Prop. 1986/87:1

Regeringens proposition 1986/87:1

om äktenskapsbalk m. m.

Prop. 1986/87:1

Regeringen
föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag ur
regeringsprotokollet den 26 juni 1986.

På
regeringens vägnar Ingvar Carlsson

Sten
Wickbom

Propositionens huvudsakliga innehåll

Propositionen
innehåller förslag till en ny äktenskapsbalk, som skall ersätta den nuvarande
giftermålsbalken. Förslaget utgör sista etappen av den omfattande översyn av
lagstiftningen på äktenskapsrättens område som har bedrivits sedan lång tid
tillbaka och som hittills har resulterat i nya regler om äktenskaps ingående
och upplösning och om makars underhållsskyldighet. Dessa regler arbetas nu in
i den nya balken i huvudsakligen oförändrat skick, samtidigt som nya regler
föreslås om makars egendom. Syftet med dessa nya regler är framför allt att åstadkomma
en bättre utjämning mellan en ekonomiskt starkare och en ekonomiskt svagare
make när det gäller fördelningen av deras egendom vid äktenskapets upplösning
genom äktenskapsskillnad. Vidare föreslås vissa ändringar i ärvdabalken som
syftar till att skapa ett starkare ekonomiskt skydd för en efterlevande make
vid den andra makens död. Slutiigen läggs fram förslag till en ny lag om
sambors gemensamma hem, som innehåller regler om hur hemmet skall upplösas i
fall då ett samboförhållande upphör.

Ändringarna i äktenskapslagstiftningen innebär
flera nyheter i fråga om bodelning mellan makar. Möjligheterna att frångå
huvudregeln om Hkadelning vid bodelning med anledning av äktenskapsskillnad
vidgas genom att den allmänna jämkningsregel som finns f. n. ges ett något
utökat tillämpningsområde framför allt när det gäller kortvariga äktenskap. Vidare
förenklas de s.k. vederlagsreglerna, vilka vid bodelningen ger en make
kompensation i vissa fall då den andra maken har minskat sitt giftorättsgods.
En nyhet är att enskild egendom skall kunna dras in i bodelningen, om makarna
är överens om det. Egendomen skall i så fall: behandlas som giftorättsgods.

1
Riksdagen 1986/87. 1 saml. Nr 1

Bodelning
med anledning av äktenskapsskillnad skall i fortsättningen Prop. 1986/87: 1
kunna förrättas inte bara som nu när äktenskapet har upplösts utan även
dessförinnan när ansökan har gjorts om äktenskapsskillnad. Vidare ersätts det
nuvarande institutet boskillnad av en möjlighet att förrätta bodelning under
pågående äktenskap efter anmälan till domstol. Till skillnad från vad som
gäller f. n. skall en sådan bodelning dock inte medföra att makarnas egendom
blir enskild.

Kravet på äktenskapsförord avskaffas när det gäller
gåvor mellan makar. Sådana gåvor skall i fortsättningen bli gällande mellan
makarna enligt allmänna regler eller genom att gåvan registreras hos domstol.
För att gåvan skall bli gällande mot givarens borgenärer krävs dock alltid
registrering. Äktenskapsförord skall i fortsättningen användas endast vid
avtal om egendomsordningen i äktenskapet.

Möjligheterna för en make att i samband med
äktenskapets upplösning få överta den andra makens bostad utvidgas till att
omfatta alla former av bostäder och skall gälla oavsett om bostaden är
giftorättsgods eller på grund av äktenskapsförord enskild egendom. Nuvarande
behovs- och skä-lighetsprövning skall alltjämt gälla. En nyhet är att en make
på motsvarande sätt skall ha möjlighet att efter en behovs- och
skälighetsprövning få överta bohag som tillhör den andra maken och som har
begagnats gemensamt i hemmet.

Vid bodelning med anledning av en makes död skall
en särskild jämkningsregel gälla till förmån för den efterlevande maken.
Enligt denna regel får denna make rätt att bestämma att vardera sidan som sin
andel vid bodelningen skall behålla sin egendom.

Ändringarna i ärvdabalken innebär att en make vid
den andra makens död skall ta arv efter denne framför makarnas gemensamma
bröstarvingar. Bröstarvingarna får i stället rätt till efterarv när den
efterlevande maken i sin tur dör. Den efterlevande maken förvärvar egendomen
efter den först avHdna maken med fri förfoganderätt om det finns efterarvingar.

En annan nyhet är att den nuvarande s.k.
basbeloppsregeln vid bodelning i 13 kap. 12 § andra stycket giftermålsbalken
förs över till ärvdabalken, där den ges karaktären av en garantiregel av samma
slag som laglotts-reglerna. Samtidigt utgår den begränsning som gäller f. n. om
att regeln inte är tillämplig när det finns barn till den avlidne som är under
16 år och inte är barn även till den efterlevande maken.

Om det vid den efterlevande makens död finns
arvingar enbart efter den först avlidna maken, skall dessa ärva hela boet i
stället för som f. n. endast halva boet.

Den nya lagen om sambors gemensamma hem innebär att
när ett samboförhållande upplöses samborna får en giftorättsliknande rätt till
delning av sådan egendom i det gemensamma hemmet som har anskaffats för
gemensamt begagnande. Huvudregeln är alltså att denna egendom delas lika mellan
dem. Denna huvudregel kan dock - på samma sätt som för makar - frångås om en
likadelning skulle framstå som oskälig. För sådana sambor som önskar hålla isär
sina ekonomiska förhållanden öppnas en möjlighet att avtala om att lagens delningsregler
inte skall gälla i deras samboförhållande.

Sambor får vidare rätt att överta den andra:
sambons bostad och bohag. Denna rättighet får i huvudsak samma utformning som
för makar.

I
fall då ett samboförhällande upphör genom den ena sambons död skall den
efterlevande sambon alltid ha rätt att erhålla så mycket av den egendom i det
gemensamma hemmet som har anskaffats för gemensamt begagnande - så långt
egendomen räcker - att dess värde motsvarar två gånger basbeloppet enligt lagen
(1962: 381) om allmän försäkring.

Den
nya lagstiftningen kan tidigast träda i kraft den 1 juli 1987.

Prop.
1986/87: 1

Lagförslagen i denna proposition har granskats av
lagrådet. Propositionen innehåller därför tre huvuddelar: lagrådsremissen (s.
37), lagrådets yttrande (s. 273) och föredragande statsrådets ställningstaganden
till lagrådets synpunkter (s. 384).

Den som vill ta del av samtliga skäl för
lagförslagen måste därför läsa alla tre delarna.

Propositionens
lagförslag Prop. 1986/87:1

1 Förslag till

Äktenskapsbalk

Härigenom föreskrivs att i Sveriges rikes lag skall
först bland balkarna föras in en ny balk, benämnd äktenskapsbalk, av följande
lydelse.

Första avdelningen Allmänna bestämmelser 1 kap. Äktenskap

1
§ Äktenskap ingås mellan en kvinna och en man. De som har ingått äktenskap med
varandra är makar.

2§
Makar skall visa varandra trohet och hänsyn. De skall gemensamt vårda hem och
barn och i samråd verka för familjens bästa.

3§
Vaije make råder över sin egendom och svarar för sina skulder.

4§
Makar skall fördela utgifter och sysslor mellan sig. De skall lämna varandra de
upplysningar som behövs för att familjens ekonomiska förhållanden skall kunna bedömas.

5§
Äktenskap upplöses genom den ena makens död eller genom äktenskapsskillnad.

Andra avdelningen

Äktenskaps ingående och upplösning

2 kap.
Äktenskapshinder

1
§ Den som är under 18 år får inte ingå äktenskap utan tillstånd av
länsstyrelsen i det län där den underårige har sitt hemvist.

2§
Den som har förklarats omyndig eller enligt domstols beslut skall förbli
omyndig även efter uppnådd myndighetsålder får inte ingå äktenskap utan
förmyndarens samtycke. Om förmyndaren inte lämnar sitt samtycke, får domstol på
ansökan av den omyndige tillåta äktenskapet.

3 §
Äktenskap far inte ingås mellan dem som är släkt med varandra i rätt

upp- och nedstigande led eller är helsyskon.

Halvsyskon får inte ingå äktenskap med varandra
utan tillstånd av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

4 §
Den som är gift får inte ingå nytt äktenskap.

5§
Innan vigsel förrättas skall vigselförrättaren förvissa sig om att hin-
Prop. 1986/87: 1 dersprövning har skett inom fyra månader före den planerade
vigseln och att inget hinder har framkommit. Utan intyg om hindersprövningen
får vigseln förrättas endast av en präst som tjänstgör i den församling där
hindersprövningen har gjorts.

6§ Vid vigsel gäller i övrigt

1.
föreskrifterna
i kyrkohandboken eller andra föreskrifter för svenska kyrkan, om vigseln
förrättas av en präst i den kyrkan,

2.
den ordning som
gäller inom annat trossamfund, om vigseln förrättas av en präst eller någon
annan i ett sådant samfund,

3.
föreskrifter
som meddelas av regeringen för andra fall.

7§ Vigselförrättaren skall genast lämna makarna ett bevis
om vigseln. Regeringen meddelar föreskrifter om i vilka fall särskilt protokoll
skall föras över vigslar.

5 kap. Äktenskapsskillnad

1
§ Är makarna
ense om att äktenskapet skall upplösas, har de rätt till äktenskapsskillnad.
Denna skall föregås av betänketid, om båda makarna begär det eller om någon av
dem varaktigt bor tillsammans med eget barn under 16 år som står under den
makens vårdnad.

2
§ Vill bara en
av makarna att äktenskapet skall upplösas, har denne rätt till
äktenskapsskillnad endast efter betänketid.

3§ Betänketiden inleds när makarna gemensamt ansöker om
äktenskapsskillnad eller när den ena makens yrkande om äktenskapsskillnad
delges den andra maken. Har betänketiden löpt under minst sex månader, skall
dom på äktenskapsskillnad meddelas om någon av makarna då framställer ett
särskilt yrkande om det. Har ett sådant yrkande inte framställts inom ett år
frän betänketidens början, har frågan om äktenskapsskillnad fallit. Avvisas
talan om äktenskapsskillnad eller avskrivs målet, upphör betänketiden.

4 § Om makarna lever åtskilda sedan minst två år, har var
och en av dem rätt till äktenskapsskillnad utan föregående betänketid.

5§ Om äktenskapet har ingåtts trots att makarna är släkt
med varandra i rätt upp- och nedstigande led eller är helsyskon, har var och en
av makarna rätt till äktenskapsskillnad utan föregående betänketid. Detsamma
gäller om äktenskapet har ingåtts trots att någon av makarna redan var gift och
det tidigare äktenskapet inte har blivit upplöst.

Föreligger tvegifte, har var och en
av makarna i det tidigare äktenskapet rätt att få detta upplöst genom
äktenskapsskillnad utan föregående betänketid.

I fall som avses i första stycket
kan talan om äktenskapsskillnad föras även av allmän åklagare.

6§ När dom på äktenskapsskillnad vinner laga kraft, är
äktenskapet upplöst.

3 kap.
Prövning av äktenskapshinder Prop.
1986/87:1

1 § Innan äktenskap ingås skall prövas om det
finns något hinder mot

äktenskapet. Denna prövning skall göras i den församling inom svenska

kyrkan där kvinnan eller mannen är kyrkobokförd eller, om ingen av dem

är kyrkobokförd här i landet, i den församling där någon av dem vistas.

Hindersprövningen skall begäras av
kvinnan och mannen gemensamt hos pastorsämbetet i församlingen.

2§ Den som varken är eller skall vara kyrkobokförd här i
landet skall vid hindersprövningen visa upp ett intyg av utländsk myndighet om
sin behörighet att ingå äktenskapet, om ett sådant intyg kan anskaffas.

Om det fordras tillstånd eller
samtycke till äktenskapet, skall bevis om tillståndet eller samtycket visas upp
vid hindersprövningen.

3§ Kvinnan och mannen skall vid hindersprövningen skriftligen
försäkra på heder och samvete att de inte är släkt med varandra i rätt upp- och
nedstigande led eller helsyskon. Hårde inte tillstånd till äktenskapet enligt

2 kap. 3 § andra stycket, skall deras försäkran
också avse att de inte är

halvsyskon.

De som begär hindersprövning skall
på heder och samvete skriftligen uppge om de tidigare har ingått äktenskap. Den
som tidigare har ingått äktenskap skall styrka att äktenskapet har blivit
upplöst, om inte detta framgår av folkbokföringen eller av intyg från utländsk
myndighet.

4§ Finner pastorsämbetet att det inte finns något hinder
mot äktenskapet, skall ämbetet på begäran av kvinnan och mannen utfärda intyg
om detta.

4 kap. Vigsel

1§ Äktenskap ingås genom vigsel i närvaro av släktingar
eller andra vittnen.

2§ Vid vigseln skall kvinnan och mannen samtidigt vara
närvarande. De skall var för sig på fråga av vigselförrättaren ge till känna
att de samtycker till äktenskapet. Vigselförrättaren skall därefter förklara
att de är makar.

Har det inte gått till så som anges
i första stycket eller var vigselförrättaren inte behörig att förrätta vigsel,
är förrättningen ogiltig som vigsel.

En förrättning som enligt andra
stycket är ogiUig som vigsel får godkännas av regeringen, om det finns
synnerliga skäl. Ärendet får tas upp endast på ansökan av kvinnan eller mannen
eller, om någon av dem har avlidit, av arvingar till den avlidne.

3 § Behörig att vara vigselförrättare är

1.
präst i svenska
kyrkan,

2.
präst eller
annan befattningshavare i ett annat trossamfund, om regeringen har medgett
samfundet vigselrätt och länsstyrelsen har utfärdat ett intyg om prästens eller
befattningshavarens behörighet,

3.
lagfaren domare
i tingsrätt, eller

4.
den som
länsstyrelsen har förordnat till vigselförrättare.

4§ Till vigsel inom svenska kyrkan får kvinnan och mannen
välja den präst inom kyrkan som de själva önskar och som är villig att viga. De
har rätt till vigsel i en församling som någon av dem tillhör.

8§ Underhållsbidrag
efter äktenskapsskillnad skall betalas fortlöpande. Prop. 1986/87: 1 Finns
det särskilda skäl, får domstolen dock bestämma att bidraget skall betalas med
ett engångsbelopp.

9§
Talan om att underhållsbidrag skall fastställas får inte bifallas för längre
tid tillbaka än tre år före den dag då talan väcktes, om inte den
bidragsskyldige medger det.

10 §
Rätten att kräva ut ett fastställt underhållsbidrag upphör tre år efter

den förfallodag som ursprungligen gällde.

Har utmätning för underhållsbidraget skett före den
tidpunkt som anges i första stycket eller har den bidragsskyldige försatts i
konkurs på grund av en ansökan som har gjorts före denna tidpunkt, får
betalning för fordringen även därefter tas ut ur den utmätta egendomen eller
erhållas i konkursen.

Har ansökan om förordnande av god man enligt
ackordslagen (1970:847) gjorts före den tidpunkt som anges i första stycket,
får underhållsbidraget krävas ut inom tre månader från det att verkan av
förordnandet om god man förföll eller, när förhandling om offentligt ackord har
följt, ackordsfrågan avgjordes. Om ackord kommer till stånd, får fordringen
krävas ut inom tre månader från det att ackordet skulle ha fullgjorts. Har
utmätning för underhållsbidraget skett eller konkursansökan gjorts inom den tid
som nu har angetts, gäller andra stycket.

Avtal
som strider mot denna paragraf är ogiltiga.

11 §
En dom eller ett avtal om underhåll får jämkas av domstolen, om det

finns skäl för det med hänsyn till att förhållandena har ändrats. För tiden

innan talan har väckts får dock jämkning mot en parts bestridande göras

endast på det sättet att obetalda bidrag sätts ned eller tas bort. Underhålls

bidrag efter äktenskapsskillnad får endast om det finns synnerliga skäl

höjas utöver det högsta belopp till vilket bidraget tidigare har varit be

stämt. Underhållsbidrag i form av engångsbelopp får inte jämkas mot en

parts bestridande.

Ett avtal om underhåll får också jämkas av
domstolen, om avtalet är oskäligt med hänsyn till omständigheterna vid dess
tillkomst och förhållandena i övrigt. Beslut om att erhållna bidrag skall
betalas tillbaka får dock meddelas endast om det finns särskilda skäl.

7
kap. Makars egendom

1
§ En makes egendom är
giftorättsgods i den mån den inte är enskild egendom.

2
§ Enskild egendom är

1.
egendom som till följd av
äktenskapsförord är enskild,

2.
egendom som en make har fått i
gåva av någon annan än den andra maken med det villkoret att egendomen skall
vara mottagarens enskilda,

3.
egendom som en make har
erhållit genom testamente med det villkoret att den skall vara mottagarens
enskilda,

4.
egendom som en make har ärvt
och som enligt testamente av arvlå-taren skall vara mottagarens enskilda,

5.
vad som har trätt i stället för
egendom som avses i 1 —4, om inte annat har föreskrivits genom den
rättshandling på grand av vilken egendomen är enskild.

Avkastning av enskild egendom är giftorättsgods, om
inte annat har föreskrivits genom en sådan rättshandling som avses i första
stycket.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Tredje
avdelningen '''' P'"°p-
'9- >

Makars ekonomiska förhållanden

6 kap. Underhåll

1 § Makarna skall, var och en efter sin förmåga, bidra
till det underhåll som behövs för att deras gemensamma och personliga behov
skall tillgodoses. Om underhåll till barn finns bestämmelser i föräldrabalken.

2§ Om det som den ena maken skall bidra med inte räcker
till för den makens personliga behov eller för de betalningar som den maken annars
ombesörjer för familjens underhåll, skall den andra maken skjuta till de pengar
som behövs.

3§ Det som den ena maken med tillämpning av I och 2 §§ har
lämnat till den andra maken för dennes personliga behov är dennes egendom.

4§ Kan den ena maken på grund av sjukdom eller bortavaro
inte själv sköta sina angelägenheter och fattas det medel för familjens
underhåll, får den andra maken i behövlig omfattning lyfta den sjuka eller
bortavarande makens inkomst och avkastning av dennes egendom samt kvittera ut
banktillgodohavanden och andra penningmedel. Detta gäller dock ej, om
samlevnaden mellan makarna har upphört eller om det finns fullmäktig,
förmyndare eller god man för den sjuka eller bortavarande maken.

Rättshandling som avses i första
stycket är bindande för den sjukaeller bortavarande maken även om medlen inte
behövdes för familjens underhåll, såvida tredje man varken insåg eller borde
ha insett att behovet inte förelåg.

5§ Om den ena maken försummar sin underhållsskyldighet,
får domstolen ålägga den maken att betala underhållsbidrag till den andra
maken.

6§ Om makarna inte varaktigt bor tillsammans, skall den
ena maken fullgöra sin underhållsskyldighet genom att betala underhållsbidrag
till den andra maken.

Domstolen får, när makarna inte
varaktigt bor tillsammans, förplikta en av makarna att lämna bohag till den
andra maken att användas av denne. Skyldigheten omfattar dock bara det bohag
som tillhörde makarna eller någon av dem när samlevnaden upphörde. Avtal som
efter domstolens beslut ingås med tredje man om egendomen inskränker inte
nyttjanderät-ten till bohaget.

7§ Efter äktenskapsskillnad svarar vaije make för sin
försörjning.

Om den ena maken behöver bidrag
till sitt underhåll under en övergångstid, har den maken rätt att få underhållsbidrag
av den andra maken efter vad som är skäligt med hänsyn till dennes förmåga och
övriga omständigheter.

Har den ena maken svårigheter att
försöija sig själv sedan ett långvarigt äktenskap har upplösts eller finns det
andra synnerliga skäl, har den maken rätt till underhållsbidrag av den andra
maken för längre tid än som anges i andra stycket.

7§
Samtycke enligt 5 eller 6 § behövs infe, om maken inte kan lämna Prop.
1986/87: 1 giltigt samtycke eller om dennes samtycke inte kan inhämtas inom
rimlig tid. Samtycke enligt 5 § behövs inte heller sedan bodelning med
anledning av äktenskapsskillnad har skett.

8§
Saknas samtycke som krävs för en åtgärd enligt 5 eller 6 §, får domstolen
tillåta åtgärden på ansökan av den som vill företa den.

9§
Om en make eller dödsboet efter en avliden make utan erforderligt samtycke
eller tillstånd har avhänt sig eller till nackdel för den andra maken upplåtit
nyttjanderätt till egendom, skall domstolen på talan av denne förklara att
rättshandlingen är ogiltig och att egendomen skall återgå. Detsamma gäller om
en make eller dödsboet efter en avliden make utan erforderligt samtycke eller
tillstånd har pantsatt makarnas gemensamma bohag. Överlåtelse eller
pantsättning av bohag skall dock inte förklaras ogiltig, om den nya innehavaren
har fått egendomen i sin besittning i god tro.

Talan enligt första stycket skall väckas hos
domstolen inom tre månader från det att den andra maken fick kännedom om
förfogandet över egendomen. När det gäller bohag räknas dock tiden från det
att maken fick kännedom om överlämnandet. Har lagfart eller inskrivning
beviljats med anledning av överlåtelse av fast egendom eller tomträtt, får
talan inte väckas.

Förs talan om avhysning, får domstolen medge skäligt
anstånd med flyttningen.

8
kap. Gåvor mellan makar

1
§ En gåva mellan makar är gällande mellan dem, om vad som gäller för
fullbordande av gåva i allmänhet har iakttagits eller om gåvan har registrerats
enligt 16 kap.

Gåvan blir gällande mot givarens borgenärer när den
har registrerats enligt 16 kap. Är gåvan en personlig present vars värde inte
står i missförhållande till givarens ekonomiska villkor, är den dock gällande
mot givarens borgenärer utan registrering, om den är gällande mellan makarna.

Om det för visst slag av egendom finns särskilda
bestämmelser som innebär att en gåva blir gällande mot givarens borgenärer
först efter inskrivning eller annan särskild registrering, krävs även dessa
åtgärder för att en sådan gåva mellan makar skall bli gällande mot givarens
borgenärer.

2§
En utfästelse av den ena maken att under äktenskapet ge den andra maken en gåva
är utan verkan.

3§
Kan en make som har gett den andra maken en gåva inte betala en skuld för
vilken givaren svarade när gåvan blev gällande mot dennes borgenärer eller kan
det av annan anledning antas att givaren är på obestånd, svarar den andra
maken för bristen intill värdet av gåvan. Detta gäller dock ej i fråga om
personliga presenter vilkas värde inte står i missförhållande till givarens
ekonomiska villkor. Det gäller inte heller om givaren, när gåvan blev gällande
mot borgenärerna, hade kvar utmätningsbar egendom som uppenbariigen motsvarade
de skulder för vilka givaren då svarade.

Har gåvan utan mottagarens vållande gått föriorad
helt eller delvis, är

mottagaren i motsvarande mån fri från ansvar. 10

3§ Genom
äktenskapsförord kan makar eflér blivande makar bestämma Prop. 1986/87: 1
att egendom som tillhör eller tillfaller någon av dem skall vara dennes
enskilda egendom. Genom nytt äktenskapsförord kan makar bestämma att egendomen
skall vara giftorättsgods.

Äktenskapsförord skall upprättas skriftligen och
undertecknas av makarna eller de blivande makarna. Detta gäller även om någon
av dem är omyndig. I så fal! skall dock förmyndarens skriftliga medgivande
inhämtas.

Äktenskapsförord skall registreras hos domstolen.
Ett äktenskapsförord som har slutits mellan blivande makar gäller från
äktenskapets ingående, om det ges in till domstolen inom en månad från det att
äktenskapet ingicks. I annat fall gäller äktenskapsförord först från och med
den dag då det ges in till domstolen.

4§
Med makars gemensamma bostad avses i denna balk

1.
fast egendom som makarna eller
någon av dem äger eller innehar med tomträtt, om det finns en byggnad på
egendomen som är avsedd som makarnas gemensamma hem och egendomen innehas
huvudsakligen för detta ändamål,

2.
fast egendom som makarna eller
någon av dem innehar med nyttjanderätt i förening med byggnad på egendomen som
makarna eller någon av dem äger, om byggnaden är avsedd som makarnas gemensamma
hem och egendomen innehas huvudsakligen för detta ändamål,

3. byggnad eller del av byggnad som makarna eller
någon av dem

innehar med hyresrätt, bostadsrätt eller annan liknande rätt, om byggna

den eller byggnadsdelen är avsedd som makarnas gemensamma hem och

innehas huvudsakligen för detta ändamål.

Med makars gemensamma bohag avses i denna balk
möbler, hushållsmaskiner och annat inre lösöre som är avsett för det
gemensamma hemmet. Till gemensamt bohag räknas inte sådant bohag som används
uteslutande för den ena makens bruk.

Till makars gemensamma bostad och bohag räknas inte
egendom som används huvudsakligen för fritidsändamål.

5
§ En make får inte utan den andra makens samtycke

1.
avhända sig, låta inteckna,
hyra ut eller på annat sätt med nyttjanderätt upplåta fast egendom som utgör
makarnas gemensamma bostad,

2.
avhända sig, pantsätta, hyra ut
eller på annat sätt med nyttjanderätt upplåta annan egendom som utgör makarnas
gemensamma bostad, eller

3.
avhända sig eller pantsätta
makarnas gemensamma bohag.

Första stycket gäller inte bostad eller bohag som
är den ena makens enskilda egendom enligt 2 § första stycket 2—4.

En make får inte heller utan den andra makens
samtycke avhända sig, låta inteckna, hyra ut eller på annat sätt med
nyttjanderätt upplåta fast egendom som inte utgör makarnas gemensamma bostad,
om egendomen är giftorättsgods. Detta gäller dock ej, om mål om äktenskapsskillnad
pågår och maken har förvärvat egendomen efter det att talan om äktenskapsskillnad
väcktes.

Samtycke till avhändelse av eller inteckning i fast
egendom skall lämnas skriftligen.

Bestämmelserna i denna paragraf om fast egendom och
rättighet i denna tillämpas också i fråga om tomträtt.

6§
Bestämmelserna i 5 § om samtycke av en make till en åtgärd av den andra maken
tillämpas också när dödsboet efter en avliden make vidtar en sådan åtgärd.

En makes ansvar enligt denna paragraf får. inte göras
gällande så länge Prop. 1986/87: 1 elt mål pågårom återvinning av gåvan
enligt konkurslagen (1921:225) eller ackordslagen (1970:847).

9 kap. Allmänna bestämmelser om bodelning

1 § När ett äktenskap upplöses, skall makarnas egendom
fördelas mellan dem genom bodelning. Bodelning behövs dock ej, om makarna har
endast enskild egendom och ingen av dem begär att få överta bostad eller bohag
från den andra maken.

Är makarna ense, får de efter
skriftlig anmälan till tingsrätt fördela sin egendom genom bodelning under
äktenskapet utan att något mål om äktenskapsskillnad pågår. Anmälan skall
registreras av tingsrätten.

2§ Bodelning skall göras med utgångspunkt i
egendomsförhållandena den dag då talan om äktenskapsskillnad väcktes eller, om
äktenskapet har upplösts genom den ena makens död utan att ett mål om
äktenskapsskillnad pågick, den dag då dödsfallet inträffade.

Bodelning under äktenskapet utan
att något mål om äktenskapsskillnad pågår skall göras med utgångspunkt i
egendomsförhållandena den dag då anmälan om bodelningen gjordes enligt 1 §
andra stycket.

3§ Varje make är skyldig att tills bodelningen förrättas
redovisa för sin egendom och för sådan egendom som maken har haft hand om men
som tillhör den andra maken. Makarna är även i övrigt skyldiga att lämna de
uppgifter som kan vara av betydelse vid bodelningen.

4§ Bodelning med anledning av äktenskapsskillnad skall
förrättas när äktenskapet har upplösts. Om någon av makarna begär bodelning när
ett mål om äktenskapsskillnad pågår, skall bodelningen dock förrättas genast.

S§ Bodelning förrättas av makarna tillsammans. Över
bodelningen skall upprättas en handling som skrivs under av dem båda. Är den
ena maken död, förrättas bodelningen av den andra maken samt den dödes arvingar
och universella testamentstagare. För arvingar och universella
testaments-tagare gäller i så fall, om inget annat sägs, vad som är föreskrivet
om make.

6§ Bodelning mellan den ena maken och den andra makens
arvingar och universella testamentstagare får inte mot någon dödsbodelägares
bestridande förrättas innan alla kända skulder för vilka den döde svarade har
betalts eller medel till deras betalning har satts under särskild vård eller
uppgörelse har träffats som innebär att delägaren inte svarar för skulderna.
Har den dödes egendom avträtts till konkurs, får bodelning dock förrättas även
om någon delägare bestrider det.

7§ När talan om äktenskapsskillnad har väckts skall, i den
omfattning det behövs, varje makes tillgångar och skulder upptecknas sådana de
var när talan väcktes. Om det behövs för att få bouppteckningen till stånd, får
bodelningsförrättare förordnas.

8§ Om det, när talan om äktenskapsskillnad har väckts,
behövs för att

skydda den ena makens rätt vid bodelning, skall domstolen på begäran

sätta den andra makens egendom eller del därav under särskild förvaltning. 11

Mot en makes bestridande
får dock en sådan åtgärd inte vidtas, om Prop. 1986/87: 1 godtagbar säkerhet
ställs.

Beslutet om särskild förvaltning gäller tills
vidare intill dess att bodelning förrättas eller frågan om äktenskapsskillnad
faller enligt 5 kap. 3 §, avvisas eller avskrivs.

9§
En makes egendom får utmätas för den makens skuld även om bodelning skall
förrättas. Har egendomen satts under särskild förvaltning, får den dock utmätas
för den makens skuld endast om också den andra maken svarar för skulden eller
utmätningsfordringen är förenad med särskild förmånsrätt i egendomen.

10 8
Försätts en make i konkurs innan bodelning har ägt rum eller har en

bodelning återgått med anledning av en makes konkurs, skall den makens

giftorättsgods stå under konkursboets förvaltning till dess att det har blivit

bestämt genom bodelning vad som skall tillfalla den maken. Konkursboet

får sälja egendomen om det behövs.

Beslut
om särskild förvaltning enligt 8 § faller vid konkurs.

11
§ Om en make dör när ett mål om
äktenskapsskillnad pågår, skall de föreskrifter som avser bodelning med
anledning av äktenskapsskillnad tillämpas.

12
§ Med den tid då ett mål om
äktenskapsskillnad pågår förstås i denna balk tiden från det att talan väcks
till dess att domen på äktenskapsskillnad vinner laga kraft eller, om domstolen
avvisar eller avskriver frågan om äktenskapsskillnad, till dess att beslut om
detta vinner laga kraft eller frågan om äktenskapsskillnad dessförinnan har
fallit enligt 5 kap. 3 §.

13
§ Makar får inför en omedelbart
förestående äktenskapsskillnad avtala om den kommande bodelningen eller om
annat som har samband med denna (föravtal). Över avtalet skall upprättas en
handling som undertecknas av makarna.

Avtal som makar i annat fall har ingått om kommande
bodelning är utan verkan, om det inte utgör äktenskapsförord.

10
kap. Vad som skall ingå i bodelning

1
§ I bodelning skall makarnas giftorättsgods ingå.

2§
Varje make får från bodelningen i skälig omfattning ta undan kläder och andra
föremål som maken har uteslutande till sitt personliga bruk, liksom personliga
presenter. Om den ena maken är död, gäller denna rätt endast för den
efterlevande maken.

3§
Rättigheter som inte kan överiåtas eller som i annat fall är av personlig art
skall inte ingå i bodelning om det skulle strida mot vad som gäller för
rättigheten.

Även om det inte följer av första stycket, skall
rätt till pension på grund av en försäkring som någon av makarna äger inte ingå
i bodelning, om utfallande belopp skall beskattas som inkomst och försäkringen
gäller rätt till

1.
ålderspension eller
invalidpension, eller

2.
efterlevandepension i fall då
rätt till utbetalning av pensionen föreligger vid bodelningen. 12

4§ Egendom som har
gjorts till enskild genom äktenskapsförord, liksom Prop. 1986/87: 1 vad som
har trätt i stället för sådan egendorn samt avkastning av denna som är enskild
egendom, skall ingå i bodelning om makarna kommer överens om det vid
bodelningen. Detsamma gäller sådan rätt till pension på grund av försäkring som
avses i 3 § andra stycket.

Har makarna kommit överens om att enskild egendom
skall ingå i bodelningen, skall sådan egendom vid bodelningen anses utgöra
giftorättsgods.

5§
Om försäkring eller försäkringsbelopp som vid försäkringstagarens död
tillfaller en förmånstagare finns bestämmelser i lagen (1927:77) om
försäkringsavtal.

11
kap. Andelar och lotter

Makarnas
andelar i boet

1
§ Vid bodelning skall först
makarnas andelar i boet beräknas.

2
§ Vid beräkningen av makamas
andelar i boet skall så mycket avräknas från en makes giftorättsgods att det
täcker de skulder som den maken hade när talan om äktenskapsskillnad väcktes,
anmälan enligt 9 kap. 1 § andra stycket gjordes eller dödsfallet inträffade.

För sådana fordringar mot en make som är förenade
med särskild förmånsrätt i makens enskilda egendom skall maken fa täckning ur
sitt giftorättsgods endast i den mån betalning inte kan erhållas ur den
enskilda egendomen. Detsamma gäller skulder som maken har ådragit sig för underhåll
eller förbättring av den enskilda egendomen eller som på annat sätt är att
hänföra till denna.

Vad som sägs i andra stycket om enskild egendom
skall även gälla sådan rättighet som enligt 10 kap. 3 § inte skall ingå i
bodelning.

3§
Vad som återstår av makamas giftorättsgods, sedan avdrag har gjorts för att
skulderna skall täckas, skall läggas samman. Värdet därav skall därefter delas
lika mellan makarna.

4§
Har den ena maken utan den andra makens samtycke inom ett år innan talan om
äktenskapsskillnad väcktes i inte obetydlig omfattning genom gåva minskat sitt
giftorättsgods eller använt sitt giftorättsgods till att öka värdet av sin
enskilda egendom, skall den andra makens andel vid bodelning med anledning av
äktenskapsskillnad beräknas som om gåvans värde eller värdet av det använda
giftorättsgodset alltjämt hade ingått i den förstnämnda makens giftorättsgods.
Dennes del i det sammanlagda giftorättsgodset skall minskas i motsvarande mån.

Vad som sägs i första stycket om enskild egendom
skall även gälla sådana rättigheter som enligt 10 kap. 3 § inte skall ingå i
bodelning. Därvid skall med ökning av värdet av en sådan rättighet jämställas
förvärv av rättigheten. Vidare skall, om en makes användning av sitt
giftorättsgods har medfört att värdet av egen pensionsförsäkring ökat eller att
maken förvärvat förmån på grand av sådan försäkring, bestämmelserna i första
stycket tillämpas även om den andra maken har samtyckt till åtgärden.

5§
Skall vid bodelning med anledning av en makes död förskott på arv

som har getts ur någon makes giftorättsgods avräknas på arvet efter den

döde, skall på den lott som vid bodelningen tillkommer den dödes arvingar 13

s. 15 Kontrollera mot PDF

avräkning
ske för förskottet eller, om det inte kan avräknas helt på arvet, Prop.
1986/87: 1 för vad som kan avräknas av förskottet. Sedan avdrag har gjorts för
att skulderna skall täckas, skall förskottsgivarens giftorättsgods före sammanläggningen
med den andra makens giftorättsgods ökas med ett belopp som motsvarar vad som
skall avräknas vid bodelningen.

6§ Summan av det giftorättsgods som den ena maken skall få
för täckning av skulder och vid delning av återstående giftorättsgods utgör
den makens andel i boet. Ett underhållsbidrag som har förfallit till betalning
och som en make enligt 6 kap. 8 § skall betala med ett engångsbelopp till den
andra maken skall vid bodelningen dock tas från vad den bidragsskyldiga maken
har rätt till utöver egendom till täckning av skuld. Den bidragsskyldiga
makens andel skall minskas och den andra makens andel ökas med de belopp som
detta föranleder.

Egendomens fördelning på lotter

7§ Med ledning av de andelar som har beräknats för makarna
skall giftorättsgodset fördelas på lotter. Varje make har rätt att på sin lott
i första hand få sir\ egendom eller den del av denna som den maken önskar.

8§ Den make som bäst behöver makarnas gemensamma bostad
eller bohag har rätt att få denna egendom i avräkning pä sin lott eller, om
värdet är ringa, utan avräkning. Denna rätt gäller dock inte om egendomen är
den andra makens enskilda enligt 7 kap. 2 § första stycket 2—4. En föratsättning
för att en make skall få överta en bostad eller bohag som tillhör den andra
maken är vidare att ett sådant övertagande även med hänsyn till
omständigheterna i övrigt kan anses skäligt.

Svarar egendomen för fordran som är
förenad med särskild förmånsrätt i egendomen, är en ytterligare föratsättning
för ett övertagande att den andra maken befrias från ansvar för fordringen
eller att medel till att betala denna har satts under särskild vård.

När den ena maken är död, gäller
första stycket endast till förmån för den efterlevande maken.

9§ En make, vars giftorättsgods i värde överstiger den
makens andel, har rätt att i stället för att lämna egendom till den andra maken
betala motsvarande belopp i pengar. Om godtagbar säkerhet ställs för
betalningen, kan maken få skäligt anstånd med denna. Lämnas inte någon
betalning, barden andra maken rätt att så långt det är möjligt få sådan egendom
som inte är uppenbart olämplig för den maken.

Vid bodelning med anledning av den
ena makens död gäller första stycket endast till förmån för den efterievande
maken.

10
§ Om en make
övertar makarnas gemensamma bostad eller bohag mot avräkning och inte
tillgodoser den andra maken med egendom ur giftorättsgodset, skall den
övertagande maken betala motsvarande belopp i pengar. Om godtagbar säkerhet
ställs för betalningen, kan maken få skäligt anstånd med denna.

11
§ En make, som
vid fördelningen på lotter inte har kunnat få ut hela sin andel, har en fordran
på den andra maken för bristen.

12
kap. Jämkning vid bodelning Prop. 1986/87: 1

1§
1 den mån det med hänsyn särskilt till äktenskapets längd men även till
makarnas ekonomiska förhållanden och omständigheterna i övrigt är oskäligt att
en make vid bodelning skall lämna egendom till den andra maken i den omfattning
som följer av 11 kap., skalj bodelningen i stället göras så att den förstnämnda
maken får behålla mer av sitt giftorättsgods. Är en make försatt i konkurs när
bodelningen skall förrättas eller finns det andra särskilda skäl att inte dela
makarnas giftorättsgods, skall varje make behålla sitt giftorättsgods som sin
andel. Första stycket gäller inte vid bodelning med anledning av en makes död.

2§
Vid bodelning med anledning av en makes död skall, om den efterievande maken
begär det, vardera sidan som sin andel behålla sitt giftorättsgods. Om den
efterlevande maken begränsar sin begäran till att avse endast en del av sitt
giftorättsgods, skall den andra sidan behålla motsvarande kvotdel av den
avlidna makens giftorättsgods, varefter återstoden fördelas enligt 11 kap.

Bestämmelserna i 15 kap. 1 och 3 §§ ärvdabalken om
föriust av rätt till arv skall också gälla i fråga om rätten för den
efterlevande maken att vid bodelning få del i den avlidnes giftorättsgods liksom
beträffande rätten för den efterlevande maken att få behålla sitt
giftorättsgods.

3§
Om ett villkor i ett äktenskapsförord är oskäligt med hänsyn till förordets
innehåll, omständigheterna vid förordets tillkomst, senare inträffade
förhållanden och omständigheterna i övrigt, får det jämkas eller lämnas utan
avseende vid bodelningen.

Vad som sägs i första stycket om villkor i
äktenskapsförord skall gälla även villkor i föravtal.

13
kap. Verkan av bodelning

1§
En make får inte vid bodelning till skada för sina borgenärer låta enskild
egendom ingå i bodelningen eller, på annat sätt än som anges i {lenna balk,
avstå egendom som skall ingå i bodelningen.

En make får inte heller vid fördelning på lotter
till skada för sina borgenärer avstå utmätningsbar egendom i utbyte mot sådan
egendom som inte får utmätas. Detta gäller dock ej, om den egendom som avstås
eller förvärvas utgör makarnas gemensamma bostad eller bohag och övertas med
stöd av 11 kap. 8 §.

Om den ena maken till följd av en sådan åtgärd som
avses i första eller andra stycket inte kan betala en skuld som har uppkommit
före bodelningen eller om det av annan anledning kan antas att maken är på
obestånd, svarar den andra maken för bristen intill värdet av vad den
förstnämnda makens utmätningsbara egendom har minskat genom åtgärden. Detta gäller
dock ej, om den förstnämnda maken efter bodelningen hade kvar utmätningsbar
egendom som uppenbarligen motsvarade skulderna.

En makes ansvar enligt denna paragraf får inte
göras gällande så länge ett mål pågår om återvinning av bodelningen enligt
konkurslagen (1921:225) eller ackordslagen (1970:847).

2
§ Om ansvaret för en avliden makes skulder gäller särskilda bestämmelser i
ärvdabalken i stället för vad som sägs i 1 §.

Har bodelning förrättats mellan en make och den
andra makens arvingar eller universella testamentstagare och har den
efterlevande maken vidtagit

s. 17 Kontrollera mot PDF

en
sådan åtgärd som avses i 1 §, svarar arvingarna och testamentstagarna Prop.
1986/87: 1 solidariskt för betalningsskyldighet enligt I §.

3§
Har en makes andel enligt 11 kap. 4 § första stycket beräknats som om värdet av
en gåva hade ingått bland tillgångarna och kan maken vid bodelningen inte få ut
sin andel, gäller följande. Om den som fick gåvan insåg eller borde ha insett
att gåvan var till skada för maken, skall gåvota-garen återbära så stor del av
gåvan eller dess värde som fordras för att makens rätt skall tillgodoses. Talan
om detta skall väckas inom fem år från det att gåvan fullbordades.

Om gåvan inte var fullbordad vid tiden för
bodelningen, får den inte göras gällande i den mån den skulle hindra att maken
får ut sin andel.

4§
Har en makes andel enligt 11 kap. 4 § andra stycket beräknats som om värde av
en pensionsförsäkring hade ingått bland tillgångarna och kan maken vid
bodelningen inte få ut sin andel är försäkringsgivaren skyldig att av
försäkringstagarens tillgodohavande betala tillbaka vad som fattas.
Återbetalningen får göras direkt till försäkringstagarens make.

5
§ Om en bodelning har lett lill att en fastighet har delats så, att makarna har
fått skilda andelar utan att villkor om utbrytning har ställts upp i
bodelningshandlingen, innehar makarna fastigheten med samäganderätt.

I den mån bodelningen i andra fall innebär att en
del av en fastighet kommer i en särskild ägares hand är bodelningen utan
verkan.

6§
När bodelning har förrättats, får makarna eller en av dem ge in
bodelningshandlingen till domstol för registrering.

Fjärde avdelningen

Rättegångsbestämmelser

14
kap. Äktenskapsmål och mål om underhåll

Äktenskapsmål

1
§ Äktenskapsmål är mål om
äktenskapsskillnad och mål där talan förs om fastställelse av att ett äktenskap
består eller inte består.

2
§ Talan om fastställelse av att
ett äktenskap består eller inte består kan föras endast i en tvist mellan
kvinnan och mannen.

Frågan humvida ett äktenskap består kan i övrigt
prövas i tvister där någons rätt är beroende av det.

3§
Äktenskapsmål tas upp av tingsrätten i den ort där kvinnan eller mannen har
sitt hemvist. Har ingen av dem hemvist här i landet, tas målet upp av
Stockholms tingsrätt.

4§
Vill båda makarna ha äktenskapsskillnad, får de gemensamt ansöka om detta. I
andra fall skall talan i äktenskapsmål väckas genom ansökan om stämning.

5
§ I mål om äktenskapsskillnad får domstolen pröva frågor om under

hållsbidrag, vårdnad om och umgänge med barn, rätt att bo kvar i makar- 16

nas gemensamma bostad till
dess att bodelning sker och förbud att besöka Prop. 1986/87: 1 varandra.
Yrkanden i sådana frågor framställs i den ansökan genom vilken talan om
äktenskapsskillnad väcks. Har sådan talan redan väckts, får yrkandena
framställas muntligen inför domstolen eller skriftligen utan särskild stämning.
I målet får även prövas frågan om förordnande av bodelningsförrättare.

6§
Sedan talan om äktenskapsskillnad har väckts, skall domstolen pröva om dom på
äktenskapsskillnad kan meddelas genast. Behövs betänketid, skall domstolen
underrätta parterna om att betänketid löper och ge besked om målets fortsatta
handläggning.

7§
I mål om äktenskapsskillnad får domstolen, för tiden till dess att frågan har
avgjorts genom dom som har vunnit laga kraft, på yrkande av någon av makarna

1. bestämma vem av makarna som skall ha rätt att
bo kvar i makarnas

gemensamma bostad, dock längst för tiden till dess att bodelning har skett,

2. förordna om skyldighet för den ena maken att
utge bidrag till den

andra makens underhåll.

I sådant mål får domstolen också, för tiden till
dess att skillnadsfrågan har avgjorts genom dom som har vunnit laga kraft, på
yrkande av någon av makarna förbjuda makarna att besöka varandra vid vite, som
bestäms i pengar eller till fängelse i högst en månad.

Ett beslut enligt första stycket får verkställas pä
samma sätt som en dom som har vunnit laga kraft. Ett beslut enligt andra
stycket gäller på samma sätt som en dom som har vunnit laga kraft. Beslut
enligt första eller andra stycket får dock när som helst ändras av domstolen.

I mål om äktenskapsskillnad får domstolen dessutom,
med tillämpning av bestämmelserna i föräldrabalken, förordna om vad som skall
gälla i fråga om vårdnad, umgänge och bidrag till barns underhåll för tiden
till dess att sådan fråga har avgjorts genom dom som har vunnit laga kraft.

8§
Den make som domstolen har berättigat att bo kvar i makarnas gemensamma bostad
har rätt att använda även den andra makens bohag som finns i bostaden.
Domstolen får dock beträffande viss egendom bestämma annat. Avtal som den
sistnämnda maken därefter ingår med tredje man inskränker inte nyttjanderätten
till bostaden eller bohaget.

Har den ena maken berättigats att bo kvar i
bostaden, är den andra maken skyldig att genast flytta därifrån.

9§
Beslut enligt 7 § får meddelas utan huvudförhandling. Innan beslutet meddelas
skall den andra maken få tillfälle att yttra sig över yrkandet. Har domstolen
kallat makarna till förhandling och uteblir den make som har framställt
yrkandet, skall detta anses återkallat till den del det inte har medgetts av
den andra maken. Att den andra maken uteblir från förhandlingen hindrar inte
att yrkandet prövas.

10
§ Särskilt yrkande om dom på
äktenskapsskillnad efter betänketid skall framställas muntligen inför domstolen
eller skriftligen. Har yrkandet framställts av endast en av makarna, skall
domstolen bereda den andra maken tillfälle att yttra sig över yrkandet.

11
§ Om en make återkallar talan
om äktenskapsskillnad sedan gemensam ansökan om äktenskapsskillnad har getts
in till domstolen eller sedan

den
makens yrkande om äktenskapsskillnad har delgetts den andra maken, 17

2 Riksdagen 1986/87. 1 saml. Nr I

skall
målet trots detta prövas om denne yrkar det. Den sistnämnda maken Prop.
1986/87: 1 skall underrättas om detta när återkallelsen delges den maken.

Om en make som har yrkat
äktenskapsskillnad uteblir från en förhandling i denna fråga, skall målet
trots detta prövas om den andra maken yrkar det vid förhandlingen. En make som
har yrkat äktenskapsskillnad skall underrättas om detta när den maken kallas
till förhandlingen.

12
§ När makarna
eller en av dem yrkar äktenskapsskillnad får målet prövas utan
huvudförhandling. Detta gäller också andra frågor i målet, om makarna är
överens om dem.

13
§ Dömer
domstolen till äktenskapsskillnad, skall den samtidigt ompröva beslut som har
meddelats enligt 7 § första stycket I eller andra stycket. När domstolen dömer
i fråga om skyldighet för den ena maken att utge bidrag till den andra makens
underhåll, skall den ompröva beslut som har meddelats enligt 7 § första stycket
2.

14
§ Har frågan om
äktenskapsskillnad fallit enligt 5 kap. 3 §, skall målet avskrivas. Parterna
svarar då för sina egna rättegångskostnader.

Mål om underhåll

15 § Vad som sägs i 7, 9 och 13 §§ beträffande
förordnande om under

hållsbidrag för tiden till dess att frågan har avgjorts genom dom som har

vunnit laga kraft gäller även när

1. en make utan samband med ett
mål om äktenskapsskillnad har yrkat

att den andra maken skall utge underhållsbidrag enligt 6 kap. 5 § eller 6 §

första stycket,

2.
frågor om
underhåll enligt 6 kap. 7 § handläggs sedan dom på äktenskapsskillnad har
meddelats, eller

3.
talan om
jämkning av dom eller avtal om underhåll förs enligt 6 kap. 11 §.

16 § I fall som avses i 6 kap. 6 § andra stycket
får domstolen på yrkande

av en av makarna besluta i frågan om nyttjanderätt för tiden till dess att

frågan har avgjorts genom dom som har vunnit laga kraft. Beslut meddelas

på det sätt som anges i 9 §. Beslutet får verkställas på samma sätt som en

dom som har vunnit laga kraft men får när som helst ändras av domstolen.

Domstols sammansättning m.m.

17 § I äktenskapsmål och mål om underhåll skall
tingsrätten bestå av en

lagfaren domare och tre nämndemän. Tingsrätten är dock domför med en

lagfaren domare i samma utsträckning som i andra tvistemål. Dessa regler

gäller även för andra mål som handläggs i samma rättegång.

Om det behövs med hänsyn till
målets omfattning eller någon annan särskild omständighet, får fyra nämndemän
sitta i rätten.

Om det inträffar förfall bland
nämndemännen sedan en huvudförhandling har påbörjats, är rätten domför med en
lagfaren domare och två nämndemän.

När nämndemän ingår i tingsrätten,
skall ordföranden vid överläggning

redogöra för omständigheterna i målet och innehållet i gällande rätt. Vid

omröstning skall först ordföranden och därefter nämndemännen säga sin

mening. I övrigt gäller bestämmelserna i rättegångsbalken om överläggning

och omröstning i tvistemål. 18

s. 20 Kontrollera mot PDF

18§ 1 äktenskapsmål och
mål om underhåll är hovrätten domför med tre Prop. 1986/87:1 lagfarna domare
och tvä nämndemän. Fler än fyra lagfarna domare och tre nämndemän får inte
delta. Vid handläggning som inte sker vid huvudförhandling, liksom när målet i
tingsrätten har avgjorts utan nämndemän, är hovrätten dock domför även med
enbart lagfarna domare enligt vad som sägs i 2 kap. 4 § första stycket
rättegångsbalken. Hovrätten är i övrigt domför enligt vad som sägs i 2 kap. 4 §
tredje och Qärde styckena rättegångsbalken.

Tar nämndemän del i målets avgörande, skall vid
överläggning ordföranden eller, om målet har beretts av en annan lagfaren
domare, denne redogöra för omständigheterna i målet och innehållet i gällande
rätt. Vid omröstning skall nämndemännen säga sin mening sist. I övrigt gäller
bestämmelserna i rättegångsbalken om överläggning och omröstning i tvistemål.

15 kap.
Ärenden om äktenskaps ingående

1 §
I ärenden om tillstånd till äktenskap enligt 2 kap. I § skall länsstyrel

sen bereda den underåriges vårdnadshavare tillfälle att yttra sig, om det

kan ske. Yttrande skall också inhämtas från socialnämnden i den kommun

där den underårige har sitt hemvist.

Meddelar länsstyrelsen tillstånd till äktenskapet,
får beslutet överklagas av den underåriges vårdnadshavare.

2 §
Pastorsämbetets beslut i fråga om hindersprövning får överklagas hos

domkapitlet.

Detsamma gäller beslut av präster inom svenska
kyrkan om förrättande av vigsel.

3§
Beslut av lagfarna domare i tingsrätter eller av särskilt förordnade
vigselförrättare om förrättande av vigsel får överklagas hos länsstyrelsen.

4§
Länsstyrelsens beslut om tillstånd till äktenskap eller om förrättande av
vigsel får överklagas hos kammarrätten.

Detsamma gäller beslut av domkapitlet om
hindersprövning eller om förrättande av vigsel.

16 kap.
Registreringsärenden

1 §
För hela landet gemensamt skall föras ett äktenskapsregister för in

skrivning av de uppgifter som skall registreras enligt denna balk eller som

skall tas in i registret enligt andra bestämmelser.

Närmare föreskrifter om hur äktenskapsregistret
skall föras meddelas av regeringen.

2 §
Ansökan om registrering görs hos tingsrätt.

Till ansökan skall fogas den handling som skall
registreras. Begärs registrering av en gåva som inte har skett skriftligen,
skall uppgift om gåvan lämnas i en handling som har undertecknats av båda
makarna.

Beträffande anmälan om bodelning finns bestämmelser
i 9 kap. 1 § andra stycket.

3§ Rätten skall ta in handlingen
i protokollet och genast översända Prop. 1986/87: 1 bestyrkt kopia av
handlingen till den myndighet som för äktenskapsregistret med uppgift om dagen
då handlingen gavs in till rätten.

Begärs registrering av en gåva, skall tingsrätten
låta föra in en kungörelse om detta i Post- och Inrikes Tidningar och i
ortstidning. Detsamma gäller om makar gör en anmälan om bodelning enligt 9 kap.
I § andra stycket eller om makarna eller en av dem ger in en bodelningshandling
för registrering.

4§
Om ansökan bifalls, anses registrering ha skett den dag handlingen kom in till
rätten.

17
kap. Bodelningsförrättare

1§
Om makarna inte kan enas om en bodelning, skall domstolen på ansökan av make
förordna någon att vara bodelningsförrättare. Om det behövs får flera
bodelningsförrättare förordnas.

Om boet efter den ena makens död ställs under
förvaltning av en boutredningsman, är denne utan särskilt förordnande
bodelningsförrättare. Detta gäller dock ej, om någon annan redan har förordnats
eller om boutredningsmannen är delägare i boet.

2§
Ansökan om förordnande av bodelningsförrättare skall, om mål om
äktenskapsskillnad pågår, göras i målet. 1 annat fall skall ansökan ges in till
en tingsrätt som är behörig att pröva tvister om bodelning mellan makarna.

3§
Skall ansökan prövas i mål om äktenskapsskillnad, gäller vad som sägs i 14 kap.
9 § också förordnande av bodelningsförrättare. Även i annat fall skall
domstolen, innan den avgör frågan, bereda den andra maken tillfälle att yttra
sig.

4§
Till bodelningsförrättare får endast förordnas den som har samtyckt till det.
Bodelningsförrättaren skall entledigas om det finns skäl för det. Innan beslut
fattas om entledigande skall bodelningsförrättaren få tillfälle att yttra sig.

Förordnanden som meddelas i mål om äktensskapsskillnad
upphör att gälla, om talan förfaller eller om målet avskrivs av annan anledning
än den ena makens död.

5
§ Bodelningsförrättaren skall vid behov se till att bouppteckning förrättas.
Varje make skall uppge sina tillgångar och skulder. Om en make underiåter att
lämna uppgifter till bouppteckningen, får domstolen på ansökan av
bodelningsförrättaren förelägga och döma ut vite.

En make är skyldig att bekräfta riktigheten av en
upprättad bouppteckning med ed inför domstolen, om den andra maken begär det.
I ett sådant fall får domstolen inte avsluta målet förrän eden har avlagts.
Domstolen får för detta ändamål förelägga och döma ut vite.

6§
Bodelningsförrättaren skall bestämma tid och plats för bodelning samt kalla
makarna till förrättningen.

Kan makarna inte komma överens, skall
bodelningsförrättaren pröva

sådana tvistiga frågor som är av betydelse för bodelningen och inte är

föremål för rättegång. I sådant fall skall han i en av honom underskriven

handling själv bestämma om bodelning i enlighet med denna balk. Finns 20

det
inget att dela, skall detta anges i bodelningshandlingen.

7§
Bodelningsförrättaren har rätt att få arvode och ersättning för sina Prop.
1986/87: i utgifter.

Kostnaderna skall betalas av makarna med hälften
vardera. Bodelningsförrättaren kan dock vid bodelningen bestämma en annan
fördelning, om den ena maken genom vårdslöshet eller försummelse har orsakat
ökade kostnader eller om makarnas ekonomiska förhållanden ger särskild anledning
till det.

1 förhållande till bodelningsförrättaren svarar
makarna solidariskt för dennes ersättning.

8§
Den bodelningshandling som bodelningsförrättaren har upprättat skall i original
eller bestyrkt kopia så snart som möjligt delges båda makarna.

En make som är missnöjd med bodelningen får klandra
den genom att inom fyra veckor efter delgivningen väcka talan mot den andra
maken vid den tingsrätt som har förordnat bodelningsförrättaren. Klandras inte
bodelningen inom denna tid, har maken föriorat sin talan. I bodelningshandlingen
skall anges vad en make i dessa avseenden har att iaktta.

I
mål om klander av bodelning får domstolen inhämta yttrande av
bodelningsförrättaren och återförvisa ärendet till honom.

18 kap. Gemensamma bestämmelser

1
§ Om den som talan enligt denna balk riktas mot saknar känt hemvist och det
inte heller kan klarläggas var den parten uppehåller sig, skall dennes rätt i
saken bevakas av god man enligt 18 kap. föräldrabalken. Detsamma gäller, om den
som har känt hemvist utom riket inte kan nås för delgivning eller om denne
underlåter att utse ombud för sig och det finns särskilda skäl att förordna god
man.

Gode
mannen skall samråda med den som han har förordnats för, om det kan ske. I fråga
om ersättning till gode mannen gäller 10 kap. 13 § föräldrabalken.

2§
Om handläggningen av ett mål om äktenskapsskillnad har avslutats utan att det
har bestämts vem av makarna som skall ha rätt att bo kvar i deras gemensamma
bostad till dess att bodelning har skett, får domstolen på ansökan av en av
makarna meddela sådant förordnande. Domstolen får även ändra ett tidigare
meddelat förordnande. Ansökan skall ges in till en tingsrätt som är behörig att
pröva tvist om bodelning mellan makarna.

Till
samma tingsrätt inges ansökan om rättens tillstånd enligt 7 kap. 8 § eller om
rättens förordnande enligt 9 kap. 8 § att egendom skall sättas under särskild
förvaltning. Om ett mål om äktenskapsskillnad pågår, skall ansökan dock alltid
ges in till den tingsrätt som har tagit upp målet.

Innan domstolen meddelar beslut skall motparten
beredas tillfälle att yttra sig.

3§
Meddelar domstolen under rättegången beslut i frågor som avses i 14 kap. 7, 15
eller 16 § eller 17 kap., skall talan mot beslutet föras särskih.

4§
Hovrättens beslut i frågor som avses i 14 kap. 7, 15 eller 16 § får inte
överklagas.

5§
Anteckningar om ingångna eller upplösta äktenskap skall göras i kyrkoböckerna
enligt föreskrifter som regeringen meddelar.

Föreskrifter
om ikraftträdandet av denna balk meddelas i en särskild lag.

2 Förslag
till

Lag om ändring i ärvdabalken

Härigenom föreskrivs i fråga om ärvdabalken'

dels att 23 kap. 6-9 §§ skall upphöra att gälla,

dels att i 1 kap. 3 § och 16 kap. 9
§ ordet "Konungen" skall bytas ut mot "regeringen",

dels att-i kap. 1,2, 7 och 8 §§,6
kap. 1 och 7 §§, 7 kap. 3 §, 11 kap. 8 §, 14 kap. 4 §, 16 kap. loch8§§, 18 kap.
1 §,19 kap. 15 §, 20 kap. 2-4,6 och 10 §§ samt 23 kap. 1, 2, 4 och 5 §§ skall
ha följande lydelse,

dels att i 3 kap. skall föras in
två nya paragrafer, 9 och 10 §§, av följande lydelse.

Prop.
1986/87:1

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

Var arvlåtaren gift och lämnar ej efter sig bröstarvinge,
tillfaller kvarlåtenskapen maken. Lever vid makens död den först avlidnes fader,
moder, syskon eller syskons avkomling, äga de som då äro närmast till arv
efter den först avlidne taga hälften av efterlevande makens bo, där ej nedan
annorlunda stadgas. Ej må efterlevande maken genom testamente förordna om vad
sålunda skall tillfalla den först avlidnes arvingar.

Var arvlåtaren gift, skall kvarlåtenskapen tillfalla den
efterlevande maken. Efterlämnar arvlåtaren någon bröstarvinge som inte är den
efterlevande makens bröstarvinge, gäller dock att makens rätt till kvarlåtenskapen
omfattar en sådan arvinges arvslott endast om arvingen har avstått från sin
rätt i enlighet med vad som anges i 9§.

Den efterlevande maken har alltid
rätt att ur kvarlåtenskapen efter den avlidna maken, så långt kvarlåtenskapen
räcker, få egendom till så stort värde att den tillsammans med egendom som den
efterlevande maken erhöll vid bodelningen eller som utgör den makens enskilda
egendom motsvarar fyra gånger det basbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän
försäkring som gäller vid tiden för dödsfallet. Ett testamente av den avlidna
maken är utan verkan i den mån förordnandet inkräktar på den rätt för den
efterlevande maken som avses i detta stycke.

2 §

Lever vid den efterlevande makens död någon bröstarvinge
till den först avlidna maken eller dennes fader, moder, syskon eller

Balken omtryckt 1981:359.

Nuvarande
lydelse

Ägde vid den först avlidne makens
död makarna eller en av dem enskild egendom, eller motsvarade eljest
kvarlåtenskapen efter den först avlidne annan andel än hälften av makarnas
egendom, taga de arvingar efter den först avlidne som i 1 § nämnts samma andel
i boet efter den sist avlidne.

Har den först avlidne maken genom testamente förordnat,
att något av kvarlåtenskapen efter honom skall tillfalla annan än efterlevande
maken, skall avdrag härför göras vid andelens beräkning.

Föreslagen lydelse

syskons avkomling, skall, om inte annat sägs i tredje
stycket eller 13-5 §§, 6 § tredje stycket eller 7 § tredje stycket, hälften av
den efterlevande makens bo tillfalla dem som då har den bästa arvsrätten efter
den först avlidna maken. Den efterlevande maken får inte genom testamente
bestämma över egendom som skall tillfalla den för st avlidnes arvingar.

Har en bröstarvinge redan vid den
först avlidna makens död helt eller delvis fått ut sitt arv efter denne, skall
bröstarvingens andel i den efterlevande makens bo minskas i motsvarande mån.

Om det som den efterlevande maken
erhöll i arv av kvarlåtenskapen efter den först avlidne utgjorde annan andel
än hälften av summan av detta arv och den efterlevandes egendom efter
bodelningen, skall arvingarna efter den först avlidne ta samma andel i boet
efter den den sist avlidne.

Prop. 1986/87: 1

Om efterlevande maken jämlikt 13 kap. 12 §
giftermålsbalken ägt erhålla hela kvarlåtenskapen vid bodelning efter den först
avlidne, skall vad ovan är stadgat om rätt för dennes arvingar i boet efter den
sist avlidne maken ej gälla.

Om den efterlevande maken vid sin
död efterlämnar en sambo och bodelning skall förrättas mellan samborna, skall
dessförinnan den efterlevande makens behållna egendom delas enligt detta
kapitel.

Skall i den efterlevande makens livstid bodelning ske
mellan den efterlevande maken och dennes sambo eller sambons arvingar, skall
av den efterlevandes egendom före bodelningen tas ul egendom till ett värde som
motsvarar vad som enligt 1-4 §§ skall tillkomma den först avlidna makens
arvingar.

Vad som föreskrivs i 4 § för det fall att egendom har
tillfallit den efterlevande maken i arv, gåva eller testamente skall gälla, om
den

Nuvarande lydelse

Föreslagen
lydelse

efterlevande maken genom bodelning med en sambo har
erhållit egendom utöver vad maken förut hade.

Vad som föreskrivs i denna balk om
sambor gäller endast sådana samboförhållanden där en ogift kvinna och en ogift
man bor tillsammans under äktenskapstik-nande förhållanden.

Prop.
1986/87: 1

Vad i detta kapitel är stadgat om efterlevande makes
arvsrätt skall ej äga tillämpning, om vid arvlåta-rens död talan om
äktenskapsskillnad var anhängig utan atl frågan därom förfallit enligt 11 kap.
3 § giftermålsbalken.

Finns det vid den efterlevande makens död arvsberättigade
efter endast en av makarna, skall dessa arvingar ärva allt.

9§

Om vid den först avlidna makens död
någon som är bröstarvinge till denne men inte till den efterlevande maken
avstår från sitt arv efter den först avlidna maken lill förmån för den
efterlevande maken, har bröstarvingen i stället rätt att ta del i dennes bo
enligt bestämmelserna i 2§.

10 §

Detta kapitel gäller ej, om mål om
äktenskapsskillnad pågick vid arvlåtarens död.

6 kap.

1 §

Vad arvlåtaren i livstiden givit bröstarvinge skall såsom
förskott avräknas å hans arv, såframt icke annat föreskrivits eller med hänsyn
till omständigheterna måste antagas hava varit avsett. Är mottagaren annan
arvinge, skall avräkningen ske allenast om detta stadgats eller på grund av
omständigheterna måste anses hava varit avsett, då egendomen gavs.

Är till makars gemensamma bröstarvinge
förskott å arv givet av enderas giftorättsgods, skall, såvitt

Vad arvlåtaren i livstiden har gett en bröstarvinge skall
avräknas som förskott på dennes arv efter arvlåtaren, om inte annat har föreskrivits
eller med hänsyn till omständigheterna måste antas ha varit avsett. Är
mottagaren en annan arvinge, skall avräkning ske endast om detta har
föreskrivits eller på grund av omständigheterna måste antas ha varit avsett då
egendomen gavs.

Har en make av sitt giftorättsgods
gett förskott på arv til! en bröstarvinge som är makarnas ge-

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

Prop.
1986/87: 1

det kan
ske, avräkning därför äga rum å arvet efter den först avlidne. Återstoden skall
avräknas å arvet efter andra maken.

mensamma,
skall avräkning för detta göras på arvet efter den först avlidna maken. Om
detta arv inte räcker till, skall återstoden avräknas på arvet efter den andra
maken. Vad som sagts nu gäller också då en efterlevande make av sådan egendom
som omfattas av bröstarvingars arvsrätt enligt 3 kap. 2 § har gett förskott på
arv till en bröstarvinge till den först avlidna maken.

Vad make av sitt giftorättsgods (V(7 styvbarn eller dess
avkomling skall avräknas å mottagarens arv efter andra maken, såframt icke annat
föreskrivits eller med hänsyn till omständigheterna måste antagas hava varit
avsett. Med samma förbehåll skall vad efterievande make givit sådan arvinge
eller testamentstagare, som enligt 3 kap. 1 § eller 12 kap. 1 § äger taga del
i efterlevande makens bo, avräknas å mottagarens lott däri. Bestämmelserna i
2-6 §§ skola även i dessa fall tillämpas.

Vad en make av sitt giftorättsgods har gett ett styvbarn
eller en avkomling till styvbarn skall avräknas på mottagarens arv efter den
andra maken, om inte annat har föreskrivits eller med hänsyn till omständigheterna
måste antas ha varit avsett. Med samma förbehåll skall, om inte annat följer av
1 §, vad den efterlevande maken har gett en sådan arvinge eller
testamentstagare som enligt 3 kap. 2 § eller 12 kap. I § har rätt att ta del i
den efterlevande makens bo avräknas på mottagarens lott i detta. Bestämmelserna
i 2-6 §§ skall tillämpas även i dessa fall.

7 kap. 3§ För utfående av laglott äger bröstarvinge
påkalla jämkning i testamente. Äro flera förordnanden, skall, om ej annat
följer av testamentet, legat utgå före förordnande till universell
testamentstagare och legat, som avser viss egendom, utgå före annat samt i
övrigt nedsättning ske i förhållande till storleken av varje förordnande eller,
vad angår förordnande till bröstarvinge, till den del därav som han ej är
pliktig avräkna å sin laglott.

Vad en bröstarvinge erhåller genom
att påkalla jämkning i testamente skall inte omfattas av den efterlevande
makens rätt till kvarlåtenskapen enligl 3 kap. i andra fall än då
jämkningen avser testa-mentsvillkor sotn gäller till förmån för den
efterlevande maken. Bröstarvinge, som ej inom sex månader efter det han erhöll
del av testamentet på sätt i 14 kap. sägs påkallat jämkning genom att giva
testa-, mentstagaren sitt anspråk tillkänna eller genom att väcka talan mot honom,
har föriorat sin rätt.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1986/87:1

11 kap.

8§

Har någon gjort testamente till Har en
make gjort testamente till

sin trolovade eller make och upp- den andra maken är
förordnandet

löses därefter trolovningen eller äk- utan verkan, om äktenskapet är

tenskapet annorledes än genom upplöst vid testators död eller mål

testators död, är förordnandet utan om äktenskapsskillnad då pågår.

verkan. Samma lag vare, där nå- Detsamma gäller, om någon har

gon gjort testamente till sin make gjort testamente till sin sambo men

och sådant fall är för handen som i samboförhållandet har upphört

3 kap. 8 § sägs. före testators död.

14 kap. 4§

Testamente skall sedan bevakning
ägt ram delgivas arvinge genom överlämnande av, föratom bevis om bevakningen,
testamentshandlingen i bestyrkt avskrift eller, i fråga om muntligt
testamente, protokoll över förhör med testamentsvittnena eller annan skriftlig
uppgift om testamentets innehåll.

Efterlämnar testator, jämte Efterlämnar testator, jämte

make, arvingar som avses i 3 kap. make, arvingar som avses
i 3 kap.

/ §, må testamentet, såvitt dessa 2 §, må testamentet, såvitt dessa

angår, delgivas dem som vid tiden angår, delgivas dem som vid tiden

för delgivningen äro närmast till arv för delgivningen äro närmast till arv

efter testator. efter testator.

Äro flera testamentstagare, gäller
delgivning, som verkställts av en bland dem, jämväl för de övriga.

16 kap. I §

Vistas, då bouppteckning förrättas,
till namnet känd arvinge efter den döde å okänd ort, skall det hos rätten
anmälas av den som har boet i sin vård. När sådan anmälan sker eller
förhållandet eljest varder kunnigt, skall rätten låta i Post- och Inrikes
Tidningar ofördröjligen intaga kungörelse, att arv efter den döde tillfallit
den bortovarande, med anmaning till honom att göra sin rätt till arvet gällande
inom fem år från den dag, kungörelsen var införd i tidningen. I kungörelsen skall
den bortovarandes namn upptagas.

I fall som avses i 3 kap. 1 § skall, I fall som avses i 3 kap. 2 § skall,

vid tillämpning av vad nu sagts, den vid tillämpning av
vad nu sagts, den

rätt, som tillkommer den först av- rätt, som tillkommer den först av

lidne makens arvingar i den efterle- lidne makens arvingar i den efterle

vandes bo, behandlas som arv efter vandes bo, behandlas som arv efter

den efterlevande maken. den efterievande maken.

8§

Arv, som arvinge enligt 7 § gått Arv, som
arvinge enligt 7 § gått

föriustig, skall tillfalla dem som förlustig,
skall tillfalla dem som

skulle varit berättigade därtill, om skulle
varit berättigade därtill, om

arvingen avlidit före arvlåtaren el- arvingen
avlidit före arvlåtaren el

ler, i fall som avses i 3 kap. 1 §, före ler,
i fall som avses i 3 kap. 2 §, före

den sist avlidne maken. den sist avlidne maken.

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

Prop.
1986/87: 1

Har inte särskild dödsboförvaltning
anordnats enligt 19 kap. skall efterlevande make eller sambo, arvingar och
universella testamentstagare (dödsbodelägare) gemensamt förvalta den dödes
egendom imder boets utredning. De företräder därvid dödsboet mot tredje man
samt har rätt att tala och svara i mål som rör boet. Åtgärder som inte tål
att uppskjutas får företas även om någon delägares samtycke inte kan
inhämtas.

Har bodelning skett efter arvlåtarens
död eller skall bodelning inte ske, är en efterlevande make eller sambo inte
dödsbodelägare, om maken eller sambon ej är arvinge eller universell
testamentstagare.

Efterlevande make. arvingar och

universella testamentstagare

(dödsbodelägare) hava att, om ej särskild
dödsboförvaltning är anordnad efter vad i 19 kap. stadgas, för boets utredning
gemensamt förvalta den dödes egendom. De företräda därvid dödsboet mot tredje
man samt äga att tala och svara i mål som röra boet. Åtgärd som ej tål uppskov
må företagas, oaktat samtliga delägares samtycke ej kan inhämtas.

Har bodelning skett eller är giftorätt
eljest utesluten, är efterlevande maken ej dödsbodelägare, om han ej är
arvinge eller universell testamentstagare. Den som äger taga arv eller
testamente först sedan annan arvinge eller universell testamentstagare avlidit
är delägare i dennes bo, men ej i arvlåtarens.

Den som har rätt att ta arv eller
testamente först sedan en annan arvinge eller universell testamentstagare har
avlidit är delägare i dennes bo men inte i arvlåtarens.

Innan testamente blivit ståndande,
anses såsom delägare såväl arvinge, vilken uteslutits från arv, som ock den,
vilken insatts till universell testamentstagare.

19 kap. 15 § Så snart dödsboet beretts för bodelning eller
arvskifte samt delning kan äga ram utan men för någon, vars rätt är beroende av
utredningen, skall boutredningsmannen göra anmälan härom till delägarna och
avgiva redovisning för sin förvaltning.

Sedan bodelning eller arvskifte har förrättats av
delägarna, skall boutredningsmannen lämna ut egendomen. Detsamma gäller när
en delning som har verkställts av bodelningsförrättare eller skiftesman har
vunnit laga kraft.

Sedan bodelning eller arvskifte
förtättats av delägarna, skall boutredningsmannen //// envar av dem utgiva
honom tillkommande egendom. Samma lag vare, där av skiftesman verkställd
delning blivit ståndande.

Har boutredningsman frånträtt
uppdraget utan att det blivit slutfört efter vad nu är sagt, är han ock
redovisningsskyldig.

När boutredningsman slutfört sitt
uppdrag, må han på begäran entledigas av rätten.

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

Prop.
1986/87: 1

Dödsbodelägare som har egendomen i sin vård,
boutredningsman eller testamentsexekutör skall bestämma tid och Ort för
bouppteckning samt utse två kunniga och trovärdiga gode män att förrätta
den. Samtliga delägare skall kallas i god tid till förrättningen. Den
avlidnes efterlevande make eller sambo skall alltid kallas. Skall lott i kvarlåtenskapen
åtnjutas först sedan arvinge eller universell testamentstagare har avlidit,
skall även den kallas som vid tiden för bouppteckningen är närmast att
sålunda ta arv eller testamente.

20 kap. 2§ Dödsbodelägare som har egendomen i sin vård
eller ock boutredningsman eller testamentsexekutör skall bestämma bestämma tid
och ort för bouppteckning samt utse två kunniga och trovärdiga gode män att
förrätta den. Till förrättningen skola i god tid kallas samtliga delägare.
Efterlevande make skall kallas, ändå alt han ej är delägare. Skall lott i
kvarlåtenskapen åtnjutas först sedan arvinge eller universell testamentstagare
avlidit, skall ock den kallas som vid tiden för bouppteckningen är närmast att
sålunda taga arv eller testamente.

Omhändertages ej egendomen av delägare, boutredningsman
eller testamentsexekutör, ankommer på annan, som efter vad i 18 kap. 2 § sägs
har egendomen i sin vård, att föranstalta om bouppteckning.

3 §

I bouppteckningen angivas dagen för förrättningen, den
dödes fullständiga namn, yrke och hemvist samt dödsdagen, så ock deras namn
och hemvist, vilka skolat kallas till förrättningen, med uppgift tillika,
för underårig om hans födelsedag och för arvinge om hans skyldskap med den
döde. Arvinge skall angivas, ändå att det står fast att han är utesluten från
del i kvarlåtenskapen. Kan uppgift i visst hänseende ej lämnas, skall det anmärkas.

1 bouppteckningen anges dagen för
förrättningen, den dödes fullständiga namn, yrke och hemvist samt dödsdagen.
Även namn och hemvist för dem som skall ha kallats till förrättningen skall
anges-För underårig skall anges födelsedatum och för arvinge skall anges hans
släktskap med den döde. Arvinge skall anges även om han är utesluten från del
i kvarlåtenskapen. Om den döde efterlämnar en make. skall för bröstarvingar
anges om de är bröstarvingar även till maken. Kan uppgift i visst hänseende ej
lämnas, skall det anmärkas. Av bouppteckningen skall framgå vilka som närvarit
vid förrättningen.

Där någon
som skolat kallas ej närvarit, skall vid bouppteckningen fogas

bevis att
han i tid blivit kallad.

4 §

Boets tillgångar och skulder antecknas
sådana de voro vid dödsfallet. Tillgångarna upptagas med angivande av värdet.

Lever make efter, skola jämväl hans
tillgångar och skulder antecknas; dock att. där giftorättsgemenskap var
utesluten, anteckning skall ske allenast om efter den döde

Den dödes tillgångar och skulder
antecknas sådana de var vid dödsfallet. Därvid anges tillgångarnas värde och
skuldernas belopp.

Var den döde gift, skall båda makarnas tillgångar och
skulder var för sig antecknas och värderas. Hade makarna eller en av dem enskild
egendom eller sådan rättighet

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

Prop.
1986/87: 1

är
arvinge eller universell testamentstagare som äger efter maken taga andel i
boet. Värdering verkställes av den efterlevandes giftorättsgods samt, där
efter den döde är arvinge eller universell testamentstagare varom nyss sagts,
även av hans enskilda egendom.

som
enligl 10 kap. 3 § äktenskaps-balken inte skall ingå i bodelning, skall grunden
för att egendomen skall vara undantagen från bodelningen och egendomens värde
anges särskilt, om det inte på grund avförhållandena är obehövligt.

Efterlämnar den döde en sambo och
hade någon av dem förvärvat bostad eller bohag för gemensamt begagnande, skall
denna egendom antecknas och värderas särskilt, om den efterlevande sambon har
begärt bodelning. Därvid skall anges vem egendomen tillhör. Även fordringar som
är förenade med särskild förmånsrätt i egendomen eller av annan anledning är
att hänföra till denna egendom skall antecknas. Om den efterlevande sambon
eller den avlidna sambons övriga dödsbodelägare begär att få täckning för annan
skuld ur egendomen, skall sambons samtliga tillgångar och skulder antecknas
och värderas.

Boet uppgives av den som vårdar
egendomen eller eljest är med boet bäst förtrogen. Det åligger envar delägare
och efterlevande make, ändå att han ej är delägare, att på anmaning lämna
uppgifter till bouppteckningen.

Den som uppgivit boet skall å
handlingen teckna försäkran under edlig förpliktelse att hans uppgifter till
bouppteckningen äro i allo riktiga och att ej något är med vilja och vetskap
utelämnat; och skall detta av honom med ed bestyrkas, där talan om sådan edgång
föres av någon, vars rätt kan bero därav, eller ock av boutredningsman eller
testamentsexekutör. Edgångsplikt åligger jämväl delägare eller efterlevande
make som ej uppgivit boet. Har annan tagit befattning med egendomen, må ock edgång
åläggas honom, om skäl äro därtill.

Den som vårdar egendomen eller ('
övrigt bäst känner till boet skall såsom bouppgivare lämna uppgifter om boet.
Varje delägare samt efterlevande make eller sambo skall på anmaning lämna
uppgifter till bouppteckningen.

Bouppgivaren skall på handlingen
teckna försäkran på heder och samvete att uppgifterna till bouppteckningen är
riktiga och att inga uppgifter avsiktligt har utelämnats. Bouppgivaren skall
bekräfta sina uppgifter med ed, om talan om edgång förs av någon vars rätt kan
bero därav eller av boutredningsman eller testamentsexekutör. Samma skyldighet
har dessutom dödsboddägare samt efterlevande make eller sambo som inte har
varit bouppgivare. Även andra personer som har tagit befattning med boet kan åläggas
att bekräfta uppgifterna i bouppteckningen under ed.

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

Prop.
1986/87: 1

Gode männen skola å handlingen teckna bevis att allt
blivit rätteligen antecknat och tillgångarna efter bästa förstånd värderade.

Gode männen skall på handlingen intyga att allt har
blivit riktigt antecknat och att tillgångarna har värderats efter bästa
förstånd.

Yppas efter boupptecknings förrättande ny tillgång eller
gäld eller annan felaktighet i bouppteckningen, skall inom en månad uppgöras
handling, innefattande tillägg eller rättelse; och gäller om sådan handling
vad ovan är stadgat om bouppteckning.

Blir en ny tillgång eller skuld
känd efter det att bouppteckning har förrättats eller upptäcks annan
felaktighet i bouppteckningen, skall tilläggsbouppteckning innehållande
tillägg eller rättelse förrättas inom en månad.

Tilläggsbouppteckning skall också
förrättas, om efterlevande sambo efter det att bouppteckning har förrättats
framställer en sådan begäran om skuldtäckning som avses 14 § tredje stycket
fjärde meningen och sambons tillgångar och skulder inte tidigare har
antecknats och värderats. I detta fall skall tilläggsbouppteckningen förrättas
inom tre månader från det att begäran framställdes.

Beträffande tilläggsbouppteckning
gäller i övrigt vad som förut i detta kapitel är föreskrivet om bouppteckning.

23 kap.
1 § Arvskifte förrättas av arvingar och universella testamentstagare.

Var den döde gift, skall först bodelning äga rum mellan
efterlevande maken och övriga delägare efter vad i giftermålsbalken sägs.

Var den döde gift, skall först bo-delning/örrä;/as enligt
bestämmelserna i äktenskapsbalken. Efterlämnar den döde en sambo och begär
denne bodelning enligt lagen (1987:000) om sambors gemensamma hem, skall
bodelningen förrättas innan arvskifte äger rum.

Mot någon delägares bestridande får skifte ej företas
innan bouppteckning har förrättats och alla kända skulder har betalts eller medel
till deras betalning har ställts under särskild vård.

Mol någon delägares bestridande får skifte ej företas
innan bouppteckning har förrättats och alla kända skulder har betalts eller medel
till deras betalning har ställts under särskild vård eller uppgörelse har
träffats som innebär att delägaren inte svarar för skulderna.

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

Prop.
1986/87: 1

Skall legat eller
ändamålsbestämmelse fullgöras av oskifto, får skifte ej mot delägares
bestridande äga rum innan förordnandet har verkställts eller delägaren har
fritagits från att svara för dess fullgörande eller erforderlig egendom har
blivit ställd under särskild vård.

Står boet under förvaltning av
boutredningsman eller testamentsexekutör, får skifte ej företas innan denne
har anmält att utredningen har slutförts.

4 §

Över arvskifte skall upprättas handling, som underskrives
av delägarna med vittnen.

Över arvskifte skall upprättas en handling som skrivs
under av delägarna.

s. 31 Kontrollera mot PDF

Då delägare begär det, skall rätten förordna någon att
vara skiftesman. Där det prövas erforderligt, må flera skiftesmän förordnas.
Vid ansökningen skall fogas avskrift av bouppteckningen efter den döde eller,
där inregistrering skett, uppgift å dagen därför.

Står boet under förvaltning av
sådan boutredningsman eller testamentsexekutör som ej är delägare, är han utan
särskilt förordnande skiftesman, såframt ej annan förut blivit utsedd därtill.

På en delägares begäran skall rätten förordna någon att
vara skiftesman. Vad som föreskrivs i 17 kap. 1-4 och 6-8 §§ äktenskapsbalken
om bodelning, bodelningsförrättare och make skall gälla ifråga om arvskifte,
skiftesman och delägare i boet. Arvode och ersättning till skiftesmannen skall
dock betalas av dödsboet.

Ställs boet under förvaltning av
testamentsexekutör, är denne utan särskilt förordnande skiftesman. Detta gäller
dock ej, om någon annan redan har förordnats som skiftesman eller om
testamentsexe-kutorn är delägare i boet.

1.
Denna lag
träder i kraft samtidigt som äktenskapsbalken.

2.
Har arvlåtaren
avlidit före ikraftträdandet, skall äldre bestämmelser fortfarande tillämpas.

3.
Den nya
bestämmelsen i 3 kap. 8 § skall tillämpas även om den först avlidna maken har
avlidit före ikraftträdandet.

s. 32 Kontrollera mot PDF

3 Förslag
till Prop. 1986/87: 1

Lag om sambors gemensamma hem Härigenom föreskrivs följande.

Inledande bestämmelser

1 § Denna lag gäller sambors gemensamma bostad och
bohag.

Vad som föreskrivs i denna lag om
sambor gäller endast sådana samboförhållanden där en ogift kvinna och en ogift
man bor tillsammans under äktenskapsliknande förhållanden.

2 § Med sambors gemensamma bostad avses i denna lag, om
inte annat

följer av 4 §,

1. fast egendom som samborna eller
någon av dem äger eller innehar med tomträtt, om det finns en byggnad på egendomen
som är avsedd som sambornas gemensamma hem och egendomen innehas huvudsakligen
för detta ändamål,

2.
fast egendom
som samborna eller någon av dem innehar med nyttjanderätt i förening med
byggnad på egendomen som samborna eller någon av dem äger, om byggnaden är
avsedd som sambornas gemensamma hem och egendomen innehas huvudsakligen för
detta ändamål,

3. byggnad eller del av byggnad som
samborna eller någon av dem

innehar med hyresrätt, bostadsrätt eller annan liknande rätt, om byggna

den eller byggnadsdelen är avsedd som sambornas gemensamma hem och

innehas huvudsakligen för detta ändamål.

Samborna får i en av dem båda
undertecknad handling anmäla till inskrivningsmyndigheten att en fastighet som
är lagfaren för en av dem eller en tomträtt för vilken en av dem är inskriven
som innehavare är gemensam bostad för dem båda.

3 § Med sambors gemensamma bohag avses i denna lag, om
inte annat

följer av 4 §, möbler, hushållsmaskiner och annat inre lösöre som är avsett

för det gemensamma hemmet. Till gemensamt bohag räknas inte sådant

bohag som används uteslutande för den ena sambons bruk.

4 § Till sambors gemensamma bostad och bohag räknas inte
egendom

som används huvudsakligen för fritidsändamål.

Bodelning

5 § När ett samboförhållande upphör, skall på begäran av
någon av

samborna deras gemensamma bostad och bohag fördelas mellan dem ge

nom bodelning, om egendomen har förvärvats för gemensamt begagnande.

Avlider en sambo, skall begäran av den efterlevande sambon om en sådan

bodelning framställas senast när bouppteckningen förrättas.

Första stycket gäller ej, om
samborna har kommit överens om det i ett skriftligt avtal som har undertecknats
av dem båda.

6 § Vid bodelningen skall först sambornas andelar i
egendomen beräk-

s. 33 Kontrollera mot PDF

7 § Vid beräkningen av
sambornas andelar i egendomen skall från vad en Prop. 1986/87: 1

sambo äger av deras bostad och bohag avräknas så mycket att det täcker

de skulder som den sambon
hade när samboförhållandet upphörde.

För sådana fordringar mot en sambo som inte är
förenade med särskild förmånsrätt i bostaden eller bohaget och som inte heller
på annat sätt är att hänföra till sådan egendom skall sambon fä täckning ur
bostaden och bohaget endast i den mån betalning inte kan erhållas ur annan
egendom.

8
§ Det som återstår av sambornas
bostad och bohag, sedan avdrag har gjorts för att skulderna skall täckas enligt
7 §, skall läggas samman. Värdet därav skall därefter delas lika mellan
samborna.

9
§ I den mån det med hänsyn särskilt
till samboförhållandets längd men även till sambornas ekonomiska förhållanden
och omständigheterna i övrigt är oskäligt att en sambo när samlevnaden upphör
skall lämna egendom till den andra i den omfattning som följer av 5-8 §§, skall
bodelningen i stället göras så att den förstnämnda sambon får behålla mer av
sin egendom. Är en sambo försatt i konkurs när bodelningen skall förrättas
eller finns det andra särskilda skäl att inte dela sambornas egendom, skall
varje sambo behålla sin egendom som sin andel.

10 §
Med ledning av de andelar som har beräknats för samborna skall

deras bostad och bohag fördelas mellan dem på lotter. Den som bäst

behöver bostaden eller bohaget har rätt att få denna egendom i avräkning

på sin lott eller, om värdet är ringa, utan avräkning. En förutsättning för att

en sambo skall få överta en bostad eller bohag som tillhör den andra

sambon är dock atl ett sådant övertagande även med hänsyn till omstän

digheterna i övrigt kan anses skäligt.

Svarar egendomen för fordran som är förenad med
särskild förmånsrätt i egendomen, är en ytterligare förutsättning för ett
övertagande att den andra sambon befrias från ansvar för fordringen eller att
medel till att betala denna har satts under särskild vård.

11 §
En sambo har rätt att i stället för att lämna egendom till den andra

sambon betala motsvarande belopp i pengar. Om godtagbar säkerhet ställs

för betalningen, kan sambon få skäligt anstånd med denna. Lämnas inte

någon betalning, har den andra sambon rätt att så långt det är möjligt få

sådan egendom som inte är uppenbart olämplig för den sambon.

Om en sambo övertar bostad eller bohag mot
avräkning och inte tillgodoser den andra sambon med egendom ur det gemensamma
bohaget, skall den övertagande sambon betala motsvarande belopp i pengar. Om
godtagbar säkerhet ställs för betalningen, kan sambon få skäligt anstånd med
denna.

12 §
Om en sambo avlider, gäller bestämmelserna om rätt att begära

bodelning och om rätt att överta bostad eller bohag endast till förmån för

den efterlevande sambon.

Den efterlevande sambon har rätt att som sin andel
vid fördelning av sambornas bostad och bohag alltid få ut så mycket av den
behållna egendomen efter avdrag för skulder, i den mån den räcker, att det
motsvarar två gånger det vid tiden för dödsfallet gällande basbeloppet enligt
lagen (1962: 381) om allmän försäkring.

3 Riksdagen 1986/87. 1 saml. Nr I

s. 34 Kontrollera mot PDF

13 §
Om bodelningen har lett till att en fastighet har delats så, att sam- Prop.
1986/87: 1

borna har fått skilda andelar utan att villkor om utbrytning har ställts upp i

bodelningshandlingen, innehar de fastigheten med samäganderätt.

1 den mån bodelningen i andra fall
innebär att en del av en fastighet kommer i en särskild ägares hand är bodelningen
utan verkan.

14
§
Bestämmelserna i 9 kap. 5, 7, 9 och 10 §§ äktenskapsbalken gäller även vid
bodelning enligt denna lag. Vad som sägs om makar skall därvid gälla sambor. 1
stället för den tidpunkt då talan om äktenskapsskillnad väcks skall gälla den dag
då samboförhållandet upphör.

15
§ Har en sambo
vid bodelningen till skada för sina borgenärer avstått egendom som enligt 10 §
har belöpt på sambons andel, gäller vad som föreskrivs i 13 kap. 1 och 2 §§
äktenskapsbalken om verkan av en sådan åtgärd vid bodelning mellan makar.

Övertagande av bostad i vissa fall

16 § Innehar den ena sambon den gemensamma bostaden
med hyresrätt

eller bostadsrätt och ingår egendomen inte i bodelning, har den andra

sambon rätt att överta den när samboförhållandet upphör, om den sambon

bäst behöver bostaden och ett sådant övertagande även med hänsyn till

omständigheterna i övrigt kan anses skäligt. Om samborna inte har eller

har haft barn tillsammans, gäller detta dock endast om synnerliga skäl talar

för det.

En sambo förlorar sin rätt att ta
över hyres- eller bostadsrätten, om sambon inte har framställt anspråk på det
senast tre månader efter det att sambon har flyttat från bostaden.

Den som övertar bostaden enligt
första stycket skall ersätta den andra sambon för bostadens värde. Det får ske
genom att bostadens värde avräknas vid bestämmandet av sambornas andelar i
bodelningen, om den som lämnar bostaden kan tillgodoses på det sättet. I annat
fall skall vad som fattas betalas med pengar. Ställs godtagbar säkerhet för betalningen,
kan sambon få skäligt anstånd med denna.

Inskränkningar i rätten att förfoga över det gemensamma
hemmet

17 § En sambo får inte utan den andra sambons
samtycke avhända sig,

hyra ut eller på annat sätt med nyttjanderätt upplåta en bostad som, om

bodelning kommer till stånd mellan samborna, skall ingå i bodelningen

eller som den andra sambon kan få rätt att överta enligt 16 §. Samtycke av

den andra sambon krävs också, om en sambo vill låta inteckna fast egen

dom eller tomträtt där det finns en bostad som, om bodelning kommer till

stånd mellan samborna, skall ingå i bodelningen. Detsamma gäller i fråga

om pantsättning av annan egendom som innefattar en sådan bostad eller en

bostad som den andra sambon kan få rätt att överta enligt 16 §. Samtycke

till avhändelse av eller inteckning i fast egendom eller tomträtt skall lämnas

skriftligen.

En sambo får inte heller utan den
andra sambons samtycke avhända sig eller pantsätta sådant bohag som, om
bodelning kommer till stånd mellan samborna, skall ingå i bodelningen.

Bestämmelserna i denna paragraf om
samtycke av en sambo till en åtgärd av den andra sambon tillämpas också när
dödsboet efter en avliden sambo vidtar en sådan åtgärd.

s. 35 Kontrollera mot PDF

Samtycke
enligt denna paragraf behövs ej, om den andra sambon inte Prop. 1986/87: I
kan lämna giltigt samtycke eller om dennes samtycke inte kan inhämtas inom
rimlig tid.

18
§ Saknas samtycke som krävs för
en åtgärd enligt 17 §, får domstolen tillåta åtgärden på ansökan av den som
vill företa den.

19
§ Om en sambo eller dödsboet
efter en avliden sambo utan erforderligt samtycke eller tillstånd har avhänt
sig eller till nackdel för den andra sambon upplåtit nyttjanderätt till
egendom, skall domstolen på talan av denne förklara att rättshandlingen är
ogiltig och att egendomen skall återgå. Detsamma gäller om en sambo eller
dödsboet efter en avliden sambo utan erforderligt samtycke eller tillstånd har
pantsatt sambornas bohag. Överlåtelse eller pantsättning av bohag skall dock
inte förklaras ogiltig, om den nya innehavaren har fått egendomen i sin
besittning i god tro.

Talan enligt första stycket skall väckas hos
domstolen inom tre månader från det att den andra sambon fick kännedom om
förfogandet över bostaden eller överlämnandet av bohaget. Har lagfart eller
inskrivning beviljats med anledning av överlåtelse av fast egendom eller
tomträtt, får talan inte väckas.

Förs talan om avhysning, får domstolen medge
skäligt anstånd med flyttningen.

Övriga
bestämmelser

20
§ Vad som föreskrivs i 17 kap.
I, 2 och 4-8 §§ samt 18 kap. I § äktenskapsbalken gäller även vid tvist mellan
sambor. Vad som sägs om makar skall därvid gälla sambor.

21
§ På ansökan av en sambo skall
domstolen i fråga om en bostad som enligt 5 § skall ingå i bodelning bestämma
vem av samborna som skall ha rätt att bo kvar i bostaden till dess att
bodelning har förrättats.

Ett förordnande om rätt att bo kvar i bostaden får
på ansökan av den ena parten ändras av domstolen.

22 §
Den sambo som domstolen har berättigat att bo kvar i bostaden till

dess att bodelning har förrättats har rätt att använda även det gemensam

ma bohag som finns i bostaden och som tillhör den andra sambon. Domsto

len får dock beträffande viss egendom bestämma annat. Avtal som den

sistnämnda sambon därefter ingår med tredje man inskränker inte nyttjan

derätten till bostaden eller bohaget.

Har den ena sambon berättigats att bo kvar i
bostaden, är den andra sambon skyldig att genast flytta därifrån.

23
§ Frågan om rätten att bo kvar
i bostaden till dess att bodelning har förrättats skall väckas vid en tingsrätt
som är behörig att pröva tvister om bodelning mellan samborna. Detsamma gäller
frågan om domstolens tillstånd till en sambos förfogande över bostad och
bohag.

24
§ 1 mål om rätt att överta
bostad enligt 16 § får domstolen, för tiden till dess att frågan har avgjorts
genom dom som har vunnit laga kraft, på yrkande av någon av samborna bestämma
vem av dem som skall ha rätt att bo kvar i bostaden. Om sådan rätt tillerkänns
den sambo som inte har hyres- eller bostadsrätten, skall domstolen också på
yrkande bestämma

s. 36 Kontrollera mot PDF

vad sambon skall betala
till den andra sambon för nyttjandet av bostaden Prop. 1986/87:1 och vad
den förstnämnda sambon i övrigt skall iaktta.

Har den ena sambon berättigats att bo kvar i
bostaden, är den andra sambon skyldig att genast flytta därifrån.

Ett beslut enligt första stycket får verkställas på
samma sätt som en dom som har vunnit laga kraft. Beslutet får dock när som
helst ändras av domstolen. När målet avgörs, skall domstolen ompröva beslutet.

Beträffande beslut enligt denna paragraf tillämpas
14 kap. 9 § äktenskapsbalken. Vad som sägs om makar skall därvid gälla sambor.

Föreskrifter
om ikraftträdandet av denna lag meddelas i en särskild lag.

s. 37 Kontrollera mot PDF

JUSTITIEDEPARTEMENTET

Utdrag

PROTOKOLL

vid regeringssammanträde

1985-02-21

Prop.
1986/87: 1

Närvarande:
statsrådet I. Carisson, ordförande, och statsråden Lundkvist, Sigurdsen,
Gustafsson, Leijon, Hjelm-Wallén, Peterson, Andersson, Boström, Bodström,
Göransson, Gradin, Dahl, R. Carisson, Holmberg, Hellström, Thunborg, Wickbom

Föredragande:
statsrådet Wickbom

Lagrådsremiss
med förslag till äktenskapsbalk m.m.

1
Inledning

Den familjerättsliga lagstiftningen har stor
betydelse för de flesta människor. Denna lagstiftning har sedan augusti 1969
setts över av särskilda sakkunniga, som har bedrivit sitt arbete under namnet
familjelagssakkun-niga.

De sakkunniga har avgett bl.a. delbetänkandena (SOU
1972:41) Familj och äktenskap 1 och (SOU 1977:37) Underhåll till barn och
frånskilda. De förslag som dessa betänkanden innehöll har legat till grand för
partiella reformer på äktenskapsrättens område under 1970-talet.

I juni 1981 lade de sakkunniga' fram sitt
huvudbetänkande (SOU 1981:85) Äktenskapsbalk. Betänkandet har remissbehandlats.

Till protokollet i detta ärende bör fogas dels en
sammanfattning av betänkandet som bilaga 1, dels de lagförslag som läggs fram i
betänkandet som bilaga 2, dels en förteckning över remissinstanserna och en
remissammanställning som bilaga 3.

Beträffande nuvarande svenska och utländska förhållanden
samt de sakkunnigas närmare överväganden hänvisas till betänkandet.

Under lagstiftningsärendets beredning i
justitiedepartementet har överläggningar hållits med företrädare för
justitiedepartementen i de andra nordiska länderna. I dessa överläggningar har
också deltagit företrädare för de äktenskapsrättskommitléer som finns i Island
och Norge.

De förslag som läggs fram i det följande skiljer
sig i vissa betydelsefulla hänseenden från de sakkunnigas. Sedan
remissbehandlingen avslutats har

'
F. d. hovrättspresidenten Björn Kjellin, ordförande, samt distriktsåklagaren
Britta BJelle och riksdagsledamöterna Lilly Hansson, Lisa Mattson, Martin
Olsson, Ingrid Sundberg och Evert Svensson.

s. 38 Kontrollera mot PDF

därför i
lagstiftningsärendet överiäggningar hållits med företrädare för Prop.
1986/87: I

Svea
hovrätt, Stockholms tingsrätt, juridiska fakulteten vid Uppsala uni- Allmänna

versitet, Sveriges
domareförbund och Sveriges advokatsamfund. I dessa utgångspunkter

överläggningar har även familjelagssakkunnigas sekreterare deltagit.

2
Allmän motivering

2.1
Allmänna utgångspunkter

Nuvarande lagregler om äktenskap och dess
rättsverkningar finns i giftermålsbalken, som har gällt sedan den 1 januari
1921. Den kom alltså till för mer än 60 år sedan och präglas av de värderingar
som rådde då. Det är naturligt att samhällsutvecklingen har medfört att balken
med tiden kommit att framstå som alhmera föråldrad.

Giftermålsbalken har också sedan länge varit
föremål för en omfattande översyn. Detta arbete, som har bedrivits i etapper,
ledde till att nya regler om ingående och upplösning av äktenskap togs in i
balken år 1973. Vidare ändrades reglerna om makars underhållsskyldighet år
1978.

Turen har nu kommit till de regler i giftermålsbalken
som avser makars egendom. Familjelagssakkunnigas förut nämnda huvudbetänkande
(SOU 1981:85) Äktenskapsbalk innehåller förslag till nya regler om
förmögen-helsordningen i äktenskap och behandlingen av makars egendom när äktenskap
upplöses. De sakkunnigas avsikt är att de föreslagna reglerna skall tas in i en
ny lag, kallad äktenskapsbalken, till vilken även de nyss nämnda reglerna om
ingående och upplösning av äktenskap och om makars underhållsskyldighet kan
föras över utan nämnvärda sakliga ändringar. Den nya äktenskapsbalken kommer
därmed att helt ersätta den nuvarande giftermålsbalken. Samtidigt föreslår de
sakkunniga ändringar i ärvdabalken som syftar till att förstärka efterlevande
makes ställning när äktenskapet upplöses genom den andra makens död.

De sakkunnigas förslag i dessa delar har fått ett
övervägande positivt mottagande under remissbehandlingen, även om
remissopinionen är splittrad i en del väsentliga frågor. Remissinstansema
anser allmänt att det är befogat att de delar av giftermålsbalken som ännu inte
har moderniserats ersätts med regler som är mer anpassade till dagens
samhällsförhållanden.

För egen del hälsar jag med tillfredsställelse att
det långvariga arbetet på en översyn av äktenskapslagstiftningen nu har förts
mot sitt slut. Liksom de sakkunniga anser jag att nya regler om makars egendom
bör, tillsammans med de regler i giftermålsbalken som har reviderats i
tidigare etapper, tas in i en ny äktenskapsbalk.

Giftermålsbalken utformades på sin tid i nordiskt
samarbete. Att ett sådant samarbete är värdefullt från flera synpunkter torde
alltjämt vara oomtvistligt. Betydelsen av detta samarbete har på senare tid
snarare ökat i takt med den allt större rörligheten över gränserna i Norden.
Särskilt när

det gäller den familjerättsliga lagstiftningen har de som
flyttar från ett nordiskt land till ett annat ett självklart intresse av att
lagstiftningen är så likartad som möjligt i de olika länderna. Bl. a. Nordiska
rådet har understrukit detta vid flera tillfällen.

Familjelagssakkunniga har under
sitt arbete haft ett flertal överläggningar med de motsvarande kommittéer som
har tillsatts i de andra nordiska länderna. De kommittéförslag som har lagts
fram eller håller på att utarbetas innebär också att den nordiska
rättslikheten på äktenskapsrättens område bevaras på väsentliga punkter och att
den även utvidgas i vissa avseenden, framför allt när det gäller skyddet för
efterievande makar. 1 några frågor har enighet dock inte kunnat uppnås mellan
de olika kommittéerna. Det gäller bl. a. möjligheten att göra undantag från
principen om att makarnas egendom skall delas lika mellan dem när äktenskapet
upphör.

En väsentlig utgångspunkt för den
reform av äktenskapslagstiftningen som nu är aktuell är att man bör eftersträva
så stor nordisk rättslikhet som möjligt. Som nyss har angetts ligger det ett
särskilt värde i att de olika länderna har en i huvudsak likartad lagstiftning
på detta område. Enligt min mening bör det också vara möjligt att närma
lagstiftningen i dessa länder i ännu större utsträckning än som skulle bli
följden med familjelagssakkunnigas förslag. Jag återkommer till detta i det
följande.

En annan självklar utgångspunkt är
att äktenskapslagstiftningen bör kunna förstås av envar. Eftersom reglerna om
makars egendomsförhållanden har stor praktisk betydelse för de flesta är det
viktigt att människor i allmänhet har möjlighet att sätta sig in i vad dessa
regler innebär. Härigenom minskar risken för inbördes konflikter på grund av
bristande kännedom om reglernas innebörd. För att inte lagstiftningen i sig
skall ge upphov till tvister bör den vara så enkelt utformad som möjligt. Bl.
a. bör eftersträvas att inte flera regelsystem samtidigt skall tillämpas i en
viss situation.

Äktenskapslagstiftningen bör alltså
utgå från att makarna själva i så stor utsträckning som möjligt skall kunna
lösa sina mellanhavanden utan medverkan av någon myndighet eller juridisk
expertis. Härigenom undviks bl.a. att makarna och samhället drabbas av höga
kostnader för tvister vid domstol i sådana frågor.

En modern äktenskapslagstiftning
bör givetvis även ge uttryck för strävandena efter jämställdhet mellan kvinnor
och män. Lagstiftningen bör därför värna om makarnas självständighet gentemot
varandra. Samtidigt är det emellertid viktigt att lagstiftningen skyddar den
ekonomiskt svagare maken i fall då äktenskapet upplöses. En avvägning mellan
dessa delvis motstående intressen måste alltså göras.

När det gäller lagstiftningen om
arv bör beaktas att den allmänna samhällsutvecklingen, särskilt på det
ekonomiska området, har medfört att barn inte i lika hög grad som förr är för
sin försörjning beroende av arvet efter en avliden förälder. Samtidigt är det
angeläget att man kan stärka den efterlevande makens skydd mot att det
gemensamma boet splittras när en

Prop. 1986/87:

Allmänna utgångspunkter

av makarna avlider.
Lagstiftningen bör alltså utformas så att detta intresse Prop. 1986/87: 1

tillgodoses. Allmänna

En tydlig tendens under de senaste årtiondena är
att allt fler kvinnor och utgångspunkter män bor tillsammans under
äktenskapsliknande förhållanden utan att vara gifta med varandra. Äktenskapet
är dock alltjämt den dominerande samlevnadsformen. Enligt senast tillgängliga
siffror är ca 80 procent av alla samboende par gifta. Samboende utan äktenskap
förekommer framför allt hos yngre par. Det är numera ovanligt att äktenskap
ingås utan att makarna dessförinnan har bott tillsammans under en längre eller
kortare tid. Att sambo framstår alltså i stor utsträckning som ett förstadium
till äktenskap.

Enligt familjelagssakkunniga finns det behov av
vissa regler för ogifta samboende i fall då deras samboendeförhållande
upplöses. De sakkunniga har därför föreslagit sådana regler, vilka framför allt
avser bostad och bohag som de samboende har förvärvat för gemensamt begagnande.
Dessa regler har i de sakkunnigas förslag tagits in i elt särskilt kapitel i äktenskapsbalken.
Som beteckning på sådana samboende har de sakkunniga därvid använt ordet
sambor.

De flesta remissinstanserna delar de sakkunnigas
uppfattning att en begränsad lagreglering behövs för ogifta samboende. Några är
dock kritiska till tanken på en sådan reglering. Vidare anser ett par
remissinstanser att reglerna inte bör tas in i äktenskapsbalken utan i en
fristående lag. Beteckningen sambor har godtagits av nära nog alla
remissinstanser.

Jag avser att senare gå närmare in på frågan i
vilken utsträckning särskilda lagregler behövs för ogifta samboende, vilka i
enlighet med de sakkunnigas förslag i fortsättningen bör betecknas sambor.
Redan nu vill jag dock som min mening framhålla att man inte bör skapa så
utförliga regler för dessa att man därigenom åstadkommer vad som skulle kunna
betecknas som ett äktenskapsliknande system av lägre dignitet. De som vill att
ett mera heltäckande juridiskt system skall tillämpas på deras samlevnad får
alltså låta registrera sin samlevnad genom att ingå äktenskap. För dem som av
olika skäl inte vill ingå kyrklig vigsel finns möjHghet till borgerlig vigsel,
som egentligen inle är något mer än en registrerings-akt. Det framträdande
draget i äktenskapet är att det bygger på en frivillig överenskommelse mellan
en man och en kvinna om att ett visst regelsystem skall tillämpas på deras
samlevnad.

En särskild anledning att gå fram med försiktighet
när det gäUer lagregler för sambor är att man i de andra nordiska länderna är
negativt inställd till tanken på en mera generell lagstiftning om sambor. Det
hindrar emellertid inte att lagstiftningen i begränsad utsträckning bör
tillhandahålla lösningar på praktiska problem av juridisk art när det är
särskilt påkallat för att skydda den svagare parten i ett samboförhållande.

Regler om sambor med denna inriktning hör enligt
min mening inte hemma i äktenskapsbalken utan bör tas in i en särskild lag,
till vilken bestämmelserna i den nu gällande lagen (1973:651) om ogifta
samboendes

gemensamma bostad kan
föras över. Jag vill tillägga att i den män regler om sambor anses böra ställas
upp det bör varäen strävan att reglerna så långt möjligt blir lika dem som
skall gälla för gifta. På så sätt kan man få en mjuk övergång mellan
äktenskapsliknande samboende och äktenskap.

Givetvis
är det angeläget att lajgstiftningen varken i fråga om äkta makar eller
beträffande sambor ger utrymme för otillbörliga transaktioner som syftar till
att undandra det allmänna eller andra borgenärer tillgångar som kan användas
till betalning av skatteskulder eller andra skulder. Den nya lagstiftningen bör
alltså ges ett sådant innehåll att den inte motverkar de ansträngningar som i
allt större utsträckning görs för att komma till rätta med den ekonomiska
brottsligheten eller annan mot det allmänna eller andra borgenärer illojalt
bedriven verksamhet.

Familjelagssakkunnigas förslag omfattar också en
del följdändringar i annan lagstiftning, bl. a. arvsskatte- och
försäkringslagstiftningen. När det gäller arvsskattelagstiftningen kan jag
nämna att arvs- och gåvoskattekommittén (Fi 1984:02) har i uppdrag alt se över
denna lagstiftning. Jag avser att i ett senare sammanhang lägga fram de förslag
till ändrade arvsskatteregler som behövs för tiden till dess att en ny
arvsskatlelagstiftning på grundval av kommitténs arbete kan träda i kraft. I
det sammanhanget kommer jag även att behandla de ändringar i
försäkringslagstiftningen som föranleds av de nya äktenskaps- och arvsreglerna.
Avsikten är att en proposition om denna följdlagstiftning skall föreläggas
riksdagen i sådan tid att lagförslagen, om de antas, kan träda i kraft
samtidigt med den lagstiftning som föreslås i förevarande lagstiftningsärende.

