Prop. 1985/86:176

Regeringens proposition

1985/86:176 _

om ändring i vapenlagen (1973:1176) p

1985/86: 176

Regeringen föreslår
riksdagen att anta det förslag som har lagits upp bifogade utdrag ur
regeringsprotokollet den 15 maj 1986,

På regeringens vägnar Svante
Lundkvist

Sten
Wickbom

Propositionens huvudsakliga innehåll

I
propositionen föreslås att I § vapenlagen (1973:1176) kompletteras med en
föreskrift om att lagens bestämmelser om skjutvapen skall tillämpas även på
apparater eller anordningar som är konstruerade för att med elektrisk ström
bedöva en person eller tillfoga honom smärta och som är avsedda atl bäras i
handen, Förslagel syftar till atl fä kontroll över spridningen av s. k.
elektriska impulsgivare eller el-pistoler.

Vidare
föreslås en ändring av vapenlagens bestämmelser om ullåning av vapen med
innebörd atl vapen vid jakt får lånas ut till någon som inte har avlagt
jägarexamen, om vapnet skall användas under upplålarens kontroll.

Lagändringarna
avses träda i kraft den I januari 1987.

1 Riksdagen 1985/86. 1 saml. Nr 176

Förslag till Prop, 1985/86: 176

Lag om ändring i vapenlagen (1973: 1176)

Härigenom föreskrivs att I och 22 §S vapenlagen (1973:
1176) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

1§' Med skjutvapen förstås i denna lag

1, vapen med vilket kula, hagel, harpun eller annan
projektil kan skjutas

ut med hjälp av krutladdning, kolsyreladdning, komprimerad luft eller

annat liknande utskjulningsmedel,

2. apparat eller anordning som beträffande verkan och
ändamål är jäm

förlig med vapen som avses under 1.

Vad som sägs om skjutvapen gäller åven

a, obrukbart vapen, som i brukbarl skick skulle räknas
som skjutvapen,

b, löst slutstycke, ljuddämpare, eldrör, pipa till
skjulvapen eller trumma

till revolver och

c, annan anordning som möjliggör att till ett
skjulvapen användes annan

ammunition än vapnet är avsett för.

Bestämmelserna om skjutvapen tiUämpas också på apparater
eller anordningar som är konstruerade för all med eleklrisk slröm bedöva en
person eller lillfoga honom smärta och som är avsedda att bäras i handen.

22 §' Den som är berättigad att inneha skjutvapen får
tillfälligt låna ut vapnet till annan under följande villkor, nämligen

1,
Utlåning får
ske endast för kortare tid, högst två veckor.

2,
Vapnet får
lånas ut endast för samma ändamål som innehavarens tillslånd avser,

3,
Låntagaren
skall ha fyllt aderlon år. Vapen får dock utlånas till den som är under aderlon
är, om

a)
vapnet skall
användas vid övning eller tävling som äger rum under kontroll av en sådan
sammanslutning som avses i 8 §,

b)
vapnet skall
innehas och användas under upplåtarens uppsikt och det år fråga om annat vapen
än enhandsvapen eller helautomatiskt vapen samt låntagaren har fyllt femton är,
eller

c)
utlåningen
avser sådant luft- eller fjädervapen som avses i 5 § andra stycket och vapnet
skall innehas och användas under upplåtarens uppsikt.

4, Ullåning av pistol eller annat enhandsvapen eller
kulsprutepistol eller

annat helautomatiskt vapen får ske endasl för användning i upplålarens

närvaro eller för övning eller tävling som äger rum under kontroll av en

sådan sammanslutning som avses i 8 §. om inte låntagaren själv är berätti

gad atl inneha ell vapen av samma typ.

' Senaste lydelse 1981: 1360, - Senaste lydelse 1981:
1360,

Nuvarande
Ivdelse

Föreslagen
lydelse

Prop,
1985/86: 176

5, Om
del för att en enskild skall få tillslånd att inneha etl visst slag av
skjutvapen enligt särskilda föreskrifter krävs atl han skall ha avlagt
skytteprov eller genomgått viss utbildning eller på annat sätt visat att han
är lämplig alt inneha vapnet, får ett sådanl vapen lånas ut endast till den
som uppfyller samma krav. Vad nu sagts gäller dock ej när vapnet skall
användas enbart för provskjulning. övning eller tävling på skjutbana.

5, Om det för alt en enskild skall få tillstånd all inneha
elt visst slag av skjutvapen enligt särskilda föreskrifter krävs att han skall
ha avlagt skytteprov eller genomgått viss utbildning eller på annat sått visat
alt han är lämplig alt inneha vapnet, får ell sådant vapen lånas ut endast till
den som uppfyller samma krav. Vad nu sagts gäller dock ej när vapnet skall
användas enbart för provskjutning, övning eller tävling på skjulbana. Det
gäller inte heller när vapnet används vid jakt under förutsättning alt del
innehas under upplåtarens omedelbara kontroll.

6. Vapenhandlare får lill spekulant, som fyllt aderlon år,
för provskjutning på skjutbana utlåna vapen under de förutsättningar som anges
i 4, Vapenhandlare fär därvid anlita annan person som godkänts av polismyndigheten
alt närvara vid provskjulning.

Den som med stöd av denna paragraf lånar ut skjutvapen
till någon som har sitt hemvist i en stat som har tillträtt den europeiska
konventionen den 28 juni 1978 om kontroll av enskilda personers införskaffande
och innehav av skjutvapen (den europeiska vapenkonventionen), skall omedelbart
anmäla det till polismyndigheten, om inte vapnet skall innehas och användas av
låntagaren endasl inom Sverige. Regeringen kan föreskriva undanlag från
anmälningsskyldigheten för vissa typer av vapen.

1,
Denna lag
träder i kraft den I januari 1987,

2,
Innehar någon
vid lagens ikraftträdande en sådan anordning som avses i I § Iredje stycket och
som enligt äldre bestämmelser fick innehas ulan tillstånd men som inte får det
enligt de nya bestämmelserna, får han fortfarande inneha anordningen utan
tillstånd till den 1 juli 1987 eller, om ansökan om tillstånd har gjorts före
sistnämnda tidpunkt, till dess ansökningen har blivit slutligl prövad.

Justitiedepartementet Prop. 1985/86:176

Utdrag
ur protokoll vid regeringssammanträde den 3 april 1986

Närvarande:
statsrådet Lundkvist, ordförande, och statsråden Feldt, Sigurdsen, Gustafsson, Leijon,
Hjelm- Wallén, Peterson, Andersson, Bodström, Göransson, Gradin, Dahl, R.
Carlsson, Holmberg, Hellström, Wickbom, Johansson, Hulterström, Lindqvist

Föredragande:
statsrådet Wickbom

Lagrådsremiss om ändringar i vapenlagen (1973:1176)

1 Inledning

I
en skrivelse lill regeringen har rikspolisstyrelsen hemställt om lagstiftningsåtgärder
mot vissa apparater som utsänder elektriska impulser, s, k, elektriska
impulsgivare eller el-pisloler. Skrivelsen har remissbehandlats. En
sammanställning av remissyttrandena har upprättats i justitiedepartementet och
bör fogas som bilaga 1 lill protokollet i delta ärende.

Svenska
Jägareförbundet har i en skrivelse till regeringen hemställt all reglerna i 22
§ vapenlagen (1973: 1176, VL) om utlåning av vapen ändras så att s, k.
uppsiktsutlåning vid jakt kan ske även lill personer som inte har avlagt
jägarexamen. Skrivelsen har remissbehandlats. En sammanställning av
remissyttrandena har upprättats i justitiedepartementet och bör fogas som bUaga
2 lill protokollet i detta ärende.

