Prop. 1985/86:65

Regeringens proposition 1985/86:65

med förslag till ändring i brottsbalken m.m. (vissa frågor
om datorrelaterade brott och ocker)

Prop. 1985/86: 65

Regeringen
föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag ur regeringsprolokollet
den 7 november 1985.

På
regeringens vägnar

OlofPalme

Sten
Wickbom

Propositionens huvudsakliga innehåll

I
propositionen föreslås vissa lagändringar som främst syftar till alt förslärka
det straffrättsliga skyddet mol gärningar som har anknytning till automatisk
informationsbehandling, särskilt med hjä/p av datorer. Förslagen bygger pä
principen all reformbehovet på det här området bör tillgodoses genom atl
brottsbeskrivningarna i redan befintliga straffbestämmelser - i första hand
inom den centrala straffrätten - justeras sä all de blir tillämpliga även på
straffvärda gärningar som har sådan anknytning.

Mol
den bakgrunden föreslås att det i bedrägeristadgandel i brottsbalken (BrB) förs
in en ny bestämmelse som kriminaliserar all någon bereder sig vinning genom atl
olovligen påverka resultatet av en automatisk informationsbehandling eller
någon annan liknande automatisk process, så atl det innebär skada för någon
annan (9 kap. 1 § BrB). Vidare föreslås vissa mindre ändringar i straffstadgandena
om olovligt brukande (10 kap. 7 § BrB) och dataintrång (21 § datalagen) som
syftar lill alt man skall kunna ingripa effektivare mol sådana förfaranden som
brukar betecknas lidsslöld resp. wire- lapping. Del föreslås också atl den
straffbara personkretsen vid brottet trolöshet mot huvudman (10 kap. 5 § BrB)
utvidgas någol sä alt även en del personer med tekniska göromål under vissa
förutsättningar skall kunna fällas lill ansvar för detta brott. En motsvarande
ändring föreslås av den för mutbrott slrafflara personkretsen (20 kap. 2 § BrB).

Propositionen
innehåller också etl förslag om utvidgat straffansvar för kreditocker. Den som
lämnar kredit i näringsverksamhet eller annars vane-mässigl eller i större
omfattning skall kunna dömas enligt 9 kap. 5 § BrB för ocker, om del råder ett
uppenbart missförhållande mellan den ränta e. d. han betingar sig och
motprestationen. Avsikten därmed är att effekli-

1 Riksdagen 1985/86. I saml. Nr 65

Prop.
1985/86:65

vare
än hittills kunna ingripa mot sådan ockermässig verksamhet som förekommer på
den oreglerade s. k. grå lånemarknaden. Lagändringarna avses träda i kraft den
1 april 1986.

Lagförslagen
i denna proposition har granskals av lagrådet. Propositionen innehåller därför
tre huvuddelar: lagrådsremissen (s. 7), lagrådels yttrande (s. 49) och
föredragande statsrådets ställningstaganden till lagrådets synpunkter (s. 53).

Den
som vill ta del av samtliga skäl för lagförslagen måste därför läsa alla tre
delarna.

1 Förslag till Prop. 1985/86:65

Lag om ändring i brottsbalken

Härigenom föreskrivs all 9 kap. 1 och 5 §§, 10 kap. 5 och
7 §§ saml 20 kap. 2 § brottsbalken skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

9 kap. 1§ Den som medelst vilseledande förmår någon till
handling eller underlåtenhet, som innebär vinning för gärningsmannen och skada
för den vilseledde eller någon i vars ställe denne är, dömes för b e d r äg e r
i till fängelse i högst två år.

För bedrägeri döms också den som genom alt lämna oriklig
eller ofullständig uppgift, genom all ändra i program eller upptagning eller på
annat sätt olovligen påverkar resultatet av en automatisk informationsbehandling
eller någon annan liknande automatisk process, så att del innebär vinning för
gärningsmannen och skada för någon annan.

5§

Den som vid avtal eller annan Den som vid avtal eller någon

rättshandling begagnar sig av nå- annan rättshandling
begagnar sig av

gons trångmål, oförstånd, lättsinne någons trångmål, oförstånd, lätl-

eller beroende ställning iförhållan- sinne eller beroende ställning lill all

de tiU honom lill alt bereda sig för- bereda sig förmån, som står i up-

mån, som står i uppenbart missför- penbarl missförhållande lill veder-

hållande till vederlaget eller för vil- laget eller för vilken vederlag inte

ken vederiag(Cé-skall utgå, (iöme5 skall utgå, döms för ocker Ull

för ocker till böter eller fängelse i böter eller fängelse i högst två år.

högst två år. För ocker döms också den som

vid kreditgivning i näringsverksam

het eller i annan verksamhet, som

bedrivs vanemässigl eller annars i

större omfattning, bereder sig rän

ta eller annan ekonomisk förmån,

som står i uppenbart missförhållan

de till motprestationen.

Är brottet grovt, dömes fill fång- Är
brottet grovt, döms till fängel-

else, lägst sex månader och högst se, lägst sex månader
och högst

fyra år. fyra år.

10 kap.

5§

Om någon, som på grund av för- Om
någon, som på grund av för-

iroendeställning,
vare sig det är i iroendeställning fått UU uppgift atl

allmän eUer enskild tjänst, såsom för någon annan sköta ekonomisk 3

Prop.
1985/86:65 Nuvarande lydelse

Föreslagen
lydelse

syssloman
eller eljest, fått att för annan sköta ekonomisk angelägenhet eller öva
tillsyn å skötseln därav, missbrukar behörighet att företräda huvudniannen
eller eljest sin förtroendeställning och därigenom skadar huvudmannen, dömes,
om gärningen icke är belagd med straff enligt 1-3 §§, för trolöshet mot huvudman
ull böter eller fängelse i högst två år.

angelägenhet
eller självständigt handha kvalificerad leknisk uppgift eller övervaka skötseln
av sådan angelägenhet eller uppgift, missbrukar sin förtroendeslällning och
därigenom skadar huvudmannen, döms han för trolöshet mol huvudman ull böter
eller fängelse i högst två år. Vad som har sagts nu gäller inte, om gärningen
är belagd med straff enligt 1—3 §§.

Är
brottet grovt, skall dömas till fängelse, lägst sex månader och högst sex år.
Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om
gärningsmannen begagnat falsk handling eller vilseledande bokföring eller
tillfogat huvudmannen betydande eller synnerligen kännbar skada.

Missbrukar
någon, som fått atl sköta rättslig angelägenhet för annan, till förfång för
huvudmannen sin förtroendeställning, dömes enligt vad i första styckel sägs,
ändå atl angelägenheten ej är av ekonomisk art.

Missbrukar
någon, som fåll //// uppgift alt sköta rättslig angelägenhet för någon annan,
till förfång för huvudmannen sin förtroendeslällning, döms han enligt första
stycket, även om angelägenheten inie är av ekonomisk eller teknisk art.

Om någon olovligen
brukar annans sak, som han har i besittning, och därigenom vållar skada eller
olägenhet, dömes för olovligt brukandelill böter eller fängelse i högst sex
månader. Delsamma skall gälla, om innehavare av fastighet brukar denna till
men för annans rätt därtill genom att olovligen bygga, gräva, plöja, upptaga
väg, låta kreatur hieta eller vidtaga annan dylik åtgärd.

Om någon olovligen brukar någon annans sak och därigenom
vållar skada eller olägenhet, döms han för olovligt brukande lill böter eller
fängelse i högst sex månader.

Detsamma
skall gälla, om innehavaren av en faslighel brukar denna lill men för annans
rätt tiU den genom att olovligen bygga, gräva, plöja, ta upp väg, låta kreatur
beta eller vidta någon annan dylik ål-gärd.

Är brott enligt första stycket grovt, döms till fängelse I
högst två

20 kap. 2§' Arbetstagare som tar emot, låter åt sig utlova
eller begär mula eller annan olillbörJig belöning för sin tjänsteutövning, döms
för mutbrott fill böter eller fängelse i högst två år. Detsamma skall gälla, om
arbetstagaren begått gärningen innan han erhöll anställningen eller efter del
han slutat densamma. Är brottet grovt, döms lill fängelse i högst sex år.

' Med nuvarande lydelse avses den i prop. 1984/85:117
föreslagna lydelsen. Paragrafen föreslås ändrad även i prop. 1985/86:9.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1985/86:65

Vad
i första stycket sägs om arbetstagare äger motsvarande tillämpning

o

pa

1.
ledamot av styrelse, verk,
nämnd, kommitté eller annan sådan myndighet som hör till staten eller till
kommun, landstingskommun, kommunalförbund, församling, kyrklig samfällighet
eller allmän försäkringskassa,

2.
den som utövar uppdrag som är
reglerat i författning,

3.
krigsman eller annan som
fullgör lagsladgad tjänsteplikt,

4. den som utan att inneha anställning eller uppdrag
som nu har sagts utövar myndighet och

5. den som i annat fall än
som avses i 1-4 på grund av förtroendeställning såsom syssloman eller eljest
fått att för annan sköta rättslig eller ekonomisk angelägenhet eller öva
tillsyn å skötseln av sådan angelägenhet.

5. den som i annat fall
än som avses i 1 -4 på grund av förtroendeslällning fält //// uppgift all för någon
annan sköta rättslig eller ekonomisk angelägenhet eller självständigt handha
kvalificerad teknisk uppgift eller övervaka skötseln av sådan angelägenhet eUer
uppgift-

Denna
lag träder i kraft den 1 april 1986.

Prop.
1985/86:65 2 Förslag till

Lag om ändring i datalagen (1973:289)

Härigenom
föreskrivs atl 21 § dalalagen (1973:289)' skall ha följande lydelse.

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

Den som olovligen bereder sig tillgång till upptagning för
automatisk databehandling eller olovligen ändrar eller utplånar eller i
register för in sådan upptagning dömes för dataintrång till böter eller
fängelse i högst tvä år, om ej gärningen är belagd med straff i brottsbalken.

För försök eller förberedelse lill brott som avses i
första stycket dömes lill ansvar enligt 23 kap. brottsbalken. Skulle brottet,
om det hade fullbordats, ha varit att anse som ringa, får dock ej dömas till
ansvar enligt vad som nu har sagts.

Den som olovligen bereder sig tillgång till upptagning för
automatisk databehandling eller olovligen ändrar eller utplånar eller i
register för in sådan upptagning dömes för dalaintrång till böter eller
fängelse i högst två år, om ej gärningen är belagd med straff i brottsbalken.
Med upptagning avses härvid även uppgifter som är under befordran via elektroniskt
eller annat liknande hjälpmedel för att användas för automatisk
databehandling.

För försök eller förberedelse lill dataintrång döms lill
ansvar enligt 23 kap. brottsbalken. Skulle brottet, om del hade fullbordats,
ha varit all anse som ringa, får dock inte dömas till ansvar enligt vad som nu
har sagts.

Denna lag träder i kraft den 1 april 1986.

Lagen omtryckt 1982:446.

Justitiedepartementet Prop. 1985/86:65

Utdrag av protokoll vid regeringssammanträde den 19
september 1985

Närvarande: statsministern Palme, ordförande, och
statsråden I. Carisson, Sigurdsen, Gustafsson, Hjelm-Wallén, Andersson, Bodslröm,
Göransson, Gradin, Dahl, R. Carisson, Hellström, Thunborg, Wickbom

Föredragande: statsrådet Wickbom

Lagrådsremiss om ändring i brottsbalken m. m. (vissa
frågor om datorrelaterade brott och ocker)

1 Inledning

Frågan om del straffrättsliga skyddet mot gärningar med
anknytning till datortekniken har under senare år aktualiserats i flera olika
sammanhang. I riksdagen har i skilda motioner begärts alt frågan om
lagstiftning mol dalabrotlslighet blir föremål för särskild utredning.
Motionerna har avsla-gits med hänvisning lill atl sådan utredning då redan
pågick (se t. ex. JuU 1980/81:26 s. 2 f och JuU 1982/83:30 s. 10 O- En av rikspolisstyrehen
(RPS) tillkallad arbetsgrupp har i en rapport i oktober 1984 (RPS rapport
1984:5 Polisens åtgärder mol datakriminalilel) försökt kartlägga vilka former da-tortelaterad
brottslighet tar sig samt vilken omfattning den har. Vidare har
brottsförebyggande rådet (BRA) i etl särskilt kriminologiskt forskningsprojekt
behandlat sådan brottslighet (Rapport 1985:3 Datorteknik och brottslighet).
Dessutom har frågan varit aktuell i del internationella samarbetet, t. ex.
inom OECD och Europarådet, och varit föremål för nordiska överläggningar.

Förändringar av olika straffrättsliga bestämmelser för alt
kunna bättre möta straffvärda förfaranden med anknytning till datorer har
numera även aktualiserats i ett par utredningar.

Med stöd av regeringens bemyndigande tillkallade dåvarande
chefen för justitiedepartementet i april 1976 en kommitté med uppdrag alt se
över lagstiftningen om förmögenhelsbrotlen. Kommittén antog namnet förmö-genhelsbrollsutredningen.

Kommittén överiämnade i september 1983 betänkandet (SOU
1983:50) Översyn av lagstiftningen om förmögenhelsbrotl utom gäldenärsbroll.
(När kommittén lämnade sitt betänkande ingick som ledamöter f.d. hovrättspresidenten
Karl-Erik Skarvall, ordförande, riksdagsledamoten Lilly Bergander,
poliskommissarien Åke Polstam saml hovrättspresidenten Håkan Winberg.)
Betänkandet har remissbehandlats. Till protokollet i detta

Prop.
1985/86: 65 ärende bör fogas dels utredningens sammanfattning av innehållet i
betänkandet som bilaga 1, dels utredningens lagförslag i aktuella delar som bilaga
2, dels ock en förteckning över remissinstanserna som bUaga 3. En sammanställning
över remissyttrandena har upprättats och finns tillgänglig i
lagstiftningsärendet (dnr 2820-83).

I
september 1979 förordnade dåvarande chefen för justitidepartemenlel med stöd av
regeringens bemyndigande en särskild utredare (professor Carl Martin Roos) med
uppdrag all utreda frågor om skydd för företags-hemligheter ni. m.

Utredningen,
som antog namnet utredningen om skydd för förelagshem-ligheter, överlämnade i
oktober 1983 betänkandet (SOU 1983:52) Företags-hemligheter. Betänkandet har remissbehandlats.
Till protokollet i delta ärende bör fogas utredningens förslag till ändring i
brottsbalken (BrB) som bilaga 4, en förteckning över remissinstanserna som
bilaga 5 och ett utdrag av remissyttrandena avseende förslagel fill ändring i BrB
som bilaga 6. En fullständig sammanställning av remissyttrandena har upprättats
och finns tillgänglig i lagstiftningsärendet (dnr 3355-83).

I
del följande avser jag alt la upp en del av de frågor som har behandlats av de
nu nämnda utredningarna. Med undanlag för ett förslag rörande BrB:s bestämmelse
om ocker har alla förslagen anknytning fill vad som sammanfattningsvis brukar
kallas för datorrelaterade gärningar.

Jag
tar i detta sammanhang emellertid inte upp frågor som hör samman med det immalerialrältsliga
skyddet för datorprogram eller med upphovsrältsliga eller liknande frågor i
samband med lagring och bearbetning av information rned hjälp av datorer e.d.
Dessa frågor övervägs f.n. av upphovsrätlutredningen (Ju 1976:02) som inom kort
väntas komma med ett delbetänkande i ämnet.

2 Allmänt om betänkandenas innehåll och reformens
inriktning

Bestämmelserna
om förmögenhelsbrotl fick i huvudsak sin nuvarande utformning genom
lagstiftning år 1942. Sedan dess har såväl samhället som brottsligheten
förändrats i betydande omfattning. Nya produktions-, kon-sumfions- och
distributionsförhållanden har påverkal brottslighetens struktur och inriktning.
Till delta kommer alt vi fått en helt ny teknologi -informationsteknologin -
som redan nu spelar en avsevärd roll inom alll större områden i samhället och
som del finns skäl atl utgå från i allt högre grad kommer all prägla samhället.
Både den tekniska och den ekonomiska utvecklingen har inneburit all risker
uppkommit för olika former av missbruk som inte kunde förutses när
lagstiftningen utarbetades. Inte minst väsentliga är de juridiska problem som
utvecklingen av datortekniken inneburit.

Förmögenhetsbrottsulredningen
har i sill inledningsvis nämnda betänkande lämnat förslag till delvis mycket
ingripande förändringar i regleringen av förmögenhelsbrotlen. Förslagen avser
bl. a. bestämmelsernas sysle-

maliska
uppbyggnad och lagstiftningens tekniska utformning. Utredning- Prop.
1985/86:65 ens förslag omfattar dock inte gäldenärsbrotten. Dessa har i stället
setts över genom promemorian (Ds Ju 1983:17) Gäldenärsbroll. Regeringen har den
6 juni i är på mitt förslag beslutat om en lagrådsremiss som bygger på den
promemorian.

Det
slår helt klart alt förmögenhetsbrottsutredningens betänkande ulgör ett
värdefullt underlag för atl ta ställning till om bestämmelserna om förmögenhelsbrotl
bör förändras på något mer avgörande sätt. Åtskilliga remissinstanser har också
uttalat en positiv inställning till etl mera genomgripande reformarbete.
Samtidigt har emellertid en klar majoritet ställt sig avvisande lill all
genomföra mer omfattande reformer på del underlag som nu föreligger.

Jag
anser i likhet med de flesta remissinstanserna att del inte f n. bör genomföras
någon så omfattande förändring av lagstiftningen om förmögenhetsbrotten som
utredningen har föreslagit. Däremot bör vissa av de frågor som behandlats i
betänkandet tas upp nu. I överensstämmelse med vad jag förutskickade vid min
anmälan lill prop. 1984/85:220 om datapolitiken gäller detta framför allt de
förslag som har anknytning till datortekniken som brottsfaklor. Men också vad
gäller lagstiftningen om ocker finns det etl angelägel reformbehov.

I
det följande avser jag därför all på grundval av förmögenhetsbrollsut-redningens
betänkande föreslå ändringar av BrB:s bestämmelser om bedrägeri, olovligt
brukande och ocker. De båda förra förslagen tar särskilt sikte på att förbättra
del straffrättsliga skyddet mot gärningar med anknytning till datorer och
andra metoder för automatisk informationsbehandling. Ändringen i
ockerbestämmelsen avser att ge bättre möjligheter atl bekämpa kreditocker med
straffrättsliga medel.

Utredningen
om skydd för företagshemligheter har i sitt tidigare nämnda belänkande lämnat
förslag till bl. a. en ny lag om skydd för företagshemligheter. Arbetet med
alt bereda det lagförslaget pågår inom justifiedepartementel. Vad jag i delta
sammanhang kommer in på är en mindre ändring i bestämmelsen om trolöshet mot
huvudman i 10 kap. 5 § BrB som föreslagils av företagshemlighelsutredningen.
Också den ändringen har en viss anknytning lill informafionsteknologins
utveckling.

Jag
avser att i del här sammanhanget föreslå också en komplettering i datalagens
(1973:289) bestämmelse om dataintrång (21 §) för att förbättra möjligheterna atl
beivra s.k wiretapping. Därmed avses, förenklat uttryckt, att olovligen
avlyssna data som är under befordran.

3 ADB-tekniken som brottsfaktor 3.1 Allmänt

I
regeringens prop. 1984/85:220 om datapolitiken har lämnats en bred översikt
över hur automaUsk databehandling (ADB) har utvecklats under senare år. Som där
konstateras används numera datorer inom såväl offentlig som privat verksamhet lill
att sköta de mest vilt skilda funktioner. Trots

Prop.
1985/86:65 att denna moderna teknik redan nu breder ut sig med en tilltagande
hastighet tyder prognoserna på alt utvecklingen bara befinner sig i ett
begynnelseskede. Informationsbehandlingen har hittills främst skett med hjälp
av datorer, men andra metoder utvecklas också.

På
samma sätt som andra tekniska omvälvningar har den moderna informationsteknikens
genombrott inneburit stora förändringar pä både gott och ont för samhället och
enskilda. Å ena sidan har ADB-tekniken bidragit till att olika funktioner och
handläggningsrutiner har kunnat förenklas på ett helt revolutionerande sätt
och ändå fungera säkrare, snabbare och billigare än förut. Genom de möjligheter
ADB-tekniken öppnar alt på mycket kort tid sammanställa, överblicka och
bearbeta synnerligen stora mängder av information härden blivit etl oumbärligt
hjälpmedel. Tekniken ökar å andra sidan samtidigt samhällets sårbarhet och
riskerna för angrepp på medborgarnas personliga integritet. Den berörda
utvecklingen har även gett upphov lill brottslig verksamhet av en delvis ny
art. Den nya tekniken kan nämligen självfallet vara etl effekuvt hjälpmedel för
att begå brott eller på annat sätt underlätta eller utgöra en förutsättning för
brott.

I
det följande tas främst sikte på sådan automatisk informationsbehandling som
sker med hjälp av datorer. Det är den del av området som särskilt har varit
föremål för uppmärksamhet. Del skall dock redan frän början påpekas att de
frågor som jag avser atl ta upp har en större spännvidd. Nya metoder för
informationsbehandling, som inte sker med hjälp av den nuvarande datortekniken,
är under utveckling. Man kan t. ex. redan nu förutse alt det inom en snar
framlid kommer all finnas utrustningar som innehåller biotekniska komponenter.
Sannolikt kommer sådana metoder efter hand alt få en allt större betydelse. Det
är angelägel all detta förhållande får påverka även de lösningar som väljs i
dag sä alt inte lagstiftningen snabbi föråldras. Jag återkommer f.ö. fill den
frågan i olika sammanhang i det följande.

Någon
vedertagen definition av vad som skall räknas som datorrelalerad brottslighet
finns inte. I allmänhet torde man dock hit hänföra kriminella gärningar som är
riktade mol datorsystem eller genomförs med hjälp av datorer av en gärningsman
som vanligen antingen är närmare insatt i hur systemet i fråga fungerar och har
tillgång till del eller har specialistkunskaper i ADB-lekiiik. De olika delar
av datorn och dess utrustning som därvid kan utgöra angreppsobjekt eller tjäna
som hjälpmedel är själva den maskinella utrustningen med tillbehör
(maskinvaran), datorprogram med instruktioner för datorns arbete
(programvaran) eller informafionsinnehållet, dvs. uppgifter (dala) som finns
lagrade i eller är avsedda all malas in i en dator. Angreppsobjeklel kan också
utgöras av uppgifter som förs över mellan olika datorer eller annan utrustning
som används för datakommunikation.

I
Sverige, liksom i andra länder där problemet uppmärksammats, är

antalet kända fall av datorrelaterade brott förhållandevis blygsamt. RPS

har vid två tillfällen tillfrågat samtliga polisdistrikt i landet hur många
brott

med anknytning lill datorer som anmälts i resp. distrikt. Enkätundersök

ningen avsåg perioderna 1967-1977 och 1977-1982. Sammanlagt redovi

sades för den Första perioden 30 ärenden och för den andra 33 ärenden.

10 Drygt hälften har lett till fällande dom. Enligt RPS
finns emellertid fog för

att
anta att det s. k. mörktalet är högre för datorrelalerad brottslighet än
för Prop. 1985/86: 65 annan kriminalitet, bl. a. beroende på att
benägenheten alt göra polisanmälan bedöms vara lägre än för andra brott. (Se förmögenhetsbrotlsulred-ningens
belänkande s. 170 och RPS rapport 1984:5 Polisens åtgärder mot datakriminalitet.)

Även
om man utgår från att den faktiska omfattningen av datorrelaterade brott i
Sverige således är störte än vad RPS undersökning visar, torde den ännu så
länge vara blygsam. Det finns emellertid anledning atl befara all den datorrelaterade
brottsligheten kommer atl växa i omfattning och alt angrepp riktas mol eller
kommer att riktas mot andra former av modern informationsteknologi. Det är
därför angeläget atl i lid se till all lagstiftningen på området är anpassad fill
att kunna möta dessa brottsformer med enkla och effektiva straffbestämmelser.

Dessa
frågor uppmärksammades särskilt i förmögenhelsbrottsulredning-ens direktiv. Det
konstaterades att gällande straffbestämmelser visseriigen i många fall borde
kunna fillämpas på de förfaranden som det kunde vara fråga om, men atl vi å
andra sidan odiskutabelt slår inför en utveckling som kan behöva mötas med nya
eller ändrade straffbestämmelser (se 1977 års kommittéberättelse del II s.
27).

3.2 Olika slag av gärningar

Förmögenhetsbrottsulredningen
uppfattade sitt uppdrag på detta område som "atl undersöka i vilken mån
del kan finnas behov av ändrade straffbestämmelser så all daloranknutna
gärningar, som innebär angrepp på annans förmögenhet i vedertagen mening, kan
få en adekvat straffrältslig behandling" (betänkandet s. 174). Utredningen
fann all gärningar av för-mögenhetsbroltslig karaktär med anknytning lill
datorer - med hänsyn till angreppsobjektet och tillvägagångssättet - kan
indelas i fyra olika grupper.

Till
en första grupp hänförde utredningen gärningar som innebär att resultatet av en
informationsbehandling blir felakfigt, vanligen genom olovliga manipulationer
med programvaran eller informationsinnehållet. Del oriktiga resultatet kan i
sig innebära en förmögenhelsskada. Men det kan också utnyttjas för alt
åstadkomma sådan skada eller för att dölja en redan förorsakad skada.

För
del andra förekommer gärningar som innebär skadegörande angrepp på programvaran
eller informationsinnehållet.

En
tredje grupp av gärningar innebär obehörig åtkomst av programvaran eller
informationsinnehållet.

Slufligen
finns enligt utredningen för del fjärde gärningar som innebär skadegörande
angrepp av mer traditionell art på eller obehörig åtkomst av maskinvaran, t.
ex. skadegörelse eller stöld.

Utredningen
har företagit en noggrann genomgång av dessa fyra grupper

av gärningar för atl undersöka behovet av lagstiftning och därvid redovisat

domstolspraxis från både Sverige och andra länder (betänkandet s. 174-

185). Med utgångspunkt från utredningens genomgång och från visst mate

rial som blivit fillgängligt därefter vill jag beträffande de fyra olika
typerna 11

av gärningar för egen del anföra följande.

Prop.
1985/86:65 Till den första gruppen hör främst den troligen
mest frekventa och

uppmärksammade
formen av känd datorbroltslighet, nämligen att gärningsmannen genom all olovligen
påverka informationsbehandlingen åstadkommer ett oriktigt resultat som medför
alt han tillgodoförs - ofta mycket stora - penningbelopp. I praxis finns flera
rättsfall som behandlar denna gärningstyp (se bl. a. översikten i betänkandet s.
176-179 samt RPS Udigare nämnda rapport s. 42-47).

Av
dessa avgöranden och av utredningens analys framgår visserligen atl det enligt
gällande rätt i regel torde finnas någon straffbestämmelse som går att
tillämpa. Hithörande förfaranden har således - allt efter omständigheterna i
det särskilda fallet - bedömts som tillgreppsbroll, bedrägeri, trolöshet mot
huvudman, förfalskningsbrott eller, subsidiärt, dataintrång. Dock finns del
inte allfid någon straffbestämmelse att tillgå som på ett adekvat sätt
kriminaliserar del förfarande som leder fram lill den olovliga förmögenhetsöverföringen.
De gärningar som här avses företer visserligen likheter med bedrägeribrotlet i
9 kap. 1 § BrB. Men den bestämmelsen kan ofta inte begagnas. Detta hänger
samman med att en förmögenhetsöverföring, som genomförs helt med
informationsteknikens hjälp och utan att någon fysisk person blivit vilseledd,
enligt nuvarande lagstiftning inte täcks av bedrägeristadgandel. Och i vissa
fall kan gärningen inte anses vara fullbordad förrän förövaren fillgodogör sig
beloppet. Dessa brister har - som framgår bl. a. av rättsfallen - ofta vållat
problem för de rättstillämpande myndigheterna när del gäller att finna
passande brottsrubricering och påföljd. Jag anser därför att det är angeläget
att avhjälpa denna ofullständighet genom lagstiftningsåtgärder.

