Prop. 1985/86:170

Regeringens proposition 1985/86:170

om räddningstjänstlag, m. m.

Prop. 1985/86: 170

Regeringen
föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag ur
regeringsprotokollet den 15 maj 1986.

På
regeringens vägnar

Svante
Lundkvist

Roine
Carlsson

Propositionens huvudsakliga innehåll

I
propositionen lägger regeringen fram ett förslag till en ny lag, räddningstjänstlagen.
I denna skall statens och kommunernas ansvar för räddningstjänsten regleras.

Lagen
skall innehålla bestämmelser om kommunal räddningstjänst och statlig
räddningstjänst. Den statliga räddningstjänsten skall omfatta
Qäll-räddningstjänst, flygräddningstjänst, sjöräddningstjänst och räddningstjänsten
vid utsläpp av radioaktiva ämnen. Syftet med lagen är att göra räddningstjänsten
effektivare. Lagen skall därför innehålla föreskrifter som underlättar
samarbetet mellan olika räddningsorgan och som ger ett räddningsorgan bättre
möjligheter att vid en räddningsinsats kunna disponera andra resurser än de
egna.

Den
nya lagen skall ersätta brandlagen (1974:80), lagen (1960:331) om
skyddsåtgärder vid olyckor i atomanläggningar m. m. och till en del brandstadgan
(1962:91).

Lagen
föreslås träda i kraft den 1 januari 1987.

I
Riksdagen 1985/86. I saml. Nr 170

1 Förslag till Prop. 1985/86: 170

Räddningstjänstlag

Härigenom
föreskrivs följande.

INLEDANDE
BESTÄMMELSER

1 §
Denna lag innehåller föreskrifter om hur samhällets räddningstjänst

skall organiseras och bedrivas.

I
lagen finns också bestämmelser om olycks- och skadeförebyggande åtgärder samt
om rättigheter och skyldigheter för enskilda.

2 §
Med räddningstjänst avses i lagen de räddningsinsatser som staten

eller kommunerna skall svara för vid olyckshändelser och överhängande

fara för olyckshändelser.för att hindra och begränsa skador på människor

eller egendom eller i miljön.

Till
räddningstjänst hänförs också räddningsinsatser som polisen gör i fjällområden
enligt polislagen (1984: 387) samt räddningsinsatser som görs enligt 26 och 27
§§ utan att det har inträffat någon olyckshändelse eller föreligger
överhängande fara för en olyckshändelse.

Skyldighet
för staten eller kommun att göra en räddningsinsats föreligger endast, om det
med hänsyn till behovet av ett snabbt ingripande, det hotade intressets vikt,
kostnaderna för insatsen och omständigheterna i övrigt är påkallat att staten
eller kommunen svarar för insatsen.

3
§ Lagen gäller inte hälso- och
sjukvård som avses i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763).

4
§ Räddningstjänsten skall
planeras och organiseras så att räddningsinsatserna kan påbörjas inom
godtagbar tid och genomföras pä ett effektivt sätt.

5
§ Kommunerna och de statliga
myndigheter som svarar för verksamhet enligt denna lag skall samarbeta med
varandra och med andra som berörs av verksamheten.

KOMMUNAL
RÄDDNINGSTJÄNST M. M. Kommunens ansvar

6
§ Varje kommun skall svara för
räddningstjänsten inom kommunen, om inte annat följer av 25-28 §§,

7
§ Varje kommun skall svara för
att åtgärder vidtas inom kommunen sä att bränder och skador till följd av
bränder förebyggs. Kommunen skall också främja annan olycks- och
skadeförebyggande verksamhet i kommunen.

8
§ Kommunerna skall ta till vara
möjligheterna att utnyttja varandras resurser för räddningstjänsten och för
förebyggande verksamhet enligt 7 §.

9
§ I varje kommun skall det
finnas en räddningsnämnd och en räddningskår.

Kommunen
får tillsätta en särskild räddningsnämnd eller uppdra åt en Prop. 1985/86:
170 annan nämnd att vara räddningsnämnd. Om inte detta har skett, är kommunstyrelsen
räddningsnämnd.

Kommunen
får komma överens med en annan kommun om att ha en gemensam räddningskär.
Kommunen får också träffa avtal med en annan kommun om att de uppgifter i
kommunen, som enligt denna lag ankommer på räddningskären, skall helt eller
delvis ombesörjas av den andra kommunens räddningskår.

10 §
I fråga om en särskild räddningsnämnd skall gälla följande föreskrif

ter i 3 kap. kommunallagen (1977:179)

2
§ om antalet ledamöter m. m.,

3
§ första stycket om valbarhet
m. m.,

4
§ om rätt till ledighet från
anställning,

5
§ första stycket om mandattid,

5
§ tredje stycket om verkan av
ledamots avgång,

6
§ om ordförande och vice
ordförande,

7
§ om tid och plats för
sammanträde samt om närvarorätt vid sammanträde,

8
§ om suppleants tjänstgöring m.
m.,

9
§ första stycket om
beslutsförhet,

10
§ om beslutsförfarande och
protokoll,

11
§ om delgivning m. m.,

12
§ om reglemente och delegation.

För
Stockholms kommun skall dock inte gälla 3 kap. 5 § första stycket eller 6 §
kommunallagen.

11 §
Uppdrag att besluta på räddningsnämndens vägnar får inte omfatta

förelägganden eller förbud vid vite eller verkställande av åtgärd pä den

försumliges bekostnad.

Räddningsnämnden
får meddela den som utan att vara tjänsteman hos kommunen fullgör uppgifter ät
nämnden befogenhet att på nämndens vägnar meddela i verksamheten erforderliga
förelägganden och förbud enligt 56 § första stycket.

Räddningskåren

12 §
Räddningskåren skall göra de räddningsinsatser som kommunen har

ansvaret för enligt denna lag.

Kommunen
får överlåta åt någon annan att göra räddningsinsatser som kräver särskild
kompetens.

13 §
Räddningskåren skall bestå av en räddningschef och en eller flera

räddningsstyrkor. I räddningskåren kan också ingå räddningsvärn.

Om
det vid en anläggning inom kommunen har organiserats en särskild enhet för
räddningsinsatser vid anläggningen, fär kommunen träffa avtal med ägaren eller
innehavaren av anläggningen om att enheten skall ingå som räddningsstyrka i
räddningskären.

En
sådan enhets räddningsinsatser är att anse som kommunal räddningstjänst enligt
denna lag också när insatserna görs inom, den egna anläggningen.

14 §
En räddningsstyrka skall bestå av anställd personal som genom

utbildning och erfarenhet har nödvändig kompetens för sina uppgifter.

Ett räddningsväm skall
bestå av personal som har uttagits på grund av Prop. 1985/86: 170
tjänsteplikt.

Förebyggande
ålgärder mol brand

15
§ Räddningsnämnden skall svara
för att brandsyn och sotning utförs regelbundet.

16
§ Brandsyn skall avse kontroll
av brandskyddet vid byggnader eller anläggningar som bestäms av regeringen
eller den myndighet som regeringen utser. En myndighet som utövar tillsyn
enligt 54 § kan besluta om brandsyn också i andra fall.

Brandsyn
skall förrättas av särskilda brandsyneförrättare som utses av räddningsnämnden.

17 §
Genom sotningen skall eldstäder och andra fasta förbränningsanord

ningar, som inte är inrättade för eldning uteslutande med gas, och därtill

hörande rökkanaler samt imkanaler göras rena. I samband med sotning

skall det som rengörs samt skorstenar och tak med därtill hörande bygg

nadsdelar kontrolleras från brandskyddssynpunkt. En tillsynsmyndighet

kan besluta om sådan kontroll av brandskyddet också i andra fall.

Sotning
och kontroll enligt första stycket av brandskyddet skall utföras av
skorstensfejarmästare eller skorstensfejare som biträder skorstensfejar-mästaren.
Räddningsnämnden får i fråga om speciella anläggningar och enstaka avlägset
belägna bostadshus medge att någon annan utför sotningen och kontrollen.

18
§ Kommunfullmäktige får
föreskriva att avgift skall erläggas för brandsyn och för sotning.

19
§ Den som förrättar brandsyn
och den som utför sotning och kontroll av brandskyddet enligt 17 § har rätt att
få tillträde till den anläggning som berörs. De har också rätt att få de
upplysningar och handlingar som de behöver.

Polismyndigheten
skall lämna det biträde som behövs.

20 §
Regeringen får meddela föreskrifter om frister för sotning och

brandsyn och om förbud helt eller delvis mot eldning utomhus samt om

liknande förebyggande åtgärder mot brand. Regeringen får överlåta åt en

myndighet eller åt kommun att meddela sådana föreskrifter.

Räddningsljänslplan

21
§ För varje kommun skall det finnas en räddningstjänstplan. Planen skall
innehålla uppgifter om

1. räddningskårens
organisation i stora drag,

2.
vattenreservoarer, brandposter,
varningssystem och andra anordningar för räddningstjänsten och hur de skall
underhållas,

3.
insatstider till kommunens
olika delar,

4.
det lägsta antal befäl och
övrig personal som ständigt skall finnas för första utryckning i styrkorna inom
räddningskåren och tiden från alarme-ring av personalen till dess
räddningsstyrkans första fordon kan utgå (anspänningstid),

5.
den kompetens som krävs för att
vara befäl i räddningskåren.

6. det minsta antal övningar som skall hållas med
personalen i räddnings- Prop. 1985/86: 170 kåren. I förekommande fall skall
planen också innehålla uppgifter om

1.
anläggningar
som avses i 43 § samt vattentäkter och andra områden där en olyckshändelse kan
medföra allvarliga skador i miljön,

2.
hamnar och
deras gränser i vattnet,

3.
avtal om
samverkan inom kommunalförbund och räddningsregion.

22 § Räddningstjänstplanen skall antas av
kommunfullmäktige.

Planen skall tillställas de myndigheter som regeringen bestämmer.

Första och andra styckena gäller också i fråga om ändringar i och tillägg

till planen.

23
§ När ett
förslag till räddningstjänstplan eller en ändring i eller ett tillägg till
räddningstjänstplan upprättas, skall kommunen på lämpligt sätt och i den
omfattning som behövs samråda med de myndigheter som kan ha ett väsentligt
intresse i saken.

24
§ Regeringen
får på framställning av den myndighet som regeringen bestämmer besluta om
ändring av en räddningstjänstplan.

STATLIG RÄDDNINGSTJÄNST

Fjällräddningstjänst

25 § Inom Qällområden skall polisen till följd av
polislagen (1984:387)

1. efterforska och rädda den som har försvunnit under
sådana omstän

digheter att det kan befaras att det föreligger fara för hans liv eller
allvariig

risk för hans hälsa,

2. rädda den som har råkat ut för en olyckshändelse
eller drabbats av en

sjukdom och som snabbt behöver komma under vård eller få annan hjälp.

Flygräddningstjänst

26 § Vid flyghaverier inom Sveriges sjöterritorium, med
undantag för vattendrag, kanaler, hamnar samt andra insjöar än Vänern, Vättern
och Mälaren, skall luftfartsverket svara för räddningstjänsten.

Luftfartsverket skall svara för förebyggande
räddningsinsatser mot skador, när ett luftfartyg är nödställt eller när fara
hotar lufttrafiken. Verket skall också svara för efterforskning av luftfartyg
söm saknas.

Sjöräddningsljänsl

27 § Inom Sveriges sjöterritorium, med undantag
för vattendrag, kana

ler, hamnar samt andra insjöar än Vänern, Vättern och Mälaren, skall

1.
sjöfartsverket
svara för efterforskning och räddning av människor, som är eller kan befaras
vara i sjönöd, och för sjuktransporter från fartyg,

2.
tullverkets
kustbevakningsorganisation svara för räddningstjänsten, när olja eller andra
skadliga ämnen har kommit ut i vattnet,

Räddningstjänsl vid utsläpp av radioakliva ämnen

28 § Vid utsläpp av radioaktiva ämnen från en
kärnteknisk anläggning i

sådan omfattning att särskilda åtgärder krävs för att skydda allmänheten

eller vid
överhängande fara för ett sådant utsläpp skall länsstyrelsen svara Prop.
1985/86: 170 för räddningstjänsten,

I 10 § lagen (1984: 3) om kärnteknisk verksamhet finns
bestämmelser om skyldighet för innehavare av kärnteknisk anläggning att vidta
de åtgärder som behövs för att upprätthålla säkerheten vid anläggningen.

29 § Kommunerna är skyldiga att delta i planeringen av
räddningstjänsten vid utsläpp av radioaktiva ämnen från kärntekniska
anläggningar i landet och att medverka vid övningar i sädan räddningstjänst.

GEMENSAMMA BESTÄMMELSER

Alarmering

30 § Kommunerna och de statliga myndigheter som svarar för
räddningstjänst skall se till att det finns anordningar för alarmering av räddningsorganen.

När ett räddningsorgan gör en räddningsinsats, skall
polismyndigheten underrättas om insatsen.

Ledning

31
§ Vid varje
räddningsinsats skall det finnas en räddningsledare.

32
§
Räddningsledare är

1. i den kommunala räddningstjänsten räddningschefen
eller den som

denne har utsett,

2. i fjällräddningstjänsten polischefen i distriktet
eller den som denne har

utsett eller, om räddningsinsatsen berörflera polisdistrikt, länspolischefen

eller den som denne har utsett,

3. i övrig räddningstjänst den som den ansvariga
myndigheten har utsett.

Samverkar tvä eller flera räddningskårer i en räddningsinsats som berör

mer än en kommuns område inom samma län, skall
länsstyrelsen bestämma vem av räddningsledarna som skall leda insatsen, om
inte räddningsledarna själva har bestämt det.

33 § I fråga om räddningsinsatser som är omfattande
får regeringen före

skriva eller i särskilt fall bestämma, att en länsstyrelse eller någon annan

statlig myndighet skall ta över ansvaret för räddningstjänsten inom en eller

flera kommuner. I sådana fall utses räddningsledare av den myndighet som

har fått ansvaret.

Skyldighel atl medverka i räddningstjänsten

34 § En statlig eller kommunal myndighet skall på anmodan
av räddningsledaren delta i en räddningsinsats med personal och egendom, om
myndigheten har lämpliga resurser och ett deltagande inte allvarligt hindrar
myndighetens vanliga verksamhet.

Ersättning till kommun för medverkan i räddningstjänst
m.m.

35 § Om en kommun har medverkat i en annan kommuns
räddningstjänst, har kommunen rätt till skälig ersättning avden andra
kommunen.

Om en kommun har medverkat i statlig räddningstjänst eller
vid övning- Prop. 1985/86: 170 ar i sådan räddningstjänst, har kommunen rätt
till skälig ersättning av staten,

36
§ Vid kommunal
räddningstjänst med anledning av utflöde i vatten av olja eller andra skadliga
ämnen har kommunen rätt till ersättning av staten för den del av
räddningstjänstkostnaderna som överstiger ett av regeringen fastställt belopp,
om utflödet har inträffat utanför Sveriges sjöterritorium eller inom en del av
sjöterritoriet där räddningsinsatser skall göras enligt 27 § eller inom Göta
älv, Trollhätte kanal eller Södertälje kanal,

37
§ Om en
räddningsinsats i kommunal räddningstjänst har medfört betydande kostnader, har
kommunen rätt till ersättning av staten för den del av
räddningstjänstkostnaderna som överstiger en självrisk. Självrisken beräknas
enligt grunder som regeringen fastställer.

BESTÄMMELSER SOM ROR ENSKILDA M, FL,

Alarmering

38
§ Vid utsläpp
av giftiga eller skadliga ämnen från en anläggning som avses i 43 § skall
anläggningens innehavare underrätta länsstyrelsen, polismyndigheten och
räddningskåren, om utsläppet påkallar särskilda åtgärder till skydd för
allmänheten. Underrättelse skall också lämnas, om det föreligger överhängande
fara för ett sådant utsläpp.

39
§ Den som
upptäcker eller på annat sätt får kännedom om en brand eller om en
olyckshändelse som innebär fara för någons liv eller allvarlig risk för någons
hälsa eller för miljön skall, om det är möjligt, varna dem som är i fara och
vid behov tillkalla hjälp. Detsamma skall gälla den som fär kännedom om att det
föreligger en överhängande fara för en brand eller en sådan olyckshändelse.

Uppgiftsskyldighel

40 § Myndigheter och enskilda skall på begäran av en myndighet
som svarar för räddningstjänst lämna upplysningar om personal och egendom som
kan användas i räddningstjänsten.

Förebyggande ålgärder

41
§ Ägare eller
innehavare av byggnader eller andra anläggningar skall i skälig omfattning
hålla utrustning för släckning av brand och för livräddning vid brand eller
annan olyckshändelse och i övrigt vidta de åtgärder som behövs för att
förebygga brand och för att hindra eller begränsa skador till följd av brand.

42
§ Om det behövs
för att förebygga att människor skadas på grund av brand, får regeringen
föreskriva att material får användas i lös inredning i byggnader eller andra
anläggningar endast efter godkännande (typgodkännande).

Har sådana föreskrifter meddelats, skall den som svarar
för verksamheten i byggnaden eller anläggningen kunna visa att den lösa
inredningen består av typgodkänt material.

Typgodkännande
meddelas av den myndighet som regeringen bestäm- Prop. 1985/86: 170 mer.

43
§ Vid en anläggning, där verksamheten innebär fara för att en olyckshändelse
skall orsaka allvarliga skador på människor eller i miljön, är anläggningens
ägare eller innehavare skyldig att i skälig omfattning hålla eller bekosta
beredskap med personal och egendom och i övrigt vidta erforderliga åtgärder för
att hindra eller begränsa sådana skador.

Detsamma
skall gälla flygplatser som har godkänts enligt 6 kap. 9 § första stycket
luftfartslagen (1957:297).

Tjänsteplikt

44
§ När det behövs, är var och en som under kalenderåret fyller lägst arton och
högst sextiofem år skyldig att medverka i räddningstjänst, i den män hans
kunskaper, hälsa och kroppskrafter tillåter det.

Tjänsteplikten
fullgörs på anmodan av räddningsledaren.

Bland
dem som är tjänstepliktiga enligt första stycket och som är bosatta i kommunen
får räddningsnämnden ta ut lämpliga personer för att ingå i kommunens räddnings
värn. I första hand skall frivilliga tas ut. Den som har tagits ut är skyldig
att delta i övning med räddningsvärnet under högst tjugo timmar årligen.

Ingrepp
i annans rätt

45 §
Om fara för liv, hälsa eller egendom eller för skada i miljön inte

lämpligen kan hindras på något annat sätt, får räddningsledaren vid en

räddningsinsats bereda sig och medverkande personal tillträde till annans

fastighet, avspärra eller utrymma områden, använda, föra bort eller förstö

ra egendom samt företa andra ingrepp i annans rätt, i den mån ingreppet är

försvarligt med hänsyn till farans beskaffenhet, den skada som vållas

genom ingreppet och omständigheterna i övrigt.

Förbud
eller föreläggande som avses i 7 kap. 5 § lagen (1980:424) om åtgärder mot
vattenförorening från fartyg får meddelas med stöd av denna paragraf bara om
sjöfartsverkets beslut inte kan avvaktas.

Polismyndigheten
skall lämna det biträde som behövs.

46
§ Har räddningsledaren med stöd
av 45 § föranstaltat om avspärrning eller utrymning, skall han hjälpa till med
att ordna uppehälle för dem som till följd av åtgärderna är i behov därav.

47
§ Anordning som varaktigt
behövs för räddningstjänsten får placeras på annans mark eller byggnad, om det
inte medför inverkan av någon betydelse på markens eller byggnadens
användningssätt.

Beslut
om en sådan åtgärd meddelas av räddningsnämnden eller, i fråga om statlig
räddningstjänst, av den myndighet som svarar för räddningstjänsten.

Rätt
lill ersällning

48
§ Den som på grund av tjänsteplikt eller frivilligt efter anmodan av
räddningsledaren har medverkat i räddningstjänst enligt denna lag eller i
övning med räddningskår har rätt till skälig ersättning för kostnader för resa
och uppehälle samt för arbete och tidsspillan enligt bestämmelser som

meddelas
av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Prop. 1985/86:
170

Han
har också rätt till ersättning för skada på kläder och andra personliga

tillhörigheter.

Första
stycket gäller inte den som har erhållit ersättning av någon annan

eller på grund av tjänst eller annars genom avtal har rätt till ersättning för , ■

medverkan
i räddningstjänst.

Ersättning
enligt första stycket skall betalas av kommunen till den som har medverkat i
kommunal räddningstjänst eller i övning med räddningskår och av staten till den
som har medverkat i statlig räddningstjänst.

49
§ I lagen (1977:265) om
statligt personskadeskydd och lagen (1977:266) om statlig ersättning vid ideell
skada finns bestämmelser om ersättning vid personskada till den som har
medverkat i räddningstjänst enligt denna lag eller i övning med räddningskår.

50
§ Har utrustning för
räddningstjänst tillhandahållits frivilligt eller tagits i anspråk med stöd av
45 §, har egendomens ägare eller innehavare rätt till ersättning för skada på
eller försämring av egendomen, förlorad avkastning eller nytta av egendomen
och kostnad med anledning av att egendomen har tillhandahållits.

Första
stycket gäller inte den som har erhållit ersättning av någon annan eller på
grund av tjänst eller annars genom avtal har rätt till ersättning för att
tillhandahålla egendom för räddningstjänst. Första stycket gäller inte heller
den som har tillhandahållit egendom för räddningstjänst, om räddningsinsatsen
har avsett att hindra eller begränsa skada på hans egendom eller har föranletts
av olyckshändelse i hans verksamhet.

51
§ Om egendom tas i anspråk genom
åtgärd enligt 47 §, är ägaren eller innehavaren berättigad till ersättning för
förlorad avkastning eller nytta.

52
§ Ersättning enligt 50 och 51
§§ skall betalas av kommunen eller, i fråga om statlig räddningstjänst, av
staten.

Ålgärder
efler räddningstjänst

53
§ När en räddningsinsats är avslutad, skall räddningsledaren, om det är
möjligt, underrätta ägaren eller innehavaren av den egendom som
räddningsåtgärderna har avsett om behovet av bevakning, restvärdeskydd,
sanering och återställning.

Behövs
bevakning med hänsyn till risken för nya olyckshändelser men kommer bevakningen
inte till stånd, får räddningsledaren utföra bevakningen på ägarens eller
innehavarens bekostnad.

Polismyndigheten
skall lämna det biträde som behövs.

ÖVRIGA
BESTÄMMELSER

TUlsyn

54
§ Inom kommunen utövar räddningsnämnden den omedelbara tillsynen över
efterlevnaden av denna lag och föreskrifter som har meddelats med stöd av
lagen. Inom länet utövas tillsynen av länsstyrelsen. Den centrala tillsynen
utövas av statens räddningsverk eller, i fråga om statlig räddningstjänst, av
annan myndighet som regeringen bestämmer.

55 § För tillsynen haren tillsynsmyndighet rätt
att få tillträde till byggna- Prop. 1985/86:170

der, lokaler och anläggningar. Tillsynsmyndigheten har också rätt att få de

upplysningar och handlingar som behövs för tillsynen.

56 § En tillsynsmyndighet får meddela de
förelägganden och förbud som

behövs i enskilda fall för att denna lag eller föreskrifter som meddelats med

stöd av lagen skall efterlevas.

Beslut om föreläggande eller förbud får förenas med vite.

Underlåter någon att vidta en åtgärd som åligger honom
enligt en tillsynsmyndighets föreläggande, får myndigheten vidta åtgärden pä
hans bekostnad.

57 § Polismyndigheten skall lämna det biträde som
behövs för tillsynen.

Ansvarsbestämmelser

58 § Till böter skall den dömas som

1,
uppsåtligen
eller av oaktsamhet bryter mot förbud mot eldning utomhus som har meddelats
med stöd av 20 §,

2,
uppsåtligen
eller av oaktsamhet underlåter att ge upplysningar eller lämna ut handlingar
enligt 19, 40 eller 55 §,

3,
uppsåtligen
eller av oaktsamhet lämnar oriktig uppgift om förhållande av betydelse vid
fullgörande av uppgiftsskyldighet som följer av 19,40 eller 55 §,

4.
uppsåtligen
eller av oaktsamhet underlåter att fullgöra vad som åligger honom enligt 38
eller 39 §,

5.
utan att ha
laga förfall uppsåtligen eller av oaktsamhet underiåter att fullgöra
tjänsteplikt som åligger honom enligt 44 §,

6.
uppsåtligen
hindrar eller försöker hindra en åtgärd som räddningsledaren har föranstaltat
om enligt 45 § eller annars utan giltig ursäkt åsidosätter sådan åtgärd.

I ringa fall skall inte dömas till ansvar.

Till ansvar enligt första stycket skall inte dömas, om
ansvar för gärningen kan ådömas enligt brottsbalken.

Den som har överträtt ett vitesföreläggande eller ett
vitesförbud skall ,inte dömas till ansvar enligt denna lag för gärning som
omfattas av föreläggandet eller förbudet.

Bestämmelser om överklagande

59
§ Om det
föreligger särskilda skäl, får en tillsynsmyndighet bestämma att dess beslut
skall gälla även om det överklagas.

60
§ Ett beslut av
en räddningsledare om fullgörande av tjänsteplikt enligt 44 § eller om ingrepp
i annans rätt enligt 45 § fär överklagas hos länsstyrelsen. Beslutet gäller
även om det överklagas. I övrigt får räddningsledarens beslut med stöd av
denna lag eller föreskrifter som meddelats med stöd av lagen inte överklagas.

Räddningsnämndens beslut enligt denna lag eller enligt
föreskrifter som meddelats med stöd av lagen fär överklagas hos länsstyrelsen.

Länsstyrelsens beslut får överklagas hos kammarrätten.

Andra tillsynsmyndigheters beslut får överklagas hos
kammarrätten. Detsamma gäller en statlig myndighets beslut enligt 47 §.

10

Bemyndiganden Prop. 1985/86: 170

61
§ Regeringen
får i de avseenden som behandlas i denna lag meddela ytterligare föreskrifter
som rör skydd för liv eller hälsa. Regeringen får överlåta åt
förvaltningsmyndighet eller kommun att meddela sädana föreskrifter.

62
§ Regeringen
får meddela föreskrifter om begränsning i rätten för den som anlitas som
brandsyneförrättare att driva eller annars ta befattning med näringsverksamhet
som gäller handel med brand- eller livräddningsredskap eller meddelande av
försäkringar som har samband med brand.

Räddningstjänsl under krig m.m.

63 § Under krig och när det annars råder
civilförsvarsberedskap skall räddningsnämndens uppgifter övertas av
kommunstyrelsen och räddningskårens uppgifter övertas av
civilförsvarsorganisationen i kommunen,

64- § Är riket i krig eller krigsfara eller råder sädana
utomordentliga förhållanden som är föranledda av krig eller av krigsfara vari
riket har befunnit sig, får regeringen meddela sådana från denna lag avvikande
föreskrifter som är av betydelse för totalförsvaret eller som behövs för att
nödvändig räddningstjänst i övrigt skall kunna genomföras.

Ikraftträdande m.m.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1987, Genom lagen
upphävs

1.
brandlagen
(1974:80),

2.
brandstadgan
(1962:91),

3.
lagen
(1960:331) om skyddsåtgärder vid olyckor i atomanläggningar m.m.

Kommun skall senast den 1 januari 1988 ha antagit
räddningstjänstplan. Intill dess räddningstjänstplanen.har antagits skall den
kommunala brandordningen gälla.

Vad som föreskrivs om brandchef i lag eller annan
författning skall i stället gälla räddningsnämnd.

Om det i lag eller annan författning hänvisas till någon
av de gamla lagarna eller brandstadgan eller till en föreskrift i dessa som har
ersatts genom en föreskrift i den nya lagen, tillämpas i stället den nya lagen
eller den nya föreskriften.

11

2 Förslag till Prop. 1985/86:170

Lag om ändring i lagen (1966:413) om vapenfri tjänst

Härigenom
föreskrivs att 19 § lagen (1966:413) om vapenfri tjänst skall ha följande
lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

19 §'

Befogenhet att meddela vapenfri Befogenhet att meddela vapenfri

tjänstepliktig tillrättavisning till- tjänstepliktig tillrättavisning till

kommer hos staten eller hos kom- kommer hos staten eller hos kom

mun anställd civilförsvars-, brand- mun anställd civilförsvars-, rädd-

eller arbetschef i fråga om under- nings- eller arbetschef i fråga om

ställd personal. Med kommuner lik- underställd personal. Med kom-

ställs landstingskommuner, kom- muner likställs landstingskommu-

munalförbund, församlingar, kyrk- ner, kommunalförbund, försam-

liga samfälligheter och allmänna lingar, kyrkliga samfälligheter och

försäkringskassor. allmänna försäkringskassor.

Innan
någon meddelar tillrättavisning, skall han vid förhör med den felande lämna
denne tillfälle att förklara sig.

Denna
lag träder i kraft den I januari 1987.

3 Förslag till

Lag om ändring i brottsbalken

Härigenom
föreskrivs att 16 kap. 15 § brottsbalken skall ha följande lydelse.

Nuvarande
lyddse Föreslagen lydelse

16
kap.

15
§'

Den
som genom oriktig uppgift att det föreligger fara för en eller flera

människors
liv eller hälsa eller för omfattande förstörelse av egendom

föranleder
onödig säkerhetsåtgärd, dömes för falskt larm till böter eller

fängelse
i högst två år.

Den
som genom missbruk av Den som genom missbruk av

larm, nödsignal eller annan liknan- larm, nödsignal eller annan liknan

de anordning föranleder onödig ut- de anordning föranleder onödig ut

ryckning av polis, brandkår, ambu- ryckning av polis, räddningskår,

lans, militär, sjöräddning eller an- ambulans, militär, sjöräddning eller

nat organ för allmän bevaknings- annat organ för allmän bevak-

tjänst, dömes för missbruk av ningstjänst, dömes för missbruk

larmanordnihg till böter. av larmanordning till böter.

Denna
lag träder i kraft den I januari 1987.

'
Senaste lydelse 1986:48,

Senaste lydelse 1977:492, 12

4 Förslag
till Prop. 1985/86:170

Lag om ändring i lagen (1986:166) om ändring i
luftfartslagen (1957:297)

Härigenom
föreskrivs att 11 kap. I § luftfartslagen (1957:297) i paragrafens lydelse
enligt lagen (1986:166) om ändring i nämnda lag skall ha följande lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

11
kap.

1 §

Föreskrifter angående åtgärder. Bestämmelser om flygrädd-

då luftfartyg är saknat, förolyckat ningstjänst finns i
räddningstjänst-dier nödsläUl eller fara hotar lagen (0000:000). lufttrafiken
(flygräddningstjänst) meddelas av regeringen eller den myndighei regeringen bestämmer.
Om regeringen föreskriver del, får myndigheten överlåta ål annan att leda
fiygräddnings-tjänsten.

Ett
luftfartygs ägare eller innehavare och de som tjänstgör pä luftfartyg eller vid
flygplatser eller andra anläggningar för luftfarten är skyldiga att delta i
flygräddningstjänsten. Regeringen meddelar bestämmelser om ersättning av
allmänna medel för deltagandet. I fråga om ersättning vid personskador gäller
lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd och lagen (1977:266) om statlig
ersättning vid ideell skada.

Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1987.

5 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1977:265) om statligt
personskadeskydd

Härigenom
föreskrivs att 1 § lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd skall ha
följande lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

1§'

Denna
lag gäller ersättning av Denna lag gäller ersättning av

staten vid personskada och tilläm- staten vid personskada och tilläm

pas på pas på

I.
den som fullgör tjänstgöring 1. den som fullgör tjänstgöring el-

eller genomgår utbildning eller ler genomgår utbildning eller in-

inskrivningsprövning enligt värn- skrivningsprövning enligt värn

pliktslagen (1941:967), lagen pliktslagen (I94!,;967), lagen

(1966:413) om vapenfri tjänst, civil- (1966:413) om vapenfri tjänst, civil-

'
Senaste lydelse 1984:277. 13

Föreslagen
lydelse

försvarslagen (1960:74), 6§ lagen (1981:292) om
tjänsteplikt för hälso- och sjukvårdspersonal samt veterinärpersonal
m.m,eller lagen (1984:272) om skyldighet för civilförsvarspliktiga att
tjänstgöra utanför civilförsvaret,

2,
den som medverkar i räddningstjänst eller i övning med räddningskår enligt
räddningstjänstlagen (0000:000) eller i räddningstjänsl enligi II kap. 1 § andra Slyckel Ulfifarl
slagen (1957:297),

Nuvarande lydelse

försvarslagen (1960:74), 6§ lagen (1981:292) om
tjänsteplikt för hälso- och sjukvårdspersonal samt veterinärpersonal m.m.eller
lagen (1984:272) om skyldighet för civilförsvarspliktiga att tjänstgöra utanför
civilförsvaret,

3. den
som är intagen för vård i kriminalvårdsanstalt, i ett hem som avses i 12 §
lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om vård av unga, i.ett hem som
avses i 11 § lagen (1981:1243) om vård av missbrukare i vissa fall samt den
som är häktad eller anhållen eller i annat fall intagen eller tagen i förvar
i kriminalvårdsanstalt, häkte eller polis-arrest.

2.
den .tom
dellager i rädd-ningsljänsl eller övning med brand-slyrka enligi brandlagen
(1974:80), skyddsarbele enligi lagen (1960: 331) om skyddsåtgärder vid olyckor
ialomanläggningar m.m. ellerfiyg-räddningsljänsl enligi luftfartslagen
(1957:297),

3.
den som är
intagen för vård i kriminalvårdsanstalt, i ett hem som avses i 12 S lagen
(1980:621) med särskilda bestämmelser om vård av unga, i ett hem som avses i 11
§ lagen (1981: 1243) om vård av missbrukare i vissa fall samt den som är
häktad eller anhållen eller i annat fall intagen eller tagen i förvar i kriminalvårdsanstalt,
häkte eller polis-arrest.

Regeringen får föreskriva att lagen skall tillämpas även
på den som frivilligt deltager i verksamhet inom totalförsvaret eller i annat
fall än som avses i första stycket deltager i verksamhet för att avvärja eller
begränsa skada på människor eller egendom eller i miljön.

Prop.
1985/86: 170

Denna lag
träder i kraft den I januari 1987,

14

Försvarsdepartementet p- 1985/86:170

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 15 maj
1986

Närvarande: statsrådet Lundkvist, ordförande, och
statsråden Feldt, Sigurdsen, Gustafsson, Leijon, Hjelm-Wallén, Peterson,
Andersson, Bodström, Göransson, Gradin, Dahl, R. Carlsson, Holmberg,
Hellström, Wickbom, Johansson, Hulterström, Lindqvist.

Föredragande: statsrådet R. Carlsson

Proposition om räddningstjänstlag, m. m.

1 Inledning

1.1 Räddningstjänstkommittén

Regeringen bemyndigade den 1 mars 1979 chefen för det
dåvarande kommundepartementet, statsrådet Hansson, att tillkalla en kommitté
med högst fem ledamöter med uppdrag att utreda frågan om ersättning för skador
pä grund av naturkatastrofer (räddningstjänstkommittén)'. 1 uppdraget ingick
vidare att klarlägga ansvaret för vidtagande av de geotekniska undersökningar
och stabiliseringsåtgärder som är nödvändiga för att jordskred i särskilt
utsatta områden skall förhindras. Kommittén skulle även överväga de
kostnadsfrågor som uppkommer i detta sammanhang och behandla frågor som rör
ersättning för ingrepp enligt 11 § brandlagen (1974: 80) och regressrätt för
kostnader för räddningstjänst enligt brandlagen.

Kommitténs uppdrag utvidgades efter hand.

Den 7 juni 1979 gav regeringen kommittén i uppdrag att
överväga uppgiftsområde, organisation, sammansättning och verksamhetsformer
för en undersökningskommission som skulle träda i funktion vid vissa allvarliga
olyckshändelser. Kommittén fick också i uppdrag att utreda frågan om
huvudmannaskapet för en räddningstjänst med nuvarande och möjliga uppgifter och
huvudmannaskapet för sjuktransporter och ambulansverksamhet. I samband med
behandlingen av huvudmannaskapsfrågan skulle kommittén ta upp frågan om en
skärpning av bestämmelserna i 14 och 15 §§ brandlagen om skyldighel för bl. a.
vissa industriföretag att vidta förebyggande åtgärder. Vidare skulle kommittén
överväga och lämna förslag till åtgärder som kan förbättra förutsättningarna
för en effektiv räddningstjänst. Regeringen bemyndigade samtidigt statsrådet
Hansson att tillkalla ytterligare två ledamöter att ingå i kommittén.

' Ledamöter i räddningstjänstkommiltén: dåvarande
landshövdingen Carl G Pers

son, ordförande, riksdagsledamöterna Olle Aulin, Hugo Bergdahl och Karl-Erik

Svartberg, dåvarande riksdagsledamöterna Lilly Bergander och Helge Karlsson

samt numera ombudsmannen Rune Johnsson, 15

Den
10 februari 1983 gav regeringen kommittén i uppdrag att undersöka Prop.
1985/86: 170 möjligheterna att för räddningstjänstens del bygga upp ett system
för information om transporter med särskilt farliga kemikalier, dvs. transporter
som vid olyckshändelser kan orsaka betydande skada. Kommittén fick också i
uppdrag att överväga och lämna förslag till åtgärder som ökar brandskyddet i
andra lokaler än bostäder.

Kommittén
överiämnade ijanuari 1980 delbetänkandet (Ds Kn 1980: 1) Undersökning av
allvarliga olyckshändelser. Regeringen har med utgångspunkt i ett förslag i
betänkandet tillsatt en kommitté (Dir 1981:12) med uppdrag att undersöka
allvariga olyckshändelser och tillbud till sådana händelser.

I
oktober 1981 överlämnade räddningstjänstkommittén principbetänkandet (SOU
1981:82) Samhällets räddningstjänst. 'Kommittén överlämnade i december 1981
delbetänkandet (Ds Kn 1982: 1) Ersättning för skador på grund av naturolyckor.
I betänkandet behandlas de principer som enligt en överenskommelse mellan
försäkringsgivarna bör gälla för ersättning till följd av naturolyckor.
Riksdagen har beslutat om principer som i huvudsak överensstämmer därmed (prop.
1983/84:6, BoU 6, rskr. 41).

Kommittén
överlämnade ijuni 1982 rapporten Sjuktransporter med helikopter och i december
1983 delbetänkandet (Ds Fö 1983:2) Geotekniska undersökningar och förebyggande
åtgärder mot skred. Rapporten har remissbehandlats och bereds för närvarande i
regeringskansliet. Förslaget i delbetänkandet har behandlats i prop. 1985/86:
150, bil. 3 (kompletteringspropositionen).

I december 1983 överlämnade kommittén också sitt slutbetänkande (SOU
1983:77) Effektiv räddningstjänst. Kommitténs sammanfattning av betänkandet med
författningsförslag bör fogas till protokollet i detta ärende som bUaga 1.

Slutbetänkandet
har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna och en
sammanställning av remissyttrandena bör fogas till protokollet i detta ärende
som bilaga 2.

Regeringen
beslutade den 3 april 1986 att inhämta lagrådets yttrande över förslag till
räddningstjänstlag, m. m.

Lagrådet
har i sitt yttrande, som bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga
3, lämnat förslagen utan erinran utom såvitt avser 60 § i förslaget till
räddningstjänstlag. Lagrådet har vidare erinrat om att 45 § i nämnda lagförslag
saknar en motsvarighet till bestämmelsen i 11 § tredje stycket brandlagen
(1974:80),

I
samband med att jag behandlar 45 och 60 §§ i mitt förslag till rädd

ningstjänstlag, kommer jag att gå in på vad lagrådet har anfört, och förorda

viss ändring av 45 och 60 §§, I övrigt överensstämmer propositionens

lagförslag med de till lagrådet remitterade lagförslagen. Dessa har därför

inte tagits med i propositionen. Vissa redaktionella ändringar har gjorts i

rubriken och ingressen till förslaget om ändring i luftfartslagen (1957:297)

med anledning av att beslutade ändringar i luftfartslagen (prop.

1984/85:212, TU 1985/86:6, rskr. 1985/86:71) har promulgerats genom

lagen (1986:166) om ändring i luftfartslagen (1957:297). 16

I
fråga om gällande rätt och nuvarande förhållanden i övrigt som jag inte
Prop. 1985/86:' 170 redogör för i det följande hänvisar jag till
principbetänkandet och slutbetänkandet. Detsamma gäller i fråga om de närmare
överväganden som redovisas i slutbetänkandet,

I
fortsättningen kommer jag främst att ta upp de lagstiftningsfrågor som
föranleds av kommitténs förslag i slutbetänkandet och som bör beslutas av
riksdagen, Mina ställningstaganden till en del övriga förslag som kommittén
har lagt fram i slutbetänkandet kommer jag att redovisa för regeringen i andra
sammanhang.

2 Allmän motivering

2.1 Allmänna utgångspunkter

2.1.1
Räddningstjänsten i det moderna samhället

Brand
har länge utgjort ett av de vanligaste hoten mot människor och egendom.
Samhället har därför på olika sätt vidtagit åtgärder för att bekämpa och
förebygga brand samt skador till följd av brand. Trots detta har brandskadorna
på senare tid ökat i Sverige på ett sätt som inger oro. Den tekniska
utvecklingen i samhället har inneburit att samhället i ökad grad har kommit att
stå inför hotet av andra olyckshändelser än brand. UtveckUngen har också
medfört att olycksriskerna har ökat och att olyckshändelserna ofta får
allvarligare följder än tidigare. Samhällets räddningstjänstorganisation
klarar i allmänhet de normala olyckshändelserna bra. Detta kan däremot inte
sägas om sådana omfattande olyckshändelser som ur lokal synvinkel inträffar
sällan men som kräver stora resurser, fordrar speciell kunskap och ställer
särskilda krav på ledningen av räddningstjänsten.

Den
utveckling som jag nu har redogjort för kräver att samhällets räddningstjänst
och arbetet med att förebygga olyckor blir effektivare.

Riksdagens
beslut (prop. 1984/85: 161, FöU 12, rskr. 389) om inrättande av statens
räddningsverk kan ses som ett led i statsmakternas strävan att möta dessa krav.
Beslutet innebär att civilförsvarsstyrelsen och statens brandnämnd läggs samman
den 1 juli 1986 till en ny central myndighet, statens räddningsverk. Statens
räddningsverk skall enligt beslutet vara central myndighet för
befolkningsskyddet (alla slags förebyggande åtgärder) och räddningstjänsten i
fred och krig. Några av verkets huvuduppgifter är att svara för samordningen
av samhällets verksamhet inom dessa områden och att ansvara för att planeringen
av räddningstjänstens organisation och materielanskaffning utformas så att
olika räddningsorgan kan arbeta effektivt såväl i fred som i krig.

Föreskrifterna
om samhällets räddningstjänst är splittrade på flera olika författningar. Ett
sätt att möta kraven på ökad effektivitet är att samla föreskrifterna i en
gemensam räddningstjänstlagstiftning. I det följande kommer jag att föreslå en
sådan samlad lagstiftning.

17

2 Riksdagen 1985/86. I saml. Nr 170

2.1.2
En samlad räddningstjänstlagstiftning

Prop.
1985/86:170

Mitt förslag: Statens och kommunernas ansvar för
samhällets räddningstjänst skall regleras i en ny lag. I lagen skall finnas
bestämmelser om kommunal räddningstjänst och statlig räddningstjänst. Den
statliga räddningstjänsten skall omfatta fjällräddningstjänst, flygräddningstjänst,
sjöräddningstjänst och räddningstjänsten vid utsläpp av radioaktiva ämnen.

Lagens syfte skall vara att göra räddningstjänsten
effektivare. Detta skall uppnås genom en ordning där räddningsorganen i högre
grad än för närvarande samarbetar med varandra och bättre utnyttjar samhällets
resurser.

Kommitténs förslag överensstämmer med mitt.

Remissinstanserna är genomgående positiva till förslaget.
Från några håll uttalas kritik mot den nya terminologi som kommittén föreslår
för den kommunala räddningstjänsten.

Skälen för mitt förslag: Den räddningstjänst som samhället
har ansvaret för kan delas in i allmän räddningstjänst och särskild
räddningstjänst. Den allmänna räddningstjänsten regleras i brandlagen (1974:80,
ändrad senast 1985:429) och är en uppgift främst för kommunerna. Sedan gammalt
har brandsläckning och räddning av liv och egendom i samband med brandsläckning
varit kommunala uppgifter. Numera omfattar den allmänna räddningstjänsten även
insatser vid andra olyckshändelser. Den särskilda räddningstjänsten är en
uppgift för staten. Den består av Qällräddning, sjöräddning, flygräddningstjänst
och åtgärder som skall vidtas vid större utsläpp av radioaktiva ämnen från
kärntekniska anläggningar. För fjäll-räddningen finns inga särskilda
föreskrifter. Om sjöräddningen finns en bestämmelse i förordningen (1969:320)
med instruktion för sjöfartsverket som lägger uppgiften att samordna arbetet
för sjöräddning på verket. Om flygräddningstjänsten finns några bestämmelser i
luftfartslagen (1957:297) och luftfartskungörelsen (1961:558). Det kan anmärkas
att riksdagen nyligen har beslutat omfattande ändringar i luftfartslagen genom
lagen (1986:166) om ändring i luftfartslagen som träder i kraft den I januari
1987 och att luftfartskungörelsen kommer att upphöra att gälla den 1 januari
1987 och ersättas av luftfartsförordningen (1986:171). Författningsändringarna
innebär inte några sakliga ändringar i fråga om flygräddningstjänsten.
Bestämmelser om räddningstjänsten vid atomolyckor finns i lagen (1960: 331,
ändrad senast 1983: 230) om skyddsåtgärder vid olyckor i atomanläggningar m.
m., i det följande kallad atomskyddslagen.

Av vad jag nu har anfört framgår att bestämmelserna om den
räddningstjänst som samhället har ansvaret för finns i olika författningar och
att det i vissa fall saknas föreskrifter. I dagens samhälle kan de olika
formerna av räddningstjänst inte bedrivas isolerade från varandra. För att
räddningsinsatserna skall kunna bli så effektiva som möjligt fordras ett
samarbete mellan de olika räddningsorganen och att alla tillgängliga resurser
kan utnyttjas. Jag delar kommitténs uppfattning att en enhetlig lagstiftning om

samhällets
räddningstjänst skulle underlätta en sådan samordning. Ett viktigt inslag i en
sådan lagstiftning bör vara föreskrifter som gör det möjligt för ett
räddningsorgan att vid en räddningsinsats kunna disponera andra resurser än de
egna. För att särskilt markera den vikt som ligger i ett brett samarbete mellan
de olika räddningsorganen anserjag också att lagen bör innehålla en bestämmelse
om detta. Om de organisatoriska formerna för kommunernas samverkan återkommer
jag i det följande.

