Prop. 1985/86:138

Regeringens proposition 1985/86:138

om arbetsmarknadsverkets ansvarsområde „

Prop.

m.m. 1985/86:138

Regeringen
föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagils upp i bifogade utdrag ur regeringsprotokollel
den 13 mars 1986.

På
regeringens vägnar

Ingvar
Carlsson

Anna-Greta
Leijon

Propositionens huvudsakliga innehåll

I
propositionen läggs fram förslag som innebär all de nuvarande distrikls-arbetsnämndema
försvinner och fr.o.m. den I januari 1987 ersätts av kommunanknutna
arbetsförmedlingsnämnder. Dessa nämnder skall ingå som delegationer inom
länsarbetsnämnderna. De nuvarande kullurarbets-sektionerna på vissa
arbetsförmedlingar omvandlas till kullurarbetsför-medlingar inom
länsarbetsnämnderna och ges en starkare ställning inom arbetsmarknadsverkets
organisation. Arbetsförmedlingen bör även i fortsättningen ha ansvaret för ackvisition
av praklikplalser för skolväsendet och aktivt ägna sig ål förmedling av korta
och tillfälliga arbeten. Slutligen behandlas arbetsmarknadsstyrelsens (AMS) och
länsarbetsnämndernas styrelser.

1
Riksdagen 1985/86. t saml. Nr 138

Arbetsmarknadsdepartementet Prop. 1985/86:138

Utdrag
ur protokoll fört vid regeringssammanträde den 13 mars 1986

Närvarande:
statsminister Carlsson, ordförande, statsråden Lundkvist, Feldt, Sigurdsen,
Gustafsson, Leijon, Hjelm-Wallén, Peterson. Andersson, Bodslröm, Göransson,
Gradin, Dahl, R. Carlsson, Holmberg, Hellström, Wickbom, Johansson, Hulterström,
Lindqvist

Föredragande;
statsrådet Leijon

Proposition om arbetsmarknadsverkets ansvarsområde m. m.

Inledning

Arbetsmarknadsverkets
organisation och uppgifter har genomgått kraftiga förändringar under 1970-lalel.
Landet har delats in i arbelsförmedlingsdis-Irikl med dislriklskonlor och
lokalkontor. Förmedlingskontorens organisation och arbetsformer har
modifierats. Fr. o. m. den 1 januari 1977 infördes dislriklsarbetsnämnder på
försök. Under början av 1980-talel log regering och riksdag (prop. 1980/81:100
bil. 15, AU 21, rskr 404) ställning för en ny organisafion av
arbetsförmedlingen (PLOG). Genom beslut den 10 september 1981 bemyndigade
regeringen chefen för arbetsmarknadsdepartementet att tillkalla en kommitté (A
1981:02) med uppdrag (dir 1981; 65) alt göra en översyn av
arbetsmarknadsverkets ansvarsområde och organisation (AMS-kommitlén) . Den 10
februari 1983 erhöll kommittén tilläggsdirektiv (dir 1983:16). AMS-kommillén
överlämnade den 22 april 1985 till regeringen sitt slutbetänkande (SOU 1985:7)
Arbetsmarknadsverkets ansvarsområde jämte två bilagor (SOU 1985:8)
Beredskapsarbete i AMS regi -faktaunderlag och (SOU 1985:9) Kulturarbelsförmedling
- faktaunderlag. Vidare har kommittén presenterat en rapport (Ds A 1985; 2)
Kommunerna och sysselsättningspolitiken. En sammanfattning av AMS-kommilténs överväganden
och förslag bör fogas lill prolokollet i detta ärende som bilaga 1. Betänkandet
har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna bör fogas lill prolokollet
i delta ärende som bilaga 2. En sammanställning av remissyttrandena har
upprättats och finns alt tillgå i arbetsmarknadsdepartementet.

Innan
jag går in på AMS-kommilténs förslag vill jag något belysa arbetsförmedlingens
utveckling under de senaste åren. Arbetsförmedlingen är det främsta medlet atl
förverkliga målen för arbetsmarknadspolitiken. Förmedlingens huvuduppgift är
all snabbt och effektivt hjälpa arbetssökande lill ett arbete och att
tillgodose arbetsgivarnas behov av arbetskraft. Hos arbetsförmedlingen samlas
och bearbetas del mesta av den information som finns tillgänglig om lägel på
arbetsmarknaden och om utsikterna för skilda yrkesområden, industribranscher
etc. Från arbetsförmedlingen

sprids informationen lill
såväl de arbetslösa, de ombylessökande som de Prop. 1985/86: 138 personer som
ännu inle har tagit stegel in på arbetsmarknaden. Vid arbetsförmedlingen får
de sökande dessutom vid behov stöd och råd om utbildningsvägar, rättigheter
och möjligheter på arbetsmarknaden. Arbetsgivare inom privat och offentlig
sektor får på samma sätt information och råd angående sina angelägenheter.

En
väl fungerande arbetsförmedling kan inte lösa sin uppgift enbarl inom sina egna
lokaler. Myckel av den insamling och spridning av information och övrig
verksamhet som pågår förutsätter elt aktivt utåtriktat arbete. Detta kan
innebära exempelvis ackvisition av lediga platser, besök i förelag och på
skolor, ambulerande verksamhet eller särskilda koncentrerade insatser inom
företag på krisorter där akuta problem kan ha uppstått.

Arbetsförmedlingens
uppgift är all underiätta den anpassning mellan utbud och efterfrågan på
arbetskraft som är en förutsättning för att tillväxt och utveckling skall ske i
en öppen ekonomi. Arbetsförmedlingen skall aktivt hjälpa de kvinnor, män och
ungdomar som vänder sig till förmedlingen för alt söka arbete och som behöver
stöd i detta. Särskild omtanke måste ägnas långlidsarbelslösa, handikappade och
andra svårplacerade. Vidare är det också angelägel att kvinnornas arbetsmarknad
breddas. Förmedlingens huvuduppgift är att förmedla arbete och i del arbetet
måste i en del fall ingå alt genom utredning och samtal med de sökande sprida kunskaper
om arbetsmarknaden och arbetslivet. Rädsla, tvehågsenhet, bristande självtillit
hos de arbetssökande kan redas ut och därmed begränsas eller kanske i
kombination med en utbildningsinsats eller annan åtgärd övervinnas. I de
diskussioner som arbetsförmedlingen har med arbetsgivarna tas bl.a. frågor om
arbetets krav och arbetsmarknadens funktionssätt upp. På detta sätt kan
arbetsförmedlingen påverka utvecklingen på arbetsmarknaden. Del är en påverkan
delvis på marginalen, men för den enskilde individen och för samhällsekonomin i
dess helhet en utomordentligt viktig verksamhet.

Av
vad jag nu har anfört framgår atl jag lill skillnad från vad fallet är i många
andra länder ser arbetsförmedlingen inte som en närmast passiv sluss genom
vilken platser och sökande passerar och i bästa fall förenas, ulan som det
viktigaste självständiga instrumentet bland alla de åtgärder, som ryms inom
samlingsbegreppet arbetsmarknadspolitik. I dag pågår elt arbete med att förnya
formerna och inriktningen av arbetsförmedlingens verksamhet (det s. k. serviceprogrammel).
Regering och riksdag har vidare tagit ställning för en ny organisation av
arbetsmarknadsstyrelsen (AMS) kansli (prop. 1984/85; 100 bil. 12, AU 11, rskr
188). Nu förestår, vilket jag har redogjort för i årets budgetproposition (prop.
1985/86; 100 bil. 12), en ny organisation av länsarbetsnämnderna som är
anpassad till dels AMS kansli, dels intentionerna i serviceprogrammel. Jag
återkommer till frågan om den lokala arbetsförmedlingens organisation i del
följande.

För
att något belysa arbetsförmedlingens arbete kan nämnas att under

budgetåret 1984/85 var sammanlagt ca 725000 personer någon gång an

mälda lill arbetsförmedlingen. Antalet lediga platser under motsvarande

period uppgick lill ca 660000. Arbetsförmedlingens organisation bestod

vid ingången av budgetåret 1984/85 av 292 förmedlingskonlor, varav 84 3

dislriklskonlor. Till
delta kommer den cenlrala sjömansförmedlingen i Prop. 1985/86: 138
Göteborg.

För
att öka effektiviteten hos arbetsförmedlingen har verket förutom nämnda
organisationsförändringar under de senaste åren gjort omfattande förändringar i
förmedlingsverksamheten. Det första steget i detta förändringsarbete utgjorde
vissa organisatoriska och arbetsmelodiska förändringar som skulle skapa bättre
kontakter med arbetsgivarna och ge en bättre service lill de arbetssökande
(Platsförmedlingens organisation, PLOG). I början av år 1984 beslutade AMS
vidare om det s.k. serviceprogrammel som bl. a. innebär förenklade regler, effektivare
administration och delegering av beslut lill arbetsförmedlingen för alt
förbättra servicen till såväl arbetssökande som arbetsgivare. Resurser skall
frigöras så att mer tid kan ägnas ål kontakter med företag och arbetssökande.
Vidare omfördelas administrativa resurser successivt från AMS kansli och
länsarbetsnämnderna till arbetsförmedlingen.

