Prop. 1985/86:52

Regeringens proposition 1985/86:52

om förbud mot införsel av jordbruksvaror från Sydafrika, m.
m.

Prop.

1985/86:52

Regeringen förelägger riksdagen vad som har tagits upp i
bifogade utdrag ur regeringsprotokollet den 24 oktober 1985 för de åtgärder och
det ändamål som framgår av föredragandens hemställan.

På regeringens vägnar Ingvar Carlsson

Mats Hellström

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen läggs fram förslag till en lag om förbud
mot införsel av jordbruksvaror frän Sydafrika och en lag som ger kommuner och
landstingskommuner rätt att vid upphandling vidta bojkottaktioner mol den
sydafrikanska apartheidpolitiken. Vidare föreslås att en särskild straffskala
för grova brott införs i lagen (1971: 176) om vissa internationella sanktioner.

I propositionen begärs också riksdagens godkännande av
regeringens beslut den 24 oktober 1985 att sätta 3§ lagen om vissa internationella
sanktioner i tillämpning för ett förbud mot införsel av det sydafrikanska
guldmyntet Krugerrand.

Slutligen lämnas i propositionen en redogörelse för de
övriga åtgärder som regeringen har vidtagit under hösten 1985 och som ytterst
riktar sig mot apartheid i Sydafrika.

Den föreslagna lagstiftningen är avsedd att träda i kraft
den 1 januari 1986. Regeringens beslut om förbud mot införsel av Krugerrand
träder i kraft den 1 december 1985.

1 Riksdagen 1985/86. 1 saml. Nr 52

Prop.
1985/86:52 1 Förslag till

Lag om förbud mot införsel av jordbruksvaror från
Sydafrika

Härigenom
föreskrivs följande.

1 §
Varor hänföriiga till 1 -24 kap. lagen (1977:975) med tulltaxa får inte

föras in i landet, om varorna har sitt ursprung i Sydafrika.

Förbudet
omfattar inte införsel under sådana omständigheter som för en tullpliktig vara
medför tullfrihet enligt 7 § tullförordningen (1973:979).

2 §
Om olovlig införsel av varor och om försök därtill finns bestämmel

ser i lagen (1960: 418) om straff för varusmuggling.

Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1986. Regeringen får, om del föreligger
synnerliga skäl, till utgången av februari månad 1986 medge undanlag för
införsel på grund av avtal som slutits före lagens ikraftträdande.

2 Förslag till Prop. 1985/86:52

Lag om rätt för kommuner och landstingskommuner att vidta bojkottåtgärder
mot Sydafrika

Härigenom föreskrivs följande.

Vid upphandling får kommuner och landstingskommuner genom
bojkott av varor och tjänster med sydafrikanskt ursprung vidta sådana
solidaritetsaktioner som riktar sig mot den sydafrikanska apartheidpolitiken.

Denna lag träder i kraft den ! januari 1986 och gäller
till utgången av år 1986.

Prop.
1985/86:52 3 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1971: 176) om vissa
internationella sanktioner

Härigenom
föreskrivs att 11 och 15 §§ lagen (1971: 176) om vissa internationella
sanktioner skall ha följande lydelse.

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

Den som bryter mot förbud som meddelats med stöd av 3-8 § dömes,
om gärningen skett uppsåtligen, till böter eller fängelse i högst två år eker,
om gärningen skell av grov oaktsamhet, lill böter eller fängelse i högst sex
månader. 1 ringa fall skall ej dömas till ansvar.

För anstiftan av eller medhjälp till gärning som avses i
första stycket dömes ej till ansvar.

I den mån det påkallas med anledning av beslut eller
rekommendation som avses i 1 § första stycket kan regeringen förordna att
svensk medborgare, som utom riket begått brott som avses i denna paragraf,
skall dömas efter denna lag och vid svensk domstol, även om 2 kap. 2 eller 3 §
brottsbalken ej är tillämplig och ulan hinder av 2 kap. 5 a § första och andra
styckena nämnda balk.

Den som bryter mol förbud som har meddelats med stöd av
3-8§ döms, om gärningen skett uppsåtligen, till böter eller fängelse i högst
två år eller, om brottet är grovt, tiU fängelse i högst fyra år. Har gärningen
sketl av grov oaktsamhet, döms lill böter eller fängelse i högst sex månader. I
ringa fall skall inte dömas till ansvar.

För anstiftan av eller medhjälp fill gärning som avses i
första stycket döms inte till ansvar.

I den mån det påkallas med anledning av beslut eller
rekommendation som avses i 1 § första stycket kan ■ regeringen förordna
alt en svensk medborgare, som utom riket har begått brott som avses i denna
paragraf, skall dömas efler denna lag och vid svensk domstol, även om 2 kap. 2
eller 3 § brottsbalken inte är tillämplig och utan hinder av 2 kap. 5a§ första
och andra styckena nämnda balk.

Regeringen
får förordna att utlänning som skäligen kan antagas ha hemvist i blockerad
stal och ha begått eller avse att begå sådan handling som står i strid mot
förbud enligt 3-8 § kan avvisas i den ordning som föreskrives i
utlänningslagen (1954:193).

Regeringen
får förordna att en utlänning som skäligen kan antas ha hemvist i en blockerad
stat och ha begått eller avse att begå sådan handling som står i strid mot
förbud enligt 3—8§ kan avvisas i den ordning som föreskrivs i utlänningslagen
(1980:376).

Denna lag träder i kraft den I januari 1986.

' Senaste lydelse 1979:515. - Senaste lydelse 1979:515.

Utrikesdepartementet Proji. 1985/86:52

Utdrag
ur protokoll vid regeringssammanträde den 24 oktober 1985

Närvarande:
statsrådet I. Carlsson, ordförande, och statsråden Lundkvist, Sigurdsen,
Gustavsson, Leijon, Hjelm-Wallén, Peterson, Andersson, Bodström, Göransson, R,
Carlsson, Holmberg, Hellström, Wickbom, Johansson, Hulterström, Lindqvist

Föredragande:
statsrådet Hellström

Proposition om förbud mot införsel av jordbruksvaror från
Sydafrika, m. m.

1 Inledning

I
proposition 1984/85:56 med förslag till lag om förbud mol investeringar i Sydafrika
och Namibia föreslog regeringen riksdagen alt dels anta en lag om förbud mot
investeringar i Sydafrika och Namibia, dels godkänna riktlinjer för den svenska
Sydafrikapolitiken, Lagen var avsedd att ersätta 1979 års lag i samma ämne (SFS
1979:487).

Riksdagen
antog lagförslaget och godkände riktlinjerna för den svenska Sydafrikapoliliken
(UIJ 1984/85:6, rskr 127). Den nya lagen jämte av regeringen beslutade
verkställighetsföreskrifter trädde i kraft den I april 1985 (SFS 1985:98 och
1985:99).

Utvecklingen
i Sydafrika har under år 1985 — såsom kommer att framgå av min redogörelse
under avsnitt 2.1 - drastiskt förvärrats. Ytteriigare åtgärder bör därför
vidtas från svensk sida som etl led i försöken all med fredliga medel medverka
till apartheidsystemets avskaffande. Vissa av dessa åtgärder kräver riksdagens
godkännande.

Den
allmänna motiveringen i propositionen är så disponerad att jag i avsnitt 2.1
lämnar en redogörelse över utvecklingen i Sydafrika och södra Afrika under år
1985 varefter jag i avsnitt 2.2 går igenom de åtgärder som andra länder
vidtagit under året. I avsnittet 2.3 redogörs för slutsatser och motiv för
ytterligare åtgärder.

Under
avsnitten 2.4-2.6 går jag igenom de lagförslag som jag föreslär all riksdagen
skall föreläggas för antagande och i avsnitt 2.7 det förordnande av regeringen
som kräver riksdagens godkännande, nämligen alt sätta 3§ lagen (1971: 176) om
vissa internationella sanktioner i tillämpning. Slutligen lämnar jag i avsnitt
2.8 för riksdagens kännedom en redogörelse för övriga åtgärder som regeringen
vidtagit.

Prop.
1985/86:52 2 Allmänmotivering

2.1 Utvecklingen i Sydafrika och södra Afrika under år
1985

I
proposition 1984/85: 56 med förslag till lag om förbud mot investeringar i Sydafrika
och Namibia, som antogs av riksdagen den 20 februari i år, lämnades en
redogörelse för utvecklingen i Sydafrika och i södra Afrika från år 1978 och
fram till hösten 1984. Sammanfattningsvis uttalade jag att utvecklingen i
Sydafrika inte visat på någon reform som syftade till att fä till stånd en
förändring av apartheidpolilikens grundvalar. Sydafrikas de-stabiliseringspolitik
gentemot grannstaterna hade vidare ökat spänningen i regionen och hotel mot
internationell fred och säkerhet kvarstod. Motiven för den svenska
Sydafrikapolitiken, som också redovisats i nyssnämnda proposition, kvarstod
således oförändrade. 1 propositionen uttalades vidare atl utvecklingen inte visat
några tecken på en process mot en fredlig lösning av konflikten i Sydafrika och
södra Afrika utan tvärtom att tendenserna mot en ökad konfrontation blivit
alltmer framträdande.

Under
de månader som gått sedan regeringen lade fram sin proposition har läget i
Sydafrika allvariigt försämrats och konfrontationen mellan den vita
minoritetsregimen och motståndarna mot apartheid tilltagit i styrka och
brutalitet. Händelseutvecklingen har således inte gett anledning till någon
ändring av den bedömning som då gjordes.

Jag
kommer nu att i korthet redogöra för några av de viktigare inslagen i den
politiska och ekonomiska utvecklingen i Sydafrika och i södra Afrika under är
1985.

Oroligheterna
i de svartas och färgades bostadsområden, som började redan under hösten 1984 i
samband med valen till det nya trekammarparia-mentet, har fortsatt. De
bakomliggande orsakerna, som då utgjordes av, förutom motståndet mot den nya
konstitutionen, det utbredda missnöjet mot arbetslöshet, hyreshöjningar,
undermåliga utbildningsmöjligheter m. m., har i dag fått en alltmer markant
politisk profil. Oroligheterna är nu ett klart och otvetydigt uttryck för
befolkningsmajoritetens hat och förbittring mot apartheidsystemet.

