Prop. 1985/86:126

Regeringens proposition 1985/86:126

om lag om näringsförbud, m. m.

Prop. 1985/86:126

Regeringen
föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag ur
regeringsprolokollet den 27 februari 1986.

På
regeringens vägnar OlofPalme

Bengt
K. A. Johansson

Propositionens iiuvudsakiiga innehåll

1
propositionen föreslås en ny lag om näringsförbud samt lagändringar som syftar
till en utökad vandelsprövning av näringsidkare inom restaurang-och
transportbranscherna. Förslagen är led i kampen mot ekonomisk brottslighet.

Enligt
nuvarande regler kan näringsförbud i vissa fall meddelas en enskild
näringsidkare eller företrädare för en juridisk person, om näringsidkaren
eller den juridiska personen har försatts i konkurs. Lagen om näringsförbud -
som bygger på elt betänkande av näringsförbudskommillén — innebär alt oseriösa
näringsidkare eller företrädare för juridiska personer skall kunna få
näringsförbud även om del inte har förekommit någon konkurs. Brott liksom
Underlätelse att betala skaller, tullar och avgifter till del allmänna föresläs
således i vissa lägen kunna leda till näringsförbud. Liksom i dag skall
näringsförbud dessulom i vissa fall kunna meddelas i samband med konkurs. Som
grundläggande förutsättningar för förbud uppställs, vid sidan om de nämnda, att
vederbörande har grovt åsidosatt vad som ålegat honom i näringsverksamhet och
att förbud är påkallat från allmän synpunkl.

Den
som är underkastad näringsförbud får i princip inte driva näringsverksamhet.
Han får inte heller vara bolagsman i handelsbolag eller ha vissa närmare
angivna befattningar, såsom styrelseledamot i handelsbolag, aktiebolag eller
vissa andra slag av juridiska personer, och inte heller faktiskt utöva
ledningen av en näringsverksamhet. Inte heller får han äga sä mänga aktier i
ett aktiebolag att hans andel av röstetalet för samtliga aktier i bolaget
överstiger femtio procent. För att förhindra alt etl förbud kringgås saknar den
som är underkastad sådant vidare rätt att vara anställd

Riksdagen 1985186. 1 saml. Nr 126

eller
ta emot återkommande uppdrag i en näringsverksamhet som drivs av en närstående,
liksom i den där han har åsidosatt sina åligganden.

För att undvika onödigt
hårda konsekvenser av ett näringsförbud skall den som är underkastad ett sådant
kunna få dispens för att driva en viss näringsverksamhet, inneha en viss
anställning osv, Etl näringsförbud skall också i vissa fall kunna upphävas,

Elt näringsförbud skall
vara tidsbegränsat och gälla under lägst tre och högst fem är.

Frågor om näringsförbud
skall liksom i dag prövas av allmän domstol på lalan av allmän åklagare.
Tillsynen över meddelade förbud skall utövas av tillsynsmyndigheterna i
konkurs.

Att
bryta mot ett näringsförbud skall, liksom i dag, vara straffbart.

Den utökade
vandelsprövningen i restaurang- och transportbranscherna grundar sig på ett
förslag om näringstillstånd från kommissionen mot ekonomisk brottslighet.
Innebörden av den utökade vandelsprövningen är alt benägenheten att fullgöra
skyldigheter mot det allmänna skall ges ökad vikt vid den tillståndsprövning
som redan sker i dessa branscher.

Den
nya lagstiftningen avses träda i kraft den 1 juli 1986,

Prop, 1985/86: 126

Lagförslaget
i denna proposition har granskats av lagrådet. Propositionen innehåller därför
tre huvuddelar: lagrådsremissen (s, 15), lagrådets yttrande (s, 190) och
föredragande statsrådets ställningstaganden till lagrådets synpunkter (s,
204),

Den
som vill ta del av samtliga skäl för lagförslaget måsle därför läsa alla tre
delarna.

Propositionens lagförslag Prop. 1985/86:126

1 Förslag till

Lag om näringsförbud

Härigenom
föreskrivs följande.

.Meddelande
avförbud

1 §
Näringsförbud får, om det är påkallat från allmän synpunkt, medde

las den som i egenskap av enskild näringsidkare grovt åsidosatt vad som

ålegat honom i näringsverksamhet och därvid

1. gjort
sig skyldig till brottslighet som inte är ringa, eller

2, i
avsevärd omfattning underlåtit atl betala sådan skatt, tull eller avgift

som omfattas av lagen (1978:880) om betalningssäkring för skatter, tullar

och avgifter,

2
§ Näringsförbud får också, om
det är påkallat från allmän synpunkl, meddelas den som försatts i konkurs och
då var enskild näringsidkare, om han förfarit grovt otillbörligt mol sina
borgenärer eller på annal säll grovt åsidosatt vad som ålegat honom i näringsverksamhet,

3
§ Vid prövningen av om
näringsförbud är påkallat från allmän synpunkt skall särskilt beaktas om
åsidosättandet varit systematiskt eller syftat till belydande vinning, om det
medfört eller varit ägnat att medföra betydande skada eller om näringsidkaren
tidigare dömts för brott i näringsverksamhet,

4
§ Har näringsverksamhet
bedrivits av en juridisk person får, under de förutsättningar som anges i 1-3
§§, näringsförbud meddelas, i fråga om

kommanditbolag:
komplementär,

annat
handelsbolag: bolagsman,

aktiebolag:
ledamot och suppleant i styrelsen samt verkställande direktör och vice
verkställande direktör,

ekonomisk
förening: ledamot och suppleant i styrelsen, om denne begått brottet i
näringsverksamheten eller innehade sin ställning när betalningen av skall, lull
eller avgift underläts eller den juridiska personen försattes i konkurs.

Första
stycket gäller ocksä den som i annan egenskap än där sägs faktiskt har utövat
ledningen av en näringsverksamhet eller utåt har framträtt som ansvarig för en
enskild näringsverksamhet.

5§
Näringsförbud skall meddelas för en viss lid, lägst tre och högst fem år.

Verkan
avförbud

6
§ Den som är underkastad näringsförbud får inte

1.
driva näringsverksamhet,

2.
vara bolagsman i etl annat
handelsbolag än kommanditbolag eller komplementär i etl kommanditbolag,

3.
vara ledamot eller suppleant i
styrelsen för elt aktiebolag, ett handelsbolag eller en ekonomisk förening
eller en sådan ideell förening eller

stiftelse som driver
näringsverksamhet, -i

4,
vara verkställande direktör
eller vice verkställande direktör i ett Prop. 1985/86: 126 aktiebolag,

5,
i annan egenskap vara
ställföreträdare för en sådan juridisk person som anges vid 3,

6,
faktiskt utöva ledningen av en
näringsverksamhet eller av en sådan juridisk person som är bokföringspliklig
även om den inte driver näring,

7,
äga så många aktier i ett
aktiebolag atl hans andel av röstetalet för samtliga aktier i bolaget
överstiger femtio procent.

Näringsförbud
ulgör inget hinder mol att sådan verksamhet bedrivs som innebär utövning av
rättighet som avses i 2 kap, 1 § regeringsformen eller I kap, I §, 4 kap. 1 §,
6 kap. 1 § eller 13 kap. 5 § tryckfrihetsförordningen.

7 §
Den som är underkastad näringsförbud fär inte vara anställd eller ta

emot återkommande uppdrag i en näringsverksamhet som drivs av en

närslående till honom eller där en närstående har en sådan ställning som

anges i 4 §. Som närstående anses hans make, den med vilken han sam

lever under äktenskapsliknande förhållanden, förälder, barn och syskon

samt den som är besvågrad med honom i rätt upp- eller nedstigande led

eller så att den ene är gift med den andres syskon.

Inte
heller får den som är underkastad näringsförbud vara anställd eller ta emot
återkommande uppdrag i den näringsverksamhet där han åsidosatt sina åligganden.

Förfarandel
vid prövningen av frågor omförbud

8 §
Talan om näringsförbud förs i tingsrätt av allmän åklagare. Angående

utredningen och förfarandel i mål om näringsförbud skall, om inte annal

föreskrivs i denna lag, i tillämpliga delar gälla vad som i allmänhet är

föreskrivet om mål som rör allmänt åtal för brott där straffet är fängelse i

högst ett är. Tvångsmedel enligt 24 och 25 kap, rättegångsbalken får dock

inte tillgripas i fråga om näringsförbud.

Talan
om näringsförbud grundat på 2 § får tas upp av samma tingsrätt som handlägger
eller har handlagt konkursen.

9 §
Varje kronofogdemyndighet skall särskilt uppmärksamma när det

kan finnas skäl att meddela näringsförbud grundat på 1 § 2 och anmäla

förhållandet till åklagaren.

10 §
Är det uppenbart att grund för näringsförbud föreligger, får rätten

meddela förbud för liden till dess frågan om näringsförbud slutligt, har

avgjorts (tillfälligt näringsförbud).

En
fråga om tillfälligt näringsförbud las upp på yrkande av åklagaren. Innan elt
förbud meddelas skall den som yrkandet avser få tillfälle all yttra sig, om det
inte finns anledning atl anta att han har avvikit eller på annat sätl håUer sig
undan.

Rätten
får hålla förhandling för frågans prövning. Till förhandlingen skall den som
avses med yrkandet kallas personligen, I kallelsen skall han upplysas om att
frågan kan avgöras även om han inte inställer sig. Om förhandlingen gäller i
tillämpliga delar föreskrifterna i 24 kap, 14 § rättegångsbalken.

Bifalls
en talan om näringsförbud, fär rätten i domen självmant förordna om tillfälligt
förbud,

11 §
Ett beslul om tillfälligt näringsförbud gäller omedelbart, om inte

annat
förordnas. Beslutet skall delges den som avses med förbudet, 4

Har ett tillfäUigt näringsförbud meddelals, skall detta
beaktas vid Prop, 1985/86:126

tillämpning av 5 §, ,

12 § Etl beslut om tillfälligt näringsförbud, som har
meddelats under

rättegången, överklagas särskilt.

överklagas ell beslul om tillfälligt förbud, får högre
rätt omedelbart förordna alt förbudet tills vidare inte skall gälla.

13
§ Om rätten
meddelar elt tillfälligt näringsförbud innan talan om näringsförbud har
väckts, skall den utsätta en tid inom vilken sådan talan skall väckas. Tiden
får inte bestämmas längre än vad som bedöms nödvändigt. Är den utsatta liden inte
tillräcklig, får rätten medge förlängning, om åklagaren före lidens utgång
gjort framställning om sädan,

14
§ 1 samband med
att näringsförbud eller tillfälligt näringsförbud meddelas skall rätten till
den som avses med förbudet överlämna en särskild underrättelse, där innebörden
av förbudet beskrivs.

Upphävande avförbud

15
§ Har talan om
näringsförbud inte väckts inom utsatt tid, och har en framställning om
förlängning av tiden inte heller inkommit, skall ett beslut om tillfälligt
näringsförbud omedelbart upphävas. Detsamma gäller om talan återkallas eller
lämnas utan bifall eller om del inte längre finns skäl för det tillfälliga
näringsförbudet. Om talan bifalls, skall rätten pröva om det tillfälliga
näringsförbudet fortfarande skall gälla,

16
§ Om den som
genom en lagakraftvunnen dom fått näringsförbud grundat på 1 § I frikänns från
ansvar för brottsligheten, skall näringsförbudet samtidigt upphävas. Avser
frikännandet endast en viss del av brottsligheten eller hänförs denna under
mildare straffbestämmelser, skall rätten pröva om och under vilken lid förbudel
fortfarande skall gälla, I fall som avses nu får rätlen ocksä upphäva eller
ändra etl beslut om skyldighet alt svara för rättegångskostnader, om ett sådant
har meddelats i samband med domen om förbud.

Upphäver rätten det konkursbeslul som utgjort
förutsättning för ett näringsförbud enligt 2 §, skall näringsförbudet samtidigt
upphävas.

Rättens beslut om alt upphäva eller ändra ett
näringsförbud skall gälla omedelbart,

17 § Ett lagakraftvunnel beslut om näringsförbud fär
upphävas på ansö

kan av den som förbudet avser, om det senare kommer fram att han inte

hade grovt åsidosatt sina åligganden i näringsverksamhet.

Beträffande mål om upphävande av förbud gäller i
tillämpliga delar vad som föreskrivs i 8 § om talan om förbud. Ett sådant mål
tas upp av den tingsrätt som tidigare handlagt målet om näringsförbud. Målet
får i stället tas upp av rätten i den ort där sökanden har sitt hemvist, om
rätten med hänsyn till utredningen saml kostnader och andra omständigheter
finner det lämpligt.

Mål om upphävande av förbud fär avgöras utan
huvudförhandling, om saken ändå kan utredas tillfredsställande. Har rätten
beslutat att målet skall avgöras utan huvudförhandling, skall parterna ges
tillfälle att slutföra sin talan, om det inte är uppenbart att detta inte
behövs.

Rättens beslut om att upphäva ett näringsförbud skall
gälla omedelbart.

Tid
för avveckling av förbjuden näringsverksamhet m. m. Prop.
1985/86: 126

18 §
En domstol som meddelar beslut om näringsförbud eller om tillfäl

ligt näringsförbud skall fastställa en begränsad tid efler vilken förbudet

skall gälla, om tiden behövs för avvecklingen av näringsverksamhet, an- .

ställning, uppdrag, delägarskap i handelsbolag eller aktieinnehav som

anges i 6 och 7 §§. Rätten får föreskriva vilka åtgärder som får vidtas eller

som skall vara förbjudna under denna lid och vad den som fått näringsför

bud i övrigt då har att iaktta.

Om
det föreligger synnerliga skäl, fär tiden för avveckling förlängas pä ansökan
av den som fält förbudet.

Belräffande
mål om förlängning av tiden för avveckling gäller vad som sägs om upphävande av
förbud i 17 § andra och Iredje styckena.

Dispens
från förbud

19
§ Den som är underkastad
näringsförbud eller tillfälligt näringsförbud får medges dispens för att driva
en näringsverksamhet, inneha anställning eller uppdrag, vara delägare i ett
handelsbolag eller äga vissa aktier. Rätten får föreskriva vad den som medges
dispens har att iaktta då denna utnyttjas.

20
§ En dispens får återkallas, om
den som medgetts denna överträder näringsförbudet eller det tillfälliga
näringsförbudet eller bryter mol en föreskrift som är knuten till dispensen.
Detsamma gäller om den som medgetts dispens från ett förbud i 6 § i annal
hänseende åsidosätter vad som åligger honom i den verksamhet som avses med
dispensen.

21
§ En fråga om dispens får
prövas i samband med dom om näringsförbud eUer beslut om tUlfälligt
näringsförbud eller efler en senare gjord ansökan.

När
en fråga om dispens prövas särskilt, gäller i tillämpliga delar vad som sägs i
17 § andra och Iredje styckena.

22 §
Talan om återkallelse av dispens förs av allmän åklagare. När

frågan prövas i ett särskilt mål, gäller i tillämpliga delar vad som sägs i 17
§

andra stycket. Målel får dock tas upp även av den tingsrätt som tidigare

prövat frågan om dispens.

Tillsynen
av meddelade förbud m. m.

23
§ Riksskatteverket skall föra
etl register över näringsförbud och tillfälliga näringsförbud.

24
§ Tillsyn över att
näringsförbud och tillfälliga näringsförbud efterlevs utövas av de kronofogdemyndigheter
som är tillsynsmyndigheter i konkurs. Tillsynen ankommer på den
kronofogdemyndighet som är tillsynsmyndighet för konkurser som handläggs vid
tingsrätten i den ort där den som är underkastad förbudel är bosatt.

Om
del finns skäl att misstänka atl ell förbud överträds eller att den som fått
dispens enligt 19 § åsidosätter vad som åligger honom i den verksamhet som
avses med dispensen, eller vad som rätten föreskrivit i samband med all den
beviljade dispens, skall tillsynsmyndigheten göra anmälan om förhållandel till
åklagaren.

överträdelse av förbud m.m. Prop. 1985/86: 126

25
§ Den som
överträder ett näringsförbud eller ett tillfälligt näringsförbud eller bryter
mot en föreskrift som meddelals med stöd av 18 eller 19 § skall dömas lill
fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, lill böter eller fängelse i
högst sex månader.

26
§ Ett
näringsförbud som överträds får förlängas med högst fem år. Sker flera
förlängningar, får den sammanlagda tiden för förlängning inte vara mer än fem
år. Talan om förlängning skall väckas innan förbudstiden har gått ut.

När en fråga om förlängning prövas särskilt, gäller i
tilllämpliga delar vad som föreskrivs i 8 § om mål om näringsförbud,

I 20 § finns bestämmelser om återkallelse av dispens när
ett förbud överträds.

27 § Om den som är underkastad ett näringsförbud får ett
nylt förbud,

skall rällen upphäva det tidigare meddelade förbudet,

1,
Denna lag
träder i kraft den 1 juli 1986,

2,
Bestämmelserna
i 15 §, 16 § andra och tredje styckena, 17 § samt 19-27 §§ tillämpas även i
fråga om sådant näringsförbud och tillfälligt näringsförbud som har meddelats
enligt äldre bestämmelser.

3.
Vid prövning av
förutsättningarna enligt 1 § för näringsförbud eller tillfälligt näringsförbud
fär hänsyn tas till vad som ägt rum före ikraftträdandet endast så vitt avser
frågan om förbud är påkallat från allmän synpunkl.

4.
Meddelas ett
beslut om näringsförbud eller tillfälligt näringsförbud med anledning av
konkurs och grundas bedömningen att den som skall vara underkastad förbudet
förfarit grovt otillbörligt mot borgenärerna eller på annat sätt grovt
åsidosatt sina åligganden på förfaranden som hänför sig till tiden före
ikraftträdandet, gäller i stället för 6 § första stycket och 7 § atl han inte
får driva verksamhet med vilken följer bokföringsskyldighet enligt
bokföringslagen (1976: 125). Han fär inte heller såsom styrelseledamot eller i
någon annan egenskap vara ställföreträdare för ett aktiebolag, ett handelsbolag
eller en ekonomisk förening eller en sådan ideell förening eller stiftelse som
driver bokföringspliklig verksamhet. Inte heller får han faktiskt handha
ledningen eller förvaltningen av en sådan juridisk persons angelägenheter.
Rätten skall i sitt beslut erinra om näringsförbudets verkan enligt denna
punkt. Vad som i 5 § föreskrivs om att näringsförbud skall meddelas för lägst
tre år gäller ej i etl sådant fall som sagts nu.

Talan om näringsförbud fär ej väckas, om konkursbeslutel
har meddelats före den 1 juli 1984 och konkursen avslulals före
ikraftträdandet.

2 Förslag till

Lag om ändring i konkurslagen (1921: 225)

Härigenom föreskrivs i fråga om konkurslagen (1921:225)'
dels alt 199 b-d och 199 f-j §§ skall upphöra att gälla, dels att 55, 185 b,
199 a och 212 §§ skall ha följande lydelse.

Prop.
1985/86:126

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

Förvaltaren
skall så snart ske kan upprätta skriftlig berättelse om boets tillstånd, så
ock om orsakerna till gäldenärens obestånd, såvitt de kunnat utrönas. I
berättelsen skall upptagas en översikt över tillgångar och gäld av olika
slag ävensom särskilt anmärkas, huruvida förhållande har förekommit som kan
föranleda återvinning till konkursboet och huruvida skälig anledning
förefinnes till anlagande, att gäldenären gjort sig skyldig till broll som
avses i 11 kap. brottsbalken. Förefinnes anledning till antagande, som nyss
sagts, skall grunden därför angivas. Om gäldenären är eller under det
senaste året före konkursansökningen varit bokföringsskyldig, varde i
berättelsen tillika anmärkt, vilket bokföringssystem han har tillämpat och
hur bokföringsskyldigheten har fullgjorts; och skall i sådant fall vid
berättelsen fogas den av gäldenären senast uppgjorda balansräkningen. Finns
det skälig anledning till antagande att gäldenären eller, om denne är en
juridisk person, någon sådan företrädare som avses i 199 b § har förfarit
på ell sådant sätl att näringsförbud enligt samma paragraf kan meddelas,
skall även det angivas jämte grunden för antagandel.

Förvaltaren skall så snart ske kan upprätta skriftlig
berättelse om boets tillstånd, så ock om orsakerna till gäldenärens obestånd,
såvitt de kunnat utrönas, 1 berättelsen skall upptagas en översikt över
till-gängar och gäld av olika slag ävensom särskilt anmärkas, huruvida
förhällande har förekommit som kan föranleda återvinning till konkursboet och
huruvida skälig anledning förefinnes till antagande, att gäldenären gjort sig
skyldig lUl brott som avses i 11.kap, brottsbalken. Förefinnes anledning till
antagande, som nyss sagts, skall grunden därtör angivas. Om gäldenären är
eller under det senaste året före konkursansökningen varit bokföringsskyldig,
varde i berättelsen tillika anmärkt, vilket bokföringssystem han har
tillämpat och hur bokföringsskyldigheten har fullgjorts; och skall i sådant
fall vid berättelsen fogas den av gäldenären senast uppgjorda balansräkningen.
Finns det skälig anledning till antagande att gäldenären eller, om denne är en
juridisk person, någon sådan företrädare som avses i 4 § lagen (1986:000) om
näringsförbud har förfarit på ett sådanl sätt att näringsförbud kan meddelas
honom, skall även det angivas jämte grunden för antagandet.

Avskrift av berättelsen med den balansräkning, som må vara
därvid fogad, skall av förvaltaren utan dröjsmål tillställas konkursdomaren och
tillsynsmyndigheten samt varje borgenär, som det begär.

' Senaste lydelse av 199 b - d §§ 1980:264 199 f-j §§
1980:264,

Senaste
lydelse 1986:44,

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1985/86: 126

Om förvaltaren finner att
gäldenären kan misstänkas för brott som avses i II kap. brottsbalken, skall
han omedelbart underrätta allmän åklagare därom och därvid angiva grunden för
misstanken. Detsamma gäller om gäldenären har drivit näringsverksamhet och del
under konkursförvaltningen kommer fram all gäldenären kan misslänkas för annat
brott av ej ringa beskaffenhel, som har samband med verksamheten. Kan del
misslänkas alt gäldenären eller, om denne är en juridisk person, någon sådan
företrädare som avses i 799 b § har förfarit på ett sådant sätt att näringsförbud
enligt samma paragraf kan meddelas, skall förvaltaren omedelbart underrätta
åklagaren om detta och ange grunden för misstanken.

Om förvaltaren finner att
gäldenären kan misstänkas för brott som avses i 11 kap.- brottsbalken, skall
han omedelbart underrätta allmän åklagare därom och därvid angiva grunden för
misstanken. Detsamma gäller om gäldenären har drivit näringsverksamhet och det
under konkursförvaltningen kommer fram att gäldenären kan misstänkas för annat
brott av ej ringa beskaffenhel, som har samband med verksamheten. Kan det
misstänkas alt gäldenären eller, om denne är en juridisk person, någon sådan
företrädare som avses i 4 § lagen (1986:000) om näringsförbud har förfarit på
ett sådant sätt atl näringsförbud kan meddelas honom, skall förvaltaren
omedelbart underrätta åklagaren om detla och ange grunden för misstanken.

185 b § I fråga om
förvaltarens allmänna åligganden äga 51, 51 a och 52 §§, 53 § försia stycket,
57 §, 58 § första och andra styckena saml 60 § andra slyckel motsvarande
tillämpning. Vidare äger 54 § motsvarande tillämpning.

Förvaltaren
skall lämna konkursdomaren och tillsynsmyndigheten skriftlig uppgift om
orsakerna till gäldenärens obestånd, såvitt de kunnat utrönas. Samtidigt skall
anmärkas, om det har förekommit förhällande som kan föranleda återvinning
till konkursboet och om det finns skälig anledning 'antaga att gäldenären gjort
sig skyldig till brott som avses i 11 kap. brottsbalken. Finns anledning till
sådant antagande, skall grunden därför angivas. Om gäldenären är eller under
det senaste året före konkursansökningen varit bokföringsskyldig, skall vidare
anmärkas, vilket bokföringssystem han har tillämpat och hur
bokföringsskyldigheten har fullgjorts. I sådant fall skall samtidigt den av
gäldenären senasi uppgjorda balansräkningen ingivas. Finns det skälig
anledning till anta-

Senaste
lydelse 1986:44,

Förvaltaren skall lämna
konkursdomaren och tillsynsmyndigheten skriftlig uppgift om orsakerna till
gäldenärens obestånd, såvitt de kunnat utrönas. Samtidigt skall anmärkas, om
det har förekommit förhållande som kan föranleda återvinning till konkursboet
och om del finns skälig anledning antaga att gäldenären gjort sig skyldig till
brott som avses i 11 kap, brottsbalken. Finns anledning till sådant antagande,
skall grunden därför angivas. Om gäldenären är eller under det senasie året
före konkursansökningen varit bokföringsskyldig, skall vidare anmärkas, vilket
bokföringssystem han har tilllämpat och hur bokföringsskyldigheten har
fullgjorts, I sådant fall skaU samtidigt-den av gäldenären senast uppgjorda
balansräkningen ingivas. Finns det skälig anledning lUI anta-

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lyddse

Prop.
1985/86:126

gande att
gäldenären eller, om denne är en juridisk person, någon sådan företrädare som
avses i 199 b § har förfarit på ell sådant sätl alt näringsförbud enligt samma
paragraf kan meddelas, skall även det angivas jämte grunden för antagandet.

gande att
gäldenären eller, om denne är en juridisk person, någon sådan företrädare som
avses i 4 § lagen (1986:000) om näringsförbud har förfarit på ett sådant sätt
att näringsförbud kan meddelas honom, skall även det angivas jämte grunden för
antagandel.

Så snart kunskap har vunnits om löne- eller pensionsskuld
skall förvaltaren anmäla sådan skuld till kronofogdemyndigheten i den ort där
gäldenären bör svara i tvistemål som angå gäld i allmänhet. Finns ej löne-
eller pensionsskuld, skall förvaltaren anmärka delta i bouppteckningen.

Bouppteckningen
skall jämte uppgifter enligt andra styckel tillställas konkursdomaren och
tillsynsmyndigheten snarast och senasi en månad från konkursbeslutel. När
särskilda omständigheter föreligga, får konkursdomaren bevilja uppskov.

Om
förvaltaren fmner att gäldenären kan misslänkas för all ha gjort sig skyldig
till brott som avses i 11 kap. brottsbalken, skall han omedelbart underrätta
allmän åklagare därom och därvid angiva grunden för misstanken. Detsamma gäller
om gäldenären har drivit näringsverksamhet och det under konkursförvaltningen
kommer fram att gäldenären kan misstänkas för annal brott av ej ringa beskaffenhel,
som har samband med verksamheten. Kan det misstänkas att gäldenären eller, om
denne är en juridisk person, nägon sådan företrädare som avses i 199 b § har
förfarit på elt sådant säll att näringsförbud enligt samma paragraf kan
meddelas, skall förvaltaren omedelbart underrätta åklagaren om detla och ange
grunden för misstanken.

Om
förvaltaren finner atl gäldenären kan misstänkas för att ha gjort sig skyldig
lill broll som avses i 11 kap. brottsbalken, skall han omedelbart underrätta
allmän åklagare därom och därvid angiva grunden för misstanken. Detsamma gäller
om gäldenären har drivit näringsverksamhet och del under konkursförvaltningen
kommer fram att gäldenären kan misstänkas för annat brott av ej ringa beskaffenhet,
som har samband med verksamheten. Kan det misstänkas alt gäldenären eller, om
denne är en juridisk person, någon sädan företrädare som avses i 4 § lagen
(1986:000) om näringsförbud har förfarit på ett sådant sätt all näringsförbud
kan meddelas honom, skall förvaltaren omedelbart underrätta åklagaren om detta
och ange grunden för misstanken.

199 a §'' Gäldenären får inte under konkursen driva
näringsverksamhet, varmed följer bokföringsskyldighet enligt bokföringslagen
(1976: 125). Verksamhet som innebär utövning av rättighet som avses i 2 kap. 1
§ regeringsformen eller I kap. 1 §, 4 kap. 1 §, 6 kap. 1 § eller 13 kap. 5 §
tryckfrihetsförordningen omfattas dock inte av förbudet.

I
2 § tagen (1986:000) om näringsförbud föreskrivs om måjlig-

Senaste
lydelse 1980:264,

10

Nuvarande lyddse Föreslagen lyddse Prop. 1985/86: 126

hel för domslol all meddela en enskild näringsidkare som
försätts i konkurs näringsförbud i vissa fall.

212 §5 Gäldenär som bryter mot 199 a § döms lill böter.

Den som överträder etl näringsförbud eller etl
lillfälligt näringsförbud döms tiU fängelse i högst två år eller, om brolie I
är ringa, lill böter eller fängelse i högst sex månader.

Överträds ell näringsförbud, får del förlängas med högst
fem år. Sker flera förlängningar, får den sammanlagda tiden för förlängning
inte vara mer än fem år. Talan om förlängning skall väckas innan för-budsliden
har gått ut.

1.
Denna lag
träder i krafl den 1 juli 1986. Har näringsförbud eller tillfälligt
näringsförbud meddelats enligt äldre bestämmelser, gäller dock 199 c § i fräga
om verkan av förbudet.

2.
Har talan om
näringsförbud eller tillfälligt näringsförbud väckis före ikraftträdandet
prövas frågan enligt äldre bestämmelser. Beslut om tillfälligt näringsförbud
får dock meddelas endast om det är uppenbart att grund för näringsförbud
föreligger.

3.
I fråga om
upphävande av förbud, dispens från förbud, tillsynen av meddelade förbud saml
överträdelse av förbud som meddelats enligt äldre bestämmelser gäller vad som
sägs i punkt 2 övergångsbestämmelserna lill lagen (1986:000) om näringsförbud.

' Senaste lydelse 1980:264, 11

3 Förslag
till Prop. 1985/86:126

Lag om ändring i kreditupplysningslagen (1973: 1173)

Härigenom föreskrivs att 6 § kreditupplysningslagen (1973:
1173) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Uppgift om någons politiska eller religiösa uppfattning,
ras eller hudfärg får icke insamlas, lagras eller vidarebefordras i
kreditupplysningsverksamhet.

Uppgift om att någon misstänks eller har dömts för brott
eller har avtjänat straff eller undergått annan påföljd för brott eller har
varit föremål för åtgärd enligt socialtjänstlagen (1980:620), lagen (1980:621)
med särskilda bestämmelser om vård av unga, lagen (1981: 1243) om vård av
missbrukare i vissa fall, lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk
vård i vissa fall, lagen (1967:940) angående omsorger om vissa psykiskt utvecklingsstörda,
11-14 §§ polislagen (1984:387), lagen (1976:511) om omhändertagande av
berusade personer m. m. eller utlänningslagen (1980: 376) får ej utan
medgivande av datainspektionen insamlas, lagras eller vidarebefordras i
kredilupplysningsverksamhet. Detsamma gäller uppgift om sjukdom,
hälsotillstånd eller liknande.

Medgivande som avses i andra stycket får lämnas endast om
synnerliga skäl föreligger.

Vad som anges i andra styckel utgör ej hinder för all
uppgifl om näringsförbud insamlas, lagras eller vidarebefordras i kredilupplysningsverksamhet.

Denna lag träder i krafl den 1 juli 1986,

Senaste lydelse 1984: 394. 12

4 Förslag
till

Lag om ändring i yrkestrafiklagen (1979:559)

Härigenom föreskrivs att 2 kap. 3 § yrkestrafiklagen
(1979:559) skall ha följande lydelse.

Prop.
1985/86: 126

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

Trafiktillstånd får ges endasl till den som med hänsyn
till yrkeskunnande, personliga och ekonomiska förhållanden samt andra omständigheter
av betydelse bedöms vara lämplig all driva verksamhelen.

Hos sådana juridiska personer som anges i 2 § gäller
kraven i fråga om yrkeskunnande och personliga förhållanden den eller dem som
skall ha ansvaret för trafikutövningen. En prövning av dessas ekonomiska
förhållanden skall göras i den utsträckning som bestäms av regeringen eller
den myndighet som regeringen utser.

Trafiktillstånd får ges endast till den sommed hänsyn till
yrkeskunnande, ekonomiska förhållanden, laglydnad och benägenhet all fullgöra
sina skyldigheler mot del allmänna samt andra omständigheter av betydelse
bedöms vara lämplig alt driva verksamhelen.

Hos sådana juridiska personer som anges i 2 § gäller
kraven i fråga om yrkeskunnande och laglydnad den eller dem som skall ha
ansvaret för Irafikutövningen. En prövning av dessas ekonomiska förhållanden
skall göras i den utsträckning som bestäms av regeringen eller den myndighet
som regeringen utser.

Prövningen av benägenheten atl fullgöra skyldigheler mol
del allmänna skall avse både den eller dem som skall ha ansvarel för irafikutövningen
och den juridiska personen.

Denna lag
träder i krafl den 1 juli 1986,

13

5 Förslag
till

Lag om ändring i lagen (1977: 293) om handel med drycker

Härigenom föreskrivs atl 40 § lagen (1977: 293) om handel
med drycker skall ha följande lydelse.

Prop.
1985/86: 126

Nuvarande
hdelse

Föreslagen
lydelse

Vid
tillståndsprövningen skall särskilt beaktas behovet av serveringen, sökandens
lämplighet och serveringsslällets tjänlighel för ändamålet.

Vid
tillslåndsprövningen skall särskilt beaktas behovet av serveringen, sökandens
lämplighet alt bedriva servering av alkoholdrycker och serveringsställets tjänlighet
för ändamålet.

Vid
prövningen skall särskild hänsyn las till sökandens lämplighet med avseende på
laglydnad och benägenhet all fullgöra sina skyldigheter mot del allmänna.

Denna lag
träder i kraft den I juli 1986.

14

Finansdepartementet Prop. 1985/86:126

Utdrag
ur protokoll vid regeringssammanträde den 26 juli 1985

Närvarande:
statsrådet Feldt, ordförande, och statsråden Hjelm-Wallén, Göransson, R.
Carisson, Thunborg

Föredragande:
slatsrådet Feldt

Lagrådsremiss om lag om näringsförbud, m. m. 1 Inledning

Den
ekonomiska brottsligheten är ett stort problem i dagens samhälle. Regeringen
har därför ansett det nödvändigt med kraftfulla insatser för att bekämpa sådan
brottslighet. En rad åtgärder har vidtagits sedan hösten 1982. Då tillkallades
en särskild kommission (Ju 1982:05) med uppdrag atl lämna förslag om åtgärder
mot ekonomisk brottslighet (eko- kommissionen)'. Kommissionen avslutade silt
arbete under våren 1984. Den hade då lagt fram etl trettiotal betänkanden,
promemorior, rapporter och skrivelser med förslag till åtgärder.

I
betänkandet (SOU 1984:8) Näringstillstånd har eko-kommissionen föreslagit en
ramlag med stöd av vilken regeringen skulle kunna införa krav på näringstillstånd
för sådana branscher som är mest utsatta för ekonomisk brottslighet. Syslemet
skulle omfatta vandelsprövning, utbildning i förelagsskötsel och ekonomiska
garantier för skatter och avgifter. Betänkandet har remissbehandlats.

Yttranden
över belänkandet har avgetts av justitiekanslern (JK), Göta ■ hovrätt,
kammarrätten i Göteborg, riksåklagaren (RÅ) - som bifogat yttranden från
överåklagaren vid åklagarmyndigheten i Göteborgs åklagardistrikt saml cheferna
för länsåklagarmyndigheterna i Västmanlands län ' och Västerbottens län -,
rikspolisstyrelsen (RPS), brottsförebyggande rådet (BRÅ), datainspekiionen,
kommerskoUegium - som bifogat yttranden från Stockholms och Skånes
handelskammare —, riksförsäkringsverket, socialstyrelsen. Iransportrådet
(TPR), bankinspektionen, försäkringsinspektionen, riksskatteverket (RSV),
marknadsdomstolen (MD), näringsfriheisombudsmannen (NO), statens pris- och
kartellnämnd (SPK), konsumentverket, statens industriverk, patent- och
registreringsverket (PRV), statskontoret, riksrevisionsverket (RRV),
länsstyrelsernas organisationsnämnd (LON), länsstyrelserna i Stockholms och
Uppsala län, länsstyrelsen i Jönköpings län — som bifogat yttranden från
lokala skatlemyn-

'
Numera landshövdingen Sven Heurgren, ordförande, regeringsrådet Gunnar

Björne och
riksdagsledamolen Arne Nygren, 15

digheten i Tranås fögderi
samt kronofogdemyndigheten i Jönköpings di- Prop. 1985/86: 126 strikt -,
länsstyrelsen i Malmöhus län — som bifogat yttranden från lokala
skaltemyndigheten i Malmö fögderi och Skånes handelskammare -, länsslyrelsen i
Göteborgs och Bohus län, länsslyrelsen i Kopparbergs län -som bifogat yttrande
från kronofogdemyndigheten i Falun -, länsstyrelsen i Norrbotlens län,
näringsförbudskommillén (Ju 1981:03), lokala skattemyndigheten i Solna
fögderi, Svenska kommunförbundel. Landstingsförbundet, Sveriges
Köpmannaförbund, Sveriges Handelsagenters Förbund, Näringslivels Delegation för
Marknadsrätt (NDM), Stockholms fondbörs, SHIO-Familjeföretagen, Svenska
åkeriförbundel. Svenska Taxiförbundel, Motorbranschens Riksförbund (MRF),
Schaktentreprenörernas Riksförbund (SER), Sveriges Hotell- och
Restaurangförbund (SHR), Målaremästarnas Riksförening, Sveriges
Städentreprenörers Förbund (SSEF), Företagareförbundet (SFR), Svensk
Industriförening, Svenska Bankföreningen, Post- och Kreditbanken, PKbanken,
Svenska Försäkringsbolags Riksförbund, Kooperativa förbundet (KF),
Lantbrukarnas Riksförbund (LRF), Stockholms, Malmö och Göteborgs kommuner.
Landsorganisationen i Sverige (LO) - som bifogat yttranden från Svenska Bleck-
och Plåtslagareförbundet, Hotell- och Restauranganställdas Förbund och
Bilreparatörernas Riksförening -, Fastighetsanställdas Förbund, Hotell- och
Restauranganställdas Förbund, Svenska Byggnadsarbetareförbundet, Svenska
Metallindustriarbetareförbundet, . Svenska Målareförbundet, Svenska
Transportarbelareförbundel, Tjänstemännens centralorganisation (TCO),
Centralorganisationen SACO/SR, Sveriges Advokatsamfund, Juridiska fakullelsnämnden
vid Stockholms universitet, Sveriges Ackordscentral, Föreningen Auktoriserade
Revisorer, Svenska Revisorsamfundet, Sveriges Redovisningskonsulters Förbund,
Stiftelsen Institutet för Företagsutveckling, Jönköpings Läns Utvecklingsfond,
Föreningen Sveriges kronofogdar. Intresseföreningen för enhetscheferna vid
länsstyrelsernas juridiska enheter. Föreningen för cheferna för
länsstyrelsernas allmänna enheter. Föreningen länsstyrelsernas
alkoholhandläggare. Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF), Sveriges
Industriförbund, Sveriges Grossislförbund och Svenska Handelskammarförbundet
har avgelt elt gemensamt yttrande.

Till
protokollet i delta ärende bör fogas en samnianfattning av betänkandet som
bUaga 1, lagförslagel i betänkandet som bilaga 2 och en sammanställning av
remissyttrandena som bUaga 3.

Bestämmelser
om näringsförbud finns f n. i konkurslagen (1921:225). I betänkandet (SOU
1984:59) Näringsförbud har näringsförbudskommillén föreslagit att institutet
näringsförbud utvidgas bl.a. pä så sätt alt det nuvarande kravet på konkurs som
förutsättning för ett förbud slopas. För näringsförbud skall det enligt
förslaget fordras att näringsidkaren har grovt åsidosatt vad som ålegat honom
som näringsidkare och alt förbud därjämte är påkallat från allmän synpunkt.

-
Professor Torgny Hastad, ordförande, kommunalrådet Sören Mannheimer, riks

dagsledamoten Anita Modin, kommunalrådet Joakim Ollen, f, d, riksdagsledamoten

Johan A, Olsson, riksdagsledamoten Bengt-Ola Ryttar och direktören Brivio

Thörner, 16

Belänkandet har
remissbehandlats. Yttranden har avgetts av Justitie- Prop. 1985/86: 126
kanslern (JK), Göta hovrätt, Stockholms, Malmö och Göteborgs tingsrätter.
Riksåklagaren (RÅ) - som bifogat yttranden av överåklagaren i Göteborg samt
länsäklagarna i Stockholms och Gotlands, Malmöhus och Norrbottens län -,
rikspolisstyrelsen (RPS), Brottsförebyggande rådet (BRÅ), datainspektionen,
riksskatteverket (RSV) - som bifogat yttranden av kronofogdemyndigheterna i
Falun, Göteborg, Kristianstad, Malmö, Stockholm, Sollentuna och Sundsvall -,
bankinspektionen, marknadsdomstolen (MD), näringsfrihetsombudsmannen (NO),
statens pris- och kartellnämnd (SPK), konsumentverket, patent- och
registreringsverket (PRV), länsstyrelsen i Slockholms län - som bifogat
yttrande av Utvecklingsfonden i Stockholms län —, länsstyrelsen i Jönköpings
län - som bifogat yttranden av kronofogdemyndigheten i Jönköpings och
Jönköpings polisdistrikt -. länsstyrelsen i Malmöhus län - som bifogat
yttrande av Skånes handelskammare -, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län,
länsslyrelsen i Norrbottens län, Sveriges Domareförbund, Sveriges Advokatsamfund,
Föreningen Sveriges åklagare. Föreningen Sveriges kronofogdar. Föreningen
Auktoriserade Revisorer, Svenska Revisorsamfundet, Förelagareförbundet, SFR,
Motorbranschens Riksförbund (MRF), Sveriges Hotell- och Restaurangförbund
(SHR), Målaremästarnas Riksförening, Svenska byggnadsenlreprenörföreningen.
Lantbrukarnas Riksförbund (LRF), Kooperativa förbundet (KF),
Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO),
Centralorganisationen SACO/SR, Fastighetsanställdas Förbund, Hotell- och
Restauranganställdas Förbund, Svenska Byggnadsarbetareförbundet, Svenska
metallindustriarbetareförbundet. Svenska målareförbundet. Svenska
transportarbelareförbundel. Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms
universitet, Stockholms, Göteborgs och Malmö kommuner samt Sveriges
ackordscentral. Vidare har Sveriges Industriförbund, Svenska
Handelskammarförbundet, Sveriges Grossislförbund, Näringslivets Delegation för Marknadsrätt
och Svenska Arbetsgivareföreningen avgett ett gemensamt yttrande. Till innehållet
i detta har anslutit sig Sveriges köpmannaförbund. Svenska åkeriförbundet,
SHIO- familjeföretagen. Schaktentreprenörernas Riksförbund och Sveriges
Städentreprenörers Förbund, Dessa sistnämnda organisationer redovisas i det
följande under beteckningen "Vissa organisationer inom näringslivet".

Till protokollet i detla ärende bör fogas en sammanfattning av
betänkan-del som bilaga 4, lagförslaget i betänkandet som bilaga 5 och en
sammanställning av remissyttrandena som bdaga 6.

Regeringen
har i propositionen om riktlinjer för det framlida arbetet mot

ekonomisk brottslighet m, m. (prop. 1984/85:32) lämnat en redogörelse för

den allmänna inriktningen av reformarbetet mot ekonomisk brottslighet.

Inriktningen har godtagits av riksdagen (JuU 1984/85:28, rskr 270), För

utom rikllinjer för det framtida arbetet redovisas i propositionen också

genomförda och planerade åtgärder. Regeringen aviserade därvid reform-

planer bl, a, rörande lagstiftning om näringstillstånd och näringsförbud, '

Eftersom dessa medel i viss mån kan ses som alternativa sätt pä vilka man

kan ingripa mot oseriösa näringsidkare och då de har vissa gemensamma 17

2 Riksdagen 1985/86. I saml. Nr 126

inslag ansåg regeringen
atl de måste övervägas i ett sammanhang. Närings- Prop. 1985/86: 126 utskottet
förklarade i sitt yttrande (NU 1984/85:4y) över propositionen att del är
angeläget att riksdagen får tillfälle att ta ställning till lagstiftning som
effektivt begränsar oseriösa näringsidkares möjligheter att bedriva näringsverksamhet.
En fullständig sådan lagstiftning måste enligt näringsutskottels mening avse
ett system i vilket näringsförbud, näringstillstånd och en effektiv bulvanlag
ingår som medel. Utskottet anslöt sig till regeringens bedömning att frågorna
om näringsförbud och näringstillstånd måste behandlas i elt sammanhang.
Justitieutskottet anslöt sig i sitt belänkande till näringsulskotlets
uppfattning, som också godtogs av riksdagen.

Jag
ämnar nu anmäla frågan om lagstiftning på grundval av de båda
utredningsförslagen om näringstillstånd och näringsförbud. När del gäller
lagstiftning om bulvanförhållanden vill jag erinra om att riksdagen nyligen har
antagit viss sådan lagsliftning (SFS 1985: 277 och 278) och att ytteriigare
utredningsarbete pågår i betalningsansvarskommittén (Ju 1984:09).

2 Den ekonomiska brottsligheten samt vidtagna åtgärder och
pågående arbete mot denna

2.1
Den ekonomiska brottsligheten

Innan
jag redovisar mina överväganden i fråga om näringsförbud och näringstillstånd,
anserjag del lämpligl att dels ge en kört beskrivning av den ekonomiska
brottsligheten, dels summera vidtagna och pågående aktiviteter i kampen mot
denna. Därmed anger jag också del system i vilket den nu aktuella regleringen
skall utgöra en del.

Ekonomisk
brottslighet är ingen ny företeelse. Under senare tid har dock problemen i
samband med ekonomisk brottslighet fått särskild aktualitet. Det har i flera
sammanhang slagils fast av statsmakterna alt den ekonomiska brottsligheten
ulgör ett stort samhällsproblem, kanske ett av vår tids största
kriminalpoHliska problem, (JuU 1980/81:21, 1982/83:20, 1983/84:22,1984/85:28),

Vid
överväganden rörande åtgärder mot ekonomisk brottslighet är det av många skäl
av värde att begreppet ekonomisk brottslighet ges en någorlunda bestämd
innebörd. Den definition som justitieutskottet gett i silt av riksdagen
godkända betänkande (JuU 1980/81:21) får numera anses vara allmänt vedertagen.
Verksamheten skall enligt denna definition ha ekonomisk vinning som direkt
motiv, ha kontinuerlig karaktär, bedrivas på ett systematiskt sätl och förövas
inom ramen för näringsverksamhet som inte är kriminaliserad men som utgör
själva grunden för den kriminella handlingen, Justitieutskottet framhåller i
sitt betänkande (JuU 1984/85:28) med anledning av propositionen om riktlinjer
för det framlida arbetet mot ekonomisk brottslighet att, även om denna
definition är allmänt hållen, den bör tjäna som god vägledning i reformarbetet.
Samtidigt får definitionen enligt utskottet inte användas sä alt den lägger
hinder i vägen för åtgärder mot grov brottslighet, som ligger den ekonomiska
brottsligheten nära, men

som
inte i strikt mening sker inom ramen för näringsverksamhet och därför Prop.
1985/86:126 enligt definitionen inte skulle vara att anse som ekonomisk
brottslighet.

Osäkerheten
om den ekonomiska brottslighetens omfattning är slor, bl, a, därför alt många
kriminella handlingar aldrig kommer till myndigheternas kännedom.
Eko-kommissionen har vid en försiktig beräkning uppskattat att den ekonomiska
brottsligheten år 1983 medförde att mellan 16 och 20 miljarder kr, undandrogs
beskattning, vilket motsvarar ett skattebortfall pä mellan 11 och 14 miljarder
kr, Justitieutskottet har i sitt nyss angivna belänkande anföri att det lorde
vara ställt utom allt tvivel att den ekonomiska brottsligheten har en mycket
stor omfattning och att eko-kommissionens skattningar bör kunna ge en god
uppfattning om det problem som denna brottslighet utgör. Utskottet betonar att
det inte bara är de rent ekonomiska konsekvenserna av den ekonomiska
brottsligheten som bör uppmärksammas. Det är enligt utskottet minst lika
betydelsefullt att fästa uppmärksamheten på övriga skadeverkningar, såsom
förvrängningar av produktionsstrukturen, snedvridningar av konkurrensstrukturen
samt uppluckring av affärssederna och utarmning av del allmänt samhälleliga
ansvaret.

Den
ekonomiska brottslighetens omfattning varierar inom olika samhällssektorer.
Särskilt utsatta är branscher i vilka det är lätt att etablera småföretag som
arbetar med enkel utrustning och som har en förelagsledning på några få
personer och samtidigt har många korltidsanställda. Som problembranscher när
det gäller oseriöst företagande har under senare år ofta nämnts restaurangbranschen,
bilbranschen, delar av transportbranschen, byggbranschen och städbranschen, I
dessa branscher har problem av nu berört slag uppmärksammats i olika sammanhang
och krav på åtgärder har rests från myndigheter, fack- och branschförbund och andra.
Jag återkommer senare till den ekonomiska brottsligheten i ett par av dem
(avsnitt 5),

Det
står också klart atl bolagskonkurser används som ell led i ekonomisk
brottslighet. Brott som ofta uppdagas i samband med sådana är bokföringsbrolt,
bedrägerier, gäldenärsbrott, uppbördsbrott och skattebrott. Eko-kommissionen
har uppskattat att föriusterna för anställda, leverantörer, kreditgivare och
andra p.g,a, ekonomisk brottslighet i samband med konkurs uppgår till drygt
någon miljard. Brottsförebyggande rådet (BRÅ) har nyligen publicerat en
undersökning rörande brottslighet med anknytning till näringsverksamhet
(Företagskonkurser och ekonomisk brottslighet. Rapport 1985: 1). Av utredningen
framgår alt brottsmisstanke förelåg i 75 av 100 undersökta företagskonkurser år
1983, Beräknat på alla konkurser i landet det året skulle detta innebära att
brottsmisstanke skulle ha förelegat i ca 3 700 företagskonkurser.
Undersökningen visade också att man fick underlag för omkring dubbelt sä många
misstänkta brott när man utvidgade samarbetet mellan berörda myndigheter och
tillförde det brottsutredande arbetet mera resurser. Denna undersökning ger en
bild av omfattningen av den ekonomiska brottsligheten och antyder att en
belydande del av den är dold.

Skatteskuldernas
utveckling är också av inlresse när åtgärder mot eko

nomisk brottslighet övervägs, Reslföringen av skatter har ökat under sena- 19

re år, samtidigt som
indrivningsresullaten har försämrats. Delta kan för- Prop. 1985/86: 126 klaras
på många sätt. Ett förfarande som ofta kan skönjas i uppbördsmyndigheternas
material, och som många gånger också blir belyst genom konkurs- och
brottsutredningar, är det som ibland kallas för det likvida fusket. Därmed
menas att någon förfar medvetet spekulativt i syfte alt undanhålla skatter
eller olovligen uppskjuta betalningen av dem för att åtnjuta kredit.

Minskade
skatteintäkter är en effekt av den ekonomiska brottsligheten. Som jag nyss har
berört uppkommer också allvarliga skadeverkningar genom att förutsättningarna för
den seriösa näringsverksamheten hotas och samhällsmoralen allmänt sett riskerar
att undergrävas. Anställda, konsumenter, leverantörer, kreditgivare m.fl.
drabbas också direkt av den ekonomiska brottsligheten.

I
den tidigare berörda propositionen om rikllinjer för det framtida arbetet mot
ekonomisk brottslighet behandlas frågan om brottslighetens skadeverkningar
närmare. Där konstateras också atl det inte finns några patentlösningar utan
atl del endast är genom etl tålmodigt och brett reformarbete som problemen pä
sikt kan bemästras. Arbetet måste bedrivas långsiktigt och genom en rad
samverkande åtgärder.

2.2 Vidtagna åtgärder och pågående arbete m. m.,,

2.2.1
Resursförstärkningar

Omfattande
resurser har under senare år anslagits för ålgärder mot den ekonomiska
brottsligheten. Jag vill sålunda påminna om att polisen har fått kraftiga
förstärkningar. Den 1 juli 1983 fanns 223 tjänster inom polisen på de särskilda
s, k, eko-rotlarna. Sedan dess har 129 sådana tjänster tillkommit. Härutöver
handläggs givelvis frågor som rör ekonomisk brottslighet även på andra enheter
inom polisen, t.ex, bedrägerirotlarna. Medel har också avdelats för utbildning
av poliser som arbetar med ekonomisk brottslighet.

Sedan
den 1 juli 1983 har vidare åklagarväsendet förstärkts med 30 åklagartjänster
och sex revisorsljänster med särskild inriktning på ekonomisk brottslighet.
Beslut om utvidgade möjligheter till åtalsunderlåtelse och begränsning av
förundersökning torde vidare leda till att resurser frigörs för prioriterade
områden. Medel har avsatts för kvalificerad ekonomisk utbildning av åklagare.
Den 1 juli 1985 trädde en ny regional organisation för åklagarväsendet i
kraft. Förändringen har genomförts bl.a, niot bakgrund av kravet på ökade
insatser mot ekonomisk brottslighet.

Insatser
har också gjorts för att förstärka domstolarnas kompetens när

del gäller arbetet med den ekonomiska brottsligheten. Medel har bl, a,

avsatts för utbildning av domare. Vidare skall nu skattebrottmål handläg

gas snabbare av domstolarna, Elt skattebrottmål, i vilket prövningen kan

vara beroende av utgången av ett samtidigt pågående skaltemål i en för

valtningsdomstol, får inte längre rutinmässigt vilandeförklaras av tingsrät

ten (SFS 1983:460 och 461). Riksdagen har också beslutat atl komplicera- 20

de
brottmål, i vilka ekonomiska eller skatterättsliga förhållanden har vä-
Prop. 1985/86:126 sentlig betydelse för bedömningen, företrädesvis skall
handläggas av vissa tingsrätter som fär möjlighel att låta experter på
ekonomiska och skatie-rättsliga frågor ingå i rätten som särskilda ledamöter
(SFS 1985:415),

BRÅ
har fått i uppdrag att svara för etl särskilt forsknings- och utvärderingsprojekt
om ekonomisk brottslighet. Medel för arvoden till fyra kvalificerade forskare
har tillförts rådet.

