Prop. 1985/86:118

Regeringens proposition

1985/86:118 i

om ändringar i väglagen (1971:948) och lagen

(1939:608) om enskilda vägar 1985/86:118

Regeringen
föreslår riksdagen atl anta de förslag som har lagils upp i bifogade utdrag ur
regeringsprolokollet den 27 februari 1986.

På
regeringens vägnar OlofPalme

Sven
Hulterström

Propositionens huvudsakliga innehåll

I
propositionen föreslås ändringar i väglagen (1971:948) och lagen (1939:608) om
enskilda vägar. Åndringarna i väglagen är föranledda av prop. 1985/86:1 om ny
plan- och bygglag (PBL) och prop. 1985/86:3 om lag om hushållning med
naturresurser m. m. (NRL). I väglagen föreslås ocksä ändringar som innebär att
vissa beslutsbefogenheter förs över från länsstyrelserna lill
väghållningsmyndighelerna, alt väghållningsmyndighetema skall få ta bort
otillåtna anordningar inom ett vägområde och att besvärsordningen i vissa
avseenden ändras. Vidare föreslås vissa redaktionella ändringar i väglagen.

Ändringarna
i lagen om enskilda vägar är uteslutande föranledda av propositionen om PBL och
innebär atl lagen om enskilda vägar anpassas till PBL: s terminologi och
plansyslematik.

Ändringama
föresläs träda i krafl vid samma tidpunkt som PBL och NRL, dvs. den Ijanuari
1987.

1 Riksdagen 1985186. 1 saml. Nr 118

Lagförslagen
i denna proposition har granskals av lagrådel. Propositionen innehåller därför
tre huvuddelar: Lagrädsremissen (s. 28), lagrådets yttrande (s. 67) och
föredragande statsrådets ställningstagande till lagrådets synpunkter (s. 79).

För atl få skälen till
lagförslagen helt klara för sig måste läsaren la del av alla tre texterna.

Prop. 1985/86:118

Propositionens lagförslag

1 Förslag till

Lag om ändring i väglagen (1971:948)

Härigenom föreskrivs i fråga om väglagen (1971:948) dels
alt 49, 50 och 54 §§ skall upphöra atl gälla,

dels a. l l
1,6-9, 10-12,
14-19,22,23,26-28,33,39-48,51-53,57,61, 63-66, 68 och 70-77 §§ skall ha
följande lydelse, dels atl det i lagen skall införas en ny paragraf, 3 a §, av
följande lydelse.

Prop. 1985/86:118

1§

Nuvarande lydelse

Denna lag gäller allmän väg.

Allmän väg är, förutom väg som anlägges enligt denna lag
eller enligt lagen förändras till allmän, sådan för allmän samfärdsel
upplåten väg som av ålder ansetts som allmän eller enligt äldre bestämmelser
anlagts som eller förändrats lill allmän och som vid denna lags ikraftträdande
hålles av slalen eller kommun.

Väg upphör
att vara allmän, när vägen dragés in. Är kommun väghållare, upphör väg all
vara allmän, när vägen enligt byggnadslagen (1947:385) upplåtes eller skall
vara upplåten till allmänt begagnande som gata. Har väg upplåtits lill allmänt
begagnande som gala medan staten är väghållare, upphör vägen alt vara allmän,
när kommunen övertar väghållningen.

Föreslagen lydelse

Allmän väg är, förutom väg som anläggs enligt denna lag
eller enligt lagen förändras lill allmän, sådan för allmän samfärdsel upplåten
väg som av ålder ansetts som allmän eller enligt äldre bestämmelser anlagts
som eller förändrats lill allmän och som vid denna lags ikraftträdande hålls
av staten eller en kommun.

En väg upphör att vara allmän, när vägen dras in. Om en
kommun är :väghållare, upphör vägen all vara allmän, när den enligt plan-och
bygglagen (6000:000) upplåts eller skall vara upplåten till allmänt begagnande
som gala. Om en väg har upplåtits lill allmänt begagnande som gala medan
staten är väghållare, upphör vägen atl vara allmän, när kommunen övertar väghållningen.

3a§

Vid prövning av ärenden enUgl denna lag skaU lagen
(0000:000) om hushåUning med naturresurser m.m. tiUämpas.

Statens vägverk handhar väghållningen för statens räkning
och har lillsyn över kommuns väghållning.

Väghållningsmyndighel är, då staten är väghållare, den
till vägver-

Vägverkel handhar väghållningen för statens räkning och
har lillsyn över kommunernas väghållning.

Väghållningsmyndighel
är, då staten är väghållare, den lill vägver-

Senaste lydelse 1981:861.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1985/86:118

ket
hörande regionala förvaltning ket hörande regionala förvaltning

som regeringen besiämmer och, då som regeringen besiämmer och, då

kommun är väghållare, den kom- en kommun är väghållare, den

munala nämnd som kommunfull- kommunala nämnd som kommun

mäktige utser därtill, fullmäktige utser därtill.

7§

Är
staten väghållare inom områ- Är staten väghållare inom elt om-

de med stadsplan, skall kommunen rade med detaljplan
där kommunen

tillhandahålla den mark som be- är huvudman för
allmänna platser,

hövs
för väg inom områdel. skall kommunen tillhandahålla den

mark
som behövs för väg inom området.

8§

Underlåter kommun att bygga Underlåter en kommun att bygga

väg, för vars byggande utgått stats- väg, för vars byggande utgått stats

bidrag, eller eftersätter kommun bidrag, eller eftersätter en kommun

skyldighel i fråga om vägs drift, kan skyldighel i fräga om vägs drifl, kan

statens vägverk förelägga kom- vågverket förelägga kommunen att

munen all inom viss tid vidtaga rät- inom viss lid vidta rättelse. Omfö-

telse vid äventyr att verket låter ut- reläggandet inte följs, får verket

föra nödvändiga åtgärder på kom- låta ulföra nödvändiga ålgärder på

munens bekostnad. kommunens bekostnad.

9§

Beslämmelserna i denna lag ul- Bestämmelserna i denna lag ul

gör ej hinder för kommun eller gör inte hinder för en kommun eller

landstingskommun att lämna bidrag en landstingskommun atl lämna bi-

till byggande av väg. drag till byggande av väg.

10§

Till
byggande av väg räknas an- Till byggande av väg räknas an

läggning av ny väg, omläggning av läggning av ny väg, omläggning av

väg i ny sträckning samt ombygg- väg i ny slräckning saml ombygg

nad och förbättring av väg. nad av väg.

Ny
väg får anläggas, om vägen Ny väg får anläggas, om vägen

behövs
för allmän samfärdsel eller behövs för allmän samfärdsel eller

annars kan antagas få
synnerlig be- annars kan antas få synnerlig bely-

tydelse för det allmänna. delse för det allmänna.

Omläggning
av väg i ny sträck- Omläggning av väg i ny sträck

ning samt ombyggnad och förbäti- ning samt ombyggnad av väg får

ring av väg får ske, när det är påkal- ske, när det är påkallat från allmän

lat från allmän synpunkt. synpunkt.

II §2

Fråga om byggande av väg prö- Fräga om byggande av väg prö

vas av statens vägverk efter samråd vas av vägverket efler samråd med

med länsstyrelsen. Har vägverket länsstyrelsen. Om vägverket och

och länsstyrelsen olika uppfattning, länsstyrelsen har olika uppfattning,

Senaste
lydelse 1981:861. 4

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

Prop. 1985/86:118

hänskjutes frågan lill regeringens hänskjuts frågan
till regeringens

prövning. prövning.

Regeringen kan förordna att fråga om byggande av väg i
vissa fall skall prövas av länsstyrelsen.

12§

Om
skyldighet för staten att iordningställa och upplåta allmän väg som gata inom
sådant område med sladsplan, för vilket slalen år väghållare, finns
bestämmelser i byggnadslagen (1947:385).

16 kap.
29§ plan- och bygglagen (0000:000) finns bestämmelser om skyldighet för staten
att inom områden med detaljplan ställa i ordning och tiU allmänt begagnande
upplåta gata.

Inom område med fastställd generalplan eller med
stadsplan eller byggnadsplan skaU väg byggas i överensstämmelse med planen.
Gäller annars särskUda bestämmelser för marks bebyggande eller användning,
såsom regionplan, utomplansbestämmelser eller naturvårdsföreskrifter, skall
väg läggas så, att syftet med bestämmelserna icke molverkas.

Om särskilda skäl föreligger, kan undanlag från planen
eller bestämmelserna medges av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer.
Även utan sådant medgivande får mindre avvikelse från plan göras, om åtgärden
är förenlig med planens syfte.

Inom område med detaljplan eller områdesbestämmelser får
väg inte byggas i slrid mot planen eller bestämmelserna. Om syftet med planen
eller bestämmelserna inte molverkas, får dock mindre avvikelser göras.

Gäller
naturvårdsföreskrifter eller andra särskilda bestämmelser för marks bebyggande
eller användning än som avses i första styckel skall våg byggas så, att syftet
med bestämmelserna inte motverkas.

Om det finns särskUda skäl, får regeringen eller myndighet
som regeringen bestämmer medge undantagfrån bestämmelser som avses i andra
stycket.

För byggande av väg skall upprättas arbetsplan.
Arbetsplan får uppdelas i förberedande och kompletterande arbetsplan.

I
arbetsplan skall anges den mark som behöver tagas i anspråk för förelaget.
Arbetsplan skall även innehålla/ör/öre age/5 genomförande i övrigi behövliga
uppgifter. / förberedande arbetsplan behöver uppgifter av sistnämnt slag redovisas
endasl i huvuddrag.

För byggande av väg skall upprättas en arbetsplan.

I arbetsplanen skall anges den mark som behöver las i
anspråk för väganordningar och för genomförandel av vägbyggnadsföretagel.
Planen skall även innehålla de uppgifter som i övrigi behövs för att genomföra
förelaget.

Senaste lydelse 1981:861.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1985/86:118

Förberedande
arbetsplan skall fullständigas genom kompletterande arbetsplan så snart det
kan ske.

I6§

Vid
utarbetande av arbetsplan skall samråd i fråga om vägens sträckning och
vägförslagets utformning i övrigi ske med berörda fastighetsägare och
myndigheter saml andra som kan ha ett väsentligt intresse i saken.

Förfarandet enligt
första stycket får efter omständigheterna förenklas i fråga om arbetsplan för
väg, som enhgl fastställd generalplan eller enligt stadsplan eller byggnadsplan
skall ingå i trafikled eller annan allmän plals, om ej avvikelse föreslås från
vad som beslämts i sådan plan.

Avser
arbetsplan endasl ombyggnad eller förbättring av väg, får förfarandet enligt
försia styckel efter omständigheterna förenklas med iakttagande av att ägare
lill fastighel, av vilken mark skall tagas i anspråk, alltid skall beredas
tillfälle alt yttra sig. Vad som sagts nu gäller i fråga om kompletterande arbetsplan
även i andra fall samt äger vidare tillämpning på arbetsplan som innefattar
endast ändring av arbetsplan för ännu ej färdig-slälll vägbyggnadsförelag.

Vid
utarbetande av en arbetsplan skall samråd i fråga om vägens sträckning och
vägförslagets utformning i övrigi ske med berörda fastighetsägare och
myndigheter samt andra som kan ha elt väsentligt intresse i saken.

Förfarandet
enligt försia siycket fär efter omständigheterna förenklas i fråga om en
arbetsplan för väg, som enligt detaljplan skall ingå i allmän plats eller som
är förutsatt i områdesbestämmelser.

Avser
arbetsplan endast ombyggnad av väg, fär förfarandet enligt första stycket
efler omständigheterna förenklas med iakttagande av atl ägare lill en
fastighel, av vilken mark skall tas i anspråk, alllid skall beredas tillfälle
alt yttra sig. Detta skall även tUlämpas på en arbetsplan som innefattar
endast ändring av planen för elt vägbyggnadsföretag som ännu ej är
färdigställt.

Arbetsplan
skall utställas för granskning.

Arbetsplan för väg, som
enligt fastställd generalplan eller enligt stadsplan eller byggnadsplan skall
ingå i trafikled eller annan allmän plats, behöver icke utställas, om den ej
avviker från vad som beslämts i sådan plan.

Ej
heller behöver arbetsplan som avser endast ombyggnad eller förbättring av väg
utställas, om ej mark behöver tagas i anspråk med vågrätt eller rätl som avses
i 35 § eller om sådant ianspråktagande skriftligen medgivits av berörda

En arbetsplan skall
ställas ut för granskning.

En arbetsplan för väg,
som enligt detaljplan skall ingå i allmän plats eller som är förutsatt i
områdesbestämmelser, behöver inte ställas ut.

Inte
heller behöver en arbetsplan som avser endast ombyggnad av väg ställas ut, om
inte mark behöver tas i anspråk med vågrätt eller rätt som avses i 35 § eller
om etl sådant ianspråktagande skriftligen medgivits av berörda fastighetsäga-

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop.
1985/86:118

fastighetsägare
och innehavare av nyttjanderätl eller servitutsrätt. Under samma
förutsättningar kan utställelse underlåtas i fråga om kompletterande arbetsplan
även i andra fall samt i fråga om arbetsplan som innefattar endast ändring av
arbetsplan för ännu ej färdig-stäUt vägbyggnadsföretag.

re och
innehavare av nyttjanderätt eller servitutsrätt. Under samma förulsältningar
kan utställelse underlåtas i fräga om en arbetsplan som innefattar endast
ändring av planen för etl vägbyggnadsförelag som ännu ej ärfärdigstäUt.

m

Arbetsplan fastsläUes av statens vägverk efter samråd med
länsslyrelsen. Har vägverket och länsslyrelsen olika uppfattning, hänskjutes
frågan om fastställelse av planen lill regeringens prövning.

I fall dä utställelse underiålils med stöd av 17 § tredje
stycket behöver fastställelse ej ske.

Beslul om fastställelse av arbetsplan är förfallet, om ej
inom fem år från utgången av det år, under vilket beslulel vann laga kraft,
vägens sträckning blivit i sin helhet tydligt utmärkt på marken och i arbetsplanen
angivet vägbyggnadsarbete påbörjats. Om synnerliga skäl föreligger, kan
regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, vägverket förlänga tiden,
varje gång med högst tre år.

Arbetsplan fastställs av vägverket efter samråd med
länsslyrelsen. Om vägverket och länsstyrelsen har olika uppfattning, hänskjuts
frågan om fastslällelse av planen lill regeringens prövning.

I sådana fall då utställelse har underlåtits med stöd av
17 § Iredje siycket behöver fastställelse inte ske.

Ett beslut om fastställelse av en arbetsplan är förfallet,
om inte inom fem år frän utgången av det år, under vilket beslutet vann laga
kraft, vägens slräckning har blivit i sin helhel tydligt utmärkt på marken och
det i arbetsplanen angivna vägbyggnadsarbetet har påbörjats. Om synneriiga skäl
föreligger, kan regeringen eller, efler regeringens bemyndigande, vägverket
förlänga tiden, varje gång med högst tre år.

Byggande
av väg får påböijas försl sedan arbetsplan, som ej endast är förberedande,
upprättats och, ifall då så behövs, blivit fastställd.

Byggande
av väg får påböijas först sedan arbetsplan har upprättats och, när del behövs,
har blivit fastställd.

Fräga om
förändring av enskild väg till allmän prövas av statens vägverk efter samråd
med länsstyrelsen. Har vägverket och länsstyrelsen olika uppfattning,
hänskjutes frågan till regeringens prövning.

Fråga om
förändring av enskild väg till allmän prövas av vägverket efter samråd med
länsstyrelsen. Om vågverket och länsstyrelsen har olika uppfattning, hänskjuts
frågan lill regeringens prövning.

" Senaste lydelse 1981:861. ' Senaste lydelse
1981:861.

Nu varande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1985/86:118

Regeringen
kan förordna att fråga om förändring av enskild väg till allmän i vissa fall
skall prövas av länsslyrelsen.

23 §

Gata inom sådant område
med sladsplan, för vilket staten är väghåUare, kan under förutsättning som
anges i 21 § förklaras tillika vara allmän väg. Bestämmelserna i 22 § äger
motsvarande tillämpning på ärende om sådan förklaring.

Under de förutsättningar
som anges i 21 § kan i de faU staten är väghållare en gata inom ett område med
detaljplan förklaras tillika vara allmän väg. Bestämmelserna i 22 § tUlämpas på
ärende om en sådan förklaring.

26 § Väg skall
hållas i ett för samfärdseln tillfredsställande skick genom underhåll,
reparation och andra åtgärder.

Genom
renhållning skall vägområde hållas i sådant skick att skäliga sanitära hänsyn
och trevnadshänsyn blir tillgodosedda. Detsamma gäller i fråga om mark till en
bredd av 25 meter intill parkeringsplats eller rastplats som är väganordning,
i den mån allmänheten har tillträde till marken. Ifråga om område med stadsplan
eller byggnadsplan äger delta stycke tillämpning endast på vägområde för
motorväg eller motortrafikled.

De åtgärder som behövs för
ändamål som anges i första och andra styckena räknas till drift av väg.' Om
särskilda skäl föreligger, kan länsstyrelsen medge inskränkning i skyldigheten
atl vidtaga sådana åtgärder. Länsstyrelsen meddelar därvid de föreskrifter som
behövs.

Genom renhållning skall
vägområdet hållas i ett sådant skick att skäliga sanitära hänsyn och
Irev-nadshänsyn blir tillgodosedda. Detsamma gäller i fräga om mark till en
bredd av 25 meter intill parkeringsplats eller rastplats som är vägan-ordning,
i den mån allmänheten har tillträde till marken. Inom områden med detaljplan
gäller detta stycke endast vägområden för motorväg eller motortrafikled.

De
ålgärder som behövs för sådana ändamål som anges i första och andra styckena
räknas till drift av väg. Till drift av väg räknas också serviceåtgärder och
förbättringsåtgärder. Om särskilda skäl föreligger, kan vägverket besluta om
inskränkning i skyldigheten att vidta åtgärder för drift av väg. Vägverket
meddelar därvid de föreskrifter som behövs.

Statens skyldighet att
inom sådant område med stadsplan, för vilket staten är väghållare, ombesöija
drift av allmän väg, som upplåtits tiU gata, begränsas av byggnadslagen
(1947:385). Detsamma gäller i fråga om gala, som förklarats tillika vara allmän
väg.

Inom område med
detaljplan, där kommunen är huvudman för aUmänna platser och staten är
VäghåUare, begränsas statens skyldighet att ombesörja drift av allmän väg av 6
kap. 29 § andra styckel plan- och bygglagen (0000:000). Detsamma gäller i fråga
om gata, som har förklarats tillika vara allmän väg.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop.
1985/86:118

Behöver för väganordning,
vars utförande ingår i drift av väg, tagas i anspråk mark ulöver den som redan
hör till vägen, skall upprättas arbetsplan, vari anges den mark som behöver
tagas i anspråk. Bestämmelserna i 13, 14 och 16-20§§ äger motsvarande
tillämpning på planen. Denna skaU därvid såvitt angår tillämpningen av 16 §
tredje stycket, 17 § tredje styckel och 18 § andra siycket anses som sådan arbetsplan
som avser endast ombyggnad eller förbättring av väg.

Behöver
för en väganordning, vars utförande ingår i drift av väg, tas i anspråk mark
utöver den som redan hör till vägen, skall upprättas en arbetsplan, vari anges
den mark som behöver tas i anspråk. Bestämmelserna i 13, 14 och 16-20 §§ skaU
därvid tillämpas. Såvitt angår tilllämpningen av 16§ tredje stycket, 17 §
tredje stycket och 18 § andra stycket skaU arbetsplanen anses som en sådan plan
som avser endasl ombyggnad av väg.

I fråga om mark lill väg,
som enligt fastställd generalplan eller enligt stadsplan är avsedd till gala,
annan allmän plats eller särskilt trafikområde, äger 30—32§§ ej lillämpning,
sedan marken tagits i anspråk av kommunen för avsett ändamål.

I fråga om mark till väg,
som enligt en detaljplan där kommunen är huvudman för allmänna platser är
avsedd till allmän plats, lillämpas inte 30—32 §§, sedan marken tagils i
anspråk av kommunen för avsett ändamål.

Enskild körväg får ej
anslutas lill allmän väg ulan länsstyrelsens tillstånd. Ej heller får utan
sådant tillstånd enskild körvägs anslutning till allmän väg ändras. Vad som
sagts nu äger motsvarande tillämpning på sådan utfart från fastighet och sådan
brygga som kan användas för körtrafik.

Vid
behandling av fråga om till stånd enligt försia siycket skall länsstyrelsen
pröva om den tilltänkta åtgärden är lämplig med hänsyn lill trafiksäkerheten
och framkomligheten på den allmänna vägen. I samband med lillslånd kan
länsstyrelsen meddelaföreskrift om väganslutningens läge och utförande i
övrigt.

En
enskild körväg får inte anslutas till en allmän väg utan väghållningsmyndighetens
tillstånd. Inte heller får utan sådant tillstånd en enskild körvägs anslutning
till en allmän väg ändras. Vad som sagts nu gäller också ifråga om sådana
utfarter från fastigheter och sådana bryggor som kan användas för körtrafik.

Vid
behandling av en fråga om tillstånd enligt första stycket skall
väghållningsmyndigheten pröva om den tilltänkta åtgärden är lämplig med hänsyn
lill trafiksäkerheten och framkomligheten på den allmänna vägen. I samband med
tillstånd kan väghållningsmyndigheten meddela föreskrifter om väganslutningens
läge och utförande i övrigi.

Om del är nödvändigl med
hänsyn till trafiksäkerheten eller framkomligheten på allmän väg, kan

Om det är nödvändigt med
hänsyn till trafiksäkerheten eller framkomligheten på en allmän väg, kan

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

Prop.
1985/86:118

länsstyrelsen
förordna att enskild vägs anslutning till den allmänna vägen skall spärras av
eller ändras genom väghållningsmyndighetens försorg. Vad som sagts nu äger
motsvarande tillämpning på utfart från fastighet och på brygga.

väghållningsmyndigheten
förordna att en enskild vägs anslutning till den allmänna vägen skall spärras
av eller ändras och verkställa förordnandet. Vad som sagls nu gäller också i
fråga om utfarter från fastigheter och bryggor.

I
samband med tillslånd enligt 39 § eller i stället för förordnande enligt 40 §
eller i samband med förordnande enligt 40 § om ändring av anslutning kan
länsstyrelsen i fräga om enskild väg meddela trafikföreskrift varigenom trafik
med motordrivet fordon på vägen eller del därav förbjudes eller inskränkes.
Om särskilda sVM föreligger, kan länsstyrelsen för vissl ändamål medge
undantag från sådan trafikföreskrift.

I
samband med tillstånd enligt 39 § eller i stället för förordnande enligt 40 §
eller i samband med förordnande enligt 40 § om ändring av anslutning kan
väghållningsmyndigheten i fråga om en enskild väg meddela trafikföreskrifter
varigenom trafik med motordrivna fordon på vägen eller del därav förbjuds
eller inskränks. Om det finns särskilda skäl, kan väghållningsmyndigheten
medge undantag från sådana trafikföreskrifter.

Bestämmelsema
i 39-41 §§ gäller ej i fräga om enskild väg som är upptagen i fastställd
generalplan eller i stadsplan eller byggnadsplan.

Bestämmelsema
i 39-41 §§ gäller inte i fråga om enskilda vägar som är redovisade i
detaljplan eller förutsatta i områdesbestämmelser.

Inom vägområde får ej ulan länsstyrelsens tillstånd
vidtagas åtgärd eller förekomma anordning, som kan vara till olägenhel för
vägens bestånd, drift eller brukande. I samband med tillstånd meddelar
länsstyrelsen de föreskrifter som behövs. Tillstånd kan när som helst
återkallas.

Första stycket gäller ej åtgärd eller anordning, som är
nödvändig för vägarbete som utföres genom väghållningsmyndighetens försorg
eller för arbete som avses i 44 §. Första stycket gäller ej heller sådan grind
eller bom, som behövs vid korsning mellan väg och järnväg, spårväg eller
vattenväg eller för

Inom ett vägområde får inte utan väghållningsmyndighetens
lillslånd

/. uppföras byggnader, göras tillbyggnader eller utföras
andra anläggningar eller anordningar,

2. vidtas andra åtgärder som kan inverka menligt på
trafiksäkerheten eller vara till olägenhet för vägens bestånd, drift eUer
brukande.

I
samband med tillstånd får väghållningsmyndigheten meddela de föreskrifter som
behövs. Elt tillstånd kan när som helst återkallas.

Bestämmelserna i försia stycket gäller inte för sådant
arbete som avses i 44 §.

10

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

Prop. 1985/86:118

gränsbevakningen
eller försvaret.

Om tillstånd saknas eller har återkallats, får
väghållningsmyndigheten vidta de åtgärder som behövs för rättelse.

Elektrisk ledning, vattenledning eller annan ledning får
ej dragas inom vägområde, om ej väghållningsmyndighelen medgivit det eller,
när tillstånd enligt lag eller annan författning lämnats i annan ordning,
anmälan om arbetet gjorts hos väghållningsmyndigheten. Väghållningsmyndigheten
meddelar de föreskrifter om arbetets bedrivande och om rätt till upplag eller
annan anordning som, utöver vad som är särskilt föreskrivet, behövs med hänsyn
till vägens bestånd, drifl eller bmkande.

Första siycket äger motsvarande tillämpning i fråga om
arbete på redan dragen ledning. Påkallas pä gmnd av inträffad skada skyndsam
reparation av ledning som dragils inom vägområde och skulle dröjsmål med
arbetets igångsättande vålla avsevärd olägenhet, får arbetet påbörjas utan att
tillstånd meddelats av väghållningsmyndigheten eller anmälan om arbetet gjorts
hos denna enligt första stycket. Ledningens ägare skall dock snarast underrätta
väghållningsmyndigheten om arbetet.

Inom ett vägområde/år inte utan väghållningsmyndighetens
tillstånd

1. dras elektriska ledningar, vat

tenledningar eller andra ledningar,

2, utföras arbeten på en redan

dragen ledning.

Väghållningsmyndighelen får meddela de föreskrifter om
arbeiei och om rätt lill upplag eller annan anordning som behövs med hänsyn
till vägens bestånd, drift eller bmkande.

Tillstånd enligt första stycket behövs inte när tillstånd
har meddelats enligt annan lag eller författning och anmälan om arbetet har
gjorts tios väghållningsmyndigheten.

Om det på gmnd av inträffad skada krävs skyndsam
reparation av en ledning som har dragits inom ett vägområde får arbetet
påbörjas utan tillstånd eller anmälan. Ledningens ägare skall / så fall
snarast underrätta väghållningsmyndigheten om arbetet.

Ljusanordning,
som kan menligt påverka ljusförhållandena för trafiken på väg, får ej utan
länsstyrelsens tillstånd finnas anbringad in-tiU vägområdet. I samband med
tillstånd meddelar länsstyrelsen de föreskrifter som behövs med hänsyn liU
trafiksäkerheten.

Första stycket gäller ej ljusan-ordning inom område med
stadsplan eller byggnadsplan.

Intill eti vägområde får inte utan länsstyrelsens
tillstånd

1. uppföras byggnader, göras

tillbyggnader eller utföras andra

anläggningar eller anordningar el

ler vidtas andra sådana åtgärder

som kan vara till olägenhet för vä

gens bestånd, drift eller brukande,

2. finnas anbringade ljusanord

ningar som försämrar ljusförhål

landena för trafiken på vägen.

I
samband med tillslånd får länsstyrelsen meddela de föreskrifter som behövs.
Etl lillslånd kan när som helst återkallas.

11

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

Prop.
1985/86:118

Bestämmelserna i första stycket gäller inte inom områden
med detaljplan och inte heller i fråga om åtgärder för vilka bygglov krävs.

Om tiUstånd saknas eller har återkallats får länsstyrelsen
meddela beslut om att rättelse skall ske genom väghållningsmyndighetens
försorg. I samband med ett sådant beslut får länsstyrelsen meddela de
föreskrifter som behövs.

46 §

Tavla,
skylt, inskrift eller därmed jämförlig anordning för reklam, propaganda eller
liknande ändamål får ej utan länsstyrelsens tillstånd finnas anbringad utomhus
intiU vägområde på mindre avstånd än 50 meter från vägområdet. Vad som sagts nu
gäller ej anordning, som är anbringad på byggnad och som tjänar tiU upplysning
om på stället bedriven affärsrörelse eller annan verksamhei, och ej heller anslagstavla
för meddelanden rörande kommunala angelägenheter, föreningssammanträden,
auktioner eller dylikt. I samband med tillstånd meddelar länsstyrelsen de föreskrifter
som behövs med hänsyn lill trafiksäkerheten.

I fråga om område med stadsplan eller byggnadsplan äger
första styckel tUlämpning endast på anordning intill vägområde för motorväg
eller motortrafikled.

Inom ett
avstånd av 50 meler från ett vägområde får inte utan länsstyrelsens tUlstånd
skyltar eller därmed Jämförliga anordningar för reklam, propaganda eller
liknande ändamål finnas uppsatta utomhus.

/ samband med tUlstånd får länsstyrelsen meddela de
föreskrifter som behövs med hänsyn till trafiksäkerheten.

Bestämmelserna i första stycket gäller inte

1.
inom
områden med detaljplan eller

2.
för
sådana anordningar som är uppsatta på byggnader för upplysning om
affärsrörelse etter annan verksamhet på släUet eller

3.
för
anslagstavlor får meddelanden som rör kommunala angelägenheter,
föreningssammanlräden, auktioner eller dylikt.

Inom etl
avslånd av lolv meter från vägområde får utan länsstyrelsens lillslånd ej
uppföras byggnad och ej heller förekomma annan anordning, som kan inverka
menligt på trafiksäkerheten. Om det är nödvändigt av hänsyn lill trafiksäkerheten,
kan länsstyrelsen föreskriva ökning av avståndet, dock högst till 50 meter. Vid
korsning i samma plan mellan allmänna vägar, mellan allmän väg och enskild
allmän-neligen befaren väg eller mellan allmän väg och järnväg eller spår-

Inom ell
avstånd av tolv meler från ett vägområde får inte utan länsstyrelsens tillstånd
uppföras byggnader, göras tillbyggnader eller ulföras andra anläggningar eller
anordningar eller vidtas andra sådana åtgärder som kan inverka menligt på
trafiksäkerheten. Länsstyrelsen kan, om det är nödvändigl med hänsyn lill
trafiksäkerheten, föreskriva att avståndet ökas, dock högst till 50 meter.

Vid korsning i samma plan mellan en allmän väg och en

12

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

Prop. 1985/86:118

väg får ej utan länsstyrelsens tillsländ byggnad uppföras
eller annan för trafiksäkerheten menlig anordning förekomma intiU vägområde
innanför räta linjer mellan punkter, som är belägna i de korsande vägamas
mittlinjer 75 meter frän korsningen.

Stängsel, som kan förorsaka snösamling på väg, får ej
förekomma intill vägområde ulan länsstyrelsens tillstånd.

I samband med tillstånd enligt första eller andra stycket
meddelar länsstyrelsen de föreskrifter som behövs med hänsyn liU trafiksäkerheten.

J. annan allmän väg,

2. enskild
väg som i större ut

sträckning används av allmänheten

för trafik,

3. järnväg,

4. spårväg

fär inte
utan länsslyrelsens tillstånd uppföras byggnader, göras tillbyggnader eller
utföras andra anläggningar eller anordningar eller vidtas andra sådana
åtgärder som kan inverka menligt på trafiksäkerheten. TiUstånd krävs inte för
åtgärder som skaU utföras utanför i första stycket angivet område och utanför
de räta sammanbindningslinjerna mellan punkter, som är belägna i de korsande
vägarnas mittlinjer 75 meter från korsningen.

I samband med tillstånd/år länsslyrelsen meddela de
föreskrifter som behövs.

Bestämmelserna i första och andra styckena om krav på
tillstånd av länsstyrelsen gäller inte inom områden med detaljplan. De gäller
inte heller i fråga om åtgärder för vilka bygglov krävs.

Från det
beslut om fastställande av arbetsplan vunml laga kraft till dess vägföretagel
slutförts, får inom det i arbetsplanen upptagna vägområdet ej utan
länsstyrelsens tillstånd uppföras byggnad eller vidtagas åtgärd, som kan
väsentligt försvåra områdets användning för vägändamål.

För lid som anges i första styckel äger bestämmelserna i
47 § första styckel om förbud att utan länsstyrelsens tillstånd uppföra
byggnad motsvarande tillämpning.

Inom
det i en arbetsplan angivna vägområdet får inte ulan väghåll-ningsmyndighelens
tUlstånd uppföras byggnader, göras tillbyggnader, ulföras andra anläggningar
eller anordningar eller vidtas andra sådana åtgärder, som kan väsentligt
försvåra områdets användning för vägändamål. Förbudel gäller från det att
beslutet om fastställelse av arbetsplanen har vunml laga kraft UU dess att
vägområdet har tagils i anspråk för väg.

För tid som anges i första siycket gäller bestämmelserna i
47 § första och andra styckena om förbud att utan länsstyrelsens tillstånd
uppföra byggnader, göra tillbyggnader, utföra andra anläggningar eller an-

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1985/86:118

ordningar eller vidta andra sådana ålgärder.

Förbud enligt försia eller andra Förbud enligt försia
eller andra

stycket upphör all gälla, när beslut stycket upphör all gälla, när beslul

omfastställande av arbetsplan upp- om fastställelse av en arbetsplan

häves eller förfaller. upphävs eller förfaller.

I samband med tillslånd enligt I samband med tillstånd får väg-

försla eller andra stycket meddelar
hållningsmyndigheten meddela de länsslyrelsen de föreskrifter som
föreskrifter som behövs, behövs.

49 §

Sedan fråga väckis om byggande

av väg, kan länsstyrelsen meddela förbud atl utan
länsstyrelsens tillslånd uppföra byggnad på mark som kan antagas komma alt
ingå i vägområdet eller ligga i dess omedelbara närhet. Sådant förbud får ej
meddelas för längre tid än tre år. Om synnerliga skäl föreligger, kan
länsstyrelsen förlänga tiden, varje gång med högsl tre år.

Förbud enligt första stycket upphör atl gälla, när beslut
om fastställande av arbetsplan för vägbyggnadsföretaget vinner laga krafl.

I samband med tUlstånd enligt försia stycket meddelar
länsstyrelsen de föreskrifter som behövs.

50 §*

Ulan hinder av 47-49§§ får

byggnad uppföras, anordning förekomma eller ålgärd
vidtagas inom område med stadsplan eller byggnadsplan.

51§

Förbud enligt 45—9 § gäller ej i Förbud enligt 45-45 § gäller inte

fråga om byggnad eller annan an- i fråga om byggnader, andra an

ordning inom det förbudsbelagda läggningar eller anordningar eller

området som lagligen påbörjats in- ålgärder som lagligen har påbörjats

nan förbudel blev tiUämpligt där. innan det blev förbjudet.

52§

Är lagligen påbörjad anordning Om en byggnad, annan anlägg-

belägen inom område där förbud ning eller anordning
som är belä-

enligt 45-47§ är lUlämpligi och gen inom område som
avses i 45-

medför den på grund av ändrade 47 § på grund av
ändrade förhål-

' Senaste lydelse 1972:786. 14

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

Prop.
1985/86:118

förhållanden eller i annal faU sådan olägenhel atl begäran
om tillstånd enligt 45-47§ skulle ha avslagils, kan länsstyrelsen rrieddela
föreläggande om avlägsnande, ändring eller utbyte av anordningen eller om
vidtagande av annan åtgärd. Vad som sagts nu gäller i fråga om byggnad endasl,
om byggnaden kan flyttas ulan svårighet eller är av ringa värde.

/ beslut om föreläggande enligt denna paragraf kan
länsstyrelsen utsätta vite.

landen
eller av annan anledning har kommit att medföra sådana olägenheter atl begäran
om tillstånd enligt 45—47 § skulle ha avslagits, får länsstyrelsen meddela
föreläggande att ta bort den eller vidta någon annan åtgärd med den.
Belräffande byggnader får dock sådant föreläggande meddelas endast om
byggnaden kan flyttas utan svårighet eller är av ringa värde.

Bestämmelserna i första stycket gäller inte inom områden
med detaljplan.

Är det
nödvändigt för vinnande av fri sikt eller är det annars påkallat av hänsyn tiU
trafiksäkerheten, kan länsstyrelsen besluta atl träd eller buske intill
vägområde får avlägsnas eller kvistas genom väghållningsmyndighetens försorg.

Är
sådan anordning intill väg som ej utgöres av byggnad till hinder för vägens
drift, kan länsstyrelsen besluta atl anordningen får avlägsnas genom
väghållningsmyndighetens försorg.

I samband
med beslut enligt första eller andra stycket meddelat länsstyrelsen de
föreskrifter som behövs.

Om träd
eller buskar intUl ett vägområde medför olägenheter för trafiksäkerheten, får
länsstyrelsen besluta att träden eller buskarna skall avlägsnas eller kvistas
genom väghållningsmyndighetens försorg. I samband med beslutet får länsstyrelsen
meddela de föreskrifter som behövs.

54 §

InliU vägområde får ej upplagas grop eller grav som kan
medföra fara för vägens bestånd.

57 §

Har mark
lill väg enligt faslslälld generalplan eller enligt stadsplan lagits i anspråk
av kommunen för gata, annan allmän plals eller särskill trafikområde, skall
väghållaren fullgöra dessförinnan uppkommen ersättnings- och
inlös-ningsskyldighel enligt 55 och 56§§, oavsett att vågrätten upphört lill
följd av 33§.

Om mark
lill väg inom en detaljplan där kommunen är huvudman för allmänna platser har
lagits i anspråk av kommunen som allmän plats, skall väghållaren fullgöra
dessförinnan uppkommen ersättnings- och iniösningsskyldighet enligt 55 och
56§§, trots atl vågrätten har upphört till följd av 33 §.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1985/86:118

Medför
vägran av tillstånd som avses i 47 § första stycket att pågående
markanvändning avsevärt försvåras, är fastighetsägaren och innehavare av
nyttjanderätt eller annan särskild rätt till fastigheten berättigade lill
ersättning av väghållaren för den skada de härigenom lider.

Första stycket äger
motsvarande tUlämpning, om tillslånd som avses i 48 § första eller andra
stycket eller 49 § försia stycket vägrats och förbud som avses i nämnda
paragrafer varU gällande längre lid än fem år i följd.

Om vägran av tillstånd som
avses i 47 § medför att pågående markanvändning avsevärt försvåras, är fastighetsägaren
och innehavare av nyttjanderätl eller annan särskild rätt till fastigheten
berättigade lill ersättning av väghållaren för den skada de härigenom lider.

Bestämmelserna
i första stycket tUlämpas också, om tillstånd som avses i 48 § har vägrats och
förbud som avses i den paragrafen har gällt längre tid än fem år i följd.

Väghållaren skall ersätta
skada till följd av atl han förvärvat rätt att inrätta särskild vinterväg, rätt
att nyttja mark i närheten av vägområde för upplag eller liknande ändamål i
samband med byggande av väg, räu att anordna tillfällig väg, rätt att intill
vägområde uppsätta snöskärm eller rätt till täkl för drifl av väg. Han skall
också ersätta skada lill följd av åtgärd som avses i 34 eller 53 §. För skada
till följd av åtgärd som avses i 52) första styckel utgår ersättning dock
endasl om skadan är avsevärd. Vad som sagts nu gäller ej, om del avtalals eller
uppenbariigen förutsatts att ersällning icke skall lämnas.