I
februari i år samlades tusentals svarta i bostadsområdet Crossroads utanför
Kapstaden skrämda av rykten Om förestående tvängsförflyttning-ar. Omvärlden
nåddes av bilder på upprörande övergrepp mot värnlösa människor och i
sammandrabbningen med polis sköts under ett dygn 18 personer lill döds, och
över 200 sårades allvarligt. En annan av omvärlden uppmärksammad händelse
inträffade den 21 mars i år, pä årsdagen av Sharpevillemassakern år 1960.
Beväpnad polis gick dä till attack mot de tusentals svarta som samlats i Uilenhage
för all begrava offren frän tidigare sammanstötningar. Polisen öppnade utan
förvarning eld mot de sörjande, och minst 20 personer fick sätta livet till.

Listan
över sammandrabbningar med våld, övergrepp och dödsskjut

ningar som följd kan göras lång. Antalet dödade sedan hösten 1984 upp

skattas till drygt 700 personer. Regimen har i ökande utsträckning satt in

militära förband i de svartas bostadsområden för att bistå polisen. Ett nytt

inslag i orolighelerna utgörs av den svarta befolkningens angrepp mot

6 svarta poliser och kommunräd som uppfattas som
medlöpare till apartheid-

regimen. Dessa har fält sina bostäder plundrade och brända
och flertalet av Prop. 1985/86: 52 regeringen tillsatta kommunråd har
tvingats eller valt att lämna sina poster.

Regimens förtryck mot det organiserade apartheidmotständet
har hårdnat. Framför allt har "Den förenade demokratiska fronten", UDF,
och dess associerade föreningar utsatts för en systematisk förföljelse.
Flertalet av dess ledare har arresterats och ställts inför rätta åtalade för
högförräderi. Studentorganisationen COSAS har bannlysts och regimens svar pä
studenternas bojkotter mot undervisningssystemet har varit att stänga ett stort
antal skolor varigenom hundratusentals elever utestängts frän undervisning.

Den 20 juli infördes undantagstillstånd i vissa delar av
landet. Polisen, som redan tidigare haft vidsträckta befogenheter, gavs
därigenom ytteriigare rättigheteratt ingripa mot och arresteraapartheidmotständare.
Samtidigt infördes restriktioner vad avser massmedias rapportering och
tillgång till information liksom långtgående begränsningar i rätten att
genomföra möten och begravningar. Sedan undantagstillståndet infördes i juli
har över två tusen människor arresterats och flera hundra dödats.

Möjligheterna att genomföra fredliga protestaktioner har
således begränsats. Det organiserade motståndet har dock förenat så många
olika organisationer pä så många områden och nivåer att regimens försök att
krossa allt motstånd torde omöjliggöras. Nya inslag i motståndet har tillkommU
såsom t. ex. köpbojkotter mot vila varuhuskedjor och butiker. Bojkotterna har
snabbt spritt sig över landet och medfört kännbara ekonomiska konsekvenser för
innehavarna.

Allt fler inser att apartheidsystemet inte längre kan
vidmakthållas. Det tycks som om regimen och det regeringsbärande
Nationalistpartiet, åtminstone tills vidare, tvingats till vissa eftergifter i
apartheidpolitiken. Partiet har öppet erkänt att hemlandspolitiken, dvs. att alla
svarta skall tvingas till medborgarskap och bosättning i något av de för den
svarta befolkningen särskilt avsatta områdena, har misslyckats.
Tvångsförflyttningar av olika befolkningsgrupper genomförs i mindre omfattning
än tidigare, och vissa löften har getts om att det lagstiftningskomplex som
reglerar de svartas boende och rätt till förflyttning inom landet skall ses
över. Lagstiftningen om förbud mot blandäktenskap och sexuellt umgänge mellan
personer av olika ras har upphävts.

Den 15 augusti i år höll president Botha ett anförande som
av det internationella samfundet emotsågs med stort intresse. Bedömningen var
att den vita minoritetsregimen skulle utnyttja tillfället att visa atl man var
beredd till långtgående reformer för att därigenom återställa lugn och ordning
i landet och tysta kritiken frän motståndarna. Reaktionen på talet, i Sydafrika
liksom i omväriden. blev besvikelse och bestörtning över regimens totala brist
på lyhördhet inför oppositionens och omväridens krav pä reformer och
förändringar. Med all tydlighet fastslogs att regimen ännu inte givit upp
hoppet om ett av den vita minoriteten styrt och ekonomiskt dominerat samhälle.

Den
sydafrikanska ekonomin, som under början av 1980-talet fått vid

kännas en kraftig stagnation, främst som en följd av världsrecessionen,

visade tidigare i år tecken på en viss återhämtning. Handelsbalansen 7

Prop. 1985/86: 52 uppvisade överskott och kursen pä den
sydafrikanska randen liksom guldpriset tycktes ha stabiliserats. Inflationen
har dock varit forisatt hög, 16%, och den låga tillväxttakten i ekonomin har
medfört en kraftig ökning av arbetslösheten bland de svarta.

De tilltagande oroligheterna inne i Sydafrika kombinerade
med de internationellt växande kraven på sanktioner mot landet har dock snabbt
lett till alt ekonomin hamnat i ett kritiskt läge. Utländska banker har visat
sin oro över utvecklingen genom att stoppa krediter och vägra att omsätta
kortfristiga lån till sydafrikanska banker. Mänga av de stora internationella
bankerna, som redan tidigare upphört med långivning till den sydafrikanska
regimen, lämnar nu inte heller lån till det privata näringslivet. Den internationella
bankvärlden har framhållit behovet av långtgående reformer av apartheidsystemet
för alt komma till rätta med den ekonomiska krisen. Enbart ekonomiska åtgärder
anses otillräckliga. Utländskt kapital har i ökande takt börjat strömma ut ur
landet. Flera utländska förelag har valt att lämna den sydafrikanska marknaden,
några av politiska skäl, andra av ekonomiska skäl eller för att undvika kritik
och motstånd frän sina anställda och kunder utanför Sydafrika, Till följd av
dessa aktioner har den sydafrikanska randen drastiskt sjunkit i värde vilket i
september föranledde en tillfällig stängning av aktiebörsen och
valutamarknaden. Kort därefter beslöts alt inställa alla återbetalningar pä
utländska lån fram till årsskiftet 1985/86.

Även del inhemska sydafrikanska näringslivet har visat
stor oro inför den framtida utvecklingen och kräver nu att långtgående reformer
genomförs för att avskaffa apartheidsystemet. Minskade utländska investeringar
och brist på utländskt kapital bedöms få kännbara konsekvenser för landets
utveckling. Ledande företrädare inom sydafrikanska affärskretsar ställer sig
också bakom oppositionens krav på frisläppande av den fängslade ledaren för
den förbjudna befrielseorganisationen ANC (African National Congress), Nelson
Mandela, och inledande av förhandlingar med alla för den svarta befolkningen
representativa ledare. En grupp företrädare för näringslivet har under hösten
inlett kontakter med ANC för atl diskutera en möjlig lösning pä konflikten.

Vad gäller Sydafrikas förhällande lill grannstaterna kan
konstateras alt den sydafrikanska destabiliseringspoliliken i regionen har
fortsatt, liksom den illegala ockupationen av Namibia. Sydafrika har vidgått
att man, trots den överenskommelse som träffades med Mozambique år 1984,
fortsatt att ge stöd till den regeringsfientliga rörelsen RNM, I Angola
genomförde Sydafrika i maj i år ett attentat mot amerikanska oljeinstallationer
i de norra delarna av Angola. Attentatet misslyckades men det har medfört att
förhandlingarna mellan Sydafrika, Angola och USA avseende Namibia avbröts.
Under hösten har militära attacker genomförts i de södra delarna av Angola
samtidigt som Sydafrika erkänt att man bistår den regeringsfientliga
organisationen UNITA. Botswana, som inte tidigare utsatts för direkta militära
angrepp, blev under år 1984 och första hälften av år 1985 föremål för
upptrappade hot. I juni delta är slog en sydafrikansk komman-doslyrka till mot
huvudstaden Gaborone. Även Lesotho har nyligen ul-

8 satts för hot om liknande anfall.
Därutöver har Sydafrika vid upprepade

tillfällen hotat med ekonomiska motåtgärder mot
grannländerna, t.ex. Prop. 1985/86:52 utvisning av immigrantarbelare frän
Sydafrika, för den händelse internationella sanktioner skulle komma att
införas.

Det står klart att regimens desperata försök att med våld
och repression söka slå ner den svarta befolkningens massiva protester mot det
förhatliga apartheidsystemet misslyckats. Undantagstillståndet har inte dämpat
omfattningen och styrkan i protesterna, och fängslandet av tusentals oppositionsledare
har inte knäckt det organiserade motståndet. Lika klart är också att de
eftergifter som regimen tvingats tillkännage inte på långt när tillfredsställt
oppositionens krav på grundläggande förändringar.

Den allt hårdare konfrontationen mellan regimen och
oppositionen tycks, sett i ett kortare perspektiv, ha minskat möjligheterna
till en fredlig lösning pä konflikten. Undantagstillståndet och
massarresteringarna av ledande apartheidmotståndare har begränsat förutsättningarna
att med fredliga medel ge uttryck för protesterna mot apartheidsystemet.

Samtidigt har regimen, hotad av trycket inne i landet och
från omvärlden, tvingats till uttalanden om vissa förändringar i
apartheidpolitiken, liksom att erkänna atl den förda politiken inte kan
tillgodose de skilda befolkningsgruppernas krav på medinflytande. De reformer
som utlovats, såsom rätten till sydafrikanskt medborgarskap även för svarta
bosatta i hemländerna samt ändringar av passlagarna, medför visserligen teoretiskt,
om de genomförs, att vissa delar av den institutionaliserade rasdiskrimineringen
undanröjs.

Löftena har dock enhälligt avvisats av oppositionen och
betecknats som "för lite och för sent". Den avgörande frågan, nämligen
den om de svartas politiska rättigheter, har inte kommit närmare sin lösning.

Så länge undantagstillståndet består och så länge de
svarta förnekas rätten att framföra sina krav genom sina representativa ledare
synes utsikterna till en lösning av konflikten begränsade. Inte ens om den
vita regimen framdeles skulle välja att använda sig av alla de maktmedel och
resurser som står den till buds torde detta förhållande kunna ändras.