För
alt möta kravet på en snabb och effektiv platsförmedling pågår på ett antal
orter i landet försök med bl.a. morgon- och kvällsöppna arbetsförmedlingar och
s. k. jobbingprogram i lokalradion. I cenlrala Stockholm har också nyligen
öppnats en arbetsförmedling, den s.k. Platshörnan, som är helt inriktad på
platsförmedling, dvs. ingen utredningsverksamhet förekommer. Arbetsforum vid
Stockholms och Uppsala universitet är andra exempel på hur förmedlingsarbele
kan bedrivas. Vidare pågår kontinuerligt olika försök med skilda arbetsmetoder
inom förmedlingsorganisa-lionen. Jag tänker bl.a. på s.k. jobbklubbar som
innebär intensifierade arbetsförmedlingsinsaiser. Delta har visat sig vara ett
myckel effektivt sätt alt hjälpa sökandena i kontakterna med arbetsgivare. Iniensivinsatser
för långlidsarbelslösa och handikappade, samverkan med postverket på orter som
saknar arbetsförmedling, uppsökande verksamhet i samarbete med fackliga
organisationer är andra exempel som visar på möjligheterna alt finna nya vägar
i förmedlingsarbetet.

Som
etl led i effekliviseringen av arbetsförmedlingen pågår också en teknisk
upprustning med ökad användning av ADB i förmedlingsarbetel. Användningen av
datorer gör det möjligt all snabbare informera sökande om lediga platser och
arbetsgivare om lämpliga sökande. I dag har alla arbetsförmedlare i
Södermanlands och Stockholms län tillgång till terminaler. Utbyggnaden fortsätter
nu i Malmöhus och Göteborgs och Bohus län. De utvärderingar som hittills har
gjorts visar atl erfarenheterna av systemet är mycket goda.

Som
jag tidigare har framhållit är förmedlingens huvuduppgift att vara

ett serviceorgan för sökande och arbetsgivare. Etl förmedlingsarbete som

av båda parter upplevs som positivt och effektivi är en förutsättning för att

förmedlingen skall kunna behålla och stärka förtroendet hos sina kunder.

Det förändringsarbete som nu pågår är enligt min mening väl ägnat atl

stödja denna målsättning. I detta arbete ryms samfidigt mycket svåra

avvägningar. Jag tänker på den konflikt som finns mellan all snabbt tillsät

ta de lediga platserna och risken för att de svagaste på arbetsmarknaden

upplever att de får ett otillräckligt stöd. Jag tänker vidare på svårigheten

all i varje läge avväga omfattningen av utredningsarbete kring den sö- '*

kändes bakgrund och
förutsättningar. Enligl min mening har organisatio- Prop. 1985/86: 138 nen
förutsättningar alt hantera dessa problem. Ett effektivt tillsättande av de
lediga platserna behöver inle slå i konflikt med t. ex. de arbetshandikappades
möjligheter till arbete. En arbetsgivare som får gott stöd av förmedlingen är
rimligen mer intresserad av atl vända sig lill förmedlingen och lita till dess
bedömning när det gäller t. ex. en arbetshandikappad sökandes förutsättningar atl
klara visst arbete. Det är vikligt alt förmedlingen utnyttjar de hjälpmedel
som den har till sitt förfogande - utbildning, beredskapsarbete, lönebidrag m.
m. — på ett sådant sätt all de kommer de svagaste med störst svårigheter all få
arbete till del. När det gäller förmedlingens utredande verksamhet bör den enligl
min mening kunna differentieras i än högre grad än vad som för närvarande sker.
Det måste också genomgående i princip finnas en handlingsplan för den
arbetssökande, kort- eller långsiktig. Strävan bör vara att den sökande går
från förmedlaren med konkreta förslag på arbete, utbildning eller annan insats.
Jag vet att arbetsmarknadsverket lägger ned omfattande arbete i denna riktning
och jag vill understryka vikten härav. Jag är vidare övertygad om atl den
förändring som nu föreslår av länsarbetsnämndens organisation kommer atl
innebära effekli-vitelsvinster genom att förmedling, vägledning och
yrkesinriktad rehabilitering/vägledning kan samordnas på etl bättre sätt.

Fr.
o. m. år 1986 pågår också en försöks\ erksamhet i nio kommuner och tre
landstingskommuner med ökat samarbete mellan arbetsförmedlingen och kommunerna,
de s. k. frikommunförsöken. Dessa försök innebär atl arbetsförmedlingsnämnder
med representation för parterna, kommunen och arbetsmarknadsmyndigheterna får
inrättas i varje försökskommun. Nämnderna erhåller vissa ökade
beslutsbefogenheter vilket ger en möjlighet att kunna hanlera del arbelsmarknadspoliliska
ålgärdssyslemet lite friare. I fyra av nämnderna skall del finnas en kommunal
ordförande. Syftet med dessa försök är all pröva nya samverkansformer mellan
stat och kommun. Försöken innebär emellertid ingen förändring i det förhållandet
atl staten även i fortsättningen skall ha huvudansvaret för arbetsmarknadspolitiken.
Jag återkommer till arbetsförmedlingsnämnderna i det följande när jag
behandlar en skrivelse den 6 december 1985 från AMS angående inrättande av
sådana nämnder i hela landet. Skrivelsen har remissbehandlats och yttranden har
avgelts av statskontoret, riksrevisionsverkel, länsstyrelserna i Stockholms,
Kronobergs och Västerbottens län jämte LO-distriktet i Västerbotten och
Västerbottens läns TCO-dis-trikl, jämställdhetsombudsmannen. Svenska
kommunförbundet. Landstingsförbundet, Tjänstemännens centralorganisation
(TCO), Centralorganisationen SACO/SR, Landsorganisationen i Sverige (LO) och
Svenska arbetsgivareföreningen (SAF). En remissammanställning finns all tillgå
i arbetsmarknadsdepartementet.

Jag
övergår nu lill att redovisa mina förslag i etl antal frågor som har behandlats
av AMS-kommitlén saml nämnda skrivelse från AMS. Kommitténs förslag i fråga om
AMS egenregiverksamhel har behandlats i årets budgetproposition (prop. 1985/86:
100 bil. 12).

ti Riksdagen 1985/86. I saml. Nr 138

Arbetsförmedlingens
organisation

Prop. 1985/86:138

Mitt
förslag: Den nuvarande organisationen av arbetsförmedlingen med distriktsarbetsnämnder,
dislriklskonlor och arbetsförmedlings-distrikt slopas. I stället införs en
organisation med i huvudsak kom-munanknuina arbetsförmedlingsnämnder för den
lokala samverkan i arbetsmarknadsfrågor med företrädare för arbetsmarknadens
parter och kommunerna. Arbetsförmedlingsnämnderna skall ingå som delegationer
inom länsarbetsnämnden. Länsarbetsnämnden blir därmed den enda
arbetsmarknadsmyndigheten i länet.

AMS
förslag: Överensstämmer med mitt i fråga om organisationen. För alt bevara
möjligheten att låta länsarbetsnämnden vara "andra instans" i ärenden
där den enskilde vill överklaga arbetsförmedlingens beslut bör enligl AMS omprövningsinslitulel
införas inom myndigheten (länsarbetsnämnden).

Remissinstanserna:
Flertalet är positiva lill införandet av arbetsförmedlingsnämnder. Flera
betonar vikten av att erfarenheterna från de nu pågående frikommunförsöken,
som även innefattar försök med arbetsförmedlingsnämnder, las till vara. Flera
tar upp frågan om arbetsförmedlingsnämndernas geografiska ansvarsområden och
pekar på alt det på sina håll kan finnas behov av avvikelser från den direkt kommunanpassade
indelningen.

Skälen
för mitt förslag: Distriktsarbetsnämnderna infördes på försök den I januari
1977 och permanentades den 1 juli 1979. Nämnderna inordnades då i arbetsmarknadsverkels
reguljära organisation och omvandlades samtidigt från rådgivande organ till
styrelser för arbetsförmedlingarna. I distriktsarbetsnämnderna sitter
företrädare från arbetsförmedlingen, kommunerna och arbetsmarknadens parter.
Från arbetsmarknadsverket, de lokala fackliga organisationerna och kommunerna
har kritik riktals mot distriktsarbetsnämnderna. Kritiken har främst gällt
brislen på egna resurser för nämnderna, oklara arbetsformer och de begränsade
möjligheterna atl falla beslut i principiellt vikliga ärenden.

För
atl finna nya former för distriktsarbetsnämndernas verksamhet har AMS sedan
mitten av år 1984 bedrivit en försöksverksamhet med alternativa former för
samverkan och beslut inom arbetsförmedlingen. En av försöksmodellerna har
omfattat arbetsförmedlingsnämnder på kommunnivå. AMS har i skrivelse den 6
december 1985 redovisat erfarenheterna av försöksverksamheten och föreslagit
att distriktsarbetsnämnderna skall er-sällas av arbetsförmedlingsnämnder i hela
landet.

