Prop. 1985/86:30

Regeringens proposition 1985/86: 30

om ändring i brottsbalken m. m. (om brott mot borgenärer)

Prop. 1985/86:30

Regeringen föreslår riksdagen att anta de förslag som har
tagits upp i bifogade utdrag ur regeringsprotokollet den 10 oktober 1985.

På regeringens vägnar Olof Palme

Sten Wickbom

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås vissa ändringar i II kap. brottsbalken som behandlar gäldenärsbrotten,
dvs kriminaliseringen av olika handlingssätt som strider mol vad en person bör
iaktta med hänsyn lill sina fordringsägare.

Enligt förslaget ändras bestämmelserna om oredlighet och
vårdslöshet mot borgenärer på så sätt att straffansvar kan följa pä vissa
förmögenhets-försämrande åtgärder som en person företar när han är pä obestånd
eller när det föreligger en påtaglig fara för att han skall komma på obestånd.
Förslaget innebär vidare ökade möjligheter att vid den straffrättsliga bedömningen
ta hänsyn till skulder som kan förutses vid gärningstillfället men som då ännu
inte har uppkommit. Ansvaret för vårdslöshet mot borgenärer begränsas tUl fall
dä nägon genom sitt handlande försämrar sin förmögenhetsställning i avsevärd
mån. Straffansvaret för försök till oredlighet mot borgenärer utvidgas.

Lagändringarna avses träda i kraft den 1 januari 1986.

Lagförslagen i denna proposition har granskats av
lagrådet. Propositionen innehåller därför tre huvuddelar; lagrädsremissen (s.
9), lagrådets yttrande (s. 46) och föredragande statsrådets ställningstaganden
till lagrådets synpunkter (s. 48).

Den som vill ta del av samtliga skäl för lagförslagen
måste därför läsa alla tre delarna.

1 Riksdagen 1985/86. 1 saml. Nr 30

Prop.
1985/86:30

1 Förslag till

Lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs i fräga om 11 kap. brottsbalken att
rubriken samt 7 §§ skall ha följande lydelse.

Nuvarande
hdelse

Om gäldenärsbrotl

Förestagen lydelse

11 kap.

Om brott mol borgenärer m. m.

Gäldenär,
som förstör eller genom gåva eller annan liknande åtgärd avhänder sig
egendom av betydenhet och därigenom försätter sig på obestånd eller
förvärrar sill obestånd, dömes för oredlighet mot borgenärer till fängelse i
högst två år. Detsamma skall gälla, om gäldenär genom sådant förfarande
framkallar aUvariig fara för att han skall komma pä obestånd.

Den som, när han är på obestånd eller när påtaglig fara föreligger
för att han skall komma på obestånd, förstör eller genom gåva eller någon
annan liknande åtgärd av-händer sig egendom av betydande värde, döms för oredlighet
mot borgenärer t i 11 fängelse i högst två år. Detsamma skall gälla om någon
genom sådant förfarande försätter sig på obestånd eller framkallar påtaglig
fara för all han skall komma på obestånd.

Gäldenär,
som vid konkurs eller förhandling om offentligt ackord förtiger tillgång,
uppgiver obefintlig skuld eller lämnar annan sådan oriktig uppgift, skall ock,
om ej uppgiften rättas innan den beedigas eller eljest lägges till grund för
förfarandet, dömas för oredlighet mot borgenärer. Detsamma skall gälla, om gäldenär
i samband med annan exekutiv förrättning åberopar oriktig handling eller
skenavtal och därigenom hindrar att erforderiig egendom genom förrättningen tages
i anspråk för att bereda borgenär betalning eller säkerhet.

Gäldenär
som, dä konkurs är förestående, ur riket bortför tillgång av betydenhet med
uppsåt att hälla den undan konkursen, så ock gäldenär, som i konkurs
undandrager eller undanhåller konkursförvaltningen tillgång, dömes likaledes
för oredlighet mot borgenärer.

Gäldenär
som, då konkurs är förestående, ur riket bortför tillgång av betydande värde
med uppsåt att hålla den undan konkursen, eller gäldenär som i konkurs
undandrar eller undanhåller konkursförvaltningen tillgång, döms likaledes för
oredlighet mot borgenärer.

2§ Är
brott som i 1 § sägs att anse som grovt, skall för grov oredlighet mot borgenärer
dömas till fängelse, lägst sex månader och högst sex är.

Vid
bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om gäldenären
beedigat oriktig uppgift

Vid
bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om gärningsmannen
beedigat oriktig

Senaste lydelse 1981:827.

Nuvarande
lydelse

eller begagnat falsk handling eller vilseledande bokföring
eller om brottet varit av betydande omfattning.

Föreslagen
lydelse

uppgift eller begagnat falsk handling eller vilseledande
bokföring eller om brottet varit av betydande omfattning.

Prop. 1985/86:30

Gäldenär,
som fortsätter rörelse under förbrukande av avsevärda medel utan motsvarande
nytta för rörelsen eller lever slösaktigt eller inlåter sig pä äventyriigt
företag eller lättsinnig ansvarsförbindelse eller vidtager annan sädan
åtgärd och som därigenom uppsåtligen eller av grov oaktsamhet framkallar
etter förvärrar obestånd, dömes för vårdslöshet mot borgenärer till fängelse
i högst tvä är.

Den som. när han är på obestånd eller när påtaglig fara
föreligger jör att han skall komma på obestånd. fortsätter rörelse under
förbrukande av avsevärda medel utan motsvarande nytta för rörelsen eller lever
slösaktigt eller inlåter sig på äventyriigt förelag eller lättsinnig ansvarsförbindelse
eller vidtar annan sådan åtgärd och därigenom uppsåtligen eller av grov oaktsamhet
försämrar sin förmögenheis-stältning i avsevärd mån, döms för vårdslöshet mot borgenärer
till fängelse i högst två är. Vad som nu sagts skall gälla även om
gärningsmannen inle insåg men hade skälig anledning ania all han var på
obestånd eller att påtaglig fara förelåg för att han skulle komma på obestånd.

Gäldenär, som vid konkurs eller förhandling om offentligt
ackord av grov oaktsamhet förtiger tillgäng, uppgiver obefintlig skuld eller
lämnar annan sådan oriktig uppgift, dömes likaledes, om ej uppgiften rättas
innan den beedigas eller eljest lägges till grund för förfarandet, för
vårdslöshet mot borgenärer.

48

Gäldenär
som, då han är på obestånd, gynnar viss borgenär genom att betala skuld som ej
är förfallen, betala med annat än sedvanliga betalningsmedel eller överiämna
säkerhet som ej var betingad vid skuldens tillkomst eller genom att vidtaga
annan sådan åtgärd, dömes, om åtgärden avsevärt förringar andra borgenärers
rätt, för mannamån mot borgenärer till fängelse i högst tvä är. Detsamma skall
gälla, om gäldenären i otillbörligt syfte gynnar viss borgenär

Den som,
då han är på obestånd, gynnar viss borgenär genom all betala skuld som ej är
förfallen, betala med annat än sedvanliga betalningsmedel eller överlämna
säkerhet som ej var betingad vid skuldens tillkomst eller genom att vidta
annan sådan åtgärd, döms, om åtgärden medför påtaglig fara för att andra borgenärers
rätt skall förringas avsevärt, för mannamån mol borgenärer till fängelse i
högst två är. Detsamma skall gälla om någon som är på obestånd i otillbör-

- Senaste lydelse 1981:827. ' Senaste lydelse 1976:56.

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

pä
annat sätt än som nyss sagts och andra borgenärers rätt därigenom avsevärt
förringas.

Ugt syfte gynnar viss borgenär på annat sätt än som nyss
sagts och detta medför påtaglig fara för att andra borgenärers rätt skall förringas
avsevärt.

Gäldenär, som för alt främja ackord hemligen lämnar eller
utlovar betalning eller annan förmån, dömes ock för mannamän mot borgenärer.

5§''

Om någon
som är bokföringsskyldig enligt bokföringslagen (1976:125) uppsåtligen eller
av oaktsamhet underlåter att bokföra affärshändelser eller bevara räkenskapsmaterial,
lämnar oriktiga uppgifter i bokföringen eller annars åsidosätter
bokföringsskyldigheten och om rörelsens förlopp eller ekonomiska resullat eUer
ställning till följd härav inte kan i huvudsak bedömas med ledning av
bokföringen, döms han för bokföringsbrott till fängelse i högst två år eller,
om brottet är ringa, till böter. Är brottet grovt, ,skaU han dömas till fängelse
i lägst sex månader och högst fyra år.

Den som uppsåtligen
eller av oaktsamhet åsidosätter bokföringsskyldighet enligl bokföringslagen
(1976:125) genom att underlåta att bokföra affärshändelser eller bevara
räkenskapsmaterial eller genom att lämna orikliga uppgifter i bokföringen
eller på annat sätt, döms, om rörelsens förlopp, ekonomiska resullat eller stäUning
till följd härav inte kan i huvudsak bedömas med ledning av bokföringen, för bokföringsbrott
till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, tUl böter. Är brottet
grovt, skall han dömas tiU fängelse i lägst sex månader och högst fyra år.

För
försök att, såsom i 1 § tredje stycket sägs, ur riket bortföra tiUgång dömes
till ansvar enligt vad i 23 kap. stadgas.

För försök
tiU oredlighet mot borgenärer enligl 1 § första stycket eller försök tiU sådan
oredlighet enligt 1 § Iredje stycket som innebär att tillgång bortförs ur
riket döms till ansvar enligt vad somföreskrivs i 23 kap.

Begår
den som är i gäldenärs ställe en gärning som avses i detta kapitel, skall han
dömas såsom om han själv vore gäldenär. Vad som nu har sagts om gäldenär skatt
ifråga om en sådan gärning som avses i 5 § gälla den bokföringsskyldige.

Borgenär, som i fall varom förmäles i 4 § tager eller
låter åt sig utlova betalning, säkerhet eller annan förmån, dömes för medverkan

Begår den
som är i en gäldenärs ställe en gärning, för vilken ansvar för gäldenär är
föreskrivet i detta kapitel, skaU han dömas såsom om han själv vore gäldenär.

Borgenär som i fall som avses i 4 § tar eller låter ät sig
utiova betalning, säkerhet eller annan förmån, döms för medverkan till brottet
en-

" Senaste lydelse 1982:150. -'Senaste lydelse
1982:150.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1985/86: 30

till brottet endast om han brukar dast om han brukar otillbörligt hot

otillböriigt
hot eller otillbörligt löfte eller otillböriigt
löfte om förmån el-

om förmån
eller handlar i hemligt ler handlar i hemligt samförstånd

samförstånd
med gäldenären. med gärningsmannen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1986.

Prop.
1985/86: 30

2 Förslag
till

Lag om ändring i konkurslagen (1921: 225)

Härigenom
föreskrivs att 55, 185 b och 219 §§ konkurslagen (1921:225) skall ha följande
lydelse.

55 §'

Nuvarande hdelse

Förvaltaren
skall så snart ske kan upprätta skriftlig berättelse om boets tillstånd, sä ock
om orsakerna till gäldenärens obestånd, såvitt de kunnat utrönas. I
berättelsen skall upptagas en översikt över tillgångar och gäld av olika slag
ävensom särskilt anmärkas, huruvida förhållande har förekommit som kan
föranleda återvinning till konkursboet och huruvida skälig anledning
förefinnes till antagande, att gäldenären gjort sig skyldig till gäldenärsbrotl.
Förefinnes anledning till antagande, som nyss sagts, skall grunden därför
angivas. Om gäldenären är eller under det senaste året före konkursansökningen
varit bokföringsskyldig, varde i berättelsen tillika anmärkt, vilket bokföringssystem
han har tillämpat och hur bokföringsskyldigheten har fullgjorts; och skall i
sådant fall vid berättelsen fogas den av gäldenären senast uppgjorda
balansräkningen. Finns det skälig anledning tiU antagande att gäldenären eUer,
om denne är en juridisk person, någon sädan företrädare som avses i 199b§ har
förfarit på ett sådant sätt att näringsförbud enligt samma paragraf kan
meddelas, skall även del angivas jämte grunden för antagandel.

Föreslagen lydelse

Förvaltaren
skall så snart ske kan upprätta skriftlig berättelse om boets tillstånd, så ock
om orsakerna lill gäldenärens obestånd, såvitt de kunnat utrönas. 1
berättelsen skall upptagas en översikt över tillgångar och gäld av olika slag
ävensom särskilt anmärkas, huruvida förhållande har förekommit som kan
föranleda återvinning till konkursboet och huruvida skälig anledning
förefinnes till antagande, all gäldenären gjort sig skyldig till brott som
avses i 11 kap. brottsbalken. Förefinnes anledning till antagande, som nyss
sagts, skall grunden därför angivas. Om gäldenären är eller under det senaste
året före konkursansökningen varit bokföringsskyldig, varde i berättelsen till-lika
anmärkt, vilket bokföringssystem han har tiUämpat och hur bokföringsskyldigheten
har fullgjorts; och skall i sådant fall vid berättelsen fogas den av gäldenären
senast uppgjorda balansräkningen. Finns det skälig anledning till antagande att
gäldenären eller, om denne är en juridisk person, någon sådan företrädare som
avses i 199 b § har förfarit på ett sådant sätt att näringsförbud enhgt samma
paragraf kan meddelas, skall även del angivas jämte grunden för antagandet.

Avskrift av
berättelsen med den balansräkning, som må vara därvid fogad, skall av
förvaltaren utan dröjsmål tillställas konkursdomaren och tillsynsmyndigheten
samt varje borgenär, som det begär.

Om förvaltaren finner att gäldenären
kan misstänkas för gäldenärsbrotl, skall han omedelbart underrätta allmän
åklagare därom och därvid angiva grunden för misslan-

Om förvaltaren finner att gäldenären
kan misslänkas för brott som avses i 11 kap. brottsbalken, skall han omedelbart
underrätta allmän åklagare därom och därvid angiva

Senaste
lydelse 1980:264.

Nuvarande
lydelse

ken.
Detsamma gäller om gäldenären har drivit näringsverksamhet och det under
konkursförvaltningen kommer fram att gäldenären kan misstänkas för annat brott
av ej ringa beskaffenhet, som har samband med verksamheten. Kan det misstänkas
att gäldenären eller, om denne är en juridisk person, någon säd .in företrädare
som avses i 199 b § har förfarit på ett sådant sätt alt näringsförbud enligl
samma paragraf kan meddelas, skall förvaltaren omedelbart underrätta åklagaren
om detta och ange grunden för misstanken.

Föreslagen
lydelse

grunden
för misstanken. Detsamma gäller om gäldenären har drivit näringsverksamhet och
det under konkursförvaltningen kommer fram alt gäldenären kan misstänkas för annat
brott av ej ringa beskaffenhet, som har samband med verksamheten. Kan det
misstänkas att gäldenären eller, om denne är en juridisk person, någon sådan
företrädare som avses i 199 b § har förfarit pä ett sådant sätt att näringsförbud
enligt samma paragraf kan meddelas, skall förvaltaren omedelbart underrätta
åklagaren om detta och ange grunden för misstanken.

Prop.
1985/86:30

185 b §-I fråga om
förvaltarens allmänna åligganden äga 51,51 a och 52 §§, 53 § första stycket, 57
§, 58 § första och andra styckena samt 60 § andra stycket motsvarande
tillämpning. Vidare äger 54 § motsvarande tillämpning.

Förvaltaren skall lämna
konkursdomaren och tillsynsmyndigheten skriftlig uppgift om orsakerna till gäldenärens
obestånd, såvitt de kunnat utrönas. Samtidigt skall anmärkas, om det har
förekommit förhållande som kan föranleda återvinning till konkursboet och om
det finns skälig anledning antaga att gäldenären gjort sig skyldig till gäldenärsbrotl.
Finns anledning till sådant antagande, skall grunden därför angivas. Om gäldenären
är eller under det senaste året före konkursansökningen varit bokföringsskyldig,
skall vidare anmärkas, vilket bokföringssystem han har till-lämpat och hur
bokföringsskyldigheten har fullgjorts. I sådant fall skall samtidigt den av gäldenären
senasi uppgjorda balansräkningen ingivas. Finns det skälig anledning till antagande
att gäldenären eller, om denne är en juridisk person, någon sådan företrädare
som avses i 199 b § har förfarit på ett sådant sätt att näringsförbud enligl
samma paragraf kan meddelas, skall även det angivas jämte grunden för anlagandel.

'
Senaste lydelse 1980:264.

Förvaltaren skall lämna
konkursdomaren och tillsynsmyndigheten skriftlig uppgift om orsakerna lill gäldenärens
obestånd, såvitt de kunnat utrönas. Samtidigt skaU anmärkas, om det har
förekommit förhällande som kan föranleda återvinning till konkursboet och om
det finns skälig anledning antaga att gäldenären gjort sig skyldig till brott
som avses i 11 kap. brottsbalken. Finns anledning lill sådant antagande,
skall grunden därför angivas. Om gäldenären är eller under det senaste året
före konkursansökningen varit bokföringsskyldig, skall vidare anmärkas, vilket
bokföringssystem han har tillämpat och hur bokföringsskyldigheten har
fullgjorts. 1 sådant fall skall samtidigt den av gäldenären senast uppgjorda
balansräkningen ingivas. Finns det skälig anledning till antagande att gäldenären
eller, om denne är en juridisk person, någon sädan företrädare som avses i
199 b § har förfarit på elt sådant sätt att näringsförbud enligt samma paragraf
kan meddelas, skall även det angivas jämte grunden för antagandet.

Prop.
1985/86:30 Nuvarande lydelse

Föreslagen
lydelse

Så snart kunskap har vunnits om löne- eller pensionsskuld
skall förvaltaren anmäla sådan skuld till kronofogdemyndigheten i den ort där gäldenären
bör svara i tvistemål som angå gäld i allmänhet. Finns ej löne- eller
pensionsskuld, skall förvaltaren anmärka detta i bouppteckningen.

Bouppteckningen
skall jämte uppgifter enligl andra stycket tillställas konkursdomaren och
tillsynsmyndigheten snarast och senasi en månad från konkursbesluiet. När
särskilda omständigheter föreligga, får konkursdomaren bevilja uppskov.

Om förvaUaren
finner att gäldenären kan misstänkas för att ha gjort sig skyldig lill gäldenärsbrotl,
skall han omedelbart underrätta allmän åklagare därom och därvid angiva
grunden för misstanken. Detsamma gäller om gäldenären har drivit
näringsverksamhet och del under konkursförvaltningen kommer fram att gäldenären
kan misstänkas för annat brott av ej ringa beskaffenhet, som har samband med
verksamheten. Kan del misslänkas att gäldenären eller, om denne är en
juridisk person, någon sådan företrädare som avses i 199 b § har förfarit pä
ett sådant sätt att näringsförbud enligt samma paragraf kan meddelas, skall
förvaltaren omdelbart underrätta åklagaren om detta och ange grunden för
misstanken.

Om
förvaltaren finner att gäldenären kan misstänkas för att ha gjort sig skyldig
till brott som avses i II kap.
brottsbalken, skall han omedelbart underrätta allmän åklagare därom och därvid
angiva grunden för misstanken. Detsamma gäller om gäldenären har drivit näringsverksamhet
och det under konkursförvallningen kommer fram att gäldenären kan misstänkas
för annat brott av ej ringa beskaffenhet, som har samband med verksamheten.
Kan det misstänkas att gäldenären eller, om denna är en juridisk person, någon
sådan företrädare som avses i 199 b § har förfarit på ett sådant sätt att
näringsförbud enligt samma paragraf kan meddelas, skaU förvaltaren omedelbart
underrätta åklagaren om delta och ange grunden för misstanken.

Åtal mot
gäldenär för gäldenärsbrotl, så ock åtal för förbrytelse, som omförmäles 1213
§, må väckas vid den rätt, där konkursen är eller varit anghängig.

Åtal mot gäldenär för brott som avses i 11 kap.
brottsbalken, så ock åtal för förbrytelse, som omförmäles i 213 §, må väckas
vid den rätt, där konkursen är eller varit an-hängig.

Talan, som avses i 216 §, skall anhängiggöras vid den
rätt, dit målet om gäldenärens försättande i konkurs hänskjulits eller skolat hänskjutas,
och må i nämnda mål utan stämning väckas, ändå att den, mot vilken sådan talan
föres, är tillstädes genom ombud.

Denna lag träder i kraft den I januari 1986.

Senaste lydelse 1979:340.

Justitiedepartementet Prop. 1985/86:30

Utdrag
ur protokoll vid regeringssammanträde den 6 juni 1985

Närvarande;
statsministern Palme, ordförande och statsråden 1. Carlsson. Lundkvist, Feldt, Sigurdsen.
Gustafsson, Leijon, Hjelm-Wallén, Peterson, Andersson, Boström, Bodström.
Göransson, Gradin. Dahl, R. Carlsson, Holmberg, Hellström, Thunborg, Wickbom

Föredragande;
statsrådet Wickbom

Lagrådsremiss om ändring i brottsbalken (om brott mot
borgenärer m.m.).

1 Inledning

Genom
ett beslut den 30 mars 1982 förordnade dåvarande chefen för justitiedepartementet
en särskild sakkunnig' att inom departementet göra en översyn av bestämmelserna
om straff för gäldenärsbrotl,

I
november 1982 tillkallade regeringen en kommission' med uppdrag att lämna
förslag om åtgärder mol ekonomisk brottslighet. Kommissionen, som antog namnet
kommissionen (Ju 1982:05) mot ekonomisk brottslighet, skulle enligt sina
direktiv lägga fram förslag till bl. a. lagstiftningstålgärder på det
straffrättsliga området. Den 17 februari 1983 beslöt min företrädare att resultatet
av den särskilda översynen beträffande gäldenärsbrotl skulle redovisas till
kommissionen.

I
en skrivelse till regeringen i november 1983 redovisade kommissionen sina
överväganden om behovet av nya bestämmelser om gäldenärsbrotl. Som bilaga lill
skrivelsen fogade kommissionen promemorian (Ds Ju 1983:17) Gäldenärsbrotl som
utarbetats inom ramen för den särskilda översynen. Kommissionen förklarade sig
i huvudsak ställa sig bakom de förslag som återfinns i promemorian. Skrivelsen
och promemorian har remissbehandlats.

Till
protokollet i detta ärende bör fogas dels skrivelsen frän kommissionen som
bilaga I, dels ett avsnitt ur promemorian där huvudpunkterna i förslaget
sammanfattas som bUaga 2, dels promemorians lagförslag som bilaga 3 och dels en
sammanställning över remissyttrandena som bilaga 4.

'
Numera professorn Madeleine Löfmarck.

" Numera
landshövdingen Sven Heurgren, ordförande, regeringsrådet Gunnar

Björne
och riksdagsledamoten Arne Nygren.

Prop.
1985/86:30 2 Allmänmotivering 2.1 Behovet av en reform

10

Bestämmelserna i 11 kap. brottsbalken (BrB) om gäldenärsbrotl
tillhör den lagstiftning som har särskild betydelse för samhällets åtgärder mot
ekonomisk brottslighet. En inte obetydlig del av den mer allvarliga ekonomiska
brottsligheten utgörs just av olika former av gäldenärsbrotl.

Bestämmelserna om gäldenärsbrotl kan sägas rikta sig mol
olika handlingssätt som strider mot vad en person bör iaktta av hänsyn till
sina fordringsägare. Del gäller bl.a. förfaranden som går ut på att undandra
borgenärerna tillgångar och vissa fall då en person av vårdslöshet framkallar
eller förvärrar sitt obestånd. Del är också under vissa omständigheter straffbart
all åsidosätta sin bokföringsskyldighet liksom att gynna nägon borgenär på de
andras bekostnad.

Den allmänna utformningen av bestämmelserna om gäldenärsbrotl
går tillbaka på den straffiagsreform beträffande förmögenhetsbrotten som genomfördes
år 1942 på grundval av förslag av 1937 års straffrältskommitlé.

Antalet anmälda gäldenärsbrotl var under lång tid relativt
konstant. Under tioårsperioden 1969-1978 registrerades i genomsnitt knappt 500
anmälda gäldenärsbrotl per år. År 1979 inleddes emellertid en period med mycket
kraftiga ökningar i anlalel anmälningar. Fram t. o. m. är 1983 hade
anmälningarna i stort sett femdubblats och uppgick då till 2439. Det ökade
antalet anmälningar har också bidragit till alt balanserna av outredda
brottsanmälningar har vuxit.

Antalet domar, åtalsunderlätelser och strafförelägganden
uppgick under långtid till ca 200 om årel. Efter är 1980 har emellertid också lagföringarna
ökat snabbt. År 1983 var antalet 940. Av dessa avsåg 833 lagföring genom dom.

Bokföringsbrotl är det klart vanligaste av gäldenärsbrotten.
Av domarna år 1983 avsåg 713 just bokföringsbrotl. Procentuellt har emellertid
domar för övriga gäldenärsbrotl ökat i ungefär samma omfattning som domarna för
bokföringsbrotl.

År 1978 dömdes tio personer till fängelse för gäldenärsbrotl.
År 1983 var antalet fängelsedomar 156. Andelen domar till fängelse ökade frän
7% år 1978 lill 19% år 1983. Om man undantar bokföringsbrotien var andelen
fängelsedomar det senare året 44%. Fortfarande är emellertid villkoriig dom den
vanligaste påföljden. Della kan bl. a. ha att göra med att det ofta förflyter
läng tid mellan den straffbara handlingen och domen.

Det finns olika anledningar lill att antalet anmälda och
lagförda gäldenärsbrotl har ökat så kraftigt under senare år. En orsak är alt
effektiviteten i den brottsuppdagande verksamheten har förbättrats på ett
påtagligt sätt. Polis- och åklagarväsendet har tillförts väsentligt ökade
resurser för åtgärder mot den ekonomiska brottsligheten. En stor del av dessa
används just för gäldenärsbrotten. Handläggarnas kompetens har också allmänt
sett ökat genom omfattande utbildningsinsatser. Såväl polis- som åklagarväsendet
har dessutom fått stöd genom att särskilda ijänster för ekonomer inrättats.

Vad
som främst torde ha ökat antalet anmälningar om misstanke om Prop.
1985/86:30 gäldenärsbrotl är emellertid ändringar i konkurslagstiftningen.

Konkurs
utgör visserligen sedan länge inte nägon formell förutsättning för ansvar för gäldenärsbrotl.
I praktiken upptäcks emellertid de flesta gäldenärsbrotl i anslutning till att gäldenären
går i konkurs. Brotten har då också i allmänhet ett nära samband med de
förhållanden som föranlett konkursen.

Olika
undersökningar som utfördes under 1970-talet tydde pä att det förekom gäldenärsbrotl
i samband med väsentligt fler konkurser än som svarade mol de fall där en
anmälan skett till åklagarmyndighet. 1 första hand gällde detta de s. k.
fattigkonkurserna. 1 dessa konkurser förordnades ingen konkursförvaltare och
någon skyldighet alt göra anmälan om misstänkt brottslighet förelåg därmed
inte heller.

Genom
lagstiftning som trädde i kraft den I januari 1980 (SFS 1979; 340) gjordes
omfattande ändringar i bestämmelserna om konkursförvalining och tillsyn över
sådan förvaltning. Ändringarna innebar bl. a. att systemet med fattigkonkurser
ersattes med en ny ordning för handläggning av mindre konkurser. Numera skall
en förvaltare förordnas i alla konkurser. Också i de mindre konkurserna skall
förvaltaren utreda orsakerna till obeståndet och undersöka om gäldenären kan
misstänkas för gäldenärsbrotl. Om han finner all della är fallet, skall han
omedelbart underrätta åklagaren och ange grunden för misstanken.

Dessa
ändringar har helt naturligt gett upphov till ett ökat antal anmälningar,
något som också förutsågs vid reformen. Att antalet anmälningar om gäldenärsbrotl
har ökat måste naturligtvis också ses mot bakgrund av att konkurserna har ökat
i antal.

Utvecklingen
har inneburit att gäldenärsbrotten har kommit att ta en allt större andel av
rättsväsendets resurser i anspråk. Behovet av resurser gör sig särskilt
gällande med hänsyn till de speciella svårigheter som ofta föreligger pä utredningsstadiel
när det gäller sådan brottslighet. Brottsutredningarna blir ofta myckel
omfattande och tidskrävande. Inte sällan är det nödvändigt att gå igenom och
rekonstruera komplicerade ekonomiska transaktioner som sträcker sig över flera
är. En rad olika juridiska och fysiska personer kan vara inblandade i
transaktionerna. Utredningsmaterialet blir ofta omfattande och
svåröverskådligt. Bevisproblemen är många gånger mycket besvärliga inle bara
när det gäller att klarlägga det faktiska händelseförioppet och den misstänktes
ekonomiska ställning vid olika tidpunkter, utan också i fräga om vad den
misstänkte insett eller bort inse i olika skeden. Delta påverkar inte endast
polisens och åklagarnas arbete. Också rättegångarna blir ofta långvariga och
komplicerade.

Redan
i mitten av 1970-talet. således före de senaste årens kraftiga ökning av
antalet anmälningar, beräknade riksåklagaren (RÅ) att omkring 50% av
arbetstiden för länsåklagarna - som dä i princip skulle utföra åklagaruppgifterna
vid gäldenärsbrotl - användes för handläggning av förundersökningar om sådan
brottslighet. Det var bl. a. mot den bakgrunden som vissa ändringar i
regleringen av gäldenärsbrotten genomfördes är 1976 (prop. 1975/76; 82, JuU 20,
rskr 150, SFS 1976: 56). Huvudsyftet med

ändringarna var att söka
ta till vara rättsväsendets resurser pä elt effektiva- ''

re sätt och koncentrera
dem på mer allvariiga fall.

Prop. 1985/86: 30 Ändringarna
innebar bl. a. att en gäldenär kan dömas för oredlighet mol

borgenärer
redan om han har framkallat allvarlig fara för att han skall komma på obestånd,
att åtal för vårdslöshet mol borgenärer endast skall ske när ett åtal är
påkallat frän allmän synpunkt saml alt straffansvaret för mannamån mot
borgenärer har inskränkts i fräga om betalning av föifallna skulder med vanliga
betalningsmedel.

Också
de ändringar i bestämmelsen om bokföringsbrott som genomfördes år 1982 (prop.
1981/82:85. JuU 31, rskr 159, SFS 1982; 150) hade sin bakgrund i bl. a. de
utredningssvårigheter som gäldenärsbrotten är förenade med. Bevisproblemen har
ofta berott på all bokföringsskyldigheten åsidosatts eller att
räkenskapsmaterialet inte har bevarats. Det har då i praktiken ibland varit
nästan omöjligt all rekonstruera en rörelses föriopp, ekonomiska resultat eller
ställning vid olika tidpunkter. Ändringarna innebar bl, a. att de bokföringsplikiiga
vid straffansvar blev skyldiga att förvara sina bokföringshandlingar pä ett
betryggande sätt. Straffet för bokförings-brott skärptes också genom att en
särskild straffskala för grovt brott infördes.

De
ändringar av bestämmelserna om gäldenärsbrotl som jag nu berört har utan tvekan
inneburit en viss lättnad när det gäller den praktiska handläggningen. De har
dock visat sig vara otillräckliga för att kompensera den myckel kraftiga
uppgången i antalet anmälda ärenden. Trots lagändringarna och trots de
kraftigt ökade resurserna hos polis och åklagare har balanserna vuxit efter
hand. Dessutom bör nämnas all en nyligen avslutad undersökning av
företagskonkurser (BRÅ Forskning 1985:1) lyder pä att det fortfarande finns en
omfattande dold brottslighet.

De
stora balanserna påverkar självfallet den tid som förflyter innan ärendena blir
slutförda. Del lar idag ofta läng tid från del att anmälan görs till dess
ärendet slutiigt avgörs. Denna tidsutdräkt har naturligtvis en rad negativa
konsekvenser. Ett snabbt förfarande är allmänt sett av stor betydelse för
tilltron till rättsväsendet. Det går inle all bortse från att det, om det
förflutit läng tid mellan den brottsliga gärningen och lagföringen, kan vara
svårare att döma ut den sanktion som svarar mot brottets grovhet. Om många
ärenden drar ul på tiden, kan detta därför innebära problem när det gäller all
upprätthålla en enhetlig och konsekvent påföljdspraxis.

För
den enskilde kan vetskapen om att det föreligger en brottsmisstanke som utreds
innebära en personlig påfrestning. Inte heller med hänsyn till den misstänkte
är det därför acceptabelt att del lar alltför lång tid från det att ett ärende
anmäls till dess att det slutligt avgörs. Det är också av detta skäl angeläget
att lagstiftning och myndighetsinsatser anpassas så all onödiga tidsutdräkter
undviks.

En
av de riktlinjer för det framtida arbetet mot ekonomisk brottslighet

som riksdagen nyligen har antagit (prop. 1984/85:32. JuU 28, rskr 270)

gäller just vikten av åtgärder i syfte att främja ett snabbare förfarande.

Betydelsen av ändringar i olika straffbestämmelser när det gäller att åstad

komma ett effektivt och snabbt förfarande skall inte undervärderas. I

propositionen (s. 35) anförde jag i anslutning lill denna riktlinje att snabb

heten i förfarandet inte beror endast på själva förfarandets uppläggning och

12 tillgängliga resurser. Straffbestämmelsernas
utformning är också av stor

betydelse eftersom det är dessa som styr vilken utredning
och vilken Prop. 1985/86:30 bevisning som krävs i det enskilda fallet.

Som kommissionen mot ekonomisk brottslighet har framhållit
beror utredningsproblemen vid gäldenärsbrotl bl.a. på straffbestämmelsernas
utformning. Straffansvarets omfattning är i vissa hänseenden oklar och i
praktiken starkt begränsat genom de krav på bevisning som följer av hur man
valt att utforma straffbuden.

Huvudsyftet med promemorians lagförslag har varit att
förenkla regelsystemet och därigenom göra det lättare att tillämpa reglerna i
praktiken. De förslag till ändrade brottsbeskrivningar som har lagts fram syftar
bl. a. till att söka minska bevissvårigheterna. Ambitionen har varit alt uppnå
detta utan att därför generellt utvidga det straffbara området.

Remissinstanserna har i stort sett genomgående vitsordat
alt gäldenärsbrotten är förenade med särskilda problem i utredningshänseende
och att det finns ett klart behov av att se över och förenkla
straffbestämmelserna i syfte att förenkla och effektivisera handläggningen.

Det är också min uppfattning att det är angeläget att
pröva förutsättningarna för att genom ändrade brottsbeskrivningar åstadkomma
en effektivare och snabbare handläggning. Det är dock samtidigt viktigt att
framhålla att sådana ändringar inte får gä ul över anspråken pä att
lagstiftningen blir sä klar och tydlig som möjligt. Självfallet gäller vidare
att kriminaliseringen inte bör få omfatta andra fall än sådana som framstår som
straffvärda. Den vägledande principen måste vara att kriminalisering endast
tillgrips mot verkligt straffvärda förfaranden, dvs, handlingssätt som från
allmänna synpunkter framstår som sä allvarliga att man inte anser sig kunna
undvara en straffrättslig sanktion från samhällets sida. Också denna fräga
belystes i propositionen om riktlinjer för det framtida arbetet mot ekonomisk
brottslighet (s. 30 f.).

På samma sätt som när det gäller andra brott kan
utredningsproblemen vid gäldenärsbrotl självfallet hänföra sig till frågan
huruvida den misstänk-le över huvud tagel har företagit de faktiska åtgärder
som misstanken avser. I det hänseendet är det enligt min mening uppenbart att
det saknas utrymme för att genom ändrade brottsbeskrivningar på något mera
påtagligt sätt underlätta utredningsförfarandet.

Vad som har förorsakat särskilda problem är emellertid
inte i första hand bevisningen om åtgärderna som sådana. Problemen har snarare
vållats av den skyldighet för åklagarna som lagen i princip innebär att vid
brotten oredlighet och vårdslöshet mot borgenärer visa dels alt ett förfarande
har framkallat eller förvärrat gäldenärens obestånd, dels alt denna effekt har
omfattats av den misstänktes uppsåt eller oaktsamhet. Det är framför allt på
dessa punkter som utredningarna många gånger har fått en sädan omfattning och
tagit sådan tid i anspråk, att del ibland kan ha framstått som tveksamt om
insatserna stått i rimlig proportion till förfarandenas slraffvärde och
intresset av lagföring i det enskilda fallet.

Begreppet
obestånd är hämtat från konkursrätten och innebär att gäl

denären inle rätteligen kan betala sina skulder och att denna oförmåga inte

är endast tillfällig. Huruvida obestånd föreligger kan man inte avgöra

endast genom att se till gäldenärens ekonomiska ställning vid en viss 13

Prop, 1985/86: 30 tidpunkt. Det är nödvändigt att dessutom
göra en prognos om den framtida utvecklingen. Exempelvis kan faktorer som gäldenärens
möjligheter att få lån eller betalningsuppskov eller konjunkturläget i gäldenärens
bransch påverka bedömningen av om obestånd skall anses föreligga.

Obestånd är den allmänna konkursgrunden enligt svensk
rätt. Bl. a. med hänsyn till att obestånd är ett sä komplext och svårbedömt
begrepp finns emellertid inom konkursrätten olika hjälpregler som medför att utrednings-och
bevisproblem i allmänhet undviks. Om gäldenären själv uppger att han är på
obestånd, skall sålunda detta godtas, om inte särskilda skäl föranleder något
annat. Är del en borgenär som ansöker om att en gäldenär skall försättas i
konkurs, skall borgenären visseriigen i princip styrka obeståndet. 1 praktiken
är del emellertid nästan undantagslöst sä alt obeståndet anses visat genom
tillämpning av någon av de presumtionsregler som konkurslagsliftningen
innehåller. Dessa innebär att när borgenären kan visa att ett visst förhällande
föreligger, gäldenären skall anses vara pä obestånd, om han inle kan bevisa
motsatsen.

De problem som obeslåndsbegreppet medför i samband med gäldenärsbrotten
hänför sig dock endast i begränsad utsträckning till frågan om obestånd förelåg
just vid konkursutbrotlet eller i omedelbar anslutning till detta. Vad som
vållar problem är bedömningen av i vad mån obestånd förelåg i samband med
förfaranden som kan ha vidtagits åtskillig tid före själva konkursutbrottet.
Problemen är i detta hänseende likartade med dem som gör sig gällande när fråga
uppkommer om återvinning i konkurs. Konkursrättens bestämmelser om återvinning
innebär att vissa i princip giltiga rättshandlingar kan bringas att återgå.
Syftet med återvinningsinstitutet brukar sägas vara att i en
obeståndssituation dels motverka en för boets avveckling skadlig kapplöpning
mellan borgenärerna, dels förhindra att gäldenären undandrar borgenärerna
egendom.

Även den prövning som skall göras när återvinning
aktualiseras är emellertid ofta mindre komplicerad än den straffrättsliga. Det
är sålunda inte en genomgående förutsättning för återvinning all det kan visas
att gäldenären vid tidpunkten för rättshandlingen var på obestånd eller att han
genom denna försattes på obestånd. Beträffande en rad olika transaktioner är
det tillräckligt för återvinning att rättshandlingen fullbordats inom en viss
period före den s. k. fristdagen, vilken normalt är den dag dä konkursansökningen
kom in lill domstol. Fullbordades rättshandlingen tidigare än så, är
återvinningssvaranden lör att undvika återvinning i vissa fall tvungen att
visa att gäldenären vid rättshandlingen varken var på obestånd eller genom
denna försatte sig på obestånd.

Såväl beträffande konkursgrunden som i fråga om
förutsättningarna för

återvinning använder man sig således inom konkursrätlen av olika former

av hjälpregler som på väsentliga punkter underlättar förfarandet och mins

kar behovet av mer omfattande utredningar i det enskilda fallet. Nägon

motsvarighet lill dessa bestämmelser finns inte i fräga om straffansvaret. I

det sammanhanget har åklagaren i princip den fulla bevisbördan för alt

gäldenären genom sitt förfarande har framkallat eller förvärrat sitt obe

stånd. Att det vid oredlighet mot borgenärer efter 1976 ärs lagändringar är

14 tillräckligt all gäldenären har
framkallat allvarlig fara för att han skall

komma på obestånd har i
praktiken visat sig vara av begränsad betydelse Prop. 1985/86: 30 för att
underlätta utredningarna.

Problemen
vid det straffrättsliga förfarandet inskränker sig dock inte till att åklagaren
inte kan stöda sig på hjälpregler när det gäller att styrka den faktiska
ekonomiska situationen vid en viss tidpunkt och den inverkan som elt visst
förfarande har haft pä denna. Härtill kommer såsom redan nämnts att han måste
visa att gäldenären genom sina åtgärder uppsåtligen eller, vid vårdslöshet mot
borgenärer, i vart fall av grov oaktsamhet har framkallat eller förvärrat sitt
obestånd. Ofta är del just bevisningen angående denna s. k. subjektiva täckning
som leder till att utredningarna får en sä stor omfattning och blir sä
komplicerade.

För
att åstadkomma enklare och effektivare bestämmelser mot gäldenärsbrotl är det enligl
min mening nödvändigt att ändra på de krav som nu gäller beträffande gäldenärens
obestånd och den inverkan hans ålgärder skall ha haft på detta. Samtidigt står
det emellertid klart att den form av hjälpregler som används i konkursrätten i
syfte att bl. a. förenkla förfaran-del av principiella skäl inte kan komma i fråga
när det gäller del straffrättsliga ansvaret.

Frågan
om en ändring beträffande obeslåndsrekvisitel blir därmed en huvudpunkt i de
förslag jag här avser all anmäla. Dessutom aktualiseras emellertid ett par
andra spörsmål. Innan jag gär in pä de konkreta lagstiftningsfrågorna vill jag
dock något uppehålla mig vid frågan om vilka allmänna principer som lämpligen
bör vara vägledande vid en ändrad lagstiftning på området.

2.2 Allmänna principer för en ny lagstiftning

Gäldenärsbrotten
hör systematiskt lill brottsbalkens beslämmelser om förmögenhetsbrott.
Förmögenhetsbrotten var de brott som först blev föremål för lagstiftning i det
successiva reformarbete som avslutades med att brottsbalken trädde i kraft år
1965, Bestämmelserna om förmögenheisbrott fick, som jag tidigare nämnde, i
huvudsak sin nuvarande utformning genom lagstiftning år 1942.

I
betänkandet (SOU 1983:50) Översyn av lagstiftningen om förmögenheisbrott utom gäldenärsbrotl
har förmögenhetsbrottsulredningen lämnat förslag till delvis mycket ingripande
förändringar i regleringen av förmögenhetsbrotten. Förslagen avser bl.a.
bestämmelsernas systematiska uppbyggnad och lagstiftningens tekniska
utformning. Utredningens förslag omfattar dock inte gäldenärsbrotten. Dessa har
i stället behandlats i den inledningsvis nämnda promemorian (Ds Ju 1983; 17) Gäldenärsbrotl.
Också promemorians förslag är av principiellt genomgripande slag och innebär att
brotlsbeskrivningarna ges en helt ny systematisk utformning.

Sedan
bestämmelserna om förmögenhetsbrott infördes på 1940-talet har samhällsutvecklingen
lett till betydande förändringar när det gäller denna brottslighets struktur
och inriktning. Såväl den tekniska som den ekonomiska utvecklingen har
inneburit att risker uppkommit för olika former av missbruk som inte kunde
förutses när lagstiftningen utarbetades.

Samhällsutvecklingen
har också inneburit att del kriminalpolitiska 15

Prop. 1985/86:30 intresset har förskjutils. Bl.a. gäller
att vid sidan av insatserna mot den traditionella brottsligheten samhällets
åtgärder mot brott i allt högre grad har inriktats också mot olika former av
ekonomisk brottslighet. De gärningar som faller in under begreppet ekonomisk
brottslighet med den definition som numera är vedertagen (se prop. 1984/85; 32 s.
5) kan ibland utgöra förmögenheisbrott enligt den traditionella systematiken,
men detta är långt ifrån alltid eller ens oftast förhållandet. Så till vida
påminner dock den ekonomiska brottsligheten och förmögenhetsbrottsligheten mera
generellt om varandra att brotten i båda fallen normall syftar till ekonomiska
vinster för gärningsmännen.

