Prop. 1985/86:122

Regeringens proposition 1985/86:122

om flyttning av fartyg i allmän hamn

Prop. 1985/86:122

Regeringen
föreslår riksdagen alt anta de förslag som har lagils upp i bifogade utdrag ur regeringsprolokollet
den 27 februari 1986.

På
regeringens vägnar OlofPalme

Sven
Hulterström

Propositionens huvudsakliga innehåll

I
propositionen föreslås alt elt fartyg i allmän hamn får flyttas om fartyget hindrar
hamnens behöriga nyttjande eller varaktigt ligger på ell sätt som strider mot
gällande föreskrifter. Fartygets ägare eller redare är gentemot hamninnehavaren
ansvarig för flyttningskostnaderna och övriga kostnader enligt lagen. Lagsliflningen
föreslås träda i krafl den 1 juli 1986.

Lagförslagen
i denna proposition har granskats av lagrådet. Propositionen innehåller därför
tre huvuddelar: lagrådsremissen (s. 5), lagrådels yttrande (s. 30) och
föredragande statsrådets ställningstaganden till lagrådets synpunkler (s. 38).

Den
som viU la del av samtliga skäl för lagförslagen måsle därför läsa alla tre
delarna.

1
Riksdagen 1985/86. 1 saml. Nr 122

Propositionens lagförslag Prop. 1985/86:122

1 Förslag till

Lag om flyttning av fartyg i allmän hamn

Härigenom
föreskrivs följande.

1
§ Ell fartyg i aUmän hamn får
flyttas av hamninnehavaren, om fartyget hindrar hamnens behöriga nyttjande
eller varaktigt ligger på ett sätt som strider mot gällande föreskrifter. ,

2
§ En flyttning får inte
genomföras förrän fartygets ägare har underrättats och fåll skäligt rådmm all
själv flytta fartyget. Underrättelsen skall innehålla uppgifter om
kostnadsansvaret enligt 5 § och om möjligheterna alt sälja och skaffa bort
fartyget enligt 7-9 §§.

Om
saken brådskar, får fartyget flyttas utan att vad som sägs i första slyckel har
iakttagits. Ägaren skaU dock så snart som möjligt underrättas om flyttningen.

Finns
det en särskild redare, kan denne underrättas i stället för ägaren. Har ägaren eUer
redaren underrättats, gäUer det också gentemot den som träder i hans ställe.

3
§ En underrättelse skall delges
den som den riktar sig till. Vid kungö-relsedelgivning gäller, i stället för
vad som föreskrivs i 17 § delgivningslagen (1970:428), all underrättelsen skall
kungöras i Post- och Inrikes Tidningar och i de av sjöfartsverket utgivna
Underrättelser för sjöfarande samt anslås på fartyget. Detla förfarande får
tillämpas också för delgivning med en ägare eller redare som är okänd.

4
§ Flyttningen och den fortsatta
förvaringen av fartyget skall ske med omsorg så all onödig skada eller
olägenhet inte uppkommer.

5
§ En ägare eller redare som har
delgelts underrättelse är skyldig alt ersätta hamninnehavaren hans kostnader
för fartygets flyttning och fortsatta förvaring saml för underrättelsen. Detla
gäller dock inte om fartyget hade frånhänts ägaren genom broll.

Är
både ägaren och redaren belalningsskyldiga, svarar de solidariskt. Delsamma
gäller i fråga om betalningsskyldighet som åvilar delägarna i elt partrederi.

6
§ I fråga om fartyg som är
införda i skepps- eller båtregistret enligt 2 § sjölagen (1891:35 s. 1) eUer i molsvarande
utiändskl register skall vid tUlämpningen av denna lag den som är antecknad i
registret anses som ägare. Har ell förvärv av skepp skrivits in i
skeppsregistret med stöd av 14 § Iredje styckel försia meningen sjölagen, anses
förvärvaren som ägare. Vad som sägs om ell fartygs ägare gäller i övrigt
innehavaren i fråga om fartyg som innehas på gmnd av förvärv med förbehåll om återtaganderätt.

7
§ Hamninnehavaren har rätt atl
hålla kvar fartyget till säkerhet för sin fordran på ersättning för de
kostnader som avses i 5 §.

Om
inte kostnaderna betalas eller säkerhet ställs, får fartyget säljas när

tre månader förflutit sedan del flyttades. Ägaren skall dock alltid ha

delgelts underrättelse och tre månader ha förflutit därefter. Har lalan

väckts i en fråga som rör hamninnehavarens fordran, får försäljning inte

ske förrän en skälig tid har förflutit efler det atl tvisten slutligt
avgjordes. 2

8 § Försäljning skall
göras med omsorg. Den far ske under hand eller på Prop. 1985/86:122

offentlig auktion. SkaU auktion äga mm skall ägaren, om del är möjligt, i

god lid ges besked om tid
och plats för auktionen.

Om
försäljningspriset efler avdrag för försäljningskostnaderna överstiger
hamninnehavarens fordran, skall överskottet betalas ut liU fartygels ägare,
såvida det inte betalas till någon annan som har bättre rätl lill del eller
sätts ned enligt lagen (1927:56) om nedsättning av pengar hos myndighet.

9 §
Om ell fariyg uppenbarligen saknar försäljningsvärde, får del skaffas

bort i stället för atl flyttas eller säljas. Detla får ske tidigast tre månader

efler del alt ägaren underrättades enligt 2 §. Har fartyget flyttats, får det

inte skaffas bort lidigare än som följer av 7 § andra siycket.

Denna
lag träder i krafl den 1 juli 1986.

2 Förslag till

Lag om ändring i sjölagen (1891: 35 s. 1)

Härigenom
föreskrivs atl 40 § sjölagen (1891:35 s. 1)' skall ha följande lydelse.

Prop.
1985/86: 122

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

40 §

Partrederi
föreligger, om flera överenskommk alt under delad ansvarig-hel gemensamt driva
sjöfart med eget fartyg. Anmälan om partrederiavtal kan göras hos
registermyndigheten, som har all ofördröjligen anteckna anmälningen i det
register där fartyget är infört eller, om del ej är registrerat, kungöra
densamma. Närmare föreskrifter om anmälnings- och kungörelseförfarandet
meddelas av regeringen.

För de förpliktelser som
uppkommer för partrederiet sedan rederiavtalet anmälts till registermyndigheten
svarar varje redare endasl i förhållande tiU sin andel i fartyget i den mån
han ej åtagit sig större ansvarighet. För dessförinnan uppkomna
rederiförpliktelser svarar redarna solidariskt. I fräga om betalningsansvar
för vallenförorenings-avgtfl enligt 8 kap. lagen (1980:424) om åtgärder mot
vattenförorening från fartyg gäller 8 kap. 2 § andra styckel nämnda lag.

För
de förpliktelser som uppkommer för parirederiet sedan rederiavtalet anmälts lill
registermyndigheten svarar varje redare endast i förhållande lill sin andel i
fartyget i den mån han ej åtagit sig större ansvarighet. För dessförinnan uppkomna
rederiförpliktelser svarar redarna solidariskt. I fråga om betalningsansvar
för vallenförorenings-avgift enligt 8 kap. lagen (1980:424) om ålgärder mol
vattenförorening från fartyg gäller 8 kap. 2 § andra styckel nämnda lag. Ifråga
om betalningsansvar enligt lagen (1986:000) omflyttning av fariyg i allmän
hamn gäller 5 § andra siycket andra meningen nämnda lag.

I
fråga om redarnas inbördes rättigheter och skyldigheter tillämpas beslämmelserna
i 41—57 §§ i den män annat ej avlalals.

Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1986.

Lagen
omtryckt 1985:176.

Kommunikationsdepartementet

Utdrag
ur protokoll vid regeringssammanträde den 10 oktober 1985

Närvarande:
statsministern Palme, ordförande, och statsråden I. Carlsson, Lundkvist, Sigurdsen,
Gustafsson, Leijon, Peterson, Bodslröm, Göransson, Dahl, R. Carlsson,
Holmberg, Hellström, Thunborg, Wickbom

Föredragande:
statsrådet R. Carlsson

Prop. 1985/86:122

Lagrådsremiss med förslag till lag om flyttning av fartyg
i allmän hamn

1 Inledning

Med
stöd av Kungl. Maj: ts bemyndigande den 27 november 1970 uppdrog chefen för
kommunikationsdepartementet den 4 december 1970 åt en särskild sakkunnig' att
se över författningsbestämmelserna om bl. a. ålgärder i fråga om övergivna
fartyg. Den sakkunnige, som antog benämningen uiredningen angående åtgärder mol
övergivna fariyg, avlämnade i oktober 1975 belänkandet (SOU 1975:81) Fariiga
vrak. I betänkandet lämnades förslag till slrandningslag och till lag om
flyttning av fartyg i vissa fall.

Riksdagen
gav i december 1979 med anledning av en motion regeringen till känna all den i lämpligl
sammanhang borde genomföra en översyn av gällande lagsliftning i syfle all
åstadkomma förbättrade möjligheter all på ett snabbt och enkelt sätt tvinga
fram en bortflyttning av s. k. felförtöjda bålar, dvs. fritidsbåtar som ulan
lov förtöjts vid kajplatser som förhyrts av annan, samt förelägga riksdagen
erforderliga förslag tiU ålgärder (JoU 1979/80:17, rskr 80).

Till protokollet i detla ärende bör fogas en sammanfattning av
utredningens angående ålgärder mot övergivna fartyg betänkande som bilaga 1 saml,
såvitt avser flyttning av fartyg, utredningens författningsförslag som bilaga 2
och en förteckning över remissinstanserna och en inom kommunikationsdepartementet
upprättad sammanställning av remissyttrandena som bilaga 3.

Göteborgs
kommunstyrelse har i en skrivelse den 25 april 1979 liU kommunikationsdepartementet
påtalat förekomsten av gamla bålvrak inom kommunen och hemställt att därmed
sammanhängande problem beaktas i lagstiftningsarbetet på grundval av
betänkandet.

Chefsjuristen
vid statensjärnvägar Clas Nordström.

Hamnutredningen
lade i mars 1974 fram betänkandet (SOU 1974:24) Prop. 1985/86: 122 Förslag tiU
hamnlag. I betänkandet behandlades olika frågor rörande den författningsmässiga
regleringen av hamnväsendel. Enligt förslaget skall de cenlrala föreskrifterna
rörande hamnväsendet samlas i en ny, särskild hamnlag.

2 Allmän motivering 2.1 Allmänna utgångspunkter

2.1.1
Allmänna hamnar

Den
rättsliga regleringen av frågor rörande ordning och säkerhet i de svenska
allmänna hamnarna och i betydande omfattning också av verksamhelen i hamnen
sker genom särskilda för varje hamn gällande hamnordningar. Enligt den ännu
gällande förordningen (1874 nr 26 s. 11) angående hamnordningar och andra
ordningsföreskrifter för allmänna hamnarne i riket (hamnordningsförordningen)
(ändrad 1925:100) skall det för varje större stapelstad finnas en hamnordning.
Hamnordning kan enligt förordningen upprättas även för annan allmän hamn.
Hamnordningsförordningen står inte i överensstämmelse med den nuvarande
regeringsformens regler om normgivningsmakien. Förordningen gäller tills
vidare med stöd av övergångsbestämmelserna till regeringsformen.

Allmänna
hamnar inrättas sedan den I januari 1984 enligt bestämmelserna i lagen
(1983:293) om inrättande, utvidgning och avlysning av allmän farled och allmän
hamn. En allmän hamn får enligt lagen inrättas eller utvidgas genom beslut av
regeringen eller sjöfartsverket, om hamnen är av väsenllig betydelse för den aUmänna
samfärdseln (1§). Om en allmän hamn inte längre behövs för sitl ändamål, skall
den helt eller delvis avlysas (2 §). Sjöfartsverket skaU föra register över de
allmänna hamnarna (5 §). -En allmän hamn kan ägas av annan än stat eller
kommun, men det helt övervägande antalet allmänna hamnar lorde vara i kommunal
ägo.

GenereUa
regler om inrättande av allmän hamn tillkom försl pä 1880-ta-let. Många av
landets hamnar är emellertid av väsentligt äldre ursprung. Del är därför i viss
utsträckning osäkert vilka hamnar som f n. är allmänna. Sjöfartsverket har mot
denna bakgrund fått i uppdrag att i samråd med länsstyrelserna och kommunema göra
en inventering av landets hamnar och atl i samband härmed pröva var allmänna
hamnar bör finnas i framtiden. Om en hamn anses böra vara aUmän, skall verket
fatta särskilt beslul härom. Om sjöfarisverkei inte före utgången av december
månad 1987 har beslutat all en hamn skaU vara allmän, skall enligt övergångsbestämmelserna
till lagen om inrättande m. m. av allmän farled och allmän hamn de allmänna
hamnar som finns vid lagens ikraftträdande vid denna tidpunkt upphöra atl vara
allmänna. Fr. o. m. den 1 januari 1988 kommer

F.d.
generaldirektören Erik Severin, ordförande, f. ombudsmannen hos Svenska transportarbetareförbundet
Gunnar Gustafsson, regeringsrådet Eskil Hellner, f. d. direktören i Svenska
hamnförbundet Knut-Inge Lasson, direktören Olov Berglund och f. d.
hamndirektören Helge Linder.

det
således att vara fullt klart vilka svenska hamnar som utgör allmän Prop.
1985/86:122 hamn.

Innebörden
av alt en hamn är aUmän är alt den är öppen för allmän trafik och fyUer elt
allmänt samfärdselbehov. Hamninnehavaren är i princip skyldig all la emot den
trafik som söker sig tUl hamnen. Etl fartyg kan således avvisas endast av ulrymmesskäl
eUer med stöd av särskilda bestämmelser. - Del bör särskill framhållas alt
skyldigheten alt ta emot fartyg avser endasl fartyg i allmän samfärdsel, inte
fartyg som används för annat ändamål, exempelvis sådana som siadigvarande
placeras i hamn för att användas som nöjeslokal eUer liknande.

En
hamnordning skall anlas av kommunfullmäktige och underställas länsstyrelsens
prövning. FastsläUd hamnordning gäller i dag i alla allmänna hamnar av
betydelse för handelssjöfarlen. Sjöfartsverket fastställer normalförslag till
hamnordning.

Hamnordningar
som upprättas enligt det nu gällande normalförslagel (Sjöfartsverkels
meddelanden nrl 1985) innehåller en föreskrift om att fartyg får lägga till
endast på plats som har anvisats genom den lill hamnordningen fogade kartan
eller av hamnbefäl.

Ordningsstadgeutredningen
(Kn 1977:02) har hafl tiU uppdrag att göra en översyn av allmänna ordningssladgan
(1956:617, ändrad senasi 1982:1171). Utredningen har nyligen avgett sitt
slutbetänkande (SOU 1985:24) Ordningslag. I betänkandet föreslår uiredningen en
ny ordningslag med bl.a. ett bemyndigande för regeringen alt meddela
föreskrifter rörande ordningen och säkerheten i en hamn. Regeringen skall
enligt förslagel också få överlåta åt en kommun all meddela sådana föreskrifter
i fråga om en hamn som ägs eUer förvaltas av kommunen. I fråga om andra hamnar
föreslås befogenheten få överlåtas ål länsslyrelsen. 1874 års förordning
föreslås upphävd. Vidare föreslås all del i ordningslagen las in bestämmelser
om straff och om möjligheter lill Ivångsutförande genom polismyndighetens
försorg på den enskildes bekostnad. Dessa regler bUr bl.a. tillämpliga på de
ordnings- och säkerhetsföreskrifter som meddelas med stöd av bemyndigandet. Ordningsstadgeutredningens
förslag remissbehandlas f. n.

2.1.2
Andra hamnar

I
enskilda hamnar kan ordningen och säkerheten enligt gällande rätl regleras
endast genom lokala ordningssladgor som utfärdas med stöd av 7§ allmänna ordningssladgan.
Sädana föreskrifter kan dock bli tillämpliga bara inom de delar av hamnområdet
som är tillgängliga för allmänheten. Innehavare av en enskUd hamn kan därutöver
ställa upp villkor (ordningsregler) för att hamnen skall få begagnas.

Enligt
ordningsstadgeutredningens förslag skall bemyndigandet för regeringen och
kommunerna eller länsslyrelserna atl meddela föreskrifter rörande ordningen
och säkerheten i hamn avse även enskilda hamnar.

2.1.3 Privata
bryggor och liknande

Allemansrätten
anses i princip innefatta rätl att förtöja en båt vid strand som inte ingår i
tomt; tillfälligt t. o. m. vid annans brygga på sådan strand. Bryggans ägare
får dock inte hindras i sin användning av bryggan eller i övrigi otUlbörligt
slöras.

2.1.4 Behovet
av ny lagstiftning

Bestämmelser
som ger möjlighet att skaffa undan eller på liknande säll la hand om lämnade
fartyg finns f. n. i flera olika författningar.

Från
sjösäkerhelssynpunkt viktigast är kungörelsen (1951:321) om undanröjande av
får sjöfarten eller fisket hinderUga vrak. Enligt kungörelsen får sjöfartsverket,
om del uppslår hinder eller fara för sjöfarten genom all fartyg eller annal
större föremål sjunkit i allmän farled och vederbörande befälhavare, redare
eller ägare inte ofördröjligen vidtar verksamma åtgärder för bortskaffande av
fartyget eller föremålet, efter prövning av omständigheterna föranstalta om
all del sjunkna undanröjs.

Sjöfarisverkei
har samma befogenhet i fräga om fariyg eller andra större föremål som sjunkit
inom vattenområde, där fiske får bedrivas ulan stöd av enskild fiskerätt, och
som vållar väsentiigt förfång för fiske av betydenhet. I sådana fall skall
sjöfartsverket samråda med fiskeristyrelsen.

Från
kungörelsens lUlämpningsområde har undantagils faU då del område inom vilket
fartyget eller föremålet sjunkit står under särskild myndighets inseende.
Delta innebär alt kungörelsen inte gäller för exempelvis sådana hamn- och
kanalområden inom vUka särskUd hamn- eUer kanal-myndighet övar uppsikt över
sjötrafiken. Om undanröjande av hinderliga vrak m. m. inom sådana områden finns
i flertalet fall bestämmelser i hamn-och karialförfattningar.

Kungörelsen
innehåller inte några föreskrifter avseende kostnaderna för vrakröjning. Med
stöd av elt Kungl. brev den 5 maj 1882 anses dock sjöfartsverket ha rätt att
sälja bärgat vrak till läckande av kostnaderna för bärgningsföretaget.

De
från miljösynpunkt vikligaste författningarna är lagen (1980:424) om åtgärder
mot vattenförorening från fartyg (ändrad senast 1985:217), naturvårdslagen
(1964:822, omtryckt 1974:1025, ändrad senast 1985:622) samt allmänna ordningssladgan
tillsammans med renhållningslagen (1979:596, ändrad senast 1985:427).