2.2 Internationella åtgärder

I takt med händelseutvecklingen i Sydafrika har omvärlden
skärpt sin attityd, och kraven på sanktioner mot Sydafrika har fått ökat gehör.

I resolutioner antagna under sommaren 1985 har FN:s
säkerhetsråd för första gängen sedan är 1977, dä rådet fattade ett bindande beslut
om vapenembargo mot Sydafrika, uppmanat medlemsstaterna att vidta vissa
konkreta åtgärder mot Sydafrika, såsom stopp för nyinvesteringar, förbud mot
försäljning av dalautrustning lill sydafrikansk militär och polis, förbud mot
försäljning av Krugerrand m. m. I en resolution avseende Namibia den 19 juni
1985 har säkerhetsrådet dessutom uttalat att åtgärder enligt FN-stadgan inkl.
sådana enligt stadgans kapitel VII, dvs. bindande sanktioner, kan komma att
övervägas.

Utöver FN:s skärpta hållning gentemot Sydafrika har under
de senaste

månaderna ett stort antal länder visat sin protest och sitt avståndstagande

från apartheidregimen genom att införa en rad olika unilaterala åtgärder. 9

ti Riksdagen 1985/86. I saml. Nr52

Prop. 1985/86:52 Utländska massmedias kontinuerliga
bevakning av de tragiska och våldsamma händelserna i Sydafrika har självklart
bidragit till den ökande opinionsbildningen. Fackföreningar, kyrkor,
studentorganisationer m.m. världen över har genom sina protestaktioner och solidariletsgärningar
satt tryck på regeringarna att besluta om sanktioner mot Sydafrika.

1 USA har diskussionen om sanktioner mot Sydafrika pågätt
under lång tid. Representanthuset i kongressen antog under sommaren i år med
överväldigande majoritet ett lagförslag som omfattade förbud mot försäljning
av Krugerrand, förbud mot export av utrustning för kärnenergisektorn och datauirustning
samt förbud mot lån till sydafrikanska myndigheter. Förslaget omfattade ytterligare
åtgärder, bl. a. förbud mot nyinvesteringar, avsedda att genomföras inom ett
år, om inte vissa i lagförslaget fastställda villkor avseende ökad jämlikhet förden
svarta befolkningen uppfyllts. Den 9 september, kort innan senaten skulle ta
ställning lill förslaget, tillkännagav president Reagan ett beslut om vissa
åtgärder riktade mot apartheidsystemet. Beslutet innefattar förbud mot lån
till sydafrikanska regeringen och dess myndigheter samt förbud mot export av datauirustning
och datateknologi till sydafrikansk polis och militär och myndigheter ansvariga
för upprätthållandet av apartheid. Vidare förbjuds export av kärnteknisk
utrustning och teknologi samt import till USA av vapen, ammunition och militära
fordon från Sydafrika, Statligt exportstöd skall fortsättningsvis endast utgå till
sådana amerikanska företag som för sina dotterbolag i Sydafrika tillämpar vissa
uppföranderegler, de s, k. Sullivan-principerna. Senare har USA också beslutat
om förbud mol import av sydafrikanska Krugerrand.

Bland andra länder kan nämnas Canada som i början av juli
i år fattade beslut om en rad åtgärder mot Sydafrika, bl. a. upphörande av
bearbetning av namibiskt uran som importerats från Sydafrika, stopp för
exportkreditgarantier och exportstödsprogram, uppsägning av
dubbelbeskattningsavtal med Sydafrika, utvidgning av vapenembargot m. m.
Regeringen har därefter offentliggjort ytterligare åtgärder, såsom förbud mot
flygtrafik mellan Canada och Sydafrika samt en rekommendation tkl kanadensiska
banker att avstå från långivning till sydafrikanska regeringen och dess organ
samt en rekommendation att inte sälja råolja m. m. till Sydafrika. Australien
har tillkännagett införande av nyinvesteringsförbud, förbud mot export av olja,
oljeprodukter och datorer, förbud mot import av Krugerrand m.m. Frankrike har
beslutat om stopp för nya investeringar i Sydafrika och om förbud mot import av
Krugerrand, och Brasilien har infört förbud mot export av råolja och
oljeprodukter samt förbjudit alla kontakter med Sydafrika inom områdena sport
och kultur. Österrike införde nyligen förbud mot statliga investeringar i
Sydafrika, förbud mot import av Krugerrand, stopp för exportkreditgarantier,
förbud mot export av datauirustning m.m. Tre av EG-ländernas utrikesministrar
avlade i september månad ett besök i Sydafrika i syfte alt närmare studera
situationen där. Därefter fattade utrikesministrarna från EG-länderna samt
Portugal och Spanien beslut om vissa sanktioner avseende export av olja, förbud
mot export av vapen och paramilitär utrustning, hemkallandet av sina resp. militäratta-

10 chéer, förbud mot nya kontrakt på kärnkraftsomrädet
och begränsning av

kontakterna med Sydafrika inom områdena sport, kultur och
vetenskap. Prop. 1985/86: 52

Storbritannien reserverade sig mot beslutet men har senare
anslutit sig till

detsamma.

Samväldesländerna har enats om att vidta en rad åtgärder
mot Sydafrika såsom förbud mot export av datautrustning till sydafrikansk
militär och polis, förbud mot export av olja m. m. Därutöver avser
samväldesländerna att efter sex månader vidta ytterligare åtgärder, om inte
förändringar i Sydafrika då har genomförts.

De skandinaviska länderna beslöt i slutet av juni i är att
säga upp sina luftfartsavtal med Sydafrika. SAS flygningar på Johannesburg i
Sydafrika har därmed upphört. Därutöver har Norge vad avser handel med
Sydafrika haft överläggningar med näringslivet och rekommenderat berörda företag
alt minska sin handel med Sydafrika. Man har vidare infört ett system för
automatisk licensiering av all import frän Sydafrika. Finland har beslutat om
förbud mot investeringar i och långivning till Sydafrika. Den finska regeringen
har vidare nyligen träffat överenskommelse med näringslivet i syfte att
kraftigt reducera importen frän Sydafrika. Slutligen har finländska rederier
uppmanats att upphöra med all trafik till Sydafrika.

Det nordiska handlingsprogrammet, som antogs vid det
nordiska ulrikesministermötel den 17—18 oktober, innebär, förutom ökade
nordiska ansträngningar för att få till stånd FN-åtgärder mot Sydafrika, även
en avsevärd nedskärning av de nordiska ländernas ekonomiska och andra
relationer med Sydafrika.

2.3 Slutsatser och motiv för nya åtgärder mot Sydafrika

Syftet med den svenska Sydafrikapoliliken är all medverka till
en fredlig förändring av Sydafrikas samhällssystem och ett avskaffande av
apartheid-politiken. Svensk Sydafrikapolitik ger uttryck för det svenska
folkets avsky för apartheidsystemel och syftar till atl lämna effektiva bidrag
till kampen för dess avskaffande. I riksdagen finns en bred majoritet för den
svenska Sydafrikapolitiken. Denna har också ett starkt stöd och är väl
förankrad inom en rad olika organisationer vilket under hösten kraftfullt
manifesterats av bl. a. den svenska fackföreningsrörelsen och kyrkorna. Det
svenska folket sluter således upp kring kraven på en isolering av Sydafrika.

Utvecklingen inne i Sydafrika under de senaste månaderna
har visat hur den folkliga protesten mot apartheidsystemet mötts med brutalt
våld av den vila minorilelsregimen. Den svarta befolkningens djupa hat och
desperation har ökat intensiteten i protesterna. Det växande samarbetet mellan
olika oppositionsgrupper har engagerat och medvetandegjort allt större delar av
befolkningen och därigenom också bidragit till att politisera motståndet.

Apartheidsystemet med dess legaliserade rasdiskriminering,
tvängsför-flyllningar, hemlandspolitik m. m. kan inte längre vidmakthållas. Allt
fler, även bland den vila minoriteten, tycks inse att grundläggande
förändringar är ofrånkomliga.

Avgörande för hur och när förändringen sker blir de inre
förhållandena, 11

Prop.
1985/86: 52 bl. a. den växande politiska medvetenheten hos de svarta och deras
möjligheter att även fortsättningsvis organisera sig och skrida till verksamma
aktioner. Frågan huruvida förändringen kan ske på fredlig väg med undvikande
av våld avgörs ytterst av den vita minoritetens vilja och beredskap att snabbt
genomföra grundläggande reformer. Avgörande är frågan om lika politiska
rättigheter för alla.

Omvärldens
agerande har samtidigt visat sig vara av stor betydelse. Det ökande trycket
frän allt fler länder med krav pä sanktioner mot Sydafrika har skakat den vita
regimen och samtidigt gett stöd åt alla dem som kämpar mot apartheid. Bland
svarta sydafrikaner råder i dag en utbredd enighet om att internationella
sanktioner är det effektivaste sättet alt internationellt bekämpa
apartheidregimen. Opinionsundersökningar visar att ca 75% av den svarta
befolkningen sluter upp kring kraven pä ekonomiska sanktioner trots
medvetenheten om att sanktioner med all sannolikhet skulle leda fill ökade
ekonomiska svårigheter för den själv. Även i de angränsande staterna tillstyrks
tillgripandet av internationella sanktioner som ett fredligt medel att fä till
stånd genomgripande förändringar av det sydafrikanska samhällssystemet.

Det
är i nuvarande situation därför mer angeläget än någonsin att omvärldens stöd
och bidrag till kampen mol apartheid ökar och att del internationella trycket
mot Sydafrika skärps. Förr eller senare måste allt fler i den vita minoriten
inse att läget i landet blir allt allvarligare och kan komma att bli katastrofalt.

Ett
snabbt genomförande av ekonomiska sanktioner mot Sydafrika, i första hand
beslutade av FN:s säkerhetsråd, skulle i nuvarande situation kunna utsätta
apartheidregimen för ett sådant yttre tryck, atl den tvingades att snabbt vidta
nödvändiga förändringar. Varje fördröjning av apartheidsystemets avveckling
och av införande av medborgerliga rättigheter för alla medborgare kommer all
minska möjligheterna till en fredlig lösning och öka faran för en allt
allvarligare konflikt med ofantliga lidanden för både svarta och vita.

Det
är mot bakgrund härav angeläget att den svenska Sydafrikapolitiken skärps ytteriigare.
Det är särskilt viktigt atl det sker nu med hänsyn till möjligheterna att bidra
till att stärka den internationella opinionsbildningen.