Jag förordar alltså att
samhällets räddningstjänst regleras i en ny lag som bör få benämningen
räddningstjänstlag. I en sådan enhetlig lag finns det behov att skilja mellan
vad som i dag kallas allmän räddningstjänst och särskild räddningstjänst. Dessa
uttryck är dock - som kommittén anför -inte tillräckligt beskrivande. I likhet
med kommittén anserjag därför att man bör knyta an till huvudmannaskapet för
räddningstjänsten och i stället använda termerna kommunal räddningstjänst och
statlig räddningstjänst. I fråga om den kommunala räddningstjänsten har det av
tradition varit vanligt med uttryck som är sammansatta med ordet
"brand". Som exempel kan nämnas brandförsvar, brandstyrelse,
brandkär och brandchef. Detta kan leda till tanken att kommunens räddningsorgan
endast har till uppgift att ingripa vid bränder. Det är enligt min mening nu
dags att markera att kommunens ansvar är bredare. Av den anledningen förordar
jag i likhet med kommittén att ordet "räddning" ersätter ordet
"brand" i de sammansatta uttryck som förekommer inom den kommunala
räddningstjänsten.

Prop. 1985/86: 170

2.1.3
Tillämpningsområdet för den nya lagen

Mitt
förslag: Lagen skall innehålla bestämmelser om hur samhällets räddningstjänst
skall organiseras och bedrivas. Med räddningstjänst skall avses
räddningsinsatser som skall göras vid olyckshändelser och överhängande fara för
olyckshändelser för att hindra eller begränsa skador på människor eller
egendom eller i miljön.

Lagen
skall också innehålla bestämmelser om olycks- och skadeförebyggande åtgärder,

Lagen
skall inte omfatta efterforskning av försvunna människor ahnat än i samband med
Qällräddning, flygräddning och sjöräddning.

Lagen skall inte
heller gälla hälso- och sjukvård enligt hälso- och sjukvårdslagen (1982: 763).

Kommitténs förslag
överensstämmer med mitt med följande undantag. Kommitténs
räddningstjänstbegrepp är vidare. Åtgärder skall även vidtas för att hindra
eller begränsa skador på djur. Åtgärder skall dessutom vidtas redan då det
föreligger fara för en olyckshändelse. Till räddningstjänst hänförs i förslaget
ocksä åtgärder som skall vidtas vid allvarliga störningar i viktiga
samhällsfunktioner eller fara därför så att skador på människor, djur, egendom
eller i miljön hindras eller begränsas, (Betänkandet s. 236-238, 242-243 och 2
§ förslaget till lag om samhällets räddningstjänst).

19

Kommittén föreslår att
bestämmelser om planerings- och samordnings- Prop. 1985/86: 170 ansvaret
för alla slag av sjuktransporter skall tas in i hälso- och sjukvårdslagen
(1983:763) och att sjukvårdshuvudmännen skall vara skyldiga att betala
ersättning till de kommuner som utför sjuktransporter i terrängen. (Betänkandet
s. 349-352).

Remissinstanserna:
Många är positiva till förslaget i fräga om räddningstjänstbegreppet. Flera
instanser anser emellertid att det är svårt att överblicka vilka följder
förslaget kan få bl. a. i ekonomiskt hänseende. När det gäller sjuktransporter
råder enighet om att sjukvårdshuvudmännen fullt ut skall svara för de vägbundna
transporterna. Det ekonomiska ansvaret för sjuktransporter i terrängen bör
enligt Landstingsförbundet ligga på kommunerna. Svenska kommunförbundet anser
tvärtom att detta ansvar bör åvila landstingskommunerna.

Skälen
för mitt förslag: Frågan om hur vid definitionen av begreppet räddningstjänst
skall göras har i praktiken störst betydelse för den kommunala
räddningstjänsten. Jag avser därför att redovisa mina ställningstaganden i
fråga om räddningstjänstbegreppets innehåll när jag behandlar den kommunala
räddningstjänsten. Jag vill emellertid redan i detta sammanhang ta upp frågan
om det i lagen särskilt skall anges att räddningstjänståtgärderna också skall
avse att hindra eller begränsa skador på djur. Lagen blir med en sådan
utformning tillämplig på vilda djur. Jag anser att det skulle föra för långt
att låta räddningsorganen svara för att det vidtas åtgärder så att vaije skada
på vilda djur hindras eller begränsas vid olyckshändelser. Endast om skadorna
är av sådan omfattning att man kan tala om skador i miljön blir det aktuellt
att göra räddningsinsatser. Ett exempel på sådana omfattande skador är när
sjöfåglar är indränkta med olja vid tankfartygsolyckor. Det är då en uppgift
för räddningsorganen att avliva fåglarna. Tama djur är att hänföra till egendom.
Djur bör alltså inte särskilt anges i lagen.

Av
hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) följer att landstingskommunernas ansvar
för transportväsendet är begränsat till vägbundna transporter. I rapporten
Sjuktransport med helikopter föreslår kommittén att landstingskommunerna skall
ha ansvaret för de flygburna sjuktransporterna. Detta förslag bereds för
närvarande inom socialdepartementet. Frågan om landstingskommunerna skall ha
ansvaret för sjuktransporter i terrängen hänger enligt min mening nära samman
med frågan om vilket ansvar de skall ha för sjuktransporterna i allmänhet. Jag
anser att dessa frågor bör lösas samtidigt. Jag är därför inte beredd att
lägga fram ett särskilt förslag i fråga om ansvaret för sjuktransporter i
terrängen i samband med räddningsingripanden. Detta ansvar får därför tills
vidare ligga kvar pä kommunerna.

I
denna fråga har jag samrått med chefen för socialdepartementet.

20

2.1.4 Begränsningar i
ansvaret för räddningstjänsten

Prop. 1985/86: 170

Mitt
förslag: Nuvarande begränsningar i fråga om skyldigheten att ingripa skall i
huvudsak gälla även i fortsättningen i fräga om kommunal räddningstjänst.
Begränsningarna skall gälla även beträffande statlig räddningstjänst. Det
innebär att skyldigheten att ingripa skall föreligga endast om det med hänsyn
till behovet av ett snabbt ingripande, det hotade intressets vikt. kostnaderna
för insatserna och omständigheterna i övrigt är påkallat att staten eller
kommunerna svarar för insatserna.

Kommitténs
förslag: Räddningstjänsten skall inte vara skyldig att ingripa i bagateUartade
situationer eller i situationer där det är rimligt att enskilda fysiska eller
juridiska personer själva svarar för räddningsåtgärderna (Betänkandet s.
245-246).

Remissinstanserna
kommenterar förslaget i liten utsträckning. Svenska kommunförbundet anser att
ansvaret bör bedömas även med hänsyn till behovet av ett snabbt ingripande och
kostnaderna för räddningsåtgärderna.

Skälen
för mitt förslag: För att inte äventyra effektiviteten hos räddningstjänstorganisationen
måste skyldigheten att ingripa begränsas.

Med anledning av att
kommitténs förslag i denna del - enligt vad som framkommer i remissbehandlingen
- kan ge upphov till missförstånd vill jag säga följande.

I
vissa fall kan enskilda vara skyldiga att hålla egen beredskap för
räddningsåtgärder. Enbart den omständigheten att någon har ålagts en sädan
skyldighet utgör inte nägon begränsning i statens eller kommunens skyldighet
att ingripa vid en olyckshändelse. Givetvis skall den enskildes resurser i första
hand tas i anspråk men räcker de inte till, skall samhällets räddningsorgan
träda in.

Som
kommittén anför bör skyldigheten att ingripa givelvis inte avse bagateUartade
situationer eller situationer där det är rimligt att den enskilde själv svarar
för räddningsåtgärderna. I likhet med vad Svenska kommunförbundet uttalar i
sitt remissvar villjag framhålla att insatsskyldigheten bör bedömas även med
hänsyn till behovet av ett snabbt ingripande och kostnaderna för
räddningsåtgärderna.

En
närmare redogörelse för innebörden av begränsningarna i skyldigheten att
ingripa lämnas i specialmotiveringen.

21

2.2
Kommunal räddningstjänst m. m. 2.2.1
Kommunens ansvar för räddningstjänsten

Prop.
1985/86: 170

Mitt förslag:
Kommunerna skall svara för räddningstjänsten i samma utsträckning som enligt
nuvarande ordning. Det innebär att kommunerna vid olyckshändelser eller då
faran för olyckshändelser är överhängande skall vidta åtgärder så att skador på
människor eller egendom eller i miljön hindras eller begränsas. Kommunernas
ansvar skall inte gälla fjällräddningstjänst, flygräddningstjänst, sjöräddningstjänst
eller räddningstjänst vid utsläpp av radioaktiva ämnen från kärntekniska
anläggningar.

Kommitténs
förslag innebär att kommunerna får utökade skyldigheter att ingripa. Utöver de
situationer som anges i mitt förslag föreslår kommittén att ingripanden också
skall göras vid fara för olyckshändelser och vid allvarliga störningar i
viktiga samhällsfunktioner eller fara för sådana störningar (Betänkandet s.
236-238 och s. 242-243).

Remissinstanserna: Många
är positiva till kommitténs förslag. Åtskilliga anser dock att dess
konsekvenser - särskilt i ekonomiskt hänseende - är svåra att överblicka.

Skälen för mitt förslag:
Jag behandlar först kommitténs förslag att utvidga skyldigheten att ingripa
till att även avse fall då det föreligger fara för olyckor.

Som
motiv till detta förslag anför kommittén att vissa straffbestämmelser visar
att lagstiftaren har bedömt att förekomsten av fara för vissa olyckshändelser
är en så allvarlig händelse att samhället bör ingripa för att förhindra att
sådan fara uppstår. Kommittén pekar därvid på bestämmelserna i 13 kap.
brottsbalken om allmänfarlig ödeläggelse (3 §), allmänfarlig vårdslöshet (6 §)
och underlåtenhet att avvärja allmänfara (10 §) samt på bestämmelserna i
brandlagen om straff för ovarsamhet med eld och brandfarliga föremål och
underlåtenhet att vidta åtgärder trots kännedom om brand eller överhängande
fara för brand (17 och 18 §§ samt 24§4).

Jag kan inte dela kommitténs
uppfattning på denna punkt. Att det finns straffbestämmelser som uttrycker att
samhället ogillar vissa för människor och egendom farliga handlingar kan inte
leda till slutsatsen att samhället bör ta på sig ett allmänt ansvar för
räddningsinsatser vid fara för olyckshändelser av olika slag. En sådan
skyldighet måste grunda sig på andra överväganden.

Kommittén anför vidare
ekonomiska skäl för att ansvaret för ingripanden skall föreligga redan vid
fara för olyckhändelser. Ett utökat ansvar skulle enligt kommittén sannolikt
minska den tvekan som ibland förekommer om kommunens räddningsorgan skall
ingripa eller inte. Insatserna skulle i en del fall påbörjas på ett tidigare
stadium, vilket skulle reducera skadorna och hålla nere kostnaderna för
räddningsarbetet. Enligt kommittén väger dessa fördelar mer än väl upp de
mycket begränsade kostnaderna för det utökade antalet insatser som kan bli
följden på en del håll.

22

Jag håller med kommittén
att det är viktigt att ingripanden görs på ett så Prop. 1985/86: 170 tidigt
stadium som möjligt för att förhindra olyckshändelser. Så torde också ske i de
fall man kan förutse att en händelse kan komma att utvecklas till en för
människor eller egendom fariig situation. Ett allmänt ansvar för att
räddningsingripanden kommer till stånd i alla de fall då det föreligger fara
för olyckshändelser skulle emellertid enligt min mening föra för långt. I
likhet med vad en del kommuner anför i sina remissvar finner jag att följderna
blir svåra att överblicka. De farhågor som kommer fram i remissbehandlingen om
att det utvidgade ansvaret skulle komma ätt medföra ökade kommunala kostnader
inte bara för ett större antal insatser utan också för planering, organisation
och information är enligt min mening berättigade. Reglerna om ersättning av
statsmedel till kommunerna för vissa räddningstjänståtgärder innebär också att
även staten skulle komma att få bära ökade kostnader. Det kan enligt min mening
inte uteslutas att ett utvidgat ansvar att ingripa kommer att leda till en
anhopning av larm och framställningar om hjälp hos räddningsorganen. Om de inte
tillförs ytterligare resurser, skulle detta begränsa deras möjligheter att
ingripa i de akuta fallen. Detta rimmar illa med vad som är avsikten med
reformen av samhällets räddningstjänst, nämligen att den skall bli effektivare
utan att medföra ökade kostnader för samhället.

Uttrycket
"fara för olyckshändelse" är enligt min mening alltför vagt. Som
Stockholms kommun påpekar gäller detta särskilt i förhållande till den
föreslagna bestämmelsen om att ansvaret inte gäller vid sådana tillfällen då
den enskilde själv kan ingripa tillräckligt snabbt för att hindra eller
begränsa skada.

Det
skulle också i vissa fall bli svårt att skilja åtgärder som är att hänföra till
räddningstjänst från olycksförebyggande åtgärder om ansvaret för ingripanden
utvidgas till fara för olyckshändelser.

På
grund av vad jag nu har anfört finner jag att ansvaret för att ingripanden
kommer till stånd inte bör utvidgas till att avse fara för olyckshändelser.

Jag
övergår nu till att behandla kommitténs förslag att kommunens ansvar även skall
avse allvarliga störningar i viktiga samhällsfunktioner eller fara därför.

Som
kommittén påpekar föreslog räddningstjänstutredningen i betän

kandet (SOU 1971:50) Räddningstjänst att kommunerna skulle vara skyl

diga att ingripa när viktiga samhällsfunktioner äventyras. Vid tillkomsten

av brandlagen fann emellertid departementschefen (prop. 1973:185) att det

varken var nödvändigt eller lämpligt att föreskriva skyldighet för rädd

ningsorganen att avvärja eller begränsa störningar i samhällsfunktionerna.

Departementschefen konstaterade därvid att remissinstanserna visserligen

inte hade haft något att erinra mot förslaget men att de, liksom utredning

en, inte hade gått närmare in på innebörden av eller motiven för förslaget.

Det kunde, enligt departementschefen, naturligtvis inträffa att en olycks

händelse medförde risker för sådana störningar i viktiga samhällsfunk

tioner som det lämpligen borde åligga räddningsorganen att avvärja eller

begränsa. Uttrycket viktiga samhällsfunktioner var emellertid enligt depar

tementschefens mening både vidsträckt och obestämt. Departementsche- 23

fen anförde vidare att,
när ett ingripande av räddningsorganen påkallades av en händelse som kunde medföra
att viktiga samhällsfunktioner stördes, ett ingripande regelmässigt torde ha
varit påkallat redan med hänsyn till räddningsorganens uppgift att vid
olyckshändelser avvärja eller begränsa skador på människor och egendom.

Liksom
räddningstjänstutredningen på sin tid går kommittén inte närmare in på
förslagets innebörd.

Det finns många viktiga
samhällsfunktioner. Det kan enligt min mening knappast vara lämpligt att de
kommunala räddningsorganen skall ha ansvaret för ingripanden i alla fall då
någon sådan funktion blir störd och skador eller risk för skador kan uppkomma.
Vid avbrott av el-, vatten-, eller värmedistributionen - för att nu nämna de
exempel på samhällsfunktioner som kommittén anger - måste rimligen de som
svarar för nyttigheterna se till att avbrottet upphör. En annan sak är att ett
sådant avbrott kan medföra att det uppstår en situation som motiverar ett
räddningstjänstingripande. Som departementschefen var inne på vid brandlagens
tillkomst grundar sig ett sådant ingripande på räddningsorganens skyldighet att
avvärja eller begränsa skada på människor eller egendom eller i miljön.

Jag
vill också ta upp en annan aspekt. Som kommitténs förslag är utformat skulle
kommunen vara ansvarig för att ett ingripande sker, oavsett på vilket sätt
störningen har uppstått. Som Göteborgs kommun påpekar innebär det att
kommunerna skulle ingripa vid vissa konflikter på arbetsmarknaden. Något sådant
bör givetvis inte komma i fråga.

På
grund av vad jag nu har anfört anserjag att kommunernas ansvar inte heller bör
utvidgas till att avse allvarliga störningar i viktiga samhällsfunktioner
eller fara därför.

Jag
är alltså inte beredd att föreslå att kommunernas ansvar för att
räddningsåtgärder vidtas skall bli mer omfattande än vad som gäller enligt
nuvarande ordning.

En
utförligare redogörelse av vad som avses med olyckshändelser och överhängande
fara för olyckshändelser lämnas i specialmotiveringen. Detsamma gäller
innebörden av kommunernas ansvar för räddningstjänsten.

Prop. 1985/86: 170

2.2.2
Förebyggande åtgärder

Mitt förslag:
Varje kommun skall liksom hittills svara föratt åtgärder vidtas inom kommunen
så att bränder och skador till följd av bränder förebyggs. Kommunen skall ocksä
främja annan olycks-och skadeförebyggande verksamhet i kommunen.

Kommitténs förslag:
Kommunen skall svara för förebyggande åtgärder mot brand i kommunen. Om det i
samband med räddningstjänst eller verksamhet till förebyggande av brand
upptäcks förhållanden som kan leda till annan olyckshändelse än brand skall
förhållandet påtalas hos ansvariga myndigheter (Betänkandet s. 436-454).

Remissinstanserna:
Förslaget möter inga erinringar.

24

Skälen för mitt förslag:
För närvarande har kommunerna enligt 2 § brandlagen ansvaret för förebyggande
åtgärder mot brand. Detta tar sig främst uttryck i brandsyneverksamheten och
sotningsverksamheten. Enligt min mening finns det ingen anledning att ändra på
denna ordning. Vad man kan diskutera är om kommunerna också skall få ansvaret
för förebyggande åtgärder mot andra olyckshändelser än bränder.

Det finns många
verksamheter där det finns risker för att det skall inträffa andra
olyckshändelser än bränder. Är riskerna betydande eller skulle verkningarna av
en olyckshändelse bli stora har samhället i allmänhet reglerat verksamheten
genom särskild lagstiftning. I sådan lagstiftning finns ofta regler om
skyldigheter för den som svarar för verksamheten att vidta åtgärder av olika
slag så att olyckshändelser förebyggs. Lagstiftningen innehåller också
bestämmelser om vilka myndigheter som skall se till att föreskrifterna följs. I
likhet med kommittén finner jag att kraven på de åtgärder som behövs för att
förebygga sådana olyckshändelser bör ställas med stöd av speciallagstiftningen
inom det ifrågavarande området.

Iakttagelser av brister
och missförhållanden som kan leda till andra olyckshändelser än bränder bör
givetvis vidarebefordras till ansvariga myndigheter. Som kommittén anför kan en
föreskrift härom göra den personal som ansvarar för den förebyggande
verksamheten mot brand mer uppmärksam på de brister som förekommer. Enligt min
mening bör kommunen emellertid ha ett större och mer aktivt ansvar. Jag
förordar därför att kommunen skall främja annan olycks- och skadeförebyggande
verksamhet i kommunen.

Prop.
1985/86: 170

2.2.3
Brandsyneverksamheten

Mitt
förslag: Brandsyneverksamheten skall bedrivas på samma sätt som hittills.
Kommunerna skall få rätt att föreskriva att avgift skall erläggas för
brandsynen.

Kommitténs
förslag överensstämmer med mitt. Det innehåller dock ingen föreskrift om brandsyneavgift
(Betänkandet s. 442-444).

Remissinstanserna
har inga erinringar mot förslaget.

Skälen för mitt förslag: I
likhet med kommittén anserjag att brandsyneverksamheten inte bör förändras. I
det följande kommer jag att föreslå att räddningsnämnden i egenskap av
tillsynsmyndighet skall få befogenhet att meddela vitesförelägganden och att
det skall införas ett system med typgodkännande för lös inredning. Dessa
förslag är ägnade att göra brandsyneverksamheten effektivare.

Brandsyneverksamheten
tillgodoser inte bara samhällets krav på brandskydd utan tjänar även den
enskildes intressen. Jag anser därför att det är naturligt att kommunerna — i
likhet med vad som gäller i fråga om sotning - får ta ut avgifter för
brandsynen.

25

2.2.4
Sotningsverksamheten

Prop.
1985/86: 170

Mitt förslag: Sotningsverksamheten skall organiseras och
bedrivas på samma sätt som tidigare. Det innebär att kommunerna skall svara för
attsotning utförs regelbundet. Vid sotningen skall eldstäder och andra fasta
förbränningsanordningar, som inte är inrättade för eldning uteslutande med
gas, och därtill hörande rökkanaler samt imkanaler göras rena. Vid sotningen
skall också det som rengörs samt skorstenar och tak med därtill hörande
byggnadsdelar kontrolleras ur brandskyddssynpunkt. Kontroll av brandskyddet kan
också utföras vid andra tillfällen. Sotningen skall utföras av skorstensfejarmästare
eller av skorstensfejare som biträder skorstensfejarmäs-taren. I fråga om
speciella anläggningar och enstaka avlägset belägna bostadshus fär kommunen
medge att någon annan utför sotningen och kontrollen.

Bestämmelser
om obligatorisk sotning tas in i räddningstjänstlagen.

Kommitténs förslag: Kommittén föreslär att bestämmelserna
om sotning tas in i en särskild lag, lag om sotningsverksamheten, i vilken
samhällets sotningsverksamhet anges ha till syfte att hindra uppkomst och
spridning av brand och att främja en god energihushållning. Kommittén föreslår
vidare att räddningsnämnden skall fastställa sotningsfristerna inom en i lagen
angiven tidsram på två år, I övrigt överensstämmer kommitténs förslag i
huvudsak med mitt förslag (Betänkandet s, 449-451 och 1-9 §§ förslaget till lag
om sotningsverksamheten).

Remissinstanserna:
De flesta tillstyrker eller lämnar utan erinran förslaget att sotningsväsendet
regleras i en särskild lag. Från många håll uttalas kritik mot
skorstensfejarmästarnas monopolställning. I fråga om sotningsfristerna råder
delade meningar. En mening, som många omfattar, är att det sotas för ofta och
att förslaget om maximala sotningsfrister om tvä är går för långt. En annan
uppfattning, som företräds av Svenska Skorstens-fejaremästarnas Riksförbund, är
att det av säkerhetsskäl är olämpligt att låta räddningsnämnden bestämma
sotningsfristerna. Olika uppfattningar kommer även fram i fråga om de
obligatoriska arbetsuppgifterna för sotningsväsendet. Svenska
Skorstensfejaremästarnas Riksförbund och statens planverk hävdar att rengöring
och kontroll av anläggningar som eldas uteslutande med gas bör ingå i dessa
arbetsuppgifter. Svenska Gasföreningen har en rakt motsatt uppfattning och
biträder kommitténs förslag.

Skälen för mitt förslag: Kommittén anför att
sotningsväsendet, trots att det spelar en betydelsefull roll i det
brandförebyggande arbetet, inte bör regleras i räddningstjänstlagstiftningen
eftersom det finns en allmän strävan att förändra verksamheten i riktning mot
ett ökat energisparande. Kommittén föreslår emellertid inga föreskrifter om
energisparande som är bindande för kommunerna eller de enskilda.

Personalen inom sotningsväsendet har viktiga uppgifter på
energihus-hällningsområdet. Denna syn har kommit till uttryck i riksdagens
beslut

26

(prop, 1984/85:5, BoU 6,
rskr, 82) om utvecklad kommunal energiplane- Prop. 1985/86: 170 ring m.m. Genom
beslutet anslog riksdagen medel till kompletteringsutbildning inom
energihushållningsområdet för personal inom sotningsväsendet. Det råder dock
allmän enighet om att dessa uppgifter inte skall vara obligatoriska och någon
reglering i lag av dem behövs därför inte. De bestämmelser om
sotningsverksamheten som kräver lagstiftning är de som rör de obligatoriska
uppgifterna att rengöra och kontrollera vissa eldstäder m. m. Dessa uppgifter
har till syfte att förebygga brand. Jag anser därför att föreskrifterna om
dessa bör tas in bland övriga föreskrifter om förebyggande av brand i
räddningstjänstlagen.

För
närvarande är sotningen en kommunal angelägenhet. Kommunerna får själva
bestämma om de skall bedriva verksamheten i egen regi eller i entreprenadform.
Endast en skorstensfejarmästare elleren skorstensfejare som är anställd för att
biträda honom har rätt att utföra den sotning och kontroll som är obligatorisk.

I
remissbehandlingen krävs från en del håll att sotningsväsendets driftsformer
reformeras på ett genomgripande sätt. Jag finner emellertid att det inte
föreligger skäl att nu aktualisera denna fråga. Jag biträder därför •
kommitténs förslag att sotningsväsendet organiseras och bedrivs på samma sätt
som tidigare.

Varje
kommun bestämmer för närvarande sotningsfristernas längd i brandordningen.
Brandordningen skall emellertid, för att bli gällande, fastställas av
länsstyrelsen. Vid fastställelseprövningen följer länsstyrelserna i allmänhet
de rekommendationer i fråga om sotningsfrister som statens brandnämnd meddelar.
På detta sätt uppnås en likformighet när det gäller sotningsfristernas längd.
Jag vill stryka under att den obligatoriska sotningen inte görs i något annat
syfte än att vara brandförebyggande. Ansvaret för den förebyggande verksamheten
mot brand bör - som jag förut har anfört - ligga pä kommunerna. Att göra något
undantag för sotningen anserjag inte vara motiverat. Härav följer att det får
ankomma på kommunerna att bestämma om sotningsfristerna inom de ramar som
räddningsverket kan komma att föreskriva.

Det
finns dock anledning att påpeka att fristerna skall bestämmas enbart med hänsyn
till vad som krävs från brandskyddssynpunkt. Det får bli en uppgift för statens
räddningsverk att noga följa hur kommunerna bestämmer sotningsfristerna och
bistå kommunerna med allmänna råd. Jag kommer att föreslå regeringen att
uppdra åt räddningsverket att göra en utvärdering av sotningsverksamheten
sedan erfarenheter av räddningstjänstlagen har vunnits.

Jag
anser således att det inte - som kommittén föreslår - behövs någon bestämmelse
om maximifrist i lagen.

Som
jag redan har anfört förordarjag ingen utvidgning av de objekt som skall sotas
och kontrolleras. Det innebär följaktligen att jag går emot det från vissa
remissinstanser framförda förslaget att gaseldade anläggningar skall sotas. Den
frågan bör dock bevakas av räddningsverket och belysas i den utvärdering som
jag nyss berörde.

27

2.2.5 Räddningsnämnd

Prop. 1985/86:170

Mitt
förslag: I varje kommun skall det finnas en räddningsnämnd. Nämnden skall
genomföra den verksamhet som kommunen enligt den föreslagna lagen har ansvaret
för, i den mån verksamheten inte ankommer pä räddningskären. Nämnden får i
egenskap av tillsynsmyndighet befogenhet att meddela förelägganden och förbud
och att förena dessa med vite.

Kommitténs
förslag överensstämmer i huvudsak med mitt förslag (8 och 9 §§ förslaget till
lag om samhällets räddningstjänst, 5 § förslaget till lag om
sotningsverksamheten och betänkandet s. 443, 450 och 522),

Remissinstanserna: De
flesta är positiva till förslaget. Några är tveksamma till förslaget om att
lägga befogenheten att meddela förelägganden och förbud på räddningsnämnden.
Dessa instanser hävdar att brandskyddsfrågor inte är politiska frågor.

Skälen för mitt förslag:
Kommitténs förslag motsvarar till en del bestämmelsen om brandstyrelse i 3 §
brandlagen. Enligt brandlagen är brandstyrelsens uppgifter tämligen
begränsade. Brandstyrelsen handhar förvaltningen av brandförsvarets
angelägenheter (3 §). Häri ingår att utse brandchef, vice brandchef och skorstensfejarmästare.
Brandstyrelsen får också ta ut tjänstepliktiga för tjänstgöring i brandvärnet
(10 §) och besluta om att sätta upp brandförsvarsanordningar på annans egendom
(16 §). Brandstyrelsen har inte rätt att utfärda förelägganden och förbud. Sådan
myndighetsutövning tillkommer i stället brandchefen, skorstensfejarmästaren
eller - i vitesfallen - länsstyrelsen.

En allmän strävan när det
gäller kommunal verksamhet är att öka de förtroendevaldas inflytande. Jag anser
att detta även bör gälla i fråga om den kommunala räddningstjänsten och kan
inte dela de farhågor som kommer fram i remissbehandlingen över att de lokala
politikerna fär ett ökat ansvar för förebyggande åtgärder.

Jag biträder alltså
kommitténs förslag om utökade befogenheter för den kommunala nämnd som skall
genomföra kommunens uppgifter enligt den föreslagna lagen. Liksom i annan
kommunal förvaltning bör det vara möjligt för nämnden att delegera vissa
myndighetsuppgifter. Detta bör dock inte gälla frågor om viten eller frågor om
vidtagande av åtgärder på bekostnad av någon som har varit försumlig eller
andra frågor av större vikt.

28

2.2.6 Räddningskår

Prop. 1985/86: 170

Mitt
förslag: I varje kommun skall det finnas en räddningskår. Räddningskåren skall
göra de räddningsinsatser som kommunen skall ha ansvaret för. Räddningskären
skall bestå av en räddningschef och en eller flera räddningsstyrkor. I
räddningskåren kan det också ingå räddningsvärn. Personalen i en
räddningsstyrka skall vara anställd. Personalen i räddningsvärnet skall inte
vara anställd utan tjänstgöra på grund av tjänsteplikt.

Kommitténs
förslag överensstämmer i huvudsak med mitt förslag men innehåller inget om
räddningskårens uppgifter (11 § förslaget till lag om samhällets
räddningstjänst).

Remissinstanserna
lämnar i allt väsentligt förslaget utan erinran. Från något håll framförs
kritik mot kommitténs sätt att använda begreppen räddningsstyrka och
räddningskår.

Skälen
för mitt förslag: Kommitténs förslag överensstämmer med bestämmelserna i 4 §
brandlagen men kommittén har kastat om begreppen styrka och kår. Dessa begrepp
har därmed anpassats till hur de faktiskt har kommit att användas. Det är även
enligt min mening nödvändigt att en ändring görs så att begreppet kår får den
vidare betydelsen. Räddningskåren skall göra räddningsinsatser, dvs. svara för
den operativa verksamheten inom räddningstjänsten i kommunen. Detta bör komma
till uttryck i lagen. I övrigt finner jag inte någon anledning att frångå
kommitténs förslag.

2.2.7
överlåtelse av räddningskårens uppgifter

Mitt förslag:
Kommunen får komma överens med en annan kommun om att ha en gemensam
räddningskår. Kommunen får också träffa avtal med en annan kommun om att de
uppgifter i kommunen, som ankommer på räddningskåren, skall helt eller delvis
ombesörjas av den andra kommunens räddningskår. Kommunen får också överiåta på
någon annan att göra räddningsinsatser som kräver särskild kompetens. Har det
vid en anläggning inom kommunen organiserats en särskild enhet för
räddningsinsatser vid anläggningen, får kommunen träffa avtal med
anläggningens ägare eller innehavare om att enheten skall ingå som
räddningsstyrka i räddningskåren.

Kommitténs förslag: En
kommun får träffa avtal om att annan kommun eller annat organ skall sköta
räddningstjänsten i kommunen eller medverka i räddningstjänsten i kommunen.
Skötseln av kommunens räddningstjänst i dess helhet får dock överlåtas endast
åt en annan kommun (13 § förslaget till lag om samhällets räddningstjänst).

Remissinstanserna: Några
remissinstanser som företräder näringslivet anser att skötseln av hela
räddningstjänsten skall kunna överlåtas till enskilda företag. Från
arbetstagarhåll hävdas en motsatt ståndpunkt.

29

Skälen för
mitt förslag: En väl fungerande organisation för räddnings- Prop. 1985/86: 170
tjänsten är viktig för människors säkerhet till liv och egendom. Det är
samhällets uppgift att svara för att det alltid finns en sådan organisation.
Detta innebär enligt min mening att samhället måste ta det direkta ansvaret för
såväl planering som genomförande av räddningstjänsten. Därtill kommer att
riksdagen har beslutat (prop. 1981/82: 102 bil. 2, FöU 18, rskr. 374) att
kommunerna skall ta över ledningen av civilförsvarsverksamheten på lokal nivå i
krig och det planläggningsansvar i fred som hänger samman med detta. För att
genomföra beslutet har riksdagen beslutat lagen (1984:1026) om ändring i
civilförsvarslagen (1960:74) och lagen (1984: 1027) om ändring i lagen om
kommunal beredskap (1964:63) (prop. 1984/85:49, FöU 5, rskr. 93).
Lagändringarna träder i kraft den 1 januari 1987. Den nya kommunala uppgiften
innebär att civilförsvarsverksamheten kommer att integreras med
räddningstjänsten.

Jag anser alltså att samhället måste ha det direkta
inflytandet över skötseln av räddningstjänsten.

Som jag närmare kommer att beröra i det följande bör
kommunerna vara skyldiga att samverka med varandra om räddningstjänsten. Det
kan vid ett sådant samarbete visa sig vara lämpligt att en kommun övertar vissa
uppgifter inom räddningstjänsten från en annan kommun. I något fall kan det
t.o. m. vara fördelaktigt att skötseln av hela räddningstjänsten överlämnas
till den andra kommunen. Det bör därför vara möjligt för en kommun att komma
överens med en annan kommun om att ha en gemensam räddningskår eller att
träffa avtal med en annan kommun om att den andra kommunens räddningskår skall
helt eller delvis ombesörja de uppgifter som ankommer på räddningskåren.

I vissa kommuner finns det vid industrier och andra
anläggningar särskilda enheter för räddningsinsatser. Dessa enheter kan vara
av sådan storlek och kvalitet att de mycket väl också kan användas i den
kommunala räddningstjänsten. Särskilt för mindre kommuner med små resurser kan
det vara fördelaktigt att en sådan enhet knyts till den kommunala räddningstjänsten.
Det bör därför öppnas en möjlighet för kommunerna att träffa avtal med ägaren
eller innehavaren av en sädan anläggning om att enheten skall ingå som
räddningsstyrka i räddningskåren. Genom räddningschefen garanteras ett
kommunalt inflytande över verksamheten.

Det bör också vara möjligt för kommunen att överlåta på
andra -myndigheter eller enskilda - att göra räddningsinsatser som kräver särskild
kompetens. Det jag främst tänker på är bekämpning av olja eller andra skadliga
ämnen när det framstår som lämpligt att utnyttja den speciella kompetens som
kan finnas hos t. ex. saneringsföretag. Även andra liknande speciella uppgifter
är tänkbara, Lagen tillåter dock inte att en kommun uppdrar åt ett privat
företag att fullgöra räddningskårens alla uppgifter. Det blir således endast
begränsade delar av räddningskårens verksamhet som kan överlåtas.

30

2.2.8 Kommunal
samverkan

Prop. 1985/86: 170

Mitt förslag:
Kommunerna skall ta till vara möjligheterna att utnyttja varandras resurser för
räddningstjänsten och den förebyggande verksamheten.

Kommitténs
förslag: Kommunerna skall samverka med varandra om räddningstjänsten inom
lämpliga räddningsregioner. Regeringen får fastställa gränser för
räddningsregioner. (Betänkandet s. 257-261).

Remissinstanserna:
De flesta som yttrar sig i frågan stöder kommitténs förslag. Några är kritiska
till att regeringen skall ges möjlighet att fastställa räddningsregioner.

Skälen
för mitt förslag: Jag har tidigare förordat att kommunen skall vara huvudman
för räddningstjänsten inom kommunen. För att minska olikheterna inom
räddningstjänsten och för att höja dess effektivitet fordras det enligt min
mening att kommunerna samverkar.

Jag
vill i detta sammanhang hänvisa till regeringens skrivelse 1982/83:22 om
huvudmannaskapet för räddningstjänsten, m.m. I skrivelsen anför föredragande
statsrådet bl. a. att han i fråga om regionindelningen för räddningstjänsten i
fred kan ansluta sig till uppfattningen att en ökad samverkan mellan
kommunerna bör ske inom lämpliga regioner som bör bildas pä frivillig väg.

Som jag tidigare har nämnt
har riksdagen bl. a. beslutat lagen (1984:1026) om ändring i civilförsvarslagen
(1960:74) för att genomföra beslutet om att kommunerna skall ta över ledningen
av civilförsvarsverksamheten på lokal nivå i krig och det planläggningsansvar
som hänger samman med detta. Till grund för lagstiftningsärendet låg
betänkandet (Fö 1983:10) Kommunerna och civilförsvaret - ledning och
planläggning på lokal nivå. När det gäller ledningen av civilförsvarsverksamhet
som rör flera kommuner föreslogs i betänkandet att kommunerna för samordning av
verksamheten skulle bilda särskilda civilförsvarsregioner. I propositionen
förordades en annan lösning. Föredraganden hänvisade till att regeringen i den
nämnda skrivelsen hade betonat vikten av frivillighet i fråga om
regionindelningen för räddningstjänsten och fann att man inte borde lägga något
annat betraktelsesätt på indelningen i civilförsvarsregioner. Föredraganden
ansåg därför att det räckte att det i 6 § civilförsvarslagen togs in en föreskrift
om att kommunerna skall ta till vara möjligheterna till samverkan mellan sig.
Riksdagen beslutade i överenstämmelse härmed.

Även
när det gäller utformningen av kommunernas samverkan om räddningstjänsten
villjag betona vikten av frivillighet. Innehållet i samarbetet och formerna för
detta bör bestämmas av kommunerna själva utan inblandning från statens sida.
Enligt min mening räcker det att det i den föreslagna lagen tas in en
föreskrift om att kommunerna skall samarbeta med varandra. En sådan föreskrift
bör inte bara gälla resurserna inom räddningstjänsten. Ett samarbete kommunerna
emellan är även viktigt när det gäller åtgärder som förebygger bränder och
skador till följd av bränder.

I
detta sammanhang vill jag nämna att jag har erfarit att Svenska kom-

31

munförbundets arbete med
att åstadkomma en rikstäckande s. k. regionindelning för kommunal samverkan
inom räddningstjänsten nu har kommit så långt att det endast återstår formella
beslut i några kommuner i Stockholms län. Jag anser det vara värdefullt att
arbetet med bildandet av räddningsregioner nu är i det närmaste avslutat och
förutsätter att detta kommer att gagna det kommunala samarbetet inom
räddningstjänsten. Samtidigt vill jag understryka att det är angeläget att
kommunerna tar till vara de möjligheter som föreligger att utveckla samarbetet
inom regionerna för att få till stånd en mera rationell och effektiv
verksamhet.

Prop. 1985/86: 170

2.2.9
Plan för räddningstjänsten

Mitt
förslag: För varje kommun skall det finnas en räddningstjänstplan. Planen
skall innehålla uppgifter om

1.
räddningskårens organisation i
stora drag,

2.
vattenreservoarer, brandposter,
varningssystem och andra anordningar för räddningstjänsten och hur de skall
underhållas,

3.
insatstider till kommunens
olika delar,

4.
det lägsta antal befäl och
övrig personal som ständigt skall finnas för första utryckning i styrkorna inom
räddningskåren och tiden från alarmering av personalen till dess
räddningsstyrkans första fordon kan utgå (anspänningstid),

5.
den kompetens som krävs för att
vara befäl i räddningskåren,

6.
det minsta antal övningar som
skall hållas med räddningskåren.

I
förekommande fall skall planen också innehålla uppgifter om

1. anläggningar
där verksamheten innebär fara för att en olyckshän

delse skall medföra allvarliga skador på människor eller i miljön

samt vattentäkter och andra områden där en olyckshändelse kan

medföra allvarliga skador i miljön,

2.
hamnar och deras gränser i
vattnet,

3. avtal om samverkan inom kommunalförbund och
räddningsregion.

Kommitténs förslag: För varje
kommun skall finnas en räddningstjänstordning med föreskrifter om
räddningskårens organisation, den beredskap för räddningstjänst som skall
finnas, det för beredskapen lägsta antal räddningsbefäl och övrig
räddningspersonal som skall finnas samt kommunens ansvar för räddningstjänst i
vattenområde i hamnar inom kommunen. - Av räddningstjänstordningen skall vidare
framgå till vilken räddningsregion kommunen hör, avtal med annan kommun om
gemensam räddningschef eller om gemensam befälsberedskap samt i vilken
utsträckning och inom vilka områden räddningstjänsten i kommunen skall skötas
enligt avtal. (15 § förslaget till lag om samhällets räddningstjänst).

Remissinstanserna:
Få yttrar sig över kommitténs förslag i denna del.

32

Några
anser att räddningstjänstordningen bör innehålla ytterligare bestäm- Prop.
1985/86: 170 melser om kommunens räddningstjänst.

Skälen
för mitt förslag: Enligt brandstadgan (1962:91) skall för varje kommun finnas
en brandordning. Den skall innehålla de bestämmelser som behövs för ordnande av
brandförsvaret i kommunen (I §). Med uttrycket brandförsvaret i kommunen avses
såväl kommunens eget brandförsvar som brandförsvarsåtgärder som ankommer pä
enskilda eller på staten eller kommunen i egenskap av fastighetsägare.

I
brandstadgan finns detaljerade bestämmelser om vad som skall tas in i
brandordningen rörande den kommunala räddningstjänstens organisation. Enligt
dessa skall det i brandordningen finnas

1.
bestämmelser om den kommunala
brandstyrkans organisation och om det lägsta antal övningar som skall hållas
med brandstyrkan (4 § 1 st)

2.
uppgifter om kommunen har
brandchef eller vice brandchef gemensamt med en annan kommun (4 § 2 st),

3.
uppgift - i förekommande fall -
om i vilken utsträckning och inom vilka områden räddningstjänsten i kommunen
enligt avtal eller beslut skall ombesörjas av annan än brandkåren i kommunen (4
§ 3 st),

4.
uppgift om det vattenområde i
hamn inom vilket kommunen svarar för åtgärder för att avvärja, eller begränsa
skada till följd av utflöde av olja eller annat som är skadligt (4 a §),

5.
uppgift om tid för första
utryckning (5 §),

6.
bestämmelser om det lägsta
antal brandbefäl och brandmän som erfordras för att första utryckning skall
kunna ske inom denna tid (5 §),

7.
bestämmelser om den kompetens
som fordras för kommunens brandbefäl (7 § 3 mom,),

8.
bestämmelser om alarmering samt
om de övriga anordningar som behövs för brandförsvaret i kommunen (11 § 3 st),

9.
bestämmelse om sotningsfrister
(15 § 2 st),

10.
bestämmelse om sotningsdistrikt
(16 § 1 st),

11.
bestämmelser om skorstensfejarmästares
åligganden (19 §), Utöver dessa bestämmelser kan en brandordning innehålla
föreskrifter

om
enskildas skyldigheter, t, ex. skyldighet att hålla brand- och livräddningsredskap
eller skyldighet för den som vill göra upp eld på plats där elden lätt kan
sprida sig att anmäla detta till brandchefen,

Én
brandordning kan enligt brandstadgan således innehålla säväl bestämmelser om
kommunens egen räddningstjänstorganisation som föreskrifter om enskildas
förpliktelser.

Liksom
kommittén anser jag att kommunerna bör ha frihet att själva

utforma sin organisation för räddningstjänsten. För att underlätta den

regionala och centrala tillsynen över räddningstjänsten bör kommunerna

dock - i likhet med vad som nu gäller - åläggas att redovisa hur de avser

att organisera räddningstjänsten och vilka resurser de skall ha. Kommittén

föreslår att kommunerna för detta ändamål skall upprätta s, k, räddnings

tjänstordningar. Jag anser att det är missvisande att beteckna denna redo

visning som en räddningstjänstordning. Detta uttryck för närmast tanken

till föreskrifter som grundar sig på den kommunala förordningsmakten.

Uppenbarligen har begreppet brandordning tjänat som förebild för kom- 33

3 Riksdagen 1985/86. I saml. Nr 170

mitten.
Som framgår av min redogörelse i det föregående kan en brandordning till en
del innehålla föreskrifter som är bindande för enskilda. Sådana föreskrifter är
det emellertid inte fråga om i detta sammanhang. Jag förordar därför att
redovisningen i stället benämns räddningstjänstplan.

Vissa krav
bör ställas på innehållet i redovisningen. Kommitténs förslag i delta avseende
motsvarar bestämmelserna i brandstadgan om vad en brandordning skall innehålla
i fråga om organisation och resurser för räddningstjänsten. Bestämmelserna om
lägsta antal övningar, kompetenskrav för befäl och alarmeringscentraler etc.
saknar emellertid motsvarigheter i kommitténs förslag. I remissbehandligen
kräver man från några håll att lagen skall innehålla än mer detaljerade och
preciserade uppgifter. Jag har i viss mån tillgodosett dessa krav.

Prop. 1985/86: 170

2.2.10 Ersättning till kommun för medverkan i
räddningstjänst

Mitt förslag: En kommun som har medverkat i en annan
kommuns räddningstjänst, skall ha rätt till skälig ersättning av den andra
kommunen. En kommun som har medverkat i statlig räddningstjänst skall ha rätt
till skälig ersättning av staten.

Vid räddningstjänst med anledning av utflöde i vatten av
olja eller andra skadliga ämnen har kommunen rätt till ersättning av staten för
den del av räddningstjänstkostnaderna som överstiger ett av regeringen
fastställt belopp, om utflödet har inträffat utanför Sveriges sjöterritorium
eller inom sjöterritoriet med undantag för hamnar samt andra insjöar,
vattendrag och kanaler än Vänern, Vättern, Mälaren, Göta älv, Trollhätte kanal
eller Södertälje kanal. Kommunen skall även ha rätt till ersättning för
saneringskostnader i sådana fall. Bestämmelser härom tas dock inte in i
räddningstjänstlagen utan meddelas av regeringen.

Om
en räddningsinsats i ett annat fall har medfört betydande kostnader, skall
kommunen ha rätt till ersättning av staten för den del av kostnaden som
överstiger en självrisk. Självrisken skall beräknas enligt grunder som
regeringen bestämmer.

Kommitténs
förslag överensstämmer med mitt förslag med följande undantag. I kommitténs
förslag saknas en rätt för kommunen att få ersättning av staten för medverkan i
statlig räddningstjänst. Enligt förslaget skall föreskrifter om kommunens rätt
att få ersättning av staten för kostnader för sanering i anledning av sådana
utflöden av olja eller andra skadliga ämnen som nämns i mitt förslag tas in i
lagen. Vidare föreslår kommittén att kommunen även skall ha rätt till
ersättning för kostnad för räddningstjänst till följd av fara för
olyckshändelse av betydande omfattning eller allvarlig störning i viktiga
samhällsfunktioner eller fara därför.

Remissinstanserna lämnar förslaget i huvudsak utan
erinran.

Skälen för
mitt förslag: I det följande kommer jag att föreslå att statliga och kommunala
myndigheter skall vara skyldiga att medverka i en räddningsinsats på anmodan
av räddningsledaren.

34

En kommun
som på begäran deltar i en annan kommuns räddningstjänst Prop. 1985/86: 170
har enligt 8 § brandlagen rätt till ersättning av den andra kommunen. Denna rätt
bör gälla även i fortsättningen.

Om en kommunal myndighet på anmodan av en räddningsledare
deltar i statlig räddningstjänst, bör kommunen enligt min mening vara
berättigad till ersättning av staten. Jag anser däremot att staten inte bör
ställa några anspråk pä ersättning, om en statlig myndighet på motsvarande sätt
deltar i kommunal räddningstjänst.