Kritiken
mot distriktsarbetsnämnderna är enligt min mening inte helt obefogad. Nämnderna
har av olika skäl inle kunnat spela den roll som avsikten var då de infördes.
Det har varil svårt att finna vettiga former för nämndernas verksamhet och
meningsfulla arbetsuppgifter. Detta har också varit grunden för den
försöksverksamhet som AMS har bedrivit genom att pröva nya former för
arbetsförmedlingens organisation och samverkan med lokala parter.
Försöksverksamheten visar atl del finns alternativ lill

distriktsarbetsnämnderna,
som öppnar möjligheten till ett helt annat lokalt Prop. 1985/86: 138 engagemang
i arbetsmarknadsfrågor. Jag tillstyrker därför AMS förslag all distriktsarbetsnämnderna
slopas och att arbetsförmedlingsnämnder inrättas som delegationer inom
länsarbetsnämnden. Normalt bör del finnas en arbetsförmedlingsnämnd för varje
kommun som har en arbetsförmedling. Avvikelser härifrån kan behöva göras. På
sina håll kan det l.ex. vara lämpligt alt sammanföra flera kommuner under en
gemensam arbetsförmedlingsnämnd. När arbetsförmedlingsnämnderna införs och
ersätter distriktsarbetsnämnderna finns inte längre behov att ha kvar dislriklskontors-funklionen
och indelningen i arbetsförmedlingsdistrikl.

Arbetsförmedlingsnämnderna
bör vara delegationer inom länsarbetsnämnden för samverkan i lokala
arbetsmarknadsfrågor och för samråd kring utnyttjandet av de
arbetsmarknadspolitiska åtgärderna och resurserna. För atl verksamheten med
arbetsförmedlingsnämnder skall få ett reellt innehåll är del viktigt att
nämnderna får möjlighet till elt verkligt inflytande över det lokala
utnyttjandet av arbetsmarknadspolitiska resurser. Nämnderna bör därför
behandla konkreta frågor om planering, samordning och uppföljning av
arbetsförmedlingsverksamheten och arbelsmarknadspoliliska insatser inom
nämndens ansvarsområde. Det kan gälla att samordna insatser mellan
arbetsmarknadsmyndigheterna, kommunen och parterna på arbetsmarknaden för all
i samband med l.ex. omfattande rekrytering till företag, åtgärder vid varsel
och friställningar samt insatser för utsatta grupper kunna få ut största
möjliga effekt. I samband med en företagsnedläggning inom en kommun skulle t.
ex. nämnden kunna lägga upp en strategi hur man bäst löser elt sådant problem
och hur man bäst disponerar tillgängliga resurser. Vidare bör nämnden utifrån
de riktlinjer som läggs fast av länsarbetsnämnden, kunna besluta om t. ex.
fördelning av beredskapsarbeten och lönebidrag och deras inriktning på sökandegrupper
saml inriktningen av olika utbildningsinsatser för all tillgodose lokala behov
av utbildad arbetskraft. I samband med AMU i förelag skulle nämnden t. ex.
kunna ange riktlinjer för beslut om bidrag lill kurskostnader vid förelagsförlagd
utbildning och bidrag för motprestation. Vidare skulle nämnden kunna svara för
den särskilda prövning som fordras för alt besluta om stöd till företag som
saknar kollektivavtal. Ärenden som rör enskilda individer skall normall inte
behandlas i nämnden eftersom del då skulle leda till onödigt tidsutdräkt. I
förmedlingsarbetet aktualiseras dock ofta genom enskilda ärenden principiella
frågor som del kunde vara värdefullt all behandla i nämnden. Jag tänker på
frågor kring bl. a. aktuali-sering av arbelsvägransrapporter, principer för
beviljande av t. ex. utbildningsbidrag för viss utbildning eller ärenden i
vilka en utförsäkringshotad inle har kunnat erbjudas beredskapsarbete. De
närmare formerna för hur nämnden skall arbeta och vilka frågor och beslut som
skall behandlas bör bestämmas av regeringen eller efter regeringens
bemyndigande av AMS.

Beslut
om åtgärder som riktar sig direkt lill enskilda arbetssökande eller

arbetsgivare bör normall fattas av personal hos den lokala förmedlingen

och inle tas upp i arbetsförmedlingsnämnden. Eftersom arbetsförmedling

en föreslås ingå i länsarbetsnämnden kommer förmedlingens tjänstemän

all besluta på länsarbetsnämndens vägnar. Delta får inte innebära någon 7

ändring
i strävan atl lägga besluten så nära förmedlingens kunder som Prop. 1985/86:
138 möjligt. Länsarbetsnämnderna skall således utnyttja möjligheterna att delegera
beslutanderätt till tjänstemän vid arbetsförmedlingen. Riktlinjer för denna delegering
bör fastställas av AMS och jag utgår härvid från atl en likformig delegering
sker över hela landet. Som jag nyss har nämnt bör beslut om åtgärder som riktar
sig direkt lill enskilda arbetssökande eller arbetsgivare delegeras så långt
möjligt lill arbetsförmedlingen. Även i fråga om ulnytljandet av arbelsmarknadspoliliska
resurser och fördelningen mellan olika åtgärder bör strävan vara atl delegering
sker.

I
en arbetsförmedlingsnämnd bör del finnas företrädare för arbetsförmedlingen,
kommunen och lokala arbelsmarknadsparter. Ordförande i nämnden bör vara en
chefstjänsteman vid länsarbetsnämnden. Den lämpligaste sammansättningen av en
arbetsförmedlingsnämnd kan variera från område lill område. Del bör ankomma på
regeringen eller efter regeringens bemyndigande AMS atl efter samråd med
berörda parter besluta om sammansättningen. Del är enligl min mening vikligt atl
antalet ledamöter begränsas om syfiet med nämnderna skall kunna uppnås. Normalt
bör antalet ledamöter inkl. ordföranden inle översliga sju. I de arbetsförmedlingsnämnder
som omfattar fier än en kommun bör antalet ledamöter kunna utökas med en för
varje tillkommande kommun. För ledamöterna bör finnas ersättare. Ledamöterna
och ersättarna bör förordnas av länsarbetsnämnden för en lid av högst tre år
efter förslag av de parter som skall vara företrädda i en nämnd. Eftersom
nämnderna inte utgör styrelser för myndigheter gäller inle kungörelsen
(1974:224) om personalförelrädare i statlig myndighets styrelse m. m. Jag
finner del ändå angelägel all en personalförelrädare skall ingå i varje nämnd.
Nämnderna bör sammanträda regelbundet en gång i kvartalet.

I
och med att länsarbetsnämnden blir den enda arbetsmarknadsmyn

digheten i länet kommer beslut som fallas av tjänstemän vid förmedlingen

atl vara beslut av länsarbetsnämnden. Därför är del naturligt alt ett om-

prövningsinslilul införs inom myndigheten, vilket AMS också har föresla

git. Regeringen har tidigare (prop. 1985/86:80) föreslagit riksdagen en ny

förvaltningslag som avses träda i kraft den I januari 1987. Förslagel inne

bär att myndigheterna under vissa förutsättningar får en skyldighet att

ompröva fattade beslut. Vid riksdagens bifall till lagförslaget skulle således

fr.o.m. den I januari 1987 ett omprövningsinslilul stå lill förfogande för

länsarbetsnämnderna. Enligl min mening är detta institut en förutsättning

för att den nya organisationen skall kunna genomföras. Härutöver kan jag

se behov för arbetsmarknadsverket, parterna och kommunerna av en

något längre förberedelsetid inför övergången lill denna nya ordningen

med arbetsförmedlingsnämnder. Mot denna bakgrund förordar jag att den

omorganisation av arbetsförmedlingen som jag nu har föreslagit bör träda i

kraft den 1 januari 1987 och inte den 1 juli 1986 som AMS har föreslagit.

Den försöksverksamhet med arbetsförmedlingsnämnder som bedrivs inom

ramen för det s. k. frikommunförsöket skall även i fortsättningen efter den

1 januari 1987 bedrivas enligl förordningen (1985:788) om försöksverksam-

hel inom arbetsmarknadspolitikens område i vissa kommuner (ändrad

1985:1085). 8

Kulturarbetsförmedling

Prop. 1985/86: 138

Bakgrund

Hur
arbetsförmedlingen inom kulturområdet bör ordnas har varil föremål för flera
utredningar de senaste årtiondena. Genom riksdagens beslut (prop. 1975/76:84,
AU 28, rskr 222) slogs fast all den offentliga arbetsförmedlingen skulle ha
ansvar även för arbetsförmedling inom kulturområdet och att vissa enskilda förmedlingar
som bedrev förmedlingsverksamhet utan vinstsyfte övergångsvis skulle få
fortsätta sin verksamhet. 1 dag bedriver den offentliga arbetsförmedlingen
artist- och musikerförmedling saml förmedling inom ord- och bildområdet. Det
finns vidare fyra s. k. organisationsförmedlingar som med tillstånd av AMS
bedriver förmedlingsverksamhet. Dessa är Folkparkernas artistförmedling.
Föreningen Turnerande sällskap, Musiketablissementens förening och Svenska Musikerförbundets
förmedlingscentral. Det finns vidare tre vinslsyftande förmedlingar på det
internationella planet som bedrivs i enskild regi och vars tillstånd är
tidsbegränsade av AMS. Därutöver bedrivs vid vissa centrumbildningar
förmedling av kulturarbetare med arbetsförmedlare som är anställda av
arbetsmarknadsverket.