Ett
viktigt mål för den svenska Sydafrikapoktiken har varit att påverka andra
länder att, i avvaktan pä beslut i säkerhetsrådet, ensidigt besluta om åtgärder
mot Sydafrika. Det är därför tillfredsställande att den avvaktande hållning till
sådana åtgärder som mänga länder tidigare intagit nu håller på att ändras, och
att FN:s säkerhetsråd också uppmanat medlemsländerna att vidta konkreta
åtgärder mot Sydafrika. Den uppläggning som Sverige valt för att genomföra sina
ensidiga åtgärder mot Sydafrika torde ha fungerat som en modell för flera av de
länder som nu beslutat om egna åtgärder.

Sverige bör därför även
fortsättningsvis söka påverka andra länder bl. a.

genom att ge exempel på åtgärder som är möjliga att ensidigt genomföra i

avvaktan på beslut av FN:s säkerhetsråd om bindande sanktioner.

12 De förslag som jag kommer att lägga fram i de
följande avsnitten gäller i

några
fall åtgärder på handelsområdet. Frågan om sanktioner mot Sydafrika på handelns
område behandlades i regeringens proposition 1984/85:56 med förslag till lag om
förbud mot investeringar i Sydafrika och Namibia (s. 24-26). Därvid uttalades
att regeringen inte var beredd att frångå den av statsmakterna sedan lång tid
intagna hållningen, dvs. att ett beslut i FN:s säkerhetsråd fordras för atl
Sverige i sanktionssyfte skall frångå sina förpliktelser enligt det allmänna
tull- och handelsavtalet, GATT.

Vid riksdagsbehandlingen
av propositionen uttalade utrikesutskottet bl. a. följande: "Den utredning
som före år 1990 skall se över den svenska Sydafrikapolitiken i dess helhet bör
även kunna göra en förnyad genomgäng av tänkbara metoder att åstadkomma en
sådan begränsning av handel och annat ekonomiskt utbyte med Sydafrika och Namibia
som inte strider mot internationella åtaganden" (UU 1984/85:6 s. 27).
Vidare uttalade näringsulskottet i sitt yttrande till utrikesutskottet att
"en effektiv isoleringspolitik förutsätter åtgärder riktade både mot
ekonomisk verksamhet i Sydafrika och mol försörjningen med varor lill och
leveranser frän delta land" (NU 1984/85:3 y s. 9-10). Näringsutskottet
underströk i sitt yttrande vikten av alt regeringen ägnade den fortsatta
utvecklingen av handelsutbytet med Sydafrika särskild uppmärksamhet för alt få
underlag för sitt agerande när det gällde frågan om handelssanktioner mol
Sydafrika.

Mot bakgrund härav anser
jag det motiverat att, i den försämrade situation som nu inträtt i Sydafrika,
pröva möjligheterna att vidta vissa begränsade åtgärder på handelsområdet så
länge dessa inte strider mot bestämmelserna i GATT.

Prop. 1985/86:52

2.4 Lag om förbud mot införsel av jordbruksvaror från
Sydafrika

Mitt
förslag: Till följd av att Sydafrika på grund av apartheidsystemet har en
omfattande användning av fångar och tvängsarbetskraft inom jordbruket införs
ett förbud mot införsel av jordbruksvaror frän Sydafrika.

Förbudet skall
omfatta varor hänförliga till 1-24 kap. lagen (1977:975) med tulltaxa.

Bakgrunden till mitt
förslag: Sydafrika har lill följd av apartheidsystemet ett i jämförelse med
andra länder extremt stort antal fångar. År 1983 uppgick det genomsnittliga
antalet fångar placerade i fängelser lill nästan IIOOOO. Samma år dömdes drygt
260000 människor till fängelsestraff, varav den alldeles övervägande
majoriteten utgjordes av svarta. Det stora antalet förklaras främst av de
särskilda apartheidlagar som bl. a. reglerar den svarta befolkningens rätt lill
boende och förflyttning inom landet. Enligt dessa lagar är varje svart person
skyldig att fr.o.m. 16 års ålder inneha och ständigt bära med sig giltiga
identitetshandlingar innehållande uppgifter om tillåten bostadsort,
arbetsgivare, arbetstillstånd m. m. Avsaknaden av sådana handlingar eller
vistelse på otillåten ort medför omedelbar arrestering med böter eller fängelse
som följd eller sådana typer av tvångs-

13

Prop. 1985/86: 52 arbete som jag kommer att beskriva
i det följande. År 1984 dömdes 300000 personer för brott mot dessa lagar.

Användningen av fångar och tvängsarbetskraft inom olika
sektorer har en lång tradition i det sydafrikanska samhällssystemet, framför
allt inom jordbruket, där förfarandet sedan början av 1930-talet reglerats
genom olika officiellt fastställda program.

Den internationella arbetsorganisationen ILO konstaterade
redan är 1953 i en rapport avseende Sydafrika att det förekom ett legaliserat
system av tvångsarbete som tillämpades endast mot den svarta befolkningen i
syfte att tillhandahålla en permanent tillgång på arbetskraft till bl. a. jordbruket.
1 en deklaration om Sydafrikas apartheidpolitik antagen år 1964 av ILO
uttalades att systemet med tvångsarbete hade ytterligare utvecklats och förstärkts.

Systemets omfattning och de omänskliga villkor under vilka
fångar inom jordbruket levde avslöjades i sydafrikansk press under slutet av
1950-talet. Detta fick till följd att regeringen tillsatte en utredning för att
se över systemet samt alt lagstiftning infördes (The Prisons Act 1959) för alt
försvåra tillgäng till och spridning av information om fängelser och om fångars
behandling och villkor. Med fängelse förstås även sådana jordbruk där fångar
utnyttjas som arbetskraft.

Uppgifter om förhållanden rörande fångar och tvängsarbetskraft
inom jordbruket är bl. a. av nämnda skäl svårtillgängliga. På frågor i
sydafrikanska parlamentet har t.o.m. ansvariga ministrar vid flera tillfällen
tvingats tillstå att uppgifter om t. ex. antalet fångar sysselsatta inom
jordbruket inte funnits tillgängliga. Utöver visst officiellt material och
universitetsrapporter finns uppgifter hämtade främst från rättegångs- och
parlamentsprotokoll, tidningsartiklar och liknande. Det mest omfattande
materialet utgörs av en rapport "Prison Labour in South Africa"
publicerad år 1977 av universitetet i Kapstaden i samarbete med National Institute
for Crime Prevention and Rehabililalion of Offenders, NICRO, som är ett
rådgivande organ till de sydafrikanska myndigheterna. Uppgifterna har sammanställts
i en skrift "Akin to Slavery - Prison Labour in South Africa"
publicerad år 1982 av International Defence and Aid Fund, IDAF. Detta är en i
Sydafrikasammanhang välkänd engelsk organisation som under en rad år har
erhållit betydande svenskt bistånd.

Av materialet framgår att det i Sydafrika sedan år 1959
finns ett "parole

system", enligt vilket de som döms för brott tillfrågas om de önskar

avtjäna straffet i fängelse eller bli villkorligt frigivna för att arbeta ät en

privat arbetsgivare. Fångar som döms till kortaie fängelsestraff och som

saknar särskild yrkesutbildning överförs i första hand till arbete inom

jordbruket. Arbetsgivaren har ansvar för tillsyn och kontroll och är skyldig

att tillhandahålla mat, kläder och bostad samt att till fången betala en viss

minimilön. Enligt officiella uppgifter från är 1979 uppgick lönen till 45 cent

(2-3 svenska kronor) om dagen. Samma år uppgavs det ha funnits ca

11 i 000 manliga svarta "villkorligt frigivna" fångar, varav drygt
65000

dömda för brott mot passlagarna. Systemet med villkorlig frigivning tilläm

pas fortfarande.

14 År 1969 inrättades ett syslem med s.k.
Aid Centres enligt vilket en

person som arresteras för brott mot passlagarna erbjuds
hjälp att via lokala Prop. 1985/86: 52 arbetsförmedlingar finna arbete,
företrädesvis inom jordbruket. Den arresterade ställs således aldrig inför
domstol och har inte möjlighet att i stället för arbete välja böter eller
fängelse. Kan den arresterade inte placeras i arbete, riskerar denne att
tillsammans med sin familj förflyttas till sitt hemland. Under år 1979 antogs
dessa Aid Centres ha placerat ca 18000 personer i arbete.

Ett tredje system vid sidan av parole-systemet och Aid Centres
är de s. k. bondgärdsfängelserna som är avsedda för fångar som dömts till långvariga
fängelsestraff. Systemet syftar till att tillhandahålla arbetskraft till
jordbruket och lill att avlasta vanliga överfyllda fängelser. Privata jordbrukare
har med egna medel byggt sädana fängelser och har rätt att erhålla
fångarbetskraft i proportion till investerat kapital. Enligt uppgift fanns vid
mitten av 1970-talet 22 sådana privata fängelser med ett genomsnittligt dagligt
fångantal om drygt 9000.

Sammanfattningsvis konstateras i IDAF-rapporten att
antalet fångar sysselsatta inom jordbruket inom de tre system som nyss
beskrivits är 1980 torde ha uppgått till minst 90000 personer. Denna siffra kan
ställas i relation till det under samma år totala antalet svarta lantarbetare
om ca 700000. Fångarbetarna skulle således utgöra en betydelsefull andel (drygt
10%) av lantarbetarna. Därutöver förekommer uihyrning mot betalning av fångar
från fängelser till privata jordbrukare samt jordbruksarbete på ca 20 fängelser
i myndigheternas regi, s.k. prison farms, och pä jordbrukskolonier där svarta
som enligt gällande apartheidlagar bedöms som arbetsovil-liga kan placeras.
Några uppgifter om hur stort antal fångar som finns i dessa tre sistnämnda
kategorier har inte kunnat erhållas. I rapporten Prison Labour från år 1977
uppges alt det totala antalet fångar sysselsatta med jordbruksarbete torde
kunna uppskattas till ca 175 000.

Skälen för mitt förslag: En rad internationella
överenskommelser behandlar frågan om användning av fångar och
tvångsarbetskraft. Dit hör bl. a. ILO:s konvention om avskaffandet av
tvångsarbetskraft, vilken trädde i kraft år 1959, liksom FN:s deklaration om de
mänskliga rättigheterna från år 1948.

