet med det anförda har inom kommunikationsdepartementet upprättats
förslag till lag om ändring i körkortslagen (1977:477). Förslaget bör fogas
till protokollet i detta ärende som bilaga 3.

4 Hemställan

Jag
hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över förslaget.

5 Beslut

Regeringen
beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.

16

Utdrag Prop. 1985/86:115

LAGRÅDET PROTOKOLL

vid
sammanträde 1986-03-11

Närvarande:
justitierådet Knutsson, f.d.justitierådet Sterzel, regeringsrådet Tottie.

Enligt
protokoll vid regeringssammanträde den 20 februari 1986 har regeringen på
hemställan av statsrådet Hulterström beslutat inhämta lagrådets yttrande över
förslag till lag om ändring i körkortslagen (1977:477).

Förslaget
har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Lars Haglind.

Förslaget
föranleder följande yttrande av lagrådet:

I
remissen föreslås två ändringar i körkortslagen. Den ena innebär en viss
omredigering av 16§, i huvudsak att punkterna 3 och 4 skall byta plats. Den
andra avser att genom en ny 47 a § ge de allmänna ombuden rätt att besluta om
varning.

Förslagen
har enligt remissen olika syften. Det första avser att ge bättre uttryck för
när körkortsåterkallelse bör ske; rättstillämpningen förväntas i fortsättningen
bättre spegla hur riksdag och regering ser på bl. a. hastighetsöverträdelser.
Det andra förslaget åsyftar att minska tillströmningen av körkortsmål till
länsrätterna. Lagrådet seremellertid ett närmare sakligt samband mellan
förslagen, som inte framgår av motiveringarna. För möjligheterna att flytta
beslut om varning från länsrätterna till de allmänna ombuden har det väsentlig
betydelse, om praxis i sak samtidigt avses bli ändrad eller inte. Lagrådet
återkommer till detta.

Den
föreslagna ändringen av 16 § har sin bakgrund i vissa iakttagelser som
departementschefen har gjort beträffande tillämpningen av punkten 4, om enstaka
allvarliga trafiköverträdelser. Främst gäller det grova hastighetsförseelser.
Departementschefen säger sig ha funnit vissa avgöranden som ger honom anledning
att ta upp frågan om lagstiftningen behöver ändras. Han har "i dessa mål
iakttagit en tendens till praxis som inte alltid svarar mot de principer som
ligger bakom den nuvarande lagstiftningen". Efter att ha refererat vissa
uttalanden i 1976 års proposition anför departementschefen, att det under
senare tid har "satts i fråga om rättstillämpningen i dag står i
överensstämmelse med de principuttalanden" som gjordes 1976. För egen del
har han funnit att vissa avgöranden inte är förenliga med de angivna
riktlinjerna.

Självfallet
har statsmakterna full rätt att inskrida med lagstiftning, då
rättstillämpningen har utvecklats i en riktning som anses otillfredsställande.
Det är emellertid då av grundläggande betydelse att det anges klart, vilken
ändring i förhållande till gällande praxis som åsyftas, och att denna ges ett
tydligt uttryck genom ändrade lagregler. Detta har också genomgående
iakttagits exempelvis då avgöranden av regeringsrätten har föranlett speciallagstiftning
om den kommunala kompetensen eller ändringar i skattelagstiftningen.

Frågor
om körkortsingripande prövas av förvaltningsdomstol med sär- 17

2 Riksdagen 1985186. I saml. Nr 115

skilda
allmänna ombud som för talan mol de enskilda och bevakar det Prop. 1985/86: 115
allmännas intresse. Prejudikatbildningen ankommer på regeringsrätten, som under
senare år har meddelat en lång rad refererade avgöranden i sådana mål. Av
departementschefens uttalanden kan inte med säkerhet utläsas om syftet med
lagförslaget är att åstadkomma en ändring i gällande rätt såsom den har kommit till
uttryck i regeringsräUens praxis. Om syftet är det angivna, måste det redovisas
i vilka avseenden praxis anses onöjaktig och på vilket sätt den bör ändras.
Vidare måste ändringen genomföras på ett tydligare sätt i lagtexten än genom
enbart en omkastning av två punkter i uppräkningen av återkallelsegrunderna i
16§.

Möjligen
skall emellertid remissen läsas så, att den inte vänder sig mot
regeringsrättens prejudikatbildning utan mot att de principer, som därigenom
har lagts fast, inte anses bli följda i lägre instans "på fältet" så konsekvent
som är önskvärt. Om den tolkningen är rätt, kan reflexionen göras att det —
tyvärr - är svårt att undgå en del diskutabla avgöranden på ett område där
varje år många tusen mål skall avgöras av ett stort antal domstolar. Det
naturliga korrektivet är att överklaga, eventuellt till högsta instans för att
därigenom få ytteriigare prejudikat. Av stor vikt är dessutom just sådana
organisatoriska reformer som inrättandet av de allmänna ombuden 1981 och
förstärkningen av länsrätterna 1979. I sista hand kan det dock givetvis även
bli aktuellt att ändra den materiella lagstiftningen.

Frågan
blir om man ur det föreliggande materialet kan läsa ut, att rättstillämpningen
företer sådana brister som motiverar lagstiftningsåtgärder. Lagrådet
konstaterar till en böijan, att förslaget att flytta beslut om varning till
ombuden bygger på att dessa enligt en allmän uppfattning fyller sin roll väl
och kan betros med ökade uppgifter. De framlagda undersökningarna visar också
(2.4.2 och 2.4.3 i bilaga 1) att länsrätterna i endast 6 % av målen helt
ogillar ombudens talan och att dessa anför besvär i liten utsträckning. Det
synes mot denna bakgrund osannolikt, att man i nämnvärd omfattning skulle
underlåta att ingripa enligt 16 § 4 där så bör ske.

Mot
ett sådant antagande talar också utvecklingen av antalet mål och ingripanden. I
1976 års proposition nämns alt antalet återkallelser då var drygt 10000 om året
och att 60-70% beslöts på trafiknykterhetsgrunden. År 1984 återkallades 16430
körkort (Statistisk årsbok 1986 s. 162). och domstolsverkets nu presenterade
undersökning (tabell 5) visar att nykterhetsfallen i dag endast utgör cirka 50
%. Även om antalet återkallelser har fluktuerat mellan olika år, måste det
antas, att fall enligt 16 § 4 har ökat väsentligt både relativt och i absoluta
tal. Detta är i och för sig naturligt med hänsyn till att punkten fick en
vidare omfattning år 1978, men siffrorna visar i vart fall inte att
rättstillämpningen skulle vara alltför slapp.

Relationen
mellan återkallelse och varning är mera svårbedömd, efter

som statistik inte finns tillgänglig beträffande varningar. I 1976 års proposi

tion upplyses dock att dessa vid den tiden var något flera än återkallelserna

och att de syntes ha ökat i antal under senare år. Domstolsverkets under

sökning anger att återkallelserna numera är flera. Av de mål i länsrätt som

omfattas har 48,4% slutat med återkallelse och 44,9% med varning. Pro

positionen 1976 upplyser vidare att 75-80% av alla varningar avsåg punk

terna 3 och 4. Motsvarande andel är i dag 90% men då skall bl. a. uppmärk- '8

sammas, att den tidigare s.k.
självständiga varningen är avskaffad. Sam- Prop. 1985/86: 115 mantagna
innebär de nu nämnda uppgifterna att någon ökning av varningsfrekvensen inte
har blivit statistiskt belagd.

Klart
är emellertid att varning meddelas i stor utsträckning. Av den nu framlagda
undersökningen kan utläsas (tabell 5) att varning blir utgången i 72% av målen
i länsrätt enligt punkten 4. Detta kan synas vara väl mycket, och till
uppgiften kan läggas vad som anförs i trafiksäkerhetsverkets remissyttrande om
att varningarna totalt sett skulle ha ökat med närmare 60% från 1982 till
1984.1 domstolsverkets rapport och i olika remissyttranden diskuteras också,
om varningspraxis överensstämmer med lagstiftarens intentioner. I den frågan
vill lagrådet för egen del framhålla, att några mera konkreta uttalanden inte
görs i motiven vare sig 1976, 1978 eller 1980; de båda senare
lagstiftningsärendena förbigås f. ö. hastigt i remissen men skjuts i förgrunden
i domstolsverkets rapport. Ur vad statsmakterna anfört i de tre ärendena kan
väsentligen utläsas, att en mindre schablonmässig och mera individualiserad
bedömning skall eftersträvas men att avsikten å andra sidan inte varit att
åstadkomma någon allmän lättnad i praxis.

Det
är mot denna bakgrund svårt att finna belägg för att varningspraxis efter 1976
skulle ha utvecklats i strid med lagstiftarens intentioner. Lagrådet erinrar i
detta sammanhang om att de allmänna ombuden i stort sett synes nöjda med länsrätternas
behandling av körkortsmålen. Någon åsiktsskillnad beträffande valet mellan återkallelse
och varning har inte kommit till synes. Vad som är belagt är närmast, att
varningarna under hela den aktuella perioden har varit påtagligt många. En
ändrad praxis härvidlag aktualiserar emellertid inte 16 § utan 22 §
körkortslagen, och den berörs inte av remissen.

Det
tillgängliga materialet ger alltså enligt lagrådets bedömning inte grund för
antagande vare sig att man är för släpphänt med att ingripa enligt 16 § 4
körkortslagen eller att varning skulle ha blivit en i förhållande till tidigare
läge och statsmakternas uttalanden alltför vanlig form för ingripande. Av
utredningen i detta ärende kan inte sägas framgå, att några särskilda
lagstiftningsåtgärder skulle vara påkallade för att få tillämpningen att stämma
överens med lagstiftarens intentioner. Lagrådet vill emellertid erinra om att
trafiksäkerhetsverket i sitt remissyttrande har uttalat, att orsakerna till den
ökade måltillströmningen och den höga användningen av varning om möjligt bör
analyseras närmare. Lagrådet är benäget att instämma i detta. Det skulle
troligen vara av värde för framtida överväganden rörande lagstiftningen om
körkortsingripande om man kunde tillgodose trafiksäkerhetsverkets önskemål, t.
ex. i samband med den i remissen aviserade nya utredningen.

Det
framlagda förslaget till ändring i 16 § framstår, vilket också sägs i remissen,
som av väsentligen redaktionell natur. Lagrådet kan i och för sig medge att den
föreslagna dispositionen av paragrafen, vilken överensstämmer med vad trafikmålskommittén
föreslog 1972, har vissa fördelar. Man bör emellertid vara återhållsam med att
genomföra fristående redaktionella ändringar i en gällande lag, eftersom detta
kan leda till osäkerhet om vad som skall gälla i fortsättningen och om
betydelsen av äldre prejudikat.

Till
det sagda kommer att den ifrågavarande återkallelsegrunden under 19

de senaste tio åren har
varit formulerad på tre olika sätt. När bestämmel- Prop. 1985/86: 115

sen 1978 överfördes från
körkortskungörelsen till den nya körkortslagen

slopades kravet på
"grovt" åsidosättande, och 1980 infördes ett undantag

för ringa överträdelser.
Att nu genomföra ytterligare en ändring av närmast

redaktionell karaktär i
syfte att ge bättre uttryck åt lagstiftarens intentioner

framstår för lagrådet som
föga tilltalande.

Som
ett ytterligare skäl mot att nu göra någon ändring i 16 § kan slutligen pekas
på att det är avsett att en särskild utredare skall tillkallas för att se över
körkortsförfattningarna. Därvid skall särskilt undersökas formerna och
förutsättningarna för snabbare och effektivare körkortsingripanden vid
hastighetsöverträdelser.

Om
det anses att någonting bör göras för att skärpa reaktionerna på enstaka
allvarliga trafiköverträdelser, är det enligt lagrådets mening naturligt att
låta den särskilde utredaren överväga frågan. Om detta leder till att lagstiftningen
bör ändras, lär 22 § körkortslagen i första hand komma i blickfältet, men
givetvis kan även 16 § aktualiseras. I vart fall bör man närmast - i fråga om
båda dessa paragrafer — pröva alternativet att direkt ta fasta på det som avses
genom en exemplifierande uppräkning av vissa trafiköverträdelser, såsom
allvarliga hastighetsöverskridanden, körning mot rött ljus, underlåtenhet att
iaktta stopplikt och omkörning vid övergångsställe. I ett sådant sammanhang
bör också klargöras vilka närmare ändringar i sak som åsyftas i förhållande till
gällande rättsläge.