Del
är av utomordentligt stor vikl alt innehav och bruk av vapen är föremål för en
betryggande kontroll frän det allmännas sida, så alt missbruk och
olyckshändelser motverkas. Lika givet är alt kontrollen inte bör få en sädan
utformning alt det legitima bruket av vapen onödigtvis försväras. Vapenlagsliftningen
är därför föremål för fortlöpande uppmärksamhet, och det är naturligt alt den
frän tid till annan undergår vissa ändringar. Redan idag kan man förutse atl
andra ändringar än de som jag strax skall gå över till att behandla kan blir
aktuella inom en nära framlid. Sålunda har rikspolisstyrelsen till justitiedeparlementet
överlämat en utedning om start vapen, vapenrepliker och signal vapen. Där
framlagda förslag syftar bl. a till att komma till rätta med de allvariiga
problem som föranleds av att vissa tillståndsfria vapenlyper kan ändras till
fungerande skjutvapen och användas i brottsliga sammanhang (jfr JuU 1978/79:1),
Uiredningen är för närvarande föremål för remissbehandling. Jag får senare anledning
att återkomma i den frågan.

2 Elektriska impulsgivare Prop. 1985/86:176

2.1 Rikspolisstyrelsens skrivelse

I
den inledningsvis omnämnda skrivelsen har rikspolisstyrelsen påpekat att frågan
om polisens metoder att i akuta situationer hindra våldsanvändning under
senare tid har uppmärksammats i massmedia. Detta har lett bl.a. till en förnyad
diskussion om polisens beväpning och om vilka hjälpmedel som polisen bör
använda i sådana situationer. Styrelsen har enligt vad som uppges även
kontaktats av företag som velat saluföra olika tekniska hjälpmedel.

Vidare
anförs atl flera företag för styrelsen har demonstrerat apparater, som kan
bäras i handen och som utsänder synnerligen kraftiga elektriska impulser (cirka
50 000 volt). När en sådan apparat (eleklrisk impulsgivare) berör eller kommer
nära en människokropp överförs de elektriska impulserna lill denna. Följden
blir atl den som utsålts för impulserna drabbas av ett krampliknande tillstånd.
Om impulserna överförs under längre tid än enbart ett kort ögonblick, faller
personen omkull. Kramptillståndet fortsätter därefter som regel i minsl 20—30
sekunder. Under denna lid är personen hell försvarslös. Därefter upphör
kramperna. Så vill är känt upplever personen därefter inte några fysiska
obehag, och fysiska skador tycks inte uppkomma till följd av
impulsöverföringen. Priset för apparaten uppges understiga 1 OOO kr. Som driflkälla
kan användas vanliga 9-voltsbatterier som saluförs i allmänna handeln.

Företagen
föreslår enligt styrelsen alt polisen skall utrustas med sådana apparater för
att snabbt kunna lillfälligt oskadliggöra våldsamma personer vid
omhändertaganden. Apparaterna lämpar sig också enligt företagen som skydd för
personer som löper särskild risk att bli utsatta för angrepp, t. ex. bankbud, taxjchaiifförer,
kassörskor m.fl. Man har från förelagens sida hävdat att det finns en stor
marknad för produkterna. Enligt företagens mening är apparaterna inte att
betrakta som vapen, varför de skulle kunna säljas fritt.

Styrelsen
uppger vidare att man har för avsikt att närmare studera de elektriska
impulsgivarna inom ramen för det tekniska och taktiska metodutvecklingsarbetet.
Styrelsen anser dock atl man redan nu bör överväga om det kan finnas risk för
alt apparater av detta slag kommer till brottslig användning, om de sprids
bland allmänheten.

Enligt
styrelsens mening är denna risk mycket stor. Just de grupper som apparaterna i försia
hand skulle skydda torde bli de mest utsatta. Alt t. ex. råna elt bankbud
skulle bli betydligt enklare i framtiden. Gärningsmannen kan blanda sig med
andra gångtrafikanter och nästan obemärkt sätta apparaten mot bankbudets
kropp. När denne faller omkull och blir liggande försvarslös i 20-30 sekunder
kan tillgreppet fullbordas. Motsvarande tillvägagångssätt kan användas vid t.
ex. väskryckningar. Enligt styrelsen kan även polismän bli en utsatt grupp, om
apparaten sprids t. ex. bland narkomaner eller ungdomsgäng som ofta uppträder ordningsslörande.
Det finns också stora risker för att apparaten används i rent trakasserande
syfte.

Med
hänsyn lill det anförda anser styrelsen att del är synneriigen angeläget att ätgärder
snarast vidtas för att förhindra att apparater av detta slag sprids bland
allmänheten,

ti
Riksdagen 1985186. I saml. Nr 176

De elektriska
impulsgivarna lorde under vissa omständigheter kunna las Prop, 1985/86: 176
i beslag, Detla är dock enligt styrelsen inte fillräckligl för att förhindra atl
apparaterna sprids lill kretsar som kan befaras använda dem i brottsligt syfte.

Styrelsen
framhåller vidare alt man har övervägt om apparaterna kan anses falla under beslämmelserna
i vapenlagen. För detta krävs att en eleklrisk impulsgivare kan anses vara etl
skjutvapen enligt definitionen i I § första stycket VL, Därmed avses, förutom
"rena skjulvapen" enligt första punkten, även apparat eller anordning
som beträffande verkan och ändamål är jämförlig med "rena skjutvapen"
(andra punkten). En elektrisk impulsgivare skulle möjligen kunna räknas som en
sådan apparat som avses i andra punkten. Saken kan dock vara föremål för olika
bedömningar. Språkligt faller det sig enligt styrelsen dock inte hell naturligt
att kalla en eleklrisk impulsgivare för skjutvapen. Inte heller lagmotiven ger nägon
säker ledning för en sådan tolkning.

Med
hänvisning till det anförda hemställer styrelsen att regeringen prövar om
elektriska impulsgivare av nu aktuellt slag omfattas av beslämmelserna i
vapenlagen. Om regeringen finner att så inte är fallet hemställer styrelsen alt
regeringen skyndsamt överväger att lagstifta mot impulsgivarna. Detla skulle
kunna ske exempelvis genom atl I § VL kompletteras med en bestämmelse av
innebörd, att med skjutvapen jämställs en apparat som kan bäras i handen och
som är konstruerad för atl med en elektrisk ström bedöva en person eller välla
smärta.

Om
elektriska impulsgivare sålunda — med eller utan komplettering av 1 § VL -
faller under vapenlagen uppnås enligt styrelsen en tillfredsställande
reglering. Impulsgivarna kommer då att omfattas av tillämpliga bestämmelser i
vapenlagen. Det innebär bl.a. atl innehav, införsel till riket och handel
kräver tillstånd av polismyndigheten samt att straffpåföljd och förverkande kan
följa om beslämmelserna överträds.

Styrelsen
pekar vidare på att det inom vissa verksamhetsområden kan tänkas förekomma
apparater, som har en funktion liknande de nu aktuella impulsgivarnas men som
används på ett helt godtagbart sätt, t. ex. i medicinskt syfte eller för alt
bedöva djur vid slakt eller vetenskaplig forskning. Del lorde då enligt
styrelsen i de flesta fallen vara fräga om apparater som inte faller under
definitionen i 1 § VL vare sig i den nuvarande lydelsen eller med den
komplettering som föreslagits frän styrelsens sida. Det innebär alt del i
praktiken endast i sällsynta undantagsfall torde bli aktuellt fören
polismyndighet atl ge tillstånd beträffande en elektrisk impulsgivare.
Vägledning till polismyndigheterna kan ges i form av allmänna råd från styrelsen.