Jag
vill också peka på de insatser som har gjorts inom skatte- och
exekutionsväsendet. Verksamheten inom riksskatteverket (RSV) har
om-prioriterats så att den ekonomiska brottsligheten skall få förtur, och
verket har fått särskilda medel för att kunna samordna kampen mot sådan brottslighet
inom sitl kompetensområde och för atl göra särskilda kontrollinsatser.
Budgetåret 1982/83 byggdes mervärdeskatlekonlrollen ul, Åven för budgetåren
1983/84, 1984/85 och 1985/86 har berörda myndigheter tillförts medel för åtgärder
mot ekonomisk brottslighet. Länsstyrelserna har under flera budgetär tillförts
väsentliga resurser för kvalificerad revisionsverksamhet och för intensifierad
arbetsgivarkontroll. Det kan nämnas alt skatteförvaltningsutredningen (Fi
1984:02) nyligen i betänkandet (SOU 1985: 20) Sammanhållen skatteförvaltning
har föreslagit en ny organisalion på området. Syftet är all ytterligare
effektivisera verksamheten. Kronofogdemyndigheterna har vidare förstärkts
genom att tillföras medel för atl kunna anlita ekonomer i den exekutiva
verksamhelen. Dessutom har kronofogdemyndigheterna i Slockholm, Göteborg och
Malmö fått 1 milj. kr. vardera för bekämpande av den ekonomiska brottsligheten.
Slutligen har ytteriigare lolv kronofogdemyndigheter tilldelats resurser för
att bilda särskilda grupper för svåra indrivningsfall.

Systemets
slagkraft avgörs naturligtvis inte enbart av hur många tjänster som tillförs
kampen mot ekonomisk brottslighet. Arbetet kräver också att resurser
omdisponeras och att det sker en koncentration kring de väsentligaste
arbetsuppgifterna. Organisationsförändringar och specialutbildning av personal
som skall arbeta med de komplicerade frågor som utredningar om ekonomisk
brottslighet inrymmer är andra inslag som kan vara nödvändiga. Som framgår av
den redovisning jag nu har lämnat, är det pågående förändringsarbetet också
inriktat på att kampen mot den ekonomiska brottsligheten skall föras genom en
samverkan av olika åtgärder.

2.2.2
Lagstiftning

Jag
övergår nu till alt sammanfatta de åtgärder i form av lagstiftning som
statsmakterna har vidtagit mot ekonomisk brottslighet och skatteflykt.

Ett
flertal av dessa åtgärder syftar till att minska möjligheterna för

oseriösa näringsidkare att undandra skatter och avgifter från det allmänna.

Lagen om skatteflykt (1983:75) har skärpts. Möjligheterna för den som

säljer aktier att undgå aktievinstbeskattning genom ullandsflyttning har

stoppals (SFS 1983:452). Kraven på bevisning från det allmännas sida i

skattemål som rör inkomstöverföringar mellan svenska och utländska före

tag har minskals (SFS, 1983:122, 123), Riksdagen har nyligen antagit ett

förslag om att ersätta den s, k, treårsregeln vid skenbosättning utomlands 21

med en molsvarande
femårsregel och om en utvidgning av det skatterätts- Prop, 1985/86: 126 liga
bosättningsbegreppet (SFS 1985:362-364), Inom finansdepartementet har vidare
arbetet med att få till stånd nya avtal med andra länder om internationell
handräckning i fråga om skatter och avgifter intensifierats. En annan ålgärd
med syfte atl slävja ekonomisk brottslighet är att personer som inte har
betalat skatter och avgifter för sina anställda, har slora skatteskulder eller
har haft samröre med ekonomisk brottslighet kan förbjudas att förvärva
fastigheter (SFS 1983:438), Föratt ytterligare begränsa möjligheterna till
skattefusk har de lokala skattemyndigheterna fåll rätt att för vissa
uppdragstagare utfärda A-skattesedel i stället för B-skattesedel (SFS 1983:77),
Syftet är att förbättra möjligheterna alt ingripa mot s, k, grå arbetskraft.
Tullverket har vidare fått ökade befogenheter i fräga om kontrollen av exporten
av varor (SFS 1984:444),

Ett
annat problem som jag har berört i det föregående är att vissa förelag söker
skaffa sig olovliga skattekrediter genom att utnyttja komplexiteten i
skattesystemet och den inneboende trögheten när det gäller redovisning och
betalning av skatter och avgifter. Genom atl uppbörden av preliminär A-skatt
och arbetsgivaravgifter har samordnats fr. o. m, den 1 januari 1985 (SFS
1984:668), blir del svårare att undanhålla staten sådana medel,

Uppbördskonlrollen
i samband med entreprenader och annan uppdragsverksamhet har vidare förstärkts
genom ändrade rutiner vid offentlig upphandling (SFS 1983:38). Dessa innebär
atl innan en myndighei antar ett anbud den skall kontrollera alt anbudsgivaren
är registrerad i föreskriven ordning för redovisning och inbetalning av
mervärdeskatt, innehållen preliminär A-skatt och arbetsgivaravgifter.

Riksdagen
har nyligen antagit en särskild lag om avräkning vid återbetalning av skatter
och avgifter (prop, 1984/85:108, SkU 40, rskr 179), Genom lagen utvidgas
möjligheterna att kvitta återbetalningar av skatter och avgifter mol
fordringar som det allmänna har på en skattskyldig.

Reformarbetet
på området för skatter och avgifter fortsätter. Utredningen (Fi 1973:01) om
säkerhetsåtgärder m,m, i skatteprocessen gör f.n, en allmän översyn av reglerna
om skattekontroll, Uiredningen avser att i år överlämna ett slutbetänkande med
förslag om en för hela skatteområdet gemensam lag om skattekontrollen,
Skatteindrivningsutredningen (B 1981:02) har till huvudsaklig uppgift att se
över formerna för indrivning av skatt i syfte alt effektivisera verksamheten på
delta område, 1983 års folkbokföringskommitté (Fi 1983:04) utreder en bättre
reglering av folkbokföringen. Syftet är bl. a. att förhindra att någon
tillskansar sig olovliga skalle- och bidragsförmåner. Socialavgiftsulredningen
(S 1981:04) har i betänkandet (Ds S 1985: 1) Företagarregislrering - klarare
regler för socialavgifter föreslagit en samordning av arbetstagarbegreppen på
skatte-och avgiftsområdena. Förslaget knyter an till ett sådant system för
skatle-bevis som eko-kommissionen har aktualiserat.

Också
vid sidan av skatteområdet har flera lagar införts eller skärpts i

syfte att bekämpa den ekonomiska brottsligheten. Ytterligare åtgärder

förbereds även. Enligt en remiss som nyligen har granskats av lagrådet är

avsikten att elt företag skall kunna åläggas en särskild företagsbot för brott

som har begåtts i dess verksamhet. En lagrådsremiss med förslag lill 22

ändringar i brottsbalkens
bestämmelser om gäldenärsbroll har också nyli- Prop. 1985/86: 126 gen
avlämnats. Inom kort kommer också förslag om åtgärder mot bl.a.
datorbedrägerier och ocker all presenteras. Här förtjänas vidare att nämnas
att en elTektiviserad lagstiftning om viten har införts (SFS 1985:206). Vidare
har likvidalionsplikten för aktiebolag skärpts (SFS 1983:453, 454). Den
ekonomiska brottsligheten är ofta svår atl upptäcka. Möjligheterna för de
berörda myndigheterna alt utreda sådan brottslighet måste därför underlättas.
Sekretesslagen (1984:316, 387) har ändrats så alt myndigheter utan hinder kan
lämna ut uppgifter till polis och åklagare som utreder allvarligare brott.
Riksdagen har genom nyligen beslutade ändringar i skalleregisterlagen
(1980:343) öppnat möjligheter för enskilda att från skalleregisiret få
uppgifter angående arbetsgivares registrering för inbetalning av källskatter
och arbetsgivaravgifter (prop. 1984/85:108, SkU 40, rskr 179). Regeringen har
vidare nyligen beslutat att ett centralt företagsregister skall upprättas (SFS
1984:629). Registret skall bl. a. fungera som en uppdateringskälla för andra
register över företag och arbetsställen i samhället. Den information elt
sådant register innehåller får givelvis också betydelse för utredningar om
brott i näringsverksamhet. T syfte alt spåra bolag som använts för ekonomisk
brottslighet har vidare aktiebolag ålagts att för registrering anmäla
personnummer och postadress för sådana bo-. lagsfunktionärer som registrerats
före den 1 januari 1977 (SFS 1983:453 och 454). Företagens revisorer har fått
en ny roll när del gäller ekonomisk brottslighet. De skall särskill granska atl
företagen har fullgjort sin skatte-och avgiftsskyldighel och vid försummelse
anmärka förhållandet i revisionsberättelsen. Revisorerna är vidare skyldiga
att på begäran lämna upplysningar om företagens angelägenheter till den som
leder en förundersökning i brottmål (SFS 1984:945 och 946).

2.2.3
Pågående arbete m. m.

Ytterligare
arbete pågår inom regeringskansliet för atl underlätta de utredningar som
måsle göras för atl ekonomisk brottslighet skall kunna uppdagas. Förbättrat
samarbete mellan myndigheter på skatte- och avgiftsområdet kommer att
eftersträvas. Tanken är att den nya konkurslag som förbereds skall innehålla
regler om återvinning i konkurs som medger att bevisningen blir enklare och
återvinningsfrislerna längre i vissa fall. Vidare utreds olika frågor rörande
förelagens uppgiftsskyldighel. Förmånsbeskattningskommittén (B 1978:02) har
fått i uppdrag att pröva frågor om arbetsgivares uppgiftsskyldighet till
skattemyndigheterna om andra förmåner till anställda än kontant lön. Mot
bakgrund av eko-kommissionens förslag om hur företagens uppgiftslämnande för
beskattningsändamål kan förbättras har RSV fått i uppdrag av regeringen att
utveckla de datorrutiner som krävs för ändamålet.

Det
är också viktigt att bevaka otillböriiga och brottsliga förfaranden pä

kreditmarknaden. Regeringen har sålunda uppdragit åt kreditmarknads

kommittén (Fi 1983:06) att utreda om man bör vidta åtgärder för all

förhindra alt yrkesmässig kreditgivning främjar eller underlättar ekono

misk brottslighet, 23

Elt särskilt problem som
kan uppkomma då man ingriper mol misstänkta Prop. 1985/86: 126 fall av
ekonomisk brottslighet är all den som faktiskt utövat brottsligheten är en
person som inte är i etl förelags direkta ledning. Flera åtgärder är aktuella
för att minska detla problem. Sälunda är numera inte bara uppsåtlig utan även
värdslös medverkan till annans brott genom ekonomisk eller juridisk rådgivning
straffbar. Dessutom kan en rådgivare som har begått brott förbjudas atl utöva
rådgivningsverksamhet under viss tid (SFS 1985:354).

Jag
vill i detta sammanhang också nämna att riksdagen nyligen beslutat om viss
lagstiftning angående bulvanförhållanden (SFS 1985:277 och 278), Bortsett frän
vissa speciella regler på hyres- och arrendeområdet innehåller emellertid den
nya lagstiftningen, som i huvudsak ersätter äldre bulvan-lagstiflning, inte
några bestämmelser om ekonomiskt ansvar i bulvanförhållanden, I stället
ankommer det på betalningsansvarskommitlén (Ju 1984:09) all överväga om det är
ändamålsenligt atl införa regler om ekonomiskt ansvar för huvudmannen och alt
vidta andra åtgärder för att komma lill rätta med de missförhållanden som är
förenade med bulvanskap, I övrigt har betalningsansvarskommitlén i uppdrag alt
ulreda behovel av regler om annans betalningsansvar för skulder i aktiebolag
och ekonomiska föreningar (s,k, ansvarsgenombrolt) samt atl överväga i vilken
utsträckning juridiska personer bör tillåtas vara delägare i handelsbolag.

Man
måste sträva efter att få till stånd ett snabbare och administrativt bättre
förfarande för utredningar om ekonomisk brottslighet. Det är därför viktigt att
regelsystemet förenklas. För att en omläggning av skattekontrollen skall ge
full effekt krävs det också att det nuvarande kontrollsystemet förbättras. Del
lidigare nämnda förslagel om ny organisalion för skatteförvaltningen avses
leda till en ökad effektivitet på området.

I
vissa näringar har vidare särskilda branschinriktade åtgärder vidtagits mot
ekonomisk brottslighet. Som etl exempel kan nämnas att inom den yrkesmässiga
trafiken bl.a. reglerna om överlåtelse av taxitillstånd har skärpts och
Iransportköparansvaret utvidgats (SFS 1984:83).

3 Regleringens inriktning

3.1 Allmänt om näringsfrihet

En
utgångspunkt för min behandling av de aktuella utredningsförslagen är att
åtgärder mot dem som missbrukar näringsfriheten skall ges hög prioritet.
Regler bör nu tillskapas som väsentligt försvårar för oseriösa näringsidkare
att bedriva verksamhet och samtidigt stärker de seriösa företagens ställning på
marknaden. Detla kan inte ske ulan ingrepp i själva näringsfriheten, något som
allmänt sett har accepterats vid remissbehandlingen. Meningarna går dock isär
belräffande vilka ingrepp i näringsfriheten som bör kunna komma i fråga.

För
egen del finner jag det angeläget att - innan jag redovisar mina

ställningstaganden lill de olika förslagen om näringstillstånd och närings

förbud - någol utveckla min syn på det ekonomiska systemet, 24

Det ekonomiska systemet i
Sverige kan sägas vara ett blandekonomiskt Prop. 1985/86: 126 syslem, byggt på
marknadshushållningens principer och med olika korrigerande ingrepp från statsmakternas
sida. Hur detla syslem bör se ul och fungera har berörts i en rad sammanhang -
i olika ekonomisk-politiska . propositioner, i småföretagsproposilioner, vid
antagandet av en ny konkurrenslag, när initiativ tagits till minskad
regelgivning i samhället, vid behandling av frågor om elableringskontroll etc.
liksom förstås när inskränkningar i marknadsekonomin av olika skäl har varit
nödvändiga.

Vid
alla dessa tillfällen har utgångspunkten varit att så långt möjligt slå vakt om
en dynamisk ekonomi där nya och effektivare produktions- och
distributionsformer ständigt kan etableras och där företagsamheten snabbt kan
anpassas till omställningar inom landet och i förhållande till omvärlden.

En
sådan ekonomi kräver ett decentraliserat beslutsfattande, styrt av
konsumenternas efterfrågan och näringslivets ekonomiska, teknologiska och andra
förutsättningar. Ett viktigt inslag i denna ekonomi måste vara, alt nya
affärsidéer skall kunna prövas på marknaden. Nyförelagandet, som lill stor del
sker i småföretagandels form, är därvid av största betydelse.

Till
fördelarna med en ekonomi av detta slag hör självklart de direkta vinsterna för
konsumenterna i form av bl. a. valfrihet och pressade priser. En fortlöpande
omställning av det svenska näringslivet är vidare nödvändig för alt Sveriges
internationella konkurrenskraft skall kunna bevaras och stärkas för alt den
inhemska välfärden därmed långsiktigt skall kunna tryggas. Men ocksä i andra
hänseenden har ett generöst utrymme för nyföretagande betydelse. Det kan medverka
till att nya företagsformer, t, ex, kooperativa eller löntagarägda företag, ges
förutsättningar att etablera sig på marknaden, vilket i sin tur bl,a. kan få
positiva sysselsättnings-och regionalpolitiska konsekvenser.

En
av grundstenarna i del ekonomiska systemet är näringsfriheten. Med
näringsfrihet bör principiellt förstås friheten för var och en att etablera
egen näringsverksamhet med del innehåll och i de former som han eller hon
önskar. Genom denna frihet blir del möjligt atl snabbt möta förändrade
marknadsförutsättningar och att snabbt introducera effektiviletsfräm-jande
produktions- och distributionsformer.

Inskränkningar
i näringsfriheten har mol denna bakgrund varit myckel sparsamma och hafl
speciella bevekelsegrunder, Elableringskontroll finns sålunda typiskt på
områden där omsorgen om viktiga säkerhetsintressen motiverar särskild
kompetensprövning, såsom belräffande läkare och luftfart, eller där man har
velat skydda allmänhetens ekonomiska intressen, såsom beträffande bank- och
försäkringsrörelse och faslighelsmäkleri. Endast på ett litet antal områden
förekommer någon behovsprövning. Här kan nämnas alt när det gäller
yrkestrafiken behovsprövningen för godstransporter i beställningstrafik' togs
bort år 1980. Behovsprövningen på försäkringsområdet upphörde den 1 januari
1985. Inom ett annat område, nämligen serveringen av alkoholdrycker, har
nyligen en utredning föreslagit att behovsprövningen avskaffas (SOU 1985: 15).

Sammantaget
får konstateras att näringsfriheten i Sverige är tämligen

vidsträckt. Den är större än i flertalet andra industriländer, där del inte är 25

ovanligt
atl olika former av näringstillstånd krävs även för affärsverksam- Prop.
1985/86: 126 het i mycket liten skala. Enligt min mening bör man värna om denna
vidsträckta näringsfrihet. Det bör därför generellt sett krävas starka skäl för
alt göra ytterligare inskränkningar i den. och existerande inskränkningar bör
kunna omprövas så fort förhållandena medger del. Denna allmänna syn får slor
betydelse för mina ställningstaganden i det följande till vilka ingrepp i
näringsfriheten som nu bör komma i fräga.

3.2 Näringsfrihet under ansvar

Med
näringsverksamhet är förknippade ett antal skyldigheter av skiftande natur.
Somliga är lagreglerade. Detta gäller för bl.a. skatter och avgifter till det
allmänna, arbetar- och miljöskydd och skyldigheler gentemot borgenärer i vissa
lägen. Lagstiftning finns också rörande skyldigheter mot konsumenter. Andra
skyldigheter följer av avtal med arbetstagare och med andra näringsidkare. Åter
andra åligganden, om än ej i strikt rättslig mening, kan följa av sedvänja, t,
ex, i form av god branschetik.

Den
som påbörjar näringsverksamhet ikläder sig ett ansvar för att dessa
skyldigheter infrias. Genom den vidsträckta näringsfriheten har samhället varit
berett att överlåta detta långtgående ansvar på den som är beredd all ta det.
Näringsidkarna förutsätts vilja och kunna tillägna sig spelreglerna för deras
verksamhet utan att detta normalt särskilt kontrolleras. Uppenbariigen kan
detla förhållande när det gäller en enskild näringsidkare innebära elt
betydande risktagande. Stora allmänna värden förvaltas i olika hänseenden hos
näringslivet. Skadeverkningar pä grund av oskicklighet, ovarsamhet eller
uppsåt kan sålunda bli betydande. Atl samhället ändå är berett alt upprätthålla
denna näringsfrihet skall ses mot bakgrund av de allmänna synpunkler som jag
har anfört i det föregående om värdet av näringsfrihet och den omständigheten
att näringslivet generellt sett synes väl förvalta de skyldigheler som är
förknippade med näringsverksamhet. Härmed vill jag emellertid också ha sagt
att näringsfriheten enligt mitt synsätt inte kan värderas fristående från vare
sig dess betydelse för vår ekonomiska utveckling eller de problem som följer i
dess kölvatten. I samma utsträckning som näringsfriheten missbrukas, genom att
näringsidkare undandrar sig sina skyldigheter av skiftande slag, minskar dess
värde från allmän synpunkt och inskränkningar i den kan bli nödvändiga.

Jag
har i det föregående (avsnitt 2) redovisat vissa uppgifter om omfatt

ningen av ekonomisk brottslighet i Sverige. Regeringen har anvisat en rad

åtgärder i syfte alt förstärka kampen mot ekonomisk brottslighet. När jag

nu avser att som ett komplement till dessa föreslå regler, som tar direkt

sikte på att hindra dem som ägnar sig åt ekonomisk brottslighet frän att

driva näring, är avsikten att söka komma åt själva grundförutsättningen,

näringsverksamhet, för den ekonomiska brottsligheten. Behovet att snabbt

nå resultat i kampen mot den ekonomiska brottsligheten är alltså elt sådant

starkt skäl som motiverar avsteg frän näringsfriheten. Ytterst skall emel

lertid förslagen i det följande ses som nödvändiga åtgärder för att upprätt

hälla en näringsfrihet under ansvar, som samhället som helhet och det

seriösa näringslivet är betjänta av, 26

3.3 Vandelsprövning genom näringsförbud eller genom
näringstillstånd?

Prop. 1985/86: 126

Mitt
förslag: Utvidgade regler om näringsförbud blir det huvudsakliga instrumentet
för att hindra oseriösa näringsidkare att driva näring. På försök införs
därutöver en utökad vandelsprövning i tvä branscher, nämligen
transportbranschen och restaurangbranschen.

Utredningsförslagen:
Näringsförbudskommitténs ställningstaganden sammanfaller väsentligen med mina.
Eko-kommissionen har föreslagit en lag om näringstillstånd, innefattande bl.a,
vandelsprövning, Lagen skulle tillämpas bl, a, i de två branscher som omfattas
av mitt förslag.

Remissinstanserna:
En majoritet av remissinstanserna tillstyrker eller lämnar ulan erinran
förslaget om atl bygga ut reglerna om näringsförbud (bilaga 6 avsnitt 1),
Åtskilliga är kritiska mot förslaget om näringstillstånd (bilaga 3 avsnitt 1),
Hit hör flertalet cenlrala myndigheter - däribland RÅ, rikspolisstyrelsen (RPS)
och RSV - och näringslivsorganisationer. De väsentliga skälen för atl avstyrka
syslemet är att instanserna menar att del verkar etableringshämmande pä ett
skadligt sätt, är ineffektivt och är mycket resurskrävande. Främst från
fackligt håll anförs dock att ell system med näringstillstånd behövs
parallellt med nya regler om näringsförbud. Till dem som är positiva hör ocksä
BRÅ, flera länsstyrelser och några branschorganisationer. De remissinstanser
som tillstyrker förslaget tar fasta på att den ekonomiska brottsligheten är så
allvarlig att kraftlag behövs. Man framhåller vidare att den ekonomiska
brottsligheten skadar solidariteten och den allmänna rättskänslan, vilket måste
molverkas. Instanserna menar också att näringstillslåndssystemet kommer att ge
de seriösa företagen etl nödvändigt skydd mot illojal konkurrens.

Sammanfattning
av skälen för mitt förslag; Allvarligt oseriösa näringsidkare bör normalt
förhindras alt driva näring, oavsett i vilken bransch de har varit verksamma
eller avser alt verka. En näringstillståndsprövning i hela näringslivet kan av
flera skäl inte bli aktuell. Reglerna om näringsförbud bör därför utvidgas och
resurser avdelas för att effektivt spåra dem som är oseriösa och för att
meddela näringsförbud. Näringsförbudet skall göras effektivt också genom
förbättrad tillsyn.

Ett
näringslillständssystem kan verka etableringshämmande i större utsträckning än
som avselts och förbrukar slora resurser på bl, a. prövning även av seriösa
näringsidkare. Stor försiktighet bör iakttas i förhållande lill detta system.
Intresset av atl snabbt åstadkomma påtagliga resultat i kampen mot ekonomisk
brottslighet bör dock leda till att statsmakterna på försök inför en utökad
vandelsprövning i två branscher, där etablerings-konlroll redan har godtagits
pä andra grunder, nämligen restaurang- och transportbranscherna. Den utökade
vandelsprövningen bör ske efler de grunder som eko-kommissionen har angett.

27

Skälen för mitt förslag:
Som bakgrund lill mina överväganden vill jag först , Prop. 1985/86: 126
översiktligt redovisa innebörden av de båda utredningsförslagen.

Näringsförbudskommittén
har haft till uppgift atl se över beslämmelserna i konkurslagen (1921:225) om
näringsförbud, F, n, gälleratt näringsförbud under vissa förutsättningar kan
meddelas den som har gått i konkurs och som har åsidosatt vad som ålegat honom
som näringsidkare. Kommittén har förordat en frikoppling frän konkurskravet
och föreslagit en ny fristående lag om näringsförbud. Enligt denna skall
näringsförbud, om det är påkallat från allmän synpukt, kunna meddelas den som
grovt åsidosatt vad som ålegat honom som näringsidkare. Näringsförbudet skall
meddelas för viss tid, lägst tre är och högsl fem år, och avse
näringsverksamhet av varje slag. Näringsförbudet skall meddelas av allrhän
domstol. En närmare redogörelse för förslagel återfinns i det följande (avsniti
4),

Eko-kommissionen
har föreslagit att en särskild lag om näringstillstånd införs, med stöd av
vilken regeringen skulle för viss bransch kunna uppställa villkor för idkande
av näring. Tre instrument anges i lagen, vilka skulle fä användas vart och ett
för sig eller tillsammans, nämligen vandelsprövning, krav på viss utbildning
och krav på ekonomiska garantier, Vandelsprövningen skulle innebära att
näringstillstånd skulle meddelas den som med avseende på laglydnad och
benägenhet att fullgöra sina skyldigheter enligt skatte- och
avgiftsförfattningarna är lämplig att bedriva verksamhet inom branschen i
fråga. Förslaget om ekonomiska garantier och utbildningskravet behandlas i det
följande (avsnitt 3,4), Tillståndsmyndighet skulle enligt förslaget vara
länsstyrelsen. De branscher där systemet främst borde prövas är enligt
kommissionen restaurang-, transport-, bygg-, bil- och städbranscherna.

Sedan
betänkandena har remissbehandlats har frågorna om näringstillstånd och
näringsförbud behandlats i riksdagen dels med anledning av prop, 1984/85: 32
och motioner i anslutning till denna, dels med anledning av motioner under den
s. k, allmänna motionstiden år 1985, Riksdagen har därvid, som jag tidigare har
nämnt, uttalat att lagsliflningen mot oseriösa näringsidkare bör avse ett
system av åtgärder omfattande bl. a. näringsförbud och näringstillstånd.

För
egen del vill jag, som jag tidigare har redovisat, lägga ulredningsför-slagen
till grund för en reglering som skall hindra oseriösa näringsidkare från att
driva näring. Den närmare utformningen bör naturligtvis göras så, att man med
en viss given resursinsats får ett så effektivt system som möjligt.

Vad
som enligt min mening sammantaget bör åstadkommas, är ett system som gör det
möjligt att insamla och ställa samman uppgifter som dokumenterar om en
näringsidkare har varit oseriös i viss mening, (De närmare kriterierna för
denna bedömning redovisas i avsnitt 4,) Därefter skall i förekommande fall ett
beslul leda till ett hinder mot fortsatt näringsverksamhet. Slutligen skall
det finnas en tillsyn över att beslutet efterlevs.

Ett
system med näringstillstånd har naturligtvis fördelar genom att det ger
möjlighel att redan från början utestänga oseriösa företagare från att driva
näring inom den bransch som tillståndsplikten omfattar. Hur pass

28

effektivt
elt sådant system blir från den synpunkten beror på hur syslemet Prop.
1985/86: 126 utformas och hur högt man ställer ambitionsnivån.

Samtidigt
står del klart att etl system med näringstillstånd inte kan omfatta alla
förekommande branscher. Att generellt införa krav på näringstillstånd kan
redan på grund av de resurser som i sä fall mäste avsättas inte komma i fråga.
Del finns också andra skäl som talar mot en sådan lösning. Jag återkommer strax
till dessa. Man måsle alltså välja ut de branscher där förekomsten av oseriöst
företagande kan antas vara särskilt slor. Eko-kommissionen har med den
utgångspunkten bedömt all en tillståndsplikt bör omfatta vissa särskilt
angivna näringsgrenar.

Som
jag ser del är del heller inte möjligt att lösa alla problem som hänger samman
med oseriöst företagande enbart genom ett system med näringstillstånd.
Systemet måste naturligtvis innefatta en möjlighel att återkalla etl lillslånd
när det har missbrukats. Det bör också ge möjlighel att meddela förbud för den
som har missbrukat tillståndet alt fortsättningsvis driva näring och till
kontroll av att förbudet efterievs, I dessa avseenden ligger alltså
tillståndsmodellen mycket nära förbudsmodellen. Till detta kommer den
omständighet jag lidigare nämnde, nämligen att ett syslem med näringstillstånd
inte kan omfatta annat än ett begränsat antal branscher.

Under
remissbehandlingen och i den allmänna debatten har ibland gjorts gällande att
dagens näringsförbud har vissa brister, särskilt när det gäller tillsynen av
atl meddelade förbud respekteras. För egen del vill jag inte hålla för
osannolikt alt tillsynen i viss mån kan ha brustit. Flera skäl kan anföras för
detta. Uppgiften är svär och resurserna är begränsade. Uppgiften är vidare ny
för berörda myndigheter och kan särskill i inledningsskedet ha upplevts som
främmande för dem.

Detta
är förhållanden som kan avhjälpas, vilket jag, som jag har nämnt, avser atl ta
upp i del följande. Viktigare alt konstatera i det nu aktuella sammanhanget är
emellertid att dessa problem och möjligheterna att avhjälpa dem inte följer av
just näringsförbudstekniken. Förutsättningarna att finna de personer vilkas
näringstillstånd bör återkallas, liksom möjligheterna att tillse att de inte
senare fortsätter att driva tillståndspliktig näring, lorde vara i alll
väsentligt desamma. Det handlar här om att se lill alt de arbetsuppgifter som
skall föregå och följa myndighetsbeslul utförs så effektivt som möjligt. Dessa
uppgifter är väsentligen gemensamma för de båda regelsystemen.

Del
anförda leder mig till slutsatsen att etl system med näringstillstånd inte kan
ersätta ett system med näringsförbud, särskill inte om del nuvarande
konkursanknutna näringsförbudssystemet byggs ut och dessutom på motsvarande
sätt som idag får omfatta hela näringslivet. Jag förordar alt en sädan
utbyggnad sker i huvudsaklig överensstämmelse med näringsför-budskommilténs
förslag.

Om
grundförutsättningen sälunda är atl näringsförbudssystemet under alla
förhållanden bör byggas ul, uppkommer då frågan om syftet att stoppa, oseriösa
näringsidkare i särskilt belastade branscher kan uppnås effektivare genom
näringstillståndssystemet, vilket i så fall skulle kunna motivera parallella
system.

Det
är uppenbart att en tillståndsprövning inom de branscher som föror- 29

dals
av kommissionen skulle bli mycket resurskrävande om den skall Prop.
1985/86: 126

kunna
fungera som ett effektivt medel i kampen mot den ekonomiska

brottsligheten. De
föreslagna branscherna omfattar ca 50000 förelag och i

de enskilda företagen kan
finnas många personer i sådan ställning alt de

bör omfattas av en
vandelsprövning. Samtidigt måste man beakta att del

stora flertalet företag
inom de angivna branscherna är seriösa. Detta skulle

kunna tala för atl man gör
tillslåndsprövningen mera summarisk och lägger

tyngdpunkten i systemet på
möjligheten att återkalla etl tillstånd. 1 så fall

ligger man emellertid
mycket nära modellen med näringsförbud.

En
omständighet som man i sammanhanget inte får bortse från är att ett syslem med
näringstillstånd, även om det begränsas till vissa branscher, kan verka
etableringshämmande i större usiräckning än som är önskvärt. Därmed kan det
komma i konflikt med de grundläggande förutsättningar för näringspolitiken som
jag tidigare har berört. Uppenbart är sålunda att systemet, om det alls skall
vara effektivt i förhållande till sitt primära ändamål, i vart fall mäste leda
lill att också önskvärda elableringar fördröjs genom den administrativa
hanteringen.

Med
hänsyn till att det är utomordentligt angeläget att snabbt åstadkomma
påtagliga resultat i kampen mot den ekonomiska brottsligheten ärjag dock beredd
att gå ytterligare ett steg. Trots de frågetecken som jag i det föregående har
rest rörande effektiviteten hos ett syslem med näringstillstånd jämfört med
näringsförbudsmodellen, får man komma ihåg att en offentligt reglerad
vandelsprövning — låt vara med andra motiv - redan idag äger rum inom flera
näringar. Förslaget att använda instrumentet också i kampen mot ekonomisk
brottslighet har fått etl inte obetydligt stöd vid remissbehandlingen.

Jag
har mol denna bakgrund funnit alt en ordning med vandelsprövning genom
näringstillstånd bör införas i form av en försöksverksamhet. Prövningen bör
ske efter de grunder som eko-kommissionen har angett. Försöksverksamheten bör
utformas sä att den kräver elt minimum av resurser, vilket motiveras av det
allmänna budgetläget och av att kraftfulla insatser under alla förhållanden
måste göras för utrednings- och tillsynsarbetet kring näringsförbudssystemet.
De ölägenheter som allmänt sett följer av regleringar och som leder lill att
man så långt möjligt bör värna om etableringsfriheten måste också vägas in.
Slutligen bör försöket göras inom branscher med påtagliga problem när del
gäller ekonomisk brottslighet.

Det
anförda har lett mig till slutsatsen atl en utökad vandelsprövning bör

försöksvis införas för restauranger, som serverar alkoholdrycker, och

inom yrkestrafikområdet. Jag skall återkomma till de närmare bévekelse-

grunderna för detta val i det följande (avsnitt 5), där jag bl. a. skall
redovisa

uppgifter om den ekonomiska brottsligheten i branscherna. Jag vill dock

redan här påminna om att båda dessa områden redan är föremål för

etableringskonlroll, vilket innebär att några betänkligheter från näringsfri-

helssynpunkt inte skall behöva resas och att några särskilda resurser inte

skall behöva avdelas för ändamålet. Båda områdena ingär också bland de

branscher som eko-kommissionen har föreslagit skulle bli föremål för

näringstillständsprövning. Efter en lid bör systemet utvärderas och jäm

föras med erfarenheterna från tillämpningen av de utvidgade reglerna om 30

näringsförbud. En slutlig
utvärdering bör ske efter förslagsvis en treårsperiod. Jag avser att återkomma
lill regeringen i denna fråga.

Prop.
1985/86: 126

3.4 Ekonomiska garantier och utbildningskrav

Mitt
förslag: Inga krav på ekonomiska garantier för kommande förpliktelser mol del
allmänna skall införas för rätt atl driva näring. Ej heller skall formella
utbildningskrav f. n. ställas upp.

Eko-kommissionens
förslag: För beviljande av näringstillstånd skall kunna krävas alt sökanden
ställer säkerhel intill etl belopp av 50000 kr, för statens och kommuns
framtida fordringar mot honom pä grund av skatter, tullar eller avgifter.
Vidare bör kunna krävas att sökanden har genomgått utbildning i hur elt företag
skall skötas.

Remissinstanserna:
Flertalet avstyrker förslaget om ekonomiska garantier (bilaga 3 avsnitt 4).
Dessa instanser är väsentligen desamma som är kritiska mot
näringstillslåndssystemet som helhet. Bland skälen mol förslaget kan nämnas,
att åtskilliga instanser framhåller att det verkar etableringshämmande för små
förelag och inte fyller sitt syfte för större företag. Några pekar också på atl
förmånsrältsordningen vid könkurs skulle påverkas lill nackdel för andra
borgenärer än staten.

De
instanser som är positiva till förslaget om ekonomiska garantier är väsentligen
desamma, som är positiva lill näringstillslåndssystemet som helhet. Dessa
framhåller bl.a, värdet i den utökade prövning och gallring som bankerna skulle
medverka till genom sin kreditprövning. Flera av dem som är positiva anser dock
att garantibeloppet måste varieras med hänsyn till den berörda verksamhetens omfattning.

Remissutfallet är
mera blandat när det gäller utbildningskravel (bilaga 3 avsnitt 3). Många
instanser anser att det är bra om företagarutbildningen kan utvecklas men anser
samtidigt att detla får begränsade effekter. Bl, a, RPS och RSV anför att de
verkliga ekonomiska brottslingarna är väl införstådda med de regler som gäller
för näringsverksamhet. Från bl, a, fackligt häll anförs dock att en god
förelagarutbildning kan förhindra att företagare av okunskap hamnar i
situationer som ej går att ekonomiskt bemästra och som i sin tur kan vara
början till ekonomisk brottslighet.

Sammanfattning av skälen
för mitt förslag: I likhet med majoriteten av remissinstanserna anser jag att
etl krav om ekonomiska garantier intill 50000 kr. inte skulle ha någon större
effekt i förhållande till sitl ändamål och samtidigt ha skadliga effekter pä
etableringsmöjligheterna för mindre företag. Bedömningen av förslaget om elt
formellt utbildningskrav får delvis ses mot bakgrund av förhållandena i de två
branscher, restaurang-och transportbranscherna, där jag föreslår nya regler om
vandelsprövning. För trafiktillstånd enligt yrkestrafiklagen krävs att sökanden
har genomgått en särskild utbildning. Denna har utformats i samarbete mellan
förela-

31

gar- och
arbetstagarorganisationerna inom åkeri- och laxinäringen. Beträf- Prop.
1985/86: 126 fande restaurangnäringen har jag erfarit att en liknande,
frivillig utbildningsverksamhet kan väntas komma till stånd.

Skälen för mitt förslag: Eko-kommissionens förslag om
ställande av ekonomiska garanlier för kommande skatter och avgifter m,m. har
sin grund väsentligen i det förhållandet att de personer som planmässigt
utnyttjar näringsverksamhet för ekonomisk brottslighet, den dagen
brottsligheten upptäcks och beivras vanligen saknar tillgångar till täckande av
sådana skatter och avgtfter. Med en lämpligt utformad garanti skulle detta
undvikas. Genom att garantin skulle ställas av bank eller annat kreditinstitut
tillförs vidare en extra prövning av vederbörandes lämplighet att driva näring,
vilken i sig skulle ha sanerande verkan.

Emellertid reser garanliförslagel problem, som säväl
eko-kommissionen som remissinstanserna har uppmärksammat. För att förslaget
skall vara verkligt effektivt skulle egentligen krävas, atl garanlinivån på
något sätt kunde relateras till de skaller och avgifter den så småningom skall
kunna täcka, eller alltså till omfattningen av den rörelse som skall etableras.
Eko-kommissionen har dock inte funnit del praktiskt möjligt att föreslå en
sädan rörlig garanti, bl. a. för att det inte är möjligt atl i förväg
fastställa just omfattningen av en kommande verksamhet. I stället har förslaget
blivit en fast nivå om 50000 kr.

Mol det förslagel har flera remissinstanser invänt att
nivån är för låg för att fä någon effekt på de kvalificerade ekonomiska
brottslingarna. Samtidigt är den dock så hög all den kan hindra näringsidkare
med små ekonomiska resurser frän alt starta ny rörelse.

Också jag är av uppfattningen atl en fast garanlinivå pä
50000 kr. inte skulle ha någon större effekt i förhållande till sitt ändamål
och samtidigt ha skadliga effekler pä etableringsmöjligheterna för mindre
företag. Jag delar vidare eko-kommissionens uppfattning att elt system med
individuella garantinivåer inte är praktiskt genomförbart. Härav följer att
krav på ekonomiska garantier inte bör uppställas. Delta bör dock enligt min mening
inte utgöra någon avgörande nackdel, när det gäller den samlade slagkraften i
de åtgärder som nu bör vidtas. Ambitionsnivån i tillämpningen av de nya reglerna
om näringsförbud och den utökade vandelsprövningen på försök bör bli sådan,
alt den önskvärda saneringen ändå kommer till stånd.

Förslaget att vissa/orme//a titbildningskrav skall kunna
ställas på den som skall få rätt att driva näring har fått ett blandat
mottagande av remissinstanserna. En utbredd uppfattning är att det är bra och
önskvärt om grundläggande förelagarutbildning kunde komma lill stånd i ökad
utsträckning men att effekterna härav på den ekonomiska brottsligheten blir begränsade.
Bl, a, framhålls att de verkliga ekonomiska brottslingarna är väl införstådda
med de regler som gäller.

För egen del vill jag först påminna om att jag inte är
beredd att förorda

någon ny, mera generell förhandsprövning för rätt alt idka näring. Redan

detta är elt skäl mot att generellt kräva utbildning. Härtill kommer att ett

formellt utbildningskrav kan bli stelbent och därmed i sig kan väntas leda 32

lill olämpliga effekter.
Jag kan sålunda väl tänka mig situationer, där seriösa företagare med exempelvis
utpräglat tekniska färdigheter men kanske mindre fallenhet för
företagsamhetens administrativa sidor, kan sköta elt företag klanderfritt, t,
ex, genom lämplig hjälp av advokater, revisorer och andra.

Samtidigt delar jag
uppfattningen att det är viktigt att en företagare redan vid starten är väl
införstådd med de regler som gäller för näringsverksamhet. Härigenom kan man
förhindra att företagare av okunskap försätter sig i sådana ekonomiska
situationer alt de förleds lill ekonomisk brottslighet. Detta bör vara ett
gemensamt intresse för de seriösa företagen inom olika branscher. Jag vill här
erinra om den väg man har valt på transportområdet. Där har en grundläggande
förelagarutbildning tagils fram i samarbete mellan företagar- och
arbetstagarorganisationerna inom åkeri- och laxinä-ringarna. Transportrådet har
sedermera föreskrivit (TRPFS 1985:2) atl den som skall få IrafikliUstånd enligt
yrkestrafiklagen (1979:559) skall ha genomgått denna utbildning. Jag återkommer
till frågan om utbildning inom reslaurangnäringen (avsmlt 5,3,4), Några
särskilda ålgärder ärjag mot denna bakgrund för dagen inte beredd atl föreslå i
denna del.

Prop.
1985/86:126

4 Näringsförbud

4.1 Utvidgade förutsättningar för näringsförbud

Mitt
förslag: En ny lag ersätter de gällande bestämmelserna om näringsförbud i 199
b—d och f-j§§ konkurslagen. Enligt den nya lagen skall näringsförbud kunna
meddelas inte bara som nu på grund av missförhållanden som har samband med
konkurs, utan också i vissa andra fall då en näringsidkare har gjort sig
skyldig till allvarliga oegentligheter.

Näringsförbudskommitténs
förslag: Överensstämmer väsentligen med mitt förslag (betänkandet s, 187 f).

Remissinstanserna:
Kommitténs förslag godtas allmänt med några undantag. Mer eller mindre
kritiska är länsäklagaren i Norrbottens län. Förelagareförbundet, Sveriges
Domareförbund och MRF (bilaga 6 avsnitt 1).

Sammanfattning av
skälen för mitt förslag: Näringsförbudet bör spela en större roll i kampen mol
ekonomisk brottslighet. Den som har grovt åsidosatt vad som åligger honom i
näringsverksamhet bör kunna meddelas näringsförbud även om han inte har gått i
konkurs.

Skälen för mitt förslag:
Enligt 199a§ konkurslagen (1921:225: KL) härden som är försatt i konkurs inte
rätt att driva näring (s. k. konkurskaranlän). Gör han del ändå, kan han
straffas med stöd av 212 §. Förbudet upphör när konkursen är avslutad. Sedan
den I juli 1980 har domstol dock möjlighel

33

3 Riksdagen 1985/86. 1 saml. Nr 126

att
med stöd av 199 b§ KL förordna om generellt näringsförbud för en Prop.
1985/86: 126 konkursgäldenär som är enskild näringsidkare. Förbudet gäller
under en av domstolen fastställd tid. som kan bestämmas till högsl fem år.

Förutsättningen
för alt näringsförbud skall meddelas är enligt 199 b § atl gäldenären har förfarit
grovt otillbörligt mol borgenärerna eller på annal sätt grovt åsidosatt vad som
ålegat honom som näringsidkare. Om gäldenären upprepade gånger har förekommit
i samband med konkurs och i näringsverksamhet som föregått konkurserna har
åsidosatt vad som ålegat honom som näringsidkare, får näringsförbud också
meddelas, förutsatt all förbud är påkallat av särskilda skäl. Näringsförbud kan
vidare meddelas företrädare för en juridisk person som har försatts i konkurs,
om företrädaren har förfarit på sätl som har nämnts. Verkan av ett förbud är
all den som får del förlorar rätten atl, med vissa undantag, bedriva sådan
näringsverksamhet som är förenad med bokföringsskyldighet enligt
bokföringslagen (1976: 125) och att företräda eller faktiskt handha ledningen
eller förvaltningen av elt aktiebolag och vissa andra juridiska personer.

Näringsförbudskommitléns
bedömning är alt det huvudsakliga syftet med de nu behandlade reglerna - att
utesluta vissa oseriösa näringsidkare från rätten och möjligheten att idka näring
- har uppfyllts delvis men inte helt. Många personer som har gjort sig skyldiga
till grova ekonomiska brott har fråntagits rätlen alt driva näring. Många andra
synes enligt kommittén emellertid under lång tid ha, främst genom långvariga
utredningar, undgått etl näringsförbud som varit väl motiveral. Det har ocksä
förekommit att en näringsidkare har fått näringsförbud, trots att del kanske
varit tveksamt om han tillhört den kategori av personer som reglerna enligt
lagstiftarens intentioner har riktals mot. Bristerna j det nuvarande systemet
hänför sig dock huvudsakligen till liden efler det alt förbud har meddelats.
Enligt kommittén tycks överträdelser inte ha varit ovanliga. Övervakningsuppgiften
är svårlöst, och kontrollen har i många fall varit otillräcklig.

Bristerna
i förfarandet hänger enligt kommittén till stor del samman med alltför knappa
resurser hos polis och åklagare, I fräga om tillsynen ligger den viktigaste
bristen i att övervakningen pä vissa håll är otillräcklig. Kommittén hänför
vidare vissa tillämpningsproblem till att rekvisiten i 199 b § KL delvis är för
allmänt utformade och därför ger ett för stort tolkningsutrymme.

Kommittén
pekar pä en rad förtjänster hos näringsförbudsinstitutet som instrument mot
oegentligheter inom näringslivet. För näringsförbud talar för del första atl
man kan undanröja en skadehärd. Förbudet kan härigenom sägas ha etl både
sanerande och förebyggande syfte. För det andra kan det anses vara elt allmänt
medborgerligt krav atl den som ignorerar spelreglerna för en verksamhei inte
skall kunna fortsätta med verksamheten. Näringsförbudet uppfattas som en
adekvat reaktion mol det klandervärda beteendet som sådanl. För det Iredje kan
näringsförbudet också tänkas ha viss allmänpreventiv verkan genom att fä
näringsidkare att avstå från olaglig verksamhet.

Mot
näringsförbud talar etl par omständigheter av principiell natur. En

är den inskränkning i näringsfriheten som näringsförbudet innebär. En

annan är att näringsförbud är en "specialpåföljd", som bara kan
drabba 34

vissa kategorier av
personer. Åven argument av praktisk karaktär kan Prop. 1985/86: 126 enligt
kommittén anföras mol näringsförbud. Del är svårt atl övervaka atl påföljden
får den åsyftade effekten, dvs. atl personen i fräga avhåller sig frän att idka
näring. Effekterna för den näringsidkare som omfattas av förbudet kan vidare
bli mycket besvärande genom att förbudet försvårar hans
försörjningsmöjligheter. Etl förbud kan därigenom få svåra konsekvenser också
för hans anhöriga. Åven andra kan drabbas, såsom anställda, borgenärer och
samhället i slorl.

Kommitténs
sammanfattande bedömning är att de motiv som talar för att näringsförbud
används som medel mot ekonomisk brottslighet väger tungt. Nu gällande
bestämmelser synes också allmänt ha accepterats. Kommittén konstaterar atl
erfarenheterna av beslämmelserna är relativt goda. även om det finns brister.
Näringsförbud har använts ganska flitigt, vilket torde tyda på att regleringen
anses fylla elt behov.

Enligt
kommittén väger de principiella betänkligheterna mot näringsförbud
förhållandevis lätt. De effekler som kan drabba olika tredje män som en följd
av näringsförbud torde totalt sett bli mycket begränsade, även om del i enstaka
fall kan uppstå svåra konsekvenser. Kommitténs överväganden utmynnar i att näringsförbud
också i fortsättningen bör användas som instrument mot oegentligheter inom
näringslivet. Näringsförbudsinstitutet bör dock utvidgas. Även missförhållanden
som saknar samband med konkurs bör enligt kommittén kunna föranleda
näringsförbud. Visserligen förekommer konkurs i nästan samtliga de fall då
näringsförbud kan bli aktuellt, och en utvidgad reglering lorde därför komma
atl avse endasl elt ganska litet antal fall. Det främsta skälet till att en
utvidgning bör komma till stånd är den inkonsekvens som ligger i att ett visst
förfarande ibland kan leda till näringsförbud, i andra fall inte. Enligt
kommittén kan åtskilliga exempel ges pä fall där inga rationella överväganden
kan anses tala för en sådan åtskillnad.

Den
övervägande delen av remissinstanserna ansluter sig till kommit

téns uppfattning atl näringsförbud skall kunna komma i fråga också utan

samband med konkurs. En annan uppfattning har dock länsåklagaren i

Norrbottens län, som anser att den nuvarande lagstiftningen har varit i

kraft så kort tid att man inte med säkerhet kan dra några slutsatser om dess

effektivitet, att den praxis som har utvecklats skulle bli utan värde om

lagstiftningen ändras och att kommitténs förslag lill lagtext har brister från

rättssäkerhetssynpunkt. Kommitténs förslag i dess förevarande utform

ning bör därför inte läggas lill grund för en ny lagstiftning om näringsför

bud. Kritiskt är också Företagareförbundet, som anser det olämpligt att

utvidga det idag gällande förbudel med hänsyn till att de brister som finns i

systemet närmast hänför sig till att kontrollen av meddelade näringsförbud

inte har fungerat tillfredsställande, Sveriges Domareförbund delar kommit

téns uppfattning atl regleringen i KL har visat sig fylla ett behov. Härav

följer enligt förbundet dock inte utan vidare att det nu är dags atl ge

reglerna en utvidgad tillämpning, I mänga fall där näringsförbud ifrågasätts

torde befintliga sanktioner vara tillräckliga om de utnyttjas effektivt, och

där tillräckliga sanktioner för närvarande saknas kan andra ålgärder visa

sig lämpligare än näringsförbud, MRF anför atl ett system med näringstill- 35

stånd enligt
eko-kommissionens förslag klart är atl föredra framför ett Prop. 1985/86: 126
utbyggt näringsförbudsinstitut. Näringsförbudet har knappasl nägon större
praktisk betydelse i kampen mot oseriösa näringsidkare. Slutligen kan
tilläggas, alt BRÅ diskuterar en annan lagteknisk lösning än kommitténs. Det
kan enligt BRÅ ifrågasättas om näringsförbud bör göras till sanktion inom
specialstraffrätten och bestämmelserna om näringsförbud dä inarbetas i
respektive författning. En uppfattning i linje med denna kommer jag att återge
även längre fram (avsnitt 4,2,3).

För
egen del vill jag framhålla följande.

Erfarenheterna
hittills visar enligt min mening att näringsförbud kan vara ett verksamt medel
mot ekonomisk brottslighet. Den genomgäng som kommittén har gjort av praxis
stöder denna uppfattning. Kommitténs analys av den hittillsvarande
rättstillämpningen visar atl institutet fungerat i huvudsak väl. Bristerna har
främst haft samband med att uiredningen vid etl ifrågasatt näringsförbud tagit
för lång lid och tillsynen inte varit tillräckligt effektiv. De väsentligaste
orsakerna till dessa brister har enligt min mening varit otillräckliga
resurser. Det har också tagit tid alt utforma smidiga och effektiva rutiner. I
båda dessa hänseenden kommer förutsättningarna framöver atl vara bättre än
hittills.

Den
nuvarande begränsningen i tillämpningsområdet för näringsförbud hänger samman
med att syftet med 1980 års ändringar i KL var att slävja sådana otillböriiga
förfaranden i näringsverksamhet som yttrar sig i missbruk av konkursinslilutel
(prop. 1979/80:83 s. 23 fQ. Även om kommittén har rätt i sitt antagande att en
utvidgad reglering kommer all leda till bara elt ganska litet anlal fall av nya
näringsförbud, talar dock redan principiella skäl för att konkurs inte
bibehålls som en nödvändig förutsättning för näringsförbud. En konkurs kan
onekligen i vissa fall - och särskill då den följer på flera lidigare konkurser
- vara en faktor som i sig utgör led i etl otillbörligt förfarande. Det är
också situationer av detta slag som den nu gällande regleringen i första hand
tar sikte på. Konkurs är idag å andra sidan inte en tillräcklig förutsättning
för näringsförbud - det krävs därutöver all näringsidkaren har förfarit på ett
illojalt sätl mot borgenärerna eller andra. För näringsförbud krävs inte heller
att konkursen i det enskilda fallet har använts som redskap för ekonomiska
oegentligheter. Även om konkursen har sin orsak i oskicklighet eller ren otur,
kan näringsförbud komma i fråga om det i konkursutredningen framkommer att
näringsidkaren har grovt åsidosatt sina åligganden i hänseenden som helt
saknar betydelse för konkursen. Den faktiska grunden för näringsförbud är i etl
sådant fall andra omständigheter än konkursen och vad som har samband med
denna, och konkursen har dä en uteslutande formell betydelse.

Som
jag senare kommer att utveckla bör näringsförbudets viktigaste funktion vara
att undanröja en skadehärd. Behovet att undanröja en skadehärd kan
uppenbarligen vara lika slort då det på annal sätt än genom konkursutredning
framkommer att en näringsidkare har gjort sig skyldig lill allvariiga
oegentligheter. Det framstår onekligen som inkonsekvent att näringsförbud inte
skall kunna komma i fräga i ett fall som det nyss nämnda. Del kan till och med
hävdas att behovet ibland kan tänkas vara

36

särskilt
stort i etl sådanl fall, eftersom näringsidkaren dä inte ens omfattas Prop.
1985/86: 126 av s. k. konkurskarantän enligt 199 a§ KL.

Jag
anser dock inte att det är bara principiella skäl som talar för att
förutsättningarna alt ingripa med näringsförbud nu bör vidgas. Som framhållits
vid remissbehandlingen finns det ett praktiskt behov av att samhället kan
ingripa med näringsförbud också mot näringsidkare som inte är försatta i
konkurs. Behovet framstår som särskilt uppenbart i sådana fall då en
näringsidkare har gjort sig skyldig till kanske mycket allvarliga
oegentligheter, utan atl han för den skull behöver vara konkursmässig. Del kan
också förekomma fall då det av utredningsskäl först efter avsevärd lid går att
fä till stånd en konkurs, liksom naturligtvis situationer dä en konkurs skulle
sakna mening med hänsyn till att gäldenären saknar tillgångar. Man kan enligt
min mening vidare utgå från att ett från konkurs fristående
näringsförbudsinstitul verkar avhållande på näringsidkare att begå
oegentligheter i sin näringsverksamhet och alltså kommer att ha viss preventiv
betydelse.