Jag har med detta avslutat min redogörelse för de
allmänna utgångspunkter som enligt min mening bör gälla för en reform av
äktenskaps- och arvslagstiftningen m.m. I det följande avser jag att närmare
behandla frågorna om

bodelning
mellan makar i avsnitt 2.2,

makars
bostad och bohag i avsnitt 2.3,

avtal
mellan makar i avsnitt 2.4,

eflerievandeskydd
och arv vid en makes död i avsnitt 2.5,

sambor
i avsnitt 2.6,

ikraftträdande
i avsnitt 2.7, och

kostnader
och resursbehov i avsnitt 2.8.

Mina kommentarer till de enskilda lagbestämmelserna
återfinns i specialmotiveringen (avsnitt 4).

Prop.
1986/87: 1

Allmänna
utgångspunkter

2.2
Bodelning mellan makar

2.2.1
Likadelning

Prop. 1986/87: 1 Bodelning

Mitt
förslag: Bodelning mellan makar med anledning av äktenskapsskillnad skall även
i fortsättningen bygga pä principen om likadelning, dvs. makarnas
giftorättsgods skall - vare sig det har förvärvats före eller under äktenskapet
— enligl huvudregeln delas lika mellan dem sedan deras skulder har täckts.

Familjelagssakkunnigas
förslag: Överensstämmer med mitt förslag (se betänkandet s. 98-102 och
166-167).

Remissinstanserna:
Praktiskt taget alla lämnar de sakkunnigas förslag utan erinran. Föreningen
jurister vid Sveriges allmänna advokatbyråer anser dock att det endast är den
nettoförmögenhet som har skapats av makarna sedan de började bo tillsammans
(vare sig såsom gifta eller ej) som bör ingå i bodelningen.

Skälen
för mitt förslag: Sedan ett äktenskap har upplösts genom äktenskapsskillnad
skall bodelning förrättas mellan makarna. Delningen omfattar makarnas
giftorättsgods, dvs. i princip all egendom som inte är någon makes enskilda (6
kap. 1 och 8 §§ giftermålsbalken). Innan delning sker skall vardera maken av
sitt giflorättsgods — så långt det räcker - tilldelas så mycket som behövs för
att täcka hans eller hennes skulder (med vissa undantag). Resten av makarnas
sammanlagda giftorättsgods skall därefter enligt huvudregeln delas lika mellan
makarna (13 kap. 3 § giftermålsbalken). Jag återkommer i de följande avsnitten
till att det finns några undantag från denna huvudregel.

Huvudprincipen för bodelning vid äktenskapsskillnad
är alltså likadelning. Denna princip gäller även i de andra nordiska länderna.
Rättslikheten i detta avseende är ett resultat av det lagstiftningssamarbete
som förekom mellan de nordiska länderna när de på 1920-talet reformerade sin
äktenskapslagstiftning.

Sedan dess har betydande förändringar skett i både
familjemönster och samhällsförhållanden i övrigt. Oavsett hur man vill värdera
utvecklingen i detta hänseende kan sålunda till en böijan konstateras att det
numera i avsevärt fler fall än tidigare förekommer att äktenskap upplöses genom
skilsmässa efter längre eller kortare tid. Alltjämt är dock flertalet äktenskap
livsvariga. Vidare gäller att kvinnorna i stigande grad har blivit verksamma
utanför hemmet. Såsom grapp betraktade har de visserligen fortfarande en lägre
genomsnittlig inkomst än männen. Det höga antalet gifta kvinnor som har
förvärvsarbete innebär dock alt makars inbördes förhållande har ändrats
väsentligt. Utvecklingen går, om än i mera långsam

takt
än som skulle vara önskvärt, mot en fullständig faktisk jämställdhet mellan
makar.

Som jag tidigare har sagt bör strävandena mot
jämställdhet mellan kvinnor och män tillmätas betydelse vid utformningen av
reglerna om makars egendom. Man bör alltså därvid bygga vidare på utvecklingen
mot ekonomisk självständighet för båda makarna och rättslig jämställdhet
mellan dem. Det kan med hänsyn härtill diskuteras om inte likadelningen bör
överges som huvudprincip och ersättas med ett delningssystem som i högre grad
främjar makarnas självständighet gentemot varandra.

Ett sådant alternativ till likadelningen, vilket
har tilldragit sig uppmärksamhet i den nordiska debatten, är att söka bevara
vardera makens egendomsinnehav opåverkat av äktenskapet. Det kan ske genom
total egendomsskillnad mellan makarna under hela äktenskapet, dvs. att all
egendom som vardera maken äger blir hans eller hennes enskilda. Ett så
långtgående avsteg från de principer vilka tillämpas f. n. kan dock inte gärna
komma i fråga. En annan möjlighet är emellertid s. k. återgångsdelning, som
innebär att vardera maken vid en bodelning får behålla egendom som han eller
hon hade före äktenskapet eller har förvärvat under äktenskapet genom gåva, arv
eller testamente. Vid en återgångsdelning delas alltså endast sådan egendom
mellan makarna som är ett direkt resultat av samlevnaden och därför i denna
mening kan anses samägd.

Skillnaden mellan likadelning och återgångsdelning
framträder först vid äktenskapets upplösning. En återgångsdelning ger då ett
ojämnt utfall beroende på vad vardera maken har medfört vid äktenskapets
ingående eller under äktenskapet har förvärvat genom gåva, arv eller
testamente. Den nordiska likadelningen leder däremot i princip till en total
ekonomisk utjämning mellan makarna. Återgångsdelningen är sålunda mer ägnad att
bevara ekonomiska och sociala skillnader mellan makarna än likadelningen.

I endast kortvariga äktenskap framstår sannolikt en
återgångsdelning många gånger som mest rättvis. Det torde då också i regel vara
lätt att avgöra varifrån olika egendomsobjekt härrör, och olika ekonomiska
transaktioner har inle hunnit påverka egendomsförhållandena i nämnvärd grad.

I mera långvariga äktenskap är läget dock ett
annat. Båda makarna har då i regel fått etl starkare förhållande till den
egendom som deras samlevnad är uppbyggd kring än till del anspråk som kan
grundas på egendomens ursprang. Om den ena maken ensam skulle få tillgodoräkna
sig l.ex. värdestegringen på sådan egendom som han eller hon har fört med sig i
boet, kan det medföra att de insatser som den andra maken har gjort i boets
gemensamma intresse inte tillräckligt beaktas. Sådana insatser kan ha haft
formen av arbete för att underhålla eller förbättra egendomen. De kan också ha
varil av ett slag som inte direkt berör just denna egendom utan mera är av
allmän nytta för det gemensamma boet. I sådana fall är en likadelning ägnad att
skapa större rättvisa mellan makarna.

Prop.
1986/87: 1 Bodelning

s. 44 Kontrollera mot PDF

Ett särskilt skäl mot att generellt gå över till en
återgångsdelning är att en sådan reform allmänt sett skulle vara ägnad att
missgynna kvinnorna. Som jag tidigare har sagt har kvinnorna alltjämt såsom
grapp betraktade en lägre inkomst än män, och de skulle därför genomsnittligt
riskera att få ett sämre utbyte av en återgångsdelning än av en likadelning.

Till detta kommer att likadelningsprincipen från
mera tekniska synpunkter har klara fördelar framför en princip om
återgångsdelning. Inflationseffekter, komplikationer med egendom som helt
eller delvis - ibland i flera led — har ersatts av annan egendom samt
sammanblandning av olika egendomsvärden i samband med sådana ersättningsförvärv
utgör exempel på förhållanden som kan göra återgångsdelning svår att genomföra
i praktiken. Det kan därför på goda grander antas att en likadelning leder
till färre tvister mellan makarna än ett system med återgångsdelning.

Av dessa skäl har jag, liksom de sakkunniga och
remissinstanserna, stannat för atl den nordiska likadelningsprincipen bör
behållas som huvudregel vid bodelning med anledning av äktenskapsskillnad. Som
jag redan har antytt kan denna princip emellertid leda till orättvisa resultat
när det gäller kortvariga äktenskap. Jag kommer därför i nästa avsnitt att
behandla vissa jämkningsregler som bl. a. kan korrigera de negativa effekter en
tillämpning av likadelningsprincipen kan få i sådana äktenskap.

Det kan tilläggas att man i det nordiska
lagstiftningsarbetet inte har haft någon erinran mot att reglerna i Sverige om
bodelning med anledning av äktenskapsskillnad utformas enligt de riktlinjer jag
nu har angett.

Prop.
1986/87: 1

Bodelning

Sammanfattning
av skälen för mitt förslag: Eftersom en likadelningsregel generellt sett ger
det mest rättvisa resultatet makarna emellan bör en sådan huvudregel även i
fortsättningen gälla vid bodelning med anledning av äktenskapsskillnad. De
nackdelar som denna regel kan innebära framför allt vid kortvariga äktenskap
får motverkas genom särskilda jämkningsregler.

2.2.2
Jämkning

Mitt
förslag: 1 den mån en likadelning av makarnas giftorättsgods skulle framstå som
oskälig med hänsyn särskilt till äktenskapets längd men även till makarnas
ekonomiska förhållanden och omständigheterna i övrigt, kan en make vid bodelning
med anledning av äktenskapsskillnad få behålla mer av sitt giftorättsgods än en
tillämpning av likadelningsprincipen skulle medföra.

Familjelagssakkunnigas
förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt förslag. De sakkunniga har dock
även föreslagit en särskild jämkningsregel för kortvariga äktenskap. Har
äktenskapet varat mindre än tio år när talan om äktenskapsskillnad väcks, skall
enligt denna regel normalt endast så

s. 45 Kontrollera mot PDF

stordelav vardera makens
nettoförmögenhet delas som svarar mot den del Prop. 1986/87: I av
tioårstiden som äktenskapet har varat. Har makarna gemensamt barn Bodelning
som har fölls före äktenskapet, skall liden dock räknas från barnets födelse
(se betänkandet s. 169-177).

Remissinstanserna:
De sakkunnigas förslag tillstyrks eller lämnas utan erinran av flertalet
remissinstanser. Hovrätten för Övre Norrland och Svenska bankföreningen anser
dock att den allmänna jämkningsregel som de sakkunniga har föreslagit bör
utformas mer konkret. Flera remissinstanser - bl. a. juridiska
fakulletsnämnden vid Uppsala universitet och Sveriges domareförbund - är
vidare tveksamma till den föreslagna lioårsregeln. Ett par remissinstanser
framhåller all tioårstiden bör räknas från det att makarna började bo
tillsammans, oavsett om de då var gifta eller ej och oberoende av när de fick
barn tillsammans.

Skälen
för mitt förslag: Enligt 13 kap. 12 a § giftermålsbalken skall likadelningsprincipen
vid bodelning med anledning av äktenskapsskillnad frångås, om en tillämpning
av denna princip skulle leda till ett resultat som framstår som uppenbart
obilligt med hänsyn till makamas ekonomiska förhållanden och den tid
äktenskapet har varat. I så fall skall delning i stället ske efter annan grand
som är skälig. En make kan dock på grand härav inle erhålla mer än som svarar
mot hans eller hennes giflorättsgods.

Denna jämkningsregel, som infördes i samband med
1973 års ändringar av giftermålsbalken, är avsedd atl tillämpas bara i
speciella undanlagsfall (se prop. 1973:32 s. 124 ff). Enligt vad de sakkunniga
har uppgett synes den inte heller i nämnvärd utsträckning ha kommit till
regelrätt tillämpning vid tvister i samband med bodelning mellan makar. Regeln
har också kritiserats för att den alltför mycket begränsar de tillfällen då den
kan användas.

Det finns enligt min mening anledning atl ta fasta
på denna kritik och utvidga möjligheterna att göra avsteg från
likadelningsprincipen. En lösning som ligger nära till hands är atl i enlighet
med de sakkunnigas förslag slopa den begränsning som följer av kravet i den
nuvarande jämkningsregeln att en tillämpning av likadelningsprincipen skulle
leda till "uppenbart" oskäliga resultat. Frågan är emellertid om en
sådan lösning är tillräcklig i fall då äktenskapet har varat endast en kortare
lid eller om det, som de sakkunniga har funnit, behövs en särskild
jämkningsregel för dessa fall.

Som jag sade i föregående avsnitt är del framför
allt vid kortvariga äktenskap som en likadelning kan komma alt te sig oskälig.
Särskilt gäller det om den ena maken vid äktenskapets ingående har fört in
egendom till stort värde i boel. Det kan också tänkas fall där en tillämpning
av likadelningsprincipen leder lill att egendom som en make har förvärvat
under äktenskapet förs över till den andra maken i en omfattning som är
diskula-

s. 46 Kontrollera mot PDF

bel.
Enligt de sakkunniga är det sådana verkningar av denna princip som ger fog för
påslåendet att en make kan "skilja sig till pengar".

Två huvudalternativ för utformningen av en särskild
jämkningsregel för kortvariga äktenskap har kommit fram under de sakkunnigas
arbete och remissbehandlingen av de sakkunnigas förslag. Del ena alternativet
är en form av ålergångsdelning av det slag som jämkningsreglerna i Danmark,
Island och Norge utgår från. Enligt norsk rätt gäller att likadelning kan
frångås och i stället återgångsdelning ske när det finns grund för det. Denna
jämkningsmöjlighet kan användas exempelvis när äktenskapet har varat endast en
kortare tid eller när en likadelning annars skulle leda till stötande resultat.
1 dansk rätt finns en regel som medger "skevdelning" när den ena
maken har fört in största delen av det gemensamma boet. Om en likadelning
skulle vara uppenbart orimlig särskilt med hänsyn till att äktenskapet har
varat endast en kortare tid och utan ekonomisk gemenskap av betydelse, kan
enligt dansk rätt återgångsdelning ske i den omfattning som det finns skäl
till. En liknande jämkningsregel finns i isländsk rätt.

En jämkningsregel som innebär att man i stället för
likadelning tillämpar återgångsdelning i kortvariga äktenskap skulle, som jag
har varil inne på i föregående avsnitt, sannolikt många gånger ge ett rättvist
resultat. Vad man emellertid framförallt kan invända mot en sådan jämkningsregel
är att skillnaden i förhållande till huvudregeln om likadelning skulle bli
alltför stor. Tröskeleffekter skulle med andra ord uppstå när ett äktenskap
övergår från att vara kortvarigt till all betraktas som ett normalfall. Dessa
effekter skulle kunna utnyttjas av en make i spekulativt syfte och framstår
även av andra skäl som mindre lämpliga. Jag kan därför inte tillstyrka att man
i fråga om kortvariga äktenskap för in en jämkningsregel som har formen av
återgångsdelning.

Det andra alternativet i fråga om en särskild
jämkningsregel för de kortvariga äktenskapen är den princip som har föreslagits
av de sakkunniga och tillstyrkts av nästan alla remissinstanser och som
innebär en under de första åren av äktenskapet successivt växande rätt till likadelning.
Om äktenskapet upplöses kort tid efter dess ingående, skulle denna regel leda
till praktiskt taget samma resultat som en återgångsdelning. Den ger dock inte
samma tröskeleffekter i fall då äktenskapet har varat något längre tid. En
annan fördel med regeln är att den normalt kan tillämpas av makarna själva utan
medverkan av någon myndighet eller juridisk expertis.

Mot en lösning av det slag som en sådan
jämkningsregel utgör talar emellertid att regeln bara tar hänsyn till
lidsfaktorn och inte till övriga omständigheter som kan föreligga i det
enskilda fallet. Framför allt när det gäller bostad och bohag som makarna -
eventuellt redan som sambor -har förvärvat för gemensamt begagnande utan atl
egendomen innehas med samäganderält kan regeln många gånger slå fel. Sådan
egendom bör i allmänhet inte bli föremål för jämkning utan delas lika mellan
makarna.

Prop. 1986/87: Bodelning

Som jag kommer närmare in på i avsnitt 2.3 har
familjelagssakkunniga för sådan egendom föreslagit en särskild regel som
innebär att egendomen vid bodelningen skall anses tillhöra makarna tillsammans,
vanligen till lika andelar. När makarnas andelar i boet beräknas skall alltså
enligt detta förslag i allmänhet hälften av denna egendom uppföras som tillgång
för vardera maken. De sakkunniga har framhållit att detta i praktiken medför
att det inte blir något utrymme för en jämkning enligt en successivt växande
rätt till delning. Av skäl somjag återkommer till i avsnitt 2.3 bördetta
förslag enligt min mening inte genomföras. Därmed rabbas emellertid
förutsättningarna för den särskilda jämkningsregelsom de sakkunniga har
föreslagit för kortvariga äktenskap.

Under de nordiska överiäggningar som har hållils i
detta lagstiftningsärende har man vidare från de västnordiska länderna starkt
reagerat mot tanken på en sådan särskild jämkningsregel. Om en regel av detta
slag införs, skulle svensk rätt komma att avvika från de regler om jämkning som
redan finns i de västnordiska länderna och som dessa inte har några planer på
att ändra på det sätt som de sakkunniga har föreslagit. Detta är en
omständighet som mycket starkt talar mot denna regel.

Till detta kommer att det, som framgår av
remissbehandlingen, kan vara förenat med svårigheter att på ett
tillfredsställande sätt utforma en sådan jämkningsregel för kortvariga
äktenskap som de sakkunniga har föreslagit. Det gäller särskilt frågan i vad
mån ett samboende före äktenskapets ingående - något som enligt vad jag har
sagt i avsnitt 2.1 numera är det vanliga - skall likställas med äktenskap vid
tillämpningen av denna regel.

Av de skäl jag nu har nämnt har jag kommit till
uppfattningen atl de sakkunnigas förslag till en sådan regel inle bör
genomföras. En möjlighet är då i stället att liksom i de västnordiska länderna
ge den allmänna jämkningsregel som jag tidigare har berört en sådan
tillämpning att den i första hand träffar just de kortvariga äktenskapen.
Regeln skulle då kunna utformas så att huvudregeln om likadelning kan frångås
i den mån en sådan delning skulle framstå som oskälig med hänsyn särskilt till
äktenskapets längd men även till makarnas ekonomiska förhållanden och
omständigheterna i övrigt. Den grundprincip om en successivt växande rätt till
likadelning som kommer till uttryck i den särskilda jämkningsregel som de sakkunniga
har föreslagit för kortvariga äktenskap skulle kunna vara vägledande även för
tillämpningen av en sådan allmän jämkningsregel.

En jämkningsregel av detta slag lämnar betydligt
större utrymme för en skönsmässig bedömning än en enbart till äktenskapets
längd fixerad regel. De sakkunniga har emellertid för sin del ansett det
önskvärt att en fastare regel ställs upp, eftersom lagstiftningen i vårt land
utgår från att bodelningen normalt skall kunna skötas av makarna själva utan
medverkan av någon myndighet. Enligt de sakkunniga är förutsältningarna andra i
de västnordiska länderna, där man av tradition har systemet med skiftesrätter
för handläggning av familjerättsliga uppgörelser och där allmänt hållna
skä-lighetsregler därför lättare har kunnat tillämpas.

Prop.
1986/87: 1

Bodelning

s. 48 Kontrollera mot PDF

Vid
de nordiska överläggningar somjag tidigare har berört har emellertid framkommit
att det även i de västnordiska länderna är klart vanligast att makarna själva
verkställer bodelningen mellan sig; endast i ett fåtal fall brakar
skiftesrätterna las i anspråk för denna uppgift. Det finns knappast anledning
att tro all en sådan allmän jämkningsregel som jag nyss har diskuterat och som
har förebild i de västnordiska länderna skulle i den praktiska tillämpningen
medföra större problem i vårt land än i dessa länder.

Sammantaget förordar jag att den allmänna jämkningsregel
som gäller f. n. ändras på det sätt somjag förat har varit inne på. Även om
möjligheterna att frångå huvudregeln om likadelning, framför allt när det
gäller kortvariga äktenskap, därmed utvidgas är det tydligt att också en sådan
ny regel bör ges en restriktiv tillämpning. Det bör vidare framhållas att den
lika litet som den nuvarande jämkningsregeln bör kunna medföra att en make vid
bodelningen får avstå mer av sitt giflorättsgods än som följer av huvudregeln
om likadelning. I övrigt återkommer jag i specialmotiveringen till frågan hur
regeln är avsedd att närmare tillämpas i olika situationer.

Prop. 1986/87:1 Bodelning

Sammanfattning
av skälen för mitt förslag: Den jämkningsregel som gäller f.n. vid bodelning
med anledning av äktenskapsskillnad har kritiserats bl. a. för att den alltför
myckel begränsar de tillfällen då den kan användas. Regeln bör därför ändras så
atl den utvidgar möjligheterna till jämkning, framför allt när det gäller
kortvariga äktenskap. Huvudregeln om likadelning bör i fortsättningen kunna
frångås, om en sådan delning skulle framstå som oskälig med hänsyn särskilt
till äktenskapets längd men även till makarnas ekonomiska förhållanden och
omständigheterna i övrigt. För kortvariga äktenskap bör en utgångspunkt vara
att rätten lill likadelning successivt växer under det antal år äktenskapet
varar.

2.2.3
Vederlag

Mitt
förslag: Har en make inom ett år före ansökan om äktenskapsskillnad ulan den
andra makens samtycke avhänt sig giflorättsgods utan vederlag eller använt sitt
giflorättsgods lill alt öka värdet av sin enskilda egendom, skall bodelningen
korrigeras i motsvarande mån. Korrigeringen skall göras så, att man vid
bodelningen beräknar den andra makens andel i boet som om det ifrågavarande
giftorättsgodset alltjämt hade ingått i boet.

FamiUelagssakkunnigas
förslag: Överensstämmer i huvudsak med mitt förslag. De regler som de
sakkunniga har föreslagit avser dock inte det fallet alt en make har använt
sitt giftorältsgods till att öka värdet av sin enskilda egendom (se betänkandet
s. 178-180).

s. 49 Kontrollera mot PDF

Remissinstanserna: De
sakkunnigas förslag lämnas utan erinran av prak- Prop. 1986/87: 1

tiskt taget alla remissinstanser. Bodelning

Skälen
för mitt förslag: Enligt giftermålsbalken får makarna under äktenskapet fritt
förfoga över sitt giftorättsgods (med vissa undanlag, de s.k.
rådighelsinskränkningarna, se 6 kap. 4 och 5 §§). Var och en av makarna är dock
skyldig att vårda sitt giftorältsgods så att det inte otillbörligen minskas
till den andra makens nackdel (6 kap. 3 §). Denna vårdnadsplikt sanktioneras av
de s.k. vederlagsreglerna i 13 kap. 5-7 §§. Enligt dessa regler skall en make,
vars intressen på ett otillbörligt sätt har åsidosatts av den andra maken,
kompenseras så att resultatet blir i huvudsak detsamma som om den andra maken
inte på detta sätt hade bratit mol sin vårdnads-plikt. En make kan också få
kompensation i det motsatta fallet när han eller hon har använt sin enskilda
egendom till att öka värdet av sitt giftorättsgods (13 kap. 8 §).

De sakkunniga har från praktiskt verksamma jurister
inhämtat att dessa vederlagsregler inte längre är ändamålsenliga och därför
knappast används alls. Enligt de sakkunniga kan en förklaring till detta vara
att det ofta är svårt all långt i efterhand bedöma det berättigade eller
tillbörliga i en makes åtgärder med sin egendom.

Vad de sakkunniga har uppgell vinner stöd av vad
som har framkommit under remissbehandlingen. Det verkar alltså inle finnas
något praktiskt behov av vederlagsregler i den utformning som de har f. n. En
bidragande orsak till detta är säkerligen också atl samhällsutvecklingen genom
bl.a. den ökade förvärvsverksamheten bland kvinnor har gjort makar i allmänhet
alltmer ekonomiskt självständiga och därmed allt mindre beroende av ekonomiska
garantier av del slag som vederlagsreglerna utgör.

Det finns alltså inte anledning att behålla några
vederlagsregler för fall då en make under ett bestående äktenskap förfogar över
sitt giftorättsgods, oavsett om åtgärden kan vara ekonomiskt befogad eller ej.
Någon korrigering av en bodelning med hänsyn till åtgärder som en make har
vidtagit långt tillbaka i tiden bör med andra ord inte längre kunna komma i
fråga. Däremot är det tydligt att det även i fortsättningen finns behov av en
möjlighet att korrigera bodelningen i fall då maken inför en förestående
upplösning av äktenskapet har gjort ekonomiska transaktioner i illojalt syfte
som är inriktade på att bereda honom eller henne förmåner på den andra makens
bekostnad.

Visserligen kan bodelningen i ett sådant fall
jämkas enligt de regler som jag har föreslagit i föregående avsnitt. Denna
möjlighet bör kunna användas om en make avsiktligt har försämrat sin
ekonomiska ställning inför äktenskapets upplösning. En sådan omständighet kan
nämligen medföra att en likadelning framstår som oskälig och därmed föranleda
jämkning. På så sätt kan förhindras att egendom förs över från den andra maken
till den make som har vidtagit den illojala åtgärden.

4 Riksdagen 1986/87. I saml. Nr 1

s. 50 Kontrollera mot PDF

Dessa
jämkningsregler kan emellertid inte användas för att få egendom Prop.
1986/87: I överförd från den illojala maken till den andra maken. Om en make
inför en Bodelning äktenskapsskillnad har förfogat över sitt giftorältsgods
i syfte att minska eller omintetgöra den andra makens giflorätlsanspråk i denna
egendom, behövs en regel som medger att denna make kan få kompensation för sitt
uteblivna anspråk på giftorätt.

Vid utformningen av en sådan regel bör undvikas att
syfiet med förfogandet över giftorätlsgodset behöver utredas. Också frågan
huruvida den make som har förfogat över egendomen hade klart för sig alt en
äktenskapsskillnad var förestående kan vara svår att utreda. En lösning bör
därför, som de sakkunniga har framhållit, sökas efter mer objektiva linjer. 1
likhet med de sakkunniga och en nära nog enhällig remissopinion förordar jag
atl de nuvarande vederlagsreglerna ändras så, all endast vederiags-fria eller
därmed jämförliga avhändelser av giftorältsgods som har ägt rum inom en kortare
tid före det att ansökan gjordes om äktenskapsskillnad och som har vidtagits
utan den andra makens samtycke skall kunna medföra alt bodelningen korrigeras.

Enligl de sakkunniga bör denna tid bestämmas lill
ett år. Remissinstanserna har i allmänhet inte haft någon erinran mot detta.
Även jag finner tiden väl avvägd. Ätgärder som en make har vidtagit mer än ett
år innan äktenskapels upplösning har aktualiserats får oftast antas ha skett
utan att maken då har haft den kommande äktenskapsskillnaden i sikte.

Den korrigering av bodelningen som skall ske i ett
sådant fall bör göras så, att den andra makens andel i boet beräknas som om den
avhända egendomen alltjämt hade ingått i boet. Till denna regel kan sedan,
liksom i gällande rätt, knytas en möjlighet för den make som inte har avhänt
sig egendomen att återvinna denna från tredje man om det behövs för all
tillgodose den makens rätt. Jag återkommer till detta i specialmotiveringen.

Som jag tidigare har nämnt tar vederlagsreglerna i
giftermålsbalken också sikte på olika förfoganden som påverkar förhållandet
mellan en makes giftorättsgods och hans eller hennes enskilda egendom. Om giftorätlsgodset
har ökat på den enskilda egendomens bekostnad på ett oskäligt sätt, kan
visserligen de nya jämkningsregler somjag har förordat i föregående avsnitt
tillämpas. Om i den motsatta situationen den enskilda egendomen har ökat på
ett oskäligt sätt genom en insats av giftorätlsgodset, kan det däremot endast
lill viss del rättas till vid bodelningen med hjälp av dessa jämkningsregler.

De sakkunniga har bl.a. med tanke på sistnämnda
fall föreslagit en möjlighet alt jämka äktenskapsförord och föreskrifter som
har meddelats vid gåva eller i testamente om att egendom som tillfaller
mottagaren skall vara hans eller hennes enskilda. Jag återkommer närmare till
detta förslag i avsnitt 2.4.6. Redan nu kan jag dock nämna att jag inte har för
avsikt all

förorda
den lösning i fråga om föreskrifter vid gåva eller testamente som de sakkunniga
sålunda har föreslagit.

Det finns därför i detta sammanhang anledning att särskilt
la upp frågan hur en make skall gottgöras för att den andra maken inför en
förestående äktenskapsskillnad använder sitt giftorättsgods till att öka värdet
av sin enskilda egendom. Denna situation är i stort sett likartad med det
fallet att en make utan vederlag avhänder sig egendom inför en föreslående
upplösning av äktenskapet. Den bör därför också kunna inrymmas under den
vederlagsregel avseende förfoganden inom ett år före äktenskapets upplösning
somjag nyss har förordat.

Prop. 1986/87: 1 Bodelning

Sammanfattning av skälen för mitt förslag: De
vederlagsregler som gäller f.n. är inle ändamålsenliga och används därför
sällan i praktiken. De bör avskaffas och ersättas av regler som är mera
praktiskt användbara. De nya reglerna bör ta sikte på att ge en make kompensation
i fall då den andra maken inför en förestående upplösning av äktenskapet har
avhänt sig giftorättsgods utan vederlag eller har använt sitt giftorättsgods
till att öka värdet av sin enskilda egendom.

2.2.4 Bodelning vid äktenskapsskillnad

Mitt förslag: Bodelning skall förrättas sedan äktenskapet
har blivit upplöst genom dom på äktenskapsskillnad. Om någon av makarna begär
det sedan ansökan om äktenskapsskillnad har gjorts, skall bodelning dock
förrättas genast.

Familjelagssakkunnigas förslag: Överensstämmer med mitt
förslag (se betänkandet s. 180-181).

Remissinstanserna: De sakkunnigas förslag lämnas ulan
erinran.

Skälen för mitt förslag: När ansökan om äktenskapsskillnad
görs, upphävs giflorätlsgemenskapen mellan makarna villkorligt. Gemenskapen
upphävs definitivt, om det i målet senare döms till äktenskapsskillnad. Vad en
make har förvärvat efter det alt en sådan ansökan gjordes blir då den makens
enskilda egendom. Bodelningen skall emellertid inte förrättas förtän äktenskapet
har upplösts genom domen på äktenskapsskillnad (se 11 kap. 6 och 7 §§
giftermålsbalken).

I många fall skall
äktenskapsskillnaden föregås av en betänketid på minst sex månader.
Betänketiden inleds när makarna gemensamt ansöker om äktenskapsskillnad eller
när den ena makens ansökan om äktenskapsskillnad delges den andra maken (11
kap. 1-3 §§ giftermålsbalken). Bodelning förrättas alltså i dessa fall
tidigast sex månader efter det att ansökan om äktenskapsskillnad gjordes.

Enligt de sakkunniga är den allmänna uppfattningen
bland praktiskt verksamma jurister att det underdel dröjsmål med bodelningen
som nuvarande ordning ofta orsakar kan uppstå motsättningar mellan makarna som
försvårar den kommande bodelningen. Ibland kan dessutom giftorättsgodset
undergå förändringar under betänketiden, vilket aktualiserar svåriösla frågor
om värdering och redovisning.

Vad
de sakkunniga har anfört motiverar enligt min - liksom remissinstansernas —
åsikt att bodelning mellan makar skall, om någon av dem begär det, kunna
förrättas genast när ansökan om äktenskapsskillnad har gjorts. Jag vill
emellertid understryka att huvudregeln, liksom hittills, bör vara atl bodelning
skall förrättas när äktenskapet har upplösts genom dom på äktenskapsskillnad.

Prop. 1986/87:1

Bodelning

Sammanfattning
av skälen för mitt förslag: För att de problem som kan uppslå på grund av
dröjsmål med bodelningen skall undvikas bör bodelning på begäran av någon av
makarna kunna förrättas genast när ansökan görs om äktenskapsskillnad.

2.2.5
Bodelning under äktenskapet

Mitt
förslag: Det nuvarande boskillnadsinstitutet avskaffas. I stället skall
bodelning kunna göras under bestående äktenskap utan samband med äktenskapets
upplösning, om makarna är överens om bodelningen. Genom en sådan bodelning
avgörs vem av makarna som därefter är ägare till egendom som finns i deras bo.
Egendomen blir dock inte enskild efter denna bodelning.

Familjelagssakkunnigas
förslag: Överensstämmer med mitt förslag (se belänkandet s. 225-228).

Remissinstanserna:
De sakkunnigas förslag tillstyrks eller lämnas utan erinran.

Skälen
för mitt förslag: Som jag tidigare har nämnt skall bodelning mellan makar
enligl gällande rätt förrättas sedan äktenskapet har upplösts. Dessutom finns
en möjlighet att under elt bestående äktenskap få till stånd en bodelning,
nämligen sedan makarna har ansökt om och erhållit boskillnad. En sådan ansökan
görs vid tingsrätten. En makes anspråk på giftorätt i den andra makens
giftorättsgods kan alltså efter boskillnad förverkligas på samma sätt som i
samband med äktenskapels upplösning och leda lill alt egendom skall överlämnas
från den ena maken till den andra. Efter boskillnad är giftorättsgemenskapen
mellan makarna hävd för framtiden, såvida de inte återinför en sådan gemenskap
genom äktenskapsförord (9 kap. 2-4 §§ giftermålsbalken).

1 vissa fall kan en make få boskillnad även om den
andra maken motsätter sig det. Det är i huvudsak i sådana fall då den andra
maken har gjort sig skyldig till vanvård av sin egendom eller på annat sätt har
åsidosatt sin vårdnadsplikt. En make har också en ensidig rätt till boskillnad
i fall då den andra maken har blivit försatt i konkurs (9 kap. 1 §
giftermålsbalken).

När det först gäller konkursfallet vill jag
framhålla att även de jämkningsregler vid bodelning somjag har föreslagit i
avsnitt 2.2.2 kan användas i detta fall. Om en make har försatts i konkurs kan
således den andra maken begära att huvudregeln om likadelning frångås på så
sätt atl denne inte behöver avstå något av sin egendom till konkursboet. Detta
blir - som de sakkunniga har framhållit - ett effektivare skydd än en
boskillnad, som innebär en risk för att maken lill den andra makens konkursbo
måste utge halva sitt nettogiftorättsgods. För konkursfallet behövs alltså inte
längre boskillnadsinstitutet.

Enligl vad jag har föreslagit i avsnitt 2.2.3 bör
nuvarande regler om vederlag vid bodelning och den mot dessa regler
korresponderande vård-nadspliklen avskaffas. Som en följd härav finns det inte
heller längre anledning atl ha kvar en makes ensidiga rätt lill boskillnad i
fall då den andra maken gör sig skyldig till vanvård av sin egendom eller på
annat sätt åsidosätter sin vårdnadsplikt.

Som de sakkunniga har framhållit finns del alltså
inte längre skäl all i någol fall bibehålla den rätt som en make f. n. har att
ensidigt utverka en boskillnad.

När det därefter gäller rätten för makar att i
samförstånd få boskillnad finns det otvivelaktigt ett behov för dem att kunna
få bodelning under ett pågående äktenskap ulan att det är fråga om en
äktenskapsskillnadssituation. Del kan vara för att skapa klarhet i en
äganderättssituaiion, för atl åstadkomma en ekonomisk utjämning mellan makarna
eller för att annars reda upp sina egendomsförhållanden. Den ekonomiska
sammanflätning som sker under ett äktenskap kan behöva lösas upp för att
tillgodose makarnas önskan om självständighet gentemot varandra i ekonomiskt
avseende.

Som jag redan föreslagit i avsnitt 2.2.4 skall
bodelning kunna förrättas redan när ansökan om äktenskapsskillnad har orts vid
tingsrätt. Denna möjlighet skulle i och för sig kunna begagnas även av makar
som är angelägna om att göra en bodelning utan att upplösa äktenskapet. De kan
då först ansöka om äktenskapsskillnad med begäran om betänketid och, sedan de
därefter har förrättat bodelning, återkalla ansökningen om äktenskapsskillnad.
Det är med hänsyn till denna möjlighet lämpligare att generellt tillåta
bodelning under pågående äktenskap.

Övervägande skäl talar därför för att makar bereds
möjlighet att förrätta bodelning ulan samband med att ansökan har gjorts om
äktenskapsskillnad. Av hänsyn till borgenärerna bör det också i fortsättningen
krävas att åtgärden ges en viss publicitet. Däremot bör domstolens
ställningstagande

Prop. 1986/87: 1 Bodelning

inte
behövas, eftersom en sådan bodelning bör kunna få ske bara när makarna är
överens om det. Enigheten bör även omfatta hur egendomen skall fördelas.

Boskillnadsinstitutet kan således i sin helhet
avskaffas. Jag återkommer i nästa avsnitt till vilka regler som i stället
behövs för att erforderlig publicitet kring bodelningen skall kunna
åstadkommas.

Enligt gällande rätt medför en boskillnad att
giflorätlsgemenskapen mellan makarna upphör. Som de sakkunniga har framhållit
är denna ordning inte lämplig när det gäller den nya möjligheten alt göra
bodelning under bestående äktenskap. Det är bättre att egendomens karaktär av
enskild grundas på ett av makarna särskilt ingånget avtal - äktenskapsförordet
-än på en automatiskt verkande regel som makarna kanske inte har kännedom om.

Med hänsyn till vad jag nu har anfört förordar jag
- i överensstämmelse med de sakkunnigas förslag — alt rättsverkningarna av
bodelningen i nu berört avseende skall vara att del därigenom klarläggs för
framtiden vad vardera maken äger av den egendom som har fördelats mellan dem
men alt egendomen inte blir enskild till följd av bodelningen. Om det blir
aktuellt med någon ytterligare bodelning mellan makarna, t.ex. med anledning av
äktenskapsskillnad mellan dem, skall således den egendom som fördelades vid den
första bodelningen ingå även i den senare.

Prop. 1986/87: 1

Bodelning

Sammanfattning
av skälen för mitt förslag: De förslag som jag i övrigt lägger fram medför att
det inle längre finns något behov av institutet boskillnad. Detta institut bör
därför avskaffas. Makar kan dock ha behov av atl reda ut sina
egendomsförhållanden under bestående äktenskap utan att det är aktuellt med
skilsmässa. Det bör därför finnas möjlighet för makarna atl förrätta bodelning
i sådana fall om de är överens om det. Med hänsyn lill del förslag som jag
senare lägger fram om att makarna bör kunna göra egendom till enskild endast
genom äktenskapsförord bör resultatet av en bodelning under pågående äktenskap
inle vara att den egendom som delas blir enskild.

2.2.6
Bodelningens form

Mitt förslag: Bodelning
skall, liksom hittills, normalt ske genom ett skriftligt bodelningsavtal som
undertecknas av båda makarna. Det hittillsvarande kravet på bevillning av
avtalet slopas. Om bodelning förrättas under äktenskapet, skall den föregås av
en anmälan till tingsrätten. En sådan anmälan skall registreras och kungöras i
tidningar, varefter tingsrätten sänder ett meddelande om anmälningen lill den
myndighet som för äklenskapsregislret för anteckning om detta. Liksom f. n.
skall bodelning kunna förrättas av en särskilt förordnad bodelningsförrättare
om parterna inle kan enas om bodelningen. Denna möjlighet skall dock inte
finnas vid bodelning som sker under äktenskapet ulan atl mål om
äktenskapsskillnad pågår.

Familjelagssakkunnigas
förslag: Överensstämmer i stort med mitt förslag (se betänkandet s. 346-352).

Prop.
1986/87: 1 Bodelning

Remissinstanserna:
De sakkunnigas förslag lämnas i allmänhet utan erinran. En remissinstans
hävdar dock att det nuvarande kravet på medverkan av vittnen alltjämt fyller en
funktion.

Skälen
för mitt förslag: Enligt gällande rätt skall bodelningsavtalet vara skriftligt,
undertecknat av parterna och bevittnat (13 kap. I § giftermålsbalken jämfört
med 23 kap. 4 § ärvdabalken). Något skäl alt frångå kraven på skriftlighet och
parternas underskrifter har inte framkommit. När det däremot gäller kravet på
bevillning har de sakkunniga föreslagit att något sådant krav inle skall gälla
i fortsättningen.

Vittneskravet vid bodelning - liksom även vid
arvskifte - hänger lill en del samman med det tidigare gällande viltneskravet
för förvärv av fast egendom. Eftersom fast egendom kunde övergå till ny ägare
vid bodelning (eller arvskifte) var det följdriktigt alt etl krav på medverkan
av vittnen ställdes upp också för dessa familjerältsliga avtal. För
fastighetsöverlåtelser är emellertid medverkan av vittnen inte längre
obligatorisk. Jämförelsen med fastighetsförvärv kan därför inte längre
åberopas som skäl för vitlneskraven vid de familjerältsliga avtalen. Med tanke
på att en vittnes-påskrift kan komma till ganska lättvindigt kan det knappast
heller sägas atl etl bibehållet vittneskrav skulle i någon högre grad säkra
bevisning om avtalet och förhållandena vid dess tillkomst. De s. k.
folkpsykologiska skäl som i äldre lider har brakal åberopas till förmån för
kravet på vittnen har knappast längre bärkraft. Ett starkt skäl mot
vittneskravet i detta liksom i andra liknande sammanhang är att varje krav av
denna typ ökar riskerna för tvister grandade på påståenden om formfel. Jag
anser därför att kravet på medverkan av vittnen vid bodelning kan slopas.

Somjag nyss har antytt behövs det av hänsyn till makarnas
borgenärer en viss möjlighet till insyn i en bodelning som makarna gör under
äktenskapet utan all mål om äktenskapsskillnad pågår. I nuvarande system med
boskillnad uppnås detta genom atl en kungörelse om boskillnadsansökan, och
senare även om boskillnadsdomen, förs in av tingsrätten i Post- och Inrikes
Tidningar och i en eller flera ortstidningar. Domstolen sänder också
underrättelse till äklenskapsregislret (15 kap. 21 § giftermålsbalken).

Familjelagssakkunniga har föreslagit att det för
bodelning under äktenskapet skall vara tillräckligt att makarna ger in en
anmälan till domstolen om den kommande bodelningen och att domstolen
registrerar och vidarebefordrar denna anmälan till den myndighet som för
äktenskapsregistret för anteckning om detta. Enligl de sakkunniga får makarnas
borgenärer härigenom samma möjlighet som enligt gällande system att hos äklenskapsregislret
få upplysning om bodelningen. De kungörelser som f. n. förs

in
i tidningarna torde däremot enligt de sakkunniga inte fylla någon praktisk
funktion.

Jag
anser dock att det inte kan uteslutas att kungörelserna i tidningar fyller en
viss upplysningsfunktion. Jag är därför inte beredd att slopa förfarandel med
kungörande i tidningarna.

Den
möjlighet som hittills har funnits att få en särskild bodelningsförrättare
förordnad när makarna inte kan enas om bodelningen bör självfallet finnas kvar.
En bodelningsförrättare bör emellertid inle kunna förordnas för att genomföra
en bodelning under äktenskapet ulan samband med äktenskapsskillnad. En sådan
bodelning bör ju - enligt vad jag tidigare har förordat — bara kunna ske om
makarna är överens i alla frågor rörande bodelningen (dvs. även egendomens
värdering och fördelning).

Prop.
1986/87: 1

Makars
bostad och bohag

Sammanfattning
av skälen för mitt förslag: Eftersom medverkan av vittnen inte längre är
obligatorisk vid fastighetsöverlåtelser samt del praktiska behovet av vittnen kan
ifrågasättas, bör bevillning av bodelningshandhng kunna undvaras. Övriga
formkrav för bodelning bör vara kvar. Av hänsyn till makarnas borgenärer bör
det finnas en möjlighet till insyn i en bodelning som sker under äktenskapet
ulan samband med äktenskapsskillnad. Det kan åstadkommas genom elt krav på att
en anmälan till domstolen skall föregå bodelningen. Domstolen bör registrera
anmälan, ombesörja kungörelser i tidningarna och underrätta
äktenskapsregistret. Borgenärerna har därmed möjlighet att få kännedom om
bodelningen antingen genom tidningarna eller genom äklenskapsregislret.

2.3
Makars bostad och bohag

Mitt
förslag: Den make som bäst behöver makarnas gemensamma permanentbostad har rätt
alt få den vid bodelningen även om bostaden tillhör den andra maken, om ett
övertagande med hänsyn till omständigheterna kan anses skäligt. Under samma
föratsättningar skall en make också ha rätt atl överta makarnas gemensamma
bohag. Egendom som är enskild av annan anledning än på grand av
äktenskapsförord skall dock inte omfattas av övertaganderätten. De
inskränkningar som gäller f. n. i en makes rätt att ulan den andra makens
samtycke fritt råda över sin egendom utvidgas till atl i fortsättningen gälla
all egendom som sålunda kan bli föremål för övertaganderätt.

Famiyelagssakkunnigas
förslag: Bostad och bohag som har förvärvats för makarnas gemensamma begagnande
skall vid bodelning - oavsett vilken make som dessförinnan har ägt egendomen -
anses tillhöra dem tillsammans till lika andelar. Faslighet eller annan egendom
av större värde skall dock anses tillhöra förvärvaren ensam eller ägas med
olika andelar, om

s. 57 Kontrollera mot PDF

makarna har kommit överens
om det vid förvärvet och det med hänsyn till deras ekonomiska förhållanden och
den tid som har förflutit inte är oskäligt. Även utan överenskommelse skall
detta gälla, om den ena maken i väsentligt större omfattning har bidragit till
förvärvet och övriga gemensamma kostnader för hem och hushåll. Vid
tillämpningen av sistnämnda regel skall hänsyn emellertid tas inte bara till
vad som har utgetts i form av pengar utan också till det arbete som har
nedlagts i hemmet. Enligt de sakkunniga kan det efter en längre lids samlevnad
vara mycket svårt att påvisa all en väsentlig skillnad föreligger mellan
makarnas insatser för hem och hushåll. Vid bodelningen skall en skuld som den
ena maken har ådragit sig anses åvila båda makarna, om skulden är förenad med
särskild förmånsrätt i gemensam bostad och gemensamt bohag. Detta gäller dock
bara i den mån skulden motsvarar värdet av den belastade egendomen.

De
sakkunniga föreslår också att nu gällande inskränkningar i en makes rätt att
utan den andra makens samtycke fritt råda över sin egendom utvidgas lill alt
gälla generellt för makarnas gemensamma bostad och bohag, dock inle sådant
bohag som används uteslutande till makes personliga brak (se belänkandet s.
132-134 och 142-161).

Prop.
1986/87: 1

Makars
bostad och bohag

Remissinstanserna: De
flesta är positiva till tanken atl stärka en makes rätt till gemensam bostad
och gemensamt bohag som ägs av den andra maken. Uppfattningarna går däremot
isär när det gäller hur detta skall ske. Kritiken mol de sakkunnigas förslag
går främst ut på alt del inte har tagit hänsyn till makarnas borgenärer, att
det blir för komplicerat att tillämpa och att det inte behövs för makar därför
att syftena med förslaget kan nås på annat sätt.

Skälen
för mitt förslag: Som de sakkunniga har framhållit (betänkandet s. 121 O
uppstår i regel en ekonomisk sammanflätning mellan dem som är gifta med
varandra. De delar normalt inle bara bostad utan även hushåll. Enligt
giftermålsbalken skall de gemensamt svara för familjens försörjning. Deras
insatser kan göras genom ekonomiska tillskott eller genom eget arbete i
familjens tjänst. Oavsett vilken make som tillskjuter de medel som behövs för
förvärv av olika slags egendom som skall ingå i det gemensamma hemmet, är
uppbyggnaden av detta i regel ett resultat av båda makarnas gemensamma
insatser.

Den
gemensamma bostaden kan ha innehafts av den ena maken redan före äktenskapet
eller ha förvärvats av den ena maken eller båda i omedelbar anslutning till
vigseln eller under äktenskapet. Ofta kan det vara så alt en make ensam står
som bostadens formella ägare eller innehavare trots alt båda makarna har
bidragit ekonomiskt till förvärvet. I andra fall, då endast den ena maken står
som ägare eller innehavare, kan detta bero på atl han eller hon ensam har
svarat för de medel som behövdes för alt förvärva

s. 58 Kontrollera mot PDF

bostaden.
I en del fall kan bostaden vara förvärvad av den ena maken ensam genom arv,
testamente eller gåva.

De normala bodelningsreglerna skall enligt gällande
rätt tillämpas även på bostad som har använts som makarnas gemensamma hem. Det
innebär att bostaden, om den är giftorättsgods och inle behövs för
skuldtäckning, skall delas mellan makarna på samma sätt som annat
giftorältsgods. Vad som delas är dock inte själva egendomen utan dess värde.
Vem bostaden sedan skall tillfalla är en fråga som avgörs vid utläggningen av
vars och ens lott.

Normall får alltså makar lika andel av bostadens
värde på sin lott. Om bostaden däremot utgör enskild egendom, är den undandragen
likadelningen. Den make som inte är ägare till bostaden får alltså inte del i
bostadens värde i det fallet.

1 gällande rätt finns emellertid vissa särskilda
regler om makars gemensamma bostad. Dessa ger inle en make rätt atl få del i
bostadens värde ulan endast rätt att under vissa föratsättningar få överta
bostad som tillhör den andra maken. Till dessa bestämmelser, som finns i lagen
(1959:157) med särskilda bestämmelser om makars gemensamma bostad, återkommer
jag i det följande.

För bohag finns inga särskilda delningsregler i
gällande rätt. De vanliga bodelningsreglerna gäller alltså. Dessa innebär
således i princip att makarna vid bodelningen får lika andelar i bohaget, om
detta utgör giftorättsgods. Är bohaget enskild egendom, är del däremot undandraget
bodelningen.

Makar som gemensamt har förvärvat en faslighet
innehar fastigheten med samäganderätt. Samäganderätten innebär att de redan
under äktenskapet gemensamt bestämmer över fasligheten. Såväl under
äktenskapet som vid äktenskapets upplösning äger varje make sin andel av
fastigheten. Detta är den avgörande skillnaden mellan samäganderälten och
giftorätten. Giftorätten är endast en rätt att vid äktenskapets upplösning få
del i den andra makens netlogiftorättsgods. Giftorätten är således en rätt som
aktualiseras först när äktenskapet upplöses (eller då bodelning av andra skäl
skall ske). Vad som nu har sagts om fastighet gäller även andra former av
bostad och bohag och f.ö. även annan egendom.

Den form av samäganderätt somjag nu har berört kan
betecknas som en reell samäganderätt. En sådan samäganderält är normalt fullt
öppen, dvs. den är allmänt iakttagbar och redovisas öppet. Man brakar
emellertid också tala om s.k. dold samäganderätt. 1 sådana fall framstår utåt
sett endast den ena maken som ägare till egendomen, men i verkligheten är båda
makarna ägare. Sådan dold samäganderätt till del gemensamma hemmet kan uppstå
därför alt inte bara den make som är den formella ägaren utan även den andra
maken har bidragit lill förvärvet av egendomen. Detta bidrag kan ha skett på
olika sätt t. ex. genom att maken av egna medel har skjutit lill pengar till
betalning av egendomen eller genom atl maken har

Prop.
1986/87: 1

Makars bostad och bohag

s. 59 Kontrollera mot PDF

tagit upp lån för atl
finansiera förvärvet. Beträffande andra former av Prop. 1986/87: I bidrag
är det mera tveksamt huravida samäganderätt skall anses ha upp- Makars
bosud kommit (se NJA 1981 s. 693 och 1982 s. 589; jfr även NJA 1980 s. 705,
som •"•' " gällde sambor, och högsta domstolens dom den 19
november 1984 (DT 35) i mål T 436/82 saml hovrättsfallen SvJT 1974 rf s. 71 och
1977 rf s. 2 och RH 1981 s. 366).

Familjelagssakkunniga har nu lagt fram förslag om
ytterligare en form av samäganderätt, som kan kallas presumerad samäganderätt.
Rättigheten skall - till skillnad från vanlig samäganderält - endast gälla vid
bodelning. Under äktenskapet skall varje make ensam bestämma över sin egendom
(med i huvudsak samma rådighetsinskränkningar som i gällande rätt).

Som skäl för alt införa den presumerade
samäganderätten vid sidan av reell samäganderält och giftorätt åberopar de
sakkunniga den ekonomiska sammanflätning som sker mellan makar. Särskilt i fall
då den ena maken har använt sina inkomster till atl förvärva bostad och bohag
medan den andra maken har förbrukat sina inkomster på familjens uppehälle eller
har gjort en direkt arbetsinsats i hemmet finns det enligt de sakkunniga skäl
att ha en presumerad samäganderätt till det gemensamma hemmet, oavsett vilken
make som står som egendomens formella ägare. Målet bör enligt de sakkunniga
vara att åstadkomma en ekonomisk utjämning mellan makarna inom ramen för de
tillgångar med anknytning till det gemensamma hemmet som de under samboendet
gemensamt har byggt upp.

Jag delar de sakkunnigas uppfattning att den
ekonomiska sammanflät-ningen mellan makar motiverar att dessa vid en bodelning
normalt skall dela det gemensamt uppbyggda hemmet lika. Det sker också enligt
gällande rätt när den egendom som ingår i hemmet är giftorältsgods. Till
skillnad från den presumerade samäganderätten innebär giftorätten att det är
nettoförmögenheten som delas. Innan den egendom som finns i boet delas mellan
makarna skall sålunda från värdet av denna egendom avräknas så mycket som går
åt för att täcka skulderna. Den presumerade samäganderätten innebär däremot
att endast sådana skulder som är förenade med särskild förmånsrätt i den
egendom som omfattas av den presumerade samäganderälten får läckas ur egendomen
innan den delas mellan ma-karaa.

Om en make lill följd av den presumerade
samäganderätten får lämna ifrån sig halva värdet av viss egendom och på grand
därav kommer på obestånd och inte kan betala sina skulder, blir det inle bara
maken själv utan också dennes borgenärer som gör förluster. Vad den andra maken
får genom den presumerade samäganderätten kan sägas motsvaras av en förlust för
den skuldsatta makens borgenärer. Det blir med andra ord även den skuldsatta
makens borgenärer som i jämförelse med del nuvarande giflorättssystemet
förlorar på införandet av den presumerade samäganderätten i fall då den
skuldsatta maken inle har annan egendom som täcker skulden. Att vissa delar av
det gemensamma hemmet är ulmätningsfri

s. 60 Kontrollera mot PDF

egendom
påverkar inte detta förhållande i någon nämnvärd grad (jfr 5 kap. Prop.
1986/87:

1 § utsökningsbalken). Makars bostad

Om även den andra maken har skulder som skall
täckas ur hans eller "h bohag hennes giftorättsgods, innebär den
presumerade samäganderätten främst att den makens borgenärer gynnas på
bekostnad av borgenärerna till den make som får avstå egendom.

Vilka borgenärer som drabbas i situationer av detta
slag beror på vilken förmånsrätt varje borgenär har. Det är inte säkert att det
är de senast tillkomna borgenärerna som drabbas.

Många borgenärer kan naturligtvis säkerställa sig
genom att kräva pant, borgen eller annan säkerhet eller genom att kräva att
båda makarna skall slå som låntagare på låneförbindelsen. Banker och andra
kreditinstitut skulle säkert göra det. Det finns emellertid ett stort antal
andra borgenärer som inle har den möjligheten. Det kan inte uteslutas alt ett
genomförande av de sakkunnigas förslag skulle kunna få negativa konsekvenser
för del allmännas möjligheter att driva in skatter och andra avgifter. Om
förslaget genomförs, skulle det också kunna skapa osäkerhet inom
kreditväsendet.

De sakkunnigas förslag har också andra negativa
konsekvenser. Olika typer av samäganderätt och giftorätten skulle kunna komma
att tillämpas vid en och samma bodelning. Härigenom kan bodelningarna komma att
bli komplicerade. Det gäller särskilt som de sakkunnigas förslag om presumerad
samäganderätt är försett med undantag som förutsätter ingående utredningar om
makarnas förhållanden.

De sakkunnigas system kan också ge slumpartade
effekter när viss egendom som en make har byts mot annan. I och med att den
presumerade samäganderälten avser endast bostad och bohag som har förvärvats
för gemensamt begagnande kan sådana byten leda till avsevärda förskjutningar i
den ena makens anspråk på all med stöd av den presumerade samäganderätten få
del i den andra makens egendom.

En
annan nackdel med de sakkunnigas förslag är att det skulle föra svensk rätt
bort från övriga nordiska länders rättssystem. I hela Norden finns i dag ett
system med giftorätt och samäganderätt. I de övriga nordiska länderna finns
det inget intresse för att vid sidan därav införa ett system med presumerad
samäganderält av det slag som de sakkunniga har föreslagit-För egen del anser
jag att målet att åstadkomma en ekonomisk utjämning för gifta inte bör
begränsas på det sätt som de sakkunniga har gjort ulan bör omfatta även annan
egendom än bostad och bohag. Detta sker enligt min mening bäst genom alt man
bygger vidare på giftorättssystemel.

Nuvarande giftorältssystem tillgodoser i de flesta
fall kravet på utjämning av makars ekonomiska förhållanden vid upplösning av
äktenskapet. Detta gäller utan undantag när det endast finns giftorältsgods i
äktenskapet. Om det däremot finns ett äktenskapsförord som gör viss egendom
till enskild, undandras denna egendom delningen. Därmed hindras utjämning-

en. Äktenskapsförord ingås genom att båda makarna kommer
överens om det. Om viss egendom undandras en makes utjämningsanspråk därför alt
den är enskild enligt äktenskapsförord, beror det alltså på en överenskommelse
som maken medverkat i. Om omständigheterna emellertid är sådana att en tillämpning
av äktenskapsförordet skulle vara oskälig gentemot den andra maken, bör
villkoren i äktenskapsförordet kunna jämkas så att den enskilda egendomen -
helt eller delvis — kommer att ingå i bodelningen som om den vore
giflorättsgods. Den frågan återkommer jag lill i avsnitt 2.4.6.

Genom möjligheten att jämka ett äktenskapsförord bör man
således kunna åstadkomma den erforderliga utjämningen även när det finns enskild
egendom i äktenskapet. Detta gäller dock inte när egendomen är enskild till
följd av villkor vid gåva eller i testamente. För de sannolikt mycket sällsynta
fall då all eller nästan all egendom som den ekonomiskt starkare maken har är
enskild till följd av villkor vid gåva eller i testamente bör man i stället vid
behov kunna använda möjligheten alt tillerkänna den ekonomiskt svagare maken
ett engångsunderhåll. Till denna fråga återkommer jag i specialmotiveringen.

Även om målet att utjämna makarnas
ekonomiska förhållanden alltså kan nås inom ramen för nuvarande
giftorättssyslem, i vissa fall med hjälp av jämkningsregler och
engångsunderhåll, finns det ett behov av att i vissa avseenden stärka en makes
rätt vid bodelningen lill bostad och bohag som ägs av den andra maken eller av
makarna gemensamt.

Enligt 1959 års lag om makars
gemensamma bostad skall sådan bostad vid bodelning efter äktenskapsskillnad på
begäran tilldelas den make som bäst behöver bostaden, om det även med hänsyn
till omständigheterna i övrigt är skäligt. Delta gäller utan inskränkning för
bostad som är giftorältsgods och oavsett om en make eller båda makarna står
som ägare eller innehavare av bostaden. Om bostaden är enskild egendom, gäller
rätten bara för bostad som innehas med hyres- eller bostadsrätt men inte för
fastighet som innehas med äganderätt.

Enligt min mening finns det skäl alt låta den
övertaganderält som gäller enligt 1959 års lag omfatta all egendom som är
enskild till följd av äktenskapsförord. Det finns vidare ett starkt socialt
skyddsinlresse som talar för att en make inte genom avtal om egendomsordningen
i äktenskapet skall kunna avsäga sig rätlen alt överta bostaden. Till den
frågan återkommer jag i avsnitt 2.4.1.

När det däremot gäller fastighet som är enskild på grand
av villkor om det vid gåva eller i testamente gör sig andra intressen starkt
gällande. Som jag kommer att utveckla närmare i avsnitt 2.4.6 bör en givares
eller testators villkor alltid respekteras. Det bör därför inte gå att jämka
sådana villkor. Av detta skäl anser jag att det inte heller skall vara möjligt
att överta fastigheter som är enskild egendom till följd av sådana villkor. Jag
förordar atl en sådan begränsning införs även beträffande andra bostäder.

Prop. 1986/87: 1

Makars bostad och bohag

I gällande rätt finns vissa regler som begränsar en makes
rätt att utan Prop. 1986/87: 1 andra makens samtycke fritt råda över
fastigheter och andra bostäder Makars bostad (6 kap. 4 och 6 §§
giftermålsbalken och 5 och 6 §§ lagen med särskilda o«=*' '»ohag
bestämmelser om makars gemensamma bostad). Reglerna i giftermålsbalken
förbjuder en make att utan den andra makens samtycke avhända sig eller inteckna
fast egendom som den andra maken har giftorätt i. En sådan åtgärd är ogiltig,
om den andra maken väcker talan om det inom viss tid. Enligt reglerna i 1959
års lag skall en uthyrning av en makes fastighet eller lägenhet återgå på talan
av den andra maken, om uthyrningen har skett utan dennes samtycke och leder
till förfång för denne. Detsamma gäller vid överlåtelse eller pantsäUning av
hyres- eller bostadsrätt. Även i dessa fall skall talan väckas inom viss tid.

De nu beskrivna
rådighelsinskränkningarna har i viss utsträckning -men inte helt och hållet -
varit avpassade lill rätten all överta den gemensamma bostaden. När nu denna
rätt utvidgas, bör även rådighelsinskränkningarna utvidgas i motsvarande mån.
Jag förordar därför att en make inte utan den andra makens samtycke skall få
avhända sig makars gemensamma bostad och inle heller få hyra ut den. Enda
undantaget bör - i konsekvens med vad jag nyss har föreslagit om
övertaganderätlen - vara egendom som är enskild lill följd av villkor om det
vid gåva eller i testamente.

Nuvarande rådighetsinskränkningar
gäller också vid pantsättning av bostaden. Av skäl somjag kommer att utveckla
närmare i specialmotiveringen bör pantsättning även i fortsättningen kräva
samtycke av make. Nuvarande rådighetsinskränkningar omfattar vidare all fast
egendom, som är en makes giftorältsgods, oavsett om egendomen utgör makarnas
gemensamma bostad eller ej. Även i detta avseende bör gällande rådighetsinskränkningar
behållas med hänsyn till att det här rör sig om egendom som i allmänhet
uppfattas som särskilt viktig i ett äktenskap.

För bohag finns inga
övertaganderegler i gällande rätt. Vid bodelning med anledning av makes död får
den efterievande maken dock, om den egendom som tillkommer denne är ringa, ta
ut nödigt bohag ur makarnas giftorältsgods, även om det skulle inkräkta på
arvingarnas lott (13 kap. 12 § första stycket giftermålsbalken).

Del finns däremot regler om
rådighetsinskränkningar beträffande bohag. Enligt 6 kap. 5 § giftermålsbalken
får en make inte utan den andra makens samtycke avhända sig eller pantsätta
lösören som den senare maken har giftorätt i, om lösörena ingår i det för
makarnas gemensamma begagnande avsedda bohaget eller utgör den senare makens
nödvändiga arbetsredskap eller är avsedda för barnens personliga bruk.

Vad som skall skyddas från ensidiga
dispositioner av den make som äger viss egendom är, som jag redan har
framhållit, makarnas gemensamma hem. Däri ingår utöver permanentbostaden del
gemensamma bohaget. Det är därför naturiigt atl de övertagande- och
rådighelsregler som skall gälla för den gemensamma bostaden också blir gällande
för det gemensamma bohaget.

Jag
förordar således att en make får rätt att vid bodelningen överta gemensamt
bohag i samma utsträckning som jag nyss har föreslagit för gemensam bostad samt
att de rådighetsinskränkningar som avser avhändelser av gemensam bostad även
skall gälla för gemensamt bohag.

Vad jag nu har anfört har gällt makar. Motsvarande
frågor beträffande sambor återkommer jag lill i avsnitt 2.6.2.

Prop.
1986/87: 1

Avtal mellan makar

Sammanfattning av skälen
för mitt förslag: Genom giftorättssystemet åstadkoms en ekonomisk utjämning
mellan makar vid bodelning utom i de fall då det finns enskild egendom. Genom
att jämka äktenskapsförord och genom engångsunderhåll till den ekonomiskt
svagare maken kan en sådan utjämning åstadkommas även när det finns enskild
egendom. Några nya särskilda regler för utjämning behövs därför inte. Med
hänsyn till de förordade reglerna om jämkning av äktenskapsförord bör det inle
finnas något skäl mot att utvidga den rätt som en make f. n. har atl ta över
bostad som tillhör den andra maken till att omfatta även det fallet att
bostaden är den andra makens enskilda egendom på grund av ett sådant förord.
Eftersom makamas gemensamma hem inle beslår bara av bostaden utan även av det
gemensamma bohaget, bör övertaganderätten utvidgas till att avse även bohaget.
De inskränkningar som gäller f.n. i en makes rätt atl råda över sin egendom bör
utvidgas så att de kommer att gälla den egendom som omfattas av
övertaganderätten. Härigenom uppnås syftet att egendomen skall finnas kvar när
övertagandet blir aktuellt.

2.4
Avtal mellan makar

2.4.1
Gränserna för avtalsfriheten

Mitt
förslag: Makar skall liksom hittills fritt kunna ingå avtal med varandra
angående egendomsförhållandena i äktenskapet. En make skall dessutom som f.n.
kunna sluta förmögenhetsrättsliga avtal med den andra maken eller med tredje
man. De tidigare förordade reglerna om övertaganderätt och
rådighetsinskränkningar avseende gemensamt bohag och bostad (se avsnitt 2.3)
skall dock gälla oavsett vad makarna kan ha avtalat om egendomen och om hur den
skall fördelas vid en framlida bodelning.

FamiUelagssakkunnigas
förslag: Överensstämmer med mitt förslag (se betänkandet s. 218-223).

Remissinstanserna:
Endast tre remissinstanser har direkt tagit upp frågan. JK avstyrker förslaget
beträffande reglerna om övertaganderätt och rådighetsinskränkningar, eftersom
det enligt JK inkräktar på principen om avtalsfrihet. Malmö tingsrätt och
juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala

universitet
tillstyrker förslaget. Tingsrätten anser dock atl de egendomska- Prop. 1986/87: 1

tegorier som skall omfattas av de tvingande reglerna bör
begränsas och Avtal mellan

preciseras mer än som sker genom uttrycken "gemensamt
bohag" och makar

"gemensam bostad".

Skälen för mitt förslag: Enligt giftermålsbalkens
regelsystem är makar två ekonomiskt självständiga personer på så sätt att var
och en av dem själv förvaltar sin egendom och svarar för sina skulder. De har
också möjlighet atl ingå avtal med varandra, på samma sätt som var och en av
dem kan ingå avtal med utomstående personer, s. k. tredje män.

Någon allmän regel om
avtalsfriheten finns inle i giftermålsbalken. Den anses i stället följa av
allmänna rällsgrandsatser. Allmänna avtalsrällsliga regler skall alltså
tillämpas, om inte avvikande regler för etl visst fall finns i
giftermålsbalken. Balken innehåller nämligen vissa regler som begränsar
avtalsfriheten. När det gäller avtal mellan makarna avser dessa begränsningar
främst vederlagsfria överföringar av egendom mellan dem. Särskilda formkrav
har ställts upp, och till borgenärernas skydd har dessutom särskilda
förpliktelser lagts på mottagaren. Däralöver finns det vissa bestämmelser,
närmast av utfyllande karaktär, för ett par andra typer av rättsförhållanden (8
kap. giftermålsbalken). Begränsningarna beträffande makarnas rätt alt ingå avtal
med tredje man avser regler om rätt för en make alt överta den andra makens
egendom och inskränkningar i en makes rätt alt råda över viss egendom.

Avtal som makar ingår med varandra
kan vara sådana som angår egendomsordningen i äktenskapet men de kan också
vara av förmögenhets-rättsligt slag, t.ex. köp, byte eller gåva. Mellan de båda
huvudgrapperna av avtal går inle någon tydlig gräns. Särskilt vid avtal om
bodelning kan man ofta ha anledning att ställa frågan var den familjerältsliga
delen slutar och den förmögenheisrätlsliga börjar. Bodelningsavtalet kan
innebära att egendom lill etl betydande värde förs över från den ena maken till
den andra men ändå strikt vara att betrakta som familjerätlsligt. Det kan också
innebära en blott obetydlig överföring, som emellertid genom att gå utanför de
för bodelningen gällande ramarna i själva verket är alt anse som
förmögenhelsrättslig. Till borgenärernas skydd finns dock bestämmelser om
verkan av makes eftergift vid bodelning, vilka är så utformade att gränsdragningen
saknar betydelse för dem (13 kap. 14 § giftermålsbalken och 32 § konkurslagen,
1921:225).

Jag har hka litet som de sakkunniga
funnit anledning lill någon ändring i den grundläggande principen att makar
skall ha möjlighet att ingå avtal med varandra såväl beträfTande
egendomsordningen i äktenskapet som när det gäller förmögenheisrätlsliga avtal.
Vad som bör diskuteras närmare nu är i stället om det finns skäl alt föreslå
några förä!idringar av de begränsningar i avtalsfriheten som finns i dag.

Det skydd som borgenärer i dag har
mot förmögenhetsöverföringar från den skuldsatta maken till den andra maken får
anses vara lämpligt utformat. Inte heller de sakkunniga har funnit anledning
att föreslå några förändringar i den delen.

När det gäller avtal med tredje man
har jag i avsnitt 2.2.3 föreslagit att nuvarande vederlagsregler vid bodelning
skall avskaffas och att i stället bara gåvor och liknande vederlagsfria
avhändelser som ena maken har gjort inom ett år före ansökan om
äktenskapsskillnad skall kunna ge andra maken kompensation. Däratöver har jag i
avsnitt 2.3 förordat vissa ändringar i de begränsningar som gäller f. n. i
fråga om övertaganderält beträffande makars gemensamma bostad och rådighetsinskränkningar
beträffande sådan bostad och makars gemensamma bohag. Jag har också föreslagit
att övertaganderätten utvidgas till alt omfatta bohaget.

Starka sociala skäl talar för att det minimiskydd som en
make sålunda bör ges genom reglerna om övertaganderätt och
rådighetsinskränkningar avseende gemensamt bohag och bostad inte skall kunna
sättas ur spel genom att maken i förväg avstår från detta skydd genom aft gå
med på att egendomen får bli enskild. Jag har därför - i likhet rned de
sakkunniga -kommit till den uppfattningen att reglerna om övertaganderätt och
rådighetsinskränkningar avseende gemensamt bohag och bostad bör gälla även om
egendomen är andra makens enskilda. Somjag har anfört i avsnitt 2.3 bör detta
dock inte gälla egendom som är enskild till följd av villkor om del vid gåva
eller i testamente.

I sammanhanget har de sakkunniga
också diskuterat frågan om den formella konstraktionen av det avtalssystem som
reglerar egendomsordningen i ett äktenskap. Enligt de sakkunniga kan makarna
ha svårt alt genomskåda att ett avtal om atl viss egendom skall vara ena makens
enskilda kan få betydelse för en kommande bodelning. De sakkunniga förordar
därför alt avtalet direkt skall reglera hur egendomen skall behandlas Vid en
eventuell bodelning.

Jag är emellertid för egen del
övertygad om att makar som ingår avtal om att göra egendom till enskild i regel
är myckel väl medvetna om all delta påverkar en eventuell framtida bodelning.
Ett av huvudskälen för att göra egendom till enskild är ju att gardera en make
mot att vid äktenskapets upplösning behöva dela med sig av egendomen. Jag kan
därför inte se någol behov av en ändring av den formella regelkonstraktionen.
Därtill kommer atl jag - som jag har berört i avsnitt 2.3 - inte kan godta de
sakkunnigas förslag att på alla punkter utplåna skillnaderna i rättsregler
under bestående äktenskap mellan giftorältsgods och enskild egendom.

Prop. 1986/87: 1

Avtal mellan makar

Sammanfattning
av skälen för mitt förslag: De sociala skyddsintressena gör att en make inte
genom avtal om egendomsordningen bör kunna avsäga sig sin rätt att i vissa fall
överta bostad och bohag eller det skydd som rådighetsinskränkningar avseende
bostad och bohag avser att ge, även om bostaden eller bohaget utgör den andra
makens enskilda egendom.

5 Riksdagen 1986/87. I saml. Nr I

2.4.2
Avtalsutrymmet vid bodelning

Mitt
förslag: Makar skall vid bodelning ha frihet att själva komma överens om i
vilken utsträckning de tidigare förordade jämkningsreglerna (se avsnitt 2.2.2)
skall medföra att likadelningen åsidosätts. Makar skall också ha möjlighet att
vid bodelningen avtala om att enskild egendom skall ingå i bodelningen utan att
gåva anses föreligga. Denna möjlighet skall dock inte gälla egendom som är
enskild på grand av villkor om del vid gåva eller i testamente.

Prop. 1986/87:1

Avtal mellan makar

Familjelagssakkunnigas
förslag: Överensstämmer med mitt förslag utom så till vida att de sakkunniga
har ansett att en överenskommelse mellan makarna om att enskild egendom skall
ingå i bodelning även bör få omfatta egendom som är enskild på grand av villkor
vid gåva eller i testamente (se belänkandet s. 236-244).

Remissinstanserna:
Godtar allmänt att makar vid bodelningen skall ha frihet att inom ramen för
jämkningsreglerna själva komma överens om i vilken utsträckning likadelning
skall frångås. Däremot avstyrker några remissinstanser de sakkunnigas förslag i
övrigt.

Skälen
för mitt förslag: Enligt min mening är det önskvärt att makar ges frihet att
själva ordna sina angelägenheter så långt det är möjligt utan atl grundläggande
skyddsintressen åsidosätts. Att makar ges frihet atl själva komma överens om
alt frångå likadelningen framstår därför som följdriktigt så länge sådana
överenskommelser ligger inom ramen för de jämkningar av likadelningen som kan
ske genom de i lagen angivna jämkningsreg-lema.

Makarna bör själva kunna bestämma i vilken
omfattning en utjämning enligt likadelningsprincipen skall tillämpas i deras
fall. Regelmässigt bör hela jämkningsutrymmel stå till buds, dvs. de bör kunna
bestämma andelarna inom ramen för vad likadelningsprincipen innebär, på ena
sidan, och vad resultatet blir om vardera maken behåller sin egendom, på den
andra sidan. Detta bör gälla även vid kortvariga äktenskap. Makarna kan finna
att en generell likadelning är bättre i deras fall även vid ett sådant äktenskaps
upplösning, t. ex. därför alt de sammanbott lång tid före vigseln.

En fråga av annat slag är i vad mån makar vid
bodelning skall i enlighet med de sakkunnigas förslag kunna avtala alt enskild
egendom skall ingå i bodelningen.

Enligt giftermålsbalken kan makar under äktenskapet
omvandla giflorättsgods till enskild egendom och enskild egendom till
giftorättsgods. Det sker genom att de upprättar etl avtal om del. Avtalet
kallas äktenskapsförord (8 kap. 1 §). För äktenskapsförord gäller vissa
formkrav. Det skall

upprättas skriftligen,
undertecknas av makarna och bevittnas (8 kap. 10 §). Därefter skall det ges in
lill tingsrätten för registrering. Tingsrätten sänder en avskrift av förordet
lill äktenskapsregistret för att registreras i detta (8 kap. Il§).

Ett
äktenskapsförord varigenom giftorättsgods görs till enskild egendom eller
enskild egendom görs till giflorättsgods innebär således ingen förmögenhetsöverföring
mellan makarna. Det innebär endast att egendomen får en annan status. Rättsverkningarna
under bestående äktenskap hänför sig i stället till makens rätt att ensam
förfoga över egendomen. För giftorättsgods gäller i vissa fall
rådighetsinskränkningar som inte gäller för enskild egendom. Egendomens status
får emellertid sin främsta betydelse i samband med atl äktenskapet upplöses
eller då bodelning sker under bestående äktenskap.

Vid bodelning skall makarnas nettogiftorättsgods
sammanläggas och därefter delas mellan makarna, vanligen i lika delar. Ju mer
av en makes egendom som är dennes enskilda, desto mer far maken behålla av sin
egendom. Makens möjligheter att förvärva egendom från andra maken ökar också.
Om makarna i enlighet med de sakkunnigas förslag kunde komma överens om att
enskild egendom som tillhör någon av dem skall ingå i bodelningen (som om den
utgjorde giftorättsgods), skulle således en sådan överenskommelse medföra att
den make som har den enskilda egendomen fick behålla mindre av sin egendom
eller alternativt förvärva mindre av andra makens egendom än som skulle ha blivit
fallet enligt nuvarande regler.

Några remissinstanser har ansett atl en sådan
ordning skulle kunna medföra atl makarna fick möjlighet att utan publicitet
ändra föratsättningarna för fördelningen av ekonomiska värden mellan dem på
ett sätt som kunde skada borgenärerna. Med anledning härav vill jag framhålla
att det är makamas sammanlagda nettogiftorättsgods som skall delas. Om en
skuldsatt make med enskild egendom kunde komma överens med sin make om att den
enskilda egendomen skall ingå i bodelningen (som om den vore giftorättsgods)
skulle den enskilda egendom som behövs för att täcka den makens skulder komma
att tilläggas honom eller henne innan sammanläggning av makarnas egendom sker
inför delningen. Att öppna möjligheten för makar att komma överens om all
enskild egendom skall ingå i bodelningen ökar därför inte de risker som en
bodelning medför för de borgenärer vars fordringar har uppkommit innan ansökan
gjordes om äktenskapsskillnad. Jag kan därför inte finna alt hänsynen till
dessa borgenärer skulle utgöra elt hinder för att genomföra de sakkunnigas
förslag. Vad gäller skyddet för sådana borgenärer vars fordringar har uppkommit
efter det att ansökan gjordes om äktenskapsskillnad återkommer jag lill det i
specialmotiveringen.

Gällande rätt torde, som de sakkunniga har
framhållit, innebära alt enskild egendom kan genom bodelning - som grund för
ett familjerätlsligt

Prop.
1986/87: 1

Avtal mellan makar

förvärv
och utan att gåva anses föreligga - överföras från den ena maken till den andra
endast i den omfattning det är påkallat för att tillgodose den andra makens
anspråk på vederlag eller på att överta bostaden enligt lagen (1959:157) med
särskilda bestämmelser om makars gemensamma bostad. Sedan äktenskapet har
upplösts men innan bodelning har ägt ram kan egendomen inte heller förvandlas
lill giflorättsgods genom äktenskapsförord. Det är enligt de sakkunniga vidare
tveksamt om ett sådant förord kan slutas under betänketid eller annars efter
det atl talan om äktenskapsskillnad har väckts med verkan för den därpå
följande bodelningen, som ju hänför sig till en tidpunkt som redan har
passerats när förordet ingås.

Enligt vad de sakkunniga har erfarit förekommer del
ibland att makar under betänketiden finner skäl alt ändra ett en gång slutet
äktenskapsförord om egendomsordningen. Det lär vidare ha förekommit att
makaraa, med hänsyn till osäkerheten om verkan av ett under betänkelid slutet
förord, återkallar den väckta talan, därefter skriver ett nytt äktenskapsförord
som upphäver det äldre och sedan på nytt väcker talan om äktenskapsskillnad.
Ett visst praktiskt behov av att vid bodelningen kunna sätta ett
äktenskapsförord åt sidan synes därför finnas.

Utöver vad de sakkunniga har anfört till stöd för
förslaget atl makar vid bodelning skall kunna avtala om att enskild egendom
skall ingå i denna vill jag framhålla alt makar under ett beslående äktenskap
har möjlighet att helt fritt omvandla enskild egendom till giftorättsgods genom
ett äktenskapsförord. Delta kan de göra i vart fall ända fram lill den dag då
de väcker talan om äktenskapsskillnad. Några negativa effekter av detta har
inte kunnat märkas. Inte heller har det vid remissbehandlingen eller annars
kommit fram några skäl som talar emot atl denna rätt utsträckts i tiden ända
fram till bodelningen. Jag biträder således förslaget att sådan egendom som
genom äktenskapsförord har gjorts till ena makens enskilda skall ingå i
bodelning om makarna kommer överens om det.

En makes egendom kan enligt giftermålsbalken bli
dennes enskilda även på andra sätt än genom äktenskapsförord. Sålunda blir den
egendom som en make erhåller vid bodelning efter boskillnad den makens enskilda
(9 kap. 4 §). Vad en make förvärvar efter det att boskillnad har sökts blir
också makens enskilda egendom (9 kap. 3 §). Som jag har sagt i avsnitt 2.2.5
bör emellertid institutet boskillnad avskaffas, och egendom som en make
erhåller efter bodelning bör inte bli den makens enskilda egendom.

Om en make förvärvar egendom genom gåva eller
testamente kan egendomen också bli makens enskilda, nämligen om givaren eller
testatorn har föreskrivit detta som ett villkor vid gåvan respektive i
testamentet (6 kap. 8 §). De sakkunniga har föreslagit att även sådan enskild
egendom skall ingå i bodelning, om makarna kommer överens om det. Några
remissinstanser har vänt sig emot detta.

I likhet med de kritiska remissinstanserna anser
jag atl villkor för en gåva eller i ett testamente om att egendomen skall vara
mollagarens

Prop.
1986/87: 1

Avtal
mellan makar

enskilda
måste respekteras. Skälet för sådana villkor är ju i regel att givaren
respektive testalor har önskat skydda mottagaren mol krav från den andra maken
på att egendomen skall vara giftorättsgods eller mot att egendomen förs över
lill den maken eller tas i anspråk för den makens skulder. Enligt
giftermålsbalken är det inte möjligt att genom äktenskapsförord omvandla sådan
enskild egendom till giftorättsgods (6 kap. 8 § 2 jämfört med 8 kap. I §).
Enligt min uppfattning bör makar inte heller i fortsättningen kunna genom avtal
åsidosätta givares eller lestators föreskrifter, vare sig under äktenskapels
bestånd eller vid bodelning i samband med äktenskapets upplösning.

De sakkunnigas huvudskäl för förslaget att även
egendom som blivit enskild genom villkor vid gåva eller i testamente skall
kunna dras in i bodelningen är alt det ligger i linje med ett annat av de
sakkunnigas förslag, nämligen att jämkning skall kunna ske av villkor i
gåvobrev eller testamente. Somjag strax skall återkomma till föreslår jag
emellertid att den delen av de sakkunnigas förslag inte genomförs. Därmed
saknas också detta skäl atl genomföra förslaget om att sådan enskild egendom
skall kunna dras in i bodelning.

Jag förordar således att enskild egendom skall
kunna ingå i bodelningen om makarna kommer överens om det men att detta inte
skall gälla egendom som är enskild på grund av villkor vid gåva eller i
testamente.

Vad slutligen angår förhållandet till borgenärerna
skulle en makes medgivande att hans enskilda egendom får ingå i bodelningen
någon gång kunna innebära en nackdel för dessa genom att maken vid bodelningen
får ulmätningsfri egendom i utbyte mot utmätningsbar. Denna situation kommer
jag att behandla närmare i specialmotiveringen.

Prop.
1986/87: 1

Avtal
mellan makar

Sammanfattning av skälen
för mitt förslag: Makar bör ha frihet atl själva ordna sina angelägenheter så
långt det är möjligt utan alt grundläggande skyddsintressen åsidosätts. Detta
leder lill att makar vid bodelning bör ha frihet att själva komma överens om i
vilken utsträckning de i lagen angivna jämkningsreglerna skall medföra att
likadelningen åsidosätts. De bör också ha möjlighet att avtala att enskild
egendom skall ingå i bodelningen. Detta bör dock inte få gälla sådan egendom
som är enskild på grand av föreskrift vid gåva eller i testamente.

2.4.3
Avtal om framtida bodelning

Mitt
förslag: Etl avtal som makar inför förestående äktenskapsskillnad träffar om
den kommande bodelningen skall kräva skriftlig form.

Familjelagssakkunnigas
förslag: Överensstämmer med mitt förslag (se betänkandet s. 245-250).

Remissinstanserna: Endast
tre remissinstanser har behandlat frågan närmare. En tillstyrker de
sakkunnigas förslag, en ifrågasätter skriftlighels-kravet och en anser att det
bör utformas en allmän jämkningsregel för bodelningsavtal som bör kunna gälla
även avtal om framtida bodelning.

Prop. 1986/87: 1

Avtal mellan makar

Skälen
för mitt förslag: Enligl giftermålsbalken har makar möjlighet att inför en
föreslående äktenskapsskillnad träffa avtal om den kommande bodelningen eller
vad som har samband med den (8 kap. 8 §). Ett sådant avtal — vanligen benämnt
föravtal om bodelning - kan på talan av en make jämkas av domstol om det är
uppenbart obilligt för den maken (11 kap. 16 §). Sådan talan skall väckas inom
etl år från del att äktenskapsskillnaden meddelades. I annat fall är makens
rätt till talan förlorad.

Ett föravtal om bodelning är inle likvärdigt med
etl äktenskapsförord (jfr 8 kap. 1 § andra stycket giftermålsbalken). Det är
inle heller elt avtal om bodelning. Del får ingen verkan gentemot tredje man
utan kan på sin höjd vara bindande i förhållandet mellan makarna.

Något formkrav för föravtal har inte stälUs upp.
Även muntliga föravtal har därför godtagits (NJA 1978 s. 497).

I och med att föravtalet inte får någon verkan mot
tredje man anses äganderätt till egendom inte kunna överföras genom ett
föravtal. Först vid bodelningen sker äganderättsövergången.

Det kunde i och för sig övervägas att helt slopa
möjligheten att ingå föravtal. Genom de förslag som jag har lagt fram i avsnitt
2.2.5 om bodelning under äktenskapet utan samband med äktenskapsskillnad samt
i avsnitt 2.2.4 om en möjlighet alt få bodelning genast när ansökan har gjorts
om äktenskapsskillnad borde det praktiska behovet av föravtal ha minskat.
Föravtalens nuvarande praktiska betydelse är emellertid också alt ingå som ett
led vid den samlade lösningen av alla de frågor som uppstår i samband med
upplösningen av äktenskapet. I många fall torde makarna ena sig om en sådan
lösning redan innan ansökan om äktenskapsskillnad ges in. Om föravtal i
framtiden skulle underkännas, skulle en make vid en senare tidpunkt kunna gå ifrån
överenskommelsen. Därigenom skulle möjligheten att på ett tidigt stadium av
skilsmässoförhandlingarna nå en samförståndslösning kunna försvåras.

Jag anser därför att del även i fortsättningen bör
finnas möjlighet alt ingå föravtal om bodelning. Däremot gäller det att undvika
eller minska de problem som kan finnas när det gäller gränsdragningen i
förhållande till äktenskapsförord och bodelningsavtal.

Jag vill framhålla atl elt avtal i fortsättningen
lika litet som enligt gällande rätt kan ha rättslig betydelse om det ingås
alltför långt i förväg. Avtalet bör vara slutet inför en omedelbart förestående
äktenskapsskillnad. Det är i denna situation som avtalet fyller en praktiskt
betydelsefull funktion.

Avtalet bör inle heller i fortsättningen kunna få
någon rättsverkan gentemot tredje man.

I
och med atl även muntliga föravtal hittills har ansetts giltiga uppkommer en
konflikt med regelsystemet för bodelning, som ju kräver skriftlig form (13 kap.
1 § giftermålsbalken jämfört med 23 kap. 4 § ärvdabalken). Genom det muntliga
avtalet uppkommer samma rättigheter och skyldigheter mellan makarna som när
det gäller bodelning. Den skillnad som föreligger i fråga om formkravet
framstår inte som följdriktig och kan ge underlag för onödiga tvister och andra
komplikationer. Från rationell synpunkt är det svårt att se annat än att samma
formkrav i fortsättningen bör gälla för föravtal som för själva
bodelningsavtalet. För en sådan lösning talar också att det för en make kan
vara lättare att göra klart för sig innebörden i föravtalet om detta ges
skriftlig form.

Jag förordar således att föravtal om bodelning
godtas om de har upprättats skriftligen. Enbart muntliga överenskommelser bör
således i fortsättningen inte tillerkännas verkan mellan makarna.

Jag har i avsnitt 2.2.6 föreslagit att kravet på
bevillning av bodelningshandling skall slopas. I konsekvens med detta
ställningstagande bör inte heller något krav på vittnen vid föravtal om
bodelning ställas upp.

Liksom
f.n. bör det finnas möjlighet att jämka ett föravtal, om det är oskäligt mot
ena maken. Jag återkommer i avsnitt 2.4.6 till frågan om jämkningsregelns
närmare utformning.

Prop.
1986/87: 1

Avtal
mellan makar

Sammanfattning
av skälen för mitt förslag: Eftersom konsekvenserna av ett föravtal blir
desamma som rättsverkningarna av ett bodelningsavtal i förhållandet makarna
emellan, bör samma formkrav gälla för etl föravtal som för ett bodelningsavtal.

2.4.4
Gåvor mellan makar m. m.

Mitt
förslag: Gåvor mellan makar skall bli bindande för dem även ulan
äktenskapsförord. Sådan gåva skall registreras hos tingsrätten för att bli
bindande mot givarens borgenärer. Gåva av skepp, skeppsbygge och andel i skepp
eller skeppsbygge samt vissa gravrättigheter skall dock anses fullbordad först
när både sådan registrering har skett och inskrivning har sökts för förvärvet.
Äktenskapsförord skall inte längre användas för gåva mellan makar utan endast
som ett avtal om egendomsordningen. Nuvarande bestämmelser om gåva lill
trolovad upphävs.

FamiUelagssakkunnigas
förslag: Överensstämmer i stort sett med milt förslag. De sakkunniga anser
dock atl del för alt gåva av skepp m. m. skall vara bindande mot givarens
borgenärer räcker om inskrivning har sökts för förvärvet och att
lagfartsansökan eller registrering var för sig skall ge motsvarande skydd vid
gåva av fast egendom (se betänkandet s. 228-236).

Remissinstanserna: De
flesta tillstyrker de sakkunnigas förslag eller lämnar det utan erinran. En
anser alt även gåvor av fast egendom bör omfattas av kravet på registrering hos
tingsrätt, medan en annan anser att någon form av offentliggörande i massmedia
bör krävas för att gåva skall vara sakrätts-ligt skyddad. JK och
kammarkollegiet avstyrker förslaget såvitt gäller gåva mellan makar. Enligt
kammarkollegiet skulle ett slopande av kravet på äktenskapsförord och den
obligatoriska registreringen försvåra det allmännas insyn i gåvotransaklioner
mellan makar. Juridiska fakultetsnämnden vid Uppsala universitet betvivlar att
de av de sakkunniga föreslagna reglerna innebär någon förbättring i
förhållande till nuläget. Nämnden anser också att det vid gåva av fast egendom,
skepp etc. är motiverat alt utöver lagfartsansökan (motsvarande) kräva särskild
registrering hos tingsrätten för skydd mol givarens borgenärer.

Prop. 1986/87: 1

Avtal mellan makar

Skälen
för mitt förslag: För gåvor mellan makar krävs normalt äktenskapsförord (8
kap. 2 § giftermålsbalken). När det är fråga om sedvanliga skänker, vilkas
värde inte slår i missförhållande till givarens villkor, behövs dock inget äktenskapsförord.
Sådant behövs inte heller för vissa besparingsöverföringar. Till dessa
återkommer jag i nästa avsnitt.

Enligt lagen (1936:83) angående vissa utfästelser
om gåva (gåvoutfästel-selagen) får en utfästelse om gåva av lös egendom under
vissa förutsättningar göras gällande i förhållandet mellan givare och
gåvotagare men inte i förhållande till givarens borgenärer. Detta gäller dock
inte gåvor mellan makar. En utfästelse av en trolovad eller make atl under
äktenskapet lill andra maken utge pengar eller annat utan vederlag är nämligen
aldrig bindande (8 kap. 2 § andra stycket giftermålsbalken).

I gåvoutfästelselagen finns också bestämmelser om
när en gåva är att anse som fullbordad, dvs. när rättshandlingen kan göras
gällande mot givarens borgenärer (2—4 §§). Även dessa regler är när del gäller
gåvor mellan makar i princip satta ur spel genom giftermålsbalkens regler. En
gåva mellan makar är fullbordad först när ett över gåvan upprättat äktenskapsförord
— en av båda makarna undertecknad och bevittnad handling - har getts in till
rätten för att registreras där (8 kap. 10 - 12 §§ giftermålsbalken). Kravet på
äktenskapsförord ersätter det krav på överlämnande som annars gäller för
sakrätlsligt skydd vid överlåtelser av lös egendom i allmänhet.

Gällande regler om gåvor mellan makar har den
fördelen alt de ger givarens borgenärer ett tillfredsställande skydd. Detta
skydd ligger dels i den publicitet som gåvan får genom atl förord om gåva skall
kungöras i tidningarna, dels i den klarhet som genom registreringsförfarandet
skapas om gåvan och tidpunkten för den.

När det däremot är fråga om förhållandet mellan
makarna synes gällande bestämmelser inte vara helt lämpliga. För makar får det
ibland en avgörande betydelse om överföringen dem emellan av egendom skall
bedömas som

en
formfordrande gåva. De kan felaktigt förbise att en transaktion mellan dem har
gåvokaraktär och därför underiåla att upprätta elt äktenskapsförord. Senare
kan givaren eller dennes successorer - alldeles oavsett om något
borgenärsintresse påkallar det - göra gällande atl rättshandlingen är ogiltig
därför att den i själva verket var en formfordrande gåva. Detta leder lätt till
oskäliga konsekvenser för mottagaren.

Jag delar därför de sakkunnigas uppfattning alt det
nu bör bli möjligt att tillerkänna gåva mellan makar giltighet dem emellan
trots att det för verkan mot givarens borgenärer alltjämt bör gälla vissa
särskilda krav. För gåvans obligationsrältsliga verkningar kommer därmed
allmänna regler att gälla. Det innebär att en gåva mellan makar, som varit
fullt giltig om den lämnats mellan parter som inte varit gifta med varandra,
skall kunna göras gällande mot givaren av dennes make i den mån inte hänsynen
till givarens borgenärer lägger hinder i vägen. Med tanke på de särskilda
förutsättningar som uppställs i gåvoutfästelselagen för att en bindande
utfästelse skall gälla mellan parterna saknas anledning att fortfarande göra
undantag för makar på den punkten. Allmänna förmögenheisrätlsliga principer bör
kunna bli helt tillämpliga i förhållandet mellan makarna själva.

Jag övergår nu till att behandla frågan om vilka
krav som bör gälla för att gåvan skall bli skyddad mot givarens borgenärer.

Som
jag redan har framhållit bygger skyddet för givarens borgenärer dels på den
publicitet som gåvan får genom kungörelsen i tidningarna, dels på den klarhet
som regislreringsförfarandet skapar om gåvan och tidpunkten för denna.
Gällande regelsystem skall ses mol bakgrund av att det ofta förhåller sig så
att en gåva mellan makar rent faktiskt inte kan fullbordas genom överlämnande.

Familjelagssakkunniga
har ansett att kungörelseförfarandet kan slopas därför atl publiciteten i
tidningarna inle skulle ha så stor betydelse för borgenärsskyddet. Jag anser
emellertid alt del inle kan uteslutas att kungörandet i tidningarna fyller en
upplysningsfunktion. Jag förordar därför att förfarandet med kungörande i
tidningarna behålls.

För
skydd mot givarens borgenärer bör således, liksom f. n., krävas att gåva mellan
makar registreras. På samma sätt som äktenskapsförordet enligl gällande rätt
registreras hos tingsrätten bör registrering av gåva ske hos denna domstol.
Uppgifter om gåvan bör sedan av domstolen - liksom enligt gällande rätt -
kungöras och vidarebefordras till äktenskapsregistret. Liksom f. n. bör en
gåva från den ena maken till den andra gälla mot tredje man från det atl
ansökan om registrering görs hos tingsrätten (se 8 kap. 12 § giftermålsbalken;
jfr även NJA 1981 s. 528).

För
vissa typer av lös egendom finns det emellertid redan föreskrivet särskilda
former för registrering av överlåtelser som villkor för gåvas verkan mol
givarens borgenärer. Det gäller gåva av skepp, skeppsbygge eller andel däri.
Gåva av sådan egendom anses enligt 2 § gåvoutfästelselagen inte fullbordad om
inte förvärvet har registrerats enligl föreskriftema i

Prop.
1986/87: 1

Avtal mellan makar

Avtal
mellan makar

sjölagen (1891:35 s. I).
Liknande bestämmelser gäller enligt 9 kap. gruvla- Prop. 1986/87: 1 gen
(1974:342) för registrering av förvärv av inmutningsrätt och rätt till utmål.
Sådant förvärv skall anmälas till bergmästaren och snarast antecknas i
gruvregistret. Avtalet gäller inte mot överlåtarens borgenärer förrän anmälan
har skett (9 kap. 5 §).

De sakkunniga har ansett att ett val måste träffas
mellan de båda systemen och har förordat att den familjerältsliga
registreringen får vika för den registrering som gäller enligl den särskilda
lagstiftningen. För skydd mot givarens borgenärer vid gåva av t.ex. skepp
skulle således enligt de sakkunnigas förslag erfordras endast registrering
enligl sjölagens bestämmelser.

Som har påpekats vid remissbehandlingen behöver man
emellertid inte välja mellan systemen. Det finns också den möjligheten att
kräva registrering enligt båda systemen som villkor för att gåvan skall vara
fullbordad och skyddad mol givarens borgenärer. Gåva av sådan egendom som
skulle beröras av detta dubbla registreringskrav torde inte förekomma i någon
nämnvärd utsträckning. För dem som lämnar sådana gåvor torde del dubbla
regisireringskravet inte innebära någon särskild belastning. Med ett sådant
dubbelt registreringsförfarande vinner man bl. a. att anteckning om
gåvotransaktionen kommer att finnas både i äktenskapsregistret, som kan antas
granskas av borgenärer i allmänhet, och i skeppsregistret, som kan antas
granskas av främst borgenärer verksamma inom sjöfartsnäringen och av utländska
borgenärer. Härigenom uppslår etl fullgott skydd för alla typer av borgenärer.
Jag förordar därför i likhet med en remissinstans att det i dessa fall skall
krävas dubbel registrering för skydd mot givarens borgenärer.

Dubbel registrering finns i dag även när del gäller
gåva mellan makar av fast egendom. Först skall äktenskapsförordet registreras
och därefter skall lagfart sökas på grandval av det registrerade förordet. För
fast egendom gäller emellertid alt redan överlåtelseavtalet ger gåvotagaren
skydd mot givarens borgenärer. För makar innebär det att skyddet uppstår när äktenskapsförordet
ges in till rätlen för registrering (8 kap. 12 § giftermålsbalken).

De sakkunniga har föreslagit den ändringen atl
lagfartsansökan bör ge skydd mot givarens borgenärer oberoende av om
registrering av gåvan har skett enligl de allmänna reglerna för gåvor mellan
makar. Om den mottagande maken vill vänta med lagfartsansökan av någon
anledning bör dock enligl de sakkunniga skydd mot givarens borgenärer också
uppstå genom registrering av gåvan hos rätten.

Enligt min mening bör man emellertid undvika all
etl skydd mot givarens borgenärer kan uppstå på olika sätt och i stället
eftersträva ett enhetligt system för detta skydd. Vid lös egendom - bortsett
från den mycket speciella typ av egendom som utgörs av skepp, skeppsbygge och
andel däri och som berör ganska få människor — uppstår skyddet vid ansökan om

registrering
av gåvan hos rätten. Detta bör därför gälla även för fast egendom. Härigenom
kommer uppgift om gåvan alltid att finnas tillgänglig i äktenskapsregistret.
För makar blir det lätt att hålla reda på vilket krav som ställs upp för
skyddet mot givarens borgenärer, om detta krav är detsamma vid alla typer av
egendom.

Jag
kan inte se att handläggningen i någon nämnvärd grad skulle kompliceras av atl
registrering av gåvan hos rätten måste ske innan lagfart söks. Ansökan om
registrering och ansökan om lagfart kan i praktiken göras samtidigt, och
handlingarna kan vidarebefordras från tingsrättens enhet för gåvoregislreringar
till inskrivningsmyndigheten vid samma tingsrätt. Varken för sökanden eller
för domstolen torde förfarandet medföra några administrativa problem.

Genom att behålla kravet på registrering av gåvan
kommer uppgifter om den atl finnas tillgängliga både i äklenskapsregislret och
i faslighetsboken. Borgenärer i allmänhet, som kanske inte känner till
fastighetsinnehavet, har då möjlighet att få uppgift om gåvan från
äktenskapsregistret.

Jag förordar således att det vid gåva mellan makar
av fast egendom alltjämt skall krävas en registrering av gåvan hos tingsrätten
och därefter lagfartsansökan. Däremot bör det liksom hittills räcka med ansökan
om registrering av gåvan hos tingsrätten för att gåvan skall vara skyddad mot givarens
borgenärer.

I gällande rätt finns en möjlighet för trolovade
att ge varandra egendom att tillfalla mottagaren vid äktenskapets ingående (8
kap. 2 § giftermålsbalken). För sådan gåva krävs också äktenskapsförord. De
som ämnar gifta sig med varandra kan dock innan äktenskapet ingås ge varandra
fullbordade gåvor enligt allmänna regler. De flesta som gifter sig har
dessförinnan boll tillsammans någon lid. Formkravet för gåvor gäller inte
heller sedvanliga skänker som inte står i missförhållande till givarens
villkor. Det kan därför inle finnas något större behov för blivande makar att
ge varandra gåvor genom äktenskapsförord. Någon motsvarighet till den nu
gällande regeln därom behövs därför inte i fortsättningen.

Vad jag nu har anfört innebär att äktenskapsförord
inte längre skall användas för gåva mellan makar och trolovade. Begreppet
äktenskapsförord kan i stället helt reserveras för avtal om egendomsordningen
i äktenskapet. Sedan boskillnadsinstilutet har avskaffats kan enskild egendom
tillskapas genom avtal mellan makaraa endast med hjälp av äktenskapsförord.
Däratöver kvarstår möjligheten att göra egendom lill enskild genom att villkor
om det ställs upp i gåvobrev eller testamente.

Prop.
1986/87: 1

Avtal mellan makar

Sammanfattning av skälen
för mitt förslag: Eftersom makar ibland kan förbise att en transaktion mellan
dem har gåvokaraktär, kan de underlåta att upprätta äktenskapsförord. Detta kan
leda till att gåvan senare förklaras ogiltig på talan av givaren eller dennes
successorer, vilket lätt kan få oskäliga konsekvenser för mottagaren. För att
undanröja dessa svagheter i

nuvarande syslem bör gåvor
mellan makar bli giltiga dem emellan utan några särskilda familjerättsliga
formkrav. För giltighet mot givarens borgenärer bör däremot alltjämt krävas
att gåvan registreras hos tingsrätt. Eftersom möjligheten för trolovade att ge
varandra gåvor genom äktenskapsförord inte längre har någon praktisk
betydelse, bör denna möjlighet kunna undvaras. Med denna lösning kan begreppet
äktenskapsförord reserveras för avtal om egendomsordningen.

Prop. 1986/87: 1

Avtal mellan makar

2.4.5
Besparingsöverföringar

Mitt
förslag: Besparingsöverföring skall inte längre vara en särskilt reglerad
rättshandling.

Familjelagssakkunnigas
förslag: Överensstämmer med mitt förslag (se betänkandet s. 228-229).

Remissinstanserna:
De sakkunnigas förslag tillstyrks eller lämnas utan erinran av alla
remissinstanser utom en.

Skälen
för mitt förslag: För gåvor mellan makar krävs, somjag nyss angav,
äktenskapsförord (8 kap. 2 § giftermålsbalken). Om det under elt kalenderår
har uppkommit en besparing på en makes inkomster får emellertid högst hälften
av denna besparing - utan all äktenskapsförord behöver upprättas — föras över
till den andra maken ulan vederlag. Större belopp än 5 000 kr. per år får dock
inte överlåtas på delta sätt. För att överlåtelsen skall få verkan mot givarens
borgenärer krävs atl skriftlig, bevittnad överlåtelsehandling har upprättats
samt att givaren hade kvar egendom som uppenbarligen motsvarade hans skulder (8
kap. 3 § giftermålsbalken).

Den s. k. besparingsöverföringen är en speciell
äktenskapsrättslig rättshandling med drag av såväl gåva som bodelning.
Institutet torde ha ytterst liten tillämpning och ter sig till sin natur som
föråldrat. Med de regler som jag nyss har föreslagit om bodelning under äktenskapet
får makar emellertid en möjlighet att göra en motsvarande utjämning sig
emellan. Besparingsöverföringen bör därför kunna undvaras som särskild
rättshandling.

Sammanfattning
av skälen för mitt förslag: Eftersom institutet besparingsöverföring inte längre
behövs, bör del upphävas.

2.4.6
Jämkning av familjerättsliga avtal

Mitt
förslag: Ett äktenskapsförord och elt föravtal om bodelning skall kunna jämkas,
om förordet respektive avtalet är oskäligt med hänsyn till innehållet,
omständigheterna vid dess tillkomst, senare inträffade förhållanden och
omständigheterna i övrigt.

Familjelagssakkunnigas
förslag: Överensstämmer med mitt förslag. De Prop. 1986/87:

sakkunniga
har dessutom föreslagit alt villkor i gåvohandlingar och testa- Avtal
mellan

menten
om att egendom skall vara den mottagande makens enskilda skall makar

kunna jämkas på samma grunder (se belänkandet s. 224-225).

Remissinstanserna:
Ett stort antal remissinstanser är negativa till de sakkunnigas förslag att
villkor i gåvobrev eller testamente skall kunna jämkas. Övriga förslag
tillstyrks eller lämnas utan erinran av praktiskt taget alla remissinstanser.
En remissinstans är dock tveksam till förslaget beträffande äktenskapsförord
och anser beträffande föravtalen om bodelning att det bör utformas en allmän
jämkningsregel för bodelningsavtal som även kan gälla för föravtalen.

Skälen
för mitt förslag: Giftermålsbalken innehåller ingen bestämmelse om jämkning av
äktenskapsförord. Ett sådant förord kan emellertid angripas med stöd av
reglerna i 3 kap. lagen (1915:218) om avtal och andra rättshandlingar på
förmögenhetsrättens område (avtalslagen). I motiven (prop. 1975/76:81 s. 113)
till 36 § avtalslagen sägs att den bestämmelsen bör vara analogt tillämplig
inom familjerätten, bl.a. på äktenskapsförord. En tillämpning av 36 §
avtalslagen behöver inte nödvändigtvis leda till alt hela förordet blir
ogiltigt. Resultatet kan i stället bli att ett visst villkor jämkas eller
lämnas ulan avseende.

Redan genom de jämkningsregler vid bodelning som
jag har föreslagit i avsnitt 2.2.2 skapas elt visst utrymme för alt rätta lill
oskäliga resultat av äktenskapsförord. Det är emellertid inte säkert att det
jämkningsutrymmet räcker till för atl åstadkomma etl skäligt resultat vid
bodelningen. 1 sådana fall måste också äktenskapsförordet kunna jämkas så att
den enskilda egendomen i större eller mindre utsträckning dras in i
bodelningen.

En regel om jämkning av äktenskapsförord får - som
de sakkunniga har framhållit - anses vara av sådan betydelse all den bör
återfinnas i äktenskapslagstiftningen och inle baseras på en analog
tillämpning av allmänna avtalsrättsliga regler. Den bör emellertid utformas med
36 § avtalslagen som förebild. Jag förordar således att en sådan regel tas in i
äktenskapsbalken.

Somjag har nämnt i avsnitt 2.4.3 kan enligl
gällande rätt ett föravtal om bodelning jämkas av domstol om avtalet är
uppenbart obilligt för ena maken (11 kap. 16 § giftermålsbalken). Denna
jämkningsmöjlighet bör finnas kvar. De närmare föratsättningarna för en sådan
jämkning bör nära ansluta till de förutsättningar som bör gälla för jämkning av
äktenskapsförord, eftersom äktenskapsförordet och föravtalet får likartade
rättsverkningar i förhållandet mellan makarna.

Någon anledning alt utforma en särskild regel i
äktenskapslagstiflningen om jämkning av bodelningsavtal föreligger knappast. De
jämkningsregler somjag förut har behandlat avser att lösa den situation som kan
uppstå vid

bodelningen.
De har därför sin naturliga plats i äktenskapslagstiflningen. Jämkning av
bodelningsavtal kan däremot bli aktuell först någon tid efter bodelningen.
Frågan får då lösas med stöd av en analog tillämpning av avtalslagens regler.

De
sakkunniga har ansett att även ett villkor i ett gåvobrev eller ett testamente
om alt viss egendom skall vara den mottagande makens enskilda bör kunna jämkas
om villkoret bedöms som oskäligt. Jämkningsgran-derna skulle vara desamma som
för äktenskapsförord och föravtal om bodelning. Här rör det sig emellertid inte
om ett mellan makarna ingånget avtal utan om ett villkor som ställts upp av
tredje man. Som många remissinstanser har framhållit måste hänsyn tas till atl
villkoret ofta har sitt huvudsakliga intresse för givare eller testalor. Det
bör vidare beaktas alt om man tillåter att sådana villkor jämkas det ofta kan
bli fråga om att jämka även mot givarens (teslators) vilja. Att åsidosätta
givares eller testators villkor skulle emellertid utgöra ett brott mot
sedvanliga principer för rättshandlingar av denna karaktär. En givare eller
testator bör kunna vara säker på att de villkor han har stälU upp kommer att
respekteras. Redan i gällande rätt har detta beaktats genom att makar inte kan
göra egendom som är enskild till följd av sådana villkor lill giftorättsgods (8
kap. 1 § jämförd med 6 kap. 8 § 2 giftermålsbalken).

Jag anser därför alt den av de sakkunniga
föreslagna möjligheten lill jämkning av villkor i gåvohandling eller testamente
inte bör införas.

Prop. 1986/87: I

Arvsregler

Sammanfattning av skälen
för mitt förslag: En möjlighet alt jämka äktenskapsförord är av sådan
betydelse att den bör framgå av en uttrycklig regel i äktenskapslagstiflningen
och inte som nu baseras på en analog tillämpning av allmänna avtalsrättsliga
regler. Nuvarande möjlighet atl jämka föravtal om bodelning bör vara kvar,
eftersom den fyller ett behov. Föratsättningarna för jämkning i de båda fall
som nu har nämnts bör samordnas, eftersom de båda avtalsformerna - såvitt
gäller förhållandet mellan makarna - får likartade rättsverkningar vid
bodelning. Av givare och testalor uppställda villkor i gåvobrev resp.
testamenten bör respekteras. Någon regel - liknande den som skall gälla för
äktenskapsförord - som ger möjlighet atl jämka sådana villkor inför en
bodelning bör därför inte införas i äktenskapslagstiftningen.

2.5
Eflerievandeskydd och arv vid en makes död

2.5.1
Laglotten

Mitt
förslag: Nuvarande regler om rätt lill laglott behålls.

Familjelagssakkunnigas
förslag: Rätten till laglott avskaffas (se betänkandet s. 207-212). Tre av de
sakkunniga är dock skiljaktiga och anser att laglotten bör behållas (se
betänkandet s. 486-488).

Prop.
1986/87: I

Arvsregler

Remissinstanserna:
Nästan alla remissinstanser anser att laglotlen bör behållas.

Skälen
för mitt förslag: När någon som har dött efterlämnar bröstarvingar, dvs. barn
och deras avkomlingar, skall arvet efter den avlidne delas mellan dem enligt
likadelningsprincipen. Det innebär att varje barn till arvlåtaren skall ha lika
andel i arvet. Om något barn är avlidet men i sin tur efterlämnar barn, skall
dessa barnbarn till arvlåtaren dela det avlidna barnets lott lika (2 kap. 1 §
ärvdabalken).