Det slår helt klart att såväl förmögenhetsbroltsutredningens
betänkande som promemorian om gäldenärsbrotl ger värdefullt underlag för att ta
ställning till om bestämmelserna om förmögenheisbrott bör ändras pä något mer
avgörande sätt. 1 bägge fallen har också elt betydande antal remissinstanser
uttalat ett positivt intresse för ett mera genomgripande reformarbete.
Samtidigt har emellertid en klar majoritet ställt sig avvisande till alt
genomföra mer omfattande reformer pä del underlag som nu föreligger.

Också enligt min mening bör frågan om en mera
genomgripande generell revision av bestämmelserna om förmögenhetsbrott anstå
tills vidare. Däremot är det min avsikt alt i annat sammanhang föreslå vissa
partiella lagändringar på grundval av bl.a. förmögenhetsbroltsutredningens
betänkande. Inte heller beträffande gäldenärsbrotten anser jag att någon mer omfattande
ändring bör göras nu. Såsom framhållits av flera remissinstanser bör en sådan
reform, om den skall genomföras, föregås av fördjupade överväganden där
förslagen också sätts in i elt större sammanhang. Däremot anser jag all del är
angeläget att redan nu genomföra ändringar inom ramen för det gällande
regelsystemet i syfte att i görlig mån undanröja de mera påtagliga problem som
bestämmelsernas nuvarande utformning medför. Promemorian och vad som anförts
vid remissbehandlingen ger enligt min mening elt gott underlag för en sådan
reform.

Liksom vid lidigare reformer av gäldenärsbrotten har
förslagen i promemorian utformats i syfte att förbehålla straffansvaret för
verkligt straffvärda förfaranden samtidigt som lagtextens utformning anpassats
till önskemålet att i möjlig män eliminera de bevissvärigheter som nu finns.
Behovet och önskvärdheten av en sädan reforminriktning har allmänt vitsordats
av remissinstanserna.

Det är främst två av promemorians förslag som framstår som
centrala när det gäller att förverkliga de nu angivna syftena. Bägge hänför sig
till det nuvarande obeståndsrekvisitet. Det ena innebär alt straffansvaret
anknyts till att gärningsmannen har handlat i ett visst ekonomiskt läge i
stället för lill att han, såsom förutsätts enligt gällande rätt, har orsakat
ett visst sådant läge. Del andra innebär att det ekonomiska läge som är
avgörande för frågan om straffansvar ändras från obestånd - insolvens - till
att gäldenärens skulder uppenbart överstiger hans för utmätning åtkomliga
tillgångar (s. k. insufficiens).

Vad som enligt min uppfattning måste tillmätas avgörande
betydelse vid

16 bedömningen om ändringar av det
slag som förordats i promemorian i nu

aktuella hänseenden bör genomföras är i vad män obeständskravel
i sin Prop. 1985/86:30 nuvarande utformning dels är ett från utredningssynpunkl
hanterligt begrepp, dels innebär en från straffvärdesynpunkt lämplig avgränsning
av del straffbara området.

Före 1942 ärs reform var det en föiutsätlning för
straffansvar att gäldenären gått i konkurs eller fält lill stånd offentlig
ackordsförhandling utan konkurs. Bakgrunden till denna ordning var bl.a. att
brotten ansågs riktade mot borgenärskollektivet men att detta i princip kunde
sägas lida skada först i samband med gäldenärens konkurs.

Alt konkurs avskaffades som ansvarsförutsättning hade sin
bakgrund i bl. a. att det ansågs svårt att rationellt förklara ordningen.
Åtgärder genom vilka en gäldenär försämrar sin förmögenhetsställning sä att
borgenärerna blir lidande syntes vara lika straffvärda vare sig det blev
konkurs eller inte (SOU 1940:20 s. 211). Del ansågs önskvärt att en gäldenär
som grovt åsidosätter de hänsyn han bör visa sina borgenärer skulle kunna
fällas till ansvar oberoende av om nägon exekutiv förrättning kommit till
stånd.

På samma sätt som vid andra förmögenheisbrott bibehölls
emellertid det principiella kravet att åtgärden skulle ha inneburit skada som
en förutsättning för ansvar. Skaderekvisitel har beträffande de centrala gäldenärsbrotten
- oredlighet och vårdslöshet mot borgenärer - kommit lill uttryck just i kravet
pä att gäldenären genom sitt handlande orsakat obestånd eller förvärrat sill
obestånd.

Som jag har berört under avsnitt 2.1 är det krav som
sålunda har ställts upp på ett direkt orsakssamband mellan gäldenärens
handlande och obeståndet en av de omständigheter som har medfört svårigheter i
den praktiska tillämpningen. Beträffande oredlighet mol borgenärer gjordes en
viss uppmjukning av skaderekvisitel i samband med den reform som genomfördes
år 1976. Som jag redan varit inne på kan straffansvar sedan dess komma i fråga
redan om gäldenären framkallat allvariig fara för all han skall komma pä
obestånd. Flertalet remissinstanser hade också ställt sig positiva till eller
lämnat utan erinran att lagen ändrades i denna riktning.

Ändringen år 1976 synes emellertid, som jag tidigare
antytt, inte ha inneburit den lättnad i bevissituationen som då eftersträvades.
En av orsakerna torde vara att det också enligt den nya lagstiftningen
förutsätts elt orsakssamband mellan gäldenärens handlande och i vart fall en
fara för obestånd. Det kan påpekas att flera remissinstanser, däribland RÅ och
Göta hovrätt, i del lidigare lagstiftningsärendet av just den orsaken ifrågasatte
om den nya lagstiftningen skulle innebära nägon mer påtaglig förändring i
förhällande till äldre rätt.

Från principiell synpunkt var emellertid ändringen
betydelsefull genom att kravet på skada i del enskilda fallet övergavs. Den
dåvarande departementschefen förklarade också uttryckligen att del borde vara
tillräckligt för straffansvar alt gäldenären handlat med insikt att åtgärden
medfört fara alt han skulle komma på obestånd, oavsett om andra omständigheter
sedan bidrog till att realisera faran eller inte.

Förslaget i departementspromemorian att helt avskaffa
kravet på kausa

litet för att i stället straffbelägga handlande i ett visst ekonomiskt läge kan

ses som ett ytterligare steg i den här antydda utvecklingen. Förslaget 17

2 Riksdagen 1985/86. 1 saml. Nr 30

Prop.
198.5/86:30

innebär
alt kriminaliseringen inte längre anknyts till ett i praktiken mycket komplicerat
skaderekvisit utan i stället till huruvida en viss transaktion framstod som
ekonomiskt oförsvarlig med hänsyn till den situation som rådde då den företogs.
Remissinstanserna har i stort sett genomgående ställt sig positiva till eller
förklarat sig inte ha någon erinran mot en sådan ändring.

Inte
heller jag anser att del från principiell synpunkt kan riktas någon avgörande
invändning mot att straffbarheien anknyts till ett handlande i en viss situation
i stället för till att gärningsmannen har orsakat ett visst ekonomiskt läge.
Vad som i detta hänseende bör vara avgörande för straffvärdet hos en viss
gärning är i princip de omständigheter som var kända och kunde förutses när
gärningen företogs. Som framgår av departementspromemorian är det också i
främmande rätt vanligt att straffansvaret vid brott av detta slag avser
handlande i ett visst ekonomiskt läge utan något krav på alt handlandet skall
ha medfört viss effekt. Jag återkommer i nästa avsnitt till frågan hur detta
ekonomiska läge bör bestämmas.

Ett
annat problem som har tagits upp i promemorian och som det enligt min mening
också är angeläget att söka lösa i detta sammanhang består i all det vid de
centrala gäldenärsbrotten inle anses vara möjligt att beakta andra skulder än
sädana som har uppkommit vid gärningstillfällel. S.k. latenta skulder, dvs
skulder som kan förutses vid detta tillfälle men som formellt uppkommer först
senare, kan alltså inte beaktas. Detta medför svårigheter när det gäller att
beivra transaktioner som syftar lill att göra gäldenären immun mot väntade
fordringsanspråk.

Slutligen
avser jag att i det följande ta upp vissa frågor som rör själva del straffbara
förfarandet vid gäldenärsbrotl liksom ylterligare en del smärre spörsmål.

2.3 Obeståndskravet

Mitt förslag:
Bestämmelserna om oredlighet och vårdslöshet mot borgenärer ändras pä det
sättet att straffansvar skall kunna följa på vissa ekonomiskt oförsvarliga
gärningar som nägon företar när han är på obestånd eller när det föreligger en
påtaglig fara för att han skall komma pä obestånd. Beträffande mannamän mot
borgenärer görs inle någon ändring i här berört avseende.

18

Promemorians förslag:
Ansvar för oredlighet mot borgenärer och vårdslöshet mot borgenärer skall
enligt promemorian kunna följa på gärningar som nägon företar dä hans skulder
uppenbart överstiger hans för utmätning åtkomliga tillgångar. Dessutom
straffbeläggs enligt förslaget förfaranden som är ägnade att leda till att
skuld inte blir betald i rätt lid. I en särskild bestämmelse anges alt ansvar
inte skall ådömas den som genom att begagna sig av senare förvärv, ta i
anspråk kredit eller utnyttja för utmätning oåtkomliga tillgångar eller eljest
förmår alt betala sina skulder i rätt tid och även är villig att göra det.
Straffansvaret för mannamån mot borgenärer

förutsätter
enligt förslaget inte alt gärningsmannen var på obestånd när Prop,
1985/86:30 gärningen företogs.

Remissinstanserna:
Förslaget alt straffansvaret skall anknytas till handlande i ett visst
ekonomiskt läge och inte till orsakande av ett ekonomiskt läge har i allmänhet
tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Däremot har majoriteten av
remissinstanserna ställt sig avvisande eller tveksam till att straffbar-beten
knyts lill att gärningsmannens skulder uppenbart överstiger hans för utmätning
åtkomliga tillgångar (insufficiens) i stället för till att han saknar förmåga
att betala förtällna skulder (obestånd). En betydande andel av remissinstanserna
ställer sig också avvisande lill det ansvar som enligl förslaget skall kunna
följa på förfaranden som är ägnade alt leda till att skuld inte blir betald i
rätt tid. Flertalet remissistanser ställer sig också avvisande till den i
promemorian föreslagna ansvarsfrihetsregeln.

Åtskilliga
remissinstanser har utifrån sädana kritiska synpunkter som nu angetts ansett
att förslagen inte bör läggas till grund för lagstiftning.

Skälen
för mitt förslag: Som jag har utvecklat i tidigare avsnitt finns del ett allmänt
vitsordat behov av en förenkling och effektivisering av lagstiftningen om gäldenärsbrotl.
Den nuvarande regleringen medför ofta problem när det gäller att utreda och
bevisa misstänkt brottslighet. Det beror framför allt på kravet att det i det
enskilda fallet skall kunna visas att gäldenären just genom en eller flera
bestämda transaktioner har försatt sig på obestånd eller förvärrat sill
obestånd samt att gärningsmannen har insett eller bort inse detta. Den ändring
som genomfördes år 1976 och som innebar att det i vissa fall har blivit tiUräckligt
för ansvar för oredlighet mot borgenärer att gäldenären har framkallat
allvarlig fara för att han skulle komma på obestånd har i praktiken inte visat
sig innebära nägon mera påtaglig förenkling av handläggningen.

Promemorian

1
promemorian har en rad olika förslag framförts som sammantaget syftar till alt
underlätta och förenkla utredningen och bevisföringen när det gäller olika
förfarandens betydelse frän obeståndssynpunkt. Ett av förslagen innebär alt
straffansvaret skall anknytas till handlande i ett visst ekonomiskt läge i
stället för orsakande av ett visst ekonomiskt läge. Jag har i avsnitt 2.2
förklarat alt jag i detta hänseende i princip biträder promemorians förslag
och närmare utvecklat skälen för detta.

Vad
därefter gäller frågan hur det ekonomiska läge i vilket straffansvar bör kunna
komma i fråga bör beskrivas har i promemorian föreslagits att detta enligt
huvudregeln bör vara inte obestånd utan insufficiens, dvs. ett läge då gäldenärens
skulder uppenbart överstiger hans för utmätning åtkomliga tillgångar. 1
promemorian hävdas att man härigenom skulle åstadkomma en begriplig och
lätthanterlig straffbestämmelse som skulle täcka merparten av de gärningar som
är straffbelagda f. n. Enligt promemorian är nämligen den som är på obestånd i
regel också insufficient.

1
promemorian föreslås emellertid också att en på detta sätt utformad 19

Prop.
1985/86: 30 huvudregel kompletteras med en utvidgande och en inskränkande
bestämmelse. Den inskränkande regeln tar i princip sikte på insufficienta
personer som ändå inte kan anses vara på obestånd, medan den utvidgande avser personer
som är sufficienta men pä obestånd eller som genom sitt handlande framkallar
obestånd eller en fara för obestånd.

Promemorians
förslag har i nu berörda hänseenden utsatts för en delvis omfattande kritik vid
remissbehandlingen.

Remissinstanserna

ÅtskiUiga
remissinstanser, däribland RÅ och de flesta övriga åklagare som yttrat sig, har
starkt ifrågasatt om en övergång frän insolvens till insufficiens skulle
innebära någon lättnad i utredningshänseende. Man har härvid bl.a. pekat pä alt
en insufficiensbedömning normalt måste grunda sig på föreliggande balansräkning
och att sädan normalt upprättas endast en gång per år. Stora problem kan också
förutses när det gäller värderingen vid transaktionstidpunkten av exempelvis
befintliga varulager eller utestående kundfordringar. Härtill kommer att
tillförlitlig bokföring ofta saknas i de aktuella fallen. Det har också framhålUts
alt det ofta torde vara svårt att visa att gärningsmannen insett eller bort
inse att han var insufficient eftersom insufficiensen inte kommer till uttryck
på något mera påtagligt sätt. Obestånd ger sig däremot till känna genom
betalningsanmärkningar eller andra omständigheter som är lätta att konstatera,
och obeslåndsbegreppet skulle därför vara att föredra när det gäller att
påvisa uppsåt eller oaktsamhet.

Förslaget
att anknyta straffbarheten enligt huvudregeln till insufficiens i stället för
till obestånd har kritiserats också från andra utgångspunkter. Ett stort antal
remissinstanser, däribland hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för
Västra Sverige och domareförbundet, har ställt sig avvisande tUl förslaget pä
den principieUa grunden att konstruktionen innebär att bestämmelsen formelll
kommer att omfatta en rad fall som inte framstår som straffvärda.

Den
i promemorian föreslagna ansvarsfrihelsregeln, som bl. a. är avsedd som en
korrigering av huvudregelns alltför vida straffansvar, har också avstyrkts av
flertalet remissinstanser. Regeln har i allmänhet ansetts vara aUtför oklar och
otydlig för att kunna accepteras i en straffrältslig reglering. Den grundläggande
konstruktionen har också kritiserats som olämplig och främmande för svensk
lagstiftning med hänsyn till bl, a. att straffbarheten kan bli beroende av
händelser som inträffat efter det förfarande som är föremål för bedömning.

Även
det föreslagna straffansvaret för vissa förfaranden som är ägnade att leda till
att en skuld inte blir betalad i rätt tid har avvisats av en betydande del av
remissinstanserna. Det har bl, a. framhållits att det föreslagna s. k.
abstrakta farerekvisitel kan medföra betydande tillämpnings-svårigheter.

20

Förenklad
reglering Prop. 1985/86: 30

Själv
delar jag remissinstansernas uppfattning att promemorians förslag inte bör
läggas till grund för lagstiftning i nu berörda delar. Enligt min mening talar
övervägande skäl för att straffansvaret även fortsättningsvis bör anknytas till
obeslåndsbegreppet. Samtidigt finns det emellertid anledning att ta fasta pä
det såväl i promemorian som av en i stort sett enig remissopinion vitsordade
behovet av en från utrednings- och bevissynpunkt förenklad reglering.

Det
torde vara uppenbart alt en väsentlig anledning lill att obeståndsbegreppet
vållar så stora problem i praktiken är att obestånd inte är ett i sinnevärlden
lätt konstaterbart faktum utan ett teoretiskt konstruerat begrepp som i
princip förutsätter en total överblick av en persons eller elt företags
ekonomiska förhållanden liksom också av hur dessa kommer att utveckla sig i
framtiden. Har man inle en sådan överblick, är det inte möjligt att med
säkerhet avgöra om obestånd är för handen i ett enskilt fall.

En
förutsättning för att åstadkomma en reglering som pä något mera påtagligt sätt
minskar de tillämpningsproblem som nuvarande reglering medför torde vara att
straffansvarets gränser i högre utsträckning knyts till faktorer som är enklare
att utreda och fastställa än obeståndet som sådant. Promemorians förslag att
anknyta straffansvaret lill insufficiens bygger pä en sådan tanke. Nackdelen
med förslaget är dels att del många gånger torde vara förenat med lika stora
problem att påvisa insufficiens som insolvens, dels att förmögenhetsförsämrande
åtgärder inte behöver framstå som klandervärda även om personen eller
företaget är insufficient.

Naturligtvis
förhåller det sig dock ofta sä att den som i samband med upprättande av
balansräkning eller annars finner att hans skulder överstiger tillgångarna
normall har anledning att misstänka all han är på obestånd eller i vart fall
att del föreligger en påtaglig fara att han skall komma på obestånd. Det finns emeUertid
vid sidan av insufficiensen också en rad andra faktorer som kan utgöra
varningssignaler för att det föreligger obestånd eller påtaglig fara för
obestånd och som även brukar ligga till grund för de bedömningar som görs vid
revisioner och i liknande sammanhang.

Av
stor betydelse är naturligtvis i vad mån betalningssvårigheier har förelegat.
Om betalningsanmärkningar har förekommit, är detta ofta en indikation pä
obestånd. Detsamma gäller underläten inbetalning av innehållen preliminärskatt
för anställda eller restföringar. Del brukar hävdas att ett företags
kassalikviditet, dvs förhållandet mellan omsättningstill-gängar utom varulager å
ena sidan och de kortfristiga skulderna ä den andra, normalt bör uppgå till
runt 100 %. Sjunker den till under 50 %, är läget uppenbarligen mycket
besvärligt. Företagel torde dä endast kunna överleva, om det finns en direkt
användbar kredit att utnyttja.

Även
om inga omedelbara betalningssvårigheier uppkommit, kan det naturligtvis finnas
anledning att befara att ett företag skall komma pä obestånd. Problem kan
exempelvis uppstå, om beräknade möjligheter att erhålla krediter eller om
villkoren för krediterna drastiskt försämras. Detsamma gäller självfallet om
förelaget drabbas av någon mer betydande betalningsskyldighet som inte varit
förutsedd.

21

Prop.
1985/86:30 Också räntabiliteten (förhållandet
mellan nettoresultatet och omsätt-

ningen) är en viktig faktor när det gäller att bedöma elt
förelags möjligheter att överleva. Är räntabiliteten negativ kan företaget, i
varje fall på längre sikt, inte beslå av egen kraft. Ett företag som har mycket
låg soliditet (förhållandet mellan eget kapital och totalt kapital) måste också
räkna med att det har dålig motståndskraft mot framtida påfrestningar. Vilka
krav som bör ställas på ett företags soliditet, liksom fö. även på dess likviditet,
måste dock bedömas mot bakgrund av bl. a. vilken bransch verksamheten avser.

Åsidosättande av borgenärernas intressen

I praktiken aktualiseras ansvar för gäldenärsbrotl i stort
sett när gäldenären gått i konkurs och således är på obestånd. Vad som
föranleder problem är emellertid alt eventuella straffbara förfaranden ofta har
ägt rum en inte obetydlig lid före konkursutbrotlet. Det är dä inte sällan
myckel svårt att visa alt gäldenären var på obestånd också vid denna tidpunkt
liksom att han på det sätt som bör krävas för straffansvar insett eller vid
vårdslöshet mot borgenärer bort inse detta. Obeståndsbedömningar kräver ofta
mycket komplicerade ekonomiska analyser. Samtidigt torde det stå klart att de
straffvärda transaktioner som gjorts ofta har företagits just därför att gäldenären
insett att del åtminstone förelegat en myckel påtaglig fara för att han skulle
komma på obestånd. Gäldenären har då på ett sätt som inle kan anses ekonomiskt
försvarligt åsidosatt borgenärernas intressen genom all sätta deras utsikter
till betalning i fara.

Modern strafflagstiftning har i ökad utsträckning
inriktats pä straffansvar inte endast för gärningar som medfört skada utan
också för sådana som framkallat en fara för skada. Vid sidan av del numera
mycket omfattande försöksansvaret finns en lång rad beslämmelser som är
inriktade på framkallande av olika former av fara. Utvecklingen kan till stor
del förklaras av alt det ur gärningsmannens synvinkel ofta är en tillfällighet
om en skada verkligen inträffat eller inte. Gärningen kan vara lika straffvärd,
även om någon skada inte blivit följden i det enskilda fallet.

Beträffande gäldenärsbrotten har ett steg i den här
riktningen tagits genom att oredlighet mot borgenärer numera kan straffas redan
om gäldenären framkallat allvarlig fara för att han skall komma pä obestånd.
För att komma till rätta med de problem som nuvarande lagstiftning medför bör
man enligt min mening gå vidare på denna väg.

Straffansvaret för oredlighet och vårdslöshet mot
borgenärer är avsett

att motverka att gäldenären åsidosätter borgenärernas intressen genom att

företa sådana förmögenhetsförsämrande åtgärder som framstår som eko

nomiskt oförsvariiga med hänsyn till den ekonomiska ställning gäldenären

har eller försätter sig i. Allmänt sett bör man enligt min mening kunna

kräva att den som har grundad anledning att räkna med att han är på

obestånd eller att det föreligger en påtaglig fara för att han skall komma pä

obestånd av hänsyn till borgenärerna avstår från att genom avhändande

eller pä annat sätt försämra sin ekonomiska ställning i mer avsevärd mån.

22 Del klandervärda i handlandet är
att gärningsmannen på ett illojalt sätt

sätter borgenärernas intressen i fara.

Straffansvar
för oredlighet och vårdslöshet mot borgenärer bör därför Prop. 1985/86: 30 enligt
min mening kunna komma i fråga inte endast när det står klart att gärningsmannen
vid den förmögenhetsförsämrande åtgärden var på obestånd ulan också i de fall
där det med hänsyn till omständigheterna står klart att det förelåg en påtaglig
fara att han skulle komma pä obestånd. Jag förordar att de aktuella
bestämmelserna ändras i enlighet härmed.

Mot
den av mig nu förordade ordningen kan invändas att straffansvaret formellt
kommer att omfatta även sådana fall där det visar sig alt gärningsmannen
sedermera kan tillgodose sina borgenärer. Detta är emellertid inte nå; on
principiell nyhet. Redan före den lagändring som gjordes år 1976 intog gällande
rätt den ståndpunkten att ansvar för gäldenärsbrotl kunde komma i fråga även om
borgenärerna fält full betalning. Utrymmet för sådant ansvar utvidgades år 1976
i väsentlig mån genom att ansvar för oredlighet mot borgenärer då utsträcktes till
att avse också sådana fall dä gäldenären framkallat allvariig fara för att han
skulle komma på obestånd. Såväl enligt gällande rätt som enligt mitt förslag
förutsätter dock straffansvar i de aktuella fallen alt orsakerna till att
borgenärerna tillgodosetts är sädana omständigheter som vid gärningen i princip
låg utanför gärningsmannens kontroll.

Det
bör också framhållas att det ligger i förhållandenas natur att frågan om ansvar
för gäldenärsbrotl även med en ändrad reglering i allmänhet kommer alt
aktualiseras endast i de fall dä gäldenären gått i konkurs. 1 praktiken får
därför den av mig förordade regleringen främst betydelse på så sätt att
utredning och bevisning inle behöver inriktas pä om obestånd förelegat vid
gärningstillfället. Prövningen i mer komplicerade fall kan begränsas till
frågan om det har förelegat en påtaglig fara för obestånd och om gärningsmannen
insett eller i förekommande fall bort inse detta.

Påtaglig
fara

Bedömningen
av om faran för obestånd varit påtaglig skall självfallet ske utifrån gäldenärens
ekonomiska ställning och övriga omständigheter vid tiden för den åtgärd som är
föremål för prövning. För att vara straftbar skall åtgärden med hänsyn till
förhållandena vid denna tidpunkt framstå som ekonomiskt oförsvarlig.
Omständigheter som inträffat senare bör alltså vara av betydelse endast i den
mån de kunnat förutses vid åtgärden.

Faran
för obestånd är emellertid beroende inte endast av den ekonomiska situationen
som sådan. Möjlighelen att hantera en ekonomisk krissituation är också
beroende av vilken kontroll och framförhållning som gäldenären har.
Förutsättningarna att avvärja en ekonomisk kris eller att i lid åstadkomma en
avveckling utan att borgenärerna drabbas är uppenbarligen större i de fall då gäldenären
har en god överblick över den ekonomiska situationen och en handlingsberedskap
för olika tänkbara utvecklingsalternativ.

För att faran skall anses
ha varit påtaglig bör normalt krävas att obe

stånd kunde förväntas uppkomma i relativt nära anslutning till den åtgärd

som är föremål för bedömning. Faran kan emellertid vara påtaglig också i

andra fall, exempelvis om det är möjligt att förutse att gäldenären vid viss 23

Prop. 1985/86: 30 senare tidpunkt kommer att få en
betalningsskyldighet av betydande storlek.

1 allmänhet torde man av relativt lätt konslaterbara yttre
omständigheter kunna sluta sig till om det förelegat en påtaglig fara för
obestånd. Innan det går så långt att faran kan sägas vara påtaglig lär de
ekonomiska problemen normalt visa sig i sådana faktorer som att
betalningsproblem uppkommer eller alt möjligheterna att erhålla krediter
minskar. Är gäldenären insufficient, torde också faran för obestånd ofta vara
påtaglig. Detsamma kan exempelvis gälla om det står klart att gäldenären är
uppbunden av betydande fasta kostnader som klart överstiger såväl de aktueUa
intäkterna som de som rimligtvis kan förväntas. Föreligger omständigheter av
delta slag, torde del också i allmänhet stå .dart att gärningsmannen måste ha
insett att faran för obestånd var påtaglig eller att han i vart fall bort inse
detta.

Även om det finns olika faktorer som talar för att faran
för obestånd varit påtaglig, kan det givetvis i det enskilda fallet finnas
andra omständigheter som utesluter sådan fara. Står det exempelvis klart att gäldenären
kan vänta ett kapitaltillskott eller att han har anledning att räkna med att
han genom kredit, bidrag frän del allmänna eller på annat sätt skall kunna
undvika obestånd, kan ju faran för obestånd inte sägas vara påtaglig.

Framkallande av obestånd eller fara för obestånd

Som jag redan har framhållit skall faran för obestånd
bedömas utifrån den ekonomiska ställning som gäldenären befann sig i vid tiden
för den åtgärd som är föremål för prövning. Den inverkan som åtgärden i sig har
pä gäldenärens ekonomi skall således inte beaktas vid prövningen av om fara för
obestånd förelegal. Redan enligt gällande rätt kan emellertid också förfaranden
varigenom gäldenären framkallar obestånd eller en allvarlig fara för att han
skall komma på obestånd föranleda straffansvar. Det torde också vara uppenbart
att sådana förfaranden kan vara väl så klandervärda som åtgärder som vidtas när
gäldenären är på obestånd eller fara föreligger att han skall komma på
obestånd. Någon generell avkriminalisering av sådana förfaranden kan enligt min
mening inte komma i fråga.

Straffansvaret för oredlighet mot borgenärer avser
förfaranden genom vilka gäldenären avhänder sig egendom. Avhändandet kan ske
genom att gäldenären förstör egendom eller genom gåva eller nägon annan
liknande åtgärd. Straffansvaret för vårdslöshet mot borgenärer tar däremot
primärt sikte på förmögenhetsförsämrande åtgärder av annat slag. De åtgärder
som här avses utmärks också av att de normalt sträcker sig över en längre tid.
Allmänt sett kan del sägas all de förfaranden som bestämmelsen om vårdslöshet
mot borgenärer tar sikte på visserligen är illojala mol borgenärerna men dock
mindre klandervärda än sådana avhändanden som avses i bestämmelsen om
oredlighet mol borgenärer.

När det gäller förmögenhetsförsämrande åtgärder genom
förstörelse

eller avhändande av egendom — dvs. sådant som avses i bestämmelsen om

oredlighet mot borgenärer - är del enligt min mening uppenbart alt straffan

svaret även fortsättningsvis bör omfatta fall där någon genom förfarandet

24 försätter sig på obestånd. 1
likhet med vad som redan nu gäller bör

ansvaret
också omfatta fall där gäldenären genom förfaranden av det Prop. 1985/86:30
aktuella slaget framkallar fara för att han skall komma på obestånd. Uttrycket
"allvarlig fara" bör, för att redaktionell överensstämmelse med den
regel som jag har föreslagit förut skall uppnäs, bytas ut mot "påtaglig fara".
Nägon ändring i sak är ej avsedd.

När
det gäller andra förfaranden än sådana som avses i bestämmelsen om oredlighet mol
borgenärer saknas det däremot enligt min mening anledning att på motsvarande
sätt särskilt straffbelägga fall där någon framkallar obestånd eller en
påtaglig fara för att han skall komma pä obestånd. Ansvaret för vårdslöshet mol
borgenärer omfattar visserligen enligl gällande rätt även ålgärder genom vilka
gäldenären framkallar obestånd. 1 enlighet med vad jag tidigare har förordat
bör emellertid straffansvar för vårdslöshet mot borgenärer kunna komma i fråga
redan om det har funnits en påtaglig fara för obestånd när det handlande som är
under bedömning ägde rum. Sådana förfaranden genom vilka gäldenären har
framkallat obestånd torde härigenom även fortsättningsvis i allmänhet falla
under det straffbara områdel utan att denna effekt görs till ett uttryckligt brottsrekvisit.
1 den mån de kommer att falla utanför kriminaliseringen torde normalt gälla att
de inte är straffvärda.

Eftersom
straffansvaret för vårdslöshet mol borgenärer ofta avser förfaranden som
sträcker sig över en längre tid, bör del framhållas att den av mig förordade
lösningen medför att det inte kommer att vara möjligt alt beakta åtgärder som
företagits innan en påtaglig fara för obestånd uppkommit och gärningsmannen
insett eller bort inse detta. Den begränsning av straffansvaret för vårdslöshet
mol borgenärer som detta innebär är enligt min mening väl motiverad. Någon
allmän kriminalisering av slösaktighet eller dåliga affärer bör självfallet
inte förekomma. En straffsanklionerad skyldighet alt i borgenärernas intresse
iaktta aktsamhet i sina ekonomiska angelägenheter bör enligt min uppfattning
begränsas till sädana situationer där faran för obestånd varit påtaglig.

Mannamån
mot borgenärer

Mannamån
mot borgenärer skiljer sig från oredlighet och vårdslöshet mot borgenärer bl. a.
genom att de straffbara förfarandenainte i sig innebär att gäldenärens
ekonomiska läge försämras. Straffansvaret avser i stället vissa fall då någon
borgenär gynnas på de andras bekostnad. Ansvaret kan sägas avse åsidosättanden
av den i förmänsrättslagen (1970:979) fastlagda ordningen för borgenärernas
inbördes rätt till betalning vid utmätning och konkurs.

Före år 1976 var
straffansvaret för mannamån mol borgenärer inskränkt

till fall då konkurs var "förestående" eller - beträffande
bokföringsskyl

dig gäldenär — då gäldenären enligt god köpmannased uppenbarligen hade

bort inställa sina betalningar. År 1976 ändrades tidsrekvisitet lill den nuva

rande ordningen enligt vilken straffansvar kan följa för gärningar då gäl

denären är på obestånd. Syftet med förslaget var enligt vad departements

chefen anförde i propositionen (prop, 1975/76:82 s. 46) att förenkla termi

nologin och tydligare avgränsa det straffbara området. Någon större änd- 25

Prop. 1985/86:30 ring i sak skulle däremot enligl vad
departementschefen förmodade inte uppkomma till följd av den nya lydelsen. Ett
förslag att utvidga straffansvaret även till tidpunkter då uppenbar fara
förelegat för att gäldenären skulle komma på obestånd avvisades av
departementschefen,

1 departementspromemorian föreslås att ansvaret för
mannamån mot borgenärer begränsas till fall då någon som är närstående till gäldenären
på sådant sätt som anges i 29 a § konkurslagen gynnas genom förfarandet. Beträffande
sådana transaktioner föreslås däremot att ansvaret skärps i tre olika
hänseenden. Ett av dessa avser alt det inle längre skall krävas all gäldenären
var pä obestånd när han gynnade den närstående.

En rad olika uppfattningar har gjorts gällande angående
vilken omfattning straffansvaret för mannamän mot borgenärer bör ha. Della har
också avspeglat sig vid remissbehandlingen. En betydande majoritet av de remissinstanser
som har yttrat sig i frågan har emellertid slälU sig avvisande eller tveksamma lill
alt kriminaliseringen begränsas till s.k. närstående-transaktioner. Det har
därvid framhållits bl.a. all transaktioner av annat slag i del enskilda fallet
kan framstå som väl så klandervärda. Många remissinstanser har också riktat
invändningar mol att kriminaliseringen av närståendetransaktioner enligt
förslaget blivit alltför omfattande.

Jag har redan lidigare uttalat som min uppfattning att mer
omfattande förändringar av gäldenärsbrottens konstruktion inte bör genomföras i
detta sammanhang. Jag anser också att de invändningar som riktats mol promemorians
förslag till principiell uppbyggnad av mannamånsansvaret har betydande tyngd.
Jag är därför inte beredd att nu föreslå någon sä omfattande ändring av mannamånsbrotiets
konstruktion som den som förordas i promemorian.

Vissa av promemorians förslag förtjänar emellertid att
övervägas närmare. Ett sådant är förslaget att det nuvarande tidsrekvisitet
skall avskaffas eller med andra ord att straffansvar inle skall förutsätta att gäldenären
var på obestånd när handlingen förelogs.

Förslaget har i denna del beröringspunkter med de
ändringar beträffande obeståndsrekvisitet som jag tidigare förordat beträffande
oredlighet och vårdslöshet mot borgenärer. Dessa ändringar kan sägas innebära att
det även beträffande de brotten införs ett tidsrekvisit i stället för ett effek-trekvisit.
Med den utformning av rekvisiten vid dessa brott som jag förordat kommer
vidare straffansvar att kunna följa även i fråga om åtgärder som företagils
innan gäldenären var på obestånd. Det kan då synas ligga nära till hands att en
liknande ändring borde göras också beträffande mannamånsbrottet.

1 promemorian läggs också fram ett förslag med sådan
inriktning. Straffansvar för mannamånsbrolt skulle sålunda enligt förslaget
inträda även i det fallet att en solvent gäldenär genom att betala en inte
förfallen skuld som avser betydande belopp försätter sig i en sädan situation
att han blir ur stånd att i rätt tid betala bättre prioriterade fordringar. Ett
sådant handlande innebär ju all gäldenären försätter sig på obestånd.

Del är
endast ett mindre antal remissintanser som direkt har berört

förslaget
i denna del. Bland dessa finns delade meningar. Flera remissin-

26 stanser, däribland hovrätten för Västra
Sverige och RÅ, framhåller emel-

lertid
all om förslaget läggs till grund för lagstiftning, sä bör lagtexten kompletteras
sä att det klart fiamgär all en förutsättning för ansvar är att gäldenären
efter sin åtgärd är pä obestånd.

Promemorians
förslag och yttrandena över detta måste emellertid ses mot bakgrund av att det
utvidgade ansvaret enligt förslaget endast avser närslåendelransaktioner.

Frågan om en mer generell
utvidgning av mannamånsansvarel genom en justering av tidsrekvisitet prövades
och avvisades som jag nyss nämnde i samband med reformen år 1976. I det fallet
avsäg den ifrågasatta utvidgningen endast åtgärder som vidtagits när det
förelåg uppenbar fara för obestånd. Förslaget avvisades emellertid med hänsyn till
att en ändring sannolikt skulle träffa också en rad förfaranden som utgör
förhållandevis normala inslag i kreditlivel. Det förslag som nu framlagts i
promemorian motiveras också uttryckligen med att de dä befarade negativa
konsekvenserna nu skulle undvikas genom begränsningen till närståendetransak-lioner.

Om,
som jag har förordat, nägon begränsning till närståendetransaktioner inte
genomförs, bör enligt min mening inte heller en allmän utvidgning av
mannamånsansvaret till åtgärder av solventa gäldenärer ske. Med hänsyn till att
skuldbetalningar inle innebär att gäldenärens nettoförmögenhet minskar är det
enligt min mening också naturligt att i det sammanhanget utgå från ett mer
begränsande tidsrekvisit än vid oredlighet och vårdslöshet mol borgenärer. De
fall som framstår som klart klandervärda avser i allmänhet åtgärder som vidtas
i medvetande om att konkurs är oundviklig och nära förestående och då det
således står klart att gäldenären är på obestånd. Den nuvarande ordningen
synes inte heller i detta hänseende ha medfört några egentliga problem i
praktiken. Borgenärernas intressen i de situationer som promemorians förslag
avser tillgodoses enligt min uppfattning i tillräcklig omfattning genom de möjligheter
till återvinning som finns.

Jag
föreslår alltså i de hänseenden som jag här behandlat inte någon ändring i brotlsbeskrivningen
för mannamån mot borgenärer. Jag återkommer emellertid i nästa avsnitt till en
ändring i denna brotisbeskrivning som enhgt min mening bör genomföras.

Prop,
1985/86:30

2.4 S. k. latenta skulder

Mitt förslag:
Möjligheterna alt vid bedömningen av frågor om straffansvar för oredlighet,
vårdslöshet och mannamän mol borgenärer ta hänsyn till ännu inte uppkomna men
förutsebara skulder vidgas. Delta åstadkoms genom att dessa brott — i likhet
med vad som vanligen gäller - anges kunna utföras av var och en i stället för
såsom nu endast av den som är gäldenär.

Promemorians förslag:
Också i promemorian föreslås ökade möjligheter att ta hänsyn lill ännu inte
uppkomna skulder. På samma sätt som i milt

27

Prop. 1985/86:30 förslag anges brott kunna begås av var
och en. Härutöver föresläs i promemorian särskilda bestämmelser enligt vilka
även en skuld som uppkommit efter förfarandet skall beaktas vid den
straffrättsliga bedömningen under förutsättning att skulden grundar sig på en
omständighet som förelåg vid tidpunkten för förfarandet.

Remissinstanserna: Promemorians förslag har i denna del
fått ett övervägande positivt mottagande vid remissbehandlingen. Några
remissinstanser har emellertid avstyrkt förslaget. Invändningarna avser främst
att det utvidgade straffansvaret inte begränsats lill skatter och avgifter ulan
omfattar även andra fordringar. Vissa remissinstanser, exempelvis hovrätten
över Skåne och Blekinge saml industriförbundet och SAF, anser att del inte
påvisats något behov av ökat straffansvar i delta hänseende samt att
konsekvenserna av förslaget i vissa hänseenden är svåra att överblicka.

Skälen för mitt förslag: När gäldenärsbrotten i början av
1940-talet fick den utformning som i alla väsentliga huvuddrag fortfarande
gäller sägs brotten systematiskt som förmögenhetsbrott som riktade sig mot
enskildas intresse. 1 förarbetena uttalades också att man vid den
straffrättsliga bedömningen borde bortse från gäld som inte berördes av gäldenärens
obestånd. Delta har i praxis och litteratur ansetts innebära att straffansvaret
inte täcker gärningar som enbart inverkar på förpliktelser som uppkommit först
efter gärningen, Lagtekniskt anses detta dock inle följa av obeständskravel.
Vid bedömningen av om obestånd föreligger kan nämligen hänsyn tas också till
förutsebara men ännu inte uppkomna skulder. Det har i stället ansetts bero pä
att lagtexten anger gärningsmannen som "gäldenär".

Denna begränsning av straffansvaret har vållat vissa
problem i rätts-tilllämpningen. Del viktigaste av dessa är frågan om frän
vilken tidpunkt en skuld som avser skatt eller allmän avgift skall anses
föreligga. Det är i viss utsträckning oklart vad som f. n. skall anses gälla i della
hänseende.

Enligt promemorian torde gäUande rätt innebära att skatt
och allmän avgift vid tillämpningen av bestämmelserna om gäldenärsbrotl är att
betrakta som en skuld först från utgången av den period till vilken den hänför
sig eller, dä en särskild prövning krävs för uttaget, frän den dag då beslutet
vann laga kraft. Detta skulle enligt promemorian beträffande exempelvis
inkomstskatt innebära att nägon skatteskuld inle anses föreligga innan det
aktuella beskattningsåret gått till ända. Bedömningen skulle inte heller
påverkas av om det dessförinnan förelåg skyldighet att betala genom preliminär
uppbörd.

Samtidigt betonas det i promemorian all det finns starka
skäl för att införa ett genereUt straffansvar för sådana transaktioner som
syftar till att åstadkomma "immunitet" mot förväntade
fordringsanspråk. Den möjlighet som gällande rätt enligl promemorian skulle
innebära att utan risk för straff göra sig oåtkomlig för ekonomiska krav genom
att "se om sitt hus i lid" betecknas som en uppenbar brist i det
nuvarande ansvarssyslemet.

De problem
som den gällande lagstiftningen medför avser som redan

påpekats
främst skatter och avgifter. 1 promemorian framhålls emellertid

28 att liknande problem kan påvisas
också utanför detta område, exempelvis

beträffande
böter och viten och i viss mån även skadestånd. Enligt prome- Prop,
1985/86: 30 morian bör också straffansvaret gälla alla gäihingar som på ett
oacceptabelt sätt äventyrar borgenärers intressen, oberoende av vem som är borgenär
i del enskilda fallet.

Med
hänsyn härtill föreslås i promemorian dels att det i lagtexten inle skall anges
att den som begär brottet skall vara gäldenär, dels att en särskild bestämmelse
införs om att även skuld som uppkom först efter tidpunkten för förfarandet
skall beaktas, om skulden grundar sig pä en omständighet som förelåg vid den
tidpunkten.

Promemorians
förslag har i denna del fått ett övervägande positivt bemötande vid
remissbehandlingen. De flesta remissinstanser som yttrat sig i frågan anser att
övertygande skäl kan anföras för att också s.k. latenta skulder skall beaktas
vid den straffrättsliga bedömningen och tillstyrker promemorians förslag eller
lämnar det ulan erinran. Beträffande andra skulder än skattefordringar har
emellertid vissa remissinstanser ifrågasatt om del finns något behov av utvidgat
ansvar. Man har också ansett det svårt alt överblicka vilka konsekvenser en
lagändring skulle få och mot den bakgrunden ansett att en lagändring bör anslå
i avvaktan på en mer omfattande analys av problemen.

För
egen del ansluter jag mig till den i promemorian framförda uppfattningen all
det finns starka skäl att uttryckligen straffbelägga vissa transaktioner som
syftar lill att åstadkomma "immunitet" mot väntade fordringsanspråk.

Jag
har tidigare närmare utvecklat skälen varför jag i överensstämmelse med
promemorians förslag nu föreslär att straffansvaret för oredlighet och
vårdslöshet mot borgenärer i fortsättningen inte bör begränsas lill fall då någon
orsakar en viss effekt utan skall kunna inträda vid ett handlande i ett visst
ekonomiskt läge. Enligt vad jag då anförde bör, när det gäller det straffbara
områdets avgränsning, avgörande vikt fästas vid huruvida en transaktion med
hänsyn till de förhållanden som förelåg eller kunde förutses när den förelogs
framstår som ekonomiskt oförsvarlig gentemot borgenärerna.

Enligt
mitt förslag bör straffansvar kunna komma i fråga för åtgärder som företagits
när någon var på obestånd eller när det förelåg påtaglig fara för att han
skulle komma på obestånd. Vid bedömning av om detta är fallet skall, liksom
enligt gällande rätt, inte endast det faktiska förmögenhetsläget beaktas.
Hänsyn skall också tas till vad som kan förutses om den framtida utvecklingen.
Något bärande skäl för att särbehandla förutsedda skulder i förhällande till
andra slags omständigheter som kan påverka bedömningen av exempelvis en
rörelses framtida utveckling kan knappast åberopas. Vad som från
straffvärdesynpunkt framstår som avgörande är inle vilken lyp av omständigheter
som är aktuell ulan den säkerhet med vilken utvecklingen kan förutsägas.