2.2 Remissutfallet

Praktiskt
taget alla remissinstanser har anslutit sig till rikspolisstyrelsens uppfattning
all ätgärder bör vidtas i syfte atl kontrollera spridningen av apparater av del
slag som avses i skrivelsen. De allra flesta anser all delta förutsätter en
lagändring.

Meningarna
går däremot något i sär när det gäller vilken metod som bör 6

användas för atl uppnå den
eftersträvade kontrollen. Flertalet remissin- Prop. 1985/86: 176 stanser har
dock ställt sig bakom rikspolisstyrelsens förslag atl låta vapenlagens
regelsystem bli tillämpligt på elektriska impulsgivare. Brottsförebyggande
rådet (BRA), länsslyrelsen i Värmlands län saml polismyndigheterna i
Göteborgs, Arvika och Karlstads polisdistrikt hör till dem som har uttalat sig
i denna riktning.

Justitiekanslern
(JK) synes för sin del inte vilja helt avvisa tanken på en reglering inom
vapenlagens ram. Han förordar emellertid all man i försia hand litar till de
ingripandemöjligheter som gällande beslags- och förverkanderegler ger. JK
pekar också pä möjligheten alt ingripa med stöd av 4 § marknadsföringslagen (1975:1418),
vilken ger marknadsdomstolen befogenhet alt förbjuda näringsidkare att lill
konsument för enskilt bruk salu-hålla en vara som på grund av sina egenskaper
medför särskilda risker för skada pä person eller egendom.

Kammarrätten
i Sundsvall anser inte atl impulsgivarna bör föras in under vapenlagens
regelsystem. Enligt kammarrätten är del svårt all jämställa impulsgivare med
skjutvapen, vartill kommer alt del lillståndsförfa-rande som regleras i
vapenlagen framstår som mindre lämpligt för impulsgivare. Kammarrätten anser
att en särskild lagstiftning om impulsgivare år atl föredra,

BRÅ
pekar på möjligheten att använda förordningen (1959:312) om förbud mot vissa
stiletter m. m. som förebild om en särskild lagreglering skulle bli aktuell.

2.3 Föredragandens överväganden

.Själv
vill jag först konstatera alt frågan huruvida de elektriska impulsgivarna
faller in under vapenlagens nuvarande regelsystem ler sig svårbedömd. Klart är
emellertid atl vapenlagen inte i praktiken har tillämpats på dessa apparater,
trots atl viss marknadsföring av dem redan har ägl rum här i landet.

En
okontrollerad spridning av de elektriska impulsgivarna vore självfallet
synnerligen otillfredsställande. I den män det över huvud laget finns någol
legitimt användningsområde för sädana apparater måste ju detta vara
utomordentligt begränsat. Däremot finns det, som rikspolisstyrelsen har
framhållit, en risk för alt elektriska impulsgivare kan komma att användas i
brottsliga sammanhang. Bl, a. skulle polisarbetet kunna försvåras avsevärt, om
man i kretsar som tämligen ofta blir föremål för ingripanden skulle utrusta
sig med apparater av del här slaget. De skulle också kunna användas som
hjälpmedel vid överfall mot exempelvis taxichaufförer, bankbud och
kassapersonal i butiker.

Att
som JK har varit inne på förlila sig på möjligheten för marknadsdom

stolen alt meddela förbud mot alt saluföra apparaterna till enskilda perso

ner bedömer jag inte som tillräckligt. I den mån fömlsållningar skulle

finnas alt meddela elt sådant förbud, skulle ju delta kunna riktas bara lill

en bestämd näringsidkare. Ett system som innebär alt apparaterna inte får

innehas utan särskilt tillstånd skulle som jag ser det vara betydligt mer

effektivt. 7

Jag har mot bakgrund av
del anförda kommit fram lill atl man bör ingripa Prop. 1985/86: 176 lagstiftningsvägen
för att få kontroll över spridningen av dessa apparater.

De
alternativ som då erbjuder sig är atl antingen reglera frågan i en särskild lag
eller att komplettera vapenlagen så atl det blir klart att apparaterna faller
in under dess regelsystem. Rikspolisstyrelsen har för sin del förordat den
sistnämnda lösningen. Styrelsen har därvid hänvisat till all lagen genom
föreskriften i I § första stycket 2 är tillämplig inte bara på skjutvapen utan
även på apparat eller anordning som beträffande verkan och ändamål är jämförlig
med skjutvapen. Styrelsen har ifrågasatt om inte lagen lill följd av den föreskriften
redan nu är tillämplig pä dessa apparater. Men eftersom det inte ter sig helt
naturligt att utan vidare jämställa impulsgivare med skjutvapen har styrelsen
förordat att I § VL kompletteras.

Förslaget
har vunnit anslutning hos flertalet remissinstanser. Kammarrätten i Sundsvall
förordar dock atl frågan regleras i en särskild lag och anför som skäl alt det
är svårt atl jämställa de elektriska impulsgivarna med skjutvapen och alt del
tillståndsförfarande som gäller enligt vapenlagen inte lämpar sig för den här
typen av apparater.

Själv
ärjag närmast benägen alt ansluta mig lill den uppfattning som har framförts av
rikspolisstyrelsen och majoriteten av remissinstanserna. Del har som jag ser
det påtagliga fördelar att inordna apparaterna under det färdiga och väl
fungerande regelsystem som vapenlagen erbjuder. Den lagstiftningen är f.ö.
redan nu tillämplig på föremål som åtminstone belräffande användningsområde
och verkningssätt ligger ganska nära de elektriska impulsgivarna, exempelvis burkar
med tårgasspray. Reglerna om krav på tillstånd och en sträng behovsprövning har
även med avseende på sädana föremål fungerat utan några större problem.

Om
vapenlagen görs tillämplig på elektriska impulsgivare, får de inte innehas utan
särskilt tillstånd av polismyndigheten. Vidare fär sådant tillstånd meddelas
bara om sökanden kan visa all han har behov av apparaten. Tillstånd kommer ocksä
all krävas för alt få föra in dem till landet och för alt få driva handel med
dem. Dessa bestämmelser är straffsanktionerade. Av vad jag förut har anfört
framgår attjag har svårt att se atl del f. n. finns något nämnvärl utrymme för
alt meddela tillstånd av aktuellt slag.

Rent
lagtekniskt kan olika vägar väljas för att undanröja varje tvivel om att vapenlagen
skall lillämpas på impulsgivarna. En utväg skulle kunna vara alt i 1 § försia
stycket 2 nämna dessa som exempel på sådana apparater och anordningar som
enligt punkten skall anses jämförliga med skjutvapen. Å andra sidan har några
remissinstanser pekat på all del renl språkligt ter sig mindre naturligt att
rubricera impulsgivarna som direkl jämförliga med skjutvapen. Med en sådan
utgångspunkt lorde del vara lämpligare atl i elt nylt stycke i paragrafen slå fasl
atl vad som sägs om skjutvapen även gäller impulsgivarna. Jag förordar den
senast nämnda vägen.

