Prop. 1985/86:123

Regeringens proposition 1985/86: 123

om godtrosförvärv av lösöre

Prop.

1985/86: 123

Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har lagits
upp i bifogade utdrag ur regeringsprotokollet den 6 mars 1986.

På regeringens vägnar Thage G Peterson

Sten Wickbom

Propositionens huvudsakliga innehåll

1 propositionen läggs fram förslag till en lag om godtrosförvärv
av lösöre.

Lagen utgör i huvudsak en kodifiering av de rättsregler
som för närvarande gäller för godtrosförvärv av lösöre och som har utvecklats
i rättspraxis. De krav som ställs på en förvärvare för alt denne skall anses
vara i god tro har dock i viss mån skärpts och preciserats i syfte att motverka
handeln med bl.a. stöldgods. Sålunda skall förvärvaren anses ha varit i god tro
endast om det är sannolikt att egendomens beskaffenhet, de förhållanden under
vilka egendomen utbjöds och omständigheterna i övrigt var sådana att han inte
borde ha insett att överlålaren saknade rätt att förfoga över egendomen. Det
ankommer alltså på förvärvaren att åtminstone göra sannolikt att han har
iakttagit skälig aktsamhet vid förvärvet.

Den nya lagen skall gälla även förvärv i god tro av
panträtt i lösöre.

Lagen avses träda i kraft den 1 juli 1986.

Lagförslagen i denna proposition har granskats av
lagrådet. Propositionen innehåller därför tre huvuddelar: lagrådsremissen (s.
4), lagrådets yttrande (s. 28) och föredragande statsrådets ställningstaganden
till lagrådets synpunkter (s. 33).

Den som vill ta del av samtliga skäl för lagförslagen
måste därför läsa alla tre delarna.

1 Riksdagen 1985/86. 1 saml. Nr 123

/

Propositionens
lagförslag Prop. 1985/86:123

1 Förslag till Lag om godtrosförvärv av lösöre

Härigenom
föreskrivs följande.

Inledande
bestämmelser

1 §
Denna lag gäller förvärv i god tro av rätt till lösöre.

Lagen
gäller inte sådana godtrosförvärv av lösöre beträffande vilka särskilda
föreskrifter finns i annan lag.

Förutsättningar
för godtrosförvärv

2
§ Har någon förvärvat lösöre
genom överlåtelse från någon annan som hade egendomen i sin besittning men
varken var ägare till den eller behörig alt förfoga över den på det sätt som sketl,
får förvärvaren äganderätt lill egendomen, om han har fått den i sin besittning
och var i god tro.

3
§ En förvärvare skall anses ha
varit i god tro endasl om del är sannolikt att egendomens beskaffenhet, de
förhållanden under vUka den utbjöds och omständigheterna i övrigt var sådana atl
han inte borde ha insett att överlåtaren saknade rätt att förfoga över
egendomen.

Lösen

4 §
-Den som på grund av någon annans godtrosförvärv har förlorat

äganderätten till viss egendom har rätt att få tillbaka egendomen mol lösen.

Den
som vill lösa till sig egendomen skall kräva tillbaka den från innehavaren
inom tre månader från det alt han fick eller måste antas ha fått kännedom om
dennes innehav. Gör han inte det, är rätten att kräva tillbaka egendomen
förlorad.

5 §
Lösen skall motsvara ägarens kostnader för förvärv av egendomen

och dess förbättring. Har ägaren förvärvat egendomen genom gåva, arv,

testamente eller bodelning skall även kostnad som ägarens fångesman haft

för förvärv av egendomen och dess förbättring inräknas i lösenbeloppet.

Detta gäller dock bara under förutsättning alt fångesmannen skulle ha haft

rätt till lösen om återkrav hade framställts mot honom.

Vid
bestämmandet av lösen las hänsyn till förändringar i penningvärdet. Lösen skall
motsvara högst egendomens värde i den allmänna handeln.

6 §
Lösenbeloppel skall betalas till egendomens ägare. Har någon till

säkerhel för en fordran en rätt till egendomen som är skyddad mot ägarens

borgenärer, skall dock så mycket av lösenbeloppel betalas lill honom som

svarar mot värdet av denna fordran. Har nägon i annat fall en rätt till

egendomen som är skyddad mot ägarens borgenärer, skall så mycket av

lösenbeloppet betalas till honom som svarar mot värdet av denna rätt.

Godtrosförvärv
av panträtt

7
§ Vad som sägs i denna lag om godtrosförvärv av äganderätt gäller också godtrosförvärv
av panträtt.

Har någon gjort ett godtrosförvärv
av panträtt i lösöre och vill någon Prop. 1985/86: 123 annan lösa lill sig
egendomen enligt 4 §. skall lösenbeloppet svara mot värdet av den fordran för
vilken egendomen är pantsatt, dock högsl egendomens värde i den allmänna
handeln.

Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1986.

Har
någon före ikraftträdandet föriorat rätt till viss egendom på grund av någon
annans godtrosförvärv och vill han efter ikraftträdandet lösa till sig
egendomen, skall den tid pä tre månader som anges i 4 § andra siycket räknas
tidigast frän ikraftträdandet.

2 Förslag till

Lag om ändring i handelsbalken

Härigenom
föreskrivs atl 11 kap. 4 § och 12 kap. 4 § handelsbalken skall upphöra all
gälla vid utgången av juni 1986.

Justitiedepartementet Prop. 1985/86:123

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 23
januari 1986

Närvarande: statsrådet Feldt, ordförande, samt statsråden Sigurdsen,
Gustafsson, Hjelm-Wallén, Peterson, Andersson, Bodström, Göransson, Gradin, R.
Carlsson, Holmberg, Hellström, Wickbom, Johansson, Hulterström, Lindqvist

Föredragande: statsrådet Wickbom

Lagrådsremiss om godtrosförvärv av lösöre 1 Inledning

Nuvarande rättsregler om godtrosförvärv av lösöre har till
övervägande del skapats genom rättspraxis. I betänkandet (SOU 1965:14) Godtrosförvärv
av lösöre framlades förslag om lagstiftning pä detta område. Någon lagstiftning
på grundval av betänkandet kom dock inte till stånd.

Frågan om lagstiftning om godtrosförvärv av lösöre har
därefter återkommit i olika sammanhang, bl. a. genom motioner till riksdagen
(se mot. 1974:645 och 1976/77:649). I prop. 1979/80:66 med förslag lill
ändringar i bl.a. brottsbalkens bestämmelser om häleri berördes också frågan om
godtrosförvärv av lösöre, främst stöldgods. Föredragande statsrådet ansåg (prop.
s. 9) att det inte fanns tillräckligt underlag för att i det lagstiftningsärendet
föreslå ändringar i gällande regler om godtrosförvärv. Riksdagen förklarade
dock att frågan om godtrosförvärv av stöldgods borde utredas (JuU 1979/80: 26, rskr
1979/80: 183).

1 november 1980 tillkallades en särskild utredare
(riksdagsledamoten Allan Ekström) för att se över gällande ordning i fråga om godtrosförvärv
av stöldgods m. m. Utredaren överlämnade i mars 1984 betänkandet (SOU 1984: 16)
Förvärv i god tro. Betänkandet har remissbehandlats.

Till protokollet i delta ärende bör fogas dels en
sammanfattning av betänkandet som bilaga I, dels de lagförslag som läggs fram i
betänkandet som bilaga 2, dels en sammanställning av remissyttrandena som
bilaga 3.

Beträffande nuvarande svenska och utländska förhållanden,
bakgrunden till utredningsarbetet och utredningens närmare överväganden
hänvisas till betänkandet.

Under lagstiftningsärendets beredning i
justitiedepartementet har före-. Irädare för justitiedepartementen i Danmark.
Finland och Norge informerats om det pågående lagstiftningsarbetet.

2 Allmän motivering Prop. 1985/86:123

2.1 Allmänna utgångspunkter

När stöldgods förvärvas av någon som inte känner till och
inte heller bör känna till att egendomen är stulen, brukar man säga atl
förvärvet görs i god tro. Resultatet av ett sådant godtrosförvärv blir att
förvärvaren får en rättsligt skyddad äganderätt till egendomen. Denne har
därmed gjort ett s. k. exstinktivt förvärv, vilket medför att den ursprunglige
ägarens äganderätt till egendomen upphör (den s.k. exstinktionsprincipen). Den
ursprunglige ägaren har dock rätt att lösa till sig egendomen, om han betalar
full ersättning för den.

Det nu sagda gäller inte bara förvärv av stöldgods ulan
avser alla former av godtrosförvärv av lösöre som sker frän nägon annan än den
rätte ägaren.

Den kritik som har riktats mot gällande regler för godtrosförvärv
har främst rört förvärven av stöldgods eller annan genom brott åtkommen
egendom. Kritiken går i första hand ul på alt kraven för att anse en förvärvare
vara i god tro ligger på en alllför låg nivå.

Utredningen har i sitt förut nämnda betänkande (SOU 1984:
16) Förvärv i god tro föreslagit en särskild lag om godtrosförvärv av lösöre.
Enligt utredningen bör lagen omfatta inte bara fall då egendom som .lar frånhänts
ägaren genom stöld eller andra tillgreppsbrott överläts ut' n även fall då
ägaren har anförtrott egendomen ål någon som överlåter den ulan ägarens
tillstånd. Även godtrosförvärv av panträtt omfattas av förslaget.

Utredningens förslag bygger på de rättsregler som har
utbildats i rättspraxis och innebär alt exstinktionsprincipen behålls. I syfte
all öka och förtydliga de krav som skall ställas på en förvärvare för att denne
skall anses vara i god tro har utredningen dock föreslagit all en särskild
bevisbörderegel införs. Enligt denna regel skall förvärvaren ha bevisbördan
för att han har varit i god tro vid förvärvet.

Utredningens förslag om en lagreglering byggd på nuvarande
principer om godtrosförvärv har fått ett enhälligt stöd vid remissbehandlingen.
Förslaget om en särskild bevisbörderegel har dock mött viss kritik. Även i
övrigt finns det invändningar mot vissa enskildheter i förslaget.

Reglerna om godtrosförvärv har stor praktisk betydelse för
en bred allmänhet. Enligt min mening är det inte helt tillfredsslällande att
sådana rättsregler bygger uteslutande på rättspraxis. Liksom utredningen och
remissinstanserna anserjag därför atl en lagreglering bör komma till stånd
beträffande godtrosförvärv av lösöre.

Jag delar ocksä uppfattningen att gällande rätt utgör en
lämplig grund för en sådan lagreglering. För att motverka handeln med bl. a.
stöldgods anser jag dock liksom utredningen atl det behövs en skärpning och
precisering av förutsättningarna för atl en förvärvare skall anses vara i god
tro. Uppfattningen bland allmänheten om vad som krävs för att en förvärvare
skall anses vara i god tro synes också vara oklar och i vissa fall rent
felaktig. Del är därför lämpligt att de stränga krav som ställs på en förvärvare
som gör gällande att han har varit i god tro kommer till uttryck i en
lagbestämmelse.

Frågan
om godtrosförvärv av icke anförtrodd egendom - dvs. egendom som har frånhänts
ägaren genom stöld eller annat tillgreppsbroll - står givetvis i förgrunden.
Enligt min mening är det emellertid av stort värde all nian samtidigt lagreglerar
även övriga fall av godtrosförvärv av lösöre. Liksom utredningen anserjag
därför att en generell lagstiftning om godtrosförvärv av lösöre är att föredra
framför en reglering som endast gäller stöldgods.

' Innehållet i en allmän
lagstiftning på området måste givetvis påverkas av att det inte föreligger
något akut reformbehov. Det blir fråga om en kodifiering av huvudlinjerna i
gällande rätt sädana de har utformats i rättspraxis. Lagen bör därför
innehålla mer allmänt avfattade bestämmelser, som också kan bilda utgångspunkt
för rättstillämpningen när det gäller att ta ställning i mera speciella frågor.
Några särskilda bestämmelser om godtrosförvärv av t. ex. stöldgods bör inte
införas vid sidan av den generella regleringen.

1
det följande avser jag att närmare behandla frågorna om

exstinktion
som huvudprincip i avsniti 2.2.

godtroskravet
i avsnitt 2.3,

lösen
i avsnitt 2.4,

ikraftträdande
m. m. i avsnitt 2.5, och

kostnader
i avsnitt 2.6.

Mina
kommentarer till de enskilda lagbestämmelserna återfinns i specialmotiveringen
(avsnitt 4).

Prop.
1985/86: 123

2.2 Exstinktion som huvudprincip

Mitt
förslag: Den som i god tro förvärvar lösöre skall få äganderätt till egendomen.

Utredningens
förslag: Överensstämmer med mitt förslag (se betänkandet s. 164-181).

Remissinstanserna:
Utredningens förslag accepteras allmänt.

Skälen
för mitt förslag: Som jag har framhållit i föregående avsnitt gäller enligt
svensk rätt exstinktionsprincipen för lösningen av den konflikt som vid godtrosförvärv
uppstår mellan den ursprunglige ägaren och den godtroende förvärvaren. Exstinktionsprincipen
innebär att den godtroende förvärvaren blir ägare till egendomen och att den
tidigare ägarens äganderätt upphör i och med godtrosförvärvet.

De
gällande reglerna om godtrosförvärv av lösöre har utbildats i rättspraxis med
utgångspunkt i vissa bestämmelser i 1734 års lag, nämligen 11 kap. 4 § och 12
kap. 4 § handelsbalken. Dessa bestämmelser handlar om lånat och deponerat gods.
Om en låntagare eller en deposilarie (den som har mottagit godset för
förvaring) utan ägarens tillstånd har överlåtit eller pantsatt godset, har
ägaren enligt nämnda paragrafer rätt att lösa till sig godset. Av
bestämmelserna har ansetts följa att den som i god tro har förvärvat egendomen
från låntagaren eller deposilarien inte är skyldig att lämna tillbaka den till
den lidigare ägaren utan att få ersättning, s. k. lösen,

för
egendomen. Den tidigare ägarens äganderätt skulle med andra ord Prop.
1985/86: 123 upphöra genom godtrosförvärvet. De rättsprinciper som ligger bakom
dessa båda lagparagrafer har i praxis fått en vidsträckt tillämpning. De anses
numera i princip tillämpliga på alla fall av godtrosförvärv av lösöre.

Exstinktionsprincipen
tillämpas inte bara i svensk rätt utan t. ex. i flertalet länder i Europa. 1
Finland och Norge gäller den dock bara vid godtrosförvärv av anförtrodd
egendom; vid förvärv av icke anförtrodd egendom (dvs. framför allt stöldgods)
gäller en annan princip, den s. k. vindikations-principen. Denna princip, som i
Danmark gäller såväl för anförtrodd som för icke anförtrodd egendom, innebär
att den ursprunglige ägaren har en oinskränkt rätt att återfå egendomen utan atl
behöva betala någon ersättning till förvärvaren. Delta gäller alltså även när
förvärvaren är i god tro.

Enligt
min mening talar starka skäl för att behålla exstinktionsprincipen i svensk
rätt. Den har gällt hos oss sedan gammalt och har inte medfört några påtagliga
olägenheter. De svårigheter som i praktiken har uppstått när det gällt godtrosförvärv'av
stöldgods beror inte i och för sig pä valet mellan de angivna principerna utan
på innebörden i kravet pä god tro hos förvärvaren. Den frågan återkommer jag till
i avsnitt 2.3.

Vissa
rättvisesynpunkter kan visseriigen åberopas till stöd för en oinskränkt vindikationsrätt.
Det kan sålunda sägas vara mindre rimligt att en person skäll kunna förlora sin
äganderätt till en sak genom att någon obehörigen överlåter den till någon
annan. Pä samma sätt kan emellertid hävdas att den som har förvärvat en sak
utan atl ha anledning atl misstänka atl överlåtaren var obehörig har elt
befogal anspråk på alt få behålla saken. En ägare kan dessutom i viss
utsträckning skydda sin äganderätt. Han kan förvara egendomen omsorgsfullt och
se till att han inte anförtror den åt någon som kan tänkas missbruka
förtroendet. Han kan vidare försäkra sig mol risken att fränhändas egendomen
och därigenom förhindra att han lider någon ekonomisk skada till följd av att
någon annan gör ett godtrosförvärv. Hans enda återstående intresse blir då atl
mol ersättning kunna lösa till sig egendomen från godtrosförvärvaren, t.ex. då
egendomen har ett särskilt personligt värde för honom. Den frågan återkommer
jag till i avsnitt 2.4. Jag vill dock redan nu förutskicka att jag anser alt en
sådan lösningsrätt - i likhet med vad som för närvarande gäller - bör finnas
också i fortsättningen.

Vindikationsprincipen
har å sin sida klara nackdelar när det gäller omsättningen av begagnade varor.
En godtroende köpare av begagnade varor skulle med denna princip alltid riskera
atl ulan ersättning förlora äganderätten till del köpta därför att det visar
sig att egendomen lidigare har frånhänts en rättmätig ägare. Detta skulle kunna
drabba inte bara den som l.ex. har köpt egendomen i god tro av en tjuv som stulit
egendomen frän den tidigare ägaren utan även den som senare har köpt
stöldgodset först efter flera led av överlåtelser mellan godtroende förvärvare.
Vidare skulle den som har köpt begagnade varor i etablerade affärslokaler
drabbas av denna rättsverkan på samma sätt som den som har köpt egendomen
"på gatan". Att ett sådant system skulle allvarligt försvära handeln
med begagnade varor är uppenbart.

Därtill
kommer att även nyproducerade varor skulle kunna komma att .7

omfattas, t.ex.
efter varustölder i affärer, där stöldgodset säljs vidare Prop. 1985/86:
123 genom andra affärsidkare, om inte något undantag från vindikationsprincipen
skulle ställas upp för sådana fall.

Som en del remissinstanser har påpekat torde en övergång
till vindikationsprincipen inte medföra någon nämnvärd kriminalpolitisk
effekt. Enligt min mening är det då inte försvarligt att ändra en etablerad
och väl fungerande ordning genom att införa en ny princip som allvarligt skulle
hämma den handel med begagnade varor vilken till den alldeles övervägande
delen är hederlig. I sammanhanget bör även beaktas att en oinskränkt vindikationsrätt
skulle medföra komplikationer från försäkringssynpunkl.

Även om det sålunda inte finns anledning alt hell allmänt
gå över lill vindikationsprincipen är det i och för sig tänkbart att behandla
den som har föriorat en sak genom ett brottsligt tillgrepp särskilt gynnsamt
och ge honom rätt till vindikation. En sådan särreglering beträffande icke
anförtrodd egendom skulle dock medföra att regleringen blir komplicerad och
skulle även i övrigt vara föga tilltalande. Till de skäl som jag tidigare har anföri
mot vindikationsprincipen kommer att del skulle strida mot svensk
rättsuppfattning att låta den som har gjort ett förvärv i god tro - under
iakttagande av all den omsorg och försiktighet som med hänsyn till omständigheterna
rimligen har kunnat begäras - gä föriuslig egendomen av det skälet att det
senare visar sig att den har frånhänts ägaren genom viss typ av brott.
Förvärvarens rätt bör inte göras beroende av straffrättsliga bedömningar som
görs i efterhand. Den ursprunglige ägarens intresse får i stället anses
tillräckligt väl tillgodosett genom den lösningsrätt som jag föreslår i avsnitt
2.4.1

Av de skäl som jag nu har anfört anserjag liksom
utredningen och alla remissinstanser att exstinktionsprincipen skall gälla generelll
vid godtrosförvärv av lösöre.

2.3 Godtroskravet

Mitt förslag: Förvärvaren skall inte anses vara i god tro,
om han insåg att överlålaren saknade rätt att förfoga över egendomen. Även om
förvärvaren inte insåg detta skall han anses vara i god tro endast om det är
sannolikt att egendomens beskaffenhet, de förhållanden under vilka den utbjöds saml
omständigheterna i övrigt var sådana att han inte heller borde ha insett att överlålaren
saknade rätt att förfoga över egendomen. God tro måste föreligga såväl när
överlåtelseavtalet ingås som när besittningen överförs.

Utredningens förslag: Förvärvaren skall bevisa att han har
varit i god tro vid förvärvet. I övrigt överensstämmer utredningens förslag med
mitt förslag (se betänkandet s. 181-186).

Remissinstanserna: Utredningens förslag tillstyrks eller
lämnas utan erinran av flertalet remissinstanser. Några uttrycker dock en viss
tveksamhet i fråga om förslagel all förvärvaren skall ha bevisbördan för att
han har

varit i god tro. Ett par remissinstanser anser att det
inte bör införas nägon Prop. 1985/86: 123 regel om bevisbördan.

Skälen för mitt förslag: Enligt gällande rätl lorde det i
princip ankomma på den ursprunglige ägaren att bevisa att förvärvaren inte har
varit i god tro vid förvärvet för att den ursprunglige ägaren skall ha rätt atl
återfå egendomen utan att betala lösen för den (se betänkandet s. 71 och 76).
För att detta beviskrav skall vara uppfyllt torde det ofta vara tillräckligt atl
den ursprunglige ägaren kan bevisa att del förelåg sådana omständigheter vid
förvärvet som skäligen borde ha väckt misstankar hos förvärvaren om att den som
överlät egendomen inte hade rätt atl förfoga över den.

Redan gällande rätt ställer alltså vissa krav pä aktsamhet
hos en förvärvare. Om omständigheterna vid förvärvet ger anledning lill
misstanke om att överiåtaren inte har rätt att förfoga över egendomen, åligger
det förvärvaren att närmare undersöka hur det förhåller sig med det.
Underlåter han att göra en sådan undersökning, är han inte i god tro om det
senare visar sig att egendomen t. ex. hade frånhänts den ursprunglige ägaren
genom brott.

Den ökade omsättningen av stöldgods har lett till alt
kravet pä aktsamhet hos förvärvare efter hand har kommit att skärpas. 1
rättspraxis finns t.ex. en klar tendens att ålägga köpare av begagnade
motorfordon en långtgående plikt atl undersöka om säljaren har rätt alt förfoga
över fordonet.

Enligt min mening bör reglerna om godtrosförvärv utformas
på etl sådant sätt alt de motverkar möjligheterna atl avyttra stöldgods. De bör
därför ålägga förvärvare en långtgående skyldighet atl vid förvärvet iaktta aktsamhet
beträffande överiåtarens rätt atl förfoga över egendomen.

Utredningens förslag innebär i förhållande till gällande
rätt en överflyttning av bevisbördan beträffande den goda tron från den
ursprunglige ägaren till förvärvaren. Enligt utredningen skall förvärvaren
bevisa att han har varit i god tro. Kan han inte det. skall han anses vara i
ond tro, och den ursprunglige ägaren skall dä återfå egendomen utan alt behöva
betala lösen för den.

En inom sakrälten gällande huvudprincip är att besittning till
egendom ger presumtion för rättmätigt innehav (se bl.a. Hastad, Sakrätt
avseende lös egendom, 1984, s. 42). Den bevisbörderegel som utredningen
föreslår innebär en avvikelse frän denna princip.

Enligt utredningen har avsikten med utredningens
bevisbörderegel inte varit att åstadkomma någon mer drastisk förändring av
gällande rätt (se belänkandet s. 179). Regeln syftar endast till att framhäva
den ordning som redan gäller. Ett framhävande av de aktsamhelskrav som gällande
rätt innehåller torde emellertid kunna ske även utan att en omkastad bevisbörda
införs. Det torde för övrigt vara i det närmaste omöjligt för en förvärvare att
fullt ut bevisa att han har varit i god tro vid förvärvet.

Jag anser därför att en något annorlunda lösning bör
väljas för att

försvåra möjligheterna lill godtrosförvärv av stöldgods. För att den ur

sprunglige ägaren skall få tillbaka egendomen utan lösen bör det även i

fortsättningen i princip ankomma på honom att bevisa att förvärvaren inte

var i god tro. 1 många fall kan det dock finnas anledning att ha en regel som

ställer större krav på förvärvaren. Om omständigheterna vid förvärvet är 9

sådana att
det finns anledning för förvärvaren att misstänka all överlåtaren inte har rätt
att förfoga över egendomen, bör det liksom hittills krävas alt förvärvaren
närmare undersöker hur det förhåller sig med överiåtarens rätt. Sådana
omständigheter kan bl.a. utgöras av egendomens beskaffenhet (t.ex.
stöldbegärlig egendom) eller de förhållanden under vilka den utbjöds (t. ex.
försäljning "pä gatan"). Föratt det skall kunna bedömas om en sådan
situation föreligger, bör det åligga förvärvaren att klargöra under vilka
omständigheter förvärvet har skett. För att en förvärvare inte skall kunna
undandra sig detta ansvar bör förvärvaren anses vara i god tro endast om del är
sannolikt att egendomens beskaffenhet, de förhållanden under vilka den utbjöds
eller omständigheterna i övrigt var sådana att han inte borde ha insett atl
överlätaren saknade rätt att förfoga över egendomen. En regel med denna
innebörd bör tas in i den nya lagen.

Prop. 1985/86: 123

2.4 Lösen

2.4.1 Lösningsrätten

Mitt
förslag: Den som på grund av någon annans godtrosförvärv har föriorat
äganderätten till en sak har rätt att mot ersättning lösa lill sig egendomen.

Utredningens förslag: Överensstämmer med mitt förslag (se
betänkandet s. 186-189).

Remissinstanserna: Tillstyrker förslaget eller lämnar det
utan erinran.

Skälen för
mitt förslag: Om nägon har gjort etl godtrosförvärv av lösöre har den
ursprunglige ägaren enligt gällande ordning rätl att återfå egendomen mot att
han betalar ersättning för den. Ersättningen skall i regel betalas till
egendomens ägare. Någon kritik har inte riktats mot denna ordning. Det kan inte
heller anses stötande att en godtroende förvärvares rätt till egendomen får stå
tillbaka i sådana fall då den ursprunglige ägaren har ett särskilt starkt
intresse av att återfå egendomen. En ägare bör sälunda rimligtvis kunna lösa
till sig egendom som har ett speciellt affektionsvärde för honom, t. ex.
släktklenoder som genom godtrosförvärv har kommit ur släktens ägo.

När det
däremot gäller massproducerade varor torde något behov av en sädan lösningsrätt
i och för sig inte föreligga. En regel som ger lösningsrätt endast till föremål
av speciell karaktär är emellertid behäftad med stora olägenheter och är därför
enligt min mening inte lämplig. Det torde nämligen vara omöjligt att objektivt
fastställa om ett föremål har affektionsvärde eller ej. Även i fräga om konst-
och kulturföremål skulle praktiska tillämpningssvårigheter kunna uppstå, om en
lösningsrätt begränsas till föremål av visst slag.

Föremål
som har ett så speciellt värde för den ursprunglige ägaren att det finns skäl
för en rätt lill äterlösen har i de flesta fall kommit ur hans ägo genom stöld
eller annal lillgreppsbrotl. En lösningsrätt som begränsas till atl gälla
egendom som har frånhänts denne genom tillgreppsbrott skulle

10

därför
kunna tänkas täcka in de fall där det är rimligt att låta grundtanken Prop.
1985/86: 123 om rätten till besittningsskydd vika förden ursprunglige ägarens
intresse. Lösningsrätten bör dock enligt min mening inte heller begränsas på
delta sätt. En sådan regel är alltför snäv och utesluter andra situationer där
det kan anses befogat att låta en ägare återfå ett föremål. Också i de fall där
egendomen har frånhänts den ursprunglige ägaren genom t.ex. förskingring eller
bedrägeri kan det framstå som berättigat att ge denne rätt atl lösa till sig
egendomen. Jag anser därför att den ursprunglige ägaren liksom hittills skall
ha en generell rätt att lösa till sig egendomen.

2.4.2
Preskription av lösningsrätten

Mitt
förslag: Har den ursprunglige ägaren inte inom tre månader frän del han fick
eller borde ha fält kännedom om vem som innehade egendomen krävt tillbaka
egendomen från denne, har han förlorat sin lösningsrätt.

Utredningens
förslag: Överensstämmer med mitt förslag. Utredningen har dock dämlöver
föreslagit en absolut preskriptionstid pä tre år från del alt innehavaren fick
egendomen i sin besittning (se betänkandet s. 190-192).

Remissinstanserna:
Flertalet av de remissinstanser som närmare har berört preskriptionsreglerna
uttrycker farhågor för atl den av uiredningen föreslagna ireårspreskriptionen
kan försvära återställandet av konst- och kulturföremål som stulits från t.ex.
museer. Enligt dessa remissinstanser bör preskriptionstiden i vart fall vara
längre än tre år. Invändningar har också riktats mot alt treårsregeln i
utredningens förslag har utformats så atl en ny preskriptionstid börjar löpa
varje gång som egendomen överlåts lill en ny förvärvare. En remissinstans anser
atl den föreslagna tremäna-dersregeln är för kort medan två remissinstanser
anser att någon sådan preskriptionstid över huvud taget inte bör införas.