Mot
bakgrund av vad jag tidigare har uttalat om behovet atl stärka möjligheterna
att ingripa mol oseriös näringsverksamhet (avsnitt 2 och 3) och av vad jag
senast anfört, finner jag atl tillämpningsområdet för näringsförbud nu bör
vidgas så att det blir möjligt att i vissa fall ingripa även mot näringsidkare
som inte är försalla i konkurs. Jag vill redan nu också anföra alt jag inte
anser att näringsförbud bara bör kunna aktualiseras vid brott, någol som några
remissinstanser har föreslagit. Reglerna om näringsförbud bör lämpligen upptas i
en särskild lag.

Näringsförbud
medför ett kraftigt ingrepp i näringsfriheten för den som del används mot.
Gällande regler i KL innebär att näringsförbud skall komma i fråga bara vid
kvalificerade fall av illojala förfaranden (prop. 1979/80:83 s. 30). Den reform
som jag nu föreslår bör inte innebära någon principiell ändring i detla
hänseende. Del bör av en lag om näringsförbud också klart framgå atl detta är
avsikten. För atl näringsförbud skall meddelas måsle det ha förekommit
allvariiga missförhållanden. Jag kommer atl i det följande till en början
behandla de närmare förutsättningar som enligt min mening bör vara uppfyllda
för atl näringsförbud skall kunna komma i fråga.

4.2 De närmare förutsättningarna för näringsförbud

Jag
skall inledningsvis översiktligt presentera förutsättningarna för förbud

(4.2.1). En särskild förutsättning skall vara alt en person har grovt åsido

satt sina åligganden i näringsverksamhet (4,2,2), En annan förutsättning

utgörs av brott (4,2,3), En alternativ förutsättning är underiåtenhet att

betala skatt m, m, (4,2.4), Liksom idag skall näringsförbud dessutom kun

na meddelas också i vissa fall då en näringsidkare har försatts i konkurs

(4,2,5), Slutligen skall en ytterligare förutsättning för näringsförbud vara

att förbud är påkallat från allmän synpunkt (4,2,6), 37

4.2.1 Allmänt om
förutsättningarna för näringsförbud

Prop. 1985/86: 126

Mitt
förslag: En förutsättning för näringsförbud skall vara att någon har grovt
åsidosatt sina åligganden i näringsverksamhet. En ytterligare förutsättning är
atl han i egenskap av enskild näringsidkare antingen har begått brott eller har
underlåtit alt belala skatt, tull eller avgift och brottet eller underiåtelsen
inte är ringa.

Näringsförbud
skall dessutom kunna meddelas en näringsidkare som försalls i konkurs, om
näringsidkaren har handlat grovt otillbörligt mol sina borgenärer eller på
annal säll har grovt åsidosatt vad som ålegat honom i näringsverksamhet.

I
samtliga de fall som nu har nämnis skall för näringsförbud också krävas att sådant
är påkallat från allmän synpunkt.

Kommitténs
förslag: Kommittén anser atl en förutsättning för förbud skall vara att någon
har grovt åsidosatt vad som ålegat honom som näringsidkare. Innebörden är
densamma som i den först angivna förutsättningen i milt förslag. En annan skall
vara atl förbud skall vara påkallat från allmän synpunkl (belänkandet s,
194-202, 389-392 och 396-302), En minoritet anger även broll som en nödvändig
förutsättning för förbud (s. 439-444).

Remissinstanserna:
Kommitténs förslag att det för näringsförbud skall krävas ett grovt
åsidosättande godtas med ett par undantag. Ingen instans har någon erinran mot
atl en ytterligare förutsättning för förbud skall vara alt sådant är påkallat
frän allmän synpunkt. I frågan huruvida broll ocksä skall vara en förutsättning
för förbud är remissutfallet mera splittrat. Några instanser anser vidare atl
underiåtelse alt betala skatt m. m. skall kunna medföra näringsförbud,
åtminstone om underiåtelsen är kriminaliserad. Några andra anser att näringsförbud
förutom vid brott skall kunna komma i fråga i samband med konkurs (bilaga 6
avsnitt 2).

Sammanfattning
av skälen för mitt förslag: Näringsförbud är en ingripande åtgärd. Förbud skall
därför tillgripas bara när en näringsidkare har gjort sig skyldig lill
allvarliga oegentligheter. Syflel bör främsl vara alt undanröja en skadehärd.
Man skall också kunna ingripa med förbud i ett fall då det skulle framstå som
slötande om en person som har begått allvarliga oegentligheter i
näringsverksamhet trots detta skulle fä fortsätta att ägna sig åt sådan. Vidare
måste även allmänprevenliva hänsyn tas. Samtidigt är det viktigt all
rättssäkerheten är tillfredsställande. En näringsidkare måste kunna bedöma när
han närmar sig riskzonen för förbud.

Skälen
för mitt förslag: Enligt gällande regler i KL (199 b §) förutsätts för atl
näringsförbud skall komma i fråga, att en enskild näringsidkare som har
försatts i konkurs har förfarit grovt otillbörligt mot borgenärerna eller på
annat sätt grovt åsidosatt vad som ålegat honom som näringsidkare, Elt undantag
gäller om han upprepade gånger har försatts i konkurs, Åsidosät-

38

landet
behöver då inte vara grovt, Däremol krävs i del fallel att förbud är Prop.
1985/86: 126 påkallat av särskilda skäl.

Näringsförbudskommittén
föreslår att förbud skall kunna meddelas en enskild näringsidkare som har grovt
åsidosatt vad som har ålegat honom som näringsidkare, oavsett om han försalls i
konkurs eller ej. En minoritet i kommittén uppställer vid sidan härom broll som
en nödvändig förutsättning för förbud. En ytterligare förutsättning för förbud
bör enligt kommittén - såväl majoriteten som minoriteten - vara att elt sådanl
är påkallat från allmän synpunkl.

Ändamålet
med näringsförbud bör främst vara atl förhindra alt personer som i näringsverksamhet
orsakar stora skador kan fortsätta med detta. Man skall genom förbudet
undanröja en skadehärd. Man skall också kunna ingripa med förbud i ell fall då
det skulle framstå som stötande om en person som har begått allvarliga
oegentligheter i näringsverksamhet trots detta skulle få fortsätta att ägna sig
ät sådan. Institutet bör vidare kunna ha en allmänpreventiv verkan.

En
lag om näringsförbud bör alltså i första hand rikta sig mot sådana personer som
missbrukar näringsfriheten genom atl grovt åsidosätta sina åligganden och pä så
sätt åstadkommer betydande skador för sina borgenärer eller anställda,
konkurrenter, konsumenter, avtalskontrahenter eller samhället i övrigt. Det är
vidare främsl systematiska illojala förfaranden som bör angripas med
näringsförbud. Näringsförbud bör däremot inte användas mot den som missköter
sina åligganden enbart på grund av okunnighet, oskicklighet eller slarv, om
omständigheter av sådant slag inte i sig utnyttjas på etl systematiskt och
illojalt sätt. Med slarv avser jag då inte sådan grov oaktsamhet som är
kriminaliserad, exempelvis som vårdslöshet mot borgenärer.

Jag
har tidigare betonat a» näringsförbud bara är ett bland flera medel som kan
användas mol oegentligheter i näringsverksamhet. Av dessa medel får dock
näringsförbud anses tillhöra de mest ingripande. Förbud bör därför utdömas
efter restriktivt utformade bedömningsgrunder, som bygger på en avvägning
mellan institutets syfte å ena sidan och dess principiella och praktiska
effekter å den andra. En grundläggande förutsättning för näringsförbud bör mol
denna bakgrund vara, att vederbörande har grovt åsidosatt vad som har ålegat
honom i näringsverksamhet. En näringsidkare mäste dock kunna förutse när han
närmar sig riskzonen för förbud. För att tillgodose kravet på rättssäkerhet bör
därför ocksä som en ytterligare förutsättning för näringsförbud uppställas, atl
näringsidkaren har gjort sig skyldig till brott som inte är ringa eller
Underlätelse som inte är ringa att betala skatter, tullar eller avgifter. Liksom
idag skall en näringsidkare som har försatts i konkurs också kunna få
näringsförbud om han har handlat grovt otillbörligt mol sina borgenärer eller
på annat sätt har grovt åsidosatt vad som ålegat honom i näringsverksamhet.

Näringsförbud
skall dock inte komma ifråga så snart de nu angivna

förutsättningarna är uppfyllda. När delta är fallet bör ytterligare prövas

om, vid en samlad bedömning av näringsidkarens sätl att bedriva närings

verksamhet och under hänsynstagande till de nyss nämnda syftena med

näringsförbud, ett sådant är påkallat från allmän synpunkt. 39

I del följande preciseras
närmare innebörden av de nämnda förutsättningarna för näringsförbud.

Prop.
1985/86: 126

4.2.2
Grovt åsidosättande av åligganden i näringsverksamhet som en särskild
förutsättning för näringsförbud

Mitt
förslag: En förutsättning för näringsförbud skall vara alt någon har grovt
åsidosatt sina åligganden i näringsverksamhet. Vid prövningen härav får hänsyn
las till alla de slag av åligganden som kan åvila den som driver
näringsverksamhet.

Kommitténs
förslag: Överensstämmer i sak med mitt (belänkandet s. 200f och 389 fO.

Remissinstanserna:
Kommitténs förslag att det skall krävas ett grovt åsidosättande godtas aUmänt
med några undantag. De flesta instanser anser också alt vid prövningen hänsyn
skall få las till alla de slag av åligganden som kan förekomma i
näringsverksamhet (bilaga 6 avsnitt 2).

Sammanfattning av
skälen för mitt förslag: Näringsförbud skall tillgripas bara när en
näringsidkare har gjort sig skyldig till allvarliga oegentligheter. Övervägande
skäl talar för att man får ta hänsyn till alla de slag av oegentligheter som
näringsidkaren har gjort sig skyldig lill i näringsverksamheten.

Skälen för mitt förslag:
Som jag redan har nämnt (avsnitt 4.1 och 4.2.1) gäller enligt huvudregeln i
199b§ KL alt näringsförbud kan komma i fråga om en näringsidkare — som försatts
i konkurs — har grovt åsidosatt vad som ålegat honom som näringsidkare.
Kommittén föreslår att denna princip skall gälla även för en utvidgad tillämpning
av institutet näringsförbud. Remissinstanserna har överlag anslutit sig till
förslaget. En instans, kronofogdemyndigheten i Sundsvall, anser dock atl
kravet på etl grovt åsidosättande är för restriktivt. TCO och Svenska
Melallindustriarbetareförbundel anser att kravel på ett grovt åsidosättande
inte skall gälla då en näringsidkare upprepade gånger har försalts i konkurs.

För egen del anserjag att
en grundläggande förutsättning för näringsförbud skall vara att vederbörande
har grovt åsidosatt vad som har ålegat honom i näringsverksamhet. Innebörden
härav är densamma som i det uttryck som kommittén använder - all vara
näringsidkare är delsamma som alt driva näringsverksamhet (jfr belänkandet s.
251). Elt sådant krav stämmer väl överens med den restriktiva utformning som
förutsättningarna för förbud enligt vad jag tidigare utvecklat bör ha (avsnitt
4.1 och 4.2.1).

Vid prövningen bör hänsyn
få tas endast till sådana åsidosältanden som vederbörande har gjort sig skyldig
till i sin näringsverksamhet. Det innebär alt det måste finnas en anknytning
mellan åsidosättandet och den näringsverksamhet som vederbörande har bedrivit.
Jag kommer längre fram att

40

någol
utveckla innebörden av all det finns ell sådant samband (avsnitt Prop.
1985/86:126 4.2.3).

En
näringsidkare kan åsidosätta åligganden av mycket varierande beskaffenhel.
Begreppet åliggande har inte nägon entydig rättslig innebörd, och del kan
därför i och för sig innefatta såväl skyldigheter som är rättsligt reglerade
som annal. De rättsligt reglerade åligganden som kan vila pä en näringsidkare
kan avse såväl förpliktelser atl vidla åtgärder som att underlåta vissa
beteenden. Påföljderna när nägon underlåter att uppfylla rättsligt reglerade
åligganden kan skifta. I vissa fall utgörs de av straff, i andra av skyldighet
all utge vite eller kanske avgift. Låter man bli atl uppfylla en civilrätlslig
förpliktelse kan påföljden vara t.ex. en skyldighet att belala skadestånd. Men
även i vissa fall dä en norm som riktar sig lill en näringsidkare inte stöttas
av någol i egentlig mening rättsligt påföljdssyslem -något som gäller t.ex.
vissa etiska regler som riktar sig till dem som är verksamma i olika branscher
eller lill näringsidkare i allmänhet - kan en överträdelse av den få så
besvärande konsekvenser för näringsidkaren, att man kan tala om elt åliggande.
Adressalkretsen för sådana regler som innefattar åligganden kan ibland vara
begränsad lill endasl näringsidkare, medan den i andra fall är vidare än så.
Också den krets av personer som en sådan regel avser att skydda kan vara mer
eller mindre precist avgränsad. Vissa åligganden tar sikte på bestämda
kategorier, såsom anställda, konkurrenter eller konsumenter. Andra åter avser
en vidare, ibland mera oprecist angiven krets, eller samhället i stort.

I
det lagstiftningsärende som ledde fram lill gällande reglering uttalade
dåvarande chefen för justitiedepartementet alt man vid prövningen av om en
näringsidkare har grovt åsidosatt vad som ålegat honom som näringsidkare bör
kunna ta hänsyn till allehanda oegentliga - även icke straffbelagda —
förfaranden i anslutning till en konkurs, alltså även sådana som inte har
samband med del direkta borgenärsintresset. Som exempel nämndes de
konsekvenser som kan inlräda för de anslällda när etl företag går i konkurs, I
delta hänseende anfördes att del särskilt bör beaktas om det varit möjligt att
undvika konkurs. Vidare sades all hänsyn bör kunna las till om
regionalpolitiskt stöd har använts för annal ändamål än det för vilket det har
utgåtl. Även arbetsrättsliga förhållanden skall beaktas, t, ex, om s, k. grå
arbetskraft har förekommit. Departementschefen framhöll att en mindre nogräknad
företagare bl.a. genom alt begagna sig av sådan arbetskraft kan konkurrera med
andra utan att behöva belasta sin rörelse med kostnader för källskatter och
sociala avgifter. Av förarbetena till nu gällande regler framgår vidare all
dessa ger utrymme för näringsförbud dä åsidosättandet avsett någol som har
ålegat näringsidkaren inte bara genom uttryckliga lagbestämmelser ulan också
eljest (prop. 1979/80:83 s. 32 och SOU 1979:13s.76f0.

Kommiltémajorilelens
förslag innebär att näringsförbud skall kunna

komma i fråga om en näringsidkare har grovt åsidosatt vad som ålegat

honom som näringsidkare, utan någon närmare begränsning lill vissa slag

av åligganden. Brott skall t. ex. inte uppställas som krav för näringsförbud.

Förslagel motsvarar vad som i delta hänseende gäller redan idag om väl

konkurskravel är uppfyllt. Vid en prövning enligt 199 b § KL av huruvida 41

en näringsidkare i elt
visst fall har förfarit grovt olillbörUgl mot borgenä- Prop. 1985/86: 126

rerna, fär hänsyn tas till
inte bara t. ex. brottsliga förfaranden utan till hans

handlande över huvud
(prop. 1979/80:83 s. 30-32 och SOU 1979:13 s.

75 f). Detsamma gäller som
jag nyss framhållit vid bedömningen av om

näringsidkaren pä annat
sätt har grovt åsidosatt vad som har ålegat honom

som näringsidkare.

Minoriteten
har ingen från majoriteten avvikande uppfattning i frågan om vilka
åsidosältanden som skall få beaktas vid bedömningen av om en näringsidkare har
grovt åsidosatt sina åligganden. Det grova åsidosättandet behöver alltså inte
ha sketl genom enbart brott, Däremol anser minoriteten att i vart fall ett
åsidosättande skall ha utgjorts av brott. Jag får anledning alt återkomma till
detta.

Den
övervägande delen av remissinstanserna har tillstyrkt eller inte haft någon
erinran mot att vid prövningen av om nägon har grovt åsidosatt vad som åligger
honom som näringsidkare, hänsyn får tas till hela det spektrum av åsidosältanden
av åligganden som kan förekomma i näringsverksamhet. Några instanser, däribland
JK och Göta hovrätt, anser dock att endast broll skall få beaktas i
sammanhanget.

För
egen del anserjag följande.

En
näringsidkare kan göra sig skyldig till åsidosältanden som, utan alt

vara t.ex. brottsliga, kan ha slora skadeverkningar för hans omgivning.

Del stämmer därför även enligt min mening bäst överens med näringsför

budets syften atl man vid en förbudsprövning kan väga in alla de slag av

åsidosältanden som kan ge upphov till skada. Detta är som jag tidigare

framhållit också innebörden av nu gällande reglering i KL. De motivutta

landen som jag i det föregående har hänvisat lUl tog visserligen sikte på

sådana fall då oegentligheterna följs av konkurs. Enligt min mening talar

dock övervägande skäl för att man — om rimliga krav pä förutsebarhet

tillgodoses, något som jag återkommer till (avsniti 4.2.3 och 4.2.4) - även

inom ramen för ett utvidgat förbudsinstitut fär beakta beteenden som har

medfört alt näringsidkaren i fråga orsakat skador eller olägenheter för

borgenärer, anställda, konkurrenter, konsumenter, avtalsparter eller and

ra, i

Min
principiella inställning är således att man vid prövningen av om det har
förekommit grova åsidosältanden i näringsverksamhet bör kunna ta hänsyn till
hela del spektrum av åsidosällanden av åligganden som där kan förekomma. Man
skall alltså kunna lägga vikt vid sådant som atl den person mot vilken ett
förbud aktualiseras har åsidosatt sina förpliktelser mot borgenärerna, t,ex, mol
slalen som skalle- eller avgiflsborgenär. Vidare bör hänsyn kunna las till
åsidosältanden av arbetsrättsliga förpliktelser av olika slag, däri inbegripna
sådana som avser arbetsmiljön. Man skall kunna beakta ell beleende i strid med
marknadsrättsliga normer, som uppställts till skydd för bl, a. konkurrenter och
konsumenter. Man skall kunna väga in i bedömningen oegentligheter som negativt
påverkar den yttre miljön. Man skall, för att ta ytteriigare etl exempel, kunna
i bedömningen tillmäta vikt ät åsidosältanden av civilrättsliga anspråk.

Kommittéförslaget
innebär att åsidosätlandena inte bör vara underkas

tade någon särskild preskriptionstid. Delta överensstämmer med vad som 42

idag
gäller enligt KL. Talan om näringsförbud måsle visserligen väckas Prop.
1985/86: 126 inom två år från konkursbeslutel, men vid prövningen av om
vederbörande har förfarit grovt otillbörligt mol borgenärerna eller på annat
sätt åsidosatt sina åligganden som näringsidkare, gäller ingen lidsgräns för de
oegentligheter som får beaktas.

Två
remissinstanser, länsåklagaren i Malmöhus län och överåklagaren i Göteborg,
anser att hur gamla åsidosältanden som helst inte skall få beaktas. Den
förstnämnda instansen föreslår därvid en gräns på tio år och den senare en
gräns på fem år.

Jag
går även i denna fråga pä kommitténs linje. Ocksä åsidosältanden av gammalt
datum bör alltså i och för sig kunna tillmätas betydelse, även sådana som,
såsom fallel är med t. ex. brott, är underkastade preskription och som har
preskriberats. I praktiken bör det dock spela en stor roll om ett åsidosättande
ligger långt tillbaka i tiden eller tvärtom nära. I det senare fallet bör det
givetvis ges större tyngd.

I
nära samband med tidsaspekten slår etl problem som kanske främsl har anknytning
till förtärandet, men som jag ändå finner lämpligl all behandla redan nu. Jag
syftar på spörsmålet i vad mån hänsyn skall tas till att de oegentligheter som
läggs någon till last redan har beaktats i samband med en tidigare talan om
näringsförbud.

Vad
då först gäller den situationen atl den lidigare talan om förbud har ogillats,
erinrar jag om alt dåvarande chefen för justitiedepartementet i. samband med
tillkomsten av gällande bestämmelser om näringsförbud uttalade, att domstolen
inte bör kunna ompröva ett avgörande alt ogilla en talan om förbud, I samband
med en ny konkurs borde däremot en fråga om näringsförbud ånyo kunna
aktualiseras (prop, 1979/80: 83 s, 42), Däremot berördes inte frågan huruvida
de åsidosältanden som då åberopades får åberopas även i en senare rättegång.

Som
jag har anfört i del föregående bör äldre oegentligheter i princip inte
frånkännas betydelse, även om de normalt bör tillmätas mindre vikt än sådana
som har inträffal nyligen. Detta överensstämmer också med gällande rätt i
konkursfallel. Samma synsätt bör anläggas även på sädana oegentligheter som
har prövats i elt mål om näringsförbud men då inte ansetts böra medföra förbud.

Även
i det fall då en lalan om näringsförbud har vunnU bifall kan frågan uppkomma i
vad mån man i etl nylt mål om näringsförbud skall kunna beakta de
oegentligheter som låg till grund för förbudel. Vid bedömningen av om någon har
grovt åsidosatt vad som har ålegat honom i näringsverksamhet bör detta inte gä
för sig: Vid prövningen av om ell förbud är påkallat från allmän synpunkt bör
däremol även de tidigare oegentligheterna få tas i beaktande. Som jag senare
kommer att utveckla (avsnitt 4.2.6) skall man vid den prövningen göra en samlad
bedömning, där man bl.a. får ta hänsyn till den inställning som näringsidkaren
har visat genom att trots elt näringsförbud göra sig skyldig lill nya
åsidosällanden. Dessa senare kan alltså då, i skenet av de oegentligheter som
redan har medfört förbud, framstå som särskilt allvariiga. I denna mening bör
man alltså få ta hänsyn till ett lidigare förbud och de oegentligheter som har
föranlett detta.

En
näringsidkare mäste göra sig skyldig till etl grovt åsidosättande för 43

att ett näringsförbud
skall kunna aktualiseras. Detla krav kan vara uppfyllt genom all han gör sig
skyldig till något enstaka åsidosättande av allvarligt slag, t.ex. elt brott
för vilket han döms till etl inte bara helt kortvarigt fängelsestraff. Det kan
också uppfyllas om han i stället gör sig skyldig tUl upprepade åsidosältanden,
t.ex. upprepade brott, som tillsammans bedöms utgöra brott av inte ringa art
(jfr avsnitt 4.2.3), och som i sig innebär ett grovt åsidosättande. Om
brottsligheten inte i sig innebär ett grovt åsidosättande, kan kravet tänkas
bli uppfyllt om näringsidkaren vid sidan om denna vid upprepade tillfällen
kränkt t.ex. arbetsrättsliga eller marknadsrättsliga normer av central
betydelse.

Särskilt med tanke på det
allvarliga ingrepp som elt näringsförbud kan innebära i den enskildes
näringsmöjligheler, är förutsebarheten väsentlig för alt näringsidkaren skall
kunna inrätta sitt handlande sä alt han undviker att hamna i riskzonen för
förbud. En sådan ordning överensstämmer också med vad som gäller idag, dä
konkursen fungerar som en varningsklocka.

Som jag har framhåUit i
del föregående har begreppei "åliggande" inte någon entydig innebörd.
Man kan enligt min mening inte bortse från att del därmed kan vara svårt för en
näringsidkare alt förutse när etl vissl beteende från hans sida innefattar ell
sådanl åsidosättande av åligganden som kan leda till näringsförbud. Detta
gäller även om elt ingripande i praktiken aktualiseras försl då det har varit
fråga om åsidosältanden som kränker mycket centrala och väsentliga
förpliktelser.

Med hänvisning till vad
jag nu har anföri anserjag att förutsättningarna för näringsförbud bör utformas
så, att en näringsidkare bättre än som är fallel enligt kommittémajoritetens
förslag kan förutse när han kan hamna i ett läge dä näringsförbud kan komma i
fräga.

Det sagda leder mig till
slutsatsen att som grundläggande förutsättning för näringsförbud bör uppställas
att näringsidkaren har gjort sig skyldig till i vart fall någon klart angiven
oegentlighet. Om väl den förutsättningen är uppfylld, bör sedan vid prövningen
av om näringsidkaren har grovt åsidosatt sina åligganden hänsyn kunna tas lill
även åsidosältanden av annat slag.

De oegentligheter som
enligt min mening bör utgöra grundläggande förutsättningar för näringsförbud är
antingen brott som inte är ringa eller Underlätelse som inte är ringa atl
betala skatt, tull eller avgift. Som förutsättning för näringsförbud bör
alltså uppställas, alt näringsidkaren har gjort sig skyldig till eltdera av de
tvä förfaranden som jag nu har nämnt.

Prop, 1985/86: 126

4.2.3
Brott som en särskild förutsättning för förbud

Mitt förslag:
Vilka åsidosältanden som helst skall inte kunna ensamma leda lill
näringsförbud. Av lagen skall framgå att ett åsidosättande av visst närmare
angivet slag måste ha inlräffat för atl näringsförbud skall kunna
aktualiseras. En sädan kategori av åsidosältanden skall vara brott som inte är
ringa.'

Kommitténs förslag: En
majoritet i kommittén föreslår en regel som av-

44

viker
från mitt förslag däri, att det inte bör krävas att åsidosätlandena ens
Prop. 1985/86: 126 delvis har viss karaktär (betänkandet s. 194-199 och 391).
Minoriteten anser alt del för näringsförbud alllid skall krävas att
vederbörande har gjort sig skyldig lill brott .Till skillnad från vad jag
föreslår kräver minoriteten inte alt brottet skall vara kvalificerat (s.
439-443).

Remissinstanserna:
Av dessa stöder bl. a. RPS, MD, NO, BRÅ, LO, TCO, SACO/SR, KF, LRF och
Föreningen Sveriges kronofogdar i huvudsak majoritetens förslag. På
minoritetens linje atl brott alllid skall krävas går bl.a. JK, RÅ, Sveriges
Domareförbund, vissa organisationer inom näringslivet, Sveriges Advokatsamfund
och Föreningen Sveriges åklagare. Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms
universitet uttrycker en uppfattning som kan sägas ligga mellan majoritetens
och minoritetens synsätt (bilaga 6 avsnitt 2).

Sammanfattning
av skälen för mitt förslag: En näringsidkare måste kunna förutse när han kommer
in i riskzonen för förbud. Del bör han kunna göra om brott som inte är ringa
uppställs som en särskild förutsättning för förbud. Det finns dessutom ofta
anledning att se särskill allvarligt på åsidosällanden av sådana åligganden som
är straffsanktionerade.

Skälen
för mitt förslag: En majoritet i kommittén anser inte alt de oegentligheter
som skall uigöra grund för prövningen av om en näringsidkare har grovt
åsidosatt sina åligganden behöver ha viss karaktär. Den anser alltså inte atl
t. ex. brott skall vara en nödvändig förutsättning för näringsförbud.

Som
argument mol atl uppställa brott som förutsättning för näringsförbud anför
majoriteten sammanfattningsvis följande. För det försia uppställer gällande
regler i KL inte någol sådanl krav. Vissa icke brottsliga förfaranden
åstadkommer vidare väl så slora skador som allvarliga brott. Det är heller inte
självklart att man skall bemöta oegentligheter inom näringslivet just med
kriminalisering. Genom atl hålla fast vid broll gör man dessutom
näringsförbudet lill en typiskt straffrältslig reaktion. Om brott uppställs som
förutsättning för näringsförbud kan egendomliga tröskeleffekter uppslå. Den
som har fält näringsförbud och gör sig skyldig till nya åsidosältanden efter
förbudslidens utgång bör ofta anses kvalificerad för ett nytt förbud utan att
samma höga krav ställs som annars.

Kommitléns
majoritet anför vidare bl. a. all ett krav på brott visserligen kan synas öka
förutsebarheten när det gäller tillämpningen av bestämmelserna och därmed
rättssäkerheten, men då torde man få kräva grova brott. Dessutom uppnår man
inte alllid en tillfredsställande förutsebarhel genom atl anknyta till brott,
eftersom brottsrekvisiten ofta är otydliga och svårtolkade. Åtalspraxis är
ibland ocksä mycket skiftande. Kommitténs majoritet betonar dock att
näringsförbud, när det inte förekommer brott, bör komma i fråga bara då
näringsidkaren har gjort sig skyldig lill mycket allvarliga åsidosältanden av
cenlrala och väsentliga förpliktelser.

En
minoritet i kommittén anser att näringsförbud skall kunna meddelas

bara om näringsidkaren har gjort sig skyldig till brottslig handling i sin

näringsverksamhet. Näringsidkaren skall enligt minoriteten "genom bröt- 45

let eller eljesl ha grovt
åsidosatt vad som ålegat honom som näringsidka- Prop. 1985/86: 126 re".
Som främsta skäl till sin hållning anför minoriteten del ingrepp som elt
näringsförbud ulgör, liksom önskemålet om rättssäkerhet och förutsebarhet. Majoritetens
förslag är enligt minoriteten för vagt utformat och detta kan öppna dörren för
ett vilt tillämpningsområde och inbjuda till olika tolkningar.

Av
de remissinstanser, som går på majoritetens linje erinrar MD om atl inom
marknadsrätten straffbara förekommer i begränsad utsträckning och att den
dominerande sanktionen är vitesförbud. Allmänt sett är det dock inte mindre
angeläget atl beivra överträdelser av de marknadsrättsliga reglerna. Del är
därför naturligt att inte kräva brott som förutsättning för näringsförbud.
Konsekvensen av en motsatt ståndpunkt skulle bli alt marknadsrätten, som i
väsentliga avseenden preciserar näringsidkarnas skyldigheter, får en omotiverat
underordnad betydelse vid lagens tillämpning, KF anför synpunkter i linje med
MD: s. Också LO framhåller att många icke straffbara handlingar är väl så
samhällsskadliga som kriminaliserade förfaranden. Grova eller upprepade lag-
och kolleklivavlalsstridiga förfaranden skall kunna medföra näringsförbud om de
vid en helhetsbedömning framstår som samhällsskadliga.

De
remissinstanser som delar minoritetens uppfattning att brott bör uppställas som
förutsättning för näringsförbud betonar rättssäkerhets-aspekterna, JK anför
således atl, om lagen innehåller ett brotlsrekvisil, en näringsidkare har
möjlighet alt själv bedöma om ett visst förfarande är av sådan beskaffenhel att
han riskerar att drabbas av näringsförbud. Även domstolarnas bedömning av
frågan underlättas. Enligt JK: s mening bör endast brott kunna kvalificera för
etl sådanl grovt åsidosättande som skall beaktas vid prövningen. För alt
näringsförbud skall komma i fråga skall brottet vara av allvarlig art eller
skall det handla om fortsatt brottslighet. Också RÅ framhåller betydelsen av
alt en näringsidkare har rimlig möjlighet att av lagtexten utläsa vilka lyper
av förfaranden som kan medföra näringsförbud för honom. Uppställs brott som
förutsättning för näringsförbud, är det vidare naturligt och praktiskt alt
näringsförbudsfrågan handläggs av polis och åklagare. Om det däremot inte är
fråga om brott, bör inte utan vägande skäl de brottsutredande myndigheterna tas
i anspråk. Juridiska fakultetsnämnden vid Slockholms universitet anser att
legalitetsprinci-pen kräver att man i lagtext klart anger vilka gärningar -
brottsliga eller andra - som kan föranleda näringsförbud. Fakultetsnämnden
delar kommitténs uppfattning alt det i vissa fall kan vara befogat att ingripa
med näringsförbud också utanför konkursområdel, t, ex, då det gäller systematiska
överträdelser av konsumentskyddande lagregler eller sådana av arbetsrättslig
art. Kommittén har dock inte lagt fram något som helst material till belysning
av frågan. Två ledamöter i fakultetsnämnden anser inte att kommitténs ulredning
ger underlag för uppfattningen att näringsförbud är en av behovet påkallad
sanktion utanför områdel för brott.

För
egen del anserjag, som jag har berört i det föregående (avsnitt 4,2,1

och 4,2.2), att en grundläggande utgångspunkt vid utformningen av en lag

om näringsförbud - särskill med tanke på förbudets ingripande verkan -

måste vara att en näringsidkare har rimliga möjligheter att utläsa av lagen 46

när han riskerar alt hamna i riskzonen för elt förbud.
Detta är fallet om del Prop. 1985/86: 126 som en förutsättning för förbud
uppställs, att vederbörande i sin egenskap av näringsidkare har gjort sig
skyldig till brott. För ett sådant krav talar också att man ofta har anledning
att se särskilt allvarligt på åsidosällanden av sådana åligganden som är
straffsanktionerade. Ett huvudfall då näringsförbud skall kunna meddelas bör
därför vara att vederbörande har gjort sig skyldig till brott.

Det är enligt min mening uppenbart alt kravet på
förutsebarhel inte tillgodoses om varje bagatellbrotl kan medföra all
näringsidkaren hamnar i riskzonen för näringsförbud. Ett så utformat
brotlsrekvisil skulle inte ha någon nämnvärd betydelse från
rättssäkerhetssynpunkt. Det skulle då få en övervägande formell funktion, något
som enligt min mening strider mol dess syfte. Innebörden av den regel som jag
nu föreslår bör i stället vara att brottet framstår som en inte bara marginell
faktor vid bedömningen av om en näringsidkare har grovt åsidosatt sina
åligganden. Mot denna bakgrund anserjag att näringsförbud, med undantag av de
ytterligare fall som jag senare kommer alt behandla, skall kunna aktualiseras
bara om näringsidkaren har gjort sig skyldig till brott som inte är ringa. Jag
kan nämna att ett sådant rekvisit ställs upp i fråga om förbud att ulöva
näringsverksamhet enligt lagen (1985:354) om förbud mot yrkesmässig rådgivning
i vissa fall, m. m, (rådgivarlagen). Liksom enligt den lagen bör rekvisitet
innebära att vederbörande har blivit fälld till ansvar för brott. För all ett
beslut om näringsförbud skall kunna meddelas bör dock inte krävas att
brotlmålsdo-men har vunnit laga kraft. En annan sak är att näringsförbud inte
skall börja gälla förrän detta har skett i fräga om domen på näringsförbud, om
inte rätten beslutar om ett tidigare ikraftträdande. Jag fär återkomma till
detla spörsmål längre fram (avsniti 4,5),

Som jag tidigare har beröri (avsnitt 4,2,2) bör
näringsförbud bara kunna komma i fråga dä någon har åsidosatt sina åligganden /
näringsverksamhet. Hänsyn fär däremot inte tas till åsidosältanden av annat
slag. Detta bör givetvis gälla också åsidosältanden i form av brott. Endast
brott som vederbörande har gjort sig skyldig till / sin egenskap av
näringsidkare, dvs, som har ägt rum / utövningen av näringsverksamhet bör
därför få beaktas.

Innebörden härav bör i princip vara densamma som enligt
den nu gällande beslämmelsen i 36 kap, 3a§ brottsbalken om förverkande i vissa
fall då det begåtts brott i utövningen av näringsverksamhet. När den bestämmelsen
infördes uttalades, atl brott skall anses begånget i näringsverksamhet, om
gärningen typiskt sett har en klar anknytning till den verksamhet som bedrivs
av gärningsmannen i hans egenskap av näringsidkare eller som företrädare eller
anställd hos den som bedriver näring. Säväl brott mot näringsreglerande
författningar i vidsträckt bemärkelse - både sädana som innehåller bestämmelser
för näringslivet i dess helhet och sådana som innehåller särskilda regler för
vissa slag av näringsverksamhet - som brott mot cenlrala straffbestämmelser kan
enligt förarbetena vara att anse som brott i näringsverksamhet. Av avgörande
betydelse är i det senare fallet bl, a, brottets anknytning till en
näringsidkare (prop, 1981/82:142 s, 260-

I den praktiska tillämpningen bör det i allmänhet inte
föreligga några

svårigheter att avgöra om ett brott har begåtts i näringsverksamhet. Ibland 47

framgår detta redan av
slraffsladgandet i fråga. Så är fallel då det gäller Prop. 1985/86: 126
föreskrifter som riktar sig till enbart näringsidkare, l.ex. bestämmelserna om
bokföringsbrolt eller straffbestämmelserna i näringsreglerande författningar
som yrkestrafiklagen (1979:559), lagen (1966:742) om hoteU- och
pensionalrörelse eller lagen (1981:2) om handel med skrot och begagnade varor.
Andra straffstadganden riktar sig till var och en som ägnar sig åt verksamhet
av visst slag, l.ex, de i vattenlagen (1983:291), skogsvårdslagen (1979:429)
och lotlerilagen (1982:1011). Om näringsidkaren har dömts för brott i en
verksamhet som omfattas av sådana bestämmelser, blir anknytningen mellan denna
verksamhet och näringsverksamheten avgörande.

Även
brott enligt generellt syftande straffbestämmelser kan givetvis begås i
näringsverksamhet. Som exempel kan nämnas brott mot skatte-broltslagen
(1971:69) och narkotikastrafflagen (1968:64), liksom del övervägande antalet
straffbestämmelser i brottsbalken. Avgörande måste också här bli brottets
anknytning lill näringsidkarens verksamhet.

Anknytningen
mellan brottet och näringsverksamheten bör kunna komma till uttryck på olika
sätl. En situation är dä näringsverksamheten utövas på ett brottsligt sätt, som
t. ex. då en näringsidkare idkar handel med stulet gods. En annan är då
näringsverksamheten som sådan bedrivs på ett lagligt sätt men används för att
genomföra eller dölja brott. Som exempel kan nämnas att en näringsidkare
tecknar en försäkring på egendom som hör lill rörelsen och sedan begår
försäkringsbedrägeri. Ytterligare en silualion är då brottets syfte har varit
atl främja gärningsmannens näringsverksamhet i ekonomiskt eller annat
hänseende. Detta kan vara fallet om brottet t.ex. utgörs av en stöld av egendom
som var avsedd för och även faktiskt kommit att användas i gärningsmannens
rörelse.

Jag
vill i detta sammanhang kommentera några av de exempel som kommittén tar som
utgångspunkt för sin diskussion om innebörden av att något har ålegat en person
"som näringsidkare". Kommittén nämner först fallet då någon driver en
taxirörelse och gör sig skyldig lill rattfylleri under en yrkesmässig körning.
Enligt kommittén skall detta brott inte beaktas vid en prövning om
näringsförbud. Som skäl anförs att "näringsförbudet verkar generelll och
således i princip utesluter vederbörande frän all form av näringsverksamhet.
Genom raltfylleribrollel har taxiföraren visserligen visat olämplighel när det
gäller att köra taxi, men hans brott behöver inte säga någol om hans allmänna
lämplighet som näringsidkare" (betänkandet s, 392 0.

För
egen del anserjag att delta brott har sädan anknytning till näringsverksamheten
- denna har bedrivits på etl brottsligt sätt — att det måsle anses vara utövat
i näringsverksamhet. De omständigheter som kommittén anför som skäl mol en
sådan bedömning bör enligt min mening inte beaktas vid prövningen av om det
finns en anknytning mellan brottet och näringsverksamheten, ulan vid den
senare prövningen av om förbud är påkallat från allmän synpunkt. Det är då man,
mot bakgrund av brottslighetens och de övriga åsidosältandenas karaktär och
näringsförbudsinslitutets räckvidd, får bedöma om vederbörande är lämplig att
driva näring.

Även
i fråga om två av de övriga exempel som kommittén nämner har 48

jag en delvis avvikande uppfattning. Enligt kommittén
skall inte en miss- Prop, 1985/86: 126 handel av en kund på näringsidkarens
kontor eller i hans butik beaktas vid en prövning om näringsförbud. Detsamma
gäller om näringsidkaren gömmer hälerigods i företagets lokaler "ulan att
häleriet på något sätt har samband med hans ställning som näringsidkare"
(betänkandet s, 393), Jag anser för min del atl ocksä brott av detta slag i
vissa fall måste anses som brott i näringsverksamhet. Om misshandeln t.ex. skedde
på grund av all näringsidkaren ansåg atl kunden besvärade honom med ogrundade
klagomål rörande hans sätt atl uppfylla sina förpliktelser, bör den anses
utförd av näringsidkaren i denna hans egenskap. Jag vill heller inte utesluta
att häleriet skall anses ha elt tillräckligt starkt samband med näringsverksamheten
- denna har dock använts för alt genomföra eller i vart fall dölja brottet -
för atl beaktas vid en prövning om näringsförbud.

Jag kommer att i specialmotiveringen ytterligare beröra
frågan när det kan anses föreligga en anknytning mellan brottet och
näringsverksamheten. Jag lar där också upp innebörden av all brott inte skall
anses ringa,

Mina överväganden har alltså lett mig till slutsatsen, atl
en - alternativ - förutsättning för näringsförbud skall vara alt vederbörande i
egenskap av näringsidkare, dvs, i utövningen av näringsverksamhet, har gjort
sig skyldig lill brott som inte är ringa.

Som jag tidigare har berört (avsniti 4,2,2) anser
kommitténs minoritet inte att brott ensamt behöver kvalificera för etl grovt
åsidosättande av åligganden i näringsverksamhet. Vid sidan om brott skall man
således få ta hänsyn till även åsidosällanden av annal slag.

Av de remissinstanser som delar kommiltéminoriletens
uppfattning att brott skall vara en förutsättning för näringsförbud anser några
- bl, a, JK och Göta hovrätt - att endasl brott skall kunna kvalificera för ett
grovt åsidosättande. En uppfattning som helt överensstämmer med minoritetens
har däremot bl, a, RÅ, Sveriges Advokatsamfund och vissa organisationer inom
näringslivet.

För egen del anserjag att brottsligheten inte behöver vara
sä kvalificerad all den i sig motiverar ett förbud. Vid prövningen av om
näringsidkaren har grovt åsidosatt sina åligganden bör, som jag tidigare har
uttalat hänsyn fä tas inte bara lill brottsligheten ulan även till icke
kriminaliserade åsidosältanden av det slag som jag lidigare har berört
(avsnitt 4,2,2), Detta börf, ö, gälla ocksä vid den ytterligare prövningen av
om förbud är påkallat från allmän synpunkt, något som jag får återkomma till
(avsnitt 4,2,6),

Med hänsyn lill den lösning som jag nu förordar kanjag
inte ansluta mig

till den uppfattning som juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms uni

versitet och vissa organisationer i näringslivet har uttryckt om atl man i en

lag om näringsförbud skall räkna upp de gärningar som kan föranleda

förbud. Detsamma gäller fakultetsnämndens alternativa förslag att man i

varje författning som reglerar sådana åligganden som kan få betydelse vid

en prövning om näringsförbud skall särskilt ange att överträdelse av lagen

eller angivna stadganden i den kan medföra näringsförbud. Jag ansluter

mig i denna del till vad dåvarande chefen för justitiedepartementet anförde

i proposUionen med förslag till nu gällande bestämmelser om näringsför

bud i 199 b § KL, nämligen alt det inte är möjligt atl i en lagregel utförligt 49

4 Riksdagen 1985/86. I saml. Nr 126

beskriva alla tänkbara
förfaranden som bör kunna föranleda näringsförbud. En kasuisliskt utformad
beslämmelse skulle alllför lätt kunna kringgås. Departementschefen framhöll
atl del därför inte kan undvikas att regeln fär en allmänt hållen utformning
och atl det får ankomma på rättstillämpningen atl närmare bestämma regelns
innebörd (prop. 1979/80:83 s. 30),

Som jag har uttalat i det
föregående bör näringsförbud i vissa fall kunna meddelas också då en
näringsidkare inte har gjort sig skyldig lill broll. Dessa fall kommer jag nu
att behandla.

Prop, 1985/86: 126

4.2.4
Underiåtelse att betala skatt m. m. som en alternativ förutsättning för förbud

Mitt
förslag: En person som i egenskap av enskild näringidkare har gjort sig skyldig
till underiåtelse som inte är ringa alt betala skatt, tull eller avgift skall
kunna komma i fråga för näringsförbud, förutsatt att han genom underiåtelsen
och övriga omständigheter har grovt åsidosatt vad som har ålegat honom som
näringsidkare.

Kommitténs
förslag: Enligt en majoritet i kommittén skall för näringsförbud krävas atl
näringsidkaren har grovt åsidosatt sina åligganden som näringsidkare. Det kan
han ha gjort genom underiåtelse atl betala skatt m. m. Minoriteten anser atl
brott alltid skall vara en förutsättning för förbud. Vid sidan om brott skall
man dock få ta hänsyn till bl.a, Underlätelse att betala skatt m, m,
(betänkandet s, 391 f och 439 ff).

Remissinstanserna:
Några instanser har särskilt berört frågan om Underlätelse att belala skatt
m,m. Av dessa förutsätter en del att viss sådan underiåtelse skall
kriminaliseras och att den därför skall kunna medföra näringsförbud via ett
särskilt brotlsrekvisil. Hit hör bl. a. vissa organisationer inom
näringslivet. Andra anser, däribland SPK, atl även sådan underiåtelse som inte
är straffbelagd skall kunna medföra näringsförbud (bilaga 6 avsnitt 2),

Sammanfattning av
skälen för mitt förslag: Det finns ofta anledning atl se särskih allvarligt på
underiåtelse att betala skatt m.m, i näringsverksamhet. Önskemålet atl en
näringsidkare skall kunna förutse när han hamnar i riskzonen för förbud bör
tillgodoses om det som en särskild förutsättning för näringsförbud, alternativ
till kravet på brott, uppställs Underlätelse som inte är ringa alt belala
skatt, tull eller avgift av närmare angivet slag.

Skälen för mitt förslag:
Kommitténs majoritet framhåller att vissa icke-biottsliga förfaranden
åstadkommer väl sä stora skador både för del allmänna och för enskilda som
allvarliga brott. Som exempel nämner kommittén systematisk underiåtelse att
betala mervärdeskatt och arbetsgivaravgifter. Minoriteten, som anser att
icke-kriminaliserad underiåtelse inte

50

bör
kunna ensam ligga till grund för näringsförbud, hänvisar till alt brotts-
Prop, 1985/86: 126

förebyggande
rådet (BRÅ) i en promemoria har föreslagit en avsevärd

utvidgning
av straffansvaret på områdel. Oberoende av om förslaget leder

till
lagstiftning eller inte torde del enligt minoriteten bli en mycket liten del

av
de beteenden som skulle kunna anses värda näringsförbud som inte blir

åtkomliga
om elt brotlsrekvisil uppställs.

För
egen del gör jag följande bedömning.

Utredningar
under senare år visar att det s. k. likvida fusket har en slor omfattning, dvs.
att personer missbrukar uppbördssystemet i syfte alt undandra sig betalning av
skatter och avgifter (jfr avsnitt 2.1). Av BRÅ: s ulredning Uppbördsbrotl.
Åtgärder mot del likvida fusket (Slhim 1983. BRÅ PM 1983:6) framgår att åriigen
allt större skattebelopp inte blir betalda i rätl tid, liksom att allt större
belopp måste lämnas över lill indrivning. Det största problemet knyter an lill
mervärdeskatten, men även i fråga om arbetsgivaravgifterna föreligger en
negativ tendens. I promemorian betonas att det finns flera orsaker lill det
försämrade upp-bördsresullalel. Bakgrunden är dock ofta etl medvetet
spekulativt förfarande i skatteundandragande syfte eller i syfle att skaffa en
olovlig skattekredit. Flera exempel ges också på illojala förfaranden av delta
slag (promemorian s. 222-225).

I
promemorian föreslås att vissa oegentliga förfaranden som hänger samman med
uppbördssituationen och som idag inte är kriminaliserade skall
slraffsanktioneras. Förslaget innebär atl den som uppsåtligen åsidosätter
eller sätter sig ur stånd att fullgöra skyldighet att betala innehållen skatt,
arbetsgivaravgift eller mervärdeskatt döms för skatiebetalningsbrott till
fängelse i högst två år, om han själv, eller en juridisk person som han
företräder, då betalning skall ske redan har till betalning förfallen skuld om
sammanlagt minst 100000 kr. avseende sådan skatt eller avgift och han inser
eller bör inse detla. Den som av grov oaktsamhet beter sig på det nyssnämnda
sättet skall enligt förslaget dömas för skatlebetalningsför-seelse till böter
eller fängelse i högst sex månader.

Del
står enligt min mening klart att man måste se kritiskt pä näringsidkare som
systematiskt undandrar sig sin skyldighet att betala skatter, tullar eller
avgifter. Detta förfarande medför inte bara att samhället går miste om
inkomster, vilket i sig är allvarligt. Genom att oseriösa näringsidkare bl, a,
genom skattekrediter skaffar sig ekonomiska fördelar snedvrids konkurrenssituationen
lill nackdel för de näringsidkare som lojalt fullgör sina åligganden.
Förfarandet utgör därigenom ett störningsmoment för en väl fungerande marknad
och kan på sikt bidra till bestående rubbningar i det marknadsekonomiska
syslemet. Till detta kommer att beteendet också ter sig utmanande mot företag
och enskilda som lojalt och solidariskt fullgör sina samhälleliga skyldigheter.

När
en näringsidkare har omfattande skatteskulder finns del i och för sig

ofta möjlighet alt försälta honom i konkurs. Som jag senare kommer att

utveckla anserjag att det i en lag om näringsförbud liksom idag bör finnas

en särskild regel om meddelande av näringsförbud mot en näringsidkare

som har försatts i konkurs, Detla innebär dock enligt min mening inte att

det saknas behov av en möjlighet att tillgripa näringsförbud även vid vissa 51

fall av belalningsunderlåtelser utan samband med konkurs.
En orsak är att Prop. 1985/86: 126 det, som jag också förut har framhållit
(avsnitt 4.1), ibland av utredningsskäl kan dröja avsevärd lid att få till stånd
ett konkursbeslul, en annan all del ibland kan vara befogat av kostnadsskäl alt
avslå från all försätta gäldenären i konkurs, t. ex. om det är utrett att han
saknar tillgångar.

Mol bakgrund av vad jag nu har anfört anserjag i likhet
med kommitléns majoritet och åtskilliga remissinstanser alt en näringsidkare
som låter bli alt betala skatt m. m. till det allmänna i vissa fall bör kunna
hindras från att driva näringsverksamhet, även om han inte har gjort sig
skyldig till brott eller försalts i konkurs. Också i denna situation finns det
behov av att kunna undanröja en skadehärd. Här liksom i andra fall är det
framför alll systematiska illojala förfaranden som skall kunna ligga lill grund
för näringsförbud. Näringsförbud bör däremol inte komma i fråga om näringsidkaren
har hamnat i belalningssvårigheter av skäl som han inte kunnat råda över eller
som eljest varit försvarliga.

Näringsförbud bör enligt min mening kunna komma i fråga
bara om näringsidkaren har gjort sig skyldig till betalningsunderlåidse som inte
är ringa. Det innebär att del antingen skall vara fråga om belopp som inte är
alltför låga eller också - på motsvarande sätt som vid tillämpning av
brottsrekvisitet - handla om etl upprepat förfarande. Vid bedömningen av om en
underiåtelse skall anses ringa bör hänsyn ocksä kunna tas till om den har
pågått under lång tid. Liksom vid brott kan underiåtelsen innebära alt
näringsidkaren redan genom denna får anses ha grovt åsidosatt sina åligganden
som näringsidkare. Men på motsvarande sätt som vid brott kan det också
förekomma att en betalningsunderlåtelse visserligen inte är ringa, men trots
detta inte så allvarlig att den kan leda till nyssnämnda slutsats. Vid
bedömningen av om vederbörande ändå har grovt åsidosatt sina åligganden får då
hänsyn las lill också åsidosältanden av annat slag. Det kan röra sig om såväl
broll, som inte ensamma kan kvalificera för förbud, som sådana åsidosältanden
av annat slag som jag har omnämnt i del föregående (avsnitt 4.2.2).

Med tanke på det syfte näringsförbudet skall fylla bör
hänsyn i princip kunna tas till belalningsunderlåtelser som avser de allra
flesta lyper av skatter och avgifter. Jag anser atl en lämplig avgränsning
kommer till stånd om det i en lag om näringsförbud föreskrivs att
betalningsunderlåtenhelen skall avse sådan skatt, tull eller avgift som
omfattas av lagen (1978:880) om betalningssäkring för skaller, tullar och
avgifter (belalningssäkringsla-gen). Genom en hänvisning lill denna lag - som
avser alla skatter, tullar och avgifter av större betydelse (prop. 1978/79:28
s. 136-138, 1981/82:73 s. 16 och 1983/84:2. s 157) - fastläggs en ram för vilka
medelsslag som skall få beaktas. Detla bör också tillgodose kravel på
förutsebarhel. Samtidigt bör framhållas att hänvisningen till
betalningssäkringslagen givetvis inte innebär att varje underiåtelse att betala
i lagen uppräknade skatter och avgifter skall anses som en underiåtelse
hänförlig till näringsverksamhet. Jag återkommer i specialmotiveringen till
detta.

Jag vill i sammanhanget även beröra fordringar av annat
slag än sådana

som avser skatter, tullar och avgifter. Det är enligt min mening uppenbart

att underiåtelse att betala skulder som rör t, ex, innestående löner till 52

anslällda,
ersättning för levererade varor eller skadestånd lill leverantörer Prop.
1985/86: 126 eller konsumenter på grund av avtalsbrott kan ha lika allvarlig
karaktär som en underiåtelse alt belala skatteskulder. Del skulle kunna
ifrågasättas om man bör låta en särskild regel om betalningsunderlåtelse avse
också sådana skulder. Vid remissbehandlingen har å andra sidan anförts tveksamhet
mot att åsidosältanden av civilrättsliga anspråk ensamma skulle kunna få ligga
till grund för näringsförbud. Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms
universitet har således framhållit att i elt civilrättsligt förhållande redan
elt hot om anmälan för ålgärd enligt en lag om näringsförbud kan komma att
fungera som ett starkt påtryckningsmedel i den ena partens hand.