Jag
föreslår mot bakgrund av det anförda att 1 § VL kompletteras med etl nylt slycke
enligt vilket bestämmelserna i lagen om vapen även skall gälla elektriska
apparater som är konstruerade för atl bedöva en person eller tillfoga honom
smärta och som är avsedda att bäras i handen.

Det
kan tänkas förekomma liknande apparater på marknaden som är så

utformade atl någon risk för missbruk inte föreligger och som har ett 8

berättigat
användningsområde. Del kan gälla apparater som används för Prop. 1985/86: 176 medicinskt
bruk eller vetenskapliga ändamål eller inom slakterinäringen. Sådana apparater
torde i enlighel med vad rikspolisstyrelsen har anföri som regel falla utanför
vapenlagens tillämpningsområde med den formulering som jag nu föreslär.
Styrelsens uppfattning har också lämnats utan erinran av praktiskt tagel alla
remissinstanser.

De
lagändringar som jag här föreslår bör träda i kraft den I januari 1987. I enlighel
med den ordning som förut har tillämpats i liknande fall bör en övergångsbestämmelse
meddelas i samband med alt de elektriska impulsgivarna förs in under vapenlagens
tillämpningsområde. Den bör innebära atl en sådan anordning får innehas ulan
tillstånd fram till den I juli 1987 eller tills en dessförinnan gjord ansökan
har blivit slutligt prövad, i den mån vapenlagen i nuvarande lydelse inte
innebär alt det föreligger ett tillståndskrav. Övergångsvis kan alltså alltjämt
frågan komma upp i vad mån de elektriska impulsgivarna redan nu faller under
vapenlagen.

3 Uppsiktsutlåning av vapen vid jakt

3.1 Bakgrund

Med
verkan från och med den 1 januari 1985 gäller ett krav på alt personer som vill
ägna sig åt jakt skall ha avlagt s. k. jägarexamen. Syslemet fungerar så atl tillslånd
för innehav av skjutvapen för jaktändamål inte får beviljas med mindre än atl
sökanden för polismyndigheten företer bevis om alt han har avlagt jägarexamen.
Reformen genomfördes på gmndval av ett principbeslut av riksdagen (prop.
1977/78: 141, JoU 28, rskr 323) genom ändringar av föreskrifterna i
vapenkungörelsen (1974:123, VK) om förutsättningar för vapenlillslånd (5 a §).

Regler
om utlåning av skjutvapen finns i 22 och 23 §§ VL, I korthet innebär dessa
regler följande.

Ett
skjutvapen får inte lånas ul på längre lid än två veckor. Lånet får inte ske
för annat ändamål än del som är avsett med innehavarens lillslånd. Vidare måste
låntagaren ha fyllt 18 år. Dock får ullåning ske lill personer som är under 18
år, om vapnet skall användas vid övning eller tävling som äger rum under
kontroll av vissa närmare angivna skytteorganisationer. Rör det sig om annat
vapen än enhandsvapen eller helautomatiskt vapen, får utlåning ske till den som
har fyllt 15 år, om del skall innehas och användas under upplålarens uppsikt
(22 § första stycket 3 b). Särskilda regler gäller också i fråga om utlåning av
dels luft- och fjädervapen, dels enhandsvapen och helautomatiska vapen och om
vapenhandlares utlåning av vapen till spekulanter för provskjutning.

Om
det för att en enskild skall få tillstånd att inneha ett visst slag av

skjulvapen krävs alt han skall ha avlagt skytteprov eller genomgått viss

utbildning eller på annat sätl visat atl han är lämplig alt inneha vapnet, fär

ett sådanl vapen enligt 22 § försia stycket 5 VL lånas ut endast lill den som

uppfyller samma krav. Undantag från den sislnämnda regeln gäller, om

vapnet skall användas enbart för provskjutning, övning eller tävling på

skjutbana, 9

Det bör påpekas att en liknande bestämmelse fanns redan i
den vapen- Prop. 1985/86: 176 förordning (1949: 340) som år 1974 ersattes
av vapenlagen. Bestämmelsen tog då sikte enbart pä sådana vapen som fick
användas för älgjakt, s, k, klass l'Vapen, och avsåg avlagt prov för
älgskyttemärke,

1 23 § VL föreskrivs bl, a, att skjulvapen inte får lånas
ut till någon som har fått skjutvapen förverkat eller tillstånd till innehav
återkallat, om inte låntagaren är berättigad att inneha ett vapen av den typ
som lånet avser. Ett vapen får inte heller lånas ut till någon som kan antas
komma att missbruka del,

3.2 Jägareförbundets skrivelse

I sin skrivelse påpekar Jägareförbundet att föreskrifterna
om jägarexamen, vilka alltså trädde i kraft den I januari 1985, sammanställda
med bestämmelserna i 22 § VL innebär all var och en som skall låna vapen för
jaktändamål antingen skall inneha eget tillstånd för vapen av samma typ som det
lånade eller skall ha avlagt de delprov för jägarexamen som krävs för den
aktuella vapentypen.

Enligt förbundet är en sådan ordning inte ändamålsenlig
vid uppsiktsut-läning av vapen i samband med jakt. Förbundet anför bl. a.

En av anledningarna — ofta åberopad — lill att jägarexamen
infördes är att den utbildning av blivande jägare som lidigare varit den till
alla delar vanligaste, nämligen far-son upplärningen, numera fått en mera undanskymd
plats i det atl elt tämligen slorl antal personer blir intresserade av jakt
även långt upp i åldrarna. Därtill kommer att urbaniseringen och ändrade
jaktförhållanden, ändrad jakflig struktur, m m även innebår att far-son upplärningen
numera totalt sett spelar en mindre roll.

Emellertid förekommer fortfarande i avsevärd utsträckning
att ungdomar i jägarhem blir intresserade av jakt och redan i tidig ålder får
möjlighet att följa med såväl pä jakt som vid villvårdsarbeten och motsvarande,
I sådana fall synes rimligl alt när ungjägaren uppnår 15 års ålder han, under
direkt övervakning av den han inhämtat sina lärospån från, ges möjlighet atl
hantera vapen i samband med jakt, I regel blir del mera sällan möjligheter att
lossa skott. De erfarenheter och lärdomar avseende vapenhantering, men, som i
princip endast kan inhämtas om ungjägaren själv har rätl bära vapen, kan
emellertid knappast övervärderas.

Ett definitivt krav på avlagd jägarexamen för aktuell
vapentyp i dessa fall synes onödig och mindre välbetänkt. Den uppfostran som
ungjägaren får under direkt överinseende av vapenägaren och på dennes ansvar
bör vara den grund som gör atl ungjägaren före uppnådd 18 års ålder kan klara
sin jägarexamen på elt mera adekvat sätl än som annars vore möjligt.

Härtill kommer att kraven på avlagd jägarexamen även vid
uppsiktsut

låning av vapen vid jakt helt onödigtvis kan försvåra vissa typer av repre

sentationsjakt m m. Vid uppsiktsutlåning är del obetingat så atl den som

lånat ut vapnet har den omedelbara insynen över dess användning. Om '

något inte skulle gä helt väl har således vapenägaren
möjlighet atl ingripa på etl ändamålsenligt sätt för atl förhindra att något
felaktigt inträffar eller ställa något felaktigt tillrätta.