Enligt
vatlenföroreningslagen får sjöfartsverket och annan myndighei som regeringen
utser (i vissa fall tullverket) meddela de förbud och förelägganden som är
nödvändiga för alt förebygga eller begränsa vattenförorening, om del sker
utsläpp av olja eller någol annat skadligt ämne från ett fartyg i slrid mol gäUande
bestämmelser eller om det skäligen kan befaras alt så kommer att ske. En
ytterligare fömtsättning är att del finns gmndad anledning all anta atl svenskt
territorium eller svenska intressen i övrigi genom utsläppet kan skadas i
avsevärd mån. Föreläggande får avse bärgning och allt efler omsländighelema
riktas mot fartygels befälhavare, redare eller ägare. Sjöfarisverkei (eller i
vissa fall tullverket) fär låta

Prop. 1985/86: 122

verkställa
den beslutade ålgärden på bekostnad av fartygets redare eller Prop. 1985/86:122
ägare, om denne underlåter att vidta ålgärden eller inte kan underrättas om beslulel
utan sådant dröjsmål som äventyrar syflel med beslutet. Detsamma gäller om
omedelbar åtgärd krävs men inte kan väntas bli vidtagen. - Några särskilda exekutiva
föreskrifter för de nu avsedda fallen har del med hänsyn lill möjligheterna lill
kvarstad i redarens eller ägarens egendom inte ansetts finnas tiUräckliga skäl
att meddela (prop. 1972:38 s. 72).

Enligt
naturvårdslagen gäller ovillkorligt förbud mol nedskräpning utomhus, vare sig
i naturen eller inom bebyggda områden. Med "naturen" far enligt
uttalanden i förarbetena tiU en ändring i lagen (prop. 1970:157 s. 84) enligt
hävdvunnen uppfattning avses både mark och vattenområden. Kommunens miljö- och
hälsoskyddsnämnd får förelägga den som är ansvarig för nedskräpningen att
ställa platsen i ordning och - om föreläggandel inte eflerkommes - låta vidla
åtgärden på den försumliges bekoslnad. I rättspraxis finns ell avgörande från högsla
domstolen (NJA 1976 s.547), där naturvårdslagens straffbestämmelse ansågs
tillämplig, då ägaren av ell fartygsvrak invid en strand hade bränt ned vraket
och låtit ovan vattenytan synliga rester ligga kvar avsevärd tid.

Enligt
allmänna ordningssladgan skall allmän plats inom stadsplanelagl område och
allmän väg inom byggnadsplanelagl område genom tjänliga renhållningsåtgärder
hållas i sådanl skick som med hänsyn liU ortsförhållandena, platsens
belägenhet inom samhället och omständigheterna i övrigt tillgodoser skäliga
anspråk. TiU renhållning hänförs bl. a. bortförande av nedskräpande föremål.
För renhåUningen ansvarar enligt renhållningslagen kommunen. Om del har
skräpals ned på annan plals utomhus där allmänheten får färdas fritt, är
kommunen skyldig atl återställa platsen i sådanl skick som med hänsyn liU orlsförhåUanden,
platsens belägenhet och omständigheterna i övrigi tillgodoser skäliga anspråk.
- Ordningsstadgeutredningen har i del lidigare nämnda betänkandet föreslagit
all de nu angivna beslämmelserna i princip utan ändring förs över lUl
renhållningslagen.

I
de fall då ell fartyg kan misstänkas ha stulits eUer på annat sätl ha frånhänts
någon genom broll får det tas i beslag enligt reglerna i rättegångsbalken
eller i förvar enligt lagen (1974:1065) om visst stöldgods m. m. Det är i dessa
fall i första hand polisens eller åklagarens sak alt handlägga ärendet.

Om
ett övergivet fartyg ulgör fara för den allmänna säkerheten, kan polismyndigheten
för atl avvärja denna fara ingripa med stöd av polislagen (1984:387). Liksom i
fråga om andra polisingripanden gäller alt, om tvång måste tillgripas, detla skaU
ske endasl i den form och den utsträckning som behövs för all del avsedda
resultatet skaU uppnås.

I
fråga om bärgning kan också bli tillämpliga lagen (1918:163) med vissa bestämmelser
om sjöfynd (ändrad senasi 1984:984), lagen (1938:121) om hillegods (ändrad senasi
1982:1119) och lagen (1942:350) om fornminnen (omlrycki 1976:442, ändrad senast
1985:281).

Sjöfyndslagen
rör övergivna fartyg, skeppsvrak m.m. som bärgas i

saltsjön inom svensk skärgård eUer vid svensk kust eller i rikels segelbara

insjöar, floder eller kanaler. Fynd skaU anmälas i försia hand liU polismyn- 9

dighet,
som har att söka ägaren, i aUmänhet genom att kungöra fyndet. Det Prop.
1985/86: 122 bärgade godset lämnas ul lill ägaren, om han ger sig till känna
inom förelagd lid och styrker sin rätt, mot att han betalar bärgarlön och vissa
av bärgningen föranledda kostnader. Om ägaren inte anmäler sig tillfaller
fyndel bärgaren, om han betalar kostnaderna.

Hitlegodslagen
kan tillämpas för fartyg som upphittas i eller invid andra vallen. Lagen gäUer
dock enligt motivullalanden (prop. 1938:32) inte för föremål som har kastats
bort eller övergivits. Ett fynd skall anmälas till poUsmyndigheten, som skall
underrätta godsets ägare, om han är känd. Upphillaren får i stället direkt
underrätta ägaren. Upphittaren har alltid rätt all överlämna det hktade godset tiU
polismyndigheten, som också annars om det är påkallat får ta hand om det.
Ägaren får återta godset mot att han betalar kostnaderna och hklelön. Om ägaren
inte inom viss lid gör anspråk på godset eller om han kan anses ha givit upp
sin rätt till del, tillfaller del upphittaren eller, om denne kan anses ha
uppgivit sin rätl, staten.

För
skeppsvrak med därlill hörande föremål gäller beslämmelserna i fornminneslagen,
om minsl etthundra år kan antas ha förflulk sedan skeppet blev vrak.

Av
den redogörelse som jag nu har lämnat framgår, att de bestämmelser som finns
ger goda möjligheter atl la hand om fartyg eller fartygsvrak både i de fall då
sjösäkerheten eller miljön är i fara och i de flesta andra situationer. Kommunerna
kan ingripa med stöd av naturvårdslagen eller renhållningslagen, då skälet för
en önskan alt skaffa bort fartyget eller vraket huvudsakligen är atl del
vanpryder landskapsbilden. I de fall då ägaren inte är känd och fartyget kan
anses övergivet bör, om andra vägar inte leder tiU målel, sjöfyndslagen kunna
tillämpas.

I
sjösäkerhets- och miljöfallen kommer de kostnader som inte kan las ut av
redaren eUer ägaren eller ur fartyget att slutligt få bäras av staten. I de situationer
då främsl naturvårds- och renhållningshänsyn talar för att fartyg eller vrak
bör undanskaffas är del kommunerna som står risken alt slutligl få bära
kostnaderna. I de situationer som regleras av sjöfynds- eller hitlegodslagen är
del den som gör fyndet som riskerar att inte få ersättning för sina koslnader.

Enligt
det förslag lill slrandningslag som utredningen angående åtgärder mot övergivna
fariyg lämnat skulle beslul om åtgärd fattas av länsstyrelserna. Dessa har
inte någol eget kostnadsansvar. I den mån ersättning inte går atl ta ul av
ägare eller ur fariyg skulle kostnaderna komma atl åvila slalen. Jag anser del
inte rimligl alt ådra staten ett sådant kostnadsansvar, vars omfattning är
mycket svår alt bedöma. Kostnaden bör i stället bäras där fördelen av att bli
av med del vanprydande fartyget är störst. Det blir då en bedömning av om
vinslen blir värd kostnaden. Denna bedömning bör göras av kommunen, som också
har all bära kostnaden.

Med
hänsyn lill vad jag nu har sagt anser jag inte atl förslagel till slrandningslag
bör leda liU någon ny lagstiftning eller ändring i befintliga lagar.

Utöver
de bestämmelser som nu har berörts och som närmasl är av

offenlligrällslig natur finns det regler som mera direkt anknyter till det 'O

förhållandet
atl någons rådighet över faslighet eller båtplats kränks. Frå- Prop.
1985/86:122 gan om besittning till egendom blir aktuell ur två aspekter, dels
såvitt avser besittning tUl lösa föremål, såsom fartyg, dels såvitt avser
besittningen tiU mark och vallen.

Ell
löst föremål anses vara i någons besittning inte bara om det är under hans
direkta kontroU utan också om det är på sin naturliga plals, dvs. inte framstår
som övergivet. Om del framgår klart all elt föremål är övergivet och alltså
inte befinner sig i någons besittning, är det inte straffbart att flytta på
del. Del har vidare hävdals i den juridiska doktrinen atl del inte behöver
anses som besitlningsmbbning all flytta någon annans parkerade fordon, om fordonet
inte blir svårare all komma ål eUer lättare kan skadas på den nya platsen.
Denna åsikt vinner stöd av ett hovrätlsavgörande frän år 1982 (RH 148:82).
Motsvarande torde kunna göras gällande åtminstone såvitt avser mindre fartyg.

I
fråga om fastigheler är de faktiska förhållandena av annat slag; besittningsläget
är ofta föga markerat. Vad som egentligen utgör besittning tUl fasl egendom
enligt svensk rätl är ofta betydligt svårare atl avgöra. Med utgångspunkt i
fastighets- eller bryggägares besittning finns emellertid vissa möjUgheter för
den som har fått kaj- eller bryggplals olovligt upptagen av någon annans
fartyg all själv flytta fartyget. Rätlen lill självtäkt innebär nämligen all vaije
besitlningsförhållande, som någon har mbbat utan rätt, får återställas på
"färsk gärning" av den vars besittning har mbbats eUer som är i
dennes stäUe. Del författningsmässiga stödet för detta framgår av 16 § 6 punklen
förordningen (1864:11 s. 101) om nya strafflagens införande samt 3 punklen övergångsbestämmelserna
till lagen (1942:378) om ändring i vissa delar av strafflagen, vilka
bestämmelser enligt 14 § lagen (1964:163) om införande av brottsbalken
fortfarande skall gälla. — En redogörelse för rätlen till s. k. självtäkt
lämnas i förmögenhets-brottsutredningens betänkande (SOU 1983: 50) Översyn av
lagstiftningen om förmögenhelsbrotl utom gäldenärsbrott, s. 162f.

All
lägga till med ett fartyg på etl säll som innebär atl man kränker någon annans
rådighet över vatten eller mark kan vara strafflart enligt 8 kap. 8 och II §§
brottsbalken som egenmäktigt förfarande. En utväg för mark- eller bryggägaren
alt få bort elt sådant fartyg kan därför vara all ge in polisanmälan om
egenmäktigt förfarande. Denna utväg kommer dock ofta inte all vara särskill
effektiv. Polismyndighetens möjligheter alt snabbi ingripa och verkställa
flyttning får anses små, särskilt som myndigheten även belastas med bl. a.
efterforskning av gärningsmannens identitet.

Ell
fartyg som har förtöjts på elt sådanl sätl alt någons rådighel över

fastighel eller liknande inskränks bör vidare kunna bedömas innefatta

sådan besUtningsrubhning som kunde angripas enligt reglerna om återstäl

lande av olovligt rubbad besittning i 191 § i den numera upphävda utsök-

ningslagen, och som sedan den 1 januari 1982 omfattas av reglerna i

handräckningslagen (1981:847, ändrad 1982:298). I de fall ägaren till farty

get är känd kan den, vars rätt lill mark eller vallen har kränkts, använda sig

av förfarandet enligt handräckningslagen och utsökningsbalken. Förfaran

det skulle i så fall bli följande. 11

Ansökan
om återställande av rubbad besittning görs i allmänhet hos Prop. 1985/86: 122 tingsrätten
i den ort där fartygsägaren har silt hemvist (2 § handräckningslagen och 10
kap. 1 § rättegångsbalken). Sökanden skall erlägga en ansök-ningsavgtfl som f.n.
uppgår till 150 kronor (expedilionskungörelsen (1964:618, omtryckt 1976:383,
ändrad senast 1984:920). Ansökningen delges fartygsägaren för yttrande. Tiden
för alt avge yttrande skall normalt inte överstiga två veckor. Därefter kan
ärendet avgöras genom utslag, även om fartygsägaren inte kommit in med
yttrande. Bevis om att han fått del av ansökningen måsle dock finnas. BifaUs
ansökningen skaU fartygsägaren ersätta sökanden dennes koslnader i målel. -
Fartygsägaren kan söka återvinning hos tingsrätten inom en månad från utslaget.
Är fartygsägaren missnöjd endasl med beslulel om kostnadsersättning kan han
inom samma lid anföra besvär i hovrätt. Samma rättsmedel skall användas av sökanden
om utslag eller beslut gått honom emot.

Om
fartygsägaren inte friviUigt rättar sig efler utslaget kan verkställighet sökas
hos kronofogdemyndighet enligt 16 kap. 10 § utsökningsbalken. Härvid kan
sökanden välja meUan kronofogdemyndigheten i del distrikt där fartygsägaren har
sill hemvist eller kronofogdemyndigheten i det distrikt där fartyget finns.
Utslaget verkställs såsom lagakraftägande dom om inte annat förordnats med
anledning av lalan om återvinning eller besvär (3 kap. 12 § utsökningsbalken).
Sökanden skall eriägga gmndavgift, som f. n. uppgår till 250 kronor,
(förordningen (1981:1185) om ulsökningsavgifter) i ärendet hos kronofogdemyndigheten.
Kostnaden för flyttningen tas ut som särskild avgift. På begäran av
kronofogdemyndigheten är sökanden skyldig att förskotlera den särskilda
avgiften. Om skyldigheten skulle vara betungande, får kronofogdemyndigheten
helt eller delvis befria sökanden från att ansvara för förrätlningskoslnaderna.
Innan verkställighet sker skall fartygsägaren underrättas. Är saken brådskande
får kronofogdemyndigheten genast vidta behövliga åtgärder (16 kap. 11 § utsökningsbalken).
Om sökanden begär det kan kronofogdemyndigheten överlämna åt honom atl efler
myndighetens anvisningar genomföra flyttningen (16 kap. 12 § utsökningsbalken).
Enligt 17 kap. 8§ utsökningsbalken får grundavgift och särskild avgift (förrätlningskoslnader)
genast och utan yrkande utsökas hos fartygsägaren. Om sökanden själv ombesörjer
flyttningen kommer han själv alt få svara för eventuella kostnader. Dessa är
inte förrättningskostnader i utsökningsbalkens mening.

Förfarandet
enligt handräckningslagen och utsökningsbalken kan dra ul på tiden mera än vad
den förfördelade alltid kan lycka är rimligt. Del är även förbundet med
kostnader. En annan olägenhel är alt förfarandet inte alls går alt använda när
fartygets redare eller ägare är okänd. Del är dock det förfarande som samhället
erbjuder i andra motsvarande situationer av besittningsrubbning, dä ett
ordinärt domslolsförfarande anses för långsamt och för kostsamt. Jag anser inte
att de aktuella situationerna på ett så avgörande sätt skiljer sig från andra
situationer, där någons besittning lill lös eller fasl egendom har rubbats, att
etl särskilt system bör tillskapas endast för dem.

Med
hänsyn tiU vad jag har sagt nu och tiU att det, som jag tidigare har

berört, även utanför handräckningssyslemel finns en hel del möjligheter 12

att omhänderta eller
flytta fetförtöjda eller lämnade bålar föreslårjag inte någon ny lagstiftning i
detla hänseende, såvitt avser privata bryggor och hamnar som inte är aUmänna.

I fråga om allmänna
hamnar, som betjänar handelssjöfarten, ser jag saken annorlunda. Generellt sett
är det allvarligare om trafiken i sådana hamnar störs av felförtöjda eller
lämnade fartyg. Det är bl. a. av ekonomiska skäl ofta mera brådskande att
kunna flytta elt störande fartyg i en aUmän hamn. Även om aUmänna regler ibland
kan lillämpas, är de inte tillräckliga. När del störande fartygets redare och
ägare är okända, går, som jag har beröri lidigare, ordinarie domstols- och
handräckningsförfarande inte alls att använda. Detta problem löses inte heller
i ordningsstadgeutredningens tidigare nämnda förslag. Då hamnarna förvallas av
kommunala myndigheter kan del vidare ses som en onödig omgång alt inte kommunerna
själva får besluta om flyttning. Del bör därför öppnas en sådan möjlighel.
Bestämmelser i ämnet bör las in i en särskild lag. Vissa närmare bestämmelser
om verkställigheten av lagen kan dämlöver behövas. Sådana föreskrifter kan
utfärdas av regeringen eller den myndighei som regeringen bestämmer, efiersom
regeringen med stöd av regeringsformen alllid har befogenhet all meddela verkslällighetsföreskrifter
lill lag.

Utöver den reglering av
hamninnehavares rätt all flytta störande fartyg som jag nu föreslår anserjag
inte alt det behövs någon ytterligare reglering i lag av hamnväsendel.

Prop.
1985/86: 122

2.2 Förutsättningar för rätten att flytta ett fartyg

Mitt förslag: Ell fariyg
i allmän hamn får flyttas om del ligger på elt sådanl säll att del hindrar
hamnens behöriga nyttjande eller om del varaktigt ligger på något annal sätl
som strider mol gäUande föreskrifter om ordningen och säkerheten i hamnen.

Utredningens
förslag: Fartyg i vallenområde som ingår i sladsplan och ej tillhör fastighet enskUt
får flyttas om det "med hänsyn lUl den lid del legat på samma plals, sitl
skick eller annan omständighet kan anses övergivet eller om det, utan all vara
övergivet, är varaktigt Uggande i vattnet i strid mol tillämpliga
föreskrifter". Fartyg får flyttas även i annat faU om del lagls 1 aUmän
hamn på etl sådant sätl all del ulgör hinder för hamnens behöriga nyttjande (se
belänkandet s. 84f).

Remissinstanserna
berör inte särskill denna fråga.

Skälen
för mitt förslag: Av vad jag nyss sagt (avsnitt 2.1.4) framgår alt jag anser atl
del finns relativt goda möjligheter atl inom ramen för gäUande rätl komma lill
rätta med felförtöjda fariyg saml all, i den män möjligheterna är mindre goda,
det knappast finns anledning alt bygga upp ell särskUl syslem för privata
bryggor och enskilda hamnar. Förhållandena i aUmän hamn bör däremol förbättras.
Jag föreslår därför en lag med tiUämpningsområdet begränsat lill allmän hamn,
vilket är en snävare begränsning än utredningen gjort.

13

Kravet
att en hamn för att anses som en "allmän hamn" skaU vara av väsentiig
betydelse för den aUmänna samfärdseln utesluter både sådana lidigare allmänna
hamnar som har kommit att bli så obetydligt trafikerade atl deras ställning som
aUmänna är tvivelaktig och sådana hamnar som är avsedda för annal än den
allmänna samfärdseln, t. ex. småbåtshamnar.