Med den grundläggande
utformning av straffbestämmelserna som jag

föreslagit och som alltså innebär att straffansvaret anknyts till obestånd

eller risk för obestånd, krävs inte - i motsats till vad som skulle ha varit

fallet med promemorians förslag — att nägon särskild bestämmelse tas in

om s. k, latenta skulder. Vad som erfordras är endast alt det i enlighet med 29

Prop. 1985/86:30 vad som också föreslagits i promemorian
inte längre anges att den som utför brottet skall vara gäldenär. Härigenom
markeras att frågan om straffansvar i detta hänseende skall avgöras endast
genom en sedvanlig bedömning av huruvida obestånd eller fara för obestånd
förelåg.

Enligt den i promemorian föreslagna bestämmelsen skall vid
den straffrättsliga bedömningen alla skulder som har uppkommit efter
tidpunkten för förfarandet beaktas förutsatt alt de grundar sig på en
omständighet som förelåg vid den tidpunkten. Inkomstskatt skulle således
beaktas från tidpunkten för inkomstförvärvet.

Även med den av mig förordade regleringen torde det i
allmänhet vara naturligt att beakta skulder tidigast från den tidpunkt som
anges i promemorians förslag. I den mån förekomsten av förväntade intäkter är
av betydelse för bedömningen av obeståndsfrågan bör emellertid självfallet
också de kostnader som intäkterna är förenade med liksom den skatteplikt som de
kan medföra kunna beaktas i sammanhanget. En person som systematiskt avhänder
sig tillgångar bör ju inle till sitt försvar kunna åberopa att han skulle ha
kunnat betala sina skulder med förväntade inkomster, förutsatt att dessa inte
skulle vara förenade med några utgifter och inte skulle vara skattepliktiga.

Det bör i sammanhanget framhållas att det subjektiva rekvisilet
innebär en väsentlig begränsning av straffbarheten även i det hänseende som är
aktuellt nu. Ansvar kan komma i fråga endast om gärningsmannen vid förfarandet
hade uppsåt eller vid vårdslöshet mot borgenärer åtminstone varit oaktsam med
avseende pä sitt obestånd eller risken för obestånd.

De invändningar som har riklats mot promemorians förslag
till reglering av hur s.k. latenta skulder skall beaktas har i stort sett
genomgående avsett att andra skulder än skatte- och avgiftsskulder, och då i
första hand skadestånd, skulle omfattas av regleringen. Så har exempelvis
industriförbundet och SAF framhållit att det i en civilprocess med
skadeståndsyrkande ofta kan vara ytterst svårt för svaranden alt bedöma både
om han över huvud laget skall komma att åläggas att utge skadestånd och, om sä
sker, hur stort detta kan bli. En person som är invecklad i en sådan process
skulle därför kunna bli "låst" i sina möjligheter att disponera över
sin egendom med hänsyn till riskerna alt drabbas av straffrättsliga påföljder.
Organisationerna framhåller att en sådan låsning visserligen torde vara
motiverad i flera fall men att förskigel också kan tänkas drabba helt seriösa
personers möjligheter till förnK>genhelsdisponering bara därför att ett krav
på skadestånd riktats mol de\r.

Med den utformning som promemorians förslag har, där
regleringen av s. k. latenta skulder anknyts lill vad som brukar betecknas som
ett abstrakt farerekvisit, har jag viss förståelse för de farhågor som bl.a.
industriförbundet och SAF framför. Det bör emellertid betonas att en skuld som
avser skadestånd redan enligt gällande rätt torde fä anses uppkomma senast när
den aktuella skadan inträffar.

Till
skillnad frän vad som möjligen kan anses följa av promemorians

förslag gäller
vidare att den av mig förordade regleringen inte innebär

någon mera påtaglig principiell ändring i förhållande till
gällande rätt.

30 Visserligen öppnas möjligheten att
ta hänsyn till elt förutsett skadestånd

redan innan den skadeståndsgrundande omständigheten
inträffat men bara Prop. 1985/86: 30

under förutsättning alt skadeståndet är relevant för
bedömningen av frågan

om obestånd eller lära för obestånd har förelegat. Så
torde emellertid vara

förhållandet endast i speciella undantagsfall. Situationen
kan exempelvis

vara den att det står helt klart att gäldenären kommer att
drabbas av

skadeståndsanspråk med hänsyn till att han saknar förmåga
att fullgöra en

leveransskyldighet. 1 ett sådant fall torde
ersättningsskyldigheten kunna

vara att beakta vid bedömningen av om obestånd eller i
vart fall fara för

obestånd förelegat, oberoende av om skulden då kan anses
ha uppkommit

eller inle.

Vad som blir av betydelse för frågan om obestånd eller
fara för obestånd föreligger är inte i förslå hand huruvida en skuld formelll
skall anses ha uppkommit eller inte utan med vilken säkerhet en
betalningsskyldighet av viss storlek kan förutses. Det bör emellertid återigen
understrykas att, även om obestånd eller fara för obestånd bedöms ha förelegat
vid gärningstillfället, en ytterligare förutsättning för ansvar är att
gärningsmannen också haft uppsåt eller varit oaktsam i förhällande till detta.
Med hänsyn härtill anser jag att mitt förslag lika lite som gällande rätt
innebär nägon risk att seriösa personers möjligheter till förmögenheisdisponering
skall låsas pä ett oacceptabelt sätt med hänsyn till befarade eller framställda
skadeståndskrav. Endast om gärningsmannen insett eller bort inse att det
förelåg åtminstone en påtaglig fara för obestånd, kan han drabbas av
straffansvar för vissa förmögenhetsförsämrande åtgärder.

Vid bedömningen av om faran för obestånd har varit
påtaglig måste naturligtvis också beaktas när eventuella framtida betalningsförpliktelser
kan antas komma att aktualiseras. Ju längre tidsperspektivet är i detta
hänseende, desto mindre blir normalt också förutsättningarna för att beteckna
faran för obestånd som påtaglig. Självfallet måste också beaktas i vad mån det
kan antas att gäldenären genom krediter, subventioner eller på annat sätt kan
motverka att en framtida förpliktelse kommer alt medföra betalningsoförmäga.
Också i detta hänseende blir tidsperspektivet av viss betydelse. Är det en
uppenbar fara för att en betalningsförpliktelse kan aktualiseras inom en mycket
snar framtid, är givetvis möjligheterna att genom kredit eller pä annat sätt
hanlera situationen ofta sämre än om en längre tid står till gäldenärens
förfogande.

Att en relativt lång tid förflyter innan en förutsebar
skuld ger upphov till en akut betalningsoförmåga kan emellertid bero på alt
betalningsförpliktelsen inte görs gällande i samband med skuldens uppkomst. Della
är exempelvis förhållandet vid sädana inkomslskatteskulder som blir föremål
för indrivning först sedan taxering, debitering och restföring har skett. Det
kan dä ha gått sä lång tid sedan den transaktion som utlöste skulden företogs
att det tidsmässiga sambandet med den akuta betalningsoförmägan kan framstå som
mindre påtagligt. Om, såsom bl. a. kan vara fallet i situationer av det nu
nämnda slaget, betalningsskyldigheten kan förutses med myckel stor säkerhet kan
det emellertid finnas anledning att fästa förhållandevis mindre vikt vid tidsutdräkten
när man bedömer huruvida faran för obestånd skall anses ha varit påtaglig.

Vad jag har anfört nu avser i första hand frågan om hur
det ekonomiska 31

Prop.
1985/86:30

läge
bör bestämmas i vilket vissa förmögenhetsförsämrande åtgärder skall kunna medföra
ansvar för oredlighet eller vårdslöshet mot borgenärer. Samma principiella
synpunkter gör sig dock gällande också vid brottet mannamån mot borgenärer.
Även vid detta brott bör därior det s. k. subjektrekvisitet gäldenär avskaftas.

Situationen kompliceras
emellertid i detta fall av att straffansvar för mannamån mot borgenärer enligt gäUande
rätt förutsätter att gärningsmannen genom sina åtgärder avsevärt förringar
andra borgenärers rätt. Vid bedömningen om sä är fallet torde det med
bestämmelsens nuvarande utformning endast vara möjligt all beakta den rätt som
någon har på grund av en fordran som uppkommit vid tidpunkten för förfarandet.
För att förutsebara men ännu inte uppkomna skulder skall kunna beaktas bör
därför rekvisilet justeras så alt det för straffansvar blir tillräckligt all
åtgärden medfört en påtaglig fara för att andra borgenärers rätt skall
förringas avsevärt. En sädan avfatlning av bestämmelsen gör del möjligt att på
samma sätt som vid obeståndsbedomningen beakta sådana framtida betalningsförpliktelser
som kunde förutses vid gärningstillfället.

2.5 Det straffbara förfarandet

Mitt
förslag: Beskrivningarna av vilka förfaranden som kan medföra straffansvar
bibehålls i huvudsak. Beträffande oredlighet mol borgenärer ändras emellertid
kravet att förfarandet skall avse egendom av betydenhet lill alt gälla egendom
av betydande värde. Avsikten med denna ändring är att tydligare markera att det
i första hand är det absoluta värdet som är avgörande för straffansvaret.
Straffansvaret för vårdslöshet mot borgenärer begränsas till förfaranden
varigenom gärningsmannen försämrat sin förmögenhetsställning i avsevärd mån.

Promemorians
förslag: I promemorian föreslås att de nuvarande beskrivningarna av det
straffbara förfarandet vid oredlighet och vårdslöshet mot borgenärer skall
ersättas med ett mera genereUt rekvisit beslående i att någon försämrar sin
ekonomiska ställning i avsevärd män. Detta innebär bl. a. att den nuvarande
föreskriften om ansvar för vårdslöshet mot borgenärer för den som fortsätter
rörelse under förbrukande av avsevärda medel utan motsvarande nytta för
rörelsen föreslås utgå.

32

Remissinstanserna:
Beskrivningen av det straffbara förfarandet har i allmänhet inte berörts
närmare vid remissförfarandet. Vissa remissinstanser, däribland hovrätten över
Skåne och Blekinge, domstolsverket, domareförbundet och länsåklagarna i
Uppsala och Värmlands län, har emellertid ställt sig avvisande eller tveksamma lill
att del brottsliga förfarandet beskrivs pä ett så allmänt sätt som enligt
förslaget. Förslaget att fortsättande av rörelse skall vara straffbart endast
om gärningsmannen därigenom har försämrat sin ekonomiska ställning i avsevärd
mån har fått ett positivt bemötande av majoriteten av de remissinstanser som
berört frågan. Kri-

tiska
synpunkter i denna del har emellertid framförts av bl. a. arbetsmark- Prop.
1985/86: 30 nadsstyrelsen (AMS) och överåklagaren i Malmö.

Skälen
för mitt förslag: Straffansvaret för förmögenhetsförsämrande åtgärder är i dag
uppdelat pä tvä olika brott. Brottet oredlighet mot borgenärer omfattar
förfaranden varigenom någon förstör eller genom gåva eller annan liknande åtgärd
avhänder sig egendom av betydenhet. Andra förmögenhetsförsämrande förfaranden
är däremot — i den mån de är straffbara -alt bedöma som vårdslöshet mot
borgenärer. Straffbarheten avser i sistnämnda fall den som fortsätter rörelse
under förbrukande av avsevärda medel utan motsvarande nytta för rörelsen eller
lever slösaktigt eller inlåter sig på äventyrligt företag eller lättsinnig
ansvarsförbindelse eller vidtar annan sädan åtgärd.

Vid
vårdslöshet mot borgenärer och enligt huvudregeln om oredlighet mol borgenärer
förutsätts dessutom att gärningsmannen genom sitt förfarande framkallat eller
förvärrat obestånd. Ansvar för oredlighet mot borgenärer kan komma i fråga
endast om gärningsmannen har gjort detta uppsåtligen. Den som har avhänt sig
egendom utan att ha haft uppsåt till att därigenom framkaUa eller förvärra
obestånd kan dömas för vårdslöshet mot borgenärer, om han varit grovt oaktsam i
förhällande till denna effekt av förfarandet.

Beskrivningen
av vilka förfaranden som kan medföra straffansvar kan uppenbarligen ibland
lämna utrymme för skilda uppfattningar om det straffbara områdets avgränsning.
Särskilt beträffande vårdslöshet mot borgenärer har det i praktiken visat sig
svårt att i konkreta fall avgöra om förutsättningar för straffansvar har
förelegat också i sädana fall där nägon tvekan inte rätt beträffande
obeståndsfrågan. Bestämmelsens formulering utesluter inle att också förfaranden
som framstår som föga klandervärda kan anses ingå i del straffbara området.

Vid
den reform av gäldenärsbrotten som genomfördes är 1976 angavs som en vägledande
princip att kriminalisering endast skulle tillgripas mot verkligt straffvärda
förfaranden. Denna princip tog sig då främst uttryck i att en betydande avkriminalisering
skedde av brottet mannamän mot borgenärer. Beträffande vårdslöshet mot
borgenärer gjordes däremot ingen inskränkning i det straffbara området, men en
särskild bestämmelse infördes om att allmänt åtal för vårdslöshet mot
borgenärer skall väckas endast om åtalet är påkallat frän allmän synpunkt (11
kap. 8 § BrB).

Också i promemorian
framhålls som en viktig princip att straffansvaret

bör förbehållas verkligt slraffvärda förfaranden. Såvitt angår oredlighet

och vårdslöshet mol borgenärer torde detta främst ha eftersträvats genom

beskrivningen av de straffbara förfarandena. Enligt förslaget skall den

uppdelning mellan avhändanden och andra förmögenhetsförsämrande åt

gärder som i dag ligger till grund för gränsdragningen mellan de olika

brotten upphävas. 1 stäUet skall i princip alla fall då någon uppsåtligen

försämrar sin ekonomiska situation i avsevärd män bedömas som ored

lighet mot borgenärer, oberoende av på vilket sätt detta sker. Har gär

ningsmannen däremot endast varit grovt oaktsam med hänsyn lill effekter

na av sitt handlande - eller till den ekonomiska situation vilken skall ha 33

3 Riksdagen 1985/86. 1 sam/. Nr 30

Prop.
1985/86:30 förelegat för alt förfarandet skall vara straffbart - är förfarandet
enligt promemorians förslag att bedöma som vårdslöshet mot borgenärer.

Begränsningen
av det straffbara området avses alltså i första hand komma till uttryck i
kravet på all gäldenärens ekonomiska situation skall ha försämrats avsevärt.
När del gäller bedömningen av om detta skall anses ha inträffat anges i
promemorian att man främst skall se till försämringens storiek absolut sett och
inte enbart relatera den till gäldenärens förhållanden och boets ställning.

1
promemorian ägnas särskild uppmärksamhet ål frågan under vilka omständigheter
det skall kunna medföra straffansvar att någon fortsätter en rörelse. Det
hävdas i promemorian all den nuvarande straffbestämmelsen i viss män har
tolkals som ett förbud för en rörelseidkare att fortsätta driften efter en tidpunkt
då han kommit på obestånd, oberoende av om därefter företagna åtgärder har
saknat nytta för rörelsen eller inte. Denna tolkning harmonierar enligt
promemorian illa med lagtexten och den sägs i praktiken ha inneburit elt ansvar
för underlåtenhet att begära sig i konkurs, även om domstolarna i regel inte
anfört underlåtenheten som uttrycklig grund för ansvar. Enligt promemorian
skulle en tillämpning av det kritiserade slaget undvikas genom att
bestämmelsen begränsas lill att gälla förmögenhetsförsämrande åtgärder.

I
promemorian föresläs å andra sidan att den särskilda ätalsprövningsre-geln i 11
kap. 8 § BrB slopas.

Remissinstanserna
har ställt sig bakom principen att straffansvaret bör förbehållas verkligt slraffvärda
förfaranden. Beträffande ansvaret för fortsatt drift av en rörelse har de
flesta remissinstanser som uttalat sig i frågan ställt sig positiva till
förslaget. Delta gäller bl, a, hovrätten över Skåne och Blekinge, juridiska fakulletsnämnden
vid Stockholms universitet, domareförbundet och Föreningen Sveriges åklagare.
Förslaget har avstyrkts av bl, a. överåklagaren i Malmö och AMS som inte anser
att det visats att den nuvarande ordningen medför några olägenheter i
praktiken, AMS förordar, i likhet med RÅ och länsåklagaren i Kalmar län, att
den nuvarande åtalsprövningsregeln i 11 kap, 8 § BrB bibehålls.

Vissa
remissinstanser, däribland hovrätten över Skåne och Blekinge, domstolsverket
och domareförbundet, har ifrågasatt om inle brottsbeskrivningen blir alltför
vid och obestämd, om de straffbara förfarandena endast avgränsas på del sättet
att de skall ha medfört att den ekonomiska ställningen försämrats i avsevärd
mån. Enligt vad exempelvis länsåklagaren i Uppsala län anför bör man i
stället, på samma sätt som i gällande rätt, i lagen ange sådana typiskt sett
illojala förfaranden som straffansvaret är avsett för. Länsåklagaren
ifrågasätter också om det är påkallat och lämpligt med en sä långtgående
kriminalisering att vaije förmögenhetsförsämrande åtgärd skall kunna medföra
straff.

Som
jag tidigare har framhållit ansluter jag mig givetvis också själv till

principen att straffansvaret bör förbehållas verkligt straffvärda förfaran

den. Särskilt mot bakgrund av att de förslag som jag tidigare framfört

innebär en viss utvidgning av det straffbara områdel, anser jag det angelä

get att pröva förutsättningarna för en begränsning av de förfaranden som

34 bör vara straffbara.

Enligl
min mening är det emellertid utomordentligt svårt att avgöra Prop, 1985/86:30 vilken
betydelse för del straffbara området som elt genomförande av promemorians
förslag skulle medföra. Jag har svårt alt se alt det skulle innebära en snävare
avgränsning av det straffbara omj-ådet än den som nu gäller. Straffansvaret
synes nämligen med promemorians förslag formelll omfatta varje form av förmögenhetsförsämrande
åtgärd oberoende av vilken karaktär själva åtgärden haft. Om promemorians
förslag skulle genomföras, föreligger enligt min mening en viss risk att
dåliga affärer som sådana skulle kunna anses uppfylla de objektiva rekvisiten
för oredlighet mot borgenärer.

Den
begränsning av straffansvaret som är det uttalade målet för förslaget har
således inte kommit till uttryck i beskrivningen av vilka typer av förfaranden
som skall kunna föranleda straffansvar utan i den kvantitativa begränsning som
ligger i att gärningsmannen skall ha försämrat sin ekonomiska ställning i
avsevärd mån. Enligt promemorian torde det i det hänseendet vara mest i linje
med rådande rättsuppfattning att främst se till försämringens storlek absolut
sett.

För
egen del anser jag att det inte är möjligt att helt jämställa alla olika former
av förmögenhetsförsämrande åtgärder som någon företar i ett visst ekonomiskt
läge, I gällande rätt pekar lagen ut vissa förfaranden vilka typiskt sett
framstår som särskilt illojala. Därmed blir det inte bara förfarandets effekt
utan också dess karaktär som får betydelse för straffansvarets avgränsning.
Enligt min mening är detta en lämplig ordning som det saknas anledning att
frångå.

Vad
särskilt gäller frågan om i vilken mån fortsatt drift av en rörelse bör medföra
straffansvar vill jag framhålla att ansvar enligt gällande rätt uttryckligen
förutsätter att gärningsmannen uppsåtligen har förbrukat avsevärda medel utan
motsvarande nytta för rörelsen. Det torde vara uppenbart att sä inte kan anses
vara fallet utan att förmögenhelsställningen har försämrats på ett påtagligt
sätt genom den fortsatta driften. Del bör emellertid framhållas att ett
företags förmögenhetsställning är beroende bl.a, av hur företagets tillgångar
värderas. Denna värdering skall självfallet göras utifrån företagsekonomiska
principer. Om ett företag anskaffar tillgångar som företaget med hänsyn lill
en förestående konkurs eller annars saknar möjligheter att nyttiggöra, kan
således företagets förmögenhetsställning försämras även om tillgångarna inte
betingat något överpris.

Jag
anser också att det finns goda skäl att bibehåUa den nuvarande uppdelningen mellan
avhändanden och andra förmögenhetsförsämrande åtgärder. Det kan knappast råda nägon
tvekan om alt avhändanden typiskt sett framstår som väsentligt mera
klandervärda än andra förmögenhetsförsämrande förfaranden. Enligt gällande
rätt kan också avhändanden i grova fall medföra upp till sex ärs fängelse,
medan straffmaximum för andra slags förfaranden uppgår lill endast tvä ärs
fängelse. Något behov av att, såsom föreslås i promemorian, höja straffmaximum
till sex år också för fall av den senare typen föreligger enligt min mening
inte.

Enligt promemorian bör man
när det gäller förmögenhelsförsämringen

generellt sett främst se till försämringens absoluta storlek, medan hänsy

nen till boets StäUning och gäldenärens förhållande skulle tiUmälas mindre 35

Prop. 1985/86; 30 betydelse. I detta hänseende
föreligger en påtaglig osäkerhet angående hur gällande rätt skall tillämpas.

Enligt min mening är skillnaden mellan avhändanden och
andra förmögenhetsförsämrande åtgärder av betydelse också i detta sammanhang.

När det gäller avhändanden delar jag den uppfattning som
framförs i promemorian alt del är naturiigt alt som huvudprincip främst se till
det belopp som åtgärden avser. Att en rörelse har stor omsättning eller betydande
tillgångar kan inte rimligen motivera att gäldenären i en obesländssi-luaiion
straffritt skulle kunna avhända sig tillgångar i väsentligt större omfattning
än vad som är möjligt för en gäldenär som arbetar under mera begränsade
ekonomiska omständigheter.

Jag föreslär därför all uttrycket egendom av betydenhet i
den nuvarande bestämmelsen om oredlighet mot borgenärer byts ut mot egendom av
betydande värde. Härigenom markeras på ett tydligare sätt alt det främst är det
absoluta ekonomiska värdet som är avgörande för bestämmelsens tillämplighet.
Det bör emellertid understrykas att bedömningen inle kan göras helt oberoende
av sådana omständigheter som åtgärdens karaktär, syfte och samband med den verksamhet
gäldenären bedriver. Oredlighet mot borgenärer kan exempelvis begås genom
försäljning till underpris, förvärv till överpris, omotiverat högt löneuttag
eller genom benefika ålgärder som delvis kan ses som ett led i en legitim
marknadsföring. Det är i sädana sammanhang svårt att utgå från någon mer
bestämd värdegräns vid den straffrättsliga bedömningen. Vad som skall förstås
med betydande värde måste således i viss utsträckning på samma sätt som enligt
gällande rätt bedömas mol bakgrund av gäldenärens förhållanden och boets ekonomiska
ställning.

Detta innebär också att del är varken lämpligt eller
möjligt att sätta upp något fixerat värde för att i nu aktuellt hänseende
avgränsa det straffbara området. Enligt min uppfattning bör emellertid förhållandevis
stora krav ställas för att straffansvar för oredlighet mot borgenärer skall
kunna aktualiseras.

Vad gäller rena gåvor som inte kan betecknas som
sedvanliga och som uppenbart saknar samband med gäldenärens normala verksamhet
kan en jämförelse göras med skattebedrägeri. Gränsen mellan skattebedrägeri och
del rena bötesbrottet skatteförseelse brukar anses gå ungefär vid tre fjärdedelar
av basbeloppet eller f. n. drygt 15000 kr, För att ansvar för oredlighet mot
borgenärer skall kunna komma i fråga bör rimligtvis krävas att värdet av vad
som har getts bort är minst lika stort. Avser avhändandena lägre belopp, torde
del i vissa fall, enligt vad jag strax återkommer tiU, kunna föreligga
förutsättningar att ådöma ansvar för vårdslöshet mot borgenärer. Härvid är dock
att beakta att åtal enligl vad som föreskrivs i 8 § endast skall väckas om
detta är påkallat ur allmän synpunkt.

Vad angår vårdslöshet mot borgenärer är det enligt min
mening inte pä

samma sätt motiverat att sätta det absoluta ekonomiska värdet i centrum

för den straffrättsliga bedömningen. De förfaranden som avses i bestäm

melsen om vårdslöshet mot borgenärer är typiskt sett inte lika illojala mot

borgenärerna som direkta avhändanden. Såsom framgår av broltsbeteck-

36 ningen är det i dessa fall normalt
inte fråga om åtgärder som är omedelbart

riktade mot borgenärernas intressen.

T Står det i ett enskilt fall klart alt en viss åtgärd som
avser egendom av Prop, 1985/86: 30

betydande värde har elt benefikt syfte eller annars är
direkt avsedd att skada borgenärernas intresse genom förstörelse eller avhändande
av egendom, kan förfarandet i princip oberoende av den formella juridiska
utformningen bedömas som oredlighet mot borgenärer. Så torde exempelvis ofta
vara fallet när gäldenären är en juridisk person och det förtärande som är
aktuellt innebär att gärningsmannen i en eller annan form överfört medel till
sig själv eller till någon närstående person.

De åtgärder som bestämmelsen om vårdslöshet mot borgenärer
primärt avser är däremot normalt sädana som visserligen framstår som oförsvarliga
med hänsyn till den ekonomiska situationen men som inle äi- inriktade pä alt gäldenärens
egendom skall förstöras eller direkl överföras till ett annat rättssubjekt. I
motsats till vid oredlighelsfallen är det vid vårdslöshet också ofta frågan om förtäranden
som sträcker sig över en längre tid.

Det framstår mot denna bakgrund som naturligt att högre
krav normalt bör ställas pä de ekonomiska konsekvenserna vid vårdslöshet än vid
oredlighet mot borgenärer. Enligt min mening är det i detta sammanhang inle
heller möjligt att i samma utsträckning som vid oredlighetsbrotlet bortse frän gäldenärens
ekonomiska förhållanden och boets ställning. Vad som i ett företag med liten
förmögenhetsmassa och liten omsällningsvolym kan innebära en dramatisk
förändring i förmögenhelsställningen kan i ett stort företag vara av helt
marginell betydelse. De anspråk på aktsamhet i borgenärernas intresse som bör
ställas kan inte bedömas oberoende av rörelsens omfattning och ställning.

I likhet med vad som föreslås i promemorian bör enligl min
mening straffansvaret för vårdslöshet mot borgenärer begränsas till förfaranden
som är klart förmögenhetsförsämrande. Huruvida någon förmögenhetsförsämring
har ägt rum bör i princip bedömas efter företagsekonomiska värderingsprinciper.
Någon absolut värdegräns bör i della fall inte tas som utgångspunkt för
straffansvarels avgränsning, utan förfarandet bör bedömas mot bakgrund av gäldenärens
ekonomiska förhållanden och boets ställning. Lagtekniskt bör den begränsning av
straffansvaret som jag här förordat komma till uttryck genom att de nuvarande
gärningsformerna bibehålls men kvalificeras i fråga om de effekter de skall ha
medfört.

Det i promemorian lämnade förslaget att straffansvaret
skall begränsas

till fall dä gärningsmannen försämrat den ekonomiska släUningen i avse

värd mån skulle, även om det i promemorians motiv förefaller ha getts en

delvis annan innebörd, kunna användas för alt begränsa straffansvaret och

markera att den straffrättsliga bedömningen i detta fall främst bör utgå från

den relativa betydelse förfarandet haft för gäldenärens ekonomi. Uttrycket

avsevärt försämrat gäldenärens ekonomiska ställning förekommer emeller

tid i konkurslagens ätervinningsbestämmelser (35 §) och avser där inte

förmögenhetsförsämrande åtgärder utan betalning av skuld. Eftersom så

dana förfaranden i den mån de är straffbara faller under bestämmelsen om

mannamän mot borgenärer, bör ett annat uttryck väljas i detta samman

hang. Jag förordar därför att den nu aktuella begränsningen av straffansva

ret kommer till uttryck genom ett krav på att gärningsmannen genom sitt

förfarande skall ha försämrat sin förmögenhelsställning i avsevärd män. 37

Prop,
1985/86:30

Den avgränsning av
straffansvaret för vårdslöshet mot borgenärer som jag nu förordat innebär att
kraven på förmögenhetsförsämring vid vårdslöshet mot borgenärer normalt klart
kommer att översliga de krav som gäller för ansvar för oredlighet mol
borgenärer. Såsom jag redan tidigare antytt kan det emellertid i vissa fall
tänkas att gärningsmannen genom något sådant förfarande som avses i
bestämmelsen om vårdslöshet mol borgenärer försämrat sin förmögenhelsställning
i avsevärd män utan att förfarandet därför avsett egendom av sådant betydande
värde som krävs för att ansvar för oredlighet mol borgenärer skall kunna komma
i fräga. Del är uppenbart all det kan uppkomma fall av detta slag där lagföring
knappast är påkallad frän allmän synpunkt. Bl, a. med hänsyn härtill anser jag,
i motsats lill vad som föreslagits i promemorian, att den nuvarande åtalsprövningsregeln
vid vårdslöshet mot borgenärer bör bibehållas. Åven bortsett härifrån anser jag
alt de skäl som anfördes när regeln infördes fortfarande har bärkraft, även om
straffansvaret i vissa hänseenden begränsas både genom vad jag har föreslagit
i delta avsnitt och genom vad jag förordat i avsnitt 2.3.

2.6 Vissa andra frågor

Mitt
förslag: Gärningsbeskrivningen för bokföringsbrotl justeras sä att det klargörs
alt den som av oaktsamhet inte har insett sin bokföringsskyldighet och som
åsidosätter denna omfattas av straffansvaret. Den särskilda regleringen av gärningsmannaskapet
vid gäldenärsbrotl i 11 kap. 7 § första stycket BrB upphävs. Straffansvar
införs för försök lill sådan oredlighet mot borgenärer som regleras i 1 § första
stycket. Rubriken till 11 kap. BrB ändras och ges lydelsen Om brott mot
borgenärer m. m.

Promemorians
förslag: Överensstämmer i princip med milt utom beträffande försök tUl
oredlighet mot borgenärer och kapitelrubriken. Enligt promemorian skall ansvar
för oredlighet mol borgenärer kunna följa också på rättshandlingar som någon
företagit för skens skull. Något förslag om ändrad kapitelrubrik framförs inte.

Remissinstanserna:
Förslaget angående bokföringsbrott har med något undantag tillstyrkts eller lämnats
ulan erinran av remissinstanserna. Förslaget all upphäva den särskilda
regleringen i 11 kap. 7 § första stycket BrB har också fått elt positivt
remissutfall. Detsamma gäller förslaget lill straffansvar för skenrältshandlingar.

38

Skälen för mina förslag:
Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosätter sin bokföringsskyldighet
kan i vissa fall dömas för bokföringsbrotl enligt 11 kap. 5 § BrB. Denna
bestämmelse fick sin nuvarande utformning genom en lagändring år 1982. I
promemorian hävdas att den formulering

som
bestämmelsen på inrådan av lagrådet då fick skulle innebära en Prop. 1985/86:
30 avkriminalisering i så måtto all ansvar, i mötsats till vad som tidigare gällde,
endast kan komma i fråga om gärningsmannen har varit medveten om eller haft
uppsåt till att han var bokföringsskyldig. En sädan ändring av straffansvarets
omfattning torde emellertid inte ha varit avsedd, och i promemorian föresläs en
justering av brotlsbeskrivningen i syfte att klargöra att också den som varit oaktsam
i förhållande lill sin bokföringsskyldighet kan göra sig skyldig till
bokföringsbrott.

Med
undanlag för Malmö tingsrätt har remissinstanserna genomgående tills: yrkt
eller lämnat promemorians förslag utan erinran. Också för egen del anser jag
att det är lämpligt all brottsbeskrivningen i detta sammanhang justeras så att
någon tvekan inte föreligger om att straffansvar kan komma i fråga också för
den som inte insett men väl bort inse att han var bokföringsskyldig.

I
11 kap. 7 § första stycket BrB finns en särskild bestämmelse som innebär att,
om någon som är i gäldenärs eller bokföringsskyldigs ställe begår gärning som
avses i kapitlet, han skall dömas som om han själv hade varit gäldenär eller
bokföringsskyldig. 1 promemorian föresläs att denna bestämmelse upphävs med
hänsyn till att den numera har föriorat sin praktiska betydelse. De allmänna
bestämmelserna om medverkan innebär nämligen att straffansvaret får i princip
samma omfattning, även om bestämmelsen upphävs.

Promemorians
förslag har i denna del fält ett i huvudsak positivt bemötande av de
remissinstanser som berört frågan. Ingen remissinstans har ansett att
bestämmelsen fyller något behov när det gäller avgränsningen av del straffbara
området. Juridiska fakulletsnämnden vid Lunds universitet har emellertid
påpekat alt det kan synas något otillfredsställande att ett handlande som i
realiteten är ett gärningsmannaskap i vissa fall skulle komma att rubriceras
som medhjälp.

Också
för egen del anser jag att promemorians förslag i denna del kan godtas. Allmänt
sett är det enligt min mening en fördel, om specialregleringar av
medverkanssituationer kan undvikas. Som har påpekats i promemorian torde det inle
medföra nägon egentlig förändring av den materiella straffbarheten, om
bestämmelsen i 7 § första stycket upphävs. En sädan ändring framstår f.ö. som
naturlig redan med hänsyn till att gäldenär och bokföringsskyldig enligl mitt
förslag inle skall användas som formell beteckning på straffbestämmelsernas brotlssubjekt.
Jag vill också särskilt anmärka att den aktuella bestämmelsen inte har införts
med sikte på det mycket vanliga fallet att ett gäldenärsbrotl har begåtts av
någon företrädare för en juridisk person i denna hans egenskap. Att gärningsmannaskap
föreligger i denna situation följer av allmänna principer utan nägon särskild föreskrift.

Det enda förfarande i
brottsbalkens kapitel om gäldenärsbrotl som enligt

gällande rätt är straffbelagt på försöksstadiet tar sikte pä fall dä någon för

bort en tillgäng ur riket när konkurs är förestående. I promemorian föreslås

inte att ansvar för försök skall införas i något annat hänseende. Däremot

skall enligt förslaget ansvar för oredlighet mol borgenärer enligl 11 kap. 1 §

första stycket BrB kunna följa också pä skenrältshandlingar som, om de 39

varit gällande, skulle ha
försämrat gäldenärens ställning i avsevärd mån.

Prop. 1985/86:30 Förslaget
att skenrättshandlingar skall jämställas med verkliga rätts-

handlingar
har fått ett positivt mottagande av de remissinstanser som kommenterat det.
Uttalanden i denna riktning görs av hovrätten över Skåne och Blekinge,
hovrätten för Västra Sverige, RÅ, länsåklagarna i Uppsala och Värmlands län och
juridiska fakulletsnämnden vid Lunds universitet.

Förslaget
måste emellertid ses i samband med att det i promemorian också föreslås en
omfattande förändring av den straffrättsliga regleringen när det gäller sådana
fall av oredlighet mot borgenärer som f. n. behandlas i 11 kap. 1 § andra
stycket BrB. Det gäller här bl. a. fall då någon åberopar skenavtal i samband
med exekutiv förrättning. Promemorieförslaget ter sig dock i dessa delar något
ovisst till sina konsekvenser och bör som jag ser det inte tas upp i detta
sammanhang. Med hänsyn härtill bör inte heller skenrättshandlingar jämställas
med verkliga rättshandlingar när del gäller straffansvar enligt första stycket
i den aktuella paragrafen.

Det
finns emellertid anledning att uppmärksamma de motiv som anförs i promemorian
för kriminaliseringen av skenrältshandlingar. 1 promemorian framhålls sålunda
att det ofta är förenat med betydande svårigheter att klariägga om en tillgäng
fortfarande tillhör gäldenären eller om den har frångått honom genom en gåva
eller på annat liknande sätt. Detta är av betydelse när det gäller att bedöma
om ett sådant avhändande skett som är en förutsättning för ansvar för
oredlighet mol borgenärer enligt 1 § första stycket. Anses inte något avhändande
föreligga, innebär della inle alt gäldenären gör sig skyldig till oredlighet
mot borgenärer enligt I § andra stycket, om han exempelvis vid en konkurs inte
uppger tillgången såsom tillhörig honom. Någon uppsåtligt oriktig uppgift
behöver han ju inte ha lämnat.

För
att ett avhändande genom gåva skall kunna medföra ansvar torde det normalt
krävas att det antingen upprättats en skriftlig gåvohandling eller att gåvan
traderats, dvs överlämnats, 1 praktiken är det särskilt frågan huruvida en viss
tillgång har traderats på ett sådant sätt att straffansvar kan komma i fråga
som kan vara svår att avgöra.

Det
nu berörda problemet har vid remissbehandlingen uppmärksammats av juridiska fakulletsnämnden
vid Stockholms universitet. Enligt nämnden kan det finnas anledning att
överväga att straffbelägga försök till oredlighet mot borgenärer.

För
egen del anser jag att det bör stå klail att frågan om straffansvar inte är
helt beroende av den civiträttsliga bedömningen av en enskild transaktion.
Även om konkursförvallaren har framgång när det gäller en tvist om i vad mån en
tillgäng rätteligen ingår i boel bör straffansvar kunna komma i fråga om
avsikten uppenbarligen varit alt tillgängen skulle avhändas. Som jag ser det
åstadkommer man den utvidgning av kriminaliseringen som behövs, om också försök
till sådan oredlighet mot borgenärer som avses i 1 § första stycket
straffbeläggs. Jag förordar denna lösning.

Frågan vad som skall
krävas för att ett försök skall anses föreligga får

bedömas enligt allmänna regler. Det innebär alt brottet måste vara påbör

jat för att straffansvar skall bli aktuellt. Enbart en muntlig utfästelse om

40 gåva torde inle innebära att brottet skall anses
påbörjat. Ytterligare en

förutsättning
för straffansvar blir att fara förelegat för att brottet skulle Prop.
1985/86:30 fullbordas i det enskilda fallet eller att sådan fara har varit
utesluten endast pä grund av tillfälliga omständigheter.

Enligt
mitt förslag ändras brottsbeskrivningarna i kapitlet så att det särskilda
brottssubjektet gäldenär avskaffas. Därigenom blir kapitlets nuvarande rubrik
mindre adekvat. Flertalet av kapitlets bestämmelser avser att skydda
borgenärers rätt. Jag föreslår därför att kapitlets rubrik ges lydelsen Om
brott mot borgenärer m.m. En ändring av kapilelrubriken föranleder
följdändringar i bl.a. 55, 185 b och 219 §§ konkurslagen (1921:225). De
aktuella ändringarna är konsekvensändringar som inte kräver någon närmare
motivering. Del är därför uppenbart att lagrådets hörande över dessa
ändringsförslag skulle sakna betydelse.

3 Upprättat lagförslag

1
enlighet med vad jag nu anfört har inom justitiedepartementet upprättats förslag
till lag om ändring i brottsbalken.

Förslaget
bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 5

4 Specialmotivering 11 kap.

Kapitelrubriken

Av
skäl som har angetts i avsnitt 2.6 i den allmänna motiveringen föresläs kapitlet
fä rubriken Om brott mot borgenärer m. m.

Ändringarna
har berörts i den allmänna motiveringen i avsnitten 2.3, 2,4 och 2.5.

Enligt
förslaget anknyts straffansvaret enligt huvudregeln i första stycket inte lill
att gärningsmannen genom sitt handlande åstadkommit en viss effekt utan till
all hans förfarande ägt rum dä hans ekonomiska situation var av visst slag.
Denna situation beskrivs i bestämmelsen pä det sättet att det skall ha
förhållit sig antingen så att gärningsmannen var pä obestånd eller också så att
påtaglig fara förelåg för att han skulle komma på obestånd.

Med
obestånd avses detsamma som enligl gällande rätt och enligt konkurslagen eller
med andra ord att gäldenären inte rätteligen kan betala sina skulder och alt
denna oförmåga inte är endast tillfällig. Även om det inte kan visas alt
obestånd har förelegat, kan ansvar följa, om faran för obestånd visas ha varit
påtaglig. Bedömningen av om sådan påtaglig fara har förelegat avser den
sannolikhet med vilken ett obestånd kunde förutses med hänsyn till omständigheterna
vid själva gärningen. Omständigheter

som inträffat därefter
skall således beaktas endast i den mån de kunde 41

förutses vid gärningen.

Prop. 1985/86: 30 För att
faran för obestånd skall anses påtaglig bör naturligtvis krävas att

gäldenärens
aktuella ekonomiska situation i något hänseende framstått som särskilt brydsam.
Allmänt negativa faktorer för en viss gäldenär, som vikande konjunkturer inom
en bransch eller förändringar i marknadsstrukturen, kan inte i sig tas till
intäkt för att faran för obestånd varit påtaglig, om inle några märkbara
ekonomiska problem hunnit uppkomma för gäldenären. .4tt någon har inlåtit sig
på ett äventyrligt företag innebär inle heller i sig alt del är påtaglig fara för
obestånd. För detta krävs dessutom att den ekonomiska situationen framstår som
prekär med hänsyn till exempelvis likviditet, sufficiens eller räntabilitet.
För att faran för obestånd skall anses vara påtaglig bör normalt också krävas
alt obeståndet kunde väntas uppkomma i relativt nära anslutning till den åtgärd
som är föremål för bedömning. Som jag har berört i den allmänna motiveringen
kan emellertid faran för obestånd vara påtaglig även om en förhållandevis lång tid
kan förväntas förflyta innan en akut betalningsoförmäga uppkommer.

Enligt
förslaget anges inte direkt att gärningsmannen skall vara gäldenär. Avsikten
härmed är att göra klart att man vid den straffrättsliga bedömningen inle
skall bortse frän sådana skulder som kunde förutses vid gärningen men som vid
del tillfället ännu inte hade uppkommit. För att sådana skulder skall kunna
beaktas vid bedömningen av om obestånd eller fara för obestånd har förelegal
måste dock samma krav ställas på förutsebarheten som beträffande andra faktorer
som är av betydelse i delta sammanhang. Detta innebär att skulder som grundar
sig på omständigheter som inte förelåg vid tidpunkten för gärningen i allmänhet
inte kan beaktas. Det bör emellertid framhållas all på samma sätt som man vid
bedömningen måste beakta vad som kan förutses om gäldenärens framtida intäkter
så måste också beaktas de kostnader som kan väntas uppkomma liksom den skattskyldighet
som framlida intäkter kan medföra.

Subjektivt
är det en förutsättning för ansvar att gärningsmannen har haft uppsåt
omfattande de omständigheter som innebär att obestånd eller i vart fall
påtaglig fara för obestånd förelåg. 1 likhet med vad som annars gäller är eventuellt
uppsåt tillräckligt. Har gärningsmannen inle haft uppsåt, kan i vissa fall ansvar
för vårdslöshet mot borgenärer komma i fråga.

Beskrivningen
av de straffbara förfarandena har ändrats endast på sä sätt alt det anges att
åtgärderna skall avse egendom av betydande värde i stället för egendom av
betydenhet. Avsikten med ändringen är att betona den betydelse som bör tiUmälas
det absoluta värdet av den förmögenhetsförsämring som åtgärden medfört. Någon
fixerad värdegräns bör dock inte läggas till grund för tillämpningen, utan även
sådana omständigheter som åtgärdens karaktär, syfte och samband med gäldenärens
normala verksamhet liksom boets ekonomiska ställning måste beaktas.
Beträffande rena avhändanden som inte är sedvanliga och uppenbart saknar
samband med gäldenärens normala verksamhet synes del i linje med vad som
anförts i den aUmänna motiveringen kunna vara en rimlig utgångspunkt att avhändandet
motsvarat minst tre Qärdedelar av basbeloppet.

I andra meningen av första
stycket föreskrivs ansvar också för sådana

fall då gärningsmannen,
ulan att första meningen är tillämplig, genom sitt

42 förfarande har försatt sig pä obestånd eller framkallat påtaglig fara
för att

han
skall komma på obestånd. Förslaget överensstämmer i dessa hänseen- Prop.
1985/86: 30 den med gällande rätt utom så till vida att det anges alt den fara
som framkallats skall ha varit påtaglig i stället för allvarlig. Ansvar enligt
andra meningen torde i praktiken komma i fråga endast i samband med avhändanden
som avser en betydande del av gäldenärens totala tillgångar.