Kritik
har riktats mot den nuvarande formen för förmedlingen av arbeten inom
kulturområdet. AMS-kommiltén fick därför i uppdrag all pröva om de nuvarande kullurarbelarseklionerna
inom den offentliga arbetsförmedlingen är den mest ändamålsenliga formen eller
om verksamheten, för att göra en vidgning av serviceutbudet möjlig, bör brytas
ut från arbetsmarknadsverket och överföras till t. ex. etl statligt bolag
eller en stiftelse. Om kommittén kom fram till alt verksamheten skulle utökas
på detta sätt, borde den även pröva på vilket sätt del utvidgade serviceutbudet
skulle finansieras. Frågan om kulturarbelsförmedling behandlades i kommittén av
en särskild beredningsgrupp med representanter för intressenterna inom området.

Den
organisatoriska formen av kulturarbetsförmedling

Mitt
förslag: Förmedlingen av arbeten inom kulturområdet bör även i fortsättningen
bedrivas inom arbetsmarknadsverket och organisationen härför bör förslärkas.

Kommitténs
förslag: Kommittén utgår från att det allmänna även i fortsättningen skall ha
ansvaret för kulturarbelsförmedling och föreslår atl en fristående statlig stiftelse
är den verksamhetsform som kan ge bäst service ål dem som är verksamma inom
kulturområdet. Stiftelsen skall ha det arbelsmarknadspoliliska ansvaret både
när det gäller arbetsförmedling och hanteringen av de arbelsmarknadspoliliska
åtgärderna. Såväl centrumbildningarna som organisalionsförmedlingarna skall
behålla den förmedling som de har i dag. Stiftelsen skall ha etl nära samarbete
med arbetsmarknadsverket.

Remissinstanserna: Det
stora flertalet remissinstanser instämmer i kom- Prop. 1985/86: 138 mittens
förslag. AMS avstyrker förslaget och har i sitt yttrande elt eget förslag om
viss omorganisation för atl förslärka den offentliga arbetsförmedlingen.

Skälen
för mitt förslag: I dag bedrivs inom den offentliga arbetsförmedlingen kulturarbelsförmedling
vid fyra kullurarbelssektioner, som är knutna lill arbetsförmedlingens dislriklskonlor
i Stockholm (Norrmalm), Göteborg, Malmö och Umeå. Dessa sektioner följer och
samordnar förmedlingsarbetel inom var sin region. Dessutom finns särskilda
kullurar-betsförmedlare placerade i Växjö, Härnösand, Luleå och Örebro. 1 län som
saknar särskilda kulturarbelsförmedlare finns på varje lokal förmedling någon
som ser till atl den sökande kan få kontakt med en sådan förmedlare. Härtill
kommer den förmedling för kulturarbetare som bedrivs av s. k. organisalionsförmedlingar.
AMS-kommiltén har föreslagit en samordning av kullurarbelsförmedlingen och atl
den organiseras som en frislående statlig stiftelse. AMS har i sitt
remissyttrande anfört flera skäl som talar emot en sådan organisation. För egen
del anser jag i likhet med AMS atl förutsättningarna för en effektiv kulturarbelsförmedling
för närvarande bäst kan tillgodoses genom alt omvandla nuvarande kullurarbelssektioner
lill kulturarbetsförmedlingar och ge dem en mer självständig ställning men med
nära anknytning lill den ordinarie förmedlingen. Inom ramen för en sådan
frislående förmedling bör också kunna uppnås elt bättre utnyttjande för
kulturarbetare av de olika arbelsmarknadspoliliska hjälpmedlen. Jag kan
emellertid se många fördelar med all samla arbetsförmedlingen för
kulturarbetare hos en institution som l.ex. en stiftelse som AMS-kommiltén har
föreslagit. En sådan ordning är dock förenad med betydande svårigheter och
problem av praktisk art. En utveckling av den offentliga arbetsförmedlingen på
detta område som jag nu har förordat med en mer självständig kulturarbelsförmedling
bör inle utesluta att andra lösningar på detta område kan äga rum i framliden.
Del pågår också en försöksverksamhet med kulturarbelsförmedling på del
internationella planet inom stiftelsen Institutet för rikskonserler. En
utvärdering av den verksamheten bör kunna ge ytterligare underlag för den
framtida kullurarbelsförmedlingen.

Mol
bakgrund av vad jag nu har förordat bör alltså de nuvarande kullur-

arbelssektionerna omvandlas lill kulturarbetsförmedlingar med befogen

heter och arbetsuppgifter som arbetsförmedlingskonlor för alt få en star

kare ställning i arbetsmarknadsverkets organisation. I likhet med vad som

gäller i dag bör varje sådan förmedling ha elt ansvarsområde (region) som

omfattar flera län. Förmedlingen bör organisatoriskt knytas till länsarbets

nämnden i del län där den är belägen. Kullurarbelsförmedlingarna kommer

därigenom alt ha ett annat ansvarsområde än vad som gäller för den nya

arbetsförmedlingsorganisafion som jag nyss har föreslagit. Med hänsyn till

verksamhetens särskilda karaktär kan jag dock inle se atl detta skall

innebära några problem. Till den ansvariga länsarbetsnämnden bör knytas

en planeringsgrupp med bl.a. representanter för de övriga länsarbets

nämnderna i regionen och kullurarbelsförmedlingen. Del övergripande

ansvaret för kulturarbetsförmedlingen bör ligga hos AMS som fastställer 10

resurser och riktlinjer för verksamheten. Härvid bör AMS kullurarbetsde-legafion,
som bl. a. består av representanter för olika intressegrupper inom
kulturområdet, kunna ges ett ökat ansvar för verksamheten.

1 motiven för sina förslag framhöll AMS-kommitlén viklen
av fria och flexibla former i förmedlingsarbetel för alt kunna uppfylla de
speciella krav som kulturarbelsmarknaden ställer. Jag delar kommitténs
uppfattning i detta avseende. Den organisatoriska modell som jag har förordat,
med frislående kulturarbetsförmedlingar, ger ökade möjligheter all pröva olika
arbetsmetoder med särskild hänsyn till förhållandena inom kultursektorn. De arbelsmarknadspoliliska
insatserna bör även i fortsättningen utformas på ett sådant sätt att de
överensstämmer med kulturpolitiska utgångspunkter. Jag förutsätter därvid i
likhet med kommittén att förmedlingsverksamhet också i fortsättningen bedrivs
i nära samverkan med bl. a. centrumbildningarna.

Del bör få ankomma på regeringen eller efter regeringens
bemyndigande AMS all närmare utforma organisationen och de närmare riktlinjerna
för verksamheten samt att överväga och besluta om formerna för samverkan på
regional nivå med intressenterna på kulturområdet. Delta bör ske inom de
kostnadsramar som AMS disponerar.

Prop.
1985/86: 138

Avgiftsuttag

Mitt
förslag: Den offentliga arbetsförmedlingen inom kulturområdet bör la ut
avgifter för sådana tjänster som inle kan betraktas som arbetsförmedling enligt
arbelsförmedlingslagen.

Kommitténs förslag: Arbetsförmedling genom stiftelsen
skall i princip vara avgiftsfri. Undantagna skall vara artister/musiker och artislgrup-per/orkestrar
med färdiga program på del kommersiella området (s.k. programförmedling), l.ex.
dansorkeslrar och discjockeys. Förmedling av enskilda kulturarbetare ulan
särskilt program skall som hittills ske kostnadsfritt. Stiftelsen skall
tillhandahålla den särskilda service som vissa artister efterfrågar såsom hoiellbokning,
ekonomisk redovisning och rådgivning saml marknadsföring.

Remissinstanserna: Flertalet av instanserna ställer sig
positiva till alt stiftelsen skall ta ut avgift för sådan verksamhet som
programförmedling och för den särskilda servicen. Centrumbildningarna är
negativa lill alla sorters avgifter dels därför atl de anser att
programförmedling inte hör hemma inom centrumbildningarna, dels därför att
många av dem har inskrivet i sina stadgar att all service skall vara
avgiftsfri. Teaterförbundet anser atl dansorkestrar är den enda kategori som
klart programförmedlas och atl avgiftsuttag endast skall gälla dessa.