Väghållaren
skäll ersätta skador till följd av att han har förvärvat rätt

1. alt inrätta särskild vinterväg,

2. alt nyttja mark i närheten av vägområde för upplag
eller liknande ändamål i samband med byggande av väg,

3. att anordna tillfällig väg,

4. atl intill vägområde sätta upp snöskärm,

5. till
läkt för drift av väg.

Väghållaren skall också ersätta

skador
lill följd av åtgärder som avses i 34 §, 45 § fjärde stycket eller 53 § eller
tiU följd av ett föreläggande som har meddelats med stöd av

52 §. För skador som har uppstått till följd av åtgärder som avses i

53 § utgår ersättning endast om skadorna är avsevärda.

Bestämmelserna
i första och andra styckena gäller inte om det har avtalats eller uppenbarligen
förutsatts alt ersättning inte skall lämnas.

Skada tiU följd av
föreläggande som meddelats med stöd av 52 § skaU ersättas av väghållaren.

Föreläggande enligt 52§
får förenas med vite eUer med föreskrift att ålgärden, om föreläggandel inte
följs, kan komma alt utföras

' Senaste lydelse 1972:786.

16

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

Prop. 1985/86:118

genom väghållningsmyndighetens försorg på den försumliges
bekostnad.

Följs inte etl föreläggande som innebär alt åtgärden kan
utföras genom väghållningsmyndighetens försorg skall länsstyrelsen, om det inte
finns skäl till annat, besluta atl åtgärden skall utföras och hur det skall
ske. Därvid skall länsstyrelsen se till att oskäliga koslnader inte uppstår.

I beslut om föreläggande enligt första styckel eller
beslut enligt andra stycket får förordnas atl beslutet skall gälla omedelbart.

65 §

Vad som
avtalats eller uppenbarligen fömtsatts skola gälla mellan väghållaren och
faslighetens ägare eller annan sakägare i fråga om ersättning enligt 55, 58,
61, 63 eller 64 § gäller även mot den som efter det rätten till ersättning
uppkom förvärvat sakägarens rätt till fasligheten eller anordningen.

Vad som
har avtalals eller uppenbarligen fömtsatts gälla mellan väghållaren och
fastighetens ägare eller annan sakägare i fråga om ersättning enligt 55, 58,
61 eller 63 § gäller även mot den som efler det rätten lill ersättning uppkom
har förvärvat sakägarens rätt till faslighelen eller anordningen.

Har överenskommelse ej träffats om ersättning enligt 55,
58, 61, 63 eller 64 § eller om inlösen enligt 56, 59 eller 62 §, skall den som
vill göra anspråk pä ersättning eller fordra inlösen väcka lalan vid den fastighetsdomstol
inom vars område fastighelen eller anordningen är belägen. Även väghållare
kan pä sätl som nu sagts påkalla prövning av ersättning som tillkommer fastighetsägare
eller annan sakägare.

68*

Har
överenskommelse inte träffals om ersällning enligt 55, 58, 61 eller 63 § eller
om inlösen enligt 56, 59 eller 62 §, skall den som vill göra anspråk på
ersällning eller fordra inlösen väcka lalan vid den fastighetsdomstol inom
vars område fastigheten eller anordningen är belägen. Även väghållaren kan på
samma sätt påkalla prövning av ersättning som tillkommer fastighetsägare
eller annan sakägare.

Om borgenär .som avses i 67 § första siycket lider förlust
till följd av atl nedsättning ej skett, är han berättigad atl av väghållaren fä
gottgörelse för förlusten mot avskrivning på fordringshandlingen. Detsamma
gäller, om borgenären lider förlust därigenom, atl ersält-

* Senaste lydelse 1972:786.

Om en
borgenär som avses i 67 § första stycket lider förlusl till följd av all
nedsättning inte har skett, är han berättigad alt av väghållaren få gottgörelse
för förlusten mol avskrivning på fordringshandlingen. Detsamma gäller, om borgenären
lider förlusl därigenom, atl ersätt-

17

2 Riksdagen 1985186. 1 saml. Nr 118

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1985/86:118

ning enligt 55,58 eller 61
§ blivit för lågt beräknad och ersättningen till följd av överenskommelse mellan
väghållaren och fastighetens ägare eller av annan anledning ej blivit prövad av
domstol. I fråga om gottgörelse som nu sagts äger 65 § motsvarande
tillämpning på förhållandet mellan väghållaren och borgenären.

Har mark till väg enligt
fastställd generalplan eller enligt stadsplan tagits i anspråk av kommunen för
gata, annan allmän plats eller särskilt trafikområde, skall väghållaren
fullgöra dessförinnan uppkommen skyldighet enligt försia siycket, oavsett alt
vågrätten upphört till följd av 33 §.

Talan
om gottgörelse väckes vid fastighetsdomstol som anges i 66§.

ning
enligt 55, 58 eller 61 § blivit för lågt beräknad och ersättningen till följd
av överenskommelse mellan väghållaren och faslighetens ägare eller av annan
anledning inte har prövats av domstol. I fråga om sådan gottgörelse skaU 65 §
tillämpas på förhållandet mellan väghållaren och borgenären.

Om
mark till väg inom en detaljplan där kommunen är huvudman för allmänna platser
har tagils i anspråk av kommunen som allmän plats, skall väghållaren fullgöra
dessförinnan uppkommen skyldighet enligt första stycket, trots att vågrätten
har upphört till följd av 33 §.

Talan
om gottgörelse väcks vid den fastighetsdomstol som anges i 66 §.

Har kommun enligt 7 §
tillhandahållit slalen mark för väg, är kommunen berättigad att av staten erhålla
ersättning för skäliga kostnader efter avdrag för förvaltningskostnad.

Framställning om
ersättning göres hos statens vågverk. Kan överenskommelse ej träffas, väckes
lalan om ersättning vid fastighetsdomstol som anges i 66§.

Om en kommun enligt 7 §
har tillhandahållit staten mark för väg, är kommunen berättigad att av staten
erhålla ersättning för skäliga koslnader efler avdrag för förvaltningskostnad.

Framställning om
ersättning görs hos vågverket. Om en överenskommelse inte kan träffas, väcks
talan om ersättning vid den fastighetsdomstol som anges i 66§.

Till böter eller fängelse
i högst sex månader dömes den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot
förbud i 39, 43-48 eller 54 § eller mot föreskrift eller förbud som meddelats
med stöd av 39 eller 43-49 §.

Till böler dömes den som
bryter mot trafikföreskrift som meddelats med stöd av 41 §.

Till böter eller fängelse
i högst sex månader döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot
ett förbud i 39 eller 43-48 § eller mol en föreskrift eller ell förbud som har
meddelats med stöd av 39 eller 43-45 §.

Till böler döms den som
bryter mol en trafikföreskrift som har meddelats med stöd av 41 §.

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

Prop.
1985/86:118

Uppförs byggnad eller utförs ledningsarbete i strid mol
43, 44, 47 eller 48 § eller mot föreskrift eller förbud som meddelals med stöd
av 43, 44 eller 47-49§, får tingsrätten meddela handräckning för atl åstadkomma
rättelse. I fråga om sådan handräckning finns bestämmelser i 17 §
handräckningslagen (1981:847).

Bryter
någon mol förbud i 43, 45-48 eUer 54 § eller mot föreskrift eller förbud som
meddelals med stöd av 43 eller 45-48 § och är del ej fråga om byggnads uppförande,
får kronofogdemyndigheten föranstalta om rättelse.

Eflerkoms ej föreläggande enligt 52 §, skall
kronofogdemyndigheten på anmodan av länsstyrelsen ombesörja att ålgärd
vidtages.

Polismyndighet skall lämna den handräckning som behövs för
vidtagande av ålgärd som avses i 34, 40 och 53 §§.

Utförs ledningsarbete eller uppförs en byggnad i strid
mot 44, 47 eller 48 § eller mot en föreskrift eller ett förbud som har
meddelats med stöd av 44, 47 eller 48%, får tingsrätten meddela handräckning
för atl åstadkomma rättelse. I fråga om sådan handräckning finns bestämmelser
i 17 § handräckningslagen (1981:847).

Om någon bryter mot ett förbud i 46-48 § eller mot en
föreskrift eller etl förbud som har meddelats med stöd av 46-48 § och är det
inte fråga om uppförande av en byggnad, får kronofogdemyndigheten vidta ålgärd
för rättelse.

Kronofogdemyndigheten skall lämna det biträde som behövs
för att beslut av länsstyrelsen enligt 64 § andra stycket skall kunna genomföras.

Polismyndigheten skall lämna väghållningsmyndigheten det
biträde som behövs för att åtgärder som avses i 34, 40,43, 45 eller 53 § skaU
kunna vidtas.

Talan mol
väghållningsmyndig-hets beslut enligt denna lag föres hos länsstyrelsen genom
besvär.

Väghållningsmyndighels
beslut enligt denna lag/år överklagas hos vägverket genom besvär.

Talan mot
länsstyrelses beslut enligt 37, 38, 45-47 §, 48 § andra stycket, 52 eller 53 %
föres hos kammarrätten genom besvär.

Talan mot annat beslul av länsstyrelse enligt denna lag
än som avses i första stycket föres hos regeringen genom besvär.

Länsstyrelsens
beslut enligt 37, 38, 45-47 §, 48 § andra siycket, 52, 53 § eUer 64 § andra
stycket får överklagas hos kammarrällen genom besvär.

Andra
beslul av länsslyrelsen enligt denna lag än som avses i försia siycket får
överklagas hos regeringen genom besvär.

Talan
mol statens vägverks beslut enligt denna lag föres hos regeringen genom
besvär.

Vägverkels
beslul enligt 39, 40, 41, 43, 44 § eller48 § första stycket får inte överklagas.

' Senaste
lydelse 1981:861. '" Senaste lydelse 1981:861, " Senaste lydelse
1981:861.

19

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1985/86:118

Andra beslut av vägverket enligt denna lag än som avses i försia
stycket får överklagas hos regeringen genom besvär.

76 §

Statens vägverk fär föra
talan mot länsstyrelses beslut enligt denna lag.

Statens naturvårdsverk och
läns-vägnämnd får föra lalan mot sådanl vägverkets eller länsstyrelses beslul
enligt denna lag, som berör dess verksamhetsområde.

Vägverket får överklaga
länsstyrelsens beslut enligt denna lag.

Statens
naturvårdsverk och en länsvägnämnd får överklaga sådana beslut av
väghållningsmyndighet, vägverket eller länsstyrelse enligt denna lag, som
berör naturvårdsverkets eller nämndens verksamhetsområde.

Beslut i fråga om
tillstånd enligt 39, 43 eller 45-49§ och statens vägverks beslut i fråga om
fastställelse av arbetsplan för väg, förändring av enskild väg till allmän,
förklaring att gala tillika skall vara allmän väg eller indragning av väg
blir gällande när beslutet vinner laga kraft. I beslul om lillslånd kan dock
förordnas atl beslutet skall lända tiU efterrättelse omedelbart.

Annat beslut enligt denna
lag än som avses i försia stycket länder omedelbart tiU efterrättelse, om ej
annat förordnas i beslutet.

Ett beslut i fråga om
tillslånd enligt 39, 43 eller 45-45§ och vägverkets beslut i fråga om
fastställelse av en arbetsplan för väg, förändring av en enskild väg till
allmän, förklaring att en gata tillika skall vara allmän väg eller indragning
av en väg blir gällande när beslutet vinner laga kraft. I ett beslut om
tillstånd får dock förordnas att beslutet skall gälla omedelbart.

Andra
beslut enligt denna lag än som avses i första siycket gäller omedelbart, om
inte något annat förordnas i beslutet.

1. Denna lag träder i krafl den 1 januari 1987.

2. I ärenden om tillstånd som alltjämt skall prövas
enligt väglagen skall, om ärendet avgjorts i försia instans före
ikraftträdandet, äldre bestämmelser lillämpas i fråga om såväl förfarandet som
ärendenas prövning i sak.

3. Belräffande mål om ersättning enligt 61 § väglagen,
i vilka talan har väckis före ikraftträdandet, skall äldre bestämmelser
tillämpas i fråga om målens prövning i sak.

4. Förbud enligt 49 § skall fortsätta att gälla längst
till ulgången av år 1989.

20

2
Förslag till

Lag om ändring i lagen (1939:608) om enskilda vägar

Härigenom föreskrivs all I, 4, 71, 75, 78, 84, 100 och
102-105 §§ lagen (1939:608) om enskilda vägar skall ha följande lydelse.

Prop. 1985/86:118

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

! § '

Denna lag avser enskild väg, som för en eller flera
fastigheler är till nytta vare sig för utfart, hemkörslor eller eljest.

Vad i denna lag stadgas angående fastighet gälle även
beträffande gmva och skall, där omständigheterna prövas därtill föranleda,
tillämpas jämväl å sådan byggnad eller industriell anläggning, som tillhör
annan än ägaren till gmnden.

Bestämmelserna
i 2-4 kap. gäller inte inom områden med detaljplan där kommunen är huvudman
för allmänna platser. Beslut att anta en sådan detaljplan för etl område
medför inte, att vad som tidigare enUgt denna lag beslämts ifråga om
fastigheter eller vägar inom området upphör atl gälla såvida inte med stöd av
65 eller 85 § bestäms något annat.

Bestämmelserna i 5 kap. gäller inte inom områden med
detaljplan.

Bestämmelsema i 2-4 kap. äga icke tillämpning, såvitt
angår område, för vilket stadsplan fastställts; dock skall, där ej med stöd
av sladgandena i 65 eller 85 § annorledes i laga ordning beslu tes, fastställelse
av stadsplan för område icke medföra, alt vad tidigare Jämlikt denna lag
bestämts rörande fastigheter eller vägar inom områdel upphör alt gälla.

Vad i 5 kap. stadgas skall icke äga tUlämpning ifråga om
bebyggande av område, som ingår i stadsplan eller byggnadsplan.

Denna lag skall icke verka mbbning av vad som finnes
särskilt stadgat om rätl lill väg eller om väghållningsskyldighel i vissa fall,
ej heller inskränkning i den omfattning i vilken del enligt vedertagna
allmänna rättsgrundsatser är lovligt för envar att färdas över annans ägor.

4§ Väg
skall lill läge och slräckning samt till bredd och anordning i övrigt byggas
så, att ändamålet med vägen må ulan oskälig kostnad vinnas med minsta intrång
och olägenhel för annan.

Ej må
väg så byggas att plan eller bestämmelser, som enligt vad därom är stadgat
innefatta hinder mot bebyggelse i strid mot planen eller bestämmelserna,
motverkas eller eljest markens ändamålsenliga bebyggande försvåras. EJ heller
må väg byggas i strid mot vad Jämlikt 3 kap. föreskrivits. Inom område, för
vUket regionplan finnes faslslälld, skall denna plan tjäna till ledning

' Senaste lydelse 1972:788. Senaste lydelse 1954: 197.

Inom område med detaljplan eller områdesbestämmelser får
väg inte byggas / strid mot planen eller beslämmelserna. Om syftet med planen
eller bestämmelserna inte motverkas, får dock mindre avvikelser göras.

Gäller
nalurvårdsföreskrifler eller andra särskilda bestämmelser för marks bebyggande
eller användning ån som avses i andra

21

Nuvarande
lydelse

Förestagen
lydelse

Prop.
1985/86:118

vid
utförande av vägföretag.

stycket
skall väg byggas så, att syftet med bestämmelserna inte motverkas.

Vägunderhåll och vinlerväghållning skola utföras på sätt
vägens ändamål fordrar.

Vid väghållning skall iakttagas vad om fasta
fornlämningar, naturminnesmärken och nationalparker är särskilt stadgal.

71 §3

Beträffande område på landet eller i stad, inom vilket
tätare bebyggelse uppkommit eller kan väntas inom nära förestående tid uppkomma,
må i den ordning nedan sägs förordnas, att de fastigheter, som i sin helhet
eller till nägon del äro belägna inom området, skola utgöra en samfällighet
(vägförening) med ändamål att ombesörja och bekosta väghållning i fråga om de
vägar, vilka förklaras skola anses såsom föreningens vägar, samt att handhava
de i föreningen ingående fastigheternas gemensamma angelägenheter i övrigi
rörande dessa vägar.

Finnes
inom vägförenings område mark, som i byggnadsplan av-- setts till annan allmän
plats än väg, skall föreningens väghållning omfatta Jämväl iordningställande
och underhåll av dylik plals. Vad i detla kapitel sägs om väg skall i tillämpliga
delar gälla belräffande sådan allmän plats.

För
område, inom vilket tätare bebyggelse har uppkommit eller kan väntas uppkomma
inom nära förestående tid, får i den ordning nedan sägs förordnas, att de
fastigheter, som i sin helhet eller till någon del är belägna inom området,
skall uigöra en samfällighet (vägförening) med ändamål att ombesörja och
bekosta väghållning i fråga om de vägar, vilka förklaras skola anses såsom
föreningens vägar, samt alt handha de i föreningen ingående fastighetemas
gemensamma angelägenheter i övrigt rörande dessa vägar.

Finns inom en vägförenings område mark, som i en
detaljplan där kommunen inte är huvudman för allmänna platser, avsatts till
annan allmän plats än väg, skall föreningens väghållning omfatta även iordningställande
och underhåll av en dylik allmän plals. Vad i detta kapitel sägs om väg skall
i tillämpliga delar gälla ifråga om en sådan allmän plats.

Ej mä föreningen utöva verksamhet, som är främmande för
dess nu angivna ändamål, föreningen dock obetaget atl ombesörja vägbelysning.

75
§"

Då slutligen avgjorts att väg skall byggas eller tagas i
anspråk såsom vägförenings väg, äge föreningen mot ersättning för
markupplåtelse och annat intrång //// sig lösa rätt all för ändamålet begagna
vägmar-

' Senaste lydelse 1954:197. ■"Senaste lydelse
1954:197.

Då det
slutligen har avgjorts alt en väg skall byggas eller tas i anspråk såsom
vägförenings väg, får föreningen mot ersättning för markupplåtelse och annat
intrång lösa lUl sig rätt all för ändamålet begag-

22

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

Prop.
1985/86:118

ken
eller den befintliga vägen. Medför vägens anläggning eller övertagande till
väghållning Jämväl nytta för den till ersättning berättigade, skall hänsyn
därtiU tagas vid ersättningens bestämmande. För föreningens rätt atl begagna
befintlig väg skall ej, med mindre särskilda skäl därtiU äro, gäldas ersättning
till fastighet, som ingår i föreningen. Att mark Jämväl i vissa andra fall må
tagas i anspråk utan ersättning, därom stadgas i byggnadslagen.

na
vägmärken eller den befintliga vägen. Medför vägens anläggande eller
övertagande lill väghållning även nytta för den som är berättigad till
ersättning, skall hänsyn tas till det, när ersättningen bestäms. För räil för
föreningen atl begagna en befintlig väg skall inte, om det inte föreligger
särskilda skäl //// det, betalas ersättning till fastigheter, som ingår i
föreningen. Bestämmelser om alt mark även i vissa andra fall får tas i
anspråk utan ersättning finns i plan- och bygglagen (0000:000).

Skall väg byggas så atl den korsar eller eljest berör
allmän väg, järnväg, spårväg, kanal eller floltled, äge vad i 41 § stadgals
molsvarande tillämpning.

Tarvas för vägförening rätt, som i 13 § avses, skall under
där stadgade villkor dylik rätt för föreningen upplåtas.

över vägförenings väg må grind eller led ej bibehållas
eller uppsättas med mindre därtill givits tillstånd i den ordning nedan sägs.

78 §

Finner
länsstyrelse anledning till anlagande att förhållandena å viss ort inom länet
påkalla bildande av vägförening, skall frågan företagas tiU handläggning vid
förrättning i den ordning nedan omförmäles.

Finner
länsstyrelsen anledning till anlagande att förhållandena på viss ort inom länet
påkallar att en vägförening bildas, skall frågan tas upp och handläggas vid
förrättning i den ordning som föreskrivs i det följande. Delsamma skall gälla
om en ägare lill fastighet, som enligt en detaljplan helt eller tiU viss del
skall användas till en sådan väg eller annan allmän plats, för vilken kommunen
inte är huvudman, begär det och det inte är uppenbart onödigt.

Rätt att föra talan vid förrättningen tillkommer ägare och
i 5 § avsedd innehavare av fastighet, som saken förmenas angå, samt innehavare
av nyttjande- eller servitutsrätt med avseende å faslighelen, envar i vad
frågan rör hans rätl.

Om
förordnande av förrältningsman, biträde vid förrättningen av gode män samt
utseende av sakkunnigt biträde åt förrältningsman gälle vad i 19 § första
siycket, 20 § och 22 § första siycket försia punkten sägs. Beträffande
förrättningen i övrigt skola bestämmelserna i 23 §, 24 § första stycket, 25 §
och 29-31 §§ äga motsvarande tillämpning, dock att underrättelse om lid och
ställe för sammanträde städse skall tillställas byggnads-

Senaste lydelse 1971:1049.

23

Nuvarande lydelse

Föreslagen
lydelse

Prop.
1985/86:118

nämnden
samt alt anteckning som omförmäles i 31 § andra stycket må underlåtas.

Förrättningsmannen
och hans biträden samt gode männen vare berättigade att erhålla tilllräde lill
fastigheler och byggnader samt att därvid övergå ägor och anbringa märken eller
signaler i vad det finnes erforderligt för uppdragets fullgörande, varvid skall
iakttagas atl skada å egendom såvitt möjligt undvikes.

Förrätlningsmannen
och sakkunnigt biträde äge för uppdraget njuta ersättning med belopp som, där
ej annorlunda är eller varder särskilt stadgat, på ansökan bestämmes av
länsstyrelsen. Om ersättning åt god man gälle vad som är eller varder stadgat
om gode män vid fastighetsbildningsförrättningar.

Ersättning, som nu
sagls, så ock annan av förrättningen föranledd kostnad skall gäldas av
vägför-eningen eller, om vägförening ej kommer lill stånd, av kronan. Där
kostnad föranletts uteslutande av viss sakägares yrkande eller bestridande, må
dock, om så prövas skäligt, sakägaren förpliktas gälda sagda kostnad.

Ersättning enligt femte
stycket skall, liksom annan kostnad som föranleds av förrättningen, betalas av
vägföreningen eller, om en vägförening inte kommer lill stånd, av staten. Om
en kostnad föranlelts uteslutande av en viss sakägares yrkande eller
bestridande, får dock, om så anses skäligt, sakägaren förpliktas att belala
kostnaden.

Då slutligen avgjorts
atl vägförening skall bildas saml förrättningskartan i erforderlig mån
kompletterats, skola kopior av kartan samt avskrifter av
förrättningsutlåtandel och i 80 § omförmälda förteckningar jämte beslut, som
må hava meddelats över utlåtandet, av länsstyrelsen överlämnas till
vägföreningen ävensom till länets lantmäteri-kontor eller, där områdel är beläget
inom stad eller samhälle, för vilket byggnadslagens bestämmelser angående stad
äga tillämpning, till stadens eller samhällets byggnadsnämnd. Rörer ärendet
område av såväl egentliga landsbygden som ock stad eller samhälle, som nu
nämnts, skola kartkopia och avskrift av handlingarna tillställas både
lantmäterikontoret och byggnadsnämnden.

Dä det slufligen har
avgjorts alt en vägförening skall bildas samt förrättningskartan har kompletterats
i erforderlig mån, skaU kopior av kartan samt avskrifter av
för-rältningsutlålandet och av de förteckningar som nämns i 80 § jämte beslut,
som kan ha meddelals över utlåtandet, av länsstyrelsen överlämnas till
vägföreningen, ävensom lill fastighetsbildningsmyndigheten
ochfaslighetsregistermyndigheien, om inte länsstyrelsen är fastighetsregistermyndighet,
samt tiU byggnadsnämnden.

* Senaste lydelse 1954:
197.

24

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop.
1985/86:118

Där det finnes påkallat
för tillgodoseende av trafiksäkerheten äger länsstyrelse med avseende å viss
enskild väg inom länet eller del av sådan väg förordna, alt inom ell avslånd
av högsl tolv meler från vägbanans milt ej må utan länsstyrelsens tillslånd
uppföras byggnad, uppsättas stängsel, som skymmer utsikten över vägbanan,
eller vidtagas annan dylik för trafiksäkerheten menlig anordning. Vid
korsning i samma plan mellan enskilda vägar eller mellan enskild väg och
järnväg eller spårväg må förordnandet utvidgas atl avse etl område, som begränsas
av räta linjer mellan punkter belägna i vägarnas mittlinjer högst femtio
meler från korsningen.

Där
det är påkallat för att tillgodose trafiksäkerheten får länsstyrelsen för
viss enskild väg inom länel eller en del av en sådan väg förordna att det inom
etl avslånd av högsl tolv meter från vägbanans milt inte får utan
länsstyrelsens lillslånd uppföras byggnader, göras tillbyggnader eller utföras
andra anläggningar eller anordningar eller vidtas andra sådana åtgärder som
kan inverka menligt på trafiksäkerheten. Vid korsning i samma plan mellan
enskilda vägar eller mellan enskild väg och järnväg eller spårväg får
förordnandet utvidgas att avse ett område, som begränsas av räta linjer mellan
punkter belägna i vägamas mittlinjer högst femtio meter från korsningen.

Innan
länsstyrelsen meddelar förordnande, som avses i försia styckel, skall
länsstyrelsen verkställa erforderlig ulredning saml därvid bereda de
väghållningsskyldiga eller för dem utsedd styrelse, markägare och andra, som
hava elt väsentligt inlresse av frågan, tillfälle att muntligen eller
skriftligen yttra sig i ärendet.

Om
meddelat förordnande skall, utöver den underrättelse angående förordnandet som
sker enligt allmänna bestämmelser, meddelande intagas i ortstidning. Därjämte
skall förordnandet införas i länels författningssamling.

102*

Har ansökan om
tillstånd enligt 100 § försia siycket atl å fastighet uppföra byggnad eller
eljesl vidtaga i samma stycke omförmäld anordning icke bifallils och medför
detta atl pågående markanvändning avsevärt försvåras, äro faslighelsägaren och
innehavare av nyttjanderätt eller annan särskild rätt lill fasligheten
berättigade till ersättning av kronan för den skada de härigenom lida.

Ersällning
varom sägs i försia styckel skall bestämmas alt ulgå på en gäng; dock må
ersättningen, om särskilda skäl äro därtiU, på begä-

Har en ansökan om
tillstånd enligt 100 § försia stycket inte bifallils och medför detta all
pågående markanvändning avsevärt försvåras, är fastighetsägaren och innehavare
av nyttjanderätt eller annan särskild rätt till faslighelen berättigade till
ersättning av staten för den skada som de lider härigenom.

Ersättning
enligt första siycket skall bestämmas alt ulgå på en gäng. Ersättningen får
dock, om särskilda skäl föreligger, pä begä-

' Senaste lydelse
1976:639. ' Senaste lydelse 1972:788.

25

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1985/86:118

ran antingen av kronan
eller av fastighetsägaren eller annan sakägare fastställas att utgå med visst
åriigt belopp med rätl för kronan eller den ersättningsberättigade atl erhålla
omprövning vid ändrade förhållanden.

Vad i fråga om ersättning
avlalals eller uppenbariigen fömtsatts skola gälla mellan kronan och sakägare
skall gällayå/TJVfl/ mot den som efter det rätten till ersättning uppkom
förvärvat sakägarens rätt / avseende å fastigheten.

ran antingen av staten
eller av fastighetsägaren eller annan sakägare fastställas atl ulgå med vissl
ärligt belopp med rätt för staten eller den ersättningsberättigade atl erhålla
omprövning vid ändrade förhållanden.

Vad som i fråga om
ersättning har avtalats eller uppenbarligen har fömtsatts skola gälla mellan
staten och sakägare skall gälla även möt den som efter det att rätten lill ersättning
uppkom har förvärvat sakägarens rätl med avseende på fastigheten.

103
§' Är fastighetsägare jämlikt 102 § tillkommande ersättning bestämd att utgå på
en gång och har fastighelen genom inskränkningen i förfoganderätten undergått
sådan minskning i värde att den kan antagas ej utgöra full säkerhet för
borgenär, som då rätten lill ersättning uppkom hade panträtt i fastigheten,
skall ersättningen nedsättas hos länsslyrelsen; och skall om fördelning och
utbetalande av nedsatt belopp saml verkan därav i tillämpliga delar gälla vad
som är stadgat för del fall att nyttjanderätt eller servitutsrätt upplåtes
genom expropriation.

Om
borgenär som avses i första Om en borgenär som avses i förs-slyckel
lider förlust lill följd av att ta stycket lider förlust lill följd av

nedsättning ej skett,
har han rätt till gottgörelse av kronan för föriuslen mol avskrivning å
fordringshandlingen. Detsamma gäller, om borgenär lider förlust därigenom
alt ersättning blivit för lågt beräknad och ersättningen till föUd av
överenskommelse mellan kronan och den ersättningsberälligade eller av annan
anledning ej blivit prövad av domslol.

atl
nedsättning inte har skett, har han rätt till gottgörelse av staten för
förlusten mot avskrivning på fordringshandlingen. Detsamma gäller, om en
borgenär lider förlust därigenom atl en ersättning blivit för lågt beräknad
och den lill följd av överenskommelse mellan staten och den
ersättningsberätligade eller av annan anledning inte prövats av domstol.

104 §'

Den som på gmnd av
föreläggande enligt 101 § bortskaffat eller ändrat befintlig anordning vid
väg är berättigad till ersättning av kronan för sina koslnader härför ävensom
för den skada i övrigt som genom åtgärden må hava uppkommit för honom.
Ersättningen skall bestämmas att utgå på en gång.

Den som på gmnd av
föreläggande enligt 101 § har bortskaffat eller ändrat en befintlig anordning
vid väg är berättigad till ersättning av staten för sina kostnader för delta
och för den skada i övrigt som genom åtgärden kan ha uppkommit för honom.
Ersättningen skall bestämmas att utgå på en gång.

'
Senaste lydelse 1972:788. '" Senaste lydelse 1954:197.

26

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1985/86:118

105 §" Den som vill
göra anspråk på ersättning enligt 102, 103 eller 104 § skall göra
framställning därom hos länsstyrelsen.

Kan
överenskommelse icke träf-

fas om ersättningen, har
den som gjort framställningen att instämma sin lalan lill den fastighetsdomstol,
inom vars domkrets den av förordnandet eller föreläggandet berörda marken är
belägen. Jämväl kronan äger påkalla prövning av ersättningsfrågan enligt vad
nu sagts. I fråga om rättegångskostnader och kostnader vid fördelning av ersättning
gäller expropriationslagen (1972:719) i tillämpliga delar. OgUlas yrkande om
ersättning i mål som ej anhängiggjorts av kronan, lillämpas dock allmänna
regler om rättegångskostnader. Om den som framställer ersättningsanspråk har
haft skälig anledning att få sin talan prövad av domstol, får i stället efler
omständigheterna förordnas, att kronan skall ersätta honom hans
rättegångskostnad eller att vardera parten skall bära sin kostnad.

Kan överenskommelse inte
träffas om ersättningen, har den som gjort framställningen alt instämma sin
talan till den fastighetsdomstol, inom vars domkrets den mark som berörs av
förordnandet eller föreläggandet är belägen. Även staten kan begära prövning
av ersättningsfrågan. I fråga om rättegångskostnader och kostnader vid fördelning
av ersättning gäller expropriationslagen (1972:719) i tillämpliga delar. Om
ett yrkande om ersättning i mål, som inte har anhängiggjorts av staten,
ogillas, skall istället allmänna regler om rättegångskostnader tillämpas. Om
den som framställer ett ersättningsanspråk har haft skälig anledning alt få sin
lalan prövad av domstol, får i stället efler omständigheterna förordnas, atl
staten skall ersätta honom hans rättegångskostnad eller alt vardera parten
skall bära sin kostnad.

Denna lag träder i
kraft den 1 januari 1987.

"
Senaste lydelse 1972:788.

27

Kommunikationsdepartementet °-1985/86: ii8

Utdrag
ur protokoll vid regeringssammanträde den 10 oktober 1985

Närvarande:
statsministern Palme, ordförande, och statsråden I. Carlsson, Lundkvist,
Sigurdsen, Gustafsson, Leijon, Peterson, Bodström, Göransson, Dahl, R.
Carlsson, Holmberg, Hellström, Thunborg, Wickbom

Föredragande:
statsrådet R. Carlsson

Lagrådsremiss om ändringar i väglagen (1971:948) och lagen
(1939:608) om enskilda vägar

1 Inledning

Regeringen
beslöt den 23 maj resp. den 19 juni detta år att genom proposition föreslå
riksdagen att anla dels ell förslag lill ny plan- och bygglag, PBL (prop.
1985/86:1), dels etl förslag lill lag om hushållning med naturresurser m.m.,
NRL (prop. 1985/86:3). Lagförslagen har granskals av lagrådet. PBL-förslagel
grundades på PBL-ulredningens betänkande (SOU 1979:65 och 66) Ny plan- och
bygglag och NRL-förslagel på departementspromemorian (Ds Bo 1984:3) Förslag
till lag om hushållning med naturresurser m. m. Både utredningens belänkande
och departementspromemorian innehåller förslag till ändringar i väglagen i
syfte atl åstadkomma en anknytning mellan den lagen och PBL resp. NRL.

Genom
beslut den 13 december 1984 samt den 25 april och den 13 juni 1985 remitterade
regeringen lill lagrådel förslag till vissa följdändringar med anledning av bl.
a. förslagen till PBL och NRL.

I
del följande lar jag upp de ändringar i väglagen (1971:948) och lagen
(1939:608) om enskilda vägar som föranleds av PBL- och NRL-förslagen.
Ändringarna innebär atl de båda lagarna anpassas lill PBL och NRL.

Vidare
föreslårjag vissa ändringar i väglagen som gmndas på en framställning av
vägverket från 1983. Mina förslag i denna del går ut pä all vissa
beslutsbefogenheter förs över från länsstyrelserna till väghållningsmyndigheterna,
att väghållningsmyndighelerna själva skall få la bort otillåtna anordningar m.
m. inom etl vägområde och alt besvärsordningen i vissa avseenden ändras.

Slutligen
föreslår jag vissa i huvudsak redaktionella ändringar i väglagen. Dessa
förslag har tillkommit under ärendets beredning inom regeringskansliet.

En
sammanställning av remissyttrandena över PBL-ulredningens betän

kande gavs ut i febmari 1982 (SOU 1982:9). En sammanställning av 28

remissyttrandena
över departementspromemorian har gjorts inom bo- Prop. 1985/86:118
stadsdepartementet och finns tillgänglig i lagstiftningsärendet angående NRL
(Dnr F309/84).

Remissytiranden
över vägverkels framställning har avgells av kammarrällen i Göteborg, trafiksäkerhets
verket, riksrevisionsverket, slalens planverk, länsstyrelsernas
organisalionsnämnd, länsslyrelserna i Malmöhus, Örebro och Västerbottens län,
Nationalföreningen för trafiksäkerhetens främjande, Riksförbundei för enskild
väghållning samt Svenska kommunförbundet.

En
sammanställning av remissyttrandena har gjorts och finns tillgänglig i ärendet
(kommunikationsdepartementet dnr RS 1872/83).

Belräffande
de ändringar som är föranledda av PBL- och NRL-förslagen har jag samrått med
chefen för bostadsdepartementet.

2 Allmän motivering

I
samband med regeringens beslut den 25 april 1985 atl till lagrådet remittera
bl. a. vissa följdändringar i annan lagstiftning med anledning av förslagen
till PBL och NRL presenterade chefen för bostadsdepartementet kortfattat PBL
och NRL. Vidare redovisades allmänt principerna för en samordning av PBL och
NRL med annan lagstiftning (avsnitt 2 i lagrådsremissen den 25 april 1985).
Jag hänvisar nu lill vad som då anfördes.

Väglagen
trädde i kraft den 1 januari 1972. Erfarenheterna av lagen är i huvudsak goda.
Del finns emellertid etl vissl moderniserings- och förenklingsbehov. Dessutom
bör - såsom vägverket föreslagit - besvärsordningen för vissa typer av ärenden
ändras. I detla sammanhang vill jag upplysa atl jag under arbetets gäng
övervägt att inskränka regeringens befattning med ärenden enligt väglagen i
större omfattning än vad vägverket föreslagit. Jag har emellertid kommit fram
till all den ordning som nu föreslås bäst stämmer överens med de riktlinjer som
har antagits av riksdagen (prop. 1983/84:120, KU 23, rskr 250).

2.1 Väglagen

Sammanfattning

•
Väglagen knyts an till NRL.

• Vägar får inte byggas i slrid mot detaljplan eller
områdesbestämmelser.

• Byggnader, andra anläggningar, anordningar eller
åtgärder utanför vägområdet, för vilka bygglov krävs, skall inte längre prövas
enligt väglagen av länsstyrelsen. Tillstånd av länsstyrelsen bibehålls dock för
sådana anläggningar, anordningar och åtgärder som inte är bygglovspliktiga.

• Tillstånd beträffande byggnader, andra
anläggningar, anordningar eller åtgärder inom vägområdet beslutas av
väghållaren i stället för av länsstyrelsen. Därav följer atl också kommuner
som är väghållare enligt väglagen, s.k. egna väghållare, tar över
länsslyrelsens beslutsbefogenheter i fråga om ålgärder m. m. inom vägområdet. 29

• Väghållaren ges möjlighet att ta bort sådana
byggnader, andra anläggningar eller anordningar inom vägområdet för vilka
tillstånd saknas.

• Besvärsordningen förenklas. Vägverket blir enda och
sista besvärsinslans för tillståndsbeslut avseende åtgärder inom vägområdet.
Del gäller

- tillstånd atl ansluta
enskild väg (39 §)

- avspärrning av enskild
väg (40 §)

— trafikföreskrifter
för enskild väg (41 §)

- tillsländ alt vidla
ålgärder m. m. inom vägområdet (43 §)

— tillstånd all dra ledningar inom vägområdet (44 §)

— tillstånd alt uppföra byggnader m.m. inom
fastställt vägområde för planerad väg(48§).

Prop.
1985/86:118

2.L1
Allmänt om väglagens samordning med PBL och NRL

Mitt förslag:
Väglagen knyts an till NRL. Vägar får inte byggas i slrid mol detaljplan eller
områdesbestämmelser.

Skälen
för mitt förslag: Väglagen gäller för allmänna vägar. Dessa vägar sköts dels av
staten genom vägverket, dels av de kommuner som av regeringen har förordnats
att vara väghållare.

Ny
väg får enligt väglagen anläggas, om vägen behövs för allmän samfärdsel eller
annars kan antas få synnerlig betydelse för det allmänna. Omläggning av väg i
ny slräckning saml ombyggnad och förbättring av väg får ske när del är påkallat
från allmän synpunkt. Fråga om byggande av väg prövas av vägverket efter samråd
med länsstyrelsen. Om vägverket och länsstyrelsen har olika uppfattningar
prövas frågan av regeringen.

Av
väglagen framgår vidare atl man vid byggande av väg skall se lill all vägen får
ett sådanl läge och utförande alt ändamålet med vägen vinns med minsta intrång
och olägenhet utan oskälig kostnad. Inom område med fastställd generalplan
eller med stadsplan eller byggnadsplan skall väg byggas i överensstämmelse med
planen. Gäller annars särskilda bestämmelser för marks bebyggande eller
användning, t. ex. regionplan, utomplansbestämmelser eller
naturvårdsföreskrifter, skall väg läggas så atl syftet med bestämmelserna inte
motverkas. Om särskilda skäl föreligger kan enligt 14 § undantag från planen
eller bestämmelserna medges av regeringen eller myndighet som regeringen
bestämmer. Även utan sådanl medgivande fär mindre avvikelse från nämnda planer
göras om ålgärden är förenhg med planens syfte.