Användningen av fångar som arbetskraft berörs även i det
allmänna tull-och handelsavtalet. GATT. I dess artikel XXe) medges undantag
frän förpliktelserna enligt avtalet om åtgärden avser varor framställda av fångar.
Sådana åtgärder fär dock inte tillämpas pä ett sätt som innebär medel för
godtycklig eller oberättigad diskriminering mellan länder där samma
förhållanden råder.

Användning
av fångar och tvångsarbetskraft förekommer självfallet

även på andra håll i världen. Vad gäller jordbruket är dock förhållandena i

Sydafrika unika. Omfattningen av fängarbele eller tvångsarbete är excep

tionellt stor i förhållande till antalet sysselsatta inom jordbrukssektorn.

Flertalet fångar är dömda för brott enligt lagar som utgör själva kärnan i

apartheidsystemel och som tillämpas endast mot den svarta majoriteten.

Den lagstadgade rasdiskrimineringen utgör regimens viktigaste instrument

för att kontrollera den svarta befolkningens rörlighet på arbetsmarknaden 15

Prop. 1985/86: 52 och för att garantera en konstant
tillgäng på billig och maktlös arbetskraft. Detta gäller inte minst inom
jordbrukssektorn som pä grund av låga löner och härda villkor har svårt att
konkurrera med andra sektorer om arbetskraft. Den lagstadgade
rasdiskrimineringen och de påföljder som drabbar arbetskraften som en följd
därav medför bl. a. att lönesättningen och arbetsvillkoren inom jordbruket som
helhet avsevärt påverkas. 1 en rapport från sydafrikanska Department of Justice
år 1984 uttalas att den totala fångarbetskraften i Sydafrika utgör en betydande
produktionspotential och att användningen av sådan arbetskraft ger ett märkbart
bidrag till bruttonationalprodukten.

Jag vill i sammanhanget understryka att jag är beredd att,
om det kan visas att fångar och tvängsarbetskraft används i stor utsträckning
även inom andra sektorer i Sydafrika, lägga fram förslag om förbud mol import
av varor som härrör från dessa sektorer.

Det förbud mot import av jordbruksvaror, som jag lägger
fram. är mot bakgrund av mina nu redovisade uppgifter inte något medel för
godtycklig eller oberättigad diskriminering enligt GATT.

Sveriges import av jordbruksvaror från Sydafrika uppgick
år 1984 till 116 milj.kr. De största enskilda posterna utgörs av färska eller
torkade frukter och fruktkonserver. Andra större poster är fodermedel och
köksväxter. Importförbudet bör omfatta samtliga jordbruksvaror, dvs. sådana
varor som regleras i 1-24 kap. i lagen (1977:975) med tulltaxa. Ett så konstruerat
förbud kommer samtidigt att omfatta vissa varor och varugrupper som f n. inte
importeras till Sverige alls. Jag finner detta inte vara någon nackdel mot
bakgrund av att förbudet måste göras sä okomplicerat som möjligt bl. a. i
administrativt hänseende.

Jag har nyss särskilt framhållit att den omfattande
användningen av fångarbetskraft och tvångsarbete inom jordbrukssektorn i
Sydafrika påverkar lönesättningen och avtalsvillkoren inom jordbruket som
helhet. Lagstiftningen i Sydafrika försvårar, som tidigare nämnts, också
tillgängen lill uppgifter om användningen av fångar och tvängsarbetskraft och
insyn i förhållandena för dessa. Med hänsyn härtill bör lagen inte innehålla
någon bestämmelse som medger undanlag från importförbudet på sådana grunder som
t. ex. alt ett enskilt exportföretag i Sydafrika inte använder fångar-betskrafl
i sin produktion.

Överträdelser av importförbudet bör kunna bestraffas
enligt lagen (1960:418) om straff för varusmuggling.

Ersättningsfrågan

Det föreslagna förbudet mot import av jordbruksvaror frän
Sydafrika kan komma alt medföra ekonomiska förluster för de svenska företag som
berörs.

Frågan i
vad mån ersättning bör utgå av allmänna medel till enskilda som

lider ekonomisk skada till följd av att förbud meddelas med stöd av

sanktionslagsliflning har diskuterats i olika sammanhang bl. a. vid införan

det av lagen (1971:176) om vissa internationella sanktioner och lagen

16 (1979:487) om förbud mot
investeringar i Sydafrika och Namibia (se prop.

1971:77 s.
64 och prop. 1978/79: 196 s. 43). Statsmakterna har därvid av fiera skäl inte
ansett det lämpligt med särskilda ersättningsregler.

Jag är på
de grunder som redovisats i nyssnämnda propositioner inte beredd att föreslå
någon lagfäst rätt till ersättning för eventuella förluster. Däremot är det
inte helt uteslutet att en skadelidande skall kunna få gottgörelse om han
vänder sig till statsmakterna med en begäran därom. Det får då i varje särskilt
fall prövas om och i vad mån det kan finnas skäl att låta den skadelidande fä
ersättning av statsmedel för lidna förluster.

Prop. 1985/86:52

2.5 Lag om rätt för kommuner och landstingskommuner att vidta
bojkottåtgärder mot Sydafrika

Mitt
förslag: Kommuner och landstingskommuner fär vid upphandling bojkotta
sydafrikanska varor och tjänster.

Skälen för mitt förslag: Vid olika tillfällen har det
ifrågasatts om kommuner och landstingskommuner bör ha rätt att engagera sig i
internationella frågor. Det har bl. a. gällt frågan om att i den kommunala
upphandlingsverksamheten bojkotta vissa varor för atl därigenom visa
solidaritet med människor i andra stater. 1 rättspraxis har det slagits fast
alt sådana åtgärder inte ryms inom den kommunala kompetensen enligt nu gällande
regler (jfr Regeringsrättens årsbok, RÅ, 1969 ref 52, RÅ 1982 Ab 86 och RÅ 1983
2:71). Saken har även uppmärksammats i riksdagen (KU 1979/80:11 och 1981/82:6).

Frågan om den kommunala kompetensen bör utvidgas till atl
omfatta solidaritelsyttringar i internationella frågor övervägs f. n. av
stat-kommunberedningen (C 1983:02). Beredningen, i vilken kommunförbundet och landslingsförbundet
är representerade, har som en av sina uppgifter att analysera hur en utvidgad
kompetens pä detta område kan förenas med statsmakternas ansvar för den svenska
utrikespolitiken (Dir. 1983: 30).

Mot bakgrund av den akuta situationen i Sydafrika har
stat-kommunberedningen i en till chefen för civildepartementet överlämnad
promemoria den 2 september 1985 föreslagit att den kommunala kompetensen vidgas
till att omfatta bojkottaktioner mot sydafrikanska varor och tjänster. Beredningen
anser atl denna fräga kan behandlas avskilt från de övriga problem som är
förknippade med kommunalt engagemang i frågor som rör internationella
förhållanden.

Regeringen har redan vidtagit åtgärder i fråga om statlig
upphandling från Sydafrika genom att i en rekommendation till de statliga
myndigheterna uppmana dessa att avstå från upphandling i Sydafrika (jfr prop.
1984/85:56 med förslag lill lag om förbud mot investeringar i Sydafrika och Namibia
s. 52 och 53). Det är lämpligt att även kommuner och landstingskommuner får
möjlighet atl avstå från sådan upphandling. Efter samråd med chefen för
civildepartementet tar jag nu upp beredningens förslag som är väl lämpat att
utgöra grund för ett förslag på detta område.

Den grundläggande bestämmelsen om den kommunala
kompetensen

17

Prop.
1985/86:52 finns i 1 kap. 4§ kommunallagen (1977: 179). Där stadgas att
kommuner och landstingskommuner själva får vårda sina angelägenheter. De
närmare gränserna för kompetensen har dragits upp i rättspraxis. Som jag nyss
har sagt är det fastlagt i praxis att kommunala solidaritetsaktioner i form av
bojkott av vissa varor inte ryms inom den allmänna kompetensbestämmelsen. För
att kommuner och landstingskommuner skall ges möjlighet att delta i
solidaritetsaktioner riktade mot apartheidpolitiken i Sydafrika måste därför
särskilda lagstiftningsåtgärder vidtas. Jag vill i delta sammanhang erinra om
att den allmänna kommunala kompetensen i vissa fall redan har utvidgats genom
särskild lagstiftning. Exempel härpå är lagen (1962:638) om rätt för kommun att
bistå utländska studerande och lagen (1975:494) om rätt för kommun och
landstingskommun att lämna internationell katastrofhjälp.

Mot
bakgrund av vad jag nu har sagt föreslår jag en särskild lag som reglerar den
kommunala kompetensen på det nu aktuella området. Detta är en speciell åtgärd
betingad av de unika förhållandena i Sydafrika. Det är viktigt att det klart
framgår av lagen att den kommunala befogenheten att vidta solidariletsyltringar
är begränsad till att just avse de sydafrikanska förhållandena. Lagen bör
därför utformas så atl det endast är sådana aktioner som direkt riktas mot
Sydafrikas apartheidpolitik som omfattas av kompetensen.

Av
lagen bör framgå vilka åtgärder som kommuner och landstingskommuner får vidta.
I likhet med stal-kommunberedningen anser jag därvid att kompetensen bör
begränsas till att avse bojkottåtgärder mot sydafrikanska varor och tjänster.
Detta innebär i prakfiken atl kommuner och landstingskommuner i sin
upphandlingsverksamhet får vägra att köpa varor och tjänster som har Sydafrika
som ursprungsland.

Eftersom
jag samtidigt föreslär ett förbud mol import av jordbruksvaror från Sydafrika,
kommer de kommunala åtgärderna naturligtvis atl få mindre betydelse inom detta
område. Större betydelse får åtgärderna inom andra områden där upphandling från
Sydafrika förekommer, t, ex, inom sjukvårdsområdet.

Enligt
min mening kan kompetensen fä en för snäv avgränsning om man endast godtar
bojkott av varor. De principer som skall gälla för upphandling av varor måste
göras tillämpliga också inom tjänstesektorn. Såvitt känt förekommer visserligen
inte något direkt utnyttjande av sydafrikanska tjänster på det kommunala
området, men i den mån detta kan bli aktuellt bör det vara möjligt att vidta bojkoltålgärder.
Lagen bör därför utformas så att även bojkott av tjänster täcks.