Man
kan också tänka sig fall där gärningen inte syftar lill en förmögenhetsöverföring
ulan är begränsad till åtgärder som resulterar i all uppteckningar med
oriktigt innehåll framställs till följd av atl obehöriga ändringar har gjorts i
programvaran eller informaUonsinnehållet. Sådana gärningar företer stora
likheter med brotten rörande urkunder i 14 och 15 kap. BrB, främst kanske
förfalskningsbrottet i 14 kap. 1 §. I vissa fall torde sädana förfaranden också
falla under den straffbestämmelsen (se Beckman m.fl.. Kommentar lill
brottsbalken, band II,
5:e uppl., s. 77 f).

Det
kan emellertid tänkas uppstå vissa problem på grund av att straffbestämmelserna
i 14 och 15 kap. BrB är konstruerade för konkreta an-greppsobjekl - urkunder -
och inte för datorprogram eller immateriella informationsmängder som lagrade
data (se härom Jareborg, Brotten III, 1982, s. 34 och 37). Detta är ett
komplicerat problem som inte närmare berörts i något av de betänkanden som nu
är aktuella. Såvitt bekant har del inte heller i det praktiska rätlslivel
vållat några större svårigheter. Frågan om eventuella lagstiftningsåtgärder på
detta område tillhör därför inte de spörsmål som bör las upp i detta
sammanhang.

De
gärningar som kan hänföras till den andra gruppen innebär alt pro

gram eller information som finns i en dator (mjukvaran) utsätts för skada,

antingen i form av fysisk skadegörelse eller genom att program eller

information utplånas, t. ex. genom radering eller avmagnelisering. Gär

ningar av detta slag täcks av brotlsbeskrivningarna för skadegörelse (12

'2 kap. 1 § BrB) och dataintrång (21 § datalagen). Den
sist nämnda bestäm-

melsen
skall dock fillämpas endasl om gärningen i fråga inte är belagd med Prop.
1985/86:65 straff i BrB.

Till
den tredje gruppen hör gärningar som innebär att någon olovligen skaffar sig
tillgång till eller olovligen utnyttjar programvara eller informationsinnehåll.
Ibland begagnas uttrycket dataspionage. Under denna grupp faller vissa
förfaranden av mera traditionell karaktär, såsom olovliga tillgrepp och sådana
former av förtroendemissbruk från en anställds e. d. sida som kan medföra
ansvar för förskingring eller trolöshet mol huvudman. Jag återkommer strax till
dem. Men också vissa nya gärningstyper vill jag föra lill denna grupp. Vad jag
syftar på är den allt mer uppmärksammade gärningen "tidsstöld" samt
den företeelse som brukar benämnas wiretapping.

Tidsstöld
innebär atl någon olovligen använder t. ex. en datoranläggning, dvs.
"stjäl" datorns lid. Brottet torde enligt gällande rätt normalt vara
all bedöma som egenmäktigt förfarande eller olovligt brukande, beroende på om
någon olovlig besittningsrubbning förekommit eller inte. Det finns således i
och för sig som regel en tillämplig straffbestämmelse att tillgå. Bl. a. besittningsförhållandena
kan emellertid, som förmögenhetsbrottsulredningen påpekar, vara svårbestämda i
dessa fall. Den nuvarande regleringen synes därför vara mindre väl avpassad lill
ifrågavarande förfaranden. Också det problemet bör lösas.

ADB-tekniken
medger atl stora mängder av information på kort tid förs över från ett
datamedium till ett annat. Ett sätt att obehörigen komma ål den information som
är under befordran är alt ta sig in i förbindelsen och på så sätt olovligen
avlyssna och kopiera informationen. Etl sådant förfarande brukar kallas wiretapping.
Om gärningen innebär en olovlig besittningsrubbning, kan ansvar för egenmäkfigt
förfarande komma i fråga. Gärningen kan också utgöra brytande av telehemlighel
enligt 4 kap. 8 § BrB, om den avser uppgift som befordras på televerkets
allmänna tele-eller datalinjer, men inte om del är en privat förbindelse. Under
förutsättning alt informationen kan anses utgöra en upptagning för ADB i den mening
begreppet har enligt 21 § datalagen, är förfarandet hänförligt till den bestämmelsen.
Det är emellertid i viss mån tveksamt vad begreppet upptagning för ADB innefallar.
Därför kan del uppstå en viss oklarhet rörande bestämmelsens räckvidd. Denna
oklarhet bör undanröjas.

Under
denna grupp av gärningar inryms även att någon som är anställd i eller eljest
har nära anknytning till etl företag missbrukar uppgifter som innehåller
tekniska hemligheter eller andra affärshemligheter. Under vissa omständigheter
kan utnyttjandet av sådan information vara straffbart enligt lagen (1931:152)
med vissa bestämmelser mot illojal konkurtens (IKL). Utredningen om skydd för
företagshemligheter lade - som jag nyss nämnde - i slutet av år 1983 fram ett
förslag till lag om skydd för sådana hemligheter (SOU 1983:52). Förslaget, som
bl. a. innehåller straffbestämmelser om förelagsspioneri och andra missbruk av
förelagshemligheler, bereds som jag också har nämnt f n. inom
justitiedepartementet. Jag får därför anledning all återkomma till dessa frågor
vid ett senare tillfälle.

Gärningar av det här
slaget har, som jag nyss var inne på, emellertid

även ett nära samband med brotten förskingring och trolöshet mol huvud- '3

Prop.
1985/86: 65 man. 1 vissa fall torde dessa stadganden också kunna tillämpas. Emellertid
kan dessa straffbestämmelser, som utredningen har påpekat, ofta vara mindre
adekvata när del gäller missbruk av tekniska uppgifter. Etl sådant förtroendemissbruk
kan le sig lika straffvärt som om någon missbrukar ett förtroende all sköta en
ekonomisk angelägenhet. Utvecklingen har medfört atl BrB:s reglering inte är
helt fidsenlig på denna punkt. Utredningen har föreslagit atl trolöshetsbroltet
skall justeras. Det förefaller lämpligt alt nu se över och förbättra det
straffrättsliga skyddet också på den punkten. De gärningar som bör föras till
den fjärde gruppen torde inte vålla några straffrättsliga problem. Fysiska
angrepp mot datorutrustning torde sällan eller aldrig i principiellt avseende
skilja sig från angrepp som riktas mol vilken annan maskinell utrustning som
helst. På samma sätt som annan egendom kan således datorer och andra
anläggningar för informationsbehandling med tillbehör bli föremål för
tillgrepp och skadegörande handlingar. Dessutom kan även bestämmelserna i 13
kap. BrB om de allmänfarliga brotten bli tillämpliga, om nämligen för samhället
viktiga anläggningar utsätts för skadegörelse.

3.3 Lagstiftningstekniken

Innan
jag sammanfattar mina slutsatser rörande vilka lagstiftningsåtgärder på del här
området som nu bör genomföras, vill jag helt kort beröra frågan om vilken
princip som bör väljas för den lagtekniska lösningen.

Jag
vill då först anmärka att lagsUftningsåtgärder mot den datorrelaterade
brottsligheten har varit, och alltjämt är, föremål för livliga överiäggningar
såväl mellan de nordiska länderna som på det internationella planet i övrigt.

Efler
initiativ från Nordiska rådet och Nordiska ämbelsmannakommit-lén för
lagstiftningsfrågor har del sålunda hållits överläggningar mellan företrädare
för justitiedepartementen i Danmark, Finland, Norge och Sverige angående
behovet av att reformera strafflagstiftningen inom resp. land med hänsyn lill
den datorrelaterade brottsligheten. Frän samtliga länder har därvid redovisats
den uppfattningen atl dalorbrotten inte bör göras till en lagtekniskt ny och
särskild brotlskategori. Man bör i stället sträva efter atl tillgodose
reformbehovet på del sättet alt brottsbeskrivningarna i redan befintliga
straffbestämmelser — i första hand inom den centrala straffrätten - ses över
och, när del befinns vara nödvändigt, justeras så att de blir tillämpliga även
på straffvärda handlingar som har anknytning till datortekniken.

I
Danmark har helt nyligen genomförts vissa ändringar i slraffeloven som syftar lill
alt komma ät datakriminaliteten. Bl. a. har bestämmelserna om bedrägeri
kompletterats i delta syfte. Lagändringen överensstämmer i princip med
motsvarande förslag från förmögenhetsbrottsulredningen.

I
Finland har inom ramen för den lotalöversyn av strafflagen som pågår

lagts fram förslag med en likadan inriktning. Förslaget innehåller komplet

teringar av bl. a. bedrägeri- och förfalskningsbrotlen. Förslagen har re

missbehandlats och övervägs nu inom justitieministeriel.

14 I Norge slutligen befinner sig motsvarande
utredningsarbete i ett slut-

skede.
Slraffelovrådet förväntas avge sitt belänkande i oktober 1985. En- Prop.
1985/86: 65 ligt vad jag har inhämtat kommer förslaget alt få i alll väsentligt
samma inriktning som de övriga som jag här har redovisat.

LagsUftningsåtgärder
mot datorbrottsligheten diskuteras också återkommande i andra internationella
sammanhang. Även inom OECD:s dala-policykommilté (ICCP), där Sverige liksom bl.
a. Danmark, Finland och Norge är representerat, är den förhärskande
uppfattningen att strafflagstiftningen mot datortelalerad brottslighet inte
bör göras för starkt teknik-bunden. (Det är f.ö. bara vissa delstater i USA som
har särskilda straffrättsliga lagar mot dalorkriminalilet.) Kommittén har
senast i augusti 1985 sammanställt en rapport på grundval av uppgifter som
medlemsländerna lämnat angående dels redan befintliga möjligheter alt beivra dalorbrott,
dels planerade lagstiftningsåtgärder på området. Rapporten mynnar ut i en rekommendation
till medlemsländerna att se över de inhemska straffbestämmelserna och överväga
på vilka sätt vissa typiska former av dator-brottslighet, såsom bl. a. dalorrelaleral
bedrägeri, lämpligen bör bekämpas. Det kan tilläggas all del inom Europarådet
nyligen har inrättats en arbetsgrupp rörande datortelalerad brottslighet. I
direktiven för gruppen ges del ullryck för en likartad inställning till vilken lagleknik
som bör väljas.

Bland
de länder som vi vanligen brukar jämföra oss med råder det alltså en bred
enighet om vilken lagstiftningsteknik som bör begagnas på del här området. Man
bör så långt del är möjligt använda sig av de allmänna straffljestämmelser som
redan finns och försöka undvika speciallagstiftning. De erfarenheter från mera
tekniskt utformad lagstiftning som redovisats från vissa delstater i USA lyder
också på alt specialbesiämmelser på detta område löper risk all snabbi bli
överspelade av den tekniska utvecklingen.

Det
råder enligt min mening ingen tvekan om atl de lagstiftningsåtgärder som är
påkallade för atl förbättra det straffrättsliga skyddet mot den datorrelaterade
kriminaliteten i första hand bör åstadkommas genom atl brotlsbeskrivningarna
för de gärningslyper inom den centrala straffrätten som närmast berörs avpassas
sä att de täcker även kriminella handlingar som utförs med hjälp av
datortekniken. Man bör i själva verket gå längre än så och eftersträva
lösningar som fångar in också andra former för modern informationsbehandling än
sådan som görs med hjälp av datorer.

3.4 Slutsatserom lagstiftningsbehovet

Den
föregående redogörelsen har visat alt det finns vissa brister i del

nuvarande straffrättsliga regelsystemet när det gäller atl komma åt straff

värda gärningar med anknytning till modern informationsbehandling. I

likhet med förmögenhelsbrotlsutredningen har jag visserligen därvid funnit

atl de straffbestämmelser som redan finns i stor utsträckning kan tilläm

pas, även om brottet har anknytning till t. ex. datortekniken. I vissa fall ger

dock ADB-elemenlet brottet en så pass särpräglad karaktär all det inte

utan vidare kan hänföras till del slraffstadgande som närmast borde vara

tillämpligt. 15

Prop.
1985/86:65 Detta gäller - som också torde ha framgått av min
redogörelse - främst

brott
som innebär atl en olovUg förmögenhetsöverföring genomförs med hjälp av ADB-tekniken.
Förmögenhetsbrottsulredningen har föreslagit atl sådana förfaranden skall
kriminaliseras som datorbedrägeri i 9 kap. 1 § BrB. Förslaget har mottagits
positivt av remissinstanserna och bör nu tas upp till behandling.

Vidare
framgår av rättsfallen all gärningsmannen ofta har haft något slags förtroendeslällning
i förhållande lill målsäganden, vanligen som handläggare av någon funktion
under informationsbehandlingen. Vid missbruk av en sådan förtroendeslällning
kan straffansvar för trolöshet mol huvudman enligt 10 kap. 5 § BrB komma i
fråga.

Förutsättningen
är emellertid bl. a. att gärningsmannen har ett ekonomiansvar; gärningsmannen
skall ha "fält alt för annan sköta ekonomisk angelägenhet eller öva
tillsyn å skötseln därav". Utanför lagrummets räckvidd faller därför i
regel sådana funktionärer som handhar enbart ADB-funktioner eller andra rent
tekniska angelägenheter som t. ex. föreståndare för datorcentraler och
forskningschefer.

Företagshemlighelsutredningen
har föreslagit att straffbestämmelsen i 10 kap, 5 § BrB utvidgas Ull att gälla
även befattningshavare som anför-trolls teknisk angelägenhet. Förslaget har i
allt väsentligt mottagits positivt vid betänkandets remissbehandling.

Jag
anser för min del att en justering av irolöshelsbrotlel i den riktning som
utredningen har föreslagit är väl ägnad all bidra lill alt stärka det straffrättsliga
skyddet mol den ADB-relaterade brottsligheten. Förslaget bör därför behandlas i
detta sammanhang.

Ett
annat exempel på gärningar som påkallat straffrättsliga åtgärder är sådana
förfaranden som brukar betecknas lidsstöld resp. wiretapping. Det är enligt min
mening angelägel att avpassa lagstiftningen så atl även dessa gärningslyper
blir sanktionerade på ett frän kriminalpolitisk synpunkt ändamålsenligt och
tillfredsställande sätt. Som jag ser del kan detta göras genom smärre
justeringar i broltsbeskrivningen för olovligt brukande (10 kap. 7 § BrB) resp.
dataintrång (21 § datalagen).

Jag
skall nu övergå lill alt mer i detalj ange vilka ändringar av lagstiftningen
som jag finner påkallade.

16

4 En ny
bestämmelse om bedrägeri genom påverkan av automatisk informationsbehandling

m.m.

Prop. 1985/86:65

Mitt
förslag: Den som genom orikliga uppgifter, ändring i program eller upptagning
eller på något annat sätt påverkar resultatet av en automatisk
informationsbehandling eller annan liknande automatisk process så alt detta
medför skada för någon annan skall kunna dömas för bedrägeri, om han bereder
sig vinning genom sill förfarande. En ny bestämmelse om sådana gärningar las
in som ett nytt andra stycke i 9 kap. 1 § BrB.

Utredningsförslaget:
Förmögenhetsbrottsulredningen har föreslagit alt vin-ningsrekvisilel skall
slopas för alla former av bedrägeri. Utredningens förslag begränsas vidare, i
motsats lill mitt, lill förfaranden som avser ADB-teknik. I övrigt
överensstämmer utredningens förslag i huvudsak med mitt förslag. (Betänkandet s.
185-188 och s. 274-275.)

Remissinstanserna:
Förslagel att införa en ny bestämmelse om dalorbedrä-geri har genomgående
bemötts myckel positivt. Endasl konsumentverket synes ifrågasätta, om en sådan
bestämmelse verkligen behövs. Beträffande enskildheter i förslagel har några
ställt sig tveksamma eller helt avvisande lill utredningens förslag att slopa kravet
på alt gärningsmannen bereder sig vinning som brotlsrekvisil. Vidare har länsåklagarmyndighelen
i Krislian-stads län och den juridiska fakultetsnämnden vid Lunds universitet
satt i fråga, om inte en bestämmelse om datorbedrägeri bör utformas som ett självständigt
brott i stället för all utgöra en variant av bedrägeri. Hovrätten över Skåne
och Blekinge och Trelleborgs fingsrätt anser all gärningsbeskrivningen
lämpligen bör utformas så att den inte täcker sådana olovliga manipulationer
med datoriserade aulomaler som enligt gällande rätt bedöms som stöldbrotl
(främst tillgrepp ur bankomat och liknande sedelul-lagningsaulomater) eller
bedrägligt beleende (s. k. automalmissbruk).

Skälen
för mitt förslag: Jag har redan i det föregående framhållit atl det finns vissa
gärningstyper där ADB-elemenlet som brottsfaklor framträder särskilt starkt och
där gärningen inte utan vidare kan hänföras under något adekvat slraffstadgande.
Den hittills mest uppmärksammade formen av sådan brottslighet torde vara den
när en gärningsman förser en dator med vilseledande uppgifter eller på annat
sätt olovligen påverkar en databehandlingsprocess så atl resultatet blir etl
annat än vad som är avsett. Mänga gånger kan det medföra atl gärningsmannen tillgodoförs
betydande penningbelopp.

sådana
olovliga ingrepp i databehandlingen kan ske på ett flertal olika sätt. Orikfiga
eller ofullständiga uppgifter kan lämnas i den information som skall ligga till
grund för dalabehandlingen, oavsett om del gäller uppgifter i pappersdokument
eller information via dalaterminaler. Hålkort, hålremsor etc. kan avsiktligt
stansas pä ett felaktigt sätt eller helt tas bort.

17

2 Riksdagen 1985186. 1 saml. Nr 65

Prop.
1985/86:65 Information som finns lagrad på magnetband eller i andra
förekommande typer av minnen kan olovligen förändras. Felaktigt lagrade data
kan utnyttjas på ett otillåtet sätt. Oriktiga databehandlingsresultat kan
också åstadkommas genom manipulationer med programmet så att datorn får nya
eller ofullständiga instruktioner som gör alt informationen inte behandlas
enligt programmets behöriga funktion. Möjligheterna är som sagt många, och de angivna
metoderna ulgör endast exempel på olika tillvägagångssätt.

För
den som varken har särskilda kunskaper om ADB eller sköter någon syssla i
dalabehandlingsprocessen är möjligheterna att utnyttja tekniken på det nu
diskuterade sättet för alt skaffa sig olovlig vinning mera begränsade. De
vanligaste fallen torde vara olika former av missbruk av s. k. bankomaler och
liknande automater. Vilseledande uppgifter kan också lämnas till någon fysisk
person som är inblandad i dalabehandlingsprocessen. Om denna person har att
granska uppgifterna och fatta någon form av självständigt beslut på grundval
av dem och beslutet blir avgörande för resultatet av informationsbehandlingen,
kan förutsättningarna för bedrägeri vara uppfyllda redan enligt paragrafens
nuvarande lydelse. Att själva förmögenhetsöverföringen sker med hjälp av t.
ex. en dator vållar i sådana fall inga speciella rättsliga problem.

För
andra person kategorier kan det ställa sig lättare att utnyttja den aktuella
tekniken till att bereda sig egen vinning utan att någon annan fysisk person är
inblandad. Av de rättsfall som är kända inom området framgår att delta framför
allt gäller anställd personal som har en handläg-garfunklion vid den
automatiska informafionsbehandlingen. Det har t. ex. förekommit flera fall där
banktjänsteman själva ombesörjt att ett penningbelopp via en dator olovligen
förs över från andra konton Ull ett eget konto. Ett annat exempel är att den
som har atl förse datorn med uppgifter som skall ligga fill grund för
automatisk databehandling - t. ex. all sammanställa lönelistor — olovligen
lämnar orikliga eller ofullständiga uppgifter så atl löneutbetalningarna sker
med för högt belopp eller till andra personer än vad som är avsett. Samma
resultat kan åstadkommas genom atl en programmerare eller en dalaoperatör olovligen
ändrar i programmet eller i övrigt i instruktionerna för datorns arbete. Men
det finns även exempel på alt helt utomstående personer med specialistkunskaper
i ADB har kunnat använda sina särskilda insikter lill att bereda sig olovlig
vinning. Det är framför allt i sådana fall som jag nu har berört som de rättstillämpande
myndigheterna ställs inför svårigheter när del gäller att hänföra gärningen fill
ett adekvat slraffstadgande enligt gällande lagstiftning på förmögenhelsbrottens
område.

Förfaranden
av del slag som jäg nu har berört har uppenbarligen ofta

systematiskt sett ett nära släktskap med bedrägeribrottet. Förmögenhets

överföringen är i allmänhet fullbordad när en oriktig kreditering äger rum.

Men problemet är att förmögenhelsöverföringen beror på alt del är datorn

som har fått felaktiga instruktioner. Det finns således inte i detta skede

någon fysisk person som blivit vilseledd till att handla eller lill att
underlåta

atl handla på det sätt som krävs för atl förutsättningarna för bedrägerian

svar skall vara uppfyllda. Del är först när gärningsmannen disponerar över

18 medlen, t. ex. genom att förmå någon att betala ul
dem, som etl vilsele-

dande
i bedrägeristadgandets mening kan anses föreligga. Detta innebär att Prop.
1985/86:65 själva den olovliga förmögenhetsöverföringen i dessa situationer
inte faller under den nu gällande bedrägeribestämmelsen.

I
många fall är andra straffstadganden tillämpliga. Gärningen kan således i vissa
fall vara all bedöma som trolöshet mot huvudman enligt 10 kap. 5 § BrB, om
gärningsmannen intar en sådan ekonomisk förtroendeställning som krävs enligt
den bestämmelsen. Om överföringen tillkommit genom en olovlig ändring i en
urkund (t. ex. en faktura eller en lönelista som skall ligga fill grund för
databehandling), kan gärningen bli atl bedöma som urkundsförfalskning. Subsidiärt
kan också straffbestämmelsen om dataintrång i 21 § datalagen bli tillämplig.

Enligt
förmögenhelsbrotlsutredningens mening är det dock otillfredsställande att
gärningar av detta slag ofta inte kan föranleda straffansvar för förmögenhetsbrott
redan i och med atl den olovliga förmögenhelsöverföringen är fullbordad. Som
utredningen framhållit finns det stora hkheler mellan förfaranden av detta slag
och det traditionella bedrägeribrottet. Utredningen har därför föreslagit alt
en särskild bestämmelse om sådant datortelalerat bedrägeri skall tas in i bedrägeristadgandel.
Enligt förslaget skall sålunda för bedrägeri dömas även den som genom atl lämna
oriklig eller ofullständig uppgift, företa ändring i datorprogram eller i
upptagning för automatisk databehandling eller på annat sätt olovligen påverkar
resultatet av automatisk databehandling så all del innebär ekonomisk skada.

Remissmoltagandet
av detta förslag om dalorbedrägeri har varit genomgående mycket positivt. Endasl
en remissinstans, konsumentverket, har ifrågasatt behovet av att införa en
sådan bestämmelse. Enligt konsumentverket bör nämligen inte det förhållandel
alt man använder datorteknik vid själva gärningen kvalificera den fill ett
särskilt brott.

Vad
sedan gäller den närmare utformningen av en straffbestämmelse om dalorbedrägeri
har under remissbehandlingen framförts vissa synpunkter. Vad som därvid har
diskuterats är bl. a. frågan om denna nya brottsart bör göras till en variant
av bedrägeri eller om den hellre bör föras till etl nytt särskilt straffbud.
Från etl par häll har också framhållits all gärningsbeskrivningen bör utformas
så atl den inte täcker sådana manipulationer med datoriserade automater som i
dag bedöms som tillgreppsbroll eller faller under slraffsladgandet om
bedrägligt beteende i 9 kap. 2 § andra stycket BrB.

Jag
har redan tidigare framhållit del angelägna i att samhället kan bekämpa den
brottslighet som visat sig följa i datoriseringens spår med enkla och effektiva
straffbestämmelser. Genom bl. a. den redogörelse utredningen har lämnat
angående olovliga förmögenhetsöverföringar som åstadkommits med hjälp av
datortekniken (se betänkandet s. 174-180) framstår det för mig som helt klart
att denna gärningslyp f. n. inte är fillfredsställande reglerad. I likhet med
utredningen och majoriteten av remissinstanserna finner jag därför att en
straffbestämmelse som tar sikte pä de förfaranden som jag nu berört bör
införas.

Jag
finner också utredningens förslag fill gärningsbeskrivning i det stora

hela ändamålsenligt. I likhet med utredningen och flertalet av remissin

stanserna anser jag att gärningar av det aktuella slaget har så stora likheter 19

Prop.
1985/86:65 med det tradiuonella bedrägeribroltet att det faller sig naturiigare
att kriminalisera dem som en variant av bedrägeri än att att föra dem till ett
nytt särskilt straffbud. Ett sådant tillägg kan också lätt fogas in som ett
nytt andra stycke i bedrägeristadgandel i 9 kap. 1 § BrB.

Utredningsförslagets
gämingsbeskrivning bör dock kompletteras med ett vinningsrekvisit för alt
korrespondera med det nuvarande bedrägeribrottet i paragrafen.

Jag
vill undvika att i lagtexten begränsa den nya bestämmelsens räckvidd fill
informationsbehandling som sker med hjälp av datorer. Utvecklingen inom modern
informationsteknologi sker mycket snabbi. Man kan som jag redan tidigare har
berört iaktta en vidareutveckling av ADB-tekniken där informationsbehandlingen
sker med andra tekniska hjälpmedel än datorer. Jag har också framhållit all ny lagsfiftning
pä det här området inte skall göras teknikbunden utan att man såvitt möjligt
skall göra lagstiftningen teknikneutral i det avseendet. Vilken teknisk metod
som begagnas för t. ex. den informafionsbehandling som är ett led i etl visst
förfarande bör i princip inte ha någon betydelse för hur förfarandet skall
rubriceras straffrättsligt. Därtill kommer intresset av all lagstiftningen
inte snabbt skall bli omodern. Bl. a. mot den bakgrunden finner jag det
lämpligt all undvika att låsa fast slraffbudel lill ADB- tekniken.

Till
detta kommer all riksdagen har uttalat sig för en enhetlig straffrältslig
reglering av förfaranden med automater, datorer och liknande apparater (JuU
1976/77:11, rskr 90). Del saknas anledning alt bedöma skilda former av sådan
olovlig påverkan olika beroende på vilken teknisk konstruktion som apparaten
eller anläggningen har. Mot denna bakgrund finner jag del angelägel att en ny
lagstiftning på området utformas så atl den blir tillämplig på i princip alla
former av olovlig påverkan av resultatet av en automatisk process, när
förfarandet innebär en förmögenhetsöverföring. Av delta följer all även s. k.
automatmissbruk, som i lindrigare fall f. n. faller under 9 kap. 2 § andra
stycket BrB, bör läckas av den nya bestämmelsen.

Jag
föreslår att detta får avspeglas i lagtexten genom att uttrycket automatisk
informationsbehandling väljs. Del kommer genom del ordvalet all framgå all
olovlig påverkan av datorer och annan likartad förfinad utrustning faller
under bestämmelsen. Det kan vidare med fog hävdas att uttrycket innefattar
även mindre sofistikerad apparatur som t. ex. mekaniska varuautomaler. För atl
detta skall bli fullständigt klart redan i lagtexten bör dock orden "eller
någon annan liknande automatisk process" läggas lill i brottsbeskrivningen.
Det kommer därmed att stå helt klart atl straffbestämmelsen inte tar sikte
enbart på datortekniken utan blir tillämplig oberoende av vilken teknik det är
fråga om i det enskilda fallet. Kriminaliseringen kommer således att fånga in
även manipulationer med mindre sofistikerade anläggningar än datorer som t. ex.
varuautomaler. Jag återkommer strax lill den frågan i samband med att jag tar
upp förhållandel mellan olika bestämmelser i BrB.

Enligt
milt förslag skall därmed den som, genom alt lämna oriklig eller

ofullständig
uppgift, genom all ändra i program eller upptagning eller på

annat
sätt, olovligen påverkar resultatet av en aulomafisk informationsbe-

20 handing eller någon annan liknande automatisk process så atl det
innebär

vinning
för gärningsmannen och skada för någon annan dömas för bedräge- Prop.
1985/86:65 ri. Jag förordar all en bestämmelse av denna innebörd tas upp som
ett nytt andra stycke i 9 kap. 1 § BrB.