För
byggande av väg skall upprättas en arbetsplan. I denna skall bl. a. anges den
mark som behöver las i anspråk för vägföretagel. När arbetsplanen utarbetas
skall samråd i fräga om vägens sträckning och vägförslagets utformning ske med
berörda fastighetsägare och myndigheter. Normalt skall arbetsplanen ställas ut
för granskning och därefter fastställas av vägverket i samråd med
länsstyrelsen. Med stöd av en fastställd arbetsplan får väghållaren ta i
anspråk mark som behövs för vägen. Härigenom uppkommer vågrätt för väghållaren.

30

Väglagens
samordning med PBL och NRL går i försia hand ut på atl Prop. 1985/86: 118
hushällningsbestämmelserna i NRL samt planer enligt PBL skall beaktas också vid
planering och byggande av väg. Samordning erfordras också mellan
planmyndigheter och vägmyndigheler i fråga om samråd, beslutsbehörighet och
rätt all överklaga. Slutligen gäller del alt anpassa väglagens termer till de
nya begrepp som finns i PBL och NRL.

I
förslagel lill NRL (1 kap. 2§) föreskrivs att vissa bestämmelser i NRL skall
tillämpas enligt vad som är föreskrivet i bl. a. PBL och väglagen. Av förslaget
lill PBL (2 kap. 2§) framgår att NRL skall lillämpas vid kommunens
planläggning för användningen av mark och vatten. Som chefen för
bostadsdepartementet redovisat i samband med sin föredragning av förslagel
lill NRL bör kommunens ställningstaganden i översiktsplanen beaktas även vid
beslut enligt annan lagstiftning än PBL i frågor som gäller markanvändning.

En
vägs tillkomst, lokalisering och utförande påverkar i hög grad markanvändningen
i kommunerna. Befintliga och planerade allmänna vägar redovisas redan nu
regelmässigt i kommunemas översikfliga fysiska planering. Förslaget till PBL
ger kommunema ett ökat planeringsansvar och en starkare ställning när det
gäller markanvändningen. Som underlag för bl. a. den kommunala planeringen
enligt PBL skall vägmyndigheterna redovisa de markanvändningsanspråk som följer
av planerna för vägbyggandel. Väghållningsmyndighelerna skall därvid också ange
de s. k. riksintressena. Chefen för bostadsdepartementet redovisade vid sin föredragning
av NRL-förslagel hur underiaget arbetas fram och förs in i den kommunala
planeringsprocessen.

För
egen del vill jag framhålla alt del redan i dag finns etl väl utvecklat
samarbete mellan kommunerna och de stadiga väghållningsmyndighetema. Tillämpningen
av den nya lagstiftningen torde därför inte föranleda några svårigheter när det
gäller vägfrågorna. En gmndläggande princip i vägplaneringen är en stark lokal
och regional förankring av vägbyggnadsplanerna. Den långsikliga planeringen av
vägbyggande — med tioåriga investeringsplaner - förstärker dessutom det lokala
och regionala inflytandet samtidigt som fömtsättningarna är gynnsamma all på
elt myckel tidigt stadium klara ut eventuella meningsskiljaktigheter mellan
staten och kommunerna.

I
den obligatoriska översiktsplan, som varje kommun skall upprätta, kommer
vägfrågorna atl behandlas. Det kan då visa sig all vägmyndighe-ternas önskemål
ibland står i konflikt med andra markanvändningsinlressen. PBL och NRL bygger
på etl aktivt samråd mellan slalen och kommunerna i planläggningsfrågor. Delta
förhållande och vad jag nyss anförde om den tioåriga vägplaneringen bör leda
till att vägfrågorna i normalfallet kan klaras ut.

Det
kan naturligtvis förekomma atl vägfrågorna inte har kunnat lösas i översiktsplanen.
Åven i de fall en kommun inte har redovisat någon ståndpunkt i den aktuella
vägfrägan i sin översiktsplan, t. ex. av det skälet alt etl visst anspråk frän
vägmyndigheterna uppstår efler del alt en kommun har antagit sin översiktsplan
eller att man inte har kommit överens om

31

en
gemensam ståndpunkt, är det naturligtvis viktigt att arbetsplaner enligt
väglagen upprättas med beaktande av bestämmelsema i NRL.

Väglagen bör nu
kompletteras med en bestämmelse som innebär all sädana markanvändningsbedömningar
som förutsätts i NRL också görs vid beslut om byggande av väg. Därigenom kommer
reglerna i NRL atl tillämpas vid beslut enligt väglagen, oavsett om vägfrågorna
har behandlats i kommunala fysiska planer eller inte.

Nuvarande krav i väglagen
att väg skall byggas i överensstämmelse med fastställda planer enligt
byggnadslagen bör ersättas med elt förbud atl bygga en allmän väg i strid mot
detaljplaner eller områdesbestämmelser enligt PBL. I konsekvens med vad som
föreslagils i PBL bör väghållningsmyndigheterna vid byggande av väg kunna göra
mindre avvikelser från gällande detaljplan eller områdesbestämmelser medan den
möjlighet att medge undantag från plan som finns i 14 § inte bör behällas. Del
bör liksom nu ankomma på vägverket att efter samråd med länsstyrelsen bedöma
hur etl vägbyggnadsföretag kan passas in i en detaljplan eller rymmas inom
områdesbestämmelser.

I
förslaget till PBL ges kommunerna ett övergripande ansvar för markplaneringen.
Kommunema bör därför ges rätt att överklaga sådana beslul av
väghållningsmyndigheterna som rör kommunernas verksamhetsområde. Del kan t.
ex. gälla beslul om fastställelse av vägarbelsplaner.

Prop. 1985/86:118

2.L2
Samordningen mellan tillståndsprövningen enligt PBL och väglagen

Mitt
förslag: Byggnader, andra anläggningar, anordningar eller åtgärder utanför
vägområdet för vilka bygglov krävs skall inte längre prövas enligt väglagen.
Tillstånd av länsstyrelsen skall dock fortfarande krävas för sådana
anläggningar, anordningar och åtgärder som inte är bygglovsplikliga.

Skälen
för mitt förslag: I väglagen finns bestämmelser som innebär förbud alt utan
särskilt tillstånd uppföra byggnader eller sätta upp skyllar, ljusanordningar
och liknande anordningar i närheten av allmänna vägar. Förbuden som, frånsett
förbudel mot skyltar vid motorväg eller motortrafikled, inte gäller inom
områden med byggnadsplan eller stadsplan, har kommit till för all anordningar
och ålgärder som kan försämra trafiksäkerheten eller försvåra vägens drifl
skall kunna förhindras eller styras. Tillståndsgivande myndighei är
länsslyrelsen. I anslutning lill meddelade lillslånd kan länsstyrelsen meddela
föreskrifter.

I delta sammanhang
vill jag erinra om vad chefen för bostadsdepartementet uttalade om
samordningen mellan PBL och väglagen i sitl anförande lill propositionen om
PBL (prop. 1985/86:1 s. 106). Han uttalade därvid bl. a. följande.

PBL-utredningen har valt
att låta föreskrifterna om byggnader finnas kvar i väglagen men föreslagit atl
reglema om skyllar, reklamanordningar och liknande skall upphävas och all
sädana frågor i fortsättningen skall

32

regleras
endasl genom PBL. Utredningens förslag i den här delen har i Prop.
1985/86:118 allmänhet godtagits av remissinstanserna. Vägverket samt vissa
länsstyrelser och vägförvaltningar anser emellertid att också beslämmelserna
om skyltar bör behållas i väglagen. Kommunförbundet och några kommuner hävdar
att även bestämmelserna om byggnader bör föras lill PBL.

Enligt
min mening finns det ingen anledning alt ändra på de regler som gäller åtgärder
inom etl vägområde, som väghållaren råder över med vågrätt. Det betyder att t.
ex. beslämmelserna i 48 § med förbud i vissa fall alt uppföra byggnader inom
vägområden bör vara kvar i väglagen. Belräffande tavlor, skyllar o. d. finner
jag del inte sakligt motiverat att föra över tillståndsprövningen till PBL. Med
andra ord bör beslämmelserna i 45 och 46§§ finnas kvar i väglagen. Del finns
anledning atl se annoriunda på byggnader och en rad andra anläggningar och
anordningar som bör vara generelll prövningspliktiga enligt förslaget lill PBL.
När det gäller ansökningar om atl få uppföra byggnader m. m. ankommer det
enligt PBL på byggnadsnämnderna att göra en allsidig prövning av lillåtlighel
och lokalisering, där således även trafiksäkerhetsaspekter skall beaktas.
Många kommuner är i dag väghållare enligt väglagen, och allmänt har kommunerna
god kunskap om trafik- och trafiksäkerhetsfrägor. I ärenden hos byggnadsnämnden
som kan beröra allmän väg är dessutom vägverket sakägare och kan bevaka att
sådana frågor får en tillfredsställande lösning.

I
översiktsplanen kommer såväl genomförda som planerade allmänna vägar all vara
redovisade. Jag ser det också som självklart all kommunerna i översiktsplanen
redovisar de särskilda restriktioner i fråga om bebyggelse som bör gälla i
anslutning lill allmänna vägar eller vägreserval. Om del behövs, kan
översiktsplanens syfle säkerställas genom alt områdesbestämmelser antas efter
samråd med vägverket.

Del
finns enligt min mening inte någon anledning all tro annal än all vägverket får
gehör för sina synpunkler på trafiksäkerhetsfrägor vid behandlingen av
översiktsplaner och områdesbestämmelser. Mol den här bakgmnden anserjag alt
utredningens skäl för att behälla dubbelprövningen av nya byggnader och vissa anordningar
inte är tillräckligt starka. Kraven i väglagen på tillstånd av länsstyrelsen
för att uppföra byggnader och andra anordningar intill eller i närheten av
allmänna vägar bör därför upphävas i den mån del råder bygglovsplikl enligt
PBL. Jag har i denna fråga samrått med chefen för kommunikationsdepartementet.
Jag återkommer lill dessa frågor i mitt blivande förslag lill ändringar i
annan lagstiftning.

Sammanfattningsvis
kan alltså konstateras alt det inte finns skäl att med den nya ordningen behälla
de nuvarande kraven i väglagen på tillstånd från länsslyrelsen när del gäller
byggnader, andra anläggningar och anordningar, inklusive ledningar samt
ålgärder intill vägar, i den mån de enligt förslaget lill PBL skall prövas av
byggnadsnämnden. När det gäller byggnader, andra anläggningar och anordningar,
inklusive ledningar och älgärder som inte är underkastade krav på bygglov, bör
däremol den nuvarande ordningen med krav på länsslyrelsens tillstånd vara kvar
i väglagen.

Beträffande
tillslånd till älgärder m.m. inom själva vägområdet har jag efter samråd med
chefen för bostadsdepartementet kommit fram lill att det nuvarande systemet med
en dubbelprövning för ålgärder m. m. som kräver bygglov bör behållas. Jag
återkommer lill delta i nästa avsnitt.

33 3 Riksdagen 1985186. 1 saml. Nr
118

2.L3 Tillstånd till
åtgärder m. m. inom vägområdet

Prop. 1985/86: 118

Mitt
förslag: Tillstånd beträffande byggnader, andra anläggningar eller andra
ålgärder inom vägområdet beslutas av väghållaren i stället för av länsstyrelsen.
Därav följer att också kommuner som är väghållare enligt väglagen, s. k. egna
väghållare, tar över länsstyrelsens beslutsbefogenheter i fråga om ålgärder m.
m. inom vägområdet.

Väghållaren ges
befogenhet alt la bort sådana byggnader, andra anläggningar eller anordningar
inom vägområdet för vilka tillstånd saknas.

Vägverkets
förslag överensstämmer i huvudsak med mitt förslag.

Remissinstanserna
har i stort tillstyrkt vägverkets förslag.

Skälen
för mitt förslag: Enligt gällande bestämmelser beslular länsslyrelsen i
flertalet frågor som gäller ordnings- och säkerhetsföreskrifter inom
vägområdet. Ärendena hos länsstyrelserna bereds och föredras genom
vägförvaltningens försorg. Denna ordning har visat sig innebära all resurserna
inte utnyttjas på bästa säll och atl handläggningsliden blir onödigt lång. Del
finns därför - såsom vägverket framhållit - skäl all ändra den gällande
ordningen. Beslutanderätten bör därvid föras över från länsstyrelserna till
väghållningsmyndighelerna. Härigenom gör man rationaliseringsvinster för
slalen och förenklar för allmänheten utan alt rättssäkerheten sätts i fara. Del
är naluriigl alt den myndighet som beslular om byggande och drifl av väg också
är bäst skickad att bedöma vad som bör tillåtas alt förekomma inom elt
vägområde. Detla är också etl skäl för alt behålla det nuvarande systemet med
en prövning ocksä enligt väglagen för sådana ålgärder som kräver bygglov.
Tillkomst av anläggningar m. m. eller vidtagande av åtgärder inom vägområdet
påverkar ofta mycket starkt väghållar-ens möjlighet atl tillhandahålla den av
samhället efterfrågade väghållningen. Mitt förslag innebär atl de statliga och
kommunala väghållningsmyndigheterna ges etl ökat ansvar för den totala
väghållningen. Vidare ligger den föreslagna ändringen hell i linje med de
allmänna strävandena atl öka den kommunala självstyrelsen.

Varje
år lägger staten ned belydande belopp för atl öka trafiksäkerheten och
framkomligheten på de allmänna vägarna. Åtgärderna blir emellertid inte alltid
effektiva. Med nuvarande ordning har del nämligen mänga gånger visat sig alt
det är svårt all få bort trafikfariiga anläggningar och anordningar inom
vägområdet. Utmed vägarna förekommer i slor omfattning skyllar som är uppsatta
ulan lillslånd. Dessa skyltar är ofta monterade på stolpar som bär upp
vägmärken. Nuvarande bestämmelser ger visserligen väghållaren möjlighet att
med hjälp av kronofogden vidta åtgärder när det inte är fråga om byggnader.
Denna möjlighel har emellertid inte kunnat utnyttjas på avsett säll, efiersom
kronofogdemyndigheterna sällan har tillräckliga resurser för alt biträda
väghållaren. Detta är naturligtvis inte tillfredsställande.

Del
finns mol denna bakgmnd etl behov av att ändra den gällande

34

ordningen, inte minsl med
hänsyn till trafiksäkerheten. Milt förslag går ut på atl stärka väghållarens
befogenheter inom vägområdet. Väghållaren bör vara beslutande belräffande
ålgärder inom vägområdet och även ges möjlighet att vidta åtgärder för att
åstadkomma rättelse då anläggningar eiler anordningar har tillkommit eller
åtgärder har vidtagits inom vägområdet ulan lillslånd.

Prop. 1985/86:118

2.L4
Besvärsordningen

Mitt
förslag: Besvärsordningen förenklas i enlighel med de rikllinjer som riksdagen
har antagit. Vägverket blir enda besvärsinslans för tillståndsbeslul avseende
följande åtgärder inom vägområdet:

tillstånd
all ansluta enskild väg (39 §)

avspärrning
av enskild väg (40 §)

trafikföreskrifter
för enskild väg (41 §)

lillslånd
alt vidla åtgärder m. m. inom vägområdet (43 §)

tillsländ
att dra ledningar inom vägområdet (44 §)

tillstånd
atl uppföra byggnader m. m. inom fastställt vägområde

för planerad väg (48 §).

Vägverkets
förslag stämmer i huvudsak överens med milt förslag.

Remissinstanserna:
Flera av remissinstanserna har redovisat tveksamhet inför de ändringar i
besvärsordningen som vägverket föreslär. Dessa remissinstanser kan tänka sig
en delegering av beslutanderätten men anser att besvären bör prövas av en
instans utanför vägverkets organisation. De som har avstyrkt vägverkels förslag
i denna del föreslår i stället att länsstyrelsen skall vara besvärsinslans.

Regeringen
beslutade den 23 februari 1984 atl förelägga riksdagen en proposition om
regeringens befattning med besvärsärenden (prop. 1983/84: 120, KU 23, rskr
250). I propositionen uttalas att regeringen i allmänhet inte bör vara
besvärsinslans annal än när det behövs en politisk styrning av praxis. I de
fall besvärsprövningen huvudsakligen syftar lill alt tillgodose elt
rätlsskyddsbehov bör regeringen vara besvärsinstans endasl om del inte går all
ordna en tillräckligt kvalificerad besvärsprövning pä lägre nivå. Vidare
uttalas i propositionen atl ärenden som kan prövas i minst tvä instanser under
regeringsnivå normall inte bör få överklagas lill regeringen. Riksdagen
beslutade i enlighet med regeringens förslag. Den besvärsordning som jag
föreslår överensstämmer med dessa av riksdagen antagna riktlinjer.

I
de typer av ärenden som jag har angett i mitt förslag anser jag att vägverket
bör vara sista instans. Vägverket har tillräcklig kompelens på områdel varför
rättssäkerheten inte sätts i fara. Därtill kommer att ärendenas art inte kan
anses kräva regeringens medverkan. .Av dessa skäl och då en besvärsordning
enligt tvåinstansprincipen är mest rationell från säväl allmän som enskild synpunkt
bör besvär över vägverkets beslut i de angivna frågorna inte få föras.

35

Att
såsom vissa remissinstanser har föreslagit låta länsstyrelserna vara Prop.
1985/86:118 sista instans i dessa ärenden kan medföra att praxis inte blir
enhetlig, speciellt med tanke på alt antalet besvärsärenden hos regeringen är
litet. Det har hittills uppgått lill cirka 20 per år.

2.1.5
Övrigt

I
väglagen bör hänvisningarna till byggnadslagen ersättas med hänvisningar lill
PBL.

Vidare
bör vissa ytterligare ändringar göras med anledning av vägverkets
framställning. Jag återkommer till dessa i specialmotiveringen.

2.2 Lagen om enskilda vägar

Lagen
om enskilda vägar har efter år 1973 förioral en stor del av sin lidigare
betydelse. Anläggningslagen (1973:1149) och lagen (1973:1150) om förvaltning av
samfälligheter erbjuder numera fler praktiskt utformade möjligheter för
fastigheler all samverka om såväl vägar som andra gemensamhelsanläggningar.
Efter dessa lagars tillkomst tillämpas lagen om enskilda vägar främst när det
gäller vissa enskilda vägar inom områden med byggnadsplan.

Nya
vägföreningar bildas numera sällan. I stället bildas gemensamhelsanläggningar
enligt anläggningslagen. Frågan om en samordning av lagen om enskilda vägar och
anläggningslagen övervägs f n. av en arbetsgmpp inom bostads- och
kommunikationsdepartementen. I avvaktan på resultatet av detta arbete ser jag
ingen anledning alt föreslå andra ändringar i lagen om enskilda vägar än sådana
som behövs för att anpassa lagen till PBL: s terminologi och plansyslematik.
Därtill föreslårjag endast begränsade språkliga och redaktionella justeringar.
I övrigt hänvisar jag till specialmotiveringen.

3 Upprättade lagförslag

I
enlighet med det anförda har inom kommunikationsdepartementet upprättats
förslag till

1, lag
om ändring i väglagen (1971:948),

2. lag
om ändring i lagen (1939:608) om enskilda vägar.

Förslagen bör bifogas protokollet i detta ärende som bilaga.

4 Specialmotivering

4.1 Förslaget till lag om ändring i väglagen (1971:948)

)§

Denna
lag gäller allmän väg.

Allmän väg är, förutom väg
som anläggs enligt denna lag eller enligt

lagen förändras lill allmän, sådan för allmän samfärdsel upplåten väg som 36

av
ålder ansetts som allmän eller enligt äldre bestämmelser anlagts som Prop.
1985/86: 118 eller förändrats lill allmän och som vid denna lags ikraftträdande
hålls av staten eller en kommun.

En
väg Upphör att vara allmän, när vägen dras in. Om en kommun är väghållare,
upphör vägen alt vara allmän, när den enligt plan- och bygglagen (0000:000) upplåts
eller skall vara upplåten till allmänt begagnande som gala. Om en väg har
upplåtits till allmänt begagnande som gala medan slalen är väghållare, upphör
vägen atl vara allmän, när kommunen övertar väghållningen.

I
andra stycket saml i tredje slyckel försia och sista meningen har enbart gjorts
redaktionella ändringar. I tredje styckel andra meningen har byggnadslagen
bytts ut mot PBL.

5§

Staten
är väghållare i den män inte regeringen eller, efter regeringens bemyndigande,
vägverket förordnar alt en kommun i stället för staten skall vara väghållare
inom sitt område eller del därav. Ett sådant förordnande får meddelas endast om
det är lämpligt med hänsyn till kommunens fömtsättningar. £■«
förordnande kan jämkas eller återkallas.

6§

Vägverket
handhar väghållningen för slalens räkning och har tillsyn över kommunernas
väghållning.

Väghållningsmyndighet
är, då slalen är väghållare, den lill vägverket hörande regionala förvaltning
som regeringen bestämmer och, då en kommun är väghållare, den kommunala nämnd som
kommunfullmäktige utser därtill.

I
5 och 6§§ har endast statens vägverk ersatts med vägverket och några smärre
språkliga justeringar gjorts.

7 §

Är
staten väghållare inom ett område med detaljplan, inom vilken kommunen är
huvudman för aUmänna platser, skall kommunen tillhandahålla den mark som behövs
för väg inom området.

Ändringen
i 7§ är föranledd av förslagel till PBL. I paragrafen regleras kommunens
skyldighel atl tillhandahälla mark för allmän väg inom ett område med sladsplan
där slalen är väghållare.

En
gmndläggande skillnad mellan sladsplan och byggnadsplan är atl

kommunen är huvudman för allmänna platser inom stadsplanelagda områ

den medan fastighetsägarna har molsvarande ansvar inom områden med

byggnadsplan. I PBL ersätts stadsplan och byggnadsplan med en enda

planform, detaljplan. Enligt PBL-förslagel skall normalt kommunen vara

huvudman för mark som i detaljplan är avsedd för allmänna platser.

Uttrycket sladsplan ersätts därför med "detaljplan, inom vilken kom

munen är huvudman för allmänna platser". -_

I
sammanhanget bör påpekas att begreppet huvudman för allmänna Prop. 1985/86:118
platser inte är liktydigt med väghållare enligt väglagen. Väghållarens rättigheter
och skyldigheter regleras enligt väglagen. Huvudmannaskapet i PBL innefattar
inte bara etl huvudmannaskap för gator ulan även för alla andra allmänna
platser. I de fall staten är väghållare inom ell område där kommunen är
huvudman för allmänna platser, svarar slalen för den allmänna väghållningen.
Detla befriar inte kommunen från dess huvudmannaskap med åtföljande rättigheter
och skyldigheler i övrigi inom berörd detaljplan.

Ell
förslag av PBL-utredningen atl utvidga kommunens skyldighel all skaffa staten
mark för allmän väg lill att omfatta också områden inom detaljplan med enskilt
huvudmannaskap avstyrktes av flera remissinstanser. Jag har efter samråd med
chefen för bostadsdepartementet inte funnit anledning atl föreslå någon ändring
av omfattningen av kommunens ansvar i fråga om markanskaffning till allmänna
vägar. I 7 § har därför - bortsett från en språklig justering - endasl gjorts
sådana ändringar som är föranledda av det nya plansystemel i PBL. Någon
ändring i sak är inte åsyftad.

8§

Underiåter
en kommun alt bygga väg, för vars byggande utgått statsbidrag, eller eftersätter
en kommun skyldighel i fråga om vägs drift, kan vägverket förelägga kommunen
all inom viss tid vidla rättelse och om så ej sker utföra nödvändiga älgärder
pä kommunens bekostnad.

18
§ har endast statens vägverk ersatts med vägverket och några smärre språkliga
justeringar gjorts.

9§

Bestämmelserna
i denna lag utgör inte hinder för en kommun eller en landstingskommun eller
någon annan att lämna bidrag till byggande av väg.

Enligt
paragrafens nuvarande lydelse hindrar bestämmelserna i väglagen inte en kommun
eller en landstingskommun all lämna bidrag lill byggande av väg. Del förekommer
att bidrag lämnas också av andra l.ex. vid exploateringar eller pä grund av en
föreskrift i ell tillstånd enligt 136a§ byggnadslagen. I enlighel med ell
förslag som har förts fram under beredningen har paragrafen ändrats sä att del
klart framgår atl väglagen inte hindrar någon annan alt lämna bidrag till
byggande av väg.

10
§

Till
byggande av väg räknas anläggning av ny väg, omläggning av väg i ny sträckning
saml ombyggnad av väg.

Ny
väg får anläggas, om vägen behövs för allmän samfärdsel eller annars kan anlas
få synneriig betydelse för det allmänna.

Omläggning
av väg i ny sträckning saml ombyggnad av väg far ske, när

del är påkallat från allmän synpunkt. 38

Väghållning
enligt väglagen omfattar byggande av väg och drifl av väg. Prop. 1985/86:118
Vad som menas med drift av väg anges i 26 §. Med byggande av väg avses enligt
10 § första stycket i dess nuvarande lydelse anläggning av hell ny väg,
omläggning av väg i ny sträckning samt ombyggnad och förbättring av väg. Det
allmänna vägnätet i landet är till stor del redan utbyggt och hell nya vägar
anläggs därför sällan. Vanligast är all befintliga vägar läggs om i nya
sträckningar och att vägar byggs om.

Under
beredningsarbetet i departementet har det framkommil all del finns ett
praktiskt behov av att få till stånd en annan uppdelning mellan begreppen
byggande av väg och drifl av väg. Förbättringsarbeten har nämligen kommit att
omfatta sådana smärre ålgärder som vid väglagens tillkomst egentligen varit
avsedda atl ingå i begreppei drift av väg trots atl de resulterar i en varaktig
förbättring av vägstandarden. Som exempel på sådana förbättringsarbeten kan
nämnas asfaltbeläggning av en grusväg, förslärkningsarbeten för alt öka vägens
bärighet och punktåtgärder för all öka trafiksäkerheten. Den praktiska
tillämpningen av väglagen har visat atl en avgränsning mellan byggande och
drifl utifrån kriteriet all älgärder som höjer en vägs allmänna standard på etl
varaktigt sätl skall räknas till byggande av väg inte är tillfredsställande.
Praktiskt taget alla vägåtgärder innebär på något sätt alt vägens standard
höjs. En avgränsning mellan byggande och drift där större åtgärder och framför
allt sådana som innebär all ny mark tas i anspråk hänförs till byggande av väg
är därför från praktisk synpunkt lämpligare. Jag anser mol bakgmnd av det
anförda atl paragrafen bör ändras pä så sätl att begreppet förbättring av väg
inte längre innefattas i byggande av väg utan i stället hänförs lill drift av
väg.

Jag
föreslår ocksä vissa ändringar i 26 § i syfte att få till stånd en klarare
uppdelning mellan byggande och drift av väg samt alt få lagtexten att stämma
överens med den nomenklatur som används inom väghållningen i dag.

Vad
som nu föreslagils är inte avsett all medföra någon ändring i fråga om vad som
gällerom skyldighet att upprätta arbetsplaner.

11§

Fråga
om byggande av väg prövas av vägverket efler samråd med länsstyrelsen. Om
vägverket och länsstyrelsen har olika uppfattning, hänskjuts frågan till
regeringens prövning.

Regeringen
kan förordna att fråga om byggande av väg i vissa fall skall prövas av
länsstyrelsen.

I
11 § har slalens vägverk ersatts med vägverket och elt par språkliga
justeringar gjorts.

12§

/
6 kap. 29§ plan- och bygglagen (0000:000) finns bestämmelser om skyldighet för
staten att inom områden med detaljplan i vissa fall ställa i ordning och till
allmänt begagnande upplåta gata.

39

Ändringen
är föranledd av förslaget till PBL. Hänvisningen till bestäm- Prop. 1985/86:118
melser i byggnadslagen om skyldighet för staten att ställa i ordning och
upplåta allmän väg som gala har ändrats till alt avse molsvarande bestämmelse
i förslaget lill PBL. Skyldigheten för staten kan bara komma i fråga inom en
sådan detaljplan, inom vilken kommunen är huvudman för allmänna platser.

13§

Vid
byggande av väg skall tillses, atl vägen fär ett sådant läge och utförande alt
ändamålet med vägen vinns med minsta inträng och olägenhet utan oskälig
kostnad. När vägens läge och utförande bestäms skall även lagen (0000:000) om
hushållning med naturresurser m. m. tillämpas.

I
enlighet med vad jag lidigare har föreslagit (avsnitt 2.1.1) har paragrafen
kompletterats med en föreskrift om atl NRL skall tillämpas när vägens läge och
utförande bestäms.

Som
jag tidigare har framfört skall alla ålgärder av betydelse som gäller allmänna
vägar föregås av att en arbetsplan upprättas i enlighet med de krav som ställs
i väglagen för byggande av väg. Planen upprättas således med beaktande av bl.
a. bestämmelserna i förevarande paragraf alt vägen skall ges elt sådant läge
och utförande atl ändamålet med vägen vinns med minsta inträng och olägenhel
utan oskälig kostnad. Del nu föreslagna tillägget i andra meningen innebär atl
arbetsplanen enligt 15 § skall upprättas med beaktande även av beslämmelserna
i NRL.

14§

Inom
område med detaljplan eller områdesbestämmelser får inte väg byggas i slrid mot
planen eller beslämmelserna. Om syftet med planen etter bestämmelserna inte
molverkas, får dock mindre avvikelser göras.

Gäller
naturvårdsföreskrifter eller andra särskilda bestämmelser för marks bebyggande
eller användning skall väg byggas så, att syftet med bestämmelserna inte
motverkas. Om del finns särskilda skäl, kan undantag från föreskrifterna
medges enligt beslämmelserna i naturvårdslagen (1964:822).

Åndringarna
i 14§ är föranledda av förslagel lill PBL. I försia meningen har - för alt få
överensstämmelse med terminologin i PBL - "faslslälld generalplan"
bytts ul mol "områdesbestämmelser" samt "stadsplan eller
byggnadsplan" ersatts med "detaljplan".

I
andra meningen i försia siycket slälls enligt den nuvarande lydelsen ett

krav på att en väg inte fär byggas så all syftet med vissa andra slag av

bestämmelser för marks bebyggande eller användning motverkas. Som

exempel på sådana bestämmelser nämns regionplan, utomplansbestäm

melser och naturvårdsföreskrifter. Av dessa kommer utomplansbestäm

melser alt upphöra till följd av PBL. Beträffande regionplan finns inte

längre någon anledning att särskill nämna atl väg skall anpassas lill en

sådan plan. Regionplanen får nämligen enligt PBL en försvagad ställning

jämfört med dagens ordning när del gäller kopplingen till efterföljande 40

beslut.
Enligt förslaget till PBL (7 kap. 4 §) skall regionplanen endasl tjäna
Prop. 1985/86: 118 till ledning för kommunens beslut om översiktsplaner,
detaljplaner och områdesbestämmelser. Det finns därmed inte längre
fömtsättningar - och inte heller någol behov - all kräva beaktande av
regionplan vid byggande av vägar.

I
enlighel med principerna i PBL bör paragrafen ocksä ändras när det gäller
möjlighetema till dispens. Någon möjlighel alt medge undanlag från detaljplaner
eller områdesbestämmelser finns inte enligt PBL-förslaget. Några undanlag bör
inte heller vara möjliga vid byggande av väg. Däremol bör mindre avvikelse från
planen eller bestämmelserna få ske om det är förenligt med planens eller
bestämmelsemas syfte. Denna ändring ansluter helt till förslaget till PBL som
går ul på att, om del finns behov av större avvikelser från en detaljplan eller
områdesbestämmelser, dessa skall ändras.

När
det däremot gäller t. ex. nalurvårdsföreskrifler kan del även i fortsättningen
finnas ett behov av att medge undantag. PBL innefattar ju inget förslag lill
ändring av dispenssystemet utanför byggnadslagstiftningen. Möjligheten lill
dispens i sådana fall bör därför finnas kvar. Undantag från
naturvärdsföreskrifter prövas enligt naturvårdslagen.

Med
andra särskilda bestämmelser i andra slyckel avses t. ex. bestämmelsema om
fasta fornlämningar i lagen (1942:350) om fomminnen.

15§

För
byggande av väg skall upprättas en arbetsplan.

I
arbetsplanen skall anges den mark som behöver tas i anspråk för väganordningar
och för genomförandet av vägbyggnadsförelaget. Arbetsplan skall även innehålla
de uppgifter som i övrigt behövs för alt genomföraföretaget.

Ändringen
är föranledd av ett förslag som har kommit upp under beredningsarbetet i
departementet.

I
väglagen infördes begreppen förberedande och kompletterande arbetsplan. Syftet
var att åstadkomma en något enklare arbetsordning och lidsbesparingar framför
alll för stora vägbyggnadsföretag. I praktiken har del dock visat sig att för
alt kunna upprätta en förberedande arbetsplan krävs ett underlag som i det
närmaste motsvarar underlaget för en fullständig arbetsplan. Möjligheten all
dela upp arbetet i en förberedande och en kompletterande arbetsplan har därför
utnyttjats i mycket begränsad utsträckning. Det finns därför inte skäl atl
behålla uppdelningen. Mol denna bakgrund föreslär jag att begreppen
förberedande och kompletterande arbetsplan skall utgå.

Ändringen
i andra stycket försia meningen har endast gjorts för alt förtydliga vad en
arbetsplan skall innehålla. Någon ändring i sak är inte åsyftad.

Som
jag anförde i specialmotiveringen till 13 § medför ändringen i den

paragrafen atl arbetsplanen skall upprättas med beaktande av bestämmel

serna i NRL. 41

16 § Prop. 1985/86:118

Vid utarbetande av en arbetsplan skall samråd i fråga om
vägens sträckning och vägförslagets utformning i övrigi ske med berörda fastighetsägare
och myndigheter saml andra som kan ha ell väsentligt intresse i saken.

Förfarandet enligt försia styckel får efler
omständigheterna förenklas i fråga om en arbetsplan för väg, som enligt
detaljplan skall ingå i allmän plals eller som är förutsatt i
områdesbestämmelser.

Avser arbetsplan endasl ombyggnad av väg, får förfarandet
enligt försia stycket efter omständigheterna förenklas med iakttagande av atl
ägare lill en faslighet, av vilken mark skall las i anspråk, alltid skall
beredas tillfälle all yttra sig. Detla skall även tUlämpas på en arbetsplan som
innefattar endast ändring av en arbetsplan för elt vägbyggnadsföretag som ännu
ej är färdigställt.

I paragrafen ges grundläggande bestämmelser om
samrådsförfarandet vid utarbetande av arbetsplan. Jag vill i delta sammanhang
erinra om vad jag i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.1.1) anförde om
vägfrågornas behandling i arbetet med översiktsplanen.

I försia slyckel har endast en smärre språklig justering
gjorts.

I andra siycket har i enlighet med PBL:s terminologi
sladsplan och byggnadsplan bytts ut mol detaljplan. Vidare har i andra styckel
- för alt få överensstämmelse med terminologin i PBL - generalplan och
trafikled utgått samt uttrycket "förutsatt i områdesbestämmelser"
lagts till.

Enligt andra styckel i den nu gällande lydelsen får
förfarandet vid utarbetandet av en arbetsplan förenklas om inte avvikelser
föreslås från vad som bestämls i angivna planer. Någon sådan föreskrift behövs
emellertid inte längre eftersom enligt PBL endasl mindre avvikelser som är
förenliga med planernas syfte får göras. Andra styckel har därför ändrats i
enlighel med detta.

Förbättring av väg i tredje styckel har utgått i enlighet
med vad jag har sagt i anslutning till 10 §.

Begreppet kompletterande arbetsplan har utgått i enlighet
med vad jag anfört vid 15 §.

I7§

En arbetsplan skall ställas ut för granskning.

En arbetsplan för väg, som enligt detaljplan skall ingå i
allmän plats eUer som är förutsatt i områdesbestämmelser, behöver inte ställas
ut.

Inte heller behöver en arbetsplan som avser endast
ombyggnad av väg StäUas ut, om inte mark behöver tas i anspråk med vågrätt
eller rätt som avses i 35 § eller om en sådanl ianspråktagande skriftligen
medgivits av berörda fastighetsägare och innehavare av nyttjanderätl eller
servitutsrätt. Under samma förutsättningar kan utställelse underlåtas i fråga
om en arbetsplan som innefallar endast ändring av en arbetsplan för ett vägbyggnadsföretag
som ännu ej är färdigställt.

Paragrafen har ändrats i konsekvens med 10, 15 och 16 §§
samt med hänsyn till den i förslaget lill PBL tillämpade terminologin. Vidare
har några smärre språkliga justeringar gjorts.

42

18
§ Prop. 1985/86: 118

Arbetsplan
fastsläUs av vägverket efler samråd med länsslyrelsen. Om vägverket och
länsstyrelsen har olika uppfattning, hänskjuts frågan om fastställelse av
planen till regeringens prövning.

I
sådana fall då utställelse har underlåtits med stöd av 17 § tredje siycket
behöver fastslällelse inte ske.

Ett
beslut om fastställelse av en arbetsplan är förfallet, om inte inom fem år från
ulgången av det år, under vilket beslutet vann laga krafl, vägens slräckning
har blivit i sin helhet tydligt utmärkt på marken och det i arbetsplanen
angivna vägbyggnadsarbetet har påbörjats. Om särskilda skäl föreligger, kan regeringen
eller, efler regeringens bemyndigande, vägverket förlänga tiden, varje gång
med högsl tre är.

I
paragrafen behandlas fastställelse av arbetsplan och fastställelsebeslu-lels
giltighet. I försia stycket har statens vägverk bytts ut mol vägverket. I
försia och andra styckena har därutöver föreslagils endast vissa språkliga
justeringar.

Till
ledning vid fördelning av medel som i statsbudgeten anvisas för byggande av
vägar inom områden för vilka staten är väghållare, skall upprättas en
flerårsplan för byggande av riksvägar och för varje län en flerärsplan för
byggande av länsvägar. Till grund för fördelning av statsbidrag fill byggande
av vägar, för vilka kommuner är egna väghållare enligt väglagen, skall
upprättas en fördelningsplan.

För
att en arbetsplan skall faslslällas bör normall gälla all vägbyggnadsobjektet
är inordnat i gällande flerårsplaner eller i fördelningsplanen eller i övrigt
kan antas komma lill utförande. Särskill lämpliga sysselsällningsob-jekt
behöver inte alllid ingå i gällande planer men bör angelägenhelsmäs-sigt stå i
tur inför kommande revidering av planerna. Inför nära förestående omarbetning
av flerårsplaneraa.och fördelningsplanen måste särskilda överväganden göras för
alt bedöma om vägbyggnadsobjeklel kan komma alt ingå i kommande planer.

Beslul
enligt tredje siycket om förlängning av den tid, vamnder beslut om
fastställelse av arbetsplan gäller, meddelas av vägverket. Enligt den nuvarande
lydelsen av sista meningen i tredje styckel krävs synnerliga skäl för en
förlängning. Planering av vägbyggande är som jag nyss redovisat långsiktigt.
Det är angeläget all vägbyggnadsprocessen kan ges en effektiv och ekonomisk
utformning. Som tillräckligt skäl för alt överväga en förlängning av
faslställelsetiden för ell byggnadsobjekt bör därför enligt min mening gälla
atl objektet ingår i gällande flerårsplaner eller fördelningsplan eller atl del
eljest kan anses sannolikt atl objektet kan antas komma till utförande inom en
treårsperiod. För all lagtexten bättre skall ge uttryck för dessa krav bör
uttrycket synnerliga skäl ersättas med särskilda skäl.