Med
hänsyn till att den allmänna frågan om kommunala solidaritetsyttringar i
internationella frågor behandlas särskilt av stat-kommunberedningen och detta
arbete fortfarande pågår bör lagen tidsbegränsas. Det kan enligt min mening
vara ändamålsenligt alt lagen till en början får en giltighetstid av ett år.
Därefter får ett nytt ställningstagande göras mol bakgrund av då gjorda
erfarenheter av utvecklingen i Sydafrika.

2.6 Ändringar i lagen (1971: 176) om vissa internationella Prop. 1985/86:52

sanktioner

Mitt
förslag: En särskild straffskala för grova brott införs i lagen (1971: 176) om
vissa internationella sanktioner.

Skälen för
mitt förslag: Lagen (1971: 176) om vissa internationella sanktioner, som
trädde i kraft den 1 juli 1971, tillkom för att ge regeringen möjlighet att
snabbt vidta åtgärder i den mån sådana påkallas med anledning av beslut eller
rekommendationer som har meddelats av FN:s säkerhetsråd. Lagen är en s. k. fullmakislag,
som formellt är i kraft, men som endast kan lillämpas för att fullgöra
säkerhetsrådets beslul eller rekommendationer. Det ankommer på regeringen att
förordna om de åtgärder som påkallas därav. Enligt lagen fär regeringen
förordna om t, ex, förbud mot export till eller import från en blockerad stat
(3 §), förbud mot att införa varor till eller ulföra varor från en sådan stat
(4 §) eller förbud mot åtgärder som exempelvis tillverkning, lastning, lossning
och transport av olika varor, om åtgärderna är ägnade att främja förfaranden
som förbjudits med stöd av 3 eller 4 § (5 §),

Föreskrifter
som regeringen meddelar är straffsanktionerade enligt 11 §, För uppsåtliga
brott stadgas böter eller fängelse i högst tvä år. För gärningar som begås av
grov oaktsamhet är straffskalan böter eller fängelse i högst sex månader. Ringa
fall liksom anstiftan av och medhjälp till en gärning är straffria. Någon
särskild slraffskala förgrova brott finns inte.

FN-lagkommittén,
vars betänkande låg till grund för propositionen (1971:77) med förslag till lag
om vissa internationella sanktioner, m.m. ansåg att det fanns visst fog för
antagande att ett slraffmaximum som översteg fängelse i två år kunde vara av
vikt för laglydnaden men stannade för ett slraffmaximum på två års fängelse,
varvid kommittén särskilt beaktade att förverkande av den ekonomiska vinsl som
kan ha uppkommit för den som har begått sanklionsbrott borde finnas att tillgå
som påföljd (prop. s. 24). Generaltullstyrelsen erinrade i sitt remissvar över FN-lagkommit-téns
betänkande att överträdelser av import- och exportförbud i allmänhet var underkastade
straffbestämmelser i lagen (1960:418) om straff för varusmuggling och att
sådana överträdelser mot bl. a. import- och exportförbud som avsågs i 3§ lagen
om vissa internationella sanktioner var lika straffvärda som överträdelser av
t. ex. de allmänna import- och exportförbuden (de numera upphävda kungörelsen
(1947:82) angående allmänt importförbud och kungörelsen (1950:324) angående
allmänt exportförbud). Införsel eller utförsel i strid mot förbud enligt nämnda
paragraf borde därför, enligt generaltullstyrelsen, bestraffas enligt
varusmugglingslagen. Föredraganden var emellertid inte beredd att förorda en
straffrättslig särbehandling av överträdelser och förbud enligt 3 §, Han fann,
med hänsyn till att det var fråga om brott som motverkade syftet med viktiga
internationella sanktionsbeslut och som kunde gälla starka ideella intressen
eller betydande ekonomiska värden, de av kommittén föreslagna strafflatituderna
väl avvägda, dvs, böter eller fängelse i tvä år för uppsätliga brott och böter
eller fängelse i högst sex månader för oaktsamhetsbrott (prop. s. 90).

19

Prop. 1985/86: 52

Straffbestämmelserna
i varusmugglingslagen var vid denna tidpunkt för varusmuggling, som inte är
grov, dagsböter eller fängelse i högst ett år och för grov varusmuggling
fängelse i högst tvä år, Slraffmaximum i lagen om vissa internationella
sanktioner kom således att motsvara vad som då gällde för grov varusmuggling.
Jag bortser här från varusmuggling avseende narkotika, för vilket brott
strängare straffskalor gäller.

Efter
tillkomsten av lagen om vissa internationella sanktioner har straffbestämmelserna
i varusmugglingslagen skärpts, såvitt nu är i fråga, genom en ändring som
trädde i kraft den 1 januari 1974 (SFS 1973:672 och 1016). Varusmuggling som
inte är grov förskyller numera böter eller fängelse i högst två år. Om brottet
är att anse som grovt, är straffet fängelse lägst sex månader och högst sex år.
Detta innebär en fördubbling av straffmaximum för varusmuggling och en
tredubbling för grov varusmuggling.

Efter
skärpningen i varusmugglingslagen överensstämmer strafflatituderna i de båda
lagarna såvitt avser normalgraden. För grövre brottslighet kan straffnivån i
praktiken variera kraftigt till följd av de stora skillnaderna i straffmaximum.
Detta är enligt min mening inte tillfredsställande, särskilt med hänsyn till
att grova brott mot t. ex. införsel- och utförselförbud enligt lagen om vissa
internationella sanktioner kan vara lika slraffvärda som motsvarande brott mot
sädana införsel- och ulförselbestämmelser som straffsanktioneras enligt
varusmugglingslagen.

Det
är därför angeläget att nu göra en justering i straffbestämmelserna i lagen om
vissa internationella sanktioner. Syftet är att bringa bestämmelserna i större
överensstämmelse med motsvarande bestämmelser i varusmugglingslagen.

Detta bör ske på så sätt atl
det i lagen om vissa internationella sanktioner införs en särskild straffskala
för grova brott. Vid bestämmande av strafflatituden i denna bör man beakta atl
förbuden inrymmer handlingar av mycket skiftande slag. Några av dessa får
generellt sett anses vara mindre straffvärda än andra, t. ex. sådana handlingar
enligt 5 S som till sin natur är försökshandlingar eller som kan medföra ansvar
för medverkan.

Med
hänsyn härtill förordar jag, efter samråd med chefen för justitiedepartementet,
att straffskalan för grova brott bestäms till fängelse i högst fyra år. Den nya
bestämmelsen bör las in i första stycket i 11 §.

Jag
kommer att i specialmotiveringen gä närmare in på och exemplifiera sådana
omständigheter som kan medföra atl en gärning kan anses som grovt brott.

Härutöver
bör i 15 § göras en ändring av redaktionell natur.

20

2.7
Förbud mot införsel av Krugerrand

Mitt
förslag: Riksdagen bör godkänna regeringens beslut att till följd av en
resolution av FN:s säkerhetsråd den 26 juli 1985 sätta 3 § lagen (1971: 176) om
vissa internationella sanktioner i tillämpning för ett förbud mot införsel av
del sydafrikanska guldmyntet Krugerrand till Sverige.

Skälen för
mitt förslag: Jag har i avsnitt 2.6 redogjort för lagen (1971: 176) Prop.
1985/86: 52 om vissa internationella sanktioner och förutsättningarna för att
sätta den i tillämpning. Jag framhöll därvid bl. a. alt lagen är en s. k.
fullmaktslag som formellt är i kraft men som endast kan sättas i tillämpning
för att fullgöra FN:s säkerhetsråds beslut eller rekommendationer.

Det är regeringen som förordnar om tillämpning av lagen.
Ett sådant förordnande skall underställas riksdagens prövning inom en månad,
eller om riksmöte inte pågår, inom en månad från början av nästkommande
riksmöte (1 § lagen om vissa internationella sanktioner). Om underställning
inte sker inom angiven tid eller om riksdagen inte inom två månader efter
underställningen godkänner regeringens förordnande, förfaller detta.

Regeringen har hittills satt lagen i tillämpning vid tvä
tillfällen dels för att kunna vidta sanktionsåtgärder mot Rhodesia, dels för
att kunna vidta sädana åtgärder mol Sydafrika. Sanktionsåtgärderna mot Rhodesia
gällde under tiden den I juli 1971-den 22 december 1979. Vad angår Sydafrika
har regeringen i förordningen (1977: 1126) om tillämpning ifråga om Sydafrika
av lagen (1971: 176) om vissa internationella sanktioner förordnat att 3§, 4!}
1-3 samt 5§ i lagen skall tillämpas med anledning av FN:s säkerhetsråds
resolution den 4 november 1977 om vapenembargo mot Sydafrika Gfr prop.
1977/78:83, UU 8, rskr 128), Samtidigt meddelade regeringen i förordningen
(1977: 1127) om vissa sanktioner mot Sydafrika vissa förbud i enlighet med
säkerhetsrådets resolution. Den sistnämnda förordningen har därefter skärpts
(SFS 1985: 100) i samband med att lagen (1985:98) om förbud mot investeringar i
Sydafrika och Namibia med därtill hörande förordning (SFS 1985:99) trädde i
kraft den 1 april 1985.

FN:s säkerhetsråd har den 26 juli 1985 antagit en
resolution, nr 569, om Sydafrika i vilken medlemsstaterna uppmanas att vidta
åtgärder mot Sydafrika bl. a. i form av förbud mot nyinvesteringar i
Sydafrika, restriktioner på sportens och kulturens områden samt förbud mot
försäljning av Krugerrand och andra mynt som har präglats i Sydafrika.
Resolutionen är inte bindande för medlemsstaterna utan en rekommendation lill
dessa att vidta de av säkerhetsrådet föreslagna åtgärderna. Resolutionen bör
fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 1.

Sverige hade redan innan denna resolution tillkom vidtagit
åtgärder som innebär att resolutionen till övervägande del har efterkommits.
Jag får här hänvisa till proposition (1984/85:56) med förslag lill lag om
förbud mot investeringar i Sydafrika och Namibia. I denna lämnas en redogörelse
för den ditlillsvarande samlade svenska Sydafrikapolitiken.

Vad gäller Krugerrand har dock någon åtgärd inte
vidtagits.