Skälen
för mitt förslag: Någon tidsbegränsning av lösningsrätten torde inte föreligga
enligt gällande rätt. Liksom utredningen anserjag emellertid atl det kan vara
rimligt att kräva av den ursprunglige ägaren att han inom viss tid sedan han
fått eller borde ha skaffat sig kännedom om vem som innehar egendomen agerar
aktivt för att fä tillbaka sin egendom. Underlåter han atl göra det, bör del
kunna tas som tecken på att han inte är intresserad av att lösa till sig
egendomen. Det föreligger vidare ett starkt intresse hos den som innehar
egendomen att inom rimlig tid få klarhet i om han kommer att få behålla
egendomen eller ej. Vad saken nu gäller är därför närmast atl ta ställning till
hur lång lid den ursprunglige ägaren bör ha pä sig.

Enligt
min mening bör liden vara relativt kort. Jag anser att den av utredningen
föreslagna tremånaderstiden är väl avvägd. Den medger att den ursprunglige
ägaren får ett skäligt rådrum för att överväga hur han skall göra, samtidigt
som den inte kan anses orimligt lång med hänsyn till innehavarens intresse av
alt fä veta om han får behålla egendomen.

Vad sedan gäller den av uiredningen
föreslagna treårsregeln vill jag först framhålla alt mitt förslag om
lösningsrätt är tillkommet för att sådan egendom som har ell speciellt värde
för den ursprunglige ägaren skall kunna återställas till denne. Sä är i
särskilt hög grad fallet med konst- och kulturföremål som har frånhänts museer
eller andra offentliga samlingar.

En
preskriptionsbestämmelse som anknyter till den lidpunkt då innehavaren fick
godset i sin besittning innebär alt lösningsrätten kan komma atl preskriberas
ulan atl den ursprunglige ägaren har fält eller kunnat skaffa sig kännedom om
var egendomen finns. Detta motverkar otvivelaktigt möjligheterna atl lösa
tillbaka stulna konst- och kulturföremål. För alt lösningsrätten inte skall
förfela sill syfte anser jag därför alt den liksom enligt gällande rätt i
princip bör gälla utan tidsbegränsning.

Lösen skall betalas till
ägaren medan kravet på att få lösa egendomen bör riktas mot innehavaren. Jag
finner del rikligt att den som vill ulöva sin lösningsrätt angriper själva
besittningen och således fär vända sig till innehavaren för att återfå
egendomen. För att rätten till ålerlösen inte skall komma att preskriberas bör
alltså innehavaren avkrävas föremålet inom tremänadersfristen.

Prop.
1985/86: 123

2.4.3
Lösenbeloppet

Mitt förslag: Lösenbeloppel
skall motsvara egendomens värde i den allmänna handeln (den s.k.
värdeprincipen).

Utredningens
förslag: Lösenbeloppet skall bestämmas enligt den s. k. vederlagsprincipen,
dvs. motsvara den aktuelle ägarens kostnader för förvärv och förbättringar av
egendomen. Vid benefika förvärv skall även kostnader som ägarens fångesman har
haft räknas in i lösenbeloppet. Detta gäller dock endast i fall då fängesmannen
i sin tur skulle haft rätt till lösen om elt återkrav hade riktats mot honom.
Lösenbeloppet skall motsvara högst egendomens värde i den allmänna handeln (se
betänkandet s. 189-190).

Remissinstanserna: Av de
remissinstanser som har yttrat sig i frågan godtar de flesta utredningens
förslag att vederlagsprincipen skall användas. Några remissinstanser förordar
dock att lösenbeloppet skall bestämmas med utgångspunkt från värdeprincipen. En
remissinstans anser att den av utredningen föreslagna regeln är alltför
stelbent och förordar därför en kompletterande regel som ger utrymme för en
viss skälighetsbedömning.

Skälen för mitt förslag: 1
gällande rätt råder oklarhet om hur lösenbeloppet skall beräknas. Två
alternativ står till buds. Det kan beräknas antingen som egendomens värde vid
lösningstillfället (värdeprincipen) eller som den kostnad förvärvaren har haft
för sitt förvärv och för förbättring av egendomen (vederlagsprincipen). För vederlagsprincipen
talar hänsyn till den ursprunglige ägaren. Han behöver då inte betala mer än
förvärvaren, även om denne har gjort ett förmånligt förvärv.

Enligt
min mening har dock vederlagsprincipen vissa svagheter. Den

12

fungerar bäst då kort tid
har förflutit frän det att egendomen har frånhänts den ursprunglige ägaren till
den tidpunkt då äterlösen skall ske. Egendomens värde påverkas då inte i någon
högre grad av inflation eller andra värdeförändrande faktorer. Har lång tid
förflutit framstår resultaten av vederiagsprincipen däremot som mindre
tilltalande. Som jag har förordat i avsnitt 2.4.2 skall rätten atl återlösa
egendom, med ett undantag, gälla utan tidsbegränsning. Om vederlagsprincipen
skulle användas, skulle det därför bli nödvändigt med komplicerade regler om
hur inflation och andra värde-förändrande faktorer skall beaktas när
lösenbeloppet skall fastställas.

Värdeprincipen framstår
även i andra fall som mer praktisk än vederlagsprincipen. Bl.a. behövs det inte
några särskilda utfyllnadsregler för sådana fall då den som innehar egendomen
har erhållit den genom ett benefikt förvärv.

Den som trots att han har gjort
ett godtrosförvärv tvingas avstå från egendomen bör rimUgen så långt det är
möjligt hållas skadeslös. Det sker bäst om han erhåller en ersättning för
egendomen som motsvarar dess värde i den allmänna handeln vid
lösningstillfället.

En tillämpning av
värdeprincipen framstår inte heller som oskälig gentemot den ursprunglige
ägaren. Denne har i de flesta fall fått ut ersättning med ett belopp som svarat
mol egendomens värde från en försäkring och har således ersatts för sin
förlust. Det är då rimligt alt han får lösa tillbaka egendomen efter samma
grunder.

Vad jag nu har anfört har
lett mig till slutsatsen att värdeprincipen är att föredra framför vederiagsprincipen.
Jag förordar alltså att lösenbeloppet skall motsvara egendomens värde i den
allmänna handeln. Jag vill dock framhålla att del i många fall - särskilt om
del bara har förfiutit kort tid sedan egendomen frånhändes den ursprunglige
ägaren - inte torde bli så stor skillnad i resultatet om man tillämpar
värdeprincipen i stället för vederlagsprincipen. Man lorde nämligen ganska ofta
kunna utgå från alt egendomens värde i den allmänna handeln motsvarar den
köpesumma -eventuellt uppräknad med hänsyn lill inflationen — som förvärvaren
har betalat för egendomen.

Prop.
1985/86: 123

2.4.4
Betalning av lösenbeloppet

Mitt förslag:
Lösenbeloppet skall betalas lill egendomens ägare. Har någon panträtt i
egendomen, skall lösen dock betalas lill denne med ett belopp som motsvarar
värdet av panlfordran. Denna ersättning skall avräknas från del lösenbelopp som
tillkommer ägaren. Detsamma skall gälla om nägon har en annan särskild rätl lill
egendomen som medför skydd mot ägarens borgenärer. 1 sä fall skall lösen utges
till denne med ett belopp som motsvarar rättighetens värde.

Utredningens förslag:
Överensstämmer med mitt förslag. Remissinstanserna: Har inte haft något att
erinra mot förslaget. Skälen för mkt förslag: Normalt bör lösenbeloppet betalas
till egendomens aktuelle ägare. Det kan emellertid förekomma atl denne inte
innehar

13

egendomen. Den kan vara
pantsatt för en fordran. I så fall bör panthava- Prop. 1985/86: 123

rens rätt beaktas. För att
panthavaren skall vara skyldig att lämna ut saken

lill den ursprunglige
ägaren bör dä gälla att denne skall betala så slor del av

lösenbeloppel
lill panthavaren som svarar mot värdet av denna fordran.

Återstoden
av lösenbeloppel får sedan betalas ul till egendomens aktuelle

ägare. Har panthavaren
varit sä oförsiktig att han har godtagit en pant som

inte täcker hela
fordringsbeloppet, fär han själv ta den förlust som uppstår

till följd av atl lösenbeloppel
inte läcker hans fordran. Han bör således inte

av den anledningen ha rätt
alt vägra atl lämna ut egendomen lill den

urspmnglige ägaren.

Vad
som har sagls om panthavare bör även gälla den som innehar egendomen med stöd
av en rätl alt la eller hålla kvar den lill säkerhet för en fordran eller som i
annat fall har en rätt lill egendomen som är skyddad mot ägarens borgenärer.

2.5 Ikraftträdande m.m.

Den
nya lagen om godtrosförvärv av lösöre bör träda i kraft sä snart som möjligt.
Den bör kunna tillämpas på godtrosförvärv som har gjorts säväl före som efter
lagens ikraftträdande. Det är givetvis angeläget att ingen på grund av den
föreslagna preskriptionsregeln skall ha förioral sin rätt alt lösa lill sig en
sak redan i och med att lagen träder i kraft. Den lid om tre månader inom
vilken den ursprunglige ägaren måste återkräva egendomen för att inte förlora
sin lösningsrätt bör därför räknas tidigast frän ikraftträdandet.

Den
nya lagen om godtrosförvärv av lösöre bör ersätta bestämmelserna i 11 kap. 4 §
och 12 kap. 4 § handelsbalken. Jag återkommer till den frågan i specialmotiveringen.

I
1 kap. 5 § handelsbalken finns bestämmelser om tvesalu. Det lorde numera vara
en allmän uppfattning (se SOU 1965: 14 s. 216) att det lagrummet inte är
tillämpligt i den situationen att den senare köparen har fält saken i sin
besittning, dvs. i det fall som regleras i den nya lagen om godtrosförvärv av
lösöre. Det finns därför inte någon anledning alt i delta sammanhang ändra 1
kap. 5 § handelsbalken.

2.6 Kostnader

Den
föreslagna lagen är till övervägande del en kodifiering av den rättspraxis som
gäller i fråga om godtrosförvärv av lösöre. Den torde inte medföra några
särskilda kostnader eller i övrigi något utökat resursbehov för det allmänna.

Även
om lagförslaget i och för sig inte innehåller några nämnvärda nyheter i
förhållande lill vad som gäller i dag, bör information om den nya lagen föras
ut lill allmänheten. Den okunnighet som möjligen råder om de stränga aktsamhelskrav
som gäller vid godtrosförvärv kan därigenom undanröjas. Kostnaderna för en
sådan information kan rymmas inom ramen för tillgängliga medel.

14

3 Upprättade lagförslag Prop. 1985/86:123

1 enlighet med vad jag nu har anfört har inom
justitiedepartementet upprättats förslag till

1.
lag om godtrosförvärv
av lösöre.

2.
lag om ändring
i handelsbalken.

Förslagen bör fogas till protokollet i detta ärende som
bilaga 4.

4 Specialmotivering

4.1 Förslaget till lag om godtrosförvärv av lösöre

Lagen innehåller bestämmelser om godtrosförvärv av lösöre.
I lagen regleras inte bara förvärv av äganderätt utan även förvärv av
panträtt.

Lagen innehåller sex paragrafer. I en inledande paragraf
(1 §) behandlas lagens tillämpningsområde. Därefter följer två paragrafer (2
och 3 §§) som reglerar förutsättningama för att godtrosförvärv skall uppslå, 1
4 och 5 §§ finns regler om rätt för den ursprunglige ägaren att mol ersättning
lösa till sig egendomen. I den avslutande 6 § anges atl reglerna om godtrosförvärv
även skall gälla förvärv av panträtt.

Inledande bestämmelser

1§'

Denna lag gäller förvärv i god tro av äganderätt till
lösöre.

Lagen gäller inte sådana godtrosförvärv av lösöre
beträffande vilka särskilda föreskrifter finns i annan lag.

(Jfr 5 och 6 §§ i utredningens förslag)

I paragrafen regleras lagens tillämpningsområde. Den
kompletteras av beslämmelserna i 6 § såvitt gäller förvärv i god tro av
panträtt.

Första siycket

Med förvärv av lösöre avses i denna paragraf förvärv av
äganderätt till visst lösöre. Genom bestämmelserna i 6 § blir lagen dock
tillämplig även på förvärv av panträtt i lösöre.

Däremot
blir lagen inte tillämplig på förvärv av retentionsrätt i lösöre. Vid retentionsrätt
ter det sig inte lika naturligt som vid äganderätt och panträtt alt knyta
frågan om god tro till den tidpunkt då retentionsrättsha-varen fick egendomen i
sin besittning. Del råder nämligen då ofta ovisshet om huruvida någon fordran
över huvud taget kommer att uppstå. Tvister om godtrosförvärv av retentionsrätt
lorde för övrigt vara ovanliga. Det finns därför inte anledning att låta godtrosförvärv
av retentionsrätt omfattas av lagregleringen. Sådana fall får i stället även i
fortsättningen avgöras med ledning av rättsregler som utbildas i rättspraxis.
Det är tänkbart att den nya lagens regler i viss utsträckning kan lillämpas
analogi i dessa fall. .

Paragrafen har jämkats något i propositionsförslaget.

15

Lagen
gäller godtrosförvärv av lösöre. Förvärv av fast egendom eller'av Prop.
1985/86: 123 annan lös egendom än lösöre omfattas alltså inte av lagen. Det
innebär att lagen inte är tillämplig på godtrosförvärv av l.ex. pengar,
fordringar, skuldebrev eller andra värdepapper eller godtrosförvärv av byggnad
pä annans grund. Pengar och värdepapper kan dock ibland utgöra samlarobjekt
och därmed i denna egenskap räknas som lösöre. I sådana fall är lagen
tillämplig.

Sådan egendom som enligt 2 kap. jordabalken utgör
tillbehör till fastighel faller också utanför lagens tillämpningsområde. Om
ägaren av en faslighet säljer etl föremål som utgör tillbehör till fastighet,
blir försäljningen inte gällande mot tredje man förrän föremålet skiljs från
fastigheten på etl sådanl sätt att det inte längre kan anses höra till denna (2
kap. 7 § jordabalken). Skulle fastighetsägaren sälja fastighelen utan undantag
för det lidigare sålda tillbehöret, ingår detta i fastighetsöverlåtelsen om det
inte har skilts frän fastigheten innan denna överläts (jfr dock 12 kap. 15 §
andra styckel utsökningsbalken om försäljning av faslighelslillbehör). Det
avgörande är alltså att föremålet utgjorde tillbehör till fastighel och inte
lösöre vid den tidpunkt när överlåtelsen ägde rum.

Att viss egendom besväras av företagshypotek utgör i och
för sig inte något hinder för godtrosförvärv beträffande egendomen (se bl.a. 2
kap. 1 § lagen 1984:649 om företagshypotek). Sådant hypolek upphör nämligen att
gälla i egendom som inte längre tillhör företagaren.

Andra stycket

Exempel på föreskrifter om godtrosförvärv i annan lag
finns i 54 och 55 §§ lagen (1914:45) om kommission, handelsagentur och
handelsresande, i 25 kap. 7 § andra stycket ärvdabalken och 20 § sjölagen
(1891: 35 s. 1). 1 dessa fall gäller enbart dessa föreskrifter. Bestämmelserna
i förevarande lag skall alltså inte användas ens som utfyllande regler.

Utredningen har föreslagit att lagen om godtrosförvärv - vid
sidan om den regel som nyss har behandlats — skall innehålla en bestämmelse om
att den inte gäller för fartyg som kan intecknas (dvs. skepp) och inte heller
för luftfartyg och sådana reservdelar till luftfartyg som kan intecknas tillsammans
med luftfartyget. Utredningen motiverar silt förslag med all besittningen till
egendomen inte har samma betydelse i dessa fall som när det gäller lösöre i
allmänhet. Skepp och luftfartyg kan nämligen registreras, och panträtt i sådan
egendom upplåts genom inskrivning (se betänkandet s. 193).

1 20 § sjölagen finns emellertid som nyss har nämnts
särskilda föreskrifter om godtrosförvärv av skepp eller skeppsbygge, och i 269
§ samma lag finns bestämmelser om godtrosförvärv av panträtt i sädan egendom.
Redan lill följd av bestämmelsen i andra stycket utesluts alltså godtrosförvärv
av skepp frän förevarande lags tillämpningsområde. Någon särskild undantagsbestämmelse
beträffande skepp behövs därför inte.

Däremot finns det inte någon särskild föreskrift i annan
lag om godtros

förvärv av luftfartyg eller reservdel till luftfartyg. Luftfartygen kommer

därför atl omfattas av förevarande lag, om de inte uttryckligen undantas. 1 16

motsats till utredningen anser jag emellertid alt det inte
finns skäl alt Prop. 1985/86: 123 undanta luftfartygen från lagens tillämpningsområde.
Visserligen skall luftfartyg liksom skepp registreras. Men till registreringen
och därmed sammanhängande inskrivning har inte - till skillnad från vad som
gäller för skepp - knutits några särskilda sakrättsliga verkningar. För förvärv
av luftfartyg gäller alltjämt den s. k. tradilionsprincipen enligt vilken sakrätts-ligt
skydd uppstår när förvärvaren fär egendomen i sin besittning (se Hessler,
Allmän sakrätt, 1973, s. 242 f och 246 samt SOU 1976:70 s. 78, 87, 123 och
125). Detsamma gäller för lösöre i allmänhet. 1 detta avseende gäller sålunda
samma förutsättning för uppkomsten av godtrosförvärv när det gäller luftfartyg
som när det är fråga om lösöre i allmänhet.

Atl luftfartyg kan registreras har däremot viss betydelse för
möjligheten att göra godtrosförvärv. En förutsättning för att en förvärvare av
luftfartyg skall kunna hävda god tro torde nämligen vara atl han har förvissat
sig om atl överlåtaren är registrerad som ägare lill luftfartyget eller att
denne i annat fall klart visar sin rätt att förfoga över luftfartyget. Den
frågan rör emellertid förhållanden som behandlas i specialmoliveringen till 3 §.

Förutsättningar för godtrosförvärv

2§'

Har någon förvärvat och fått besittningen till lösöre
genom överiåtelse från någon annan som hade egendomen i sin besittning och som
varken var ägare till den eller behörig att förfoga över den på det sätt som
skett, får förvärvaren äganderätt lill egendomen om han var i god tro.

(Jfr 1 § första stycket i utredningens förslag)

Denna paragraf anger tillsammans med 3 § förutsättningama
för att ett godtrosförvärv skall uppstå.

En första förutsättning är att överiåtaren varken är ägare
till egendomen eller behörig att förfoga över den på det säll som skett.
Härigenom utesluts från lagens tillämpningsområde sådana fall då ägaren
förfogar över sin egendom ulan att ha rätt till det, t.ex. därför att han är
omyndig eller försatt i konkurs eller därför att hans dispositionsrätt är
inskränkt på grund av särskilda föreskrifter i gåva eller testamente. För vissa
sådana fall torde dock beslämmelserna i förevarande lag helt eller delvis kunna
användas analogt. Det torde kunna överlämnas lill rättstillämpningen alt avgöra
när det bör ske.

I en del fall kan det vara tveksamt vem som är egendomens
ägare. Två fall där denna tveksamhet kan uppstå är av särskilt intresse när del
gäller godtrosförvärv, nämligen dubbelöverlåtelse (s. k. tvesalu) av lösöre och
försäljning av lösöre med förbehåll om återtaganderätt (avbetalningsköp).

Om en dubbelöverlåtelse föreligger och den senare
förvärvaren i god tro har fått egendomen i sin besittning, anses denne enligt
gällande rätt ha gjort ett godtrosförvärv (se NJA 1908 s. 331; jfr NJA 1932 s.
107). Förevarande lag innebär ingen ändring i detta avseende. Den förste
köparen, som enligt

1 kap. 5 § handelsbalken har förvärvat
äganderätten vid dubbelöverlåtelse.

' Paragrafen har jämkats något i propositionsförslaget. 17

2 Riksdagen 1985/86. fsaml. Nr 123

bör
sålunda vid tillämpningen av denna lag betraktas som den som har Prop.
1985/86: 123

förlorat
äganderätten i dessa fall trots atl han inte har fått godset i sin

besittning.

Lagen
gäller också i sådana fall då någon har sålt lösöre på det sätt som föreskrivs
i lagen (1845:50 s. 1) om handel med lösören, som köparen låter i säljarens
vård kvarbliva (lösöreköpslagen), och senare säljer egendomen till ytteriigare
en person som får den i sin besittning.

Gemensamt
för de fall som nu har behandlats är emellertid all godtrosförvärv kan
uppkomma endast om den senare förvärvaren har fält egendomen i sin besittning.
I annat fall gäller vid tvesalu 1 kap. 5 § handelsbalken, vilket innebär alt
den som först köpte får behälla egendomen.

Liknande
problem föreligger vid avbetalningsköp, om den som har köpt egendomen på
avbetalning överlåter den. I sådana fall bör avbetalningssäljaren vid
tillämpningen av beslämmelserna i förevarande lag på grund av återtagandeförbehållet
betraktas som den som har förlorat äganderätten till egendomen så länge
förbehållet gäller.

Av
paragrafen framgår att ett godtrosförvärv enligt denna lag kan göras även vid
överlåtelse från den som handlar för ägarens räkning. Del förutsätter att överlåtaren
inte var behörig atl förfoga över egendomen på del sätt som sketl. Med
behörighet avses den rätt som överlåtaren hade på grund av lag eller avtal och
som gällde mot bl. a. förvärvaren. Denna rätt kan t.ex. ha kommit till uttryck
i en fullmakt frän ägaren (jfr 10 § lagen 1915: 218 om avtal och andra
rättshandlingar på förmögenhetsrättens område, avtalslagen). Ofta har
emellertid ägaren i instruktioner till överlålaren klargjort alt det för
överlåtelserätten gäller snävare ramar än vad som framgår av fullmakten (se II §
avtalslagen). Dessa ramar anger gränserna för vad som ulgör överiåtarens
befogenhet. För de fall då överlåtaren har hållit sig inom sin behörighet men
överskridit sin befogenhet finns särskilda föreskrifter i 11 § avtalslagen.
Dessa reglerar förutsättningarna för godtrosförvärv i sådana fall. Pä grund av
bestämmelsen i 1 § andra stycket i förevarande, lag skall denna lag därför inte
tillämpas på sädana fall. Liknande bestämmelser om verkan av att befogenheten
har överskridils finns i annan lagstiftning. I förevarande paragraf har därför
frånvaron av behörighet alt förfoga över egendomen pä sätt som skett ställts
upp som en förutsättning för godtrosförvärv.

Som
framgår av lagtexten är lagen tillämplig såväl på förvärv från den som utger
sig för all vara ägare lill egendomen som på förvärv från den som uppger sig
företräda ägaren ulan att så är fallet. Del finns enligt min mening föga skäl
att skilja mellan det fallet att den disponerande åberopar elt förfalskat
kvitto som bevis för alt han är ägare och det fallel att han hänvisar till en
förfalskad fullmakt som stöd för sin behörighet all överlåta egendomen. Om en
person överiåter egendomen på ägarens vägnar under uppgift att han är
fullmäktig eller ställföreträdare, omfattas transaktionen av lagen ifall
uppgiften saknade grund. Skulle den disponerande ha uppträtt som kommissionär
utan att vara det, skall lagen också tillämpas. Om den disponerande faktiskt är
kommissionär gäller däremot de särskilda beslämmelserna i kommissionslagen.

Har
den disponerande haft viss behörighet all företräda huvudmannen 18

men genom överlåtelsen överträtt denna behörighet, är
lagen också til- Prop. 1985/86: 123 lämplig. Lagförslaget innebär i denna
del i viss utsträckning en ändring i förhällande till vad som har antagits vara
gällande rätl.

En annan förutsättning för godtrosförvärv är att en
överlåtelse har ägt rum. Med överlålelse avses köp, byte och gåva. Godtrosförvärv
kan alltså, liksom enligt gällande rätl, ske även vid gåva. Däremot kan godtrosförvärv
inte ske genom arv, testamente, bodelning eller utskiftning av bolags egendom.
Detta hindrar inte alt l.ex. en arvtagare kan åberopa alt den egendom som han
har ärvt har förvärvals i god tro av arvlåtaren.

I vissa fall kan det vara tveksamt om en rättshandling kan
betraktas som en överlåtelse och därmed uigöra grund för ett godtrosförvärv.
Den närmare gränsdragningen mellan överlåtelser och andra rättshandlingar får
göras i rättstillämpningen. Lagen torde dock ofta kunna tillämpas i varje fall
analogi vid rättshandlingar som till sin reella ekonomiska innebörd är att
jämställa med överlåtelser. Ett exempel pä en sådan situation kan vara att en
bilhandlare vid försäljning av en bil erbjuds en annan bil i byte men i stället
för att överta den med äganderätt mottar den till försäljning i kommission med
rätt att ta ut sin fordran på betalning för den förstnämnda bilen ur vad han
kan få för den andra.

Av 14 kap. 1 § utsökningsbalken följer att bestämmelserna
om godtrosförvärv gäller även vid exekutiv försäljning. Detta gäller oavsett
om försäljningen sker under hand eller pä exekutiv auktion (se prop. 1980/81:8
s. 713f).

Ytterligare en förutsättning för godtrosförvärv är atl
överlåtaren hade egendomen i sin besittning när han överlät den. Motivet för
detta krav är att besittningen - det faktiska innehavet - rent allmänt
legitimerar innehavaren alt disponera över egendomen. Även andra förhållanden
än del rent faktiska innehavet bör kunna medföra att besillningskravet anses
uppfyllt. Medelbar besittning kan sålunda räcka. Det betyder alt godtrosförvärv
kan ske av egendom som rent fysiskt finns hos någon annan än den som disponerar
egendomen. Besittningen överförs då till förvärvaren genom en underrättelse (denunliation)
till den som faktiskt besitter egendomen. Godtrosförvärv kan alltså ske
exempelvis av en båt som överlåtaren har låtit lägga upp pä ett varv. I detta
fall överförs besittningen till förvärvaren genom att varvsinnehavaren
underrättas om överlåtelsen. För att godtrosförvärv skall uppkomma torde det
dock enligt allmänna principer fordras att den som faktiskt har båten i sin
besittning, dvs. varvsinnehavaren, ocksä är i god tro.

Del saknar betydelse hur överlåtaren har fått godset i sin
besittning.

Godtrosförvärv kan alltså uppkomma av föremål som överlåtaren innehar

på grund av lån eller hyresavtal eller som han innehar för förvaring,

reparation eller liknande. Godtrosförvärv kan vidare ske i fråga om före

mål som överlåtaren har kommit åt genom brott, t.ex. stöld, rån, häleri

eller bedrägeri. Bestämmelserna i lagen är tillämpliga också i fall när den

som disponerar över egendomen har kommit över den genom en rättshand

ling som av elt eller annal skäl är ogiltig, t.ex. om han har förvärvat

egendomen från en omyndig eller en konkursgäldenär eller om hans för

värv är ogiltigt enligt 3 kap. avtalslagen. 19

För att elt godtrosförvärv skall kunna uppstå krävs det
att förvärvaren Prop. 1985/86: 123 har fåll egendomen i sin besittning.
Besittningen skall alltså ha överförts från överlålaren (eller nägon som hade
föremålet för Hans räkning) till förvärvaren (eller nägon som innehar föremålet
för hans räkning). Besittningsöverföringen brukar på juridiskt språk kallas
tradition.

Tradilionskravet är alltså inte uppfyllt förrän egendomen
har kommit i förvärvarens besittning. Skall egendomen transporteras från
överlåtaren till förvärvaren av en självständig fraktförare, anses egendomen
inte ha kommit i förvärvarens besittning så länge den innehas av fraktföraren,
såvida inte förvärvaren har fått konossement eller därmed likställd handling i
sin hand. Sädana publicitetsåtgärder som avses i lösöreköpslagen anses inte
vara jämställda med faktisk tradition (se NJA 1958 s. 117). Däremot kan tradilionskravet
uppfyllas genom att förvärvaren skaffar sig medelbar besittning till godset
exempelvis genom ett ombud.

Den avgörande förutsättningen för godtrosförvärv är att
förvärvaren var i god tro. Vad som skall förstås med god tro framgår av 3 §.
Det bör observeras atl god tro måste föreligga både vid överlåtelsen och när
förvärvaren får egendomen i sin besittning. En köpare kan således inte göra ett
godtrosförvärv om han efter köpeavtalet men före besittningstagandet kommer
eller borde komma till insikt om att hans avlalspartner inte är behörig att
överlåta egendomen. En köpare kan inte heller göra ett godtrosförvärv av
egendom som han i god tro har fått i sin besittning exempelvis på grund av ett
hyresavtal, om han före själva köpeavtalet kommer eller borde komma till insikt
om sin avtalsparlners bristande behörighet.