Enligt tidigare bestämmelser har även vid uppsiklsutlåning
gällt krav på

avlagda prov för älgskyttemärkel om lånet avsett klass I vapen. Mot

bakgrund av vad ovan anförts synes emellertid inte föreligga några skäl för 10

särbestämmelser vad avser uppsiklsuflåning
av viss vapentyp. Del kan Prop. 1985/86: 176 obetingat förutsättas atl den
som medför en ungjägare på jakt och låter honom eller henne skjuta mot vih har
förvissat sig om atl ungjägaren är sä kvalificerad alt han eller hon kan skjuta
väl i de situationer som vapenägaren medger.

Från
förbundels sida har vidare framhållits alt det av hänsyn till viltet får anses
självklart att den som har uppsikten också skall kunna ha ett eget vapen för
den eventuella komplelléringsskjulning som kan behövas.

Förbundet
har hemställt alt 22 § VL ändras så att skjutvapen får lånas ut även lill den
som inte har avlagt jägarexamen när det är fråga om s, k. uppsiklsutlåning vid
jakt,

3.3 Remissutfallet

Jägareförbundets
förslag om atl vid uppsiktsutlåning av skjutvapen i samband med jakt avskaffa
kravet på att låntagaren måste ha avlagt jägarexamen har fått ett mycket
positivt mottagande under remissbehandlingen. Samfiiga remissinstanser ställer
sig bakom förslaget. Polismyndigheten i Malmö har dock uttalat viss tveksamhet
i fråga om utlåning av klass 1-vapen, På en punkt går meningarna isär bland
remissinstanserna. Sålunda anser rikspolisstyrelsen och polismyndigheten i
Skellefteå polisdistrikt att den som i sådanl fall utövar uppsikten skall
kunna ägna hela sin uppmärksamhet åt den som har lånat vapnet och därför inte
själv bör få vara beväpnad. Därvid har framhållits bl.a, atl det kan förekomma atl
uppsiktsutlåning bedrivs i felaktiga former, om låntagaren och den som har uppsikten
är beväpnade med var sill vapen: båda kan tänkas skjuta samtidigt mol olika
djur. Det har vidare framförts att en del jägare anser uppsiktsutlåning
föreligga åven om låntagaren och den som har uppsikten sitter åtskilda och bara
har ögonsamband.

Övriga
remissinstanser tillstyrker förslaget mera reservationslöst. Naturvårdsverket
och länsslyrelsen i Värmlands län framhåller särskilt att den som har uppsikten
själv måste få vara beväpnad för atl snabbt kunna ingripa vid och korrigera en
eventuell skadskjulning,

3.4 Föredragandens överväganden

Jägareförbundets
kritik lar sikte pä del generella villkor för ullåning av skjutvapen som finns
i 22 § försia slyckel 5 VL.

Sedan
kravet på jägarexamen införts, innebär den nyss nämnda föreskriften att ett
jaktvapen får lånas ut för all användas vid jakt bara om låntagaren har avlagt
examen som avser den typ av vapen som det år fråga om. Som reglerna är
utformade, gäller defta krav även vid s. k. uppsiklsutlåning.

Jag
delar Jägareförbundets och remissinstansernas uppfattning att kravet på avlagd
jägarexamen (eller liknande kunskapsprov) bör kunna slopas vid uppsiklsutlåning
av jaktvapen. Därvid ser jag inget skäl all som polismyndigheten i Malmö har
ifrågasatt göra undantag för s. k, klass I-vapen,

En ändring av detla slag måsle
emellertid kombineras med ett krav på alt Prop. 1985/86: 176 låntagaren står
under eff'ektiv uppsikt och kontroll av den som lånat ul vapnet. Delta fömlsätler
atl låntagaren brukar vapnet i hans omedelbara närhet. Uppsiklsutlåning i de
former som har berörts i några remisytlranden - att låntagaren och den som har
uppsikten sitter åtskilda och endasl har ögonsamband - kan inte enligt min
mening inte godtas i detta sammanhang. Jag föreslår därför en uttrycklig
bestämmelse om att vapnet i här aktuella fall skall innehas och användas under
upplåtarens omedelbara kontroll. Under sädana förhållanden ser jag för min del
inte några hinder mol att även upplåtaren är beväpnad när han utövar
kontrollen.

4 Upprättat lagförslag

I
enlighet med det anförda har i juslitiedepartementet upprättats ell förslag lill
lag om ändring i vapenlagen (1973: 1176). Förslagel bör fogas till protokollet
i delta ärende som bilaga 3 .

5 Hemställan

Jag
hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över lagförslagel.

6 Beslut

Regeringen
beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.

12

Lagrådet Prop. 1985/86: 176

Utdrag
ur protokoll vid sammanträde 1986-04-15

Närvarande:
justitierådet Knutsson; f. d. justitierådet Sterzel, regeringsrådet Tottie.

Enligt
protokoll vid regeringssammanträde den 3 april 1986 har regeringen pä
hemställan av slatsrådet Wickbom beslutat inhämta lagrådets yttrande över
förslag till lag om ändring i vapenlagen (1973: 1176)

Förslagen
har inför lagrådet föredragils av revisionssekreteraren Ulf Berg.

Förslagen
föranleder följande yttrande av lagrådel:

Förslagel
lämnas utan erinran.

13

Justitiedepartementet Prop. 1985/86:176

Utdrag
ur protokoll vid regeringssammanträde den 15 maj 1986

Närvarande:
statsrådet Lundkvist, ordförande, och statsråden Feldt, Sigurdsen, Gustafsson, Leijon,
Hjelm- Wallén, Peterson, Andersson, Bodström, Göransson, Gradin, Dahl, R.
Carlsson, Holmberg, Hellström, Wickbom, Johansson, Hulterström, Lindqvist

Föredragande:
statsrådet Wickbom

Proposition om ändring i vapenlagen (1973:1176)

Föredraganden
anmäler lagrådets yttrande' över förslag till lag om ändring i vapenlagen
(1973: 1176) och anför. Lagrådet har lämnat förslagel utan erinran.

Vissa
smärre redaktionella ändringar bör emellertid göras i det remitterade
förslaget.

Med
hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår
riksdagen

att
anta det av lagrådet granskade lagförslaget med vidtagen ändring.

Regeringen
ansluter sig lill föredragandens överväganden och beslular att genom
proposition föreslå riksdagen alt anta del förslag som föredraganden har lagl
fram.

Beslut
om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde den 3 april 1986. 14

Bilaga 1 Prop. 1985/86: 176

Sammanställning av remissyttranden över skrivelse
1985-09-09 från rikspolisstyrelsen ang. behov av lagstiftning mot vissa
apparater som utsänder elektriska impulser

1 Remissinstanser

Efter remiss har yttranden över rubr, skrivelse avgetts av
justitiekanslern (JK), brottsförebyggande rådet (BRÅ), kammarrätten i
Sundsvall, polismyndigheten i Göteborgs polisdistrikt, länsstyrelsen i
Värmlands län och Sveriges köpmannaförbund. - Länsstyrelsen i Värmlands län har
bifogat yttranden från polismyndigheterna i Arvika och Karistads polisdistrikt.
I ärendet har även inkommit en del andra skrivelser.

2 Remissyttrandena

2.1 Behovet av åtgärder

Nästan alla remissinstanser delar rikspolisstyrelsens
uppfattning att lagstiftningsåtgärder bör vidtas i syfte att få kontroll över
spridningen av apparater av del slag som avses i skrivelsen. Till dessa hör JK,
BRA, kammarrätten i Sundsvall, poUsmyndigheten i Göteborgs polisdistrikt och
länsstyrelsen i Värmlands län .