Kommunerna har enligt 21 § första stycket 3 brandlagen
rätt till ersättning av ståten för kostnader för räddningstjänst vid andra
nödlägen än sådana oljeutflöden som nämns i mitt förslag. Ersättningen lämnas
enligt 4 § andra stycket förordningen (1983: 1002) om ersättning för deltagande
i räddningstjänst m. m.för den del av kostnaden som överstiger ett belopp som
motsvarar två öre per skattekrona, beräknat på dét sammanlagda skatteunderlaget
som står till kommunens förfogande året före det år då kostnaden har uppkommit.
Detta sätt att beräkna ersättningen överensstämmer med de riktlinjer riksdagen
har fastställt (prop. 1980/81:116, CU 38, rskr. 376).

Enligt min uppfattning bör kommunerna även i
fortsättningen ha rätt till ersättning av staten för räddningstjänstkostnader i
enlighet med dessa principer.

Staten skall, som jag kommer att föreslå i det följande,
ha ansvaret för bekämpningen av olja eller andra skadliga ämnen i havet,
kustvattnen, Vänern, Vättern och Mälaren. När oljan eller de skadliga ämnena
har flutit i land ankommer det på kommunen att vidta de akuta ätgärder som behövs.
Kommunen bör - i likhet med vad som nu gäller enligt 21 § första stycket 1
brandlagen - vara berättigad till ersättning av staten i sådana fall. Som
kommittén anför bör rätten till ersättning inte bara gälla kostnader för
räddningstjänst i anledning av utflöde av olja utan också kostnader för
räddningstjänst i anledning av utflöde av andra skadliga ämnen. Det jag nu har
sagt bör även gälla i fråga om kostnader för räddningstjänst i anledning av
utflöden i Göta älv, Trollhätte kanal och Södertälje kanal.

Efter en räddningsinsats återstår ofta ett mer eller
mindre omfattande saneringsarbete. Kommunerna bör, som kommittén föreslår, även
i fortsättningen vara berättigade till ersättning av staten för kostnaderna
för detta arbete. Saneringsåtgärder faller emellertid utanför begreppet räddningstjänst.
Ansvaret för saneringsåtgärder regleras därför inte i räddningstjänstlagen. Av
den anledningen anserjag att bestämmelser om ersättning av staten för
saneringskostnader inte bör tas in i räddningstjänstlagen. Det bör i stället
ankomma på regeringen att meddela föreskrifter om detta.

35

2.3
Statlig räddningstjänst

2.3.1
Fjällräddningstjänst

Prop. 1985/86: 170

Mitt
förslag: I räddningstjänstlagen tas in en erinran om att till följd av
polislagen (1984: 387) polisen skäll inom fjällområden

1.
efterforska och rädda den som
har försvunnit under sådana omständigheter att det kan befaras att det
föreligger fara för hans liv eller allvarlig risk för hans hälsa,

2. rädda den som har råkat ut för en olyckshändelse
eller drabbats av en sjukdom och som snabbt behöver komma under vård eller få
annan hjälp.

Kommitténs förslag:
Polisen skall svara för efterforskning och undsättning av personer som i Qäll
eller ödemarker har gått vilse, drabbats av olycksfall eller sjukdom eller
överraskats av oväder eller snöskred under sådana förhållanden att fara för liv
och hälsa bedöms föreligga. I övrigt överensstämmer förslaget med mitt förslag.
(Betänkandet s. 301-307 och 18 och 19 §§ förslaget till lag om samhällets
räddningstjänst).

Remissinstanserna: Ingen
ifrågasätter att polisen skall ha ansvaret för Qällräddningstjänsten. Ingen tar
upp frågan om det behövs någon särskild föreskrift i lagen om detta. En instans
efterlyser en klarare gränsdragning mellan statlig och kommunal
Qällräddningstjänst i fjällområdena. En annan instans anser att uttrycket
"ödemark" bör preciseras. Generaltullstyrelsen pekar på att
tullverket har personella och materiella resurser för Qällrädd-ningstjänst.

Skälen för mitt förslag:
En av polisens uppgifter är den s. k. hjälp- och räddningsverksamheten. Grunden
för denna är föreskriften i 2 § 4 polislagen (1984:387) att polisen skall
lämna allmänheten skydd, upplysningar och annan hjälp, när sådant bistånd
lämpligen kan ges av polisen. Verksamheten kan bl. a. bestå i att efterspana
och ta hand om försvunna personer. Den är inte begränsad till någon viss del
av landet. Vissa områden i landet ställer dock särskilda krav. I Qällområdena
har därför en särskild verksamhetsform, Qällräddningstjänsten, organiserats i
tio polisdistrikt. Polisens uppgifter när det gäller den typ av fäddningsverksamhet
som Ijällräddningstjänsten utgör är alltså redan fastlagda i lag. Man kan mot
denna bakgrund fråga sig om det är lämpligt att särbehandla fjällräddningstjänsten
genom att ta in föreskrifter om den i räddningstjänstlagen. En särreglering
skulle kunna ge upphov till missförstånd, t", ex. ifråga om polisens
skyldigheter att efterforska och ta hand om försvunna personer i andra områden
i landet. Å andra sidan skulle det te sig egendomligt att utelämna
Qällräddningstjänsten i en lag som handlar om samhällets räddningstjänst. I
lagen föreslås bestämmelser om skyldighet för andra myndigheter att delta i
räddningsinsatser. Vidare föreslås bestämmelser som gör det möjligt att företa
ingrepp i annans rätt och att ålägga enskilda människor att delta i räddningsinsatser.
Enligt min mening måste det vara en fördel om dessa bestämmelser också kan
tillämpas på Ijällräddningstjänsten. Jag förordar därför att polisens
uppgifter att efterforska och rädda

36

personer i fjällområden
hänförs till räddningsverksamhet enligt räddningstjänstlagen.

Med anledning av
generaltullstyrelsens remissyttrande villjag framhålla att polisen liksom
hittills skall utnyttja också andras resurser, bl. a. tullverkets, i
fjällräddningen.

I fråga om
Ijällräddningstjänsten har jag samrått med chefen för justitiedepartementet.

Prop. 1985/86: 170

2.3.2
Flygräddningstjänst

Mitt förslag:
Luftfartsverket skall svara för räddningstjänsten vid flyghaverier inom
Sveriges sjöterritorium med undantag för vattendrag, kanaler, hamnar samt andra
insjöar än Vänern, Vättern och Mälaren. Kommunerna skall svara för
räddningstjänsten vid flyghaverier på andra platser. Luftfartsverket skall
svara för förebyggande räddningsinsatser mot skador när ett luftfartyg är
nödställt eller när fara hotar lufttrafiken och för efterforskning äv
luftfartyg som saknas.

Kommitténs
förslag överensstämmer i huvudsak med mitt (Betänkandet s. 310-314).

Remissinstanserna: Tre
instanser, däribland luftfartsverket, stöder uttryckligen förslaget. De flesta
andra har inte särskilt kommenterat förslaget med undantag av
generaltullstyrelsen som anför att det bör skapas en fastare organisation av
flygräddningstjänsten till havs. Enligt styrelsen bör det göras klart att den
sjöoperativa ledningen av räddningsinsatserna bör utövas från en
sjöräddningscentral.

Skälen för mitt förslag:
Bestämmelser om flygräddningstjänst finns i luftfartslagen (1957:297) och
luftfartskungörelsen (1961:558), Den 1 januari 1987 träder omfattande
ändringar i luftfartslagen i kraft genom lagen (1986:166) om ändring i
luftfartslagen (1957:297). Luftfartskungörelsen ersätts samma dag av
luftfartsförordningen (1986:171). Flygräddningstjänst är enligt 11 kap. I §
första stycket luftfartslagen - i såväl dén gamla som nya lydelsen - de
åtgärder som skall vidtas när ett luftfartyg är saknat, förolyckat eller
nödställt eller när fåra hotar lufttrafiken. De åtgärder som kan bli aktuella
är främst efterforskning och lokalisering av luftfartyg och undsättning av de
ombordvarande på en haveriplats samt begränsning av de materiella skadornas
omfattning. Enligt 115 § första stycket luftfartskungörelsen skall
flygräddningstjänsten ledas av luftfartsverket eller den som erhållit verkets
uppdrag därtill.

Som
kommittén föreslår bör föreskrifterna om flygräddningstjänst tas in i
räddningstjänstlagen. Begreppet flygräddningstjänst bör därvid preciseras i
förhållande till sjöräddningstjänsten och den kommunala räddningstjänsten för
att det inte skall råda någon tvekan om vem som i olika situationer skall ha
ansvaret för räddningsarbetet.

Ansvaret
för efterforskning av luftfartyg som har försvunnit bör vara

37

odelat
och gälla hela landet. Denna verksamhet bör alltså ingå i flygräddningstjänsten.

När det gäller
räddningsarbetet på en haveriplats pekar kommittén på att det för närvarande
inte är helt klart om arbetet är flygräddningstjänst eller om det är kommunal
räddningstjänst. Vid haverier på land, i mindre sjöar och i vattendrag har
kommunerna de bästa förutsättningarna att leda och utföra räddningsingripanden på
haveriplatsen. Vid haverier i havet och de tre största sjöarna har kommunerna
praktiskt taget inga möjligheter att ingripa. Gränsdragningen mot den kommunala
räddningstjänsten bör därför göras med utgångspunkt i var haveriplatsen är
belägen. I likhet med kommittén anser jag att flygräddningstjänsten bör omfatta
räddningsingripanden på haveriplatser i havet, kustvattnen, Vänern, Vättern
och Mälaren medan den kommunala räddningstjänsten bör omfatta ingripanden på
haveriplatser i övriga delar av landet.

Även om kommunerna sålunda
skall ha ansvaret för räddningsingripanden vid flyghaverier på land skall
ägare och innehavare av flygplatser kunna åläggas att hålla eller bekosta
styrkor för omedelbara insatser på eller i närheten av flygplatserna. En sådan
skyldighet är av samma karaktär som skyldigheten att hålla eller bekosta
beredskap med personal och egendom för den som äger eller innehar en anläggning
där verksamheten innebär fara för att en olyckshändelse skall orsaka allvarliga
skador pä människor eller i miljön. Till dessa frågor återkommer jag längre
fram.

Luftfartsverket bör enligt
min mening svara för flygräddningstjänsten även i fortsättningen. Med anledning
av vad generaltullstyrelsen anför i remissbehandlingen villjag betona värdet av
att ansvaret för varje gren av samhällets räddningstjänst är odelat och inte
splittrat på olika myndigheter. Jag anser således att luftfartsverkets ansvar
inte skall delas eller på annat sätt göras beroende av andra myndigheter vid
flygräddningsinsatser till havs.

I
fråga om flygräddningstjänsten har jag samrått med chefen för kommunikationsdepartementet.

Prop. 1985/86: 170

2.3.3
Sjöräddningstjänst

Mitt
förslag: Inom Sveriges sjöterritorium, med undantag för vattendrag, kanaler,
hamnar samt andra insjöar än Vänern, Vättern och Mälaren, skall

1.
sjöfartsverket svara för
efterforskning och räddning av människor som är eller kan befaras vara i
sjönöd och för sjuktransporter från fartyg,

2. tullverkets kustbevakningsorganisation svara för
räddningstjänsten, när olja eller andra skadliga ämnen har kommit ut i
vattnet.

Kommitténs förslag: Med
sjöräddningstjänst avses åtgärder som staten svarar för och som avser
efterforskning eller undsättning av människor som är eller kan befaras vara i
sjönöd samt sjuktransporter från fartyg.

38

Med sjöräddningstjänst
avses också ätgärder som staten svarar för och Prop. 1985/86: 170 som vidtas
till sjöss för att hindra eller begränsa skador i miljön eller, så långt
möjligt, skador på djur och egendom. Sjö- och kustbevakningsmyndigheten
(resultatet av en sammanslagning av sjöfartsverket och tullverkets
kustbevakningsorganisation) svarar för ledningen och samordningen av
räddningsåtgärder som vidtas till havs, kustvattnen och i Vänern, Vättern och
Mälaren. Kommunen svarar för räddningsåtgärder i övriga vatten och i
vattenområde i hamn (Betänkandet s. 321-339).

Remissinstanserna:
Några erinringar mot förslagets huvuddel anförs inte. Några instanser såsom
sjölagsutredningen (Ju 1977:16), sjöfartsverket, Scandinavian Tugowners
Association, Sjöassuradörernas Förening och Sjöräddningssällskapet vänder sig
mot den del av förslaget som innebär att staten skall svara för bärgning av
egendom till sjöss. Sjöfartsverket, televerket och generaltullstyrelsen delar
kommitténs uppfattning när det gäller det organ som skall svara för ledningen
och samordningen av sjöräddningstjänsten.

Skälen
för mitt förslag: I sjöräddningen deltar flera statliga myndigheter: polisen,
myndigheter inom marinen och flygvapnet, sjöfartsverket, televerket,
luftfartsverket och tullverkets kustbevakningsorganisation. Enligt sin
instruktion skall sjöfartsverket samordna sjöräddningsverksamheten.
Sjöräddningssällskapet, som är en ideell förening, samverkar med myndigheterna
och gör med sina fartyg betydelsefulla insatser i sjöräddningen. Även andra
enskilda och vissa kommuner kan ibland delta i sjöräddningsarbetet.

De
flesta räddningsingripanden är av mindre omfattning och engagerar inte fler än
ett av räddningsorganen. Verksamheten brukar då i allmänhet vara effektiv och ge
goda resultat. Erfarenheterna har emellertid visat att det vid stora
räddningsinsatser med deltagande av flera räddningsorgan behövs ett operativt
organ på central nivå som har ansvaret för insatserna och som ser till att alla
resurser utnyttjas så effektivt som möjligt. Ett sådant organ är också
värdefullt vid samarbetet med utländska sjöräddningsorgan.

Jag
delar således kommitténs uppfattning att det vid sjöräddningsinsatser bör
finnas ett organ på central nivå som har det odelade ansvaret för den operativa
verksamheten. Det räcker således inte enbart med att detta organ - såsom för
närvarande är fallet — har ett samordningsansvar för räddningsinsatserna. Den
som leder en sjöräddningsinsats kommer nämligen att kunna ta ett fast
operativt grepp över andra statliga och kommunala myndigheters resurser genom
den föreskrift om skyldighet för statliga och kommunala myndigheter att delta i
räddningstjänsten som jag kommer att föreslå i det följande.

Att
ansvaret för sjöräddningstjänsten på detta sätt läggs på en statlig

myndighet inverkar i och för sig inte på enskildas deltagande i sjöräddning

en. Sjöräddningssällskapets medverkan i sjöräddningen bör som hittills

ske helt på frivillighetens grund. Det är alltså inte meningen att sällskapets

fartyg skall underordnas räddningsledaren i andra fall än då detta följer av

en överenskommelse mellan sällskapet och den ansvariga myndigheten

eller då fartygsbefälhavaren i det enskilda fallet bedömer att det är nödvän- 39

digt.

1 likhet
med kommittén anser jag att det inte bör inrättas någon ny myndighet för
sjöräddningstjänsten. Kommitténs förslag utgick från att sjöfartsverket och
tullverkets kustbevakningsorganisation skulle ha slagits samman till en
myndighet. Slutlig ställning till sammanslagningen har ännu inte tagits, I
avvaktan härpå anserjag att någon ändring i den nuvarande ansvarsfördelningen
inte bör göras. Det innebär attjag förordar att kustbevakningsorganisationen
får ansvaret för bekämpning av olja och andra skadliga ämnen medan
sjöfartsverket får ansvaret för övriga sjöräddningsinsatser.

I fråga om
sjöräddningstjänsten har jag samrått med cheferna för kommunikations- och
finansdepartementen.

Prop. 1985/86: 170

2.3.4 Räddningstjänst vid utsläpp av radioaktiva ämnen

Mitt
förslag: Föreskrifterna i atomskyddslagen tas in i räddningstjänstlagen utan
några större sakliga ändringar. Det innebär att det även i fortsättningen är
länsstyrelsen som skall svara för räddningstjänsten om radioaktiva ämnen
släpps ut från en kärnteknisk anläggning i sådan omfattning att särskilda
åtgärder krävs för att skydda allmänheten eller det föreligger överhängande
fara för ett sådant utsläpp. Länsstyrelsens ansvar skall inte begränsas till
utsläpp från anläggningar inom landet. Kommunernas skyldighet att medverka vid
beredskapsåtgärder begränsas dock liksom hittills till befarade utsläpp frän
anläggningar inom landet.

Kommitténs
förslag avviker från mitt förslag på följande punkter. Länsstyrelsen skall
vidta åtgärderna redan när det föreligger fara för ett utsläpp av radioaktiva
ämnen. Kommunerna skall ha ansvaret vid utsläpp från kärntekniska anläggningar
i utlandet som berör Sverige (Betänkandet s. 341-344).

Remissinstanserna:
Förslaget lämnas i huvudsak utan erinran. Statens strålskyddsinspektion är dock
kritisk mot förslaget att kommunerna i första hand skall ha ansvaret för
räddningstjänsten dä utsläpp av radioaktiva ämnen från kärntekniska
anläggningar i utlandet berör Sverige.

Bakgrunden
till mitt förslag: Ansvaret för åtgärder och organisation av beredskapen mot olyckor
inom ett område där kärnteknisk verksamhet bedrivs ligger på anläggningens
innehavare. Krav i dessa hänseenden ställs upp enligt lagen (1984:3) om
kärnteknisk verksamhet när tillstånd för verksamheten meddelas. De kan också
ställas upp under ett tillstånds giltighetstid.

Åtgärder
utanför en anläggning regleras i atomskyddslagen. Lagen skall tillämpas så
snart radioaktiva ämnen sprids ut eller det föreligger en överhängande fara för
en sådan utspridning från en kärnreaktor eller någon annan kärnanläggning i
landet i sådan mängd att särskilda åtgärder påkallas för att skydda
allmänheten. Huvudansvaret för att åtgärder vidtas ligger på länsstyrelsen (1
§), Om det vid utspridning av radioaktiva ämnen i andra

40

fall fordras särskilda
åtgärder för att skydda allmänheten, får regeringen Prop. 1985/86: 170
eller myndighet som regeringen bestämmer vidta åtgärderna. Regeringen kan också
bestämma att en länsstyrelses åligganden enligt lageii helt eller delvis skall
fullgöras av länsstyrelsen i ett annat län. Regeringen kan även ta över
ansvaret själv (13 §).

Har
det vid en anläggning inträffat en händelse, som påkallar särskilda åtgärder
till skydd för allmänheten, åligger det anläggningens innehavare att genast
underrätta den lokala polismyndigheten och länsstyrelsen (3 §).

Många
av de åtgärder som behöver vidtas i samband med en olyckshändelse eller då det
föreligger en överhängande fara för en olyckshändelse innebär ingrepp eller
inskränkningar i enskildas rätt. I lagen anges länsstyrelsens befogenheter att
vidta sådana åtgärder. Länsstyrelsen får förordna att kontrollmätningar och
andra undersökningar skall företas i syfte att utröna radioaktivitetens
spridning även om inträng därigenom sker i någon enskilds rätt. Sådana åtgärder
får även vidtas på uppdrag av anläggningens innehavare (4 §), När det är
påkallat frän strålningssynpunkt, får länsstyrelsen förelägga dem som
uppehåller sig i området att inte vistas utomhus eller att lämna området eller
att förbjuda tillträde till området. Vid förordnande om evakuering skall
länsstyrelsen sörja för inkvartering, utspisning och annan hjälp åt dem som
utrymts. Länsstyrelsen fär vidare påbjuda bortförande av levande djur eller
livsmedel och förordna om inskränkningar i enskildas rätt att nyttja eller
förfoga över egendom. Länsstyrelsen får också föranstalta om att livsmedel
eller annat som har blivit förorenat av radioaktivitet, får omhändertagas och
oskadliggöras (5 §).

Skälen
för mitt förslag: I en lag som behandlar samhällets räddningstjänst bör
självfallet tas in föreskrifter om de åtgärder som skall vidtas då radioaktiva
ämnen släpps ut i sådan omfattning att allmänheten hotas till liv och hälsa.
Atomskyddslagen bör därför arbetas in i den nya lagen.

Kommittén
har inte berört vilka följderna skulle bli, om skyldigheten att vidta åtgärder
utvidgas till att gälla redan vid fara för utsläpp. Som jag tidigare har anfört
anserjag att uttrycket "fara för olyckshändelse" är för vagt. Detta
gäller även i fråga om "fara för utsläpp". Det är enligt min mening
svårt att överblicka följderna av en på detta sätt utvidgad skyldighet att
vidta ålgärder. Jag anser därför att skyldigheten att vidta åtgärder -liksom
hittills - skall gälla då ett utsläpp redan har inträffat eller då det
föreligger överhängande fara för utsläpp. I sammanhanget vill jag dock
framhålla att begreppet överhängande fara inte får tolkas så snävt att däri
bara tidsfaktorn vägs in. Som framhålls i prop. 1980/81:90, bil. 2, s. 14 kan
det dröja timmar till dygn mellan en ursprunglig reaktorskada och ett utsläpp
till omgivningen. Också i ett sådant fall föreligger överhängande fara för
utsläpp.

Länsstyrelsen
har för närvarande inte något direkt ansvar för att åtgär

der vidtas då det inträffar sådana radioaktiva utsläpp från kärntekniska

anläggningar utom landet som innebär ett hot mot allmänheten i Sverige.

Regeringen kan emellertid i sådana fall ta på sig detta ansvar eller lägga det

på länsstyrelsen eller någon annan myndighet. Om detta inte sker, har,

som kommittén påpekar, kommunerna ansvaret. Jag kan för min del inte

finna något skäl varför kommunerna skall ha ansvaret för att åtgärder 41

vidtas i dessa fall när de
inte skall ha ansvaret för att åtgärder vidtas vid utsläpp från anläggningar
inom landet. Jag ansluter mig alltså till statens strålskyddsinspektions
uppfattning och förordar att länsstyrelsens ansvar även skall gälla i fråga om
sådana utsläpp ay radioaktiva ämnen från kärntekniska anläggningar utom landet
som berör Sverige, Liksom vid annan räddningstjänst bör regeringen ha möjlighet
att ta över ansvaret för räddningstjänsten eller alt lägga ansvaret på någon
annan länsstyrelse eller myndighet. Detta får givetvis betydelse särskilt vid
utsläpp från kärntekniska anläggningar utom landet som berör områden i landet
där det inte har byggts upp någon beredskap för den räddningstjänst som krävs,

I
övrigt bör några sakliga ändringar inte göras när föreskrifterna i atomskyddslagen
arbetas in i den nya lagen.

I
fråga om räddningstjänsten vid utsläpp av radioaktiva ämnen har jag samrått med
statsrådet Dahl.

Prop. 1985/86: 170

2.4 Gemensamma bestämmelser för kommunal och statlig
räddningstjänst

2.4.1
Alarmering

Mitt
förslag: Kommunerna och de statliga myndigheter som svarar för
räddningstjänsten skall se till att det finns anordningar för alarmering av
räddningsorganen.

När ett
räddningsorgan gör en räddningsinsats, skall polismyndigheten underrättas om
insatsen.

Kommitténs förslag
överensstämmer i huvudsak med mitt. (36 S förslaget till lag om samhällets
räddningstjänst och 3 § förslaget till förordning om samhällets
räddningstjänst).

Remissinstanserna
kommenterar förslaget i liten utsträckning.

Skälen för mitt förslag:
En av förutsättningarna för effektiva räddningsinsatser är att
räddningsorganen larmas så tidigt som möjligt. Det är därför viktigt att det
finns väl fungerande anordningar som ständigt kan ta emot larm. Lika viktigt är
det att den som har tagit emot larmet ocksä snabbt kan vidarebefordra det till
det räddningsorgan som skall göra insatsen. För närvarande kan endast ständigt
bemannade alarmeringscentraler uppfylla dessa krav. Det är emellertid inte
omöjligt att den tekniska utvecklingen kommer att medföra andra lösningar i
framtiden. För att komma i kontakt med en alarmeringscentral krävs i allmänhet
telefon. På vissa platser där det saknas telefon kan det därför vara befogat
med särskilda anordningar för direktalarmering.

Enligt 9 § 4 mom.
brandstadgan skall brandchefen eller den som är i hans ställe underrätta
polisstyrelsen om brand eller annat nödläge eller överhängande fara därför.
Enligt min mening bör denna föreskrift tas in i den nya lagen. Den bör göras
allmänt tillämplig på alla former av samhällets räddningstjänst.

42

2.4.2 Ledningen i
normala fall

Prop. 1985/86: 170

Mitt
förslag: Vid varje räddningsinsats skall det finnas en räddningsledare.
Räddningsledare skall vara

1.
i den kommunala
räddningstjänsten räddningschefen eller den som denne har utsett,

2.
i fjällräddningstjänsten
polischefen i polisdistriktet eller den som denne har utsett eller, om
räddningsinsatsen berör flera polisdistrikt, länspolischefen eller den som
denne har utsett,

3.
i övrig statlig räddningstjänst
den som den för räddningstjänsten ansvariga myndigheten har utsett.

Kommitténs
förslag överensstämmer i huvudsak med mitt (Betänkandet s. 260 och 11 § fjärde
stycket, 20, 23. 27 och 31 §§ förslaget till lag om samhällets
räddningstjänst).

Remissinstanserna
har inte några erinringar mot förslaget.

Skälen
för mitt förslag: För att en räddningsinsats skall bli effektiv fordras en
enkel och fast ledningsorganisation. Vid en olyckshändelse eller dä det
föreligger överhängande fara därför får ingen dyrbar tid gå åt till att
bestämma vem eller vilka som skall leda räddningsinsatsen. Detta måste vara
klart pä förhand. Lagen bör därför innehålla föreskrifter som gör detta
möjligt.

I
den kommunala räddningstjänsten bör räddningskårens chef. räddningschefen,
vara räddningsledare. I fjällräddningstjänsten bör polischefen i
polisdistriktet vara räddningsledare. Om en fjällräddningsinsats berör flera
polisdistrikt, bör uppgiften falla på länspolischefen. Samtliga nu nämnda
chefer bör ocksä kunna utse räddningsledare. Detta bör ha gjorts i förväg men
kan också bli aktuellt i samband med en räddningsinsats.

För
den övriga statliga räddningstjänsten är det enligt min mening mest lämpligt
att räddningsledaren utses av den myndighet som svarar för räddningstjänsten.

En
räddningsledare har självfallet rätt att föra befäl över den personal som
deltar i insatsen. För att alla tillgängliga resurser skall kunna utnyttjas så
effektivt som möjligt bör han emellertid också ha befogenhet att rekvirera
hjälp från olika myndigheter, att göra olika ingrepp i annans rätt och att
förordna om fullgörande av tjänsteplikt. Till dessa befogenheter återkommer
jag längre fram.

2.4.3 Ledningen vid
omfattande räddningsinsatser

Mitt förslag: I fråga om
räddningsinsatser som är omfattande skall regeringen få föreskriva eller i
särskilt fall bestämma att en länsstyrelse eller någon annan statlig myndighet
skall ta över ansvaret för räddningstjänsten inom en eller flera kommuner. I
sådana fall skall räddningsledare utses av den myndighet som har fått ansvaret.

43

Kommitténs förslag: Om det
är särskilt nödvändigt att samordna olika grenar av räddningstjänsten eller att
samordna räddningstjänsten med annan verksamhet får länsstyrelsen överta
ledningen av räddningstjänsten. Länsstyrelsen utser därvid räddningsledare för
ätgärder som länsstyrelsen svarar för. Om ledning och samordning av
räddningstjänsten och om samordning av räddningstjänsten med annan verksamhet
vid mycket omfattande olyckshändelser och allvarliga störningar i viktiga
samhällsfunktioner som berör flera län förordnar regeringen i varje särskilt
fall (Betänkandet s. 278-279 och 37 § andra och tredje styckena förslaget till
lag om samhällets räddningstjänst).

Remissinstanserna
har i huvudsak inga erinringar.

Skälen för mitt förslag:
Vid omfattande räddningsinsatser där olika räddningskårer deltar — kanske
tillsammans med någon myndighet som svarar för statlig räddningstjänst - kan det
uppstå behov av ett ledningsorgan på högre nivå. I sådana situationer är det
också viktigt att räddningsresurserna disponeras på ett lämpligt sätt med
hänsyn till beredskapen mol nya olyckshändelser. Om det inträffar nya
olyckshändelser fordras ocksä ett ledningsorgan som har tillräcklig överblick
för att ur ett större perspektiv kunna göra lämpliga avvägningar i fräga om de
nya räddningsinsatser som krävs. Enligt min mening räcker det alltså inte med
att det finns regler om ett ledningsorgan på högre nivå som skall kunna ta över
ledningen av vissa större insatser. Det organ som pä detta sätt kan disponera
över räddningsresurserna inom ett stort område måste också kunna ta över
ansvaret för räddningstjänsten inom området.

Jag anser att
bestämmelserna bör utformas så att ett övertagande av ansvaret kan bli så väl
anpassat till den aktuella situationen som möjligt. Jag förordar därför att
regeringen skall kunna lägga ansvaret på länsstyrelsen eller någon annan
statlig myndighet. För sådana situationer som går att förutse bör regeringen
också ha möjlighet att meddela föreskrifter. Jag förordar därför att regeringen
får ett bemyndigande att meddela föreskrifter om att räddningstjänsten skall
tas över av statlig myndighet vid omfattande räddningsinsatser.

Prop.
1985/86: 170

2.4.4
Skyldighet för andra myndigheter att medverka i räddningstjänsten m.m.

Mitt förslag: En
statlig eller kommunal myndighet skall på anmodan av räddningsledaren delta i
en räddningsinsats med personal och egendom, om myndigheten har lämpliga
resurser och elt deltagande inte allvarligt hindrar myndighetens verksamhet. En
skyldighet införs för myndigheter och enskilda alt pä begäran av en myndighet
som svarar för räddningstjänst lämna upplysningar om personal och egendom som
kan användas i räddningstjänsten.

Kommitténs förslag: De
statliga och kommunala myndigheter och organ som har resurser användbara för
räddningstjänsten är skyldiga att på anmodan av räddningsledare delta i
räddningstjänsten med personal och

44

utrustning
om inte den egna verksamheten oundgängligen hindrar det (41 § Prop.
1985/86:170 förslaget till lag om samhällets räddningstjänsl).

Remissinstanserna
är övervägande positivt inställda till grundtanken i förslaget. Några uttalar
en viss oro över atl del kan fä negativa följder för myndigheternas möjligheter
att inom ramen för ordinarie resurser lösa sina ordinarie arbetsuppgifter. Från
näringslivets sida pekar man på att begreppet organ har en oklar innebörd. Om
därmed menas även enskilda företag ställer man sig helt avvisande lill en så
omfattande rätt alt utan ersättning kunna utnyttja enskilda företags
räddningsresurser.

Skälen
för mitt förslag: För att en räddningsinsats skall bli effektiv fordras alt
räddningsledaren disponerar lämpliga räddningsresurser, I många fall finns
resurserna i det egna räddningsorganet. Vid åtskilliga räddningsinsatser kan de
emellertid vara otillräckliga. Om det på andra håll finns resurser som är
användbara är det enligt min mening naturligt alt dessa ställs till
räddningsledarens disposition. Jag förordar därför alt del i lagen las in en
föreskrift som gör detta möjligt. Föreskriften bör dock enbart gälla samhällets
resurser dvs., personal och egendom hos statliga och kommunala myndigheter. Det
skall heller inte vara fråga om någon permanent förstärkning av
räddningsorganets resurser. Föreskijften bör därför utformas så att den enbart
tar sikte på förstärkningar av räddningsorganets resurser vid ett
räddningsingripande. Givetvis finns det också personal och egendom hos enskilda
som kan vara lämplig att använda vid en räddningsinsats. Sådana resurser bör
enligt min mening liksom hittills så långt det är möjligt knytas till
räddningsorganet genom avtal. Som framgårav det följande skall det emellertid
vara möjligt fören räddningsledare atl vid en räddningsinsats disponera
enskildas resurser genom befogenheten att besluta om ingrepp i annans rätl och
fullgörande av tjänsteplikt.

Ett
ianspråktagande av andra myndigheters resurser kan givetvis inte ske utan
begränsningar. Enligt min mening bör det inte fordras att myndigheten deltar i
räddningsinsatsen om ett deltagande allvarligt hindrar den vanliga
verksamheten. Det får bli myndighetens sak atl avgöra när så är fallet.

Det
är givetvis viktigt att räddningsledaren känner till vilka resurser som finns
tillgängliga. Av den anledningen förordarjag att det införs en skyldighet för
myndigheter att på begäran av en myndighet som svarar för räddningstjänst
lämna upplysningar om personal och egendom som kan användas i
räddningstjänsten. Dessa upplysningar bör givelvis även ligga till grund för
räddningsorganets planering. Uppgiftsskyldigheten bör också gälla enskilda. De
uppgifter som på detta sätt kommer fram om enskildas resurser kan användas då
räddningsorganen verkar för alt knyta lill sig sådana resurser genom avtal.
Uppgifterna kan ocksä ligga lill grund för räddningsledarens beslut om atl
förfoga över egendom vid en räddningsinsats.

45

2.5
Skyldigheter och rättigheter för enskilda m.fl. 2.5.1 Larm vid utsläpp av farliga ämnen

Prop.
1985/86: 170

Mitt
förslag: Samma underrättelseskyldighet som enligt atomolycks-lagen gäller i
fråga om utsläpp av radioaktiva ämnen från en kärnteknisk anläggning skall
gälla vid utsläpp av andra giftiga och skadliga ämnen från anläggningar där
verksamheten innebär fara för att en olyckshändelse skall orsaka allvarliga
skador pä människor eller i miljön.

Kommittén
har inte lagl fram någol sådant förslag.

Remissinstanserna
har inte berört frågan.

Skälen
för mitt förslag: Jag har tidigare förordat att beslämmelserna i
atomskyddslagen las in i den nya lagen. Det innebär bl. a. att det även i
fortsättningen skall finnas en skyldighet för innehavaren av en kärnteknisk
anläggning att underrätta vissa samhällsorgan vid utsläpp av radioaktiva ämnen,
om utsläppet påkallar särskilda åtgärder lill skydd för allmänheten, eller vid
överhängande fara för sådana utsläpp. Det är inte bara radioaktiva utsläpp från
kärntekniska anläggningar som kan få allvarliga följder för människor eller
miljön. Även från andra anläggningar kan utsläpp av giftiga eller farliga ämnen
vålla allvarliga skador. Jag anser därför att det också för innehavarna av
sådana anläggningar bör införas en skyldighet atl lämna underrättelse om
inträffade eller befarade utsläpp.

Jag
vill i detta sammanhang peka på att regeringen i beslut den 19 juni 1985 har
medgivit att civilförsvarets alarmeringsanordningar får användas vid nödlägen i
fredslid.

2.5.2
Larm vid andra olyckshändelser och skadeståndsskyldighet vid onödiga larm

Mitt förslag:
Brandlagens bestämmelser om skyldighet atl varna för fara och atl tillkalla
hjälp för den som upptäcker eller på annat sätt får kännedom om en brand skall
tas in i den nya lagen och utvidgas till att även avse en olyckshändelse som
innebär fara för någons liv eller allvarlig risk för någons hälsa eller för
miljön. Samma skyldighet skall finnas vid överhängande fara för en brand eller
en sådan olyckshändelse.

Kommitténs förslag
överensstämmer i huvudsak med mitt. Kommittén föreslår emellertid dessutom alt
länsstyrelsen skall få möjlighet alt ålägga ersättningsskyldighet för den som
pä annat sätt än genom falskt larm eller missbruk av larmanordning uppsåtligen
eller av grov vårdslöshet har föranlett onödig utryckning av samhällets
räddningsorgan (35 och 80 §§ förslaget till lag om samhällets
räddningstjänst).

Remissinstanserna:
Endast ett fåtal instanser yttrar sig i frågan. En

46

instans anser att skyldigheten alt larma och skyldigheten
alt betala kostna- Prop. 1985/86: 170 derna för onödiga utryckningar kan
ställa den enskilde inför svårigheter, .ven en annan instans uttalar kritik mot
förslaget om skadeståndsskyldighet.

Skälen för mitt förslag: För att en räddningsinsats skall
kunna bli framgångsrik fordras ett snabbt ingripande. Det är därför viktigt
att räddningsorganen larmas så fort som möjligt. Detla gäller i särskilt hög
grad vid bränder. Varje minuts väntan på en insats kan där vara ödesdiger. Mot
bakgrund av dessa förhållanden har det i brandlagstiftningen sedan länge
funnits en skyldighet för den som upptäcker eller på annat sätt får kännedom
om en brand att tillkalla hjälp och atl varna dem som är i fara. I brandlagen
finns en föreskrift om skyldigheten i 18 §. Denna skyldighet bör enligt min
mening finnas kvar.

Det finns även andra olyckshändelser där behovet av ett
snabbt ingripande är särskill nödvändigl. Detta gäller vid olyckshändelser där
någons liv är i fara eller där det föreligger allvarlig risk för någons hälsa
eller för skada i miljön. Jag kan för min del inte anse att det skulle innebära
för stora krav på den enskilde om han i sådana situationer blir skyldig göra
vad han kan för att varna dem som är i fara och tillkalla hjälp. Jag förordar
därför atl det införs en sädan skyldighet. Skyldigheten att tillkalla hjälp
skall givetvis bara gälla om det finns behov av en insats från
räddningsorganen. Om situationen kan bemästras av dem som är pä olycksplatsen
bortfaller skyldigheten. För den enskilde kan det givetvis ibland vara svårt
att rätt •bedöma om det finns behov av en insats från räddningsorganen. Uppenbarligen
kan man inte ställa särskilt stora krav på den enskilde. Dessa omständigheter
talar enligt min mening mot att det införs en skyldighet för den enskilde att
belala ersättning för utryckningar som senare visar sig vara onödiga. Jag vill
understryka alt skyldigheten att vid behov tillkalla hjälp inte skall uppfattas
som en skyldighet för den enskilde att vidta räddningsåtgärder innan
räddningsorganen larmas.

Även av andra skäl anserjag att kommitténs förslag om en
skyldighet att betala ersättning för onödiga utryckningar är betänkligt. Den
föreslagna ersättningsskyldigheten innebär atl den som en räddningsinsats avser
kan komma att bli skyldig att belala ersättning för insatsen. Som exempel anger
kommittén att det inom Qällräddningstjänsten och sjöräddningstjänsten inte
sällan förekommer att onödiga utryckningar sker pä grund av att besked inte
lämnas till t. ex. anhöriga om färdväg och andra förhållanden. Det kan enligt
min mening inte vara principiellt riktigt att någon skall kunna bli ersättningsskyldig
för kostnader som har orsakals av atl någon annan har varit orolig - oavsett
vilka besked om färdväg o. d, som kan ha lämnats. En ersättningsskyldighet
skulle också kunna medföra atl människor skulle känna tvekan att tillkalla
hjälp även i sådana fall där hjälpen verkligen behövs. Jag kan således inte
förorda att del införs någon skyldighet att ersätta koslnader för onödig
utryckning av samhällets räddningsorgan utöver vad som redan gäller vid falskt
larm och missbruk av larmanordning.

47

2.S.3 Utrustning för
brandsläckning m. m.

Prop. 1985/86: 170

Mitt förslag: Den
nuvarande skyldigheten för en ägare eller innehavare av byggnader eller andra
anläggningar att hålla utrustning för släckning och livräddning vid brand skall
utvidgas till att även avse utrustning för livräddning vid andra
olyckshändelser än vid brand. Den nuvarande skyldigheten för ägaren eller
innehavaren atl vidta de åtgärder som behövs för att förebygga brand och
bekämpa brand skall utsträckas till att omfatta också andra åtgärder för att
hindra eller begränsa skador till följd av brand.

Kommitténs förslag
överensstämmer med mitt förslag. Kommittén anger dock vilka byggnader och
anläggningar som skall omfattas av skyldigheten. De är: industribyggnader
eller upplag, flygplatser enligt luftfartsverkets bestämmande, hamnar, hotell
eller pensionat, skolor eller elevhem, sjukhus eller andra vårdanläggningar,
teatrar, biografer, varuhus eller andra samlingslokaler, campingplatser,
fritidsanläggningar utomhus eller andra liknande anläggningar som är upplåtna
för allmänheten eller som utnyttjas av många människor, särskilt brandfarliga
byggnader eller andra liknande byggnader eller anläggningar (38 § och 59 §
tredje stycket förslaget till lag om samhällets räddningstjänst).

Remissinstanserna
kommenterar förslaget i liten utsträckning. En instans menar att det är bättre
att - som i brandlagen - ta in en föreskrift om en generell skyldighel men
begränsa skyldigheten till nödvändig utrustning eller den utrustning som behövs
med hänsyn till byggnadens, lokalens eller anläggningens karaktär. Samma
instans anser alt skyldigheten att vidta ålgärder bör gälla varje ägare eller
innehavare av byggnad, lokal eller anläggning.

Skälen
för mitt förslag: Enligt 14 § brandlagen är ägare eller innehavare av byggnad,
upplag eller annan anläggning skyldig att anskaffa och underhålla nödvändiga
redskap för släckning och livräddning vid brand samt att i övrigt vidtaga de
åtgärder som behövs för att förebygga och bekämpa brand. I likhet med kommittén
anserjag atl denna skyldighet skall vara kvar. Vid vissa anläggningar såsom
badplatser, simhallar och andra fritidsanläggningar, behövs det ocksä
utrustning för livräddning vid andra olyckshändelser än brand. Jag delar
kommitténs uppfattning alt skyldigheten att hålla utrustning även bör avse
sådan utrustning.

När
det gäller skyldigheten att vidta förebyggande åtgärder, anserjag att denna
inte enbart skall avse åtgärder som hindrar att brand uppkommer eller sprids.
Det är även viktigt att vidta åtgärder så att skador till följd av brand
hindras eller begränsas. En viktig sådan åtgärd är givetvis att bekämpa
branden. En annan vikfig åtgärd är att bringa människor i säkerhet. I
anläggningar där många människor vistas är det av slor betydelse alt den i
anläggningen verksamma personalen på förhand har fått lämplig utbildning i hur
delta skall gå till. Även sådana åtgärder bör omfattas av skyldigheten att
vidta förebyggande åtgärder.

Reglerna
om den nu berörda skyldigheten att hålla utrustning och att

48

vidta åtgärder skall ligga
till grund för brandsyneverksamheten. Krav på åtgärder som kan bli resultatet
av en brandsyn skall också grunda sig på dessa regler. Detta gäller såväl den
regelbundna brandsynen som den särskilda brandsyn som kan förrättas med hänsyn
lill omständigheterna i det enskilda fallet. Vad jag nu har sagt gäller även
den brandtekniska kontroll som utförs i samband med sotning. Mot bakgrund härav
anserjag att skyldigheten att hålla utrustning och att vidta åtgärder inte bör
begränsas till vissa uppräknade byggnader och anläggningar.

Skyldigheten måste
givetvis vara olika från fall till fall beroende på den verksamhet som bedrivs
i byggnaden eller anläggningen. Detta bör komma till uttryck i lagen pä så sätt
att skyldigheten att hålla utrustning och alt vidta ålgärder skall gälla i
skälig omfattning.

Prop. 1985/86:170

2.5.4
Anläggningar där verksamheten innebär särskild fara

Mitt förslag:
Ägaren eller innehavaren av en anläggning där verksamheten innebär fara för
att en olyckshändelse skall orsaka allvarliga skador på människor eller i
miljön skall vara skyldig att i skälig omfattning hålla eller bekosta beredskap
med personal och egendom som behövs för atl hindra eller begränsa sådana
skador. Detta skall även gälla allmänna flygplatser och större flygplatser för
enskilt bruk.

Kommitténs förslag: En
ägare eller innehavare av en anläggning vid vilken särskilt riskfylld
verksamhet bedrivs eller där det av annan anledning finns särskild risk för
atl en brand skall vålla avsevärda skador på människor, djur, egendom eller i
miljön är skyldig alt hålla den utrustning och beredskap med personal som
behövs för alt hindra eller begränsa skada som kan uppkomma lill följd av
olyckshändelse i den riskfyllda verksamhelen eller på grund av brand i
anläggningen. - Länsstyrelsen kan ålägga den som bedriver sådan särskilt
riskfylld verksamhei att ersätta kommunen eller, i fräga om statlig
räddningstjänst, staten dess kostnader för räddningstjänst i anledning av
olyckshändelse eller fara därför som har uppstått till följd av verksamheten.
Sådant åläggande får avse även den som svarar för transport lill lands av olja
eller andra skadliga ämnen, - För omedelbar undsättning pä eller i närheten av
en godkänd flygplats skall finnas en räddningsstyrka av den storlek och
räddningsutrustning i den omfattning som fastställs av luftfartsverket med
hänsyn till förekommande flygtrafik. För denna styrka och utrustning svarar
innehavaren av flygplatsen (22 § tredje stycket och 39 och 81 §§ förslaget
till lag om samhällets räddningstjänst).

Remissinstanserna
har i allmänhet inga erinringar mot förslaget i fråga om beredskap med
utrustning och personal. När det gäller den föreslagna ersättningsskyldigheten,
anser flera remissinstanser atl det av lagtexten bör framgå att
ersättningsskyldigheten endast kan komma i fråga dä verksamhelen har bedrivits
på ett vårdslöst sätt eller ett föreläggande inte har

49

4 Riksdagen 1985186. I saml. Nr 170

iakttagits. Några
remissinstanser ifrågasätter om länsstyrelsen bör ges Prop. 1985/86: 170
behörighet att fatta beslut om såväl ersättningsskyldigheten som ersättningens
storlek.

Skälen
för mitt förslag: I många industrier bedrivs verksamhet som innebär särskilda
risker i den meningen alt en olyckshändelse kan orsaka allvarliga skador på
människor eller i miljön. Jag delar kommitténs uppfattning att den som driver
sådan verksamhet skall vara skyldig alt i skälig omfattning hålla särskild
beredskap med personal och egendom och i övrigt vidta de åtgärder som behövs
för att hindra eller begränsa sådana skador. Föreskrifter härom bör las in i
den nya lagen. De bör utformas som en direkt skyldighet för innehavaren eller
ägaren av anläggningen och inte, som för närvarande är fallet, en rätt för
länsstyrelsen att ålägga honom att vidta beredskapsåtgärderna. Det får bli
tillsynsmyndigheternas sak att se till att skyldigheten iakttas. Vilka krav som
skall ställas får givetvis bli beroende av förhållandena i det enskilda fallet.
Allmänt kan sägas att kraven på åtgärder måste framstå som skäliga med hänsyn
till riskerna och kostnaderna för åtgärderna.

En
lämplig ordning när det gäller atl uppfylla kraven på beredskap med personal
och egendom kan vara att anläggningens ägare eller innehavare träffar avlal om
att kommunen mot ersättning svarar för beredskapen. Bestämmelserna bör utformas
så att detta blir möjligt.

Jag
går nu över till att behandla frågan om skyldighet atl ersätta kostnader för
räddningstjänst i anledning av olyckshändelser i riskfylld verksamhet. Denna
fråga bör ses mol bakgrund av atl det är en grundläggande ulgångspunkt alt den
som bedriver en verksamhei som kan orsaka skada på hälsa, miljö eller egendom
skall ha kostnadsansvaret såväl för förebyggande åtgärder som för den
ersättning eller de skadelindrande åtgärder som kan bli aktuella efter en
skada.