Uiredningen har som fömtsättning
för flyttning särskilt nämnt det förhållandet alt fartyget kan anses
övergivet. Ett fartyg som överges och blir liggande i en allmän hamn lorde
emellertid praktiskt laget alltid ligga i slrid mot hamnföreskriflerna. Någon
större skillnad mot utredningens förslag torde mitt förslag därför inte
innebära i detta avseende. Skulle det övergivna fartygels placering inte
strida mot föreskrifterna, kommer fartyget inte alt kunna flyttas med stöd av
den nya lagen.

Även
ett fariyg vars placering hindrar nyttjandet av hamnen torde regelmässigt
ligga i strid mol hamnföreskriflerna. Alt placera etl fartyg så att det hindrar
in- och ulsegling i hamnen torde vanligen vara förbjudet i hamnföreskriflerna. Atl
låta elt fartyg ligga kvar vid en kajplats med specieU ulmstning för lastning och
lossning när platsen behövs för etl annal fartyg är sålunda normalt lill
hinders men torde ockä vara otillåtet enligt hamnföreskrifterna. Även i andra
fall kan naturligtvis ocksä en förtöjning som till en början inte är tUl
hinders bli det genom alt fartyget blir liggande kvar under lång tid.

Prop.
1985/86: 122

2.3 Valet av handläggande myndighet

Mitt förslag: Beslul
om flyttning av fariyg meddelas av kommunen. Ägs eller förvaltas hamnen av
någon annan än kommunen, fattas beslul efter framställning av hamninnehavaren.
Beslutet verkställs ocksä av kommunen. Kommunen fär överlåta ål annan
hamninnehavare alt verkställa beslulel.

Utredningens
förslag: Beslut om flyttning meddelas av polismyndighet efler framställning av
hamninnehavare eller kommunal myndighet eller -om regeringen föreskriver del -
av kommunal myndighet. Flyltningsbe-slul verkställs av den kommunala myndigheien,
om denna påkallar åtgärden, annars av polismyndigheten (se betänkandet s.68
och 85).

Remissinstanserna anser i
huvudsak polismyndighetens beslutsfunktion onödigt byråkratisk.

Skälen för mitt förslag:
Av betänkandet framgår inte klart varför utredningen har valt polismyndigheten
som beslutsmyndighet. Förmodligen hänger del samman med att 1967 års lag om
flyttning av fordon i vissa fall tjänat som förebUd och med att det i de
hamnordningar som utfärdats med ledning av sjöfartsverkets tidigare
normalförslag finns bestämmelser om tvångsutförande av exempelvis flyttning
genom polismyndighets försorg. Ordningsstadgeutredningen föreslår alt del i
ordningslagen tas in bestämmelser om tvångsutförande som är tillämpliga även i
hamnar. Härigenom skuUe fartyg som har förtöjts i slrid mol lokala
ordningsföreskrifter kunna flyttas tvångsvis genom polismyndighetens försorg.
Från hamnarnas sida

14

har man emellertid varit
angelägen om att hamninnehavarna själva skall få besluta om flyttning inom
hamnarna. Jag anser också alt omgången över annan myndighet kan vara onödigt
byråkratisk då del gäller allmänna hamnar som innehas av kommun. Kommunerna bör
i dessa fall själva få besluta om flyttning.

Med hänsyn lill alt
uppgiften innefattar myndighetsutövning bör andra hamninnehavare än kommuner
inte få besluta själva om flyttning av fartyg. Även i de fall då
hamninnehavaren är elt kommunall bolag eller elt hell prival subjekt bör därför
beslul fattas av kommunen. Beslut bör givelvis få fattas endast efler framställning
av hamninnehavaren.

Med hamninnehavare avses
den som äger eller förvaltar hamnen. Om hamninnehavaren inte själv äger det
upplåtna området, måste han ha sådan dispositionsrätt lill det alt han kan
upplåta del lill allmän hamnverksamhel (SOU 1974:24 s. 49).

Kommunen
bör också verkställa flytlningsbeslul. Av praktiska skäl bör dock kommunen, om
hamninnehavaren är någon annan, få överlämna lill denne alt verkstäUa ett
beslut. Innehavaren av en allmän hamn bör, både med tanke på tillgängliga
resurser och i övrigi, vara den som är mest lämpad atl ulföra en fartygsflyIlning.

Prop.
1985/86:122

2.4 Underrättelse om flyttning (beslutsordning)

Mitt förslag:
Innan etl beslul om flyttning meddelas, skall redaren -och eventuell annan
ägare - underrättas och ha skäligt rådrum alt själv flytta fartyget. Om det av
särskilda skäl är brådskande, får dock flyttning beslutas och verkställas ulan
föregående underrättelse. Om redaren eller ägaren är okänd, får underrättelse
ske genom kungörelse.

Utredningens
förslag: Beslut om flyttning får fattas ulan all ägaren eller annan redare har
underrättats. Beslutet får dock i normalfallet inte verkställas, förrän ägaren
eller annan redare har haft skäligt rådrum att själv flytta fartyget (se
betänkandet s. 68 och 85 ff).

Remissinstanserna
kommenterar inte särskill frågan.

Skälen
för mitt förslag: Ett fartyg bör normalt inte fä flyttas förrän redaren — och
ägaren, om han är någon annan - har underrättats om alt flyttning planeras och
uppmanats atl själv inom viss tid flytta fartyget. Dels är det en
ordningsfråga; den som äger eller disponerar något skall veta vad som planeras belräffande
egendomen. Dels är del fråga om etl kostnadsansvar som redaren eller ägaren
kan få vidkännas.

I
detta sammanhang finns det anledning att säga några ord om "redare"
respektive "ägare". Hur distinktionen mellan redare och ägare i
allmänhet skall göras är i viss mån omtvistat. Allmänt brukar som redare
betecknas den som utrustar och bemannar ett fartyg för atl driva sjöfart med
det och som har all för detta ändamål erforderiig bestämmanderätt över
fartyget. Ofta, särskill i fråga om mindre fartyg, är ägaren och redaren samma

15

person.
I fråga om fritidsbåtar torde detta vara regel. I fråga om handels- Prop.
1985/86: 122 fartyg är det emellertid vanligt att ägarinlresset är mer eller
mindre fristående från den rörelse — rederi — eller det annorlunda bestämda inlresse
vari fartyget används för sjöfart. Så är l.ex. fallel då fartyget ulan besättning
hyrs ul lill någon som driver sjöfart, s.k. skeppslega eller bare-boat charter.

Ägaren
kan vara lättast all identifiera. Framför alll handelsfartyg skall nämligen
regelmässigt vara registrerade.

Svenska
skepp, dvs. fariyg av en viss minsta storlek, skall enligt sjölagen (1895:35 s.
I, omtryckt 1985:176) vara införda i ell officiellt register, skeppsregistret,
där också skeppets ägare skall vara inskriven. En inskrivning av ägare i
skeppsregistret föregås av en materiell prövning av den uppgivne ägarens rätl lUl
fartyget. Utländska skepp skall normak vara införda i molsvarande register i
sill hemland.

Andra
fartyg än skepp kallas båtar. Båtar för yrkesmässig sjöfart skall enUgl lagen
(1979:377) om registrering av bålar för yrkesmässig sjöfart m. m. vara införda
i ell särskUl bålregister. Delta gäller inte bara svenska ulan även vissa utiändska
bålar. Även vissa andra bålar, som inte används för yrkesmässig sjöfart, får
införas i registret.

För
övriga båtar, huvudsakligen fritidsbåtar, är det f. n. inte möjligt atl genom ell
offentligt register få fram ägaruppgifler. Frågan om registrering av
fritidsbåtar övervägs f. n. inom jordbmksdepartemenlel.

Möjligheterna
alt identifiera ägaren till skepp och större bålar borde aUlså vara goda. Del
är liU "ägaren" som riskerna för fartyget mest påtagligt är anknutna.
I fråga om fritidsbålar kan del te sig ganska främmande alt tala om
"redare". Del förtjänar dock påpekas all det just beträffande dessa
fartyg saknas registrerade uppgifter om ägare. Det kan också påpekas atl den
föreslagna lagen visserligen avses bU tillämplig även på fritidsbåtar men att
del inte kan antas bli vanligt att fritidsbåtar behöver flyttas med stöd av
lagen.

"Redarens"
ställning som ansvarig för fartyget är väl etablerad (se t. ex. 233 §
sjölagen). De kontakter som innehavaren av en allmän hamn normalt har med ett
fartyg rör snarare fartygets redare än dess ägare. Befälhavaren på ett fartyg
är behörig att på redarens vägnar företa vissa rättshandlingar (64 § sjölagen).
Det är som redare en person har disposkionsrällen till elt fartyg. Del är
sålunda inte säkert att en ägare som inte tillika är redare ulan har chartrat ut
fartyget lill någon annan kan gå in och utan redarens medverkan flytta
fartyget.

Med
hänsyn till vad jag nu har sagt bör både redare och eventuell annan ägare
underrättas om flyttning.

Jag
anser inte alt något slår att vinna med den av utredningen föreslagna ordningen
där flytlningsbeslul får meddelas men normalt inte verkställas innan
redaren/ägaren har underrättats om den planerade åtgärden. Jag föreslår därför
all redare och ägare skall ha lillfälle att yttra sig och skäligt rådmm att i
egen regi flytta fartyget redan innan beslut om flyttning meddelas. Detla står
också i överensslämmelse med förvaltningslagens (1971:290, ändrad senast
1982:332) bestämmelser.

Vad
som är "skäligt rådrum" måsle få variera efter omsiändigheterna i 16

det
enskilda fallet. Såväl graden av olägenhel för hamninnehavaren som Prop.
1985/86:122 antaganden belräffande redarens respektive eventueU annan ägares möjlighel
alt rätta lill förhållandet bör kunna beaktas då lidsfristen bestäms. Fristen, måsle
dock bestämmas så all redaren respektive ägaren har en reell möjlighet all
själv gripa in.

Även
om redaren och eventuell annan ägare enligt huvudregeln alltså bör underrättas
innan ell fariyg flyttas, måste i vissa situationer intresset av all fartyget
flyttas snabbt få väga över. Fartygets placering kan t.ex. vara liU myckel slort
hinder för trafiken i hamnen. I bedömningen får också las med den tid
efterforskning av redare eller ägare och delgivning kan beräknas ta. Med den av
mig föreslagna möjligheten alt alltid kunna delge underrättelse, om inte annat
genom kungörelse, anserjag däremot inte det förhåUandet i sig atl redaren eller
ägaren är okänd bör vara något skäl för alt ell fartyg skall få flyttas utan
föregående underrättelse.

Om
flyttningen har varit så brådskande atl den skett ulan alt redaren eller ägaren
har underrättats, bör underrättelse ske efteråt.

Hur
underrättelsen skall ske kan diskuteras. Enbart för all fartyget skall få
flyttas, skulle det möjligen inte vara nödvändigt att kräva bevis att den sökte
fått del av underrättelsen. Med tanke på de konsekvenser en flyttning kan få
för redare och ägare bör delgivning ändå ske. För atl delgivningslagen
(1970:428, ändrad senasi 1985:266) skaU bU tillämplig krävs att delgivning har
föreskrivits.

Av
underrättelsen bör framgå all fartyget kan komma att flyttas på redarens
respektive ägarens bekostnad och all kostnaden kan komma all tas ut ur
fartyget, om redaren respektive ägaren inte själv flyttar del.

Som
jag lidigare har nämnt är etl av problemen i nuvarande ordning all ordinarie
regler om handräckning inte går alt använda, när ägaren till den egendom som
handräckningen skaU avse är okänd.

Trots
atl möjligheterna alt identifiera ägaren och genom honom också redaren lill
skepp och större bålar borde vara goda, inträffar del alt identifiering inte
kan ske. Jag anser att del måsle bli möjligt atl komma tiU rätta även med dessa
situationer. Del kan ske genom alt underrättelse får delges fartygets redare
respektive ägare i denna hans egenskap även om han är okänd. Sådan
underrättelse bör kunna delges genom kungörelse.

För
alt ell ärende inte skall kunna förhalas genom överiåtelse av fartyget eller av
dispositionsrätten till det bör slutiigen, såsom utredningen föreslagit, gäUa
att, om redaren respektive ägaren har underrättats om en planerad flyttning,
en ny uppgiven redare respektive ägare inte behöver underrättas för att
underrättelseskyldigheten skall anses uppfylld.

17

2 Riksdagen 1985186. 1 saml. Nr 122

2.5
Ansvaret för flyttningskostnaderna

Prop.
1985/86:122

Mitt förslag:
Redaren eller ägaren lill ett fartyg är i princip ansvarig för kostnaderna för
flyttning och förvaring av ett fartyg. De ansvarar solidariskt. Koslnader som
inte kan tas ut av redaren eller ägaren eker ur fartyget får bäras slutligt av
hamninnehavaren. - Vad som sägs om ägaren gäller innehavare i fräga om fartyg
som har övertagils med förbehåll om återtaganderätt.

Utredningens
förslag: Kostnaden för flyttningen skall i första hand ersättas av fartygets
ägare, i andra hand bäras av den som har begärt flyttning. - Vad som sägs om
ägare lillämpas på redaren, om sådan finns (se betänkandet s. 88).

Remissinstanserna:
Flera remissinstanser anser atl det blir aUtför betungande för hamninnehavare
och andra, som begär flyttning, all i sista hand få stå för kostnaderna. Dessa
instanser önskar möjlighet att låta kostnaderna utgå av allmänna medel (se
bilaga 3 avsnkt 5). - Remissinstanserna berör i allmänhet inte frågan vem som
skall jämställas med redare eller ägare.

Skälen
för mitt förslag: Jag vill först framhålla att den nya lagen inte avser alt
reglera situationer när sjölagens regler om bärgariön är tillämpliga. Fordran
på bärgarlön är, liksom fordran på hamnavgifier, förenad med sjöpanträtt i
fartyget.

Principen
för kostnadsansvaret bör vara atl det skall bäras av den som har värk
försumlig. Ansvaret för försumligheten kan oftast härledas lill den som är
fartygels redare eller ägare. Jag vill här emellertid först ta upp frågan om
vem som skall slå risken för atl redarens eller ägarens ansvar inte kan krävas
ut. Risken bör enligt min mening bäras av den innehavare av en allmän hamn i
vars intresse flyttningen sker, antingen det är en kommun som själv får besluta
om och utföra flyttning eller en annan innehavare av aUmän hamn. Staten varken
kan eller bör ta på sig ansvaret för dessa kostnader.

Jag
övergår nu tUl all diskutera redarens och ägarens kostnadsansvar.

Hur
distinktionen mellan ägare och redare i allmänhet skall göras är, som jag nämnt
tidigare, i viss mån omtvistat. Som jag också har nämnt är det i fräga om
handelsfartyg vanligt alt ägarinlresset är mer eUer mindre fristående från den
rörelse - rederi - eller det annoriunda bestämda inlresse vari fartyget används
för sjöfart.

Med
tanke på alt del är redaren som har bestämmanderätten över fartygels drifl
talar goda skäl för atl han i försia hand skall bära ansvaret för de koslnader
som elt fartygs felaktiga förtöjning orsakar.

Om
en hamninnehavare har haft koslnader i samband med flyttningen av ett fartyg
måste han kunna rikta sina anspråk på ersättning för dessa kostnader mot en
någorlunda lätt identifierad person. Belräffande handelsfartyg i allmänna
hamnar, som inte misstänks vara övergivna, kan del vara lättare för
hamninnehavaren alt identifiera och nå fartygets redare än dess ägare, om denne
är en annan än redaren.

I
de fall då man för identifiering är hänvisad till fartygsregister är del

18

emeUertid
ägaren som kan identifieras. Jag anser därför all koslnadsan- Prop.
1985/86:122 språk bör kunna resas mot ägaren även för del fall all han inte är
redare. Redarens och ägarens ansvar bör vara solidariskt. Etl kostnadsansvar
för ägaren är också en fömlsältning för del system som jag i del följande
kommer att föreslå för all kunna la ut kostnaderna ur fartyget.

Solidariskt
ansvar bör gäUa även för delägare i partrederi.

Partrederiel
har gamla anor. Dess gmndläggande konstruktion bär prägel av del. Delad
ansvarighet med dess skilda konsekvenser framstår som säregen i en rättsordning
som i övrigi genomgående hyllar solidaritets-gmndsatsen i fråga om gemensamma förmögenhetsrältsliga
skyldigheler. Rederiborgenärer kräver också i praktiken i åtskilliga fall
solidarisk ansvarsförbindelse av partredare.

I
sådana situationer som här är aktuella har hamninnehavaren inte någon möjlighet
atl kräva solidarisk ansvarsförbindelse av pariredarna. Solidariskt ansvar är
en fömlsältning för att fartyget skall kunna las i anspråk för hamninnehavarens
fordran. Jag anser därför atl - i likhet med vad som gäller för vallenföroreningsavgift
enUgl lagen om åtgärder mot vattenförorening från fartyg - delägarna i etl
partrederi bör svara soUdariskl för flyttningskostnaderna.

Jag
har i avsnitt 2.4 berört reglerna för registrering av fartyg. I skeppsregistret
skall skeppels ägare vara inskriven medan förvärv med förbehåU om ålertaganderätt
för säljaren får skrivas in. I båtregistret skall som ägare antecknas även den
som innehar bålen på grund av förvärv med förbehåll om återtaganderätt. - Med
ägare anser jag all den bör jämställas som innehar etl fartyg på gmnd av
förvärv med förbehåll om ålertaganderätt. I fråga om skepp bör detla gälla
endast i fråga om den innehavare som har skrivits in i skeppsregistret. Samma
regler om ansvar för innehavare i StäUet för ägare bör gälla för bålar som inte
är inskrivna i register. De svårigheter som i sådana fall uppkommer atl utreda
vem som äger eller innehar fartyget på grund av avbetalningsköp får lösas från
fall lill fall.

De
koslnader som bör vara ersättningsgilla är sådana som direkl hänför sig lill
flyttningen av fartyget och dess förvaring på annan plats, i den mån reglerna
om fordran för hamnavgifl inte är tillämpliga, saml sädana som uppkommit i
samband med delgivning av underrättelse. I fråga om ersättningens storlek bör
vanliga civilrätlsliga skälighelsprinciper gälla.

Redarens
eller annan ägares ansvar kan emeUertid inte vara helt oinskränkt. Har
fartyget frånhänts honom genom brott bör han givelvis inte vara skyldig atl belala
kostnaderna för flyttningen. Kostnaderna kommer i sådanl faU, liksom om han
förblir okänd eller inte kan betala kostnaderna och fartyget saknar värde, all
slutligt stanna pä den i vars intresse flyttningen har sketl.

19

2.6 Retentionsrätt
och realisationsrätt

Prop. 1985/86: 122

Mitt förslag: Den
som har haft kostnader för att flytta etl fartyg och för andra åtgärder enligt
den föreslagna lagen skall ha rätl alt hålla kvar fartyget lUl säkerhel för sin
fordran (retentionsrätt) och att låta realisera det. Är det uppenbart all
fartyget saknar försäljningsvärde, skaU del få skaffas undan.