Sammanfattningsvis
vill lagrådet beträffande den föreslagna ändringen i 16 § anföra följande. För
den händelse förslaget är avsett att medföra en indring i gällande rätt måste
det bestämt avstyrkas. Skall en sådan ändring genomföras krävs att detta kommer
till betydligt klarare uttryck i såväl notiv som lagtext. Även om avsikten
endast är att genom en redaktionell ämkning förtydliga lagens innebörd, talar
övervägande skäl av såväl prin-:ipiell som praktisk natur mot att förslaget nu
genomförs.

Det
andra förslagel i remissen avser som nämnts att genom införande av en 47a % ge
de allmänna ombuden befogenhet att själva besluta om varning. Förslaget har
genomgående mottagits positivt vid remissbehandlingen, och mot den ytterligare
konkretisering som har skett därefter har lagrådet endast smärre erinringar av
lagteknisk natur.

Det
finns i och för sig goda skäl att genomföra detta förslag. Förutsättningarna
påverkas emellertid av den förut behandlade frågan, om avsikten är att nu få till
stånd en ändring av varningspraxis. Förslaget i förevarande del bygger pä att
ombuden har visat sig förtrogna med rådande praxis. Om denna skall ändras, dvs.
tillämpningsområdet för varning begränsas mer eller mindre kraftigt, bör
beslutanderätten ligga kvar hos länsrätterna tills nya principer har
stabiliserats, som man kan vara övertygad om att ombuden behärskar.

Lagrådet
vill bl. a. hänvisa till rikspolisstyrelsens remissyttrande i ären

det. Styrelsen säger sig dra slutsatsen att någon osäkerhet om praxis i

varningsmål inte bedöms föreligga och att ombuden har tillgodogjort sig

den praxis som länsrätterna tillämpar. Antalet regeringsrättsavgöranden

får också anses ha stabiliserat rättstillämpningen. Mot denna bakgrund har

styrelsen inga erinringar mot förslaget. Lagrådet anlägger samma synsätt. 20

Det
bör i detta sammanhang ocksä anmärkas, att förslaget uteslutande Prop. 1985/86:
115 motiveras med önskvärdheten att minska antalet körkortsmål vid länsrätterna.
De bestämmelser det gäller åsyftar dock främst att garantera trafiksäkerheten
och rättssäkerheten. Att riksdagsutskottet 1980 - till skillnad mot
propositionen - gick in på frågan om länsrätternas arbetsläge berodde på en
just då aktuell krissituation som inte längre är för handen. I dag är det
närmast så, att man kan se en möjlighet till besparingar. Även om sådana är
angelägna, bör de enligt lagrådets mening anstå, i den mån statsmakterna inte
är nöjda med tillämpningen av gällande bestämmelser. Det bör i så fall i
stället noteras som en tillgäng, att det för en gångs skull faktiskt finns
resurser redan inom ramen för befintlig organisation för att åstadkomma en
förbättring. Det är ocksä långt kvar till de högsta siffror som har noterats
för körkortsmål i länsrätt: 42 141 inkomna och 43 145 avgjorda år 1980
(Statistisk årsbok 1986 s.343, Rättsstatistisk årsbok 1981 s.211). Antalet
35449 inkomna mål år 1984 innebär i själva verket en ganska ringa ökningjämfört
med omkring 33400 båda åren 1981 och 1983. Endast ett år, 1982, har antalet
varit väsentligt lägre.

Om
departementschefen gör bedömningen, att nuvarande varningspraxis inte är
tillfredsställande utan bör ändras bör alltså den nu föreslagna reformen anstå
tills vidare. I annat fall kan förslaget enligt lagrådets mening genomföras.

16§

Lagrådet
avstyrker av skäl som har anförts i det föregående att förslaget genomförs. Om
det likafullt sker, bör orden "i annat fall" behållas i den nya
punkten 3.

47a§

Under
den förutsättning om oförändrad varningspraxis, som har utvecklats i det
föregående, tillstyrker lagrådet denna paragraf i sak. Lagrådet förordar
emellertid vissa lagtekniska förbättringar. Bestämmelserna bör disponeras om,
och även i övrigt bör vissa justeringar göras. Något krav på skriftlighet i
fråga om godkännande behöver exempelvis knappast framgå av lagtexten.
Paragrafen kan ges följande lydelse:

"Om
det allmänna ombudet anser att varning är en tillräcklig åtgärd, får ombudet
utfärda ett föreläggande om varning för godkännande av körkortshavaren inom
viss tid.

Har
ett föreläggande utfärdats, får ansökan enligt 41 § inte göras förrän tiden för
godkännande har gått ut. Ett godkännande är utan verkan om det sker sedan en
sådan ansökan har avsänts.

Ett
godkänt föreläggande gäller som ett domstolsbeslut vilket har vunnit laga
kraft."

21

Kommunikationsdepartementet Prop. 1985/86:115

Utdrag
ur protokoll vid regeringssammanträde den 20 mars 1986

Närvarande:
statsministern Carisson, ordförande, och statsråden Feldt, Leijon, Hjelm-Wallén,
Andersson, Bodström, Göransson, Gradin, Dahl, R. Carlsson, Holmberg, Hellström,
Wickbom, Johansson, Hulterström, Lindqvist

Föredragande:
statsrådet Hulterström

Proposition om ändring i körkortslagen (1977:477) 1
Anmälan av lagrådsyttrande m. m.

Föredraganden
anmäler lagrådets yttrande (beslut om lagrådsremiss fattat vid
regeringssammanträde den 20 februari 1986) över förslag till lag om ändring i
körkortslagen (1977:477). Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och
anför.

1.1 Allmänna synpunkter

Lagrådet
har kritiserat förslaget om ändring av I6§ körkortslagen främst från den
synpunkten att det av remissen inte framgår i vilka avseenden nuvarande praxis
angående körkortsåterkallelser anses otillfredsställande och vilken ändring som
åsyftas. Om nuvarande praxis inte anses tillfredsställande utan bör ändras, är
det enligt lagrådet naturligt att frågan övervägs av den särskilde utredare
som skall tillkallas för att se över körkortsförfattningarna.

Vad
lagrådet har anfört ger mig anledning att ytterligare utveckla min syn på
tillämpningen av reglerna om körkortsåterkallelse och behovet av ändringar. Som
bakgrund vill jag därvid först lämna några färska statistiska uppgifter om
trafikolycksfallen.

Antalet
olyckor i trafiken har ökat under de senaste åren. Under februari 1986 omkom 51
personer i vägtrafiken. Medelantalet trafikdödade under februari månad under
perioden 1981-1985 var 39. Under den senaste tolvmånadersperioden omkom 736
personer i trafiken mot 697 personer under den närmast föregående tolvmånadersperioden.

En
betydande del av trafikolyckorna beror på att förarna inte följer från trafiksäkerhetssynpunkt
väsentliga regler, främst hastighetsbegränsningarna. Det är allmänt omvittnat
att respekten för dessa har minskat både ute på vägarna och i tätorterna.
Trafikrytmen har blivit hårdare. Denna utveckling kan självfallet inte
accepteras. Regeringen prövar därför fortlöpande olika åtgärder, i samverkan
med berörda myndigheter och organisationer, för att bryta olycksutvecklingen.

Mot
denna bakgrund har jag ansett det naturiigt att också undersöka 22

bl.
a. om de bestämmelser i körkortslagen som har särskild betydelse för Prop.
1985/86:115 trafiksäkerheten är ändamålsenligt utformade och om de tillämpas på
ett sätt som svarar mot dagens krav.

En
genomgång av regeringsrättens avgöranden angående körkortsåterkallelser på
grund av hastighetsöverträdelser visar följande.

Grund
för återkallelse av körkortet har ansetts föreligga, om körkortshavaren
överskridit den högsta tillåtna hastigheten med 30-40 km i timmen. Vid en
dylik, enstaka hastighetsöverträdelse har oftast varning ansetts vara en tillräckligt
ingripande åtgärd. Rör det sig om ett ännu större hastighetsöverskridande (50
km i timmen eller däröver) har körkortet i flertalet fall återkallats - i vart
fall om överskridandet ägt rum inom .tätbebyggt område. Bedömningen av
körkortsfrågan har också gjorts mot bakgrund av hastighetsöverskridandets storiek
i förhållande till den tillåtna hastigheten. Sålunda har ett
hastighetsöverskridande med 40 km i timmen medfört återkallelse av körkortet,
dä fordonet ej fick framföras med en hastighet överstigande 20 km i timmen. För
upprepade, ringa hastighetsförseelser, som begås inom loppet av några år, är
varning den normala reaktionen. Har körkortshavaren meddelats varning på grund
av upprepad trafikbrottslighet, kan han påräkna återkallelse av körkortet om
han något senare gör sig skyldig till en allvariig hastighetsöverträdelse (över
30 km i timmen). Rör det sig om flera förseelser, krävs inte samma mått av överskridande,
utan regeringsrätten har återkallat körkortet när körkortshavaren vid två
tillfällen överträtt gällande hastighetsbestämmelser med 20 km i timmen.

I
remissprotokollet framhöll jag att vissa avgöranden i återkallelsefrågor enligt
min mening inte stod i överensstämmelse med de uttalanden som gjordes i samband
med att riksdagen år 1976 antog riktlinjer för en körkortsreform. Jag ser det
inte som meningsfullt att nu gå närmare in på den frågan. Oavsett vilken
uppfattning man kan ha på den punkten anserjag att läget nu är sådant att man
måste vidta åtgärder för att bryta den dystra olycksutvecklingen, till vilken
den ökade medelhastigheten ute på vägarna är en viktig förklaring. Det är
därvid naturligt att man omprövar förutsättningarna för körkortsingripanden
vid överträdelser av för trafiksäkerheten viktiga bestämmelser.

Vad
jag främst vänder mig mot är att varning — som får tillgripas i stället för återkallelse,
om varning av särskilda skäl fär anses vara en tillräcklig åtgärd — normalt
anses tillräcklig även vid så grava hastighetsöverskridanden som med 40 km i
timmen. I flera fall har varning tillgripits vid ännu allvarligare
hastighetsöverträdelser. Uppenbarligen råder ett samband mellan vad som är
praxis i mål om återkallelse av körkort och respekten för viktiga trafikregler.
I själva verket är körkortsingripandet för många människor den allvarligaste
påföljden vid en överträdelse av dessa regler.

Enligt
min mening är en ökad användning av återkallelseinstitutet en viktig åtgärd i
kampen för att nedbringa antalet trafikolyckor. Den föreslagna ändringen av 16§
körkortslagen syftade till att söka åstadkomma en skärpt praxis hos
domstolarna, främst genom de uttalanden om hur reglerna borde tillämpas som
jag gjorde i samband med remissen. Som jag ser det har det emellertid sakligt
sett inte så stor betydelse om man väljer den

vägen eller om man i
stället gör mer ingripande ändringar i de aktuella Prop. 1985/86: 115
lagbestämmelserna, om resultatet blir det åsyftade.

I
det följande går jag först in på hur förslaget med beaktande av lagrådets synpunkter
i övrigt kan förbättras. Jag kommer därefter att beröra frågan huruvida den
ändring av 22 § körkortslagen som jag kommer att förorda kan förenas med
förslaget i remissen om att de allmänna ombuden skall få rätt att utfärda föreläggande
om varning.

1.2 Körkortsåterkallelser

Som
jag nyss antydde gjorde jag vid remissen den bedömningen att den redaktionella
ändringen i 16 § som jag föreslog i förening med mina uttalanden skulle vara
tillräcklig för att åstadkomma den skärpning av praxis som jag anser behövlig.
Lagrådet har emellertid avstyrkt att en ändring i detta syfte sker på det sätt
som föreslagits. Lagrådet har dock i och för sig vitsordat att den i remissen
föreslagna dispositionen av 16 § har vissa fördelar.

Jag
godtar de invändningar som lagrådet har fört fram mot förslaget från lagteknisk
synpunkt. Som framgår av vad jag tidigare har anfört vidhåller jag emellertid
förslaget i sak.

Lagrådet
har inte gått närmare in på frågan hur en ny lagtext bör utformas. Av yttrandet
framgår emellertid att det enligt lagrådets mening erfordras ändringar också i
22 §. Vidare anser lagrådet att man direkt bör ta fasta på det som avses genom
att i lagtexten göra en exemplifierande uppräkning av vissa trafiköverträdelser,
såsom allvarliga hastighetsöverskridanden, körning mot rött ljus,
underlåtenhet att iaktta stopplikt och omkörning vid övergångsställe.