Krugerranden är ett sydafrikanskt samlarmynt som började
präglas i slutet av 1960-talel i syfte att ge småsparare möjlighet att
investera i guld och samtidigt stimulera efterfrågan pä sydafrikanskt guld.
Merparten av produktionen säljs på export och Krugerrand jämte övrig guldexport
svarar för drygt 50% av Sydafrikas totala exportintäkter, kr 1983 utgjorde
exporten av Krugerrand ca 19% av guldexporten. Hälften av Krugerrand-exporten
antas gä till USA. Sveriges import av Krugerrand är obetydlig, liksom importen
av andra mynt präglade i Sydafrika,

Flera länder, däribland USA, har som jag nämnt tidigare,
redan beslutat 21

om
åtgärder i enlighet med säkerhetsrådets resolution.

Prop.
1985/86:52 För att uppfylla resolutionen
såvitt avser Krugerrand har regeringen

tidigare i dag beslutat införa ett förbud mot import till
Sverige av Krugerrand. Förbudet träder i kraft den 1 december 1985.
Regeringens förordnande bör underställas riksdagen.

2.8 Övriga åtgärder

Under detta avsnitt redovisas för riksdagens kännedom de
åtgärder som regeringen vidtagit under hösten 1985.

2.8.1 Rekommendationer till näringslivet och rederier vad
avser utbytet med Sydafrika m. m.

Jag har inledningsvis redogjort för statsmakternas
hållning till sanktioner mot Sydafrika på handelsomrädel och uttalat att den
extraordinära situation som nu inträtt i Sydafrika kan motivera införandet av
sådana åtgärder så länge dessa inte strider mot GATT:s bestämmelser.

Sverige har redan vidtagit vissa med GATT förenliga
åtgärder på handelsomrädel. Jag kan i sammanhanget erinra om statsmakternas
uttalanden vad gäller import till Sverige av kol och uran från Sydafrika och Namibia
(se prop. 1980/81:90 och 1983/84: 158), liksom om regeringens rekommendation
den 2 maj 1985 till statliga myndigheter att avstå från upphandling av varor
från Sydafrika.

Liknande begränsade åtgärder har vidtagits av en rad andra
länder. I Danmark har regeringen träffat en frivillig överenskommelse med
näringslivet i syfte att minska den danska importen av kol frän Sydafrika. I
Norge och Finland har, såsom nämnts tidigare, regeringarna haft överläggningar
med näringslivet i syfte att minska handelsutbytet med Sydafrika. I det
gemensamma nordiska handlingsprogrammet har de nordiska länderna enats om att
rekommendera nordiska företag att avstå från handel med Sydafrika.

Mot bakgrund härav har regeringen den 10 oktober beslutat
rekommendationer till näringslivet och svenska rederierna vad avser Sydafrika.

I rekommendationen till näringslivet uppmanas de företag
som exporterar till eller importerar från Sydafrika att söka finna andra
marknader och leverantörer i syfte att minska handelsutbytet med Sydafrika.
Regeringen fäster i rekommendationen också näringslivets uppmärksamhet på det
dekret om skydd mot exploatering av Namibias naturtillgångar som antogs av FN:s
Namibiaräd år 1974 och rekommenderar att bestämmelserna däri respekteras.

1 rekommendationen till rederierna uppmanar regeringen
dessa att om möjligt undvika trafik på Sydafrika och att i första hand försörja
övriga länder i södra Afrika via hamnar utanför Sydafrika.

Som uppföljning av rekommendationerna har jag också haft
överläggningar med representanter för näringslivet och rederierna.

Regeringen utgår frän att berörda företag och rederier
kommer att söka följa rekommendationerna. Åtgärderna har stöd i en bred
folkopinion. Fackföreningsrörelsen, kyrkorna och folkrörelserna har enhälligt
ställt sig bakom kraven pä isolering av Sydafrika även på handelsområdet.

Regeringen är medveten om att det för vissa företag kan
medföra svårig- Prop. 1985/86: 52 heter att snabbi ändra och lägga om sin
handel och sina handelsmönster. Några företag kommer aU behöva längre tid än
andra för denna omställning, och även omfattningen av företagens problem
kommer med nödvändighet atl variera. Väsentligt är dock att den sammanlagda
effekten av företagens ansträngningar leder till en minskning av handeln med
Sydafrika.

Regeringen kommer att ägna den fortsatta utvecklingen av
handelsutbytet med Sydafrika särskild uppmärksamhet. Om syftet med rekommendationerna
inte uppnås, är jag beredd atl föreslå regeringen att handeln med Sydafrika licensieras
för atl därigenom erhålla underlag för en mer detaljerad granskning av
handelns utveckling.

Vad avser de svenska förelag som har dotterbolag i
Sydafrika vill jag understryka att dessas verksamhet i första hand regleras
genom den nya skärpta lagen om förbud mot investeringar i Sydafrika och Namibia,
som trädde i kraft den 1 april 1985 (SFS 1985:98).

Regeringen finner det angeläget att i sammanhanget
understryka att de åtgärder av sanktionskaraktär som vidtagits mot Sydafrika
utgör en del av den totala svenska Sydafrikapoliliken. Andra delar utgörs av
biståndet och olika handelspolitiska åtgärder. Av det totala bilaterala
biståndet går drygt 40% eller 1,7 miljarder kr. tkl södra Afrika i form av bilalerak
bistånd Ull frontstaierna, stöd till SADCC (Southern African Development Coordina-fion
Conference) och till befrielserörelserna. Därtill kommer de satsningar som görs
via BITS, SWEDFUND, IMPOD, SUKAB m. fl. Regeringen har vidare inrättat en
särskild tjänst inom utrikesdepartementets handelsavdelning för att samordna
svenska resurser inom näringsliv, exportfrämjande organisationer och biståndsorgan
i syfte atl långsiktigt främja Sveriges ekonomiska förbindelser med de fria
staterna i södra Afrika.

Södra Afrika är sett på kort sikt en region med allvarliga
politiska och ekonomiska problem. Förutsättningarna för ett dynamiskt
kommersiellt samarbete är således inte de bästa. På läng sikt finns dock i
flera av länderna en stor potential för en utveckling och breddning av de
kommersiella relationerna. Pä nordisk basis pågår f n. inom ramen för det s.k.
Sorsainitiativet ett intensivt arbete för att utarbeta förslag till samarbetsprojekt
inom skilda områden. De åtgärder som nu beskrivits utgör ett viktigt komplement
till sanklionsåtgärderna mot Sydafrika.

2.8.2 Utredning om användning i det svenska näringslivet
av metaller m. m. från Sydafrika

Regeringen gav den 2 september i är i uppdrag lill
kommerskollegium att. i samverkan med överstyrelsen för ekonomiskt försvar och
statens industriverk, utreda användningen av metaller och mineral från Sydafrika
i svenskt näringsliv och tänkbara effekter av minskad eller stoppad import av
dessa metaller och mineraler. Utredningen skulle bl. a. belysa effekterna av
ett bortfall av produktion i Sydafrika resp. leveranser till Sverige. Den
skulle också analysera möjliga vägar för au minimera de härigenom

uppkomna
negativa effekterna bl.a. genom omläggning av importen till 23

alternativa
leveranlörsländer.

Prop. 1985/86:52 Kommerskollegium
har den 30 september till utrikesdepartementet

överlämnat
en första rapport som behandlar sex metaller, nämligen krom, mangan, zirkonium,
nickel, kobolt och vanadin. Sammanfattningsvis konstateras att ett avbrott i
direkthandeln mellan Sverige och Sydafrika endast skulle medföra begränsade
effekter i form av fördyringar till följd av behovet att söka nya inköpskällor.
Någon nämnvärd kvantitetseffekt i försörjningen bedöms inte uppstå. Ett avbrott
i Sydafrikas pioduktion och export av nämnda metaller skulle däremot ställa
västvärldens industriländer inför djupgående försörjningsproblem.

3 Upprättade lagförslag

1
enlighet med vad jag har anfört har inom utrikesdepartementet upprättats förslag
till

1. lag
om förbud mol införsel av jordbruksvaror frän Sydafrika,

2. lag
om rätt för kommuner och landstingskommuner atl vidta bojkott-

åtgärder mot Sydafrika,

3. lag
om ändring i lagen (1971: 176) om vissa internationella sanktioner.

Lagförslagen under I och 2 är okomplicerade. Lagförslaget under 3

innebär
i huvudsak att en särskild straffskala för grova brott införs. Förslaget
medför inte någon ändring i lagens speciella uppbyggnad. Med hänsyn härtill
anser jag inte att lagrådels hörande är påkallat.

Lagförslaget
under 2 har upprättats efter samråd med chefen för civildepartementet och det
under 3 efter samråd med chefen för justitiedepartementet.

4 Specialmotivering

4.1 Lag om förbud mot införsel av jordbruksvaror från
Sydafrika

l§

Varor
hänförliga till 1 -24 kap. lagen (1977:975) med tulltaxa får inte föras in i
landet, om varorna har sitt ursprung i Sydafrika.

Förbudet
omfattar inte införsel under sädana omständigheter som för en tullpliktig vara
medför tullfrihet enligt 7§ tullförordningen (1973:979).

Paragrafen
anger i första stycket omfattningen av importförbudet som kommer att täcka
samtliga jordbruksprodukter, dvs. levande djur och animaliska produkter (första
avdelningen i tiilliaxan), vegetabiliska produkter (andra avdelningen), animaliska
och vegetabiliska fetter och oljor m.m. (tredje avdelningen) och beredda
näringsmedel, drycker, sprit och ättika samt tobak (fjärde avdelningen).

Genom utformningen av
förbudet kommer detta att omfatta även åtskil-

24 liga varor och varugrupper som f. n. över huvud
tagel inte importeras till

Sverige.
Jag har redan i den allmänna mofiveringen framhålla att en sådan Prop.
1985/86: 52 utformning underlättar bl. a. den administrativa hanteringen av
importförbudet och således är mindre resurskrävande.

Förbudet
kommer vidare atl omfatta såväl den kommersiella som den privata importen.
Undantagen är endast sådan import som sker i enlighet med 1961 års
Wienkonvention om diplomatiska förbindelser. Detta framgår av andra stycket.

2§

Om
olovlig införsel av varor och om försök därtill finns bestämmelser i lagen
(1960:418) om straff för varusmuggling.