Utredningens
förslag: Utredningen har inte någol förslag om retenlions-och realisalionsräll.
Ell fariyg som måste anses övergivet får undanskaffas, om omständigheterna ger
anledning till del och tredje mans rätt inte träds för när.

Remissinstanserna:
Frågan berörs i allmänhet inte. Svenska hamnförbundet efterlyser dock relenlions-
och realisalionsräll i fartyget för hamninnehavare som har hafl kostnader för
flyttning.

Skälen
för mitt förslag: Retentionsrätt är en laga befogenhet för en fordringsägare
alt till säkerhet för sin fordran håUa kvar någon annans egendom som han har i
sin besittning exempelvis den rätt en hantverkare har all säkerställa betalning
för fordran för arbete på inlämnat och ej avhämlat gods. - Retenlionsrällen
kräver alltså att fartyget efler flyttningen är i hamninnehavarens besittning.
Besittningen behöver emellertid inte vara mera kvalificerad än den som fömtsälts
för t. ex. holellvärds retentionsrätt i en holellgäsls resgods enligt lagen
(1970:980) om retentionsrätt för fordran hos hotellgäst.

Kostnaderna
i samband med flyttning av etl fariyg kan gå upp till avsevärda belopp. Del är
därför rimligl alt den som får lägga ut dessa koslnader skall ha någon säkerhel
för sina ersättningsanspråk, om redare och ägare inte kan ersätta kostnaderna.
En sådan säkerhel erbjuder reten-lionsrätten. En rätt alt realisera fartyget
gör det möjUgt för hamninnehavaren att få ut sina koslnader samtidigt som han
slutgiltigt blir kvitt fartyget.

Ett
fartyg kan emellertid vara föremål även för andra rättigheter. Registrerade
skepp kan vara belastade med inteckningar och alla fartyg kan vara belastade
med sjöpanträtt, bl. a. för hamnavgifter. Dessa rättigheter måste beaktas.

I
utsökningsbalken finns regler om försäljning både av utmätt lös egendom i aUmänhet
och av utmätta registrerade skepp. Jag anser alt utsökningsbalkens regler om försäljning
av utmätt egendom bör tillämpas också vid försäljning med stöd av den nya
lagen. Försäljning bör alltså ske genom kronofogdemyndighetens försorg.
Kommunens beslut om flyttning kommer atl få gälla som gmnd för försäljningen.

Om
del är uppenbart atl fartyget saknar försäljningsvärde bör del få skaffas bort.
Bedömningen ankommer på hamninnehavaren. Han får givetvis vara mycket
försiktig i denna bedömning så atl han inte ådrar sig skadeståndsansvar
gentemot fartygels ägare eller iredje man. Jag återkommer till denna fråga i specialmoliveringen.

Om
någon fråga som har samband med rätten att sälja fartyget har

20

kommit under domstols
eller skiljemäns prövning, bör fartyget inte få säljas på gmnd av vad som sägs
i den föreslagna lagen, förrän tvisten har avgjorts och skälig tid förflutit
därefter.

En redare eller ägare till
etl fartyg som kvarhålls lill säkerhet för en fordran bör givelvis vid tvist om
betalningen kunna få tiUgång till fartyget genom atl ställa annan säkerhet.

Prop.
1985/86:122

2.7 Överklagande av beslut

Mitt
förslag: En kommuns beslut om flyttning får överklagas hos länsrätten och i
övrigt enligt förvaltningsprocesslagen (1971:291, ändrad senast 1985:271).

Utredningens
förslag: Beslut om flyttning får inte överklagas (se belänkandet s. 88).

Remissinstanserna
berör i allmänhet inte frågan. Svea hovrätt uttalar dock tveksamhet mol fullföljdsförbudet
(se bilaga 3 avsnitt 6).

Skälen för mitt förslag:
Frågor som har samband med beslut om flyttning kan komma under allmän domstols
prövning. En sådan fråga kan gäUa om redaren eller ägaren skall vara fri från
kostnadsansvar på den gmnd atl fartyget varit frånhänt honom genom brott. En
annan sådan fråga kan röra ersättningens storlek. Vid en sådan prövning kommer
också flyttningsbe-sluleis laglighel atl kunna bedömas. Del kan därför
ifrågasättas om del finns anledning alt låta flyllningsbeslulel i sig
överklagas. Sådana beslul bör normall få verkställas omedelbart. För del fall
all ell fartyg redan har flyttats är det knappast meningsfullt atl pröva etl
yrkande att del skall återföras till sin gamla plals. Med tanke på alt fartyget
kan komma all försäljas liU följd av flyttningsbeslutet och av principiella
skäl anser jag emellertid all ell sådanl beslul bör kunna överklagas.
Prövningen bör göras av förvaltningsdomstolarna.

Även
en hamninnehavare som inte har fått bifaU till en framställning all få flytta etl
fartyg har intresse av all kommunens beslul får överklagas.

2.8 Följdändringar i annan lagstiftning

140
§ sjölagen anges förutsättningarna för partredares solidariska respektive icke-solidariska
ansvarighet för partrederiets förpliktelser. Paragrafen innehåller en
hänvisning lUl vallenföroreningslagens bestämmelse om betalningsansvar för vallenföroreningsavgift.
En hänvisning bör göras även till den föreslagna lagens beslämmelse om
solidariskt betalningsansvar.

I
14 § lagen (1971:289) om allmänna förvakningsdomslolar (omlrycki 1981:1323,
ändrad senasi 1985:212) räknas upp vilka mål länsrätt prövar. Uppräkningen bör
kompletteras med upplysningen om mål enligt den nu föreslagna lagen.

21

2.9 Ikraftträdande m. m. P-P" ''''''■- '2

Någon
längre förberedelsetid innan den nya lagen kan träda i kraft behövs inte. Den
bör kunna träda i kraft den 1 juli 1986. Bestämmelserna bör kunna tillämpas
även för fariyg som förtöjts felaktigt eller lämnais före ikraftträdandet.
Detta torde gälla utan särskUd övergångsbestämmelse.

3 Upprättade lagförslag

I
enlighet med vad jag nu har anföri har inom kommunikationsdepartementet
upprättats förslag till

1.
lag om flyttning av fariyg i aUmän
hamn,

2.
lag om ändring i sjölagen
(1891:35 s. 1),

3.
lag om ändring i lagen
(1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar. De under 2 och 3 angivna
förslagen har upprättats i samråd med chefen

för
justitiedepartementet.

Förslagen
bör fogas till regeringsprolokollet i detta ärende som bilaga 4.

4 Specialmotivering till lagförslagen

4.1 Förslaget till lag om flyttning av fartyg i allmän
hamn

1§

Ett
fartyg i allmän hamn får flyttas enligt denna lag, om fartyget ligger på etl
sådant sätt att det hindrar hamnens behöriga nyttjande eller om del varaktigt
ligger på någol annat sätl som strider mot gällande föreskrifter om ordningen
och säkerheten i hamnen.

Paragrafen
anger förutsättningarna för lagens tillämpning. Övervägandena bakom förslagel
redovisas i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.2).

Definitionen
av begreppet "fariyg" har diskuterats i olika sammanhang. Någon
allmängiltig definkion har inte ansetts lämplig all ge. Vid tillämpningen av
den nya lagen bör begreppet kunna ges en vid tolkning.

Utom
ordnings- och säkerhetsföreskrifter förekommer i allmänna hamnar också något
som brukar benämnas driftsföreskrifter. Som exempel kan nämnas föreskrifter om
viss anmälningsskyldighet och om uppvisande av konossement. Överträdelser av
sådana föreskrifter påverkar inte ordningen och säkerheten i hamnen. De kan
givelvis inte heller ligga till grund för ell beslul om flyttning.

2 §

Kommunen
beslutar om flyttning av fartyg i allmän hamn inom kommunen. Ägs eUer
förvaltas hamnen av någon annan än kommunen, fallas beslutet efler
framställning av denne.

Övervägandena
bakom paragrafen redovisas i den allmänna motivering

en (avsnitt 2.3). 22

De
aUmänna hamnarna förvakas i de flesta fall av en kommunal myndig- Prop.
1985/86:122 hel, hamnförvallningen. Inom förvaltningen bör finnas slor
erfarenhet av den sorts frågor som kan bli aktuella. Del blir dock kommunens
egen sak att avgöra inom vilket kommunalt organ beslut om flyttning skaU
fattas.

En
kommun får självfallet inte besluta om flyttning av fartyg i en hamn som drivs
av någon annan än kommunen ulan all hamninnehavaren har begärt det.

Kommunen
kommer intill ulgången av år 1987 vid sin prövning alt få ta ställning till om
en hamn är atl anse som aUmän. Därvid kan kommunen behöva samråda med
sjöfartsverket.

3 §

Ell
beslul om flyttning får inte meddelas förrän fartygels redare har delgivils
underrättelse om den planerade ålgärden och fåll skäligt rådrum atl inom viss
tid själv flytta fartyget. Underrättelsen skall innehålla uppgift om kostnadsansvaret
enligt 7 § och om möjligheterna lUl försäljning eller undanskaffande av
fartyget enligt 10 §.

Om
del av särskilda skäl är så brådskande atl flytta fartyget atl redaren inte
hinner underrättas, får flyttningen beslutas utan all underrättelse har skett.
I sådanl fall skall redaren så snart som möjligt underrättas om flyttningen.

Har
redaren underrättats enligt försia eller andra slyckel gäller underrättelsen
också gentemot en ny redare.

Ägs
fartyget av någon annan än redaren, gäller vad som sägs om redaren i denna
paragraf även ägaren.

Övervägandena
bakom förslagel redovisas i den aUmänna motiveringen (avsnitt 2.4).

Försia
siycket

Som
jag påpekat i den allmänna motiveringen skall bedömningen av vad som är "skäUgl
rådmm" anpassas efler vad som framstår som rimligt i det enskilda fallet.
Det blir en avvägning mellan redarens eller annan ägares intresse av all i egen
regi flytta fartyget och sökandens inlresse av all få bort fartyget från
platsen. I underrättelsen skall frislen anges. Om frislen görs onödigt kort kan
det ha betydelse för ersättningens storlek, t. ex. om redaren kan göra
sannolikt all han själv kunnal flytta fartyget billigare med längre rådmm. Vid
en sådan bedömning måsle givelvis också kostnaderna för tidsuldräklen tas med.
- Av föreskriften all underrättelsen skall delges redaren följer all
delgivningslagens bestämmelser blir tillämpliga.

Andra
styckel

Ett
fartyg får flyttas utan att redaren har underrättats om del är brådskande av
särskilda skäl. Så är fallel om fartyget aUvariigt hindrar eller kan befaras allvariigt
hindra hamnverksamhelen. Även här får beaktas redarens möjligheter alt själv
åstadkomma rättelse.

23

Att
en part i ett ärende, såsom i det nu aktuella fallel fartygets redare och Prop.
1985/86: 122 ägare, skaU underrättas om innehållet i kommunens beslut, om det
inte är uppenbart obehövligt, följer av 18 § förvaltningslagen.

Tredje
styckel

Det
har förekommk att en redare uppgivii sig ha överlåtit rätten till etl fartyg
och därigenom har kunnal uppskjuta verkställigheten av en ålgärd. För att
undvika att underrättelseförfarandet måste göras om i förhållande liU den nya
redaren har föreskrivits att, om redaren har underrättats, underrättelsen
gäller också gentemot en ny redare.

Fjärde
slyckel

Frågan
om redares respektive ägares ansvar för elt fartyg har behandlats i den
allmänna motiveringen (avsnitt 2.4 och 2.5).

Vid
tiUämpningen av paragrafens bestämmelser måste också beaktas vad som sägs i 15
§ förvaltningslagen om kommunikation i ärenden.

4 §

Är
den som skaU underrättas enligt 3 § okänd, skaU underrättelsen kungöras i
Post- och Inrikes Tidningar och i de av sjöfarisverkei utgivna Underrättelser
för sjöfarande. Därutöver skall underrättelsen anslås på fartyget.

En
redares identitet bör oftast gå att få fram i fartygs- och hamnhandlingar.
Uppgift om ägares identitet kan oftast fås fram genom register. Hur intensiva
efterforskningar som bör bedrivas innan kungörelseförfarandet tillgrips får
avgöras från fall till faU.

5§

Ett
beslut om flyttning verksläUs av kommunen. Om beslutet har faltals efter framställning
av någon annan, får kommunen överlämna till denne att verkställa beslutet.

Även
verkställighet av flyttningsbeslut får ses som myndighetsutövning. Sådan kan
enligt 11 kap. 6§ regeringsformen med stöd av lag överlämnas lill enskild.
Hamnens innehavare lorde utan tvivel ha de bästa resurserna för att flytta
fartyget.

Fiytlningen
skall givelvis ulföras omdömesgillt och aklsaml, så atl fartyget inte
tillfogas onödig skada. Viss skada kan dock vara nödvändig. Trossar kan behöva
kapas och lås brytas. I den mån flyttning inte kan verkställas utan användning
av allvarligare våld mol egendom eller våld mol person, bör den som verkställer
flyttning kunna begära biträde av polismyndigheten. En bestämmelse om sådan
befogenhet kan meddelas av regeringen.

24

6§ Prop. 1985/86:122

En
kommuns beslul om flyttning enligt denna lag får överklagas hos länsrätten
genom besvär. Ett beslut om flyttning får verkställas även om det har
överklagats.

Första
siycket

Övervägandena
bakom förslagel har redovisats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.7).

Andra
slyckel

Av
28 § förvaltningsprocesslagen (1971:291) följer all länsrätten kan förordna
alt det överklagade beslutet tills vidare inte skall gäUa.

7 §

Kostnaderna
för flyttning, för förvaring av fartyget efter flyttningen och för
underrättelse enligt 3 eller 4 § betalas av hamninnehavaren.

Fartygets
redare är skyldig atl ersätta hamninnehavaren hans kostnader, då fartyget har
flyttats med stöd av denna lag. Redaren är dock inte ersätlningsskyldig, om
fartyget har frånhänts honom genom brott.

Ägs
fartyget av någon annan än redaren, är ägaren solidariskt med redaren ansvarig
för kostnaderna.

Första
slyckel

Risken
för alt flyttningskostnaderna inte kan fås ut vare sig av redare eller annan
ägare eller ur fartyget får bäras av hamninnehavaren. Han är närmasl till alt
väga fördelen av alt få fartyget flyttat mot kostnadsrisken.

Andra
styckel

Jag
har i den aUmänna motiveringen (avsniti 2.5) angett skälen varför redaren bör
ansvara för kostnaderna i samband med flyttning av fartyget. Ersättningen
beräknas med hänsyn tiU de faktiska utgifterna och i övrigi efter skälig
uppskattning av kostnaden för varje ålgärd.

Undanlag
från ersättningsskyldigheten har gjorts för det faU atl fartyget har frånhänts
redaren respektive ägaren genom brott. Han bör härvid göra sannolikt atl
fartyget vid förtöjningen inte disponerades av honom eUer av någon annan med
hans samtycke. Om förfarandet visar sig ha varit opåkallal, lorde det följa av
allmänna principer alt han inte gentemot hamnen är ansvarig för dessa
kostnader.

Tredje
styckel

Mina
överväganden redovisas i den aUmänna motiveringen (avsnitt 2.5).

25

8§ Prop. 1985/86: 122

I
fråga om fartyg som är införda i skepps- eUer bålregistret enligt 2§ sjölagen
(1891:35 s. 1) skaU vid tillämpningen av denna lag den som är antecknad i
registret anses som ägare. Har ett förvärv av skepp skrivits in i
skeppsregistret med stöd av 14 § tredje stycket första meningen sjölagen, anses
förvärvaren som ägare. Vad som sägs om etl fartygs ägare gäller i övrigi
innehavaren i fråga om fartyg som innehas på grund av förvärv med förbehåll om återtaganderätt.

I
vissa fall UkstäUs avbetalningsköpare med ägare till fartyg. Förslagel överensstämmer
i huvudsak med utredningens förslag. Föreskriften har skt största inlresse just
vad gäUer ersättningsskyldigheten för kostnader för flyttning m. m. Kravet
skall alltså riktas mot den köpare som har förvärvat fartyget, även om
förvärvet sketl med förbehåll om återtaganderätt, medan etl yrkande om
kvarstad i ett kravmål inte kan bifallas om den som skall anses som ägare
enligt denna lag inte är ägare till egendomen.

9§

För
betalningsskyldighet som delägarna i elt partrederi ådrar sig enligt denna lag
svarar de solidariskt.

Övervägandena
har redovisats i den aUmänna motiveringen (avsnitt 2.5).

10§

Fartyget
får säljas till betalning av de kostnader som avses i 7 §, om de inte betalas senasi
tre månader efler flyttningen. Har flyttningen skett enligt 3 § andra stycket,
räknas tiden från delgivningen av underrättelsen om flyttning.

Om
en fråga som rör rätten att sälja fartyget prövas av domslol eller av skiljemän,
får fartyget inte säljas förrän en skälig tid har förflutit efler det atl
tvisten har slutiigl avgjorts.

Fartyget
får skaffas bort i stäUet för att säljas, om det uppenbarligen saknar
försäljningsvärde.

Försia
slyckel

Realisation
av fartyget fyller tvä funktioner, nämligen att göra del möjligt dels för den
som haft kostnader i samband med flyttningen att få ersättning, dels för den
som inte genom flyttningen hell kunnal bli kvitt fartyget att bli det.

Tidsfristen
tre månader är en avvägning mellan intresset hos den som flyttat fartyget och
fartygsägarens intresse.

Andra
siycket

Bestämmelsen
innebär all fartyget inte får säljas i vissa fall när det föreligger tvisl
mellan hamninnehavaren och fartygets redare eller ägare. Bestämmelsen är
utformad efler mönster från 5 § förslaget lill lag om näringsidkares rätl all
sälja saker som inte har hämtats (prop. 1984/85:210).

För
att tvisten skaU få den angivna verkan skall den givelvis röra Prop.
1985/86:122 flyttningen. Den kan avse både frågan om redaren eller ägaren över
huvud tagel är skyldig alt ersätta kostnaderna och frågan om den begärda ersättningens
skälighet.

Vad
som ulgör skälig lid får bedömas från fall lill fall. Fartygsägaren skaU ges
rimligt rådmm att betala ersättningen sedan tvisten har lösts.

Tredje
stycket

För
rätlen atl skaffa bort fartyget i släUel för alt sälja det krävs atl fömtsättningarna
för försäljning är uppfyllda.

Vid
bedömningen av om ett fartyg uppenbarligen saknar försäljningsvärde skall
hänsyn endasl las lUl det försäljningspris som kan förväntas. Kostnaderna för
försäljningen skall således inte beaktas vid denna bedömning.

11§

Försäljning
av elt fariyg enligt 10 § första siycket sker i den ordning som gäller för
försäljning av utmätt lös egendom. Bestämmelserna i 9 kap. 4 § försia stycket
och 10 kap. 19 § första siycket andra meningen utsökningsbalken gäller dock
inte. Beslämmelserna i 9 kap. 2 § andra siycket och 8 § första styckel utsökningsbalken
gäller inte en gäldenär som är okänd.