Hälften av den arvslott som en bröstarvinge är
berättigad lill enligt dessa regler kallas hans eller hennes laglott. Denna har
arvingen alltid rätt att få ul i arv efter arvlåtaren. Skulle arvlåtaren ha
testamenterat bort den egendom som omfattas av laglottsanspråket, kan
bröstarvingen påkalla jämkning av testamentet. Det skall ske inom sex månader
från det att bröstarvingen fick del av testamentet. Sker inte det har
bröstarvingen föriorat sin rätt (7 kap. 1 och 3 §§ ärvdabalken).

Lagloltsreglerna ger således bröstarvingarna ett
skydd mot arvlåtarens testamentariska förordnanden. En arvlåtare kan inte göra
en bröstarvinge helt arvlös.

Regler om laglott finns även i övriga nordiska
länder. I Danmark och Finland är laglotten densamma som i Sverige, medan den i
Norge och Island utgör två tredjedelar av arvslotten (med viss begränsning när
det gäller Norge). I Danmark finns även ett laglottsskydd för efterlevande
makes arvsrätt.

Laglottsinstitutet har två syften. Det ena är atl
åt de närmaste släktingarna bevara en del av den avlidnes kvarlåtenskap.
Granden för det är den ekonomiska och sociala samhörighet som normalt
föreligger mellan arvlåtare och bröstarvingar. Del andra syftet är att skapa
en viss rättvisa mellan bröstarvingarna inbördes. Härigenom förhindras alt
arvlåtaren genom testamente alltför mycket gynnar en eller flera bröstarvingar
på andra bröstarvingars bekostnad.

De undersökningar som de sakkunniga har genomfört
visar att det är förhållandevis ovanligt att testamente upprättas till förmån
för någon annan än de närmaste släktingarna (betänkandet s. 208). Laglotlen
har därför tydligen inte så stor betydelse som skydd mot testamentariska
förordnanden till förmån för helt utomstående personer. Kvar står emellertid
laglottens betydelse som etl instrument för att åstadkomma rättvisa mellan
bröstarvingarna.

Det främsta skälet lill familjelagssakkunnigas
förslag att laglottsinstitutet skall avskaffas är atl det skulle kunna bidra
till att stärka den efterlevande

makens
ställning. Makar som i händelse av dödsfall vill skydda den av dem som överlever
den andre skulle då utan inskränkning kunna genom testamente åstadkomma den
för dem lämpligaste lösningen.

Som de sakkunniga har framhållit är ingen längre
för sin försörjning beroende av arvet efter sina föräldrar. Jag har därför
förståelse för de sakkunnigas uppfattning atl det i dag inte finns så starka
skäl att behålla laglottsinstitutet. Om detta institut avskaffas medför det
dock inte automatiskt ett ökat skydd för den efterlevande maken ulan lämnar i
stället fältet fritt för testamente till förmån för andra personer.

En stor risk med förslagel om alt avskaffa
laglotten är atl detta kan drabba barn till arvlåtaren som inle är också andra
makens barn. Det kan dels vara fråga om barn i ett tidigare äktenskap, dels
gälla barn till föräldrar som inle är gifta med varandra. Orsakerna lill att en
arvlåtare kan vilja utesluta dessa från arvsrätt genom testamentariska
förordnanden kan vara olika. Bristande kontakt, påverkan av familjen i det nya
äktenskapet, motsättningar till maken och ibland kanske även barnen i det
tidigare äktenskapet och en önskan att skära av förbindelsen med ett sådant
barn och dess andra förälder kan vara sådana orsaker.

Reformen om arvsrätt efter fadern och dennes släkt
för bam lill föräldrar som inte är gifta med varandra genomfördes för endast
något mer än tio år sedan. Innan den helt har slagit igenom i den allmänna
uppfattningen torde tiden inte vara mogen att ta bort det skydd för dessa barn
som laglotten innebär. Remissutfallet av de sakkunnigas förslag visar också att
frågan om ett slopande av laglottsinslilutet är för tidigt väckt.

Till detta kommer att man i de andra nordiska
länderna har ställt sig helt avvisande till tanken att avskaffa
laglottsinstitutet. Om de sakkunnigas förslag i denna del skulle genomföras,
skulle alltså den nordiska rättslikhet som f. n. finns i detta hänseende komma
att brytas.

Det syfte som bär upp de sakkunnigas förslag om etl
avskaffande av laglotlen - nämligen atl stärka den efterlevande makens
ställning - kan i själva verket tillgodoses på annat sätt. Det återkommer jag
till i följande avsnitt.

Av de skäl jag nu har redovisat har jag kommit till
den uppfattningen att man i varje fall f. n. inle bör genomföra de sakkunnigas
förslag om att slopa det sedan lång lid gällande laglottsinstitutet.

Prop. 1986/87: I

Arvsregler

Sammanfattning av skälen
för mitt förslag: Etl slopande av laglotlen skulle kunna göra det möjligt för
arvlåtaren att genom testamentariska förordnanden gynna vissa bröstarvingar
framför andra. Det finns en risk för att det skulle kunna missgynna särskilt
sådana barn lill arvlåtaren som inte är barn även lill arvlåtarens efterlevande
make. Också intresset av nordisk rätls-hkhet beträffande lagloltsreglerna talar
mol att laglottsinstitutet avskaffas. Detta institut bör därför, åtminstone
tills vidare, behållas.

2.5.2 Arvsrätt vid en
makes död

Mitt
förslag: Om någon avlider och efterlämnar make och bröstarvingar, skall
kvarlåtenskapen tillfalla den efterlevande maken med fri förfoganderätt. När
den efterlevande maken i sin tur avlider, skall bröstarvingar till den först
avlidne ha rätt till efterarv till dennes kvarlåtenskap. Den som är
bröstarvinge endast till den först avlidna maken skall dock ha rätt att få ut
sin arvslott genast vid dennes död.

Prop. 1986/87: 1 Arvsregler

Familjelagssakkunnigas
förslag: Efterievande make skall få sitta i oskifiat bo med fri förfoganderätt
till kvariåtenskapen. Bröstarvingar efter den först avlidna maken skall ha rätt
till efterarv. Om en bröstarvinge begär det senast vid bodelningen innan
bodelningshandlingen skrivs under, skall han eller hon dock ha rätt atl genast
få ut sitt arv efter den avlidna maken. Även den efterlevande maken skall ha
rätt att begära att boet skiftas genast vid den först avlidna makens död. Om
arvskifte skall ske efter den först avlidna maken, ärver den efterlevande maken
en tredjedel av kvarlåtenskapen. I detta fall har bröstarvingarna ingen rätt
till efterarv vid den efterlevande makens död (se belänkandet s. 193-197). -
Två av de sakkunniga har reserverat sig mot förslaget om en särskild arvsrätt
för den efterlevande maken när det finns bröstarvingar och skifte skall ske. De
föreslår också att enskild egendom skall ärvas genast av bröstarvingarna (se
betänkandet s. 483-484). Dessutom anser de atl en bröstarvinge skall ha rätt
att på begäran få ut sitt arv genast, om den efterlevande maken efter att ha
behållit boet oskiftat gifter om sig (se belänkandet s. 486).

Remissinstanserna:
Nästan alla remissinstanserna delar de sakkunnigas uppfattning att skyddet för
efterlevande make behöver förstärkas. Flertalet godtar också de sakkunnigas
förslag att efterlevande make skall få sitta i oskiftat bo med rätt till
efterarv för bröstarvingarna. Förslaget om en särskild arvsrätt för
efterlevande make även när det finns bröstarvingar har däremot mött stark
kritik.

Skälen
för mitt förslag: Arvsrätten är i Sverige uppbyggd så att de närmaste
släktingarna till en avliden har placerats i tre arvsklasser. Första
arvsklassen utgörs av den avlidnes bröstarvingar, dvs. bam och deras
avkomlingar. Så länge det finns någon arvinge i första arvsklassen som var vid
liv när arvlåtaren avled, är arvingarna i andra och tredje arvsklasserna
uteslutna från arv. Finns ingen i första arvsklassen ärver arvingarna i andra
arvsklassen (med etl visst undantag), och om där inte heller finns någon går
arvet till arvingarna i tredje arvsklassen. Andra arvsklassen utgörs av den
avlidnes föräldrar och deras avkomlingar, medan tredje arvsklassen utgörs av
den avlidnes far- och morföräldrar och deras barn. Det nyss-

6 Riksdagen 1986/87. 1 saml. Nr I

nämnda
undantaget avser om det finns en make till den avlidne. I så fall har maken en
arvsrätt som går före arvingarnas i andra och tredje arvsklasserna. Arvingarna
i andra arvsklassen har dock rätt till s. k. efterarv, dvs. de får i princip
ärva egendomen när den efterlevande maken dör (i kap., 2 kap. och 3 kap. 1 §
ärvdabalken). Om det inte finns någon arvinge tillfaller arvet en fond, benämnd
allmänna arvsfonden (5 kap. 1 § ärvdabalken).

Enligt gällande rätt saknar således efterlevande
make arvsrätt när det finns bröstarvingar. Att bröstarvingar har bästa arvsrätt
förklaras av historiska skäl. I äldre tider fäste man en avgörande vikt vid
släktens rätt till egendomen, särskilt lill fast egendom. Arvsrätt för
efterlevande make i fall då bröstarvingar saknas infördes först på 1920-talet.

Bröstarvingars arvsrätt har tidigare fyllt en
social funktion, nämligen att trygga avkomlingarnas ekonomiska situation. Genom
de sociala reformer som successivt har genomförts under 1900-talet har emellertid
arvets sociala betydelse minskat. I stället framträder vissa negativa
verkningar av att bröstarvinge ärver framför make. Makarnas bo splittras genom
arvfallet. Eftersom makar mera sällan håller reda på vad som i det gemensamma
hemmet tillhör den ene eller den andre kommer den efterlevande ofta rent
faktiskt att uppleva en splittring av det gemensamma hemmet som en reducering
av sin egendom. Ofta tvingas maken också att flytta från bostaden, avslå från
möbler och andra tillhörigheter eller att skaffa fram kontanter för att lösa ut
arvingarna.

Den efterievande makens behov av att få
tillgodogöra sig kvarlåtenskapen är i allmänhet större än barnens när dessa
har flyttat från makarnas gemensamma hem och kan försörja sig själva. Om någon
av föräldrarna dör medan elt barn är litet, är barnets grundförsörjning tryggad
genom barnpensionerna. Därtill kommer ofta avsevärda belopp som livförsäkringsförmåner.
Såvitt gäller makars gemensamma barn finns det normalt inte heller anledning
atl anta all bamens försöijning skulle tryggas i högre grad om arvet tillföll
dem än om det i en eller annan form disponeras av den efterlevande föräldern.

I de flesta fall betyder arvet således föga för
barnens försörjning, medan det för den efterlevande av föräldrarna kan ha stor
betydelse att få sitta i "orabbat bo".

För makars gemensamma barn torde det i regel kännas
naturiigt att avvakta båda föräldrarnas död innan arvet efter dem fördelas. Ett
tecken på det är att det i dag förekommer i stor utsträckning att gemensamma
bröstarvingar avstår från sitt arv efter den först avlidna maken lill förmån
för den efterlevande. Familjelagssakkunnigas undersökningar visar också atl
testamente till förmån för efterievande make förekommer i betydande
utsträckning (betänkandet s. 1941).

Det finns således åtskilliga omständigheter som
talar för att efterievande make tillerkänns en starkare ställning beträffande
rätten till den avlidnes kvarlåtenskap. Detta måste då ske på bröstarvingarnas
bekostnad.

Prop. 1986/87: 1 Arvsregler

För svensk rätt är detta något nytt. I Danmark,
Island och Norge har däremot efterlevande make en betydligt starkare ställning
än i Sverige. 1 Danmark har den efterievande maken rätt att sitta i oskiftat bo
med gemensamma bröstarvingar. Om den avlidne hade bam med någon annan än den
efterlevande maken måste dessa barn samtycka till det, om deras lotter skall
ingå i del oskiftade boet. Rätten lill oskifiat bo är således ovillkorlig bara
i förhållande till gemensamma bröstarvingar. Enligt dansk rätt har den
efterlevande maken också rätt att när som helst under sin livstid skifta boet,
och maken ärver då en tredjedel av kvarlåtenskapen. Den efterlevande maken har
laglottsskydd för hälften av sin tredjedel. Rätlen till oskiftal bo gäller bara
giftorättsgods. Skifte skall vidare äga rum om den efterlevande gifter om sig.
Den först avlidna makens arvingar har rätt till efterarv när den efterievande
maken dör.

Enligt
norsk rätt har den efterlevande maken rätt att sitta i oskiftat bo såväl med
bröstarvingar som med arvingar i andra arvsklassen. Barn som arvlåtaren har med
någon annan än den efterlevande maken måste dock lämna sitt samtycke. Maken kan
få sitta i oskiftat bo med vad som återstår sedan en arvinge har blivit
utskiftad. Även enskild egendom kan under vissa föratsättningar ingå i det
oskiftade boet. Rätten till oskiftat bo upphör vid omgifte. Sker skifte under
den efterlevande makens livslid, ärver denne en fjärdedel om det finns bröstarvingar
och hälften om närmaste arvingar återfinns i andra arvsklassen.

Den
isländska regleringen liknar i huvudsak den norska.

Gemensamt för dansk, isländsk och norsk rätt är att
bröstarvingarna inte har någon rätt atl välja mellan att låta boet skiftas
eller förbli oskiftat.

Den efterlevande makens ställning i Finland är i
stort setl lik den i Sverige. Vissa ändringar har nyligen genomförts i den
finska arvslagstiftningen innebärande bl.a. att den efterlevande maken har
fått rätt atl behålla kvarlåtenskapen oskiftad med nyttjanderätt om inte
bröstarvingar påkallar skifte. Någon arvsrätt för den efterlevande maken, om
skifte skall ske, har däremot inte införts eller ens varit på tal.

En reform av svensk rätt som innebär alt den
efterlevande maken får rätt atl behålla kvarlåtenskapen under sin livstid
skulle således bidra till en enhetligare nordisk lagstiftning på området.

Vad som talar mot att den efterlevande maken utan
inskränkning får rätt att behålla kvarlåtenskapen är att den först avlidna
maken kan ha efterlämnat bröstarvingar som inte är makarnas gemensamma. En
sådan arvinge har ofta inte samma känslomässiga förhållande till den
efterlevande maken som en gemensam bröstarvinge. Det är därför förståeligt om
bröstarvingar som ej är makarnas gemensamma inte anser sig ha anledning att
avvakta den efterlevande makens död för att få ul sitt arv efter först avlidna
maken. Det föreligger också en risk för att det vid den efterlevande makens död
inte finns kvar något för dessa barn att ärva efter sin förälder. I dansk.

Prop.
1986/87: 1

Arvsregler

isländsk
och norsk rätt har detta lösts genom införandet av ett krav på samtycke av
sådana barn för att deras lotter skall ingå i det oskiflade boet.
Familjelagssakkunniga har ansett att man i detta hänseende inte kan göra
skillnad mellan gemensamma och ej gemensamma barn. De sakkunniga har därför
föreslagit att även gemensamma barns samtycke skall krävas för att den
efterievande maken skall få behålla boet oskiftat. Någon sådan regel finns inte
i dansk, isländsk eller norsk rätt. För att något mjuka upp kravet på samtycke
har de sakkunniga föreslagit att en arvinge som inte begär skifte får anses ha
samtyckt. En sådan begäran får enligt de sakkunnigas förslag framställas fram
till dess bodelning äger ram.

Om skifte skall ske efter den först avlidna maken,
skall den efterlevande maken enligt de sakkunnigas förslag tillerkännas en
tredjedel av kvarlåtenskapen som arv. Detta skall gälla oavsett vem som begär
skiftet (således även då det är den efterlevande maken som begär att boet
skall skiftas). Om den efterlevande maken övertar kvarlåtenskapen oskiftad och
senare önskar skifta boet eller skifte sker efter den efterlevandes död, skall
däremot enligt förslaget den efterlevandes anspråk på arvslott anses ha
förfallit.

Förslaget om arvsrätt för efterlevande make och
valrätt för bröstarvingarna har mött stark kritik under remissbehandlingen.
Som bl.a. Sveriges advokatsamfund och Föreningen jurister vid de allmänna
advokatbyråerna har framhållit saknas det skäl alt införa en arvsrätt för
efterlevande make som ett slags påföljd för atl någon bröstarvinge begär att
boet skall skiftas. Sannolikt skulle främst arvlåtarens ej gemensamma barn begära
skifte, och regeln skulle därför i praktiken - som kammarkollegiet har påpekat
-innebära en begränsning av dessa barns arvsrätt. Valrätten kan också leda till
inslag av spekulation och taktiska dispositioner från dödsbodelägarnas sida.

Vad jag nu har anfört talar således för att det
inte bör införas en generell rätt för bröstarvingarna att välja mellan å ena
sidan att genast få ut sitt arv efter den först avlidna maken och å andra sidan
att ha rätt till efterarv när den efterlevande maken dör. Som jag redan har
nämnt finns någon sådan valrätt inle i dansk, isländsk eller norsk rätt. Del
bör inte heller finnas någon vanlig arvsrätt för den efterlevande maken när det
finns bröstarvingar. En sådan arvsrätt skulle f.ö. med de sakkunnigas förslag
utgöra etl ganska svagt skydd mot alt makarnas gemensamma bo sphtlras, eftersom
den bara skulle omfatta en tredjedel av kvarlåtenskapen. Skyddet för den
efterlevande maken bör i stället renodlas och utformas som en rätt atl överta
hela boet orubbat.

Endast bröstarvingar som inte också är den
efterlevande makens barn eller avkomling lill ett sådant barn bör ha rätt att
genast få ut sin lott. En liknande regel finns redan i dansk och norsk rätt.
Självfallet kan sådana bröstarvingar avslå från atl ta ut sitt arv efter den
först avlidna maken. I så fall bör ae i stället ha rätt att få del i
efterarvel. I de fall då dessa

Prop.
1986/87: 1 Arvsregler

bröstarvingar sammanlever
i en familj med den efterlevande maken framstår det som mest naturligt att
bröstarvingarna begagnar sig av denna möjlighet att vänta med atl få ut sitt
arv tills även den efterlevande maken har avlidit.

Om
reglerna utformas på det sätt jag nu har angett, uppstår det en nära överensstämmelse
med dansk, isländsk och norsk rätt. Det starka skydd som den efterlevande maken
har i de västnordiska länderna skulle därmed skapas även i svensk rätt.

Kvarlåtenskapen
bör tillfalla den efterlevande maken med fri förfoganderätt med rätt till
efterarv för bröstarvingarna. Härigenom uppstår en överensstämmelse med den
rätt som en make och arvingar i andra arvsklassen enligt gällande regler har i
fall då bröstarvingar saknas. Efterarvs-rätten bör även omfatta arvlåtarens ej
gemensamma barn, men avdrag bör då ske för vad sådana barn redan har fått ut
vid den först avlidna makens död. Ett skäl för detta är att antalet
bröstarvingar kan ha förändrats under tiden mellan dödsfallen. Elt annat är alt
den efterlevande maken kan ha ärvt hela eller en del av den avlidnes
kvarlåtenskap med stöd av basbeloppsregeln Ofr avsnitt 2.5.6). Slutligen kan
det även vara så att ett barn som arvlåtaren har med någon annan än den
efterlevande maken har avstått från att la ul sitt arv vid arvlåtarens död.
Även i det fallet bör detta barn ha efterarvsrält.

Någon anledning att göra skillnad mellan enskild
egendom och giftorättsgods i den avlidnes kvarlåtenskap finns inte med den
konstruktion som efterlevande makes rätt nu föreslås få. Någon sådan skillnad
görs inte heller när det gäller de nuvarande reglerna om makes arvsrätt och
rätt till efterarv för arvingar i andra arvsklassen.

Om den efterlevande makens rätt alt överta
kvarlåtenskapen med fri förfoganderätt har salts ur spel genom ett testamente
bör detta generellt respekteras. Detta gäller även om det är en gemensam
bröstarvinge som är universell testamentstagare. Vad en sådan bröstarvinge
erhåller genom testamente bör alltså inte ingå i vad den efterievande maken får
med fri förfoganderätt.

Om
det finns flera bröstarvingar, kan syftet med elt testamentsförord-nande till
förmån för en av dem vara att gynna denne på den efterlevande makens bekostnad.
Syftet kan emellertid också vara att gynna denna bröstarvinge framför övriga
bröstarvingar. Den fråga om testators avsikter som uppkommer kan även
formuleras på följande sätt. Har testator avsett att efterlevande make skall få
egendomen med fri förfoganderätt under sin livslid och att kvarlåtenskapen
sedan skall tillfalla en av bröstarvingama? Eller har testalor avsett att med
helt uteslutande av makens rätt låta den angivna bröstarvingen få hela
kvarlåtenskapen redan vid testators död? Eftersom huvudprincipen är att ett
testamentsförordnande gäller framför arvsrätten bör frågan besvaras så att den
efterlevande makens rätt skall vika för lestamentsförordnanden, om det av dessa
inte klart framgår atl

Prop.
1986/87:1

Arvsregler

avsikten
har varit alt makens rätt till kvarlåtenskapen skall kvarstå (jfr 11 kap. 1 §
första stycket och 12 kap. 1 § ärvdabalken).

Vad jag nu har anfört bygger på principen att det
skall vara fritt för teslator att utesluta sin make från rätten att överta
testators kvarlåtenskap med fri förfoganderätt under sin livslid. Testalionsfrihet
skall således även i fortsättningen gälla i samma utsträckning som nu.

Etl problem i sammanhanget är laglottsanspråken. De
sakkunniga hade inle anledning att behandla denna fråga, eftersom de föreslog
att laglottsinstitutet skulle avskaffas (jfr dock betänkandet s. 441). Frågan
aktualiseras däremot om bröstarvingar - som jag har förordat i föregående
avsnitt — även i fortsättningen skall ha rätt till laglott i samma omfattning
som nu.

Eftersom efterlevande make får arvsrätt framför
gemensamma bröstarvingar kan dessas lagloltsanspråk inte göras gällande mol
den efterlevande makens rätt att erhålla kvarlåtenskapen med fri förfoganderätt
under sin livstid. Liksom hittills skall laglolterna i stället utgöra etl skydd
mot testamentariska förordnanden.

Om den avlidne har gjort ett testamente till förmån
för någon annan än sin make bör lagloltsanspråk alltid kunna göras gällande.
Vad ett gemensamt barn erhåller vid den först avlidna makens död genom att
göra sitt lagloltsanspråk gällande mot en sådan testamentstagare bör inle
omfattas av den efterlevande makens rätt att få kvarlåtenskapen med fri
förfoganderätt under sin livslid. Genom att förfoga över sin kvarlåtenskap
genom testamente har testalor medvetet satt den efterlevande makens rätt ur spel.

Ett särskilt problem i sammanhanget är om testalor
har testamenterat sin kvarlåtenskap lill sin make med full äganderätt. I så
fall bör bröstarvingama kunna påkalla jämkning i testamentet för alt ha kvar
sin rätt till laglotter. Om de gör det bör den efterlevande maken dock alltjämt
behålla sin rätt att få den del av den avlidnes kvarlåtenskap som motsvarar
laglotterna med fri förfoganderätt, eftersom teslator med sill testamente ju
inle avsett alt utesluta den efterlevande maken från kvarlåtenskapen. Bröstarvingarna
får därmed ut sina laglotter först när även den efterlevande maken har avlidit.

Flera remissinstanser har i likhet med två av de
sakkunniga ansett att en bröstarvinge skall ha rätt atl på begäran fa ul sitt
arv genast, om den efterlevande maken gifter om sig. Motivet för en sådan regel
skulle främst vara alt motverka de svårigheter som senare kan uppkomma när
arvet efter den först avlidna maken i del första äktenskapet skall skiljas av
från boet i övrigt i det andra äktenskapet (t.ex. vid den efterlevande makens
död). Detta problem finns emellertid redan i dag när det gäller efterarv för
arvingar i andra arvsklassen. Viktigare är kanske att skyddet för den
efterlevande maken skulle urholkas betydligt om regeln infördes. Den skulle
sannolikt också fungera som ett hinder för omgifte. Det kan antas atl många par
i den situationen skulle välja atl bo tillsammans utan äktenskap i stället för
alt gifta sig. Regeln skulle således inte verka neutralt i delta avseende. Jag
förordar därför att det inte införs någon regel av detta slag.

Prop. 1986/87:1 Arvsregler

Sammanfattning
av skälen för mitt förslag: När en make dör, har den andra maken ett starkt
socialt intresse av att det för makarna gemensamma hemmet inle splittras.
Nuvarande arvsregler - som sätter bröstarvingar framför den efterievande maken
- medför emellertid en sådan splittring. Det finns därför anledning att ändra
dessa regler i syfte att stärka skyddet för den efterlevande maken.

För makars gemensamma barn torde del i regel
framstå som naturiigt att avvakta båda föräldrarnas bortgång innan arvet
fördelas. I fall då det endast finns gemensamma bröstarvingar bör en ny regel
därför införas som innebär alt den efterievande maken skall få den avlidnes
kvariålenskap med fri förfoganderätt under sin återstående livstid.
Bröstarvingarna skall ha rätt till efterarv. Genom en sådan regel skapas ett
fast regelsystem. Härigenom undviks de valsituationer för arvingarna som kan ge
upphov till inbördes slitningar, spekulationer och taktiska dispositioner.

Om
det finns en bröstarvinge till den avlidna maken som inte är bröstarvinge även
till den efterievande maken kompliceras emellertid saken. En sådan bröstarvinge
har ofta inte samma känslomässiga förhållande till den efterlevande som en
gemensam bröstarvinge. Det är därför förståeligt om bröstarvingar som ej är
makarnas gemensamma inte anser sig ha anledning att avvakta den efterlevande
makens död för att få ut sill arv efter den först avlidna maken. Jag förordar
därför att en sådan bröstarvinge skall kunna få ut sin arvslott genast vid den
först avlidnes död.

Av
skäl som har redovisats i avsnitt 2.5.1 bör bröstarvingar även i fortsättningen
ha rätt lill laglott. Vad gemensamma bröstarvingar förvärvar genom att göra
sina lagloltsanspråk gällande mot annan testamentstagare än den efterlevande
maken bör inte omfattas av den efterlevande makens rätt alt erhålla den
avlidnes kvarlåtenskap med fri förfoganderätt under sin livstid eftersom
testalor genom testamentet har satt makens arvsrätt ur spel.

Prop.
1986/87:1 Arvsregler

2.5.3 Bodelning med
anledning av en makes död

Mitt
förslag: Den nu gällande likadelningsregeln vid bodelning med anledning av en
makes död skall vara kvar. Den efterlevande maken skall dock ha möjlighet att
bestämma att likadelningsregeln frångås så atl han eller hon behåller hela sitt
giflorättsgods eller mer därav än som skulle följa av en likadelning.

Familjelagssakkunnigas
förslag: Överensstämmer med mitt förslag (se betänkandet s. 197 - 199).

Remissinstanserna:
Förslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran.

Skälen
för mitt förslag: Beträffande bodelningsförfarandet bygger giftermålsbalken på
likadelningsprincipen såväl när det gäller bodelning vid äktenskapsskillnad som
när det gäller bodelning med anledning av ena makens död (13 kap. 3 §). I det
sistnämnda fallet modifieras principen dock av att det finns vissa regler som
garanterar den efterlevande maken att få ut ett visst minimum av egendom ur det
gemensamma boet (13 kap. 12 §). Viktigast av dessa regler är den s. k.
basbeloppsregeln, som innebär att den efterlevande maken alltid skall tilldelas
så mycket av det gemensamma netlogiftorätlsgodsel - så långt det räcker - att
det tillsammans med den makens enskilda egendom uppgår till ett värde som
motsvarar fyra gånger det vid liden för dödsfallet gällande basbeloppet enligt
lagen (1962:381) om allmän försäkring. Detta gäller dock inle om den avlidne
efterlämnar barn under 16 år som inle är även den efterlevande makens barn.

Några andra regler om jämkning av bodelning vid
makes död finns inte, till skillnad från vad som gäller vid bodelning på grand
av äktenskapsskillnad (se 13 kap. 12 a § giftermålsbalken).

Jag har i föregående avsnitt föreslagit att den
efterlevande maken skall få den avUdna makens kvariålenskap med fri
förfoganderätt under sin livstid, om del finns bröstarvingar. Finns det inga
bröstarvingar, bör liksom hittills gälla att den efterlevande maken ärver hela
kvarlåtenskapen, med rätt till efterarv för den först avlidna makens arvingar i
andra arvsklassen (3 kap. 1 § ärvdabalken). Vid dessa förhållanden kan det
synas som om det inte finns något särskilt behov av en regel om jämkning vid
bodelning med anledning av en makes död.

Så är emellertid inte fallet. Den avlidne kan ha
disponerat över sin kvarlåtenskap genom testamente. Vidare kan det finnas barn
till den avlidne som inte är barn till den efterlevande maken. För atl en
efterlevande make inle skall behöva avslå någol av sitt giftorältsgods till den
avlidnes universella testamentstagare eller sådana barn bör det finnas en
möjlighet atl åstadkomma en jämkning av likadelningen även vid bodelning med
anledning av ena makens död. Behovet av en jämkningsmöjlighet framträder
särskilt starkt i sådana fall då den efterlevande maken har en samlad egendom
som är nedlagd i en affärsrörelse eller ett jordbruk och det skulle vara
ogynnsamt för denna verksamhet om egendomen splittrades. Men även i övrigt kan
den efterlevande maken behöva ett skydd mot att hans eller hennes egendom
splittras vid den andra makens död.

Vad saken gäller är således alt skydda den efterlevande
maken mol atl den andra maken genom testamente har disponerat över sin del av
den efterlevande makens giftorättsgods eller mol alt den efterlevandes giftorättsgods
tas i anspråk för atl tillgodose den avlidnes ej gemensamma barns arvsrätt. Regeln
bör lämpligen - som de sakkunniga har föreslagit -utformas som en rätt för den
efterlevande maken alt bestämma att huvudregeln om likadelning skall frångås
så atl den efterlevande får behålla hela sitt giflorättsgods eller en större
del av detta än som följer av en likadelning.

Prop. 1986/87: 1

Arvsregler

Sammanfattning av skälen
för mitt förslag: För att ytterligare stärka skyddet för efterlevande make bör
en regel införas som låter denne bestämma om regeln om likadelning vid
bodelningen skall frångås så att den efterievande maken får behålla hela sitt
giftorättsgods eller en större del av detta än som följer av en likadelning.

2.5.4
Basbeloppsregeln

Prop.
1986/87: 1

Arvsregler

Mitt
förslag: Den nuvarande basbeloppsregeln i 13 kap. 12 § andra stycket
giftermålsbalken utvidgas till atl gälla även när den avlidne efterlämnar barn
under 16 år som inte är också den efterlevande makens barn.

Familjelagssakkunnigas
förslag: Överensstämmer med mitt förslag (se betänkandet s. 199-200). Två av
de sakkunniga anser dessutom att basbeloppsregeln bör utvidgas till att avse
sex basbelopp (se betänkandet s. 483-484).

Remissinstanserna:
De sakkunnigas förslag stöds av nästan alla remissinstanser som har uttalat
sig i frågan. Socialstyrelsen är dock tveksam lill förslaget och menar att barn
till den avlidne som denne har med någon annan än den efterlevande maken därmed
skulle få en försämrad ekonomisk ställning. Etl stort antal remissinstanser
anser liksom två av de sakkunniga att basbeloppsregeln bör utvidgas till alt
avse sex basbelopp. Några vill gå ännu längre och låta basbeloppsregeln omfatta
tio basbelopp.

Skälen
för mitt förslag: Jag har i avsnitt 2.5.2 föreslagit att den efterlevande maken
skall få överta hela den avlidnes kvarlåtenskap med fri förfoganderätt under
sin livstid när det finns enbart gemensamma bröstarvingar. Del behövs därför
egentiigen ingen basbeloppsregel för alt skydda den efterlevande maken i dessa
fall. Regeln får i stället sin stora betydelse i fall då det finns bara till
den avlidne som inte är barn till den efterlevande maken eller då den avlidne
har förfogat över sin kvariålenskap genom testamente. Basbeloppsregeln skyddar
då den efterlevande maken - särskilt i mindre bon - mot atl behöva avstå från
de delar av hemmet och annan egendom som ryms inom ett värde som motsvarar fyra
gånger det basbelopp som gällde vid dödsfallet enligt lagen (1962:381) om
allmän försäkring. För år 1985 är delta basbelopp 21 800 kr.

Var värdegränsen skall sättas är en
avvägningsfråga. Jag har i föregående avsnitt föreslagit att den efterlevande
maken skall kunna bestämma sig för att vid bodelningen behålla sin egendom.
Redan härigenom uppnås etl starkt skydd för den efterlevande makens egen
egendom. Vad saken nu gäller är därför närmast hur stort skydd den efterlevande
skall ha för sin rätt att ta över den andra makens egendom i konkurrens med
dennes

testamentstagare
och ej gemensamma barn. Beträffande testamentstagare har jag redan framhållit
att testationsfrihet bör gälla så långt det är möjligt. För alt de ej
gemensamma barnens rätt atl genast la arv efter sin avlidna förälder inte skall
bli illusorisk krävs också att basbeloppsregeln hålls på en nivå som inte
medför att flertalet bon i sin helhet faller inom värdegränsen. Mot denna
bakgrand anser jag liksom majoriteten av de sakkunniga atl den nuvarande
värdegränsen är väl avvägd.

1
likhet med de sakkunniga anser jag atl det inte är rimligt atl en efterlevande
make i bon av den storlek som basbeloppsregeln är avsedd att skydda skall
behöva dela med sig av tillgångarna för att tillgodose den avlidna makens ej
gemensamma barns anspråk. Någon sådan skyldighet att dela med sig gäller inle
heller i dag i förhållande till sådana barn som har fyllt 16 år. Framför allt
de förbättrade barnpensionerna gör alt detsamma bör gälla även när dessa barn
är under 16 år. Den nuvarande inskränkningen i basbeloppsregeln till förmån
för sådana barn under 16 år bör därför utgå.

Prop. 1986/87: 1
Arvsregler

Sammanfattning
av skälen för mitt förslag: Eftersom det sociala behovet av den nuvarande
inskränkningen i basbeloppsregeln till förmån för arvlåtarens ej gemensamma
barn under 16 år inte längre föreligger, bör regeln i fortsättningen gälla utan
någon sådan inskränkning.

2.5.5
Rätt till efterarv för arvingar i andra arvsklassen

Mitt
förslag: Nuvarande regler om rätt lill efterarv för den först avlidna makens
släktingar i andra arvsklassen behålls.

Familjelagssakkunnigas
förslag: Vad den efterlevande maken har bestämt i testamente om egendomen i
sitt bo skall gälla framför den rätt till efterarv som tillkommer den först
avlidna makens arvingar i andra arvsklassen. Vidare skall den sist avlidna
makens bröstarvingar eller make i ett nytt äktenskap ha arvsrätt till hela boet
före den först avlidna makens släktingar i andra arvsklassen. Dessa principer
skall dock inte gälla, om någol annat föreskrivs i ett testamente som har
upprättats av den först avlidna maken (se betänkandet s. 200 — 201). Tre av de
sakkunniga motsätter sig dock dessa förslag (se betänkandet s. 485).

Remissinstanserna:
De sakkunnigas förslag avstyrks bestämt av en enhällig remissopinion.

Skälen
för mitt förslag: Om en av makarna dör utan att efterlämna någon bröstarvinge,
tillfaller kvarlåtenskapen den efterlevande maken. Denne får fritt disponera
kvarlåtenskapen under sin livstid. När även denna make avlider har den först
avlidna makens arvingar i andra arvsklassen rätt atl

ärva
vad den efterievande maken har fått (3 kap. I § ärvdabalken). Detta betecknas
efterarv. Arvingarna kallas efterarvingar.

Avsikten med systemet med efterarv är inle att
garantera atl efterarving-arna får ut någon bestämd egendom när den
efterlevande maken har dött. Del hade föratsalt alt man hade gett dessa
arvingar äganderätt lill egendomen och tillförsäkrat den efterlevande maken
endast nyttjanderätt. Vad saken gäller är i stället endast att fördela vad som
finns kvar efter den sist avlidne på elt sätt som kan vara rimligt och
rättvist.

De sakkunnigas förslag att kvarlåtenskapen efter
den först avlidna maken skall - sedan även den efterlevande maken har avlidit
- tillfalla den efterievandes bröstarvingar eller make i ett nytt äktenskap
eller testamentstagare har kritiserats hårt av remissinstanserna. Förslaget
har i själva verket inget atl göra med stärkandet av skyddet för den
efterlevande maken utan innebär en förstärkning av den efterlevande makens
släktingars arvsrätt på bekostnad av den först avlidna makens släktingars
arvsrätt.

Enligl min mening är det inte lämpligt att låta
rätten till efterarv bero på den efterlevande makens förhållanden. En sådan
lösning avviker från den nuvarande grundtanken i fråga om efterarv, nämligen
att detta härrör från den först avlidna maken.

De troligen inle särskilt ofta förekommande fall
som de sakkunniga åberopat till stöd för sitt förslag (betänkandet s. 200 -
201) får lösas genom att en make skriver ett testamente till förmån för
styvbarn eller andra arvingar till den andra maken eller genom ett inbördes
testamente mellan makarna.

Jag kan inte heller dela de sakkunnigas uppfattning
atl den efterlevande maken bör kunna förfoga över den först avlidnes
kvarlåtenskap genom testamente. Detta skulle nämligen i praktiken innebära atl
den efterievande maken skulle ha äganderätt till kvarlåtenskapen och inte som
nu bara fri förfoganderätt under sin livstid. Det är också antagligt att en
sådan lestamentsrätt i många fall skulle leda till att den efterlevande maken
gynnade sina egna släktingar på den avlidna makens släktingars bekostnad. Jag
kan inle finna någol rimligt skäl lill alt skapa en ordning som kan leda till
sådana resultat. En lösning i enlighet med de sakkunnigas förslag skulle också
strida mot den nyssnämnda grundtanken med efterarv.

De sakkunnigas förslag i denna del bör alltså
enligl min mening inte genomföras.

Prop. 1986/87: 1

Arvsregler

Sammanfattning av skälen
för mitt förslag: Den grandläggande tanken i fråga om efterarv, nämligen att
detta härrör från den först avlidna maken och vid den efterlevande makens död
skall fördelas bland den först av-hdnes släktingar, är alltjämt bärande. Därför
bör ingen ändring göras i nuvarande regler om rätlen till efterarv för arvingar
i andra arvsklassen.

2.5.6 Förfarandet vid
efterarv

Mitt
förslag: Vid efterarv skall som huvudregel gälla att den efterlevande makens
bo, liksom hittills, delas med hälften vardera mellan å ena sidan den först
avlidna makens arvingar och å andra sidan den sist avlidna makens arvingar.
Denna huvudregel skall som f. n. kunna frångås i vissa fall. En ny grand för
alt frångå huvudregeln är att någon arvinge efter den först avlidna maken
tidigare har fatt ut sitt arv. Dessutom skall reglerna om efterarv gälla även
för de fall då den efterlevande maken med stöd av den särskilda
bodelningsregeln i 13 kap. 12 § giftermålsbalken har övertagit hela
kvarlåtenskapen efter den först avlidna maken.

Prop. 1986/87:1

Arvsregler

Familjelagssakkunnigas
förslag: Överensstämmer med mitt förslag utom så till vida att de sakkunniga
anser alt de nuvarande s. k. vederlagsreglerna bör avskaffas (se betänkandet s.
201 - 205).

Remissinstanserna:
Endast några få remissinstanser har direkt berört de sakkunnigas förslag i
dessa delar. De flesta är positiva till förslagen. Två remissinstanser avvisar
dock förslaget att vederlagsreglerna skall avskaffas och åberopar rättviseskäl
till stöd för sin uppfattning.

Skälen
för mitt förslag: Etl problem vid efterarv är atl fastställa hur stor andel av
den sist avlidnes bo som skall omfattas av rätten till efterarv. Huvudregeln är
att denna andel skall utgöra hälften av boel (3 kap. I § ärvdabalken). Det
finns emellertid flera undantag från den regeln. Om det finns enskild egendom i
äktenskapet eller om kvarlåtenskapen efter den först avlidna maken av någon
annan anledning inte motsvarar hälften av makarnas egendom, skall
efterarvingarnas andel i den sist avlidna makens bo justeras i motsvarande mån.
Om den först avlidna maken genom testamente har förordnat att någol av
kvarlåtenskapen efter honom skall tillfalla annan än efterlevande maken, skall
det vid beräkning av efterarvingamas andel göras avdrag för det (3 kap. 2 §
ärvdabalken).

Om den efterlevande maken genom gåva eller annan
jämförlig handling ulan tillbörlig hänsyn till den först avlidnes arvingar har
orsakat en väsentlig minskning av sin egendom, skall av den lott som vid den
efterievandes död tillkommer dennes arvingar utgå vederlag till efterarvingarna
för den del av minskningen som avser deras andel i boet (3 kap. 3 §
ärvdabalken). Om boets värde vid den efterlevande makens död är större än vid
den först avlidna makens död och detta beror på alt den efterlevande maken har
fått egendom i arv, gåva eller testamente eller på att den efterlevande maken
har ökat boets värde genom förvärvsarbete efter den först bortgångna makens
död, skall den efterlevande makens arvingar tillgodogöras ökningen i
motsvarande mån (3 kap. 4 § ärvdabalken).

När en av makarna dör skall bodelning förrättas. Om
den egendom som då tillkommer den efterlevande maken är ringa, får denne av
makarnas giftorättsgods ta ut nödvändigt bohag samt arbetsredskap och andra lösören
som behövs för att han eller hon skall kunna fortsätta med sin
näringsverksamhet (13 kap. 12 § första stycket giftermålsbalken). Den
efterievande maken skall av giftorätlsgodset alltid få egendom till så stort
värde att den tillsammans med denna makes enskilda egendom motsvarar fyra
gånger det vid liden för dödsfallet gällande basbeloppet enligt lagen (1962:
381) om allmän försäkring (den s. k. basbeloppsregeln, 13 kap. 12 § andra
stycket giftermålsbalken). Från denna regel finns f. n. elt undantag. Jag har
emellertid i avsnitt 2.5.4 föreslagit atl delta undanlag skall tas bort.

Enligt 3 kap. 7 § ärvdabalken gäller inte rätlen
lill efterarv, om den efterlevande maken enligt 13 kap. 12 § giftermålsbalken
har haft rätt att överta hela kvarlåtenskapen vid bodelning efter den först
avlidna maken.

De sakkunnigas förslag om att vederlagsreglerna i 3
kap. 3 och 4 §§ ärvdabalken skall tas bort motiveras främst av en önskan atl
förenkla boulredningen och skiftet vid den efterlevande makens död. Förslaget
hänger samtidigt samman med vissa av de förslag som de sakkunniga i övrigt har
lagt fram. Det gäller dels förslaget att bröstarvingar efter den först avlidna
maken skall ha valrätt mellan alt låta den efterlevande maken ta över boet
oskiftal och alt låta boet skiftas genast, dels förslaget alt den efterlevande
maken skall kunna förfoga över den först avlidna makens kvariålenskap genom
testamente. Jag har emellertid i avsnitten 2.5.2 och 2.5.5 föreslagit att de
sakkunnigas förslag i dessa delar inte skall genomföras. Som en följd av delta
ställningstagande bör inte heller de sakkunnigas förslag om att ta bort
vederlagsreglerna genomföras.

De sakkunnigas förslag alt huvudregeln om
hälftendelning skall kunna frångås, om någon arvinge efter den först avlidna
maken tidigare har fåll ut sitt arv, är en följd av vad jag har föreslagit i
avsnitt 2.5.2 beträffande rätten för sådana barn till arvlåtaren som denne har
tillsammans med någon annan än den efterlevande maken atl genast få ut sitt arv
vid arvlåtarens död. Om elt sådant barn har fått ut sitt arv, blir ju
situationen att likställa med det fallet alt en testamentstagare har fått ut
sin testamenls-lott efter den först avlidna maken. Även andra bröstarvingar kan
ha fått ut en del av sitt arv genast vid arvlåtarens död genom atl göra
lagloltsanspråk gällande mot testamentstagare. Jag anser således att de
sakkunnigas förslag skall genomföras på denna punkt.

Vad slutligen gäller de sakkunnigas förslag om att
den nuvarande regeln i 3 kap. 7 § ärvdabalken skall tas bort vill jag först
framhålla all regeln i 13 kap. 12 § giftermålsbalken är en bodelningregel och
inte en arvsregel. Vad en efterlevande make förvärvar med stöd av denna regel
tillfaller denne med äganderätt, medan del som den efterlevande maken ärver
endast innehas med fri förfoganderätt om det finns efterarvingar till den först
avlidna maken.

Prop. 1986/87: 1 Arvsregler

När
den efterlevande maken övertar hela kvarlåtenskapen behöver nå- Prop. 1986/87:
1 gon bodelning inte göras vid den först avlidna makens död. Vill den
Arvsregler efterlevandes arvingar efter dennes död göra anspråk på hela boet,
måste de därför visa att förhållandena vid den först avlidnes död var sådana
atl 13 kap. 12 § giftermålsbalken kunde ha tillämpats och då skulle ha lett
lill att den efterlevande hade fått hela kvarlåtenskapen. Tvist härom kan uppkomma
mellan arvingar på båda sidor (NJA 1965 s. 300, 1973 s. 557 och 1976 s. 323).

Basbeloppsregeln i 13 kap. 12 § andra stycket
giftermålsbalken kan omfatta en hel del egendom, särskilt om kvarlåtenskapen
utgörs av lösöre som vanligtvis värderas lågt i ekonomiska termer men likväl
kan ha elt högt affektionsvärde.

Jag vill också påpeka atl en tillämpning av 3 kap.
7 § ärvdabalken föratsätter att den efterlevande maken enligl 13 kap. 12 §
giftermålsbalken hade rätt att erhålla hela kvarlåtenskapen vid bodelning efter
den först avlidna maken. Om den efterlevande maken däremot endast haft rätt att
överta en del av kvarlåtenskapen med stöd av basbeloppsregeln, skall den först
avlidne makens arvingar i andra arvsklassen ha rätt till efterarv.

Familjelagssakkunniga har lill stöd för sitt
förslag om att bestämmelsen i 3 kap. 7 § ärvdabalken skall upphävas anfört bl.
a. alt det har hänt att den efterlevande har övertagit hela boet med stöd av
basbeloppsregeln men kort därpå avlidit. Den längstlevande makens arvingar har
då ärvt allt, och den först avlidna makens arvingar får ingenting.

Enligt vad jag har förordat i avsnitt 2.5.2 skall
en efterlevande make erhålla den först avlidna makens kvarlåtenskap med fri
förfoganderätt under sin livstid med rätt lill efterarv för bröstarvingar. Om
det inte finns bröstarvingar, skall rätten till efterarv liksom nu i stället
tillkomma arvingar i andra arvsklassen. Finns det inget testamente behövs
således i dessa fall inte längre någon skyddsregel av den typ som
basbeloppsregeln innebär.

Del finns dock ett undanlag. Enligt mitt förslag
skall barn till den först avlidna maken som denne har med någon annan än den
efterlevande maken ha rätt att få ut sitt arv genast (se avsnitt 2.5.2).
Därtill kommer alt jag har tillstyrkt de sakkunnigas förslag om alt slopa den
nuvarande begränsningen att basbeloppsregeln inte gäller om del finns sådana
barn under sexton år.

Basbeloppsregeln kommer i fortsättningen endast att
ha betydelse som ett skydd för den efterlevande maken mol anspråk på del i den
avlidnes kvarlåtenskap från testamentstagare och barn till arvlåtaren som inte
är barn även till den efterlevande maken. Dessa skall emellertid - om de inte
avstår från sin rätt eller om det inte ingås avtal om sammanlevnad i oskiftat
bo - skiftas ut direkt vid den först avlidnes död. Efterarvingar är dels
bröstarvingar, dels den först avlidna makens arvingar i andra arvsklassen. De
gemensamma bröstarvingarna är arvingar även till den efterlevande maken.

Familjelagssakkunniga har föreslagit att en
efterlevande make som har övertagit boet oskiftat skall ha rätt att
testamentera bort boet och att dennes make och barn i ett nytt äktenskap skall
ha arvsrätt framför efterarvingar till den först avlidna maken i det första
äktenskapet. Med hänsyn till denna inställning kan det synas mindre
följdriktigt att de sakkunniga också har föreslagit att reglerna om efterarv
skall gälla även när den efterlevande maken med stöd av basbeloppsregeln har
övertagit hela kvarlåtenskapen och att de sakkunniga till stöd härför har
åberopat att det skulle medföra ökad rättvisa mellan släkterna. Det senare
förslaget synes gå i helt motsatt riktning mot de förra. Somjag redan har nämnt
anser jag emellertid att de förra förslagen inte bör genomföras.

Den nuvarande bestämmelsen i 3 kap. 7 § ärvdabalken
kan emellertid -som de sakkunniga har framhållit — sägas vara orättvis mot den
först avlidna makens arvingar i andra arvsklassen. Jag förordar därför att
regeln slopas. Samtidigt bör emellertid övervägas om basbeloppsregeln även i
fortsättningen bör systematiskt hänföras till bodelningsreglerna.

1 det nya syslem som jag har förordat utgör
basbeloppsregeln en regel som garanterar den efterlevande maken att få en viss
mängd av makarnas egendom även om det skulle innebära en inskränkning av vad
som skall tillfalla testamentstagare eller barn lill den först avlidna maken
som inte är barn till den efterlevande maken. Den egendom som den efterlevande
maken förvärvar med stöd av basbeloppsregeln skall bli föremål för efterarv.
Det gör att egendomen i fortsättningen får anses innehas med samma rätt som den
egendom som den efterlevande maken ärver, dvs. med fri förfoganderätt.

Vad en make förvärvar genom bodelning blir
emellertid egendom som maken innehar med äganderätt. Basbeloppsregeln kan
därför inte längre ses som en bodelningsregel utan bör i stället placeras som
en arvsregel. Den får till sin karaktär närmast liknas vid lagloltsreglerna,
som ju också syftar till att garantera att arvet till en viss del tillfaller
vissa personer.

Om den efterlevande maken övertar egendom med stöd
av basbeloppsregeln kan det innebära att barn som den först avlidna maken har
med någon annan än den efterlevande maken helt eller delvis inte får ut sin
arvslott vid arvlåtarens död. Dessa barn har emellertid rätt till efterarv när
den efterievande maken dör. De får då ut en andel ur sin förälders
kvariå-tenskap som motsvarar vad de gick miste om vid förälderns död genom
tillämpningen av basbeloppsregeln. Därvid skall emellertid också las hänsyn
till att antalet bröstarvingar kan ha förändrats under tiden mellan de båda
dödsfallen. Denna fråga kommer jag att behandla närmare i specialmotiveringen.

Prop. 1986/87: Arvsregler

Sammanfattning av skälen
för mitt förslag: Eftersom barn till arvlåtaren som denne har med någon annan
än den efterlevande maken har rätt alt få ut sitt arv genast vid den först
avlidna makens död och andra bröstarvingar

kan
ha fått ut en del av sitt arv genom att göra lagloltsanspråk gällande mot
testamentstagare, bör som en ny grund för att frångå hälftendelning vid
efterarv anges att någon arvinge efter den först avlidna maken tidigare har
fått ut sitt arv.

Den
nuvarande bestämmelsen om att efterarv inte skall förekomma, när den
efterlevande maken med stöd av basbeloppsregeln har övertagit hela boet efter
den först avlidne, är orättvis mot den först avlidnes släktingar i andra
arvsklassen. Den bör därför avskaffas. Basbeloppsregeln kommer med de förslag
som i övrigt läggs fram atl få karaktären av en garantiregel. Den skall
garantera att den efterlevande maken får en viss del av makarnas gemensamma bo.
Den egendom ur den avlidna makens kvarlåtenskap som förvärvas med stöd av
basbeloppsregeln kommer den efterlevande att få med fri förfoganderätt under
sin livstid, med rätt lill efterarv för den avlidna makens släktingar
(bröstarvingar och - om sådana ej finns -arvingar i andra arvsklassen).
Basbeloppsregeln får därmed närmast karaktären av en arvsregel av liknande
slag som lagloltsreglerna. Den bör därför placeras bland arvsreglerna.

Prop.
1986/87: 1

Arvsregler

2.5.7 Allmänna
arvsfondens arvsrätt

Mitt
förslag: Allmänna arvsfonden utesluts från arvsrätt, om det vid en efterlevande
makes död finns arvingar efter någon av de avlidna makarna. Dessa ärver då
hela boet.

Familjelagssakkunnigas
förslag: Överensstämmer med mitt förslag (se betänkandet s. 202 - 203).

Remissinstanserna:
De sakkunnigas förslag tillstyrks eller lämnas ulan erinran av praktiskt taget
alla remissinstanser som har yttrat sig över förslaget. Kammarkollegiet anser
dock atl del är tillräckligt atl allmänna arvsfonden har möjlighet alt avslå
från arv.

Skälen
för mitt förslag: Om det inle finns någon arvsberälligad släkting lill en
avliden, går arvet enligl gällande rätt till allmänna arvsfonden (5 kap. 1 §
ärvdabalken). När en efterlevande make avlider kan del inträffa att det finns
arvsberättigade släktingar till endast den ene av de båda avlidna makarna. Om
det är släktingar till den efterlevande maken, ärver de hela boel. Om det
däremot är släktingar till den först avlidna maken (enligt gällande rätt endast
arvingar i andra arvsklassen), ärver dessa i princip hälften av boet medan resten
ärvs av allmänna arvsfonden.

Liksom de sakkunniga kan jag inte finna det
naturligt all fonden ärver någol så länge del finns arvsberättigade släktingar
efter någon av makarna. Om makarna avlider med kort mellanrum, kan utfallet för
släktingarnas

och fondens del med
gällande rätt bli helt beroende av vilken make som Prop. 1986/87: 1

avlider först, en ordning som synes irrationell. Arvsregler

Jag förordar således att, om det vid den
efterlevande makens död finns arvsberättigade släktingar efter endast en av
makarna, hela kvarlåtenskapen skall tillfalla dessa.

2.5.8
Rätt till arv för arvingar i tredje arvsklassen

Mitt
förslag: Inga ändringar görs i fråga om arvsrätten för arvingar tredje
arvsklassen.

Familjelagssakkunnigas
förslag: Överensstämmer med mitt förslag (se betänkandet s. 439-440). Tre av
de sakkunniga anser dock att kretsen av arvsberättigade i tredje arvsklassen
bör begränsas (se betänkandet s. 491).

Remissinstanserna:
Ingen har närmare berört frågan.

Skälen
för mitt förslag: Som jag tidigare har nämnt ingår i tredje arvsklassen far-
och morföräldrar och deras barn. Så länge det finns någon arvinge kvar som
tillhör första eller andra arvsklassen är arvingarna i tredje arvsklassen
uteslutna från arv. Delsamma gäller om den avlidne efterlämnar make.

Frågan om en inskränkning av kretsen av
arvsberättigade i tredje arvsklassen har aktualiserats i riksdagen genom en
motion till 1982/83 års riksmöte (mot. 1982/83:895). I motionen framhålls att
del slår var och en fritt att genom testamente överlåta kvarlåtenskap lill
släktingar som slår vederbörande nära.

I sitt betänkande med anledning av motionen
uttalade lagutskottet (LU 1982/83:32) att släktbanden hade tunnats ut och
familjebegreppet blivit snävare sedan den nuvarande kretsen av arvsberättigade
bestämdes år 1928. Utskottet ansåg därför atl en arvsrätt utanför den trängre
familjekretsen inte längre var motiverad. I de fall då det råder etl nära
förhållande mellan en arvlåtare och någon mer avlägsen släkting har arvlåtaren
— även om arvsrätten inskränks - som regel möjlighet alt genom testamente
förordna att kvarlåtenskapen skall tillfalla släktingen.

Utskottet förordade därför att frågan om en
begränsning av arvsrätten övervägdes på nytt. Enligt utskottet var det
angeläget med nordisk rättslik-hel på området. Översynsarbelet borde därför ske
i nordiskt samarbete. Några ledamöter av utskottet ansåg dock att kretsen av
arvsberättigade inte borde inskränkas. Riksdagen biföll emellertid vad
utskottets majoritet hade anfört (rskr 1982/83:313).

Som lagutskottet har framhållit har de förändrade
samhällsförhållandena medfört att det inte längre framstår som lika angeläget
som förr med arvsrätt för släktingar i tredje arvsklassen. Å andra sidan bör
beaktas att

7 Riksdagen 1986/87. I saml. Nr I

s. 98 Kontrollera mot PDF

det i fall då föräldrarna
inte är i livet många gånger råder en stor samhörighet med far- och
morföräldrar eller andra släktingar i tredje arvsklassen. Om arvlåtaren var
underårig eller i övrigt saknade rättslig handlingsförmåga, har han eller hon
inte heller hafl möjlighet alt genom testamente förordna om sina tillgångar.
Det torde f.ö. vara ovanligt atl så pass unga arvlåtare som det i regel måste
vara fråga om när det gäller arv till far- och morföräldrar har upprättat
testamente, även om de i och för sig har kunnat göra det.

Det
kan vidare påpekas att arvingar i tredje arvsklassen har arvsrätt i de andra
nordiska länderna. Vid de nordiska överläggningar som har hållits i delta
lagstiftningsärende har del framkommit alt det i dessa länder inte finns någol
intresse för all ändra lagstiftningen i denna del.

Av dessa skäl har jag stannat för att någon ändring
i arvsrätten för arvingar i tredje arvsklassen inte bör göras f. n.

Prop.
1986/87: 1

Sambor

Sammanfattning
av skälen för mitt förslag: 1 övriga nordiska länder finns f.n. inte något
intresse för att inskränka kretsen av arvsberättigade släktingar. Del är
önskvärt med nordisk rättslikhet när det gäller arvsrätten. Framför allt av
detta skäl bör nuvarande arvsrätt för arvingar i tredje arvsklassen behållas
tills vidare.

2.6
Sambor

2.6.1
Inriktningen av en lagreglering för sambor

Mitt
förslag: En begränsad lagreglering av sambors förhållanden bör i huvudsak avse
sambornas gemensamma bostad och bohag. Regleringen skall, åtminstone tills
vidare, omfatta endast fall då en ogift kvinna och en ogift man bor tillsammans
under äktenskapsliknande förhållanden.

Famielagssakkunnigas
förslag: Överensstämmer med mitt förslag (se betänkandet s. 87-88, 114-118 och
134-142).

Remissinstanserna:
Familjelagssakunnigas förslag lämnas i allmänhet utan erinran. Några
remissinstanser anser dock att regleringen bör göras mer omfattande än de
sakkunniga har föreslagit. Vidare förordar en remissinstans atl även
homosexuellas samboförhållanden bör regleras.

Skälen
för mitt förslag: F. n. gäller endast på en punkt enhetliga regler för makar
och sambor, nämligen i fråga om företräde lill den gemensamma familjebostaden
när denna innehas med hyres- eller bostadsrätt; se beträffande makar lagen
(1959: 157) med särskilda bestämmelser om makars gemensamma bostad och
beträffande ogifta samboende lagen (1973:651)

s. 99 Kontrollera mot PDF

om
ogifta samboendes gemensamma bostad. När riksdagen 1973 beslöt att Prop.
1986/87: 1 införa dessa enhetliga regler uttalade den samtidigt (LU 1973:20 s.
74-75) Sambor att det från flera synpunkter är önskvärt atl äktenskapet bevaras
som den normala och naturliga formen av familjebildning för det helt
övervägande antalet människor. Riksdagen framhöll dock att samhället måste
räkna med som en realitet alt det även i fortsättningen kommer alt finnas
kvinnor och män som inte vill ge sin samlevnad äktenskapets form och att
lagstiftaren måste ta hänsyn lill detta.

Det kan visserligen hävdas att de som väljer att
ställa sig utanför det juridiska system för samlevnad som samhället
tillhandahåller, äktenskapet, själva bör svara för att genom avtal ordna sina
mellanhavanden på ett lämpligt sätt. Erfarenheterna av samboförhållanden visar
emellertid att avtal förekommer i mycket liten utsträckning. Ofta är det först
vid upplösning av samboförhållandel som partema blir medvetna om behovet av
regler rörande sina mellanhavanden. De allmänna civilrättsliga regler som
annars gäller ger inte tillräcklig vägledning i upplösningssituationen. Det
behövs därför särskilda regler för sambor som lar sikte på denna situation.

Genom samlivet med gemensamt hushåll och
uppbyggandet av etl gemensamt hem sker en faktisk sammanflätning av sambornas
ekonomi. De regler som behövs bör således ge vägledning för upplösningen av det
gemensamma hemmet, dvs. av gemensamt bohag och bostad. Även behovet av ett
begränsat eflerievandeskydd som tar sikte på sådan egendom bör beaktas.

En lagstiftning som tillhandahåller en lösning på
del nu angivna problemet med sambors gemensamma hem befattar sig endast med
vad som ur praktisk synvinkel är oundgängligt. De flesta remissinstanserna har
anslutit sig till de sakkunnigas uppfattning att lagregleringen om sambor i
princip inte bör avse ytterligare frågor. Jag delar den uppfattningen. Somjag
redan har anfört i avsnitt 2.1 bör en lagreglering av sambors förhållanden
begränsas till vad som från praktisk synvinkel framstår som oundgängligt. Samborna
har alltid möjlighet atl själva genom inbördes avtal, testamente och
försäkringar skapa ett ömsesidigt skydd, om de väljer alt stå utanför det av
samhället reglerade äktenskapssystemet. Liksom de sakkunniga (betänkandet s.
117 O föratsätter jag att information om den nya lagstiftningens innehåll, och
särskilt om skillnaderna mellan reglerna om äktenskap och reglerna om
sambo-förhållanden, lämnas via massmedia och i skolorna. Därvid bör också kunna
klargöras vilket individuellt utformat skydd som sambor bör länka på atl själva
skaffa sig genom avtal etc.

Liksom de sakkunniga anser jag att den lagreglering
som behövs endast skall avse ogifta samboende som sammanlever under
äktenskapsliknande förhållanden. Det torde inte föreligga något större
praktiskt behov av alt reglera den ekonomiska gemenskap som kan uppkomma mellan
två personer som delar hem och hushåll utan att ha den särskilda gemenskap som
kännetecknar äktenskap eller äktenskapsliknande samlevnad. Två vuxna

s. 100 Kontrollera mot PDF

syskon eller två
släktingar ur skilda generationer torde, även om de delar Prop. 1986/87: 1

hem och hushåll, normalt
hålla reda på vad var och en har förvärvat och Sambor

fortlöpande avväga
varandras insatser för gemenskapen. Om de skulle

välja att flytta från
varandra torde det i allmänhet inte finnas skäl alt

ingripa med några
skyddsregler för en ekonomiskt svagare part. Rör det sig

om personer som inte är i
nära släkt är del än mer sannolikt att deras

ekonomiska mellanhavanden
kan klaras av ulan särskild lagstiftning.

Lagregleringen bör inte heller omfatta den
situationen att en gift kvinna eller man inte längre sammanlever med sin make
utan med någon annan. Annars skulle kollisioner kunna uppkomma med de
rättsregler som gäller för gifta. Principen bör i stället vara att äktenskapet
skall ha upplösts innan särskilda regler om samboförhållanden kan vinna
tillämpning.

När det gäller samlevnad mellan två personer av
samma kön uttalade riksdagen i samband med 1973 års ändringar i
äktenskapslagstiftningen att homosexuell samlevnad är en från samhällets
synpunkt fullt acceptabel samlevnadsform. Samma ekonomiska och känslomässiga
gemenskap kan råda i ett homosexuellt förhållande som i ett äktenskap.
Familjelagssakkunniga ansåg att det utredningsarbete om homosexuell samlevnad
som pågick när de sakkunniga lade fram sitt betänkande inte borde föregripas.
De sakkunniga log därför inte ställning till om homosexuella samboende skulle
omfattas av den nya lagregleringen.

Numera föreligger betänkandet (SOU 1984:63)
Homosexuella och samhället, som har avgetls av utredningen (S 1977:21) om de
homosexuellas situation i samhället. I betänkandet läggs fram förslag om att
homosexuella samboende skall likställas med heterosexuella, så att alla
lagregler som gäller för heterosexuella samboende även skall tillämpas på
homosexuella. Belänkandet remissbehandlas f. n.

Enligt min mening bör ställning till frågan
huruvida de homosexuella samboende bör omfattas av den nya lagstiftningen för
sambor tas först i samband med alt de förslag som läggs fram i sistnämnda
betänkande prövas efter remissbehandlingen. Jag föreslår därför att
lagregleringen nu begränsas till heterosexuella samboförhållanden. I denna
fråga har jag samrått med chefen för socialdepartementet.

Sammanfattning
av skälen för mitt förslag: De regler som behövs för sambor bör ge vägledning
för upplösningen av deras gemensamma hem. I övrigt finns det inte något
nämnvärt praktiskt behov av regler för sambor. Frågan om reglering av
homosexuellt samboende bör tas upp först i samband med behandlingen av
betänkandet från utredningen om de homosexuellas situation i samhället.

100

s. 101 Kontrollera mot PDF

2.6.2 Sambors bostad
och bohag

Mitt
förslag: Bostad och bohag som sambor har förvärvat för gemensamt begagnande
skall, när samlevnaden upphör, på enderas begäran fördelas mellan dem genom
bodelning. Vid bodelningen skall från vad en sambo har av sådan egendom
avräknas så mycket att det täcker de skulder som han eller hon hade när
samlevnaden upplöstes. För skulder som inte är förenade med särskild
förmånsrätt i bostaden eller bohaget skall sambon få täckning ur denna egendom
endast i den mån betalning inte kan erhållas ur annan egendom. Vad som återstår
av bostaden och bohaget efter skuldtäckningen skall läggas samman, varefter
värdet därav delas lika mellan samborna. Likadelningen av bostad och bohag
skall kunna jämkas på samma grunder som för makar. För sambor skall vidare
beträffande egendom som omfattas av likadelningen gälla i princip samma
lottläggnings- och rådighelsregler som för makar.

Prop. 1986/87: 1 Sambor

Familjelagssakkunnigas
förslag: Vid upplösningen av samlevnaden mellan sambor skall beträffande bostad
och bohag som har förvärvats för gemensamt brak eller som någon av dem innehar
med hyres- eller bostadsrätt gälla samma regler som för makar. När samlevnaden
upphör, skall bostad och bohag som har förvärvats för gemensamt bruk på begäran
av en av samborna fördelas mellan dem genom bodelning (se betänkandet s. 132
-134 och 142 - 161).

Remissinstanserna:
De flesta är positiva till tanken på regler om fördelningen av det gemensamt
uppbyggda hemmet vid upplösning av samlevnaden mellan ogifta samboende.
Uppfattningarna går däremot isär när det gäller utformningen av
fördelningsreglerna. De sakkunnigas förslag har — liksom när det gäller deras
motsvarande förslag beträffande makar - kritiserats främst för att det inte har
beaktat borgenärernas intressen.

Skälen
för mitt förslag: Somjag nyss har nämnt gäller f.n. endast på en punkt
enhetliga regler för makar och sambor, nämligen i fråga om företräde till den
gemensamma familjebostaden när denna innehas med hyres- eller bostadsrätt. De
sakkunniga har föreslagit att de enhetliga reglerna skall utvidgas till att
omfatta alla former av bostad och bohag som har förvärvats för gemensamt
begagnande. Sådan bostad och sådant bohag skall enligt de sakkunnigas förslag
anses innehas med samäganderätt, när samlevnaden mellan de samboende upphör.
Det spelar därvid ingen roll om de samboende är gifta med varandra eller
endast sammanlever under äktenskapsliknande förhållanden. De sakkunnigas
förslag om presumerad samäganderält somjag har redovisat i avsnitt 2.3 skall
alltså avse även sambor.

Jag delar de sakkunnigas uppfattning atl det
normalt är motiverat att det gemensamt uppbyggda hemmet delas mellan parterna
vid en upplösning av

101

samlevnaden. Vad jag tidigare har anfört om den ekonomiska
sammanflätning som uppstår mellan parterna i ett samlevnadsförhållande utgör
ett starkt skäl för detta.

Vad jag har anfört om de
sakkunnigas förslag beträffande makar i avsnitt 2.3 gäller emellertid i
huvudsak även beträffande sambor. Bl. a. hänsynen till borgenärerna medför således
att frågan om fördelningen av det gemensamt uppbyggda hemmet som jag ser det
inte lämpligen bör lösas på det sätt som de sakkunniga har föreslagit.

Den lösning som i stället väljs bör
vara så utformad att vad som delas mellan samborna är den egendom som återstår
av det gemensamt uppbyggda hemmet sedan borgenärernas fordringar har läckts.
Det är därmed inte sagt all skuldtäckningen alltid, eller ens i de flesta
fallen, skall ske ur egendom som ingår i del gemensamt uppbyggda hemmet. Som
jag strax skall återkomma till kan det ofta vara rimligare alt skuldtäckningen
sker med annan egendom som en sambo har.

När det gäller makar kan - som jag
har framhållit i avsnitt 2.3 -fördelningen i de flesta fallen ske med hjälp av
de vanliga giftorättsreglerna. För sambor finns däremot inte några
fördelningsregler i gällande rätt. Vad saken gäller är därför att för dem skapa
ett regelsystem som för sambor ger samma fördelning av det gemensamma hemmet
som giftorätts-reglerna medför för makar. Det är därför naturligt atl ta
giftorättsreglerna till utgångspunkt för ett resonemang om fördelningsregler
för sambor.

Det är också värdefullt atl
reglerna för sambor så mycket som möjligt kommer alt likna reglerna för makar
när det gäller det gemensamma hemmet. Som jag har nämnt i avsnitt 2.1 är del
ovanligt numera att elt äktenskap ingås ulan att parterna dessförinnan har
sammanbott någon tid under äktenskapsliknande förhållanden. Om
fördelningsreglerna är i stort sett desamma för sambor som för makar, undviks
de tröskeleffekter som annars kunde uppslå vid vigseln.

En utgångspunkt för mig är som
redan har framgått alt fördelningen när det gäller sambor endast bör omfatta
det gemensamt uppbyggda hemmet. Detta blir en betydelsefull skillnad i
förhållande till giftorättssystemel som i princip omfattar all egendom som
makar har. Såvitt gäller den tekniska konstraktionen av elt nytt syslem får
detta betydelse bl.a. för skuldtäckningen.

Vid bodelning mellan makar delas
endast nettogiflorältsgodset, dvs. i princip vad som återstår av makarnas
sammanlagda giftorättsgods sedan vardera maken ur sitt giflorättsgods har
tilldelals egendom till täckning av sina skulder. Vid en delning av sambors
gemensamt uppbyggda hem (bostad och bohag) kan denna princip inle tillämpas,
eftersom skulderna ofta är sådana att del är rimligt alt de täcks med egendom
som inte ingår i bodelningen. Om t.ex. den ena parten i ett samboförhållande
har skaffat sig en skuld för atl finansiera ett inköp av aktier, är det inte
rimligt att han eller hon får avräkna den skulden mot den egendom som ingår i
det

Prop.
1986/87: 1 Sambor

gemensamt uppbyggda hemmet
och därmed minska den egendom som den Prop. 1986/87:

andra sambon skall få del i. Sambor

En möjlighet skulle då kunna vara att tillåla
avräkning endast av skulder som är förenade med särskild förmånsrätt i den
egendom som ingår i det gemensamt uppbyggda hemmet. En sådan reglering kan dock
- på samma sätt som de sakkunnigas förslag om en presumerad samäganderält —
kritiseras bl.a. för bristande hänsyn till borgenärernas intressen. Inle ens om
avräkningen får avse även andra skulder som är hänförliga till egendom som
skall delas än sådana som är förenade med särskild förmånsrätt skulle borgenärsintressena
kunna sägas vara tillräckligt tillgodosedda.

Lösningen bör därför i stället inriktas på ett
system som generellt innebär att skuldtäckningen i första hand sker ur den
egendom som skulden är hänförlig till. Om en skuld inte kan hänföras till någon
särskild egendom, bör den i första hand täckas med sådan egendom som inte skall
ingå i delningen. Först om den egendom som inte skall ingå i delningen inte
räcker till för att täcka dessa skulder, bör det vara möjligt att ta i anspråk
den egendom som skall ingå i delningen. Härigenom skyddas den andra parten i
samboförhållandet utan att borgenärsintressena åsidosätts. Laglekniskt kan
saken utformas så att egendom som ingår i det gemensamma hemmet inte får tas i
anspråk för att täcka annan skuld än sådan som är förenad med särskild
förmånsrätt i egendomen eller som annars är hänförlig till denna, förrän den
skuldsatta sambon visar att täckning för skulden inte kan erhållas ur den
egendom som inte skall ingå i delningen.

Vad som återstår av det gemensamt uppbyggda hemmet
efter skuldtäckningen bör delas mellan parterna. Liksom enligt
giftorättssystemel bör hälftendelning vara del normala. De jämkningsregler som
jag har förordat för makar (se avsnitt 2.2.2) bör emellertid kunna tillämpas
också för sambor. Även vid ett samboende mellan ogifta kan det nämligen i undantagsfall
vara oskäligt all någon av samborna vid samlevnadens upplösning skall lämna
egendom till den andra i en omfattning som följer av regeln om hälftendelning.
Oskäligheten kan bero på sambomas ekonomiska förhållanden, t.ex. att bostad
och bohag utgör den ena partens enda egendom medan den andra parten har egendom
lill betydande värde av sådant slag som inte skall ingå i delningen men som har
förvärvats under samlevnaden. Även samlevnadens längd kan ha betydelse. Om
samlevnaden har varat endast kort tid, kan det vara oskäligt alt halva värdet
av en av den ena parten under samlevnaden förvärvad familjebostad skall
tillfalla den andra parten. Även omständigheterna i övrigt bör beaktas. En helhetsbedömning
bör alltså ske beträffande sambornas förhållanden. Jämkningsföratsätt-ningarna
bör således vara desamma som för makar. Jag återkommer till detta i
specialmoliveringen.

En annan fråga är om sambornas gemensamma bostad
och bohag bör omfattas av hälftendelningsreglema även när egendomen har
förvärvals av den ena parten före samlevnaden. För makar gäller ju redan enligt
gällande

103

rätt att egendomen
omfattas av giftorättssystemet oberoende av om den är Prop. 1986/87: 1
anskaffad före eller efter vigseln och oavsett om den är förvärvad för Sambor
gemensamt begagnande eller ulan tanke på en samlevnadssitualion. Jag har inte
föreslagit någon ändring i gällande rätt på den punkten. En fullständig
parallellitet med giflorättssystemet skulle därför kräva att även bostad och
bohag som partema för med sig in i etl samboförhållande skulle omfattas av den
nya hälftendelningsregeln.

Familjelagssakkunniga har ansett att endast bostad
och bohag som har förvärvats för gemensamt begagnande borde omfattas av den nya
delningsregeln (den presumerade samäganderälten i de sakkunnigas förslag). Som
skäl har de sakkunniga åberopat att den ekonomiska gemenskap som uppstår mellan
två sambor skapas i och med att egendomen förvärvas för gemensamt begagnande.
Vad var och en för med sig i boet bör därför enligt de sakkunniga inte omfattas
av hälftendelningen, om inle egendomen har förvärvals med tanke på den kommande
samlevnadsgemenskapen.

Jag delar de sakkunnigas uppfattning i detta
avseende. Atl jag för makar har förordat att det syslem som gäller f. n. skall
behållas har, somjag har framhållit i avsnitt 2.2.1, motiverats av atl
äktenskapsreglerna skall gälla för såväl långvariga som kortvariga äktenskap
och alt det efter ett inte alltför kortvarigt äktenskap blir svårt alt hålla
reda på vilken egendom som är hänförlig till den ena eller den andra kategorin.
Oskäliga resultat av detta kan korrigeras genom jämkningsreglerna, särskilt vid
kortvariga äktenskap. Därtill kommer att reglerna för makar skall gälla i
princip all egendom, inte bara bostad och bohag.

För sambor bör det däremot normalt vara lättare alt
särskilja vilken egendom ur det gemensamma hemmet som har förvärvats för
gemensamt begagnande. Samboförhållanden är ju ofta ganska kortvariga. Reglerna
bör också utan svårighet kunna tillämpas vid längre samboförhållanden. Det
torde få ankomma på den part som påstår att egendomen har anskaffats för
gemensamt begagnande att styrka det. Om förvärvet har skett efter den tidpunkt
då samlevnaden visas ha inletts, torde dock förvärvet böra anses ha skett för
gemensamt begagnande. Om egendomen därefter har använts som gemensam
permanenlboslad eller har använts som bohag i den gemensamma bostaden, bör
föratsättningarna för en tillämpning av delningsreglerna vara uppfyllda. Det
bör dock framhållas atl egendom som är avsedd för den ena sambons personliga
brak inte bör omfattas av bestämmelserna om delning, eftersom den inte gärna
kan sägas vara förvärvad för gemensamt begagnande.

Tidpunkten för inledandet av samlevnaden kan ibland
behöva fastställas mera noggrant. Om parterna inle kan komma överens om
lidpunkten, bör den dag då de har kyrkobokförts på gemensam adress kunna
användas som rätt datum, om inte övriga omständigheter talar i annan riktning.

Den bostad och del bohag som en sambo har före
inledandet av samlevnaden och som har anskaffats utan tanke på denna bör
således inte omfat-

104

tas av den nya
hälftendelningen. Det kan emellertid tänkas att sådan egendom under samlevnaden
byts ut mot annan av samma slag, t.ex. att en familjebostad byts mot en ny. 1
sådana fall har den nya bostaden förvärvats för gemensamt begagnande och skall
alltså ingå i det som skall delas lika. Om detta skulle vara oskäligt mot den
ena parten, l.ex. därför alt samlevnaden kort tid därefter upphör, får det
rättas till med hjälp av jämkningsreglerna.

När egendom erhålls genom arv eller testamente
torde man mera sällan kunna hävda alt egendomen har förvärvats för gemensamt
begagnande. Det kan däremot vara fallet med gåva, oavsett om denna har givits
till den ena eller den andra av de båda samboende.

Vad jag hittills har berört har avsett delningen av
värdet av det gemensamt uppbyggda hemmet. När det därefter gäller
lottläggningen bör samma regler gälla som vid bodelning mellan makar. För att
säkerställa egendomen behövs vidare rådighelsregler beträffande sådan bostad
och sådant bohag som omfattas av delningen. De bör också säkerställa bostad som
omfattas av övertaganderätten. Dessa rådighelsregler kan därför i huvudsak ges
samma utformning som för makar.

Prop. 1986/87: 1 Sambor

Sammanfattning av skälen
för mitt förslag: Den ekonomiska sammanflätning som uppstår mellan en man och
en kvinna som utan att vara gifta bor tillsammans under äktenskapsliknande
förhållanden motiverar att det hem som de gemensamt har byggt upp delas lika
mellan dem i fall då deras samboförhållande upplöses. Om en sådan likadelning
skulle framstå som oskälig med hänsyn särskilt till samlevnadstidens längd samt
till sambornas ekonomiska förhållanden och omständigheterna i övrigt, bör den
kunna jämkas. Eftersom granden för införandel av delningsregeln är att det är
den gemensamma egendomen som skall delas, bör endast bohag och bostad som har
förvärvats för gemensamt begagnande omfattas av delningsregeln. Bostad och
bohag som har förvärvats före samlevnaden utan tanke på denna skall därför inle
omfattas av delningsanspråken, även om egendomen under samlevnaden har använts
av samborna som gemensam bostad eller gemensamt bohag.

Hänsynen
till sambornas borgenärer kräver att de samboendes skulder först skall erhålla
täckning ur respektive sambos egendom innan någon delning av återstoden av det
gemensamt uppbyggda hemmet får ske. Därför skall delningen omfatta endast vad
som återstår efter skuldtäckningen. Skulder som inte är förenade med särskild
förmånsrätt i den egendom som skall delas och som inte heller annars är
hänförliga lill denna egendom bör dock kunna läckas med denna endast om den
skuldsatta sambons övriga egendom inle räcker lill för att täcka skulden.

För
att säkerställa delnings- och övertagandeanspråk beträffande gemensam bostad
och gemensamt bohag behövs regler som inskränker ägarens rätt atl ulan den
andra sambons samtycke förfoga över egendomen. Dessa regler kan utformas på i
stort sett samma sätt som för makar.

105

2.6.3 Avtal mellan
sambor

Mitt
förslag: Sambor skall kunna avtala att de särskilda reglerna om bodelning av
bostad och bohag som har förvärvats för gemensamt begagnande inte skall gälla i
deras fall. De skall också kunna avtala alt egendom, som de äger tillsammans
och som inte utgör sådan bostad eller sådant bohag som enligt lagen skall bli
föremål för bodelning, skall delas mellan dem genom bodelning för det fall att
samlevnaden upphör.

Prop.
1986/87: 1

Sambor

Famielagssakkunnigas
förslag: Överensstämmer med mitt förslag utom i följande avseenden. Sambor
skall inte kunna generellt avtala bort de särskilda reglerna om bodelning av
bostad och bohag (se betänkandet s. 153 - 155 och 253). Tre av de sakkunniga
anser dock att det skall kunna ske (se betänkandet s. 481). - Om samborna är
överens i alla delar skall de enligt de sakkunniga kunna göra bodelning redan
under samboendetiden. Resultatet av en sådan bodelning bör bli att egendom som
en sambo då erhåller inte skall ingå i en bodelning som sker senare (se
belänkandet s. 255).

Remissinstanserna:
Inte någon remissinstans biträder de sakkunnigas förslag om alt sambornas
avtalsfrihet i detta hänseende skall inskränkas. Att samborna skall kunna göra
bodelning redan under samboendetiden synes däremot i allmänhet godtas av
remissinstanserna, även om flertalet av dem inle direkt har uttalat sig i den
frågan. Remissinstanserna stöder vidare tanken att samborna skall få möjlighet
att avtala att egendom som de äger med samäganderält skall delas genom bodelning.

Skälen
för mitt förslag: Gällande rätt innehåller inga särskilda bestämmelser om
egendomsordningen i elt förhållande mellan sambor. Man är i stället hänvisad
till allmänna regler för att finna lösningar på de problem som kan uppstå vid
tvist mellan parterna om egendomen och dess fördelning vid upplösning av
samlevnaden. Detta innebär också att, om samborna genom avtal har reglerat att
egendom som de förvärvar under samlevnaden skall fördelas mellan dem vid en
upplösning av samlevnaden, de förvärv av egendom som därvid sker inte kan anses
utgöra familjerältsliga förvärv ulan i stället måste anses vara
förmögenhelsrältsliga förvärv. Genom de regler som jag har föreslagit i
föregående avsnitt om bodelning av egendom som ingår i det av samborna
gemensamt uppbyggda hemmet skapas ett begränsat system för egendomsfördelning
vid upplösning av deras samboförhållande. De nya reglernas uppgift är närmast
att verka som elt skydd för den ekonomiskt svagare parten i detta förhållande.
Detta skydd får sin egentliga betydelse i sådana fall — som kanske är de
vanligaste - då parterna har flyttat samman utan att närmare överväga

106

eller genom avtal reglera de ekonomiska förhållanden som
uppstår genom samlevnaden. Sådana sambor som har upprättat avtal om
egendomsförhållandena under samlevnaden och vid en eventuell upplösning av
denna har troligen noga övervägt hur de önskar ordna sina mellanhavanden. Det
är inte säkert alt de nya lagreglerna innehåller den lösning som sådana sambor
eftersträvar.

I en del fall kan del säkert vara
så att sambor av olika skäl känner behov av att bibehålla fullständigt
ekonomiskt oberoende sinsemellan och att de därför inte önskar den — om än
begränsade - egendomsfördelning som de nya reglerna om bostad och bohag medför
vid upplösning av samlevnaden. Även för dem skulle de nya reglerna vara ett
hinder.

Enligt min mening är det värdefullt
att bibehålla möjlighetema för sambor att fritt utforma sina ekonomiska
mellanhavanden på det sätt som passar varie enskilt par bäst. Härigenom kan man
undvika alt parter som är överens om alt hålla sina egendomsförhållanden
åtskilda tvingas in i ett slags egendomsgemenskap. Lika väl som makar med de
lösningar somjag har förordat får möjlighet atl även i fortsättningen genom
äktenskapsförord avtala om egendomsförhållandena i äktenskapet, bör sambor ha
möjlighet att genom avtal ordna sina egendomsförhållanden på del sätt som de
gemensamt önskar. Detta framstår som helt naturligt med de från de sakkunnigas
förslag något avvikande lösningar somjag har förordat när det gäller reglerna
om sambors bostad och bohag.

Jag anser således att det bör vara
möjligt för sambor att genom avtal frigöra sig från de särskilda reglerna om
delning av bostad och bohag. Däremot bör sådana avtal inte kunna medföra atl de
regler om övertaganderätten till bostad som finns redan i gällande rätt sätts
ur spel. Dessa regler är inte några regler om fördelning av egendomsvärden utan
avser att efter behovsprövning tillgodose behovet av bostad för en sambo efter
upplösningen av samlevnaden. Reglerna bör därför i denna del vara tvingande,
dvs. inle kunna avtalas bort.

Ett avtal om atl de nya lagreglerna
inle skall gälla innebär att det skydd som lagstiftningen är avsedd att ge den
ekonomiskt svagare parten kan sättas ur spel. Det bör därför krävas all avtalet
ges en fastare form. Ett sådant avtal bör kräva skriftlig form och vara
undertecknat av båda partema. Jag återkommer närmare till delta i
specialmotiveringen.

De nya regler om fördelning av bostad och bohag vid
upplösning av samlevnaden som jag har förordat innebär bl.a. att de förvärv som
en sambo gör med stöd av dessa regler blir av familjerätlsligt slag. Om däremot
en sambo gör andra förvärv i samband med upplösningen, grandade på avtal
mellan samborna, faller dessa utanför de familjerättsliga förvärvens krets. Ett
avtal mellan sambor kan exempelvis inte med famil-jerätlslig verkan medföra atl
all pariemas egendom skall ingå i en framtida bodelning. För sambor blir det i
fråga om annan egendom än bostad och bohag som har förvärvats för gemensamt
begagnande fortfarande nödvän-

Prop.
1986/87: I Sambor

digt att använda de
förmögenhetsrättsliga avtalsformerna för all åstadkom- Prop. 1986/87: 1

ma en övergång av
äganderätt mellan dem. I likhet med de sakkunniga Sambor

anser jag alt systemet
skulle bli alltför lösligt och inbjuda till missbrak på

borgenärernas bekostnad,
om man intog motsatt ståndpunkt och tillät

samborna
att efter fritt val överföra även annan egendom mellan sig på

familjerättslig
väg.

När det däremot gäller att upplösa samäganderätt
till viss egendom som samborna har kan del, som de sakkunniga har framhållit,
vara praktiskt att göra det genom bodelning. Härigenom kan man undvika det
opraktiska förfarande enligt samäganderätlslagen som annars måste tillämpas,
nämligen normalt försäljning av egendomen på offentlig auktion. Om samborna
äger egendom tillsammans, bör de sålunda enligl de sakkunniga ha möjlighet att
avtala att sådan egendom skall delas mellan dem genom bodelning vid upplösning
av samlevnaden. Eftersom det i delta fall i princip inte är fråga om en
överföring av egendom mellan parterna utan endast om en utbrytning av vardera
partens del i egendomen, förordar jag att en sådan möjlighet införs. Om
ytterligare egendom genom sådana avtal dras in i bodelningen, bör samma regler
gälla för sådan egendom som för bostad och bohag som har förvärvals för
gemensamt begagnande. Härigenom tillgodoses bl.a. skyddet för sambomas
borgenärer.

De sakkunniga har också föreslagit att samboma - om
de är överens i alla delar — skall kunna göra bodelning mellan sig redan under
samboendetiden utan att en upplösning av samlevnaden är aktuell. Som skäl har
de sakkunniga åberopat att del för sambor kan vara av värde atl ha en möjlighet
att reda upp ägarförhållandena mellan sig och alt de - om de inte kunde göra
bodelning under samboendetiden - lätt skulle kunna åstadkomma samma resultat
genom alt tillfälligt flytta isär för alt få bodelning.

Den lösning somjag har förordat beträffande sambors
bostad och bohag syftar till att trygga en ekonomiskt svagare parts ställning
när samboförhållandet upplöses. Så länge förhållandet består finns det däremot
enligl min mening inle skäl att acceptera familjerättsligt grandade
överföringar mellan samborna. Sådana överföringar får i stället ske i
förmögenhelsrättslig ordning. De sakkunnigas förslag kan också medföra atl en
sambo genom atl begära bodelning under sambotiden skulle kunna undandra egendom
som tillhör den andra sambon från dennes borgenärer. En sådan lösning kan, som
jag tidigare flera gånger har framhållit, inte godtas. Jag anser därför alt det
saknas anledning alt införa regler som möjliggör för sambor att göra bodelning
redan under samboendetiden. De sakkunnigas farhågor för atl reglerna skulle
kringgås genom tillfällig särlevnad väger enligt min mening inte särskilt tungt
med den lösning somjag har förordat beträffande fördelning av bostad och bohag.
Skuldtäckningsreglerna gör atl etl sådant kringgående av reglerna sällan
framstår som meningsfullt.

108

Sammanfattning av skälen
för mitt förslag: För att sambor skall få full frihet alt även i fortsättningen
ordna sina ekonomiska mellanhavanden på det sätt som de själva önskar bör de
ges möjlighet att avtala att lagens regler om fördelning av bostad och bohag
som har förvärvats för gemensamt begagnande inte skall gälla i deras fall. I
syfte att förenkla fördelningen av samägd egendom bör de även få möjlighet att
avtala att sådan egendom skall fördelas mellan dem genom bodelning. De bör dock
inte kunna genomföra bodelning redan under samboendetiden.

Prop. 1986/87: 1 Sambor

2.6.4 Eflerievandeskydd
vid en sambos död

Mitt
förslag: Om en av samborna dör, skall den andra sambon alltid ha rätt att efter
avdrag för skulder få så mycket av vad som ingår i det gemensamma hemmet och
har förvärvals för gemensamt begagnande atl det - så långt det räcker - i värde
motsvarar tvä gånger det vid tiden för dödsfallet gällande basbeloppet enligt
lagen (1962:381) om allmän försäkring.

Familjelagssakkunnigas
förslag: Överensstämmer med mitt förslag (se betänkandet s. 206).

Remissinstanserna:
Endast en remissinstans är tveksam till behovet. En annan remissinstans anser
att etl arvsrättsliknande institut bör införas även för sambor.

Skälen
för mitt förslag: När det gäller makar har skyddet för den efterlevande
utformats som en arvsrätt förenad med en garantiregel som ger den efterlevande
ett visst minimum av egendom (den till arvsrätten överförda basbeloppsregeln;
se avsnitt 2.5.4). Familjelagssakkunniga har ansett (betänkandet s. 205 f) atl
det inte bör införas någon rätt för sambor atl ärva varandra. Enligt de
sakkunniga har upplösning genom den enas död inte samma omfattning och
betydelse vid samboende mellan ogifta som vid äktenskap. De sakkunniga har
framhållit att de flesta äktenskapen upplöses genom den ena makens död under
det att sådana sambor som varken separerar eller gifter sig med varandra utan
bor tillsammans som ogifta så länge båda lever torde vara i klar minoritet.

Jag anser liksom de sakkunniga att del inte är
lämpligt atl införa någon generell inbördes arvsrätt för sambor. Enligt min
mening kan det emellertid otvivelaktigt finnas fall av långvarigt samboende
där den efterlevande med skäl kan sägas ha anspråk på samma arvsrältsliga
ställning som en make. Dessa fall är dock sannolikt relativt få. Dessa sambor
kan vidare antas ha gjort ett noga övervägt val av samlevnadsform. Det kan
därför antas att de i regel också har övervägt om de genom testamente skall
skapa

109

s. 110 Kontrollera mot PDF

sig
ett eflerievandeskydd. Med hänsyn härtill och eftersom del inte är någon
lämplig ordning atl efter särskild prövning av varaktigheten och övriga
omständigheter tillerkänna den efterlevande arvsrätt i vissa fall har jag
liksom de sakkunniga stannat för att inle förorda någon inbördes arvsrätt för
sambor.

Den egendom som ingår i det gemensamma hemmet och
har förvärvats för gemensamt begagnande skall, enligt vad jag har förordat i
avsnitt 2.6.2, vid upplösning av samlevnaden delas i princip lika mellan
samborna. Om upplösningen sker på grand av dödsfall kan det ibland länkas att
den avlidne är ägare till huvuddelen av den egendom som skall delas och att
värdet av denna är lågt. I sådana fall kan etl tillgodoseende av den avlidnes
arvingars och testamenlstagares anspråk medföra att den efterlevande sambon
inte får behålla särskilt mycket av det gemensamma hemmet.

Även om sambor har möjlighet alt upprätta
testamente till förmån för varandra kan det - bl. a. med hänsyn till
möjligheterna alt återkalla sådana testamenten - finnas skäl att skapa elt
minimiskydd för sambor när det gäller egendom som ingår i det gemensamma hemmet
och har förvärvats för gemensamt begagnande.

Härigenom kan en efterievande sambo skyddas mot att
den i ett hem nödvändigaste egendomen går förlorad för den efterlevande vid
arvskiftet i den mån den har anskaffats för gemensamt begagnande. Med hänsyn
till att rätlen skall gälla i alla samboförhållanden - även relativt kortvariga
-är det emellertid nödvändigt att begränsa skyddsregelns räckvidd lill en
måttlig ekonomisk nivå. De sakkunnigas förslag att skyddsnivån skall sällas
till etl värde motsvarande två basbelopp enligt lagen om allmän försäkring har
godtagits av remissinstanserna. Även jag anser att den nivån är lämpligt
avvägd. Den nya skyddsregeln bör således innebära att den efterlevande sambon
alltid skall ha rätt att ur den egendom som skall delas - så långt den räcker -
få ul så mycket all del i värde motsvarar minst två basbelopp.

Prop.
1986/87: 1 Ikraftträdande

Sammanfattning av skälen
för mitt förslag: Det behövs en regel som garanterar att en efterlevande sambo
får ut ett visst minimivärde av egendom ur den del av det gemensamma hemmet som
har anskaffats för gemensamt begagnande. Eftersom regeln bör vara lika för alla
sambor och således gälla även vid kortvariga samboförhållanden, bör värdet
hållas på en måttlig ekonomisk nivå. Den bör sällas till motsvarande två
basbelopp.

2.7
Ikraftträdande

Bestämmelser om äktenskapsbalkens ikraftträdande
och om upphävande av giftermålsbalken samt övergångsbestämmelser till den nya
lagstiftningen, liksom följdändringar i andra lagar avser jag att la upp
senare i en särskild remiss lill lagrådet. Arbetet på en sådan remiss pågår
f.n. i

110

s. 111 Kontrollera mot PDF

justitiedepartementet.
Såvitt nu kan bedömas bör äktenskapsbalken träda i Prop. 1986/87: 1

kraft den I januari 1987. Kostnader

Den föreslagna lagen om sambors gemensamma hem samt
ändringarna i ärvdabalken bör träda i kraft samtidigt med äktenskapsbalken. För
ändringarna i ärvdabalken behövs vissa övergångsbestämmelser. Om arvlåtaren
har avlidit före ikraftträdandet, bör äldre lag tillämpas även därefter. Vid
efterarv bör dock den utökade arvsrätten för de avlidna makarnas släktingar
enligl vad jag har förordat i avsnitt 2.5.7 gälla, även om den först avlidna
maken har avlidit före ikraftträdandet. En sådan undanlagsregel drabbar inte
någon enskild person utan endast allmänna arvsfonden.

2.8
Kostnader och resursbehov

De föreslagna lagändringarna torde inle medföra
några särskilda kostnader eller i övrigt något utökat resursbehov för det
allmänna.

Jag har redan tidigare framhållit alt de nya
reglerna medför ett behov av information till allmänheten. Det kan ske dels
genom modernisering av redan befintligt informationsmaterial på familjerättens
område, dels genom en särskild informationsinsats i samband med att den nya
lagstiftningen träder i kraft. Dessa informationsinsatser kan rymmas inom ramen
för tillgängliga medel.

3
Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom
justitiedepartementet upprättats förslag till

1.
äktenskapsbalk,

2.
lag om ändring i ärvdabalken,

3.
lag om sambors gemensamma hem.

Förslagen
bör fogas till protokollet i detta ärende som bilaga 4.

4
Specialmotivering

I det följande används förkortningarna ÄktB för
äktenskapsbalken, GB för giftermålsbalken och ÄB för ärvdabalken.

4.1
Förslaget till äktenskapsbalk

ÄklB består av fyra avdelningar, vilka i sin tur
har delats in i kapitel. I första avdelningen finns allmänna bestämmelser (I
kap.), i den andra bestämmelser om äktenskaps ingående och upplösning (2-5
kap.), i den tredje regler om makars ekonomiska förhållanden (6-13 kap.) och i
den fjärde rättegångsbestämmelser (14- 18 kap.).

Ill

s. 112 Kontrollera mot PDF

Bestämmelserna i andra avdelningen och i det första
kapitlet i den tredje Prop. 1986/87: 1 avdelningen (6 kap.) innehåller inte
några egentliga nyheter jämfört med 1 kap. 1 § ÄktB gällande rätt.
Bestämmelserna har dock moderniserats språkligt.

De sakliga förändringarna i
förhållande lill GB avser makars egendomsförhållanden, framför allt reglerna
om bodelning. Detta har medfört alt första och tredje avdelningarna (med
undantag för 6 kap.) har fåll ett innehåll som i betydande omfattning avviker
från gällande rätt. Till följd härav har även ändringar gjorts i
rättegångsbeslämmelserna i fjärde avdelningen. Systematiken i regelsystemet
har samtidigt gjorts om för att det skall bli lättare att tillgodogöra sig
bestämmelserna.

En förteckning över vilka
bestämmelser i GB som har motsvarighet i ÄktB har lagils in i bilaga 5.

Första avdelningen

Allmänna bestämmelser

1 kap. Äktenskap

Som de sakkunniga har framhåUit är
del lämpligt att ÄktB inleds med etl kapitel som innehåller de grandläggande
principerna om äktenskap och vars föreskrifter således tillsammans anger
innebörden av begreppet äktenskap.

Äktenskap ingås mellan en kvinna
och en man. De som har ingått äktenskap med varandra är makar.

(Jfr 1 kap. 1 § i de sakkunnigas förslag)

I denna paragraf, som saknar
motsvarighet i GB, anges vilka som kan ingå äktenskap och vilka som är atl anse
som makar.

De sakkunniga har föreslagit atl
det i paragrafen slås fast att äktenskapet skall vara monogami. Vid
remissbehandlingen har anmärkts att detta ansetts vara självklart i den
europeiska kulturkretsen och atl del därför framstår som obehövligt att fastslå
detta i lagtexten.

Jag kan i och för sig hålla med om
att det knappast finns något behov av att i lagtexten ange att äktenskapet
skall vara monogami. Del bör emellertid klargöras att äktenskap, i varje fall
tills vidare, får ingås endast mellan personer av olika kön. I paragrafen anges
därför att äktenskap ingås mellan en kvinna och en man.

2§

Makar skall visa varandra trohet
och hänsyn. De skall gemensamt vårda hem och bam och i samråd verka för
familjens bästa.

(Jfr 1 kap. 2 § i de sakkunnigas förslag)

112

s. 113 Kontrollera mot PDF

Paragrafen
motsvarar 5 kap. 1 § GB. Lydelsen har dock jämkats något. Prop. 1986/87:1
Jämfört med de sakkunnigas förslag har ordet lojalitet - som vid remissbe- i
kap. 3 § ÄktB handlingen påståtts ha en otydlig innebörd i detta sammanhang -
fått utgå ur första meningen ulan att någon saklig ändring har varit avsedd. I
andra meningen uttrycks att makarna är skyldiga alt i samråd verka för
familjens bästa. I detta uttryck får även anses ligga atl makar skall vara
lojala mot varandra.

3§ Varje make råder över sin egendom och svarar för
sina skulder.

(Jfr
I kap. 3 § i de sakkunnigas förslag)

I paragrafen, som närmast motsvarar 6 kap. 2 §
första stycket och 7 kap. 1 § GB, anges en av de grandläggande principerna i
den nordiska egendomsordningen för makar. Denna bygger på att det gäller
egendomsskillnad mellan makarna så länge äktenskapet består. Var och en av
makarna råder således ensam över sin egendom. Vissa rådighetsinskränkningar
finns dock, se 7 kap. 5-8 §§.

Till skillnad från vad de sakkunniga föreslagit har
uppdelningen i giftorältsgods och enskild egendom behållits (se avsnitt 2.4.1
i den allmänna motiveringen).

4§

Makar skall fördela utgifter och sysslor mellan
sig. De skall lämna varandra de upplysningar som behövs för att familjens
ekonomiska förhållanden skall kunna bedömas.

(Jfr 1 kap. 4 § och 6 kap. I § första stycket andra
meningen i de sakkunnigas förslag)

Paragrafens första mening motsvarar 5 kap. 2 §
första stycket sista meningen GB.

Paragrafens andra mening motsvarar 5 kap. 10 § GB.
Bestämmelsen i GB avser dock endast upplysningar som behövs för bedömningen av
makamas underhållsskyldighet, medan den nya bestämmelsen avser upplysningar
som behövs för att familjens ekonomiska förhållanden även i andra avseenden
skall kunna bedömas.

Som de sakkunniga har framhållit är det självklart
att makar skall visa varandra öppenhet och förtroende och inte undanhålla några
upplysningar om sina ekonomiska förhållanden. Särskilt om båda makarna har
arbetsinkomster kräver såväl den dagliga ekonomin som investeringar på längre
sikt ett ständigt öppet samråd. Regeln om makarnas upplysningsskyldighet får
sin främsta betydelse när äktenskapet fungerar illa och hotas av upplösning.
Då kan det vara viktigt att makarna får kännedom om varandras dispositioner och
har möjlighet att bevaka sina intressen. Det är skälet till

8
Riksdagen 1986/87. 1 saml. Nr 1

113

s. 114 Kontrollera mot PDF

att regeln har utvidgats
lill att omfatta upplysningar som behövs för att Prop. 1986/87: 1 familjens
ekonomiska förhållanden skall kunna bedömas även i andra t kap. 5 § ÄktB
avseenden än i fråga om enbart underhållsskyldighet.

Den nya regeln har inle förenats med någon
sanktion. Någon allmän bestämmelse som gör det möjligt atl framtvinga
upplysningar finns alltså inte. Som nyss antytts torde regeln om makarnas
upplysningsskyldighet inte ha så stor praktisk betydelse så länge äktenskapet
fungerar normalt. Om del däremot blir aktuellt att upplösa äktenskapet, blir
regeln av större praktisk betydelse. I 17 kap. 5 § har därför tagits in
bestämmelser som skall göra del möjligt att tvinga fram de upplysningar som
behövs för att bodelning skall kunna förrättas i samband med äktenskapets
upplösning.

5§..'

Äktenskap upplöses genom den ena makens död eller
genom dom på äktenskapsskillnad.

(Jfr
1 kap. 5 § i de sakkunnigas förslag)

Paragrafen, som saknar uttrycklig motsvarighet i
GB, beskriver hur ett äktenskap upphör. Atl äktenskapet upphör även i fall då
båda makarna dör samtidigt har inle ansetts behöva anges särskilt.

6§

När elt äktenskap upplöses, skall makarnas egendom
fördelas mellan dem genom bodelning. Bodelning behövs dock ej, om makarna har
endast enskild egendom och ingen av dem begär att få överta bostad eller bohag
från den andra maken.

(Jfr
1 kap. 6 § i de sakkunnigas förslag)

I denna paragraf, som motsvarar 11 kap. 7 och 13 §§
samt 12 kap. 1 § GB, anges i vilka fall bodelning skall förrättas. Det är när
äktenskapet upplöses. Upplösning av ett äktenskap kan ske genom
äktenskapsskillnad eller genom den ena eller båda makarnas död (se 1 kap. 5 §).
Lika litet som enligl gällande rätt behövs någon bodelning, om del finns enbart
enskild egendom i äktenskapet. Ett undantag gäller dock om någon av makarna
begär att få överta bostad eller bohag i samband med upplösningen av
äktenskapet (se 11 kap. 7 §).

Även i fall då någon bodelning inle måste förrättas
kan det vara praktiskt alt makaraa har tillgång lill elt bodelningsförfarande
för alt klara ut vilken egendom i det gemensamma boet som tillhör den ena eller
den andra maken. ÄktB innehåller därför inte någol förbud mot att bodelning
förrättas då makarna har enbart enskild egendom.

Tidpunkten för bodelningen regleras i 9 kap. I §.
Av den bestämmelsen framgår vidare att makarna har möjlighet atl, om de är
överens, förrätta bodelning även under elt beslående äktenskap utan att en
upplösning av äktenskapet är aktuell.

'
Ändrad lydelse i propositionsförslaget.

9
kap. 1 § första stycket i propositionsförslaget. 114

s. 115 Kontrollera mot PDF

Också
när äktenskapet upplöses genom den ena makens död skall såle- Prop.
1986/87: 1 des bodelning ske om det finns giftorättsgods. Visseriigen har den
efterie- 2 kap. 1 § ÄktB vande maken rätt att överta hela boet, om det inte
finns testamentstagare eller bam till den avlidne som inte är barn till den
efterlevande maken. Det övertagandet sker emellertid genom arv såvitt gäller
den avlidnes andel vid bodelningen (jfr den nya 3 kap. I § ÄB).

Enligt gällande rätt har bodelning kunnat
underiålas när den efterievande maken med stöd av basbeloppsregeln i 13 kap.
12 § andra stycket GB har övertagit hela boel efter den avlidne. Delta har
hängt samman med att den efterlevande maken med stöd av basbeloppsregeln
förvärvar hela boet med äganderätt i dessa fall och att den först avlidna
makens arvingar i andra arvsklassen då inle har hafl rätt till efterarv (se
nuvarande 3 kap. 7 § ÄB). Eftersom basbeloppsregeln inte längre skall vara en
bodelningsregel ulan en arvsregel (se avsnitt 2.5.6 i den allmänna motiveringen
och de nya bestämmelserna i 3 kap. I § andra stycket ÄB), föreligger inte
längre denna anledning atl underlåta bodelning. Vad den efterlevande maken
förvärvar med stöd av basbeloppsregeln skall i fortsättningen endast innehas
med fri förfoganderätt av honom eller henne och skall dessutom omfattas av den
först avlidna makens arvingars rätt till efterarv.

Andra avdelningen

Äktenskaps
ingående och upplösning

Avdelningen innehåller fyra kapitel. I det första
(2 kap.) behandlas äklenskapshindren. Därefter följer 3 kap. om prövning av
äktenskapshinder, 4 kap. om vigsel och 5 kap. om äktenskapsskillnad.

Som redan har nämnts överensstämmer ÄklB i dessa
delar i huvudsak med gällande bestämmelser i GB.

2
kap. Äktenskapshinder

Kapitlet motsvarar 2 kap. GB. Procedurregleraa i 2
kap. 5 § GB har dock förts över till 15 kap. ÄklB.

1§'

Den som är under 18 år får inte ingå äktenskap ulan
tillstånd av länsstyrelsen i det län där han eller hon har sitt hemvist.

(Jfr
2 kap. I § i de sakkunnigas förslag) Paragrafen motsvarar 2 kap. I § GB.

Ändrad
lydelse i propositionsförslaget. 115

s. 116 Kontrollera mot PDF

2 §' Prop. 1986/87: 1

Den som har förklarats omyndig eller enligt
domstolens beslut skall j i, 2 « ÄktB förbli omyndig även efter
uppnådd myndighetsålder får inte ingå äktenskap utan förmyndarens samtycke. Om
förmyndaren inte lämnar sitt samtycke, får domstolen på ansökan av den omyndige
tillåta äktenskapet.

(Jfr
2 kap. 2 § i de sakkunnigas förslag) Paragrafen motsvarar 2 kap. 2 § GB.

3§

Äktenskap får inte ingås mellan dem som är släkt
med varandra i rätt upp- och nedstigande led eller är helsyskon.

Halvsyskon får inle ingå äktenskap med varandra
utan tillstånd av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

(Jfr
2 kap. 3 § i de sakkunnigas förslag) Paragrafen motsvarar 2 kap. 3 § GB.

4§' Den som är gift får inte så länge äktenskapet
består ingå nytt äktenskap.

(Jfr
2 kap. 4 § i de sakkunnigas förslag) Paragrafen motsvarar 2 kap. 4 § GB.

Trots det förbud mol tvegifte som föreskrivs i
paragrafen kan det tänkas att tvegifte förekommer i elt enskilt fall. En sådan
situation regleras f. n. i 13 kap. 13 b § GB. Enligt denna bestämmelse skall,
om det föreligger tvegifte och den omgifte dör, rätt till ersättning, pension
eller annan ekonomisk förmån som har tillagts den efterlevande maken anses
tillkomma maken i det första giftet, om inte annat framgår av omständigheterna
i det enskilda fallet.

Den situation som beskrivs i 13 kap. 13 b § GB
torde ytterst sällan förekomma. Folkbokföringen har gjort tvegifte till något
helt ovanligt som knappast kan uppslå annat än då ett av äktenskapen eller båda
har ingåtts i elt annat land. En tvegiflessituation uppkommer dock om den ena
maken dödförklaras och den andra maken - utan att ha fått äktenskapsskillnad
-gifter om sig samt den dödförklarade sedan visar sig vara vid liv. Eftersom
det för en tillämpning av bestämmelsen i GB dessutom krävs att den omgifta
maken har dött innan någol av äktenskapen har blivit upplöst, måste dock även
detta vara elt mycket ovanligt fall.

Härtill kommer - som de sakkunniga har framhållit
(se betänkandet s. 352) - atl den princip som anges i 13 kap. 13 b § GB inle
framstår som självklar. Avgörande för om den andra maken i någol av äktenskapen
skall ha företräde bör i stället vara syftet med den ekonomiska förmån som det
är fråga om och de bestämmelser som närmare reglerar förmånen. Dessa kan fästa
vikt vid den avlidnes vilja - se t.ex. Il kap. I § ÄB och 105 §
försäkringsavlalslagen (1927:77) - och det beror då på en tolkning av dennes
vilja vem som skall anses vara den berättigade. 1 andra fall kan del

'
Ändrad lydelse i propositionsförslaget. 116

s. 117 Kontrollera mot PDF

avgörande vara alt
dödsfallet har vållat förlust av underhåll - se t.ex. Prop. 1986/87: 1 5
kap. 2 § skadeståndslagen (1972:207) och principerna för änkepension i 3
kap. 1 § ÄktB 8 kap. 1-3 §§ lagen (1962:381) om allmän försäkring - och det är
då inte uteslutet att båda kan vara berättigade.

Med hänsyn till vad som nu har anförts har någon
motsvarighet till 13 kap. 13 b § GB inte tagits in i ÄktB.

3
kap. Prövning av äktenskapshinder

Kapitlet
motsvarar 3 kap. GB.

I
§'

Äktenskap får inte ingås innan det har prövats om
något hinder finns mot äktenskapet. Denna prövning skall göras i den församling
inom svenska kyrkan där kvinnan eller mannen är kyrkobokförd eller, om de inte
är kyrkobokförda här i landet, i den församling där någon av dem vistas.