För
all brottet skall anses fullbordat skall gärningsmannen ha berett sig vinning
och skada uppkommit för någon annan. Detta sker ofta i och med atl medel kredileras
ett konto som disponeras av gärningsmannen. Vinningen kan emellertid också
uppkomma genom alt gärningsmannen till följd av resultatet av den automatiska
informationsbehandlingen får tillgång lill varor eller tjänster. Huruvida
detta sker genom någon form av automatik eller genom en fysisk person saknar i
sammanhanget betydelse. Liksom när del gäller bedrägeri i allmänhet förutsätts
alt förmögenhelsöverföringen är en omedelbar följd av förfarandet. Utanför
tillämpningsområdet faller därmed exempelvis del fallet atl någon genom alt
manipulera ett datorstyrt läs olovligen bereder sig tillträde till etl låst
utrymme och där tillgriper pengar eller annan egendom. Gärningen innefallar
visserligen även i delta fall en manipulation med en automatisk
informationsbehandling men denna avser inte en ekonomisk angelägenhet. Del olovliga
förfarandet med den datorstyrda mekanismen utgör därför i det fallet endasl
ett led i ett fillgreppsbrolt och blir inte all bedöma enligt den föreslagna bestämmelsen.

Det
nuvarande bedrägeribrotlet bör stå kvar oförändrat i bedrägeristad-gandets
första stycke. En förutsättning för ansvar enligt den bestämmelsen är all den
uppkomna skadan drabbat den som blivit vilseledd eller någon i vars ställe
denne är, dvs. den som den vilseledde företräder. Enligt förmögenhelsbrotlsutredningens
förslag anges emellertid inte på motsvarande sätt vem förmögenhetsskadan skall
drabba.

Juridiska
fakullelsnämnden vid Slockholms universitet har ifrågasatt om inte den
skadelidande närmare bör anges i lagtexten även när det gäller den nya bestämmelsen.
Enligt fakullelsnämnden torde de slraffvärda fallen bli omfattade av denna,
även om krav ställs upp på att skadan skall drabba den som använder eller avser
all använda dalabehandlingsresultatet.

Själv
anser jag del vara naturligt atl den mol skada skyddade kretsen är begränsad
när del brottsliga förfarandet utförs mol en fysisk person. Men när det
vilseledande momentet åstadkommits på maskinell väg finns det enligt min mening
inte pä samma sätt en given anknytning till den skadelidande.

Redan
i dag förekommer del ett flertal olika samarbetsformer när det gäller att
utnyttja ADB-stöd för speciella funktioner som lagerhållning, bokföring,
avlöningsrutiner m.m. Ibland överlämnas dessa uppgifter åt särskilda företag
som är specialiserade på sådana tjänster. I andra fall förekommer det att
sådana funktioner handhas centralt för flera företag gemensamt inom t. ex. en
butikskedja. Dessutom gör den snabba tekniska expansionen på området det svårt atl
överblicka den fortsatta utvecklingen.

Om man i lagtexten skulle
begränsa den skadelidande kretsen pä det sätt

som fakullelsnämnden föreslagit, befarar jag därför atl det kan uppstå

situationer som visserligen framstår som klart straffvärda men där del kan

vara svårt all avgöra vem som skall använda eller avser att använda 21

Prop.
1985/86: 65 resultatet av en viss informationsbehandling. Jag har därför funnit
att det i straffbestämmelsen inte särskilt bör anges vem skadan skall drabba. Atl
del i princip endasl kan bli fråga om att beakta skador som uppstått för någon
i vars intresse den ifrågavarande informationsbehandlingen har anordnats torde
f.ö. följa av kravet på att själva manipulationen skall innebära en förmögijnhelsöverföring.

Som
jag redan har påpekat läcker den föreslagna broltsbeskrivningen även gärningar
som innebär atl någon med ofillålna medel påverkar automater som
tillhandahåller pengar, varor eller tjänster (sedelullagnings-, varu-, bensin-
eller telefonautomater etc). Om en sådan handling innebär att gärningsmannen olovligen
tillägnar sig bestämd egendom som tillhör annan, anses den f. n. enligt
rättspraxis uppfylla rekvisiten för stöldbrotl (se t. ex. NJA 1980 s. 224
angående en s. k. bankomat och NJA 1984 s. 889 angående en bensinaulomal). Men
om någon skaffar sig tillgäng till en vara (eller en tjänst) genom att påverka
en automats funktioner med otillåtna medel (s. k. automalmissbruk), kan
förfarandet också omfattas av bestämmelsen om bedrägligt beleende enligt 9
kap. 2 § andra stycket BrB. I doktrinen har det förekommit delade meningar om
hur gränsen skall dras mellan tillgreppsbroll och gärningar som är all hänföra lill
automalmissbruk (se t.ex. Beckman m.fl.. Kommentar till BrB, band I, 4:e uppl.,
s. 379 och Jareborg, Brotten, andra häftet, 1978, s. 182). Inte heller synes
vare sig de ovan nämnda rättsfallen eller rättspraxis i övrigt ge någon klar ledning
för hur alla olika fall av olovlig åtkomst av egendom genom missbruk av
automater skall bedömas.

Förmögenhetsbrotlsutredningen
har uttalat all den hade för avsikt att ta undan dessa gärningslyper från
tillämpningsområdet för datorbedrägeri genom särskilda konkurtensbestämmelser.
Några sådana bestämmelser hann utredningen emellertid inte lägga fram innan den
avslutade sill arbete.

Förmögenhelsbrotlsutredningens
bedömning av konkurrensfrågorna i dessa fall bör emellertid ses mot bakgrund av
all den föreslog en myckel genomgripande omgestaltning av förmögenhelsbrotlen.
Ett viktigt inslag i utredningens reformförslag var ett förändrat slöldbegrepp.
Som jag inledningsvis framhållit är det emellertid inte f n. aktuellt att
genomföra en så vittgående reform av bl. a. stöldbrotlet som utredningen
föreslagit. I perspektivet av de begränsade ändringar som jag nu tar upp ter
sig frågan om hur automalmissbruk av olika slag straffrättsligt bör rubriceras
annorlunda än med de utgångspunkter utredningen hade.

Det
är således åtskilliga fall av manipulationer med automater som faller under den
av mig föreslagna broltsbeskrivningen. Delta gäller t. ex. sådana förfaranden mol
aulomaler, bl. a. sedelultagningsautomater, som enligt de nyssnämnda
rättsfallen är alt bedöma som stöldbrotl. Men även gärningar som i dag är alt
bedöma som s. k. automalmissbruk enligt 9 kap. 2 § andra stycket BrB, och som
inte kan bedömas som lillgreppsbrotl, l.ex. när en automat tillhandahåller inte
en vara utan en tjänsl, täcks av gärningsbeskrivningen.

Den nya straffbestämmelse
som jag nu föreslår kriminaliserar olovliga

22 förmögenhetsöverföringar som kan komma lill stånd
just genom all resul-

talet
av en automatisk informationsbehandling utsätts för otilläten påver- Prop.
1985/86:65

kan.
Som jag berört föreligger del i en del hänseenden oklarheter och

delade
uppfattningar om i vad mån vissa av dessa fall enligt gällande rätt

skall
bedömas enligt 8 kap. BrB som tillgreppsbrott eller enligt 9 kap. BrB

som
oredlighelsbroll. Del är enligt min mening angeläget all åstadkomma

en
så långt möjligt enhetlig bedömning av fall som framstår som likartade.

Förevarande
lagstiftningsärende synes vara etl lämpligt tillfälle atl få en

sådan
lill stånd.

Del
står därvid lill att börja med klart all förfaranden som inte utgör befattning
med viss bestämd egendom inte kan bedömas som tillgreppsbrott. Man kan vidare
förutsätta att olika former av mer eller mindre automatiserade transaktioner,
bl.a. via s.k. plastpengar, kommer all bli alll vanligare. Enligt min mening
talar övervägande skäl för att gärningar av del aktuella slaget bör bedömas som
bedrägeribrott. Den nu föreslagna bestämmelsen kommer också atl i förhållande
till reglerna om tillgrepps-brott få karaktär av en specialreglering, vilket
innebär atl denna i första hand skall lillämpas vid s. k. lagkonkurrens. Som
jag ser del bör därför, när rekvisiten enligt mitt förslag är uppfyllda,
gärningar av nu diskuterat slag bedömas som bedrägeri enligt 9 kap. 1 § andra styckel
BrB. Den praxis som grundar sig på de tidigare nämnda rättsfallen NJA 1980 s.
224 och 1984 s. 889 förlorar därmed i alll väsentligt sin aktualitet.

S.k.
automalmissbruk blir i fortsättningen i princip alltså att bedöma enligt den
bestämmelse jag nu föreslår. I sammanhanget bör emellertid påpekas att fall då
någon inte använder sig av en aulomals tekniska funktioner utan exempelvis
bryter upp denna och olovligen tillgriper varor i likhet med vad som nu gäller
givelvis blir att bedöma som ett stöldbrotl.

Som
jag redan tidigare framhållit omfattar den av mig föreslagna bestämmelsen
också sädana fall då någon genom att lämna vilseledande uppgifter till någon i
en databehandlingsprocess inblandad handläggare åstadkommer sådan skada och
vinning som förutsätts för ansvar. I dessa fall är i allmänhet även
förutsättningarna för ansvar enligt paragrafens första stycke uppfyllda. Är
detta utrett i det enskilda fallet, bör förfarandet också bedömas enligt det
första styckel. Del är emellertid fullt fillräckligl för ansvar att rekvisiten
enligt del andra stycket är uppfyllda. I praktiken torde del därmed ofta saknas
anledning alt närmare utreda i vad män ett sådant vilseledande som förutsätts
för ansvar enligt första slyckel förekommit.

23

Prop. 1985/86:65

5 Den
straffbara personkretsen vid brotten trolöshet mot huvudman och mutbrott vidgas

Mitt
förslag: Den som har anförtrotts att självständigt handha eller övervaka
skötseln av en kvalificerad leknisk uppgift och som missbrukar sin
förtroendeställning till skada för sin huvudman skall kunna fällas lill ansvar
för trolöshet mot huvudman enligt 10 kap. 5 § första eller andra stycket BrB.
Motsvarande utvidgning görs av den krets som kan drabbas av straff för mutbrott
enligt 20 kap. 2 § andra slyckel 5. BrB.

Utredningsförslaget:
Enligt företagshemlighelsulredningens förslag utvidgas den krets som skall
omfattas av trolöshetsbeslämmelsen mer än enligt mitt förslag. Utredningen har
inte lagt fram något förslag rörande mutbrott. I övrigt överensstämmer
förslagen i stort sett. (SOU 1983:52 s. 317 f. och 403 f)

Remissinstanserna:
Av del tiotal remissinstanser som särskilt uttalat sig i denna fråga har alla
utom en fillstyrkt förslaget eller lämnat del utan erinran. Hovrätten för
Västra Sverige och arbetsdomstolen har dock anmärkt att lagrummet med den
föreslagna ändringen fått en alltför obestämd och vidsträckt omfattning.

24

Skälen
för mitt förslag: Enligt långvarig svensk tradition skall brott mot förpliktelser
i avtalsförhållanden i princip främst beivras med civilrätlsliga påföljder, l.ex.
skadestånd och vite, i stället för med straffrättsliga sanktioner. Slraffbudel
i 10 kap. 5 § BrB kan - i likhet med en del andra brott i samma kapitel - sägas
utgöra ett avsteg från denna huvudregel. Där kriminaliseras nämligen uppsåtliga
pliktförsummelser som en person i sysslomans eller liknande förtroendeslällning
med ekonomiskt ansvar begår gentemot sin huvudman. Brottet, som förutsätter
all förlroendemiss-bruket förorsakat huvudmannen ekonomisk skada, kallas
trolöshet mol huvudman. Till denna brottskategori har även, genom etl tillägg i
paragrafens tredje stycke, förts vissa handlingar som innebär missbruk av
förtroende begångna av personer som anförtrotts att sköta en rättslig
angelägenhet, dvs. främst rältegångsfullmäktige.

Straffbarhel
för förmögenhetsbrollet trolöshet mol huvudman enligt paragrafens första och
andra stycken förutsätter lill en början alt gärningsmannen har en ekonomisk
förtroendeställning. Gärningsmannens förtroendeställning skall grunda sig på
att han "fått att för annan sköta ekonomisk angelägenhet eller öva tillsyn
å skötseln därav". Detta undantag frän vad som annars gäller vid
pliktförsummelser i avtalsförhållanden har förklarats med all dessa personer
får anses ha en särskild maktposition i förhållande lill den främmande
förmögenhet de sköter och förvaltar. Genom att missbruka denna maktställning
kan de därför tillfoga huvudmannen skada på ett sätt som en utomstående normalt
saknar möjlighet till.

Av
dessa skäl har det således ansetts vara motiverat atl kriminalisera Prop.
1985/86:65 sådana former av förtroendemissbruk. Men den straffbara
personkretsen är, som jag Udigare har antytt, tämligen snäv i och med alt den förtroendeslällning
som missbrukas måste avse skötseln av ekonomiska eller rättsliga angelägenheter.
Utanför lagrummets räckvidd hamnar därmed missbruk av anförtrodda
angelägenheter som inte har sådan karaktär, l.ex. rent tekniska funktioner.

Det
skall i del här sammanhanget dock anmärkas alt den som har sådana funkUoner i etl
företag ibland kan dömas för brott mol 3 § lagen med vissa bestämmelser mot
illojal konkurrens (IKL). Den straffbara kretsen av personer är dock, med vissa
undantag, inskränkt till dem som är anställda i näringsverksamheten.
Straffbestämmelsen gälleratt någon obehörigen använder sig av eller yppar
yrkeshemligheter m. m. som han fått kännedom om under anställningstiden.
Brottet har genom en särskild regel (4 § IKL) gjorts subsidiärt fill trolöshet mol
huvudman (se SOU 1983:52 s. 127 f.)

Företagshemlighelsutredningen
har i sitt belänkande med förslag fill skydd för förelagshemligheter särskilt lagil
upp frågan om skydd mot anställdas m. fl. missbruk av förelagshemligheler.
Utredningen har anfört att frekvensen av sädana handlingar är hög, jämfört med
andra typer av angrepp mot företagshemligheter. Det beror naturligtvis på all
den som är anställd i en verksamhet har en naturlig tillgång till förelagels
hemligheter.

Utredningens
allmänna synsätt präglas av all man i första hand skall utnyttja andra
styrmedel än kriminalisering för alt skydda förelagshemligheter mot missbruk
från de anställdas sida. I ett förslag till lag om skydd för
företagshemligheter har utredningen tagit upp en bestämmelse om alt sådant
missbruk skall kunna föranleda skadeståndsansvar (4 §). I särskilt svåra fall
bör dock enligt utredningen straff kunna följa.

Utredningen
har uppmärksammat att befattningshavare som har an-svarsfyllda tekniska
funktioner inom l.ex. dalabranschen och industrin som regel inte tillhör den
straffbara personkretsen i trolöshetsparagrafen, trots atl sådana
befattningshavare ofta kan ha mycket känsliga nyckelposi-Uoner. Enligt
utredningen vore det rimligt atl rikta samma straffhol mot tekniska
funktionärer av det.slaget som mol personer med ansvar för ekonomiska eller
rättsliga angelägenheter. Utredningen har därför föreslagit atl straffljestämmelsen
i 10 kap. 5 § tredje styckel BrB utvidgas sä att den omfattar inte bara rältegångsfullmäktige
eller andra som fått att sköta rättsliga angelägenheter utan även den som anförtrotts
en teknisk angelägenhet.

Den
föreslagna utvidgningen av det straffbara området för trolöshets-brott skall
enligt utredningen utgöra ett kompletterande straffrättsligt skydd för
företagshemligheter och kunna fillämpas när det gäller personer med särskilt ansvarsfylld
ställning. Del skall inte krävas att personen i fråga är anställd i förelaget,
utan även t. ex. självständiga uppdragstagare såsom konsulter skall enligt förslagel
kunna fällas till ansvar.

Remissinstanserna har
genomgående gett förslaget Ull ändring av trolös

hetsbestämmelsen ett gott mottagande. Dock har, som jag redan nämnt,

hovrätten för Västra Sverige och arbetsdomstolen framhållit alt bestäm

melsen torde ha fått etl vida mer omfattande tillämpningsområde än vad 25

utredningen synes ha avsett.

Prop.
1985/86:65 Som jag också tidigare har nämnt pågår f n. arbetet
med atl bereda

utredningens
förslag lill lagstiftning om skydd för förelagshemligheter inom
justitiedepartementet. Den frågan fär jag därför anledning all återkomma fill
vid ett senare fillfälle. Jag har emellertid kommit fram till att den föreslagna
ändringen i 10 kap. 5 § BrB har etl sådant samband med den datorrelaterade
brottsligheten att den bör tas upp redan i delta sammanhang. Därvid bör
utredningens förslag kunna följas i sina huvuddrag. Som några remissinstanser
påpekat bör dock utredningens intentioner rörande vilka personer som skall
omfattas av det straffrättsliga ansvaret avspeglas tydligare i lagtexten.

I
likhet med utredningen anser jag således att personer som har en högre befattning
i ett företag e.d. och uppdragstagare som har hand om viktiga tekniska
funktioner, t. ex. ansvariga ledare för forsknings- och utvecklingsarbete och
föreståndare för datorcentraler, bör omfattas av straffansvaret för trolöshet mol
huvudman. De bör således kunna dömas för delta brott, om de missbrukar sin förlroendeställning
fill skada för huvudmannen. All detta skall gälla endasl personer i särskilt
känsliga positioner bör komma till klart uttryck i lagtexten. Det bör ske genom
att det anges alt det skall vara fråga om en person som självständigt handhar
kvalificerad teknisk uppgift eller övervakar skötseln därav.

För
straffansvar bör krävas all en person missbrukar just det ansvaret. Den
straffrättsliga bedömningen av förtroendemissbruk från dessa tekniska
funktionärers sida bör alltså göras på samma sätt som beträffande motsvarande lojalitetsbroll
som begås av den som ansvarar för ekonomiska angelägenheter. Den straffbara
gärningen torde i de flesta fall komma att bestå i att en person i angiven
ställning lämnar ut förelagshemligheler. Det kan vara fråga om information som
har en eller annan anknytning ull datorer, men del kan också vara dokument
eller muntliga uppgifter ulan någon sådan anknytning. Etl praktiskt viktigt
exempel kan vara hemliga tekniska eller kemiska formler som begagnas vid
tillverkningen av en viss produkt. Del spelar ingen roll om missbruket rör endasl
muntlig information eller om denna på något sätt har dokumenterats. Även andra
förfaranden, l.ex. vissa handlingssätt i sabotagesyfte, bör självfallet
omfattas av slraffbarheten.

Gärningar
som avses med bestämmelsen torde i dag ofta vara straffbara enligt IKL. I den
lagen finns emellertid en särskild konkurrensbestämmelse som ger trolöshelsbrottel
i BrB företräde. Den av mig föreslagna justeringen kommer också att medföra alt
vissa personer som inte är anställda, l.ex. självständiga konsulter, och som
därför inte alllid kan straffas enligt IKL, kommer att kunna drabbas av ansvar.

För
straffbarhel bör vidare krävas atl huvudmannen lidit ekonomisk skada. I
allvarligare fall bör det — också del i likhet med vad som nu gäller dem som
har ekonomiansvar - finnas möjlighet att döma för grovt brott.

Med
hänvisning till del nu anförda finner jag alt det aktuella straffljudel

lämpligen bör justeras på det sättet all personer som har anförtrotts atl

självständigt handha eller övervaka skötseln av kvalificerad leknisk upp

gift skall likställas med motsvarande krfets av funktionärer som har anför-

26 trolls all sköta eller övervaka skötseln av en
ekonomisk angelägenhet. Jag

förordar
alltså en ändring av 10 kap. 5 § BrB av denna innebörd.

Den straffbara kretsen vid
mutbrott enligt 20 kap. 2 § 5. BrB är densamma som enligt trolöshet mol
huvudman. Det finns skäl atl bibehålla denna överensstämmelse. Därför föreslår
jag en likadan justering av personkretsen vid mutbrott. Genom den hänvisning
till 20 kap. 2 § BrB som finns i 17 kap. 7 § BrB förändras tillämpningsområdet
för brottet beslickning på motsvarande sätt.

Prop.
1985/86:65

6 Besittningskravet slopas för brottet olovligt brukande
och en straffskala för grovt brott tillförs lagrummet.

Mitt
förslag: Besittningsförhållandena skall sakna betydelse för strafflDarhel för
brottet olovligt brukande enligt 10 kap. 7 § BrB. I en ny särskild straffskala
för grovt brott sätts straffmaximum till fängelse två år.

Utredningsförslaget:
I förmögenhelsbrotlsutredningens förslag ingår del nuvarande brottet olovligt
brukande i det uppsamlingssladgande som utredningen gett beteckningen
egendomsbrott. Besittningsförhållandena saknar betydelse för detta brott. I allvariigare
fall, l.ex. när gärningen innebär risk för eller medför betydande ekonomisk
skada eller olägenhet, skall enligt utredningsförslaget kunna dömas för grovt
egendomsbrott.

Utredningsförslaget
överensstämmer således med mitt förslag när det gäller såväl att slopa kravet
på alt olovligt brukad egendom skall ha funnits i gärningsmannens besittning
som att införa en särskild straffskala för grova brott.

Remissinstanserna:
Remissinstanserna har genomgående ställt sig negativa lill förslaget att till
ett enda uppsamlingsstadgande hänföra deliktstyper av många skilda slag.
Däremot har inte någon uttalat sig särskilt angående den del av förslaget som
jag nu lar upp.

Skälen
för mitt förslag: I 10 kap. 7 § BrB kriminaliseras bl. a. vissa fall då någon olovligen
brukar annans saker. Med annans sak menas en sak som någon annan äger eller
beträffande vilken äganderätten i vart fall är i obligalionsrältslig mening
förbehållen någon annan än gärningsmannen, t. ex. sålda saker som lämnats kvar
i säljarens besittning. För att straffstadgandet skall vara tillämpligt krävs
all gärningsmannen har den olovligt brukade egendomen i sin besittning. Sådant
olovligt brukande som följer omedelbart på ett olovligt besittningstagande är
däremot inte straffbart enligt detta lagrum utan är ett tillgreppsbrott enligt
någon av straffbestämmelserna i 8 kap. BrB. Det olovliga brukandel konsumeras
i dessa fall av det olovliga besillningslagandel. Delta har kommit klart till
uttryck i gärningsbeskrivningen för egenmäktigt förfarande i 8 kap. 8 § BrB
där den brottsliga handlingen anges som "att någon olovligen tager och
brukar

27

Prop.
1985/86: 65 eller eljest tillgriper någol". Ett brukande av något som inte
är i gärningsmannens besittning och som inte föregås av en besittningsrubbning
är däremot inte straffbart enligt BrB annat än i vissa specialfall (jfr t. ex.
8 kap. 11 §).

Besittningsförhållandena
har således en avgörande betydelse för om ett olovligt brukande skall bedömas
enligt 10 kap. 7 § BrB eller om del är ett efterföljande led i en besillningskränkning
som brott genom exempelvis stöld, egenmäktigt förfarande eller självtäkt.

Besittning
är ett grundläggande begrepp inom både civilrätten och straffrätten (se härom
och till det följande betänkandet s. 63 ff). Besittning kan kortfattat sägas
innebära alt man har den omedelbara fakUska kontrollen över något. Dessutom
anses en sak vara i någons besittning, om den finns på sin naturliga plats,
trots alt besitlaren kanske inte har saken under sin omedelbara kontroll. Om
sakens position enligt "livets regel" tyder på atl den inte är
övergiven, förlorad eller på annat sätt utom räckhåll för dess innehavare, anses
den sålunda vara kvar i hans besittning. Besillningsbe-greppel har inom
straffrätten fått en, jämfört med dess civilrätlsliga motsvarighet, allt mer
utvidgad spännvidd när det gällt att bedöma om ett olovligt tillgrepp inneburit
besittningsrubbning eller inte.

Besittningen
medför ett visst skydd. All ha besittningsskydd innebär alt den som har något i
sin besittning och påstår sig ha en viss rätt, t. ex. äganderätt, presumeras ha
den ställningen till dess annat visas. Med besittningsskyddet i civilrätlslig
bemärkelse följer också ett straffrättsligt skydd. Själva den olovliga besillningsrubbningen
är nämligen straffbar som egenmäktigt förfarande eller självtäkt, även om den
som har föremålet i sin besittning inte äger del.

Som
förmögenhetsbrotlsutredningen har framhållit och belyst med en sammanställning
av några centrala rättsfall (se belänkandet s. 64 ff.) har tolkningen av besitlningsbegreppel
många gånger vållat svårigheter i straffrältskipningen. Dock har — vilket också
ett flertal remissinstanser påpekat - den rikhaltiga och vägledande praxis som
vuxit fram på området bidragit till all begreppet successivt har blivit
klarare.

En
konsekvens av förmögenhelsbrotlsutredningens författningsförslag är att besiltningsbegreppels
betydelse skulle minska avsevärt. Som jag tidigare har varit inne på är del
dock inte aktuellt att genomföra en så omfattande reform som utredningen
föreslagit.

Det
finns emellerfid vissa situationer där de nuvarande beslämmelserna inte
fungerar pä ett tillfredsställande sätt. Jag tänker på i och för sig straffvärda
fört aranden som med nuvarande regler riskerar alt falla mellan egenmäktigt
förfarande och olovligt brukande utan atl träffas av någondera bestämmelsen.
Det beror i korthet på atl besitlningsbegreppel - som förmögenhetsbrotlsutredningen
har påpekat - numera inte är helt tidsenligt. En sådan besittningsrubbning som
egenmäktigt förfarande förutsätter har kanske inte inträffat. Och
gärningsmannen behöver inte heller - på det sätt bestämmelsen om olovligt
brukande kräver - ha haft besittning lill det som brukas olovligen.

Vad
jag syftar på är bl. a. olika former av brukande som följt av den

28 tekniska utvecklingen och som inte var möjliga att
förutse i samband med

1942
års reform av förmögenhetsbrolten. Redan del fallet atl någon olovli- Prop.
1985/86:65 gen använder annans telefon kan vålla svårigheter vid den rättsliga
bedömningen (se t. ex. RH 54:82). Än besväriigare blir situationen när del
gäller olovligt brukande i datormiljö. Datakommunikationens utveckling har inneburit
alt det numera är möjligt atl på ett stort geografiskt avstånd ta sig in i etl
datorsystem via en datorförbindelse och på så sätt olovligen utnyttja någon
annans datoranläggning. För sädana förfaranden, som brukar kallas för lidsslöld,
passar besitlningsbegreppel över huvud laget inte. Delta dilemma har
uppmärksammals av förmögenhetsbrotlsutredningen som funnit del nödvändigt all någol
utvidga del straffbara området för alt man skall kunna ingripa mot denna nya
typ av slraffvärda gärningar. Ett sätt all åstadkomma ett sådant resultat är atl
— såsom utredningen föreslagit -göra brottet olovligt brukande oberoende av besittningsförhållandena.
Därmed skulle även olovlig användning av egendom som befinner sig utom gärningsmannens
besittning kriminaliseras.

Enligt
min mening finns det ett behov av all anpassa kriminaliseringen av olovligt
brukande till de nytillkomna dispositionsmöjligheter som följt i spåren av den
tekniska utvecklingen. Jag anser all en tillfredsställande lösning på detta
problem kan åstadkommas genom den enkla justeringen atl besillningskravet
slopas i straffbestämmelsen om olovligt brukande i 10 kap. 7 § BrB.

Med
milt förslag kriminaliseras således själva den olovliga användningen av annans
egendom. Om del olovliga brukandet ulgör etl led i en besillningskränkning
skall dock, på samma sätt som nu, det olovliga brukandel anses vara konsumerat
av det olovliga besillningslagandel och gärningen i sin helhet hänföras lill
del slraffstadgande i 8 kap. som är tillämpligt. När förutsättningar föreligger
all döma lill ansvar för egenmäktigt förfarande kan dock etl efterföljande
brukande av den tillgripna egendomen komma alt medföra atl brottet skall
bedömas som grovt enligt 8 kap. 8 § andra slyckel. Denna möjlighet finns
emellertid redan enligt gällande rätt.

Den
fördel som milt förslag innebär är all vissa klart straffvärda disposi-fioner,
på vilka det ler sig främmande att applicera besitlningsbegreppel, inte hamnar
utanför del kriminaliserade området. I övrigt torde emellertid inte några
nämnvärda skillnader uppslå i förhållande till vad som nu gäller.