Med
hänvisning till vad jag tidigare har anfört om behovet av åtgärder och med
beaktande i möjlig mån av vad lagrådet har anfört föreslårjag att lagtexten
utformas pä följande sätt.

Den
i lagrådsremissen föreslagna dispositionen av 16 § behålls. Samtidigt görs,
utöver en smärre redaktionell ändring enligt vad lagrådet förordat, ett
tillägg i den föreslagna punkt 3, varigenom uttrycket "från trafiksäkerhetssynpunkt
väsentlig regel" förtydligas genom att hastighetsöverskridanden, körning
mot rött ljus, underlåtenhet att iaktta stopplikt och omkörning vid
övergångsställe uttryckligen nämns som exempel på överträdelser som bör
medföra återkallelse av körkortet. Även andra trafikförseelser än de som
räknas upp i lagtexten omfattas givetvis fortfarande om de är väsentliga för
trafiksäkerheten.

Vidare
föreslår jag en bestämmelse i en ny andra mening i 22 § första

stycket som tar sikte pä grövre hastighetsöverträdelser. Enligt den före

slagna bestämmelsen krävs för att varning skall få träda i stället för återkal

lelse vid grövre hastighetsöverträdelser att det finns synnerliga skäl för

det. Utrymmet för varning i dessa fall kommer därigenom att minska.

Ordet "avsevärt" skall relateras till den hastighetsbegränsning som
rådde

på platsen eller för fordonet i fråga. I remissprotokollet har jag närmare

utvecklat min ståndpunkt i frågan vilka hastighetsöverträdelser som i

framtiden bör medföra återkallelse. Dessa uttalanden bör tjäna till ledning 24

vid
tolkningen av ordet "avsevärt".

Att den nya bestämmelsen i
22§ endast nämner avsevärda hastighets- Prop. 1985/86:115 överskridanden
innebär inte att jag menar att en skärpt praxis inte skulle vara påkallad också
i fråga om de andra överträdelser som enligt mitt förslag uttryckligen nämns i
den nya punkt 3 i 16 §. Att i fråga om dessa överträdelser generellt kräva
synnerliga skäl för varning i stället för återkallelse skulle emellertid föra
för långt.

Denna
ändring i förhållande till det remitterade förslaget medför att det behövs en
övergångsbestämmelse. Den äldre lydelsen av 22 § bör fortfarande tillämpas i
fråga om överträdelser som har ägt rum före ikraftträdandet. Jag föreslår att
ändringarna av 16 och 22 §§ träder i kraft den 1 juli 1986.

1.3 Allmänna ombudens rätt att förelägga varning

Lagrådet
har tillstyrkt förslaget i denna del under förutsättning att varningspraxis
förblir oförändrad.

Med
de förtydliganden jag förordar i fråga om 16 och 22 §§ bortfaller till stor del
de av lagrådet påtalade olägenheterna med att praxis samtidigt torde komma att
ändras. Jag ser därför inte något hinder mot att redan nu ge de allmänna
ombuden befogenhet att utfärda föreläggande om varning, särskilt inte om
ändringarna i denna del får träda i kraft vid en senare tidpunkt än ändringarna
av 16 och 22 §§. Jag föreslår att den nu aktuella ändringen träder i kraft den
1 januari 1987.

Jag
godtar lagrådets förslag till lydelse av 47a§, dock att ordet "körkortshavaren"
i första stycket bör utgå. En varning kan nämligen riktas också mot den som
innehar ett körkortstillstånd (se 22 §).

Jag
vill härefter anmäla en ytterligare fråga som har samband med frågan om körkortsåterkallelser.

2 Omhändertagande av körkort vid misstanke om trafiknykterhetsbrott

2.1 Gällande ordning

I
avvaktan på prövningen av frågan om återkallelse av ett körkort kan polismyndighet
eller åklagare besluta att körkortet skall omhändertas. Bestämmelser om detta
finns i 23 § körkortslagen. Enligt första slyckel i den paragrafen skall
körkortet omhändertas bl. a. om körkortshavaren vid förande av motordrivet
fordon eller spårvagn har gjort sig skyldig till grov vårdslöshet eller visat
uppenbar likgiltighet för andra människors liv eller egendom eller företett
tydliga tecken pä påverkan av starka drycker eller annat ämne.

Ett
körkort skall också omhändertas om körkortshavaren misstänks för

brott mot 4§ lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott och han före

färdens slut förtärt starka drycker i sådan mängd att alkoholkoncentra

tionen i blodet uppgick till 0,5 promille. Körkortet skall då omhändertas 25

sedan
analysbeviset har erhållits. Om det är fråga om ett brott mot 4§ 2 Prop.
1985/86: 115 mom, trafikbrottslagen skall dock körkortet inte omhändertas om
alkoholkoncentrationen inte uppgick till 0,8 promille och omständigheterna vid
brottet kan anses mildrande. Bestämmelser om detta finns i 23 § andra stycket
körkortslagen. Bestämmelser om hur ett beslut om omhändertagande skall
verkställas finns i 50 och 51 §§ körkortsförordningen (1977:722).

Enligt
lagen (1976:1090) om alkoholutandningsprov får sådana prov företas på den som skäligen
kan misstänkas för brott mot bl. a. 4§ trafikbrottslagen. Alkoholutandningsprov
får också rutinmässigt företas på bl. a. förare som stoppas vid en i förväg
anordnad trafikkontroll, som varit inblandade i en trafikolycka eller som kan
misstänkas för vissa andra brott enligt trafikbrottslagen eller vissa
förseelser enligt väglrafikkungörelsen (1972:603). I förordningen (1976:1091)
om föreskrifter rörande alkoholutandningsprov har rikspolisstyrelsen (RPS)
bemyndigats att meddela föreskrifter för verkställighet av lagen om alkoholutandningsprov.

Alkoholutandningsprov
bygger på principen att det finns ett bestämt samband mellan
alkoholkoncentrationen i utandningsluften och i blodet. Sådana prov kan företas
på olika sätt. Vanligen används enkla s.k. såll-ningsinstrument eller ampuller
som mäter med tillräcklig grad av säkerhet kring den nedre straffbarhetsgränsen.
Den moderna teknikutvecklingen har lett fram till konstruktionen av instrument,
som med stor noggrannhet kan mäta alkoholkoncentrationen i utandningsluften. RPS
har i november 1983 fastställt en kravspecifikation som skall läggas till grund
för typgodkännande av sådana s. k. evidensinstrument. Förberedelser för
typgodkännande har nyligen inletts hos statens provningsanstalt.

2.2 Rikspolisstyrelsens skrivelse m. m.

I
en skrivelse till justitie- och kommunikationsdepartementen den 17 februari
1986 har RPS tagit upp frågan om ökade befogenheter för polisen att ingripa med
åtgärder som riktar sig mot körkortsinnehav i de fall en förare gör sig skyldig
till en allvarlig hastighetsöverträdelse eller trafiknykterhetsbrott. RPS
föreslår sålunda att polisen ges befogenhet att omhänderta körkortet vid
hastighetsöverträdelse med viss bestämd hastighet. Enligt RPS: s mening skulle
en sådan åtgärd bidra till att den pågående utvecklingen mot allt högre
hastigheter kan brytas.

Vid
misstanke om trafiknykterhetsbrott skulle det enligt RPS innebära

en avsevärd rationaliseringsvinst om ett beslut om omhändertagande kan

grundas på resultatet av ett utandningsprov som tagits med ett evidensin

strument. Ett beslut att omhänderta förarens körkort skulle då kunna

delges den misstänkte och körkortet omhändertas omedelbart i anslutning

till utandningsprovet. Polismyndigheten slipper dä från den omgång och

tidsutdräkl som följer av att blodanalysbeviset är tillgängligt försl någon

vecka efter körningen. Det kan då vara svårt att nå den misstänkte för

delgivning av beslutet om omhändertagande. Omhändertagandel försvåras

också ofta av atl den misstänkte vid det tillfället anmäler förlusl av körkor- 26

tet.
Genom det föreslagna förfarandet torde man ocksä enligt RPS uppnå Prop.
1985/86: 115 en avsevärd preventiv effekt.

I
fråga om tillförlitligheten av evidensinstrumenten hänvisar RPS till en rapport
till justitiedepartementet, avgiven den 7 november 1985 av utredningen (Ju
1980:5) angående alkoholutandningsprov som bevismedel vid misstanke om trafiknykterhetsbrott.'
Av rapporten framgår bl. a. följande.

Det
råder delade meningar mellan utredningsmannen och utredningens experter
huruvida man kan övergå till att använda analysresultat från evidensinstrument
som bevismedel i mål om åtal för trafiknykterhetsbrott. Utredningsmannen anser
sig inte kunna tillstyrka atl så sker medan flera av experterna menar alt detla
bör vara möjligt. Utredningsmannens ståndpunkt grundar sig dock inte på atl
instrumenten i och för sig skulle vara otillföriitliga ulan på att enligt
utredningsmannens uppfattning en s.k. statistisk efterkonlroll av mätresultaten
för korrigering av felavdrag alltid måste göras. Med en sådan efterkonlroll
skulle emellertid de fördelar som utandningsprov uppvisar i förhållande lill
den vanliga blodanalysmeloden gå förlorade. - Jag har från chefen för
justitiedepartementet inhämtat aU statens mät- och provråd tillsammans med
statistisk expertis har anmodats att avge yttrande i den fråga som föranlett
meningsskiljaktighet inom utredningen.

Utredningen
är emellertid enig om alt analysresultat från evidensinstrument kan användas
som underlag för beslut om omhändertagande av körkort enligt 23 §
körkortslagen. Enligt utredningens mening har evidensinstrumenten
otvivelaktigt tillräckligt goda mätegenskaper för att läggas till grund för en
sä pass ingripande åtgärd som elt omhändertagande av körkortet ändå är.
Förutsättningen för detta är all proven har analyserats i för ändamålet
godkända instrument. Utredningen anser dock att promillegränsen i sä fall bör
läggas på en nivå som inte obetydligt överstiger den som gäller för
obligatoriskt omhändertagande efter blodanalys (0,8 promille), förslagsvis 1,0
promille. Härigenom skulle den misstänkte kompenseras inte bara för
instrumentets mätfel utan också för den alkoholförbränning som i allmänhet
hinner äga rum mellan ett utandningsprov och ett blodprov.

2.3 F ö redragandens
ö verv ä ganden

RPS:s
förslag atl analysresultat från evidensinstrument skall få läggas till grund
för provisoriska ingripanden enligt 23 § körkortslagen har som jag ser det goda
skäl för sig. Det innebär att etl omhändertagande med stöd av 23 § andra
stycket vid misstanke om s. k. promillekörning skulle kunna ske omedelbart i
samband med att misstanken uppkommer, t. ex. i samband med en trafikkontroll.
Härigenom förstärks den preventiva effekten av ingripandet, lill gagn för
trafiksäkerheten. Dessutom är det inte tillfredsställande atl polisen f n.
inte har möjlighet alt omhänderta körkortet ens

'
Utredningsman: F. d. borgmästaren Johan Björiing. Experter: Professorerna Ro

ger Bonnichsen, Leonard Goldberg och Hans Klette, avdelningsdirektören Håkan

Jaldung samt rådmannen Rolf Trulsson. 27

vid klara misstankar om promillekörning,
såvida inte ett ingripande kan Prop. 1985/86: 115 ske med stöd av 23 §
första stycket körkortslagen. En ändrad ordning härvidlag skulle utgöra ett
betydelsefullt steg i kampen för ökad trafiknykterhet.

Enligt
uiredningen har evidensinstrumenten otvivelaktigt tillräckligt goda mätegenskaper
för att analysresultatet skall kunna läggas till grund för beslut om
omhändertagande av körkortet. Jag har på den punkten inte nägon annan
uppfattning än utredningen. Jag föreslär därför atl 23 § andra stycket
körkortslagen ändras så att ett sådant förfarande blir möjligt.