1 det fall förvärvaren företräds av ett ombud eller någon
annan representant gäller att både huvudmannen och fullmäktigen eller
ställföreträdaren måste vara i god tro. I fråga om godtrosförvärv för
aktiebolag och andra juridiska personer kan det vara tveksamt i vad mån
exempelvis anställdas onda tro skall tillmätas betydelse. Detsamma gäller när
en förhandlare, som saknar fullmakt alt sluta avtal för sin godtroende
huvudman, har varit i ond tro. Dessa frågor får liksom hittills överlämnas åt
rättstillämpningen.

3§'

En förvärvare skall inte anses ha varit i god tro om han
insåg atl överlåtaren saknade rätt att förfoga över egendomen. Även om han
inte insåg detta skall han anses ha varit i god tro endast om det är sannolikt
att egendomens beskaffenhet, de förhållanden under vilka den utbjöds och
omständigheterna i övrigt var sådana att han inte heller borde ha insett att
överlåtaren saknade rätt alt förfoga över egendomen,

(Jfr 1 § andra styckel i utredningens förslag)

I denna paragraf klargörs innebörden av kravet pä god tro.
Lika litet som hittills skall en förvärvare anses ha varit i god tro, om han
insåg att överlåtaren saknade rätt att förfoga över egendomen. Men även om
förvärvaren inte insåg detta, kan förhållandena ibland vara sådana att han
inte kan sägas vara i god tro. Det måsle nämligen liksom hittills krävas att en

' Paragrafen har ändrats något i propositionsförslaget. 20

förvärvare
iakttar en rimlig grad av aktsamhet beträffande överlåtarens Prop. 1985/86:
123 rätt atl förfoga över egendomen. På denna punkt innebär bestämmelserna i förevarande
lag en viss skärpning av de krav söm slälls på en förvärvare för att denne
skall anses vara i god tro.

Bestämmelserna
i förevarande paragraf är så utformade alt bevisbördan för att förvärvaren
insåg att överlåtaren saknade rätl atl förfoga över egendomen åvilar egendomens
ursprunglige ägare. Delta torde vara i överensstämmelse med gällande rätl.

När
det däremot gäller frågan om förvärvaren borde ha insett att överlåtaren
saknade rätt att förfoga över egendomen har bevisbördan placerats något
annorlunda. För att eh förvärvare skall anses ha varit i god tro måste , han
åtminstone göra sannolikt att sådana omständigheter förelåg vid förvärvet att
han inte borde ha insett alt överlåtaren saknade rätt att förfoga över
egendomen.

Bedömningen
av om förvärvaren har varit tillräckligt aklsam skall alltså göras i två led.
Förvärvaren skall försl göra sannolikt att vissa omständigheter förelåg vid
förvärvet. Därefter skall det konstateras att dessa omständigheter är sådana
att förvärvaren uppfyllt kraven pä aktsamhet vid förvärvet.

Förvärvarens
aktsamhet skall anpassas efter egendomens beskaffenhet, de förhåUanden under
vilka den utbjöds samt omständigheterna i övrigt. Lagen ansluter sig härmed till
den utveckling av godtrosbegreppet som har ägt rum i rättspraxis.

En
av de omständigheter som tillmäts betydelse är alltså den berörda egendomens
beskaffenhet. Särskilt hög grad av aktsamhet krävs vid förvärv av egendom som
erfarenhetsmässigt är känslig. Del kan gälla t.ex. förvärv av sådana saker som
ofta säljs på kredit med förbehåll om ålertaganderätt, t.ex. lelevisionsapparaler,
videoutrustning och motorfordon. Den som köper motorfordon av en privatperson
anses för övrigt ha en långtgående plikt all undersöka om överlåtaren har rätt
att förfoga över fordonet. I regel krävs det att han har tagit reda på om
säljaren är upptagen i bilregistret som ägare till fordonet och att han genom
granskning av säljarens förvärvshandlingar eller genom kontakt med den som har
överlåtit fordonet till säljaren har förvissat sig om att fordonet inte är
behäftat med förbehåll om återtaganderätt.

Även
om godset inte är av sådant slag att det ofta säljs på kredit kan dess
beskaffenhet vara sådan att den bör mana till försiktighet. Renl allmänt bör det
vara rimligt atl kräva ett större mått av aktsamhet vid förvärv av särskilt
värdefull egendom. Vid förvärv av t.ex. smycken, konst- och prydnadsföremål,
pälsverk, antikviteter och olika slag av samlingar från en privatperson kan del
därför finnas särskild anledning att beakta möjligheten att det kan röra sig
om egendom som har ätkommils på ell obehörigt sätt. Det är ett rimligt krav atl
förvärvaren i dessa fall begär att säljaren legitimerar sig samt förhör sig
närmare om överlätarens rätl till godset.

Särskild
försiktighet torde böra iakttas när del gäller förvärv från en

person som uppger sig handla som fullmäktig eller ställföreträdare för

annan. Det bör då som regel fordras av förvärvaren att han har begärt att få

se behörighetshandlingar, t. ex. fullmakt, registreringsbevis för aktiebolag 21

eller förordnande som
boutredningsman.

När
förvärvaren är en privatperson som gör sitt förvärv i den reguljära Prop. 1985/86:
123 handeln bör någon undersökningsplikt normalt inte åvila honom, om det inte
kan anses föreligga särskild anledning till misstanke. Detsamma bör gälla vid
offentlig auktion och marknader som organiseras av auktionsföretag och
liknande. Ett exempel på när det finns särskild anledning till misstanke är att
det efter en uppmärksammad stöld av en viss konstnärs verk finns verk av denne
i handeln.

Även de förhållanden under vilka egendomen utbjöds kan,
som nämnts, vara av betydelse vid bedömningen av om förvärvaren borde ha insett
att överlåtaren saknade rätt att förfoga över egendomen. Det gäller särskilt
tid och plals för överiåtelsen. Vid försäljning som sker "på gatan"
bör del normalt krävas att en förvärvare förvissar sig om alt överlätaren har rätl
alt förfoga över egendomen. Av denna anledning kan den som har köpt en sak på
gatan, till skillnad från den som gjort sitt inköp i en etablerad butik, mera
sällan med framgång hävda god tro (jfr även NJA 1951 s, 305, där en lastbil utbjöds
till salu långt frän den plats där den var inköpt och alltjämt registrerad). Överiåtarens
person kan också vara av betydelse, t.ex. att det är frågan om en ung person
(se SvJT 1954 rf. s. 37). Vid köp från en okänd person som inte sker i en
etablerad butik bör det i allmänhet ställas myckel höga krav på köparens aktsamhet
(jfr NJA 1955 s. 114). En annan faktor som kan ha betydelse för den goda tron
är den utbjudna varans pris. Är detta osedvanligt lågt har köparen naturligtvis
all anledning alt vara försiktig.

Som framgår av lagtexten skall del ske en helhetsbedömning
av omsländighelema i del enskilda fallel. Omfattningen av den
undersökningsplikt som skäligen kan fordras av en förvärvare måsle bedömas från
fall till fall. Avviker situationen från vad som kan anses normall. fordras
särskild försiktighet. När del gäller frågan om vilka krav på insikt och aktsamhet
som kan ställas på en förvärvare får givetvis hänsyn las till dennes person och
ställning. Ofta torde man kunna ställa strängare krav på en yrkesman inom den
aktuella branschen än på en privatperson.

Lösen

4§'

Den som på grund av någon annans godtrosförvärv har
förlorat äganderätten till viss egendom har rätt atl få tillbaka egendomen mol
lösen motsvarande egendomens värde i den allmänna handeln.

Den som vill lösa till sig egendomen skall kräva tillbaka
den frän innehavaren inom tre månader från det att han fick eller borde ha
fått kännedom om dennes innehav. Gör han inte del, är rällen att kräva tillbaka
egendomen förlorad.

(Jfr 2 § samt 3 § första och andra stycket i utredningens
förslag)

' Regeln i paragrafens första stycke om beräkning av
lösenbeloppet återfinns i 5 § i

propositionsförslaget och har fått ändrad innebörd. Även paragrafens andra
stycke

har ändrats. 22

Första
styckel Prop. 1985/86: 123

I
bestänimelsen fastslås principen om rätl lill lösen när egendomen har gått förlorad
på grund av godtrosförvärv. I enlighet med gällande rätt är lösningsrätten
generell, dvs. den omfattar säväl anförtrodd egendom som icke anförtrodd
egendom. I den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4.1) har redovisats skälen för
alt behålla en sädan generell lösningsrätt.

Lösningsrätten
utövas av den som har förioral sin äganderätt till egendomen. Det innebär alt
den som skulle ha varit ägare till egendomen, om den obehöriga dispositionen
inte hade ägl rum, har rätt att framställa anspråk pä all få lösa till sig
egendomen.

Utredningen
har inte närmare beröri frågan huruvida lösningsrätten kan tillkomma annan än
den ursprunglige ägaren. Klart är emellertid att om denne har avlidit sä
övergår hans rätt pä hans dödsbo. Huruvida rätten kan överlåtas är däremot
oklart. Del framstår dock som rimligt att den som överlåter en samling eller elt
föremål, varifrån någon del tidigare har stulits eller på annat sätt förkommit,
ocksä kan överiåla sin rätt atllösa till sig den förkomna delen om den senare
skulle återfinnas.

En
förutsättning är att egendomen finns i behåll. Har den förstörts eller konsumerats
blir lösningsrätten utan betydelse. Detsamma gäller om egendomen har tillförts
fast egendom under sådana förhållanden att den är att anse som tillbehör till
den fasta egendomen eller förenats med annan lös egendom pä sådant sätl att den
utgör en beståndsdel i ett större helt (jfr NJA 1960 s. 9), liksom om den har
bearbetats sä att ett helt nytt föremål kan sägas ha uppstått. I de nu berörda
situationerna har den ursprunglige ägaren i princip inte någon möjlighet att få
ersällning för den förlorade lösningsrätten från den som har vidtagit de
åtgärder som har lett till alt lösningsrätten förlorades.

Lösenbeloppet
skall erläggas kontant. Det skall motsvara egendomens värde i den allmänna
handeln. Skälen för detta har redovisats i avsnitt 2.4.3 i den allmänna
motiveringen.

Med
den allmänna handeln avses den normala handeln med föremål av ifrågavarande
art. I möjligaste mån bör man bortse från lokala och liknande variationer i
egendomens värde. Det belopp som skall erläggas beräknas efter värdet vid den
tidpunkt dä lösningsrätten utövas. Om saken är tvistig, är tidpunkten för domen
avgörande för värdebestämningen. Nägon avräkning för den nytta innehavaren har
haft av egendomen eller för eventuell avkastning som kan ha uppburils skall
inte göras.

Andra
stycket

Egendomen
skall återkrävas från innehavaren. Det kan ske muntligen eller

skriftligen. I de flesta fall är innehavaren identisk med den som har gjort

godtrosförvärvet, men det kan också vara någon som har förvärvat egen

domen genom ett senare fång. Lösningsrätt föreligger även om någon i

fångeskedjan skulle ha förvärvat egendomen genom exekutiv auktion.

Rätten till lösen kan vidare göras gällande om innehavaren är försatt i

konkurs och egendomen ingår i konkursboet, 23

Det
är inte säkert att det alltid är innehavaren själv som är ägare till Prop.
1985/86: 123 egendomen. Del kan t. ex, vara så alt innehavaren har tagit emot
egendomen som pant eller innehar den för förvaring enligt överenskommelse med ägaren.
Givetvis skall inte den som mer eller mindre tillfälligt disponerar en sak
betraktas som innehavare av denna. Med innehavare avses här endast den som på
ägarens uppdrag och i dennes ställe har fått en mera bestående besittning lill
egendomen.

Om
den ursprunglige ägaren vill lösa till sig egendomen, måste han inom tre
månader från det att han fick eller borde ha fått kännedom om alt någon innehar
egendomen begära hos denne att få tillbaka den. Gör han inte det, har han
förlorat sin rätt att lösa till sig saken. I så fall har han inte heller rätl att
lösa till sig saken från den som därefter förvärvar den. Denna preskriptionsregel
är en nyhet. Enligt gällande rätt finns det ingen tidsbegränsning för rätten
alt lösa till sig egendomen.

Att
kravet på alt få tillbaka egendomen skall framställas hos innehavaren innebär
inte att denne har befogenhet att själv ta ställning till om egendomen skall
lämnas ul till den ursprunglige ägaren. I stället fär det anses åligga
innehavaren att underrätta den aktuelle ägaren om kravet för att denne skall få
tillfälle atl ta kontakt med den ursprunglige ägaren angående frågan om lösen.

Egendomens
aktuelle ägare har bevisbördan för atl tremånaderspres-kriplionen har inträtt.
Det torde ofta vara svårt atl styrka att den ursprunglige ägaren vid en viss
tidpunkt kände till vem som innehade egendomen. Något lättare bör det dock vara
för den aktuelle ägaren alt visa atl omständigheterna var sådana att den
ursprunglige ägaren hade bort känna till innehavet,

Preskriplionsavbrott
sker genom att den lösningsberättigade begär att få tillbaka egendomen. En sädan
begäran kan framställas formlöst men mäste komma innehavaren till hända inom tremänadersfristen
för att preskriplionsavbrott skall kunna anses ha ägt rum. Ett särskilt
problem är om preskriptionsavbrott kan ske genom atl den ursprunglige ägaren
begär att få tillbaka egendomen utan att erbjuda lösen. En sådan situation kan inträffa,
om denne anser atl något godtrosförvärv över huvud tagel inte har ägt rum. Av
det i lagtexten använda uttrycket "kräva tillbaka" framgår emellertid
att det för preskriplionsavbrott inte är nödvändigt att ett erbjudande om
lösen framställs. En annan sak är att den aktuelle ägaren inte är skyldig alt
avslå från egendomen utan lösen, om elt godtrosförvärv verkligen föreligger.

5§'

Lösenbeloppet
skall betalas till egendomens ägare. Har någon lill säkerhet för en fordran en rätl
till egendomen som är skyddad mol ägarens borgenärer, skall dock så mycket av
lösenbeloppet betalas lill honom som svarar mot värdet av denna fordran. Har
någon i annat fall en rätt till egendomen som är skyddad .mot ägarens
borgenärer, skall sä mycket av lösenbeloppet betalas till honom som svarar mol
värdet av denna rätl,

'
Paragrafen svarar mot 6 § i propositionsförslaget. 24

(Jfr 3 § första siycket första meningen och Iredje stycket
i utredningens Prop. 1985/86: 123 förslag)

Lösen skall enligt huvudregeln utges till egendomens
ägare. Denne är oftast identisk med innehavaren. Det kan dock förekomma att
egendomen innehas av någon annan än ägaren. Egendomen kan t.ex, ha lämnats till
innehavaren som pant. Innehavaren kan också länkas ha köpt egendomen med
förbehåll om återtaganderätt. I dessa och andra likartade fall, när fiera
personer har sakrättsligl skyddade anspråk pä egendomen, bör lösenbeloppet
fördelas mellan de berättigade.

Förevarande paragraf innehåller särskilda bestämmelser för
sådana fall då någon har en rätt till egendomen som är skyddad mot ägarens
borgenärer. Ersättning skall då utges till rättighetsinnehavaren. För det fall
att denne innehar egendomen till säkerhet för en fordran skall ersättningen
motsvara värdet av denna fordran. I annat fall skall ersättningen motsvara
värdet av den särskilda rättigheten. Ersättningen kan dock inte i något fall
bli högre än det värde egendomen har i den allmänna handeln. Den sålunda
utgivna ersättningen skall avräknas från den ersättning som tillkommer ägaren.

I pantsättningsfallet skall alltså den som utövar
lösningsrätt i försia hand utge ersättning till panthavaren. Ersättningen till
denne kommer normalt alt motsvara pantfordringen. Om ersättningen understiger
det lösenbelopp som den aktuelle ägaren är berättigad lill, dvs, egendomens
värde, skall överskjutande belopp utges till denne. Skulle undantagsvis
pantfordringen motsvara eller vara högre än egendomens värde, får ägaren inte
någon ersättning alls. Av allmänna regler följer att utgivande av lösen till panthavaren
medför en minskning av dennes fordran.

Har egendomen sålts med ätertagandeförbehåll, skall
ersättningen i första hand utges till köparen. Ersättningen till denne bestäms
i överensstämmelse med de avräkningsregler som gäller när säljaren har rätt
all återta egendomen.

Det kan förekomma att innehavaren av egendomen inte har
någon sak-rättsligt skyddad rättighet till denna. Ett exempel är att
innehavaren har nyttjanderätl till egendomen, I elt sådant fall blir
innehavaren skyldig att lämna ut egendomen, om lösningsanspråk framställs. Han
har dock inte rätt till någon ersättning från den ursprunglige ägaren. Däremot
kan han på grund av nyttjanderättsupplåtelsen ha rätt till skadestånd av den
som upplät nyltjanderätten,

Godlrosförvärv av panlräll

6§'

Vad som sägs i denna lag om godtrosförvärv av lösöre
gäller också godlrosförvärv av panträtt i lösöre. Med äganderätt, överlåtelse
och överlå-lare avses därvid panträtt, pantsättning och pantsättare.

Har någon gjort ett godtrosförvärv av panträtt i lösöre
och vill nägon annan lösa till sig egendomen enligt 4 §, skall lösenbeloppet
svara mot värdet av den fordran för vilken egendomen är pantsatt, dock högsl
egendomens värde i den allmänna handeln.

25

Paragrafen har jämkats någol och svarar mot 7 S i
propositionsförslaget.

(Jfr
4 § i utredningens förslag) Prop, 1985/86: 123

Liksom
enligt gällande rätt kan det enligt paragrafen uppstå godtrosförvärv av
panträtt i lösöre.

Förevarande
paragraf gäller när panlsättaren uppträder som ägare ulan att i själva verket
ha nägon behörighet att disponera över egendomen. Också när den som disponerar
över egendomen i stället hävdar att han är panthavare och utnyttjar sin rätt
att återpantsätta panten (se 10 kap, 6 § handelsbalken), kan paragrafen
tillämpas och godtrosförvärv inträda för ålerpanthavaren. Om han i stället
uppträder som panthavare och säljer egendomen under påstående atl den har
utgjort säkerhet för ett förfallel lån som inte har betalats, blir frågan om godtrosförvärv
att bedöma enligt 2 §, Vid återpanlsättning kan läget vara det att den som
disponerar över egendomen faktiskt är panthavare och alltså har rätt att under
vissa förutsättningar återpantsätta panten men överträder de föreskrifter som
gäller; han återpantsätter exempelvis panten för högre belopp än vad som gäller
för den ursprungliga panlsättningen. Även i sådana fall kan godtrosförvärv uppkomma
för ålerpanthavaren.

Frågan
om god tro föreligger får vid pantsättning bedömas på samma sätt som vid
överlåtelse. Del kan i detta sammanhang erinras om att enligt lagen (1949:722)
om pantlånerörelse den som yrkesmässigt driver sådan rörelse får ta emot en
pant bara frän den som är känd för rörelseidkaren eller hans personal eller som
kan legitimera sig på tillfredsställande sätt. Har denna föreskrift inte
iakttagits, kan god tro normall inte anses föreligga.

Innan
panthavaren har fått panten i sin besittning kan han givetvis inte göra någol godtrosförvärv.
Har ägaren både upplåtit panträtt och överlåtit egendomen, torde reglerna om
dubbelöverlåtelse kunna lillämpas analogt, dvs. den som först har fält
egendomen i sin besittning har företräde framför den andre om han var i god tro
vid besillningslagandel. Frågan om vilken rätt som har företräde innan något
besittningstagande har skett behandlas däremot inte i lagen.

Reglerna
om rätt till lösen tillämpas ocksä på panträtt. Vid fastställande av
lösenbeloppet får man då utgå från det belopp för vilket panten häftar. Detta
motsvarar som regel den fordran för vilken panten har lämnats som säkerhel. Om
denna fordran sedermera har minskat, t.ex. genom amorteringar, måste man
givetvis ta hänsyn till detta.

1
sällsynta fall kan det tänkas att den pantsatta egendomen utgör säkerhet för
en fordran som överstiger egendomens värde. Det kan vara fallet exempelvis om
en låntagare har lämnat flera föremål — däribland den egendom vartill
lösningsrätt görs gällande - som säkerhel för elt större län. Lösen får då i
stället bestämmas efter egendomens marknadsvärde.

Om
panthavaren i sin lur har återpantsatt egendomen hos någon annan, skall lösen i
överensslämmelse med 5 § i första hand utges till denne. Det erlagda beloppet
får sedan avräknas från den ersättning som tillkommer panthavaren själv.

26

övergångsbestämmelser Prop, 1985/86: 123

Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1986,

Har
någon före ikraftträdandet förlorat äganderätten lill viss egendom pä grund av
någon annans godtrosförvärv och vill han efter ikraftträdandet lösa till sig
egendomen enligt 4 § första stycket, skall den tid på tre månader som anges i 4
§ andra stycket räknas tidigast frän ikraftträdandet,

(Jfr
utredningens övergångsbestämmelser)

övergångsbestämmelserna
har behandlats i avsnitt 2,5 i den allmänna motiveringen,

4.2 Förslaget till lag om ändring i handelsbalken

Lagen
om godtrosförvärv av lösöre ersätter bestämmelserna om godtrosförvärv i 11
kap. 4 § och 12 kap, 4 § handelsbalken. Dessa paragrafer innehåller också vissa
andra bestämmelser, I II kap, 4 § finns sålunda regler om skyldigheten för
den som disponerar över egendomen att belala ersättning till den ursprunglige
ägaren, och i 12 kap, 4 § ges regler om ersättningsskyldighet för deposilarie
som utan lov "nöter förtrott gods, eller sig till nytta det brukar",
1 dessa delar ger paragraferna uttryck åt någol som även ulan lagreglering
skulle gälla på grund av allmänna regler, 11 kap, 4 § innehåller också regler
om ersättningsskyldighet för det fall att nägon tar lån i annans namn och sedan
inte kan visa atl det har skett med vederböriigt samtycke. Även dessa regler
bör kunna tillämpas utan särskilt stöd i lag (jfr 25 § avtalslagen). Det
föreligger därför inte något hinder mot att upphäva dessa bestämmelser.

5 Hemställan

Jag
hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över förslagen till

1,
lag om godtrosförvärv av
lösöre,

2,
lag om ändring i handelsbalken.

6 Beslut

Regeringen
beslular i enlighet med föredragandens hemställan.

Andra
stycket har jämkats något i propositionsförslaget, 27

Lagrådet ProP- 1985/86: 123

Utdrag
ur protokoll vid sammanträde den 20 februari 1986

Närvarande:
justitierådet Knutsson, f d, justitierådet Sterzel, regeringsrådet Tottie

Enligt
protokoll vid regeringssammanträde den 23 januari 1986 har regeringen på
hemställan av statsrådet Wickbom beslutat inhämta lagrådels yttrande över
förslag till

1, lag
om godlrosförvärv av lösöre

2. lag
om ändring i handelsbalken.

Förslagen
har inför lagrådel föredragits av hovrättsassessorn Maria Renmyr. Förslagen
föranleder följande yttrande av lagrådet;

Förslaget
till lag om godtrosförvärv av lösöre

1 §

Som
framgår av 6 § gäller lagen inte bara förvärv av äganderätt ulan ocksä av
panträtt till lösöre.

Med
hänsyn härtill bör första siycket ges formuleringen "Denna lag gäller
förvärv i god tro av rätt lill lösöre".

2 § ■

Av
specialmoliveringen framgår att godlrosförvärv kan ske också av egendom som
förvärvaren redan tidigare har fått i sin besittning, exempelvis enligt ett
hyresavtal, under förutsättning att han var i god tro såväl vid besittningstagandel
som vid överlåtelsen. Det är tveksamt om delta är förenligt med den föreslagna
lagtexten. Med hänsyn härtill och då ytterligare en redaktionell jämkning bör
göras i texten föreslår lagrådel följande formulering av paragrafen:

"Har
någon förvärvat lösöre genom överlåtelse frän någon annan som hade egendomen i sin
besittning men varken var ägare till den eller behörig att förfoga över den på
det sätl som skett, får förvärvaren äganderätt till egendornen, om han fält den
i sin besittning och var i god tro,"

3 §

Att
förvärvaren inte kan anses ha varit i god tro om han insåg att överlåtaren
saknade rätt att förfoga över egendomen är en självklarhet, som inte behöver
utsägas i lagtexten. Paragrafens första mening bör därför kunna utgå, varefter
den kvarstående andra meningen kan formuleras på följande sätt:

"En
förvärvare skall anses ha varit i god tro endast om det är sannolikt

att egendomens beskaffenhet, de förhållanden under vilka den utbjöds och 28

omsiändigheterna i övrigt var sådana att han inte borde ha
insett att Prop. 1985/86: 123 överlåtaren saknade rätt att förfoga över
egendomen,"

4-5 §§

En lösningsrätt för den ursprunglige ägaren till en sak,
som har blivit föremål för elt godtrosförvärv, innebär ett avsteg från exstinktionsprincipen.
Det har förutsatts under hela lagstiftningsärendets handläggning, att det är
ofrånkomligt att medge en sådan lösningsrätt. Redan billighetsskäl och hänsyn tUl
rättstraditionen talar för del. Lagrådet har ingen annan åsikt.

Vad som däremot kan vara föremål för olika meningar är om
lösningsrätten bör vara genereU eller begränsad. 1 1965 års belänkande
förordades atl endasl egendom med elt särskilt värde ulöver det ekonomiska
skulle få lösas. Lagrädsremissen 1973 avsäg i stället egendom som frånhänts
ägaren genom stöld eller annat tillgreppsbrott, I 1984 års betänkande har
emellertid en generell lösningsrätt föreslagits, och den nya lagrådsremissen
följer denna linje, som har tillslyrkis eller lämnais utan erinran vid remissbehandlingen.
Som huvudskäl har anförts atl avgränsningar av den lidigare åsyftade typen
skulle medföra tillämpningssvärigheter. Det finns onekligen fog för den
uppfattningen. Lagrådet kan därför godta den föreslagna lösningen.

Del bör emellertid hällas fasl all en lösningsrätt
egentligen är sakligt motiverad och kan anlas få praktisk betydelse närmast i
de fall som man tidigare har försökt alt avgränsa i lagtext, dvs, främst då det
är fråga om stulna museiföremål eller personliga värdeföremål med elt särskilt
affektionsvärde. När del gäller massproducerade varor föreligger däremot, som
uttalas i remissen, knappast något behov av en lösningsrätt,

I fråga om införandel av en lösningsrätt såsom en generell
rätt för den ursprunglige ägaren ansluter således förslaget till betänkandet
och remissyttrandena över detta, och de sakliga motiv som anförs är
övertygande. Annorlunda förhåller det sig med frågan om beräkning av
lösenbelopp. Valet står mellan de s, k, värde- och vederlagsprinciperna,

I 1965 års betänkande förordades värdeprincipen men med
den väsentliga modifikationen, atl lösenbeloppet vid köp skulle motsvara
köpeskillingen om inte denna "i märklig mån" avvek från
handelsvärdet. Lagrådsremissen 1973 byggde emellertid pä vederlagsprincipen, och
denna fasl-hölls i 1984 års betänkande. Vid remissbehandlingen har förslaget
uttryckligen tillstyrkts av bl.a, hovrätten över Skåne och Blekinge samt
riksåklagaren och övriga företrädare för åklagarväsendet. Del har lämnais utan
erinran av bl.a, Stockholms tingsrätt, konsumentverket och näringslivets
organisationer. Avvikande mening har endast framförts av Göteborgs lingsräti,
som inte är enig på denna punkt, och av juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala
universitet, som efter ett längre resonemang säger sig närmast ha uppfattningen
atl det är enklast och lämpligast att tillämpa värdeprincipen.

De skäl, som anförs i remissen för att gå över till en
(ojämkad) värde

princip inbjuder på ett annat sätt än resonemangen i övrigt till motsägelse, 29

Mot
bakgrund av ärendets lidigare handläggning finns det inte fog för att Prop,
1985/86: 123 mot vederlagsprincipen invända, att det skulle bli nödvändigl att
konstruera komplicerade regler. Om man väljer den principen, kan man mycket
väl, liksom i 1984 års belänkande, bygga på lagtexten i den första lagrådsremissen.
Förvånande är ocksä uttalandet, att värdeprincipen allmänt framstår som mera
praktisk än vederlagsprincipen. Snarare lär del förhålla sig så, som utvecklas
bl. a. i 1984 års betänkande (s. 189 f), att vederlagsprincipen är enklare att
tillämpa i praktiken och kan underlätta uppgörelser, medan bestämmandet av elt
marknadsvärde kan vara förenat med stora svårigheter.