Hindersprövningen skall begäras av kvinnan och
mannen gemensamt hos pastorsämbetet i församlingen.

(Jfr
3 kap. 1 § i de sakkunnigas förslag)

Paragrafen
motsvarar 3 kap. 1 § GB.

Enligt paragrafen krävs det inte atl de som begär
hindersprövning är kyrkobokförda i Sverige. Till skillnad från den nuvarande
bestämmelsen i GB gäller inte något sådant krav ens i den situationen atl de
bör vara kyrkobokförda här i landet. I stället är vislelseförsamlingen alltid
behörig alt företa hindersprövningen när de som begär denna prövning rent
faktiskt inte är kyrkobokförda i Sverige (jfr 36 § namnlagen 1982:670). En
annan sak är alt de torde komma atl kyrkobokföras i samband med hindersprövningen,
om de skall vara kyrkobokförda här i landet.

I förhållande till gällande rätt har vidare gjorts
den ändringen att hindersprövningen kan göras i såväl kvinnans som mannens
kyrkobokföringsort resp. vistelseort.

2§

Den som varken är eller skall vara kyrkobokförd här
i landet skall vid hindersprövningen visa upp ett intyg av utländsk myndighet
om sin behörighet att ingå äktenskapet,om ett sådant intyg kan anskaffas.

Om del fordras tillstånd eller samtycke till
äktenskapet, skall bevis om tillståndet eller samtycket visas upp vid hindersprövningen.

(Jfr
3 kap. 2 § i de sakkunnigas förslag) Paragrafen motsvarar 3 kap. 2 § GB.

Ändrad
lydelse i propositionsförslaget. 117

s. 118 Kontrollera mot PDF

3 §' Prop. 1986/87:1

Kvinnan och mannen skall vid hindersprövningen skriftligen
försäkra på 3 p_ 3 c ÄktB

heder och
samvete atl de inte är släkt med varandra i rätt upp- och

nedstigande
led eller helsyskon. Har de inte tillstånd lill äktenskapet, skall

deras försäkran också avse att de
inte är halvsyskon. De som begär hindersprövning skall på heder och samvete
skriftligen

uppge om
de tidigare har ingått äktenskap. Den som tidigare har ingått

äktenskap
skall styrka att äktenskapet har blivit upplöst, om detta inte

framgår av
folkbokföringen eller av intyg från utländsk myndighet.

(Jfr 3 kap. 3 § i de sakkunnigas förslag) Paragrafen
motsvarar 3 kap. 3 § GB.

4§

Finner pastorsämbetet alt det inte
finns något hinder mol äktenskapet, skall ämbetet på begäran av kvinnan och
mannen utfärda intyg om detta.

(Jfr 3 kap. 4 § i de sakkunnigas förslag)

Paragrafen motsvarar 3 kap. 4 § GB.
Procedurreglerna i andra stycket i den paragrafen har dock förts över till 15
kap. ÄklB.

4 kap. Vigsel

Kapitlet motsvarar 4 kap. GB. Det
har dock omdisponerats någol. Vidare har bestämmelserna i 4 kap. 10 § GB
flyttats till 15 kap. ÄklB.

1 § Äktenskap ingås genom vigsel i
närvaro av släktingar eller andra vittnen.

(Jfr 4 kap. 1 § i de sakkunnigas förslag)

Paragrafen motsvarar 4 kap. 1 § och 8 § första stycket GB.

Uttrycket vigsel åsyftar såväl den
borgerliga som den kyrkliga formen för ingående av äktenskap.

I de sakkunnigas förslag betonas
särskilt all äktenskap skall ingås genom "en överenskommelse i form av
vigsel". Som framhållits vid remissbehandlingen uppfattas emellertjd
äktenskapet förmodligen av de flesta människor som något mer än ett
civilrältsligt avtal. I paragrafen har därför endast angetts all äktenskap
ingås genom vigsel.

2§'

Vid vigseln skall kvinnan och
mannen samtidigt vara närvarande. De skall var för sig på fråga av
vigselförrättaren ge till känna att de samtycker till äktenskapet.
Vigselförrättaren skall därefter förklara att de är makar.

Har det inle gått till så som anges
i första stycket eller var vigselförrättaren inte behörig alt förrätta
vigseln, är förrättningen ogiltig som vigsel.

' Ändrad lydelse i propositionsförslaget. 118

s. 119 Kontrollera mot PDF

En förrättning som enligt andra stycket är ogiltig som
vigsel får godkän- Prop. 1986/87: nas av regeringen, om del finns
synneriiga skäl. Ärendet får tas upp endast 4 ig- 3 § på ansökan av kvinnan
eller mannen eller, när någon av dem har avlidit, av arvingar till den avlidne.

(Jfr 4 kap. 2 och 8 §§ i de sakkunnigas förslag)

Paragrafen motsvarar 4 kap. 8 § andra stycket och 4 kap. 9
§ GB.

Nödvändiga föratsättningar för en
giltig vigsel är samtidig närvaro, samtycke till äktenskapet och
vigselförrättarens förklaring. Ytterligare en föratsättning är att
vigselförrättaren är behörig. Brister någon av dessa föratsättningar, är
vigseln ogiltig. Det har inte ansetts nödvändigt att dessutom - såsom i 4 kap.
9 § första stycket GB - förklara atl andra formfel, t. ex. åsidosättande av
föreskrifter som anges i 4 kap. 6 §, inte gör vigseln ogiltig.

Liksom enligl gällande rätt krävs
självfallet atl samtycket har lämnats av fri vilja.

3§ Behörig att vara
vigselförrättare är

1.
präst i svenska
kyrkan,

2.
präst eller
annan befattningshavare i ett annat trossamfund, om regeringen har medgett
samfundet vigselrätt och länsstyrelsen har utfärdat elt intyg om prästens eller
befattningshavarens behörighet,

3.
lagfaren domare
i tingsrätt, eller

4.
den som
länsstyrelsen har förordnal till vigselförrättare.

(Jfr 4 kap. 3 § i de sakkunnigas förslag)

Paragrafen motsvarar 4 kap. 2 §, delar av 4 kap. 3 § saml
4 kap. 5 § GB.

4§

Till vigsel inom svenska kyrkan får
kvinnan och mannen välja den präst inom kyrkan som de själva önskar och som är
villig atl viga. De har rätt lill vigsel i en församling som någon av dem
tillhör.

(Jfr 4 kap. 4 § i de sakkunnigas förslag) Paragrafen
motsvarar 4 kap. 3 § första stycket GB.

5§

Innan vigsel förrättas skall
vigselförrättaren förvissa sig om atl hindersprövning har skett inom fyra
månader före den planerade vigseln och atl inget hinder har framkommit. Utan
intyg om hindersprövningen får vigseln förrättas endast av en präst som
tjänstgör i den församling där hindersprövningen har gjorts.

(Jfr 4 kap. 5 § i de sakkunnigas förslag) Paragrafen
motsvarar 4 kap. 6 § GB.

119

s. 120 Kontrollera mot PDF

6 §' Prop. 1986/87: 1

Vid
vigsel gäller i övrigt 4 ap. g § ÄktB

1. föreskrifterna i kyrkohandboken eller andra
föreskrifter för svenska

kyrkan, om vigseln förrättas av en präst i den kyrkan,

2.
ordning som gäller inom annat
trossamfund, om vigseln förrättas av en präst eller någon annan i ett sådant
samfund,

3.
föreskrifter som meddelas av
regeringen för andra fall.

(Jfr
4 kap. 6 § i de sakkunnigas förslag)

Paragrafen motsvarar 4 kap. 8 § tredje stycket GB.
De tillägg som har gjorts i punkt 1 är föranledda av prop. 1984/85:36. I den
föreslås vissa grundlagsändringar träda i kraft den 1 januari 1986. Dessa
medför all föreskrifter om vigsel kan komma att meddelas inte bara av
kyrkomötet utan också av riksdagen, stiftsmyndigheter, kyrkliga kommuner och
kyrkokommunala förvaltningsmyndigheter.

7§'

Vigselförrättaren skall genast lämna makarna ett
bevis om vigseln. Regeringen får meddela föreskrifter om i vilka fall särskilt
protokoll skall föras över vigslar.

(Jfr
4 kap. 7 § i de sakkunnigas förslag)

Paragrafen motsvarar 4 kap. 8 § fjärde stycket GB.
Makarnas rätt att genast få bevis om vigseln är dock inte, som f.n., begränsad
till kyrklig vigsel utan gäller även vid annan vigsel.

5 kap. Äktenskapsskillnad

Detta kapitel överensstämmer, bortsett från en
språklig modernisering, med de fem första paragraferaa i 11 kap. GB.

>§..' Är makarna ense om alt äktenskapet skall
upplösas, har de rätt till

äktenskapsskillnad.
Denna skall föregås av betänketid, om båda makarna

begär
det eller om någon av dem varaktigt bor tillsammans med etl eget

barn
under 16 år som slår under hans eller hennes vårdnad.

(Jfr
5 kap. 1 § i de sakkunnigas förslag) Paragrafen motsvarar 11 kap. I § GB.

2§'

Vill endast en av makarna att äktenskapet skall
upplösas, har han eller hon rätt till äktenskapsskillnad efter betänketid.

(Jfr
5 kap. 2 § i de sakkunnigas förslag)

Paragrafen motsvarar 11 kap. 2 § GB.

' Ändrad lydelse i propositionsförslaget. 120

s. 121 Kontrollera mot PDF

3
§' Prop. 1986/87: 1

Betänketiden inleds när makarna gemensamt ansöker
om äktenskaps- g 3 „ v. jg skillnad eller när den ena makens ansökan om
äktenskapsskillnad delges den andra maken. Har betänketiden löpt under minst
sex månader, skall dom på äktenskapsskillnad meddelas om någon av makarna begär
det. Har någon sådan dom inte begärts inom ett år från betänketidens början, är
frågan om äktenskapsskillnad förfallen. Avvisas talan om äktenskapsskillnad
eller avskrivs målet, upphör betänketiden.

(Jfr
5 kap. 3 § i de sakkunnigas förslag) Paragrafen motsvarar 11 kap. 3 § GB.

4§

Om makarna lever åtskilda sedan minst två år, har
var och en av dem rätt till äktenskapsskillnad utan föregående betänketid.

(Jfr
5 kap. 4 § i de sakkunnigas förslag) Paragrafen motsvarar 11 kap. 4 § GB.

5§'

.
Om äktenskapet har ingåtts trots att makarna är släkt med varandra i rätt upp-
och nedstigande led eller är helsyskon, har var och en av makarna rätt till
äktenskapsskillnad ulan föregående betänketid. Detsamma gäller om äktenskapet
har ingåtts trots att någon av makarna redan var gift och det tidigare
äktenskapet inle har blivit upplöst.

Föreligger tvegifte, har var och en av makarna i
det tidigare äktenskapet rätt atl få detta upplöst genom äktenskapsskillnad
utan föregående betänketid.

I fall som avses i första stycket kan talan om
äktenskapsskillnad även föras av allmän åklagare.

(Jfr
5 kap. 5 § i de sakkunnigas förslag) Paragrafen motsvarar 11 kap. 5 § GB.

Tredje avdelningen

Makars
ekonomiska förhållanden

Avdelningen innehåller åtta kapitel. Det första (6
kap.) - som behandlar makars skyldighet att bidra till varandras underhåll -
överensstämmer i huvudsak med gällande bestämmelser i GB. De övriga sju
kapitlen innehåller däremot betydande ändringar i sak jämfört med gällande
rätt.

1 7 kap. finns grandläggande regler om
egendomsordningen i etl äktenskap. Dessa handlar om indelningen i
giftorältsgods och enskild egendom, om äktenskapsförord och om
rådighetsinskränkningar. I kapitlet finns även en definition av begreppen
"makars gemensamma bostad" och "ma-

'
Ändrad lydelse i propositionsförslaget. 121

s. 122 Kontrollera mot PDF

kars gemensamma
bohag". Denna definition har betydelse för många Prop. 1986/87: 1
bestämmelser i ÄklB. I 8 kap. finns bestämmelser om gåvor mellan makar. 6
kap. ÄktB De övriga kapiUen i avdelningen behandlar bodelningen. I 9 kap. finns
bestämmelser om bodelningens form, tidpunkt för bodelning, bouppteckning och
andra för bodelning förberedande åtgärder. Bestämmelserna i

10
kap. klargör vilken egendom som
skall omfattas av bodelningen, medan

11
kap. innehåller regler om hur
andelar och lotter skall bestämmas. I sistnämnda kapitel regleras också rätten
atl överta den andra makens bostad och bohag i samband med bodelningen. I 12
kap. finns bestämmelser om jämkning av del bodelningsresullat som följer av
bestämmelserna i 11 kap. Kapitlet innehåller också bestämmelser om jämkning av
vissa familjerättsliga avtal (äktenskapsförord och föravtal om bodelning). I avdelningens
sista kapitel (13 kap.) regleras verkningarna av en bodelning, bl. a. vilken
verkan en bodelning får gentemot en makes borgenärer. Kapitlet avslutas med en
bestämmelse enligt vilken en make har rätt atl ge in bodelningshandlingen till
tingsrätten för registrering.

6
kap. Underhåll

Underhållsreglema återfinns i GB framför aUt i 5
kap. och 11 kap. Dessa har förts samman i 6 kap. ÄktB. Vissa paragrafer i 5
kap. GB saknar dock motsvarigheter i ÄktB. Det är 5 kap. 12, 13 och 15 §§.
Bestämmelsen i 7 kap. 2 § andra stycket GB, som också rör underhåll, har inte
heller fått någon motsvarighet i ÄktB. I övrigt har GB:s underhållsregler förts
över lill ÄktB i huvudsakligen oförändrat skick.

15 kap. 12 och 13 §§ och 7 kap. 2 § andra stycket
GB finns bestämmelser om s. k. hushållsfullmakl. Enligl dessa bestämmelser får
var och en av makarna med förpliktande verkan även för den andra maken ingå
sådana rättshandlingar för den dagliga hushållningen eller barnens uppfostran
som enligt sedvana företas för dessa ändamål. En sådan rättshandling blir dock
inte bindande för den andra maken, om den som rättshandlingen ingicks med har
insett eller borde ha insett att det som anskaffades inte behövdes.

De sakkunniga har föreslagit atl reglerna om
hushållsfullmakt avskaffas. Som skäl för detta anför de sakkunniga dels atl
köpvanorna nu är andra än vid tiden för GB: s tillkomst, dels att allmänna
fullmaktsregler i stor utsträckning leder till samma resultat som en
tillämpning av reglerna om hushållsfullmakt.

Förslaget om att slopa hushållsfullmakten tog de
sakkunniga upp redan i sitt delbetänkande (SOU 1977:37) Underhåll till barn och
frånskilda. I den lagrådsremiss som utarbetades på grandval av betänkandet lade
även departementschefen fram detta förslag (se prop. 1978/79:12 s. 137). Lagrådet
framhöll emellertid (prop. s. 413 f) att kredilavtal ingalunda är ovanliga vid
köp för den dagliga hushållningen och att en tillämpning av allmänna

122

s. 123 Kontrollera mot PDF

fullmaktsregler
torde medföra betydligt större osäkerhet för tredje man än Prop. 1986/87: 1
nuvarande regler om hushållsfullmakt. Lagrådet föreslog därför att regler- 6
kap. 1 § ÄktB na om hushållsfullmakt skulle behållas i avvaktan på den
fortsatta översynen av reglerna om äktenskapets ekonomiska rättsverkningar. I
prop. 1978/79:12 (s. 428) godtog departementschefen lagrådets uppfattning och
tog därför tillbaka sitt förslag. Han framhöll dock att reglerna om hushållsfullmakl
torde ha ringa praktisk betydelse och att deras tillämpningsområde inte var alldeles
klart.

När de sakkunniga nu har återkommit
med förslaget har det skett med åberopande av samma skäl som förra gången.

Vad departementschefen framhöll i
prop. 1978/79:12 gäller alltjämt. Kreditavtal torde - om man bortser från
kontokortssyslemet - ha relativt Ihen betydelse vid köp för den dagliga
hushållningen eller för barnens uppfostran. Kontokortssyslemet har tillkommit
huvudsakligen i handelns intresse. Något skäl att genom regler i
äktenskapsrälten gynna säljaren vid kontokortsbaserade affärer genom atl öka
dennes möjligheter alt driva in sin fordran torde inte föreligga. Snarare kan
det sägas vara motiverat av ett socialt skyddsintresse att hindra att säljaren
i sådana fall kan kräva betalning av kredittagarens make. Det får i stället
ankomma på säljaren att i varje enskilt fall ta ställning till om han skall ta
risken att bevilja kredit. Därtill kommer att en utgångspunkt för ÄktB är att
var och en av makarna råder över sin egendom och svarar för sina skulder. Av
dessa skäl har några regler om hushållsfullmakt inte tagits in i ÄktB.

De regler om underhåll som har
förts över till ÄktB har i regel placerats i 6 kap. Några undantag finns dock.
Bestämmelserna i 5 kap. 1 §, 2 § första stycket sista meningen och 10 § GB har
lagils in i 1 kap. ÄklB, bestämmel-seraa i 5 kap. 11 § GB har placerats i 14
kap. ÄktB och bestämmelserna i 11 kap. 16 § GB har förts över lill 12 kap.
ÄktB.

1§

Makarna skall, var och en efter sin
förmåga, bidra till det underhåll som behövs för att deras gemensamma och
personliga behov skall tillgodoses.

Om underhåll till barn finns bestämmelser i
föräldrabalken.

(Jfr 6 kap. 1 § i de sakkunnigas förslag)

Paragrafen motsvarar 5 kap. 2 § GB.
Bestämmelsen i första stycket sista meningen i den paragrafen har dock förts över
till 1 kap. 4 § ÄklB.

2§"

Om del som den ena maken skall
bidra med inte räcker till för hans eller hennes personliga behov eller för de
betalningar som han eller hon annars ombesörjer för familjens underhåll, skall
den andra maken skjuta lill de pengar som behövs.

(Jfr 6 kap. 2 § i de sakkunnigas förslag)

Paragrafen motsvarar 5 kap. 3 § GB.
' Ändrad lydelse i propositionsförslaget.

123

s. 124 Kontrollera mot PDF

3 § Prop. 1986/87: 1

Det som den ena maken med tillämpning av I och 2 §§
har lämnat lill den g ip. 3 § ÄktB andra maken för dennes personliga behov
är dennes egendom.

(Paragrafen
saknar motsvarighet i de sakkunnigas förslag)

Paragrafen
motsvarar 5 kap. 4 § GB.

Familjelagssakkunniga har föreslagit atl
bestämmelsen skall utgå. Samma förslag framfördes av de sakkunniga i
delbetänkandel (SOU 1977: 37) Underhåll till barn och frånskilda (s. 136). Som
skäl åberopades att del är överflödigt atl fastslå äganderätten till medlen. I
prop. 1978/79:12 (s. 182) framhöll departementschefen dock att bestämmelsen
bl.a. kunde ha en informativ betydelse. Bestämmelsen finns därför kvar.

När de sakkunniga nu har återkommit med förslaget
har det sin bakgrund bl.a. i de förslag som de sakkunniga har lagt fram beträffande
makars gemensamma bohag och bostad. Jag har emellertid förordat andra lösningar
i dessa frågor. Med hänsyn till detta anser jag atl bestämmelsen i 5 kap. 4 §
GB alltjämt behövs. Den bör således föras över till ÄktB.

4§'

Kan den ena maken på grund av sjukdom eller
frånvaro inte själv sköta sina angelägenheter och fattas det medel för
familjens underhåll, får den andra maken i behövlig omfattning lyfta den sjuka
eller bortavarande makens inkomst och avkastningen av dennes egendom samt
kvittera ut banktillgodohavanden och andra penningmedel. Detta gäller dock ej,
om samlevnaden mellan makarna har upphört eller om det finns fullmäktig,
förmyndare eller god man för den sjuka eller bortavarande maken.

Rättshandling som avses i första stycket är
bindande för den sjuka eller bortavarande maken även om medlen inle behövdes
för familjens underhåll, såvida tredje man varken insåg eller borde ha insett
att behovet inle förelåg.

(Jfr
6 kap. 3 § i de sakkunnigas förslag)

Paragrafen
motsvarar 5 kap. 14 § GB.

Andra stycket tillkom år 1978.
Familjelagssakkunniga hade i delbetänkandet (SOU 1977:37) Underhåll lill barn
och frånskilda föreslagit att bestämmelserna i 5 kap. 14 § GB om behörighet för
en make att företräda den andra maken vid sjukdom eller bortavaro skulle behållas,
med en viss begränsning av den legala fullmakt som paragrafen innehåller.
Departementschefen anslöt sig i prop. 1978/79:12 (s. 185-187) i huvudsak till
detta. Vid remissbehandlingen av delbetänkandet efterlyste emellertid några
remissinstanser ett klarläggande beträffande betydelsen av god tro hos tredje
man. En remissinstans erinrade om att det i förarbetena till bestämmelsen hade
uttalats att tredje man inte kunde åberopa godtros-skydd. Enligl denna
remissinstans var det inte säkert att en sådan lösning borde upprätthållas även
i fråga om kravet på alt rättshandlingen skulle vara behövlig för familjens
underhåll, något som var en särskilt svårbe-

'
Ändrad lydelse i propositionsförslaget. 124

s. 125 Kontrollera mot PDF

dömd omständighet för tredje man och som det inte heller
var lätt för den Prop. 1986/87: 1 handlande maken att leda i bevis.
Departementschefen instämde i detta 6 kap. 5 §ÄktB uttalande (prop. s. 187) och
tillade all, om tredje man inte tillerkändes någol godtrosskydd, det kunde bli
svårt atl förverkliga den rätt som lagen ger en make som är i behov av medel
för familjens försörjning. Departementschefen förordade därför en bestämmelse
av innebörd att de uttag som en make gör av en sjuk eller bortavarande makes
medel skall vara bindande för denne även om medlen inte behövdes för familjens
underhåll, föratsatt alt den hos vilken uttaget har skett varken insåg eller
borde ha insett hur del förhöll sig med detta. Denna bestämmelse togs därför in
i 5 kap. 14 § andra stycket GB.

Familjelagssakkunniga har nu
föreslagit att andra stycket skall utgå, eftersom bestämmelsen enligt de
sakkunniga är svårbegriplig och onödig. De sakkunniga anser att redan kravet i
första stycket att utbetalningen skall ske i "behövlig omfattning" innebär
detsamma som uttrycks i andra stycket.

Flera remissinstanser, däribland
bankinspektionen, har riklat invändningar mot de sakkunnigas förslag i denna
del. Enligl dessa remissinstanser är frågan om betydelsen av god tro hos
tredje man beträffande utgiftens behövlighet inte, som de sakkunniga har
ansett, löst genom att det i första stycket anges att utbetalning skall ske i
behövlig omfattning. Tvärtom måste - om andra stycket tas bort - en
efterföljande utredning som visar att ett uttag var obehövligt leda till alt
den frånvarande eller sjuka maken inte är bunden av uttaget, även om banken
eller annan tredje man var i god tro.

Jag kan ansluta mig till dessa
remissinstansers åsikt. Vad departementschefen har anfört i prop. 1978/79:12
s. 187 gäller enligt min uppfattning alltjämt. Jag förordar därför atl andra
stycket i 5 kap. 14 § GB behålls.

5§'

Om den ena maken försummar sin
underhållsskyldighet, får domstolen ålägga honom eller henne att betala
underhållsbidrag till den andra maken.

(Jfr 6 kap. 4 § i de sakkunnigas förslag) Paragrafen
motsvarar 5 kap. 5 § GB.

5§'

Om makarna inte varaktigt bor
tillsammans, skall den ena maken fullgöra sin underhållsskyldighet genom att
betala underhållsbidrag till den andra naken.

(Jfr 6 kap. 5 § i de sakkunnigas förslag) Paragrafen
motsvarar 5 kap. 6 § GB.

Ändrad lydelse i propositionsförslaget. 125

s. 126 Kontrollera mot PDF

7 §' Prop. 1986/87: 1

Efter äktenskapsskillnad svarar varje make för sin
försörjning. g lap. 7 § ÄktB

Om den ena maken behöver bidrag
till sitt underhåll under en övergångstid, har han eller hon rätt att få
underhållsbidrag av den andra maken efter vad som är skäligt med hänsyn till
dennes förmåga och övriga omständigheter.

Har den ena maken svårigheter alt
försörja sig själv sedan ett långvarigt äktenskap har upplösts eller finns det
andra synnerliga skäl, har han eller hon rätt till underhållsbidrag av den
andra maken för längre tid än som anges i andra stycket.

(Jfr 6 kap. 6 § i de sakkunnigas förslag) Paragrafen
motsvarar 11 kap. 14 § GB.

8§

Underhållsbidrag efter
äktenskapsskillnad skall lämnas fortlöpande. Finns det särskilda skäl, får
domstolen dock bestämma att bidraget skall betalas med etl engångsbelopp.

(Jfr 6 kap. 7 § i de sakkunnigas förslag)

Paragrafen motsvarar 11 kap. 14 a § första stycket GB.

9§

Talan om att underhållsbidrag skall
fastställas får inte bifallas för längre tid tillbaka än tre år före den dag då
talan väcktes, om inte den bidragsskyldige medger del.

(Jfr 6 kap. 8 § i de sakkunnigas förslag)

Paragrafen motsvarar 5 kap. 7 § och 11 kap. 14 a § andra
stycket GB.

10 §'

Rätten att kräva ul ett fastställt
underhållsbidrag upphör tre år efter den förfallodag som ursprungligen gällde.

Har utmätning för
underhållsbidraget skett före den tidpunkt som anges i första stycket eller har
den bidragsskyldige försatts i konkurs på grund av en ansökan som har gjorts
före denna tidpunkt, får betalning för fordringen även därefter tas ut ur den
utmätta egendomen eller erhållas i konkursen.

Har ansökan om förordnande av god
man enligt ackordslagen (1970:847) gjorts före den tidpunkt som anges i första
stycket, får underhållsbidraget krävas ut inom tre månader från del att verkan
av förordnandet om god man förföll eller, när förhandling om offentligt ackord
har följt, ackordsfrågan avgjordes. Om ackord kommer lill stånd, far
fordringen krävas ut inom tre månader från del alt ackordet skulle ha
fullgjorts. Har utmätning för underhållsbidraget skett eller konkursansökan
gjorts inom den tid som nu har angetts, gäller andra stycket.

Avtal som strider mot denna paragraf är utan verkan.

(Jfr 6 kap. 9 § i de sakkunnigas förslag)

Paragrafen motsvarar 5 kap. 8 § och
11 kap. 14 a § andra stycket GB.

' Ändrad lydelse i propositionsförslaget. 126

s. 127 Kontrollera mot PDF

11
§ Prop. 1986/87:1

En dom eller ett avtal om underhåll får jämkas av
domstolen, om det j] s ÄktB finns skäl för det med hänsyn till att
förhållandena har ändrats. För tiden innan talan har väckts får dock jämkning
mot en parts bestridande göras endast på del sättet att obetalda bidrag sätts
ned eller las bort. Underhållsbidrag efter äktenskapsskillnad får endast om
det finns synnerliga skäl höjas utöver det högsta belopp till vilket bidraget
tidigare har varit bestämt. Underhållsbidrag i form av engångsbelopp får inte
jämkas mol en parts bestridande.

Etl avtal om underhåll får också jämkas av
domstolen, om avtalet är oskäligt med hänsyn till omständigheterna vid dess
tillkomst och förhållandena i övrigt. Beslut om alt erhållna bidrag skall
betalas tillbaka får dock meddelas endast om det finns särskilda skäl.

(Jfr
6 kap. 10 § i de sakkunnigas förslag)

Paragrafen motsvarar 5
kap. 9 § och 11 kap. 15 § GB.

7 kap. Makars egendom

I 7 kap. har förts samman de bestämmelser som
reglerar indelningen av makars egendom i ohka kategorier (1 och 2 §§) och de
bestämmelser som anger i vilken utsträckning en make behöver den andra makens
tillstånd för att kunna förfoga över sin egendom (5-8 §§). I kapitiet har också
tagits in bestämmelser om äktenskapsförord (3 §). Kapitlet innehåller vidare
definitioner av begreppen "makars gemensamma bostad" och
"makars gemensamma bohag" (4 §).

I§' Varje makes egendom indelas i giftorättsgods
och enskild egendom.

(Paragrafen
saknar motsvarighet i de sakkunnigas förslag)

Paragrafen innehåller en bestämmelse om
uppdelningen av makars egendom i giftorältsgods och enskild egendom. Vad som
är atl hänföra till de olika egendomsslagen framgår av 7 kap. 2 §. Motsvarande
bestämmelser återfinns i gällande rätt i 6 kap. GB.

Bestämmelsen i förevarande paragraf skall ses som
ett komplement till bestämmelserna i 1 kap. De grandläggande reglema om
egendomsordningen i elt äktenskap finns i 1 kap. 3, 4 och 6 §§.

Vilken betydelse indelningen i giftorältsgods och
enskild egendom har framgår inte av denna paragraf utan av andra bestämmelser i
ÄklB (främst 1 kap. 6 §, 7 kap. 5 §, 10 kap. 1 § och 11 kap.).

Egendomsuppdelningen får sin största betydelse vid
bodelning. Huvudregeln är att endast giftorätlsgodset ingår i bodelningen (10
kap. I §). Makarna kan emellertid komma överens om att även viss enskild
egendom skall ingå i bodelningen. Sådan enskild egendom behandlas i så fall som
giftorältsgods vid bodelningen (10 kap. 4 §).

'
Ändrad lydelse i propositionsförslaget.

127

s. 128 Kontrollera mot PDF

2 §' Prop. 1986/87:1

Giftorättsgods
är all egendom som inte är enskild. 712 2 § ÄktB

Enskild
egendom är

1. egendom
som genom äktenskapsförord har blivit enskild,

2.
egendom som den ena maken har
fått i gåva av någon annan än den andra maken med det villkoret att egendomen
skall vara mottagarens enskilda,

3.
egendom som den ena maken har
erhållit genom testamente med det villkoret att den skall vara mottagarens
enskilda,

4.
egendom som den ena maken har
ärvt och som enligt testamente av arvlåtaren skall vara mottagarens enskilda,

5.
vad som har trätt i stället för
egendom som avses i 1 -4, om inte annat har föreskrivits genom den rättshandling
på grund av vilken egendomen är enskild.

Avkastning av enskild egendom är giftorättsgods, om
inte annat har föreskrivits genom en sådan rättshandling som avses i andra
stycket.

(Jfr
10 kap. 5 och 6 §§ i de sakkunnigas förslag)

Första
stycket

Bestämmelsen
motsvarar 6 kap. I § första stycket GB.

Andra
stycket

Bestämmelsen motsvarar 6 kap. 8 § första stycket
GB. Någon saklig ändring i förhållande till gällande rätt innebär bestämmelsen
inle, ulan uppräkningen i punkterna 1-5 är - tillsammans med tredje stycket
-uttömmande. Del är alltså inle möjligt att tillskapa enskild egendom genom
t.ex. ett förmånstagarförordnande.

Punkten 5 innebär en avvikelse från
familjelagssakkunnigas förslag. De sakkunniga har ansett att vad som trätt i
stället för egendom som är enskild inte bör bli enskild egendom, om detta inte
har särskilt föreskrivits i det äktenskapsförord eller den gåvohandling eller
det testamente varigenom den ursprungliga egendomen har blivit enskild. De
sakkunnigas förslag har på denna punkt utsatts för kritik under
remissbehandlingen. Remissinstanserna har bl.a. framhållit att syftet med en
rättshandling av detta slag oftast torde vara atl överföra elt visst
förmögenhelsvärde till mottagaren. Del är då en naturiig följd att även vad som
har trätt i stället för den ursprungliga egendomen skall vara mottagarens
enskilda egendom. Det kan inte heller vara rimligt atl den som har fått ett
kontantbelopp som enskild egendom genom gåva, arv eller testamente inte skall
kunna investera beloppet utan att riskera att egendomen därigenom förvandlas
till giftorältsgods. I punkten 5 har därför gällande ordning behållits när det
gäller vad som har trätt i stället för enskild egendom.

Tredje
stycket

Bestämmelsen
motsvarar 6 kap. 8 § andra stycket GB.

'
Ändrad lydelse i propositionsförslaget.

128

s. 129 Kontrollera mot PDF

3
§' Prop. 1986/87: 1

Genom äktenskapsförord kan makar eller blivande
makar bestämma att -j i 3 ÄktB egendom som tillhör eller tillfaller
någon av dem skall vara dennes enskilda egendom. Genom nytt äktenskapsförord
kan makar bestämma att egendomen skall vara giftorättsgods.

Äktenskapsförord skall upprättas skriftligen och
undertecknas av båda makarna. Detta gäller även om den ena maken är omyndig. I
så fall skall dock förmyndarens skriftliga medgivande inhämtas.

Äktenskapsförord skall registreras hos domstolen.
Ett äktenskapsförord som har slutits mellan blivande makar gäller från
äktenskapets ingående, om del ges in till domstolen inom en månad från det att
äktenskapet ingicks. I annat fall gäller äktenskapsförordet först från och med
den dag då det ges in till domstolen.

(Jfr
10 kap. 5 § i de sakkunnigas förslag)

Första
stycket

Genom bestämmelserna i detta stycke, som motsvarar
8 kap. I § första stycket GB, bereds makar samma möjligheter som de har i dag
att genom äktenskapsförord avtala om egendomsordningen i äktenskapet. Genom att
göra egendom till enskild kan makar sålunda hålla denna egendom utanför en
kommande bodelning. Denna verkan framgår av 10 kap. 1 §, där det anges att del
är giftorätlsgodset som skall delas vid bodelningen.

Ett äktenskapsförord krävs också - liksom enligt
gällande rätt - för atl helt eller delvis upphäva rättsverkningarna av etl
tidigare äktenskapsförord.

Som har framhållits i den allmänna motiveringen
(avsnitt 2.4.4.) skall äktenskapsförord inle längre användas för gåvor mellan
makar. Dessa kan därför i fortsättningen använda äktenskapsförord endast för de
syften som anges i förevarande paragraf.

Begreppet trolovad används inte längre i lagen. Det
har bytts ut mot "blivande makar".

Andra
stycket

Äktenskapsförord skall liksom hittills upprättas
skriftligen och undertecknas av båda makarna (jfr 8 kap. 10 § GB). Däremot
gäller inte något krav på bevillning. Skälen för detta är desamma som när det
gäller bodel-ningsavtal (jfr avsnitt 2.2.6). I detta sammanhang kan det vidare
finnas anledning atl framhålla alt ett äktenskapsförord kan jämkas, om den ena
maken har förmåtts medverka till upprättandet av ett förord som vid bodelningen
leder till ett oskäligt resultat för honom eller henne (se 12 kap. 3 §).

Äktenskapsförord har i ÄktB behållit sin karaktär
av ett personligt avtal så till vida all även en omyndig make har att medverka
vid upprättandet. Annars är utgångspunkten vid avtal av ekonomisk karaktär
enligt förmyn-derskapsrättsliga principer att den omyndige företräds av sin
förmyndare.

'
Ändrad lydelse i propositionsförslaget. 129

9
Riksdagen 1986/87. I saml. Nr I

s. 130 Kontrollera mot PDF

Enligt
tredje meningen i förevarande stycke skall denne i stället lämna sitt Prop.
1986/87: 1

skriftliga medgivande till förordet (jfr 8 kap. 9 § GB). 7 kap. 4 § ÄktB

Tredje stycket

Ett förord kan upprättas före
äktenskapet eller när som helst under äktenskapet. Det skall inges till
tingsrätten för atl registreras (se 16 kap. 2 §). Sådan registrering sker
enligt bestämmelserna i 16 kap.

Tredje stycket innehåller också
regler om när förordet får rättsverkan. Dessa motsvarar med en viss
redaktionell jämkning nuvarande bestämmelser i 8 kap. 12 § GB. Någon saklig
ändring i förhållande till gällande rätt har sålunda inte avsetts. Det innebär
bl.a. att ett förord inte kan åberopas vid en bodelning med anledning av ett
dödsfall som inträffar senare än en månad efter vigseln, om inte
äktenskapsförordet har getts in för registrering senast samma dag som
dödsfallet inträffade. Samma förhållande gäller om bodelningen skall förrättas
med anledning av talan om äktenskapsskillnad. I stället för dödsdagen gäller då
den dag talan väcktes.

4§'

Med makars gemensamma bostad avses i denna balk

1. fast egendom som innehas med
äganderätt eller tomträtt, om egendo

men huvudsakligen är avsedd som makarnas gemensamma hem,

2. byggnad eller del av byggnad som
innehas med äganderätt, hyresrätt,

bostadsrätt eller annan rätt, om egendomen huvudsakligen är avsedd som

makarnas gemensamma hem.

Med makars gemensamma bohag avses i
denna balk möbler, hushållsmaskiner och annat inre lösöre som är avsett för
det gemensamma hemmet. Till gemensamt bohag räknas inte sådant bohag som
används uteslutande för den ena makens bruk.

Till makars gemensamma bostad och
bohag räknas inle egendom som används huvudsakligen för fritidsändamål.

(Jfr 7 kap. 1 § i de sakkunnigas förslag)

I denna paragraf definieras
begreppen makars gemensamma bostad och bohag. Definitionerna får betydelse för
tillämpningsområdet när del gäller balkens regler om rådighetsinskränkningar (7
kap. 5-8 §§) och rätten vid bodelning atl få bostaden och bohaget på sin lott
(11 kap. 7 och 9 §§).

Paragrafen har inte någon direkt
motsvarighet i gällande rätt. I lagen (1959:157) med särskilda bestämmelser om
makars gemensamma bostad finns dock regler som förutsätter atl begreppet makars
gemensamma bostad kan bestämmas. Jämfört med den lagen innebär de nya bestämmelserna
i ÄktB en utvidgning av rätten att överta den andra makens bostad vid
upplösning av äktenskapet genom att de nya reglerna gäller även fast egendom
som är enskild egendom till följd av äktenskapsförord. Härigenom förstärks den
ekonomiskt svagare makens ställning betydligt. Liksom hittills skall
övertaganderätlen vid skilsmässa baseras på en prövning av vilken make som bäst
behöver bostaden.

' Ändrad lydelse i propositionsförslaget. 130

s. 131 Kontrollera mot PDF

Någon
övertaganderätt beträffande makars gemensamma bohag finns Prop. 1986/87: 1
inte enligt gällande rätt. Också denna nyhet innebär alltså en förstärkning 7
kap. 4 § ÄktB av den ekonomiskt svagare makens ställning.

Familjelagssakkunniga har föreslagit att begreppet
bohag skall ges en mycket vid innebörd och att även viss egendom som normalt
inte betraktas som bohag skall likställas med bohag, t. ex. bilar, båtar och
andra fordon. En sådan lösning skulle leda till atl praktiskt taget all egendom
som normalt finns i ett äktenskap, utom pengar och värdepapper, kom alt
hänföras till bohagsbegreppel. Atl de sakkunniga har föreslagit ett så brett
tillämpningsområde för detta begrepp får emellertid ses i samband med de
sakkunnigas förslag om presumerad samäganderätt till bostad och bohag. I och
med alt detta förslag inte genomförs (se avsnitt 2.3) finns det inte heller
anledning att ge bohagsbegreppet elt så vilt tillämpningsområde.

I stället bör det sociala skyddsintresse som
övertagandereglerna avser att tillgodose tas som utgångspunkt för bedömningen
av vilket tillämpningsområde som bohagsbegreppel bör ha. Den make som bäst
behöver bostad och bohag - t. ex. därför att maken har fåll vårdnaden om barnen
och inte har möjlighet alt få en annan bostad som är lämpligt belägen med
hänsyn till skolgång och barnomsorg m. m. - skall genom övertagandereglerna
skyddas från att förlora hemmet efter en upplösning av äktenskapet. Däremot
syftar inte dessa regler till atl åstadkomma någon ekonomisk utjämning mellan
makarna vid bodelningen. Med hänsyn härtill bör bohagsbegreppet inte ges ett
vidare tillämpningsområde än alt däri får ingå sådant bohag som normalt
förekommer i ett hem. Inte heller finns det någon anledning att till
bohagsbegreppet hänföra sådant som används huvudsakligen för fritidsändamål.
Detta leder lill att bohagsbegreppet bör reserveras för det som normalt finns i
en permanentbostad. Paragrafen har utformats i enlighet härmed.

1 och med att begreppet bohag sålunda ges ett mera
begränsat tillämpningsområde kan det finnas anledning alt överväga om också
tillämpningsområdet för begreppet bostad skall begränsas på någol sätt. Det
mest naturiiga är att ge begreppen lika tillämpningsområden. Det skulle leda
lill alt endast permanentbostäder - och alltså inte fritidsbostäder - omfattas
av övertagandereglerna beträffande bostäder. I detta avseende skulle de nya
reglerna innebära en viss begränsning även jämfört med gällande rätt. Lagen
(1959:157) med särskilda bestämmelser om makars gemensamma bostad omfattar
nämligen även fritidsbostäder (dock ej fastigheter som är enskild egendom). Som
familjelagssakkunniga har antytt (betänkandet s. 144) torde emellertid den
praktiska betydelsen härav vara begränsad. När nu övertaganderätlen utvidgas
lill att omfatta inle bara fast egendom som är enskild till följd av
äktenskapsförord utan också bohag kan det vara lämpligt att samtidigt begränsa
bostads- och bohagsbegreppen lill att avse endast sådana bostäder och sådant
bohag som är motiverat av det sociala skyddsintresset. Till följd härav har
bestämmelserna i förevarande para-

131

s. 132 Kontrollera mot PDF

graf utformats så att
endast permanentbosläder och det bohag som normalt Prop. 1986/87: 1

finns i sådana bostäder omfattas av övertaganderätten. 7
kap. 4 § ÄktB

Första
stycket

Med "bostad" avses endast utrymmen i en
byggnad. Den rätt med vilken makarna förfogar över utrymmet kan vara av olika
slag, från äganderätt avseende såväl byggnad som mark till nyttjanderätt
avseende enbart det utrymme i byggnaden som de disponerar. 1 någon form berörs
alltså vad som juridiskt brukar betecknas som fast egendom, oavsett om denna
tillhör makarna, en av dem eller en tredje man. När det i första stycket talas
om byggnad, anknyts till elt inom fastighetsrätten vedertaget begrepp. På
detta sätt utesluts husvagnar, tält, husbåtar och andra liknande — fasta eller
provisoriska — bostäder som inte kan betecknas som byggnader.

Om en make eller båda makarna innehar både
byggnaden och marken som byggnaden står på med äganderätt, utgör byggnaden
tillbehör till den faslighet som normalt har bildals av marken. Sådana fall
täcks av begreppet fast egendom i punkt 1. Vidare avses den situationen att
någon fastighetsbildning inte har kommit till stånd, exempelvis om en
bostadsbyggnad med tillhörande tomtmark har förvärvats för avstyckning från en
faslighet som på det sättet kommer att delas upp. Förvärvaren har i del fallet
fast egendom i sin ägo, låt vara att den ännu inte är en fastighet i juridisk
mening (se 1 kap. I § jordabalken).

Med fast egendom jämställs vanligtvis tomträtt. Del
sker även i denna paragraf. Byggnaden utgör tillbehör till en inskriven
tomträtt (se 13 kap. 9 § andra stycket jordabalken).

Även andra fall då en make eller båda makarna har
äganderätt till endast byggnaden eller den del av denna där bostaden finns
omfattas av bostadsbegreppet enligl första stycket.

Hyresrätt och bostadsrätt nämns särskilt i punkt 2.
Däratöver anges emellertid även annan rätt till byggnad eller del av byggnad.
Till följd härav räknas till bostadsbegreppet enligt första stycket exempelvis
även rätt till en lägenhet som formellt inte är en hyresrätt därför atl
upplåtelsen har skett utan vederlag.

För alla former av rättigheter uppställs i första stycket
det gemensamma kravet att egendomen, byggnaden eller delen av byggnaden skall
vara huvudsakligen avsedd som makarnas gemensamma hem. Det är i sak samma krav
som gäller redan i dag enligl lagen (1959:157) med särskilda bestämmelser om
makars gemensamma bostad. Huruvida en bostad rent faktiskt används som makarnas
gemensamma hem är i regel lätt alt avgöra. Om bostaden tjänar flera ändamål,
får man enligt hittillsvarande grander bedöma vilket syfte som är del
huvudsakliga. Frågan kan bh aktuell exempelvis när makarna disponerar en
lägenhet i ett av den ena maken ägt hyreshus, när ett mindre jordbrak eller en
rörelse bedrivs på den fastighet

132

s. 133 Kontrollera mot PDF

där makarna bor eller när
både kontor och bostad är inrymt i en förhyrd Prop. 1986/87: 1

lägenhet. 7 kap. 4 § ÄktB

Ullrycket "är avsedd som makarnas gemensamma
hem" innebär att till makars gemensamma bostad också räknas en bostad som
just har anskaffats men som ännu inte har tagits i bruk eller en bostad som
sedan en tid har upphört att vara makarnas gemensamma bostad, t. ex. på grund
av att makarna eller en av dem har tagit initiativ lill skilsmässa. 1 dessa
fall får bedömningen ske utifrån vad makarna kan ha hafl för syfte med
bostaden. Om det står klart att de har avsett att begagna den som gemensam
bostad, bör bostaden vid tillämpningen av ÄktB hänföras till denna kategori.

Andra
stycket

Till "bohag" hänförs möbler,
hushållsmaskiner och annat inre lösöre som är avsett för familjens bruk. Till
annat inre lösöre räknas bland annat linne, textilier, konst och
prydnadsföremål, radio- och TV-apparater och annan sådan elektrisk utrustning,
köksutrastning samt böcker. Någon fullständig uppräkning kan inte göras. Det
som normalt kan förekomma i ett hem ingår alltså. Det finns inget krav på alt
egendomen skall vara nödvändig för hemmets skötsel, såsom fallet är enligt
bestämmelserna i 5 kap. 1 § 2 utsökningsbalken när det utmätningsfria bohaget
anges. I förevarande paragraf är definitionen av bohag vidare och omfattar allt
inre lösöre som finns i hemmet.

En viktig begränsning finns dock. Bohag som används
utestutande för den ena makens brak ingår inte i det gemensamma bohaget. Det
rör sig här inte om kläder och hknande personliga tillhörigheter, som redan på
grand av sin beskaffenhet bör anses vara uteslutande den ena makens egendom och
av denna anledning inle ingår i det gemensamma bohaget. Bestämmelsen syftar i
stället på sådant som i och för sig kan användas av andra i familjen men som
rent faktiskt är förbehållet maken själv. Det kan vara fråga om viss utrastning
för etl särskilt ändamål. Ofta är emellertid sådan utrustning alt hänföra till
egendom som har anskaffats för fritidsändamål och redan på den granden
utesluten från paragrafens bohagsbegrepp (jfr tredje stycket).

Paragrafen nämner inle särskilt sådant som utgör en
makes arbetsredskap (jfr 6 kap. 5 § GB). I vissa fall bör sådan egendom kunna
gå in under bohagsbegreppel, t. ex. när det gäller symaskiner och
skrivmaskiner. Om en make driver någon mera speciell näringsverksamhet med
särskild utrastning som den andra maken tillhandahåller, är det inte något som
bör regleras familjerätlsligt. Det får i stället bero av vad makarna själva har
kommit överens om. I sista hand får frågan lösas enligt allmänna regler.

Ett särskilt problem när del gäller bohaget är alt
vissa föremål som ingår i detta kan ha anskaffats mera som en investering än
som bohag. Det kan vara fallet l.ex. med tavlor, prydnadsföremål, möbler och
mattor. Vid remissbehandlingen av familjelagssakkunnigas förslag har denna
fråga

133

s. 134 Kontrollera mot PDF

uppmärksammats. En del
remissinstanser har därvid framhållit all gräns- Prop. 1986/87: 1 dragningen
mellan investeringsegendom och annat bohag är svår att göra. 7 kap. 4 § ÄktB Om
familjelagssakkunnigas förslag om presumerad samäganderätt hade genomförts,
skulle det enligt de sakkunniga ha varit nödvändigt att skilja ul
investeringsobjekten. I och med atl detta förslag inte genomförs blir situationen
en annan. Eftersom övertagandereglema innebär att den som övertar sådan
investeringsegendom skall göra det i avräkning på sin lott vid bodelningen
eller erlägga betalning för egendomen, synes det inte föreligga samma behov att
undanta investeringsegendom från bohagsbegreppel. Om något sådant undantag inte
las in, uppnås den fördelen att någon gränsdragning mellan investeringsegendom
och annat bohag inte behöver göras. Allt bohag skall i stället ingå i det
bohagsbegrepp som blir avgörande för övertaganderätt och rådighetsinskränkningar.
Paragrafens andra stycke har utformats i enlighet härmed.

Tredje
stycket

Bostad och bohag som används huvudsakligen för
fritidsändamål omfattas inte av begreppen "makars gemensamma bostad"
och "makars gemensamma bohag". Till följd härav blir
övertaganderätten och rådighelsinskränkningarna begränsade till att avse
endast permanentbostäder och det bohag som normall finns i sådana bostäder.
Undantagsvis kan det dock tänkas att makarna har haft mer än en bostad som kan
anses ha karaktären av permanentbostad. Del kan t. ex. vara fallet, om de efter
pensioneringen eller på grand av yrkesverksamhet bor halva året på en ort och
den andra halvan på en annan ort. Normalt bör emellertid endast en bostad kunna
vara permanentbostad.

Kännetecknet på att en bostad är makarnas
gemensamma permanenlboslad är främst att de båda är kyrkobokförda på bostadens
adress. Om så inte är fallet, bör den make som påstår att bostaden skall anses
vara makarnas gemensamma permanentbostad ha bevisbördan för det.

När det gäller alt avgöra vilket bohag som skall
anses höra till permanentbostaden bör man först försöka klargöra om egendomen
har använts i permanenlbosladen eller har varil avsedd att användas i denna. Om
så är fallet bör den i princip hänföras till det för makarna gemensamma
bohaget. Undantag gäller dock för sådan egendom som används uteslutande av den
ena maken (se andra stycket), som är avsedd för fritidsändamål eller som är av
sådan karaktär att den normall inte förekommer i ett hem. Hobbyredskap, idrottsulruslning
och samlingar av föremål är exempel på egendom som inte ingår i makarnas
gemensamma bohag. Tavlor och mattor -även värdefulla sådana - som pryder
permanenlbosladen bör däremot ingå i detta gemensamma bohag.

Det bör slutligen observeras alt begreppen
"makarnas gemensamma bostad" och "makarnas gemensamma
bohag" inte innebär alt egendomen måste innehas med samäganderält.
Uttrycken avser bara att klargöra att

134

s. 135 Kontrollera mot PDF

viss egendom rent faktiskt
är avsedd att användas av båda makarna ge- Prop. 1986/87: 1

mensamt. 7 kap. 5 § ÄktB

5S' En make får inte utan den andra makens samtycke

1.
avhända sig, inteckna eller
hyra ut fast egendom som innehas med äganderätt eller tomträtt och som utgör
makarnas gemensamma bostad,

2.
avhända sig, pantsätta eller
hyra ut annan egendom som utgör makarnas gemensamma bostad,

3.
avhända sig eller pantsätta
makarnas gemensamma bohag.

En make får inte heller utan den andra makens
samtycke avhända sig, inteckna eller hyra ut fast egendom som innehas med
äganderätt eller tomträtt och som inte utgör makarnas gemensamma bostad, om
egendomen är giftorältsgods. Detta gäller dock inte om mål om äktenskapsskillnad
pågår och maken har förvärvat egendomen efter det alt ansökan om
äktenskapsskillnad gjordes.

Samtycke till avhändelse eller inteckning av fast
egendom som innehas med äganderätt eller tomträtt skall lämnas skriftligen.

Denna paragraf gäller inte bostad eller bohag som
är den ena makens enskilda egendom enligl 2 § andra stycket 2-4.

(Jfr
7 kap. 2 § första och tredje styckena i de sakkunnigas förslag)

Paragrafen innehåller de s.k.
rådighelsinskränkningarna. Den anger i vilka fall en make behöver den andra
makens samtycke för att förfoga över fast egendom eller tomträtt eller annan
egendom som utgör bostad eller bohag. Paragrafen anger också för elt visst fall
i vilken form samtycket skall lämnas.

Första
och andra styckena

1 gällande rätt finns rådighetsinskränkningarna
upptagna dels i GB, dels i lagen (1959:157) med särskilda bestämmelser om
makars gemensamma bostad. Såvitt avser bostaden följer därav sammanfattningsvis
att samtycke krävs när en make vill avhända sig eller låta inteckna fast
egendom eller tomträtt, om egendomen är giftorättsgods (6 kap. 4 § första
stycket GB). Detsamma gäller om en make vill hyra ul sådan egendom helt eller
delvis (5 § första stycket i 1959 års lag). Består bostaden av byggnad på ofri
grand eller innehas den med hyresrätt eller bostadsrätt eller med sådan
andelsrätt som är jämställd med bostadsrätt, krävs samtycke till överlåtelse,
pantsättning och uthyrning (5 och 6 §§ i 1959 års lag). Såvitt avser bohaget
krävs samtycke för avhändelse eller panlsättning, om egendomen är
giftorältsgods (6 kap. 5 § första stycket GB).

För att övertagandereglerna beträffande bostad och
bohag inte skall kunna kringgås av en make till förfång för den andra maken,
behövs även i fortsättningen regler som inskränker en makes möjlighet att utan
den andra makens samtycke avhända sig förfoganderätten över bostad och bohag.
Reglerna har tagits in i förevarande paragraf och har anpassats till de nya
tillämpningsområdena för bostads- och bohagsbegreppen i föregående pa-

'
Ändrad lydelse i propositionsförslaget. 135

s. 136 Kontrollera mot PDF

ragraf. Även beträffande
fast egendom som inte utgör makarnas gemen- Prop. 1986/87: 1 samma bostad krävs
liksom enligt gällande rätt samtycke, om egendomen 7 kap. 5 § ÄktB är
giflorättsgods. I sådana fall skall dock samtyckeskravet självfallet inle omfatta
egendom som har förvärvats medan mål om äktenskapsskillnad pågår, eftersom
bodelningen skall göras med utgångspunkt i de egendomsförhållanden som gällde
vid liden för talans väckande (jfr 10 kap. 1 § andra stycket).

Kravet på samtycke gäller inte bara under
äktenskapet utan även efter äktenskapsskillnad till dess bodelning har skett
och det därigenom har blivit bestämt vilken egendom som varje make skall ha.

Familjelagssakkunniga har föreslagit atl det
nuvarande kravet på samtycke för panlsättning skall slopas. Enligt de
sakkunniga är det skydd som detta krav i dagens läge ger lill sin innebörd både
inkonsekvenl och tveksamt (betänkandet s. 320). Beträffande den fasta egendomen
krävs således samtycke för inteckning, en åtgärd som enligl den före 1970 års
jordabalk gällande fastighetsrätten var liktydig med panlsättning. Numera
innebär den blott att ett visst penningbelopp på fastighetsägarens begäran
skrivs in i fasligheten, varefter pantsättningen sker när fastighetsägaren
överlämnar det till bevis om inskrivningen utfärdade pantbrevet som pant för en
fordran (se 6 kap. 1-2 §§ och 22 kap. jordabalken). Konsekvensen borde medföra
att del var den senare åtgärden som skulle kräva en makes samtycke. F. n. — och
motsvarande gällde också enligt äldre rätt - kan en fastighetsägare, som har
övertagit obelånade pantbrev vid förvärvet eller som senare har fått tillbaka
pantbrev därför att skulden har betalats, på nytt pantsätta pantbreven utan
samtycke från den andra maken.

Om kravet på samtycke knyts till själva pantsättningen
i stället för att knytas till inteckningen, skapas emellertid praktiska problem
för kreditli-vel. F. n. kontrollerar inskrivningsmyndigheten lätt att kravet är
uppfyllt innan pantbrev utfärdas. Efter en omläggning skulle varje enskild
kreditgivare ha att bevaka atl kravet på makesamtycke är uppfyllt, med den
risk för rättsförlust som kan följa om detta försummades.

Med hänsyn lill vad jag nu har anfört och eftersom
de flesta människor torde uppfatta som lika viktigt att en make rådgör med den andra
maken vid inteckning av egendom som vid avhändelse, förordar jag att kravet på
samtycke av andra maken till inteckning behålls.

När det gäller bohaget krävs del f.n. för en giltig
pantsättning atl egendomen överlämnas lill kreditgivaren. Genom panlsättning av
bohag sker alltså en förändring av makarnas hemförhållanden. Det talar för att
samtycke till panlsättning av bohag bör behållas även i fortsättningen.

Tredje
stycket

Samtycke till att en make avhänder sig fast egendom
eller tomträtt skall lämnas skriftligen. Del är naturiigt all behålla kravet på
skriftligt samtycke i dessa fall med hänsyn till det skriftliga förfarandet hos
inskrivningsmyn-

136

s. 137 Kontrollera mot PDF

digheten
när lagfart eller inskrivning av förvärv skall meddelas. Något krav Prop.
1986/87: 1

på att
samtycket skall bevittnas (jfr 6 kap. 4 § första stycket GB) uppställs 7 kap.
6 § ÄktB

dock inte
längre. Numera fordras det nämligen inte för själva avhändelsens

giltighet
atl den överlåtande makens namnunderskrift på handlingen är

bevittnad,
och det finns då inte anledning att kräva det för den andra

makens
samtycke. Inte heller finns det skäl att ha en ordning motsvarande

den som
gäller enligt vittnesreglerna i jordabalken. Frånvaron av vittnen

till
samtycket bör inte fördröja lagfarten eller inskrivningen genom att en

tid
utsätts för den andra maken att väcka talan om att avhändelsen är

ogiltig
(jfr 20 kap. 7 § I och 8 § jordabalken). Även för inteckning behålls

kravet på
att samtycket skall lämnas skriftligen.

Fjärde stycket

Nuvarande rådighetsinskränkningar
avser endast egendom som är giftorättsgods. Med hänsyn till att möjligheterna
att jämka villkor i äktenskapsförord har vidgats och till att rätlen att
överta bostad och bohag skall omfatta även sådan egendom som är enskild lill
följd av innehållet i ett sådant förord bör även enskild egendom av detta slag
vara föremål för rådighetsinskränkning, om den utgör makarnas gemensamma bostad
eller bohag (jfr 11 kap. 7 § ÄktB). Däremot bör rådighelsinskränkningarna inte
omfatta egendom som är enskild till följd av villkor om det vid gåva eller i
testamente, eftersom sådana villkor inte kan jämkas och sådan egendom inte
omfattas av övertaganderätten. Om sådan egendom har bytts ut mot annan, bör den
dock vara underkastad rådighetsinskränkningarna, om inle annat framgår av
villkoren vid gåvan eller i testamentet. Enligt 11 kap. 7 § första stycket ÄklB
föreligger nämligen övertaganderält beträffande ersättningsegendomen, om inte
annat har föreskrivits i gåvovillkoren eller testamentet.

6§'

Samtycke enligt 5 § behövs inte
efter det att bodelning med anledning av äktenskapsskillnad har skett.

Samtycke enligt 5 § behövs inte
heller, om den andra maken inte kan lämna giltigt samtycke eller om dennes
samtycke inte kan inhämtas inom rimlig tid.

(Jfr 7 kap. 2 § andra stycket i de sakkunnigas förslag)

Första stycket

Bodelning med anledning av
äktenskapsskillnad kan förrättas redan innan äktenskapet har upplösts (jfr 9 kap.
1 § första stycket). Efter en sådan bodelning behövs inte något samtycke trots
att äktenskapet alltjämt består. Om målet om äktenskapsskillnad av annan
anledning än makes död inte leder till att äktenskapet upplöses, föreligger
däremot självfallet efter det att frågan om äktenskapsskillnad har förfallit
krav på samtycke av

' 7 kap. 7 § i propositionsförslaget. Samtidigt ändrad
lydelse. 137

s. 138 Kontrollera mot PDF

make
i samma utsträckning som om målet om äktenskapsskillnad aldrig Prop. 1986/87:
1

hade funnits (jfr 7 kap. 5 § andra stycket sista meningen). 7 kap.
7 § ÄktB

Andra
stycket

Enligt gällande rätt skall, om en make är omyndig
eller bortavarande, samtycke för dennes räkning lämnas av förmyndare eller god
man till den andra makens förfogande över fast egendom. Särskilt samtycke
fordras dock inte, om den make som vill företa åtgärden samtidigt är förmyndare
eller god man för den omyndiga eller bortavarande maken (6 kap. 4 § första
stycket GB).

Om åtgärden däremot rör bohaget, skall samtycket
lämnas av den andra maken personligen även vid omyndighet. Är den andra maken
sinnessjuk eller sinnesslö, behövs dock inget samtycke. Delsamma gäller om den
andra makens samtycke inle kan inhämtas utan märklig omgång eller tidsutdräkt
(6 kap. 5 § första stycket GB).

Lagen om makars gemensamma bostad upptar inte några
särskilda bestämmelser rörande samtycke av en omyndig make. I förarbetena lill
den lagen hänvisas lill föräldrabalkens bestämmelser om förmyndare och god man.

Den hittillsvarande ordningen har sin bakgrund i
ekonomiska hänsynstaganden, vilka hänger samman med den betydelse man i börian
av seklet tillmätte den fasta egendomen. Synsättet på dessa frågor har dock med
tiden förändrats. Rätten att vara med och bestämma om den andra makens egendom
är numera av mera personlig natur. Liksom i familjelagssakkunnigas förslag har
därför kravet på samtycke av förmyndare eller god man i dessa fall slopats när
det gäller bostad och fast egendom som inte är bostad. Rättsläget i detta
avseende för sådan egendom blir därmed detsamma som för bohaget. Del innebär
också att del är den omyndiga maken själv som har att lämna samtycket.

Medbestämmanderätten är alltså en sådan personlig
rätt som inte skall utövas genom ställföreträdare. I det begränsade antal fall,
där den andra makens bristande rättsliga handlingsförmåga måste formellt
styrkas för alt paragrafens andra stycke skall kunna tillämpas, bör läkarintyg
härom kunna företes. Möjligheten alt begära rättens tillstånd enligt 7 kap. 7 §
finns också i dessa fall.

7§'

Saknas samtycke som krävs för en åtgärd enligt 5 §,
får domstolen tillåta åtgärden på ansökan av den make som vill företa den.

(Jfr
7 kap. 3 § i de sakkunnigas förslag)

Liksom enligt 6 kap. 6 § GB kan domstol tillåta en
åtgärd som kräver den andra makens samtycke, om denna make har vägrat att lämna
sitt samtycke. Samtidigt har en möjlighet öppnats atl inhämta domstolens

' 7
kap. 8 § i propositionsförslaget. Samtidigt ändrad lydelse.

138

s. 139 Kontrollera mot PDF

tillstånd även när
erforderiigt samtycke saknas av annan anledning. Frågan Prop. 1986/87: I om
domstolen skall lämna tillstånd får bedömas enligt hittillsvarande grun- 7
kap. 8 § ÄktB der. Om något godtagbart skäl mot åtgärden inte kommer fram, bör
således tillstånd lämnas. Bestämmelser om behörig domstol finns i 18 kap. 2 §
andra stycket.

8§'

Om en make utan erforderligt samtycke har avhänt
sig eller till nackdel för den andra maken hyrt ut egendom, skall domstolen på
talan av denne förklara att rättshandlingen är ogiltig och att den nya
innehavaren är skyldig att lämna tillbaka egendomen. Detsamma gäller om en make
utan erforderligt samtycke har pantsatt makarnas gemensamma bohag. Överlåtelse
eller pantsättning av bohag skall dock inte förklaras ogiltig, om den nya
innehavaren har fått egendomen i sin besittning i god tro.

Talan enligt första stycket skall väckas hos
domstolen inom tre månader från det att den andra maken fick kännedom om
förfogandet över egendomen. När det gäller bohag räknas dock tiden från
överlämnandet. Har lagfart eller inskrivning beviljats med anledning av
överlåtelse av fast egendom eller tomträtt, får talan inte väckas.

Förs talan om avhysning, får domstolen medge
skäligt anstånd med flyttningen.

(Jfr
7 kap. 4 § i de sakkunnigas förslag)

Första
stycket

Bestämmelser för del fall att förfogande över
fastighet, tomträtt eller bohag har ägt ram ulan erforderligt samtycke finns i
gällande rätt i 6 kap. 4 och 5 §§ GB. Gemensamt för dessa bestämmelser är att
den klandertalan som den andra maken får föra går ut på att förfogandel
förklaras ogiltigt. Någon skyldighet för motparten i avtalet all avträda eller
återlämna egendomen anses dock inte kunna åläggas motparten på talan av den
andra maken. Vidare gäller enhgt bestämmelserna att talan skall väckas inom tre
månader från det att den andra maken fick kännedom om förfogandet, dock senast
inom ett år från lagfart respektive från överlämnandet av bohaget. En
betydelsefull skillnad är att överiålelse eller panlsättning av bohaget blir
ogiltig endast om motparten inte var i god tro. Något krav på att egendomen
skall ha överlämnats till denne uppställs dock inte.

I lagen (1959:157) med särskilda bestämmelser om
makars gemensamma bostad föreskrivs för motsvarande fall beträffande
hyresrätter och bostadsrätter eller vid uthyrning av bostaden att åtgärden
skall återgå, om den andra maken väcker talan om det inom tre månader från det
att han eller hon fick kännedom om den (5 och 6 §§). Den andra maken kan också
föra talan om avhysning. Domstolen kan i ett sådant fall medge skäligt uppskov
med avflyltningen.

I ÄklB har de nuvarande rättsverkningarna av ett
förfogande utan samtycke i stort setl behållits. Hit har också förts över
bestämmelsen atl tredje

'
7 kap. 9 § i propositionsförslaget. Samtidigt ändrad lydelse. 139

s. 140 Kontrollera mot PDF

man som är i god tro skall
vara skyddad i sitt förvärv av lösöre som ingår i Prop. 1986/87: 1 makarnas
gemensamma bohag. Den ändringen har dock vidtagits att som 7 kap. 8 § ÄktB
en förutsättning för godtrosskydd skall gälla att tredje man har fått egendomen
i sin besittning och atl han då var i god tro. Denna ändring är en anpassning
till gängse principer för godtrosförvärv av lös egendom.

Andra
stycket

Den frist som gäller enligt andra stycket för
preskription av klanderrätten räknas beträffande makarnas gemensamma bostad,
fastigheter och tomträtter från den tidpunkt då den andra maken fick kännedom
om att egendomen har avhänts eller hyrts ut, ej från den eventuellt senare dag
då maken fick kännedom om atl tredje man har tillträtt egendomen. I fråga om
bohaget räknas fristen däremot från det att maken fick kännedom om att
egendomen har överlämnats till förvärvaren. Någon anledning har inle ansetts
föreligga att - som nu är fallet i GB - vid sidan därav ställa upp en
alternativ frist som skulle löpa även om den andra maken inte får kännedom om
åtgärden. En sådan frist skulle kunna användas i illojalt syfte. Om tredje man
önskar veta hur överlåtarens make ställer sig till rättshandlingen, kan han
själv fråga denne om del.

F. n. har vid överiålelse av fast egendom lagfarten
ingen annan betydelse för den andra makens rätt att föra klandertalan än att
den tjänar som utgångspunkt för den alternativa preskriptionsfristen.
Familjelagssakkunniga har emellertid föreslagit att lagfart skall avskära
vidare rätt lill klander. Förslagel har inte mött några invändningar vid
remissbehandlingen.

Lagfarten har numera tillerkänts en i förhållande
till äldre ordning väsentligt större betydelse. Bl.a. har införts en möjlighet
till godtrosförvärv grundat på överlåtarens lagfart (18 kap. jordabalken). En
godlroende för-värvare är skyddad mot invändning om att överlåtarens eller
någon tidigare innehavares åtkomst är ogiltig (18 kap. 1 § jordabalken). Vissa
ogil-tighetsgrander får emellertid göras gällande också mot en förvärvare i god
tro, bl.a. att förvärvet har skett utan i lag föreskrivet samtycke av någon
vars rätt berörs (18 kap. 3 § tredje stycket jordabalken). Stadgandet syftar
bl. a. på gällande bestämmelser i GB om makesamlycke (jfr prop. 1970:20 Bl, s.
468 f). En godlroende förvärvare, vars förvärv i etl sådant fall inte skall
gälla, har i stället rätt lill ersättning av staten för sin förlust (18 kap. 4
§ jordabalken).

Som de sakkunniga har funnit bör man nu kunna ta
steget atl låta en meddelad lagfart eller inskrivning av tomträtt avskära
vidare rätt till klandertalan. All inskrivningsmyndigheten skall pröva om
egendomen är makarnas gemensamma bostad och om en överlåtelse därför kräver
samtycke av den andra maken utgör visserligen inte någon absolut garanti för
att lagfart ej beviljas då erforderligt samtycke saknas. Bevisbördan inför inskrivningsmyndigheten
för atl samtycke inte behövs skall dock åvila sö-

140

s. 141 Kontrollera mot PDF

kanden.
Det torde i praktiken leda till att makesamtycke kommer att Prop. 1986/87: 1

företes i tveksamma fall. 7 kap. 8 § ÄktB

En följd av denna nya ordning är att en lagfaren
förvärvare av fast egendom eller tomträtt inle längre riskerar att mötas av en
invändning om bristande makesamtycke, inte ens om brislen hänför sig till
förvärvarens eget fång. Den skillnad som gällande rätt gör mellan
godtrosförvärv av bohag och godtrosförvärv av fast egendom, i och med att
bristande makesamtycke inte kan göras gällande i det förra men väl i det
senare fallet, försvinner. Ändringen innebär inte alt överlåtaren eller dennes
make blir berättigad till ersättning enligt 18 kap. 4 § jordabalken.
Klanderrätten upphör nämligen i detta fall på grund av en särskild föreskrift
i ÄktB, och frågan huravida förvärvaren har varit i god tro blir därför över
huvud taget inte föremål för prövning enligt jordabalkens bestämmelser om
godtrosförvärv på grand av inskrivning.

Möjligheten för den andra maken att komma till
rätta med en överlåtelse som har skett utan hans eller hennes samtycke är
emellertid inte slutgiltigt avskuren genom att lagfart eller inskrivning har
beviljats för förvärvaren. Mol själva inskrivningsbeslutet kan talan föras inte
bara av avtalsparterna utan också av annan som anser sig lida förfång av
beslutet. En make som anser att lagfart eller inskrivning har beviljats
felaktigt kan alltså överklaga beslutet och därvid åberopa att hans eller
hennes samtycke till överlåtelsen borde ha lämnats eller att ett lämnat
samtycke är ogiltigt. Besvärstiden är fyra veckor från inskrivningsdagen (19
kap. 14 § jordabalken). Tills vidare - i avvaktan på inskrivningsväsendets
rationalisering - gäller dessutom atl besvärsliden är minst två veckor från den
dag då expeditionen i ärendet hölls sökanden till banda (58 a § lagen 1970:995
om införande av nya jordabalken).

Utöver vad som nu har berörts bör den förfördelade
maken kunna använda sig av de extraordinära rättsmedlen i rättegångsbalken för
att vinna rättelse, om förutsättningarna för detta är uppfyllda.

Om överlåtelsen har skett genom gåva inom ett år
innan talan om äktenskapsskillnad väcktes, kan den i vissa fall angripas med
stöd av bestämmelserna i 13 kap. 3 §.

Tredje
stycket

Bestämmelsen innebär ingen saklig ändring jämfört
med motsvarande bestämmelser i gällande rätt (5 och 6 §§ lagen 1959:157 med
särskilda bestämmelser om makars gemensamma bostad).

141

s. 142 Kontrollera mot PDF

8 kap.
Gåvor mellan makar Prop. 1986/87: 1

8 kap. 1 i) ÄktB

Enligt allmänna
förmögenhetsrättsliga principer blir en gåva av lös egendom i allmänhet
gällande mol givarens borgenärer först när gåvan har överförts i mottagarens
besittning (s.k. tradition). Gåva av registrerings-pliktigt fartyg blir
gällande mol givarens borgenärer genom att gåvan registreras i ett offentligt
register. Detsamma gäller vid gåva av gruvrätt. Vid vissa typer av fordringar
krävs för skydd mot givarens borgenärer att gäldenären i fordringsförhållandet
har underrättats om överiålelsen (s.k. denuntiation). När del gäller fast
egendom anses det atl redan gåvoavtalet medför sakrätlsligt skydd, dvs. all
gåvan bhr gällande mol givarens borgenärer och andra tredje män.

Vilka krav som gäller för att en
gåva skall vara skyddad mol givarens borgenärer är således beroende på vilken
typ av egendom som omfattas av gåvan.

En gåva anses i stor omfattning
inte heller bindande i förhållandet mellan givaren och gåvotagaren förrän de
åtgärder som behövs för all gåvan skall bli gällande mot givarens borgenärer
har vidtagits. När det gäller gåvor mellan makar gäller dock särskilda krav.

Enligl gällande rätt krävs det
äktenskapsförord för gåva mellan makar. Innan förordet har skrivits och getts
in till tingsrätten för registrering är gåvan inte bindande vare sig mellan
makarna inbördes eller i förhällande till borgenärer eller andra tredje män.
Enligt gällande rätt är dessutom en utfästelse av ena maken att ge den andra
maken egendom ulan vederlag inle bindande (8 kap. 2 och 4 §§ GB).

I vissa fall behövs dock inget
äktenskapsförord. Det gäller sedvanliga skänker vilkas värde inte står i
missförhållande till givarens villkor (8 kap. 2 § första stycket GB).
Äktenskapsförord behövs inte heller vid s. k. besparingsöverföringar (8 kap. 3
§ GB).

1 den allmänna motiveringen
(avsnitt 2.4.4) har föreslagils att äktenskapsförord inte längre skall
användas vid gåva mellan makar, att sakrätlsligt skydd för en gåva skall
uppslå genom alt gåvan registreras hos tingsrätten (för gåva av gruvrätt och
registreringspliktigt fartyg skall dock krävas även annan åtgärd) och att gåvan
skall bli bindande mellan makarna enligt allmänna förmögenhetsrättsliga regler
eller genom att den registreras. Det har också föreslagils atl nuvarande
bestämmelser i 8 kap. GB om gåvor mellan trolovade upphävs (avsnitt 2.4.4) och
att de särskilda reglerna i 8 kap. 3 § GB om besparingsöverföring slopas
(avsnitt 2.4.5). De nya bestämmelser om gåvor mellan makar som finns i 8 kap.
ÄktB har utformats i enlighet med detta.

!§'

En gåva mellan makar blir gällande
mellan dem på samma sätt som gäller för gåvor i allmänhet. Gåvan kan även bli
gällande mellan makarna genom att registreras enligt 16 kap.

' Ändrad lydelse i propositionsförslaget. 142

s. 143 Kontrollera mot PDF

En
gåva mellan makar blir gällande mot tredje man när gåvan har Prop. 1986/87: 1
registrerats enligt 16 kap. Är gåvan en personlig present vars värde inte g
kap. 1 § ÄktB står i missförhållande lill givarens ekonomiska villkor, är den
dock gällande mot tredje man utan registrering om den är gällande mellan
makarna.

Om det för visst slag av egendom finns särskilda
bestämmelser som innebär att en gåva blir gällande mol givarens borgenärer eller
annan tredje man först efter inskrivning eller annan särskild registrering,
krävs även dessa åtgärder för att en sådan gåva mellan makar skall bli gällande
mot tredje man.

(Jfr
8 kap. 1 § i de sakkunnigas förslag)

Paragrafen
motsvarar närmast 8 kap. 2 och 4 §§ GB.

Första
stycket

Första stycket reglerar när gåvan blir bindande i
förhållandet mellan makarna. Reglema får indirekt också betydelse för t. ex. en
makes arvingar eller andra vars rätt är direkt beroende av förhållandet mellan
makarna.

1 första stycket slås fast att gåvan blir bindande
mellan makarna antingen när den enhgt allmänna förmögenhetsrältshga principer
skulle bli bindande mellan en givare och en gåvotagare eller när gåvan
registreras hos tingsrätten enligt 16 kap. (se 16 kap. 2 §). Om det gäller
gåva av fast egendom uppslår således en bindande verkan redan genom
överlåtelseavtalet. Gäller det lös egendom i allmänhet uppstår samma verkan
genom tradition.

För makar med gemensam bostad kan det emellertid
ofta vara svårt att åstadkomma eller i vart fall bevisa tradition. För dem
torde därför det andra alternativet att åstadkomma bindande verkan, alltså
genom registrering av gåvan, vara mera praktiskt. Liksom enligl gällande rätt
får registreringen verkan från den dag då ansökan om registrering gjordes (16
kap. 4 § ÄktB).

I ÄktB har inte tagits upp någon motsvarighet till
det förbud som gäller f. n. mol att tillägga en utfästelse om gåva mellan makar
bindande verkan Ofr 8 kap. 2 § andra stycket GB). Del innebär att allmänna
regler blir att tillämpa även på en sådan utfästelse. En rättshandling som
uppfyller kraven enligt 1 § lagen (1936:83) ang. vissa utfästelser om gåva bhr
såsom utfästelse bindande i förhållande till gåvotagaren. Den ena maken kan
alltså göra en bindande utfästelse i ett skuldebrev eller annan urkund som
överlämnas till gåvotagaren. Utfästelsen kan också bli bindande för den make
som gjort utfästelsen, om omständigheterna vid dess tillkomst utmärker att den
var avsedd att komma till allmänhetens kännedom. Mot givarens borgenärer gäller
dock aldrig utfästelsen som sådan, ulan del krävs atl gåvan - med undantag för
vissa personliga presenter - har fullbordats genom registrering (1 § andra
stycket gåvoutfästelselagen jämfört med andra stycket i förevarande paragraf).

143

s. 144 Kontrollera mot PDF

Andra stycket Prop. 1986/87: 1

I andra stycket regleras hur en gåva mellan makar
får sakrätlsligt skydd, 8 kap. 1 § ÄktB dvs. hur den blir gällande mol givarens
borgenärer eller annan tredje man. Jämfört med de nuvarande reglerna i 8 kap. 2
§ första stycket GB innebär de nya bestämmelserna — till skillnad från vad de
sakkunniga har föreslagit - i princip ingen annan ändring än att kravet på
äktenskapsförord har tagits bort. Registreringen av äktenskapsförordet har
ersatts av en registrering av själva gåvan. Liksom enligt gällande rätt har
undanlag gjorts för personliga presenter vilkas värde inle slår i
missförhållande till givarens ekonomiska villkor.

Enligt gällande rätt är en gåva, som en make har gett
den andra maken, inte bindande mellan dem innan ett äktenskapsförord om gåvan
har registrerats. En tredje man som har förvärvat gåvan eller särskild rätt
till denna behöver därför inte stå tillbaka för givarens make, om tredje
mannens förvärv har skett innan äktenskapsförordet getts in till tingsrätten
för registrering (jfr 8 kap. 2 § första stycket och 12 § GB).

Familjelagssakkunniga har föreslagit (betänkandet
s. 341 O en ändring i rättsläget på denna punkt. Enligt förslaget skall
registrering inte krävas för att gåvan skall vara skyddad mot andra tredje män
än givarens borgenärer. I stället bör enligt de sakkunniga allmänna regler
tillämpas vid bedömningen av de konkurrenssituationer som kan uppstå.

Jag kan inte hålla med de sakkunniga pä denna punkt.
Med de sakkunnigas förslag skulle den tidsföljd i vilken de konkurrerande
överlåtelserna har ägt ram bli avgörande mellan gåvotagaren och andra tredje
män än givarens borgenärer. När del gäller makar kan det emellertid - särskilt
för utomstående - vara svårt att avgöra vid vilken tidpunkt gåvan är fullbordad
enligt allmänna rättsregler. Nuvarande krav på registrering är bättre ägnat alt
skapa klarhet beträffande den tidpunkt då gåvan är sakrätlsligt fullbordad.
Över huvud tagel är ett enhetligt system för det sakrättsliga skyddet att
föredra framför ett system där olika tidpunkter gäller för sakrältsligt skydd
mol å ena sidan givarens borgenärer och å andra sidan andra tredje män. I andra
stycket i förevarande paragraf har därför lika litet som i gällande rätt gjorts
någon skillnad i detta avseende mellan givarens borgenärer och andra tredje
män.

Tredje
stycket

Utöver kravet på registrering kan det finnas
ytterligare krav för att en gåva skall vara skyddad mot givarens borgenärer
eller annan tredje man. Enligt särskilda bestämmelser gäller sålunda för visst
slag av egendom krav på inskrivning eller annan särskild registrering. Så är f.
n. fallet med gruvrätt enligt 9 kap. 5 § gruvlagen (1974:342) och med
registreringsplik-tiga fartyg enligt 2 kap. 19 § sjölagen (1891: 35 s. 1). För
att gåva av sådan egendom skall bli gällande mot givarens borgenärer krävs
således såväl registrering enligt reglerna i ÄklB som registrering enligt
gruvlagen respektive sjölagen.

144

s. 145 Kontrollera mot PDF

2 §' Prop. 1986/87: 1

Kan en make som har gett den andra makeri en gåva
inte betala en skuld g jj,- 2 s ÄktB för vilken givaren svarade när gåvan blev
gällande mot hans eller hennes borgenärer eller kan det av annan anledning
antas att givaren är på obestånd, svarar den andra maken för bristen intill
värdet av gåvan. Detta gäller dock ej i fråga om personliga presenter vilkas
värde inte står i missförhållande lill givarens ekonomiska villkor. Det gäller
inte heller om givaren, när gåvan blev gällande mot borgenärerna, hade kvar
utmätningsbar egendom som uppenbarligen motsvarade de skulder för vilka
givaren då svarade.

Har gåvan utan mottagarens vållande gått föriorad
helt eller delvis, är mottagaren i motsvarande mån fri från ansvar.

En makes ansvar enligt denna paragraf får inle
göras gällande så länge ett mål pågår om återvinning av gåvan enligt
konkurslagen (1921:225) eller ackordslagen (1970:847).

(Jfr
8 kap. 2 § i de sakkunnigas förslag)

Paragrafen
motsvarar i huvudsak 8 kap. 5 § GB.

Det är endast de borgenärer som fanns vid
tidpunkten för gåvan som har rätt att vända sig mol gåvotagaren med krav enligt
denna paragraf. Gåvotagaren riskerar aldrig att få utge mer än värdet av
gåvan. Gåvotagarens ansvar är vidare subsidiärt. Först om det har konstaterats
att givaren inte kan betala borgenärens fordran, kan bristen krävas ut av den
andra maken. Normalt kan givarens betalningsoförmåga fastställas genom ett
misslyckat utmätningsförsök eller genom en utmätning som bara delvis inbringar
täckning för fordringen. Även om utmätning inte har företagits kan den andra
makens ansvar för bristen emellertid göras gällande, om det av annan anledning
kan antas att givaren är på obestånd. Därmed avses främst de olika situationer
där betalningsoförmågan ändå kommer till ullryck, exempelvis vid inträffad
konkurs, utmätning för annan borgenärs fordran utan att betalning erhållits
etc. I sådana fall kan givaren utan vidare antas brista i fråga om betalning av
hela skulden, och gåvotagarens ansvar kan därmed utkrävas.

Liksom hittills skall personliga presenter vara
undantagna och inte utlösa ansvar för gåvotagaren enligt dessa bestämmelser.
Vidare kan gåvotagaren även i fortsättningen visa att givaren vid den tidpunkt
då gåvan blev gällande mot borgenärerna hade kvar utmätningsbar egendom som
uppenbarligen motsvarade de skulder för vilka givaren då svarade. Därigenom
kan gåvotagaren befria sig från ansvaret.

Vid fastställande av gåvans värde skall eventuellt
vederiag avräknas från det överlåtnas värde.

Familjelagssakkunniga har föreslagit en nyhet i
förhållande till gällande rätt, nämligen en tidsbegränsning för krav mot
gåvotagaren. Enligt de sakkunnigas förslag måste borgenärerna väcka talan mot
gåvotagaren inom ett år från den dag gåvan blev gällande mot dem. I annat fall
är deras rätt till sådan talan föriorad.

' 8
kap. 3 § i propositionsförslaget. Samtidigt ändrad lydelse.

145

s. 146 Kontrollera mot PDF

10 Riksdagen 1986/87. I saml. Nr 1

Vid remissbehandlingen har riktats kritik mot de
sakkunnigas förslag på Prop. 1986/87: 1 denna punkt. Bl.a. har en del
remissinstanser framhållit alt ettårsregeln 9kap. 1 § ÄktB kommer att drabba
skalleborgenären. Förfarandet med debitering av skatt kan nämligen dra ut på
tiden, och skattegäldenären får då möjlighet till illojala transaktioner.
Kronofogdemyndigheterna behöver därför avsevärt längre tid än etl år. Enligl
dessa remissinstanser bör någon begränsningsregel över huvud tagel inle
införas.

Något egentligt behov av en tidsbegränsning av
talerätten har inte visats föreligga. Jag delar därför remissinstansernas
uppfattning atl man inle bör införa en sådan regel, särskilt som den skulle
kunna innebära ökade möjligheter för skattegäldenärer atl undandra sig
betalning av skatt. I förevarande paragraf har därför inte tagits in någon
regel om lidsbegränsning av gåvotagarens ansvar.

9
kap. Bodelningsförrättning och dess förberedande

I 9 kap. finns bestämmelser som rör tidpunkten för
bodelning (1 och 3 §§) och formerna för bodelning (2 §). Kapitlet innehåller
också några bestämmelser som rör vissa frågor som kan aktualiseras inför en
bodelning. I 4 § finns bestämmelser om bouppteckning och i 5 § regler om
särskild förvaltning av makes egendom. 6 § behandlar möjligheten att utmäta en
makes egendom när bodelning skall ske och i 7 § finns regler för det fallet att
den ena maken är försatt i konkurs. 8 och 9 §§ innehåller vissa
tolkningsregler. Kapitlet avslutas med 10 §, som anger i vilken utsträckning
makar får ingå s. k. föravtal om bodelning.

I§

Bodelning med anledning av äktenskapsskillnad skall
förrättas när äktenskapet har upplösts. Om någon av makarna begär bodelning
när ett mål om äktenskapsskillnad pågår, skall bodelningen dock förrättas
genast.

Är makarna ense, får de efter skriftlig anmälan
till domstolen förrätta bodelning även under äktenskapet ulan alt något mål om
äktenskapsskillnad pågår. Anmälan skall registreras av domstolen.

(Jfr
9 kap. 2 § första och andra styckena i de sakkunnigas förslag)

Paragrafen
motsvarar delvis 9 kap. 2 § och 13 kap. 1 § GB.

Av 1 kap. 6 § framgår atl bodelning skall förrättas
när ett äktenskap upplöses och del finns giflorättsgods. Har makarna enbart
enskild egendom finns det inget all dela. Om det inte är aktuellt med elt
övertagande av bostad eller bohag och makarna inle är oense om vilken egendom
som tillhör den ena respektive den andra maken, behövs egentiigen ingen
bodelning. Det räcker då med att makarna är överens om att det inte finns något
alt dela. Enligt 10 kap. 4 § far emellertid makarna komma överens om att
enskild egendom skall ingå i bodelningen. I så fall behandlas denna

'
Ändrad lydelse i propositionsförslaget. 146

■ Ändrad lydelse i propositionsförslaget. Beträffande första stycket se
9 kap. 4 § i propositionsförslaget.

s. 147 Kontrollera mot PDF

egendom vid bodelningen
som giftorättsgods. Att makar har endast enskild Prop. 1986/87: 1

egendom utesluter således inte att bodelning görs. 9
kap. I § ÄktB

Första
stycket

Huvudregeln är liksom hittills att bodelning skall
förrättas först när äktenskapet har upplösts. 1 äktenskapsskillnadsfallet
betyder det att bodelning skall förrättas när lagakraflvunnen dom på
äktenskapsskillnad föreligger. I andra meningen har tagits in en ny regel som
öppnar möjlighet för en make att sätta huvudregeln ur spel. På begäran av en
make skall bodelningen nämligen förrättas genast när ett mål om
äktenskapsskillnad pågår (beträffande definitionen av uttrycket "mål om
äktenskapsskillnad pågår" se 9 §). En sådan begäran kan framställas redan
när talan om äktenskapsskillnad väcks. Den nya regeln har motiverats utförligt
i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.2.4).

Den nya regeln innebär således att makarna inte
behöver avvakta betänketidens slut för att få bodelningen till stånd. De -
eller någon av dem -kan i stället ta initiativ till bodelningen redan när talan
om äktenskapsskillnad väcks. Det innebär för det fallet att de är överens om
äktenskapsskillnad och bodelning att bodelningsförfarandet kan komma igång
redan samtidigt med att gemensam ansökan om äktenskapsskillnad ges in till
tingsrätten.

Andra
stycket

I andra stycket återfinns de regler som är avsedda
att ersätta nuvarande boskillnadsinslilut. Om makarna är överens om del, kan de
efter skriftlig anmälan till tingsrätten förrätta bodelning även under
bestående äktenskap utan att något mål om äktenskapsskillnad pågår (jfr avsnitt
2.2.5 i den allmänna motiveringen). Till skillnad från gällande rätt blir den
egendom som en make erhåller genom en sådan bodelning inte enskild. Den blir i
stället giftorättsgods och ingår därför i en senare bodelning mellan makarna
eller mellan en avliden makes rättsinnehavare och den efterlevande maken (jfr 9
kap. 4 § GB som inte har någon motsvarighet i ÄktB).

En anmälan om bodelning under beslående äktenskap
(utan alt ett skillnadsmål pågår) skall registreras hos tingsrätten enligt
reglerna i förevarande paragraf och 16 kap. Anmälan kan ges in till vilken
tingsrätt som helst. Tingsrätten skall sedan vidarebefordra de uppgifter som
anmälan innehåller till del för hela landet centrala äktenskapsregisler som
förs av statistiska centralbyrån.

Det bör observeras atl del för atl bodelning skall
kunna förrättas under bestående äktenskap (utan samband med talan om
äktenskapsskillnad) krävs alt makarna är överens både om att bodelning skall
ske och om hur egendomen skall fördelas. Bodelningsförrättare kan alltså inte
förordnas att förrätta bodelning i sådana fall (se avsnitt 2.2.6 i den allmänna
motiveringen).

147

s. 148 Kontrollera mot PDF

2 §' Prop. 1986/87: 1

Bodelning
förrättas av makarna tillsammans. Över bodelningen skall oi.™- 7 S ÄktB
upprättas en handling som skrivs under av dem båda. Är den ena maken död,
förrättas bodelningen av den andra maken samt den avlidnes arvingar och
universella testamentstagare. För arvingar och universella testamentstagare
gäller i så fall, om inget annat sägs, vad som är föreskrivet om make.

(Jfr
9 kap. 1 § i de sakkunnigas förslag)

Paragrafen
motsvarar delvis 13 kap. 1 § GB.

Bodelning är en formbunden rättshandling. Enligt
gällande rätt krävs alt bodelning sker genom en handling som skrivs under av
båda makarna och att makarnas namnteckningar bevittnas av två personer (13 kap.
1 § första stycket GB jämfört med 23 kap. 4 § ÄB; beträffande vittnena se lag
1946:805 med särskilda bestämmelser angående vittne vid vissa rättshandlingar).

Kravet på bevillning slopas nu. Skälen för detta
har utvecklats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.2.6). Däremot behålls
kraven på skriftlighet och båda makamas underskrifter. Liksom för närvarande
krävs del inle all namnunderskrifterna tillkommer samtidigt och inle heller att
de görs personligen. Make kan således låta sig representeras av ombud eller ställföreträdare
vid undertecknandet.

Om den ena maken har avlidit, inträder hans eller
hennes arvingar och universella testamentstagare i den dödes ställe. Det är då
med dem som den efterlevande maken skall göra bodelningen. Det blir fallet
också när en make avlider sedan talan om äktenskapsskillnad har väckts.

I princip äger den avlidnes rättsinnehavare göra
gällande de befogenheter som skulle ha tillkommit den döde om han eller hon
fortfarande hade varit i livet vid bodelningen. Helt undantagslöst kan denna
princip dock inte tillämpas. För vissa fall har i lagtexten direkt angetts atl
bestämmelsen gäller endast lill förmån för den efterlevande maken (se t.ex. 10
kap. 2 § samt 11 kap. 7 § tredje stycket och 8 § andra stycket ÄktB).

Även när det i lagtexten anges att en regel gäller
till förmån för den efterlevande maken utan atl det samtidigt uttryckligen sägs
atl den inle gäller för andra, omfattar regeln endast den efterlevande maken
(se t.ex. 12 kap. 2 § ÄktB). Om det däremot i en bestämmelse rent allmänt talas
om en makes rätt i samband med bodelningen, gäller den bestämmelsen på grand av
regeln i 9 kap. 2 § sista meningen även till förmån för en avliden makes
rättsinnehavare (se t.ex. 11 kap. 6 §). I sammanhanget bör också anmärkas att
ÄB innehåller många regler som särskilt reglerar bodelning med anledning av
makes död och som alltså utesluter en tillämpning av regler i ÄklB. Så är t.
ex. fallet beträffande 20 kap. 4 § ÄB.

I sammanhanget bör betydelsen av bestämmelserna i 9
kap. 8 § första stycket understrykas. Om bodelning skall ske mellan en avliden
makes rättsinnehavare och den efterlevande maken, skall ändå de bestämmelser
som avser bodelning vid äktenskapsskillnad tillämpas när dödsfallet har
inträffat under pågående mål om äktenskapsskillnad.

'
9 kap. 5 § i propositionsförslaget.

148

s. 149 Kontrollera mot PDF

Förevarande
paragraf behandlar den bodelning som makarna gör själva. Prop. 1986/87: 1
Kan de inle komma överens om hur bodelningen skall göras, kan endera 9 kap.
3 § ÄktB eller båda makarna begära att en bodelningsförrättare utses enligl 17
kap.

Om en av makarna gjord bodelning senare skulle visa
sig vara oskälig mot den ena maken, kan den jämkas med stöd av en analog
tillämpning av 36 § avtalslagen (1915:218).

3§'

Bodelning mellan den ena maken och den andra makens
arvingar och universella testamentstagare får inte mot någon dödsbodelägares
bestridande förrättas innan alla kända skulder för vilka den döde svarade har
betalts eller medel till deras betalning har satts under särskild vård eller
uppgörelse har träffats som innebär att skulderna inte kan drabba delägaren.
Har den dödes egendom avträtts till konkurs, får bodelning dock förrättas även
om någon delägare bestrider del.

(Jfr
9 kap. 3 § i de sakkunnigas förslag)

Paragrafen
motsvarar 12 kap. 2 § GB.

Bestämmelser om en avliden persons skulder finns i
21 kap. ÄB. Dessa bestämmelser syftar bl.a. till att underlätta en avveckling
av den dödes åtaganden och till att reglera följderna av bodelningar och
skiften som förrättas innan skulderna har betalts.

Om bodelning eller arvskifte förrättas innan den
dödes skulder har betalts eller medel lill deras betalning har ställts under
särskild vård, skall bodelningen eller skiftet gå åter (21 kap. 4 § ÄB). En
delägare i dödsboet blir alltså i sådana fall skyldig atl återlämna den egendom
som han erhållit vid bodelningen eller skiftet. Om delägaren inte har kvar
egendomen, är han i stället skyldig att lämna dödsboet ersättning för dess värde.
Är skulderna inte så stora att bodelningen eller skiftet behöver återgå i sin
helhet, svarar delägarna i förhållande till vad var och en av dem fått för
mycket vid förrättningen. Om del uppstår brist hos en av delägarna, svarar de
övriga för bristen efter samma inbördes förhållande. Varje delägares ansvar för
brislen är begränsat till vad delägaren har fåll vid bodelningen eller skiftet.

Dessa regler om ansvaret för den avlidnes skulder
hänger samman med reglerna i dels 12 kap. 2 § GB om bodelning, dels 23 kap. 2 §
ÄB om arvskifte. I 12 kap. 2 § GB sägs all bodelning inle får äga rum mot någon
dödsbodelägares bestridande innan alla kända skulder för vilka den döde svarade
har betalts eller medel till deras betalning har satts under särskild vård. Om
den dödes egendom har blivit avträdd lill konkurs, får bodelning dock äga ram
även om någon delägare bestrider det.

I vissa fall har en delägare ansetts inte böra ha
någon ovillkorlig rätt att kräva betalning av skuld. Etl praktiskt exempel är
skuld med säkerhet av panträtt i fast egendom. I allmänhet kan en sådan skuld
inle betalas utan alt fastigheten säljs. Även om det skulle gå att betala
skulden kontant kan

'
9 kap. 6 § i propositionsförslaget. Samtidigt ändrad lydelse. 149

s. 150 Kontrollera mot PDF

det vara
ett oekonomiskt alternativ. I sådana fall löses frågan i stället oftast
Prop. 1986/87: 1

så att den
delägare som tillskiftas fastigheten övertar betalningsansvaret 9 kap. 4 §
ÄktB

från
dödsboet. För alt inte någon av de övriga dödsbodelägarna skall på

formell
grand kunna motsätta sig att en bodelning eller elt skifte med den

innebörden
sker, behövs en regel som medger att delning eller skifte får

ske om del
har träffats uppgörelse med borgenären om att dödsboets

ansvar för
skulden upphör. Genom en sådan uppgörelse försvinner ju

risken för
alt delägaren skall bli tvungen atl återlämna vad han har erhållit

vid bodelning och skifte för alt täcka skulden eller del
därav. Paragrafen

har därför kompletterats med en regel som innebär alt del
i de fall då någon

dödsbodelägare bestrider alt bodelning sker inte
föreligger något hinder

mot bodelning, om uppgörelse träffas som innebär att den
avlidnes skuld

inte kan drabba delägaren. Motsvarande ändring har också
gjorts i 23 kap.

2 § ÄB såvitt gäller arvskifte.

Reglerna i förevarande paragraf om
rätt atl motsätta sig bodelning gäller inte bara när bodelningen skall ske med
anledning av den ena makens död. Också i fall då bodelningen skall göras med anledning
av äktenskapsskillnad men det på ena sidan — eventuellt på båda - slår en
avliden makes arvingar och universella leslamentstagare blir paragrafen
tillämplig.

4§'

När talan om äktenskapsskillnad har
väckts skall, i den omfattning det behövs, varje makes tillgångar och skulder
upptecknas sådana de var när talan väcktes. Om det behövs för att få
bouppteckningen till stånd, får bodelningsförrättare förordnas.

(Jfr 9 kap. 4 § i de sakkunnigas förslag)

Paragrafen motsvarar 11 kap. 12 § första stycket första
meningen GB.

När etl äktenskap upplöses genom
den ena makens död följer av bestämmelserna i 20 kap. ÄB i vilken omfattning
en bouppteckning skall ske efter den döde och i vad mån den efterlevande makens
egendom skall antecknas och värderas i bouppteckningen.

Förevarande paragraf reglerar
motsvarande fråga vid äktenskapsskillnad. Det finns inte någon ovillkoriig
skyldighet alt göra en bouppteckning vid äktenskapsskillnad. En bouppteckning
kan vara onödig redan av den anledningen all makarna är överens om atl det inte
finns något atl dela. Och även om det finns något atl dela, kan en särskild
bouppteckning ibland vara obehövlig. De tillgångar som skall delas kanske inle
är fier eller mera komplicerade än atl uppgifterna om dem lika väl kan tas in
direkt i bodelningshandlingen. I paragrafen anges därför endast att
uppteckning av makarnas tillgångar och skulder skall ske i den omfattning som
behövs.

Det kan ibland, t.ex. om den ena
maken inle vill medverka till alt bouppteckning förrättas, finnas behov av ett
särskilt förfarande för alt få bouppteckningen gjord. Enligt 11 kap. 12 § GB
kan rätten på yrkande av ena maken förordna en lämplig person som förrättar
bouppteckningen (en

' 9 kap. 7 § i propositionsförslaget. 150

s. 151 Kontrollera mot PDF

s.k.
bouppteckningsförrättare). Det bör observeras att denne inte har Prop.
1986/87: 1 befogenhet att efter bouppteckningen även verkställa bodelning. Om
ma- 9 kap. S § ÄktB karaa inle själva kan enas om hur bodelningen skall göras,
måste därför en bodelningsförrättare anlitas. En sådan kan förordnas av rätten
på begäran av make (13 kap. I § första stycket GB jämfört med 23 kap. 5 §
första stycket ÄB).

Möjligheten atl anlita ett särskilt
förfarande för att få bouppteckningen gjord har behållits i ÄktB. Däremot har
del inle ansetts nödvändigt att ha en särskild bouppteckningsförrättare. De
uppgifter som enligt GB åvilade bouppteckningsförrättaren har i stället förts
över på bodelningsförrättaren. En make som vill ha bouppteckning lill stånd kan
alltså begära att domstolen förordnar en bodelningsförrättare. I dennes
uppgifter ingår bl. a. att se till att en bouppteckning görs. Det är däremot
inte nödvändigt att bodelningsförrättaren också förrättar en bodelning mellan
makarna. I första hand skall han försöka förmå makarna att själva komma överens
om delningen. Först om det inte lyckas måste bodelningsförrättaren själv
besluta om hur delningen skall ske.

En av fördelarna med att föra över
den särskilda bouppteckningsförrät-tarens uppgifter till bodelningsförrättaren
är att förfarandet utan dröjsmål kan leda fram till en bodelning, om makarna
inte själva kan komma överens.

Bestämmelser om
bodelningsförrättaren och dennes uppgifter finns i 17 kap.

5§'

Om det, när talan om
äktenskapsskillnad har väckts, behövs för alt skydda den ena makens rätt vid
bodelning, skall domstolen på begäran sätta den andra makens egendom eller del
därav under särskild förvaltning. Mol en makes bestridande får dock en sådan
åtgärd inte vidtas, om godtagbar säkerhet ställs.

Beslutet om särskild förvaltning
gäller tills vidare intill dess atl bodelning förrättas eller frågan om
äktenskapsskillnad förfaller eller domstolen i annat fall avgör målet utan att
döma lill äktenskapsskillnad.

(Jfr 9 kap. 5 § i de sakkunnigas förslag)

Denna paragraf motsvarar nuvarande
bestämmelser i 11 kap. 9 § första och tredje styckena GB om rättens förordnande
atl makes giflorättsgods skall sättas under särskild vård och förvaltning i den
omfattning som behövs för att säkerställa den andra makens rätt.

Nuvarande regel i 11 kap. 9 § andra
stycket GB ger domstolen rätt alt förordna att del undantagna godset eller
avkastningen av detta skall användas till nödvändiga utgifter, dvs. framför
allt till underhåll ål den andra maken eller åt bam under dennes vårdnad.
Förevarande paragraf rör emellertid endast den andra makens rätt att vid den
kommande bodelningen få egendom av den första maken, inte frågan om atl
säkerställa underhållsanspråk. Någon motsvarighet till regeln i 11 kap. 9 §
andra stycket

' 9 kap. 8 § i propositionsförslaget. Samtidigt ändrad
lydelse. 151

s. 152 Kontrollera mot PDF

GB finns
därför inle i förevarande paragraf. Frågan får i stället lösas genom Prop.
1986/87: 1 en tillämpning av de allmänna underhållsbestämmelserna i ÄktB och
föräl- 9 kap. 6 § ÄktB drabalken.

I samband med att domstolen avgör
vilken egendom som skall ställas under särskild förvaltning får domstolen
självfallet också bestämma i vad mån den make som äger egendomen har rätt alt
själv disponera över den eller dess avkastning.

6§'

Egendom som den ena maken råder
över får utmätas även om bodelning skall förrättas. Har sådan egendom satts
under särskild förvaltning, får den dock utmätas för makens skuld endast om också
den andra maken svarar för skulden eller denna är förenad med särskild
förmånsrätt i egendomen.

(Jfr 9 kap. 6 § i de sakkunnigas förslag) Paragrafen
motsvarar 11 kap. 10 § GB.

7§

Avträds en makes egendom till
konkurs innan bodelning har ägt ram eller har bodelningen återgått med
anledning av en makes konkurs, skall det giflorättsgods som maken råder över
stå under konkursboels förvaltning till dess att det har blivit bestämt genom
bodelning vad som skall tillfalla honom eller henne. Konkursboet får sälja
egendomen om det behövs.

Beslut om särskild förvaltning enligt 5 § förfaller vid
konkurs.

(Jfr 9 kap. 7 § i de sakkunnigas förslag) Paragrafen
motsvarar 11 kap. 11 § GB.

8§

Om en make dör när mål om
äktenskapsskillnad pågår, skall trots delta de föreskrifter som avser bodelning
vid äktenskapsskillnad tillämpas.

Samma föreskrifter skall tillämpas
när makar fördelar egendom mellan sig vid bodelning efter anmälan till
domstolen. Vad som är föreskrivet om dagen när talan väcktes skall därvid gälla
dagen då anmälan gavs in till domstolen.

(Jfr 9 kap. 8 § i de sakkunnigas förslag)

Paragrafen saknar motsvarighet i GB.

Bodelning skall förrättas när
äktenskapet upplöses. Upplösningen kan ske genom den ena makens död eller genom
äktenskapsskillnad. Bodelningsreglerna i ÄklB är emellertid olika för de olika
fallen.

Första stycket

Föreskrifterna om bodelning med
anledning av äktenskapsskillnad gäller även om den ena maken dör under det all
målet om äktenskapsskillnad pågår (beträffande innebörden av uttrycket "mål
om äktenskapsskillnad

' 9 kap. 9 § i propositionsförslaget. Samtidigt ändrad
lydelse. 152

9 kap. 10 § i propositionsförslaget. Samtidigt ändrad
lydelse. ■ * 9 kap. 11 § i
propositionsförslaget. Samtidigt ändrad lydelse.

s. 153 Kontrollera mot PDF

pågår" se 9 §). Bodelningen kan ha påbörjats eller t.
o. m. gjorts färdig när Prop. 1986/87: 1 dödsfallet inträffar. Det skulle då
vara opraktiskt om det arbete som redan 9 kap. 9 § ÄktB har lagts ned skulle
behöva göras om. Det skulle vidare vara olyckligt om en make kunde vinna
fördelar vid bodelningen genom att förhala den i förhoppningen atl den andra
maken hinner avlida före bodelningens avslutande.

Vissa av de bestämmelser i ÄktB,
som gäller när en make är död, är dock tillämpliga oavsett om bodelningen sker
med anledning av äktenskapsskillnad eller med anledning av makens död (se
t.ex. 9 kap. 3 §).

I sak innebär den lösning som nu
har valts ett närmande till den ståndpunkt som intagils i ÄB när det gäller
efterlevande makes arvsrätt (se gällande lydelse av 3 kap. 8 § ÄB).

Andra stycket

Föreskrifterna om bodelning vid
äktenskapsskillnad är tillämpliga också när makar förrättar bodelning efter
skriftlig anmälan till domstolen under äktenskapets bestånd ulan att talan om
sådan skillnad pågår. Dagen då anmälan gavs in lill domstolen blir här
avgörande i stället för dagen när talan väcktes. Bodelning efter anmälan
förutsätter att makarna kommer överens till alla delar om bodelningen. Genom
bestämmelserna i andra stycket blir det emellertid klart fastslaget bl. a.
vilka tillgångar och skulder som bodelningen skall omfatta (jfr 10 kap. I §
andra stycket och 4 §) och i vad mån makarna får gå ifrån likadelning vid
uppgörelsen (jfr t. ex. 12 kap. I§).

9§'

Med den lid då ett mål om äktenskapsskillnad
pågår förstås i denna balk tiden från det att talan väcks till dess att domen
på äktenskapsskillnad vinner laga kraft eller, om domstolen avgör målet utan
atl meddela någon sådan dom, lill dess all detta avgörande föreligger eller
talan om äktenskapsskillnad dessförinnan förfaller.

(Jfr 9 kap. 9 § i de sakkunnigas förslag)

Paragrafen saknar motsvarighet i GB.

I paragrafen definieras begreppet
"mål om äktenskapsskillnad pågår", vilket förekommer på flera ställen
i balken. Definitionen får betydelse för rätten att begära bodelning (1 §
första stycket), för valet av bodelningsregler (8 §) och för frågan om rätt
foram i visst fall (18 kap. 2 § andra stycket). Samma begrepp begagnas också i
den nya 3 kap. 10 § ÄB. Även om bestämmelsen i förevarande paragraf enligt sin
ordalydelse bara gäller vid tillämpningen av regler i ÄklB, bör den vara
vägledande även vid tolkningen av motsvarande uttryck i ÄB.

Utgångspunkten för den tid målet
pågår är dagen för talans väckande, dvs. den dag då ansökningen om
äktenskapsskillnad kom in lill rätten (13 kap. 4 § tredje stycket
rättegångsbalken). Leder målet till dom, anses

' 9 kap. 12 § i propositionsförslaget. Samtidigt ändrad
lydelse. 153

s. 154 Kontrollera mot PDF

målet
pågå till dess att domen vinner laga kraft. Om den ena maken avlider Prop.
1986/87: 1 efter domen men före lagakraftvinnandet, anses dödsfallet alltså ha
inträf- 9 kap. 10 § ÄktB fat medan målet pågick. Om målet inte leder till dom
utan upphör av annan anledning, blir situationen annoriunda. Förfaller talan om
äktenskapsskillnad, måste det antas att makarna har beslutat sig för att
fortsätta äktenskapet. Målet kan då inte längre anses pågå, även om själva
avskrivningsbeslutet kan komma att dröja. När avskrivningsbeslut annars
meddelas anses av samma anledning målet inte längre pågå. Om dödsfallet
inträffar efter avskrivningsbeslutet men innan detta har vunnit laga kraft, kan
dödsfallet således inle anses ha inträffat under tid då målet pågår.

10
S'

Makar får inför en omedelbart förestående
äktenskapsskillnad avtala om den kommande bodelningen eller om annat som har
samband med denna. Över avtalet skall upprättas en handling som undertecknas av
makarna.

Avtal som makar i annat fall har ingått om kommande
bodelning är utan verkan, om det inte har ingåtts enligl föreskrifterna om
äktenskapsförord i denna balk.

(Jfr 12 kap. 5 § första stycket första meningen och
andra stycket i de sakkunnigas förslag)

Paragrafen saknar direkt motsvarighet i GB (jfr
dock 8 kap. 1 § andra stycket och 8 §).

Första
stycket

I gällande rätt förutsätts atl makar kan ingå elt
s. k. föravtal om bodelning trots alt del saknas en uttrycklig bestämmelse om
det. I 11 kap. 16 § GB stadgas nämligen att ett sådant avtal kan jämkas av rätten
om det är uppenbart obilligt för den ena maken (jfr 8 kap. 8 § GB). Om talan om
jämkning inte har väckts inom elt år från det atl äktenskapsskillnaden
meddelades, är dock rätten lill talan förlorad.

I den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4.3) har
framhållits atl rätten atl ingå föravtal bör finnas kvar men alt den bör
begränsas till situationer då en äktenskapsskillnad är omedelbart förestående.
Det har också ansetts atl frågan bör regleras uttryckligen i ÄktB. I
förevarande paragraf återfinns en bestämmelse av den innebörden.