JK anför:

Utökade möjligheter till beslag och förverkande infördes
genom lagstiftning år 1982, som främst tog sikte pä knivar m. m. (prop.
1982/83:89. JuU 23, rskr 216). I det lagstiftningsärendet uttalades från
statsmakternas sida alt kriminalpolitiska skål här i landet med hänsyn till
angelägenheten av att upprätthälla en allmän respekt för lagar och andra
föreskrifter av tradition har brukat åberopas mot tanken på kriminalisering på
områden där kontrollen med nödvändighet måste bli ineffektiv och slumpmässig (prop.
s. 10). Dessa synpunkter bör enligt min mening också läggas till grund vid
prövningen av eventuella lagstiftningsåtgärder mol de apparater som avses med
den remitterade framställningen från rikspolisstyrelsen. Samtidigt förefaller
det emellertid vara sä att man här står inför hotet av en allmän spridning av
apparater som på etl mycket obehagligt säll kan utnyttjas i brollssyfte.
Intresset av en samhällelig kontroll över utbudet av dessa apparater får anses
vara väl så stor som del inlresse som i andra sammanhang motiverat särskild
lagstiftning, främst vapenlagstiftningen men också exempelvis lagstiftningen om
explosiva varor och den s.k. stilettförordningen (1959:312).

BRA:

Apparater som avses i den remitterade skrivelsen, s, k.
elchockpistoler,

kan i och för sig användas för självförsvar av t. ex. taxichaufförer, bank

bud och andra grupper som löper särskild risk atl bli utsatta för rån eller

andra brottsliga angrepp. För att en elchockpistol skall utgöra elt effektivt 15

skydd
måste den emellertid förvaras lättåtkomlig så alt den snabbt kan Prop.
1985/86: 176

sällas
in mot en angripare, Dessulom krävs att pislolägaren förmår hålla

apparaten tryckt mot
angriparens kropp i ca fem sekunder. Det är därtör

tveksamt om apparaten kan
få den slora betydelse som skydd mot brott

som tillverkarna ställer i
utsikt. - Om således elchöckpistolens legitima

och effektiva
användningsområde synes vara begränsat är däremot risken

att den utnyttjas för
brott påtaglig, - Övervägande skäl talar därior enligt

brottsförebyggande rådets
uppfattning för alt samhället bör ha kontroll

över dessa apparater.

Kammarrätten
i Sundsvall:

Kammarrätten
delar uppfattningen i skrivelsen att en introduktion på marknaden av elektriska
impulsgivare av det angivna slaget ger anledning till farhågor. Visserligen kan
hävdas att en användning av dem i viss verksamhet och i vissa situationer kan
ha sina fördelar och vara försvarbar. Det framstår emellertid som klart att en
spridning bland allmänheten av elektriska impulsgivare med de beskrivna
effekterna är förenad med stora risker. Vad som i det avseendet anförs i
skrivelsen är belysande och torde i detla sammanhang inte behöva utvecklas
vidare. Atl någon form av reglering erfordras är därför enligt kammarrättens
mening uppenbart. Möjligheter bör skapas att pä ett tidigt stadium förhindra
en okontrollerad spridning. Kammarrätten delar alltså uppfattningen i
skrivelsen atl åtgärder i detta syfte snarast bör vidtas, - Det finns
anledning att anta att utvecklingen när det gäller apparater av det angivna
slaget går vidare. En utveckling som inte hålls under kontroll kan medföra ökad
risk och användningsmöjligheter som inte nu kan förutses, Mol bakgrunden härav
och vad som redan kan konstateras finns det enligt kammarrättens mening skäl att
överväga en långtgående reglering som innefattar förbud mot införsel och
tillverkning liksom innehav och brukande annat än med särskilt tillstånd.
Möjligheter bör sålunda finnas alt medge undanlag för viss verksamhet där del
kan framstå som påkallat att medge användning av impulsgivare, Beakias bör
vidare atl det, som framhålls i skrivelsen, kan förekomma apparater som har en
funktion liknande de nu aktuella impulsgivarna men som används på ett helt godtagbart
sätl, t ex i medicinskt syfte eller för all bedöva djur eller för vetenskaplig
forskning.

Polismyndigheten
i Göieborgs polisdistrikt, länsslyrelsen i Värmlands län samt
polismyndigheterna i Arvika och Karlstads polisdistrikt framför synpunkter som
liknar de nu redovisade.

Köpmannaförbundet
ställer sig tveksamt till rikspolisstyrelsens förslag. Förbundet anför:

Det
finns många varor som säljs till konsument som kan användas som

vapen. De har emellertid ett helt annat användningsområde. Dvs. de säljs

inte föratt användas som vapen. En elektrisk impulsgivare av ifrågavaran

de slag har enbart etl huvudsyfte; nämligen att kunna användas i försvars

situationer. Av rikspolisstyrelsens skrivelse framgår, alt de anser att detta

slag av elektriska impulsgivare inte ryms inom definitionen i I § första

stycket vapenlagen. Vi är här inne på gränsdragningar som inte var ak- 16

tuella när vapenlagen instiftades, då lagstiftarna naturiigen
inte kunde veta Prop. 1985/86: 176 att elektriska försvarsvapen av detta slag
skulle komma. - Det synes oss därför tveksamt om man enbart skall ändra
vapenlagen med anledning av detta nya vapen. Cykelkedjor, karatepinnar,
stjärnor och liknande kastvapen synes oss vara lika aktuella vapen, dock inte
ur försvarssynpunkt utan ur angreppssynpunkt. En översyn av vapenlagen bör
därför bli bredare än vad elektriska impulsgivare kan motivera.

2.2 Den lagtekniska lösningen

JK anför i denna del bl, a:

I rikspolisstyrelsens framställning ifrågasätts om de
aktuella apparaterna kan anses falla under bestämmelserna i vapenlagen
(1973:1360), Det skulle sålunda vara frågan om "apparat eller anordning
som belräffande verkan och ändamål är jämförlig med" sådana vapen som
enligt I § vapenlagen utgör skjutvapen.

Jag delar rikspolisstyrelsens uppfattning att det inte
faller sig språkligt helt naturligt att kalla dessa apparater för skjutvapen.
En licens- och förbudslagsliflning bör enligt min mening så långt som möjligt
vara klar till sin omfattning. Om apparaterna anses böra hänföras lill
skjutvapen bör det därför göras etl tillägg eller förtydligande i vapenlagen av
det slag som rikspolisstyrelsen föreslär.

BRA och polismyndigheten i Göieborgs polisdistrikt anser atl
vapenlagen bör kompletteras på angett sätt. Länsstyrelsen i Värmlands län och
polismyndigheten i Karlstads polisdistrikt anser att de aktuella apparaterna
får anses falla under vapenlagen. En liknande uppfattning framförs av polismyndigheien
i Arvika polisdisirikl . Även dessa remissinstanser anser dock atl elt
förtydligande med denna innebörd bör göras i vapenlagen.