Som
riktmärke anförs vidare i remissen, att den som har gjort ett godtrosförvärv
rimligen bör så långt det är möjligt hällas skadelös. Om den principen råder i
och för sig inga delade meningar. Tillämpningen kan emellertid vålla problem, Särskill
kan man peka på situationen, då saken efter förvärvet har stigit i värde mera
väsentligt. Om man utgår från alt, som redan anmärkts, de mest praktiska fallen
är de då museiföremål eller personliga värdeföremål med affektionsvärde har
blivit stulna, är del ingalunda självklart att förvärvarens anspråk på vinst
skall gå före den ursprunglige ägarens önskan alt få köpa tillbaka det stulna till
elt överkomligt pris.

Både
i remissen och i de båda remisytlranden, som avviker från utredningsförslaget,
åberopas försäkringsfaktorn. Det sägs alt den ursprunglige ägaren normalt har
fält en försäkringsersättning som medger ersättningsköp. Såvitt gäller de mest
praktiska lösenfallen är emellertid delta enligt lagrådets mening ofta en
felsyn. Försäkringsbeloppet bestäms pä grundval av värdet vid förlustlillfället.
Då del gäller personliga värdeföremål med annat värde än del rent ekonomiska mäste
man räkna med att ägaren ofta dröjer med ersältningsköp av olika skäl, t, ex,
förhoppningar om att återfå det stulna eller helt enkelt svårigheter att ersätta
föremål med affektionsvärde. Om värdestegringen — som fö, ofta är avsevärd på
sådana saker som det blir fråga om här - tillfaller förvärvaren, kan
lösningsrätten lätt bli illusorisk, 1 fräga om stulna museiföremål är det över
huvud taget svårt atl föra ett träffande resonemang om försäkring och
ersättningsköp. Enligt lagrådets mening är vederlagsprincipen särskilt naturiig
i fräga om sådana föremål.

Med
det anförda har lagrådet velat framhålla, att några bärande skäl inte

har anförts för att gå ifrån utredningsförslaget, som på denna punkt stäm

mer överens med den förra lagrädsremissen och som i huvudsak har

godtagits vid remissbehandlingen. Vad som har förekommit i del långvari

ga lagstiftningsarbetet pekar i stället på all man bör hålla fasl vid veder

lagsprincipen. För delta talar framför allt att man i de typiska lösensitua-

lionerna bör låta hänsynen till den ursprunglige ägaren väga tyngre än de

får göra enligt remissen. En regel som garanterar förvärvaren värdesteg

ring eller handelsvinst kan leda till otillfredsställande resultat. Som exem

pel kan anföras fallet dä nägon har förvärvat etl föremål inte lill uppenbart

underpris utan till normall uppköpspris för den som driver yrkesmässig

handel med liknande föremål. Att den ursprunglige ägaren, som har frän-

stulits egendomen, nödgas belala handelsvinst framstår som klart stö- 30

lande. Andra praktiska
fall av liknande innebörd är lätta att konstruera. Prop.
1985/86: 123

Mot
en renodlad vederlagsprincip talar närmast att hänsynen lill den ursprunglige
ägaren avtar och de till förvärvaren ökar i tyngd med tidsavståndet. Detta
problem har i de tidigare förslagen lösts genom en regel om en yttersta lidsgräns,
efter vilken lösningsrätten förfaller. Någon sådan regel har inte lagits med i
det nu framlagda förslaget, främst för alt inte molverka möjligheterna att få
tillbaka konst- och kulturföremål som har stulits från museer och andra
offentliga samlingar. Lagrådet har förståelse för den synpunkten och godtar
därför förslaget. Det för med sig alt man i diskussionen om beräkning av
lösenbelopp även får beakta relativt gamla förvärv. Del lär emellertid inte bli
fråga om många fall och, som förut framhållits, är vederlagsprincipen naturiig
just i fråga om sådana föremål som avses här.

Lagrådel
föreslår på nu anförda skäl, att bestämmelserna om beräkning av lösenbelopp i
utredningsförslagets 3 § genomförs. De bör kompletteras med en sådan regel om
beaktande av penningvärdets förändringar, som ingick i den förra
lagrådsremissen. För alt inte 4 eller 5 § skall bli alltför omfattande föreslår
lagrådel, att de nya bestämmelserna las in i 5 § och all den nuvarande 5 § får
bli 6 §.

I
4 § andra slyckel upptas en regel om preskription av lösningsrätten.
Preskriptionstiden är tre månader och räknas från del att den lösningsberättigade
fick eller borde ha fått kännedom om vem som innehar egendomen. Formuleringen
synes innebära alt den lösningsberättigade måsle vara aktiv för alt försöka
spåra egendomen. Del förefaller emellertid knappast rimligl alt exempelvis den
som har varit utsatt för en stöld skall kunna vägras rätt all lösa tillbaka den
stulna egendomen på den grunden atl han tidigare borde ha kunnat ta reda på var
egendomen fanns. Lagrådet föreslår därför alt orden "borde ha fått
kännedom" ersätts med "måste antas ha fått kännedom". Genom en
sådan formulering tas rimlig hänsyn lill den godtroende förvärvarens
bevissvårigheter utan att den ursprunglige ägaren åläggs någon
efterforskningsplikt.

Med
lagrådels förslag skulle 4 och 5 §§ få följande lydelse:

"4
§ Den som på grund av någon annans godlrosförvärv har förlorat äganderätten till
viss egendom har rätt alt få tillbaka egendomen mot lösen. Den som vill lösa
till sig egendomen skall kräva tillbaka den frän innehavaren inom tre månader
frän det atl han fick eller måste antas ha fått kännedom om dennes innehav. Gör
han inte del, är rätten alt kräva tillbaka egendomen förlorad,

5
§ Lösen skall motsvara ägarens koslnader för förvärv av egendomen och dess
förbättring. Har ägaren förvärvat egendomen genom gåva, arv, testamente eller
bodelning skall även kostnad som ägarens fångesman hafl för förvärv av
egendomen och dess förbättring inräknas i lösenbeloppet. Detta gäller dock bara
under förutsättning alt fångesmannen skulle ha haft rätt lill lösen, om återkrav
hade framställts mot honom.

Vid
bestämmande av lösen tas hänsyn till förändringar i penningvärdet.

Lösen skall motsvara högsl egendomens värde i den allmänna handeln." 31

6 § Prop. 1985/86: 123

Paragrafen
blir 7 § med förslagen i del föregående. Lagrådel föreslår att försia styckets försia
mening ges formuleringen "Vad som sägs i denna lag om godtrosförvärv av
äganderätt gäller också godtrosförvärv av panträtt". Med en sådan
formulering torde styckefs andra mening, som i och för sig inte är uttömmande,
kunna undvaras.

Övergångsbestämmelsen

Av
molsvarande skäl som har anförts vid 1 § bör ordet "äganderätten"
bytas ut mot "rätt". Vidare kan orden "enligt 4 § första
stycket" lämpligen utgå.

Förslaget
till lag om ändring i handelsbalken

Förslagel
lämnas ulan erinran.

32

Justitiedepartementet Prop. 1985/86:123

Utdrag
ur protokoll vid regeringssammanträde den 6 mars 1986

Närvarande:
statsrådet Peterson, ordförande, och statsråden Bodström, R. Carlsson,
Hellström, Wickbom, Johansson

Föredragande: slatsrådet
Wickbom

Proposition om godtrosförvärv av lösöre 1 Anmälan av
lagrådsyttrande

Föredraganden
anmäler lagrådets yttrande (beslut om lagrådsremiss fattat vid regeringssammaniräde
den 23 januari 1986) över förslag till

1, lag
om godlrosförvärv av lösöre,

2, lag
om ändring i handelsbalken.

Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför,

Lagrådel
har utom i fråga om lösenbeloppets bestämmande anslutit sig lill de principer
som lagrådsremissen utgår frän. Lagrådet har förordat att lösenbeloppet skall
bestämmas utifrån vederlagsprincipen.

För
egen del vill jag till en början framhålla att det i de flesta fall inte blir så
slor skillnad om det är värde- eller vederlagsprincipen som tillämpas. Vad som
framför allt talar för värdeprincipen är alt den bättre överensstämmer med de
allmänna överväganden som ligger bakom valet att ge exstinktionsprincipen
företräde såsom allmän huvudregel för lösningen av konflikten mellan den
ursprunglige ägarens och den godtroende förvärvarens intressen. Del bör dock
beaktas atl lösningsrätten främst tar sikte på möjligheten att återställa
konst- och kulturföremål samt föremål med ett särskilt affektionsvärde. Som
lagrådet har framhållit framstår inte värdeprincipen som självklar i dessa
fall, Vederiagsprincipen ger onekligen en bättre garanti för att den
ursprunglige ägaren verkligen kommer att ha ekonomisk möjlighet att lösa till
sig sin egendom. Jag kan vidare hålla med om att det är mindre tillfredsslällande
att lösen skall motsvara fulla värdet när förvärvaren har innehaft egendomen
endast en kort tid och erlagt ett lägre belopp för den.

Med
hänsyn till vad jag nu har anfört vill jag inte motsätta mig att lösenbeloppet,
i enlighel med vad lagrådet och även utredningen har förordat, beräknas
utifrån de kostnader som egendomens aktuelle ägare haft för silt förvärv. Jag
kan också ansluta mig till den lagtext som lagrådet föreslagit. Beträffande
innebörden av denna lagtext kan hänvisas till vad utredningen har anfört belräffande
den i stort sett överensstämmande lagtext som utredningsförslaget innehåller
(se betänkandet s, 207-208).

Lagrådet
har i övrigt föreslagit ändringar av i huvudsak språklig och redaktionell art.
Jag har ingen erinran mot dessa ändringsförslag,

3 Riksdagen 1985/86. 1 saml. Nr 123

33

2 Hemställan Prop. 1985/86:123

Med
hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår
riksdagen all anta de av lagrådet granskade lagförslagen med vidtagna
ändringar.

3 Beslut

Regeringen
ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom
proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredraganden har lagl
fram.

34

Bilagal Prop.
1985/86:123

Sammanfattning av betänkande (SOU 1984:16) av utredningen
om godtrosförvärv av lösöre

Bakgrund

När
nägon (C) i god tro förvärvar egendom från den (B) som saknar rätt atl förfoga
över denna uppstår en konflikt mellan den rätte ägarens (A:s) och den godtroende
förvärvarens (C:s) anspråk på egendomen. En given formel för att lösa denna
konflikt finns inte. Det är därför inte särskill förvånande att skilda
rättsordningar uppvisar olika sätt att lösa frågan. Gemensamt för de flesta
rättssystemen är dock att lösningar av dilemmat A-C sker efter endera av två
huvudlinjer, exstinktionsprincipen eller vindikationsprincipen.

Innebörden
av exstinktionsprincipen är att C:s intresse ges företräde framför A;s. A kan
inte, i varje fall inte utan atl betala lösen lill C, få tillbaka egendomen.
Äganderätten lill egendomen anses genom godtrosförvärvet ha övergått lill C.
Denne har gjort, vad man brukar kalla, ell exstinktivt förvärv, vilket medför atl
A:s rätt till egendomen utsläcks.

Vindikationsprincipen
gynnar A framför C. Principen innebär att A:s äganderätt består och atl A
berättigas att vederiagsfritt återfå egendomen från C oberoende av dennes goda
tro.

Svensk
rätt tillämpar sedan lång lid tillbaka exstinktionsprincipen. Någon allmän lag
om godtrosförvärv av lösöre finns dock inte. Reglerna om godlrosförvärv har i
stället främsl utvecklals genom praxis. Därvid har bestämmelserna i 11 kap. 4 §
och 12 kap. 4 § handelsbalken om lånat och ;■ deponerat gods varit
utgångspunkten. Bestämmelserna, vilka innebär, å ena sidan, att A ges generell
rätt alt lösa egendomen från C och ä andra ' sidan, att godtrosförvärvaren inte
utan lösen har skyldighet atl lämna . tillbaka egendomen, har blivit förebild
för lösningen av en mängd andra skuationer av godtrosförvärv. Sedan mitten av 1800-talel
tillämpas exstinktionsprincipen också vid godtrosförvärv av stöldgods,

A:s
rätl att lösa saken åter innebär alt den renodlade exstinktionsprincipen
rubbats. Det är, som nedan antyds och närmare beskrivs i kap. 2 och 6, en
företeelse som är relativt vanlig även i andra rättsordningar.

Den
mångfald av godtrossituationer som kan uppstå brukar vanligen indelas i två
huvudfall. Man utgår därvid frän del sätt på vilket B fått egendomen i sin besittning,
B:s obehöriga disposition kan efter denna indelning avse antingen egendom som anförtrotts
honom av A eller avse egendom som icke anförtrolls honom (stöldfallet).

Som
nyss nämnts tillämpas i svensk rätl exstinktionsprincipen, vare sig

egendomen varit anförtrodd B eller ej. Detla är. som närmare framgår vid

granskningen av främmande rättsordningar (se kap. 6), ingen unik lösning.

Däremot skiljer sig lösningen från vad som gäller i de övriga nordiska

länderna. Men inte heller Danmark, Finland och Norge uppvisar någon

enhetiig lösning för godtrosförvärvare. Bilden är splittrad, I Danmark är

vindikationsprincipen utgängspunkt för konfliktlösningen av de båda hu- 35

vudfallen, I Finland och numera även Norge (sedan år 1979)
är utgångs- Prop. 1985/86: 123 punkten exstinktion vid godtrosförvärv av
anförtrodd egendom, I Finland, liksom i Sverige, ges A rätt till lösen. Nägon
sådan rätt föreligger inte i Norge. Däremot uppvisar de övriga nordiska länderna
en gemensam syn på godtrosförvärven av icke anförtrodd egendom. Samtliga länder
tillämpar här vindikationsprincipen, dvs. en oinskränkt rätl för A atl få sin
egendom åter från godtrosförvärvaren C.

Det var främst synen på godtrosförvärv av stöldgods som
var av avgörande betydelse för att de enhetssträvanden till nordisk
rättslikhet, som påbörjades år 1960 och för svensk del inte avslutades förrän
år 1973. kom att misslyckas. Elt lagförslag, vars innehåll och öde närmare
beskrivs i kap. 3 och 7, ratades försl av Norge och sedermera även av Danmark.

Frågan om godtrosförvärv av stöldgods m. m. har under
1970-talet behandlats i riksdagen vid elt par tillfällen men utan atl
föranleda åtgärd. I propositionen 1979/80: 66 angående förslag till ändring av
häleribestämmelserna i brottsbalken, utarbetad på grundval av en promemoria
från brottsförebyggande rådet (Brå), behandlades också frågan om godtrosförvärv
av stöldgods m.m. Något förslag beträffande godtrosförvärven lades inte fram
ulan denna fråga ansågs böra övervägas i annal sammanhang, I samband med justilieutskoltets
behandling av nyssnämnda proposition uttalade utskottet att det belräffande godlrosförvärv
av stöldgods m, m, funnes bärkraftiga skäl atl behålla nuvarande ordning men
också skäl som talade i motsatt riktning. En utredning, bedriven i nordiskt
samförstånd och med uppgift att utröna förutsättningarna för en ändring av
gällande ordning, borde göras.

Enligt direktiven, i vilka departementschefen ansluter sig
till utskottets mening, har vi också att överväga vilka regler som bör gälla
vid förvärv av egendom som frånhänts ägaren genom egendomsbrott i annat fall.
Även andra sakrätter bör beaktas. Om del anses påkallat får förslag lill samlad
lagstiftning om godtrosförvärv av lösöre framläggas.

Slutsatser

Den genomgång av olika länders rättsordningar som
företagits visar att

lagstiftarna värjt sig mot att föreslå en renodlad lillämpning av någon av

huvudprinciperna. Påfallande ofta förekommer nämUgen undantag från

den gällande huvudprincipen. I rättsordningar där vindikationsprincipen

gäller finns nästan undantagslöst etl andningshål för omsättningen. Undan

tag till förmån för exstinktion kan gälla för t.ex, sådana godlrosförvärv

som görs på en mässa, en marknad eller i den reguljära handeln. I rättsord

ningar där exstinktion är huvudprincip kan gälla undanlag till förmän för

oinskränkt vindikation, t.ex. beträffande gods som frånhänts ägaren ge

nom stöld eller annat lillgreppsbrotl. Exstinktionsprincipen kan också,

precis som i svensk rätt, genombrytas på del sättet alt den ursprunglige

ägaren (A) medgivits rätt att mot ersättning lösa godset. Det finns bland de

genomgångna rättsordningarna endast en (den italienska), där huvudprin

cipen (exstinktion) är konsekvent genomförd.

Eftersom lagstiftarna i hög grad eftersträvat att inte renodla någon av 36

principerna
har valet av princip i praktiken minskal i betydelse. Genom Prop. 1985/86:
123

metoden
att införa undantag frän huvudprincipen möjliggörs likvärdiga

resultat
oavsett vilken av principerna som anges vara huvudregel. Valet av

princip
blir alltså inte en fräga om "allt eller intet". 1 själva verket kan
man

-
bildlikl och något förenklat - konstatera atl var och en av principerna

dras
mot mittpunkten på en tänkt skala.

När
det gäller val av huvudprincip anser vi det uteslutet alt övergå till vindikationsprincipen
(för övrigt i Europa omhuldad endast av Danmark och Portugal). Den i svensk
rätt av ålder gällande och beprövade exstinktionsprincipen bör alltså
bibehållas. Därmed ansluter vi oss till en uppfattning som internationellt
sett är den dominerande. Ställningstagandet ligger dessutom väl i linje med de
utvecklingstendenser som kan urskiljas. Den internationella utvecklingen går
nämligen - i vart fall belräffande godtrosförvärv av egendom som anförtrotts -
entydigt mot exstinktion (se närmare kap, 6),

I
fråga om regleringen av godtrosförvärv av stöldgods m, m, kan man inte, som vid
förvärv av anförtrodd egendom, peka pä någon säker utvecklingstendens, Däremol
vederläggs i betänkandet del i debatten ofta framförda påståendet alt Sverige
i motsats till andra länder extremt och nästan pä ett unikt sätt skulle gynna godtrosförvärvaren.
Detta påstående är inte sant (se kap. 6), Åtskilliga rättsordningar, ja
merparten, erkänner godtrosförvärv av stulen egendom som förvärvats i den
reguljära handeln. Andra länder går längre. Holland, det land som senast lagreglerat
rättsområdet, har regler som stämmer bra överens med våra och Italien uppvisar
en rättsordning som är den mest exstinklionsvänliga av alla.

I
betänkandet föreslår vi att exstinktionsprincipen skall gälla även vid godtrosförvärv
av stöldgods m. m. Den splittrade bilden av hur man internationellt löst denna
fråga har varit en faktor vid ställningstagandet. Det fmns emellertid andra
betydelsefulla faktorer. Främsl bör nämnas det faktum att en oinskränkt regel
om vindikation är förknippad med så många nackdelar i förhållande till
bevarandet av exstinktionsprincipen (se närmare kap. 10) att en sådan inte bör
förordas. Detta påstående understryks också av enkätsvar som erhållits från
åtskilliga polis- och åklagarmyndigheter samt andra myndigheter. En stor
majoritet av dessa myndigheter avvisar tanken på vindikation och ansluter sig till
de principer för lösning som vi föreslår.

Vår
lösning utgår från grundsynen alt konflikten A-C är av civilrätlslig

karaktär. Del är således i försia hand fräga om alt lösa en konflikt mellan

två enskilda parter. Civilrätten måste i denna fräga anses vara överordnad

de kriminalpolitiska aspekter som kan anläggas på förvärven av icke anför

trodd egendom. Del är, som framhålles i betänkandet, en illusion alt tro,

atl en ändrad civilrättslig reglering av konflikten A-C skulle kunna ha

någon egentlig effekt i brottsbekämpningen. Något annat än ett marginellt

bidrag kan del aldrig bli fråga om. Frågan om godtrosförvärv eller inte är

inget som avhåller hälaren. Här spelar risken för upptäckt och efterföl

jande straffen väsentligt större roll. Bekämpningen av brottsligheten bör

alltså i första hand ske genom insatser på det kriminalpolitiska och närings-

rättsliga fältet, t. ex. genom slopande av kravet på förbrott vid häleri (så
att 37

slöldgodslagen i större
utsträckning kunde tillämpas) och en skärpning av Prop. 1985/86: 123 reglerna
för handel med begagnade varor.

Den
kritik som riktats mot våra nuvarande bestämmelser om godtrosförvärv har främsl
rört förvärven av stulen egendom. Man har menat alt del är alltför lätt för C atl
komma med förklaringar som tas till intäkt för påslående om god tro. Frågan
aktualiseras ofta i samband med atl allmän åklagare för talan mot C för häleri
eller häleriförseelse, I ett sådanl mål föreligger då dels en talan om ansvar
för brott, dels en civilrätlslig lalan om återfående av egendomen utan lösen.
Ett ibland därvid förbisett faktum är att frågan om ansvar för brott är en sak
och att frågan om godlrosförvärv eller inte är en annan sak. Som närmare
framgår i belänkandet (se avsnitt 10.3) skall den straffrättsliga bedömningen
och den civilrätlsliga bedömningen ske efter olika måttstockar, vUket kan få lill
följd att C stundom går fri från straff men likväl ej skall anses ha gjort etl godtrosförvärv.

Man
kan säga alt det fmns en zon mellan det civilrättsliga och det straffrättsliga culpakravet.
Om C befinner sig i denna zon, när han tar befattning med saken, sä kan han
inte fällas till ansvar, men han kan inte heller göra ett godtrosförvärv. Godtrosförvärv
kan nämligen endast ske vid frånvaro av minsta anledning till misstanke om all
brott förelåg och inte sällan krävs alt C varit aktiv för att kontrollera att
överlåtaren B var behörig.

I
syfle alt undvika missförstånd och för atl undanröja den spridda villfarelsen
alt ett slentrianmässigt åberopande av god tro frän C skulle vara tillfyllest,
föreslår vi att bevisläget i processen A-C ändras. För närvarande lorde
utgångsläget i processen vara det alt A skall visa ond tro hos C. Vi menar att
del i stället bör ankomma på C att visa sin goda tro. Bevisbördan bör således
vara omkastad. Detta innebär, som närmare framgår i betänkandet, en modifiering
som inte är särskilt ingripande. Den är ändå motiverad, då den kan bidraga till
atl skärpa uppmärksamheten och säkerställa en riktig rättstillämpning. Den
omkastade bevisbördan innebär inte nägon skärpning av beviskravets styrka.

Den
för A förmänliga lösenrätten bör bibehållas. Även om den sällan utnyttjas är
den en säkerhetsventil för den ursprunglige ägaren. Någon olägenhet av att låta
den gälla generelll föreligger inte. Lösenbeloppet bör bestämmas efler del
utgivna vederlaget (vederlagsprincipen). Som närmare framgår (se avsnitt 10.4)
är det dock motiverat att i tiden begränsa rätten lill lösen.
Preskriptionsregler bör därför införas.

Lagförslagel

Lagförslaget
innebär i huvudsak följande,

1, Lagen
är generell i den meningen att den gäller godtrosförvärv belräf

fande säväl anförtrodd egendom som icke anförtrodd egendom,

2. Lagen
gäller för lösöre, dvs. lösa saker. Även godtrosförvärv av

panträtt omfattas av förslaget.

38

3.
Huvudprincipen är rakt igenom exstinktion
men med en bevisbörde- Prop. 1985/86: 123 regel för godtrosförvärvaren C.

4.
Lösenrätten för A är generell.
Lösen utges i enlighel med vederlagsprincipen.

5.
För lösenrätlen gäller vissa
preskriptionsregler (tre månader resp, tre år).

39

Bilaga
2 Prop. 1985/86:123

Utredningens lagförslag 1 Förslag till

Lag om godtrosförvärv av lösöre Härigenom föreskrivs följande.

1 § Förvärvar någon lösöre genom överlåtelse från den som
hade egen

domen i sin besittning men icke var ägare till den eller saknade rätl atl

förfoga över den på ägarens vägnar, fär förvärvaren äganderätt lill egendo

men, om han fått den i sin besittning och därvid varit i god tro.

En förvärvare skall icke anses ha varit i god tro med
mindre han visar att han varken insett eller med hänsyn till egendomens
beskaffenhet, de förhållanden under vilka den utbjöds eller omsiändigheterna i
övrigt bort inse atl överlätaren saknade rätt all förfoga över egendomen,

2 § Den som pä grund av annans godtrosförvärv förioral
rätt till egen

dom har rätt att mol lösen återfå egendomen frän innehavaren.

Den som vill utöva rätten till lösen skall återkräva
egendomen från innehavaren inom tre månader från det han fick eller bort skaffa
sig kännedom om vem som innehar egendomen, dock senasi tre år från det
innehavaren fick egendomen i sin besittning. Gör han inte det är rällen
förlorad,

3 § Lösen utges till egendomens ägare och skall motsvara
dennes kost

nader för förvärv av egendomen och dess förbättring. Har ägaren förvärvat

egendomen genom gåva, arv, testamente eller bodelning skall även kost

nad som ägarens fångesman hafl för förvärv av egendomen och dess

förbättring inräknas i lösenbeloppel under förutsättning alt fångesmannen

skulle ha haft rätt att betinga sig lösen, om återkrav hade framställts mot

honom.

Lösen motsvarar högst egendomens värde i den allmänna
handeln.

Har annan särskild rätt till egendomen, skall lösen efter
de i försia och andra styckena angivna grunderna utges till denne. Sådan
ersättning avräknas från den ersättning som tillkommer ägaren,

4
§
Bestämmelserna i 1-3 §§ äger motsvarande tillämpning i fräga om förvärv av
panträtt till lösöre,

5
§ Denna lag
äger ej tillämpning på fartyg, som kan intecknas, eller på luftfartyg eller
sådan reservdel lill luftfartyg som kan omfattas av inteckning i luftfartyget.

6
§ Finnes i lag
eller annan författning särskilda bestämmelser om förvärv av lösöre i god tro,
gäller vad sålunda är föreskrivet.

Denna lag träder i krafl den 1 januari 1985.

Har någon före lagens ikraftträdande på grund av godtrosförvärv
enligt äldre lag förlorat rätt till egendom, räknas dock den i 2 § andra
stycket angivna tiden av tre månader tidigast från dagen för ikraftträdandet.

40

2 Förslag
till Prop. 1985/86: 123

Lag om ändring i handelsbalken

Härigenom
föreskrivs att 11 kap. 4 § och 12 kap. 4 § handelsbalken skall upphöra att
gälla vid utgången av är 1984,

41

Bilaga 3 Prop.
1985/86:123

Sammanställning av remissyttranden över betänkande (SOU
1984:16) av utredningen om godtrosförvärv av stöldgods m. m.

Remissinstanserna

Efter
remiss har yttrande över betänkandet avgells av hovrätten över Skåne och
Blekinge, Slockholms tingsrätt, Göteborgs tingsrätt, riksåklagaren (RÅ),
rikspolisstyrelsen (RPS), brottsförebyggande rådet (BRÅ), riksskatteverket
(RSV), konsumentverket, juridiska fakullelsnämnden vid Uppsala universitetet,
Sveriges advokatsamfund, Sveriges domareförbund. Föreningen Sveriges
länspolischefer tillsammans med Föreningen Sveriges polischefer. Föreningen
Sveriges åklagare, Föreningen Sveriges kronofogdar, Sveriges köpmannaförbund,
Sveriges hantverks- och indu-slriorganisation (SHIO) - familjeföretagen.
Lantbrukarnas riksförbund (LRF), Svenska handelskammarförbundel.
Motorbranschens riksförbund (MRF), Sveriges juvelerare- och guldsmedsförbund, Sweboat-bålbran-schens
riksförbund. Svenska försäkringsbolags riksförbund och Folksam. Riksåklagaren
har bifogat yttranden från åklagarmyndigheten i Malmö åklagardistrikt,
länsåklagarmyndigheten i Jönköpings län, länsåklagarmyndighelen i Göteborgs
och Bohus län och länsåklagarmyndigheten i Hallands län.

Remissvaren

1 Allmänna synpunkter

Hovrätten
över Skåne och Blekinge

Hovrätten
har med intresse tagit del av betänkandet och anser alt utredningen på ett
förtjänstfullt sätt bearbetat ell inte i alla delar lättillgängligt rättsområde.
Hovrätten tillstyrker förslaget med vissa ändringar beträffande konstruktionen
av bevisbördan för god tro samt beträffande preskription.

Stockholms
tingsrätt

Utredningen
belyser pä ett uttömmande sätt de problem som kan uppkomma i samband med godtrosförvärv
av lösöre. Lagreglerna på området är föråldrade och den praxis som utvecklals
läcker inte alla de konfliktfall som kan uppkomma. Frågor om godlrosförvärv fär
anses tillhöra den centrala delen av civilrätten och tingsrätten delar
utredningens uppfattning atl behov av lagstiftning föreligger.