Olyckshändelser
i sådan verksamhet som jag har beskrivit i det föregående kan vålla slora
skador. Själva räddningstjänslkoslnaderna torde emellertid i allmänhet vara
begränsade i sammanhanget. Som kommittén anför lorde kostnaderna för sanering
och andra äterställningsåtgärder i de flesta fall väsentligt överstiga
kostnaderna för räddningstjänsten. Sädana kostnader torde i allmänhet ingå i de
skadeståndskrav som följer på en olyckshändelse eller på annat sätt kommer alt belasta
skadevåUaren. När det gäller räddningstjänsten i dessa fall är det i stället
beredskapen som normalt drar den stora kostnaden. Genom den skyldighet att
hålla eller bekosta beredskap med personal och egendom som jag har föreslagit i
det föregående kommer dessa kostnader till mycket stor del alt åvila den som
driver riskfylld verksamhet. Som jag lidigare nämnt, är det en viktig
tillsynsuppgift att se till att den som bedriver riskfylld verksamhet iakttar
sin beredskapsskyldighet. Jag anser därför atl motiven till att införa en
ersättningsskyldighet i dessa fall inte är så starka. Jag vill också peka på
svårigheterna att särskilja de eventuellt ersättningsgilla kostnaderna från
andra kostnader för räddningstjänsten som inte har med den riskfyllda verksamheten
som sådan att göra.

Mot bakgrund av vad jag nu
har anfört ärjag inte nu beredd att förorda

att det införs en skyldighet att betala ersättning för kostnader för rädd- 50

ningstjänst
i anledning av olyckshändelse eller fara därför som har uppstått i en
anläggning där verksamheten är särskilt riskfylld.

När del gäller kostnader
för räddningstjänst vid olyckshändelser i samband med landtransporter av olja
eller andra skadliga ämnen vill jag peka på att lagen (1973: 1198) om
ansvarighet för oljeskada till sjöss ålägger ett fartygs ägare alt ersätta
oljeskada även om varken han eller någon för vilken han svarar har varit
vållande till skadan. Ersättningsskyldigheten omfattar bl. a. kostnader för
åtgärder för atl förhindra eller begränsa oljeskada genom förorening och som
vidtagits efter det att en olycka har inträffat, dvs. räddningstjänstkostnader.
Det är enligt min uppfattning mycket som talar för att etl ersättningsansvar
borde införas även för räddningstjänstkostnader som föranleds av olyckshändelser
vid transporter på land av olja eller andra skadliga ämnen. Sådana
olyckshändelser kan i princip inträffa var som helst där transporterna äger
rum. Möjligheterna att bygga upp en särskild beredskap mot sådana
olyckshändelser är därför inte lika stora som i fråga om beredskapen mot
olyckshändelser i fasta anläggningar. Frågan är emellertid komplicerad, bl.a.
med hänsyn till reglerna om trafikskadeersättning. Vilka följder en sådan
ersättningsskyldighet skulle medföra har kommittén inte närmare gått in på.
Jag anser därför alt frågan måste övervägas ytterligare. I det sammanhanget bör
också beakias det arbete som pågår inom institutet för privaträttens
förenhetli-gande, UNIDROIT, med att utarbeta en konvention som avser att
reglera bl. a. frågor av detta slag.

Prop. 1985/86: 170

2.5.5
Typgodkännande av lös inredning

Mitt förslag: Om
det behövs för att förebygga atl människor skadas på grund av brand, skall
regeringen få föreskriva atl material får användas i lös inredning i byggnader
eller andra anläggningar endast efter godkännande (typgodkännande).
Typgodkännande skall meddelas av den myndighet som regeringen besiämmer. Har
sådana föreskrifter meddelats, skall den som svarar för verksamhelen i
byggnaden eller anläggningen kunna visa atl den lösa inredningen består av
typgodkänt material.

Kommitténs förslag:
Regeringen eller efter regeringens bestämmande statens räddningstjänstverk får
meddela föreskrifter beträffande brandtåligheten hos material i lös inredning
som används i hotell, skolor, vårdanläggningar, samlingslokaler eller andra
liknande anläggningar som är upplåtna för allmänheten eller som utnyttjas av
många människor. Den som svarar för verksamheten i en sådan anläggning skall
kunna visa alt inredningen och övriga anordningar i anläggningen uppfyller
gällande föreskrifter om brandsäkerhet (Betänkandet s. 445-447),

Remissinstanserna ger
förslaget ett blandat mottagande. När det gäller föreskrifter om brandtålighet
tillstyrks förslagel av statens planverk, konsumentverket. Svenska brandbefälels
riksförbund och Svenska Kommu-

51

nalarbetareförbundet.
Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges Indu- Prop. 1985/86: 170
striförbund ifrågasätter om det är nödvändigl atl införa ytterligare föreskrifter
vars tillämpning sannolikt kommer att medföra mycket stora kostnader. Man
förklarar emellertid atl man inte kategoriskt vill avvisa förslagel i den del
det avser föreskrifter om brandlåligheten i nyanskaffad lös inredning.
Förslaget om skyldighel alt visa att inredning och övriga anordningar uppfyller
gällande föreskrifter om brandsäkerhet fär bland de remissinstanser som
närmare berör förslagel oreserverat stöd endast av konsumentverket och en
kommun. Statens planverk ifrågasätter starkt om en sådan regel om omvänd
bevisbörda skall införas och menar att en sådan skall användas bara i
undantagsfall där ingripande är nödvändigl och inga andra verksamma medel i
praktiken finns att tillgå. Verket konstaterar emellerfid att så tyvärr är
fallet beträffande lös inredning i de lokaler som det här är fråga om. Svenska
arbetsgivareföreningen och Sveriges Industriförbund anför att en förutsättning
för att en sädan regel skall kunna accepteras är atl övergångstiderna för
införandet av bestämmelserna om brandtålighet görs långa och att bestämmelserna
kombineras med ett system med typgodkännande.

Skälen
för mitt förslag: Under senare tid har i Sverige och utomlands inträffat
bränder som har aktualiserat frågan om brandtåligheten av lös inredning i
framför allt s, k. offentliga lokaler. Det kan gälla lokaler där allmänheten
brukar vistas men också vårdinrättningar av olika slag. Det kan också gälla
lokaler och tält där det mer eller mindre tillfälligt ordnas olika slag av
fillställningar för allmänheten. När det gäller byggnader och fast inredning
kan krav på brandtålighet ställas med stöd av byggnadslagstiftningen. Men för
lös inredning finns inga motsvarande regler. Visserligen har en
brandsyneförrättare vid en brandsyn rätt alt kontrollera den lösa inredningens
beskaffenhet. Eftersom det saknas brandsäkerhetsnormer för lös inredning är
emellertid sädana undersökningar i praktiken ytterst svåra att utföra.

Även
om jag har förståelse för de farhågor som anförs över kommitléns förslag i
remissbehandlingen anserjag all erfarenheterna under senare lid visar att det
finns ett behov av brandskyddsbestämmelser för lös inredning i byggnader och
lokaler där många människor normalt vistas. Ett system med obligatoriskt
typgodkännande och en effektivare brandsyneverksamhet är enligt min mening den
bästa vägen att gå för att öka brandskyddet i sådana byggnader och
anläggningar.

Jag
förordar därför att statens räddningsverk får i uppdrag att pröva vilka
material som kan godtas ur brandtålighetssynpunkt. Det bör sedan ligga i
regeringens hand att avgöra i vilka fall typgodkännande skall krävas. Härigenom
skapas en garanti för atl kravet på typgodkännande begränsas till de fall där
detla är motiverat till skydd mot allvariiga risker för liv och hälsa.

52

2.5.6 Tjänsteplikt

Prop. 1985/86: 170

Mitt
förslag: När det behövs skall var och en som under kalenderåret fyller arton
eller högsl sextiofem år vara skyldig att på anmodan av räddningsledaren
medverka i räddningstjänst i den mån hans kunskaper, hälsa och kroppskrafter
tillåter det. Bland de tjänsteplik-liga skall räddningsnämnden få ta ut
lämpliga personer för ijänst i räddningsvärnet.

Kommitténs
förslag överensstämmer i huvudsak med mitt förslag med den skiUnaden att
tjänsteplikten även uttryckligen skall omfatta sjuktransporter i anslutning
till räddningstjänst. Kommittén föreslår dessulom alt regeringen skall få
möjlighet att förordna om civilförsvarsplikt enligt civilförsvarslagen (1960;
74) när det är nödvändigt med hänsyn till beredskapen mol omfattande
olyckshändelser eller allvarliga störningar i vikliga samhällsfunktioner i
fred (42, 43 och 44 §§ förslaget till lag om samhällets räddningstjänst).

Remissinstanserna
lämnar förslaget i stort sett utan erinringar.

Skälen för mitt förslag:
Bestämmelser om tjänsteplikt i samband med räddningstjänst finns i brandlagen
och atomskyddslagen. Tjänstgöringsskyldigheten är i mitt förslag av samma
omfattning som i nämnda lagstiftning. Kommittén har som motiv till förslaget
om att tjänsteplikten även skall omfatta sjuktransporter i anslutning till
räddningstjänst pekat på behovet av personal för sjuktransporter i terrängen.
Med den ställning jag tagit till frågan om sjuktransporter följer all
sjuktransporter i terrängen ingår i räddningstjänsten. Någon särskild
föreskrift om tjänsteplikt i sådana fall behövs därför inte.

För
att en räddningsinsats skall ha förutsättningar att genomföras effektivt
fordras att den som leder insatsen har rätt att bestämma om fullgörande av
tjänstgöringsskyldigheten. Jag delar därför kommitténs uppfattning att
räddningsledaren skall ha denna befogenhet.

I likhet med kommittén
anserjag att det är värdefullt atl civilförsvarets personal utnyttjas i
räddningstjänsten. Förutsättningarna för detta kommer att bli bättre då
kommunerna övertar ansvaret för ledningen av civilför-svarsverksamhelen pålokal
nivå den Ijanuari 1987, Enligt min uppfattning bör det vara möjligt att för
tjänst i räddningsvärnet ta ut lämpliga personer ur civilförsvarsorganisationen
i kommunen. Jag anser därför att det inte är nödvändigt att
civilförsvarsplikten utvidgas på det sätt som kommittén har föreslagit.

53

2.5.7
Ingrepp i annans rätt

Prop.
1985/86: 170

Mitt
förslag: Bestämmelserna om ingrepp i annans rätt i brandlagen och
alomskyddslagen skall tas in i räddningstjänstlagen utan några sakliga
ändringar och göras tillämpliga pä all räddningstjänst. Det skall vara
räddningsledaren som har befogenheten att göra ingreppen. Brandlagens
bestämmelser om ersättning för ianspråktagande av egendom för räddningstjänst
skall också tas in i räddningstjänstlagen och göras tillämpliga på all
räddningstjänst.

Kommitténs förslag överensstämmer i huvudsak med mitt
förslag. Kommittén föreslår dessutom alt samhället även skall betala
ersättning till den som lider skada eller förlust till följd av andra ingrepp i
hans rätt än som gäller ianspråktagande av egendom för räddningstjänst (45, 47,
50 och 76 §§ samt 77 § andra stycket och 79 § förslaget lill lag om samhällets
räddningstjänst).

Remissinstanserna har få synpunkter på förslaget. En
kommun anser att storleken av den ersättning som skall lämnas för ingrepp som
inte avser ianspråktagande av egendom måste kunna bli föremål för en
skälighetsbedömning.

Skälen för mitt förslag: För att en räddningsinsats skall
bli effektiv fordras atl räddningsledaren har rätt att göra ingrepp i annans
rätt. Del kan vara fråga om åtgärder som innebär förfogande av materiel eller
utrustning för att användas i räddningsinsatsen. Det kan också vara ätgärder
som innebär att egendom förstörs eller går förlorad utan att detta innebär
någon komplettering av räddningsorganets räddningsutrustning. Såväl brandlagen
som atomskyddslagen innehåller bestämmelser som innebär långtgående
befogenheter att göra ingrepp i annans rätt i båda dessa hänseenden (11 §
brandlagen och 5 § atomskyddslagen). I likhet med kommittén anser jag att
bestämmelser av samma innebörd bör tas in i räddningsljänstlagen och göras
tillämpliga på all räddningstjänst.

I 2 kap, 18 § regeringsformen föreskrivs atl varje
medborgare vilkens egendom tas i anspråk genom expropriation eller annat sådant
förfogande skall vara tillförsäkrad ersättning för förlusten enligt grunder som
bestäms i lag.

För de ingrepp i annans rätt som innebär att egendom tas i
anspråk för användning för räddningsinsatser finns f. n. bestämmelser om
ersättning i 19 § andra stycket och 22 § brandlagen samt 8 § tredje stycket
alomskyddslagen.

Kommittén föreslär atl dessa ersättningsregler skall föras
över till räddningsljänstlagen.

Enligt min mening är ett ianspråktagande av egendom för
användning för räddningsinsatser att anse som sådant förfogande som avses i 2
kap. 18 § regeringsformen. Härav följer att räddningstjänstlagen måste
innehålla bestämmelser som tillförsäkrar den som tvingas tillhandahålla egendom
ersättning. Jag delar således kommitténs uppfattning att räddningsljänstlagen
bör innehålla regler av samma innebörd som brandlagen och atomskyddslagen.

54

I fråga om andra ingrepp i
annans rätt anser kommittén mot bakgrund av Prop. 1985/86: 170 de principer
som ligger bakom bestämmelsen i 2 kap. 18 § regeringsformen atl det är rimligt
alt den som utsätts för ingreppet tillförsäkras rätt till ersättning för skada
eller förlust till följd av ingreppet.

Avsikten
med den av kommittén föreslagna regeln är att den som lider skada men inte har
någon nytta av räddningsinsatsen skall få ersättning för ingreppet. Vid en
räddningsinsats vidtas ofta åtgärder för att förhindra ytterligare skador i en
byggnad. Som exempel kan nämnas att det vid brand ofta gäller att förhindra atl
elden sprids. I detta arbete kan det bli nödvändigt att vidla åtgärder som kan
innebära ingrepp i annans rätl. Uppenbarligen kan det uppstå svårigheter att
avgöra i vilka fall och i vilken utsträckning som räddningsinsatsen har hindrat
att branden sprids till omkringliggande byggnader och därmed varit till nytta
för ägare av dessa. Den föreslagna ersättningsregeln innebär alltså avsevärda
tillämpningssvårigheter.

I
dag har frågan om den skadelidandes ersättning i sådana fall inte reglerats i
lag på annat sätl än att det allmänna svarar för otillåtna sådana ingrepp som
innebär fel eller försummelse i myndighetsutövning. Enligt allmänna
rättsgrundsatser skall kostnaden för tillåtna ingrepp i princip bäras av den
till vars förmån ingreppet sker. Ersättningskraven ingår i den skada som denne
har drabbats av. Han har i sin tur möjlighet att föra skadeståndstalan mol den
som har vållat olyckshändelsen. Har ingreppet gjorts för att tillgodose ett
allmänt inlresse såsom skydd av miljön torde del allmänna vara skyldigt atl
lämna ersättning till den skadelidande (se vidare lagrådets yttrande över
förslaget till brandlag, prop. 1973:185, s. 218-219). Rättsläget synes vara att
ingrepp av det här slaget inte är att betrakta som ett sådant förfogande som
avses i 2 kap. 18 § regeringsformen.

Mot
bakgrund av vad jag nu har anfört har jag stannat för alt inte förorda en
ersättningsregel av det slag som kommittén föreslår.

I
16 § första stycket brandlagen och 5 a § atomskyddslagen finns också
bestämmelser som gör det möjligt alt på annans mark placera anordningar som
varaktigt behövs för räddningstjänsten. Det kan gälla brandskåp, brandposter,
larmanläggningar, mätinstrument och skyltar av olika slag. Som kommittén
föreslår bör dessa bestämmelser tas in i räddningsljänstlagen och göras
tillämpliga på all räddningstjänsl. Föreskrifterna bör dock utformas så alt det
inte kan bli fråga om allvarliga ingrepp. För åtgärder som får någon större
betydelse för egendomens användningssätt och därigenom minskar egendomens
värde bör i stället expropriationsvägen anlitas. För åtgärder som vidtas
enligt räddningstjänstlagen bör ersättning lämnas för förlorad avkastning och
nytta.

55

2.5.8
Åtgärder efter räddningstjänst

Prop.
1985/86: 170

Mitt förslag: När en räddningsinsats är avslutad, skall
räddningsledaren underrätta ägaren eller innehavaren till den egendom
rädd-ningsätgärderna har avsett om behovet av bevakning, restvärdeskydd,
sanering och återställning.

Om
det behövs bevakning med hänsyn till risken för nya olyckshändelser och
bevakningen inte kommer till stånd, skall räddningsledaren ha rätl alt ulföra
bevakningen på ägarens eller innehavarens bekoslnad.

Kommitténs
förslag överensstämmer i huvudsak med mitt förslag med den skillnaden att
kommitténs förslag även innehåller en uttrycklig föreskrift om att en ägare
eller innehavare av en faslighet. byggnad, upplag eller annan anläggning skall
svara för tillsyn av egendomen efter vidtagna räddningsåtgärder och att
räddningsledaren skall pröva behovel av sådan tillsyn (Betänkandet s, 248-251
och 51 och 52 §§ förslaget till lag om samhällets räddningstjänst).

Remissinstanserna har inga erinringar mot förslaget.

Skälen för
mitt förslag: En huvudprincip inom räddningstjänsten är att en räddningsinsats
skall pågå tills det inte föreligger fara för ytteriigare skada eller fara för att
en inträffad skada förvärras. Del måste vara räddningsledarens sak att bedöma
när räddningsinsatsen skall avslutas. När så har skell återstår i allmänhet ett
behov av restvärdeskydd, sanering, återställningsarbeten och tillsyn och
bevakning av skadeplatsen. Gränsdragningen mellan räddningstjänst och sädana
åtgärder är svär. Detta gäller särskilt sanering dvs., rengöring efter utflöden
av olja eller andra skadliga ämnen. I princip har del inte ansetts ankomma på
räddningsorganen att vidta ålgärder efter del ätten räddningsinsats är
avslutad. Det främsta skälet härför är att räddningsorganens beredskap skulle
äventyras om. de under en längre tid skulle binda personal och utrustning på
samma skadeplats. Jag delar kommitténs uppfattning att detta motiv fortfarande
har bärkraft.

Svenska
kommunförbundet och försäkringsgivarna har träffat en överenskommelse om
restvärdeskydd i samband med brand. Larmtjänst AB och försäkringsgivarna har
vidare inlett ett samarbete om restvärdeinsatser vid andra olyckshändelser än
brand. Numera finns del också flera saneringsföretag som åtar sig att ulföra
saneringsarbeten. Mot bakgrund härav delar jag kommitténs uppfattning att det
inte finns någon anledning att ålägga räddningsorganen att svara för sanering
och återställning efter en räddningsinsats. Som kommittén föreslär bör
emellertid räddningsledaren vara skyldig alt underrätta ägaren eller
innehavaren av den egendom som räddningsåtgärderna har avsett om behovel av
åtgärder för reslvärdeskydd och sanering. Enligt min uppfattning är det
självklart att ansvaret för tillsyn och bevakning i första hand ligger på
egendomens ägare eller innehavare. Någon särskild föreskrift om detta anserjag
därför inte behövs. Om det behövs bevakning på en skadeplats med hänsyn till
risken för att det skall inträffa någon ny olyckshändelse finns det ett allmänt
intresse att

56

bevakningen verkligen
kommer till stånd. Om det inte blir fallel bör, som kommittén föreslår,
räddningsledaren ha rätt atl uföra bevakningen på ägarens eller innehavarens
bekoslnad.

Prop.
1985/86: 170

2.6 Tillsyn

Mitt
förslag: Den statliga tillsynen över den kommunala räddningstjänsten och den
förebyggande verksamheten i kommunen skall i huvudsak utövas genom samråd och
allmän rådgivning. Någon direkt bestämmelse om vitesföreläggande mol kommunen
och befattningshavare hos kommunen skall därför inte finnas kvar. Även
underställningsinstilutet avskaffas. Det innebär att kommunens beslul om
räddningstjänstplan inte skall underställas statlig myndighet för prövning. Staten
skall dock ha kvar en möjlighet att direkt påverka innehållet i
räddningstjänstplanen i särskilda fall. Regeringen skall nämligen kunna
besluta om ändring i en antagen räddningstjänstplan om det föreligger
särskilda skäl.

Räddningsnämnden
skall utöva den omedelbara tillsynen inom varje kommun över efterlevnaden av
lagen och föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen. Inom länet skall
tillsynen utövas av länsstyrelsen. Den centrala tillsynen skall utövas av
statens räddningsverk. Regeringen får elt bemyndigande att bestämma att den
centrala tillsynen i fråga om statlig räddningstjänsl skall utövas av annan
myndighet.

En
tillsynsmyndighet skall ha rätt att få tilllräde till byggnader, lokaler och
anläggningar och att få de upplysningar och handlingar som behövs för
tillsynen.

En
tillsynsmyndighet skall ha rätt att meddela förelägganden och förbud och att
förena dem med vite. Om någon underlåter att vidta en åtgärd som en
tillsynsmyndighet har ålagt honom, skall myndigheten ha rätl att vidta åtgärden
på den försumliges bekostnad.

Kommitténs förslag
överensstämmer i huvudsak med mitt förslag med den skillnaden alt
luftfartsverket efler samråd med statens räddningsverk skall utöva tillsynen i
fråga om räddningstjänsten pä eller i närheten av en godkänd flygplats.
(Betänkandet s. 292-298 och 313 samt 64-66 §§ förslaget till lag om samhällets
räddningstjänst).

Remissinstanserna: Svenska
kommunförbundet, en kommun och tre länsstyrelser tillstyrker uttryckligen
förslagel i fråga om den statliga tillsynen över den kommunala
räddningstjänsten och den förebyggande verksamhelen i kommunen. Några
instanser som företräder brandpersonal och försäkringsgivare är negativa. Deras
kritik går ut på att man inte helt kan lita på att kommunerna lar hänsyn till
de faktiska behoven av räddningstjänst. När det gäller tillsynsmyndigheternas
befogenheter ifrågasätter några remissinstanser om rätten att vidta åtgärder
på den försumliges bekostnad överensstämmer med kraven på rättssäkerhet.

57

Skälen för mitt förslag:
Jag skall först redovisa mina överväganden i Prop. 1985/86: 170 fråga om den
statliga tillsynen över den kommunala räddningstjänsten och den förebyggande
verksamheten i kommunerna. Enligt brandstadgan antas kommunens brandordning av
kommunfullmäktige. Beslutet om antagande skall underställas länsslyrelsens
prövning. Om fullmäktige underlåter atl anta brandordning av innehåll, som
länsstyrelsen anser erforderligt, skall länsstyrelsen förordna om innehållet. I
så fall måste länsstyrelsens beslut underställas regeringens prövning (2 §).

I
riksdagsbeslutet om riktlinjerna för ökad kommunal självstyrelse och minskad
byråkrati (prop. 1980/81:80, KU 13, rskr, 149) framhålls att samarbetet mellan
statliga och kommunala organ i allmänhet inte främjas av den form av
statskontroll som underställningen ulgör. Samråd och allmän rådgivning ligger i
stället mer i linje med en modern syn på samspelet mellan statliga och
kommunala organ. Som kommittén påpekar har handläggningen av
brandordningsärenden i allt väsentligt bestätt i samråd och information. Enligt
min uppfattning bör de ovan angivna riktlinjerna ligga till grund för
bedömningen av den tillsyn som fordras. Jag anser att man kan utgå från att
kommunerna vill och kan organisera en effektiv räddningstjänst och ett verkningsfullt
förebyggande arbete. En öppen och ömsesidig information om organisalion och
resurser kan därvid främja verksamhetens utveckling.

På
grund av vad jag nu har anföri anserjag i likhet med kommittén att det inte bör
finnas någol krav på underställning av kommunens beslut om räddningstjänstplan.

Slalen
måste dock ha vissa möjligheter alt påverka räddningstjänstplanerna. Till
skillnad från andra kommunala verksamheter har räddningstjänsten nämligen en
speciell karaktär genom dess stora betydelse för tryggheten i samhället. För de
få fall då en kommun efter samråd och information antar en räddningstjänstplan
- eller gör ändringar i den - som har allvarliga brister, bör regeringen ha
möjlighet att besluta om ändring av planen.

Enligt
24 § brandstadgan kan länsstyrelsen vid vite förelägga kommunen eller kommunala
befattningshavare att fullgöra sina åligganden med avseende på räddningstjänst
och förebyggande åtgärder mol brand. Bestämmelsen har sedan länge inte
utnyttjats. Molsvarande bestämmelser förekommer inte på andra områden inom den
kommunala verksamheten. I enlighet med den inställning som jag redovisat
tidigare anser jag i likhet med kommittén att föreskriften inte behöver finnas
kvar.

Jag
går nu över till frågan om tillsynen över efterlevnaden av lagen och de
föreskrifter som meddelas med stöd av lagen.

En
tillsynsmyndighets uppgift är att med olika medel se lill att de skyldigheler
som anges i lagen blir fullgjorda. Myndigheien skall ingripa vid konstaterade
missförhållanden. En annan viktig uppgift är att skaffa information och
kunskaper och atl på grundval härav ge råd och rekommendationer.

För
att fullgöra sina uppgifter behöver en tillsynsmyndighet effektiva

styrmedel såsom rätt att meddela förelägganden och förbud och rätl att i

samband därmed sätta ut vite. Om detta visar sig verkningslöst och det är 58

av stor betydelse att
missförhållanden rättas till utan tidsutdräkl bör tillsynsmyndigheten också ha
befogenhet att vidta rättelse på den försumliges bekostnad. I likhet med
kommittén anserjag alt sådana befogenheter bör ges till de myndigheter som
skall utöva tillsynen över efterlevnaden av räddningstjänstlagsliftningen.

Jag delar kommitténs
uppfattning att räddningsnämnden bör få tillsynsuppgifter på lokal nivå när
det gäller åtgärder för att förebygga bränder och för att hindra eller begränsa
brandskador och vissa andra skador. Tillsynen på detta område och i fråga om
kommunal räddningstjänst bör på regional nivå utövas av länsstyrelsen och på
central nivå av statens räddningsverk. När det gäller den statliga
räddningstjänsten kan det dock vara lämpligt att den cenlrala fillsynen utövas
av de myndigheter som har ansvaret för resp. räddningstjänst. Regeringen bör
därför ges etl bemyndigande att besluta om detla.

Prop. 1985/86: 170

2.7 Verksamheten i krig m. m.

Mitt förslag:
Under krig och när det annars råder civilförsvarsberedskap skall
räddningnämndens uppgifter övertas av kommunstyrelsen och räddningskårens
uppgifter av civilförsvarsorganisationen i kommunen.

Kommittén
har inte lämnat något förslag om den kommunala räddningstjänsten i krig.

Remissinstanserna
har inte närmare berört frågan.

Skälen för mitt förslag:
Vid anfall mot landet är del civilförsvarets uppgift alt skydda liv och egendom
och att hindra följderna av krigshandlingar. Civilförsvaret har således samma
uppgifter som kommunen när det gäller räddningstjänsten.

Jag har tidigare nämnt
lagen (1984: 1026) om ändring i civilförsvarslagen (1960:74). Ändringarna
träder i kraft den 1 januari 1987. Enligt 2 § i dess nya lydelse får regeringen
förordna atl civilförsvarsorganisationen hell eller delvis skall inta förstärkt
beredskap (civilförsvarsberedskap) om riket är i krig eller krigsfara eller det
råder sådana utomordentliga förhållanden som är föranledda av krig eller av
krigsfara som riket har befunnit sig i. Lagändringen innebär också att
kommunerna har fåll nya uppgifter inom civilförsvaret. De nya beslämmelserna
härom innebär bl, a, följande. Civilförsvarsorganisationens omfattning och
uppgifter inom varje kommun skall till sina huvuddrag redovisas i en särskild
organisationsplan, som skall fastställas av länsstyrelsen (10 a §). Varje
kommun leder civilförsvarsverksamheten inom sitt område under
civilförsvarsberedskap. Till kommunens förfogande ställer staten en civilförsvarschef
med en civilförsvarsstab och de övriga resurser som redovisas i
organisationsplanen (5 §), Under civilförsvarsberedskap samt under utbildning
och övning åligger det kommunen att ställa kommunen tillhörig materiel och
annan egendom till civilförsvarsorganisationens förfogande i den omfattning
organisationsplanen anger (40 § 1 mom.h). I varje kommun skall den ledning av
civil-

59

försvarsverksamhelen som
ankommer pä kommunen under civilförsvars- Prop. 1985/86: 170 beredskap
utövas av kommunstyrelsen (41 a §).

Civilförsvarslagstiftningens
regler om rekrytering av personal innebär vidare alt kommunens
räddningstjänstpersonal under civilförsvarsberedskap såvitt möjligt skall tas
i anspråk för tjänstgöring i civilförsvarsorganisationen med tjänsteplikt.

Under
civilförsvarsberedskap blir en kommun således tvingad att ställa sina
räddningstjänslresurser till civilförsvarsorganisationens förfogande. Kommunen
har då ingen möjlighet atl själv utföra räddningsinsatser. I lagen bör del
därför las in en föreskrift om att civilförsvarsorganisationen i kommunen skall
överta räddningskårens uppgifter under civilförsvarsberedskap.

Eftersom
kommunstyrelsen under civilförsvarsberedskap skall utöva ledningen av den
civilförsvarsverksamhet som ankommer på kommunen bör det i lagen också las in
en föreskrift om att räddningsnämndens uppgifter skall tas över av
kommunstyrelsen då det råder civilförsvarsberedskap.

2.8 Ikraftträdande m. m.

Den
nya lagstiftningen föranleder ändringar av redaktionell arl i lagen (1966:413)
om vapenfri tjänst, brottsbalken, lagen (1986: 166) om ändring i luftfartslagen
(1957:297) och lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd. Beträffande
dessa ändringar hänvisar jag till specialmotiveringen.

Jag
föreslår att den nya lagen och de av denna föranledda lagändringarna träder i
kraft den 1 januari 1987. Kommunernas arbete med att anta räddningsljänstplaner
kommer att kräva ytterligare tid. Jag förordar därför att planerna inte behöver
vara antagna förrän den 1 januari 1988.

3 Upprättande lagförslag

I
enlighet med det anförda har inom försvarsdepartementet upprättals förslag till

1.
räddningstjänstlag,

2.
lag om ändring i lagen
(1966:413) om vapenfri tjänst,

3.
lag om ändring i brottsbalken,

4.
lag om ändring i lagen
(1986:166) om ändring i luftfartslagen (1957:297),

5. lag
om ändring i lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd.

Förslaget
under 3 har upprättats i samråd med chefen för justitiedepartementet.
Förslagel under 4 har upprättats i samråd med chefen för kommunikationsdepartementet.
Förslagel under 5 har upprättats i samråd med chefen för socialdepartementet.

60

4
Specialmotivering Prop. 1985/86: i70

4.1 Förslaget till räddningstjänstlag

Räddningstjänstlagen ersätter brandlagen (1974:80) och
lagen (1960:331) om skyddsåtgärder vid olyckor i atomanläggningar m.m.. i det
följande kallad atomskyddslagen, I räddningsljänstlagen finns också några föreskrifter
som har motsvarigheter i brandstadgan (1962:91). Lagen innehåller flera nya
bestämmelser i förhållande till de äldre bestämmelserna. I många fall behälls
dock de äldre bestämmelserna i sak efter endast redaktionella ändringar. I
fråga om det sakliga innehållet gäller förarbetena till dessa bestämmelser, i
den mån de inte kommenteras särskilt i det följande. Lagen disponeras på
följande sätt. Efter ett avsnitt med inledande bestämmelser (1-5 §§) följer
ett avsnitt om kommunal räddningstjänst m. m. Avsnittet innehåller föreskrifter
om kommunens ansvar (6-11 §§). räddningskåren (12-14 §§), förebyggande
åtgärder mot brand (15-20 §§) och plan för räddningstjänsten (21-24 §).
Härefter följer elt avsnitt som innehåller föreskrifter om statlig
räddningstjänst: fjällräddningstjänsl (25 §), flygräddningstjänsl (26 §),
sjöräddningsljänsl (27 §) och räddningstjänst vid utsläpp av radioaktiva ämnen
(28 och 29 §§). Nästa avsnitt utgörs av gemensamma bestämmelser för kommunal
och statlig räddningstjänst. Det innehåller föreskrifter om alarmering (30 §),
ledning (31-33 §§), skyldighet att medverka i räddningstjänslen (34 §) och
ersättning lill kommun för medverkan i räddningstjänst m.m. (35-37 §§).
Härefter följer ett avsnitt . med bestämmelser som rör enskilda m.fl.:
alarmering (38 och 39 §§), uppgiftsskyldighet (40 §), förebyggande åtgärder
(41-43 §§), tjänsteplikt (44 §), ingrepp i annans rätt (45-47 §§), rätt till
ersättning (48-52 §§) och åtgärder efler räddningstjänst (53 §). Lagen
innehåller slutligen ett avsnitt med övriga bestämmelser som innehåller
föreskrifter om tillsyn (54-57 §§), ansvar (58 §), överklagande (59-60 §§), bemyndiganden
atl meddela ytterligare föreskrifter (61 och 62 §§) och räddningstjänsten i
krig m. m. (63 och 64 §§).

INLEDANDE BESTÄMMELSER

1 § Denna lag innehåller föreskrifter om hur samhällets
räddningstjänsl skall organiseras och bedrivas.

I lagen finns också bestämmelser om olycks- och
skadeförebyggande åtgärder samt om rättigheter och skyldigheter för enskilda.

Paragrafen anger lagens innehåll och motsvarar 1 § i
kommitténs förslag. Lagen handlar till största delen om samhällets skyldigheter
ifråga om räddningstjänst. Som framgår av andra slyckel finns det emellertid
också föreskrifter om enskildas rättigheter och skyldigheter. Lagens bestämmelser
om olycks- och skadeförebyggande åtgärder riktar sig både till samhället och
lill enskilda.

Lagen delar in samhällets räddningstjänst i kommunal
räddningstjänst

och statlig räddningstjänst. Statlig räddningstjänst är de åtgärder som vissa

statliga myndigheter enligt 25-28 §§ skall vidta, när det har inträffat vissa 61

olyckshändelser
eller då det föreligger vissa andra situationer. De olycks- Prop. 1985/86: 170
händelser och situationer som avses beskrivs närmare i dessa paragrafer. Den
statliga räddningstjänsten avser således bara åtgärder i vissa speciella fall.
Den kommunala räddningstjänsten är mer allmän. Kommunal räddningstjänst är
nämligen de åtgärder som kommunerna skall vidta enligt 6 § vid olyckshändelser
eller överhängande fara för olyckshändelser i alla andra fall än de som avses i
25-28 §§.

2
§ Med räddningstjänst avses i lagen de räddningsinsatser som staten eller
kommunerna skall svara för vid olyckshändelser och överhängande fara för
olyckshändelser för all hindra och begränsa skador på människor eller egendom
eller i miljön.

Till
räddningstjänst hänförs ocksä räddningsinsatser som polisen gör i fjällområden
enligt polislagen (1984:387) samt räddningsinsatser som görs enligt 26 och 27
§§ utan att det har inträffat någon olyckshändelse eller föreligger
överhängande fara för en olyckshändelse.

Skyldighet
för staten eller kommun att göra en räddningsinsats föreligger endasl, om det
med hänsyn till behovet av ell snabbt ingripande, det hotade intressets vikt.
kostnaderna för insatsen och omständigheterna i övrigt är påkallat att staten
eller kommunen svarar för insatsen.

Paragrafen
motsvarar 1 § första styckel brandlagen saml 2 och 3 §§ i kommitténs förslag.

I
paragrafen definieras begreppet räddningstjänst som en verksamhet. Verksamheten
består av skadehindrande och skadebegränsande ätgärder som skall vidtas vid
olyckshändelser och överhängande fara för olyckshändelser. Med olyckshändelser
avses plötsligt inträffade händelser som har medfört eller som kan befaras
medföra skada. Dit räknas händelser som beror på företeelser i naturen eller
som inträffar utan människors handlande. Som olyckshändelser räknas också
händelser som beror på människors handlande eller underlåtenhet att handla.
Delta gäller oberoende av om handlingen eller underlåtenheten är uppsåtlig
eller ej. Som exempel på olyckshändelser kan nämnas bränder, explosioner,
skred, ras. översvämningar, oväder och utflöden av skadliga ämnen. Kravet all
del skall vara fråga om en plötsligt inträffad händelse innebär att långsamma
och ständigt pågående skeenden såsom sättningar i byggnader och jorderosioner
inte räknas som olyckshändelser. Sådana långsamma och ständigt pågående
skeenden kan emellertid i sin lur orsaka något som inträffar plötsligt och som
medför skada: den sättningsskadade byggnaden rasar eller erosionen föranleder
ett jordskred. Sådana händelser skall givetvis betraktas som olyckshändelser.

I
26 och 27 §§, som behandlar flygräddningstjänsten och sjöräddningstjänsten,
finns föreskrifter om efterforskning, undsättning och sjuktransporter som
skall äga rum även om det inte har inträffat någon olyckshändelse eller
föreligger fara för en olyckshändelse. Genom andra slyckel hänförs dessa
åtgärder till räddningstjänst. Av polislagen (1984: 387) följer att polisen gör
räddningsinsatser i fjällområden som inte alltid har samband med någon
olyckshändelse. Genom andra siycket hänförs även dessa

åtgärder
till räddningstjänst. ,.

oi

Syftet med
lagen är inte att befria den enskilde frän ansvar och kostna- Prop. 1985/86:
170 der för ingripanden vid olyckshändelser och att i stället föra över ansvar
och kostnader till samhället, Lagens syfte är att samhället skall hålla en
organisation som kan gripa in när den enskilde inte själv eller med anlitande
av nägon annan kan bemästra en olyckssituation. Samhället skall ingripa när del
framstår som rimligt att samhället svarar för de ätgärder som behövs för alt
avvärja eller begränsa skada. Räddningstjänsten skall inte förlora i
effektivitet pä grund av att räddningsorganen överhopas med framställningar om
hjälp i bagatellarlade situationer. Det är mot denna bakgrund som det i iredje
slyckel anges under vilka förutsättningar skyldigheten att ingripa föreligger.
Skyldigheten att ingripa föreligger endast om det med hänsyn till behovet av
ett snabbt ingripande, det hotade intressets vikl, kostnaderna för insatsen och
omständigheterna i övrigi är påkallat att staten eller kommun svarar för
insatsen. Var och en av dessa förutsättningar måste föreligga för att staten
eller kommun skall vara skyldig att ingripa.

När det gäller fara för människors liv eller hälsa är ell
ingripande alltid motiverat. Kostnadsaspekten har därvid en underordnad
betydelse. Avvägningen mellan skadornas betydelse och kostnaderna för
ingripandet får i praktiken störst betydelse i de fall då endast materiella
värden står på spel.

Vid olyckor som innebär risk för skador i miljön är det
ofta svårt att bedöma hur omfattande skadorna kan bli och vilka krav på
räddningsåtgärder som de kan föranleda, I dessa situationer behövs det därför
i regel en bedömning i det enskilda fallet av vilka insatser som är motiverade.
Bedömningen bör göras i samråd med de myndigheter som har ansvaret för
miljöskyddet.

Utmärkande för samhällets räddningsorganisalion är att den
kan ingripa snabbt. Detta är i de flesta fall nödvändigt vid olyckshändelser
som inte är bagateUartade. Genom ett snabbt ingripande kan fara för skador och
ytterligare skador avvärjas. Givetvis skall samhället inte vara tvunget att
ingripa om någon annan redan har hunnit vidta erforderliga åtgärder för alt
hindra eller begränsa skadorna. Detsamma gäller om sådana åtgärder ännu inte har
vidtagits men man kan räkna med att den vars intressen är hotade tillräckligt
snabbt kan vidta åtgärderna. Dennes möjligheter att göra det måste bedömas med
hänsyn till olyckshändelsens art och omfattning och de räddningsresurser han
disponerar över eller kan anlita. Många gånger kan det vara tveksamt om dessa
resurser räcker. Vid osäkerhet om ett ingripande skall göras bör man beakta att
ett snabbt ingripande pä ett tidigt stadium för det mesta är billigare och
effektivare än ett ingripande som på ett senare stadium visar sig ofrånkomligt.

I många fall - särskill vid utflöden av olja eller andra
skadliga ämnen -

kan det återstå återställnings- eller saneringsåtgärder när det egentliga

räddningsarbetet är avslutat. Det är givelvis svårt att närmare ange när det

i sådana fall inte längre behövs ett ingripande från samhället. Rent allmänt

kan man säga att det föreligger ett behov av ett sådant ingripande så länge

det finns risk för att oljan eller de skadliga ämnena sprids. När t. ex. utrun

nen olja har vallats eller länsats in så att det inte längre är någon risk att 63

den sprids kan man däremot
i de flesta fall räkna med att fortsatta åtgärder Prop. 1985/86: 170

skall kunna vidtas genom
skadevåUarens eller fastighetsägarens försorg. I

många
fall torde han med stöd av hälso- och miljöskyddslagstiftningen

kunna
åläggas att genomföra den sanering som behövs. Det är givetvis

ingenting som hindrar att
kommunen åtar sig ett saneringsuppdrag mot

betalning. När det gäller
sanering av olja i strandzonen finns sedan länge

en utbildad praxis att
kommunen utför saneringen och atl staten betalar

kommunens kostnader. Som
anförts i den allmänna motiveringen kommer

föreskrifter om kommunens
rätt till ersättning i sådana fall att tas in i

verkställighetsföreskrifterna
till lagen,

3 §
Lagen gäller inte hälso- och sjukvård som avses i hälso- och sjuk

vårdslagen (1982: 763).

I
denna paragraf, som till en del svarar mot 4 § i kommitténs förslag, undantas
hälso- och sjukvård från lagens tillämpningsområde.

Enligt
1 § första styckel hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) avses med hälso- och
sjukvård i den lagen åtgärder för alt medicinskt förebygga, utreda och behandla
sjukdomar och skador. I samma stycke sägs del vidare alt sjuktransporter hör
till hälso- och sjukvården, Med sjuktransporter menas i detta sammanhang
vägbundna sjuktransporter. Genom förevarande paragraf undantas hälso- och
sjukvården - pch därmed de vägbundna sjuktransporterna - från
räddningstjänstlagens tillämpningsområde. Sjuktransporter i terrängen är
emellertid räddningstjänst och på sädana sjuktransporter är
räddningstjänstlagen tillämplig.

Gränsen
mellan hälso- och sjukvård å ena sidan och räddningstjänst å andra sidan får
emellertid inte dras alltför skarpt. Ett medicinskt omhändertagande på en olycksplats
som syftar lill att etablera och bibehålla vitala funkfioner såsom t. ex.
andning och cirkulation måste anses höra fill hälsooch sjukvården och ligga
inom sjukvårdshuvudmännens ansvarsområde. Men det hindrar inte att de som
deltar i ett räddningstjänstingripande skall kunna vidta elementära livräddande
åtgärder på en olycksplats, l.ex. genom att utföra konstgjord andning eller att
stoppa blödningar.

4 §
Räddningstjänsten skall planeras och organiseras så att räddningsin

satserna kan påböijas inom godtagbar lid och genomföras på ett effektivt

sätt.

Paragrafen
motsvarar delvis 5 och 6 §§ i kommitténs förslag och har en viss motsvarighet i
2 § brandlagen och 5 § brandstadgan.

I
paragrafen anges målet för räddningstjänsten: räddningsinsatserna skall kunna
påbörjas inom godtagbar tid och genomföras på ett effektivt sätt. Det innebär
bl. a. att räddningsorganen skall hålla en hög beredskap. Verksamheten måsle
enligt paragrafen planeras och organiseras så alt målet uppfylls.

5 §
Kommunerna och de statliga myndigheter som svarar för verksamhet

enligt denna lag skall samarbeta med varandra och med andra som berörs

av
verksamheten. 54

Paragrafen motsvarar 7 § i kommitléns förslag och har
ingen motsvarig- Prop. 1985/86: 170 het i brandlagen eller brandstadgan.

För att få en effektivare räddningstjänst är det
nödvändigt att de som har ansvaret för olika delar av räddningstjänsten
samordnar sin verksamhei.

Paragrafen innehåller en föreskrift om atl kommuner och
statliga myndigheter som har ansvar för räddningstjänsten skall samordna sin
verksamhet såväl administrativt som operativt. Paragrafen innehåller också en
uppmaning till samarbete med andra som berörs av räddningstjänsten. Härmed
åsyftas samarbete med dem som medverkar i räddningstjänsten och med dem som har
uppgifter inom områden som på annat sätt berörs av räddningstjänsten, t.ex.
yrkesinspektionen och miljö- och hälsoskyddsnämnden.

KOMMUNAL RÄDDNINGSTJÄNST M. M. Kommunens ansvar

6 § Varje kommun skall svara för räddningstjänsten
inorri kommunen, om inte annat följer av 25—28 §§.

Denna paragraf handlar om kommunens ansvar för
räddningstjänsten inom sitt område och motsvarar till en del 2 § brandlagen och
5 § i kommitténs förslag.

Av paragrafen framgår atl kommunen skall svara för
räddningstjänsten inom sitt område. Med den definition av begreppet
räddningstjänsl som ges i 2 § innebär det atl kommunen skall ingripa vid
olyckshändelser eller då det föreligger överhängande fara för olyckshändelser
och alt ingripandet skall gå ut på alt vidta ålgärder så att skador på
människor eller egendom eller i miljön hindras eller begränsas. Kommunens
ingripande skall inte vara beroende enbart av de kommunala räddningsorganens
egna resurser. Kommunen har elt ansvar för att ätgärder vidtas av de organ som
har lämpliga resurser. För detta ändamål har den som leder ingripandet
möjlighet enligt 34 § att påkalla medverkan från andra statliga och kommu- ,
nala myndigheter som har lämpliga resurser.

Vad som avses med olyckshändelser har närmare berörts i
specialmotiveringen fill 2 §.

Att kommunen skall ingripa då faran för en olyckshändelse
är överhäng

ande innebär inte en skyldighet för kommunen att allmänt vidta åtgärder på

förhand för att förhindra händelser som kan leda till skador. I del enskilda

fallet kan ett skeende emellertid utveckla sig så atl det går att förutse

händelser som kan föranleda skador. Detla gäller särskilt vid naturhän

delser såsom stormar, översvämningar och jordskred. Om olyckshän

delser i sådana fall kan befaras vara omedelbart förestående, skall kom

munen vara skyldig att ingripa och vidta åtgärder som förebygger eller

begränsar skador. Annorlunda förhåller det sig om andra samhällsorgan

har pålagts uppgiften alt avvärja händelser som kan leda till skador. Till

polisens uppgifter hör enligt 2 § I polislagen (1984: 387) atl förebygga brott

och andra störningar av den allmänna ordningen och säkerheten. Om del

befaras att ett brott, som innebär allvarlig fara för liv eller hälsa eller för 65

5 Riksdagen 1985/86. 1 saml. Nr 170

omfattande förstörelse av
egendom är omedelbart förestående, är det Prop. 1985/86: 170

polisens uppgift att
avvärja brottet eller att bereda skydd mot det. Det

innebär att polisen t. ex.
vid etl hot om alt låta en sprängladdning detonera

skall leta efler och
oskadliggöra sprängladdningen. Kommunens uppgifter i

en sådan situation är att
ingripa när olyckshändelsen inträffar. I många

sådana fall är det
givetvis nödvändigt att en kommunal räddningsstyrka

kommer till platsen för
att förbereda ett ingripande. Dä har den möjlighet

att biträda polisen i
arbetet med att bereda skydd mol det befarade brottet.