Även jämkningsmöjligheten behålls.
Jämkningsbeslämmelsen, som finns i 12 kap. 4 §, har dock getts en något
annoriunda utformning för att stämma överens med de övriga
jämkningsbeslämmelserna i 12 kap. och då särskilt med bestämmelsen om jämkning
av äktenskapsförord.

Föravtalet skall ingås inför en omedelbart
förestående äktenskapsskillnad. Föravtal som ingås långt i förväg är alltså
ulan verkan (se andra stycket). Inle heller godtas föravtal som ingås ulan alt
det är aktuellt med skilsmässa. Typfallet av godtagbara föravtal är att makarna
redan i samband med skilsmässoförhandlingarna löser några av de frågor som rör
den

' 9 kap. 13 § i propositionsförslaget. Samtidigt ändrad
lydelse. 154

s. 155 Kontrollera mot PDF

155

kommande bodelningen.
Genom att betänketid kan komma att föregå Prop. 1986/87: 1
äktenskapsskillnaden och det inte finns någon skyldighet att förrätta bo- 10
kap. ÄktB delning förrän skilsmässodomen är klar, om inte den ena maken begär
det (jfr 9 kap. 1 § första stycket), kan det komma att förflyta en viss tid
innan föravtalet fullföljs eller ersätts av bodelningen.

Föravtalet skall vara skriftiigt och undertecknat
av båda makarna. Om formkraven inte har iakttagits är avtalet ogiltigt.
Muntliga avtal kan således inte längre godtas som föravtal (jfr avsnitt 2.4.3 i
den allmänna motiveringen). Någon bevillning av handlingen behövs inte.

Karaktäristiskt för föravtalet är alt del gäller
endast i förhållandet mellan makarna. Det har således ingen sakrältslig verkan.
Även om avtalet går ut på alt viss bestämd egendom skall överföras vid
bodelningen från den ena maken lill den andra, får denna överensskommelse ingen
verkan mot den överlåtande makens borgenärer. Föravtalet far således inte
verkställas vid bodelningen, om ett verkställande skulle kränka någon borgenärs
rätt. Om en makes egendom inte räcker lill för att täcka hans eller hennes
skulder, kan avtalet enligt huvudregeln verkställas — utan att ansvar för
eftergift vid bodelningen inträder (13 kap. 1 §) - bara om den övertagande
maken av sin egendom överlämnar utmätningsbar egendom till motsvarande värde.

Ett föravtal behöver inte innehålla enbart hur
vissa tillgångar skall fördelas. Det kan reglera även andra frågor som hänger
samman med bodelningen, t.ex. hur värderingen av egendomen skall göras eller
vilka andelar som vid bodelningen skall tillkomma makarna.

Andra
stycket

Avtal som makar i annat fall har ingått om kommande
bodelning är ulan verkan, om det inle har upprättats och registrerats enligt
föreskrifterna i ÄktB om äktenskapsförord. Endast genom atl i äktenskapsförord
göra egendom till enskild eller göra enskild egendom till giftorättsgods kan
således makar avtala på längre sikt om resultatet av en eventuellt kommande
bodelning.

10
kap. Vad som skall ingå i bodelning

I 10 kap. finns bestämmelser om vilken egendom som
skall ingå i bodelningen. I de sakkunnigas förslag har begreppet
giflorättsgods slopats. Som förat har framhållits (bl. a. i avsnitt 2.4.1 i den
allmänna motiveringen) har emellertid begreppet giftorältsgods behållits i
ÄktB. Kapitlet har därför fått en något annan utformning än vad de sakkunniga
har föreslagit.

Efter den grandläggande regeln om bodelning i 1 §
finns bestämmelser om vilken egendom som är undantagen från bodelning (2 och 3
§§). I 4 § finns en bestämmelse som möjliggör atl enskild egendom dras in i
bodel-

s. 156 Kontrollera mot PDF

ningen.
Den avslutande 5 § innehåller en hänvisning till bestämmelser i Prop.
1986/87: 1

lagen (1927:77) om försäkringsavtal. 10 kap. 1 § ÄktB

I §'

Vid bodelning skall makarnas giftorättsgods delas mellan
dem.

Bodelning skall göras med
utgångspunkt i egendomsförhållandena den dag när talan om äktenskapsskillnad
väcktes eller, om äktenskapet har upplösts genom den ena makens död utan att
ett mål om äktenskapsskillnad pågick, den dag då dödsfallel inträffade. Varje
make är skyldig alt tills bodelningen förrättas redovisa för sin egendom och
för sådan andra maken tillhörig egendom som han eller hon har haft hand om.
Makarna är även i övrigt skyldiga att lämna de uppgifter som kan vara av
betydelse vid bodelningen.

(Jfr 10 kap. 1 och 2 §§, 5 § första
stycket första meningen och 6 § i de sakkunnigas förslag)

Första stycket

Enligt huvudregeln är det
giftorättsgodset som skall vara föremål för bodelningen. Vad som är
giftorättsgods framgår av 7 kap. 2 §. Atl enskild egendom ibland kan dras in i
bodelningen och då skall behandlas som giflorättsgods framgår av 4 §. I 2 och 3
§§ finns regler som undantar viss egendom från bodelning.

Andra stycket

Vid bodelning med anledning av
äktenskapsskillnad skall delningen göras med utgångspunkt i de
egendomsförhållanden som gällde den dag när talan om äktenskapsskillnad
väcktes. Vad en make förvärvar genom t.ex. eget arbete, arv eller gåva efter
den dagen ingår således inte i den egendom som skall omfattas av delningen.
Avkastning av giflorättsgods som fanns den dagen skall däremot ingå i
bodelningen, oavsett om avkastningen avser tid före eller efter den angivna
dagen (med visst undantag som strax skall behandlas). Sakligt sett innebär de
nya reglerna ingen ändring i förhållande till gällande rätt, som dock har en
annan formell konstruktion (enligt 11 kap. 6 § GB blir vad en make förvärvar efter
det att talan om äktenskapsskillnad har väckts enskild egendom, om det döms
lill äktenskapsskillnad eller en make avlider under skillnadsmålets gång).

Det kan ibland uppslå skilda
meningar om vilken make som äger viss egendom. I gällande rätt erbjuder 6 kap.
9 § GB makarna en möjlighet att skapa elt särskilt bevis om det. Om makarna har
upprättat en förteckning över egendom som tillhör vardera maken eller en av dem
och bekräftat förteckningen på heder och samvete samt försett den med intyg av
vittnen om underskrifterna och datum för underskrifterna, gäller förteckningen
vid tvist om vilken av makarna egendomen tillhör om det inte visas eller på
grand av särskilda omständigheter kan antas att den är oriklig. Uppslår

' Första stycket har ändrad lydelse i
propositionsförslaget. Beträffande andra 156

stycket se 9 kap. 2 § första stycket och 3 § i
propositionsförslaget.

s. 157 Kontrollera mot PDF

tvisten vid utmätning som
sker inom ett år från förteckningens upprättande Prop. 1986/87: eller i en
konkurs på grand av ansökan som har gjorts inom samma tid, 10 kap. 1 § ÄktB
skall dock förteckningens särskilda bevisvärde inte gälla.

Den möjlighet som har funnits enligt GB att
upprätta en förteckning har haft till syfte bl. a. att motverka obilliga
verkningar av att det enligt äldre utsökningslagstiftning alltid ålåg en make
att bevisa att egendomen tillhörde honom eller henne för atl hindra atl den
utmättes till betalning av den andra makens skulder. Genom utsökningsbalken -
som trädde i kraft 1982 - ändrades denna bevisbörderegel något. En make har
alltjämt bevisbördan för att egendom tillhör honom eller henne ensam. Om
makarna däremot påslår atl lös egendom som de har i sin gemensamma besittning
tillhör dem gemensamt enligt lagen (1904:48 s. 1) om samäganderätt, räcker det
med att de gör detta sannolikt för att egendomen till den del den tillhör en
make skall vara fredad mot den andra makens borgenärer (4 kap. 19 §
utsökningsbalken).

Enligl familjelagssakkunniga (belänkandet s. 360)
är det osäkert i vad mån makar brakar begagna sig av denna möjlighet atl
upprätta en förteckning. Den behöver nämligen inle ges in till någon myndighet
för registrering. I den juridiska litteraturen har hävdals att förfarandet är
ovanligt och atl den omständigheten att en förteckning åberopas ger anledning
lill misstanken atl makarna har velat undandra borgenärerna egendom (Schmidl,
Äklenskapsräll, 6 uppl. 1980, s. 70). De sakkunniga har med anledning härav
ansett alt det inte finns något behov av att i ÄktB la in en regel motsvarande
den i 6 kap. 9 § GB. Om makar har upprättat en förteckning, får dess
bevisvärde enligt de sakkunniga bedömas fritt från fall till fall.

Jag ansluter mig till de sakkunnigas uppfattning i
denna fråga. Någon motsvarighet till 6 kap. 9 § GB har därför inte tagits in i
ÄklB.

Huvudregeln är att bodelning efter
äktenskapsskillnad skall förrättas först när äktenskapet har blivit upplöst (9
kap. 1 §). Om den ena maken begär det skall dock bodelning kunna förrättas
genast. Om huvudregeln följs kommer det att förflyta mer än sex månader efter
det alt talan om äktenskapsskillnad väcktes till dess att bodelning kan
förrättas. Även om undantagsregeln tillämpas kan det i vissa fall dröja innan
bodelning förrättas, t. ex. därför alt makarna har komplicerade
egendomsförhållanden.

För att man vid bodelningen skall kunna klarlägga
vilken egendom som skall omfattas av delningen och vilket värde egendomen har
gäller enligt andra stycket av förevarande paragraf en skyldighet för makarna
att redovisa för sin egendom för den nyss angivna mellantiden. Regeln
motsvarar de föreskrifter om detta som i GB finns utspridda på olika håll (9
kap. 5 §, 11 kap. 8 § och 12 kap. 4 § GB). Även efter det att talan om
äktenskapsskillnad har väckts råder vardera maken över sin egendom i samma utsträckning
som under äktenskapet (1 kap. 3 § jämförd med 7 kap. 5 § och 9 kap. 7 § ÄktB),
men makarna är var och en för sig redovisningsskyldig

157

s. 158 Kontrollera mot PDF

för sin egendom.
Redovisningsskyldigheten motiveras av de bodelnings- Prop. 1986/87: 1

anspråk som den andra maken kan ha. 10 kap. 1 § ÄktB

Redovisningsskyldigheten omfattar inte bara den
egendom som fanns vid den tidpunkt då talan om äktenskapsskillnad väcktes. Även
avkastning av sådan egendom och vad som har trätt i stället för sådan egendom
kommer i fråga. Makarna skall lämna upplysningar om egendomen och dess
förvaltning under tiden fram lill bodelningen. De bör för detta ändamål kunna
redovisa gjorda avhändelser, utbyten, underhåll och förbättringar saml kunna
förete räkenskaper och verifikationer.

Redovisningsskyldigheten omfattar all avkastning. I
vissa fall kan emellertid gränsdragningen mellan regelrätt avkastning och
kapitalinkomster som härrör från makens eget arbete vara svår alt göra. Det kan
t. ex. gälla i fall där den ena maken driver elt mindre familjeföretag eller
någon annan rörelse. Principen är - som redan har framhållits — att vad maken
har förvärvat genom eget arbete efter det att talan om äktenskapsskillnad väcktes
inte skall ingå i bodelningen. Även om sådan inkomst ibland kan ha formen av
kapitalinkomst bör den således i detta sammanhang inte ses som avkastning ulan
som inkomst av eget arbete. Om den andra maken har anspråk på del i sådan
inkomst för att klara sitt uppehälle, bör frågan lösas enligl bestämmelserna om
underhåll och inte omvägen över en utjämning vid bodelningen.

Redovisningsskyldigheten avser också egendom som en
make har haft hand om under den aktuella lidsperioden men som tillhör den andra
maken.

En makes enskilda egendom kan - även mot hans eller
hennes önskan - dras in i bodelningen genom jämkning av äktenskapsförord eller
genom att den andra maken utnyttjar sin rätt att överta bostad eller bohag. Alt
den ena maken har enskild egendom kan vidare påverka bedömningen av om det
finns skäl att jämka en bodelning (jfr 12 kap.). Med hänsyn härtill bör en
makes redovisningsskyldighet enligt förevarande paragraf omfatta även den
enskilda egendomen.

Redovisningsskyldigheten aktualiseras när bodelningen
skall ske. Makarna är då också skyldiga att lämna de uppgifter i övrigt som
kan vara av betydelse vid bodelningen.

Om bodelning skall förrättas därför att äktenskapet
har upplösts genom den ena makens död utan alt mål om äktenskapsskillnad
pågick, skall delningen i stället göras med utgångspunkt i
egendomsförhållandena på den avlidna makens dödsdag. Reglerna om
redovisningsskyldighet och upplysningsplikt gäller även i detta fall. Vad som i
dessa avseenden föreskrivs om make gäller i delta fall även för arvingar och
universella testamentstagare (jfr 9 kap. 2 §).

Vid bodelning under äktenskapet som förrättas utan
att äktenskapsskillnad är aktuell skall bodelningen göras med utgångspunkt i
egendomsförhållandena den dag då anmälan om bodelningen ges in till domstolen
(se 9 kap. 8 § andra stycket).

158

s. 159 Kontrollera mot PDF

Frågan om redovisningsskyldigheten
hänger nära samman med frågan Prop. 1986/87: I om värdering av boets egendom.
Egendomen kan ha förändrats i värde 10 kap. 1 § ÄktB under tiden från det att
talan om äktenskapsskillnad väcktes (respektive dödsfallet inträffade) till
dess att bodelning förrättas. Det kan därför få stor betydelse om värderingen
skall hänföras till den förstnämnda eller den sistnämnda tidpunkten. I gällande
rätt saknas bestämmelser om detta, och inte heller finns det några
motivuttalanden till gällande rätt på denna punkt. I den praktiska
rättstillämpningen har olika uppfattningar gjort sig gällande. Enligt
familjelagssakkunniga (belänkandet s. 362) tillämpas båda lösningarna i
praktiken vid bodelning med anledning av äktenskapsskillnad. En viss övervikt
för den senare tidpunkten tycks dock föreligga. Det tycks ocksä finnas en
enighet bland praktiskt verksamma jurister om att vid bodelning med anledning
av makes död (och arvskifte) granda uppgörelsen på de vid delningstillfället
aktuella värdena.

Vad gäller bodelning vid
äktenskapsskillnad bör till en böan framhållas att makarna är oförhindrade att
själva komma överens om värderingstidpunkten under föratsättning att inga
borgenärer lider skada av överenskommelsen. En bestämd värderingstidpunkt kan
behöva överenskommas även när makarna vill ha ett så aktuellt värde som
möjligt. Om tillgångarna är av den beskaffenheten atl värderingen har stor
betydelse, torde det nämligen ofta vara praktiskt laget omöjligt all hålla
värderingen helt aktuell intill den dag bodelningsförrätlningen avslutas och
handlingen skrivs under. Av den anledningen torde enligt familjelagssakkunniga
(belänkandet s. 362) den dag då boel är utrett i stor omfattning väljas som
värde-ringstidpunkl.

Om makarna inte kan enas torde det
vara mest förenligt med principerna för bodelning enligt ÄktB att lägga
aktuella värden till grand för delningen. Reglerna om täckning för skuld (11
kap. 2 §) och om ansvar för eftergift vid bodelning (13 kap. 1 §) föratsätter
att en skuldsall make tillförs egendom som vid bodelningslillfällel motsvarar
skuldbeloppet. En make kan sålunda inle tilldelas egendom som när talan om
äktenskapsskillnad väcktes hade elt värde motsvarande skuldbeloppet men som
sedermera har föriorat sitt värde. En lottläggning grandad på äldre värden
skulle också kunna innebära atl den utjämning mellan makarna som avses med
likadelningsprincipen skulle kunna omintetgöras. I fråga om många slags
tillgångar bör del dessutom vara lättare att göra en värdering efter aktuella
förhållanden än att grunda värderingen på läget i förfluten tid.

Även om således huvudregeln bör
vara atl värderingen - om inte makarna kommer överens om annat - baseras på de
förhållanden som är aktuella vid bodelningslillfällel, finns del några
undanlag. Dessa har samband med den redovisningsskyldighet som följer av denna
paragraf. I skyldigheten ligger nämligen också att en make har att sköta och
förvalla sin egendom på elt omsorgsfullt och aktsamt sätt. Den make som
förbrakar sin egendom i mer eller mindre klart uttalad avsikt atl undandra den
andra

159

s. 160 Kontrollera mot PDF

maken egendom vid bodelningen bryter således mot sin
skyldighet enligt Prop. 1986/87: 1 denna paragraf. För en värdeminskning som är
att tillskriva en makes 10 kap. 2 § ÄktB bristande aktsamhet vid förvaltningen
skall denna make själv svara, och bodelningsresullatet får anpassas till det.
Man kan lösa frågan så, att den berörda egendomen tas upp till sitt äldre
värde, om den tillskiftas maken själv. Den andra maken erhåller då kompensation
vid andelsberäkningen. Skall egendomen däremot tilläggas den maken, kan den vid
avräkningen inte tas upp annat än till sitt aktuella värde. Maken får
kompenseras för värdeminskningen med annan egendom.

Om en oaktsam förvaltning kan komma
att läggas en make till last, bör man å andra sidan kunna räkna en make till
godo att han eller hon har vidtagit särskilda åtgärder för egendomens
förbättring efter det att talan om äktenskapsskillnad väcktes eller dödsfallet
inträffade vilka kan sägas ligga vid sidan av en ordinär förvaltning som
huvudsakligen är inriktad på att bevara egendomen. I dessa fall får man alltså
göra på motsatt sätt jämfört med de situationer som nyss beskrevs.

Rent konjunkturbetonade
förändringar av värdet på egendomen kommer med den här beskrivna metoden att
fördelas mellan makarna. Detta gäller såväl värdestegringar som
värdeminskningar. Detsamma gäller värdeförändringar som beror på
penningvärdeförskjutningar.

Vissa typer av tillgångar,
exempelvis personbilar, kan sjunka i värde ganska snabbi även vid en normalt
aktsam förvaltning. Det beror då oftast på alt den make som äger egendomen
använder den under liden fram till bodelningen. Den förmån som maken härigenom
åtnjuter faller också in under redovisningsskyldigheten. Värdet av denna förmån
skall därför beaktas vid bodelningen. Skall egendomen tillskiftas maken, kan
det ske genom alt man åsätter egendomen det äldre värdet. Skall den i stället
tillskiftas den andra maken får denne kompenseras med annan egendom.

Att en makes redovisningsskyldighet
inte bara omfattar tillgångar ulan även skulder behandlas i specialmotiveringen
till 11 kap. 2 §.

2§'

Vatje make får från bodelningen i
skälig omfattning ta undan kläder och personliga presenter samt föremål som han
eller hon uteslutande har till sill personliga bruk. Om den ena maken är död,
gäller denna rätt endast till förmån för den efterlevande maken.

(Jfr 10 kap. 3 § i de sakkunnigas förslag)

Paragrafen motsvarar 13 kap. 4 §
GB. Den har dock utvidgats något i förhållande till den paragrafen genom att
rätlen all la undan egendom anges gälla också personliga presenter, och detta
även om dessa inle tjänar uteslutande till mottagarens personliga brak. Delta
innebär att gåvor som en make har fått t. ex. på en bemärkelsedag inte skall
ingå i bodelning, föratsatt att rätten att ta undan egendom därigenom utövas
"i skälig

' Ändrad lydelse i propositionsförslaget. 160

s. 161 Kontrollera mot PDF

omfattning".
Det senare får bedömas med härisyn till makarnas ekonomis- Prop. 1986/87: 1 ka
förhållanden. En viss ledning för tolkningen av bestämmelserna kan 10 kap. 3 §
ÄktB erhållas av 8 kap. I § andra stycket, där undantag från kravet på registrering
görs för personliga presenter som inte står i missförhållande till givarens
ekonomiska villkor. I stort sett bör samma faktorer vara av betydelse här.
Rätten att ta undan egendom måste dock bedömas med hänsyn till vad en make
sammanlagt vill hålla utanför delningen.

Rätten att ta undan viss egendom enligt förevarande
paragraf tillkommer även en efterlevande make. Som har framhållits i
specialmotiveringen lill 9 kap. 2 § har däremot inte den avlidna makens rättsinnehavare
någon rätt att ta undan egendom enligt förevarande bestämmelser. Detta gäller
oavsett om bodelningen sker med anledning av en makes död eller vid skilsmässa.

3§'

Rätt till egen pension skall inte ingå i bodelning.
Grundas pensionen på försäkring, gäller delta dock endast sådan pension vars
utfallande belopp skall beskattas som inkomst.

Andra rättigheter som inte kan överlåtas eller som,
enligt vad som särskilt gäller för dem, är av personlig art skall inte heller
ingå i bodelning om det skulle strida mot vad som gäller för rättigheten.

(Jfr
10 kap. 4 § i de sakkunnigas förslag)

I 6 kap. 1 § andra stycket GB föreskrivs alt en
rättighet som inte kan överlåtas eller som eljest är av personlig art inle
skall beaktas vid bodelningen om det strider mot vad som gäller med avseende
på rättigheten. Bestämmelsen har med en viss justering förts över till ÄktB.

Första
stycket

Rätlen till pension nämns särskilt som den kanske
viktigaste rättigheten som skall undantas vid bodelning. De flesta
pensionsrätter är oöverlåtbara och är därför av denna anledning undantagna från
bodelning redan enligt gällande rätt. En nyhet är emellertid atl rätt lill egen
pension enligt en sådan försäkring som enligt kommunalskatlelagen (1928:370) är
att anse som pensionsförsäkring jämställs med annan rätt lill pension. I
stället för atl göra en direkt hänvisning till kommunalskattelagen har i
lagtexten angetts det karaktäristiska för sådana försäkringar, nämligen att
utfallande belopp skall beskattas som inkomst.

Bakgranden
till den föreslagna nyheten är följande.

Kritik har enligt familjelagssakkunniga
(betänkandet s. 269 f) vid skilda tillfällen riklats mot alt
pensionsförsäkringar utgör giftorättsgods och atl därmed det tekniska
återköpsvärdet som sådana försäkringar har skall ingå bland de tillgångar som
skall delas vid en bodelning. En försäkrings värde byggs upp av den del av
premierna som innefattar ett sparande och utgörs

'
Ändrad lydelse i propositionsförslaget. 161

11 Riksdagen 1986187. I saml. Nr I

s. 162 Kontrollera mot PDF

av en andel i
försäkringsbolagens s.k. premiereserv. Det är denna andel Prop. 1986/87: 1

som brukar betecknas som försäkringens tekniska återköpsvärde. 10
kap. 3 § ÄktB

När det gäller pensionsförsäkringarna är det en
särskild svårighet att de utfallande beloppen så småningom skall
inkomstbeskaltas. Del tekniska återköpsvärdet blir därmed inte någon
rättvisande mätare på försäkringens värde eftersom det inte beaktar den latenta
skatteskulden.

Lika litet som i fråga om rätten till framtida lön
går rätten till pension att överlåta. Rätten till pension utgör en sådan
personlig rättighet som inte skall beaktas vid bodelning (jfr 6 kap I § andra
stycket GB). Detsamma torde gälla beträffande en anställds rätt enligt en
pensionsförsäkring som arbetsgivaren har tecknat. Även om den anställde själv
har tecknat försäkringen, kan del länkas alt förfoganderätten är utesluten på
grund av bestämmelser i anställningsavtalet och alt försäkringen därför skall
betraktas som en personlig rättighet. I andra fall räknas en pensionsförsäkring
som en tillgång vid bodelningen (jfr NJA 1958 s. 671 och 1960 s. 41 1).

Det stora flertalet människor har sin pensionering
ordnad på det sättet alt förmånen inle ingår i en bodelning. Kritiken mol det
nuvarande systemet har avsett att pensionsförsäkringarna inte följer samma
regler som annan pension. I främsta rammet har man då tänkt på sådana
försäkringar som betraktas som pensionsförsäkringar enligt kommunalskattelagen.
Kritiken har emellertid också gällt andra periodiska förmåner, i första hand
livräntor.

Behovet av reformer har ansetts vara störst vid
bodelning efter försäkringstagarens makes död. De nuvarande reglerna leder då
till att den efterievandes förmåner enligt pensionsförsäkringen ingår i den
sammanlagda bobehållningen. De påverkar därmed bodelningen, arvskiftet och
arvsskatten. Om den avlidne har bröstarvingar, kommer i princip halva värdet av
den efterlevandes förmåner enligl försäkringen atl tillfalla bröstarvingarna.
Om i stället den efterievande maken är arvinge, medför dessa förmåner en ökning
av den arvskatt som maken skall betala.

Problem uppstår också om det är den avlidne som har
haft en pensionsförsäkring och denna innehåller ett eflerievandeskydd.
Försäkringen faller då utanför kvarlåtenskapen. Eftersom en efterlevandeförmån
för en make ofta är värd betydande belopp är det dock inte ovanligt alt den
kränker laglotten. Den efterlevande kan i sådana fall komma atl få avstå en
betydande andel av pensionen till den avlidnes bröstarvingar.

De ändringar i äktenskaps- och arvslagstiftningen
som i övrigt görs i detta sammanhang minskar visserligen de problem som nu
föreligger beträffande förmåner från en pensionsförsäkring. Efterlevande make
får ju arvsrätt framför gemensamma bröstarvingar och får också rätt att bestämma
att delning av makarnas giftorältsgods inte skall ske utan att vardera sidan
som sin andel skall behålla sitt giftorältsgods. Dessa ändringar medför dock
inle att problemen försvinner helt.

162

s. 163 Kontrollera mot PDF

Kritiken
mot att pensionsförsäkringar beaktas vid bodelning efter äk- Prop. 1986/87:
tenskapsskillnad framträder med särskild styrka i det fallet att den andra
lOkap. 3 § ÄktB maken har en rätt till pension vars värde inte ingår i
bodelningen.

Det argument som brukar anföras till stöd för den
nuvarande ordningen är att betalningen av premierna i realiteten belastar bägge
makarnas ekonomi och därför får anses utgöra resultatet av deras gemensamma
uppoffringar. Det framhålls också att pensionsförsäkringar ofta innefattar
mycket stora ekonomiska tillgångar. Skatteaspekter och andra hänsyn har medverkat
till att pensionsförsäkringar och livräntor ofta har haft karaktären av
kapitalplacering.

Pensionsförsäkringar i kommunalskattelagens
bemärkelse är numera inskränkta till sådana former av försäkring som
tillgodoser pensioneringsbehov. Vid inkomstbeskattningen tillåts inte heller
avdrag för högre premier än som anses behövliga för att försäkringstagaren
skall erhålla en normal pension. Försäkringstagaren saknar vidare — med vissa i
sammanhanget betydelselösa undantag — möjligheter att disponera över det
förmögenhetsvärde som försäkringen representerar. Jag anser därför att det
inte längre bör göras någon skillnad vid bodelning mellan vanlig pension och
pensionsförmåner från pensionsförsäkring. Enligt första stycket i förevarande
paragraf skall därför rätt lill pension enligl en sådan försäkring som anses
som pensionsförsäkring enligt kommunalskattelagen undantas vid bodelningen.

Bestämmelsen innebär ett närmande till vad som
gäller i Finland och Norge. Motsvarande försäkringar har i dessa länder sedan
länge betraktats som sådana personliga rättigheter som inte skall ingå i
bodelning.

Begreppet egen pension tar i första hand sikte på
sådana försäkringar som ger försäkringstagaren själv ålders- eller
invalidpension. Om en pension har börjat utgå till en efterlevande till
försäkringstagaren, är pensionen i dennes hand också all anse som en egen
pension. Uppbär en efterievande make efterlevandeförmåner enligl en
pensionsförsäkring, ingår således inte dessa i en eventuell bodelning i ett
nytt äktenskap.

Om en försäkringstagare har tecknat en försäkring
på eget liv som endast ger hans eller hennes efterievande make eller barn rätt
till pension, räknas inte försäkringstagarens rätt som egen pension. Vid en
bodelning med anledning av äktenskapsskillnad ingår därför en sådan försäkring
med sitt tekniska återköpsvärde i bodelningen. Sker bodelning med anledning av
atl försäkringstagaren har avlidit, är de förmåner som den efterlevande maken
erhåller dock att anse som en rätt lill egen pension för denne.

Del nu sagda kan ibland innebära alt en försäkrings
olika förmåner måste behandlas olika beroende på av vilken orsak bodelning
sker. En pensionsförsäkring med ålderspension och ett eflerievandeskydd för den
andra maken skall undantas endast såvitt gäller ålderspensionen vid en
bodelning med anledning av äktenskapsskillnad. Om bodelning sker därför att
försäkringstagaren har avlidit, blir däremot ålderspensionen inte aktu-

163

s. 164 Kontrollera mot PDF

eli. Den efterievande
makens rätt all som förmånstagare uppbära försäk- Prop. 1986/87: 1
ringsbelopp enligt pensionsförsäkringen blir att betrakta som egen pen- 10
kap. 3 § ÄktB sion. Makens rätt lill egen pension skall därför undantas från
den bodelningen.

För livränteförsäkringar som inle är
pensionsförsäkringar i kommunalskattelagens mening och för andra livräntor
gestaltar sig förhållandena delvis annorlunda. Det typiska för en livränta är
atl del är en förmån som utgår under en eller flera personers livslid. Även en
periodisk förmån som är begränsad till en mycket kort tid anses vara en livränta,
om den upphör vid dödsfall före den angivna tidens utgång. De bakomliggande
rättsförhållandena kan variera högst avsevärt. En livränta kan utgå på grand
av arbetsgivares utfästelse, försäkringsavtal, testamente, skadeståndsskyldighet
eller som vederlag vid köp eller av annan orsak.

I enskilda fall kan en livränta fylla samma
funktion som en pension. I andra föreligger inle ett sådant pensioneringssyfte
eller också är det syfiet mindre uttalat. Som familjelagssakkunniga har påpekat
(betänkandet s. 273) skulle det föra alldeles för långt alt alltid undanta alla
dessa förmåner vid bodelningen. Del skulle inbjuda till olika dispositioner för
all skaffa fördelar vid en framtida äktenskapsskillnad.

Vad som återstår att överväga är då om det är
lämpligt och möjligt att vid bodelningen undanta endast sådana livräntor som
har elt pensioneringssyfte. Det är emellertid svårt att göra gränsdragningar
av del slag som då skulle krävas. I nästan alla fall då någon erhåller en
löpande förmån kan del sägas alt den i någon mån har till syfte att trygga
mottagarens försörjning. Elt avskiljande av livränlefall med mera uttalat
pensioneringssyfle skulle också kräva ställningstaganden till en mängd andra
faktorer, exempelvis vid vilken ålder en livränta skall utgå för alt godtas
och vilka nivåer på livräntebeloppen som skall godkännas. Det skulle krävas en
mängd skönsmässiga avgöranden, som det inle är lämpligt att lägga in i ett
bodelningsförfarande. I förevarande paragraf har därför - som de sakkunniga
har föreslagit - livräntor inte undantagits från bodelning.

Detta ställningstagande skall ses mot bakgrand av
de regler om bodelning som i övrigt skall gälla, bl.a. jämkningsreglerna i 12
kap. Om den make som är berättigad lill livränta och som behöver denna för sin
försörjning har mer giflorättsgods än den andra maken, kan del ofta finnas
skäl att jämka enligl 12 kap. 1 §. Har livräntelagaren mindre giftorättsgods än
den andra maken, leder en likadelning lill alt livräntelagaren i vart fall
tillförs egendom ur den andra makens giftorältsgods. När bodelning sker med
anledning av den andra makens död har livräntelagaren rätt att som sin andel
behålla sitt giftorältsgods (12 kap. 2 § första stycket). Den efterievandes
arvsrätt har dessutom stärkts betydligt på de gemensamma bröstarvingarnas
bekostnad genom ändringarna i ÄB.

Det förtjänar att framhållas i delta sammanhang all
viktiga livräntor enligt andra stycket är undantagna från bodelning på grund av
att de inte

164

s. 165 Kontrollera mot PDF

går all överlåta. Också i andra fall får rätten till
livränta på grund av de Prop. 1986/87: 1 bestämmelser som gäller för den och de
ändamålssynpunkter som bär upp lo kap. 4 § ÄktB den anses vara av så personlig
art att den enligt andra stycket inte skall ingå i bodelningen. Del senare
torde t. ex. gälla sådan livränta som utgår på grund av en frivillig
olycksfalls- och sjukförsäkring eller som utgår som skadestånd med anledning av
personskada eller av annan liknande orsak (jfr betänkandet s. 274). Det sagda tar
sikte på rätten till själva livräntan och inte de särskilda utfallande
livräntebeloppen.

Andra stycket Bestämmelsen
motsvarar 6 kap. I § andra stycket GB.

4§'

Egendom som har gjorts till enskild
genom äktenskapsförord, liksom vad som har trätt i stället för sådan egendom
samt avkastning av denna som är enskild egendom, skall ingå i bodelning om
makarna kommer överens om det vid bodelningen. Detsamma gäller sådan rätt till
egen pension på grund av försäkring som avses i 3 § första stycket andra
meningen.

Har makarna kommit överens om att
enskild egendom skall ingå i bodelningen, skall sådan egendom vid bodelningen
anses utgöra giftorättsgods.

(Jfr 10 kap. 7 § i de sakkunnigas förslag)

Denna paragraf, som saknar
motsvarighet i GB, ger makar möjligheten att komma överens om att egendom som
har gjorts till enskild genom äktenskapsförord skall ingå i bodelningen. Om den
ena maken är död, har dennes arvingar och universella testamentstagare samma
rätt att göra en sådan överenskommelse med den andra maken (jfr 9 kap. 2 §).

Jämfört med familjelagssakkunnigas
förslag har den inskränkningen gjorts att överenskommelsen endast får avse
sådan egendom som är enskild på grand av villkor i äktenskapsförord. Egendom
som är enskild på grund av villkor vid gåva eller i testamente kan således inle
dras in i bodelningen. Skälen lill denna inskränkning har redovisats i den
allmänna motiveringen (avsnitt 2.4.2).

Första stycket

Makarna kan alltså komma överens om
alt egendom som har gjorts till enskild genom äktenskapsförord och sådan rätt
till pension på grand av försäkring som annars skulle ha tagits undan från
bodelning enligt 3 § skall ingå i bodelningen. Makarna får emellertid inte
begagna denna rättighet till skada för någonderas borgenärer (jfr 13 kap. I §).

Även substitut för enskild egendom
som avses i stycket och avkastning av sådan egendom får dras in i bodelningen
genom en överenskommelse mellan makarna. Substitut för enskild egendom är
normalt också enskild

' Ändrad lydelse i propositionsförslaget. 165

s. 166 Kontrollera mot PDF

egendom (7 kap. 2 § andra
stycket 5). Avkastning av enskild egendom är Prop. 1986/87: 1 däremot
enskild endast om det föreskrivits i äktenskapsförordet (7 kap. 10 kap. 5 §
ÄktB 2 § tredje stycket).

Andra
stycket

Om makar har kommit överens om att dra in enskild
egendom i bodelningen, skall denna egendom vid bodelningen anses utgöra
giftorättsgods. Egendomen skall således ingå i makarnas sammanlagda
giftorältsgods, sedan skulderna har läckts, och delas mellan dem enligt de
vanliga delningsreglerna.

5§

Om försäkring eller försäkringsbelopp som vid
försäkringstagarens död tillfaller en förmånstagare finns bestämmelser i lagen
(1927:77) om försäkringsavtal.

(Jfr
10 kap. 8 § i de sakkunnigas förslag)

I denna paragraf, som saknar motsvarighet i GB,
erinras om all lagen (1927:77) om försäkringsavtal innehåller viktiga
begränsningar i principen att varie makes egendom ingår i bodelningen. Som
framhållits i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.1) avser jag alt senare
återkomma med förslag till ändringar i bl.a. försäkringslagstiflningen.
Förevarande paragraf kan därigenom få en utökad hänsyftning genom atl fler
begränsningar införs i försäkringsavlalslagen.

11
kap. Andelar och lotter

Kapitlet är uppdelat i två avsnitt. I del första
(1-5 §§) behandlas hur storleken av makarnas andelar av del gemensamma
giflorättsgodset skall beräknas. I det andra avsnittet (6-10 §§) klargörs hur
egendomen i boet skall fördelas på de andelar som har beräknats för makarna. I det
avsnittet ges också regler för den situationen alt det inte går atl fördela
egendomen helt i överensstämmelse med andelsberäkningen, t.ex. därför alt viss
typ av egendom är odelbar.

Makarnas
andelar i boet

1 § Vid bodelning skall först makarnas andelar i
boet beräknas.

(Jfr
11 kap. 1 § i de sakkunnigas förslag)

I denna paragraf, som saknar motsvarighet i GB,
klargörs alt det egentliga bodelningsförfarandet skall inledas med alt
makarnas andelar i boel beräknas. Frågan om vilken egendom som skall tilldelas
respektive make avgörs alltså först vid lottläggningen. Denna sker när
andelsberäkningen är avslutad. Loltläggningsreglerna finns i det senare
avsnittet i kapitlet.

I
2-5 §§ regleras hur andelsberäkningen skall göras. 166

s. 167 Kontrollera mot PDF

2 §' Prop. 1986/87: 1

Vid beräkningen av makarnas andelar i boet skall
från en makes gifto- jj kap 2 § ÄktB rättsgods avräknas sä mycket att det
täcker de skulder som han eller hon hade när talan om äktenskapsskillnad väcktes
eller dödsfallet inträffade.

För sådana skulder som är förenade med särskild
förmånsrätt i enskild egendom skall maken få täckning ur sitt giftorättsgods
endast i den mån betalning inte kan erhållas ur den enskilda egendomen.
Detsamma gäller andra skulder som maken har ådragit sig för underhåll eller
förbättring av den enskilda egendomen eller som på annat sätt är att hänföra
till denna.

Vad som sägs i andra stycket om enskild egendom
skall även gälla sådana rättigheter som avses i 10 kap. 3 §.

(Jfr
11 kap. 2 § första och tredje styckena i de sakkunnigas förslag)

Första
stycket

Bestämmelsen motsvarar i huvudsak 13 kap. 2 §
första stycket GB. Liksom enligt dessa bestämmelser skall vaqe make vid
andelsberäkningen först få avräkna så mycket från sina tillgångar att det
täcker skulderna. Skuldläckningen skall normalt ske ur giftorättsgodset (vissa
undantag behandlas i andra stycket). Endast sådana skulder som fanns vid den
för bodelningen avgörande tidpunkten får täckas med giflorättsgods (jfr 10 kap.
1 § andra stycket, där motsvarande regel ges för tillgångarna i boet). Vid
äktenskapsskillnad är det alltså fråga om de skulder som en make hade när talan
om äktenskapsskillnad väcktes. Vid bodelning under etl äktenskap - utan samband
med äktenskapsskillnad - är motsvarande tidpunkt när anmälan om registrering av
bodelningen görs hos tingsrätten (jfr 9 kap. 8 § andra stycket). Om bodelningen
förrättas därför alt den ena maken har avlidit, är det den dag dödsfallel
inträffade som på motsvarande sätt är den avgörande tidpunkten.

Samtidigt som bestämmelsen således reglerar
skuldläckningen mellan makarna löser bestämmelsen den konflikt som vid
bodelningen kan föreligga mellan den ena maken och den andra makens
borgenärer. Lösningen innebär att den ena makens anspråk på alt få vara med och
dela på den andra makens giftorältsgods skall tillgodoses först efter det att
den maken har tilldelats egendom som läcker de skulder som han eller hon har
ådragit sig/öre den för bodelningen avgörande tidpunkten. Om dessa skulder är
större än den makens giftorältsgods finns det därför ingenting kvar för den
förstnämnda maken att vara med och dela på. Om det däremot finns elt
nettoöverskott, skall den andra maken inte med stöd av sin fria rådighel över
egendomen kunna under mellantiden fram till bodelningen genom ytterligare
skuldsättning minska det delningsbara överskottet. Den redovisningsplikt som
enligt 10 kap. 1 § andra stycket åvilar en make gäller även skuldema.

Gentemot borgenärer med fordringar som har
tillkommit efter den för bodelningen avgörande tidpunkten har den make som inte
belastas av

Ändrad
lydelse i propositionsförslaget. 167

s. 168 Kontrollera mot PDF

dessa fordringar inga
andra förpliktelser än dem som följer av 13 kap. 1 S Prop. 1986/87: om
verkan av den andra makens eftergift vid bodelningen. Den förstnämn- ii kap.
2 § ÄktB da makens anspråk på att fä del i den andra makens giftorättsgods går
således före sådana borgenärers rätt.

Familjelagssakkunniga och några remissinstanser har
berört ett särskilt problem vid skuldtäckningen, nämligen behandlingen av
studieskulder. Gällande regler om skuldtäckning påslås ibland leda till
oskäliga resultat när det gäller skuld för erhållna studiemedel. Problemet
torde även uppstå vid andra former av studieskulder, låt vara att studiemedel
f. n. torde vara den helt dominerande formen av studielån.

Sludiemedelsskulder kan uppgå lill betydande
belopp. Ibland lär det ha medfört all den skuldsatta maken som täckning för
skulden har fått hela det gemensamma hemmet eller större delen därav på sin
lott. Det har ansetts alt detta skulle vara orättvist mot den andra maken,
särskilt som skulderna aldrig kommer att betalas av dessa tillgångar utan av
framtida förvärvsinkomster.

Enligt familjelagssakkunniga (betänkandet s. 370)
är det inle någon lämplig lösning på problemet att införa särskilda
skuldläckningsregler för en viss typ av skulder. Det kan enligt de sakkunniga
finnas åtskilliga andra skulder vilka på ett liknande sätt har ett sakligt sett
mycket svagt samband med den egendom som ingår i boet och vilka inte behöver
infrias på mycket länge.

Jag delar de sakkunnigas uppfattning att några
särskilda skuldtäcknings-regler inle bör införas för att lösa problemet med
studiemedelsskulderna. Det är f.ö. inte säkert atl det alltid är oskäligt att
en stor studiemedelsskuld läcks fullt ul. Om äktenskapet hade bestått, skulle
familjens samlade inkomster ha använts till viss del för alt betala skulden.
Även den inle skuldsatta makens ekonomiska standard skulle ha påverkats av
detta. Det kan med hänsyn härtill framstå som rimligt att den skuldsatta maken
får täckning ur sitt giflorättsgods för studiemedelsskulden.

Däremot kan det ofta anses oskäligt att den
skuldsatta maken - i vart fall om studiemedelsskulden har avsett ett i
förhållande till makarnas sammanlagda giftorältsgods stort belopp - får vara
med och dela på den andra makens giftorältsgods. I sådana fall bör det därför
finnas skäl att jämka det bodelningsresullat som en likadelning av det sammanlagda
net-logiftorällsgodset skulle medföra. En sådan jämkning kan åstadkommas med
stöd av reglerna i 12 kap.

En makes redovisningsplikt enligt 10 kap. 1 § andra
stycket gäller även makens skulder. Om del sker förändringar på skuldsidan
under tiden fram till bodelningen, skall dessa således redovisas. Har skulden
betalts under mellantiden, får det betydelse om delta har skett med medel som
ingår i giftorättsgodset eller med andra medel. Skulden kan vidare ha preskriberats
eller ha upphört av någon annan anledning. Normalt skall sådana
skuldminskningar leda till atl det delningsbara nettot ökar på motsvarande

168

s. 169 Kontrollera mot PDF

sätt som gäller för en
värdeökning på tillgångssidan. Om förändringen är Prop. 1986/87: ett
resultat av den skuldsatte makens särskilda insatser eller en följd av att n
kap. 2 § ÄktB borgenären har önskat särskilt gynna denne make, kan det
emellertid finnas skäl atl låta vinsten av detta tillfalla denne make ensam.

Ibland kan en skulds storlek fastställas först
efter den för bodelning avgörande tidpunkten. Det kan t.ex. gälla ett
skadestånd eller ett aktualiserat borgensåtagande. Indexreglerade skulder kan
också förändras fram till dess atl bodelningen avslutas. För värderingen av
skulderna vid bodelningen gäller samma princip som för värderingen av
tillgångarna, dvs. utgångspunkten är att de skall beaktas lill det värde som är
aktuellt vid bodelningen men att förändringar som är att tillskriva sådana
åtgärder av en make som ligger utanför en normal, aktsam förvaltning bör
tillgodoräknas eller påföras honom eller henne ensam.

I 13 kap. 2 § GB finns en bestämmelse för det
fallet att båda makarna svarar för en skuld. Enligt den bestämmelsen skall i så
fall var och en av makarna ur sitt giftorältsgods tilldelas egendom till
täckning av den del av skulden som belöper på honom eller henne. Denna
situation skiljer sig emellertid inte från det fallet att en make svarar för en
skuld tillsammans med en utomstående person. Inte heller i det fallet kan maken
få avräkna mer av skulden på sitt giflorättsgods än som belöper på maken.
Makens skuld anses således bara omfatta den del av den gemensamma skulden som
belöper på maken. Samma synsätt bör kunna tillämpas, om det är de båda makarna
som gemensamt svarar för en skuld. Förevarande paragraf innehåller därför inte
någon motsvarighet till bestämmelsen i GB.

Andra
stycket

I 13 kap. 2 § andra stycket GB finns två undantag
från huvudregeln att skuldtäckning skall ske ur giflorättsgodset. Enskild
egendom och sådana särskilda rättigheter som avses i 6 kap. 1 § andra stycket
GB skall - så långt de räcker - användas för atl täcka en skuld som har
uppkommit före äktenskapet och för vilken enskild egendom eller särskild
rättighet häftade vid äktenskapets ingående på grand av panträtt eller annars
särskilt. Detsamma gäller skuld som en make har anskaffat under äktenskapet
för att förvärva eller förbättra sådan egendom. Det andra undantaget avser
skulder som en make har ådragit sig genom vanvård av sina ekonomiska
angelägenheter eller genom annat otillbörligt förfarande. Sådana skulder skall
läckas av giftorätlsgodset endast om den enskilda egendomen eller särskilda
rättigheten inte räcker till.

Om den ena makens giftorältsgods har tagits i
anspråk för att täcka skulder som i första hand skall täckas med enskild
egendom eller särskild rättighet, är den andra maken enligt 13 kap. 5 § GB
berättigad att erhålla vederlag för detta av makarnas giflorättsgods.

ÄktB innehåller inte någon direkt motsvarighet till
vederlagsregeln i 13 kap. 5 § GB. Skälen till del har redovisats i den allmänna
motiveringen

169

s. 170 Kontrollera mot PDF

(avsnitt 2.2.3). En ny
form av vederlagsregel har i stället tagits in i 11 kap. Prop. 1986/87: 1 4
§. Till följd härav har även förevarande paragraf fått en något annorlunda II kap.
3 § ÄktB utformning än motsvarande regel i GB. Särskilda regler om täckning för
skuld som är att tillskriva den ena makens vanvård eller otillbörliga förfarande
med sin egendom har inte lagils in i ÄktB.

I andra stycket anges sålunda att en skuld som har
anknytning lill enskild egendom får avräknas mot giftorätlsgodset endast om den
inte kan täckas med den enskilda egendomen. Anknytningen skall avse att skulden
är förenad med särskild förmånsrätt i den enskilda egendomen eller att skulden
har anskaffats för att finansiera den enskilda egendomens underhåll eller
förbättring. Också andra fall då skulden är alt hänföra lill denna egendom
kommer i fråga, t. ex. då skulden har anskaffats för atl finansiera förvärv av
den enskilda egendomen. I dessa fall föratsätts att det går att fastställa elt
klart samband mellan skulden och den enskilda egendomen.

Om enskild egendom någon gång har fått utgöra
kredilunderlag för ett lån som har använts till att öka giflorättsgodset, kan
det vara en omständighet som kan beaktas vid bedömningen av om det finns skäl
alt jämka bodelningsresultatet enligt reglerna i 12 kap.

Om den enskilda egendomen inte räcker till, får
således en skuld av nyssnämnt slag läckas med egendom ur giftorätlsgodset. Sker
detta, har emellertid den andra maken inle någon rätt till vederlag eller annan
kompensation.

Tredje
stycket

Av bestämmelsen framgår att de särskilda
rättigheter som anges i 10 kap. 3 § ÄktB (vilken paragraf i gällande rätt
motsvaras av 6 kap. 1 § andra stycket GB - dock med viss utvidgning) vid
tillämpningen av förevarande paragraf skall likställas med enskild egendom.

3§

Vad som återstår av makarnas giftorättsgods, sedan
avdrag har gjorts för all skulderna skall läckas, skall läggas samman. Värdet
därav skall därefter delas lika mellan makarna.

(Jfr
11 kap. 3 § i de sakkunnigas förslag)

I denna paragraf uttrycks den nordiska
likadelningsregeln, som i likhet med vad som nu gäller skall utgöra huvudregeln
vid bodelning (se härom avsnitt 2.2.1 i den allmänna motiveringen). Paragrafen
motsvarar i sak 13 kap. 3 § GB (jfr även 6 kap. 2 § andra stycket GB).

Vad som skall delas lika mellan makarna är makarnas
sammanlagda nettogiftorättsgods. När varje make har fått täckning för sina
skulder ur sill giftorättsgods - så långt del räcker - skall makarnas
återstående giflorättsgods således läggas samman och värdet delas lika mellan
dem.

Atl del bodelningsresullat som en likadelning
skulle medföra kan jämkas under vissa föratsättningar framgår av reglerna i 12
kap.

170

s. 171 Kontrollera mot PDF

4 §' Prop. 1986/87: 1

Har den ena maken utan den andra makens samtycke inom ett år innan u kap. 4
§ ÄktB

talan
om äktenskapsskillnad väcktes i inte obetydlig omfattning genom gåva minskat
sitt giftorättsgods eller använt sitt giftorättsgods till att öka värdet av sin
enskilda egendom, skall den andra makens andel beräknas som om gåvans värde
eller värdet av del använda giftorättsgodset alltjämt hade ingått i den
förstnämnda makens giflorättsgods. Dennes del i det sammanlagda
giflorättsgodset skall minskas i motsvarande mån.

Vad som sägs i första stycket om enskild egendom
skall även gälla sådana rättigheter som avses i 10 kap. 3 § andra stycket.
Därvid skall med ökning av värdet av en sådan rättighet jämställas förvärv av
rättigheten.

Första stycket skall också tillämpas när den ena
maken inom den lid som anges där i inte obetydlig omfattning har minskat sitt
giflorättsgods genom att betala premie för egen pensionsförsäkring eller, vid
bodelning med anledning av den ena makens död, när giflorättsgodset har
minskats genom förskott på arv i den mån förskottet skall avräknas på arvet
efter den döde.

(Jfr
11 kap. 4 § i de sakkunnigas förslag)

I paragrafen finns de nya vederlagsregler som
ersätter de nuvarande vederiagsbestämmelserna i 13 kap. 5-7 §§ GB. Beträffande
skälen för de sakliga ändringarna i vederlagsreglerna hänvisas till den
allmänna motiveringen (avsnitt 2.2.3).

Första
stycket

Avsikten med bestämmelserna i detta stycke är atl
man skall kunna rätta >till effekten av sådana illojala transaktioner som en
make gör inför en förestående äktenskapsskillnad i syfte alt minska del
giftorättsgods som den andra maken skall få del i. I förhållande till gällande
rätt innehåller bestämmelserna två betydelsefulla skillnader. Del behövs ingen
utredning om syftet med makens transaktion utan det räcker med att konstatera
att den minskat giflorättsgodset. Vederlagsreglerna träffar vidare endast transaktioner
som har ägt rum inom ett år före del att talan om äktenskapsskillnad väcktes.
Äldre transaktioner berörs alltså aldrig.

Bestämmelserna i första stycket gäller endast när
bodelning sker vid äktenskapsskillnad. Sker bodelning efter den ena makens död
innehåller äktenskapsbalken och ändringarna i ärvdabalken i stället andra
förmåner för den efterlevande, t. ex. utvidgad arvsrätt och rätt att vid
bodelningen behålla sin egendom.

Däremot gäller förevarande regler, om bodelning
sker mellan den ena maken och den andra makens arvingar eller universella
testamentstagare sedan den maken har avlidit efter del att talan om
äktenskapsskillnad har väckts (jfr 9 kap. 8 § första stycket).

Bestämmelserna är tillämpliga i två fall. Det ena
är när en make genom en gåva har minskat sitt giftorältsgods. Det andra fallet
avser att en make har använt sill giftorältsgods lill atl öka värdet av sin
enskilda egendom.

Vad som är att hänföra till gåva får avgöras efter
en helhetsbedömning av rättshandlingen. Hur parterna själva har betecknat denna
är inte avgö-

'
Ändrad lydelse i propositionsförslaget. Beträffande tredje stycket se också 11
kap. 171

5 §
i propositionsförslaget.

s. 172 Kontrollera mot PDF

rande. Om vederlaget för
en överiålelse som maken gjort står i missförhål- Prop. 1986/87: 1 lande
till det överlåtnas värde, kan transaktionen därför bli att beteckna ii
kap. 4 § ÄktB som partiell gåva vid tillämpningen av förevarande bestämmelser.
Gåva i paragrafens mening föreligger däremot inle om en make med giltig verkan
har avstått från ett arv.

Det bör observeras att bestämmelsen om gåva i
första meningen inte kräver att den egendom som ges bort utgör giftorättsgods.
I vissa fall kan även gåva av enskild egendom minska det delbara
giftorättsgodset. Om den ena maken ger bort enskild egendom som är pantsatt för
en skuld men behåller betalningsansvaret för skulden, kommer en större del av
makens giftorältsgods atl behöva tas i anspråk för skuldtäckning. I ett sådant
fall får maken anses ha minskat sitt giftorättsgods genom gåvan av den enskilda
egendomen. Bestämmelserna i första stycket bör då anses tillämpliga.

På liknande sätt bör man se på det fallet att en
make använder upplånade medel lill alt öka värdet av sin enskilda egendom (utan
att pantsätta den enskilda egendomen för lånet).

En föratsättning för tillämpning av förevarande
bestämmelser är att giftorätlsgodset har minskals i "inte obetydlig
omfattning" genom gåvan. Vid bedömningen av om så är fallet bör man mera
se till relativa tal än till absoluta. Del är således inte antalet kronor utan
värdet satt i relation till egendomen i övrigt som är avgörande. Hänsyn bör
även tas till skuldsidan. Om gåvans värde (eller gåvornas sammanlagda värde)
uppgår till mer än lio procent av givarens nettogiftorättsgods, bör detta
därigenom anses ha minskats i inte obetydlig omfattning. Om värdet av en makes
nettogiftorättsgods är stort, kan även lägre procenttal anses medföra samma
resultat.

När bestämmelserna i första stycket blir tillämpliga
skall givarens makes andel beräknas som om gåvan alltjämt hade ingått i
givarens giftorättsgods. Därmed avses - till skillnad från vad
familjelagssakkunniga hade föreslagit - giftorätlsgodset före skuldtäckningen.
Familjelagssakkunniga (betänkandet s. 376) har i stället ansett atl givarens
makes andel skall beräknas som om gåvan hade ingått i netlogiftorättsgodset,
dvs. gåvans värde skall öka givarens nettobehållning med hela sitt belopp.
Enligt de sakkunniga skall detta gälla även om givarens skulder vid bodelningen
överstiger dennes övriga tillgångar, eftersom givaren annars genom en utökad
skuldsättning skulle kunna göra bestämmelserna verkningslösa.

En utökad skuldsättning motsvaras emellertid av en
utökad tillgångssida. Om skulden inte skall täckas med enskild egendom men
utökningen på tillgångssidan utgör enskild egendom (i form av en ökning av
värdet på redan befintlig enskild egendom), får det enligt vad som redan
framhållits anses utgöra ett fall där den ena maken har använt sitt giftorältsgods
till att öka värdet av sin enskilda egendom.

Till detta kommer att de sakkunnigas förslag
innebär atl givarens make får mer egendom vid en delning där gåvofallet
föreligger än om gåvan

172

s. 173 Kontrollera mot PDF

aldrig
hade existerat (jfr de sakkunnigas exempel på s. 376 i betänkandet). Prop.
1986/87- 1 Syftet är emellertid atl ställa givarens make i samma situation som
om 11 kap. 4 § ÄktB gåvan inle hade lämnats, inte alt ställa givarens make i
en bättre situation.

Av nu anförda skäl gäller därför
enligt första meningen all det är givarens bruttogiftorättsgods som skall ökas
med gåvans värde.

Vad som utgör gåvans värde får
avgöras enligt de grander som gäller vid återgång eller återvinning av gåva.
Eftersom syftet primärt är att ställa givarens make i samma situation som om
gåvan inte hade lämnats, är utgångspunkten den atl egendomens värde vid
tidpunkten för skiftet skall gälla. Med denna ståndpunkt korresponderar
bestämmelserna i 13 kap. 3 § om skyldigheten för en ondtroende gåvotagare all i
behövlig omfattning lämna tillbaka gåvan eller ersätta dess värde. Givaren bör
inte kunna spekulera i en eventuell värdestegring som helt skulle tillfalla
gåvotagaren. Om den senare har lämnat något vederlag får beräknas vad som vid
bodelningen utgör gåvans nettovärde. Kan gåvans aktuella värde inte beräknas,
t.ex. därför all egendomen inte längre finns kvar, får en uppskattning göras
där'man i sista hand får falla tillbaka på värdet när gåvan lämnades.

Som de sakkunniga har framhållit
(betänkandet s. 402) kan en utfästelse att inte återkalla ett
förmånstagarförordnande ofta vara all jämställa med en gåva. Om utfästelsen är
av benefik natur och har gjorts inom elt år före den för bodelningen avgörande
lidpunkten, bhr bestämmelserna i detta stycke alltså tillämpliga. Vid
andelsberäkningen bör man utgå från del värde försäkringen skulle ha haft för
försäkringstagaren om utfästelsen inle hade gjorts, dvs. det aktuella
återköpsvärdet eller motsvarande.

Bestämmelserna i första stycket kan
inte åberopas som grand för all förändra bodelningsresultatet, om den andra
maken har samtyckt till den åtgärd som en make har vidtagit. Det får anses
ankomma på den make som har vidtagit åtgärden att visa att samtycke förelåg, om
den andra maken bestrider del.

Andra stycket

Liksom gäller enligt 11 kap. 2 §
tredje stycket skall sådana rättigheter som avses i 10 kap. 3 § andra stycket
jämställas med enskild egendom vid tillämpningen av första stycket i
förevarande paragraf.

Tredje stycket

Samma tillvägagångssätt som i
första stycket skall tillämpas vid andelsberäkningen när den ena maken i inle
obetydlig omfattning har minskat sitt giftorältsgods genom att betala premie
för egen pensionsförsäkring. Också beträffande sådan premieinbelalning är det
en föratsättning att den har gjorts inom etl år innan talan om
äktenskapsskillnad väcktes. Det krävs således inte att den aktuella
försäkringen har nytecknats inom ett år före det att talan väcks. Vaqe
premiebetalning — oavsett om den gäller en

173

s. 174 Kontrollera mot PDF

gammal eller en nytecknad
försäkring - som sker under den kritiska tiden Prop. 1986/87: 1

faller in under bestämmelsen. 11 kap. 4 S ÄktB

Beträffande vad som avses med egen
pensionsförsäkring hänvisas till specialmotiveringen till 10 kap. 3 §.

Premiens belopp behandlas på samma sätt som en
gåvas värde enligt första stycket. Vid beräkningen av makarnas andelar vid
bodelningen skall man beakta att premier för pensionsförsäkringar är
avdragsgilla vid inkomstbeskattningen. Man skall med andra ord utgå från hur
situationen skulle ha varit om försäkringspremien inte hade betalts.
Försäkringstagarens inkomstskatt hade då ökats. Försäkringstagarens makes
hälft vid bodelning skall alltså beräknas som om premien, minskad med denna
skatteökning, hade ingått i giftorättsgodset. I normalfallet lär givarens make
kunna tillgodoses ur de övriga tillgångar som utgör giftorättsgodset. Skulle
det inle vara fallet, ges i 13 kap. 4 § en möjlighet alt återfå premien från försäkringsbolaget.

Som de sakkunniga har påpekat kan en
försäkringstagare ändra en pensionsförsäkring som innehåller ett
eflerievandeskydd för make till en ålderspension för försäkringstagaren. Genom
en sådan åtgärd kommer försäkringen inte längre att ingå i en framtida
bodelning. Förfarandet är som de sakkunniga har framhållit atl likställa med
det fallet alt försäkringstagaren tecknar en ny försäkring. Förevarande
bestämmelse blir därför tillämplig. Om ändringen gjordes inom ett år innan
talan om äktenskapsskillnad väcktes, skall därför andra makens andel vid
bodelningen beräknas som om försäkringen alltjämt hade ingått i
giftorätlsgodset. Även i detta fall måste man självfallet beakta den latenta
skatteskuld som är förknippad med tillgodohavandet hos försäkringsbolaget för
att värderingen skall bli rättvisande. I detta fall kan emellertid
premieinbelalningen ha ägt ram under lång tid och inle i sin helhet ha belastat
etl visst års inkomst. Beaktandet av skatteskulden får ske på annat sätt än i
det nyss behandlade fallet (jfr NJA 1975 s. 288).

I tredje stycket anges också att motsvarande ökning
skall ske vid beräkning av den efterlevande makens andel vid bodelning med
anledning av makes död, om någon av makarna har minskat sitt giftorältsgods
genom atl lämna ett förskott på arv som skall avräknas på arvet efter den
avlidne (jfr 13 kap. Ila § GB).

Bestämmelserna om förskott på arv (se 6 kap. ÄB)
medger inte att del uppkommer en brist på den avlidnes sida som ger den
efterlevande en fordran motsvarande vad som inte utgått till honom eller henne
vid bodelningen. Förskottet skall nämhgen inte tas upp till högre värde än vad
som kan avräknas från förskoltslagarens lott.

Bestämmelsen i tredje stycket kan till skillnad
från bestämmelserna i första och andra styckena åberopas även om den andra
maken har samtyckt till den åtgärd som en make har vidtagit. När det gäller
premiebetalningar för egen pensionsförsäkring ingår dessa i regel som etl
normalt led i

174

s. 175 Kontrollera mot PDF

familjeekonomin,
och det skulle framstå som egendomligt att göra veder- Prop. 1986/87: 1
lagsregelns tillämplighet beroende av om samtycke förelåg eller ej. Såvitt
11 kap. 5 § ÄklB gäller förskott på arv är det en vederlagsregel som är
betingad av arvsrättstekniska skäl. Vid tillämpningen av den regeln saknar
frågan om samtycke betydelse.

5§'

Summan av det giftorättsgods som
den ena maken skall få för täckning av skulder och vid delning av återstående
giftorättsgods utgör hans eller hennes andel i boet. Ett underhällsbidrag som
har förfallit till betalning och som en make enligt 6 kap. 8 § skall betala med
ett engångsbelopp till den andra maken skall vid bodelningen dock tas från vad
den bidragsskyldiga maken har rätt till utöver egendom till täckning av skuld.
Den bidragsskyldiga makens andel skall minskas och den andra makens andel ökas
med de belopp som detta föranleder.

(Jfr 11 kap. 5 § i de sakkunnigas förslag)

Det giftorättsgods som en make
skall tilldelas vid bodelningen utgör summan av vad maken skall få lill
täckning av sina skulder och vad maken skall få genom en tillämpning av
likadelningsregeln på nettogiflorältsgodset, allt efter de beräkningsgrunder
som angivits i 2-4 §§.

Den summa som på detta sätt
beräknas är enbart elt värde. Under andelsberäkningen görs således ingen
fördelning av bestämda lillgångsob-jekt.

I 13 kap. 10 § GB finns en
föreskrift om att ett till betalning förfallet underhållsbidrag, som en make
efter äktenskapsskillnad har att en gång för alla utge till den andra maken
(s.k. engångsunderhållsbidrag) skall vid bodelningen utgå av vad den första
maken skall erhålla vid bodelningen i den mån detta inte är avsett för
skuldtäckningen. Syftet med bestämmelsen är att makarnas inbördes anspråk
skall så långt det är möjligt kunna slutiigt regleras genast vid bodelningen.
Regeln medför att den underhålls-berättigades anspråk får stå tillbaka för
sådana fordringar som den förpliktade makens borgenärer har och som har
uppkommit före det att talan om äktenskapsskillnad väcktes. Däremot går makens
anspråk före de fordringar som den förpliktade makens borgenärer har och som
har uppkommit efter nämnda tidpunkt. Om makens anspråk inte kan tillgodoses ur
den egendom som den förpliktade erhåller vid bodelningen, får maken däremot
konkurrera enligt allmänna regler med de senare borgenärerna om att få
betalning.

Familjelagssakkunniga har
framhållit att det är diskutabelt om anspråk på engångsunderhåll fortfarande
skall anses vara härlett ur äktenskapet på ett sådant sätt att del skall gå
före sådana fordringar på den förpliktade som har uppkommit efter del att talan
om äktenskapsskillnad har väckts men före bodelningen. Eftersom makar fritt kan
överenskomma om underhållsbidrag, ger gällande ordning enligt de sakkunniga
ett visst utrymme för spekulation på borgenärernas bekostnad.

' 11 kap. 6 § i propositionsförslaget. Samtidigt ändrad
lydelse. 175

s. 176 Kontrollera mot PDF

Den sammankoppling som har skett
med bodelningsuppgörelsen skall Prop. 1986/87: 1 emellertid ses mol bakgrunden
av alt engångsunderhållet även har varit 11 kap. 6 § ÄktB avsett som ett
korrektiv mol oskäliga verkningar av likadelningsregeln vid bodelning eller som
elt medel atl tillerkänna den ekonomiskt svagare maken mer än de vanliga bodelningsreglerna
skulle ha gjort. De jämkningsregler vid bodelning som nu finns i GB och de
jämkningsregler som har tagits in i 12 kap. I § ÄktB har alla det gemensamt att
de aldrig kan medföra annat än alt en make får behålla mer av sin egen egendom
än om jämkning ej sker. Någon överföring av egendom mellan makar kan således
inle ske med hjälp av jämkningsreglerna.

Genom jämkning av äktenskapsförord
(jfr 12 kap. 3 § ÄktB) kan däremot åstadkommas att egendom överförs mellan
makar. Det blir av särskild betydelse i de fall då en make efter ett inte
alltför kortvarigt äktenskap skulle komma atl slå helt eller nästan helt ulan
egendom efter en bodelning på grand av villkor i ett äktenskapsförord om att
all eller nästan all egendom i boet är den andra makens enskilda egendom. Genom
en jämkning av detta villkor i äktenskapsförordet kan man i ett sådant fall
åstadkomma ett mera rimligt bodelningsresultat.

Av skäl som har redovisats i den
allmänna motiveringen (avsnitt 2.4.6) har jag inte följt de sakkunnigas förslag
om jämkning av villkor i gåvor och testamenten om att egendom skall vara
mottagarens enskilda. En följd av detta ställningstagande är emellertid att den
ekonomiskt svagare maken med en tillämpning av de vanliga bodelningsreglerna
ibland skulle komma all erhålla orimligt lite egendom vid bodelningen. För
dessa fall innehåller de västnordiska ländemas lagstiftning särskilda
jämkningsregler, de s. k. orimligt-ringa-reglerna, som medger jämkning av
bodelningsresullatet. Dessa regler kan också medföra att egendom överförs från
den ekonomiskt starkare lill den ekonomiskt svagare maken. Samma syfte har
alltså i Sverige hittills fyllts av regeln i 13 kap. 10 § GB om
engångsunderhåll. Eftersom några regler om jämkning av villkor i gåva eller
testamente inte förs in i ÄktB, bör även i fortsättningen engångsunderhåll
kunna användas för alt korrigera orimliga bodelningsresultat i dessa fall.

Om en make skall betala etl
engångsunderhåll till den andra maken vid bodelningen, skall således andelarna
beräknas med hänsyn härtill. Del bör observeras alt avdrag för
engångsunderhållet aldrig kan göras på det värde som en make tilldelas för
täckning av skulder.

Egendomens fördelning på lotter

6§'

Med ledning av de andelar som har
beräknats för makarna skall giftorättsgodset fördelas på lotter. Varje make
har rätt att på sin lott i första hand få sin egendom eller den del av denna
som han eller hon önskar.

(Jfr 11 kap. 6 § i de sakkunnigas
förslag)

' \ 1 kap. 7 § i propositionsförslaget. Samtidigt ändrad lydelse. 176

s. 177 Kontrollera mot PDF

Paragrafen motsvarar 13 kap. 13 § GB. Prop. 1986/87: 1

Andelsberäkning och lottläggning är
som redan har framhållits två helt ll kap. 7 § ÄktB skilda delar av ett
bodelningsförfarande. När makarnas andelar har räknats fram med hjälp av
reglerna i 1-5 §§ - och eventuellt med tillämpning av jämkningsreglerna i 12
kap. - återstår alltså atl fördela de i giftorättsgodset ingående
egendomsobjekten mellan makarna. Denna fördelning av objekten benämns
lottläggningen. Varje make skall få en lott ur det sammanlagda
giflorättsgodset. Lotten skall i princip innehålla objekt till så stort
sammanlagt värde att del motsvarar värdet av makens andel enligt I -5§§.

Enligt förevarande paragraf har
varje make rätt att på sin lott i första hand få sin egendom eller den del av
denna som maken önskar. Den make som har alt utge egendom ur sitt
giftorättsgods till den andra maken får alltså själv avgöra vilka
egendomsobjekt som skall lämnas över. Den egendom som lämnas till den andra maken
får dock inte vara uppenbart olämplig för denne i den mån del är möjligt atl
upprätthålla denna princip (se 11 kap. 8 § första stycket).

Nuvarande lottläggningsbestämmelser
i 13 kap. 13 § GB inleds med en föreskrift som innebär att varie make eller, om
den ena maken är död, den efterlevande maken har rätt att på sin lott erhålla
arbetsredskap och andra lösören som krävs för att maken skall kunna fortsätta
med sin yrkesverksamhet. För dödsfallssituationen behövs inte längre en sådan
regel med hänsyn till de nya skyddsregler för efterlevande make som i övrigt
skall gälla, t. ex. reglerna om rätt för den efterlevande maken atl vid
bodelningen behålla sin egendom och de nya reglerna om makes arvsrätt. Även
för bodelning i andra fall bör regeln kunna undvaras, eftersom de
behovspröv-ningsregler beträffande bohag som har tagits in i 11 kap. 7 § ofta
kommer att omfatta även arbetsredskap, l.ex. skrivmaskiner och hushållsmaskiner.
När det blir fråga om mera speciell utrastning har det inte ansetts föreligga
skäl att ställa upp särskilda regler i ÄktB. Om en make driver en sådan
speciell yrkesverksamhet med särskild utrustning får frågan vem som skall
tilldelas egendomen i första hand bero av vad makarna själva har kommit överens
om. I andra hand får del lösas enligt de vanliga lottlägg-ningsreglerna.

Bestämmelserna i förevarande
paragraf gäller även till förmån för en avliden makes rättsinnehavare.

7§'

Den make som bäst behöver makarnas
gemensamma bostad eller bohag har rätt att få denna egendom i avräkning på sin
lott eller, om värdet är ringa, utan avräkning. Denna rätt gäller dock inte om
egendomen är den andra makens enskilda enligt 7 kap. 2 § andra stycket 2-4. En
förutsättning för att en make skall få överta en bostad eller bohag som
tillhör den andra maken är vidare att etl sådant övertagande även med hänsyn
till omständigheterna i övrigt kan anses skäligt.

' 11 kap. 8 § i propositionsförslaget. Samtidigt ändrad
lydelse. 177

12 Riksdagen 1986/87. 1 saml. Nr 1

s. 178 Kontrollera mot PDF

Svarar
egendomen för skuld som är förenad med särskild förmånsrätt i Prop.
1986/87: 1 egendomen, är en ytterligare förutsättning för ett övertagande att
den ukap. 7 § ÄktB andra maken befrias från ansvar för skulden eller att
medel lill att betala denna har salts under särskild vård.

När den ena maken är död, gäller första stycket
endast till förmån för den efterlevande maken.

(Jfr
11 kap. 7 § i de sakkunnigas förslag)

Paragrafen gäller fördelningen av makarnas
gemensamma bostad och bohag vid lottläggningen. Den får framför allt betydelse
när en make vill överta en bostad eller bohag som tillhör den andra maken.

Första
stycket

Lagen (1959:157) med särskilda bestämmelser om
makars gemensamma bostad har i enlighet med familjelagssakkunnigas förslag arbetats
in i ÄktB. I förevarande paragraf finns sålunda i första stycket den centrala
regeln om den ena makens rätt atl vid separationen överta en bostad som tillhör
den andra maken men som under äktenskapet har utgjort makarnas gemensamma
bostad.

Jämfört med 1959 års lag innebär de nya
bestämmelserna i första stycket en viss utvidgning av övertaganderätlen. Den
beslår i alt även fastighet som är enskild egendom omfattas av bestämmelserna
under förutsättning alt bostaden har blivit enskild egendom genom äktenskapsförord.
Fastighet som har blivit enskild egendom genom att villkor om del har ställts
upp vid gåva eller i testamente omfattas däremot inle heller i fortsättningen
av övertaganderätlen. Om en sådan faslighet har bytts ut mot en annan gäller
emellertid övertaganderätten. Det kan nämligen inte anses lika angeläget att
skydda en sådan fastighet mol övertagande som när det gäller den ursprangliga
fastigheten. Vid avvägningen mellan del skyddsinlresse som kan antas föreligga
med hänsyn lill villkoren vid gåvan eller i testamentet å ena sidan och det
sociala skyddsintresse som tillgodoses genom övertagandereglema, får del anses
att del senare väger tyngre när det gäller utbytesfastigheten. Den
ursprungliga fastigheten kan däremot vara en släktgård eller liknande som
givaren eller leslatorn har önskat hålla kvar inom sin släkt. All
utbytesfastigheten skall kunna övertas innebär inte något nämnvärt avsteg från
principen att villkor i gåvor och testamenten inte skall kunna jämkas. Den som
övertar fastigheten skall i princip betala fullt pris för den (se 11 kap. 9 §).
Någon värdeöverföring i strid med villkoren vid gåvan eller i testamentet blir
det alltså inte fråga om.

När del gäller hyresrätt eller bostadsrätt har full
övertaganderält funnits redan i gällande lag. ÄklB innebär ingen annan ändring
i det än den anpassning som sker beträffande egendom som är enskild på grand av
villkor om det vid gåva eller i testamente.

Enligt de nya reglerna i första stycket skall
liksom hittills en behovsprövning ske när det skall avgöras vilken make som
skall få bostaden. Den

178

s. 179 Kontrollera mot PDF

som
bäst behöver bostaden skall fä den. Av sista meningen i förevarande Prop.
1986/87: 1 stycke framgår dock att makes rätt att överta bostaden liksom för
närva- 11 kap. 7 § ÄktB rande skall gälla endast om det även med hänsyn till
omständigheterna i övrigt framstår som skäligt. Som har framhållits i motiven
till den nu gällande lagen (prop. 1959:70 s. 28) måste därvid - utöver
bostadsbehovet - beaktas de ekonomiska hänsynen till den make som äger
bostaden. Även den omständigheten att bostaden kan ha ett affektionsvärde för
den make som äger den skall beaktas. Detta får i regel anses vara fallet med
släktgårdar och liknande bostäder. Atl en bostad har utgjort den ena makens
föräldrahem kan vidare tala emot att den andra maken får överta den.

Om det finns omständigheter som talar emot ett
övertagande får dessa vägas mol det behov som den make som vill överta den har
av bostaden. En helhetsbedömning av situationen skall alltså ske.

Av vad som anförts i anslutning lill 7 kap. 4 §
framgår att övertaganderätlen i förevarande paragraf inte gäller andra
bosläder än makarnas gemensamma permanentbostad. Därmed förstås i regel den
bostad på vilken de båda är kyrkobokförda. Fritidsbostäder omfattas således
inte av övertaganderätten.

Första stycket innehåller också en annan
betydelsefull nyhet i förhållande till gällande rätt. En make får genom
bestämmelserna i detta stycke rätt att överta även makarnas gemensamma bohag
efter en behovs- och skälighetsprövning av samma slag som beträffande bostaden
(se vidare avsnitt 2.3 i den allmänna motiveringen). Även här omfattar
övertaganderätlen både giftorättsgods och egendom som är enskild genom
äktenskapsförord.

I bohaget ingående egendom som är enskild därför
att den har trätt i stället för annan enskild egendom omfattas också av
övertaganderätten, oavsett om den ursprungliga enskilda egendomen blivit
enskild genom äktenskapsförord eller av andra skäl (jfr 7 kap. 2 § andra
stycket 5).

Beträffande vad som skall anses utgöra makars
gemensamma bohag hänvisas till specialmotiveringen till 7 kap. 4 §.

Vid behovs- och skälighetsprövningen enligt första
stycket gäller det, som nyss sagts, att anlägga en helhetssyn. Många olika faktorer
kan vara av betydelse i detta sammanhang. Några har redan berörts. Härutöver
skall endast pekas på några faktorer som mera regelmässigt förekommer och som
har särskild tyngd.

Om det finns barn i äktenskapet och den ena maken
ensam får vårdnaden om barnen, har denne i regel störst behov av bostaden. Är
den ena maken död när bodelning sker, får den efterlevande maken i regel anses
ha behov av att få överta bostaden. Om det inte finns testamente konkurrerar ju
f.ö. en sådan make endast med barn lill den avlidna maken som inle är barn till
den efterievande maken (jfr de nya bestämmelserna i 3 kap. I och 2 §§ ÄB).

179

s. 180 Kontrollera mot PDF

Enligt
vad som nyss framhållits kan enligt de nya reglerna i första Prop. 1986/87: 1
stycket även en fastighet som är enskild egendom på grund av äktenskaps- ll
kap. 7 § ÄktB förord bli föremål för övertagande. All fastigheten utgör den ena
makens enskilda egendom kan dock få betydelse när man bedömer frågan om den
andra makens rätt att överta den. Alt makarna genom äktenskapsförord har gjort
fastigheten till den enes enskilda egendom är en av de omständigheter i övrigt
som skall beaktas vid prövningen. 1 sådana fall bör hänsyn tas bl.a. till hur
lång lid som har gått sedan äktenskapsförordet upprättades, vad som därvid får
antas ha varit makarnas syfte och hur de ekonomiska förhållandena har
utvecklat sig sedan dess. Allmänt sett bör det krävas starkare skäl för etl
övertagande om egendomen är enskild än om den är giftorältsgods.

Vad som har sagts om bostad gäller även bohag. Om
en make får överta bostaden, är det emellertid mycket som talar för att maken
får överta även sådant bohag som behövs för alt bostaden skall kunna utnyttjas
på ett rimligt sätt. Del finns således ett visst samband mellan rätten att
överta bostaden och rätten alt överta bohag som är nödvändigt för bostadens
utnyttjande.

Däremot kan det mera sällan hävdas att ett
övertagande av bostaden medför ett behov av att överta bohaget i dess helhet.
Ofta torde bostaden kunna utnyttjas på etl rimligt sätt om endast en viss del
av bohaget övertas.

När den ena maken tilldelas bostad och bohag som
tillhör den andra maken, skall egendomens värde avräknas från den förstnämnda
makens andel vid lottläggningen. Detta framgår av första stycket. Sådan
avräkning skall ske även om bostaden eller bohaget är enskild egendom. Om
lotten inle räcker till, skall den övertagande maken betala mellanskillnaden
till den avstående maken (se 11 kap. 9 §). En nyhet är dock att en make enligt
första stycket kan få överta egendomen utan avräkning, om värdet av del som
övertas är ringa. Detta gäller även när en make vid bodelningen tilldelas
bostad eller bohag som tillhör honom eller henne. Härigenom blir det möjligt
att i sådana fall då tillgångarna begränsar sig lill ett hem av mindre
omfattning låta den som bäst behöver hemmet behålla det utan alt något
skuldförhållande lill den andra maken behöver skapas.

Andra
stycket

Om den egendom som en make vill överta med stöd av
första stycket besväras av en skuld med särskild förmånsrätt i egendomen,
gäller särskilda villkor för övertagandet. De skulder som avses är främst
sådana som har inlecknals i en fastighet eller tomträtt samt skulder med
säkerhet i form av pant i bostadsrätt. Makarna är givetvis oförhindrade all vid
bodelningen komma överens om att den make som förut har ägt fastigheten e.d.
fortfarande skall personligen svara för skulden. Ett sådant arrangemang kan
dock tänkas kräva medgivande av borgenären. Om denna make emellertid inte vill
slå kvar som gäldenär, krävs för etl övertagande av egendo-

180

s. 181 Kontrollera mot PDF

men att denne befrias från ansvar för skulden eller att
medel till betalning Prop. 1986/87: 1 av skulden har satts under särskild
vård. Ett sådant byte av gäldenär 11 kap. 8 § ÄktB kräver normalt medverkan
av borgenären. Problemet är inte nytt. Det finns redan i dag när egendom som
svarar för skuld med särskild förmånsrätt i egendomen vid bodelning skall
övergå f.ån den ena maken till den andra.

Tredje stycket

Om den ena maken är död när
bodelning skall ske, gäller bestämmelserna i första stycket endast till förmån
för den efterievande maken (jfr 3 § lagen 1959: 157 med särskilda bestämmelser
om makars gemensamma bostad). Detta gäller oavsett om bodelning sker med
anledning av makens död eller därför att talan om äktenskapsskillnad hade
väckts innan maken dog. Den avlidna makens arvingar och testamentstagare har
således ingen övertaganderätt enligt förevarande paragraf.

8§'

En make, vars giflorättsgods i
värde överstiger hans eller hennes lott, har rätt att i stället för att lämna
egendom till den andra maken betala motsvarande belopp. Om godtagbar säkerhet
ställs för betalningen, kan maken få skäligt anstånd med denna. Lämnas inte
någon betalning, har den andra maken rätt att så långt det är möjligt få sådan
egendom som inte är uppenbart olämplig för honom eller henne.

När bodelning sker med anledning av
den ena makens död, gäller första stycket endast till förmån för den
efterlevande maken.

(Jfr 11 kap. 8 § första och tredje styckena i de
sakkunnigas förslag) Paragrafen saknar motsvarighet i GB.

Första stycket

Enligt gällande rätt har en make
rätt alt vid bodelningen behålla viss egendom även om den i värde överstiger
hans eller hennes andel. Det gäller faslighet som tillhör makens giftorältsgods
och sådan annan egendom ur makens giftorättsgods som det av särskild anledning
kan vara av intresse för honom eller henne att behålla. Om maken skall få
behålla egendomen, måste han eller hon dock kompensera den andra maken genom
att betala för övervärdet med pengar (13 kap. 13 § första stycket GB). Är maken
död när bodelning sker, har bara dennes bröstarvingar motsvarande rätt och
endast såvitt gäller en fastighet som har förvärvats från en släkting lill den
avlidne i rätt uppstigande led eller från en sådan släktings dödsbo (13 kap. 13
§ tredje stycket GB).

I enlighet med de sakkunnigas
förslag har en makes möjlighet atl behålla sin egendom och betala andra maken
med pengar nu utvidgats. Första stycket i förevarande paragraf omfattar all
slags egendom som ingår i makens giftorättsgods. Den får dock sin begränsning
genom de special-

' 11 kap. 9 § i propositionsförslaget. Samtidigt ändrad
lydelse. 181

s. 182 Kontrollera mot PDF

regler om rätt för den
andra maken att överta bostad och bohag som nyss Prop. 1986/87: 1

har behandlats (11 kap. 7 §). 11 kap. 8 § ÄkiB

Om en make inte genast kan erlägga kontant
betalning motsvarande det överskjutande värdet, kan maken få skäligt anstånd
med betalningen under förutsättning att godtagbar säkerhet kan ställas. Är
makarna inte ense om hur lång tid anståndet skall avse, bör längre tid än sex
månader från bodelningen inte komma i fråga. 1 första hand ankommer det på
makarna själva alt komma överens om vad som är en godtagbar säkerhet. Om någon
överenskommelse inte uppnås, bör i vart fall pant eller borgensförbindelse
godtas. Såvitt gäller borgensförbindelsen bör den dock ställas såsom för egen
skuld. Om den ingås av två eller flera personer gemensamt, bör den vara
solidarisk. Även en garantiförbindelse av en bank eller ett annat liknande
kreditinstitut bör anses utgöra en godtagbar säkerhet.

Enligt 13 kap. 13 § GB har en make, som vid
bodelningen skall lämna en del av sitt giftorättsgods till den andra maken,
rätt att fritt välja vad som skall överlämnas. Som de sakkunniga har framhållit
kan emellertid denna frihet missbrukas så att egendom som är uppenbart olämplig
för den mottagande maken överlämnas. Första stycket innehåller därför den nyheten
atl den mottagande maken har rätt att så långt det är möjligt få sådan egendom
som inle är uppenbart olämplig för henne eller honom.

Bestämmelserna i första stycket gäller också när
bodelning sker med anledning av mål om äktenskapsskillnad och det på ena sidan
finns arvingar och testamentstagare till en avliden make. Dessa har då samma
rätt som den avlidne hade att lösa ut den andra maken och behålla det
giftorättsgods som tillhörde den avlidne (jfr 9 kap. 2 och 8 §§). Någon
arvsrätt för den efterlevande maken finns inle i denna situation (se den nya 3
kap. 10 § ÄB).

Andra
stycket

Om bodelning sker med anledning av den ena makens
död, har den efterlevande rättigheter som i viss omfattning minskar behovet av
en lösningsrätt vid lottläggningen. Den efterlevande kan välja att med stöd av
12 kap. 2 § behålla sitt giftorättsgods som sin andel vid bodelningen. Någon
lösningsrätt behövs då inte. Om den efterlevande inle behåller sitt
giftorältsgods enligt 12 kap. 2 §, har den efterlevande i stället bästa arvsrätt
till den avlidna makens kvarlåtenskap (se den nya 3 kap. I § ÄB). Ett undantag
finns dock. Barn till den avlidne som inte är barn till även den efterlevande
maken har arvsrätt framför den efterlevande maken. Det kan dessutom finnas
testamentstagare. I dessa fall bör den efterlevande maken ha rätt atl i mån av
förmåga lösa ut arvingar och testamentstagare för att kunna behålla sitt
gtftorällsgods. Däremot bör den avlidnes barn och testamentstagare inte mot den
efterlevandes vilja kunna lösa ut denne med pengar i stället för att lämna ul
egendomen. Den efterlevande skall alltid ha rätt atl på sin lott få egendom ur
boet.

182

s. 183 Kontrollera mot PDF

I
andra stycket har därför tagits in en bestämmelse som innebär att Prop. 1986/87:
1 reglerna i förevarande paragraf endast gäller till förmån för den efterie-
ii kap. 9 § ÄktB vande maken när bodelning sker med anledning av dödsfall.

9§'

Om en make övertar bostad och bohag mot avräkning
och inte tillgodoser den andra maken med annan egendom ur giftorättsgodset,
skall han eller hon betala motsvarande belopp. Om godtagbar säkerhet ställs för
betalningen, kan maken få skäligt anstånd med denna.

(Jfr
11 kap. 8 § andra stycket i de sakkunnigas förslag)

Denna paragraf reglerar vad som skall ske, när en
make med stöd av reglerna i 11 kap. 7 § övertar bostad och bohag mot avräkning
på sin lott Ofr 4 § lagen 1959:157 med särskilda bestämmelser om makars
gemensamma bostad). Den övertagande maken har rätt att gottgöra den andra
maken med egendom ur sitt giftorättsgods. Räcker inte det, skall resterande del
betalas med pengar. För att få anstånd med betalningen skall godtagbar säkerhet
ställas. Den övertagande maken har emellertid också rätt att välja att helt ersätta
den andra maken med pengar för värdet av den bostad och det bohag som övertas.
Det är således den övertagande maken som ensam bestämmer i vilken form
kompensationen skall ske.

Väljer den övertagande maken att kompensera med
egendom, skall denna dock tas ur giftorättsgodset. Om en bodelning således sker
enbart för att överföra bostad eller bohag i elt äktenskap med endast enskild
egendom, måste därför den övertagande låta kompensationen utgå i pengar.

Beträffande innebörden av godtagbar säkerhet och
skäligt anstånd hänvisas till specialmotiveringen lill 11 kap. 8 §.

10
§

Om den ena maken vid fördelningen på lotter inte
har kunnat få ut hela sin andel, har han eller hon en fordran på den andra
maken för bristen.

(Jfr
11 kap. 9 § i de sakkunnigas förslag)

Enligl 13 kap. 9 § GB ger elt vederiagsanspråk som
inte har kunnat tillgodoses fullt ut vid bodelningen inle upphov till en
fordran mol den vederlagsskyldige som svarar mol brislen. Den förfördelade
maken kan alltså inte vid ett senare tillfälle återkomma med sitt krav.

De vederlagsregler som finns i GB har i ÄktB
ersatts av de bestämmelser om gåva m. m. som tagils in i 11 kap. 4 §. De fall
som anges där avser olika former av oftast illojala förfaranden. Med den
begränsning av vederlagsreglerna som skett genom detta finns det inte längre
anledning att för vederlagsfallen hålla fast vid att någon fordran för vad som
brister inte skall uppstå. Det är vidare rimligt alt en make som i övriga fall
inte har kunnat tillgodoses helt kan få en fordran på den andra maken för vad
som

'
11 kap. 10 § i propositionsförslaget. Samtidigt ändrad lydelse. 183

II kap.
11 § i propositionsförslaget. Samtidigt ändrad lydelse.

s. 184 Kontrollera mot PDF

brister.
Ett sådant synsätt ligger f.ö. också i linje med de möjligheter till Prop.
1986/87: 1

anstånd med betalningen som finns i 11 kap. 8 och 9 §§. 12 kap. ÄktB

I förevarande paragraf slås därför
fast att, om den ena maken vid fördelningen på lotter inle har kunnat erhålla
hela sin andel, denne har en fordran på den andra maken för brislen.

12 kap. Jämkning vid bodelning

I detta kapitel har samlats de
bestämmelser som behandlar möjligheterna att vid bodelningen göra avsteg från
likadelningsprincipen. I 1 § finns regler om jämkning vid bodelning när en
tillämpning av likadelningsprincipen skulle leda lill ett oskäligt resultat. I
2 § ges möjlighet för efterievande make alt begära all vardera sidan skall
behålla sin egendom och i 3 § finns en regel om jämkning av villkor i äktenskapsförord
i samband med bodelning. I 4 § finns motsvarande jämkningsregel beträffande s.
k. föravtal om bodelning.

!§'

1 den mån det med hänsyn särskilt
till äktenskapets längd men även till makarnas ekonomiska förhållanden och
omständigheterna i övrigt är oskäligt att en make vid äktenskapsskillnad skall
lämna egendom till den andra maken i den omfattning som följer av 11 kap.,
skall bodelningen i stället göras så alt den förra maken får behålla mer av sin
egendom. Är en make försatt i konkurs när bodelning skall förrättas eller finns
det andra särskilda skäl atl inte dela makarnas giflorättsgods, skall varie
make behålla sitt giftorättsgods som sin andel.

(Jfr 12 kap. 1 och 2 §§ i de sakkunnigas förslag)

Paragrafen innehåller den allmänna
regeln om jämkning vid bodelning. Den har behandlats utförligt i den allmänna
motiveringen (avsnitt 2.2.2). Regeln bygger på den nu gällande regeln i 13 kap.
12 a § GB. Enligt den regeln krävs emellertid för att jämkning skall få ske att
en tillämpning av de vanliga bodelningsreglerna skulle leda till ett uppenbart
orimligt resultat. Härigenom begränsas starkt möjligheterna all jämka. I den
nya regeln har denna begränsning tagits bort. Del är dock alltjämt avsikten alt
jämkning skall förekomma bara i undantagsfall.

Jämkning får enligt bestämmelserna
i första meningen ske om det med hänsyn särskilt till äktenskapets längd men
även till makarnas ekonomiska förhållanden och omständigheterna i övrigt är
oskäligt med en likadelning av makarnas giftorältsgods. Regeln har utformats på
detta sätt för att markera atl den i första hand är avsedd alt tilllämpas på de
kortvariga äktenskapen. Det är framför allt vid sådana äktenskap som en
likadelning kan komma alt le sig oskälig. Det gäller särskilt om den ena maken
vid äktenskapets ingående har fört in egendom till stort värde i boel. Vid
sidan

' Ändrad lydelse i propositionsförslaget. 184

s. 185 Kontrollera mot PDF

av äktenskapets längd
anges att bodelningsresultatet kan vara oskäligt med Prop. 1986/87: 1 hänsyn
till makarnas ekonomiska förhållanden. Genom tillägget "omstän- 12 kap. 1
§ ÄktB digheterna i övrigt" markeras emellertid att det skall göras en
helhetsbedömning av makarnas förhållanden när frågan om jämkning prövas. Även
om äktenskapets längd och makarnas ekonomiska förhållanden talar för en
jämkning kan det ibland finnas alldeles särskilda omständigheter som verkar i
motsatt riktning, t. ex. det sätt på vilket den ekonomiska situationen i
äktenskapet har uppstått, makarnas hälsotillstånd eller deras ulbildnings-och
yrkesslatus. Någon gång kan kanske i stället äktenskapets längd och makarnas
ekonomiska förhållanden tala mot en jämkning men andra omständigheter medföra
att jämkning trots allt bör ske.

I detta sammanhang kan det finnas skäl atl framhålla
atl engångsunderhållsbidrag ibland kan tjäna som ett slags jämkning vid
bodelning. Jämkning enligt förevarande paragraf kan nämligen aldrig medföra
att en make får mer av den andra makens egendom än vid en likadelning ulan
innebär endast att en make får behålla mer av sin egen egendom än vid en
likadelning. Om det någon gång är nödvändigt alt åstadkomma en överföring av
egendom till den andra maken, får detta därför ske antingen genom engångsunderhåll
(jfr 11 kap. 5 §) eller genom jämkning av äktenskapsförord Ofr 12 kap. 3 §).

När del gäller äktenskapets längd kan man först
konstatera att frågan huravida en likadelning är skälig regelmässigt uppstår
vid kortvariga äktenskap. Om ett äktenskap upplöses genom äktenskapsskillnad
efter endast en kortare tid, kan en likadelning ofta framstå som oskälig. Som
redan har framhållits gäller detta främst om den ena maken vid äktenskapets
ingående har fört in egendom lill stort värde i boel. Även i fall då en make
under ett kortvarigt äktenskap har ärvt betydande egendom eller har fått den
genom gåva kan del vara oskäligt med en likadelning. Om någon under ett
kortvarigt äktenskap har ärvt en betydande förmögenhet efter sina föräldrar,
får del normalt anses vara oskäligt all den delas lika mellan makarna när äktenskapet
upplöses. Det är å andra sidan inle rimligt att sådana förvärv i sin helhet
undantas från delning, om den andra maken därigenom skulle komma alt stå helt
eller nästan helt utan egendom efter bodelningen. Jämkningen bör i så fall
innebära att den andra maken erhåller en mindre del än vid en likadelning (jfr
vad som förat har sagts om jämkning av äktenskapsförord och möjligheter till
engångsunderhållsbidrag för alt komma till rätta med motsvarande fall då den
aktuella egendomen är enskild).

Ju längre lid äktenskapet har varat, desto större
del av förvärvet bör bli föremål för delning mellan makarna. En viss betydelse
har dock också tidpunkten för ett sådant förvärv. Om arvet har utfallit tidigt
under äktenskapet finns del större anledning alt låta den andra maken få
åtminstone en viss del av del än om arvet har utfallit omedelbart före ansökan
om äktenskapsskillnad. I det senare fallet får det vid kortvariga äktenskap som

185

s. 186 Kontrollera mot PDF

regel anses skäligt att
den andra maken inte tillerkänns någon del alls i den Prop. 1986/87: 1
ärvda egendomen. Elt undantagsfall är dock om den andra maken därige- 12
kap. 1 § ÄktB nom vid bodelningen skulle få orimligt lite egendom jämfört med
den make som har erhållit arvet.

Om ett äktenskap har varat något längre tid, bör
jämkning i allmänhet inte ske. Vid långvariga äktenskap uppstår i regel en
sammanflätning av makarnas ekonomier och förhållanden i övrigt som motiverar
att giftorättsgodset delas lika. Om ett arv utfaller alldeles i slutet av ett
långvarigt äktenskap kan en likadelning dock framstå som oskälig, i vart fall
om arvet utgör en stor del av makens giflorättsgods. I undantagsfall kan det
även framstå som oskäligt alt likadela ett sådant arv som faller ul vid annan
tidpunkt under ett långvarigt äktenskap. Möjligheten att genom äktenskapsförord
eller villkor i testamente reglera atl vad som tillfaller en make genom arv
skall vara dennes enskilda egendom gör dock att jämkning i sådana situationer
bör vara rena undantagsfall.

Vad som har sagts om arv får i huvudsak anses gälla
även beträffande gåvor. Ibland kan förhållandena dock vara sådana att det får
anses framgå att givaren har avsett alt gåvan skulle i händelse av en bodelning
delas lika mellan makarna. Även efter ett kortvarigt äktenskap bör i sådana
fall likadelning tillämpas på gåvan.

Vad som har erhållits genom testamente får i nu
berört avseende likställas med vad som erhållits genom gåva.

Atl etl äktenskap har varat endast kort tid bör
således i sig vara ett skäl att inle göra en likadelning av allt giflorättsgods
som makarna har. I sådana fall bör rätten till likadelning till egendomen i
stället successivt växa i takt med den tid som äktenskapet har varat.

Familjelagssakkunniga har föreslagit atl hela
nettoförmögenheten normalt skall ingå i bodelningen, om äktenskapet har varat
i minst tio år. Remissinstanserna har inte hafl någon erinran mot det. Vid
överläggningar med företrädare för de andra nordiska ländernas
justitiedepartement och äktenskapsrättskommitléer har emellertid framkommit att
det i de västnordiska länderna anses att en femårstid skulle vara alt föredra.
Från finsk sida godtas också en minskning av tiden till fem år.

Somjag har sagt i den allmänna motiveringen
(avsnitt 2.2.2) kan det vara naturligt att jämkningen i kortvariga äktenskap
sker med utgångspunkt i en schablon av det slag som de sakkunniga har
föreslagit. Med kortvariga äktenskap bör då enligl min mening förslås äktenskap
som inte har varat mer än fem år. I denna lid bör medräknas sådan lid då
makarna före äktenskapet har bott tillsammans under äktenskapsliknande
förhållanden.

Del är emellertid inte lämpligt att ha etl syslem
för jämkningen som gör jämkningens omfattning exakt beroende av den tid som
äktenskapet har varat. En anledning till del är svårigheten all fastställa när
ett äktenskapsliknande samboende har böljat. En annan anledning är atl
äktenskapels längd är endast en - låt vara den främsta - av flera faktorer som
samman-

186

s. 187 Kontrollera mot PDF

tagna skall avgöra om och i vilken utsträckning jämkning
bör ske. Den Prop. 1986/87: 1 angivna femårstiden bör alltså bara ses som
ett riktmärke. Schablonen bör 12 kap. 1 § ÄktB vidare kunna frångås om
andra omständigheter föranleder det.

Bland de omständigheter som kan
utgöra skäl att helt eller delvis underlåta att tillämpa denna schablon vid
kortvariga äktenskap kan anges främst att arv, gåva eller testamente har
påverkat den ena makens behållna giftorättsgods i betydande omfattning. Detta
har nyss berörts. Om någon jämkning alls skall ske i elt sådant fall får i
stället avgöras efter en helhetsbedömning av samtliga
jämkningsförutsättningar. Etl annat skäl kan vara att en makes giftorättsgods
huvudsakligen eller lill stor del utgörs av bostad eller bohag som har
förvärvats för makarnas gemensamma begagnande. Sådan egendom bör i princip
inte delas enligt schablonen. Jämkningen bör i detta fall endast avse övrig
egendom.

När jämkning sker enligt
femårsmodellen avser den fördelningen av makarnas nettogiftorättsgods. Det är
således i dessa fall endast en begränsad del av vardera makens
nettogiftorättsgods som skall läggas samman och fördelas lika mellan dem. Om t.
ex. äktenskapet har varat tre år, bör en delning enligt femårsmodellen innebära
atl endast 3/5 av respektive makes giftorättsgods skall bli föremål för
likadelningen.

Makarna har möjlighet att komma
överens om beräkningsmetodiken, t.ex. alt endast hela år skall räknas. Om någon
sådan överenskommelse inte finns, bör beräkningen göras per hel månad av
femårstiden.

I fråga om makarnas ekonomiska
förhållanden som jämkningsfaktor finns det flera olika förhållanden som kan bli
av betydelse. Jämkning kan endast komma i fråga, om det finns en betydande
skillnad mellan makarnas nettoförmögenheter. När man bedömer om en likadelning
är oskälig, bör man beakta orsaken lill att den ena maken har ett
nettogiftorättsgods av betydligt större värde än den andra maken. Om orsaken är
att ett större arv eller en större gåva har tillfallit den ena maken, gäller
vad som nyss sagts. Därvid kan del dock finnas anledning att beakta om den
andra maken också har fått etl större arv eller en större gåva som har gått in
i familjehushållningen eller den gemensamma ekonomin i övrigt. Detta kan i så
fall tala emot en jämkning.

I andra fall kan den större
netlobehållningen på den ena sidan bero på

tillfälliga omständigheter som inte har någol samband med hur familjens

ekonomi har varit ordnad. Den ena maken kan t. ex. en tid före det alt talan

om äktenskapsskillnad väckts ha erhållit en rehabiliteringsersättning eller

annat sådant skadestånd. Syftet med den utbetalade ersättningen skulle

kunna äventyras om den skulle delas vid bodelningen, och detta kan vara

oskäligt mot den make som har uppburit beloppet. I fråga om jämkning

med hänsyn lill utbetalade skadestånd och medel som har anvisats för

särskilt angivet ändamål bör de principer som ligger bakom utmätningsfri-

heten för sådana belopp kunna ge vägledning (jfr 5 kap. 6-7 §§ utsök

ningsbalken).

187

s. 188 Kontrollera mot PDF

Om
en make behöver få behålla sin egendom eller viss del därav för att Prop.
1986/87: 1 trygga sin framtida försörining medan den andra maken har goda
utsikter 12 kap. 1 § ÄktB att kunna försöija sig själv utan att erhålla denna
egendom, bör det kunna utgöra skäl alt frångå en likadelning. Den förstnämnda
makens större nettogiftorättsgods kan t. ex bero på att han eller hon har en
livränta som inte får tas undan från bodelningen därför att den inte utgår på
grund av en pensionsförsäkring i kommunalskattelagens mening men som fullföljer
samma syften som en sådan försäkring.

Vid bedömningen av familjens ekonomi skall hänsyn
tas även lill sådana tillgångar som inte ingår i bodelningen. Om den make som
enligt likadelningsregeln skall erhålla del i den andra makens giftorättsgods
har stora tillgångar som är enskild egendom eller som har placerats i
pensionsförsäkringar eller andra personliga rättigheter, kan det vara ett skäl
atl jämka. Det är särskilt fallet om den ekonomiskt svagare maken i väsentlig
grad har bidragit till att öka värdet av den andra makens enskilda egendom.

Om den ena maken är starkt skuldsatt så att dennes
egendom i stort sett går åt för skuldtäckningen, kan en likadelning av den
andra makens nettogiftorättsgods ibland framstå som oskälig. I sådana fall
måste dock bedömas vilken nytta den andra maken har haft av del som är
upphovet lill skulderna.

Av särskilt intresse i skuldfallet är den
situationen alt den skuldsatta makens utjämningsanspråk utövas av dennes
konkursbo. Det äktenskapsrättsliga anspråket på del i den andra makens
giflorättsgods bör inle mol dennes vilja kunna användas för att tillgodose den
skuldsatta makens borgenärer. Den andra maken skall därför kunna få lill stånd
en jämkning i detta fall.

Alt mera konkret ange i vilka fall en jämkning
skall ske är inte möjligt. Det får - bortsett från konkursfallet - bedömas från
fall till fall om omständigheterna ger anledning till jämkning. Del bör också
understrykas atl det i första hand ankommer på makarna själva att komma överens
om all jämkning skall ske och hur den skall göras. Makaraa får dock inle gå
utanför den ram som består i alt en jämkning aldrig får innebära atl en make
förvärvar mer av den andra makens egendom än vid en hkadelning. Om makarna
kommer överens om en jämkning inom denna ram, kan del inle bedömas som en
eftergift om en skuldsalt make sedermera försätts i konkurs eller fråga därom
annars uppkommer (jfr 13 kap. 1 §).

Under remissbehandlingen har framhålhts all
bodelningsresullatet ofta kan förryckas kraftigt om den ena maken har en stor
studieskuld. Studie-skulder utgörs huvudsakligen av studiemedelslån.
Karaktäristiskt för studiemedelslånen är att de är avsedda all läcka dels
allmänna levnadsomkostnader, dels särskilda studiekoslnader under studietiden,
dvs. under en begränsad tid som i regel infaller omedelbart före den
yrkesverksamma delen av hvet. Lånen skall sedan återbetalas under huvuddelen av
den yrkesverksamma tiden. Återbetalningen börjar så snart studierna har av-

188

s. 189 Kontrollera mot PDF

slutats.
Studiemedelssystemet kan uppfattas som ett sätt att omfördela Prop.
1986/87: 1 livsinkomsterna. Genom studiemedelslånen får man ett förtida uttag
av 12 kap. 1 § ÄktB framtida inkomster av förvärvsarbete.

Om en make har studiemedelsskuld,
skall maken enligt 13 kap. 2 8 GB tilldelas egendom ur sitt giftorättsgods till
täckning av skulden. Är studiemedelsskulden av normal omfattning, innebär det
ofta att hela makens giftorättsgods behövs för alt läcka skulden. Detta gäller
särskilt om makarna skiljer sig under eller strax efter studietiden. Om inte
också den andra maken har liknande studieskulder, kan det innebära att endast
den skuldfria makens giftorättsgods blir föremål för delning. Den skuldsatta
maken får dels behålla all sin egendom, dels förvärva hälften av den andra
makens giftorättsgods. Med hänsyn till att den skuldsatta maken inte behöver
betala sin skuld på en gång och till att hans eller hennes återbetalning av
skulden är utsträckt över lång tid framstår resultatet av skuldtäckningen och
likadelningen ofta som oskäligt i dessa fall. Det kan dessutom hävdas att
studiemedelslånen, som enligt vad som nyss har framhållits kan uppfattas som
ett förtida uttag av framtida förvärvsinkomster, egentligen inte är avsedda att
återbetalas med den egendom som finns vid bodelningstillfället utan med
framtida förvärvsinkomster.

I de nu beskrivna fallen kan det
därför finnas anledning all jämka bodelningsresullatet. Det måste dock betonas
att det här - liksom i övriga jämkningsfall - måste bli fråga om en
helhetsbedömning. Situationen kan exempelvis vara den atl studiemedelslånen har
använts till båda makarnas levnadsomkostnader därför att den andra maken inte
har något förvärvsarbete eller annan försörjningskälla. 1 så fall framstår en
jämkning inte längre som lika självklar. Om däremot den andra maken hela liden
har haft förvärvsinkomster som har använts för familjens gemensamma behov, bör
förekomsten av en studieskuld på den studerande makens sida kunna föranleda en
jämkning vid bodelningen.

Jämkningens omfattning får avpassas
till förhållandena i del enskilda fallet. Den maximala jämkningen innebär
således alt den make som inte har någon studieskuld inle behöver dela med sig
av sitt giflorättsgods. Som har framhållits flera gånger kan det däremot aldrig
bli frågan om att med stöd av jämkningsregeln i förevarande paragraf överföra
egendom från den skuldsatta till den skuldfria maken.

Jämkning enligt förevarande
paragraf kan bara ske vid bodelning med anledning av äktenskapsskillnad. Som
framgår av 9 kap. 8 § första stycket skall reglerna i förevarande paragraf
tillämpas även när en make har avlidit före bodelningen men efter det alt talan
om äktenskapsskillnad har väckts. Även om således i princip samma regler skall
tillämpas i detta fall, måste dock den omständigheten atl det är en avliden
makes rättsinnehavare och inte maken själv som står på den ena sidan tillmätas
betydelse när frågan om jämkning prövas. I det ändrade läget kan det ofta vara
mycket som talar för att den efterlevande får behålla mer av sin egendom än
annars.

189

s. 190 Kontrollera mot PDF

Enligt 9 kap. 8 § andra stycket
skall föreskrifterna om bodelning vid äktenskapsskillnad även gälla vid
bodelning som makar gör under bestående äktenskap utan samband med talan om
äktenskapsskillnad. Det är dock att lägga märke till alt det är en
förutsättning för bodelning i sistnämnda fall att makarna inte bara är överens
om att bodelning skall ske utan även om hur den skall ske. Bestämmelserna i
förevarande paragraf är därför av intresse endast så till vida alt de anger en
ram för vilken jämkning som makarna får komma överens om. Något intresse av att
göra en maximal jämkning finns ju inte heller i detta fall, eftersom syftet med
en sådan bodelning just är att överföra egendom från den ena maken till den
andra.

Möjligheterna till jämkning vid
bodelning som sker med anledning av den ena makens död behandlas i
specialmotiveringen till 12 kap. 2 §.

En förskjutning av
bodelningsresullatet kan även åstadkommas på andra sätt än genom en jämkning av
själva bodelningen. Genom jämkning av äktenskapsförord (se 12 kap. 3 §) eller
genom en överenskommelse att enskild egendom skall ingå i bodelningen (se 10
kap. 4 §) kan bodelningsresullatet bli elt annat. Oskäliga effekter av en
bodelning kan också korrigeras genom ett s. k. engångsunderhållsbidrag (se 11
kap. 5 §). Sistnämnda möjlighet är avsedd att utnyttjas främst i de sannolikt
mycket sällsynta fall då en make efter bodelningen skulle komma alt stå helt
eller nästan helt utan egendom medan den andra maken - främst på grund av att
merparten av dennes egendom har varit enskild till följd av villkor vid gåva
eller i testamente — skulle ha kvar egendom till betydande värde.

Prop.
1986/87: 1 12 kap. 2 § ÄktB

2§'

Vid bodelning med anledning av en
makes död skall, om den efterlevande maken begär det, vardera sidan som sin
andel behålla sitt giftorältsgods. Den efterlevande maken får begränsa sin
begäran till alt avse endast en för båda sidor lika stor andel av
giftorättsgodset.

Bestämmelserna i 15 kap. I och 3 §§
ärvdabalken om förlust av rätt till arv skall också gälla i fråga om rätten för
den efterlevande maken att vid bodelning få del i den avlidnes giflorättsgods
liksom beträffande rätten för den efterlevande maken all få behålla sin
egendom.

(Jfr 12 kap. 3 § första och tredje styckena i de
sakkunnigas förslag)

Första stycket

Bestämmelsen ger en efterlevande make rätt att behålla
sitt giftorältsgods som sin andel vid bodelningen. Om den efterlevande maken
begär det senast vid bodelningstillfället skall nämligen någon delning inte ske
ulan vardera sidan som sin andel behålla sitt giftorältsgods. Den efterlevande
maken disponerar således ensam över denna jämkningsmöjlighet. Någon skönsmässig
prövning av jämkningsyrkandet skall inle ske. Det saknar också betydelse vilken
inställning den avlidna makens rättsinnehavare har till yrkandet.

Ändrad lydelse i propositionsförslaget.