19§

Byggande av väg får
påbörjas försl sedan arbetsplan har upprättats och, när det behövs, har blivit
fastställd.

Paragrafen har ändrats i
konsekvens med 15 §.

43

22
§ Prop. 1985/86:118

Fräga
om förändring av enskild väg lill allmän prövas av vägverket efter samråd med
länsstyrelsen. Om vägverket och länsstyrelsen har olika uppfattning, hänskjuts
frågan till regeringens prövning.

Regeringen
kan förordna all fråga om förändring av enskild väg till allmän i vissa fall
skall prövas av länsstyrelsen.

I
paragrafen har slalens vägverk bytts ut mol vägverket och etl par smärre
språkliga justeringar gjorts.

23 §

Under
de förutsättningar som anges i 21 § kan / de fall staten är väghållare en gala
inom elt område med detaljplan förklaras tillika vara allmän väg. Bestämmelsema
i 22 § tUlämpas på ärende om en sådan förklaring.

Ändringen
är föranledd av PBL. Begreppei sladsplan har bytts ut mot detaljplan. I likhet
med vad jag har påpekat i anslutning till ändringarna i 12 § gäller paragrafen
endast sådana detaljplaner inom vilka kommunen är huvudman för allmänna
platser. Detta behöver dock inte särskilt anges eftersom begreppei gata i PBL
endasl används inom sådan detaljplan där kommunen är huvudman för allmänna
platser.

26
§

Väg
skall hållas i ell för samfärdseln tillfredsslällande skick genom underhåll,
reparation och andra ålgärder.

Genom
renhållning skall vägområdet hållas i elt sådant skick all skäliga sanitära
hänsyn och trevnadshänsyn blir tillgodosedda. Detsamma gäller i fräga om mark
till en bredd av 25 meler intill parkeringsplats eller rastplats som är
väganordning, i den mån allmänheten har tillträde lill marken. Inom områden med
detaljplan gäller delta stycke endast vägområden för motorväg eller
motortrafikled.

De
åtgärder som behövs för sådana ändamål som anges i första och andra styckena
räknas lill drift av väg. TUl drifl av väg räknas också serviceålgårder och
förbättringsåtgärder. Om särskilda skäl föreligger, kan vägverket besluta om
inskränkning i skyldigheten atl vidta ålgärder/ör drift av väg. Vägverket
meddelar därvid de föreskrifter som behövs.

Jag
vill försl hänvisa till vad jag har sagt vid 10 § att det under beredningsarbetet
i departementet visat sig att del finns ett praktiskt behov av att få till
stånd en annan uppdelning mellan begreppen byggande av väg och drift av väg.

Den
nu gällande lydelsen av paragrafens första stycke har bibehållits. Väg skall
således liksom nu hållas i etl för samfärdseln tillfredsställande skick genom
underhåll, reparation och andra ålgärder. Till gruppen andra ålgärder hör bl.
a. drifl av väganordning, såsom vägbelysning, färja m. m. De ändringar som
föreslås i andra och tredje styckena innebär inte någon förändring av
innebörden i första slyckel.

44

I
andra stycket har uttrycken stadsplan och byggnadsplan bytts ul mol Prop.
1985/86:118 detaljplan.

Sedan
väglagens senaste omarbetning har nomenklaturen inom väghållningen förändrats.
I paragrafens iredje stycke har angetts vad som numera räknas till drifl av
väg. Ändringen av paragrafen i denna del liksom av 10 § åsyftar att få till
stånd en klarare uppdelning mellan byggande och drift av väg. Till drift av väg
räknas således förutom renhållning:

— servicearbeten, som omfattar åtgärder för att på
kort sikt säkerställa framkomligheten för trafiken. Som exempel kan nämnas
snöplogning, halkbekämpning, reparation av mindre skador samt hyvling och dammbindning
på grusvägsnätel,

— underhållsarbeten, som omfattar ålgärder för att
vidmakthålla vägens standard. Som exempel kan nämnas dikning, förnyelse av
slitlager och vägmarkeringar,

— förbättringsarbeten, som omfattar smärre ålgärder,
som resulterar i en varaktig förbättring av vägstandarden. Som exempel kan
nämnas beläggning av gmsväg, förstärkning för att öka bärigheten och punktåtgärder
för all öka trafiksäkerheten.

Enligt
iredje slyckel i den nu gällande lydelsen kan länsstyrelsen medge
inskränkningar i skyldigheten atl vidla driftätgärder om särskilda skäl
föreligger. Sådana medgivanden är få och av tillfällig arl. I enlighel med etl
förslag som har förts fram under beredningsarbetet i departementet föreslårjag
atl vägverket i stället för länsslyrelsen blir beslutande myndighet. Avsikten
med ändringen är atl få lill stånd en likartad bedömning för hela landet.
Ändringen är också i överensslämmelse med vad som föreslås i 39-48 §§ och som
går ul på atl väghållningsmyndighelen ges en ökad rätt atl fatta beslut som rör
förhållanden inom vägområdet.

27 §

Statens
skyldighet att inom områden med detaljplan, inom vilken kommunen är huvudman
för allmänna platser och där slalen är väghållare, ombesörja drifl av allmän
väg, som har upplåfils lill gala, begränsas av plan- och bygglagen (0000:000).
Delsamma gäller i fråga om gata, som har förklarats tillika vara allmän väg.

Ändringen
i denna paragraf är föranledd av PBL. Begreppet sladsplan har bytts ul mot
detaljplan inom vilken kommunen är huvudman för allmänna platser. Vidare har
hänvisningen lill byggnadslagen ändrats lill atl avse PBL. Den bestämmelse som
åsyftas är 6 kap. 29 § andra stycket PBL. Någon ändring i förhällande till vad
som nu gäller i fråga om statens skyldighel alt ombesörja driften är inte
avsedd.

28
§

Behöver
för en väganordning, vars utförande ingår i drift av väg, tas i

anspråk mark utöver den som redan hör lill vägen, skall upprättas en

arbetsplan, vari anges den mark som behöver tas i anspråk. Beslämmelser

na i 13, 14 och 16—20 §§ skaU därvid tiUämpas. Såvitt angår tillämpningen .

av
16§ tredje stycket, 17 § tredje stycket och 18 § andra styckel skaU Prop.
1985/86: 118

arbetsplanen
anses som en sädan plan som avser endast ombyggnad av

väg.

Uttrycket
förbättring av väg i sista meningen har utgått med hänsyn till de föreslagna
ändringarna i 10, 16, 17 och 26§§. I övrigt har endast några språkliga
justeringar gjorts.

33 §

I
fråga om mark till väg, som enligt en detaljplan, inom vilken kommunen är
huvudman för allmänna platser, är avsedd lill allmän plats, lillämpas inte
30-32 §§, sedan marken tagils i anspråk av kommunen för avsett ändamål.

Åndringen
är föranledd av PBL. I paragrafen regleras vägrättsbestäm-melsernas
tillämplighet inom område med faslslälld generalplan eller stadsplan.
Bestämmelsens syfte är atl hindra att reglerna om vågrätt tillämpas på mark
som en kommun tar i anspråk för allmänna platser av olika slag. Enligt PBL kan
etl sådanl ianspråktagande av en kommun endasl förekomma i områden med
detaljplaner inom vilka kommunen är huvudman för allmänna platser.

39
§

En
enskild körväg får inte anslutas till en allmän väg ulan väghåUnings-myndighelens
tillstånd. Inte heller får utan sådant tillstånd en enskild körvägs anslutning
till en allmän väg ändras. Vad som sagts nu gäller också ifråga om sådana
ulfarter från fastigheter och sådana bryggor som kan användas för körtrafik.

Vid
behandling av en fråga om lillslånd enligt försia slyckel skall väghållningsmyndigheten
pröva om den tilltänkta åtgärden är lämplig med hänsyn till trafiksäkerheten
och framkomligheten på den allmänna vägen. I samband med tillstånd kan
väghållningsmyndighelen meddela före skrifter om väganslutningens läge och
utförande i övrigt.

Åndringen
syftar till att få lill stånd en rationellare handläggning och förkorta
ärendenas handläggningslid.

Enligt
den ordning som nu gäller beslutar länsstyrelsen om tillslånd all ansluta
enskild körväg lill allmän väg och meddelar föreskrifter om väganslutningens
läge och utförande i övrigi. Den föreslagna ändringen - som tillkommit i
enlighet med vägverkels framställning - innebär att väghållningsmyndighelen
övertar länsslyrelsens uppgifter. Om staten är väghållare är det
vägförvaltningen i länet som är väghållningsmyndighet. Om en kommun är
väghållare är del den kommunala nämnd som kommunfullmäktige utsett som är
väghållare. Jag hänvisar i övrigi lill vad jag anföri i den allmänna
motiveringen (avsnitt 2.1.3) om skälen lill den föreslagna ändringen.

I
samband med tillstånd kan väghållningsmyndigheten meddela föreskrifter om
väganslutningens läge och utförande i övrigt. Del kan l.ex.

46

gälla utformning av s. k. vilplan m. m. Vidare bör vid
lillslånd all ansluta Prop. 1985/86:118 en enskild väg bl. a. ses till all
vägen har en sådan uiformning att bilister som skall köra ut på den allmänna
vägen inte behöver backa ul.

40 §

Om det är nödvändigt med hänsyn lill trafiksäkerheten
eller framkomligheten på en allmän väg, kan väghållningsmyndighelen förordna
atl en enskild vägs anslutning lill den allmänna vägen skall spärras av eller
ändras genom myndighetens försorg. Vad som sagls nu gäller också ifråga om
utfarter från fastigheler och på bryggor.

Åndringen ansluter lill vad som föreslagils i 39§. Ärenden
om avspärrning eller ändring bör självfallet prövas av samma myndighet som
beslular enligt 39 §. Åtgärderna får givetvis vidtas oavsett om anslutningen
har tillkommit med eller utan tillslånd.

41 §

I samband med tillstånd enligt 39 § eller i stället för
förordnande enligt 40 § eller i samband med förordnande enligt 40 § om ändring
av anslutning kan väghållningsmyndighelen i fråga om en enskild väg meddela
trafikföreskrifter varigenom trafik med motordrivna fordon på vägen eller del
därav förbjuds eller inskränks. Om del finns särskilda skäl, kan väghållningsmyndigheten
medge undantag från sådana trafikföreskrifter.

Ändringen ansluter lill vad som föreslagils i 39 och 40§§.

42 §

Beslämmelserna i 39-41 §§ gäller inte i fråga om enskilda
vägar som är upptagna i detaljplan eller förutsatta i områdesbestämmelser.

Ändringen är föranledd av förslagel lill PBL. De planer
som nämns i paragrafens nuvarande lydelse motsvaras i PBL av detaljplan och områdesbestämmelser.
Om anslutning lill allmän väg av enskilda vägar som är upptagna i detaljplan
eller angivna i områdesbestämmelser beslular kommunen.

43 §

Inom elt vägområde får inte ulan väghållningsmyndighetens
tillstånd

/. uppföras byggnader, andra anläggningar eUer
anordningar,

2. vidtas andra åtgärder som kan försämra trafiksäkerheten
eller vara tUl olägenhet för vägens bestånd, drifl eller brukande.

1 samband med tUlstånd får väghållningsmyndighelen meddela
de föreskrifter som behövs. Elt tUlstånd kan när som helst återkallas.

Bestämmelserna i första siycket gäller inte för sådanl
arbete som avses i

44 §.

Om lillslånd saknas eller har ålerkallals får
väghållningsmyndigheten

avlägsna byggnader, andra anläggningar eller anordningar samt vidla de

övriga ålgärder som behövs för rättelse. '

Vägområdet
- som enligt 3 § utgörs av den mark som tagits i anspråk för Prop. 1985/86:118
väganordning — har en begränsad utsträckning. Såväl trafiksäkerhelsskäl som
hänsynen till vägens drift, bestånd och bmkande kräver tillståndsplikt för
anordningar och åtgärder inom områdel. Jag vill i detla sammanhang erinra om
vad jag anfört i avsnitt 2.1.3 om skälen för all behålla det nuvarande systemet
med en obligatorisk prövning enligt väglagen för åtgärder inom vägområdet.

Enligt
den ordning som gäller nu enligt 43 § beslutar länsstyrelsen om lillslånd lill
anordningar och åtgärder inom elt vägområde saml meddelar de föreskrifter som
behövs i samband med tillsländ. Jag har föreslagit alt väghållningsmyndighelen
blir tillslåndsmyndighet i stället för länsslyrelsen. Denna ändring stämmer
överens med vad vägverket har föreslagit i sin framställning. Ändringen har
motiverats av att den nuvarande ordningen inte är rationell. Enligt nuvarande
rutiner beslular länsstyrelsen efler föredragning av vägförvaltningen. Del är
sällsynt alt länsstyrelsen har en annan uppfattning än vägförvaltningen i dessa
frågor. Flertalet ärenden är dessutom av rutinkaraktär. Alt föra över
beslutanderätten till väghållningsmyndighelen förenklar också för allmänheten
som enligt vad erfarenheten visar finner det naturligt att kontakta
väghållningsmyndigheten i dessa frågor.

Vidare
har jag föreslagit att tillslåndsplikten - förutom åtgärder och anordningar —
ocksä skall omfatta byggnader och andra anläggningar. Med den ändrade lydelsen
avser jag att anpassa lerminologin lill PBL och göra klart atl tillslåndsplikt
skall gälla generellt inom vägområdet för såväl byggnader, andra anläggningar
eller anordningar som för åtgärder. Samtliga skyltar, tavlor, inskrifter och
därmed jämförliga anordningar för t. ex. reklam saml religiösa och politiska
budskap blir därmed lillståndsplikliga.

I
och med atl väghållningsmyndighelen - i enlighet med vad jag föreslagit i
första stycket - blir tillståndsmyndighet behövs inte de undanlag som gäller
vägarbeten som anges i nuvarande andra styckel första meningen.

I
andra styckel har vidare föreslagils alt andra meningen skall utgå. Delta
innebär alt en generell tillslåndsplikt införs för grindar och bommar som
behövs för olika ändamål. Detta innebär emellertid ingen större förändring av
vad som nu gäller. Del torde nämligen knappast förekomma alt sådana anordningar
tillkommer ulan alt ett nära samråd har ägt mm med väghållningsmyndighelen.

Vidare
har jag - i enlighel med vägverkets förslag - ansett all paragrafen bör
kompletteras med en beslämmelse som ger väghållningsmyndigheten möjlighet atl
vidla åtgärder för alt omgående få bort otillåtna anläggningar eller
anordningar t. ex. skyllar, som har salts upp inom etl vägområde eller på en
väganordning utan fillstånd och som ulgör en trafikfara.
Väghållningsmyndigheten är ansvarig för att byggande och drifl av väg sker på
elt sådanl sätt atl vägarna är trafiksäkra och framkomliga. Genom renhållning
skall vägområdet hällas i elt sådanl skick all sanitära hänsyn och
trevnadshänsyn blir tillgodosedda. Anläggningar och anordningar som har satts
upp ulan fillstånd medför ofta irafiksäkerhetsproblem. Med nuvarande ordning
har det ofta visat sig att det är svårt och tidskrävande att avlägsna dem.
Nuvarande bestämmelser ger visserligen väghållaren möj-

48

lighet
att med hjälp av kronofogden vidta ålgärder när det inte är fräga om Prop.
1985/86:118

byggnader.
Denna möjlighel har emellertid inte kunnal utnyttjas på avsett

sätl,
eftersom kronofogdemyndigheten ofta har andra arbetsuppgifter som

denne
prioriterar högre. Mitt förslag syftar lill all få lill stånd etl enklare

förfarande.

Otillåtna
reklamskyltar kan ibland vara elt uttryck för ell behov av vägvisning. I sådana
fall kan väghållningsmyndigheten själv vidta ålgärder i syfte all tillgodose
ell sådant behov. Med den föreslagna ordningen underlättas alt sädana
alternativa åtgärder prövas.

När
väghållningsmyndighelen avlägsnar otillåtna anordningar eller vidtar älgärder
för rättelse skall självfallel rimliga hänsyn las lill den som äger
anläggningen eller anordningen eller den som vidtagit ålgärden. Åtgärderna som
behövs för rättelse vidtas på väghällningsmyndighetens bekostnad.

Vid
sin prövning i tiUståndsärenden skall väghållningsmyndighelen beakta om den
sökta åtgärden kan försämra trafiksäkerheten eller kan vara lill olägenhel för
vägens bestånd, drift eller brukande. Efiersom drift av väg innefattar
renhållning kommer också sanitära hänsyn och trevnadshänsyn alt beaktas vid
tillståndsprövningen.

För
alt göra paragrafen mer överskådlig har den redigerats om.

Enligt
22 § naturvårdslagen (1964:822) krävs länsstyrelsens tillstånd för att utomhus
få anbringa tavla, skylt, inskrift eller därmedjämförlig anordning för reklam,
propaganda eliér liknande ändamål såvida inte byggnadslov erfordras. För all
undvika alt den föreslagna ordningen skall medföra skyldighel all söka
tillstånd både hos länsslyrelsen enligt naturvårdslagen och hos
väghållningsmyndigheten enligt väglagen bör reglerna ändras så atl någol
lillslånd enligt naturvårdslagen inte behövs för atl sälla upp skyllar m. m.
inom vägområdet. Chefen för jordbruksdepartementet ämnar återkomma till
regeringen i den frågan.

44 §

Inom
ell vägområde/år inte ulan väghållningsmyndighetens tiUstånd

1. dras elektriska ledningar, vattenledningar eller
andra ledningar,

2. ulföras arbeten på en redan dragen ledning. Väghållningsmyndigheten
får meddela de föreskrifter om arbeiei och

om
rätt till upplag eller annan anordning som behövs med hänsyn till vägens
bestånd, drift eller brukande.

Tillslånd
enligt försia styckel behövs inte när liUslånd har meddelats enligt annan lag
eller författning och detla har anmälts hos väghållningsmyndighelen.

Om
det på gmnd av inträffad skada krävs skyndsam reparation av en ledning som har
dragils inom ett vägområde får arbetet påbörjas utan tillstånd eller anmälan.
Ledningens ägare skall / så fall snarast underrätta väghållningsmyndighelen om
arbetet.

Innehållet
i paragrafen är oförändrat. Paragrafen har endasl redaktionellt anpassats till
45-48 §§.

45
§ 49

IntiU ett vägområde får inte ulan länsstyrelsens lillslånd 4
Riksdagen 1985186. 1 saml. Nr 118

/.
uppföras byggnader, andra anläggningar eller anordningar etter vid- Prop.
1985/86:118 tas åtgärder som kan vara titt olägenhel för vägens bestånd, drift
eller brukande,

2.
sättas upp ljusanordningar som försämrar ljusförhållandena för trafiken på en
väg.

I
samband med liUslånd får länsstyrelsen meddela de föreskrifter som behövs.

Beslämmelserna
i försia stycket gäller inte inom områden med detaljplan. De gäller inte
heller ifråga om byggnader, andra anläggningar eller anordningar eller åtgärder
för vilka bygglov krävs.

Om
en anläggning eller anordning som inte är byggnad är tiU hinder för vägens
bestånd, drift eUer brukande, får länsstyrelsen besluta alt denna skall
avlägsnas genom väghåUningsmyndighelens försorg. I samband med etl sådanl
beslul får länsstyrelsen meddela de föreskrifter som behövs.

Som
jag har anfört tidigare (avsnitt 2.1.2) föreslås att väglagen inte längre skall
innehålla krav på länsslyrelsens tillstånd för anläggningar eller ålgärder
utanför vägområdet för vilka bygglov erfordras eller för anläggningar eller
ålgärder utanför vägområdet inom områden med detaljplan. Därigenom undviks en
onödig dubbelprövning.

Belräffande
byggnader, andra anläggningar eller anordningar eller åtgärder utanför ett
område med detaljplan och för vilka bygglov inte erfordras bör enligt min
mening införas en skyldighel atl söka tillstånd hos länsslyrelsen för sådanl
som kan äventyra vägens bestånd, drift eller brukande. Det allmänna vägnätet
representerar betydande värden och det är angeläget atl dessa värden kan
utnyttjas på avsett sätt. De byggnader och anläggningar som sålunda blir lillståndsplikliga
kan vara komplementbyggnader inom sådana områden. Åtgärder som avses är t. ex.
diknings- och mudd-ringsarbeten.

I
paragrafen har sammanförts de åtgärder m. m. intill vägområdet som kräver
tillstånd av länsslyrelsen. Beträffande innebörden av uttrycket "intill
ell vägområde" hänvisar jag lill vad som anförts beträffande
Ijusan-ordningari propositionen 1971:123 s. 121. Beslämmelsen i 54§, som innehåller
ett förbud mot atl intill ett vägområde ta upp grop eller grav som kan medföra
fara för vägens bestånd, omfattas av 45 § med den föreslagna lydelsen.

Med
uttrycket "försämrar ljusförhållandena för trafiken på en väg" avses
sådanl som enligt paragrafens nuvarande lydelse innebär att ljusförhållandena
menligt påverkas.

Sista
styckel i 45 § har kompletterats med en beslämmelse som ger länsslyrelsen
möjlighet att besluta om att anläggningar eller anordningar som äventyrar
vägens bestånd, drift eller bmkande får avlägsnas genom
väghållningsmyndighetens försorg. En liknande bestämmelse finns nu i 53 § andra
stycket om avlägsnande av anordningar som hindrar vägens drift. Med hänsyn till
del allmänna vägnätets värde är det angelägel atl ålgärder kan vidtas i fall
vägens bestånd är i fara. Del bör påpekas att sista stycket gäller även för
anläggningar eller anordningar inom detaljplan och oavsett om dessa är
bygglovsplikliga.

I
sammanhanget bör erinras om all 10 kap. 17 § PBL ger byggnadsnämn

den viss möjlighet atl ingripa i de fall en byggnad, annan anläggning eller "

anordning
inom område med detaljplan kommit atl medföra slora olägen- Prop. 1985/86:
118 heter för trafiksäkerheten.

För
alt göra paragrafen överskådligare har den redigerats på samma sätl som43§.

46
§

Inom
ett avstånd av 50 meter från ett vägområde får inte utan länsstyrelsens tillstånd
skyltar eller därmed jämförliga anordningar för reklam, propaganda eller
liknande ändamål finnas uppsatta utomhus.

/
samband med tUlstånd får länsstyrelsen meddela de föreskrifter som behövs med
hänsyn till trafiksäkerheten.

Beslämmelserna
i första stycket gäller inte

1. inom områden med detaljplan,

2. för sådana anordningar, som är uppsatta på byggnader för upplysning
om affärsrörelse eller annan verksamhet på stället,

3. för anslagstavlor för meddelanden som rör kommunala angelägenheter,
föreningssammanträden, auktioner eller dylikt.

Paragrafen
innehåller regler om förbud mot tavla, skylt, inskrift eller därmedjämförlig
anordning för reklam e. d. inom etl avstånd av 50 meter från vägområdet.
Reglerna skall tillgodose trafiksäkerheten på vägen. Liksom i fråga om
tillstånd till ljusanordning har länsslyrelsen möjlighet all i samband med
tillstånd till reklamanordning meddela de föreskrifter som behövs med hänsyn
dll trafiksäkerheten.

I
sin nuvarande lydelse gäller paragrafen i princip endast utanför område med stadsplan
eller byggnadsplan. Belräffande vägområde intill motorväg och motortrafikled
inom områden med stadsplan eller byggnadsplan skall emellertid länsstyrelsen
enligt andra slyckel i den nuvarande lydelsen lämna tillstånd till skyltar m.
m. Enligt 8 kap. 3 § försia stycket PBL krävs bygglov för alt sätta upp eller
väsentligt ändra skyltar inom områden med detaljplan. För all undvika en
dubbelreglering föreslårjag alt kravet på tillstånd från länsslyrelsen upphör
för dessa områden. Kommunema har i dag lika god kunskap om trafik- och
trafiksäkerhetsfrågor som länsstyrelserna. I ärenden hos byggnadsnämnden som
kan beröra allmänna vägar är dessutom vägverket sakägare och kan bevaka att
sådana frågor får en lillfredsslällande lösning.

Tillstånd
lill skyllar m. m. inom detaljplan skall således lämnas av byggnadsnämnden och
utanför detaljplan av länsstyrelsen. Krävs länsslyrelsens tillslånd även
enligt naturvårdslagen skall länsstyrelsen enligt 55 § vägkungörelsen pröva
ansökningen enligt båda lagarna. Av trafiksäkerhelsskäl är det angelägel all
den statliga väghållningsmyndigheten, länsstyrelsen och byggnadsnämnden
gemensamt utarbetar principer för prövningen av sädana fillstånd.

För
atl göra paragrafen mer överskådlig har den redigerats om.

47 §

Inom
etl avstånd av tolv meler frän ell vägområde får inte utan länsslyrel

sens tillstånd uppföras byggnader, andra anläggningar eller anordningar 51

eller
vidtas åtgärder som kan försämra trafiksäkerheten. Länsstyrelsen Prop.
1985/86:118 kan, om det är nödvändigt med hänsyn till trafiksäkerheten,
föreskriva atl avståndet ökas, dock högst till 50 meler.

Vid
korsning i samma plan mellan en allmän väg och en

1. annan
allmän väg,

2. enskild väg som i större utsträckning används av allmänheten för
trafik,

3. järnväg,

4. spårväg

får
inte utan länsstyrelsens tillstånd uppföras byggnader, andra anläggningar
eller anordningar eller vidtas åtgärder som kan försämra trafiksäkerheten.
Tillstånd för sådana anordningar eller åtgärder krävs inte i de faU dessa är
belägna eller avser åtgärder utanför i första styckel angivna avstånd och
utanför de räta sammanbindningslinjerna mellan punkter, som är belägna i de
korsande vägarnas mittlinjer 75 meler från korsningen.

I
samband med fillstånd får länsstyrelsen meddela de föreskrifter som behövs.

Bestämmelserna
i försia och andra styckena om krav på tiUstånd av länsstyrelsen gäller inte
inom områden med detaljplan. De gäller inte heller i fråga om byggnader, andra
anläggningar eller anordningar eller ålgärder för vilka bygglov krävs.

Paragrafen
innehåller regler om "byggnadsfritl avslånd" intill ell vägområde. I
överensstämmelse med vad jag har föreslagit lidigare (45 §) har paragrafen
ändrats så alt krav på länsstyrelsens tillstånd endasl skall gälla utanför
områden med detaljplan och för byggnader, andra anläggningar, anordningar eller
åtgärder för vilka bygglovsplikt inte råder.

I
övrigi är innehållet i paragrafen i huvudsak oförändrat. De ytteriigare
ändringar jag har föreslagit är endast redaktionella och språkliga. Sålunda har
uttrycket "allmänneligen befaren" bytts ut mot "som i större
utsträckning används av allmänheten för trafik". Någon saklig skillnad
mellan de båda uttrycken har inte åsyftats. Det föreslagna uttrycket finns
redan i vägtrafikkungörelsen (1972:603) och vägmärkesförordningen (1978:1001).

Med
anledning av de ändringar som har föreslagits i 45 § har andra stycket angående
förekomsten av stängsel utgått.

48 §

Inom
det i en arbetsplan angivna vågområdet får inte utan väghållningsmyndighetens
tillstånd uppföras byggnader, andra anläggningar eller anordningar eller
vidtas åtgärder, som kan väsentligt försvära områdels användning för
vägändamål. Förbudet gäUer från del att beslutet om fastställelse av
arbetsplanen har vunnU laga kraft tiU dess att vägområdet har tagils i anspråk
för väg.

För
tid som anges i första slyckel gäUer beslämmelserna i 47 § om förbud alt utan
länsstyrelsens tillslånd uppföra byggnader, andra anläggningar eller
anordningar eller vidta åtgärder.

Förbud
enligt försia eller andra stycket upphör alt gälla, när beslul om fastställelse
av en arbetsplan upphävs eller förfaller.

I
samband med tillslånd får väghållningsmyndigheten meddela de före

skrifter som behövs. 52

I paragrafen ges bestämmelser om byggnadsförbud m.m. under
tiden Prop. 1985/86: 118 från det beslul om arbetsplan vunnit laga krafl intill
dess vägföretagel öppnas för trafik eller beslul om fastställande av arbetsplan
upphävts eller förfallil. Enligt paragrafens första slycke gäller förbudel det
i arbetsplanen upptagna vägområdet och enligt andra stycket genom hänvisningen
till 47 § områdel inom etl avstånd av 12 eller högsl 50 meter från vägområdet.

I första siycket föreslår jag den ändringen alt
väghållningsmyndighelen blir fillståndsmyndighet i stället för länsstyrelsen.
Ändringen stämmer överens med vad vägverket föreslagit och mofiveras - liksom
ändringen av 39 och 43 §§ m. fl. paragrafer - av atl den nuvarande ordningen
inte är rationell.

Kravet på fillstånd av länsslyrelsen enligt andra slyckel
gäller inte inom områden med detaljplan och inte heller i fråga om byggnader,
andra anläggningar eller åtgärder för vilka bygglov krävs. Delta följer av 47
§ sista styckel.

I övrigt har jag inte föreslagit några sakliga ändringar.
Paragrafen har endast redaktionellt anpassats till 43-47 §§.

49 §

Paragrafen innehåller bestämmelser om byggnadsförbud i
fråga om mark som kan anlas komma atl ingå i vägområde för en planerad väg - s.
k. vägreserval. Förbudel gäller för fiden från del alt fråga om byggande av väg
väckts fill dess att beslut om fastställelse av arbetsplan har vunnit laga
kraft.

I förslaget till PBL (prop. 1985/86:1 s. 73) föreslås att
det nuvarande systemet med omfattande byggnadsförbud skall avskaffas. Det
fömtsälts vidare i PBL-förslaget att framlida slräckning av vägar skall redovisas
i kommunernas översiktsplaner. Mol bl. a. denna bakgmnd finns det inte längre
skäl att behålla 49 §.

50 §

Paragrafen har upphävts i konsekvens med de ändringar och
tillägg som har föreslagits i 47-49 §§.

5I§

Förbud enligt 45—48 § gäller inte i fråga om byggnader,
andra anläggningar eller anordningar eller ålgärder som lagligen har påbörjats
innan förbudet började gälla.

Hänvisningen lill 49 § har utgått eftersom denna paragraf
har upphävts. Vidare har paragrafen anpassats till utformningen av 43 och 45 §§
m. fl. paragrafer.

52 §

Om en byggnad, annan anläggning eller anordning utanför
vägområdet

har kommU
att medföra stora olägenheter för trafiksäkerheten på grund -,

av atl
förhållandena har ändrats, får länsstyrelsen förelägga ägaren alt ta

bort
den eller vidta någon annan åtgärd med den. Beträffande byggnader Prop.
1985/86:118 får dock sådant föreläggande meddelas endast om byggnaden kan
flyttas utan svårighet eller är av ringa värde.

Bestämmelserna
i första stycket gäller inte inom områden med detaljplan.

I
paragrafen finns bestämmelser som ger länsslyrelsen möjlighet alt ingripa mot
anläggningar och anordningar utanför vägområdet som medför olägenheter från
trafiksäkerheissynpunkl. Föreläggande får dock meddelas endasl under
fömtsättning att anläggningen eller anordningen på grund av ändrade
förhållanden eller i annat fall medför sädan olägenhet atl en begäran om
lillslånd till anordningen skulle ha avslagits. I fräga om byggnader gäller
bestämmelserna bara om byggnaden kan flyttas ulan svårighet eller är av ringa
värde. Enligt 64 § skall skada fill följd av föreläggande med stöd av 52 §
ersättas av väghållaren.

Paragrafen
har genom den föreslagna lydelsen anpassats till molsvarande bestämmelse i
PBL. Inom områden med detaljplan ges enligt 10 kap. 17 § PBL byggnadsnämnden
samma möjlighel atl ingripa som jag nu föreslår att länsstyrelsen får utanför
detaljplan. Beslämmelserna i 52 § försia stycket är även tillämpliga i fråga om
byggnad, annan anläggning eller anordning för vilken bygglovsplikt råder.
Lagtexten har utformats så alt det framgår att de ändrade förhållandena skall
ha inträtt efter tillkomsten av byggnaden, anläggningen eller anordningen.

Bestämmelsen
om vite har ersatts av nya vitesbeslämmelser i 64 §.

Bestämmelserna
i 52 § är liksom 10 kap. 17 § PBL tillämpliga oavsett när byggnaden,
anläggningen eller anordningen har uppförts eller tillkommit.

53 §

Om
träd eller buskar intill ett vägområde medför olägenheter för trafiksäkerheten,/år
länsstyrelsen besluta att dessa skall avlägsnas eller kvistas genom
väghållningsmyndighetens försorg.

I
samband med ell sådant beslut/år länsstyrelsen meddela de föreskrifter som
behövs.

Paragrafens
andra slycke i den nuvarande lydelsen reglerar borttagande av sådan anordning
intill väg som inte utgörs av byggnad och som är till hinder för vägens drifl.
Med anledning av de ändringar som har föreslagits i 45 § har andra styckel
utgått.

Vidare
har några språkliga ändringar gjorts.

54 §

Paragrafen
har upphävts med hänsyn till den uiformning som föreslagits i 45 § om bl. a.
ålgärder som kan vara till olägenhet för vägens bestånd, drift eller brukande.

57
§

Om
mark till väg inom en detaljplan, inom vilken kommunen är huvudman 54

för allmänna platser, har
lagits i anspråk av kommunen som allmän plals.

skall
väghållaren fullgöra dessförinnan uppkommen ersättnings- och inlös- Prop.
1985/86: 118

ningsskyldighet
enligt 55 och 56§§, trots atl vågrätten har upphört till följd

av33§.

I
paragrafen slås fast att vågrättens upphörande inte medför någon ändring i
väghållarens dessförinnan uppkomna ersättnings- eller inlösningsskyldighet
gentemot fastighetsägare eller innehavare av nyttjanderätt eller annan särskild
rätt lill faslighelen.

Ändringen
är föranledd av förslagel lill PBL. I paragrafen har ullrycken generalplan och
sladsplan bytts ut mol "detaljplan, inom vilken kommunen är huvudman för
allmänna platser". Ändringen ansluter till ändringen i 33 §. Vidare har
uttrycken "gata" och "särskilt trafikområde" utgått för atl
få överensslämmelse med PBL: s terminologi.

61
§

Om
vägran av tillstånd som avses i 47 § medför atl pågående markanvändning
avsevärl försvåras, är fastighetsägaren och innehavare av nyttjanderätt eller
annan särskild rätt lill fastigheten berättigade till ersättning av väghållaren
för den skada de härigenom lider.

Bestämmelserna
i första slyckel tillämpas också, om tillstånd som avses i 48 § har vägrats och
förbud som avses i den paragrafen har gällt längre tid än fem år i följd.

I
paragrafen ges bestämmelser om ersättning för skada som uppkommer genom
inskränkningar i dispositionsrätt till mark på gmnd av att allmän väg har
dragits eller skall dras fram.

Paragrafen
har endasl anpassats till de ändringar som gjorts i 47, 48 och 49§§. Vidare har
några smärre språkliga justeringar gjorts.

63
§

Väghållaren
skall ersätta skador till följd av att denne har förvärvat rätt /. all inrätta
särskild vinterväg,

2. att nyttja mark i närheten av vägområde för upplag
eller liknande ändamål i samband med byggande av väg,

3. alt anordna tillfällig väg,

4. att infill vägområde uppsätta snöskärm,

5. fill täkl för drifl av väg.

Väghållaren
skall också ersätta skador till följd av ålgärder som avses i 34 §, 45 § fiärde
styckel eller 53 § eller liU följd av elt föreläggande som har meddelats med
stöd av 52 §. För skador som har uppstått fill följd av åtgärder som avses i 53
§ utgår ersättning endast om skadorna är avsevärda.

Bestämmelserna
i första och andra styckena gäller inte om det har avlalals eller uppenbariigen
förutsatts all ersättning inte skall lämnas.

Paragrafen
innehåller bestämmelser om ersättning för vissa upplåtelser av mark eller andra
ingripanden i samband med byggande och drifl av väg. I nuvarande 64 § ges
bestämmelser om ersättning för skada till följd av föreläggande enligt 52 § att
vidla ålgärder beträffande ljusanordning, re-

klamanordning eller annan anordning, trots att anordningen
i fråga kommit Prop. 1985/86:118 till stånd på lagligt sätt.

I paragrafen har ersättningsmöjlighelen enligt 64 § av
redaktionella skäl flyttats över till 63 §. Vidare har paragrafen omredigerats
och anpassats till de föreslagna ändringarna i ordnings- och
säkerhetsföreskrifterna (39-54§§). Någon saklig ändring är inte åsyftad.

64§

Föreläggande enligt 52 § får förenas med vite eller med
föreskrift att åtgärden, om föreläggandet inte följs, kan komma alt utföras
genom väghållningsmyndighetens försorg på den försumliges bekostnad.

Följs inte etl sådant föreläggande, som innebär alt
ålgärden kan utföras genom väghåUningsmyndighelens försorg, skall
länsslyrelsen, om del inte finns skäl tiU annat, besluta atl åtgärden skall
utföras och hur det skall ske. Därvid skall länsstyrelsen se till alt oskäliga
kostnader inte uppslår.

I beslut om föreläggande enligt första stycket eller
beslut enligt andra stycket får förordnas alt beslulel skall gälla omedelbart.

Paragrafen har getts ett hell nylt innehåll. Den stämmer
därmed i sak överens med 10 kap. 18 § PBL.

Om ett föreläggande inte följts, kan
väghållningsmyndighelen efter beslut av länsstyrelsen vidta erforderliga
åtgärder på den försumliges bekostnad. Denne har enligt 63 § rätt till
ersättning för de skador som uppslår till följd av föreläggandet men får, om
föreläggandet inte följs, svara för väghållningsmyndighetens kostnader för att
vidta rättelse.

65 §

Vad som har avlalals eller uppenbarligen fömtsatts gälla
mellan väghållaren och fastighetens ägare eller annan sakägare i fråga om
ersättning enligt 55, 58, 61 eller 63 § gäller även mot den som efter det
rällen lill ersättning uppkom har förvärvat sakägarens rätl till faslighelen
eller anordningen.

66 §

Har överenskommelse inte träffats om ersättning enligt 55,
58, 61 eller 63 § eller om inlösen enligt 56, 59 eller 62 §, skall den som vill
göra anspråk på ersättning eller fordra inlösen väcka talan vid den
fastighetsdomstol inom vars område fastighelen eller anordningen är belägen.
Även väghållaren kan på samma sätt påkalla prövning av ersättning som
tillkommer fastighetsägare eller annan sakägare.

I 65 och 66 §§ har hänvisningen till 64 § utgått eftersom
denna paragraf fått nytt innehåll. Vidare har några smärre språkliga
justeringar gjorts.

68 §

Om en borgenär som avses i 67 § försia siycket lider
föriust lill följd av atl nedsättning inte har skett, är han berättigad all av
väghållaren få gottgörelse för föriuslen mot avskrivning på
fordringshandlingen. Detsamma gäller.

om
borgenären lider föriust därigenom, alt ersättning enligt 55,58 eller 61 §
Prop. 1985/86:118 blivit för lågt beräknad och ersättningen lill följd av
överenskommelse mellan väghållaren och fastighetens ägare eller av annan
anledning inte har prövats av domstol. I fråga om sådan gottgörelse skaU 65 §
tiUämpas på förhållandel mellan väghållaren och borgenären.

Om
mark lill väg inom en detaljplan, inom vilken kommunen är huvudman för
allmänna platser, har tagits i anspråk av kommunen som allmän plals, skall
väghållaren fullgöra dessförinnan uppkommen skyldighel enligt försia stycket,
trots att vågrätten har upphört lill följd av 33 §.