Det
bör i sammanhanget påpekas att den av mig förordade ändringen endasl tar sikte
på sådant olovligt brukande som avser lösa saker. Vad som är atl anse som lös
sak enligt BrB är emellertid inte beroende av den civilrätlsliga skillnaden
mellan fast och lös egendom. Ett föremål kan i straffrättsliga sammanhang vara atl
anse som fast egendom trots alt del civilrättsligt utgör lös egendom, såsom
exempelvis en byggnad på annans grund. Mycket av vad som enligt jordabalken ulgör
tillbehör lill faslighel och därmed fast egendom är å andra sidan lösa saker i
den mening som avses i bestämmelsen om olovligt brukande. Så torde regelmässigt
vara fallet med exempelvis datorer, oberoende av om de civilrättsligt i del
enskilda fallet anses utgöra fast eller lös egendom.

Brottet olovligt bnikande
innefattar en mängd skilda förfaranden av

vilka del stora flertalet torde framstå som relativt sett mindre allvarliga och 29

Prop.
1985/86:65

vilkas straffvärde mer än
väl kan tillgodoses inom ramen för den nuvarande straffskalan. Dock ryms
häribiand — inte minst genom den justering jag nu föreslår — också vissa
gärningar som kan medföra betydande verkningar för den drabbade såsom t. ex.
vid olovligt brukande av datorer. För atl sådana brott skall kunna mötas med en
adekvat påföljd finner jag atl det bör införas en särskild straffskala för
grova brott. Straffmaximum bör därvid bestämmas till vad som gäller för andra
förmögenhetsbrott av jämförbar svårhetsgrad, nämligen fängelse två år.

7 Tillämpningsområdet för bestämmelsen om dataintrång
utvidgas

Mitt
förslag: Straffbestämmelsen i 21 § datalagen görs uttryckligen tillämplig på
information som är under befordran via elektroniskt eller annat liknande
hjälpmedel för att användas för automaUsk databehandling (s. k. wiretapping),
även om uppgifterna inte är att anse som en s. k. upptagning för ADB.

Utredningsförslaget:
Förmögenhetsbrottsulredningen har inte lämnat något förslag på denna punkt.
Dock har utredningen gjort vissa uttalanden som mitt förslag bygger på.
(Belänkandet s. 184 f)

30

Skälen
för mitt förslag: Den snabba utvecklingen på elektronikområdel har medfört all
datorerna har blivit allt billigare. Samtidigt har deras kapacitet ökat
betydligt. Men möjligheterna all utnyttja ADB-tekniken är också beroende av att
det finns ett effektivt kommunikafionssyslem. I takt med att datorer tas i bruk
inom allt fler områden ökar därför också kraven på effektiv överföring av data .
Även kommunikaUonstekniken har till följd av denna utveckling kommit att bli
allt mer automatiserad. Nya och bättre tjänster kan erbjudas för olika former
av datakommunikation.

Som
ett exempel på en planerad åtgärd för ytteriigare effektivisering kan nämnas
utvecklingsarbetet med fiberoptik. Telenätet, som i dag beslår av koppariedningar,
kommer på sikt alt bytas ut mot glasfiberkablar. Detta kommer atl innebära att
datakommunikationen i framliden kommer att flyta snabbare, billigare och
säkrare.

Men
utvecklingen av kommunikationstekniken kan naturligtvis också sfimulera
olovliga förfaranden. Alla ledningar och andra förbindelser lill elektronisk
utrustning kan avlyssnas; givetvis också ledningar som för över information
mellan olika ADB-anläggningar. Atl delta ofta kan innebära synneriigen kännbar
skada för den vars data avlyssnas har uppmärksammats mer och mer. Ett problem
i sammanhanget är dock atl sådana förfaranden i likhet med flera andra
gärningstyper med anknytning till datortekniken kan vara svåra att upptäcka och
avslöja.

Den
viktigaste metoden att förebygga sådan brottslighet är därför alt hålla en hög säkerhelsberedskap
genom att införa effektiva kontroll- och

skyddssystem.
Intresset för säkerhetsfrågor, som tidigare fått vika för de Prop.
1985/86:65 ökade prestationskrav utvecklingen fört med sig, har också på senare
fid kommit mer i förgrunden. Jag finner det angeläget atl här understryka vikten
av att omgärda datorutrustningen med väl utbyggda och fungerande säkerhetsanordningar.

Förenklat
uttryckt består en dator av tre komponenter, nämligen en inmatningsenhet, en
utmatningsenhet och en centralenhet. Centralenheten innehåller i sin tur flera delfunkfioner
såsom ett minne, en styrenhet och en räkneenhet. Dessa olika delar kan vara
fysiskt fristående från varandra eller sammankopplade till en enda enhet. I den
mån utrustningen för in-och utmatning av data är skild från centralenheten,
brukar sådan utrustning kallas för terminaler.

Datakommunikationen
medger att fysiskt och geografiskt spridda enheter i ett datorsystem kan
knytas samman och alt man mycket snabbt kan föra över informafion mellan
enheterna. Kommunikationen sker genom fasta eller uppringbara förbindelser.
Särskilt i det sistnämnda fallet används vanligen televerkets linjer. Om
förbindelsen är uppringbar, kan användaren kommunicera med datorn genom att slå
ett visst nummer. Användaren kan befinna sig på ett stort geografiskt avstånd från
datorsystemet, t. o. m. på en annan kontinent. I ett nät med fast uppkopplade förbindelser
kan användaren inte påverka lill vem en förbindelse skall gå. Den som skall ta
sig in i etl datorsystem via ett fast uppkopplat nät måste därför göra detta från
någon av etl begränsat antal kontrollerbara platser. Det finns dock åtskilliga
exempel på informationssystem där fasta förbindelser på vissa sträckor har
kombinerats med uppringbara in- och utgångar. Men ävlyssningshotet är lika
stort, oavsett om förbindelsen är fast eller uppringbar.

Därmed
kommer jag in på frågan i vilken män s. k. wiretapping, dvs. att olovligen
avlyssna den förbindelse som används för kommunikationen och ta del av vad som
förs över, är straffbart enligt någon nu existerande straffbestämmelse.

14
kap. 8 § BrB kriminaliseras förfaranden som innebär atl någon olovligen
bereder sig tillgång till bl. a. telemeddelanden som är under befordran genom
allmän befordringsanstalt. Brottet kallas brytande av telehemlighel och kan
föranleda böter eller fängelse i högst två år. Med telemeddelande avses ett
meddelande, vilket som helst, som befordras genom televerkets försorg, sä även
meddelanden som överförs mellan två ADB-anläggningar via televerkels linjer.
All olovligen avlyssna sådan information är således straffbart som brytande av telehemlighel.

Annorlunda
förhåller det sig med information som befordras via förbin

delser som inte är kopplade till det allmänna telenätet. Meddelandet är ju

då inte "under befordran genom allmän befordringsanstalt" på sätt som

krävs för straffansvar enligt 4 kap. 8 § BrB. Om uppgifterna är fixerade på

någon form av datamedium och överförs från centralenheten till en termi

nal, utgör de emellertid en s. k. upptagning för ADB. En sådan upptagning

definieras i förarbetena till datalagen som "uppgift som är fixerad pä
någon

form av dalamedium och som antingen finns i eller kan matas in i en

datamaskin och som inte är visuellt läsbar"(se prop. 1973:33 s. 75). Atl 3'

Prop.
1985/86:65 olovligen bereda sig tillgång lill sådan information, exempelvis
genom avlyssning, är således straffbart som dataintrång enligt 21 § datalagen.
Straffskalan är densamma som den för brytande av telehemlighel.

Det
är emellertid tveksamt om datainlrångsbeslämmelsen är tillämplig när
kommunikationen sker via en privat förbindelse i motsatt riktning än den jag
nyss angav, dvs. när informationen förs över från en terminal till datorn i
vilken den bearbetas och lagras på ett dalamedium. Förmögenhetsbrotlsutredningen
har visserligen tolkat begreppet upptagning för ADB så all det omfattar även en
uppgift som skrivits in på en terminal och därefter sänds lill en dator
(belänkandet s. 185). Del kan emellertid diskuteras, om uppgifterna i det
fallet kan sägas ha varit fixerade på ett dalamedium. Vägledande motivullalanden
och avgöranden i praxis saknas. Jag anser det mot den bakgrunden vara oklart,
om straff för dataintrång kan drabba den som "lappar" information i
det skedet.

Om
intrånget innebär att linjen blockeras, någol som sällan torde vara fallet,
kunde man möjligen anse att en besittningsrubbning föreligger. Straffansvar för
egenmäktigt förfarande enligt 8 kap. 8 § BrB skulle i sä fall kunna följa. Som
jag närmare har utvecklat i det föregående avsnittet uppslår det emellertid
inte sällan svårigheter när det gäller alt avgöra om olovlig användning av
vissa tekniska anordningar, som t. ex. vid datakommunikation, innebär en besittningsrubbning
eller inte.

Med
tanke på alt stora värden kan slå på spel för den vars dala avlyssnas anser jag
del vara angelägel att klarlägga vad som straffrättsligt skall gälla i ett fall
som det nu diskuterade. Enligt min mening är det rimligt att i straffrättsligt
hänseende likställa denna form av olovlig avlyssning av data med sådan annan
olovlig befattning med upptagning för ADB som odiskutabelt täcks av
dataintrångsbestämmelsen. På det sättet har ju fö. förmögenhetsbrottsulredningen
tolkat straffbestämmelsen i fråga och därför inte funnit behov av all föreslå
någon lagändring. Ett klarläggande av detta slag kan också utan svårighet föras
in i 21 § datalagen. Mol bakgrund av del sagda har jag därför ansett mig kunna
- utan föregående remissbehandling av del konkreta förslaget - föreslå atl broltsbeskrivningen
i 21 § dalalagen utvidgas på så sätt atl del uttryckligen slås fast all
straffbestämmelsen är tillämplig när förfarandet riktas mot information som är
under befordran via elektroniskt eller annat liknande hjälpmedel för att
användas för automatisk databehandling, även om uppgifterna ännu inte ulgör en
upptagning för ADB.

Om
milt förslag genomförs, blir all form av s. k. wiretapping uttryckligen straffbelagd
såsom antingen brytande av telehemlighel eller, subsidiärt, dataintrång.
Straffskalan är densamma för dessa brott.

Förberedelse
till brytande av telehemlighel enligt 4 kap. 9 b § BrB är av

etl av annat slag än de förfaranden som omfattas av den gemensamma

bestämmelsen om förberedelse till brott i 23 kap. 2 § första stycket BrB.

Den som i syfte att begå ett brott mot 4 kap. 8 § förbereder brottet genom

att t. ex. ta emot en summa pengar, kan inte straffas för förberedelse till

brytande av telehemlighel, eftersom förberedelse av sådant slag inte är

kriminaliserad beträffande det brottet. Emellertid omfattas ju en fullbor-

2 dad gärning av nämnt slag även av
gärningsbeskrivningen för dataintrång.

Förberedelse
till sådant brott som inte är ringa är straffbelagd enligt 23 Prop. 1985/86:65
kap. 2 § BrB. Vid sådant förhållande kan gärningen i fråga därför bli straffbar
som förberedelse Ull dataintrång, trots att den - om den hade fullbordats -
skulle ha bedömts enligt BrB. Eftersom den mest typiska formen av förberedelse
till brytande av telehemlighel är särskilt kriminaliserad i 4 kap. 9 b § BrB,
torde dock sådana situationer kunna uppstå endast i undantagsfall.

I
del förslag till komplettering av bedrägeristadgandet i 9 kap. 1 § BrB som jag
har lagt fram i det föregående har jag använt uttrycket automatisk informationsbehandling.
Avsikten med del är, som jag utförligt har motiverat, att göra
bedrägeribestämmelsen teknikneutral. Man kunde naturligtvis överväga alt i
konsekvens härmed göra motsvarande ändring i terminologin i förevarande
bestämmelse. Enligt min mening skulle det dock med tanke på dalalagens
tillämpningsområde föra alltför långt.

8 Straffansvaret för ocker skärps 8.1 Bakgrund

Straffbestämmelsen
om ocker finns i 9 kap. 5 § BrB och har sill ursprung i lagen den 14 juni 1901
angående ocker. I den lagen stadgades straffansvar för ocker som förekom i
samband med utlåning av pengar eller när anstånd beviljades med betalning av en
skuld. Det var således endasl s.k. kreditocker som var kriminaliserat. I del
hänseendet kom del för ocker straffbara området alt bli mera begränsat än det civilrätlsliga
stadgande om rättshandlingars ogiltighel p.g. a. ocker som finns i 31 §
avtalslagen (1915:218) och som infördes redan vid avtalslagens fillkomsl år
1915. Sistnämnda ogillighetsbestämmelse omfattade nämligen redan från början även
s. k. sakocker.

Redan
i förarbetena till avtalslagen uttalades alt man borde överväga att utvidga
straffansvaret för ocker så atl det på samma sätt som ogiltighels-beslämmelsen
i 31 § avtalslagen omfattade även sakocker. Frågan om att utvidga
straffansvaret för ocker blev senare också föremål för återkommande
diskussioner i riksdagen. Därvid framfördes även olika förslag som gick ut på
alt sänka kraven på bevisningen om ockersitualionen, l.ex. genom alt införa
omvänd bevisbörda i fråga om ockrarens kännedom om offrets underläge eller alt
straffbelägga oaktsamt ocker (se redogörelsen i betänkandet s. 191 f).

När
straffrältskommitlén behandlade frågan fann man emellertid all "hur
önskvärt del än må vara alt kunna åkomma ockrare med straff, skulle det dock
vara betänkligt all såsom ifrågasatts, för detta ändamål rubba principen, alt
ingen må fällas lill ansvar för brott där ej rekvisiten för delta bevisats vara
för handen." Inte heller fann kommittén att det var "tillrådligt alt
införa straff för ocker av oaktsamhet" (SOU 1940:20 s. 143).

Genom
den reform av förmögenhetsbrotten som år 1942 följde på straff-

rältskommilténs förslag fördes straffbestämmelsen om ocker in i 21 kap.

5 § strafflagen. Förutsättningarna för straffbarhet för ocker utvidgades

därvid så alt de i princip kom alt överensstämma med förutsättningarna för 33

3 Riksdagen 1985/86. 1 saml. Nr 65

Prop.
1985/86:65 att en rättshandling skall förklaras ogiltig enligt 31 §
avtalslagen. Bl. a. utsträcktes det straffrättsliga ockerbegreppet till att
omfatta sakocker och ocker vid benefika rättshandlingar såsom gåva och
testamente. Vid BrB:s tillkomst överfördes ockerbestämmelsen - utan andra
ändringar än beträffande straffskalan - till balkens 9 kap. 5 § där den sedan
dess behållits oförändrad.

Ocker
begår enligt 9 kap. 5 § BrB den som vid avtal eller annan rättshandling
begagnar sig av någons trångmål, oförstånd, lättsinne eller beroende ställning
i förhållande lill honom lill alt bereda sig förmån, som står i uppenbart
missförhållande till vederiagel eller för vilken vederlag inte skall utgå.
Straffet för normalgraden av ocker är böter eller fängelse i högst två år. Om
brottet är grovt, är straffskalan fängelse lägst sex månader och högst fyra år.

Vid
ocker krävs således att gärningsmannen i samband med ett avtal eller annan
rättshandling utnyttjar atl motparten befinner sig i ett visst underläge för atl
bereda sig egen vinning. Inte sällan kommer inifiafivet fill gärningen från
offret självt. Ocker skiljer sig från de närliggande brotten bedrägeri och
utpressning på bl. a. det sättet all, medan utpressaren och bedragaren i
typiska fall själva skapar den situation som de drar fördel av, ockraren
utnyttjar en situafion som redan föreligger. En annan skillnad i förhållande
till de nämnda brottstyperna är att endasl dispositioner som utgör
rättshandlingar kan ge upphov till ocker. En sådan rättshandling är ogiltig
enligt 31 § avtalslagen.

I etl
flertal riksdagsmotioner under 1960- och 1970-talen har begärts utredning om
möjligheterna alt vidta effekfiva åtgärder för att motverka ocker i utlåningsverksamhet.
Det har satts i fråga om man borde kräva tillstånd för all få bedriva
yrkesmässig låneverksamhel eller införa någon annan form av verksamt
kontrollmedel. Dessa motioner har emellertid inte i något fall lett lill åtgärd
från riksdagens sida.

I
1976 års direktiv till förmögenhelsbrotlsutredningen togs frågan upp på nytt.
Då uttalades att det vid den kommande översynen av förmögenhelsbrotlen fanns
anledning alt speciellt uppmärksamma bl. a. straffbestämmelsen om ocker,
framför allt av den anledningen att gällande förutsättningar för straffbarhet
ibland kan medföra all straffansvar kan utkrävas endast hos den gärningsman
vars otillbörliga agerande sker öppet, medan de personer som håller sig i
bakgrunden och träder in först på etl senare stadium kan gå fria (se 1977 års kommittéberätlelse
del II s. 27).

Inom
ramen för BRÅ:s numera slutförda översyn av lagsfiftningen mot

organiserad och ekonomisk brottslighet utarbetade en arbetsgrupp en pro

memoria om ocker (BRÅ PM 1983:1 Ocker). I promemorian uppmärksam

mas särskilt den uUåningsverksamhet sotn bedrivs på den oreglerade s. k.

grå kreditmarknaden. För att råda bot på de missförhållanden som före

kommer där föreslås i promemorian alt straffansvaret för ocker skärps när

del gäller gärningar som begås i näringsverksamhet eller som led i en

verksamhet som bedrivs vanemässigl eller annars i störte omfattning.

Gärningsmannen skall enligt förslaget kunna fällas till ansvar för ocker i

sådant fall, även om han väl inte insåg men hade skälig anledning att anta

34 atl han utnyttjade målsägandens underläge på det
sätt som ockerbestäm-

melsen
anger. Promemorian överlämnades till förmögenhelsbroltsutred- Prop.
1985/86:65 ningen.

Förmögenhetsbrottsutredningens
betänkande innehåller också en straffbestämmelse med utvidgat straffansvar för
ocker i utlåningsverksamhet. Förmögenhetsbrottsutredningen har dock valt en
annan lösning än den som föreslagils i BRÅ-promemorian.

I
utredningsförslaget förekommer ockerbrotlet 1 två varianter. Det nuvarande ockerbroltet
har behållits i princip oförändrat med samma beskrivning av ockersiluafionen
som enligt gällande rätt; dock att rekvisitet beroendeförhållande enligt förslagel
inte skall behöva gälla mot gärningsmannen utan kunna avse även förhållandet fill
en tredje person. Förslaget överensstämmer på den punkten med motsvarande
bestämmelse i Danmark och Norge.

När
det gäller ocker i samband med utlåning av pengar har utredningen slopat det
uttryckliga kravet på att gärningsmannen skall ha begagnat sig av offrets underiäge,
dvs. någons trångmål, oförstånd, lättsinne eller beroende ställning, för det
fall alt gärningen begås såsom led i en låneverksamhel. För straffansvar för
ocker i sådan verksamhet skall det enligt förslaget vara fillräckligl alt
gärningsmannen i samband med ufiåning av pengar bereder sig eller annan ränta
eller annan ekonomisk förmån som är uppenbart oskälig.

Majoriteten
av remissinstanserna har ansett att utredningens förslag till skärpt
ockerbestämmelse är väl ägnad alt läggas till grund för en effektivare
lagstiftning mot avarterna på den oreglerade kreditmarknaden. Från några håll
har dock ullalats farhågor för all kriminaliseringen går för långt, medan andra
hävdat alt bestämmelsen är för begränsad genom att den inte omfattar även andra
former för kreditgivning och finansiering än rena försträckningsavlal.

Jag
finner i likhet med förmögenhetsbrottsulredningen och majoriteten av
remissinstanserna att den nuvarande straffrättsliga regleringen mot ocker inte
fungerar tillfredsställande. Detta beror i stor utsträckning på atl
brottsutredningen vid misstanke om ocker är myckel tidsödande och besvärlig.
Som gällande ockerbestämmelse är utformad krävs nämligen i regel omfattande
utredning om varje enskild målsägandes personliga och ekonomiska situation och
vilken kännedom den misstänkte hafl om dessa förhållanden. Utredningarna
försvåras dessutom ofta av alt de enskilda målsägandena vanligen är obenägna
all lämna ut uppgifter om sina privata förhållanden.

Jag ser del som en
angelägen uppgift att effektivisera bekämpningen av

ocker. Det är särskilt vikfigt att komma ät de avarter som förekommer mer

eller mindre öppet som närmast yrkesmässig verksamhet utanför insyn och

kontroll från samhällets sida. I likhet med utredningen och den fidigare

nämnda arbetsgruppen inom BRÅ som sysslat med frågan anser jag därför

alt ockeriagsliftningen bör skärpas. Min strävan är alt åstadkomma en

lösning som, utan alt rättssäkerheten eftersatts, ger ökade möjligheter all

ingripa mol den som utövar och finansiellt understödjer sådan verksamhet.

Jag kommer i det följande alt föreslå atl förmögenhetsbroltsulredningens

förslag med vissa modifikationer genomförs. 35

Prop. 1985/86:65 8.2 Ockerbrottets rekvisit beroende
ställning utvidgas något

Mitt
förslag: Den nuvarande beskrivningen av ockersitualionen utvidgas på det
sättet att rekvisitet beroende ställning skall omfatta även
beroendeförhållanden som föreligger gentemot en annan person än
gärningsmannen.

Utredningsförslaget:
Förmögenhetsbroltsulredningens förslag överensstämmer med mitt förslag.
(Betänkandet s. 199.)

Remissinstanserna:
Del fåtal som uttalat sig i denna fråga har tillstyrkt förslaget.

Skälen
för mitt förslag: Förmögenhetsbrottsulredningen har funnit att den gällande slral!!bestämmelsen
ganska väl anger de situationer som, om underiaget utnyttjas, generellt bör
kunna föranleda straffansvar för ocker. Utredningen har därför stannat för att
bestämmelsen i detta avseende bör behållas i princip oförändrad.

På
en punkt innebär dock utredningens förslag lill beskrivning av ockersitualionen
en smärte utvidgning jämfört med vad som nu gäller. Enligt utredningens förslag
skall det beroendeförhållande som gärningsmannen utnyttjar inte - såsom nu
förutsätts i lagtexten - behöva vara ett förhållande mellan honom och målsäganden.
Straffbarhet bör enligt förslagel kunna inlräda även när gärningsmannen
utnyttjar all målsäganden befinner sig i beroende ställning gentemot en tredje
person. Enligt utredningens mening bör därför den i ockerparagrafen efler rekvisitet
beroende ställning intagna bestämningen "i förhållande till honom"
(dvs. gärningsmannen) utgå ur lagtexten. På det sättet är beroenderekvisilel
redan utformat i ockerbeslämmelserna i Danmark och Norge och i ett förslag som
har lagts fram i Finland.

De
remissinstanser som kommenterat denna fråga har tillstyrkt förslaget. Också
jag instämmer i vad utredningen i detta hänseende har kommit fram lill. Del ter
sig lika straffvärt atl utnyttja atl målsäganden är i underläge i förhållande lill
någon annan som all han är det i förhållande lill gärningsmannen. Genom
utredningens förslag undanröjs sålunda en omotiverad begränsning av beroenderekvisilel
samtidigt som den nordiska enhetligheten på denna punkt ökar. Jag förordar
alltså att förslaget genomförs.

36

8.3 Ocker
i näringsverksamhet m. m.

Prop.
1985/86:65

Mitt
förslag: Den som lämnar kredit i näringsverksamhet eller annars vanemässigl
eller i större omfattning skall kunna dömas för ocker, om det råder ett
uppenbart missförhållande mellan den ränta e. d. han betingar sig och
motprestationen.

Utredningsförslaget:
Förmögenhetsbroltsulredningens förslag överensstämmer i huvudsak med milt.
Utredningsförslaget avser dock endast utlåning av pengar som är etl led i en låneverksamhel
och inte, som jag föreslår, all form av kreditgivning som sker i
näringsverksamhet eller i övrigt i störte omfattning (Betänkandet s. 198-202
och s. 278.) Förslaget i BRÅ- promemorian ligger i det avseendet närmare mitt
förslag.

Remissinstanserna:
Utredningens förslag till ockerbeslämmelse har fåll ett i huvudsak mycket gott
mottagande. Hovrätten över Skåne och Blekinge, RÅ samt konsumentverket har dock
hävdat atl den nya skärpta straffbestämmelsen om ocker bör omfatta även andra
former av finansiering och kreditgivning än rena försträckningsavlal.
Länsåklagarmyndigheten i Kris-lianstads län och Finansbolagens förening har
anfört att kriminaliseringen enligt förslaget går för långt. Juridiska
fakultetsnämnden vid Lunds universitet har, med hänvisning till hur
ockerparagrafen tillämpats i praktiken i vart fall i underrällspraxis, satt i
fråga om en straffbestämmelse av detta slag verkligen behövs.

Skälen
för mitt förslag: Kreditgivning har i allmänhet ansetts vara en uppgift för
banker, finansbolag och övriga tradifionella kreditinstitut. Sedan lång tid
har samhället hafl ett betydande inflytande över bankernas verksamhet genom bl.
a. banklagstiftningen, bankinspektionens tillsyn och kontroll genom kreditpolitisk
lagstiftning. Motsvarande möjligheter lill insyn och kontroll gäller också i
förhållande till de övriga traditionella kreditinstituten.

Vid
sidan härav förekommer emellertid kreditgivning som varken omfattas av den kredilpolitiska
lagstiftningen eller är föremål för någon särskild insyn eller kontroll från samhällets
sida. Den del av kreditmarknaden som sålunda faller utanför samhällets
reglering och inflytande brukar kallas den grå kredit- eller lånemarknaden. Den
omfattar en mängd olika former av kreditgivning; allfifrän fullt seriösa
transaktioner mellan t. ex. olika företag eller genom förmedling av bankernas nolarialavdelningar
lill den ibland mera tvivelaktiga hantering med oftast kortfristiga län som
bedrivs av privatpersoner eller mindre lånefirmor. Med begreppet grå lånefirmor
avses i del följande den sistnämnda kategorin, dvs. sådan utlåning av företrädesvis
mindre belopp på oftast kort löptid som förmedlas till privatpersoner av
lånefirmor eller privata diskontörer.

I den tidigare nämnda BRÅ-promemorian
om ocker har man särskilt riktat uppmärksamheten mol den låneverksamhel som
bedrivs av dessa grå lånefirmor. Man har i promemorian konstaterat atl del på
senare år

37

Prop.
1985/86: 65 tycks ha blivit allt vanligare att vissa firmor och privatpersoner
bedriver låneverksamhel som går ul på att förmedla för det mesta kortfristiga mindre
lån till privatpersoner. Verksamheten bedrivs oftast helt öppet med annonsering
i dagspressen och är koncentrerad lill storstadsregionerna, främst Stockholmsområdet
(promemorian s. 24 och 35).

I
promemorian görs under åberopande av vissa inhämtade uppgifter som granskals
närmare det anlagandel att del finns ett stort anlal personer som anser sig
vara tvungna alt vända sig till en lånefirma för att tillfälligt lösa sina
ekonomiska problem samt att dessa personer är beredda all betala dyrt för all
få etl kortfristigt lån. Enligt promemorian kan man på grund härav dra den
slutsatsen att del här rör sig om en lönsam sysselsättning för dem som driver
och finansierar verksamheten (promemorian s. 29 ff). I promemorian görs vidare,
med utgångspunkt från ett i och för sig mycket begränsat underlag, det
anlagandel alt låntagare som vänder sig fill de grå lånefirmor som nu är i blickpunklen
som regel torde befinna sig i ett underläge av del slag som ockerbestämmelsen
tar sikte på.

I
samarbete med länsstyrelsen i Stockholms län har inom BRÅ därefter genomförts
ett projektarbete som syftat till all kartlägga den grå lånemarknaden inom Stockholms
kommun. Projektet har omfattat etl slumpmässigt urval av de grå
låneförmedlingar som var verksamma inom kommunen under år 1981. I studien
(kansli PM 1985:6) Den grå länemarknaden har projektet redovisats. Materialet
ger vid handen all de tidigare gjorda antagandena angående den undersökta
verksamhetens karaktär och omfattning synes vara välgrundade, i vart fall när
del gäller Slockholms kommun.