Länsstyrelsen i Värmlands län anför vidare:

Bl, a, på de grunder som anges i rikspolisstyrelsens
skrivelse anser länsslyrelsen att tillståndsgivningen beträffande denna typ av
apparater måste vara synnerligen restriktiv. Rikspolisstyrelsen har i sin
skrivelse gett några exempel på allvarliga brott vid vars begående dessa
apparater kan vara utmärkta hjälpmedel. Länsstyrelsen vill här ge ytterligare
ett sådanl exempel, nämligen överfall på kvinnor med uppsåt att begå våldtäkt.
-Med hänsyn till del anförda anser lånsstyrelsen atl tillståndsgivningen
beträffande dessa apparater måste bli lika restriktiv som för skydds- och
gasvapen - se p 4.5, s.31—32 i rikspolisstyrelsens "Föreskrifter och allmänna
råd till vapenlagsliftningen". Denna restriktivitet har lett till alt del
i praktiken knappasl förekommer att någon privatperson får tillslånd att inneha
sådant vapen. - I detta sammanhang vill länsstyrelsen erinra om den diskussion
som uppstod i början av 1970-lalet, då man ville lansera s k pepparsprayer som
skyddsvapen. Sedan det konstaterats atl sådana sprayer föll under vapenlagen
och att samma restriktivitet skulle komma att gälla för dessa som för gasvapen,
synes denna diskussion ha upphört.

Köpmannaförbundet förordar, som tidigare har redovisats,
en översyn av vapenlagens vapenbegrepp. Förbundet anför vidaie:

Alt förbjuda försäljningen av elektriska impulsgivare
anser vi inte vara 17

en rätt väg alt gå, då det finns vissa kategorier i
samhället som kan ha Prop. 1985/86: 176

behov av dylika. Ett förbud skulle inte heller medföra alt
apparaten inte

kom ul på den svenska marknaden, då de finns alt köpa
utomlands. Vi

anser i stället i likhet med rikspolisstyrelsen, alt
elektriska impulsgivare av

ifrågavarande slag bör kunna inrymmas under vapenlagen i
samband med

alt denna
blir reviderad. Det synes rimligt atl någon form av licensierings-

system reglerar försäljningen och innehavet av sådan
utrustning.

JK och kammarrällen i Sundsvall ställer sig tveksamma lill
att föra in de aktuella apparaterna under vapenlagens regelsystem.

JK:

Från allmän synpunkt synes del möjligen önskvärt alt
undvika den byråkrati som en tillståndsgivning enligt vapenlagen skulle föra
med sig. Mot den bakgrunden finns det enligt min mening skäl all i första hand
lila till de ingripandemöjligheter som de gällande allmänna beslags- och förverkandereglerna
ger. Vill man få lill stånd en reglering av handeln med apparaterna finns ju
också vissa möjligheter lill ingripande enligt 4 § marknadsföringslagen (1975:
1418) enligt vilken marknadsdomstolen kan förbjuda näringsidkare att saluhålla
till konsument för enskilt bruk vara som på grund av sina egenskaper medför
särskild risk för skada på person eller egendom. I sammanhanget kan påpekas atl
ett föremåls karaktär av skjutvapen eller annal vapen också har betydelse i
andra sammanhang. Exempelvis finns i 107 § andra stycket luflfartskungörelsen
(1961:558) ett förbud mol alt i passagerarutrymmet i vissa luftfartyg medföra
andra skjutvapen än tjänstevapen (jfr. prop, 1984/85:212 s.l32f)- Regler om
användning av skjutvapen inom stadsplanelagt område finns i 6 § allmänna
ordningsstadgan (1956:617),

Kammarrällen i Sundsvall:

I skrivelsen behandlas frågan om vapenlagen är eller bör
göras tillämplig belräffande elektriska impulsgivare. Enligt kammarrättens
mening ger inte beslämmelserna i lagen eller förarbetena till den utrymme för
att hänföra impulsgivarna till lagens tillämpningsområde. För att göra lagen
tillämplig erfordras sålunda en komplettering av det slag som nämns i
skrivelsen. En sädan lösning framstår emellertid som mindre lämplig med hänsyn
dels lill svårigheter atl jämställa impulsgivare med de vapen som omfattas av
lagen, dels till utformningen av tillståndsgivningen i denna, Kammartätten
anser alltså att en särskild lagstiftning med sikte pä de nu aktuella apparaterna
är all föredra. Del bör emellertid vara möjligt atl i en särskild lagreglering
i viss utsträckning hänvisa till bestämmelserna i vapenlagen. Möjligheter bör
också öppnas för rikspolisstyrelsen atl utfärda närmare föreskrifter.

Som framgår av del föregående delar kammarrätten
uppfattningen i

skrivelsen atl ålgärder bör vidtas för atl så snabbt som möjligt bringa

utvecklingen under kontroll. Samtidigt gäller emellertid atl de frågor av

teknisk och rättslig nalur som uppkommer måste göras lill föremål för 18

utredning. En sådan
utredning kan medföra tidsutdräkl. Del finns mot den Prop. 1985/86: 176 bakgrunden
anledning att överväga en provisorisk reglering i syfte att undvika en inte
önskvärd utveckling under utredningsarbetet.

BRA
anser att förordningen (1959:312) om förbud mot innehav av vissa stiletter m. m.
kan tjäna som förebild om en särskild lagreglering skulle bli aktuell.

19

Bilaga 2 Prop- 1985/86: 176

Sammanställning av remissyttranden över skrivelse den 18 april
1985 från Svenska Jägareförbundet om ändring av 22 § vapenlagen (1973:1176

Remissinstanser

Efter
remiss har yttranden över skrivelsen avgells av rikspolisstyrelsen, siatens
naturvårdsverk, länsslyrelserna i Värmlands och Jämllands län, polismyndigheterna
i Malmö och Skellefteå polisdistrikt samt Jägarnas Riksförbund — Landsbygdens
jägare.

Remissyttrandena

Samtliga
remissinstanser tillstyrker förslaget att ett skjutvapen vid uppsiklsuflåning
under jakt skall kunna lånas ut till en person som inte har avlagt jägarexamen.

Rikspolisstyrelsen
anger dock som förutsättning för sitl tillstyrkande att reglerna utformas så
att den som utövar uppsikten inte själv får vara beväpnad utan kan ägna hela
sin uppmärksamhet ål den som har lånat vapnet. En liknande uppfattning framförs
av polismyndiglieten i Skellefteå poUsdistrikt som bl.a, anför:

Tyvärr
visar den polisiära erfarenheten att "uppsiklsutlåning" oroande ofta
bedrivs under felaktiga former. Den är inte alltid så effektiv som fömtsatts.
Det händer atl två vapen är med i sammanhanget (då med den motiveringen alt
"läraren" med sitt vapen snabbt ska kunna rätta till en skadskjulning
som eleven ställer fill med) och alt lärare och elev med sina respektive vapen samfidigl
skjuter när exempelvis älgar kommer och då mot olika djur. Vid sådant
förhållande är det inte mycket bevänt med "tillsynen". Del har
förekommit all man i den tillspetsade situafionen t o m varit osäker om mot
vilka djur som skott avlossats. Det finns även jägare som menar alt "uppsiklsutlåning"
föreligger om "lärare" och "elev" sitter åtskilda under fömlsältning
atl man har ögonsamband. Jägareförbundels förslag kan tillstyrkas under
förutsättning att det bestämt läggs fast att endast ell vapen får vara i bmk
vid jakt där vapen lånats ut.

Naturvårdsverket
anser å den andra sidan alt det är uppenbart att den som har uppsikt över
låntagaren själv måste få medföra och nyttja ett eget vapen. Verket framhåller atl
det är synnerligen väsentligt att uppsiktsha-varen själv snabbt kan ingripa och
kortigera en eventuell skadeskjulning, något som förutsätter tillgäng till elt
eget vapen. - Länsstyrelsen i Värmlands län framför en liknande uppfattning.