1
andra stycket har endast den ändringen gjorts alt brottssubjektel inte anges
vara en gäldenär ulan att bestämmelsen i stället riktas mot envar. Ändringen
torde endast kunna fä betydelse för i vad män vissa gärningar skall anses
begångna i gärningsmannaskap eller utgöra medhjälp till ett visst brott.

2
§

Ändringen
avser endast att brottssubjektel inte anges som gäldenär. Skälen till detta
har redovisats i avsnitt 2.4 i den allmänna motiveringen och i specialmoliveringen
till 1 §.

3§

Bestämmelsen
i första stycket om vårdslöshet mot borgenärer har i likhet med bestämmelsen om
oredlighet mot borgenärer ändrats sä att straffansvaret avser vissa
förfaranden som nägon företagit när han är pä obestånd eller när det föreligger
en påtaglig fara för att han skall komma på obestånd. Vad som avses därmed har
behandlats i den allmänna motiveringen i avsnitt 2.3 saml i specialmotiveringen
till 1 §.

Liksom
vid oredlighet mot borgenärer föresläs vidare att brottssubjektel inte anges
som gäldenär. Avsikten är att på detta sätt markera att även skulder som ännu inle
har uppkommit skall kunna beaktas vid den straffrättsliga bedömningen.
Innebörden av ändringen har behandlats närmare i den allmänna motiveringens
avsnitt 2.4 samt i specialmotiveringen till 1 §.

De
förfaranden som kan föranleda straffansvar anges på samma sätt som enligt
gällande rätt. I stället för att gärningsmannen genom sitt förtärande skall ha
framkallat eller förvärrat obestånd anges emellertid i förslaget alt han skall
ha försämrat sin förmögenhetsställning i avsevärd mån. Straffansvaret
begränsas således i enlighet med promemorians förslag uttryckligen till förmögenhetsförsämrande
åtgärder. Vad som bör förstås med en avsevärd försämring av förmögenhelsställningen
har jag behandlat närmare i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.5).

Den ändrade redaktionen av
paragrafen har gjort det nödvändigt alt

komplettera stycket med en ny andra mening. I meningen anges att ansvar

kan komma i fräga också om gärningsmannen inte insåg men hade skälig

anledning anta alt han var på obestånd eller att del förelåg påtaglig fara för

att han skulle komma pä obestånd. Förslaget innebär i detta hänseende

inte någon principiell nyhet i förhållande lill gällande rätt. Som paragrafen

är avfattad f. n. krävs nämligen inte att gäldenären uppsåtligen har framkal

lat eller förvärrat obestånd, ulan oaktsamhet är tillräckligt i detta hänseen

de. Det bör nämnas att den som förfarit på del sätt som sägs i I § första

stycket utan uppsåt att han var på obestånd eller att en påtaglig fara för

obestånd förelåg kan vara förfallen lill ansvar enligt förevarande bestäm

melse. 43

Prop.
1985/86: 30 Någon motsvarighet lill
bestämmelsen i 1 § att ansvar kan följa även på

ett förfarande genom vilket någon försätter sig på
obestånd eller framkallar påtaglig fara för obestånd har inte tagits upp i
paragrafen om vårdslöshet mot borgenärer. Har en enstaka gärning haft sådan
effekt, torde i de straffvärda fall som man har att räkna med förutsättningar
för ansvar enligt 1 § föreligga. Vid förfaranden som sträcker sig över en
längre tid, som exempelvis förbrukande av medel utan motsvarande nytta för ett
företag eller slösaktigt leverne, kan däremot enligl förslaget normalt endast
beaktas åtgärder som i tiden ligger efter det att gärningsmannen i vart fall
bort inse att en påtaglig fara för obestånd förelåg.

1 andra stycket har endast den ändringen gjorts att gäldenär
inte anges som brotlssubjekt.

4§

I bestämmelserna om mannamän mot borgenärer görs enligt
förslaget endast ett par smärre justeringar. 1 likhet med i övriga bestämmelser
i kapitlet där brottssubjektel anges som gäldenär riktas i stället ansvaret mot
envar som förfar på visst sätt. Som utvecklats i den allmänna motiveringen
(avsnitt 2,4) är avsikten med ändringen att man inte heller vid mannamån mot
borgenärer skall bortse från klart förutsebara men ännu inte uppkomna skulder
vid den straffrättsliga bedömningen, I samma syfte ändras det s, k. effeklrekvisilet
så alt del för straffansvar blir tillräckligt att åtgärden har medfört
påtaglig fara för att andra borgenärers rätt skall förringas. Om en viss
förutsebar skuld som ännu inte har uppkommit har beaktats vid
obeståndsbedömningen, skall således också beaktas i vad män förfarandet kan
förväntas påverka denna borgenärs rätt. En förutsättning för ansvar är
emellertid att gärningsmannen haft uppsåt lill att åtgärden medfört fara för
andra borgenärers rätt,

5§

Ändringen har berörts i den allmänna motiveringen i
avsnitt 2,6. Avsikten med ändringen är alt klargöra att straffansvaret också
omfattar den som varit oaktsam i förhällande till att bokföringsskyldighet
förelåg, I motsats till i promemorians förslag anges inte uttryckligen att
gärningsmannen skall vara den som bokföringsskyldigheten åvilar. Även den som
faktiskt handhar bokföringen åt någon bokföringsskyldig kan därmed dömas som
gärningsman och inle endast som anstiftare eller medhjälpare. Mitt förslag
överensstämmer i detta hänseende i princip med vad som för närvarande gäller
till följd av bestämmelsen i 7 § första stycket,

6§

Förslaget innebär att straffansvaret för försök utvidgas lill
alt omfatta också sådan oredlighet mot borgenärer som avses i 1 § första
stycket. Ändringen har berörts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2,6),

7§

Bestämmelserna i första slycket om att den som handlar i
en gäldenärs

44 eller en bokföringsskyldigs ställe
skall dömas såsom om han själv var

gäldenär
skall enligt förslaget upphävas. Ändringen har berörts i den Prop,
1985/86:30 allmänna motiveringen i avsnitt 2.6.

1
andra stycket byts enligt förslaget, i konsekvens med vad som föreslagits i 4 §,
uttrycket gäldenären ut mot gärningsmannen.

5 Hemställan

Jag
hemställer alt lagrådets yttrande inhämtas över förslaget till lag om ändring i
brottsbalken.

6 Beslut

Regeringen
beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.

45

Prop. 1985/86:30 Utdrag

Lagrådet PROTOKOLL

vid
sammanträde 1985-09-23

Närvarande;
justitierådet Knutsson, f,d. justitierådet Sterzel, regeringsrådet Tottie.

Enligt
protokoll vid regeringssammanträde den 6 juni 1985 har regeringen på
hemställan av statsrådet Wickbom beslutat inhämta lagrådets yttrande över
förslag lill lag om ändring i brottsbalken (om brott mot borgenärer m. m.).

Förslaget
har inför lagrådet föredragits av docenten Dag Victor.

Förslaget
föranleder följande yttrande av lagrådet;

11
kap. 1 och 3 §§

Enligt
1 § första stycket och 3 § första stycket kriminaliseras vissa typer av förmögenhetsförsämrande
handlingar som företas när gärningsmannen är pä obestånd eller när del
föreligger en påtaglig fara för alt han skall komma pä obestånd. Det är inte,
såsom enligt gällande rätt, ett nödvändigt rekvisit för ansvar att åtgärderna
har orsakat eller förvärrat ett obestånd eller medfört fara för all obestånd
skall uppkomma. Det huvudsakliga motivet för de sålunda föreslagna ändringarna
är att brottsutredningen skall underlättas. Lagrådet har i princip inte något
att erinra mot att det nuvarande skaderekvisitel slopas och att
kriminaliseringen i stället knyts till att handlandet sker i ett visst
ekonomiskt läge.

Del
är ofrånkomligt all ett farerekvisit av det slag som nu föreslås ger upphov till
vissa gränsdragningsproblem. Av departementschefens motivuttalanden framgår
att sädana aUmänna och för ett företags framtidsutsikter betydelsefulla
faktorer som konjunkturförändringar, minskad efterfrågan inom branschen och
kreditåtstramningar inte i och för sig skall kunna föranleda att fararekvisitet
anses uppfyllt. Härför torde krävas att del föreligger särskilda omständigheter
som gör att det enskilda företagets situation framstår som prekär. Å andra
sidan synes del inte vara nödvändigt att utvecklingen ännu har lett lill akuta
betalningssvårigheier för gäldenären, om det med stor sannolikhet kan förutses
att sådana svårigheter kommer att uppstå inom en överskådlig framtid.

I
praktiken torde lagföring för oredlighet eller vårdslöshet mot borgenä

rer knappast komma i fråga i andra fall än då det, exempelvis genom en

konkurs, slår klart att gäldenären har kommit på obestånd och ovissheten

alltså endast hänför sig lill frågan om när detta skedde. Härtill kommer att

det för straffansvar krävs, inte bara att en fara av åsyftat slag faktiskt

förelåg vid det tillfälle då gärningen företogs utan också att gäldenären

insåg della eller - vid vårdslösheisbrotl - åtminstone hade skälig anled

ning att anta att det förhöll sig så. Mol den angivna bakgrunden anser sig

lagrådet kunna godta den föreslagna utformningen av obeständskravel.

46 I 1 § första stycket andra meningen föresläs att
uttrycket "allvarlig fara"

byts
ut mol "påtaglig fara". Språkligt sett framstår detta som en sänkning
Prop. 1985/86; 30 av faregraden och därmed som en skärpning av straffansvaret. Enligl
departementschefen är emellertid någon ändring i sak inte avsedd. Den ändrade
lydelsen motiveras med önskemålet att uppnå redaktionell överensstämmelse med
uttryckssättet i paragrafens första mening. Lagrådet har förståelse för detta
argument och vill inte motsätta sig ändringsförslaget.

Enligl
den föreslagna nya lydelsen av straffbestämmelserna skall gärningsmannen inte
längre betecknas som gäldenär. Syftet med denna ändring anges vara att
klargöra att man vid den straffrättsliga bedömningen skall kunna ta hänsyn inle
bara till skulder som förelåg vid gärningstillfället utan också till dä
förutsebara men ännu inle uppkomna skulder. Ett konsekvent genomförande av det
ändrade uttryckssättet synes emellertid fä vissa följder som inle närmare har
belysts i remissen. Sålunda torde straffbestämmelserna i I § andra stycket och
3 § andra stycket kunna komma att drabba även tredje man, exempelvis någon som
har ålagts edgång enligt 93 § andra stycket konkurslagen eller som har att
lämna upplysningar enligt 4 kap. 15 § utsökningsbalken, och detta även om det inte
är fråga om en gärning som kan betraktas som medhjälp till en av gäldenären
själv förelagen handling. Om detta inte är avsikten fär övervägas om inte
beteckningen "gäldenär" bör bibehållas i 1 § andra stycket och 3 §
andra stycket.

11
kap. 4 §

Det
i paragrafen upptagna skaderekvisitel, att åtgärden "avsevärt förringar
andra borgenärers rätt", föresläs ersatt av ett farerekvisit, att åtgärden
"medför påtaglig fara för att andra borgenärers rätt skall förringas avsevärt".
Syftet med ändringen, som innebär en viss skärpning av straffansvaret, är att
man vid prövningen skall kunna ta hänsyn också till skulder som ännu inte har
uppkommit. Av motiven framgår att del inle är meningen att andra framtida
betalningsförpliktelser skall få beaktas än sådana som kunde förutses vid
gärningstillfället. Med hänsyn härtill föranleder förslaget inte nägon erinran
frän lagrådets sida.

Av
motsvarande skäl som har anförts beträffande 1 § andra stycket och 3 § andra
stycket kan ifrågasättas om inle bestämningen "gäldenär" bör bibehållas
i paragrafens andra stycke.

47

Prop.
1985/86:30 Justitiedepartementet

Utdrag
ur protokoll vid regeringssammanträde den 10 oktober 1985

Närvarande;
Statsministern Palme, ordförande, och statsråden 1. Carlsson, Lundkvist, Sigurdsen,
Gustafsson, Leijon, Peterson, Bodström, Göransson, Dahl, R. Carlsson,
Holmberg, Hellström, Thunborg, Wickbom

Föredragande;
statsrådet Wickbom

Proposition om ändring i brottsbalken m. m. (om brott mot
borgenärer)

1 Anmälan av lagrådsyttrande m.m.

Föredraganden
anmäler lagrådets yttrande' över förslag till lag om ändring i brottsbalken.

Föredraganden
redogör för lagrådets yttrande och anför.

Förslaget
i lagrådsremissen innebär bl.a. att bestämmelserna i II kap. brottsbalken
genomgående ändras på sä sätt att gärningsmannen inte längre betecknas som gäldenär.
Enligt lagrådet bör det övervägas om inte specialsubjeklet gäldenär bör
bibehållas i 1 § andra stycket, 3 § andra stycket samt 4 § andra stycket. En
ändring torde nämligen enligt lagrådet i dessa fall kunna fä vissa följder som
inte närmare har belysts i remissen. Straffansvar skulle i vissa fall kunna
komma att drabba iredje man, även om del inte är fråga om en gärning som kan
betraktas som medhjälp till en av gäldenären själv förelagen handling.

För
egen del vill jag härtill anmärka att redan gällande rätt innebär att det inte
behöver vara gäldenären själv som genom handling eller underlåtenhet har
uppfyllt förutsättningarna för gärningsmannaansvar enligt de aktuella lagrummen.
Enligt 7 § första stycket i kapitlet enligt dess nuvarande lydelse skall
nämligen också den som i gäldenärs ställe har begått en gärning som avses i
kapitlet dömas som om han själv vore gäldenär. Att gäldenären eller nägon som
är i dennes ställe kan drabbas av straffansvar är inte heller en förutsättning
för att annan som medverkat till brottet skall fällas till ansvar. Enligt 23
kap. 4 § andra stycket brottsbalken skall envar medverkande bedömas efter del
uppsåt eller den oaktsamhet som ligger honom till last.

Del
torde med hänsyn härtill endast vara för vissa mera speciella fall som
förslaget skulle komma att innebära en utvidgning av förutsättningarna för
ansvar enligt de aktuella bestämmelserna. Fallen lär också regelmäs-

48 ' Beslut om lagrådsremiss fattat vid regeringssammanträde den 6 juni
1985.

sigt vara slraffvärda i och för sig, och normall torde de f.
n. kunna föranle- Prop. 1985/86: 30 da straffansvar enligl andra
bestämmelser. T.ex. kan ansvar i vissa av de fall som jag här tänker på komma i
fråga för andra förmögenhetsbrott eller enligt brottsbalkens 14 eller 15 kap.

Även om det mol den angivna bakgrunden skulle kunna
övervägas att vidhålla det remitterade förslaget i aktuellt hänseende, har jag
förståelse för vad lagrådet anfört i denna del. Jag vill därför inle motsätta
mig att beteckningen gäldenär i enlighet med lagrådets synpunkter bibehålls i
de aktuella bestämmelserna. Detta synes i så fall böra ske även i 1 § tredje
stycket. För alt man skall undvika att del straffbara området härigenom
begränsas på elt opäkallal sätt synes det emellertid under sådana förhållanden
nödvändigt att bestämmelsen i 7 § första stycket bibehålls med hänsyftning på
de bestämmelser där brottsubjektet kommer att anges som gäldenär. Jag förordar
en lösning i enlighet härmed.

Även i övrigt kan jag ansluta mig till vad lagrådet har
anfört i sitt yttrande.

Utöver vad som påkallas av lagrådets yttrande bör vissa
redaktionella jämkningar göras i förslaget. Jag vill här särskilt anmärka att
en sädan jämkning bör göras i 4 § första stycket andra meningen av innebörd att
det i överensstämmelse med gällande rätt uttryckligen klargörs att straffanvar
även i detta fall förutsätter att gärningsmannen var pä obestånd när gärningen
företogs.

I enlighet med vad som förulskickades i lagrädsremissen
bör vidare, med hänsyn till att rubriken för 11 kap. brottsbalken föreslås
ändrad, vissa konsekvensändringar göras i konkurslagen (1921:225), Ändringarna,
som avser 55, 185 b och 219 §§, innebär att uttrycket "gäldenärsbrotl"
byts ut mot uttrycket "brott som avses i 11 kap. brottsbalken".

2 Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag
att regeringen

förslår riksdagen att anta dels det av lagrådet granskade
lagförslaget med vidtagna ändringar, dels ett inom justitiedepartementet
upprättat förslag lill lag om ändring i

konkurslagen (1921:225),

3 Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden
och beslutar att genom proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som
föredraganden har lagt fram.

49

4 Riksdagen 1985/86. 1 saml. Nr 30

Prop. 1985/86:30 Bilaga I

Till
Regeringen Statsrådet Ingvar Carlsson

Förslag till nya bestämmelser om gäldenärsbrotl

Kommissionen
(Ju 1982:05) mol ekonomisk brottslighet skall enligt sina direktiv lägga fram
förslag lUl lagstiftningsåtgärder på bl. a. del straffrättsliga områdel för
att motverka ekonomisk brottslighet. 1 enlighet härmed har kommissionen tagit
upp frågan om ändringar i reglerna om gäldenärsbrotl i 11 kap. brottsbalken.
Kommissionen har härvid samarbetat med docenten Madeleine Löfmarck som enligt
uppdrag den 30 mars 1982 av dåvarande justitieministern sett över gäldenärsbrotten.
Madeleine Löfmarck har enligt beslut den 17 februari 1983 av justitieministern
Ove Rainer redovisat resultatet av sitt arbete till kommissionen i form av en promemoria,
som slutförts i oktober 1983. Promemorian har utarbetats med beaktande av den
utredning som företagils inom kommissionen rörande reglerna om återvinning i
konkurs. Promemorian fogas som bilaga (I) lill denna skrivelse.

Förfaranden
som innebär att gäldenärer söker undgå ansvar för sina skulder har allvarliga
skadeverkningar både för det allmänna och för enskilda borgenärer. Sett från
statens synpunkt kan konstateras att det i flertalet av de inemot 6000
konkurser som påbörjas årligen görs gällande skatte- och avgiftsfordringar till
myckel betydande belopp. 1 stor utsträckning saknas medel att betala dessa
fordringar. Även om åtskilliga enskilda borgenärer är i ett bättre läge än
staten såsom borgenär - såtillvida att de har möjlighet all välja sina gäldenärer
- är förlusterna också för enskilda borgenärer i samband med konkurser totalt
sett mycket stora.

Även
från mer allmänna utgångspunkter är det viktigt att man effektivt motverkar
förfaranden som är illojala mot borgenärerna. Om åtgärder inte vidtas mot
sådana förfaranden minskar medborgarnas tilltro till det rättsliga systemet
och undergräver på lång sikt känslan av solidaritet mot samhället. Ur
kreditlivets synvinkel är det allvarligt om gäldenärer i allt större omfattning
utan påföljd kan undandra sig ansvar för sina skulder.

När
det gäller att utforma effektiva ålgärder måste man ta allmänpreventiva
hänsyn, dvs. se till att gäldenärer förmås avstå frän betalningssabotage. Man
måste också ha systemets reparativa funktion i sikte. Det är m.a.o. viktigt att
de ekonomiska skadorna av illojala förfaranden kan begränsas, t. ex. genom att
den som medverkat till åtgärden blir skyldig att ersätta skada eller genom att
transaktionen i fråga bringas att återgå.

Flera
metoder måste användas för att komma till rätta med de illojala förfarandena. Civilrätlsliga
påföljder är t.ex. av stor betydelse. Här har kommissionen i betänkandet (SOU
1983; 60) Återvinning i konkurs föresla-

50 (I) Bilagan
har uteslutits här.

gil förbättrade återvinningsmöjligheter. Kommissionen har
också tagit ini- Prop. 1985/86:30 lialiv lill direktiv om översyn av den aktiebolagsrällsliga
lagstiftningen.

Enligl kommissionens mening är del emellertid viktigt att
också det straffrättsliga påföljdssystemet förstärks. Främst är bestämmelserna
om gäldenärsbrotl i 11 kap. brottsbalken av intresse i detta sammanhang. Denna lyp
av brottslighet utgör en framträdande del av den ekonomiska brottsligheten.
Till gäldenärsbrotten hör oredlighet mot borgenärer, vårdslöshet mol
borgenärer, mannamån mol borgenärer och bokföringsbrott. Dessa brott
aktualiseras nästa uteslutande i samband med konkurser.

Gäldenärsbrotten är svåra att utreda. De bereder stora
problem för konkursförvaltare som är skyldiga att undersöka om gäldenärsbrotl
förekommit och att anmäla misstanke härom till åklagaren. Materialet som måste
genomgås är ofta omfattande och svåröverskådligt. Komplicerade transaktioner
som kanske ligger flera år tillbaka i tiden kan behöva klarläggas. Ett flertal
juridiska och fysiska personers verksamhet måste ibland utredas. Bokföringen är
ofta bristfällig. Svårigheterna vid utredningen sammanhänger bl. a. med
straffbestämmelsernas utformning. Straffansvarets omfattning är i vissa
hänseenden oklart och i praktiken starkt begränsat genom de krav på bevisning
som följer av slraffbudens utformning.

Trots utredningssvårigheterna har antalet anmälningar frän
konkursförvaltare till polismyndighet om misstänkt gäidenärsbrottslighet fyrdubblats
under den senaste femårsperioden. I nuläget anmäls drygt tvåtusen gäldenärsbrotl
per år. Ökningen har samband med den konkursreform som trädde i kraft år 1980
och som innebar att förvaltarna skulle utreda brottsmisstankar även i de
mindre konkurserna. Troligtvis beror ökningen av antalet anmälningar även på en
viss faktisk ökning av gäldenärsbrottsUghe-ten.

Även för polis och åklagare är utredningsproblemen stora.
Problemen förvärras av att utredningsresurserna är begränsade, Della har lett
till en betydande eftersläpning i utredningarna av gäldenärsbrotl.
Eftersläpningen gör bevissvärigheterna ännu större och minskar möjligheterna
till åtal. 1 den mån åtal väckts — efter lång tid - har påföljden vid fällande
dom just med hänsyn till den långa lid som förflutit från brottet oftast blivit
en ej frihetsberövande påföljd. Detta är betänkligt ur brottsbekämpande synpunkter.

Fördröjningar av polisens och åklagarens utredningar om gäldenärsbrotl
kan också få en annan olycklig effekt. Om anmälningar i fall efter fall blir
liggande hos polisen utan alt något händer är det förklarligt om konkursförvaltarna
kan finna del meningslöst att lägga ned betydande arbete pä att utreda huruvida
gäldenärsbrotl kan misstänkas.

Även sett från den misstänktes synvinkel är del allvariigt
att brottsutredningarna drar ut på tiden. Han kan med fog göra anspråk på all
en anmälan mot honom blir utredd inom rimlig tid.

De
föreliggande problemen kan minskas genom att polis och åklagare

tillförs ökade resurser för utredning om bl. a, gäldenärsbrottsligheten.

Kommissionen har också föreslagit sådana förstärkningar. Kommissionen

anser det emeUertid nödvändigt att dessutom se över straffbestämmelserna

i 11 kap. brottsbalken. En begränsad revidering av dessa bestämmelser 51

Prop.
1985/86:30 gjordes är 1976. Den innebar en utvidgning av straffansvaret i vissa
avseenden och en avkriminalisering i andra, allt i syfte att åstadkomma en effektivare
lagföring. Vidare har bestämmelserna om bokföringsbrotl skärpts år 1982. Enligt
kommissionens Tippfattning bör man nu gå vidare och göra en tolalrevision av
reglerna om gäldenärsbrotl.

Huvudsyftet
med en sådan översyn måste vara att förenkla regelsystemet och förbättra
möjligheterna att tillämpa reglerna i praktiken. Bevissvärigheterna kan
minskas genom ändrade brottsbeskrivningar. Detta innebär inte att man vidgar
det kriminaliserade området genereUt sett, även om vissa utvidgningar är
tänkbara. Det är i stället fråga om att komma ål förfaranden som redan enligl
nu gällande lagstiftning är straffbelagda men för vilka gärningsmannen ofta
undgår ansvar på grund av bevisproblem. För att fä ett effektivare regelsystem
kan man också behöva avkriminalisera vissa förfaranden. Även andra skäl talar
för en sädan avkriminalisering. Tillämpningen av nuvarande regler - främst vad
gäller vårdslöshet mol borgenärer - har enligt kommissionens uppfattning blivit
för hård mot de gäldenärer som t. ex. av hänsyn till de anställda har fortsatt
en föriustbringande rörelse något för länge. Det vikliga är alt päföljdssystemet
inriktas pä de mer kvalificerade förfarandena. Det bör understrykas att kommission
inle anser att allmänna straffrättsliga grundsatser skaU överges. Gällande
principer om s.k. subjektiv täckning och om åklagarens bevisbörda bör stå fast.

En
förenkling av regelsystemet är motiverad också därför att den ökar
möjligheterna att förutse straffansvar och således främjar rättssäkerheten.

Den
av Madeleine Löfmarck utarbetade promemorian går ut ifrån de tankegångar som
här redovisats. Kommissionen är därför beredd all i huvudsak ställa sig bakom
de förslag som återfinns i promemorian.

Stockholm
i oktober 1983

Sven
Heugren Gunnar Björne Arne
Nygren

52

Bilaga
2 Prop. 1985/86:30

Utdrag från promemorian (DS Ju 1983:17) Gäldenärsbrott

4.1 Inledning: reformbehov, huvudpunkterna i förslaget

Den
gäUande regleringen av gäldenärsbrotten är i huvudsak ett resultat av straffrättskommitténs
(SRK:s) arbete i slutet av 1930-talet. Den tillkom under trycket av de
extraordinära, för många människor katastrofala, händelserna pä del ekonomiska
området i Sverige och i andra länder under det närmast föregående decenniet.
Kommittén strävade efter att skapa en reglering som skulle omöjliggöra liknande
förluster för borgenärer i framtiden. 1 denna strävan utformades
straffansvaret avsevärt vidare än enligt då gällande rätt. Kravet på att gäldenären
skulle ha kommit i konkurs eller fäll till stånd offentlig ackordsförhandling
utanför konkurs slopades utom i straffbudel om bokföringsbrott. De kasuistiska
brottsbeskrivningarna ersattes i betydande utsträckning med genereUa rekvisit.
Det i viss mån redan tidigare använda begreppet obestånd fick en avgörande
betydelse vid utformningen av straffansvaret. Medan begreppets innebörd i dä
gällande straffbestämmelser var osäker klargjordes nu att detta skulle äga den
i konkurslagen angivna betydelsen av icke tillfällig betalningsoförmåga. Mannamånsansvaret
utsträcktes till att gälla även betalning av förfallen gäld. Kretsen av
målsägande vidgades.

Det
är inte förvånande att det regelsyslem som sålunda skapades kom alt medföra
tillämpningsproblem. De generellt avfattade brottsrekvisiten har, tillsammans
med reglerna om bevisbördans fördelning i brottmål, ställt åklagarna inför
myckel stora svårigheter. Oproporiioneriiga resurser i tid och personal har
lagts ned pä förundersökningar, och åtal som slutiigen väckts har i betydande
omfattning blivit ogillade med hänvisning till bristande bevisning. Det
teoretiskt vidsträckta straffansvaret har i praktiken blivit mycket begränsat.

En
starkt bidragande orsak till tillämpningssvårigheterna är alt det ekonomiska
livet har undergått väsentliga förändringar sedan straffbestämmelserna
tillkom. Här skall endast pekas på en sådan förändring: förskjutningen av borgenärsiniresset
från det enskilda lill det allmänna. SRK avsåg att skapa skydd för vanliga
kreditgivare, enskilda fysiska och juridiska personer. I det borgenärskoUektiv
som SRK hade i åtanke ingick inte stal och kommun som skatte- och
avgiftsborgenärer. (1) Den helt dominerande ställning som skatte- och
avgiftsskulderna numera intar i konkurser och i mål om ansvar för gäldenärsbrott
kräver ställningstagande i ett flertal hänseenden, varom SRK;s betänkande och
andra förarbeten inte ger besked.

(1)
Jfr kommittéledamoten Strahls yttrande i det otryckta materialet från kommit

téarbetet, återgivet i Löfmarck, M., Gäldenärsbrotten, Sthlm 1982 s. 63 och SvJT

1981 s. 288 f 53

Prop, 1985/86:30 Förskjutningen
pä borgenärssidan ger också anledning till principiella

överväganden
om behandlingen av olika kategorier av borgenärer och om vad som egentligen
utgör grunden för kriminaliseringen av gäldenärsbrott. Mänga av de
förfaringssätt som utnyttjas för att hindra eller fördröja uppbörden av skatter
och allmänna avgifter - det s.k. likvida fusket — aktualiserar
straffbestämmelserna i BrB 11 kap. I vilken utsträckning och på vilket sätt kan
och bör straffansvaret för gäldenärsbrott utnyttjas i strävandena att
tillgodose statens och kommunernas anspråk på skatt och andra utskylder?
Åtgärder i detta syfte har idag en mycket hög prioritet, medan behovet av
straffskydd för enskilds förmögenhet under senare år har betonats mindre än
tidigare. Ett klarläggande av gäldenärsbrottens "skyddsobjekt" -
kriminaliseringsgrunden — är nödvändigt för alt regelsystemet skall kunna
anpassas till dagens värderingar eller, annorlunda uttryckt, till vad som kan
anses utgöra en allmän rättsuppfattning. Vid en reformering av bestämmelserna
om gäldenärsbrott måste målet vara all åstadkomma en sådan anpassning,
samtidigt som största möjliga klarhet eftersträvas för dem vars handlingssätt
skall regleras och för dem som har att tillämpa reglerna. Det är också
väsentligt att regelsystemet är konsekvent i sin uppbyggnad och att det
harmonierar så väl som möjligt med annan lagstiftning som aktualiseras i
skuldförhållanden.

Beträffande
behovet av straffbestämmelser liU skydd för kreditgivare -utöver det skydd som
förskingrings- och bedrägeriansvaret utgör - kan följande anföras.

Kreditgivning
innebär ett risktagande, som i regel kompenseras av en ränta eller annan
"riskpremie". I viss utsträckning måste en kreditgivare åläggas att
själv pröva och kontrollera risken och att anpassa sitt "pris"
därefter. Slraffsanktionering är inte befogad enbart för att befrämja skuldbetalning.
Såväl FN;s som Europarådets rättighetskonvention förbjuder frihetsberövande på
grund av oförmåga att betala avtalad förpliktelse. I svensk rätt är inte heller
betalningsförsummelse som sådan belagd med straff någonstans. För att det
kreditväsen, som vårt ekonomiska system förutsätter, skall kunna fungera krävs
dock ett visst mått av tilltro till gäldenärers handlande. Ålgärder som är
uppenbart illojala mot borgenärerna kan inte lämnas osanktionerade om denna tiUtro
skall upprätthållas. En borgenär måste kunna utgå från att hans gäldenär inte uppsåtligen
eller av grov oaktsamhet försämrar hans möjligheter att få betalt. Så länge gäldenärens
egen ekonomi är tillfredsställande och han inle företar handlingar som äventyrar
denna kommer hans agerande inte hans borgenärer vid. Men då hans ekonomiska
situation inte längre innebär fullgod säkerhet för borgenärernas fordringar
måste han underkastas vissa restriktioner i sitt ekonomiska handlande.
Restriktionerna måste också avse förfaranden som förstör eller hotar hans
betalningsförmåga. Indirekt innebär konkursrättens återvinningsregler sädana
restriktioner. Återvinning är emellertid en sanktion riktad mot tredje man —
ofta en av borgenärerna —, inte mot gäldenären. Vidare begränsas
återvinningssanktionen av vissa, ibland mycket snäva tidsfrister, vilket är
nödvändigt för all den allmänna omsättningen inte skall störas. Den möjlighet
som gällande rätt i vissa situationer

54 innefattar all ålägga en person ett betalningsansvar för annans gäld, s.k.

ansvarsgenombrott i vid mening, (1) utgör likaledes i
första hand ett sank- Prop. 1985/86: 30 tionshol mot annan än gäldenären. Hotet
att åläggas s.k. näringsförbud riktar sig visserligen mot gäldenären, och dess
preventiva effekt kan komma att öka om möjligheten att genom bulvanskap
kringgå förbudet begränsas. (2) Men den regleringen kan inte ersätta
bestämmelser om straff för enskilda, mot borgenärerna illojala förfaranden. Ett
sådant straffansvar för gäldenärer är berättigat av hänsyn inte endast till de
enskilda kreditgivare som drabbas utan även till kredit- och
exekutionsväsendena, dvs. i ett vidare samhälleligt perspektiv. Detsamma
gäller, bl. a. med hänsyn lill önskemålet att kunna eliminera vinsterna av
sädana förfaranden, ett medverkansansvar för annan som främjar gäldenärens
handlande.

Vad därefter beträffar behovet av straffbestämmelser om gäldenärsbrott
liU skydd för anspråk på skatter och allmänna avgifter har delta en annan
karaktär. Den ovan berörda möjligheten för kreditgivare att pröva sina gäldenärers
kreditvärdighet finns inte för staten och kommunerna i deras egenskap av
skatte- och avgiftsborgenärer. Ett slraffhot är befogat för att förhindra att
egendom som rätteligen skulle användas för gäldande av sädana fordringar döljs
eller undandras genom överföringar till andra fysiska eller juridiska
personer.

Att staten inte väljer sina gäldenärer har tagits tiU
inläkt för att skärpa det straffrättsliga ansvaret för gärningar som äventyrar
det fiskala intresset. Det har dock därvid i stort sett inte varit fråga om
annat eller mera än att föra upp sädana gärningar i paritet, vad straffskalorna
beträffar, med gärningar riktade mot enskilds förmögenhet. Om riktigheten härav
torde idag råda en betydande enighet.

Straffansvaret för gäldenärsbrott bör, liksom möjligheten
till återvinning, i princip vara oberoende av vem som uppträder som borgenär.
De förfaranden, varigenom en gäldenär äventyrar sina borgenärers utsikter att
få betalt, är lika straffvärda oberoende av till vilken kategori hans därav
berörda borgenärer är alt hänföra. Att överföra tillgångar till en närstående
med påföljd att skulder inte kan betalas, t.ex., är lika klandervärt när de
drabbar en underentreprenör som tvingas gå i konkurs som dä det medför att
skatteskulder blir oguldna. Ur samhällets synpunkt kan den förra effekten vara
nog så allvarlig — genom alt den leder lill minskade arbetstillfällen och
sociala ersättningsanspråk - som den senare. En annan sak är alt de ingripande
konsekvenser som dessa brott ofta medför för det allmänna måste beaktas vid
bestämmandet av slrafflalituderna för brotten.

(1) Med detta uttryck avses reglerna om
ansvarsgenombrott i aktiebolags- och föreningsrätten och om makes ansvar för
andra makens gäld enligt GB 8: 5 och 13; 4, men även de betalningsansvar för en
juridisk persons källskatte-, mervärdeskatte-, socialavgifts- och vissa
konsumtionskatteskulder, som kan äläggads företrädare enligl 77 a §
uppbördslagen (1953: 272), 48 a § lagen (1968:430) om mervärdeskatt, 30 a §
lagen (1959:552) om uppbörd av vissa avgifter enligt lagen (1981:691) om
socialavgifter samt 27 a § lagen (1959:92) om förfarandet vid viss
konsumtionsbeskattning. Utredningen (Fi 1973:01) om säkerhetsåtgärder m.m. i
skatteprocessen har, som ovan nämnts, nyligen framlagt förslag om betydande
utvidgningar av reglerna om tredje mans ansvar för skatter och avgifter i
betänkandet SOU 1983: 23 Lag om skatteansvar

(2) Jfr SOU 1983:46 Bulvanlag.
Delbetänkande av kommissionen mot ekonomisk

brottslighet. 55

Prop.
1985/86; 30 Den allvarliga syn som SRK anlade på dessa brott är idag, på
delvis andra grunder, lika befogad som den var för fyrtio år sedan.

Även
om skatte- och avgiftsborgenärer således, vid utformningen av detta
straffansvar, principiellt bör behandlas på samma sätt som övriga kategorier av
borgenärar torde förekomsten av skatte- och avgiftsskulder på borgenärssidan i
den dominerade omfattning som idag är fallet göra det nödvändigt att reglera
vissa frågor som uppkommer beträffande sådana skulder. Osäkerheten om
tidpunkten för skatteskulders uppkomst har föranlett en oklarhet och en restriktivitet
i tiUämpningen av bestämmelserna om straff för gäldenärsbrott. En särskild
reglering av frågan från vilken tidpunkt en skatteskuld skall beaktas ter sig
nödvändig vid en översyn av dessa straffbud. Denna reglering bör emellertid
kunna utformas så alt den avser såväl skatte- och avgiftsskulder som andra
slags skulder, beträffande vilka uppkomsttidpunkten på samma sätt är osäker
eller anses ligga så "sent" att straffansvaret fär en icke befogad
begränsning.

Frågan
om tidpunkten för en skatteskulds uppkomst och betydelsen härav för
straffansvaret för gäldenärsbrott har fokuserats - och kompliceras - genom
införandel av källskallesystemel. Andra förändringar i det ekonomiska livet
medför på samma sätt osäkerhet om räckvidden av straffansvaret. Hur påverkas
detta t.ex. av införandet av nya betalningsrutiner och nya former för
överföring av medel? Ett klargörande och, vid behov, en anpassning av
straffansvaret behöver göras.

De
partiella reformer som gjordes i 11 kap. åren 1976 och 1982 återspeglar nyare
värderingar av gäidenärsbrottslighet. 1976 ärs ändringar syftade till att
minska bevissvärigheter (beträffande avhändande- gärningar) och reducera
ansvaret (för vårdslöshet mol borgenärer av typen fortsättande av rörelse etc.
och för mannamån mot borgenärer) tiil klart straffvärda fall. Den år 1982
genomförda ändringen av straffbudel om bokföringsbrotl avspeglar också en
önskan att minska bevissvärigheterna: en skärpning av detta i regel minst
svårhanterliga av gäldenärsbrotten skulle göra olägenheterna med övriga
straffbestämmelser i kapitlet mindre kännbara. Naturligtvis fanns också en mot
slraffskärpningen svarande syn på själva bokföringsbrottets svårhetsgrad.
Detta var en följd av den ökade betydelse som bokföringen kommit alt få för
olika inlressentkategorier även vid sidan av borgenärskretsen, i vilket dock
staten som skatte- och avgiftsborgenär speciellt uppmärksammades.

Vid
en mera genomgripande revision av kapitlet finns det anledning att hälla fast
vid de strävanden som präglat delreformerna. Straffansvaret bör förbehållas
verkligt slraffvärda förfaranden. De bevissvårigheter som sammanhänger med
lagtextens utformning bör i möjligaste mån elimineras. En sådan inriktning är
nödvändig om reformen skall bidra lill att underiätia för konkursförvaltare,
polis, åklagare och domstolar alt klara de uppgifter som 1980 års reform av
handläggningsreglerna vid konkurs har visat sig medföra.

En
huvudpunkt i förslaget är att ansvaret för förmögenhetsförsämrande

åtgärder
som hotar borgenärernas intressen ges en helt ny utformning. Det

oklara
och svårbevisade begreppet obestånd används inte. 1 stället upptas

56 som ett huvudfall av oredlighet mol borgenärer handlande / ett läge då

skulderna uppenbart överstiger de för utmätning åtkomliga
tillgångarna. Prop. 1985/86:30 alltså vid (en på visst sätt bestämd)
insufficiens. Ett sådant stadgande omfattar merparten av de förfaranden som för
närvarande faller under 11:1 första stycket. Utformningen ger en klarare
anvisning om det straffbara området och bör underlätta tillämpningen markant.
Ansvaret för förfaranden varigenom betalningsoförmåga framkallas eller
riskeras ändras i två avseenden i förhållande till gällande rätt. För ansvar
krävs inte. som för närvarande, styrkt orsakssamband mellan förfarandet och
(åtminstone) allvarlig fara för obestånd. Vad åklagaren skall visa är att
förfarandet är ägnat att leda till all skuld inle blir betalad i rätt tid. dvs.
att det till sin lyp och omfattning, med beakiande av gäldenärens ekonomiska
ställning, är sådant att denne kan förväntas bli betalningsoförmögen. Vidare
omfattas förfaranden som endast hotar en "latent" - ännu inte
uppkommen men förulserbar - skuld av straffansvaret i den mån skulden grundas
på en senasi vid den aktuella åtgärden inträffad omständighet. Kravet på uppsåt
medför dock att ansvaret för oredlighet mot borgenärer begränsas till klart slraffvärda
förfaranden; gärningsmannen måste ha varit (med åtminstone eventuellt uppsåt)
medveten om den latenta skulden.

Liksom för närvarande skall ansvaret för förmögenhetsförsämrande
åtgärder endast omfatta förfaranden som verkligen hotar betalningsförmågan.
Kan den insufficienie gäldenären genom inkomst av förvärvsarbete eller pä annat
sätt klara sina förpliktelser, eller kan den som skänker bort egendom i en
omfattning som är ägnad att medföra betalningsoförmåga genom att exempelvis ta
i anspråk kredit tillgodose sina borgenärer skall ansvar inte ådömas. Men medan
dessa förhållanden för närvarande vägs in vid obeståndsbedömningen fär de
enligt förslaget betydelse som ansvars-friheisgrund. Detta medför en viss
förändring i bevishänseende. Medan åklagaren idag i princip skall bevisa att
ingen sådan omständighet förelegat som trots insufficiens hos gäldenären gjort
denne betalningsförmögen måste enligt förslaget den insufficienie som i
avsevärd män ylterligare försämrat sin ekonomi - eller den som företagit en
åtgärd ägnad att medföra betalningsoförmåga — för att undgå ansvar själv anföra
åtminstone något förhållande som kan ha medfört betalningsförmåga trots
åtgärden. Mol en sådan invändning har åklagaren, på vid ansvarsfrihetsgrunder
vedertaget sätt, den fulla bevisbördan.

De förfaranden som, då de företas uppsåtligen, faller
under det nu beskrivna straffbudel med brottsbenämningen oredlighet mot borgenärer
straffbeläggs i förslaget även då de företas av grov oaktsamhet. För dessa fall
används rubriceringen vårdslöshet mot borgenärer. För att underlätta
bevisningen och understryka vikten av ordnad bokföring fastsläs i lagen att
grov oaktsamhet skall anses föreligga hos den som har saknat insikt om sin
ekonomiska situation respektive om den ekonomiska följden av åtgärden av del
skälet att han har åsidosatt sin bokföringsskyldighet.

Härutöver
utsträcks inte ansvaret för vårdslöshet mol borgenärer. Fort

sättande av rörelse blir således straffbart enligt delta stadgande endast dä

det innefattar förmögenhetsminskande åtgärder. Av skäl som närmare

skall utvecklas uppställs inte någon straffsanktionerad plikt att begära sig i

konkurs, genom slraffhot mol den som i elt visst ekonomiskt läge under- 57

Prop.
1985/86:30 låter att begära sig i konkurs eller på annat sätt sörja för en samlad
gäldsavveckling. En sådan underlåtenhet anses enligt gällande rätt kunna
medföra ansvar för vårdslöshet mot borgenärer. Detta torde dock, med en riktig
tolkning av straffbestämmelsen, förutsätta uppsåtlig förmögenhets-försämring,
varför förslaget i denna del inte innebär nägon begränsning av straffansvaret.
1 stället vidgas detta i några avseenden. Det kommer att omfatta sådant
fortsättande av rörelse som sker med av grov oaktsamhet företagna förmögenhetsförsämrande
åtgärder, såsom dä gäldenären gravt felbedömt en transaktions ekonomiska
konsekvenser för rörelsen i ett läge dä insufficiens föreligger. Vidare
omfattas - likaledes under förutsättning att grov oaktsamhet föreligger -
förfaranden som inte vare sig förvärrar eller framkallar obestånd men som är
ägnade alt framkalla betalningsoförmåga, varvid även latenta skulder skall
beaktas. Ansvarsfrihetsgrunden — elt förhållande som medför betalningsförmåga
trots åtgärden - ger dock även ansvaret för grovt oaktsamma förtäranden en
nödvändig begränsning.