Skälen för mitt förslag: Den offentliga arbetsförmedlingen
för såväl kulturarbetare som för andra arbetssökande skall även i
fortsättningen vara avgiftsfri. Inom kullurarbetsområdet tillhandahåller såväl
arbetsförmedlingarna som organisationsförmedlingarna tjänster som inle kan
anses vara

11

av arbelsförmedlingskaraklär
som l.ex. konlraklsskrivning och hoiellbokning. Jag anser alt den offentliga
arbetsförmedlingen på samma sätt som gäller för olika privata förmedlingar bör
la betalt för sådana tjänster som inte kan betraktas som arbetsförmedling
enligt lagen (1935; 113) med vissa bestämmelser om arbetsförmedling. Härigenom
kommer de olika förmedlingarna på kulturområdet alt arbeta under mer jämställda
villkor. All avgöra vad som är sådan service som inle innefattar ren
arbetsförmedling kan vara svårt. Det bör ankomma på AMS all klart definiera
del område som skall avgifisbeläggas. Vidare bör riksrevisionsverket (RRV) i samråd
med AMS fastställa avgifternas storlek och hur intäkterna av och kostnaderna
för verksamheten skall budgeteras och redovisas. 1 övrigt bör del ankomma på
regeringen all meddela erforderliga föreskrifter. AMS insatser för all ge denna
särskilda service skall finansieras genom ullagna avgifter. Denna nya
verksamhet med avgiftsfinansiering bör utgöra försöksverksamhet under tre år.
Verksamheten bör också utvärderas.

Prop.
1985/86: 138

Förmedling av korta och tillfälliga arbeten

Mitt förslag:
Arbetsförmedlingen bör fortsätta atl utveckla formerna för förmedling av korta
och tillfälliga arbeten. Däremot bör den offentliga arbetsförmedlingen inte
ägna sig åt s. k. överservice inom kontorsområdet.

Kommitténs
förslag: Överensstämmer med mitt förslag när del gäller förmedling av
korttidsarbeten. Kommittén har dessutom föreslagit en försöksverksamhet med
korttidsförmedling av kontorsarbetskraft med särskild s. k. överservice.

Remissinstanserna:
Fierlalel remissinstanser tillstyrker i huvudsak kommitténs förslag men några,
bl.a. AMS, statskontoret och LO har invändningar mol den föreslagna
försöksverksamheten.

Mina
överväganden: Den offentliga arbetsförmedlingen svarar i dag för en relativt
begränsad del av den förmedling som sker av korttidsanställningar. Merparten
sker via andra kanaler såsom direktkontakt mellan arbetsgivare och
arbetssökande, annonser, informell information från vänner och bekanta saml
genom privata förmedlingar. Inom konlorsområdet har den privata förmedlingen
stor omfattning när del gäller korta anställningar eller uppdrag.

Genom
tillkomsten av lagen (1976: 157) om allmän plalsanmälan skall samtliga platser
med en varaktighet av minst tio dagar anmälas lill den offentliga
arbetsförmedlingen. Lagen omfattar alltså inte arbeten av kortare varaktighet
än lio dagar. De tätare kontakterna mellan arbetsgivare och arbetsförmedling
som bl.a. har blivit en följd av lagen har inneburit att förelagen i större
utsträckning också anmäler korttidsarbeten.

Förmedling
av korttidsarbete sker alltså även på andra sätt än genom den offentliga
förmedlingen. Elt antal organisalionsförmedlingar bedriver med tillstånd av AMS
mot avgift verksamhet inom kontors-, mannekäng-

12

och kulturområdena.
Förutom organisationsförmedlingar med rätt alt la ut Prop. 1985/86: 138
avgift, bedriver elt antal organisationer avgiftsfri förmedlingsverksamhet.

För
egen del anser jag att del ur servicesynpunkl gentemot både sökande och
arbetsgivare är synnerligen viktigt atl förmedlingen intensifierar sina insatser
när del gäller korttidsarbeten. Etl ökat engagemang från förmedlingens sida på
detta område innebär också alt fler arbeten kommer all anmälas till
förmedlingen. Detta skapar möjligheter all ge en bättre och bredare service lill
de arbetssökande. En ökad aktivitet inom korltidsför-medlingen kan också skapa
kontakt med grupper som annars inte skulle vända sig lill förmedlingen och leda
lill åtgärder som kan medverka till all den enskilde bättre kan hävda sig på
arbetsmarknaden, t. ex. genom utbildning. Sådana kontakter kan också leda till
att personen på sikt kan erhålla en fastare förankring på arbetsmarknaden.
Delta gör det naturligt atl organisera förmedling av korttidsarbeten i
anslutning till den övriga förmedlingsverksamheten. Jag är därför enig med
kommittén atl förmedling av korta och tillfälliga arbeten är en mycket viktig
uppgift för den offentliga arbetsförmedlingen inte minst mol bakgrunden av att
andelen tillfälliga arbeten har ökat.

När
del gäller förmedling av korttidsarbete inom konlorsområdet sker detta i dag
dels genom den offentliga arbetsförmedlingen, dels genom ett par s. k. organisalionsförmedlingar.
Dessutom finns ett stort antal skrivbyråer. Dessa skrivbyråers verksamhet har
utretts vid ett flertal tillfällen och senast behandlats av
arbetsförmedlingsutredningen i promemorian (Ds A 1982:2) Skrivbyråernas
ambulerande verksamhet. Promemorian har remissbehandlats. Flera av
remissinstanserna menar all promemorian visar att arbetsförmedlingslagen är
oklar på väsentliga punkter. AMS-kommillén anser bl. a. mot bakgrund härav alt
lagen bör ses över i syfte all ge den ökad klarhet och en bättre redaktionell
utformning. Jag instämmer i denna uppfattning och inom
arbetsmarknadsdepartementet har det nyligen påbörjats ett arbete med en översyn
av arbetsförmedlingslagen.

Kommittén
har vidare föreslagit en försöksverksamhet med särskild service utöver det
ordinarie förmedlingsarbetel. Del gäller t. ex. hjälp med inbetalning av
skatter och sociala avgifter m. m. För detta bör arbetsgivaren betala en
avgift som täcker självkostnaden. Förmedlingen skulle också ulföra uppdrag på
beställning av en arbetsgivare. Delta menar kommittén skulle kunna bedrivas som
en frislående enhet men som en del av den offentliga arbetsförmedlingen. Jag
har tidigare föreslagit när det gäller arbetsförmedling inom kulturområdet all
avgifter skall kunna tas ut för sådan service som inte är arbetsförmedling. För
kontorsområdet finner jag emellertid inte anledning att pröva en sådan
verksamhet utan detta bör enbart ske inom det myckel särpräglade området som kullurarbelsförmedlingen
utgör.

13

Ackvisition
av platser för praktik och arbetslivskontakter Prop. 1985/86:138

Mitt förslag:
Arbetsmarknadsverket bör normalt ha ansvaret för atl skaffa fram erforderligt
antal praktikplatser och överlämna dessa till skolan. Skolan bör sedan ansvara
för fördelningen av platserna och genomförandet av praktiken.

Kommitténs
förslag: Överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna:
Alla remissinstanser som har uttalat sig i denna fråga är positiva till
kommitténs förslag.

Skälen
för mitt förslag: Yrkes- och arbetslivsorienlering liksom praktik har ökat
kraftigt inom olika delar av utbildningsväsendet under senare år. Detta är bl.
a. en viktig del i övergången från skola lill arbetsliv och ställer stora krav
på tillgång av praktikplatser. Enbart för grundskola och gymnasium kan delta
behov uppskattas till en halv miljon platser per läsår. Vidare har det inom
gymnasieskolan under innevarande budgetår påbörjats en försöksverksamhet med
utökad praktik. Allt detta innebär att det behövs en väl fungerande
organisation för att verksamheten skall fungera. I dag har arbetsmarknadsverket
ansvaret för anskaffande av platser för praktisk arbetslivsorienlering (prao) i
grundskolan, för yrkes- och arbetslivsorientering (yo/ao) i gymnasieskolan saml
för teknisk praktik i gymnasieskolan (tp). Verket har också ansvaret för alt
skaffa fram platser för det internationella tekniska praklikutbudel (lAESTE). Praklikplatsackvisition
sker i dag av AMS med hjälp av ett databaseral arbetsgivarregisler som köps av elt
dataföretag. Samtliga län deltar utom Golland där delta tillämpas endast i
begränsad omfattning. Skolorna lar sedan över och fördelar platserna. Nuvarande
regler ger också utrymme för annan arbetsfördelning lokalt.

En
förutsättning för att ackvisitionen skall fungera är att ett tillräckligt antal
praklikplalser kan las fram. Arbetsgivarna har etl stort ansvar för atl sådana
platser ställs fill förfogande. Frågan om eventuell lagstiftning eller avtal
för all säkerställa behovet av sådana insatser har diskuterats i olika sammanhang.
Då del hittills inte har varit brist på praklikplalser anser jag inte atl
lagstiftningsåtgärder för närvarande är nödvändiga utan utgår ifrån alt
företagen även i fortsättningen tar sitt ansvar härvidlag.