Som
nämnts anses analysresultat från utandningsprov f. n. inte kunna användas som
bevis i mål om ansvar för promillekörning. Delsamma gäller i fråga om
strafföreläggande. I den mån en körkortsåterkallelse grundas på brott enligt 4§
trafikbrottslagen (jfr 18 § körkortslagen) får denna ståndpunkt betydelse även
vid prövningen av frågan om återkallelse. Det kan därför diskuteras om det från
rättssäkerhetssynpunkt är försvarligt atl grunda ett beslut om omhändertagande
på analysresultatet från etl evidensinstrument, om det senare inte i en
rättegång kan styrkas att alkoholhalten i blodet uppgått lill straffbart
värde, minst 0,5 promille. Jag vill i sammanhanget erinra om att
omhändertagande av körkortet inte får ske om alkoholhallen i blodet visserligen
uppgick till 0,5 men inte till 0,8 promille, om omständigheterna vid brottet
kan anses mildrande.

För
att förebygga att omhändertagande beslutas i fall då blodprovet -som kan komma
att las en eller annan timme efter utandningsprovet — visar lägre värde än
sistnämnda prov bör enligt utredningen promillegränsen för omhändertagande
grundat på utandningsprov läggas på en högre nivå än den som nu gäller för
obligatoriskt omhändertagande (0,8 promille). Härigenom kompenseras den
misstänkte inte bara för mätfel hos apparaturen utan också för den
alkoholförbränning som i allmänhet hinner äga rum mellan ett utandningsprov och
etl blodprov.

För
egen del menar jag att frågan om vilken marginal som behövs i sammanhanget inte
bör avgöras lagstiftningsvägen. Så sker inte heller f. n. när det gäller
blodanalyserna. Del får ankomma på berörda myndigheter alt se lill att man vid
bestämningen av analysresultatet har en betryggande säkerhetsmarginal och alt
analysen företas endast med hjälp av apparatur som provals och godkänts för
ändamålet. Föreskrifter om detta kan utfärdas av RPS.

Sammanfattningsvis
förordarjag att del nu öppnas möjlighet till att lägga analysresultatet från evidensinstrument
till grund för omhändertagande av körkort enligt 23 § andra stycket
körkortslagen.

Lagtekniskt
bör detla ske genom att orden "sedan analysbevisel har

erhållits" i 23 § andra stycket första meningen får utgå och att ordet

"uppgick" byts ut mot "kan anlas ha uppgått". En
motsvarande ändring

görs i styckets andra mening. Härigenom blir det möjligt all omhänderta

körkortet utan att resultatet av en blodanalys behöver avvaktas. Ändring

en medför inte någon skillnad för de fall då endast blodprovstagning sker.

Innan analysbeviset finns tillgängligt kan man givetvis inte i dessa fall utgå

från att alkoholhalten i blodet uppgick till de gränser som gäller som

förutsättning för omhändertagande. 28

När det gäller den andra
frågan som RPS har tagit upp, nämligen ome- Prop. 1985/86: 115 delbart
omhändertagande av körkort vid vissa allvariigare hastighetsöverträdelser
anser jag att den frågan lämpligen bör övervägas av en särskild utredning. Jag
avser all senare denna dag begära regeringens bemyndigande atl tillkalla en
särskild ulredare för all se över bl. a. den frågan.

Lagändringen
i denna del bör träda i kraft den 1 januari 1987.

Jag
har i detla ärende samrått med chefen för justitiedepartementet.

Jag
anser att något yttrande från lagrådet över förslaget i denna del inte bör
inhämtas.

3 Hemställan

Med
hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslär
riksdagen att

anla
etl inom kommunikationsdepartementet upprättat av lagrådel delvis granskat
förslag till lag om ändring i körkortslagen

(1977:477).

4 Beslut

Regeringen
ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom
proposition föreslå riksdagen att anla det förslag som föredraganden har lagt
fram.

29

Bilagal
Prop. 1985/86: 115

Domstolsverket
(DV)

Länsstyrelsernas
organisationsnämnd (LON)

RAPPORT Juni 1985

1985:4

KÖRKORTSMÅLEN I
FÖRVALTNINGSDOMSTOLARNA ALLMÄNNA OMBUDENS RESURSER - två slatislikundersökningar

OCH

Huvudinnehåll

Domstolsverket
(DV) har genom denna undersökning av körkortsmälen i förvaltningsdomstolarna
kartlagt effekterna av 1978 och 1980 års körkortslagstiftning, (SFS 1977:477,
1980:977). Länsstyrelsernas organisationsnämnd (LON) har samtidigt genomfört
en uppföljning av en undersökning från 1982 angående bl. a. allmänna ombudens
resurser och arbetssituation. Resultaten av undersökningarna är sammanförda i
denna rapport.

Vid DV har
avdelningsdirektören, numera hovrättsrådet, Thomas Främby genomfört enkäten och
kammarrättsassessorn Oscar Thurén utarbetat rapporten. Vid LON har
avdelningsdirektören Lars-Ove Olsson ansvarat för undersökning och rapport.

Sammanfattning

Allmänna
ombuden (AO) får bifall till sin ansökan om körkortsingripande i 96% av målen.
Länsrättens dom innebär varning i 45% av målen och återkallelse i 48,5%.
Varning som ingripande dominerar i mål som rör upprepade förseelser (71%) och
mål om brott mot ur trafiksäkerhetssynpunkt väsentlig regel (72%).

Länsrätten
kompletterar uiredningen i 5% av målen. 1 mål enligt 16§ p. 6-10 körkortslagen (KKL)
är dock kompletteringar något vanligare, 14,3%. Relativt slora avvikelser
förekommer dock mellan enskilda länsrätter. AO i vissa län - exv.
Östergötlands och Västernorrlands län -synes tillföra all den utredning som
målet kräver medan länsrätterna i andra län mäste komplettera utredningen i en
större andel av målen (växlar mellan 10-20 %). Kompletterande ulredning
inhämtas i 3,8% av de mål som överklagas till kammarrätterna. Allmänna ombuden
har generellt påtagit sig det utredningsansvar, som förutsattes i förarbetena.

Muntlig
förhandling förekommer i 5% av länsrättsmålen. Motsvarande siffra för
kammarrätterna är 2,5%. Muntlig förhandling är vanligast förekommande i mål
som rör 16 § p.5 och 6 KKL. Mål överflyttas mellan länsrätter i relativt liten
utsträckning, 0,3%.

51%
av körkortsmålen i länsrätt avgörs med nämndemän. Mål som rör smilning från
trafikolycksplats, opålitlighet i nykterhetshänseende eller

30

mål som
rör allmänbrotlslighet handläggs dock i större utsträckning med Prop.
1985/86: 115 nämndemän, 75—80%. Ensamdomarhandläggningen överväger när frågan
rör upprepade förseelser eller broll mol ur trafiksäkerheissynpunkl väsentlig
regel.

AO är klagande i kammarrätten i 15% av målen och vinner
bifall till 2/3 av sina besvär. Motsvarande siffror är för den enskilde 85%
respektive 21 %. AO är klagande i 12,4% av målen i regeringsrätten, får
prövningstillstånd i vart åttonde mål och vinner bifall i 2/3 av de sakprövade
mål där AO klagar.

1 Bakgrund

l.l Inledning

Körkortslagsliftningen har reformerats i flera omgångar
under senare år.' I samband med 1980 års reform uttalade trafikutskottet, all
utskottet förutsatte att de ansvariga myndigheterna skulle följa upp reformen.
De undersökningar som presenteras i denna rapport, utgör ett led i en sådan
uppföljning. Som en bakgrund till undersökningsresultatet skall först nämnas
något om 1978 och 1980 års körkorlsreformer och syftena med dem.

/ .2 Syftena med körkortsreformerna

En huvudtanke i 1978 års reform var atl prövningen av körkortshavarens
lämplighet skulle göras mera individualiserad och nyanserad. Detta gällde l.ex.
nyklerhetsfrågan, allmän brottslighets betydelse, verkan av olovlig körning och
återkallelsetiderna. Man skulle se till helhetsbilden av vederbörandes
situation och beakta om han med hänsyn till den samlade utredningen om hans
personliga förhållanden kunde anses lämplig som bilförare. Behovel av körkort
och den tid som förflutit mellan förseelsen och körkortsingripandet skulle ocksä
kunna beaktas liksom omständigheterna vid förseelsen. Nyanseringen skulle
emellertid inte få drivas därhän all man fick en bristande enhetlighet i
praxis. Fasta hållpunkter skulle finnas för olika typfall och därför ansågs nödvändigl
alt vissa schabloner ställdes upp (prop. 1976/77: 113, sid. 46).

Varningsinstitutel skulle utnyttjas mera effektivt bl. a.
genom att varning i form av en erinran sattes in pä etl tidigare stadium mol
försumliga körkortshavare.

Avsikten var atl den mera nyanserade bedömningen i
körkortsmålen inte skulle leda till en generelll sett mildare bedömning.
Tvärtom avsågs trafiksäkerhelssynpunklerna komma till minst lika starkt uttryck
i den nya lagstiftningen som i den ditlillsvarande. Ökad vikt skulle t. ex.
läggas vid åtgärder mot körkortshavare som gjort sig skyldiga till allvarligare
trafikförseelser, såsom körning mot rött ljus och grövre hastighetsöverlrädelser,
men endasl om den konkreta trafikfaran varit stor (prop. 1979/80:178 sid. 47).

' Prop. 1975/76:155, TU 1975/76:28. rskr 1975/76:390.
prop. 1976/77:113, TU

1976/77:25, rskr 1976/77:334 och prop. 1979/80:178,
TU 1980/81:1 och rskr 31

1980/81:29.

Reformarbetet
resulterade i en körkortslag (1977:477) och en körkorts- Prop. 1985/86: 115 förordning
(1977:722), som båda ersatte den då gällande körkortskungörelsen. Man ville
undvika en ramlag och körkortslagen reglerar i stället så uttömmande som
möjligt de väsentliga delarna av körkortslagsliftningen, dvs. främst
förutsättningarna för rätten att inneha körkort. Verkställighetsföreskrifterna
samlades i körkortsförordningen.

Arbetet
med att reformera körkortslagsliftningen fortsatte beträffande frågor som man
inte hade hunnit att slutligl behandla i prop. 1975/76:155.1 propositionen
1979/80:178 behandlades först frågan om överflyttning av vissa körkortsmål från
förvaltningsdomstol lill allmän domstol. Nackdelarna med en partiell
överflyttning ansågs dock vara större än fördelarna bl. a. eftersom bara ell
begränsat antal körkortsingripanden var föranledda av allmän domstols dom.
Frågan om en fullständig överflyttning av körkortsmålen till allmän domslol
logs inte närmare upp.

Förvaltningsdomstolarna
föreslogs få möjlighel alt snabbare kunna falla tills vidare-beslut i ålerkallelsefrågan
när elt beslut grundas på misstanke om brottslig gärning. Spärrtid skulle dä
sättas ut. 16 § KKL fick sin nuvarande lydelse genom 1980 års lagstiftning (SFS
1980:977). En ändring innebar atl p.4 försågs med tillägget "och
överträdelsen inte kan anses som ringa". Härigenom skulle en ansökan om
körkortsingripande kunna underiåtas - trots brott mot väsentlig regel - om
omständigheterna var sådana, att någon trafikfara i del enskilda fallet inte
förelåg. Regeländringen kunde förväntas medföra en viss avlastning för
länsrätterna och avsågs klarare markera gränsen för lindriga fall, som borde
föranleda erinran.

Ett
allmänt ombud skulle föra det allmännas talan i körkortsprocessen. Ombudets
mest angelägna uppgift skulle vara att verka för en enhetlig rättstillämpning i
körkortsmälen med rätt all överklaga avgörandena lill högre instans. Genom
allmänna ombuden skulle behovet av en kontradik-torisk process tillgodoses och
de skulle också förebringa den grundläggande utredningen i körkortsmålen
(anförd prop. sid. 43). Detta skulle medföra en rationellare handläggning av
körkortsärendena.

Dessa
reformer syftade till att uppnå de fördelar, som man tidigare hade anfört för
en överflyttning av vissa körkortsmål till tingsrätt.

Trafikutskottet
och riksdagen godkände de överväganden departementet gjort. Vid behandlingen
av prop. 1978/79:178 uppmärksammade trafikutskottet särskilt problemen med
länsrätternas balanser och målavverkning och uttalade: "De ökade
balanserna inger betänkligheter. Utskottet förutsätter att vissa av de reformer
som nu föreslås kan bidra lill att dels minska antalet inkomna körkorismäl lill
länsrätterna, dels öka genom-slrömningstaklen i länsrätterna."