Med
verkligt förmögenhetsförsämrande åtgärder likställs i förslaget ålgärder
varigenom förmögenhetslägel skenbart försämras. Härmed avses rättshandlingar
för skens skull, t. ex. en skenöverlåtelse till en närstående. En transaktions karaktär
av verklig rättshandling eller skenrättshandling är ofta svår alt fastställa.
Åklagaren måste för närvarande i sin gärningsbeskrivning välja att påstå
antingen att ett oredlighetsbrott begåtts genom ett avhändande vid en tidpunkt
före (eventuell) konkurs eller alt egendomen ännu tillhörde gäldenären vid
konkursen och att elt oredlighetsbrott begicks vid beedigandet av konkursbouppieckningen.
Om det verkliga förhållandet inle kan klarläggas på elt tillfredsställande
sätt uppstår svårigheter. Dessa minskas i förslaget genom all straffansvaret
för oredlighet respektive vårdslöshet mol borgenärer avser såväl verkliga avhändanden
som skenavhändanden. Mönster härför utgör de danska, västtyska och österrikiska
strafflagarna.

Förslaget
innehåller inte nägon motsvarighet till de nuvarande andra styckena i 1 och 3 §§
om oriktiga uppgifter vid konkurs eller förhandling om offentligt ackord. Utan
en sådan särskild reglering blir straffbuden om mened och ovarsam utsaga i BrB
15 kap, tillämpliga. Oriktig utsaga av en konkursgäldenär bedömdes som menedsbrotl
före 1942 års reform av strafflagen. Om gäldenären har beedigat oriktig uppgift
blir han idag i regel alt döma för grov oredlighet mot borgenärer enligt 11:2.
Straffskalan är där fängelse sex månader — sex år. Förslaget ger en större
spännvidd i straffmätningen, från böter — vid ringa menedsbrott och ovarsam
utsaga - till fängelse åtta år - vid grov mened.

Den
föreslagna regleringen rimmar väl med den ordning som införts med utsökningsbalken
för en utmätningsgäldenärs uppgiftslämnande; denne döms, om han lämnar osann
uppgift eller förtiger sanningen om sina tillgångar, för osann respektive
vårdslös försäkran, "skriftlig mened", enligt BrB 15; 10.

De sakliga skälen för den
föreslagna ordningen är tvä. Den upphäver för

det första den nuvarande,
systematiskt otillfredsställande ordningen att en

58 i praktiken nödvändig förutsättning för brottet - beedigandet - också

utgör ett kriterium för att bedöma detta brott som grovt.
För det andra Prop, 1985/86: 30 medför den - med ett närmast redaktionellt
tillägg i 15:4 andra stycket -att den vid menedsbrotlet uppställda ansvarsfrihelsgrunden
döljande av tidigare broilslighei blir tillämplig. Den i fräga om mened
relevanta invändningen att oriktig uppgift lämnats för att undvika att röja lidigare
brottslig gärning saknar för närvarande betydelse för konkurs- och ack-ordsgäldenärers
ansvar. I sak kan delta medföra en omotiverad dubbelbestraffning.
Ansvarsfrihetsgrunden gällde före 1948 års reform av strafflagen sedvanerättsligt.
Att konkurs- och ackordsgäldenärers beedigande 1942 fördes frän menedsbrottet till
det nya kapitlet om gäldenärsbrott utan att motsvarande begränsning uppställdes
där innebar en synbarligen icke avsedd skärpning av ansvaret.

Del förhällandet alt en gäldenär har egendom i uUandet
medför för närvarande viss oklarhet vid tillämpningen av BrB 11 kap. Det gäller
dels vid förmögenhetsförsämrande åtgärder, vid vilka idag en obeständsbe-dömning
skall företas; vid denna kan man inte, ulan att göra ett betänkligt avsteg från
den i konkurslagen givna definitionen, bortse frän egendom i utlandet.
Förslaget klargör att egendom i utlandet skall beaktas endast om den antingen
är åtkomlig för utmätning - härför blir de internationella exekutionsrättsliga förhåUandena
avgörande - eller görs tillgänglig för borgenärerna genom gäldenärens försorg.
Oklarhet råder vidare om straffansvarets räckvidd då en konkursgäldenär underiåter
att lill förvaltarens disposition ställa egendom som han äger i ullandel.
Enligt förslaget omfattar ansvaret för undanhållande och undandragande i
konkurs, med den nya brotisbenämningen oredUghei i konkurs, även underlåtenhet
att. då sä erfordras, frivilligt ställa egendom - som finns i Sverige eller i
utlandet -lill förvaltarens förfogande.

Å andra sidan uppställs i förslaget inle något
straffansvar för bortförande av tillgång ur rikel. Bortförandet innefattar inle
någon för borgenärerna riskabel förmögenhetsminskning. De förfaranden som hotar
borgenärs-intresset och därmed är ekonomiskt oförsvarliga - minskning av
tillgången eller underlåtenhet att i konkurs ställa den till borgenärernas
förfogande -läcks av de föreslagna bestämmelserna. Den sista återstoden av det
gamla straffbudet om rymning för gäld kan därför slopas.

Vid förfaranden varigenom nägon borgenär gynnas på någon
eller några andras bekostnad uppställs, mot bakgrund av en bedömning av
straffvärde och behov av straffskydd, ett pä ett nytt sätt uppbyggt, begränsat
ansvar för mannamån mot borgenärer. Om den gynnade borgenären är närstående
till gäldenären pä något av de sätt som anges i 29 a § KL kan ett ekonomiskt
motiv presumeras. Allt gynnande av en sådan borgenär på annans/andras bekostnad
omfattas av straffansvaret. Härvid skall hänsyn även tas till latenta skulder.

Det
nyligen reformerade straffbudet om bokföringsbrotl ändras endast i

ett avseende. Subjektet för brottet anges så att det klargörs att den som av

oaktsamhet inte har insett sin bokföringsskyldighet och som åsidosätter

denna omfattas av straffansvaret. Den formulering som valdes vid 1982 ärs

ändring pä förslag av lagrådet medför att en sådan s. k. oegenllig rättsvill

farelse för närvarande utesluter ansvar. Sä var inte fallet med den tidigare 59

Prop. 1985/86; 30 formuleringen av
straffbestämmelsen, och nägon ändring härvidlag synes inle ha varit avsedd.

Den särskilda regleringen av gärningsmannaskapet vid gäldenärsbrott
i 7 § första stycket slopas. Att en legal ställföreträdare för en juridisk
person kan ådömas gärningsmannaansvar ansågs redan vid regelns tillkomst följa
av allmänna principer. (1) Straffbuden om oredlighet i konkurs och mannamän
mot borgenärer har formulerats så att även annan än gäldenären själv eller en
legal ställföi"eträdare för denne kan vara gärningsman. I övrigt ger de
nuvarande - efter 1942 ärs reform införda - reglerna om ansvar för anstiftan
och medhjälp tillräcklig möjlighet att ådöma olika medverkande ansvar.

Den nuvarande begränsningen av medverkansansvaret för en
borgenär som gynnas genom en mannamånshandling slopas likaså. Med den utformning
som mannamånsbrottet ges i förslaget är en sådan begränsning inte motiverad.

Straffbudet i I § andra stycket andra punkten om gäldenär
som i samband med annan exekutiv förrättning än konkurs eUer offentligt ackord
-t. ex. en utmätningsförrättning - åberopar oriktig handling eller skenavtal
och därigenom hindrar att erforderlig egendom genom förrättningen las i anspråk
för att bereda borgenär betalning eller säkerhet har ingen motsvarighet i
förslaget. Elt sådant förfarande uppfyUer förutsättningarna för ansvar enligt
14 eller 15 kap. för förfalskningsbrott (framställning, ändring, utfyllande
eller brukande av falsk urkund) eller osant intygande/brukande av osann urkund.
Den åberopande urkunden kan dessutom härröra från en sädan skenrättshandling
som utgör oredlighet mot borgenärer enligt förslaget.

Ytterligare ett straffbud i nuvarande 11 kap. saknar
motsvarighet i förslaget, nämligen 4 § andra stycket om gäldenär som för att
främja ackord hemligen lämnar eller utlovar betalning eller annan förmän. Om
förmånen medför ett förringande av annan borgenärs rätt och lämnas till en
närstående faller förfarandet under den föreslagna bestämmelsen om mannamån
mot borgenärer. Det torde dock mera säUan bli fallet. Däremot kommer
förutsättningarna, liksom fallet är för närvarande, regelmässigt alt vara
uppfyllda för ett medverkansansvar för gäldenären till det brott enligl 213 §
KL respektive 46 § ackordslagen (1970:847), varliU den gynnade borgenären gör
sig skyldig. Dessa bestämmelser om ansvar för en borgenär som för sin röst pä borgenärssammanlräde
betingat sig särskild förmån av gäldenären, i vars straffskalor ingår fängelse
i högst ett år, aktualiserar enligt nu gällande medverkansregler ett sådant
ansvar fullt ut för gäldenären.

Vid gäldenärsbrott äger för närvarande varje berörd
borgenär ställning som målsägande. Konkursboet äger förmodligen inte en sådan
ställning. Däremot torde boet ha rätt att föra talan om ersättning för gäldenärsbrott.
Hur långt denna rätt sträcker sig är dock oklart. Det är således tveksamt vad
som förutsätts för all boel skall få föra skadeståndstalan på grund av mannamän
mot borgenärer. 1 promemorian skisseras en möjlighet för

60 (1) SOU 1940:20 5.234.

förvaltaren
att för boets räkning och med samma ställning som en måls- Prop. 1985/86: 30 ägande
yrka ersättning i mål om ansvar för gäldenärsbrott. Utdömd ersättning skall
ingå i konkursboet och utdelas på samma sätt som återvunnen egendom. Eftersom
emellertid brottmålet i regel inte kommer att avdömas förrän konkursen har
avslutats eller avskrivils förutsätter en sädan ordning möjlighet för
förvaltaren - eller åklagaren på förvaltarens vägnar — att föra talan även
efter den tidpunkten. Efterutdelning får då ske av ersättningsmedlen efter
mönster av vad som gäller när medel tillhöriga konkursboet blir tillgängliga
först efter konkursens avslutande. En motsvarande ordning föresläs av
kommissionen beträffande återvinning, dock med en tidsbegränsning som inle är
motiverad i fråga om ersättning på grund av brott. Den skisserade
talemöjligheten för förvaltaren borde kunna få en praktisk betydelse som
alternativ till återvinning särskilt i sådana fall där ansvarstalan förs även
mot annan än gäldenären, nämligen den som har haft vinning av brottet.

Slutligen
har övervägts behovet av straff för försök lill de brottstyper som upptas i
förslaget och de straffskalor som bör uppställas. I förstnämnda hänseende
föresläs inte nägon förändring. Försöksansvar uppställs inte vid någon av
kapitlets brottstyper; det enda gäldenärsbrotl som för närvarande är
straffbelagt på försöksstadiet upptas inte i förslaget. Någon skärpning av
straffen för gäldenärsbrott föreslås inle. De nuvarande straffskalorna fär
anses ge tillräckligt utrymme för adekvata reaktioner på den brottslighet det
här är fråga om. Den restriktivitet i straffmätning och påföljdsval som kunnat
iakttas fram till 1970-talets slut har, som statistikuppgifterna ovan visar,
redan ersatts av en delvis annan inställning i domstolarna. Förklaringen till
den relativa återhällsamheten med frihetsberövande påföljder ligger, som också
berörts i det föregående, i den länga tid som hunnit förflyta mellan
gärningarna och domstillfället. Förslaget syftar tUl att underlätta en snabbare
lagföring genom att eliminera - så långt det är möjligt - de tiUämpningssvårigheter
som onödigt fördröjer utredningarna. Någon skärpning av straffskalorna synes
därför i detta sammanhang inte böra genomföras.

För
vårdslöshet mot borgenärer är enligt förslaget straffmaximum fängelse i högst elt
är, således en lindring i jämförelse med det nuvarande vårdslöshetsbrottet. I
mindre allvarliga fall skall enligt förslaget påföljden vara böter. En
åtskillnad har ansetts befogad i straffhänseende mellan detta brott, som endast
förutsätter grov oaktsamhet, och det uppsåtliga brottet oredlighet mol
borgenärer. Den särskilda straffskalan för mindre allvarliga fall har synts
motiverad då ansvaret i vissa hänseenden utvidgas alt omfatta grovt oaktsamma
förfaranden som för närvarande faller utanför det straffbara området.

61

Prop.
1985/86; 30

Bilaga
3

Promemorians lagförslag

Förslag till

Lag om ändring i brottsbalken

Härigenom
föreskrivs all II
kap. samt 15 kap. 4 §
brottsbalken skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande hdelse

11

Gäldenär, som förstör eller genom gåva eller annan
liknande åtgärd avhänder sig egendom av betydenhet och därigenom försätter
sig på obestånd etter förvårrar sitt obestånd, dömes för oredlighet mol
borgenärer till fängelse i högst två år. Detsamma skall gäUa, om gäldenär
genom sådant förfarande framkallar allvarlig fara för att han skatt komma på
obestånd.

Föreslagen lydelse

kap.

§ (1)

Den som, då hans skulder uppenbart överstiger hans för
utmätning åtkomliga tillgångar,

1. försämrar sin ekonomiska ställning i avsevärd mån eller
2. för skens skull företar en rättshandling som, om den hade varit gällande,
skulle ha försämrat hans ekonomiska ställning i avsevärd mån, döms för oredligliel
mot borgenärer till fängelse i högst två är. Är brottet grovt skall han dömas
till fängelse i lägst sex månader och högst sex år. Vid bedömande av om brottet
är grovt skall särskUt beaktas om del varit av betydande omfattning.

För oredlighet mol borgenärer döms också den som i annal
fall försämrar eller ger sken av all försämra sin ekonomiska stäUning i
avsevärd mån, om förfarandet är ägnat att leda till att skuld inle blir betalad
i rätt tid. Härvid skatt även beaktas en skuld som uppkom först efter
tidpunkten för förfarandet, om skulden grundar sig på en omständighet som
förelåg vid den tidpunkten.

Den som, trots att tian förfar så som anges i första eller
andra stycket, genom att begagna sig av senare förvärv, ta i anspråk kredit
eller utnyttja för utmätning oåtkomliga tillgångar eller eljest förmår betala
sina skulder i rätt lid och även är villig alt göra del, skall inte ådömas
ansvar.

62

(I)
Senaste lydelse
1981:827.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1985/86:30

Gäldenär, som vid konkurs eller förhandling om offentligt
ackord föriiger liltgång, uppgiver obefintlig skuld eller lämnar annan sådan
oriklig uppgift, skall ock, om ej uppgiften rättas innan den beedigas eller
eljest lägges titt grund jör förfarandet, dömas för oredlighet mol borgenärer.
Detsamma skall gälla, om gäldenär i samband med annan exekutiv förrättning
åberopar oriklig handling eller skenaviat och därigenom hindrar att erforderlig
egendom genom förrättningen tages i anspråk för att bereda borgenär betalning
etter säkerhet.

Gäldenär som, då konkurs är förestående, ur riket bortför
tillgång av betydenhet med uppsåt alt hålla den undan konkursen, så ock gäldenär,
som i konkurs undandrager eller undanhåller konkursförvallningen tillgång, dömes
likaledes för (nedligliet mot borgenärer.

2 §

Är brott som i 1 § sägs att anse Den som av grov oaktsamhet be-

som grovt, skaU för grov oredlighet går en gärning som avses i 1§

mot borgenärer dömas lill fånget- döms för vårdslöshet mol borgenä-

se, lägst sex månader och högst sex rer liU fängelse i högst ett år
eller,

år. om brottet är mindre allvarligt,
till

Vid bedömande huruvida brottet böter. Den som tdl följd av att han

är grovt skatt särskilt beaktas, om åsidosatt sin bokföringsskyldighet

gäldenären beedigat oriktig uppgift enligt bokföringslagen (1976:125)

eller begagnat falsk handling eller inte insåg att den ekonomiska släll-

vilsdedande bokföring eller om ningen var eller genom förfarandet

brottet varit av betydande omfatt- blev sådan som anges i I § skatt

ning. anses ha Imndtat grovt oaktsamt.

3 §
(2)

Gäldenär, som fortsätter rörelse Den som i konkurs undandrar el

änder förbrukande av avsevärda ler undanliåller konkursförvaltning-

medel utan motsvarande nytta för en egendom av betydenhet döms

rörelsen eller lever slösaktigt eller för oredlighet i konkurs till fängelse

inlåter sig på äventyrligt förelag el- i högst två år. Som undanhållande

ter lättsinnig ansvarsförbindelse el- anses även underlåtenhet att vidta

ter vidtager annan sådan åtgärd en åtgärd som erfordras för att

och som därigenom uppsåtligen el- göra egendom tiUgänglig för kon-

ler av grov oaktsamhet framkallar kursförvaltningen,

eller förvärrar obestånd, dömes för

vårdslöshet mol borgenärer till

fängelse i högst två år.

(2) Senaste lydelse 1981:827.

63

Prop.
1985/86:30 Nuvarande hddse

Gäldenär, som vid konkurs eller förhandling om offentligt ackord
ar grov oaktsamhet föriiger tillgång, uppgiver obefinllig skuld eller lämnar
annan sådan oriktig uppgift, dömes likaledes, om cj uppgiften rättas innan den
beedigas eller eljest lägges till grund för förfaran-del, för vårdslöshet mot h<}rgeiiä-rer.

Föreslagen lydelse

Vad nu sagts skall dock inte gälla den som undandrar eller
undanhåller egendom med uppsåt att dölja ett brott, för vilket han kan ådöms
ansvar.

Gäldenär
som. då han är på (obestånd, gynnar viss borgenär när genom att betala skuld
som ej är förfallen, betala med annal än sedvanliga betalningsmedel eller
överlämna säkerliel som ej var betingad vid skuldens tillkomst etter genom att
vidtaga annan sådan åtgärd, dömes, om åtgärden avsevärt förringar andra
borgenärers rätt, för mannamån mol borgenärer till fängelse i högst två år.
Detsamma skatt gälla, om gäldenären i otillbörligt syfte gynnar viss borgenär
på annal sätt än som nyss sagts och andra borgenärers rätt därigenom avsevärt
förringas.

Gäldenär, som för alt främja ackord hemligen lämnar eller
ullovar betalning eller annan förmån, dömes ock för mannamån mol borgenärer.

Den som
betalar eller på annal sätt tiUgodoser en borgenär och därigenom avsevärt
förringar en annan borgenärs rätt döms, om förfarandet gynnar någon som är närstående
till gäldenären på sätt som anges / 29 a § konkurslagen (1921:225), för
mannamån mot borgenärer lill fängelse i högst två år. Vid bedömande av om någon
borgenärs rätt avsevärt förringas skall även beaktas en skuld som uppkom först
efter tidpunkten för förfarandet, om skulden grundar sig på en omständighet som
förelåg vid den tidpunkten.

Om någon
som är bokföringsskyldig enligt bokföringstagen (1976:125) uppsåtligen etter
av oaktsamhet underlåter att bokföra affärshändelser eller bevara räkenskapsmaterial,
lämnar oriktiga uppgifter i bokföringen eller annars åsidosätter
bokföringsskyldigheten och om rörelsens föriopp eller ekonomiska resultat
eller ställning till följd härav inle kan i huvudsak bedömas med ledning av
bokföringen, döms han för bokföringsbrotl lill fängelse i högst två år eller,
om

Den som uppsåtligen
etter av oaktsamhet åsidosätter honom åvilande bokföringsskyldighet enligt
bokföringslagen (1976:125) genom all underlåta att bokföra affärshändelser
eller bevara räkenskapsmaterial eller genom att lämna orikliga uppgifter i
bokföringen eller på annal sätt döms, om rörelsens förlopp, ekonomiska
resultat eller ställning till följd härav inte kan i huvudsak bedömas med
ledning av bokföringen, för bokföringsbrotl till fängelse i högst två år eller,
om

64

(3) Senaste lydelse 1976:56.

(4) Senaste lydelse 1982: \50.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1985/86:30

brottet är ringa, till böter. Är bröt- brottet är mindre allvarligi. till

tet grovt, skall han dömas till fäng- böter.
Är brottet grovt, skall han

else i lägst sex månader och högst dömas
till fängelse i lägst sex måna-

fyra år. der och högst fyra år.

6 S För försök alt, såsom i 1 § tredje stycket sägs, ur
riket bortföra tillgång dömes tiU ansvar enligl vad i 23 kap. stadgas.

7 §(5)

Begår den som är i gäldenärs

ställe en gärning som avses i delta kapitel, skall han
dömas såsom om han själv vore gäldenär. Vad som nu har sagts om gäldenär skatt
i fråga om en sådan gärning som avses i 5 § gälla den bokföringsskyldige.

Borgenär, som i fall varom förmäles i 4 § lager eller
låter åt sig utlova betalning, säkerhet eller annan förmån, dömes för
medverkan tiU brottet endast om han brukar otUtbörtigt hot eller olittbörligi
löfte om förmån eller liandtar i hemligt samförstånd med gäldenären.

8 §(5)

Vårdslöshet mot borgenärer en

Ugt 3 § första stycket må åtalas av

åklagare endast om ålat finnes på

kallat ur allmän synpunkt.

15 kap. 4 § Prövas utsaga som avses i 1 -3 §§ vara utan
betydelse för saken, skall ej dömas till ansvar.

Vad nu sagts skall ock gälla, om Vad som har sagts nu skall också

någon lämnat osann uppgift eller gälla, om någon

förtigit sanningen angående sådant /.
lämnat osann uppgift eller för-

varom han ägt vägra att yttra sig tigit sanningen angående
sådant

och omständigheterna innebära varom han ägt vägra all yttra sig

skälig ursäkt för honom. och omständigheterna innebär skä-

lig ursäkt för honom, eller

2. vid konkurs eller förhandling om offentligt ackord har
beedigat bouppteckning, vari förtigits tittgång, upplagils obefinllig skuld d-

(5) Senaste lydelse 1982: 1.50. 65

5 Riksdagen 1985186. I .saml. Nr 30

Prop, 1985/86:30 a.

" ''''"'"'de lydelse

Bilaga 4 Prop. 1985/86:30

Sammanställning av remissyttranden över departementspromemorian
(Ds Ju 1983:17) Gäldenärsbrott. En översyn av 11 kap. brottsbalken med förslag
till ändringar

Remissinstanser

över departementspromemorian (Ds Ju 1983; 17) Gäldenärsbrott
En översyn av 11 kap. brottsbalken med förslag till ändringar har efter
remissyttranden avgetls av hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för
Västra Sverige, domstolsverket, riksåklagaren (RÅ), rikspolisstyrelsen, brottsförebyggande
rådet (BRÅ), riksskatteverket, arbetsmarknadsstyrelsen (AMS), länsstyrelsen i
Stockholms län, bokföringsnämnden, juridiska fakultetsnämnderna vid Uppsala,
Lunds och Stockholms universitet Sveriges advokatsamfund, Sveriges
domareförbund. Föreningen Sveriges åklagare, Föreningen Sveriges
länspolischefer. Föreningen Sveriges polischefer. Föreningen Sveriges
kronofogdar. Föreningen auktoriserade revisorer (FAR), Tjänstemännens
Centralorganisation (TCO), Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Sveriges
industriförbund, Svenska handelskammarförbundet. Svenska bankföreningen.
Svenska sparbanksföreningen. Finansbolagens förening och Sveriges ackordscentral.

Hovrätten över Skåne och Blekinge har överlämnat ett
yttrande från Malmö tingsrätt. Hovrätten för Västra Sverige har överlämnat
yttranden från Göteborgs och Halmstads tingsrätter, RÅ har överlämnat yttranden
från överåklagarna i Stockholms och Malmö åklagardistrikt saml cheferna för
länsåklagarmyndigheterna i Kalmar, Uppsala, Värmlands och Örebro län.
Länsstyrelsen i Stockholms län har överlämnat ett yttrande frän polisstyrelsen
i Stockholms polisdistrikt. ,

Till hovrättens över Skåne och Blekinge remissyttrande är
fogat ett särskilt yttrande av hovrättslagmannen Tryggve Hellners. Till BRÅ:s
yttrande är fogad en reservation, avgiven av styrelseledamöterna Björn Kör-loff
och Bo Svensson samt föredraganden därstädes, byrådirektören Ulla Björkman.

Remissvaren

1 Allmänna synpunkter

1.1 Behovet av åtgärder

Sä gott som alla remissinstanser som uttalar sig i frågan
anser att del finns

behov av att se över och förenkla reglerna om gäldenärsbrott. Uttalanden i

denna riktning görs av hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för

Västra Sverige, Malmö och Halmstads tingsrätter, domstolsverket, RÅ,

tänsåklagarna i Värmlands och Örebro län, rikspolisstyrelsen, BRA,

AMS, juridiska fakultetsnämnderna vid Uppsala och Stockholms universi- 67

Prop. 1985/86:30 tet, Sveriges advokatsamfund,
domareförbundet, Föreningen Sveriges åklagare, Föreningen Sveriges
länspolischefer. Föreningen Sveriges polischefer, Föreningen Sveriges
kronofogdar, Sveriges industriförbund, SAF samt ackordscentralen.

Frän flera häll framhålls emellertid samtidigt att
utrymmet för förenklingar trots allt är begränsat, närmast beroende på alt det
vid utredning om gäldenärsbrott ofta är nödvändigt alt klarlägga komplicerade
ekonomiska förhållanden. Tvä av dessa yttranden återges här.

RÅ anför i denna del;

Under senare är har ökade ansträngningar gjorts för att
bekämpa bl. a. den ekonomiska brottsligheten. De ökade insatserna har därvid
även kommit att rikta sig mot gäldenärsbrotten. Den strängare synen pä gäldenärsbrottsligheten
har bl. a. tagit sig uttryck i partiella ändringar i lagstiftningen, som haft
till mål att avgränsa ansvaret till klart straffvärda fall och effektivisera
lagstiftningen genom all minska de bevissvårigheter som sedan lång tid varit
förenade med beivrandet av dessa brott. Bland de partiella reformerna kan
nämnas viss avkriminalisering, förändrade broltsbeskrivningar, speciella ätalsregler,
ökade insatser frän konkursförvaltare och näringsförbud. Den prioritering som
skett av bl.a. gäldenärsbrotten har också kommit till uttryck genom att
framförallt polis- och åklagarväsendet tillförts ökade resurser på området.
Betydande utbildningsinsatser har gjorts och görs fortfarande. Den förändrade
samhällssynen har också kommit till uttryck i strängare påföljder. Sammanlaget
har samhällets insatser för att bekämpa den här aktuella brottsligheten
väsentligt förstärkts.

De gjorda insatserna får emellertid inte undanskymma att
det fortfarande är förenat med stora svårigheter att effektivt bekämpa gäldenärsbrotten.
Som Madeleine Löfmarck påpekat i sin promemoria är det material som skall
genomgås i här aktuella mål ofta myckel omfattande och svåröverskådligt. Del
är inte sällan fråga om komplicerade ekonomiska transaktioner, som ligger
flera år tillbaka i tiden. Olika juridiska och fysiska personer kan vara
inblandade. På varje punkt föreligger vidare som regel ett förnekande från den
misstänkte och bevisproblemen är därför stora. Utredningarna blir ofta
synnerligen resurskrävande både på polis- och åklagarsidan och utredningstiderna
tenderar all bli långa. Denna tidsutdräkt bidrar i sin tur ytterligare till
att öka bevissvärigheterna, särskilt ger detta sig tillkänna i
domstolsprocessen. Av promemorian framgår alt antalet anmälda gäldenärsbrott
från år 1978 t. o. m. 1982 ökat från knappt 500 till drygt 2000. Sistnämnda är
balanserades cirka 1800 broltsanmälningar, vilket belyser hur lids- och resurskrävande
utredningarna om gäldenärsbrotl är. För åklagarväsendets del innebär det för
närvarande bl. a. att den övervägande delen av länsåklagarnas arbetstid las i
anspråk för arbete med mål av denna brottstyp. Della har lett till att även de
lokala myndigheterna har kommit all i ökad utsträckning belastas med dessa mål.

Betydande svårigheter föreligger således när del gäller
alt komma tillrätta med den här aktuella brottsligheten och det behövs
ytterligare åtgärder för att öka effektiviteten och snabbheten hos de brottsbekämpande
myndigheterna. Beslut föreligger också om att ylterligare resurser skall
tillföras bl.a. åklagarsidan. Utbildningen i ekonomiska frågor fortsätter.

Förutom
åtgärder av nu angivet slag är del också angeläget att göra en

översyn av
rättsreglerna på området. Madeleine Löfmarcks utredning

utgör här
ett värdefullt bidrag. Hon har försökt påvisa de brister som finns

68 i gällande lagstiftning och
föreslagit ändringar som, enligt hennes mening.

synes befogade och kan leda till lättnader i tiUämpningen.
Förslaget inne- Prop. 1985/86: 30 bär en principiellt genomgripande ändring i litibrmningen
av bestämmelserna om oredlighet och vårdslöshet mot borgenärer. Syftet med
hennes förslag, nämligen att underlätta för bl. a. polis, åklagare och
domstolar alt bättre klara de uppgifter, som statsmakterna ålagt dem på
föreliggande område, finns det all anledning att ställa sig bakom. Hennes
förslag skapar en bättre systematik mellan olika slraffvärda förfaranden i 11
kap. Hennes analys av olika förekommande problem är vidare i sig av stort värde
för de som praktiskt sysslar med hithörande frågor. Som framgår av underremisserna
är meningarna emellertid delade om hennes förslag alltid leder till önskvärda
förenklingar.

Överåklagaren i Stockholm anför för sin del:

Att gäldenärsbrott kräver stora utredningsresurser och
även i andra avseenden vållar problem beror framförallt pä att i målen ofta är
frågan om ett omfattande och svåröverskådligt material där det gäller att klariägga
komplicerade ekonomiska förhållanden. Pä grund härav torde situationen endast i
ringa mån kunna förändras genom ändringar i straffbestämmelserna inom ramen
för gängse principer för strafflagstiftning. Ökad effektivitet i brotlbekämpningen
på detta område kan enligt min mening endast åstadkommas genom att ge åklagare
och även polis för den delen mera kvalificerad utbildning och genom alt anlita
ekonomisk expertis särskilt då revisorer i den löpande utredningsverksamheten.
Utnyttjande av ADB-tekniken torde också kunna bidra till ökad effektivitet,
inte minst när det gäller all fastställa och bevisa obestånd.

1.2 Allmänt om förslagen

Handelskammareförbundet, sparbanksföreningen och TCO
tillstyrker utan närmare kommentar att förslagen läggs till grund för
lagstiftning -TCO dock med den anmärkningen att organisationen förutsätter att
förslagen i det fortsatta lagstiftningsarbetet samordnas med de förslag som
förmögenhetsbrottsutredningen lagt fram i betänkandet (SOU 1983:50) översyn av
lagstiftningen om förmögenhetsbrott utom gäldenärsbrott.

Länsstyrelsen i Stockholms län anser att förslagen bör
omarbetas med sikte på att förslärka statens ställning som borgenär och anför:

Ett huvudmål vid utarbetandet av förslaget har varit att
minska de tillämp

ningsproblem som för närvarande råder beträffande gäldenärsbrotten. En

bidragande orsak till dessa svårigheter är att det ekonomiska mönstret

förändrats betydligt. Det har t.ex. blivit alltmer vanligt att skatteskulder

dominerar i konkurser. Förskjutning av borgenärsiniresset har ägt rum

från det enskilda till det allmänna. Det allmännas behov av straffskydd mot

ekonomisk brottslighet har alltmer betonats i skilda sammanhang. Denna

attitydförändring kan enligt länsstyrelsens uppfattning delvis förklaras av

statens underläge som borgenär jämfört med andra borgenärer vid utebli

ven betalning. Slaten kan inte som andra borgenärer välja sina gäldenärer.

Gäldenären kan genom underläten registrering och redovisning skaffa sig

olovliga och självpåtagna skatlekrediter. När väl skatteskulden blivit rest-

förd har staten begränsade möjligheter att hindra gäldenären fortsätta

verksamheten under anspräktagande av det allmännas medel.

Förslaget ger enligt länsstyrelsens uppfattning ett alltför svagt uttryck 69

Prop. 1985/86; 30 för alt söka förbättra statens ställning
jämfört med andra borgenärer. Straffansvaret för gäldenärsbrott har utformats
sä, att hänsyn inte tas till vem som uppträder som borgenär. Således görs ett
avsteg frän de senaste årens utveckling mot ökat slraffskydd för statens skatte-
och avgiftsanspråk. Vid utformningen av förslaget har strävandel att ta
tillvara statens inlesse kommit i skymundan i det i och för sig vällovliga
syftet att minska svårigheterna vid utredning av gäldenärsbrotten.
Länsstyrelsen förordar därför en omarbetning av förslaget sä att även inom
detta område sker en särreglering beträffande staten som borgenär.

En majoritet bland remissinstanserna ansluter sig i och
för sig lill huvuddragen i förslagen men förordar samtidigt — som närmare
skall redovisas längre fram - all mer eller mindre långtgående ändringar och
tillägg görs i det fortsalla lagstiftningsarbetet. En synpunkt som framförs
frän flera håll är all förslagen generellt sett är ägnade all leda till en
alltför omfattande kriminalisering och all det straffbara området därför bör
begränsas i olika avseenden. Uttalanden i denna riktning görs av bl.a.
domstolsverket, polisstyrelsen i Stockholms polisdistrikt saml juridiska fakulletsnämn-derna
vid Uppsala och Lunds universitet.

Åtskilliga remissinstanser anser emellertid från liknande
utgångspunkter att förslagen inle bör läggas till grund för lagstiftning. Till
dessa hör hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Västra Sverige,
Malmö och Göteborgs tingsrätter, RA, advokatsamfundet och domareförbundet.

Tre uttalanden av dessa återges här.

Hovrätten över Skåne och Blekinge

Det av promemorieförfattaren uppställda målet (s. 31 y)
att anpassa reglerna om gäldenärsbrott till dagens värderingar samtidigt som
största möjliga klarhet eftersträvas för dem vars handlingssätt skall regleras
och för dem som har att tillämpa reglerna är vällovligt. Detta mål har
emellertid, enligt hovrättens mening, inte uppnåtts. Bl. a. är de föreslagna
lagreglerna minst lika allmänt hållna som de nuvarande, varför förutsebarhelen
beträffande det kriminaliserade områdets omfattning snarare minskat.
Samordningen med l.ex, återvinningsreglerna vid konkurs underlättas inte heller
genom förslaget.

Beträffande behovet av straffbestämmelser till skydd för
kreditgivare (s.

32-35) anges i promemorian att straffansvaret för gäldenärsbrott bör vara

oberoende av vem som uppträder som borgenär. Del förs emellertid ett

ingående resonemang om behovet av straffbestämmelser om gäldenärs

brott till skydd för anspråk pä skatter och allmänna avgifter. Det grundläg

gande syftet med de föreslagna lagändringarna synes vara att få till stånd

en reglering som skärper det straffrättsliga ansvaret för åtgärder som

äventyrar det fiskala intresset. Hovrätten har i och för sig förståelse för all

man i dagens läge betonar skyddet för anspråk på skatter och avgifter.

Reglerna om gäldenärsbrott får emellertid inte byggas upp för all tillgodose

en borgenärskategori. Del ligger i sakens natur all slraffhotet skall träffa

alla klandervärda förfaranden från en gäldenärs sida, oavsett hur mänga

borgenärer som drabbas av gäldenärens handlande. Inriktningen i prome

morian pä det fiskala intresset har tydligen förlett författaren till
straffrätts

liga konstruktioner som säkerligen hade fält en annan uppbyggnad, om

70 inkörsporten för reformeringen
varit annorlunda beskaffad.

Hovrättenför
Västra Sverige Prop, 1985/86: 30

De
föreslagna lagbestämmelserna är på en rad punkter betydligt vagare i sin
utformning och mera allmänt hållna än gällande regler. De ger därmed utrymme
för större osäkerhet hos den enskilde när det gäller att bedöma om ett visst
förfarande är tillåtet eller ej. Förslaget är delvis sä obestämt i konturerna
att det ger anledning lill svåra tolkningsproblem även för den tränade
juristen. Så som förslaget ser ut förefaller det all i icke ringa utsträckning
omfatta även förfaranden som knappast kan anses straff-värda. Motiven är,
särskilt beträffande 1 §, delvis knapphändiga och skingrar inte ovissheten om
förslagets närmare omfattning. Hovrätten har fått intrycket att förslaget i
alltför hög grad bygger pä teoretiska överväganden, vilka inte kommit lill
tillräckligt konkret uttryck i lagtexten.

För
ny lagstiftning pä det viktiga rättsområde som del här gäller krävs enligt
hovrättens mening en mera allsidig belysning av de mänga frågeställningar som
en översyn av gäldenärsbrotten aktualiserar. Det måste samtidigt understrykas
alt promemorian även har klara förtjänster. Den innehåller intressanta
redogörelser och synpunkter som kan vara av stort värde vid ett fördjupat
utredningsarbete.

Hovrätten
kan sammanfattningsvis inle tillstyrka all promemorieförsla-gel i föreliggande
skick läggs till grund för lagstiftning. Bestämmelserna om gäldenärsbrott har
nära samband med konkurslagens återvinningsregler. En fortsatt översyn av gäldenärsbrotten
bör därför samordnas med den pågående reformeringen av återvinningsreglerna.

RÅ

För
att en lagändring av sä principiellt genomgripande slag som den i promemorian
föreslagna skall genomföras måste den enligt min mening vara så välgrundad och
utformad att det finns anledning all med tämligen stor säkerhet förvänta alt
den ger de eftersträvade fördelarna. Rent allmänt vill jag här uttala en
tveksamhet över förslaget när det gäller dess möjligheter att minska nuvarande
utrednings- och bevissvärigheter. Även kravet på förutsebarhel gör sig starkt
gällande när de förfaranden som man vill träffa med en ansvarsbestämmelse skall
beskrivas, Enligl min mening kan invändningar i detta hänseende riktas mot
förslaget.

2 Oredlighet mot borgenärer

2.1 Insufficiens som straffbarhetsgrund

Ansvar
för oredlighet mot borgenärer förutsätter f.n. att en gäldenär

förstör eller genom gåva eller liknande förfarande avhänder sig egendom

och därigenom försätter sig pä obestånd, förvärrar sitt obestånd eller

framkallar allvarlig fara för att han skall komma pä obestånd. Bestämmel

sen förutsätter med andra ord att gäldenären är insolvent, varmed förstås

att han inte har förmåga att betala förfallna skulder. - Promemorieförsla

get innebär att straffbarheten i stället knyts till insufficiensbegreppet -

straffansvar skall enligt den föreslagna huvudregeln ådömas den som, då

hans skulder uppenbart överstiger hans för utmätning åtkomliga tillgångar,

försämrar sin ekonomiska ställning i avsevärd mån. Till denna regel är

knuten en särskild bestämmelse om ansvarsfrihet för den som ändå förmår

att betala sina skulder i rätt tid. 71

Promemorieförslaget
biträds av en minoritet av remissinstanserna.

Prop.
1985/86:30 Länsåklagaren i Värmlands län

När det gäller huvudfallen av oredlighet mot borgenärer
delar jag utredningens uppfattning att del oklara och svårbevisade begreppet
obestånd bör bytas ul och ansvaret i stället hängas upp på förutsättningen att
den förmögenhetsförsämrande åtgärden vidtas i ett läge då skulderna uppenbart
överstiger tillgångarna eller med andra ord att gäldenären är insufficient.
Jag anser del vara riktigt att vid bedömningen av om en gäldenär är sufficienl
eller inte ta hänsyn endast lill tillgångar som är åtkomliga för utmätning.

BRÅ (majoriteten)

BRÅ finner sig kunna godta de skäl utredaren anfört för
att frångå obeståndsrekvisitet för brottet oredlighet mot borgenärer.
Onekligen har obeståndsbedomningen inneburit en del bekymmer i praktiken och
en bedömning enbart av hur gäldenärens skulder förhäller sig till tillgångarna
torde te sig enklare, i"ent tekniskt.

Juridiska fakultetsnämnden vid Lunds universitet

Den nuvarande lagstiftningen om gäldenärsbrott anknyter
till begreppet "obestånd" (insolvens). I sitt förslag till ny
utformning av brottet oredlighet mot borgenärer (§ 1) anknyter utredaren i
stället till insufficiensbegreppet. Den situation, i vilken gärningsmannen
tankes handla, beskrives med orden "då hans skulder uppenbart överstiger
hans för utmätning åtkomliga tillgångar".

Anknytningen till insufficiensbegreppei i stället för lill
insolvensbegreppet synes innebära en önskvärd förenkling. Att utreda och
bevisa en föreliggande insufficiens torde vara enklare än motsvarande
förfarande i fräga om obestånd. Visserligen kan även här uppsätsbevisningen
länkas bli besvärlig, men detta kompenseras av att samtliga i förslagets § 1
kriminaliserade förföranden är straffbara även vid grov oaktsamhet enligt
förslagets §2.

Genom att anknyta till gärningsmannens handlande i en
insufficienssituation och stryka det nu gällande kravet på framkallande eller
förvärrande av obestånd anser sig utredaren ha eliminerat de svårigheter, som
lagtextens krav på en sädan effekt vållat i praxis. Det måste dock framhållas,
att även den föreslagna lagtexten i realiteten innehåller ett krav på uppkomsten
av en effekt, nämligen ett försämrande av den ekonomiska ställningen i avsevärd
mån, varom mera strax.

Föreningen Sveriges åklagare

Enligt föreningen skulle ett genomförande av förslaget
sannolikt medföra

ett större antal gäldenärsulredningar, eftersom insufficiens som regel in

träffar i tiden före obestånd. Avhändanden av den som är insufficient men

inte kan anses vara på obestånd föreslås visserligen inle bli straffbara till

följd av en föreslagen regel om ansvarsfrihet för den som trots avhändan

det äger betalningsförmåga. Enligt föreningens uppfattning skulle emeller

tid den föreslagna ansvarsfrihetsregeln inte begränsa arbetet för polis och

åklagare. - För alt en gäldenär i dessa fall skall undgå åtal för förmögen

hetsförsämrande åtgärder under insufficiens måste gäldenären under för-

72 undersökningen visa på något
förhållande som skulle innebära att han trots

den påvisade insufficiensen var och förblev solvent. På
grund av det Prop. 1985/86:30 objektivitelskrav som åligger åklagaren måste
denne aktivt tillse att eventuella invändningar kommer fram under
förundersökningen. För ett åtal måste också åklagaren motbevisa sådana
invändningar. Uppenbarligen kan, enligt föreningens mening, dessa
omständigheter inte klarläggas ulan en relativt omfattande polisutredning. -
Bortsett härifrån anser föreningen att det föreslagna begreppet är ägnat all i
avsevärd grad underlätta utredningarna och åklagarnas möjligheter att väcka
åtal för straffvärda gäldenärsbrotl. Den utvidgning av det straffbara området
som ligger däri att man kan lagfora gäldenär, som avhänder sig egendom, när han
är insufficient enbart med hänsyn till egendom som inte kan åtkommas pä
exekutiv väg hälsas med tillfredsställelse.

Juridiska fakulletsnämnden vid Stockholms universitet, som
i huvudsak ansluter sig till förslaget i denna del, anser alt regeln behöver
förtydligas. Nämnden anför;

Enligt fakultetsnämndens mening torde det inle vara olänkbart
att ett insufficient förelag fungerar väl och löpande fullgör sina
förpliktelser. Försämrar företagel i avsevärd män sin ekonomiska ställning,
riskerar man åtal för oredlighet mol borgenärer, även om man fortfarande förmår
betala skulderna. Visserligen inrymmer förslaget en ansvarsfrihelsregel i 11:1
3 st., men denna regel synes inle förhindra att åtal väckes. Mol denna bakgrund
anser fakultetsnämnden att det klarare bör anges under vilka förutsättningar en
utgift skall anses försämra företagets ekonomiska ställning i avsevärd män.
Fråga är om utgiftens relativa storiek är avgörande eller om man skall väga in
den nytta för verksamheten som sannolikt kan bli en följd. För privatpersoner,
som gjort stora inköp för konsumtion, överfört egendom på andra maken etc, blir
det däremot inte aktuellt all ifrågasätta någon nytta.