I
promemorian från år 1983 diskuteras olika länkbara åtgärder för atl sanera
verksamheten på denna del av den oreglerade kredilmarknaden. Promemorian mynnar
ul i ett förslag om atl utvidga tillämpningsområdet för ockerbeslämmelsen fill
att omfatta oaktsamt ocker. I förslaget har sålunda kravet på uppsåt i
förhållande Ull ockersitualionen slopats när del gäller långivning som sker i
näringsverksamhet eller som bedrivs vanemässigl eller annars i större
omfattning. Syftet med förslagel sägs inte vara all komma åt fall som enligt
gällande rätt inte ulgör ocker. I stället anges avsikten som "atl förbjuda
all någon i näringsverksamhet utnyttjar vad som typiskt sett ulgör en ockersiluation
genom all sänka kravet på bevisning någol" (se s. 66). Man kan nämligen,
enligt promemorian, rent allmänt utgå från att den som i ett avtal är beredd atl
acceptera alt motparten fillförsäkras oskäliga förmåner måste vara i en prekär
situation. Redan det förhållandel alt låntagaren går med på sådana villkor
utgör etl starkt indicium för all långivaren insett och utnyttjat låntagarens
belägenhet till sin egen fördel. I promemorian har förutsatts alt ett
genomförande av förslagel skulle komma alt göra det lättare för polis och
åklagare att utreda ockerbrottslighet som satts i system.

Förmögenhetsbrottsulredningen
till vilken BRÅ-promemorian överläm

nades har instämt i atl del är angelägel all mer effektivt än hittills kunna

komma till rätta med ocker i samband med långivning, främst när det gäller

de grå lånefirmorna. Utredningen har också funnit att detta lämpligen bör

åstadkommas med hjälp av ändrad lagstiftning på området.

38 Vid sina överväganden har utredningen till att
börja med avvisat tanken

på
att införa en konslrukfion med omvänd bevisbörda. Man har därvid Prop.
1985/86:65 hänvisat fill vissa skäl som tidigare anförts, bl. a. av slraffrältskommiltén,
mot en sådan lösning (se avsnitt 8.1). Inte heller har utredningen funnit all
förslaget i BRÅ-promemorian att kriminalisera oaktsamt ocker kan godtas utan
invändningar. Enligt utredningens uppfattning är det för det första, rent
principiellt sett, felaktigt att införa oaklsamhelsansvar med det huvudsakliga
motivet all underiätta bevisningen. Dessutom har utredningen ifrågasatt, om en
bestämmelse av det slaget verkligen skulle leda lill lättnader för polis och
åklagare att utreda systemafisk ockerbrottslighet. Faktum kvarstår nämligen att
del, även med den straffbestämmelse som föreslås i BRÅ-promemorian, t varje
enskilt fall måste utredas att långivaren rent fakfiskt utnyttjat att offret
befann sig i sådant underläge som nu krävs för ockeransvar.

Utredningen
har stannat för atl i stället föreslå en straffbestämmelse enligt vilken
ockeransvar skall kunna drabba den som i samband med utlåning av pengar bereder
sig eller någon annan ränta eller annan ekonomisk förmån som är uppenbart
oskälig, om gärningen begås såsom led i en låneverksamhet. Utredningens förslag
till straffbestämmelse mot kredit-ocker innebär således att det uttryckliga
kravet på att gärningsmannen skall ha utnyttjat att målsäganden befann sig i en
ockersiluation har slopats. På det sättet kan brottsutredningen koncentreras
till förhållandet mellan parternas prestationer.

Utredningen
har motiverat sitt förslag närmare bl. a. på följande sätt

Det
förhållandet atl den som lånar pengar på uppenbart oskäliga villkor
regelmässigt befinner sig i en svär situation eller handlar av ekonomiskt oförstånd
eller lättsinne anser vi motivera ett sloparide av kravet på att delta skall
behöva utredas i varje särskilt fall när gärningen förövas i verksamhet som
anges i förslaget. Kravet på att goltgörelsen för etl lån skall vara uppenbart
oskälig innebär i praktiken att ansvar enligt förslagel inte kommer i fråga i
andra lånesituafioner än sådana som gällande ockerbestämmelse tar sikte på.

En
anledning lill att vi har ansett del vara försvarbart att låta del straffbara
området för ocker i samband med långivning bestämmas enbart av huruvida goltgörelsen
för ett lån är uppenbart oskälig eller inte är att det inom området för
långivning ofta är relativt enkelt all konstatera hur de för etl lån uppställda
villkoren förhåller sig fill de villkor som skulle ha uppställts för ett
motsvarande lån på den reglerade kredilmarknaden. Att det på grund av
kreditpolitiska åtgärder måhända är myckel svårt för privatpersoner alt låna
upp medel för opriorilerade ändamål, bör inte hindra alt villkoren för ett lån
på den oreglerade marknaden jämförs med de länkbara villkoren för ett
motsvarande banklån. (Betänkandet s. 200 f)

Liksom
utredningen och majoriteten av remissinstanserna anser jag det

motiverat atl när det gäller låneocker slopa det uttryckliga kravet på att

målsäganden skall ha befunnit sig i underläge av viss beskaffenhet. Redan

del förhållandet alt någon i samband med yrkesmässig kreditgivning eller

annars i större omfattning bereder sig ränta eller annan ekonomisk förmån

som slår i uppenbart missförhållande till motprestationen måste i sig anses

klart fylla anspråken på straffvärde. En särskild bestämmelse om straff för

sådana fall bör las in som ett nytt andra stycke i ockerparagrafen. 39

Prop.
1985/86: 65 I linje med vad utredningen har anfört vill jag
framhålla att den lösning

som
jag sålunda förordar knappast innebär all kriminaliseringen utvidgas till andra
fall än sådana som i realiteten redan f. n. omfattas av straffansvaret. Som
utredningen har påpekat finns det nämligen fog för att räkna med att en ockersiluation
regelmässigt föreligger, om någon är beredd alt acceptera uppenbart oskäliga
lånevillkor för att få en kredit. Den praktiska skillnaden i förhållande fill
vad som nu gäller blir med mitt förslag att man kan koncentrera
brottsutredningen på all undersöka hur parternas prestationer förhåller sig lill
varandra. Man slipper därmed alt i varje enskilt fall utreda och bevisa hur
låntagarens situation sett ul i detalj och alt långivaren fakfiskt medvetet
utnyttjat all låntagaren befunnit sig i trångmål eller handlat på grund av
oförstånd, lättsinne eller beroende ställning. Men givetvis får låntagarens
ekonomiska situation central betydelse även fortsättningsvis. Den är ju t. ex.
ofta av avgörande betydelse för att bedöma kreditrisken, som i sin lur kan
påverka frågan om kreditvillkoren är all anse som uppenbart oskäliga eller
inte.

Även
om jag således i stort ansluter mig ull utredningens förslag till hur en mer
effektiv straffbestämmelse om låneocker lämpligen bör konstrueras, har jag
framför allt i ett avseende en annan uppfattning än utredningen när det gäller
bestämmelsens utformning.

Till
skillnad från förslaget i BRÅ-promemorian har utredningen begränsat
bestämmelsens tillämpningsområde till utlåning av pengar som bedrivs som led i
en låneverksamhet, dvs. till rena försträckningsavlal som har ingåtts i låneverksamhel.
Andra former av kreditgivning och finansiering, l.ex. leasing, factoring och
avbetalningsköp, faller således utanför den av utredningen föreslagna
straffbestämmelsens räckvidd. Utredningen har motiverat denna avgränsning med atl
del på andra områden, bl. a. i konsumenlkreditlagen (1977:981) och 36 §
avtalslagen, har införts bestämmelser som syftar till att skydda den svagare
avtalsparten. Enligt utredningen torde dessa civilrättsliga skyddsregler
fungera på ett sådant sätt att del inte finns skäl att i vidare mån än vad
utredningen gjort slopa kravet på alt gärningsmannen utnyttjat ett underläge
hos motparten till all bereda sig den oskäliga förmånen (betänkandet s. 201).

Denna
begränsning hos utredningsförslaget har frän flera håll fått kritik vid
remissbehandlingen. Bl. a. har hovrätten över Skåne och Blekinge framhållit alt
del blivit alll vanligare att låneverksamhet kombineras med försäljning av t.
ex. hushållsmaskiner på ett sätt som gör det svårt att skilja kredilgivningen
från vad som i realiteten är frislående låneavtal. Hovrätten har också påpekat atl
den civilrätlsliga skyddslagstiftningen, som f.ö. i stor utsträckning är
fillämplig även på de rena låneavtalen, aldrig kan fä samma avskräckande verkan
som hot om straffrättsligt ansvar. Liknande synpunkter har framförts av RÅ och
konsumentverket.

För
egen del instämmer jag i den kritik som de nämnda remissinstanser

na har framfört. Det är inte lämpligt atl avgränsa tillämpningsområdet på

del sätt som utredningen har föreslagit. Jag befarar framför allt all en sådan

begränsning lätt skulle kunna leda lill alt straffbestämmelsen kringgås och

ge upphov lill tolkningssvårigheler i rättstillämpningen. Jag anser därför

40 atl straffbestämmelsen, pä samma sätt som föreslogs
i promemorian från

BRÅ,
skall gälla alla former av kreditgivning som sker i näringsverksamhet Prop.
1985/86:65 eller såsom led i en verksamhet som bedrivs vanemässigl eller annars
i störte omfattning.

En
ny straffbestämmelse mot låneocker bör på samma sätt som den nuvarande
ockerbestämmelsen förutsätta all det föreligger ett uppenbart missförhållande
mellan prestationerna. Det innebär atl det skall råda en betydande
värdeskillnad mellan den betingade räntan, inklusive eventuell annan ekonomisk
förmån, och kreditgivarens motprestation, dvs. värdet av krediten. I
utredningsförslaget har detta uttryckts så att räntan m.m. skall framstå som
uppenbart oskälig. Utredningens avsikt tycks emellertid inte vara att
bedömningen av vad som är uppenbart oskälig lånekostnad skall avse något annat
eller mer än att del, på sätt som redan anges i ockerparagrafen, skall råda ett
uppenbart missförhållande mellan de båda prestationerna. Enligt min mening saknas
därför anledning alt föra in ett nytt begrepp i ockerbeslämmelsen genom alt
beskriva vinningsrekvisitet för låneocker på ett annorlunda sätt än när det
gäller ockerhandlingar i övrigt.

Redan
enligt gällande rätt kan det uppslå svårigheter alt bedöma vad som krävs för
att ett uppenbart missförhållande skall anses råda mellan de båda
prestationerna. Särskilt svårt kan det vara all värdera dem vid kreditgivning.
Detta hänger samman med att man inte utan vidare kan bestämma en fix nominell
gräns för vad som skall anses vara godtagbar gottgörelse för att lämna en
kredit. Frågan om huruvida räntan och andra eventuella förmåner i etl visst
avtalsförhållande står i ett uppenbart missförhållande till den lämnade
krediten eller inte beror nämligen även på andra faktorer än räntenivån, främst
graden av risktagande från borgenärens sida samt lånets löpfid.

Som
jag redan har framhållit är avsikten med milt förslag inte atl åstadkomma
någon förändring av vad som nu gäller på denna punkt. Således skall frågan om
prestationernas inbördes förhållande avgöras på samma sätt som enligt den
ockerbestämmelse som nu gäller. Liksom hittills måste del givelvis också
ankomma på de rättstillämpande myndigheterna alt med utgångspunkt frän de
särskilda omsiändigheterna i varje enskilt fall avgöra när etl sådant
missförhållande mellan prestationerna råder all straffansvar skall kunna följa.

Förmögenhetsbrottsulredningen
har dock för sin del tämligen ingående diskuterat hur förhållandet mellan
prestationerna skall bedömas. Med beaktande av problemets art och av att de
fall som hittills bedömts av domstolarna varit så fä, vill jag här återge en
del av utredningens tankar och samtidigt ge min syn på vilka omständigheter som
bör kunna vara fill ledning vid en sådan bedömning.

En naturlig utgångspunkt
bör kunna vara att jämföra hur kreditvillkoren

i fråga förhåller sig lill de länkbara villkoren för ett motsvarande lån i en

bank eller något annat kreditinstitut på den reglerade kreditmarknaden.

Jag delar utredningens uppfattning att en sådan jämförelse inte bör hindras

av att det på grund av kreditpolitiska åtgärder kan vara svårt för privatper

soner alt låna pengar för opriorilerade ändamål. Däremot måste - som

Finansbolagens förening har påpekat - beaktas bl. a. alt t. ex. finansbola- 41

Prop.
1985/86: 65 gen på grund av sin upplåningssituation regelmässigt håller en
räntenivå som överstiger bankernas ullåningsränta.

Lånels
löptid måste också vägas in i bedömningen. För mindre lån med sä kort löptid
som kanske endasl några veckor eller t. o. m. dagar kan en viss, nominellt
sett, mindre ersättning motsvara en myckel hög årsränta, utan all det därför är
rimligt alt bedöma transaktionen som ockermässig. Man kan i detta sammanhang
heller inte bortse från alt i och för sig kreditstarka låntagare kan välja alt
anlita en grå lånefirma och acceptera förhållandevis oförmånliga lånevillkor av
den anledningen atl de på det sättet kan erhålla krediten snabbare än vad en
traditionell kredifinrätlning kan erbjuda. I den mån låntagaren medvetet väljer
den utvägen, l.ex. för alt kunna anta ett tillfälligt erbjudande om att göra en
förmånlig affär, bör detta givetvis också inverka på bedömningen av
förhållandel mellan parternas prestationer. Som jag redan inledningsvis
betonat är del nämligen inte avsett att med den nya straffbestämmelsen komma ål
andra situationer än dem som typiskt sett ulgör ocker redan enligt gällande
rätt.

Vidare
har utredningen framhållit alt gäldenärens ekonomiska situation har stor
betydelse i sammanhanget. En borgenär som lånar ut pengar till en kredilsvag gäldenär
måste rimligen ha rätt alt sätta räntan högre än eljest på grund av den risk
som är förenad med krediten. När det gäller osäkra fordringar för vilka någon
säkerhet inte lämnats måste rent allmänt högre räntenivåer accepteras än när
det gäller motsvarande lån lill kreditvärdiga personer. Även om borgenärens
risktagande framstår som betydande, bör dock inte hur hög riskpremie som helst
godtas.

Utredningen
har vidare anfört alt del kan vara lämpligt att i praxis falla tillbaka på
vissa riktlinjer för skälighetsbedömningen. För en osäker fordran har
utredningen ansett del rimligt all ställa upp en tumregel som innebär att
gränsen dras vid förmåner som svarar mot 100 procent i omräknad årsränta. För
en säker fordran som avser etl inte obetydligt belopp och löper under minst sex
månader skulle motsvarande toleransnivå enligt utredningen kunna ligga
någonslans där räntan är tre ä fyra gånger så hög som riksbankens diskonto.

Som
jag ser del kan sådana tumregler tjäna lill en viss ledning. Men del är, som
jag redan har sagt och som har framhållits under remissbehandlingen, ytterst
en uppgift för domstolarna alt i det enskilda fallet avgöra när gränsen mot
ocker är överskriden. Således kan en lägre gottgörelse än den som utredningen angett
som en gräns under vissa förhållanden slå i uppenbart missförhåJlande till
motprestationen och medföra ansvar för ocker. På motsvarande sätt kan man länka
sig fall där räntan överstiger gränsen men där förhållandena är sådana all
ansvar inte bör komma i fråga. Att ange absoluta gränser låter sig inte göra.

9 Upprättade lagförslag

I
enlighet med vad jag nu har anfört har inom justitiedepartementet upprät

tats förslag lill

42 1. lag om ändring i brottsbalken,

2.
lag om ändring i datalagen (1973:289). Förslagen bör fogas till protokollet i
detta ärende som bilaga 7.

10 Specialmotivering Prop. 1985/86:65

10.1 Förslaget till lag om ändring i brottsbalken

9
kap.

1 §

Till
paragrafen har fogals ett nytt andra stycke i vilket kriminaliseras förfaranden
som innebär att en gärningsman bereder sig vinning genom all olovligen påverka
resultatet av en automatisk informationsbehandling eller någon annan hknande
automatisk process. Den nya bestämmelsen har behandlats utförligt i avsnitt 4 i
den allmänna motiveringen.

I
den nya bestämmelsen har inte ställts upp någol krav pä atl en fysisk person
skall ha blivit vilseledd till en viss disposition. Brottet föreligger när någon
olovligen påverkar resultatet av en automatisk informafionsbehandling eller
någon annan liknande automatisk process, om förfarandet också innebär vinning för
gärningsmannen och skada för någon annan.

Till
skillnad från vad som gäller enligt paragrafens första stycke anges inte i
andra stycket någon bestämd krets av skadelidande. Skadan torde dock i regel
drabba den för vars räkning informationsbehandlingen eller processen i fråga
har anordnats. Genom atl i lagtexten inte har angetts vem skadan skall drabba
slipper dock domstolen alt i det enskilda fallet avgöra den i dessa sammanhang
ofta tekniskt komplicerade fråga om för vem skada har varit det omedelbara
resultatet.

Den
brottsliga handlingen kan beslå i att gärningsmannen lämnar en oriklig eller
ofullständig uppgift som skall ligga lill grund för en aulomafisk informationsbehandling.
Uppgiften kan lämnas direkt av gärningsmannen till den anläggning som skall
behandla informationen, l.ex. en dator. I sådana fall har gärningsmannen
vanligen någon handläggarfunktion vid själva informafionsbehandlingen eller
äger närmare kännedom om informationsteknologiska frågor. Men
gärningsbeskrivningen omfattar också fall när vilseledande uppgifter lämnas
till någon fysisk person som är inblandad i processen, t. ex. en handläggare
som skall överföra dem lill ett maskinläsbarl medium före den automatiska
bearbetningen. I delta sistnämnda fall kan dock, beroende på handläggarens
beslutsfunktion i processen, redan rekvisiten för bedrägeri enligt första
stycket vara uppfyllda. Om nämligen den som tar emot uppgifterna skall fatta
ett självständigt beslul på grundval av uppgifterna och detta beslut på ett
avgörande och icke avsett vis inverkar på resultatet av
informationsbehandlingen, beror förmögenhetsöverföringen på att handläggaren
blivit vilseledd. I ett sådant fall bör straffansvar ådömas enligt första styckel.
Om däremot handläggaren har enbart en osjälvständigt förmedlande funktion, blir
andra stycket tillämpligt. Det bör emellertid framhållas att del i vilket fall
är tillräckligt för bedrägeriansvar atl rekvisiten enligt andra slyckel är uppfyllda.

Ett annat i
gärningsbeskrivningen särskilt angett tillvägagångssätt är atl

ändra i program, dvs. i instruktionerna för den automatiska informations

behandlingen. Med delta avses också att byta ut hela programmet eller atl

flytta över programmet från etl bearbetningsslälle till ett annat. 43

Prop.
1985/86: 65 Slutligen upptas i exemplifieringen av möjliga
metoder atl begå datorbe-

drägeri
atl olovligen ändra i en upptagning för automatisk informationsbehandling. I
första hand lar exemplet sikte på olovliga förfaranden med datorer. Begreppet
upptagning för automatisk informafionsbehandling får då samma innebörd som
begreppet upptagning för ADB i bl.a. straffbestämmelsen om dataintrång i 21 §
datalagen. Därmed avses en uppgift som är fixerad på någon form av dalamedium
och som antingen finns i eller kan malas in i en dalamaskin och som inte är
visuellt läsbar (se prop. 1973:33 s. 75). Vad som här främst avses är att
lagrade data olovligen ändras eller helt eller delvis utplånas eller atl nya data
olovligen förs in i det material som skall bearbetas. Som jag närmare utvecklat
i den allmänna motiveringen är dock inte bestämmelsens räckvidd begränsad lill
olovlig påverkan av datorer.

Del
framgår av broltsbeskrivningen alt de angivna exemplen på hur gärningen kan
förövas inte ulgör någon uttömmande uppräkning av alla de slags tänkbara
metoder som kan komma till användning. De är bara exempel på de
tillvägagångssätt som torde vara de mest frekventa. Del avgörande för om
bedrägeri enligt den föreslagna bestämmelsen föreligger eller inte är om en
oriktig förmögenhetsöverföring kommit lill stånd till följd av all
gärningsmannen på något sätt olovligen ingripit i den automatiska informationsbehandlingen
och därigenom påverkal del slulliga resultatet. Effekten härav torde vanligen
bli den alt gärningsmannen oriktigt krediteras ett penningbelopp eller att en
prestation han har alt ulföra felakfigt blir registrerad som fullgjord.

Atl
även olovliga förfaranden med t. ex. bankomater och varuautomaler m.m. avselts
bli hänförliga under den nya bedrägeribestämmelsen har berörts i den allmänna
motiveringen. Också i sådana fall synes det som regel vara fråga om ett slags
automatisk informationsbehandling som påverkas. T. ex. mynlaulomater har dock
oftast en så enkel konstruktion att det kan framstå som främmande all hänföra
den under begreppet automaUsk informafionsbehandling. I tydlighetens intresse
har därför bestämmelsen gjorts tillämplig även på "annan liknande
automatisk process".

För
okvalificerade former av automalmissbruk ådöms f. n. i allmänhet straffansvar
för bedrägligt beteende enligt 9 kap. 2 § andra stycket BrB, om inte gärningen
avser mer än ringa värde och i övrigt uppfyller rekvisiten för bedrägeri
enligt 9 kap. 1 §. På grund av hänvisningen till bedrägeristadgandet som görs
i 9 kap. 2 § första slyckel följer emellertid av mitt förslag all införa ett
nytt andra stycke i bedrägeristadgandel som kriminaliserar även automalmissbruk
av aktuellt slag, alt även 9 kap. 2 § första styckel i forlsiittningen kommer atl
bli fillämpligt på lindrigare former av sådant missbnik. Det torde sakna
avgörande betydelse vilket stycke som åberopas. Jag har därför ansett det
överflödigt alt i det här sammanhanget föreslå någon ändring i 9 kap. 2 §.

Förfaranden
som innebär alt någon olovligen ändrar eller pä annat sätt

förvanskar del slutliga resultatet av en informationsbehandling utan atl del

sker en förmögenhetsöverföring faller utanför straffstadgandets tillämp

ningsområde. F. n. fångar bestämmelsen om oredligl förfarande i 9 kap. 8 §

44 BrB upp en del sådana gärningar, nämligen sådana
dispositioner som inte

medför
vinning för gärningsmannen men som i övrigt svarar mot bedrägeri. Prop.
1985/86:65 Brottsbeskrivningen för oredligl förfarande kräver dock, i motsats lill
det av mig föreslagna andra styckel i 9 kap. 1 § BrB, att någon vilseletts. Det
leder fill att den motsvarande gärningslypen, som är sekundär lill andra stycket,
inte alltid kommer alt falla under 9 kap. 8 § BrB, nämligen när inte någon har
blivit vilseledd. I regel torde dock då någon annan straffbestämmelse vara
tillämplig. Om det färdiga resultatet ulgör en urkund, kan i sådana fall i
stället bestämmelsen om urkundsförfalskning i 14 kap. 1 § BrB bli tillämplig.
Om förutsättningarna i övrigt är uppfyllda, kan vidare straff för trolöshet mot
huvudman enligt 10 kap. 5 § BrB eller straff för dataintrång enligt 21 §
dalalagen komma i fråga.

5§

Ändringarna
i ockerparagrafen har behandlats i avsnitt 8 i den allmänna motiveringen.

I
paragrafens första stycke har inte gjorts någon annan ändring än alt kravet på
att ett utnyttjat beroendeförhållande skall råda gentemot just gärningsmannen
har slopats. Till följd av atl beroenderekvisilel således kommer att vara
tillämpligt även i siluafioner när gärningsmannen utnyttjar etl
beroendeförhållande som uppkommit mellan målsäganden och en tredje person,
utvidgas det straffbara området något. Pä del sättet är beroenderekvisilel
redan utformat i dansk och norsk strafnagsliflning.

Andra
stycket innehåller en ny bestämmelse om utvidgat straffansvar för låneocker.
Som närmare utvecklats i den allmänna motiveringen avses härmed främst alt
komma ät oseriös verksamhet på området, ofta bedriven av s.k. grå lånefirmor
utanför samhällets insyn och kontroll. Bestämmelsen är tillämplig på
rättshandlingar som begås i näringsverksamhet eller såsom led i en verksamhet
som bedrivs vanemässigl eller annars i störte omfattning. Detta uttryckssätt är
hämtat från del fillägg fill häleribesläm-melsen i 9 kap. 6 § BrB som trädde i
kraft den 1 juli 1980 (SFS 1980:107). Det är avsett att ha samma betydelse i
detta sammanhang (jfr prop. 1979/80:66 s. 24 f).

Begreppet
näringsverksamhet skall således förslås i vidsträckt mening och omfatta varje
verksamhet av ekonomisk art som bedrivs av en fysisk eller juridisk person.
Ytterligare ledning för vad som skall hänföras till begreppen näringsverksamhet
och näringsidkare kan hämtas frän förarbetena till de centrala konsumenträtlsliga
lagarna (se t. ex. prop. 1976/77:123 s. 152) och bokföringslagen (1976:125) som
i sin 1 § föreskriver bokföringsskyldighet för näringsidkare (prop. 1975:104 s.
203 f). Jag kan också hänvisa lill mina uttalanden i anslutning fill förslagel lill
konsumenttjänst-lag (prop. 1984/85:110 s. 141).

Men
straffansvar kan även drabba utövare av låneförmedling som inte är

all bedöma som näringsverksamhet. Så är fallet, om någon t. ex. regelbun

det under en längre tid beviljar krediter eller förmedlar ett flertal krediter

under en kortare tidsperiod, dvs. om utlåningsverksamhelen sker vane

mässigl eller på annat sätt i större omfattning. Givetvis är det, på samma

sätt som gäller för häleriansvar i motsvarande sammanhang, tillräckligt för 45

Prop.
1985/86:65 straffansvar att en enda ockerhandling kan påvisas ingå i en
sådan löpande verksamhet.

Med
ränta eller annan ekonomisk förmån avses det sammanlagda värdet av den gottgörelse
kreditgivaren betingar sig som vederlag för att lämna krediten. Även kostnader
för låneuppläggning, kreditupplysning m.m. skall således vägas in i bedömningen
av förhållandet mellan prestafioner-na. Vid kreditköp och liknande blandade
avtal kan dessutom förekomma att köpeskillingen för den vara som avtalet avser
sätts väsenfiigt högre än dess verkliga värde för att kostnaderna för själva
försträckningen skall kunna nedbringas och på så sätt framstå i bättre dager.
Sådan särskild gottgörelse måste givetvis också beaktas vid en helhetsbedömning
av prestationernas värde.

Av
grunderna för 23 kap. 7 § BrB följer atl straffansvar kan drabba även den som
avsiktligt bereder annan vinning eller tillägnar annan något. Den som i ufiåningsverksamhet
t. ex. kräver ockertänta för alt gynna en ba-komstående finansiär kan således
inte frila sig från straffansvar på den grunden att han själv' inte haft någon
vinning av affären. Som den nya bestämmelsen om låneocker är utformad torde man
f.ö. i större utsträckning än vad som hitfills varit fallet kunna ingripa
direkt mol dessa s.k. bak män.

10
kap.

5§

Den
föreslagna ändringen i bestämmelsen om trolöshet mot huvudman har behandlats i
avsnitt 5 i den allmänna motiveringen.

Med
den föreslagna justeringen i paragrafens första stycke utsträcks straffansvaret
till att omfatta även personer i förtroendeslällning som av sin huvudman anförtrotts
att självständigt svara för kvalificerade tekniska uppgifter. Avsikten är inte
att därmed utvidga kriminaliseringen av lojalitetsbroll i tjänst- eller
avtalsförhållanden i någon betydande utsträckning. Det är tekniska funkfionärer
i ledande ställning som t. ex. ledare av forsknings- eller utvecklingsprojekt,
föreståndare för datorcentraler och liknande tekniskt ansvariga personer i
nyckelpositioner som omfattas av straffbudet. Också utomstående konsulter
tillhör den krets som kan drabbas av ansvar. Om brottet är allvarligt, skall
den särskilda straffskalan som redan finns för grovt brott kunna användas.

Del
har också företagits en redaktionell förenkling av bestämmelsen. Någon saklig
ändring är inte avsedd.