Jag
delar uppfattningen alt man kan hysa principiella betänkligheter mot att låta
åsidosältanden av allehanda civilrättsliga förpliktelser kunna ensamma ligga
till grund för näringsförbud. För en sådan inställning talar också, förutom det
nyss anförda skälet, att åsidosältanden av sådanl slag kan vara av ytterst
varierande karaktär och svårighetsgrad, samtidigt som det är svårt alt i
lagtext göra en tillräckligt klar avgränsning av de åsidosältanden som borde
fä beaktas. Jag har därför stannat för att föreslå alt den nu diskuterade
regeln begränsas till atl avse skatter, tullar och avgifter. Den lösning som
jag förordar innebär emellertid inte atl åsidosältanden av civilrätlsliga
åligganden bör sakna betydelse vid prövningen av om en näringsidkare har grovt
åsidosatt sina åligganden. Som jag tidigare har anfört skall man, då en
näringsidkare har gjort sig skyldig lill brott som inte är ringa, vid den nyss
nämnda prövningen även kunna ta hänsyn till bl, a, sådana åsidosältanden som
avser civilrättsliga förpliktelser. Motsvarande bör gälla även då det nu
behandlade rekvisitet åberopas.

Som
etl ytterligare skäl för den avgränsning som jag föreslår kan anföras atl del
allmänna inte som en privat borgenär kan välja vem som skall beviljas kredit.
När en gäldenär i etl privat fordringsförhållande överskrider gränsen för vad
som är tillåtet, behöver borgenären inte finna sig i att låta
fordringsförhällandet bestå och än mindre gå med på att det utvidgas. Han kan
bringa delta till upphörande och behöver t. ex. inte leverera mer. Det allmänna
kan av olika skäl inte på samma sätl skydda sig mol alt en skattegäldenär inte
längre sköter sina betalningar, Gäldenären kan dessutom inom ganska kort tid
späda på sin olovligen tagna skattekredil genom att försumma ytterligare
betalningar. Först efter avsevärd tid kan del allmänna genom del yttersta
medlet konkurs tvinga skattegäldenären till att upphöra med sin obehörigen
skatlefinansierade verksamhet. Den som olovligen tagit en skattekredil kan
emellertid ofta fortsätta sin verksamhet i andra former. Svåra skador kan under
denna tid uppkomma, inte bara för det allmänna utan också för konkurrenter som
uppträtt lojalt och betalat sina skatter i rätt tid och ordning.

I
enlighet med vad jag tidigare har anfört om brott i näringsverksamhet

bör hänsyn få tas endast till belalningsunderlåtelser som skett; utövningen

av näringsverksamhet. I överenstämmelse med vad jag har uttalat i det

föregående innebär detta atl belalningsförsummelsen skall ha anknytning

till näringsverksamheten. Liksom i fräga om brott kan en anknytning

framgå redan därav, att skatten, tullen eller avgiften regleras av en författ- 53

ning som riktar sig till
enbart näringsidkare. Detta är t. ex, fallet med lagen Prop. 1985/86: 126
(1968:430) om mervärdeskatt och i huvudsak även lagen (1984:668) om uppbörd av
socialavgifter från arbetsgivare, liksom med de skatte- och
avgiftsförfattningar som tar sikte på särskilda näringsgrenar. Då underiåtelsen
avser skatter, tullar och avgifter som regleras av författningar som riktar sig
till en mera obestämd krets av personer, får man bedöma om det finns nägon anknytning
mellan skatten, tullen eller avgiften å ena sidan och näringsverksamheten ä den
andra. Jag avser atl i specialmotiveringen ytterligare beröra frågan om olika
medelsslag och deras anknytning lill näringsverksamhet. I detla sammanhang vill
jag dock tillägga att, liksom då fräga är om brott, åklagaren har bevisbördan
för att del påstådda åsidosättandet har anknytning till näringsidkarens
näringsverksamhet.

Jag
vill också beröra några aspekter på innebörden av att det skett en för
näringsförbud relevant betalningsunderlåtelse. En skyldighet att belala ett
belopp fullgörs genom atl rätt belopp betalas på rätt tid och rätt sätl. Den
som i något avseende låter bli atl fullgöra vad som åligger honom, åsidosätter
sälunda sin betalningsskyldighet och gör sig skyldig till en betalningsunderlåtelse
som, om den avser en skatt, tull eller avgift som omfattas av
betalningssäkringslagen, kan beaktas vid prövningen av ett ifrågasatt näringsförbud.

I
allmänhet råder det ingen tvekan om vid vilken tidpunkt en skatt, tull eller
avgift förfaller till betalning. Vidare gäller att betalningsskyldighet normall
föreligger även om del beslut som ligger till grund för ett skattekrav har
överklagats. En annan sak är om anstånd har beviljats. Så länge anståndet
gäller kan näringsidkaren inte anses göra sig skyldig lill en
betalningsunderlåtelse. Jag vill i det här sammanhanget erinra om att
möjligheterna till anstånd nyligen har utvidgats till atl omfatta också fall
där besvär anförs över ett beslut varigenom en arbetsgivare har ålagts
betalningsskyldighet för en arbetstagares skatt (SFS 1985:404),

Även
med de utvidgade möjligheterna till anstånd kan del givetvis före

komma att en gäldenär ställs inför ett betalningskrav som senare ändras

genom beslut i högre instans. Med tanke på näringsförbudets ingripande

karaktär kunde det därför kanske synas motiverat att beakta endast slutgil

tigt fastställda skatter och avgifter. En sådan ordning skulle emellertid i

hög grad begränsa näringsförbudels åsyftade verkan. Den som systema

tiskt utnyttjar trögheten i skatte- och avgiftssystemet för att ta sig obehö

riga krediter skulle då kunna vinna ytterligare tid genom obefogade över

klaganden. Det vore också motsägelsefullt om man vid en näringsförbuds

prövning enligt del rekvisit som rör underiåtelse alt betala skatt m. m,

skulle bortse frän sådana krav som enligt lagen (1971: 1072) om förmåns-

berättigade skattefordringar kan göras gällande i näringsidkarens konkurs.

Som jag tidigare har framhållit är det meningen att detta rekvisit skall

kunna användas redan innan en konkurs framstår som enda utvägen, och

man bör därför inte vid en prövning enligt rekvisitet i fråga kräva mera i

fråga om betalningsanspråkens slutgiltighet än vad som gäller vid en kon

kurs. Man bör därför hålla fast vid att en betalningsunderlåtelse skall anses

föreligga redan när förfallotiden har passerats, oavsett om betalningsskyl

digheten senare kan komma att ändras genom beslut i högre instans. Enligt 54

min mening bör i de
förmodligen sällsynta fall då ett näringsförbud kan aktualiseras huvudsakligen
på grund av underiåtelse all betala skatter och avgifter som ej slutgiltigt har
fastställts, rimliga rättssäkerhetskrav dessutom kunna tillgodoses genom en
restriktiv tolkning av övriga kriterier, särskill då förutsättningen att etl
ingripande skall vara påkallat från allmän synpunkl. Jag vill som exempel peka
på atl etl verkställt beslul om betalningssäkring kan medföra atl en
näringsidkares ekonomiska handlingsfrihet har blivit sä kringskuren - även om
det allmänna inte har fått full täckning för sina anspråk - att det framstår
som opåkallat att också ge honom näringsförbud i avvaktan på alt skatte- eller
avgiftsfrågan blir slutiigl avgjord. Och skulle grunden för etl meddelat
näringsförbud falla bort därför all det i högre instans slås fast att
vederbörande inte är skyldig all belala den aktuella skulden, bör elt
lagakraftvunnel näringsförbud kunna upphävas på ansökan av honom Gfr avsnitt
4.4.8).

Vad jag nu har behandlat
är rekvisitets formella avgränsningar. Av praktiska skäl anserjag atl
näringsförbud i allmänhet inte bör aktualiseras på grund av en
betalningsunderlåtelse förrän skulden har överiämnats för indrivning. Man får i
den situationen en samlad bild av näringsidkarens skulder avseende skatter, tullar
och avgifter genom att dessa redovisas i kronofogdemyndigheternas dataregister
över gäldenärer och andra, det s.k. ulsökningsregislrel. All intresset i första
hand knyts till fordringar under indrivning utesluter emellertid inte all
hänsyn också får tas till en Underlätelse som avser preskriberade eller för
sent betalda fordringar.

Prop. 1985/86: 126

4.2.5
Näringsförbud i konkurssituationen

Mitt
förslag: En näringsidkare som har försatts i konkurs skall liksom idag kunna
meddelas näringsförbud, om han har förfarit grovt otillbörligt mot sina
borgenärer eller på annal sätt har grovt åsidosatt vad som ålegat honom i
utövningen av näringsverksamhet. I detta fall skall alltså inte dessutom krävas
att näringsidkaren har gjort sig skyldig till brott eller underiåtelse att
betala skatt, tull eller avgift.

Kommitténs förslag:
Enligt en majoritet i kommittén skall för näringsförbud krävas att
näringsidkaren har grovt åsidosatt sina åligganden som näringsidkare.
Minoriteten anser att brott alltid skall vara en förutsättning för förbud. Både
majoriteten och minoriteten anser atl samma regler skall gälla såväl vid som
utom konkurs (belänkandet s. 189-193).

Remissinstanserna: Några
av de instanser som förordar ett särskilt brotlsrekvisil föreslår vid sidan om
detta elt konkursrekvisil. Detta gör således Göta hovrätt, länsåklagaren i
Norrbottens län och Föreningen Sveriges åklagare, Sveriges Domareförbund
uttalar sig i samma riktning. Vissa organisationer inom näringslivet kan tänka
sig ett särskilt konkursrekvisil men ifrågasätter den praktiska nyttan av det.
Ett par instanser, som inte

55

anseratt brott skall vara
en särskild förutsättning för näringsförbud - TCO Prop, 1985/86: 126 och
Svenska Metallindustriarbetareförbundet -, anser att näringsförbud skall kunna
meddelas på samma grunder som idag då nägon vid upprepade lillfällen har
försatts i konkurs (bilaga 6 avsniti 2),

Sammanfattning
av skälen för mitt förslag: Med den utformning som lagen avses få blir
förmodligen det praktiska behovel av en särskild regel om näringsförbud i
samband med konkurs inte så slort, Ocksä i konkurssituationen kan ofta de
förutsättningar som jag föreslår för näringsförbud utom konkurs åberopas. Man
kan dock inte utesluta att det i vissa fall kan vara befogat med näringsförbud
fören näringsidkare som har försatts i konkurs, även om han inte uppfyller
dessa förutsättningar, dvs, har gjort sig skyldig till varken brott eller
betalningsunderiålelse rörande skatter m, m.

Skälen
för mitt förslag: Innebörden av kommitténs förslag är att de särskilda
reglerna om näringsförbud i samband med konkurs i 199 b § KL upphävs.
Majoritetens förslag går ut på att man lika väl i konkurssituationen som eljest
då fråga om näringsförbud uppkommer får pröva om näringsidkaren har grovt
åsidosatt sina åligganden. Kommittéminoritetens förslag innebär på motsvarande
sätt att brott skall vara förutsättning för näringsförbud, oavsett om
näringsidkaren har försatts i konkurs eller ej då frågan om förbud väcks.

Den
övervägande delen av remissinstanserna har ingen erinran mol kommitténs förslag
att samma regler skall gälla oavsett om näringsidkaren är försatt i konkurs
eller ej. Några instanser föreslår dock att lagen skall innehålla ett särskilt
konkursrekvisil (jfr ovan).

Med
den utformning som jag i det tidigare har velat ge förutsättningarna för
näringsförbud, kan man ifrågasätta om det finns någol behov av att bibehålla
konkursrekvisitet i nu gällande eller reviderad form. Av kommitténs
undersökning av de 126 näringsförbud som meddelades under tiden mellan den I
juli 1980 och den 31 december 1983 framgår att domstolen bara i elt fall som
grund för förbudet åberopade enbart andra omständigheter än brott; i detta
enda fall åberopades uteslutande underiåtelse att betala mervärdeskatt och
arbetsgivaravgifter, I minst 93 av de 95 fall då domstolen nämnt del rekvisit
som enligt 199 b § KL är förutsättning för näringsförbud enligt huvudregeln -
alt näringsidkaren har "grovt åsidosatt" sina åligganden som
näringsidkare - har etl eller flera av brotten oredlighet, vårdslöshet eller
mannamån mot borgenärer, bokföringsbrolt, skattebedrägeri och grova
bedrägerier funnits med i bilden (betänkandet s, 84), Det gäller här brott som
överlag är av icke ringa svårhetsgrad. Kommitténs undersökning kan onekligen
synas peka mol att det knappasl finns behov av elt särskilt konkursrekvisil.
Det skulle kunna ifrågasättas om det i annat än rena undanlagsfall kan finnas
anledning alt väcka frågan om näringsförbud utan att näringsidkaren har gjort
sig skyldig till brott eller betalningsförsummelse av sådant slag som avses
med de tidigare diskuterade rekvisiten.

För
att regleringen bibehålls, må vara i något reviderad form, talar

särskilt följande omständigheter. Gällande regler i 199 b § KL inriktar sig 56

framför
allt mot olika förfaranden, som innebär att konkursinstitutet som Prop.
1985/86: 126

sådant
utnyttjas som instrument för ekonomiska oegentligheter vilka dock

inte
behöver vara kriminaliserade. Upphävs regleringen i KL kommer

näringsförbud
som instrument mot förfaranden som är specifikt inriktade

på
en illojal användning av konkursinstrumenlet inte att kunna användas i

samma
utsträckning som idag. Jag vill här peka på bl. a. den situationen då

en
näringsidkare vid upprepade lillfällen använder konkursinslilutel för atl

begå
oegentligheter som inte är kriminaliserade. Jag kan hänvisa till de

exempel
pä icke kriminaliserade förfaranden som idag enligt motiven till

gällande
bestämmelser om näringsförbud i KL kan ligga lill grund för

förbud
(prop, 1979/80:83 s. 31ff; jfr avsnitt 4.2.2), Den avgränsning av

förutsättningarna
för näringsförbud i förhällande lill kommittémajoritelens

förslag
som jag föreslär och för vilken jag har redogjort i det föregående

skulle
medföra atl näringsförbud inte kunde komma i fråga i sådana fall.

Det
ligger vidare en viss fördel från effektivitetssynpunkt i all elt näringsförbud
kan meddelas, om det i samband med en konkursulredning framkommer att
näringsidkaren vid sidan om brott kan misstänkas för oegentligheter av annat
slag. Med tanke pä näringsförbudets syfte att undanröja en skadehärd, kan det
vara angeläget att fä till stånd ett näringsförbud på grundval av de kanske
oslridiga icke-kriminaliserade oegentligheterna redan innan brottsutredningen
och lagföringen med anledning av denna har slutförts. Av intresse är i detta
sammanhang inte minst sådana otillböriiga förfaranden som riktats mot privata
kreditgivare, t.ex. genom att näringsidkaren har laborerat med flera bolag och
låtit styra sina skulder till ett bolag och tillgångarna lill etl annat för alt
därefter låta del förra bolaget gå i konkurs. Etl sådant förfarande kan under
vissa förutsättningar vara brottsligt, men oavsett hur det förhåller sig därmed
bör del finnas möjlighet att med näringsförbud förhindra all näringsidkaren
fortsätter med sådan verksamhei. Atl del kan finnas behov av att förhindra
näringsidkare alt missbruka möjligheterna till skuldsättning hos privata
borgenärer för atl därefter gå i konkurs framgår av att andelen enskilda
skulder i konkurs kraftigt överstiger andelen skatteskulder och atl skillnaden
tenderar att öka (jfr D. Magnusson, Företagskonkurser och ekonomisk brottslighet.
Slhlm 1985 s. 61).

Med
hänvisning till vad jag nu har anfört ärjag för närvarande således inte beredd
atl föreslå alt de möjligheter atl meddela näringsförbud som gällande reglering
i KL erbjuder hell skall upphävas.

Kommittén
har riktat viss kritik mot utformningen av reglerna om näringsförbud i 199 b §
KL. Sammanfattningsvis går kritiken ut på att uppdelningen på tvä olika fall -
dels del dä förbud kan aktualiseras redan efler en enstaka konkurs, dels det då
del har varit fråga om upprepade konkurser (jfr avsnitt 4.1 och 4.2.1) -
innebär en onödig komplikation som också har vållat tillämpningsproblem.
Rekvisiten är också så vagt utformade, att de i praxis ansetts kunna ge utrymme
för näringsförbud även i fall när etl sådant enligt kommitténs mening inte hade
bort komma i fråga.

En
särskild regel om näringsförbud i samband med konkurs bör mol

denna bakgrund överensstämma med de två tidigare diskuterade rekvisiten

rörande brott och betalningsförsummelse i så måtto, att det även i kon- 57

kurssituationen bör krävas
att näringsidkaren - genom otillbörlighet mot borgenärerna eller på annat sätt
- har grovt åsidosatt sina åligganden i näringsverksamhet (dvs, som
näringsidkare). Detta senare rekvisit bör även i fortsättningen ges den
innebörd som angavs i motiven till 199b§ KL (prop. 1979/80:83 s. 30-32 och 55
fsaml SOU 1979:13 s. 75-77). Jag hänvisar även till vad jag i det föregående (avsnitt
4.2.2) har anfört om begreppet grovt åsidosättande i näringsverksamhet. Däremot
bör den särskilda regeln om näringsförbud vid upprepade konkurser i KL inte ha
någon motsvarighet i lagen. Den omständigheten att någon har försalls i konkurs
vid flera tillfällen får i stället beaktas inom ramen för prövningen av om del
har förekommit ett grovt åsidosättande liksom f.ö, då det skall bedömas om elt
förbud är påkallat från allmän synpunkt.

Jag har alltså kommit fram
lill att näringsförbud skall kunna komma i fräga i tre alternativa situationer:
då en person i egenskap av näringsidkare har gjort sig skyldig till brott som
inte är ringa, då han har underlåtit att belala skatt m. m. och underiåtelsen
inte är ringa samt då han har försatts i konkurs och förfarit grovt
otillbörligt mot sina borgenärer eller på annat sätt har grovt åsidosatt vad
som ålegat honom i näringsverksamhet. Även i de två första fallen uppställs
också som en ytterligare förutsättning atl näringsidkaren med hänsyn till de
sammantagna oegentiighelerna har grovt åsidosatt sina åligganden i
näringsverksamhet.

Till
dessa förutsättningar för näringsförbud bör fogas ännu en, som jag kommer att
behandla härnäst.

Prop. 1985/86: 126

4.2.6
Att förbud är påkallat från allmän synpunkt som en ytterligare särskild
förutsättning för förbud

Mitt
förslag: Näringsförbud skall meddelas endast under förutsättning all förbud är
påkallat från allmän synpunkt. Hänsyn skall därvid särskilt las till om
åsidosättandet har varit systematiskt eller syftat till betydande vinning, om
det har medfört eller varit ägnat alt medföra betydande skada eller om
näringsidkaren lidigare har dömts för brott i näringsverksamhet.

Kommitténs
förslag: Överensstämmer praktiskt taget helt med mitt (belänkandet s. 201-204
och 396-402). En majoritet i kommittén anser dock inte atl det i lagtexten
skall anges att särskild hänsyn skall tas lill näringsidkarens vinning. En
minoritet stöder mitt förslag (s. 443 f).

Remissinstanserna:
Ingen instans har hafl någon erinran mot atl det skall vara en förutsättning
för näringsförbud att sådant är påkallat från allmän synpunkt. Bara ett fåtal
instanser har kommenterat förslaget till kriterier som skall särskilt beaktas
vid denna prövning (bilaga 6 avsnitt 2).

Sammanfattning av skälen
för mitt förslag: Ett näringsförbud skall meddelas bara om del vid en
helhetsbedömning framstår som motiveral med utgångspunkt i syftet att undanröja
en skadehärd eller om del skulle

58

framstå
som slötande att låta en person som har gjort sig skyldig till Prop.
1985/86: 126 allvarliga oegentligheter i näringsverksamhet att få fortsätta att
ägna sig ät sådan, eller av allmänpreventiva skäl.

Skälen
för mitt förslag: Enligt kommitténs mening brister den nuvarande lagregleringen
i 199b § KL främst däri, att rättstillämpningen lämnas ät egna bedömningar så
snart del kunnat konstateras att grova olillbörligheler mot borgenärerna eller
andra grova åsidosältanden har förekommit. Det sägs atl näringsförbud då
"får" åläggas, men inget om vad som skall beaktas vid prövningen. På
denna punkt är också motiven sparsamma.

Kommittén
anser att lagtexten och motiven bör ge bättre ledning än som i dag är fallet.
Vid sidan om det tidigare behandlade kravet på grovt åsidosättande av
åligganden bör en ytterligare förutsättning för näringsförbud vara att förbud
är påkallat från allmän synpunkt.

Bara
ell fåtal remissinstanser har kommenterat utredningens förslag i denna del. De
som har gjort det, bl, a, JK, har tillstyrkt förslaget.

Jag
erinrar om vad jag tidigare har uttalat om att en lag om näringsförbud i första
hand bör rikta sig mot sådana personer som genom allvarliga åsidosältanden
åstadkommer belydande skador för borgenärer, anställda, konkurrenter,
konsumenter, avtalsparter eller samhället i övrigt. Det är främst personer som ägnat
sig åt systematiska illojala förfaranden som bör angripas med näringsförbud.
Förbud bör därmed komma i fråga främst för den som vid återkommande tillfällen
åsidosätter de normer som gäller för näringsverksamhet. För atl särskilt
markera detla bör det enligt min mening inte vara tillräckligt för
näringsförbud atl en näringsidkare - kanske vid något enstaka tillfälle - har
grovt åsidosatt sina åligganden. Det bör också krävas atl förbud är påkallat
från allmän synpunkt.

Innebörden
av atl förbud är påkallat från allmän synpunkt bör vara att domstolen mot
bakgrund av de oegentligheter som näringsidkaren har gjort sig skyldig till vid
en samlad bedömning finner att vederbörande bör avstängas frän rätten alt driva
näring. Därvid bör de lidigare nämnda rättspolitiska syftena beaktas. Behovet
att undanröja en skadehärd bör alltså tillmätas slor betydelse. Vid prövningen
av om det finns etl sådant behov bör hänsyn tas till om det har funnits andra
möjligheter att få vederbörande att ta rättelse. Näringsförbud bör normalt inte
tillgripas förrän sådana möjligheter framstår som mer eller mindre uttömda,
såvida ej allmänpreventiva skäl talar i motsatt riktning. Näringsförbud kan
inte heller anses påkallat från allmän synpunkt om det i etl särskilt fall slår
alldeles klart att vederbörande inte kommer atl ägna sig åt näringsverksamhet
på nytt.

Näringsförbudet
skall alltså främst vara framålsyftande. I vissa grova fall kan det dock av
allmänpreventiva skäl finnas anledning att ingripa med näringsförbud även om
det finns tecken som lyder på atl prognosen inte är dålig. Detsamma gäller om
det skulle framstå som stötande att låta en person som har gjort sig skyldig
till allvarliga oegentligheter i näringsverksamhet få fortsätta att ägna sig
ät sådan.

Vid
prövningen av om förbud är påkallat från allmän synpunkt skall

hänsyn tas till den samlade bilden av näringsidkarens förhållanden i nä- 59

rings verksamhet. Därvid
får beaktas om han under lång tid har gjort sig Prop. 1985/86: 126 skyldig till
oegentligheter, hur allvarliga dessa har varit och vilken karaktär de haft i
övrigt. Vid denna prövning får hänsyn tas till alla slags åsidosältanden som
näringsidkaren har gjort sig skyldig till, oavsett hur gamla de är. Det ligger
dock i sakens nalur all nyligen begångna oegentligheter oftast är mera
graverande än sådana som ligger långt tillbaka i tiden. Jag vill samtidigt
betona atl det skall vara fråga om en helhetsbedömning vid vilken hänsyn även
skall tas till omständigheter som talar till näringsidkarens förmån.

Kommittén
föreslår att lagtexten skall innehålla vissa riktlinjer för tolkningen av
uttrycket "påkallat från allmän synpunkt", nämligen all det särskill
skall beaktas om näringsidkarens förfarande har varit systematiskt, om det har
medfört betydande skada och om det har fortsatt sedan näringsidkaren dömts för
brott i näringsverksamhet. En minoritet i kommittén anser alt del därutöver
skall anges alt man särskilt skall beakta om åsidosättandet har syftat till
betydande vinning.

Av
det fåtal remissinstanser som har kommenterat kommitténs förslag i denna del
uttalar Stockholms kommun sitt stöd för minoritetens uppfattning, medan
länsåklagaren i Stockholms län och Gotlands län redovisar ett motsatt synsätt
och alltså går på majoritetens linje. Stockholms tingsrätt föreslår att
särskild hänsyn skall tas inte bara till om åsidosättandet har medfört
betydande skada utan även till om del varit ägnat att medföra sådan.

Uttrycket
"påkallat från allmän synpunkt" inrymmer åtskilliga tolkningsmöjligheter.
Även jag anser därför atl del finns anledning all i lagen ge viss vägledning
för hur del bör uppfattas. Med de rätlspolitiska syftena för ögonen är det
enligt min mening naturligt alt dä särskill beakta om vederbörande har
åstadkommit — eller skulle ha kunnat åstadkomma — betydande skada eller om
åsidosätlandena har skett systematiskt. Jag anser vidare att det finns skäl atl
fästa vikt vid om näringsidkaren med sina förfaranden har syftat till att
åstadkomma betydande vinning. Elt sådant syfle kan få betydelse vid en
bedömning av näringsidkarens tänkbara framtida handlande och av om förbud är
påkallat av allmänpreventiva skäl.

Det
bör vidare anses särskill försvårande om personen i fråga fortsätter alt
åsidosätta sina åligganden även efter det att han har fått den varning som ligger
i en fällande dom för brott i näringsverksamhet (jfr avsnitt 4.2.2),

Kommittén har övervägt om
det borde utdelas en varning i särskild

ordning, men avvisat tanken. Juridiska fakultetsnämnden vid Slockholms

universitet anser däremot alt det bör vara möjligt att utfärda en uttrycklig

varning till en näringsidkare som i sådan omfattning har åsidosatt sina

skyldigheter att han tangerar gränsen för näringsförbud. Fakultetsnämn

den pekar därvid på den möjlighet alt utfärda varning som förekommer

inom etableringsrätten. Den anser att en varning kan vara särskill moti

verad då en näringsidkares oegentligheter inte är av så allvarlig art att

näringsförbud kan meddelas, men en friande dom skulle kunna ge intryck

av atl vederbörande kan fortsätta den påtalade näringsverksamheten som

förut, 60

Frågan om
ett särskill varningsinstilut inrymmer enligt min mening alltför många
praktiska och principiella överväganden för all utan etl närmare
utredningsunderlag kunna las upp till övervägande inom ramen för detta lagstiftningsärende.
Det kan också ifrågasättas om det praktiska behovet av ett särskilt
varningsinstitut motiverar en uttrycklig reglering. En näringsidkare som döms
för brott i näringsverksamhet har, som jag nyss har berört, anledning atl ta
detta som en varning. En möjlighel atl dessutom meddela en uttrycklig varning
skulle inte ändra på detta förhållande. Jag vill därför inte nu föreslå en
regel om etl sådanl institut.

Prop.
1985/86: 126

4.3 Personkretsen

l det föregående har jag behandlat förutsättningarna för
näringsförbud. Resonemanget har byggt pä att förbud skall kunna aktualiseras i
vissa fall då det förekommit oegentligheter i näringsverksamhet samt riktas mot
den näringsidkare som har gjort sig skyldig till oegentligheterna. Jag övergår
nu till att närmare utveckla vilken krets av personer som bör kunna komma i
fräga för förbud. Det bör redan nu framhållas att det finns ett nära samband
mellan denna fråga och spörsmålet om innebörden av etl näringsförbud, dvs,
vilken verksamhet som en person med näringsförbud inte får driva och vilka
befattningar hos en näringsidkare han saknar rätt alt inneha. Jag kommer därför
att redan nu någol beröra också detta,

Mina förslag kommer att innebära att näringsförbud skall
kunna riktas mot en enskild näringsidkare (4,3.1), mot den som faktiskt utövar
ledningen av en näringsverksamhet, liksom mot den som innehar en befattning
hos en näringsidkare vilken är förenad med s.k. företagaransvar (4.3.2), saml
mot vissa befattningshavare hos näringsidkare som är juridisk person (4.3.3),

4.3.1 Enskild näringsidkare

Mitt förslag: Näringsförbud skall kunna meddelas en
enskild näringsidkare.

Kommitténs förslag: Överensstämmer med mitt utom på en
punkt. Kommittén föreslär en särskild regel om atl den som utåt framstår som
ansvarig för en enskild näringsverksamhet alltid skall anses som näringsidkare.
-Ocksä enligt mitt förslag skall näringsförbud kunna riktas mot en sådan person
(avsnitt 4.3.2). I sak blir det därför ingen skillnad mellan kommitténs
förslag och mitt (belänkandet s. 208-223 och 395 0-

Remissinstanserna: Bara ett fåtal instanser har yttrat sig
över kommitténs förslag lill personkrets. RÅ liksom Föreningen Sveriges
åklagare har tillstyrkt förslaget. Ingen instans har haft någon erinran mot
det i sak (bilaga 6 avsnitt 3).

61

Sammanfattning
av skälen för mitt förslag: Det ligger i sakens natur atl ett Prop.
1985/86: 126 näringsförbud skall kunna riktas mot den som har gjort sig skyldig
lill de grova åsidosältanden som motiverar förbudet. Har oegentligheterna begåtts
av en enskild näringsidkare, skall förbudet alltså riktas mot denne.

Skälen
för mitt förslag: Enligt gällande regler i 199 b § KL kan näringsförbud
meddelas en konkursgäldenär som är enskild näringsidkare. Kommittén föreslår
att denna ordning skall bestå i sä måtto, att näringsförbud också i
fortsättningen skall kunna riktas mot en enskild näringsidkare. Jag delar den
uppfattningen. Näringsförbud bör alltså kunna meddelas en enskild näringsidkare
såväl i som utom konkurs då förutsättningarna för förbud i övrigt är uppfyllda.

Med
uttrycket näringsidkare brukar i modern lagstiftning förstås fysiska eller
juridiska personer som yrkesmässigt driver verksamhei av ekonomisk art, oavsett
om verksamheten är inriktad på vinsl eller ej, I den betydelsen används
begreppet i t.ex, de centrala konsumenträtlsliga lagarna (sä t.ex. i prop.
1976/77:123 s. 152), i bokföringslagen (1976:125) och i konkurrenslagen (prop.
1981/82: 165 s. 163 O- I kravet på yrkesmässighet ligger alt verksamhelen måste
vara av tämligen varaktig karaktär. Det behöver dock inte vara fråga om
vederbörandes huvudsysselsättning eller en verksamhet som drivs i stor
omfattning. Den regel som jag nu behandlar avser endast enskild näringsidkare.
Därmed avses näringsidkare som är fysisk person. Näringsförbud skall alltså
inte kunna meddelas en näringsidkare som är juridisk person. En annan sak är
att också vissa företrädare för juridiska personer bör omfattas av regleringen,
något som jag skall återkomma till (avsnitt 4,3,2 och 4,3,3),

Kommittén
diskuterar ingående näringsidkarbegreppels avgränsning i olika hänseenden
(betänkandet s, 209-221), En fråga som kan uppkomma gäller var gränsen går
mellan näringsidkare och arbetstagare. Om denna fråga ställs på sin spets vid
tillämpningen av förevarande lagstiftning, är det enligt min mening naturligt
att man i första hand söker ledning i den praxis som utvecklats på andra
näringsrättsliga områden. Viss ledning bör man vidare kunna ta av den bedömning
som har gjorts på andra rättsområden än näringsrätten.

Kommittén
- som konstaterar att gränsdragningsfrågan hittills saknat aktualitet i så gott
som samtliga mål om näringsförbud — anser att de bedömningsgrunder som
utvecklats inom arbetsrätten och socialrätten bör vara vägledande även vid en
prövning om näringsförbud. Samtidigt framhåller den att ändamålen bakom
bestämmelserna om näringsförbud är helt andra än de som ligger tUl grund för
den arbetsrättsliga och socialrältsliga lagstiftningen och att detla mäste leda
till en del förskjutningar i gränsdragningen, I vissa fall bör enligt
kommittén näringsförbud kunna meddelas en person som i arbetsrättsligt
hänseende anses som arbetstagare, nämligen om han i sitt förhållande till andra
kontrahenter och till myndigheterna intar en mycket självständig ställning. Även
mot en person som arbetar under kollektivavtal bör enligt kommittén
näringsförbud kunna riktas.

Av
remissinstanserna har endast Göta hovrätt berört vad kommittén har

anfört om näringsidkarbegreppet. Hovrätten anser atl gränsdragningspro- 62

blemen
här torde likna dem som enligt förslagel till konsumentljänstlag Prop. 1985/86:
126 uppkommer när man skall avgöra om en tjänsl utförts av en näringsidkare
(jfr prop. 1984/85: 110 s, 142), Skillnaderna mellan det civilrättsliga och det
sociala arbeistagarbegreppei bör enligt hovrätten inte överdrivas, Särskill mot
bakgrund av att ett näringsförbud får konsekvenser som står straffet nära anser
hovrätten all kommitténs rekommendationer är väl vidlyftiga. Det förhållandet
att en person är att anse som arbetstagare enligt lagen (1962: 381) om allmän
försäkring bör väl inte hindra alt han åläggs näringsförbud, anför hovrätten.
Däremot kan det enligt hovrätten knappasl vara rikligt atl betrakta den som
arbetar under kollektivavtal som näringsidkare.

Jag
delar kommitténs uppfattning att de principer som utvecklats inom arbets- och
socialrätten bör kunna tiUmätas viss betydelse för avgränsningen av
näringsidkarbegreppet i detla sammanhang. Samtidigt kan man inte bortse från
att syftet med en lagstiftning om näringsförbud är ett hell annat än del som
bär upp de arbetsrättsliga och socialrättsliga regelsystemen. För
gränsdragningen mellan arbetsgivare och arbetstagare spelar på de senare
områdena bl.a, sociala hänsynstaganden en roll som kan motivera alt arbetsgivarbegreppet
ibland ges en förhållandevis vid innebörd (jfr SOU 1981:31 s. 63), Med tanke pä
näringsförbudets karaktär ligger det däremot enligt min mening närmare till
hands att i det nu aktuella sammanhanget i tveksamma fall ge begreppet en mera
snäv innebörd. Här som annars i tillämpningen bör i sådana fall den lösning
väljas som är mest i överensstämmelse med kravet på rättssäkerhet.

En
särskild fråga är vem som skall anses som näringsidkare när fiera är verksamma
i rörelsen. Särskilt avgränsningen mot handelsbolag kan här tänkas skapa
problem. Det kan ibland vara tveksamt om en verksamhet drivs i bolagsform eller
ej. Frågan om näringsförbud bör dock inte vara beroende av företagsformen som
sådan. Avgörande för om en person skall vara underkastad regleringen måste i
stället vara den ställning han faktiskt har inlagd i företaget, något som jag
skall återkomma till (avsnitt 4.3,2), För frågan om lagen i ett visst fall är
tillämplig eller ej bör det alltså inte ha någon betydelse om han har varit
näringsidkare i en enskild näringsverksamhet eller i stället företrädare för
ett handelsbolag.

Det
förekommer atl en person formellt uppträder som näringsidkare utan att i
realiteten ha något med verksamhelen alt göra, dvs, handlar som bulvan för
någon annan. Kommittén föreslår en särskild bestämmelse som anger alt den som
utåt framstår som ansvarig för en enskild näringsverksamhet alltid skall anses
som näringsidkare. Härigenom kommer bulvanen alt omfattas av den regel som jag
nu behandlar.

Enligt
RÅ kan den föreslagna regeln förväntas underlätta hanteringen av
bulvanförhållanden, som idag enligt RÅ medför de kanske största problemen vid
tillämpningen av lagstiftningen om näringsförbud, LO anser del viktigt att den
som styr etl företag bakom kulisserna liksom bulvanen kan omfattas av
näringsförbud.

Jag
delar uppfattningen att näringsförbud bör kunna riktas även mot den

som utåt framstår som ansvarig för en enskild näringsverksamhet, även om

han i själva verket bara är en bulvan. Jag föreslär dock en annan lagteknisk 63

lösning
än kommittén. Jag återkommer lill mitt förslag i denna del (avsnitt 4,3,2),

Det bör inte möta något
hinder att i vissa fall anse att flera personer samtidigt är näringsidkare i en
enskild näringsverksamhet. Detta kan vara fallet om en person utåt ansvarar för
rörelsen och en annan / realiteten driver den, dvs, faktiskt beslutar om
rörelsens verksamhet. Den som ansvarar utåt bör då kunna betraktas som
näringsidkare, oberoende av om han tar aktiv del i rörelsen eller ej. Men också
den som inte har del formella ansvarel men i verkligheten står för besluten bör
anses som näringsidkare, om han har etl ägarintresse i rörelsen, dvs. helt
eller delvis äger företagets tillgångar.

Den som endast förestår en
enskild näringsverksamhet genom att sköta den löpande verksamheten bör däremol
inte anses som näringsidkare enbart på den grunden. En annan sak är att han
ändå kan komma att omfattas av regleringen, något som jag nu kommer att
behandla (avsnitt 4.3.2).

Prop. 1985/86:126

4.3.2
Den som faktiskt utövar ledningen av näringsverksamhet, m. m.

Mitt
förslag: Näringsförbud skall kunna meddelas den som faktiskt utövar ledningen
av en näringsverksamhet, oavsett om verksamhelen bedrivs under enskild firma
eller av en juridisk person. Förbud skall också kunna riktas mot den som utåt
framstår som ansvarig för en enskild näringsverksamhet. Vidare skall även den
kunna meddelas förbud som innehar en befattning hos ett företag, vilken är
förenad med s. k, företagaransvar, om han i den befattningen begår brott som
inte är ringa.

Kommitténs
förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt, I sak avviker det från mitt däri
att det inte omfattar befattningshavare som bär ett företagaransvar. Dessutom
anser kommittén atl förbud också skall kunna riktas mol den som faktiskt utövar
ledningen av en sådan juridisk person som är bokföringspliklig enligt
bokföringslagen (1976: 125), även om denna inte har bedrivit näringsverksamhet.
Kommittén föreslår slutligen en annan lagteknisk lösning i frågan om förbud
mot den som utåt framstår som ansvarig för en enskild näringsverksamhet
(betänkandet s, 221-236 och 404-406),

Remissinstanserna:
Ingen instans har någon erinran mot förslaget (bilaga 6 avsnitt 3),

Sammanfattning av skälen
för mitt förslag: Med tanke på näringsförbudets främsta syfte - atl undanröja
en skadehärd - måsle elt förbud kunna riktas mot den person som faktiskt har
utövat ledningen av den verksamhet i vilken oegentligheterna har förekommit.
Det bör därvid inte spela någon roll i vilken rätlslig form verksamheten har
bedrivits.

64

Skälen
för mitt förslag: Enligt de nu gällande reglerna i 199 b § andra Prop. 1985/86:
126 siycket KL kan näringsförbud riktas mot inte bara en enskild näringsidkare
som har gått i konkurs. Om ett aktiebolag, ett handelsbolag eller en ekonomisk förening,
eller en sådan ideell förening eller stiftelse som har drivit bokföringspliklig
näringsverksamhet, har försatts i konkurs, kan förbud också komma i fråga för
den som företräder eller senare än två år innan konkursansökningen kom in har
företrätt den juridiska personen, antingen som ställföreträdare eller genom alt
faktiskt handha ledningen eller förvaltningen av dess angelägenheter.

I
frågan vilken ställning en person skall ha intagit i etl förelag för alt
reglerna om näringsförbud skall kunna lillämpas på honom anförde dåvarande
chefen för justitiedepartementet, att detta får avgöras med utgångspunkt i de
faktiska förhållandena. Regleringen är tillämplig pä den som har haft det
reella inflytandet och beslutanderätten över verksamheten. Både den som
faktiskt har utövat de befogenheter som tillkommer företagsledningen - ehuru
ulan att formellt ha varit ställföreträdare - och den som utåt hafl ansvaret
för driften kan enligt motiven träffas av ett förbud.

Departementschefen
tillade atl inget hindrar all flera personer meddelas förbud med anledning av
en och samma konkurs (prop. 1979/80:83 s. 56).

Kommittén
föreslår att näringsförbud liksom idag skall kunna riktas mol inte bara en
enskild näringsidkare utan också vissa befattningshavare hos en juridisk
person. Lagtekniskt innebär förslagel att vid tillämpning av förbudsregeln
dessa personer "jämställs" med enskild näringsidkare.

Kommittén
riktar kritik mot den nu gällande lagstiftningen på den grunden all
näringsförbud enligt KL inte kan riktas mot den som företräder -faktiskt
handhar ledningen av - en enskild näringsverksamhet, om han inte själv anses
som näringsidkare. Enligt kommittén bör den juridiska form i vilken
näringsverksamheten bedrivs sakna betydelse för möjligheten all ingripa med
näringsförbud. Kommittén föreslår därför all med enskild näringsidkare skall
jämställas, vid sidan av den nyss åsyftade kretsen av befattningshavare hos
juridisk person (som behandlas i avsnitt 4.3.3), bl.a. den som eljest faktiskt
utövar ledningen av näringsverksamhet. Med delta förslag avser kommittén alt
göra det möjligt att ingripa med näringsförbud även mol den som faktiskt utövar
ledningen av en enskild näringsverksamhet (jfr betänkandet s, 226 och 405).

Ingen
remissinstans har gett någon avvikande uppfattning till känna. Föreningen
Sveriges åklagare har understrukit vikten av att det är vederbörandes faktiska
ställning i förelaget som är avgörande och inte företagsformen. - Elt par
remissinstanser - Slockholms och Göteborgs kommuner — har erinrat om alt
kommunal näringsverksamhet drivs i såväl bolagsform som direkt av kommunen som
juridisk person.

Även
jag anser att näringsförbud liksom hittills även i fortsättningen bör

kunna meddelas den som faktiskt utövar ledningen av en sädan juridisk

person som avses i nu gällande reglering i KL. Del ligger enligt min mening

i linje med näringsförbudets syfte att man dessutom kan ingripa med

näringsförbud även mot den som faktiskt utövar ledningen av en enskild

näringsverksamhet. Avgörande för om förbud skall kunna komma i fråga

bör alltså vara vilken ställning personen i fråga har intagit i företaget och 65

5 Riksdagen 1985/86. I saml. Nr 126

vad han har gjort sig
skyldig till, alldeles oavsett i vilken juridisk form Prop. 1985/86: 126
näringsverksamheten har bedrivUs. De principer som redan idag gäller i fråga om
företrädare för juridiska personer bör således framdeles tillämpas även på
näringsverksamhet som drivs under enskild firma.

Kommittén
har visserligen inte närmare berört det, men innebörden av dess förslag är alt
näringsförbud kommer alt kunna meddelas inte bara den som faktiskt utövar
ledningen av en näringsverksamhet som bedrivs av en sådan juridisk person som
anges i nu gällande reglering i KL eller av en rörelse som drivs under enskild
firma. Med näringsverksamhet avses även sådan affärsverksamhet som drivs av
statliga och kommunala affärsdrivande verk och av andra statliga och kommunala
förvaltningsmyndigheter. Förslaget innebär därför att förbud även skall kunna
riktas mot den som faktiskt utövar ledningen av sådan verksamhei. Även om det
praktiska behovet härav kanske inte är så stort talar enligt min mening
principiella skäl för alt det finns en sådan möjlighet. Mitt förslag i denna
del överensstämmer mol denna bakgrund med kommitténs.

Jag
har tidigare uttalat att näringsförbud bör kunna meddelas också en person som
utåt framstår som ansvarig för en enskild näringsverksamhet, även om han bara
är bulvan. Jag föreslår därför en regel om atl förbud skall kunna riktas mot
även en sådan person. Delta bör gälla även om det visar sig att företaget i
fråga i själva verket är ett handelsbolag. I sak överensstämmer detla med
kommittéförslaget, som dock har en annan lagieknisk utformning. Jag hänvisar
här till min lidigare beskrivning av delta (avsniti 4,3.1).

Del
jag nyss anförde i frågan om näringsförbud mol någon som faktiskt utövar
ledningen av en enskild näringsverksamhet innebär all exempelvis den som för
ägarens räkning förestår ett företag som drivs under enskild firma och som
utövar den faktiska beslutanderätten, skall kunna meddelas näringsförbud. Om
flera tillsammans har utövat ledningen, bör alla kunna bli föremål för förbud.

Också
en person som inte står i ledningen för elt företag i dess helhel, • men som
har etl självständigt ansvar för en viss sektor inom företaget, exempelvis för
marknadsföringen, den ekonomiska redovisningen eller arbetsmiljön, kan ha
möjlighet att orsaka allvarliga missförhållanden. Detta talar för att även en
sådan befattningshavare skulle kunna meddelas näringsförbud. Jag anser dock atl
det skulle uppkomma alltför stora gränsdragningsproblem om man gör del möjligt
atl ingripa med näringsförbud mot även sådana befattningshavare. I princip bör
näringsförbud således kunna komma i fråga endast för den som haft det övergripande
ansvarel i etl förelag. Jag skall dock strax redovisa ett undantag frän detta
synsätt.

Vid
bedömningen av om en person har haft en sådan position i elt

företag att han bör kunna komma i fråga för näringsförbud kan viss ledning

las i de straffrättsliga ansvarsreglerna. En person som inte kan hållas

straffrättsligt ansvarig för etl brott som begåtts i utövningen av närings

verksamhet skall inte heller behöva räkna med att brottet kan ligga till

grund för näringsförbud mol honom. Däremot bör enligt min mening

förbud kunna riktas mot en person som intar en sädan position i ett företag

all han kan åläggas s.k. företagaransvar, dvs. har en sådan ställning i 66

företaget
att han kan straffas för en handling eller Underlätelse som någon Prop.
1985/86: 126 annan i företagel har gjort sig skyldig lill (jag kan här hänvisa
till kommitténs beskrivning av begreppet i betänkandet på s. 227-231).

Företagaransvaret
drabbar normalt företagsledningen — dvs. de personer som faktiskt har handhaft
ledningen av företagel - men kan också inom företaget vara delegerat till
chefer på en lägre nivå, t. ex. den som har haft ett självständigt ansvar för
en viss sektor inom företaget. Som jag nyss anförde bör en person med en sådan
befattning i princip inte kunna drabbas av näringsförbud. Jag anser dock att
det finns skäl alt göra undanlag frän detta synsätt beträffande sådana
befattningshavare som kan hållas ansvariga för brott enligt principerna för
företagaransvar. Vid prövningen av om en person som sagls nu har grovt åsidosatt
sina åligganden bör emellertid hänsyn då bara få tas till sådana brott och
andra oegentligheter som han har gjort sig skyldig till i en befattning som har
varit förenad med företagaransvar och alltså inte lill sådanl handlande som kan
ha ägt rum medan han innehade en mera underordnad ställning.

Enligt
gällande bestämmelser om näringsförbud i KL kan förbud i vissa fall meddelas en
person som inte längre är men som tidigare har varit ställföreträdare, eller
som faktiskt har handhaft ledningen eller förvaltningen av en juridisk persons
angelägenheter, men som har lämnat befattningen. Förbud kan således riktas mot
den som vid tidpunkten för konkursansökan inte längre hade en sädan befattning
men som haft det inom två år dessförinnan. Efiersom kommittéförslaget innebär
att anknylningen till konkurs upphör, finns inte heller någon motsvarighet lill
denna Ivåårsregel i kommitténs förslag. Näringsförbud skall enligt förslaget
kunna komma i fråga även om det har gått mer än två år sedan vederbörande lämnade
sin befattning.

I
mitt förslag finns däremot fortfarande en viss koppling till konkurs. Jag

ser dock inget skäl att föreslå någon tidsgräns motsvarande den som gäller

idag. Del finns enligt min mening inget sakligt skäl att tidsmässigt begränsa

möjligheterna att ingripa mot en person som har gjort sig skyldig till

oegentligheter i egenskap av ledare för etl förelag, bara därför att förelaget

har försatts i konkurs sedan han lämnat ledningen. Som jag tidigare har

anfört (avsnitt 4,2,2 och 4.2.6) bör man däremot vid prövningen av om

näringsidkaren har grovt åsidosatt sina åligganden, liksom av om etl nä

ringsförbud är påkallat frän allmän synpunkt, ta hänsyn till om de åsidosäl

tanden som läggs vederbörande till last ligger längt tillbaka i liden eller ej.

Enligt kommitténs förslag skall näringsförbud kunna meddelas även den

som faktiskt utövar ledningen av en sådan juridisk person som är bokfö

ringspliklig enligt bokföringslagen (1976:125), även om den juridiska per

sonen inte bedriver näringsverksamhet. De juridiska personer det kan vara

fråga om är aktiebolag, handelsbolag och ekonomiska föreningar. Kommit

tén motiverar sitt förslag med all den gällande regleringen om näringsför

bud inte, såsom kommittéförslaget, knyter an förutsättningen för näring

förbud såvitt angår ställföreträdare till att näringsverksamhet har förekom

mit, utan till alt gäldenären har varit bokföringspliklig. Genom sitt förslag

vill kommittén förhindra att möjligheterna att ingripa mol dem som faktiskt

utövar ledningen av juridiska personer av det slag som nämnis blir mindre 67

än idag.

Under remissbehandlingen
har inga invändningar riklats mot kommitté- Prop. 1985/86: 126 förslagel i
denna del. Som jag tidigare anfört (avsniti 4.3.1) har dock bara ett litet
antal instanser alls beröri frågan om vilken krets av personer som förbud skall
kunna riktas mot.

Kommittéförslaget
bygger uppenbarligen på uppfattningen att näringsförbud idag kan meddelas en
företrädare för en juridisk person av lidigare nämnt slag, även om denna inte
drivit näringsverksamhet. Själv ställer jag mig tveksam till en sådan tolkning
av KL (199 b §). Syflel med gällande reglering är alt komma till rätta med
oegentligheter i näringsverksamhet, inte i verksamhei av annal slag (prop.
1979/80:83 s. 23-29). För att näringsförbud skall komma i fråga krävs att
företrädaren har åsidosatt åligganden som näringsidkare. Det ter sig dock
mindre sannolikt att en ställföreträdare för en juridisk person i denna sin
egenskap skall kunna anses ha åsidosatt åligganden som näringsidkare om den
juridiska personen inte har ägnat sig åt näringsverksamhet. Jag kan heller
inte se att del finns någol praktiskt behov av en regel av del slag som
kommittén föreslär. Kommittén framhåller visserligen att det förekommer alt
särskilt aktiebolag används för brottslig verksamhet utan att det idkas nägon
näring i dem. Som exempel nämner kommittén alt någon systematiskt ägnar sig ät
att köpa upp aktiebolag med slora skatteskulder enbart för att plundra bolagen
på tillgångarna och utan atl bry sig orn atl belala skatteskulderna. Enligt
kommittén är en sådan verksamhet knappast alt betrakta som näringsverksamhet.
Inte desto mindre får den enligt kommittén anses ha en sådan anknytning till
näringsverksamhet att den bör beaktas vid en eventuell prövning om
näringsförbud.

Jag
delar givelvis kommitténs uppfattning atl del är önskvärt att kunna ingripa mol
personer som ägnar sig åt verksamhet av det slag som kommittén beskriver.
Enligt min mening torde dock sådan verksamhet åtminstone ibland uppfylla kraven
på näringsverksamhet. I andra fall åter kan den ingå som led i annan verksamhet
som är näringsverksamhet, och näringsförbud kan på den grunden komma i fråga
för den som faktiskt utövar ledningen av den juridiska personen. Men det kan
också tänkas fall då det inte är möjligt atl meddela näringsförbud, därför att
den juridiska personen inte har bedrivit näringsverksamhet och den som faktiskt
utövat ledningen av den inte heller har gjort detta. Vederbörande kan då
knappast uppfylla det grundläggande kravet att ha gjort sig skyldig till ett
grovt åsidosättande i näringsverksamhet. Mot bakgrund av vad jag nu har anfört
föreslår jag ingen motsvarighet till den av kommittén föreslagna regeln i denna
del.

68

4.3.3 Vissa
befattningshavare hos näringsidkare som är juridisk person

Prop. 1985/86: 126

Mitt
förslag: När det har förekommit oegentligheter hos en näringsidkare som är
juridisk person skall näringsförbud kunna meddelas vissa befattningshavare som
redan på grund av sin formella ställning fär antas ha hafl etl bestämmande
inflytande pä verksamhelen. De befattningshavare som får antas ha haft ett
sådant inflytande är följande: bolagsman i etl vanligt handelsbolag,
komplementär i etl kommanditbolag, styrelseledamot och suppleant för
styrelseledamot i ell aktiebolag och en ekonomisk förening saml verkställande
och vice verkställande direktör i etl aktiebolag.

Kommitténs
förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt (betänkandet s. 233 f och 404-406).

Remissinstanserna:
De som har yttrat sig i frågan tillstyrker att näringsförbud skall kunna
riktas mot den krets av befattningshavare som förslagel avser. Göta hovrätt och
RSV ifrågasätter dock om inte befattningarna kan vara identiska med dem som en
person med näringsförbud inte får inneha (bilaga 6 avsnitt 3).

Sammanfattning
av skälen för mitt förslag: Vissa befattningar hos juridiska personer är
företagsledande redan till sin karaktär. Det överensstämmer därför med
näringsförbudels syften alt förbud kan meddelas dem som innehar sådana
befallningar.

Skälen
för mitt förslag: Näringsförbud kan idag med stöd av 199 b § KL riktas mot den
som antingen som ställföreträdare eller genom atl faktiskt handha ledningen
företräder (eller senare än två år innan konkursansökan kom in har företrätt)
en konkursgäldenär som är elt aktiebolag, ett handelsbolag eller en ekonomisk
förening, eller en sådan ideell förening eller sliflelse som drivit
näringsverksamhet varmed följer bokföringsskyldighet enligt bokföringslagen
(1976: 125). Med ställföreträdare avses inte bara ordinarie styrelseledamot och
verkställande och vice verkställande direktör ulan även t.ex. suppleani och
firmatecknare (jfr prop. 1979/80:83 s. 57). För atl näringsförbud skall komma i
fråga för en person som sagts nu skall dock vederbörande själv ha förfarit på
etl sådant sätt som utgör förutsättning för förbud då konkursgäldenären är en
enskild näringsidkare (prop. 1979/80:83 s. 55).