En gåva torde anses förmögenhetsförsämrande och inrymmas
under förslagets 11 kap. I § oberoende av om den är giltig mot gäldenärens/
givarens borgenärer eller ej. Frågan om gåvan härutöver måste vara obli-galionsrätisligt
bindande mot gäldenären/givaren själv bör enligt fakulletsnämnden utredas
närmare, eftersom något generellt svar knappast kan lämnas. Om gäldenären/givaren
t. ex. överiämnat en gåva till sin make ulan att iaktta de särskilda reglerna i
GB, kan ettfakiiskt avtiändande föreligga, även om gåvan inte är obligationsrättsligt
bindande. Jfr Löfmarck, M., Gäldenärsbrotten, Stockholm 1982 s. 131.1 detta
sammanhang bör övervägas att straffbelägga försök till oredlighet mot
borgenärer för del fall att fullbordat brott inte skulle föreligga, innan gåvan
blivit giltig gentemot gäldenären/givaren.

Några remissinstanser ansluter sig till förslaget men
uttrycker samtidigt tveksamhet huruvida det i realiteten innebär nägon påtaglig
förenkling.

Länsåktugaren i Kalmar län:

Del är nästan undantagslöst så i det praktiska gäldenärsbrotlsfallet,
att

tillstånden insufficiens och insolvens sammanfaller. De fall, då endast ett

av dem föreligger, är närmast teoretiska. - En insolvensbedömning är

svär. En bedömning av insufficiens ter sig från teoretiska utgångspunkter

möjligtvis lättare - det rör sig här om att undersöka ett statiskt tillstånd -

men i praktiken är insufficiensbedömningen säkerligen lika svår som insol

vensbedömningen. Det gäller att visa gäldenärens förmögenhetsläge vid en .,,

viss tidpunkt, sådan den tedde sig.

Prop.
1985/86; 30 Det är en utomordentligt svår
uppgift, att konstruera oredlighetsbrotlet

så att det ges en rimlig möjlighet att i den praktiska
tillämpningen komma i närheten av det område där straffansvar bör gälla. - Jag
har den uppfattningen, att utredningsförslaget - straffansvar vid visst
handlande under insufficiens eller vid insolvens - är en rimlig lösning på ett
svårt problem. Jag har för övrigt svårt att tänka mig en bättre lösning.
Utredningsförslaget överensstämmer i detta hänseende med vad som gäller i vissa
andra västländer.

Liknande synpunkter framförs i ett längre yttrande av
länsåklagaren i Örebro län:

Sedan länge har insufficiens, dvs. skulder överstigande
tillgångar, inte ansetts vara en tillräcklig konkursgrund ulan därför har
krävts obestånd dvs. oförmåga aU rätteligen betala skulder allteftersom de förfaller,
under förutsättning tillika att betalningsoförmågan inte är tillfällig. 1
konsekvens härmed har som förutsättning för straffansvar jämlikt 1-4 §§ gällt
obestånd.

I utredningen föreslås nu i 1 § den ändringen att som
förutsättning för ansvar i de fall som är ifråga i paragrafen (och 2 §) skall
gälla att gärningsmannen är någon, vars skulder uppenbart överstiger hans för
utmätning åtkomliga tillgångar dvs. insufficiens. Primärt begränsas sålunda
tillgångs-sidan till de för utmätning åtkomliga tiUgångarna, vUket i och för
sig underlättar insufficiensbedömningen.

Emellertid anvisas för gärningsmannen i den föreslagna
paragrafen en "reservutgång", som innebär, alt han kan göra
invändning om, att han förmår betala sina skulder i rätt tid genom att begagna
sig av senare förvärv, ta i anspråk kredit eller utnyttja för utmätning
oåtkomlig egendom eller eljest och även är villig därtiU, dvs.
betalningsförmåga och betalningsvilja, solvens.

Framstår nu inte denna invändning som sä svagt grundad att
den utan vidare kan lämnas utan avseende övergår bevisbördan enligt förslaget
pä åklagaren, som då har att på sedvanligt sätt visa betalningsoförmåga, dvs. i
praktiken insolvens.

1 själva verket synes denna konstruktion leda till att man
inte kommer att slippa ifrån insolvensbedömningen i många fall och då
säkerligen i de även i övrigt mest komplicerade fallen, låt vara att
insolvensbedömningen blir s.a.s. sekundär.

För att undersöka om den föreslagna ordningen är bättre än
den nuvarande kan det vara lämpligt att något redogöra för hur
insolvensbedömning sker nu. Det må då först understrykas, att vid denna
insolvensbedömning har man tillgång till facit, man gör en bedömning i
efterhand. Denna möjlighet har inte gärningsmannen haft, vilket är en faktor
som är besvärlig ur bevissynpunkt i vad angår det subjektiva rekvisilet.

Problemet med obeståndsrekvisitet är mest kompUcerat när
det gäller rörelseidkare. Jag delar schematiskt upp framställningen i 2 delar,
den ena avseende fall där bokföring och årsredovisningar finns och del andra
där sådant saknas. I Bokföring finns. :l Företagsanalytisk metod.

Man gör
jämförelser mellan balansräkningar för flera år bakåt i tiden före

konkursen
och ev. konkursbouppteckningen, så långt möjligt korrigerad

för alt
göra den jämförbar med balansräkningarna under rörelsens gång.

"74 Därvid stäUer man omsättningstiUgångar
I (OT I) mot korta skulder (KS)

och undersöker kassalikviditelen resp OT I + Il (Il = varulager)
mot KS och Prop. 1985/86; 30 undersöker balanslikviditeten. Härav bildar man
sig en uppfattning om rörelsens betalningsberedskap år för år. Man undersöker
också solvensen dvs. andelen eget kapital (EK) av den totala
balansomslutningen, vilket ger en bild av rörelsens stabilitet. Vid en korrekt
genomförd sådan analys tas hänsyn även till "dolda" reserver och
latenta skulder, främst skatteskulder.

Nästa steg är att jämföra dessa siffror över tiden. Visar
det sig då, att jämförelsetalen har en fallande tendens, drar man därav den
slutsatsen att betalningsförmågan och förmögenhelsställningen försämrats. Även
om nu jämförelsen visar att kassa- och balanslikviditeten synes svag enligt balansräkningarna
och solvensen försvagats, kan man emellertid inte enbart därav dra den
slutsatsen att obestånd föreligger. Inte heller kan man med säkerhet visa
tidpunkten för tillståndets uppkomst.

Här måste dock inskjutas, att i vissa fall kan man med
ledning av analysen objektivt konstatera att obestånd måste ha förelegal vid en
viss senaste tidpunkt. 1 praktiken räcker del dock inle för att mol gäldenärens
påstående, att han inte insett förhållandet, fä domstolarna alt finna honom
övertygad om insikten utan härför krävs erfarenhetsmässigt ytteriigare mera
påtagliga bevismedel, varom mera senare.

Vad man i själva verket gör vid analysen är en sufficiensbedömning
över tiden och därav med beaktande av iniräfläd konkurs drar slutsatsen, att
obestånd måste antas ha inträffat vid en viss senaste tidpunkt och ev, därefter
förvärrats,

;2 "Traditionell" metod.

Härmed avses samma bevisningssätt, som jag nedan skall
redogöra för under rubriken "Bokföring saknas" och som är den mera
påtagliga bevisning utöver företagsanalysen, som domstolarna oftast kräver,

II Bokföring saknas.

Med del fall att bokföring saknas likställer jag del att
bokföringen är sä undermålig, att den inte kan tjäna till ledning vid
bedömningen.

Vad det i denna del är fråga om är helt enkelt alt
undersöka, hur gärningsmannen har skött sina betalningsåligganden mot sina
borgenärer, allmänna som enskilda. Man undersöker obetalda fakturors och
resterande skatters ålder och storiek, tar reda pä betalningsanmärkningar av
olika slag såsom belalningsförelägganden, lagsökningar, växelprotester och kravbrev.
Sedan gärningsmannen, förelagd detta material, medgivit - vilket normalt är
fallet - alt betalning uteblivit pä grund av brist pä medel, kan man konstatera
obestånd och en ungefärlig lidpunkt för dess uppkomst.

När man skall ta ställning till förslaget att ersätta obeståndsrekvisitet
med ett insufficiensrekvisit, är det enligt min mening viktigt att ha klart för
sig vad jag ovan anfört att vad vi egentligen sysslar med redan nu är en
insufficiensbedömning i förening med slutsatsdragning. 1 praktiken innebär därför
utredningsförslaget ett stadfästande av vad som redan sker.

Mot förslaget talar i första hand att det i efterhand,
även om bokföring fmns, kan vara ytterst vanskligt att tillfredsställande klariägga
ett förmögenhetsläge flera år tillbaka i liden. Skuldsidan torde kanske inte
bereda några större problem. Annorlunda ställer det sig pä tillgångssidan med
så tunga balansposter, som exvis varulager och kundfordringar. Å andra sidan
synes läget ur utrednings- och bevisningssynpunkt inte bli sämre än del
nuvarande.

För förslaget talar - fortfarande ur teoretisk synpunkt -
att primärt det

komplexa obeståndsbegreppet utmönstras. Vidare blir del läge, vari vissa

handlingar blir kriminaliserade, beskrivet på ett för alla lättbegripligare

sätt. Envar torde begripa vad som menas med att hans skulder uppenbart 75

Prop. 1985/86:30 överstiger hans för utmätning åtkomliga
tillgångar. Så långt bör det bli betydligt mindre utrymme för diskussion av
subjektiva subtiliteter. bevistemat blir begripligare formulerat även för
lekmannen och bevisläget lättare att hantera för åklagaren. Sist men inte
minst kan man nära en from förhoppning, att man i åtskilliga fall inte skulle
behöva gå längre, när det gäller utredningen om det ekonomiska läge, vari
gärningsmannen befann sig, när handlingen skedde.

Som jag tidigare antytt medför utredningsförslaget
beträffande 1 § inte att man helt skulle slippa en insolvensbedömning. I viss
mån talar det mot förslaget, att man efter en omväg ändå hamnar i en insolvensfrågesitua-tion.
Emellertid tror jag att problemet kan bli lättare att hantera med förslagets
konstruktion än med det nuvarande systemet. Det krävs ju enligt förslaget att
gärningsmannen konkret anger inte bara på vad sätt han förmår att rältidigt
betala sina skulder utan även att han är villig att göra det. Enligt milt
förmenande skulle del i praktiken kunna bli mycket lättare att framlägga molbevisning
mot sådana konkreta påståenden, framförda mot bakgrunden av den redan klarlagda
insufficienssituationen än att primärt visa hela obeståndssituationen,

I viss män liknande synpunkter framförs även av FAR:

Tidpunkten för inträffandet av den i styckels inledning
beskrivna situationen av insufficiens kan i praktiken vara besvärlig att
bestämma beroende på svårigheter att värdera materiella och immateriella
tillgångar. Detta gäller trots det i betänkandet förutsatta uppenbarhelskriteriet.

Del är önskvärt att skillnaden mellan aktiebolagslagens
och betänkandets definitioner av insufficiens noggrant klarläggs.

Majoriteten av remissinstanserna ställer sig emellertid
direkt avvisande till den föreslagna utformningen av brottet oredlighet mot
borgenärer.

Hovrälien över Skåne och Blekinge anför:

Förmögenhetsförsämrande förfaranden som idag är att
hänföra lill brottet vårdslöshet mot borgenärer föreslås överförda till
oredlighetsbrottet (s. 44 y). Genom att de förfaranden som inle är av benefik
eller förstörande karaktär förs till oredlighelsbrottet utvidgas
straffansvaret. För ansvar krävs dä endast att förfarandet medfört en fara för
obestånd. Den brotts-konstruktion som i övrigt föreslås innebär även den ett
vidgat straffansvar. Den straffbara handlingen uttrycks sä att gäldenären
"försämrar sin ekonomiska ställning."

I promemorian görs ett visst nummer av att brottet
oredlighet mot borgenärer inte längre knyts tUl begreppet obestånd utan i
stället avser situationer då gäldenären är insufficient. Som hovrätten skall
återkomma till i följande avsnitt är del inte så säkert att den nya
konstruktionen medför någon egentlig förbättring. Med begreppet insufficiens
som utgångspunkt för kriminaliseringen vinner man visserligen att del blir
lättare att i tillämpningen avgöra, hur en gäldenärs ekonomiska läge varit
beskaffat i ett visst fall och vilken insikt gäldenären haft härom. Samtidigt
uppstår den betydande nackdelen att man fångar in ett mycket större antal
situationer än som behövs. Kravet pä precisering av övriga rekvisit för
straffbarheten blir så mycket större. Här uppenbarar sig en grundläggande
svaghet i promemorieförslaget.

Den nuvarande utformningen av brottet oredlighet mot
borgenärer förut

sätter i I § 1 st. att gäldenärens förfarande framstår som klandervärt. Detta

76 uttrycks så att gäldenären
"förstör eller genom gåva eller annan liknande

åtgärd avhänder sig egendom av betydenhet"'. Vidare
krävs att han härige- Prop. 1985/86: 30 nom åtminstone framkallar allvarlig
fara för ätt han skall komma på obestånd. I den föreslagna nya lydelsen av
lagrummet uppställs inte något krav på att handlingen i något avseende skall
framstå som klandervärd. 1 motiveringen lill förslaget anges (s. 44 x) som
exempel på förfaranden som bör omfattas av straffansvar att omotiverat
kostsamma lokaler förhyrs eller att löner eller arvoden utlovas eller utbetalas
för insatser som inte är företagsekonomiskt motiverade. Detta får lill följd
att den som i en situation då han är insufficient agerar som en dålig affärsman
kan drabbas av straffansvar för oredlighet mot borgenärer. En sådan utvidgning
av straffansvaret synes inte tillrådlig.

Författaren till promemorian har som ett mål vid en
reformering av bestämmelserna om gäldenärsbrott angivit alt största möjliga
klarhet skall eftersträvas för dem vars handlingssätt skall regleras och för
dem som har att tillämpa reglerna. Del är enligt hovrättens mening viktigt vid
all straffrältslig lagstiftning all reglerna är utformade sä att medborgarna
skall veta vilka handlingar som är belagda med straff och att domstolar, polis
och åklagare inte skall drabbas av tillämpningsproblem. Den föreslagna lydelsen
av 1 § I och 2 st. är emellertid sä utformad, att även icke slraffvärda
handlingar ryms inom rekvisiten. Detta, i förening med insufficienskonstruktionen,
har fått till följd att en undanlagsregel har måst skapas i 1 § 3 st. En sädan
undantagsregel kommer i sig att bli svår alt tillämpa, vilket kommer att
beröras under avsnitt 4.2.2.

Den föreslagna utformningen av 1 § när det gäller den
straffbara handlingen kan med hänsyn till det anförda inte förordas, eftersom
den innebär svårigheter att förutse konsekvenserna av olika handlingssätt. 1
motiveringen har promemorieförfatlaren också undvikit all ge några konkreta
exempel. Lagstiftningskonslruktionen uppfyller således inte de krav som måste
ställas på straffrättsliga bestämmelser.

Liknande invändningar av principiell art framförs av bl.a.
hovrättenför Västra Sverige, Malmö tingsrätt, domstolsverket, länsåklagaren i
Uppsala tån, BRA (minoriteten), poUsstyrelsen i Stockholms polisdistrikt,
juridiska fakulletsnämnden vid Uppsala universitet, advokatsamfundet och domareförbundet.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anser vidare — i likhet med
bl.a. Göteborgs tingsrätt, RA, överåklagarna i Stockholms och Malmö åklagardistrikt,
länsåklagaren i Uppsala län, polisstyrelsen i Stockholms polisdistrikt,
Juridiska fakulletsnämnden vid Uppsala universitet, advokatsamfundet och
Föreningen Sveriges Kronofogdar — att den föreslagna lösningen inte är ägnad
att leda till några lättnader från utrednings- och bevissyn-punkl och all man
även av det skälet bör avstå från att genomföra förslaget.

Hovrätten anför i denna del;

Hovrätten vill inle bestrida, att begreppet insufficiens
ofta är lättare att

bevisa än obestånd. Härmed är dock inle sagt att tillämpningsproblem kan

undgås. Redan kravet pä att man skall utreda vad som är att räkna till

gäldenärens "för utmätning åtkomliga tillgångar" är ägnat att skapa
så

dana problem. Promemorians författare söker minska dessa genom straff-

frihetsregeln il § 3 st. men hamnar då i nya svårigheter. Vad gäller mindre 77

Prop. 1985/86:30 nogräknade näringsidkare får man vidare säkeriigen
räkna med att de gör vad som slår i deras makt för att bokföringsmässigt
framstå som sufficienta. Enkla men praktikabla metoder är här att laborera med
skenfoid-ringar och uppskrivna lagervärden. Det kan antas att bevissvårigheterna
i sådana situationer inte blir särskilt mycket mindre än när det gäller att
styrka en gäldenärs obestånd. Å andra sidan ger ett fasthållande vid begreppet
obestånd den fördelen att man kan falla tillbaka på konkurslagens presumtionsregler
(3 och 4 §§ konkurslagen).

Enligt hovrättens mening har det inte på ett övertygande
sätt klariagts, att fördelarna med att överge obeståndsbegreppet överväger
nackdelarna. Del har f. ö. inte belysts i vilken utsträckning nuvarande bevissvärigheter
har minskal genom 1976 års reform, då ett farerekvisit infördes i 1 § 1 st.
Rent allmänt förefaller det också betänkligt att frångå konstruktionen med
obestånd så länge som t.ex. konkurslagens ätervinningsregler bygger på detta
begrepp.

Juridiska fakulletsnämnden vid Uppsala universitet

Vidare synes svårigheterna att fastställa en
obeståndssituation något överdrivna. 1 vart fall synes framställningen på s.
49-51 vara motsägelsefull. Det görs gällande, dels att bedömningen och
styrkandet av obestånd bereder stora svårigheter i rättstillämpningen, och
dels att obetänd i allmänhet innebär insufficiens, tydligtvis genom all
förfallna skulder överstiger tillgångarna (och bedömningen härav torde inte
vara särskilt komplicerad).

Den erforderliga begränsningen avses nås genom
ansvarsfrihetsregeln i tredje stycket. Ehuru denna bygger pä obeslåndsbegreppet
förmenas uppläggningen medföra en påtaglig effektivisering genom att del blir
lättare för åklagaren att bevisa att brott förövats. Sålunda sägs (s. 52):

En sädan regel om ansvarsfrihet innebär inte att obestånd presumeras;
bevisbördan för alt solvens förelåg vid och efter gärningen läggs inte på den
misstänkte. Liksom vid en invändning om nödvärn skall vid en invändning om
bibehållen solvens åklagaren anföra bevisning til! bemötande av denna. Men gäldenären
måste för alt undgå ansvar för förmögenhetsförsämrande åtgärder under
insufficiens kunna visa på något förhållande, som skulle innebära alt han trots
den av åklagaren påvisade insufficiensen var och förblev solvent. En sådan
invändning - som inte är så vag eller så osannolik att den inte förtjänar
avseende skall godtas om den inte motbevisas av åklagaren. Delta bör i
praktiken innebära en avsevärd lättnad för åklagaren utan att man på den
misstänkte ställer krav som strider mot straffrättens grundprinciper.

Enligt fakullelsnämndens mening är denna argumentation
inte fullt så bärkraftig som det vill synas. Det som är avgörande för om en
invändning från den misstänkte blir av betydelse i bevishänseende är nämligen i
första hand att det som skall bevisas är ett negativt faktum, inte att elt
faktum görs relevant av en undantagsregel. Att visa alt något inle är fallet är
så mycket svårare än att visa att något är fallet att det i praktiken måste
krävas att den som vill bestrida att något inle är fallet anvisar i vilket
hänseende diskussion i frågan kan föras. Detta gäller även bevistemat
betalningsoförmåga, oberoende av om en huvudregel eller undantagsregel
aktualiseras.

1 vart fall vad gäller första stycket i den föreslagna
paragrafens nås

78 därför knappast någon bevislättnad.

RA . Prop. 1985/86:30

Frågan om insolvens eller insufficiens skall läggas till
grund för oredlighetsbrott ger utrymme för olika uppfattningar. Madeleine Löfmarck
har för huvudbrottet valt det senare. För egen del är jag inle övertygad om att
insufficiens i praktiken kommer att medföra sådana lättnader frän utredningssynpunkt
all en ändring är befogad. En fördel skulle möjligen vara att det av
bokföringen bör kunna med någorlunda lätthet utläsas om skulderna uppenbart
överstiger de utmätningsbara tillgångarna. Emellertid saknas ofta i praktiken
en rättvisande bokföring i de fall som är föremål för utredning. 1 dessa lägen
torde knappast förslaget leda till att del blir lättare än i dag att konstatera
huruvida en viss transaktion är företagen i en sådan ekonomisk situation att
straffansvar kan följa. Beaktas bör även att del i första hand är
balansräkningen som kan ligga till grund för insufficiensbedömningen och att
denna vanligen upprättas endast en gång per räkenskapsår. De svårigheter som
det innebär att exempelvis klarlägga värdet av vid transaktionstidpunkten
befintliga varulager och kundfordringar torde därför som regel kvarstå. För all
kunna fastställa om insufficiens rådde vid den aktuella transaktionen krävs
således även i detta fall utredningsåt-gärder av det slag som erfordras enligt
nu gällande beslämmelser. Inte heller torde det bli lättare att styrka uppsåt
från gärningsmannens sida i nu beskrivna situationer. När del gäller uppsåtet
synes tvärtom insolvensbegreppet som förutsättning för brott ha vissa
fördelar. Främst vill jag därvid peka på de möjligheter dels till insikt för
gärningsmannen själv om sill ekonomiska läge och dels till elt förbättrat
bevisläge, som betalningsanmärkningar av olika slag kan ge. Insolvens kommer enligl
min uppfattning bl.a. genom sådana omständigheter till uttryck pä ett tydligare
sätt än insufficiens.

1 det här sammanhanget vill jag även framhålla betydelsen
av att man använder samma obeständsbegrepp vid den straffrättsliga bedömningen
som vid utredningen av återvinningsmöjligheterna. Kommissionen mot ekonomisk
brottslighet föreslog i sitt delbetänkande (SOU 1983:60) Återvinning i konkurs
att man i den grundläggnde återvinningsbeslämmelsen i 30 § konkurslagen skulle
utgå från insolvensbegreppet med hänsyn till den allmänna omsättningens
intresse. Med hänsyn härtill och till den förväntade utvidgningen av
konkursförvaltarens uppgiftsskyldighet - bl.a. med avseende på tidpunkten för
inträffad insolvens — synes starka skäl tala för att lagstiftningen i här
berört hänseende även fortsättningsvis bygger pä insolvensbegreppel.

2.2 Straffansvar för skentransaktioner

I promemorian föreslås all straffansvar skall kunna ådömas
en insufficient gäldenär som för skens skull företar en rättshandling som, om
den hade varit gällande, skulle ha försämrat hans ekonomiska ställning i
avsevärd män.

Förslaget
att kriminalisera sådana skentransaktioner har fått ett positivt

mottagande av de remissinstanser som kommenterar det. Uttalanden i

denna riktning görs av hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för

Västra Sverige, RÅ, länsåklagarna i Uppsala och Värmlands län och

Juridiska fakulletsnämnden vid Lunds universitet. 79

Prop.
1985/86: 30 Hovrätten över Skåne och Blekinge anför;

Förslaget att jämställa verkliga och skenbara förmögenhetsförsämrande
åtgärder när det gäller ansvar för oredlighet respektive vårdslöshet mot
borgenärer innebär en förenkling. Förfarandet med skenavhändanden torde vara
ytterst vanligt och många gånger avse egendom av ej alltför högt värde, t.ex. TV-apparater,
stereoanläggningar o. dyl. Med den föreslagna begränsningen till att gälla fall
där den ekonomiska ställningen skulle ha försämrats i avsevärd män kommer
sådana fall sannolikt inte att omfattas. Förslaget innebär därmed alt endast
mera betydande skenavhändanden kommer all bli föremål för lagföring. Det kan
emellertid ifrågasättas om inle därmed vissa i och för sig straffvärda
förfaranden lämnas utanför del straffbara området. Frågan bör enligt hovrättens
mening övervägas ytterligare.

Länsåktagaren i Uppsala län

Enligl förslag skall skenrältshandlingar, som skulle ha
försämrat den ekonomiska ställningen i avsevärd män, bedömas som oredlighet.
Även om viss försiktighet bör iakttagas vid kriminalisering av hypotetiska
effekter, synes risk för att förslaget i denna del skall leda för långt knappast
föreligga.

Juridiska fakuttetsnämnden vid Lunds universitet

Som en andra handlingstyp straffbelägger förslaget att
gärningsmannen "för skens skull företar en rättshandling som, om den hade
varit gällande, skulle ha försämrat hans ekonomiska ställning i avsevärd
mån". Detta likställande av skenrättshandlingar med verkliga avhändanden
etc, har förebilder i utländsk lagstiftning. I vilken utsträckning skenrältshandlingar
varit möjliga alt beivra som gäldenärsbrott enligt gällande rätt är oklart, och
det är därför önskvärt, att genom lagstiftning skapas större klarhet på denna
punkt,

2.3 Det abstrakta farerekvisitet

1 promemorian föreslås att ansvar för oredlighet mot
borgenärer skall ådömas även i annal fall, när en borgenär försämrar eller ger
sken av att försämra sin ekonomiska stäUning i avsevärd mån, om förfarandet är
ägnat att leda till att en skuld inte blir betald i rätt tid.

Förslaget om alt införa ett sådant abstrakt farerekvisit
tillstyrks av Föreningen Sveriges åklagare, överåklagaren i Stockholm samt tänsåklagarna
i Kalmar och Värmlands län.

Föreningen Sveriges åklagare anför;

Beträffande utredarens förslag rörande effektkrav vill
föreningen anföra

följande. Enligt föreningens mening är det orsakssammanhanget mellan en

avhändande åtgärd och fara för obestånd som med nuvarande krav på

konkret fara vållar de största utredningsmässiga problemen. Föreningen

välkomnar därför förslaget att införa ett abstrakt farobegrepp, dvs. åtgärd

av visst slag skall medföra straff om den lill sin typ är fariig i visst

80 hänseende ("ägnat att leda till
alt skuld inteblir betald").

överåklagaren i St(?ckholm Prop. 1985/86: 30

Vid förfaranden som framkallar allvarlig fara för att gäldenären
skall komma pä obestånd krävs idag ett styrkt orsakssamband mellan förtärandet
och allvarlig fara för obestånd. De bevissvårigheter som i många fall kan
uppkomma på grund av kravet pä konkret fara skulle till stor del bortfalla om
brottet i enlighet med förslaget konstruerades som ett abstrakt fare-brolt. Jag
ser inga avgörande invändningar häremot och tillstyrker därför förslaget.

En betyrande andel av remissinstanserna ställer sig
emellertid avvisande till den föreslagna konstruktionen. Till dessa hör
hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Västra Sverige, Göteborgs lingsruli.
RA. överåklagaren i Malmö åklagardistrikt, de juridiska fakiittetsnämnderna
vid Uppsala. Lunds och Stockholms universitet samt advokatsamfundet.

RA anför i denna del;

1 andra stycket föresläs straffansvar för transaktioner
som begås i ett läge av sufficiens men är ägnade att leda till insolvens.
Enligt min mening innebär den föreslagna regeln en för vid kriminalisering.
Införandet av ett abstrakt farebegrepp torde såvitt jag kan bedöma inte medföra
annat än att obestånd faktiskt måste inträffa lill följd av den ekonomiska
åtgärden för att straffansvar skall kunna utkrävas. Nägon ändring i förhällande
till vad som nu gäller medför således inte förslaget i praktiken. I övriga
fall, dvs. dä insolvens ej uppstår eller har sin grund i någon annan
omständighet än den företagna ekonomiska åtgärden torde de praktiska
möjligheterna att bevisa att transaktionen ifråga är olaglig enligl den
föreslagna ordalyselsen vara synneriigen små eftersom det närmast förutsätter
att den handlande medger brottsligt uppsåt. En regel liknande den i nuvarande 1
§ som kriminaliserar avhändande av egendom om avhändandet framkallar allvarlig
fara för obestånd bör därför enligt min mening bibehållas.

Hovrättenför Västra Sverige

Även andra stycket är mycket allmänt hållet och måste i
sig kunna inrymma många handlingar som inte bör vara straffbara. Det
föreslagna abstrakta farerekvisitet framstår som svårhanterligt och kan
medföra betydande tiUämpningssvårigheter,

Juridiska fakulletsnämnden vid Uppsala universitet

Avfattningen av andra stycket kan däremot väl tänkas leda lill
en viss bevislältnad. Men här utnyttjas uttrycket "förfarandet är ägnat
att leda till att skuld inte blir betald i rätt tid". Av lagtexten framgår
inte med full tydlighet alt med "skuld" avses "någon
gärningsmannens existerande skuld". Oberoende härav vill fakulletsnämnden
avstyrka all det straffbelagda området avgränsas på föreslaget sätt.
Erfarenheterna från användningen av en liknande lokution i häleriparagrafen (BrB
9:6) måste betecknas som avskräckande. Betydande rättsosäkerhet och
svårigheter för rättstillämpningen kan förutses om brottstypen definieras pä
föreslaget sätt.

Synpunkter liknande de nu redovisade framförs även av de
övriga re

missinstanser som avstyrker förslaget. 81

6 Riksdagen 1985/86. I saml. Nr 30

Prop.
1985/86: 30 2.4 Straffansvar med hänsyn till latenta skulder

1 promemorian föreslås att man vid bedömningen av om ett
förfarande är ägnat alt leda till alt skuld inte blir betald i rätt tid även
skall beakta en skuld som uppkommit först efter tidpunkten för förfarandet, om
skulden grundar sig pä en omständighet som förelåg vid den tidpunkten.

Detta förslag all även latenta skulder skall beaktas har
fått ett övervägande positivt mottagande vid remissbehandlingen. Hovrätten för
Västra Sverige, RA, överåklagarna i Stockholm och Malmö, länsåklagarna i
Uppsala och Värmlands län, rikspolisstyrelsen, polisstyrelsen i Stockholms
polisdistrikt, Juridiska fakulletsnämnden vid Lunds universitet. Föreningen
Sveriges åklagare och föreningen Sveriges kronofogdar hör till dem som
tillstyrker förslaget.

Hovrättenför Västra Sverige anför;

På ett par punkter innehåller dock promemorieförslaget i
denna del uppslag som är värda all närmare övervägas. Hovrätten syftar därvid
framför allt på tanken alt utvidga straffansvaret med hänsyn till latenta
skulder. En sädan konstruktion skulle uppenbarligen få sin största betydelse
när det gäller skatteskulder. Även i denna del medför dock promemorieförslaget
tillämpningsproblem som inte närmare belysts. Hovrätten vill här peka på ett. I
promemorian fastslås (s. 70) att en förutsättning för åtal är att skulden
verkligen har uppkommit. Fråga uppstår då om åtalsfrågan skall anslå tills
skattefrågan är slutligt avgjord vid skattedomstol. Promemorian lämnar
härvidlag inget svar. Hovrätten vill för sin del erinra om den nyligen införda
bestämmelsen i 15 § skaltebrotislagen.

Överåklagaren i Malmö

Den föreslagna utvidgningen skulle främst komma alt avse s.
k. skatlekrediter, som med nuvarande lagstiftning inte alltid nås av
straffbestämmelserna. Det finns inle något vägande skäl att motsätta sig den
föreslagna utvidgningen. Det är dock ett viktigt krav att det i motiven klart
anges förutsättningarna för att en latent skuld skall kunna ligga till grund
för den ekonomiska bedömningen och straffansvaret.

Rikspolisstyrelsen

För
närvarande är straffansvaret för gäldenärsbrott så utformat att det inte täcker
gärningar som påverkal förpliktelser vilka uppkommit efter gärningen men som
kunnat förutses vid denna. Så som utredaren utformat kapitlets första paragraf
bör den enligt rikspolisstyrelsens uppfattning tillgodose ett allmänt behov av
att kunna la tillvara såväl det allmännas som enskilda borgenärers intresse på
sådant sätt alt gäldenären i sin affärsplanering inte kan nonchalera s. k.
latenta skulder. En gäldenär kan förmodligen även i framtiden genom alt
"se om sitt hus i lid" försöka komma ifrån sitt betalningsansvar, men
den föreslagna lagändringen bör kunna utgöra en effektiv spärr mot alltför
avancerade förmögenhetsförsämrande åtgärder.

82

De övriga
remissinstanser som tillstyrker förslaget anför liknande synpunkter som grund
för sitt ställningstagande.

Länsstyrelsen i Stockholms län anser, i likhet med några
av de tidigare Prop. 1985/86: 30 citerade remissinstanserna, att förslaget
lämnar en del frågor obesvarade. Länsstyrelsen anför:

I ett avseende innebär förslaget ett utökat skydd för slatens
anspråk på skatt och avgifter. Straffansvaret utvidgas till att träffa
förfaranden som äventyrar betalningen av latenta skulder. Gäldenären måste
inför en transaktion i ett visst ekonomiskt läge l.ex. la hänsyn till ännu
inte debiterade kvarstående och tillkommande skatter. Utredningen uttrycker
denna handlingsregel så, att vid bedömandet av om ett förfarande är ägnat att
leda till att en skuld inle blir betald i rätt tid, ska även en skuld som
uppkommer först efter tidpunkten för förfarandet beaktas, om skulden grundar
sig på en omständighet som förelåg vid den tidpunkten. Ansvaret begränsas dock
genom att när åtal väckes ska skulden visa sig vara av tillräcklig storiek.
Förslaget lämnar här enligt länsstyrelsens uppfattning en för slaten som
skatteborgenär viktig problemalik obearbetad. Hur ska man i detta sammanhang
behandla en skatt eller avgift, som på grund av bristfälligt underlag från den
skattskyldige påförts efter skönsmässiga grunder? Måste åklagaren före åtalet
pröva riktigheten av debiteringarna eller fastslå det verkliga skuldbeloppet?

Straffansvaret vid förmögenhetsförsämrande åtgärder som
äventyrar latenta skulder begränsas också genom gärningsmannens subjektiva rekvisit.
Ansvar för oredlighet mot borgenärer inträder endast för den som insett att en
skuld kunde förväntas uppkomma. Vad innebär denna åtalsbegränsning beträffande
en latent skatteskuld som påförts i efterhand i avsaknad av uppgifter från den
skallskyldige?

Länsstyrelsen anser alt latenta skulder av ovannämnda art
kan medföra svårigheter vid brottsutredningen om inte ett klargörande görs i
denna del. 1 annat fall kan införandet av ansvar för ifrågavarande skulder
befaras stå i strid med utredningens mål att minska tillämpnings- och bevissvärigheterna
vid gäldenärsbrott,

1 promemorian understryks i inledningen vikten av alt
regelsystemet harmonierar väl med annan lagstiftning. Det har betonats all
exempelvis införande av källskattesystemet har berört området för gäldenärsbrotten.
Utredningen har konstaterat att ett ökat intresse alt effektivisera skalte-och avgiflsuppbörden
kommit till uttryck genom elt antal lagändringar och förslag till sådana. Det framhålles
dock att en vidgad kriminalisering av betalningsbrott för andra skatter och
avgifter än avdragen källskatl skulle medföra svåröverskådliga konsekvenser för
belalningsvanorna i samhället och stå i strid mol principen att straff inte ska
stadgas för betalningsförsummelse som sådan. Det föresläs att straffansvaret
för gäldenärsbrott utvidgas i stället för att öka kriminaliseringen av
underläten skatteinbetalning. Detta ska ske genom att, såsom ovan berörts,
även skulder som är latenta beaktas. Utredningen lämnar dock obesvarat i vad
män ändringen bör genomföras om också området för betalningsbrott utökas.
Länsstyrelsen tolkar förslaget som om endast ettdera alternativet bör ifrågakomma.
Problemet har ställts på sin spets eftersom BRÅ i PM 1983:6 förordat skärpning
av ansvaret för betalningsbrott. Länsstyrelsen förordar därför en fördjupad
analys av den kollision förslagen synes medföra.

Till de remissinstanser som avstyrker förslaget hör hovrätten
över Skåne och Blekinge, BRA (minoriteten), advokatsamfundet,
industriförbundet, SAF, bankföreningen och Finansbolagens Jörening.

83

Prop.
1985/86: 30 Hovrätten över Skåne och Blekinge anför bl. a.;

1 promemorian ges en ingående och sakkunnig redovisning av
rättsläget vad gäller latenta skulder (s. 58-68). Den utsträckning av
straffansvaret som föresläs synes helt vara motiverad av det förhållandet att
skaller och allmänna avgifter enligl gällande rätt konstituerar en skuld först
från utgången av den period till vilken den hänför sig eller, dä särskild
prövning är en förutsättning för uttaget, frän den dag då beslutet härom vann
laga kraft. Visserligen utsägs i promemorian (s. 69 x) att behov av en
utvidgning av ansvaret till alt gälla alla fordringar föreligger. Någon mera
ingående motivering för att ett sådant behov skulle föreligga har dock inte
lämnats. Redogörelsen för den föreslagna lagändringen är kortfattad. En sä stor
förändring vad gäller synen pä latenta skulder kräver en mera omfattande analys
av problemen än den som presenterats i promemorian.

BRA (minoriteten)

Förslaget i 11 kap. 1 § andra stycket träffar inle bara
skatteskulder och liknande utan också skadeständsskyldighet. exempelvis p.g.a.
strikt ansvar för dolda fel vid en fastighetsförsäljning. Vi avstyrker också
detta förslag och avgörande är här liksom i de tidigare fallen att förslagen
träffar envar. Även med en begränsning till näringidkare skulle lagförslagen
vara alltför långtgående.

Industriförbundet och SAF anför i ett gemensamt yttrande:

Organisationerna vill här framhålla, att frågan om latenta
skulder är underkastade svåra bedömningskriterier. T. ex. kan det förhållandel
all både skalle- och civilprocesser ofta drar ut på tiden avsevärt leda till
alt ovissheten under lång tid blir stor huruvida en framlida skuld uppkommer
eller inle. I en civilprocess med skadeståndsyrkande är det sålunda ofta
ytterst svårt för svaranden att bedöma både om han överhuvudtaget skall komma
att åläggas att utge skadestånd och, om så sker, hur stort detta kan bli. Detta
torde betyda att en person som är invecklad i nu aktuell typ av process kan bli
"låst" i sina möjligheter att — utan att senare riskera att drabbas
av straffrättsliga påföljder - disponera över sin egendom. Visserligen torde
denna "låsning", av preventiva skäl, vara motiverad i flera fall, men
i andra situationer kan regeln tänkas få oönskade konsekvenser och drabba helt
seriösa personers möjligheter lill förmögenheisdisponering bara därför att de
fått krav på alt betala skadestånd. Det torde t.o.m. räcka med att vederbörande
inser att han kan komma all få krav pä ersättning för alt nu skisserade
effekter skall inträffa.

Följderna av nu föreslagen regel kan därför bli avsevärda
och är i vissa avseenden svåröverblickbara. Tveksamhet kan därför riktas mol
förslaget härvidlag och i varje fall synes det motiverat att ytteriigare utreda
saken och analysera konsekvenserna innan förslaget läggs till grund för
lagstiftning.

Liknande synpunkter framförs av Finansbolagens Förening.

84

2.5 Särskilt om straffrihetsregeln Prop. 1985/86: 30

1 promemorian föreslås att en gäldenär som förfarit pä sätt
som i och för sig föranleder ansvar för oredlighet mot borgenärer men som ändå
förmår att betala sina skulder i rätt tid skall vara fri från ansvar. Denna
ansvarsfrihet har i viss mån berörts i del föregående. 1 delta avsnitt
redovisas remissinstansernas principiella syn på den föreslagna
konstruktionen.

Det är bara ett mindre antal remissinstanser som ställer
sig bakom förslaget i denna del. Till dessa hör Föreningen Sveriges åklagare,
länsåklagarna i Kalmar och Värmlands län, saml BRA (majoriteten).

Länsåklagaren i Kalmar län anför;

En lagändring i enlighet med utredningsförslaget ger, i
varje fall teoretiskt, en viss vidgning av det straffbara området. I praktiken
hamnar man sällan i det läge där den föreslagna ansvarsfrihetsregeln i 1 §;s
sista stycke skall gälla. Det är emellertid nödvändigt att den finns.

BRA (majoriteten}

En regel som begränsar straffansvar till straffvärda fall
blir dock nödvändig. Eventuellt kan en sädan utformas med ledning av
förslagets 1 § sista stycket. Förslaget innebär ändå en utvidgad
kriminalisering jämfört med gällande rätt. En sådan torde dock vara ofrånkomlig
om man vill komma till rätta med de allvarliga missförhållanden som råder på
området och som bland annat tar sig uttryck i ett inte obetydligt skattebortfall
för det allmänna, som lill skiUnad från privata borgenärer inte kan pröva sina
gäldenärers kredit värdighet.

Föreningen Sveriges åklagare

Föreningen har invändningar mot utredningens förslag
såvitt gäller 11 kap 1 S 3 st. I sak finns ingen erinran mot en föreslagen
ansvarsfrihetsregel för den som avhänt sig egendom men förmår betala sina
skulder i tid. Däremot är det enligt föreningens mening helt oacceptabelt att
den som förklarar sig villig att betala i tid skall kunna undgå ansvar. För
ansvarsfrihet bör enligl föreningens mening krävas att vederbörande betalat
sina skulder, nedsatt betalning i allmänt förvar eller annars ställt säkerhet
för sin skuld.

Flertalet remissinstanser ställer sig avvisande till den
föreslagna straffrihetsregeln. Till dessa hör hovrätten över Skåne och
Blekinge, hovrätten för Västra Sverige, Göteborgs tingsrätt, RA, överåklagaren
i Malmö, länsåklagaren i Örebro län, BRA (minorUeten), riksskatteverket,
juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala, Lunds och Stockholms universitet, advokatsamfundet
saml domareJÖrbundel.

Överåklagaren i Stockholm anför för sin del;

Den utvidgning av straffansvaret som förslaget innebär
torde endast fä

teoretisk betydelse och inte kräva en särskild straffrihetsregel. 1 praktiken

kommer nämligen frågan om ansvar inte att väckas annat än dä obestånd

inträtt. 85

Prop. 1985/86:30 De andra remissinstanserna framför
principiella invändningar mot den föreslagna konstruktionen.

Hovrätten jör Västra Sverige

Promemorieförfattaren har också själv konstaterat att
brottsbeskrivningen i paragrafens båda första stycken är alltför vidsträckt. I
promemorian har därför föreslagits en ansvarsfrihelsregel i tredje stycket. En
sådan konstruktion av lagtexten, varigenom gäldenären först stämplas såsom
brottslig och sedan efter invändning av visst slag skall kunna gå fri från
ansvar, är emellertid klart olämplig och främmande för svensk
strafflagstiftning. Den måste också medföra uppenbara svårigheter på utredningsstadiet.
Jämförelsen med nödvärnsreglerna (s 52) är inte träffande. Enligt hovrättens
mening innebär lydelsen av tredje stycket i praktiken att man får göra en
bedömning huruvida gäldenären är på obestånd eller inte. Man är därmed på en
frän rättssäkerhetssynpunkt tveksam omväg i princip tillbaka i det i
promemorian kritiserade obeståndsbegreppet som utgångspunkt för
kriminaliseringen.

Ansvarsfrihetsregelns närmare utformning är för övrigt
oklar. Den närmare innebörden av formuleringen att vederbörande förmår betala
sina skulder i rätt tid och "även är villig att göra det" är svår att
förstå. Konstruktionen som sådan synes också mindre lyckad.

Liknande synpunkter framförs av hovrätten över Skåne och
Blekinge, Göteborgs tingsrätt, länsåktagaren i Örebro län samt Juridiska
fakultets-nämnderna vid Uppsala, Lunds och Stocklwims universitet.