Polismyndigheten
i Malmö poUsdistrikt ansluler sig till Jägareförbundets

förslag men uttalar en viss tveksamhet i frågan om ullåning av klass 1 va

pen. Polismyndigheten anför som skål för tveksamheten all det redan

innan kravet på jägarexamen infördes förelåg krav på avlagda prov för

älgskyttemärkel även vid uppsiktsutlåning av denna vapentyp men också

atl det här rör sig om särskilt kraftiga vapen med stor skottvidd. Frånsett 20

dessa omständigheter, som
självfallet manar till försiktighet, anser sig Prop. 1985/86: 176 polismyndigheten
inte kunna peka på några omständigheter som motsäger vad Jägareförbundet anfört
till stöd för alt särbestämmelser inte skall gälla för viss vapenlyp vid
uppsiktsutlåning. Polismyndigheten motsätter sig därför inte atl kravet på
jägarexamen utgår även i denna del.

21

Bilaga 3 Prop. 1985/86: 176

1 Förslag till

Lag om
ändring i vapeniagen (1973: 1176)

Härigenom föreskrivs att I och 22 §§ vapenlagen
(1973:1176) skall ha följande lydelse.

Nuvarande lyddse Föreslagen lydelse

1§' Med skjutvapen förstås i denna lag

1.
vapen med
vilket kula, hagel, harpun eller annan projektil kan skjutas ut med hjälp av
krutladdning, kolsyreladdning, komprimerad luft eller annat liknande utskjulningsmedel,

2.
apparat eller
anordning som beträffande verkan och ändamål år jämförligt med vapen som avses
under 1.

Vad som sägs om skjutvapen gäller även

a. obrukbart vapen, som i brukbarl skick skulle
räknas som skjutvapen,

b. löst slutstycke, ljuddämpare, eldrör, pipa till
skjulvapen eller trumma

till revolver och

c. annan anordning som möjliggör att lill ett
skjutvapen användes annan

ammunition än vapnet är avsett för.

Bestämmelserna om vapen tillämpas också på apparater
eller anordningar som är konstruerade för att med elektrisk ström bedöva en
person eller lillfoga honom smärta och som är avsedda alt bäras i handen.

22 §-Den som är berättigad att inneha skjutvapen får
tillfälligt låna ut vapnet lill annan under följande villkor, nämligen

1,
Ullåning får
ske endast för kortare tid, högst två veckor,

2,
Vapnet får
lånas ut endast för samma ändamål som innehavarens tillstånd avser,

3,
Låntagaren
skall ha fyllt aderlon år. Vapen får dock utlånas till den som är under aderlon
är, om

a)
vapnet skall
användas vid övning eller tävling som äger rum under kontroll av en sådan
sammanslutning som avses i 8 §,

b)
vapnet skall
innehas och användas under upplåtarens uppsikt och del är fråga om annat vapen
än enhandsvapen eller helautomatiskt vapen samt låntagaren har fyllt femton år,
eller

c)
utlåningen
avser sådant luft- eller Qädervapen som avses i 5 § andra stycket och vapnet
skall innehas och användas under upplåtarens uppsikt.

4, Utiäning av pistol eller annat enhandsvapen eller
kulsprutepistol eller

annat helautomatiskt vapen får ske endast för användning i upplåtarens i

närvaro eller för övning eller tävling som äger rum under kontroll av en

1 Senaste lydelse 1981: 1360,

Senaste lydelse 1981: 1360. 22

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1985/86: 176

sådan sammanslutning som avses i 8 §, om inte låntagaren
själv är berättigad atl inneha etl vapen av samma typ.

5. Om del för att en enskild skall 5, Om det för all en enskild skall

få tillslånd atl inneha ett visst slag få tillstånd att inneha ett vissl slag

av skjutvapen enligt särskilda före- av skjutvapen enligt särskilda före

skrifter krävs atl han skall ha avlagt skrifter krävs att han skall ha avlagt

skytteprov eller genomgått viss ut- skytteprov eller genomgått viss ut

bildning eller på annat sätl visat alt bildning eller på annal sätt visat alt

han är lämplig att inneha vapnet, han är lämplig alt inneha vapnet,

får ett sådant vapen lånas ut endasl får etl sådant vapen lånas ut endast

till den som uppfyller samma krav, till den som uppfyller samma krav.

Vad nu sagts gäller dock ej när vap- Vad nu sagls gäller dock ej när vap

net skall användas enbart för net skall användas enbart för

provskjutning, övning eller tävling provskjutning, övning eller tävling

på skjutbana, på skiulhana. Del gäller inte
heller i

fråga om jaktvapen under förutsättning att vapnet innehas
och används under upplåtarens omedelbara kontroll.

6. Vapenhandlare får lill spekulant, som fyllt aderlon
år, för provskjut

ning på skjutbana utlåna vapen under de förutsättningar som anges i 4.

Vapenhandlare får därvid anlita annan person som godkänts av polismyn

digheten att närvara vid provskjulning.

Den som med stöd av denna paragraf lånar ul skjutvapen lill
någon som har silt hemvist i en stat som har tillträtt den europeiska
konventionen den 28 juni 1978 om kontroll av enskilda personers införskaffande
och innehav av skjutvapen (den europeiska vapenkonventionen), skall omedelbart
anmäla det lill polismyndigheten, om inte vapnet skall innehas och användas av
låntagaren endast inom Sverige. Regeringen kan föreskriva undantag från
anmälningsskyldigheten för vissa typer av vapen.

1,
Denna lag
träder i kraft den I januari 1987,

2,
Innehar någon
vid lagens ikraftlrädande en sådan anordning som avses i I § tredje stycket och
som enligt äldre bestämmelser fick innehas utan tillstånd men som inte får det
enligt de nya bestämmelserna, får han fortfarande inneha anordningen utan tillslånd
till den 1 juli 1987 eller, om ansökan om tillstånd har gjorts före sistnämnda
tidpunkt, till dess ansökningen har blivit slutligt prövad.

23

Innehåll Prop. 1985/86:176

Sid

Proposition
...................................................................... ..... 1

Propositionens
huvudsakliga innehåll ............................ 1

Propositionens
lagförslag ................................................. ..... 2

Utdrag av
regeringsprotokoll den 3 april 1986 ............... 4

1
Inledning ....................................................................... ..... 4

2
Elektriska
impulsgivare ................................................ 5

2.1 Rikspolisstyrelsens skrivelse ................................... 5

2.2 Remissutfallet .......................................................... ..... 6

2.3 Föredragandens överväganden ............................. ..... 7

3 Uppsiktsutlåning
av vapen vid jakt .............................. 9

3.1 Bakgrund ................................................................. ..... 9

3.2 Jägareförbundets skrivelse ..................................... 10

3.3 Remissutfallet ........................................................... .... II

3.4 Föredragandens överväganden ............................. ... 11

4
Upprättat
lagförslag .................................................... ... 12

5
Hemställan .................................................................. ... 12

6
Beslut .......................................................................... 12

Utdrag av lagrådets protokoll 1986-04-15 ..................... 13

Utdrag av regeringsproiokoll
den 15 maj 1986 ................. 14

Bilagor

Bilaga 1 Sammanställning av remissyttranden över skrivelse

1985-09-09 från rikspolisstyrelsen ang. behov av lagstift

ning mot vissa apparater som utsänder elektriska impul

ser ................................................................ 15

Bilaga 2 Sammanställning av remissyttranden över skrivelse
den 18 april 1985 från Svenska Jägareförbundet om ändring

av 22 § vapenlagen (1973: 1176) ............... 20

Bilaga 3 De remitterade förslagen .......................... 22

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1986 24