Enligt
paragrafen är kommunen inte skyldig att ingripa i fall som avses i 25-28 §§,
dvs. då det är fråga om flygräddningstjänst, fjällräddningstjänsl, sjöräddningstjänst
eller räddningstjänst vid utsläpp av radioakliva ämnen.

Att
staten i dessa fall har det primära ansvaret behöver inte innebära att kommunen
kan förhålla sig passiv. Om kommunen har lämpliga resurser kan dessa behöva las
i anspråk. Bestämmelsen i 34 § innebär nämligen också att kommunen på begäran
av en räddningsledare för statlig räddningstjänst är skyldig att delta i
ingripandet med personal och utrustning, om inte den egna verksamheten
allvarligt hindras av det.

7
§ Varje kommun skall svara för att åtgärder vidtas inom kommunen så att bränder
och skador till följd av bränder förebyggs. Kommunen skall också främja annan
olycks- och skadeförebyggande verksamhet i kom-

Paragrafen
motsvarar fill en del 2 § brandlagen samt 9 och 53 §§ i kommitténs förslag.

Av
paragrafen framgår att ansvaret för den brand- och brandskadeförebyggande
verksamheten ligger pä kommunerna. Paragrafen innehåller också en bestämmelse
om alt kommunerna skall främja annan olycks- och skadeförbyggande verksamhet.

Den
viktigaste åtgärden för att hindra och begränsa skador är att förebygga att
skador uppstår, dvs. se till atl olyckshändelser inte inträffar och, om olyckan
är framme, ha vidtagit åtgärder som minskar skadornas omfattning. Uppgiften
att förebygga olyckor åvilar många myndigheter.

Tillsynen
enligt miljöskyddslagen (1969:387) av miljöfarlig verksamhet utövas av statens
naturvårdsverk och länsstyrelserna samt, i vissa fall, miljö- och
hälsoskyddsnämnderna.

Arbetarskyddsstyrelsen
och dess regionala myndigheter skall se till alt arbetsmiljön utformas så att
betryggande säkerhet ges mot bl. a. olycksfall. I tillsynen ingår att
kontrollera att skyddsåtgärder vidtas mot skada genom fall, ras, brand,
explosion, elektrisk ström eller liknande.

Lagen
(1985:426) om kemiska produkter har lill syfle att förebygga att skador på
människors hälsa eller i miljön förorsakas av kemiska ämnens inneboende
egenskaper. Tillsyn över efterlevnaden av den lagen utövas av flera
myndigheter.

Pä
trafikens område har trafiksäkerhetsverkel ansvaret för den olycksförebyggande
verksamheten.

Ansvaret
för att byggnader blir säkra åvilar byggnadsnämnderna.

Med
så många myndigheter - av vilka här endasl några har exemplifie-

66

räls - med ansvar för
olika områden går det inte att dra en skarp gräns Prop. 1985/86: 170

mellan ansvarsområdena.
Del är därför angeläget att vidga samarbetet

mellan berörda
myndigheter. Genom andra meningen i denna paragraf

läggs ett särskilt ansvar
på kommunerna atl främja samarbetet och verka

för alt brister i
skadeskyddet vid olika anläggningar rättas till, t. ex. genom

påpekande till den
ansvariga myndigheten.

8 §
Kommunerna skall ta till vara möjligheterna alt utnyttja varandras

resurser för räddningstjänsten och för förebyggande verksamhet enligt 7 §.

Paragrafen
motsvarar delvis 12 § i kommitténs förslag men har ingen motsvarighet i
brandlagen.

Denna
paragraf innehåller en uppmaning till kommunerna alt samverka med varandra
ifråga om räddningstjänsten och i frågor som rör förebyggande åtgärder mot
såväl bränder som skador till följd av bränder. Som framgår av den allmänna
motiveringen är det meningen att kommunerna själva utan inblandning från
statens sida skall bestämma innehållet i och formerna för samarbetet.

Som
framgått av den allmänna motiveringen har genom Svenska kommunförbundets
försorg bildats regioner för kommunal samverkan inom räddningstjänsten. Dessa
s.k. räddningsregioner bör ge goda möjligheter att utveckla samarbetet mellan
kommunerna så att räddningstjänsten och den förebyggande verksamheten blir effektiv.

9 §
I varje kommun skall det finnas en räddningsnämnd och en rädd

ningskår.

Kommunen
får filisätta en särskild räddningsnämnd eller uppdra åt en annan nämnd att
vara räddningsnämnd. Om inte detta har skett, är kommunstyrelsen
räddningsnämnd.

Kommunen
får komma överens med en annan kommun om alt ha en gemensam räddningskår.
Kommunen får också träffa avtal med en annan kommun om att de uppgifter i
kommunen, som enligt denna lag ankommer på räddningskåren, skall hell eller
delvis ombesörjas av den andra kommunens räddningskår.

Försia
siycket motsvarar 11 § första siycket i kommitténs förslag och fill en del 3
och 4 §§ brandlagen. Andra slyckel motsvarar 3 § första stycket brandlagen och
8 § i kommitléns förslag. Tredje slyckel har viss motsvarighet i 6 §
brandlagen och 13 § kommitténs förslag.

Paragrafen
innehåller bestämmelser om hur förvaltningen av räddningstjänsten skall
organiseras. Kommunen kan inrätta en särskild räddningsnämnd eller uppdra åt
en annan nämnd atl vara räddningsnämnd. Kommunstyrelsen får ett
sistahandsansvar för räddningstjänsten. Kommunstyrelsen blir nämligen
räddningsnämnd om en särskild räddningsnämnd inte inrättas och uppgiften inte
anförtros åt någon annan nämnd.

Räddningskåren
skall sköta hela den kommunala räddningstjänsten dvs. alla olika slag av
kommunal räddningstjänst inom kommunens hela område. Tredje styckel ger
kommunen rätt att komma överens med en annan

kommun
om att ha en gemensam räddningskår. Det ger också möjlighet för

67

kommunen att helt eller delvis överiåta räddningskårens
arbetsuppgifter Prop. 1985/86: 170 till en annan kommun. Detta innebär försl
och främst att kommunen kan överlåta till en annan kommun att sköta all
räddningstjänst i hela kommunen. Kommunen kan också överlåta ät den andra
kommunen att hålla en eller flera räddningsslyrkor i en del av kommunen eller
att utföra vissa av räddningskårens uppgifter i kommunen. Det är således också
möjligt att enbart överlåta uppgiften som räddningschef. De olika slagen av
partiella överlåtelser kan givetvis kombineras. En överlåtelse av
räddningskårens samtliga arbetsuppgifter innefattar även de uppgifter som
ankommer på räddningschefen i denna hans egenskap och de uppgifter som ankommer
på honom i hans egenskap av räddningslédare,

10 § I fråga om en särskild räddningsnämnd skall gälla
följande föreskrifter i 3 kap, kommunallagen (1977:179)

2
§ om antalet
ledamöter m, m,,

3
§ första
siycket om valbarhet m. m.,

4
§ om rätt till
ledighet från anställning,

5
§ första
stycket om mandattid,

5
§ tredje
stycket om verkan av ledamots avgång,

6
§ om ordförande
och vice ordförande,

7
§ om tid och
plats för sammanträde samt om närvarorätt vid sammanträde,

8
§ om suppleants
tjänstgöring m. m.,

9
§ första
stycket om beslutsförhet,

10
§ om
beslutsförfarande och protokoll,

11
§ om delgivning
m.m.,

12
§ om reglemente
och delegation.

För Slockholms kommun skall dock inte gälla 3 kap. 5 §
första siycket eller 6 § kommunallagen.

Paragrafen motsvarar 3 a § brandlagen. Till en del
motsvaras paragrafen av 10 § i kommitténs förslag.

I försia slyckel görs bestämmelserna i 3 kap.
kommunallagen (1977: 179) om kommunstyrelses organisation och arbetsformer
tillämpliga på särskild räddningsnämnd. Samma hänvisning finns i lagstiftningen
om andra specialreglerade kommunala nämnder.

I andra slyckel föreskrivs undantag för Stockholms kommun
i fräga om mandattid och val av ordförande och vice ordförande. Det finns inga
lagregler i dessa hänseenden för de specialreglerade nämnderna i Slockholms
kommun. Om detta finns det i stället föreskrifter i etl reglemente som antagits
av kommunfullmäktige. Belräffande val av ordförande gäller för Stockholms
kommun bestämmelserna i 3 kap. 17 och 18 §§ kommunallagen.

Det
kan anmärkas att beslämmelserna om jäv i den föreslagna, nya förvaltningslagen
(se prop. 1985/86:80) skall tillämpas i samtliga ärenden hos räddningsnämnden,
oavsett om kommunstyrelsen är räddningsnämnd eller annan nämnd har fått i
uppdrag att vara räddningsnämnd.

11 §
Uppdrag att besluta på räddningsnämndens vägnar får inte omfatta förelägganden
eller förbud vid vite eller verkställande av ålgärd pä den försumliges
bekostnad.

68

Räddningsnämnden får
meddela den som utan att vara tjänsteman hos Prop. 1985/86: 170 kommunen
fullgör uppgifter åt nämnden befogenhet att på nämndens vägnar meddela i verksamheten
erforderliga förelägganden och förbud enligt 56 § första siycket.

Första
slyckel motsvarar 10 § tredje stycket i kommitléns förslag och har ingen
motsvarighet i brandlagen.

I
3 kap. 12 § andra stycket kommunallagen (1977:179) finns en generell delegationsrätt.
Enligt lagrummet får kommunstyrelsen, om fullmäktige beslutar det, uppdra åt en
särskild avdelning, bestående av ledamöter eller suppleanter i styrelsen, åt en
ledamot eller suppleant eller ät en tjänsteman hos kommunen atl på styrelsens
vägnar besluta i en viss grupp av ärenden. Beskaffenheten av dessa ärenden
skall anges i reglemente för kommunen eller i ett särskilt beslut.
Delegationsbeslämmelsen gäller även oreglerade nämnder. Bestämmelsen har genom
10 § försia stycket också gjorts tillämplig på särskild räddningsnämnd.

Föreskriften
gör det möjligt alt delegera beslutanderätten i vissa ärenden till bl. a.
räddningschefen. Delegation bör dock inte kunna ske av befogenheter alt
besluta om allvarligare ingrepp i enskildas rätt. Ärenden rörande föreläggande
vid vite eller verkställande av åtgärd på den försumliges bekoslnad har därför
enligt första styckel undantagits från delegafion. Utformningen av stycket
innebär att det inte heller är tillåtet att överlåta beslutanderätten i sådana
ärenden till dem som avses i andra stycket. Det är att märka att undantagen
gäller oavsett vilket organ som är räddningsnämnd: särskild räddningsnämnd,
annan nämnd som har fått i uppdrag atl vara räddningsnämnd eller
kommunstyrelsen.

Andra
siycket har en viss motsvarighet i 13 § 1 mom. brandstadgan och ger
räddningsnämnden möjlighet att överlåta befogenheten att meddela förelägganden
och förbud till den som utan att vara tjänsteman hos kommunen fullgör
uppgifter åt räddningsnämnden. De som i första hand kommer i fråga för sådan
delegation är skorstensfejarmästarna och deras biträden. Dessa är i regel inte
kommunala tjänstemän. Det kan också förekomma alt brandsyn förrättas av andra
än kommunala tjänstemän. Den som förrättar brandsyn bör då ha möjlighet att meddela
erforderiiga förelägganden om avhjälpande av de brister söm konstateras vid
brandsynen. Som framgår av första stycket är det inte tillåtet att delegera
befogenheten att meddela vitesförelägganden eller beslut om verkställande av
åtgärd på den försumliges bekostnad.

Räddningskåren

12 §
Räddningskåren skall göra de räddningsinsatser som kommunen har

ansvaret för enligt denna lag.

Kommunen
får överlåta åt någon annan att göra räddningsinsatser som kräver särskild
kompetens.

Paragrafens
första slycke har ingen motsvarighet i brandlagen eller i kommitténs förslag.
Andra styckel motsvarar till en del 6 § brandlagen och

13 § i kommitténs
förslag.

Av första stycket framgår
att det är räddningskåren som har ansvaret för Prop. 1985/86: 170
räddningsinsatserna.

Enligt
andra stycket är det ocksä möjligt för kommunen alt på enskilda överlåta vissa
räddningsinsatser som kräver särskild kompetens t, ex, bekämpning av olja
eller andra skadliga ämnen. Del är inte tillåtet för en kommun alt överiåla
hela ansvaret för räddningstjänsten på etl enskilt organ.

Del
är att märka att kommunen har ansvaret för etl räddningsingripande även om det
utförs av någon på grund av avtal enligt andra styckel.

I
13 § finns en bestämmelse som gör det möjligt för en kommun alt i vissa andra
fall träffa avtal om överlåtelse av en del av räddningstjänsten.

13
§ Räddningskåren skall bestå av en räddningschef och en eller flera
räddningsslyrkor. I räddningskåren kan också ingå räddningsvärn.

Om
det vid en anläggning inom kommunen har organiserats en särskild enhet för
räddningsinsatser vid anläggningen, får kommunen träffa avtal med ägaren eller
innehavaren av anläggningen om att enheten skall ingå som räddningsstyrka i
räddningskären.

En
sädan enhets räddningsinsatser är att anse som kommunal räddningstjänsl enligt
denna lag också när insatserna görs inom den egna anläggningen.

Första
slyckel motsvarar 11 § andra stycket i kommitténs förslag och lill en del 4 §
första styckel brandlagen.

Andra
slyckel motsvarar 6 § brandlagen och 13 § i kommitténs förslag.

Tredje
stycket har ingen motsvarighet i brandlagen eller kommitténs förslag.

Första
stycket innehåller bestämmelser om räddningskårens organisalion. Av
bestämmelserna framgår att det i stor utsträckning ankommer på kommunerna
själva att bestämma organisationens utseende. Det enda som är obligatoriskt är
att det skall flnnas en räddningschef och minst en räddningsstyrka. I övrigt
står det kommunen fritt att organisera flera räddningsstyrkor och att
organisera räddningsvärn. Räddningsvärn motsvarar brandvärn enligt brandlagen.

Som
framgått av den allmänna motiveringen är huvudregeln att den kommunala
räddningstjänsten skall skötas av kommunala räddningstjänstorgan. Vid vissa
anläggningar kan det bedrivas verksamheter som kräver särskilda
räddningsresurser i form av personal och utrustning, t. ex. brandstyrkor vid
vissa industrier eller större trafikflygplatser. Det kan i vissa fall vara
lämpligl atl sådana resurser knyts till den kommunala räddningstjänsten.
Enligt andra stycket kan en kommun träffa avtal med ägaren eller innehavaren av
en sådan anläggning om atl den särskilda styrkan eller enheten skall ingå som
räddningsstyrka i räddningskåren. Detta gäller bara ägare eller innehavare av
sådana anläggningar där räddningsresurserna främst har skapats för atl möta
olyckshändelser i anläggningen. Det skall således inte vara möjligt att
överiåta räddningstjänsten till entreprenörer. Att vissa särskilda uppgifter
inom räddningstjänsten dock kan lämnas över till entreprenörer framgår av 12 §
andra styckel.

Alt
enheten ingår som en räddningsstyrka i räddningskåren innebär 70

givetvis alt dess räddningsinsatser utanför den egna
anläggningen är kom- Prop. 1985/86: 170 munal räddningstjänst. Kommunen har
därmed det yttersta ansvarel för ledningen och utförandet av räddningsinsatsen.
Vid olyckshändelser inom en anläggning vid vilken det finns en räddningsenhet
är kommunen i princip bara skyldig att ingripa när räddningsenheten inte kan
bemästra situationen. Ingår enheten pä grund av avtal som räddningsstyrka i kommunens
räddningskår, kan det i ett sådant läge uppstå tvekan om det är den som svarar
för anläggningen eller om det är kommunen som har ansvaret för ledningen och
utförandet av räddningsinsatsen. För att det inte skall råda någon oklarhet i
dessa avseenden föreskrivs i andra stycket att enhetens räddningsinsatser är
att anse som kommunal räddningstjänst också när insatserna görs inom den egna
anläggningen.

14 § En räddningsstyrka skall bestå av anställd
personal som genom utbildning och erfarenhet har nödvändig kompetens för sina
uppgifter.

Ett räddningsvärn skall bestå av personal som har uttagits
på grund av tjänsteplikt.

Paragrafen motsvarar 11 § Iredje stycket i kommitténs
förslag och till en del 4 § första stycket brandlagen.

Paragrafen innehåller bestämmelser om rekryteringen av
personal till räddningsstyrka och räddningsvärn. Föreskrifterna i första
stycket innebär atl en räddningsstyrka inte kan bestå av frivillig personal.
Personalen i räddningsstyrkan måste vara anställd. Därmed avses anställning på
heltid eller deltid.

Första stycket innehåller ett krav alt personalen i
räddningsstyrkan skall ha förvärvat nödvändig kompetens genom utbildning och
erfarenhet. Närmare bestämmelser om utbildning och kompetens kommer atl
meddelas som verkslällighetsföreskrifter till lagen.

Räddningsvärnets personal får enligt andra siycket inte
vara anställd utan skall rekryteras på grund av tjänsteplikt. En föreskrift om
tjänsteplikt för tjänstgöring i räddningsvärn finns i 44 § tredje stycket. Av
den framgår att i första hand frivilliga skall tas ut för tjänstgöring i
räddningsvärn.

Förebyggande ålgärder mol brand

15 § Räddningsnämnden skall svara för atl brandsyn
och solning utförs

regelbundet.

Paragrafen motsvarar 7 § brandlagen och 54 § första
stycket i kommitténs förslag.

16 § Brandsyn skall avse kontroll av brandskyddet
vid byggnader eller

anläggningar som bestäms av regeringen eller den myndighet som regering

en utser. En myndighet som utövar lillsyn enligt 54 § kan besluta om

brandsyn också i andra fall.

Brandsyn skall förrättas av särskilda brandsyneförrättare
som utses av räddningsnämnden.

71

Paragrafen motsvarar 12 §
1 och 3 mom. brandstadgan samt 55 och 57 §§ Prop. 1985/86: 170 i kommitténs
förslag. Enligt första stycket ankommer del på regeringen eller den myndighet
som regeringen utser alt bestämma vilka byggnader och anläggningar som
regelbundet skall kontrolleras genom brandsyn. Därvid bör främst komma i fråga
sådana byggnader och anläggningar där risken för bränder är särskilt stor eller
där bränder kan orsaka svåra eller omfattande skador. På grund av särskilda
omständigheter i det enskilda fallet kan det vara befogal med brandsyn även vid
andra byggnader eller anläggningar och vid andra tillfällen än som framgår av
föreskrifterna orii brandsyn. I stycket finns en bestämmelse som gör del
möjligt för en tillsynsmyndighet att besluta om brandsyn i sådana fall.

Begreppet
brandskydd är inte definierat i lagen. Därmed menas ätgärder som syftar till
att eliminera risker för brand och skador till följd avbränd. I brandskyddet
kan ingå anbringande av brandvarnare, anvisningar om ulrymningsvägar,
anskaffning av släckningsutrustning etc. Som framgår av 41 och 43 §§ sträcker
sig skyldigheten atl hålla brandskydd bara lill vad som i varje enskilt fall är
skäligt med hänsyn till kostnaderna. Åtgärder som är mer ekonomiskt betungande
än som är skäligt med hänsyn lill del avsedda syftet får alltså inte
föreskrivas.

Enligt
12 § 1 mom. brandstadgan skall brandsyn förrättas av brandchefen eller av brandbefäl
som han har förordnat därtill. Av andra siycket "ramgär att det är
räddningsnämnden som förordnar brandsyneförrättare. I Je flesta fall torde
räddningschefen eller något annat räddningsbefäl utses till
brandsyneförrättare. Etl förordnande om att förrätta brandsyn kan kombineras
med ett delegationsuppdrag alt besluta om föreläggande eller förbud i samtliga
eller i vissa av de brandsyneärenden som förordnandet avser.

17 §
Genom sotningen skall eldstäder och andra fasta förbränningsanord

ningar, som inte är inrättade för eldning liteslutande med gas, och därtill

hörande rökkanaler samt imkanaler göras rena. I samband med sotning

skall det som rengörs samt skorstenar och tak med därtill hörande bygg

nadsdelar kontrolleras frän brandskyddssynpunkl. En tillsynsmyndighet

kan besluta om sådan kontroll av brandskyddet också i andra fall.

Sotning
och kontroll enligt första stycket av brandskyddet skall utföras av
skorstensfejarmästare eller skorstensfejare som biträder skorstensfejarmästaren.
Räddningsnämnden får i fråga om speciella anläggningar och enstaka avlägset
belägna bostadshus medge att någon annan utför sotningen och kontrollen.

Paragrafen
motsvarar 12 § 2 och 3 mom. samt 17 och 18 §§ brandslad-gan. 1 kommitténs
förslag motsvaras paragrafen av 3, 8 och 9 §§ förslaget till lag om
sotningsverksamheten.

18 §
Kommunfullmäktige får föreskriva att avgift skall eriäggas för

brandsyn och för sotning.

Paragrafen
innehåller etl bemyndigande till kommunen att meddela före

skrifter om avgifter för brandsynen och för sotningen.

Såvitt gäller solningsavgiften motsvarar paragrafen 20 § brandstadgan 72

och
till en del 20 § i kommitténs förslag till lag om sotningsverksamheten. I
Prop. 1985/86: 170 fråga om brandsyneavgiften har paragrafen ingen motsvarighet
i nuvarande ordning eller kommitténs förslag.

19 §
Den som förrättar brandsyn och den som utför sotning och kontroll

av brandskyddet enligt 17 § har rätt att få tillträde till den anläggning som

berörs. De har också rätt att få de upplysningar och handlingar som de

behöver.

Polismyndigheten
skall lämna det biträde som behövs.

Paragrafens
första slycke motsvarar 68 § andra stycket i kommitténs förslag till lag om
samhällets räddningstjänst och 12 § i förslagel till lag om
sotningsverksamheten och har en viss motsvarighet i 18 a § brandlagen.

Enligt
2 kap. 6 § regeringsformen är vaije medborgare gentemot det allmänna skyddad
mot bl. a. husrannsakan eller liknande intrång. Denna rättighet kan enligt 2
kap. 12 § begränsas genom lag. Förevarande paragraf innebär en sådan
begränsning genom att den ger de som förrättar brandsyn och de som utför
sotning och kontroll av brandskyddet enligt 17 § rätl atl med biträde av
polisen få tillträde till den anläggning som berörs. Det ligger i sakens natur
att de som får denna befogenhet i första hand skall försöka få tillträde genom
frivillig medverkan från den som äger eller innehar anläggningen. Det är först
när sädana försök visar sig utsiktslösa som det kan bli aktuellt att med tvång
bereda sig tillträde till anläggningen.

20 §
Regeringen får meddela föreskrifter om frister för sotning och

brandsyn och om förbud hell eller delvis mot eldning utomhus samt om

liknande förebyggande åtgärder mot brand. Regeringen får överiåta åt en

myndighei eller åt kommun att meddela sådana föreskrifter.

Paragrafen
motsvarar 20 § i kommitténs förslag till lag om sotningsverksamheten.

Enligt
8 kap. 7 § första styckel regeringsformen får riksdagen överiåla sin
normgivningsmakt i fråga om ämnen som rör bl.a. skydd för liv eller hälsa.
Förebyggande åtgärder mot brand avser att skydda liv och hälsa. Enligt
förevarande paragraf bemyndigas regeringen att meddela ytterligare föreskrifter
om frister för sotning och brandsyn och om eldningsförbud. Bemyndigandet ger
också regeringen möjlighet att meddela ytterligare föreskrifter om liknande
förebyggande åtgärder mot brand. I paragrafen finns också ett bemyndigande
enligt 8 kap. 11 § regeringsformen för regeringen att överiåta åt en myndighet
eller ät kommun atl meddela sådana föreskrifter.

Räddningsljänslplan

21
§ För varje kommun skall det finnas en räddningstjänstplan. Planen skall
innehålla uppgifter om

1.
räddningskårens organisation i
stora drag,

2.
vattenreservoarer, brandposter,
varningssystem och andra anordningar för räddningstjänsten och hur de skall
underhållas,

3.
insatslider till kommunens
olika delar, 73

1.
det lägsta antal befäl och
övrig personal som ständigt skall finnas för Prop. 1985/86: 170 första
utryckning i styrkorna inom räddningskåren och tiden från alarmering av
personalen till dess räddningsstyrkans första fordon kan utgå (anspänningstid),

2.
den kompetens som krävs för att
vara befäl i räddningskåren,

3.
det minsta antal övningar som
skall hållas med personalen i räddningskåren.

I
förekommande fall skall planen också innehålla uppgifter om

1.
anläggningar som avses i 43 §
samt vattentäkter och andra områden där en olyckshändelse kan medföra
allvarliga skador i miljön,

2.
hamnar och deras gränser i
vattnet,

3.
avtal om samverkan inom
kommunalförbund och räddningsregion.

Paragrafen
har viss motsvarighet till 1 § första siycket. 4 § och 4 a § brandstadgan. Den
motsvaras i kommitténs förslag av 15 §.

Enligt
paragrafen skall av en räddningstjänstplan i stora drag framgå hur kommunens
organisation för räddningstjänsten är organiserad och vilka resurser den har.
Som framgått av den allmänna motiveringen är räddningstjänstplanen fill för
att underlätta den statliga tillsynen över den kommunala räddningstjänsten.
Planen utgör också viktig information för kommunens innevånare. En plan skall
finnas i varje kommun oavsett vilka avtal om överlåtelse av skötseln av
räddningstjänsten som kommunen kan ha träffat. Inget hindrar att det i planen
tas in fler uppgifter än i de hänseenden som anges i paragrafen.

Med
insatstid avses tiden frän alarmering av insatsstyrkan till dess
räddningsarbetet kan påbörjas, dvs. summan av anspänningstid, körtid och
angreppstid.

Bestämmelser
om kommunalförbund finns i lagen (1957:281) om kommunalförbund. I fråga om
räddningsregioner hänvisas till den allmänna motiveringen (avsnitt 2.2.8).

22 §
Räddningstjänstplanen skall antas av kommunfullmäktige.

Planen skall tillställas de myndigheter som regeringen bestämmer.

Första och andra styckena gäller också i fråga om ändringar i och tillägg

till planen.

paragrafen
motsvarar delvis 2 § brandstadgan och 16 § försia och andra styckena i
kommitténs förslag.

Av
paragrafen framgår att det är kommunfullmäktige som beslular om att anta
räddningstjänstplanen och att göra ändringar och tillägg i planen.

För
att tillsynsmyndigheterna och andra berörda myndigheter skall få kännedom om
innehållet i kommunernas räddningstjänstplaner föreskrivs att planen skall
tillställas de myndigheter som regeringen bestämmer. Detta gäller även
ändringar i och tillägg till planen,

23 §
När ett förslag till räddningstjänstplan eller en ändring i eller elt

tillägg till räddningstjänstplan upprättas, skall kommunen på lämpligt sätt

och i den omfattning som behövs samråda med de myndigheter som kan ha

ett väsentligt intresse i saken,

74

Paragrafen motsvarar 17 § i kommitténs förslag, Prop, 1985/86:170

I paragrafen åläggs kommunen alt samråda med berörda
myndigheter när ett förslag till räddningstjänstplan eller en ändring i eller
ett tillägg till planen upprättas.

Som exempel på kommunala myndigheter kan nämnas - förutom
räddningsnämnderna i angränsande kommuner - byggnadsnämnden, miljö-och
hälsoskyddsnämnden, trafiknämnden och fritidsnämnden i den egna kommunen. De
statliga myndigheter som kan komma i fråga är givetvis länsstyrelsen och
statens räddningsverk. Dessutom bör kustkommuner samråda med sjöfartsverket och
tullverkets kustbevakning. Kommuner med flygplatser bör även samråda med
luftfartsverket,

24 § Regeringen får på framställning av den
myndighet som regeringen

bestämmer besluta om ändring av en räddningstjänstplan.

Paragrafen motsvarar 16 § tredje stycket i kommitléns
förslag. Som framgår av den allmänna motiveringen skall den nu rådande ordningen
att underställa brandordningarna länsstyrelsens prövning inte gälla för
räddningstjänstplanerna. Av den allmänna motiveringen framgår också atl det har
befunnits nödvändigt atl ha kvar en möjlighet för staten att påverka
räddningstjänstplanen i speciella fall. Om en räddningstjänstplan uppvisar
allvarliga brister skall enligt denna paragraf regeringen ha möjlighet att
besluta om ändring av planen. Avsikten är att statens räddningsverk skall vara
den myndighei som får göra framställningen hos regeringen. Under
räddningsverket får länsslyrelserna övervaka planerna och för räddningsverket
peka på brister och behov av ändringar i planerna.

STATLIG RÄDDNINGSTJÄNST Fjällräddningstjänsl

25 § Inom fjällområden skall polisen till följd
av polislagen (1984: 387)

1, efterforska och rädda den som har försvunnit under
sådana omstän

digheter alt det kan befaras att det föreligger fara för hans liv eller
allvarlig

risk för hans hälsa,

2. rädda den som har råkat ut för en olyckshändelse
eller drabbats av en

sjukdom och som snabbt behöver komma under vård eller få annan hjälp.

Paragrafen motsvarar 18 § i kommitténs förslag.

Enligt 2 § 4 polislagen (1984: 387) hör det till polisens
uppgifter att lämna allmänheten skydd, upplysningar och annan hjälp, när sådant
bistånd lämpligen kan ges av polisen. Förevarande paragraf beskriver vad dessa
uppgifter innebär i fjällområdena, dvs, vad som avses med fjällräddningstjänst.

Fjällräddningstjänsten omfattar enligt paragrafens försia
punkt efterforskning och räddning av försvunna personer. Att det är fräga om
allvarliga fall framgår av kravet att det skall befaras att det föreligger fara
för liv eller allvarlig risk för hälsa.

Enligt paragrafens andra punkt omfattar
fjällräddningstjänsten också

räddning av människor som har råkat ut för olyckshändelser eller har 75

drabbats av sjukdom. Även här är det fråga om allvarliga
fall. Del krävs Prop. 1985/86: 170 nämligen i dessa fall att vederbörande
snabbt behöver komma under vård eller få annan hjälp. Dessa räddningsålgärder
kan i och för sig innefatta sjuktransporter enligt hälso- och sjukvårdslagen
(1982:763), dvs. vägbundna sjuktransporter. Genom 3 § är räddningsljänstlagen
emellertid inte tillämplig på sådana transporter. Förevarande paragraf
begränsar alltså inte landstingskommunernas ansvar för de vägbundna
sjuktransporterna enligt hälso- och sjukvårdslagen. Räddningsåtgärderna i paragrafens
andra punkt innefattar emellertid i och för sig ocksä kommunal räddningstjänsl.
Som har berörts i den allmänna motiveringen kan det ofta ligga närmare till
hands att räddningskåren gör en räddningsinsats då en olyckshändelse eller ett
sjukdomsfall har inträffal. Detta gäller särskilt i bebyggda områden där det
finns farbara vägar. Det mäste bli olycksplatsens belägenhet, klimatet,
terrängen och andra yttre förhållanden som avgör om polisen eller
räddningskåren skall svara för räddningen, I en akut situation är del
väsentliga alt räddningsinsatsen kommer till stånd. Vem som slutligt skall stå
för kostnaderna får klaras upp i efterhand mellan kommunen och polisen.

Flygräddningstjänst

26 § Vid flyghaverier inom Sveriges sjöterritorium, med
undanlag för vattendrag, kanaler, hamnar samt andra insjöar än Vänern, Vättern
och Mälaren, skall luftfartsverket svara för räddningstjänsten.

Luftfartsverket skall svara för förebyggande
räddningsinsatser mot skador, när ett luftfartyg är nödställt eller när fara
hotar lufttrafiken. Verket skall också svara för efterforskning av luftfartyg
som saknas.

Paragrafen motsvarar delvis 11 kap, 1 § första stycket
luftfartslagen (1957: 297) samt 21 § och 22 § första stycket i kommitténs
förslag.

I försia styckel slås det fast att luftfartsverket skall
svara för räddningstjänsten vid flyghaverier i havet, kustvallnen och de tre
största insjöarna med undantag för hamnar. Vid flyghaverier i andra vatten och
på land ligger enligt 6 § ansvarel för räddningstjänsten på kommunerna.

Enligt andra slyckel skall luftfartsverket också svara för
förebyggande räddningsinsatser, när ett luftfartyg är nödställt eller fara
hotar lufttrafiken samt svara för efterforskning av saknade luftfartyg. För
dessa verksamheter finns ingen geografisk begränsning till vissa delar av
landet.

Sjöräddningsljänsl

27 § Inom Sveriges sjöterritorium, med undantag för
vattendrag, kanaler, hamnar samt andra insjöar än Vänern, Vättern och Mälaren,
skall

1.
sjöfartsverket
svara för efterforskning och räddning av människor, som är eller kan befaras
vara i sjönöd, och för sjuktransporter från fartyg,

2.
tullverkets
kustbevakningsorganisalion svara för räddningstjänsten, när olja eller andra
skadliga ämnen har kommit ut i vattnet.

Paragrafens
försia slycke motsvarar 25 § och 26 § första styckel i kommitténs förslag.

76

Paragrafen
innehåller föreskrifter som reglerar statens ansvar för sjö- Prop. 1985/86:
170 räddningstjänsten.

Delta
ansvar begränsas i första stycket geografiskt på samma sätt som när det gäller
räddningstjänsten vid flyghaverier enligt 26 § första stycket. Ansvaret är
alltså begränsat till havet, kustvattnen och de tre största sjöarna med
undantag för hamnar. Vid olyckshändelser i andra vatten ligger enligt 6 §
ansvaret för räddningstjänsten på kommunerna,

I
punkterna t och 2 anges närmare vilka räddningsåtgärder som innefattas i
sjöräddningsljänsten.

I
första punkten nämns efterforskning och räddning av människor som är eller kan
befaras vara i sjönöd. För det mesla råder det ingen Ivekan när människor är i
sjönöd. Det kan vara fallel när människor är ombord på ett fartyg som har
sprungit läck och håller pä att sjunka eller på ett fartyg som inte kan
manövreras på ett säkert sätt till följd av maskin- eller roderhaveri eller
andra skador. Delsamma gäller dem som befinner sig ombord på ett brinnande
fartyg och som inte kan bekämpa branden framgångsrikt. Den som har fallit i
vattnet från elt fartyg och inte ulan vidare kan rädda sig upp på fartyget igen
eller komma i land är också i sjönöd. Även den som saknas efter att ha gett sig
ut på sjön måste befaras vara i sjönöd till dess han eller hon påträffas eller
det bedöms utsiktslöst att efterforskning skall ge resultat. Den som ramlar i
vattnet från land eller som i samband med bad kommer i en nödsituation kan
däremot mera sällan anses vara i sjönöd.

Den
som hamnar i vattnet efter elt flyghaveri skall inte bli föremål för ett
sjöräddningsingripande. Som framgår av föregående paragraf är i ett sådant
fall både efterforskningen vid nedslag i vattnet och den räddning som skall ske
när olycksplatsen har lokaliserats uppgifter för flygräddningstjänsten.
Givetvis skall de som deltar i sjöräddningstjänsten i sådana fall bistå i den
utsträckning som är möjligt. Huvudsyftet med åtgärderna enligt denna punkt är
alt efterforska och rädda människor. Som ell led i del arbetet kan det bli
aktuellt atl bärga fartyg. Avsikten är dock inte att sjöräddningstjänsten i
någon större utsträckning skall omfatta räddning av egendom.

Den
myndighei som har ansvaret för sjöräddningstjänsten svarar för
räddningsinsatserna oavsett hur nära stranden insatserna behöver göras. Detla
får givetvis inte hindra atl en räddningsinsats görs av ett annat
räddningsorgan, om det har större förutsättningar att snabbt vidta nödvändiga
räddningsåtgärder. Om en insats behöver göras nära stranden, är det oftast
lämpligt att den görs från land. I de flesta fall har räddningskåren den bästa
beredskapen och de bästa resurserna för sådana insatser. Räddningskåren kan
också pä grund av 34 § bli skyldig atl göra dem.

Mot
bakgrund härav är det angeläget att den myndighei som har ansvaret för
sjöräddningsljänsten kommer överens med berörda kommuner om de ålgärder som
skall vidtas då räddningsinsatser behöver göras intill eller i närheten av
stranden.

Sjöräddningstjänsten
omfattar enligt första punkten också sjuktransporter från fartyg.

Av
andra punkten framgår atl sjöräddningstjänsten också omfattar åt

gärder som hindrar eller begränsar skador i miljön eller pä egendom till 77

följd av
utflöde av olja eller andra skadliga ämnen. När oljan eller de Prop.
1985/86: 170

skadliga
ämnena har flutit i land ankommer det enligt 6 § pä kommunen att

vidla de
akuta åtgärder som behövs. Därefter återstår i allmänhet ett mer

eller
mindre omfattande saneringsarbele. Kommunen är i och för sig inte

skyldig
att utföra sanerings- och ålerställningsarbete. Som framgår av vad

som sägs i
specialmoliveringen lill 36 § har kommunen emellertid, rätl till

ersättning
av staten för saneringskostnader i sädana fall.

Som framgår av den allmänna motiveringen skall den
nuvarande ansvarsfördelningen mellan sjöfartsverket och tullverkels
kustbevakning behållas i avvaktan på ställningstagandet till frågan om en
sammanslagning av dessa myndigheter.

Räddningstjänst vid utsläpp av radioakliva ämnen

28 § Vid utsläpp av radioaktiva ämnen från en kärnteknisk
anläggning i sådan omfattning att särskilda åtgärder krävs för atl skydda
allmänheten eller vid överhängande fara för etl sådant utsläpp skall
länsstyrelsen svara för räddningstjänsten.

I 10 § lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet finns
bestämmelser om skyldighel för innehavare av kärnteknisk anläggning att vidta
de åtgärder som behövs för att upprätthålla säkerheten vid anläggningen.

Paragrafens första stycke motsvarar 1 § alomskyddslagen
samt 30 § och 31 § första stycket första meningen i kommitténs förslag.

Kärnteknisk verksamhet regleras i lagen (1984:3) om
kärnteknisk verksamhet. För sådan verksamhet krävs tillslånd (5 §). I samband
med tillståndsprövningen kan vidare sådana villkor uppställas som behövs med
hänsyn lill säkerheten (8 §).

Första stycket i denna paragraf innehåller bestämmelser om
de åtgärder som skall vidtas då radioaktiva ämnen släpps ut från en kärnteknisk
anläggning eller det föreligger överhängande fara för ett sådant utsläpp.
Begreppet kärnteknisk anläggning används i samma betydelse som i 2 § lagen om
kärnteknisk verksamhei. Med kärnteknisk anläggning avses alltså

1,
anläggning för
utvinning av kärnenergi (kärnkraftsreaktor),

2,
annan
anläggning i vilken en självunderhållande kärnreaktion kan ske, såsom
forskningsreaktor,

3,
anläggning för
utvinning, framställning, hantering, bearbetning, lagring eller slutlig
förvaring av kärnämne,

4,
anläggning för
hantering, bearbetning, lagring eller slutlig förvaring av kärnavfall.

Till skillnad från 1 § atomskyddslagen begränsas inte
paragrafens till-lämplighet av att anläggningen är belägen inom landet.
Paragrafen gäller även olyckshändelser i kärntekniska anläggningar utanför
Sverige, när radioaktiva ämnen sprids in över landet eller när del föreligger
överhängande fara för en sådan utspridning. I fråga om innebörden av begreppet
överhängande fara hänvisas till den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3.4)

I första
siycket fastslås att det är länsstyrelsen som svarar för räddnings

åtgärderna utanför anläggningsområdet. Givelvis skall länsstyrelsen där- 78

vid
samordna åtgärderna med annan verksamhet. Detta följer .av den Prop.
1985/86:170 allmänna beslämmelsen om samarbete i 5 §.

I fräga om utsläpp av radioaktiva ämnen som hotar flera
län har regeringen enligt 33 § möjlighet att föreskriva eller i särskilt fall
bestämma att ansvaret för räddningstjänsten skall tas över av en länsstyrelse
eller någon annan statlig myndighet.

I andra styckel finns en erinran om bestämmelserna i 10 §
lagen om kärnteknisk verksamhet. Enligt dessa är anläggningsinnehavaren skyldig
att sörja för säkerheten vid anläggningen. Anläggningsinnehavaren har därmed
ett primärt ansvar för räddningsåtgärderna inom anläggningsområdet.

29 § Kommunerna är skyldiga att delta i planeringen
av räddningstjäns

ten vid utsläpp av radioaktiva ämnen från kärntekniska anläggningar i

landet och att medverka vid övningar i sädan räddningstjänst.

Paragrafen motsvarar delvis 9 § atomskyddslagen och 34 § i
kommitléns förslag.

Det är att märka att skyldigheten att delta i planeringen
är begränsad till utsläpp från anläggningar i landet. Alt kommunerna är
skyldiga alt delta i räddningstjänsten om det inträffar utsläpp följer av den
allmänna bestämmelsen i 34 § om skyldighet att medverka i räddningstjänsten.

GEMENSAMMA BESTÄMMELSER Alarmering

30 § Kommunerna och de statliga myndigheter som
svarar för rädd

ningstjänst skall se till att det finns anordningar för alarmering av rädd

ningsorganen.

När elt räddningsorgan gör en räddningsinsats, skall
polismyndigheten underrättas om insatsen.

Första slyckel i denna paragraf motsvarar 36 § i
kommitténs förslag och såvitt gäller den kommunala räddningstjänsten 11 §
brandstadgan. Andra styckel motsvarar såviti avser den kommunala räddningstjänsten
9 § 4 mom. brandstadgan och 3 § förslaget lill förordning om samhällets räddningstjänst
i kommitténs förslag.

Föreskriften i första stycket gäller samtliga delar av
såväl den kommunala som statliga räddningstjänsten. Med alarmering av
räddningsorgan avses möjligheten för allmänheten att larma räddningsorganen
(ingående alarmering) och möjlighet att kalla räddningsorganen till utryckning
(utgående alarmering). Med anordningar för alarmering avses inte bara
alarmeringscentraler utan också hjälptelefoner och brandskåp för omgående
alarmering som kan behöva sältas upp t. ex. vid fritidsanläggningar eller hårt
trafikerade vägar. Med anordningar för alarmering avses vidare tyfoner för
utgående alarmering i anslutning till särskilt riskfyllda verksamheter. En
sådan anordning får enligt 47 § placeras pä annans mark eller byggnad.

Även föreskriften i andra stycket är utformad så att den
gäller såväl den

kommunala som statliga räddningstjänsten. Föreskriften har givetvis ingen ,.„

betydelse
i fråga om fjällräddningsinsatser som polisen gör.

Ledning Prop. 1985/86: 170

31 §
Vid varje räddningsinsats skall det finnas en räddningsledare.

Paragrafen
motsvarar närmast 9 § brandlagen såvitt gäller den kommunala
räddningstjänsten.

För
aft en räddningsinsats skall bli effektiv fordras att någon leder och bestämmer
över de åtgärder som skall vidtas. I paragrafen slås därför fast atl det skall
finnas en räddningsledare vid varje räddningsinsats. Vem som är räddningsledare
i olika räddningstjänslfall framgår av 32 §. En räddningsledare har stora
befogenheter. På hans anmodan är enligt 34 § statliga eller kommunala
myndigheter skyldiga att delta i en räddningsinsats med personal och utrustning
om myndigheten har lämpliga resurser och elt deltagande inte allvarligt hindrar
myndighetens vanliga verksamhet. Vid en räddningsinsats får räddningsledaren
enligt 45 § företa sådana ingrepp i annans rätt som är försvarliga med hänsyn
till omständigheterna. Han kan också förordna om fullgörande av tjänsteplikt
enligt 44 §. I vissa fall har han enligt 53 § befogenhet alt efler en
räddningsinsats utföra bevakning på ägarens eller innehavarens bekostnad av
egendom som varit föremål för en räddningsinsats.

32 §
Räddningsledare är

1.
i den kommunala
räddningstjänsten räddningschefen eller den som denne har utsett,

2.
i fjällräddningstjänsten
polischefen i distriktet eller den som denne har utsett eller, om
räddningsinsatsen berör flera polisdistrikt, länspolischefen eller den som
denne har utsett,

3. i
övrig räddningstjänst den som den ansvariga myndigheien har utsett.

Samverkar två eller flera räddningskårer i en räddningsinsats som berör

mer
än en kommuns område inom samma län, skall länsstyrelsen bestämma vem av
räddningsledarna som skall leda insatsen, om inte räddningsledarna själva har
bestämt det.

Paragrafens
försia stycke motsvarar 9 § brandlagen såvitt gäller den kommunala
räddningstjänsten.

I
kommitténs förslag motsvaras första stycket av 11 § fjärde stycket, 20, 23, 27
§§ och 31 § första stycket andra meningen.

Paragrafens
andra stycke har ingen motsvarighet i brandlagen men motsvarar närmast 37 § i
kommitténs förslag.

Vid
en räddningsinsats som utgör kommunal räddningstjänst är det räddningschefen i
den kommun där insatsen görs som är räddningsledare. Räddningsledare kan också
vara den som räddningschefen har utsett - i normala fall någon av befälen i
kommunens räddningskår. Detta gäller även om räddningskårer från andra kommuner
deltar i insatsen. Inget hindrar att räddningschefen utser något befäl i
räddningskåren i den andra kommunen att vara räddningsledare. Detta kan vara
lämpligt om det i den andra kommunens räddningskår finns särskild kompetens som
saknas i den egna kommunens räddningskår.

Utformningen
av första stycket gör det möjligt att utse räddningsledare

såväl i förväg som i den akuta situationen. I normala fall är det givetvis on

lämpligast
atl frågan om vem som skall vara räddningsledare är avklarad Prop. 1985/86:
170 före en räddningsinsats.

En räddningsinsats kan beröra mer än en kommun. Om två
eller flera räddningskårer samverkar i en sådan insats kan det uppstå tvekan om
vem som enligt 31 § skall vara räddningsledare. I andra siycket förutsätts det
att de berörda räddningsledarna skall kunna komma överens om detta. Gör de inte
det, skall länsstyrelsen enligt samma stycke utse en av dem att leda insatsen.

33 § I fräga om räddningsinsatser som är omfattande
får regeringen före

skriva eller i särskilt fall bestämma, att en länsstyrelse eller någon annan

statlig myndighei skall la över ansvaret för räddningstjänsten inom en eller

flera kommuner. I sådana fall utses räddningsledare av den myndighei som

har fått ansvaret.

Denna paragraf motsvarar lill en del 12 § försia slyckel
första meningen brandlagen. 13 § atomskyddslagen och 37 § andra och tredje
styckena i kommitténs förslag.

Vid omfattande räddningsinsatser kan det vara nödvändigt
att en myndighet på högre nivå leder och samordnar räddningsinsatserna. Detta
gäller såväl kommunal som statlig räddningstjänst och kan bli särskilt aktuellt
när det gäller att samordna kommunal räddningstjänst med statlig räddningstjänst
eller sjuktransportverksamhet med statlig räddningstjänst.