42

Göteborgs tingsrätt Prop. 1985/86:123

Tingsrätten ansluter sig till utredningens uppfattning att
det finns behov av lagstiftning om godtrosförvärv av lösöre och atl en samlad
lagstiftning avseende såväl anförtrodd som icke anförtrodd egendom är att
föredra.

RÅ

Som framgår av betänkandet saknas i stort sett
lagreglering när det gäller godtrosförvärv av lösöre. Gällande rätt har således
i huvudsak utvecklats genom praxis med utgångspunkt frän bestämmelsema i 11
kap. 4 § och 12 kap. 4 § handelsbalken. Den fråga man inledningsvis bör ställa
sig är om del över huvud laget föreligger behov av en reglering i lag. Del bör
i det sammanhanget erinras om alt det vid remissbehandlingen av 1965 års
förslag (SOU 1965: 14) inte framfördes några starkare önskemål om ändring av
gällande rätt. Från bl.a. riksåklagarens sida ifrågasattes om någol behov av
lagstiftning för svenskt vidkommande över huvud taget förelåg mot bakgrunden av
att försöken med att nå en enhetlig nordisk lagstiftning pä området
misslyckats. När frågan om godlrosförvärv åter blev aktuell i samband med
lagstiftningsarbete rörande häleribestämmelserna i brottsbalken ansågs det att
den frågan borde övervägas i ett annat sammanhang. Riksåklagaren anförde bl.a,
i sitt yttrande över BRÅ:s promemoria (1978: 1) Sakhäleri m,m,.att det med
hänsyn till häleribrottslighetens omfattning och förgrening borde övervägas om
inte särskilda bestämmelser om godtrosförvärv av egendom som frånhänts ägaren
genom viss angiven brottslighet borde införas som komplement lill en allmän exstinktionsre-gel,
1 föreliggande belänkande föreslås att en lag om godtrosförvärv av lösöre skall
införas. Flera skäl har av utredaren anförts för en lagstiftning på området.
Bl, a, från polis- och äklagarhåll har påtalats behovet av en lagreglering.
Även om gällande rätt generellt sett kan sägas fungera väl bör enligt min
mening en reglering i lag kunna medföra en säkrare och mera enhetlig
rättstillämpning. Jag tillstyrker således en lagstiftning pä området.

Åklagarmyndigheten i Malmö åklagardistrikt

Från de utgångspunkter åklagarmyndigheten har atl beakta
har jag inte funnit anledning till erinran mol det i belänkandet upptagna förslagel
lill lag om godtrosförvärv av lösöre. Utredningens välgrundade synpunkter och
överväganden ligger hell i linje med den inställning myndigheten givit uttryck
för i skrivelse till Justitiedepartementet 1982-08-24, i anledning av förfrågan
om godlrosförvärv av stöldgods m. m.

Åklagarmyndigheten i Jönköpings län

En lagreglering av godlrosförvärv av lösöre är påkallad.
Vad utredningen föreslagit möter ingen egentlig erinran, Lagförslagel är enligt
utredningens uppfattning till övervägande del en kodifiering av gällande rätt,

43

Länsåklagarmyndigheten i Göteborgs och Bohus län Prop. 1985/86:123

Behovet av att lagfästa det civilrättsliga förhållandet
mellan rätt ägare och godtroende förvärvare är uppenbart. Dagens bedömningar
sker med utgångspunkt från ålderdomliga bestämmelser i handelsbalken och den
praxis som utvecklats genom åren. Viss osäkerhet råder härför självklart vid
rättstillämpningen. Utredningen har redovisat gällande rätt pä området och
några skäl att radikalt frångå denna finns ej. Fördelarna med förslaget torde
främst vara att ge stadga åt rättstillämpningen pä området genom modern
lagstiftning samt att genom införande av den omvända bevisbörderegeln lindra
de olägenheter som den valda huvudprincipen ger. Någon inverkan på
brottsbekämpningen av betydelse torde emellertid ej lagstiftningen ge.

Länsåklagarmyndigheten i Hallands län

Det är bra om reglerna om förvärv i god tro läggs fasl i
lag. En lag ger stadga ät detta i praktiken ganska komplicerade och
svårhanterliga rättsområde.

Rättsolikheten länderna emellan är naturligtvis inte bra.
Den kan föranleda komplikationer. Här är ett exempel. Vid etl inbrott i Norge
stjäls diverse guldföremål. Del stulna säljs i Sverige. Köparen är i god tro.
Gärningsmannen åker fast i Norge, Den norske åklagaren begär alt det stulna
beslagtas i Sverige och överlämnas till Norge att användas i rättegången där
som bevis mot gärningsmannen. Framställningen bifalls. Åtalet mot
gärningsmannen bifalls också. Domen vinner laga kraft. Den bestulne har nu
enligt norsk lag rätl alt återfå egendomen utan lösen. Så sker ocksä. Och
därmed har den godtroende förvärvaren, i strid mot svensk rätt, utan ersättning
förlorat sin rätt till egendomen.

Denna komplikation kan svårligen undanröjas
lagstiftningsvägen. De rättsvårdande organen bör emellertid uppmärksammas pä
förhållandet.

Frän åklagarsynpunkt bör förslaget i betänkandet kunna
upphöjas till lag i oförändrat skick.

RPS

De praktiska konsekvenserna av tillämpningen av reglerna
om godtrosförvärv har, speciellt bland polismännen pä fältet, ofta upplevts
som otillfredsställande. Framför allt har detta gällt förvärv av stulen
egendom. Utredningen har emellertid pä ett förtjänstfull sätt utrett
ifrågavarande problem. Enligt rikspolisstyrelsens uppfattning har utredningen
därvid presenterat en övertygande argumentation till förmån för den rådande exstinktionsprincipen,
modifierad med en omvänd bevisbörderegel för godtrosförvärv.

Rikspolisstyrelsen har således inga erinringar mot
utredningens förslag lill lag om godtrosförvärv av lösöre. Detta tillstyrks,

44

Juridiska
fakultetsnämnden vid Uppsala universitetet Prop. 1985/86: 123

Rubricerade betänkande innehåller en ingående och läsvärd
kartläggning av den historiska utvecklingen av reglerna om godtrosförvärv, av
rättsläget i en rad andra länder och av olika argument för och emot
alternativa huvudprinciper i en lagstiftning. Med hänsyn härtill liksom lill
existensen av utredningsbetänkandet om godtrosförvärv för 20 år sedan (SOU
1965:14) måste det sägas, att tiden i högsta grad är mogen för elt ställningslagande
lill frågan om lagreglering alls bör ske.

Fakultetsnämnden delar utredningens uppfattning att skäl
föreligger för lagsliftning, även om denna i huvudsak innebär etl lagfästande
av den redan i praxis gällande exstinktionsprincipen. Det främsta skälet för detla
är atl det härigenom på elt uttömmande sätt kan klariäggas efter vilken norm
ägarens eventuella lösensrätt av godtrosförvärvat gods skall fä äga rum.
Däremot är fakultetsnämnden mer skeptisk till all en lagstiftning behövs för
att förebygga alt domstolarna av misstag sammanblandar den straffrättsliga och
den sakrättsliga bedömningen, även om sådana misstag kan ha förekommit (jfr
bet, s. 163 och 185), eller att utredningens förslag avseende bevisbördan och godlroskravets
innebörd skulle innebära något egentligt framsteg,

Sveriges advokatsamfund

Advokatsamfundet noterar med tillfredsställelse att de
synpunkter som samfundet tidigare framfört i yttrande över betänkandet med
förslag till lag om godtrosförvärv av lösöre (SOU 1965: 14) beaktats vid utformningen
av det nu framlagda lagförslaget. Detta är enligt samfundels mening väl ägnat
att läggas till grund för lagsliftning, dock med undanlag för den i lagförslaget
1 § andra stycket upptagna regeln om fördelning av bevisbördan i en vindikationsprocess
(omkastad bevisbörda). Se vidare avsnitt 3,

Sveriges domareförbund

Genom denna och andra tidigare utredningar angående godtrosförvärv
av lösöre har klarhet vunnits om de gällande reglerna på området. Det torde
knappast råda något tvivel om innebörden av gällande rätt utom pä en punkt,
nämligen hur del lösenbelopp skall beräknas som den rätte ägaren har att utge
till innehavaren av godset, om han vill återta det. De regler som sålunda
gäller för närvarande synes utgöra en i huvudsak tillfredsställande reglering
av rättsområdet.

Såsom utredningen framhåller har det framförts vissa kriminalpoliliskl
motiverade önskemål om att möjligheterna till godtrosförvärv av stulet gods
skall inskränkas. Del är emellertid domareförbundels uppfattning atl sådana
synpunkter i allmänhet grundar sig på en underskattning av domstolarnas krav
på god tro i dessa situationer. Att reglerna om godlrosförvärv av lösöre
skulle ha någon nämnvärd betydelse för stöldbrottslighetens utveckling kan över
huvud tagel ifrågasättas. Förbundet instämmer i utredningens slutsats (s, 169)
att de problem som förknippas med godtrosför-

45

värv av stöldgods m. m. i försia hand är en sak för
kriminal- och bransch- Prop, 1985/86: 123 lagstiftning.

Det är emellertid här fråga om viktiga regler inom ett
centralt avsnitt av civilrätten och det kan vara av värde att fä den gällande
rätten kodifierad i en modern lag. Förbundet tillstyrker därför lagstiftning på
området liksom alt lagen ges generell giltighet och inte inskränks till att
avhandla enbart godlrosförvärv av stöldgods och liknande.

Avslutningsvis vill förbundel påpeka att utredningen inte
närmare har analyserat de processuella frågor som kan aktualiseras av de
föreslagna reglerna, t, ex, parlsställningen i fall då den som skall lämna
ifrån sig egendomen är en annan än de till vilken lösen skall betalas.

Föreningen Sveriges länspolischefer tillsammans med
Föreningen Sveriges polischefer

Föreningarna tillstyrker utredningens förslag. Föreslagen
preskriptionstid om tre är borde dock vara längre belräffande särskilt
värdefulla föremål.

Ett fasthållande av den i svensk rätt accepterade exstinktionsprincipen
som huvudregel, förenad med en omkastad bevisbörderegel, kommer all innebära
bl, a, förbättrade möjligheter för polisen att återställa genom brott åtkommen
egendom till rätt ägare.

För att än bättre kunna bekämpa häleribrottsligheten bör -
som utredningen förordar — bl, a, kravet pä förbrott vid häleri slopas och
reglerna för handel med begagnade varor skärpas.

Föreningen Sveriges åklagare

Enligt föreningens uppfattning föreligger ett mycket stort
behov av en lagreglering av rättsområdet för godtrosförvärv, då de fätaliga
regler som finns lämnar utrymme för en oklar praxis i många hänseenden. Ett
exempel på sådana oklarheter utgör frågan efter vilken princip lösen skall ske
från den som förvärvat stulet gods i god tro. Föreningen kan bekräfta
rikligheten i utredningens antagande, att domstolarna trots innehållet i RB
22:7 ofta tillämpar automatik, så att åklagarens talan om enskilt anspråk
lämnas utan bifall, sä snart häleri eller häleriförseelse ej anses styrkt;
något som den föreslagna lagstiftningen skulle motverka. Föreningen tillstyrker
ett upphävande av nu aktuella bestämmelser i handelsbalken och införandet av
en lag om godtrosförvärv av lösöre i huvudsak på de grunder utredningen
redovisat.

Föreningen Sveriges kronofogdar

Från exekutiv synpunkt har lagförslaget knappast någon
betydelse, då

detta tar sikte på situationer där överlåtaren saknar rätten att förfoga över

den egendom som överlåts, dvs, egendomen har frånhänts rätte ägaren

genom ett orätlmätigt förfarande. Föreningen instämmer i den bedömning

som riksskatteverket framfört i betänkandet (s, 145), 46

Inom
den exekutiva verksamhelen förekommer det inte sällan att en Prop. 1985/86: 123
utmätningsgäldenär avhänder sig utmätt egendom lill en ond- eller godtroende förvärvare.
Denna silualion kan emellertid inte jämföras med de fall som lagförslaget tar
sikte pä. Det är ju i delta fall fräga om brytande av myndighets bud från gäldenärens
sida om han vidtar dispositioner med den egna utmätta egendomen.

Sammanfattningsvis
har föreningen inget att erinra mot den föreslagna lagstiftningen.

Sveriges
köpmannaförbund

Det
förslag som uiredningen framlagt har nära anknytning till den rättspraxis som
har utvecklats under åren inte minsl vad gäller handeln med begagnade
personbilar.

Genom
åren har en omfattande kritik framförts mot godtrosreglerna som har ansetts
kunna underiätta ohederliga beteenden.

Som
bekant har de nordiska länderna följt olika principer i godtrosfrä-gan. Om man
emellertid närmare studerar exstinklions- respektive vindi-kalionsprinciperna
skall man finna att skillnaderna i de praktiska effekterna av reglerna inte
får överskattas.

Den
viktigaste förändringen i relation till nuvarande rättsläge är att man föreslär
en omkastad bevisbörda innebärande att en senare förvärvare skall bevisa alt
han i god tro förvärvat egendomen. Det finns all anledning atl tillstyrka delta
förslag även om det är svårt atl i dagsläget överblicka dessa praktiska
effekter.

SHIO-Familjeföretagen

Utredningen
om godtrosförvärv av stöldgods m. m. har i betänkandet presenterat ett förslag till
en heltäckande lagstiftning om godtrosförvärv av lösöre. Syftet är att
undanröja missförstånd i nuvarande tillämpning och motverka otillfredsställande
resultat,

I
huvudsak är lagförslaget en modifiering av gällande rätt och praxis. På en
väsentlig punkt föresläs dock en ändring. Sålunda föreslås alt möjligheten att
åberopa god tro skall inskränkas pä sä vis att bevisbördan förs över från den
som ifrågasätter god tro till den som vill hävda god tro,

SHIO-Familjeföretagen
anser denna ändring rimlig och tillstyrker att förslagel i sin helhet läggs
till grund för lagstiftning.

LRF

LRF
ansluler sig i stort lill lagförslaget, men lämnar vissa synpunkter på
bevisbörderegeln i 1 § 2 st. LRF finner skäl tala för atl den hittillsvarande ordningen
behålls, dock kompletterad med presumtion för ond tro i vissa fall. Denna fräga
bör närmare övervägas,

Uiredningen
framhåller: "Vår lösning utgår frän grundsynen atl konflik- 47

len
A - C är av civilrätlslig karaktär. Det är således i första hand fråga om Prop.
1985/86: 123 att lösa en konflikt mellan två enskilda parter. Civilrätten måste
i denna fråga anses vara överordnad de kriminalpolitiska aspekter som kan anläggas
på förvärven av icke anförtrodd egendom. Det är. som framhålles i betänkandet,
en illusion att tro, att en ändrad civilrättslig reglering av konflikten A-C
skulle kunna ha någon egentlig effekt i brottsbekämpningen," LRF ansluler
sig till detta synsätt.

MRF

Inom
motorbranschen förekommer det åtskilliga tvister om godtrosförvärv av
motorfordon som sålts på kredit med äganderättsförbehåll. Enligt förbundets
erfarenheter är allmänhetens insikter om rättslägel vid godtrosförvärv ofta bristfälliga.
Det föreligger därför ell behov av konsumentupplysning på förevarande område.
Det är angeläget atl statsmakterna medverkar lill att sådan konsumentupplysning
kommer till stånd, förslagsvis genom Konsumentverkels försorg,

MRF
har, förutom i fråga om förvärv av bilar och andra motorfordon (se avsnitt 3),
inget atl erinra mot förslaget i den del det berör frågan om godtrosförvärv av
anförtrodd egendom.

Sweboat-
båtbranschens riksförbund

Sweboat-
bätbranschens riksförbund delar utredningens uppfattning om behovet av en
samlad lagreglering av rättsområdet för godtrosförvärv av lösöre, omfattande
både anförtrodd och icke anförtrodd egendom.

Den
praxis, som med utgångspunkt från bestämmelserna om lånat och deponerat gods i
11 kap. 4 § och 12 kap, 4 § handelsbalken i 1734 års lag har utvecklats och
kommit att gälla även stöldgods, är i många avseenden oklar.

Författningsförslaget
innebär klara regler som bör underlätta den allmänna handeln.

2 Exstinktion som huvudprincip

Hovrätten
över Skåne och Blekinge

Hovrätten
ansluter sig till utredningens förslag alt exstinktionsprincipen alltjämt skall
vara den för svensk rätts vidkommande grundläggande principen, modifierad
genom föreskrifter om lösningsrätt. Hovrätten vill avråda frän mera väsentliga
avsteg frän denna hävdvunna princip. Om vindikationsprincipen skall ges ett
mera långtgående inflytande, torde en ändring härvidlag böra föregås av en
omfattande utredning angående förutsättningarna för godtrosförvärv även
utanför området för godtrosförvärv av lösöre.

Hovrätten
delar utredningens åsikt att möjligheterna till godtrosförvärv 48

inte
bör göras beroende av överiåtarens (B) åtkomstsätt. Den till grund för Prop.
1985/86: 123

exstinktionsprincipen
liggande hänsynen till omsättningens intressen och

synen
på besittningen som legitimerande faktor gör sig enligt hovrättens

mening
lika starkt gällande i fräga om exempelvis stulen som förskingrad

egendom.
Dessutom undviker man att en domslol i fall då lalan föres

endasl
om vindikation, där parterna i processen således är A och C, i viss

män
nödgas göra en straffrältslig bedömning av en utanför processen

stående
persons (B) handlande. Härtill kommer det av utredningen gjorda

konstaterandet
att den straffrättsliga rubriceringen av en gärning stundtals

är
mera av teoretiskt än av rent praktiskt intresse.

Stockholms
tingsrätt

Tingsrätten
anser övervägande skäl tala för utredningens ståndpunkt alt exstinktionsprincipen
bör tillerkännas företräde framför vindikationsprincipen.

Göteborgs
tingsrätt

Beträffande
valet mellan de båda huvudprinciperna exstinktion och vindikation ansluler sig
tingsrätten till utredningens förslag att exstinktion alltjämt bör vara
huvudprincip i svensk rätt.

Anförtrott
gods

Tingsrätten
anser i likhet med utredningen att gällande rätt är tillfredsställande.

Icke
anförtrott gods

Tingsrätten
delar utredningens uppfattning att de civilrätlsliga och inte de kriminalpolitiska
aspekterna bör vara avgörande för valet av lösning även när det gäller
stöldgods. Detta innebär att tingsrätten godtar utredningens argument mot
övergång till vindikationsprincipen enbart i syfte att försvåra avsättningen
av stöldgods.

RÅ

Vad
beträffar innehållet i lagförslaget uppstår till en början frågan om

vilken huvudprincip - vindikationsprincipen eller exstinktionsprincipen -

som skall tas som utgångspunkt. Gällande rätt bygger på exstinktionsprin

cipen. Enligt min uppfattning bör så även vara förhållandet i fortsättning

en. Principen är sä fast förankrad i det allmänna rättsmedvetandet att det,

som tidigare hävdats från riksåklagarens sida, sannolikt skulle ställa sig

svårt för allmänheten att acceptera en lagstiftning, som bygger på den

motsatta principen. Hänsynen till omsättningsintresset måsle även starkt

understrykas. Från kriminalpolitisk synpunkt är det självfallet av intresse

om civilrättsliga regler medför att exempelvis halare får problem med att 49

4 Riksdagen 1985/86. I saml. Nr 123

avyttra
godset. Att enbart av detta skäl övergå till vindikationsprincipen Prop.
1985/86: 123 torde emellertid vara alt gå för långt. Även om en strikt tillämpad
vindika-tionsprincip i någon mån skulle bidra till att hämma hälares verksamhet
torde ändock risken för upptäckt och straff vara den allt övervägande
brottsförebyggande faktorn. En uppmjukning av exstinktionsregeln i syfte att
stärka den ursprunglige ägarens ställning synes mig vara att föredra.

Länsåklagarmyndigheten i Jönköpings län

Utredningen har utförligt redovisat sina skäl alt föreslå
ett bibehållande av exstinktionsprincipen och att denna skall gälla även vid godtrosförvärv
av stöldgods m.m. Ur åklagarsynpunkt anserjag inte all det finns något att
invända häremot. Självfallet är det angeläget att möjligheterna till godtrosförvärv
av stulet gods försvåras. Ett led i detta skulle kunna vara att i stället för exstinktionsprincipen
tillämpa vindikationsprincipen, dvs, en oinskränkt rätt för den bestulne att
återfå sin egendom frän godtrosförvärvaren. Jag delar emellertid utredningens
uppfattning att det inte torde ha någon egentlig effekt i brottsbekämpningen
vilken av dessa principer, som tillämpas.

Länsåklagarmyndigheten i Göteborgs och Bohus län

Huvudprincip

Trots svårigheten i valet av huvudprincip framstår det som
uppenbart att exstinktionsprincipen ger de minsta olägenheterna. Utredningens
sammanställning över argument för och emot de två huvudprinciperna (s,
156-160) ger stöd för denna uppfattning och därtill kommer att synsättet så atl
säga ligger i tiden och är accepterat i flertalet av våra närmaste grannländer.

Undantag

Del har diskuterats huruvida man skall göra undanlag från exstinktionsprincipen
i det fall omstridd egendom ej varit anförtrodd (stöldfallet). En sådan lösning
är olämplig efiersom den på ett negativt sätt skulle splittra huvudregeln.
Förvärvarens rätt bör ej göras beroende av i efterhand gjorda - och ibland
kanske subtila - juridiska bedömningar. Övervägande skäl talar för alt
utgångspunkten skall vara lika oavsett hur rätte ägarens besittning upphört.
Bevisbördans placering är tillfyllest för att undvika menliga resultat.

Det är här fråga om en civilrätlslig reglering. Som
utredningen framhåller torde effekterna ur brottsförebyggande synpunkt bli
små. Risken för att ådömas sti"aff måste för en förvärvare ha betydligt
större inverkan än risken för att behöva återlämna godset. Ur åklagarsynpunkt är
således förslaget av mindre betydelse,

50

RPS Prop. 1985/86:123

Finner all utredningen presenterat en övertygande
argumentation lill förmån för den rådande exstinktionsprincipen, modifierad
med en omvänd bevisbörderegel för godtrosförvärv.

BRÅ

Tillstyrker förslaget, se nedan under avsnitt 3.

RSV

Valet av exstinktionsprincipen tillstyrks. Härvid hänvisas
till tidigare lämnade synpunkter från RSV som är redovisade i betänkandet (s.
145 O-

Lagförslaget som även kan komma att beröra exekutiva
försäljningar måste dock anpassas till denna speciella försäljningsform. Det är
nämligen inte rimligt all i alla situationer upprätthålla lika strikta regler
vid exekutiv verksamhei som förslaget innebär.

Konsumentverket

Finner utredningens slutsatser vad gäller principen om exstinktion
väl underbyggda och tillstyrker förslaget.

Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitetet

Fakultetsnämnden delar också uppfattningen, atl exstinktion
av ägarens rätt lill förmån för godtrosförvärvaren bör bibehållas som
huvudprincip vid alla typer av överlåtelser, dvs, även dä ägaren föriorat
egendomen genom stöld och vissa andra brott. Bland de av utredningen
sorgfälligt redovisade skälen för och emot denna lösning fäster
fakultetsnämnden särskilt avseende vid dels att en vindikationsprincip i
stöldfallen sannolikt skulle ha en ganska obetydlig effekt för motverkande av
brott (och möjligen ökar risken för förstöring av konstnärligt värdefull
egendom, särskilt av ädla metaller), dels att ägaren i de allra flesta fall
har, eller har möjlighet att skaffa, försäkring mot förlusl av lösöre,

Sveriges domareförbund

Förbundet delar utredningens uppfattning att övervägande
skäl talar för att reglerna liksom hittills skall grunda sig på exstinktionsprincipen.
Såsom utredningen framhåller måste dock reglerna utformas under hänsynslagande
till den ursprunglige ägarens intressen så att denne inte i oskälig utsträckning
drabbas av exstinktionsprincipens följder. Erforderiiga modifikationer i
principen kan åstadkommas på olika sätt. Se vidare avsnitt 3 och avsnitt 4.1.

51

Sveriges länspolischefer
tillsammans med Föreningen Sveriges polischefer Prop. 1985/86: 123

se
ovan avsniti 1

Föreningen
Sveriges åklagare

Utredningen,
som ingående diskuterat för- och nackdelarna med olika modeller har stannat för
exstinktion som huvudprincip med en uppmjukning i form av införandet av omvänd
bevisbörda, sä atl den som åberopar godtrosförvärv åläggs bevisa sin goda tro
vid förvärvet. Från strikt åklagarsynpunkt väger argumentet att avsättningen
av stöldgods skulle försvåras med en oinskränkt vindikation tungt. Del kan
också ibland framstå som stötande att den ursprunglige ägaren skall behöva
"köpa tillbaka sin egen egendom". Föreningen delar emellertid
utredningens uppfattning alt civilrätten i princip måste anses överordnad
kriminalpolitiska aspekter. De civilrätlsliga reglerna bör m, a,o, inte styras
av kriminalpolitiska hänsyn. Det tyngsta argumentet för exstinktion som
huvudprincip utgör, enligt föreningens mening, den omständigheten att exstinktionsprincipen
har en lång tradition i Sverige och att den internationella utvecklingen
entydigt talar för ett bibehållande härav. Det är också viktigt - som
utredningen betonat - alt den allmänna omsättningen inte blir styrd av regler,
som skulle försvåra den lojala verksamheten. Trots den stigande brottsligheten är
det övervägande antalet transaktioner lagliga. Enligt föreningens mening
innebär utredningens val av huvudprincip närmast en kodifiering av gällande rätl
och genom den föreslagna bevisregeln uppnäs syftet att försöka komma till rätta
med problemet alt det idag ibland är för lätt att åberopa god tro vid förvärv
av stöldgods. När det gäller förvärv av anförtrott gods ställs redan nu myckel
stora krav på den som invänder god tro. Utredningen, som erinrar om att en
oinskränkt vindikationsregel skulle vara verkningslös i de fall dä målsäganden
är okänd, hänvisar lill de möjligheter, som slöldgodslagen ger åklagaren att
föra talan respektive själv besluta om godsets tagande i förvar. Enligt
föreningens mening är emellertid stöldgodslagen ibland otillräcklig för att
förhindra ell slötande resultat. Föreningen har med vissa reservationer tillstyrkt
förmögenhetsbrottsutredningens förslag att slopa kravet på styrkt förbrott när
det gäller andra förvärv än i näringsverksamhet eller som sker vanemässigl
eller annars i större omfattning, dä det gäller egendom som sannolikt är hälerigods.
Föreningen vill ta tillfället i akt att genom ett exempel peka på en annan
komplikation som kan uppstå om exstinktionsprincipen bibehålls, A,, som var
utländsk medborgare och bott några år i en liten ort i Sverige, flyttade lill silt
hemland. Vid en undersökning, som tullen företog i Trelleborg anträffades i
den järnvägsvagn, i vilken A:s bohag transporterades, en mängd gods. som kunde
misstänkas vara stulet. Bland del gods som beslagtogs fanns ett flertal cyklar
med bortslipade tillverkningsnummer, B,, som varit granne till A, i Sverige
hade frånstulits en cykel av samma slag som en av de beslagtagna. Genom
polisens försorg sändes B:s cykelnyckel till Trelleborg och vid kontroll
visade det sig atl nyckeln passade, A, hade då redan lämnat landet och något
förhör kunde inte komma till

stånd
i A:s hemland, då rättshjälpsavtal saknades. Uppenbarligen var del Prop.
1985/86: 123 B:s stulna cykel som tullen anträffat. Öm A, stulit den eller om
han möjligen förvärvat den i god tro kunde aldrig utredas. Det är i hög grad
stötande att i det angivna exemplet stöd saknas för att kunna lämna ut cykeln
till B.

Föreningen,
som inte har några konkreta förslag på hur kvarstående olägenheter skall kunna
undanröjas med ett bibehållande av exstinktionsprincipen, tillstyrker
utredningens förslag när del gäller val av grundprincip.

LRF

Ansluter
sig till huvudprincipen att exstinktion rakt igenom bevaras.

Svenska
handelskammarförbundet

Slöldbrottsligheten
i Sverige har på senare tid ökat i omfattning och ligger för närvarande på en
helt oacceptabel nivå. Det kan inte uteslutas all de nuvarande stora
möjligheterna till exstinktiva godtrosförvärv spelar en roll för avsättningen
av stöldgodset och därmed främjar brottsligheten. Såsom utredningen funnit,
föreligger dock ej tillräckliga skäl att överge den huvudprincip om exstinktiva
godtrosförvärv som för närvarande råder i svensk rätt. Särskilt den aUmänna
omsättningens intresse talar för bibehållandet av denna princip.