7 §

I
paragrafens första stycke kriminaliseras olovligt brukande av någon

annans sak. Med den nya lydelsen saknar besittningsförhållandena bety

delse för slraffbarheten. Detta innebär att det straffbara området skall

omfatta även bruk av egendom som inte finns i gärningsmannens besilt-

46 ning.

Utvidgningen
av det straffbara området har vidtagits främst med sikte på Prop. 1985/86:65
alt komma ål gärningar som innebär s. k. fidsstöld, dvs. olovligt brukande av
anläggningar för automatisk informationsbehandling. Men även användning av
annan apparatur faller under lagrummets tillämpningsområde, t. ex. vissa former
av olovligt telefonerande (Jfr RH 54:82).

Följer
det olovliga brukandel på ett tillgreppsbrott eller en annan besittningsrubbning
av samma gärningsman, skall på samma sätt som tidigare normalt dömas till
ansvar enbart för besittningskränkningen. När en besittningsrubbning som
faller under brottet egenmäktigt förfarande kombineras med ett långvarigt eller
vårdslöst brukande av den olovligt fillgripna egendomen, kan emellertid del
olovliga brukandel, Hksom nu, föranleda att brottet bedöms som grovt enligt den
strängare straffskalan i 8 kap. 8 § andra styckel BrB.

Även
om de flesta brott som faller under paragrafen normall torde vara av mindre
allvarligt slag, inbegrips i gämingsbeskrivningen även gärningar som kan
förorsaka stor skada och avse egendom av betydande värde, såsom när det gäller
olovlig användning av värdefull teknisk apparatur, l.ex. datorer. För sådana
gärningar kan det finnas behov av en strängare straffskala än den som f.n.
gäller. I paragrafen har därför införts en särskild slraffskala för grovt
brott. Del har inte ansetts nödvändigt alt i lagtexten närmare ange vilka
kriterier som kan kvalificera en gärning som grovt brott. Som exempel på
omständigheter som främst torde komma i fråga är att gärningen avsett mycket
värdefull egendom eller förorsakat stor skada eller olägenhet.

För
att inte slraffskärpningen skall bli fillämplig på de gärningar som f n. behandlas
i andra meningen av första stycket, har denna brutits ut till etl nytt andra
stycke.

20
kap.

2§

Justeringen
av förevarande paragraf är, som jag har nämnt i den allmänna mofiveringen, en
följdändring föranlåten av att den straffbara kretsen vid brottet trolöshet mot
huvudman har utvidgats.

47

Prop. 1985/86:65 10.2 Förslaget till lag om ändring i
datalagen

21
§

I
ett nytt andra stycke i paragrafen har i förtydligande syfte det straffbara området
för dataintrång utvidgats till atl gälla även uppgifter som är under befordran
för automatisk databehandling men som ännu inte kan anses utgöra en s. k.
upptagning för ADB. Avsikten med detta klarläggande har närmare behandlats i
avsnitt 7. Även i fräga om del nya styckel avses gälla alt, om den gärning som
är aktuell är straffbelagd i BrB, balkens bestämmelse skall tillämpas i
stället för datalagens.

11 Hemställan

Jag
hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över de upprättade lagförslagen.

12 Beslut

Regeringen
beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.

48

Utdrag Prop. 1985/86:65

LAGRÅDET PROTOKOLL

vid
sammanträde 1985-10-10

Närvarande:
justitierådet Knutsson, f d. juslifierådet Sterzel, regeringsrådet Tottie.

Enligt
protokoll vid regeringssammanträde den 19 september 1985 har regeringen på
hemställan av statsrådet Wickbom beslutat inhämta lagrådets yttrande över
förslag lill

1.
lag om ändring i brottsbalken,

2.
lag om ändring i datalagen (1973:289).

Förslagen
har inför lagrådet föredragils av hovrättsassessorn Anne-Marie Westerberg.
Förslagen föranleder följande yttrande av lagrådet:

Förslaget
till lag om ändring i brottsbalken

9
kap. 1 §

Bestämmelsen
i andra slyckel har fått en sådan utformning att den omfattar även vad som har
brukat kallas för automatmissbruk. Vissa former av sådana förfaranden bedöms f n.
som bedrägligt beteeende enligt 9 kap. 2 § andra stycket. Räckvidden av denna
bestämmelse är, såsom har påpekats i remissen, i viss mån oklar. Högsta
domstolens domskäl i rättsfallet NJA 1984 s. 889, vilket gällde en bensinaulomal,
tyder emellertid pä att den som tillägnar sig egendom genom alt påverka en
aulomals funktion med otill-lålna medel skall anses ha gjort sig skyldig till
ett tillgreppsbroll, dvs. stöld eller i ringa fall snatteri.

Den
ändring som nu föreslås innebär all alla former av automatmissbruk

som innefattar förmögenhetsöverföring i fortsättningen skall bedömas som

bedrägeribrolt. I ringa fall blir 9 kap. 2 § om bedrägligt beleende Ullämplig.

Härvid skall, om gärningsmannen har berett sig tillgäng lill en sådan

nyttighet som avses i paragrafens andra stycke, den bestämmelsen filläm

pas. I andra fall gäller första styckel. Departementschefen har uppmärk

sammat detta förhållande men ansett atl det saknar avgörande betydelse

vilket stycke som åberopas. I ett avseende uppkommer emellertid en

skillnad beroende på om gärningen hänförs under 9 kap. 2 § första eller

andra styckel. Enligt 9 kap. 12 § andra stycket gäller nämligen en särskild

åtalsregel för bedrägligt beleende som avses i 2 § andra slyckel. Allmänt

åtal för sådant brott får väckas endast om det anses påkallat från allmän

synpunkt. Av förarbetena framgår all denna regel har tillkommit i första

hand med tanke på andra former av snyltningsbrolt men atl den har ansetts

godtagbar även för automalmissbruk (JuU 1976/77:11 s. 13). Del finns

dock knappast någon rimlig anledning alt olika regler skulle gälla i fråga om

åtal vid automalmissbruk beroende på vilken typ av nyttighet angreppet

avser.

4 Riksdagen 1985186. 1 saml. Nr 65

Prop. 1985/86: 65 Om
man vill komma till rätta med den onöjaktighel som här har påtalats

står olika möjligheter till buds. En utväg är att helt
slopa den särskilda åtalsregeln, vilket skulle leda till alt frågan om åtal
skall underlåtas blir atl bedöma enligt reglerna i 20 kap. 7 §
rättegångsbalken. Etl annat alternativ är alt justera 2 § andra stycket sä all
del inte kommer all omfatta fall där gärningsmannen har förfarit pä det sätt
som sägs i 1 § andra styckel.

9 kap. 5 §

Mol förslagel till ändringar i beslämmelserna om ocker
finns i och för sig ingen erinran. Det är emellertid nödvändigt alt
uppmärksamma sambandet mellan reglerna om straffansvar för ocker i 9 kap. 5 § BrB
och dem om rättshandlingars ogiltighet på grund av ocker i 31 § avtalslagen.
Som nämns i remissen hade frän början del sistnämnda lagrummet ett vidare
tillämpningsområde, men vid reformen av förmögenhelsbrotlen år 1942 vidgades
förutsättningarna för straffbarhel för ocker sä att de i princip kom atl
överensstämma med förutsättningarna för atl en rättshandling kan förklaras
ogiltig enligt 31 § avtalslagen. Genom den nu föreslagna ändringen bryts ånyo
sambandet mellan lagrummen. Det läge som inträder blir det motsatta mot del som
rådde före år 1942. Straffbestämmelsen för ocker kommer all ha ett vidare
tillämpningsområde än 31 § avtalslagen.

Det är klart otillfredsställande all en gärning skulle
kunna föranleda ansvar för ocker enligt BrB utan atl få civilrätlslig verkan
enligt ockerparagrafen i avtalslagen. Såvitt gäller ändringen i nuvarande 5 §
första stycket synes inga bärande skäl föreligga för alt inte genomföra den
även i avtalslagen. Något mera komplicerat är lägel i fråga om det nya andra slyckel
i 5 §. Möjligen kan man här länka sig att falla tillbaka pä regeln om jämkning
av avtalsvillkor i 36 § avtalslagen. Lagrådet förordar att dessa frågor om
anpassning av avtalslagen till den nya ockerbestämmelsen las upp lill
behandling skyndsamt.

10 kap. 7 §

I den föreslagna gärningsbeskrivningen för brottet
olovligt brukande har

det nu gällande kravet atl gärningsmannen har den olovligt brukade saken i

sin besittning fåll utgå. Del remitterade förslagel, som i denna del överens

stämmer med vad förmögenhetsbrottsulredningen föreslog, motiveras med

behovet av all anpassa kriminaliseringen av olovligt brukande till de nytill

komna disposilionsmöjligheter som följt i spåren av den tekniska utveck

lingen. Härmed åsyftas främst möjligheterna all på ett stort geografiskt

avstånd ta sig in i ett datorsystem via en dalorförbindelse och på så sätt

olovligen utnyttja någon annans datoranläggning, s. k. tidsstöld. Vidare

nämns del fallet alt någon olovligen använder annans telefon, vilket sägs

kunna vålla svårigheter vid den rättsliga bedömningen. Besittningsbegrep

pet skulle numera inte vara helt tidsenligt och ett avskaffande därav enligt

remissprolokollet medföra fördelen all sådana klart slraffvärda dispositio

ner som de angivna inte hamnade utanför del kriminaliserade området.

0 Lagrådet finner att goda skäl
anförts för en anpassning av straffbesläm-

melserna
lill den tekniska utveckling som sketl också i de hänseenden som Prop. 1985/86:
65 nu är i fråga. Även med beaktande av alt besitlningsbegreppel fått en allt
större spännvidd inom straffrätten torde vidare den lämpligaste vägen för denna
anpassning vara att ändra gärningsbeskrivningen pä sådant sätt alt lidsstöld
och därmed jämförbara förfaranden blir kriminaliserade såsom olovligt brukande.
Lagrådet har således ingen erinran mol syftet med den föreslagna ändringen
eller mol tanken all utvidga tillämpningsområdet för straffbestämmelserna i 10
kap. 7 § BrB.

Däremot
finns det enligt lagrådets mening anledning alt ställa sig tveksam till sättet
för den föreslagna utvidgningen. När sålunda förmögenhets-brottsutredningen
föreslog atl kravet på besittning skulle överges i den motsvarighet till
brottet olovligt brukande som utredningen utformade, ingick den åtgärden som
ett led i en större omstrukturering av samlhga de brott som omfattades av
uppdraget. En ändring som erhåller en motsvarande principiell uppläggning men
begränsar sig Ull brottet olovligt brukande innebär all den nuvarande
systematiken i brottsbalken bryts upp på en enda punkt. Från rent rätlssystemaliska
utgångspunkter kan del ifrågasättas om stadgandet efter en sådan ändring
rätteligen hör hemma i 10 kap., där gärningsmannens besittning Ull egendomen -
och den motsvarighet därtill som hans behörighet all företräda den
skadelidande kan sägas utgöra - bildar del gemensamma rekvisitet.

Det
är vidare osäkert vilka följder - bortsett från den önskade utvidgningen av slraffbarheten
- som etl totalt avskaffande av besitlningskravet kan komma alt få. I remissprolokollet
anges härvidlag endast alt några nämnvärda skillnader inte torde uppstå i
förhållande lill vad som nu gäller. Något underlag för denna bedömning tillhandahålls
emellertid inte och just denna fräga har, som nämns i remissprolokollet, inte
särskilt uppmärksammals vid remissbehandlingen av förmögenhetsbroltsulredningens
förslag. Det är visserligen klart att vissa hittills såsom straffria bedömda
förfaranden, beträffande vilka en kriminalisering inte kan sägas vara helt
obefogad, kommer att falla under den föreslagna gärningsbeskrivningen (se l.ex.
NJA 1978 s. 242). Om därutöver en icke önskvärd kriminalisering blir följden
kan emellertid inte på föreliggande underlag bedömas med någon grad av
säkerhet. I sammanhanget bör även beaktas att den tekniska utvecklingen går
mycket snabbi, såväl i fråga om framtagandet av olika slag av anläggningar som
beträffande tillskapandet av möjligheter alt utnyttja dem. Även om varje
tänkbar form av brukande utan besittning på teknikens nuvarande ståndpunkter
kan påslås vara straffvärd när brukandet sker ulan lov, är det inte säkert all
alla möjligheter därtill som kan komma att öppna sig i en framtid ler sig lika
straffvärda.

Med
hänsyn till det nu anförda anser sig lagrådet inte kunna tillstyrka att

besitlningsbegreppel helt mönstras ut ur gärningsbeskrivningen för olov

ligt brukande. Så synes inte heller vara nödvändigt för att del angivna

syftet med förslaget skall nås. Del bör sålunda vara tillräckligt att del i

lagtexten anges atl vid gärningar såsom lidsslöld och därmed jämförbara

förfaranden någol krav på gärningsmannens besittning till den av honom

olovligen utnyttjade anläggningen inte skall gälla. För alt beskriva de

gärningar som på så sätt bör kriminaliseras kan användas samma uttrycks- 51

Prop.
1985/86:65 sätt som det remitterade förslagel begagnar i 9 kap. 1 § andra
stycket, dvs. fråga skall vara om olovligt brukande av anläggning för
automatisk informationsbehandling eller annan liknande automatisk process.

Antas
lagrådels förslag all för huvudfallet av olovligt brukande behålla kravet pä
gärningsmannens besittning till saken, kan till del remitterade förslagets
första stycke fogas en särskild bestämmelse om sådant olovligt brukande av
anläggning som enligt det nyss sagda skall kriminaliseras oavsett besittningsförhållandena.
Dispositionen av paragrafen i det remitterade förslaget synes i övrigt kunna
bibehållas och med viss redaktionell omarbetning ges följande lydelse:

"Om
någon olovligen brukar någon annans sak, som han har i besittning, och
därigenom vållar skada eller olägenhet, döms han för olovligt brukande lill
böter eller fängelse i högst sex månader. Delsamma skall gälla om någon, vare
sig han har besittning därlill eller inte, olovligen brukar någon annans
anläggning för automatisk informationsbehandling eller annan liknande
automatisk process och därigenom vållar skada eller olägenhet.

För
olovligt brukande döms också innehavare av en faslighet, om han brukar denna lill
men för annans rätt till fasligheten genom all olovligen bygga, gräva, plöja,
la upp väg, låta kreatur beta eller vidta någon annan dylik åtgärd.

Är
brott ertligl första stycket grovt, döms lill fängelse i högst två år."

Förslaget
till Ilag om ändring i datalagen

Förslaget
lämnas utan erinran.

52

Justitiedepartementet Prop. 1985/86:65

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 7
november 1985

Närvarande: statsministern Palme, ordförande, och
statsråden I. Carisson, Lundkvist, Feldt, Sigurdsen, Gustafsson, Leijon, Hjelm-Wallén,
Andersson, Bodslröm, Göransson, Gradin, Dahl, R. Carlsson, Wickbom, Johansson,
Hulterström, Lindqvist.

Föredragande: statsrådet Wickbom

Proposition med förslag till ändring i brottsbalken m. m.
(vissa frågor om datorrelaterade brott och ocker)

1 Anmälan av lagrådsyttrande m. m.

Föredraganden anmäler lagrådets yltrande(l) över förslag
till

1.
lag om ändring
i brottsbalken,

2.
lag om ändring
i datalagen (1973:289).

Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför.

9 kap I §

Lagrådet har inte haft något att erinra mot det förslag
till nytt andra stycke i 9 kap. 1 § BrB vilket avser att som bedrägeri
kriminalisera vissa olovliga transaktioner med hjälp av bl. a. datorer. Däremot
har lagrådet i anslutning härtill tagit upp vissa frågor om förhållandel mellan
första och andra styckena i 9 kap. 2 § BrB.

Lagrådet har härvid konstaterat att alla former av
automatmissbruk som innefattar förmögenhetsöverföring - av vilka en del i
rättspraxis bedömts som tillgreppsbrott - i fortsättningen skall bedömas som
bedrägeribrott och att straffbestämmelserna om bedrägligt beteende i 9 kap. 2 §
BrB därför blir tillämpliga i ringa fall. Enligt vad lagrådet uttalar skall
härvid, om gärningsmannen har berett sig tillgång till någon sådan nyttighet
som avses i paragrafens andra stycke, det stycket tillämpas och i andra fall
första styckel. Lagrådet har pekat på att ålalsprövningsregeln i 9 kap. 12 §
andra stycket gäller endast för bedrägligt beteende som avses i 9 kap. 2 §
andra stycket. Enligt lagrådet finns det knappast någon rimlig anledning att

(1) Beslut om lagrådsremiss fattat vid
regeringssammanträde den 19 september

1985. 53

Prop.
1985/86:65 olika regler skulle gälla i fråga om åtal vid automatmissbruk
beroende på vilken typ av nyttighet angreppet avser. Lagrådet har för sin del
pekat på möjligheterna att antingen helt slopa den särskilda åtalsregeln eller
justera 9 kap. 2 § andra stycket, så att det inte kommer att omfatta fall där gärningsmannen
har förfarit på del sätt som sägs i del föreslagna nya andra stycket i 9 kap. 1
§.

Själv
vill jag med anledning härav anföra följande. Som lagrådet har konstaterat
innebär milt förslag att automalmissbruk av nu diskuterat slag alltid kommer
att bedömas som bedrägeribrott och i ringa fall som bedrägligt beteende enligt
9 kap. 2 § BrB. I fråga om brott som avses i andra stycket av denna paragraf - s.
k. snyltning - gäller enligt 12 § andra slyckel samma kapitel atl åtal inte får
väckas av åklagare annat än om det är påkallat frän allmän synpunkt. Denna åtalsprövningsregel
måste förstås så atl en särskild åtalsprövning alltid skall göras så snart ett
fall av bedrägligt beteende läcks av broltsbeskrivningen i 9 kap. 2 § andra
stycket och detta oavsett om del omfattas även av paragrafens första stycke.
Automatmissbruk som avser ringa värden torde praktiskt laget alllid omfattas
av andra slyckel; jag vill erinra om all det aktuella slyckel är avsett all
läcka inte bara automalmissbruk som innebär alt gärningsmannen tillgodogör sig en
tjänst e.d. utan också situationer där den nyttighet som automaten tillhandahåller
är en konkret sak (jfr SOU 1940:20 s. 137 f, prop. 1975/76:148 s. 153, JuU
1976/77:11 s. 11 f och 23 f samt Beckman m.fl. Kommentar lill brottsbalken band
I, 4:e uppl., s. 379). Någol ändrat synsätt i fråga om vad som sålunda har avselts
vara den språkliga innebörden av slyckel kan enligt min mening inte häriedas ur
det av lagrådet åberopade rättsfallet NJA 1984 s. 889.

Alt
i enlighet härmed särskild åtalsprövning i princip allfid skall ske vid automalmissbruk
avseende ringa värden är enligt min mening sakligt motiverat och innebär en
förenkling i förhällande till nuvarande ordning. Väcks åtal, saknar del emellerfid,
som jag anförde i remissprotokollet, betydelse om domstolen vid en eventuell lagföring
stöder sig på första eller andra stycket i 9 kap. 2 §.

Jag
anser för min del mol den angivna bakgrunden alt någon justering av 9 kap. 2 §
inte är erforderlig. Inte heller bör den särskilda ålalsprövningsregeln
upphävas.

9
kap. 5 §

Lagrådet
har inte haft någon erinran mot det förslag som jag har lagt fram lill ändring
av BrB:s bestämmelser om ocker. Lagrådet har emellertid uppmärksammat sambandet
mellan reglerna om straffansvar för ocker och dem om rättshandlingars ogiltighel
pä grund av ocker i 31 § avtalslagen. Som lagrådet har påpekat kommer med milt
förslag straffbestämmelsen för ocker att få en större räckvidd än den
korresponderande ogiltighelsbe-slämmelsen i 31 § avtalslagen.

Såvitt
gäller ändringen i nuvarande 5 § första stycket synes enligt lagrå

det inga bärande skäl föreligga för alt inte genomföra den även i avlalsla-

54 gen. Lagrådet har funnit läget i fråga om del
föreslagna andra stycket i 9

kap.
5 § något mera komplicerat men anfört atl man här möjligen kan länka Prop.
1985/86:65 sig att falla tillbaka på regeln om jämkning av avtalsvillkor i 36 §
avtalslagen. Denna bestämmelse ger tämligen vidsträckta möjligheter att jämka eller
lämna utan avseende avtalsvillkor som är oskäliga. Lagrådet har förordat alt
dessa frågor om atl anpassa avtalslagen till den nya ockerbestämmelsen tas upp
till behandling skyndsamt.

Del
kan naturligtvis synas önskvärt att BrB:s och avtalslagens bestämmelser om
ocker såvitt möjligt kortesponderar, även om det finns andra exempel på skillnader
mellan den civilrättsliga regleringen i avtalslagen och utformningen av de
straffrättsliga bestämmelser som har samband med denna. I detta sammanhang
måste emellerfid också önskemålen om nordisk rättslikhet beaktas. Vad gäller
ändringen i 9 kap. 5 § första slyckel BrB innebär mitt förslag i enlighet med
vad jag har utvecklat i remissen atl den nordiska rättslikheten ökar. Beslämmelserna
om ocker har emellertid i aktuellt hänseende samma lydelse i de finska och
norska avtalslagarna som i den svenska. En eventuell ändring på denna punkt bör
under sådana förhållanden föregås av nordiska överläggningar och bör därför
inte lämpligen göras i detta ärende. I sak har skillnaden mellan de aktuella
bestämmelsernas avfattning knappast någon betydelse. Man torde nämligen kunna
utgå från alt en rättshandling, som genom lagändringen förs till det
kriminaliserade området, civilrättsligt sett - om inte 31 § avtalslagen är Ullämplig
- i vart fall träffas av någon annan ogiltighetsgrund i avtalslagen, företrädesvis
33 §.

Vad
härefter gäller del föreslagna nya andra stycket av 9 kap. 5 § krävs för
straffansvar bl. a. atl det råder ett uppenbart missförhållande mellan preslafionerna.
Det slår enligt min mening klart alt ett avtal som träffas av denna
straffbestämmelse även kan drabbas av ogiltighel enligt 36 § avtalslagen. I
vissa fall torde även här 33 § avtalslagen kunna vara fillämplig. Inte heller
på denna punkt bör frågan om en ändring i avtalslagen övervägas i detta
sammanhang.

Det
kan emellerfid finnas skäl att i nordiskt samarbete närmare överväga
förhållandet mellan 9 kap. 5 § BrB och 31 § avtalslagen. Min avsikt är alt i
ett lämpligt sammanhang ta upp denna fräga vid nordiska överläggningar.

10
kap. 7 §

Lagrådet
har inte haft någon erinran vare sig mot syftet med den föreslagna

lagändringen eller mot tanken på att utvidga straffbestämmelsens tillämp

ningsområde. Enligt lagrådet finns del dock av rättssyslematiska skäl

anledning all ställa sig tveksam till sättet för den föreslagna utvidgningen.

Lagrådet har också uttalat att det framstår som osäkei-t vilka följder ett

totalt avskaffande av besillningskravet kan komma all få och inte ansett

sig kunna tillstyrka att besittningsbegreppet helt mönstras ut ur gärnings

beskrivningen. Lagrådet har i stället föreslagit en lagteknisk lösning som

innebär att besittningskravet slopas endast när det gäller olovligt brukande

av anläggning för automatisk informationsbehandling eller annan liknande

automatisk process, dvs. gärningar som innebär s. k. lidsslöld och därmed

jämförbara förfaranden. 55

Prop.
1985/86: 65 Enligt min uppfattning kan rättssyslemafiska
synpunkter inte anses ut-

göra
något avgörande hinder mot att förslagel genomförs; synpunkter av denna art
torde i sä fall kunna åberopas även gentemot lagrådets förslag. Jag anser
vidare atl det saknas anledning befara att det skulle medföra några oönskade
konsekvenser att mönstra ut besiltningsrekvisitet när det gäller brottet
olovligt brukande. Det synes inte ens teoretiskt gå atl konstruera exempel pä
några icke straffvärda handlingar som med en sådan ändring skulle kunna falla
inom det straffbara området. Redan kravet på all handlandet i fråga skall ha
förorsakat skada eller i vart fall olägenhet för alt vara straffbart torde
utesluta att icke slraffvärda gärningar skulle kunna medföra ansvar. Den av mig
föreslagna lösningen har dessutom den fördelen alt den innebär alt endasl en
smärre justering av paragrafen erfordras. Jag anser mig därför böra vidhålla
det remitterade förslaget.

Övrigt

Utöver
vad som följer av det anförda bör i förslagel göras vissa redaktionella
jämkningar av 9 kap. 5 § andra stycket BrB och 21 § datalagen.

2 Hemställan

Med
hänvisning lill vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslär
riksdagen att anta de av lagrådet granskade lagförslagen med vidtagna
ändringar.

3 Beslut

Regeringen
ansluter sig lill föredragandens överväganden och beslutar att genom
proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredraganden har lagt
fram.

56

SOU 1983:50 "''Sal Prop. 1985/86:65

Sammanfattning av

förmögenhetsbrottsutredningens betänkande (SOU 1983:50)
Översyn av lagstiftningen om förmögenhetsbrott utom gäldenärsbrott

Reformarbetet

I
föreliggande betänkande redovisas resultatet av det arbete som vi till och med
sommaren 1983 lagt ned på översynen av förmögenhelsbrotlen. Belänkandet
innehåller förslag till lagtext och motiv lill samtliga förmögenhelsbrotl utom
gäldenärsbrott. För att vårt förslag skall bli fullständigt, måste det
kompletteras med bl. a. bestämmelser om sammanträffande av brott (konkurrens). Förslagel
förutsätter vidare ändringar i fråga om några andra brottsbalksbroll än
förmögenhetsbrotten och beträffande vissa spe-cialstraffrätlsliga bestämmelser.

Efter
en redogörelse för utredningsarbetets bedrivande (avsnitt 1) och nuvarande förmögenhelsbrotl
och deras systematik (avsnitt 2) diskuteras i avsnitt 3 reformbehovet och i
avsnitt 4 principerna för en reform.

I
enlighet med direktiven har vårt arbete inriktats på atl lägga fram förslag.
Varigenom lagsfiftningen på förmögenhelsbrottens område anpassas till det
moderna samhällets värderingar. Häri har ingått att ompröva nuvarande
straffvärdegränser och straffbarhelsgrader.

Direktiven
har, såsom vi uppfattat dem, gett oss tämligen fria händer när det i olika
sammanhang gällt all la ställning till hur djupgående översynen av förmögenhetsbrolten
bör göras. Det har från böijan stått klart för oss att redan vår prövning av
straffvärdefrågor leder till tämligen omfattande ändringar i lagtexten i fråga
om gradindelade brott. Strukturförändringar inom handel och näringsliv
föranleder vidare i vissa hänseenden ändrade brotlskonslruktioner. Del gäller
bl. a. sådana i direktiven speciellt utpekade brott som ocker och datorbrottslighel
och olika företeelser som hänger samman med bruket av kontokort.

Vi
har emellertid ansett oss böra gå ett steg längre än som föranleds av vad nu
sagts. Gällande reglering av förmögenhelsbrotlen har tillämpats under en 40-årsperiod
utan att göras till föremål för mera ingripande ändringar. Erfarenheterna av
lagstiftningen ger därför möjlighet till en utvärdering av dess
ändamålsenlighet. Eftersom ändå omfattande ändringar blir nödvändiga med
hänsyn till vad som i direktiven direkt ålagts oss, har vi funnit del naturiigt
att i ett sammanhang utarbeta förslag lill ändringar i den bestående ordningen
som motiveras av brister i lagsfiftningen eller olägenheter som uppdagats vid
tillämpningen därav.

I
vårt arbete har vi byggt vidare på den grund som nuvarande lagstiftning ulgör.
Eftersom vårt förslag innefattar en översyn av samtliga förmögen-helsbrolt utom
de i 11 kap. BrB upptagna gäldenärsbrotten, har vi an.setl oss kunna utforma
straffbestämmelserna ulan alt vara bundna av den nuvarande formella
uppbyggnaden av straffbuden.

Vi
har undersökt utrymmet för avkriminalisering och behovet av nykri- 57

Prop.
1985/86: 65 minalisering i syfte all åstadkomma en mera tidsenligt avgränsning
av det straffbelagda området.