Talan
om gottgörelse väcks vid den fastighetsdomstol som anges i 66§.

Paragrafen
innehåller bestämmelser om gottgörelse till innehavare av fordran, för vilken
fastigheten svarar, i fall då nedsättning inte har ägt rum eller
ersättningsfrågan inte har prövats av domstol.

Ändringen
är föranledd av förslagel lill PBL. I andra slyckel har uttrycken generalplan
och stadsplan bytts ut mol "detaljplan, inom vilken kommunen är huvudman
för enskilda platser'' i enlighet med PBL: s terminologi-

70 §

Om
en kommun enligt 7§ har tillhandahållit staten mark för väg, är kommunen
berättigad alt av staten erhålla ersättning för skäliga koslnader efler avdrag
för förvaltningskostnad.

Framställning
om ersättning görs hos vägverket. Om en överenskommelse inte kan träffas,
väcks talan om ersättning vid den fastighetsdomstol som anges i 66§.

I
paragrafen har slalens vägverk bytts ut mol vägverket och några smärre
språkliga justeringar gjorts.

71§

Till
böler eller fängelse i högst sex månader döms den som uppsåtligen eller av
oaktsamhet bryter mol förbud som gäller enligt 39 eller 43-48§ eller mot en
föreskrift eller elt förbud som har meddelals med stöd av 39 eller 43-45 §.

Till
böter döms den som bryter mol en trafikföreskrift som har meddelals med stöd
av 41 §.

I
paragrafen, som innehåller straffbestämmelser, har hänvisningarna till 49 och
54 §§ utgått eftersom dessa paragrafer bör upphävas. Vidare har några smärre
språkliga justeringar gjorts.

72 §

Utförs
ledningsarbele eller uppförs en byggnad, annan anläggning eller

anordning i strid mol 44, 47 eller 48 § eller mol en föreskrift eller etl förbud

som har meddelats med stöd av 44, 47 eller 48%, får tingsrätten meddela

handräckning för all åstadkomma rättelse. I fråga om sådan handräckning

finns bestämmelser i 17§ handräckningslagen (1981:847).

Om någon bryter mot etl förbud i 45% försia styckel punkt 2, 46-48§ 57

eller
mot en föreskrift eller ett förbud som har meddelals med stöd av 46- Prop.
1985/86: 118 48 § och är det inte fråga om uppförande av en byggnad, får
kronofogdemyndigheten vidta ålgärd för rättelse.

Kronofogdemyndigheten
skall lämna del biträde som behövs för all beslut av länsstyrelsen enligt 64 §
andra stycket skall kunna genomföras.

Polismyndigheten
skall lämna del biträde som behövs för att vidta åtgärder som avses i 34, 40,
43, 45 eller 53 §.

I
paragrafen, som innehåller bestämmelser om handräckning, har hänvisningarna
lill 49 och 54 §§ utgått eftersom dessa paragrafer har upphävts.

Vidare
har hänvisningen till 43 § i första och andra styckena utgått. Enligt den
föreslagna lydelsen av 43 § får väghållaren själv inom vägområdet vidla de
åtgärder som han bedömer som nödvändiga för att komma till rätta med otillåtna
anläggningar m. m.

Polismyndigheten
skall lämna väghållningsmyndigheten det biträde som behövs för atl vidla
åtgärder som avses i 43 och 45 §§.

73 §

En
väghållningsmyndighels beslul enligt denna lag får överklagas hos vägverket
genom besvär.

Paragrafen
innehåller reglerom besvärsmyndighet vid talan mot väghållningsmyndighetens
beslut. Enligt den nuvarande ordningen är länsstyrelsen besvärsinslans.

I
enlighet med vad vägverket har föreslagit har paragrafen ändrats så all
väghållningsmyndighetens beslut får överklagas hos vägverket genom besvär. Jag
hänvisar fill vad jag fidigare har anfört (avsnitt 2.1.4).

74 §

Länsslyrelsens
beslut enligt 37, 38, 45-47 §, 48§ andra styckel, 52 eller 53 § eUer 64 § andra
stycket får överklagas hos kammarrätten genom besvär.

Andra
beslut av länsstyrelsen enligt denna lag än som avses i första stycket/år
överklagas hos regeringen genom besvär.

I
paragrafen har angetts att också beslul av länsstyrelsen enligt 64 § andra
styckel får överklagas till kammarrätten. I övrigt har endast språkliga
ändringar gjorts.

75
§

Vägverkels
beslul enligt 39, 40, 41, 43, 44 eller 48§ får inte överklagas.

Andra beslut av vägverket enligt denna lag än som avses i första
slyckel får överklagas hos regeringen genom besvär.

I
enlighet med vad som anförts tidigare har paragrafen ändrats så att vägverket
blir sluUnslans när det gäller frågor om tillslånd och föreskrifter inom
vägområdet. Jag hänvisar lill vad jag tidigare (avsnitt 2.1.4) har anfört fill
stöd för en sådan besvärsordning. Andra beslul av vägverket får också i
fortsättningen överklagas hos regeringen.

76
§ Prop. 1985/86:118

Vägverket
får överklaga länsstyrelsens beslul enligt denna lag.

Slalens
naturvårdsverk och länsvägnämnden får överklaga sådana beslut av
väghållningsmyndighet, vägverket eller länsstyrelse enligt denna lag, som berör
verkets eller nämndens verksamhetsområde. En kommun får överklaga beslut enligt
denna lag av statlig väghållningsmyndighet, vägverket eller lånsstyrelse, om
beslutet berör kommunens verksamhetsområde.

Paragrafen
behandlar frågan om statlig myndighets rätt att föra talan mot annan statlig
myndighets beslut enligt väglagen.

I
försia siycket och försia meningen i andra slyckel har endast en del språkliga
ändringar gjorts. I andra slyckel har gjorts ett tillägg, varigenom kommunerna
getts en uttrycklig rätt att överklaga beslut enligt väglagen av stadig
väghållningsmyndighel, vägverket eller länsstyrelse, om beslutet rör
kommunernas verksamhetsområde. Tillägget har gjorts i enlighet med de allmänna
principer för en samordning mellan väglagen och PBL som jag lidigare har
redovisat (avsnitt 2.1.1).

77 §

Ett
beslut i fråga om tillslånd enligt 39, 43 eller 45-45§ och vägverkels beslul i
fräga om fastställelse av en arbetsplan för väg, förändring av en enskild väg
till allmän, förklaring att en gala tillika skall vara allmän väg eller
indragning av en väg blir gällande när beslutet vinner laga krafl.

I
ett beslut om tillstånd/år förordnas alt det skall gälla omedelbart.

Andra
beslut enligt denna lag än som avses i första slyckel gäller omedelbart, om
inte något annal förordnas i beslutet.

I
paragrafen, som innehåller regler om verkställbarhet av beslul enligt väglagen,
har hänvisningen till 49 § utgått eftersom den paragrafen har upphävts.

Ikraftträdande-
och övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i krafl den 1 januari 1987.

2. Beslul, fillstånd och föreskrifter som har
meddelats enligt äldre bestämmelser gäller fortfarande.

3. Belräffande fillstånd som har sökts före den 1
januari 1987 skall äldre bestämmelser tillämpas i fråga om såväl förfarandet
som ärendenas prövning i sak.

4. Förbud enligt 49 § skall fortsätta atl gälla längst
till ulgången av år 1989.

Ändringarna
i väglagen föreslås träda i kraft den 1 januari 1987 - dvs. vid samma tidpunkt
som PBL.

Bestämmelsema
i punkterna 3 och 4 har ulformals i nära överensstäm

melse med de principer för övergångsreglering som föreslagits gälla för

PBL. I 17 kap. 2 § föreskrivs atl varje kommun före den 1 januari 1990 skall

ha antagit en översiktsplan enlig 4 kap. PBL. Förbud att bygga på mark "

som
kan antas komma att ingå i vägområdet eller ligga i dess närhet bör Prop.
1985/86:118 fortsätta att gälla under en övergångsfid för atl kommunerna skall
få tillräcklig lid att anpassa sig lill de nya förhållandena.

4.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1939:608) om
enskilda vägar

1 §

Denna
lag avser enskild väg, som för en eller flera fastigheter är lill nytta vare
sig för utfart, hemkörslor eller eljest.

Vad
i denna lag stadgas angående fastighel gälle även beträffande gruva och skall,
där omständigheterna prövas därtill föranleda, tillämpas jämväl å sådan byggnad
eller industriell anläggning, som tillhör annan än ägaren fill grunden.

Beslämmelserna
i 2—4 kap. gäller inte inom områden med detaljplan, inom vilken kommunen är
huvudman för allmänna platser. Antagande av en detaljplan för ell sådanl område
medför inte, att vad som tidigare enligt denna lag beslämts ifråga om
fastigheter eller vägar inom områdel upphör att gälla såvida inte med stöd av
65 eller 85 § bestämts något annat.

Beslämmelserna
i 5 kap. gäUer inte inom område med detaljplan.

Denna
lag skall icke verka mbbning av vad som finnes särskilt stadgat om rätt till
väg eller om väghållningsskyldighet i vissa fall, ej heller inskränkning i den
omfattning i vilken det enligt vedertagna allmänna rättsgrundsatser är lovligt
för envar atl färdas över annans ägor.

Ändringarna
i Iredje och fjärde styckena föranleds av det nya plansystemel i PBL.

I
iredje och fjärde styckena har vidare vissa språkliga justeringar gjorts.
Paragrafens sakliga innehåll är oförändrat.

4 §

Väg
skall till läge och sträckning samt till bredd och anordning i övrigi byggas
så, all ändamålet med vägen må utan oskälig kostnad vinnas med minsta inlrång
och olägenhel för annan.

Inom område med detaljplan eller områdesbestämmelser får inte väg
byggas /■ strid mot planen eller bestämmelserna. Om syftet med planen
eller bestämmelserna inte motverkas, får dock mindre avvikelser göras.

Gäller nalurvårdsföreskrifler eller andra särskilda bestämmelser för
marks bebyggande eller användning skall väg byggas så, att syftet med
bestämmelserna inte motverkas. Om det finns särskUda skäl, kan undantag från
föreskrifterna medges enligt bestämmelserna i naturvårdslagen (1964:822).

Vägunderhåll
och vinlerväghållning skola ulföras på sätt vägens ändamål fordrar.

Andra
stycket första meningen har ändrats så att lydelsen stämmer överens med vad som
föreslås i 14 § första stycket väglagen.

För
alt vinna anslutning fill principerna i PBL för tillståndsprövning har i

tredje styckel lagts till en möjlighet atl vidta mindre avvikelse från detalj-

plan
eller områdesbestämmelser. Tillägget är i överensslämmelse med vad Prop.
1985/86: 118 som föreslagits i 14 § andra styckel väglagen.

I
paragrafen har vidare kravet på hänsyn till regionplan tagils bort. Jag
hänvisar till vad jag har anfört i anslutning lill den föreslagna ändringen av
14 § väglagen.

Likaså
har förbudet att bygga enskild väg i strid mot vad som har föreskriviis enligt
3 kap. utgått såsom inaktuellt. Kravel avser nämligen skyldighet att vid
förrättning enligt 2 kap. beakta beslut om sträckning av vägföreningsvägar.
Sädan förrättning skall emellertid enligt 9§ lagen (1973:1151) om införande av
anläggningslagen inte längre förekomma.

Vidare
har den ändringen vidtagits alt kravet atl beakta bestämmelser om
naturminnesmärken och nationalparker i fjärde slyckel ersatts med elt - efler
mönster av vad som föreslås i 14 § väglagen - formulerat krav att inte motverka
syftet med gällande nalurvårdsföreskrifler eller andra särskilda bestämmelser
för marks bebyggande eller användning. Möjlighel till undantag om det finns
särskilda skäl har också tillagts i likhet med vad som föresläs i 14 §
väglagen.

71
§

För
område, inom vilket tätare bebyggeise har uppkommit eller kan väntas uppkomma
inom nära förestående lid,/år i den ordning nedan sägs förordnas, att de
fastigheter, som i sin helhet eller till någon del är belägna inom områdel,
skall uigöra en samfållighet (vägförening) med ändamål all ombesörja och
bekosta väghållning i fråga om de vägar, vilka förklaras skola anses såsom
föreningens vägar, saml all handha de i föreningen ingående fastigheternas
gemensamma angelägenheter i övrigi rörande dessa vägar.

Finns
inom en vägförenings område mark, som i en detaljplan, inom vilken annan än
kommunen är huvudman för aUmänna platser, avsatts lill annan allmän plals än
väg, skall föreningens väghållning omfatta även iordningställande och underhåll
av en dylik allmän plats. Vad i detta kapitel sägs om väg skal! i tillämpliga
delar gälla ifråga om en sådan allmän plats.

Ej
må föreningen ulöva verksamhei, som är främmande för dess nu angivna ändamål,
föreningen dock obelaget all ombesörja vägbelysning.

I
försia styckel har hänvisningen lill områdels belägenhet på landet eller i stad
lagils bort såsom numera överflödig.

Åndringen
i andra styckel är föranledd av det nya plansyslemet i PBL och innebär ingen
ändring i sak.

Övriga
ändringar i paragrafen är av språklig natur. Det sakliga innehållet är avsett
alt vara oförändrat.

75
§

Då
del slutligen har avgjorts att en väg skall byggas eller tas i anspråk

såsom vägförenings väg, får föreningen mot ersättning för markupplåtelse

och annal intrång lösa tUl sig rätl all för ändamålet begagna vägmärken

eller den befindiga vägen. Medför vägens anläggande eller överlagande till

väghållning även nytta för den som är berättigad till ersättning, skall

hänsyn tas till det, när ersättningen bestäms. För rätt för föreningen all 61

begagna
en befintlig väg skall inte, om det inte föreligger särskilda skäl ////
Prop. 1985/86: 118 det, betalas ersättning t\\\ fastigheter, som ingår i
föreningen. Bestämmelser om att mark även i vissa andra fall får tas i anspråk
ulan ersällning finns i plan- och bygglagen (0000:000).

Skall
väg byggas så all den korsar eller eljest berör allmän väg, järnväg, spårväg,
kanal eller flottled, äge vad i 41 § stadgats molsvarande dllämp-ning.

Tarvas
för vägförening rätl, som i 13 § avses, skall under där stadgade villkor dylik
rätl för föreningen upplåtas.

över
vägförenings väg må grind eller led ej bibehållas eller uppsättas med mindre
därtill givits lillslånd i den ordning nedan sägs.

Endasl
försia stycket har ändrats. Hänvisningen i sista meningen till byggnadslagen
har bytts ut mol en hänvisning lill PBL. Övriga ändringar är av språklig natur.
Paragrafens sakliga innehåll är oförändrat.

78
§

Finner
länsslyrelsen anledning lill anlagande att förhållandena på viss ort inom länel
påkaUar alt en vägförening bildas, skall frågan tas upp och handläggas vid
förrättning i den ordning som föreskrivs i det följande. Detsamma skall gälla
om en ägare till fastighet, som enligt en detaljplan helt eller lill viss del
skall användas till en sådan väg eller annan allmän plats, för vilken annan än
kommunen är huvudman, begär det och det inte är uppenbart onödigt.

Rätt
all föra lalan vid förrättningen tillkommer ägare och i 5 § avsedd innehavare
av faslighet, som saken förmenas angå, samt innehavare av nyttjande- eller
servitutsrätt med avseende å faslighelen, envar i vad frågan rör hans rätt.

Om
förordnande av förrältningsman, biträde vid förrättningen av gode män samt
utseende av sakkunnigt biträde ål förrällningsman gälle vad i 19 § första
stycket, 20 § och 22 § första stycket första punkten sägs. Beträffande
förrättningen i övrigt skola beslämmelserna i 23 §, 24 § försia stycket, 25 §
och 29-31 §§ äga molsvarande fillämpning, dock all underrättelse om tid och
ställe för sammanträde städse skall tillställas byggnadsnämnden saml att
anteckning som omförmäles i 31 § andra stycket må underlåtas.

Förrättningsmannen
och hans biträden samt gode männen vare berättigade att erhålla tillträde lill
fasligheter och byggnader saml all därvid övergå ägor och anbringa märken eller
signaler i vad del finnes erforderiigl för uppdragels fullgörande, varvid skall
iakttagas atl skada å egendom såvitt möjligt undvikes.

Förrätlningsmannen
och sakkunnigt biträde äge för uppdraget njuta ersättning med belopp som, där
ej annorlunda är eller varder särskill stadgat, på ansökan bestämmes av
länsstyrelsen. Om ersättning åt god man gälle vad som är eller varder stadgal
om gode män vid fastighetsbildningsförrättningar.

Ersällning enligt femte siycket skall, Uksom annan kostnad som föranleds
av förrättningen, betalas av vägföreningen eller, om en vägförening inte kommer
lill stånd, av staten. Om en kostnad föranlelts uteslutande av en viss
sakägares yrkande eller bestridande,/år dock, om så anses skäligt, sakägaren
förpliktas atl betala kostnaden.

Endast
första och sista styckena har ändrats. Paragrafen föreskriver i sin 62

nuvarande lydelse att det ankommer på länsslyrelsen all la
initiativet till Prop. 1985/86: 118

förrättning för atl bilda vägförening, så snart
förhållandena på en ort

påkallar det. En molsvarande skyldighet åligger
länsslyrelsen f. n. enligt

116§ byggnadslagen för det fall all det inte finns någon
vägförening, som

kan utge ersällning lill en fastighetsägare som lider
skada genom atl i

byggnadsplan bestämls all mark skall användas till väg
eller annan allmän

plals.

I sitt anförande dll propositionen om PBL (prop. 1985/86:1
s. 830) aviserade chefen för bostadsdepartementet en ändring i bl. a. lagen om
enskilda vägar som ger fastighetsägare rätt alt påkalla förrättning sä alt del
finns en väghållare som svarar för inlösen enligt 14 kap. 1 § PBL. Jag hänvisar
lill vad chefen för bostadsdepartementet anfört i lagrådsremissen den 25 april
1985 i specialmotiveringen (avsnitt 5.3) lill ändringen i 18 § anläggningslagen
(1973:1149). Elt tillägg av sådant innehåll har nu gjorts i försia slyckel. Om
de allmänna platserna har inrättats som gemensamhetsanläggning enligt
anläggningslagen torde en vägförening vara uppenbart onödig med avseende pä
frågan om inlösen. Någon förrättning skall då givetvis inte komma lill stånd.
Delta framgår också av tillägget i första stycket.

I sjätte styckel har termen "kronan" bytts ul
mol "slalen".

I de berörda styckena av paragrafen har dessulom gjorts
vissa språkliga justeringar.

84 §

Då det slutligen har avgjorts all en vägförening skall
bildas saml förrält-ningskarlan har kompletterats i erforderlig mån, skall
kopior av kartan samt avskrifter av förrättningsutlåtandel och av de
förteckningar som nämns i 80 § jämte beslul, som kan ha meddelals över
utlåtandet, av länsstyrelsen överlämnas lill vägföreningen, ävensom lill
faslighelsbildningsmyndighelen och fastighelsregistermyndigheten, om inte
länsstyrelsen ärfastighetsregistermyndighet, samt till byggnadsnämnden.

Föreskriften i paragrafen om lill vem kartkopior och
avskrifter av handlingar skall överlämnas har moderniserats. I samband därmed
har vissa språkliga justeringar gjorts.

100 §

Där det är påkallat för att tillgodose trafiksäkerheten/år
länsstyrelsenfår viss enskild väg inom länel eller en del av en sådan väg
förordna all det inom ett avstånd av högsl lolv meter från vägbanans mitt inte
får utan länsslyrelsens tillstånd uppföras byggnader, andra anläggningar eller
anordningar eller vidtas åtgärder som kan försämra trafiksäkerheten. Vid
korsning i samma plan mellan enskilda vägar eller mellan enskild väg och
järnväg eller spårväg/år förordnandet utvidgas att avse etl område, som
begränsas av räta linjer mellan punkter belägna i vägarnas mildinjer högst
femtio meter från korsningen.

Innan länsslyrelsen meddelar förordnande, som avses i
försia siycket,

skall länsslyrelsen verkställa erforderlig utredning saml därvid bereda de

väghållningsskyldiga eller för dem utsedd styrelse, markägare och andra, 63

som
hava ett väsentligt intresse av frågan, tillfälle att muntligen eller Prop.
1985/86: 118 skriftligen yttra sig i ärendet.

Om
meddelat förordnande skall, utöver den underrättelse angående förordnandet som
sker enligt allmänna bestämmelser, meddelande intagas i ortstidning. Därjämte
skall förordnandet införas i länels författningssamling.

Endast
försia stycket har ändrats. Beskrivningen av de olika åtgärder för vilka krav
pä länsslyrelsens tillstånd kan införas i trafiksäkerhetens intresse har
anpassats lill terminologin i PBL och mitt förslag lill följdändringar i
väglagen (l.ex. 47§).

Del
bör framhållas atl flera av de åtgärder som omfattas av paragrafen f. n. kräver
byggnadslov och därmed blir föremål för prövning både av länsstyrelsen och
byggnadsnämnden. För atl undanröja en sådan dubbelprövning borde i paragrafen
göras motsvarande undanlag för bygglovspliktiga åtgärder som föreslagits i 47
§ väglagen. Ell ytteriigare skäl för ett sådanl undantag skulle vara att
PBL-förslaget gör prövning av byggnadsnämnd obligatorisk eller möjlig i fler
fall än f. n. All jag likväl inte föreslår atl bygglovsplikliga älgärder
undantas beror på de praktiska svårigheterna all tillämpa en sådan regel så
länge förbudsområdels gräns mol annan mark skall räknas från vägens mitt och
inte, som i väglagen, från vägområdets kant. Byggnadsnämndens behörighet alt
pröva bygglov kan nämligen endast omfatta ålgärder utanför vägområdet och är
således lokaliserade lill ett område vars gränser är mycket oklara, så länge
begreppet vägområde inte finns närmare definierat i lagen om enskilda vägar.
Alt nu införa begreppei vägområde skulle fordra en närmare utredning av de
praktiska konsekvenserna, vilket inte är möjligt eller lämpligl i nuvarande
sammanhang. Jag vill även erinra om del arbete som sker inom den för bostads-och
kommunikafionsdepartemenlen gemensamma arbetsgruppen om en samordning mellan
lagen om enskilda vägar och anläggningslagen.

Så
länge det föreligger oklarhel om gränserna för det område inom vilket
byggnadsnämnden skall pröva trafikfarliga åtgärder utmed enskilda vägar finner
jag del vara bättre all behålla länsstyrelsens befogenhet atl ingripa mot
samtliga åtgärder inom förbudsområdel trots risken för dubbelprövning. Antalet
fall då dubbelprövning kan bli aktuell kan f.ö. anlas bli ganska ringa.

102 §

Har
en ansökan om tillstånd enligt 100 § första siycket inte bifallils och medför
detla alt pågående markanvändning avsevärt försvåras, är fastighetsägaren och
innehavare av nyttjanderätt eller annan särskild rätt till fastigheten
berättigade till ersättning av staten för den skada som de lider härigenom.

Ersättning
enligt första siycket skall bestämmas att utgå på en gång. Ersättningen får
dock, om särskilda skäl föreligger, på begäran antingen av staten eller av
fastighetsägaren eller annan sakägare fastställas att utgå med visst årligt
belopp med rätt för staten eller den ersättningsberättigade att erhålla
omprövning vid ändrade förhållanden.

Vad
som i fråga om ersättning har avtalats eller uppenbariigen har g4

fömtsatts
skola gälla mellan staten och sakägare skall gälla även mol den Prop.
1985/86: 118 som efler det att rätten lill ersättning uppkom har förvärvat
sakägarens rätt med avseende på fastigheten.

103 §

Är
fastighetsägare jämlikt 102 § tillkommande ersättning bestämd all utgå på en
gäng och har fastighelen genom inskränkningen i förfoganderätten undergått
sådan minskning i värde all den kan antagas ej utgöra full säkerhel för
borgenär, som då rätlen till ersällning uppkom hade panträtt i fastighelen,
skall ersättningen nedsättas hos länsstyrelsen; och skall om fördelning och
utbetalande av nedsatt belopp samt verkan därav i tillämpliga delar gälla vad
som är stadgal för det fall alt nyttjanderätt eller servitutsrätt upplåtes
genom expropriation.

Om
en borgenär som avses i första stycket lider förlust till följd av atl
nedsättning inte har sketl, har han rätt till gottgörelse av staten för förlusten
mol avskrivning på fordringshandlingen. Delsamma gäller, om en borgenär lider
förlust därigenom atl en ersättning blivit för lågt beräknad och den lill följd
av överenskommelse mellan staten och den ersättningsberättigade eller av annan
anledning inte prövats av domstol.

104
§

Den
som på gmnd av föreläggande enligt 101 § har bortskaffat eller ändrat en
befintlig anordning vid väg är berättigad till ersättning av staten för sina
koslnader/ör detta och för den skada i övrigt som genom ålgärden kan ha
uppkommit för honom. Ersättningen skall bestämmas all utgå på en gäng.

105
§

Den
som vill göra anspråk på ersällning enligt 102, 103 eller 104 § skall göra
framställning därom hos länsslyrelsen.

Kan
överenskommelse inte träffas om ersättningen, har den som gjort framställningen
att instämma sin lalan fill den fastighetsdomstol, inom vars domkrets den mark
som berörs av förordnandet eller föreläggandel är belägen. Även staten kan
begära prövning av ersättningsfrågan. I fråga om rättegångskostnader och
koslnader vid fördelning av ersättning gäller expropriationslagen (1972:719) i
tillämpliga delar. Om ell yrkande om ersättning i mål, som inte har anhängiggjorts
av slalen, ogillas, skall i stället allmänna regler om rättegångskostnader
tillämpas. Om den som framställer ett ersättningsanspråk har haft skälig
anledning alt få sin talan prövad av domslol, fär i stället efler
omsiändigheterna förordnas, alt slalen skall ersätta honom hans
rättegångskostnad eller att vardera parlen skall bära sin kostnad.

I
102-105§§ har termen "kronan" bytts ul mol "staten". Vidare
har vissa språkliga justeringar gjorts. Paragrafernas innehåll är oförändrat.

Ikraftträdande

Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1987.

Åndringar
i lagen om enskilda vägar bör träda i kraft samtidigt med PBL. 55

Särskilda
övergångsbestämmelser erfordras inte.

5 Riksdagen 1985186. I saml. Nr 118

5
Hemställan Prop. 1985/86:1I8

Jag
hemställerätt lagrådets yttrande inhämtas över förslagen till

1. lag om ändring i väglagen (1971:948),

2. lag om ändring i lagen (1939:608) om enskilda vägar.

6 Beslut

Regeringen
beslular i enlighet med föredragandens hemställan.

66

Transumt
av Prop. 1985/86:118

Utdrag

LAGRÅDET PROTOKOLL

vid
sammanträde 1985-11-15

Närvarande:
f, d. regeringsrådet Lidbeck, regeringsrådet Brink, justitierådet Heuman.

Vid
regeringssammanträde den 10 oktober 1985 har regeringen på hemställan av
statsrådet R. Carlsson beslutat inhämta lagrådets yttrande över förslag lill

20. lag om ändring i väglagen (1971:948),

21. lag om ändring i lagen (1939:608) om enskilda vägar.

Förslagen
föranleder följande yttrande av lagrådet:

Väglagen

De
föreslagna ändringarna i väglagen utgörs dels av ändringar föranledda av
PBL-förslaget dels av ändringar som gmndas på en framställning av vägverket
från år 1983 och dels av vissa andra ändringar, av departementschefen
betecknade som "i huvudsak redaktionella".

De
ändringar som sammanhänger med PBL-förslaget avser i huvudsak en anpassning av
väglagens terminologi lill de begrepp som finns i PBL. Denna harmonisering
avser inte bara all ord som byggnadslagen utbytts mot plan- och bygglagen,
sladsplan och byggnadsplan ersatts av detaljplan och liknande. Också i andra
hänseenden har väglagens terminologi och uttryck ändrats i syfle all nå
överensslämmelse med PBL. Så har t. ex. de lillståndsplikliga objekten i
väglagen angivits i termer som närmare ansluter lill PBL:s terminologi.
Uttryck sådana som "vidtagas åtgärd eller förekomma anordning" (43 §)
har ersatts av uttrycken "uppföras byggnader, andra anläggningar eller
anordningar" och "vidtas andra åtgärder" (jfr vidare 47 §).
Denna strävan dll följsamhet fill PBL innebär en avvikelse frän de principer
som eljesl legat lill gmnd vid utformningen av följdlagsliftningen till PBL. I
remissen dll lagrådet den 25 april 1985 anger sälunda chefen för
bostadsdepartementet (2.1.5) att konsekvensändringarna i speciallagarna bör
begränsas till plantermer o.dyl. Däremol saknas, framhåller han, anledning alt
föreslå ändring av sådana uttryck som ny-, till-eller ombyggnad i de lagar där
dessa uttryck förekommer. Chefen för kommunikationsdepartementet har inte
närmare utvecklat skälen för ett annat slällningslagande i den nu berörda
frågan.

Lagrådet
ifrågasätter om man inte även i fråga om väglagstiftningen bort

begränsa konsekvensändringama. Av remisshandlingarna kan inte utläsas

all väglagen i delar varom här är fråga är behäftad med några brister.

Lagrådet kan inte heller finna all väglagen skulle komma i konflikt med

PBL om dess terminologi i större utsträckning lämnades oförändrad. Den 67

föreslagna
omredigeringen medför i något fall (52 §) ändringar i sak som Prop. 1985/86:
118 måhända inte är avsedda. I sådana fall då redigeringen har skett inom
regeringskansliet och utan remissbehandling försvåras etl bedömande av
förslagen. Med den reservation som ligger häri vill lagrådet dock inte motsätta
sig atl anpassningen fill PBL sker i huvudsak på sätt som nu föreslås. En
fömtsättning för den valda tekniken är emellertid att anpassningen sker med
större konsekvens än som iakttagits i remissen. Vissa preciseringar blir
nödvändiga. Lagrådet återkommer härtill under de aktuella paragraferna.

Till
de "i huvudsak redaktionella" ändringar som föreslås hör all till
byggande av väg inte längre skall räknas förbättring av väg (10§) och att
fillslåndsplikt införs för vissa åtgärder vilka - utan alt beröra trafiksäkerheten
- kan äventyra vägens bestånd, drift eller bmkande (45§). Dessa förslag har inte
remissbehandlats och lagrådet har för sin del svårt atl bedöma behovet av
ändringarna och deras följder. Även till dessa ändringsförslag återkommer
lagrådet.

9§

Enligt
paragrafens nuvarande lydelse ulgör beslämmelserna i väglagen inte hinder för
en kommun eller en landsfingskommun atl lämna bidrag till byggande av väg.
Avsikten med stadgandet, som från och med år 1905 återfunnits i
väglagstiftningen (12 § i 1943 års väglag), är atl förekomma atl kommunallagens
bestämmelser om de uppgifter till vilka en kommun får anslå medel skulle utgöra
hinder för en kommun eller etl landsting atl lämna bidrag lill väghållningen
(Bexelius-Körlof, Väglagarna 2:a uppl. 1965, s. 45). Det nu föreslagna
tillägget har enligt specialmoliveringen lill syfle att klargöra alt bestämmelserna
i väglagen inte hindrar någon annan alt lämna bidrag till byggande av väg.

Enligt
specialmoliveringen förekommer det att bidrag lämnas av enskilda, t. ex. vid
exploateringar eller pä grund av en föreskrift i elt lillslånd enligt 136a§
byggnadslagen. Något hinder häremot finns inte i väglagen eller annorstädes.
Alt - såsom upplysts vid föredragningen - tvivel om lagligheten likväl
uppkommit bland dem som har all tillämpa väglagen synes ha berott på alt man
inte haft klart för sig att 9 § är en kompelensre-gel för kommunerna utan i
stället uppfattal paragrafen som elt uttryck för att inga andra än kommuner och
landsting får bidra fill byggande av allmän väg.

Som
framgår av del anförda är det föreslagna tillägget onödigt. Det kan dessutom
verka förvirrande genom att skymma det egentliga syftet med paragrafen, dvs.
all slå fast all bidrag fill byggande av allmän väg ligger inom den kommunala
kompetensen. I sammanhanget må erinras om att del i svensk lagstiftning är
mycket ovanligl med regler som säger all någon "får" eller "äger
rätl" att göra något. I princip gäller att vad som inte är förbjudet är
tillåtet. Det är förbudet, inte den allmänna handlingsfriheten som kräver en
uttrycklig regel (se Strömholm, Rätt, rällskällor och rättstillämpning, 2:a
uppl., 1984, s. 239).

På
grund av det anförda föreslår lagrådel alt det föreslagna tillägget 68

utgår.

10 § Prop. 1985/86:118

Enligt det remitterade förslagel skall förbättring av väg
inte längre innefattas i begreppet byggande av väg utan i stället hänföras
till begreppei drift av väg. Bakgmnden till förslagel är enligt lagrådsremissen
att del finns ett praktiskt behov av att få en ny uppdelning mellan de båda
begreppen. I specialmotiveringen ullalar departementschefen all vad som
föresläs inte är avsett att medföra någon ändring i fråga om vad som gäller om
skyldighet all upprätta arbetsplaner. Detla uttalande synes missvisande.
Departementschefen anger som exempel på förbättringsarbeten all en gmsväg
skall beläggas med asfalt. För ett sådant arbete kommer framdeles någon
arbetsplan inte all behöva upprättas, eftersom man inte torde behöva ta i
anspråk mark utöver den som redan hör till vägen (28 §). För närvarande skall
däremol arbetsplan upprättas även för förbättringsarbeten (15§), låt vara alt förfarandet
får förenklas (16 § tredje siycket) och att utställning och fastslällelse av
arbetsplanen ej behöver ske (17 § Iredje slyckel och 18 § andra styckel). Också
i andra avseenden får den föreslagna ändringen vissa följder. Således kommer
inte längre regeln i 11 § om samråd med länsslyrelsen atl bli tillämplig vid
förbättringsarbeten. Delsamma gäller beslämmelsen i 13 § där det föreskrivs,
att man vid byggande av väg skall tillse att vägen får sådanl läge och
utförande alt ändamålet med vägen nås ulan oskälig kostnad och med minsta
intrång och olägenhet för annan. Praktiskt mer betydelsefullt kan del bli all
kommunerna inte längre lorde kunna lämna bidrag till förbättringsarbeten för
vägar där staten är väghållare. Bestämmelsema i 9§ ger nämligen möjlighel till
kommunala bidrag endast för byggande av väg men däremol inte för drift av väg.
Förslagel lill ändring av 10 § har inte föregåtts av någon remissbehandling.
Lagrådet saknar underlag för alt bedöma om de av lagrådet påpekade konsekvenserna
av ändringen inverkar på frågan om förbättringsarbeten skall räknas som drift
av väg.

13§

Enligt 1 kap. 2 § NRL-förslaget skall
hushållningsbestämmelserna i 2 och 3 kap. NRL tillämpas i mål och ärenden
enligt de författningar i vilka detta särskilt föreskrivs. Bland de i lagmmmet
angivna författningarna är väglagen. Stadgandet i väglagen om tillämpning av
NRL:s föreskrifter har i del remitterade förslaget lagils upp i en ny andra
mening i 13 §. NRL:s bestämmelser skall enligt remissen tillämpas när en vägs
läge och utförande bestäms. Med denna utformning av anknytningen mellan NRL och
väglagen är det naturligt alt la in beslämmelsen i elt lagmm som återfinns
under mbriken Byggande av väg. Den föreslagna ordalydelsen kan emellertid leda
tanken till att NRL skall fillämpas endasl vid själva det faktiska arbetet med
atl bygga en väg. Avsikten är självfallel, såsom också framgår av
specialmoliveringen, all NRL:s bestämmelser skall beaktas vid upprättandel av
arbetsplaner som är del rättsliga inslmment som reglerar ett vägbyggande.
Enligt lagrådels mening kan del vara lämpligt att också i andra ärenden enligt
väglagen kunna tillämpa NRL. Det bör därför övervä-

gas
att låta kopplingen mellan NRL och väglagen ske genom en generellt Prop.
1985/86:118 hållen, inledningsvis placerad bestämmelse. En sådan teknik synes
bättre överensstämma med den metod som valts i andra lagar (se 2 kap. 2§
PBL-förslaget och 4a§ miljöskyddslagen samt också vad lagrådel ovan yttrat
beträffande 3 § naturvärdslagen, el-lagen och rörledningslagen). Lagrådel
förordar därför att anknytningen sker genom en ny paragraf, betecknad 3a§,
intagen under mbriken Allmänna bestämmelser. Paragrafen kan ges följande
uiformning.

Vid
prövning av ärenden enligt denna lag skall lagen (0000:000) om hushållning med
naturresurser m. m. lillämpas.

14§

Paragrafen
reglerar väglagens följsamhet dels lill detaljplaner och områdesbestämmelser
och dels lill särskilda bestämmelser för marks bebyggande eller användning.
Vad gäller undantag från sådana särskilda bestämmelser - varvid främst åsyftas
nalurvårdsföreskrifler - har i remissen föreslagils att undantag skall kunna
medges enligt bestämmelserna i naturvärdslagen. Mot denna teknik finns i och
för sig ingen erinran. Tvärtom talar mycket för atl ärenden om undantag från
naturvårdslagens föreskrifter skall prövas enligt den lagens bestämmelser
beträffande både avgörandet i sak och förfarandet. Emellertid har inte samma
metod tillämpats i annan följdlagstiftning varöver lagrådet nu samtidigt avger
yttrande. Lagrådet syftar på 3 kap. 2 § FBL, 9 § anläggningslagen och 8 §
ledningsrättslagen. Alt i väglagen nu använda en avvikande teknik bör komma i
fråga endast om starka skäl kan åberopas härför. Något sådant skäl synes
emellertid knappast föreligga. Enligt lagrådet bör man därför i väglagen
alltjämt välja en lagieknisk lösning som i huvudsak ansluter till den reglering
som skall finnas i nyssnämnda lagmm i FBL. Lagrådel förordar därför att 14 §
väglagen ges följande lydelse.

Inom
område med detaljplan eller områdesbestämmelser fär väg inte byggas i slrid mol
planen eller bestämmelsema. Om syftet med planen eller beslämmelserna inte
molverkas, får dock mindre avvikelser göras.

Gäller
eljesl naturvårdsföreskrifter eller andra särskilda bestämmelser för marks
bebyggande eller användning skall väg byggas så, atl syftet med bestämmelserna
inte motverkas.

Om
det finns särskilda skäl, får regeringen eller myndighet som regeringen
bestämmer medge undantag från bestämmelser som avses i andra siycket.

18§

I
paragrafens tredje stycke finns bestämmelser om giltigheten hos fast

ställda arbetsplaner. Den tid under vilken fastställelsebeslutel gäller kan

enligt sista meningen i stycket förlängas, varje gång med högsl tre är, om

det föreligger synneriiga skäl för en föriängning. I remissen föreslås nu alt

det skall räcka med särskilda skäl. Som tillräckligt skäl för att överväga en 70

förlängning
av faslställelsetiden bör enligt departementschefen gälla alt Prop. 1985/86:
118 objektet ingår i gällande flerårsplaner eller fördelningsplan eller alt det
eljesl kan anses sannolikt att objektet kan anlas komma dll utförande inom en
treårstid. Inför en föriängning av giltighetstiden måste självfallet hänsyn tas
lill fastighetsägarnas olägenheter av alt frågan om ianspråktagande av hans mark
hålls öppen. Den så att säga "döda hand" som under ytteriigare lid
kommer all vila över berörda markområden medför atl fastighetsägaren får
svårigheter alt planera underhålls- och förbättringsarbeten eller atl göra
investeringar som har betydelse för framtida lönsamhet. Å andra sidan är det
naturligtvis, som departementschefen framhåller, angeläget att vägbyggnadsprocessen
kan ges en effektiv och ekonomisk utformning. Lagrådet, som inte har någon
kännedom om den praxis som kan ha utbildats vid prövning av
förlängningsärenden, finner det för sin del svårt att bedöma om den
"uppmjukning" av förutsättningarna för en förlängning av giltighetstiden
som den föreslagna ändringen av paragrafens lydelse syftar till kommer atl
försämra fastighetsägarnas silualion. Konsekvenserna av den föreslagna
ändringen hade enligt lagrådels mening bort belysas genom en remissbehandling.