Den
nu nämnda kretsen av befattningshavare hos en juridisk person som kan fä
näringsförbud sammanfaller med den krets av befattningar som den som har
meddelats näringsförbud inte får inneha (den senare betecknas i det följande
som den förbjudna kretsen). I 199 c § KL föreskrivs således atl den som har
meddelals näringsförbud saknar rätt atl - förutom atl driva näringsverksamhet
varmed följer bokföringsskyldighet enligt bokföringslagen (1976:125), eller
faktiskt handha ledningen eller förvaltningen av en

69

sädan
juridisk person som avses i 199b § - såsom styrelseledamot eller i Prop.
1985/86: 126 någon annan egenskap vara ställföreträdare för en sädan juridisk
person.

Kommittéförslaget
avviker från den nu gällande regleringen. Enligt förslaget blir det färre
befattningar hos en juridisk person än enligt KL som anses vara företagsledande
till sin karaktär och vilkas innehavare därför kan komma i fråga för
näringsförbud. Vidare kommer den krets av befattningshavare som kan komma i
fråga för näringsförbud att bli mindre än den förbjudna kretsen.

Enligt
kommittéförslaget skall befattningar som bolagsman i handelsbolag, styrelseledamot
och suppleant för styrelseledamot i aktiebolag och ekonomisk förening saml
verkställande och vice verkställande direktör i aktiebolag anses vara
företagsledande till sin karaktär. Vid tillämpningen av förbudsregeln skall
därför befattningshavare av detta slag jämställas med enskild näringsidkare.
Det betyder att om det hos en juridisk person har förekommit sådana
åsidosältanden som kan medföra näringsförbud, förbud skall kunna komma i fråga
för sådana befattningshavare hos den juridiska personen som hör lill dessa
kategorier.

Till
skillnad från vad som gäller idag skall enligt kommittén näringsförbud däremol
inte kunna riktas mot en annan ställföreträdare hos ett handelsbolag än
bolagsman, t.ex, en styrelseledamot söm inte också är bolagsman, i denna hans
egenskap. Detsamma gäller i fråga om ställföreträdare för en ideell förening
eller stiftelse som driver bokföringspliklig näringsverksamhet. En annan sak
är alt, som framgår av vad jag tidigare har anfört (avsnitt 4.3.2), också en
person som tillhör de nu nämnda kategorierna kan få näringsförbud om det kan
visas att han faktiskt har utövat ledningen av verksamheten.

Orsaken
till att kommittén har gjort denna avgränsning är all den ansett att ett
antagande att nägon redan genom sin formella ställning har utövat etl faktiskt
ledarskap i elt företag bör avse endast innehavarna av sådana befattningar som
är underkastade lagstadgade förpliktelser. Av detta skäl avvisas tanken att
låta också t.ex. firmatecknare och aktieägare eller styrelseledamöter i sådana
stiftelser eller ideella föreningar som driver näringsverksamhet ingå i kretsen
(betänkandet s. 233 f).

Jag
delar kommitténs uppfattning att innebörden av ett näringsförbud även i
fortsättningen bör vara atl vederbörande skall sakna rätt att bedriva
näringsverksamhet och att inneha vissa befattningar hos juridiska personer.
Jag kommer atl behandla denna fråga längre fram och för övrigt då också föreslå
en utvidning av förbudets räckvidd i jämförelse med idag (avsniti 4.4.1
-4,4,4), Det finns emellertid anledning atl redan här peka pä vilka
befattningar hos en juridisk person som kommittén för sin del anser bör höra
till den förbjudna kretsen.

Enligt
kommittéförslaget bör, som jag nyss påpekat, den förbjudna

kretsen vara större än den.krets av befattningshavare hos en juridisk

person mot vilken näringsförbud kan riktas. Den som har meddelats nä

ringsförbud skall således enligt kommitténs mening varaförbjuden alt vara

- förutom bolagsman i ett handelsbolag, styrelseledamot och suppleant

för sådan i elt aktiebolag och en ekonomisk förening samt verkställande

och vice verkställande direktör i ett aktiebolag - även styrelseledamot 70

eller
suppleant för sädan i ett handelsbolag eller en sådan ideell förening Prop.
1985/86: 126 eller sliflelse som driver näringsverksamhet. Att förbudet bör
avse också de senare kategorierna motiverar kommittén bl. a. med alt hänvisa
till det inflytande som regelmässigt är förknippat med dessa befattningar (s.
260).

Vid
remissbehandlingen har kritik från flera håll riktats mol kommitténs
avgränsning av den förbjudna kretsen. Så vill t. ex. åtskilliga instanser att
också posten som firmatecknare skall ingå i denna. Ingen instans har däremot
föreslagit atl den nu behandlade regeln om vilka befattningshavare som skall
kunna komma i fråga för näringsförbud skall avse andra eller flera
befattningshavare än sådana som avses i kommittéförslaget. RÅ -som hör lill dem
som anser atl firmalecknare bör ingå i den förbjudna krelsen - tillstyrker alt
regeln utformas i enlighel med kommitténs förslag. Även LO liksom Föreningen
Sveriges åklagare tillstyrker förslaget.

Två
instanser, Göta hovrätt och RSV, har berört diskrepansen mellan ä ena sidan den
krets av befattningshavare som skall kunna komma i fråga för förbud och å den
andra den förbjudna kretsen. Enligt hovrätten kan det ifrågasättas om
skillnaden är motiverad. Genom att anpassa bestämmelserna till varandra vinns
enligt hovrätten systematiska fördelar. RSV: s uppfattning ligger i linje med
hovrättens.

För
egen del anserjag följande.

Vissa
befattningar hos en juridisk person är typiskt sett av företagsledande
karaktär. Jag anser liksom kommittén att, när det har förekommit oegentligheter
hos den juridiska personen, näringsförbud bör kunna riktas mot innehavaren av
en sädan befattning.

Det
är enligt min mening en förtjänst hos kommittéförslaget att man klart kan
urskilja vilka befattningar hos en juridisk person som avses med regleringen.
Samtidigt har jag förståelse för den uppfattning som har uttryckts under
remissbehandlingen atl regleringen blir någol svåröverskådlig om de tvä
befaltningskrelsarna - den som kan meddelas förbud och den som ett förbud avser
- inte helt överensstämmer med varandra. Man kan dock inte bortse från alt
syftena med de båda regelslagen avviker från varandra, vilket gör att en sådan
ordning enligt min mening inte saknar fog. En regel som innebär att en viss
kategori av befattningshavare i princip hålls ansvarig för de oegentligheter
som begås av den juridiska person de är knutna till, bör av rättssäkerhetsskäl
omfatta bara sådana befattningshavare som typiskt sett har den faktiska
ledningen och som lagstiftaren ger vissa befogenheter och förpliktelser.

Jag
föreslår därför alt näringsförbud skall kunna riktas mol den krets av

befattningshavare som avses med kommitténs förslag, dvs. bolagsman i etl

handelsbolag - i fråga om kommanditbolag bör regeln begränsas till kom-

plementären -, styrelseledamot och suppleant för sådan i etl aktiebolag

och en ekonomisk förening saml verkställande och vice verkställande

direktör i ett aktiebolag. Innebörden härav är att, när del hos en juridisk

person av angivet slag har förekommit oegentligheter, del kan prövas om

näringsförbud bör meddelas innehavaren av en sådan befattning. För atl

förbud skall meddelas skall dock befattningshavaren själv kunna lastas för

det grova åsidosättande som är en förutsättning för förbud, och ett sådant

skall också vara påkallat såviti avser just honom. 71

Det bör understrykas att
även andra befattningshavare hos en juridisk Prop. 1985/86: 126 person än de
som har nämnts nu senast kan komma i fråga för näringsförbud. Jag erinrar om
vad jag lidigare (avsniti 4.3.2) har anfört om att den som faktiskt utövar
ledningen av en näringsverksamhet skall kunna få näringsförbud, liksom den
befattningshavare i ett förelag som ansvarar enligt principerna för s. k.
företagaransvar och som gjort sig skyldig till brott i den befattning som är
förenad med sådant ansvar.

Den
inställning jag nu har gett till känna innebär att en samordning av den krets av
befattningshavare hos en juridisk person som kan komma i fråga för
näringsförbud och den förbjudna kretsen då skulle kunna genomföras endast
genom alt den förbjudna krelsen minskas i förhållande till vad kommittén har
föreslagit. Jag återkommer senare lill denna fråga (avsniti 4.4.3),

Jag
övergår nu lill några andra aspekter pä frågan mol vem ett näringsförbud skall
kunna riktas.

Enligt de gällande reglerna om näringsförbud undantas ingen kategori
näringsidkare hell frän tillämpningsområdet för reglerna om näringsförbud,
Däremol särbehandlas vissa kategorier i den meningen atl den verksamhet de
utövar aldrig omfattas av elt förbud, Detla gäller verksamhet som innebär
utövning av grundlagsskyddade rättigheter samtjordbruk och skogsbruk.

Även
personer som är verksamma inom näringar som omfattas av dessa undantag kan ägna
sig åt näringsverksamhet av annal slag. Jag anser därför atl lagstiftningen om
näringsförbud också i fortsättningen bör vara tillämplig på alla kategorier av
näringsidkare. Jag kommer senare att behandla frågan vilken verksamhet som bör
undantas från det område som omfattas av ett förbud.

Jag
anser vidare, som jag tidigare beröri, att det inte finns skäl atl tillskapa en
särskild möjlighel att meddela näringsförbud för juridiska personer. Jag vill
inte heller föreslå att en person som är närstående lill den som får förbud i
denna sin egenskap också skall drabbas av förbudet.

Det
finns skäl atl även beröra frågan om näringsförbud mot rådgivare. Rådgivare som
bedriver yrkesmässig rådgivning kan redan idag meddelas näringsförbud med stöd
av bestämmelserna i KL, De kommer också att omfattas av lagen om näringsförbud.

En
särskild fråga är hur näringsförbud förhåller sig till elt sådant förbud

att utöva juridisk eller ekonomisk rådgivningsverksamhet som numera kan

meddelas enligt lagen (1985:354) om förbud mot yrkesmässig rådgivning i

vissa fall, m. m. Jag vill här erinra om att chefen för justitiedepartementet i

motiven till nämnda lag uttalade att den omständigheten att någon kan ha

meddelats näringsförbud enligt de nuvarande reglerna i KL inte ulan

vidare medför alt man bör avstå från all la upp frågan om förbud enligt

lagen om kontroll av rådgivare när det finns skäl till del. Departementsche

fen påpekade därvid att de båda förbudsinstituten i flera hänseenden är

olika till sin räckvidd (prop. 1984/85:90 s. 38). Motsvarande gäller förhäl

landet mellan det utvidgade näringsförbud som jag här föreslår och förbud

mot yrkesmässig rådgivning. Sistnämnda förbud är sä lill vida mera be

gränsat än ett näringsförbud som det bara tar sikte på rådgivning, men 72

samtidigt mera långtgående
i så måtto all del normall innefattar förbud även mot all medverka i annans
rådgivningsverksamhet. Uppenbarligen kan del dock endasl undanlagsvis finnas
tillräckliga skäl för att låta förbud av båda slagen löpa parallellt.

Prop. 1985/86:126

4.4 Näringsförbudets innebörd

Jag
kommer i det följande att behandla frågan vad det bör innebära att nägon får
näringsförbud. Jag kommer atl föreslå alt den som är underkastad näringsförbud
skall sakna rätt att driva näringsverksamhet (4.4.1), faktiskt utöva ledningen
av en näringsverksamhet m. m. (4.4.2), inneha vissa befattningar hos juridiska
personer och äga aktiemajoriteten i aktiebolag (4.4.3) samt vara anställd
eller ta emot återkommande uppdrag i en näringsverksamhet som drivs av en
närslående till honom eller som han själv tidigare har bedrivit (4.4.4), allt
under den lid dä förbudet gäller (4.4.5). Detla innebär atl han inte har rätl
att la nya sådana uppdrag och att han även är tvungen all avveckla en förbjuden
verksamhei eller befattning m. m. som han redan driver eller innehar (4.4.6).
Jag anser att näringsförbudet i princip skall gälla all verksamhet m. m. av
omnämnt slag men alt dispens skall kunna beviljas (4.4.7). Ell näringsförbud
skall dessutom i vissa fall kunna upphävas (4.4.8).

4.4.1
Förbud mot att driva näringsverksamhet

Mitt
förslag: Den som är underkastad näringsförbud får inte driva näringsverksamhet.
Etl undanlag bör dock göras för utövningen av grundlagsskyddade rättigheter.

Kommitténs
förslag: Överensstämmer med mitt (betänkandet s. 251-257).

Remissinstanserna:
Föreningen Auktoriserade Revisorer, liksom Svenska
Metallindustriarbetareförbundel, tillstyrker förslaget atl den som meddelas
näringsförbud inte skall få idka näringsverksamhet, Sveriges Domareförbund
lämnar det utan erinran. LRF anser, liksom överåklagaren i Göteborg, att
jordbruk och skogsbruk bör undantas från verkan av näringsförbud. Också
Föreningen Sveriges åklagare uttalar sig i den riktningen (bilaga 6 avsnitt 4).

Sammanfattning av
skälen för mitt förslag: Att den som har näringsförbud inte skall få idka
näringsverksamhet fär anses närmasl självklart. Också sådan näringsverksamhet
som utgörs av jordbruk och skogsbruk bör av principiella skäl omfattas av
förbudel. De problem som delta kan medföra för den som får förbudel kan lösas
genom dispens.

Skälen för mitt förslag:
Som jag tidigare har anfört bör näringsförbudets väsentligaste syfle vara alt
undanröja en skadehärd. Man skall alltså med

73

elt
förbud förhindra alt en person kan fortsätta atl utgöra en skadehärd. Etl
Prop. 1985/86: 126

förbud
kan också vara befogat i ell fall då det skulle framstå som stötande

om
en person som har begått allvarliga oegentligheter i näringsverksamhet

trots
detta skulle få fortsätta atl ägna sig ät sådan. Del kan även finnas skäl

att
ingripa med näringsförbud av allmänpreventiva skäl. Etl förbud måste

mol
denna bakgrund få en sådan räckvidd att det blir effektivt. Samtidigt

får
det inte ges en så vid utformning att det i onödan försvårar för den

berörde
atl försörja sig. Del är också av rättssäkerhetsskäl viktigt att den

som
har näringsförbud kan förutse om etl visst handlande innebär atl

förbudel
överträds.

Innebörden
av näringsförbud enligt regleringen i I99c§ KL är bland annat att vederbörande
inte får driva näringsverksamhet varmed följer bokföringsskyldighet enligt
bokföringslagen (1976:125).

Del
framstår som närmast självklart att en effekt av ell näringsförbud måste vara
atl vederbörande förbjuds alt driva näring. Detta bör alltså gälla även enligt
den lag som jag nu föreslår.

Hänvisningen
i KL lill bokföringslagen medför att jordbruk och skogsbruk som drivs av
enskilda inte omfattas av förbudet. För sädan verksamhet gäller i stället
jordbruksbokföringslagen (1979:141), Ett näringsförbud medför alltså ingen
förlust av rätten atl idka dessa näringar. Däremot kan även en jordbrukare i
och för sig meddelas näringsförbud enligt gällande regler, men förbudel kommer
då att avse annan näringsverksamhet än jordbruk och skogsbruk. Frågan är då om
motsvarande undanlag bör göras också nu.

Vid
tillkomsten av gällande ordning uttalade föredragande departementschefen att
del var mest ändamålsenligt att knyta ett näringsförbud lill bokföringslagens
näringsidkarbegrepp. Han menade att det inte framkommit något behov av all
slävja missbruk av näringsfriheten inom jordbruket och skogsbruket och alt
dessa områden därför borde kunna lämnas utanför regleringen (prop. 1979/80:83
s. 35).

Kommittén
föreslår ingen motsvarighet lill undantaget för jordbruk och skogsbruk. Den
konstaterar att jordbrukarna visserligen är en speciell kategori i den meningen
att deras näring är särskill starkt förknippad med deras boende. Denna
omständighet bör dock enligt kommittén inte vara utslagsgivande för bedömningen
av hur lagen'skall utformas. Kommittén framhåller att även andra näringsidkare
i praktiken kan bli tvungna att flytta som en följd av elt näringsförbud. Den
anför också några ytterligare skäl mot att jordbruk och skogsbruk hälls utanför
lagens tillämpningsområde.

Under
remissbehandlingen har LRF uttalat att del på sakliga grunder är rimligt alt
jordbruk och skogsbruk även i fortsättningen undantas från tillämpningsområdet
för näringsförbud.

För
egen del vill jag inte förneka atl näringsförbud i allmänhet torde

framstå som en särskilt ingripande åtgärd mol just jordbrukare. En jord

brukares näringsverksamhet är ofta på olika sätl sammanvävd med hans

familje- och bostadsförhållanden. Om ett näringsförbud riktas mot honom

måste han avveckla verksamhelen, vilket medför atl han kan bli tvungen

att lämna sitt hem. En avveckling av elt jordbruk kan medföra en betydan- 74

de
kapitalförstöring, och del kan bl, a, därför bli svårt för jordbrukaren alt
Prop. 1985/86: 126 återuppta sin verksamhet som jordbrukare sedan liden för
förbudet har gått till ända. Om vederbörande har ägnat sig åt enbart jordbruk
eller skogsbruk under sitt yrkesverksamma liv, kan del vara svårt för honom att
få ett annat arbete, och näringsförbudet kan då i praktiken ligga nära elt
yrkesförbud. Mänga gånger deltar också flera familjemedlemmar i jordbruket,
och om en av dem får näringsförbud kan detta påverka försörjningsmöjligheterna
för de övriga. Även en tredje man av annat slag kan komma alt drabbas negativt
av elt näringsförbud, t. ex, en markägare som arrenderat ut mark till en
arrendator som får näringsförbud. Till detta kommer atl jordbruk och skogsbruk
är underkastade särskild skötsellagstiflning som bl, a. ålägger ägaren eller
brukaren att bruka och sköta jordbruks- och skogsmark.

Även
om problem av detta slag kan tänkas uppkomma särskilt frekvent inom jordbruket,
kan motsvarigheter till dem delvis uppstå på även andra områden, t, ex, då
näringsförbud meddelas den som driver en affär i elt hus som också inrymmer
hans bostad, eller den som tillsammans med sin familj driver en industri.
Likaså lorde man också om vissa andra näringar med rätta kunna göra gällande,
att det inte just inom dem framkommil någol behov av att slävja missbruk av
näringsfriheten genom näringsförbud.

Mot
bakgrund av vad jag nu har anföri anserjag liksom kommittén att

principiella skäl talar för att jordbruk och skogsbruk bör behandlas på

samma sätt som andra näringar. Men liksom kommittén tror jag att det blir

myckel ovanligl med näringsförbud för jordbrukare. Jag vill dock inte

utesluta all ell näringsförbud undantagsvis också kan aktualiseras för en

jordbrukare som l.ex. har gjort sig skyldig till systematiska och grova

ekonomiska oegentligheter. '

Jag
vill understryka alt de förhållanden som jäg nyss har nämnt givelvis måsle
beaktas vid en prövning rörande näringsförbud. I viss utsträckning bör hänsyn
av detla slag kunna tas vid prövningen av om näringsförbud är påkallat från
allmän synpunkl. Omständigheterav detla slag måste vidare beaktas dä rätlen i
samband med en prövning öm näringsförbud har att ta ställning till om den som
meddelas förbud skall få dispens för viss verksamhet. Det ligger i sakens
natur - med tanke på syftet med näringsförbud — att dispens för verksamhet inom
jordbruk eller skogsbruk främst bör komma i fråga om de oegentligheter som
motiverar förbudet har förekommit i annan verksamhet än sådan. Jag vill i
sammanhanget tillägga atl de åligganden som följer av den nyssnämnda
skötsellagstiftningen bör beaktas då rätten tar ställning i frågor rörande
avveckling och dispens.

Kommittén
diskuterar också om en annan kategori av näringsidkare -

s.k. fria yrkesutövare (t.ex. konstnärer, privatpraktiserande läkare och

advokater) - bör undantas från tillämpningsområdet för näringsförbud.

Särskilt för sådana personer som i stort saknar möjlighet att förtjäna sitt

uppehälle genom atl fortsätta med yrket som anställda kan ett näringsför

bud i realiteten fungera som etl förbud mot alt utöva yrket. Jag delar dock

kommitténs uppfattning - som inte heller har mött någon erinran under

remissbehandlingen - att det inte heller här bör göras något undantag. Det 75

får
i stället ankomma på domstolarna alt från fall till fall pröva om elt undantag
i form av dispens är befogat. Särskilt öm elt förbud i realiteten skulle
fungera som elt yrkesförbud kan ett undantag vara motiveral.

Från
verkan av förbud undantas i KL (199 a §) också sådan verksamhet som är skyddad
av grundlag. I lagrummet hänvisas till stadganden i regeringsformen och i
tryckfrihetsförordningen, vilka föreskriver frihet för varje medborgare atl
ulöva vissa grundläggande rättigheter. De rättigheter som här är av inlresse är
främst yltrandefriheten, informationsfriheten, mötesfriheten och tryckfriheten.

Undantaget
innebär atl ett näringsförbud aldrig kan medföra alt vederbörande fråntas
rätten atl idka näring som avser utövning av någon av de grundlagsskyddade
rättigheterna. Trots etl näringsförbud har man således rätt atl l.ex. driva ett
tryckeri, skriva och publicera böcker eller artiklar eller anordna
teaterföreställningar, även om verksamheten innebär att man idkar näring.

Denna
ordning förs vidare i mitt förslag.

Jag
har tidigare, i samband med diskussionen om hur krelsen av personer som skall
kunna få näringsförbud bör se ut, också berört innebörden av begreppet
näringsidkare (avsniti 4,3,1), Gränsdragningsproblem motsvarande dem jag då
berörde kan uppkomma även när man skall avgöra om en person med näringsförbud
har överträtt förbudet. Vad jag tidigare har anfört om begreppei näringsidkare
- som ju står för en sådan person som idkar näringsverksamhet - har
tillämplighet också här. Detsamma gäller frågan vem som skall anses ha idkat
näringsverksamhet då fiera personer har varit verksamma i en rörelse som
bedrivits under enskild firma (avsnitt 4,3,1),

Prop. 1985/86: 126

4.4.2 Förbud mot att
faktiskt utöva ledningen av näringsverksamhet m. m.

Mitt
förslag: Den som är underkastad näringsförbud får inte faktiskt utöva ledningen
av en näringsverksamhet eller av en sädan juridisk person som är
bokföringspliklig, även om den inte driver näring.

Kommitténs
förslag: Överensstämmer till sin innebörd med mitt (betänkandet s. 257-264).

Remissinstanserna:
Ingen har någon erinran mot förslaget (bilaga 6 avsnitt 4),

Sammanfattning
av skälen för mitt förslag: Med tanke på näringsförbudets syfte måste förbudet
utformas så, atl del förhindrar vederbörande från alt faktiskt driva
näringsverksamhet. Det bör inte spela någon roll i vilken rättslig form
näringsverksamheten bedrivs.

76

Skälen
för mitt förslag: Enligt gällande reglering i I99e§ KL saknar den Prop.
1985/86: 126 som fått näringsförbud, förutom rätt atl driva näringsverksamhet
varmed följer bokföringsskyldighet enligt bokföringslagen och att vara
ställföreträdare för vissa juridiska personer, också rätt att faktiskt handha
ledningen eller förvaltningen av den juridiska personens angelägenheter.
Däremot är han inte förbjuden all faktiskt utöva ledningen av en rörelse som
drivs under enskild firma, sä länge han inte själv är näringsidkare.

Kommittén
föreslår atl näringsförbud också i fortsättningen skall avse rällen att
faktiskt ulöva ledningen av näringsverksamhet. Enligt kommittén bör detta
gälla även i fräga om sådan näringsverksamhet som drivs under enskild firma.
Det saknas enligt kommittén skäl att i detta avseende göra en åtskillnad mellan
olika företagsformer.

Under
remissbehandlingen har Stockholms och Göteborgs kommuner anfört att del bör
klargöras om förbudet alt faktiskt utöva ledningen av näringsverksamhet även
skall gälla sådan kommunal affärsverksamhet som bedrivs i förvaltningsform.
Kommittén har inte berört denna fråga.

Jag
anser att den princip som gäller idag bör gälla också i fortsättningen. Den som
är underkastad näringsförbud bör alltså inte ha rätl alt faktiskt utöva
ledningen av en näringsverksamhet och inte heller av en sådan juridisk person
som är bokföringspliklig, även om den inte driver näring.

Som
jag har nämnt tidigare (avsnitt 4,3,1) bör inte företagsformen vara avgörande
för om näringsförbud skall kunna komma i fråga. Motsvarande bör gälla i nu
förevarande avseende. Ett näringsförbud skall alltså även innebära förbud mot
alt faktiskt utöva ledningen av en rörelse som drivs under enskild firma.

Den
som är underkastad näringsförbud är redan idag förbjuden att faktiskt leda en
statlig eller kommunal näringsverksamhet som drivs i bolagsform.
Näringsförbudets bakgrund och syfte talar för att denna princip bör gälla
oavsett i vilken juridisk form statlig eller kommunal näringsverksamhet
bedrivs. Det kan visserligen hävdas att behovet att vidga näringsförbudets
innebörd i detta hänseende är litet med tanke på den demokratiska kontroll som
kan utövas av medborgarna. Principiella skäl talar dock enligt min mening för
att ett näringsförbud bör innebära hinder för vederbörande atl också faktiskt
leda näringsverksamhet som drivs av stat eller kommun i annan form än genom
bolag. Jag vill även erinra om all privat och offentlig näringsverksamhet
behandlas lika i sädan konsumenträttslig eller annan civilrätlslig
lagstiftning som innehåller särskilda regler för näringsverksamhet (se t, ex,
prop, 1979/80: 119 s, 187, prop, 1983/84:92 s, llf och prop. 1984/85: llOs.
141),

I
fråga om innebörden av alt någon faktiskt utövar ledningen av en
näringsverksamhet kan jag hänvisa till vad jag tidigare har anfört härom
(avsnUt 4,3,2),

77

4.4.3 Förbud mot att
inneha vissa befattningar hos juridiska personer och aktiemajoriteten i
aktiebolag

Prop. 1985/86:126

Mitt
förslag: Den som är underkastad näringsförbud får inte inneha vissa
befattningar som ställföreträdare för juridiska personer. Han fär således inte
vara bolagsman i elt vanligt handelsbolag eller komplementär i ett
kommanditbolag. Han får inte heller vara styrelseledamot eller suppleant för
styrelseledamot i elt aktiebolag, ett handelsbolag (inkl. kommanditbolag)
eller en ekonomisk förening, eller i en sådan ideell förening eller stiftelse
som driver näringsverksamhet. Vidare fär han inte vara verkställande eller
vice verkställande direktör i ett aktiebolag. Han får inte heller i annan
egenskap vara ställföreträdare för en sådan juridisk person som har nämnts.
Slutligen får han inte äga sä många aktier i ett aktiebolag att hans andel av
röstetalet för samtliga aktier i bolaget överstiger femtio procent.

Kommitténs
förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt. Kommittén föreslår dock inte någon
regel om att den som har fått näringsförbud skall sakna rätt att vara
ställföreträdare i annan egenskap än bolagsman, styrelseledamot eller
suppleani för sådan eller verkställande eller vice verkställande direktör. Den
föreslår heller ingen regel om förbud mot aktieinnehav av viss omfattning
(betänkandet s, 260 f och 408 f).

Remissinstanserna:
Ingen instans har nägon erinran mot alt den som har näringsförbud skall vara
förbjuden alt inneha sädana befattningar som kommittén anger. Flera
remissinstanser anser dock att också ställningen som firmatecknare bör vara
förbjuden. Det gör RÅ, överåklagaren i Göteborg, länsåklagaren i Stockholms
län och Gotlands län, Stockholms tingsrätt, länsstyrelsen i Stockholms län,
RSV, Palenl- och registerings verket, kronofogdemyndigheten i Malmö, Föreningen
Sveriges åklagare och Sveriges Ackordscentral, RSV anser att även innehav av
aktiemajoriteten i elt aktiebolag bör vara förbjudet (bilaga 6 avsnitt 4).

Sammanfattning
av skälen för mitt förslag: För atl syftet med näringsförbudet skall uppnås
bör förbudet avse sädana funktioner hos en juridisk person som till sin
karaktär är företagsledande eller som innebär att innehavaren utåt företräder
den juridiska personen. Detsamma gäller ett mera omfattande ägande i ett
aktiebolag.

Skälen
för mitt förslag: Enligt gällande regler i 199c§ KL fär den som meddelats
näringsförbud inte vara ställföreträdare för ett aktiebolag, ett handelsbolag
eller en ekonomisk förening eller en sådan ideell förening eller stiftelse som
driver näringsverksamhet varmed följer bokföringsskyldighet enligt
bokföringslagen.

Kommittén
föreslår att denna ordning i huvudsak bibehålls. Remissinstanserna har inte
haft nägon erinran mot principen som sädan. Däremot

78

finns
det delade meningar om vilka befattningar som skall ingå i den Prop,
1985/86: 126 förbjudna krelsen.

Även
jag anser atl liksom idag vissa poster som ställföreträdare för juridiska
personer bör vara förbjudna för en person med näringsförbud. Detta bör gälla
även om posten i del enskilda fallet inte medför atl vederbörande faktiskt
utövar ledningen av företaget. En verkställande direktör i etl aktiebolag har
ell sådanl ansvar och sådana möjligheter att påverka skeendet i bolaget alt det
vid en prövning av om del skett en överträdelse av ett näringsförbud inte skall
vara nödvändigt all föra särskild bevisning om vilken faktisk ställning han har
haft i det enskilda fallet. Detsamma gäller styrelseledamöter i aktiebolag.
Liksom i andra sammanhang bör suppleani jämställas med ordinarie
styrelseledamot och vice VD med VD, Förbudet bör vidare gälla även befattningen
som bolagsman i vanliga handelsbolag och komplementär i kommanditbolag. Den som
har meddelats näringsförbud skall alltså vara skyldig att avveckla alla
uppdrag som sagts nu och förbjuden att ta några nya under den tid då
näringsförbudet gäller.

Förbudet
mol atl vara styrelseledamot eller suppleant bör också, liksom idag, gälla i
ekonomisk förening och handelsbolag samt i sådan ideell förening eller
stiftelse som driver näringsverksamhet.

Jag
vill erinra om att de sistnämnda befattningarna inte hör till dem mol vilkas
innehavare näringsförbud skall kunna riktas pä den grunden att de utan vidare
anses ha en företagsledande funktion (avsnitt 4,3.3). Bakgrunden var att de
inte är underkastade lagstadgade förpliktelser. När det gäller att bestämma
vilka befattningar som skall vara förbjudna för den som har fått näringsförbud
gör sig dock inte rättssäkerhetsskäl av samma slag gällande som vid
utformningen av den tidigare behandlade regeln. Framför allt med hänsyn till
det inflytande som ändå i regel är förenat med de nämnda posterna, anserjag alt
del är motiverat all en person med näringsförbud förbjuds alt inneha också
dessa.

Enligt
gällande bestämmelser är det också förbjudet för den som har näringsförbud att
varajirmatecknare (prop, 1979/80:83 s, 57), Kommittén framhåller alt ett sådanl
förbud givelvis många gånger är motiverat, eftersom firmatecknaren ofta har
ell sådant inflytande i företaget som inte bör vara tillåtet. Förbudet tjänar
också till att underlätta bevisföringen i vissa fall. Emellertid innebär delta
förbud enligt kommittén att näringsförbudet utsträcks onödigt långt. Kommittén
avvisar därför tanken atl låta firmalecknare ingå i den förbjudna kretsen.

För
egen del ansluter jag mig till den kritik av kommitléns förslag i denna

del som kommit lill uttryck under remissbehandlingen. Rätten atl teckna

firma innebär atl vederbörande har behörighet att företräda bolaget såväl

vid skriftliga rättshandlingar som i andra fall, t. ex, vid muntliga avtal, och

därmed också möjlighel att disponera rörelsens medel. Inte sällan måste

denna behörighet anses ge firmatecknaren en faktisk möjlighel alt leda

företaget. Del förhållandel atl en person har anförtrotts rätten atl företräda

företaget utåt och att disponera rörelsens medel torde dessutom många

gånger kunna tas som tecken på att han också har ett inte oväsentligt

inflytande på företagets verksamhet i övrigt. Det måste därför normalt 79

anses
olämpligt atl en person med näringsförbud kan fortsätta att vara Prop. 1985/86:
126 firmalecknare i det företag där han har gjort sig skyldig till
oegentiigheter eller fungera som sådan i ell annal företag. Till detta kommer
alt man genom alt göra undantag för firmatecknare enligt min mening skapar en
möjlighel lill kringgående av ett näringsförbud. Jag anser därför atl även
ställningen som firmatecknare bör vara förbjuden för den som är underkastad
näringsförbud, I de med all sannolikhet sällsynta fall då en person med
näringsförbud har ett beaklansvärt behov av att vara firmatecknare i en
rörelse, bör frågan kunna lösas genomidispens.

Vid
tillkomsten av nu gällande bestämmelser om näringsförbud tog dåvarande chefen
för jusliliedepartemenlel även upp frågan om etl näringsförbud också skulle
innebära elt automatiskt förbud för vederbörande att inneha aktier o.d.
Departementschefen avvisade dock denna tanke. Som grund för sin inställning
anförde han alt om en ekonomisk intressegemenskap av sådanl slag föreligger
när förbud meddelas skulle en avveckling av gemenskapen bli nödvändig. Också
under förbudsliden skulle en avveckling kunna komma att aktualiseras inte bara
när personen i fråga genom eget handlande har kommit i en sådan ställning all
del uppstått en otUIåten intressegemenskap, utan också när så inte är fallet,
t, ex, om aktier har tillfallit honom genom arv. En reglering av antytt slag
skulle framför alll i del senare fallel kunna uppfattas som opåkallad. Vidare
skulle en skyldighel alt avveckla den ekonomiska gemenskapen kräva komplicerade
regler för hur avvecklingen skall ske. Möjligheterna atl kontrollera
efterlevnaden av ett sådanl förbud torde enligt departementschefen - även om
tillgängliga registersystem utvecklas ytteriigare - vara begränsade.

Departementschefen
tillfogade dock atl den som har ett dominerande ägarinflylande i ett
fåmansbolag i många fall även måste antas faktiskt handha ledningen och
förvaltningen av företagets angelägenheter, I bolag med sådana ägarförhållanden
är det naluriigl atl bolagsstämman ofta är en formalitet. Beslutsprocessen
torde i många fall likna den som förekommer i elt enmansförelag som inte drivs
i form av aktiebolag. Det sagda innebär all ägaren av etl enmansbolag normalt
måste sälja aktierna för atl inte bryta ett näringsförbud (prop. 1979/80:83 s.
36; jfr SOU 1979: 13 s. 79).

Kommittén
föreslår inte någon ändring i den ordning som gäller nu. Enligt kommittén bör i
stället den som äger aktier eller andelar liksom hittills bedömas enligt regeln
om förbud mol alt faktiskt ulöva ledningen av en näringsverksamhet.

Endast
ell fåtal remissinstanser har berört den fråga jag nu behandlar. Föreningen
Sveriges åklagare ansluter sig till kommitténs förslag, medan RSV anser att den
som är underkastad näringsförbud inte skall ha rätt att äga aktiemajoriteten i
ett aktiebolag. På den senare linjen går också kronofogdemyndigheten i Malmö.

För
egen del anserjag följande.

Som
anfördes i det tidigare lagstiftningsärendet kan en ordning som

innebär atl en aktieägare på grund av näringsförbud tvingas avveckla

aktieinnehavet skapa svårigheter för honom. Den kan också i vissa faU

framstå som opåkallad. Enligt min mening kan detta emellertid inte undan- 80

skymma det förhållandet
atl ett dominerande ägarinflylande i elt bolag Prop. 1985/86: 126 också ger
möjlighet lill styrning av bolagets verksamhet. Denna kan komma lill stånd
indirekt genom möjligheten alt via bolagsstämman påverka valet av styrelse och
via styrelsen valet av verkställande direktör. Den kan också ta sig mera
direkta uttryck i form av direktiv till bolagsledningen i frågor som gäller
bolagels verksamhet. Jag anser med hänsyn lill vad jag har anfört nu atl det
ter sig naturligt att vid utformningen av en lag om näringsförbud betrakta ett
dominerande ägarinflylande i etl aktiebolag som ett faktiskt innehav av
ledningen av företagel. Milt synsätt ligger i linje med vad dåvarande chefen
för justitiedepartementet anförde i samband med tillkomsten av nu gällande
regler om näringsförbud om hur man bör se på ett dominerande ägarinflylande i
ett fåmansbolag. All praktiska svårigheter kan uppslå i samband med
avvecklingen av ett aktieinnehav eller delar av ett sådant bör inte medföra att
man bortser frän sakförhållandet. Som har framgått i det föregående förutsätter
för övrigt redan nu gällande ordning i KL all en avvecklingssituation kan
uppslå. I de fall då del ter sig opåkallat att förhindra atl en person med
näringsförbud innehar en aktiepost som ger honom ell dominerande inflytande i
elt bolag bör frågan, liksom då undantag från näringsförbud eljest är befogat,
kunna lösas genom dispens (avsnitt 4.4.7). Mot bakgrund av vad jag nu har
anfört anser jag således att ett aktieinnehav som ger etl dominerande
inflytande i ett aktiebolag bör vara förbjudet.

Bedömningen
av när någon skall anses ha ett dominerande inflytande i etl aktiebolag kan
variera med bolagets storiek. Medan ett sådant inflytande i ett fåmansbolag
ofta kan sägas föreligga vid elt röstetal om 50%, kan del i elt slorl
aktiebolag med mycket spritt ägande föreligga redan vid etl lägre röstetal. Med
tanke på de svåra gränsdragningsproblem som annars kan uppslå, har jag dock
stannat för att anse att förbudet att äga aktier skall avse elt aktieinnehav
som representerar mer än hälften av del samlade röstetalet för samtliga aktier
i elt aktiebolag. Jag är medveten om alt ett sådant förbud kan komma att
kringgås genom bulvankonstruktioner av olika slag. Om detta sker och den som är
underkastad näringsförbud alltså har gjort en skenöverlåtelse men i praktiken
behållit det inflytande som en aklierhajorilel ger honom, kan det föreligga en
situation då han har brutit mot förbudet alt faktiskt utöva ledningen av en
näringsverksamhet.

Jag
vill i detta sammanhang ocksä la upp frågan huruvida ett näringsförbud även
bör hindra ett större andelsinnehav i en ekonomisk förening. Enligt min mening
är det befogat att bedöma etl sådant andelsinnehav på etl annat sätt än innehav
av en större aktiepost. Jag vill här framför alll erinra om att antalet
medlemmar i en ekonomisk förening måste vara minst fem (i vissa undantagsfall
tre) och att möjligheten till utdelning av överskott i förhållande till
medlemmarnas kapitalinsatser är begränsade. Till detta kommer att varje medlem
har en röst. om inte någol annat har bestämts i stadgarna. De föreningar som
tillämpar principen en medlem -en röst uppnår vissa fördelar vid
inkomstbeskattningen. Jag vill också framhålla att en ekonomisk förening inte
utan särskilda skäl får vägra någon inträde i föreningen.

Vad
jag nu har sagt innebär sammantagel att den enskilde föreningsmed- 81

6
Riksdagen 1985/86. I saml. Nr 126

lemmen
har starkt begränsade möjligheter att genom ett dominerande ägarinflygande
styra en ekonomisk förening och tillgodogöra sig resultatet av dess verksamhet.
Jag anser därför alt det saknas tillräckliga skäl att låta ett näringsförbud
utgöra hinder möt innehav av större andelsposter i ekonomiska föreningar.

Jag vill avslutningsvis
erinra om att några remissinstanser har framfört att de befattningar vilkas
innehavare skall kunna meddelas förbud bör vara identiska med de befattningar
som bör vara förbjudna (jfr avsniti 4,3,3), Jag framhöll med anledning av mitt
ställningstagande i frågan om avgränsningen av den förstnämnda kategorin att
en sådan identitet bara kunde komma till stånd om den krets av befattningar som
jag nu har behandlat får ett mindre omfång än kommittén har föreslagit. Det
resonemang jag nu senasi har fört har dock inte lett fram till en sädan
lösning. Det får alltså godtas att de båda befatlningskretsarna blir delvis
olika.

Prop. 1985/86: 126

4.4.4
Förbud mot att arbeta hos närstående och i den tidigare rörelsen

Mitt
förslag: Den som är underkastad näringsförbud fär inte vara anställd eller ta
emot återkommande uppdrag i en näringsverksamhet som drivs av en närstående
till honom eller där en närstående har en sådan ställning att han, om del
förekommer oegentligheter i näringsverksamheten, själv kan meddelas
näringsförbud. Som närstående anses make, sambo, förälder, barn och syskon
saml den som är besvågrad i rätl upp- eller nedstigande led eller så atl den
ene är gift med den andres syskon. Den som är underkastad näringsförbud får
inte heller vara verksam i den rörelse där han har gjort sig skyldig till de
åsidosältanden av sina åligganden som legat till grund för förbudel.

Kommitténs förslag:
Överensstämmer såvitt gäller närstäendeförbudet i huvudsak med mitt. Kommittén
föreslår dock inte att anställningsförbudet skall gälla i svågerförhållanden.
Kommittén föreslår vidare inte att förbudet skall gälla rätten atl vara
verksam i den tidigare rörelsen (betänkandet s, 270-277 och 411-413),

Remissinstanserna: De
flesta som har yttrat sig i frågan tillstyrker kommitténs förslag, flera dock
med förbehållet atl den förbjudna kretsen bör göras vidare, RÅ anför att
förslaget att utvidga näringsförbudsreglerna till att avse anställning eller
uppdrag hos närstående frän åklagarsynpunkt torde vara det mest betydelsefulla
i hela lagförslaget (bilaga 6 avsnitt 4),

Sammanfattning
av skälen för mitt förslag: Den som har fäll näringsförbud kan försöka kringgå
förbudet framför alll genom att ta anställning eller återkommande uppdrag hos
en närstående eller hos den som har övertagit den rörelse som han själv
tidigare har drivit. För att förhindra kringgåenden av näringsförbud bör
därför sådana anställnings- och uppdragsförhållanden förbjudas.

82

Skälen
för mitt förslag: Kommittén konstaterar atl det ofta här funnits Prop. 1985/86:
126 anledning att misstänka att meddelade näringsförbud har överträtts. Åtal
har dock på grund av bevissvårigheterna väckis i bara mycket få fall. Av
särskild betydelse är enligt kommittén de fall där den person som har fått
näringsförbud är verksam i en rörelse som - enligt vad som uppges - leds av en
närslående, t. ex, make, sambo eller barn. De undersökningar kommittén har
gjort visar att del är mycket vanligt att den som har meddelals näringsförbud
tar anställning hos en närstående. Särskilt vanligt är det att en man med
näringsförbud anställs av sin hustru i en verksamhet som i mycket liknar den
gamla. Man kan inte undgå misstanken, anför kommittén, att
anställningsförhållandet i ett sådant fall ofta aren skenkonstruktion och att
mannen, liksom tidigare, leder verksamheten.

Kommittén
framhåller atl en effektivare tillsyn kan vara ett sätt att komma till rätta
med problemen, Elt annat sätl är att införa regler som försvårar eller
förhindrar överträdelser.

Kommittén
anser att båda metoderna bör användas. Det är enligt kommittén inte
realistiskt atl räkna med att en bättre tillsyn är tillräcklig för alt lösa
problemen. Den föreslår därför att en person som har fått näringsförbud inte
skall få vara anställd i ett företag som drivs eller leds av make, sambo, barn,
förälder eller syskon.

Av
remissinstanserna anför RÅ atl den angivna kretsen av närstående synes ha
avgränsats på ett lämpligt sätt. Andra instanser som uttalar sig i linje med
denna uppfattning är konsumentverket, Göteborgs tingsrätt, länsstyrelsen i
Göteborgs och Bohus län. TCO, SACO/SR, Svenska Me-lallindustriarbelareförbundel
och Föreningen Sveriges åklagare.

En
utvidgning av kretsen önskar bl.a. RSV, länsåklagaren i Malmöhus län,
länsstyrelsen i Jönköpings län, Stockholms kommun samt Föreningen Sveriges
kronofogdar. Remissinstansernas förslag avviker från varandra, men sammantaget
föreslås atl kretsen också skall omfatta tidigare make, den som är i rätt upp-
eller nedstigande släktskap eller svägerlag, vänner eller personer som eljest
står vederbörande personligen nära. vissa personer med vilka vederbörande har
en ekonomisk intressegemenskap, fosterbarn, styvbarn, styvsyskon,
sammanboendes barn samt den person som har övertagit näringsverksamheten.

Svenska
Revisorsamfundet anser all den förbjudna kretsen bör avgränsas genom en
individuell bedömning i varje enskilt fall. Vissa organisationer inom
näringslivet har ingen erinran mot den föreslagna regeln, dock med förbehållet
alt man bör göra det möjligt för en person med näringsförbud alt i underordnad
befattning förtjäna silt levebröd hos närstående. Svenska
Byggnadsentreprenörföreningen, som har en syn i linje med den sistnämnda, anser
all det direkt av bestämmelsen bör framgå vilka befattningar i en närståendes
verksamhet som inte fär innehas av den som har meddelats näringsförbud. LRF,
slutligen, hyser tveksamhet inför den föreslagna regeln och anser atl man
mäste respektera rådande arbetsgemenskap inom jord-och skogsbruket.

Jag
delar kommitténs uppfattning att man i syfte att effektivisera syste

met med näringsförbud bör införa bestämmelser som minskar möjligheter

na för en person som fält näringsförbud alt överträda eller kringgå förbu- 83

det. Reglerna bör ta sikte
pä de fall där den som har näringsförbud är Prop. 1985/86: 126 verksam
tillsammans med en närstående. Även i andra fall kan dock betydande
bevisproblem förekomma. Problemet med bulvaner tilldrar sig här särskilt
intresse. Bulvanerna kan givetvis vara andra än närstående. Särskild anledning
till misstanke om överträdelse kan man ha när den som har meddelats
näringsförbud fortsätter att vara verksam i samma rörelse som tidigare men i en
underordnad position. Reglerna om anställningsförbud bör därför ta sikte på
även denna situation.

Jag
föreslår mot denna bakgrund en lösning som innebär att den som har fått
näringsförbud inte skall ha rätt att vara verksam i ett företag som drivs av en
närstående eller där en närstående har en sådan ställning att han, om det
förekommer oegentligheter i företaget, själv kan meddelas näringsförbud. Han
bör vidare vara förbjuden atl vara verksam i det eller de företag där han har
gjort sig skyldig till de åsidosältanden av åligganden som har legat till grund
för förbudet.

För
att närstäendeförbudet skall fylla sitl syfte bör det innebära all den

som har fåll förbud i princip är förhindrad till varje slag av mera permanent

inblandning i en närståendes företag. Han bör således inte få vara anställd i . .

företagel.
Han bör inte heller få tjänstgöra som konsult för företaget eller ta emot
återkommande uppdrag av något annal slag. Den som har meddelats näringsförbud
bör vidare på motsvarande sätt vara förhindrad att vara verksam i det eller de
företag där han har gjort sig skyldig till de åsidosältanden som legat till
grund för näringsförbudet.

En
regel av det slag som nu är i fråga går längre än att bara gälla näringsförbud
i egentlig mening, dvs. avse rätten att driva näringsverksam-hel. Den innebär
att också anställningar i befattningar som inte innebär att vederbörande utövar
ledningen av en näringsverksamhet blir förbjudna. Jag anser den ändå motiverad
med hänsyn till de starka misstankar som yppats om alt det är just genom
anställningar av nu berört slag som meddelade näringsförbud främst kringgås. De
överträdelser som sker blir sällan beivrade på grund av bevissvårigheternä,
något som kan undergräva respekten för näringsförbudet som instrument mot
ekonomisk brottslighet.

Ell
närståendeförbud av del slag som jag nu föreslår kan dock i vissa fall tänkas
vara onödigt vittgående. Det får ankomma på domstolen att vid en
dispensprövning överväga vilka undantag som kan vara befogade med hänsyn till
omständigheterna i det enskilda fallet, bl, a, i syfte att förhindra att ett
näringsförbud i praktiken kommer att fungera som ett yrkesförbud. Jag
återkommer längre fram till hur en dispensregel bör utformas (avsnitt 4,4,7),

Kommittén
föreslår att kretsen av närslående begränsas till att avse

make, sambo, barn, föräldrar och syskon. Som jag tidigare har anfört har

flera remissinstanser föreslagit en vidare krets än så. Vissa av de föreslag

na kriterierna för närstående - t, ex, alt någon slår vederbörande personli

gen nära - förutsätter en i viss mån skönsmässig bedömning som inte kan

göras på förhand. De bör av detta skäl enligt min mening inte tas med i en

straffsanklionerad bestämmelse. Denna synpunkt gör sig däremot inte

gällande i fråga om de olika former av svågerlag som förekommer som

närsläendekriterium i KL, Jag anser därför att svågerlag bör tas med som 84

kriterium på närslående
även i detta sammanhang, 1 fråga om vissa andra släktskapsförhållanden som
föreslagits vid remissbehandlingen - såsom f d, make och slyvsyskon - gäller
alt de inte utgör kriterium på närstående enligt 29 a § KL. Jag finner inte
anledning att då ta med dem i detla sammanhang.

Prop. 1985/86: 126

4.4.5
Förbudstidens längd

Mitt
förslag: Näringsförbud skall meddelas för viss tid, lägst tre och högst fem år.

Kommitténs
förslag: Överensstämmer med mitt (betänkandet s. 311-318).

Remissinstanserna:
Bara ett fåtal instanser har yttrat sig i frågan, Malmö kommun, överåklagaren i
Göteborg och kronofogdemyndigheten i Malmö tillstyrker förslaget. LO lämnar det
utan erinran. RÅ, länsstyrelsen i Malmöhus län. Föreningen Sveriges åklagare
och Föreningen Sveriges kronofogdar tillstyrker förslaget om minimitid (bilaga
6 avsniti 4).

Sammanfattning av
skälen för mitt förslag: Näringsförbudet skall ä ena sidan vara under
tillräckligt lång tid för att få avsedd effekt. Å andra sidan bör del inte
gälla alltför länge ulan atl vederbörande får en ny möjlighel att driva
näringsverksamhet.

Skälen
för mitt förslag: Näringsförbud kan idag meddelas för en tid av längst fem år
(199b § KL). Någon minsta tid för förbud finns inte, utan etl förbud kan i
princip göras hur kort som helst. Kommittén konstaterar att i praxis
maximitiden fem år beslämts i inemot hälften av fallen. Endast i myckel få fall
har liden varit kortare än tre år.

Kommittén
föreslär att maximitiden även i fortsättningen skall vara fem är. Ingen
remissinstans har invänt mot detta. Kommittén föreslår ocksä en minimitid för
förbud om tre år. De instanser som yttrat sig i frågan har tillstyrkt
förslaget.

Själv vill jag
inledningsvis framhålla att förbudstidens längd i del enskilda fallet givelvis
bör fastställas under hänsynstagande till samtliga relevanta omständigheter.
Det bör då beaktas dels att samhället har ett intresse av att näringsförbudet
inte framstår som ett slag i luften, dels att näringsidkaren har ett intresse
av att få en ny möjlighet atl driva näring utan att behöva vänta alltför länge.
Den som har visat en klar ovilja att bättra sig bör få elt relativt långvarigt
förbud. Fem är måste dock anses vara en tillräcklig lid. Jag anser därför att
den nuvarande maximiiiden om fem år skall behållas.

Om
ett lillfälligt förbud har föregått domen bör, såsom fallet är idag (prop, 1979/80:83
s, 57), liden för det förbudet räknas in i den sammanlagda förbudsliden, som
alltså inte får översliga fem år.

Som
jag tidigare har anfört bör näringsförbud tillgripas bara i allvariiga fall.
När förutsättningarna för förbud är uppfyllda, är omständigheterna

85

sådana
att ett mycket kortvarigt förbud normalt bör framstå som otillräckligt. Jag
har övervägt alt föreslå att förbud alltid skall gälla för fem år. Man kan dock
inte komma ifrån alt det kan finnas en sä avsevärd spännvidd mellan del allvarligaste
och det minst allvarliga av de fall där näringsförbud bör meddelas, atl det
framstår som önskvärt att kunna göra skillnad mellan dessa. Jag anser mot den
bakgrunden att även en minimUid, som dock inte är alltför kortvarig, bör
införas för elt förbud. Den minsta tiden för näringsförbud bör lämpligen vara
tre år.

Kommittén
behandlar ocksä frågan huruvida den tid under vilken näringsidkaren avtjänar
fängelsestraff skall räknas in i förbudstiden. Jag delar kommitténs uppfattning
att detta bör vara fallet.

Om
ett näringsförbud aktualiseras samtidigt som näringsidkaren lagfors för brott i
näringsverksamhet, kan domstolen vid bestämningen av påföljden i brottmålet i
viss mån beakta den olägenhet som näringsförbudet innebär. Det bör dock inte
ske nägon schablonmässig nedsättning av straffet, utan näringsförbudet fär
beaktas alll efler omständigheterna i det enskilda fallet. Min uppfattning
ligger här i linje med vad högsta domstolen har anfört i domen NJA 1983 s. 163.

Jag
anser däremot inte att straffet skall påverka bedömningen av frågan huruvida
näringsförbud alls bör meddelas eller under hur lång tid förbudet skall gälla.
Det är enligt min mening i stället naturligt atl gärningar som leder lill elt
långvarigt fängelsestraff också medför ett långvarigt näringsförbud. Det bör i
delta sammanhang anmärkas atl ett näringsförbud kan fylla en betydelsefull
funktion även under sådan tid då näringsidkaren avtjänar ett fängelsestraff i
anstalt.

Prop, 1985/86: 126

4.4.6 Avveckling

Mitt
förslag: När domstolen meddelar näringsförbud skall den ta ställning lill om
den som avses med förbudet behöver tid för att avveckla sådan verksamhet m. m,
som är förbjuden för honom. Om delta är fallet kan domstolen förordna att
beslutet om näringsförbud inte skall börja gälla genast utan först efter en
begränsad avvecklingstid. Avvecklingen skall ombesörjas av näringsidkaren
själv. Ett beslut om rätt till avveckling får förenas med föreskrifter om bl,
a, vilka åtgärder som får vidtas eller som skall vara förbjudna under avvecklingstiden.
Avvecklingstiden bör i vissa fall kunna föriängas.