I
utsökningsbalken regleras försäljning såväl av lös egendom i allmänhet (9 kap. I-10§§)
som av registrerat skepp (10 kap.). Bestämmelsema är. utformade så all
försäljning inte skall kunna ske utan hänsynslagande liU ägares eller
innehavares av begränsade sakrätler inlresse och så atl försäljningen skall
inbringa bästa pris.

Kommunens
beslul om flyttning kommer all ligga liU grund för försäljningen.

Försäljning
av fartyget enligt utsökningsbalken kan också uppnås genom ordinär process. En
hamninnehavare med en fordran på fartygsägaren kan skaffa sig en
exekutionstitel genom domstol och därefter vända sig till kronofogdemyndigheten
för utmätning. Verkställigheten kommer i så fall hell all ske i
kronofogdemyndighetens regi.

Enligt
9 kap. 4§ första stycket och 10 kap. 19 § första stycket andra meningen utsökningsbalken
får elt inrop vid aukiionsförsäljning inte godtas, om det är sannolikt all elt
avsevärt högre pris kan nås. Dessa bestämmelser gäller inte vid försäljningar
med stöd av den nya lagen. Hamninnehavarens intresse all bli av med fartyget
har i detta fall ansetts böra väga tyngre än möjligheten atl nå etl högre pris.

I
9 kap. 2§ utsökningsbalken ges bestämmelser om kungörelse av auk

tion. I paragrafens andra stycke föreskrivs skyldighel att särskilt underrät

ta bl.a. gäldenären om auktionen. Enligt 9 kap. 8§ utsökningsbalken, som

anger förutsättningarna för underhandsförsäljning, skall bl. a. gäldenären

beredas tillfälle alt yttra sig i frågan, om anledning föreligger därtill. För
att

inte göra försäljning omöjlig av det skälet atl fartygsägaren är okänd har

undantag gjorts från dessa bestämmelser. Dessa undantag gäller dock bara 27

andra
fartyg än registrerade skepp. - Ett ägaren tillkommande eventuellt Prop.
1985/86: 122 överskott vid försäljningen får då hanteras enligt lagen (1927:56)
om nedsättning av pengar hos myndighei (omtryckt 1981:135, ändrad senast
1981:804).

12§

En
hamninnehavare som har haft koslnader för all flytta elt fartyg har rätt all
hålla kvar fartyget till dess han har fält betalt för sin fordran på ersättning
för de kostnader som avses i 7 § eller, vid tvist om betalningen, tiU dess all säkerhel
har ställts för del belopp som hamninnehavaren har krävt.

Skälen
för förslaget har jag redovisat i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.6).

Den
som har retentionsrätt i annans egendom kan inte fordra lösen för alt lämna
godset ifrån sig vid utmätning. Han får i stäUel lämna ul del och nöja sig med
utdelning i köpeskilUngen. Relentionsrälten är förknippad med förmånsrätt i
egendomen enligt förmånsrällslagen (1970:979, omtryckt 1975:1248, ändrad senasi
1984:656). Relentionsrälten för flyttningskostnader kommer enligt 4 och 9 §§
nämnda lag atl i förmånsrältsordningen stå efler såväl sjöpanträtt som panträtt
på gmnd av inteckning i fartyget.

4.2 Förslaget till lag om ändring i sjölagen

40 §

Partrederi
föreligger, om flera överenskommk atl under delad ansvarighet gemensamt driva
sjöfart med eget fartyg. Anmälan om partrederiavtal kan göras hos
registermyndigheten, som har att ofördröjligen anteckna anmälningen i del
register där fartyget är införi eller, om det ej är registrerat, kungöra
densamma. Närmare föreskrifter om anmälnings- och kungörelse-förfarandet
meddelas av regeringen.

För
de förpUktelser som uppkommer för partrederiel sedan rederiavtalet anmälts till
registermyndigheten svarar varje redare endasl i förhållande till sin andel i
fartyget i den mån han ej åtagit sig större ansvarighet. För dessförinnan
uppkomna rederiförpliktelser svarar redarna solidariskt. I fråga om
betalningsansvar för vallenföroreningsavgift enligt 8 kap. lagen (1980:424) om ålgärder
mol vattenförorening från fartyg gäller 8 kap. 2 § andra styckel nämnda lag. I
fråga om betalningsansvar enligt lagen (1986; 000) om flyttning av fartyg i
allmän hamn gäller 9 § nämnda lag.

I
fråga om redarnas inbördes rättigheter och skyldigheler lillämpas bestämmelserna
i 41 -57 §§ i den mån annat ej avtalats.

En
hänvisning till flyttningslagen har gjorts i sjölagens bestämmelser om partredares
ansvar för skulder.

28

4.3
Förslaget till lag om ändring i lagen om allmänna Prop. 1985/86:122

förvaltningsdomstolar

14§

Länsrätt
prövar

1.
mål enligt skatte-, taxerings-,
uppbörds- och folkbokföringsförfattningarna i den utsträckning som är
föreskrivet i dessa författningar,

2.
mål enligt socialtjänstiagen
(1980:620), lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om vård av unga, lagen
(1981:1243) om vård av missbrukare i vissa fall, utiänningslagen (1980:376), smitlskyddslagen
(1968:231), lagen (1970:375) om utlämning lUl Danmark, Finland, Island eller
Norge för verkställighet av beslul om vård eUer behandling och körkortslagen (1977:477)
i den utsträckning som är föreskrivet i dessa lagar saml mål enligt 6 kap. 21 §
och 21 kap. föräldrabalken,

3.
mål som avses i 24 § lagen
(1984:3) om kärnteknisk verksamhei,

4.
mål som avses i 6 § försia slyckel
lagen (1985:206) om viten,

5.
mål som avses i 6§ första
stycket lagen (1986:000) om flyttning av fartyg i allmän hamn.

Bland
de mål som del ankommer på länsrätten all pröva har angetts mål som avses i 6 §
lagen (1986:000) om flyttning av fartyg i aUmän hamn.

Bestämmelsen
fick sin nuvarande lydelse i samband med 1985 års lagstiftning om viten m.m. I
prop. (1984/85:212) om ändring i luftfartslagen som i juni överlämnats lill
riksdagen föreslår regeringen efter hemställan av min företrädare en ändring i
den. nu aktuella paragrafen. Ändringen innefattar elt nytt andra stycke, vari
anges atl länsrätten i Östergötlands län prövar vissa luftfartsmål. Del
förutsätts atl den lagändringen, om riksdagen antar proposkionen, beaktas vid
riksdagsbehandlingen av del nu framlagda förslaget lill ändring i paragrafen.

5 Hemställan

Jag
hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över förslagen tUl

1.
lag om flyttning av fartyg i
allmän hamn,

2.
lag om ändring i sjölagen
(1891:35 s. 1),

3.
lag om ändring i lagen (1971:289)
om allmänna förvaltningsdomstolar.

6 Beslut

Regeringen
beslutar i enlighet med föredragandens hemstäUan.

29

Utdrag Prop. 1985/86: 122

LAGRÅDET PROTOKOLL

vid
sammanträde 1985-11-26

Närvarande:
justitierådet Knutsson, f. d. justitierådet Sterzel, regeringsrådet Tottie.

EnUgt
protokoll vid regeringssammanträde den 10 oktober 1985 har regeringen på
hemställan av statsrådet R. Carlsson beslutat inhämta lagrådels yttrande över
förslag till

1.
lag om flyttning av fariyg i
allmän hamn,

2.
lag om ändring i sjölagen
(1891:35 s. 1),

3.
lag om ändring i lagen
(1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar. Förslagen har inför lagrådet
föredragits av hovrättsassessor Margareta

Landerholm.
Förslagen föranleder följande yttrande av lagrådet-

Förslaget
till lag om flyttning av fartyg i allmän hamn

Syflel
med lagförslaget är atl ge innehavare av allmän hamn lagliga möjligheter atl vidla
ålgärder i vissa fall för atl få undan fartyg som ligger på ett besvärande säll
i hamnen. Om ingen ägare eller redare kan förmås alt ta hand om etl fariyg,
skall hamninnehavaren kunna få till stånd en flyttning och i sista hand sälja
eller på annat sätt skaffa bort fartyget. Det finns visserligen redan ett
flertal bestämmelser som kan anlitas i olika sådana situationer, men del
förekommer också fall där det saknas etl rättsligt underlag för ingripanden.
Frågan om att fylla den bristen har varit aktuell länge. Rättslägets oklarhet
påpekades av JO redan 1956, och för tio är sedan lade en utredning fram förslag
till dels en slrandningslag, dels en lag om flyttning av fartyg i vissa fall.
En annan kommitté hade 1974 föreslagit en särskild hamnlag. I remissen upplyses
att nägon annan lagstiftningsåtgärd inte anses befogad med anledning av dessa kommitléförslag
än den som nu förordas.

Mol
det angivna syflel med lagförslaget finns del ingen anledning att invända. Inte
heller vill lagrådet ifrågasätta behovel av lagstiftning med hänsyn till de
överväganden som har redovisats i ärendet. Lagstiftnings-uppgiften är emeUertid
långtifrån enkel. Vad man vill komma åt är ett antal sinsemellan myckel
varierande faU av ofta udda natur, vilka vållar praktiska olägenheter i
allmänna hamnar. En svårighet följer redan av att en lag till följd av sakens
natur måste få en så pass vid och generell avfattning, att den formellt även
kommer atl täcka andra och mera vardagliga fall än dem man närmast åsyftar. Del
kommer att bli svårt alt hävda en befogenhet för hamninnehavaren alt ingripa
utan stöd i lagen. Del gäller därför atl skapa regler som är så enkla och
effektiva som möjligt utan att åsidosätta några befogade rättssäkerhetssynpunkter.

Lagrådet
har funnit alt det framlagda lagförslaget kan diskuteras i olika

avseenden från den här angivna utgångspunkten. Del kan ifrågasättas om 30

inte
onödigt besvär skuUe kunna uppkomma i vissa situationer. I vart faU Prop.
1985/86:122 synes man kunna gå några steg längre dä del gäller att skapa elt
enkelt och praktiskt förfarande. Det skaU gärna vitsordas att förslaget präglas
av omsorg om rättssäkerheten. Del är emeUertid enligt lagrådels mening fulll möjligt
atl förenkla reglerna ulan alt inkräkta på någol beaklansvärt rälts-skyddsintresse.
Särskill måste man beakta atl den föreslagna lagen endast skall bli tiUämplig
på aUmänna hamnar. Den exakta innebörden av detla begrepp blir visserligen inte
klarlagd förrän om etl par år, då sjöfartsverkels pågående kartläggningsarbete
är slutfört. Man har emellertid att räkna med atl del i huvudsak är fråga om
kommunala hamnar. Mol delta förhållande står att lagen - bortsett från
brådskande fall - inte riktar sig mot andra enskilda än sådana som inte ens
efter anmaning lar hand om sin egendom.

De
punkter, där man enligt lagrådets mening kan söka enklare och mera praktiska
lösningar än dem förslaget innehåller, är främst följande.

Lagförslaget
bygger på etl formaliseral beslutsförfarande. Varje flyttning skall beslutas
av den kommun, inom vilken hamnen är belägen. Om hamnen ägs eller förvaltas av
någon annan än kommunen, skall denne göra framställning om ell beslul av
kommunen. Underrättelse om den planerade ålgärden till fartygets redare och
till dess ägare, om denne är någon annan än redaren, skall föregå
beslutsfattandet, om inte saken av särskilda skäl är brådskande. Enligt
lagrådets mening kan dessa bestämmelser förenklas. Man bör beakta de båda förut
nämnda förhållandena all lagen å ena sidan begränsas tiU atl endast gälla
allmänna hamnar, å andra sidan kommer att omfatta även fartygsflyllningar av
förhållandevis enkel natur.

Med
hänsyn liU del anförda bör lagen slå fasl dels en allmän befogenhet för
innehavare av allmän hamn att flytta fartyg under vissa fömtsättningar, dels en
skyldighet all underrätta ägare resp. redare. Beslutsförfarandel behöver inte
regleras närmare. Vanligen kommer det atl bli en kommunal myndighet som agerar.
Även i de enstaka fall, som i övrigt kommer i fråga, lorde del finnas en
kvalificerad hamnförvallning. Lagrådel erinrar i detla sammanhang om all
myndighetsutövning - som det ju blir fråga om - kan överlämnas lill enskilda
subjekt genom lag enligt 11 kap. 6§ regeringsformen. Det anförda leder till
all 2 och 5 §§ i lagförslaget kan utgå.

Beslul
om flyttning skall enligt förslagel kunna överklagas genom för-

vallningsbesvär tiU länsrätten saml vidare till kammarrätt och regeringsräl

len. Enligt lagrådets mening är detta inte erforderiigl. Tvister om kostnads

ersättning, skadestånd etc. måste i vart fall avgöras av allmän domslol.

Rättsskyddsbehovel synes kunna väl tillgodoses därigenom. Att elt alter

nativ lill överklagande alltid är alt den presumtive klaganden själv tar hand

om sin egendom talar särskilt starkt för all han inte har någol berättigat

inlresse av all också kunna anföra förvallningsbesvär. Även 6 § i lagförsla

get bör aUlså ulgå. Om den inte ersätts med elt direkl förbud atl överklaga,

kommer i normalfallen kommunalbesvär att bli möjliga. Det betyder atl

varje medlem i kommunen - men ingen annan - kan överklaga till kam

marrätt och regeringsrällen för en prövning av fattade besluts laglighel.

Delta lär sakna praktisk betydelse; elt besvärsförbud synes knappast befo

gal. 31

Bestämmelserna
om förutsättningar för flyttning och om underrättelse Prop. 1985/86: 122 lill
redare resp. ägare är av gmndläggande betydelse. Mol förslaget i dessa delar
har lagrådel endast smärre invändningar av väsentligen delaljkarak-tär. Dessa
utvecklas längre fram. I detta sammanhang bör endast anmärkas alt det enligt
lagrådets mening är mest naturligt och praktiskt att skjuta ägaren i
förgrunden, inte redaren som har skett i förslaget. I fråga om fartyg som är
registrerade är del nämligen alltid möjligt atl få fram en ägamppgift från
registret. Däremol kan det ofta vara svårt alt få någon klarhet i vem som är
redare exempelvis till etl fariyg som har legat stilla i hamnen en längre tid.

En
omständighet, som gör del svårt atl åstadkomma en hek tUlfredsställande
lagtext, är all del ofta inte är just flyttning som hamninnehavaren egentligen
önskar i de situationer som närmasl är motivet för lagstiftningen. Vad man viU
är helt enkelt att få bort fartyget från hamnen vUket, om ingen lar hand om
det, förutsätter försäljning eller bortskaffande genom skrotning etc.
Lagförslaget bygger emellertid på flyttning, som i varje situation är nödvändig
för vidare åtgärd. Försäljning och bortskaffande kommer visserligen all kunna
ske men endast för alt täcka flyttningskostnaderna resp. då dessa inte kan fås
ut genom en försäljning. Lagrådel vill inte föreslå någon större avvikelse från
denna ordning. En möjlighel bör dock öppnas atl från början inrikta sig på
bortskaffande i sådana fall, då ell flyttningsförfarande på grund av fartygets
obetydliga värde endasl skulle medföra arbete och kostnader i onödan.

Mol
de föreslagna reglerna om försäljning måste vidare anmärkas, atl de i vissa
fall kan leda lill onöjaktiga resultat. Särskilt om det gäller ett registrerat
skepp blir förfarandet både komplicerat och kostsamt. Man har all beakta beslämmelserna
i 10 kap. utsökningsbalken och i utsökningsför-ordningen om bl.a. kungörelse,
underrättelse lill kända borgenärer med pantsäkerhet saml att försäljning inte
får ske om inte det s. k. skyddsbelop-pel blir täckt. Del sistnämnda skulle bl.
a. leda till atl hamnmyndigheten inte kan bli av med ell fariyg som är inlecknat
över sitt värde. Särskilda problem kan uppstå om det är fråga om ett utländskt
fartyg.

Ulan
all närmare utveckla dessa synpunkter vill lagrådet förorda en enklare och mera
praktisk lösning än den som 11 § i förslaget innehåller. En del olägenheter
skulle kunna undvikas genom en föreskrift - efler mönster av lagen (1985:277)
om vissa bulvanförhållanden - atl försäljningen skall ske som om egendomen
hade utmätts för fordran med bästa förmånsrätt. En lämpligare väg synes
emellertid vara atl - liksom vid retentionsrätt enligt 247 § sjölagen - ge
hamnmyndigheten en rätl att sälja fartyget, om den inte får betalt för sin
fordran. En sådan försäljning inverkar inte på beståndet av eventueU
sjöpanträtt eller panträtt som grundas på inteckning. Erforderliga bestämmelser
kan utformas efler mönster av reglerna i den av riksdagen nyligen antagna lagen
om näringsidkares rätt alt sälja saker som inte har hämtats (prop.
1984/85:210, LU 1985/86: 3).

Lagrådel
har överarbetat det remitterade lagförslaget i enlighet med del

nu anförda. Ell reviderat förslag fogas vid yttrandet som bUaga. I del

följande skall de nio paragraferna i detla förslag kommenteras i korthet, 32

varvid särskilt hänvisas
till remissens innehåll.

1§ Prop. 1985/86:122

Denna
paragraf motsvarar 1 § och ersätter 2, 5 och 6§§ i del remitterade förslagel.
Genom tillägget, atl fartyg får flyttas "av hamninnehavaren", ändras
innebörden tiU en gmndläggande kompetensregel. Beslutsförfarandel regleras
inte närmare, och besvärsrätt avses inte föreligga annal än i form av
kommunalbesvär i fall av kommunala hamnar. Med denna uppläggning blir
förvaltningslagen inte tillämplig i hithörande ärenden.

Fömtsättningarna
för flyttning är i princip desamma som i del remitterade förslaget. Lagrådet
har dock uteslutit orden "om ordningen öch säkerheten i hamnen"
efter gällande föreskrifter. I och för sig kan det finnas skäl alt överväga en
särskild gmnd för ingripande av innebörd att ordningen eller säkerheten
äventyras. Den bör dock i så fall inte kombineras med ordet
"varaktigt". Lagrådet har inte velat gå in på en sådan nykonslmk-tion.
Den förordade ändringen kan medföra en mindre utvidgning av lagens tillämpningsområde.
Sålunda kommer flyttning atl kunna ske bl. a. om ell fartyg ligger förtöjt i
hamnen i strid mol föreskrifter om skyldighet atl betala hamnavgifl. I huvudsak
torde emellertid de fall som kan komma i fråga ändå föranleda ingripande på
grund av hinder mol hamnens behöriga nyttjande.

2och3§§

Dessa
motsvarar 3 och 4§§ i det remitterade förslaget. Utöver konsekvensändringar
till förslagel alt inte reglera beslutsförfarandel saml vissa redaktionella
förenklingar förordar lagrådel några smärre ändringar av saklig natur.