Folksam

Delar
utredningens uppfattning att det är lämpligast att bibehålla exstinktionsprincipen
såväl beträffande anförtrott gods som stöldgods.

3 Processuella frågor - aktsamhetskravet, bevisbördan

Hovrätten
över Skåne och Blekinge

Vad
gäller utredningens syfte att undvika missförstånd i rättstillämpningen genom
alt införa omkastad bevisbörda beträffande förvärvarens goda tro vill hovrätten
inte bestrida att missuppfattningar i angivet hänseende om straffrättsliga
respektive civilrättsliga regler kan förekomma och att dessa missuppfattningar
om möjligt bör förhindras. Hovrätten anser visserligen atl utredningens förslag
kan i viss mån bidra till alt missförstånd undviks men anser dock inte att förslagel
kan genomföras utan modifiering.

Till
en början bör konstateras att skillnader i de straffrättsliga respektive

civilrätlsliga reglerna pä ifrågavarande område kan föreligga dels vad gäller

kravet på aktsamhet, som torde vara större när det gäller godlrosförvärv

än när fråga är om ansvar för t, ex, häleriförseelse, dels vad gäller de krav 53

man ställer på
bevisningens styrka. Att åklagaren har att fulll ut styrka sin Prop. 1985/86:
123 lalan är obestridligt. Atl den urpsrungliga ägaren har bevisbördan beträffande
förvärvarens onda tro innebär inte att man ställer lika slora krav på hans
bevisning som på åklagarens. Utredningen tycks i sitt resonemang inte helt
klart ha skiljt på dessa båda regelsystem, I detta sammanhang bör även
uppmärksammas regeln i 29 kap, 6 § sista meningen rättegångsbalken, som
möjligen också kan bidra till missuppfattningar.

Den
av uiredningen föreslagna regeln synes innebära att förvärvaren (C) med full
styrka skall ådagalägga sin goda tro. Hovrätten, som ställer sig frågande till
möjligheterna för en person att visa att han inte insett eller bort inse
någonting, anser all regeln blir för hård mol C, Den är enligt hovrättens
mening dessulom stel.

Att
bevisbördan enligt gällande rätt åvilar den tidigare ägaren (A) torde inte
betyda att beviskravet är vad som brukar betecknas som "styrkt".
Snarare torde rättsläget vara det att en överviktsprincip tillämpas.

Hovrätten
finner det ändamålsenligt att det i lagen ges en regel som klarlägger en
balanserad syn på bevisläget i fråga om god tro. Hovrätten är också positiv
till alt presumtionen i och för sig skall vara ond tro hos C. Enligt hovrättens
mening bör emellertid presumtionen brytas om det med hänsyn till samtliga omständigheter
framstår som mera troligt att C varit i god tro än alt han varit i ond tro.

Regeln
i 1 § 2 st. erhåller enligt hovrättens mening en lämpligare innebörd om orden "han
visar" ersätts av "övervägande skäl talar för".

Stockholms
tingsrätt

Det
förslag lill omkastad bevisbörda som utredningen framlägger torde i praktiken
knappast medföra nägon större förändring. Även om det nu i första hand ankommer
pä ägaren att styrka ond tro hos förvärvaren anpassas beviskravet efler
omständigheterna i det enskilda fallet. Tingsrätten vill dock ansluta sig till
förslaget i denna del, bland annal därför all omkastad bevisbörda gör det
svårare för förvärvare av stöldgods att freda sig.

Göteborgs
tingsrätt

Del
problem som diskuteras i fråga om bevisbördans fördelning gäller om A skall
visa att C har varit i ond tro eller om C skall visa att han varit i god tro.

En
helt annan fräga är vilka aktsamhelskrav som bör ställas. Som ett aktsamhelskrav
kan t. ex. gälla att C före förvärvet skall ha gjort en viss kontroll. Om han
har underlåtit kontrollen anses han inte kunna göra ett godtrosförvärv. Häri
ligger ingen fördelning av bevisbördan. Det är först om tveksamhet råder i
fråga om kontrollen sketl eller ej som bevisbördan aktualiseras.

Ett
annat sätt att ställa aktsamhelskrav är att man i rättspraxis utgår från

vissa schabloniserade anlaganden, t.ex. all den som köper en guldklocka

på Sergels torg för ett myckel lågt pris är i ond tro. Bevisbördan kan i 54

denna
situation aktualiseras på olika sätt. Ett är om frågan ställs huruvida Prop.
1985/86: 123 överlåtelsen skedde på Sergels torg och vilket priset var. Etl
annat är om osäkerhet råder huruvuda C insåg att klockan var av guld och att
priset var mycket lågt.

Tingsrätten
finner det svårt alt ange rationella skäl för den ena eller den andra lösningen
när det gäller fördelningen av bevisbördan. Möjligen kan sägas att C, som själv
har deltagit i den aktuella transaktionen, bör ha lättare att visa vad som
verkligen har skett. Det skulle därmed vara rimligare atl lägga bevisbördan på
denne.

Däremot
tvivlar tingsrätten på atl en sädan fördelning av bevisbördan skulle ha nägon kriminalpolitisk
betydelse. Författningens utformning i denna del lär knappast försvära
omsättningen av stöldgods och inte heller ha nägon moralbildande effekt.
Däremot kan möjligen det yrkesmässiga häleriet och Sergels-torghandeln
motverkas genom ytterligare skärpta aktsamhelskrav. Enligt tingsrättens mening
är del nämligen oftast aktsam-hetskraven som besiämmer ulgången i en tvist,
medan bevisbördans fördelning mera sällan fäller avgörandet.

RÅ

Utredaren
har i sitt förslag valt att kombinera exstinktionsprincipen med en regel
innebärande att förvärvaren i civilrättsligt hänseende har alt bevisa att han
varit i god tro när han fått egendomen i sin besittning. En sädan regel skulle,
enligt vad som anförs, inte vara avsedd att medföra någon drastisk förändring i
förhällande till gällande rättsläge utan närmast vara en begränsad justering till
förmån för den ursprunglige ägaren. Övervägande skäl talar enligt min mening
för förslaget i denna del. Även om skillnaden i förhållande till nuvarande
rättsläge inte kan antas bli av någon avgörande betydelse medför den föreslagna
regeln en förskjutning till förmån för den ursprunglige ägaren. Förändringen
torde som utredaren anfört ha stöd i den allmänna rättsuppfattningen. Ändringen
kan även förväntas bidra till att förvärvaren iakttar större försiktighet och
alt avsättningen av stöldgods därigenom försvåras.

Även
om den förordade bevisregeln antagligen har sin största betydelse när det
gäller stöldgods och liknande bör den i enlighet med utredarens förslag gälla
inte bara ej anförtrott gods. Skilda regler för anförtrott gods och annat gods
skulle kunna medföra olägenheter. En förvärvare. som har utfört en undersökning
på grund varav han normalt skall anses vara i god tro skall inte behöva
försättas i sämre bevisläge bara därför atl godset exempelvis frånstulits
ägaren.

En
av anledningarna till utredarens förslag om omkastad bevisbörda har

angivits vara alt det från olika häll hävdats att det med nuvarande ordning

är alltför lätt för förvärvare av stulen egendom att komma med förklaringar

som tas till intäkt för påstående om god tro. Detta skulle framförallt vara

förhällandet när talan om ansvar för häleri eller häleriförseelse förs samti

digt med en civilrätlslig talan om återfående av egendomen utan lösen.

Förslaget i denna del syftar därför även till all undvika missförstånd

rörande skillnaden mellan den civilrättsliga och den straffrättsliga bedöm- 55

ningen. Enligt min
uppfattning har utredaren fog för den kritik han anfört Prop. 1985/86: 123 mol
rättstillämpningen i domstolarna i denna del. En i lagstiftningen inskriven
omkastad bevisbörderegel skulle på ett klart sätt ange att frågan om godtrosförvärv
skall prövas efter olika måttstockar, beroende på om det är en civilrättslig
eller straffrättslig bedömning som skall göras.

Länsåklagarmyndigheten
i Jönköpings län

Utredningen
föreslär en omkastad bevisbörda vid den civilrätlsliga prövningen av god tro.
Rent principiellt ställer jag mig tveksam till regler om omkastad bevisbörda.
Fråga är om inte samma effekt kan näs genom att i rättstillämpningen stränga
krav uppställes på en förvärvares undersökningsplikt som förutsättning för god
tro. En bestämmelse om godtrosförvärv kunde utformas så som skett i det
förslag frän 1973, som redovisas i Bilaga 2 i betänkandet (s. 215), 1 praktiken
föreligger dock redan idag rent faktiskt en omkastad bevisbörda, 1 rättsfallet
NJA 1966:594 uttalar RÅ (s, 600): "i civilrättsligt hänseende torde
köparen i många fall kunna åberopa god tro endast om han på visst sätl aktivt
sökt utröna huruvida säljaren ägt överlåta godset", I rättspraxis har
kraven på aktsamhet vid godtrosförvärv ställts höga. Uiredningen har uttalat
att avsikten med införandet av en regel om omkastad bevisbörda inte är att
åstadkomma någon mera drastisk förändring i gällande rättsläge utan blott alt
framhäva den ordning som i och för sig redan gäller. Enligt min uppfattning kan
en bestämmelse om omkastad bevisbörda vara av värde inte minst som en markering
av de krav, som slälls på den, som hävdar god tro.

Länsåklagarmyndigheten
i Göteborgs och Bohus län

Den
renodlade exstinktionsprincipen är oacceptabel dä den kan försätta den som
förvärvat egendom i ond tro i en i förhållande till rätte ägaren gynnsam
position. Uiredningen föreslår här en regel om omvänd bevisbörda. Inom
straffrättens område bör sädana lösningar ej förekomma, men när det gäller civilrätlslig
reglering av en typ av rättshandling där försiktighet hos förvärvaren alltid
är påkallad, torde några sädana betänkligheter ej kunna anföras. Denna lösning
kan också - när den blir allmänt känd - få en "folkpedagogisk" effekt
dvs. att allmänheten blir uppmärksammad på nödvändigheten av att noga informera
sig om överlåtarens fång och möjligen även säkra bevisning härom.

Länsåklagarmyndigheten
i Hallands län

Förslaget
om omkastad bevisbörda för den som gör gällande godtrosförvärv är congenialt, Omsättningsinlressel
läderas knappast och viklen av tillbörlig aktsamhet i valet av avtalspartner
understryks. Längre i tillgodoseende av det kriminalpolitiska intresset saknas
det anledning att gä.

56

BRÅ Prop, 1985/86:123

BRÅ begränsar sig till frågan om godtrosförvärv av
stöldgods,

I BRÅ-promemorian (1978: 1) Sakhäleri m,m, utarbetad av en
arbetsgrupp inom ramen för BRÅs översyn av lagstiftningen mot organiserad och
ekonomisk brottslighet väcktes frågan om inte en försiktig nedtoning av exstinktionsprincipen
i fråga om godtrosförvärv av lösöre i vissa fall skulle förstärka en
eftersträvad allmänpreventiv effekt av bl, a. häleribestämmelserna (a a s 63 fO,
Arbetsgruppen anförde, alt en skärpning av bestämmelsema om godtrosförvärv av
lösöre vore angelägen för att bättre tillgodose kriminalpolitikens önskemål.

Utredningens förslag innebär en viss skärpning. En förvärvare
av lösöre från en överlätare som inte hade rätt att disponera över egendomen
skall inte anses ha varit i god tro om han inte visar att så var fallet. Enligt
gällande rätt kommer det an pä egendomens ägare att styrka ond tro hos
förvärvaren om den förre skall kunna behålla sin rätl till egendomen.
Bevisbördan omkastas alltså och förslaget innebär en lätt modifiering av exstinktionsprincipen.

Effekten av en sådan förändring kan förväntas skärpa
uppmärksamheten hos förvärvare av lösöre och därmed ha en positiv verkan ur kriminalpolitisk
synpunkt. Man kommer ifrån den situationen som kan verka stötande att den som frånstulits
egendom alltid måste köpa denna tillbaka om han vill ha den åter och inte kan
styrka ond tro hos en som förvärvat stöldgodset. Vidare uppnås en viss
hämmande effekt på mindre nogräknade förvärvare. Dessutom kan en viss
uppmjukning av exstinktionsprincipen sägas innebära elt närmande till övriga
nordiska länder, även om en s, k, nordisk rättslikhet inte heller genom detta
förslag uppnåtts,

BRÅ tillstyrker förslaget,

RSV

Gäldenärs goda tro vid utmätning

Kronofogdemyndighet kan med tillämpning av bestämmelserna
i 4 kap, 18-19 §§ utsökningsbalken (UB) utmäta egendom i gäldenärens besittning
även om tredje man gör anspråk på denna. När utmätt gods anträffats hos gäldenären
kan utsökningsbalkens regler om presumtion för äganderätt komma i konflikt med
det nu framlagda lagförslagels strängare regel om bevisskyldighet för
förvärvaren (gäldenären) om att denne var i god tro. Följande exempel
illustrerar vad som kan hända.

En kronofogdemyndighet utmäter viss egendom hemma hos gäldenären

C, Egendomen har av gäldenären tidigare förvärvals av B som saknade rätt

att förfoga över den. Kronofogdemyndigheten utgår då enligt 4 kap. 18 §

UB från atl C är ägare till egendomen, om det inte vid förrättningen

framgår att utmätningsobjeklel tillhör tredje man. dvs. A, Sker utmätning

en trots att A påstår sig ha bättre rätt till den utmätta egendomen, skall

kronofogdemyndigheten om skäl föreligger enligt 4 kap. 20 § UB förelägga

A att väcka lalan mol sökanden och C, Vid en sådan lalan åligger det enligt

gällande rätt A att visa att C varit i ond tro. Enligt förslaget innebär den

omkastade bevisbördan alt gäldenären C skall visa sin goda
tro. 57

Medverkar
han inte torde det åligga borgenären att försöka styrka detta Prop.
1985/86: 123 förhållande.

Det
är fullt tänkbart att gäldenären C varit i god tro vid förvärvet men atl han
vägrar atl medverka genom att visa detta. Sökanden, som helt är beroende av gäldenärens
samarbetsvilja, kan dä få mycket svårt att i gäldenärens ställe styrka denna
goda tro.

Exemplet
illustrerar hur del i praktiken kan visa sig vara omöjligt för en .borgenär att
få gäldenärens medverkan genom atl ta fram bevisning. Tredje mans rätt
garanteras i det exekutiva förfarandet genom att han alltid har möjlighet att
anföra besvär över utmätningsbeslutet eller väcka talan vid lingsräti mot
parterna angående äganderätt till den utmätta egendomen. Den sistnämnda
möjligheten atl väcka talan kan göras trots att något stämningsföreläggande
inte meddelats i utsökningsmålet. Se RSVs rättsfallssamling, serie C (RIC)
15/84 II.

I
det kommande lagstiftningsarbetet bör beaktas att utsökningsbalkens presumlionsbeslämmelse
tar över den omvända bevisbördan. Härvid kan övervägas en beslämmelse, som med
hänvisning lill reglerna i 4 kap. 17-23 §§ UB, undantar 1 § i lagförslagel vid
exekutiv verkställighet.

Köparens
stäUning vid exekutiv försäljning

Köparens
ställning vid exekutiv försäljning regleras i 14 kap. UB, då främst i 1 och 4%%.
Därför citerar det remitterade betänkandet på sidan 194 proposition 81: 8 med 1980/förslag
till ulsökningsbalk, vari redovisas att en godtroende exekutivköpare blir
skyddad mot tredje mans äganderättsanspråk, när han får egendomen i sin
besittning. Trots att fråga om god tro vid exekutiva försäljningar varit uppe lill
behandling vid utsökningsbalkens tillkomst skall den exekutive köparens
situation beröras här. Detta görs mot bakgrund av önskemålet om att köparens
situation måste vara så okomplicerad som möjligt. Bl, a, bör begreppet godtroende
köpare definieras. Problematiken kan utvecklas mol bakgrund av följande silualion
som nämligen är fullt tänkbar.

En
kronofogdemyndighet utmäter ett antal travhästar vilka omhändertas för
värdhållning. Kostnaden härför utgörs av s, k, särskild avgift som skall las ut
ur köpeskillingen vid den exekutiva försäljningen. Efter kungörande av
auktionen i pressen klagar tredje man till hovrätten som inte meddelar inhibition
enligt 18 kap. 12 § UB. Anledningen härtill kan vara att domstolen antingen
vid prövningen inte finner anledning att meddela inhibition eller helt enkelt
inte hinner pröva innehållet i den inkomna skrivelsen. Kronofogdemyndigheten
säljer hästarna på den utsatta auktionsdagen och upplyser härvid om de
förekommande besvären.

Exemplet
kunde även gjorts så atl tredje man i stället för att klaga väckte talan vid
tingsrätt mot sökanden och gäldenären, Inhibition kan inte meddelas i denna
situation.

Även
om det är vanligt att överrätt meddelar inhibition kan det inte

regelmässigt förutsättas att sädan alllid lämnas. Besvären kan nämligen gg

förefalla
omotiverade samtidigt som kostnaderna för del utmätta, t.ex, Prop. 1985/86: 123
travhästarna, är så slora så alt en inhibkion är till stor nackdel för
parterna. Vidare kan inte tingsrätt meddela inhibition vid talan om bättre rätl.
Därför är del mycket angelägel alt frågan om god tro vid exekutiv försäljning belyses
mot bakgrund av situationerna när besvär finns över dels utmätningen, dels
exekutiv försäljning av gods som inte avhämtats.

Beträffande
den förstnämnda situationen reglerar lagförslaget inte när köpare vid exekutiv
försäljning är i god tro. Är så inte fallet i det ovannämnda exemplet tar
köparen en stor risk eftersom tredje man kan göra anspråk på hästarna utan att
vara lösenskyldig. Del är dessutom tveksamt om köpare, som anses ha varit i ond
tro vid exekutivt köp, kan åberopa 14 kap, 4 § UB för att få återbetalning från
gäldenär eller borgenär. Under alla förhållanden tar köparen en risk eftersom
det i praktiken kan vara svårt att få ut en fordran från gäldenären. Detsamma
gäller även eventuellt krav mol borgenär när köpeskillingen redovisats.
Borgenären kan t, ex. vara bosall i utlandet, vilket gör det svårt att rikta
betalningsanspråk mot honom och styrka hans onda tro enligt 14 kap. 4 § andra styckel
UB.

Leder
en vid försäljningstillfällel lämnad upplysning om förekomsten av inkomna
besvär till att köpare vid exekutiv försäljning anses vara i ond tro, uppkommer
etl för köparen och kronofogdemyndigheten synnerligen olyckligt
rättsförhållande. Hur skall en kronofogdemyndighet kunna upplysa om besvär i
ett mål och samtidigt uppmuntra till god budgivning? Hur slor är
kronofogdemyndighets upplysningsskyldighet i samband med exekutiv försäljning?
Inverkar eventuell ond tro på prövningen av avgivet bud som skall göras enligt
9 kap. 4 § UB? Svaren på dessa frågor är viktiga i den praktiska tillämpningen.

1 den andra situationen, vilken omnämnts lidigare, gäller att även om själva
utmätningen inte överklagas besvär kan anföras av utomstående över
försäljningen. För närvarande fär bestämmelsen i 14 kap. 1 § UB konsekvensen
att köpare mäste vara i god tro när han tar exekutivt såld egendom i sin
besittning. Överklagar tredje man en exekutiv försäljning innan godset
avhämtats anses godtrosförvärv inte ha ägt rum. Detta framgår av den
redovisning av gällande rätt som finns i Kommentaren till utsökningsbalken,
vilken utgetts av Walin m, fl, (s, 491 f).

Vid
exekutiva auktioner hämtas vanligen del inropade godset omedelbart av köparen.
Skrymmande gods kan av praktiska skäl under viss tid kvarlämnas på auklionsstället
i avvaktan pä transport. Enligt 9 kap, 5 § UB kan kronofogdemyndighet ge
anstånd med betalning av inropat gods. Detta får då inte lämnas ut lill köparen
förrän full betalning eriäggs. Vid försäljning under hand går det alltid viss
tid mellan godtagande av bud och utlämnande av det sålda godset. Enligt RSVs
mening talar myckel för att tradilionskravet inte behöver vara uppfyllt för att
nägon skall vara i god tro.

Eftersom
del är angeläget att exekutivförvärvarens rättsskydd är sä gott

som möjligt förordas att ond tro inte skall kunna anses föreligga i samband

med exekutiv försäljning i nägon av de bägge situationerna. Går inte detta

att genomföra bör i vart fall inte bestämmelsen om den omkastade bevis

bördan i 1 § andra stycket lagförslaget gälla. Precis som vid utmätningssi- 59

lualionen bör det även i försäljningssituationen vara
tredje man som skall Prop. 1985/86: 123 styrka ond tro.

Konsumentverket

Konsumentverket framhöll i yttrande 1982-10-14 lill
utredningen att det finns skäl att anlägga en differentierad syn pä vilka krav
som skall ställas pä förvärvaren i olika fall av godtrosförvärv. Avgörande
betydelse borde tillmätas förhållandet om förvärvaren eller den frän vilken
förvärvet görs är näringsidkare. Sker elt förvärv från en näringsidkare som
erbjuder egendomen i sin näringsverksamhet borde ingen mera långtgående undersökningsplikt
normalt åläggas konsumenten. Den enskilde borde kunna utgå ifrån att varor som
erbjuds i den reguljära handeln är rättmätigt åtkomna, framhöll verket.

Utredningen föreslår nu en generell regel med innebörd att
förvärvaren skall anses vara i god tro endast om han kan visa att han varken
insett eller med hänsyn till omständigheterna bort inse att överlåtaren saknade
rätt alt förfoga över egendomen. I den allmänna motiveringen till regeln anförs
att beviskravet dock inte kan sättas särskilt högt vid en privatpersons köp i
den reguljära handeln. En stulen sak som förvärvats under sädana omstän-'digheler
bör enligt utredningen kunna presumeras ha skett i god tro, såvida inte tungt
vägande argument kan anföras till förmån för en annan mening (s. 180).

Konsumentverket tillstyrker en regel om omvänd bevisbörda
vid förvärv näringsidkare emellan och vid förvärv mellan privatpersoner. För
konsumentköpens del, dvs, huvudsakligen de fall där privatpersoner förvärvar
egendom från näringsidkare eller genom kvalificerad förmedling av näringsidkare
(se verkets nämnda skrivelse), bör dock — i enlighet med vad utredningen själv
funnit - tvärtom presumeras atl förvärvet skett i god tro. Det stora antalet
konsumentköp gör att denna presumtion för god tro sannolikt får slor praktisk
betydelse. Regeln bör därför komma till uttryck direkt i lagtexten, Detla
skulle exempelvis kunna ske genom att 1 § kompletteras med ett tredje slycke
med följande lydelse:

"Har egendom som är avsedd huvudsakligen för enskilt
bruk förvärvats av en konsument från en näringsidkare i dennes yrkesmässiga
verksamhet, skall förvärvaren dock anses ha varit i god tro om han inte med
hänsyn till omständigheterna bort inse att överlåtaren saknade rätt att
överlåta egendomen. Motsvarande gäller även när förvärvet skett genom
förmedling av en näringsidkare som ombud för en säljare,"

Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitetet

Vad gäller frågorna om vem som skall ha bevisbördan för
förvärvarens

goda tro och vilka aktsamhelskrav, som skall ställas på
förvärvaren, bör

det tydligare än vad som framgår av betänkandet (t, ex. på
s. 166, 181 f,

184, 198 och 203) observeras, att del är fräga om två
olika spörsmål. Vilket

aktsamhelskrav som skall ställas åren rättsfråga, som bör
diskuteras skild

från frågan om vem som har bevisbördan för de faktiska
omständigheter- 60

na.

Liksom utredningen anser fakullelsnämnden att ÄraverpÅaA7.yflm/7ef
för Prop. 1985/86: 123 godtrosförvärv bör ställas högre än de krav som avgör om
en förvärvare av egendom gjort sig skyldig till häleriförseelse. I vissa fall,
t. ex. där egendomen är sådan att den ofta säljs på avbetalning med ägarförbehäll
(ätertagandeförbehåll) eller ofta stjäls, bör förvärvaren vidta särskilda
undersökningsåtgärder för att förvissa sig om överlätarens rätt alt disponera
över egendomen. Detla framgår ocksä redan av etablerad praxis.

Någon anledning atl i lag eller motiv försöka i detalj
precisera vilka krav som skall ställas på förvärvaren finns inte. Domstolarna
har bättre möjligheter alt i konkreta fall mejsla ut den rättsregel som bör
gälla. För en viss restriktivitet från lagstiftarens sida talar ocksä att vissa
för undersökningsplikten relevanta omständigheter - såsom förändringar i
bilregistreringens uppläggning - kan påverka undersökningspliktens innebörd.
Lagförslagets hänvisning i 1 § andra styckel till egendomens beskaffenhet, de
förhållanden under vilka den utbjöds eller omständigheterna i övrigt kan frän
denna synpunkt godtas. Däremot kan anmärkning göras mot motivens hänvisning lill
den aktsamhet och försiktighet som skulle ådagalagts av en bonus pater familias
(se bet, s. 182). "Den gode familjefadern" lorde inte bara vara en
alltför vag figur för alt tjäna till ledning. I den mån förebilden alls har
någon stadga, hänför den sig närmast till vad som är etl genom-snittsupplrädande
bland förståndigt folk. Frågan arom inte spörsmålet om god tro i än högre grad
är vad som gäller culpabedömningen inom skadeståndsrätten bör ge utrymme för
en strängare bedömning. Domstolarna bör vara fria alt skärpa aktsamhetskraven
för god tro utan att vara bunden av den oklara figuren "bonus pater familias".

Utredningens förslag innebär ett visst tillmötesgående av
kriminalpoli

tiska önskemål om ökade möjligheter till vindikation pä det sättet alt

förvärvaren får bevisbördan för alt han varit i god tro vid sitt förvärv (s.

169 f och 181 fO, Som framhållits ovan mäste själva bevisbördefrägan

principiellt hållas isär från aktsamhetsbedömningen. Bevisbördefrågan -

liksom bevisvärderingen - gäller vilka faktiska omständigheter som skall

läggas till grund för aktsamhetsbedömningen. Visserligen kan en bevis

börda på förvärvaren stödjas på att han och inte ägaren, som gått miste om

egendomen, har den bättre möjligheten att utreda omständigheterna vid

förvärvet. Oavsett vem som bär bevisbördan är det naturligt att som en för

förvärvaren negativ omständighet vid bevisvärderingen beakta, att han

inte vill ge fullständiga uppgifter för sakens belysning. Det förhållandet alt

aktsamhetsbedömningen i vissa fall kan bygga på en undersökningsplikt

för förvärvaren gör det också naturiigt, atl bevisbördan för vilka aktiva

åtgärder som vidtagits av förvärvaren bör ligga på hans sida. Det torde

emellertid vara alt gä för långt, att som en enda huvudregel föreskriva, att

bevisbördan för de omständigheter, som skall läggas lill grund för prövning

av den goda tron. läggs på förvärvaren. Om ett förvärv skell för länge

sedan kan det vara förklarligt, att förvärvaren inte kan ge upplysningar om

omständigheterna vid hans förvärv. Särskilt tydliga blir svårigheterna pä

förvärvarens sida om förvärvaren rent av skulle ha avlidit, och ett anspråk

från en tidigare och kanske bestulen ägare skulle framställas mot hans

dödsbo. Det torde vara atl gå för långt atl utgå från atl godtrosförvärv inte 61

skett, för
den händelse någon utredning om omständigheterna överhuvud- Prop. 1985/86:
123 taget inte kan åstadkommas. En sådan regel skulle för övrigi påtagligt
avvika frän en eljest inom sakrätten gällande huvudprincip, att besittning till
egendom ger presumtion för rättmätigt innehav.

Fakullelsnämnden anser sålunda, att - om en enda
grundregel skall uppställas i fråga om bevisbördan för omsiändigheterna vid ett
förvärv -bevisbördan bör ligga på den tidigare ägaren för att förvärvet inte
skett i god tro. Emellertid måste huvudregelUi som illustrerats strax härovan,
förses med åtskilliga modifikationer som i vissa lägen lägger en bevisbörda pä
förvärvaren, 1 varje fall riskerar utredningens förslag att leda lill en för
stel och i vissa lägen olämplig reglering. De jämförelser som utredningen gjort
med vissa andra lagregler om omkastad bevisbörda är för övrigt inte heller
alltid träffande; jämförelserna kan i varje fall inte vara avgörande.
Fakultetsnämndens slutsats blir därför, att någon lagregel om bevisbördan inte
bör införas utan att frågan liksom hittills får hanteras av domstolarna,

Sveriges advokatsamfund

Att direkt i lagtexten inskriva en bevisregel, enligt
vilken det skulle ankomma på förvärvaren atl styrka sin goda tro vid förvärv
av lösöre som frånhänts ägaren, anser samfundet betänkligt. Sedan den fria bevispröv-ningens
princip infördes i svensk rätt har frågan om bevisbördans fördelning i
hithörande fall blivit av mindre betydelse. Även om det i princip enligt
gällande rätt ankommer på godsets ägare att styrka ond tro hos förvärvaren,
åvilar det redan nu förvärvaren att visa att transaktionen som sädan är fullt
normal eller att han vidtagit rimliga åtgärder för alt förvissa sig om sin
fångesmans rättstitel eller behörighet.