190

s. 191 Kontrollera mot PDF

Förevarande jämkningsmöjlighet gäller endast vid
bodelning som sker Prop 1986/87' 1 med anledning av makes död. Vid en
bodelning som sker med anledning av 12 kap. 2 § ÄktB att talan om
äktenskapsskillnad har väckts kan bestämmelserna inte användas även om den ena
maken skulle ha avlidit när bodelning skall ske.

1 den allmänna motiveringen (avsnitt 2.5.3) har
skälen för den föreslagna regeln redovisats utförligt. Som framgår av den
allmänna motiveringen är regeln tänkt som ett skydd för den efterlevande maken
mot den avlidna makens testamentstagare och mot sådana barn till den avlidna
maken som denne har med någon annan än den efterlevande maken. (De nya arvsreglerna
innebär ju att den efterlevande maken ärver framför den avlidnes övriga
arvingar.) Genom alt påkalla jämkning kan den efterievande således skydda sig
mot alt behöva dela med sig av sitt giftorältsgods till den avlidnes barn och
testamentstagare.

Om den efterlevande maken påkallar jämkning innebär
det enligt bestämmelsen att maken helt eller delvis behåller sitt
giftorättsgods som sin andel. Han eller hon kan således begränsa sitt yrkande
till alt avse mindre än hela sitt giftorättsgods. Det kan t.ex. vara sä att den
efterievande vill kunna behålla en släktgård men är villig att dela med sig av
sitt övriga giftorättsgods. När maken begränsar sitt yrkande skall endast en
för båda sidor lika stor procentuell del av giftorättsgodset ingå i delningen.

I första hand kan bestämmelsen således utnyttjas av
den efterlevande då det är denne som har störst nettogiftorättsgods. Genom atl
påkalla jämkningen kan den efterlevande undvika att behöva utge delar av sitt
eget giftorättsgods lill den avlidnes barn och testamentstagare. Dessa får i
stället nöja sig med att dela på den avlidnes egendom.

Det kan emellertid också tänkas att det är den
efterlevande som har den mindre behållningen och som begär jämkning för att ge
den avlidna makens rättsinnehavare möjlighet att få överta dennes hela egendom.
Detta kan t.ex. vara i familjens gemensamma intresse om den avlidne har drivit
en jordbruks- eller affärsrörelse som skall övertas av ett eller flera barn. I
så fall måste begäran om jämkning i regel också förenas med att den efterlevande
maken helt eller delvis avstår från arvet efter den avlidne. Om makarna genom
t.ex. ett inbördes testamente har förordnat att rörelsen vid den enes död skall
tillfalla ett eller flera barn behövs dock inget arvsavstående, eftersom förordnande
genom testamente går före efterlevande makes arvsrätt. Bestämmelserna i
förevarande paragraf kan således - eventuellt i förening med andra regler -
utnyttjas för atl hindra alt t. ex. en jordbruks- eller affärsrörelse måste
splittras efter ägarens död.

Den efterievande kan begära alt som sin andel få
behålla sitt giftorätts-gods oberoende av hur lång tid äktenskapet eller
samlevnaden har varat vid dödsfallet.

Den efterlevandes rätt till jämkning enligt denna
paragraf är av personlig natur. Om även den efterlevande maken skulle avlida
innan bodelning har hunnit ske, har dennes dödsbodelägare inte rätt att påkalla
sådan jämk-

191

s. 192 Kontrollera mot PDF

ning. Om
den efterlevande maken försätts i konkurs, får jämkningsmöjlig- Prop.
1986/87: 1 heten användas av den efterlevande personligen och inte av dennes
kon- 12 kap. 3 § ÄktB kursborgenärer eller konkursförvaltaren Gfr 12 kap. 1
§ som behandlar motsvarande situation vid bodelning med anledning av
äktenskapsskillnad).

Andra stycket

Enligt denna bestämmelse, som
närmast motsvarar 6 kap. 7 § GB, förlorar den efterievande maken i vissa fall
sina bodelningsrättigheter. Det gäller om den efterievande genom brottslig
gärning uppsåtligen har dödat den andra maken eller medverkat till brottet
enligt 23 kap. 4 eller 5 § brottsbalken. Detta gäller dock inte den som har
handlat under inflytande av sådan själslig abnormitet som avses i 33 kap. 2 §
brottsbalken.

I fall som nu sägs förlorar den
efterlevande i första hand rätten att få del i den avlidnes giftorältsgods. Den
efterievande förlorar emellertid också rätlen att påkalla jämkning för att
hindra atl likadelningen träffar den efterlevandes eget giftorättsgods.

I delta stycke — liksom beträffande
jämkningsreglerna i 12 kap. 1 § och första stycket av förevarande paragraf - är
det andelsberäkningen som berörs. Däremot träffar bestämmelsen inte
lottläggningen. Inte heller får bestämmelsen någon inverkan på frågan om rätten
alt överta den andra makens bostad och bohag. Det får bedömas enligt de vanliga
lottläggnings-och övertagandereglerna.

3§'

Om ett villkor i ett
äktenskapsförord är oskäligt med hänsyn till förordels innehåll,
omständigheterna vid förordets tillkomst, senare inträffade förhållanden och
omständigheterna i övrigt, får det jämkas eller lämnas utan avseende vid
bodelningen.

(Jfr 12 kap. 4 § andra stycket i de sakkunnigas förslag)

I specialmotiveringen lill 12 kap.
1 § har framhållits att förekomsten av enskild egendom i äktenskapet i vissa
undantagsfall kan göra en likadelning av det sammanlagda giftorätlsgodset
oskälig och alltså föranleda jämkning av bodelningsresultatet. I vissa fall kan
en jämkning enligt 12 kap. 1 § emellertid inte bola oskäligheten. Det gäller
främst sådana fall då det finns endast enskild egendom i äktenskapet och fall
där den värdemässigt helt övervägande delen av egendomen utgörs av enskild
egendom. Om det därvid är så atl den enskilda egendomen huvudsakligen tillhör
den ena maken kan del vara oskäligt mol den andra maken alt denne efter etl
kanske långvarigt äktenskap slår helt eller nästan helt utan egendom efter
bodelningen.

Familjelagssakkunniga har försökt
lösa detta genom att föreslå etl stort antal samtidigt tillämpbara regler som
syftar lill atl åstadkomma ett skäli-gare bodelningsresullat i dessa fall. Av
skäl som har redovisats i den

' Ändrad lydelse i propositionsförslaget. 192

s. 193 Kontrollera mot PDF

allmänna
motiveringen (avsnitten 2.3 och 2.4.6) bör emellertid vissa av Prop. 1986/87: 1
dessa förslag inte genomföras. I stället har, som har framhållits i den 12 kap.
3 § ÄktB allmänna motiveringen, någol annorlunda lösningar valts i syfte alt
åstadkomma samma resultat, nämligen att komma till rätta med de fall då en
make vid en bodelning på grund av förekomsten av enskild egendom skulle komma
att få ut orimligt lite egendom. De lösningar som har valts gör bl. a. alt
svensk rätt nu närmar sig de regler eller förslag till regler som i detta
hänseende finns i övriga nordiska länder (jfr t. ex. 56 § i den danska lagen om
äktenskaps ingående och upplösning; se familjelagssakkunnigas betänkande, s.
166).

Ett förslag av de sakkunniga har emellertid inte
kommenterats i den allmänna motiveringen. Det är förslagel om en ny
basbeloppsregel avseende enbart bostad och bohag (se 12 kap. 4 § första
stycket i de sakkunnigas förslag till ÄktB). Enligt den föreslagna regeln
skulle i det fallet att makarna har bara eller nästan bara enskild egendom en
efterlevande make få rätt att vid fördelning av gemensamt bohag och bostad få
minst så mycket att det i värde motsvarar två basbelopp enligt lagen (1962:381)
om allmän försäkring. Behovet av ifrågavarande regel gmndas enligt de
sakkunniga på atl den vanliga basbeloppsregeln i 13 kap. 12 § andra stycket GB,
som de sakkunniga föreslår skall överföras till ÄktB, inte gäller egendom som
är den avlidnes enskilda. I enlighet med vad som har förordats i den allmänna
motiveringen har emellertid basbeloppsregeln i 13 kap. 12 § andra stycket GB
gjorts om till en arvsregel (se den nya lydelsen av 3 kap. I § andra stycket
ÄB). Den kommer därmed att gälla även den avlidnes enskilda egendom. Den nya
basbeloppsregeln i ÄB ger därmed den efterlevande maken en bättre garanti för
att få ut elt visst minimum av egendom. Något behov av den extra
basbeloppsregel som de sakkunniga har föreslagit finns därför inte.

I förevarande paragraf återfinns i stället den av
de sakkunniga föreslagna regeln om jämkning av villkor i äktenskapsförord.
Regeln är - som har framhållits i den allmänna motiveringen — avsedd att
användas för att ge den ekonomiskt svagare maken ett skydd mot atl slå helt
egendomslös efter ett kanske långvarigt äktenskap. Jämkningsbestämmelsen är
utformad efter mönster av 36 § avtalslagen och bygger på samma grander.
Oskäligheten kan ha funnits från början eller vara en följd av senare
inträffade förhållanden. Det viktiga är hur samtliga omständigheter ter sig vid
bodelningen. Man kan sålunda tänka sig att elt ursprungligen fullt berättigat
villkor i ett äktenskapsförord med tiden har kommit att missgynna den ena
maken i så hög grad att en tillämpning av villkoret skulle vara oskälig mot
denne.

Förevarande jämkningsmöjlighet bör utnyttjas
restriktivt. Utgångspunkten skall vara alt äktenskapsförordet är ett uttryck
för makarnas gemensamma vilja och att jämkning kommer i fråga endast om det -
i vart fall om oskäligheten beror på omständigheter som förelåg redan när det
upprälla-

193

13 Riksdagen 1986/87. 1 saml. Nr 1

s. 194 Kontrollera mot PDF

des - i betydande grad
missgynnar den ena maken. Jämkning bör vidare Prop. 1986/87: 1

ske endast om egendom i
större omfattning har gjorts lill enskild och detta 12 kap. 3 § ÄktB

leder lill en påtaglig
snedfördelning av makarnas samlade egendom. Om

makarna
har levt under tämligen enkla förhållanden, kan en jämkning

kanske
böra ske även om den enskilda egendomen inte har så högt värde,

räknat
i absoluta tal. Har makarna däremot en mycket god ekonomi, kan

den
enskilda egendomen tillåtas uppgå till större belopp utan att man för

den
skull anser att den ojämna fördelningen dem emellan är oskälig mol

den
som har de mindre tillgångarna, relativt setl. En helhetsbedömning av

makarnas
ekonomiska situation måste alltså göras.

Jämkningen får göras antingen så att man helt
bortser från villkoret och behandlar den enskilda egendomen som giftorältsgods
eller så all villkoret anses endast böra tillämpas delvis, dvs. all viss del av
den enskilda egendomen alltjämt anses som enskild medan återstoden betraktas
som giftorättsgods. Den senare lösningen kan ofta vara tillräcklig för att
undanröja den oskälighel som villkoret medfört.

När enskild egendom på detta sätt dras in i
bodelningen innebär det också atl den i och för sig måste kunna las i anspråk
för täckning av makens skulder när andelarna i boel beräknas. Först om det
uppkommer en ökad neltobehållning vid delningen får jämkningen effekt. En
jämkning får inte innebära att en makes egendom överförs till den andra maken
till förfång för den första makens borgenärer (se 13 kap. 1 §). Detta gäller
även när domstol skall pröva frågan om jämkning.

Bestämmelserna i förevarande paragraf gäller
oavsett av vilken anledning bodelning sker. De kan åberopas även av en avliden
makes rättsinnehavare.

Som redan har nämnts syftar regeln om jämkning av
äktenskapsförord särskilt lill att komma till rätta med de fall då den ena
maken på grand av innehållet i äktenskapsförordet skulle bli helt eller nästan
helt lottiös vid en bodelning medan den andra maken skulle erhålla egendom av
betydande eller i vart fall inte obetydligt värde. Motsvarande situation kan
emellertid uppstå även när egendomen är enskild på grand av villkor vid gåva
eller i testamente. Av skäl som har angivils i den allmänna motiveringen
(avsnitt 2.4.6) har någon regel som medger jämkning av sådana villkor inte
ställts upp. Det torde f.ö. inle normalt förekomma att all eller nästan all den
ena makens egendom är dennes enskilda på grand av villkor i gåva eller
testamente och att samtidigt den andra maken är helt eller nästan helt
egendomslös. Om detta någon gång skulle vara fallet får denna makes
jämkningsbehov i stället, som redan har nämnts, tillgodoses genom etl
engångsunderhållsbidrag.

De regler som sålunda valls för all skydda den
ekonomiskt svagare maken från atl stå helt eller nästan helt lottiös efter en
bodelning utgörs alUså av bestämmelserna om jämkning av äktenskapsförord och om
engångsunderhållsbidrag samt den till arvsrätten överförda basbeloppsregeln.

194

s. 195 Kontrollera mot PDF

4 §' Prop. 1986/87: 1

Om ett villkor i ett sådant avtal om kommande
bodelning som avses i j2 kap. 4 § ÄktB 9 kap. 10 § är oskäligt med hänsyn
till avtalets innehåll, omständigheterna vid avtalets tillkomst, senare
inträffade förhållanden och omständigheterna i övrigt, får det jämkas eller
lämnas utan avseende vid bodelningen.

(Jfr
12 kap. 5 § första stycket andra meningen i de sakkunnigas förslag)

I förevarande paragraf behandlas möjligheten att
jämka ett s.k. föravtal om bodelning. Bestämmelser om att makar får ingå sådana
föravtal finns i 9 kap. 10 §.

Jämkningsbestämmelsen i förevarande paragraf
motsvarar 11 kap. 16 § GB med den skillnaden att jämkningsförutsättningarna har
mjukats upp något för all stämma överens med övriga jämkningsbeslämmelser i 12
kap. ÄklB, särskilt bestämmelsen om jämkning av äktenskapsförord.

Om föravtalet är oskäligt mol den ena maken får det
jämkas vid bodelningen. Denna jämkningsregel ansluter sig - liksom den i 12
kap. 3 § - lill avfattningen av generalklausulen i avtalslagen. Såvitt avser
föravtalen får man särskilt beakta att en make i det känsliga läge som ofta
råder inför en skilsmässa kan ha varit utsatt för obehörig påverkan av den
andra maken.

Jämkningen kan avse ett visst villkor i avtalet
eller innebära att hela avtalet lämnas utan avseende vid bodelningen. Någon
viss tid inom vilken talan om jämkning skall väckas för att rätten därtill inte
skall förloras har inte föreskrivits.

13
kap. Verkan av bodelning

I kapitlet regleras rättsverkningarna av en
bodelning. I I och 2 §§ behandlas frågor som rör bodelningsparternas ansvar
mot tredje man. Därefter finns i 3 och 4 §§ regler om återlämnande av gåvor
och återbetalning av försäkringsbelopp när det behövs för att en make skall få
ut sin bodelnings-lott. I 5 § finns bestämmelser om verkan av delning av en i
boet ingående faslighet. Bestämmelser om en makes befogenhet att inge
bodelningshandlingen för registrering finns i 6 §.

Kapitlet avslutar bodelningsbestämmelserna (9-13
kap.) och är också det sista i avdelningen om makars ekonomiska förhållanden
(6-13 kap.).

I§ En make får inte vid bodelning till skada för
sina borgenärer

1.
låta enskild egendom ingå i
bodelningen,

2.
på annat sätt än som anges i
denna balk avslå egendom som skall ingå i bodelningen, eller

3.
vid fördelningen på lotter
avstå utmätningsbar egendom i utbyte mot sådan egendom som inte kan tas i mät
och som inte utgör makarnas gemensamma bostad eller bohag.

'
12 kap. 3 § andra stycket i propositionsförslaget. Samtidigt ändrad lydelse. 195

-
Ändrad lydelse i propositionsförslaget.

s. 196 Kontrollera mot PDF

Om
den ena maken till följd av en sådan åtgärd som avses i första stycket Prop.
1986/87: 1 inte kan betala en skuld som har uppkommit före bodelningen eller om
det 131 j 5 ÄktB av annan anledning kan antas att maken är på obestånd, svarar
den andra maken för bristen intill värdet av vad den förstnämnda makens
utmätningsbara egendom har minskat genom åtgärden. Detta gäller dock ej, om den
förstnämnda maken efter bodelningen hade kvar utmätningsbar egendom som
uppenbarligen motsvarade skulderna.

En makes ansvar enligt denna paragraf får inte
göras gällande så länge ett mål pågår om återvinning av bodelning enligt
konkurslagen (1921:225) eller ackordslagen (1970: 847).

(Jfr
13 kap. I § i de sakkunnigas förslag)

Första
stycket

Enligt svensk rätt ankommer det i första hand på
makarna själva att komma överens om hur egendomen skall fördelas mellan dem vid
bodelningen. Först om de inte kan enas blir del aktuellt atl låta en särskild
skiftesman förrätta bodelningen, varvid en make som är missnöjd med den kan
väcka talan hos domstol om ändring av bodelningen (s. k. klandertalan).

Makarnas befogenhet all avtala om fördelningen av
egendomen avser alla frågor som kan aktualiseras vid en bodelning. Makarna kan
l.ex. bli ense om i vilken omfattning egendom är enskild till följd av
äktenskapsförord och alltså skall hållas utanför delningen. De kan också komma
överens om i vad mån deras skulder skall täckas med giftorältsgods eller med
enskild egendom, hur egendomen skall värderas samt hur andelarna i boet skall
bestämmas och egendomen fördelas på lotter.

Makarna har genom sin rätt att träffa avtal om
fördelningen av egendomen möjlighet att i flera hänseenden påverka utfallet av
bodelningen. Härigenom kan det familjerältsliga förvärv som bodelningen ger
upphov lill delvis övergå till alt bli ett förmögenhetsrättsligt förvärv (se
avsnitt 2.4.1 i den allmänna motiveringen). Överförs l.ex. egendom vederlagsfritt
från den ena maken lill den andra i en omfattning som saknar stöd i den
familjerältsliga regleringen, föreligger i själva verket en gåva. Ett visst
ansvar mol makarnas borgenärer måste finnas i dessa fall och kunna
aktualiseras, om borgenärsintressena har kränkts genom avtal som makarna har
ingått vid en bodelning.

Det väsentliga skyddet för en makes borgenärer
består i alt maken som ett led i andelsbestämningen vid bodelningen skall
tilldelas egendom till täckning av sina skulder och alt det är endast det
framräknade netlogiftorättsgodset som skall delas mellan makarna. Detta skydd
gäller för de borgenärer vilkas fordringar har uppkommit före den för
bodelningen avgörande tidpunkten (dvs. dagen då talan om äktenskapsskillnad
väcktes eller då en make avled). Under förutsättning att egendomen inle har
värderats för högt vid bodelningen riskerar dessa borgenärer vid ett lojalt

196

s. 197 Kontrollera mot PDF

delningsförfarande från
makarnas sida inte annat än att den ytterligare Prop. 1986/87: säkerhet som
borgenärerna kan ha haft i form av överskjutande utmät- 13 kap. 1 § ÄktB
ningsbara tillgångar hos en make minskar med högst hälften av överskottet.

I ett annat läge befinner sig de borgenärer vilkas
fordringar har uppkommit efter den för bodelningen avgörande tidpunkten men
före själva bodelningen. Dessa borgenärer skall ju stå tillbaka för makens
bodelningsanspråk. För dem blir det därför av stor betydelse hur bodelningen
genomförs. Till skydd för dem behövs därför bestämmelser om vilken verkan det
skall ha alt en make vid bodelningen efterger sin rätt. Sådana bestämmelser
kan också vara till fördel för borgenärer som har äldre fordringar.

Vad saken gäller är därför alt ställa upp regler
som skyddar borgenärerna mot att en make efterger sin rätt till nackdel för
dem.

Om en make som har eftergetl vad som tillkommer
honom eller henne enligt bodelningsbestämmelserna inte kan betala en skuld som
har uppstått före bodelningen, skall enligt 13 kap. 14 § första stycket GB den
andra maken svara för vad som brister intill värdet av vad den maken har fått
för mycket. Detta ansvar kan denne make undgå genom atl visa att den
förstnämnda maken genom bodelningen erhöll så mycket egendom atl han eller hon
efter denna hade kvar egendom som uppenbarligen motsvarade de skulder som då
åvilade honom eller henne. I vissa fall krävs det för att betalningsansvaret
skall inträda över huvud taget ingen utredning om vad som brister hos den make
som har eftergelt vad som tillkommer honom eller henne enligt
bodelningsbestämmelserna. Det är om den maken har blivit försatt i konkurs
eller vid utmätning har konstaterats sakna tillgångar till betalning av sina
skulder eller, om han eller hon är köpman, har inställt sina betalningar.
Delsamma gäller, om maken annars konstateras vara på sådant obestånd atl det
måste antas att skulden inle blir rätteligen betald.

Ytteriigare bestämmelser om eftergift vid bodelning
finns i konkurslagen (1921:225) och ackordslagen (1970:847). Om en make vid
bodelning har eftergelt sin rätt i avsevärd mån eller har låtit egendom gå
ifrån sig mot att fordran mot honom eller henne har utiagls på hans eller
hennes lott, skall bodelningen enligt 32 § konkurslagen gå åter i motsvarande
mån. Detta gäller dock endast om bodelningshandlingen har kommh in till
domstolen senare än två år före dagen för konkursansökan och det inte visas att
maken efter bodelningen hade kvar utmätningsbar egendom som uppenbart
motsvarade hans eller hennes skulder. Motsvarande gäller enligt 16 § ackordslagen
vid offentligt ackord, om ackordet fastställs. Återvinning enligt dessa regler
påkallas av konkursförvaltaren genom talan vid allmän domstol, genom anmärkning
mot bevakning av fordran i konkursen eller genom invändning mot annat yrkande
som framställs mot konkursboet (40 b § konkurslagen). Talan om återvinning kan
också väckas av borgenär (40 b § konkurslagen och 17 § ackordslagen).

197

s. 198 Kontrollera mot PDF

Återvinning av bodelning innebär främst en skyldighet för
den andra Prop. 1986/87: 1 maken att återbära egendomen eller i vissa fall
utge ersättning för dess 13 kap. 1 § ÄktB värde (39 § konkurslagen).

Såväl för den andra makens
betalningsansvar enligt GB som för återvinning enligt konkurslagen eller ackordslagen
krävs att en eftergift föreligger. Den skillnaden finns dock att det för
återvinning krävs alt en make har eftergelt sin rätt i avsevärd mån. Den andra
makens betalningsansvar enligt GB bereder borgenärerna den lättnaden atl de kan
komma till sin rätt utan att behöva försätta den make som har gjort eftergiften
i konkurs.

Den skillnaden föreligger också
mellan de båda situationerna att betalningsansvaret för den andra maken enligt
GB gäller till förmån för borgenärer vilkas fordringar har uppkommit före
bodelningen, medan del som den andra maken återiämnar eller återbetalar vid
återvinning kommer samtliga borgenärer lill godo. Det gäller alltså även senare
tillkomna borgenärer vilka har bevakat fordran i konkursen eller omfattas av
ackordet (se familjelagssakkunnigas betänkande s. 239).

Man kan diskutera om det särskilda
ansvar för en make som en borgenär kan utkräva enligt 13 kap. 14 § GB
fortfarande bör finnas kvar eller om det är tillräckligt att borgenären kan få
rättelse i samband med konkurs eller ackordsförhandling, då bodelningen kan
återvinnas. Det är i båda fallen fråga om samma grund för ansvaret, men
ordningen för utkrävandet är olika.

I likhet med familjelagssakkunniga
har jag funnit att det fortfarande finns skäl att bereda borgenärerna
möjligheten atl vända sig direkt mot den andra maken i de fall där en eftergift
har ägt rum vid bodelningen. De löper annars risken att den skuldsalla maken
inför en föreslående exekution för över egendom på den andra maken, vilket
medför att borgenärerna för att komma till sin rätt därefter är tvungna att
försälla den skuldsatta maken i konkurs och avvakta alt en ålervinningstalan
kan genomföras, med allt vad detta skulle innebära av tidsförlust och nya
möjligheter att undanhålla egendomen. I förevarande paragraf har därför tagits
in en ansvarsbestämmelse av det slag som finns i GB. Bestämmelsen har dock
fått en något annorlunda utformning.

Familjelagssakkunniga har
föreslagit att det särskilda ansvaret endast skall kunna göras gällande inom en
lid av ett år från bodelningen. Motsvarande begränsning har de sakkunniga
föreslagit även för gåva mellan makar som kränker borgenärs rätt. Av skäl som
har angetts i specialmotiveringen till 8 kap. 2 § bör förslaget om tidsbegränsning
inte genomföras beträffande gåva. Samma skäl motiverar atl någon
tidsbegränsning inte heller införs beträffande eftergift vid bodelning.

För borgenärerna är det alltså av
stor betydelse när en eftergift föreligger. Såväl för rätten att göra andra
makens betalningsansvar gällande som för rätten till återvinning i konkurs och
vid offentligt ackord är del en föratsättning all den skuldsatta maken har
eftergelt sin rätt. När en efter-

198

s. 199 Kontrollera mot PDF

gift
föreligger beror emellertid på de ramar som den familjerättsliga lagstift-
Prop. 1986/87: 1 ningen drar upp för makarnas handlande. Det finns därför
anledning att I3kap. 1 § ÄktB närmare diskutera vilka avtalsmöjligheter
makarna har vid bodelningen och samtidigt beakta den verkan dessa kan få för
borgenärerna.

I den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4.2) har
framhållits att makar vid bodelningen bör ha frihet att själva komma överens om
i vilken utsträckning de i lagen angivna jämkningsregierna skall medföra att
en likadelning åsidosätts. Makarna skall också ha möjlighet att vid bodelningen
avtala att enskild egendom skall ingå i bodelningen ulan alt gåva skall anses
föreligga. Denna möjlighet skall dock inte gälla egendom som är enskild på
grund av villkor om del vid gåva eller i testamente (se 10 kap. 4 §).

De möjligheter som makarna härigenom har att vid
bodelningen komma överens om olika avvikelser frän likadelningsprincipen kan i
vissa fall få betydelse för den ena makens borgenärer. Normalt bör det dock
vara så att dispositioner som makarna företar inom de ramar som den
familjerättsliga lagstiftningen drar upp inte bör betraktas som eftergift. Att
makar kommer överens om jämkningar av bodelningen bör således inte innebära en
sådan eftergift som kan föranleda ansvar enligl förevarande paragraf eller återvinningsreglerna.

HeU undantagslöst kan emellertid det sagda inte
vara. Vid bodelning med anledning av äktenskapsskillnad kan makarnas
överenskommelse om att låta enskild egendom ingå i delningen få betydelse för
sådana borgenärer vilkas fordringar har uppkommit efter den för bodelningen
avgörande tidpunkten. Överenskommelsen kan leda till en sådan minskning av en
makes egendom alt hans eller hennes förmåga alt betala sina skulder försämras
väsentligt. Möjligheten att föra in enskild egendom i delningen skulle därför
kunna begagnas i illojalt syfte, om någon spärr mot missbruk inle ställs upp.
Om den skuldsatta maken som en följd av bodelningen kommer att sakna
utmätningsbara tillgångar som motsvarar skulderna, bör följaktligen makarnas
överenskommelse anses innebära en eftergift från den skuldsatta makens sida
vilken bör ge borgenär rätt att vända sig mot den andra maken. Makars avtal om
atl behandla enskild egendom såsom annan i bodelningen ingående egendom skall alltså
vara beroende av att avstående makes borgenärer inte lider skada till följd av
avtalet. Detsamma bör gälla vid avtal om bodelning som förrättas under
äktenskapets bestånd ulan att mål om äktenskapsskillnad pågår.

Enskild egendom kan dras in i bodelningen även
genom jämkning av villkor i äktenskapsförord. Även i sådana fall gäller
förevarande paragraf. Om jämkningen innebär att skada uppkommer för den
avslående makens borgenärer, har dessa således rätt att vända sig mot den andra
maken. Detta gäller även när domstol har bifallit talan om jämkning (jfr
specialmotiveringen till 12 kap. 3 §).

När det gäller makarnas överenskommelse om
värderingen av den egendom som ingår i bodelningen och hur en makes
redovisning av förvaltning-

199

s. 200 Kontrollera mot PDF

en av denna egendom skall
fullgöras - frågor som i hög grad kan påverka Prop. 1986/87: 1

bodelningsresultatet —
finns del inte på motsvarande sätt i formell mening 13 kap. 1 § ÄktB

något avtalsbart utrymme.
När fråga om återvinning uppkommer måste

det kunna prövas om
egendomen har värderats rätt. Att en skuldsatt make

på
sin lott har mottagit egendom som blivit upptagen till för högt värde

eller avstått egendom som
åsatts ett för lågt värde kan vara till skada för

hans
eller hennes borgenärer och bör betraktas som en eftergift.

Detsamma kan i princip sägas om makars avtal om hur
deras skulder skall täckas vid bodelningen. Om en make har medgett att en skuld
som inte hänför sig till enskild egendom skall täckas med denna egendom får del
betraktas som en eftergift. Frågan om det erforderiiga sambandet förelåg mellan
skulden och den enskilda egendomen får prövas i samband med frågan om
återvinning. Givetvis innebär det en eftergift, om en make helt underlåter all
avräkna tillgångar för täckning av sina skulder.

Vid lottläggningen skall varje make erhålla egendom
som i värde motsvarar makens andel i makarnas sammanlagda nettogiftorättsgods.
Normalt bör själva fördelningen av egendomen inte aktualisera något ansvar för
eftergift. Den frihet som makarna har vid fördelningen kan emellertid i vissa
fall utnyttjas till skada för borgenärerna på så sätt all den skuldsatta makens
utmätningsbara egendom kommer alt minskas. Att den make som vid bodelningen har
alt utge egendom till den andra maken kommer alt få sill egendomsinnehav
minskat är något som borgenärerna måste räkna med. Som redan har framhållits är
det endast de borgenärer vilkas fordringar har tillkommit efter den för
bodelningen avgörande lidpunkten som kan drabbas av det. Borgenärerna bör inle
heller kunna kräva alt den skuldsatta maken i första hand skall lämna
ulmätningsfri egendom till den andra maken. Om bohag och bostad vid bodelningen
har övergått från den skuldfria maken till den skuldsalla bör inle heller delta
vara att betrakta som en eftergift, under föratsättning atl övertagandel
stödjer sig på de särskilda bestämmelserna härom i ÄktB. Detta gäller även om
egendomen i den mottagande makens hand är utmätningsfri och utmätningsbar egendom
lill motsvarande värde har frångått honom eller henne.

När ett utbyte av utmätningsbar mot ulmätningsfri
egendom inle har stöd i balken och åtgärden är till skada för borgenärerna, bör
emellertid ansvar för eftergift kunna inträda. Man kan tänka sig det fallet att
den ena maken av den andra övertar en ulmätningsfri livförsäkring i utbyte mot
annan egendom och till följd därav inte kan betala en skuld som har uppkommit
före bodelningen.

Vid bodelningen kan makarna finna det lämpligt atl
likvidera olika fordringsanspråk som de har mot varandra. Också sådana
förfaranden ligger inom ramen för lottläggningen och kan medföra atl en makes
utmätningsbara egendom minskar. 1 den mån en konflikt med borgenäremas
intressen uppkommer är det emellertid inte en situation som bör lösas enligt
reglerna om eftergift utan efter vad som gäller vid konkurrens mellan

200

s. 201 Kontrollera mot PDF

olika borgenärer. I 32 §
konkurslagen nämns också som en grand för Prop. 1986/87: 1 återvinning av
bodelning vid sidan av eftergift att en make har låtit egen- 13 kap. 2 §
ÄktB dom gå ifrån sig mot att en fordran på honom eller henne har lagts ut på
hans eller hennes lott.

På grund av det anförda har i förevarande paragraf
intagits bestämmelser om verkan av att en make vid en bodelning har eftergetl
sin rätt lill skada för sina borgenärer genom att låta enskild egendom ingå i
bodelningen, genom atl - utöver vad som följer av ÄktB - avstå i delningen
ingående egendom eller genom att vid fördelningen på lotter avstå utmätningsbar
egendom i utbyte mot utmätningsfri. Etl undanlag har dock ställts upp för
makarnas gemensamma bostad och bohag. För sådan egendom gäller ju de särskilda
bestämmelserna om övertaganderätt, och det kan därför inte anses illojalt mot
borgenärerna att makarna tillämpar dessa bestämmelser.

Andra
stycket

Liksom enligt gällande rätt har en make möjlighet
att frita sig från det ansvar som föreskrivs i detta stycke genom att visa att
den skuldsatta maken efter bodelningen hade kvar utmätningsbar egendom som
uppenbarligen motsvarade skulderna. Kan maken inte visa det, utgår man således
från atl den skuldsatta makens bristande betalningsförmåga beror på del gjorda
avståendet. Utredning om att denne efter bodelningen hade kvar tillräckligt med
egendom kan förebringas främst genom bouppteckning och bodelningshandling.

En makes ansvar enligt detta stycke är subsidiärt.
Det måste vara klarlagt all den skuldsatta maken inte kan betala skulden för
atl den andra makens ansvar skall aktualiseras. Den andra maken blir dock ansvarig
för skulden även i det fallet att den skuldsalla maken av annan anledning kan
antas vara på obestånd, t.ex. därför att denne vid etl nyligen företaget
utmätningsförsök för en annan borgenärs räkning har konstaterats sakna
utmätningsbara tillgångar.

Ansvaret gäller i förhållande till varje borgenär
vars fordran har tillkommit före bodelningen. Det är alltså inle begränsat
till fordringar som tillkommit före den för bodelningen avgörande tidpunkten.

Tredje
stycket

Bestämmelsen överensstämmer med motsvarande
bestämmelse i 8 kap. 2 § tredje stycket.

2§

Om ansvaret för en avliden makes skulder gäller
särskilda bestämmelser i ärvdabalken i stället för vad som sägs i 1 §.

Har bodelning förrättats mellan en make och den
andra makens arvingar eller universella testamentstagare och har den
efterlevande maken vidtagit en sådan åtgärd som avses i 1 §, svarar arvingama
och testamentstagarna solidariskt för betalningsskyldighet enligt 1 §.

201

(Jfr
13 kap. 2 § i de sakkunnigas förslag)

Samma problem som kan uppkomma vid bodelning mellan
makar som båda är i livet kan uppstå även vid bodelning med anledning av en
makes död. I 21 kap. ÄB finns emellertid särskilda bestämmelser om ansvaret för
den avlidnes skulder. I förevarande paragraf hänvisas därför endast till dessa
bestämmelser när det gäller den avlidnes skulder. Om det däremot är den
efterlevande maken som låter sin enskilda egendom ingå i bodelningen eller som
på annat sätt efterger sin rätt vid denna, gäller bestämmelserna i andra
stycket av förevarande paragraf. Det är naturligt att sådana eftergifter inte
skall få gå ut över den efterlevande makens borgenärer. Därför bör samma krav
gälla i detta fall som vid bodelning med anledning av äktenskapsskillnad. I
paragrafen anges således alt arvingar och universella testamentstagare i detta
fall har ett solidariskt ansvar av samma slag som i 13 kap. 1 §. Den
efterlevande makens borgenärer kan med andra ord vända sig mot vem som helst av
arvingarna och de universella testamentstagarna och begära att få bristen
täckt.

Prop.
1986/87: 1

13 kap. 3 § ÄktB

s. 202 Kontrollera mot PDF

3§'

Har en makes andel enligt 11 kap. 4 § beräknats som
om värdet av en gåva hade ingått bland tillgångarna och kan maken vid
bodelningen inte få ut sin lott, gäller följande. Om den som fick gåvan insåg
eller borde ha insett all gåvan var till skada för maken, skall han eller hon
lämna tillbaka så stor del av gåvan eller dess värde som fordras för att makens
rätt skall tillgodoses. Talan om delta skall väckas inom fem år från det att
gåvan fullbordades.

Om gåvan inte var fullbordad vid tiden för
bodelningen, får den inte göras gällande i den mån den skulle hindra alt maken
får ul sin lott.

(Jfr
13 kap. 4 § i de sakkunnigas förslag)

Enligt 11 kap. 4 § första stycket skall i visst
fall värdet av en gåva beaktas när makarnas andelar beräknas vid bodelningen.
Förfarandel avser all skydda givarens make mol illojala förfoganden som sker
den närmaste liden före en äktenskapsskillnad. Makens hälft beräknas som om
värdet av gåvan alltjämt hade ingått i de tillgångar som delningen omfattar,
och givarens del av det sammanlagda giftorättsgodset minskas därför i
motsvarande mån.

Första
stycket

Bestämmelserna
i detta stycke, som motsvarar 6 kap. 6 a § första stycket GB, behandlar den
situationen all givarens make vid bodelningen inte kan få ul sin lott ur
giftorätlsgodset. Denna situation kan inträffa, om det behållna giflorättsgods
som finns att dela understiger värdet av gåvan. Givarens make får då vända sig
direkt mot gåvotagaren och fordra atl denne ålerbär så stor del av gåvan eller
dess värde som fordras för att makens rätt skall tillgodoses. En föratsättning
är all gåvotagaren var i ond

'
Ändrad lydelse i propositionsförslaget.

202

s. 203 Kontrollera mot PDF

tro, dvs. insåg eller
borde ha insett att gåvan var till förfång för maken. Prop. 1986/87: 1

Delta överensstämmer med vad som gäller f. n. 13 kap. 3
§ ÄktB

Som har framhållits i specialmotiveringen till 11
kap. 4 § skall en utfästelse att inle återkalla ett förmånstagarförordnande
ofta jämställas med gåva och den andra makens andel i boet beräknas som om
utfästelsen inte hade gjorts. Med hänsyn till svårigheterna att värdera
förmånstagarens rätt och de speciella förhållanden i övrigt som gäller vid
förmånstagarförord-nanden kan emellertid återbäringsregeln i förevarande
paragraf inte tillämpas på vanligt sätt i sådana situationer. Om inte de
berörda parterna enas om någon annan lösning - t.ex. så att försäkringstagaren
med förmånstagarens samtycke ändrar förordnandet - torde återbäringen få
formen av att försäkringsgivaren helt eller delvis betalar ut försäkringens
återköpsvärde lill den andra maken. Om det är fråga om en livränteförsäkring
som försäkringsgivaren av försäkringstekniska skäl inte kan återköpa, får försäkringsgivaren
i stället åta sig atl så småningom betala så mycket av eventuellt utfallande
belopp till den andra maken som behövs för alt denne skall få ut sin lott.
Skulle undantagsvis försäkringsfallet ha inträffat och försäkringsgivaren ha
betalat ut försäkringsbeloppet till förmånstagaren när kravet aktualiseras, får
detta naturligtvis riktas direkt mot förmånstagaren.

Familjelagssakkunniga har föreslagit att talan mot
gåvotagaren bara skall få väckas inom etl år från bodelningen. Förslaget
överensstämmer med de förslag till särskilda preskriptionstider som de
sakkunniga har lagt fram beträffande 8 kap. 2 § och 13 kap. 1 §. Samma skäl som
föranlett att preskriptionsförslagen inte har godtagits i de fallen motiverar
även i detta fall att någon ettårspreskription inte införs. Även när det gäller
den tid inom vilken talan skall väckas (fem år från det atl gåvan fullbordades)
överensstämmer föratsättningarna i förevarande paragraf med gällande rätts.

Enligt 6 kap. 6 a § GB gäller ett undantag för gåva
av fast egendom därför att det i 6 kap. 4 § GB finns särskilda bestämmelser som
ger make rätt alt föra talan beträffande sådan egendom. I förevarande paragraf
har gåva av fast egendom, bostad och bohag inte undantagits trots att del för
sådan egendom finns motsvarande särskilda bestämmelser i 7 kap. 8 §. Om
givarens make har försuttit den kortare preskriptionsfristen i 7 kap. 8 §, kan
denne ändå vända sig mot gåvotagaren med krav enligl förevarande paragraf.
Även andra situationer kan tänkas där förutsättningarna enligt de båda
lagrammen skiljer sig ål. Tänkbart är t. ex. alt gåvotagaren är i god tro
beträffande egendomens karaktär av gemensamt bohag men ej i fråga om det
förfång som givarens make lider av gåvan.

Andra
stycket

Bestämmelsen överensstämmer i sak med 6 kap. 6 a §
andra stycket GB.

203

s. 204 Kontrollera mot PDF

4 §' Prop. 1986/87: 1

Har en makes andel enligt 11 kap. 4 § beräknats som
om värdet av en 13 kap. 4 § ÄktB försäkringspremie hade ingått bland
tillgångarna och kan maken vid bodelningen inle få ut sin lott, är
försäkringsgivaren skyldig att av försäkringstagarens tillgodohavande betala
tillbaka vad som fattas. Återbetalningen får göras direkt till
försäkringstagarens make.

(Jfr
13 kap. 5 § i de sakkunnigas förslag)

Enligl 11 kap. 4 § tredje stycket skall även värdet
av en försäkringspremie i vissa fall beaktas vid andelsberäkningen när
bodelning sker vid äktenskapsskillnad. Det gäller premie som avser egen pension
och som har erlagts inom etl år innan talan om äktenskapsskillnad väcktes. Om
försäkringstagarens make inte kan få ul sin lott vid bodelningen, har han
eller hon rätt att vända sig mot försäkringsgivaren, som då enligt förevarande
paragraf är skyldig att återbetala vad som fattas. Återbetalningen skall göras
från försäkringstagarens tillgodohavande, varför försäkringsgivarens eget
anspråk på täckning för kostnader går före. Har en make inför en förestående
äktenskapsskillnad tecknat en försäkring för egen pension, måste det
följaktligen röra sig om en förhållandevis stor premieinbetalning för att något
tillgodohavande skall ha uppkommit redan första året. Om det ändå har skett är
försäkringsgivaren enligt bestämmelserna i denna paragraf berättigad alt betala
direkt till försäkringstagarens make.

Som framgår av specialmotiveringen till 11 kap. 4 §
skall man vid beräkningen av makarnas andelar beakta den latenta skatteskuld som
är förbunden med tillgodohavandet hos försäkringsgivaren. Vad
försäkringslaga-rens make skall få ut vid en tillämpning av förevarande
paragraf är således ett netloanspråk, vars storlek framgår av
bodelningshandlingen. När försäkringsgivaren återbetalar premier skal)
beloppet upptas till beskattning. Tekniskt sett är återbetalningen en form av
återköp, varför beskattningen skall ske hos försäkringstagaren, och detta även
om beloppet betalas ut direkt till försäkringstagarens make. Anvisningarna till
31 § kommunalskattelagen (1928:370) bör kompletteras så att del framgår atl
denna typ av återköp godtas i skattehänseende. Denna fråga får uppmärksammas i
del kommande arbetet på följdlagstiftning till ÄktB.

Förevarande paragraf är inte tillämplig när den ena
maken har satt in någon utomstående som förmånstagare till en livförsäkring
genom etl oåterkalleligt förordnande. En sådan rättshandling är normalt att
bedöma som en gåva. Har den andra makens andel vid bodelningen beräknats som om
värdet av försäkringen hade ingått bland tillgångarna, är det därför enligl 13
kap. 3 § som han eller hon har att rikta anspråk.

5§'

Om en bodelning har lett till all en fastighet har
delats så, att makarna har fått skilda andelar utan att villkor om utbrytning
har ställts upp i bodelningshandlingen,.innehar makarna fastigheten med
samäganderätt.

'
Ändrad lydelse i propositionsförslaget. 204

s. 205 Kontrollera mot PDF

Om
bodelningen i andra fall innebär att en del av en fastighet kommer i Prop.
1986/87: 1

en särskild ägares hand är bodelningen utan verkan. j31 jj

(Jfr
13 kap. 6 § i de sakkunnigas förslag) Paragrafen motsvarar 13 kap. 13 a § GB.

6§

När bodelning har förrättats, får makarna eller en
av dem ge in bodelningshandlingen till domstol för registrering.

(Jfr
13 kap. 7 § i de sakkunnigas förslag)

Enligt denna paragraf, som motsvarar 13 kap. 15 §
GB, kan en make ge in den upprättade bodelningshandlingen till domstolen för
registrering. Närmare föreskrifter om registreringsförfarandet finns i 16 kap.
En registrering får den betydelsen att den i 32 § konkurslagen (1921:225)
angivna ivåårsfristen för återvinning av bodelning i en makes konkurs böriar
löpa. Har förhandling om offentligt ackord beslutats, gäller på grand av hänvisning
i 16 § ackordslagen (1970:847) bestämmelserna i konkurslagen om återvinning
också vid offentligt ackord, om ackordet fastställs.

Fjärde avdelningen

Rättegångsbestämmelser

Fjärde avdelningen inleds med ett kapitel om
äktenskapsmål.och mål om underhåll (14 kap.). Därefter följer elt kapitel som
behandlar ärenden om äktenskaps ingående (15 kap.) och ett kapitel om
registreringsärenden (16 kap.). Det sistnämnda kapitiet innehåller bestämmelser
om äklenskapsregislret. I 17 kap. finns regler om bodelningsförrättare. Avdelningen
avslutas med ett kapitel med gemensamma bestämmelser (18 kap.).

14
kap. Äktenskapsmål och mål om underhåll

Innehållet i 14 kap. bygger i stor utsträckning på
de rättegångsregler som antogs vid 1973 års reformering av bestämmelserna om
äktenskapsskillnad. Vissa ändringar har dock gjorts.

Kapitlet har delats in i tre avsnitt. Det första
(1-14 §§) behandlar äktenskapsmål. Det andra avsnittet (15 och 16 §§) handlar
om mål om underhåll. I det tredje avsnittet (17 och 18 §§) finns vissa för
dessa måltyper gemensamma bestämmelser.

205

s. 206 Kontrollera mot PDF

Äktenskapsmål Prop. 1986/87: 1

I § 14 kap. 1 § ÄktB

Äktenskapsmål är mål om
äktenskapsskillnad och mål där talan förs om fastställelse av atl elt äktenskap
beslår eller inte består.

(Jfr 14 kap. I § i de sakkunnigas förslag) Paragrafen
motsvarar 15 kap. 1 § GB.

2§'

Talan om fastställelse av att ett
äktenskap består eller inle består kan endast föras i en tvist mellan kvinnan
och mannen.

Frågan huruvida ett äktenskap
består kan i övrigt prövas i tvister där någons rätt är beroende av del.

(Jfr 14 kap. 2 § i de sakkunnigas förslag) Paragrafen
motsvarar 15 kap. 2 § GB.

3§

Äklenskapsmål tas upp av
tingsrätten i den ort där kvinnan eller mannen har sitt hemvist. Har ingen av
dem hemvist här i landet, las målet upp av Stockholms tingsrätt.

(Jfr 14 kap. 3 § i de sakkunnigas förslag)

Paragrafen motsvarar 15 kap. 4 §
första stycket första och andra meningarna GB.

4§'

Vill båda makarna ha
äktenskapsskillnad, får de gemensamt ansöka om detta. Om endast en av makarna
ansöker om äktenskapsskillnad eller om fastställelse av alt ett äktenskap
beslår eller inte består, skall en sådan ansökan anses som ansökan om stämning
enligt 42 kap. rättegångsbalken.

(Jfr 14 kap. 4 § i de sakkunnigas förslag)

Paragrafen motsvarar 15 kap. 4 §
första stycket första och tredje meningarna.

Det i praktiken vanligaste fallet
är atl frågan om äktenskapsskillnad -den dominerande formen av äktenskapsmål —
väcks genom en gemensam ansökan. Detta fall nämns därför först. Om makarna inte
kan enas om en gemensam ansökan, får den make som vill ha äktenskapsskillnad
ensam göra ansökan om del hos rätten. Domstolen har då - liksom enligt gällande
ordning — alt utfärda stämning på den andra maken.

En ansökan om äktenskapsskillnad
som har gjorts av endast en av makaraa skall anses som en ansökan om stämning
och alltså medföra att stämning utfärdas av domstolen. Delsamma gäller vid en
ansökan om fastställelse av atl etl äktenskap består eller inte beslår. Till de
tvistiga skillnadsmålen hör även mål, vari åklagare för talan om
äktenskapsskillnad (jfr 5 kap. 5 § tredje stycket).

206

' Ändrad lydelse i propositionsförslaget.

s. 207 Kontrollera mot PDF

5 §' Prop. 1986/87: 1

I mål om äktenskapsskillnad får domstolen pröva frågor om
underhålls- 14 ijp 5 § ÄktB bidrag, vårdnad om och umgänge med barn, rätt att
bo kvar i makarnas gemensamma bostad till dess att bodelning sker och förbud
att besöka varandra. Yrkanden i sådana frågor skall framställas i ansökan om äktenskapsskillnad.
Har målet redan väckts, får yrkandet framställas muntligen inför domstolen
eller skriftligen utan särskild stämning i målet. I målet får även prövas
frågan om förordnande av bodelningsförrättare.

(Jfr 14 kap. 5 § i de sakkunnigas förslag)

Paragrafen motsvarar 15 kap. 4 § andra stycket GB.

I ansökan om äktenskapsskillnad kan
makarna enligt förevarande paragraf på samma sätt som nu ta upp åtskilliga
följdfrågor, dvs. frågor som har samband med äktenskapsskillnaden.
Fömtsättningen för att göra det i en gemensam ansökan är att makarna är eniga
även i dessa frågor. Om mål om äktenskapsskillnad pågår, kan yrkanden i sådana
frågor göras muntligen inför rätten eller skriftiigen utan särskild stämning i
målet.

I första stycket anges de frågor
som på detta sätt kan prövas i skillnadsmålet. Medan uppräkningen i gällande
lag endast är exemplifierande är uppräkningen i förevarande paragraf avsedd att
vara uttömmande. Därav följer bl. a. atl frågor om rätlens tillstånd till
förfogande över bostad och bohag (7 kap. 7 §) eller avskiljande av makes
egendom till särskild förvaltning (9 kap. 5 §) inte kan las upp i
skillnadsmålet. Om handläggningen av sådana frågor finns bestämmelser i 18 kap.
2 §. I skillnadsmålel kan inte heller frågor som angår den kommande bodelningen
tas upp i vidare mån än att en bodelningsförrättare kan förordnas av domstolen
(andra stycket). Det är således inle möjligt att på det enklare sätt som gäller
enligt förevarande paragraf ta upp frågor om granderna för bodelningen. Om en
sådan fråga har väckts genom ansökan om stämning, kan domstolen däremot besluta
om gemensam handläggning av skillnadsmålet och det särskilda tvistemålet om det
finns förutsättningar för del.

6§'

Sedan ett mål om äktenskapsskillnad
har väckts, skall domstolen pröva om dom på äktenskapsskillnad kan meddelas
genast. Kan en sådan dom inte meddelas genas:, skall domstolen meddela alt
betänketid löper och ge besked om målels fortsatta handläggning.

(Jfr 14 kap. 6 § i de sakkunnigas förslag)

Denna paragraf motsvarar 15 kap. 5 § GB.

Frågan om dom på äktenskapsskillnad
kan meddelas genast skall domstolen pröva på grandval av del material som
makarna själva lägger fram. Om makarna inle kan visa att det föreligger
föratsättningar för omedelbar äktenskapsskillnad, skall domstolen meddela att
betänketid löper.

Betänketid löper från det att gemensam ansökan gavs in
till domstolen eller den ena makens ansökan om äktenskapsskillnad delgavs den
andra maken (jfr 5 kap. 3 §).

Ändrad lydelse i propositionsförslaget.

207

s. 208 Kontrollera mot PDF

7 §' Prop. 1986/87:1

I mål om äktenskapsskillnad får domstolen, för
tiden till dess att frågan 14 kap. 7 § ÄktB har avgjorts genom dom som har
vunnit laga kraft, på yrkande av någon av makarna

1. bestämma vem av makarna som skall ha rätt all bo
kvar i makarnas

gemensamma bostad, dock längst till dess att bodelning har skett,

2.
förbjuda makarna att besöka
varandra vid vite av fängelse i högst en månad eller böter,

3.
förordna om skyldighet för den
ena maken att utge bidrag till den andra makens underhåll.

Elt beslut enligl första stycket får verkställas på
samma sätt som en dom som har vunnit laga kraft. Beslutet får dock när som
helst ändras av domstolen.

Domstolen får, för tiden till dess att frågan har
avgjorts genom dom som har vunnit laga kraft, även förordna om vårdnad, umgänge
och bidrag till barns underhåll enligt föräldrabalken.

(Jfr
14 kap. 7 § i de sakkunnigas förslag)

Denna paragraf motsvarar tillsammans med de följande
två paragraferna och 13 § innehållet i 15 kap. 11 § GB. I förevarande paragraf
ges närmare bestämmelser om interimistiska (provisoriska) beslut i mål om äktenskapsskillnad.
I föräldrabalken finns vidare bestämmelser om interimistiska beslut i
äklenskapsmål i frågor om vårdnad, umgänge och underhållsbidrag till bam (6
kap. 20 § och 7 kap. 15 § föräldrabalken).

Första
stycket

I paragrafen saknas en föratsättning som finns i
motsvarande bestämmelser i GB. Enligt 15 kap. 11 § första stycket GB kan elt
beslut om rätten att sitta kvar i den gemensamma bostaden och om besöksförbud
meddelas endast i samband med att domstolen förordnar om sammanlevnadens
hävande. Som de sakkunniga har utvecklat (belänkandet s. 405 f) torde detta
förhållande gä tillbaka på en äldre rättsuppfattning, när äktenskapet inte bara
var den enda officiellt erkända formen av samlevnad ulan också innebar en
förpliktelse till samlevnad. Denna förpliktelse kunde inte hävas av makarna
själva utan endast av myndighet. Förordnandet om sammanlevnadens hävande har
emellertid inte längre någon självständig betydelse i familjerättsligt
hänseende. När rättsverkningar knyts lill del förhållandet att makar lever
åtskilda är redan den faktiska särlevnaden tillräcklig och myndighels
godkännande därför överflödigt.

Det förhållandel att ett mål om äktenskapsskillnad
pågår är således i sig tillräckligt för att domstolen på yrkande av den ena
maken skall kunna bestämma vem av dem som skall få bo kvar i bostaden. Elt
sådant förordnande skall liksom hittills gälla längst lill dess all bodelning
har skett.

Besöksförbud kan enligt första stycket på samma
sätt som f. n. förenas med en viiespåföljd där alternativen är fängelse eller
böter. Fängelsetiden kan enligl gällande rätt vara högst elt år. I förevarande
paragraf har tiden i enlighet med de sakkunnigas förslag sänkts lill högst en
månad.

'
Ändrad lydelse i propositionsförslaget. 208

s. 209 Kontrollera mot PDF

Enligt gällande rätt "skall" ett besöksförbud
meddelas av rätten, om en Prop. 1986/87: 1 make yrkar det. Även sedan ÄklB
har trätt i kraft bör besöksförbud 14 kap. 8 § ÄktB normalt meddelas om en
make yrkar det. Som framgår av första stycket föreligger det emellertid inte
längre någon ovillkoriig skyldighet att meddela besöksförbud på yrkande av en
make.

När domstolen med stöd av
bestämmelsen i punkt 3 förordnar om bidrag av den ena maken till den andra
makens underhåll, gäller det i regel underhällsbidrag för tiden fram lill dess
att frågan om äktenskapsskillnad har avgjorts slutligt. Det är alltså frågan om
underhåll under bestående äktenskap enligt 6 kap. 5 eller 6 § ÄktB. 1 enlighet
med den praxis som har utvecklats vid domstolarna efter införandet av systemet
med betänketid vid äktenskapsskillnad räcker del med att en make framställer
ett yrkande om underhållsbidrag för den lid målet pågår. Någon uttrycklig
begäran om att domstolen även i den framtida domen skall fastställa underhåll
för samma tid med yrkat belopp behöver inte samtidigt framställas. Vad som
gäller när domstolen slutiigt dömer i målet behandlas i specialmotiveringen
lill 14 kap. 13 §.

Andra stycket

Av bestämmelsen framgår alt ett
interimistiskt (provisoriskt) beslut får verkställas omedelbart men atl del när
som helst kan ändras av domstolen. Det är således möjligt att ändra ett
förordnande om rätten all bo kvar i den gemensamma bostaden så att del i
stället blir den andra maken som får denna rätt eller att upphäva ett
besöksförbud. I fråga om dessa tvä slag av beslut kan del av naturliga skäl
inte bli frågan om att få någon ändring till stånd med tillbakaverkande effekt.
Delta kan däremot bli fallet med ett förordnande om underhållsbidrag. Om
domstolen finner del utrett att det underhållsbidrag som har löpt har varit för
högt eller för lågt, kan domstolen på yrkande av en make ändra beloppen i
domen. Domstolen kan även - om det finns starka skäl för del — provisoriskt
göra en sådan ändring med tillbakaverkande effekt. Det kan ibland vara av stor
betydelse för en make att förhållandevis snabbt få en sådan ändring lill stånd.

Tredje stycket

Bestämmelsen syftar på de
föreskrifter som finns i 6 kap. 20 § och 7 kap. 15 § föräldrabalken.

8§'

Den make som har berättigats att bo
kvar i makarnas gemensamma bostad har rätt atl använda även det bohag som finns
i bostaden och som tillhör den andra maken. Domstolen får dock beträffande viss
egendom bestämma annat. Avtal som därefter ingås med tredje man om egendomen
inskränker inte nyttjanderätten till bostaden eller det bohag som har överlämnats
på detta sätt.

' Ändrad lydelse i propositionsförslaget. 209

14 Riksdagen 1986/87. 1 saml. Nr 1

s. 210 Kontrollera mot PDF

Har
den ena maken berättigats att bo kvar i bostaden, är den andra Prop.
1986/87' 1

maken skyldig atl genast flytta därifrån. 141 o |jg

(Jfr
14 kap. 8 § i de sakkunnigas förslag)

Första
stycket

Bestämmelserna motsvarar 15 kap. 11 § andra stycket
tredje och fjärde meningarna GB.

Andra
stycket

1 bestämmelsen - som saknar motsvarighet i gällande
rätt - har uttryckligen förklarats atl ett beslut om rätt för den ena maken
alt bo kvar i bostaden innebär alt den andra maken är skyldig all genast flytta
därifrån. Om en sådan skyldighet inle uttryckligen har ålagts den andra maken i
beslutet, behöver därför inle - som f. n. - etl särskilt förordnande om
verkslälhghelen och sättet för denna sökas. Det blir vidare klart att etl
beslut om rätt för den ena maken att bo kvar i bostaden kan verkställas genom
avhysning av den andra maken enligt bestämmelserna i 16 kap. utsökningsbalken.

9§

Beslut enligt 7 § får meddelas utan
huvudförhandling. Innan beslutet meddelas skall den andra maken få tillfälle
att yttra sig över yrkandet. Har domstolen kallat makarna till förhandling och
uteblir den make som har framställt yrkandet, skall detta anses återkallat till
den del det inte har medgetts av den andra maken. Atl den andra maken uteblir
från förhand-Ungen hindrar inte alt yrkandet prövas.

(Jfr
14 kap. 9 § i de sakkunnigas förslag)

Paragrafen innehåller bestämmelser om möjligheterna
att meddela interimistiska (provisoriska) beslut utan huvudförhandling. De
förelägganden som ges vid kallelse till förhandling i indispositiva tvistemål
passar inte så väl i fråga om de följdfrågor som kan behöva regleras genom
interimistiska beslut i mål om äktenskapsskillnad. Till den möjlighet som
gäller redan i dag att meddela sådana beslut utan huvudförhandling (jfr 15 kap.
11 § tredje stycket GB) har därför lagts särskilda bestämmelser om verkan i
visst avseende av alt en make uteblir från en förhandling lill vilken maken har
kallals. Dessa bestämmelser medför atl kallelsen till förhandlingen bör få en
annan utformning. Del bör framhållas att en make alltid kan återkomma med ett
nytt yrkande om ett interimistiskt beslut, när elt tidigare framställt sådant
yrkande anses återkallat på grand av hans eller hennes utevaro.

210

s. 211 Kontrollera mot PDF

10 § Prop.
1986/87:1

Särskilt yrkande om dom på äktenskapsskillnad efter betänketid skall 14 kap.
lo § ÄktB

framställas
muntligen inför domstolen eller skriftligen. Har yrkandet framställts av
endast en av makaraa, skall domstolen bereda den andra maken tillfälle atl
yttra sig över yrkandet.

(Jfr
14 kap. 10 § i de sakkunnigas förslag) Paragrafen motsvarar 15 kap. 7 § första
stycket GB.

11 §'

Återkallar den ena maken talan om
äktenskapsskillnad sedan gemensam ansökan om äktenskapsskillnaden har getts in
'till domstolen eller sedan hans eller hennes yrkande om äktenskapsskillnad har
delgetts den andra maken, skall målet trots detta prövas om den maken yrkar det.
Detsamma gäller när en make uteblir från en förhandling till vilken han eller
hon har förelagts alt infinna sig vid påföljd atl talan i målet annars
förfaller. Makaraa skall upplysas om dessa följder, då de kallas till
förhandling i frågan om äktenskapsskillnad eller då en makes återkallelse
delges den andra maken.

Om domstolen kallar lill förhandling med anledning
av särskilt yrkande om dom på äktenskapsskillnad efter betänkelid, skall den
make som har framställt yrkandet föreläggas alt infinna sig till förhandlingen
vid påföljd att yrkandet annars förfaller. Den andra maken skall föreläggas
vite.

(Jfr
14 kap. 11 § i de sakkunnigas förslag)

Första
stycket

Bestämmelserna
motsvarar i huvudsak 15 kap. 7 § andra stycket GB.

F.n. gäller vid återkallelse av talan om
äktenskapsskillnad alt målet ändå skall prövas, om en make yrkar det. Detta
gäller dock endast om återkallelsen sker "sedan betänketid böriat
löpa". Enligt familjelagssakkunniga synes viss tvekan ha förekommit om
innebörden av denna föratsättning (betänkandet s. 407; jfr även SvJT 1978 rf
s. 22 och NJA 1983 s. 408). Som de sakkunniga har föreslagit är det bättre att
som föratsättning för en makes rätt att fullfölja målet i stället ange alt en
gemensam ansökan om äktenskapsskillnad har getts in till domstolen eller att
den ena makens yrkande om äktenskapsskillnad har delgetts den andra maken. Från
denna lidpunkt löper alltid betänketiden, när sådan behövs, och domstolens
prövning av frågan eller dess meddelande lill makarna om alt betänketid löper
är ej av konstitutiv innebörd. Med denna lösning kommer alla fall att behandlas
hka, oavsett om äktenskapsskillnaden skall föregås av betänketid eller ej.

Bestämmelsen i första meningen får också betydelse
i det fallet att betänketid har löpt under minst sex månader och en make före
utgången av den tid som anges i 5 kap. 3 § framställer ett särskilt yrkande om
äktenskapsskillnad som han eller hon därefter återkallar efter ettårstidens utgång.
Även i det fallet skall alltså målet prövas, om den andra maken yrkar det.

'
Ändrad lydelse i propositionsförslaget. 211

s. 212 Kontrollera mot PDF

Enligt första stycket likställs med en återkallelse det
fallet att en make Prop. 1986/87: 1 uteblir från en förhandling till vilken
han eller hon har förelagts att komma 14 kap. 12 § ÄktB vid påföljd att
talan i målet annars förfaller. Den andra maken har också då rätt att på
begäran få målet prövat.

Andra stycket

I andra stycket finns bestämmelser
om kallelse till förhandling med anledning av elt särskilt yrkande om dom på
äktenskapsskillnad efter betänketid. Sedan betänketiden har löpt ut och målet
så att säga har kommit in i sitt slutskede blir föreläggandena i indispositiva
tvistemål vid kallelse till förhandling inte alllid lämpliga. Vilken som helst
av makarna kan då framställa elt särskilt yrkande om äktenskapsskillnad, och
det är inle säkert alt det är på initiativ av den som ursprungligen var kärande
som målet tas upp lill förhandling. I andra stycket har därför föreskrivits alt
kallelsen till den som har framställt yrkandet skall innehålla ett föreläggande
för denne att infinna sig vid påföljd all yrkandet annars förfaller, medan den
andra maken skall föreläggas vite.

Om det finns tvistiga följdfrågor
som inte kan avgöras samtidigt med domen på äktenskapsskillnad, kan del vara
lämpligt atl meddela en sådan dom och handlägga de tvistiga frågorna för sig.
Dessa frågor blir då i fortsättningen inte atl betrakta som delar av etl
äklenskapsmål. De får i stället handläggas enligt de processuella regler som
gäller för den aktuella typen av mål. Om t. ex. frågan om underhållsbidrag lill
den ena maken las till fortsatt förhandling efter det att deldom har meddelats
på äktenskapsskillnad, får kallelser och förelägganden fortsättningsvis utfärdas
som i andra disposiliva tvistemål.

12 §'

Då makarna eller en av dem yrkar
äktenskapsskillnad får målet prövas ulan huvudförhandling. Detta gäller också
andra frågor i målet som makarna är överens om.

(Jfr 14 kap. 12 § i de sakkunnigas förslag) Paragrafen
motsvarar 15 kap. 7 § tredje stycket GB.

13 §'

Dömer domstolen till
äktenskapsskillnad, skall den på nytt pröva beslut som har meddelats enligt 7
§.

(Jfr 14 kap. 13 § första stycket i de sakkunnigas förslag)

Om domstolen har meddelat ett
interimistiskt beslut om rätten alt sitta kvar i bostaden och om besöksförbud
skall domstolen på nytt pröva beslutet när den dömer till äktenskapsskillnad.
Vad domstolen då skall ta ställning till är endast i vad mån beslutet även
fortsättningsvis skall gälla till dess att bodelning har skett resp. domen på
äktenskapsskillnad har

' Ändrad lydelse i propositionsförslaget. 212

s. 213 Kontrollera mot PDF

vunnit
laga kraft. Det är också möjligt att domstolen förordnar på annat Prop.
1986/87: 1 sätt än som dittills har gällt. För den tid som det interimistiska
beslutet har 14 kap. 13 § ÄktB varit gällande uppslår emellertid inte några
särskilda problem som måste lösas i domen.

När det gäller interimistiska beslut om
underhållsbidrag ligger saken till på elt annat sätt.

Ett interimistiskt förordnande om underhållsbidrag
har endast temporär giltighet och kan gälla längst till dess att det finns en
dom som har vunnit laga kraft. När domstolen slutligt avgör målet, skall den på
nytt pröva ett tidigare meddelat interimistiskt beslut om underhållsbidrag och
göra en sluUig reglering av underhållsfrågan för den tid som det interimistiska
beslutet har varil gällande.

Formerna för denna omprövning har skiftat i praxis.
Om makarna i samband med domstolens prövning av ett särskilt yrkande om äktenskapsskillnad
efter betänkelid har nöjt sig med den reglering av underhällsfrågan som har
skett genom det interimistiska beslutet och inte har påford-ral någon
omprövning av del, har vissa domstolar förklarat atl beslutet skall beslå utan
att i domen på nytt ta upp och redovisa tidigare yrkanden eller i domslutet
uttryckligen fastställa de olika bidragsbelopp som redan har utgått eUer skolat
utgå. I vissa hovrätlsavgöranden har emellertid denna metod underkänts (se SvJT
1979 rf s. 35 och Göta hovrätts beslut den 23 december 1983, SÖ 810 i mål Ö
821/83). Enligt dessa avgöranden kan ett förordnande om att det interimistiska
beslutet skall bestå inte gälla för längre tid än till dess alt domen vinner
laga kraft.

Vid remissbehandlingen har också framhållits att
nuvarande oenhetliga domslolspraxis när det gäller sättet att på nytt pröva de
interimistiska underhållsbidragen har lett till svårigheter pä
verkställighetsstadiel. Riksskatteverket har framhållit att etl interimistiskt
beslut om underhållsbidrag inte bör utgöra någon exekutionstitel sedan domen på
äktenskapsskillnad har vunnit laga kraft. Verket ansluter sig således till den
uppfattning i frågan som har kommit lill uttryck i de nyss redovisade
hovrättsavgörandena.

Genom en lösning av delta slag vinns den fördelen
att det endast finns en exekutionstitel vid varie givet ögonblick. Fram till
dess att äktenskapsskillnadsdomen vinner laga kraft är det interimistiska
beslutet exekutionstitel. Därefter är det domen som utgör underlag för
verkställigheten. Förevarande paragraf har därför, till skillnad från vad de
sakkunniga har föreslagit, utformats så alt det i äktenskapsskillnadsdomen
skall uttryckligen anges vilka underhållsbidragsbelopp som skall utgå för den
lid som det interimistiska beslutet har gällt. Underhällsskyldigheten skall
således i sin helhet alltid regleras i domen, och det interimistiska beslutets
rättsverkan upphör när domen vinner laga kraft. Den av vissa domstolar använda
metoden att i domen endast ange atl del interimistiska beslutet skall bestå
(eller liknande) kan således inte användas.

213

s. 214 Kontrollera mot PDF

14 §' Prop. 1986/87: I

Har frågan om äktenskapsskillnad förfallit enligl 5 kap. 3 §, skall målet
j4 . |jg

avskrivas. Parterna svarar då för sina egna
rättegångskostnader.

(Jfr 14 kap. 14 § i de sakkunnigas förslag) Denna paragraf
motsvarar 15 kap. 12 § GB.

Mål om underhåll

15 §'

Vad som sägs i 7, 9 och 13 §§ i
fråga om förordnande om underhållsbidrag för tiden lill dess alt frågan har
avgjorts genom dom som har vunnit laga kraft gäller även när

1. en make utan samband med etl mål
om äktenskapsskillnad har yrkat

att den andra maken skall utge underhällsbidrag enligt 6 kap. 5 eller 6 §,

2.
frågor om
underhåll enligl 6 kap. 7 § handläggs sedan dom på äktenskapsskillnad har
meddelats, eller

3.
talan om
jämkning av dom eller avtal om underhållsbidrag förs enligt 6 kap. 11 §.

(Jfr 14 kap. 15 § i de sakkunnigas förslag) Paragrafen
motsvarar 15 kap. 24 § GB.

16 §

Om makarna inte varaktigt bor
tillsammans, får domstolen förplikta en av makarna att lämna bohag till den
andra maken att användas av honom eller henne. Skyldigheten omfattar dock bara
det bohag som tillhörde makarna när samlevnaden upphörde. Avtal som därefter
ingås med tredje man om egendomen inskränker inte nyttjanderätien lill det
bohag som enligt domstolens beslut skall överlämnas.

Etl avtal som makarna har ingått
med varandra om nyttjanderätten får jämkas av domstolen, om det finns skäl för
det med hänsyn till att förhållandena har ändrats eller om avtalet är oskäligt
med hänsyn till omständigheterna vid dess tillkomst och förhållandena i
övrigt.

Domstolen får på yrkande av en av makarna
besluta i frågan om nyttjanderätt för tiden till dess att frågan har avgjorts
genom dom som har vunnit laga kraft. Beslut meddelas på det sätt som anges i 9
§. Beslutet får verkställas pä samma sätt som en dom som har vunnit laga kraft
men får när som helst ändras av domstolen.

(Jfr 14 kap. 16 § i de sakkunnigas förslag)

Paragrafen motsvarar 15 kap. 25—27
§§ GB samt i fråga om nyttjanderätt till bohag även 5 kap. 11 § GB.

Det bör observeras att förevarande
paragraf inte tar sikte på enbart sådant bohag som ingår i makarnas gemensamma
bohag enligl 7 kap. 4 § andra och tredje styckena. Även egendom som används för
fritidsändamål kan således las i anspråk vid en tillämpning av förevarande
paragraf. Däremot ligger det i sakens natur att bohag som inle har varil avsett
för gemensamt begagnande inle bör omfattas av domstolens beslut om överlämnande
enligt paragrafen. Detta har inte ansetts behöva anges uttryckligen i
lagtexten.

' Ändrad lydelse i propositionsförslaget. 214

- Beträffande första stycket se 6 kap. 6 § andra stycket i
propositionsförslaget. Andra stycket har utgått helt. Tredje stycket har fått
ändrad lydelse i propositionsförslaget.

s. 215 Kontrollera mot PDF

Gemensamma
bestämmelser Prop. 1986/87: 1

17 §> 14 kap. 17 §ÄktB

I äktenskapsmål och mål om
underhåll är tingsrätten domför med en lagfaren domare och tre nämndemän.
Tingsrätten är dock domför med en lagfaren domare i samma omfattning som i
andra tvistemål. Dessa domför-hetsregler gäller även om andra frågor handläggs
i rättegången.

Om det behövs med hänsyn lill
målels omfattning eller någon annan särskild omständighet, får fyra nämndemän
sitta i rätten.

Om det inträffar förfall bland
nämndemännen sedan en huvudförhandling har påbörjats, är rätten domför med en
lagfaren domare och två nämndemän.

När nämndemän skall ingå i
tingsrätten, skall ordföranden vid överläggning redogöra för omständighelema i
målet och innehållet i gällande rätt. Vid omröstning skall först ordföranden
och därefter nämndemännen säga sin mening. I övrigt gäller bestämmelserna i
rättegångsbalken om överläggning och omröstning i tvistemål.

(Jfr 14 kap. 17-19 §§ i de sakkunnigas förslag)

Paragrafen motsvarar 15 kap. 29 och
30 §§ GB. Den behandlar rättens sammansättning i äktenskaps- och underhållsmål.

Enligt gällande rätt handläggs med
en lagfaren domare och nämnd äktenskapsmål, boskillnadsmål, mål rörande
bodelning och underhållsmål. Boskillnadsmålen har fått utgå ur uppräkningen i
förevarande paragraf eftersom boskillnadsinstitutet nu avskaffas och ÄktB inte
medger någon tvist om huravida och hur bodelning skall ske under ett bestående
äktenskap.

Även mål rörande bodelning har fått
utgå. Till skillnad från vad som gäller beträffande äktenskapsmål och mål om
underhåll kan det nämligen ibland vara svårt att skilja ut mål rörande
bodelning från vanliga tvistemål. Detta är en praktiskt viktig fråga i gällande
rätt, eftersom vanliga tvistemål skall handläggas av lagfama domare utan
medverkan av nämnd. Dessa gränsdragningsproblem har medfört atl domstolar har
kommit all handlägga mål i en sammansättning som senare har underkänts i högre
instans. Målet har därefter fåll handläggas pä nytt i den lägre instansen.

Eftersom gränsdragningen mellan
bodelningsmålen å ena sidan och äklenskapsmål och mål om underhåll å den andra
inte vållar några svårigheter, vilket däremot gränsdragningen mellan
bodelningsmål och andra tvistemål således gör, skall enligl förevarande
paragraf sammansättningen med en lagfaren domare och nämnd gälla endast för
äktenskapsmålen och underhållsmålen. För bodelningsmålen skall i stället gälla
samma sammansättningsregler som i vanhga tvistemål.

Liksom enligl gällande rätt skall
sammansättningen med nämnd kunna användas för att handlägga även andra frågor
som har kommit upp i samma rättegång som äktenskaps- eller underhållsmälet.

Ändrad lydelse i propositionsförslaget. 215

s. 216 Kontrollera mot PDF

18
§' Prop. 1986/87: 1

1 äktenskapsmål och mål om underhåll är hovrätten
domför med tre 14 kap. I8 § ÄktB lagfarna domare och två nämndemän. Fler än
fyra lagfarna domare och tre nämndemän får inte delta. Vid handläggning som
inle sker vid huvudförhandling, liksom när målet i tingsrätten har avgjorts
utan nämndemän, är hovrätten dock domför även med enbart lagfarna domare enligt
vad som sägs i 2 kap. 4 § första stycket rättegångsbalken. Hovrätten är i
övrigt domför enligl vad som sägs i 2 kap. 4 § tredje och fjärde styckena rättegångsbalken.

Tar nämndemän del i målels avgörande, skall vid
överläggning ordföranden eller, om målet har beretts av en annan lagfaren
domare, denne redogöra för omständigheterna i målet och innehållet i gällande
rätt. Vid omröstning skall nämndemännen säga sin mening sist. 1 övrigt gäller
bestämmelserna i rättegångsbalken om omröstning i tvistemål.

(Jfr
14 kap. 20 § i de sakkunnigas förslag)

Paragrafen motsvarar 15 kap. 30 a § GB. Av samma
skäl som i fråga om 14 kap. 17 § har bestämmelserna i förevarande paragraf
gjorts tillämpliga endast på äktenskaps- och underhållsmäl.

15
kap. Ärenden om äktenskaps ingående

I detta kapitel har samlats de bestämmelser som rör
handläggningen av och fullföljd i olika ärenden om ingående av äktenskap.

1 §

I ärenden om tillstånd till äktenskap enligl 2 kap.
1 § skall länsstyrelsen bereda den underåriges vårdnadshavare tillfälle att
yttra sig, om del kan ske. Yttrande skall också inhämtas från socialnämnden i
den kommun där den underårige har sitt hemvist.

Meddelar länsstyrelsen tillstånd till äktenskapet,
får beslutet överklagas av den underåriges vårdnadshavare.

(Jfr
15 kap. 1 § i de sakkunnigas förslag)

Paragrafen
motsvarar 2 kap. 5 § första och tredje styckena GB.

2§'

Pastorsämbetets beslut i fråga om hindersprövning
får överklagas hos domkapitlet genom besvär.

Detsamma gäller beslut av präster inom svenska
kyrkan om förrättande av vigsel.

(Jfr
15 kap. 2 § i de sakkunnigas förslag)

Paragrafen motsvarar 3 kap. 4 § andra stycket
första meningen och delar av 4 kap. 10 § första meningen GB.

Ändrad
lydelse i propositionsförslaget. 216

s. 217 Kontrollera mot PDF

3 §' Prop. 1986/87: 1

Beslut av lagfarna domare i
tingsrätter eller av särskilt förordnade vig- 15 kap 3 S ÄktB
selförrättare om förrättande av vigsel får överklagas hos länsstyrelsen genom
besvär.

(Jfr 15 kap. 3 § i de sakkunnigas förslag)

Paragrafen motsvarar delar av 4 kap. 10 § första meningen
GB.

4§'

Länsstyrelsens beslut om tillstånd
till äktenskap eller om förrättande av vigsel får överklagas hos kammarrätten
genom besvär.

Detsamma gäller beslut av
domkapitlet om hindersprövning eller om förrättande av vigsel.

(Jfr 15 kap. 4 § i de sakkunnigas förslag)

Paragrafen motsvarar 2 kap. 5 §
andra stycket, 3 kap. 4 § andra stycket andra meningen och 4 kap. 10 § andra
meningen GB.

16 kap. Registreringsärenden

I detta kapitel har samlats
bestämmelserna om handläggningen av regis-ireringsärenden. I 1 § behandlas
äktenskapsregistret medan övriga paragrafer i kapitlet gäller handläggningen
vid tingsrätt.

I §

För hela landet gemensamt skall
föras ett äktenskapsregisler för inskrivning av de uppgifter som skall
registreras enligt denna balk eller som skall las in i registret enligt andra
bestämmelser.

Närmare föreskrifter om hur
äktenskapsregistret skall föras meddelas av regeringen.

(Jfr 16 kap. 1 § i de sakkunnigas förslag)

I förevarande paragraf anges att
det - liksom f. n. - skall finnas elt för hela riket centralt
äktenskapsregister (jfr 16 kap. 3 och 5 §§ GB och kungörelsen 1952:87 ang.
äklenskapsregislret).

Bestämmelser om hur
äklenskapsregislret skall föras kan som f. n. meddelas av regeringen.

I ÄklB har föraisatts att
registrering i äklenskapsregislret skall ske beträffande dom i äktenskapsmål
varigenom ett äktenskap har förklarats vara ogiltigt och dom på
äktenskapsskillnad. I sädana mål skall även del förhållandet att betänketid
löper antecknas. Bodelning kan nämligen komma alt förrättas redan under det
att målet pågår, och denna bodelning bhr då bestående även om målet inte leder
till äktenskapsskillnad ulan makaraa fortsätter äktenskapet. Vidare skall en
anmälan om bodelning under pågående äktenskap utan samband med äktenskapsmål
registreras Ofr

' Ändrad lydelse i propositionsförslaget. 217

s. 218 Kontrollera mot PDF

9 kap. 1 § andra stycket).
Uppgift om bodelningshandling som en make har Prop. 1986/87: 1 gett in till
rätten för registrering skall också tas med i äktenskapsregistret i kap. 2 §
ÄktB (jfr 13 kap. 6 §). Liksom f. n. skall äktenskapsförord registreras (jfr 7
kap. 3 § tredje stycket). Gåva kräver inte äktenskapsförord enligt ÄktB men kan
registreras (jfr 8 kap. 1 §).

Om anteckning i äklenskapsregislret skall ske i
ytterligare fall, får det ankomma på regeringen atl meddela föreskrifter om
det.

Ansökan
om registrering görs hos tingsrätt.

(Jfr
16 kap. 2 § i de sakkunnigas förslag) Paragrafen saknar motsvarighet i GB.

Första
stycket

När en make söker registrering kan ansökningen ges
in till en tingsrätt, vilken som helst. Genom att inle utpeka viss tingsrätt
som exklusivt behörig att ta emot handlingarna undviks sådana rättsförluster
som nu kan inträda om del i efterhand visar sig att en handling har lämnats in
till fel domstol (jfr NJA 1954 s. 325). Tingsrätten skall sedan vidarebefordra
de uppgifter som skall registreras till äktenskapsregistret.

Andra
stycket

Eftersom gåva mellan makar inle längre kräver
äktenskapsförord eller någon annan handling har makarna getts möjlighet att få
gåvan registrerad pä grandval av en av dem båda undertecknad skriftlig uppgift
om gåvan.

3§

Rätlen skall ta in handlingen i protokollet och
genast översända bestyrkt kopia av handlingen till den myndighet som för
äktenskapsregistret med uppgift om dagen då handlingen gavs in till rätlen.

Begärs registrering av en gåva skall tingsrätten
låta föra in en kungörelse om delta i Post- och Inrikes Tidningar och i
ortstidning. Detsamma gäller om makar gör en anmälan om bodelning enligt 9 kap.
I § andra stycket eller om makarna eller en av dem ger in en bodelningshandling
för registrering.

(Jfr
16 kap. 3 § i de sakkunnigas förslag)

Paragrafen motsvarar närmast 8 kap. 11 § andra
stycket, 13 kap. 15 § och 15 kap. 21 § GB.

Kungörandet i ortstidning skall ske med
utgångspunkt i den ort där makarna har eller — efter äktenskapsskillnad eller
makes död - hade hemvist när talan om äktenskapsskillnad väcktes eller
dödsfallet inträffade

'
Ändrad lydelse i propositionsförslaget. 218

s. 219 Kontrollera mot PDF

(jfr
3 § första stycket lagen 1977:654 om kungörande i mål och ärenden hos Prop.
1986/87: 1

myndighet m. m.). 16 kap. 4 § ÄktB

4§

Om ansökan bifalls, anses registrering ha skett den
dag handlingen kom in till rätten.

(Jfr
16 kap. 4 § i de sakkunnigas förslag) Paragrafen saknar motsvarighet i GB.

17
kap. Bodelningsförrättare

I 23 kap. ÄB finns f. n. bestämmelser om
förordnande av skiftesman och dennes uppgifter med avseende på det arvskifte
som han skall förrätta mellan arvingarna. Till dessa bestämmelser hänvisas i 13
kap. 1 § första stycket GB. Härigenom blir bestämmelserna om skiftesman
tillämpliga även vid bodelning. Som familjelagssakkunniga har ansett är det
emellertid mera logiskt att ha de fullständiga bestämmelserna i
äktenskapslagstiflningen och låta ÄB hänvisa dit, eftersom bodelning alltid
skall ske före arvskifte i de fall då båda behövs. En sådan omläggning har
därför nu gjorts. Vidare har den ändringen gjorts atl den skiftesman som
förordnas enligt bestämmelserna i ÄklB betecknas bodelningsförrättare.

För ÄB: s del har beteckningen skiftesman
behållits. Givetvis kan del även i fortsättningen vara samma person som
förordnas att vara såväl bodelningsförrättare som skiftesman. Något hinder mot
att dela upp uppgifterna (dvs. göra bodelning först och arvskifte sedan)
föreligger dock inte.

1
§

Om makarna inte kan enas om en bodelning, skall
domstolen på ansökan av make förordna någon att vara bodelningsförrättare. Om
det behövs får flera bodelningsförrättare förordnas.

(Jfr
17 kap. 1 § i de sakkunnigas förslag)

Första
stycket

Denna paragraf motsvarar i huvudsak 23 kap. 5 § ÄB.
Vad som där sägs om ingivande av bouppteckning i avskrift eller lämnande av
uppgift om dag för inregistrering av bouppteckning har dock inte tagils med i
första stycket av förevarande paragraf. Enligt 9 kap. 4 § ÄktB får
bodelningsförrättare utses redan av den anledningen alt det behövs för att fä
boupp-

219

s. 220 Kontrollera mot PDF

teckning
till stånd. Enligl 17 kap. 5 § ÄklB åligger det vidare bodelnings- Prop.
1986/87: 1 förrättaren att vid behov se till alt bouppteckning görs. Även om
den ena 17 kap. 2 § ÄktB maken har avlidit får bodelningsförrättare utses innan
bouppteckning har förrättats. Eftersom det vore opraktiskt alt ha olika
förutsättningar för förordnande av bodelningsförrättare och skiftesman kan även
skiftesman utses innan bouppteckningen har gjorts (se den nya lydelsen av 23
kap. 5 § ÄB). Även för skiftesmannen gäller bestämmelsen i 17 kap. 5 § ÄklB om
skyldigheten att se till alt bouppteckning görs.

Andra
stycket

En boutredningsman är utan särskilt förordnande
även bodelningsförrättare. Bestämmelsen härom och de i stycket angivna
undantagen är desamma som i gällande rätt. Lika litet som f.n. innehåller
andra stycket någon bestämmelse om testamentsexekutörs behörighet som
skiftesman. Den finns i stället i 23 kap. 5 § andra stycket ÄB.

2§

Ansökan om förordnande av bodelningsförrättare
skall, om mål om äktenskapsskillnad pågår, göras i målet. I annat fall skall
ansökan ges in lill en tingsrätt som är behörig att pröva tvister om bodelning
mellan makarna.

(Jfr
17 kap. 2 § i de sakkunnigas förslag)

I förevarande paragraf anges hos vilken domstol en
ansökan om förordnande av bodelningsförrättare skall göras. Bestämmelserna
gäller även för förordnande av skiftesman (se den nya lydelsen av 23 kap. 5 §
första stycket ÄB). Om mål om äktenskapsskillnad pågår (beträffande innebörden
av detta uttryck se 9 kap. 9 §) skall ansökan alllid göras hos den domstol som
handlägger målet. Med hänsyn till främst eventuella återkallelser av talan är
det den enda domstol som tillföriitligen kan fastställa om mål om
äktenskapsskillnad pågår. Ges ansökningen in sedan domen på äktenskapsskillnad
har vunnit laga kraft eller är det fråga om bodelning med anledning av en makes
död, är det reglerna om bodelningsforum i 10 kap. 9 § rättegångsbalken som
avgör vilken domstol ansökan skall göras hos.

3§

Skall ansökan prövas i mål om äktenskapsskillnad,
gäller vad som sägs i 14 kap. 9 § också förordnande av bodelningsförrättare.
Även i annat fall skall domstolen, innan den avgör frågan, bereda den andra
maken tillfälle att yttra sig.

(Jfr
17 kap. 3 § i de sakkunnigas förslag)

Paragrafen
har motsvarighet i 23 kap. 7 § första stycket ÄB. Om mål om äktenskapsskillnad
pågår skall ansökan om förordnande av bodelningsförrättare handläggas och
prövas i skillnadsmålel enligt bestäm-

220

s. 221 Kontrollera mot PDF

melserna
om interimistiska beslut i 14 kap. 9 §. Ett förordnande av bödel- Prop.
1986/87: 1 ningsförrättare är dock i sak inle att jämställa med ett
interimistiskt beslut i7 kap. 4 § ÄktB utan är ett slutligt avgörande av
denna fråga. Eftersom en bodelningsförrättare alltid skall utses så fort en
make begär det (se 17 kap. 1 §) är den enklare handläggning som sker i fråga om
interimistiska beslut tillräcklig även när det gäller förordnande av
bodelningsförrättare.

Om den ena maken begär att
bodelningsförrättare skall utses, skall den andra maken beredas tillfälle att
yttra sig över yrkandet. Därvid kan denne framlägga synpunkter på valet av
person för uppdraget som bodelningsförrättare.

Den andra maken kan beredas tillfälle
atl avge sitt yttrande skriftligen men det kan också inhämtas muntligen vid
förhandling. Om domstolen har kallat makarna till en förhandling och den make
som har framställt yrkandet om förordnande av bodelningsförrättare uteblir,
skall yrkandet anses återkallat om inle även den andra maken begär att
bodelningsförrättare utses.

Om ansökan om förordnande av
bodelningsförrättare görs ulan att mål om äktenskapsskillnad pågår skall
domstolen också bereda den andra maken (eller dennes rättsinnehavare) tillfälle
att yttra sig innan frågan avgörs. Vid utseende av skiftesman skall
dödsbodelägarna beredas tillfälle atl yttra sig (se den nya lydelsen av 23 kap.
5 § första stycket ÄB).

Om en make är missnöjd med
domstolens personval när det gäller utseende av bodelningsförrättare, kan maken
överklaga domstolens beslut enligt 18 kap. 3 §.

4§>

Till bodelningsförrättare får
endast förordnas den som har samtyckt till det. Bodelningsförrättaren skall
entledigas om det finns skäl fördel. Innan beslut fattas om entledigande skall
bodelningsförrättaren få tillfälle att yttra sig.

Förordnanden som meddelas när mål
om äktenskapsskillnad pågår upphör att gälla, om talan förfaller eller om
målet avskrivs av annan anledning än den ena makens död.

(Jfr 17 kap. 4 § i de sakkunnigas förslag)

Första stycket

I första stycket av förevarande
paragraf finns bestämmelser som i sak motsvarar 23 kap. 6 § och 7 § andra
stycket ÄB.

Bodelningsförrättaren skall
entledigas om det finns skäl för det. Sådana skäl kan vara att den
ifrågavarande personen inte längre är lämplig som bodelningsförrättare eller
att bodelningsförrättare inle längre behövs. I det senare fallet måste makarna
vara överens, eftersom bodelningsförrättare skall vara förordnad så länge någon
make begär det (17 kap. 1 §). Innan domstolen i ett sådant fall entledigar en
bodelningsförrättare måste dom-

' Ändrad lydelse i propositionsförslaget. 221

s. 222 Kontrollera mot PDF

222

stolen således försäkra
sig om att makarna är överens om detta. Vad som Prop. 1986/87: 1 nu har
anförts om makar gäller även för deras rättsinnehavare. När fråga 17 kap. 5
§ ÄktB uppkommer om att entlediga skiftesman gäller delsamma för dödsbodelägarna
(se den nya lydelsen av 23 kap. 5 § första stycket ÄB).

Andra
stycket

Utformningen
av bestämmelserna i andra stycket har följande bakgrand.

Om en bodelning har gjorts och talan om
äktenskapsskillnad därefter förfaller, skall bodelningen inte återgå ulan
består. Den egendom som en make har erhållit vid en sådan bodelning blir dock
inte genom bodelningen enskild utan skall i egenskap av giflorättsgods ingå i
en kommande ny bodelning mellan makarna (om inte nägot annat har föreskrivits i
etl mellan makarna upprättat äktenskapsförord). Detsamma gäller om bodelning
har gjorts och makarna fortsätter äktenskapet sedan domstolen har avskrivit
målet om äktenskapsskillnad. Om målet avskrivs sedan den ena maken har avlidit,
blir bodelningen också bestående.

Vad som behöver regleras är vad som händer med
bodelningsförrättaren om talan förfaller eller målet avskrivs, innan denne har
fullgjort sitt uppdrag. Om målet avskrivs på grund av en makes död behövs
alltjämt bodelning. Någon anledning att på grand av dödsfallet låta
bodelningsför-rättarens uppdrag upphöra finns därför inte. Om den efterlevande
maken och den avlidna makens rättsinnehavare gemensamt bedömer att de kan klara
av att själva göra bodelningen, kan de tillsammans begära hos domstolen alt
bodelningsförrättaren entiedigas. Om målet avskrivs av annan anledning än den
ena makens död eller om talan om äktenskapsskillnad förfaller, skall däremot
förordnandet för bodelningsförrättaren upphöra all gälla, eftersom det dä inle
längre är aktuellt att göra någon bodelning.

5§

Bodelningsförrättaren skall vid behov se lill att
bouppteckning förrättas. Varje make skall uppge sina tillgångar och skulder. Om
en make underiåter atl lämna uppgifter lill bouppteckningen, får domstolen på
ansökan av bodelningsförrättaren förelägga och döma ut vite.

En make är skyldig att bekräfta riktigheten av en
upprättad bouppteckning med ed inför domstolen, om den andra maken begär del.
I ett sådant fall får domstolen inte avsluta målet förrän eden har avlagts.
Domstolen får för detta ändamål förelägga och döma ul vite.

(Jfr
17 kap. 5 § i de sakkunnigas förslag)

Första
stycket

Som redan har berörts vid 9 kap. 4 § har den
nuvarande bouppteck-ningsförrällarens uppgifter lagts pä bodelningsförrättaren.
Om en make har begärt att en bodelningsförrättare skall förordnas i syfte att
få till stånd en bouppteckning, är det självklart alt del åvilar
bodelningsförrättaren att

s. 223 Kontrollera mot PDF

se
till alt bouppteckning görs. Normalt torde det krävas atl bouppteckning Prop.
1986/87: 1 förrättas när makarna inte är ense. Det kan emellertid inte
undantagslöst n kap. 6 § ÄktB fordras att en bouppteckning i formell mening
görs inför vaoe bodelning vid äktenskapsskillnad. Ibland kan det räcka med att
man i själva bodelningshandlingen tar in uppgifter om egendomen. Liksom det i
9 kap. 4 § har överlåtits åt makarna att själva avgöra om en bouppteckning
behövs när de själva skall förrätta bodelning har i första stycket av
förevarande paragraf bodelningsförrättaren fått rätt att avgöra om
bouppteckning behövs vid bodelning med anledning av äktenskapsskillnad.

Helt annorlunda ligger saken till vid bodelning med
anledning av en makes död. Enligt 20 kap. 1 § ÄB föreligger nämligen en
skyldighet att upprätta bouppteckning när någon har avlidit. I vissa fall kan
dock en s. k. dödsboanmälan ersätta skyldigheten att upprätta en bouppteckning
(20 kap. 8 a § ÄB). Det är om den dödes tillgångar eller, när den döde
efterlämnar make, tillgångarna jämte den dödes andel i makens giftorätts-gods
inte räcker till mer än att täcka begravningskostnaderna och andra utgifter med
anledning av dödsfallel. En ytterligare förutsättning är dock alt tillgångama
inte omfattar fast egendom eller tomträtt.

I första stycket av förevarande paragraf behandlas
också vilka möjligheter en bodelningsförrättare har om en make underiåler att
lämna uppgifter till bouppteckningen (jfr 11 kap. 12 § andra stycket GB).
Domstolen kan då på ansökan av bodelningsförrättaren förelägga vite saml även
döma ut vitel. Vitesfrågorna behandlas som domstolsärenden.

Andra
stycket

Andra stycket innehåller bestämmelser om
bouppteckningsed, liknande dem som nu finns i 20 kap. 6 § andra stycket ÄB (jfr
11 kap. 12 § tredje stycket GB).

Om den ena maken begär att den andra maken skall
avlägga bouppteckningsed, skall denna talan handläggas som dispositivt
tvistemål. Domstolen får inle skilja målet ifrån sig förrän edgängsplikten har
fullgjorts. För att ge domstolen verksamma medel att tvinga fram edgången har
möjlighet öppnats alt i målet förelägga och döma ut vite. När edgången har fullgjorts
kan domstolen meddela avskrivningsbeslut och i samband med det fastställa
eventuell kostnadsersättning i målet.

6§

Bodelningsförrättaren skall bestämma tid och plats
för bodelning samt kalla makarna lill förrättningen.

Kan makarna inte komma överens, skall
bodelningsförrättaren pröva sådana tvistiga frågor som är av betydelse för
bodelningen och inte är föremål för rättegång. I sådant fall skall han i en av
honom underskriven handling själv bestämma om bodelning i enlighet med denna
balk. Finns det inget att dela, skall detta anges i bodelningshandhngen.

(Jfr
17 kap. 6 § i de sakkunnigas förslag)

223

s. 224 Kontrollera mot PDF

Förstastycket Prop. 1986/87: 1

Om
en bodelningsförrättare har förordnats, är det denne som bestämmer 17 kap.
6 § ÄktB när och var bodelningen skall förrättas. Del ankommer på bodelningsförrättaren
atl kalla makarna till förrättningen. Om den ena maken är död skall i stället
dennes rättsinnehavare kallas.

Om en make - eller en avliden makes rättsinnehavare
- uteblir från förrättningen trots att han eller hon bevisligen har fått del av
kallelsen utgör det inget hinder mot att förrättningen genomförs.

Andra
stycket

Vid förrättningen skall bodelningsförrättaren i
första hand försöka få makarna all komma överens om fördelningen av egendomen.
Om det inte går skall bodelningsförrättaren själv bestämma om fördelningen.

När bodelningsförrättaren själv skall bestämma om
fördelningen kan del ibland vara nödvändigt alt först ta ställning till vissa
mellan makarna tvistiga frågor som är av betydelse för bodelningen. Enligl de
sakkunniga råder delade meningar om vilka befogenheter som skiftesmän enligl
gällande rätt har när det gäller atl pröva sådana frågor som är prejudiciella
i förhållande till själva delningen. I andra stycket slås emellertid fast atl
bodelningsförrättaren skall pröva sådana frågor.

Han skall således till en bönan pröva vem av
makarna viss egendom tillhör. Givetvis kan han inte med bindande verkan avgöra
en fråga där tredje man är part. Däremot kan han la ställning till om viss
egendom vid fördelningen makarna emellan skall anses tillhöra den ena maken
eller en utomstående och verkställa delningen av makarnas egendom utifrån sill
ställningstagande i den frågan. Etl sådant avgörande blir, om del inle
klandras, bindande makarna emellan men inle bindande i förhållande lill tredje
man, som fortfarande kan göra sin rätt gällande.

Bodelningsförrättaren skall vidare pröva om
egendomen skall ingå i bodelningen (jfr 10 kap.). Han skall också beräkna andelar
med tillämpning av bestämmelserna i 11 kap. eller - i förekommande fall -
efter den jämkning enligl 12 kap. som han kan finna befogad. En
bodelningsförrättare skall självfallet inte tillämpa jämkningsbeslämmelserna i
12 kap., om parterna i bodelningen är överens om att det inle skall ske.

När bodelningsförrättaren har slutfört
andelsbestämningen skall han göra lottläggningen. Om en make begär att få
överta den andres bostad eller bohag, skall bodelningsförrättaren också göra
den behovs- och skälighetsprövning som skall ske i sädana fall.

Som har framgått av det anförda är
bodelningsförrällarens arbete uppdelat i ett antal avgränsade moment. Om
makarna är överens om lösningen av de frågor som aktualiseras under ett av
dessa moment, skall bodelningsförrättaren lägga makamas överenskommelse i den
delen till grund för del fortsalla bodelningsarbelet. Del kan t. ex. länkas alt
makarna är ense om andelsberäkningen men tvistar om lottläggningen. I elt
sådant fall skall

224

s. 225 Kontrollera mot PDF

alltså
bodelningsförrättaren utgå från makarnas överenskommelse belräf- Prop.
1986/87: 1

fande andelsbeslämningen när han lägger ul lotterna. 17
kap. 6 § ÄktB

Om makarna inte är ense i en fråga som är av
betydelse för bodelningen, skall bodelningsförrättaren kunna avgöra frågan.
Härigenom undviks den fördröjning som enligl nu gällande ordning inträffar om
bodelningsförrättaren hänvisar makarna atl först tvista om saken vid domstol.
Bodelningsförrättaren kan alltså i fortsättningen inte skjuta avgörandet av en
delfråga ifrån sig. Om makarna eller en av dem vill att han skall la ställning
i en prejudiciell fråga kan han inte undandra sig det.

Bodelningsförrällarens handläggning av en
prejudiciell fråga måste bli summarisk och enkel. Han får formlöst inhämta de
uppgifter som behövs för atl avgöra saken. Del får också ankomma på makarna atl
förebringa den erforderliga utredningen.

En fråga för sig är om makarna eller en av dem
skall ha rätt att föra en tvistig fråga lill domstol i stället för alt låta den
avgöras av en bodelningsförrättare. Så länge någon bodelningsförrättare inte
har förordnats föreligger självfallet inget hinder mot atl väcka talan vid
domstol i en fråga som är av betydelse för bodelningen. ÄklB innehåller inte
heller något förbud mot att en sådan talan väcks sedan bodelningsförrättare har
förordnats. Om en make finner det vara så viktigt för den fortsatta
bodelningsförrättningen att en prejudiciell fråga avgörs av domstol, bör han
eller hon ha möjlighet alt föra särskild talan rörande frågan. Därtill kommer
att en make ibland kan vara intresserad av att få frågan avgjord genom elt
avgörande som har en vidare rättsverkan än den som en bodelningsförrättares
beslut kan medföra. Om maken för en sådan tvist till domstol, utgör detta
liksom enligt gällande ordning elt hinder mot att bodelningsförrättaren prövar
frågan.

Den nya ordningen innebär att
bodelningsförrättarens prövning än mer får karaktären av ett judicielll
förfarande än f. n. Hans befogenheter såvitt avser den prejudiciella prövningen
blir i princip desamma som domstolens. Därmed anges också begränsningen.
Bodelningsförrättaren får inte pröva sådana frågor som inle heller domstolen
äger pröva prejudiciellt.

Innebörden av bodelningsförrällarens prövning kan
belysas genom en blick på den betydelse som förrättningen får för framliden.
Bodelningsförrällarens avgörande påverkar inte en utomståendes möjligheter atl
göra sin rätt gällande. Det är bara makaraa emellan som bodelningen blir
bindande, om den inle klandras till rätlen. Del är vidare endast fördelningen
av egendomen som omfattas av avgörandets rättsverkan. Häri inbegrips inle bara
själva lottläggningen utan även sådana delar av bodelningen som avser huravida
egendomen ingår i bodelningen, värderingen och andelsbestämningen. Dessa
frågor kan inte pä ordinär väg tas upp på nytt sedan förrättningen har vunnit
laga kraft. En make är vidare förhindrad all därefter fä prövat om han eller
hon hade större behov av bostaden och därför hade bort tilldelas denna.
Fördelningen av egendomen gäller även om den missnöjda maken aldrig
aktualiserade frågan om elt övertagande av bostaden under bodelningen.

225

15 Riksdagen 1986/87. I saml. Nr 1

s. 226 Kontrollera mot PDF

Förrättningens
rättskraft omfattar också frågan om vem av makarna som Prop. 1986/87: 1 var
ägare till viss egendom. Sedan bodelningen har vunnit laga kraft kan 17
kap. 6 § ÄktB inte den andra maken på ordinär väg få prövat om egendomen i
stället tillhörde honom eller henne. Genom bodelningen har den make som därvid
har tilldelats egendomen fått äganderätt till den i förhållande lill den andra
maken.

Även när det gäller skuldtäckningen står
bodelningsförrättarens avgörande fast sedan bodelningen har vunnit laga kraft.
Det innebär atl fördelningen av egendom vid bodelningen inte kan ändras på
talan av den ena maken även om det senare skulle visa sig all skuldfrågan har
bedömts felaktigt av bodelningsförrättaren. En annan sak är att del bara är
fördelningen av egendom som inte kan rubbas på ordinär väg. Det bakomliggande
skuldförhållandet påverkas inte av bodelningsförrättarens avgörande, inte ens
om det är makarna själva som är parter i detta. En förmögenhets-rättslig
fordran som den ena maken har på den andra eller en fordran på underhåll
avseende tiden före den dag till vilken bodelningen hänför sig kan prövas i en
tvist mellan makarna oavsett hur bodelningsförrättaren bedömde
rättsförhållandet.

Om bodelningsförrättaren är hindrad att pröva viss
prejudiciell fråga därför att rättegång pågår i den frågan när bodelning skall
ske, kan det ibland vara lämpligt atl göra en partiell bodelning. Vid denna
delas makarnas bo med undantag av den egendom eller så mycket egendom vars
fördelning beror av domstolens avgörande.

Om en tvist pågår mellan en make och en utomstående
om t. ex. äganderätten till viss egendom, påverkar utgången av denna tvist
givetvis bodelningen. Är det angeläget atl bodelningen sker innan tvisten har
avgjorts, kan det ibland lösas genom atl bodelningsförrätlningen görs
villkorad. Alternativa lösningar på bodelningen kan då bestämmas beroende på
vem som vinner tvisten. Motsvarande gäller om tvisten avser en makes skuld lill
någon utomstående.

Det är inte säkert alt resultatet av
bodelningsförrättningen blir att egendom skall utges av den ena maken till den
andra. Det kan vara så att bodelningsförrättaren delar den ena makens åsikt att
det inte finns någon egendom som skall ingå i delningen. Även om det finns
sådan egendom som skall ingå i delningen kan den gå åt helt och hållet för
skuldtäckningen. Resultatet av en tillämpning av jämkningsreglerna kan bli att
vardera maken behäller sin egendom. Om makarna har fullständig egendomsskillnad
kan bodelningsförrätlningen ha haft till syfte enbart att avgöra en begäran av
den ena maken om all få överta bostad eller bohag som tillhör den andra maken.
Denna prövning kan utmynna i att förrättningsmannen beslutar alt någol
övertagande inte skall ske. Om förrättningsmannen kommer fram till alt det inte
finns någol all dela, skall detta anges i bodelningshandlingen. Härigenom blir
förrättningsmannens ståndpunkt i denna fråga klarlagd. Om en make är missnöjd
med förrätlningsmannens

226

s. 227 Kontrollera mot PDF

avgörande
därför att maken anser att del finns egendom att dela eller Prop. 1986/87:
1 därför att makens begäran om att få överta bostad eller bohag inte har
lett 17 kap. 7 § ÄktB lill elt beslut om övertagande, får maken föra klandertalan
enligt 17 kap. 8 § andra stycket.

7§

Bodelningsförrättaren har rätt att få arvode och
ersättning för sina utgifter.

Kostnaderna skall betalas av makarna med hälften
vardera. Bodelningsförrättaren kan dock vid bodelningen bestämma en annan fördelning,
om den ena maken genom vårdslöshet eller försummelse har orsakat ökade
kostnader eller om makarnas ekonomiska förhållanden ger särskild anledning
till det.

I förhållande till bodelningsförrättaren svarar
makarna solidariskt för dennes ersättning.

(Jfr
17 kap. 7 § i de sakkunnigas förslag)

Första
stycket

Av bestämmelsen framgår att bodelningsförrättaren
har rätt att få arvode och ersättning för sina utgifter (jfr 23 kap. 9 § ÄB).
Till bodelningsförrällarens kostnader räknas också de kostnader som kan
uppkomma som följd av atl denne har nödgats anlita särskild värderingsman för
bouppteckning som behövs vid bodelning med anledning av äktenskapsskillnad.
När det gäller bouppteckning efter den ena makens död följer av ÄB: s föreskrifter
att kostnaderna skall belasta dödsboet.

Andra
och tredje styckena

Kostnaderna för bodelningsförrättarens uppdrag
skall normalt fördelas lika mellan makarna. Förrättningsmannen kan dock i vissa
fall bestämma en annan fördelning. Det ena fallet avser att en make genom
vårdslöshet eller försummelse har orsakat ökade kostnader. Maken kan t. ex.
genom att lämna felaktiga upplysningar eller genom atl undanhålla information
ha vållat förrättningsmannen extra arbete.

Det andra fallet har däremot inget samband med atl
en make uppträtt klandervärt i samband med bodelningen. Det är i stället stora
skillnader i makarnas ekonomiska ställning efter bodelningen som kan utgöra
skäl atl jämka kostnadsfördelningen. Om den ena maken efter bodelningen har
betydligt mindre egendom än den andra maken, kan det utgöra skäl att jämka
kostnadsfördelningen. Som en ytterligare fömtsättning för jämkning bör dock
gälla alt den ekonomiskt svagare maken efter bodelningen och sedan kostnaderna
har betalats skulle komma att ha kvar egendom till endast ringa värde. Jämkning
av kostnadsfördelningen av ekonomiska skäl är således avsedd att komma till
användning endast i undanlagsfall.

Bodelningsförrättaren kan bestämma om en annan
fördelning av kostnaderna bara om förrättningen fullföljs lill bodelning.
Fortsätter makarna

227

s. 228 Kontrollera mot PDF

äktenskapet eller
förfaller förordnandet av bodelningsförrättare av annan Prop. 1986/87: 1
anledning, får makarna själva göra upp om fördelningen. Om bodelnings- 17
kap. 8 § ÄktB förrättaren hjälper makarna till en överenskommelse om bodelning,
bör han också försöka förmå dem att ena sig om kostnadsfördelningen. I
förhällande till bodelningsförrättaren svarar dock makarna enligt tredje
stycket solidariskt för kostnaderna.

Bestämmelserna i andra och tredje styckena gäller
inte för arvode och ersättning lill skiftesmän (jfr den nya lydelsen av 23 kap.
5 § första stycket ÄB). Sådana kostnader skall betalas av dödsboet.

8§'

Den bodelningshandling som bodelningsförrättaren
har upprättat skall i original eller bestyrkt kopia så snart som möjligt delges
båda makarna.

Är en make missnöjd med bodelningen, får han eller
hon klandra den genom att inom fyra veckor efter delgivningen väcka talan mot
den andra maken vid den tingsrätt som har förordnat bodelningsförrättaren.
Klandras inte bodelningen inom denna tid, har maken förlorat sin talan. I bodelningshandlingen
skall anges vad en make i dessa avseenden har att iaktta.

1 mål om klander av bodelning får domstolen inhämta
yttrande av bodelningsförrättaren och återförvisa ärendet till honom.

(Jfr
17 kap. 8 § i de sakkunnigas förslag)

Bestämmelserna om klander i förevarande paragraf
motsvarar i huvudsak 23 kap. 8 § andra stycket ÄB. Klandertiden har emellertid
förkortals från tre månader till fyra veckor. Det har vidare föreskrivits att
talan om klander av bodelning alltid skall väckas vid den tingsrätt som har
förordnat bodelningsförrättaren. Till följd härav räcker del med att begära
uppgift från denna tingsrätt, om man vill veta huruvida bodelningen har vunnit
laga kraft.

För att undvika missförstånd om var och hur
klandertalan skall föras skall bodelningsförrättaren i bodelningshandlingen
lämna makarna upplysning om klanderreglerna i de hänseenden som anges i andra
stycket.

Del summariska och förenklade förfarandet inför
bodelningsförrättaren medför att domstolen ofta kan behöva få mer information
från förrättaren än som framgår av bodelningshandlingen och eventuellt
förekommande bouppteckning. I så fall kan domstolen enligt tredje stycket
inhämta yttrande av bodelningsförrättaren. Om domstolen finner skäl för det,
kan domstolen också återförvisa ärendet till bodelningsförrättaren.