AMS-kommiltén
har föreslagit att arbetsmarknadsverket också i fortsättningen skall ha ett
ansvar för ackvisition av praklikplalser på samma sätt som i dag. Enligt min
mening finns det inga skäl som talar för en ändring av denna ordning. Jag anser
därför efter samråd med chefen för utbildningsdepartementet och statsrådet
Göransson alt arbetsmarknadsverket även i fortsättningen bör ha detta ansvar. Ackvisition
av praktikplatser kan enligl min mening ses som en integrerad och naturiig del
i verkets totala verksamhet och arbetsförmedlingen kan i sina kontakter med
arbetsgivaren informera om behovet av praktikplatser. Dessutom räknar AMS med
alt i slutet av 1980-talel ha ett eget arbetsgivarregisler helt uppbyggt på
egen utrustning. Ur detta register kommer arbetsförmedlingen atl erhålla underiag
för ackvisition av praklikplalser. Detta talar

14

också
för atl motsvarande resurs inle skall byggas upp hos en annan huvudman.

En viktig förutsättning
för att ackvisitionen skall fungera är att ansvars-och arbetsfördelningen
mellan inblandade myndigheter är genomtänkt och funktionell. Det är alltså
viktigt alt arbetsförmedlingen har en god kontakt med skolan och all planering
och samordning av verksamheten sker inom t. ex. SSA-råden. Skolan bör planera
behovet av platser och överiämna ett väl genomarbetat uppdrag till arbetsförmedlingen.
Sådan ackvisition som kan ske kollektivt i en första genomgång - jag tänker bl.a.
på grundskolans prao - bör sedan som jag i det föregående har förordat skötas
av arbetsförmedlingen och fördelning av platser på elever göras av skolorna.
Jag vill i detta sammanhang påminna om viklen av att kvinnor stimuleras till all
välja för dem olradilionella yrkesområden. När del inte är fråga om sådan
kollektiv ackvisition som jag nu har nämnt bör ackvisitionen även i fortsättningen
skötas av skolorna men i samverkan med arbetsförmedlingen. Emellertid bör
kommunen och arbetsförmedlingen kunna komma överens om annan uppdelning av
ansvaret än vad jag nu har förordat. Innan etl beslut fattas av skolan om en
större utvidgning av behovet av praklikplalser bör samråd ha skett med
arbetsförmedlingen. Det bör ankomma på regeringen att utfärda de närmare
föreskrifterna härom. Kommittén har också föreslagit att en gemensam
fortbildning för arbetsförmedlingens och skolornas syopersonal återinförs. Jag
anser atl detta får bedömas av AMS och skolmyndigheterna inom ramen för deras
anslag för personalutbildning.

Prop. 1985/86: 138

Styrelsefrågor

Jag
vill i detta sammanhang informera riksdagen om frågor angående AMS och länsarbetsnämndernas
styrelser.

AMS
styrelse

Min bedömning:
Parterna på arbetsmarknaden bör vara företrädda i AMS. Del bör ankomma på
regeringen att fastställa sammansättningen av AMS styrelse.

Kommitténs förslag: I AMS
styrelse bör på arbetsgivarsidan ingå även en företrädare från vardera
Landstingsförbundet och Svenska kommunförbundet. AMS överdirektör och den
obundne ledamot som av tradition har representerat jordbruks- och
skogsnäringarna bör ej längre ingå i styrelsen. Kommittén har övervägt men inle
funnit skäl att föreslå någon särskild representant för staten som
arbetsgivare. Kommittén har vidare föreslagit atl någon särskild representant
för kvinnofrågor i fortsättningen inte skall utses. I stället bör det finnas en
obunden ledamot som företräder mera allmänna intressen. I övrigt bör styrelsen
ha samma sammansättning som för närvarande.

15

Remissinstanserna:
De flesta godtar kommitténs förslag om representation även för Landstingsförbundet
och Svenska kommunförbundet. Några, 5Ö, UHÄ, statskontoret och RRV tar mte
ställning utan hänvisar till all slyrelsefrågor har behandlats av verksledningskommiltén
(C 83:04).

Skälen
för min bedömning: I AMS styrelse företräds för närvarande arbetstagarparlen av
tre ledamöter från LO, två från TCO och en från SACO/SR. Arbetsgivarparten
företräds av tre ledamöter från SAF. Dessutom finns två obundna ledamöter som
av tradition skall bevaka särskilda kvinnofrågor på arbetsmarknaden resp.
frågor med anknytning till jordbruks- och skogsnäringarna. Vidare ingår AMS
generaldirektör och överdirektör i styrelsen. Generaldirektören är styrelsens
ordförande.

Verksledningskommiltén
(C 83:04) har förra året avlämnat sill betänkande (SOU 1985:40) Regeringen,
myndigheterna och myndigheternas ledning, i vilket behandlas bl.a.
styrelsefrågor. Förslagen i betänkandet bereds för närvarande inom
regeringskansliet. Jag vill emellertid redan nu uttrycka min principiella
uppfattning alt parterna på arbetsmarknaden bör vara företrädda i AMS. Parterna
på arbetsmarknaden har av hävd tillerkänts ett stort inflytande på
arbetsmarknadspolitiken. Detta har bl.a. kommit till uttryck genom
representation i AMS. Parternas medverkan har skapat förutsättningar för en
ändamålsenlig utformning och ett effektivi utnyttjande av de
arbetsmarknadspolitiska insatserna. Del bör ankomma på regeringen alt
fastställa den närmare sammansättningen av AMS styrelse. Det är enligt min
mening också viktigt alt i styrelsens sammansättning återspeglas Irepartssamverkan
mellan staten och arbetslagar- och arbetsgivarorganisationerna.

Prop. 1985/86:138

Länsarbetsnämndernas
styrelser

Min bedömning:
Arbetsmarknadens parter bör även i fortsättningen vara företrädda i
länsarbetsnämnden. Regeringen bör fastställa sammansättningen av
länsarbetsnämndens styrelse.

Kommitténs
förslag: I en länsarbetsnämnds styrelse bör på arbetsgivarsidan ingå även en
företrädare för kommunerna och en för landstinget i stället för de två
nuvarande ledamöterna som inle är parlsförelrädare. I övrigt bör styrelsen ha
samma sammansättning som för närvarande.

Remissinstanserna:
Synpunkterna överensstämmer i huvudsak med dem som instanserna har fört fram i
fråga om AMS styrelse.

Skälen för min bedömning:
I styrelsen för en länsarbetsnämnd ingår för närvarande en ordförande, som
normalt är landshövdingen i länet, länsarbetsdirektören, två ledamöter från
SAF, två från LO, en från vardera TCO och SACO/SR samt två obundna ledamöter.

Även
länsarbetsnämnderna bör i fortsättningen ha styrelser där parterna på
arbetsmarknaden är företrädda och principen om irepartssamverkan bör gälla.

Det
bör ankomma på regeringen atl fastställa den närmare sammansättningen av
länsarbetsnämndens styrelse.

16

Hemställan Prop. 1985/86:138

Med
hänvisning lill vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen dels
föreslår riksdagen att

1.
godkänna de av mig förordade
riktlinjerna för en ny organisation av den offentliga arbetsförmedlingen fr.o.m.
den I januari 1987,

2.
godkänna de av mig förordade
riktlinjerna för kullurarbelsförmedlingen,

3.
godkänna de av mig förordade
riktlinjerna för ackvisition av praktikplatser,

dels
bereder riksdagen tillfälle alt ta del av vad jag har anfört om styrelsefrågor.

Beslut

Regeringen
ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar all genom
proposition föreslå riksdagen all anta de förslag som hon har lagt fram.

17

Bilaga 1 Prop.
1985/86: 138

Sammanfattning
av AMS-kommitténs betänkande (SOU 1985:7) Arbetsmarknadsverkets ansvarsområde

AMS-kommitlén
(A 1981:02) behandlar i föreliggande betänkande frågor som rör
arbetsmarknadsverkets ansvarsområde m.m. I elt par inledande kapitel redovisas
hur kommitténs arbete bedrivits, utvecklingen på arbetsmarknaden,
arbetsmarknadsverkets nuvarande uppgifter och organisation, saml tidigare
utredningar inom ämnesområdet. Därefter behandlar kommittén följande
huvudområden.

Arbetsmarknadsverkets framtida inriktning

Kommittén
utgår i sina överväganden i kapitel 5 från all behovet av aktiva arbelsmarknadspoliliska
insatser kommer att beslå även under de närmaste åren. En annan utgångspunkt
för kommittén är att arbetsmarknadsverket skall lösa sina uppgifter utan
egentliga resurstillskott.