Mot den i den föreslagna lagtexten inskrivna
bevisbörderegeln talar också det förhällandet att det i betänkandet förutsätts
att man även i fortsättningen skall godtaga förvärvarens påstående om god tro,
därest förvärvet framstår som fullt normalt genom att förvärvet skett på offentlig
auktion eller frän yrkesmässig försäljare med fasl driftsställe eller under
liknande förhållanden. Den föreslagna regeln om bevisbördans fördelning kan
under sådana förhållanden komma att tillämpas pä elt sätt som inte varit
avsett.

Enligt samfundets mening bör domstolarna utan att vara
bundna av någon i lagtexten inskriven bevisbörderegel ha att i varje särskilt
fall med beaktande av omsiändigheterna kring förvärvet ta ställning till frågan
om förvärvaren varit i god tro,

Sveriges domareförbund

Större betydelse än rätten till lösen för att modifiera exstinktionsprincipen

torde tillämpningen av själva godtrosrekvisitet ha, 1 rättspraxis ställs för

hållandevis stora krav pä god tro hos förvärvaren. Kravet anpassas till

förhållandena i det enskilda fallet. 1 misstänkta situationer kan det utfor

mas som en ren undersökningsplikt. Härigenom blir del möjligt alt åstad

komma en tillämpning av exstinktionsprincipen som medför att den ur- 62

spmnglige ägarens iniressen kan beaktas. Förbundet har
ingen erinran mot Prop. 1985/86: 123 den utformning som regeln om god tro
har fått i utredningens förslag. Del bör dock understrykas alt det även i
fortsättningen blir en uppgift för rättstillämpningen alt ge innehåll åt regeln
genom att avgöra hur högt kravet pä god tro skall ställas i olika situationer,

Förbundel ansluter sig till utredningens förslag i 1 § alt
det skall ankomma på förvärvaren att styrka sin goda tro. Del framstår som
riktigt att den som påstår sig ha förvärvat egendom i god tro får klargöra hur
det har gått till vid förvärvet. Detla innebär å andra sidan inte att varje
person vars äganderätt ifrågasätts ulan vidare skall behöva presentera sin
bevisning. Den påstådde rätte ägaren måste givelvis primärt först på ett
övertygande sätt ange omständigheter som utvisar att egendomen är hans.

Ledamöterna Blomstrand, Lenter och Palm är skiljaktiga i
fråga om förslaget all bevisbördan för god tro skall läggas på förvärvaren. De
anför följande.

Vi ifrågasätter om den föreslagna bevisbörderegeln är
erforderlig eller ens lämplig. Enligt utredningens egna uttalanden (s. 179) är
inte avsikten med förslaget alt man skall åstadkomma någon mer drastisk
förändring i gällande rättsläge. Vad det är fråga om är att på ett mer
påtagligt sätt framhäva den ordning som i och för sig redan gäller.

Vi delar uppfattningen atl en bevisbörderegel av den
föreslagna arten knappast ändrar rättsläget i någon märkbar mån. Som framhålls
i förbundels yttrande torde det vara styrkan i kravet på god tro som är
avgörande i de flesta fall. Till skillnad frän utredningen anser vi emellertid
att den omständigheten atl den föreslagna ändringen i reglema inte ändrar
rättsläget talar emot att förslaget genomförs. Alt ändra reglerna förefaller
också vara en egendomlig metod för att undanröja missförstånd om innebörden av
gällande rätt,

Uiredningen har inte påvisat några olägenheter av vikt med
den bevisbörderegel som har utbildats i praxis. Den föreslagna nya regeln kan
- i den män den alls får nägon betydelse - antas medföra negativa verkningar
från omsättningens synpunkl. Förvärvaren blir nämligen nödsakad att i ökad
omfattning försäkra sig om bevis för sin åtkomst av godset. Överlå-telselransaktionerna
kan dä befaras bli mer omständliga. Det är härvid atl märka att bevisskyldighelen
förutsätts vara obegränsad i liden. Även om dessa negativa verkningar i de
flesta fall inte torde bli allvarligare än atl de i och för sig kunde
accepteras, uppvägs de enligt vår mening inte av några fördelar med den
föreslagna bevisbörderegeln. Vi avstyrker därför förslaget i denna del.

Föreningen Sveriges länspolischefer tillsammans med
Föreningen Sveriges polischefer

Anser att exstinktionsprincipen förenad med en omkastad
bevisbörderegel innebär bl. a. förbättrade möjligheter för polisen att
återställa genom brott åtkommen egendom lill rätt ägare.

63

Föreningen Sveriges åklagare Prop. 1985/86:123

Föreningen tillstyrker utredningens förslag om en omkastad
bevisbörda så att en förvärvare inte skall anses vara i god tro med mindre han
visar att han varken insett eller med hänsyn till egendomens beskaffenhet, de
förhållanden under vilka den utbjöds eller omständigheterna i övrigt bort inse
att överiåtaren saknade rätt att förfoga över egendomen. Enligt föreningens
uppfattning bör man så långt möjligt undvika att införa lagregler med omkastad
bevisbörda. Vid valet mellan den föreslagna regeln och en ' oinskränkt vindikationsregel
är emellertid föreningen beredd att godta förslaget; dock med den viktiga
reservationen alt de föreslagna preskriptionsreglerna ocksä intas i lagen. Som
nämnts inledningsvis skulle en omkastad bevisbörda delvis lösa problemet med
att det ibland kan le sig för lätt alt åberopa god tro vid förvärv av
stöldgods.

Föreningen ansluler sig till utredningens förslag att i
likhet med gällande rätt god tro skall föreligga såväl vid överiåtelsen som vid
besiuningsöver-gången. De omständigheter som skall beaktas vid bedömningen har
enligt föreningens mening fått en lämplig avvägning på det sätt som de
beskrivits i 1 § andra st, i den föreslagna lagtexten. Föreningen vill i detla
sammanhang understryka vad som anförts i specialmotiveringen när det gäller
fall då avsevärd tid förflutit efter förvärvet, Kravel för att förvärvaren
skall anses ha fullgjort sin bevisskyldighet kan i sådana fall inte ställas
särskilt högt. Enligt föreningens mening kan man inte i alla situationer kräva
skriftlig dokumentation på förvärvet, framför allt om det gäller massproducerad
vara som inköpts i butik,

Sveriges köpmannaförbund

Tillstyrker förslaget,

SHIO-Familjeföretagen

Tillstyrker förslaget,

LRF

I svensk rätt har sedan gammalt och av hävd såsom
huvudprincip gällt att den som gör ett påstående också har att visa påståendets
riklighet, I straffprocessen betraktas den tilltalade som oskyldig tills
motsatsen bevisats, I en tvisteprocess tappar käranden käromälet om han inte
kan styrka sin lalan, 1 elt tidigare remissyttrande över SOU 1983:60 har LRF
vänt sig mot Ekobrottskommissionens förslag alt den som förvärvar egendom eller
mottar betalning från någon som sedan försätts i konkurs mäste bevisa att han
var i god tro beträffande konkursgäldenärens sufficiens dä transaktionen gjordes.

LRF hyser
förståelse för de bevekelsegrunder som ligger bakom försla

gel om omvänd bevisbörda men finner del tveksamt om situationen moti

verar en total, generell omkastning av bevisbördan. De syften som ligger 4

bakom detta förslag synes allmänt sett kunna tillgodoses med etl bibehål-

lande av nuvarande huvudprincip kompletterad med en presumtion
för ond Prop. 1985/86:123

tro i vissa fall; exempel härpå lämnas av utredningen själv,
LRF finner skäl

tala för att det under det fortsatta lagstiftningsarbetet överväges
om en

sådan lösning är möjlig med hänsyn till lagtekniska och
andra aspekter.

Skulle denna väg inte visa sig framkomlig synes förslaget
vara atl föredra

framför gällande regler.

Svenska handelskammarförbundet

Den lösning utredningen anvisar för att minska
möjligheterna att göra oberättigade exstinktiva godtrosförvärv är att lägga
bevisbördan på förvärvaren. En sädan omkastning av bevisbördan kan
principiellt sett inge vissa betänkligheter. Även om det redan existerar
regler, där bevisbördan är omkastad, bör nya sådana införas endast om goda skäl
föreligger, Handelskammarförbundet menaratt det pä grund av nödvändigheten att
bekämpa stöldbrottslighelen finns behov av en viss skärpning av de krav som slälls
för att en köpare av stöldgods skall göra ett exstinktivt godtrosförvärv. Den
föreslagna bevisbördeplaceringen kan därför accepteras. Förslaget innebär ju
även att bevisbördan kommer att vara placerad hos den part som har störst
fördel av regeln och dessutom torde ha de största möjligheterna att presentera
bevisning. Enligt Handelskammarförbundets mening bör dock klarare anges hur den
ålagda bevisbördan skall uppfyllas. Exempelvis kunde uttryckligen anges, att
beviskravet är uppfyllt om förvärvaren kan visa att egendomen köpts i den
etablerade handeln.

MRF

Bilar och andra motorfordon intar en särställning jämfört
med andra kapitalvaror såtillvida som motorfordon är registreringspliktiga.
Genom en sä enkel ålgärd som ett telefonsamtal lill länsslyrelsens bilregisteravdelning
kan en presumtiv förvärvare av ett motorfordon få uppgift om de tre senast
antecknade ägarna till fordonet. Förvärvaren kan därefter ta kontakt med
tidigare ägare för kontroll av att överiåtaren äger förfoga över fordonet.

Förbundet anser att en sådan undersökningsåtgärd bör vara
ett krav för att förvärvaren skall anses vara i god tro vid förvärv av
motorfordon från den som icke yrkesmässigt handlar med bilar.

Förbundet hemställer om att det nu anförda kommer till
uttryck i regeringens proposition.

Förbundet har i övrigt inget alt erinra mot förslaget i
den del det berör frågan om godtrosförvärv av anförtrodd egendom.

Sveriges Juvelerare- och guldsmedsförbund

Vi har huvudsakligen studerat belänkandet i de delar som
behandlar godtrosförvärv av stöldgods.

Den föreslagna överflyttningen av bevisbördan från den som
ifrågasätter

godtro till den som vill hävda godtro synes rimlig, varför vi tillstyrker att

förslaget i denna del läggs till grund för lagstiftning. 65

5 Riksdagen 1985/86. I .faml. Nr 123

Sweboat-båtbranschens
riksförbund Prop. 1985/86:123

Sweboat
instämmer i del av uiredningen påpekade förhållandet att del vid förvärv av
stulen egendom hittills har varit för enkelt för förvärvaren hävda god tro. Dä allmänne
åklagaren för talan mot förvärvaren för häleri eller häleriförseelse i den
straffrättsliga delen av en process, föreligger även en civilrättslig del om
återfående av egendomen utan lösen. Denna talan (det enskilda anspråket) som
kan föras av åklagaren eller målsäganden själv, grundar sig på om förvärvaren
har gjort ett godtrosförvärv eller ej. Det enskilda anspråket skall ej vara
beroende på utgången i ansvarsfrågan, vilket dock synes ha blivit praxis, då
olika bedömningsgrunder mäste tillämpas i fräga om aktsamhetskravet i de civil-
och straffrättsliga delarna, 1 den civilrätlsliga delen skall kraven på
förvärvarens aktsamhet ställas högre. Detta förhällande framträder klarare med
den av utredningen föreslagna omvända bevisbördsregeln där förvärvaren skall
visa att det rör sig om ett förvärv i god tro.

Den
föreslagna bevisbörderegelns placering är till fördel för den ursprunglige
ägaren men själva beviskravets styrka har ej höjts.

Svenska
försäkringsbolags riksförbund

Frän
polis- och äklagarhåll samt av försäkringsbolagen har ofta kritiserats alt
tillämpningen av gällande godtrosregler medför att den rätte ägaren endast
undantagsvis får tillbaka sin egendom. Detta gäller särskilt när det är fråga
om stulen egendom. Det har ofta visat sig svårt för den ursprunglige ägaren
alt bevisa ond tro hos en senare förvärvare. Mot denna bakgrund finner
riksförbundet det tillfredsställande alt utredningen föreslär en omkastad
bevisbörda, dvs, en senare förvärvare skall bevisa alt han i god tro förvärvat
egendomen. Förhoppningsvis kommer därmed även försäljning av stöldgods att
försvåras.

Folksam

Folksam
delar utredningens uppfattning om att det är lämpligast att bibehålla den s,
k, exstinktionsprincipen säväl beträffande anförtrott gods som stöldgods samt
att införa en regel om omkastad bevisbörda. En sådan bevisbörderegel bör kunna
leda till en ökad försiktighet hos allmänheten när det gäller handel med egendom
som kan misstänkas vara stöldgods.

4 Lösen

4.1 Rätt till
lösen

Hovrätten
över Skåne och Blekinge

I
likhet med utredningen (s, 188) anser hovrätten att övervägande skäl talar

för ett bibehållande av en generell lösningsrätt. Förslaget tillstyrkes i

denna del. Ett starkt skäl har vid detla ställningstagande varit att det till

lösningsrätten kopplas en regel om preskription, 66

Stockholms tingsrätt Prop, 1985/86:123

Har inget atl erinra mot förslaget,

Göteborgs tingsrätt

I likhet med utredningen anser tingsrätten att den (A) som
har blivit berövad egendomen skall ha möjlighet att mot lösen återfå den från
den godtroende förvärvaren (C), Den möjligheten skall finnas för att A skall
kunna få tillbaka egendom, som har ett särskilt värde för honom. Det blir då i
praktiken fråga om egendom som här ett affektionsvärde för A eller som ulgör
del av en samling som A äger,

RÅ

Förslaget att i lagstiftningen tillerkänna den
ursprunglige ägaren en generell lösenrätt tillstyrks, Även om denna rätt
sällan utnyttjas bör den enligt min mening finnas. Framför allt när det är fräga
om antikviteter, konst eller annan egendom med affektionsvärde för den
ursprunglige ägaren framstår en lösenrätt som motiverad av billighetsskäl.
Några principiella invändningar mot att exstinktionsprincipen pä detta sätt
modifieras synes inte föreligga.

Länsåklagarmyndigheten i Jönköpings län

Tillstyrker förslaget,

RSV

När köpare i god tro förvärvat utmätt egendom av gäldenären
bör kronofogdemyndighet ha möjlighet att lösa denna med tillämpning av 2 § i
lagförslaget. Köparen kan nämligen ha förvärvat egendomen til) ett så lågt pris
att överskott kan väntas vid kommande exekutiv försäljning.

Konsumentverket

Tillstyrker förslaget.

Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitetet

Frågan om den ursprunglige ägarens lösensrätt är idag svår
att besvara, och det vore värdefullt om klarhet kunde skapas genom
lagstiftning, I 1965 års betänkande förordades värdeprincipen på grundval av
uppfattningen, atl exstinktionsprincipen tillämpades som ett skydd för godtrosförvärvaren.
Det ansågs följdriktigt att innehavaren skulle behöva lämna egendomen ifrån
sig, blott om han ersattes för dess värde. Vidare begränsades lösensrätten till
sådana fall där egendomen för den ursprunglige ägaren

hade ett
värde av annan art än det rent ekonomiska eller det eljest var av

67 ,

särskild betydelse för honom att återfå egendomen, I den
aldrig fullföljda Prop, 1985/86: 123 lagrådsremiss, som upprättades i
justitiedepartementet år 1973, föreslogs däremot elt lagfästande av
vederlagsprincipen, dvs, egendomens innehavare skulle få ersättning med
kostnaderna för sitt förvärv av egendomen, liksom för egendomens förbättring
och för eventuella förändringar i penningvärde. Även i det förslaget
begränsades lösensrätten, nämligen lill fall då egendomen frånhänts ägaren
genom stöld eller annat tillgreppsbrott, - I det nu aktuella betänkandet
föreslås, att lösensrätten skall få äga rum i alla

typer av godtrosförvärv,-- ,

Fakullelsnämnden tror för sin del alt utredningen träffar rätl,
när den inte föreslår begränsning av lösensrälten till vissa situationer. Varje
sådan begränsning får ell drag av godtycke, som i praktiken kan leda lill
tillämpningssvårigheter och slumpartade resultat.

Sveriges domareförbund

som ansluter sig till exstinktionsprincipen med vissa
modifikationer lill skydd för den ursprunglige ägarens intressen, anför:

Den ursprunglige ägarens rätt att återfå godset mot lösen ulgör
en sådan modifikation. Liksom utredningen anser förbundet att denna rätt bör bevaras.
Det är visseriigen inte bekant för förbundel i vilken omfattning rätten till
lösen utnyttjas i praktiken. Utredningen lämnar inga upplysningar härom.
Sannolikt sker det endast i ett begränsat anlal fall, framför allt i fråga om
föremål med ett värde utöver det rent ekonomiska. Del torde vara främst i
sädana fall som lösenrätlen har nägon betydelse. Nägon olägenhet med den
hittillsvarande oinskränkta lösenrätten har dock inte försports. För att
undvika komplikationer i regelsystemet bör man därför — som utredningen
föreslår — behälla den nuvarande regeln.

Föreningen Sveriges åklagare

Det avsteg frän exstinktionsrätten som lösenrätten innebär
är välmotiverat. Föreningen tillstyrker därför en generell lösenrätt,
innebärande alt den rätte ägaren alllid skall ha rätt att kunna få tillbaka sin
egendom.

Föreningen Sveriges kronofogdar

Lagstiftaren har föreslagk lösenrätt för den rätte ägaren.
Det kan tänkas förekomma fall då utmätning skett efler anvisning av gäldenären
av gods som denne inte äger råda över och denna egendom sedan sålts på exekutiv
auktion vilket presumeras medföra godtrosförvärv. Rätte ägaren skulle vid
sådant förhällande äga atl lösa egendomen äter enligt värdeprincipen under
förutsättning atl köparen går att spåra. Situationen är dock sä pass ovanlig atl
den knappast kan medföra några menliga konsekvenser för allmänhetens intresse
för exekutiva auktioner, Förslagel om lösenrätt inger därför inte några
betänkligheter i vad avser "omsättningens intressen",

68

LRF Prop, 1985/86: 123

Ansluter sig till förslaget,

4.2 Lösenbeloppet Hovrätten över Skåne och Blekinge

Hovrätten ser positivt på alt regler om beräkning av
vederlag införs samt tillstyrker förslaget härom. Hovrätten vill därvid anmärka
att bruket av ordel "förbättring" i lagtexten torde innebära atl endasl
nödiga och nyttiga koslnader skall ersättas.

Stockholms tingsrätt

Har inget att erinra mot förslaget.

Göteborgs tingsrätt

När det gäller att fastställa efler vilken princip
vederlaget skall bestämmas förordar uiredningen den s. k. vederlagsprincipen
framför den s, k, värdeprincipen. Som skäl härför anger utredningen att det
för "de allra flesta ter sig nog ganska naturligt atl den som t, ex,
blivit bestulen pä sin sak skall kunna fä tillbaka saken från godtroende
innehavare utan att behöva ersätta denne för utebliven vinst", I
anslutning härtill påpekar utredningen att den hos vilken godset påträffas inte
sällan torde ha köpt det billigt. Vidare framhåller utredningen atl del är
lättare att fastställa lösenbeloppet med tillämpning av vederlagsprincipen.

Enligt tingsrättens mening har dessa skäl inte någon
nämnvärd styrka. För det första torde det vara sällsynt att C har gjort ett godtrosförvärv,
om han har köpt godset till lågt pris. För det andra torde allmänhetens påstådda
svårighet att acceptera värdeprincipen bottna i vanföreställningen atl C kan
göra etl godtrosförvärv blott genom atl påslå god tro. Utredningens förslag
syftar ju bl, a, till att undanröja den vanföreställningen. När så sker torde aUmänheten
ha lättare att acceptera värdeprincipen eller t. o. m. anse den principen som
riktigast. För det tredje kan vederlagsprincipen anses vara någol enklare att
tillämpa, men värdeprincipen är ändå en princip som tillämpas med gott resultat
i nästan alla försäkringsfall.

Enligt tingsrättens mening är det i stället andra
omständigheter som måste beaktas vid valet av värderingsprincip. A:s förlust av
egendomen täcks nästan alltid av en försäkring. A kommer därför att uppbära en
försäkringsersättning, som motsvarar värdet på den förlorade egendomen. Den
ersättningen kan A använda till ett ersättningsköp. som sedan kommer att
undergå samma värdeutveckling som den föriorade egendomen. En lillämpning av
värdeprincipen leder alltså inte lill någon föriust för A,' medan en värdering
enligt vederlagsprincipen kan ge honom dubbel vinst eller överföra vinsten lill
försäkringsbolaget. En lösenrätl med tillämpning av vederlagsprincipen kan
därför utnyttjas av A i spekulativa syften och

69

6 Riksdagen 1985/86. I .saml. Nr 123

alltså
inte enbart för att tillgodose hans inlresse av att återfå föremål med Prop.
1985/86: 123 affektions- eller samlarvärde.

För C. som vid förvärvet kan ha varit lika inriktad som A
pä att göra en värdesaker investering, är det däremot inte möjligt att försäkra
sig mot den förlust som vederlagsprincipen innebär för honom.
Sammanfattningsvis anser därför tingsrätten att skälen för atl tillämpa
värdeprincipen klart överväger de skäl som talar för vederlagsprincipen.

Chefsrådmannen Ordqvist är skiljaktig i fräga om valet av
princip för fastställande av lösenbeloppets storlek och ansluter sig till
utredningens förslag att vederlagsprincipen bör gälla,

RÅ

Lösenbeloppel skall enligt utredarens förslag bestämmas
efter vederlagsprincipen under förutsättning att godsets värde i allmänna
handeln inte är lägre än del pris som innehavaren betalt. Därmed har
värdeprincipen som i 1965 års belänkande ansågs bäst lämpad i sammanhanget fått
träda i bakgrunden. De skäl som utredaren anfört för sitt förslag i detta
hänseende synes mig övertygande. Särskilt skulle det enligt min mening te sig
stötande om den som blivit fränstulen värdefull egendom skulle tvingas ersätta
innehavaren för utebliven vinst, Förslagel att innehavaren i förekommande fall
skall ha rätt till ersättning för nedlagda kostnader synes väl ägnat atl
underlätta uppgörelsen mellan ägaren och innehavaren.

Länsåklagarmyndigheten i Jönköpings län

Tillstyrker tillämpningen av vederlagsprincipen vid bestämmandel
av lösenbeloppet.

Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitetet

Nämnden är tveksam till ett godtagande av
vederlagsprincipen. Utredning

ens motiv härför har framförallt varit atl en rätt för ägaren att fä återlösa

egendomen genom att utge det vederlag, som godtrosförvärvaren tidigare

måst betala, innebär en kompromiss mellan exstinklions- och vindikations-

principerna. I den mån godtrosförvärvet skett för ett vederlag som under

stigit godsets värde, ger vederlagsprincipen ägaren en viss möjlighet att

återfå egendomen på förmånliga villkor trots godtrosförvärvet, samtidigt

som godtrosförvärvaren åtminstone skyddas mot föriust, Godtrosförvär

vet ger då emellertid inte innehavaren trygghet alt få behålla det fulla

ekonomiska värdet av sitt förvärv. Denna nackdel för godtrosförvärvaren

motsvaras av fördelen för egendomens urspmnglige ägare, att kunna åt

komma densamma på någorlunda hyggliga villkor trots godtrosförvärvet.

Lösensrätt enligt vederlagsprincipen innebär med andra ord en kompro

miss mellan de inblandade parternas intressen. Om vederiagsprincipen

skulle lagfästas, bör regeln, trots den föreslagna preskriptionstiden, utfor

mas på sådant sätt, atl den i likhet med förslaget i 1973 års lagrådsremiss

kan ge innehavaren kompensation ocksä för penningvärdets fall efter den 70

tidpunkt, dä godtrosförvärvet
skett, - Fakultetsnämnden är emellertid Prop. 1985/86: 123 tveksam lill
vederlagsprincipen bl.a. av rättstekniska skäl. Huvudregeln enligt förslaget är
ju att lösen skall motsvara vad egendomens innehavare utgivit vid sitl förvärv
(3 §). Vid successiva förvärv kan emellertid uppkomma situationer där vederiagsprincipen
blir svårtillämpad. Antag t. ex, atl godtrosförvärvaren C (som av B förvärvat A:s
egendom) överlåtit egendomen vidare till D, och att detla skett efter en
tidpunkt dä bakgrunden till C:s förvärv blivit utredd; D har med andra ord
kunnat vara medveten om att C grundat silt innehav på ett godtrosförvärv. Även
om D följdaktligen är i ond tro äger han enligt huvudprinciperna för
lagstiftningen behålla egendomen - han kan med andra ord åberopa C:s godtrosförvärv
- om han inte erhåller lösen av den ursprunglige ägaren A, Om emellertid D
skulle ha betalt ett betydligt högre belopp för egendomen än vad C gjort
förefaller del knappasl självklart att lösen till den i viss mening ondtroende D
bör bestämmas med ledning av det vederlag, som han utgivit. Även de
familjerättsliga fången kan orsaka bekymmer. Utredningens förslag till
lösensregel (3 §) har kopierats på 1973 års lagrådsremiss. Enligt förslaget
skall, om innehavaren förvärvat egendomen genom gåva. arv, testamente eller
bodelning, även kostnad som ägarens fångesman haft för förvärv av egendomen och
dess förbättring inräknas i lösenbeloppet under förutsättning, att fångesmannen
skulle haft rätt att betinga sig lösen, om återkrav hade framställts mot honom.
Den bakomliggande tanken måste väl vara, att den innehavare som fått egendomen
i gåva, dvs, utan vederlag, bör erhålla åtminstone det vederiag som hans
fångesman kan ha erhållit i etl lidigare förvärvsled. Vid arv. testamente och
bodelning är emellertid saken mera komplicerad. Vid ett vanligt arvskifte
liksom vid en bodelning åsätts ju den skiftade egendomen etl värde: 1 denna rnening
har förvärvaren behövt utge ell vederlag för att åtkomma egendomen genom arv
eller bodelning. Förhällandet kan vara detsamma vid förvärv pä grund av
testamente, nämligen om förvärvaren är universell lestamentslagare som vid
arvskifte tillagts viss egendom, som testator innehaft på grund av godtrosförvärv.
Om testamentet däremot innefattar ett legat beträffande den godtrosförvärvade
egendomen blir väl däremot förhållandet alldeles likartat med situationen vid
gåva. Med tanke på de familjeräiisliga och successionsrättsliga förvärven kan
man nog konstatera, att det inte är självklart vilken reglering som bör väljas
med utgångspunkt i vederiagsprincipen, och atl den föreslagna lagtexten
knappast kan vara den lämpligaste, (Den enklaste justeringen skulle kanske
vara att i 3 § andra meningen ändra verbet "skall" till
"kan",)

På
tal om valet mellan vederiagsprincip och värdeprincip bör dét också

påpekas, att möjligheten tillsa kallat kvalificerat godtrosförvärv (dvs. utan

lösensrätt) av löpande skuldebrev enligt 14 § SkbrL torde förutsätta, atl

värdeprincipen är härskande. Enligt värdeprincipen finns ju inte någon

anledning atl tillåta återkrav av ett skuldebrev (lika litet som av pengar),

eftersom skuldebrevet representerar den summa pengar för vilken del

gäller. Inför man vederlagsprincipen, kan det tänkas uppkomma fall där en

lösensrätt motsvarande vad godtrosförvärvaren gett i vederlag, skulle ha

betydelse. Men 6 § i förslaget torde väl betyda, alt värdeprincipen alltjämt 71

skulle bli gällande
beträffande skuldebrev. Frågan borde emellertid disku- Prop. 1985/86: 123 leras
uttryckligen.

Vilken
lösning som än väljes får väl lösensrälten dock sannolikt ganska liten
betydelse, främst därför att en ägare i allmänhet är skyddad mol förlust genom
försäkring.

Just
delta förhållande talar för att också godtrosförvärvaren skyddas genom
värdeprincipen. Hela tanken på vederlagsprincipen som en kompromiss mellan exstinklions-
och vindikationsprinciperna försvagas genom vanligheten av försäkring mot den
ursprunglige ägarens förlust. Till stöd för värdeprincipen kan ocksä anföras
att, om kraven för godtrosförvärv ställs högt, lämpligheten ökar av att ge godtrosförvärvaren
etl skydd till egendomens värde. Genom den omkastade bevisbördan beträffande
den goda tron och de höga aktsamhetskraven pä förvärvaren går förslaget
faktiskt i sådan riktning.