Med
dessa påpekanden hemställde utskottet, att riksdagen skuile bifalla propositionen
och anta lagförslaget, vilket också skedde (SFS 1980:977).

Syftena
med körkortsreformen kan alltså sammanfattas enligt följande

- bättre utredningsmaterial

- individualiserad och nyanserad prövning

- enhetligare och säkrare bedömning

- snabbare och rationellare handläggning

- minskad måltillströmning till länsrätterna. 32

1.3 Körkortsingripandena Prop. 1985/86:115

Grunderna för körkortsåterkallelse finns 16§ KKL.
Uppräkningen är uttömmande. I redogörelsen för undersökningsresultaten
hänvisas ofta till 16§. som därför återges (anmärkningar inom parentes =
kommentarer). Paragrafen återges här i den lydelse som gällde när de undersökta
målen handlades (SFS 1980:977).

16 § Ett körkort skall återkallas

l.om körkortshavaren har brutit mot 1 § andra stycket
eller 4§ lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott, (här avses grov
vårdslöshet i trafik respektive rattfylleri- och rattonykterhetsbrott)

2. om körkorlshavaren har brutit mot 5§
samma lag och överträdelsen inte kan anses som ringa, (här avses smilning)

3. om körkortshavaren genom upprepade
förseelser i väsentlig grad har visat bristande vilja eller förmåga atl rätta
sig efter de bestämmelser som gäller i trafikens eller trafiksäkerhetens
intresse för förare av motordrivet fordon eller spårvagn,

4. om körkortshavaren i annat fall har
brutit mot en från trafiksäkerhetssynpunkt väsentlig regel vid förande av ett
motordrivet fordon eller en spårvagn och överträdelsen inte kan anses som
ringa,

5. om körkorlshavaren på grund av
opålitlighet i nyklerhetshänseende ej bör ha körkort,

6. om det med hänsyn till brottslig
gärning som körkortshavaren har gjort sig skyldig till kan antagas att han ej
kommer att respektera trafikreglerna och visa hänsyn, omdöme och ansvar i
trafiken eller om han pä grund av sina personliga förhållanden i övrigt ej kan
anses lämplig som förare av körkortspliktigt fordon,

7. om körkortshavarens förutsättningar
för rätt alt föra körkortspliktigt fordon är så väsentligt begränsade genom
sjukdom, skada eller dylikt att han från trafiksäkerhetssynpunkt ej vidare bör
ha körkort,

8. om körkortshavaren ej följer
föreläggande att ge in läkarintyg eller bevis om godkänt förarprov,

9. om körkortshavaren ej följer
föreläggande att förnya körkort.

10. om körkortshavaren begär att körkortet skall
återkallas.

/ .4 Syftet med undersökningen

Departementschefen uttalade (prop. 1979/80: 178 s. 29).
att det var angeläget, att utvecklingen på körkortslagstiftningens område
följdes uppmärksamt och atl man efter en längre tids erfarenhet borde följa
upp hur reformerna slagit ut i praktiken. Då skulle det också vara möjligt att
göra en rättvis avvägning mellan för- och nackdelar med en överflyttning av
alla körkorismäl till allmän domstol. Även riksdagens trafikutskott förutsatte
att regeringen och berörda myndigheter uppmärksamt skulle följa utvecklingen
(TU 1980/81:1 S.21). Denna rapport är ett led i en sådan uppföljning.

1.5 Uppläggningen av undersökningen

I rapporten redovisas två undersökningar. Den ena har
gjorts av DV och

behandlar de allmänna förvaltningsdomstolarnas
handläggning av kör- 33

3 Riksdagen 1985/86. I saml. Nr 115

kortsmål.
Den andra har gjorts av LON och behandlar de allmänna ombu- Prop. 1985/86:
115 dens (AO) verksamhet. Båda undersökningarna har genomförts som enkäter. De
redovisas i var sitt avsnitt.

2 DV-undersökningen

2. / Undersökningsmcioden

Undersökningen har genomförts som en enkätundersökning.
Undersökningen omfattar i det närmaste tio procent av del totala antalet
körkortsmål, som anhängiggörs i länsrätt och kammarrätt åriigen. (tabell 2).
Undersökningen omfattar alla körkortsmål som anhängiggjorts i regeringsrätten
1983-07-01-1984-06-30. tabell 18. För att få ett representativt urval har i
länsrätterna valts ut vartannat till vart tjugonde mål beroende på länsrättens
storlek (mål inkomna 83-07-01 -84-06-30). Undersökningen i kammarrätterna har
omfattat de första fyra hundra inkomna målen under år 1984. De inkomna
enkätsvaren har stansats vid DV och tabellresultaten har tagits fram med
datorstöd av DV i samarbete med W-DATA, Jönköping.

2.2 Enkälfrugorna

De frågor som ställts i DV-enkäten till länsrätterna och
kammarrätterna framgår av bilagorna 1 och 2. Frågorna beträffande mål i
regeringsrätten framgår indirekt av tabell 18.

2.3 Undersökningsresultaten

2.3.1 Institutet erinran

År 1983 meddelades 14290 erinringarav allmänna ombuden.
Motsvarande siffra för 1984 var ca 13000 st. Siffrorna kommenteras under 2.4
och i avsniu 3. Man kan konstalera att praxis växlar avsevärt mellan de olika
länsstyrelserna. Av tabell 19 framgår att AO i Stockholms län meddelade endasl
två erinringar under hela 1983 medan molsvarande siffra för Göteborgs och
Bohus län var 1 667 st. Det finns ingen tendens till ökad användning av erinransinstituiet.
Minskningen mellan 1983 och 1984 är särskilt framträdande i län där relativt många
erinringar utdelades 1983 (se l.ex. Östergötlands. Jönköpings, Kristianstads,
Göteborgs och Bohus län samt Västmanlands län).

2.3.2 Målutvecklingen i länsrätt efter
lagstiftningsreformen. I vilken

utsträckning vinner AO bifall till sin talan?

År 1978/79 kom 39600 körkortsmål in till länsrätterna.
Antalet sjönk till 334001981 och 28200 år 1982. Därefter har måltillströmningen
åter ökat och var för 1984 35 450 st. Måltillströmningen länsrätt för länsrätt
1982-1984 framgår av tabell 1.

Allmänna ombudets ansökan till länsrätt om
körkortsingripande leder till

återkallelse eller varning i 94% av målen (tabell 2). Vissa avvikelser från 34

2.3.7
AO-besvär i kammarrätt och i regeringsrätten Prop. 1985/86:
115

AO
svarar för ca 15% av besvären i kammarrätterna, körkortshavaren för 85 %. AO
får bifall i 68% av "sina" mål, körkortshavaren i 22% av de mål denne
anhängiggör. (tabell 11 och 13-15).

AOs
andel av besvär till regeringsrätten utgör 12%, körkortshavarens andel således
88 %. AO fick prövningstillstånd i 12% av de mål som AO anhängiggjorde och
bifall i 62% av de mål där prövningstillstånd gavs. Körkortshavaren fick
prövningstillstånd i något färre anlal fall, 8%, och bifall i 47% av de mål som
prövades i sak, jfr tabell 18.

2.4
Slutsatser och bedömning av undersökningsresultaten

2.4.1
Användningen av institutei erinran

Samtidigt
som organisationen med allmänna ombud inrättades, genomfördes en ändring som
innebar atl den "självständiga varningen" ersattes av "erinran".
Förändringen var främst organisatorisk. Den självständiga varningen meddelades
av länsrätten och kunde inte överklagas. Erinran skall meddelas av allmänna
ombudet när det finns särskild anledning att påminna körkortshavaren om de
krav som gäller för innehav av körkort men allmänna ombudet bedömt att någon
ansökan om körkortsingripande inte behöver göras, 49 § körkortsförordningen.
Inte heller en erinran kan överklagas.

Det
har varit av intresse att undersöka i vilken utsträckning "erinran"
kommit till användning. Resultaten av undersökningen visar att praxis utvecklat
sig myckel olika mellan länsslyrelserna. I så stora län som Slockholm och
Uppsala förekommer erinran nästan inte alls. I många län växlar antalet
utfärdade erinringar kraftigt mellan de två jämförelseåren. Salt i relation till
antalet körkortshavare skulle ca 3000 erinringar meddelas i Stockholms län. Om
man i stället jämför antalet diarieförda ärenden i Stockholm och Göteborg, så
skulle i vart fall 1 500 erinringar meddelas i Stockholm. Antalet erinringar i
landet som helhet är också litet i förhållande till antalet
körkortsingripanden genom ansökan till länsrätt. Sannolikt förhåller det sig
så, att erinringar skulle kunna användas i större utsträckning men alt
allmänna ombuden av resursskäl eller andra skäl inte prioriterar den
uppgiften. Vid tidsbrist beivras i första hand - naturligt nog - de grövre
förseelser som bör föranleda återkallelse eller varning.

Det
fär förutsättas atl lagstiftaren avsett att "erinran" skall ha en
individualpreventiv effekt. Bl. a. mot den bakgrunden är det naturligtvis inte
tillfredsställande att en trafikförseelse (eller två) medför erinran i vissa
län men inte i andra. Resultaten kunde möjligen ge anledning lill reflektionen,
alt allmänna ombuden gör ansökan till länsrätt i fall där erinran vore tillräcklig.
Resultaten beträffande ansökningsmålen ger dock inte stöd för denna
uppfattning, se nedan.

37

4 Riksdagen 1985/86. I saml. Nr 115

2.4.2 Avslagsfrekvens i
länsrätterna. I vilken utsträckning vinner AO bifall Prop. 1985/86; 115 till
ansökan/besvär?

AO
får bifall i mycket stor utsträckning. En avslagsfrekvens på 5—6% av
ansökningarna måste anses rimlig. Gränsen mellan körkortsingripande och erinran
måste ju fastställas - och bör då fastställas av domstol. I ett fätal län är
dock avslagsfrekvensen alltför stor. Delta gäller särskilt Hallands län och
Gotlands län. Det är också intressant att närmare studera avslagsfrekvensen
relaterad till de olika återkallelsepunkterna i 16 § KKL. Den något högre
avslagsfrekvensen i 16§ p.5 och p.6-mål har en naturlig förklaring. I ett
enskilt mål om opålitlighet i nykterhetshänseende kan domstolens beviskrav vara
svåra för AO att förutse. En högre avslagsfrekvens (34%) i mål som rör
allmänbrottslighet speglar sannolikt den svårighet som ibland föreligger att
överblicka rättsläget.

2.4.3
Överklagandefrekvens

AO
anför besvär till kammarrätten och till regeringsrätten i liten utsträckning. AO
får bifall i ca två tredjedelar av "sina" mål i kammarrätterna. Individuella
avvikelser förekommer naturligtvis. Det bör understrykas att antalet undersökta
mål är litet vad gäller den länsrättsvisa fördelningen av AO-besvär i
kammarrätterna (tabell 16A). Man måste vara försiktig med att dra slutsatser.
Möjligen kan resultatet berättiga till slutsatsen, att när AOs besvärsfrekvens
ökar dramatiskt (Jönköping, tabell 16A) bifallsfrekvensen (= träffsäkerheten)
minskar något.

2.4.4
AO-besvär lill regeringsrätten

Att
AO får prövningstillstånd i 12% av överklagade mål kan betecknas som en mycket
liten andel. Det kravet bör kunna ställas på allmänna ombuden, all man
noggrannare överväger utsikterna till prövningstillstånd innan en besvärsinlaga
ges in till högsla instans och att de allmänna ombuden gör klart för sig vilket
syfle regeringsrättens prövning av ett mål har.

2.4.5
Återkallelse eller varning?