Regeln
om brådskande fall har avfattats så alt den läcker även situationer då
underrättelse hinns med men skäligt rådrum inte kan ges. I ell sådanl fall bör
inte en ny delgivning krävas. Som förut nämnts har ägaren och redaren fått byta
plals; ägaren skjuts således i förgmnden. Del synes tillräckligt att endera har
underrättats för alt etl ingripande skall få ske. Som framgår av förslagen till
7 och 9§§ fömtsätter dock lagrådet, atl ägaren alltid skaU ha underrättals - i
sista hand genom kungörelse - innan försäljning eller bortskaffande sker.
Vidare bör regeln om det särskilda kungörelseförfarandet utformas så att
kungörelsen fär verkan som delgivning. Det synes också naluriigl alt den
särskilda ordning för kungörandet som remissen anvisar får lillämpas vid kungörelsedelgivning
i släUel för vad som föreskrivs i delgivningslagen.

4 §

Denna
paragraf saknar motsvarighet i del remitterade förslaget, även om i sak samma
princip förutsatts gälla. Behovel av alt ge uttryck för principen i lagtext
ökar, om del formella beslutsförfarandel enligt lagrådets förslag ersätts med
en allmän regel om befogenhet för hamninnehavaren atl flytta fartyg i vissa
fall. Lagrådet erinrar om atl 1975 års utredningsförslag upptog molsvarande
bestämmelser.

33

3 Riksdagen 1985186. I saml. Nr 122

Orden
skada och olägenhet syftar främst på fartyget resp. ägaren (reda- Prop.
1985/86: 122 ren). Viss mindre skada kan bli oundviklig. Därutöver kan
olägenheter uppstå för ägaren bl. a. genom fartygels nya placering. Även
kostnaderna för åtgärderna bör beaktas med hänsyn till reglerna om
ersättningsskyldighet.

5 §

Denna
paragraf motsvarar 7 och 9§§ i del remitterade förslagel. Den innehåller inga
ändringar i sak utöver sådana som föranleds av förslagen i 2§ belräffande ägare
och redare samt skyldigheten atl underrätta dem. Den som inte har underrättats
vare sig genom en personlig delgivning eller genom en kungörelse bör inte kunna
åläggas någon personlig betalningsskyldighet. Med hänsyn lill avfattningen av
den föreslagna 1 § synes det onödigt att ange, all hamninnehavaren i första
hand skaU betala uppkomna kostnader.

6§

Denna
paragraf motsvarar 8§ i del remitterade förslagel. Eftersom även utländska
fartyg kommer i fråga, synes det lämpligt all la med en hänvisning till
utländska register.

7 §

Försia
slyckel motsvarar 12 § i del remitterade förslagel; andra stycket motsvarar de
båda första styckena i 10 §. Paragrafen kommer att ge de grundläggande reglema
om rätt alt efter flyttningen kvarhålla fartyget eller sälja del. Genom den
ändrade placeringen kommer beslämmelserna i en naturligare följd. Någon saklig
ändring ifrågasätts inte.

Av
paragrafens lydelse framgår atl hamninnehavarens retentionsrätt upphör om
säkerhet släUs för hans fordran. Försäljning fär inte ske förrän tre månader
har förflutit efler det all ägaren underrättades om flyttningen. Om
underrättelse enligt 2 § har lämnats till redaren i stället för till ägaren måsle
aUtså även denne underrättas för att hamninnehavaren skall kunna sälja
fartyget. En sådan underrättelse skaU delges enligt 3 §. Skulle en tvist om
hamninnehavarens fordran ha hänskjutils tUl avgörande av skiljemän får detta
likställas med att lalan har väckis.

8 §

Denna
paragraf motsvarar 11 § i del remitterade förslaget och åsyftar en enklare och
mera praktisk ordning för genomförande av en försäljning. Lagrådet hänvisar
till vad som har anförts härom i det föregående. Försäljningsförfarandet bör
kunna anpassas med hänsyn tiU fartygets värde. Är detta obetydligt kan del inte
krävas att hamninnehavaren lägger ned stora koslnader för att få en försäljning
liU stånd.

34

9§ Prop. 1985/86:122

Denna
paragraf slutligen motsvarar 10 § sista styckel i det remkterade förslagel. Den
innebär främst den fömt berörda ändringen i sak, atl hamninnehavaren inte
skall vara tvungen att först flytta ett värdelöst fartyg innan det får skaffas
bort. Samma tremånadersfrist fömtsälts gälla men den föreslås knuten lUl
underrättelsen enligt den föreslagna 2 § i stäUet för tiU flyttningen, om någon
sådan inte äger rum. Liksom enligt 7 § krävs atl ägaren har underrättats. Har
hamninnehavaren vidtagit rimliga ålgärder för all få fartyget sålt men inte
lyckats därmed får det normalt anses uppenbart alt fartyget saknar
försäljningsvärde. Av allmänna principer följer att hamninnehavaren, om
fartyget skaffas bort, har rätl atl tillgodogöra sig material och eventuella liUbehör.

Del
kan länkas alt ett fartyg är inlecknat lill ett belopp som motsvarar eller
överstiger dess värde. Ett försäljningsförfarande måsle likväl anordnas, trots
atl det i praktiken är föga troligt all fartyget skaU locka någon utomstående
spekulant. Det torde inte finnas något principieUt hinder mot atl
hamninnehavaren i en sådan silualion själv träder in som köpare.

I
anslutning tiU den föreslagna 9 § vill lagrådet fasta uppmärksamheten på frågan
om ansvaret för kostnaderna för all skaffa bort elt fartyg. Del remitterade
förslaget innebär att de stannar på hamninnehavaren, i den mån man inte kan
finna stöd på annal håll än i denna lag för alt göra fartygets ägare eller
redare ansvarig. Frågan kan måhända förtjäna atl övervägas, men lagrådet viU
för egen del inte föreslå någon annan ordning i brist på överblick över de koslnader
som kan komma i fråga.

Övriga
lagförslag

Godtas
vad lagrådet har föreslagit i del föregående föranleder delta en redaktionell
jämkning i förslaget tUl lag om ändring I sjölagen, medan förslagel tiU lag om
ändring i lagen om allmänna förvaltningsdomstolar utgår.

35

Bilaga Prop. 1985/86:
122

Lag om flyttning av fartyg i allmän hamn m. m.

1
§ Ett fartyg i aUmän hamn får
flyttas av hamninnehavaren, om det hindrar hamnens behöriga nyttjande eller
varaktigt ligger på etl sätl som strider mol gäUande föreskrifter.

2
§ En flyttning får inte
genomföras förrän fartygels ägare har underrättats och fått skäligt rådmm alt
själv flytta fartyget. Underrättelsen skall innehålla uppgifter om
kostnadsansvaret enligt 5 § och om möjligheterna atl sälja och skaffa bort
fartyget enligt 7-9 §§.

Om
saken brådskar, får fartyget flyttas utan att vad som sägs i första stycket har
iakttagits. Ägaren skall dock så snart som möjligt underrättas om flyttningen.

Finns
det en särskUd redare, kan denne underrättas i stäUet för ägaren. Har ägaren
eller redaren underrättats, gäller del också gentemot den som träder i hans
ställe.

3
§ En underrättelse skall delges
den som den riktar sig lill. Vid kungörelsedelgivning gäUer, i stället för vad
som föreskrivs i 17 § delgivningslagen (1970:428), alt underrättelsen skaU
kungöras i Post- och Inrikes Tidningar och i de av sjöfartsverket utgivna
Underrättelser för sjöfarande samt anslås på fartyget. Detla förfarande får
tillämpas också för delgivning med en ägare eller redare som är okänd.

4
§ Flyttningen och den fortsatta
förvaringen av fartyget skall ske med omsorg så att onödig skada eller olägenhel
inte uppkommer.

5
§ En ägare eller redare som har
delgelts underrättelse är skyldig alt ersätta hamninnehavaren hans kostnader
för fartygels flyttning och fortsatta förvaring samt för underrättelsen. Detla
gäller dock inte om fartyget hade frånhänts ägaren genom brott.

Är
både ägaren och redaren betalningsskyldiga, svarar de solidariskt. Delsamma
gäller i fråga om betalningsskyldighet som åvilar delägarna i elt partrederi.

6
§ I fråga om fartyg som är
införda i skepps- eller båtregistret enligt 2 § sjölagen (1891:35 s.l) eller i
motsvarande utländskt register skall vid tUlämpningen av denna lag den som är
antecknad i registret anses som ägare. Har elt förvärv av skepp skrivits in i
skeppsregistret med stöd av 14 § tredje stycket första meningen sjölagen, anses
förvärvaren som ägare. Vad som sägs om etl fartygs ägare gäller i övrigt
innehavaren i fråga om fartyg som innehas på grund av förvärv med förbehåll om återtaganderätt.

7
§ Hamninnehavaren har rätl all
hålla kvar fartyget till säkerhet för sin fordran på ersättning för de
kostnader som avses i 5 §.

Om
inte kostnaderna betalas eller säkerhel ställs, får fartyget säljas när tre
månader förflutit sedan del flyttades. Ägaren skaU dock alllid ha delgelts
underrättelse och tre månader ha förflulk därefter. Har talan väckis i en fråga
som rör hamninnehavarens fordran, får försäljning inte ske förrän en skälig tid
har förflutit efter det att tvisten slutligl avgjordes.

8 §
Försäljning skaU göras med omsorg. Den får ske under hand eller på

offentlig auktion. Skall
auktion äga mm skaU ägaren, om det är möjUgl, i 36

god tid ges besked om lid
och plals för auktionen.

Om försäljningspriset
efter avdrag för försäljningskostnadema över- Prop. 1985/86:122 stiger
hamninnehavarens fordran, skall överskottet betalas ul tiU fartygets ägare,
såvida del inte betalas till någon annan som har bättre rätt till del eller
sätts ned enligt lagen (1927:56) om nedsättning av pengar hos myndighet.

9
§ Ometlfartyguppenbarligensaknarförsäljningsvärde, får det skaffas bort i
stället för att flyttas eller säljas. Detta får ske tidigast tre månader efler
del att ägaren underrättades enligt 2§. Har fartyget flyttals får det inte
skaffas bort lidigare än som följer av 7 § andra styckel.

37

Kommunikationsdepartementet """p- 1985/86:122

Utdrag
ur protokoll vid regeringssammaniräde den 27 febmari 1986

Närvarande:
slalsminislern Palme, ordförande, och statsråden I. Carlsson, Lundkvist, Feldt,
Sigurdsen, Gustafsson, Hjelm-Wallén, Peterson, Göransson, Dahl, R. Carlsson,
Holmberg, HeUström, Wickbom, Johansson, Hulterström, Lindqvist

Föredragande:
statsrådet Hulterström

Proposition om flyttning av fartyg i allmän hamn 1
Anmälan av lagrådsyttrande

Föredraganden
anmäler lagrådels yttrande (beslut om lagrådsremiss fattat vid regeringssammaniräde
1985-10-10) över förslag till

1. lag
om flyttning av fartyg i allmän hamn,

2.
lag om ändring i sjölagen
(1891:35 s. 1),

3.
lag om ändring i lagen
(1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar.

Föredraganden
redogör för lagrådets yttrande och anför.

Förslaget
till lag om flyttning av fartyg i allmän hamn

Lagrådet
har ansett det vara möjligt att förenkla reglerna i det remitterade förslagel
utan atl inkräkta på något beaklansvärt rättsskyddsinlresse. Lagrådel har
också utarbetat ell lagförslag som bygger på ell enklare förfarande men som
enligt lagrådet ändå tillgodoser rättssäkerhetens krav.

Det
enklare förfarande som lagrådet föreslagit har stora fördelar. Jag godlar
därför förslaget. Några smärre språkliga ändringar bör dock göras i rubriken
och 1 §.

Jag
instämmer också i de uttalanden som lagrådel har gjort i anslutning till de särskilda
bestämmelsema. Med anledning av vad lagrådel har uttalat i anslutning liU 5 § vUl
jag framhålla alt hamninnehavarens rätl till ersättning för kostnader för
fartygels fortsatta förvaring kan, i de fall underrättelsen delgelts försl
efter flyttningen (2 § andra styckel), vara beroende på hur länge delgivningen
dröjt.

Övriga
lagförslag

Lagrådets
förslag föranleder, som lagrådet påpekat, dels att en redaktio

nell ändring får göras i det i remissen upptagna förslaget till lag om ändring

i sjölagen (1891:35 s. 1), dels all förslagel till lag om ändring i lagen

(1971:289) om aUmänna förvaltningsdomstolar får utgå. 38

2
Hemställan Prop. 1985/86: 122

Med
hänvisning tUl vad jag nu har anfört hemsläUer jag att regeringen föreslår
riksdagen alt anta de av lagrådet granskade lagförslagen med vidtagna
ändringar.

3 Beslut

Regeringen
ansluler sig tUl föredragandens överväganden och beslular atl genom proposition
föreslå riksdagen atl anla de förslag som föredraganden har lagl fram.

39

Bilagal Prop. 1985/86:
122

Sammanfattning av utredningens angående åtgärder mot
övergivna fartyg betänkande

Förslaget
lill slrandningslag avser sådana faU då elt fariyg eller någol annal föremål
har förolyckats eller övergivits i annal fall och blivit liggande så atl del
medför fara för människors liv eUer hälsa, hinder eller fara för sjöfar-len,
förfång för fisket eller skada eller fara för skada på naturen eller i miljön. Förslagel
bygger på elt gmndläggande stadgande om skyldighet för fartygets ägare all
vidta sådan skälig ålgärd med fartyget som är ägnad atl undanröja uppkommen
olägenhet eUer fara av del angivna allvarliga slaget. Uteblir ålgärd som
ankommer på ägaren skaU länsstyrelsen kunna förelägga honom atl ombesöija ålgärden.
Eflerkommes inte föreläggandet, skall länsstyrelsen kunna föranstalta om
erforderlig åtgärd. I vissa fall, bl. a. om saken är brådskande, skall åtgärd
kunna vidtas utan alt föreläggande har meddelats. Staten skall få söka
betalning för sin kostnad för ålgärder enligt lagen ur vad som har bärgats
eller tillvaratagits och därutöver som regel av ägaren. — Lagen avses vara subsidiär
i förhållande såväl till den samtidigt föreslagna lagen om flyttning av fartyg
i vissa fall som till annan lagstiftning innefattande befogenhet för
myndigheter alt vidla åtgärder med fartyg, last och andra föremål i vatten.

Förslaget
liU lag om flyttning av fariyg i vissa fall anknyter till en framställning den
26 mars 1968 av Svenska hamnförbundet om införande av bestämmelser som medger
hamnmyndighet att besluta om fartygs bortförande från förtöjningsplals i hamn
och att verkställa sådanl beslul. Det innebär i huvudsak följande.

Lagförslaget
är utformat med 1967 års lag om flyttning av fordon i vissa

fall som mönster. I förslagel ges polismyndighet befogenhet alt föranstalta

om flyttning av fartyg - inbegripet småbåtar av alla slag - som i slrid mol

gällande föreskrifter är varaktigt liggande i allmän hamn eller i annal

vattenområde som ingår i sladsplan och ej tillhör fastighet enskilt. Beslut

om flyttning skall enligt förslaget meddelas av polismyndighet på begäran

av hamninnehavare eller kommunal myndighet. Regeringen föreslås kunna

bemyndiga kommunal myndighet att själv besluta om flyttning. Verkstäl

ligheten av flyttningsbeslutet skall ankomma på den kommunala myndig

het som begärt flyttningen och i annat fall på poUsmyndigheten. Regler ges

i förslaget lUl säkerställande av atl flyttningen genomförs på sådanl sätt alt

fartygels ägare inte tillskyndas större olägenhet än nödvändigl. Någon

vårdnadsplikl efter genomförd flyttning föreslås inte. Innan beslul om

flyttning verkställs skall ägaren ha underrättals om beslutet och ha fått

skäligt rådmm att själv flytta fartyget. För att inte verkställigheten - som

för närvarande kan inträffa - skall kunna uppehållas genom överiåtelse till

ny ägare, som därefter skulle för egen del kunna göra anspråk på underrät

telse och rådrum, föreslås att ny ägare inte skall behöva underrättas, om

underrättelse har meddelals tidigare ägare. Är ägaren inte känd kan flytt-

ningsbeslutel enligt förslagel gå i verkställighet utan föregående underrät

telse. Delsamma är fallet om fartyget är att anse som övergivet. 40

Kostnaden
för flyttning skaU enligt förslaget som regel ersättas av farty- Prop.
1985/86: 122 gets ägare. Kostnad som inte kan las ut av denne skall bäras av
den som har begärt flyttningen.

Beslut
enligt lagen skall enligt förslagel inte kunna överklagas.

41
4 Riksdagen 1985/86.1 saml. Nr 122

Bilaga 2 Prop.
1985/86: 122

Utredningens angående åtgärder mot övergivna fartyg författningsförslag

Lag om flyttning av fartyg i vissa fall

Härigenom
föreskrivs följande.

1
§ I allmän hamn eller i annal vattenområde som ingår i stadsplan och ej tillhör
fastighel enskilt får fariyg flyttas enligt denna lag, om det med hänsyn till
den tid del legat på samma plats, silt skick eller annan omständighet kan
anses övergivet eller om det, ulan all vara övergivet, är varaktigt liggande i
vattnet i slrid mol tillämpliga föreskrifter.

Har
fartyg lagts i allmän hamn på sådanl säll att det orsakar hinder för hamnens
behöriga nyttjande, får det flyttas enligt denna lag även i annat fall än i
första slyckel sägs.

2§
Beslul om flyttning meddelas av polismyndigheten, om hamninnehavaren eller
kommunal myndighet begär del, och verkställs, om åtgärden påkallas av den
kommunala myndigheien, av denna och eljest av poUsmyndigheten. I den mån
regeringen besiämmer får kommunal myndighei själv besluta om flyttning.

3
§ Beslut om flyttning meddelas utan ägarens hörande men får ej verkställas förrän
ägaren underrättats därom och haft skäligt rådmm att själv flytta fartyget. Är
ägaren ej känd och kan kännedom om honom ej vinnas ulan omgång eller kan
fartyget anses övergivet, får flyttningen verkställas ulan hinder av alt
underrättelse ej skett. Detsamma gäller om fartyget kan befaras sjunka innan
ägaren kan anträffas med underrättelse.

Har
underrättelse meddelals enligt första slyckel behöver ny ägare ej underrättas.

Ombordvarande
skall ges skälig lid all lämna fartyget och föra i land egendom för personligt bmk.
Ombordvarande som vägrar atl lämna fartyget får avlägsnas därifrån efter
beslut av polischef

4§
Flyttas fartyg som ej måsle anses övergivet, skaU det föras lUl plals där del
kan nås av ägaren ulan annan olägenhel än som är nödvändig med hänsyn lill
förhållandena.

5
§ Flyttning av fartyg som ej måsle anses övergivet skall utföras så att fartyget
ej tillfogas onödig skada. Del skall förtöjas enligt gängse bmk. Nödvändiga ålgärder
skall vidtagas för atl skydda fartyget mol skada eller obehörigt bmkande liU
dess del kan omhändertagas av ägaren på den nya förtöjningsplatsen.