Enligt denna paragraf har regeringen rätt atl i ett
särskill fall bestämma atl en länsstyrelse eller annan myndighet skall ha
ansvaret. Paragrafen innehåller också ett bemyndigande att meddela föreskrifter
om ett sådanl överlagande av ansvaret för räddningstjänsten. Paragrafen ger
också utrymme för regeringen att själv ta över ansvaret för räddningstjänsten
och utse räddningsledare.

Ett beslut om att ansvaret för räddningstjänsten skall las
över av länsstyrelsen eller någon annan myndighet kan avse ett övertagande av
ansvaret för den kommunala räddningstjänsten eller någon av de statliga
räddningstjänsterna eller all samhällets räddningstjänst. Ansvarel avser
räddningstjänsten i sin helhet och inte enbart de räddningsinsatser som har
föranlett att ansvaret har övertagits.

Skyldighet all medverka i räddningstjänsten

34 § En statlig eller kommunal myndighet skall på
anmodan av rädd

ningsledaren delta i en räddningsinsats méd personal och egendom, om

myndigheien har lämpliga resurser och ell deltagande inte allvarligt hind

rar myndighetens vanliga verksamhet.

Paragrafen motsvarar 41 § i kommitténs förslag och har
ingen motsvarighet i brandlagen eller i annan lagsliftning med anknytning till
räddningstjänsten.

Genom att ansvaret för de olika delarna av
räddningstjänsten är uppdelat på olika myndigheter kan räddningsåtgärderna i
vissa fall brista i effektivitet. Avsikten med denna paragraf är atl göra det
möjligt atl använda

81

6 Riksdagen 1985186. I saml. Nr 170

räddningsresurserna på ett effektivare sätt. Många
statliga och kommunala Prop. 1985/86: 170 myndigheter som inte ansvarar för
räddningstjänsten har betydelsefulla resurser som de använder i sin verksamhet
och som kan vara betydelsefulla vid en räddningsinsats. Paragrafen gör det
möjligt att ta i anspråk dessa resurser för räddningsåtgärder. Skyldigheten att
delta i ett ingripande med personal och utrustning gäller enligt paragrafen
inte om etl deltagande allvarligt hindrar myndighetens vanliga verksamhet. Det
är inte möjligt att i en allmän regel närmare precisera delta. Det får bli en
avvägning i det enskilda fallet där avsaknaden av resurserna i den egna
verksamheten måste jämföras med den nytta de skulle göra vid
räddningsinsatsen. Även de alternativa möjligheter som finns måsle beakias.

Ersättning lill kommun för medverkan I räddningstjänst
m.m.

35 § Om en kommun har medverkat i en annan kommuns
räddnings

tjänst, har kommunen rätl till skälig ersättning av den andra kommunen.

Om en kommun har medverkat i statlig räddningstjänst eller
vid övningar i sädan räddningstjänst, har kommunen rätt till skälig ersättning
av staten.

Första stycket i paragrafen motsvarar 8 § andra stycket
tredje meningen brandlagen och 82 § i kommitténs förslag.

Paragrafens andra slycke saknar motsvarighet i brandlagen
eller i kommitténs förslag.

36 § Vid kommunal räddningstjänsl med anledning av
utflöde i vatten av

olja eller andra skadliga ämnen har kommunen rätt till ersättning av staten

för den del av räddningstjänstkostnaderna som överstiger etl av regeringen

fastställt belopp, om utflödet har inträffat utanför Sveriges sjöterritorium

eller inom en del av sjöterritoriet där räddningsinsatser skall göras enligt

27 § eller inom Göta älv. Trollhätte kanal eller Södertälje kanal.

Paragrafen motsvarar till en del 21 § brandlagen och 83 §
i kommitténs förslag.

Paragrafen avser endast ersättning för sådan
räddningstjänst som kommunen har ansvar för men som har föranletts av vissa
utsläpp i vattnet utanför Sveriges sjöterritorium eller i Göta älv, Trollhätte
kanal, Södertälje kanal eller i sådana områden där staten skall göra
räddningsinsatser enligt bestämmelsen om sjöräddningstjänst i 27 §. Till skillnad
från bestämmelsen i brandlagen omfattar paragrafen även ersättning för
räddningstjänst med anledning av utflöde av andra skadliga ämnen än olja. Som
framgår av 27 § har sjöräddningsljänsten utvidgats till alt även avse
räddningsinsatser i Vättern. Föreskriften om statlig ersättning till kommunerna
i denna paragraf omfattar därför även åtgärder på grund av utflöden som har
inträffat i Vättern.

Till skillnad frän bestämmelserna i brandlagen och i
kommitténs förslag gäller paragrafen inte ersättning för saneringsåtgärder. Som
framgårav den allmänna motiveringen är det meningen att regeringen skall
meddela föreskrifter om ersättning av staten lill kommunerna för
saneringsåtgärder.

82

37 § Om en
räddningsinsats i kommunal räddningstjänst har medfört Prop. 1985/86: 170

betydande koslnader, har kommunen rätt till ersättning av staten för den

del
av räddningstjänstkostnaderna som överstiger en självrisk. Självrisken beräknas
enligt grunder som regeringen fastställer.

Paragrafen
motsvarar till en del 21 § brandlagen och 83 § i kommitténs förslag och
innehåller föreskrifter om ersättning från staten till kommunerna för
kostnadskrävande räddningsålgärder som utgör kommunal räddningstjänst. 1 vissa
fall kan ersättning även lämnas enligt föregående paragraf. I sådana fall
skall den för kommunen mest fördelaktiga ersättningsregeln tillämpas.

BESTÄMMELSER
SOM RÖR ENSKILDA M. FL. Alarmering

38 §
Vid utsläpp av giftiga eller skadliga ämnen från en anläggning som

avses i 43 § skall anläggningens innehavare underrätta länsstyrelsen, polis

myndigheten och räddningskåren, om utsläppet påkallar särskilda åtgärder

till skydd för allmänheten. Underrättelse skall också lämnas, om det före

ligger överhängande fara för elt sådant utsläpp.

Paragrafen
motsvarar 3 § atomskyddslagen och 33 § i kommitténs förslag och har utvidgats
till att inte bara avse utsläpp av radioaktiva ämnen utan även andra giftiga
eller skadliga ämnen.

39 §
Den som upptäcker eller på annat sätt får kännedom om en brand

eller om en olyckshändelse som innebär fara för någons liv eller allvarlig

risk för någons hälsa eller för miljön skall, om del är möjligt, varna dem

som är i fara och vid behov tillkalla hjälp. Delsamma skall gälla den som

fär kännedom om att det föreligger en överhängande fara för en brand eller

en sådan olyckshändelse.

Paragrafen
motsvarar 18 § brandlagen och 35 § i kommitténs förslag.

Paragrafen
innehåller föreskrifter om varnings- och alarmeringsåtgärder. I förhållande
lill bestämmelsen i 18 § brandlagen har skyldigheten att varna och alarmera
utsträckts till att även avse olyckshändelser som innebär fara för någons liv
eller allvarlig risk för någons hälsa eller för miljön. Skyldigheten atl
tillkalla hjälp föreligger bara om situationen inte kan bemästras av dem som är
på olycksplatsen. Detta uttrycks genom orden "vid behov". Detta
uttryck innebär emellertid inte all det föreligger någon skyldighel alt delta i
släckningsarbete eller annat räddningsarbete, I uttrycket "vid behov"
ligger också att det inte föreligger någon skyldighet att tillkalla hjälp om
polisen eller räddningskåren har kommit till platsen. Skyldigheten att varna
dem som är i fara gäller bara om det är praktiskt möjligt att vidta åtgärden.
Särskill stora krav kan inte ställas pä den enskilde.

Uppgiftsskyldigh
et

40 §
Myndigheter och enskilda skall på begäran av en myndighet som

svarar för räddningstjänst lämna upplysningar om personal och egendom

som
kan användas i räddningstjänsten, 83

Paragrafen har ingen motsvarighet i brandlagen eller i
kommitténs för- Prop. 1985/86: 170 slag.

I 34 § finns en föreskrift om skyldighel för statliga och
kommunala myndigheter alt på anmodan av räddningsledaren delta i en räddningsinsats
med personal och egendom. Uppgiftsskyldigheten för myndigheter i förevarande
paragraf avser att göra det möjligt för räddningsledaren atl få kännedom om
vilka resurser som finns tillgängliga. Det är givetvis viktigt att
räddningsorganen på förhand införskaffar uppgifterna. Uppgiftsskyldigheten för
enskilda är avsedd alt underlätta räddningsorganens verksamhet att genom avtal
knyta lill sig lämpliga resurser hos enskilda. De uppgifter som kommer fram pä
detla säll kan också ligga lill grund för räddningsledarens beslut att vid en
räddningsinsats förfoga över egendom och besluta om fullgörande av
tjänsteplikt.

Förebyggande åtgärder

41 § Ägare eller innehavare av byggnader eller
andra anläggningar skall i

skälig omfattning hålla utrustning för släckning av brand och för livrädd

ning vid brand eller annan olyckshändelse och i övrigt vidta de ätgärder

som behövs för alt förebygga brand och för att hindra eller begränsa

skador lill följd av brand.

Paragrafen motsvarar 14 § brandlagen samt 38 § och 59 §
Iredje siycket i kommitténs förslag, I förhållande till 14 § brandlagen innebär
paragrafen att skyldigheten är utvidgad till att gälla ocksä utrustning för
livräddning i andra fall än vid brand. Uttrycket "bekämpa brand" i 14
§ brandlagen har dessutom ersatts av uttrycket "hindra eller begränsa
skador till följd av brand" som har en vidare innebörd. Förutom
brandbekämpning avses därmed även åtgärder för alt bringa människor och egendom
i säkerhet vid brand. Uttrycket innefattar även förberedelse av sådana åtgärder
t. ex. utbildning och information av anslällda.

Med innehavare avses arrendator, hyresgäst eller någon
annan som innehar egendomen med nyttjanderätt.

Utrustning för släckning av brand och för livräddning
behövs främst i de fall en räddningsstyrka inte kan hinna att anlända pä mycket
kort tid eller där brand kan utveckla sig snabbt och fä svåra följder. Med
utrustning för livräddning avses främsl sådana anordningar som gör det möjligt
för personer atl ta sig ut ur byggnader, t, ex. stegar, trappor och
nödbalkonger. Utrustning för livräddning kan också vara alarmeringsutruslning
såsom automatiska larmanordningar, brandvarnare, brandskåp eller hjälptelefoner.
Även livbojar, kastlinor, livbåtar och annan utrustning för räddning av
drunknande räknas som utrustning för livräddning.

Paragrafen ligger lill grund för den kontroll av
brandskyddet som skall utövas vid brandsyn och sotning.

42 §
Om det behövs för att förebygga atl människor skadas på grund av

brand, får regeringen föreskriva att material får användas i lös inredning i

byggnader eller andra anläggningar endast efter godkännande (typgodkän

nande). g4

Har
sådana föreskrifter meddelals, skall den som svarar för verksamhe- Prop.
1985/86: 170 len i byggnaden eller anläggningen kunna visa att den lösa
inredningen består av typgodkänt material.

Typgodkännande
meddelas av den myndighet som regeringen bestämmer.

Paragrafen
motsvarar 60 och 61 §§ i kommitténs förslag men har ingen motsvarighet i
brandlagen eller brandsladgan.

I
44 § byggnadsstadgan (1959:612) finns brandsäkerhetsföreskrifter i fråga om
konstruktion och inredning av byggnader. Slalens planverk har i 76 § 1 mom.
byggnadsstadgan bemyndigats att meddela närmare föreskrifter rörande bl. a.
byggnaders konstruktion och utförande i övrigt. Planverket har med stöd härav
meddelat föreskrifter beträffande byggnadsdelar och fast inredning.
Bemyndigandet avser emellertid inte föreskrifter om möbler och annan liknande
lös inredning.

Paragrafens/ör,j/ä
stycke innehåller ell bemyndigande enligt 8 kap, 7 § regeringsformen för
regeringen alt meddela föreskrifter om obligatoriskt typgodkännande av sådan
inredning i byggnader och anläggningar som inte avses i bemyndigandet i 76 § 1
mom. byggnadsstadgan. I paragrafen betecknas inredningen som lös inredning.
Därmed avses främst möbler, mattor och gardiner. Bemyndigandet avser såväl
befintlig som nyanskaffad lös inredning. Föreskrifterna om typgodkännande av
lös inredning är främst till för att förbättra brandlåligheten i lös inredning
i sådana byggnader och anläggningar där risken för brand är särskill stor
eller där en brand kan få allvarliga följder för människors liv eller hälsa.
Som exempel kan nämnas skolor, vårdanläggningar, hotell, restauranger och
samlingslokaler.

Systemet
med typgodkännande avser inte bara att förbättra brandtåligheten. Det är också
till för att underlätta en effektiv brandsyneverksamhel. Av den anledningen
föreskrivs i andra slyckel en skyldighel för den som svarar för verksamheten i
byggnaden eller anläggningen att visa alt den lösa inredningen består av
typgodkänt material. Denna skyldighet kan givetvis bara bli aktuell i den mån
föreskrifter enligt första stycket har meddelats.

Tredje
siycket innehåller elt bemyndigande för regeringen all bestämma vilken
myndighet som skall meddela typgodkännande av lös inredning. Som framgår av den
allmänna motiveringen är avsikten att statens räddningsverk skall meddela
typgodkännande. Prövningen bör ske efter samråd med planverket,
konsumentverket och statens provningsanslall.

43
§ Vid en anläggning, där verksamhelen innebär fara för att en olyckshändelse
skall orsaka allvarliga skador på människor eller i miljön, är anläggningens
ägare eller innehavare skyldig att i skälig omfattning hålla eller bekosta
beredskap med personal och egendom och i övrigt vidla erforderliga ätgärder för
att hindra eller begränsa sådana skador.

Detsamma
skall gälla flygplatser som har godkänts enligt 6 kap. 9 § första stycket
luftfartslagen (1957: 297).

85

Paragrafens/ö/-5/a slycke
motsvarar 15 § första och andra meningarna Prop. 1985/86: 170 brandlagen
och 39 § i kommitténs förslag. Andra siycket motsvarar 22 § tredje stycket i
kommitténs förslag.

Bestämmelsen
i brandlagen gäller endast verksamheter vid vilka del finns särskild fara för
utflöde av vara på vilken lagen (1985:426) om kemiska produkter är tillämplig.
Denna paragraf gäller alla anläggningar där verksamheten innebär särskild fara
för att en olyckshändelse skall orsaka allvarliga skador på människor eller i
miljön. Med stöd av denna paragraf och 56 § kan tillsynsmyndigheten förelägga
ägaren eller innehavaren atl vidta erforderiiga åtgärder för att hälla
personal och egendom, t. ex. räddningstjänstutrustning eller annan
skadebegränsande materiel. Paragrafen gör det också möjligt för kommunen att
med ägaren eller innehavaren träffa avtal om att denne skall bekosta den
personal och egendom i räddningskåren som behövs för att nödvändig beredskap
skall kunna upprätthållas.

När
det gäller de krav pä personal och egendom som skall ställas enligt denna
paragraf måste utgångspunkten vara att människor skall kunna vistas i och
utanför anläggningen så riskfritt som möjligt. Vid bedömningen måste en
avvägning göras mellan kostnaderna för att genomföra ätgärderna och den nytta
de kan medföra. Givetvis skall onödigt dyra säkerhetsåtgärder undvikas om ett
lika gott skydd kan uppnås på ett för ägaren eller innehavaren ekonomiskt mer
fördelaktigt sätt.

Enligt
andra stycket gäller paragrafen ocksä flygplatser som godkänts enligt 6 kap. 9
§ första stycket luftfartslagen (1957:297). Där föreskrivs att allmänna
flygplatser inte får tas i bruk innan de har godkänts av den myndighet som
regeringen bestämmer. Enligt beslämmelsen får regeringen föreskriva att
detsamma skall gälla i fråga om andra anläggningar för luftfarten. Med allmänna
flygplatser förstås enligt 6 kap. 4 § luftfartslagen flygplatser för allmänt
bruk. Uttrycket andra anläggningar för luftfarten avser bl. a, flygplatser för
enskilt bruk.

Tjänsteplikt

44
§ När det behövs, är var och en som under kalenderåret fyller lägst arton och
högst sextiofem år skyldig att medverka i räddningstjänst, i den mån hans
kunskaper, hälsa och kroppskrafter tillåter det.

Tjänsteplikten
fullgörs på anmodan av räddningsledaren.

Bland
dem som är ijänsleplikliga enligt första stycket och som är bosatta i kommunen
får räddningsnämnden ta ut lämpliga personer för att ingå i kommunens räddnings
värn. I första hand skall frivilliga tas ut. Den som har tagits ut är skyldig
att delta i övning med räddningsvärnet under högst tjugo timmar ärligen.

Paragrafen
motsvarar 10 § och 12 § andra och tredje styckena brandlagen och 6 § första
stycket atomskyddslagen samt 42 § i kommitténs förslag.

Som
framgår av vad som sägs i specialmotiveringen till 3 § är sjuktrans

porter i terrängen räddningstjänst. Tjänsteplikten omfattar således även

utförande av sådana transporter. gg

Av
andra styckel framgår att räddningsledaren har befogenhet atl an- Prop.
1985/86: 170 möda den tjänstepliktige om fullgörande av tjänsteplikten. Detta
gäller alla former av räddningstjänst.

I
14 § andra stycket föreskrivs att etl räddningsvärn skall bestå av personal som
har uttagits på grund av tjänsteplikt. Tredje siycket i förevarande paragraf
reglerar uttagningen av tjänstepliktiga till räddningsvärn och skyldigheten att
delta i övning med räddningsvärnel.

När
kommunen har organiserat civilförsvarsorganisationen, kan del vara lämpligl att
till räddningsvärnet ta ut lämpliga personer som ingår i
civilförsvarsorganisationen.

Ingrepp
i annans rätl

45
§ Om fara för liv, hälsa eller egendom eller för skada i miljön inte lämpligen
kan hindras på något annat sätt, får räddningsledaren vid en räddningsinsats
bereda sig och medverkande personal tillträde lill annans faslighet, avspärra
eller utrymma områden, använda, föra bort eller förstöra egendom samt företa
andra ingrepp i annans rätt, i den mån ingreppet är försvariigl med hänsyn till
farans beskaffenhet, den skada som vållas genom ingreppet och omständigheterna
i övrigt.

Förbud
eller föreläggande som avses i 7 kap. 5 § lagen (1980:424) om vattenförorening
från fartyg får meddelas med stöd av denna paragraf bara om sjöfartsverkets
beslut inte kan avvaktas.

Polismyndigheten
skall lämna det biträde som behövs.

Paragrafen
motsvarar 11 § brandlagen, 5 § första och andra styckena atomskyddslagen samt
45 § och 47 § i kommitténs förslag.

Paragrafen
har ett vidare tillämpningsområde än beslämmelserna i brandlagen och
atomskyddslagen eftersom den gäller alla delar av samhällets räddningstjänst.

Utöver
vad som anges i paragrafen kan som exempel anges atl räddningsledaren får låta
avliva fåglar och djur som har drabbats av utsläpp av olja eller annat som är
skadligt.

Innebörden
av bestämmelsen i brandlagen behandlades utföriigl i förarbetena till
brandlagen. Se särskilt prop. 1973: 185 s. 163-169. Bestämmelser om ersättning
finns i 50 §.

Lagrådel
har pekat på att 11 § tredje stycket brandlagen innehåller en föreskrift om att
förbud eller föreläggande, som avses i 7 kap. 5 § lagen (1980:424) om ålgärder
mot vattenförorening från fartyg, ej fär meddelas med stöd av 11 § och att
någon liknande begränsande föreskrift inte har tagils upp i
räddningstjänstlagen. Lagrådet har anfört att del lorde få anses ligga utanför
lagrådets uppgift att bedöma, huruvida så bör ske.

7
kap. 5 § lagen om åtgärder mot vattenförorening frän fartyg innehåller

bestämmelser om förbud och förelägganden, som är nödvändiga för att

förebygga eller begränsa vattenförorening. Som expempel på sådana för

bud eller förelägganden nämns i paragrafen bl.a.förbud att påbörja eller

fortsätta lastning, lossning, läktring eller bunkring och föreläggande att

läktra olja eller annat skadligt ämne. Enligt paragrafen är det sjöfartsverket

och annan myndighet som regeringen utser som får meddela förbud och

förelägganden. I 7 kap. 3 § förordningen (1980:789) om åtgärder mot 87

vattenförorening från fartyg har tullverket bemyndigats
atl meddela beslul, Prop. 1985/86: 170 om sjöfartsverkets beslut inte kan
avvaktas med hänsyn till att det behövs snara åtgärder för att förebygga,
begränsa eller bekämpa föroreningar.

En grundläggande tanke bakom räddningstjänstlagen är alt
göra räddningstjänsten effektivare. Detta uppnås genom att räddningsledaren
ges en stark ställning. För att en räddningsinsats skall bli meningsfull i en
akut situation mäste räddningsledaren ha möjlighet att vidta de åtgärder som
krävs för att hindra eller begränsa skador. Delta gäller givetvis även skador
till följd av utsläpp i vattnet av olja eller andra skadliga ämnen. Mol
bakgrund härav bör räddningsledaren ha befogenhet att meddela förbud och
förelägganden enligt 7 kap. 5 § lagen om ålgärder mot vattenförorening från
fartyg, om sjöfartsverkets beslut inte hinner avvaktas. En bestämmelse av
denna innebörd har tagits in som ett andra slycke i denna paragraf. Detla
slycke fanns inte med i det till lagrådet remitterade lagförslaget.

46 § Har räddningsledaren med stöd av 45 §
föranstaltat om avspärrning

eller utrymning, skall han hjälpa lill med att ordna uppehälle för dem som

till följd av åtgärderna är i behov därav.

Paragrafen motsvarar 5 § tredje styckel atomskyddslagen
och 47 § andra stycket och 48 § andra siycket kommitténs förslag.

Till skillnad från bestämmelsen i atomskyddslagen gäller
paragrafen inte enbart utrymningar och avspärrningar till följd av radioakliva
utsläpp från kärntekniska anläggningar. Även sådana åtgärder till följd av
andra olyckshändelser omfattas av paragrafen.

47 § Anordning som varaktigt behövs för
räddningstjänsten får placeras

på annans mark eller byggnad, om det inte medför inverkan av någon

betydelse på markens eller byggnadens användningssätt.

Beslut om en sådan åtgärd meddelas av räddningsnämnden
eller, i fråga om statlig räddningstjänst, av den myndighet som svarar för
räddningstjänsten.

Paragrafen motsvarar 16 § första stycket brandlagen, 5 a §
atomskyddslagen och 50 § i kommitténs förslag.

De ålgärder som avses är lill för den kommunala eller
statliga räddningstjänstens behov och inte för skydd av ifrågavarande mark
eller byggnad. De anordningar som det kan vara fråga om är bl. a. brandskåp,
brandposter, larmanläggningar och mätinstrument.

Åtgärden får inte innebära något allvarligt ingrepp i
annans rätt. Detla har uttryckts sä att åtgärden inte fär medföra inverkan av
någon betydelse på markens eller byggnadens användningssätt. För ålgärder som
får sådana följder fär i stället expropriation tillgripas (2 kap. 10 §
expropriationslagen (1972:719).

I 51 § finns bestämmelser om ersättning för förlorad
avkastning och nytta pä grund av ätgärderna. Räddningsnämndens beslul om åtgärd
enligt förevarande paragraf kan enligt 60 § överklagas hos länsstyrelsen.
Enligt samma paragraf överklagas länsstyrelsens beslut hos kammarrätten. Har en
för statlig räddningstjänst ansvarig myndighet beslutat om sådana ålgärder kan
beslutet enligt samma paragraf överklagas hos kammarrätten.

Rän
UU ersällning Prop. 1985/86:170

48 §
Den som på grund av tjänsteplikt eller frivilligt efter anmodan av

räddningsledaren har medverkat i räddningstjänst enligt denna lag eller i

övning med räddningskår har rätt till skälig ersättning för kostnader för

resa och uppehälle samt för arbete och tidsspillan enligt bestämmelser som

meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

Han har också rätt till ersättning för skada på kläder och andra personliga

tillhörigheter.

Första
stycket gäller inte den som har erhållit ersättning av någon annan eller på
grund av tjänst eller annars genom avtal har rätl till ersättning för medverkan
i räddningstjänsl.

Ersättning
enligt första styckel skall betalas av kommunen till den som har medverkat i
kommunal räddningstjänst eller i övning med räddningskår och av staten till den
som har medverkat i statlig räddningstjänst.

Paragrafen
motsvarar 19 §, 20 § första och tredje styckena och 22 § första och andra
styckena brandlagen samt 8 § försia och iredje styckena atomskyddslagen och 74
§, 75 S andra stycket och 77 § försia stycket i kommitléns förslag.

Paragrafen
gäller såväl kommunal räddningstjänst som all statlig räddningstjänst. försia slyckel bemyndigas regeringen att meddela föreskrifter om ersättningens
storlek och att överiåla åt förvaltningsmyndighet att meddela bestämmelser
härom. Bemyndigandet är utformat så att samma ersättningsbestämmelser skall
gälla för alla som frivilligt eller på grund av tjänsteplikt deltar i
räddningstjänst eller i övning med räddningskär.

Första
siycket innehåller också en föreskrift om rätl till vissa skadeersättningar
för den som har deltagit i övning med räddningskår eller i kommunal eller
statlig räddningstjänst.

I
andra styckel undantas från rätt till ersättning den som har fått ersättning
av nägon annan eller som pä grund av tjänst eller annars genom avtal har rätt
till ersättning för medverkan i räddningstjänst.

Paragrafens
iredje slycke innehåller föreskrifter om vem som skall betala ersättningarna.
Föreskrifterna innebär att del är kommunen som skall belala ersättning till den
som har deltagit i övning med räddningskår för skada på kläder och andra
personliga tillhörigheter. Föreskriften innebär också att det är kommunen som
skall belala ersättningarna för deltagande i kommunal räddningstjänst. Detta
gäller även om staten har tagit över ansvaret för räddningstjänsten enligt 33
§. Till den som har deltagit i statlig räddningstjänst skall ersättningarna
betalas av staten.

49 §
I lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd och lagen

(1977:266) om statlig ersättning vid ideell skada finns bestämmelser om

ersättning vid personskada till den som har medverkat i räddningstjänst

enligt denna lag eller i övning med räddningskår.

Paragrafen motsvarar
delvis 19 § första styckel brandlagen och 8 § första stycket alomskyddslagen
saml 75 § första styckel i kommitténs förslag.

50 § Har utrustning för
räddningstjänst tillhandahållits frivilligt eller tagits i anspråk med stöd av
45 §, har egendomens ägare eller innehavare rätt

89

fill ersättningför skada
pä eller försämring av egendomen, förlorad avkast- Prop. 1985/86: 170 ning
eller nytta av egendomen och kostnad med anledning av atl egendomen har
tillhandahållits.

Första
stycket gäller inte den som har erhållit ersäuning av någon annan eller på
grund av tjänst eller annars genom avtal har rätt til! ersättning för att
tillhandahålla egendom för räddningstjänst. Första stycket gäller inte heller
den som har tillhandahållit egendom för räddningstjänst, om räddningsinsatsen
har avsett att hindra eller begränsa skada på hans egendom eller har föranletts
av olyckshändelse i hans verksamhet.

Paragrafen
innehåller föreskrifter om ersättning vid sådana ingrepp i annans rätt som
innebär atl utrustning tas i anspråk för alt användas vid ett
räddningsingripande. Ianspråktagandet kan betraktas som en komplettering av
den utrustning som den för räddningstjänsten ansvariga myndigheten förfogar
över. Föreskrifterna gäller även om egendomen tillhandahälls frivilligt.

Paragrafens/öw/fl
slycke motsvarar 19 § andra stycket brandlagen och 8 § andra och tredje
styckena atomskyddslagen samt 76 § i kommitléns förslag. Andra slyckel
motsvarar till en del 22 § brandlagen första stycket och 77 § andra siycket i
kommitténs förslag. Paragrafen överensstämmer också i huvudsak med innehållet i
kungörelsen (1961:457) om ersättning på grund av medverkan i skyddsarbete m, m.
och kungörelsen (1961:564) om ersättning av statsmedel för medverkan i
flygräddningstjänsten m. m.

I
52 § finns bestämmelser om vem som skall betala ersättningen,

51 §
Om egendom tas i anspråk genom åtgärd enligt 47 §, är ägaren eller

innehavaren berättigad till ersättning för förlorad avkastning eller nytta.

Paragrafen
motsvarar 16 § andra stycket brandlagen och 8 § andra stycket tredje meningen
atomskyddslagen samt 79 § i kommitténs förslag, I 52 § finns bestämmelser om
vem som skall betala ersättningen,

52 §
Ersättning enligt 50 och 51 §§ skall betalas av kommunen eller, i

fråga om slafiig räddningstjänst, av staten.

Paragrafen
motsvarar delvis 19 § andra stycket och 20 § första och tredje styckena
brandlagen samt 8 § första stycket atomskyddslagen.

Åtgärder
efter räddningstjänst

53
§ När en räddningsinsats är avslutad, skall räddningsledaren, om det är
möjligt, underrätta ägaren eller innehavaren av den egendom som räddningsåtgärderna
har avsett om behovet av bevakning, restvärdeskydd, sanering och återställning.

Behövs
bevakning med hänsyn till risken för nya olyckshändelser men kommer bevakningen
inte till stånd, fär räddningsledaren utföra bevakningen på ägarens eller
innehavarens bekoslnad.

Polismyndigheten
skall lämna det biträde som behövs.

Paragrafens/ör,?/a
stycke motsvarar 14 § första stycket andra meningen

brandlagen och 51 § första stycket och 52 § i kommitténs förslag och gäller 90

gränsdragningen mellan samhällets ansvar och den enskildes
ansvar i Prop, 1985/86: 170 samband med olyckshändelser.

Andra slyckel motsvarar 23 § första siycket tredje
meningen brandlagen och 51 § andra styckel i kommitléns förslag.

En räddningsinsats kan avslutas när riskerna för
ytterligare skada inte kan motverkas genom ytterligare räddningsåtgärder eller
när risken för ytterligare skador är så obetydlig att del inte är motiverat all
fortsätta räddningsarbetet. Det är då ägaren eller innehavaren av den egendom
som räddningsåtgärderna har avsett som har ansvar för bevakning av egendomen.
Det ankommer alltså på denne att t, ex, bekosta personal som behövs för
tillsynen.

Behovet av bevakning är givetvis olika från fall lill
fall. Den som bäst kan bedöma behovel är räddningsledaren. I första slyckel
finns därför en föreskrift om skyldighet för denne att underrätta ägaren eller
innehavaren om behovet av bevakning. Ibland kan det vara svårt att få kontakt
med ägaren eller innehavaren. Det är inte meningen alt räddningsledaren skall
göra några omfattande efterforskningar.

Även andra ålgärder än bevakning kan behöva vidtas efter
ett räddningsingripande såsom restvärdeskydd, sanering och återställning. I
försia stycket åläggs räddningsledaren att också informera om behovet av sädana
ålgärder.

Även om det efter ett räddningsingripande inte längre är
nödvändigl med ytterligare räddningsålgärder kan i många fall risken för nya
olyckshändelser inte helt uteslutas. Det är då viktigt att ägaren eller
innehavaren av egendomen verkligen bevakar egendomen. I andra styckel ges
kommunen därför i sädana fall rätt att ulföra bevakningen på ägarens eller
innehavarens bekoslnad om bevakningen inte kommer till stånd.

Om det behövs bör räddningsledaren givetvis lämna
underrättelse om räddningsinsatsen till de myndigheter som utövar den
omedelbara tillsynen enligt miljöskyddslagen (1969:387) och hälsoskyddslagen
(1982:1080), dvs, länsstyrelsen och miljö- och hälsoskyddsnämnden.

ÖVRIGA BESTÄMMELSER

Tillsyn

54 § Inom kommunen utövar räddningsnämnden den omedelbara
tillsynen över efterlevnaden av denna lag och föreskrifter som har meddelats
med stöd av lagen. Inom länet utövas tillsynen av länsstyrelsen. Den centrala
tillsynen utövas av statens räddningsverk eller, i fråga om statlig
räddningstjänst, av annan myndighei som regeringen bestämmer.

Paragrafen motsvarar 8 § 3 mom. och 24 § brandstadgan och
64-66 §§ i kommitléns förslag.

Paragrafen anger vilka myndigheter som skall utöva
tillsynen över efterlevnaden av lagen och de föreskrifter som meddelas med
stöd av lagen.

Paragrafen innehåller ett bemyndigande för regeringen att
meddela närmare föreskrifter i fråga om den centrala tillsynen.

91

55 § För fillsynen
har en fillsynsmyndighet rätt att få tillträde fill byggna- Prop. 1985/86:
170

der, lokaler och anläggningar. Tillsynsmyndigheten har också rätt att få de

upplysningar
och handlingar som behövs för tillsynen.

Paragrafen
motsvarar 18 a § brandlagen och 68 § i kommitténs förslag.

Tillträdesrätten
gäller för den kommunala tillsynsmyndigheten även i fråga om statliga byggnader
där tillträdesrätten annars är inskränkt av militära eller andra skäl. Den som
vägrar tillträde, som en förrällningsman äger fordra, kan dömas för hindrande
av förrättning enligt 17 kap. 13 § andra styckel brottsbalken. Den som
underlåter att fullgöra sin skyldighet alt lämna upplysningar eller handlingar
eller lämnar oriktiga uppgifter vid fullgörande av skyldigheten kan dömas till
böter enligt 58 §,

Av
57 § framgår att polismyndigheten skall lämna del biträde som behövs för
tillsynen. När det gäller rätten att få tillträde hänvisas till vad som sägs i
specialmotiveringen till 19 §.

56 §
En tillsynsmyndighet fär meddela de förelägganden och förbud som

behövs i enskilda fall för att denna lag eller föreskrifter som meddelats med

stöd av lagen skall efterievas.

Beslut
om föreläggande eller förbud får förenas med vite.

Underlåter
någon atl vidta en åtgärd som åligger honom enligt en tillsynsmyndighets
föreläggande, fär myndigheten vidta åtgärden på hans bekostnad.

Paragrafen
motsvarar 69 § i kommitténs förslag,

I
försia siycket ges tillsynsmyndigheten befogenhet att meddela de förelägganden
och förbud som behövs för att lagen och med stöd av lagen meddelade
föreskrifter skall efterlevas. Givetvis bör myndigheten försöka uppnå det
eftersträvade resultatet genom råd och uppmaningar, innan den använder sig av
dessa tvångsmedel. Innan myndigheten beslutar om föreläggande eller förbud
måste den göra en avvägning av olika intressen så att de föreskrivna åtgärderna
inte medför oskäliga kostnader eller svåra förluster för den som besluten
riktar sig till. Intresset att bereda skydd mol olika skador skall dock komma i
försia hand.

Andra
slyckel ger tillsynsmyndigheten rätt att sätta ut vite i ett beslut om
föreläggande eller förbud. Allmänna bestämmelser om förfarandet vid beslut om
föreläggande eller förbud vid vite och om utdömande av vite finns i lagen
(1985:206) om viten.

Tredje
styckel ger tillsynsmyndigheten befogenhet att besluta om tvångsåtgärd på den
försumliges bekostnad. Sådana beslut bör givetvis bara komma i fråga vid
allvarliga missförhållanden eller om ett föreläggande visar sig verkningslöst.

57 §
Polismyndigheten skall lämna det biträde som behövs för tillsynen.

Paragrafen
motsvarar 68 § första stycket tredje meningen i kommitténs förslag.

92

Ansvarsbestämmelser Prop. 1985/86: 170

58
§ Till böter skall den dömas som -

1.
uppsåtligen eller av oaktsamhet
bryter mot förbud mot eldning utomhus som har meddelals med stöd av 20 §,

2.
uppsåtligen eller av oaktsamhet
underlåter att ge upplysningar eller lämna ut handlingar enligt 19, 40 eller 55
§,

3.
uppsåtligen eller av oaktsamhet
lämnar oriktig uppgift om förhållande av betydelse vid fullgörande av
uppgiftsskyldighet som följer av 19,40 eller 55 §,

4.
uppsåtligen eller av oaktsamhet
underlåter atl fullgöra vad som åligger honom enligt 38 eller 39 §,

5.
utan att ha laga förfall
uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåter att fullgöra tjänsteplikt som
åligger honom enligt 44 §,

6.
uppsåtligen hindrar eller
försöker hindra en åtgärd som räddningsledaren har föranstaltat om enligt 45 §
eller annars utan giltig ursäkt åsidosätter sådan åtgärd.

I
ringa fall skall inte dömas till ansvar.

Till
ansvar enligt första stycket skall inte dömas, om ansvar för gärningen kan
ådömas enligt brottsbalken.

Den
som har överträtt ett vitesföreläggande eller ett vitesförbud skall inte dömas
till ansvar enligt denna lag för gärning som omfattas av föreläggandel eller
förbudet.

Paragrafens
första slycke motsvarar till en del 24 § brandlagen, 10 § atomskyddslagen och
84 § i kommitténs förslag.

Ansvarsbestämmelsen
i första stycket andra punkten slraffsanktionerar underiåtenhet att ge
upplysningar eller att lämna ut handlingar i samband med sotning eller brandsyn
(19 §) eller lillsyn (55 §). I punklen straffbeläggs också underlåtenhet alt
lämna upplysningar om personal och egendom som kan användas i räddningstjänst
(40 §),

Tredje
punklen straffbelägger oriktiga uppgifter i samband med fullgörande av sådan
upplysningsplikt som avses i andra punkten.

Fjärde
punklen straffsanktionerar underlåtenhet atl underrätta vid utsläpp av giftiga
eller skadliga ämnen (38 §) och åsidosättande av skyldigheten att varna och
tillkalla hjälp (39 §),

Sjätte
punklen avser det fallet att någon hindrar eller försöker hindra en åtgärd som
räddningsledaren har föranstaltat om i enlighet med hans befogenhet att företa
ingrepp i annans rätt eller annars utan giltig ursäkt åsidosätter sådan åtgärd.

Enligt
andra slyckel skall inte dömas till ansvar i ringa fall.

Enligt
tredje styckel skall ansvar inte ådömas enligt räddningstjänstlagen om ansvar
för en gärning kan ådömas enligt brottsbalken. Vid lagkonkurrens (dvs. när
räddningsljänstlagens och brottsbalkens straffbestämmelser samtidigt kan
lillämpas) innebär detla bl. a. att bestämmelserna i 13 kap. 6 § och 15 kap. 11
§ brottsbalken om allmänfariig vårdslöshet och osant intygande har företräde
framför ansvarsbestämmelserna i räddningstjänstlagen.

Del
fjärde siycket ger uttryck för den allmänna principen all inte ingripa med både
straff och vitespåföljd mot samma förfarande.

93

Bestämmelser
om överklagande Prop. 1985/86:170

59 §
Om del föreligger särskilda skäl, får en tillsynsmyndighet bestämma

att dess beslut skall gälla även om det överklagas.

Paragrafen
motsvarar 85 § i kommitténs förslag.

Föreskriften
i paragrafen gör det möjligt för den beslutande myndigheten att förordna om
omedelbar verkställighet av ett beslut. Denna möjlighet bör givetvis endasl
användas i undantagsfall. Elt fall kan vara att saken är så brådskande att ett
lagakraftvinnande eller en besvärsprövning inte kan avvaktas. Andra fall kan
vara att det finns anledning att misstänka atl den beslutet gällde avsiktligt
kommer att förhala verkställigheten genom att överklaga eller atl han kommer
att överlåta sin egendom för att kringgå beslutet.

60 §
Ett beslut av en räddningsledare om fullgörande av tjänsteplikt

enligt 44 § eller om ingrepp i annans rätt enligt 45 § får överklagas hos

länsstyrelsen. Beslutet gäller även om det överklagas, I övrigt får rädd

ningsledarens beslut med stöd av denna lag eller föreskrifter som medde

lats med stöd av lagen inte överklagas.

Räddningsnämndens
beslul enligt denna lag eller enligt föreskrifter som meddelats med stöd av
lagen får överklagas hos länsstyrelsen.

Länsstyrelsens
beslut får överklagas hos kammarrätten.

Andra
tillsynsmyndigheters beslut fär överklagas hos kammarrätten. Detsamma gäller en
statlig myndighets beslut enligt 47 §.

Paragrafen
motsvarar 26 § brandlagen samt 86 och 87 §§ i kommitléns förslag.

Paragrafens
försia stycke innehåller föreskrifter om överklagande av räddningsledarens
beslut. Stycket fanns inte med i del till lagrådel remitterade lagförslaget
utan har förts in på förslag av lagrådel.

I
samband med en räddningsinsats har räddningsledaren vittgående befogenheter.
Han kan enligt 44 § andra stycket bestämma om fullgörande av tjänsteplikt.
Enligt 45 § kan han företa omfattande ingrepp i annans rätt. I regel utgörs
dessa åtgärder av s.k. faktiskt handlande. Enligt allmänna
förvaltningsrättsliga principer kan etl sådant handlande inte angripas genom
överklagande. Som lagrådet har påpekat kan emellertid i vissa fall — t. ex. i
samband med en större olyckshändelse med långvariga skadeverkningar -
räddningsledaren finna behov av atl vidla åtgärder, som måsle karaktäriseras
som beslul med självständiga och direkta rättsverkningar och som kan få
giltighet under en längre tidsrymd. I den mån åtgärderna är skriftligt
dokumenterade föreligger, som lagrådet har påpekat, enligt allmänna
förvaltningsrättsliga principer förutsättningar för överklagande. Som lagrådel
har anföri är det med hänsyn till den enskildes berättigade inlresse av
rättsskydd inte möjligt alt generellt föreskriva att räddningsledarens beslut
inte får överklagas. Å andra sidan motiverar - som lagrådet också har anfört -
detta intresse inte rätten att överklaga andra beslut än sådana som avser
fullgörande av tjänsteplikt enligt 44 § eller ingrepp i annans rätt enligt 45
§,

Med
hänsyn härtill har i enlighet med lagrådets förslag tagits in föreskrif- o

ter om
överklagande av räddningsledarens beslut. Föreskrifterna innebär Prop. 1985/86:
170 att räddningsledarens beslut med stöd av räddningsljänstlagen eller föreskrifter
som meddelals med stöd av lagen inte kan överklagas om inte beslutet avser
fullgörande av tjänsteplikt enligt 44 § eller ingrepp i annans rätt enligt 45
§. Sådana beslut får överklagas hos länsstyrelsen. I ordet "beslut"
ligger att del skall vara fråga om ett avgörande, som enligt allmänna
förvaltningsrättliga principer uppfyller förutsättningarna för överklagande.
Del ankommer på den myndighei som prövar överklagandet att avgöra om dessa
förutsättningar föreligger. För alt inte effektiviteten i räddningsinsatserna
skall äventyras har på förslag av lagrådet tagits in en föreskrift om att räddningsledarens
beslut gäller även om det överklagas.

Andra slyckel innehåller bestämmelser om överklagande av
räddningsnämndens beslut.

Inom förvaltningsrätten skiljer man mellan kommunalbesvär
och förvaltningsbesvär. Båda besvärstyperna kan inte användas jämsides i samma
sak. Reglerna om kommunalbesvär i 7 kap. I och 2 §§ kommunallagen gäller
nämligen bara om inte något annal är föreskrivet. Genom kommunalbesvär kan man
överklaga både beslut av representativa organ, l.ex. fullmäktige, och beslut av
förvaltande organ, dvs. kommunstyrelsen och andra nämnder samt delegationer
såsom arbetsutskott och tjänstemän. Genom förvaltningsbesvär kan lalan föras
mot beslut av kommunala organ i de fall där en särskild besvärsordning anges i
någon specialförfattning. Utmärkande för kommunalbesvärsprocessen är att alla
kommunmedlemmar är besvärsberältigade och inte bara sakägarna som vid förvaltningsbesvär.
Ett annat särdrag är besvärsprövningens innehåll. En prövning av beslutets
lämplighet är i princip utesluten. Prövningen är begränsad lill rättsfrågor.
Besvärsmyndighelen har inte rätl att sätta ett nytt beslut i stället för det
överklagade beslutet.

Föreskrifterna i andra stycket innebär att reglerna om
kommunalbesvär inte är tillämpliga på beslut som räddningsnämnden fattar enligt
denna lag eller enligt föreskrifter som meddelats med stöd av lagen. I stället
blir de allmänna reglerna om förvaltningsbesvär tillämpliga. Det innebär bl.
a., att besvärsrätten tillkommer den som är intressent, att besvärsprövningen är
allsidig och inte begränsad till laglighetsfrågan och att besvärsmyndigheten
kan göra positiva ändringar i det överklagade beslutets innehåll. Rätten atl
överklaga räddningsnämndens beslut gäller givetvis också om beslutet har
fattats på nämndens vägnar av en tjänsteman eller någon annan som fullgör
uppgifter åt nämnden.

Bemyndiganden

61 § Regeringen får i de avseenden som behandlas i denna
lag meddela ytteriigare föreskrifter som rör skydd för liv eller hälsa.
Regeringen får överiåla åt förvaltningsmyndighet eller kommun alt meddela
sådana föreskrifter.

Paragrafen motsvarar 27 § första siycket första meningen
och andra stycket brandlagen och delvis 88 § kommitténs förslag.

Paragrafen
innehåller i försia meningen etl bemyndigande enligt 8 kap. Prop. 1985/86:
170 7 § regeringsformen för regeringen att meddela ytterligare föreskrifter.

Inom
räddningstjänsten och på det brandförebyggande området kan förändringar
plötsligt inträffa som kräver kompletterande föreskrifter. Genom bemyndigandet
blir del möjligt alt snabbt möta sådana situationer.

I
8 kap. 7 § första stycket regeringsformen anges i sju olika punkter de
ämnesområden inom vilka riksdagen kan överlåta sin normgivningsmakt. Ett av
ämnesområdena är enligt första punkten skydd för liv, personlig säkerhet eller
hälsa. Någol molsvarande stadgande som avser skydd för egendomsskada finns
inte. Bemyndigandet är därför begränsat till att avse föreskrifter om skydd för
liv eller hälsa, I andra meningen finns också etl bemyndigande enligt 8 kap, 11
§ regeringsformen för regeringen att överlåta åt förvaltningsmyndighet eller
kommun att meddela sådana bestämmelser.

Enligt
16 kap. 1 § förslaget till ny plan- och bygglag (se prop. 1985/86:1) fär
regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer meddela föreskrifter om
bl. a. krav på byggnader m. m. lill skydd för liv, personlig säkerhet eller
hälsa. Det är givetvis inte meningen att föreskrifter som regeringen meddelar
med stöd äv förevarande paragraf skall omfatta sådana frågor som regleras i 16
kap. 1 § plan- och bygglagen,

62
§ Regeringen får meddela föreskrifter om begränsning i rätten för den som
anlitas som brandsyneförrättare att driva eller annars ta befallning med
näringsverksamhet som gäller handel med brand- eller livräddningsredskap eller
meddelande av försäkringar som har samband med brand.

Paragrafen
innehåller elt bemyndigande enligt 8 kap. 7 § första slyckel 3 regeringsformen
atl meddela föreskrifter om begränsning i rätten att bedriva
näringsverksamhet. Bemyndigandet överensstämmer med bemyndigandet i 27 §
första stycket andra meningen brandlagen.