I
förarbetena lill 1980 års lagstiftning (prop. 1979/80:178) betonades värdet av
en individualiserad bedömning i körkortsmålen särskill vad avser omständigheterna
kring förseelsen. En undersökning av rättstillämpningen i detta hänseende kan
inte genomföras utan mycket förfinade mätmetoder och ett betydande
referensmaterial. Här bör endast konstateras, att varning enligt 22 § KKL får
meddelas i stället för återkallelse av körkortet i de fall som anges i 16 § p.
2-6. om varning av särskilda skäl kan antas vara en tillräcklig åtgärd.
Resultatet av undersökningen visar att varning ansetts vara en tillräcklig
åtgärd i ca 70% av de mål som rör upprepade förseelser eller brott mot en från
trafiksäkerhetssynpunkt väsentlig regel. Varning i

stället
för återkallelse är också relativt frekvent i mål som rör smilning från

38

medelvärdet förekommer beträffande enskilda län. se tabell
3 och 4. I Prop. 1985/86: 115 Hallands län avslås så mycket som 31 % av
ansökningarna, i Östergötlands och Kristianstads län leder varje eller
praktiskt taget varje ansökan lill ingripande. Antalet ansökningar som inte
vunnit bifall har också satts i relation till de olika återkallelsepunkterna i 16§
körkortslagen (KKL). se tabell 5. Det framkom, att en stor dei - 34,2% - av
ansökningarna enligt 16 § p.6 KKL avslås. Återkallelsepunkten behandlar frågan
hur brottslig gärning, som körkortshavaren har gjort sig skyldig till, kan
antas påverka hans lämplighet som innehavare av körkort. Ansökningar om
körkortsingripande p.g.a. 16§ p.5 KKL avslås också i större utsträckning -
13%-än vad som gäller genomsnittligt. För övriga återkallelsepunkter ligger
antalet avslag nära medelvärdet.

I undersökningen har också utretts fördelningen
länsrättsvis av avslag, varning och återkallelse med hänsyn till de olika återkallelsepunkterna
i körkortslagen. Vissa återkallelsepunkter förekommer dock så sällan i länsrättsmålen
att det statistiska underläge! inte blir tillförlitligt i undersökningen. I
rapporten redovisas den mest frekventa måltypen, nämligen ansökningar där 16 § p.
4 KKL åberopas medan de mera udda återkallelsegrunderna inte tas upp.
Paragrafen behandlar körkortsingripande i det fall körkortshavaren brutit mot
en från trafiksäkerhetssynpunkt väsenllig regel. Måltypen utgör ca 41 % av
målen, se tabell 6. Även belräffande denna måltyp är bifallsprocenten mycket
hög (94,5%) för AOs ansökningar. Endast i enstaka länsrätter avslås ansökningar
i större utsträckning.

2.3.3 Fördelningen varning-återkallelse

Varning meddelas i 45%, återkallelse i 48% av de undersökta
målen (medelvärde). I vissa måltyper är återkallelse av körkortet i princip en
obligatorisk åtgärd - vid rattfylleri, vid rattonykterhet samt vid sjukdom.
Varning i stället för återkallelse vid rattonykterhet förekommer men sparsamt
- i 1,6% av målen, se tabell5. I mål som rör upprepade trafikförseelser, 16§ p.
3 KKL. eller som rör brott mot väsentlig regel. 16§ p.4 KKL, är varning en
mycket vanlig form av ingripande. I dessa måltyper meddelas varning i cirka 70%
av målen (tabell 5).

2.3.4 Vem tillför den grundläggande utredningen i
körkortsmålen?

Länsrätten inhämtar utredning i sammanlagt 5% av målen,
tabell 8A. Andelen kompletteringar är naturligt nog något större i mål som rör
16 § p.6-10 KKL. Utredning inhämtas på länsrättens initiativ i 13-15% av dessa
mål. Av tabell 8B framgår fördelningen länsrättsvis. Vissa länsrätter har inte
funnit anledning alt komplettera något mål (i undersökningen) medan andra
länsrätter (Halland, Gotland, Värmland och Malmöhus län) måst komplettera målen
i - som det förefaller - alltför stor utsträckning. Arten av kompletteringar
framgår av tabell 17.

Kammarrätterna inhämtar kompletterande utredning i ca 3,8
% av målen (tabell 16A). Vilka kompletteringar som förekommit framgår av tabell
17.

35

2.3.5 1 vilka
körkortsmål och i vilken omfattning hålls muntlig förhandling? Prop.
1985/86: 115

Hur utnyttjas möjligheten alt begära överflyttning av etl mål till annan

länsrätt?

Körkortsutredningen
(SOU 1978: 27) hade övervägt om man kunde införa regler som bättre än de
nuvarande angav när muntlig förhandling borde äga rum. Utredningen stannade
dock vid att konstatera att en begäran om muntlig förhandling i länsrätt sällan
eller aldrig avslogs. Någon ändring föreslogs inte. Däremot föreslogs en
möjlighet alt flytta över ett körkorts-mål från en länsrätt lill en annan på körkortshavarens
begäran. Förslagel om möjligheten lill överflyttning gillades av regeringen och
riksdagen (SFS 1980:977).

Resultaten
av undersökningen visar (se tabell 9) att länsrätten håller muntlig förhandling
i 5,1% av målen. Molsvarande siffra för 1983 var 3,9%. Muntlig förhandling är
vanligast förekommande i mål som rör grov vårdslöshet i trafik, rattonykterhet,
opålitlighet i nykterhetshänseende och i mål där fråga är om allmänbrotlslighet
skall föranleda körkortsingripande. Frekvensen muntliga förhandlingar är ca
10% i de nämnda måltyperna. Vissa länsrätter underrättar alltid körkortshavaren
om möjligheten att begära muntlig förhandling medan andra inte alls ger sådan
underrättelse (tabell 10). Antalet muntliga förhandlingar synes inte öka
nämnvärt därför att körkortshavaren underrättas om möjligheten (se tabell 10:
Uppsala, Södermanlands och Östergötlands län). Tabell 10 visar mål enligt 16 §
p. 4 KKL. I denna måltyp är varning en mycket vanlig form av ingripande och
andelen muntliga förhandlingar är lägre, 2,5%, än genomsnittet.

Kammarrätten
håller muntlig förhandling i 2,5% av körkortsmålen, se tabell 16B. Siffran är
oförändrad jämfört med året före.

Tre
mål av lusen flyttas över lill annan länsrätt för handläggning enligt den nya
regel som infördes 1981 (tabell 9).

2.3.6 Vilka
mål avgörs med nämndemän?

Tabell
9 visar atl länsrätten dömer med nämndemän i 51 % av körkortsmålen. Siffran är
lägst för mål som rör ingripande på grund av upprepade trafikförseelser, 43%,
medan mål som rör smilning från olycksplats, opålitlighet i
nykterhetshänseende eller som rör "allmänbroltslighet" handläggs med
nämndemän i myckel slor utsträckning (74-78%). I tabell 10 redovisas
fördelningen på E-mål (ensamdomarmål) respektive nämndmål länsrättsvis för den
största målgruppen i undersökningen — mål som rör brott mot från
trafiksäkerhetssynpunkt väsentlig regel. Många länsrätter tangerar medelvärdet
(52% respektive 48%) men avvikelser förekommer åt båda håll. Vanligt är att
andelen E-mål dominerar. Dominans för nämnd-sammansättning förekommer
emellertid också, jämför exempelvis Västmanlands län raed 93,8% nämndmål.

36

irafikolycksplats
(41 %) medan återkallelse av körkortet naturligt nog do- Prop. 1985/86: 115
minerar i de mål där körkortshavaren bedömts opålitlig i nykterhetshänseende.
I sistnämnda måltyp har 61% av domarna utmynnat i körkortsåterkallelse.

2.4.6 Utredningsansvaret

Riksdagen
hade uttalat (se bl. a. KU 1974:63) alt frågan om partsrepresentation för del
allmänna på olika områden i förvaltningsprocessen är viktig för en domstolsmässig
hantering. Sådan representation infördes i körkorts-målen genom 1980 års lagsliftning.
Allmänna ombuden skulle kunna verka för en enhetlig rättstillämpning vid en
mera individualiserad och nyanserad bedömning av körkortsmålen, (se prop.
1979/80:178 s.43f). Även praktiska skäl ansågs tala för ett allmänt ombud i
dessa mål. Man skulle kunna uppnå en rationell handläggning om
utredningsansvaret lades på allmänna ombuden i körkortsärenden (anförd prop. s.
44). Domstolarna skulle genom ivåparlsprocessen i större utsträckning kunna
tillämpa förhandlingsordningens princip visavi allmänna ombudet medan officialprincipen
enligt 8§ förvaltningsprocesslagen skulle kunna reserveras för de situationer,
då den enskilde brister i sin ulredning.

Mol
bakgrund av förarbetsuttalandena har det framstått som särskilt angeläget att
genom denna undersökning få belyst hur allmänna ombuden fullföljer sitl ulredningsansvar.

2.4.7 Utredningen
i länsrätten

Länsrätterna
inhämtar kompletterande utredning i 5% av körkortsmålen. Vid undersökning
länsrättsvis, se tabell 8B, framkommer att många länsrätter till ingen eller
obetydlig del mäste komplettera målen utöver sedvanlig kommunikation mellan
parterna och detta måste bero pä att allmänna ombuden sörjer för utredningen i
målen. Som tidigare har nämnts (2.3) förekommer dock stora avvikelser i vissa
län. Särskilt när en länsrätt har stora mälvolymer. som t. ex. länsrätten i
Malmöhus län, är det en komplikation i målberedningsarbetet att alltför ofta
behöva föranstalta om kompletterande utredning.'

Utredningen
i målen, målgrupp för målgrupp, visar en dominans för kompletteringar i mål som
rör 16 § punkterna 6-10 KKL. Dessa mål kräver ofta en uttömmande och
klarläggande utredning i form av läkarintyg, specialislutlåtanden m.m. Det är
därför naturiigt alt länsrätten lar initiativ till kompletteringar eller
remisser i dessa mål.

Det
har naturligtvis inte varit möjligt att genom undersökningen konstatera om
vissa länsrätter kräver en fullständigare utredning än andra, på vissa punkter,
innan materialet bedöms. Så kan till exempel praxis möjligen växla när det
gäller frågan om elt rapporlblad skall hämtas in eller

' Justiliekanslern
har i etl beslul 1984-11-22 (dnr 656-84-21) utförligt utvecklat sin

syn på bl. a. allmänna ombudens ulredningsansvar i körkorismäl. Jämför även RÅ

1983, Bb-95. 39

undvaras i
etl mål som rör upprepade trafikförseelser. Den enskilda dom- Prop.
1985/86: 115 stolens inställning till sådana detaljfrågor måste dock antas vara
känd för det allmännas representanter.

2.4.8 Utredningen i kammarrällen

I mål som överklagats lill kammarrätt sker kompletteringar
av utredningen i mindre omfattning, 3,8%. De kompletteringar som
undersökningsmaterialet visar, framgår av tabell 17.

Kompletterande ulredning i kammarrättsmålen kan ha sin
grund i att nya uppgifter framkommil. Tänkbart är också, att kammarrätten någon
gång läker en brist, som borde ha läkts redan under målberedningen i länsrätt.
Som framgår av tabell 17 är det i vart fall mycket sällan fråga om rutinkom-plelleringar.

2.4.9 Muntlig förhandling m. m.

Länsrätterna höll muntlig förhandling något oftare 1984 -
5% - än året före - 3,9%. Resultaten uppvisar inga större skillnader mellan
länsrätterna.

1 mål som rör brott mol ur trafiksäkerheissynpunkl
väsentlig regel hålls få muntliga förhandlingar. Sannolikt framstår muntlig
förhandling som obehövlig i det stora antal fall, då länsrätten avser att
meddela varning. I merparten av varningsmålen torde också
bevisvärderingsfrågorna inte vara mera komplicerade än att de kan lösas genom
den skriftliga utredningen. Det är närmasl ett notoriskt faktum, att
länsrätterna håller muntlig förhandling sä snart part begär det. Frågan har
därför inte undersökts särskilt.

Genom lagändring skapades möjlighet alt flytta över ett
mål till länsrätt i körkortshavarens hemort. Lagändringen har underlättat för körkortshavaren
alt begära muntlig förhandling i ett enskilt mål. Överflyttningar förekommer
dock i relativt liten omfattning.

2.4.10 Medverkan av nämndemän

Körkortsulredningen (SOU 1978: 27) uttalade rent allmänt,
att medverkan av nämndemän är värdefull vid den slutliga handläggningen av alla
körkortsmål, som länsrätten avgör. Samtidigt öppnar 18 § lagen om allmänna
förvaltningsdomstolar möjlighet till ensamdomarhandläggning (s. k. E-mål).
Enligt paragrafen kan ett mål handläggas som E-mål när varning skall komma i
fråga "om det inte är påkallat av särskild anledning att målet avgörs av fullsulten
rätt". Undersökningsresultaten visar också, att E-målsfrekvensen är
relativt hög (55%) i de måltyper (16§ p. 3 och 4) där ingripande i form av
varning dominerar, se tabell 9. Det är naturligtvis rationellt ur
resurssynpunkt, att målen inte avdöms i tyngre sammansättning än vad det
enskilda körkortsmålet motiverar.