18
kap. Gemensamma bestämmelser

I kapitlet har samlats några bestämmelser som är
gemensamma för olika former av talan enligl ÄktB. I 1 § finns bestämmelser om
god man för en bortavarande part. Domstols möjlighet all i särskilt ärende
bestämma om

' Ändrad lydelse i propositionsförslaget. 228

s. 229 Kontrollera mot PDF

rätten
atl bo kvar i makars gemensamma bostad regleras i 2 §, som också Prop 1986/87'
1 innehåller foramregler för sådana ärenden liksom för ärenden om tillstånd i8
kap. 1 § ÄktB för en make att utan den andra makens samtycke förfoga över
bostad och bohag och ärenden om att en makes egendom skall sättas under
särskild förvaltning. I 3 § regleras när talan mot domstols beslut i vissa
äktenskapsrättsliga frågor skall föras särskilt. 4 § anger i vilka sådana
frågor som hovrättens beslut inte får överklagas. I 5 § finns en bestämmelse om
kyrkobokföring av vissa äktenskapsrällsliga uppgifter.

!§'

Om den som talan enligt denna balk riktas mot
saknar känt hemvist och det inte heller kan klarläggas var han eller hon
uppehåller sig, skall dennes rätt i saken bevakas av god man enligt 18 kap.
föräldrabalken. Detsamma gäller, om den som har känt hemvist ulom riket inte
kan nås för delgivning eller om han eller hon underiåter att utse ombud för sig
och det finns särskilda skäl att förordna god man.

Gode mannen skall samråda med den som han har
förordnats för, om det kanske. I fråga om ersättning till gode mannen gäller 10
kap. 13 § föräldrabalken.

(Jfr
18 kap. I § i de sakkunnigas förslag)

Paragrafen motsvarar med viss jämkning 15 kap. 31 §
GB. Någon saklig ändring är inte avsedd.

2§'

Om del i ett mål om äktenskapsskillnad som har
avslutats inte har beslämts vem som skall ha rätt att bo kvar i bostaden till
dess alt bodelning har skett, får domstolen på ansökan av en av makarna meddela
sådant förordnande. Domstolen får även ändra ett tidigare meddelat förordnande.
Ansökan skall ges in lill en tingsrätt som är behörig att pröva tvist om
bodelning mellan makarna.

Till samma tingsrätt skall ges in ansökan om
rätlens tillstånd lill förfogande över bostad och bohag eller om rättens
förordnande atl egendom skall sättas under särskild förvaltning. Om ett mål om
äktenskapsskillnad pågår, skall ansökan dock alltid ges in lill den tingsrätt
som har tagit upp målet.

Innan domstolen meddelar beslut skall motparten
beredas tillfälle att yttra sig.

(Jfr
18 kap. 2 § i de sakkunnigas förslag)

Första
stycket

I bestämmelsen lagfåsls nuvarande praxis, enligl
vilken en fråga om rätlen alt bo kvar i det gemensamma hemmet kan prövas även
sedan domstolen har skilt äktenskapsskillnadsmålet från sig (NJA 1966 s. 466
och 1972 s. 576 samt SvJT 1969 rf s. 35). Del föreskrivs också att en ansökan
om sådan rätt skall göras vid bodelningsforam.

Ändrad
lydelse i propositionsförslaget. 229

s. 230 Kontrollera mot PDF

Andrastycket Prop. 1986/87: I

Vissa frågor som i och för sig kan
aktualiseras redan när mål om 18 kap. 3 § ÄktB äktenskapsskillnad pågår är
sådana alt de bör tas upp för sig och inte enbart som följdfrågor i målet om
äktenskapsskillnad (jfr vad som anförts härom vid 14 kap. 5 §). Det gäller dels
fråga om rättens tillstånd till förfogande över bostad och bohag, dels fråga om
förordnande att egendom skall sättas under särskild förvaltning. När mål om
äktenskapsskillnad pågår skall sådana ärenden anhängiggöras vid den tingsrätt
som handlägger målet om äktenskapsskillnad. Om något sådant mål inle pågår, är
bestämmelserna om bodelningsforam tillämpliga. Beträffande innebörden av
"mål om äktenskapsskillnad pågår" hänvisas till 9 kap. 9 §.

Tredje stycket

Av bestämmelsen framgår att
motparten alltid skall beredas tillfälle att yttra sig innan domstolen beslutar
i ärendet. I sammanhanget kan påpekas att domstolen enligt 4 § tredje stycket
lagen (1946:807) om handläggning av domstolsärenden har möjlighet att meddela
ett interimistiskt beslut angående förordnande att egendom skall sällas under
särskild förvaltning. Det kan bli av betydelse om handläggningen drar ut på
tiden och det finns risk för alt en make försöker skaffa undan egendom.

3§

Meddelar domstolen under
rättegången beslut i frågor som avses i 14 kap. 7, 15 eller 16 § eller 17 kap.,
skall talan mot beslutet föras särskilt.

(Jfr 18 kap. 3 § i de sakkunnigas förslag)

Paragrafen, som motsvarar 15 kap.
32 § första stycket GB, innebär atl talan mot interimistiska beslut i mål om
äktenskapsskillnad eller underhåll skall föras särskilt. Detsamma gäller beslut
om förordnande av bodelningsförrättare enligt 17 kap. Ett sådant beslut är
visserligen inte interimistiskt. Beslutet skall dock enligl 17 kap. 3 §
handläggas på samma sätt som interimistiska beslut, och det är därför
följdriktigt att också talan mot beslut av detta slag skall föras särskilt.

4§

Hovrättens beslut i frågor som
avses i 14 kap. 7, 15 eller 16 § får inle överklagas.

(Jfr 18 kap. 4 § i de sakkunnigas förslag)

Denna paragraf, som motsvarar 15
kap. 32 § andra stycket GB, avser endast interimistiska beslut i mål om
äktenskapsskillnad eller underhåll. Den innebär alltså inte någon inskränkning
i möjligheten att överklaga hovrättens beslut om förordnande av bodelningsförrättare.

230

s. 231 Kontrollera mot PDF

5 § Prop. 1986/87: I

Anteckningar om ingångna eller upplösta äktenskap
skall göras i kyrko- |g kap. s § ÄktB böckerna enligt föreskrifter som
regeringen meddelar.

(Jfr
18 kap. 5 § i de sakkunnigas förslag) Paragrafen motsvarar 16 kap. 2 § GB.

4.2
Förslaget till lag om ändring i ärvdabalken

Ändringarna i ÄB innebär framför allt att den
efterlevande maken får en förbättrad arvsrättslig ställning. Ändringarna berör
3 kap. men medför även följdändringar i ett flertal paragrafer i andra kapitel.
De nya bestämmelserna i ÄklB och den nya lagen om sambors gemensamma hem
föranleder också följdändringar i ÄB. Vidare las allmänna arvsfondens arvsrätt
bort i ett visst fall (3 kap. 8 §).

3
kap.

I 3 kap. finns f. n. bestämmelser om efterlevande
makes arvsrätt och om den rätt till efterarv som tillkommer arvingar i andra
arvsklassen. I denna arvsklass ingår den avlidnes föräldrar, syskon och syskons
avkomlingar.

I den allmänna motiveringen (avsnitt 2.5.1 — 2.5.6)
har frågan om förstärkning av skyddet för den efterlevande maken behandlats
utförligt. Ändringarna i ÄB innebär främst atl den efterlevande maken får en
förbättrad arvsrättslig ställning genom atl han eller hon får rätt till arvet
efter den avlidna maken framför gemensamma bröstarvingar. Den efterlevande maken
ärver egendomen med fri förfoganderätt. När den efterlevande maken i sin tur
avlider, har bröstarvingarna rätt till efterarv avseende kvarlåtenskapen efter
den först avlidna maken. Denna nya ordning föranleder ändringar i reglerna i 3
kap. ÄB.

Efter
dessa ändringar i ÄB gäller följande.

När en make avlider skall först bodelning ske (23
kap. 1 § ÄB). Bodelning behövs dock inte, om del finns endast enskild egendom
i äktenskapet och den efterlevande maken inte begär att få överta bostad eller
bohag (1 kap. 6 § ÄklB). Genom bodelningen klargörs hur mycket som utgör
kvarlåtenskapen efter den avhdna maken. Den fördelas därefter genom arvskifte
(23 kap. I § ÄB). Om den avlidna maken efterlämnar barn som inte är barn även
till den efterlevande maken, skall dessa — om del inte är aktuellt att tillämpa
basbeloppsregeln i 3 kap. 1 § andra stycket ÄB - ha rätt alt fä ut sina
arvslotter vid detta arvskifte. I övrigt ärver den efterlevande maken allt, om
det inte finns testamente. Finns det gemensamma bröstarvingar eller arvingar i
andra arvsklassen till den avlidna maken, ärver den efterlevande maken
egendomen med fri förfoganderätt. De nämnda arvingarna, och i vissa fall även
arvlåtarens övriga barn och deras

231

s. 232 Kontrollera mot PDF

avkomlingar, har rätt till efterarv till denna egendom när
den efterievande Prop. 1986/87: 1 maken i sin lur avlider. Del är i detta fall
viktigt att klargöra hur mycket av 3 kap. 1 § ÄB den efterievande makens
egendom direkt efter arvskiftet som har förvärvats genom arv efter den avlidna
maken och hur mycket som har erhållits genom bodelningen resp. har utgjort
sådan egendom som maken ägde redan före bodelningen och som inte har ingått i
denna. Proportionerna mellan dessa olika egendomsmassor blir nämligen, som
framgår av 3 kap. 2 § ÄB, av betydelse när efterarvingarnas andel i den
efterlevande makens kvarlåtenskap en gång skall fastställas.

Om den först avlidna maken
emellertid inte efterlämnar några efterarvingar, dvs. varken bröstarvingar
eller arvingar i andra arvsklassen, ärver den efterlevande maken
kvarlåtenskapen med äganderätt. Vid den efterlevande makens död går arvet till
hans eller hennes arvsberättigade släktingar. Om det inte finns några sädana
tillfaller kvariåtenskapen allmänna arvsfonden.

Om en efterievande make som har
fått kvariåtenskapen efter den först avlidna maken med fri förfoganderätt har
gift om sig kan vissa komplikationer uppkomma när någon av makarna i det andra
äktenskapet dör. 1 det läget måste nämligen den egendom som den efterlevande
maken i det första äktenskapet innehar med fri förfoganderätt först avskiljas
från hans eller hennes övriga egendom innan bodelning sker med anledning av att
det andra äktenskapet har upplösts genom dödsfallet. Den egendom som innehas
med fri förfoganderätt skall nämligen inle ingå i bodelningen. Motsvarande
gäller även vid bodelning som sker mellan makarna i det senare äktenskapet.
Detta problem är emellertid inle något nytt. Det finns redan i dag när det
finns efterarvingar till den först avlidna maken i del första äktenskapet (se 3
kap. 6 § ÄB).

En efterievande make har möjlighet
att genom testamente disponera över sin egen kvariålenskap. Över den egendom
som maken innehar med endast fri förfoganderätt får maken däremot inle
disponera genom testamente.

1 §'

Var arvlåtaren gift, skall
kvariåtenskapen tillfalla den efterlevande maken. Efterlämnar arvlåtaren någon
bröstarvinge som inte är den efterlevande makens bröstarvinge, omfattar makens
rätt till kvarlåtenskapen dock inte en sådan arvinges arvslott.

Den efterlevande maken har alltid
rätt att ur kvarlåtenskapen efter den avlidna maken, så långt kvarlåtenskapen
räcker, få egendom till så stort värde att den tillsammans med egendom som den
efterlevande maken har erhållit vid bodelningen eller som tillhör honom eller
henne enskilt motsvarar fyra gånger det basbelopp enligt lagen (1962:381) om
allmän försäkring som gäller vid tiden för dödsfallet. Ett testamente av den
avlidna maken är utan verkan i den månförordnandet inkräktar på den rätt för
den efterlevande maken som avses i detta stycke.

(Jfr 3 kap. I och 2 §§ ÄB och 12 kap. 3 § andra stycket
ÄktB i de sakkunnigas förslag)

Ändrad lydelse i propositionsförslaget.

232

s. 233 Kontrollera mot PDF

Förstastycket Prop. 1986/87: 1

Huvudregeln är att arvlåtarens efterievande make i
fortsättningen har 3 kap. 1 § ÄB bästa arvsrätt. Makarnas gemensamma bröstarvingar
får således vänta med att få ut sill arv lill dess båda makarna har avlidit.

Som har utvecklats närmare i den allmänna
motiveringen (avsnitt 2.5.2) är det däremot inle rimligt att en bröstarvinge
till arvlåtaren, som inte är även arvlåtarens makes bröstarvinge, skall behöva
avstå från sin arvslott till förmån för den efterlevande maken. I första
stycket har därför angetts att makens arvsrätt inle omfattar arvslott som
enligt reglerna i 2 kap. tillkommer en sådan bröstarvinge.

En make har inget laglottsskydd för sin arvsrätt.
Genom testamente av den avlidna maken kan alltså den efterievande makens
arvsrätt sättas ur spel. Om ett sådant testamente föreligger, har dock
bröstarvingar möjlighet att göra sina lagloltsanspråk gällande mol testamentstagarna
och påkalla jämkning av testamentet. Vad en gemensam bröstarvinge därigenom
kan erhålla skall tillfalla denne och omfattas alltså inte av den efterievande
makens arvsrätt (7 kap. 3 § i dess nya lydelse).

Andra
stycket

I andra stycket har tagits in den s. k.
basbeloppsregel som f. n. återfinns i 13 kap. 12 § GB. Skälen för att flytta
regeln lill ÄB och för alt omvandla regeln frän en bodelningsregel till en
arvsrättslig regel har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.5.6).

De nya reglerna i andra stycket är lill sin
karaktär närmast att likna vid lagloltsreglerna. De syftar lill all garantera
alt den efterlevande maken i mindre bon alllid får ut elt visst minimibelopp.
Vad maken erhåller genom bodelning och arv skall - tillsammans med egendom som
är hans eller hennes enskilda — uppgå till minst fyra gånger det vid tiden för
dödsfallet gällande basbeloppet enligt lagen (1962: 381) om allmän försäkring.

Genom bestämmelserna i 3 kap. 2 § klargörs att vad
den efterievande maken förvärvar med stöd av den nya basbeloppsregeln alltid
skall omfattas av rätlen lill efterarv. Den nu gällande bestämmelsen i 3 kap.
7 § ÄB upphävs. Denna fråga har behandlats i den allmänna motiveringen (avsnitt
2.5.6). Det bör observeras att barn till den först avlidna maken som denne har
med någon annan än den efterlevande maken skall ingå i efterarvingarnas krets
när man vid den efterievande makens död skall fördela sådan egendom som denna
make har förvärvat med stöd av basbeloppsregeln.

De sakkunniga har föreslagit den ändringen i
förhållande till gällande rätt att även försäkringsbelopp som den efterlevande
maken såsom förmånstagare får vid den först avlidna makens död skall (med
undantag för sådan pension som inle skall ingå i bodelning) vid tillämpning av
basbeloppsregeln vara likställt med vad maken får genom bodelning och arv. Vid
remissbehandlingen har dock påpekats alt så inle är fallet med vad den
efterlevande maken erhåller genom testamente och att del därför inte

233

s. 234 Kontrollera mot PDF

heller bör
gälla beträffande försäkringsbelopp som han eller hon får som Prop.
1986/87: 1

förmånstagare.
Jag delar den uppfattningen. Det bör också beaktas att en 3 kap. 2 § ÄB

regel av
det slag som de sakkunniga har förordat skulle minska skyddet för

den
efterlevande maken och således verka i rakt motsatt riktning mol de

strävanden
till ett ökat eflerievandeskydd som ändringarna i ÄB i övrigt

skall
tillgodose. Någon sådan regel som de sakkunniga föreslagit har därför

inte ställts
upp.

2§'

Lever vid den efterlevande makens
död någon bröstarvinge till den först avlidna maken eller dennes fader, moder,
syskon eller syskons avkomling, skall, om inte annat sägs i tredje stycket
eller i 3—6 §§. hälften av den efterlevande makens bo tillfalla dem som då har
den bästa arvsrätten efter den först avlidna maken. Den efterlevande maken får
inte genom testamente bestämma över egendom som skall tillfalla den först
avlidnes arvingar.

Har en bröstarvinge redan vid den
först avlidna makens död helt eller delvis fått ut sitt arv efter denne, skall
bröstarvingens andel i den efterlevande makens bo minskas i motsvarande mån.

Om det som den efterlevande maken
med stöd av 1 § erhöll av kvarlåtenskapen efter den först avlidne utgjorde
annan andel än hälften av makarnas egendom, skall arvingarna efter den först
avlidne ta samma andel i boet efter den sist avlidne.

(Jfr 3 kap. 3 och 6 §§ i de sakkunnigas förslag)

Första stycket

I första stycket regleras rätten
till efterarv. Enligt gällande rätt har endast arvingar i andra arvsklassen
rätt till efterarv. De nya bestämmelserna i första stycket innebär alt en
sådan rätt i fortsättningen kommer att gälla även för sädana bröstarvingar till
arvlåtaren som är bröstarvingar ocksä lill den efterlevande maken. I vissa fall
kommer även andra bröstarvingar all ha rätt lill efterarv (se
specialmotiveringen till andra stycket).

När en make avlider och efterlämnar
endast bröstarvingar som maken har gemensamt med den efterlevande maken, skall
således hela arvet tillfalla den maken. Denne får fritt förfoga över arvet
under sin livstid men får inte disponera över det genom testamente. Makens rätt
till arvet motsvarar således den rätt som en make har enligt gällande lag, när
del finns efterarvingar i andra arvsklassen.

De gemensamma bröstarvingarna har
rätt till efterarv. Del innebär all de av dem som lever när den efterlevande
maken dör i princip har rätt att såsom arv efter den först avlidna maken
erhålla hälften av den efterlevande makens bo. I praktiken innebär delta atl
boet efter den efterievande maken — om testamente saknas - skall delas så att
vaije gemensam bröstarvinge erhåller två lotter, en efter den först avlidna och
en efter den sist avlidna maken. Att efterarvingarna ibland skall erhålla annan
andel än hälften av den efterlevande makens bo framgår av tredje stycket.

' Ändrad lydelse i propositionsförslaget. 234

s. 235 Kontrollera mot PDF

Den rätt till efterarv som de gemensamma bröstarvingarna
får överens- Prop. 1986/87: 1 stämmer med den efterarvsrält som i dag
tillkommer arvingar i andra 3 kap. 2 § ÄB arvsklassen.

Andra stycket

Även sådana bröstarvingar till
arvlåtaren som inte är bröstarvingar till den efterlevande maken har rätt till
efterarv. Om dessa helt eller delvis har fått ut sitt arv vid arvlåtarens död
skall deras andel i den efterlevande makens bo emellertid minskas i motsvarande
mån. Har ingen bröstarvinge avlidit under liden mellan de båda dödsfallen,
innebär detta alt dessa arvlåtarens ej gemensamma barn har fått ut hela sitt
arv vid förälderns död och att de därför inte kan få något ur efterarvel. Det
kan dock tänkas att den efterlevande maken har ärvt viss egendom med stöd av
basbeloppsregeln i 3 kap. 1 § andra stycket. Har detta inkräktat på dessa
barns arvslott vid den först avlidnes död, skall de få ut en andel i den
efterlevandes bo som motsvarar vad de har gått miste om vid sin förälders död.

Ett sådant barn till arvlåtaren
skall också vara med och dela på efterarvel, om någon av de gemensamma
bröstarvingarna har avlidit under tiden mellan makarnas dödsfall utan att
efterlämna någon avkomling. Detta fall kan belysas med följande exempel.

Om en make, vars kvarlåtenskap
uppgår lill 200 000 kr, efterlämnar den andra maken, två barn som inle är barn
till den andra maken och två gemensamma barn, skall de ej gemensamma barnen
enligl de nya reglerna ärva 50 000 kr var, medan återstående 100 000 kr skall
ärvas av den efterlevande maken med fri förfoganderätt under dennes livstid. De
gemensamma barnen får ingenting vid arvlåtarens död.

Om etl av de gemensamma barnen
avlider före arvlåtarens make och inte har någon avkomling, har arvlåtarens
båda ej gemensamma barn och det återstående gemensamma barnet efterarvsrält när
den efterlevande maken dör. Om efterarvingarnas andel i den efterlevande makens
bo utgör exempelvis 150 000 kr, skall efterarvel fördelas på följande sätt: Det
gemensamma barnet skall få (75 000 -l- 25 000=) 100 000 kr och varie ej
gemensamt skall få 25 000 kr.

Har i stället ett av de ej
gemensamma barnen avlidit före den efterlevande maken, påverkar det däremot
inte fördelningen vid den efterlevande makens död. I det fallet blir det alltså
de båda gemensamma barnen som delar på hela efterarvel.

Skulle situationen vara den alt
båda de gemensamma barnen har avlidit före den efterlevande maken utan alt
efteriämna avkomlingar, blir det de ej gemensamma barnen som delar pä hela
efterarvel. Skulle även dessa dä ha avlidit utan att efteriämna avkomlingar
blir det i stället arvlåtarens släktingar i andra arvsklassen som lar hand om
efterarvel.

En gemensam bröstarvinge kan ha
fått ul en del av sitt arv efter den först avlidna föräldern redan vid dennes
död genom alt göra sitt lagloltsanspråk

235

s. 236 Kontrollera mot PDF

gällande mot en testamentstagare.
I så fall skall denne bröstarvinges andel Prop. 1986/87: 1

i efterarvel minskas i motsvarande mån. 3 kap. 2 § ÄB

För
arvingar i andra arvsklassen innebär de nya reglerna ingen ändring.

Tredje
stycket

Huvudregeln vid efterarv är att efterarvingarna har
rätt lill hälften av egendomen i den sist avlidna makens bo. Enligt gällande
rätt finns några undantag från den regeln. Fanns del enskild egendom i
äktenskapet eller motsvarade kvarlåtenskapen efter den först avlidna maken av
annan anledning inte hälften av makarnas egendom, skall efterarvingarnas andel
i den sist avlidna makens bo justeras i motsvarande mån. Om den först avlidna
maken genom testamente har förordnat atl något av kvarlåtenskapen efter honom
eller henne skall tillfalla annan än den efterlevande maken, skall man vid
beräkning av efterarvingarnas andel göra avdrag för det (3 kap. 2 § ÄB).

Dessa undanlag från principen om en hälftendelning
av den sist avlidna makens bo skall gälla även i fortsättningen. De nya
bestämmelserna i 3 kap. 1 § första stycket innebär emellertid att
hälftendelningen bör frångås i ytterligare ett fall. Det är om någon arvinge
efter den först avlidna maken redan har fått ut sitt arv. Om etl ej gemensamt
barn lill den först avlidna maken har fält ut sitt arv, blir ju - som har
framhållits i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.5.6) — situationen likartad
den som föreligger då en testamentstagare har fält ul sin teslamentslott efter
den först avlidna maken.

Även en gemensam bröstarvinge kan ha fält ul sitt
arv efter den först avlidna maken genast vid dennes död genom atl påkalla
jämkning i testamente enligl 7 kap. 3 § i dess nya lydelse.

Undantagsregeln i tredje stycket bör emellertid
utformas mera generellt ulan alt den därmed får etl mer vidsträckt
tillämpningsområde än som är påkallat. Det bör räcka med alt ange atl
hälftendelning inte skall ske, om det som den efterlevande maken med stöd av
bestämmelserna i 3 kap. 1 § erhöll av kvarlåtenskapen efter den först avlidna
maken utgjorde annan andel än hälften av makamas bo.

Liksom hittills skall eflerarvingama vid den
efterlevande makens död erhålla så stor del av dennes bo som svarar mot den
andel som den efterlevandes arv efter den först avlidne utgjorde av den
efterlevandes behållna förmögenhet efter arvsskiftet. Följande exempel kan
belysa delta. Om den först avlidna maken hade enskild egendom pä 200000 kr och
giftorättsgods 100 000 kr och den efterievande hade 200000 kr i giftorältsgods,
erhåller den efterlevande maken i arv efter den avlidne

(200000-t-
10Q000 + 20Q000 =) 350000 kr. Den efterlevandes behållna

förmögenhet
efter arvskiftet uppgår till 500000 kr. Om den efterievande makens
kvarlåtenskap vid dennes död uppgår till 600000 kr, tillfaller då

236

s. 237 Kontrollera mot PDF

350000x600000 , .n nnn i A e- ♦ = ' i j , r Prop. 1986/87-1

----------------- =) 420 000 kr den först avlidna makens efterarvingar. iu/o/.i

500 000 3 kap. 7 § ÄB

7§'

Om den efterlevande maken vid sin
död efterlämnar en sambo och bodelning skall förrättas mellan samborna, skall
dessförinnan delning äga rum enligt detta kapitel av den efterlevande makens
behållna egendom.

Skall i den efterlevande makens
livstid bodelning ske mellan den efterlevande maken och dennes sambo eller
sambons arvingar, skall av den efterlevandes egendom före bodelningen tas undan
egendom till ett värde som motsvarar vad som enligt 1 -4 §§ skall tillkomma den
först avlidna makens arvingar.

Om den efterlevande maken genom
bodelning med en sambo har erhållit egendom utöver vad maken förut hade,
gäller det som föreskrivs 14 § för det fall att maken har fått egendom i arv,
gåva eller testamente.

Med sambor avses i denna balk en
ogift kvinna och en ogift man som bor tillsammans under äktenskapsliknande
förhållanden.

(Paragrafen saknar motsvarighet i de sakkunnigas förslag)
Om den efterlevande maken sammanbor med någon under äktenskapsliknande
förhållanden uppslår samma slags problem som de som regleras i 6 § för del fall
att den efterlevande maken gifter om sig.

Första stycket

Bestämmelserna motsvarar de
bestämmelser som finns för omgifte i 6 § första stycket. Sambor kan emellertid
ha avtalat att bodelningsreglerna inle skall gälla i deras samboförhållande.
Bodelning mellan sambor skall dessutom endast ske, om någon av dem begär del. I
förevarande stycke har därför salts upp som en föratsättning atl bodelning
skall ske.

Andra stycket

Bestämmelserna motsvarar de
bestämmelser som finns för omgifte i 6 § andra stycket.

Tredje stycket

Bestämmelserna motsvarar de
bestämmelser som finns för omgifte i 6 § tredje stycket.

Fjärde stycket

I detta stycke definieras begreppet
sambor (jfr 1 § andra stycket lagen om sambors gemensamma hem).

Finns det vid den efterlevande
makens död arvsberättigade släktingar efter endast en av makarna, skall dessa
arvingar ärva allt.

(Jfr 3 kap. 11 § i de sakkunnigas förslag)

' Ändrad lydelse i propositionsförslaget. "

s. 238 Kontrollera mot PDF

Genom ändringen av denna paragraf inskränks allmänna arvsfondens
Prop. 1986/87: I arvsrätt. I stället förstärks arvsrätten för de
arvsberättigade släktingarna. 3 kap. 9 § ÄB Skälen för denna ändring har
redovisats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.5.7).

När en efterlevande make dör, är
således allmänna arvsfonden enligt den nya lydelsen av förevarande paragraf
utesluten från arvsrätt så länge det finns någon arvsberälligad släkting kvar
till någon av de avlidna makarna. Om det bara finns arvsberättigade släktingar
efter den ena maken ärver dessa all den egendom som finns kvar i den
efterlevande makens bo. Eftersom sådana släktingar endast kan vara
arvsberättigade efter sin egen släkting och inle efter dennes make skall arvet
anses härröra endast från den ena maken (och således för vae arvinge läggas ut
som endast en lott). Det bör observeras att det såvitt gäller den först avlidna
makens släktingar endast är de av dem som har efterarvsrält som är
arvsberättigade när den efterlevande maken dör. Övriga släktingar till den
första avlidna maken har således ingen arvsrätt i det läget.

Genom denna ändring kommer svensk
rätt på denna punkt att överensstämma med vad som gäller i Danmark, Finland
och Norge.

9§'

Om någon som är bröstarvinge till
den först avlidna maken men inte till den efterlevande maken avstår från sitt
arv efter den först avlidna maken vid dennes död, har han eller hon i stället
rätt att ta del i den efterlevande makens bo enligt bestämmelserna 12 §.

(Paragrafen saknar motsvarighet i de sakkunnigas förslag)
Elt barn som den först avlidna maken har med någon annan än den efterievande
maken har enligt 1 § i detta kapitel jämfört med 2 kap. 1 § rätt att få ul sitt
arv genast vid den först avlidna makens död. I de fall då elt sådant barn bor
tillsammans med den efterlevande maken kan det emellertid ofta framstå som
mera naturligt att barnet väntar med att få ul sitt arv lill dess att även den
efterlevande maken är död. Detta gäller särskilt när etl sådant barn lever i en
familjebildning tillsammans med inte bara den efterlevande maken utan också ett
eller flera för makarna gemensamma barn. I sådana situationer bör del nämligen
normalt inte finnas intresse av alt särbehandla det ej gemensamma barnet. De
nya arvsreglerna i 3 kap. ärvdabalken innebär därför alt ett barn till
arvlåtaren som inte är barn även till arvlåtarens efterievande make kan skjuta
upp uttaget av sitt arv efter arvlåtaren lill dess all även arvlåtarens make är
död. Bestämmelsen i 9 § innebär atl elt sådant barn har kvar sin efterarvsrält
även om det vid arvlåtarens död har avstått från sitt arv efter denne.

Vad som sagts om barn gäller även
andra bröstarvingar. Om den bröstarvinge som har avstått från arvet vid den
först avlidnes död avlider före den efterlevande maken, träder bröstarvingens
avkomlingar i hans eller hennes ställe (2 kap. 1 § jämfört med 1 kap. I § och 3
kap. 2 § första stycket).

' Ändrad lydelse i propositionsförslaget. 238

s. 239 Kontrollera mot PDF

Vad som anförts nu gäller även om
ett barn som arvlåtaren har med Prop. 1986/87: 1 någon annan än den
efterlevande maken är underårigt. Även då bör det om 3 kap. 10 § ÄB barnet
lever i en gemensam familjebildning med den efterievande maken i regel vara
lämpligt att barnets arvsuttag skjuls upp tills även den efterlevande maken
dör. Något generellt hinder för förmyndare eller god man samt överförmyndare
alt för den omyndiges räkning medge atl arvsuttaget skjuts upp föreligger
därför inle.

Vad som har anförts nu medför också
ett behov av ändringar i föräldrabalken. Dessa kommer att tas upp i
lagstiftningsärendet beträffande följdändringar lill de nu föreslagna lagarna.

De nya reglema om verkan av etl
arvsavstående medför självfallet inte något hinder mol alt man i stället väljer
avtal om sammanlevnad i oskifiat bo. Om den efterlevande maken och den avlidna
makens barn är överens om att den efterlevande maken skall få "sitta kvar
i orabbat bo", kan de sålunda åstadkomma detta antingen genom ett avtal om
sammanlevnad i oskiftal bo eller genom att arvlåtarens ej gemensamma bam avstår
från all ta ut arvet vid arvlåtarens död. Del bör dock observeras att de
rättsliga konsekvenserna blir olika beroende på om det ena eller andra
alternativet väljs.

10 §

Detta kapitel gäller ej. om mål om
äktenskapsskillnad pågick vid arvlåtarens död.

(Jfr 3 kap. 12 § i de sakkunnigas förslag)

Paragrafen motsvarar nu gällande 3
kap. 8 §. Bestämmelsen har fått en annan redaktionell utformning. Någon saklig
ändring har inte avsetts. När det gäller all tolka uttrycket "mål om
äktenskapsskillnad pågick" torde ledning kunna hämtas från bestämmelserna
i 9 kap. 9 § ÄktB. Dessa bestämmelser är visseriigen inte formellt tillämpliga
i detta fall men bör ändå kunna anses vägledande vid tilllämpningen av
förevarande paragraf.

6 kap.

I§'

Vad arvlåtaren i livstiden har gett
en bröstarvinge skall avräknas som förskott på dennes arv efter arvlåtaren. om
inte annat har föreskrivits eller med hänsyn till omständigheterna måste antas
ha varit avsett. Är mottagaren en annan arvinge, skall avräkning ske endast om
detta har föreskrivits eller på grund av omständigheterna måste antas ha varit
avsett då egendomen gavs.

Har en make av sitt giftorättsgods
gett förskott på arv /)'// en bröstarvinge som är makarnas gemensamma, skall
avräkning/or detta göras på arvet efter den först avlidna maken. Om detta inte
räcker till, skall återstoden avräknas på arvet efter den andra maken. Vad som
sagts nu gäller

' Ändrad lydelse i propositionsförslaget. 239

s. 240 Kontrollera mot PDF

också
då en efterlevande make av sådan egendom som omfattas av bröst- Prop.
1986/87: I arvingars arvsrätt enligt 3 kap. 2 § har gett förskott på arv till
en bröstar- j 7 8 ÄB vinge till den först avlidna maken.

(Jfr 6 kap. I § i de sakkunnigas förslag)

Paragrafen behandlar frågan om hur
förskott på arv skall avräknas på förskoltslagarens arvslott.

Enligt gällande rätt (6 kap. 1 §
första stycket) skall vad en bröstarvinge har mottagit av arvlåtaren under
dennes livstid avräknas på bröstarvingens arvslott, om inle annat har
föreskrivits eller med hänsyn till omständigheterna måste antas ha varit
avsett. Är mollagaren annan arvinge än bröstarvinge, skall avräkning ske
endast om det har föreskrivits eller på grand av omständigheterna måste anses
ha varil avsett när egendomen gavs.

När det gäller förskott till
bröstarvinge finns det således en presumtion för atl arvlåtaren avsett att
gåvan skall inräknas i arvslotten. Presumtionen kan brytas t.ex. genom en
föreskrift i testamente men även genom en viljeförklaring från arvlåtarens sida
som inte behöver ha karaktären av en uttrycklig föreskrift. Ofta måste del
ligga i sakens natur att någon avräkning inte har varit avsedd, l.ex. när
gåvan har karaktären av sedvanlig skänk. Omständigheter som gör alt avräkning
inte skall ske kan föreligga redan vid gåvans överlämnande men kan också
uppkomma senare.

Om förskott på arv har givits lill
makars gemensamma bröstarvinge av enderas giftorältsgods, skall - om det kan
ske — avräkning för förskottet ske pä arvet efter den make som först avlider.
Om det inte räcker till, skall resten avräknas på arvet efter den andra maken
(6 kap. I § andra stycket).

När det nu införs nya regler om
efterarv för bröstarvingar behöver regeln om avräkning av förskott
kompletteras. Om den efterlevande maken av sådan egendom som omfattas av
bröstarvingars eflerarvsrätt ger arvsförskott till en bröstarvinge lill den
först avlidna maken, bör avräkning ske på samma sätt som enligt paragrafens
gällande andra stycke. Om däremot mottagaren är den efterlevande makens
bröstarvinge men inte den först avlidna makens bröstarvinge, bör arvsförskottet
bara avräknas på arvet efter den efterlevande maken.

7§

Vad en make av sitt giflorättsgods
har gett ett styvbarn eller en avkomling /(// styvbarn skall avräknas på
mottagarens arv efter den andra maken, om inte annat har föreskrivits eller med
hänsyn till omständigheterna måste antas ha varit avsett. Med samma förbehåll
skall, om inte annat följer av I §, vad den efterlevande maken har gett en
sådan arvinge eller testamentstagare som enligt 3 kap. 2 § eller 12 kap. I §
har rätt att ta del i den efterlevande makens bo avräknas på mottagarens lott i
detta. Bestämmelserna i 2- 6 §§ skall tillämpas även i dessa fall.

(Jfr 6 kap. 7 § i de sakkunnigas förslag)

240

s. 241 Kontrollera mot PDF

Ändringen är en följd av ändringarna i 6 kap. I §.
I andra meningen har Prop. 1986/87: 1 inskjutits orden "om inte annat
följer av 1 §" för att markera att frågan om 7 kap. 3 § ÄB avräkning
av förskott till den först avlidna makens bröstarvingar alltjämt uteslutande
regleras i 6 kap. I § trots att sådana bröstarvingar nu kan vara efterarvingar
enligt 3 kap. 2 §.

7
kap.

3§

För utfående av laglott äger bröstarvinge påkalla
jämkning i testamente. Äro flera förordnanden, skall, om ej annat följer av
testamentet, legal ulgå före förordnande till universell testamentstagare och
legat, som avser viss egendom, utgå före annat samt i övrigt nedsättning ske i
förhållande till storleken av vaqe förordnande eller, vad angår förordnande
till bröstarvinge, till den del därav som han ej är pliktig avräkna å sin
laglott.

Vad en bröstarvinge erhåller genom att påkalla
jämkning i testamente skall inte omfattas av den efterlevande makens rätt till
kvarlåtenskapen enligt 3 kap. i andra fall än då jämkningen avser
testamentsvillkor som gäller till förmån för den efterlevande maken.

Bröstarvinge, som ej inom sex månader efter det han
erhöll del av testamentet på sätt i 14 kap. sägs påkallat jämkning genom att
giva testa-mentstagaren sitt anspråk tillkänna eller genom att väcka talan mot
honom, har förlorat sin rätt.

(Paragrafen
saknar motsvarighet i de sakkunnigas förslag)

I ett nytt andra stycke i paragrafen har lagts lill
att vad en bröstarvinge erhåller genom atl påkalla jämkning i testamente inte
skall omfattas av den efterlevande makens arvsrätt. Skälen för denna ordning
har redovisats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.5.2). Om en bröstarvinge
påkallar jämkning i etl testamente för att få ut sin laglott, skall den egendom
som han därigenom förvärvar tillfalla honom genast. Detta gäller även om det är
en bröstarvinge som är testamentstagare.

Som exempel kan nämnas det fallet alt en make dör
och efterlämnar den andra maken, två bam som inle är barn lill den andra maken
och två gemensamma bam. Kvarlåtenskapen uppgår till 400000 kr. I etl testamente
har den avlidne bestämt att hela kvarlåtenskapen skall tillfalla etl av bamen.
De andra barnen gör sina lagloltsanspråk gällande mot testaments-tagaren.
Resultatet blir följande: Del barn som är både arvinge och testamentstagare
får 250000 kr medan de tre andra barnen får ut sina laglotter, dvs. 50000 kr
var. Den efterlevande maken får ingenting Ofr vad som har sagts i den allmänna
motiveringen, avsnitt 2.5.2, om tolkningen av testamentet i etl sådant fall).
Det spelar därvid ingen roll om det är etl ej gemensamt barn eller ett
gemensamt bam som är testamentstagare. Resultatet blir detsamma i båda fallen.

241

16 Riksdagen 1986/87. 1 saml. Nr I

s. 242 Kontrollera mot PDF

Vad en bröstarvinge erhåller genom alt påkalla
jämkning i ett testamente Prop. 1986/87: 1 skall således inle omfattas av den
efterlevande makens arvsrätt. Som har 11 kap. 8 § ÄB framhållits i den allmänna
motiveringen bör detta dock inte gälla om det är den efterlevande maken som är
testamentstagare. Att teslator har önskat ge sin make en starkare rätt till
hela eller viss del av kvarlåtenskapen än enligt arvsreglerna bör inte kunna
medföra att makens ställning försämras jämfört med om testamentet inte hade
funnits. Det skulle nämligen bli fallet när bröstarvingarna påkallade jämkning
av testamentet för att få ut sina laglotler, om det inte i förevarande paragraf
görs ett undantag för del fallet alt det är den efterlevande maken som är
testamentstagare.

Förevarande stycke har därför utformats så att vad
en bröstarvinge erhåller genom alt påkalla jämkning i testamentsvillkor som
gäller lill förmån för den efterlevande maken skall omfattas av den
efterlevande makens arvsrätt. Om testalor har testamenterat hela eller en del
av kvarlåtenskapen till sin make med full äganderätt och testamentet jämkas i
den delen för att tillgodose bröstarvingars lagloltsanspråk, skall således
ifrågavarande egendom ändå omfattas av den efterlevande makens arvsrätt.
Bröstarvingarna får vänta med atl få ut sina laglotter tills även den efterlevande
maken är död. Vid den först avlidna makens död får jämkningen således ingen
annan verkan än att den efterlevande maken får den ifrågavarande egendomen med
fri förfoganderätt i stället för med full äganderätt.

Följande
exempel kan belysa vad som nu har anförts.

En make, vars kvariålenskap uppgår till 200000 kr,
efterlämnar den andra maken, ett barn som inle är barn lill den andra maken och
ett gemensamt barn. I ett testamente har den avlidne testamenterat hela sin
kvarlåtenskap lill den andra maken med full äganderätt. Båda barnen gör nu sina
lagloltsanspråk gällande gentemot testamentstagaren. Resultatet blir följande.

Den efterievande maken får 100000 kr med äganderätt
och 50000 kr med fri förfoganderätt (del gemensamma bamets laglott uppgår ju
lill 50000 kr). Det ej gemensamma barnet får ul sin laglott på 50000 kr.

När den efterlevande maken i sin tur dör har den
först avlidna makens båda barn rätt lill efterarv. Det ej gemensamma bamet har
dock redan fält ut hela sin laglott och är inle berättigat atl erhålla mer. Det
gemensamma bamet skall därför erhålla hela efterarvel.

11
kap.

8§

Har en make gjort testamente lill den andra maken
är förordnandet utan verkan, om äktenskapet är upplöst vid testators död eller
mål om äktenskapsskillnad då pågår. Detsamma gäller, om någon har gjort
testamente till sin sambo men samboförhållandet har upphört före testators död.

(Jfr
11 kap. 8 § i de sakkunnigas förslag)

242

s. 243 Kontrollera mot PDF

I
paragrafen har gjorts ändringar som föranleds av att begreppet trolovad Prop.
1986/87: 1 har tagits bort ur lagen. Några bestämmelser om trolovning finns
inte 14 kap. 4 § ÄB längre i GB och har inte heller föreslagits ingå i ÄktB. I
stället har tillagts en bestämmelse om testamentsförordnande lill förmån för
den som teslator bor tillsammans med under äktenskapsliknande förhållande. Om
ett sådant samboförhållande har upphört vid testators död, är
testamentsför-ordnandet utan verkan.

Beträffande förordnande till lestators make innebär
paragrafens nya lydelse ingen saklig förändring.

14 kap.

4§

Testamente skall sedan bevakning ägt ram delgivas
arvinge genom överlämnande av, föratom bevis om bevakningen,
testamentshandlingen i bestyrkt avskrift eller, i fråga om muntligt
testamente, protokoll över förhör med testamentsvittnena eller annan skriftlig
uppgift om testamentets innehåll.

Efterlämnar testator, jämte make, arvingar som
avses i 3 kap. 2 §, må testamentet, såvitt dessa angår, delgivas dem som vid
liden för delgivningen äro närmast till arv efter testalor.

Äro flera testamentstagare, gäller delgivning, som
verkställts av en bland dem, jämväl för de övriga.

(Jfr
14 kap. 4 § i de sakkunnigas förslag)

Ändringen är en konsekvens av en ändrad indelning
av bestämmelserna i 3 kap.

16
kap.

1§

Vistas, då bouppteckning förrättas, till namnet
känd arvinge efter den döde å okänd ort, skall del hos rätten anmälas av den
som har boet i sin vård. När sådan anmälan sker eller förhållandel eljest
varder kunnigt, skall rätten låta i Post- och Inrikes Tidningar ofördröjligen
inlaga kungörelse, att arv efter den döde tillfallit den bortovarande, med
anmaning till honom att göra sin rätt till arvet gällande inom fem år från den
dag, kungörelsen var införd i tidningen. I kungörelsen skall den bortovarandes
namn upptagas.

I fall som avses i 3 kap. 2 § skall, vid
tillämpning av vad nu sagts, den rätt, som tillkommer den först avlidne makens
arvingar i den efterlevandes bo, behandlas som arv efter den efterlevande
maken.

(Jfr
16 kap. I § i de sakkunnigas förslag)

Ändringen är en konsekvens av en ändrad indelning
av bestämmelserna i 3 kap.

243

s. 244 Kontrollera mot PDF

8 § Prop. 1986/87: 1

Arv, som arvinge enligl 7 § gått
föriustig, skall tillfalla dem som skulle i6kap. 8 § ÄB varil berättigade
därtill, om arvingen avlidit före arvlåtaren eller, i fall som avses i 3 kap. 2
§, före den sist avlidne maken.

(Jfr 16 kap. 8 § i de sakkunnigas förslag)

Ändringen har gjorts av samma skäl som beträffande 16 kap.
1 §.

18 kap.

l§'

Har inte särskild dödsboförvaltning
anordnats enligt 19 kap. skall efterlevande make eller sambo, arvingar och
universella testamentstagare (dödsbodelägare) gemensamt förvalta den dödes
egendom under boets utredning. De företräder därvid dödsboet mot tredje man
samt har rätt att tala och svara i mål som rör boet. Åtgärder som inte tål att
uppskjutas får företas även om någon delägares samtycke inte kan inhämtas.

Har bodelning skett efter
arvlåtarens död eller skall bodelning inte ske. är en efterlevande make eller
sambo inte dödsbodelägare, om han eller hon ej är arvinge eller universell
testamentstagare.

Den som har rätt att ta arv eller
testamente först sedan en annan arvinge eller universell testamentstagare har
avlidit är delägare i dennes bo men inte i arvlåtarens.

Innan testamente bhvit ståndande,
anses såsom delägare såväl arvinge, vilken uteslutits från arv, som ock den,
vilken insatts till universell testamentstagare.

(Jfr 18 kap. 1 § i de sakkunnigas förslag)

Ändringen är föranledd av att en
sambo enligt 5 § lagen om sambors gemensamma hem kan begära atl det gemensamma
hemmet (dvs. bostad och bohag som förvärvats för gemensamt brak) skall fördelas
mellan den efterlevande sambon och den avlidnes arvingar och universella testamentstagare.
Intill dess alt det blir klarlagt om en sambo begär delning av del gemensamma
hemmet är sambon således delägare. En sådan begäran måste enligt 5 § nämnda lag
framställas senast när bouppteckning förrättas. Fram till den tidpunkten skall
således den som vid arvlåtarens död bor tillsammans med arvlåtaren under
äktenskapsliknande förhållanden vara dödsbodelägare, om han eller hon inte
dessförinnan har avstått från sin rätt till bodelning. Om ingen begäran görs
inom den angivna tiden, upphör sambon atl vara dödsbodelägare sedan
bouppteckningen har förrättals.

Om en begäran har framställts, är
sambon dödsbodelägare även efter bouppteckningen. I detta fall varar
delägarskapet lill dess bodelningen har skett.

Självfallet kan en sambo även vara
universell leslamentstagare och i denna egenskap dödsbodelägare under hela
boulredningen.

' Ändrad lydelse i propositionsförslaget. 244

s. 245 Kontrollera mot PDF

Familjelagssakkunniga har
föreslagit även en annan ändring i paragra- Prop. 1986/87: 1 fen. Enligt
gällande lydelse av andra stycket upphör efterlevande make att 19 kap. 15 § ÄB
i denna egenskap vara dödsbodelägare när bodelningen har skett. Delägarskap
föreligger inte heller om bodelning inte skall ske, t. ex. därför att makarna
endast har enskild egendom. De sakkunniga har ansett att dessa bestämmelser kan
utgå eftersom enligt de sakkunnigas förslag maken antingen skulle ha rätt att
överta hela boet oskiftat eller ha arvsrätt och därför alltid borde vara
dödsbodelägare. Enligt min mening bör efterievan-deskyddet emellertid ges en
annan utformning. Make har tillerkänts arvsrätt framför alla andra arvingar
utom bröstarvingar till arvlåtaren vilka inle är bröstarvingar även till
arvlåtarens make. Om en arvlåtare efterlämnar make och sådana bröstarvingar men
inga gemensamma bröstarvingar, utesluter således de ej gemensamma
bröstarvingarna maken från arvsrätt. Har bodelning skett eller skall bodelning
inte ske, har den efterlevande maken i delta fall således ingen rätt som
motiverar alt maken är dödsbodelägare. De ifrågavarande bestämmelserna behövs
därför även i fortsätlning-

19 kap.

15 §

Sä snart dödsboet beretts för
bodelning eller arvskifte samt delning kan äga ram utan men för någon, vars
rätt är beroende av utredningen, skall boutredningsmannen göra anmälan härom
till delägarna och avgiva redovisning för sin förvaltning.

Sedan bodelning eller arvskifte har
förrättats av delägarna, skall boutredningsmannen lämna ut egendomen. Detsamma
gäller när en delning som har verkställts av bodelningsförrättare eller
skiftesman har vunnit laga kraft.

Har boutredningsman frånträtt
uppdraget utan att det blivit slutfört efter vad nu är sagt, är han ock
redovisningsskyldig.

När boutredningsman slutfört sitt
uppdrag, må han på begäran entledigas av rätten.

(Jfr 19 kap. 15 § i de sakkunnigas förslag) Ändringen är
en följd av ändringarna i 23 kap.

20 kap.

2§'

Dödsbodelägare som har egendomen i
sin vård, boutredningsman eller testamentsexekutör skall bestämma tid och ort
för bouppteckning samt utse två kunniga och trovärdiga gode män att förrätta
den. Samtliga delägare skall kallas i god tid till förrättningen. Den avlidnes
efterlevande make eller sambo skall alltid kallas. Även efterarvinge och
universell testamentstagare med rätt efter någon annan skall kallas.

' Ändrad lydelse i propositionsförslaget. 2'*5

s. 246 Kontrollera mot PDF

Omhändertages ej egendomen av delägare, boutredningsman
eller testa- Prop. 1986/87: 1 menlsexekulor, ankommer på annan, som efter
vad i 18 kap. 2 § sägs har 20 kap. 3 § ÄB egendomen i sin vård, att
föranstalta om bouppteckning.

(Jfr 20 kap. 2 § i de sakkunnigas förslag)

Ändringen är föranledd av
bestämmelserna i 5 § lagen om sambors gemensamma hem. Den sakliga nyheten är
att den avlidnes efterlevande sambo alltid skall kallas till förrättningen.
Även en sambo som inle är delägare skall således kallas till bouppteckningen
eftersom han eller hon -i likhet med en make - ofta är den som har bäst
kännedom om förhållandena i boet.

3§

I bouppteckningen anges dagen för
förrättningen, den dödes fullständiga namn, yrke och hemvist saml dödsdagen.
Även namn och hemvist för dem som skall ha kallats till förrättningen skall
anges. För underårig skall anges födelsedatum och för arvinge skall anges hans
släktskap med den döde. Arvinge skall anges även om han är utesluten från del i
kvarlåtenskapen. Om den döde efterlämnar en make. skall för bröstarvingar
anges om de är bröstarvingar även till maken. Kan uppgift i visst hänseende ej
lämnas, skall det anmärkas.

Av bouppteckningen skall framgå
vilka som närvarit vid förrättningen. Där någon som skolat kallas ej närvarit,
skall vid bouppteckningen fogas bevis att han i tid blivit kallad.

(Paragrafen saknar motsvarighet i de sakkunnigas förslag)

Ändringen är en följd av de nya
arvsreglerna i 3 kap. 1 och 2 §§. I bouppteckningen skall alltså anges om en
bröstarvinge till arvlåtaren är bröstarvinge även till arvlåtarens efterlevande
make.

4§'

Den dödes tillgångar och skulder
antecknas sådana de var vid dödsfallet. Därvid anges tillgångarnas värde och
skuldernas belopp.

Var den döde gift, skall båda
makarnas tillgångar och skulder varför sig antecknas och värderas. Hade makarna
eller en av dem enskild egendom eller sådan rättighet som avses i 10 kap. 3 §
äktenskapsbalken skall grunden för att egendomen inte skall ingå i bodelning
och egendomens värde anges särskilt, om det inte på grund av förhållandena är
obehövligt.

Efterlämnar den döde en sambo och
hade någon av dem anskaffat bostad eller bohag för gemensamt begagnande, skall
denna egendom antecknas och värderas särskilt, om den efterlevande sambon har
begärt bodelning. Därvid skall anges vem egendomen tillhör. Även skulder som år
förenade med särskild förmånsrätt i egendomen eller av annan anledning är att
hänföra till denna egendom skall antecknas. Om den efterlevande sambon eller
den avlidna sambons övriga dödsbodelägare begär att få täckning för annan skuld
ur egendomen, skall sambons samtliga tillgångar och skulder antecknas och
värderas.

(Jfr 20 kap. 4 § i de sakkunnigas
förslag)

' Ändrad lydelse i propositionsförslaget. 246

s. 247 Kontrollera mot PDF

Förstastycket Prop. 1986/87: 1

1 första stycket ges generella regler om
redovisningen av den dödes 20 kap. 4 § ÄB tillgångar och skulder. Någon
saklig ändring är inte avsedd.

Andra
stycket

Bestämmelsen innehåller vissa sakliga ändringar.
Redan enligt gällande rätt är del från flera synpunkter lämpligt all det - om
den döde var gift - i bouppteckningen för vae make för sig anges särskilt vad
som är makens giftorältsgods och vad som är hans eller hennes enskilda egendom.
Detta sker dock ganska sällan. Det vanliga tillvägagängssället är enligl
familjelagssakkunniga (betänkandet s. 452) alt det beträffande
giflorättsgodset inte anges vilken av makarna som är ägare.

Med de nya bodelnings- och arvsregler som det nu är
fråga om blir det emellertid nödvändigt att det i bouppteckningen skiljs mellan
kvinnans och mannens giflorättsgods. Ett skäl är att den efterlevande maken
enligt 12 kap. 2 § första stycket ÄktB har rätt atl begära atl makamas sammanlagda
giftorältsgods inte skall delas utan att i stället varie sida skall som sin
andel vid bodelningen behålla sitt giftorättsgods.

För egendom som makarna eller samborna innehar med
samäganderätt bör i förekommande fall anges om den ägs med annat än
hälflenandelar, eftersom det kan fä betydelse för bodelningen och arvsskatten.

I de flesta fall behövs en särredovisning av den
enskilda egendomen, eftersom det med de nya arvsreglerna blir vanligare med
efterarv än enligt gällande rätt. Vid efterarv gäller nämligen atl
efterarvingarna skall erhålla så stor andel av den sist avlidnes bo som svarar
mot den andel som dennes arv efter den först avlidna maken utgjorde av den
efterlevande makens behållna förmögenhet efter arvskiftet. Huvudregeln bör
därför vara alt den enskilda egendomen skall särredovisas. I vissa fall
framstår detta dock som onödigt därför att det inte fyller nägot syfte. Etl
sådant fall är atl arvlåtaren inte efterlämnar någon annan arvinge eller
leslamentstagare än den efterlevande maken. I det fallet räcker det med atl den
avlidnes egendom redovisas utan uppdelning på enskild egendom och giftorättsgods,
eftersom all den avlidnes egendom skall tillfalla den efterlevande maken. Vad
som nu sagts gäller dock endast om kvarlåtenskapen efter den avlidne uppgår
till etl sä lågt belopp all det inte kan bli aktuellt med arvsskatt.

1 andra stycket anges därför att all makamas
egendom skall antecknas och värderas i bouppteckningen och atl det därvid skall
anges om egendomen är enskild egendom och granden för det. Den enskilda
egendomens värde skall ocksä anges särskilt. Om det på grand av
omständigheterna i det enskilda fallet är obehövligt att särredovisa den
enskilda egendomen får detta dock underlåtas.

Vad som har sagts om särredovisning av enskild
egendom skall även gälla sädana personliga eller ej överlålbara rättigheter som
avses i 10 kap. 3 § ÄktB.

247

s. 248 Kontrollera mot PDF

Tredje stycket Prop. 1986/87: 1

I elt nytt tredje stycke har införts föreskrifter
om bouppteckning när en 20 kap. 6 § ÄB avliden person efleriämnar någon som den
avlidne har bott tillsammans med under äktenskapsliknande förhållanden.
Tillägget är en följd av den nya lagen om sambors gemensamma hem. Reglerna i
tredje stycket innebär att bouppteckning efter den avlidne i detta fall skall
innehålla uppgifter om bostad och bohag som samborna hade anskaffat för
gemensamt begagnande, om den efterlevande sambon har begärt bodelning (jfr 5 §
förslaget till nämnda lag). Sådan egendom skall antecknas och värderas
särskilt. Därvid skall anges vem egendomen tillhör.

Enligt 5 § i den nya lagen om sambors gemensamma
hem skall sådan egendom som avses i tredje stycket av förevarande paragraf
delas lika mellan samborna. Vad som skall delas lika är emellertid inte
brattotillgäng-arna. Före delningen skall varie sambo fä avräkna mot egendomen
sådana skulder som han eller hon har och som är förenade med särskild förmänsrätt
i egendomen eller som annars är att hänföra till denna.

Även andra skulder som en sambo har kan få
avräknas. Detta föratsätter emellertid att täckning för skulden inte kan
erhållas ur övrig egendom som tillhör sambon. Del får ankomma på en sambo som
vill få avräkning för en sådan skuld atl själv ta initiativ till atl få skulden
avräknad. Om avräkning begärs, behövs uppgift om samtliga tillgångar och
skulder som denna sambo har för att det skall kunna bedömas om avräkning skall
ske mot den egendom som skall delas. Bouppteckningen bör därför innehålla
uppgifter om det. Förevarande paragraf har utformats med hänsyn till det. Om en
begäran framställs först efter det att bouppteckning har skett, är del skäl atl
göra en tilläggsbouppteckning.

6§'

Uppgifter om boet skall lämnas av den som vårdar
egendomen eller / övrigt bäst känner till boet. Varje delägare samt
efterlevande make eller sambo skall på anmaning lämna uppgifter till
bouppteckningen.

Den som har lämnat uppgifter om boet skall på
handlingen teckna försäkran på heder och samvete att uppgifterna lill
bouppteckningen är riktiga och all inga uppgifter avsiktligt har utelämnats.
Bouppgivaren skall bekräfta sina uppgifter med ed, om talan om edgångförs av
någon vars rätt kan bero därav eller av boutredningsman eller
testamentsexekutör. Samma skyldighet har dessutom dödsbodelägare samt
efterlevande make eller sambo som inte har lämnat uppgifter om boet. Även andra
personer som har tagit befattning med boet kan åläggas att bekräfta uppgifterna
i bouppteckningen under ed.

Gode männen skall på handlingen intyga att alh har
blivit riktigt antecknat och att tillgångarna har värderats efter bästa
förstånd.

(Jfr
20 kap. 6 § i de sakkunnigas förslag)

I första stycket har den avlidnes sambo tagits med
bland dem som är skyldiga atl lämna uppgifter lill bouppteckningen.

'
Ändrad lydelse i propositionsförslaget. 248

s. 249 Kontrollera mot PDF

Ändringarna i andra stycket innebär att även den dödes
sambo kan Prop. 1986/87: 1

åläggas att bekräfta sina uppgifter under ed. 23 kap. 1 § ÄB

23
kap.

I§'

Arvskifte förrättas av arvingar och universella
testamentstagare.

Var den döde gift, skall först
bodelning förrättas enligt bestämmelserna i äktenskapsbalken. Efterlämnar den
döde en sambo och begär denne att bodelning förrättas, skall detta ske innan
arvskifte äger rum.

(Jfr 23 kap. 1 § i de sakkunnigas förslag)

Enligt bestämmelserna i förevarande
paragraf skall bodelning äga ram före arvskifte. Ändringen i paragrafen innebär
dels att hänvisningen till GB har bytts ul mot en hänvisning till ÄktB, dels
att paragrafen skall avse även det fallet att den avlidne efleriämnar en sambo.

2§'

Mot någon delägares bestridande får
skifte ej företas innan bouppteckning har förrättats och alla kända skulder
har betalts eller medel till deras betalning har ställts under särskild vård
eller uppgörelse har träffats som innebär att skulderna inte kan drabba
delägaren.

Står boet under förvaltning av
boutredningsman eller testamentsexekutör, får skifte ej företas innan denne har
anmält att utredningen har slutförts.

(Jfr 23 kap. 2 § i de sakkunnigas förslag)

I paragrafen behandlas bl.a. frågan
om betalning av den dödes skulder före arvskiftet.

Paragrafen har kompletterats med en
regel som innebär atl det i de fall då någon dödsbodelägare bestrider att
arvskifte sker inte föreligger någol hinder mot arvskifte, om uppgörelse
träffas som innebär alt den avlidnes skulder inte kan drabba delägaren.
Motsvarande bestämmelse för bodelning finns i 9 kap. 3 § ÄktB. Motiven för
kompletteringen finns angivna i specialmotiveringen till den paragrafen.

4§

Över arvskifte skall upprättas en
handling som skrivs under av delägarna.

(Jfr 23 kap. 4 § i de sakkunnigas förslag)

' Ändrad lydelse i propositionsförslaget. 249

s. 250 Kontrollera mot PDF

Enligt gällande rätt krävs att dödsbodelägarnas
namnunderskrifter på Prop. 1986/87: 1 arvskifteshandlingen bevittnas. Detsamma
gäller parternas namnunder- 23 kap. 5 § ÄB skrifter på en bodelningshandling
(13 kap. I § GB). I 9 kap. 2 § ÄktB har kravet pä bevillning av underskrifterna
på bodelningshandlingen slopats. Skälen för det har utvecklats i den allmänna
motiveringen (avsnitt 2.2.6). Samma skäl talar för alt det inle heller skall
krävas vittnen vid arvskifte. I paragrafen har därför den ändringen vidtagits
att vittneskravet har tagits bort.

5§

På en delägares begäran skall rätten förordna någon
alt vara skiftesman. Vad som föreskrivs i 17 kap. 1—4 och 6—8 §§
äktenskapsbalken om bodelning, bodelningsförrättare och make skall gälla ifråga
om arvskifte, skiftesman och delägare i boet. Arvode och ersättning till
skiftesmannen skall dock betalas av dödsboet.

Ställs boet under förvaltning av
testamentsexekutör, är denne ulan särskilt förordnande skiftesman. Detta gäller
dock ej, om någon annan redan har förordhats som skiftesman eller om
testamentsexekutorn är delägare i boet.

(Jfr
23 kap. 5 § i de sakkunnigas förslag)

De detaljerade bestämmelser om skiftesman som
hittills har funnits i 23 kap. 5—9 §§ har i förevarande paragraf ersatts av en
hänvisning till bestämmelserna i 17 kap. ÄktB om bodelningsförrättare.

Förevarande paragraf innehåller dock alltjämt några
specialbestämmelser om skiftesman. Till första stycket har förts den regel om
arvode och annan ersättning lill skiftesmannen som förat fanns i 9 §.
Bestämmelsen har fått en nägot moderniserad språklig utformning. Någon saklig
ändring är inte avsedd.

Även
andra stycket har jämkats språkligt.

Övergångsbestämmelserna

1. Denna
lag träder i kraft samtidigt som äktenskapsbalken.

2.
Har arvlåtaren avlidit före
ikraftträdandet, skall äldre bestämmelser fortfarande tillämpas.

3.
Den nya bestämmelsen i 3 kap. 8
§ skall tillämpas även om den först avlidna maken har avlidit före
ikraftträdandet.

(Jfr
övergångsbestämmelserna i de sakkunnigas förslag)

Punkt
1

Bestämmelser om när ÄklB skall träda i kraft kommer
atl tas upp i elt kommande förslag om följdlagstiftning till ÄklB.

250

s. 251 Kontrollera mot PDF

Punkt 2 Prop. 1986/87: I

Bestämmelsen motsvarar vad som brukar föreskrivas
när ny arvslagstiftning träder i kraft.

Punkt
3

Bestämmelsen innebär att allmänna arvsfonden
utesluts frän rätten lill arv, om det när en efterlevande make har avlidit
efter ikraftträdandet finns någon arvsberälligad släkting till någon av makarna.
Denna släkting tar då hela arvet.

4.3
Förslaget till lag om sambors gemensamma hem

Familjelagssakkunniga har föreslagit att de
bestämmelser om sambor som skall införas skall tas in i ÄktB i etl särskilt
kapitel. Somjag har sagt i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.1) har jag
emellertid ansett det lämpligare att dessa bestämmelser i stället placeras i
en särskild lag. Lagen har getts ett namn som nära ansluter till namnet på den
lag (1973:651) om ogifta samboendes gemensamma bostad som redan finns. Den
lagen gäller f.n. till utgången av år 1986 (se prop. 1984/85:11, LU 7, rskr. 10
och SFS 1984:875). Avsikten är att den skall upphöra att gälla när den nya
lagen träder i kraft samtidigt med ÄktB.

I den nya lagen har - i enlighet med en
rekommendation av Svenska språknämnden - ordet sambo använts för att beteckna
en ogift samboende. Den närmare definitionen av sambo finns i 1 § andra
stycket.

Huvudnyheten i den nya lagen är alt en
giftorättsliknande konslraktion införs beträffande egendom som ingår i sambors
gemensamma hem och har förvärvats för gemensamt begagnande. Däralöver sker en
viss förstärkning av rätten för en sambo att efter behovs- och
skälighetsprövning överta en bostad som tillhör den andra sambon när
samboförhållandel upplöses. Samtidigt införs en rätt att överta bohag som ingår
i det gemensamma hemmet och har förvärvats för gemensamt begagnande. Övertaganderätten
motsvaras av inskränkningar i en sambos rätt att själv råda över sin egendom.
För atl hindra alt små bon splittras när en av samborna dör, införs en s. k.
basbeloppsregel liknande den som gäller för gifta, dock begränsad till två
gånger det vid liden för dödsfallet gällande basbeloppet enligt lagen
(1962:381) om allmän försäkring.

Lagen har delats in i olika avsnitt. Efter elt
avsnitt med inledande bestämmelser (1—4 §§), vilka främst innehåller olika
definitioner följer lagens cenlrala bestämmelser omfördelning av det gemensamma
hemmet genom bodelning (5-13 §§). Regler om förfarandet vid bodelning finns i
14 och 15 §§. De hänvisar i huvudsak till motsvarande bestämmelser i ÄklB.
Detsamma gäller beträffande de regler om delning av samägd egendom som finns i
16 §. Till 17 § har förts över de bestämmelser om övertagande av
bostadslägenhet i vissa fall som i gällande rätt finns i lagen (1973:651)

251

om ogifta samboendes gemensamma bostad. Därefter följer
bestämmelser Prop. 1986/87: 1 om inskränkningar i rätten att förfoga över
det gemensamma hemmet (18- 1 § sambolagen -20 §§). I ett avslutande avsnitt
med öwngfl/)ei/äwwe/5er (21-25 §§) finns vissa rättegångsregler.

Inledande bestämmelser

I S'

Denna lag gäller sambors gemensamma bostad och bohag.

Med sambor avses i denna lag en
ogift kvinna och en ogift man som bor tillsammans under äktenskapsliknande
förhållanden.

(Jfr 19 kap. I § ÄktB i de sakkunnigas förslag)

Första stycket

I paragrafen anges lagens tillämpningsområde.

Lagen gäller endast sambors gemensamma bostad och bohag.

Skälen till att lagen har getts elt
så begränsat tillämpningsområde har redovisats i den allmänna motiveringen
(avsnitt 2.1 och 2.6.1).

Begreppet sambor definieras i andra
stycket. Vad som avses med gemensam bostad framgår av 2 §. Motsvarande
definition av gemensamt bohag finns i 3 §.

Andra stycket

Definitionen av begreppet sambor i
andra stycket är avgörande för om förevarande lag är tillämplig eller ej.

I begreppet sambor ligger inte bara
atl mannen och kvinnan inte är gifta med varandra ulan även all inte någon av
dem är gift med någon annan person. Delta har angetts uttryckligen i lagtexten.
Lagen är således inte tillämplig då en gift man eller en gift kvinna sammanbor
under äktenskapsliknande förhållanden med en annan person än maken. Skälet för
detta har redovisats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.6.1).

Till följd av andra stycket i
paragrafen är lagen inle heller tillämplig på homosexuella som bor tillsammans
och har gemensam bostad eller gemensamt bohag. Ocksä skälen lill delta
ställningslagande har angetts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.6.1).

Lagen är alltså tillämplig när en ogift kvinna och en
ogift man bor tillsammans under äktenskapsliknande förhållanden. För alt etl
äktenskapsliknande samboförhållande skall föreligga krävs att kvinnan och
mannen sammanlever i en inte alltför kortvarig förbindelse, vari normall ingår
sexuellt samliv, gemensamt hushåll och bostad saml gemensam ekonomi eller i
vart fall etl ekonomiskt samarbete. Om samborna har barn tillsammans lär man
regelmässigt kunna utgå från att samlevnaden är äktenskapsliknande. I annat
fall bör gemensam kyrkobokföringsadress kunna lyda på alt kvinnan och mannen
har gemensam bostad och att deras samlevnad inte är endast tillfållig.

Ändrad lydelse i propositionsförslaget.

252

Även
om gemensam kyrkobokföringsadress normalt bör vara en om- Prop. 1986/87' 1
sländighet som talar för att kvinnan och mannen har gemensam bostad och i §
sambolagen att deras samlevnad inte är endast tillfällig, kan naturligtvis
andra omständigheter föreligga i det enskilda fallet som talar emot detta. Om
den ena parten (inbegripet en avlidens arvingar och universella
testamentstagare) bestrider alt etl samboförhållande föreligger eller har
förelegat trots alt kvinnan och mannen har gemensam kyrkobokföringsadress,
torde det dock ankomma på den parten att redovisa omständigheter som stödjer
bestridandel. Som bevisning bör bl. a. kunna åberopas självdeklaralioner,
hyresavtal, bidragsansökningar och anmälningar lill försäkringskassan.
Självfallet bör även vittnesbevisning kunna föras. På så sätt bör bl.a.
inneboendefall kunna skiljas från sambofallen.

I kravet på atl samboförhållandet skall vara
äktenskapsliknande ligger att samborna har gemensamt hem och hushåll. Lagen
gäller f.ö. bara sådan egendom som ingår i det gemensamma hemmet. Om det inte
finns ett gemensamt hem, saknas därmed också föratsättningar för alt tillämpa
lagen.

När begreppet gemensam bostad används avses därmed
endast permanentbostad. De flesta par torde ha en enda permanentbostad (jfr
vad som i delta avseende har anförts om gifta par i specialmotiveringen till 7
kap. 4 § ÄktB). Det är i regel den bostad på vilken både kvinnan och mannen är
kyrkobokförda. Om en av dem (eller båda) skulle vara kyrkobokförd på en annan
adress än den där paret bor, bör - om de inle har gemensamma barn - det krävas
all en helhetsbedömning av deras förhållanden klart utvisar att de har gemensam
permanentbostad och gemensamt hushåll och att detta förhällande har varat en
inte alltför kort tid. Elt riktmärke kan vara alt de har boll tillsammans minst
sex månader. Andra faktorer, t.ex. förekomsten av ett inbördes testamente
mellan kvinnan och mannen, kan ge anledning till att en kortare lid godtas. Vid
en sådan helhetsbedömning bör utöver förekomsten av testamente också beaktas
sådana faktorer som att folkbokföringsreglema ibland kan leda till att
kyrkobokföring får ske på annan adress än bostadsadressen, alt ett avtal mellan
parterna om vissa ekonomiska familjeangelägenheler kan tyda på en
äktenskapsliknande samlevnad samt att gemensamma bankkonton eller liknande kan
peka i samma riktning.

Del förekommer att den som flyttar in hos någon för
att bo tillsammans med denne behåller sin föregående bostad, vilken antingen
fortfarande står till innehavarens förfogande eller upplåts i andra hand till
någon utomstående. Om den som flyttar in kyrkobokför sig hos den andra parten,
bör den omständigheten att han eller hon behäller sin föratvarande bostad inte
innebära att föratsättningarna i 1 § inle skulle vara uppfyllda. I annat fall
kan däremot den omständigheten vara en faktor som vid en helhetsbedömning
talar emot att i vart fall den ena parten avser att samboendet skall ha en
sådan fasthet och varaktighet som krävs för att denna lag skall bli tillämplig.

253

Med sambors gemensamma bostad avses
i denna lag, om inte annat följer av 4 §,

1. fast egendom som innehas med
äganderätt eller tomträtt, om egendo

men huvudsakligen är avsedd som sambornas gemensamma hem,

2. byggnad eller del av byggnad som
innehas med äganderätt, hyresrätt,

bostadsrätt eller annan rätt, om egendomen huvudsakligen är avsedd som

sambornas gemensamma hem.

Samborna får i en av dem båda
undertecknad handling anmäla till inskrivningsmyndigheten att en fastighet som
är lagfaren för en av dem eller en tomträtt till vilken en av dem är inskriven
som innehavare är gemensam bostad för dem båda.

(Jfr 19 kap. 2 § ÄktB i de sakkunnigas förslag)

I förevarande paragraf definieras
begreppet "sambors gemensamma bostad". Definitionen får betydelse för
tillämpningsområdet när det gäller lagens regler om delning av det gemensamma
hemmet (5 §; jfr 12 §), övertaganderält (10 och 17 §§) och
rådighetsinskränkningar (18-20 §§).

Paragrafen har inte någon motsvarighet i gällande rätt.

Första stycket

Bestämmelsen har utformats med 7
kap. 4 § första stycket ÄktB som förebild. Vad som har anförts i specialmoliveringen
till den bestämmelsen får alltså betydelse även vid tillämpningen av den
förevarande bestämmelsen.

Jämfört med de sakkunnigas förslag
finns en betydande inskränkning i bostadsbegreppet. Den framgår av 4 §.

Prop.
1986/87: 1

2 §
sambolagen

Andra
stycket

Genom denna bestämmelse ges samborna möjlighet att
sinsemellan skapa klarhet om bostadens karaktär av gemensamt hem inför en
eventuell framtida tvist därom. Bestämmelsen får emellertid sin främsta
betydelse av atl en anteckning om anmälan föratsätts ske i fastighetsboken. Den
bör därefter utgöra hinder mot atl omedelbart bevilja lagfart för den som har
förvärvat fastigheten från endast den ena sambon, om den andres samtycke till
överlåtelsen saknas (jfr 18 §). Ansökan om lagfart skall i stället förklaras
vilande och ägarens sambo föreläggas att inom viss tid väcka talan mot
förvärvaren om ogiltigförklaring av rättshandlingen (jfr 20 §). Om en sådan
talan inte väcks inom den förelagda tiden, bör anteckningen därefter inte
utgöra något lagfartshinder. Har samboförhållandet upphört bör en sådan
anteckning kunna avföras ur fastighetsboken, om ägaren visar atl den andra
sambon inle längre är kyrkobokförd på fastigheten. Anteckningen bör också kunna
avföras, om både kvinnan och mannen begär det. Vad som har sagts om fastighet
gäller även tomträtt.

Vad som nu har anförts medför behov
av ändringar även i jordabalken. Det får uppmärksammas i del kommande arbetet
på följdändringar till de nu föreslagna lagarna.

' Ändrad lydelse i propositionsförslaget.

254

Bestämmelsen har en någol annorlunda utformning än
de sakkunniga föreslagit. Enligt de sakkunnigas förslag skulle den ena sambon
även ha möjlighet att utan den andra sambons medverkan göra en anmälan till
inskrivningsmyndigheten om att bostaden var gemensam. I så fall skulle
anmälaren bifoga ett mantalsskrivningsbevis som visade att både kvinnan och
mannen var mantalsskrivna på egendomen.

Som har framgått av specialmotiveringen till I § är
emellertid den omständigheten att en kvinna eller en man har samma
mantalsskrivningsadress som en person av motsatt kön inte ensam tillräcklig
för att de skall anses vara sambor. Det framstår därför inle som lämpligt alt
den ena parten skall - kanske ulan den andras vetskap - kunna anmäla till
inskrivningsmyndigheten alt bostaden är gemensam. Det kan inte uteslutas att
en sådan möjlighet skulle kunna begagnas i illojalt syfte. Därtill kommer att
de sakkunnigas förslag på denna punkt förutsätter att sambor inte kan avtala
bort den nya lagens bestämmelser om delning av det gemensamma hemmet m. m. Av
skäl som har redovisats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.6.3) har
samborna emellertid i den nya lagen getts en sådan möjlighet alt avtala sig
bort från lagens delningsregler (se 5 § andra stycket). Även av den anledningen
att elt sådant avtal kan föreligga är det olämpligt att tillåta att en sambo
ensam får göra ifrågavarande anmälan.

Något hinder mot att tillåta att en anmälan görs av
kvinnan och mannen tillsammans har däremot inte ansetts föreligga. Med hänsyn
till de konsekvenser som en sådan anmälan får har den ansetts böra kräva
skriftlig form.

Båda parter skall således underteckna anmälan.
Någon bevillning av underskrifterna behövs inte. Handlingen skall därefter ges
in till inskrivningsmyndigheten. Detta kan göras av parterna gemensamt, av
någon av dem eller av någon annan person.

En anmälan av detta slag får i förhållandet mellan
kvinnan och mannen anses gälla som bevis för att bostaden är gemensam för dem
och som bevis för att de är sambor. I förhållande lill tredje man kan anmälan
dock endast ses som en av flera faktorer som skall beaktas när del skall
bedömas om kvinnan och mannen är sambor i lagens mening och om bostaden är
deras gemensamma. Gentemot tredje man får således anmälan i första hand den
effekten att lagfart med anledning av ett fastighetsförvärv från den ena sambon
inle omedelbart kan beviljas, om den andra sambon inte har samtyckt till
överlåtelsen (och del inte heller finns rättens tillstånd till överlåtelsen
enligt 19 §).

Prop.
1986/87: 1 3 § sambolagen

3§

Med
sambors gemensamma bohag avses i denna lag, om inte annat följer av 4 §,
möbler, hushållsmaskiner och annat inre lösöre som är avsett för det gemensamma
hemmet. Till gemensamt bohag räknas inte sådant bohag som används uteslutande
för den ena sambons brak.

(Jfr
19 kap. 2 § ÄktB i de sakkunnigas förslag)

255

I
3 § ges definitionen på "sambors gemensamma bohag". Liksom defini-
Prop. 1986/87: 1 tionen i föregående paragraf blir denna definition av
betydelse för tillämp- 4 § sambolagen ningsområdet för lagens bestämmelser
om delning av det gemensamma hemmet (5 §; jfr 12 §), övertaganderätt (10 §) och
rådighetsinskränkningar (18-20 §§).

Bohagsbegreppet har i denna paragraf fått samma
omfattning som i 7 kap. 4 § andra stycket ÄktB. Vad som har anförts i specialmotiveringen
till det stycket gäller även vid tillämpningen av förevarande paragraf.

Liksom när det gäller bestämmelsen i ÄktB gäller
enligt förevarande lag en betydande inskränkning i bohagsbegreppel jämfört med
de sakkunnigas förslag. Den inskränkningen framgår av 4 §.

4§

Till sambors gemensamma bostad och bohag räknas
inte egendom som används huvudsakligen för fritidsändamål.

(Jfr
19 kap. 2 § ÄktB i de sakkunnigas förslag)

I förevarande paragraf har tagits upp en bestämmelse
motsvarande den som finns i 7 kap. 4 § tredje stycket ÄklB. Vad som har anförts
i specialmoliveringen beträffande det lagrammet gäller även här.

Fördelning
av det gemensamma hemmet genom bodelning'

Bestämmelserna i 5-13 §§ reglerar hur det
gemensamma hemmet skall fördelas mellan samborna om deras samboförhållande
upphör. Dessa regler innebär en nyhet. I gällande rätt finns inga särskilda
familjerätisliga regler för fördelning av egendomsvärden när elt
samboförhållande upphör. De praktiska problem som har förelegat i sädana
situationer har i stället fått lösas med tillämpning av allmänna regler och — i
förekommande fall -villkoren i föreliggande avtal mellan samborna. Som
familjelagssakkunniga och flertalet remissinstanser har framhållit har delta
många gånger lett till otillfredsställande resultat.

Genom förevarande bestämmelser skapas nu ett
familjerättsligt regelsystem som kan tillämpas vid upplösningen. De nya
reglerna tar sikte på att fördela de egendomsvärden som ingår i del gemensamma
hemmet och har förvärvats för gemensamt begagnande. Vad som ingår i sambornas
gemensamma hem är den gemensamma bostaden och det gemensamma bohaget (se
specialmotiveringen lill 2- 4 §§). Det är emellertid inle tillräckligt att ett
egendomsobjekt ingår i denna egendomskrels. Objektet skall dessutom ha
förvärvats för gemensamt begagnande. Del bör observeras alt kravet på att
förvärvet skall ha skett för gemensamt begagnande även gäller bostad som
innehas med hyresrätt eller bostadsrätt. I detta avseende skiljer sig
bestämmelserna i 5-13 §§ från bestämmelserna i 17 §.

'
Ändrad lydelse i propositionsförslaget.

256

Vad en sambo har förvärvat före samlevnaden kan
normalt inle anses Prop. 1986/87: 1 vara förvärvat för gemensamt begagnande.
Endast om förvärvet har skett i 5 § sambolagen nära anslutning till alt
samlevnaden har inletts kan del ibland anses alt det skett för att egendomen
skulle begagnas gemensamt. Det kan l.ex. vara fallet när den ena parten strax
före samlevnadens början har skaffat en bostad i vilken samborna därefter har
bott tillsammans. Det kan också beträffande bohag vara ett förvärv av t.ex. elt
möblemang som sker i omedelbar anslutning till samlevnadens börian, särskilt om
båda parter har varit med och vall möblema och dessa levereras till den bostad
där parterna strax därpå inleder ett samboende. Vad man i dessa fall skall
försöka utröna är således om avsikten med förvärvet har varit alt egendomen
skulle begagnas gemensamt vid den kommande samlevnaden.

Om däremot ett förvärv av den permanentbostad där
parterna bor tillsammans har skett efter samlevnadens börian bör det antas ha
skett för gemensamt begagnande. En annan sak är att det ibland kan vara svårt
all fastställa den tidpunkt då samboförhållandel har inletts. Det får ske med
ledning av de kriterier som har angetts i specialmotiveringen till 1 §.

Om den bostad där samborna bor tillsammans har
förvärvats av en av dem före samlevnaden kan den således normall inle anses förvärvad
för gemensamt begagnande. Det kan emellertid tänkas atl den under samboförhållandet
byts mot en annan bostad. Som har framhållits i den allmänna motiveringen
(avsnitt 2.6.2) blir den nya bostaden i så fall att anse som förvärvad för
gemensamt begagnande.

Bohag som finns i sambornas permanentbostad blir
normalt att betrakta som förvärvat för gemensamt begagnande, om del har
förvärvals efter samlevnadens börian. Undanlag måste dock göras för sådant
bohag som enligt bestämmelserna i 3 och 4 §§ inte kan anses gemensamt, t. ex.
därför att det uteslutande används för den ena sambons personliga brak.

Det nya fördelningssystemet för sambor har
konstraerats med giftorättssystemel som förebild. Eftersom systemet för sambor
inte omfattar all egendom i sambornas bo utan endast sådan som ingår i del
gemensamma hemmet, har del emellertid varil nödvändigt atl ha andra
skuldläckningsregler än de som gäller för gifta. Fördelningen av egendomen
skall ske genom bodelning.

I 5 § finns den grundläggande bestämmelsen för
fördelningen samt en bestämmelse om möjligheten att avtala sig bort från
fördelningssystemet. 6-8 §1 innehåller regler för andelsbestämningen, 9 § är en
jämkningsregel och 10-11 §§ lottläggningsregler. I 12 § finns en regel för det
fallet att en av samboma har avlidit. I 13 § finns en regel om bodelningens
rättsverkningar i ett visst fall.

5§'

När ett samboförhållande upphör, skall på begäran
av någon av samborna deras gemensamma bostad och bohag fördelas mellan dem
genom

' Ändrad lydelse i propositionsförslaget. 257

17 Riksdagen 1986/87. 1 saml. Nr 1

bodelning,
om egendomen har förvärvats för gemensamt begagnande. Avlider en sambo, skall
begäran av den efterlevande sambon om en sådan bodelning framställas senast då
bouppteckning förrättas.

Första stycket gäller ej, om samborna har kommit
överens om det i ett skriftligt avtal som har undertecknats av dem båda.

(Jfr
19 kap. 3 § ÄktB i de sakkunnigas förslag)

Första
stycket

För atl bodelning skall ske krävs att någon av
samboma (eller båda) begär det. Om en sådan begäran inte framställs, blir del
alltså inte aktuellt med någon bodelning. Del kan ju tänkas alt båda är överens
om vad var och en av dem skall ta med sig när de flyttar isär. I sådana fall
framstår en bodelning som överflödig. Kommer någon bodelning inte lill stånd
kan emellertid en sambo inle åberopa mol tredje man att han eller hon har gjort
elt sakrältshgt skyddat familjerätlsligt förvärv av egendom som innan
samboförhållandet upphörde tillhörde den andra sambon. En annan sak är all
förvärvet ändå kan vara sakrältsligt skyddat på grand av allmänna
civilrätlsliga regler.

Framställer den ena sambon en begäran om bodelning
är således den andra sambon skyldig att medverka till en sådan. Gör han eller
hon inte det, kan den sambo som vill få bodelning till stånd påkalla hos
tingsrätten att en bodelningsförrättare utses för att genomföra bodelningen (21
§).

Hur
fördelningen skall gå till framgår av 6-11 §§.

Om samboförhållandet upphör genom den ena sambons
död gäller bestämmelsen om bodelning endast lill förmän för den efterlevande
sambon (12 § första stycket). Om den avlidnes rättsinnehavare begär bodelning,
får detta således inga rättsverkningar.

Om den efterlevande sambon vill få bodelning lill
stånd måste en begäran om det framställas senast då bouppteckningen förrättas.
Den efterlevande skall alltid kallas till bouppteckningen (se 20 kap. 2 §
första stycket ÄB i dess nya lydelse). Senast vid bouppteckningen blir det
därför klarlagt i vad mån den efterlevande sambon fortfarande är dödsbodelägare
och har elt intresse som skall beaktas vid arvsbeskattningen. I övrigt har det
inte ställts upp någon särskild lid inom vilken en begäran om bodelning skall
göras. Den bör emellertid framställas i nära anslutning till alt samboförhållandet
upphör.

Prop. 1986/87: 1

5 § sambolagen

Andra stycket

Bestämmelsen
ger samborna möjlighet atl avtala bort bestämmelserna i första stycket om fördelning
av det gemensamma hemmet. Skälen för all ha en sådan avtalsmöjlighel har
redovisats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.6.3).

Ett
avtal om att fördelningsreglerna inte skall gälla kan ingås före eller under
samlevnaden. Eftersom avtalet innebär all det fördelningssystem som har
uppställts i lagen till skydd för den ekonomiskt svagare parten

258

sätts ur spel, måste
avtalet ges en fastare form. Det kan lämpligen ske Prop. 1986/87:1 genom ett
krav på att avtalet skall vara skriftligt och undertecknas av både 6 §
sambolagen kvinnan och mannen. Namnunderskrifterna behöver inle bevittnas.
Skälen för det är desamma som vid äktenskapsförord, bodelning och arvskifte (se
t. ex. avsnitt 2.2.6). Av avtalet skall framgå att parterna har kommit överens
om att delningsreglerna i 5 § inle skall gälla för dem.

Vad som går att avtala är att bestämmelserna i
första stycket inte skall gälla. Om etl sådant avtal finns, kan parterna också
avtala att andra regler skall gälla för dem. Det bör emellertid klargöras alt
de förvärv som den ena sambon kan komma att göra frän den andra till följd av
ett sådant avtal inte får familjerätlslig karaktär. De blir i stället att
bedöma som förmögenhetsrättsliga förvärv med de konsekvenser som detta kan få
i olika avseenden.

Om ett avtal av berört slag föreligger, sätts
delningsreglerna i 5 § första stycket ur spel. Därmed blir det inte heller
aktuellt att tillämpa bestämmelserna 16-11 §§, 12 § andra stycket och 13-15 §§.
Bestämmelserna i 17 § om rätt att överta bostadslägenhet i vissa fall gäller
däremot. De kan inte avtalas bort. Skälen lill detta har redovisats i den
allmänna motiveringen (avsnitt 2.6.3). Det bör observeras att 17 § får ett
något vidgat tillämpningsområde i fall då avtalet medför att 10 § inte skall
tillämpas. 17 § kommer normalt alt tillämpas endast på lägenheter som inte har
förvärvats för gemensamt begagnande men som rent faktiskt har använts som sambornas
gemensamma permanenlboslad. I och med att 10 § inte skall tillämpas kan det
däremot bli aktuellt att tillämpa 17 § även på lägenheter som har förvärvats
för gemensamt begagnande.

Eftersom bestämmelserna i 10 § inte skall tillämpas
när elt avtal finns, bör i så fall inle heller rådighetsinskränkningama i 18 §
träffa den egendom som anges i 10 §. Däremot bör dessa inskränkningar alltjämt
gälla för den egendom som omfattas av bestämmelsema i 17 §. Av 18 § jämfört med
5 och 17 §§ framgår atl rådighetsinskränkningarna i ett sådant fall endast
gäller för bostad som innehas med hyresrätt eller bostadsrätt. Om bostaden har
förvärvats för gemensamt begagnande eller ej saknar däremot betydelse.

Om etl avtal enligt andra stycket någon gång skulle
vara oskähgt mot den ena sambon bör det kunna jämkas eller lämnas utan avseende
med en analog tillämpning av reglerna i 36 § avtalslagen (1915:218).

6§ Vid bodelningen skall först sambomas andelar i
egendomen beräknas.

(Paragrafen
saknar direkt motsvarighet i de sakkunnigas förslag) Om bodelning skall ske
till följd av en begäran om del, skall först vardera sambons andel i egendomen
beräknas och därefter de olika egendomsobjekten fördelas med ledning av de
beräknade andelarna. Lagen skiljer således mellan andelsbestämningen och
lottläggningen.

259

Med egendomen avses i detta sammanhang den egendom
i det gemensamma hemmet som skall bli föremål för delning, dvs. gemensam
bostad och gemensamt bohag som har förvärvats för gemensamt begagnande. Övrig
egendom i det gemensamma hemmet ingår således ej i den egendom som skall delas
(se 5 § första stycket).

I inledningen till specialmoliveringen till 5—13 §§
har angetts vad som skall räknas som gemensam bostad och gemensamt bohag och i
vilka fall sådan egendom kan anses förvärvad för gemensamt begagnande.

Enligt förevarande paragraf skall således
andelsberäkningen ske först. Normalt innebär det en likadelning av
netlobehållningen mellan parterna (8 §). Likadelningen kan emellertid jämkas,
om det finns skäl för det (9 §). Innan någon andelsbestämning kan ske måste
emellertid vissa skulder avräknas (7 §).

När bodelning har begärts, skall i den omfattning
det behövs varie sambos tillgångar och skulder upptecknas sädana de var när
samlevnaden upplöstes. Om del behövs för atl få bouppteckning till stånd, får
bodelningsförrättare förordnas (14 § jämfört med 9 kap. 4 § ÄktB). När samlevnaden
har upplösts genom den ena sambons död förrättas bouppteckning enligt
bestämmelsema i 20 kap. ÄB. Bouppteckningen utgör underlag för andelsbestämningen.

Om samboförhållandet har upphört genom den ena
sambons död, kan andelsbestämningen påverkas av föreskrifterna i 12 §.

Prop. 1986/87: 1 7 §
sambolagen

7§'

Vid beräkningen av sambornas andelar i egendomen
skall från vad en sambo äger av deras bostad och bohag avräknas så mycket att
det läcker de skulder som han eller hon hade när samboförhållandet upphörde.

För sädana skulder som inle är förenade med
särskild förmånsrätt i bostaden och bohaget och som inte heller på annat sätt
är atl hänföra till denna egendom skall sambon fä täckning ur bostaden och
bohaget endast i den mån betalning inte kan erhållas ur annan egendom.

(Jfr
19 kap. 4 § ÄktB i de sakkunnigas förslag)

Förevarande
paragraf behandlar problemet med skuldavräkningen. I och med all inle all
partemas egendom ingår i bodelningen utan endast en del därav kan inte heller
samtliga skulder få räknas av, i vart fall inte utan vidare. Som har
framhållits i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.6.2) är det rimligt att
skulderna i första hand avräknas mot sådan egendom som skulden är hänförlig
till. Om en skuld inte är hänförlig lill någon särskild egendom, bör den i
första hand täckas med sådan egendom som inle skall ingå i delningen. Först om
den egendom som ej skall ingå i delningen inte räcker till för att läcka de
skulder som skall avräknas mot denna, bör det bli möjligt att ta i anspråk den
egendom som skall ingå i delningen. Förevarande paragraf har utformats med hänsyn
härtill.

Ändrad
lydelse i propositionsförslaget.

260

s. 261 Kontrollera mot PDF

Del är endast nettoförmögenheten som skall delas.
Den vikliga inskränkningen gäller dock att skulder som inte är hänförliga till
den egendom som skall delas får avräknas mot denna egendom endast i den mån
betalning inte kan erhållas ur övrig egendorii som sambon har. En skuld är
hänförlig till viss egendom främst om den är förenad med särskild förmänsrätt
i egendomen. Även andra former av samband kan dock länkas, l.ex. att skulden
har uppkommit genom att elt lån har tagits för att finansiera inköp av egendom
som ingår i delningen eller atl skulden beror på alt egendomen har förvärvats
på kredit.

Det ankommer på den part som begär skuldavräkningen
att styrka att skulden är hänföriig till den egendom som skall delas eller att
skulden visserligen inte är hänförlig till denna egendom men ändå
avräkningsgill därför att den inte kan täckas med annan egendom som parten har.
Det senare förutsätter normalt alt parten redovisar all sin egendom och alla
sina skulder till bouppteckningen (jfr 20 kap. 4 § tredje stycket ÄB i dess nya
lydelse).

Eftersom bodelningen i första hand skall skötas av
parterna själva ligger det också inom ramen för deras möjligheter atl komma
överens om skuldtäckningen. Del bör emellertid observeras alt reglerna i 13
kap. 1 § ÄklB om makes ansvar gentemot den andra makens borgenärer för
eftergift vid bodelningen gäller även för sambor (se 15 §). Under förutsättning
att borgenärernas intressen inle skadas kan emellertid samborna komma överens
om skuldtäckningen.

I fråga om värderingen av tillgångar och] skulder i
samband med bodelningen gäller samma principer som för gifta (jfr
specialmoliveringen till 10 kap. 1 § och 11 kap. 2 § ÄklB). För sambors del
torde värderingsproblem främst uppstå när det gäller avräkningen av skulder,
eftersom den delbara egendomen i regel inte är av sådant slag som ändras
hastigt i värde.

Prop. 1986/87:1 8
§ sambolagen

8§

Det
som återstår av sambornas bostad och bohag, sedan avdrag har gjorts för att
skulderna skall täckas enligt 7 §, skall läggas samman. Värdet därav skall
därefter delas lika mellan samboma.

(Jfr
19 kap. 4 § första stycket ÄktB i de sakkunnigas förslag)

I denna paragraf uttrycks den s. k.
hkadelningsprincipen. Normalt skall således samboma - i likhet med gifta - fä
lika andelar av den egendom som skall delas.

Vad
som skall delas lika mellan samboriia är deras sammanlagda delningsbara
egendom efter avdrag för skulder. Sedan skuldavräkningen har skett enligt 7 §
skall således parternas återstående delningsbara egendom läggas samman och
värdet därav delas lika mellan dem. Det bör observeras att förevarande paragraf
endast behandlai- frågan om en likadelning av värdet. Paragrafen reglerar
däremot inle hiir de enskilda egendomsobjekten skall fördelas. Det sker i
loltiäggningsbeslämmelserna i 10 och 11 §§.

261

s. 262 Kontrollera mot PDF

Att
det bodelningsresultat som en likadelning skulle medföra kan jämkas Prop.
1986/87: 1 under vissa föratsättningar framgår av 9 §. Och enligt 12 § andra
stycket 9 § sambolagen har en efterlevande sambo rätt att alltid få ut ett
visst minimibelopp ur den delningsbara egendomen efter avdrag för skulder. Även
delta kan således medföra att likadelningen sätts ur spel.

9§'

I den mån det med hänsyn särskilt till
samboförhållandets längd men även till sambornas ekonomiska förhållanden och
omständigheterna i övrigt är oskäligt atl en sambo när samlevnaden upphör
skall lämna egendom lill den andra i den omfattning som följer av 5-8 §§, skall
bodelningen i stället göras så alt den förra får behålla mer av sin egendom. Är
en sambo försatt i konkurs när bodelningen skall förrättas eller finns del
andra särskilda skäl atl inle dela sambomas egendom, skall varie sambo behålla
sin egendom som sin andel.

(Paragrafen
saknar motsvarighet i de sakkunnigas förslag)

I denna paragraf anges de möjligheter som finns att
vid bodelningen göra avsteg från likadelningsprincipen. Förevarande paragraf
har utformats efter mönster av motsvarande bestämmelse förgifta (12 kap. 1 §
ÄklB). Vad som har sagts i specialmoliveringen om bestämmelsen i ÄktB gäller
därför i princip även för förevarande bestämmelse. En väsentlig skillnad är
emellertid att sistnämnda bestämmelse skall tillämpas direkt endast på den
egendom som ingår i det gemensamma hemmet och som har förvärvats för gemensamt
begagnande. Indirekt kan emellertid även annan egendom beröras, eftersom
bedömningen av om jämkningsskäl föreligger ibland kan påverkas av
egendomsförhållandena i övrigt liksom av skuldavräkningen.

Jämkning får enligl bestämmelsen ske om
likadelningen framstår som oskälig med hänsyn särskilt till samlevnadens längd
men även lill sambornas ekonomiska förhållanden och omständighelema i övrigt.
I specialmotiveringen lill 12 kap. 1 § ÄklB har om äktenskapets längd angetts
bl.a. all en femårsschablon för jämkning normalt bör tillämpas när det gäller
gifta. Det kan dock ibland finnas skäl att frångå denna schablon. Ett sådant
skäl kan vara att en makes giflorättsgods huvudsakligen eller till stor del
utgörs av bostad och bohag som har anskaffats för gemensamt begagnande. Sådan
egendom har ansetts i princip inte böra omfattas av femärsschab-lönen.
Jämkningen har i sådana fall ansetts böra avse endast övrig egendom. Översatt
till sambors förhållanden bör delta innebära all femärs-schablonen inle alls
tillämpas, eftersom endast bostad och bohag som har förvärvats för gemensamt
begagnande skaU omfattas av bodelningen.

Utöver de jämkningsfall som har berörts i
specialmoliveringen till 12 kap. 1 § ÄktB tillkommer för sambor en situation
som har samband med all del endast är egendom som har förvärvals för gemensamt
begagnande som skall delas mellan dem. Om egendom i det gemensamma hemmet har
förvärvats före samboförhållandet, kan den normalt inle betraktas som

'
Ändrad lydelse i propositionsförslaget. 262

s. 263 Kontrollera mot PDF

förvärvad
för gemensamt bruk (se inledningen till specialmotiveringen till Prop. 1986/87:
1 5-13 §§). Om sådan egendom under samboförhållandet byts mot annan lo §
sambolagen egendom av samma slag (t.ex. ett bostadsbyte), blir däremot den nya
egendomen alt anse som förvärvad för gemensamt begagnande. Upphör
samboförhållandet kort tid därefter, framstår det ofta som oskäligt att hkadela
värdet av egendomen. I sädana fall bör därför skäl anses föreligga atl jämka.
Omfattningen av jämkningen bör vara beroende av den tid som har gått sedan
egendomsbylel ägde ram. Även storleken av egendomens värde har betydelse. Ju
lägre värde egendomen har, desto mindre anledning föreligger det all jämka. Av
samma skäl som när del gäller femårs-schablonen för gifta bör jämkning normalt
inte ske, om fem år har förflutit sedan egendomsbytet ägde ram.

10
§'

Med ledning av de andelar som har beräknats för
samborna skall deras bostad och bohag fördelas mellan dem pä lotter. Den som
bäst behöver bostaden eller bohaget har rätt att få denna egendom i avräkning
på sin lott eller, om värdet är ringa, ulan avräkning. En föratsättning för atl
en sambo skall få överta en bostad eller bohag som tillhör den andra sambon är
dock alt ett sådant övertagande även med hänsyn till omständighelema i övrigt
kan anses skäligt.

Svarar egendomen för skuld som är förenad med
särskild förmånsrätt i egendomen, är en ytterligare fömtsättning för ett
övertagande alt den andra sambon befrias från ansvar för skulden eller att
medel till att betala denna har salts under särskild vård.

(Jfr
19 kap. 4 § första stycket ÄklB i de sakkunnigas förslag)

Första
stycket

I första stycket finns de grandläggande
loltläggningsreglerna. Där behandlas också rätlen att överta bostad och bohag.

Andelsberäkning och lottläggning är som redan har
framhållits två helt skilda delar av bodelningsförfarandet. När sambornas
andelar har räknats fram med hjälp av reglema i 7-9 §§ skall således de
egendomsobjekt som ingår i den delningsbara egendomen fördelas mellan samborna.
Denna fördelning benämns lottläggningen. Varje sambo skall av den delningsbara
egendomen tilldelas egendom till så stort värde att det motsvarar värdet på den
partens andel (inklusive vad som behövs för atl läcka de skulder som får
avräknas mol den delningsbara egendomen).

Eftersom det för sambor endast är gemensam bostad
och gemensamt bohag som har förvärvats för gemensamt begagnande som skall
fördelas blir lottläggningsregleraa färre än för gifta. I första stycket anges
atl den som bäst behöver egendomen har rätt att få den i avräkning på sin lott
eller, om värdet är ringa, utan avräkning. Vaqe egendomsobjekl skall bedömas
för sig. Även om del ofta är sä atl den sambo som får bostaden också har störst
behov av att få bohag till bostaden, är det inte alltid så alt behovet omfattar
allt det bohag i bostaden som har förvärvats för gemen-

'
Ändrad lydelse i propositionsförslaget. 263

s. 264 Kontrollera mot PDF

samt begagnande. Dessutom skall rätten lill övertagande
också bedömas Prop. 1986/87: 1 med hänsyn till vad som är skäligt gentemot den
andra sambon, om det är 11 § sambolagen denne som äger egendomen. I vart fall
om denne inte har annan egendom som inte ingår i delningen torde det i regel
vara oskäligt alt den förstnämnda sambon får överta såväl bostaden som hela
det i delningen ingående bohaget. Del får också anses oskäligt alt låta en
sambo överta den andra sambons bostad eller bohag, om det inte skulle ha kunnat
ske om partema hade varil gifta med varandra. Övertaganderätlen för gifta
omfattar inte egendom som är enskild tUl följd av villkor om det vid gåva eller
i testamente. Det får därför anses oskähgt att sådan egendom skulle kunna
överläs så länge partema endast lever samman ogifta.

Del bör hållas i minnet att
övertaganderätten inte innebär all den avlämnande sambon förlorar värdet av
den egendom som tas över av den andra sambon. Övertaganderätlen innebär endast
- med undantag för egendom av ringa värde — en rätt atl mot ersättning ta över
egendomen. Ersättningen skall erläggas genom atl egendomen avräknas mot den
övertagande partens lott vid bodelningen eller genom betalning med pengar (se
11 § andra stycket).

I övrigt gäller om loitiäggningen
vad som har anförts i specialmotiveringen till 11 kap. 7 § första stycket
ÄktB, med de begränsningar som följer av att endast gemensam bostad och
gemensamt bohag som har anskaffats för gemensamt begagnande omfattas av
delningen.

Andra stycket

Detta stycke har utformats med 11
kap. 7 § andra stycket ÄktB som förebild. Vad som har anförts i
specialmotiveringen om 11 kap. 7 § andra stycket ÄktB gäller även för
förevarande bestämmelse.

11 §'

En sambo har rätt att i stället för
atl lämna egendom lill den andra sambon betala motsvarande belopp. Om godtagbar
säkerhet ställs för betalningen, kan sambon få skäligt anstånd med denna.
Lämnas inte någon betalning, har den andra sambon rätt att så långt det är
möjligt få sådan egendom som inle är uppenbart olämplig för honom eller henne.

Om en sambo övertar bostad eller
bohag mot avräkning och inte tillgodoser den andra sambon med egendom ur det
gemensamma bohaget, skall han eller hon betala motsvarande belopp. Om godtagbar
säkerhet ställs för betalningen, kan sambon fä skäligt anstånd med denna.

(Jfr 19 kap. 4 § första stycket ÄktB i de sakkunnigas
förslag)

Första stycket har utformats efter
mönster av 11 kap. 8 § första stycket ÄktB. För andra stycket har 11 kap. 9 §
ÄktB varil förebild. Vad som har anförts i specialmoliveringen tiU dessa
bestämmelser i ÄktB gäller även för förevarande paragraf.

Ändrad lydelse i propositionsförslaget. 264

s. 265 Kontrollera mot PDF

12 §' Prop. 1986/87: 1

Om samboförhållandet upphör genom den ena sambons död, gäller 2 s
sambolagen

bestämmelserna i denna lag endast till förmån för den
efterlevande sambon.

Den efterlevande sambon hai"
rätt att som sin andel vid fördelning av sambornas bostad och bohag alltid få
ut så mycket av den behållna egendomen efter avdrag för skulder, i den mån den
räcker, alt det motsvarar två gånger det vid tiden för dödsfallet gällande
basbeloppet enligt lagen (1962: 381) om allmän försäkring.

(Jfr 19 kap. 4 § andra stycket ÄktB i de sakkunnigas
förslag)

Första stycket

Liksom när det gäller en
efterlevande make (se 11 kap. 7 § tredje stycket och 8 § andra stycket ÄklB)
bör en efterievande sambo ha samma rättigheter när samboförhållandel upphör
genom dödsfall som när det upplöses genom separation. Däremot bör den avlidne
sambons arvingar och testamentstagare inte kunna åberopa delningsreglerna i
denna lag för alt erhålla förmåner på den efterlevande sambons bekostnad.
Detsamma gäller f.ö. för en makes arvingar och testamentstagare. Första stycket
har utformats med hänsyn härtill. Bestämmelsen är tillämplig även när det
gäller rätt att överta bostad enligt 17 §.

Andra stycket

1 andra stycket finns den s.k.
basbeloppsregeln. Den innebär alt en efterlevande sambo har rätt atl alltid få
ut så mycket av den egendom i del gemensamma hemmet som har förvärvats för
gemensamt begagnande (efter avdrag för skulder och i den män den räcker) atl
det i värde motsvarar två gånger det vid liden för dödsfallet gällande
basbeloppet enligl lagen (1962:381) om allmän försäkring. Skälen för denna
bestämmelse har redovisats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.6.4).

Bestämmelsen är ett slags
garantiregel vars syfte är atl motverka att små bon splittras när det gäller
egendom som har förvärvats för gemensamt begagnande och ingår i det gemensamma
hemmet. Det bör observeras all del är andelsbeslämningen som påverkas av
bestämmelsen. Den efterlevandes andel skall således i förekommande fall ökas
till miniminivån, och den avlidnes rättsinnehavare får därmed sin andel
reducerad i motsvarande män.

13 §'

Om bodelningen har lett till att en
fastighet har delats så, att samborna har fått skilda andelar utan att villkor
om utbrytning har ställts upp i bodelningshandlingen, innehar de fastigheten
med samäganderätt.

Om bodelningen i andra fall innebär
att en del av en fastighet kommer i en särskild ägares hand är bodelningen utan
verkan.

(Jfr 19 kap. 5 § andra stycket ÄktB i de sakkunnigas
förslag)

Paragrafen har utformats med 13
kap. 5 § ÄktB som förebild.

' Ändrad lydelse i propositionsförslaget. 265

s. 266 Kontrollera mot PDF

Förfarandet vid bodelning' Prop. 1986/87: 1

Bestämmelserna
i 14 och 15 §§ reglerar förfarandel vid bodelning.

14 f

Bestämmelserna i 9 kap. 2, 4, 6 och 7 §§
äktenskapsbalken gäller även vid bodelning enligt denna lag. Vad som sägs om
makar skall därvid gälla sambor. 1 stället för den tidpunkt då talan om
äktenskapsskillnad väcks skall gälla den dag då samboförhållandet upphör.

(Jfr
19 kap. 3 § tredje stycket ÄklB i de sakkunnigas förslag)

Förfarandet vid bodelning mellan sambor bör i
princip kunna ske på i stort sett samma sätt som vid bodelning mellan gifta,
med de förändringar som följer av atl endast viss egendom skall delas. 1
förevarande paragraf klargörs genom hänvisningar till bestämmelser i ÄktB att
bodelningen i första hand skall göras av samborna själva, alt bodelningsavtalet
skall vara skriftligt och undertecknas av dem båda och att arvingar och
universella testamentstagare därvid träder in i en avliden sambos ställe (se 9
kap. 2 § ÄktB). Vidare framgår i vilken utsträckning bouppteckning skall ske när
två sambor flyttar isär och atl bodelningsförrättare kan förordnas för atl
förrätta bouppteckning (jfr 9 kap. 4 § ÄktB; all bodelningsförrättare kan
förordnas för atl genomföra själva bodelningen framgår av 21 § i förevarande
lag). Att egendom som den ena sambon råder över får utmätas även om bodelning
skall ske framgår av hänvisningen till 9 kap. 6 § ÄktB.

Av hänvisningen till 9 kap. 7 § ÄktB framgår vad
som gäller beträffande en sambos egendom om denne har försalts i konkurs före
bodelningen eller om bodelningen har återgått med anledning av konkursen.
Egendomen skall dä stå under konkursboets förvaltning tills atl del har
beslämts genom bodelning vad som skall tillfalla den andra sambon. Konkursboet
får sälja egendomen om det behövs.

15 §

Har en sambo vid bodelningen lill skada för sina
borgenärer avstått egendom som enligl 10 § har belöpt på sambons andel, gäller
vad som föreskrivs i 13 kap. 1 och 2 §§ äktenskapsbalken om verkan av en sådan
åtgärd vid bodelning mellan makar.

(Jfr
19 kap. 5 § första stycket ÄklB i de sakkunnigas förslag)

Vad som har anförts i specialmoliveringen lill 13
kap. 1 och 2 §§ ÄktB gäller i princip även för eftergifter vid bodelning mellan
sambor, med de begränsningar som följer av atl endast viss egendom delas.

Införandet av bodelning mellan sambor medför behov
av ändringar även i konkurslagstiftningens återvinningsregler. Denna fråga far
uppmärksammas i samband med det kommande arbetet på följdlagsliflningen lill
de nu föreslagna lagarna eller i det lagstiftningsärende rörande en ny
konkurslag som f.n. bereds inom justitiedepartementet.

'
Rubriken har utgått i propositionsförslaget. 266

Ändrad
lydelse i propositionsförslaget.

Delning
av samägd egendom'

16 §'

Samborna får genom avtal bestämma
att egendom som de innehar med samäganderätt och som inte omfattas av
bestämmelserna i 5 § första stycket skall delas genom bodelning i fall då
samboförhållandet upphör. För sådan bodelning tillämpas 6-9 §§, 10 § första
stycket första meningen, 11 § första stycket samt 14 och 15 §§. Vad som sägs om
bostad och bohag skall därvid gälla den samägda egendomen.

Om en av samborna är död, får avtal
som avses i första stycket ingås med dennes arvingar och universella
testamentstagare.

(Jfr 19 kap. 3 § första stycket ÄktB i de sakkunnigas
förslag)

Avtal om att samägd egendom skall
bodelas enligt denna paragraf kräver inle någon särskild form. Ett sådant avtal
kan vidare ingås när som helst.

Första stycket

Skälen för dessa bestämmelser har redovisats i den
allmänna motiveringen (avsmtt 2.6.3). För sådan bodelning av samägd egendom
som det här är fråga om gäller bestämmelserna i förevarande lag om andelsbestämning,
lottläggning och förfarandet vid bodelning. Äger samborna egendom med andra
andelar än hälften var, kan det utgöra skäl atl jämka deras andelar vid
bodelningen.