En
huvuduppgift för arbetsmarknadspolitiken är atl åstadkomma en bättre anpassning
mellan arbetssökande och lediga platser. Verket bör koncentrera sig på sina tre
traditionella huvudområden; den arbetsförmed-lande verksamheten,
utbildningsinsatserna och de sysselsättningsskapande åtgärderna. Kommittén är mol
denna bakgrund positiv lill en utveckling som innebär alt andra huvudmän tar
över verksamheter som inle har elt direkt samband med denna inriktning hos
verket. Under senare år har en hel del organisatoriska åtgärder av detta slag
genomförts. Man bör gå vidare på denna väg. Kommittén föreslår atl en personalmässigl
relafivt stor verksamhet, anordnande av beredskapsarbeten i verkets egen regi, skall
föras över till andra huvudmän. Vidare föreslås en ny organisation för arbetsförmedling
m. m. på kulturområdet.

Arbetsförmedling
och arbelsmarknadspoliliska åtgärder innebär kontakt- och samordningsproblem
med andra samhällsområden. Det gäller bl. a. ulbildningssektorn och det sociala
området. Kommittén föreslår inte någon ändrad principiell gräns mol andra
ansvarsområden, men framhåller betydelsen av effektiva samverkansformer mellan
berörda myndigheter och organ.

Under
tiden som kommittén arbetat har, i anslutning till bl.a. den tidigare beslutade
PLOG-reformen, dragits i gång ett omfattande förändringsarbete inom
arbetsmarknadsverket. Det arbetet syftar bl.a. lill alt prioritera
platsförmedlingen och överföra resurser till denna. Kommittén ställer sig bakom
den allmänna inriktningen på förändringsarbetel och framhåller bl.a. atl den plalsförmedlande
servicen också bör omfatta de ombytessökande. Kommittén betonar vidare
arbetsförmedlingens ansvar för dem som har särskilda problem, bl. a. de
arbetshandikappade.

Kommittén
lar vidare upp frågan om underiag för bedömningar av behovet av framtida
förändringar inom verket. Kommittén framhåller därvid behovet av fortlöpande
opartiska utvärderingar. I det sammanhanget

18

diskuteras
även möjligheterna till elt flexibelt utnyttjande av tillgängliga Prop.
1985/86: 138 resurser.

Slutligen
påpekar kommittén i kapitel 5 att det råder osäkerhet om
arbetsförmedlingslagens innebörd och räckvidd, vilket är otillfredsställande
bl. a. ur rättssäkerhetssynpunkt. Osäkerheten har också, menar kommittén,
visat sig vara ett hinder för en effektiv tillsyn. Kommittén förordar därför
att lagen ses över i syfte all ge den ökad klarhet och en bättre redaktionell
utformning. Något behov av att ompröva lagens allmänna inriktning kan däremot
inte sägas föreligga.

Arbetsmarknadsverket och kommunerna

I
kapitel 6 behandlar kommittén ansvars- och arbetsfördelningen mellan staten och
kommunerna inom arbetsmarknadspolitiken. För detta kapitel har kommittén, som
bakgrundsmaterial, haft bl.a. en experlsludie som kommittén låtit ulföra.
Kommunerna och sysselsättningspolitiken (Ds A 1985:2).

Efter
en inledning med elt historiskt perspektiv skildras statens, landstingens och
kommunernas roll som arbetsgivare och som medverkande i arbetsmarknadspolitiken.

Kommitténs
överväganden har lett fram till slutsatsen alt den nuvarande ansvarsfördelningen
inom arbetsmarknadspolitiken mellan staten å den ena sidan och kommunerna och
landslingen å den andra, i huvudsak bör beslå.

Kommittén
konstaterar att även om staten lill helt övervägande del svarar för
finansieringen av arbetsmarknadspolitiken, tar kommuner och landsting ett
betydande ansvar för genomförandel. Deras engagemang grundar sig bl. a. på de
problem av social och annan natur som arbetslöshet för med sig för individer
och samhälle. Från kommuner och landsting har framförts åsikten att deras ökade
ansvarstagande för genomförandet av arbetsmarknadspolitiken motiverar etl
större infiytande vid utformningen av åtgärderna. Dessa upplevs ofta som
alltför kortsiktiga. De båda kommunala parterna efterlyser en politik som i
större utsträckning leder till fasta anställningar för de arbetslösa. Minskad
regelstyrning, ökad decentralisering i beslutsfattandet och större
flexibilitet i användningen av de arbelsmarknadspoliliska medlen är exempel på
åtgärder som föreslås.

Kommittén
framhåller att en god samverkan mellan statliga, kommunala och
landstingskommunala organ är en avgörande förutsättning för en framgångsrik
arbetsmarknadspolitik. Ett sätt alt förbättra samverkan är all tillförsäkra
kommuner och landsting representation i de beslutande arbetsmarknadspolitiska
organen. Kommittén föreslår därför all kommuner och landsting får
representation i såväl verkels som länsarbetsnämndernas styrelser.

När
det gäller önskemålen om en mer långsiktig inriktning på de arbets

marknadspolitiska insatserna framhåller kommittén, atl en sådan upplägg

ning är svår all förena med syfiet med de arbelsmarknadspoliliska åtgär

derna. Del innebär emellertid inte att man behöver vara helt låst vid den

nuvarande konstruktionen av medlen. Kommittén framhåller all det är 19

angelägel att se positivt
på initiativ som möjliggör en för kommuner och Prop. 1985/86: 138 landsting
mer meningsfull användning av de statliga medlen. Del framstår exempelvis som
rimligt, att de statliga organen lar ökad hänsyn lill behovet av framförhållning
när det gäller insatserna. Arbetet på en förenkling av regelstyrningen av
medlen bör också drivas vidare.

Kommittén
anser att del kan vara lämpligt all inom ramen för de s. k. frikommun- och frilandstingsförsöken
pröva nya idéer på detta område. Även om dessa måste bygga på huvudlinjerna i
den nuvarande politiken får man inte vara för restriktiv om försöken skall le
sig meningsfulla.

Kommittén
tar i detta sammanhang också upp förslag som väckts från kommunalt håll att
skapa nya fasta arbetstillfällen med medel som i dag används för olika
arbetsmarknadspolitiska insatser, i första hand arbetslöshetsstöd. Förslagen
har stundom kallats klumpsummemodellen.

Kommittén
kan inte ställa sig bakom en sådan ordning. På arbetsmarknaden sker ständigt
stora rörelser. Årligen strömmar hundratusentals sökande via bl.a. de
arbetsmarknadspolitiska åtgärderna ut i förvärvslivet. Arbetsmarknadspolitikens
kanske viktigaste uppgift är all underiätta denna anpassningsprocess.
Bedömningen av behovet av åtgärder måste göras på individuell basis och
insatserna bör vara av temporär natur. De arbetssökande skall slå till arbetsmarknadens
förfogande under den lid de befinner sig i åtgärder.

Delta
talar emot atl man använder arbelsmarknadspoliliska medel för fasta tjänster.
På längre sikt skulle del dessutom ställa sig svårt all skilja vanliga fasta
arbeten i kommunerna från de särskilt inrättade fasta anställningar som
finansieras med arbelsmarknadspoliliska medel. Del kan enligt kommitténs
uppfattning inte heller vara en riktig utveckling atl en kommunal expansion
långsiktigt finansieras av staten genom arbelsmarknadspoliliska medel. Statens
insatser när det gäller kommunernas ekonomi bör bedömas inom ramen för den
ekonomiska politiken i stort.

Kommittén
framhåller emellertid samtidigt alt detta principiella ställningstagande inle
utesluter atl man, som tidigare sagts, prövar andra sätt lill en alternativ
användning av arbetslöshelsmedlen och medlen för sysselsättningsskapande
åtgärder. Detta kan ske inom ramen för de nämnda frikommunförsöken.

I
kapitlet om arbetsmarknadsverket och kommunerna går kommittén också igenom
handläggningsordningen för några andra arbelsmarknadspoliliska medel.
Kommittén slår därvid fast all bl.a. staten även framledes bör vara huvudman
för arbetsförmedlingen. Med utgångspunkt i en presentation av beslutsprocessen
för beredskapsarbeten, som traditionellt har stor omfattning hos kommuner och
landsting, diskuteras på vilket sätt ett ökat inflytande skulle kunna
förverkligas för dessa.

Sist
i kapitlet tar kommittén upp vissa samverkans- och avgränsningsfrå-gor avseende
arbetssökande med sammansatta problem. Del gäller arbetsförmedling för
arbetshandikappade resp. invandrare.

20

Ackvisition
av praktikplatser Prop. 1985/86:138

Behovet av praklikplalser har ökat kraftigt under senare
år. Enbart för grund- och gymnasieskolan uppskattas behovet lill närmare en
halv miljon platser per år. Arbetsmarknadsverket har sedan länge hafl ansvaret
för att anskaffa vissa praklikplalser för skolans räkning. Verksamhetens stora
omfattning har gjort del nödvändigt atl bygga upp en organisation och utveckla
metoder bl.a. med ADB-leknik för anskaffningen av platser. Även inom vissa
kommuner har emellertid byggts upp resurser för atl klara ackvisitionen av
praktikplatser. Kommitténs uppgift har varil att finna en enhetlig lösning på
frågan om ansvaret för ackvisition av olika slag av praklikplalser. Denna
uppgift behandlas i kapitel 8.