Kommitténs
förslag: Också kommittén föreslår en regel om avveckling. Kommittéförslaget
avviker dock delvis från mitt. Enligt kommittéförslaget skall näringsidkaren
alltid ha tvä veckor pä sig att avveckla sin verksamhet, räknat från det att
förbudet börjar gälla, om inte domstolen bestämt något annat. Kommitténs två
experter föreslär dock en bestämmelse som i huvudsak motsvarar min. - Enligt
kommittén skall avvecklingstiden inte kunna förlängas (betänkandet s. 294-311,
413-419 och 447-453),

86

Remissinstanserna:
Av de instanser som har ytlral sig i avvecklingsfrågan Prop. 1985/86: 126
lämnar två, Malmö kommun och Föreningen Sveriges åklagare, kommitténs förslag
utan erinran. MD, Göta hovrätt, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län,
kronofogdemyndigheten i Falun, LRF och Föreningen Auktoriserade revisorer går
däremot på experternas linje. RÅ uttalar att förslaget atl tillåta en kortare
avvecklingstid synes välgrundat men förordar vid tillfälligt näringsförbud en
lösning av det slag som experterna föreslår. LO anser att avvecklingstiden bör
vara kort och framhåller att detta vid tillämpningen av övrig lagstiftning kan
medföra problem som borde ha belysts, t.ex. förhållandet mellan näringsförbud
och arbetsrättslig lagstiftning. Enligt LO måste dessa frågor utredas innan
elt förslag läggs om näringsförbud. Sä bör exempelvis anställningsskyddslagens
regler om saklig grund för uppsägning vid ett näringsförbud belysas, Uksom
vilken möjlighet arbetstagarna har alt få uppsägningslön efler avvecklingstiden
av en näringsidkare som har fåll näringsförbud (bilaga 6 avsniti 4).

Sammanfattning
av skälen för mitt förslag: För all genomföra en avveckling kan näringsidkaren
ibland vara tvungen att vidla sådana åtgärder som på grund av näringsförbudet
är förbjudna för honom. Om så är fallet skall rällen ge honom tillstånd all
vidla åtgärderna, om det kan anses lämpligt med beaktande av näringsförbudets
orsaker och syften. För att avvecklingsmöjligheten inte skall missbrukas bör
rätten ha möjlighet att i domen särskilt ange vilka åtgärder avvecklingen får
avse eller inte avse. Om rätten inte gör detta bör under avvecklingstiden i
princip vilka normala affärstransaktioner som helst få vidtas. För alt bl. a.
underiätta kontrollen av atl en avveckling verkligen genomförs bör rätten l.ex.
kunna föreskriva alt den som får avveckla håller kontakt med
tillsynsmyndigheten.

Skälen
för mitt förslag: Jag har tidigare redovisat min syn på vad som bör vara
näringsförbudets verkan. Jag påminner alltså om att den som har fått
näringsförbud inte skall ha rätt att idka näringsverksamhet, inneha vissa
befattningar hos juridiska personer, vara bolagsman i handelsbolag eller äga
aktier som ger honom en majoritet av rösterna i aktiebolag, eller på annal sätt
faktiskt ulöva ledningen av näringsverksamhet. Han får heller inte vara
anställd eller la emot återkommande uppdrag i en näringsverksamhet som drivs
av en närstående eller i vilken en närstående har en sådan ställning atl denne,
om det förekom oegentligheter i näringsverksamheten, skulle kunna komma i
fråga för näringsförbud. Vidare är han förbjuden att vara verksam i den rörelse
där han åsidosatt sina åligganden. Han får alltså inte längre sätta igång en
rörelse eller ta en befattning av det slag som förbudet tar sikte på, osv. Men
förbudet innebär också, att han är skyldig att avveckla en sådan verksamhet som
han redan driver när förbudet meddelas eller en sädan befattning eller ett
sådanl aktieinnehav som han har då. Avvecklar han inte sina förbjudna
engagemang, gör han sig skyldig till överträdelse av näringsförbudet och skall
straffas för delta.

Idag
gäller enligt 199c§ tredje slyckel KL att domstolen, när den med

delar näringsförbud, får fastställa en senare dag från vilken förbudet skall

gälla. Syftet med bestämmelsen är enligt förarbetena alt ge näringsidkaren 87

bl.a, en lid för
avveckling av uppdrag som han redan har när förbudel Prop. 1985/86: 126
meddelas. Av motiven framgår också alt ett beslut om näringsförbud bör kunna
utformas så att det träder i kraft omedelbart sedan det vunnil laga kraft, med
den reservationen att åtgärder för avveckling av särskild angiven verksamhet
får vidtas intUI en viss senare dag (prop. 1979/80:83 s. 58). Det bör tilläggas
att det inte finns någon möjlighet att genomföra avvecklingen tvångsvis.

Enligt
kommittén lorde det i realiteten alltid krävas en viss tid för avveckling i de
fall dä näringsidkaren har en verksamhet som pågår. De anställda måsle kunna
ges direktiv och vissa kontakter måste kunna las med avtalskontrahenter,
borgenärer och andra. Ges inte möjlighet till en ordnad avveckling, torde
risken vara stor för att näringsidkaren bara vidtar några snabba skenålgärder
som i verkligheten inte alls innebär alt han avbryter sin inblandning i
verksamheten, anför kommittén.

Kommittén
diskuterar om det skall krävas elt särskill dispensbeslui för atl
näringsidkaren skall ha rätl att avveckla pågående verksamhei, eller om han
automatiskt skall ha sådan rätt. För det senare talar enligt kommittén atl, om
vederbörande har att frånträda en viss befattning, man i praktiken måste godta
att han trots förbudet har kvar denna under viss kortare tid. Om han i stället
har atl göra sig av med en näringsverksamhet som han driver, torde det så gott
som undantagslöst finnas vissa åtgärder som är akut påkaUade.

Om
dispens erfordras för avvecklingsåtgärder kan detla också enligt kommittén få
olyckliga konsekvenser i etl sådant fall då frågan om dispens inte aktualiseras
i målel. Om dispens inte meddelas i ett enskilt fall, gör sig vederbörande
skyldig till överträdelse, även om de ålgärder han vidtar är av uppenbart
övergående karaktär och bara syftar lill alt avveckla verksamheten. Kommitténs
slutsats blir därför att ett näringsförbud inte bör innebära något hinder för
näringsidkaren att avveckla sin verksamhet och att rätten att avveckla inte bör
förutsätta dispens.

Kommittén
tar också upp frågan i vad mån näringsidkarens rätt under avvecklingstiden bör
begränsas till alt avse endast avveckling, eller om han skall få fortsätta med
verksamheten som vanligt.

Den
senare tanken har sin bakgrund i att det kan vara svårt att avgöra om en viss
ålgärd är ett led i avvecklingen eller inte. Nackdelen med att tillåta att
verksamheten drivs som vanligt är enligt kommittén att näringsförbudet i
praktiken då får en mycket begränsad verkan under avvecklings-liden. Vidare
försvinner meningen med alt meddela tillfälligt förbud nästan hell. Del är då
också svårare att få kontroll över avvecklingen och av atl näringsidkaren alls
avvecklar sin verksamhet.

Den
lösning kommittén därför föreslår är att endast avvecklingsåtgärder bör få
vidtas under avvecklingstiden. Med tanke på att det kan vara svårt att dra en
bestämd gräns mellan avvecklingsålgärder och åtgärder av annat slag, anser
kommittén dock att gränsdragningen vid en prövning av om näringsidkaren har
gjort sig skyldig till en överträdelse av ett näringsförbud i tveksamma fall
måste ske till näringsidkarens förmån.

En
ytterligare fräga som kommittén behandlar är om det skall fastställas

en bestämd lid för avvecklingen eller om denna skall fä pågå till dess atl 88

den är avslutad. Om det
inte fastställs en fast tid finns risken, anför Prop. 1985/86: 126 kommittén,
att näringsidkaren försöker dra ut på tiden. Även från rättssäkerhetssynpunkt
är det lill fördel om det finns en bestämd tid som näringsidkaren har att
hälla sig till. Kommittén stannar därför för atl det bör fastställas en bestämd
lid för avvecklingen. Domstolen skall ha möjlighel att i varje enskilt fall
fastställa en längsta tid under vilken avvecklingen skall få pågå. Om domstolen
i ett visst fall inte fastställer någon längsta tid för avvecklingen, får denna
ske under viss i lagen angiven lid. Kommittén föreslär att den i lagen angivna
avvecklingsfristen skall vara två veckor från del att förbudel började gälla.

Kommitténs
båda experter har i fråga om avvecklingsregelns uiformning en uppfattning som
delvis avviker från kommitténs.

Experterna
konstaterar all kommittéförslaget, till skillnad från nu gällande reglering,
innebär alt det skapas etl i lagen angivet generellt undantag frän principen
att näringsverksamhet är förbjuden för den som har näringsförbud. Detta
straffria utrymme skall finnas oavsett om näringsidkaren behöver det eller ej.
Enligt gällande regler däremot kan domstol i det enskilda fallet skapa etl
straffritt utrymme som möjliggör en avveckling.

Som
jag nyss beröri kan det vara svårt att avgränsa begreppet avvecklingsålgärder
- som alltså står för sådana åtgärder som kommittén anser bör vara tillåtna -
från sådana åtgärder' som bör vara förbjudna. Experterna kritiserar kommitléns
förslag med utgångspunkt i detta förhållande. De framhåller att det, även när
en rörelse lojalt drivs mot en avveckling inom utsatt tid, under en affärsdags förlopp
kan förekomma mängder av förfaranden om vilka man kan hysa tvekan huruvida de
utgör ålgärder som är led i en avveckling eller ej. Sammanfattningsvis innebär
experternas kritik, att den av kommittén valda lagstiftningstekniken skapar
oklarhet om var gränserna går för det straffsanktionerade området.

Enligt
experterna blir oklarheten om näringsförbudets räckvidd, det vill säga det
straffbara områdets gränser, mindre om man i stället använder den lagteknik som
idag återspeglas i den tidigare nämnda regeln i 199 c § Iredje stycket KL, dvs.
ger domstolen en befogenhet alt besluta alt verksamheten skall fä fortsätta
under begränsad tid, oavsett om något steg mot avveckling därvid tas eller ej.
Då uppkommer inget läge där man måste skilja mellan vad som är tillåtet och vad
som är förbjudet - fram till dess atl förbudet börjar gälla är alla
verksamhetsåtgärder tillåtna. Vidare bör rätten kunna besluta alt förbudet
skall gälla med reservation för att vissa särskilt angivna åtgärder får vidtas
intill en viss senare dag.

Flera
av remissinstanserna förordar experternas förslag att rätlen i varje enskilt
fall skall besluta i frågan om avveckling.

Jag
vill för egen del inledningsvis konstatera att utformningen av en

avvecklingsregel måste ske med utgångspunkt i näringsförbudets bakgrund

och syfte. När frågan om avveckling uppkommer är alltså bakgrunden den

atl personen i fråga har grovt åsidosatt sina åligganden som näringsidkare

och att elt näringsförbud anses påkallat från allmän synpunkt. Förbudet

skall förhindra att han kan fortsätta att uppträda som skadehärd eller har

ansetts befogat därför att det skulle framstå som stötande om en person

som har gjort sig skyldig lill allvarliga oegentligheter i näringsverksamhet -89

trots detla skulle få fortsätta med sådan, Förbudel skall
också kunna Prop. 1985/86: 126 fungera allmänpreventivl. Del ligger mol denna
bakgrund i sakens nalur att förbudel bör få verkan så snart som möjligt, helst
omedelbart. Ibland torde detta inte medföra något som helst problem. Det är fallet
om vederbörande då frågan om näringsförbud kommer upp till prövning redan har
t.ex, överlåtit sin rörelse eller lämnat den befattning som elt näringsförbud
gör det omöjligt för honom att inneha, I åter andra fall kan förbudel av
praktiska skäl inte alltid fulll ut få verkan omedelbart. Idkar vederbörande
fortfarande näringsverksamhet måste han ha möjlighet att lägga ned rörelsen
eller atl sälja den. Driver han verksamhet i juridisk person måste han lämna de
poster som omfattas av näringsförbudet eller se lill alt verksamhelen
avvecklas, säljs eller lämnas i någon annans händer att leda. Även i sädana
fall kan vissa affärshandlingar vara nödvändiga och ta lid. Detsamma kan gälla
om han äger aktiemajoriteten i ett aktiebolag och måste överiåla en del av aktieposten.
Är han anställd hos en närstående eller i sin tidigare rörelse, mäste han lämna
anställningen. Men inte heller detta kan kanske alltid ske utan vidare.

Det är inte bara rörelsens eller anställningsförhållandets
karaktär som kan vara skäl till alt man i ell visst fall bör tillåta atl
vederbörande också efter lagföringen och domen vidtar åtgärder av
affärskaraklär. Ett annal motiv kan vara atl en så gott som omedelbar
avveckling - som kanske i och för sig vore praktiskt möjlig - kan leda till kapitalförlust
med negativa verkningar inte bara för näringsidkaren själv utan kanske för hans
borgenärer eller anställda. En omedelbar avveckling, i form av att en rörelse
helt läggs ned, i stället för en i tiden framskjuten sådan, genom att rörelsen
i stället överlåts, kan få negativa verkningar för de anställda och andra.

Elt näringsförbud kan således göra vissa
avvecklingsåtgärder nödvändiga, däribland affärstransaktioner av olika slag.
Förhållanden av praktisk karaktär eller lämplighelsskäl kan också motivera att
avvecklingen inte sker omedelbart utan successivt under en lid.

Frågan är då till att börja med vem som skall ulföra
avvecklingen — näringsidkaren eller någon annan. Som jag tidigare har anföri
ankommer avvecklingen enligt gällande regler i KL på den som meddelas förbudel.
Kommittén föreslår ingen ändring i detta hänseende.

Av remissinstanserna anser länsstyrelsen i Stockholms län
att rätten

skall kunna förordna en god man, om avvecklingen inte synes kunna

slutföras inom två veckor. Den som har fått näringsförbud skall under

avvecklingen samråda med den gode mannen och denne ha i uppgift atl

övervaka atl avvecklingen utförs pä ett korrekt sätt. Avvecklingen skall

tillålas la den tid som behövs. Ett likartat synsätt ger kronofogdemyndig

heten i Stockholm uttryck åt. Länsstyrelsen anser vidare att en utomståen

de likvidator alltid bör förordnas om näringsförbudet har samband med

näringsverksamhet i handelsbolag och den som har meddelats förbud inte

har uteslutils ur detla. Svenska Byggnadsentreprenörföreningen föreslär

att det på motsvarande sätt som vid konkurs skall vara möjligt att utse en

särskild förvaltare som skall tillvarata tredje mans intressen, Göteborgs

tingsrätt framhåller å sin sida atl en avveckling inte bör ske genom myndig

hets försorg. Med tanke pä de oegentligheter som har förekommit i verk- 90 ,

samheten skulle en sädan
ordning innebära ett orimligt ansvar för myndig- Prop. 1985/86: 126 heten i
fråga.

Jag
vill för egen del framhålla atl förhållandet då näringsförbud meddelas den som
är i konkurs inte är hell jämförbart med det då förbudet meddelas utom konkurs.
En konkursgäldenär råder inte över sin egendom. Det är i stället
konkursförvaltaren som har ansvaret för att en verksamhet som gäldenären har
bedrivit överläts eller avvecklas. Problemet ställs alltså på sin spels vid det
utvidgade näringsförbud som jag nu föreslår. Den ordning som sålunda råder vid
konkurs kan oneJ<ligen i viss mån sägas tala för de nyss nämnda förslagen om
medverkan i avvecklingen av en god man, likvidator eller särskild förvaltare.
Häremot talar ä andra sidan enligt min mening i första hand att del är
principiellt olämpligt att låta ytterligare ett organ, vid sidan om
tillsynsmyndigheten, ha lill uppgift att övervaka näringsidkarens handlande.
Jag vill ocksä tillägga att jag längre fram kommer alt informera om atl de
myndigheter som har all kontrollera all utfärdade näringsförbud efterlevs bör
fä vissa resursförstärkningar, som sätter dem i stånd att ulföra en mera
systematisk och intensiv tillsyn än som är möjlig idag. Tillsynsmyndigheterna
bör liksom idag också framdeles ha i uppgift att övervaka avvecklingen.
Härigenom lorde enligt min mening också behovet av sådana lösningar som
föreslagits vara begränsat. Med hänvisning till vad jag nu har sagt stannar
jag alltså för att näringsidkaren bör ha att själv ombesörja att den för honom
förbjudna verksamheten m, m, avvecklas. En annan sak, som jag strax återkommer
till, är att det bör kunna uppställas som villkor att näringsidkaren under
avvecklingstiden t, ex, håller tillsynsmyndigheten informerad om avvecklingen.
Också en sådan ordning bör minska behovet av att engagera ytterligare personer
i kontrollen av denna.

Den
som har fält näringsförbud bör alltså, åtminstone i vissa fall, trots förbudel
ha rätt atl under en avvecklingslid vidta åtgärder som annars är förbjudna.
Frågan är då vilka ålgärder han skall ha rätt att utföra.

Det
går inte alltid att dra någon skarp gräns mellan avveckling av en
näringsverksamhet och fortsalt drift av den. Den näringsidkare som har fått
näringsförbud försöker kanske överlåta verksamheten på annan, och medan detta
försök pågår kan det länkas vara rimligl att verksamheten, om vi nu bortser
från de oegentligheter som kan ha begåtts i den, bedrivs pä i huvudsak samma
sätt som lidigare, Ocksä om han avser att lägga ned verksamheten, kan det
länkas vara befogat atl denna under en kortare tid drivs som vanligt, givetvis
med samma förbehåll som nyss. En sådan ordning kan motiveras med en strävan att
förhindra eller begränsa de skadeverkningar som näringsförbudet kan få för de
anslällda, för borgenärer och för andra tredje män, I och för sig normala
affärshändelser kan därför i etl fall anses som naturliga inom ramen för ett
avvecklingsförfarande, medan de i etl annat fall däremol knappasl kan
uppfattas på det sättet.

En
central fråga blir då hur man skall göra det möjligt för näringsidkaren

alt bedöma vilka åtgärder han har rätt att vidla och vilka inte. Frågan har

givetvis också betydelse för tillsynsmyndigheten och den domstol som har

att pröva en påstådd överträdelse av ett näringsförbud, 91

Kommitténs förslag innebär
att endast avvecklingsålgärder får vidtas Prop. 1985/86: 126 under
avvecklingstiden och atl det ankommer pä näringsidkaren själv alt utan närmare
ledning bedöma vilka åtgärder som är atl hänföra till sådana. En nackdel med en
sådan ordning är de problem från förutsebarhetssyn-punkt som den inrymmer.
Dessa kvarstår även om en sådan lagieknisk lösning förenas med en
rekommendation till tillsynsmyndigheterna och domstolarna all i tveksamma fall
göra gränsdragningen lill näringsidkarens förmån.

■Jag
anser mot den bakgrunden alt experternas förslag är att föredra framför
kommitténs.

Den
ordning som jag därför föreslär innebär alt rätlen i samband med atl den
meddelar näringsförbud (eller tillfälligt näringsförbud) självmant skall pröva
om det finns skäl att fastställa en begränsad tid innan förbudet skall gälla,
på den grunden att detla behövs för avveckling av sådan verksamhet eller
anställning, eller sådant uppdrag eller aktieinnehav som omfattas av
näringsförbudet. Finner rätten att en frist för avveckling behövs, skall den
också besluta om en sådan. Under avvecklingstiden skall näringsidkaren ha rätl
atl i princip vidla vilka åtgärder som helst som annars skulle vara förbjudna
för honom på grund av näringsförbudet. Domstolen skall dock, såsom fallet är
idag, ha möjlighet alt begränsa rätten till avveckling till åtgärder av visst
slag. Förbudet skall i sä fall alltså gälla i övrigt. Rätten bör enligt min
mening också ha möjlighet att, om den fmner del lämpligl, närmare ange alt
vissa åtgärder inte bör vara lilllålna under avvecklingstiden, något som kan
länkas vara alt föredra i elt sådant fall då avvecklingen måste inrymma en vid
flora av olika slag av affärstransaktioner. Rätten bör även kunna ange en
kombination av såväl tillåtna som förbjudna åtgärder. Domstolen bör vidare
kunna närmare föreskriva hur avvecklingen skall gä till och även ge
föreskrifter i andra hänseenden som har samband med avvecklingen, t, ex, att
vederbörande skall hålla tillsynsmyndigheten informerad om sin verksamhet. Jag
föreslår alt lagen skall innehålla en särskild bestämmelse om detta.

En
fördel med den metod som jag nu förordar — och som alltså i huvudsak motsvarar
den som gäller idag - är alt del strafffria utrymme som näringsidkaren i del
enskilda fallel har till sitt förfogande får skarpare konturer. Antingen är i
princip alla affärstransaktioner tillåtna eller också de som avgränsas genom
domstolens beslut.

Jag
vill tillägga att den ordning som jag nu föreslår, förutom att tillgodose

önskemålet om förutsebarhet och underlätta rättstillämpningen även in

rymmer en viss möjlighet till hänsynstagande till tredje man. Domstolen

bör alltså i vissa fall kunna medge en frist för åtgärder som förhindrar t. ex,

en kapitalförstöring genom att en verksamhet läggs ned i stället för att

överlåtas, när en nedläggning i sista hand skulle gå ut över företagets

borgenärer eller de anslällda. Jag vill dock samtidigt på nytt betona att

näringsförbudets bakgrund och syfte skall vara utgångspunkter då rätlen

tar ställning i avvecklingsfrågan. Behovet av en särskild frist för avveck

lingsåtgärder bör noggrant prövas i varje enskilt fall. Vid denna prövning

bör även beaktas att intresset av att vederbörande genast avlägsnas ur

näringslivet kan vara större än att han fär en tid för avveckling. 92

Jag vill här också beröra en annan aspekt pä frågan om
avveckling.

En skyldighel atl på kort tid avveckla en rörelse kan
uppenbarligen komma att påverka de lag- och avtalsreglerade förpliktelser som
normalt följer av näringsverksamhet. LO har i sitl remissyttrande pekat på
vissa problem som kan sammanhänga härmed på det arbetsrättsliga fältet, bl.a.
skyldigheten all utge uppsägningslön i samband med att ett anställningsförhållande
avvecklas på grund av arbetsbrist. Jag kan hälla med LO om atl dessa frågor med
fördel hade kunna bli mera belysta under utredningsarbetet, I flertalet fall
torde emellertid de antydda problemen kunna lösas genom atl de beaktas vid
prövningen av frågan om avvecklingslid och vad som enligt domstolens
bestämmande skall iakttas under denna tid, I andra fall bör de kunna lösas inom
ramen för ett dispensförfarande (avsnitt 4,4,7), Jag vill också tillägga alt
frågor av del slag det här gäller kan uppkomma redan idag, nämligen i sädana
fall då frågan om näringsförbud aktualiseras först efter en avslutad konkurs
och näringsidkaren - inte konkursförvallaren - har alt ombesörja avvecklingen.
Skulle emellertid problemen inte kunna klaras av i rättstillämpningen bör
givetvis frågan om särskilda regler på områdel tas upp till övervägande.

Kommittén berör frågan om förlängning av den lid som har
medgetts för avveckling. Enligt kommittén skall liden inte kunna förlängas. En
remissinstans, Göta hovrätt, anser att förlängning bör kunna ske av synneriiga
skäl.

Rätten att vidta avvecklingsåtgärder innebär ett undanlag
frän näringsförbudets verkan. Frågan när ett sådanl undantag skall medges bör,
som jag nyss har berört, prövas med utgångspunkt i !ett ganska restriktivt
synsätt. Etl sådant bör anläggas även dä del gäller avvecklingstidens längd.
Detta talar mot att avvecklingstiden skall kunna förlängas. Man kan å andra
sidan inte bortse från atl det kan uppslå situationer då en föriängning ter
sig myckel angelägen, t. ex, därför alt del skulle vara till fördel för de
anställda. Jag anser därför att en förlängning skall kunna ske om det finns
myckel starka skäl för en sådan. Jag föreslår således en särskild bestämmelse
om förlängning av avvecklingstiden.

Prop. 1985/86:126

4.4.7 Möjlighet att ge dispens från näringsförbudet för
viss verksamhet, m.m.

Mitt
förslag; Näringsförbudet skall gälla generellt och inte begränsas till viss
verksamhei m. m. Om del finns särskilda skäl, skall den som har näringsförbud
däremot kunna få dispens för viss näringsverksamhet, viss anställning, visst
uppdrag, visst delägarskap i handelsbolag eller visst aktieinnehav. En dispens
skall kunna förenas med villkor. En dispens' skall också kunna återkallas. För
förfarandet rörande prövning av frågor om medgivande och återkallelse av
dispens skall samma regler gälla som för meddelande av näringsförbud.

Kommitténs
förslag: Överensstämmer i sak med mitt utom pä en punkt.

93

Kommittén
anser inte atl en dispens skall kunna förenas med villkor Prop, 1985/86:
126 (belänkandet s, 277-281, 287-293 och 425-431).

Remissinstanserna:
Bara juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet anser atl etl
näringsförbud bör kunna begränsas lill visst verksamhetsområde eller viss
verksamhetslyp. Ingen annan instans har erinrat mot alt näringsförbudet alltid
är generellt. Av de instanser som har berört frågan om dispens tillstyrks
förslagel av RÅ, Göteborgs tingsrätt och Föreningen auktoriserade revisorer.
Föreningen Sveriges åklagare anser alt en dispens inte skall kunna förenas med
villkor (bilaga 6 avsnitt 4).

Sammanfattning
av skälen för mitt förslag: Den som har grovt åsidosatt sina åligganden i
näringsverksamhet så all ett näringsförbud är påkallat får anses ha visat sig
vara generelll olämplig att verka som näringsidkare. Det hindrar inte att han i
vissa fall bör kunna beviljas dispens om han exempelvis annars får svårigheter
atl försörja sig. Det bör också vara möjligt att genom särskilda föreskrifter i
viss män styra och skapa möjlighet att följa den verksamhet som vederbörande
driver på grund av dispens. Näringsförbudets bakgrund och syfle talar för att
en dispens skall kunna återkallas om vederbörande missbrukar det förtroende som
dispensen innebär. Det är lämpligt alt samma regler gäller för förfarandet vid
prövningen av en fräga om dispens som för meddelande av näringsförbud.

Skälen
för mitt förslag: Det näringsförbud som kan meddelas idag med stöd av
bestämmelserna i KL är i princip generellt, dvs. det gäller - med de lidigare
berörda undantagen för grundlagsskyddad verksamhet samt jordbruk och skogsbruk
(avsnitt 4.4.1) - alla former av näringsverksamhet (prop. 1979/80:83 s. 37).
Kommittén föreslår att ett näringsförbud också i fortsättningen skall vara
generelll.

Juridiska
fakultetsnämnden vid Stockholms universitet har en avvikande uppfattning.
Fakullelsnämnden anför alt det inte torde föreligga tillräckliga skäl alt
exempelvis hindra en person som har fått näringsförbud på grund av atl han
varit verkställande direktör för elt aktiebolag och som sådan gjort sig skyldig
till allvarliga broll mol miljöskyddslagstiftningen frän att som enskild
näringsidkare verka som ekonomisk konsult.

Jag
anser för egen del all näringsförbudet också i fortsättningen bör vara

generellt. För detta talar till att börja med alt de oegentligheter som

förbudet är avsett alt slävja ofta torde kunna förekomma i vilket slag av

näringsverksamhet som helst. Det skulle därför stämma illa med närings

förbudets syfte alt begränsa dess giltighet i ett enskilt fall till vissa typer
av

näringar. Man kan naturligtvis hysa tvekan i den situationen dä de oegent

ligheter som ligger till grund för näringsförbudet bara kan förekomma i

näringsverksamhet av visst slag. Jag vill emellertid erinra om atl närings

förbud bara skall meddelas om en näringsidkare har grovt åsidosatt sina

åligganden. Det skall i princip vara fråga om systematiska illojala förfaran

den. Även om oegentligheterna i fråga bara kan förekomma i viss verksam

het - t, ex, sådan där man kan bryta mot miljöskyddslagstiftningen -

måsle de normalt därför anses vara tecken på att vederbörande kan kom- 94

ma
att missköta sig också i annan näringsverksamhet som är förknippad Prop.
1985/86: 126 med åligganden av annal slag. Även allmänprevenliva skäl talar för
att i ett sådant fall näringsförbudet utformas generellt.

Det
finns enligt de gällande bestämmelserna (199c§ andra stycket KL) en möjlighet
att, om särskilda skäl föreligger, undanta viss bestämd näringsverksamhet frän
förbudet, alltså att ge dispens för verksamheten i fråga (ordel dispens används
dock inte i KL), Däremol kan man inte forordna om en så vidsträckt dispens att
allt utom viss angiven verksamhet undantas. Näringsförbud som gäller enbart för
en bestämd typ av rörelse kan alltså inte meddelas. En likartad reglering
gäller enligt rådgivarlagen (3 § andra styckel).

Som
skäl för etl dispensinstitut anförde departementschefen i samband med
lagstiftningsärendet rörande näringsförbudsregleringen i KL alt, om man kan
undanta en viss typ av verksamhet från förbudel, den situationen inte behöver
uppstå alt man i gränsfallen avstår hell från all meddela i och för sig
befogade förbud. Inte heller behöver ett näringsförbud få alllför drastiska
återverkningar för den enskildes möjligheter att försörja sig (prop. 1979/80:83
s.37).

Kommittén
föreslår atl det också i fortsättningen skall finnas en möjlighet att meddela
dispens om det föreligger särskilda skäl för en sådan.

Av
remissinstanserna har endast Malmö kommun uttalat tveksamhet mot möjligheten
alt bevilja dispens. Kronofogdemyndigheten i Malmö anser atl dispensinslilutel
skall behandlas restriktivt.

Jag
har i olika sammanhang i det föregående berört situationer då en dispens kan
framstå som befogad. Jag kan här erinra om vad jag lidigare har uttalat om personer
som utövar jordbruk och skogsbruk, om s.k. fria yrkesutövare (avsnitt 4.4.1),
om möjligheten till dispens för anställning i en underordnad befattning i ett
företag i vilken en närstående tillhör ledningen (avsnitt 4,4,4) och om
möjligheten atl genom dispens lösa vissa problem som kan uppstå på den grunden
atl den som har fått näringsförbud är tvungen alt avveckla den
näringsverksamhet som han driver (avsnitt 4,4.6). Ett näringsförbud som inte
vid behov kan förenas med dispens i situationer av det slag jag nu har nämnt
kan i praktiken ligga nära ett yrkesförbud och bör således undvikas.

Enligt
min mening talar övervägande skäl därför för att det också framdeles skall
finnas en möjlighet alt meddela dispens från ett näringsförbud.

Jag
vill samtidigt betona att bakgrunden till näringsförbudet (de grova

åsidosätlandena) liksom förbudets syften (i första hand att undanröja en

skadehärd) måste bilda utgångspunkt för bedömningen av om dispens alls

skall beviljas och hur dispensen skall avgränsas. Frågan huruvida i ett visst

fall dispens skall ges och vilken omfattning dispensen skall ha har elt nära

samband med den tidigare (avsnitt 4.2,6) diskuterade förutsättningen för

näringsförbud, nämligen alt ett sådant är påkallat från allmän synpunkl.

Dispens skall således inte alls beviljas om det finns skäl att befara att

vederbörande kommer atl göra sig skyldig till oegentligheter i den verk

samhet som dispensen skall avse. Det senare leder till att del därför

knappast bör kunna bli aktuellt all undanta den verksamhet i vilken mer

parten av de oegentligheter har förekommit som legat till grund för förbu- 95

det. Dispens skall heller
inte ges om vederbörande har möjlighet att försör- Prop. 1985/86: 126 ja
sig även ulan dispens och starka allmänpreventiva skäl talar mol en sådan. Om
dispens bedöms kunna komma i fråga, kan det ofta, mot bakgrund av vad jag nyss
har sagt, finnas skäl att göra denna förhållandevis snäv och preciserad.

Som
förutsättning för dispens bör i lagtexten anges att det skall föreligga särskilda
skäl. Jag kommer att i specialmoliveringen ytterligare beröra förutsättningarna
för alt dispens skall kunna medges.

Kommittén
diskuterar vilka regler som bör gälla för förfarandet vid och forum för
dispensprövningen. Av intresse är därvid närmast vad som skall gälla om
dispensfrågan anhängiggörs inte i det mål som avser prövningen av frågan om
näringsförbud utan vid ett senare tillfälle, då prövningen alltså får ske i etl
särskilt mål. Kommittén föreslår här en reglering som motsvarar den som idag gäller
för hävande av näringsförbud enligt 199f § andra siycket KL, Jag ansluter mig
till förslaget. Innebörden av detla är sammanfattningsvis att de regler för
förfarandel som gäller för prövningen av en fråga om näringsförbud också skall
gälla vid prövningen av en fråga om dispens. Jag återkommer längre fram lill
förfarandel för prövningen av frågor om meddelande av näringsförbud (avsniti
4,5),

I
199f § KL andra styckel finns också enforumregd. Mål om hävande skall tas upp
av den tingsrätt som tidigare har handlagt målet om näringsförbud eller av
rätten i den ort där sökanden har sitt hemvist, om rätten med hänsyn till
uiredningen samt kostnader och andra omständigheter finner del lämpligt.
Motsvarande bör gälla för mål om dispens.

Ett
par remissinstanser - RSV och Stockholms tingsrätt - anser atl
tillsynsmyndigheten skall höras innan dispens meddelas.

För
näringsförbud enligt KL gäller att tillsynsmyndigheten i konkurs (TSM) skall
vaka över efterlevnaden av förbud. Som jag senare skall återkomma lill förordarjag
alt den ordningen behålls även vid ett utvidgat näringsförbud.

Då
dispensfrågan aktualiseras i samma mål som det i vilket frågan om näringsförbud
handläggs, torde TSM många gånger - särskill förstås dä rekvisitet om
betalningsunderlåtelse åberopas - även bidra till underlaget för prövningen av
det ifrågasatta näringsförbudet och dä också för prövningen av frågan om
dispens. Det är uppenbart att TSM ofta bör kunna bidra också till belysning av
om det finns skäl som talar för eller mot dispens även då denna fråga prövas
vid en senare tidpunkt. Enligt min mening är det därför naturiigt att domstolen
i ett sådant fall normalt inhämtar yttrande frän TSM, Jag anser dock inte att
någon särskild bestämmelse om detla är nödvändig.

Kommittén
föreslår alt en dispens under vissa förhållanden skall kunna återkallas. KL
innehåller ingen motsvarighet till förslaget.

Kommittén
anser att återkallelse skall kunna komma i fråga i två situa

tioner. Dispensen skall för det försia kunna återkallas om den som har fått

näringsförbud överträder detta. En återkallelse av denna anledning skall

enligt kommittén kunna aktualiseras vid en överträdelse av såväl förbudet

att idka eller faktiskt leda näringsverksamhet som av närstäendeförbudet.

För det andra skall enligt kommittén dispensen kunna återkallas, om 96

vederbörande
åsidosätter vad som åligger honom i den verksamhei som Prop. 1985/86: 126
han på grund av dispensen har rätl atl bedriva.

Ingen
remissinstans har anfört någon erinran mot kommitténs förslag i denna del.

En
dispens bygger på all man, trots bakgrunden till näringsförbudet, visar
vederbörande ett förtroende. Som jag lidigare har anfört bör dispensen grundas
på antagandet alt vederbörande kommer att avhålla sig från oegentligheter i den
verksamhet som dispensen avser. Jag.delar kommitténs uppfattning alt en
dispens bör kunna återkallas om vederbörande överträder förbudel.

Jag
anser också atl en dispens bör kunna återkallas om den som har näringsförbud
åsidosätter vad som åligger honom i den verksamhet som han tack vare dispensen
har rätt all driva. Jag delar kommitténs uppfattning all man måsle ha en låg
toleransnivå när det gäller sådana oegentligheter. Självfallel bör
återkallelse dock inte ske vid minsta förseelse.

Om
förfarandet får prövningen av en fråga om återkallelse av dispens anför
kommittén följande. Om frågan om återkallelse uppkommer i samband med att
vederbörande åtalas för broll mol näringsförbudet, måsle samma förfaranderegler
gälla som för målet i övrigt. Om den däremot skall prövas i etl särskilt mål,
får lalan om återkallelse väckas av åklagaren och vanliga brollmålsregler gälla
i tillämpliga delar. Frågan bör tas upp av den domstol som medgav dispensen
eller av den domstol där näringsidkaren har sill hemvist, om detla är
lämpligare. Någon möjlighet alt återkalla dispens utan huvudförhandling bör
inte finnas.

Kronofogdemyndigheten
i Malmö anser all frågan om återkallelse av dispens alltid bör avgöras av den
domslol som har meddelat beslutet om dispens. Myndigheten anser också all
kronofogdemyndighet skall ha samma rätt som åklagare atl föra talan om
återkallelse av dispens.

För
egen del finner jag inte skäl all, vad gäller forumregeln, avvika från
kommitléns förslag. Detsamma gäller i frågan om vem som skall föra lalan i mål
om återkallelse av dispens. Jag får anledning att senare återkomma till mitt
slällningslagande generelll till lalerätten i frågor om näringsförbud, liksom
till angränsande frågor, då jag diskuterar vad som bör gälla om förfarandet i
mål om näringsförbud (avsnitt 4.5).

Kommittén
har övervägt om det borde finnas en möjlighet för domstolen alt förena
dispensen med vUlkor. Ell sådant viUkor kunde vara atl den som har beviljats
dispens blir skyldig att tillåla viss insyn i sin verksamhet. Om villkoret inte
uppfylldes, skulle dispensen kunna återkallas.

Kommittén
avvisar tanken på i huvudsak följande grunder.

Ett
syslem med villkor framstår som väldigt delaljreglerat. Det kan dessutom bli
komplicerat. .Även andra personer än den som har fått förbud kan behöva blandas
in. För att etl villkor knutet till dispens från närstäendeförbudet skall bli
effektivt, lorde del således ofta fordras visst samarbete från arbetsgivaren,
vilket kan bli lill en påtaglig belastning i anställningsförhållandet. Ett
villkor kan upplevas som mycket ingripande. Kontrollaspekten blir dominerande.

Stockholms
tingsrätt anser till skilfnad från kommittén atl del i vissa fall

kan vara lämpligl all förena elt dispensbeslut med villkor, exempelvis 97

beträffande
revision.

7 Riksdagen 1985/86. I saml. Nr 126

Jag tycker
för min del alt kommittén överdriver de ölägenheter som är Prop. 1985/86: 126
förbundna med att man gör det möjligt att föreskriva att den som får dispens
skall uppfylla vissa villkor. Del kan för del första sägas atl ett
dispensbeslut som sådant innefattar vissa villkor. Beslutet innebär ju att bara
viss närmare angiven verksamhet får bedrivas, att vederbörande bara får ha en
anställning av visst slag i etl förelag som' drivs av annan, att han fär la
emot vissa uppdrag eller inneha aktiemajoriteten i lidigare nämnd mening i ett
aktiebolag. Alt förena ett sådant beslut med villkor som innebär att man
ytterligare preciserar förutsättningarna för näringsverksamheten,
anställnings- eller uppdragsförhållandel eller aktieinnehavet, ligger i linje med
vad jag tidigare har berört om att en dispens i princip bör vara så avgränsad
och preciserad som möjligt. Del torde i själva verket vara svårt att helt
skilja villkor ay detta slag från dispensbeslutet i övrigi. Detta torde i viss
mån gälla också sådana villkor som föreskriver atl vederbörande skall vidta
vissa ålgärder för alt underlätta kontrollen av att han inte överträder
förbudet, t. ex. förete bokföringshandlingar för TSM. Det ter sig enligt min
mening också ganska naturligt atl förena en dispens med villkor av sådanl slag.
Soni jag tidigare har berört innefattar en dispens ett förtroende från
samhällets sida mot den som har näringsförbud, och det är då också rimligt all
samhället söker säkerställa att det finns fortsatt grund för förtroendet.

Jag anser alltså till skillnad från kommittén alt ett
dispensbeslut bör kunna innehålla atl vederbörande har att iaktta ett visst
beteende, t. ex. tillhandahålla visst material eller fortlöpande lämna
uppgifter om den verksamhet m. m. som avses med dispensen. Givelvis skall inte
föreskrifter av sådant eller annat slag sältas upp slentrianmässigt, utan
behovet får prövas frän fall till fall. Likaså fär föreskrifterna inte utformas
på ett sätl som kan vara överdrivet besvärande för den som har fått näringsförbud.

Om vederbörande inte handlar i överensslämmelse med ett
villkor som rätten har satt upp skall dispensen kunna återkallas.

98

4.4.8 Upphävande av
förbud

Prop. 1985/86; 126

Mitt
förslag: Den som efter överklagande frikänns för sådant brott som har utgjort
en förutsättning för etl näringsförbud, skall få näringsförbudet upphävt, om
inte domen grundas även på en sådan betalningsunderiålelse avseende skatt m.m.
som kan uigöra en alternativ förutsättning för näringsförbud. Om brottet
bedöms mildare, skall förbudel i vissa fall upphävas eller ändras. Om ett konkursbeslul
som har varit förutsättning för näringsförbud upphävs, skall näringsförbudet
också upphävas. - Även den som har fått näringsförbud på grund av alt han har
låtit bli att betala skatter m. m. skall i vissa fall efter särskild ansökan
kunna få förbudel upphävt, om betalningsskyldigheten upphävs eller sätts ned.
Detsamma gäller när del, efter det atl beslutet om näringsförbud meddelades,
framkommit alt näringsidkaren i själva verket inte var ansvarig hell eller
delvis för de oegentligheter som låg till grund för bedömningen alt han hade
grovt åsidosatt sina åligganden i näringsverksamhet, - Då frågan om upphävande
av förbud prövas på ansökan av den som har fått näringsförbud bör i fråga om förfarandet
samma regler gälla som för lalan om förbud.

Kommitténs
förslag: Kommittén föreslår ingen motsvarighet till den nu gällande regeln i
konkurslagen om att etl beslut om näringsförbud i vissa fall kan hävas helt
(betänkandet s. 318-320),

Remissinstanserna:
LRF ifrågasätter om inte möjligheterna all häva ett näringsförbud på grund av
ändrade förhållanden bör kvarstå. Överåklagaren i Göteborg anser all nuvarande
regler om hävande av förbud bör bibehållas. Remissinstanserna i övrigt har inte
hafl någon erinran mot kommitténs förslag (bilaga 6 avsnitt 4).

Sammanfattning av
skälen för mitt förslag: Om de formella förutsättningarna för förbud faller
bort måsle förbudel kunna upphävas helt.

Skälen
för mitt förslag: I 199f § första stycket KL föreskrivs att etl lagakraftvunnel
beslul om näringsförbud, pä begäran av den som det avser, kan hävas helt eller
delvis, när ändrade förhållanden eller något annat särskilt skäl föranleder
del.

I
motiven lill de gällande reglerna uttalades att hävande t.ex. borde kunna komma
i fråga, om den som meddelats förbud ärver en mindre rörelse i slutet av
förbudsliden och det inte finns anledning alt befara all han ger sig in i några
otillbörliga transaktioner. Vidare ansågs särskilda skäl till hävande kunna
föreligga, om vederbörande åberopar andra väsentliga omständigheter eller
bevis som inte förebragls tidigare (prop. 1979/80:83 s. 61 saml SOU 1979: 13 s.
90 och s. 106).

Kommittén föreslår ingen
motsvarighet till den nu berörda regeln om atl ett beslut om näringsförbud i vissa
fall kan hävas helt. Däremot föreslär

99

den alt partiell hävning
skall kunna ske genom beslut om dispens från ett Prop. 1985/86: 126 förbud.
Utformningen av ett dispensinslilul har jag behandlat i det föregående
(avsnitt 4.4.7).

Som
grund för sin inställning anför kommittén följande. För att ett näringsförbud
skall kunna ändras sedan det vunnil laga kraft bör det naturligtvis krävas att
särskilda omständigheter av något slag föreligger. Sådana omständigheter bör
ibland kunna göra att dispens för viss verksamhet med delas. Däremol är det
svårt alt tänka sig sådana omständigheter som kan göra det motiverat atl hell
häva förbudet. Redan elt partiellt hävande innebär ju en inskränkning i
principen om domens rättskraft. En möjlighet lill fullständigt hävande strider
naturligtvis i än högre grad mot denna princip. Oinskränkta möjUgheter atl föra
talan om hävande är för övrigt processekonomiskt oförsvarbara. En eventuell
regel om hävande torde därför behöva kompletteras med en avvisningsmöjlighel, exempelvis
för del fall all inga nya omständigheter tillkommit. En sådan regel kan i sig
medföra komplikationer.

I
del fall som även nämndes i motiven till nu gällande reglering - atl den som
har fått förbud ärver en mindre rörelse — bör det vara tillräckligt alt medge
dispens för just den verksamhelen. Kommittén tillägger att de gällande reglerna
om hävande synes ha tillämpats i myckel liten utsträckning.

Bara
ell par remissinstanser har hafl någon erinran mot vad kommittén anfört i denna
del.

Jag
kan för egen del i huvudsak ansluta mig till kommitténs synsätt. Del
överensstämmer enligt min mening bäst med näringsförbudets syfle atl etl
meddelat näringsförbud skall gälla under den ursprungligen fastställda tiden.
De undantag från denna princip som i praktiken kan visa sig befogade bör ofta
kunna göras inom ramen för ett dispensinstitut. Fördelen med en
dispensmöjlighel i förhällande till en hävningsregel är att ett dispensbeslui
kan preciseras till alt avse viss verksamhet. Det jag nu har anfört hindrar
emellertid inte all jag anser att ell beslul om näringsförbud bör kunna
upphävas i vissa undantagsfall, nämligen då grunden för näringsförbudet har
faUil bort.

Som
jag tidigare har framhållit är näringsförbud en ingripande åtgärd och

förutsättningarna för förbud bör därför vara restriktiva. Det ligger i linje

med en sådan inställning atl en person som har fåll näringsförbud med

hänvisning lill olika oegentligheter inte skall behöva lyda under ett sådant

om förutsättningarna för förbudel ändras. En sådan ändring kah ske genom

all han frikänns för den brottslighet som utgjort en nödvändig förutsättning

för förbudel. En annan möjlighel är att del konkursbeslul som varit förut

sättning för förbud upphävs av högre rätt. En ytterligare ändring är att den

som har fått näringsförbud förklaras vara icke betalningsskyldig för de

skalleskulder som har varit en nödvändig förutsättning för förbudel. Även

den situationen kan inträffa alt näringsidkaren efter det att förbudel med

delades visas vara utan ansvar för andra slags oegentligheter som har legat

till grund för bedömningen alt han grovt åsidosatt sina åligganden i närings

verksamhet. Även i etl sådanl fall kan del finnas skäl att upphäva närings

förbudet, nämligen om näringsidkaren därigenom inte längre kan anses ha 100

kvalificerat sig för en sådan bedömning.

I
fall som de nämnda bör det enligt min mening finnas en möjlighel atl Prop,
1985/86: 126 upphäva förbudet. Den regel om hävning som idag finns i KL har i
princip en sådan innebörd. Den dispensregel som jag tidigare föreslagit har däremot
en annan karaktär, Dispensinslilutel är avsett för sådana fall då
förutsättningarna för förbud är uppfyllda men del finns skäl att på visst sätt
begränsa förbudels verkan.

Del
finns här också skäl all anmärka atl den nyligen införda lagen (1985:354) om
förbud mot yrkesmässig rådgivning i vissa fall, m, m, innehåller en särskild
bestämmelse för det fall dä den brottmålsdom som har legal lill grund för etl
förbud all utöva rådgivningsverksamhet ändras helt eller delvis sedan den har
överklagats. Innebörden av denna bestämmelse är atl om den tilltalade frikänns
i högre rätt för brott som ligger lill grund för en lagakraftvunnen dom om
förbud, rätten samtidigt skall upphäva förbudet. Frikänns den tilltalade endast
belräffande viss del av den förbudsgrundande brottsligheten, eller hänför den
högre rätlen denna under en mildare straffbestämmelse än den som har
tillämpats, skall rällen besluta i vilken utsträckning förbudet fortfarande
skall gälla. Den högre rällen får ocksä upphäva eller ändra ell i samband med
domen om förbud meddelat beslut om skyldighet att svara för
rättegångskostnader. Verkan av att etl förbud upphävs eller ändras inträder
utan hinder av atl domen inte har vunnit laga kraft.

Som
anfördes i del lagärendet kan ell förbud i de situationer som här avses
undanröjas genom resning. Pä förslag av lagrådel, som framhöll atl en ordning,
enligt vilken ett beslut om förbud kan meddelas med stöd av en brollmålsdom som
ännu ej vunnit laga krafl, inte är ulan vidare fri från invändningar, infördes
dock den nyssnämnda bestämmelsen. Chefen för justitiedepartementet pekade i
samband därmed på den möjlighet all häva ell förbud som lagen i fråga erbjuder
redan genom en däri intagen särskild hävningsregel motsvarande den nu gällande
i 199f§ första stycket KL (prop. 1984/85:90 s. 49ff).

Mot
bakgrund av vad jag nu har anfört anser jag att även en lag om näringsförbud
bör ge utrymme för all upphäva ett näringsförbud i sådana situationer som nu är
i fråga. Den reglering jag föreslår bör enligt min mening ge möjlighet att
upphäva ett förbud såväl i det fall dä den brottmålsdom som ligger lill grund
för förbudet ändras till den tilltalades förmån som då ett skattebeslut eller
ett konkursbeslul av molvarande betydelse upphävs. Den bör också möjliggöra
upphävande i vissa fall då den som har fått näringsförbud inte längre kan anses
ha grovt åsidosatt sina åligganden i näringsverksamhet, även om någon av de
nyss nämnda nödvändiga förutsättningarna för förbud fortfarande är uppfylld.

Den
laglekniska lösningen måsle dock bli delvis olika för dessa fall.
Brotlmålsdomen och konkursbeslutet överprövas av samma slags domstol som den
som har alt ta ställning lill etl överklagande av en dom eller elt beslut om
näringsförbud. Dessa två fall bör därför i princip kunna behandlas lagtekniskt
på samma sätl. Jag föreslår här en lösning molsvarande den i rådgivarlagen.

Ett
näringsförbud som grundas på det särskilda brottsrekvisitet eller på

konkursrekvisitet bör i vissa fall upphävas ex officio, Elt förbud som 101

grundas på
brottsrekvisitet bör i andra faU kunna ändras atl löpa under Prop. 1985/86:
126 kortare lid än den som ursprungligen är beslutad.

Ett
ändrat beslul i ett skaltemål, vilket gör all förutsättningarna enligt del
särskilda skatterekvisilet inte längre är uppfyllda, kan däremot inte på
motsvarande säll beaktas ex officio. Här får i stället krävas all den som har
fått näringsförbud själv tar inUiativ till alt få detla upphävt. Jag föreslår
därför en särskild regel om upphävande efter framställning från den som avses
med beslulel vid sidan om den nyss nämnda. Denna regel bör även kunna tillämpas
i sådana fall då del kan slås fasl atl näringsidkaren i själva verket inte hade
grovt åsidosatt sina åligganden i näringsverksamhet,

Elt
näringsförbud skall givetvis upphävas endast om Lex, en frikännande eller
mildrande brottmålsdom medför alt de nyss nämnda grundläggande rekvisiten inte
längre är uppfyllda. Det får alltså ankomma på den rätt som har att pröva
betydelsen av de förändrade förutsättningarna att bedöma om de kvarvarande
oegentligheter som kan läggas vederbörande till last uppfyller kraven på brott
eller betalningsunderlåtelse som inte är ringa och på ett grovt åsidosättande.
Är såväl det senare rekvisitet som någol av de förstnämnda uppfyllt skall
förbudel inte upphävas.

Jag
vill om skatterekvisilet påminna om vad jag tidigare har anfört (avsniti
4,2,4), nämligen alt betalningsskyldighet för en skatt, lull eller avgift
normalt föreligger även om det beslul som ligger lill grund för ett skattekrav
har överklagats, Detla innebär all även om vederbörande i och för sig vid en
slutlig rättslig prövning befrias hell eller delvis från de anspråk som riklats
mot honom, hans underiåtelse att betala har utgjort en oegentlighet som måste
beaktas i sammanhanget,

Elt
näringsförbud som grundals på det nu diskuterade rekvisitet bör alltså inte
utan vidare upphävas bara därför atl skattebeslutet ändras. Man får i stället
försöka göra en samlad bedömning av om belalningsunderlåtel-sen fortfarande
skall anses uppfylla rekvisitet och, om så är fallel, mot bakgrund av
vederbörandes beteende i stort pröva om det längre kan vara fräga om ett grovt
åsidosättande. Att skattebeslutet ändrats bör dock därvid vara en faktor som
talar till vederbörandes förmån.

Jag
vill tillägga atl grunden för etl näringsförbud givetvis inte har fallit bort
därför alt näringsidkaren visserligen har betalat sin skuld men detta skett
först sedan han kommit i dröjsmål med betalningen.

Kommittén
har, som jag tidigare anfört, pekat på en del olägenheter som kan vara
förknippade med ett hävningsinslitut, bl, a. risken för en processekonomisk
belastning. Jag vill då för min del erinra om att den hävningsregel som finns
idag inte synes ha medfört negativa verkningar av detla slag. Givetvis kan
risken för obefogade mål om hävning inte uteslutas. Jag anser dock alt hänsynen
till rättssäkerheten bör väga tyngre i delta sammanhang.

Då
frågan om upphävande av förbud prövas på ansökan av den som har fåll
näringsförbud bör för målet i tillämpliga delar gälla vad som föreskrivs om
talan om förbud. Ett sådant mål bör tas upp av den tingsrätt som lidigare har
handlagt målet om näringsförbud. Om rätten finner det lämpligl, bör målet dock
i stället få las upp av rätten i den ort där den som har fått näringsförbud har
silt hemvist.