40

3 LON-undersökningen Prop. 1985/86: 115

3.1 Undersökningsmetoden

Undersökningen har genomförts som en enkätundersökning.
Undersökningen avser antalet diarieförda ärenden samt meddelade erinringar
under år 1983 samt samma uppgifter vad gäller år 1984 fram lill och med november
månad. När det gäller övriga frågor avser det liden för besvarande av enkäten.

3.2 Enkätfrågorna

De frågor som har ställts i LON-enkäten till
länsstyrelserna framgår av bilaga 3. Enkäten har senare kompletterats med
frågan huruvida erinringar ingår i antalet diarieförda ärenden.

3.3 Enkät gjord år 1982

I tabell 21 redovisas resultatet av enkät gjord 1982.

3.4 Allmänna ombudels organisatoriska anknytning
till länsstyrelsen

Allmänna ombudet i körkortsfrågor är placerad på
länsstyrelsens allmänna enhet, förutom i Stockholms och Gollands län där
allmänna ombudei är placerad pä trafikenheten respektive rättssekrelarialel.

I förarbetena till körkortslagsliftningen utvecklar
departementschefen i prop. 1979/80:178, sid. 45, närmare varför allmänna
ombudet bör placeras på länsstyrelsen samt anför. "Jag förordar således
att ell allmänt ombud förordnas i varje län. I vart fall på de större länsslyrelserna
kan det behövas mer än etl allmänt ombud. Som ombud bör förordnas en tjänsteman
hos länsslyrelsen, företrädesvis med juridisk utbildning."

Författningsmässigt framgår del allmänna ombudets
organisatoriska anknytning till länsstyrelsen endast av vissa bestämmelser i
körkortslagen (1980:977) och körkortsförordningen (1983:403). Se 48 §
körkortslagen saml 86 och 102 §§ körkortsförordningen.

När det allmänna ombudet infördes sä förordnades
tjänstemän pä länsstyrelsernas allmänna enhet till allmänna ombud. På allmänna
enheten fanns och finns även nu länsslyrelsens körkortsavdelning.' Vidare
fanns, före länsrättens utbrytning, den del av länsrätten som handlade bl. a. körkorismäl.
Det slora flertalet av tjänstemännen som förordnades som allmänna ombud hade
sålunda erfarenhet av körkortslagsliftningen genom att vara eller ha varit
föredragande eller beslutande i körkorlsärenden eller genom alt ha varit
föredragande eller beslutande i länsrätten vad gäller körkortsmål eller varit
beslutande i vilka ärenden som skulle överlämnas lill länsrätten för eventuell ålgärd.

Slockholms och Gollands län har annan organisatorisk
indelning. 41

Som
enkäten visar är del normala att allmänna ombudei även har andra Prop.
1985/86: 115 på allmänna enheten förekommande ärenden att handlägga. Endasl i
Göteborgs och Bohus län samt Stockholms län finns det allmänna ombud som på
heltid tjänstgör som allmänt ombud.

3.5 Allmänna ombudets utbildning

Det finns sammanlagt 61 tjänstemän med förordnande som
ordinarie allmänt ombud. Av de ordinarie allmänna ombuden har 45 stycken jur kand-examen.
Flera av dem är dessulom lingsmeriterade. Några av dem har dessutom ytterligare
kompetens som t. ex. fiskal eller distriktsåklagarut-bildning. Resterande
ordinarie allmänna ombud har högskole/akademisk utbildning eller den
"gamla" landskansliutbildningen.

För de ordinarie allmänna ombuden finns 26 tjänstemän
förordnade som ersättare. Av dem har 16 stycken jur kandexamen. Även här finns
tjänstemän med ytterligare kompelens som hos de ordinarie allmänna ombuden.
Resterande ersättare har samma utbildningsbakgrund som de ordinarie ulan jur kandexamen.

3.6 Konferenser m. m.för allmänna ombuden

LON anordnar åriiga konferenser samt även
"kurser" för allmänna ombuden. I mars 1984 anordnade LON en
tvådagars kurs i processföring för allmänna ombuden. Där medverkade bland andra
regeringsrådet Bertil Voss vad gällde besvär till regeringsrätten. Enligt DV-undersökningen,
som omfattar tiden 1983-07-01-1984-06-30, fick allmänna ombudet endast
prövningstillstånd i 12% av överklagade mål till regeringsrätten. Förhoppningsvis
har den i mars 1984 anordnade kursen gett som resultat att en eventuell senare
undersökning kommer att visa en större andel meddelade prövningstillstånd.

För att de allmänna ombuden skall få kännedom om
intressanta avgöranden från andra länsrätter och kammarrätter samt snabbt få
kännedom om domar och beslut från regeringsrätten har LON åtagit sig att
distribuera rättsfall till allmänna ombuden. LON får sålunda kontinuerligt in
avgöranden från regeringsrätten, kammarrätter samt i speciella fall länsrätter
för att sändas ul för kännedom till övriga allmänna ombud.

3.7 Allmänna ombudens referensgrupp (AOR)

Vid årsskiftet 1983/84 bildades allmänna ombudens
referensgrupp (AOR).

Gruppen är sammansatt så alt den skall representera län av olika storlek

och delar av landet. AORs uppgift är att verka för en enhetlig praxis i

körkortsmål. Bland det som gruppen har uträttat kan nämnas ett förslag till

gemensam ansökningspraxis enligt 16 § 2-4 KKL. Detta förslag antogs vid

AO-konferensen den 19-20 mars 1984. En undersökning har gjorts om

gränsen varning/återkallelse vid körkortsingripande enligt 16§ 2-4 KKL.

Vidare har en undersökning gjorts om vilka brott som föranleder ansökan

lill länsrätt enligt 16 § 6 KKL, vilken utredning som görs samt domstolar- 42

nas bedömning. En liknande
undersökning har gjorts vad gäller ansökning- Prop. 1985/86: 115 ar enligt 16 §
5 KKL. Denna undersökning har lett till förslag lill rikllinjer för
handläggning av LOB-ansökningar. Förslaget antogs vid AO-konferensen den 6
juni 1985. AOR har även i samarbete med TSV i Örebro verkat för framtagande av
statistik över körkorlsingripanden. Det har bland de allmänna ombuden ansetts
angeläget att ge gruppen en fastare form för sitt arbete. Vid AO-konferensen
den 6 juni 1985 har därför beslutats all bilda en förening för allmänna ombuden
och en inlerimsstyrelse har utsetts. Styrelsen har samtidigt getts mandat att
fortsätta AORs arbete.

3.8
Institutet erinran

Delta
avsnitt grundas på synpunkler som allmänna ombud har framfört på konferensen
och vid andra tillfällen.

I
prop. 1979/80: 178 sid. 45 anför departementschefen. "Enligt min mening
behöver inte ytteriigare personalresurser tillföras länsslyrelserna för denna
reform". Det förhållande att länsstyrelserna inte fick några ytterligare
personalresurser för reformen torde vara det som har haft den största
betydelsen för atl erinran inte har kunnat användas i den utsträckning som lagstiftaren
har åsyftat.

På
flera länsstyrelser upptäckte allmänna ombudet att arbetstiden inte räckte lill
för atl både göra ansökningar lill länsrätten samt att meddela erinringar i den
utsträckning som det i och för sig kunde finnas anledning till. I detla läge
valde allmänna ombudet att prioritera ansökningar till länsrätten om
körkortsingripande. Med hänsyn lill den ändring som gjordes i 86§
körkortsförordningen genom SFS 1981:94, ändringen kom att börja tillämpas först
på hösten 1982, enligt vilken regislerblad som framställs även skall sändas till
den enskilde själv, torde det numera även kunna ifrågasättas huruvida den av
allmänna ombudet meddelade erinran är nödvändig för att påminna körkortshavaren
om de krav som från trafik-säkerhetssynpunkt gäller för innehav av körkort. Pä
baksidan av register-bladet finns nämligen angivet att registerbladet även har
sänts lill länsstyrelsen för ställningslagande om eventuellt
körkortsingripande. Erfarenheten har visat att många körkortshavare uppfattar
detta som en "erinran" och att de blir mycket förvånade när de får
även en formell erinran från allmänna ombudet. För många körkortshavare är
detta ett uttryck för byråkrati och "slöseri med skattebetalarnas
medel". Detta särskilt när de får reda på att erinran inte antecknas i körkortsregislrel
och inte heller torde vara avsedd alt ligga körkortshavaren till last vid ett
eventuellt senare körkortsingripande.

I
de fall när körkortshavaren inte genom registerblad uppmärksammas på att en
händelse kan föranleda en omprövning av körkortsinnehavet torde dock erinran ha
en större betydelse. Detta gäller särskill vid omhändertagande enligt lagen om
omhändertagande av berusade personer (LOB). Många körkortshavare är mer eller
mindre okunniga om att alko-holberusning även utan ett direkt samband med
bilkörning kan föranleda ett ifrågasättande av körkortsinnehavet.

43

Sammanfattningsvis kan sägas att i de län där
jämförelsevis ett lågt antal Prop. 1985/86:115 erinringar meddelas så torde
detta bero på bristande personalresurser. Prioriteringen av ansökningar till
länsrätten torde kunna göras ulan att tanken bakom erinran helt förfelas genom
att körkortshavaren uppfattar registerbladet med dess text som en
"erinran". Största betydelsen torde erinran ha när det gäller
händelser som körkortshavaren normall inte sätter i samband med ett
ifrågasättande av körkorlsinnehavet.

3.9 Eventuella felkällor vid jämförelse mellan
länsstyrelser saml enkät gjord 1982

När man gör en jämförelse mellan de olika länsstyrelserna
och den enkät som gjordes 1982 är det viktigt atl ta i beaktande att vissa
frågor är sådana att svaren kan präglas av subjektivitet. Detta gäller frågorna
om hur stor procent av en persons arbetstid som går åt för AO-ärenden när
personen även har andra arbetsuppgifter. Om man gör en jämförelse av antalet
diarieförda ärenden kan delta ge en missvisande bild av arbetsbelastningen för
allmänna ombudet. Praxis är olika på länsstyrelserna när del gäller i vilket
skede av handläggningen som etl ärende diarieförs. På vissa länsstyrelser
diarieförs t. ex. inte LOB-anmälningar där socialutredning görs förrän svar på
utredningen har kommit och beslut fattats om atl ytterligare åtgärd skall
vidtagas. Allmänna ombudet i Göteborgs och Bohus län har under 1984 praktiserat
ett nytt diarieföringssystem där särskilda diarienummer har slopats.
Personnumret används i stället som diarienummer. Detta innebär i praktiken all
i diariet nästan enbart förekommer ärenden som har föranlett åtgärd. Detta
syslem används fr.o.m. 1985 av nästan samtliga länsstyrelser. Sammanfattningsvis
kan sägas att jämförelser bör göras med viss försiktighet.

4 Har syftena med reformerna uppnåtts?

4.1 Bättre utredningsmaterial

Undersökningen visar atl detta syfte uppnåtts och att de
allmänna ombuden lever upp lill del utredningsansvar, som förutsattes i
förarbetena.

4.2 Snabb och rationell handläggning

En god utredning i målen - förebringad av AO - har skapat
en rationellare handläggning av körkortsmålen i länsrätterna. Den
genomsnittliga handläggningstiden för ell körkortsmål i länsrätt har sjunkit
från 4,6 månader (1979) tili 3,7 månader (1984). I vissa länsrätter är
handläggningstiden lägre än tre månader, tabell 1. Siffrorna tyder på att etl
mål avgörs så snart skriftväxlingen är avslutad. Elt brottmål fördröjer inte
längre handläggningen av körkortsfrågan i länsrätt eftersom spärrtid kan
beslutas parallellt, 19§KKL.

44

4.3 Minskad
måltillslrömning tdl länsrätterna Prop.
1985/86: 115

Måltillströmningen nådde en kulmen 1978/79: 39600 mål.
Tillströmningen minskade under allmänna ombudens första verksamhetsår till
28200 mål. Sedan dess har tillströmningen varit lägre än 1979 men ökat är från
år till 35400 mål 1984. Det framgår inte av trafikutskottets uttalande, hur slor
minskning som utskottet förutsatte atl reformerna skulle bidra till. Måltillslrömningen
1984 är 10,6% lägre än 1979. Om måltillslrömningen under 1985 fortsätter att
öka, så har reformerna inte inneburit nämnvärt minskad måltillströmning.