23 §

Paragrafen
ger bestämmelser om fömtsättningarna för atl gata skall förkla

ras fillika vara allmän väg och om förfarandet i sådana ärenden. Enligt

huvudregeln i 6 kap. 26 § första stycket första meningen PBL skall kom

munen inom områden med detaljplan vara huvudman för allmänna platser.

Inom en sådan detaljplan är gala beteckningen på alla områden för for

dons- och gångtrafik, se prop. 1985/86:1 s. 561. Här kan det finnas behov

av att bestämma att en gala tillika- skall förklaras vara allmän väg. Etl

praktiskt fall är att en gala har kommit att bli en del av en viktigare

förbindelseled mellan två orter. Den rättsliga betydelsen av en i 23 §

avsedd förklaring är att staten därigenom blir väghållare och att statens

rättigheter och skyldigheter kommer alt regleras av väglagen. Det blir

således väglagens föreskrifter om drift av väg - med den inskränkning som

följer av 6 kap. 30 § andra siycket PBL - som bestämmer vad väghållaren

har atl göra. Också vissa frågor om ordnings- och säkerhetsföreskrifter

kommer att avgöras enligt väglagen (se 43 och 44§§). All gala förklaras

tillika vara allmän väg för att slalen skall bli väghållare inverkar däremol

inte på huvudmannaskapet för de allmänna platserna inom planområdei.

Kommunen blir alltjämt huvudman med därav följande rättigheter och

skyldigheter. Vad huvudmannaskapet innebär regleras främst av 6 kap.

17 § försia slyckel PBL, som behandlar kommunens rätt alt lösa mark som

skall användas för allmänna platser, och 7§ väglagen, som anger att

kommunen skall tillhandahålla slalen i dess egenskap av väghållare den

mark som behövs för väg. Det bör anmärkas att kommunens huvudmanna

skap självfallet beslår om statens väghällaransvar upphör, därför att vägen

dras in, eller om kommunen efler beslut av regeringen eller vägverket skall

överta väghållningen. Del bör också nämnas alt om en detaljplan med

kommunen som huvudman för allmänna platser läggs över etl område där 71

en
allmän väg redan går fram så påverkar planbeslutet inte det ansvar för Prop.
1985/86:118 hållandet av vägen som staten redan har enligt väglagen. Det är
inte alldeles enkelt att förstå innebörden av och hålla i sär de båda begreppen
huvudman för allmänna platser och väghållare. Inte heller är samordningen
mellan PBL och väglagen lättillgänglig. Några praktiska olägenheter av de
antydda svårigheterna torde dock knappast vara att befara. Lagrådet har ej
erinran mot den föreslagna lydelsen av förevarande 23 § men vill förorda all 6
kap. 30 § andra stycket PBL ändras så alt det tydligt framgår att del är
väglagens bestämmelser som reglerar statens ansvar för underhållet av den gata
som förklarats tillika vara allmän väg. I samband därmed kan det finnas
anledning att korrigera vissa uttalanden på s. 566 i prop. 1985/86:1.

43,
45, 47 och 48§§

143§
finns bestämmelser om vilka åtgärder inom ett vägområde som inte far vidtas
utan tillslånd. Förslaget till ändrad lydelse av paragrafen innebär att tillslåndsplikten
skall omfatta byggnader, andra anläggningar eller anordningar (första styckel
punkt 1) samt andra åtgärder som kan försämra trafiksäkerheten eller vara till
olägenhel för vägens bestånd, drift eller bmkande (första stycket punkt 2). I
specialmodveringen säger sig departementschefen med den ändrade lydelsen avse
att anpassa terminologin till PBL och göra klart alt dllståndsplikt skall gälla
generellt inom vägområdet för säväl byggnader, andra anläggningar eller
anordningar som för åtgärder. Lagrådet vill peka på att anpassningen i
förslaget inte gjorts fullt ut. Om en anpassning skall ske — vilket i och för
sig inte är nödvändigt — bör den göras så alt använda begrepp hell
överensstämmer. Eljesl löper man risk att de som skall tillämpa lagama drar
felaktiga slutsatser om bestämmelsernas innebörd. Lagrådet föreslår med hänsyn
till det anförda att första styckel punkt I ges följande lydelse. "1.
uppföras byggnader, göras tillbyggnader eller utföras andra anläggningar eller
anordningar,". Med en sådan lydelse av punkten kommer alla åtgärder som
anges i 8 kap. 1 § försia stycket I och 2 samt 2§ första stycket 1-8 PBL att
omfattas av tillståndsplikten. En anpassning till PBL:s terminologi kräver
också att uttrycket "försämra trafiksäkerheten" i punkt 2 efter
mönster av 3 kap. 2 § PBL byts ul mot uttrycket "inverka menligt på
trafiksäkerheten".

På
skäl som närmare utvecklas i specialmotiveringen har i paragrafen vidare
tillagts en bestämmelse som ger väghållningsmyndigheten möjlighet att vidta
åtgärder för att omgående få bort otillåtna anläggningar eller anordningar, t.
ex. skyltar, som har satts upp inom ett vägområde utan tillstånd och som utgör
en trafikfara. Såsom bestämmelsen utformats kan rättelse av en felaktigt
vidtagen åtgärd inte ske besvärsvägen, eftersom åtgärden inte föregås av ett
beslut som kan överklagas.

I
45, 47 och 48 §§ bör i de delar som syftar till en anpassning till terminologin
i PBL göras ändringar och fillägg som motsvarar dem som föreslagits beträffande
43 §.

I
45 har beträffande byggnader, andra anläggningar eller anordningar

eller åtgärder utanför elt område med detaljplan och för vilka bygglov inte 72

erfordras
genom nya bestämmelser införts en skyldighet att söka tillstånd Prop. 1985/86:
118 hos länsstyrelsen för sådant som kan äventyra vägens bestånd, drifl eller
bmkande. Förslaget har i denna del inte remissbehandlats. Lagrådet har svårt
att inse behovet av bestämmelsen. Det är också oklart varför departementschefen
vall uttrycket "vägens bestånd, drift eller bmkande" i detta
sammanhang, jfr 43 §.

Reglerna
om verkställighet för att åstadkomma rättelse när någon överträtt en
bestämmelse i 45 § har blivit alltför krångliga. Enligt förslaget anvisas olika
vägar beroende på vad som skall rättas. Gäller del byggnad torde avsikten vara
att väghållningsmyndigheten enligt 72 § första stycket skall vända sig till
tingsrätten. Är det åter en anläggning, som inte är byggnad, eller en anordning
skall länsstyrelsen enligt det nya fjärde siycket i 45 § besluta om avlägsnande
genom väghållningsmyndighetens försorg. Hur man skall kunna vinna rättelse
beträffande övriga otillåtna ålgärder som avses i 45 § första styckel punkt 1
framgår inte av lagrådsremissen. År del slutligen en ljusanordning, som behöver
las bort, är kronofogdemyndigheten rätl instans enligt 72 § andra slyckel.
Enligt lagrådets mening borde beslul om verkställighet i alla dessa situationer
kunna anförtros åt länsstyrelsen. Någon hänvisning till 45 § bör då ej ske i 72
§ försia eller andra styckena och sista stycket i 45 § kan ges följande
lydelse.

Om
tillstånd saknas (eller har återkallats, jfr 43 §) får länsslyrelsen meddela
beslut om alt rättelse skall ske genom väghållningsmyndighetens försorg. I
samband med ett sådant beslut fär länsstyrelsen meddela de föreskrifter som
behövs.

49
§

Paragrafen,
som innehåller bestämmelser om byggnadsförbud i fråga om mark som kan antas
komma alt ingå i vägområde för en planerad väg, föreslås bh upphävd. I
specialmoliveringen har som skäl härför hänvisats fill alt det nuvarande systemet
med omfattande nybyggnadsförbud enligt PBL-förslagel skall avskaffas. Vidare
framhålls att det i PBL-förslaget fömtsälts alt framlida sträckning av vägar
skall redovisas i kommunemas översiktsplaner.

Lagrådel
har intet atl invända mol att paragrafen upphävs. Eftersom

förslaget i denna del inte har remissbehandlats vill lagrådel dock påpeka

följande. Argumentet atl framlida vägsträckningar skall tas upp i översikts

planen slår i viss motsättning fill vad som anförs i den allmänna motive

ringen under 2.1.1 om behandlingen av vägfrägor i översiktsplanen. Del

sägs där alt del naturligtvis kan förekomma all vägfrågorna inte har kunnat

lösas i översiktsplanen l.ex. av del skälet alt man inte har kommit överens

om en gemensam ståndpunkt. I sådana fall skulle förbud enligt 49 § kunna

fylla en funktion. Det bör vidare framhållas att, även om en framtida

vägslräckning redovisats i översiktsplanen, väghållningsmyndigheten inte

kan vara hell säker på alt vägsträckningen förblir obebyggd. Översikts

planen är ju enligt departementschefen inte bindande och del kan därför

länkas alt tillslånd lämnas lill byggnadsförelag inom områden där vägen _-

skall gå fram.

52
§ Prop. 1985/86:118

Paragrafen
ger — både i sin nuvarande och i föreslagen lydelse — länsstyrelsen möjlighet
att ingripa beträffande byggnader, anläggningar och anordningar när det krävs
för att tillgodose trafiksäkerheten. De föreslagna ändringarna avser dels
villkoren för ingripanden, första siycket i paragrafen, och dels att
ingripande från länsstyrelsens sida inte längre skall få ske inom område med
detaljplan, andra styckel. Inom sådanl område har enligt 10 kap. 17 § PBL
byggnadsnämnden motsvarande befogenheter. Slutligen föreslås att den i
nuvarande andra stycket intagna bestämmelsen om vite flyttas till 64 §.

För
närvarande kan ingripande ske endasl belräffande byggnad, anläggning eller
anordning inom del i 45—47§§ angivna förbudsområdet dvs. i praktiken inte
längre bort från vägområdet än 50 meter. Denna begränsning har i förslaget
fallit bort. En annan ändring är att ingripande skall få företas endasl om
förhållandena ändrats sedan byggnaden, anläggningen eller anordningen kom till.
För närvarande är del möjligt atl ingripa även i andra fall. I motiven till den
nuvarande bestämmelsen (prop. 1971:123 s. 191) talas om del fall atl en
lagligen tillkommen anordning ligger inom elt senare genom särskilt beslut av
länsstyrelsen tillskapat förbudsområde.

Genom
de föreslagna ändringama har paragrafen anpassats till 10 kap. 17 § PBL. Något
annal skäl för ändringarna har inte angivits än önskan alt få överensslämmelse
med PBL. De föreslagna ändringarna har utarbetats inom regeringskansliet och
har lagts fram utan remissbehandling. Lagrådet har svårt atl bedöma om den
utvidgning av del område där ingripande kan ske som blir följden av förslaget
är sakligt motiverad. Lagrådet sätter vidare i fråga om det är välbetänkt atl
ta bort möjligheten atl ingripa även i andra fall än när förhållandena har
ändrats. Med hänsyn till del anförda synes det tillrådligt att behålla
paragrafens första stycke oförändrat. Lagrådet ser inget avgörande hinder mot
att fömtsättningarna för ingripanden blir något olika inom och utom område med
detaljplan.

61
§

I
paragrafen ges bestämmelse om ersällning för skada som uppkommer genom inskränkningar
i dispositionsrätt lill mark på grund av atl allmän väg har dragits eller skall
dras fram. Enligt försia stycket skall således ersättning utgå om vägran av
tillstånd enligt 47 § medför att pågående markanvändning avsevärt försvåras.
Tillämpningsområdet för 47 § inskränks emellertid enligt remissens förslag.
Krav på länsstyrelsens tillstånd skall framdeles endast gälla utanför områden
med detaljplan och endasl för ålgärder som inte kräver bygglov. Avsikten är alt
beträffande åtgärder utanför vägområdet minska den nuvarande dubbelprövningen.
Lagrådet vill anmärka att ändringen av 47 § kan få betydelse för den enskilde
fastighetsägarens rätt till ersättning. När prövning inte längre skall ske
enligt väglagen utan endast enligt PBL:s bestämmelser blir ju PBL:s
ersättningsregler ensamt avgörande. PBL ger emellertid inte rätt till

ersättning för vägrat
bygglov i den i 47 § angivna situationen. Detla är

74

nämligen
enligt PBL-förslaget ett förhållande som fastighetsägaren får Prop.
1985/86:118 finna sig i utan rätt till kompensafion.

73-75
§§

I
dessa paragrafer behandlas besvärsordningen vid överklagande av beslul enligt
väglagen. De ändringar som här föreslås skall ses mol bakgmnden av de samtidigt
framlagda förslagen att väghållningsmyndighet skall överta vissa
beslutsbefogenheter som i dag ankommer på länsstyrelse. Dessa förslag, mot
vilka lagrådet inte har något att invända, avser rätt att besluta som första
instans i frågor som rör ordning och säkerhel inom vägområdet. Hit hör bl. a.
frågor om tillslånd att ansluta enskild körväg till allmän väg, 39§, och att
vidta åtgärder och ha anordningar inom vägområdet, 43§. Länsstyrelsens beslul i
dessa frågor kan enligt nuvarande ordning överklagas lill regeringen. Enligt
det remitterade förslaget får väghållningsmyndighetens beslut överklagas lill
vägverket, 73 §. Vägverkels beslut får inte överklagas, 75 § första styckel.
Det blir alltså väghållningsmyndighetema och vägverket förbehållet att pröva
och avgöra här avsedda ordnings- och säkerhetsfrågor. Länsstyrelsernas och
regeringens befattning med frågoma upphör.

De
föreslagna ändringarna i besvärsordningen stämmer i huvudsak överens med vad
vägverket föreslagit i sin framställning lill regeringen. Av elva
remissinstanser som yttrat sig över ändringsförslagen har nio ställt sig
tveksamma eller avvisande. Man har framhållit atl besvär bör föras till en
instans utanför vägmyndigheterna, detta för atl garantera en allsidig bedömning
och en bedömning som tillgodoser rättssäkerheten. Lagrådel delar detta synsätt.
I den allmänna motiveringen framhåller departementschefen alt vägverket har
tillräcklig kompetens på området varför rättssäkerheten inte sätts i fara.
Från rättssäkerhetssynpunkt är det emellertid väsentligt atl prövningen
ankommer på en instans som - fömlom att den har saklig kompelens på området -
tillika är opartisk. De ärenden varom här är fråga är typiskt sett sådana där
det krävs en avvägning mellan olika iniressen, en avvägning som faller sig
naturlig för en länsstyrelse men mindre självfallen för en sektorsinriklad
myndighet som vägverket. Man kan enligt lagrådels mening inte bortse från alt
vägverket kan komma all se ordnings- och säkerhetsfrågorna ensidigt från de
synpunkter verket har att främst företräda och att det inte tillräckligt
beaktar andra intressen. I likhet med flertalet av de remissinstanser som
uttalat sig i frågan föreslår lagrådet atl länsstyrelse blir besvärsinslans i
stället för vägverket vid överklagande av väghållningsmyndighets beslut. Etl
alternativ vore all låta kammarrätt pröva besvär över väghållningsmyndighels
beslul. Kammarrätt är redan i dag besvärsinstans vid överklagande av vissa
länsslyrelsebeslul (37 och 38§§, 45-47§§, 48§ andra stycket saml 52 och 53§§)
och härufinnan föreslås ingen ändring. Med hänsyn till att ordnings- och
säkerhetsfrågorna inom vägområdet övervägande avser lämplighetsbedömningar och
fill behovel av skyndsamhel i avgörandena är emellertid lösningen med länsstyrelse
som besvärsinslans alt föredra.

75

Vad
så angår frågan om besvär skall fä anföras mot länsstyrelsens beslut Prop.
1985/86:118 i dit fullföljda ärenden delar lagrådet departementschefens mening
att ärendena inte är av den art att regeringens medverkan är påkallad och att
en besvärsordning enligt tvåinstansprincipen är mest radonell. Slutsatsen blir
att länsslyrelsens beslul inte bör få överklagas. Länsstyrelsen är redan i dag
slutinstans i vissa frågor, se prop. 1983/84:120 s. 18. Lagrådet vill
emellertid understryka vikten av att länsstyrelsen inhämtar vägverkets yttrande,
särskilt i frågor där en samordning över länsgränsema är önskvärd.

Beaktas
vad lagrådet nu har anfört kan 73 § bibehållas i sak oförändrad. I 74 § bör i
ett nytt första stycke föreskrivas att länsstyrelsens beslut enligt 73 § inte
får överklagas. I Iredje styckel av paragrafen, motsvarande andra stycket
remitterade förslaget, bör anges att "andra beslut av länsstyrelsen enligt
denna lag än som avses i första och andra styckena får överklagas hos
regeringen genom besvär". Slufligen kan 75 § bibehållas i sak oförändrad.

76
§

Paragrafen
behandlar statlig myndighets rätl att föra talan mot annan stadig myndighets
beslut. I andra stycket har i det remitterade förslaget dllagts en ny andra
mening varigenom kommun getts en uttrycklig rätt atl överklaga beslul enligt
väglagen som meddelats av statlig väghållningsmyndighet, vägverket eller
länsstyrelse. Förutsättning för kommunens rätt alt klaga anges vara att
beslutet skall beröra kommunens verksamhetsområde. Som motiv för beslämmelsen
anför departementschefen att kommunerna enligt PBL ges ett övergripande ansvar
för markplaneringen och därför bör få överklaga beslul från
väghållningsmyndighelerna. I sitt yttrande över PBL-förslaget uttalade
lagrådet att en bestämmelse, som anger vilka som allmänt sett är behöriga att
överklaga ett beslut, inte behövs. Vem som får överklaga följer nämligen av
allmänna gmndsatser (se prop. 1985/86:1 s. 822). Departementschefen har
anslutit sig till lagrådets mening och i det dll riksdagen överlämnade
PBL-förslaget har föreskrifter om vem som har besvärsräit tagits bort. Också en
kommuns rätt att klaga är beroende av om beslutet kan anses ha gått kommunen
emot eller ej (se s. 816). Någon tvekan om alt kommun redan nu har den i
lagrådsremissen avsedda klagorällen föreligger inte. Med hänsyn lill det
anförda förordar lagrådet att det föreslagna tillägget i 76 § andra styckel får
utgå.

Övergångsbestämmelsema

I
punkt 2 föreskrivs att beslul, tillstånd och föreskrifter som har meddelats

enligt äldre bestämmelser fortfarande skall gälla. I 17 kap. PBL-förslagel

har inte någon molsvarande övergångsbestämmelse tagils upp belräffande

beslut i ärenden om byggnadslov. Om skälen lill alt PBL ej har övergångs

bestämmelse om rättsverkningar av äldre beslut om byggnadslov hänvisar

lagrådet till prop. 1985/86:1 s. 860. Inte heller för de ärenden som avgjorts

enligt väglagen torde någon särskild övergångsreglering erfordras. Det kan 76

anmärkas
alt om befogenheten alt meddela elt lillslånd övergår från en Prop. 1985/86:118
myndighei lill en annan, såsom föreslås beträffande tillstånd enligt 43 § där
väghållningsmyndighelen och inte länsslyrelsen framdeles skall vara beslutande,
sä inverkar inte detla på frågan om huruvida äldre beslut, tillstånd eller
föreskrift alltjämt gäller. Däremot blir läget annorlunda om en viss
dllståndsprövning skall upphöra. Lagrådel syftar främst på all enligt 47 §
någon dubbelprövning inte längre skall ske belräffande ålgärder inom
delaljplanelagl område och inte heller för bygglovsplikliga ålgärder. I dessa
fall kommer i fortsättningen frågan om en åtgärds tillåflighet endast atl
prövas av byggnadsnämnden enligt PBL medan någon prövning av länsstyrelsen
enligt väglagen inte längre skall ske. Sådana beslut som fattats av
länsstyrelsen enligt väglagens äldre regler lorde - i motsats lill vad som
synes fömtsall i punkt 2 - inte ha någon rättsverkan efter nya lagens
ikraftträdande.

Enligt
punkt 3 skall beträffande lillslånd som sökts före den 1 januari 1987 äldre
bestämmelser tillämpas i fräga om säväl förfarandet som ärendenas prövning i
sak. Bestämmelserna har enligt lagrådsremissen ulformals i nära
överensslämmelse med de principer för övergångsreglering som föreslagils gälla
för PBL. Härmed lorde åsyflas vad som i denna del föreslås i PBL för äldre
planinstitul. För l.ex. byggnadslovsärenden har emellertid en annan metod valts
i PBL. Enligt 17 kap. 25 § försia siycket PBL-förslaget skall således i ärenden
enligt byggnadslagen eller byggnadsstadgan, som byggnadsnämnden avgjort före
ikraftträdandet, äldre bestämmelser tillämpas. Denna övergångsregel lar alltså
endasl sikte pä vissa pågående ärenden. Del är nämligen nödvändigt alt samma
gmnder för prövningen och samma processuella bestämmelser skall gälla för
besvärsmyndigheten som för den myndighet som avgjort ärendet i försia hand. En
motsvarande reglering är lämplig också i väglagen. Då det gäller ärenden om
tillstånd, som inte längre erfordras, synes det i enlighet med vad ovan anförts
vara klart alt dessa ärenden - oavsett om de är anhängiga i försia instans
eller överklagade — inte föranleder någol avgörande i sak. Nägon särskild
bestämmelse härom erfordras ej. Skulle något ärende vid ikraftträdandet vara
beroende på prövning i första instans och skall ärendet enligt nya lagen
avgöras av annan myndighet bör ärendet överlämnas fill denna myndighet. Med
hänsyn lill förhållandena synes någon uttrycklig regel härom obehövlig.

Elt
särskill problem kan mål om ersättning enligt 61 § erbjuda om ersättning
begärts på gmnd av elt äldre beslut om vägrat tillslånd enligt 47, 48 eller 49
§. För fall då skadan inte längre är ersättningsgiU (se vad som sagls under 61
§) fordras en övergångsbestämmelse. Har målel anhängiggjorts före
ikraftträdandet, bör äldre bestämmelser om ersällning lillämpas av
fastighetsdomstolen i fråga om målens prövning i sak, lät vara alt vid
avgörandet bör vägas in alt skadan ej längre är ersättningsgiU. Har anspråk på
ersällning inte framförts hos domslol före ikraftträdandet synes man kunna
godta att ersättning ej skall utgå. Eljest får man med 17 kap. 16 § tredje
stycket PBL-förslagel som förebild uppställa en preklusionsfrist för

talans väckande.

77

Lagrådet
föreslår i enlighet med vad som nu anförts att punkterna 2 och Prop.
1985/86:118 3 i övergångsbestämmelserna ges följande lydelse.

2. I ärenden om tillstånd som alltjämt skall prövas
enligt väglagen skall, om ärendet avgjorts i första instans före
ikraftträdandet, äldre bestämmelser tillämpas i fråga om såväl förfarandet som
ärendenas prövning i sak.

3. Beträffande mål om ersättning enligt 61 § väglagen,
i vilka talan har väckts före ikraftträdandet, skall äldre bestämmelser
fillämpas i fråga om målens prövning i sak.

Lagen
om enskilda vägar

1§

De
föreslagna ändringarna i paragrafens iredje och fjärde stycken är föranledda
av det nya plansystemet i PBL. Lagrådel vill framhålla atl uttrycket
"Antagande av en detaljplan" i tredje siycket torde innefatta också
beslut alt ändra en detaljplan (jfr 5 kap. 32 § PBL), vilket för undvikande av
missförstånd bör framgå av specialmoliveringen till paragrafen.

4 §

Lagrådet
hänvisar till sitt yttrande över 14 § väglagen. Mot första stycket och första
meningen i andra stycket av förevarande paragraf har lagrådel ej annan erinran
än att två redaktionella ändringar bör göras för att nå språklig
överensstämmelse med lagrådels förslag till lydelse av nyssnämnda paragraf i
väglagen. Lagen om enskilda vägar har inte någon motsvarighet dll 14 § andra
slyckel väglagen om undantag, när särskilda skäl föreligger, frän bestämmelser
opi marks bebyggande eller användning. Detla innebär atl när det gäller enskild
väg prövningen av undantag från l.ex. naturvårdslagens föreskrifter skall ske
enligt den lagens bestämmelser. Enligt lagrådets mening synes det emellertid
inte behövligt atl nu införa en erinran härom. En sådan erinran skulle för
övrigt behöva kompletteras med hänvisning också till andra lagar som har
särskilda bestämmelser för marks bebyggande eller användning. Sådan
beslämmelse finns nu i lagen om fornminnen. Lagrådet förordar alt andra
meningen i andra stycket får utgå.

100
§

Paragrafens
första slycke föreslås ändrad så alt beskrivningen av de olika åtgärder för
vilka krav på länsslyrelsens tillstånd kan införas i trafiksäkerhetens
intresse skall bli anpassad lill lerminologin i PBL. På skäl som redovisats
under 43 § väglagen föreslår lagrådet att ifrågavarande ändringar ges samma
lydelse som föreslagits belräffande nämnda paragraf

Granskningen
av de remitterade förslagen har i övrigi föranlett vissa ändringar av
redaktionell art.

78

Kommunikationsdepartementet Prop. 1985/86: ii8

Utdrag
ur protokoll vid regeringssammanträde den 27 febmari 1986

Närvarande:
statsministern Palme, ordförande, och statsråden I. Carlsson, Lundkvist, Feldt,
Sigurdsen, Gustafsson, Hjelm-Wallén, Peterson, Göransson, Dahl, R. Carlsson,
Holmberg, Hellström, Wickbom, Johansson, Hulterström, Lindqvist

Föredragande:
statsrådet Hulterström

Proposition om ändringar i väglagen (1971:948) och lagen
(1939:608) om enskilda vägar

1 Anmälan av lagrådsyttrande

Föredraganden
anmäler lagrådets yttrande (beslul om lagrådsremiss fattat vid
regeringssammaniräde 1985-10-10) över förslag lill lag om ändring i väglagen
(1971:948) och förslag lill lag om ändring i lagen (1939:608) om enskilda
vägar. Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför.

2 Förslaget till lag om ändring i väglagen

Lagrådet
har i silt yttrande ifrågasatt om inte anpassningen av väglagens

terminologi fill PBL bort begränsas på samma sätt som föreslagits beträf

fande annan aktuell följdlagstiftning. Med anledning härav vill jag anföra

följande. ____

Byggnadslagen
och väglagen har i dag en terminologi som inte är samordnad trots att båda
lagama innehåller bestämmelser om hur mark får bebyggas och tas i anspråk för
olika ändamål. Orsaken till detta är atl lagarna har fillkommit vid olika tillfällen
och all något särskilt behov av en samordnad terminologi dä inte har funnits.
Väglagen är f.n.utformad pä elt sådanl sätl all prövning i regel skall ske
oberoende av om del också skall ske en prövning enligt byggnadslagsfiftningen.

Väglagens
terminologi är i vissa avseenden ålderdomlig i förhållande till PBL: s. Många
termer och uttryck i väglagen härrör frän 1934 eller 1943 års lagar om allmänna
vägar (se l.ex. 29 och 35§§ 1934 års lag, 32 och 38§§ 1943 års lag samt 43 och
54 §§ väglagen).

Jag
delar lagrådets uppfattning alt väglagen i förevarande avseende inte

är behäftad med några mera påtagliga brister. Om väglagens terminologi

lämnades oförändrad skulle den i vart fall inte komma i direkt konflikt med

PBL. Atl jag trots detla vall alt redigera om väglagen beror på att PBL i

väsenfiigt större utsträckning än den nuvarande byggnadslagstiftningen

kommer atl behöva beaktas i vägsammanhang. Jag föreslår t. ex. all dub- 79

belprövningen
tas bort när det gäller tillstånd intill vägområdet. Detta Prop. 1985/86:118
innebär ett omedelbart behov av samordning för alt klargöra kompetensfördelningen
mellan byggnadsnämnden och länsstyrelsen. Enligt min mening underlättas
fillämpningen även i övrigi om PBL:s och väglagens terminologi är enhetlig. Som
lagrådel påpekat i annat sammanhang i silt yttrande är samordningen mellan PBL
och väglagen inte lättillgänglig.

PBL
förutsätter ett väl utvecklat samarbete mellan planmyndigheter och
vägmyndigheler. PBL ger också kommunerna etl ökat planeringsansvar och en starkare
ställning när det gäller markanvändningen. Jag har därför skäl alt ulgå frän
att PBL: s uttryckssätt kommer alt bli vägledande när det gäller markplanering
och olika tillståndsfrågor. Om lerminologin då inte är enhetlig finns risk för
alt väglagens termer och uttryck kan missförstås. Denna risk är särskill slor
för den som inte har den historiska förklaringen till den olikartade
terminologin klar för sig.

Jag
har mot denna bakgrund funnit atl övervägande skäl talar för att del sker en
anpassning i väglagen till PBL: s termer och uttryck. Jag noterar också att
lagrådet inte motsatt sig atl så sker pä i huvudsak del sätt som föreslagils i
lagrådsremissen. Redan nu vill jag fömlskicka atl jag kommer att föreslå de
preciseringar som lagrådel ansett nödvändiga. Att den redigering som har skett
inom regeringskansliet inte varit föremål för remissbehandling beror på alt
jag med den PBL-anpassade terminologin i väglagen inte åsyftat att få till
stånd några sakliga ändringar av betydelse.

Jag
vill i detta sammanhang erinra om att den ändring som nu föresläs i väglagen
som gäller reglering av bl. a. bebyggelse i närheten av allmänna vägar — dvs.
den huvudsakliga orsaken lill behovel av den samordnade terminologin -
behandlats utförligt i prop. 1985/86: 1 om ny plan- och bygglag (s. 106).
PBL-ulredningen hade valt atl låta föreskrifterna om byggnader finnas kvar i
väglagen men föreslagit all reglerna om skyltar, reklamanordningar och liknande
skulle upphävas och att sådana frågor i fortsättningen skulle regleras endast
genom PBL. Utredningens förslag i denna del remissbehandlades och förslagel
godtogs i allmänhet av remissinstanserna. Chefen för bostadsdepartementet och
min företrädare kom emellertid efter samråd fram till all kraven i väglagen pä
tillslånd av länsslyrelsen för att uppföra byggnader och andra anordningar
intill eller i närheten av allmänna vägar borde upphävas i den mån del råder
bygglovsplikl enligt PBL.

Lagrådets
allmänna synpunkter i övrigt lar jag upp i anslutning fill de enskilda
paragraferna.

5§

I
lagrådsremissen har föreslagits några språkliga justeringar i 5§. Jag vill nu
upplysa att jag i budgetpropositionen (prop. 1985/86:100, bilaga 8) föreslagit
ytterligare ändringar som är avsedda atl träda i kraft den 1 januari 1987. Jag
föreslår därför inte längre i detta sammanhang någon ändring av paragrafen.

80

9§ Prop. 1985/86:118

Jag
biträder lagrådets uppfattning att det föreslagna tillägget inte behövs.

10
§

Lagrådet
har tagit upp olika konsekvenser av atl förbättring av väg inte längre skall innefattas
i byggande av väg. Lagrådet har vidare påpekat atl vad jag sagt om skyldigheten
atl upprätta arbetsplaner synes missvisande. Med anledning av det vill jag göra
följande förtydliganden.

Gränsdragningen
mellan förbättring av väg och drifl av väg behandlades av den dåvarande
departementschefen i prop. 1971:123 s. 123. Han kon staterade därvid all
åtgärder som avser förbättring av väg och ålgärder som avser drifl av väg
ligger nära varandra. Han anförde vidare att till förbättring av väg bör räknas
åtgärder som har lill syfte att höja en vägs allmänna standard på ell varaktigt
sätl. Efler väglagens ikraftträdande har emellertid uttrycket förbättring av
väg i den vägtekniska terminologin kommit att användas pä etl sätt som inte
alltid stämmer överens med vad som var avsett i lagtexten. Förbättring av väg i
vägteknisk mening används nämligen nu även för atl beteckna rena driftätgärder
— dvs. ålgärder för atl hålla vägen i ett för samfärdseln tillfredsslällande
skick (26§). För sådana åtgärder upprättas inga arbetsplaner och inte heller
samråder man enligt 16 § väglagen med länsstyrelsen. Som exempel på åtgärder
som nu avses kan nämnas beläggning av en gmsväg, uppsättning av vägräcken,
diknings-arbeten och uppsättning av belysning i en vägkorsning. Denna typ av
smärre ålgärder var vid väglagens tillkomst avsedda alt ingå i begreppet drifl
av väg trots atl de också kan sägas resultera i en varaktig förbättring av
vägstandarden. Som min företrädare anfört i lagrådsremissen innebär praktiskt
taget alla sädana åtgärder alt vägens standard höjs. I den mån nu förekommande
förbättringsarbeten är av större omfattning och av den karaktären atl
arbetsplan bör upprättas vill jag framhålla all dessa arbeten skall räknas till
ombyggnad av väg. Min avsikt med den föreslagna lydelsen har endast varit att
få lagtexten att stämma överens med den vägtekniska lerminologin. Samråd
kommer alltså all ske i samma utsträckning som f.n. Arbetsplaner skall också i
framliden upprättas i samma omfattning som sker i dag. Kommuner och
landstingskommuner kommer atl kunna bidra lill byggande av väg i minst samma
utsträckning som nu. Del finns således inga skäl att befara alt de av lagrådel
påpekade konsekvenserna inträffar. Mot bakgrund av atl den föreslagna
ändringen inte är avsedd atl medföra någon ändring i förhållande till vad som
gäller i dag var det inte meningsfullt att föranstalta om någon
remissbehandling av förslagel i denna del.

Jag
vidhåller således förslagel alt paragrafen bör ändras pä sä sätt atl begreppei
förbättring av väg inte längre skall innefattas i byggande av väg.

13
§

I
lagrådsremissen föreslog min företrädare atl väglagens anknytning till

naturresurslagen
lämpligen borde göras genom alt 13 § kompletteras med 81

6 Riksdagen 1985186. I saml. Nr 118

ett
krav, att även NRL skall tillämpas när vägens läge och utförande Prop.
1985/86:118 bestäms. Förslaget var i enlighel med vad som föreslagils i
departementspromemorian (Ds Bo 1984:3) med förslag till lag om hushållning med
naturresurser. Ingen av de instanser som avgav remissyttranden eller särskilda
skrivelser med anledning av promemorian (prop. 1985/86:3, bilaga 2) hade något
atl erinra mot förslaget i denna del. Delta ledde till bedömningen att det
endast är i samband med upprättande av arbetsplan som kopplingen till NRL är
meningsfull. Jag godtar emellertid lagrådets förslag att införa en ny 3a§ med
den utformning lagrådet angett i sitt yttrande.

14 §

Jag
godtar i sak vad lagrådet har föreslagit beträffande denna paragraf men
förordar en något annorlunda redaktionell utformning.

18
§

Jag
delar lagrådets uppfattning att konsekvenserna av den föreslagna lydelsen hade
bort belysas tydligare. Enligt min bedömning skulle emellertid en
"uppmjukning" av fömtsättningarna för en förlängning av arbetsplaners
gilfighetstid inte ha försämrat fastighetsägarnas situation. Avsikten med den
föreslagna ändringen var i första hand att genom uttalandet i specialmoliveringen
få till stånd en direkt koppling till gällande flerårsplaner och
fördelningsplan och därigenom uppnå en mer stadgad praxis på området. Jag
finner emellertid med beaktande av vad lagrådet uttalat att den föreslagna
ändringen i tredje stycket sista meningen skall utgå.

23
§

Jag
instämmer i vad lagrådel uttalat beträffande innebörden av paragrafen.

43,
45, 47 och 48§§

Beträffande
skälen till att anpassa terminologin i dessa paragrafer till PBL vill jag
hänvisa dll vad jag anfört inledningsvis.

Jag
godlar det av lagrådet föreslagna tillägget till 43 § försia stycket punkt 1,
45, 47 och 48§§. Vidare anserjag - i enlighet med vad lagrådet påpekat - att
uttrycket "inverka menligt på trafiksäkerheten" bör ersätta det i
lagrådsremissen föreslagna ullrycket "försämra trafiksäkerheten".

Jag
vill nämna alt den i lagrådsremissen förutskickade ändringen i 22 §
naturvårdslagen (1964:822) i anledning av den ändrade prövningsordningen
enligt 43 § väglagen har föreslagils i den nyligen beslutade propositionen om
följdlagstiflning till PBL m. m.

Lagrådet
har förklarat sig ha svårt atl inse behovel av den föreslagna bestämmelsen i 45
§ varigenom skyldighet gäller att söka tillstånd hos länsstyrelsen för sådanl
som kan äventyra "vägens bestånd, drifl eller

82

bmkande".
Lagrådel har vidare ansett det oklart varför detta uttryck valts Prop.
1985/86:118 i 45 §. Med anledning härav vill jag anföra följande.

Som
min företrädare uttalat i lagrådsremissen har avsikten varit att i 45 §
sammanföra de åtgärder m. m. intill vägområdet som kräver tillstånd av
länsslyrelsen. Paragrafen har utformats så alt den även skall innefatta 47 §
andra slyckel, 53 § andra siycket och 54 § i nuvarande lydelser. Syftet med
dessa bestämmelser är att skydda vägens bestånd, drift och bmkande. Uttrycket
finns dessutom redan nu i 43 §.

Enligt
PBL-förslaget ges kommunerna möjlighet alt inom bl. a. elt område som inte
omfattas av detaljplan medge lättnader i den generella bygglovspliklen (8 kap.
5§ försia siycket PBL). Denna möjlighet skall dock begränsas av granneintressen
och allmänna iniressen (8 kap. 5§ andra slyckel). I prop. 1985/86:1 s. 700
nämns som exempel på sådana intressen hänsynen dll landskapsbilden och den
omgivande miljön. Enligt min mening är detla inte tillräckligt för all
säkerställa att kommunerna inte meddelar generella befrielser för områden som
ligger i närheten av allmän väg. Med hänsyn lill de värden som det allmänna
vägnätet representerar anser jag det erforderligt atl föreslå en skyldighet att
söka tillstånd hos länsstyrelsen för sådanl som kan äventyra vägens bestånd,
drift eller brukande och som inte skall bygglovsprövas enligt PBL. Jag har inte
ansett del nödvändigl med remissbehandling i denna del. Förslaget är snarast
atl se som en naturlig konsekvens av den föreslagna nyordningen i PBL som
innebär atl skyldigheten all söka bygglov kommer alt kunna varieras genom
kommunala beslut. Den generella bygglovsplikt som nu finns enligt
byggnadslagstiftningen och som omfattar bl. a. anläggningar och anordningar
inom områden i närheten av allmän väg kan sägas endast ha blivit
"överflyttad" till väglagen. Förslagel lorde knappasl innebära några
förändringar i fråga om skyldigheten all söka fillstånd. Åndringen torde i
praktiken endasl innebära all lillslånd skall sökas hos länsslyrelsen i stället
för hos byggnadsnämnden.