102

4.5 Förfarandet m. m.

Prop.
1985/86: 126

Närmasl
kommer jag nu att behandla frågan vilka organ som skall ha ansvaret för alt
näringsförbud meddelas, liksom de principer som skall gälla för själva
förfarandet (4.5.1). Därefter tar jag upp frågan om s.k. tillfälligt
näringsförbud (4.5.2).

4.5.1
Ansvariga myndigheter och det rättsliga förfarandet

Mitt
förslag: De nuvarande principerna för förfarandet tillämpas i huvudsak också i
fortsättningen. Frågor om näringsförbud skall alltså prövas av allmän domslol
på talan av åklagare. Åklagaren ansvarar tillsammans med polisen för den
utredning som ligger till grund för talan om näringsförbud.
Kronofogdemyndigheterna skall dock ha till uppgift att särskilt uppmärksamma
när det finns skäl att meddela näringsförbud på grund av Underlätelse att
betala skatt m. m. och anmäla till åklagare när de anser att det finns skäl för
förbud. De får härmed också ett vissl utredningsansvar. Konkursförvaltarna och
tillsynsmyndigherna i konkurs skall liksom hittills anmäla till åklagare då de
anser att del finns skäl atl meddela näringsförbud. Del rättsliga förfarandet
tillgår på samma sätt sora idag. Dock skall lalan om näringsförbud mot annan än
den som har försalts i konkurs las upp inte vid konkursforum utan enligt
reglerna om forum i brottmål. - I samband med att etl näringsförbud meddelas
skall domstolen till den som avses med förbudet överlämna en särskild handling
som beskriver innebörden av förbudet. Domstolen skall också sända domen eller beslutet
till tillsynsmyndigheten. Om förbudet meddelas någon som driver näring för
vilken krävs särskUt tillstånd, skall rätlen sända domen eller beslutet till
den myndighet som beviljar sådant tillstånd.

Kommitténs förslag:
Överensstämmer huvudsakligen med mitt (belänkandet s, 323-346, 363 och
419-425). Kommitténs förslag har dock ingen motsvarighet till mitt om en
särskild övervakningsuppgift för kronofogdemyndigheterna vid underiåtelse att
betala skatt m.m. Inte heller föreslår den att domen eller beslutet skall
sändas till tillståndsgivande myndighet.

Remissinstanserna: Av de
instanser som yttrat sig har de flesta ingen erinran mol alt frågan om
meddelande av näringsförbud även i fortsättningen prövas av allmän domstol på
talan av åklagare, elieratt utredningen ombesöijs av åklagare och polis. Dit
hör RÅ, konsumentverket, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, TCO,
SACO/SR, Sveriges Domareförbund, Sveriges Advokatsamfund och Föreningen
Sveriges åklagare. Kronofogdemyndigheten i Göteborg anser däremot att
uppgiften all ulreda frågor om meddelande av näringsförbud skall överföras från
åklagare till kronofogde och att kronofogdemyndigheten också skall föra lalan
om fölbud i domstol. Kronofogdemyndigheten i Malmö anser att talan om

103

näringsförbud skall kunna
föras vid konkursforum liksom att tillsyhsmyn- Prop. 1985/86: 126

digheten (TSM) bör ha rätt
all föra talan om näringsförbud, i vart fall

tillfälligt sådant.
Kronofogdemyndigheten i Stockholm anser däremot all

nuvarande ordning bör bibehållas,
RSV anser att det i vissa fall kan vara

rationellt med en ordning
som innebär all TSM får föra lalan om förbud.

Först bör dock prövas om
förbättringar med de långa handläggningsliderna

kan uppnäs inom ramen för
del nuvarande systemet. Om så inte är fallet

bör frågan tas upp till ny
prövning. - Ingen instans har någon erinran mot

förslagen all en särskild
handling om förbudets innebörd skall överlämnas

lill den som får
näringsförbud och alt domen eller beslutet skall sändas till

tillsynsmyndigheten (bilaga
6 avsnitt 5).

Sammanfattning
av skälen för mitt förslag: De nuvarande principerna rörande ansvaret för
utredning och domslolstalan i fråga om näringsförbud är lämpliga. Del saknas
därför anledning alt nu ändra på dem. Kronofogdemyndigheterna bör dock få elt
särskilt ansvar dä del gäller atl aktualisera näringsförbud på den grunden alt
en näringsidkare underiåter att betala skatt m. m. - Det är lämpligl alt den
som får näringsförbud ges särskild information om förbudets innebörd. En
tillsynsmyndighet har vidare inlresse av alt informeras närmare om
näringsförbud som faller under dess tillsynsansvar och bör därför ha tillgäng
lill domen eller beslutet. En myndighet som tidigare har beviljat den som fått
näringsförbud tillstånd alt ägna sig ät viss verksamhei måsle få kännedom om
förbudel för alt kunna ompröva tillståndet.

Skälen
för mitt förslag: Om utredningen och förfarandet i mål om näringsförbud gäller
idag vad som i allmänhet är föreskrivet om mål som rör allmänt åtal för brott,
för vUket är stadgat fängelse i högst ett år (199d§ KL). Reglerna gäller i
tillämpliga delar och i den mån inte annal föreskrivs i bestämmelserna om
näringsförbud. Detta betyder bl.a. att utredningar om näringsförbud handhas av
poUs och åklagare och att reglerna i 23 kap, rättegångsbalken (RB) om
förundersökning i brottmål är tillämpliga.

Enligt
gällande ordning beslutar allmän domstol om näringsförbud på talan av allmän
åklagare. Konkursförvallarna och tillsynsmyndigheterna i konkurs (TSM) har
vidare alt anmäla för åklagare när, enligt deras uppfattning, anledning
förekommer alt meddela näringsförbud. I regel handläggs frågor om näringsförbud
i samband med ansvarslalan mol näringsidkaren. Dom pä näringsförbud meddelas
oftast i samband med atl vederbörande döms för brott i näringsverksamhet.

Kommittén
anför alt den rådande ordningen i huvudsak synes ha fungerat väl. En brist är
dock att del ofta går lång lid innan ett näringsförbud meddelas. Detla lorde
enligt kommittén främst bero på en viss eftersläpning hos polis och åklagare,
vilket i sin tur delvis har sin grund i otillräckliga resurser hos dessa
myndigheter. I fråga om den processuella handläggningen i domstolarna har inga
påtagliga brister eller komplikationer kommit i dagen.

En
försia fråga alt ta ställning till rörande förfarandet gäller huruvida de

allmänna domstolarna även i fortsättningen bör handha uppgiften atl beslu- 104

la om näringsförbud.
Kommittén har inte föreslagit någon ändring i nuva- Prop. 1985/86: 126 rande
ordning. Ingen remissinstans har heller gjort detta. Även jag anser att de
allmänna domstolarna liksom idag skall pröva frågor om näringsförbud. Jag
anser också att lalan om näringsförbud skall föras av åklagare. Jag hänvisar
här till vad som anfördes i samband med tillkomsten av nu gällande reglering
(prop. 1979/80:83 s. 43).

Belräffande frågan vem som skaU ombesörja uiredningen inför en talan
om näringsförbud uttalade dåvarande chefen för justitiedepartementet att, om
åklagaren är ansvarig för talans utförande, del saknas anledning att inte låta
honom svara även för den föregående utredningen. Har förundersökning enligt RB
i elt brottmål inletts, torde det dock enligt departementschefen ibland vara
obehövligt med en särskild utredning i förbudsfrågan. I varje fall behöver
denna utredning inte bli så omfattande. Liksom vid utredning av brott bör
åklagaren kunna anlita biträde av polismyndighet. Departementschefen betonade
vidare atl, även om tillsynsmyndigheten inte för talan och svarar för
utredningen i förbudsfrägor, det är angeläget alt myndigheten medverkar i
utredningsarbetet (ptop. 1979/80:83 s. 43 f).

En
remissinstans har föreslagit all ansvarel för utredningsarbetet bör flyttas
över till kronofogdemyndighet (se ovan). Det bör nämnas att justitieombudsmannen
(JO) i ett särskill ärende rörande kronofogdemyndigheterna och
konkurstillsynen (1983 E: 1) har uttalat sig i samma riktning.

Jag
har nyss anfört alt uppgiften att väcka talan även fortsättningsvis bör handhas
av åklagare. Enligt mitt förslag skall brott som inte är ringa utgöra en
särskild förutsättning för näringsförbud. Del finns också enligt min mening
skäl att räkna med att brott myckel ofta ensamt eller i förening med andra slag
av åsidosältanden kommer att utgöra grunden för näringsförbud. Det är mot nu
angiven bakgrund naturligt att åklagaren för sin ulredning också i
fortsättningen biträds av polismyndighet och att bestämmelserna i 23 kap. RB i
princip lillämpas även i övrigt.

Jag
vill dock samtidigt anföra alt jag anser alt kronofogdemyndigheterna

- och då inte bara de som är tillsynsmyndigheter i konkurs - bör spela en

mera betydelsefull roll då del gäller atl med hjälp av näringsförbud bemäst

ra oseriös näringsverksamhet. Del står således klart atl kronofogdemyn-

digherna har de bästa möjligheterna att fä fram material som kan ligga till

grund för näringsförbud mot personer som systematiskt låter bli att betala

skatter o.d. Kronofogdemyndigheterna har normalt bättre möjligheter än

polisen att göra de utredningar som krävs vid tillämpningen av det särskil

da rekvisit för näringsförbud som utgörs av underlåtenhet att belala skatt,

lull eller avgift. Jag föreslår därför en särskild regel som innebär att

kronofogdemyndigheterna skall ha i uppgift att särskilt uppmärksamma

när det finns skäl atl meddela förbud på grund av underiåtelse alt betala

skatt m.m. och att de skall anmäla till åklagare då de anser att det finns

skäl att överväga förbud, I detla ligger också atl jag förutsätter att det sker

ett nära samarbete mellan åklagare och kronofogde i de fall då näringsför

bud aktualiseras med hänvisning till det nyss nämnda skatterekvisilet. Det

ligger i sakens natur atl ett nära samarbete också måste äga rum då

konkursrekvisitet åberopas. Det jag har sagt nu bör även gälla då det

särskilda brottsrekvisitet åberopas och vid sidan om brott även underlå- 105

telse atl belala skatt m.
m. anförs som ytterligare fall av åsidosältanden av Prop. 1985/86: 126
åligganden.

Givetvis
kan det många gånger vara värdefullt om även andra myndigheter, t.ex.
skattemyndigheter, konsumentombudsmannen (KO) och andra fackmyndigheter
biträder polis och åklagare i utredningsarbetet. Det är angeläget att man lar
till vara de möjligheter till effektivitetsvinster som kan uppnås genom ett
sådant samarbete, Detla förekommer för övrigt redan idag på flera håll. Jag
avser atl senare något utveckla min syn i denna fräga (avsnitt 4.7).

Enligt
55 § och 185 b § KL skall konkursförvaltaren anmäla till åklagaren om del finns
skälig anledning att anta att näringsförbud kan meddelas, liksom grunden för
misstanken. Om inte förvaltaren har gjort anmälan, skall enligt 199e§ KL TSM
göra detta, så snart det finns anledning till det. Till anmälan skall TSM foga
sin utredning.

Om
anknytningen till konkurs släpps, något som ju delvis sker i milt förslag,
kunde del ifrågasättas om den nämnda skyldigheten för konkursförvallaren och
TSM borde upphävas. Jag anser dock inte atl detta bör ske. Även om konkurs inte
längre kommer att bli en ovillkorlig förutsättning för näringsförbud, lorde
förbud inte sällan även i framtiden aktualiseras i samband med
konkursutredningar. Jag anser därför all anmälningsskyldigheten bör finnas
kvar.

Det
kunde även sättas i fråga om anmälningsskyldigheten nu borde utvidgas till atl
gälla också andra organ än de nämnda. Kommittén anser inte atl detta är
nödvändigt och anför alt del får anses vara en naturlig del av dessa
myndigheters skyldigheter all fästa åklagarens uppmärksamhet på förhållanden
som kan föranleda näringsförbud. Ett par remissinstanser - länsstyrelserna i
Slockholms län och Göteborgs och Bohus län - anser däremot atl en lag om
näringsförbud bör uppta en regel som ålägger alla berörda myndigheter att
anmäla till åklagare förhållanden som kan medföra näringsförbud.

För
egen del vill jag betona att var och en som anser att det finns anledning att
meddela näringsförbud i etl vissl fall har möjlighet atl anmäla förhållandet
till polis, åklagare eller TSM. Del är också naturligt om sådana myndigheter
som bevakar skeendena på marknaden gör anmälan då de finner välgrundad
anledning till det. Jag finner dock inte skäl att nu föreslå någon utvidgning
av skyldigheten all göra en sådan anmälan utöver vad jag i del föregående
anfört om anmälan av kronofogdemyndighet i vissa fall.

Kommittén
diskuterar vilka tvångsmedel som bör kunna användas mot

dem som är föremål för ulredning om näringsförbud. Genom den allmänna

hänvisningen till brottmålsförfarandet gäller idag, i tillämpliga delar, reg

lerna om beslag (27 kap RB) och om husrannsakan, kroppsvisitation och

kroppsbesiktning (28 kap. RB). Genom elt särskilt undantag i 199d§ andra

stycket KL gäller däremot inte reglerna om häktning, anhållande och

gripande (24 kap.) eller om reseförbud och anmälningsskyldighet (25 kap.).

I det lidigare lagstiftningsärendet uttalade departementschefen alt del inte

borde ges möjligheter att använda sädana personella tvångsmedel innan

närmare erfarenheter hade vunnits av tillämpningen av reglerna om nä- 106

ringsförbud (prop.
1979/80:83 s. 44). Bestämmelserna om kvarstad (26 Prop. 1985/86: 126

kap.) saknar relevans när
det gäller näringsförbud. Också i 23 kap. RB

finns regler som har
karaktär av tvångsmedel, nämligen i 7§, angående

hämtning lill förhör, och
i 8§, angående medtagande till förhör. Dessa

regler är i princip
tillämpliga i utredningar om näringsförbud (jfr nyss

nämnda prop. s. 44).

Jag
anser att de idag tillgängliga tvångsmedlen bör kunna användas också i
fortsättningen. Även i fråga om de personella tvångsmedlen bör nu gällande
princip beslå. Häktning och reseförbud skall alltså inte kunna, tillgripas i
fråga om näringsförbud, inte heller anhållande och gripande.

Del
hittills sagda har huvudsakligen avsett förfarandet under utredningsstadiet.
Också beträffande förfarandet i domstolen gäller, som jag tidigare har nämnt,
samma regler som i mål som rör allmänt åtal för brott, för vilket är stadgat
fängelse i högsl elt år. Jag finner inte anledning alt föreslå någon ändring i
denna ordning. Angående innebörden av atl brottmålsreglerna är tillämpliga kan
jag hänvisa lill departementschefens uttalanden i del tidi- ' gare
lagstiftningsärendet (nyss nämnda prop. s. 58ff)-

Jag
vill här påminna om alt en skillnad mellan mitt förslag och nu gällande ordning
är att jag inte föreslår någon regel om att talan om näringsförbud måste föras
inom viss lid. Jag vill dock understryka alt också enligt gällande rätt
oegentligheter kan åberopas oavsett ålder. I detta senare hänseende sker alltså
ingen förändring.

Enligt
gällande regler i 199d § försia och andra styckena KL får talan om
näringsförbud las upp såväl av den tingsrätt som är behörig enligt de vanliga
reglerna om forum i brottmål som av tingsrätten i den ort där konkursen är
eller har varit anhängig (jfr prop. 1979/80:83 s. 59). Kommittéförslaget har
ingen motsvarighet till den senare forumregeln mot bakgrund av att det inte
innehåller någon anknytning mellan näringsförbud och konkurs. Jag föreslår
däremol för min del all lagen skall innehålla etl särskill konkursrekvisil.
Enligt min mening bör därför, liksom idag, talan om näringsförbud mot den som
är försalt i konkurs få tas upp såväl vid brollmålsforum som vid det forum jag
nyss nämnde.

Rätlens
slufiiga avgörande i mål om näringsförbud sker genom dom. I de fall då lalan
handläggs i samband med åtal kommer avgörandet all ingå i brotlmålsdomen. Också
när frågan om näringsförbud handläggs särskilt sker del som etl brottmål och
avgörandet sker genom dom.

Kommittén
anför all den domstol som har meddelat näringsförbud i

allmänhet i domen har angett innebörden av näringsförbudet genom att

återge lagtextens ord i domslutet. Enligt kommittén är del lämpligl atl

förbudets innebörd anges, efiersom det är av vikt alt den dömde åtminsto

ne i huvudsak får klart för sig vad han i fortsättningen har all rätta sig
efler.

Av praktiska skäl synes del enligt kommittén dock lämpligast - för att inte

domslutet onödigtvis skall tyngas - att meddelandet om näringsförbudels

innebörd lämnas i en särskUd handling. Kommittén anser att en sådan

handling, i likhet med vad som idag sker vid exempelvis villkoriig dom och

skyddslillsyn, bör kunna överlämnas i samband med huvudförhandlingen,

om dom avkunnas dä, eller sändas tillsammans med domen, om denna

meddelas senare. Kommittén framhåller också atl man, om man använder 107

en
förtryckt handling, undviker risken att näringsförbudets innebörd anges på ett
sätt som avviker från lagen. I handlingen bör enligt kommittén anges sådana
inskränkningar i förbudet som gjorts genom dispens.

Jag delar kommitténs
uppfattning att del kan vara lämpligl atl den som meddelas näringsförbud får en
särskild handling där förbudets innebörd anges. Till skillnad från kommittén
anserjag dock alt handlingen endast skall återge vad lagen uttalar härom.
Handlingen bör däremot inte innehålla uppgifl om vad som skall gälla särskill
för förbudel i det enskilda fallet. Den skall alltså inte ersätta domen
(beslulel) i detla hänseende. En sådan ordning skulle kunna skapa oklarhel om
vad vederbörande har atl rätta sig efter bl, a. i elt sådanl fall då domen
eller beslutet å ena sidan och handlingen i fråga ä den andra har delvis olika
innehåll. Del ankommer pä domstolsverket atl svara för den närmare
utformningen av en sådan handling.

En särskild handling av
det slag jag nu har angett bör även överiämnas då tillfälligt näringsförbud
meddelas (detta institut behandlas i avsnitt 4.5.2).

Kommittén föreslår en
särskild regel om att domstolen vidare skall sända domen eller beslutet till
den TSM som skall ha hand om tillsynen över den som fått förbud. Det är
givelvis viktigt all vederbörande TSM blir underrättad om näringsförbud som
faller under dess tillsynsansvar och därvid även om beslut i fråga om
avveckling och dispens. Jag delar således kommitténs uppfattning alt domstolen
bör underrätta TSM på angivet sätl.

Ytterligare en fråga
rörande förfarandet bör beröras. Näringsförbud kan komma all meddelas någon som
driver näring för vilken krävs särskilt tUlstånd. Delta är fallel med t. ex.
restaurang- och äkerirörelse, skrothandel och faslighelsmäkleri. Som
dalainspektionen har framhållit under remissbehandlingen är det angeläget att
den myndighet som har beviljat en näringsidkare sådant tillstånd i det fallel
då näringsidkaren sedan får näringsförbud blir underrättad om detla så atl den
kan pröva om tillståndet skall återkallas. Jag anser därför alt den domslol som
meddelar förbudet skall underrätta den berörda myndigheien om förhållandel och
föreslår en bestämmelse med delta syfte.

Prop. 1985/86:126

4.5.2
Tillfälligt näringsförbud

Mitt förslag: Den
nuvarande möjligheten atl meddela ett tillfälligt näringsförbud till dess
frågan om näringsförbud slutligt har avgjorts skall finnas kvar. Bestämmelserna
härom överförs i huvudsak oförändrade till den nya lagen iitom i ett avseende.
I stället för att som idag kunna meddelas om särskilda skäl föranleder det bör
lillfälligt förbud kunna ges då det är uppenbart alt näringsförbud är befogat.
De principer som idag gäller för förfarandet rörande tillfälligt näringsförbud
skall tillämpas också i fortsättningen.

Kommitténs förslag:
Överensstämmer med mitt förslag (betänkandet s. 338-346 och 421-424).

108

Remissinstanserna:
Av de instanser som har uttalat sig i frågan lämnar RÅ, Prop. 1985/86: 126
Föreningen Sveriges åklagare och Malmö kommun förslaget utan erinran. Några
instanser anser att förutsättningen för tillfälligt näringsförbud - atl del är
uppenbart atl näringsförbud är befogal - är för restriktiv. Det anser således
Stockholms tingsrätt, länsåklagaren i Stockholms län och Gollands län,
kronofogdemyndigheterna i Malmö och i Sundsvall, SACO/SR, Föreningen Sveriges
kronofogdar saml Svenska Metallindustriarbetareförbun-det. Dessa vill i
allmänhet all förbud skall kunna meddelas om det är sannolikt all
näringsidkaren har grovt åsidosatt sina åligganden (bilaga 6 avsniti 5),

Sammanfattning
av skälen för mitt förslag: Det bör liksom idag vara möjligt att i vissa fall
meddela elt förbud som får verkan omedelbart. Med tanke på den menliga inverkan
ett näringsförbud kan få bör ett tillfälligt förbud dock meddelas bara då det
slår klart all talan om näringsförbud kommer alt bifallas. Den ordning för
prövningen av frågor om tillfälligt förbud som gäller idag bör lämpligen beslå.

Skälen
för mitt förslag: Enligt den nuvarande beslämmelsen i 199g§ försia stycket KL
får, om det finns särskilda skäl, rätten meddela näringsförbud för tiden till
dess frågan om näringsförbud slutligt har avgjorts. Sådant förbud kallas
tillfälligt förbud. Det får meddelas redan innan lalan om slutligt förbud har
väckts men får också meddelas i samband med dom på slutligt förbud. Det gäller
då, om det inte upphävs av högre rätt, för tiden lill dess all det slutliga
förbudet vinner laga kraft eller upphävs.

Enligt
vad dåvarande chefen för justitiedepartementet uttalade i samband med
tillkomsten av gällande bestämmelser får vid prövningen av om kravet på
särskilda skäl är uppfyllt beaktas å ena sidan vilka följder en fortsatt
näringsverksamhet kan få för det allmänna och för borgenärerna och å den andra
vilka ekonomiska och andra konsekvenser som elt förbud skulle medföra för den
som får det. Han tillade att det naturligtvis skall vara sannolikt all elt
tillfälligt förbud kommer att följas av en dom på förbud. Är frågan om
näringsförbud svårbedömd, skall lillfälligt förbud inte meddelas (prop.
1979/80:83 s. 61).

Kommittén
anser atl tillfälligt förbud skall kunna meddelas också enligt den nya lagen.

Ingen
remissinstans har hafl något all erinra mol förslagel alt tillfälligt
näringsförbud skall kunna meddelas i vissa fall.

Jag
vill för min del påminna om departementschefens uttalande i det tidigare
lagstiftningsärendet alt snabbhet i förfarandet är av stor betydelse för
effektiviteten hos näringsförbudet och alt det i en del fall tidigt torde slå
klart atl näringsförbud bör meddelas, t. ex. vid uppenbart kriminella förfaranden
där kanske straffprocessuella tvångsmedel tillgrips. Samtidigt kan
handläggningen av målet inför tingsrätten fördröjas av olika skäl. Genom elt
överklagande kan del vidare dröja innan etl lagakraftvunnel avgörande
föreligger (nyss nämnda prop. s. 41 f).

Ett
viktigt skäl för tillfälligt förbud kan vara atl man så fort som möjligt

bör kunna avbryta en verksamhet som orsakar stora skador. Kan del antas 109

alt
näringsidkaren även fortsättningsvis kommer att begå brottslig verk- Prop.
1985/86: 126 samhet eller ignorera exempelvis regler om inbetalning av skatter
och avgifter, är det angeläget atl rörelsen kan bringas atl upphöra utan
avsevärt dröjsmål.

Etl
annal skäl för lillfälligt förbud är att det kan framstå som stötande om en
person får fortsätta med sin verksamhei under lång tid, trots atl han har gjort
sig skyldig till kanske omfattande oegentligheter. När det framstår som helt
klart atl näringsförbud kommer att åläggas, bör det också normalt ligga i
sakens nalur all han så forl som möjligt fråntas rätlen alt driva rörelse.

Med
hänvisning till vad jag nu har anfört anser jag att det bör vara möjligt att
även framdeles meddela tillfälligt näringsförbud.

Jag viU i sammanhanget erinra om att det enligt rådgivarlagen inte
finns

nägon möjlighet att meddela ett tillfälligt rådgivningsförbud. Detta hänger

samman med att det för att förbud skall kunna meddelas alltid krävs att

rådgivaren har gjort sig skyldig till broll. I den frågan anförde chefen för

justitiedeparlemenlel att det, med hänsyn till de ingripande verkningarna

av elt förbud och til' att förbudet utgör elt slags särskild rättsverkan av

brott, skulle vara alltför drastiskt alt medge möjlighel till interimistiskt

förbud innan ansvarsfrågan prövats i första instans. Däremol bör domsto

len, när frågorna om ansvar och förbud prövas samtidigt, i domen kunna

förordna att elt rådgivningsförbud skall gälla med omedelbar verkan, dvs,

innan domen har vunnit laga kraft. För den situationen atl ansvarsfrågan

redan har avgjorts då lalan om förbud blir aktuell, ansåg departementsche- '

fen
att det inte i princip möter något hinder mol att domstolen förordnar om förbud
innan den tagit slutlig ställning. Något påtagligt behov av en möjlighet till
interimistiskt ingripande ansågs emellertid inte föreligga, eftersom
utredningen då kunde förutsättas vara så fullständig som behövs för ett
ställningstagande (prop, 1984/85:90 s, 25 O-

Jag
har övervägt om inte pä molsvarande sätt undanlag från möjligheten att meddela
tillfälligt näringsförbud bör göras i den situationen då förbudet grundas pä
att näringsidkaren har gjort sig skyldig till brott som inte är ringa.
Tillräckliga skäl all göra ett sådant undantag föreligger dock inte enligt min
mening. Naturligtvis mäste stor försiktighet iakttas när del gäller att meddela
ett tillfälligt förbud som har sin grund i brottslighet frän näringsidkarens
sida, om frågan om ansvar ännu inte har prövats av domslol. Något hinder atl
meddela ett sådant förbud bör dock inte möta t, ex, om näringsidkaren har
erkänt under förundersökningen om brottet. Den nödvändiga restriktiviteten blir
enligt min mening fulll tillgodosedd genom de allmänna begränsningar i fråga om
möjligheten att meddela tillfälligt förbud som jag föreslår i det följande.

Jag
övergår då till frågan när ett sådanl förbud skall kunna komma i fråga, något
som jag också har berört i det föregående.

Kommittén
anför att utgångspunkten måste vara alt tillfälligt förbud bör

meddelas så snabbt som möjligt i de fall då det framstår som i hög grad

sannolikt att slutligt förbud kommer att följa. En annan utgångspunkt

måste dock vara att tillfälligt förbud inte får meddelas i de fall då frågan om

slutligl förbud bedöms som tveksam. Detta gäller både om frågan huruvida 110

näringsförbud skall
meddelas i avgörande delar är oklar och om denna Prop, 1985/86: 126 fräga
visserligen är klar med det är tveksamt om näringsförbud är påkallat från
allmän synpunkl, Mol den bakgrunden föreslår kommittén alt tillfälligt förbud
skall få meddelas endast då det är uppenbart atl näringsförbud kommer att
meddelas.

Några
remissinstanser anser att förutsättningarna för tillfälligt förbud är alldeles
för restriktiva enligt kommitténs förslag (se ovan).

Näringsförbud
är en myckel ingripande åtgärd, något som jag flera gånger i det föregående har
betonat. En näringsidkare som tvingas avveckla sin verksamhei på grund av ett
näringsförbud kan lida stor ekonomisk skada. Del är därför viktigt att
förutsättningarna för näringsförbud ges en restriktiv uiformning, vilket jag
också har framhållit då jag behandlat de grundläggande förutsättningarna för
näringsförbud. Kravet på restriktivitet måste i än högre grad gälla i fråga om
lillfälligt förbud. Om etl sådanl upphävs i högre instans kan slor skada redan
ha hunnit uppstå. En grundläggande förutsättning måste därför vara att, innan
frågan om näringsförbud har slutligt avgjorts av domstolen, elt tillfälligt
förbud bara skall få meddelas om det står klart alt talan om näringsförbud
skall bifallas. Råder del någon tvekan skall tillfälligt förbud inte meddelas.

Enligt
kommitléns mening bör högre rätt alltid ha en möjlighet atl inhihera ett beslut
om tUlfälligt förbud som meddelats i samband med domen. Kommittén föreslår
därför en uttrycklig bestämmelse med denna innebörd.

Av
i huvudsak samma skäl som jag nyss anförde biträder jag förslaget. Jag anser
dock inte alt det finns anledning alt begränsa möjligheten för högre rätt att
inhibera till den silualion som förslagel avser. Enligt min mening talar lika
starka skäl för alt inhibition kan ske även då etl beslut om . tillfälligt
näringsförbud har meddelats under rättegången.

Kommittén
föreslår all den ordning för förfarandet rörande lillfälligt näringsförbud som
gäller idag (199g och h§§ KL) skall beslå. Ingen remissinstans har haft något
att erinra mol förslagel. Även jag ansluler mig till detta (jfr, betänkandet s,
343 ff. och prop. 1979/809: S3 s. 61 ff.).

Jag
har tidigare framhållit den roll som kronofogdemyndigheterna bör ha vid
utarbetande av underlag för lalan om näringsförbud som grundas på det särskilda
rekvisitet.om underlätenhet att betala skatter, tullar och avgifter. Jag vill
betona att de givelvis har ett utredningsansvar även i samband med en talan om
tillfälligt förbud.

Ill

4.6
Tillsynen över dem som meddelats näringsförbud

Prop.
1985/86:126

Jag
skall nu behandla frågan vilka organ som skall ansvara för kontrollen av atl
näringförbuden efterievs (4.6.1) och hur tillsynen bör gå till (4.6.2).

4.6.1
Ansvariga myndigheter

Mitt
förslag: De nuvarande principerna för tillsynen tilllämpas också i
fortsättningen. De kronofogdemyndigheter som är tillsynsmyndigheter i konkurs
(TSM) skall vaka över all näringsförbud och tillfälliga näringsförbud efterlevs
och anmäla överträdelser till åklagaren.

Kommitténs
förslag: Överensstämmer med mitt. En minoritet i kommittén vill dock flytta
över ansvaret för tillsynen från kronofogdemyndighet till polis (betänkandet s.
347 ff och 444 f).

Remissinstanserna: Den
fråga som de flesta remissinstanser som ytlral sig över de föreslagna
lillsynsreglerna har kommenterat rör valet mellan kronofogdemyndighet och
polis som tillsynsmyndighet. En överväldigande majoritet av dessa instanser
anser atl TSM även i fortsättningen skall vara tillsynsmyndighet. Det gör
således bl. a. RÅ, RSV, Malmö och Göteborgs tingsrätter, länsstyrelserna i
Malmö och Norrbottens län, juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms
universitet, TCO, SACO/SR, Sveriges Domareförbund, Föreningen Sveriges
åklagare och Föreningen Sveriges kronofogdar. Tre instanser anser däremot att
polisen skall ha ansvaret för tillsynen, nämligen länsåklagaren i Slockholms
län och Gollands län, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län samt Föreningen
Auktoriserade revisorer. Länsslyrelsen i Slockholms län anser slutligen att
RSV bör vara tillsynsmyndighet (bilaga 6 avsnitt 6).

Sammanfattning
av skälen för mitt förslag: Kronofogdemyndigheterna har goda förutsättningar
alt ulöva en effektiv tillsyn. De brister som hittills visat sig i
kontrollförfarandet har sin viktigaste orsak i bristande resurser.

Skälen
för mitt förslag: Enligt nuvarande ordning åligger det TSM - som i princip
utgörs av en kronofogdemyndighet i varje län - att vaka över att näringsförbud
och tillfälliga näringsförbud efterlevs (199j§ KL). Överträdelser skall av
myndigheten anmälas tUl åklagare.

Som jag i olika sammanhang
i det föregående har nämnt har kommittén vid sin granskning funnit att
tillsynen på sina håll har fungerat dåligt, i vart fall såtillvida all den inte
synes ha i avsevärd grad bidragit till att stävja överträdelser. Det har i
åtskilliga fall funnits misstanke om att förbud har överträlls. Inom vissa tillsynsmyndigheters
områden har enligt kommittén i stort sett ingen övervakning alls ägt rum.

Vid
tillkomsten av nu gällande regler om näringsförbud framhöll departementschefen
all TSM har väsentligen tvä uppgifter. Den ena innebär att vid behov aktualisera
en förlängning av ett näringsförbud, den andra att

112

övervaka all den som har
rneddelals förbud avvecklar sin näringsverksam- Prop. 1985/86: 126 hel.
Samtidigt uttalade departementschefen alt del var för tidigt alt ta ställning
till frågan om atl ge någon annan myndighet än polis och åklagare en generell
skyldighet alt utöva lillsyn över dem som är underkastade förbud (prop.
1979/80: 83 s. 49).

Alt
TSM har elt tillsynsansvar enligt nu gällande reglering om näringsförbud ter
sig naluriigl redan med hänsyn till atl näringsförbud idag kan riktas bara mol
den som är eller har varit konkursgäldenär. Situationen blir en delvis annan om
anknylningen lill konkurs upphävs.

En
majoritet i kommittén anser med viss Ivekan atl TSM även i fortsättningen bör
ha ansvar för kontrollen av meddelade näringsförbud.

En
minoritet inom kommittén - den som, enligt vad jag tidigare har anfört, också
anser atl brott alllid skall vara en förutsättning för näringsförbud (avsnitt
4.2.3) - menar att polismyndighet bör ha hand om tillsynen. Som skäl anförs
sammanfattningsvis atl, om anknylningen till konkurs upphör, det framstår som
mindre motiveral att TSM är tillsynsmyndighet. Om näringsförbudet skall ha
avsedd effekt och verka i förebyggande syfle, är det vidare av vikt att
övervakningen av gällande förbud är effektiv. Polisen har den primära uppgiften
alt upptäcka och beivra brottslighet och därmed erforderlig spanings- och
förhörsvana. Del finns anledning anta alt respekten för näringsförbudet som
förebyggande instrument mot ekonomisk brottslighet ökar om polisen är
övervakande myndighet. När brott förekommer i samband med näringsförbud - något
som ju enligt minoritetens förslag alllid skall vara fallet — kopplas polisen
ändå förr eller senare in. Också då ett förbud överträds skall ärendet
överlämnas till polisen. Därmed kommer en stor del av den personalintensiva
tillsynen att ligga hos polisen även med TSM som tillsynsmyndighet. Del är
vidare viktigt all tillsynsarbetet bedrivs på ell över hela landet enhetligt
sätt. Polisens arbete har den enhetligheten.

Som
jag nämnt tidigare har de flesta remissinstanserna gått på majoritetens linje.
De anför inbördes likartade argument för sina ställningstaganden.
Tillsynsuppgiflen anses inte vara en polisiär uppgift i sig. Man anser atl TSM
i den exekutiva verksamheten och vid tillsynen av konkurser har större
möjligheter än polisen att upptäcka överträdelser av meddelade näringsförbud,
TSM har i de flesta fall god kännedom om de personer som har fått näringsförbud
och information om reslföringar och andra skuldförhållanden. RSV anser att TSM
allmänt också kan antas ha ett större intresse än polisen alt kontrollera
efterlevnaden av näringsförbuden. Remissinstanserna framhåller alt en stor del
av den information som är intressant för tillsynen dessutom torde komma fram
genom registerspaning och vid skatterevisioner.

De
instanser som delar minoritetens uppfattning lägger huvudsakligen betoningen på
samma sätt som minoriteten.

För
egen del vill jag inledningvis framhålla all frågan huruvida närings

förbudet faktiskt kan spela den viktiga roll i kampen mol den ekonomiska

brottsligheten som är avsett ytterst är beroende av att det sker en effektiv

tillsyn. Detta är av största vikt både då det gäller att i ett enskilt fall

förhindra alt en oseriös näringsidkare fortsätter atl åstadkomma skador på- 1.13

8 Riksdagen 1985/86. I saml. Nr 126

marknaden och för att
näringsförbudet som instrument skall ha tillräcklig Prop. 1985/86: 126
preventiv verkan.

Jag
vill inte förneka att det kan anföras skäl som talar för att polisen får
ansvara för tillsynen. Övervakningen av att straffsanktionerade regler
efterlevs är en polisiär uppgift. Polisen har bättre vana och bättre resurser
för spaning på fältet. Vidare har polisen slor rutin att hålla förhör vid
brottsmisstanke. Polisen har också tillgång till tvångsmedel. Även RB:s regler
i övrigt om förundersökning i brottmål är avpassade för polisens verksamhei.
Ofta torde polisen ändå förr eller senare kopplas in för all utreda en
brottsmisstanke inför etl eventuellt åtal, och del kan då innebära en
resursbesparing att låta polisen sköta även övervakningen. Ytterligare kan man
peka på att polisen på senare tid har fått förstärkta resurser i syfle att
effektivisera bekämpandet av ekonomisk brottslighet. Det har bl.a. inrättats s.
k. eko-rotlar vid polismyndigheter över hela landet. Till det sagda kommer atl
anknytningen till konkurs ju föreslås bli upphävd i vissa fall, varför del kan
bli så alt TSM är hell obekant med en person som fåll förbud. Atl övervaka
vederbörande kan då te sig som en mindre naturlig uppgift för TSM.

Det
har framkommit atl tillsynen hittills inte i alla avseenden har fungerat så
väl som varit önskvärt. Orsaken till detta förhållande är dock enligt min
mening inte att finna i att tillsynsansvaret har legat på TSM. En effektiv
tillsyn är resurskrävande och det går inte att bestrida all de resurser som
stått TSM till buds har varit begränsade. En ytterligare omständighet alt ta
hänsyn till är alt lagstiftningen om näringsförbud är förhållandevis ny och all
det tar tid att bygga upp rutiner för etl tillsynsarbete.

Det
står därför enhgt min mening klart att de brister i tillsynen som kunnat
konstateras inte i sig motiverar atl man nu flyttar över del särskilda ansvaret
för tillsynen från TSM till polismyndighet eller annan myndighet. Jag anser
tvärtom all TSM bör ha goda förutsättningar att utöva en effektiv tillsyn i
framtiden. Jag vill här kortfattat peka på några faktorer som bör tillmätas
vikt i sammanhanget.

En
är att det övervägande antalet näringsförbud även i framtiden torde komma att
meddelas i samband med konkurs. Del är vidare av central betydelse att
avvecklingen av befintlig verksamhei övervakas pä etl effektivt sätt. Det är
utan tvekan mest ändamålsenligt alt låta TSM sköta den övervakningen. Med sin
vana vid konkurstillsyn och de kunskaper som följer med denna lillsyn är TSM
väl lämpad för denna uppgift. Del är vidare värdefullt alt någon myndighet
känner ett särskill ansvar för kontrollen. Om uppgiften bara blir en bland
mänga av polisens övervaknings-uppgifter, kan detfinnas risk för att den inte
kan prioriteras pä del sätt som torde vara nödvändigl. Av betydelse är vidare
att myndigheterna nu har fått viss vana vid uppgiften. TSM har också bättre
resurser för registerspaning, 1 en nära framtid kommer alla TSM alt ha
tillgäng lill exekutionsväsendets ADB-system, REX-syslemet,

Jag
anser mot denna bakgrund att övervägande skäl talar för alt tillsynen

även i fortsättningen bör ligga på TSM, Jag vill dock betona att det är

angeläget att andra myndigheter biträder TSM i dess övervakningsarbete, 114

Del bör tilläggas alt vid
sidan om TSM: s särskilda ansvar polisen naturligtvis inom ramen för sina
allmänna uppgifter även har etl ansvar för att uppdaga överträdelser av
näringsförbud, eftersom sådana liksom idag bör vara kriminaliserade. Samtidigt
vill jag också ge till känna atl del enligt min uppfattning bör finnas goda
möjligheter att nu åstadkomma en mera systematisk och intensiv övervakning av
dem som har meddelats näringsförbud. För detla talar redan all många TSM bör ha
kunnal successivt skaffa sig rutiner och större erfarenheter av detta arbete.
Jag bygger också min bedömning på den omständigheten att del bör gå all bygga
ul samarbetet ytterligare mellan TSM och andra myndigheter, liksom även andra
intressenter, någol som jag senare återkommer lill.

Prop. 1985/86: 126'

4.6.2
Tillsynens omfattning och inriktning

Mitt
förslag: Tillsynen skall utövas under hela den tid då näringsförbudet gäller.
Den skall avse kontroll av alt pågående verksamhet m. m. avvecklas och alt
nyetablering inte kommer till stånd. Tillsynsmyndigheten skall ha rätt att
begära upplysningar av den som omfattas av tillsynen.

Kommitténs
förslag: Överensstämmer med milt utom pä en punkt. Enligt kommittén skall TSM
ha rätt att inhämta upplysningar genom att hålla förhör med den som är
underkastad näringsförbud (betänkandet s. 353-367 och 431-433).

Remissinstanserna:
Ingen har någon erinran mol kommitténs förslag utom i frågan om TSM skall ha
rätt all hålla förhör. Från äklagarhåll riktas kritik mol förslaget i denna del
(bilaga 6 avsniti 6).

Sammanfattning av
skälen för mitt förslag: För atl näringsförbudet skall ha avsedd verkan krävs
att tillsynen är effektiv. Tillsynsmyndigheterna skall lägga tonvikten på
regislerspaning men givelvis också utnyttja den information de fär på annal
sätt, bl. a. på fältet samt genom atl ställa frågor till dem som omfattas av
tillsynen.

Skälen
för mitt förslag: Kommittén konstaterar atl det idag inte finns några bestämda
regler för hur TSM: s lillsyn skall gå till. Det kan enligt kommittén inte
heller komma i fråga atl i detalj bestämma detta. Enligt kommittén bör närmare
instruktioner för tillsynen ges av regeringen eller RSV. Det ankommer på
regeringen att besluta om detta.

Enligt min mening bör TSM
ha en övervakningsskyldighet som omfattar hela den lid under vilken
näringsförbudet gäller. Tillsynen bör alltså avse såväl all den som har fått
näringsförbud avvecklar förbjuden verksamhet m. m. som att han därefter, under
den tid dä förbudet gäller, inte sätter igång en ny näringsverksamhet, tar en
förbjuden anställning eller förbjudna uppdrag, blir delägare i ett handelsbolag
eller förvärvar en för honom förbjuden aktiemajoritet i ett aktiebolag. Enligt
kommittén uppfattar f.ö.

115

också de allra flesta TSM
idag sin uppgift så och är del också så de flesta Prop. 1985/86: 126
bedriver tillsynen.

Hur
aktiv bör då tillsynen vara? Jag har redan tidigare uttalat atl tillsynen
måsle effektiviseras. Jag anser det ytterst väsentligt atl alla som får
näringsförbud utsätts för en övervakning som innebär all TSM i vart fall håller
sig underrättad om vad vederbörande har för sysselsättning. Det är alltså inte
tillräckligt alt myndigheien bara väntar på atl det skall komma signaler om alt
det har sketl en överträdelse. Ett sådant förhållningssätl från TSM: s sida kan
inverka negativt på allmänhelens förtroende för näringsförbudsregleringens
effektivhel. Det kan även medföra alt näringsförbudet inte framstår som något
reellt hot för berörda näringsidkare. Renl faktiskt kan det förstås också
medföra risker för all de personer som har meddelats näringsförbud fortsätter
att orsaka skador.

Samtidigt
får tillsynen inte bli onödigt ii\gripande eller kränkande för den enskilde.
Han måste ha möjlighet atl ta en ny anställning utan atl känna sig utsatt för
konstant övervakning, Åven kostnadsskäl talar givetvis mol en alllför intensiv
tillsyn. Sä länge inga särskilda misstankar föreligger, bör det normalt vara
tiUräckligt alt TSM håller sig underrättad om vad personen i fråga
sysselsätter sig med. Det kan inte anses lämpligt atl TSM ägnar sig ål sådan
närgången spaningsverksamhet som är av utpräglat polisiärt slag. TSM bör
således inte ha tillgång lill polisiära tvångsmedel av typ husrannsakan och
beslag. Om saken kommer i det läget att sådana åtgärder bedöms nödvändiga, bör
anmälan ske lill åklagare, som i så fall får ta över utredningen.

Koinmittén
anser atl den som har näringsförbud skall kunna kallas till förhör av TSM. RSV
har, liksom SACO/SR och Föreningen Sveriges kronofogdar, anslutit sig lill
tanken. RSV anser atl TSM skall kunna kalla lill förhör vid äventyr av vite
eller hämtning och även ha rätl att göra en kontrollerande förrättning pä den
plats där vederbörande verkar. Föreningen Sveriges kronofogdar anser också all
det i fråga om förhör bör finnas sanktioner och föreslår en koppling i denna
del till dem som utsökningsbalken tillhandahåller.

Från
äklagarhåll har invändningar riktats mol förslaget. En negativ inställning tiU
förslaget att TSM skall kunna kalla till förhör har således RÅ, länsäklagarna i
Stockholms, Gollands och Norrbottens län, liksom överåklagaren i Göteborg.
Samma uppfattning har föreningen Sveriges åklagare. Invändningarna grundas
främst på atl, efiersom kommittén inte har föreslagit någon reglering av
förhörsinstilutet, syftet med förhör framstår som oklart. Ett förhör kan
dessutom tänkas vara till men för en framtida brottsutredning.

Jag
har för egen del förståelse för dessa senare synpunkter och känner därför
tvekan inför kommitténs förslag på denna punkt.

Jag
vill starkt betona viklen av att TSM och polis har etl nära samarbete

i frågor rörande näringsförbud - både då det gäller att aktualisera ett

förbud och när det finns skäl atl misslänka en överträdelse av ett förbud.

Jag är emellertid inte beredd alt föreslå någon annan förändring i fråga om

dessa myndigheters respektive ansvarsområden än den som möjligen kan

anses ligga i att TSM skall utöva tillsyn också över atl den som är under- 1 '6

kastad
näringsförbud inte överträder förbudet genom atl engagera sig i Prop. 1985/86:
126 förbjuden ny verksamhet m.m. Jag anser å andra sidan att det är ett
naturligt inslag all en tillsynsmyndighet håller sig informerad om den som
avses med tillsynen genom all begära upplysningar av honom. Jag anser därför
att TSM skall ha rätt atl begära upplysningar av dem som har näringsförbud. Det
kan t. ex. gälla förfrågningar om vad vederbörande har för sysselsättning eller
hur en avveckling fortskrider. Den som avses med tillsynen bör visseriigen inte
kunna åläggas att svara på en förfrågan vid risken att annars drabbas av någon
särskild påföljd. Rätten all inhämta upplysningar kan därför framstå som mindre
betydelsefull. Jag anser likväl atl den bör kunna göra viss nytta i
tillsynsarbetet. Den omständigheten atl TSM inte fär svar på en förfrågan kan
vara ett tecken på att allt inte står rätl till och därmed ge anledning till
vidare efterforskningar rörande vederbörandes verksamhet. Rätten att begära
upplysningar bör redan på det viset kunna tjäna elt syfte i tillsynsarbetet.

Enligt
min uppfattning bör TSM: s övervakning i första hand ske genom tillgängliga
register. Även iakttagelser som kronofogdepersonalen gör i sin fältverksamhet
bör utnyttjas. Detsamma gäller givetvis de slutsatser som kan dras då den nyss
berörda rätten atl infordra upplysningar utnyttjas. När det uppkommer en
misstanke om alt ett näringsförbud har överträtts bör myndigheten anmäla detta
till polis eller åklagare. Jag vill i detta sammanhang betona vikten av att
kronofogdemyndigheten dokumenterar alla uppgifter, iakttagelser och övriga
åtgärder som föregått anmälan och atl denna dokumentation bifogas anmälan.
Därigenom underlättas brottsutredningen och minskar risken för att onödiga
bevisproblem skall uppstå.

Några
remissinstanser har föreslagit alt den som har näringsförbud skall ha viss
anmälningsskyldighet. Länsstyrelsen i Stockholms län föreslår således all den
som är underkastad näringsförbud skall ha skyldighet att anmäla sig hos TSM
förslagsvis tvä gånger om året. Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms
universitet anser atl den som har meddelats näringsförbud skall vara skyldig
atl anmäla lill TSM om han flyttar till annan ort. Likaså bör man enligt
fakultetsnämnden överväga att ålägga vederbörande att hålla regelbunden kontakt
med TSM, t. ex. sä alt han vid vissa tidpunkter skall anmäla sin
sysselsättning. Svenska Revisorssamfundet anser att den som har meddelals
näringsförbud skall vara skyldig att anmäla om en anställning upphör.

Jag
vill erinra om att jag tidigare har föreslagit att domstolen skall kunna förena
elt förordnande om avvecklingstid med villkor. Delsamma gäller då en domslol
beviljar dispens från förbudet för viss verksamhei e. d. (avsnitt 4.4,6 och
4.4,7). Domstolen kan i fall som de nämnda föreskriva att vederbörande lill TSM
skall anmäla sädana förhållanden som nu har nämnts. Jag anser dock alt en
generell anmälningsskyldighet av det slag som har förordats är för långtgående
och är därför inte beredd att föreslå någon regel med sådant innehåll.

Det
ligger i linje med vad jag nyss har anfört att ett villkor om t.ex,

anmälningsskyldighet knutet exempelvis till en dispens inte får medföra atl

TSM vidtar åtgärder, t. ex. i form av ell mer eller mindre regelrätt förhör,

som kan få negativ effekt på en kommande polisutredning rörande en 117

ifrågasatt överträdelse av
förbudet. Om del i samband med alt anmäl- Prop. 1985/86:126
ningsskyldigheten fullgörs - eller på den grund all vederbörande inte fullgör
denna - uppkommer misstanke om en överträdelse, bör TSM anmäla förhållandet
lill polis eller åklagare.

Som
jag nyss berörde bör regisierspaningen också i fortsättningen vara ett viktigt
inslag i tillsynen. TSM bör, i den utsträckning det är praktiskt möjligt och
informationen är tillgänglig för TSM, i olika register bevaka om personerna i
fråga förekommer på ett säll som ger anledning att misstänka all förbudet
överträds. Om en registeruppgift lyder pä alt någon med näringsförbud bryter
mot förbudet, finns det således skäl för myndigheten atl göra en närmare
undersökning.

Jag
vill i delta sammanhang beröra ett förslag som kommittén framställer rörande
skatleregistren. Enligt kommittén står det klart atl det är av stor vikt för
TSM atl bevaka dessa. Sekretesslagstiftningen medför dock att uppgifterna i
registren inte är ulan vidare åtkomliga för TSM i tillsynen. Kommitténs
bedömning är emellertid att det redan idag bör finnas goda möjligheter att få
tillgång till sådana uppgifter. För att underlätta tillgången rent praktiskt
föreslår kommittén dock en ändring i skatteregisterlagen (1980:343) av
innebörd, alt TSM skaU få direkt tillgång via terminal tiU uppgifterna i det
cenlrala skalleregisiret för tillsynen över personer med näringsförbud.

Jag
är f, n, inte beredd att föreslå en lagändring med detta syfte mol bakgrund av
att vissa andra frågor som berör skatteregislerlagen nu övervägs inom
finansdepartementet, Ell slutligt ställningslagande till kommitténs förslag
bör därför enligt min mening anslå i avvaktan på resultatet av dessa överväganden.

Datainspektionen
har väckt en annan registerfråga, som inte har behandlats av kommittén.
Inspektionen framhåller att den har gett tillstånd till atl uppgifter om
meddelade näringsförbud får insamlas och lagras av kredil-upplysningsförelagen.
Det förekommer också att dessa sprider uppgifterna vidare. Om brott görs lill
förutsättning för näringsförbud — något som en minoritet i kommittén har
föreslagit - kommer del av offenlliga uppgifter om näringsförbud all framgå att
vederbörande har blivit dömd för brott, vilken senare uppgift i t, ex. allmänt
kriminalregister är sekretessbelagd. Gällande rätl medför då, uttalar
inspektionen, atl den nuvarande spridningen av uppgifter om näringsförbud i
kreditupplysning normalt inte kan ske. Enligt 6 § kreditupplysningslagen
(1973:1173) får nämligen uppgift om att någon misstänkts eller dömts för brott
inte insamlas, lagras eller utlämnas i kreditupplysning utan datainspektionens
medgivande. Datainspektionen anför atl det likväl är angeläget all uppgifter om
näringsförbud kan lämnas i kreditupplysningar. Enligt inspektionen synes det
erforderligt att, om minoritelsförslagel läggs lill grund för lagstiftningen i
denna del, kredilupplysningslagen kompletteras med ell undantag för uppgift om
näringsförbud.

Den
synpunkl som datainspektionen har uttryckt gör sig gällande även

med den utformning som jag vill ge lagen. Del bör emellertid enligt min

mening inte vara något hinder mot att uppgifter om näringsförbud insam

las, lagras eller vidarebefordras i kreditupplysningsverksamhet. Jag anser 118

att
det därför behövs en ändring i 6§ kreditupplysningslagen med denna Prop.
1985/86: 126 innebörd. Efler samråd med chefen för justitiedepartementet
föreslårjag därför en sådan ändring.

Jag
vill i detta sammanhang även beröra en fråga rörande del s.k.
näringsförbtidsregislrel, som är ett hjälpmedel för tillsynen. I detla
regis-ler, som skall föras av RSV (I99i§ KL), antecknas de personer som fått
näringsförbud. Anteckningarna i registret, som är manuellt, sker på grundval
av underrättelser som domstolarna skall sända in då en dom om näringsförbud har
vunnit laga kraft eller då elt tillfälligt förbud har meddelats. Registret är
offentligt. Utdrag ur registret skall fortlöpande sändas lill
akliebolagsregistrel, handelsregistren och de föreningsregisler som avses i
lagen (1951:308) om ekonomiska föreningar.

Kommittén
konstaterar att registreringen av näringsförbud synes ha fungerat i slort utan
störningar. Den anser också atl det tills vidare finns etl behov av all ha kvar
elt manuelll näringsförbudsregisler. Enligt kommitténs mening bör RSV fä
fortsätta att ansvara för detta.