Kommittén har stannat för en ansvarsfördelning som innebär
att arbetsmarknadsverket skall ha de inledande kontakterna med arbetsplatserna
och skaffa fram platserna, medan skolan skall ansvara för genomförandet av
praktikperioderna och det pedagogiska innehållet i praktiken. Verksamheten bör
samordnas och planeras i SSA-råden.

Förmedling av korta och tillfälliga arbeten

Kommittén föreslår, i kapitel 9. all den offentliga
arbetsförmedlingen höjer sin ambition när del gäller all förmedla korta och
tillfälliga arbeten. På konlorsområdet föreslår kommittén en försöksverksamhet
med förmedling av tillfälliga arbeten där nya inslag av service prövas. I
likhet med de s. k. organisalionsförmedlingarna på området skall den offentliga
förmedlingen ha möjlighet atl ombesörja skatte- och löneadminislralion mot
självkostnad för beställaren. Förmedlingen skall också kunna vidarebefordra
önskemål om uppdragsservice inom konlorsområdet till stationär
skrivbyrå-verksamhet.

Arbetsförmedling på kulturområdet

Frågan om hur arbetsförmedling på kulturområdet i
framtiden skall bedrivas har behandlats i en särskild beredningsgrupp med
representanter för intressenterna på området. Kommittén har anslutit sig till
beredningsgruppens slutsatser.

Faktaunderlag om utvecklingen på området redovisas i en
särskild bilaga till betänkandet, SOU 1985; 9, medan överväganden och förslag
redovisas i kapitel 10.

Kommittén har i sina överväganden utgått från
förutsättningen alt det allmänna även i framtiden skall ha ansvaret för kulturarbelsmarknaden
och erbjuda service till dem som där är verksamma. Kommittén redovisar en rad
faktorer på kulturarbetsmarknaden som ställer särskilda krav på en förmedlingsapparal.
Kommittén anser atl en stiftelse är den verksamhels-form som ger de bästa
förutsättningarna för att uppfylla dessa krav.

Stiftelsen skall ha det arbetsmarknadspolitiska ansvaret
för kulturområ

det. Det gäller både i fråga om arbetsförmedling och hantering av de

arbelsmarknadspoliliska åtgärderna. Ett nära samarbete med arbetsmark- 21

nadsverket förutsattes.

Organisationsförmedlingarna
liksom centrumbildningarna skall enligt Prop. 1985/86: 138 förslaget fortsätta
sin verksamhet på i huvudsak nuvarande villkor. En av stiftelsens uppgifter
blir all söka åstadkomma en bättre samordning med övriga förmedlingar så atl de
totala resurserna används på bästa sätt. Stiftelsen skall inom ramen för sina
resurser ha ansvar för atl förmedlingsbehov över landet och olika yrkesområden
blir tillgodosedda. Del gäller bl. a. vissa i dag eftersatta områden.

Stiftelsens
förmedling av program inom underhållningsseklorn föreslås bli avgifisbelagd.
Den individuella förmedlingen skall liksom i dag vara avgiftsfri. Arbetssökande
skall också kunna erbjudas hjälp med resor, skaller, reklam m.m. För sådan s.k.
överservice skall särskild avgift tas ut.

I
fråga om centrumbildningarna föreslås viss omläggning av det nuvarande
bidragssystemet när det gäller den arbetsförmedling de utför.

Stiftelsen
skall ledas av en styrelse, vars sammansättning speglar samhällets och
kulturlivets intressen. För stiftelsen skall finnas elt centralt kansli. De
nuvarande kulturarbelarsektionerna i Stockholm, Göteborg, Malmö och Umeå
föreslås bli basen för stiftelsens regionkontor. Till regionkontoren föreslås
bli knutna särskilda förmedlingsnämnder.

En
särskild organisationskommitté föreslås bli tillsatt, med uppgift all i samarbete
med berörda organ göra ett detaljerat förslag till genomförande och senare
medverka till atl förverkliga detta.

Vissa organisatoriska frågor

Kommittén
lägger inte fram några förslag lill förändringar av verkets organisation utöver
vad som följer av kommitténs förslag lill ändrade arbetsuppgifter för verket.
Kommittén hänvisar på denna punkt till sitt, hösten 1984, avgivna
remissyttrande över AMS förslag till riktlinjer för omorganisation av
styrelsens kansli.

Kommittén
föreslår i kapitel 11, all landstings- och kommunförbunden får representation i
AMS styrelse med var sitt mandat. För LO (tre mandat), TCO (två mandat),
SACO/SR (ett mandat) och SAF (tre mandat) föreslås inte någon förändring. Den styrelseplals,
som av tradition ansetts reserverad för en kvinnlig ledamot, föreslås
fortsättningsvis kunna disponeras av regeringen för beaktande av särskilda arbelsmarknadspoliliska
intressen. Kommittén framhåller därvid jämställdhetsfrågornas betydelse på
dagens arbetsmarknad. Den särskilda slyrelseplaisen för jord- och skogsbrukets
intressen föreslås bli indragen liksom överdirektörens plats i styrelsen.
Generaldirektören föreslås även i framtiden vara ordförande i styrelsen.

Även
i fråga om sammansättningen av länsarbetsnämndernas styrelser föreslås all
landstings- och kommunförbunden skall få en fast representation.

Reservationer,
har lämnats av

Börje
Hörnlund, Göte Pettersson och Bengt Wiitbom gemensamt an

gående översynen av arbetsförmedlingslagen, 22

Gunnar
Lindström angående översynen av arbelsförmedlingslagen, Prop.
1985/86: 138

Börje
Hörnlund angående sammansättningen av AMS styrelse, Göte Pettersson angående
sammansättningen av AMS styrelse, Bengt Wiitbom angående sammansättningen av
AMS styrelse.

Särskilda
yttranden har lämnats av

Börje
Hörnlund, Göte Pettersson och Bengt Wiitbom gemensamt angående AMS-kommilténs
uppdrag m. m.,

Börje
Hörnlund angående decentralisering inom arbetsmarknadsverket, kommunerna och
arbetsförmedlingen, liksom ungdomars sysselsättning,

Walter
Slunge angående arbetsmarknadsverket och kommunerna,

Gunnar
Lindström angående sammansättningen av AMS och länsarbetsnämndernas styrelser,

Tommy
Andersson och Bodil Öberg gemensamt angående sammansättningen av AMS styrelse.

23

Bilaga
2 Prop. 1985/86:138

Förteckning över remissinstanser som har yttrat sig över AMS-kommitténs
förslag

Remissyttranden har
avgetts av riksförsäkringsverket, vägverket, universitets- och högskoleämbetet
efter hörande av universitet och högskolor, skolöverstyrelsen, statens
kulturråd, arbetsmarknadsstyrelsen med länsarbetsnämnderna, statens
invandrarverk, statens industriverk, statskontoret, riksrevisionsverkel,
statens arbetsgivarverk, konstnärsnämnden, länsstyrelsen i Malmöhus län,
länsstyrelsen i Kopparbergs län, länsstyrelsen i Jämtlands län med Jämtlands
läns landsting och Bräcke, Krokoms, Strömsunds och Östersunds kommuner saml
länsarbetsnämnden i Jämtlands län, riksåklagaren, rikspolisstyrelsen, statens
handikappråd, riksantikvarieämbetet, skogslyrelsen, jämslälldhetsombudsmannen,
arbetslivscentrum, Sfiftelsen Samhällsföretag, Handikappförbundens Centralkommitté,
De Handikappades Riksförbund, Svenska kommunförbundet. Landstingsförbundet,
Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Svenska Journalistförbundet,
Centralorganisationen SACO/SR, Dik-förbundet, Landsorganisationen i Sverige,
Svenska Kommunalarbetareförbundet, Statsanställdas förbund (ST), Svenska
Byggnadsarbetareförbundet, Svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges
arbetsledareförbund, Folkbild-ningsförbundel, ILO-kommillén, Konstnärliga och
Litterära Yrkesutövares Samarbetsnämnd, Svenska Musikerförbundet, Svenska Teaterförbun-del.
Konstnärernas Riksorganisation, Sveriges Författarförbund, Musiketablissementens
Förening, Folkparkernas Centralorganisation, Teatrarnas Riksförbund,
Föreningen Turnerande Sällskap, Svensk Impressarie-förening. Institutet för Rikskonserler
och Regionmusiken, Cenlrala musik-kommittén. Konstfrämjandets Riksförbund,
Svenska Jazzriksförbundel, Svenska Riksteatern, Svenska Artisters och Musikers
Intresseorganisation, Sveriges Konstföreningars Riksförbund, Sveriges
Orkesterföreningars Riksförbund, Sveriges Radio AB, Bygdegårdarnas
Riksförbund, Centrumbildningarna, Svenska Tonkonstnärsförbundet, Konserlbolagei
och Riksförbundet Sveriges Kammarmusikarrangörer.

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1986

24