Jag
instämmer i lagrådets uppfattning atl reglerna om verkställighet för atl
åstadkomma rättelse när någon överträtt en bestämmelse i 45 § har blivit
krångliga. En annan lösning bör därför åstadkommas. Lagrådet har ansett atl
beslul om verkställighet i alla de situationer som avses kan anförtros ål
länsslyrelsen. Jag godtar vad lagrådet har föreslagit. Sista styckel i 45 § bör
därför ges den lydelse lagrådel har angett.

49
§

Lagrådet,
som förklarat sig inte ha något all erinra mol att paragrafen upphävs på det
sätt som föreslagils, har gjort en del påpekanden. Med anledning härav vill jag
anföra följande.

Förslagel
i lagrädsremissen innefattar ingen ändring av vad som nu gäller om beslut om
byggande av väg. Frågor om byggande av väg skall alltså också i fortsättningen
prövas av vägverket efter samråd med länsstyrelsen. Om vägverket och
länsstyrelsen har olika uppfattning kommer frågan att avgöras av regeringen (11
§).

Enligt
paragrafens nuvarande lydelse kan länsslyrelsen meddela bygg- 83

nadsförbud
för s. k. vägreserval. I och med atl paragrafen upphävs blir det Prop. 1985/86:
118 byggnadsnämndens uppgift atl se till atl byggnadslov inte lämnas fill sådant
som försvårar vägbyggandet. Om det skulle uppstå en konflikt mellan en kommun
och vägverket om behovet, sträckningen eller omfattningen av vägreservatet kan
vägverket alltid pröva frågan om den aktuella vägens byggande enligt
beslämmelserna i väglagen. Det blir då vägverket eller regeringen som
slutgiltigt bestämmer om vägens byggande. Man kan ulgå frän atl del, när
vägmyndighelen fattar beslul om byggande av väg i strid mot vad en kommun
önskar, är fråga om myckel angelägna och övergripande vägbyggnadsföretag.

Jag
vill också i delta sammanhang hänvisa till 12 kap. 4 § PBL varigenom beslut att
lämna bygglov skall kunna prövas av länsstyrelsen i vissa fall. I prop.
1985/86:1 s.349 har chefen för bostadsdepartementet anfört atl statliga
myndigheter kan vända sig fill länsslyrelsen och begära ett sådanl förordnande
som avses i 12 kap. 4 § för etl visst område. Jag anser att del mot denna
bakgrund finns fillräckliga garantier för att tillstånd inte kommer att lämnas
lill byggnadsförelag inom områden där väg skall gå fram även om 49 § inte
längre gäller. Jag vidhåller således förslaget i remissen i denna del.

52 §

Lagrådet
har på anförda skäl ansett det tillrådligt alt behålla paragrafens försia
slycke oförändrat och förklarat sig inte se något avgörande hinder mot att
fömtsättningarna för ingripanden blir någol olika inom och utom område med
detaljplan. Jag godtar vad lagrådet föreslagit. I 52§ första styckel föreslås
därför endast redaktionella ändringar.

61
§

Vad
lagrådet anmärkt berör i praktiken endast de fall fastighetsägaren redan har
fått bygglov av byggnadsnämnden men sedan vägrats tillstånd enligt 47 §. Den
inskränkning som lagrådet påpekar torde sakna praktisk betydelse.

73-75
§§

Jag
delar lagrådets uppfattning att de ärenden varom här är fråga är sådana

som vid avgörandet kräver en avvägning mellan olika intressen. Jag har

emellertid inte anledning atl tro all vägverket - såsom lagrådet befarar -

kommer att se ordnings- och säkerhetsföreskrifter ensidigt frän de syn

punkter vägverket har atl företräda. Vägverket har i delta sammanhang atl

iaktta saklighet och opartiskhet i enlighet med vad som föreskrivs i 1 kap.

9§ regeringsformen. I 4§ väglagen anges att vid väghållning tillböriig

hänsyn skall tas till bl. a. enskilda intressen. Del är min erfarenhet att

vägverket vid sina avgöranden i dessa hänseenden gjort opartiska och

allsidiga bedömningar. Inom vägverket finns sådan erfarenhet att också

andra än rena ordnings- och säkerhetsfrågor kommer att beaktas. Del finns 84

enligt
min mening inga skäl alt anta att inte vägverket skulle ge besvärsär- Prop.
1985/86:118 endena en opardsk och allsidig bedömning eller att
rätlssäkerhetsinlressen eljesl skulle sättas i fara om vägverket blir
besvärsinstans.

Lagrådet
har föreslagit att länsstyrelse skall bli besvärsinstans i stället för
vägverket. Jag ser inte alt en sädan besvärsordning i högre grad än den jag nu
har föreslagit - i vart fall inte utan väsentliga ändringar i 34 §
länsstyrelseinstmktionen (1971:460) - skulle dllgodose rättssäkerheten. En
fördel med mitt förslag är också att man får en för hela landet enhetlig praxis
och att vägverket inte skulle behöva yttra sig till länsslyrelsen i varje
särskilt fall där en samordning över länsgränserna är önskvärd, vilket för
övrigi lorde gälla många ärenden. 1 sammanhanget vill jag erinra om alt
länsstyrelsen kan fylla en viktig funktion som remissinstans fill vägverket -
särskilt i de ärenden som uteslutande gäller lämplighelsbedömningar.

Jag
vidhåller således förslaget i remissen när det gäller besvärsordningen. I
denna del har jag samrått med chefen för civildepartementet.

Jag
noterar att lagrådel instämt i alt ärenden varom nu är fräga inte är av den art
all regeringens medverkan är påkallad och att en besvärsordning enligt
tvåinstansprincipen är mest rationell.

76
§

Jag
godlar vad lagrådel har förordat beträffande denna paragraf. Del i
lagrådsremissen föreslagna tillägget i 76 § andra styckel bör därför ulgå.

Övergångsbestämmelserna

Jag
instämmer i vad lagrådel uttalat och godtar lagrådets förslag till övergångsbestämmelser.

3 Förslaget till lag om ändring i lagen om enskilda vägar

i§

Lagrådet
har utgått från att ullrycket "Anlagande av en detaljplan" i Iredje
siycket också innefallar beslul all ändra en detaljplan. Lagrådets antagande är
riktigt.

4 §

Vad
lagrådet har anfört torde avse andra siycket och första meningen i tredje
slyckel.

Jag
instämmer i vad lagrådet ullalat beträffande paragrafens innebörd och godlar i
sak lagrådels förslag men förordar en något annorlunda redaktionell utformning.

100
§

Jag
godlar vad lagrådet har föreslagit. 85

4
Hemställan Prop. 1985/86:118

Jag
hemställer att regeringen föreslår riksdagen att anta de av lagrådet granskade
lagförslagen med vidtagna ändringar.

5 Beslut

Regeringen
ansluter sig dll föredragandens överväganden och beslutar alt genom proposition
föreslå riksdagen att anta de förslag som föredraganden har lagl fram.

86

Bilaga
Prop. 1985/86:118

De remitterade lagförslagen

1 Förslag till

Lag om ändring i väglagen (1971:948)

Härigenom
föreskrivs i fråga om väglagen (1971:948) dels alt 49, 50 och 54 §§ skall
upphöra att gälla,

dels att I, 5-9,
10-19, 22, 23, 26-28, 33, 39-48, 51-53, 57, 61, 63-66, 68 och 70-77 §§ skall ha
följande lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Denna
lag gäller allmän väg.

Allmän
väg är, fömtom väg som anlägges enligt denna lag eller enligt lagen förändras
lill allmän, sådan för allmän samfärdsel upplåten väg som av ålder ansetts som
allmän eller enligt äldre bestämmelser anlagts som eller förändrats till allmän
och som vid denna lags ikraftträdande hålles av staten eller kommun.

Väg
upphör atl vara allmän, när vägen dragés in. Är kommun väghållare, upphör väg
att vara allmän, när vägen enligt byggnadslagen (1947:385) upplåtes eller skall
vara upplåten till allmänt begagnande som gata. Har väg upplåtits lill allmänt
begagnande som gata medan staten är väghållare, upphör vägen att vara allmän,
när kommunen övertar väghållningen.

1§

Allmän
väg är, fömtom väg som anläggs enligt denna lag eller enligt lagen förändras
lill allmän, sådan för allmän samfårdsel upplåten väg som av ålder ansetts som
allmän eller enligt äldre bestämmelser anlagts som eller förändrats till
allmän och som vid denna lags ikraftträdande hålls av staten eller en kommun.

En
väg upphör atl vara allmän, när vägen dras in. Om en kommun är väghållare,
upphör vägen att vara allmän, när den enligt plan-och bygglagen (0000:000)
upplåts eller skall vara upplåten lill allmänt begagnande som gata. Om en väg
har upplåtits till allmänt begagnande som gala medan staten är väghållare,
upphör vägen att vara allmän, när kommunen övertar väghållningen.

Staten är väghållare i den
mån ej regeringen eller, efler regeringens bemyndigande, statens vägverk
förordnar alt kommun i stället för staten skall vara väghållare inom sitl
område eller del därav. Sådanl förordnande får meddelas endast om det är
lämpligt med hänsyn till kommunens förutsättningar. Förordnande kan jämkas
eller återkallas.

Staten är väghållare i den
mån inte regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, vägverket förordnar
att en kommun i stället för staten skall vara väghållare inom sitt område eller
del därav. Elt sådant förordnande får meddelas endast om det är lämpligt med
hänsyn fill kommunens fömtsättningar. Elt förordnande kan jämkas eller återkallas.

Senaste
lydelse 1981:861,

87

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop.
1985/86:118

Statens vägverk handhar
väghållningen för statens räkning och har lillsyn över kommuns väghållning.

Väghållningsmyndighel
är, då slalen är väghållare, den lill vägverket hörande regionala förvaltning
som regeringen bestämmer och, då kommun är väghållare, den kommunala nämnd som
kommunfullmäktige utser därtill.

Vägverket handhar
väghållningen för slalens räkning och har tillsyn över kommunernas väghållning.

Väghållningsmyndighet är,
då staten är väghållare, den lill vägverket hörande regionala förvaltning som
regeringen bestämmer och, dä en kommun är väghållare, den kommunala nämnd som
kommunfullmäktige utser därtill.

Är staten väghållare inom
område med stadsplan, skall kommunen tillhandahålla den mark som behövs för
väg inom områdel.

År staten väghållare inom ell
område med detaljplan, inom vilken kommunen är huvudman för allmänna platser,
skall kommunen tillhandahålla den mark som behövs för väg inom området.

Underlåter kommun all
bygga väg, för vars byggande utgått statsbidrag, eller eftersätter kommun skyldighel
i fråga om vägs drift, kan statens vägverk förelägga kommunen att inom viss
tid vidtaga rättelse vid äventyr alt verket låter utföra nödvändiga ålgärder
pä kommunens bekostnad.

Underlåter en kommun atl
bygga väg, för vars byggande utgått statsbidrag, eller eftersätter en kommun
skyldighet i fråga om vägs drift, kan vägverket förelägga kommunen alt inom
viss lid vidta rättelse och om så ej sker utföra nödvändiga åtgärder på
kommunens bekoslnad.

Bestämmelserna i denna lag
ulgör ej hinder för kommun eller landstingskommun atl lämna bidrag lill
byggande av väg.

Beslämmelserna i denna lag
utgör inte hinder för en kommun eller en landstingskommun eller någon annan atl
lämna bidrag lill byggande av väg.

Till byggande av väg
räknas anläggning av ny väg, omläggning av väg i ny sträckning saml ombyggnad
och förbättring av väg.

Ny väg får anläggas, om
vägen behövs för allmän samfärdsel eller annars kan antagas få synnerlig betydelse
för det allmänna.

Omläggning av väg i ny
sträckning samt ombyggnad och förbättring av väg får ske, när del är påkallat
från allmän synpunkt.

Senaste
lydelse 1981:861.

Till byggande av väg
räknas anläggning av ny väg, omläggning av väg i ny sträckning saml ombyggnad
av väg.

Ny väg får anläggas, om
vägen behövs för allmän samfärdsel eller annars kan antas få synnerlig betydelse
för det allmänna.

Omläggning av väg i ny
sträckning saml ombyggnad av väg får ske, när det är påkallat från allmän
synpunkt.

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

Prop.
1985/86:118

Fråga om
byggande av väg prövas av statens vägverk efter samråd med länsstyrelsen. Har
vägverket och länsslyrelsen olika uppfattning, hänskjutes frågan till
regeringens prövning.

Fråga om
byggande av väg prövas av vägverket efter samråd med länsstyrelsen. Om
vägverket och länsstyrelsen har olika uppfattning, hänskjuts frågan till
regeringens prövning.

Regeringen kan förordna atl fråga om byggande av väg i
vissa fall skall prövas av länsslyrelsen.

12 §

Om
skyldighet för staten att iordningställa och upplåta allmän väg som gala inom
sådant område med stadsplan, för vilket staten är väghållare, finns
bestämmelser i byggnadslagen (1947:385).

16 kap.
29 § plan- och bygglagen (0000:000) finns bestämmelser om skyldighet för staten
all inom områden med detaljplan i vissa fall ställa i ordning och liU allmänt
begagnande upplåta gala.

Vid
byggande av väg skall tillses, atl vägen fär sådant läge och utförande att
ändamålet med vägen vinnes med minsta inlrång och olägenhel ulan oskälig
kostnad.

Vid
byggande av väg skall tillses, att vägen får ett sådant läge och utförande att
ändamålet med vägen vinns med minsta inlrång och olägenhel utan oskälig
kostnad. Aär vägens läge och utförande bestäms skaU även lagen (0000:000) om
hushållning med naturresurser m.m. lillämpas.

Inom
område med fastställd generalplan eller med stadsplan eller byggnadsplan skall
väg byggas i överensstämmelse med planen. GäUer annars särskilda bestämmelser
för marks bebyggande eller användning, såsom regionplan, utomplansbestämmelser
eller nalurvårdsföreskrifler, skall väg läggas så, att syftet med beslämmelserna
icke molverkas.

Om särskilda skäl fåreligger, kan undantag från planen
eller bestämmelserna medges av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer.
Även ulan sådant medgivande får mindre avvikelse från

Inom område med detaljplan eller områdesbestämmelser får
inte väg byggas i slrid mot planen eller bestämmelserna. Om syflel med planen
eller beslämmelserna inte molverkas, får dock mindre avvikelser göras.

Gäller naturvårdsföreskrifter eller andra särskilda
bestämmelser för marks bebyggande eller användning skall väg byggas så, alt
syftet med bestämmelserna inte motverkas. Om del finns särskUda

'Senaste
lydelse 1981:861, " Senaste lydelse 1981:861,

89

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

Prop.
1985/86:118

plan
göras, om åtgärden är förenlig med planens syfte.

skäl,
kan undantag från föreskrifterna medges enligt bestämmelserna i
naturvårdslagen (1964:822).

För byggande av väg skall upprättas arbetsplan.
Arbetsplan får uppdelas i förberedande och kompletterande arbetsplan.

I
arbetsplan skall anges den mark som behöver tagas i anspråk för förelaget.
Arbetsplan skall även innehålla/ör/örefagefi genomförande i övrigt behövliga
uppgifter. / förberedande arbetsplan behöver uppgifter av sistnämnt slag redovisas
endast i huvuddrag.

Förberedande arbetsplan skall fuUständigas genom
kompletterande arbetsplan så snart del kan ske.

För byggande av väg skall upprättas en arbetsplan.

I arbetsplanen skall anges den mark som behöver tas i
anspråk för väganordningar och för genomförandet av vägbyggnadsföretaget.
Arbetsplan skall även innehålla de uppgifter som i övrigt behövs för att
genomföra företaget.

Vid utarbetande av arbetsplan skall samråd i fråga om
vägens sträckning och vägförslagets utformning i övrigt ske med berörda
fastighetsägare och myndigheter saml andra som kan ha elt väsentligt inlresse
i saken.

Förfarandet
enligt första stycket får efter omständigheterna förenklas i fråga om
arbetsplan för väg, som enXigtfasislälld generalplan eller enligt sladsplan
eller byggnadsplan skall ingå i trafikled eller annan allmän plals, om ej
avvikelse föreslås från vad som bestämts i sådan plan.

Avser arbetsplan endasl ombyggnad eller förbättring av
väg, får förfarandet enligt försia styckel efler omständigheterna förenklas
med iakttagande av att ägare till fastighel, av vilken mark skall tagas i
anspråk, alltid skall beredas tillfälle alt yttra sig. Vad som sagts nu gäller
i fråga om kompletterande arbetsplan även i andra faU saml äger vidare tiUämpning
på arbetsplan som innefattar endasl ändring av arbetsplan för ännu ej färdigställt
vägbyggnadsföretag.

Vid utarbetande av en arbetsplan skall samråd i fråga om
vägens sträckning och vägförslagets utformning i övrigi ske med berörda fasfighetsägare
och myndigheter samt andra som kan ha etl väsentligt intresse i saken.

Förfarandet
enligt försia slyckel får efter omständigheterna förenklas i fråga om en
arbetsplan för väg, som enligt detaljplan skall ingå i allmän plats eller som
är fårutsatt i områdesbestämmelser.

Avser arbetsplan endast ombyggnad av väg, får förfarandet
enligt försia slyckel efler omständigheterna förenklas med iakttagande av atl
ägare fill en faslighel, av vilken mark skall tas i anspråk, alltid skall
beredas lillfälle att yttra sig. Detta skaU även tillämpas på en arbetsplan
som innefattar endast ändring av en arbetsplan för ett vägbyggnadsförelag som
ännu ej är färdigställt.

90

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

Prop.
1985/86:118

Arbetsplan skall utställas för granskning.

Arbetsplan
för väg, som enligt faslslälld generalplan eller enligt stadsplan eller byggnadsplan
skall ingå i trafikled eller annan allmän plals, behöver icke utställas, om den
ej avviker från vad som beslämts i sådan plan.

EJ heller
behöver arbetsplan som avser endast ombyggnad eller förbättring av väg
utställas, om ej mark behöver tagas i anspråk med vågrätt eller rätt som avses
i 35 § eller om sådanl ianspråktagande skriftligen medgivits av berörda
fastighetsägare och innehavare av nyttjanderätt eller servitutsrätt. Under
samma fömtsättningar kan utställelse underlåtas i fråga om kompletterande
arbetsplan även i andra fall samt i fråga om arbetsplan som innefattar endast
ändring av arbetsplan för ännu ej färdigställt vägbyggnadsföretag.

En arbetsplan skall stäUas ut för granskning.

En arbetsplan för väg, som enligt detaljplan skall ingå i
allmän plats eUer som är förutsatt i områdesbestämmelser, behöver inte ställas
ut.

Inte heller behöver en arbetsplan som avser endasl
ombyggnad av väg ställas ut, om inte mark behöver tas i anspråk med vågrätt
eller rätt som avses i 35 § eller om ett sådant ianspråktagande skriftligen
medgivils av berörda fastighetsägare och innehavare av nyttjanderätt eller
servitutsrätt. Under samma fömtsättningar kan utställelse underlåtas i fråga
om en arbetsplan som innefattar endast ändring av en arbetsplan för ett
vägbyggnadsförelag som ännu ej är färdigställt.

Arbetsplan fastslälles av statens vägverk efter samråd med
länsstyrelsen. Har vägverket och länsstyrelsen olika uppfattning, hänskjutes
frågan om fastställelse av planen till regeringens prövning.

I fall då utställelse underlåtils med stöd av 17§ tredje slyckel
behöver fastställelse ej ske.

Beslul om fastställelse av arbetsplan är förfallet, om ej
inom fem år från utgången av det år, under vilket beslutet vann laga kraft,
vägens slräckning blivit i sin helhet tydligt utmärkt pä marken och i arbetsplanen
angivet vågbyggnadsarbete påbörjats. Om synnerliga skäl föreligger, kan
regeringen eller, efler regeringens bemyndigande, vägverket förlänga liden,
varje gång med högsl tre år.

Arbetsplan fastställs av vägverket efter samråd med
länsstyrelsen. Om vägverket och länsstyrelsen har olika uppfattning, hänskjuts
frågan om fastställelse av planen till regeringens prövning.

I sådana fall då utställelse har underlädts med stöd av 17§
tredje stycket behöver fastslällelse inte ske.

Etl beslul om fastställelse av en arbetsplan är förfallet,
om inte inom fem år från utgången av det är, under vilket beslutet vann laga krafl,
vägens slräckning har blivit i sin helhel tydligt utmärkt på marken och del i
arbetsplanen angivna vägbyggnadsarbetet har påbörjats. Om särskUda skäl
föreligger, kan regeringen eller, efler regeringens bemyndigande, vägverket
förlänga liden, varje gång med högsl tre år.

' Senaste lydelse 1981:861,

91

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1985/86:118

Byggande av väg får
påbörjas först sedan arbetsplan, som ej endast är förberedande, upprättats
och, ifaU då så behövs, blivit fastställd.

Byggande av väg får
påbörjas först sedan arbetsplan har upprättats och, när det behövs, har blivit
fastställd.

Fråga om förändring av
enskild väg till allmän prövas av statens vägverk efter samråd med länsslyrelsen.
Har vägverket och länsstyrelsen olika uppfattning, hänskjutes frågan till
regeringens prövning.

Fråga om förändring av
enskild väg lill allmän prövas av vägverket efter samråd med länsstyrelsen. Om
vägverket och länsstyrelsen har olika uppfattning, hänskjuts frågan till
regeringens prövning.

Regeringen
kan förordna att fråga om förändring av enskild väg till allmän i vissa fall
skall prövas av länsslyrelsen.

23 §

Gala inom sådant område
med stadsplan, för vilket staten är väghållare, kan under förutsättning som
anges i 2I§ förklaras dllika vara allmän väg. Bestämmelsema i 22 § äger molsvarande
tillämpning på ärende om sådan förklaring.

Under de förutsättningar
som anges i 21 § kan ; de fall staten är väghållare en gata inom ett område med
detaljplan förklaras dllika vara allmän väg. Bestämmelserna i 22 § tUlämpas på
ärende om en sådan förklaring.

26 § Väg skall
hållas i ett för samfärdseln fillfredsställande skick genom underhåll,
reparation och andra åtgärder.

Genom
renhållning skall vägområde hållas i sådant skick att skäliga sanitära hänsyn
och trevnadshänsyn blir tillgodosedda. Delsamma gäller i fråga om mark dll en
bredd av 25 meler intill parkeringsplats eller rastplats som är väganordning,
i den mån allmänheten har tillträde till marken. Ifråga om område med stadsplan
eller byggnadsplan äger detta stycke tUlämpning endasl på vägområde för
motorväg eller motortrafikled.

De
åtgärder som behövs för ändamål som anges i första och andra styckena räknas lill
drifl av väg. Om särskilda skäl föreligger, kan länsstyrelsen medge
inskränkning i skyldigheten atl vidtaga sådana åtgärder. Länsstyrelsen
meddelar

Genom renhållning skäll
vägområde'/ hållas i etl sådant skick att skäliga sanitära hänsyn och trevnadshänsyn
blir tillgodosedda. Detsamma gäller i fråga om mark lill en bredd av 25 meter
intill parkeringsplats eller rastplats som är väganordning, i den mån
allmänheten har tillträde till marken. Inom områden med detaljplan gäller detta
stycke endast vägområden för motorväg eller motortrafikled.

De
åtgärder som behövs för å-dana ändamål som anges i försia och andra styckena
räknas till drift av väg. TiU drift av väg räknas också serviceåtgärder och
förbättringsåtgärder. Om särskilda skäl föreligger, kan vägverket besluta

" Senaste lydelse
1981:861,

92

Nuvarande lydelse

därvid de föreskrifter som behövs.

Föreslagen lydelse

om inskränkning i skyldigheten att vidla åtgärder/ör drift
av väg. Vägverket meddelar därvid de föreskrifter som behövs.

Prop.
1985/86:118

Slalens skyldighel
att inom 5å-dant område med stadsplan, för vilket staten är väghållare,
ombesörja drifl av allmän väg, som upplåtits till gala, begränsas av byggnadslagen
(1947:385). Delsamma gäller i fråga om gala, som förklarats dllika vara allmän
väg.

Statens skyldighel
att inom områden med detaljplan, inom vilken kommunen är huvudman får allmänna
platser och där staten är väghållare, ombesörja drift av allmän väg, som har
upplåtits till gata, begränsas av plan- och bygglagen (0000:000). Delsamma
gäller i fråga om gala, som har förklarats tillika vara allmän väg.

Behöver
för väganordning, vars utförande ingår i drift av väg, tagas i anspråk mark
utöver den som redan hör till vägen, skall upprättas arbetsplan, vari anges
den mark som behöver tagas i anspråk. Beslämmelserna i 13, 14 och 16—20§§ äger
molsvarande lillämpning på planen. Denna skaU därvid såvitt angår tillämpningen
av 16 § tredje styckel, 17 § tredje styckel och 18 § andra siycket anses som
sådan arbetsplan som avser endast ombyggnad eller förbättring av väg.

Behöver
för en väganordning, vars utförande ingår i drifl av väg, tas i anspråk mark ulöver
den som redan hör dll vägen, skall upprättas en arbetsplan, vari anges den mark
som behöver tas i anspråk. Bestämmelsema i 13, 14 och 16-20 §§ skaU därvid
tillämpas. Såvitt angår tilllämpningen av 16 § tredje stycket, 17 § Iredje siycket
och 18 § andra stycket skaU arbetsplanen anses som en sådan plan som avser endast
ombyggnad av väg.

I fråga om
mark till väg, som enligt fastställd generalplan eller enligt sladsplan är
avsedd till gala, annan allmän plats eller särskUl trafikområde, äger 30-32 §§
ej tillämpning, sedan marken lagils i anspråk av kommunen för avsett ändamål.

I fråga om
mark till väg, som enligt en detaljplan, inom vilken kommunen är huvudman för
allmänna platser, är avsedd lill allmän plals, tillämpas inte 30-32 §§, sedan
marken lagits i anspråk av kommunen för avsett ändamål.

Enskild
körväg får ej anslutas till allmän väg ulan länsslyrelsens lillslånd. EJ
heller fär ulan sådanl tillstånd enskild körvägs anslutning lill allmän väg
ändras. Vad som sagls nu äger motsvarande tUlämpning på sådan utfart från faslighel
och sådan brygga som kan användas för körtrafik.

En enskild
körväg får inte anslutas till en allmän väg utan väghåUningsmyndighelens tillslånd.
Inte heller får ulan sådant tillstånd en enskild körvägs anslutning till en
allmän väg ändras. Vad som sagts nu gäller också i fråga om sådana utfarter frånfastigheter
och sådana bryggor som kan användas för körtrafik.

93

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

Prop.
1985/86:118

Vid
behandling av fråga om tillstånd enligt försia stycket skall länsstyrelsen
pröva om den tilltänkta åtgärden är lämplig med hänsyn till trafiksäkerheten
och framkomligheten på den allmänna vägen. I samband med tillslånd kan
länsstyrelsen meddelaföreskrift om väganslutningens läge och utförande i
övrigt.

Vid
behandling av en fråga om tillstånd enligt första stycket skall
väghållningsmyndigheten pröva om den tilltänkta åtgärden är lämplig med hänsyn
lill trafiksäkerheten och framkomligheten på den allmänna vägen. I samband med
lillslånd kan väghållningsmyndigheten meddela föreskrifter om väganslutningens
läge och utförande i övrigt.

Om del
är nödvändigl med hänsyn till trafiksäkerheten eller framkomligheten på
allmän väg, kan länsslyrelsen förordna att enskild vägs anslutning till den
allmänna vägen skall spärras av eller ändras genom väghållningsmyndighetens
försorg. Vad som sagts nu äger motsvarande tillämpning på utfart från fastighel
och på brygga.

Om det
är nödvändigt med hänsyn till trafiksäkerheten eller framkomligheten på en
allmän väg, kan väghåUningsmyndigheten förordna all en enskild vägs anslutning lill
den allmänna vägen skall spärras av eller ändras genom myndighetens försorg.
Vad som sagts nu gäller också i fråga om utfarter från fastigheter och på
bryggor.

I
samband med fillstånd enligt 39 § eller i stället för förordnande enligt 40 §
eller i samband med förordnande enligt 40 § om ändring av anslutning kan
länsstyrelsen i fråga om enskild väg meddela trafikföreskrift varigenom trafik
med motordrivet fordon på vägen eller del därav förbjudes eller inskränkes.
Om särskilda skäl föreUgger, kan länsstyrelsen för visst ändamål medge
undantag från sådan trafikföreskrift.

I
samband med tillstånd enligt 39 § eller i stället för förordnande enligt 40 §
eller i samband med förordnande enligt 40 § om ändring av anslutning kan
väghållningsmyndigheten i fråga om en enskild väg meddela trafikföreskrifter
varigenom trafik med motordrivna fordon på vägen eller del därav förbjuds
eller inskränks. Om det finns särskilda skäl, kan väghållningsmyndigheten
medge undantag från iå-dana trafikföreskrifter.

Bestämmelserna
i 39—41 §§ gäller ej i fråga om enskild väg som är upptagen i fastställd
generalplan eller i sladsplan eller byggnadsplan.

Bestämmelserna
i 39-41 §§ gäller inte i fråga om enskilda vägar som är upptagna i detaljplan
eller förutsatta i områdesbestämmelser.

Inom
vägområde får ej utan länsstyrelsens tillslånd vidtagas åtgärd eller förekomma
anordning, som kan vara lill olägenhel för vägens bestånd, drift eller
brukande. I samband med tiUstånd meddelar

Inom etl vägområde får inte ulan väghållningsmyndighetens
tillstånd

1. uppföras byggnader, andra

anläggningar eller anordningar,

2. vidtas
andra åtgärder som kan

försämra trafiksäkerheten eller

94

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

Prop.
1985/86:118

länsstyrelsen de föreskrifter som behövs. TUlstånd kan när
som helst återkallas.

Försia stycket gäller ej åtgärd eller anordning, som är
nödvändig för vägarbete som utföres genom väghåUningsmyndighelens försorg eller
för arbete som avses i 44 §. Första stycket gäller ej heller sådan grind eller
bom, som behövs vid korsning mellan väg och järnväg, spårväg eller vattenväg
eller får gränsbevakningen eller försvaret.

vara lill
olågenhet för vägens bestånd, drift eller brukande.

I
samband med tillslånd får väghållningsmyndigheten meddela de föreskrifter som
behövs. Ett tillstånd kan när som helst återkallas.

Bestämmelserna
i första stycket gäller inte för sådanl arbete som avses i 44§.

Om tillstånd saknas eller har återkallats får väghållningsmyndighelen
avlägsna byggnader, andra anläggningar eller anordningar samt vidta de övriga
åtgärder som behövs för rättelse.

Elektrisk ledning, vattenledning eller annan ledning får
ej dragas inom vägområde, om ej väghållningsmyndighelen medgivit det eller,
när tillslånd enligt lag eller annan författning lämnats i annan ordning,
anmälan om arbetet gjorts hos väghållningsmyndighelen. Väghållningsmyndighelen
meddelar de föreskrifter om arbetets bedrivande och om rätt till upplag eller
annan anordning som, ulöver vad som är särskill föreskrivet, behövs med hänsyn
till vägens bestånd, drift eller bmkande.

Första siycket äger motsvarande tillämpning i fråga om
arbete på redan dragen ledning. Påkallas på grund av inträffad skada skyndsam
reparation av ledning som dragits inom vägområde och skulle dröjsmål med
arbetets igångsättande vålla avsevärd olägenhel, får arbetet påbörjas ulan att
tillstånd meddelats av väghållningsmyndigheten eller anmälan om arbetet gjorts
hos denna enligt försia stycket. Ledningens ägare skall dock snarast underrätta
väghållningsmyndigheten om arbetet.

Inom ett vägområde/år inte utan väghållningsmyndighetens
tillstånd

1.
dras
elektriska ledningar, vattenledningar eller andra ledningar,

2.
utföras
arbeten på en redan dragen ledning.

Väghållningsmyndighelen får meddela de föreskrifter om
arbetet och om rätt lill upplag eller annan anordning som behövs med hänsyn lill
vägens bestånd, drift eller bmkande.

Tillstånd enligt första stycket behövs inte när tillstånd
har meddelals enligt annan lag eller författning och detta har anmälts hos
väghållningsmyndigheten.

Om det på gmnd av inträffad skada krävs skyndsam
reparation av en ledning som har dragits inom ett vägområde får arbeiei påbötjas
utan fillstånd eller anmälan. Ledningens ägare skall /" så faU snarast
underrätta väghållningsmyndigheten om arbetet.

95

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

Prop.
1985/86:118

Ljusanordning,
som kan menligt påverka ljusförhållandena för trafiken på väg, får ej utan
länsstyrelsens tillstånd finnas anbringad intill vägområdet. I samband med
tillstånd meddelar länsstyrelsen de föreskrifter som behövs med hänsyn tiU
trafiksäkerheten.

Första stycket gäller ej ljusanordning inom område med
stadsplan eller byggnadsplan.

Intill ett vägområde får inte utan länsstyrelsens tUlstånd

1.
uppföras
byggnader, andra anläggningar eller anordningar eller vidtas ålgärder som kan
vara till olägenhet får vägens bestånd, drift eller brukande,

2.
sättas
upp ljusanordningar som försämrar ljusförhållandena för trafiken på en väg.

I samband med tillstånd får länsstyrelsen meddela de
fåreskrifter som behövs.

Beslämmelserna i första stycket gäller inte inom områden
med detaljplan. De gäller inte heller ifråga om byggnader, andra anläggningar
eller anordningar eller ålgärder får vilka bygglov krävs.

Om en anläggning eller anordning som inte är byggnad år
till hinder för vägens bestånd, drift eller brukande, får länsstyrelsen besluta
att denna skall avlägsnas genom väghållningsmyndighetens försorg. I samband
med elt sådant beslul får lånsstyrelsen meddela de föreskrifter som behövs.

Tavla,
skylt, inskrift eller därmed jämföriig anordning för reklam, propaganda eller
liknande ändamål får ej utan länsstyrelsens tillstånd finnas anbringad utomhus intiU
vägområde på mindre avstånd än 50 meter från vägområdet. Vad som sagts nu
gäller ej anordning, som är anbringad på byggnad och som tjänar till upplysning
om på stället bedriven affärsrörelse eller annan verksamhet, och ej heller anslagstavla
för meddelanden rörande kommunala angelägenheter, föreningssammanträden,
auktioner eller dylikt. I samband med lillslånd meddelar länsstyrelsen de föreskrifter
som behövs med hänsyn till trafiksäkerheten.

Inom ett
avstånd av 50 meler från ett vägområde får inte utan länsstyrelsens tillstånd
skyltar eller därmed Jämförliga anordningar för reklam, propaganda eller
liknande ändamål finnas uppsatta utomhus.

/ samband med tillstånd får länsstyrelsen meddela de
föreskrifter som behövs med hänsyn tiU trafiksäkerheten.

Beslämmelserna i första styckel gäller inte

1. inom områden med detaljplan,

2. för sådana anordningar, som är
uppsatta på byggnader för upplysning om affärsrörelse eller annan verksamhei
på stället,

3. får anslagstavlor för meddelanden
som rör kommunala angelä-

96

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

Prop.
1985/86:118

/ fråga
om område med stadsplan eller byggnadsplan äger första styckel tillämpning endasl
på anordning intill vägområde för motorväg eller motortrafikled.

genheler,
föreningssammanlräden, auktioner eller dylikt.

Inom elt avstånd av tolv meter från vägområde får utan
länsstyrelsens tillslånd ej uppföras byggnad och ej heller förekomma annan anordning,
som kan inverka menligt på trafiksäkerheten. Om det är nödvändigt av hänsyn
till trafiksäkerheten, kan länsstyrelsen föreskriva åkning av avståndet, dock högsl
lill 50 meler. Vid korsning i samma plan mellan allmänna vägar, mellan allmän
väg och enskild allmänneligen befaren väg eller mellan allmän väg och järnväg
eller spårväg får ej ulan länsstyrelsens tillstånd byggnad uppföras eller annan
för trafiksäkerheten menlig anordning förekomma intill vägområde innanför
räta linjer mellan punkter, som är belägna i de korsande vägamas mittlinjer 75
meter från korsningen.

Stängsel, som kan förorsaka snösamling på väg, får ej
förekomma intill vägområde utan länsstyrelsens tUlstånd.

I samband med lillslånd enligt första eller andra stycket
meddelar länsstyrelsen de föreskrifter som behövs med hänsyn tiU trafiksäkerheten.

Inom ett avslånd av tolv meter från etl vägområde får inte
utan länsstyrelsens fillstånd uppföras byggnader, andra anläggningar eller
anordningar eller vidtas åtgärder som kan försämra trafiksäkerheten. Länsslyrelsen
kan, om det är nödvändigt med hänsyn lill trafiksäkerheten, föreskriva atl avståndet
ökas, dock högsl till 50 meler.

Vid korsning i samma plan mellan en allmän väg och en

1. annan allmän väg,

2. enskild väg som i större utsträckning
används av aUmänheten får trafik,

3. järnväg,

4. spårväg

far inte
utan länsslyrelsens fillstånd uppföras byggnader, andra anläggningar eller
anordningar eller vidtas åtgärder som kan försämra trafiksäkerheten.
Tillstånd för sådana anordningar eller åtgärder krävs inte i de fall dessa är
belägna eller avser åtgärder utanför i första stycket angivna avstånd och utanför
de räta sammanbindningslinjerna mellan punkter, som är belägna i de korsande
vägarnas mittlinjer 75 meler frän korsningen.

I samband med tillslånd/år länsstyrelsen meddela de
föreskrifter som behövs.

Beslämmelserna i första och andra styckena om krav på
tillstånd av länsstyrelsen gäller inte inom områden med detaljplan. De gäller
inte heller i fråga om byggnader, andra anläggningar eller anordningar eller ålgärder
för vilka bygglov krävs.

97

7 Riksdagen 1985186. 1 saml. Nr 118

Nuvarande
lydelse

Fåreslagen
lydelse

Prop.
1985/86:118

Från det beslul om fastställande av arbetsplan vunnit laga
krafl tiU dess vägföretagel slutförts, får Inom del i arbetsplanen upptagna
vägområdet ej utan länsstyrelsens lillslånd uppföras byggnad eller vidtagas
åtgärd, som kan väsentligt försvära områdels användning för vägändamål.

För tid som anges i försia stycket äger bestämmelserna i
47 § första siycket om förbud alt ulan länsslyrelsens tillsländ uppföra
byggnad molsvarande lUlämpning.

Förbud enligt försia eller andra stycket upphör atl gälla,
när beslut omfastställande av arbetsplan upphäves eller förfaller.

I samband med tillsländ enligi försia eller andra styckel
meddelar länsstyrelsen de föreskrifter som behövs.

Inom
del i en arbetsplan angivna vägområdet får inte ulan väghåUningsmyndighelens tUlstånd
uppföras byggnader, andra anläggningar eller anordningar eller vidtas
åtgärder, som kan väsentligt försvåra områdels användning för vägändamål.
Förbudet, gäller från det all beslutet om fastställelse av arbetsplanen har
vunnit laga kraft tiU dess att vägområdet har lagUs i anspråk för väg.

. För tid som anges i försia slyckel gäller beslämmelserna
i 47 § om förbud att utan länsstyrelsens lillslånd uppföra byggnader, andra
anläggningar eller anordningar eller vidta ålgärder.

Förbud enligt första eller andra stycket upphör all gälla,
när beslul om fastställelse av en arbetsplan upphävs eller förfaller.

I samband med tillslånd får väghållningsmyndighelen
meddela de föreskrifter som behövs.