Allt
vägt och mätt har fakullelsnämnden närmasl uppfattningen, att det är enklast
och lämpligast att på grundval av exstinktionsprincipen visserligen å ena
sidan bibehålla en generell lösensräll men å andra sidan att härvid tillämpa
värdeprincipen. Tillämpningen skulle kunna ytterligare underlättas, om man i
enlighet med 1965 års förslag (2 §) lagfäste en regel om all lösensbeloppel för
godtrosförvärvad egendom, anskaffad genom köp, skall motsvara köpeskillingen,
såvida inte denna i märklig män avviker från handelsvärdet.

Sveriges
domareförbund

De
regler som föreslås i 3 § angående lösenbeloppets beräkning är enligt förbundets
mening alltför stelbenta. Det finns anledning befara alt dessa regler kan få
orimliga konsekvenser i enskilda fall. Förbundet förordar därför att man genom
en kompletterande regel öppnar möjlighet till viss skälighetsbedömning.

Föreningen
Sveriges åklagare

På
av utredningen anförda grunder bör den s, k, vederlagsprincipen gälla vid
bestämmande av lösen. Det mäste anses vara tillräckligt om förvärvaren får
lösen motsvarande vad han själv utgelt jämte i förekommande fall ersättning för
kostnader. En sådan regel är, enligt föreningens mening, enklare att tillämpa
än den s, k, värdeprincipen, som går ut på att förvar- ' våren skall försältas
i ett läge som om han fått behålla saken. Föreningen tillstyrker också
utredningens förslag att i gåvofallen och då egendomen förvärvals genom arv,
testamente och bodelning vederlagsprincipen modifieras på det sättet att även
de kostnader fångesmannen haft beaktas. Likaså tillstyrker föreningen förslaget
atl lösen skall bestämmas efter värdeprincipen i de fall då godsets värde i den
allmänna handeln är lägre vid lösenlillfället än det vederlag som annars skall ulgå
efter vederlagsprincipen,

72

LRF. Prop, 1985/86:123

Ansluter
sig till utredningens förslag atl lösen utges i enlighet med vederlagsprincipen,

4.3 Preskription

Hovrätten
över Skåne och Blekinge

Hovrätten
delar utredningens uppfattning alt en absolut preskriptionstid bör införas.

Det
är i viss mån oklart huruvida utredningens förslag om absolut preskriptionstid
innefattar en rätt för den (D) som förvärvat egendomen av den person (C) som
gjort ett godtrosförvärv därtill, äger tillgodoräkna sig tid som C innehaft
egendomen. Hovrätten tolkar utredningsförslaget så, att den absoluta
preskriptionstiden på nylt skall börja löpa vid varje förvärv av ägande- eller
panträtt lill egendomen. Av en sädan regel följer att den ursprunglige ägarens
(A) lösningsrätt utsläckts i förhållande till C om denne innehaft egendomen i
exempelvis fyra år, men uppstår i förhållande lill en annan person (D) som
därefter, genom exempelvis köp eller arv, förvärvar äganderätten till
egendomen. Lösningsrätten till viss egendom kan pä delta sätl ömsom utsläckas,
ömsom uppkomma under oöverskådlig tid. Den kan vidare, sådan den utformats i
förslaget, samtidigt både föreligga och inte föreligga, nämligen i det fall D
i exemplet ovan, i stället för äganderätt, förvärvat panträtt i egendomen.

Hovrätten
ställer sig avvisande lill den föreslagna konstruktionen. Hovrätten förordar
att den absoluta preskriptionstiden skall löpa oberoende av nya äganderätlsförvärv
eller panirättsupplåtelser. Detta kan i lagtexten anges genom ätt orden
"innehavaren fick egendomen i sin besittning" i 2 § 2 st ersätts med "godtrosförvärv
ägde rum".

Hovrätten
finner den föreslagna preskriptionstiden, tre år. väl avvägd.

Beträffande
viss typ av egendom kan ifrågasättas om inte preskriptionstiden bör göras
längre än vad som nu sagts. Detta gäller bl. a. föremål som ingår i offenlliga
konstsamlingar, kyrksilver samt andra kulturföremål. Enligt hovrättens mening
bör konsekvenserna av preskriptionsregler i fräga om nu antydd typ av egendom
övervägas i del fortsatta lagstiftningsarbetet.

Vad
därefter gäller den föreslagna korta preskriptionstiden om tre månader, kan
denna förutses orsaka betydande komplikationer i den praktiska tillämpningen.
Regeln är, i fråga om utgångspunkten för tidsberäkningen, vag. Hovrätten
ställer sig vidare i någon mån frågande till möjligheterna att nå klarhet i
frågan när tidigare ägaren (A) erhållit sådan grad av kännedom om egendomens
belägenhet att preskriptionstiden skall börja löpa. Regeln tycks kunna
föranleda en renl av onödig utvidgning av processen. De bärande skälen för
införandet av preskriptionstid, att minska de ölägenheter som lösningsrätten
från omsältningslivets och förvärvarens synpunkter kan befaras medföra, talar riämligen
inte med särskild styrka för alt en kort preskriptionstid skall gälla vid sidan
av den absoluta, 1 själva

verket torde värdet av den
korta preskriptionstiden bli starkt begränsat, Prop. 1985/86: 123 Härvid mä
hänvisas till alt den likartade regeln i 6 kap, 5 § giftermälsbalken synes
mindre frekvent tillämpad.

Hovrätten
förordar atl den föreslagna regeln om kort preskriptionstid inte lagfästs.

Vad
gäller frågan om hos vem egendomen skall återkrävas, är del oklart vad
utredningen avser med uttrycket "innehavaren" i 2 § 2 st. Om ägare och
innehavare är skilda personer bör preskriplionsavbrott kunna ske hos endera av
dem. Se även avsnitt 6.

Stockholms
tingsrätt

Goda
skäl talar för atl anspråk på att återfå egendom skall preskriberas om ägaren
förhåller sig passiv trots atl han vet vem som innehar egendomen eller bör
kunna skaffa sig kännedom därom. Preskriptionstiden bör i sådana fall vara
förhållandevis kort. Tingsrätten godtar utredningens förslag om tre månader. -
Mer tveksamt kan vara om lagen dessutom bör innehålla en absolut
preskriptionsbestämmelse som anknyter till tidpunkten då innehavaren fick
egendomen i sin besittning. En dylik regel innebär att rätten till lösen kan
preskriberas utan atl ägaren fått kännedom om var egendomen finns, vilket kan
medföra resultat som är mindre tillfredsställande t.ex. belräffande museiföremål
eller kyrksilver. Å andra sidan kan en till tiden obegränsad lösningsrätt te
sig obillig mot den som under lång tid i god tro innehaft egendomen. Med hänsyn
härtill och då - som utredningen anför - en obegränsad lösningsrätt kan vålla
praktiska komplikationer godtar tingsrätten förslaget om en absolut
preskriptionstid. Den föreslagna preskriptionstiden om tre år är dock enligt
tingsrättens mening alltför kort och bör bestämmas till förslagsvis fem år.

Göteborgs
tingsrätt

se
avsnitt 7

RÅ

Enligt
min mening talar övervägande skäl för att preskriptionsregler bör

införas i fråga om lösenrätten. Främst gör sig här omsättningsintresset

gällande. Sådana regler bör med hänsyn till såväl den ursprunglige ägaren

som innehavaren av godset vara så enkla som möjligt. De bör ej heller ge

anledning till från bevissynpunkt komplicerade prövningar i domstolarna.

Den föreslagna regeln i 2 § 2 st, som ålägger den som vill utöva lösenrätten

att återkräva egendomen inom tre månader från det han fick eller bort

skaffa sig kännedom om vem som innehar denna, synes enligt min mening

kunna medföra icke önskvärda konsekvenser. Sålunda torde regeln fram

stå som oklar för ägaren när det gäller frågan om i vilket läge det krävs av

honom att han tar reda på egendomens innehavare. Den senare skulle, för

övrigt sakna kännedom om denna preskriptionstid löper. Även frågan om

återkrav framställs och i så fall vid vilken tidpunkt kan bli föremål för
tvist, 74

Som
tidigare anförts utnyttjas lösenrätten sällan. Den torde även fortsätt- Prop.
1985/86: 123 ningsvis bara bli aktuell i fall som rör för ursprunglige ägaren
särskilt värdefull egendom, 1 dessa fall kan man förutsätta att denne är mycket
aktiv när det gäller att återfå sin egendom. Att lagstiftningsvis sätta särskild
press på denne i berört hänseende kan inte anses vara nödvändigt. Om utredarens
förslag om en absolut tidsgräns inom vilken lösenrätt skall göras gällande går
igenom torde tillräckligt stränga krav på den ursprunglige ägaren enligt min
mening vara uppställda. Förslaget i denna del avstyrks således från min sida.

Utredaren
har som en absolut gräns efter vilken lösenrätt inte kan göras gällande salt
tre år efter del att innehavaren fått egendomen i sin besittning.
Preskriptionstidens längd har bestämts efter en avvägning mellan ägarens
intresse av att inte alltför drastiskt bli beskuren möjligheterna alt återlösa
vissa värdefulla föremål och innehavarens önskan att inte under alltför lång tid
riskera återkrav. En liknande frist förekommer i fransk och holländsk
lagstiftning på ifrågavarande område och gäller även beträffande vissa
fordringar! svensk rätl, t,ex, 2 § 2 st, preskriplionslagen (1981: 130) och 25
§ lagen (1936:81) om skuldebrev. Enligt min uppfattning talar emellertid
hänsynen till den ursprunglige ägaren för att en förlängning av den föreslagna
fristen i vissa fall kan framstå som motiverad. Detta gäller särskilt sådan
egendom som omnämns i betänkandet, nämligen konst- och kulturföremål. Även
annan egendom som för ursprunglige ägaren har etl betydande affektionsvärde bör
nämnas. En preskriptionsfrist på exempelvis fem år synes därför finnas skäl atl
överväga.

Länsåklagarmyndigheten
i Jönköpings län

Tillstyrker
förslaget att införa preskriptionstider för lösenrätt. Den korta absoluta
preskriptionstiden inger dock vissa betänkligheter. Som utredningen framhållit
är det angeläget att inte alltför hårt beskära möjligheterna att lösa tillbaka t.ex.
stulna konst- och kulturföremål. Den absoluta preskriptionstiden borde därtör
vara längre än den föreslagna.

Länsåklagarmyndigheten
i Göteborg och Bohus län

Det
synes ofrånkomligt att förse lagregleringen med preskriptionsregler. Valet av
tidernas längd får ske på skönsmässiga grunder. Den här föreslagna
treårsgränsen är väl avvägd och har den fördelen att den överensstämmer med
preskriptionstiden för konsumentfordringar, Tremånadersgrän-sen överensstämmer
också med andra lagstadgade fatalielider (lagfart, bouppteckning).

Länsåklagarmyndigheten
i Hallands län

Anför
att lösningsrätten - med en bevisbörderegel konstruerad på det sätt

uiredningen föreslagit - bör upphöra en viss, ganska kort tid efler det att

rätte ägaren frånhänts godset; förslagsvis efter tre år (2 % preskriptionsla

gen). Denna tid bör gälla oavsett om egendomen är anförtrodd eller icke 75

anförtrodd.

Konsumentverket Prop. 1985/86: 123

Tillstyrker förslaget.

Sveriges domareförbund

Vidare finner förbundet del välbetänkt att utredningen
föreslår regler om preskription av rätten att lösa godtrosförvärvad egendom.
Beträffande de föreslagna reglerna härom vill förbundel dock göra följande
påpekanden.

Med tanke på de skiftande förhållanden det kan vara fräga
om bör preskriptionstiden vara längre än vad utredningen har föreslagit.
Särskilt om situationen är sådan att den ursprunglige ägaren endast "bort
skaffa sig kännedom om vem som innehar egendomen", förefaller tre månader
vara en alltför kort lid, Förbundel förordar att liden sätts till sex månader.

Regeln om en yttersta treårsgräns synes ha fält en mindre
tillfredsställande utformning. Utgångspunkten för beräkningen av Ireårstiden
skall enligt den föreslagna lagtexten vara den tidpunkt då innehavaren fick
egendomen i sin besittning, Uppenbariigen avses här den aktuelle innehavaren.
Det torde då inte vara möjligt att ta hänsyn till den lid en föregående
innehavare varit i besittning av egendomen, kanske inte ens om denna lid
överstiger tre år, I fall av en längre fångeskedja kan därmed preskriptionstiden
i praktiken bli mycket lång.

Utredningen uttalar (s, 206) atl tidpunkten för äganderättsförvärvet
bör bilda utgångspunkt för tidsberäkningen i situationer då innehavaren först
hyr eller förvarar en sak och en tid därefter förvärvar äganderätten till samma
sak. En sädan regel kan inte läsas in i den föreslagna lagtexten och lorde inte
kunna införas endast genom motivullalanden.

Föreningen Sveriges länspolischefer tillsammans med
Föreningen Sveriges polischefer

Anser atl föreslagen preskriptionstid om tre år borde vara
längre beträffande särskilt värdefulla föremål.

Föreningen Sveriges åklagare

Till skillnad från vad som f. n. gäller föreslår uiredningen
preskriptionsregler i fråga om lösenrätlen. Som ovan anförts (se avsnitt 3)
anser föreningen att de föreslagna preskriptionsreglerna är nödvändiga, om man
skall införa en omkastad bevisbörda. De föreslagna tidsfristerna - tre månader
från det ägaren fick eller bort skaffa sig kännedom om vem som innehar
egendomen och en absolut preskriptionstid på tre år - anser föreningen vara väl
avvägda.

LRF

Ansluter sig till förslaget.

76

5 Lagens tillämpningsområde Prop-1985/86:123

Hovrätten över Skåne och Blekinge

Ansluler sig lill utredningens förslag, se även avsnitt 2.

Stockholms tingsrätt

Har inget alt erinra mot förslaget,

Göteborgs tingsrätt

Ansluler sig till förslaget, se även avsnitt 1,

Föreningen Sveriges åklagare

Ifråga om slag av egendom som skall kunna göras till
föremål för godtrosförvärv överensstämmer förslagel med gällande rätt. På av
utredningen anförda grunder bör lagen endast omfatta lösöre, del vill säga lösa
saker men däremot inte fast egendom eller annan lös egendom.

Enligt föreningens rnening hänför sig de flesta problemen
kring godtrosförvärven till sådanl gods som frånhänts annan genom stöld . För
den som med framgång vill hävda god tro vid förvärv av anförtrott gods krävs
redan idag en långtgående undersökning av överlätarens rätt att förfoga över
egendomen. Man kan t.ex, säga atl bevisbördan i princip redan nu åvilar den som
invänder godfro vid förvärv av en bil. som överlåtaren köpt på avbetalning med
äganderättsförbehåll för säljaren. Enligt föreningens mening skulle den
föreslagna lagens bevisregel i sak inte innebära någon ändring av vad som redan
gäller vid förvärv av anförtrott gods. Föreningen har därför inget att erinra
mot atl den föreslagna lagen om godtrosförvärv vid lösöre också får avse
anförtrott gods.

LRF

Delar utredningens bevekelsegrunder och ansluter sig lill
dess förslag.

6 Övergångsbestämmelser

Hovrätten över Skåne och Blekinge

Som ovan framgått (se avsniti 4.3), förordar hovrätten att
den i 2 § 2 st.

angivna preskiiptionstiden om tre månader ej införes. Införandet av pre

skriptionstid avseende lösningsrätten innebär en tämligen drastisk föränd

ring i förhållande lill vad som nu gäller. Den som före lagens ikraftträdande

har ett anspråk pä alt fä lösa egendom bör enligt hovrättens mening ej

plötsligen mista rätten därlill. Hovrätten finner ej avgörande hinder möta

mot att låta den absolula preskriptionstiden börja löpa tidigast från lagens

ikraftträdande och föreslår att en sådan regel införs. Detla kan anges

genom atl det av utredningen föreslagna andra stycket i övergångsbestäm-

melserna
bibehålls, dock med den justeringen atl orden "av tre månader" Prop.
1985/86: 123 bör utgå.

Stockholms tingsrätt

Har ingenting att erinra mol förslaget,

Göteborgs tingsrätt

Eftersom någol särskilt undantag inte har gjorts kommer
den ändrade bevisbörderegeln att drabba även den som har förvärvat egendom före
ikraftträdandet. Detta synes inte vara rimligt,

RÅ

En konsekvens av min inställning till den föreslagna
preskriptionsregeln i 2 § 2 st. är självfallet att några övergångsbestämmelser
i denna del inte behövs. Se avsniti 4.3.

7 Lagtekniska synpunkter

Hovrätten över Skåne och Blekinge

I §

Utredningen torde med lokutionen "eller saknade rätt
att förfoga över den pä ägarens vägnar" avse att göra lagen tillämplig pä
fall där överlätaren (B) saknat eller överskridit sin behörighet och från
området för lagens tillämpning utesluta fall där B väl handlat inom gränserna
för sin behörighet men överskridit sin befogenhet (s, 196 0- Enligt hovrättens
uppfattning framgår en sådan innebörd klarare om orden "saknade rätt
att" ersätts med orden "behörig att på sätl skett".

Enligt gällande rätt och även utredningsförslaget (s, 186,
203) erfordras för godtrosförvärv att förvärvaren (C) är i god tro säväl vid
avtalet om överlålelse som vid besitlningsövergängen, Godtrosförvärv torde
under förutsättningarna i övrigt, kunna ske också i fall då tradition föregår
avtalet om överiåtelse, såsom då förvärvaren (C) först har egendomen på prov.
Lagtexten är i delta avseende oklar. Hovrätten anser all lagtexten med hänsyn
till att god tro i det angivna exemplet skall föreligga även vid den senare
avtalstidpunkten bör förtydligas. Se även avsnitt 3,

2.?

Ordel "lösen" förekommer i den föreslagna
lagtexten, förutom i 2 § 2 st, i

2 § 1 sl, samt i 3 § 1-3 st. På samtliga ställen utom i 2 $ 2 st, används

"lösen" som benämning på det vederiag som den tidigare ägaren (A) vid

utnyttjandet av lösningsrätten har att utge lill förvärvaren (C), I 2 § 2 st,

används ordet i stället i en vidare betydelse, nämligen atl återlösa egen- 78

dom. Mot
bakgrund av att det ur 2 § 1 st. bl.a. kan utläsas en rätt för Prop.
1985/86: 123 förvärvaren (C) till lösen (vederlag), kan i språkligt hänseende
föreskrifterna i 2 § 2 st. syfta inte bara på A utan även på C. Lagtexten bör
därför justeras, förslagsvis på så sätt alt "lill lösen skall återkräva
egendomen" ersätts med "alt mol lösen återfå egendomen skall
återkräva den".

Enligt utredningens motiv (s. 206) bör utgångspunkten för
beräkningen av den absolula preskriptionstiden i sådana fall då exempelvis
förvärvaren före äganderättsförvärvet hyrt eller förvarat saken vara
tidpunkten, inte för besittningstagandel, utan för äganderättsförvärvet.
Hovrätten instämmer i denna åsikt. Att bestämma preskriptionstiden med angiven
utgångspunkt för ifrågavarande tidsberäkning torde emellertid inte vara
förenligt med den föreslagna lagtexten. Hovrätten har ovan, (avsnitt 4.3) på
andra grunder, förordat att utgångspunkten för tidsberäkningen i lagtexten relateras
till del förhållandet alt godtrosförvärv ägde rum i stället för till
besittningstagandet. Den av hovrätten sålunda föreslagna lydelsen lämnar
utrymme för en tolkning i enlighel med den i utredningens motiv förordade
innebörden.

3§.

Av utredningens motiv till tredje stycket (s. 208 f) synes
framgå att bestämmelsen är avsedd alt gälla endast sådana rättighelshavare som
har ett sakrättsligl skyddat anspråk till egendomen. Den av utredningen
föreslagna termen "särskild rätl" torde emellertid i juridiskt
språkbruk omfatta även andra rättigheter, såsom bruksrätter. Hovrätten förordar
därför att termen "särskild rätt" ersätts med orden "ell mot
ägarens borgenärer skyddat anspråk".

Göteborgs tingsrätt

Tingsrätten har inte gjort någon egentlig granskning av
författningstexten. Anmärkningarna här nedan gäller sådant som tingsrätten har
uppmärksammat vid genomgången av utredningens förslag i övrigi.

1 §. På s. 186 i betänkandet uttalar utredningen att
god tro skall föreligga

både vid överlåtelsen och vid besittningsövergången. Av 1 § första stycket

följer emellertid atl god tro behöver föreligga endast vid besittningsöver

gången (därvid i sista satsen syftar endast på besitlningsövergängen), .

Detta får särskild betydelse om besktningen övergått före överlåtelsen.

Tempusväxlingarna i försia stycket från presens
(förvärvar) till imper-fektum (hade, var, saknade) åter lill presens (får) och
sedan lill perfektum (fått, varit) synes inte vara motiverade.

2 §. Utformningen av treårsfristen innebär att
lösenrätten preskriberas

inom tre år från del C fick godset i sin besittning, men sedan återuppstår

när D förvärvar godset. Detta förefaller inte vara rimligt. Tingsrätten

föreslår därför atl lydelsen "dock senast tre år från det innehavaren fick

egendomen i sin besittning" utbytes mot "dock senast tre är frän det
första

godtrosförvärvet gjordes."

79

Juridiska
fakulteten vid Uppsala universitetet Prop. 1985/86:123

Avslutningsvis vill fakullelsnämnden beröra en
terminologisk fråga. 1 det nu aktuella lagförslaget, talas, liksom i 1973 års lagrädsremiss,
om atl godtrosförvärvaren får äganderätt till egendomen (se I §), Samtidigt
talas (3 §) om att lösen skall utges till egendomens ägare, varmed då avses
före detta ägaren, I 1965 års lagförslag användes däremot inte ägarterminolo-gin.
Det talades enbart om att förvärvären skulle få behålla egendomen (1 §) liksom
om. alt lösen skulle utges till egendomens innehavare (2 §). Fakultetsnämnden
vill ifrågasätta om inte ägarterminölogin bör undvikas i lagtexten och om inte
1965 års uttryckssätt är all föredraga. En lagregel om alt innehavaren får
behålla egendomen, anger välpå elt fullt tillfredsslällande sätt vad saken
gäller.

Sveriges domareförbund

Att förvärvaren skall vara i god tro både vid överlåtelsen
och vid besittningsövergången torde kunna läsas in i den föreslagna första
paragrafen när det gäller de flesta förekommande situationer. Dock synes
formuleringen inte täcka ett undanlagsfall som utredningen berör i ell annat
sammanhang, nämligen att förvärvaren redan har egendomen i sin besittning när
överlåtelsen sker.

Uttrycket "särskild rätt", som används i 3 §
tredje stycket, har inte i den juridiska litteraturen etablerats som gängse
benämning för de met" begränsade sakrätterna, vilket utredningen tycks
förutsätta (jämför Hastad: Sakrätt avseende lös egendom. Lund 1982, s. 22).
För att bestämmelsen inte genom sin formulering skall bli tillämplig pä t, ex,
riytljanderätt bör därför etl annal uttryckssätt väljas. Se även avsnitt 4,3,

Svenska försäkringsbolags riksförbund

Lagen skall som nämnts endast vara tillämplig på godtrosförvärv
av lösöre, "Lösöre" nämns pä flera ställen i lagtexten. Begreppet är
inte hell entydigt. Riksförbundet anser därför att det vore en fördel om
begreppet lösöre definieras i lagtexten och inte som nu i motiven,

Folksam

"Lösöre" nämns på flera ställen i lagtexten.
Eftersom begreppet lösöre inte är hell entydigt borde det ha definierats i
lagtexten i stället för som nu i motiven.

80

Bilaga 4 Prop,
1985/86: 123

Lagrådsremissens lagförslag

1 Förslag till ,

Lag om godtrosförvärv av lösöre

Härigenom
föreskrivs följande.

Inledande
bestämmelser

1 §
Denna lag gäller förvärv i god tro av äganderätt lill lösöre.

Lagen
gäller inte sädana godtrosförvärv av lösöre beträffande vilka särskilda
föreskrifter finns i annan lag.

Förutsättningar
för godtrosförvärv

2
§ Har någon förvärvat och fått
besittningen till lösöre genom överlåtelse från någon annan som hade egendomen
i sin besittning och som varken var ägare till den eller behörig att förfoga
över den på det sätt som skett, får förvärvaren äganderätt till egendomen om
han var i god tro.

3
§ En förvärvare skall inte
anses ha varit i göd tro om han insåg alt överlålaren saknade rätt att förfoga
över egendomen. Även om han inte insåg detta skall han anses ha varit i god tro
endast om det är sannolikt att egendomens beskaffenhel, de förhållanden under
vilka den utbjöds och omständigheterna i övrigt var sådana atl han inte heller
borde ha insett att överlåtaren saknade rätt alt förfoga över egendomen.

Lösen

4 §
Den som på grund av någon annans godtrosförvärv har förlorat

äganderätten lill viss egendom har rätt att få tillbaka egendomen mot lösen

motsvarande egendomens värde i den allmänna handeln.

Den
som vill lösa lill sig egendomen skall kräva tillbaka den från innehavaren
inom tre månader från det att han fick eller borde ha fått kännedom om dennes
innehav. Gör han inte det, är rätten att kräva tillbaka egendomen förlorad,

5 §
Lösenbeloppet skall betalas till egendomens ägare. Har någon till

säkerhet för en fordran en rätt till egendomen som är skyddad mot ägarens

borgenärer, skall dock sä mycket av lösenbeloppel betalas till honom som

svarar mot värdet av denna fordran. Har någon i annat fall en rätt lill

egendomen som är skyddad möt ägarens borgenärer, skall så mycket av

lösenbeloppet betalas lill honom som svarar mot värdet av denna rätt.

Godtrosförvärv
av panträtt

6
§ Vad som sägs i denna lag om godtrosförvärv av lösöre gäller också godtrosförvärv
av panträtt i lösöre. Med äganderätt, överlåtelse och över-latare avses därvid
panträtt, pantsältning och pantsättare.

Har nägon gjort elt godlrosförvärv
av panträtt i lösöre och vill någon

annan lösa lill sig egendomen enligt 4 §, skall lösenbeloppet svara mot „,

o I

värdet av den fordran för
vilken egendomen är pantsatt, dock högst egen- Prop. 1985/86: 123 domens
värde i den allmänna handeln.

Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1986.

Har
någon före ikraftlrädandel föriorat äganderätten lill viss egendom på grund av
någon annans godtrosförvärv och vill han efter ikraftträdandet lösa till sig
egendomen enligt 4 § försia siycket, skall den tid på tre månader som anges i 4
§ andra stycket räknas tidigast från ikraftträdandet.

2 Förslag till

Lag om ändring i handelsbalken

Härigenom
föreskrivs atl 11 kap. 4 § och 12 kap. 4 § handelsbalken skall upphöra att
gälla vid utgången av juni 1986.

82

InnehåU Prop. 1985/86: 123

sid.

Propositionens
huvudsakliga innehåll........................ 1

Propositionens
lagförslag....................................... 2

Utdrag
ur protokoll vid regeringssammaniräde den 23 januari 1986 ., 4

1
Inledning ....................................................... ... 4

2
Allmän motivering.............................................. ... 5

2.1
Allmänna utgångspunkter...........
................ 5

2.2
Exstinktion som huvudprincip........................... 6

2.3
Godtroskravet ............................................. 8

2.4
Lösen......................................................... 10

2.4.1
Lösningsrätten....................................... 10

2.4.2
Preskription av lösningsrätten .................. 11

2.4.3
Lösenbeloppet ..................................... .. 12

2.4.4
Betalning av lösenbeloppet....................... .. 13

2.5
Ikraftträdande m, m...................................... 14

2.6
Kostnader................................................... 14

3
Upprättade lagförslag......................................... 15

4
Specialmolivering ............................................ 15

4.1
Förslaget till lag om godtrosförvärv
av lösöre .. .. 15

4.2
Förslaget till lag om ändring i
handelsbalken .... .. 27

5
Hemställan .................................................... 27

6
Beslut............................................................. 27

Utdrag
ur lagrådets protokoll den 20 februari 1986 ... .. 28

Utdrag
ur protokoll vid regeringssammanträde den 6 mars 1986 33

Bilaga
1 Sammanfattning av betänkandet av utredningen om god

trosförvärv av lösöre ............................... .. 35

Bilaga 2 Utredningens
lagförslag ........................ .. 40

Bilaga 3 Sammanställning
av remissyttrandena ...... .. 42

Bilaga 4 Lagrädsremissens
lagförslag .................. 81

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1986 83