6§
Fartyg som måsle anses övergivet får, om dess ringa värde eUer omständigheterna
i övrigt ger anledning därlill, huggas upp eller undanskaffas på annal sätl
såvida ej skäl föreligger lill anlagande att tredje mans rätt därigenom kan
trädas förnär. Beslut om sådan ålgärd meddelas i samma ordning som i fråga om
flyttning.

7§
Har fartyg flyttats utan att underrättelse enligt 3 § ägl mm, skaU den myndighet
som verkstäUt flyttningen utan dröjsmål kungöra den i tidning

42

inom orten eller på annal lämpligl
sätt samt vidtaga de fortsatta undersök- Prop. 1985/86:122 ningar och ålgärder
som kan anses påkallade för alt göra underrättelse om flyttningen möjlig.

8§
Ägare tUl fartyg som flyttats enligt denna lag är skyldig att ersätta kostnaderna
för flyttningen och övriga ålgärder som vidtagits med stöd av lagen.
Ersättningsskyldighet föreligger dock ej, när ägaren gör sannolikt att fartyget
frånhänts honom genom brott.

Vid
beräkningen av kostnaderna skall avdragas belopp som ålgärd med fartyget enligt
6§ kan ha inbringat.

Kostnad
som ej uttages av ägaren bäres av den som begärt flyttningen.

9 §
Vad som sägs i lagen om ägare till fartyg gäller i fråga om fartyg som

innehas på grund av avbetalningsköp i stället innehavaren, trots atl ägan

derätten ej övergått på honom, samt i fråga om övergivet fariyg den som

senast varit ägare.

Lagens
bestämmelser om ägare lillämpas på redaren, om sådan finns.

10
§ Egendom som finns ombord på
fartyg vid flyttningen anses vid tiUämpning av denna lag höra till fartyget.
Har föremål som finns ombord på sådanl fartyg som måsle anses övergivet ej
varit avsett atl stadigvarande brukas på fartyget, behandlas det dock enligt
bestämmelserna i lagen (1938:121) om hklegods.

11
§ Mot beslul enligt denna lag
får lalan ej föras.

12
§ Närmare föreskrifter om tiUämpningen
av denna lag meddelas av regeringen eller den myndighei regeringen besiämmer.

Denna
lag träder i krafl den

43

Bilaga 3 Prop. 1985/86:
122

Sammanställning av remissyttrandena över utredningens
angående åtgärder mot övergivna fartyg betänkande

Remissinstanserna

Efter
remiss har yttranden över betänkandet Farliga vrak avgells av Svea hovrätt,
kammarrätten i Sundsvall, tingsrätten i Stockholm, rikspolisstyrelsen, chefen
för marinen, sjöfartsverket, luftfartsverket, generaltullstyreisen, riksanlikvarieämbelel,
fiskeristyrelsen, slalens naturvårdsverk, statens brandnämnd, sjutton
länsstyrelser, sjöräddningsulredningen (K 1970:42), kuslövervakningsulredningen
(Fi 1974:04), Rederiföreningen för mindre fartyg, Sjöassuradörernas förening, Sjösporlens
samarbetsdele-gation, Svenska hamnförbundel, Svenska kommunförbundet, Sveriges
advokatsamfund, Sveriges fiskares riksförbund, Sveriges redareförening och Sveriges
ångfartygs assuransförening.

1 Allmänna synpunkter

Utredningens
förslag har mottagits huvudsakligen positivt under remissbehandlingen. Kritik
har dock riklats mol avgränsningen av del territoriella tillämpningsområdet i
utredningsförslaget.

Flera
remissinstanser anför att det föreligger ett behov av lagstiftning på ifrågavarande
område. Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller all det har kunnal
konstateras i länsslyrelsens arbete vid flera lillfällen under senare år all
reglerna i hamnordningarna och ulsökningslagens bestämmelser om handräckning
inte är effektiva för att komma till rätta med allvarliga ölägenheter i samband
med otillåten förtöjning eller kvariämnande av fartyg i hamn eller
vattenområde.

Rikspolisstyrelsen: Med hänsyn lill alt allt fler människor skaffar
sig fritidsbålar och till därmed sammanhängande miljövårdssynpunkter bör måhända
redan nu införas regler motsvarande bilskrotningslagen vad gäller fritidsbåtar
och andra liknande mindre fartyg. Liknande synpunkter framförs av
polisstyrelsen i Helsingborg.

Länsslyrelsen
i Malmöhus län: För atl lagen skall få avsedd verkan bör

den inte inskränkas till all gälla endasl fartyg enligt den definition av

fartygsbegreppet som sjölagskommiltén gjort (SOU 1970:74 Registrering

av fartyg etc). Uiredningen har visseriigen antytt atl lagen även skuUe

kunna länkas bli tillämplig på vissa sjögående redskap och alt sjölagskom-

milténs definition inte bör uppfattas som bindande för tillämpningen av

annan lagstiftning, vilken också bygger på etl fartygsbegrepp. Länsslyrel

sen finner del emellertid olämpligt att begreppet fartyg skall tolkas olika i

skilda lagar. Termen fartyg bör därför i denna lag utbytas mot ett klarare

angivande av lagens lillämplighelsområde, som bättre överensstämmer

med lagens ändamål. 44

Även
länsstyrelsen i Gävleborgs län vill ifrågasätta utredningens bedöm- Prop.
1985/86:122 ning atl en legal definition av termen fartyg skulle vara opåkallad
(se betänkandet s. 83 f, jämför 1 § lagen om flyttning av fordon i vissa fall,
där motsvarande definition upptagits).

2 Territoriellt tillämpningsområde

Befogenheten
att flytta fartyg med stöd av lagen skall enligt förslaget gälla i "allmän
hamn eller annat vattenområde som ingår i stadsplan och ej tillhör fastighet
enskilt". Denna avgränsning av tillämpningsområdet har kritiserats under
remissbehandlingen.

Rikspolisstyrelsen
konstaterar atl enligt förslagel skall lagen endast gälla i allmänna hamnar och
i vattenområde som ingår i stadsplan, dvs. i tättbebyggt område. Detta innebär
att övergivna fartygsvrak på andra allmänna platser, exempelvis badstränder och
naturvårdsområden, inte skulle kunna flyttas. Det torde vara ett offentligt
intresse särskilt från naturvårds-skyddssynpunkt att lagen bör vara tillämplig
även på vattenområde utom stadsplan. Huruvida detta skall omfatta även enskild
vattenfastighet beror uteslutande på en reglering av kostnadsfrågan för
flyttningen. En privat fastighetsägare som är beredd att stå för kostnaderna
för en sådan fartygs-flyttning skulle få elt verkningsfullt och snabbt
handläggningsalternativ till redan nu befintliga institut, exempelvis
handräckning av kronofogde. Även polisstyrelsen i Helsingborg anser att det
måste anses vara ell offentligt intresse att allmänna platser, t.ex. vid
badstränder och inom nalurskyd-dade områden, omfattas av lagen.

Länsstyrelsen
i Malmöhus län finner alt det är önskvärt atl lagen görs tillämplig även på
vattenområden som inte ingår i stadsplan t.ex. vid allmänna badplatser. Det kan
också ifrågasättas om lagen skall begränsas till att gälla fartyg som ligger i
vattnet. Starka skäl talar för alt lagen i vart fall bör tillämpas även på fariyg
som är upplagda på land inom hamnområde. Sjöassuradörernas förening
ifrågasätter om inte tillämpningsområdet bör utvidgas även till stränder och i
vattnet på privat område.

Länsstyrelsen
i Älvsborgs län och länsstyrelsen i Värmlands län ifrågasätter om inte
vattenområden som ingår i byggnadsplanelagl område även bör inbegripas i bestämmelserna.

Länsstyrelsen
i Västerbottens län anser atl situationer kan föreligga då

fartyg kvarlämnats eller övergivits i enskilt vatten och det måste framstå

som ett allmänt intresse atl få fartyget undanskaffat. Länsslyrelsen tänker

här på hindrande eller missprydande fartyg vid t.ex. badplatser i enskik

vallenområde eller gemensamma bryggplalser. Fastighetsägaren hänvisas

då att genom handräckning få fartyget avlägsnat. Ett sådant förfarande kan

ta lång tid och förutsätter att ägaren till fartyget är känd. Länsstyrelsen

föreslår därför alt flyttningslagen görs mindre restriktiv så att vederböran

de myndighet även ges möjlighet atl. där så kan anses påkallat från allmän

synpunkt, flytta fartyg inom enskilt vattenområde. Även länsstyrelserna i

Västernorriands län och / Kristianstads län, polismyndigheten i Örn

sköldsviks dislrikl samt länspolischefen i Väslernorrlands län anför liknan

de synpunkter. 45

Länsstyrelsen
i Stockholms län ifrågasätter om inte möjligheter till Prop. 1985/86:122 flyltningsålgärder
även bör tUlhandahållas innehavare av enskild hamn. Även av del aUmänna ägda
enskilda hamnar faller annars här utanför lagens lUlämpningsområde. Om en
begränsning skall göras av de enskUda hamnar där flytlningslagens regler bör
kunna tillämpas kan möjligen före-fintlighelen av faslslälld gmndpenningtaxa,
enligt kungörelsen (1950:152), om fastställelse av hamn- och gmndpenninglaxor
samt taxor å sluss-, kanal- och andra farledsavgifler, användas som kriterium
för lagens tillämplighet.

Länsstyrelsen
i Östergötlands län framhåller atl i hamnulredningens förslag tUl ny hamnlag (SOU
1974:24) avses del allmänna hamnbegreppel ges en avsevärt mer restriktiv
tillämpning än för närvarande. Detla kan medföra att flytlningslagens
tillämplighet blir mindre än vad som nu avsetls.

Fiskeristyrelsen
pekar på atl del framgår av hamnulredningens belänkande SOU 1974:24 all det
inte aUtid är klarlagt humvida viss hamn är allmän eller ej. Så är exempelvis fallel
med några av de statliga fiskehamnarna liksom vissa av kommun eller
fiskehamnsförening ägda hamnar. För atl inte dessa hamnar skaU lämnas utanför
lagens tillämpningsområde bör dess 1 § formuleras så alt det framgår all nu nämnda
hamnar också omfattas av lagen.

Även
länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län föreslår all lUlämpnings-områdel
utvidgas. Det ökade beståndet av fritidsbålar i kombination med brislen på
båtplatser har ökat den otillåtna förtöjningen av båtar även i fiskehamnar och
mindre kommunala hamnar, som inte klassificerats som allmänna. Naturvårdsskäl
kan också motivera en flyttning även utanför stadsplanelagda områden.

Sjösportens
samarbetsdelegalion (SSD): Med hänsyn lill de många klubbägda småbålshamnama i
vårt land, i vilka behov av all undanflylla vrak och bålar föreligger i samma
omfattning som i de allmänägda hamnarna, uppfattar SSD det som en brist all
förslaget inte ger även den privatägda hamnen denna möjlighel. SSD vill därför
förorda atl förslagel kompletteras i berört avseende.

Svenska
kommimförbundet pekar på atl del förekommer atl kommunerna som båtplats liU
lokala båtklubbar upplåter markområden med tillhörande vallen, som är belägna
utanför de i förslagel tiU flyltningslag angivna områdena. Eftersom det är ett
kommunalt inlresse att ingripande kan ske även i nu angivna faU anser förbundel
alt tillämpningsområdet bör utvidgas tUl att omfatta även sådana områden.

Länsstyrelsen
i Gävleborgs län ifrågasätter om begränsningen av till-lämpningsområdel i
lagförslagels I § ulgör ell otvetydigt eUer eljest ändamålsenligt uttryck för
den avsedda begränsningen.

3 Befogenhet att meddela beslut om flyttning

Rikspolisstyrelsen:
Lagförslaget innebär all polismyndighet skaU besluta

om flyttning i normatfallel. Lagen har en renhållnings- och miljövårdska

raktär, varför det synes mera vara en kommunal angelägenhet. Polisen bör 46

åläggas
arbetsuppgifter av egentiig poUsiär natur och inte tillföras besluts- Prop.
1985/86:122 funktioner som naluriigl hör hemma hos andra samhäUsorgan. Polismyndigheterna
har ej heller utbildad personal i tillräcklig omfattning och erforderlig
utrustning för att kunna vidla åtgärder mot fartyg. Följden synes bli den alt flytlningsbeslul
begärs av kommunal myndighei samt att efler fattat beslul polismyndigheten
begär hjälp för flyttningen av vederbörande kommun eUer dess organ
(brandstyrelse). Denna poUsmyndighetens beslutsfunktion måste betraktas som en
onödig byråkratisk ordning. Dessutom äger polismyndighet ej fatta sådant beslut
på eget bevåg, exempelvis efter anmälan från enskild person. Polisen kan
således ej självmant ulöva kontroll över ifrågavarande fariyg ulan måsle gå
via kommun eller hamninnehavare. Denna beslulskonstmktion synes ha tUlkommit
mera ur ansvars-och ekonomisk synpunkt än ur reell effektivitetshänsyn att
komma tiU rätta med etl stort problem. Del förhållandel all om poUsmyndighel beslular
koslnader för flyttningen debileras statsverket mol alt om kommunen får
beslutsrätt kostnaden blir en kommunal utgift är ej skäl nog atl ålägga
polismyndighet beslutsrätt på begäran av kommunal myndighet. Denna fiskala
fråga går alt lösa på annal säll. Styrelsen finner del mest ändamålsenligt atl
vederbörande kommunala organ tiUdelas befogenheten att flytta fariyg. Vidare må
ifrågasättas om ej annan än i lagförslaget upptagna skall kunna få begära
fartygs flyttande, exempelvis yrkesfiskare och befälhavare på passagerarfartyg
eller enskild fastighetsägare. En förutsättning därför är naturligtvis att den
ekonomiska ansvarsdelen regleras meUan beslutande myndighet/kommunen och den
som begär flyttningen.

Även
länsstyrelsen i Kalmar län kritiserar atl lagförslaget lägger beslutsfunktionen
i första hand på poUsmyndigheten. Länsslyrelsen anser all detta inte ulan
vidare kan anses ingå i polismyndighetens ansvar för den allmänna ordningen och
säkerheten, ulan lorde snarare utgöra etl mUjö-problem och en
renhållningsfråga. Utredningen har inte närmare redovisat vilka överväganden
som lett lUl all beslutsfunktionen i huvudsak lagls på polismyndigheten.
Länsstyrelsen anser atl från aUmän synpunkt en noggrannare avgränsning av ansvarsområdet
meUan polismyndigheten och kommunen borde ske.

Polisstyrelsen
i Helsingborgs polisdistrikt finner det riktigt atl befogenheten att besluta
om flyttning som huvudregel bör lUlkomma poUsmyndigheten. Förslagel att endast
hamninnehavare eller kommunal myndighei äger begära flyttning har uppenbarligen
tiUkommk med lagen om flyttning av fordon som förebUd. Polisstyrelsen har
emellertid svårt att förstå varför en anmälan från exempelvis en yrkesfiskare
eller befälhavaren på ett passagerarfartyg alt ell fartygsvrak spärrar ell
hamninlopp icke skall kunna prövas av polismyndigheten genast, utan först
sedan hamninnehavaren beretts lillfälle alt inkomma med en formell begäran om
flyttning. I vart fall då sökanden är beredd all slå för de kostnader som ej
kan utkrävas av fartygsägaren synes en sådan ansökan böra få upptas tUl
behandling så snart fartyget ligger på annal än enskilt vattenområde.

Polismyndigheten
i Örnsköldsviks polisdistrikt anser atl det är tveksamt

om de här besluten behöver fattas av polismyndighet. Några direkl bäran

de motiv för del anges inte i utredningen. Flera skäl talar i stället för att
del 47

måste
vara en kommunal angelägenhet, att kommunens vattenområden jProp. 1985/86:122
hålls i ett miljövårdsmässigt godtagbart skick. Kommunema har säkerligen numera
också resurser och fömtsättningar att både besluta och vidtaga erforderliga ålgärder
enligt lagen. Omgången över poUsmyndigheten får då en karaktär av en onödig
byråkratisk ordning.

Svenska
hamnförbundel: Enligt gällande normalhamnordning fattas beslut om flyttning av
fartyg av polismyndigheten. I skrivelse den 26 mars 1968 begärde Svenska
hamnförbundet atl beslutanderätten skulle överföras till hamnmyndigheten. I 2
§ föreslås alt beslut om flyttning meddelas av polismyndigheten om
hamninnehavaren begär det och verksläUs av en kommunal hamnmyndighet direkt eUer
eljest av polismyndigheten. Utredningen motiverar sill slällningslagande med atl
den ej kan "biträda den i olika sammanhang framförda tanken alt
beslutanderätten generellt skall läggas i händema på vederbörande kommunala
organ. Emellertid bör denna möjlighet ej för den skuU hek uteslutas".
Därför föreslås atl regeringen från fall till fall prövar om den kommunala
hamnmyndigheten skall få fatta erforderliga beslul (s.68). Under
specialmotiveringen (s.85) anförs:

"Framför
allt i de större kommunala hamnarna kan det visa sig praktiskt att tiUägga
kommunal myndighet befogenhet att själv besluta om flyttning."

Enligt
hamnförbundels uppfattning kan det ifrågasättas om risken för missbmk av
beslutanderätten motiverar en särskild administrativ prövning i varje enskilt
fall hos rikels högsla myndighei. Beslutanderätten borde i stället direkl i
lagen kunna ges liU varje kommunal hamn med fastsläUd hamnordning.

Liknande
synpunkter framförs av hamnstyrelsen i Norrköpings kommun, Kalmar kommun, hamnförvallningen
i Västerviks kommun, hamnstyrelsen i Karlskrona kommun, hamndirektionen i
Karlshamns kommun, hamnchefen i Sölvesborgs kommun, hamndirektionen i Malmö
kommun, hamnstyrelsen i Helsingborgs kommun, hamnstyrelsen i GREFAB i Göteborgs
kommun, hamnstyrelsen i Sundsvalls kommun och hamnstyrelsen i Umeå kommun.

Rikspolisstyrelsen
framhåller atl 3 § tredje stycket lill sill innehåll är något dunkel. När ett
fartyg skaU flyttas och ägaren eller annan person, som representerar ägaren,
eller passagerare vägrar atl lämna fartyget under flyltningsmanövern, synes
enligt normal rättspraxis grunden för ell tvångsvis avlägsnande av vederbörande
från fartyget någol tvivelaktig. Om det kan befaras att den ombordvarande kan
misslänkas försöka förhindra flyttningen eller kan komma atl utsättas för risk
till person av flytlningsålgärden och av den orsaken måsle föras från fartyget,
torde den exekutiva myndigheien böra påkalla polishandräckning för atl kunna genomföra
sin uppgift. Sådan handräckningsbegäran bör dock prövas av polismyndighet,
såsom sker vid all annan handräckningsframsläUning.