49 §

Sedan fråga väckts om byggande av väg, kan länsstyrelsen
meddela fårbud alt utan länsstyrelsens tillslånd uppföra byggnad på mark som
kan antagas komma atl ingå i vägområdet eller ligga i dess omedelbara närhet. Sådanl
förbud får ej meddelas får längre tid än tre år. Om synnerliga skäl föreligger,
kan länsstyrelsen förlänga tiden, varje gång med högsl tre år.

Förbud enligt första stycket upphör alt gälla, när beslul
om faststäUande av arbetsplan för vägbyggnadsföretagel vinner laga kraft.

I samband med tUlstånd enligt försia stycket meddelar
länsstyrelsen de föreskrifter som behövs.

98

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

Prop.
1985/86:118

Utan
hinder av 47-49 §§ får byggnad uppföras, anordning förekomma eller ålgärd
vidtagas inom område med stadsplan eller byggnadsplan.

Förbud enligt 45-49§ gäller ej i fråga om byggnad eller
annan anordning inom det förbudsbelagda områdel som lagligen påbörjats innan förbudel
blev tillämpligt där.

51§

Förbud enligt 45-45 § gäller inte i fråga om byggnader,
andra anläggningar eller anordningar eller åtgärder som lagligen har påbörjats
innan förbudet började gälla.

Är lagligen
påbörjad anordning belägen inom område där förbud enligt 45~47§ är tUlämpligl
och medför den på grund av ändrade förhållanden eller i annat faU sådan olägenhel
all begäran om tUlstånd enligi 45—47§ skulle ha avslagits, kan länsslyrelsen
meddela fåreläggande om avlägsnande, ändring eller utbyte av anordningen
eller om vidtagande av annan ålgärd. Vad som sagls nu gäller i fråga om byggnad
endast, om byggnaden kan flyttas utan svårighet eller är av ringa värde.

/ beslul om fåreläggande enligt denna paragraf kan
länsstyrelsen utsätta vite.

Om en
byggnad, annan anläggning eUer anordning utanför vägområdet har kommit alt
medföra stora olägenheter för trafiksäkerheten på grund av all fårhållandena
har ändrats, får länsslyrelsen förelägga ägaren atl la bort den eller vidta
någon annan ålgärd med den. Belräffande byggnader får dock sådant fåreläggande
meddelas endast om byggnaden kan flyttas ulan svårighet eller är av ringa
värde.

Beslämmelserna i första styckel gäller inte inom områden
med detaljplan.

Är del nödvändigt för vinnande av fri sikt eller är det
annars påkallat av hänsyn UU trafiksäkerheten, kan länsstyrelsen besluta all
träd eller buske intill vägområde får avlägsnas eller kvistas genom väghållningsmyndighetens
försorg.

Är sådan anordning intiU väg som ej utgöres av byggnad tUl
hinder för vägens drifl, kan länsstyrelsen besluta att anordningen får
avlägsnas genom väghållnings-myndighetens försorg.

I samband med beslul enligt första eller andra siycket
meddelar länsslyrelsen de föreskrifter som behövs.

' Senaste lydelse 1972:786.

Om träd eller buskar intill etl vägområde medför
olägenheter för trafiksäkerheten, får länsslyrelsen besluta all dessa skall
avlägsnas eller kvistas genom väghåUningsmyndighelens försorg.

I samband med ett sådant beslul får länsstyrelsen meddela
de föreskrifter som behövs.

99

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1985/86:118

54
§

IntiU
vägområde får ej upplagas grop eller grav som kan medföra fara för vägens
bestånd.

57 §

Har mark lill väg enligt
fastställd generalplan eller enligt sladsplan tagits i anspråk av kommunen för
gala, annan allmän plats eller särskilt trafikområde, skall väghållaren
fullgöra dessförinnan uppkommen ersättnings- och inlösningsskyldighet enligt
55 och 56§§, oavsett atl vågrätten upphört till följd av 33§.

Om mark lill väg inom en detaljplan,
inom vilken kommunen är huvudman för allmänna platser, har tagits i anspråk av
kommunen som allmän plats, skall väghållaren fullgöra dessförinnan uppkommen
ersättnings- och inlösningsskyldighet enligt 55 och 56§§, trots atl vågrätten
har upphört till följd av 33 §.

Medför
vägran av tillstånd som avses i 47 § första stycket att pågående
markanvändning avsevärt försvåras, är fastighetsägaren och innehavare av
nyttjanderätt eller annan särskild rätl till fastigheten berättigade till
ersättning av väghållaren för den skada de härigenom lider.

Försia styckel äger molsvarande
tiUämpning, om tillstånd som avses i 48 §/ör5/a eller andra stycket eller 49 §
första stycket vägrats och förbud som avses i nämnda paragrafer varit
gällande längre tid än fem år i följd.

Om
vägran av lillslånd som avses i 47 § medför alt pågående markanvändning
avsevärt försvåras, är faslighelsägaren och innehavare av nyttjanderätt eller
annan särskild rätt lill fasligheten berättigade fill ersättning av väghållaren
för den skada de härigenom lider.

Bestämmelserna
i första styckel tUlämpas också, om fillstånd som avses i 48 § har vägrats och
förbud som avses i den paragrafen har gällt längre tid än fem år i följd.

Väghållaren skall ersätta
skada till följd av atl han förvärvat rätl att inräUa särskild vinterväg, rätt
att nyttja mark i närheten av vägområde för upplag eller liknande ändamål i
samband med byggande av väg, rätl atl anordna lillfällig väg, rätt alt intill
vägområde uppsätta snöskärm eller rätt till läkt för drift av väg. Han skall
också ersätta skada till följd av ålgärd som avses i 34 eller 53 §. För skada
till följd av åtgärd som avses i 53 % första styckel utgår ersättning dock
endast om

Väghållaren skall ersätta
skador till följd av alt denne har förvärvat rätt

/.
alt inrätta särskild vinterväg,

2. att nyttja mark i närheten av vägområde för upplag
eller liknande ändamål i samband med byggande av väg,

3. atl anordna fillfällig väg,

4. att intill vägområde uppsätta snöskärm,

5. till
läkt för drift av väg.

Väghållaren skall också ersätta

skador till följd av
åtgärder som

' Senaste lydelse
1972:786.

100

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

Prop.
1985/86:118

skadanär
avsevärd. Vad som sagts nu gäller ej, om det avtalats eller uppenbarligen
förutsatts alt ersällning icke skall lämnas.

avses i 34 §, 45 § fiärde stycket eller 53 § eller tiU
följd av ett fåreläggande som har meddelals med stöd av

52 §. För skador som har uppstått lill
följd av åtgärder som avses i

53 § utgår ersättning endast om skadorna
är avsevärda.

Beslämmelserna
i försia och andra styckena gäller inte om del har avtalats eller uppenbarligen
förutsatts atl ersättning inte skall lämnas.

Skada tiU
följd av föreläggande som meddelats med stöd av 52 § skall ersättas av väghållaren.

Föreläggande enligt 52 § får förenas med vite eller med
föreskrift atl ålgärden, om föreläggandet inte följs, kan komma atl utföras
genom väghåUningsmyndighelens försorg på den försumliges bekostnad.

Följs
inte etl sådant föreläggande, som innebär atl åtgärden kan utföras genom
väghållningsmyndighetens försorg, skall länsstyrelsen, om det inte finns skäl
lill annal, besluta att åtgärden skall utföras och hur del skall ske. Därvid
skall länsstyrelsen se till alt oskäliga kostnader inte uppstår.

I beslut om föreläggande enligt första stycket eller beslul
enligt andra stycket får förordnas alt beslutet skall gälla omedelbart.

Vad som
avtalats eller uppenbarligen fömtsatts skola gälla mellan väghållaren och
faslighetens ägare eller annan sakägare i fråga om ersättning enligt 55, 58,
61, 63 eller 64 § gäller även mol den som efler det rätten till ersättning
uppkom förvärvat sakägarens rätt till faslighelen eller anordningen.

Vad som
har avtalals eller uppenbarligen förutsatts gälla mellan väghållaren och
fastighetens ägare eller annan sakägare i fråga om ersättning enligt 55, 58,
61 eller 63 § gäller även mot den som efter del rätten till ersättning uppkom har
förvärvat sakägarens rätt lill fastighelen eller anordningen.

Har
överenskommelse ej Iräffals om ersällning enligt 55, 58, 61, 63 eller 64 §
eller om inlösen enligt 56, 59 eller 62 §, skall den som vill göra anspråk på ersällning
eller fordra inlösen väcka talan vid den fastig-

Har
överenskommelse inte träffats om ersättning enligt 55, 58, 61 eller 63 § eller
om inlösen enligt 56, 59 eller 62 §, skall den som vill göra anspråk på
ersättning eller fordra inlösen väcka talan vid den fastig-

101

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

Prop. 1985/86:118

hetsdomstol
inom vars område fastighelen eller anordningen är belägen. Åven väghållare
kan på sätt som nu sagts påkalla prövning av ersättning som dllkommer fastighetsägare
eller annan sakägare.

helsdomstol
inom vars område fasligheten eller anordningen är belägen. Åven väghållaren
kan på samma sätt påkalla prövning av ersättning som tillkommer fastighetsägare
eller annan sakägare.

Om
borgenär som avses i 67 § försia slyckel lider förlust dll följd av all
nedsättning ej skett, är han berättigad all av väghållaren få gottgörelse för
förlusten mot avskrivning på fordringshandlingen. Delsamma gäller, om
borgenären lider förlust därigenom, att ersättning enligt 55, 58 eller 61 §
blivit för lågt beräknad och ersättningen lill följd av överenskommelse mellan väghållaren
och fastighetens ägare eller av annan anledning ej blivit prövad av domstol. I
fråga om gottgörelse som nu sagts äger 65 § motsvarande lUlämpning på
förhållandet mellan väghållaren och borgenären.

Har mark till väg enligt fastställd generalplan eller
enligt stadsplan tagits i anspråk av kommunen för gata, annan allmän plals
eller särskUl trafikområde, skall väghållaren fullgöra dessförinnan uppkommen
skyldighet enligt första slyckel, oavsett alt vågrätten upphört till följd av
33 §.

Talan om gottgörelse väckes vid fasdghelsdomstol som anges
i 66§.

Om en
borgenär som avses i 67 § första siycket lider förlust lill följd av alt
nedsättning inte har sketl, är han berättigad all av väghållaren få gottgörelse
för förlusten mol avskrivning på fordringshandlingen. Delsamma gäller, om
borgenären lider förlust därigenom, atl ersättning enligt 55, 58 eller 61 § bhvit
för lågt beräknad och ersättningen lill följd av överenskommelse mellan väghållaren
och faslighelens ägare eller av annan anledning inte har prövats av domstol. I
fråga om 5å-dan gottgörelse skall 65 § tiUämpas på förhällandet mellan väghållaren
och borgenären.

Om mark lill väg inom en detaljplan, inom vilken kommunen
är huvudman för aUmänna platser, har tagits i anspråk av kommunen som allmän plals,
skall väghållaren fullgöra dessförinnan uppkommen skyldighet enligt första
stycket, trots alt vågrätten har upphört lill följd av 33 §.

Talan om gottgörelse väcks vid den fastighetsdomstol som
anges i 66 §.

Har kommun enligt 7§ tillhandahållit staten mark för väg,
är kommunen berättigad att av staten er-hälla ersättning för skäliga koslnader
efler avdrag för förvaltningskostnad.

Framställning
om ersättning göres hos statens vägverk. Kan över-

Om en
kommun enligt 7 § har dll-handahällil slalen mark för väg, är kommunen
berättigad att av staten erhålla ersättning för skäliga kostnader efler avdrag
för förvaltningskostnad.

Framställning om ersättning görs hos vägverket. Om en överenskom-

' Senaste
lydelse 1972:786.

102

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

Prop.
1985/86: 118

enskommelse
ej träffas, väckes talan om ersättning vid fastighetsdomstol som anges i 66 §.

melse inte
kan träffas, väcks lalan om ersättning vid den faslighels-domstol som anges i
66 §.

Till
böter eller fängelse i högst sex månader dömes den som uppsåtligen eller av oaktsamhet
bryter mot förbud i 39, 43-48 eller 54§ eller mot föreskrift eller förbud som meddelals
med stöd av 39 eller 43-49%.

Till böter
dömes den som bryter mot trafikföreskrift som meddelals med stöd av 41 §.

Till böter
eller fängelse i högst sex månader döms den som uppsåtligen eller av oaktsamhet
bryter mot förbud som gäller enligt 39 eller 43—48§ eller mot en föreskrift
eller ell förbud som har meddelals med stöd av 39 eller 43-45§.

Till böter
döms den som bryter mot en trafikföreskrift som har meddelals med stöd av 41 §.

Uppförs byggnad eller utförs ledningsarbele i slrid mol
43, 44, 47 eller 48 § eller mot föreskrift eller förbud som meddelats med stöd
av 43, 44 eller 47-49%, får fingsrällen meddela handräckning för all åstadkomma
rättelse. I fråga om sådan handräckning finns bestämmelser i 17 §
handräckningslagen (1981:847).

Bryter någon mot förbud i 43, 45-48 eller 54 § eller mot
föreskrift eller förbud som meddelals med stöd av 43 eller 45-48 § och är det
ej fråga om byggnads uppförande, får kronofogdemyndigheten föranstalta om
rättelse.

Eflerkoms ej föreläggande enligt 52 §, skaU
kronofogdemyndigheten på anmodan av länsstyrelsen ombesörja alt åtgärd
vidtages.

Polismyndighet skall lämna den handräckning som behövs för
vidtagande av ålgärd som avses i 34, 40 och 53 §§.

Utförs ledningsarbete eller uppförs en byggnad, annan
anläggning eller anordning i strid mot 44, 47 eller 48 § eller mot en
föreskrift eller etl förbud som har meddelats med stöd av 44, 47 eller 48%, fär
tingsrätten meddela handräckning för att åstadkomma rättelse. I fråga om sådan
handräckning finns bestämmelser i 17§ handräckningslagen (1981:847).

Om någon
bryter mot elt förbud i 45% första stycket punkt 2, 46-48§ eller mot en föreskrift
eller elt förbud som har meddelats med stöd av 46-48 § och är det inte fråga
om uppförande av en byggnad, får kronofogdemyndigheten vidla ålgärd för
rättelse.

Kronofogdemyndigheten
skaU lämna det biträde som behövs för alt beslul av länsstyrelsen enligt 64 §
andra stycket skall kunna genomföras.

Polismyndigheten skall lämna det biträde som behövs för
alt vidta ålgärder som avses i 34, 40, 43, 45 eller 53 §.

Talan mol
väghållningsmyndighets beslut enligt denna lag föres hos länsstyrelsen genom
besvär.

En
väghållningsmyndighets beslul enligt denna lag/år överklagas hos vägverket
genom besvär.

' Senaste lydelse 1981:861.

103

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

Prop.
1985/86:118

Talan mot
länsstyrelses beslut enligt 37, 38, 45-47 §, 48 § andra stycket, 52 eller 53%
föres hos kammarrätten genom besvär.

Talan mot annat beslut av länsstyrelse enligt denna lag
än som avses i försia siycket föres hos regeringen genom besvär.

Länsstyrelsens
beslut enligt 37, 38, 45-47 §, 48 § andra styckel, 52 eller 53 § eller 64 §
andra stycket får överklagas hos kammarrätten genom besvär.

Andra
beslut av länsstyrelsen enligt denna lag än som avses i första stycket får
överklagas hoS regeringen genom besvär.

Talan
mot statens vägverks beslut enligt denna lag föres hos regeringen genom
besvär.

Vägverkets
beslut enligt 39, 40, 41, 43, 44 eller 48 §får inte överklagas.

Andra
beslut av vägverket enligt denna lag än som avses i första stycket får
överklagas hos regeringen genom besvär.

Statens vägverk får fåra lalan mot länsstyrelses beslut
enligt denna lag.

Statens
naturvårdsverk och länsvägnämnd får föra talan mot sådant vägverkets eller
länsstyrelses beslul enligt denna lag, som berör dess verksamhetsområde.

Vägverket
får överklaga länsstyrelsens beslut enligt denna lag.

Statens naturvårdsverk och länsvägnämnden får överklaga
sådana beslut av väghållningsmyndighet, vägverket eller länsstyrelse enligt
denna lag, som berör verkets eller nämndens verksamhetsområde. En kommun får
överklaga beslut enligt denna lag av statlig väghållnings-myndighet, vägverket
eller länsstyrelse, om beslutet berör kommunens verksamhetsområde.

Beslut i
fråga om lillslånd enligt 39, 43 eller 45-49 J och statens vägverks beslut i
fråga om fastställelse av arbetsplan för väg, förändring av enskild väg fill
allmän, förklaring att gata tillika skall vara allmän väg eller indragning av
väg blir gällande när beslutet vinner laga kraft. I beslut om tillstånd kan
dock förordnas all beslutet skall lända tiU efterrättelse omedelbart.

Ett beslut
i fråga om tillstånd enligt 39, 43 eller 45-45§ och vägverkets beslul i fråga
om fastställelse av en arbetsplan för väg, förändring av en enskild väg till
allmän, förklaring att en gala tillika skall vara allmän väg eller indragning
av en väg blir gällande när beslutet vinner laga kraft.

I ett beslut om tillstånd får förordnas atl det skall
gälla omedelbart.

"
Senaste lydelse 1981:861. ■'Senaste lydelse 1981:861.

104

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1985/86: 118

Annat beslut enligt denna lag än Andra beslut
enligt denna lag än

som avses i försia siycket länder som avses i försia styckel gäller

omedelbart tiU efterrättelse, om ej omedelbart, om inte något annal

annal förordnas i beslutet. förordnas i beslutet.

1.
Denna lag
träder i krafl den 1 januari 1987.

2.
Beslut,
tillstånd och föreskrifter som har meddelals enligt äldre bestämmelser gäller
fortfarande.

3.
Beträffande
tillstånd som har sökts före den 1 januari 1987 skall äldre bestämmelser lillämpas
i fräga om såväl förfarandet som ärendenas prövning i sak.

4.
Förbud enligt
49 § skall fortsätta att gälla längst till ulgången av år 1989.

2 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1939:608) om enskilda vägar

Härigenom föreskrivs aU 1, 4, 71, 75, 78, 84, 100 och
102-105 §§ lagen (1939:608) om enskilda vägar skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1§'

Denna lag avser enskild väg, som för en eller flera
fastigheter är lill nytta vare sig för ulfart, hemkörslor eller eljesl.

Vad i denna lag stadgas angående faslighet gälle även
beträffande gruva och skall, där omständigheterna prövas därtill föranleda, lillämpas
jämväl å sådan byggnad eller industriell anläggning, som tillhör annan än
ägaren lill gmnden.

Beslämmelserna i 2-4 kap. äga Beslämmelserna i 2-4 kap. gäl-

icke lillämpning, såvitt angår om- ler inte inom områden med detalj-

råde, för vilket sladsplan fast- plan, inom vilken kommunen är hu-

slällls; dock skall, där ej med stöd vudman för allmänna platser. An-

av sladgandena i 65 eller 85 § an- tagande av en detaljplan för ett så-

norledes i laga ordning beslutes, dant område medför inte, att vad

faslstäUelse av stadsplan får områ- som lidigare enUgt denna lag be-

de icke medföra, atl vad tidigare stämts i fråga om fastigheter eller

Jämlikt denna lag beslämts rörande vägar inom området upphör att gäl-

fastigheter eller vägar inom områ- la såvida inte med stöd av 65 eller

det upphör att gälla. 85 § bestämts något annat.

Vad i 5 kap. stadgas skall icke Beslämmelserna i 5 kap. gäller

äga tUlämpning ifråga om bebyg- inte inom område med detaljplan,

gande av område, som ingår i

stadsplan eller byggnadsplan.

Denna lag skall icke verka mbbning av vad som finnes särskill
stadgal om rätt dll väg eller om väghållningsskyldighel i vissa fall, ej heller
inskränkning i den omfattning i vilken det enligt vedertagna allmänna rättsgrundsatser
är lovligt för envar att färdas över annans ägor.

' Senaste lydelse 1972:788. 105

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

Prop. 1985/86:118

4§ Väg skall lill läge och slräckning saml till bredd och
anordning i övrigt byggas så, alt ändamålet med vägen må utan oskälig kostnad
vinnas med minsta intrång och olägenhet för annan.

EJ må
väg så byggas att plan eller bestämmelser, som enligt vad därom är stadgat
innefatta hinder mot bebyggelse i strid mol planen eller bestämmelserna,
motverkas eller eljest markens ändamålsenliga bebyggande försvåras. Ej
heller må väg byggas i strid mot vad jämlikt 3 kap. föreskrivits. Inom
område, får vilket regionplan finnes fastställd, skall denna plan tjäna tiU
ledning vid utförande av vägföretag.

Inom område med detaljplan eller områdesbestämmelser får
inte väg byggas / strid mot planen eller

beslämmelserna. Om syftet med planen eller bestämmelserna
inte motverkas, får dock mindre avvikelser göras.

Gäller naturvårdsföreskrifter eller andra särskUda
bestämmelser för marks bebyggande eller användning skall väg byggas så, att
syftet med bestämmelserna inte motverkas. Om det finns särskilda skäl, kan
undanlag från föreskrifterna medges enligt bestämmelserna i naturvårdslagen
(1964:822).

Vägunderhåll och vinterväghållning skola utföras pä sätt
vägens ändamål fordrar.

Vid väghållning skall iakttagas vad om fasta fornlämningar,
naturminnesmärken och nationalparker är särskUt stadgat.

71 §'

Beträffande
område på landet eller i stad, inom vilket tätare bebyggelse uppkommit eller
kan väntas inom nära förestående lid uppkomma, må i den ordning nedan sägs
förordnas, alt de fastigheter, som i sin helhet eller fill någon del äro
belägna inom området, skola uigöra en samfällighet (vägförening) med ändamål atl
ombesörja och bekosta väghållning i fräga om de vägar, vilka förklaras skola
anses såsom föreningens vägar, samt all handhava de i föreningen ingående
fastigheternas gemensamma angelägenheter i övrigt rörande dessa vägar.

Finnes inom vägförenings område mark, som i byggnadsplan
avsetts till annan allmän plals än väg.

För
område, inom vilket tätare bebyggelse har uppkommit eller kan väntas uppkomma
inom nära föreslående fid, får i den ordning nedan sägs förordnas, att de
fastigheter, som i sin helhet eller fill någon del är belägna inom området,
skall utgöra en samfällighet (vägförening) med ändamål alt ombesörja och
bekosta väghållning i fräga om de vägar, vilka förklaras skola anses såsom
föreningens vägar, samt att handha de i föreningen ingående fastigheternas gemensamma
angelägenheter i övrigi rörande dessa vägar.

Finns inom en vägförenings område mark, som i en
detaljplan, inom vilken annan än kommunen är

Senaste
lydelse 1954: 197, ' Senaste lydelse 1954:197.

106

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1985/86:118

skall föreningens
väghållning omfatta Jämväl iordningställande och underhåll av dylik plats. Vad
i detla kapitel sägs om väg skall i tillämpliga delar gälla beträffande sådan
allmän plats.

huvudman för aUmänna
platser, avsatts liU annan allmän plats än väg, skall föreningens väghållning
omfatta även iordningställande och underhåll av en dylik allmän plals. Vad i
detta kapitel sägs om väg skall i tillämpliga delar gälla ifråga om en sådan
allmän plats.

Ej
må föreningen utöva verksamhet, som är främmande för dess nu angivna ändamål,
föreningen dock obelaget att ombesörja vägbelysning.

75 §"

Då slufligen avgjorts
att väg skall byggas eller tagas i anspråk såsom vägförenings väg, äge
föreningen mol ersättning för markupplåtelse och annal inlrång //// sig låsa
rätt alt för ändamålet begagna vägmärken eller den befintliga vägen. Medför
vägens anläggning eller övertagande lill väghållning jämvä/ nytta för den till
ersättning berättigade, skall hänsyn därtiU tagas vid ersättningens
bestämmande. För föreningens rätt att begagna befintlig väg skall ej, med
mindre särskilda skäl därtiU äro, gäldas ersättning lill faslighel, som ingår i
föreningen, Atl mark jämväl i vissa andra fall må tagas i anspråk utan ersättning,
därom stadgas i byggnadslagen.

Då det slutligen har
avgjorts att en väg skall byggas eller tas i anspråk såsom vägförenings väg,
får föreningen mot ersättning för markupplåtelse och annat inlrång lösa liU
sig rätt att för ändamålet begagna vägmärken eller den befintliga vägen.
Medför vägens anläggande eller övertagande dll väghållning även nytta för den
som är berättigad till ersällning, skall hänsyn tas lill del, når ersättningen
bestäms. För rätt för föreningen att begagna en befintlig väg skall inte, om
det inte föreligger särskilda skäl till det, betalas ersättning lill fastigheler,
som ingår i föreningen. Bestämmelser om att mark även i vissa andra fall får
tas i anspråk ulan ersättning finns i plan- och bygglagen (0000:000).

Skall
väg byggas så alt den korsar eller eljest berör allmän väg, järnväg, spårväg,
kanal eller floftled, äge vad i 41 § stadgats molsvarande tillämpning.

Tarvas
för vägförening rätl, som i 13 § avses, skall under där stadgade villkor dylik
rätt för föreningen upplåtas.

Över
vägförenings väg må grind eller led ej bibehållas eller uppsättas med mindre därlill
givits fillstånd i den ordning nedan sägs.

78*

Finner länsstyrelse
anledning lill antagande all förhållandena å viss ort inom länel påkalla
bildande av vägförening, skall frågan företagas liU handläggning vid
förrättning i den ordning nedan omförmäles.

"
Senaste lydelse 1954: 197, ' Senaste lydelse 1971: 1049,

Finner länsslyrelsen
anledning till antagande att förhållandena på viss ort inom länet påkallar alt
en vägförening bildas, skall frågan tas upp och handläggas vid förrättning i
den ordning som föreskrivs i del

107

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1985/86:118

följande. Detsamma skaU gälla om en ägare tiU fastighet, som enligt en
detaljplan helt eller tUl viss del skaU användas liU en sådan väg eller annan
allmän plats, får vilken annan än kommunen är huvudman, begär det och det inte
är uppenbart onödigt.

Rätl
att föra lalan vid förrättningen tillkommer ägare och i 5 § avsedd innehavare
av fastighet, som saken förmenas angå, samt innehavare av nyttjande- eller
servitutsrätt med avseende å fasligheten, envar i vad frågan rör hans rätt.

Om
förordnande av förrättningsman, biträde vid förrättningen av gode män samt
utseende av sakkunnigt biträde ål förrältningsman gälle vad i . 19 § försia siycket,
20 § och 22 § första slyckel första punkten sägs. Beträffande förräftningen i
övrigt skola bestämmelserna i 23 §, 24§ första stycket, 25 § och 29-31 §§ äga
motsvarande fillämpning, dock alt underrättelse om lid och ställe för
sammanträde städse skall tillställas byggnadsnämnden samt atl anteckning som omförmäles
i 31 § andra siycket må underlåtas.

Förrätlningsmannen
och hans biträden saml gode männen vare berättigade atl erhålla tillträde till
fastigheter och byggnader samt att därvid övergå ägor och anbringa märken eller
signaler i vad del finnes erforderligt för uppdragets fullgörande, varvid skall
iakttagas all skada å egendom såvitt möjligt undvikes.

Förrättningsmannen
och sakkunnigt biträde äge för uppdraget njuta ersättning med belopp som, där
ej annoriunda är eller varder särskill stadgat, på ansökan bestämmes av länsslyrelsen.
Om ersättning ål god man gälle vad som är eller varder stadgat om gode män vid faslighetsbild-ningsförrättningar.

Ersättning,
som nu sagts, så ock Ersättning enligt femte siycket

annan av förrättningen föranledd skall, liksom annan kostnad som

kostnad skall gäldas av vägför- föranleds av förrättningen, betalas

eningen eller, om vägförening ej av vägföreningen eller, om en väg-

kommer dll stånd, av kronan. Där förening inte kommer till stånd, av

kostnad föranletts uteslutande av slalen. Om en kostnad föranlelts

viss sakägares yrkande eller bestri- uteslutande av en
viss sakägares yr-

dande, må dock, om så prövas skä- kände eller bestridande, får dock,

ligt, sakägaren förpliktas gälda om så anses skäligt, sakägaren för

sagda kostnad. pliklas att betala kostnaden.

84
§*

Då slutligen avgjorts att vägför- Då del slutligen har avgjorts all

ening skall bildas samt förrättnings- en vägförening skall bildas samt

kartan i erforderiig mån komplet- förrättningskartan har komplette-

terats, skola kopior av kartan samt råts i erforderlig mån, skaU kopior

avskrifter av förrältningsuflåtandet av kartan samt avskrifter av för-

och i 80 § omförmälda förteckning- rätlningsullålandel och av de för

är jämte beslul, som må hava med- teckningar som nämns i 80 § jämte

*
Senaste lydelse 1954:197, 108

Nuvarande lydelse

Fåreslagen lydelse

Prop.
1985/86:118

delats över utlåtandet,
av länsstyrelsen överlämnas till vägföreningen ävensom till lånels lantmäteri-kontor
eller, där området är beläget inom stad eller samhälle, för vilket
byggnadslagens bestämmelser angående stad äga tillämpning, till stadens eller
samhällets byggnadsnämnd. Rörer ärendet område av såväl egentliga landsbygden
som ock stad eller samhälle, som nu nämnis, skola karlkopia och avskrift av
handlingarna tillställas både lantmäterikontoret och byggnadsnämnden.

beslut, som kan ha
meddelats över utlåtandet, av länsstyrelsen överlämnas till vägföreningen,
ävensom till fastighetsbildningsmyndigheten och fastighetsregistermyndigheten,
om inte lånsstyrelsen är fastighets-registermyndighet, samt tiU byggnadsnämnden.

Där det är påkallat för
att tillgodose trafiksäkerheten får länsstyrelsen för viss enskild väg inom
länet eller en del av en sådan väg förordna alt det inom etl avstånd av högst
lolv meter frän vägbanans milt inte får ulan länsstyrelsens tillstånd
uppföras byggnader, andra anläggningar eller anordningar eller vidtas
åtgärder som kan försämra trafiksäkerheten. Vid korsning i samma plan mellan
enskilda vägar eller mellan enskild väg och järnväg eller spårväg får
förordnandet utvidgas alt avse etl område, som begränsas av räta linjer
mellan punkter belägna i vägarnas mittlinjer högsl femtio meter från
korsningen.

Där
det finnes påkallat för tillgodoseende av trafiksäkerheten äger länsstyrelse
med avseende å viss enskild väg inom länet eller del av sådan väg förordna, alt
inom ett avstånd av högst lolv meter från vägbanans mitt ej må utan
länsstyrelsens tillstånd uppföras byggnad, uppsättas stängsel, som skymmer
utsikten över vägbanan, eller vidtagas annan dylik för trafiksäkerheten
menlig anordning. Vid korsning i samma plan mellan enskilda vägar eller mellan
enskild väg och järnväg eller spårväg må förordnandet utvidgas att avse ett
område, som begränsas av räta linjer mellan punkter belägna i vägarnas
mittlinjer högst femfio meler från korsningen.

Innan
länsstyrelsen meddelar förordnande, som avses i första stycket, skall
länsstyrelsen verkställa erforderlig utredning samt därvid bereda de väghällningsskyldiga
eller för dem utsedd styrelse, markägare och andra, som hava elt väsentligt
intresse av frågan, tillfälle alt muntligen eller skriftligen yttra sig i
ärendet.

Om
meddelat förordnande skall, utöver den underrättelse angående förordnandet som
sker enligt allmänna bestämmelser, meddelande intagas i ortstidning. Därjämte
skall förordnandet införas i länels författningssamling.

102 §» Har ansökan om
tillstånd enligt Har en ansökan om tillstånd en-100 § försia stycket att
å fastighet ligt 100 § försia slyckel inte bifallits

'
Senaste lydelse 1976:639, Senaste lydelse 1972:788,

109

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

Prop.
1985/86:118

uppföra byggnad eller eljest vidtaga i samma stycke omförmäld
anordning icke bifallits och medför detta atl pågående markanvändning avsevärt
försvåras, äro fastighetsägaren och innehavare av nyttjanderätt eller annan
särskild rätt lill fastigheten berättigade dll ersättning av kronan för den
skada de härigenom lida.

Ersättning varom sägs i försia slyckel skall bestämmas alt
utgå på en gång; dock må ersättningen, om särskilda skäl äro därtiU, på begäran
antingen av kronan eller av fastighetsägaren eller annan sakägare fastställas
alt ulgå med visst åriigt belopp med rätl för kronan eller den ersättningsberättigade
all erhålla omprövning vid ändrade förhållanden.

Vad i fråga om ersättning avtalals eller uppenbarligen
förutsatts skola gälla mellan kronan och sakägare skall gällajämväl mol den som
efter del rätten dll ersättning uppkom förvärvat sakägarens rätt i avseende å fastighelen.

och medför delta atl pågående markanvändning avsevärt
försvåras, är fastighetsägaren och innehavare av nyttjanderätt eller annan
särskild rätt till fasligheten berättigade tili ersättning av staten för den
skada som de lider härigenom.

Ersättning enligt första slyckel skall bestämmas all ulgå
på en gång. Ersättningen får dock, om särskilda skäl föreligger, pä begäran
antingen av slalen eller av fastighetsägaren eller annan sakägare faslslällas
all utgå med visst åriigt belopp med rätl för slalen eller den ersättningsberättigade
alt erhålla omprövning vid ändrade förhållanden.

Vad som i fråga om ersättning har avlalals eller
uppenbarligen har förutsatts skola gälla mellan staten och sakägare skall gälla
även mol den som efter del atl rätten dll ersättning uppkom har förvärvat sakägarens
rätt med avseende på fastighelen.

103 §''
Är fastighetsägare jämlikt 102 § tillkommande ersättning bestämd att ulgå på en
gång och har fastigheten genom inskränkningen i förtoganderät-ten undergått
sådan minskning i värde att den kan antagas ej utgöra full säkerhet för
borgenär, som då rätten till ersättning uppkom hade panträtt i fastighelen,
skall ersättningen nedsättas hos länsslyrelsen; och skall om fördelning och
utbetalande av nedsatt belopp samt verkan därav i fillämpliga delar gälla vad
som är stadgat för del fall alt nyttjanderätt eller servitutsrätt upplåtes
genom expropriation.

Om
borgenär som avses i första slyckel lider föriust till följd av att nedsättning
ej sketl, har han rätl dll gottgörelse av kronan för förlusten mol avskrivning å
fordringshandlingen. Detsamma gäller, om borgenär lider förlust därigenom att
ersättning blivit för lågt beräknad och ersättningen lill följd av överenskommelse
mellan kronan och den ersättningsberättigade eller av annan anledning ej
blivit prövad av domstol.

' Senaste lydelse 1972: 788,

Om en
borgenär som avses i första styckel lider förlust dll följd av alt nedsättning
inte har skett, har han rätl till gottgörelse av staten för förlusten mot
avskrivning på fordringshandlingen. Detsamma gäller, om en borgenär lider
förlust därigenom atl en ersättning blivit för lågt beräknad och den lill
följd av överenskommelse mellan staten och den ersättningsberälligade eller av
annan anledning inte prövats av domstol.

110

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

Prop.
1985/86:118

Den som på
gmnd av föreläggande enligt 101 § bortskaffat eller ändrat befintlig
anordning vid väg är berättigad lill ersällning av kronan för sina koslnader
härför ävensom för den skada i övrigt som genom åtgärden må hava uppkommit för
honom. Ersättningen skall bestämmas all utgå på en gång.

Den som på
gmnd av föreläggande enligt 101 § har bortskaffat eller ändrat en befintlig
anordning vid väg är berättigad lill ersällning av slalen för sina koslnader/ör
delta och för den skada i övrigt som genom ålgärden kan ha uppkommit för
honom. Ersättningen skall bestämmas atl utgå pä en gång.

105§"

Den
som vill göra anspråk på ersättning enligt 102, 103 eller 104 § skall göra
framställning därom hos länsstyrelsen.

Kan
överenskommelse icke träffas om ersättningen, har den som gjort
framställningen all instämma sin lalan till den fastighetsdomstol, inom vars
domkrets den av förordnandet eller föreläggandet berörda marken är belägen.
Jämväl kronan äger påkalla prövning av ersättningsfrågan enligt vad nu sagts.
I fråga om rättegångskostnader och kostnader vid fördelning av ersällning
gäller expropriationslagen (1972:719) i fillämpliga delar. Ogillas yrkande om
ersättning i mål som e; anhängiggjorts av kronan, lillämpas dock allmänna
regler om rättegångskostnader. Om den som framställer ersättningsanspråk har
haft skälig anledning atl få sin lalan prövad av domstol, får i stället efter
omständigheterna förordnas, att kronan skall ersätta honom hans
rättegångskostnad eller att vardera parten skall bära sin kostnad.

Kan
överenskommelse inte träffas om ersättningen, har den som gjort
framställningen att instämma sin talan till den fastighetsdomstol, inom vars
domkrets den mark som berörs av förordnandet eller föreläggandel är belägen.
Även staten kan begära prövning av ersättningsfrågan. I fråga om rättegångskostnader
och kostnader vid fördelning av ersättning gäller expropria-fionslagen
(1972:719) i tillämpliga delar. Om elt yrkande om ersällning i mål som inte
har anhängiggjorts av staten ogillas, skaU i stället allmänna regler om
rättegångskostnader tillämpas. Om den som framställer etl ersättningsanspråk
har hafl skälig anledning att få sin talan prövad av domstol, får i stället
efter omständigheterna förordnas, all slalen skall ersätta honom hans
rättegångskostnad eller all vardera parten skall bära sin kostnad.

Denna
lag träder i krafl den 1 januari 1987.

'° Senaste
lydelse 1954: 197, " Senaste lydelse 1972:788,

111

Innehåll Prop. 1985/86:118

Proposifionen
.................................................... ... 1

Propositionens
huvudsakliga innehåll ..................... .... I

Propositionens
lagförslag ...................................... ... 3

1 Lag om ändring i väglagen (1971:948) .................. ... 3

2 Lag om ändring i lagen (1939:608) om enskilda
vägar 21

Utdrag
ur protokoll vid regeringssammanträde den 10 oktober 1985 28

1 Inledning ......................................................... .. 28

2 Allmän moiivering ............................................ .. 29

2.1 Väglagen
.............................................. :.. 29

2.1.1 Allmänt om väglagens samordning med PBL och NRL . 30

2.1.2 Samordningen mellan tillståndsprövningen enligt PBL
och väglagen 32

2.1.3 Tillstånd till ålgärder m. m. inom vägområdet 34

2.1.4 Besvärsordningen.................................... 35

2.1.5 Övrigi ................................................ 36

2.2 Lagen
om enskilda vägar .............................. 36

3 Upprättade lagförslag ....................................... 36

4 Specialmolivering ............................................. .. 36

4.1 Förslaget fill lag om ändring i väglagen
(1971:948) 36

4.2 Förslagel lill lag om ändring i lagen (1939:608) om
enskilda vägar 60

5 Hemställan ..................................................... 66

6 Beslut ........................................................... 66

Transumt
av utdrag ur lagrådets protokoll vid sammanträde den 15

november
1985 ................................................... 67

Utdrag
ur protokoll vid regeringssammaniräde den 27 februari 1986 79

1 Anmälan av lagrådsytlrande .............................. .. 79

2 Förslagel fill lag om ändring i väglagen .................. .. 79

3 Förslaget fill lag om ändring i lagen om enskilda
vägar 85

4 Hemställan .................................................... .. 86

5 Beslut.............................................................. .. 86

BUaga
De remitterade lagförslagen ....................... .. 87

Norstedts Trvckeri, Stockholm 1986 112