Överåklagaren i Malmö anför för sin del;

Den föreslagna ansvarsfrihetsregeln i 1 § 3 st innehåller
oklarheter och

torde enligt sin ordalydelse inte få det innehåll som angivits i promemo

rian. Enligt motiven skall uteslutas de fall där gäldenären ägt betalningsför

måga trots den i abstrakt mening farliga åtgärden, dvs. ansvar skall vara

uteslutet om gäldenären visar sig vara solvent trots åtgärden. 1 dessa fall

blir del synbarligen fräga om att den misstänkte gör troligt att han inle

kommit på obestånd genom handlingen och åklagaren inle kan motbevisa

detta. Däremot synes slraffrihet inte komma att inträda i de fall obestånd

inträffat, detta oavsett om obeståndet vållats av den aktuella handlingen

eller inte. Som den föreslagna lagtexten i 3 st är utformad skulle den

straffas, som efter en förmögenhetsminskande åtgärd ägnad alt leda lill

obestånd råkar i sådant, t, o, m, om han konkret kan visa att åtgärden inte

vållat obeståndet. Av promemorian framgår inte om en sådan myckel

vittgående straffbarhet verkligen åsyftats. (Ansvarsfrihelsregeln förefaller

dock enligl sin lydelse bli tillämplig endast för del fall obestånd inle

inträffat, dvs. dä gäldenären förmält betala sina skulder i rätt tid.) Delta

innebär att regeln i praktiken skulle kunna tillämpas endast i få fall. Den

vida straffbarheten genom den abstrakta faran skulle då bli dominerande,

varigenom i realiteten alla abstrakt farliga åtgärder skulle straffas i det

närmaste strikt. I de fall regeln verkligen kan tillämpas uppstår också flera

betänkligheter. Man kan ifrågasätta om det är en lämplig lagprincip att

gäldenärer skaU kunna "köpa sig" fria från straffrättsligt ansvar.
Ett

sådant syslem gynnar sannolikt de gäldenärer som har många och goda

affärskontakter, medan gäldenärer utan sådana förbindelser saknar förmå-

86 ga att tillräckligt snabbi
åstadkomma t. ex. krediter för att rädda sig undan

straffansvar. En annan effekt av ansvarsfrihetsregeln blir
att "rätt tid", Prop. 1985/86:30 dvs. förfallotid för skuld, normalt
torde få inväntas innan straffprocessuella åtgärder kan vidtas, förutsatt att gäldenären
gjort invändning om betalningsförmåga. Della skapar betydande svårigheter att
bestämma när olika åtgärder, t.ex. inledande av förundersökning, blir möjliga
att vidta. Den i regeln upptagna bestämmelsen om gäldenärens vilja och förmåga
att betala skuld i rätt tid är vidare oklart formulerad. Vad som avses synes
vara frivillig betalning i rätt tid. Det bör i detta sammanhang också pekas på
att ansvarsfrihetsregeln enligt sin lydelse inle kan tillämpas vid delbetalning,
inle ens om denna avsett nästan hela skulden, något som kan framstå som mindre
tillfredsställande.

Sammanfattningsvis anser jag att ansvarsfrihetsregeln är
behäftad med sä stora brister och oklarheter att den inte är praktiskt
användbar. Därigenom saknas den nödvändiga begränsning som användandet av ett
abstrakt farerekvisit oundgängligen kräver. Jag anser därför alt förslaget lill
1 S 2 st och 3 st inte är godtagbart.

BRA (minoriteten)

Vi ifrågasätter också tekniken att korrigera en blint
verkande straffbeläggning genom möjlighet att fria sig genom betalning. Detta
måste uppfattas som ett i praktiken straffrättsligt ansvar för bristande
skuldbetalning.

Riksskatteverket

Verket hyser viss tveksamhet beträffande tredje stycket i
den föreslagna bestämmelsen. Det är i och för sig i princip riktigt och rimligt
att fall där några ekonomiska effekter inle uppkommit - dvs där gäldenärens
skulder blivit betalda - lämnas utanför del kriminaliserade området. Det är en
fördel att dessa fall inte belastar polisernas och åklagarnas arbetsbörda. Men
del är å andra sidan inte acceptabelt att en person som uppenbarligen gjort sig
skyldig till kanske grovt förfarande enligt bestämmelsens första stycke kan
slippa ansvar om han t. ex. kan förmå någon närstående alt ställa upp med
pengar och "köpa honom fri". Inte heller när gäldenärens
skuldbetalning möjliggörs genom lotterivinst eller liknande minskar delta det
straffvärda i hans tidigare handlande. Straffrihetsgrunden bör formuleras så
att sådana betänkliga konsekvenser som här antytts kan undvikas.

Sveriges advokatsamfund

Beträffande 1 § iredje stycket vill samfundet uttala
följande. Den föreslagna regeln framstår som oklar och ägnad att leda till
tillämpningssvårigheter. Ur utredningssynpunkt kan delta inte innebära en förenkling.
Ur "förulsebarhetssynpunkl" måste det för gäldenären innebära;
"Betalar jag så klarar jag mig." Enligt samfundets mening är det
trots allt principiellt riktigt att en sedvanlig obeslåndsbedömning görs vid
den tidpunkt rättshandlingen företas. Bevisbördan får härvid inle som föreslås
bli omvänd och läggas pä gäldenären. Samfundet vill i detta sammanhang peka på
vad kommissionen mot ekonomisk brottslighet anfört i den lill remissen fogade
skrivelsen av 1983-11-02, nämligen: "Det bör understrykas att kommissionen
inte anser att allmänna straffrättsliga grundsatser skall överges. Gällande
principer om s. k. subjektiv täckning och om åklagares

bevisbörda bör stå fast."

87

Prop. 1985/86:30 3 Vårdslöshet mot borgenär 3,1 Allmänna synpunkter

RA anför i denna del:

Förslaget att göra vårdslöshet mol borgenärer lill ett
rent oaktsamhetsbrott får anses vara välmotiverat och tillstyrks. Nuvarande
ordning att låta nämnda rubricering täcka även uppsåtliga brott är inte
tillfredsställande. Frän systematisk och rationell synpunkt är det vidare
riktigt att oaktsam-hetsbrottel får en gärningsbeskrivning som korresponderar
med det uppsåtliga brottet i 1 §.

Liknande synpunkter framförs av tänsåklagarna i Värmlands
och Örebro län saml Föreningen Sveriges åklagare.

Åtskilliga av de remissinstanser som framför invändningar
mot den föreslagna konstruktionen av brottet oredlighet mot borgenärer betonar
emellertid att dessa invändningar även gäller i fråga om brottet vårdslöshet mol
borgenärer, där samma objektiva brottsrekvisit föreslås gälla.

Flertalet instanser tillstyrker förslaget att införa en presumlionsregel
som innebär att grov oaktsamhet skall anses föreligga, om en gäldenär tUl följd
av brister i bokföringen inte har haft insikt om det ekonomiska lägel. Till
dessa hör hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Västra Sverige, tänsåklagarna
i Kalmar och Örebro län. Juridiska fakulletsnämnden vid Lunds universitet och
Föreningen Sveriges åklagare.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anför i denna del;

1 detta avsnitt har bl. a, föreslagits en s. k. hjälpregel
som innebär att grov oaktsamhet skall anses föreligga då bristen på insikt om
del ekonomiska läget är en följd av att bokföringsskyldigheten har åsidosatts.
En sådan regel torde medföra lättnader för de tillämpande myndigheterna.
Oavsett hur lagstiftaren ställer sig till promemorieförslaget i övrigt torde en
ändring härvidlag kunna göras, t, ex, genom ett tiUägg till nuvarande 3 §.

Länsåklagaren i Örebro län

Andra punkten föreskriver att den, som till följd av att
han åsidosatt sin bokföringsskyldighet enligt 1976 års bokföringslag inle insåg
att den ekonomiska ställningen var eller genom förfarandet blev sädan som
anges i I § skall anses ha handlat grovt oaktsamt. Detta förslag utgör en i och
för sig välbehövlig hjälpregel.

Fråga är bara om bokföringsskyldighetens åsidosättande
skall täckas av uppsåt eller oaktsamhet eller om det skall räcka med all
bokföringsskyldigheten rent objektivt har åsidosatts ulan krav på subjektiv
täckning. I klarhetens intresse borde — i analogi med vad som föreslås i 5 § -
lagtexten, om subjektiv täckning krävs, böra förtydligas genom att lagtexten
erhåller följande lydelse; "Den som tiU följd av att han uppsåtligen eller
av oaktsamhet åsidosatt sin bokföringsskyldighet. ..". Avses inte
subjektiv täckning bör det komma lill klart uttryck i förarbetena.

Juridiska fakulletsnämnden
vid Lunds universitet Prop. 1985/86:30

Som redan nämnts straffbelägger förslagets § 2 som
vårdslöshet mot borgenärer samma gärningar som § I blott med den skillnaden,
att gärningsmannen förutsattes ha handlat inte i uppsåt utan av grov oaktsamhet.
Dessutom innehåller paragrafen en presumlionsregel. Den som på grund av all han
åsidosatt sin bokföringsskyldighet enligt bokföringslagen inte uppfattat att
hans ekonomiska ställning var eller blev sädan, som förutsattes i § 1, skall
nämligen anses ha handlat grovt oaktsamt. Ehuru presumtionsregler av denna lyp
i sig är föga önskvärda inom straffrätten torde regien i detta fall vara
acceptabel. Den underlättar otvivelaktigt åklagarens bevisning utan att den
åtalade synes utsatt för en otillbörlig culpapresum-tion.

Domstolsverket, RA, överåklagaren i Malmö, länsåktagaren i
Värmlands län och advokatsamfundet hör till dem som avstyrker förslaget i denna
del.

D(}mstotsverket

DV avstyrker införandet av den i paragrafens andra punkt
upptagna pre-sumtionsregeln, I brottsbalkens regelsystem, liksom inom
straffrättens i stort, bör presumtioner användas med stor försiktighet och inte
i andra fall än dä starka skäl talar därför. Det egentliga skäl som åberopats
till stöd för ett införande av den angivna regien — att bidra till alt inskärpa
viklen av en ordnad bokföring (s 72) — är enligt DVs mening inte tillräckligt
starkt för att motivera att sä sker. Det bör istället ankomma på domstolarna
att i det enskilda fallet pröva när en tilltalad skall anses ha handlat grovt oaktsamt.

RA

Däremot ifrågasätter jag om inte förslaget alt ett
åsidosättande av bokföringsskyldigheten enligt bokföringslagen skall medföra
ansvar enligt förevarande stadgande är alltför långtgående. Ansvar för
bokföringsbrott kommer ju i dessa fall som regel att utkrävas enligt 5 §. Något
praktiskt behov av att i 2 § ha en särskild presumlionsregel i fräga om
bokföringsskyldighet kan därför knappast anses föreligga. Den föreslagna
regeln kan också med den utformning som den erhållit lätt leda lill en alltför
"stel" tillämpning.

Överåklagaren i Malmö

1 förslaget till 2 § anges all den som varit okunnig om sin
ekonomiska ställning pä grund av bristande bokföring skall anses ha handlat
grovt oaktsamt och därigenom, då de objektiva rekvisiten är uppfyllda, vara
förfallen till ansvar för vårdslöshet mot borgenärer. Det är självfallet
vanligt att bristande bokföring förekommer samtidigt som gäldenären vidtar lagstridiga
åtgärder av olika slag. En presumlionsregel av den föreslagna typen gör del
enkelt för åklagaren att visa oaktsamhet. Denna blir i de aktuella fallen
fastställd närmast pä formell väg. Jag ifrågasätter emellertid om en sådan
regel inte för alltför långt. Den bristande bokföringen medför redan i sig
ansvar för bokföringsbrott och en viss dubbelbestraffning blir således följden
av förslaget.

89

Prop.
1985/86:30 3.2 Ansvar för fortsättande av röreisen i vissa fall

Promemorieförslaget saknar motsvarighet till den
bestämmelse som nu föreskriver ansvar för vårdslöshet mot borgenärer, om en gäldenär
fortsätter sin rörelse under förbrukande av avsevärda medel ulan motsvarande
nytta för rörelsen. Enligt förslaget skall ansvar för oredlighet eller
vårdslöshet mot borgenär i fall av delta slag bara komma i fräga, när den
fortsatta verksamheten har innefattat en förmögenhetsförsämrande åtgärd eller
gynnande av en viss borgenär.

Förslaget avstyrkes av AMS och överåklagaren i Malmö.

AMS

AMS anser all det i allmänhet är en kortsiktig lösning på
ett sysselsättningsproblem att fortsätta driften av företag på obestånd. I ett
längre perspektiv gynnas inle sysselsättningen av den här typen av lösningar.
En avkriminalisering kan inle få någon större effekt för sysselsättningen och
är därför inte motiverad av det skälet. De som fortsätter att driva rörelse av
hänsyn till de anställda kan ju redan idag undgå ansvar för gäldenärsbrott p.
g. a, åtalsprövningsregeln. Del måste vara en fördel att behälla den
konstruktionen. Den är flexibel och tar hänsyn till fall av helt olika karaktär.
Det bör också med den nuvarande konstruktionen vara mycket lättare för en rörelseidkare
alt avgöra om fortsatt drift av rörelsen sker under straffansvar eller ej än
med den lösning utredningen föreslår. Utredningen har inte heller på något
övertygande sätt visat att det är några olägenheter i praktiken eller
rättstillämpningen med den nuvarande ordningen.

Överåklagaren i Malmö

Den särskilda lagstiftningen (om vårdslöshet mot borgenär
genom fortsättande av rörelse) skall enhgt förslaget upphävas och
bestämmelserna i 1 § bli tillämpliga. Härigenom blir samtliga de förfaranden
som angivits ovan vid diskussionen om farerekvisitets utformning aktuella,
Samma invändningar gör sig också här gällande. Särskilt bör dä framhållas
osäkerheten för gäldenären vad gäller straffbarheten av en viss handling.
Dessutom kan man ifrågasätta om det inle från allmänpreventiv synpunkt vore att
föredra lagstiftning som åtminstone i viss utsträckning klargör vilka konkreta
handlingar som kan vara straffbara. Jag förordar därför bibehållandet av en
lagregel som särskilt behandlar vårdslöshet mot borgenärer genom fortsättande
av rörelse i vissa fall.

Hovrätten över Skåne och Blekinge, Jurdiska fakuttetelsnämnden
vid Stockholms universitet, domareförbundet och Föreningen Sveriges åklagare
ställer sig däremot positiva till förslaget.

Hovrätten över Skåne och Blekinge

Redan i samband med införandet av regeln om åtalsprövning
år 1976

konstaterades att den omständigheten att en rörelseidkare fortsatte driften

efter en tidpunkt då han kommit pä obestånd kunde ha sin grund i förhål

landen som inte framstod som utslag av hänsynslöshet. Många gånger,

90 framhölls del, kunde fortsättandet
av verksamheten uppfattas som posi-

livi,
t.ex. på grund av omtanke om de anställda i rörelsen. Dessa och Prop,
1985/86:30 andra skäl har i promemorian anförts som grund för att låla
straffbestämmelsen om vårdslöshet mot borgenärer reserveras för förmögenhetsförsämrande
åtgärder. Hovrätten anser att det anförda är välgrundat och tillstyrker
lagstiftning på denna punkt.

Juridiska
fakultetsnämnden vid Stockholms universitet

Enligt
utredningens förslag avkriminaliseras det förfarande som innebär att en gäldenär
fortsätter en rörelse under förbrukande av avsevärda medel utan motsvarande
nytta för rörelsen och därigenom uppsåtligen eller av grov oaktsamhet
framkallar eller förvärrar obestånd (11:3 BrB). I stället strafftielägges såsom
vårdslöshet mot borgenärer den som av grov oaktsamhet begär gärning enligt 11;
1. Fortsättande av rörelse mol konkurs slafflelägges således enligt
utredningens förslag, då del innefattar förmögenhetsminskande åtgärder. Ett
"rent" fortsättande av rörelse mot konkurs är däremot inte
straffbelagt. Nämnden tillstyrker förslaget men anser som sagt att del något
tydligare bör klargöras vad som kännetecknar de förmögenhetsminskande
åtgärderna.

Domareförbundet

Förbundet
vill slutligen uttrycka sin lillfredställelse över de förda resonemangen kring
en fråga som blivit alltmer påtaglig under senare år, nämligen då en rörelseidkare
fortsätter sin rörelse trots att han är på obestånd, av skäl som sammanhänger
med sysselsättning, statliga stödåtgärder och liknande (avsnitt 4.3) .
Samhällsutvecklingen pä senare är motiverar, såsom också förslaget ger uttryck
ät, en ny syn pä hithörande frågor, I en kommande proposition bör ännu
tydligare än i promemorian göras en avvägning mellan olika privata och
samhälleliga intressen i förevarande situation. Det kan också ifrågasättas, om
inte resonemangen bör mynna ut i en lagregel.

Liknande
synpunkter framförs av Föreningen Sveriges åklagare. 3,3 Särskild åtalsprövning och
ändring av straffskalan

RÅ
och länsåklagaren i Kalmar län anser - i likhet med AMS (se ovan) -att den
nuvarande regeln i 11 kap. 8 § BrB om särskild åtalsprövning vid brottet
vårdslöshet mot borgenärer skall bibehållas.

RÅ
anför i denna del;

I
förslaget utgår den nuvarande regeln i 8 § som ger åklagaren möjlighet att

underiäla åtal för vårdslöshet mot borgenärer om det inte är påkallat ur

allmän synpunkt. Grunden härtör är uppenbarligen den föreslagna utform

ningen av 2 §. Enligt min uppfattning kan emellertid en ålalsprövningsregel

av nämnt slag vara ett lämpligt instrument när det gäller att koncentrera

rättsväsendets resurser på verkligt straffvärda förfaranden. Även i de fall

en lagregel innebär en vid kriminalisering ger en åtalsregel möjlighet att i

det enskilda fallet begränsa det straffbara området om sä finnes påkallat ur

allmän synpunkt. Enligt min mening bör därför i likhet med vad som gäUer 91

för närvarande en särskild
åtalsregel finnas för de fall, som omfattas av 2 §,

Prop. 1985/86: 30 Några remissinstanser tar upp den i
promemorian föreslagna ändringen av straffskalan för vårdslöshet mot borgenärer
som innebär att straffmaximum sänks frän två till ett är.

Länsåklagaren i Örebro län

För normalfallet av vårdslöshet mol borgenärer föresläs en
straffskala av fängelse i högst ett år. Detta innebär 2-årspreskription, vilket
i sin tur i praktiken skulle innebära att lagföring vid oaktsamhetsbrott
ytterst sällan skulle medhinnas. Detta är oacceptabelt. Vid det nuvarande
brottet värds-löshet mot borgenärer gäller 5-årspreskription. Samma bör gälla,
om förslaget godtas. Enklast åsladkommes delta genom höjning av straffmaximum.
Vill man ha en differentiering i förhällande lill straffskalan i 1 § kan man
höja straffmaximum till fängelse ett år sex månader.

För mindre aUvarliga fall föreslås påföljden vara böter,
vilket också medför 2-årspreskriplion. Man kan fråga sig om det tjänar något
till att vid brott av del slag varom nu är fråga ha en särskild straffskala med
så kort preskriptionslid som 2 är för mindre allvarliga fall. De lär ytterst
sällan bli aktuella för åtal inom sä kort tid. Det bör därför övervägas om man
inte bör slopa den särskilda straffskalan för mindre allvarliga fall och i stäUet
stadga ansvarsfrihet för ringa fall.

Föreningen Sveriges länspolischefer och Föreningen
Sveriges polischefer

I betänkandet föreslås påföljden för vårdslöshet mol
borgenär bli fängelse i högst ett år (mot f n två år). Delta innebär alt
preskriptionstiden sänks frän fem lill två år, vilket sannolikt får till följd
att ett flertal brott inte kommer att leda till rättegäng enär gärningen hunnit
preskriberas. Med hänsyn härtill bör den nuvarande femäriga preskriptionstiden
bibehållas.

.Iiiridiska jakullelsnämnden vid Uppsala universitet

Vad slutligen gäller siraffskalorna innehåller förslaget egentiigen
blott en förändring: maximum för vårdslöshet mot borgenärer sänks frän tvä lill
ett ärs fängelse. Den föranleds delvis av alt åtskilligt som nu bedöms som
vårdslöshet mot borgenärer enligl förslaget är att anse som oredlighet mot
borgenärer. Mot bakgrunden av alt i detta hänseende en samordning måste ske med
den lagstiftning som kan följa med anledning av förmögenhetsbroltsutredningens
framlagda och fängelsesiraffkommitténs kommande betänkande avstår
fakultetsnämnden frän att ta ställning lill om straffskalorna är lämpligt
avpassade.

4 Oredlighet i konkurs

Flertalet av de remissinstanser som tar upp frågan
ansluter sig till prome

morians torslag att såsom särskilt brott kriminalisera åtgärder som syftar

till att undandra eller undanhålla konkursförvaltningen egendom som rätte

ligen skall ingå i konkursboet. Uttalanden i denna riktning görs av hovrät

ten över Skåne och Blekinge, hovrättenför Västra Sverige, RÅ, överåkla

garen i Malmö, länsåklagarna i Kalmar, Värmlands och Örebro län,

92 juridiska fakulteisnäinnden vid
Lunds universitet och Föreningen Sveriges

åklagare.

/?Å anför för sin del: Prop, 1985/86; 30

Första punkten i förslaget - att kriminalisera
undandraganden och undanhållande av egendom i konkurs som ett särskilt brott -
innebär ett klart avgränsande till tiden av typiskt illojala förfaranden och är
därför frän systematisk synpunkt tilltalande. Förslaget tillstyrks i denna del.

Liknande synpunkter framförs av bl.a. hovrätten (iver
Skåne och Blekinge, hovrättenför Västra Sverige, överåklagaren I Malmö och
länsåklagaren i Kalmar län.

Malmö lingsräll avstyrker förslaget och anför;

Tillskapandet av det nya brottet oredlighet i konkurs
framstår inle som motiverat.

Flera av de instanser som har en positiv inställning till
den grundläggande tanken bakom förslaget anser emellertid — lill skillnad från
utredaren -all även bortförande ur landet av egendom före konkurs bör omfattas
av straffbestämmelsen. Till dessa hör överåklagaren i Malmö, länsåklagaren i
Kalmar län, rikspolisstyrelsen, riksskatteverket och polisstyrelsen i
Stockholms polisdistrikt.

Överåklagaren i Malmö anför i denna del;

Samtliga oredliga förfaranden under pågående konkurs har i
förslaget samlats under brottsbenämningen oredlighet i konkurs.

Det är frän systematisk synpunkt tillfredsställande all
konkursbrotten samlas i ett särskilt stadgande. Genom lydelsen i den föreslagna
lagtexten borttas dock straffbarheien för utförande ur riket av egendom
omedelbart före konkurs. Del kan i och för sig vara en teoretiskt försvarbar
ståndpunkt att gäldenärens förmögenhelsläge inle försämras genom sådana
förfaranden, ulan först när egendomen på annat, farligt sätt frångår gäldenären
eller när gäldenären vid exekution befinns sakna utmätningsbara tillgäng-ar. 1
praktiken utgör emellertid bortförande av egendom lill utlandet ett vanligt
förekommande och för borgenärerna inte sällan förödande sätt för gäldenären att
undanhålla och för framliden själv behälla tillgångar som inte kan nås av
borgenärerna. Med de föreslagna reglerna kan ett straff-processuelll ingripande
inte ske förrän på ett sä sent stadium alt alla praktiska möjligheter att rädda
egendom till borgenärerna gått föriorade. Dessutom finns ofta risk att gäldenären
själv beger sig till utlandet sedan han lyckats att utföra sina tillgångar dit.
Det är av stor vikt att ingripanden mot en illojal gäldenär sker vid en så
tidig tidpunkt att bortförande av tillgångar ur riket förhindras och att
förundersökning av tvångsmedel kan aktualiseras redan vid sädana försök. Av denna
anledning bör såväl den nuvarande bestämmelsen i 11 kap. 1 § sista st. som den
därtill knutna bestämmelsen om straffbarhet vid försök stå kvar.

Rikspolisstyrelsen

Utredarens förslag att bortförande av tillgångar ur riket
inte längre skall

vara straffbart synes närmast vara en konsekvens av alt begreppet obe

stånd ersätts av insufficiens. Ett bortförande ur riket innebär således inte

en förmögenhetsförsämring förrän egendomen frångår gäldenären på ett 93

Prop. 1985/86:30 sätt som påverkar borgenärernas möjlighet
att ianspräkta den. En sädan reglering förefaller till stor del att bygga pä gäldenärens
medverkan och goda vilja att ställa samtliga tillgångar lill konkursförvallningens
förfogande. Enligt rikspolisstyrelsens mening är det knappast realistiskt att
hoppas pä en sädan vilja. En gäldenär som vid beedigandet av tillgångar i en
konkurs utelämnar en tillgång i utlandet gör sig visserligen skyldig till
brottet oredlighet i konkurs. Emellertid torde det med hänsyn till de
svårigheter som föreligger för konkursförvaltaren att utreda om gäldenären har
tillgångar i ullandel och de bevissvårigheter som i övrigt kan uppslå inte vara
självklart att denna straffbestämmelse verkligen påverkar gäldenären till att
samtliga tillgångar görs tillgängliga för konkursförvaltaren. Enligt
rikspolisstyrelsens uppfattning bör därför övervägas om inte bortförandel av
tillgångar ur riket även framgent bör vara straffbart i vissa situationer.

Riksskatteverket

Det föresläs alt bortförande ur riket av egendom inför
förestående konkurs inte längre skall vara kriminaliserat. Förfarandet kan,
enligt den föreslagna ordningen, omfattas av straffansvar först när egendomen
frångår gäldenären eller genom all egendomen undanhålls konkursförvallaren.
Enligt RSVs mening torde avskaffandet av den nuvarande bestämmelsen, som
innebär att redan själva bortförandet ur riket är kriminaliserat, försvära lagföringen
pä ett olyckligt sätt. I praktiken är det viktigt att kunna ingripa direkt när
egendom förs ut ur landet. Praktiska skäl torde också tala för att brott bör
föreligga redan på försöksstadiet, I utredningen har inte pekats på några
konstaterade nackdelar med den nuvarande ordningen. Enligt verkets mening har
den gällande bestämmelsen en klar, konkret innebörd och den bör därför medföra
starkare avhållande effekt än den föreslagna ordningen. Verket anser att
bortförande ur riket bör vara särskilt straffbelagt och att bestämmelsen om
ansvar för försök till delta bör bibehållas.

Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet

Enligt förslaget avkriminaliseras bortförande av
tillgångar ur riket, dä konkurs är förestående, med uppsåt att hålla dem undan
konkursen. Utredningen motiverar förslaget med argumentet att bortförandet
inte innefattar någon för borgenärerna riskabel förmögenhetsminskning. I
stället slraffbelägges underlåtenhet att vidta erforderlig åtgärd för all göra
egendomen tillgänglig för konkursförvaltningen.

Fakultetsnämnden ifrågasätter om en bestraffning av
underlätenheten all vidta en åtgärd för att göra egendomen tillgänglig kan
göras effektiv, dä den som bortfört tillgångar i syfte alt hålla dem undan en
konkurs inte lär upplysa någon härom. Enligt nämndens mening bör man bibehålla
kriminaliseringen av handlingar som innebär att en gäldenär för bort egendom
frän riket inför en förestående konkurs eller liknande obeständssitualion. Förslaget
avstyrkes av följande skäl.

Om gäldenären
försätts i konkurs även utomlands medges i allmänhet

inte att den från Sverige utförda egendomen återförs lill det svenska

konkursboet. De svenska borgenärerna kan visserligen bevaka i den ut

ländska konkursen och ofta hällas skadeslösa genom att påräkna samma

94 utdelning som om egendomen återförts
till det svenska konkursboet.

Emellertid
kan en sådan utländsk konkurs ge de svenska borgenärerna Prop. 1985/86:30 lägre
utdelning än om de bevakat i Sverige och den utförda egendomen kunnat
realiseras av den svenska konkursförvaltningen. Vidare kan förmänsrättsordningarna
skilja sig ät i olika länder och gäldenären får sålunda möjlighet att gynna en
borgenärsgrupp pä bekostnad av en annan genom att göra viss egendom åtkomlig
för det utländska konkursboet (förmåns-räilsrubhande åtgärder). Av stor vikt är
vidare att alla svenska fordringar inle kan bevakas utomlands. Av betydelse är
främst att skatte- och avgiftsfordringar ofta inte kan bevakas utomlands.
Detta innebär att den föreslagna omläggningen av kriminaliseringen kan leda lill
att en svensk gäldenär straffritt kan undandra staten betalning för förmänsberättigade
skattefordringar och gynna enskilda (närstående) borgenärer genom att föra ut egendom
frän riket och sedan vända sig till den utländska konkursförvaltningen och
söka återfå egendomen, något som i allmänhet är utsiktslöst redan pä förhand.
Så kallade faktureringstransaktioner kräver särskilt hänsynstagande i detta
sammanhang.

Vad
ovan sagts om skattefordringar vid situationer av dubbelkonkurser fär relevans
även för fall då gäldenären inte försätts i konkurs utomlands, men staten vill
driva in skattefordringar utomlands eller söka fä egendom återförd till riket.
Många gånger kan ingen av dessa båda åtgärder genomföras framgångsrikt.
Nämnden anser att de internationellt exekutionsrälts-liga frågorna bör utredas
närmare. Jfr. t.ex. Bogdan, Internationell konkurs- och ackordsrätl samt RSV;s
rapport 1983, Indrivning av skaller och process i stater utom Norden,

Däremot
torde kravet på dubbel straffbarhet enligt 2:2 BrB inte utgöra något problem,
eftersom ett brott som kännetecknas av underlåtenhet alt la hem egendom och
ställa till konkursförvaltarens förfogande knappast kan anses vara begånget
utomlands.

Fakultetsnämnden
anser således att bortförande av tillgångar ur riket, motsvarande 11:1 3 st. BrB,
bör kriminaliseras sä som oredlighet i konkurs.

Juridiska
fakulletsnämnden vid Lunds universitet, som godtar promemo-rieförslagel, anför
för sin del;

I
förslagets § 3 upptas som oredlighet i konkurs vissa av de förfaranden som nu kriminalisers
i BrB 11:1 st. 3, Vad som kriminaliseras i förslaget är att gärningsmannen
undandrager eller undanhåller konkursförvaltningen egendom av betydenhet. Ett
viktigt förtydligande införes här genom tillägget att som undanhållande skall
anses även en underlåtenhet att vidta åtgärder för att göra egendomen tiUgänglig
för konkursförvaltaren. Härigenom klargöres otvetydigt bl, a. att egendom i
utlandet omfattas av den föreslagna straffbestämmelsen. Uppfattningen om hur konkursgäldenärens
egendom utomlands straffrättsligt skall beaktas har trots avgörandet i SvJT 1976
ref s. 39 hittills varit oklar.

Enligl
gällande rätt är även utförande av egendom av betydenhet (och försök därtill),
då konkurs hotar, straffbelagt. Förslaget saknar motsvarighet härtill. Härom
är intet att säga.

De exekutionshindrande ålgärder,
som slraffbelägges i BrB 11:1 st. 2,

saknas i förslaget. Utredaren framhåller att de i BrB 11: 1 st. 2 kriminalise

rade åtgärderna redan är straffbara ur annan synvinkel. Beedigandet av en

konkursbouppteckning med oriktiga uppgifter innebär i sig vanligen

mened. Även ett vilseledande vid annan exekutiv förrättning innebär enligt

gällande rätt antingen nägon form av brott mot BrB kap. 14 eUer också ett 95

Prop. 1985/86:30 osant intygande (BrB 15; 11). Enligt
utredarens uppfattning är denna kriminalisering tillräcklig.

Huruvida de nu nämnda exekutionshindrande åtgärderna
bestraffas som gäldenärsbrott eller på annat sätt synes relativt betydelselöst.
Den föreslagna förändringen föranleder därför inte några invändningar.

RÅ anser bl.a. att den aktuella bestämmelsen bör ges ett i
viss mån annorlunda innehåll och göras mera preciserad. Han anför;

Under § 1 ovan har jag hävdat den meningen att oriktiga
uppgifter vid konkurs eller förhandling om offentligt ackord m.m. bör behandlas
som konkursbrolt. Här angivna förfaranden kan enligt min mening lämpligen föras
in under brottet oredlighet i konkurs, dock under förutsättning att de äger rum
under konkurs. Sådana orikliga uppgifter som det här är fräga om skulle vidare
kunna utgöra exempel pä fall, där grovt brott skulle kunna anses föreligga.
Enligt min mening bör det nämligen vid undandraganden i konkurs finnas en
särskild regel om ansvar för grovt brott (jfr nuvarande 2 §), En annan
omständighet som normalt bör föranleda att brottet skall bedömas som grovt är
om gärningen avsett egendom av särskilt betydande värde.

Frågan är vidare om inte den föreslagna kriminaliseringen
i första stycket andra punkten utsträckts för långt och fått en alltför
obestämd utformning. Ordalydelsen ger ingen direkt ledning när det gäller att
avgöra vilka typer av åtgärder som skall krävas från gäldenärens sida för att
denne skall undgå ansvar. Även om jag i och för sig delar den uppfattningen att
gäldenären bör åläggas en handlingsplikt torde formuleringen av lagtexten ge
anledning till osäkerhet om hur regeln skall tillämpas. Framförallt gäller del
beträffande egendom som inför konkurs förts ut ur riket. Länsåklagare Lindegård
har i sitt yttrande pekat på vissa svårigheter i dessa situationer. Jag vill
vidare tillägga att svåra och kostnadskrävande utredningar kan komma att
erfordras för att en gäldenärs invändning om att han gjort vad han kunnat för
att få hem egendom från utlandet skall kunna bedömas och eventuellt godtas som ansvarsbefriande.
En mera bestämt utformad lagregel om handlingsplikten i dessa situationer är
därför ett önskemål. I delta sammanhang vill jag också framhålla att även om
del frän principiell synpunkt finns goda skäl för att utmönstra straffansvaret
för bortförande av tillgång ur riket så kan detta i vissa fall komma att leda
till stötande resultat. Några säkerhetsåtgärder mot egendom som är pä väg att
föras ut ur landet kan t. ex. inte företas.

Liknande synpunkter framförs av hovrätten för Västra
Sverige och länsåklagaren i Kalmar län.

Några remissinstanser ställer sig avvisande lill den i
promemorian föreslagna straffrihetsregeln som innebär att ansvar för
oredlighet i konkurs inte skall ådömas den som undandrar eller undanhåller
egendom med uppsåt alt dölja ett brott för vilket han kan ådömas ansvar.

Malmö tingsrätt anför i denna del;

Det föreslagna andra stycket i 3 § är präglat av en felsyn
utifrån syftet med

reglerna i
15 kap. 4 § 2 st. brottsbalken. Här är det inte fräga om samma

96 sak, som åsyftas i sistnämnda
stadgande. Del vore nämligen stötande för

rättskänslan om en person som begått brott av olika slag
dessutom skulle Prop. 1985/86: 30 på den grunden frias från ansvar för gäldenärsbrott.
Särskilt orimligt är att även bagatellartade förseelser - såsom mot lullag
eller brandstadga -inryms i den föreslagna lagtexten och skulle innebära frihet
från ansvar.

Liknande synpunkter på straffrihetsregeln framförs av
hovrätten för Västra Sverige, RÅ och länsåktagaren i Kalmar län.

Överåklagaren i Malmö anför i denna del;

1 det föreslagna andra st. till 3 § har intagits en straffrihetsregel
beträffande sådant undanhållande i konkurs som sker för att dölja tidigare
brott. Lagtexten har en oklar och under alla förhåUanden alltför vidsträckt
räckvidd och bör på de skäl som ovan anförts beträffande mened vid konkurs
inte genomföras. Oredlighelsbrott i konkurs är i sig sä allvarliga att del inle
är befogat alt åsidosätta straffbarheten endast av den anledningen att gäldenären
tidigare begått brott vilka han försöker att dölja i samband med konkursen.
Undantagsregeln bör därför utgå.

5 Mannamån mot borgenärer

överåklagaren i Malmö, länsåktagaren i Kalmar län och
Juridiska fakulletsnämnden vid Lunds universitet tillstyrker promemorians
förslag alt bestämmelsen om ansvar för mannamån mot borgenärer skall begränsas
till alt gäUa fall där någon som är närstående till gäldenären har blivit
gynnad framför andra borgenärer.

överåklagaren i Malmö anför:

Ansvaret för mannamän mot borgenärer inskränks enligt förslaget
lill att omfatta endast sådana närstående som nämns i 29 a § KL. En skärpning
av ansvaret sker samtidigt vad gäller latenta skulder, avsiktlig underlåtenhet
till förmän för närstående i vissa fall samt i att obestånd inte längre behöver
föreligga vid handlingen. Alt gäldenären efter handlingen skall vara på
obestånd framgår av motiven, något som tydligare bör framgå även av lagtexten.
Den krets av gynnade borgenärer som anges i förslaget utgör de som vanligen
gynnas vid mannamånsbrolt. Jag anser därför att den föreslagna omfattningen av
straffbarheten är tillfyllest. De utvidgningar av straffansvaret som föreslås
är av den art att de kan godtas.

Länsåklagaren i Kalmar län

Jag tillstyrker förslaget under förutsättning att de
konkursrättsliga ätervin-ningsreglerna ändras i enlighet med del förslag som
kommissionen mot ekonomisk brottslighet gett i sitt betänkande Återvinning i
konkurs, SOU 1983:60,

Juridiska fakultetsnämnden vid Lunds universitet

I fräga om gynnandet av gäldenären närstående personer
innebär del

föreslagna mannamånsbrottet å andra sidan i vissa avseenden en utvidg

ning av straffansvaret i förhällande lill gällande rätt. Kravet pä att gär- 97

7 Riksdagen 1985/86. 1 saml. Nr 30

Prop. 1985/86; 30 ningsmannen skall handla i en obeständssitualion
har tagils bort. Vidare skall enligt förslaget hänsyn tas inle bara lill redan
existerande borgenärer utan även lill presumtiva borgenärer, om de fordringar,
som tiUkommer dem, grundas på en omständighet som förelåg redan dä betalning
eller annan straffbar åtgärd skedde.

Särskild uppmärksamhet ägnas i utredningen frågan, i
vilken utsträckning mannamnänsbrottet kan begås genom passivitet. Enligt den
förhärskande läran om oäkta underlålenhelsbrotl bör en underlåtenhet som leder
till gynnande av närstående borgenärer på övriga borgenärers bekostnad kunna
tolkas in i orden "betalar eller på annat sätt tillgodoser" (jfr. NJA
1978 s. 194). Utredaren vill häri intolka - och till det straffbara området
hänföra - även en underlätenhet av gäldenären att begära sig i konkurs,
nämligen i det fall att han genom en konkursansökan kan omintetgöra en
förmånsrätt eller betalning, som en närstående erhållit genom utmätning. Det
synes tveksamt, om kriminaliseringen av gäldenärens passivitet bör sträckas sä
långt. SkuUe delta likväl anses lämpligt, synes del fortfarande tveksamt, om
den ifrågavarande passiviteten på ett naturiigt sätt kan intolkas i orden
"betalar eller på annat sätt tillgodoser".

Den föreslagna regleringen av mannamånsbrottet är vida att
föredra framför den nuvarande otympliga regleringen. En stor fördel med
förslaget är den förhållandevis skarpa avgränsningen av brottets objektiva rekvisit.

övriga remissinstanser som tar upp frågan ställer sig
avvisande till den föreslagna begränsningen av bestämmelsens
tillämpningsområde. Till dessa hör hovrätten för Västra Sverige, hovrätten
över Skåne och Blekinge, RÅ, överåklagaren i Stockholm, tänsåklagarna i
Uppsala, Värmlands och Örebro län, riksskatteverket, länsstyrelsen i Stockholms
län, polisstyrelsen i Stockholms polisdistrikt, de juridiska fakulietsnämnderna
vid Uppsala och Stockholms universitet, advokatsamfundet, Föreningen Sveriges
åklagare samt Föreningen Sveriges kronofogdar.

Hovrättenför Västra Sverige anför i denna del;

Hovrätten finner det principiellt felaktigt alt från
gärningsbeskrivningen utmönstra de klandervärda betalningarna. Åtgärden har
också lett till anmärkningsvärda konsekvenser i förslaget. Enligt promemorian
begränsas straftansvaret till enbart fall där gäldenären tillgodoser
närstående i den mening som avses i 29a § konkurslagen. Det är emellertid svårt
att förstå varför l.ex. betalning av ej förfallen skuld till annan än
närstående skulle vara mindre straffvärd. Det torde inte vara nägon opraktisk
situation all en gäldenär inför konkurs betalar i förtid till en borgenär som
han anser det angeläget att ha goda affärsförbindelser med i framtiden.
Hovrätten förordar pä denna punkt en utvidgning av straffansvaret i
förhällande till promemorieförslaget.

Liknande synpunkter framförs av de andra remissinstanser
som avstyrker förslaget i denna del.

Bland vad som i övrigt anförts i anslutning till den
aktuella bestämmelsen kan framhållas följande.

98

Hovrätten över Skåne och
Blekinge Prop. 1985/86:30

I
flera sammanhang har diskuterats om det är erforderligt med ett straffansvar
för mannamån mol borgenärer. Frågan om straffansvar behövs och hur det i så
fall bör utformas är. som del också påpekats i promemorian, beroende på i vad
mån ålervinningsreglerna kan tillgodose borgenärernas intressen. Även regler om
s. k, ansvarsgenombrott har betydelse vid denna bedömning.

Att
helt avstå från regler om straffansvar för mannamånsbrolt torde inie vara
möjligt. Återvinningsreglerna kommer, även om en skärpning av dessa sker, alt
vara begränsade i vissa hänseenden, bl. a. med hänsyn till den allmänna
omsättningens säkerhet. Ålervinningsreglerna drabbar också bara den gynnade medkonlrahenten
och avhåller vanligtvis inte gäldenären frän att företa åtgärder varigenom
förmånsrättsordningen åsidosätts.

Att
vidhålla del vidsträckta mannamånsansvar som idag föreligger synes dock inle
vara befogat. Förslaget att inskränka straffansvaret lill gynnande av
närstående synes i och för sig välbetänkt. Därigenom läcks de fall där borgenärsiniresset
mest uppenbart åsidosätts av ekonomiska motiv hos gäldenären.

Mot
förslaget till begränsat mannamånsansvar kan dock riktas flera invändningar. Handlingsrekvisitet
har orls så obestämt att där kan inordnas åtskilliga förfaranden som inte är
straffvärda. Anmärkningen gäller närmast verbet "tillgodoser". Vidare
har nuvarande tidsrekvisit ingen motsvarighet i förslaget. Därigenom vidgas
straffansvaret, utan att del i lagtexten klart framgår hur den tänkta
obeståndskonstruktionen skall tillämpas. Preciseringar saknas alltså pä
viktiga punkter. Det bör också anmärkas att vad ovan i avsnitt 4.2.3 anförts om
begreppet "latenta skulder" även gäller här.

På
grund av det anförda finner hovrätten det tveksamt, huruvida den föreslagna
reformen bör genomföras. I vart fall bör den lagtekniska utformningen av
bestämmelsen ytterligare prövas.

Hovrättenför
Västra Sverige

Straffansvar
skall enligt förslaget drabba den som betalar "pä annat sätt tillgodoser"
vederbörande närstående. En så allmän formulering kan medföra
tillämpningssvårigheter och det kan ifrågasättas om alla sädana förfaranden
bör drabbas av ansvar för mannamånsbrolt. Nuvarande krav på obestånd hos gäldenären
vid tiden för åtgärden ifråga föreslås utgå. Straffansvaret kommer att omfatta
t.ex. frivilliga betalningar i situationer där borgenären tvångsvis kunnat
utverka betalning. Hovrätten ställer sig tveksam till en sådan ordning.

Enligt
förslaget skall det i paragrafen beskrivna förfarandet leda till att nägon
borgenärs rätt avsevärt förringas. Därmed avses enligl motiven (s. 104) att gäldenären
kommer på obestånd. Om detta är avsikten, bör det klart utsägas i lagtexten.
Samtidigt måste erinras om att promemorieförfatlaren i annat sammanhang tagit
avstånd frän begreppet obestånd såsom medförande svårigheter i den praktiska
tillämpningen.

Vad
hovrätten anfört under kommentaren till 1 § beträffande latenta skulder äger
tillämpning även här.

99

Prop.
1985/86:30 RA

Enligt min mening bör vidare lagtexten kompletteras sä att
del klart framgår att det för straffbarhet krävs att den som tillgodoser
borgenär pä ett mot andra borgenärer illojalt sätt skall vara insolvent efter
åtgärden.