Den
föreslagna lagen innehåller inga straffbestämmelser. 1 ställer gäller varusmugglingslagens
bestämmelser. I denna paragraf lämnas upplysning om detta förhållande.

Slutligen
får regeringen övergångsvis för visst fall medge undantag för en leverans varom
avtal slutits före lagens ikraftträdande men som inte kunnat införas
dessförinnan. Bestämmelsen är avsedd all komma till användning under en
kortare övergångstid. Härför fördas dock atl synnerliga skäl föreligger, såsom
att importören ulan egen förskyllan försatts i den situationen alt varorna
inte kunnat införas före lagens ikraftträdande och han därigenom skulle lida
stora ekonomiska föriuster.

4.2 Lag om ändring i lagen (1971:176) om vissa internationella
sanktioner

ll§

Ändringen
i 11 § består i att en särskild slraffskala för grova brott införs. 1 den
allmänna motiveringen har redogjorts för skälen härtill, nämligen att bringa
bestämmelserna i lagen (1960:418) om straff för varusmuggling och lagen om
vissa internationella sanktioner i större överensstämmelse med varandra med
hänsyn till att båda lagarna reglerar varors införsel till och utförsel frän
Sverige. Mot denna bakgrund kan viss ledning hämtas från varusmugglingslagen i fräga
om omständigheter som kan inverka i bedömningen av ett brotts grovhet.

Omständigheter
som kan göra all brottet skall anses som grovt är att det förövats yrkesmässigt
eller att den straffbara hanteringen på annat sätt satts i system på ett
förslaget sätt. Andra omständigheter som kan spela roll i detta avseende är att
den brottsliga verksamheten varit omfattande och avsett gods av betydande mängd
eller stora värden. Gärningarna kan vidare ha inneburit stor vinning för
gärningsmannen. Ytterligare omständigheter kan vara atl de varor som varit
föremål för den brottsliga verksamheten är av särskild farlig art.

25

Prop.
1985/86:52 5 Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag
alt regeringen

dels föreslår riksdagen att anta inom utrikesdepartementet
upprättade förslag till

1. lag om förbud mot införsel av jordbruksvaror från
Sydafrika,

2.
lag om rätt för
kommuner och landstingskommuner att vidta bojkottåtgärder mot Sydafrika,

3.
lag om ändring
i lagen (1971: 176) om vissa internationella sanktioner,

dels föreslår riksdagen att godkänna regeringens
förordnande att 3 § lagen (1971: 176) om vissa internationella sanktioner skall
tillämpas i fråga om Sydafrika till följd av FN:s säkerhetsråds resolution,
nr 569, den 26 juli 1985 (avsnitt 2,7),

dels bereder riksdagen tillfälle att ta del av vad jag i
övrigt har anfört om regeringens åtgärder mot apartheid i Sydafrika (avsnitt
2.8).

6 Beslut

Regeringen ansluter sig till föredragandens överväganden
och beslutar alt genom proposition förelägga riksdagen vad föredraganden har
anfört för de åtgärder och det ändamål som föredraganden har hemställt om.

26

Bilaga 1 Prop. 1985/86: 52

Säkerhetsrådets
resolution 569 (1985) den 26 juli 1985

The Security Council,

Deeply concerned at the worsen-ing of the situation in
South Africa and at the continuance of the human suffering that the apartheid
system, which it strongly condemns, is causing in that country,

Ouiraged at
the repression, and condemning the arbitrary arrests of hundreds of persons,

Considering that the imposilion of the State of emergency
in 36 dis-tricts of the Republic of South Africa constitutes a grave deterioration
in the situation in that country,

Considering
as totally unaccepla-ble the use by the South African Government of delention without
irial and forcible removal, as well as the discriminatory legislation in force,

Acknowledging
the legifimacy of the aspirations of the South African population as a whole lo
benefit from all civil and political righls and lo establish a uniled. non-racial
and democratic society,

Acknowledging furlher that the very cause of the situation
in South Africa lies in the policy of apari-heid and the practices of the South
African Government.

1. Sirongly condemns the apart

heid system and all the polices and

practices deriving therefrom,

2.
Sirongly condemns
the mäss arrests and detentions recently car-ried out by the Pretoria Government
and the murders which have been commitled;

3.
Sirongly condemns
the estab-lishment of the state of emergency in the 36 districts in which it has
been imposed and demands that it be lifted immediately;

4.
Calls upon the
South African Government to set free immediately and unconditionally all political
prisoners and detainees, firsl of all Mr. Nelson Mendela:

Säkerhetsrådet.

som känner
djup oro över den allt allvarligare situationen i Sydafrika och över att
apartheid-systemet, som rådet kraftigt fördömer, fortsättningsvis förorsakar
svårt lidande i landet,

som upprörs av förtrycket och fördömer arresteringen av
hundratals människor,

som anser att proklamerandet av undantagstillstånd i 36
distrikt i Sydafrikanska Republiken ulgör en allvarlig försämring av situationen
i landet,

som anser alt den sydafrikanska regeringens åtgärder för
internering ulan rättegång och tvångsförflyttning samt den gällande diskriminerande
lagstiftningen är helt oacceptabla,

som erkänner att den sydafrikanska befolkningen som helhet
är berättigad att sträva efter atl komma i åtnjutande av samtliga civila och
politiska rättigheter och att upprätta ett enat, icke-rasistiskt och
demokratiskt samhälle,

som vidare erkänner alt den verkliga orsaken till
situationen i Sydafrika ligger i apartheid-politiken samt den sydafrikanska
regeringens åtgärder,

1,
fördömer
kraftigt apartheid-systemet samt alla därav följande politiska principer och
åtgärder,

2,
fördömer
kraftigt de massarresteringar och interneringar som nyligen företagits av
regeringen i Pretoria saml de mord som förövats,

3.
fördömer
kraftigt införandet av undantagstillstånd i de 36 distrikt detta proklamerats
och kräver att det omedelbart hävs.

4.
uppmanar den
sydafrikanska regeringen att omedelbart och villkorslöst frige alla politiska
fångar och internerade, och i första hand Nelson Mandela,

27

Prop.
1985/86:52

5.
Reaffirms that only
the total elimination oi apartheid and the es-tablishment in South Africa of a free,
united and democratic society on the basis of universal suffrage can lead lo a solution;

6.
Urges States Members
of the Organization to adopt measures against South Africa, such as the following:

(a)
Suspension of
all new invest-ment in South Africa;

(b)
Prohibition of the
sale of kru-gerrands and all other coins minled in South .Africa;

(c)
Restrictions in
the field of sports and cultural relations;

(d) Suspension of guaranteed ex

port loans;

(e) Prohibition of all new con-

tracts in the nuclear field;

(f) Prohibition of all sales of

Computer equipment that may be

used by the South African army

and police:

7.
Commends those
States which have already adopted volun-tary measures against the Pretoria
Government and urges Ihem to adopt new provisions, and inviies those which have
not yel done so to follow their example;

8.
Requesls the Secrelary-Gen-eral
lo report lo it on the implemen-tation of the present resolution;

9.
Decides to remain
seized of the malier and to reconvene as soon as the Secretary-General has issued
his report, with a view to considering the progress made in the implementation
of the present resolution.

5.
bekräftar på
nytt att endast en fullständig eliminering av apartheid samt upprättandet i
Sydafrika av ett fritt, enat och demokratiskt samhälle på grundval av allmän
rösträtt kan leda fram till en lösning,

6.
anmodar organisationens medlemsstater att
vidta åtgärder mot Sydafrika såsom följande:

(a) inställande av alla nyinvesteringar
i Sydafrika,

(b) förbud mot försäljning av krugerrand
och alla andra mynt som präglats i Sydafrika,

(c) restriktioner i fråga om
idrottsliga och kulturella förbindelser,

(d) inställande av exportgaranti-

lån,

(e) förbud mot alla nya avtal på

kärnkraftsomrädet,

(O förbud mot all försäljning av datautrustning som kan
komma att användas av sydafrikanska armén och polisen,

7. anmodar de stater som redan

vidtagit frivilliga åtgärder mot re

geringen i Pretoria att skyndsamt

anta nya bestämmelser samt upp

manar dem som ännu inte gjort så

att följa deras exempel,

8.
anmodar
generalsekreteraren att rapportera till rådet om genomförandet av denna
resolution,

9.
beslutar att
fortsätta alt behandla ärendet och att samlas till etl nytt möte så snart
generalsekreteraren avgivit sin rapport i syfte atl la ställning till de
framsteg som gjorts vad avser genomförandet av denna resolution.

Innehåll Prop. 1985/86: 52

Propositionen ................................................................... 1

Propositionens huvudsakliga innehåll ............................. ..... 1

Lagförslag ......................................................................... ..... 2

Utdrag ur regeringsprotokoll den 24 oktober 1985 ........ ..... 5

1
Inledning ....................................................................... ..... 5

2
Allmän
motivering ........................................................ ..... 6

2.1 Utvecklingen i Sydafrika och södra
Afrika under år 1985 .... 6

2.2 Internationella åtgärder ......................................... ..... 9

2.3 Slutsatser och motiv för nya åtgärder
mot Sydafrika 11

2.4 Lag om förbud mot införsel av
jordbruksvaror från Sydafrika 13

2.5 Lag om rätt för kommuner och
landstingskommuner alt vidta bojkoltålgärder mot Sydafrika .................................................................................. 17

2.6 Ändringar i lagen (1971: 176) om
vissa internationella sanktioner 19

2.7 Förbud mot införsel av Krugerrand
......................... ... 20

2.8 Övriga åtgärder ...................................................... 22

2.8.1 Rekommendationer lill näringslivet och
rederier vad

avser utbytet med Sydafrika m.m...................... ... 22

2.8.2.................................................................. Utredning
om användning i det svenska näringslivet av

metaller m. m. frän Sydafrika .......................... ... 23

3
Upprättade
lagförslag ................................................... 24

4
Specialmotivering
......................................................... ... 24

4.1 Lag om förbud mol införsel av
jordbruksvaror från Sydafrika 24

4.2 Lag om ändring i lagen (1971:176)
om vissa internationella sanktioner 25

5
Hemställan ................................................................... ... 26

6
Beslul .......................................................................... ... 26

Bilaga 1
Säkerhetsrådets resolufion 569 (1985) den 26 juli 1985 27

Norstedts Tryclieri, Stockholm 1985 29