Räddningstjänst
under krig m.m.

63 §
Under krig och när det annars råder civilförsvarsberedskap skall

räddningsnämndens uppgifter övertas av kommunstyrelsen och räddnings

kårens uppgifter övertas av civilförsvarsorganisalionen i kommunen.

Paragrafen
har ingen motsvarighet i brandlagen eller i kommitténs förslag och innehåller
föreskrifter om räddningsnämndens och räddningskårens uppgifter under
civilförsvarsberedskap. En redogörelse för bakgrun den till paragrafen lämnas
i den allmänna motiveringen (avsniti 2.7),

64 §
Är riket i krig eller krigsfara eller råder sådana utomordenlliga

förhållanden som är föranledda av krig eller av krigsfara vari riket har

befunnit sig, får regeringen meddela sådana från denna lag avvikande

föreskrifter som är av betydelse för totalförsvaret eller som behövs för att

nödvändig räddningstjänst i övrigt skall kunna genomföras.

Paragrafen
har ingen motsvarighet i brandlagen, atomskyddslagen eller

kommitténs förslag. 96

Bestämmelsen
utgör ett sådant bemyndigande som enligt 13 kap. 6 § Prop. 1985/86: 170
regeringsformen är en förutsättning för att regeringen skall kunna utfärda
föreskrifter med avvikelse från lagen under krig och liknande förhållanden.
Syflel med sådana föreskrifter skall vara att underiätta totalförsvarets
verksamhet och alt anpassa räddningstjänsten till dessa förhållanden. Regeringen
kan utfärda de nödvändiga föreskrifterna redan under fredstid men göra
tillämpningen av dem beroende av ett särskill beslut av regeringen som får
fattas först när krissituationen föreligger.

Ikraftträdande
m.m.

Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1987, Genom lagen upphävs

1,
brandlagen (1974:80),

2,
brandstadgan (1962:91),

3,
lagen (1960:331) om
skyddsåtgärder vid olyckor i atomanläggningar m.m.

Kommun
skall senasi den 1 januari 1988 ha antagit räddningstjänstplan. Intill dess
räddningstjänstplanen har antagits skall den kommunala brandordningen gälla.

Vad
som föreskrivs om brandchef i lag eller annan författning skall i stället gälla
räddningsnämnd.

Om
det i lag eller annan författning hänvisas till någon av de gamla lagarna eller
brandstadgan eller till en föreskrift i dessa som har ersatts genom en
föreskrift i den nya lagen, tillämpas i stället den nya lagen eller den nya
föreskriften.

Den
nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 januari 1987. Några särskilda
övergångsregler har inte ansetts erforderliga annat än beträffande
bestämmelserna om räddningstjänstplaner.

4.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1966:413) om
vapenfri tjänst

19
§ Befogenhet att meddela vapenfri tjänstepliktig tillrättavisning tillkommer
hos staten eller hos kommun anställd civilförsvars-, räddnings-eller arbetschef
i fråga om underställd personal. Med kommuner likställs landstingskommuner,
kommunalförbund, församlingar, kyrkliga samfälligheter och allmänna
försäkringskassor.

Innan
någon meddelar tillrättavisning, skall han vid förhör med den felande lämna
denne tillfälle att förklara sig.

I
paragrafens försia stycke har uttrycket "brandchef' bytts ut mot uttrycket
"räddningschef. Denna ändring föranleds av den nya terminologi som införs
genom räddningstjänstlagen.

Andra
stycket ändras ej.

97

7 Riksdagen 1985/86. 1 saml. Nr 170

4.3
Förslaget till lag om ändring i brottsbalken Prop.
1985/86:170

16
kap. 15 § Den som genom oriktig uppgift atl det föreligger fara för en eller
flera människors liv eller hälsa eller för omfattande förstörelse av egendom
föranleder onödig säkerhetsåtgärd, dömes för falskt larm lill böter eller
fängelse i högst två är.

Den
som genom missbruk av larm, nödsignal eller annan liknande anordning
föranleder onödig utryckning av polis, räddningskår, ambulans, militär,
sjöräddning eller annal organ för allmän bevakningstjänst, dömes för missbruk
av larmanordning till böler.

Första
styckel ändras ej,

1
andra siycket har ordet "räddningskår" ersatt ordet
"brandkår". Ändringen är en följd av den nya terminologi som införs
genom 13 § räddningstjänstlagen.

4.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (1986:166) om
ändring i luftfartslagen (1957:297)

11
kap, 1 § Bestämmelser om flygräddningstjänst finns i räddningsljänstlagen
(0000:000),

Ett
luftfartygs ägare eller innehavare och de som tjänstgör på luftfartyg eller vid
flygplatser eller andra anläggningar för luftfarten är skyldiga att delta i
flygräddningsljänsten. Regeringen meddelar bestämmelser om ersättning av
allmänna medel för deltagandet. I fråga om ersättning vid personskador gäller
lagen (1977:265) om statligt personskadeskydd och lagen (1977: 266) om statlig ersättning
vid ideell skada.

Ändringen
i försia slyckel är en följd av att bestämmelser om flygräddningstjänst tas in
i räddningstjänstlagen. Andra slyckel ändras ej.

4.5 Förslaget till lag om ändring i lagen (1977:265) om
statligt personskadeskydd

1
§ Denna lag gäller ersättning av staten vid personskada och tillämpas på

1.
den som fullgör tjänstgöring
eller genomgår utbildning eller inskrivningsprövning enligt värnpliktslagen
(1941:967), lagen (1966:413) om vapenfri Ijänsl, civilförsvarslagen (1960:74),
6 § lagen (1981:292) om tjänsteplikt för hälso- och sjukvårdspersonal samt
veterinärpersonal m.m.eller lagen (1984:272) om skyldighel för
civilförsvarspliktiga att tjänstgöra utanför civilförsvaret,

2.
den som medverkar i
räddningstjänst eller i övning med räddningskår enligt räddningstjänstlagen
(0000:000) eller i räddningstjänst enligt 11 kap. 1 § andra styckel
luftfartslagen (1957:297).

3.
den som är intagen för vård i
kriminalvårdsanstalt, i etl hem som avses i 12 § lagen (1980:621) med särskilda
bestämmelser om vård av

unga.
i ett hem som avses i 11 § lagen (1981: 1243) om vård av missbrukare 98

i vissa fall samt den som
är häktad eller anhållen eller i annat fall intagen Prop. 1985/86: 170 eller
tagen i förvar i kriminalvårdsanstalt, häkte eller polisarrest.

Regeringen
får föreskriva att lagen skall tillämpas även på den som frivilligt dellager i
verksamhet inom totalförsvaret eller i annat fall än som avses i första stycket
deltager i verksamhet för att avvärja eller begränsa skada på människor eller
egendom eller i miljön.

Ändringen
[första siycket föranleds av räddningstjänstlagen. Andra stycket ändras ej.

5 Hemställan

Med
hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår
riksdagen att anla

1,
förslaget till räddningsljänstlag,

2,
förslaget till lag om ändring i
lagen (1966:413) om vapenfri tjänst,

3,
förslaget till lag om ändring i
brottsbalken,

4,
förslaget till lag om ändring i
lagen (1986: 166) om ändring i luftfartslagen (1957:279),

5, förslagel
till lag om ändring i lagen (1977:265) om statligt personska

deskydd.

6 Beslut

Regeringen
ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom
proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredraganden har lagt
fram.

99

Bilagal
Prop. 1985/86: 170

Sammanfattning av räddningstjänstkommitténs slutbetänkande
med författningsförslag

Ökad sårbarhet - men bättre kontroll över utvecklingen

Det moderna samhällets utveckling har i hög grad präglats
av de snabba tekniska framstegen och av den starka urbaniseringen, Utvecklingen
har hafl mycket gott med sig framför allt materiellt sett. Samtidigt har den
lett till ett allt sårbarare samhälle. Sårbarheten har ökat kraven på skydd för
människor, egendom och miljö mot olyckor och deras verkningar.

Kommittén har för sin bedömning av de framtida
förändringarna av antalet olyckor och av skadornas omfattning vägt samman olika
faktorer i den tekniska och sociala utvecklingen. Samhällsstrukturen - inte
minst industriproduktionen och transportapparaten - kommer sannolikt även i fortsättningen
att bli mer komplicerad. Små störningar kommer att i ökad grad kunna lamslå
även mycket stora enheter. Men den tekniska och delar av den sociala
utvecklingen leder också till ökade möjligheter att kontrollera skeendet. Att
den enskilde själv kan göra mycket för att minska hotet om fler och större
olyckor blir allt fler medvetna om.

En väsentlig förbättring i utvecklingen av antalet olyckor
och av skadorna är enligt kommitténs bedömning möjlig att uppnå. En sådan
utveckling förutsätter en effektiv räddningstjänst och förebyggande verksamhet
som kan anpassas fill förändringarna i samhället. Genom ökade möjligheter för
räddningstjänsten och den förebyggande verksamheten att mobilisera lämpliga
resurser som finns på olika håll i samhället går det att i hög grad minska de
skador som annars kan leda till stora förluster för enskilda och för samhället.

Delat kommunalt och statligt huvudmannaskap för
räddningstjänsten

Kommittén föreslog i principbetänkandet (SOU 1981:82)
Samhällets räddningstjänst atl den räddningstjänst som regleras i brandlagen
(1974:80) även i fortsättningen skall vara en uppgift för kommunerna. Enligt
kommitténs förslag skall staten liksom hittills svara för åtgärder som gäller
fjällräddningstjänst, flygräddningstjänst, sjöräddningstjänst, bekämpning av
olja och kemikalier till havs och i vissa andra vatten och slufiigen
räddningstjänst vid olyckor i kärnkraftsanläggningar.

100

Remissinstanserna har nästan överlag instämt i kommitténs
förslag till Prop. 1985/86: 170 delat kommunalt och statligt huvudmannaskap för
räddningstjänsten. Kommittén ser ingen anledning att frångå de tidigare
slutsatserna. En samordning av den kommunala räddningstjänsten skall ske i
länen i regi av länsstyrelserna och på central nivå av det föreslagna nya räddningstjänstverket.
Ett viktigt led i utvecklingen av den kommunala räddningstjänsten är, som
kommittén föreslår, att de förtroendevalda i den kommunala räddningsnämnden -
för närvarande brandstyrelsen - får ett ökat inflytande över planeringen av
räddningstjänsten och över de förebyggande åtgärderna mot brand.

Kommittén föreslår att uttrycket kommunal räddningstjänst
skall användas för den räddningsverksamhet som kommunerna i fortsättningen
skall svara för. De övriga räddningsåtgärderna anser kommittén skall sammanfattas
under begreppet statlig räddningstjänst. Uttrycken kommunal räddningstjänst
och statlig räddningstjänst ersätter de hittills brukade termerna allmän
räddningstjänst och särskild räddningstjänst.

Den uppdelning av ansvaret för räddningstjänsten mellan
olika huvudmän som komittén föreslår kräver ett fungerande samordningsarbete.
Behovet av samordning är särskilt stort på det statliga området där ansvaret
även i fortsättningen kommer att ligga på flera olika myndigheter. För en
effektiv samordning behövs det åtskilliga organisatoriska åtgärder - bl a ett
regionalt samarbete mellan kommuner. Det bör också bildas ett centralt statligt
räddningstjänstverk av i första hand civilförsvarsstyrelsen och statens
brandnämnd.

En viktig förutsättning för en effektiv samordning är
vidare att de olika slagen av räddningsorgan grundar sin verksamhet på
bestämmelser som är mer enhetliga än de nuvarande reglerna. Bestämmelserna bör
också förenklas. Kommittén föreslår en lagstiftning om samhällets räddningstjänst
som reglerar både den kommunala och statliga räddningstjänsten - och inom den
statliga räddningstjänsten samtliga former av räddningstjänst, dvs
fjällräddningstjänsten, flygräddningstjänsten, sjöräddningstjänsten (även olje-
och kemikaliebekämpningen) och räddningstjänsten vid olyckor i
kärnkraftsanläggningar. Lagstiftningen skall göra det möjligt för räddningstjänsten
att i ökad utsträckning använda de resurser som finns på olika håll i
samhället.

Nya uppgifter för den kommunala räddningstjänsten

Kommittén anser att den kommunala räddningstjänstens
nuvarande skyldigheter att ingripa skall utgöra basen även i en framtida
kommunal räddningstjänst. Den väsentligaste delen av verksamheten skall således
vara åtgärder som syftar till att räddningsorganen skall ingripa vid brand,
olje-eller kemikalieutflöde, oväder, ras, översvämning eller annan liknande
olyckshändelse. Liksom hittills skall räddningstjänstens väsentligaste uppgift
vara att i dessa situationer rädda människoliv och att i övrigt ingripa vid
fara för människors hälsa. Räddningsorganen skall vidare vara skyldiga att
avvärja eller begränsa skador på djur och egendom eller i miljön.

Enligt kommitténs bedömning finns det emellertid skäl att
också utöka den kommunala räddningstjänstens uppgifter. De kommunala
räddningsorganen

101

skall
enligt förslaget få ett ansvar även föratt hindra eller begränsa de skador
Prop. 1985/86: 170 som kan uppkomma i samband med allvarliga störningar i
viktiga samhällsfunktioner. Sådana störningar kan förekomma i samband med
svåra snöoväder, omfattande skyfall, långvariga elavbrott eller liknande händelser.
Räddningstjänstkommittén anser vidare att den kommunala räddningstjänsten
skall ha skyldighet att ingripa inte bara som nu när en olycka har inträffat
eller kan befaras vara omedelbart förestående utan på ett ännu tidigare
stadium. Det skall enligt förslaget ske redan när det är fara för en
olyckshändelse eller en allvarlig störning i viktiga samhällsfunktioner.
Kommittén föreslår också atl de kommunala räddningsorganen skall få till
uppgift att underrätta ägare eller innehavare av den egendom som
räddningsinsatsen har avsett om behovet av olika åtgärder efter räddningsarbetet
- dvs restvärdeskydd, tillsyn, bevakning, återställning eller sanering.

Den kommunala räddningstjänsten bör vidare överta en del
arbetsuppgifter från den stadiga räddningstjänsten eller få nya uppgifter i
anslutning till andra huvudmäns ansvar inom räddningstjänsten och
sjuktransportverksamheten. Kommitténs förslag fill utökade uppgifter innebär
följande för de kommunala räddningsorganen:

□ Utökat samarbete med polisen i
fjällräddningstjänsten;

□ Samordning med brand- och
räddningstjänsten vid luftfartsverkets flygplatser;

□ Ansvar för sjöräddningsljänsl i
vattenområde i hamn, i andra insjöar än Vänern, Vättern och Mälaren och i andra
vattendrag;

o Utförande av transporter av skadade och sjuka i
terrängen inom ramen för sjukvårdshuvudmännens planerings- och
samordningsansvar.

Storleken på den kommunala räddningstjänstens styrkor

Kommittén bedömer att den kommunala räddningstjänstens
styrkor i beredskap i allmänhet är tillräckligt stora. Rationaliseringar kan
komma att leda till minskningar av personalen på en del orter. Samtidigt kommer
resurserna på andra håll att behöva kompletteras. Emellertid är de ekonomiska
förutsättningarna för en utbyggnad av den kommunala verksamheten under de
närmaste åren mycket begränsade. En utveckling av räddningstjänstens beredskap
kommer framför allt att kunna ske genom en samverkan mellan kommuner och genom
ökat utnyttjande av de olika resurser i samhället som förstärker de egna
styrkorna - t ex industribrandkårerna, de militära förbandens
räddningsresurser, civilförsvarspersonal och vapenfria tjänstepliktiga (vtp)
som utbildas för räddningstjänst.

För närvarande finns det inga regler för beräkning av
storleken på den kommunala räddningstjänstens styrkor i beredskap. De senast
tillämpade riktlinjerna är från år 1965, Sedan dess har både förhållandena i
samhället och räddningstjänstens uppgifter förändrats. Statens brandnämnd har
utarbetat ett förslag till riktlinjer för den kommunala räddningstjänstens
dimensionering anpassat till dessa nya förutsättningar. Numera bedriver även
styrelsen för svensk brandforskning (Brandforsk) ett arbete avsett att

102

resultera i modeller för beräkning av storleken på
räddningstjänstens styrkor Prop. 1985/86: 170 i beredskap. Regeringen har
överlämnat brandnämjidens förslag till kommittén och uppdragit åt kommittén
att utarbeta ett förslag i dimensioneringsfrågan.

Som utgångspunkt för sina överväganden konstaterar
kommittén att styrkornas storlek inte är det enda som har betydelse för
effektiviteten. Resultatet av räddningsarbetet är en kombination av vad
personalen presterar med sin utbildning och sina erfarenheter, arbetsledningens
förmåga att organisera insatserna och utrustningens tekniska kapacitet. Stora
förbättringar kommer sannolikt även i fortsättningen att ske i dessa avseenden.
Kommittén anser att det är naturligt att kommunerna avvaktar Brandforsks nyligen
påbörjade arbete för bedömning av räddningstjänstens effektivitet, innan de
tillsammans med de statliga tillsynsorganen tar ställning till en så detaljerad
modell för bedömning av styrkornas storlek som brandnämndens förslag utgör.

Emellertid bör det i avvaktan på resultatet av Brandforsks
arbete finnas något slag av rekommendationer för dimensioneringen. Kommittén
föreslår att några av grundelementen i brandnämndens modell skall antas som
allmänna råd. Det bör för det första gälla storleken på de insatstider som
tillämpas för olika slag av bebyggelse. För det andra bör råden innehålla
beskrivningar av vad s k typstyrkor kan uträtta vid olika slag av olyckshändelser.
Det är särskilt viktigt att de delar av förslaget som gäller
räddningspersonalens eg;n säkerhet beaktas vid dimensioneringen - framför allt
gäller det behovet av personal vid rökdykarinsalser. Kommittén föreslår vidare
att de allmänna råden till kommunerna kompletteras med en e,\empelsamling som
visar hur kommuner av olika slag och med varierande slag av risker har
dimensionerat sina räddningsstyrkor.

Teknisk standardisering och gemensamma inköp av materiel

När flera räddningsorgan samverkar vid en räddningsinsats
är det självfallet av stor betydelse för effektiviteten att utrustningen är enhetlig.
Ökad enhetlighet genom samlade inköp gör det också möjligt att hålla nere
anskaffningskostnaderna.

Samarbetet mellan kommunerna i räddningsregioner och
mellan kommunernas räddningstjänst och andra organ kommer att få betydelse för
strävandena efter en enhetligare utrustning. Den av statsmakterna beslutade
kommunanknutna civilförsvarsverksamheten öppnar slora möjligheter till
snmutnyttjande av statliga och kommunala materiella resurser. Kommittén ;inser
det nödvändigt att de planerade nyanskaffningarna av utrustning för
civilförsvaret sker med inriktning på både krigsräddningstjänstens och
fredsräddningstjänstens behov.

Flera projekt inom Sveriges mekanstandardisering-en
organisation inom

Standardiseringskommissionen i Sverige - och vid styrelsen för teknisk

utveckling (STU) skapar en stor del av de rent tekniska förutsättningarna för

en ökad enhetlighet. Utveckling pågår i nära samarbete med kommunerna av

bl a ett basfordon för räddningstjänsten (BASTU 86) och av teknik och

utrustning för olje- och kemikaliebekämpning till sjöss (TOBOS 85), 103

Aktivt
samarbete mellan kommuner i räddningsre- Prop.
1985/86:170

gioner

Ett väsentligt utökat samarbete mellan kommuner i
räddningsregioner är enligt kommitténs bedömning en av de viktigaste åtgärderna
för en effektivare räddningstjänst. Genom en utvecklad kommunal samverkan blir
det möjligt att utan egentligt ökade kostnader göra verksamheten rationellare.
Samarbetet skall kunna omfatta ledningsorganisationen, styrkorna i beredskap,
de materiella resurserna, utbildningen, övningsverksamheten, planläggningen och
t ex de förebyggande åtgärderna mol olyckor. För en del kommuner bör det vara
möjligt att enligt mönster från några av de nuvarande regionerna bygga upp en
gemensam räddningsorganisation under enhetlig ledning,

I principbetänkandet föreslog kommittén en indelning av
landet i räddningsregioner. Svenska kommunförbundels styrelse har med utgångspunkt
i detta förslag gett sina länsavdelningar i uppdrag att initiera överläggningar
mellan kommunerna så att det genom frivilliga överenskommelser senast den 1
juli 1984 kan bildas ett rikstäckande system med räddningsregioner. Avsikten är
att regionerna skall vara desamma för räddningsorganisationen i fred och i
krig.

En lägesrapport hösten 1983 från arbetet med
regionindelningen visar att överläggningarna i de allra flesta länen sannolikt
kommer att resultera i överenskommelser mellan kommunerna inom den utsatta
tiden. Problem med avgränsningen föreligger enligt rapporten huvudsakligen
endasl i Malmöhus län och i Göteborgs och Bohus län samt i en del områden där
det fordras etl samarbete över länsgränserna.

Kommittén anser att det är av stort värde att kommunerna
så långt möjligt själva kan besluta om regionavgränsningen. För de sannolikt få
fall där sädana överenskommelser inte kan ske inom rimlig tid föreslår
kommittén att regeringen på förslag av länsstyrelsen skall besluta om regioner.
Detta skall kunna ske ocksä när det är uppenbart att kommunerna genom en
olämplig regionavgränsning inte tar tillvara alla möjligheter till samarbete
eller när avgränsningen kommer att försvåra en samverkan mellan kommunala och
statliga räddningsorgan.

Stadig tillsyn över den kommunala räddningstjänsten

Den statliga tillsynen över den kommunala
räddningstjänsten bör utformas enligt de allmänna riktlinjer för statlig
tillsyn över kommunal verksamhet som statsmakterna har beslutat om. Det innebär
en ökad handlingsfrihet för kommunerna. Inom räddningstjänsten har den statliga
tillsynen efter hand utvecklats i denna riktning. Det förekommer för närvarande
ett omfattande utbyte av erfarenheter och synpunkter mellan statliga och
kommunala organ i räddningstjänsten. De kommunala räddningsorganen vänder sig i
stor utsträckning till de statliga myndigheterna - länsstyrelserna och statens
brandnämnd - för att få vägledning i olika frågor.

Kommittén anser att de statliga tillsynsorganens genomgång
av den

kommunala räddningstjänstens organisation och planering skall kunna

resultera i råd eller rekommendationer. Föreskrifter fordras endast för ,nA

reglering av ersättning till enskilda som fillfälligt har
deltagit i räddnings- Prop. 1985/86: 170 tjänsten och för fastställande av
den behörighet som skall krävas av en räddningsledare eller
brandsyneförrättare.

Kommittén föreslår att kommunerna inte längre skall behöva
underställa länsstyrelsen kommunala beslut om räddningstjänstordning (för
närvarande brandordning). Enligt kommitténs förslag skall kommunen emellertid
samråda med bl a länsstyrelsen om innehållet i planerade beslut om räddningstjänstordningen.
För de fall där länsstyrelsen bedömer att räddningstjänstordningen har
allvarliga brister föreslår kommittén att länsstyrelsen skall kunna begära att
regeringen prövar frågan. Regeringen skall vid denna prövning ha möjlighet att
om särskilda skäl föreligger besluta om räddningstjänstordning för en kommun.

Den statliga räddningstjänstens uppgifter och organisation

Den statliga räddningstjänstens uppgifter skall enligt
kommitténs förslag även i fortsättningen vara uppdelade mellan olika statliga
myndigheter. Genom uppdelningen är det möjligt att ta tillvara kunnande och
utnyttja befintliga resurser hos flera olika myndigheter och andra samverkande
organ. Behovet av samordning mellan de olika organen kommer även i framtiden
att vara mycket stort. Kommitténs förslag till åtgärder inom den statliga
räddningstjänsten syftar framför allt till att underlätta denna samordning.

Fjällräddningstjänsten skall liksom hittills vara en
uppgift för polisen. Polisen svarar för insatsen till dess den försvunne
överlämnas till annat organ som utför transporten t ex från farbar väg fill
sjukhus. Fjällräddning innehåller enligt kommitténs sätt att se ett omfattande
moment av efterforskning. Kommittén anser att det måste klargöras att det inte
alltid fordras en insats av fjällräddningstjänsten, t ex vid sjukdomsfall i
fjällområdet där den enskilde själv kan larma och uppge hämtningsplatsen.
Enligt kommitténs bedömning är det nödvändigt med en ökad samordning mellan
fjällräddningstjänsten och den kommunala räddningstjänsten.

Inom flygräddningstjänsten föreslår kommittén att
luftfartsverket skall svara för efterforskning av ett saknat eller havererat
flygplan. Luftfartsverket skall också svara för undsättning av människor och
begränsning av skada på egendom till havs, i kustvattnen och i Vänern, Vättern
och Mälaren. Åtgärder som vidtas på haveriplatsen skall enligt kommitténs
mening vara kommunal räddningstjänst, om haveriet har skett i andra vatten, i
vattenområde i hamn eller på land. Vid nedslag till havs, i kustvattnen eller
de stora insjöarna är det naturligt att sjöräddningsorganen medverkar i både
efterforskning och undsättning. Sjöräddningscentralen blir i sådana fall
räddningSMAidercentral till flygräddningscentralen.

Kommittén anser att kommunerna i ökad utsträckning bör
samordna räddningstjänsten med brand- och räddningstjänsten vid
luftfartsverkets 14 flygplatser, I de fall där det visar sig att
förutsättningarna är goda bör kommunerna överta driften av räddningstjänsten
vid flygplatserna. Ett samutnyttjande av de gemensamma resurserna syftar till
att höja effektivi-

105

telen
och hålla nere de samlade kostnaderna för kommunerna och Prop,
1985/86: 170 luftfartsverket.

För sjöräddningstjänstens del föreslår kommittén ett nytt
och enhetligt räddningsbegrepp. Sjöräddningstjänsten skall omfatta åtgärder för
efterforskning och undsättning av människor som är eller kan befaras vara i
sjönöd. Sjöräddningsorganen skall också bekämpa skador till följd av utflöden
av olja eller kemikalier till sjöss och så långt möjligt med hänsyn till
resurserna även rädda egendom till sjöss.

Det statliga sjöräddningsansvaret skall enligt kommitténs
förslag omfatta räddningsåtgärder till havs, i kustvattnen och i Vänern,
Vättern och Mälaren, Räddningsåtgärder i övriga vatten och i vattenområde i
hamn skall vara en uppgift för den kommunala räddningstjänsten.

Kommittén föreslår att den nya sjö- och
kustbevakningsmyndighet som för närvarande planeras skall svara för den
statliga sjöräddningen. Polisen, försvaret, luftfartsverket och
Sjöräddningssällskapet hör till de organ som även i fortsättningen skall delta
med sina resurser. Den nya myndigheten bör ha både ett administrativt
samordningsansvar och ett operativt ledningsansvar. Ansvaret är för närvarande
begränsat till administrativ samordning, men i praktiken sker även en viss
operativ ledning.

Räddningstjänsten vid olyckor i kärnkrafisanläggningar har
nyligen setts över. Statsmakterna har beslutat om en ökad beredskap med bl a
effektivare alarmering och ledning. Kommittén föreslår inga förändringar i
ansvar eller uppgifter men framhåller att länsstyrelserna bör använda kommunal
räddningsledningspersonal för den beredskap som länsstyrelserna skall hålla.

S j uktransport verksamheten

Sjukvårdshuvudmännen skall enligt kommitténs förslag svara
för vägbundna sjuktransporter men dessutom ha planerings- och samordningsansvar
för akuta sjuktransporter i luften, på sjön (sjuktransporter från fartyg
föreslås ingå i sjöräddningstjänsten) och i terrängen. Kommittén föreslår att sjukvårdshuvudmännen
för insatser i luften och till sjöss utan kostnad skall få disponera statliga
resurser som är lämpliga, bl a helikoptrar, fartyg och båtar. Sjuktransporter i
terrängen bör i stor utsträckning kunna ske med den kommunala räddningstjänstens
resurser. Den plan för sjuktransportverksamheten i varje sjukvårdsområde som
kommittén föreslår att sjukvårdshuvudmannen skall utarbeta kommer att visa hur
de olika resurserna kan användas och vilka samordningsåtgärder som ett
effektivt utnyttjande fordrar.

106

Effektivare alarmeringsverksamhet Prop. 1985/86:170

Samarbetet mellan staten, kommunerna och
sjukvårdshuvudmännen i SOS Alarmerings regionala larmcentraler är ett exempel
på det samutnyttjande av resurser i räddningstjänsten som kommittén anser vara
grundläggande för effektiviteten. Samtliga planerade 19 larmcentraler är nu i
drift. Fortfarande står emellertid 22 kommuner i landet utanför samarbetet.
Kommittén anser att det för samordningen av räddningsarbetet i samband med
främst större olyckor och med hänsyn fill kostnaderna för verksamheten är
viktigt att samtliga kommuner kommer med i samarbetet.

Flera av larmcentralerna har haft omfattande
startsvårigheter. Framför allt gäller det centralerna i storstadsområdena.
Problemen har berott både på tekniska brister och på otillräckliga erfarenheter
hos alarmeringspersonalen. Kommittén anser det viktigt att SOS Alarmering
fortlöpande överväger vilka åtgärder som kan vidtas när det gäller bl a del
tekniska utvecklingsarbetet, upphandlingen och utbildningen av personalen för
att verksamheten skall fungera effektivt.

Televerket utövar för närvarande det statliga
ägarinflylandel i SOS Alarmering, För atl behovet av samordning i
räddningstjänsten i ökad utsträckning skall kunna tillgodoses anser kommittén
att det centrala räddningstjänstverket skall svara för det statliga
ägarinflylandel.

Kommittén föreslår att frågan om en samordning av
verksamheten vid främst flyg- och sjöräddningscentralerna skall utredas
ytterligare, I det sammanhanget skall även frågan om elt centralt
uppgiftsförråd för samhällets räddningstjänst behandlas.

Flera organ som förstärker räddningstjänsten

En effektivare räddningstjänst fordrar en väsentligt
utökad medverkan från

de
statliga och andra organ som har lämpliga resurser för att kunna delta i

räddningsinsatser, framför allt

n Polisen;

n Civilförsvaret;

□ Militära
försvaret;

□ SJ;

□ SMHI;

n
Sveriges Radio; och

□ Frivilligorganisalionerna.

En utökad medverkan från dessa organ fordrar betydligt
bättre förberedelser än som hillills i allmänhet har genomförts. Kommittén
föreslår en rad olika åtgärder som skall göra det möjligt för de redovisade
organen att fungera bättre i samarbetet med räddningsorganen. Samtliga statliga
och kommunala myndigheter skall vara skyldiga att medverka i räddningstjänsten
om inte förhållandena i den egna verksamheten oundgängligen hindrar det.

107

ökade
krav på skyddsåtgärder hos industrier och Prop.
1985/86:170

andra företag

Företag som bedriver särskilt riskfylld verksamhet skall
enligt kommitténs förslag kunna åläggas att hålla egen beredskap med personal
och utrustning för räddningsåtgärder. En sådan skyldighet skall också kunna
åläggas den som äger eller innehar en anläggning där det finns stora risker för
brand och där det är vanligt att många människor uppehåller sig. Till sådana
anläggningar räknar kommittén hotell, restauranger, stora kontor, varulager och
samlingslokaler av olika slag.

Kraven på beredskap med personal kan innebära att en del
av de anställda får en grundligare skyddsutbildning än personalen i övrigi, att
de i förväg har tilldelats olika uppgifter i samband med t ex en brand och att
de också förfogar över en viss personlig skyddsutrustning. Vid många av dessa
anläggningar kan företagen sannolikt samordna åtgärderna med verksamheten inom
de verkskydd som de enligt civilförsvarslagstiftningen är skyldiga att hålla,
Civilförsvarsslyrelsen utarbetar för närvarande ett förslag till ny
verkskyddsplikt som innebär atl fler typer av företag än enligt nuvarande
bestämmelser kan bli skyldiga att organisera verkskydd.

Förebyggande åtgärder mot olyckor

Förebyggande verksamhet mot bränder är det första
huvudområdet i kommitténs överväganden om vilka åtgärder som kan vidtas för att
olyckor över huvud taget inte skall uppstå och för att verkningarna i övriga
fall skall kunna begränsas. Kommittén anser att brandsäkerhetskraven i ökad
utsträckning bör beaktas i samhällsplaneringen, framförallt vid projektering
och uppförande av byggnader och olika anläggningar. Kommittén föreslår atl
brandsyneförfarandet skall göras effektivare. Genom att räddningtjänst-verket
får befogenheter att utfärda föreskrifter för brandtåligheten i malerial som
används i lös inredning i offentliga miljöer blir det lättare än för närvarande
att vid brandsyn kontrollera inredningen i sådana miljöer.

Beslutsordningen i samband med förelägganden och förbud skall
bli effektivare genom att kommunen får möjligheter att sätta ut vite. För
närvarande sker detta genom beslut av länsstyrelsen. Genom att ansvaret för de
förebyggande åtgärderna mot bränder läggs på den förtroendevalda
räddningsnämnden i kommunen ökar förutsättningarna för att ärendena skall bli
allsidigt belysta och för atl verksamheten skall få de resurser som fordras.
Kommitténs förslag om en förändrad inriktning av sotningsverksamheten, som i
ökad utsträckning skall omfatta även energispartekniska ålgärder, får på sikt
betydelse också för brandskyddet.

Det andra huvudområdet i kommitténs förslag fill
förebyggande åtgärder mot olyckor gäller landtransporier av farligt gods.
Kommittén föreslår en utveckling av systemet för vägvalsstyrning genom förbud mot
transporter av fariigt gods på vissa vägar eller inom vissa områden. En
effektivare påverkan av vägvalet innebär att räddningstjänstens planering
beaktas i större utsträckning än hittills. Länsslyrelserna skall enligt
förslaget åläggas att i

108

samarbete med kommunerna utarbeta länsövergripande planer
för vägvals- Prop. 1985/86: 170 styrningen.

Planeringen skall ske med data om transportströmmarna som
underlag. Kommittén föreslår ett enkelt informafionssystem som gör det möjligt
för de planerande organen att sammanställa uppgifter om de farligaste produkterna.
Vägvalsstyrningen fordrar en märkning av de vägar som bör användas för
transporter av farligt gods. Kommittén föreslår vidare att planeringen av
vägvalsstyrningen i viss utsträckning skall omfatta även järnvägstransporter.

Förebyggande åtgärder mot olyckor vidtas också på flera
andra områden i syfle att motverka olyckshändelser och begränsa skador.
Bestämmelser om sådana förebyggande åtgärder finns i bl a
arbetsmiljölagstiftningen, byggnadslagsfiftningen och
miljöskyddslagstiftningen. Det skulle föra för långt om kommittén skulle
granska och utarbeta förslag till effektivare förebyggande åtgärder även inom
dessa områden. Kommittén anser att detta bör ske inom ramen för den samordning
av samhällets förebyggande verksamhet mot olyckor som det nya centrala
räddningstjänstverket skall ha ansvaret för.

Som en komplettering av den olycksförebyggande
verksamheten på olika områden föreslår kommittén att en räddningsledare eller
brandsyneförrättare får till uppgift att hos ansvariga myndigheter påtala de
brister i skyddet mot olyckor av olika slag som denne upptäcker i samband med
en räddningsinsats eller en brandsyn.

Forsknings- och utvecklingsarbete

Kommittén anser det vikfigt att Brandforsk fortsätter det
hittills framgångsrikt inledda forsknings- och utvecklingsarbetet inom främst
brandskyddets område. Det har ett värde att alla intressenterna - staten,
kommunerna, de fackliga organisationerna, försäkringsgivarna och företagen som
tillverkar utrustning - är engagerade i verksamheten och deltar ekonomiskt.
Kommittén föreslår emellertid att den statliga centrala
räddningstjänstmyndigheten skall få en stark ställning i samordningen av
forsknings- och utvecklingsarbetet - det gäller inte bara skyddet mot bränder
utan också åtgärder mot olyckor av andra slag.

Arbetsuppgifter på lokal, regional och central nivå i den
kommunala räddningstjänsten och förebyggande verksamheten

Tyngdpunkten i arbetet i den kommunala räddningstjänsten
och de förebyggande åtgärderna mot bränder skall ligga på kommunal nivå. I
kommunerna finns de bästa möjligheterna att bedöma behovet av räddningsinsatser
och vilka resurser som dessa insatser fordrar. Kommunerna skall planera
räddningstjänsten och de förebyggande åtgärderna - inventera risker, bedöma
resursbehovet och genom bl a insatsplaner förbereda räddningsstyrkorna för
insatserna. Ansvaret för utbildning och övningar

109

skall i stor utsträckning ligga på kommunal nivå. Som har
framgått föreslår Prop. 1985/86: 170 kommittén att en räddningsledare eller
en brandsyneförrättare får till uppgift att hos ansvariga myndigheter påtala
brister i skyddet även mot andra olyckor än bränder.

Genom samarbete mellan kommuner i de föreslagna
räddningsregionerna skall kommunerna emellertid kunna samutnyttja resurserna i
betydligt större utsträckning än för närvarande. Samverkan kommer också att
behövas mellan regioner och mellan kommunala räddningsorgan och statliga eller
enskilda organ som har resurser lämpliga för räddningstjänst.

Kommittén anser att varje kommun bör ha möjligheter att
själv i all väsentlig utsträckning besluta om räddningstjänstens organisation i
kommunen. Tyngdpunkten i de statliga tillsynsorganens verksamhet bör i ännu
högre grad än hittills ligga på samråd och information. Enligt kommitténs
mening är del vidare angeläget att det politiskt valda kommunala organet
-räddningsnämnden - får större uppgifter och befogenheter än vad brandstyrelsen
för närvarande har. Räddningsnämnden skall enligt kommitténs förslag inte ha
några operativa uppgifter men däremot ett ansvar för planering av
räddningstjänsten och de förebyggande åtgärderna mot brand.

Länsstyrelsen skall även i fortsättningen vara regionalt
statligt organ i räddningstjänsten och den förebyggande verksamheten.
Länsstyrelsen skall samordna kommunernas åtgärder, ge råd och lämna
information. Rollen förändras till en del genom den samverkan mellan kommuner i
räddningsregioner som kommittén föreslår. Även den kommunanknutna
civilförsvars-verksamheten leder till förändringar i länsstyrelsens uppgifter
inom räddningstjänsten. Länsstyrelsens samordningsansvar på regional nivå
avser enligt förslaget både den kommunala och den statliga räddningstjänsten.

Kommittén anser att det även i fortsättningen skall finnas
en regional räddningstjänstplanering på länsnivå i länsstyrelsens regi,
Länsstyrelsen skall också liksom hittills kunna överta ledningen av
räddningsarbetet i situationer när det fordras en samordning av resurser från
flera olika samhällsorgan och enskilda. Länsstyrelsen skall i sådana
situafioner utse räddningsledare. Utan att överta ledningen skall länsstyrelsen
vidare kunna utse räddningsledare, om den kommunala räddningstjänsten berör två
eller flera räddningsregioner och räddningsorganen inom dessa regioner inte
kommer överens om vem som skall leda räddningsarbetet i området.

Kommittén har tidigare föreslagit att del på central nivå
skall bildas ett nytt centralt räddningsijänslverk av civilförsvarsstyrelsen
och statens brandnämnd. En sådan central samordning är en viktig förutsättning
för genomförandet av de flesta förslagen i detta betänkande. Frågan om det nya
verkets uppgifter och organisation utreds närmare av CESAM-kommitlén (Kn
1982:03), Räddningstjänslkommitlén föreslår atl även de uppgifter som sjöfartsverket
svarar för när det gäller transport av farligt gods på land och till sjöss
skall överföras till räddningsljänstverket.

Kommittén anser att det nya räddningstjänstverkets
uppgifter skall omfatta både statlig och kommunal räddningstjänst.
Strävandena att utveckla räddningstjänsten fordrar åtgärder på central nivå
för □ Planering av räddningstjänstens organisation och
materielanskaffning så

att olika organ kan samarbeta effektivt;

110

o P/flnen/ig oc/i/ec//j(>ig flv den Mf6/W«j>ig som
räddningstjänstens personal Prop, 1985/86:170 behöver;

□ Tillsyn och samordning genom utbyte
av erfarenheier mellan räddningsorgan på olika nivåer och mellan
räddningsorganen och de organ som medverkar i räddningstjänsten;

□ Ekonomisk reglering av vissa frågor
om ersättning för medverkan i räddningstjänst.

Kommittén föreslår att räddningstjänstverket skall ha
omfattande befogenheter inom den statliga räddningstjänsten. Verket skall
disponera egna medel för utbildning, övningar och planering som gäller statliga
myndigheters medverkan i räddningstjänsten. Enligt kommitténs förslag skall
räddningsljänstverket vidare kunna utfärda föreskrifter för planeringen av de
olika formerna av statlig räddningstjänst, om denna planering är nödvändig för
samordningen av räddningstjänsten.

Räddningsljänslverkets uppgift inom den kommunala
räddningstjänsten skall vara att följa utvecklingen av planläggningen och
genomförandet av verksamheten på olika håll i landet. Verket skall sammanställa
erfarenheter och med ledning av dessa la initiativ till samordningsåtgärder och
ge råd eller information. Räddningstjänstverket skall vidare bl a besluta om
ekonomisk ersättning till kommuner för vissa räddningstjänstkostnader. I den
förebyggande verksamheten är det verkets uppgifl att samordna åtgärderna -
både skyddet mot bränder och de åtgärder mot olyckor av andra slag som bör
vidtas.

Räddningstjänstverkets särskilda uppdrag för utveckling
av räddningstjänsten

Kommittén har i sitt arbete i huvudsak övervägt
principerna om räddningstjänstens och den förebyggande verksamhetens
utveckling. Kommittén föreslår i betänkandet att räddningstjänstverket inom
ramen för sitt löpande arbete skall utarbeta mer detaljerade förslag på olika
områden och vidta åtgärder som förslagen syftar till.

Kommittén föreslår att räddningstjänstverket förutom de
allmänna uppgifterna att planera, samordna, utbilda och i vissa fall ekonomiskt
reglera verksamheten - särskilt skall få i uppdrag att

□ Följa arbetet med regionindelningen
och med regional samverkan mellan kommunerna och ta initiativ till åtgärder;

□ Utarbeta en exempelsamling som
visar hur kommunernas styrkor / beredskap är dimensionerade (arbetet bör
inledas omgående av statens brandnämnd i samarbete med kommunförbundet och de
fackliga organisationerna);

□ Följa strävandena att standardisera
räddningstjänstens materiel och vid behov stimulera till åtgärder;

□ Se över formerna för planering av
räddningstjänsten och redovisningen av resultaten;

a Följa utvecklingen av de återstående 22 kommunernas
anslutning lill SOS Alarmerings regionala larmcentraler och vid behov föreslå
åtgärder som

111

underlättar användningen av de gemensamma resurserna; Prop. 1985/86: 170

□ överväga behovet av särskUda
riktlinjer för lokalradions medverkan i räddningstjänstens ledningsarbete och
lägga fram förslag till åtgärder;

□ Biträda överbefälhavaren i
överväganden om hur det militära försvaret skall kunna utnytUas bättre i den
civila räddningstjänsten;

□ Kartlägga behovet av all förbättra
SM His medverkan i räddningstjänsten och föreslå eventuella åtgärder;

□ Samordna frivilUgorganisationernas
planering för medverkan i räddningstjänsten;

□ Samordna åtgärderna på central nivå
mot olyckor vid transport av farligt gods;

□ Samordna centrala, regionala och
lokala myndigheters förebyggande ålgärder mol olyckor;

□ Bedöma behovet av forsknings- och
utvecklingsverksamhet inom räddningstjänsten och ta initiativ till de åtgärder
som fordras;

□ Samordna länsstyrelsernas
handläggning av ärenden om ersättning för räddningstjänstkostnader.

Samordning av räddningstjänstens insatser vid olyckor som
berör stora geografiska områden

Erfarenheten visar att problem ofta uppstår i
räddningstjänsten om en olycka eller annan händelse berör stora geografiska
områden, t ex ett eller flera län, I sådana situationer fordras som regel
omfattande personella och materiella resurser. Det innebär också att
ledningsarbetet blir komplicerat. Flera av förslagen! olika delar av
betänkandet-1 ex förslagen om en ökad samverkan mellan kommuner i
räddningsregioner och om möjligheten för regeringen att förordna om att en
länsstyrelse skall svara för ledning av räddningsarbete i flera län - syftar
till att underlätta räddningsinsatser i geografiskt stora områden.

Kostnader och finansiering

Kommitténs förslag i betänkandet kommer att leda till en
ökad effektivitet i den kommunala och statliga räddningstjänsten. Kommittén
bedömer att de olika åtgärderna fillsammans kommer att resultera i att skadorna
i samband med olyckor kommer att minska väsentligt. Enligt en beräkning av
Svenska brandförsvarsföreningen utgjorde samhällets kostnader för skador enbart
till följd av brand, för förebyggande brandskyddsåtgärder och för räddningstjänst
i brandbekämpningssyfte under år 1980 i runt tal 6 500 milj kronor.
Försäkringsgivarnas andel av beloppet beräknas ha varit 2 100 milj kronor,
företagens 1 600 milj kronor, kommunernas och landstingskommunernas tillsammans
2 000 milj kronor och statens 800 milj kronor.

För kommunerna kan de utvidgade skyldigheterna i några
avseenden komma att innebära ökade kostnader för räddningstjänsten. Dessa
kostnader vägs emellertid mer än väl upp av de förbättringar i möjligheterna
att utnyttja samhällets resurser som kommittén föreslår. Framför allt kommer

112

samordningen mellan räddningstjänsten och civilförsvaret
att kunna leda till Prop. 1985/86: 170 besparingar vid anskaffningen av
materiel för den kommunala räddningstjänsten. Enskilda företags utökade
skyldigheter att hålla utrustning och beredskap med personal avlastar i viss
utsträckning också den kommunala räddningstjänsten.

Ekonomiska fördelar ligger vidare i kommitténs förslag
till en väsentligt utbyggd samverkan mellan kommunerna i räddningsregioner och
på länsnivå. Som kommittén redan har framhållit är det nödvändigt att
regionsamarbetet byggs ut på etl systematiski och offensivt sätt. Gemensam
utrustning och personal leder till besparingar. Samordnad planering och
gemensam utbildnings- och övningsverksamhet kommer att kunna ge ett ekonomiskt
utbyte. Möjligheterna att använda personal ur civilförsvaret för förstärkning
av kommunernas räddningsorganisation innebär också stora fördelar.

För staten som har ett övergripande ansvar för människors
säkerhet får kommitténs förslag inte några direkt kostnadssänkande effekter i
själva räddningstjänstledet. Kommittén har tvärtom på ett fåtal punker
föreslagit åtgärder som leder till något ökade kostnader. Det gäller bl a den
förbättrade helikopterberedskapen i Norrland och inrättandet av
uppgiftsförrådet. För staten med dess övergripande ekonomiska ansvar är det
emellerfid ett mycket starkt intresse att olyckorna och verkningarna av dem kan
reduceras. En effektiv räddningstjänst och brandförebyggande verksamhet
utformad enligt de förslag som kommittén redovisar i betänkandet har mycket
goda förutsättningar att minska antalet olyckor i samhället och skadorna som de
orsakar. För de både humanitära och samhällsekonomiska vinsternas skull anser
kommittén att statsmakterna bör besluta om att täcka de begränsade merutgifter
för verksamheten vid några statliga organ som kommitténs förslag innebär.