Den föreslagna regeln omfattar både aktiva åtgärder och
underlåtenhetshandlingar. För att inte göra kriminaliseringen alltför vid
skulle de senare kunna lämnas utanför del straffbara områdel. Kriminalisering
av underlåtenhetshandlingar medför ofta i praktiken svära ulredningsproblem,
främst när det gäller den subjektiva sidan. Under alla förhållanden bör det
enligt min mening finnas en möjlighet att inrikta utredningsresurserna mot de
verkligt straffvärda förfarandena. Detta sker lämpligen genom att en särskild
åtalsregel införs.

BRA (minoriteten)

Förslaget i 11 kap 4 § om mannamån mot borgenärer innebär
egentligen ett åliggande för gäldenären att betala sina skulder enligt förmånsrättsordningen.
Här görs inte någon begränsning till en obeståndssituation eller till
otillbörliga fall eller liknande. Hänsyn skall också tas till skulder som inle
existerar annat än som en möjlighet i betalningsögonblicket. Förslaget är
enligt vår mening inle acceptabelt. Det är särskilt anmärkningsvärt all nägon
motsvarighet till nuvarande 11 kap 7 § andra stycket inte har föreslagits.
Frånvaron av en sädan bestämmelse innebär att den närstående borgenären, som
eventuellt endast velat utkräva betalning för en förfallen skuld hos gäldenären,
kan komma att drabbas av med verkansansvar.

Riksskatteverket

I förslaget har borttagits bestämmelsen om ansvar för gäldenär
som för att främja ackord hemligen lämnar eller utlovar förmåner (nuvarande 11
kap 4§ andra stycket brottsbalken). Någon närmare motivering till detta har
inte angetts.

Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet

Straffbestämmelsen om mannamån mot borgenärer är avsedd
att bidra till all förmånsrättsordningen iakttas. Meningarna är emellertid
mycket delade om i vad mån straffrättslig reglering bör förekomma vid sidan av
t. ex. konkurs- och skatlerältsUga sanktioner. Från en del håll har fullständig
avkriminalisering förordats. Utan tvivel är nuvarande reglering mindre lyckad.
1976 års reform av straffbestämmelsen bär prägel av en förhastad kompromiss
mellan olika synsätt. Kriminaliseringen i första punkten är uppenbarligen
alltför omfattande. Bl. a. är inte ordinära betalningar (jämför 35 §
konkurslagen) undantagna och avfattningen av straffbestämmelsen stämmer illa
överens med hur kreditväsendet tiUåts fungera. Avgränsningen av det
straffbelagda området är både i första och andra punkten knappast
tillfredsställande från legalitelssynpunkt.

En utgångspunkt för bedömningen av i vilken omfattning
kriminalisering

till skydd för förmånsrällsordningen bör förekomma är, såsom departe

mentschefen anförde i prop. 1975/76:82 (s. 116), att kriminalisering till

grips endast mot verkligt slraffvärda förfaranden, dvs. handlingssätt som

frän allmänna synpunkter framstår som så allvarliga att man inle anser sig

100 kunna undvara en straffrättslig
reaktion från samhällets sida, Promemorie-

förslaget ansluter sig härtill. Ordinära betalningar synes
emellertid böra Prop, 1985/86:30 undantas från kriminaliseringen; den
omständigheten att det görs till närstående kan ofta vara en tillfällighet.

Juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet

Fakultetsnämnden delar inte utredningens uppfattning att gäldenärens
ekonomiska motiv utgör kriminaliseringens grund. Enligt nämndens mening är det
gynnandehandlingens objektiva karaktär som utgör den väsentliga
kriminaliseringsgrunden, inte gäldenärens subjektiva intresse att uppnå en
ekonomisk fördel. Det finns knappast anledning att straffbelägga ett förfarande
på den grunden att den handlande sökt nä fördelar, om ingen skadas därav.
Därmed inle sagt att gärningsmannens vinning skulle vara irrelevant. Är
vinningen den stora drivfjädern som förmår gärningsmannen alt begå den
objektivt sett skadliga handlingen, kan det vara motiverat all la hänsyn till vinningsmotivel.

Kriminaliseringen bör även omfatta förfaranden av den typ
som avses i 38 § ackordslagen (hemligt gynnande av borgenär för att inverka på ac-kordsfrägans
avgörande). Beträffande lagtextens utformning anser nämnden att del tydligare
bör framgå att gäldenären efter betalningen skall vara på obestånd.

6 Bokföringsbrott

Hovrätten över Skåne och Blekinge anför beträffande denna
del av förslaget:

Den föreslagna ändringen i 5 § innebär en återgång till de
förhållanden som gällde före 1982 års ändring i reglerna om straffansvar för
bokföringsbrott. Den då gjorda omformuleringen av brottssubjektel fick till
följd att det kom att krävas uppsåt beträffande bokföringsskyldighetens
existens. En sådan ändring torde emellertid inte ha varit avsedd och hovrätten
anser därför att en återgång till den bedömning som tidigare gällde är befogad.

Liknande synpunkter framförs av de övriga remissinstanser
som tillstyrker denna ändring. Till dessa hör hovrättenför Västra Sverige, RÅ,
överåklagaren i Malmö, tänsåklagarna i Uppsala och Örebro län, de juridiska
fakultetsnämnderna vid Lunds och Stockholms universitet samt Föreningen
Sveriges åklagare.

Förslaget avstyrks av en remissinstans, Malmö tingsrätt,
som anför;

Den föreslagna ändringen av lydelsen av II kap. 5§
brottsbalken syftar

enligl förslaget till att klargöra all ansvar för bokföringsbrotl omfattar även

den som "av oaktsamhet inte uppmärksammat att han omfattas av bokfö

ringslagen". Ändringen synes endast medföra att den som är i rättsvillfa

relse om en svårbedömd omständighet (bokföringsskyldigheten) kan

ådömas ansvar för bokföringsbrotl. Tingsrätten kan inte se något intresse

av en sådan utvidgning av det straffbara området. 101

8 Riksdagen 1985/86. 1 saml. Nr 30

Prop. 1985/86: 30 Lämpligheten av att använda
uttrycket "mindre allvariigt" ifrågasätts av några remissinstanser.
Domstolsverket anför således i denna del;

1 paragrafen föreslås, liksom i 2§. att ordet
"ringa" ersätts med uttrycket "mindre allvarligt". För
bokföringsbrottets del torde annat skäl för förslaget inle föreligga än att
straffvärdet inte skall tonas ned alltför mycket (s. 72, 108), DV ifrågasätter
lämpligheten av alt pä denna grund genomföra förslaget, innan del prövats om
motsvarande ändring bör ske i regelsystemet i övrigt rörande förmögenheisbrott.
Förslag härom har framförts av förmögenhetsbrottsulredningen (SOU 1983:50
Översyn av lagstiftningen om förmögenhetsbrott utom gäldnärsbrott).

Liknande synpunkter framförs av hovrättenför Västra
Sverige och Malmö lingsräll.

Föreningen Sveriges kronofogdar, slutligen, anför:

Här bör uppmärksammas de som är bokföringsskyldiga enligt
andra bestämmelser än bokföringslagen. Della gäller t. ex, lantbrukare som är
bokföringsskyldiga enligl jordbruksföringslagen, dä huvudsyftet med denna lag
var att fä ett bättre underiag för taxering. Brott kan visseriigen beivras som
försvårande av skattekontroll. Föreningen anser emeUertid alt skäl föreligger
att utvidga möjligheten till straffsanktion till alt avse även bokföringsbrotl.

7 Mened vid konkurs och ackord

överåklagaren i Malmö anför beträffande promemorieförslagel
i denna del;

1 promemorian föreslås att menedsbrottet inte som nu skall
straffas i brottskonkurrens med gäldenärsbrott. De föreslagna bestämmelserna
medför att mened vid konkurs och ackord blir straffbar endast i de fall de
osanna uppgifterna inte döljer andra brott för vilka straff kan ådömas. Däremot
straffas sådana tidigare brott som döljs genom meneden, men då inte den osanna
utsagan som sådan. Motivet för ändringen anges vara främst ett undvikande av
dubbelbestraffning.

Jag har svårt att se någon påtaglig olägenhet med nu
gällande regler. Vid

brottskonkurrens mellan t.ex. gäldenärsbrott och mened tar domstolen

hänsyn till det sammantagna straffvärdet, på samma sätt som förslaget

torde medföra i fall av bokföringsbrotl jämte vårdslöshet mot borgenärer.

Förutom att det lagsystemaliska motivet för en ändring kan ifrågasättas

framstår ändringen som tveksam också från andra synpunkter. 1 motiven

har ingenting utsagts om de fall där en edgång innehåUer både osanna

uppgifter som innebär gäldenärsbrott enligt gällande rätt och sådana upp

gifter som dessutom döljer tidigare brott. Om en mened täcker båda de i

motiven angivna situationerna samtidigt blir del fråga om all skilja ut de

enskilda uppgifterna, för att bedöma om de skall föranleda menedsansvar

eller om en del av uppgifterna skall vara straffria och straffbarhel i stället

inträda för tidigare brottslighet. Jag är vidare av den uppfattningen att det

vore mycket olyckligt om edgångens framträdande ställning vid konkurs

försvagades genom en straffrihetsregel. Tvärtom talar aUmänpreventiva

102 skäl starkt för ett bibehållande av
menedsansvaret vid konkurs och ac-

körd,
oavsett om de osanna uppgifterna döljer andra brott eller inte, I det Prop.
1985/86: 30 praktiska arbetet med brott i samband med konkurs kan klart iakttas
att mänga uppgifter rättas av gäldenären just inför edgången. Förslagen till ny
lydelse av 3 § 2 st. och 15 kap. 4§ 2 p. bör därför ej leda lill lagstiftning.

RA

Förslaget
innehåller inte någon motsvarighet till de nuvarande andra styckena i 1 och 3 §§
om orikliga uppgifter vid konkurs eller förhandling om offentligt ackord. Från
systematisk synpunkt kan jag förstå argumenten för denna lösning. Emellertid
finns det skäl som talar för att den nuvarande ordningen bibehålls.
Förfarandena från gäldenärens sida är allmänt sett av sådan natur att de
närmast får ses som ett inslag i konkursbroltsligheten och inte som ett separat
menedsbrott. Del kan antas att sådana överväganden ligger bakom alt de nu
gällande reglerna på områdel placerats i 11 kap. Något stötande resultat av att
den i 15 kap. 4§ andra stycket BrB intagna ansvarsfrihetsgrunden inte är tillämpbar
på förfaranden enligt 11 kap. har vad jag känner till inte förekommit. En
lösning i enlighet med förslaget skulle knappast underiätia utredningsförfarandel
utan tvärtom vara ägnat att skapa nya problem, dä regeln skulle ge möjligheter
för gäldenären att vägra lämna uppgifter i kanske viktiga hänseenden under
åberopande av alt han ville undvika att röja lidigare brottslighet. Vad här
anförts gäller också förslaget i vad det avser den nuvarande straffbestämmelsen
i 1 § andra stycket andra punkten.

Länsåktagaren
i Kalmar län

Jag
har principiellt ingen erinran mol förslaget alt gäldenärens osanna edsuppgift
bestraffas som menedsbrott i stället för att som nu utgöra eller kvalificera
ett oredlighelsbrott. Jag har emellertid följande synpunkter.

Utredningen
noterar (sid. 80) att strafflatituden för menedsbrotl sträcker sig från böter
(ringa brott) till fängelse åtta år (grov mened). Detta är väl i och för sig
riktigt, men det kan vara tveksamt om de omständigheter, som enligl 15 kap. 1 §
brottsbalken ska kunna kvalificera ett menedsbrott, omfattar en gäldenärs
osanna beedigande av konkursbouppieckning. Visserligen anges som en sådan
omständighet alt "synnerlig skada tillfogas annan", men det är
osäkert om ekonomisk skada för borgenärskollektivet — det är närmast den typen
av skada som uppstår i bouppteckningsfallet -inryms under beskrivningen.

Länsåklagaren
avstyrker den föreslagna straffrihetsregeln i 15 kap, 4§ BrB och anför i den
delen;

Redan
analogin med vittnesfallet hallar. Vittnets sanna uppgift, som ger honom rätt
att vägra yttra sig, röjer att han begått brott. Konkursgäldenärens sanna
uppgift i bouppteckningen röjer knappast något brott; det kan möjligtvis ge
anledning till misstanke om sådant.

Vad krävs för att gäldenären,
som osant beedigat sin bouppteckning,

skall gå fri från straff? Krävs det, alt han, när förundersökning inleds mot

honom för menedsbrotl, då avslöjar de brott, som han tidigare sökt dölja?

Är det tillfyllest att han blott och naket påstår att han begått ett brott, som

skulle kunna bli uppdagat av en sann bouppteckningsuppgift? Vad kommer

då att gälla för åklagaren? Att han bevisar att inget brott, för vilket ansvar

kan ådömas, begåtts; en i och för sig omöjlig uppgift, 103

Prop,
1985/86: 30 Straffrihetsregeln i 15 kap, 4§
brottsbalken bör inte utvidgas att omfatta

konkursgäldenär, som osant beedigat sin bouppteckning, Gäldenärens
plikt är att handla sä att hans egendom ställs till konkursförvallningens
förfogande. 1 den mån hans sanna bouppteckningsed skulle leda till, att ett
tidigare av honom begånget brott uppdagas, bör detta kunna beaktas vid slraffbestämningen.

Överåklagaren i Stockholm och riksskatteverket framför
liknande synpunkter i den sistnämnda frågan.

Länsåklagaren i Örebro län ger uttryck för en motsatt
uppfattning och anför i denna del;

I princip hänger förslaget i denna del logiskt samman med
utredningsförslaget i övrigt. Jag kan lill alla delar instämma i den kritik,
som riktals mot gällande rätt, I överensstämmelse med min i övrigt intagna
ståndpunkt till utredningsförslaget kan jag tillstyrka även denna del därav.

8 Ersättningstalan som alternativ/komplement till
återvinning

De remissinstanser som tar upp frågan ställer sig i
allmänhet positiva till promemorians förslag att låta utreda möjligheterna att
införa en särskild ersättningsrätt för konkursbo i mål om gäldenärsbrott. RÅ
samt tänsåklagarna i Värmtands och Örebro län hör till dem som tillstyrker
förslaget.

RA

Åklagarens möjligheter att föra mälsägandenas
skadeståndstalan i mål angående gäldenärsbrott är som framgår av promemorian
synnerligen begränsade med hänsyn till utrednings- och bevissvårigheterna.
Ofta saknar åklagaren t. o. m. kännedom om alla borgenärer som har rätt att
föra sädan talan och kan således inte lämna underrättelse enligt 22 kap. 2 § RB,
För att i nägon mån öka möjligheterna till ersättning utöver de enskildas skade-siåndsrätl
har Madeleine Löfmarck förordat att en speciell ersättningsrätt för konkursboet
övervägs. Denna rätt skulle i så fall avse belopp motsvarande den skada som
inte täcks in av skadestånd, återvinning eller förlik-ningsavlal. Jag har inte
någon principiell invändning mol hennes förslag i denna del och förordar därför
att frågan görs till föremål för en mera ingående prövning. Jag viU i det här
sammanhanget endast ställa mig tveksam till lämpligheten av att åklagaren skall
ulföra denna talan i brottmålet. Det kan nämligen då föreligga en risk för all
brottsutredning och lagföring ytteriigare drar ut på tiden på grund av att
ersättningsfrågorna inte är klarlagda. Sä kan t.ex, bli förhållandet om
återvinnings- och skadeståndsfrågorna först ska lösas.

Även juridiska fakultetsnämnden vid Stockholms universitet
ställer sig positiv till förslaget och anför;

Fakulletsnämnden tillstyrker utredningens förslag att
undersöka möjlighe

terna att vidga rätten för konkursbo att föra skadeståndstalan. Nämnden

104 vill dock framhålla att problemen
är betydligt mer komplicerade än vad

som hittills antytts. Om man begränsar frågeställningen till
gäldenärsbrott, Prop. 1985/86: 30 måste uppmärksammas att det inte bara rör sig
om att överföra borgenärernas talerätt på boet. Vid varje handling som
innefattar gäldenärsbrott kan skadeslåndsrätt endast tillkomma de
fordringsägare gäldenären har vid handlingens utförande. Andra senare
tillkommande borgenärer kan inte anses skadeståndsberättigade i fråga om denna
handling. Om ett flertal gäldenärsbrott begåtts torde sålunda olika
borgenärsgrupper vara skadeståndsberättigade vid olika brott. Att överföra
gruppernas skadeständsrält till boel innebär en försämring för vissa grupper,
en förbättring för andra.

Vid andra typer av förmögenheisbrott än gäldenärsbrotl
måste frågan om skadeståndsrätt enligt gällande rätt bestämmas på annat sätt,
t. ex. vid kreditbedrägeri. Vid detta brott finns endast en målsägande och en skade-ständsberätligad
person, nämligen kreditgivaren. Alt överföra hans skadeståndsrätt på
konkursboet kan medföra en avsevärd försämring för honom.

Härtill kommer svårigheter att bestämma
skadeståndsbeloppen, vilket väl Uluslreras av rättsfallet NJA 1979 s. 157.

I detta sammanhang torde vidare aktiebolagslagens skadeståndsregler
vara av intresse, liksom reglerna i 8:5 och 13; 14giftermålsbalken. Jfr SOU
1981:85 s. 236 ff.

Enligt fakultetsnämndens mening finns det skäl att låla
den ännu inte tillsatta utredningen om ansvarsgenombrott utreda frågan om
utvidgad rätt för konkursbo att föra skadeståndstalan.

I det särskilda yttrande som är fogat till hovrätten över
Skåne och Blekinge remissvar ställer sig hovrättslaginannen Tryggve HeUners
tveksam till förslaget och anför;

I detta avsnitt pekar promemorians författare på
möjligheten till effektivare lagföring av gäldenärsbrotl genom införande av en
ordning, enligt vilken konkursboet tilläggs rätt att vid sådant brott föra lalan
om ersättning av gäldenären eller annan medverkande till brottet för att fä ut
belopp som motsvarar skada den brottslige vållat och som inte täcks av
skadestånd til! enskild borgenär eller av återvinning eller förlikningsavlal.
Den skada borgenärskollektivet härigenom skulle få ersatt skulle fördelas som åter-vun
;en egendom. Talan skulle kunna föras också efter konkursens slut. Vad som
anförs i promemorian gär tillbaka på ett förslag i BRÅ-promemo-rian 1982:5 (s,
139 ff.). Saken har också berörts i delbelänkandet (SOU 1983:60) Återvinning i
konkurs av kommissionen mot ekonomisk brottslig-hel (s. 73).

Det kan onekligen synas tilltalande att lagstiftningsvägen
söka förbättra möjligheten för borgenärerna att få ersättning för förlust som
åsamkats dem genom gäldenärsbrott. Eftersom den remitterade promemorian inte
innehåller något utarbetat lagförslag, finns inte anledning att här gä närmare
in på ämnet. Några synpunkter skall dock anläggas.

Till en
början måste man ställa frågan vilken ersättning borgenärerna

egentligen kan göra anspråk pä utöver den utdelning som kan fäs i konkur

sen - med eller utan återvinning - och utöver det skadestånd som kan

utkrävas av en enskild borgenär genom talan mot den som gjort sig skyldig

lill gäldenärsbrott. Tvä huvudfall är tänkbara (här bortses från gäldenärs

brott begånget under konkurs); antingen har en brottslig handling begåtts,

som tillika är återvinningsgrundande, eUer rör det sig om ett gäldenärsbrott

där återvinningsreglerna av nägon anledning inle passar in pä förfarandet. 1

del förra fallet finns inte något klart behov av att dubblera möjligheten att

kompensera borgenärerna för utebliven betalning för deras fordringar, 105

Prop,
1985/86: 30 dvs, dels ha ätervinningsvägen öppen, dels ha en reservprocedur för
den händelse ätervinningsvägen inte leder till optimalt resultat. När det
gäller återvinning för ju förvaltaren lalan pä borgenärskollektivets vägnar och
har goda möjligheter att driva fram ett avgörande, varigenom tredje man tvingas
äterbära egendom till konkursboet. Också avkastning och ränta kan den äterbäringsskyldige
nödgas utge. Det är tveksamt om det finns förutsättningar att härutöver mot
tredje man göra gällande anspråk på ersättning för ren förmögenhetsskada lill
följd av dennes transaktion med gäldenären. Och all väcka en sådan lalan mot en
i konkurs försall gäldenär synes i del närmaste meningslöst.

I
det fallet all gäldenärsbrottel inte täcks av återvinningsreglerna blir saken
mer invecklad. De i konkurslagen (KL) angivna förutsättningarna för återvinning
överensstämmer i stor utsträckning med vad som är föreskrivet i motsvarande
bestämmelse i 11 kap. brottsbalken. Det finns dock situationer där straff kan
bli aktuellt enligl della kapitel men där ålervinningsreglerna inte träder i
funktion. Elt exempel härpå är det fall som idag regleras i 11 kap. I § 3 st.,
nämligen bortförande av tillgång ur riket inför förestående konkurs. Det kan
vara lämpligt att ta detta exempel till utgångspunkt i del följande. I den
remitterade promemorian föreslås visserligen straffbudel upphävt (s. 84), men
tanken synes vara, att ansvar för oredlighet mol borgenärer ändå skall kunna
inträda enligt paragrafen i den berörda situationen.

Elt
åskådligt fall som idag träffas av 11 kap. 1 § 3 st. brottsbalken är all gäldenären
i syfte att undandra borgenärerna egendom för över ett större kapitalbelopp till
ett utländskt bankkonto, som han själv disponerar. Visserligen har tvekan
yppats, huruvida en gäldenär i ett sådant läge befinner sig pä obestånd, för
den händelse hans tillgångar i Sverige inte förslär till att betala skulderna
(se t. ex. Bogdan i SvJT 1981 s. 500 ff.). Det finns dock anledning förmoda,
att svensk domstol idag skulle vara benägen att vid insolvensprövningen bortse
från egendom som gäldenären avsiktligt undanhåller borgenärerna (jfr. Bogdan a
a s, 514), Eftersom gäldenären i del åsyftade fallet inte har avhänt sig
egendomen, saknas förutsättningar för återvinning (här rör det sig inle om den
situation avseende realisation av tillgångar och flykt ur landet som nämns i prop,
1975:6 s. 209). Intet hindrar en enskild borgenär att som målsägande föra
skadeståndstalan mot gäldenären i en straffprocess mot denne rörande gäldenärsbrottel.
Man frågar sig då huruvida det i detta fall finns något utrymme för en särskild
ersättningstalan, som skulle kunna tillföra borgenärerna medel som de inte kan
komma ät genom en regelrätt skadeståndstalan.

Det
vill synas som om man i promemorian har lagt stor vikt vid de bevissvärigheter
som idag kan finnas för en enskild borgenär att styrka den förlust som just han
lidit genom gäldenärens brottsliga förfarande (s. 113). Detta skulle vara
incitamentet för att skapa en ny typ av ersättningstalan, som skulle ge borgenärskollektivel
ersättning för skada som vållats borgenärerna som grupp. I linje härmed ligger
att del i promemorian talas om att konkursboet bör tilläggas rätt att föra lalan
för borgenärskollektivel, fastän boet som sådant inte är att anse som
målsägande. Det är alltså i nu nämnda hänseende reformbehovet skulle vara att
söka.

En
formell invändning mol den nu angivna tankegången är, all den

suddar ut gränsen mellan målsägandetalan och annan talan om enskilt

anspråk med anledning av brott. I doktrinen har - som också påpekas i

promemorian - konkursbo ansetts sakna mälsäganderätt i fräga om gäl

denärsbrotl som förövats före konkursen (se Heuman, Målsägande, 1973,

s. 295). Ett skäl härtill är, att boet inle existerade vid tiden för brottet
och

106 därför inte lidit skada genom detta. Tillåter man
boet att uppträda pä

borgenärskolleklivets
vägnar för att föra en ersättningstalan av nu berört Prop, 1985/86; 30 slag,
torde det bli än svårare än hittills all hålla isär de två huvudtyperna av civilprocessuell
talan i brottmål.

Från
processuell synpunkt är det visserligen inte ovanligt att ett visst rättssubjekt
tillerkänns talerätt beträffande skada som åsamkats annal rättssubjekt. Det rör
sig emellertid då om fall av ställföreträdarskap för det senare rättssubjektet
(se exempel hos Heuman, a a s. 289 ff.). Man nödgas annars falla tillbaka på
antingen konstruktionen med befullmäkiigande av annat rättssubjekt eller
ordningen med överlåtelse av tvisleföremälet (jfr 13 kap. 7 §
rättegångsbalken). Något formellt hinder finns inle att samtliga borgenärer befullmäktigar
konkursförvallaren att föra en ersättningstalan mot skadevållande tredje man.
Man kan däremot fråga sig om del är möjligt för borgenärerna att till
konkursboet som sådant överlåta sina anspråk på skadestånd.

Oavsett
hur man ser pä nu antydda frågor inträder andra komplikationer beträffande
borgenärskretsen. Den som är fordringshavare i konkurs behöver ingalunda alllid
lida skada lill följd av elt gäldenärsbrott. Har borgenären t.ex. oangripUg
säkerhet för sin fordran, torde mälsäganderätt inte tillkomma honom (se Heuman,
a a s. 313). Borgenärsgruppen är alltså inte enhetlig. Och än värre; har
borgenären själv del i gäldenärsbrottel, inställer sig frågan hur konkursboet
skall kunna föra talan på heta borgenärskot-leklivets vägnar. Det vill synas
som om del finns åtskilliga frågor av detta slag att besvara, innan man ger sig
i kast med alt närmare utreda ett sådant syslem med ersättningstalan som
promemorian antyder.

Man
måste också hålla i minnet att del inte kan komma i fråga att utsträcka elt
konkursbos existens längre än vad som är absolut nödvändigt. Alt t. ex. länka
sig att ett efter konkurs upplöst aktiebolag skulle föra en skenexistens i
efterhand för att söka vinna en process om ersättning av Iredje man pä grund av
gäldenärsbrott synes knappast tillrädligt. Och att föra talan mot konkursgäldenären,
vilken väl i realiteten är den mest skadevållande, är inte någon framkomlig
väg.

I
BRÅ-promemorian från 1982 framförs av kronofogden Arne Fall propåer om en
sorts objektiv återvinningstalan pä grund av brott. De skäl som där anförs är
dock inte övertygande. Bl. a, synes det svårförklarligt varför man vid just gäldenärsbrott
och vissa andra brott skulle ha en förenklad process som fär "en i viss
män konfiskalorisk prägel" (promemorian s. 141). Att förlita sig på
jämkningsregeln i 39 § KL är ingen utväg. Antingen för boet en skadeståndstalan
eller en återvinningstalan. I det förra fallet träder skadeståndslagens regler
i funktion, däribland reglerna om jämkning av skadestånd i 6 kap. I det senare
fallet blir det en fråga om hur förutsättningarna för återvinning skall
utformas. Den frågan har hovrätten behandlat i sitt svar på remissen av
belänkandet SOU 1983:60.

Sammanfattningsvis
kan sägas att det synes tveksamt, om särskilt mycket står att vinna pä en
ytterligare utredning av spörsmålet om införande av en särskild
ersättningstalan med konkursboet som laleberättigad vid gäldenärsbrott. Vid en
sådan utredning skulle man bl.a. nödgas klargöra huruvida boet skall äga föra
också ansvarstalan. Vidare skulle man behöva dra upp en gräns mellan enskild
borgenärs talerätl och boets på borgenärskollektivets vägnar. För att en
fördjupad undersökning av saken skall framstå som meningsfull måste man
dessutom ha en uppfattning om det ekonomiska utfallet av en ny typ av talan kan
tänkas verkligen tillföra borgenärerna medel de inte kan komma ål pä annat
sätt.

107

Prop.
1985/86:30 9 Övriga frågor

RA

De föreslagna lösningarna av medverkansansvaret och dess
omfattning framstår mol bakgrund av förslagets innehåll i övrigt som adekvata
och välgrundade. Den omständigheten all jag för egen del förordat en utvidgning
av den gynnade borgenärskretsen i förslagets 4 § gör emellertid att jag anser
att den nuvarande begränsningen av medverkansansvarel i 7 § andra stycket bör
bibehållas.

Förslaget innehåller inte någon regel om ansvar för försöksbrolt.
Jag ansluter mig till vad Madeleine Löfmarck anfört som skäl mot en sädan
regel. Något praktiskt behov av att exempelvis införa ett försöksansvar vid oredUghet
i konkurs synes med hänsyn till det föreslagna underiåtenhets-broltet inte
föreligga. Oaktat jag förordat en utvidgning av mannamånsansvaret i 4 § i
förhållande till förslaget finner jag inte heller skäl föreligga att här införa
någon regel om försöksansvar.

Juridiska jäkulletsnämnden vid Lunds universUet

Förslaget innehåller ingen motsvarighet lill
bestämmelserna om gärningsmannaskap i nuvarande BrB 11:7. Att legala
ställföreträdare och ställföreträdare för juridiska personer har ett gärningsmannaansvar
anser utredaren, stödande sig pä straffrättskommittén, framgå av allmänna
principer. Delta må vara riktigt. Ej heller föreligger enligt utredaren något
behov av att reglera frågan om gärningsmannaskap vid bokföringsbrotl. De situationer
som här skulle kunna tänkas vålla besvär är de, där den som rent faktiskt
handhar bokföringen begär bokföringsbrott utan att den enligl bokföringslagen
bokföringsskyldige, som enligt lagtexten är specialsubjekt- gärningsman, kan
göras ansvarig. Som utredaren framhåller är det i detta läge möjligt alt döma
den faktiske gärningsmannen för medhjälp i ett brott som saknar straffbar gärningsman
(jfr, NJA 1959 s. 254), Det synes dock något otillfredsställande att rubricera
ett handlande, som i realiteten är ett gärningsmannaskap, som medhjälp.

Förslaget kriminaliserar inte i något fall försök lill gäldenärsbrott.
En sädan kriminalisering synes ej heller behövlig.

Juridiska fakultetsnämnden vid Stockfiotms universitet

Del bör enligt nämndens mening övervägas att straffbelägga
försök till oredlighet mol borgenärer, för det fall att fullbordat brott inte
skulle föreligga, innan en gåva blivit obligationsrättsligt giltig gentemot gäldenären/givaren.

Bestraffas bortförande av tillgångar ur riket enligt 11:3
såsom nämnden föreslagit ovan under p. 2.3, bör lämpligen försök till sådant
bortförande kriminaliseras.

Fakultetsnämnden tillstyrker utredningens förslag att inte
uppta något särskilt stadgande om ansvar för den som är i gäldenärs ställe
respektive om begränsning av gynnad borgenärs medverkansansvar. Nämnden finner
utredningens argumentering övertygande.

108

Länsåklagaren
i Örebro län Prop. 1985/86:30

Utredningen
föreslär ingen ändring av kapitelrubriken. Det oaktat vill jag diskutera om den
nuvarande kapitelrubriken inte borde ändras till att vara "Om brott mot
borgenärer", som, anser jag, klarare anger vad det egentligen handlar om.

1
nu gällande lag handlar 1-4 §§ i allt väsentligt om förfaranden, där brotlsubjeklet
är gäldenär. Det har genom åren visat sig, att det understundom kan vara svårt
att visa om någon är gäldenär. Utredningen har i sina förslag till ny lagtext
genomgående slopat gäldenär som specialsub-jekl. 1 konsekvens härmed och för
alt inte leda tankarna till del ibland svårbestämbara "gäldenärsbegreppet"
bör alltså enligt min mening kapitelrubriken ändras till "Om brott mot
borgenärer".

109

Prop, 1985/86:30

Bilaga 5 Lagrådsremissens lagförslag

Förslag till

Lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs i fråga om 11 kap. brottsbalken alt
rubriken samt 1 -7 §S skall ha följande lydelse.

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

Om gäldenärsbrott

Om
brott mot borgenärer m. m.

Gäldenär, som förstör eller genom gåva eller annan
liknande åtgärd avhänder sig egendom av betydenhet och därigenom försätter
sig på obestånd etter förvärrar sitt obestånd, dömes för oredlighet mot borgenärer
till fängelse i högst två år. Detsamma skall gälla, om gäldenär genom sådant
förfarande framkallar allvarlig fara för att han skall komma på obestånd.

Gäldenär, som vid konkurs eller förhandling om offentligt
ackord förtiger tillgång, uppgiver obefinllig skuld eller lämnar annan sådan
oriktig uppgift, skall ock, om ej uppgiften rättas innan den beedigas eller
eljest lägges tUl grund för förfarandet, dömas för oredlighet mot borgenärer.
Delsamma skall gälla, om gäldenär i samband med annan exekutiv förrättning
åberopar oriktig handling eller skenavtal och därigenom hindrar att
erforderlig egendom genom förrättningen tages i anspråk för att bereda
borgenär betalning eller säkerhet.

Gäldenär som, då konkurs är förestående, ur riket bortför
tillgång av betydenhet med uppsåt att hålla den undan konkursen, så ock gäldenär,
som i konkurs undandrager eller undanhåller konkursförvallningen tillgäng, dömes
likaledes för oredlighet mot borgenärer.

Den som, när han är på obestånd eller när påtaglig fara
föreligger för att han skall komma på obestånd, förstör eller genom gåva eller
någon annan liknande åtgärd avhänder sig egendom av betydande värde, döms för
oredlighet mot borgenärer till fängelse i högst två är. Delsamma skall gälla om
någon genom sådant förfarande försätter sig på obestånd eller framkallar
påtaglig fara för att han skall komma på obestånd.

Den som vid konkurs eller förhandling om offentligt
ackord förtiger tillgäng, uppger obefintlig skuld eller lämnar annan sådan
oriktig uppgift skall också, om inte uppgiften rättas innan den beedigas eller
eljest läggs till grund för förfarandet, dömas för oredlighet mol borgenärer.
Detsamma skall gälla den som i samband med annan exekutiv förrättning åberopar
oriktig handling eller skenavtal och därigenom hindrar att erforderlig egendom
genom förrättningen tas i anspråk för att bereda borgenär betalning eller
säkerhet.

Den som, då konkurs är förestående, ur riket bortför
tillgång av betydande värde med uppsåt att hälla den undan konkursen, eller
den som i konkurs undandrar eller undanhåller konkursförvaltningen tillgång,
döms likaledes för oredlighet mot borgenärer.

110

Senaste
lydelse 1981:827.

Nuvarande lydelse

Föreslagen
lydelse

Prop.
1985/86:30

2§ Är
brott som i 1 § sägs att anse som grovt, skall för grov oredlighet mot
borgenärer dömas till fängelse, lägst sex månader och högst sex är.

Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt
beaktas, om gäldenären beedigat oriktig uppgift eller begagnat falsk handling
eller vilseledande bokföring eller om brottet varit av betydande omfattning.

Vid
bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om gärningsmannen
beedigat oriklig uppgift eller begagnat falsk hand-Ung eller vilseledande
bokföring eller om brottet varit av betydande omfattning.

Gäldenär,
som fortsätter rörelse under förbrukande av avsevärda medel utan motsvarande
nytta för rörelsen eller lever slösaktigt eller inlåter sig på äventyrligt
företag eller lättsinnig ansvarsförbindelse eller vidtager annan sådan åtgärd
och som därigenom uppsåtligen eller av grov oaktsamhet framkallar eller
förvärrar obestånd, dömes för vårdslöshet mot borgenärer till fängelse i högst
två år.

Gäldenär, som vid konkurs eller förhandling om offentligt
ackord av grov oaktsamhet förtiger tillgång, uppgiver obefintlig skuld eller
lämnar annan sädan oriktig uppgift, dömes likaledes, om ej uppgiften rättas
innan den beedigas eller eljest lägges till grund för förfarandet, för
vårdslöshet mot borgenärer.

Den
som, när han är på obestånd eUer när påtaglig fara föreligger för att han skall
komma på obestånd, fortsätter rörelse under förbrukande av avsevärda medel
utan motsvarande nytta för rörelsen eller lever slösaktigt eller inlåter sig
pä äventyrligt företag eller lättsinnig ansvarsförbindelse eUer vidtar annan sädan
åtgärd och därigenom uppsåtligen eller av grov oaktsamhet försämrar sin
förmögenhetsställning i avsevård mån, döms för vårdslöshet mot borgenärer lill
fängelse i högst tvä är. Detsamma skaU gälla, om han i fall som nu sagts inle
insåg men hade skäUg anledning anta au han var på obestånd eller att påtaglig
fara förelåg för att han skulle komma på obestånd.

Den som vid konkurs eller förhandling om offentligt
ackord av grov oaktsamhet förtiger tillgång, uppger obefinllig skuld eiler
lämnar annan sådan oriklig uppgift, döms likaledes, om ej uppgiften rättas innan
den beedigas eller eljest läggs till grund för förfarandet, för vårdslöshet
mot borgenärer.

Gäldenär
som, dä han är pä obestånd, gynnar viss borgenär genom att betala skuld som ej
är förfallen, betala med annat än sedvanliga be-

- Senaste lydelse 1981:827. Senaste lydelse 1976:56.

Den som,
då han är på obestånd, gynnar viss borgenär genom att betala skuld som ej är
förfallen, betala med annat än sedvanliga betal-

111

Prop.
1985/86: 30 Nuvarande hdelse

Föreslagen
lydelse

talningsmedel eller överlämna säkerhet som ej var
betingad vid skuldens tillkomst eller genom att vidtaga annan sådan åtgärd, dömes,
om åtgärden avsevärt förringar andra borgenärers rätt, för mannamän mot
borgenärer till fängelse i högst två år. Detsamma skall gälla, om gäldenären i otillböriigt
syfte gynnar viss borgenär på annal sätt än som nyss sagts och andra
borgenärers rätt därigenom a vseväri förringas.

Gäldenär, som för att främja ackord hemligen lämnar eller
utlovar betalning eller annan förmän, dömes ock för mannamän mot borgenärer.

ningsmedel
eller överlämna säkerhet som ej var betingad vid skuldens tillkomst eller
genom att vidta annan sådan åtgärd döms. om åtgärden medför påtaglig fara för
alt andra borgenärers rätt skall förringas avsevärt, för mannamån mot borgenärer
till fängelse i högst två år. Detsamma skall gälla om någon i otillbörligt
syfte gynnar viss borgenär på annat sätt än som nyss sagts och detta medför
påtaglig fara för all andra borgenärers rätt skall förringas avsevärt.

Den som för att främja ackord hemligen lämnar eller
utlovar betalning eller annan förmån, döms också för mannamän mot borgenärer.

Om någon
som är bokföringsskyldig enligt bokföringslagen (1976:125) uppsåtligen eller
av oaktsamhet underlåter att bokföra affärshändelser eller bevara räkenskapsmaterial,
lämnar oriktiga uppgifter i bokföringen eller annars åsidosätter
bokföringsskyldigheten och om rörelsens förlopp etter ekonomiska resultat
eller ställning till följd härav inle kan i huvudsak bedömas med ledning av
bokföringen, döms han för bokföringsbrott till fängelse i högst två år eller,
om brottet är ringa, till böter. Är brottet grovt, skall han dömas till fängelse
i lägst sex månader och högst fyra år.

Den som uppsåtligen
eller av oaktsamhet åsidosätter bokförings-skyldigttel enligl bokföringslagen
(1976:125) genom alt underlåta att bokföra affärshändelser eller bevara
räkenskapsmaterial eller genom att lämna oriktiga uppgifter i bokföringen
eller på annal sätt döms, om rörelsens förlopp, ekonomiska resultat eller
ställning till följd härav inte kan i huvudsak bedömas med ledning av
bokföringen, för bokföringsbrotl till fängelse i högst två år eller, om
brottet är ringa, till böter. Är brottet grovt, skall han dömas till fängelse i
lägst sex månader och högst fyra år.

För
försök alt. såsom i I § tredje slycket sägs, ur riket bortföra tillgång dömes
till ansvar enligt vad i 23 kap. stadgas.

För försök
till oredUghet mot borgenärer enligt 1 § första stycket eUer försök enligt 1 §
tredje stycket alt ur riket bortföra tillgång döms till ansvar enligt vad somföreskrivs
i 23 kap.

112

Senaste
lydelse 1982: 150.

Nuvarande
hdelse

Föreslagen
lydelse

Prop.
1985/86: 30

Begår
den som är i gäldenärs ställe en gärning som avses i detta kapitel, skatt han
dömas såsom om han själv vore gäldenär. Vad som nu har sagts om gäldenär skall
i fråga om en sådan gärning som avses i 5 § gälla den bokföringsskyt-dige.

Borgenär, som i fall varom förmäles i 4§ lager eller
låter ät sig utlova betalning, säkerhet eller annan förmän, dömes för
medverkan till brottet endast om han brukar otillbörligt hot eller otillbörligt
löfte om förmän eller handlar i hemligt samförstånd med gäldenären.

Borgenär som i fall som avses i 4 § tar eller låter åt sig
utlova betalning, säkerhet eller annan förmän, döms för medverkan till brottet
endast om han brukar otillbörligt hot eller otillböriigt löfte om förmån eller
handlar i hemligt samförstånd med gärningsmannen.

Denna
lag träder i kraft den januari 1986.

' Senaste
lydelse 1982: 150.

113

Prop. 1985/86:30 Innehållsförteckning

114

Proposition
........................................................................ 1

Propositionens
huvudsakliga innehåll .............................. 1

Lagförslag .......................................................................... ... 2

1. Förslag
till lag om ändring i brottsbalken ..................... 2

2. Förslag
till lag om ändring i konkurslagen (1921; 225) . ... 6

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 6 juni
1985 9

1
Inledning ......................................................................... ... 9

2
Allmän
motivering ......................................................... ... 10

2.1
Behovet av en
reform .............................................. ... 10

2.2
Allmänna
principer för en ny lagstiftning .................. 15

2.3
Obeståndskravet
.................................................... ... 18

2.4
S. k. latenta
skulder .................................................. ... 27

2.5
Det straffbara
förfarandet ......................................... ... 32

2.6
Vissa andra
frågor ................................................... 38

3
Upprättat
lagförslag ...................................................... 41

4
Specialmotivering
.......................................................... .. 41

5
Hemställan .................................................................... .. 45

6
Beslul ............................................................................. 45

Utdrag ur lagrådets protokoll den 23 september 1985 ... .. 46

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 10
oktober 1985 48

1. Anmälan av lagrådsytlrande ........................................ 48

2.
Hemställan ................................................................... .. 49

3.
Beslul ............................................................................. .. 49

Bilagor

Bilaga 1 Skrivelse från kommissionen mot ekonomisk
brottslighet 50

Bilaga 2 Utdrag från promemorian (Ds Ju 1983; 17) Gäldenärsbrott 53

Bilaga 3 Promemorians lagförslag ................................... 62

Bilaga 4 Remisssammanställning .................................... 67

Remissinstanser ................................................................. .. 67

Remissvaren ...................................................................... .. 67

1 Allmänna synpunkter ................................................ .. 67

1.1 Behovet
av åtgärder 67

1.2 Allmänt
om förslagen 69

2 Oredlighet mot borgenärer ..................................... .. 71

2.1
Insufficiens
som straffbarhetsgrund .................. .. 71

2.2
Straffansvar
för skentransaktioner .................... .. 79

2.3
Det abstrakta farerekvisitet
.............................. .. 80

2.4
Straffansvar
med hänsyn till latenta skulder ....... .. 82

2.5
Särskilt om straffrihetsregeln
............................... .. 85

3 Vårdslöshet mol borgenärer .................................... .. 88

3.1
Allmänna
synpunkter ......................................... .. 88

3.2
Ansvar för
fortsättande av rörelse i vissa fall ..... 90

3.3
Särskild
åtalsprövning och ändring av straffskalan 91

4
Oredlighet i
konkurs ................................................ .. 92

5
Mannamån mot
borgenärer ...................................... .. 97

6
Bokföringsbrotl
........................................................ . 101

7
Mened vid
konkurs och ackord ................................ 102

8
Ersättningstalan
som alternativ/komplement till återvinning . 104

9
Övriga frågor.............................................................. . 108

Bilaga 5 Lagrådsremissens lagförslag ............................ . 110

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1985