Kommittén
anser inte atl det synes erforderligt att nu vidta några större ändringar i
reglerna om näringsförbudsregister. Den föreslår dock att det av
författningstexten bör framgå atl utdrag ur registret skall sändas till TSM.
Utdrag bör enligt kommittén sändas till alla TSM, inte bara lill den inom vars
område personen i fråga är bosatt. Eftersom den närmasl berörda TSM alllid
torde ha elt intresse av alt inhämta närmare upplysningar från domen eller
beslutet om näringsförbud, bör dessutom föreskrivas en skyldighet för domstolen
att sända ett exemplar av domen eller beslutet till den TSM som skall ha hand
om övervakningen.

Endast
en remissinstans, patent- och registreringsverket, har kommenterat vad
kommittén anfört i denna del. Patentverket föreslår att
närings-förbudsregistrel skall föras vid patenlverkets bolagsbyrå.

Jag
delar kommitténs uppfattning att utdrag ur näringsförbudsregistret bör sändas
till TSM. Det ankommer dock pä regeringen att besluta i frågan.

Jag
anser inte att del finns skäl alt föreslå en överföring av registerföringen
från RSV till palenlverket. Jag vill här slutligen påminna om, all jag i del
föregående (avsnitt 4,5,1) har anslutit mig lill kommitténs förslag att TSM
skall fä domen eller beslutet om näringsförbud eller tillfälligt näringsförbud,

4.7 Samarbete mellan myndigheter m. m.

Frågor
om näringsförbud berör många myndigheter. Vid remissbehand

lingen och vid kontakter med företrädare för de närmast berörda myndig

heterna under beredningen i regeringskansliet har framhållits atl etl nära

samarbete mellan olika myndigheter är väl så viktigt som ny lagstiftning då

det gäller att komma åt de oseriösa näringsidkarna. På de flesta håll i landet

finns lokala samarbelsorgan mellan bl. a. polis, åklagare, kronofogde samt

skatte- och tullmyndigheter. I propositionen om riktlinjer för det framtida

arbetet mol ekonomisk brottslighet m.m. betonades det belydelsefulla i

detta samarbete (prop. 1984/85: 32 s. 19, 33 och 41 O- 119

För egen del vill jag
starkt understryka att ell väl fungerande samarbete Prop. 1985/86:126
mellan olika myndigheter är av största betydelse för effektiviteten i näringsförbudssystemet.
Jag skall här något utveckla min syn på delta.

För
del första vill jag erinra om att uppgifter om oegentligheter som kan ligga
lill grund för näringsförbud finns hos en rad olika myndigheter och även på
annat håll. Näringsidkare som ägnar sig åt ekonomisk brottslighet överträder
inte sällan normer som det främsl ankommer på andra myndigheter än de
rättsvårdande atl kontrollera efterlevnaden av. Många fackmyndigheter får
sålunda i sin ordinarie verksamhet information om såväl sådana näringsidkare
som har näringsförbud som andra som kan vara aktuella för förbud.

Jag
kan som exempel nämna de myndigheter som arbetar inom skatte-och
indrivningsväsendet, dem som har att övervaka import- och exportverksamheten,
penningmarknaden och bank- och.försäkringsområdena, dem som har atl främja
konsumentskydd, arbetarskydd och den yttre miljön, liksom givetvis dem som för
olika slag av register med information av bl.a. ekonomisk karaktär. Också
konkursförvaltare, kommuner, banker och andra kreditgivare, konkurrenter,
branschorganisationer och fackförbund kan många gånger ha betydelsefull
information om näringsidkare som har näringsförbud eller för vUka det finns
anledning alt aktualisera ett sådanl.

Elt
utökat samarbete mellan såväl åklagarna som TSM å ena sidan och organ av det
slag jag nu har nämnt bör kunna leda lill ökad effektivitet. Delta innebär
också alt enligt min mening även andra organ än åklagare, polis och TSM kan
spela en viktig roll när det gäller att ta initiativ till näringsförbud eller
till atl överträdelser av sådana beivras. Jag vill påminna om att jag i det
föregående (avsnitt 4.5.1) har föreslagit en direkt skyldighel för
kronofogdemyndigheterna atl i vissa lägen anmäla underiåtelse alt belala
skatter, tullar och avgifter till åklagare för prövning av om näringsförbud bör
meddelas. Av betydelse är vidare att det i konkursfallen sker ett nära och
aktivt samarbete mellan konkursförvaltaren och TSM.

Jag
vill här också nämna den roll som länsstyrelserna bör kunna spela. De får in en
mängd uppgifter på vitt skilda områden av intresse i detta sammanhang. Vid
taxerings- och skatterevisioner kan således förhållanden uppdagas som kan
motivera näringsförbud vid en tidpunkt dä t.ex. TSM, polis och åklagare saknar
information som ger dem anledning att reagera. Bokföringsbrott och skattebrott
kan kanske tidigt uppdagas av skatteförvaltningen och dess
revisionsverksamhet, långt innan någon konkurssituation har uppstått eller
innan man annars har haft anledning att överväga elt näringsförbud med
anledning av att vederbörande har gjort sig skyldig lill Underlätelse alt
belala skatter, tullar och avgifter.

Eftersom
det samlade beteendet hos en näringsidkare ofta kommer alt spela en avgörande
roll för om näringsförbud skall aktualiseras, är del alltså nödvändigt att de
berörda myndigheterna samarbetar redan när det gäller att upptäcka dem som kan
vara aktuella för näringsförbud.

Nästa
steg är att besluta om vilket utredningsarbete som bör göras och

hur ingripandel mol de misstänkta näringsidkarna bör ske. Också där bör

samarbetet mellan berörda myndigheter kunna spela en viktig roll. Myn- 120

digheterna
kan jämföra sina iakttagelser av misstänkta personer och även Prop. 1985/86:
126 komma överens om sådana konkreta ting som vem som bör göra vad i det
fortsatta utredningsarbetet i ett vissl ärende. Exempelvis kan kronofogdemyndigheten
ha intresse av alt polisen i samband med husrannsakan vid brottmisstanke säkrar
bevismaterial för atl styrka att det sketl en överträdelse av ell
näringsförbud. Omvänt kan polisen i vissa lägen ha intresse av att kronofogden
inte t.ex, ställer frågor till en gäldenär, som då kan bli varnad och undanröja
bevismaterial som polisen behöver säkra för sina ändamål. Samarbetet mellan
myndigheterna kan tillgodose sädana önskemål och många gånger leda till gemensamma
aktiviteter.

Samarbetet
bör emellertid inte begränsas till de enskilda ärendena. För atl det skall bli
så effektivt som möjligt kan det ofta vara motiverat att samordna mera allmänna
utredningsinsatser, t.ex. vid revision av särskilda branscher i vilka
ekonomisk brottslighet anlas vara särskilt vanligt förekommande. Anvisningar
för sådana insatser, bl.a. i fråga om val av bi-anscher, kan behöva utfärdas.
Del ankommer på regeringen att besluta detta.

Också
vid tillsynen av att meddelade näringsförbud efterlevs är samarbete viktigt.
Jag har i det föregående angett hur jag menar att TSM bör utföra denna tillsyn.
Därav framgår också att TSM kan behöva information från flera håll som kan
belysa i vad mån del har förekommit en överträdelse av elt meddelat förbud.

Jag
anser det inte möjligt och inte heller lämpligt att i detalj ange hur formerna
för myndigheisarbelet bör se ut. Detta bör avgöras lokalt av berörda
myndigheter själva. Uppenbarligen kommer dock de samarbetsgrupper som redan
har bildals att spela en viktig roll. Sammansättningen av och arbetsformerna
för dessa grupper skiftar helt naturligt mellan olika delar av landet. Vad jag
vill framhålla särskill är atl arbetet bör läggas upp så att det kan avkasta så
konkreta resultat som möjligt. Dels gäller detta prioritering och planering av
mera övergripande insatser, för vilket arbete personer i ledande ställning
behöver komma samman. Dels gäller del de enskilda ärendena, där handläggare hos
berörda myndigheter behöver samarbeta. En vanlig modell är att en större grupp
med bl.a. chefer representerande de olika delarna av den lokala och regionala
skatteförvaltningen, kronofogdemyndigheterna, åklagarna, olika delar av
polisväsendet, tullmyndigheterna och kommunen träffas några gånger om året.
Dessemellan sker ell fortlöpande samarbete mera informellt genom kontaktpersoner
hos myndigheterna.

För
att det lokala samarbetet skall bli så effektivt som möjligt bör också ett
erfarenhetsutbyte komma till stånd mellan dem som på olika håll i landet
arbetar med frågor rörande näringsförbud. Det kan ske genom t. ex. regionala
konferenser, där ocksä de berörda centrala myndigheterna deltar. I ett
inledningsskede ärjag beredd all förorda särskilda medel för ett sådant
erfarenhetsutbyte. Jag återkommer till detta i samband med behandlingen av
resursfrågorna (avsniti 7);

Avslutningsvis
vill jag i detta sammanhang också betona, atl en ytterli

gare faktor som kan bidra lill all öka effektiviteten i tillsynen - och även

möjliggöra en större vakenhet för ingripanden mot oseriösa näringsidkare i 121

syfte
all åstadkomma näringsförbud - är utbildning av den personal som arbetar med
dessa frågor. I den lidigare nämnda propositionen om rikllinjer för arbetet
mot ekonomisk brottslighet m. m. angavs att åtgärder skall vidtas för all
förbättra utbildningen och kompetensen hos de befattningshavare inom
rättsväsendet som handlägger frågor om ekonomisk brottslighet (prop. 1984/85:32
s. 34 f och 41 f). Justitieutskottet framhöll i sitl betänkande med anledning
av propositionen atl den ekonomiska brottsligheten ofta gäller förfaranden som
är svåra att ulreda. Utredningsarbetet StäUer därför, enligt utskottet, slora
krav pä kunnande bl.a. i ekonomiska och rättsliga frågor (JuU 1984/85:28 s.
21).

Jag
vill påminna om atl särskilda insatser har gjorts och även fortsättningsvis
bör göras för atl utbilda de befattningshavare inom rättsväsendet som
handlägger frågor om ekonomisk brottslighet,

I anslutning lill att en
lagstiftning om utvidgat näringsförbud införs anser jag del angelägel med
särskilda utbildningsinsatser i syfte atl förbättra kompetensen hos de
befattningshavare som handlägger hithörande frågor. Dessa insatser bör inte
begränsas till rättsväsendet utan öyer huvud omfatta de myndigheter som har
att i något avseende arbeta med frågor om näringsförbud. Jag tänker dä i första
hand pä kronofogde-, polis- och åklagarmyndigheter, domstolar, länsstyrelser,
lokala skattemyndigheter och tullmyndigheter. De särskilda
utbildningsinsatserna bör göras under en begränsad lid, någol som jag kommer
att utveckla i det följande i samband med behandlingen av vissa resursfrågor
(avsnitt 7).

Prop.
1985/86: 126

4.8 Överträdelse av näringsförbud

Mitt
förslag: De nuvarande sanktionerna vid överträdelse av etl näringsförbud,
straff och förlängning av förbudstiden, bibehålls. Bestämmelserna härom
överförs till den nya lagen. Vidare får domslol möjlighet att återkalla en
dispens om denna överträds. Slutligen skall etl gammall förbud upphävas när ett
nyll meddelas.

Kommitténs
förslag: Överensstämmer med milt (betänkandet s. 369-380 och 433-436).

Remissinstanserna:
RÅ, kronofogdemyndigheten Stockholm samt Sveriges domareförbund har uttalat sig
positivt om förslagel. Ingen remissinstans har haft någon erinran mol det
(bilaga 6 avsnitt 7).

Sammanfattning av skälen
för mitt förslag: De nuvarande bestämmelserna om straff och om förlängning av
förbudstiden framstår som välavvägda. Del saknas därför anledning atl nu
förändra sanktionssystemel. Om den som har fält dispens missbrukar del
förtroende som dispensen ger uttryck för är det befogat alt dispensen
återkallas. Del är ocksä befogal atl upphäva ett tidigare förbud om ett nytt
meddelas.

122

Skälen
för mitt förslag: Enligt den nuvarande bestämmelsen i 212 § andra Prop.
1985/86: 126 styckel KL gör den som överträder etl näringsförbud eller ett
tillfälligt sådant sig skyldig till ett brott, som kan bestraffas med fängelse
i högst två år. Om brollet är ringa, får straffet bestämmas lill böter eller
fängelse i högst sex månader. Vidare får enligt samma paragraf förbudsliden
förlängas med högsl fem år. Om del sker flera sådana förlängningar, får den
sammanlagda tiden för förlängning inte vara mer än fem år.

Kommittén
anser sammanfattningsvis all de nuvarande reglerna om straff och om förlängning
av näringsförbud bör finnas kvar. Enligt min mening är reglerna välavvägda och
jag delar därför kommitléns uppfattning.

I
6 och 7§§ i milt förslag beskrivs vilken verkan elt näringsförbud har, alltså
vad som är förbjudet för den som har meddelats näringsförbud. En överträdelse
sker när vederbörande handlar på etl säll som strider mol dessa bestämmelser.
Någon särskild beskrivning av brottet behövs därför inte. Mitt förslag
motsvarar här kommitténs. Länsåklagaren i Malmö har föreslagit att lagtexten
skall kompletteras med en uttrycklig hänvisning lill överträdelse av förbud
enligt 7§ försia stycket (närstäendeförbudet). Enligt min mening är detta dock
inte nödvändigt. Som kommittén har uttalat innefattas även sådana fall i
begreppet överträdelse av näringsförbud.

Kommittén
har pekat på vissa problem som kan uppkomma i tillämpningen, bl.a. rättsliga
problem och bevisproblem. Några särskilda regler härom föreslås dock inte.
Beträffande bevisproblemen påpekar kommittén sålunda att åklagaren, liksom
tidigare, har atl styrka atl överträdelse skett.

Kommittén
behandlar vidare del subjektiva rekvisitet och anför därvid att det enligt
gällande lag för straffansvar fordras alt ett näringsförbud har överträtts
uppsåtiigen. Härefter diskuteras innebörden av uppsåtskravel. Kommittén anför
all man givelvis måste tillämpa samma principer när det gäller överträdelse av
näringsförbud som i övriga liknande fall och att bedömningen måsle överlämnas
ål rättstillämpningen.

Göteborgs
tingsrätt har anfört att del inte hell klart framgår om kommittén anser att
ett annat uppsåtsbegrepp än inom straffrätten i övrigt bör gälla i fråga om
överträdelse av näringsförbud. Tingsrätten ifrågasätter om del finns anledning
alt göra någon avvikelse i detla hänseende.

För
egen del vill jag framhålla att allmänna regler om både uppsåts- och
bevisfrågor bör gälla vid bedömningen av om en överträdelse av ett näringsförbud
har ägt rum. Del är alltså inte fråga om att nu införa några nya sädana
principer. De problem som kan uppkomma i dessa hänseenden och i övriga frågor
som kommittén har pekat på i detta sammanhang får överlåtas åt
rättstillämpningen. Också beträffande medhjälp till överträdelse bör på samma
sätt som hittills allmänna regler om ansvar för med verkan gälla.

Som
framgått av det tidigare anförda anser kommittén atl möjligheten att

vid överträdelse förlänga ett näringsförbud bör finnas kvar. I anslutning

härtill påpekar kommittén att det är möjligt alt meddela en person ett nytt

näringsförbud om han har gjort sig skyldig till sådana oegentligheter i sin

rörelse, att rekvisiten för näringsförbud är uppfyllda. Kommittén behand

lar härefter frågan hur domstolen skall förfara om förutsättningar föreligger 123

både
för att föriänga förbudet och för all meddela ett nyll förbud. Vilkel-dera som bör
göras mäste enligt kommittén bero på omsiändigheterna i det enskilda fallet,
bl. a. på hur mycket som återstår av del gamla förbudel och hur grova de nya
oegentligheterna är. Domstolen bör, sägs del, i fråga om valet mellan
föriängning och nytt förbud vara bunden av åklagarens yrkande.

Del sistnämnda har
kritiserats av kronofogdemyndigheten i Göteborg, som anser att en sådan
bundenhet inte bör uttalas. Om åklagaren således yrkar att etl nytt förbud
skall meddelas vid överträdelse, något som innefattar en minimigräns på tre
år, borde domstolen kunna i stället föreskriva föriängning och underskrida
Ireårsgränsen.

Jag har ingen erinran mol
kommitténs uttalanden i den nu aktuella delen. Jag delar kommitténs uppfattning
att domstolen, i valet mellan all förlänga elt förbud eller meddela ell nytt
sådant, bör vara bunden av åklagarens yrkande.

Vid överträdelse av ett
näringsförbud kan vidare en eventuellt meddelad dispens återkallas. Delta bör
enligt kommittén vara det normala. Denna återkallelsemöjlighel har berörts i
del föregående (avsnitt 4.4.7). I likhet med kommittén anserjag att en särskild
bestämmelse om återkallelse bör tas in i överträdelseparagrafen.

Kommittén har också
föreslagit att det i en särskild lagbestämmelse anges alt, om domstolen
meddelar elt nytt näringsförbud medan ett gammalt ännu gäller, det tidigare
meddelade förbudet skall upphävas. Jag delar kommitténs uppfattning i denna
fräga.

Beträffande/ö//ö/-o/;£/e/
vid överträdelse av förbudet föreslås ingen förändringjämfört med nuvarande ordning.
Det innebär atl vanligt brottmåls-förfarande skall lillämpas även i
fortsättningen.

Jag vill här
avslutningsvis erinra om det förslag som utredningen om säkerhetsåtgärder m.m.
i skatteprocessen i betänkandet (SOU 1983:23) Lag om skatleansvar har lagl fram
om att den som har meddelals näringsförbud i konkursfallet och som i strid mot
förbudel företräder en juridisk person, skall vara personligen
betalningsansvarig för den juridiska personens skatteskulder. Jag avser inte
att behandla denna fråga i förevarande lagstiftningsärende ulan kommer all
senare ta den under övervägande.

Prop.
1985/86: 126

Mitt förslag: Den nya
lagstiftningen träder i kraft den I juli 1986, Bestämmelserna om upphävande av
förbud, dispens, tillsyn och överträdelse tillämpas också på näringsförbud som
meddelats dessförinnan. Vid bedömningen av om någon har grovt åsidosatt sina
åligganden i näringsverksamhet får hänsyn bara tas till åsidosältanden efter
ikraftträdandet, när talan grundas på brott eller betalningsunderlåtelse. En
motsvarande prövning vid en talan enligt det särskilda konkursrekvisitet får
däremol avse också äldre åsidosältanden. Om sådana åsidosällanden ligger till
grund för förbudet skall dock nu gällande regler om verkan av näringsförbud
tillämpas.

124

Kommitténs förslag:
Detta behandlar i ett sammanhang ikraftträdandet av Prop. 1985/86:126 den nya
lagen om näringsförbud och ändringarna i KL. Förslaget överensstämmer med milt
däri att vid prövningen av om del har förekommit grova åsidosältanden hänsyn
bara får las till förfaranden efler ikraftträdandet. Det skiljer sig från milt
i fråga om vad som skall gälla i konkurssituationen. Om den nyssnämnda
principen skulle innebära att elt förbud inte kan meddelas i etl fall dä lalan
har väckts efter ikraftträdandet, skall under en övergångslid om etl år nu
gällande bestämmelser tillämpas. En annan skillnad är atl enligt kommittén
beslämmelserna om dispens och lillsyn i den nya lagen inte skall gälla när
talan om näringsförbud har väckts före ikraftträdandet av den nya lagen
(belänkandet s. 385-387 och 436 f).

Remissinstanserna:
RÅ har inte haft någon erinran mot de föreslagna övergångsbestämmelserna och
överåklagaren i Göteborgs åklagardistrikt har tillstyrkt dem. Länsäklagaren i
Malmöhus län har tillstyrkt att den nya lagen inte görs retroaktiv. RSV har
funnit den föreslagna ettåriga övergångstiden för kort för att ulredning skall
hinna ske och talan väckas i alla de ärenden som ligger i balans (bilaga 6
avsnitt 7).

Sammanfattning
av skälen för mitt förslag: Den allmänna straffrättsliga principen atl en
straffbestämmelse inte får ges tillbakaverkande kraft bör tillämpas även på
bestämmelserna om näringsförbud. En näringsidkare skall alltså inte genom de
nya reglerna drabbas hårdare än han kunnal förutse när han gjorde sig skyldig
till de oegentligheter som lagts honom till last vid prövningen av om han grovt
åsidosatt sina åligganden i näringsverksamhet. Däremol skall de bestämmelser i
den nya lagen som riktar sig till den som har fått eller kan komma i fråga för
förbud och som är mera fördelaktiga för honom tillämpas också när förbud har
meddelats eller talan om förbud har väckts före ikraftträdandet.

Skälen
för mitt förslag: Jag föreslår atl den nya lagstiftningen träder i krafl den 1
juli 1986.

Principen
att en straffbestämmelse inte får ges tillbakaverkande kraft kommer till
uttryck i 2 kap. 10 § första siycket RF, som föreskriver atl straff eller annan
brottspåföljd inte får åläggas för gärning som inte var belagd med
brottspåföljd, när den förövades. Inte heller fär svårare brottspåföljd
åläggas för gärningen än den som var föreskriven då. Det tilläggs atl det som
sägs om brottspåföljd även gäller förverkande och annan särskild rättsverkan av
brott. Vid sidan härom gäller på straffrättens område även en annan princip,
dock inte utan undantag, nämligen att om det' efter brottets begående stiftas
ny lag som föreskriver ett lindrigare straff, denna skall tillämpas även pä en
gärning som begicks före lagändringen (jfr 5§ lagen /1964:163/ om införande av
brottsbalken och prop. 1971:125 s.36). Näringsförbud är visserligen, som
kommittén uttalat, formellt sett inte all anse som vare sig straff eller
särskild rättsverkan av brott. Påföljden är ändå av sådan art att de principer
som grundlagsregeln ger uttryck för enligt kommitténs mening bör följas.

Jag
delar den uppfattningen. De nu angivna rättssäkerhelsprinciperna 125

bör enligt min mening
tillämpas enligt följande.

I vissa
avseenden är bestämmelserna i den föreslagna lagen mera fördel- Prop. 1985/86:
126 aktiga för den som har fått eller kan komma i fråga för näringsförbud. Det
får i viss mån sägas vara fallet med bestämmelserna om upphävande av och
dispens från förbud. Beslämmelserna härom bör i enlighet med de principer jag
nyss angett tillämpas även på förbud som har meddelats före ikraftträdandet
eller som meddelas senare på grundval av en lalan som väckts före
ikraftlrädandel. Även de nya beslämmelserna om tillsyn -som ju inte riktar sig
till dem som har näringsförbud — bör tillämpas på förbud som meddelals enligt
den nu gällande regleringen. Bestämmelserna om överträdelse av förbud innebär
ingen skärpning i förhållande lill vad som gäller nu. Den nya lagstiftningen
bör därför få genomslagskraft även i denna del.

Den nya lagen innebär i andra avseenden en skärpning för
den som kommer i fråga för näringsförbud i jämförelse med läget idag. Förutsättningarna
för näringsförbud har således utvidgats genom att det ovillkorliga kravet på
konkurs har slopats. Vidare har en utvidgning skett beträffande verkan av elt
förbud genom de nya reglerna om förbud mol anställning hos vissa närstående
liksom i den tidigare rörelsen. Även förbudel alt faktiskt leda en enskild
näringsverksamhet eller en näringsverksamhet som drivs av stat eller kommun i förvaltningsform
innebär en utvidgning, Ocksä förbudet mol visst aktieinnehav är en nyhet.

Det ligger i linje med det tidigare nämnda
grundlagssladgandel att de nya reglerna om näringsförbud utom konkurs tillämpas
endast om de oegentligheter som läggs till grund för prövningen av om
näringsidkaren har grovt åsidosatt sina åligganden i näringsverksamhet har
inträffal efter den nya lagens ikraftträdande.

Däremot bör det inte vara uteslutet att vid bedömningen av
om näringsförbud är påkallat från allmän synpunkt beakta också äldre
oegentligheter, t, ex, alt näringsidkaren före den nya lagens ikraftträdande
har dömts för brott i näringsverksamhet,

I några avseenden är förutsättningarna för näringsförbud
snävare utformade i mitt förslag än enligt nu gällande regler. Delta gäller i
fräga om tillfälligt förbud. Sådanl kan idag meddelas om särskilda skäl
föranleder det. Något särskilt krav i bevishänseende uppställs inte i lagen.
Jag föreslår däremot atl det skall vara uppenbart att näringsförbud skall
meddelas. Den av mig föreslagna regeln är därför i fråga om beviskravet mera
restriktivt utformad än den nu gällande. Jag anser därför att, även om talan om
tillfälligt näringsförbud har väckts före ikraftträdandet men då ännu inte
prövats, den av mig föreslagna bevisregeln skall lillämpas vid prövningen.

Förutsättningarna för atl meddela näringsförbud i
konkurssitualionen

har också blivit något mera restriktivt utformade i den nya lagen är enligt

nu gällande ordning. Sålunda har den särskilda beslämmelsen i KL om

näringsförbud vid upprepade konkurser ingen motsvarighet i mitt förslag.

Vidare krävs enligt detta att näringsförbud skall vara påkallat från allmän

synpunkl. De tidigare nämnda principerna uppställer därför inget hinder

att här tillämpa de nya reglerna om förutsättningarna för förbud och att

därvid låta också oegentligheter från tiden före ikraftträdandet ligga lill

grund för prövningen av om vederbörande har grovt åsidosatt sina åliggan- 126

den i näringsverksamhet. Å
andra sidan är verkan av näringsförbudet, som Prop. 1985/86: 126 jag nyss
anföri, mera omfattande enligt den nya lagen. De äldre beslämmelserna om
verkan av förbud bör därför gälla, om de oegentligheter som ligger lill grund
för bedömningen alt näringsidkaren har förfarit grovt otillbörligt mot sina
borgenärer eller pä annat sätt grovt åsidosatt vad som ålegat honom i
näringsverksamhet hänför sig till tiden före ikraftträdandet. Reglerna om
ikraftträdande m.m. kommer alltså all medföra atl del övergångsvis kommer atl
förekomma näringsförbud av delvis olika slag. Det är givelvis lämpligt atl
skillnaden kommer lill uttryck i näringsförbudsregistret. När domstolen
meddelar näringsförbud enligt det särskilda konkursrekvisitet men verkan av
förbudet skall följa de äldre bestämmelserna bör den i domen eller beslutet
särskilt ange innebörden av detta.

5 Utökad vandelsprövning

5.1 Principiella utgångspunkter

Jag
har tidigare redovisat min principiella inställning till näringsförbud och
näringstillstånd (avsnitt 3). De åtgärder som nu bör vidtas mot oseriösa
näringsidkare bör väsentligen bygga på ett utvidgat system med näringsförbud.
Jag har också funnit det lämpligt alt en utökad vandelsprövning i två redan
tillständspliktiga branscher blir föremål för praktisk utvärdering.

Eko-kommissionen
har utpekat de branscher som anses särskill drabbade av oseriöst företagande.
Dessa är restaurangbranschen, bilbranschen, delar av transportbranschen,
byggbranschen, städbranschen och fastighetsförmedlingsbranschen. När jag nu är
beredd alt praktiskt utvärdera näringslillslåndssyslemel har jag som nämnis
funnit del rationellt att genomföra försök inom problembranscher, som redan har
någon form av tillståndsprövning. Genom all ett administrativt system är
uppbyggt för prövning av ärenden och för tillsyn kan en sådan försöksverksamhet
genomföras ulan atl särskilda resurser behöver avdelas. Som framgått av min
redovisning har jag valt restaurang- och transportbranscherna för de försök som
nu skall genomföras. För yrkestrafiken finns en huvudsakligen trafikpolitiskt betingad
lagstiftning om tillståndsplikt för atl fä driva näring. För
restaurangbranschen finns alkoholpolitiskt betingad lagstiftning om
tillståndsplikt för servering av alkoholdrycker. Inom branscherna finns en
tämligen långtgående personlig lämplighetsbedömning av näringsidkare, och
lagarna används även som etl instrument i kampen mot ekonomisk brottslighet.
Trots detta är de båda branscherna drabbade av oseriöst företagande,
Ytteriigare åtgärder är befogade. Jag vill därför efter samråd med chefen för
kommunikationsdepartementet och med statsrådet Sigurdsen anföra följande.

127

5.2 Transportbranschen • Prop. 1985/86:126

5.2.1
Problem m.m.

Inom
transportbranschen bedrivs olika typer av yrkesmässig trafik. Där finns
laslbilsåkerier, laxirörelser och busstrafik.

Yrkesmässig
lastbilslrafik med trafiktillstånd utövades vid årsskiftet 1984-85 av ca 17 700
tillståndshavare. I genomsnitt fanns 2,3 bilar per åkeri. Åkeribranschen är en
småförelagarnäring. Ca 93 % av företagen har en till fem bilar. En slor del av
småföretagen inom branschen uppträder inom ramen för kollektivt ägda
transportföretag och genom transporlför-medlingsförelag. När det gäller enbart
tillståndsbelagda fordon uppgick fraklintäkterna år 1984 lill närmare 11
miljarder kr. Antalet anslällda inom näringen har uppskattats lill ca 40 000.

Det
dominerande antalet företag inom taxinäringen är s. k. enbilsföretag som drivs
som enskild firma. Den Ijuli 1984 fanns ca 9 500 laxUillslånd. År 1983
beräknades omsättningen inom taxinäringen lill ca 3 miljarder kr. Samma år
beräknades konsumenternas erlagda avgifter m. m. inom kollek-livtrafiken lill
drygt 6 miljarder kr., varav taxis andel utgjorde ca 1,5 . miljarder kr.

Det
har i skilda sammanhang kunnat konstaleras att det inom vägtransportbranschen förekommer
problem med olika slag av överträdelser. Iakttagelser har kunnal göras av elt
flertal myndigheter, bl.a. Iransporträdel , (TPR), trafiksäkerhetsverket,
yrkesinspektionen, RSV, länsstyrelserna och polisen. Svenska åkeriförbundel och
Svenska Transportarbelareförbundel har också påtalat missförhållandena i
branschen. De beskrivningar av problemen som har getts är tämligen samstämmiga.
Regelöverträdelserna har avsett inte enbart brott mot den särskilda
yrkeslrafiklagstiftning-en eller mot trafik- och fordonslagsliflningen i övrigt
ulan även mot de regler som gäller för all näringsverksamhet.

De
överträdelser som har uppmärksammats har gällt bl.a. olaga yrkesmässig trafik,
s. k. svarlåkning. Del innebär alt någon utför transporter ulan tillstånd eller
överträder de ramar som tillståndet ger. Brott mol mer irafiksäkerhelsinriktade
regler såsom arbetstids-, fordons- och vägtrafik-bestämmelser förekommer. Inom
transportnäringen liksom inom många andra branscher finns del vidare företagare
som inte rätteligen redovisar sin rörelse, inte deklarerar sina inkomster och
inte betalar arbetsgivaravgifter, källskall för sina anställda eller andra
skatter.

Det
är självklart att regelöverträdelser av den art jag nu har beskrivit

medför belydande problem för samhälle, anställda och konkurrenter. Myc

ket har därför redan gjorts för att motverka de missförhållanden som har

konstaterats inom vägtransportsektorn. Del finns tecken på att de åtgärder

som har vidtagits nu börjar ge resultat. Arbetet mot missförhållanden inom

yrkeslrafiken har dock inte mist sin aktualitet. Problem finns fortfarande

och kampen mot regelöverträdelser och den illojala konkurrensen måsle

fullföljas på ell kraftfullt sätt. I propositionen om vissa yrkestrafikfrågor

m.m, (prop. 1983/84:65, TU 11, rskr. 140) uttalas bl.a. att det torde vara

möjligt att pröva ytterligare metoder för att motverka missförhållanden

inom den yrkesmässiga trafiken. 128

5.2.2
Nuvarande ordning Prop. 1985/86: 126

Villkoren
för yrkestrafiken regleras i yrkestrafiklagen (1979:559; YTL) och
yrkeslrafikförordningen (1979:871; YTF). Yrkesmässig trafik får drivas endast
av den som har IrafikliUstånd. Tillslånd lill trafiken meddelas av
länsstyrelsen i samtliga fall utom när det gäller linjelrafik som avser mer än
ett län. Tillstånd meddelas dä av TPR. Tillstånd får ges endast till den som
med hänsyn lill yrkeskunnande, personliga och ekonomiska förhåUanden samt andra
omständigheter av betydelse bedöms vara lämplig atl bedriva verksamheten.

Ett
trafiklillslånd kan i vissa fall återkallas, nämligen om del i den yrkesmässiga
trafiken eller i övrigt vid driften av trafikrörelsen förekommit sådana
missförhållanden att tillslåndshavaren inte kan anses lämplig all fortsätta
verksamheten.

Reglerna
har successivt anpassats till ändrade krav. Tidigare gjordes vid samtliga
tillståndsprövningar en behovsprövning av de sökta rörelserna. Denna prövning
logs bort år 1979 när det gäller godstransporter i besläll-ningslrafik. För den
övriga yrkestrafiken kvarstår prövningen. År 1982 behandlade riksdagen vissa
yrkestrafikfrågor (prop. 1981/82:78, TU 30, rskr 302). Riksdagens beslut
innebar bl. a. atl den ekonomiska lämplighetsprövningen av den som söker
tillstånd till beslällningstrafik för godstransporter ändrades. Härvid
slopades en strikt formaliserad och för myndigheterna arbetskrävande ekonomisk
lämplighetsprövning - vilken hade visat sig ha ringa praktiskt värde. I stället
förordades uppföljningar av tillstånds-havarnas ekonomiska skölsamhel. Detta
skulle kunna ske genom exempelvis etl regelbundet samarbete mellan
lillståndsmyndighelerna och kronofogdemyndigheterna och genom etl utökat
samarbete mellan den enhet inom länsstyrelserna, som beviljar trafiktillstånd,
och länsstyrelsernas skatteavdelningar. Genom förenklade rutiner frigjordes
vidare resurser för bättre uppföljning.

Ålgärder
vidtogs också för att stävja fusket med taxametrar. Vidare uttalade sig
riksdagen för en skärpning av kravet på yrkeskunnande hös dem som vill etablera
sig inom transportbranschen, I propositionen framhölls bl, a, att kravel på
viss körkortsbehörighet för all erhålla tillstånd till beslällningstrafik för
godstransporter inte garanterar all den sökande har de allsidiga kunskaper som
idag bör krävas av en företagare i transportbranschen. Förutom kännedom om hur
tunga fordon och skilda slags laster skall hanleras från bl. a.
trafiksäkerheissynpunkl krävs också enligt propositionen kunskaper av
ekonomisk och adminislraliv arl för atl rörelsen skall kunna bedrivas på elt
riktigt sätt. Genom att ställa höga krav på yrkeskunnande borde risken minska
för att den som söker trafiktillstånd inte är medveten om de ekonomiska och
rättsliga villkor som gäller för den planerade rörelsen. I propositionen
hänvisades också till att Svenska åkeriförbundet lämnat förslag lill
förelagarutbildning. En sådan utbildning kunde enligt propositionen väl ligga
till grund för länsstyrelsernas bedömning av den sökandes yrkeskunnande.

När
det gäller laxilrafiken hade frågan om yrkeskunnande tidigare behandlats i en
proposition om vissa taxifrågor som riksdagen antog år 1980

129

9
Riksdagen 1985/86. I saml. Nr 126

(prop. 1979/80:142, TU 27,
rskr 403). I propositionen uttalades bl.a. att Prop. 1985/86: 126 man i fråga
om sökande av tillslånd till s. k. laxitrafik bör ta fasta på den
utbildningsverksamhet som Svenska Taxiförbundet bedriver. Som viUkor för all
erhålla tillslånd borde därför enligt propositionen krävas att en sökande, som
inte på annal sätt har förvärvat molsvarande kunskaper, har genomgått eller
kommer atl genomgå en kurs som förbundel har godkänt.

Mot
bakgrund av statsmakternas beslut har TPR fastställt vissa regler som på försök
började tiUämpas den 1 januari 1983.

Erfarenheterna
har varit goda. F. n. erfordras enligt TPR: s kungörelse (TRPFS 1985:2) om
kravet på yrkeskunnande enligt yrkestrafiklagen atl den som söker tillstånd i
princip skall ha genomgått en särskild utbildning - omfattande bl. a. ekonomisk
planering och finansiering, bokförings- och skattefrågor, lagstiftning om
transporter och fordon, kostnads- och priskal-kylering samt försäkringsfrågor -
eller alt vederbörande på annat sätl har förvärvat ett molsvarande
yrkeskunnande.

Reglerna
för återkallelse har skärpts tämligen nyligen. 1 YTL (3 kap. 1 §) föreskrevs
tidigare att tillståndet skall återkallas, om det i den yrkesmässiga trafiken
har förekommit sådana missförhållanden atl tillslåndshavaren inte kan anses
lämplig att fortsätta verksamheten. Efter förslag i propositionen 1983/84:65
om vissa yrkestrafikfrågor m. m. (s. 13 ff) ändrades den aktuella bestämmelsen
så att återkallelse numera kan ske, om del i den yrkesmässiga trafiken eller i
övrigt vid driften av trafikrörelsen har förekommit sådana missförhållanden
att tillständshavaren inte kan anses lämplig att fortsätta verksamheten. Av
propositionen framgår atl de missförhållanden som där åsyftas exempelvis kan
bestå i sådana reslföringar av skaller och avgifter, vilka inte kan antas bero
på tUlfälliga affärsmässiga betingelser, utan snarare på bristande vilja eller
förmåga att rätl sköta rörelsens förpliktelser gentemot det allmänna. Det kan
också röra sig om att tillständshavaren mera systematiskt åsidosätter andra
regler för elt förelags drifl, t. ex, bestämmelserna om bokföring och
redovisning.

Frågor
om samarbete mellan myndigheter har ägnats slor uppmärksamhet inom ramen för
regleringen på yrkestrafikområdet.

Enligt
10 kap, 3 § YTF skall domslol som funnit någon skyldig till de brott som anges
i paragrafen sända en avskrift av domen till den länsstyrelse som
meddelat.tillståndet. Denna skyldighet åligger också åklagare och
polismyndigheter när del gäUer strafföreläggande och ordningsbot. Rör domen
eller beslutet nägon som inte har tillstånd sänds domen eller beslulel till
länsstyrelsen i det län där vederbörande är kyrkobokförd eller, i fråga om
juridisk person, till länsstyrelsen i det län där företagets ledning finns,
Länsslyrelsen har skyldighet att också viss tid bevara uppgifter om sådana
förseelser.

Som
framgår av 10 kap, 2§ första stycket YTF föreligger numera skyldighet atl
anmäla missförhållanden lill länsstyrelsen inte endasl för polismyndighet utan
också för varje annan myndighet som på ett eller annat sätl i sin verksamhet
kommer i beröring med tillståndshavare eller yrkesmässig trafik. Detta innebär
atl bl, a, kronofogdemyndigheten och yrkesinspektionen skall anmäla sådana
förhåUanden till länsstyrelsen.

Det
är viktigt atl notera alt ocksä länsstyrelserna har skyldighet att för 130

polis-
och åklagarmyndigheter påtala förhållanden som bör föranleda ingripanden (10
kap, 2 § andra siycket YTF),

Del är väsentligt att
länsslyrelserna regelbundet samarbetar med andra myndigheter och organisationer
som berörs av yrkeslrafikfrågor. Det är också viktigt att former skapas för
samarbete inom länsstyrelserna. De enheter som närmasl lorde vara berörda är
den enhet där yrkeslrafikfrågor handläggs, uppbörds-, mervärdeskatte- och
revisionsenheterna samt bil-och yrkestrafikregistren,

TPR utfärdar de
föreskrifter som behövs för tillämpningen av lagstiftningen om yrkesmässig
trafik. Delta innebär bl, a, att rådet skall verka för atl den yrkesmässiga
trafiken bedrivs i från samhällets synpunkt godtagbara former, TPR har också
all sörja för atl lagstiftningen tillämpas på ett enhetligt sätl, TPR verkar
härvid för att samarbete etableras mellan lillståndsmyndighelerna och de
övriga myndigheter och organisationer som berörs av yrkeslrafikfrågor. Bland de
centrala myndigheter som är engagerade i delta samarbete kan nämnas
arhetarskyddsstyrelsen, generaltullstyreisen, RSV, RPS och RÅ.

Regelbundet erfarenhetsutbyte
i olika former mellan länsstyrelser, polismyndigheter, kronofogdemyndigheter
och lokala bransch- och arbetstagarorganisationer förekommer också. Arbetet är
i hög grad inriktat på att stävja s.k, svartåkning samt atl hindra alt personer
som underlåter all betala skatter och avgifter till det allmänna innehar
trafiktillstånd. Här kan noteras atl antalet återkallade trafiktillstånd har
ökat under senare lid.

Prop. 1985/86: 126

5.2.3
Utökad vandelsprövning inom yrkestraflkområdet

Mitt
förslag: Yrkestrafiklagens bestämmelser om prövning av den sökandes personliga
lämplighet ändras så att del uttryckligen framgår att den som skall kunna få
trafiktillstånd skall vara lämplig med avseende på laglydnad och på benägenhet
att fullgöra sina skyldigheter mot det allmänna.

Eko-kommissionens
förslag: Åkerierna inordnas i det system för näringstillstånd som kommissionen
föreslär. Lämplighetsprövningen enligt YTL foreslås ersatt av den
vandelsprövning som skall äga rum inom ramen för den allmänna lag om
näringstillstånd som kommissionen föreslår. Grunderna för vandelsprövningen
sammanfaller med mina.

Remissinstanserna:
Remissinstansernas allmänna inställning till etl system med näringstillstånd
för vissa branscher har redan redovisats (avsnitt 3.3), När det gäller
yrkestrafiken förs vissa specifika synpunkter fram som bör återges här. Svenska
Transportarbetareförbundet tillstyrker krav på näringstillstånd för åkerier
och taxi. Flera remissinstanser anser det olämpligt alt införa
näringstillstånd för åkerierna. Bl, a, TPR, några länsstyrelser, Svenska
åkeriförbundet och Intresseföreningen för enhetscheferna vid länsstyrelsernas
juridiska enheter är av denna uppfattning. Skälen för

131

deras ställningstagande
kan sammanfattas på följande sätl. Eftersom det Prop. 1985/86: 126 redan idag
finns etl väl utvecklat och effektivt syslem för lämplighels-prövning av
personer som vill etablera sig inom åkeribranschen, saknas del skäl alt låta
branschen omfattas av ett eventuellt system med näringstillstånd. Prövningen
av den yrkesmässiga trafiken enligt YTL innehåller redan en vandelsprövning som
i stort överensstämmer med den som skall ske enligt eko-kommissionens förslag.
Om man inför näringstillstånd i branschen får man vidare två parallella
regleringar som kan ge problem. Näringstillstånd för vissa grenar av
yrkestrafiken kan vidare lätt leda till atl den helhet som lagregleringen om
den yrkesmässiga trafiken utgör bryts sönder utan att man kan överblicka
konsekvenserna härav. Enligt ekokommissionen skall näringstillstånd gälla för
en viss begränsad tid i en bransch. Enligt remissinstanserna är det oklart i
vad mån tanken varit att vandelsprövningen inom åkerinäringen helt skall utgå
den dag kravel på näringstillstånd avvecklas eller om den då skall återföras
lill YTL.

Den
väg som de nämnda remissinstanserna i stället anvisar för att förbättra
förhållandena inom bl.a. åkerinäringen är en komplettering av YTL, bl.a. när
det gäller vandelsprövningen. Enligt TPR bör man vidare överväga ytterligare
åtgärder för atl komma lill rätta med de missförhållanden som finns i
branschen. Som exempel på frågor som kan övervägas nämner rådet elt förbättrat
och utvidgat utnyttjande av olika register, förbättringar av adminislraliv arl
och ett utökat samarbete mellan myndigheter.

Skälen
för mitt förslag: Det har i skilda sammanhang, som jag har redovisat, kunnat
konstaleras atl det inom yrkestrafiksektorn förekommer problem med olika slag
av regelöverträdelser. Detta gäller inte enbart brott mot de särskilda
trafikförfattningarna utan även överträdelser av de regler som gäller för all
näringsverksamhet. Överträdelserna medför en allvarlig illojal konkurrens för
de seriösa företagen och de innebär även belydande nackdelar för samhälle och
anställda.

För
atl råda bot på missförhållandena inom den yrkesmässiga trafiken har olika
åtgärder vidtagits under senare är. Detta gäller bl. a. prövningen av
lillståndshavarnas lämplighet och reglerna om återkallelse av trafiktillstånd.

Jag
vill här erinra om den reformering av reglerna som genomfördes år 1982 (prop.
1981/82:78), som bl.a. innebar skärpta krav på yrkeskunnande för dem som vill
etablera sig inom transportbranschen, effektivare system för utmärkning av
fordon och effektivare uppföljning, bl, a, genom användning av tillgängliga
register och genom utökat samarbete mellan tillståndsmyndigheterna och andra
berörda myndigheter. Vidare infördes år 1984 som jag har redovisat utökade
möjligheter att återkalla trafiktillstånd,

TPR
har vidare initierat åtgärder mot missförhållanden i branschen, utformat
rutiner för bl. a. samarbete mellan myndigheter och preciserat vad kravet på
yrkeskunnande skall innebära i praktiken.

Trots
alt yrkeslrafiken är en reglerad bransch som är mer kartlagd än

mänga andra branscher och trots att kraftfulla älgärder vidtagits under

senare år i avsikt att minska problemen, kan missförhållanden fortfarande 132

noteras.

Min slutsats av den
redovisning av problemen som jag har lämnat är att Prop. 1985/86: 126 ett
system med tillståndsgivning avseende den yrkesmässiga trafiken i sig inte
innebär atl man kan undvika alla missförhållanden inom branschen. Systemet
måsle följas upp och förändras om omständigheterna påkallar det. Också
eko-kommissionen kom i sitl arbete fram till att problemen inom framförallt
åkerinäringen var sådana att ytterligare åtgärder borde vidtas. Kommissionens
lösning var atl åkerinäringen skulle vara en av de branscher för vilka krav på
näringstillstånd för dem som ville bedriva verksamhet ställdes.

Som
jag tidigare har anfört bör en utökad vandelsprövning i huvudsak efler
eko-kommissionens grunder på försök införas inom transportbranschen. Detla bör
ske genom atl kraven för lillslånd enligt YTL skärps. Flera remissinstanser har
förordat en sådan lösning av skäl som jag har redovisat.

Som
lidigare har framgått får trafiktillstånd ges endast till den som med hänsyn
till yrkeskunnande, personliga och ekonomiska förhållanden samt andra
omständigheter av betydelse bedöms vara lämplig alt driva verksamhelen. Denna
lämplighetsprövning är naturligtvis av central betydelse för hela branschens
funktion. Den prövning som i dag innefattas i den personliga lämpligheten kan
sägas utgöra elt slags vandelsprövning för atl utröna om sökanden kan förväntas
efterleva de bestämmelser som gäller för trafikutövningen. Enligt 2 kap, 16 §
YTF skall därvid särskild vikt läggas vid om sökanden tidigare gjort sig
skyldig till upprepade eller allvariigare överträdelser av någon särskild
yrkeslrafikbestämmelse eller av de bestämmelser som avser förarnas arbets- och
vilotid, fordonens eller vägarnas belastning, fordonens hastighet eller andra
bestämmelser som är väsentliga för säkerheten eller om han i övrigt har
brustit i allmän laglydnad i sådan utsträckning alt han kan antas vara olämplig
som trafikutövare.

Prövningen
av den personliga lämpligheten innefattar således i praktiken närmast en
kontroU av den sökandes laglydnad i sådana avseenden som har betydelse för
bedömningen av lämpligheten som just trafikutövare. Likaväl som då det gäller
grunderna för återkallelse av trafiktillstånd kan det naturiigtvis dä ett
tillstånd skall meddelas finnas skäl att beakta även andra förhållanden. Genom
alt just vid själva ansökningstillfället i högre grad beakta den sökandes
benägenhet atl fullgöra sina skyldigheler gentemot det allmänna, ökar
möjligheterna att förebygga att personer som från allmän synpunkt är olämpliga
som företagare över huvud taget etablerar sig i branschen. Härigenom kan såväl
förluster för stat och kommun som illojal konkurrens undvikas. Genom att ändra
YTL;s bestämmelser om prövning av den sökandes personliga lämpUghel till en
föreskrift om prövning av dels laglydnad, dels benägenhet att fullgöra sina
skyldigheter mot det allmänna skulle lämplighetsprövningen således kunna
effektiviseras och ges ökad tyngd.

Den
prövning som jag här åsyftar bör alltså inte begränsas till vad som

kan vara motiveral från trafikpolitisk synpunkl i snäv mening, I fortsätt

ningen skall alltså dessulom hänsyn tas till brottslighet och misskötsamhel

som påverkar lämpligheten att driva näringsverksamhet över huvud tagel.

Det innebär atl även brister när det gäller'atl följa t,ex, lagstiftning till 133

skydd
för anställda skall beaktas. Den som utnyttjar s.k. grå arbetskraft Prop.
1985/86: 126 skall alltså inte kunna få trafiktillstånd. Det skall inte heller
den som på annal sätt systematiskt åsidosätter del allmännas föreskrifter till
skydd för arbetskraften.

Genom
den föreslagna ändringen uppnås den utökade vandelsprövning i
transportbranschen, som jag har föreslagit skall införas på försök (avsnitt
3.3).

Kontrollen
av den sökandes benägenhet att fullgöra sina skyldigheler mot det allmänna kan
bl.a. ske genom samarbete mellan lillslåndsmyndighelen och
kronofogdemyndigheten. Etl sådanl samarbete förekommer på många håll i dag.
Enligt YTF finns f n. ingen föreskrift om obligatorisk remiss till
kronofogdemyndigheterna. Jag har övervägt om en sådan regel bör införas. Mol en
sådan ordning talar dock flera förhållanden och jag är inte beredd alt föreslå
någon ytteriigare formalisering av utredningsförfa-randel. Jag förutsätter att
länsstyrelserna samarbetar med kronofogdemyndigheterna i den utsträckning som
erfordras för att en allsidig bedömning skall kunna göras av sökandens vandel.
Jag vill i detla sammanhang också påpeka atl del många gånger kan vara
värdefullt för länsslyrelserna att höra lokala näringslivsorganisationer och
fackliga organisationer i tiUståndsärenden. Del bör befrämja systemets
effektivitet. Väsentligt är givetvis att lillslåndsmyndighelen noga beaktar
all inte ovidkommande hänsyn får göra sig gällande vid prövningen, exempelvis
då konkurrenter eller potentiella konkurrenter hörs. Jag vill stryka under att
de prövningsmoment som jag föreslår skall tillföras systemet inte heller ger
något ökat utrymme för behovsprövning än som redan finns i det nuvarande.

Den
ändrade lydelse av 2 kap. 3 § YTL som jag nu förordar innebär således en viss
utökning av vandelsprövningen, betingad av behovel all ingripa mot ekonomisk
brottslighet. I övrigt sker ingen förändring av lagens innehåll. Den som enligt
gällande regler bedöms vara olämplig som irafikulövare, bUr del också i
fortsättningen.

Den
nya lagstiftningen bör träda i krafl samtidigt som den föreslagna lagen om
näringsförbud, dvs. den 1 juli 1986.

Jag
har i det föregående (avsniti 3.3) uttalat att den slutliga utvärderingen av
försöksverksamheten bör göras efler förslagsvis en treårsperiod.

5.3 Restaurangbranschen

5.3.1
Problem m.m.

Inom
restaurangbranschen räknar man med alt det finns 15 000-20 000

s.k. matställen. Gatuköken är då inte inräknade. Enligt socialstyrelsens

register fanns i april 1985 närmare 9 900 serveringstillstånd för försäljning

av alkoholdrycker. Övervägande delen av denna försäljning riktar sig till

allmänheten och endast en mindre del till klubbar och slutna sällskap.

Nettoökningen av antalet meddelade serveringstillstånd var under år 1984

ca 360. Omsättningen för de ca 3000 restauranger, som har tillstånd att

servera starkare drycker än öl klass II, beräknades år 1984 till
8,75 mU-

jarder kr. Restaurangbranschen sysselsätter enligt vissa uppskattningar ca 134

60
000 personer. Ägarbyten är vanliga. Siffror har redovisats som innebär
Prop. 1985/86: 126 atl 10% av företagen skiftar ägare under elt år.

De
problem som finns inom restaurangbranschen har dokumenterats i olika
sammanhang. Hotell- och reslaurangulredningen (H 1974:01) gjorde vissa
undersökningar som redovisades i betänkandet (SOU 1978: 37) Hotell- och
restaurangbranschen. Hotell- och restauranganställdas förbund lät år 1981
genomföra en utredning om ekonomisk brottslighet m. m. inom
restaurangbranschen. En arbetsgrupp som har verkat för samordning av Göteborgs,
Malmö och Slockholms kommunala insatser mot ekonomisk brottslighet har
beskrivit brottsligheten inom branschen. Vidare har BRÅ publicerat en ulredning
om ekonomisk och organiserad brottslighet och dess anknytning lill
restaurangbranschen (kansli-PM 1983:1). Också polisens allmänna
utredningsarbete om organiserad och ekonomisk brottslighet har gett
intressanta uppgifter om restaurangbranschen. De studier som sålunda genomförts
ger följande bild av förhållandena inom branschen.

Strukturen
inom restaurangbranschen är sådan alt det torde finnas stora möjligheter atl
begå brott i näringsverksamheten. Brotten är också svåra att upptäcka.
Brottslighetens omfattning är svår atl uppskatta och det är tveksamt om
generella slutsatser kan dras från de studier som har gjorts. I mycket stor
utsträckning rör del sig om storstadsproblem. I BRÅ: s utred-, ning kunde brott
beläggas i över hälften av de företag som hade studerats. Detta ger en antydan
om problemen med brottslighet i branschen. Vidare har eko-kommissionen strukit
under atl restaurangbranschen är myckel drabbad av oseriöst förelagande,

I
många fall beslår brotten inom restaurangbranschen av en kombination av
ekonomisk och organiserad brottslighet. Flera utredningar har visat atl
personer som figurerar i samband med organiserad brottslighet i olika former
ofta har sin huvudsakliga sysselsättning inom restaurangbranschen. En
restaurang kan användas som täckmantel för häleriverksamhet, narkotikahandel,
koppleri m.m.