Vissa
förfaranden med egendom är för närvarande straffbelagda även om ingen skada
eller ens olägenhet uppkommer av brottet, l.ex. vid egenmäktigt förfarande. I
förhållande härtill innebär förslaget en viss begränsning av del
kriminaliserade området. Vidare föreslår vi att ringa fall av vissa annars
kriminaliserade gärningar skall vara undantagna frän ansvar. Med hänsyn till
utvecklingen i samhället anser vi all rätten till laga självtäkt bör utvidgas.
Nuvarande kriminalisering av oaklsamma förfaranden (främst vissa former av
häleriförseelse) begränsas.

Utrymmet
för nykriminalisering på grund av ändrade värderingar i samhället är
begränsat. Inom området för den huvudsakhgen "intellektuella" brottslighet
som regleras i gällande 9 kap. BrB (bedrägeri, ocker och häleri) finns del dock
ett visst behov av nykriminalisering. Vi föreslår sålunda en särskild
bestämmelse om datorbedrägeri, utvidgning av till-lämpningsområdel för ocker
samt en nyreglering av häleri och annan efterföljande medverkan.

Vi
har velat nå en bättre värderingsmässig anpassning fill gängse uppfattningar
genom att lägga vikt vid den skada som uppkommer för den som drabbas av etl
brott i stället för att betona vinningsmotivet hos gärningsmannen. Vi vill
vidare med ändrade konkurrensregler möjliggöra alt domsluten ger uttryck för
vad som är del primärt brottsliga frän den angripnes synpunkt. När t. ex. en
gärningsman samfidigl med att han förövar en bagatellartad stöld gör sig
skyldig Ull skadegörelse och hemfridsbrotl och de senare brotten framstår som
det väsentliga, är del enligt vår mening inte rimligt att han såsom för
närvarande döms enbart för stöldbrotlet.

Vid
utformningen av slraffskalor och gränsdragningen mellan brottens svårhelsgrader
har vi strävat efter atl åstadkomma en ordning som bättre stämmer överens med
den allmänna bedömning av förmögenhelsbrottens slraffvärde som under de senaste
decennierna vuxit fram inom vårt kulturområde saml atl begränsa användningen
av fängelse. En ökad användning av strafföreläggande blir möjlig som en följd
av atl vi efterkommit uppmaningen i direktiven all utforma straffskalorna så
att sådant föreläggande kan utnyttjas vid alla brottsarter där slrafflaliluden
innehåller böter.

Vi
har hafl i särskild åtanke att utan att rättssäkerheten eftersatts åstadkomma
största möjliga enkelhet i regelsystemet och en effektivare och mindre
kostnadskrävande straffprocess. Vi har tagit lill vara möjligheterna all slå
samman slraffbud oeh undyikit.kasuisliska, dvs. för speciella fall utformade brotlsbestämmelser,
såsom nuvarande bestämmelse för tillgrepp av forlskaffningsmedel. Pä det
sättet har vi nedbringat antalet brott (brottstyper) lill inemot hälften.
Syftet härmed är atl undgå många gränsdragningsproblem och göra den juridiska
bedömningen av förmögenhetsbrolten enklare.

Kapitelindelningen

Förslagel
innebär atl kapilelindelningen av förmögenhetsbrolten i BrB

58 ändras.

Den
nuvarande systematiken med brotten fördelade på olika kapitel i Prop.
1985/86:65 BrB efter sättet för brottets förövande har lett lill betydande
praktiska olägenheter lill följd av att besittningen tillmäts en avgörande vikt
och alt innebörden av delta begrepp är oklar. (Huruvida olovliga förfoganden
över en annans sak blir att bedöma som brott enligt 8 kap. om stöld, rån och
andra tillgreppsbroll eller som brott enligt 10 kap. om förskingring och annan
trolöshet är sålunda helt beroende av om ett olovligt besittningstagande eller
annan besittningsrubbning sker eller om föremålet redan befinner sig i
gärningsmannens besittning, när han förfogar över del olovligen.) I en översikt
över ett stort antal rättsfallsreferal belyses de problem besittningsbegreppet
vållat i rättsfillämpningen och den rättsosäkerhet som blivit ett resultat
därav. De olägenheter och problem som hänger samman med besitlningsbegreppel
har föranlett oss all lägga fram etl förslag till slöldbegrepp, som lar sikte
på den olovliga lillägnelsen och inte har olovligt besittningstagande som ett
särskilt brotlsrekvisil. Vi har därför inte kunnat bibehålla besittning som
grundläggande kriterium för kapilelindelningen.

Vi
har stannat vid all föreslå att till 8 kap. BrB förs brott som förutsätter alt brotlsobjeklel
är en sak i betydelsen av ett konkret objekt. Till 8 kap. överflyttas därför skadegörelsebrollen
i nuvarande 12 kap. och från 10 kap. sakförskingring, olovligt förfogande och
olovligt brukande. Övriga brott, som kännetecknas av atl de inte nödvändigtvis
förutsätter atl brotts-objektet är ett konkret föremål, fördelas på 9 och 10
kap., varigenom bedrägeri, utpressning och ocker kan behällas med principiellt
oförändrat innehåll.

Häleribrolten
är för närvarande tämligen godtyckligt placerade i 9 kap. BrB och kännetecknas
av atl de förutsätter ett förbrott, som emellertid inte behöver vara ett förmögenhelsbrotl.
Vi föreslär bl. a. på grund härav att häleribrolten flyttas till det
ledigblivna 12 kap.

De
av förslagel berörda kapiUen i BrB har vi gett följande rubriker:

8
kap. Om stöld, rån och
skadegörelse m. m.

9
kap. Om bedrägeri, utpressning
och ocker m. m.

10 kap.
Om behörighetsmissbruk m. m.

(11 kap. Om gäldenärsbrott)

12
kap. Om häleri m. m.

I
avsnitt 4 behandlas vissa laglekniska frågor och behovet av precisering av det
straffbelagda området. I det sammanhanget diskuteras användningen av
generalklausuler.

Konkurrensproblemaliken

I
avsnitt 5 behandlas vissa frågor om konkurrens (sammanträffande av

brott). Vi uttalar oss där för en förenkling av den myckel komplicerade

konkurrensläran. En kritisk granskning görs av en för närvarande tilläm

pad teknik för konkurrensbedömning som tar sig uttryck i atl förövandet

av etl visst brott i stället för alt bestraffas särskilt föranleder all ett
annat

brott bedöms som grovt. Önskemålet alt förmögenhelsbrottens straffvärde

bättre skall anpassas lill rådande värderingar talar starkt för att man bör 59

Prop.
1985/86:65 överge denna, ordning och i stället döma för båda brotten i
brottskonkurrens, t. ex. bedrägeri och urkundsförfalskning eller stöld och
skadegörelse. I avsnittet behandlas också problemafiken vid bedömningen av
serie-brottslighet.

Förslagets
stöldbegrepp

Förslaget
stöldbegrepp behandlas i avsnitt 6. Att olovligen fillägna sig en lös sak som fillhör
någon annan utgör enligt förslaget stöld. Brottsbeskrivningen innehiiller inte
något krav på ett olovligt besittningstagande. All olovlig tillägnelse av en
sak som tillhör någon annan utgör därför stöldbrotl, såvida gärningen inte
också uppfyller rekvisiten för bedrägeri, utpressning, ocker eller häleri. En
ytterligare förutsättning är att gärningen innebär åtminstone olägenhet för
sakens ägare. Däremot fordras inte som för närvarande att den innebär ekonomisk
skada. Även saker ulan egentligt förmögenhetsvärde kan enligt förslagel vara
stöldobjekt.

Slopandet
av nuvarande krav pä olovligt besittningslagande och ekonomisk skada innebär
att stöldbrottet omfattar utom nuvarande stöldbrott, inklusive bodräkt, även
sakförskingring, såvitt avser annan tillhörig lös sak, egenmäktigt förfarande i
form av tillgrepp med lillägnelseuppsål samt olovligt förfogande över lös sak
som fillhör annan.

Innebörden
av begreppet tillägnelse i gällande rätt är inte helt klar. Förslagets
stöldbestämmelse innehåller en definifion av begreppet i syfte alt undanröja
nuvarande oklarheter.

Allemansrätten

I
avsnitt 7 behandlas vissa allemansrältsliga frågor.

Den
nuvarande straffrättsliga regleringen av tagande av naturalster är

otillfredsställande bl. a. såtillvida att vad som envar fritt får ta i skog och

mark kan bestämmas bara genom en på intet sätt självklar motsalstolkning

av gällande straffbestämmelse för åverkan. Rätten för vem som helst att i

skog och mark fritt plocka vilda blommor, bär och svampar i den mån

naturvårdslagstiftningen inte lägger hinder i vägen torde för närvarande

vara oomstridd. Vi anser alt det av strafflagstiftningen bör klart framgå atl

den som ulan markägarens lov tar sädana naturprodukter inte riskerar

ansvar för stöld eller något annat förmögenhelsbrotl. I inledningsbesläm-

melsen till 8 kap. om stöld, in, skadegörelse m. m. anges därför uttryckli

gen atl kapifiets bestämmelser inte är tillämpliga på gärningar som består i

atl i skog eller mark plocka bär, svampar, nötter, kollar, örter eller liknan

de naturprodukter. Med några undantag innebär uppräkningen endasl en

kodifiering av gällande rätt. Tillgrepp av andra än de särskilt undantagna

naturalstren skall enligt förslaget bedömas enligt de allmänna bestämmel

serna om stöld, skadegörelse, egendomsbrott osv. oavsett var tillgreppet

sker. Vi anser inte att det finns skäl att ha kvar en särskild bestämmelse om

åverkan.

I avsnittet behandlas även den i allemansrätten ingående rätten att

60 färdas över annans mark. Nuvarande lagande av
olovlig väg utgör enligt

förslagel
besitlningsintrång. Förslagets brottsbeskrivning innebär en klar- Prop.
1985/86:65 are avgränsning av det kriminaliserade området.

Laga
självtäkt

I
avsnitt 8 behandlas förslag om en viss utvidgning av laga självtäkt, dvs. rätten
att återställa etl besitlningsförhållande som rubbals olovligen.

Enligt
gällande rätt får ett olovligen rubbat besittningsförhållande återställas av
en enskild endasl om del kan ske på bar eller färsk gärning. Rätten till självtäkt
upphör alltså mycket kort lid efler del atl angreppet skedde. Den som
exempelvis återfinner stulen egendom får inte själv ta tillbaka den, om det
inte kan ske i nära anslutning till stölden. Enligt förslaget utsträcks självläktsrälten
i tiden. Den vars besittning fill egendom rubbals, t. ex. genom ett stöldbrotl,
skall själv få återställa besittningsför-hällandel även om del sker senare än
på färsk gärning.

Förslaget
i denna del motiveras av ändrade samhällsförhållanden med en ansenlig ökning av
egendom som kan utsättas för brottsliga angrepp, stegring av antalet tillgreppsbroll
och upplösningen av ett tidigare tämligen stafiskt levnadssätt, vilken bl. a.
hänger samman med urbaniseringen och ökningen av tillgången på bilar och andra
transportmedel.

Gällande
regler om godtrosförvärv av äganderätt m. m. lill lösa saker innebär emellertid
att etl återtagande av tillgripen egendom senare än på bar gärning kan komma
att stå i strid med en rätt lill saken som någon annan har förvärvat efler
tillgreppet. För all minska risken för förvecklingar på sådan grund föreslås
att den som tar tillbaka tillgripen egendom skall vara skyldig att anmäla det lill
polisen, om återtagandet inte sker på bar gärning.

Förmögenhelsbrotl
med anknytning liU datorer

Vi
har undersökt och i avsnitt 9 redovisat i vilken mån del kan finnas behov av
ändrade straffbestämmelser så att datoranknutna gärningar som innebär angrepp
på annans förmögenhet i vedertagen mening kan få en lämplig straffrättsliga
behandling.

Vår
slutsats är alt datorrelaterade förmögenhelsansgrepp endasl i be

gränsad utsträckning bereder straffrättsliga rubriceringsproblem, som di

rekt hänger samman med att angreppet sker med utnyttjande av datortek

nik. Gällande bestämmelser på förmögenhelsbrottens område är nämligen

i stor utsträckning tillämpliga, oavsett inblandningen av datorteknik. Del

samma gäller förslagels bestämmelser. En viss typ av förmögenhelsan-

grepp kan emellerfid med datorteknikens hjälp utföras på ett så särpräglat

sätt alt det finns behov av särskilda brotlsrekvisil för denna typ av gärning

ar. Del gäller sådana gärningar som består i atl gärningsmannen ulan att

vilseleda någon åstadkommer ett oriktigt databehandlingsresultat, som

innebär ekonomisk skada för annan, vanligen genom alt gärningsmannen

med datorteknikens hjälp oriktigt tillgodoförs ett visst penningbelopp.

Denna typ av gärningar är det med gällande lagstiftning svårt atl alltid ge

en lämplig rubricering och därmed påföljd. 61

Prop.
1985/86:65 Vi föreslår att bedrägeribestämmelsen kompletteras
med en särskild

punkt
avseende datorbedrägeri.

Varken
gällande straffbestämmelser för förmögenhelsbrotl eller förslagets
motsvarigheter kan sägas bereda ett fillfredsställande skydd för datorprogram
eller lagrade data som någon vill ha ensamrätt till av kommersiella skäl.
Gällande upphovsrättslig lagstiftning saml lagstiftningen om illojal konkurtens
är dock föremål för översyn.

Ocker

Vår
översyn av straffansvaret för ocker redovisas i avsnitt 10.

Värt
förslag innebär att straffbelagda området för ocker i samband med
rättshandlingar i allmänhet på förmögenhetsrättens område i allt väsentligt skall
vara oförändrat. En mindre ändring har dock gjorts i beskrivningen av ockersitualionen.

Angelägenheten
av atl mer effekfivl än hittills kunna komma lill rätta med ocker i samband med
låneverksamhet på den s. k. grå marknaden har föranlett oss alt föreslå att den
som i sådan verksamhet bereder sig uppenbart oskälig ränta eller annan
uppenbart oskälig ekonomisk förmån i samband med ufiåning av pengar skall
drabbas av straff för ocker oberoende av om låntagaren utnyttjat ett underläge
hos motparten på det sätt som gällande ockerbestämmelse förutsätter. Förslagel
innebär lättnader i utredningshänseende och syftar till atl möjliggöra
effektivare ingripanden även mot finansiärer av låneverksamheten.

Ringa
fall av de i ockerbestämmelsen beskrivna gärningarna har i förslaget undantagits
från ansvar.

Gradindelningen

Gradindelningen
av brott enligt förslaget behandlas i avsnitt 11.

Förslaget
innebär att nuvarande teknik med gradindelade brott bibehålls. Vi har
emellertid ändrat innehållet i de olika graderna och förskjutit gränserna
mellan svårhetsgraderna uppåt. Härigenom ernås en allmän sänkning av
straffnivån.

Enligt
förslaget är flertalet brollskalegorier indelade i tre svårhets-grader. Den
lägsta graden omfattar därvid "mindre allvariiga" fall, och den
grövsta graden förbehålls "särskilt allvariiga" fall. Mellangraden omfattar
därmed enligt förslagets indelning "allvariiga" fall.

När
del gäller den privilegierade formen avviker förslaget alltså från vad

som nu gäller genom alt dit hänförs mindre allvariiga fall i stället för bara

ringa fall. Avsikten härmed är atl vidga tillämpningsområdet för den lägsta

graden av en brottsart. Den gemensamma brottsbeteckningen för mindre

allvarliga fall av stöld och skadegörelse är egendomsbrott, som därutöver

är beteckningen för andra lyper av olovliga förfoganden över egendom,

såsom olovlig användning av annans egendom. Mindre allvarliga fall av

bedrägeri, utpressning, ocker och spekulationsbrott ulgör oredligl förfa

rande. 10 kapitlets huvudbrott enligt förslaget, behörighetsmissbruk, be-

62 tecknas i mindre allvarliga fall undandräkl.
Sammanförandet av mindre

allvarliga
former av olika brott under en gemensam brottsbenämning un- Prop.
1985/86:65 deriällar de juridiska bedömningarna och minskar
gränsdragningsproblemen.

Rekvisiten
för den lägsta graden av de grundläggande brottstyperna lämnar stor frihet ål
de rällsfillämpande myndigheterna atl bedöma om ett brott skall anses som
mindre allvarligt. I de fall det i huvudsak är endast skadans storlek som påverkar
brottsrubriceringen bör etl brott kunna bedömas som mindre allvarligt så länge
skadan inte överstiger omkring en tiondels basbelopp, dvs. för närvarande
ungefär tvåtusen kronor, vilket är betydligt mera än nuvarande värdegräns vid snatleri.

Straffbestämmelserna
för de grova förmögenhetsbrolten har utformats på sådant sätt att utrymmet för
vad som skall hänföras till den högsta graden av en brotlsart minskas. Vi har
ansett del vara angelägel all ge rekvisiten för de grova förmögenhetsbrolten
ett sådant innehåll alt de dels innebär en tämligen stark styrning av
rättstillämpningen, dels bättre än för närvarande är ägnade alt avhålla från
den särskilt allvarliga brottsligheten. Enligt förslaget skall del inte vara
möjligt all döma för brott som är grovt utan stöd av någon i bestämmelsen
angiven kvalifikafionsgrund. Härutöver krävs att brottet med beaktande av
samtliga omständigheter är all anse som särskilt allvarligt.

I
avsnittet med riktlinjer för en konkurrensbedömning förordas etl övergivande
av nuvarande teknik alt utnyttja förövandet av etl brott som kriterium för all
döma för ett annat brott i högre svårhetsgrad än som annars skulle ha kommit i
fråga. Bland omständigheter av beskaffenhet att kunna föra upp etl brott i den
högsta svårhetsgraden har därför inte tagits med förfaranden som är
straffbelagda enligt särskilda straffbud. Sä l.ex. har inte den omständigheten atl
gärningsmannen begagnat en falsk handling eller vilseledande bokföring tagits
med som kvalifikalionskrilerium vid grovt bedrägeri. I linje härmed är del vår
tanke att stöld som förövas genom inbrott i annans hem skall jämte stöldbrotl
bedömas såsom grovt hemfridsbrotl.

Kraven
på brollsutbylels värde och skadans omfattning som grund för atl hänföra ett
brott till den högsta svårhetsgraden bör ställas högt. Självfallet kommer det
inte i fråga alt i lagtexten ange tämligen fixa gränser för värde och skada. En
rimlig riktpunkt vid gränsdragningen i det enskilda fallet synes oss vara att
låta värdegränsen ligga vid omkring fem basbelopp.

Vid
valet av kvalifikafionsgrunder vid sidan av brottsutbytets värde och skadans
omfattning har vi i övrigt lagt större vikt vid brottsoffrets situafion än vid
gärningsmannens tillvägagångssätt som sådant.

Brotten
18 kap. BrB

Brotten
i förslaget fill 8 kap. BrB behandlas i avsnitt 12. Samtliga dessa

brott innebär angrepp på konkret egendom, dvs. saker. Bestämmelserna

stadgar straff för olika sätt all olovligen förfoga över sådan egendom lill

skada eller olägenhet för den som har ägande- eller säkerhetsrätt till

egendomen eller har sådan egendom i sin besittning. Alll efler angreppets 3

Prop.
1985/86:65 art indelas de ifem huvudtyper av brott, nämligen stöld, rån,
skadegörelse, egendomsbrott och besUlningsinlrång.

Skadegörelse
jämställs från straffvärdesynpunkl med olovlig tillägnelse. Ett skademoliv bör
anses lika förkastligt som ett vinningsmotiv. Till egendomsbrott hänförs
mindre allvarliga stölder och skadegörelsebrotl saml vissa andra
förmögenhetsangrepp med typiskt sett lägre slraffvärde än stöld- och
skadegörelsebrott, såsom att någon olovligen använder annans egendom eller olovligen
tar hand om, flyttar eller överger lös sak som fillhör annan. Besitlningsintrång
omfattar gärningar som innebär all någons besittning lill viss egendom störs
och är vidare avsett atl träda i stället för brottet tagande av olovlig väg.

I
förhållande lill nuvarande systematik innebär förslaget vissa förändringar.
Med vissa undanlag kriminaliseras samma lyper av angrepp på egendom som enligt
gällande rätt, men de straffbelagda förfarandena indelas i färre brottstyper.
Sålunda försvinner brottstyperna bodräkt, tillgrepp av forlskaffningsmedel, självtäkt
och olovlig kraflavledning. Av dem ulgör tillgrepp av forlskaffningsmedel
enligt förslagel egendomsbrott, och rekvisitet för grovt egendomsbrott har
utformats med hänsyn härtill. Egenmäktigt förfarande som en särskild brotlskategori
försvinner till följd av atl de gärningar som för närvarande utgör egenmäktigt
förfarande inryms i andra bestämmelser i förslaget. En viss avkriminalisering
sker genom atl en gärning för alt utgöra brott enligt 8 kap. skall innebär
skada eller olägenhet, varemot någon sådan begränsning inte finns vid det
nuvarande brottet egenmäktigt förfarande.

Brotten
i 9 kap. BrB

Avsnitt
13 innehåller en redovisning av brotten i förslaget till 9 kap. BrB.

Kapitlet
upptarrö huvudtyper av brott, nämligen bedrägeri, ulpressn-ing, ocker och spekulalionsbroii.
Vad som för närvarande ulgör häleri saml vissa därmed närbesläktade
gärningstyper omfattas av straffbestämmelser i förslagets 12 kap. Gällande
bestämmelse om ockerpantning har inte någon motsvarighet i förslaget.

Förslagels
bedrägeribrott förekommer i fyra olika varianter.

Motsvarigheten
lill nuvarande bedrägeri skiljer sig därifrån genom atl kravet pä all gärningen
skall innebära förmögenhetsöverföring har slopats. För bedrägeriansvar är del
därför fillräckligl atl gärningen innebär ekonomisk skada. För den som drabbas
av brott är skadan del väsentliga, och del finns enligt vår mening inte
anledning atl se vinningsmotivel som nödvändiglvis> mer förkastligt än andra
motiv. En följd av att vinningsrekvisitet slopas är att behovet av den
nuvarande straffbestämmelsen för oredligl förfarande försvinner. Denna brotlslerm
använder vi i stället för alt beteckna den lindrigaste graden av bedrägeri,
utpressning, ocker och spekulalionsbroii.

En
annan variant av brottsarten bedrägeri är det i avsnitt 9 behandlade dalorbedrägeriel.

En
tredje form av bedrägeribrottet tar sikte på vissa lyper av olovliga

64 förfaranden över "konlopengar". Såsom
denna form av bedrägeri krimin-

aliseras
förfoganden över medel som av misstag ställts fill gärningsman- Prop.
1985/86:65 nens förfogande på konto eller genom poslanvisning, check eller
dylik handling, om gärningen innebär ekonomisk skada.

Slutligen
har såsom en Qärde form av bedrägeri medtagits förfaranden som brukar betecknas
som snyltning. Genom en någol ändrad brotlsbe-skrivning har vi markerat, att
stadgandet bör ges ett snävare tillämpningsområde än nuvarande
straffbestämmelse för snyltning.

Brottsbeskrivningen
för utpressning enligt förslagel överensstämmer med den nuvarande utom
såtillvida att vinningsrekvisitet slopats.

Föreslagna
ändringar i ockerbestämmelsen har redovisats ovan.

Spekulationsbrott
motsvarar i huvudsak nuvarande svindleri, men för att undvika onödig dubbelkriminalisering
har vi något inskränkt bestämmelsens tillämpningsområde. Ringa fall har
undanlagils från det kriminaliserade området för alt undvika utredningar i
bagatellfall.

Brotten
i 10 kap. BrB

Brotten
i förslaget till 10 kap. BrB behandlas i avsnitt 14. Kapitlet innehåller
endast två arter av brott, benämnda behörighetsmissbruk och undandräkl.

Behörighetsmissbruk
inrymmer gärningstyper som enligt gällande rätt är fordringsförskingring,
trolöshet mot huvudman eller behörighetsmissbruk. Mindre allvarliga fall
benämns undandräkl, som också är beteckning för vissa olovliga förfoganden över
redovisningsmedel saml makes förfogande över gifiorättsgods lill förfång för
andre maken eller dennes dödsbo när bodelning skall ske.

Vid
utformningen av straffbestämmelserna har missbruk av kontokort beaktats
särskilt.

Såsom
nämnts tidigare läcks i allmänhet sakförskingring samt huvuddelen av brotten
olovligt förfogande och olovligt brukande av brottsbeskrivningar i förslaget
till 8 kap. BrB. De flesta fall av nuvarande olovligt brukande är sålunda
enligt förslaget egendomsbrott.

Brotten
i 12 kap. BrB

I
avsnitt 15 behandlas brotten enligt förslaget till 12 kap. BrB. Kapitlets tre
huvudtyper av brott benämns häleri, efterföljande oredlighet och häleriförseelse.

Förslaget
lill reglering har som utgångspunkt del enligt gällande rätt

såsom häleri kriminaliserade området men avviker från vad som för närva

rande kan anses gälla i flera avseenden i såväl formellt som sakligt hänse

ende. Nuvarande oklarheter i fråga om kretsen av möjliga förbrott undviks

genom atl förbrotten anges uttryckligen. Vilka typer av befattning med

hälerigods som är straffbelagda klargörs tydligare i förslaget än för närva

rande. Atl la befattning med hälerigods skall nämligen kunna föranleda

ansvar för häleri endast om befattningen beslår i förvärv, mottagande eller

innehav av sådan egendom. Annan befallning med hälerigods kan dock

föranleda ansvar för efterföljande oredlighet, om gärningen innebär ett 65

5 Riksdagen 1985186. 1 saml. Nr 65

Prop.
1985/86:65 främjande av en brottslings möjligheter atl tillgodogöra sig eller
behålla hälerigods. Straffbestämmelsen för häleri innefattar även vad som
enligt gällande rätt betecknas som fordringshäleri.

Såsom
efterföljande oredlighet kriminaliseras varje handling som innebär ett
främjande av någons möjligheter att tillgodogöra sig eller behålla en tillgång,
som denne skaffat sig genom något av vissa angivna brott eller som härrör från
en sådan tillgång, saml medverkan vid omsättning därav. Dessutom inrymmer
brottet efterföljande oredlighet gärningar som nu ulgör vinningshäleri och
omfattar atl genom alt la emot gåva eller på liknande sätt bereda sig vinning
av alt annan skaffat sig ekonomiska tillgångar genom alt begå brott.

Förslaget
lill straffansvar för efterföljande oredlighet, som innebär en utvidgad
kriminalisering av gärningar som kan betecknas som efterföljande medverkan till
brott, är avsett atl försvära omsättningen av olovligen åtkomna tillgångar och
verka mera allmänt brottsförebyggande. Bestämmelsen kan också sägas vara ägnad
atl öka möjligheterna att ingripa mot broltsanstiflare och finansiärer av
brottslighet.

Häleribrollet
är indelat i tre svårhelsgrader. Mindre allvarliga fall föranleder ansvar för
häleriförseelse, varvid är att märka att ringa fall som inte består i förvärv
av hälerigods omfattar även mindre allvarliga fall av efterföljande oredlighet.
Ringa fall av efterföljande oredlighet är helt undantagna från ansvar.

Utöver
mindre allvarliga fall av häleri och efterföljande oredlighet omfattar
häleriförseelse enligt förslaget vissa oaklsamma förfaranden samt förvärv och
mottagande av vad som sannolikt är hälerigods.

Enligt
gällande rätt är samtliga typer av vad som för närvarande betecknas som häleri
(sakhäleri, vinningshäleri och fordringshäleri) kriminaliserade vid oaktsamhet.
I förhållande härtill innebär förslaget en viss avkriminalisering. Endast
förvärv och mottagande av hälerigods eller vad som vid gärningen blir
hälerigods kriminaliseras vid oaktsamhet. Enligt förslaget krävs ett handlande
av grov oaktsamhet.

Gärningslypen
förvärv och mottagande av egendom som sannolikt är hälerigods är avsedd att
ersätta den år 1980 införda möjligheten alt döma för häleri även om förbrottet
inte är styrkt. Begränsningen till gärning i näringsverksamhet eller såsom led
i en verksamhet, som bedrivs vanemässigl eller annars i större omfattning, har
slopats. Å andra sidan har vi ansett atl befattning med någol som inte
bevisligen är frånhänt annan genom brott inte skall kunna föranleda ansvar för allvariigare
brott än häleriförseelse.