113

8 Riksdagen 1985/86. I .saml. Nr 170

1
Förslag till Pp. 1985/86: 170

Lag om samhällets räddningstjänst

Enligt riksdagens beslut föreskrivs följande.

Inledande bestämmelser

1
§ Denna lag
innehåller bestämmelser om samhällets räddningstjänst och åtgärder till
förebyggande av brand,

2
§ Med
räddningstjänst avses i denna lag åtgärder som vid olyckshändelser eller fara
därför vidtas av staten eller kommun för att hindra eller begränsa skador på
människor, djur, egendom eller i miljön.

Med räddningstjänst avses också i denna lag åtgärder som
vid allvarliga störningar i viktiga samhällsfunktioner eller fara därför vidtas
av staten eller kommun för att hindra eller begränsa sådana skador.

Med olyckshändelse avses brand, explosion, skred, ras,
översvämning, oväder, trafikolycka, utflöde av skadliga ämnen och annan
liknande händelse som har medfört eller kan befaras medföra sådana skador som
sägs i första stycket,

3
§ Denna lag
gäller inte om skadorna är eller kan förväntas bli ringa eller om åtgärderna
för att hindra eller begränsa skadorna tillräckligt snabbt kan vidtas av
enskild fysisk eller juridisk person,

4
§ Lagen gäller
inte sjukvård som avses i hälso- och sjukvårdslagen (1982:763), I den mån annat
inte sägs gäller lagen inte heller i fråga om sjuktransporter eller
efterforskning av försvunna personer,

5
§ Varje kommun
svarar för räddningstjänsten i kommunen. Staten svarar dock för
fjällräddningstjänsten, flygräddningstjänsten, sjöräddningstjänsten och för
räddningstjänsten vid olyckshändelse i kärnkraftsanläggning,

6
§
Räddningstjänsten skall planeras och organiseras så att räddningsåtgärderna
kan genomföras på ett effektivt sätt.

Räddningsorganen skall hålla sådan beredskap atl
räddningsålgärderna kan påbörjas inom godtagbar tid,

7 § De myndigheter och organ som svarar för
räddningstjänsten skall

samordna sin verksamhet och samarbeta med myndigheter, organ och

enskilda, vilkas verksamhet berör räddningstjänsten.

114

Bestämmelser om kommunal räddningstjänst Prop. 1985/86: 170

8
§ I varje kommun
skall finnas en räddningsnämnd. En kommun får tillsätta särskild räddningsnämnd
eller uppdra åt annan nämnd att vara räddningsnämnd. Om detta inte har skett är
kommunstyrelsen räddningsnämnd.

9
§
Räddningsnämnden skall svara för kommunens uppgifter enligt denna lag och för
samordningen av räddningstjänsten med annan verksamhet i kommunen, i den mån
annat inte följer av sådant beslut som avses i 3 kap 14 § kommunallagen
(1977:179),

10 § I fråga om särskild räddningsnämnd gäller i
tillämpliga delar följande

bestämmelser i 3 kap kommunallagen (1977:179):

2
§ om antalet ledamöter m m,

3
§ första stycket om valbarhet mm,

4
§ om rätt till ledighet från anställning,

5
§ första stycket om mandattid,

5
§ tredje
stycket om verkan av ledamots avgång,

6
§ om ordförande
och vice ordförande,

7
§ om tid och
plats för sammanträde samt om närvarorätt vid samman-

träde,

8
§ om suppleants
tjänstgöring m m,

9
§ första
stycket om beslutförhet,

10
§ om
beslutsförfarande och protokoll m m,

11
§ om delgivning
m m,

12
§ om reglemente
och delegation.

För Slockholms kommun gäller dock inte 3 kap 5 § första
stycket eller 3 kap 6 § kommunallagen.

Ett delegationsuppdrag enligt 3 kap 12 § andra stycket
kommunallagen får inte omfatta befogenhet att besluta om föreläggande eller
förbud vid vite eller om verkställande av åtgärder på den försumliges
bekostnad.

Utan hinder av 2 § 2 förvaltningslagen (1971:290)
tillämpas bestämmelserna i 4 och 5 §§ nämnda lag om jäv i samtliga ärenden hos
särskild räddningsnämnd,

11 § I varje kommun skall finnas en räddningskår.

Räddningskåren skall bestå av en räddningschef och en eller flera

räddningsstyrkor, I räddningskåren kan också ingå
räddningsvärn. Räddningsstyrka består av anställd personal. Räddningsvärn
består av

annan personal som har uttagits frivilligt eller på grund
av tjänsteplikt. Räddningschefen, eller den som är i hans ställe, är
räddningsledare,

12 § Kommunerna skall samverka med varandra om
räddningstjänsten

inom lämpliga räddningsregioner. Regeringen får fastställa gränser för

räddningsregioner.

115

13 §
En kommun får träffa avtal om att annan kommun eller annat organ Prop.
1985/86: 170

skall sköta räddningstjänsten i kommunen eller medverka i räddningstjän

sten i kommunen.

Skötseln av kommunens räddningstjänst i dess helhet får
dock överlåtas endast åt annan kommun,

14
§ När annat
organ medverkar i räddningstjänsten tillsammans med kommunens räddningskår är
räddningschefen, eller den som är i hans ställe, räddningsledare om inte annat
har överenskommits,

15
§ För varje
kommun skall finnas en räddningstjänstordning, I räddningstjänstordningen
skall tas in föreskrifter om

1,
den kommunala
räddningskårens organisation,

2,
den beredskap
för räddningstjänst som skall finnas i kommunen och som är nödvändig för att
första utryckning skall kunna ske inom godtagbar tid,

3,
det för
beredskapen enligt 2 lägsta antal räddningsbefäl och övrig räddningspersonal
som skall finnas i kommunen.

4,
kommunens
ansvar för räddningstjänst i vattenområde i hamn i kommunen.

Av räddningstjänstordningen skall vidare framgå

5,
till vilken
räddningsregion kommunen hör,

6,
om kommunen har
träffat avtal med annan kommun om gemensam räddningschef eller om gemensam
befälsberedskap,

7,
i vilken
utsträckning och inom vilka områden räddningstjänsten i kommunen skall skötas
enligt avtal.

16 § Räddningstjänstordning, liksom ändring i
räddningstjänstordningen,

skall fastställas av kommunfullmäktige.

Avskrift av beslutet skall jämte räddningstjänstordningen
sändas till länsstyrelsen och till statens räddningstjänstverk. Detta gäller
även i fråga om ändring i eller tillägg till räddningstjänstordningen.

Om särskilda skäl föreligger får regeringen på hemställan
av länsstyrelsen besluta om räddningstjänstordning för en kommun,

17 § När ett förslag till räddningstjänstordning
upprättas eller räddiiings-

tjänstordningen ändras bör kommunen samråda med berörda myndighe

ter.

Bestämmelser om statlig räddningstjänst

Fjällräddningstjänst

18 § Med fjällräddningstjänst avses i denna lag
efterforskning och undsätt

ning av personer som i fjäll eller ödemark har gått vilse, drabbats av
olycksfall

eller sjukdom eller överraskats av oväder eller snöskred under sådana

förhållanden att fara för liv eller hälsa bedöms föreligga,

116

19 S Polisen svarar för
fjällräddningstjänsten, Prop. 1985/86:170

20 § Polischefen är räddningslédare
för fjällräddningsåtgärder i distriktet. För fjällräddningsåtgärder som berör
flera polisdistrikt i ett län är

länspolischefen räddningsledare.

Flygräddningstjänst

21
§ Med
flygräddningstjänst avses i denna lag åtgärder som staten svarar för och som
avser efterforskning, undsättning av människor eller djur eller begränsning av
skador på egendom då ett luftfartyg saknas eller en olyckshändelse har drabbat
eller hotar lufttrafiken,

22
§
Luftfartsverket svarar för efterforskning av ett försvunnet luftfartyg. Verket
svarar också för undsättning och för begränsning av skador vid ett flyghaveri
till havs, i kustvattnen och i Vänern. Vättern och Mälaren.

Kommunen svarar för undsättning och för begränsning av
skador vid elt flyghaveri i övriga vatten, i vattenområde i hamn eller pa land.

För omedelbar undsättning på eller i närheten av en
godkänd flygplats skall finnas en räddningsstyrka av den storlek och
räddningsutrustning i den omfattning som fastställs av luftfartsverket med
hänsyn till förekommande flygtrafik. För denna styrka och utrustning svarar
innehavaren av flygplatsen,

23
S
Luftfartsverket utser räddningsledare för räddningsåtgärder som verket svarar
för,

24
§ Om skyldighet
för en befälhavare på ett luftfartyg och för den som tjänstgör på en flygplats
eller annan anläggning för luftfarten att medverka i flygräddningstjänsten
finns bestämmelser i luftfartslagen (1957:297),

Sjöräddningstjänst

25 § Med sjöräddningstjänst avses i denna lag åtgärder som
staten svarar för och som avser efterforskning eller imdsättning av människor
som är eller kan befaras vara i sjönöd samt sjuktransporter frän fartyg.

Med sjöräddniiigstjänst avses också ätgärder som staten
svarar för och som vidtas till sjöss för att hindra eller begränsa skador i
miljön eller, så långt möjligt, skador på djur och egendom.

26 § Sjö- och kuslbevakningsmyndigheten svarar för
ledningen och samordningen av räddningsätgärder som vidtas till havs, i
kustvattnen och i Vänern, Vättern och Mälaren,

Kommunen svarar för räddningsåtgärder i övriga vatten och
i vattenområde i hamn.

117

27
§ Sjö- och
kustbevakningsmyndigheten utser räddningsledare för rädd- Prop. 1985/86:
170 ningsåtgärder som verket svarar för,

28
§ Om skyldighet
för en befälhavare på ett fartyg att medverka i sjöräddningstjänsten finns
bestämmelser i sjölagen (1891:35 s 1),

29
§ Orn
skyldighet att hålla utrustning på fartyg för att hindra eller begränsa skada
vid olyckshändelse finns bestämmelser i lagen (1965:719) om säkerheten på
fartyg.

Räddningstjänst vid olyckshändelse i kärnkraftsanläggning

30
§ Med räddningstjänst
vid olyckshändelse i kärnkraftsanläggning avses i denna lag åtgärder som staten
svarar för och som vidtas för att hindra eller begränsa skador på människor,
djur, egendom eller i miljön vid utspridning eller fara för utspridning av
radioaktiva ämnen från kärnkraftsanläggning eller annan kärnteknisk anläggning
här i landet.

31
S Länsstyrelsen
svarar för räddningsåtgärderna utanför anläggningsområdet och för samordningen
av sådana räddningsåtgärder med annan verksamhet. Länsstyrelsen utser räddningsledare
för räddningsåtgärder som länsstyrelsen svarar för.

Anläggningsinnehavaren svarar för räddningsåtgärderna inom
anlägg ningsområdet enligt bestämmelserna i atomenergilagen (1956:306) och med
stöd av lagen meddelade föreskrifter,

32
§ 1 län som
regeringen bestämmer skall länsstyrelsen upprätta en plan för de åtgärder som
är nödvändiga för räddningstjänsten vid olyckshändelse i kärnkraftsanläggning.

33
§ Det åligger
innehavaren av en kärnkraftsanläggning eller annan kärnteknisk anläggning att
vid utspridning av radioaktiva ämnen från anläggningen eller vid fara för sådan
utspridning genast underrätta länsstyrelsen, polismyndigheten i orten och den
kommunala räddningstjänsten,

34
§ Enligt
föreskrifter som meddelas av regeringen skall kommunerna och statliga myndigheter
biträda vid planering av och medverka vid övning i räddningstjänsten vid
olyckshändelse i kärnkraftsanläggning.

Gemensamma bestämmelser för räddningstjänsten Alarmering
av samhällets räddningsorgan

35 § Den som får kännedom om en brand eller en allvarlig
olyckshändelse eller fara därför och inte genast släcker branden eller på annat
sätt undanröjer faran eller hindrar skadan skall om möjligt underråtta dem
vilkas liv eller egendom är i fara samt vid behov tillkalla hjälp.

36 S Den myndighet som svarar för räddningstjänsten skall
se till att det för Prop. 1985/86: 170 alanneringcn av samhällets
räddningsorgan finns ständigt bemannade alarmeringscentraler och. om det
behövs, andra särskilda anordningar för alarmerinuen.

Samordning

37 § Niir den kommunala räddningstjänsten berör två
eller flera räddnings

regioner fär länsstyrelsen i det län där olyckshändelsen eller faran därför har

uppstått utse räddningslédare.

Om dci är särskilt nödvändigt att samordna olika grenar ay
räddiiiiigs-tjäiisten eller att samordna räddningstjänsten med annan verksamhet
får länsstyrelsen överta ledningen av räddningstjänsten. Länsstyrelstii utser
därvid räddningslédare lör afgärder som länsstyrelsen svarar för.

Om ledning och samordning av räddningstjänsten och om
samordning av räddningstjänsten med annan verksamhet vid mycket omfattande
olyckshändelser och ;i!lvarliga störningar i viktiga samhällsfunktioner som
berör flera län förordnar regeringen i \arje särskilt fall.

Skyldighet att hålla utrustning och beredskap med personal

38 § En iigare eller innehavare av cn

1,
industribyggnad
eller'upplag.

2,
flygplats
enligt luftfartsverkets bestämmande,

3, hamn.

4,
hotell eller
pensionat,

5,
skola eller
elevheni,

6,
sjukhus eller
annan vårdanläggning,

7,
teater,
biograf, varuhus eller annan samlingslokal,

8,
campingplats,
fritidsanläggning utomhus eller annan liknande anläggning sum är upplåten för
allmänheten eller som utnyttjas av mänga människor,

9,
särskilt
brandfarlig byggnad

eller annan liknande byggnad, lokal eller anläggning är
skyldig att hålla utrustning för släckning vid brand och för livräddning vid
brand och annan olyckshändelse,

39
§ En ägare
eller innehavare av en anläggning vid vilken särskilt riskfylld verksamhet
bedrivs eller där det av annan anledning finns särskild risk för att en brand
skall vålla avsevärda skador på människor, djur, egendom eller i miljön är
skyldig att hälla den utrustning och beredskap med personal som behövs för att
hindra eller begränsa skada som kan uppkomma till följd av olyckshändelse i den
riskfyllda verksamheten eller på grund av brand i anläggningen,

40
§ I fråga om
utrustning och beredskap med personal för räddningstjänst vid anläggningar som
försvarsmakten förfogar över meddelar regeringen särskilda föreskrifter,

119

Skyldighet att medverka i räddningstjänsten Prop. 1985/86: 170

41
S De statliga
och kommunala myndigheter och organ som har resurser användbara för
räddningstjänsten är skyldiga att på anmodan av räddningsledare delta i
räddningstjänsten med personal och utrustning om inte den egna verksamheten
oundgängligen hindrar det,

42
S Oni det
behövs får räddningsledaren besluta att var oeh en siim har fyllt arton men
inte sextiofeni år och som vistas i kommunen eller räddningsregionen skall
vara skyldig att delta i räddningstjänsten eller att utföra sjuktransporter i
anslutning till räddningstjänsten, i den mån vederbörandes kunskaper,
kroppskrafter oeh hälsotillstånd tillåter det.

Bland dem som är tjänstepliktiga enligt första styckel oeh
som är bosatta i kommunen får räddningsnämnden ta ut lämpliga personer för
tjänst i räddningsväm.

43 § När länsstyrelsen svarar för ledningen av
räddningstjänsten vid

olyckshändelse i kärnkraftsanläggning eller har övertagit ledningen av

räddningstjänsten får länsstyrelsen meddela beslut som sägs i 42 § första

stycket för var och en som vistas i länet.

Kan behovet av person,il inte tillgodoses inom länet får
även länsstyrelsen i ett län som inte berörs av räddningstjänsten meddela
sådanl beslut,

44 ij Regeringen får, om det är nödvändigt med
hänsyn till beredskapen mot

omfattande olyckshändelser eller allvarliga störningar i viktiga samhällsfunk

tioner, förordna att eivilförsvarsplikl enligt civilförsvarslagen (1960:74)
skall

fullgöras även under tid då civilförsvarsberedskap inte råder, 1 sådant fall
får

dock civilförsvarspliktig tas i anspråk under sammanlagt högst trettio

■ dagar.

Ingrepp I annans rätt

45 S En räddningsledare får i samband med ledning
av räddningsåtgärder

företa sådana ingrepp i annans rätt som är försvarliga med hänsyn till

omständigheterna. Räddningsledaren får

1,
bereda sig och
medverkande personal tillträde till olycks- eller skadeplats,

2,
avspärra
olycks- eller skadeplats,

3,
avspärra eller
utrymma områden,

4,
förstöra eller
föra bort egendom,

5,
ta i anspråk
materiel

eller företa annan liknande åtgärd,

46 ij När länsstyrelsen svarar för
räddningstjänsten vid olyckshändelse i

kärnkraftsanläggning eller har övertagit ledningen av räddningstjänsten får

länsstyrelsen besluta om åtgärd som sägs i 45 §,

47 S När länsstyrelsen svarar för räddningstjänsten
vid olyckshändelse i

kårnkraftsanläggning får länsstyrelsen, såvitt gäller
område som kan antas

vara eller bli berört av radioaktiva ämnen, besluta om

120

1,
utförtinde av
mätningar eller andra undersökningar, Prop, 1985/86:170

2,
inskränkning i
rätten att använda mark, vattenområde eller naturprodukter,

3,
behandling
av livsmedel eller annat som har blivit förorenat.

Länsstyrelsen skall vidare i samråd med berörda kommuner,
i den mån det behövs, vidta ätgärder för bistånd i form av inkvartering oeh
utspisning av dem som berörs av ett av länsstyrelsen med stöd av 46 § fattat
beslut om att utrymma eller avspärra område som kan antas vara eller bli berört
av radioaktiva ämnen.

48 S När länsstyrelsen har övertagit ledningen av
räddningstjänsten far

länsstyrelsen besluta om åtgärd som sägs i 47 S första siycket, om det behövs

för att skydda människor, djur. egendom eller miljön från giftiga eller andra

skadliga ämnen.

Länsstyrelsen skall vidare, om län.ssiyrelsen med stöd av
46 S har fattat beslut om att utrymma eller avspärra område som kan antas vara
eller bli berört av giftiga eller andra skadliga ämnen, i den mån det behövs
vidta sådana åtgärder för bistånd som sägs i 47 S andra stycket,

49
<j När
regeringen förordnar om ledning och samordning av räddningstjänsten får
regeringen i stället för länsstyrelsen meddela beslut om åtgärd som sägs i 46,
47 eller 48 S,

50
§ Anordning som
varaktigt behövs för räddningstjänsten får placeras på annans mark eller
byggnad. Beslut om sådan åtgärd meddelas av räddningsnämnden eller, i fräga om
statlig räddningstjänst, av den myndighet som svarar för räddningstjänsten.

Åtgärder efter räddningstjänst

51 § En ägare eller innehavare av en fastighet,
byggnad, uppplag eller annan

anläggning skall svara för tillsyn av egendomen efter vidtagna räddningåt

gärder. Räddningsledaren prövar behovet av sådan tillsyn.

Om nödvändig tillsyn inte kommer till stånd, får
räddningsledaren utföra tillsynen på ägarens eller innehavarens bekostnad,

52 § När åtgärder för räddningstjänsten inte längre
behövs skall räddnings

ledaren om möjligt underrätta ägaren eller innehavaren av den egendom som

räddningsåtgärdena har avsett om behovet av tillsyn, restvärdeskydd,

sanering, återställning och bevakning.

Bestämmelser om förebyggande åtgärder Brandsyn och sotning

53 S Varje kommun skall svara för förebyggande åtgärder
mot brand i kommunen.

121

54 S I varje kommun skall brandsyn h å llas och sotning utf ö ras, Prop. 1985/86: 170 1 fr å ga om sotning finns best ä mmelser
i lagen (0000:000) stm sotningsverksamheten,

55 S Brandsyn skall regelbundet och
med de tidsmellanrum som r ä ddningsn ä mnden best ä mmer
f ö rr ä ttas i byggnad, lokal eller anl ä ggning
som avses i 38 § ,

56 § Ä ven i annat
fall ä n som s ä gs i 55 §
skall brandsyn f ö rr ä ttas om r ä ddningschefen, r ä ddningsn ä mnden
eller l ä nsstyrelsen finner det n ö dv ä ndigt,

57 5 R ä ddningsn ä mnden f ö rordnar brandsynef ö rr ä ttare.

Andra f ö rebyggande å tg ä rder

58 § Best ä mmelsen i 12
§ g ä ller ä ven i fr å ga om f ö rebyggande
å tg ä rder mot brand,

59 § Eld, brandfarligt f ö rem å l eller maskiner och redskap f å r inte handhas s å att
brand l ä tt kan uppst å .

Den som vill g ö ra
upp eld av st ö rre omfattning utomhus skall i god
tid anm ä la det till r ä ddningschefen i kommunen.

En ä gare eller innehavare av byggnad,
lokal eller anl ä ggning som avses i 38 § ä r skyldig
att vidta de å tg ä rder som beh ö vs f ö r att hindra att brand kan uppkomma och spridas,

60 S Regeringen eller, efter
regeringens best ä mmande, statens r ä ddningstj ä nstverk
f å r meddela f ö reskrifter betr ä ffande
brandt å ligheten hos material i l ö s inredning som anv ä nds i hotell, skolor, v ä rdanl ä ggningar, samlingslokaler eller andra liknande anl ä ggningar som ä r
uppl å tna f ö r allm ä nheten eller som utnyttjas av m å nga m ä nniskor,

61 8 Den som svarar f ö r verksamheten i ett hotell, en skola, en v å rdanl ä ggning, en
samlingslokal eller en annan liknande anl ä ggning
skall kunna visa att inredningen och ö vriga
anordningar i anl ä ggningen eller lokalen uppfyller g ä llande f ö reskrifter
om brands ä kerhet,

62 § Uppt ä cks i
samband med r ä ddningstj ä nst eller brandsyn f ö rh å llande som kan leda till annan
olycksh ä ndelse ä n brand b ö r
r ä ddningsledaren eller den som f ö rr ä ttar brandsynen
p å tala f ö rh å llandet hos
ansvariga myndigheter.

63 § Ut ö ver best ä mmelserna i denna lag och med st ö d av lagen meddelade f ö reskrifter g ä ller om f ö rebyggande å tg ä rder mot brand vad som f ö reskrivs i byggnadslagstiftning, arbetsmilj ö lagstiftning, transportlagstiftning, sj ö s ä kerhetslagstiftning,
luftfartslagstiftning eller i annan lagstiftning.

122

Tillsyn Prop. 1985/86:170

64
§
Räddningsnämnden utövar tillsynen inom kommunen över efterlevnaden av denna
lag och föreskrifter meddelade med stöd av lagen, såvitt gäller kommunal
räddningstjänst, skyldighet att hålla utrustning och beredskap med personal för
räddningsåtgärder och åtgärder till förebyggande av brand,

65
§ Länsstyrelsen
utövar tillsynen inom länet över efterlevnaden av denna lag och föreskrifter meddelade
med stöd av lagen. Länsstyrelsen skall vidare svara för den särskilda
planläggning som behövs för de situationer i vilka länsstyrelsen bör överta
ledningen av räddningstjänsten,

66
§ Statens
räddningstjänstverk utövar den centrala tillsynen över efterlevnaden av denna
lag och föreskrifter meddelade med stöd av lagen, I fråga om räddningstjänsten
på eller i närheten av en godkänd flygplats utövas tillsynen av luftfartsverket
efter samråd med statens räddningstjänstverk,

67
§ Regeringen
eller, efter regeringens bemyndigande, statens räddningstjänstverk meddelar
föreskrifter om den planering som behövs för samordning av den statliga
räddningstjänsten,

68
§ För tillsyn
enligt denna lag har en tillsynsmyndighet rätt till tillträde till byggnader,
lokaler och anläggningar. Tillsynsmyndigheten har rätt att på begäran få de
upplysningar och de handlingar som behövs för tillsynen. Det åligger
polismyndighet att vid behov lämna det biträde som behövs för tillsynen.

Vad som sägs i första stycket gäller även den som förrättar
brandsyn.

Förelägganden och förbud

69 § Räddningsnämnden får i fråga om skyldighet att
hålla utrustning oeh

beredskap med personal för räddningsåtgärder och i fråga om åtgärder till

förebyggande av brand meddela de förelägganden och förbud som behövs

för att denna lag eller föreskrifter som har meddelats med stöd av lagen skall

efterlevas,

1 elt beslut om föreläggande eller förbud kan nämnden
sätta ut vite. Frågan om utdömande av vite prövas av länsrätten.

Iakttas inte ett föreläggande, får nämnden låta vidta
åtgärden på den försumliges bekostnad,

70
§ Innan
räddningsnämnden meddelar ett föreläggande eller förbud enligt denna lag bör
samråd ske med berörda myndigheter och organ,

71
§
Räddningsnämnden kan rikta ett föreläggande eller förbud mot ägaren eller
innehavaren av den berörda egendomen eller mot båda.

Vid meddelande av föreläggande eller förbud som avses i
försia styckel får ägaren eller innehavaren av egendomen åläggas att, om hans
ställning

123

upphör,
omedelbart lämna uppgift om den nye ägarens eller innehavarens Prop.
1985/86: 170 namn oeh adress,

72 § En polismyndighet får vidta de åtgärder som behövs
för genomförande av beslut som har meddelats med stöd av 45, 46 eller 49 §
eller med stöd av 47 S första stycket eller 48 § första stycket.

Ersättningsbestämmelser

Ersättning för medverkan i räddningstjänst

73
S Den som
tillhör räddningsvärn är berättigad till ersättning av kommunen för deltagande
i övning och i räddningstjänst,

74
§ Den som
frivilligt eller på grund av tjänsteplikt har deltagit i räddningstjänst enligt
denna lag och som inte tillhör räddningsvärn är berättigad till ersättning av
kommunen eller, i fråga om statlig räddningstjänst, av statsmedel för arbete
och tidsspillan samt för kostnad för resa och uppehälle.

Regeringen eller, efter regeringens bemyndigande, statens
räddningstjänstverk meddelar föreskrifter om ersättningens storlek,

75 § 1 fråga om ersättning vid personskada till den
som har deltagit i

räddningstjänst eller i övning med räddningskår gäller lagen (1977:265) om

statligt personskadeskydd och lagen (1977:266) om statlig ersättning vid

ideell skada.

För skada på kläder eller andra personliga tillhörighcter
är den som har deltagit i räddningstjänst eller i övning med räddningskår
berättigad till ersättning av kommunen, eller i fråga om statlig
räddningstjänst, av statsmedel.

76
§ När
transportmedel, redskap eiler annan utrustning för räddningstjänst har
tillhandahållits frivilligt eller med stöd av 45, 46 eller 49 § är ägaren eller
innehavaren berättigad till ersättning av kommunen, eller i fråga om statlig
räddningstjänst, av statsmedel för skada på utrustningen, förlorad avkastning
elier nytta och kostnad med anledning av att utrustningen har tillhandahållits,

77
5 Ersättning
enligt 74 § utgår inte till den som på grund av tjänst eller eljest enligt
avtal har rätt till ersättning för deltagande i räddningstjänst.

Ersättning enligt 76 ij utgår inte till den som på grund
av tjänst eller eljest enligt avtal har rätt lill ersättning för
tillhandahållande av utrustning för räddningstjänst. Ersättning enligt 76 §
utgår inte heller till den som hai tillhandahållit utrustning för
räddningstjänst om räddningstjänsten har avsett att hindra eller begränsa skada
på hans egendom eller har föranletts av olyckshändelse i lians verksamhet.

124

Ersättning
för skada på grund av ingrepp i annans rätt Prop. 1985/86: 170

78
§ 1 fräga om
andra ingrepp enligt 45 S än som gäller tillhandahållande av transportmedel,
redskap eller annan utrustning för räddningstjänst är den som har lidit skada
till följd av ingreppet berättigad till ersättning för skadan av kommunen
eller, i fråga om statlig räddningstjänst, av statsmedel.

79
S Kommunen
eller, i fråga om statlig räddningstjänst, staten svarar för ersättning för
intrång som har uppkommit genom åtgärd som avses i 50 i).

Skyldighet att ersätta kostnader för räddningstjänst

80
§ Länsstyrelsen
kan ålägga den som uppsåtligen eller av grov vårdslöshet har föranlett onödig
uttryckning av samhällets räddningsorgan att svara för kostnaderna för
ingripandet eller del därav.

81
§ Länsstyrelsen
kan ålägga den som bedriver sådan särskilt riskfylld verksamhet som avses i 39
§ att ersätta kommunen eller, i fråga om statlig räddningstjänst, staten dess
kostnader för räddningstjänsl i anledning av olyckshändelse eller fara därför som
har uppstått till följd av verksamheten.

Sådant åläggande får avse även den som svarar för
transport till lands av olja eller andra skadliga ämnen.

Ersättning för kostnader för kommuns medverkan i
räddningstjänst

82
§ En kommun är
berättigad till ersällning för kostnad som har åsamkats kommunen för sådan
medverkan i rädddningstjänsten i en annan kommun som har skett efter
framställan om hjälp från den kommunen,

83
§ En kommun är
berättigad till ersättning av statsmedel för kostnad för

1,
räddningstjänst
med anledning av utflöde av olja eller andra skadliga ämnen till havs eller i
kustvattnen, Vänern, Mälaren, Göta älv, Trollhätte kanal eller Södertälje
kanal,

2,
sanering av
skada som har uppstått till följd av utflöde som avses under 1.

3,
räddningstjänst
till följd av olyckshändelse av betydande omfattning eller allvarlig störning i
viktiga samhällsfunktioner eller fara därför.

Ersättning enligt första stycket utgår endast för den del
av kostnaden som överstiger en självrisk. Självrisken beräknas enligt grunder
som regeringen fastställer.

Bestämmelser om ansvar och besvär

84 § Till böter döms den som

1, underlåter atl lämna underrättelse enligt 33 §,

125

2, uppsåtligen eller av oaktsamhet bryter mot 35 S. 59
§ första stycket eller Prop. 1985/86: 170

mot förbud mot eldning utomhus som har meddelats med stöd av 59 S

första stycket eller mot föreskrift som har riieddelats
med stöd av 45, 46. 47, 48 eller 49 §.

3,
uppsåtligen
hindrar eller försöker hindra åtgärd som avses i 45, 46. 47, 48, 49 eller 50 §.

4,
vid
räddningstjänsl uppsåtligen bryter mot vad räddningsledare har beslutat,

5,
har kallats att
delta i räddningstjänst eller i övning med räddningskår eller att utföra
sjuktransport i anslutning till räddningstjänst och som uteblir utan giltigt
skäl,

6,
\ägrar anställd
som har kallats att delta i räddningstjänst eller i övning med räddningskår
eller att utföra sjuktransport i anslutning till räddningstjänst ledighet för
deltagandet om denna har kunnat beviljas utan olägenhet,

85
tj En
tillsynsmyndighet får bestämma att dess beslut skall gälla även om det
överklagas,

86
§
Räddningsnämndens beslut enligt denna lag eller enligt förekrifter som har
meddelats med stöd av lagen får överklagas hos länsstyrelsen genom besvär.
Länsstyrelsens beslut får överklagas hos kammarrätten genom besvär,

87
8 Statlig
myndighets beslut enligt 50 § får överklagas hos kammarrätten genom besvär.

Bemyndigande

88 8 Regeringen bemyndigas alt meddela ytterligare
föreskrifter i fråga om räddningstjänst och åtgärder till förebyggande av brand
enligt denna lag. Regeringen får överlåta åt förvaltningsmyndighet och åt
kommun att meddela sädana föreskrifter.

Övergångsbestämmelser

1.
Denna lag
träder i kraft den , då brandlagen (1974:80) och lagen
(1960:331) om skyddsåtgärder vid olyckor i atomanläggningar m m skall upphöra att
gälla,

2.
Kommunerna
skall ha fastställt räddningstjänstordningar före den

. Intill dess räddningstjänstordningar har trätt i kraft,
skall föreskrifterna i de kommunala brandordningarna, såvitt avser räddningstjänst,
gälla,

3.
I mål eller
ärende som har anhängiggjorts före ikraftträdandet tillämpas äldre
bestämmelser,

4.
Bestämmelsen i
61 § träder i kraft den

5.
Förekommer i
lag eller annan författninu uttrycket brandchef, skall

126

därmed avses räddningsnämnd, Prop. 1985/86: 170

6, Förekommer i lag eller annan författning hänvisning
till föreskrift, som har ersatts genom en bestämmelse i denna lag. tillämpas i
stället den nya bestämmelsen.

127

2 Förslag till . pp. 1985/86:170

Förordning om samhällets räddningstjänst

Regeringen föreskriver följande.

Inledning

1 § I denna förordning ges föreskrifter om räddningstjänst
och åtgärder till förebyggande av brand enligt lagen (0000:000) om samhällets
räddningstjänst.

Föreskrifter om kommunal räddningstjänst

2 8 Det ankommer på räddningschefen

1,
att under
räddningsnämnden utöva ledningen av kommunens räddningsstyrkor och se till att
de får nödvändig övning och utbildning.

2,
att se till att
i räddningstjänstordningen föreskriven beredskap upprätthålls,

3,
att biträda
myndigheter och enskilda i kommunen med råd och upplysningar om räddningstjänst
oeh åtgärder till förebyggande av brand,

4,
att fullgöra de
övriga uppgifter, vilka enligt föreskrifter i denna förordning eller andra
författningar eller enligt räddningsnämndens beslut skall ankomma på
räddningschefen.

Räddningschefen skall på begäran biträda vid
polismyndighets utredning eller av annan myndighet inledd utredning efter en
olyckshändelse eller tillbud till sådan händelse,

} Alarmeringscenlralen skall underrätta polismyndigheten
om sädana händelser som avses i 2 8 lagen (0000:000) om samhällets
räddningstjänst,

4
8 Statens
räddningstjänstverk får efter samråd med berörda myndigheter meddela
föreskrifter om den behörighet som skall krävas för den som tjänstgör som
räddningsledare eller brandsyneförrättare,

5
8 Regeringen
meddelar särskilda föreskrifter om utbildning i räddningstjänst och åtgärder
till förebyggande av brand.

128

Föreskrifter om statlig räddning.stjänst Prop. 1985/86: 170

Fjällräddningstjänst

6
8
Fjällräddningstjänslen avser fjällräddningsåtgärder i fjäll eller ödemarker i
Kopparbergs, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län. Fjällräddningstjänslen
avser också fjällräddningsåtgärder i fjäll eller ödemarker inom ett grannlands
territorium i enlighet med internationella överenskommelser,

7
8 För varje
polisdistrikt inom vilket fjällräddningsåtgärd kan bli aktuell skall upprättas
en särskild plan för fjällräddningstjänsl,

8
8 Plan för
fjällräddningstjänst skall fastställas av polismyndigheien och hållas
tillgänglig hos vakthavande befäl i polisdistriktet. Innan planen fastställs
skall polismyndigheten inhämta yttrande från länsstyrelsen, rikspolisstyrelsen
och statens räddningstjänstverk. Planen skall för kännedom tillställas statliga
och kommunala organ med vilka samverkan i räddningstjänsten kan bli aktuell,

Flygräddningstjänst

9 8 Flygräddningstjänsten avser
flygräddningsåtgärder inom svenskt territo

rium. Flygräddningstjänsten avser också flygräddningsåtgärder över inter

nationellt vattenområde i enlighet med internationella överenskommel

ser,

10
8 Vid
flygräddningstjänst inom ett sådant område som avses i 2 8 andra stycket
luflfartskungörelsen (1961:558) får andra luftfartyg än svenska militära
luftfartyg medverka bara med överbefälhavarens tillstånd och på dennes villkor,

11
§ För
flygräddningstjänsten skall finnas en räddningscentral oeh
rädd-ningsundercentraler. Luftfartsverket beslutar om centralernas verksamhetsområden
och meddelar föreskrifter om centralernas organisation och utrustning.

12
8 Vid varje
flygräddningscentral skall finnas en plan för ledningen av
flygräddningstjänsten inom centralens verksamhetsområde. Planen skall
fastställas av luftfartsverket efter samråd med statens räddningstjänstverk.
Den skall för kännedom tillställas statliga och kommunala organ med vilka
samverkan i räddningstjänsten kan bli aktuell.

13
8
Luftfartsverket meddelar efter samråd med statens räddningsijänslverk och andra
berörda myndigheter och organ närmare föreskrifter om organisationen i övrigi
och om ledningen av flygräddningsljänsten,

14
8 Vid
meddelande av föreskrifter om flygräddningstjänsten skall luftfartsverket
iaktta normerna i den i Chicago den 7 december 1944 avslutade

129

9 Riksdagen 1985186. I saml. Nr 170

konventionen
angående internationell och civil luftfart samt beakta däri Prop. 1985/86:
170 angivna rekommendationer liksom normer och rekommendationer i andra av
Sverige ingångna internationella överenskommelser om flygräddningsljänsten.

Sjöräddningstjänst

15
8
Sjöräddningstjänslen avser räddningsåtgärder inom svenskt sjöterritorium.
Sådan räddningstjänst avser också räddningsåtgärder inom utländsk stats
sjöterritorium och inom internationellt vattenområde i enlighet med
internafionella överenskommelser,

16
8 För
sjöräddningstjänsten skall finnas räddningscentraler och
rädd-ningsundercenlraler. Sjö- och kustbevakningsmyndigheten beslutar om
centralernas verksamhetsområden och meddelar föreskrifter om centralernas
organisation och utrustning,

17
8 Vid varje
sjöräddningscentral skall finnas en plan för ledningen av räddningstjänsten
inom centralens verksamhetsområde. Planen skall fastställas av sjö- och
kustbevakningsmyndigheten efter samråd med statens räddningsijänslverk. Den
skall för kännedom tillställas statliga, kommunala och andra organ med vilka
samverkan i räddningstjänsten kan bli aktuell,

18
8 Sjö- och
kustbevakningsmyndigheten meddelar efter samråd med statens räddningsijänslverk
och andra berörda myndigheter och organ närmare föreskrifter om organisationen
i övrigt och om ledningen av sjöräddningstjänsten.

19
8 Vid
meddelande av föreskrifter om sjöräddningstjänsten som gäller åtgärder för att
efterforska eller rädda människor skall sjö- och kustbevakningsmyndigheten
iaktta bestämmelserna i bilagan till 1979 års internationella konvention om
eflersökning och räddning till sjöss samt beakta däri angivna rekommendationer
liksom bestämmelser och rekommendationer i andra av Sverige ingångna
internationella överenskommelser om sjöräddningstjänsten.

Räddningstjänst vid olyckshändelse i kärnkraftsanläggning

20 8 Plan enligt 32 § lagen (0000:000) om samhällets
räddningstjänsl skall

upprättas

av länsstyrelsen i Malmöhus län för kärnkraftverket i
Barsebäck,

av länsstyrelsen i Uppsala län för kärnkraftverket i
Forsmark,

av länsstyrelsen i Hallands län för kärnkraftverket i
Ringhals,

och av länsstyrelsen i Kalmar län för kärnkraftverket i
Simpevarp,

Vid upprättande av planerna skall samråd ske med slalens
strålskyddsinstitut, statens räddningstjänstverk och anläggningsinnehavaren.

130

21 8 Till
ledning för planeringen enligt 20 8 skall för vartdera kärnkraftver- Prop.
1985/86: 170 ket i Barsebäck. Forsmark, Ringhals och Simpevarp gälla en inre
beredskapszon och en zon för strålningsmätning. Regeringen fastställer gränser
för zonerna.

22
§ I planerna
skall behandlas frågor om alarmering, information till allmänheten, utdelning
av jodtabletter, utrymning, strålningsmätning och andra frågor av betydelse för
beredskapen,

23
8 Alarmeringeii
skall förberedas sä att larm kan ges dels inom en central alarmeringszon
närmast kärnkraftverket, dels inom olika sektorer av den inre beredskapszonen i
övrigt. Gränsen för den centrala alarmeringszonen skall förläggas på ett
a\'slånd av mellan fem och tio kilometer från kärnkraftverket,

24
8 Inom den inre
beredskapszonen skall kommunerna biträda länsstyrelsen vid beredskapsplaneringen
och lämna uppgifter om befolkningsförhållandena och andra förhållanden i
kommunen av betydelse för planläggning,

25
§ Inom
indikeringszonen skall kommunerna biträda länsstyrelsen genom att ställa
personal och materiel till förfogande för att ingå i organisationen för mätning
och inrapportering av mätresultat. Berörda landstingskommuner skall biträda
länsstyrelsen vid beredskapsplaneringen i den del den rör sjukvården,

26
8 Den personal
hos kommuner och statliga myndigheter som skall biträda enligt lagen (0000:000)
om samhällets räddningstjänst skall ges tillfålle att genomgå den utbildning
och övning som behövs för uppgiften,

27
8 För
forskningsreaktorn i Sludsvik skall en beredskapsplan upprättas av
länsstyrelsen i Södermanlands län enligt föreskrifter som meddelas av statens
strålskyddsinstitut efter samråd med statens räddningstjänstverk.

Föreskrifter om försvarsmaktens medverkan m m

28
8 Föreskrifter
om försvarsmaktens medverkan i räddningstjänsten finns i förordningen
(0000:000) om försvarsmaktens medverkan i räddningstjänst m m,

29
8 För utländskt
statsfartygs eller statsluftfartygs tillträde till svensk territorium för
medverkan i räddningstjänst gäller 14 8 andra och tredje styckena
tillträdesförordningen (1982:755),

131

Föreskrifter
om förebyggande åtgärder mot brand Prop. 1985/86: 170

30 8 Vid brandsyn skall undersökas

1,
om de
föreskrifter som har meddelats i lag eller annan författning och som gäller
brandskyddet har iakttagits,

2,
om det finns
brandfarliga felaktigheter på eller brandfarlig fasl eller lös inredning i
byggnader, lokaler eller anläggningar som avses i 38 8 lagen (0000:000) om
samhällets räddningstjänst,

3,
om det finns
svårigheter för människor att snabbt utrymma byggnader, lokaler eller
anläggningar som avses i 2,

4,
om det i övrigt
föreligger fara för brand eller svårigheter att vid brand bekämpa denna och
rädda liv eller egendom.

Brandteknisk kontroll av eldstäder och andra
förbränningsanordningar m m sker enligt bestämmelserna i lagen (0000:000) om
sotningsverksamheten,

31 § Vid brandsyn skall föras protokoll. I
protokollet skall brister och dessas

beskaffenhet antecknas.

Föreskrifter om ersättning

32 8 Ersättning enligt 83 8 första stycket 1 och 2
lagen (0000:000) om

samhällets räddningstjänst utgår endast för den del av kostnaden som

överstiger 10 000 kronor.

Ersättning enligt 83 8 första stycket 3 samma lag utgår
endast för den del av kostnaden som överstiger ett belopp som fastställs för
varje särskilt fall.

Om kostnaden i fall som avses i andra stycket har varit
särskilt hög utgår dock ersättning även för kostnad som motsvarar det
fastställda beloppet eller del därav,

33
8 Länsstyrelsen
prövar frågor om ersättning av statsmedel enligt 74 8, 75 8 andra stycket, 76 8
och 7!79 88 samt 82 8 lagen (0000:000) om samhällets räddningstjänst,

34
8 Statens räddningstjänstverk
prövar frågor om ersättning enligt 83 8 lagen (0000:000) om samhällets
räddningstjänst, I sådana fall som avses i 32 8 tredje siycket denna förordning
prövar dock regeringen frågan om ersättning.

Besvär

35
8
Länsstyrelsens beslut enligt 33 § överklagas hos statens räddningstjänstverk
genom besvär. Statens räddningstjänstverks beslut i sådana ärenden får inte
överklagas,

36
8 Statens
räddningstjänstverks beslut enligt 34 8 överklagas till regeringen genom
besvär,

132

Bemyndiganden Prop, 1985/86: 170

37
8 Statens
räddningstjänstverk meddelar efter samråd med konsumentverket, statens
planverk och statens provningsanstalt föreskrifter enligt 60 8 lagen (0000:000)
om samhällets räddningstjänst,

38
8 Statens
räddningstjänstverk meddelar föreskrifter enligt 67 och 74 8§ lagen (0000:000)
om samhällets räddningstjänst,

39
8 Ytterligare
föreskrifter för verkställighet av lagen (0000:000) om samhällets
räddningstjänst och denna förordning meddelas efter samråd med statens
räddningstjänstverk av rikspolisstyrelsen för fjällräddningstjänsten, av
luftfartsverket för flygräddningstjänsten och för räddningstjänsten vid
godkända flygplatser, av sjö- och kustbevakningsmyndigheten för sjöräddningstjänsten
och av statens strålskyddsinstitut för räddningstjänsten vid olyckshändelse i
kärnkraftsanläggning.

Denna förordning träder i kraft den . då förordningen (1981:540)

om
skyddsåtgärder vid olyckor i atomanläggningar m m upphör att gälla.

133

Förslag
till

Lag om
ändring i hälso- och

sjukvårdslagen
(1982:763)

Prop. 1985/86: 170

Enligt
riksdagens beslut föreskrivs att 6 8 hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) skall
ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande
lydelse

Landstingskommunen svarar för att det inom
landstingskommunen finns en ändamålsenlig organisalion för att fill och från
sjukhus eller läkare transportera personer vilkas tillstånd kräver att
transporten utförs med fordon som är särskilt inrättade för ändamålet.

68

Föreslagen
lydelse

Landstingskommunen svarar för att det inom
landstingskommunen finns en ändamålsenlig organisation för att till och från
sjukhus eller läkare transportera personer vilkas tillstånd kräver att
transporten utförs med fordon som är särskilt inrättade för ändamålet eller med
andra lämpliga transportmedel.

1 fråga om sjuktransporter från fartyg finns bestämmelser
i lagen (0000:000) om samhällets räddningstjänst.

Denna lag träder i kraft den , Genom lagen upphävs Kungl Mat:ts

skrivelse
den 29 maj 1969 om ambulans- och räddningsflygtjänsten.

134

Förslag
till P-P- 1985/86: 170

Förordning om försvarsmaktens medverkan i räddningstjänst
m m

Regeringen
föreskriver följande.

Inledning

1
8 I denna förordning ges föreskrifter om försvarsmaktens medverkan i
räddningstjänst enligt lagen (0000:000) om samhällets räddningstjänst och i
annan liknande verksamhet.

Föreskrifter
om försvarsmaktens medverkan i räddningstjänst

2
8 Försvarsmakten är enligt 418
lagen (0000:000) om samhällets räddningstjänst skyldig att medverka i
räddningstjänst om inte den egna verksamheten oundgängligen hindrar det.

3
8 Försvarsmaktens medverkan i
räddningstjänst sker på begäran av räddningsledare,

4
8 Beslut med anledning av
begäran enligt 3 8 meddelas av militärbefälhavare, garnisonschef,
försvarsområdesbefälhavare, förbandschef eller enligt förbandschefens
bestämmande av annan befattningshavare inom försvarsmakten.

5
8 I fråga om hemvärnets
medverkan meddelas beslut enligt 4 8 av försvarsområdesbefälhåvare eller, om
dennes beslut inte hinner inhämtas, av hemvärnsbefäl.