Det är vanskligt att göra en analys av orsakerna till
denna utveckling. Sannolikt förhåller det sig så, atl propositionerna inte har
haft den inriktning mot minskad måltillströmning, som trafikutskottet vid
riksdagsbehandlingen uttryckte förhoppning om.

4.4 Individualiserad och nyanserad prövning saml
enhetligare och säkrare

bedömning

Som tidigare har anförts (2.4) har enkäten inte kunnat
utformas med syfte atl besvara dessa frågor och de behandlas därför inte i
rapporten.

4.5 Referensmalerial har saknats

Någon liknande undersökning har inte tidigare genomförts
vid DV. Denna rapport saknar därför i stort sett jämförande analyser.

Tabell- och bilageförteckning

Tabellerna:

Tabell 1 Antalet inkomna körkorismäl 1982-84 m. m.

Tabell 2 Domslutet (fördelningen återkallelse,
varning, ej åtgärd) samtliga länsrätter

Tabell 3 Domslutet (fördelningen återkallelse etc),
länsrättsvis, absoluta tal

Tabell 4 Domslutet länsrättsvis, procentuell
fördelning

Tabell 5 Domslutet i länsrätt m. h. t. sakfråga,
samtliga länsrätter

Tabell 6 Domslutet i länsrätt m. h. t. sakfråga,
länsrättsvis, procentuell fördelning, 16§p.4KKL

Tabell 7 Spärrtiden m. h. t. sakfråga, samtliga
länsrätter

Tabell 8A Uiredningen i länsrätt m. h. t. sakfråga,
samtliga länsrätter

Tabell 8B Kompletterande utredning har inhämtats,
samtliga mål, läns-rältsvis, procentuell fördelning

Tabell 9 Fördelningen mellan E- och nämndmål m. m.,
samtliga länsrätter

Tabell 10 Fördelningen mellan E- och nämndmål m.m.,
länsrättsvis, procentuell fördelning. Sakfråga: 16§ p.4 KKL

45

Tabell
11

Tabell
12

Tabell
13

Tabell
14

Tabell
15

Tabell 16A

Tabell 16B

Tabell
17

Tabell
18

Tabell
19

Tabell
20

Tabell
21

Bilagorna:

Bilaga I

Domslutet
i kammarrätt (fördelningen bifall-ej bifall) jämfört med klagande, samtliga län

Antalet
från respektive länsrätt överklagade mål samt deras relativa andel av målen,
kammarrätt för kammarrätt

Domslutet
i kammarrätt (fördelningen bifall-ej bifall), m. h. t. sakfråga och klagande,
samtliga län

Domslutet
i kammarrätt (fördelningen bifall-ej bifall), AO klagande, länsvis, procentuell
fördelning

Domslutet
i kammarrätt (fördelningen bifall-ej bifall), körkorlshavaren klagar, länsvis,
procentuell fördelning

Uiredningen
i kammarrätt m. h. t. sakfråga, samtliga län

Muntlig
förhandling i kammarrätt, samtliga län

Av
domstol kompletterad utredning i körkortsmål

Körkortsmål
i regeringsrätten

AO-resurser,
antalet diarieförda ärenden samt meddelade erinringar 1983-84 m.m.

AO-resurser,
diarieförda ärenden, registerblad m.m., 1984

AO-resurser,
diarieförda ärenden, registerblad m. m.. 1982

Enkätfrågorna
- länsrätt (DV-undersökningen) Bilaga 2 Enkätfrågorna - kammarrätt (DV-undersökningen)
Bilaga 3 LONs enkätfrågor 1984

Prop. 1985/86:115

Bilaga 2 Prop.
1985/86: 115

DOMSTOLSVERKET

1985-08-07 Dnr
2282-1984

Till

kommunikationsdepartementet

Domstolsverket
(DV) får härmed översända en rapport angående handläggningen av körkortsmål.
Rapporten, som syftar till att i vissa frågor följa upp 1978 och 1980 års körkorlslagsliftningsreformer,
har utarbetats tillsammans med Länsstyrelsernas organisationsnämnd (LON) och
bygger pä två enkätundersökningar.

Av
rapporten framgår bl. a. att handläggningen av körkortsmålen har blivit
snabbare och utredningen bättre. Enligt trafikutskottets uttalanden syftade
reformerna också till en minskning av måltillslrömningen. Minskningen blev
också ansenlig under allmänna ombudens (AO) första verksamhetsår. Måltillslrömningen
sjönk då till 28500 mål (= 72% av 1979 års nivå). Därefter har
måltillströmningen dock ökat kontinuerligt och uppgick år 1984 lill 35450 mål (=
90% av 1979 års nivå).

Enligt
DV: s mening bör möjligheterna undersökas, atl varaktigt minska tillströmningen
av körkorismäl lill länsrätterna.

Huvudregeln
enligt 16§ körkortslagen (KKL) är att körkortsingripande skall ske i form av återkallelse
medan varning enligt 22 § skall komma i fråga bara om särskilda skäl
föreligger. I praxis har emellertid tillämpningen kommit att bli en helt
annan. Förseelser enligt 16§ p. 3 och p.4 körkortslagen utgör sammanlagt 41%
av körkortsmälen i länsrätt. Varning meddelas i så stor utsträckning som 71 %
av dessa mål. Den stora frekvensen av varningar lyder på. atl vissa
trafikförseelser (exempelvis lindrigare fall av vårdslöshet i trafik) väl
motiverar en varning utan att återkallelse-grund för den skull måste anses
föreligga. Vad som anförts tyder enligt DV:s uppfattning på att en översyn av
konstruktionen av 16 och 22 §§ KKL kunde övervägas så att bestämmelserna bättre
stämmer överens med praxis.

Allmänna
ombudens referensgrupp föreslog i en framställning till kommunikationsdepartementet
daterad den 30 maj 1984 att de allmänna ombuden skulle få meddela varning. DV
var i sitt remissyttrande negativt till förslaget bl. a.eftersom effekterna av
körkortsreformerna inte var kända. Den undersökning som DV och LON nu har gjort
visar att de allmänna ombuden fungerar väl. Några invändningar mol alt ge de
allmänna ombuden mer omfattande uppgifter föreligger därför inte. Enligt DV:s
mening bör de allmänna ombuden fä möjlighet att besluta om varning. Institutet erinran
(49 § KKF) som enligt vad som framgår av rapporten har kommit att användas i
varierande utsträckning, lorde kunna tas bort.

47

Detta ärende har avgjorts
av generaldirektören efter föredragning av Prop. 1985/86: 115
kammarrättsassessorn Oscar Thurén. I handläggningen har också deltagit byråchefen
Karl-Axel Bladh.

Mats
Börjesson

Oscar
Thurén

48

BUaga
3 Prop. 1985/86: 115

Det till lagrådet remitterade lagförslaget

Förslag till

Lag om ändring i körkortslagen (1977:477)

Härigenom föreskrivs i fråga om körkortslagen (1977:477)'
dels att 16 § skall ha följande lydelse,

dels att del i lagen skall införas en ny paragraf, 47a§,
av följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

16§- Elt körkort skall återkallas

1. om körkortshavaren har brutit mol 1 § andra stycket
eller 4 § lagen

(1951:649) om straff för vissa trafikbrott eller 6 kap. 2§ första, andra eller

tredje styckel järnvägstrafiklagen (1985: 192),

2. om körkortshavaren har brutit mol 5 § lagen om straff
för vissa trafik

brott och överträdelsen inte kan anses som ringa,

3.om körkorlshavaren genom 3. om körkorlshavaren vid föran-

upprepade förseelser i väsentlig del av elt motordrivet fordon eller

grad har visat bristande vilja eller en spårvagn har brutit mot en från

förmåga att rätta sig efter de be- trafiksäkerheissynpunkl väsentlig

stämmelser som gäller i trafikens regel och överträdelsen inte kan

eller trafiksäkerhetens intresse för anses som ringa,

förare av motordrivet fordon eller

spårvagn,

4. om körkortshavaren i annat 4. om körkorlshavaren genom

faU har bruUl mot en från irafiksä- upprepade förseelser i väsentUg

kerhetssynpunkl väsentlig regel vid grad har visat bristande vilja eller

förande av ell motordrivet fordon förmåga all rätta sig efler de be-

eller en spårvagn och överträdelsen stämmelser som gäller i trafikens

inte kan anses som ringa, eller
trafiksäkerhetens inlresse för

förare av motordrivet fordon eller spårvagn,

5. om körkortshavaren på grund av
opålitlighet i nyklerhetshänseende ej bör ha körkort,

6. om det med hänsyn lill brottslig
gärning som körkortshavaren har gjort sig skyldig lill kan antagas att han ej
kommer att respektera trafikreglerna och visa hänsyn, omdöme och ansvar i
trafiken eller om han på grund av sina personliga förhållanden i övrigt ej kan
anses lämplig som förare av körkortspliktigt fordon,

7. om körkortshavarens förutsättningar
för rätt atl föra körkortspliktigt fordon är sä väsentligt begränsade genom
sjukdom, skada eller dylikt att han från trafiksäkerheissynpunkl ej vidare bör
ha körkort,

8. om körkortshavaren ej följer
föreläggande att ge in läkarintyg eller bevis om godkänt förarprov,

9. om körkortshavaren ej följer
föreläggande atl förnya körkort,

10. om körkorlshavaren begär atl körkortet skall
återkallas.

' Lagen omtryckt 1980:977.

- Senaste lydelse 1985: 197. 49

Nuvarande
lydelse Förestagen lydelse Prop. 1985/86: 115

47a§

Om det aUmänna ombudet anser all varning är en tUlräcklig
åtgärd, får ombudet utfärda ett föreläggande om varning för godkännande inom
viss tid.

Har föreläggande utfärdats enligt första stycket, får
ansökan enUgl 41 § inte göras förrän liden för godkännande har gått ul. Ell
skriftligt godkännande gäller som etl domstolsbeslut vilket har vunnit laga krafl.

Ell godkännande som sker sedan del aUmänna ombudet har
gjort ansökan till länsrälien är ulan verkan.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1987.

50

Innehåll Prop. 1985/86:115

Proposition
....................................................... 1

Propositionens
huvudsakliga innehåll ..................... 1

Förslag
till lag om ändring i körkortslagen (1977:477) 2

Utdrag
ur protokoll vid regeringssammanträde den 20 februari 1986 5

1 Inledning ........................................................ .. 5

2 Föredragandens överväganden ........................... 6

2.1 Utgångspunkter ......................................... 6

2.2 Grunderna för återkallelse av körkort ............. .. 7

2.3 Allmänna ombudets befogenheter ................. 9

2.4 Föreläggande om varning ............................. 11

2.5 Institutet erinran ....................................... 13

2.6 Övriga åtgärder med anledning av domstolsverkets
förslag ... 14

2.7 Resurspåverkan ......................................... .. 15

2.8 Ikraftträdandet m. m..................................... 15

2.9 Delegeringsarbetet ....................................... 15

3 Upprättat lagförslag ........................................ 16

4 Hemställan .................................................... .. 16

5 Beslut .......................................................... 16

Utdrag
ur lagrådets protokoll vid sammanträde den 11 mars 1986 ... 17

Utdrag
ur protokoll vid regeringssammanträde den 20 mars 1986 ... 22

1 Anmälan
av lagrådsyttrande ............................. .. 22

1.1................................................................ Allmänna
synpunkter 22

1.2 Körkortsåterkallelser ................................... 24

1.3 Allmänna ombudens rätt att förelägga varning ... .. 25

2................................................................... Omhändertagande
av körkort vid misstanke om trafiknykterhets

brott ............................................................ 25

2.1 Gällande ordning ........................................ 25

2.2 Rikspolisstyrelsens skrivelse m.m...................... .. 26

2.3 Föredragandens överväganden ..................... 27

3 Hemställan ..................................................... 29

4 Beslut .......................................................... 29

Bilagor

1 Domstolsverkets rapport 1985:4 Körkortsmålen i
förvaltningsdomstolarna och allmänna ombudens resurser — två slatislikundersökningar
. 30

2 Skrivelse från domstolsverket .......................... 47

3 Det till lagrådet remitterade lagförslaget .............. 49

Norstedts Trycken, Stockholm 1986 5 1