Straffskalorna

I
del avslutande avsnittet behandlas slraffskalorna.

Förslaget
innebär en allmän sänkning av slraffnivån för förmögenhels

brotlen. I övrigt har vi inte funnit anledning all överväga all lägga väsentli

gen andra principer till grund för konstruktionen av straffskalorna än i

gällande rätt. Vi har ansett atl särskilda minimistraff även i fortsättningen

bör stadgas för grova och medelsvåra brott och alt en viss överlappning av

66 straffskalorna mellan de olika graderna av brott
bör bibehållas. Vid ut-

formningen av skalorna har
vi vidare utgått från gällande regler om straff- Prop. 1985/86:65 minsknings-
och straffskärpningsgrunder och om gemensamt straff vid flerfaldig
brottslighet. Inte heller har vi funnit anledning att vid bestämmande av
straffskalor för brotten beakta olika typer av verkställighets-regler,
däribland reglerna om villkoriig frigivning.

Målet
att åstadkomma förutsättningar för en allmän sänkning av straffnivån har vi,
såsom utvecklas i avsnittet om brottens gradindelning, sökt nå i första hand
genom att minska utrymmet för vad som skall hänföras till grova och
kvalificerade brott och genom att lill den lägsta graden föra inte bara ringa
ulan även mindre allvarliga brott. Vid sidan av denna "avtappning"
av de högre svårighetsgraderna av brotten har vi sökt nå nivåsänkningen genom
att föra in böter, lägst 60 dagsböter, såsom påföljd vid sidan av fängelse för
brott tillhörande normalgraden av brotten. Dessutom har vi föreslagit sänkning
av straffmaximum för sistnämnda typer av brott från fängelse två år fill fängelse
ett år och sex månader.

Vi
har inte ansett oss för den lägsta graden kunna slopa fängelse som påföljd bl.
a. därför alt vi väsentligt vidgat kretsen av dit hänförliga brott men har
begränsat liden lill högst tre månader.

För
grovt rån, som betecknas såsom synnerligen allvarligt brott, har vi föreslagit
en sänkning av straffminimum frän fyra till två års fängelse.

Förslaget
innebär en begränsning av antalet slraffskalor vid förmögenhelsbrotl från tio
till fyra.

Vårt
förslag till brottstyper och slraffskalor framgår av en tablå på s. 86.

67

Prop. 1985/86:65 Bilaga 2

Förmögenhetsbrottsutredningens författningsförslag i vissa
delar

8
kap. Om stöld, rån och skadegörelse m. m

För
egendomsbrott döms den som

1.
förövar brott enligt 2 § fjärde
styckel eller 6 § tredje stycket,

2.
olovligen använder annans
egendom, dock ej om användningen avser mark eller byggnad med däri befintlig
egendom och gärningen förövas av eller med samtycke av den som lovligen fått
egendomen i sin besittning,

3.
olovligen omhändertar, flyttar
eller överger lös sak, som tillhör annan, dock ej om gärningen utgör etl
nödvändigt led i en laga självtäkt enligt 11 §, eller

4.
olovligen skadar, förstör, överiåter
eller på annat jämförbart sätt olovligen förfogar över egendom lill men för
ägande- eller säkerhelsrält som tillförsäkrats eller eljest tillkommer annan.

Straffet
för egendomsbrott är böter eller fängelse i högst tre månader.

9 §

För grovt
egendomsbrott döms den som förövar brott enligt 8 § första stycket 2-4, om del
innebär risk för eller medför betydande ekonomisk skada eller olägenhet, såsom
när motorfordon brukas vårdslöst eller inte återställs eller när elektrisk
kraft avleds i betydande omfattning, och brottet, med beaktande av samtliga
omständigheter, är atl anse som allvarligt. Straffet för grovt egendomsbrott är
böter, lägst sextio dagsböter, eller fängelse i högst ett år och sex månader.

68

9
kap. Om beidrägeri, utpressning och ocker m. m.

1 §

För
bedrägeri döms den som

1. genom vilseledande
förmår annan lill handling eller underiåtenhet som

innebär ekonomisk skada för den vilseledde eller någon i vars ställe denne

är,

2.
genom att lämna oriktig eller
ofullständig uppgift, företa ändring i datorprogram eller i upptagning för
automatisk databehandling eller på annat sätt olovligen påverkar resultatet av
automatisk databehandling så att del innebär ekonomisk skada,

3.
föranleder utbetalning eller
överföring av medel, som av misstag

ställts
fill hans förfogande på konto eller genom poslanvisning, check eller Prop.
1985/86:65 dylik handling, om gärningen innebär ekonomisk skada, eller

4.
skaffar sig förtäring, transport, hotellrum eller annat dylikt, som tillhandahålls
allmänheten under förutsättning av kontant betalning, och underlåter att göra
rätt för sig.

Straffet
för bedrägeri är böter, lägst sextio dagsböter, eller fängelse i högst ett år
och sex månader.

Är
brottet med hänsyn lill den ekonomiska skadan och övriga omständigheter att
anse som mindre allvarligt, döms enligt 8 § för oredligl förfarande.

2 §

För
grovt bedrägeri döms den som förövar brott enligt 1 § första stycket 1-3, om

1. det
innebär stor eller mycket kännbar ekonomisk skada,

2.
gärningsmannen utnyttjar
sjukdom eller annan särskild svaghet hos den vilseledde, eller

3.
gärningsmannen utnyttjar
ansvarsfull förtroendeställning,

dock
endast om brottet, med beaktande av samtliga omständigheter, är alt anse som
särskilt allvarligt.

Straffet
för grovt bedrägeri är fängelse, lägst sex månader och högst sex år.

5§

För
ocker döms den som

1.
begagnar sig av någons
trångmål, oförslånd, lättsinne eller beroende ställning lill att bereda sig
eller annan en ekonomisk förmån, som står i uppenbart missförhållande fill
motprestationen eller för vilken motpresta-fion inte skall utgå, eller

2.
i samband med utlåning av
pengar bereder sig eller annan ränta eller annan ekonomisk förmån, som är
uppenbart oskälig, om gärningen begås såsom led i en låneverksamhet.

I
ringa fall skall inte dömas till ansvar.

Straffet
för ocker är böter, lägst sextio dagsböter, eller fängelse i högst ett år och
sex månader.

Är
brottet med hänsyn till förmånen och övriga omständigheter atl anse som mindre allvariigt,
döms enligt 8 § för oredligl förfarande.

6§

För
grovt ocker döms den som förövar brott enligt 5 §, om

1. den
otillböriiga förmånen har stort värde eller brottet innebär mycket

kännbar ekonomisk skada,

2. gärningsmannen
utnyttjar sjukdom eller annan särskild svaghet hos

motparten,
eller 69

Prop.
1985/86: 65 3. gärningsmannen utnyttjar ansvarsfull
förtroendeställning,

dock
endast om brottet, med beaktande av samtliga omständigheter, är att anse som
särskilt allvariigt. Straffet för grovt ocker är fängelse, lägst sex månader
och högst sex år.

70

Bilaga 3 Prop.
1985/86:65

Förteckning över de remissinstanser som avgett yttrande
över förmögenhetsbrottsutredningens betänkande

Efter
remiss har yttranden över belänkandet avgetts av hovrätten över Skåne och
Blekinge, hovrätten för Västra Sverige, domstolsverket, riksåklagaren (RÅ),
rikspolisstyrelsen, kriminalvårdsstyrelsen, brottsförebyggande rådet (BRÅ),
datainspektionen, bankinspektionen, konsumentverket, juridiska fakultelsnämnderna
vid Uppsala, Lunds och Stockholms universitet, statens naturvårdsverk, dalalagstiftningskommiltén
(DALK, Ju 1976:05), fängelsestraffkommiltén (Ju 1979:04), Sveriges advokatsamfund,
Sveriges domareförbund. Föreningen Sveriges åklagare. Föreningen Sveriges
länspolischefer, Föreningen Sveriges polischefer. Tjänstemännens
Centralorganisation (TCO), Centralorganisationen SACO/SR, Sveriges
köpmannaförbund. Svenska handelskammarförbundet. Svenska sparbanksföreningen.
Finansbolagens förening. Lantbrukarnas riksförbund, Sveriges jordägarförbund
och Friluftsfrämjandet.

Hovrätten
över Skåne och Blekinge har bifogat yttranden från Trelleborgs och
Helsingborgs tingsrätter. Hovrätten för Västra Sverige har bifogat yttranden
från Göteborgs och Vänersborgs tingsrätter. RÅ har bifogat yttranden från
länsåklagarmyndigheterna i Krisfianstads, Värmlands saml Väslernortlands och
Jämtlands län.

Till
BRÅ:s yttrande är fogat en reservation av ledamoten Körlof. Centralorganisationen
SACO/SR har som sin inställning hänvisat fill vad som anförts ietl yttrande JUSEK
avgett lill centralorganisationen.

71

Företagshemlighetsutredningens förslag till lag om ändring
av 10 kap. 5 § BrB

3 Förslag till

Lag om ändring i brottsbalken

Härigenom
föreskrivs i fråga om brottsbalken att JO kap. 5 § skall ha nedan angivna
lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Om
någon, som på grund av förtroendeslällning, vare sig det är i allmän eller
enskild Ijänst, såsom syssloman eller eljest, fått att för annan sköta ekonomisk
angelägenhet eller öva Ullsyn å skötseln därav, missbrukar behörighet alt
företräda huvudmannen eller eljest sin förtroendeslällning och därigenom skadar
huvudmannen, dömes, om gärningen icke är belagd med straff enligt 1-3 §§, för
trolöshet mot huvudman till böter eller fängelse i högst två är.

Är brottet grovt, skall
dömas lill fängelse, lägst sex månader och högst sex år. Vid bedömande huruvida
brottet är grovt skall särskilt beaktas, om gärningsmannen begagnat falsk
handling eller vilseledande bokföring eller fillfogat huvudmannen betydande
eller synnerligen kännbar skada.

Missbrukar
någon, som fält alt Missbrukar någon, som fåll att

sköta
rättslig angelägenhet för an- sköta rättslig eller teknisk angelä-

genhet för annan, till
förfång för huvudmannen sin förtroendeställning, dömes enligt vad i första slyckel
sägs, ändå all angelägenheten ej är av ekonomisk art.

nan, lill förfång för
huvudmannen sin förtroendeställning, dömes enligt vad i första slyckel sägs,
ändå att angelägenheten ej är av ekonomisk art.

72

Denna lag träder i kraft
den

Bilaga 5 Prop.
1985/86:65

Förteckning över de remissinstanser som avgett yttrande
över företagshemlighetsutredningens betänkande (SOU 1983:52)
Företagshemligheter

Efter
remiss har yttranden över betänkandet avgetts av justifiekanslern, riksåklagaren,
hovrätten för Västra Sverige, Stockholms tingsrätt, rikspo-hsstyrelsen,
datainspektionen, försvarets civilförvaltning, försvarets forskningsanstalt,
televerket, kommerskollegium, patent- och registreringsverket,
marknadsdomstolen, näringsfrihetsombudsmannen, juridiska fakulteten vid
Stockholms universitet, arbetsdomstolen, statens industriverk, styrelsen för
teknisk utveckling, dalalagstiftningskommiltén (Ju 1976:05),
sårbarhetsberedningen (Fö 1981:02), Sveriges advokatsamfund, Landsorganisafionen
i Sverige (LO), Tjänstemännens centralorganisation (TCO), Centralorganisationen
SACO/SR, Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), Kooperationens
förhandlingsorganisation, Stockholms handelskammare, Sveriges industriförbund,
Sveriges kemiska induslrikonlor, Förelagareförbundet, SHIO-Familjeföretagen,
Kooperativa förbundet. Läkemedelsindustriföreningen, Represenlanlföreningen för
utländska far-macevliska industrier, Svenska pelroleuminslitutet. Svenska palenlom-budsföreningen,
Svenska uppfinnareföreningen. Svenska industriens patentingenjörers förening.
Svenska föreningen för industriellt rättsskydd. Svenska föreningen för ADB och
juridik. Företagens uppgiftslämnardelegation och Delegationen för vetenskaplig
och teknisk informationsförsörjning.

Yttrande
har dessutom inkommit från Näringslivets Delegafion för marknadsrätt.

Riksåklagaren
har överlämnat yttranden av överåklagaren i Slockholms åklagardistrikt samt av
cheferna för länsåklagarmyndigheierna i Södermanlands län och Västerbottens
län.

Kommerskollegium
har överlämnat yttrande av Skånes handelskammare.

73

Prop. 1985/86:65 Bilaga 6

Utdrag av sammanställning av remissyttranden över företagshemlighetsutredningens
förslag till ändring av 10 kap. 5 § BrB.

Av
det tiotal remissinstanser som yttrat sig över företagshemlighetsutredningens
förslag till ändring av bestämmelsen om trolöshet mol huvudman i 10 kap. 5 § EtrB
har juridiska fakultetsnämnden vid Slockholms universitet, statens
industriverk, Sveriges advokatsamfund. Svenska palenlom-budsföreningen och
Svenska uppfinnareföre ningen utan närmare motivering tillstyrkt förslagel
eller lämnat det utan erinran.

Endast
länsåklagarmyndigheten i Södermanlands län har ställt sig negativ till
förslaget och anser att det inte bör genomföras. Detta ställningstagande är
dock grundat på en samlad bedömning av utredningens förslag i dess helhet.

Länsåklagarmyndigheten
anför i denna del: Vad gäller missbruk av

anförtrodd företagshemlighet i affärsförbindelse är det riktigt att straffbe

lägga denna typ av angrepp men den föreslagna straffsatsen, som ligger på

"snatterinivå", är för låg. Här gäller det ju ett brott som i mångt
och

mycket överensstämmer med trolöshet mot huvudman och bör därför ha

samma slraffvärde, vilket bör återspeglas i straffsatsen.

Utredningens
förslag till ändring i 10 kap. 5 § tredje st brottsbalken bör helt utgå. Den
föreslagna ändringen är inte lämplig genom att man därigenom skulle fä två
skyddsobjekt av olika omfattning i brottsbalken respektive lagen om skydd för förelagshemligheler.
I den senare lagens 1 § sägs all etl röjande av en företagshemlighel skall
innebära skada för näringsidkaren medan det i brottsbalken talas om all
röjandet skall innebära förfång för huvudmannen. I kommentaren till
brottsbalken sägs att ordet "förfång" innebär atl man uppger del krav
på skada som ställs upp i paragrafens första stycke (se Beckman m.fl. kommentar
till Brottsbalken I, 4:e uppl. sid. 458). I motiveringen fill 1 § lagen om
skydd för förelagshemligheler sägs alt skaderekvisilet innebär att man ställer
ett visst, om än lågt, kvalitetskrav pä företagshemligheten för alt den skall
skyddas, någol som ju inte blir fallet då avslöjandet endast behöver innebära
förfång för näringsidkaren. Denna tvetydighet skulle kunna elimineras om man
följer mitt förslag om annan straffsats för missbruk av företagshemlighel i affärsförbindelse
och formulerar om detta stadgande så att del även täcker skyddsobjektet i
föreslagna 10 kap. 5 § tredje st brottsbalken. Sistnämnda ändring skulk;
därigenom kunna utgå.

RÅ,
som i och för sig inte haft någon erinran mot förslagel till ändring i 10 kap.
5 § BrB, anser att kriminaliseringen av missbruk av förelagshemligheler i
anställningsförhållanden bör sträckas längre än vad utredningen föreslagit.

RA
anför: Del mest frekventa och sannolikt allvarligaste hotet mot

förelagshemligheler
anses allmänt ha samband med de anställdas åtgärder

att
utnyttja eller röja det egna företagels hemligheter. Detta gäller särskilt

'"* sedan anställningsförhållandet upphört. Vill man på etl något så när effek-

fivt
sätt bemöta detta hot bör man enligt min mening också straffbelägga Prop.
1985/86: 65 utnyttjande eller röjande av företagshemlighet som den anställde i
förtroende — till skillnad från företagsspioneri — fält del av inom ramen för anställningsförhållandet.
Lämpligen skulle ett sådant brott kunna betecknas som obehörig befallning med
företagshemlighet vid anställningsförhållande. En avgränsning av
kriminaliseringen till klart straffvärda förfaranden måste emellertid här
övervägas. Endast särskilt klandervärda fall bör omfattas av ansvarsregeln. En
särskild ålalsregel av del innehåll som föreslås i 3 § sista stycket kan
möjligen också behöva införas.

Utredningen
föreslår att trolöshelsbrottel i 10 kap. 5 § brottsbalken utvidgas lill alt
kunna begås också av den kategori som fält att sköta en leknisk angelägenhet.
Detta kan i och för sig vara välbetänkt men del bör då observeras att
trolöshetsbrottet egentligen närmast är avsett att bereda skydd endast så
längre förtroendeslällningen består. Med den av mig föreslagna omfattningen av
kriminaliseringen ges i stället etl straffrättsligt skydd mot åtgärder från
både anställdas och tidigare anställdas sida för de fall dessa utnyttjar eller
röjer arbetsgivarens företagshemlighel.

Enligt
hovrätten för Västra Sverige och arbetsdomstolen har lagtexten i utredningens
förslag till ny lydelse av 10 kap. 5 § BrB fält en alltför vidsträckt och
obestämd avfattning. Båda remissinstanserna har anmärkt att det av bestämmelsen
inte framgår att den omfattar endast personer i särskilt vikfiga
nyckelpositioner.

75

Prop. 1985/86:65 „ , . , , Bilaga 7

Lagradsremissens lagförslag

1 Förslag till

Lag om ändring i brottsbalken

Härigenom
föreskrivs att 9 kap. 1 och 5 §§, 10 kap. 5 och 7 §§ samt 20 kap. 2 § brotvsbalken
skall ha följande lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

9
kap. 1§ Den som medelst vilseledande förmår någon till handling eller underlåtenhet,
som innebär vinning för gärningsmannen och skada för den vilseledde eller
någon i vars ställe denne är, dömes för bedrägeri fill fängelse i högst två år.

För bedrägeri döms också den som, genom att lämna oriktig eller ofullständig
uppgift, genom alt ändra i program eller upptagning eller på annat sätt, olovligen
påverkar resultatet av en automatisk informationsbehandling eller någon annan
liknande automatisk process, så att det innebär vinning för gärningsmannen och
skada för någon annan.

5§

Den som vid avtal eller annan Den som vid avtal eller någon

rättshandling
begagnar sig av nå- annan rättshandling begagnar sig av

gons trångmål, oförstånd, lättsinne någons trångmål, oförslånd, lätt-

eller beroende ställning iförhållan- sinne eller beroende ställning till alt

de lill honom lill all bereda sig för- bereda sig förmän, som står i up-

män, som stå" i uppenbart missför- penbart missförhållande till veder-

hållande till vederiagel eller för vil- laget eller för vilken vederlag inte

ken vederlag icke skall utgå, dömes skall utgå, döms för ocker till

för o c k e r Ull böter eller fängelse i böter eller fängelse i högst två år.

högst två år. För ocker döms också den som

vid
kreditgivning som äger rum i

näringsverksamhet eUer som led i

en verksamhet, som bedrivs vane

mässigl eller annars i större om

fattning, bereder sig ränta eller an

nan ekonomisk förmån, som står i

uppenbart missförhållande till mot

prestationen.

Är brottet grovt, dömes lill fäng- Ar brottet grovt, döms till fängel-

else,
lägst sex månader och högst se, lägst sex månader och högst

fyra år. fyra år.

76

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop.
1985/86:65

Om någon, som på grund av
förtroendeställning, vare sig del är i allmän eller enskild tjänst, såsom
syssloman eller eljest, fått att för annan sköta ekonomisk angelägenhet eller
öva tillsyn å skötseln därav, missbrukar behörighet altföre-träda huvudmannen
eller eljest sin förtroendeställning och därigenom skadar huvudmannen, dömes,
om gärningen icke är belagd med straff enligt 1-3 §§, för trolöshet mol
huvudman fill böter eller fängelse i högst två är.

Om någon, som på grund
av förtroendeställning fält //// uppgift alt för någon annan sköta ekonomisk angelägenhet
eUer självständigt handha kvalificerad teknisk uppgift eller övervaka skötseln
av sådan angelägenhet eller uppgift, missbrukar sin förtroendeslällning och därigenom
skadar huvudmannen, döms han för trolöshet mot huvudman lill böter eller fängeL
se i högst två år. Vad som har sagts nu gäller inte, om gärningen är belagd
med straff enligt 1-3 §§.

Är brottet grovt,
skall dömas till fängelse, lägst sex månader och högst sex år. Vid bedömande
huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om gärningsmannen begagnat
falsk handhng eller vilseledande bokföring eller fillfogat huvudmannen
betydande eller synnerligen kännbar skada.

Missbrukar någon, som fått
atl sköta rättslig angelägenhet för annan, lill förfång för huvudmannen sin
förtroendeställning, dömes enligt vad i första stycket sägs, ändå att
angelägenheten ej är av ekonomisk art.

Missbrukar någon, som fält
tUl uppgift all sköta rättslig angelägenhet för någon annan, till förfång för huvudmannen
sin förtroendeslällning, döms han enligt första stycket, även om
angelägenheten inte är av ekonomisk eller teknisk art.

Om någon olovligen brukar
annans sak, som han har i besinning, och därigenom vållar skada eller olägenhet,
dömes för olovligt brukande till böter eller fängelse i högst sex månader.
Detsamma skall gälla, om innehavare av faslighel brukar denna lill men för annans
rätt därtill genom all olovligen bygga, gräva, plöja, upptaga väg, låta kreatur
beta eller vidtaga annan dylik åtgärd.

Om någon olovligen brukar
någon annans sak och därigenom vållar skada eller olägenhet, döms han för olovligt
brukande till böter eller fängelse i högst sex månader.

Detsamma skall gälla, om
innehavaren av en faslighel brukar denna lill men för annans rätt till den
genom att olovligen bygga, gräva, plöja, la upp väg, låta kreatur beta eller vidla
någon annan dylik åtgärd.

Är bron enligi förslå styckel
grovt, döms lill fängelse i högsl Ivå

o

ar.

Prop.
1985/86:65 Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

20
kap. 2§' Arbetstagare som tar emot, låter ål sig ufiova eller begär mula eller annan
otillbörlig belöning för sin tjänsteutövning, döms för mutbrott till böter
eller fängelse i högst tvä år. Detsamma skall gälla, om arbetstagaren begått
gärningen innan han erhöll anställningen eller efter del han slutat densamma.
Är brottet grovt, döms till fängelse i högst sex år. Vad i första styckel sägs
om arbetstagare äger motsvarande tillämpning

på

1.
ledamot av styrelse, verk,
nämnd, kommitté eller annan sådan myndighet som hör till staten eller till
kommun, landstingskommun, kommunalförbund, församling, kyrklig samfällighet
eller allmän försäkringskassa,

2.
den som utövar uppdrag som är
reglerat i författning,

3.
krigsman eller annan som
fullgör lagsladgad tjänsteplikt,

4.
den som ulan atl inneha
anställning eller uppdrag som nu har sagts utövar myndighei och

5. den
som i annat fall än som 5. den som i annat fall än som

avses i 1-4 på grund av förtroen- avses i 1-4 på grund av förtroen

deslällning såsom syssloman eller deslällning fått tiU uppgift all för

eljest fått alt för annan sköta rätts- någon annan sköta rättslig eller

lig eller ekonomisk angelägenhet el- ekonomisk angelägenhet eller själv-

ler öva tillsyn å skötseln av sådan ständigt handha kvalificerad re-

angelägenhet. nisk uppgift eller övervaka skötseln

av sådan angelägenhet eller upp-gift-

Denna
lag träder i kraft den 1 april 1986.

'
Med nuvarande lydelse avses den i prop. 1984/85: 117 föreslagna lydelsen. Para-

78 grafen föreslås ändrad även i prop. 1985/86:9.

2 Förslag till Prop. 1985/86:65

Lag om ändring i datalagen (1973:289)

Härigenom
föreskrivs att 21 § datalagen (1973:289)' skall ha följande lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

21
§

Den
som olovligen bereder sig tillgång till upptagning för automatisk databehandling
eller olovligen ändrar eller utplånar eller i register för in sådan upptagning dömes
för dalaintrång till böter eller fängelse i högst två år, om ej gärningen är
belagd med straff i brottsbalken.

Detsamma
skall gälla, om förfarandet avser uppgifter som är under befordran via
elektroniskt eller annat liknande hjälpmedel för alt användas för automatisk
databehandling. För försök eller förberedelse till För försök eller
förberedelse till brott som avses i första stycket dataintrång döms tiU
ansvar enligt dömes lill ansvar enligt 23 kap. 23 kap. brottsbalken. Skulle
brot-brottsbalken. Skulle brottet, om det let, om det hade fullbordats, ha va-hade
fullbordats, ha varit att anse rit atl anse som ringa, får dock inte som
ringa, får dock ej dömas till dömas lill ansvar enligt vad som nu ansvar
enligt vad som nu har sagts. har sagts.

Denna
lag träder i kraft den 1 april 1986.

'
Lagen omtryckt 1982:446. 79

Prop. 1985/86:65 Innehåll

Proposition ..................................................................... 1

Propositionens
huvudsakliga innehåll ..................... 1

Lagförslag
......................................................... 3

1. Förslag
lill lag om ändring i brottsbalken ............. 3

2. Förslag
fill lag om ändring i dalalagen (1973:289) 6

Utdrag ur protokoll vid
regeringssammanträde den 19 september 1985 7

1
Inledning ........................................................ 7

2
Allmänt om betänkandenas
innehåll och reformens inriktning ... 8

3
ADB-tekniken som brottsfaklor ........................... 9

3.1
Allmänt ................................................... 9

3.2
Olika slag av gärningar ............................... 11

3.3
Lagstiftningstekniken ................................. 14

3.4
Slutsatser om lagsliftningsbehovet
............... 15

4
En ny bestämmelse om bedrägeri
genom påverkan av automatisk informationsbehandling m. m...............................................................
17

5
Den straffbara personkretsen
vid brotten trolöshet mol huvudman och mutbrott vidgas 24

6
Besillningskravet slopas för
brottet olovligt brukande och en slraffskala för grovt brott tillförs
lagrummet ............................................ 27

7
Tillämpningsområdet för
bestämmelsen om dataintrång utvidgas 30

8
Straffansvaret för ocker
skärps ........................ 33

8.1
Bakgrund ...................................... ......... 33

8.2
Ockerbrollels rekvisit beroende
ställning utvidgas något .... 36

8.3
Ocker i näringsverksamhet m. m......................
37

9 Upprättade
lagförslag ....................................... 42

10 Specialmotivering
..... ................................. 43

10.1
Förslaget lill lag om ändring i
brottsbalken ........ 43

10.2
Förslaget lill lag om ändring i
datalagen ......... 48

11
Hemställan .................................................... 48

12
Beslul .......................................................... 48

Utdrag
ur lagrådets protokoll den 10 oktober 1985 .... 49

Utdrag ur protokoll vid
regeringssammanträde den 7 november 1985 53

1. Anmälan
av lagrådsytlrande ............................. 53

2.
Hemställan ................................................... 56

3.
Beslut ............................................................ 56

Bilaga
1 Sammanfattning av förmögenhetsbrottsutredningens betän

kande (SOU 1983:50) Översyn av lagstiftningen om förmö

genhelsbrotl utom gäldenärsbroll ............... 57

Bilaga
2 Förmögenhelsbrotlsutredningens författningsförslag i vissa

delar
..................................................... 68

Bilaga
3 Förteckning över de remissinstanser som avgelt yttrande

över
förmögenhelsbrotlsutredningens betänkande 71

Bilaga
4 Företagshemlighetsutredningens förslag fill lag om ändring

av
10 kap. 5 § BrB ................................. 72

Bilaga
5 Förteckning över de remissinstanser som avgelt yttrande

över företagshemlighetsutredningens belänkande (SOU

1983:52) Förelagshemligheler .................... 73

Bilaga
6 Utdrag av sammanställning av remissyttranden över före

tagshemlighetsutredningens förslag till ändring av 10 kap.

5 § BrB ................................................ 74

Bilaga
7 Lagrådsremissens lagförslag ................... 76

80

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1985