48

4 Flyttning Prop. 1985/86:122

Rikspolisstyrelsen
och polisstyrelsen i Helsingborgs polisdistrikt: Vid tillämpning av lagen om
flyttning av fordon uppkommer ofta diskussion om vilket ansvar som åvUar
polismyndigheten i de fall då ett fordon som flyttats utsätts för stöld eller
åverkan. Det är angeläget att det i propositionen lill farlygsflyttningslagen
slås fasl att det icke av den beslutande myndigheten krävs all den vidtager
mera långtgående åtgärder än vad som en normalt aktsam och sjökunnig bålägare
vidtar för att skydda fartyget mol skada eller obehörigt bmkande och alt
skäligt rådmm för ägaren att ta hand om fartyget endast kan ges om denne är
känd och icke håller sig undan.

Länsstyrelsen
i Kalmar län anser all - i likhet med vad som stadgas i 7 § lagen om flyttning
av fordon - viss tid bör stipuleras inom vilken ägaren har atl avhämla fartyg
efter omhändertagandet, varefter myndigheten kan befrias från ansvaret atl ha
fartyget förtöjt eller förankrat på vissl sätt. Lagförslaget måste kompletteras
i detta hänseende för all myndighetens ansvar för ell omhändertaget fariyg inte
skaU kvarstå alltför lång lid.

Liknande
synpunkter framförs av länsstyrelsen i Västernorrlands län och länspolischefen
i Gävleborgs län.

Länsstyrelsen
i Väslernorrlands län: Enligt förslagels 6§ skall skäligen anlagbara tredjemansintressen
i övergivet fariyg beaktas. I specialmotiveringen till lagmmmet utsägs vidare,
att i dylikt fall lagens 4 och 5§§ om flyttning av fartyg, som icke måsle anses
övergivet, blir tiUämpliga. Detta förhållande synes lämpligen böra direkl
framgå av lagtexten. - Av 5§ följer en viss vårdnadsplikl för den verksläUande
myndigheten inlUl dess fartyget kan omhändertagas av ägaren på den nya
förtöjningsplatsen. Länsstyrelsen föreslår en sådan redaktionell jämkning av
paragraftexten, all med ägare jämställs annan rättsinnehavare.

Länspolischefen
i Gävleborgs län är tveksam om del lämpliga i all polismyndigheten skall
verkställa flyttningen i de fall, då den begärts av hamninnehavare som inte är
kommunal myndighei. I Gävle poUsdistrikt är Norrsundets hamn inte kommunal, men
länspoUschefen tror all hamninnehavaren där är mer kompetent och framför alll
betydligt bättre utrustad än polismyndigheten för all verkställa en flyttning.
- Om poUsmyndigheten skall verkställa flyttning bör i 4 § stadgas skyldighet
för hamninnehavaren att anvisa plats dit flyttning kan ske och de åtgärder för
tillsyn och vård som erfordras enligt 5 § bör utövas av hamninnehavaren. Denne
har ju visst ekonomiskt inlresse i saken, enär 8 § sista slyckel lägger del slutiiga
ekonomiska ansvaret på den som begärt flyttningen. Från denna synpunkt kan del
vara lämpligast all hamninnehavaren liksom kommunala myndigheten får svara för
åtgärderna enligt 5 §.

Hamnstyrelsen
i Norrköpings kommun anser all 4§ bör ändras lill all föreskriva att fartyget
skall flyttas till lämplig och säker plals. - Hamn-styrelsen kommenterar även 6§
och anför i detta sammanhang atl vid okänt ägarskap bör i första hand
försäljning komma i fråga.

Även rikspolisstyrelsen
kommenterar 6 §. För atl undvika framlida ska

deståndsanspråk bör anvisas en form för värderingen av fartyget. Länssty- o

relsen skulle kunna få behörigheten atl förordna farlygsvärderare.

5 Kostnader p-p- '985/86:122

Göta
kanalholag anser att bestämmelsen i 8 § att kostnad som ej utiagits av ägaren
bärs av den som begärt flyttningen i vissa fall förefaller kunna bli orimlig.
Tendensen att hell enkelt på något lämpligl ställe bara överge etl uttjänt
fartyg och undanröja alla identifikalionstecken tenderar att öka på samma sätt
som skrotbilar som lämnas i någon skogsbacke. Det synes bolaget ej rimligt atl
den som drabbas av en dylik i och för sig olaglig åtgärd och därigenom
förorsakas besvär och olägenheter, utredningsarbete o. d. även skall drabbas av
kostnader för undanskaffandet, vilka för ett större fartyg kan bli ganska
avsevärda.

1
specialmotiveringen anges alt denna bestämmelse införts efter mönster i lagen
om flyttning av fordon. Bortflyttning av ett fordon till närmaste skrotningsplats
torde emellertid vara en relativt billig ålgärd mot vad som kan drabba den som
råkar få ett större fartyg övergivet inom sitl område. Kostnaderna torde i
dylika fall närmast böra bäras av vederbörande kommun.

Länsstyrelsen
i Blekinge län framhåller alt del för en mindre hamn, exempelvis en fiskehamn,
som begärt flyttning, kan bli en slor ekonomisk börda för dess förvaltning om
ägaren till fariyg ej är känd eller denna av annan anledning inte kan bestrida
kostnaderna för flyttningen. Länsstyrelsen föreslår därför atl flytlningslagen,
i likhet med strandningslagen, bör ge hamnägaren retentionsrätt beträffande
båtar, som flyttas enligt denna lag. I andra hand föreslås att den del av
flyttningskostnaden, som inte kan utlas av fartygsägare (redare), bestrids av
medel uren särskild fond som lämpligen kan bildas genom avgiftsuttag i samband
med registrering av fartyg och biltar.

Svenska
hamnförbundel: Som ovan påpekats under strandningslagen saknas i hamnordningen
bestämmelser om retentionsrätt för vrak. Nägon retentionsrätt i båtar som
flyttas enligt flytlningslagen finns inte heller. I lagförslaget föreslås ingen
dylik rätt. Det synes helt otillfredsställande alt hamninnehavaren icke skall
kunna hålla båten som säkerhet för sina kostnader och i sista hand försälja
den. Lagen bör därför kompletteras med bestämmelser härom efter mönster från
20§ i strandningslagen.

Liknande
synpunkter framförs av hamnförvallningen i Väslerviks kommun, hamnchefen i
Sölvesborgs kommun, hamndirektionen i Malmö kommun, hamnslyrelsen i
Helsingborgs kommun, hamnstyrelsen i Göteborgs kommun, hamnstyrelsen i
Sundsvalls kommun och hamnslyrelsen i Umeå kommun.

Även
lantbruksnämnden i Blekinge län ifrågasätter principerna för kostnadstäckning
i samband med flyttning av fartyg. Enligt nämndens mening bör kostnaden som
regel ersättas av fartygets ägare. Den del av kostnaden som icke kan tagas ut
av ägaren bör emellertid bestridas av slalen. Kostnadsansvaret i samband med
flyttning av fartyg kan i annat fall belasta t. ex. fiskehamnsföreningar och
bli en orimlig ekonomisk börda i samband med förflyttning om ägaren ej är känd
eller om denne av annan orsak ej kan bestrida kostnaderna för flyttningen.

Rikspolisstyrelsen:
För atl 8 § sista stycket ej skall verka hämmande på 50

benägenheten atl begära
flyttning av fartyg bör lagtexten erhålla följande Prop. 1985/86:122
tillägg: "såvida del ej kan anses skäligt att kostnaden stannar å statsverket."

6 Besvärsrätt m. m.

Svea
hovrätt ställer sig tveksam till om det är berättigat alt, som föreslagits,
talan inte får föras mot beslul enligt flyttningslagen. En sådan lösning är
mindre tilltalande från rättssäkerhetssynpunkt. Rimliga garantier mot
rättsförluster bör föranleda möjlighet lill omprövning i åtminstone én instans.
Under alla förhållanden måsle besvärsräit tillerkännas ägare lUI fartyg i fråga
om skyldighel all belala flyttningskostnad enligt 8§. Sådana koslnader kan i
vissa faU bU belydande.

Kammarrätten
i SundsvaU: Mot polismyndighetens beslul får enligt förslaget talan inte föras.
Något skäl för att införa besvärsrätt finner kammarrätten inte heller föreligga
med hänsyn till all fråga är om ålgärder som är av mindre ingripande nalur.

Kammarrätten
i Sundsvall vill framhålla följande i anslutning till lagförslagets 12 §.

Med
den föreslagna utformningen synes avsikten med bestämmelsen inte vara atl
bemyndiga regeringen något ulöver vad som redan följer av 8 kap. 13 § i
regeringsformen. Bestämmelsen framstår därför som överflödig. Om syftet är att
lämna regeringen bemyndigande enligt 8 kap. 11 § regeringsformen bör
bestämmelsen formuleras på annal sätt.

51

Bilaga 4 Prop. 1985/86:
122

De remitterade lagförslagen 1 Förslag till

Lag om flyttning av fartyg i allmän hamn Härigenom föreskrivs följande.

1
§ Elt fariyg i allmän hamn får flyttas enligt denna lag, om fartyget ligger på elt
sådant sätt all del hindrar hamnens behöriga nyttjande eller om det varaktigt
ligger på något annal sätt som strider mot gällande föreskrifter om ordningen
och säkerheten i hamnen.

2§
Kommunen beslutar om flyttning av fariyg i allmän hamn inom kommunen. Ägs
eller förvallas hamnen av någon annan än kommunen, fattas beslulel efter
framställning av denne.

3§
Elt beslul om flyttning får inte meddelas förrän fartygets redare har delgivits
underrättelse om den planerade åtgärden och fått skäligt rådrum atl inom viss
tid själv flytta fartyget. Underrättelsen skall innehålla uppgift om
kostnadsansvaret enligt 7§ och om möjligheterna lill försäljning eller undanskaffande
av fartyget enligt 10 §.

Om
det av särskilda skäl är så brådskande atl flytta fartyget alt redaren inte
hinner underrättas, får flyttningen beslutas utan att underrättelse har sketl.
I sådanl fall skaU redaren så snart som möjligt underrättas om flyttningen.

Har
redaren underrättats enligt första eller andra stycket gäller underrättelsen
också gentemot en ny redare.

Ägs
fartyget av någon annan än redaren, gäller vad som sägs om redaren i denna
paragraf även ägaren.

4§
Är den som skall underrättas enligt 3§ okänd, skall underrättelsen kungöras i
Post- och Inrikes Tidningar och i de av sjöfartsverket utgivna Underrättelser
för sjöfarande. Dämtöver skall underrättelsen anslås pä fartyget.

5§
Ett beslut om flyttning verkställs av kommunen. Om beslutet har fattals efter
framställning av någon annan, får kommunen överlämna till denne atl verkställa beslulel.

6§
En kommuns beslut om flyttning enligt denna lag får överklagas hos länsrätten
genom besvär. Elt beslut om flyttning får verkställas även om det har
överklagats.

7§
Koslnadema för flyttning, för förvaring av fartyget efter flyttningen och för
underrättelse enligt 3 eller 4 § betalas av hamninnehavaren.

Fartygets
redare är skyldig att ersätta hamninnehavaren hans koslnader, då fartyget har
flyttats med stöd av denna lag. Redaren är dock inte ersätlningsskyldig, om
fartyget har frånhänts honom genom brott.

Ägs
fartyget av någon annan än redaren, är ägaren solidariskt med redaren ansvarig
för kostnaderna.

52

8§
I fråga om fartyg som är införda i skepps- eller båtregistret enligt 2 § Prop.
1985/86: 122

sjölagen
(1891:35 s. 1) skall vid tillämpningen av denna lag den som är

antecknad
i registret anses som ägare. Har ell förvärv av skepp skrivits in i

skeppsregistret
med stöd av 14 § tredje stycket första meningen sjölagen,

anses
förvärvaren som ägare. Vad som sägs om elt fartygs ägare gäUer i

övrigt
innehavaren i fråga om fartyg som innehas på gmnd av förvärv med

förbehåll
om återtaganderätt.

9
§ För betalningsskyldighet som delägarna i ell partrederi ådrar sig enligt denna
lag svarar de solidariskt.

10§
Fartyget får säljas liU betalning av de kostnader som avses i 7§, om de inte
betalas senasi tre månader efter flyttningen. Har flyttningen skell enligt 3 §
andra stycket, räknas tiden från delgivningen av underrättelsen om flyttning.

Om
en fråga som rör rätten all sälja fartyget prövas av domslol eller av
skiljemän, får fartyget inte säljas förrän en skälig tid har förflutit efter
det att tvisten har slutligt avgjorts.

Fartyget
får skaffas bort i stället för att säljas, om det uppenbarligen saknar
försäljningsvärde.

11
§ Försäljning av etl fartyg
enligt 10 § försia slyckel sker i den ordning som gäller för försäljning av
utmätt lös egendom. Bestämmelsema i 9 kap. 4§ första siycket och 10 kap. 19 § försia
stycket andra meningen utsökningsbalken gäller dock inte. Bestämmelserna i 9
kap. 2§ andra siycket och 8§ försia stycket utsökningsbalken gäUer inte en gäldenär
som är okänd.

12
§ En hamninnehavare som har
haft koslnader för alt flytta ell fariyg har rätl alt hålla kvar fartyget lill
dess han har fält betalt för sin fordran på ersällning för de kostnader som
avses i 7 § eller, vid tvisl om betalningen, till dess att säkerhet har ställts
för det belopp som hamninnehavaren har krävt.

Denna
lag träder i krafl den 1 juli 1986.

2 Förslag till

Lag om ändring i sjölagen (1891: 35 s.l)

Härigenom
föreskrivs att 40§ sjölagen (1891:35 s. 1)' skaU ha följande lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

40§
Partrederi föreligger, om flera överenskommit att under delad ansvarighet
gemensamt driva sjöfart med eget fariyg. Anmälan om partrederiavtal kan göras
hos registermyndigheten, som har atl ofördröjligen anteckna anmälningen i det
register där fartyget är infört eller, om det ej är registrerat, kungöra
densamma. Närmare föreskrifter om anmälnings- och kun-görelseförfarandel
meddelas av regeringen.

'
Lagen omtryckt 1985: 176. 53

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse Prop.
1985/86: 122

För
de förpliktelser som upp- För de förpliktelser som upp-

kommer
för partrederiel sedan re- kommer för partrederiel sedan re

deriavtalet anmäUs tiU regislermyn- deriavtalet anmälts lill registermyn

digheten svarar varje redare endasl dighelen svarar varje redare endast

i förhållande till sin andel i fartyget i i förhåUande tUl sin andel i fartyget
i

den mån han ej åtagit sig större an- den mån han ej åtagit sig större an

svarighet. För dessförinnan upp- svårighet. För dessförinnan upp

komna rederiförpliktelser svarar re- komna redertförpliktelser svarar re-

dama solidariskt. I fråga om belal- darna solidariskt. I fråga om betal

ningsansvar för vattenförorenings- ningsansvar för vallenförorenings

avgift enligt 8 kap. lagen (1980:424) avgift enligt 8 kap. lagen (1980:424)

om åtgärder mol vattenförorening om åtgärder mot vattenförorening

från fartyg gäller 8 kap. 2§ andra från fariyg gäller 8 kap. 2§ andra

slyckel nämnda lag. stycket nämnda lag. / fråga om

betalningsansvar enligt lagen (1986:000) omflyttning av fartyg i
allmän hamn gäller 9§ nämnda lag.

I
fråga om redarnas inbördes rättigheter och skyldigheler tillämpas bestämmelserna
i 41-57§§ i den mån annal ej avtalats.

Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1986.

3 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar

Härigenom
föreskrivs atl 14 § lagen (1971:289) om aUmänna förvaltningsdomstolar' skall
ha följande lydelse.

Nuvarande
lydelse Fåreslagen lydelse

14
§2

Länsrätt
prövar

1.
mål enligt skatte-, laxerings-,
uppbörds- och folkbokföringsförfalt-ningarna i den utsträckning som är
föreskrivet i dessa författningar,

2.
mål enligt socialtjänstlagen
(1980:620), lagen (1980:621) med särskUda bestämmelser om vård av unga, lagen
(1981:1243) om vård av missbrukare i vissa fall, utiänningslagen (1980:376), smitlskyddslagen
(1968:231), lagen (1970:375) om utlämning till Danmark, Finland, Island eller
Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling och körkorlslagen (1977:477)
i den utsträckning som är föreskrivet i dessa lagar samt mål enligt 6 kap. 21 §
och 21 kap. föräldrabalken,

3.
mål som avses i 24 § lagen
(1984:3) om kärnteknisk verksamhet.

'
Lagen omtryckt 1981: 1323.

Senaste
lydelse 1985:212. 54

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1985/86: 122

4.
mål som avses i 6§ första 4. mål som avses i 6§ försia stycket lagen
(1985:206) om viten. stycket lagen (1985:206) om viten,

5. mål som avses i 6§ första stycket lagen (1986:000) om flyttning av
fartyg i allmän hamn.

Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1986.

55

Innehåll Prop. 1985/86:122

Proposition
....................................................... 1

Propositionens
huvudsakliga innehåU ..................... 1

Propositionens
lagförslag ...................................... 2

1
Lag om flyttning av fartyg i aUmän
hamn............... ... 2

2
Lag om ändring i sjölagen
(1891:35 s. 1) ............... 4

Utdrag
ur protokoU vid regeringssammanträde den 10 oktober 1985 5

1
Inledning ......................................................... ... 5

2
AUmän moiivering ................................. ....... ... 6

2.1 Allmänna
utgångspunkter .............................. .... 6

2.1.1
Allmänna hamnar .................................. 6

2.1.2
Andra hamnar ...................................... 7

2.1.3
Privata bryggor och liknande .................. ... 8

2.1.4
Behovel av ny lagstiftning ....................... 8

2.2
Fömtsättningar för rätlen all
flytta etl fartyg ..... .. 13

2.3
Valet av handläggande
myndighet ................. .. 14

2.4
Underrättelse om flyttning (beslulsordning)
....... 15

2.5
Ansvarel för
flyttningskostnaderna ................. 18

2.6
Retentionsrätt och reaUsationsrätt
................ .. 20

2.7
Överklagande av beslut ............................... .. 21

2.8
Följdändringar i annan
lagstiftning ................... 21

2.9
Ikraftträdande m. m....................................... 22

3
Upprättade lagförslag ........................................ .. 22

4
Specialmotivering tiU
lagförslagen ....................... .. 22

4.1
Förslagel liU lag om flyttning
av fartyg i allmän hamn 22

4.2
Förslaget liU lag om ändring i
sjölagen .............. 28

4.3
Förslagel tUl lag om ändring i
lagen om allmänna förvaltningsdomstolar 29

5
Hemställan .................................................... 29

6
Beslut ........................................................... 29

Utdrag
ur lagrådets protokoU vid sammanträde den 26 november 1985 30

Utdrag
ur protokoll vid regeringssammaniräde den 27 februari 1986 38

Bilagor

1
Sammanfattning av utredningens
angående ålgärder mot övergivna fartyg betänkande 40

2
Utredningens angående ålgärder
mot övergivna fartyg författningsförslag 42

3
Sammanställning av
remissyttrandena över utredningens angående ålgärder mol övergivna fartyg
belänkande ............................................ 44

4
De remitterade lagförslagen .............................. 52

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1986 56