Andra stycket

Avtal om bodelning avseende samägd egendom kan ingås även
mellan en avliden sambos rättsinnehavare och den efterlevande sambon.

Prop. 1986/87: 1

16 § sambolagen

Övertagande av bostadslägenhet i vissa fall

I avsnittet om fördelning av det
gemensamma hemmet efter upplösning av samlevnaden finns bland
lottläggningsregleraa bestämmelser om rätt alt överta bostad (se 10 §). Den
övertaganderätlen gäller endast gemensam bostad som ingår i egendom som har
anskaffats för gemensamt begagnande. I förevarande avsnitt finns en
bestämmelse (17 §) som ger en sambo rätt att under vissa föratsättningar överta
vissa bostäder även om bostaden inle ingår i den egendom som har förvärvals för
gemensamt begagnande.

17 §'

Innehar den ena sambon den gemensamma bostaden med
hyresrätt eller bostadsrätt, har den andra sambon, när egendomen inle ingår i
bodelning, rätt att överta den när samboförhållandet upphör, om han eller hon
bäst behöver bostaden och etl sådant övertagande även med hänsyn till omständigheterna
i övrigt kan anses skäligt. Om samborna inle har eller har haft barn
tillsammans, gäller delta dock endast om synnerliga skäl talar för del.

s. 17 Kontrollera mot PDF

' Rubriken och paragrafen har utgått i
propositionsförslaget.

Ändrad
lydelse i propositionsförslaget.

16 § i
propositionsförslaget. Samtidigt ändrad lydelse.

267

En sambo förlorar sin rätt att ta över hyres- eller
bostadsrätten, om "rop- 1986/87: I sambon inte har framställt anspråk
på det senast tre månader efter det att 18 § sambolagen han eller hon har
flyttat från bostaden.

Den som övertar bostaden enligt
första stycket skall ersätta den andra sambon för bostadens värde. Det får ske
genom att bostadens värde avräknas vid bestämmandet av sambornas andelar i
bodelningen, om den som lämnar bostaden kan tillgodoses på det sättet. I annat
fall skall vad som fattas betalas med pengar. Ställs godtagbar säkerhet för
betalningen, kan sambon få skäligt anstånd med denna.

(Jfr 19 kap. 6 § ÄktB i de sakkunnigas förslag)

Första och andra styckena

Bestämmelserna motsvarar 1 och 2 §§
lagen (1973:651) om ogifta samboendes gemensamma bostad. Som redan har
framhållits är 17 § tillämplig framför allt om bostaden inte har förvärvats för
gemensamt begagnande. Den måste däremot ha utgjort sambornas gemensamma
permanenlboslad (se 2 och 4 §§).

Bestämmelserna får särskild
betydelse om samborna genom avtal enligt 5 § andra stycket har kommit överens
om att föreskrifterna i denna lag om delning av det i det gemensamma hemmet som
har anskaffats för gemensamt brak inte skall gälla i deras fall. I sä fall
kommer övertagandereglerna i förevarande paragraf atl kunna tillämpas även på
hyres- eller bostadsrätt som har förvärvats för gemensamt begagnande.
Rådighetsinskränkningarna i denna lag har utformats med hänsyn till det Ofr 18
§).

Vad som har anförts vid 10 § om
skälighetsprövningen gäller även för förevarande paragraf.

Tredje stycket

Jämfört med vad som gäller f.n.
enligt 3 § lagen (1973:651) om ogifta samboendes gemensamma bostad har en
möjlighet införts att avräkna bostadens värde vid bestämmandet av parternas
andelar i bodelningen. Möjligheterna till anstånd med betalningen har också
ökats något genom att kravet på synnerliga skäl för sådant anstånd har tagits
bort.

Inskränkningar i rätten att förfoga över det gemensamma
hemmet

18 §'

En sambo får inte utan den andra
sambons samtycke avhända sig eller hyra ut en bostad som, om samboförhållandet
upphör, skall ingå i bodelning mellan dem eller som den andra sambon har rätt
att överta enligt 17 §. Beträffande en sådan bostad krävs också samtycke av den
andra sambon, om en sambo vill inteckna fast egendom som innehas med äganderätt
eller tomträtt eller vill pantsätta annan egendom. Samtycke till avhändelse
eller inteckning av fast egendom som innehas med äganderätt eller tomträtt
skall lämnas skriftiigen.

En sambo får inle heller utan den
andra sambons samtycke avhända sig eller pantsätta sådant bohag som, om
samboförhållandet upphör, skall ingå i bodelning mellan dem.

' 17 § i propositionsförslaget. Samtidigt ändrad lydelse.

268

Samtycke enligt denna paragraf behövs ej, om den andra
sambon inle Prop. 1986/87: 1 kan lämna giltigt samtycke eller om dennes
samtycke inle kan inhämtas 19 § sambolagen inom rimlig tid.

(Jfr 19 kap. 2 § första stycket ÄktB i de sakkunnigas
förslag)

Första och andra styckena

Vad som är gemensam bostad och
gemensamt bohag framgår av 2-4 §§. Del är emellertid inte alla gemensamma
bostäder och allt gemensamt bohag som omfattas av kravet på samtycke av den
andra sambon. Endast sådana bosläder (med visst undantag beträffande hyres- och
bostadsrätter) och sådant bohag som en sambo har förvärvat för sambornas
gemensamma begagnande omfattas. Detta hänger samman med att rätlen lill delning
av det gemensamma hemmet när samboförhållandet upphör och övertaganderätlen
beträffande bostad har begränsats på motsvarande sätt. Skälen för det har
redovisats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.6.2).

Vad som skall anses förvärvat för
gemensamt begagnande har berörts vid 5 §.

Av 5 § andra stycket framgår att
samborna kan avtala bort bestämmelserna om delning av det gemensamma hemmet. I
så fall bortfaller även möjligheten alt överta bostaden när samboförhållandet
upphör såvitt gäller andra bosläder än sådana som innehas med hyresrätt eller
bostadsrätt (se 10 och 17 §§). Detsamma gäller rätten alt överta bohag (se 10
§). Till följd därav gäller inte heller några rådighetsinskränkningar för sådan
egendom, om ett sådant avtal föreligger. I ett sådant samboförhållande gäller
rådighetsinskränkningarna bara för bostad som innehas med hyresrätt eller
bostadsrätt.

Kravet på skriftligt samtycke för
avhändelse eller inteckning av fast egendom eller tomträtt överensstämmer med
motsvarande regler för gifta (se 7 kap. 5 § tredje stycket ÄklB).

Tredje stycket

Bestämmelsen överensstämmer med
motsvarande bestämmelse i 7 kap. 6 § andra stycket ÄktB.

19 §'

Saknas samtycke som krävs för en
åtgärd enligt 18 §, får domstolen tillåta åtgärden på ansökan av den sambo som
vill företa den.

(Jfr 19 kap. 2 § första stycket ÄklB i de sakkunnigas
förslag) Paragrafen överensstämmer med 7 kap. 7 § ÄktB.

20 §

Om en sambo utan erforderhgt
samtycke har avhänt sig eller till nackdel för den andra sambon hyrt ut
egendom, skall domstolen på talan av denne förklara att rättshandhngen är
ogihig och alt den nya innehavaren är

' 18 § i propositionsförslaget. Samtidigt ändrad lydelse. 269

' 19 § i propositionsförslaget. Samtidigt ändrad lydelse.

skyldig
all lämna tillbaka egendomen. Delsamma gäller om en sambo utan erforderligt
samtycke har pantsatt sambornas gemensamma bohag. Överlåtelse eller
panlsättning av bohag skall dock inte förklaras ogiltig, om den nya innehavaren
har fått egendomen i sin besittning i god tro.

Talan
enligt första stycket skall väckas hos domstolen inom tre månader från det att
den andra sambon fick kännedom om förfogandel över bostaden eller
överlämnandet av bohaget. Har lagfart eller inskrivning beviljats med anledning
av överlåtelse av fast egendom eller tomträtt, får dock talan inte väckas.

Förs
talan om avhysning, får domstolen medge skäligt anstånd med flyttningen.

(Jfr
19 kap. 2 § första stycket ÄktB i de sakkunnigas förslag)

Prop. 1986/87: 1 21 §
sambolagen

s. 270 Kontrollera mot PDF

Paragrafen
överensstämmer med 7 kap. 8 § ÄktB.

Övriga
bestämmelser

I de avslutande bestämmelserna (21—25 §§) behandlas
vissa rättegångsfrågor.

21 § '

Vad som föreskrivs i 17 kap. 1, 2 och 4-8 §§ samt
18 kap. 1 § äktenskapsbalken gäller även vid tvist mellan sambor. Vad som sägs
om makar skall därvid gälla sambor.

(Jfr
19 kap. 7 § ÄktB i de sakkunnigas förslag)

Genom hänvisningar till olika bestämmelser i 17
kap. ÄktB klargörs i förevarande paragraf att bodelningsförrättare kan
förordnas all förrätta bodelning även mellan sambor. För en sådan
bodelningsförrättare gäller delsamma som när en bodelningsförrättare förordnas
för gifta. Att en bodelningsförrättare kan förordnas även för all göra
bouppteckning för sambor framgår av 14 §.

Paragrafen innehåller också en hänvisning till 18
kap. 1 § ÄktB, som behandlar förordnande av god man för bortavarande make.
Genom hänvisningen blir dessa bestämmelser tillämpliga även på bortavarande
sambo.

22 §

På ansökan av en sambo skall domstolen i fråga om
en bostad som enligt 5 § skall ingå i bodelning bestämma vem av samborna som
skall ha rätt all bo kvar i bostaden till dess att bodelning har förrättals.

Elt förordnande om rätt att bo kvar i bostaden får
på ansökan av den ena parten ändras av domstolen.

(Jfr
19 kap. 8 § ÄklB i de sakkunnigas förslag)

Bestämmelserna
i denna paragraf har utformats med 18 kap. 2 § första stycket första och andra
meningarna ÄktB som förebild.

'
20 § i propositionsförslaget. - 21 § i propositionsförslaget.

270

s. 271 Kontrollera mot PDF

Av 24 § framgår att ansökan om rättens förordnande
skall ges in till en Prop. 1986/87' 1 tingsrätt som är behörig att pröva
tvister om bodelning mellan samborna. 23 § sambolagen För rättens
handläggning gäller lagen (1946:807) om handläggning av domstolsärenden.

23 § '

Den som har berättigats att bo kvar i bostaden till
dess att bodelning har förrättats har rätt att nyttja även det gemensamma bohag
som finns i bostaden och som tillhör den andra sambon. Domstolen får dock
beträffande viss egendom bestämma annat. Avtal som därefter ingås med tredje
man om egendomen medför inte någon inskränkning i nyttjanderätten till bostaden
eller del bohag som på delta sätt har överiämnats.

Om den ena sambon har berättigats att bo kvar i
bostaden, är den andra sambon skyldig atl genast flytta därifrån.

(Jfr 19 kap. 9 § ÄktB i de sakkunnigas förslag)
Förevarande paragraf har utformats med 14 kap. 8 § ÄktB som förebild.

24 § 2

Frågan om rätten all bo kvar i bostaden lill dess
att bodelning har förrättats skall väckas vid en tingsrätt som är behörig att
pröva tvister om bodelning mellan samborna. Detsamma gäller frågan om
domstolens tillstånd till en sambos förfogande över bostad och bohag.

(Jfr
19 kap. 10 § ÄktB i de sakkunnigas förslag)

Bestämmelserna medför behov av ändringar även i 10
kap. 9 § rättegångsbalken (reglerna om forum i bodelningstvisler). Denna fråga
får uppmärksammas i del kommande arbetet på följdlagstiftning lill de nu föreslagna
lagarna.

25 §3

I mål om rätt atl överta bostad enligt 17 § får
domstolen, för liden till dess alt frågan har avgjorts genom dom som har vunnit
laga kraft, pä yrkande av någon av samborna bestämma vem av dem som skall ha
rätt att bo kvar i bostaden. Om sådan rätt tillerkänns den sambo som inte har
hyres- eller bostadsrätten, skall domstolen också på yrkande bestämma vad
sambon skall betala till den andra sambon för nyttjandet av bostaden och vad
han eller hon i övrigt skall iaktta.

Har den ena sambon berättigats att bo kvar i
bostaden, är den andra sambon skyldig att genast flytta därifrån.

Beträffande beslut enligt denna paragraf tillämpas
14 kap. 9 § äktenskapsbalken. Vad som sägs om makar skall därvid gälla sambor.

(Paragrafen
saknar motsvarighet i de sakkunnigas förslag)

'
22 § i propositionsförslaget. Samtidigt ändrad lydelse.

23 § i
propositionsförslaget. 271

' 24 § i
propositionsförslaget. Samtidigt ändrad lydelse.

s. 272 Kontrollera mot PDF

Bestämmelsema i denna paragraf motsvarar 7 § lagen
(1973:651) om Prop. 1986/87: 1 ogifta samboendes gemensamma bostad. Andra
och tredje styckena har Hemställan utformats med 14 kap. 8 § andra stycket
äktenskapsbalken respektive 14 kap. 7 § andra stycket och 13 § samma balk som
förebild.

5
Hemställan

Jag
hemställer atl lagrådels yttrande inhämtas över förslagen till

1.
äktenskapsbalk,

2.
lag om ändring i ärvdabalken,

3.
lag om sambors gemensamma hem.

6
Beslut

Regeringen
beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.

272

Lagrådet

Utdrag
ur protokoll vid sammanträde 1986-04-02

Närvarande:
justitierådet Mannerfelt, f.d. justitierådet Hessler, regeringsrådet Wahlgren,
justitierådet Rydin.

Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 21
febraari 1985 har regeringen på hemställan av statsrådet Wickbom beslutat
inhämta lagrådels yttrande över förslag till äktenskapsbalk, lag om ändring i
ärvdabalken och lag om sambors gemensamma hem.

I lagrådsarbetet har Mannerfelt, Wahlgren och Rydin
deltagit i fråga om ärendet i dess helhet. Hessler har, i enlighet med
regeringsbeslut den 6juni 1985, varit ledamot av lagrådet fr.o.m. den 1 augusti
1985 och har därvid deltagit i behandlingen av lagrådsremissen frånsett 1—6 och
15 kap. förslaget till äktenskapsbalk.

Förslagen
har inför lagrådet med början den 12 april 1985 föredragits av
departementsrådet Nina Pripp under tiden före sommaruppehället 1985 och
därefter av hovrättsassessorn Göran Håkansson och — såvitt angår del av
förslagel till lag om ändring i ärvdabalken — av departementsrådet Anders
Eriksson.

Förslagen
föranleder följande yttrande av lagrådet:

Prop.
1986/87:1

Lagrådet

ÄktB

Förslaget
till äktenskapsbalk

Lagrådet:

Inledande synpunkter

Det
etappvis bedrivna arbetet med översyn av den äktenskapsrällsliga lagstiftningen
har i tidigare lagstiftningsärenden lett till ingripande omgestaltning av
stora delar av regelsystemet i giftermålsbalken (GB), nämligen 1973 såvitt
angår ingående och upplösning av äktenskap och 1978 såvitt angår makars
underhållsskyldighet. I det nu föreliggande lagstiftningsärendet redovisas vad
som väsentligen är en slutprodukt av reformarbetet — övergångsreglering och
följdlagstiftning återstår. Förslag till en ny balk, äktenskapsbalken (ÄktB),
föreligger. Två kardinalfrågor är alt notera. Dels innebär remissförslaget en
ny reglering av makars egendomsförhållanden, dels presenterar det ett
sammanhållet lagverk, vari inarbetats de tidigare reformernas resultat och den nya
regleringen som nyss nämndes.

För atl böria med lagverket som helhet - och med
förbigående tills vidare av sakinnehållet i egendomsregleringen - är följande
alt anföra. Den nya balkens disposition, varvid lagrådet främst tänker på hur
förfatl-ningsmaterialet har uppdelats avdelnings- och kapitelvis, får väl, mol
bakgranden delvis av de tidigare reformerna, anses vara en naturlig och
rationell lösning. Det kan i förstone förefalla något störande att volymmässigt
en så omfattande del av den föreslagna balkens föreskrifter gäller äktenskaps
upplösning och den ekonomiska situation som då inträder och

18 Riksdagen 1986/87. 1 saml. Nr I

273

skall
lösas (5 och 9-13 samt 17 kap. jämte åtskilliga föreskrifter i andra kapitel av
balken).

Emellertid är en sådan slagsida lill
"förmån" för upplösningssitualioner-na bara en avspegling av
verkligheten: för det bestående äktenskapet behövs numera ringa lagreglering -
del är i upplösningssitualionen som problemen hopar sig. Lagrådet finner sig
alltså böra godta förslagets allmänna disposition.

Vad härefter angår de materiella nyheterna i fråga
om makars egendomsförhållanden och ekonomiska uppgörelsen vid äktenskapels
upplösning är att anföra följande. I lagrådsytlrandets fortsättning kommer
beträffande åtskilliga delproblem alt förordas andra lösningar än vad
remissförslaget redovisar. I nu förevarande sammanhang finns anledning endast
att redovisa en mer allmän reflexion. 19-11 kap. ges i detalj gående föreskrifter
om hur bodelning skall gå till och vilka faktorer som därvid skall beaktas.
Härefter följer i 12 kap. bestämmelser om ganska vittgående jämkningsmöjligheter,
baserade på skälighetsbedömningar, varvid är att märka att dessa bedömningar i
princip ligger i makarnas egen hand att göra. Frågan inställer sig då om det är
mödan värt att lagstiftningsmässigl ägna sig ål finsnickeriet 19-11 kap., när
12 kap. ändå ger avsevärda möjligheter att laga efter läglighet och skälighet i
de fall då 9-11 kap. inte anses leda till materiellt tillfredsställande
resultat. Lagrådet vill dock för sin del ansluta sig till den valda
lagstiftningstekniken. Det har sitt värde att lagstiftaren genom 9—11 kap. ÄktB
ger en "instraktionsbok" som skall vara hållbar för den stora massan
av bodelningsfall. Regleringen i 12 kap. bör ses som säkerhetsventiler, avsedda
för fall som i ett eller annat avseende avviker från vad som kan betecknas som
normalfall.

I remissprolokollets avsnitt avseende förslagets
allmänna utgångspunkter (2.1) framhålls atl en självklar utgångspunkt är atl
äktenskapslagstiflningen bör kunna förstås av envar. Såvitt angår reglerna om
makars egendomsförhållanden framhålls som viktigt att människor i allmänhet
skall ha möjlighet all sätta sig in i vad dessa regler innebär. Senare i
remissprolokollel framgår att makar i upplösningsskedet av ett äktenskap
föratsätts på egen hand kunna med hjälp av balkens regler klara av en
bodelning. Lagrådet ställer sig mycket skeptiskt till vad som sålunda har
uttalats i remissprotokollet. Fastmer vill lagrådet för sin del anta att - när
ej är fråga om äktenskap vari de ekonomiska förhållandena företer en helt
okomplicerad bild - en riklig tillämpning av det mångfacetterade bodelningsmönstret
kan åstadkommas endast av ganska skickliga jurister.

Av remissprolokollel framgår att man vid balkens
utarbetande haft i åtanke atl såvitt möjligt åstadkomma lösningar vilka i sak
innebär atl nordisk rättslikhet blir rådande, något som lagrådet noterar med
tillfredsställelse.

Prop. 1986/87:1 Lagrådet 1
kap. ÄktB

1
kap.

Lagrådet:

I
detta kapitel har upptagits ett antal bestämmelser som avser att ange de
grundläggande principerna i fråga om institutet äktenskap. Som anmärkts i

274

remissprotokollet
saknar I och 5 §§ förebilder i GB, medan övriga paragrafer har sina
motsvarigheter på skilda häll där.

Lämpligheten
av det valda greppet kan diskuteras. Vissa av bestämmelserna är så allmänt
hållna att de knappast kan ses som eri reglering av grundläggande natur.
Exempelvis ger 4 § första meningen inte ens en antydan om efter vilka normer
fördelningen av utgifter och sysslor mellan makarna skall göras (i viss mån
annorlunda enligt motsvarigheten i 5 kap. 2 § första stycket GB). Metoden att
ge regleringen i kapitlet en generell prägel har vidare medfört att en av
bestämmelserna blivit något missvisande. I 3 § fastslås sålunda utan förbehåll
att varie make råder över sin egendom. Som framgår av motiveringen till
paragrafen gäller emellertid enligt 7 kap. 5 § i förslaget viktiga
inskränkningar i rådighelen. Vad angår 6 § i förevarande kapitel ler sig den
bestämmelsen å andra sidan som alltför detaljerad för alt böra ingå redan i ett
inledande allmänt avsnitt i balken (se vidare nedan i anslutning till nämnda
paragraQ.

Lagrådet, som inte vill motsätta sig alt
förevarande inledande kapitel i förslaget behålls i väsentligen oförändrat
skick, har med det anförda endast velat fästa uppmärksamheten på den högst
översiktliga karaktär som kapitlets reglering har. Den som vill ha närmare
besked i olika hänseenden får söka sig längre in i balken.

Prop. 1986/87:1 Lagrådet 1
kap. ÄktB

5§

I paragrafen anges
att äktenskap upplöses bl.a. genom dom på äktenskapsskillnad. Då med kapitlet
åsyftas att redovisa allmänna portalbestämmelser för balken som helhet synes
tillräckligt att nämna endast själva institutet äktenskapsskillnad. Enligt
lagrådets mening bör alltså orden "dom på" lämpligen få utgå. Detta
är sä mycket mera befogat som den föreslagna texten kan ge det missvisande
intrycket att äktenskap är att anse som upplöst redan i och med att domen
meddelas. Rätta förhållandet är alt upplösningen liksom enligt gällande ordning
blir ett faktum först i och med att domen vinner laga kraft. En bestämmelse som
uttryckligen klargör detta förhållande torde vara av visst värde men passar
mindre väl in i del allmänt hållna I kap. Bättre är att den tas in som en ny 6
§ i 5 kap. Bestämmelsen kan förslagsvis lyda: "När dom på
äktenskapsskillnad vinner laga kraft, är äktenskapet upplöst."

6 §

I
denna paragraf anges alt, när elt äktenskap upplöses, makarnas egendom skall
fördelas mellan dem genom bodelning. Vidare sägs alt bodelning dock ej behövs,
om makarna har endast enskild egendom och ingen av dem begär att få överta
bostad eller bohag från den andra maken. Som redan har påpekats framstår
regleringen i paragrafen som alltför speciell för att höra hemma bland de
inledande allmänna bestämmelserna i balken. Därtill kommer att innebörden av
begreppet enskild egendom ännu inle har klargjorts (se härom 7 kap. 2 §).
Lagrådet får därför föreslå atl paragrafen

275

begränsas lill ett
stadgande av kort och gott detta innehåll: "När etl äktenskap upplöses,
skall makarnas egendom delas mellan dem."

Med
en sådan uppläggning torde i 9 kap., som upptar de inledande reglerna om
bodelning, böra såsom I § införas en ny bestämmelse av förslagsvis denna
lydelse: "Delning av makarnas egendom sker genom bodelning. Bodelning
behövs dock inle om makarna har endast enskild egendom och ingen av dem begär
att få överta bostad eller bohag från den andra maken."

Prop. 1986/87:1 Lagrådet 2
kap. ÄktB

2 kap.

Lagrådet:

1§

Enligt
denna paragraf får den som är under 18 år inte ingå äktenskap utan tillstånd av
länsstyrelsen i del län där han eller hon har sitt hemvist. Bestämmelsen ger
anledning lill vissa synpunkter av redaktionell art.

Inledningsvis vill lagrådet endast fåsta
uppmärksamheten på att, medan de båda äktenskapskontrahenlerna i lagförslaget
anges i ordningen kvinna och man (se 1 kap. 1 §, 3 och 4 kap. samt 14 kap. 2
och 3 §§), de personliga pronomina i förevarande paragraf och fortsättningsvis
upptas i ordningen han eller hon, honom eller henne osv. Denna inkongraens
föranleder likväl i och för sig inte några tillämpningsproblem.

Oavsett ordningsföljden synes emellertid det berörda
braket av personliga pronomen i lagförslaget i många fall medföra
tolkningssvårigheter. Redan bestämmelsen i förevarande paragraf att en
underårig inte får ingå äktenskap utan tillstånd av länsstyrelsen där "han
eller hon" har sitt hemvist skulle, i det sammanhang vari den förekommer,
kunna uppfattas på del sättet att l.ex. en underårig kvinna kan välja mellan
att söka tillstånd hos länsstyrelsen i hennes eget län och hos länsstyrelsen i
mannens län. Innebörden är likväl naturligen att tillståndet kan sökas endast
hos länsstyrelsen i det län där den underårige har sitt hemvist. Ehuru
lagtexten i detta fall får anses godtagbar, skulle den bli tydligare om orden
"han eller hon" ersattes med "den underårige" såsom enligt
nuvarande lydelse i 2 kap. 1 § GB. Det kan påpekas atl uttrycket den underårige
återfinns i 15 kap. 1 § i förslaget.

I fortsättningen av lagförslaget finns elt flertal
bestämmelser där konstraktionen med "han eller hon" etc. är mera
vilseledande. Det första exempel härpå som möter är 5 kap. 1 §. Där föreskrivs
bl.a. alt äktenskapsskillnad skall föregås av betänketid, om båda makarna
begär det eller om någon av dem varaktigt bor tillsammans med eget barn under
16 år som står under "hans eller hennes" vårdnad. Regleringen innebär
inte, som man kan förledas alt tro, att det såvitt angår vårdnaden är en
tillräcklig förutsättning att barnet står under vårdnad av endera av makarna.
Vad orden "hans eller hennes" torde syfta på är endast den make som
varaktigt bor tillsammans med barnet.

Som ytterligare exempel kan pekas på följande. I 8
kap. 2 § i förslagel föreskrivs atl, om en make som har gett den andra maken en
gåva inte kan

276

betala en skuld för vilken
givaren svarade när gåvan blev gällande mot "hans eller hennes"
borgenärer eller det av annan anledning kan antas att givaren är på obestånd,
den andra maken i princip svarar för brislen intill värdet av gåvan. Enligt 10
kap. 1 § är varje make skyldig att tills bodelning förrättas redovisa för sin
egendom och för sådan andra maken tillhörig egendom som "han eller
hon" har haft hand om, I 11 kap. 9 § stadgas att, om en make vid bodelning
övertar bostad och bohag mot avräkning och inte tillgodoser den andra maken med
annan egendom ur giftorättsgodset, "han eller hon" skall betala
motsvarande belopp. Och enligt 14 kap. 16 § får, om makarna inte varaktigt bor
tillsammans, domstolen förplikta en av makarna att lämna bohag till den andra
maken att användas av "honom eller henne".

Det angivna skrivsättet är, när det som här är
fråga om makar, förvillande och medför risker för felläsning (beträffande
liknande inslag i namnlagen jfr Höglund, Namnlagen s. 6 och 93). För att inte
svårigheter skall uppstå eller misslag göras i tillämpningen är det angeläget
att de åsyftade bestämmelserna förtydligas. Lagrådet återkommer härtill vid de
paragrafer där saken aktualiseras.

Prop. 1986/87:1 Lagrådet 2
kap. ÄktB

2 §

Den domstol som
avses i första meningen av paragrafen behöver inte vara densamma som åsyftas i
andra meningen. Till undvikande av missförstånd i detta hänseende torde orden
"domstolens" resp. "domstolen" i den föreslagna paragrafen
i stället böra skrivas i obestämd form.

4 §

I
gällande 2 kap. 4 § GB föreskrivs såsom äktenskapshinder att den som är gift
inte får ingå nytt äktenskap. Denna föreskrift motsvaras i det remitterade
förslagel av förevarande paragraf. Bestämmelsen har emellertid i förslaget
givits den utvidgade lydelsen att den som är gift inle "så länge
äktenskapet består" får ingå nytt äktenskap. De citerade orden, vilka inle
fanns med i de sakkunnigas förslag, torde ha tillagts i förtydligande syfte.

När såsom äklenskapshinder föreskrivs att den som
är gift inte får ingå nytt äktenskap, kan däri ej intolkas att hindret gäller
även för den som har varit gift. I sammanhanget kan också pekas l.ex. på 7 kap.
1 § brottsbalken (BrB). Straff för tvegifte är där stadgat för det fallet att
den som är gift ingår nytt äktenskap eller alt ogift ingår äktenskap med den
som är gift. Del är utan vidare klart alt denna straffbestämmelse såvitt angår
den som är gift bara är tillämplig så länge äktenskapet består. Det i
lagrådsremissen föreslagna tillägget i nu förevarande paragraf innebär en dubblyr,
som kan vara ägnad alt inge osäkerhet i fråga om innebörden av uttryckssättet
"den som är gift" i annan lagstiftning. Tilläggas kan atl
remissförslaget beträffande begreppet "ogift" (grandläggande i den
föreslagna sambolagen) inte gjort någol motsvarande förtydligande. Att del
begreppet i föreliggande sammanhang inbegriper den som varit gift har, med all
rätt, ansetts självklart.

277

Lagrådet föreslår att lydelsen enligt GB behålls och att
alltså orden "så Prop. 1986/87:1

länge äktenskapet består" får utgå ur det remitterade förslaget. Lagrådet

I 13 kap. 13 b § GB finns
bestämmelser om efterlevandeskyddet i vissa 3 kap. ÄktB avseenden i de fall
tvegifte föreligger och den omgifte maken dör. I det remitterade förslaget har
någon motsvarighet till dessa bestämmelser inte förts in. Under
lagrådsföredragningen har upplysts att familjelagssakun-niga i sitt återstående
arbete med en översyn av de internationellt privaträttsliga bestämmelserna om
äktenskap och äktenskaps rättsverkningar kommer att uppmärksamma frågan om
efterlevandeskyddet i polygama äktenskap samt att även pensionsberedningen (S
1984:03) kan komma att ta upp frågan om efterlevandeskyddet vid tvegifte under
sill arbete (jfr LU 1982/83:5, rskr 23; se också SOU 1983:29 s. 146 och prop.
1983/84:144).

3 kap.

Lagrådet:

Kapitlet innehåller bestämmelser om prövning av huruvida
äktenskapshinder föreligger. I bestämmelserna talas om
"hindersprövning" (se 1 -3 §§). Detta är en kort och väl användbar
benämning pä vad som avses. Till skillnad från vad som är fallet enligt GB (se
3 kap. 1 §) är uttrycket hindersprövning inte präglat som teknisk term i del
remitterade lagförslaget. Enligt lagrådets mening bör det lämpligen ske genom
atl den föreslagna - och något oegentiiga - kapitelrubriken "Prövning av
äktenskapshinder" ersätts med "Hindersprövning".

I §

I första styckets första mening föreskrivs att äktenskap
inte får ingås innan det har prövats, om något hinder finns mol äktenskapet.
Bestämmelsen är utformad så som om den avsåg att föreskriva elt
äktenskapshinder (varom föreskrifter upptas i 2 kap.). Det är emellertid inte
fråga om ett sådant hinder. En mer adekvat formulering av den berörda meningen
skulle enligt lagrådet vara: "Innan äktenskap ingås skall prövas om
äktenskapshinder föreligger."

4 kap.

Lagrådet (Mannerfelt och Rydin):

Del nuvarande kapitiet om vigsel, 4 kap. GB, skiljer
mellan tre former av vigsel: kyrklig vigsel inom svenska kyrkan, kyrklig vigsel
inom annat trossamfund och borgerlig vigsel. För dessa vigselformer föreskrivs
delvis olika regler men på vissa viktiga punkter gäller gemensamma grundsatser
(se i sistnämnda hänseende 6 §, 8 § första och andra styckena saml 9 §).

I remissprotokollet anges all
förevarande kapitel i del remitterade lagförslaget motsvarar 4 kap. GB. Det
sägs dock ha "omdisponerats någol".

Den gjorda omdisponeringen kan kort
beskrivas på följande sätt. I 1 -

3 §§ laborerar förslaget med elt enhetligt och allmänt övergripande vigsel

begrepp. Vad som utmärker detta begrepp ges till känna i 2 och 3 §§. Av 278

2
§ framgår vilka moment som utgör kärnan i det allmänna vigselbegreppet. I
paragrafens första stycke uppställs sålunda krav på kvinnans och mannens
gemensamma närvaro vid vigseln, deras på vigselförrättarens fråga lämnade
samtycke och vigselförrättarens förklaring att de därmed är äkta makar. De
angivna momentens kärnkaraktär kommer ytterligare till uttryck genom att det i
andra stycket fastslås att, om något av de angivna kraven har åsidosatts,
rättsföljden i princip blir att förrättningen är ogiltig som vigsel. Vidare föreskrivs
- med föregripande av innehållet i 3 § - att samma rättsföljd inträder om
vigselförrättaren inte var behörig atl förrätta "vigseln" (varför
sistnämnda ord använts i bestämd form är oklart, jfr motsvarande reglering i 4
kap. 9 § GB). Härefter ges i 3 § regler om vilka som är behöriga att vara
vigselförrättare och delta sker alltså fortfarande med hänsyftning på det
allmänna vigselbegreppet. Del föreslagna vigselkapitlets fortsättning (4-7 §§)
gäller procedurfrågor som anses vara av lägre dignitet i så måtto, att fel i
där angivna hänseenden inle föranleder alt vigsel blir ogiltig. Av denna mer
underordnade reglering framgår atl de ovan angivna traditionella vigselformerna
i realiteten fortfarande skall utgöra grundstommen (se 6 § och, såvitt angår vigsel
inom svenska kyrkan, även 4 §). Begreppen kyrklig vigsel och borgerlig vigsel
har likväl utmönstrats ur lagtexten i ÄktB.

Den föreslagna nya dispositionen av vigselkapitlet
åsyftar, som framgår av det anförda, inle att rättsligt upphäva skillnaderna
mellan kyrklig och borgerlig vigsel; de ursprungliga aspirationerna i den
riktningen rönte ingen framgång i 1973 års lagstiftningsärende om partiella
ändringar i GB (prop. 1973:32 s. 71-73 och 101-105). Förslaget kan möjligen ha
till syfte alt framhäva, att lagstiftaren inte prioriterar någon av de olika
former av vigsel som står till buds. En sådan neutral hållning intar redan
gällande GB. Att den ena vigselformen (kyrklig vigsel) nämns före den andra
(borgeriig vigsel) kan uppenbarligen inte ses som någon prioritering, lika htet
som när del gäller ordningsföljden mellan de skilda punkterna i förslagets 3
och 6 §§.

Enligt förslaget (3 §) blir var och en inom de fyra
vigselbehöriga person-kategorierna - präster inom svenska kyrkan, funktionärer
inom andra samfund med vigselrätt, lagfarna tingsrättsdomare och särskilt
förordnade vigselförrättare — formellt behörig att förrätta vigslar över hela
fältet. Man får alltså den egenartade ordningen att i lag, stiftad av
riksdagen, uttryckligen ges behörighet t.ex. ät en frikyrkopräst eller
tingsrältsdomare att förrätta vigsel enligt svenska kyrkans cermoniel och åt en
präst inom svenska kyrkan alt förrätta borgerlig vigsel. Atl del synes vara
föratsatt all mera preciserade föreskrifter skall meddelas i administrativ
ordning (jfr 6 § i förslaget) förtar inte det anmärkningsvärda i det föreslagna
systemet.

Med den i remissen sålunda föreslagna
generalfullmakten för envar vigselförrättare skall jämföras tankegången bakom
nuvarande ordning enligt GB. Där föratsätts alt vigselförrättare av viss
kategori verkar endast inom sitt revir (se 4 kap. 3 och 5 §§ GB). Men för det
fall atl någon skulle viga genom en förrältningstyp som faller utanför hans
område har enligt gällande ordning, till skydd för bradparet, tillgripits nödlösningen
alt sådant övertramp inte skall medföra att vigsel blir ogiltig (4 kap. 9 §
första

Prop.
1986/87:1 Lagrådet 4 kap. ÄktB

279

stycket
GB, jfr NJA II 1916 s. 158). Från en sådan snäv reglering är det långt till
remissförslagets ordning med lagstadgad formell behörighet för alla kategorier
av vigselförrättare att förrätta vigslar oavsett vilka vigseltyper det är
fråga om.

En
annan aspekt som föranleds av remissförslaget är följande. Enligl gällande rätt
får vigsel inom annat trossamfund än svenska kyrkan rättslig verkan endast om
regeringen har medgivit samfundet vigselrätt (4 kap. 2 § GB). Bakom denna
reglering ligger synsättet att religiösa ceremonier inom andra trossamfund än
svenska kyrkan måste vara auktoriserade av regeringen för att de skall anses
införlivade i rättssystemet (se SOU 1972:41 s. 145 nederst i vänsterspalt). Det
remitterade förslaget innebär alt denna ordning inle kommer att bli gällande
såsom allmän grundsats ulan endast som ett delrekvisil i bestämmelsen om vad
som krävs för alt befattningshavare inom annat trossamfund än svenska kyrkan
skall anses vigselbehörig (se 3 § 2 i förslagel). För övriga kategorier av
vigselförrättare föreligger inte någol hinder all förrätta vigsel enligt
främmande trossamfunds ritual -vigseln duger enligl förslaget i den mån den
uppfyller grandkraven i förslagets 2 §.

Av det sagda framgår atl den föreslagna
omskrivningen av vigselkapitlet medför en del mindre lyckade konsekvenser. Några
egentliga motiv för omarbetningen har inte anförts i remissprotokollet. Frågan
synes inte heller ha tilldragit sig uppmärksamhet vid remissbehandlingen av de
sakkunnigas betänkande. Det hade varit av värde med synpunkter i saken från
skilda kyrkohåll.

Elt enkelt och invändningsfritt alternativ är atl
överföra nuvarande 4 kap. GB — som inte synes ha medfört
tillämpningssvårigheter — i väsentligen oförändrat skick till ÄklB. En annan
möjlighet är alt i moderniserad form överföra grandsatserna i 4 kap. GB till
den nya balken. Detta låter sig lätt göra såsom kan illustreras med följande
utkast till lagtext.

Prop. 1986/87:1 Lagrådet 4
kap. ÄktB

4
kap. Vigsel

1
§

Äktenskap
ingås genom vigsel.

2 §

Kyrklig vigsel inom svenska kyrkan sker enligl
föreskrifteraa i kyrkohandboken eller andra föreskrifter för svenska kyrkan.

Behörig
alt förrätta sådan vigsel är präst inom svenska kyrkan.

Till
vigseln får kvinnan och mannen välja den präst inom svenska kyrkan som de
själva önskar och som är villig alt viga. De har rätt till vigsel i en
församling som någon av dem tillhör.

3 §

Kyrklig vigsel kan äga ram även inom annat
trossamfund än svenska kyrkan, om regeringen har medgett samfundet vigselrätt.
Sådan vigsel sker enligt den ordning som gäller inom samfundet.

280

s. 281 Kontrollera mot PDF

Behörig
att förrätta sådan vigsel är präst eller annan befattningshavare inom
samfundet, som enligt intyg av länsstyrelsen är behörig.

Prop. 1986/87:1 Lagrådet 4
kap. ÄktB

4 §

Borgerlig
vigsel sker enligt föreskrifter som regeringen meddelar. Behörig atl förrätta
sådan vigsel är lagfaren domare i tingsrätt och den som länsstyrelsen har
förordnat till vigselförrättare.

5 §

Innan vigsel förrättas skall vigselförrättaren
förvissa sig om alt hindersprövning har skett. Hindersprövning som har skett
mer än fyra månader före dagen för vigseln gäller inte. Utan intyg om
hindersprövningen får vigseln förrättas endast av präst som tjänstgör i den
församling där hindersprövningen har gjorts.

Om vigselförrättaren känner till att
äklenskapshinder föreligger, får vigsel inte ske.

6§

Vid vigseln skall kvinnan och mannen samtidigt vara
närvarande. De skall var för sig på fråga av vigselförrättaren ge till känna
att de samtycker till äktenskapet. Vigselförrättaren skall därefter förklara
atl de är makar.

Vigsel
förrättas i närvaro av släktingar eller andra vittnen.

7 §

Om vigseln inte har förrättats av någon som har
behörighet att viga eller om del inte har gått till så som anges i 6 § första
stycket, är förrättningen ogiltig som vigsel.

En förrättning som enligt första stycket är ogiltig
som vigsel får godkännas av regeringen, om det finns synnerliga skäl. Ärendet
får tas upp endast på ansökan av kvinnan eller mannen eller, om någon av dem
har avlidit, av arvinge till den avlidne.

8§ Vigselförrättaren skall genast lämna makarna ett
bevis om vigseln.

Som framgår återfinns i lagtextutkastet inte någon
motsvarighet lill 7 § andra meningen i det remitterade förslagel. Där sägs alt
regeringen får meddela föreskrifter om i vilka fall särskilt protokoll skall
föras över vigslar (bestämmelsen torde avse endast borgerliga vigslar, jfr 4
kap. 8 § fjärde stycket andra meningen GB). Sådan rätt för regeringen torde
följa direkt av 8 kap. 13 § regeringsformen och något särskilt riksdagens bemyndigande
i lag behövs således inte. Om en bestämmelse i ämnet skulle anses önskvärd,
skulle den kunna utformas som en erinran t.ex. enligt följande:
"Regeringen meddelar föreskrifter om i vilka fall särskiU protokoll skall
föras över borgerliga vigslar." En sådan föreskrift skulle i
lag-textutkaslet ovan kunna tas in som en andra mening i 8 §.

281

s. 282 Kontrollera mot PDF

Wahlgren: Prop. 1986/87:1

Föreskrifterna
i detta kapitel om vigsel är såvitt framgår av lagrådsremis- lagraoei

o DO ÄktB

sen inle avsedda att
medföra några större ändringar i sak i förhallande till '
'''

de
nu gällande bestämmelserna i 4 kap. GB. Omedelbart framträder emellertid att
den lagtext som lagrådsremissen innehåller inte uttryckligen nämner de båda
enligt 4 kap. I § GB förekommande formerna av vigsel, nämligen kyrklig och borgerlig
vigsel. Skillnaden mellan kyrklig och borgerlig vigsel — vad den än må betyda
från rättslig synpunkt, varom mer i del följande — är emellertid inte utplånad
genom det remitterade förslaget. Den kommer i stället till synes genom de olika
procedurregler för de båda olika vigseLformerna som förutsätts skola tillämpas
med stöd av 4 kap. 6 § i förslaget.

Med det grepp som i det remitterade förslagel
sålunda tagits i denna fråga accentueras ytterligare några oklarheter som
vidlåder redan gällande lagstiftning i vad avser följderna av formfel vid
vigselförrättningen och som skall beröras strax i det följande.

En vigsel - och detta gäller såväl kyrklig som
borgerlig vigsel - är enligt 4 kap. 9 § första stycket GB ulan verkan, om den
inte förrättats av någon, som äger behörighet alt viga, eller om därvid inte så
tillgått, som är föreskrivet i 8 § andra stycket. Däremot skall en vigsel inte
anses ogill på den grund att eljest inte sä förfarits som är sagt i 8 § eller
vigselförrättaren överskridit sin behörighet eller vederbörlig hindersprövning
ej föregått. I nämnda 8 § stadgas såvitt här är av intresse att vid vigseln
mannen och kvinnan skall, samtidigt tillstädes inför vigselförrättaren, på hans
fråga avge sitt ja och samtycke lill äktenskapet samt därpå av honom förklaras
för äkta makar (andra stycket). Paragrafen innehåller häriämte stadgandet att i
övrigt gäller, vid vigsel inom svenska kyrkan föreskrifterna i kyrkohandboken
eller andra föreskrifter som meddelas av kyrkomötet, vid vigsel inom annat
trossamfund dess kyrkobruk och vid borgerlig vigsel bestämmelser som meddelas
av regeringen (tredje stycket). Den som förrättat kyrklig vigsel skall
ofördröjligen ge makarna bevis därom. Vid borgerlig vigsel föres särskilt
protokoll enligl föreskrifter som meddelas av regeringen (fjärde stycket).

I fråga om behörigheten att förrätta vigsel följer
av GB endast att mannen och kvinnan får til! vigsel inom svenska kyrkan välja
den präst inom kyrkan de själva önskar och som är villig alt viga. Frågan om
behörighet att förrätta vigsel regleras i övrigt av författningar som tagils
Ulan riksdagens medverkan.

Av del anförda framgår att vissa
huvudförutsältningar måste vara uppfyllda för alt en vigsel inte skall anses
ogiltig. Dessa huvudförutsältningar är sammanfattningsvis: att
vigselförrättaren äger behörighet att viga, atl de båda tilltänkta makarna
samtidigt är närvarande inför vigselförrättaren, att de på dennes fråga skall
avge sitt ja och samtycke till äktenskapet saml att de därpå av honom förklaras
för äkta makar.

En modifikation beträffande rättsföljderna vid
bristande behörighet hos vigselförrättaren föreligger redan i gällande
lagstiftning i och med bestämmelsen i 4 kap. 9 § första stycket GB att vigsel
inte skall anses ogill på den

282

s. 283 Kontrollera mot PDF

grund
att vigselförrättaren överskridit sin behörighet. Denna bestämmelse är
förestavad av intresset att inte riva upp bestående äktenskap på grand av andra
formfel än sådana av synnerlig betydelse (NJA II 1916 s.
158). Som godtagbara behörighetsöverskridanden har i förarbetena till bestämmelsen
nämnts det fallet att en präst inom svenska kyrkan viger dem, som ej är
berättigade till statskyrklig vigsel, och det fallet all en borgeriig
vigselförrättare viger utom sitt tjänstgöringsområde (NJA II 1916
s. 158). Andra fall av behörighetsöverskridande har inte närmare berörts, sannolikt
därför att de inte ansetts ha så stor praktisk betydelse. Så t.ex. finns inte
diskuterat det fallet att en präst inom svenska kyrkan eller annat trossamfund
med behörighet att förrätta kyrklig vigsel skulle ha förrättat en borgerlig
vigsel.

Enligt det remitterade förslaget (4 kap. 2 § andra
stycket) är en förrättning ogiltig som vigsel, om inte vid förrättningsakten
kvinnan och mannen samtidigt varit närvarande och var för sig på fråga av
vigselförrättaren givit lill känna att de samtyckt till äktenskapet samt
vigselförrättaren därefter förklarat att de är makar. Vidare är förrättningen
ogiltig som vigsel om vigselförrättaren inte var behörig att förrätta vigseln.
Av motivuttalanden torde få anses framgå att någon avgörande skillnad i sak
beträffande förutsättningarna för vigsels ogiltighet inte är åsyftad i
förhållande lill gällande ordning. Här bör emellertid observeras att i lagrådsremissens
författningstext saknas motsvarighet till nyss avhandlade bestämmelse i 4 kap.
9 § första stycket GB, nämligen att vigsel inte skall anses ogill på den grund
att vigselförrättaren överskridit sin behörighet.

Behörig att vara vigselförrättare är enligt det
remitterade förslagel (4 kap. 3 §) 1. präst i svenska kyrkan, 2. präst eller
annan befattningshavare i ett annat trossamfund, om regeringen har medgett
samfundet vigselrätt och länsstyrelsen har utfärdat ett intyg om prästens eller
befattningshavarens behörighet, 3. lagfaren domare i tingsrätt, samt 4. den
som länsstyrelsen har förordnat till vigselförrättare. Av förslagel (4 kap. 6
§) följer vidare att vid vigsel vissa procedurregler skall iakttas. Dessa
procedurregler är olika vid olika fall. Vidare skall, om vigseln förrättas av
en präst i svenska kyrkan, gälla föreskrifterna i kyrkohandboken eller andra
föreskrifter för svenska kyrkan (4 kap. 6 § 1). Förtätlas vigseln av en präst
eller någon annan i ett annat trossamfund än svenska kyrkan, skall den ordning
tillämpas som gäller inom detta samfund (4 kap. 6 § 2). I andra fall än de här
nämnda skall de föreskrifter gälla som regeringen meddelar.

Av den här lämnade redogörelsen för vad det
remitterade förslaget innehåller i fråga om behörighet för vigselförrättare och
vigsels ogiltighet till följd av bristande behörighet hos vigselförrättare
framgår atl det råder oklarhet i frågan huruvida det bör vara någon skillnad i
rättsföljd mellan fall av obehörighet hos vigselförrättaren och fall där denne
visserligen inte varil heh obehörig all viga men överskridit sin behörighet.
Det remitterade förslagets formulering "var vigselförrättaren inle behörig
atl förrätta vigseln" leder nämligen lätt lill tolkningen atl även
behörighetsöverskridanden skulle kunna medföra vigselns ogiltighel. Som
tidigare nämnts ger emellertid motivutlalanden vid handen alt någon skillnad
mellan det remitterade förslaget och nuvarande ordning i delta hänseende inte
är åsyftad.

Prop. 1986/87:1 Lagrådet 4
kap. ÄktB

283

En avgörande fråga i detta
sammanhang synes mig vara huruvida det finns anledning att i ÄktB uppta regler
om skillnad mellan kyrklig och borgerlig vigsel. Det remitterade förslagel har
i olikhet mot nuvarande ordning inget huvudsiadgande i saken men måste som
tidigare nämnts till följd av reglerna om ogiltighet vid bristande behörighet
hos vigselförrättare och föreskrifterna om olika procedurer i 4 kap. 6 § ändå
anses upprätthålla en sådan skillnad.

Utgångsläget i denna diskussion
synes vara den sedan länge antagna ståndpunkten att ett beslående äktenskap
inte ulan synnerliga skäl bör ogiltigförklaras på grund av formfel. Denna
ståndpunkt torde för övrigt väga ännu tyngre i våra dagar än tidigare, eftersom
många vikliga rättsverkningar som följer av etl äktenskap anses böra inträda
även vid fall av samlevnad utanför äktenskapsformen. Det primära intresset av
atl förklara elt äktenskap ogiltigt till följd av formfel torde närmast
förefinnas hos parterna själva. Samhällets intresse härav synes numera
praktiskt tagel försvunnet.

Emellertid torde inte kunna bortses
från de återverkningar som äktenskapslagstiflningen har i internationellt
hänseende. Sverige är bundet av konventioner på äktenskapsrättens område.
Dessutom finns ett intresse av att äktenskap, som ingås här i landet, blir
erkända också utomlands. Formkraven måste därför anpassas med tanke även på
dessa internationella förhållanden.

Ett lämpligt och praktiskt sätt all
lösa del nu diskuterade problemet synes mig vara att såsom lill synes skett i
lagrådsremissens lagtext upphäva skillnaden mellan kyrklig och borgerlig
vigsel. I 4 kap. 3 § kunde således som skett i del remitterade förslaget las in
regler av innehåll atl behörig alt vara vigselförrättare är präst i svenska
kyrkan, lagfaren domare i tingsrätt saml den i övrigt som på grand av
föreskrifter som meddelas av regeringen eller den myndighet regeringen
bestämmer (ev. länsstyrelsen) förordnals till vigselförrättare. Vidare torde 4
kap. 6 § kunna omredigeras så all däri föreskrivs att vid vigsel gäller i
övrigt, om vigseln förrättas inom svenska kyrkan, föreskrifterna i
kyrkohandboken eller andra föreskrifter för svenska kyrkan, och i andra fall de
föreskrifter som regeringen meddelar. Den laglekniskt upprätthållna skillnaden
här mellan vigslar inom svenska kyrkan å ena sidan och övriga fall å den andra
är motiverad endast av konstitutionella skäl, dvs. kravet på riksdagens och
kyrkomötets medverkan i vad avser procedurer inom svenska kyrkan. Som strax
skall framgå får den här berörda skillnaden ingen äktenskapsrältslig effekt.

Behörighetsfrågan torde kunna få
sin lösning på det sättet att den föreslagna regeln i 4 kap. 2 § andra stycket
uttryckligen förklaras avse endast det fallet att den som förrättade vigseln
helt saknade behörighet att förrätta vigslar. I lydUghetens intresse bör då det
i stycket förekommande ordet vigseln i bestämd form bytas ut mol del obestämda
uttrycket vigsel.

Den här av mig skisserade lösningen
innebär en viss saklig ändring i förhållande lill gällande rätt. I praktiken
torde dock denna ändring sakna betydelse.

Prop.
1986/87:1 Lagrådet 4 kap. ÄktB

5
kap.

Lagrådet:

Lagrådet
vill här erinra om att ovan under I kap. 5 § föreslagits att i förevarande
kapitel intas en ytteriigare paragraf, 6 §.

Prop. 1986/87:1 Lagrådet 5
kap. ÄktB

s. 285 Kontrollera mot PDF

I
och 2 §§

Med hänvisning lill
vad lagrådet har anfört vid 2 kap. I § föreslås alt i förevarande 5 kap. I §
orden "hans eller hennes" utbyts mot "den makens" (jfr
lydelsen enligt 11 kap. 1 § GB) och att i 2 § orden "han eller hon"
ersätts med "denne".

3 §

I
förevarande paragraf, som i det väsentliga motsvarar vad som nu gäller enligt
11 kap. 3 § GB, anges i första meningen att betänketiden inleds när makaraa
gemensamt ansöker om äktenskapsskillnad eller när den ena makens
"ansökan" om äktenskapsskillnad delges den andra maken. Av skäl som
lagrådet utvecklar under 14 kap. 4 § bör ordet ansökan i meningens senare led
utbytas mot det i den nuvarande bestämmelsen använda ordet "yrkande".

I den föreslagna paragrafens andra och tredje
meningar behandlas ver

kan av att en av makarna efter minst sex månaders betänkelid "begär"

dom pä äktenskapsskillnad resp. verkan av atl sådan dom inle
"begärts"

inom ett är frän betänketidens börian. I gällande lydelse används i stället

uttrycket "framställer särskilt yrkande därom". Alt man i gällande
rätt

använt sistnämnda uttryck såsom teknisk term sammanhänger med atl del

nu - liksom också enligt remissförslaget - föratsätts att det i ett äkten

skapsskillnadsmål framställs två yrkanden om äktenskapsskillnad vid

skilda stadier i processen (se härom prop. 1973:32 s. 142). Den tekniska

termen "framställer särskilt yrkande därom" för att klargöra när man
har

alt göra med ett skillnadsyrkande i det senare skedet av målet har sitt

värde, och lagrådet föreslår därför att uttryckssättet används i paragrafens

andra mening i stället för orden "begär det" och att tredje meningen

får inledas med orden: "Har sådant yrkande inle framställts inom ett år

---- ." Detta framstår som så myckel mer befogat som man i det remitte

rade förslaget i andra sammanhang (14 kap. 10 § och 11 § andra stycket)

behållit termen "särskilt yrkande".

Utöver det sagda är att i anslutning till
förevarande lagrum fästa uppmärksamhet vid dess samband med det i
balkförslaget flerstädes förekommande uttrycket "den tid då ett mål om
äktenskapsskillnad pågår" vilket uttryck i förslagets 9 kap. 9 § getts en
särskild definition. Under sistnämnda paragraf får lagrådet anledning atl
diskutera det citerade uttrycket. Redan här finns dock anledning att, med
hänsyn lill frågans betydelse för förevarande paragraf men även för att ge etl
visst underlag för den kommande diskussionen under 9 kap. 9 § i förslagel,
anföra några syn-

285

s. 286 Kontrollera mot PDF

punkter på frågorna om
betänketidens startpunkt och slutpunkt och om Prop. 1986/87:1

innebörden av all ett mål "pågår" (är anhängigt) i 9 kap. 9 §:s
mening. Lagrådet

Startpunkten för betänketiden blir enligt
förevarande paragraf - i över- 5 kap. ÄktB ensslämmelse med gällande rätt - den
tidpunkt då gemensam ansökan inges eller då en makes (ursprungs-) yrkande om
äktenskapsskillnad delges den andra maken. Startpunkten enligt 9 kap. 9 § i
förslaget - som blir utslagsgivande för del vikliga valet av bodelningsregler
och för makes arvsrätt enligt förslaget till 3 kap. 10 § ärvdabalken (ÄB) - är
den tidpunkt då talan väcks, dvs. när gemensam ansökan eller, i
slämningsfallen, stämningsansökan inges eller eljest inkommer (13 kap. 4 §
tredje stycket rättegångsbalken - RB). I stämningsfallen blir del alltså en
olikhet. Alt startpunkten i förevarande paragraf förlagts senare i
stämningsfallen får anses naturligt; betänketid för den stämde maken bör ju
inle anses inledd förrän han formellt fått kännedom om att han har något att
"betänka". Men det finns anledning alt observera att om make —
kärande eller svarande — råkar avlida under liden mellan stämningsansökningens
inkomstdag och dess delgivning 9 kap. 9 § i förslagel slår till, med
konsekvensen bl.a. all den efterlevande blir utan arvsrätt. Det bör påpekas att
i arvshänseende redan gällande rätt har den nu angivna innebörden. Det
föreliggande förslaget får tilläggseffekten att sådant dödsfall som nu nämnts
föranleder att vid bodelning de för skillnadsfall givna reglerna blir
tillämpliga i stället för dödsfallsreglerna (se remissförslaget 9 kap. 8 §
första stycket).

Vad angår betänketidens slutpunkt är atl anföra
följande. Döms efter särskilt yrkande lill äktenskapsskillnad uppkommer
givetvis inga problem såvitt nu är i fråga. Detsamma blir fallet om
betänketiden utlöper ulan atl särskilt yrkande framställts; frågan om skillnad
är då, liksom enligt gällande rätt, förfallen. Om målet slutar med avvisnings-
eller avskrivningsbeslut, skall betänketiden också upphöra enligt
remissförslaget som häralin-nan helt anknyter lill gällande rätt. Av intresse
är då att konstalera vad gällande rätt innebär. Klart besked härom ges i 1973
års lagstiftnings förarbeten (prop. 1973:32 s. 312) såvitt gäller
avvisningsbeslut. Enligt vad som där uttalades av lagrådet - ulan gensägelse
under lagstiftningsärendets fortsatta behandling - fortlöper betänketiden
under prövning i högre rätt. Slutpunkten är alltså när avvisningsbeslulel
vinner laga kraft. Tydligt är att samma ordning gäller för det fall alt
äktenskapsmälet avskrivs efter återkallelse. Delta framgår av att man, med
hänvisning lill regleringen i II
kap. 3 § GB, i samma kap. 6 § och 13
kap. 2 § samt 3 kap. 8 § ÄB använde formuleringar som, bortsett från
situationen då skillnadsfrågan förfallit, angav vissa rättsverkningar av just
alt talan (målet) var anhän-gig(-t). Elt mål är i avskrivningsfall
otvivelaktigt anhängigt intill dess avskrivningsbeslutet har vunnit laga kraft
(jfr JO:s ämb.ber. 1965 s. 58). Detta processuella förhällande rubbas inte av
att, efter avskrivningsbeslut med anledning av återkallelse, den återkallande
parten har ytterst små möjligheter alt i högre rätt få återta sin återkallelse
och få avskrivningsbe-slulet undanröjt (se NJA 1978 s. 55, jfr SvJT 1982 s.
99).

Del här anförda torde utvisa att såvitt angår
betänketidens slutpunkt

ingen förändring i förhållande lill gällande rätt sker, något som remisspro

tokollet eller betänkandet inte heller antyder. Det angivna förhållandet har 286

s. 287 Kontrollera mot PDF

varit värt att påpeka för
betänketidens del, .eftersom remissförslagets 9 Prop. 1986/87:1

kap. 9 § för andra fall än
betänketidens slut anvisar en annan slutpunkt för Lagrådet

avvisnings-
och återkallelsefallen, nämligen beslutsdagen. Som redan har 6
kap. ÄktB

antytts återkommer lagrådet till delta spörsmål under 9 kap. 9 §.

6
kap.

Lagrådet:

Som
framgår i det följande vid 14 kap. 16 § föreslår lagrådet att i 6 § i
förevarande kapitel skall upptas ett andra stycke.

2,
5 och 7 §§

Under
åberopande av vad som sagts vid 2 kap. I § får lagrådet föreslå atl i
förevarande 2 § orden "hans eller hennes" ersätts med "den
makens" och orden "han eller hon" med "den maken", att
i 5 # orden "honom eller henne" utbyts mot "den maken" saml
att i 7 J orden "han eller hon" på två ställen ersätts med "den
maken".

II §

Lagrådet
vill beträffande denna paragraf hänvisa till vad som sägs nedan vid 14 kap. 16
§.

7
kap.

Lagrådet:

loch2§§

1 förevarande
1 § stadgas att varie makes egendom indelas i giflorättsgods

och enskild egendom. Vad som närmare bestämt menas med giftorätt

anges inte (jfr 6 kap. 1 § första stycket GB). Någon definition av giftorätts-

begreppet torde inte heller vara alldeles nödvändig. Det synes tillräckligt

atl det, såsom enligt lagförslaget, framgår vilken egendom som tillhör den

ena eller den andra av de båda angivna kategorierna och vilken betydelse

indelningen har.

Utformningen av 1 § inger föreställningen att en
make alltid har såväl giftorältsgods som enskild egendom. Detta är likväl
ingalunda fallet och torde i praktiken inte ens vara det vanliga (jfr bet. s.
219, 544 f och 579 fi). Normall utgör makars egendom giftorättsgods och detta
är också utgångspunkten för egendomsregleringen. Enligt lagrådets mening
skulle detta komma bättre lill uttryck, om förevarande 1 § i stället gavs
följande lydelse: "En makes egendom är giflorättsgods i den män den inte
är enskild egendom." Med denna utformning av 1 § bör första stycket i
förevarande

2 §
utgå.

Om första stycket i 2 § enligt det remitterade
förslagel såsom lagrådet

har förordat utgår, skall hänvisningen i paragrafens tredje stycke till andra 287

s. 288 Kontrollera mot PDF

stycket
i stället gälla första stycket. Motsvarande följdändring påkallas också i 7
kap. 5 § Qärde stycket och 11 kap. 7 § första stycket i förslaget.

Det är all notera att remissförslagels uppdelning i
giftorättsgods respektive enskild egendom medför att det inträder en viss
förändring i förhållande lill gällande rätt. Detta gäller i fråga om sådan
egendom som nu enligt 11 kap. 6 § GB (jfr även 9 kap. 3 GB såvitt angår boskillnadsfall)
är enskild. Enligt remissförslaget blir däremot sådan egendom som make
förvärvar efter det alt talan om äktenskapsskillnad väckts i princip giflorättsgods
även om målet leder lill äktenskapsskillnad eller make avlider under målets
gång. Men egendomen blir en säregen art av giftorättsgods ily att den inte
skall ingå i bodelningen. Denna skall ju enligt 10 kap. I § andra stycket i
remissförslaget ske med utgångspunkt i egendomsförhållandena den dag när talan
om äktenskapsskillnad väcktes respektive dödsdagen i fall som närmare anges i
paragrafen.

Lagrådet
har hyst viss tveksamhet inför fenomenet att det enligt 7 kap. skulle existera
giftorältsgods som i följd av 10 kapitlets reglering likväl inte skall ingå i
bodelning. Även om detta är någol av en skönhetsfläck uppslår det, såvitt
lagrådet kunnat finna, inte några praktiska ölägenheter av denna laglekniska
konstruktion. Någol ändringsförslag i berörd del framläggs därför inte. En
ytterligare aspekt på fenomenet giftorättsgods som inte skall ingå i bodelning
har lagrådet dock atl anföra under 11 kap. 4 § tredje stycket, i vilket lagrum
förslagsskrivaren har trampat i sin egen fälla; där avsedda försäkringar är ju
enligt förslagets begreppsbildning giftorältsgods men har enligt förslagels
avfaltning setts som icke-giftorättsgods. Beträffande 7 kap. 2 § vill lagrådet
ytterligare anföra följande. I 11 kap. 7 § första stycket ÄktB finns
bestämmelser om den s.k. övertaganderätten. Denna är en rätt för den make som
bäst behöver makarnas gemensamma bostad eller bohag att vid bodelning fä denna
egendom i avräkning på sin lott eller, om värdet är ringa, utan avräkning.
Övertaganderätlen kan enligt stadgandet omfatta även egendom som är den andra
makens enskilda egendom, såvida egendomen inle är enskild enligt 7 kap. 2 §
andra stycket 2-4 i remissförslaget. Enskild egendom enligl nämnda bestämmelser
är egendom som erhållits i gåva av någon utomstående med del villkoret atl
egendomen skall vara mottagarens enskilda (punkt 2), egendom som erhållits
genom testamente med del villkoret all den skall vara mottagarens enskilda
(punkt 3) samt egendom som ärvts och som enligl testamente av arvlåtaren skall
vara mottagarens enskilda (punkt 4).

Till reglerna om övertaganderätt i 11 kap. 7 § första
stycket ansluter sig regler om s.k. rådighetsinskränkning i 7 kap. 5 §.
Rådighetsinskränkning-en innebär all make inte får förfoga över sådan egendom
som är underkastad inskränkningsbeslämmelserna ulan den andra makens samtycke.
Frän rådighetsinskränkning är dock enligt 7 kap. 5 § Qärde stycket undantagna
bostad och bohag som är enskild egendom enligt nyssnämnda bestämmelser i detta
kapitels 2 § andra stycket 2-4 enligt remissförslaget.

En fråga som i förevarande sammanhang inställer sig
gäller behandlingen av sådan egendom som utgör ersätlningsegendom för enskild
egendom av det slag som här avses. Enligt 7 kap. 2 § andra stycket 5 är sådan

Prop. 1986/87:1 Lagrådet 7
kap. ÄktB

288

s. 289 Kontrollera mot PDF

ersättningsegendom
också enskild egendom,;öm inte annat har föreskrivits genom den rättshandling
pä grund av vilken den ursprangliga egendomen är enskild. Den i 11 kap. 7 §
första stycket och 7 kap. 5 § Ijärde stycket föreslagna lagtextens lydelse ger
vid handen atl ersättningsegendom inle i nägot fall utesluts från
övertaganderätt. Av vissa motivuttalanden att döma synes dock tveksamhet råda i
detta hänseende. Under 7 kap. 5 § Qärde stycket sägs beträffande enskild
egendom som avses i 7 kap. 2 § andra stycket 2-4 att, om sådan egendom bytts ut
mot annan, den dock bör vara underkastad rådighetsinskränkningarna, om inte
annat framgår av villkoren vid gåvan eller i testamentet. Enligl 11 kap. 7 §
första stycket ÄktB, heter det vidare, föreligger nämligen övertaganderält
beträffande ersält-ningsegendomen, om inte annat har föreskrivits i
gåvovillkoren eller testamentet.

Vid föredragningen inför lagrådet har upplysts att
innebörden av 11 kap. 7 § första stycket och 7 kap. 5 § fjärde stycket är
avsedd att vara den att endast sådan ersättningsegendom som enligt gåvohandling
eller testamente uttryckligen förklarats skola vara undantagen från
övertaganderält skall omfattas av undantagsregleringen.

Lagrådet vill först anmärka att den avsedda
innebörden ej framgår av lagtexten. Om förslaget i sak skall vidhållas, måste
jämkningar ske.

I sakligt hänseende anser lagrådet att en reglering
med den innebörd som sålunda förklarats böra gälla kan ge upphov lill misstag
av ett slag som strax skall beröras.

Skälet till att lagrädsremissen - i olikhet med vad
familjelagssakkunniga förde fram (se 11 kap. 7 § i bet. s. 22) - har från
övertaganderält tagit undan egendom som är enskild på grand av villkor från
utomstående är hänsynstagande till givares och testators vilja (rem. prot.
avsnitt 2.4.6). Såvitt lagrådet kan bedöma torde emellertid testators tystnad i
ett fall som det i nyssnämnda exempel angivna inte utan vidare kunna tolkas som
atl han är införstådd med att enskild substilutegendom skall vara underkastad
övertaganderätt.

Så torde man inte heller böra uppfatta
remissförslaget med den innebörd som det enligt det nyss anförda avses skola
ha. Fastmera synes det förhälla sig så alt en avvägning däri skett mellan en
givares eller testators intresse i normalfallet ä ena sidan och det sociala
skyddsintresset å den andra. Denna avvägning får emellertid till följd att en
givare eller testalor i varje situation där en klausul om enskild egendom blir
aktuell nödgas ta särskild ställning till vad som skall gälla i fråga om
övertaganderätlen till eventuell substitutegendom, med ty åtföljande
rådighetsinskränkning däri. Om en sådan givare eller testator uttryckligen
föreskriver att övertaganderält skall vara utesluten, blir hans vilja
respekterad enligt det remitterade förslaget. Ger han ingen särskild
föreskrift, blir substitulegendomen föremål för övertaganderält och
rådighetsinskränkning. Enligt vad nyss anförts torde man inle kunna ulgå från
att en givares eller lestators tystnad på denna punkt alltid innebär att han
har avsett att substitutegendomen skall omfattas av övertaganderätten. Den kan
bero på ett förbiseende av kravet på särskild föreskrift om övertaganderätten i
vad gäller just substitutegendomen. Därför kan uppkomst av övertaganderätt och
rådighetsinskränk-

Prop. 1986/87:1 Lagrådet 7
kap. ÄktB

289

19 Riksdagen 1986/87. 1 saml. Nr 1

ningar
på grund av misstag inte uteslutas. Den i lagrådsremissen föreslagna lösningen
innebär sålunda i princip att ett socialt skyddsintresse får tillgodoses, inte
så mycket kanske mot en tredje mans intresse som med risk för att det sker på
bekostnad av hans bristande insikter i fråga om lagstiftningens innehåll. Med
beaktande av faran för att givare och testatorer inte sällan kan råka ut för
förbiseende av här avsett slag synes den i lagrådsremissen valda lösningen
mindre tilltalande.

För att undvika misstag av det slag som här
angivits synes frågan om övertaganderätt till substitutegendom böra få en annan
lösning än den som valts i det remitterade förslaget. Den lösning som bäst
skulle tillgodose det sociala skyddsintresset skulle vara att helt utesluta
möjligheten till förordnande om övertaganderält i fråga om substilutegendom.
Denna linje innebär ett åsidosättande av principen alt tredje mans vilja skall
respekteras. Den kan dock motiveras av att intresset av atl viljan
respekterades här måste anses som uttunnat. Vill man upprätthålla principen,
bör man emellertid av de skäl som lagrådet anfört i det föregående ta
konsekvensen av den presumtion angående viljans innebörd som avses skola gälla
i fråga om substitutegendomens rättsliga natur i övrigt. En sådan ordning torde
inle leda till etl uppoffrande av beaktansvärda skyddsiniressen.

Lagrådet får sålunda med hänsyn till det anförda
föreslå en ordning enligt vilken substitutegendomen på alla punkter — således
även beträffande övertaganderält och rådighetsinskränkningar — får följa
reglerna för huvudegendomen om inte annat har föreskrivits genom den
rättshandling varom fråga är. Lagrådets förslag på denna punkt föranleder först
och främst ändringar i 11 kap. 7 § första stycket och 7 kap. 5 § fjärde stycket
i det remitterade förslaget. Förslag till ett utförande av dessa ändringar
kommer all lämnas vid nämnda paragrafer.

Redan under förevarande 7 kap. 2 § bör emellertid
las upp följande ändringsförslag, som är motiverat av lagrådels förslag till
ändring i 11 kap. 7 § första stycket och 7 kap. 5 § Qärde stycket. Eftersom
sådan egendom som är substitut för egendom vilken är enskild på grund av
äktenskapsförord alllid skall vara underkastad övertaganderält, synes lämpligt
atl behandla denna substitutegendom för sig tillsammans med huvudegendomen
enligt förevarande paragrafs andra stycke eller, om vad lagrådet föreslagit
inledningsvis vid denna paragraf vinner bifall, dess första stycke, punkt 1.
Punkten kan då få lydelsen: "1. egendom som till följd av äktenskapsförord
är enskild och vad som har trätt i stället för sådan egendom, om inle annat har
föreskrivits i äktenskapsförordet". Som en följd härav bör i punkt 5 i
samma stycke hänvisningen i stället ske till "2-4".

Genom del nu behandlade förslaget till ändring i
förevarande 2 § kan de av lagrådet föreslagna ändringarna i 11 kap. 7 § första
stycket och 7 kap. 5 § Qärde stycket ske på etl enkelt sätt genom enbart en
hänvisning till de punkter i förevarande paragrafs enligl lagrådets förslag
första stycke som blir aktuella, nämligen punkterna 2-5.

Prop. 1986/87:1 Lagrådet 7
kap. ÄktB

3 §

Av
paragrafens första stycke första meningen framgår att äktenskapsförord i ett
första led får gå ut endast på att egendom, som eljest skulle vara
giftorättsgods, i stället skall vara enskild. Enligt andra meningen i samma
stycke kan sedermera beträffande den egendom som åsyftas med det första
äktenskapsförordet genom nytt äktenskapsförord den ursprungliga
gifto-rälisordningen återställas; enligt sakens natur kan så ske helt eller
delvis. Den nu gjorda iakttagelsen kan få viss betydelse i fråga om räckvidden
av de jämkningsmöjligheter som skall gälla enligl 12 kap. 3 § i förslaget.

I förslagets reglering ligger alt, när egendom
tillfallit make genom gåva eller testamente under villkor att egendomen skall
vara enskild, det inte är möjligt att genom äktenskapsförord göra egendomen
till giftorättsgods.

Prop. 1986/87:1 Lagrådet 7
kap. ÄktB

4 §

Det
förefaller en smula främmande att. såsom sker i första stycket under 1, tala om
"fast egendom som innehas med äganderätt eller tomträtt". Fast
egendom brukar annars i rättsspråket jämställas med tomträtt, varvid
underförstås att fråga är om äganderätt (se t.ex. JB 13:26, GB 6:4, UB 1:11,
UlsF 1:4). Så sker också i remissförslaget 7 kap. 8 § andra stycket. Å andra
sidan är det lämpligt atl del av lagtexten framgår att del här är fråga om fast
egendom som makarna eller någon av dem äger, sålunda inte fast egendom oavsett
med vilken rätt den innehas. Stadgandet under 1 i första stycket synes vidare
bli mer lättillgängligt, om det uttryckligen anges att bostaden avser byggnad
som finns på fastigheten eller tomträtten. Lagrådet föreslår, att stadgandet
under I ges avfattningen "fast egendom (alt. fastighet) som makarna eller
någon av dem äger och tomträtt som de eller-flågon av dem innehar, om byggnad
som finns på egendomen är avsedd som makarnas gemensamma hem och egendomen
innehas huvudsakligen för detta ändamål,".

I de sakkunnigas förslag upptas i denna första
kategori även "rätt till byggnad på annans mark". Detta uttryck torde
avses atl innefatta ej endast byggnaden som innehas med äganderätt ulan också
nyttjanderätten till marken (se bet. s. 318, jfr SOU 1984:22, Panträtt i
registrerad nyttjanderätt s. 113).

I remissförslaget kommer tydligen byggnad på annans
mark alt falla in under paragrafens första stycke punkt 2, där det talas om
"byggnad eller del av byggnad som innehas med äganderätt, hyresrätt,
bostadsrätt eller annan rätt...". Fråga är emellertid om del inte finns
den risken för missförstånd att man i fråga om byggnad på annans mark tolkar
stadgandet såsom avseende endast den med äganderätt innehavda byggnaden.
Betydelse kan detta få vid tillämpningen av bestämmelsen om övertaganderält i
11 kap. 7 § i förslaget, då det gäller att avgöra vilken egendom som skall
tilldelas make som skall ges rätt lill den gemensamma bostaden.

Byggnad på annans mark jämte arrenderätten till
marken hör väl närmast samman med de fal! som upptas under I i stycket;
eventuellt kunde detta egendomsslag fä bilda en självständig punkt närmast
efter punkt 1.

291

Om
"rätt till byggnad pä annans mark" anges för sig, skulle någon tvekan
inte behöva råda om att det är både den ägda byggnaden och arrenderätten lill
marken som åsyftas.

Beträffande
första stycket punkt 2 föreslår lagrådet en viss justering. Det väsentliga
synes vara att framhålla, att byggnad eller byggnadsdel kan vara gemensam
bostad oavsett med vilken rätt den innehas. Detta bör enligt lagrådets mening
komma bättre lill uttryck. Med hänsyn härtill och för att få parallellitet med
punkt 1 föreslår lagrådet all punkt 2 ges följande avfaltning: "byggnad
och del av byggnad, vare sig den innehas med äganderätt, hyresrätt, bostadsrätt
eller annan rätt, om byggnaden eller byggnadsdelen är avsedd som makarnas
gemensamma hem och innehavet huvudsakligen tjänar detta ändamål."

Även genom den sålunda föreslagna formuleringen
torde de fall som åsyftas med nuvarande 7 § andra stycket i 1959 års lag med
särskilda bestämmelser om makars gemensamma bostad få anses inbegripna.

Prop. 1986/87:1 Lagrådet 7
kap. ÄktB

5§

Paragrafen
behandlar de s.k. rådighetsinskränkningarna, dvs. kravet på medgivande från
andra maken, då make vill disponera över viss egendom. Vad gäller fast egendom
och tomträtt föreslås den utvidgningen i förhållande till 6 kap. 4 § GB att
medgivande skall fordras ej blott till avhändelse och inteckning ulan även då
ägaren vill "hyra ut" egendomen. Detta gäller såvitt avser makarnas
gemensamma bostad ej blott sådan som är giftorättsgods utan ocksä enskild
egendom. Det gäller, enligt andra stycket, också annan fast egendom (eller
tomträtt) än sådan som är gemensam bostad, om fråga är om giftorältsgods.

Av motiven framgår atl uttrycket "hyra
ul" skall omfatta även ularren-dering. Detta stämmer inte med juridiskt
språkbruk. Lagrådet föreslär atl efter orden "hyra ut" under 1 och 2
i första stycket och i andra (enligt lagrådels förslag tredje) stycket införs
orden "eller på annat sätt med nyttjanderätt upplåta".

Det
kan kanske ifrågasättas om beträffande uthyrning och annan
nytl-janderättsupplåtelse skall behöva krävas medgivande av andra maken, då det
rör sig om fast egendom (tomträtt) som inte utgör gemensam bostad. Emellertid
kan medgivandekravet fylla en funktion också i detta fall, särskilt där byggnad
pä egendomen rent faktiskt används som gemensam bostad men del huvudsakliga
syftet med innehavet är ett annat och egendomen sålunda inle faller in under
definitionen på gemensam bostad i 4 §. Som exempel kan anföras alt fråga är om
en jordbraksegendom eller om en större hyresfastighet som make äger för all
förvärva hyresintäkter och där makarna utnyttjar en lägenhet som bostad.
Eftersom inskridande från andra maken mot att nyttjanderätt upplåtits
förutsätter atl upplåtelsen är lill nackdel för maken, torde det främst bli i
fall av sådan art som nu nämnts som medgivandekravet blir av betydelse.

För alt man skall undvika uttrycket "fast
egendom som innehas med äganderätt eller tomträtt" bör enligt lagrådets
mening vissa smärre justeringar av lagrummets lydelse företas.

292

Vad angår egendom som utgör gemensamt bohag krävs
enligt remissförslaget liksom enligt GB makes medgivande till avhändelse och
pantsättning. Man har alltså inte såsom beträffande fast egendom utvidgat
medgivandekravet till atl avse även uthyrning, trots att upplåtelse av
nylQanderätt till lös egendom idag är en ganska betydelsefull företeelse
("leasing"), låt vara att väl mestadels är fråga om kommersiella
förhållanden. Lagrådet vill framhålla att den omständigheten att nyttjanderätt
till lös egendom i allmänhet inle anses utrastad med sakrätlsligt skydd mol
borgenärer och ny ägare i allt fall inte synes göra samtycke överflödigt.
Särskilt bör framhållas alt om andra maken skulle förvärva sådan egendom genom
bodelning (t.ex. enligt 11:7 i förslaget), gällande rättsregler inte leder till
att nyttjanderätien förfaller, i varie fall är detta högst osäkert (se Hessler,
Allmän sakralt s. 291, Rodhe, Handbok i sakrätt s. 608).

Lagrådet anser sig emellertid inte ha att framlägga
någol förslag i nu berört hänseende.

Härutöver må nämnas att lagrådet vid 7 kap. 2 §
lagt fram förslag till viss redaktionell ändring av paragrafen och gjort
uttalanden angående behandlingen vid bodelningen av egendom som är
substitutegendom för enskild egendom. Till vad lagrådet där anfört hänvisas.
Detta föranleder en ändring även av Qärde stycket av förevarande paragraf i
det remitterade förslaget, vilket stycke motsvaras av andra stycket i det
förslag som lagrådet nu lägger fram.

Enligt
lagrådets förslag skulle 7 kap. 5 § få följande lydelse.

"En
make får inte ulan den andra makens samtycke

1.
avhända sig, låta inteckna
eller hyra ut eller på annat sätt med nyttjanderätt upplåta fast egendom som
utgör makarnas gemensamma bostad,

2.
avhända sig, pantsätta eller
hyra ut eller på annat sätt med nyttjanderätt upplåta annan egendom som utgör
makarnas gemensamma bostad,

3.
avhända sig eller pantsätta
makarnas gemensamma bohag.

Första stycket gäller inte bostad eller bohag som
är den ena makens enskilda egendom enligt 2 § första stycket 2—5.

En make får inte heller ulan den andra makens
samtycke avhända sig, låta inteckna eller hyra ut eller på annat sätt med
nyttjanderätt upplåta fast egendom som inte utgör makarnas gemensamma bostad,
om egendomen är giftorättsgods. Detta gäller dock inte om mål om
äktenskapsskillnad pågår och maken har förvärvat egendomen efter det att talan
om äktenskapsskillnad väcktes.

Samtycke till avhändelse av eller inteckning i fast
egendom skall lämnas skriftligen.

Bestämmelserna i denna paragraf angående fast
egendom och rättighet däri tillämpas också i fråga om tomträtt."

I lagrådets förslag har tredje stycket sista
meningen avfattats med hänsynstagande till vad lagrådet anför under 14 kap. 4
§.

Avslutningsvis vill lagrådet fästa uppmärksamheten
vid att i betänkandet (s. 356 O berörs vissa lillämpningsfrågor som
beträffande bostad och bohag kan uppkomma i konkursfall.

Prop. 1986/87:1 Lagrådet 7
kap. ÄktB

s. 294 Kontrollera mot PDF

6§

Den förevarande bestämmelsen i första stycket synes endast
reglera behovet av samtycke när äktenskapet upplöses genom äktenskapsskillnad
och inte när så sker genom en makes död. I förhållande till lagen (1959:157)
med särskilda bestämmelser om makars gemensamma bostad innebär detta en saklig
ändring. Enligl 5 § 1959 års lag jämställs nämligen del fallet atl en make till
nackdel för den andra maken utan erforderligt samtycke från denne hyr ut den
gemensamma bostaden med alt en sådan uthyrning görs av en makes dödsbo. Det
remitterade förslaget saknar direkt motsvarighet till denna reglering såvitt
avser dödsboet. Eftersom bodelning alltid skall ske när en make gör gällande
sin övertaganderält kommer en make visserligen alltid atl ha inflytande över
dödsboels förvaltning i sin egenskap av dödsbodelägare (det remitterade
förslagels 1 kap. 6 § ÄktB, jfr 9 kap. 1 § ÄktB enligt lagrådels förslag, och
18 kap. 1 § ÄB). När det gäller uthyrning är detta emellertid förhållandet
bara sä länge boet inle är avträtt till förvaltning av boutredningsman. En
tillämpning av bestämmelsen i remissförslagets 9 kap. 2 § Qärde meningen, som
i bodelningssituationen jämställer den avlidna makens arvingar och universella
leslamentstagare med den avlidna maken i förhållandet till den efterlevande,
medför ej heller någon begränsning av boutredningsmannens befogenheter i nu
aktuellt hänseende (se samma mening i 9 kap. 4 § enligt lagrådels föreslagna
paragrafnumrering).

Ett sätt atl få med
boutredningsmannafallen torde vara atl i 19 kap. ÄB efter 13 § föra in en ny
paragraf, 13 a §. Paragrafen, som bör gälla även samboförhållanden (jfr vad
lagrådet anför under 18 § sambolagen), föreslås få följande innehåll (varvid
har beaktats lagrådets i det följande framställda förslag lill jämkning av
sambolagens rubrik):

"En boutredningsman får ej
utan en efterlevande makes samtycke med nyttjanderätt upplåta sådan egendom som
har utgjort makarnas gemensamma bostad. Samtycke krävs också för upplåtelse av
nylQanderätt till fast egendom eller tomträtt som inle har varil gemensam
bostad men som är giftorältsgods. En boutredningsman får ej utan samtycke från
en efterlevande sambo upplåta nyttjanderätt till sådan bostad som avses i 18 §
(17 § enligl lagrådels förslag) lagen (0000:000) om ogifta sambors gemensamma
hem. Vad som sägs i 7 kap. 8 § äktenskapsbalken och 20 § (19 § enligt lagrådets
förslag) lagen om ogifta sambors gemensamma hem gäller också när upplåtelsen
har gjorts av en boutredningsman.

Första stycket äger motsvarande
tillämpning i fråga om överiålelse eller panlsättning av hyres- eller
bostadsrätt."

Beträffande bakgrunden till del
föreslagna andra stycket, se 6 § lagen med särskilda bestämmelser om makars
gemensamma bostad och 5 § lagen (1973:651) om ogifta samboendes gemensamma
bostad.

Prop.
1986/87:1 Lagrådet 7 kap. ÄktB

8§

Paragrafen innehåller bestämmelser om alt förfogande över
egendom utan erforderligt medgivande av make kan förklaras ogiltigt och
föranleda för-

294

s. 295 Kontrollera mot PDF

klaring
att egendomen skall lämnas tillbaka. Enligt lagrådels mening passar inte
uttrycket "lämna tillbaka" så bra i alla sanimanhang som här kan bli
aktuella (delvis annoriunda i 21 kap. 6 § ÄB; jfr därtill samma kapitel 4 §
första stycket). Lagrådet föreslår att det sägs att dispositionen skall
"återgå" (jfr 5 § 1959 års lag om makars gemensamma bostad och NJA
1985 s. 378). Beträffande återgångspåföljdens innehåll synes särskilda
bestämmelser inte erforderliga. 1 vissa hänseenden kan beträffande uppgörelsen
efter återgången ledning hämtas från bestämmelserna i konkurslagen 39 § och
följande, jfr även 5 kap. JB och 21 kap. 6 § ÄB. Vad nu sagts innebär att orden
"att den nya innehavaren är skyldig att lämna tillbaka egendomen"
ersätts med ullrycket "att egendomen skall gå åter".

I första stycket sista meningen i remissförslaget
stadgas att överlåtelse eller panlsättning av bohag inte skall förklaras
ogiltig, om den nye innehavaren fått egendomen i sin besittning i god tro.
Bestämmelsen motsvarar 6 kap. 5 § andra stycket GB, där det föreskrivs, alt om
rättshandling som avses i stadgandet företagits ulan erforderligt samtycke och
den med vilken rättshandlingen ingicks ej var i god tro, rättshandlingen är
ogiltig såvida andra maken väcker klander inom viss tid.

Vid tillkomsten av 6 kap. 5 § GB diskuterades vad
den goda tron skulle avse i detta fall. Enighet synes ha rått om att tredje man
skulle vara skyddad, om han ej velat om eller haft skälig anledning att veta
om, att den som överlåtit eller pantsatt föremål var gift. Detsamma gäller om
han väl vetat eller bort veta detta men däremot ej att det ifrågavarande föremålet
ingick i makarnas bohag. Däremot rådde olika meningar beträffande det fall all
tredje man känt lill eller bort känna till dessa båda förhållanden men han -
felaktigt - antagit att samtycke förelåg. Lagberedningen ansåg alt god tro
härvidlag inle skyddade tredje mannen. Inom lagrådet uttalade tre ledamöter att
det syntes obilligt, exempelvis, att tredje man, som fått sig förevisad en med
andra makens namn underskriven, vederbörligen bevittnad handling, varigenom
samtycke gavs, skulle nödgas låta avtalet återgå för den händelse
namnteckningen befunnes vara förfalskad. Departementschefen anförde,
slutligen, att det fick överlämnas till rättspraxis och doktrin att utveckla
innebörden av godtroskravet. Under hänvisning till de principer som gällde
rörande fullmakt uttalade departementschefen, atl det i fråga om förfalskat
skriftligt samtycke syntes antagligt att praxis skulle följa den mening som
uttalats av lagberedningen (se NJA II 1921 s. 73-79).

Något refererat avgörande i rättspraxis torde inle
föreligga. I doktrinen synes Björling (SvJT 1933 s. 416 f) närmast vilja ge god
tro betydelse i samtliga fall. Nial (SvJT 1936 s. 86 f) synes å andra sidan
ansluta sig till lagberedningens och departementschefens mening.

Måhända hade det varit av värde om man nu i
lagtexten angivit, vilka fall som kan överbryggas av god tro. Frågan är väl
emellertid inte av alltför stor praktisk betydelse och lagrådet avstår från att
lägga fram något förslag i saken.

Med remissförslaget torde avsikten ha varit att
bibehålla samma rättsläge som förelegat med stöd av 6 kap. 5 § andra stycket
GB. Emellertid har man i förslaget givit godtroskravet en annan utformning än i
anförda bestämmelse i GB. Del sägs att överiålelse eller pantsättning av bohag
inte

Prop. 1986/87:1 Lagrådet 7
kap. ÄktB

295

s. 296 Kontrollera mot PDF

skall
förklaras ogiltig, om den nye innehavaren "fått egendomen i sin Prop.
1986/87:1

besittning
i god tro". Det är tänkbart atl den nya "positiva"
avfattningen Lagrådet

av
godtroskravet kan komma att leda till tolkningen att nu alla brister, 8
kap. ÄktB

sålunda
även avsaknad av giltigt medgivande från maken, skall kunna

överbryggas
av god tro hos förvärvaren. Vill man undvika ett sådant

resonemang,
vore det kanske av värde med åtminstone ett uttalande i

motiven.

Observeras bör i detta sammanhang
ett regeringsförslag den 23 januari 1986 till lag om godtrosförvärv av lösöre,
varöver lagrådet (i annan sammansättning) avgivit yttrande den 20 febraari
1986. I det förslaget upptas en förändring i förhållande till gällande rätt
beträffande möjligheten att göra godtrosförvärv av lösöre, då den disponerande
(överlåtaren, pantsäl-taren) inte uppträder som ägare ulan som företrädare för
ägaren men i själva verket saknar behörighet eller överskrider sådan. F.n.
torde här gälla att god tro hos förvärvaren rörande behörigheten inte hjälper
förvärvaren (se SOU 1965:14 s. 90 ff, s. 124, s. 180 ff, SOU 1984:16 s. 75).
Enligt det nämnda regeringsförslaget skall däremot så - liksom enligt 14 §
lagen (1936:81) om skuldebrev — kunna ske. Om denna princip genomförs, kan det
måhända komma att påverka tolkningen av den nu diskuterade bestämmelsen så alt
god tro i behörighetsfrågan, dvs. beträffande huruvida makens samtycke
föreligger, kan tilläggas betydelse. (Se numera prop. 1985/86:123.)

Enligl 7 § i förevarande kapitel
kan domstolen tillåta åtgärd då erforderligt samtycke av make saknas. I den nu
behandlade 8 § bör därför orden "eller tillstånd" insättas efter
ordet "samtycke" på två ställen i paragrafens första stycke. Vidare
bör andra meningen i andra stycket ges avfattningen: "När del gäller
bohag räknas dock liden från det maken fick kännedom om överlämnandet."

Av skäl som lagrådet anfört under 5
§ bör i första stycket av förevarande paragraf uttrycket "hyrt ul
egendom" utbytas mot "upplåtit nytQanderäll lill egendom".

8 kap.

Lagrådet:

l§

En utgångspunkt för förslaget till ÄktB är alt allmänna
regler skall tillämpas på rättshandlingar mellan makar, i den mån inte
särskilda bestämmelser har tagits upp i balken. När del gäller gåva mellan
makar har särskilda föreskrifter befunnits erforderliga. Den grundläggande
regleringen i ämnet finns i förevarande paragraf.

En fråga som genast inställer sig
är, hur den föreslagna regleringen

förhåller sig lill lagen (1936:83) angående vissa utfästelser om gåva. För

närvarande gäller atl en utfästelse av make atl under äktenskapet veder

lagsfritt utge pengar eller annat till den andra maken inle är bindande, se

6 § första stycket nämnda 1936 års gävolag och 8 kap. 2 § andra stycket

GB. Det får föratsättas att behovet av jämkningar i gåvolagen beaktas 296

under det pågående arbetet
på följdändringar till ÄktB. Klart är att 6 § första stycket i gåvolagen inte
kan kvarstå oförändrat (jfr bel. s. 70). Såsom lagrådet uppfattar
remissförslaget förutsätter det att gävolagen skall vinna tillämpning även
beträffande gåvotransaktioner mellan makar, varvid dock förevarande paragraf -
med dess syfte att registrering av gåvotransaktion skall få ersätta tradition
och däremot svarande åtgärd - skall för makar medföra viss modifikation av vad
gåvolagens reglering innebär för avtalsparter i allmänhet. Hur långt gående
modifikationen bör vara är etl spörsmål som lagrådet återkommer till i det
följande.

Prop. 1986/87:1 Lagrådet 8
kap. ÄktB

Första stycket

Som
nyss påpekats utgår det remitterade lagförslaget från atl allmänna regler i
fråga om rättshandlingar skall gälla även makar emellan, om inte annat har
föreskrivits. Mot denna bakgrand finns det egentiigen inte någon anledning att,
som skett i första styckets första mening, särskilt utsäga atl en gåva mellan
makar blir gällande mellan dem på samma sätt som gäller för gåvor i allmänhet.
Någon motsvarande regel har inte föreslagits rörande andra besläktade
avtalstyper, t.ex. köp. Den angivna föreskriften är sålunda strängt taget
obehövlig. Det kan likväl vara av värde att beträffande gåva ha en uttrycklig
bestämmelse i saken, eftersom registrering skall kunna användas som alternativ
form för åstadkommande av en mellan makarna bindande gåva. Vad som i allmänhet
gäller om gåva har berörts i betänkandet och lagrådsremissen.

Enligt andra meningen av första stycket kan en gåva
mellan makar, utöver vad som följer av allmänna gåvorättsliga regler, bli
gällande mellan makarna även genom alt registreras enligl 16 kap. i
lagförslaget. 1 motiveringen till denna bestämmelse har sagts atl del för
makar med gemensam bostad ofta kan vara svårt att åstadkomma eller i vart fall
bevisa tradition. För dem torde enligt motiven därför alternativet med
registrering av gåvan vara mera praktiskt.

Förslaget alt ett registreringsförfarande skall
kunna ersätta tradition i det berörda fallet har gott fog för sig. Visserligen
kan sägas att det, såvitt gäller förhållandet makarna inbördes, ofta kanske
inte spelar så stor roll om en gåva blir rättsligt bindande mellan dem eller
ej. De torde vanligen vara överens i saken. Det är emellertid långt ifrån
säkert att så alltid är fallet. Att registrering av gåvan har skett blir av
särskild betydelse i bodelningssituationen och i synnerhet då om den ena maken
är död och successorema träder in. Tvistigheter kan undgås, om
gåvotransaktioner mellan makarna har klarlagts genom registrering.

Lagförslaget sträcker sig längre än vad som är
nödvändigt för att tillgodose del i remissprolokollel angivna huvudsakliga
syftet med regleringen, nämligen att tillhandahålla ett alternativ till
tradition vid gåvor mellan makar. Etl registreringsförfarande för makar ter sig
från denna synpunkt knappast motiverat när det gäller sådana gåvor av lös
egendom som inle fullbordas genom tradition i egentlig mening utan genom s.k.
denuntiation (underrättelse). Sålunda gäller att, om den bortgivna egendomen
innehas av tredje man, kravet på tradition ersätts av att innehavaren
denuntieras

297

s. 298 Kontrollera mot PDF

om
gåvan. Även gåva av muntliga fordringar och av fordringar enligt enkelt
skuldebrev fullbordas genom denuntiation, nämligen hos gäldenären. Att undanta
denuntiationsfallen synes likväl opraktiskt och skulle avvika från vad som nu
gäller i fråga om äktenskapsförord (jfr Walin, Lagen om skuldebrev s. 243).

I den föreslagna lydelsen av andra meningen i
första stycket skulle möjligen kunna inläsas, att en registrering av gåvan
enligt 16 kap. inte bara skulle träda i stället för tradition eller däremot
svarande åtgärd utan att den också skulle bota brister av andra slag i
gåvoavtalet. Som exempel på en sådan brist kan nämnas att gåvoavtal har
tillkommit under tvång eller svek eller under inflytande av rubbning av
själsverksamheten eller att oskäliga avtalsvillkor enligt 36 § avtalslagen
föreligger. En sådan innebörd av den föreslagna bestämmelsen är uppenbarligen
inle avsedd. Något förtydligande av lagtexten i detta hänseende kan ej anses
behövligt.

I sak finns således från lagrådets sida inte något
alt erinra mot det framlagda förslaget i första stycket. En redaktionell
förbättring skulle det måhända innebära, om stycket gavs denna lydelse:
"En gåva mellan makar är gällande mellan dem, om vad som gäller för
fullbordande av gåva i allmänhet har iakttagits eller om gåvan har registrerats
enligt 16 kap."

När del gäller rättsverkningarna av gåvoutfästelse
föranleder den föreslagna registreringen - med dess tilltänkta effekt alt
utgöra en ersättning för tradition eller däremot svarande åtgärder - särskilda
problem. Dessa behandlar lagrådet i anslutning till förevarande paragrafs andra
stycke, men redan här bör förutskickas atl vad där sägs får betydelse för
tolkningen också av paragrafens första stycke andra meningen. Kontentan av de
åsyftade synpunkterna i det följande är alt registreringen ingalunda i alla
fall kan medföra att fullbordad gåva skall anses föreligga; i viss utsträckning
får man nöja sig med att registrering får anses leda allenast till atl bindande
gåvoutfästelse därmed kommer lill stånd.

Som har anmärkts i belänkandet (s. 234) kommer del
att ligga i gåvotagarens intresse att gåva fullbordas genom registrering.
Detta gäller särskilt med tanke på regleringen i andra stycket.

Prop. 1986/87:1 Lagrådet 8
kap. ÄktB

Andra stycket

I
andra styckels första mening föreskrivs atl en gåva mellan makar blir gällande
mol tredje man, när gåvan har registrerats enligl 16 kap. Innebörden av
bestämmelsen är alt det för åstadkommande av sakrätlsligt skydd vid gåva mellan
makar alltid fordras, all den har blivit registrerad enligt 16 kap. i
förslaget. Del krav på tradition eller motsvarande åtgärd som i vanliga fall
gäller vid gåva av lös egendom behöver inte vara uppfyllt för att gåvan enligt
stadgandet skall bli gällande mot tredje man. Om kravet på tradition eller
annan åtgärd skulle vara uppfyllt, är det å andra sidan inle tillräckligt för
atl skydd mot tredje man skall uppkomma.

En förmögenhetsöverföring mellan makar i form av
gåva kan innebära betydande risker för givarens borgenärer, med vilka här avses
fordrings-havare vid utmätning hos givaren eller i dennes konkurs. En make med
skulder kan genom att ge bort egendom till den andra maken göra egendo-

298

s. 299 Kontrollera mot PDF

men
oåtkomlig för sina borgenärer. Någon kännbar uppoffring behöver en sådan gåva
inte utgöra för givaren, då han ofta kan fortsätta att använda egendomen som
förut. Om det råder giflorättsgemenskap mellan makarna, kan han dessutom
normalt räkna med att vid en bodelning komma i åtnjutande av halva gåvans
värde. Typiskt sett är möjligheterna att göra skentransaktioner större när
kontrahenterna är makar än i andra fall.

Mot denna bakgrand är det välmotiverat att
uppställa krav pä sådan publicitet som registrering innebär för att en gåva
mellan makar skall kunna göras gällande mot givarens borgenärer.
Familjelagssakkunnigas förslag gick också ul på att en gåva mellan makar inte
utan registrering fick åberopas mot givarens borgenärer. 1 fråga om annan
tredje man än givarens borgenärer borde enligt de sakkunniga allmänna regler
tillämpas vid bedömningen av de konkurrenssituationer som kunde uppstå. De
sakkunnigas förslag mötte i denna del inte någon erinran vid
remissbehandlingen.

Enligt det till lagrådet remitterade förslaget medför
registrering av en gåva mellan makar giltighet inte bara mot givarens
borgenärer ulan också mot andra tredjemanskategorier. Skälen för den sålunda
valda lösningen har i specialmotiveringen angetts vara följande. När det gäller
makar kan det vara svårt att avgöra vid vilken tidpunkt en gåva är fullbordad
enligt allmänna rättsregler. Nuvarande krav på registrering (nämligen registrering
av äktenskapsförord) är bättre ägnat att skapa klarhet beträffande den tidpunkt
då gåvan är sakrältsligt fullbordad. Över huvud taget är ett enhetligt system
för det sakrätlsliga skyddet alt föredra framför ett system där olika
tidpunkter gäller för sakrätlsligt skydd mot å ena sidan givarens borgenärer
och å andra sidan övriga tredje män. Därför har lika litet som i gällande rätt
gjorts någon skillnad i detta avseende mellan givarens borgenärer och andra
tredje män.

Det
är rikligt att, såvitt avser verkan av inregistrerat äktenskapsförord enligt
gällande rätt, någon skillnad inte görs mellan givarens borgenärer och annat
slag av tredje man. Emellertid måste beaktas atl en gåva, som en make har gett
lill den andra maken, enligt gällande lag inte är bindande mellan makarna innan
äktenskapsförord om gåvan har registrerats. På den punkten sker en väsentlig
förändring genom del remitterade förslagel. Enligl första meningen i första
stycket av förevarande paragraf blir sålunda en gåva bindande mellan makarna
redan genom att vad som gäller om gåvor i allmänhet har iakttagits (t.ex.
tradition har skett), således utan alt gåvan har registrerats.

Den föreslagna ordningen synes innebära alt, om ena
maken har gett andra maken lös egendom genom atl överlämna den men utan atl
gåvan blir registrerad, en tredje man vid dubbelöverlåtelse från givarens sida
kan göra ett giltigt förvärv av egendomen trots att gåvan är gällande mellan
makaraa. Om tredje mannen varken kände till eller bort känna lill den tidigare
gåvan och han alltså var i god tro, finns det inte något alt invända mol all
förvärvet bUr giltigt. Atl godtrosförvärv här kan ske står i överensstämmelse
med gällande rättsprinciper. Den föreslagna regleringen i andra styckets första
mening synes emellertid leda till alt tredje mannen också om han var i ond tro
skulle göra elt giltigt förvärv. En sådan ordning är otillfredsställande och
den utgör ett främmande inslag i vårt rättssystem.

Prop. 1986/87:1 Lagrådet 8
kap. ÄktB

299

s. 300 Kontrollera mot PDF

Om
man vill undvika atl ge regleringen en sådan innebörd, torde uttrycklig
föreskrift vara erforderlig.

Lagrådet vill i de nu berörda frågorna hänvisa till
de närmare synpunkter i ämnet som anförts av Hessler nedan (avsnitt A—C).

Som framgått i det föregående är det praktiskt sett
viktigast atl, i enlighet med vad de sakkunniga föreslog, låta registrering av
gåvan utgöra skydd mot givarens borgenärer. Vad beträffar annan tredje man bör
del liksom vid köp mellan makar räcka med tillämpning av gällande allmänna
rättsregler. Det kan f.ö. anmärkas att gåvolagen i dess nuvarande utformning
reglerar gåvoulfäslelses giltighet endast mot givarens borgenärer och inle mol
annan tredje man.

På grund av det anförda får lagrådet föreslå atl
regleringen begränsas till att avse bara givarens borgenärer. 1 enlighet härmed
bör orden "tredje man" på tvä ställen i paragrafens andra stycke
utbytas mot "givarens borgenärer".

Tilläggas bör att ett sådant nytt inslag i
nuvarande rättsordning, som del remitterade förslaget utgör när det gäller
annan tredje man än givarens borgenärer, enligt lagrådels mening inte bör
upptas i lagstiftningen utan närmare utredning rörande konsekvenserna. Härvid
är att beakta att remissinstanserna i föreliggande lagstiftningsärende, såsom
framgått, genomgående har godtagit familjelagssakkunnigas ståndpunkt alt
allmänna regler borde tillämpas i fråga om annan tredje man än givarens
borgenärer. Detta innebär att det i ärendet inte har skett någon allsidig
belysning av den problematik som kan uppslå vid ett genomförande av
remissförslaget på förevarande punkt. Lagrådet vill här nedan beröra ett
särskilt spörsmål som aktualiseras.

Sålunda kan den frågan ställas i vad mån, när en
gåva mellan makar har blivit registrerad enligt remissförslaget, en tredje man
som efter dubbelöverlåtelse förvärvar samma egendom av givaren skall kunna
åberopa atl han inte har känt till eller bort känna till vad som framgår av
registreringen. Det finns inte någon allmän regel enligt vilken sådant som är
infört i register utan vidare skall anses vara känt. På vissa rättsområden
finns likväl specialbeslämmelser av sådan innebörd. Som exempel kan nämnas 23 §
sjölagen (1891:35 s. 1) enligt vilken paragraf införing i skepps- eller
skeppsbyggnadsregistret skall anses känd för var och en, vars rätt lill skepp
eller skeppsbygge beror av god tro rörande omständighet som införingen avser.
En inte lika långtgående bestämmelse är 19 § handelsregisterlagen (1974:157)
där det sägs att registrering som har kungjorts i Post-och Inrikes Tidningar
skall anses ha kommit lill tredje mans kännedom, om det inle framgår av
omständigheterna alt han varken hafl eller bort ha vetskap därom. Tredje mannen
kan alltså i den avsedda situationen med laga verkan göra god tro gällande men
han har bevisbördan för alt god tro har förelegal. Liknande föreskrift
återfinns i 18 kap. 3 § aktiebolagslagen (1975:1385) och 105 § första stycket
lagen (1951:308) om ekonomiska föreningar. 1 andra stycket av sistnämnda
paragraf görs del tillägget all, innan kungörande i tidningen har skett, det
förhållande som blivit eller bort bli infört i registret inte med laga verkan
kan åberopas mot annan än den som visas ha ägt vetskap därom. Regleringen i
nämnda andra stycke

Prop. 1986/87:1 Lagrådet 8
kap. ÄktB

300

s. 301 Kontrollera mot PDF

innebär
alt det i där avsett fall måste styrkä's''ätl tredje mannen var i ond tro. I
sammanhanget kan vidare hänvisas exempelvis till 18 kap. 8 § jordabalken (se i
anslutning härtill Rodhe, Handbok i sakrätt s. 43 f).

Det anförda ger, om man även beaktar innehållet i
16 kajs. i förslaget, en antydan om ett spörsmål som bör klarläggas ifall
regleringen i 8 kap. I § skall omfatta också annan tredje man än givarmakens
borgenärer. Visserligen skulle kunna sägas att liknande frågor redan nu kan
uppstå beträffande gåva genom äktenskapsförord. Emellertid är atl märka att
lagstiftaren vid tillkomsten av regleringen i GB rörande äktenskapsförord inte
synes ha haft annan tredjemanskategori än givarens borgenärer för ögonen (se
t.ex. Westring, Den nya giftermålsbalken, 1933, s. 142 mitten, 147 nederst och
164 mitten). När såsom enligt remissförslaget alla slag av tredje man är
avsedda att omfattas, kommer saken i ett annat läge: det av lagrådet här
behandlade godtrosspörsmälet kan dä inte gärna förbigås.

Ytterligare bör - såsom lagrådet redan förutskickat
- begrandas hur den föreslagna nya ordningen med gåvoregistrering som
sakrätlsligt verkande faktum kan förhålla sig till 1936 års gåvolag. En
utgångspunkt för resonemangen är därvid alt sagda lags 6 § första stycket blir
upphävt och att 8 kap. 2 § andra stycket GB inte får någon motsvarighet i den
nya lagstiftningen. M.a.o. skall makar, i princip, försättas i samma situation
som icke gifta personer, av vilka den ena gör en gåvoutfästelse lill den andra
och, för att gå elt ytteriigare steg, fullbordar gåvan.

För atl böria med utfästelsesladiet kan konstateras
att under utfästelse-begreppet i I § i 1936 års gåvolag inryms - utöver vad som
följer av formkraven - tvä huvudtyper av viljeförklaringar. Dels åsyftas den
"typiska" utfästelsen (i förarbetena oftast benämnd
"löfte"). Här träder i förgrunden en tidsfaktor eller, såvitt angår
en del fall, en villkorsfaktor som gör alt gåvoulfäslelsens fullgörande görs
beroende av atl någonting inträffar i framtiden. Dels faller under lagens
utfäslelsebegrepp den situationen att en givarpart i stadgad form avger en
explicit gåvoförklaring (utan förbehåll om att ikraftträdandet skulle vara
ställt på framtiden) men samtidigt rent faktiskt inte bringar gåvan till
fullbordande genom tradition eller däremot svarande åtgärd (vara 2-4 §§
gåvolagen erbjuder exempel).

Beträffande det sistnämnda fallet föreligger inga
egentliga betänkligheter mot förslagets tanke att makar emellan registrering
skall få ersätta tradition eller motsvarande åtgärder; en reservation såvitt
angår manipulationsbe-lonade gåvor kommer att beröras i det följande.

Beträffande det förstnämnda fallet ovan - det med
en tidsfaktor eller annat suspenderande villkor - förhåller det sig annorlunda.
Det vore en logisk orimlighet att anse en sådan gåvotransaktion ha, genom regislreringsförfarandet
enligt den föreslagna ordningen, nått sin fullbordanspunkt alldeles oavsett att
själva viljeförklaringen går ul på att fullbordanspunkten är föriagd till
framtiden. Ofrånkomligt synes vara atl i förevarande paragrafs andra stycke
inskjuts en ny andra mening av förslagsvis följande lydelse: "Detta gäller
dock inte om rättshandlingen endast avser utfästelse om framtida gåva."
Görs inte ett sådant förbehåll öppnas oanade möjligheter för en make att —
under åberopande av registrering och utan någon som

Prop. 1986/87:1 Lagrådet 8
kap. ÄktB

301

s. 302 Kontrollera mot PDF

helst uppoffring av sin
ekonomiska handlingsfrihet — göra viss egendom Prop. 1986/87:1

oåtkomlig för sina borgenärer. Lagrådet

Konsekvensen av det nyss sagda bör bli atl
registrering av en gåvotrans- 8 kap. ÄktB aktion, vars fullbordan är ställd på
framliden, icke kan bli mer långtgående än att makarna emellan en bindande
gåvoutfästelse anses vara för handen. Denna ståndpunkt bör äga genomslagskrafl
för både första och andra styckets regel om rättsverkan av registrering
beträffande framlida gåva. När utfästelsen småningom blir infriad, får ny
registrering, avseende detta faktum, anses erforderlig för atl gåvan skall bli
gällande mot borgenärerna. (För kompletterande synpunkter, se Hesslers tillägg
avsnitt E.)

Risken för atl gåvotransaktioner kunde komma till
användning i illojalt syfte uppmärksammades redan under förarbetena till 1936
års gävolag. Därvid (NJA II
1936 s. 147) anfördes bl.a.:
"Någon tillämpning av gåvoregler kan uppenbarligen ej ifrågakomma i
sådana fall där transaktionen framstår, icke såsom en verklig överiålelse utan
exempelvis, såsom ett försök att till borgenärernas skada undanhålla
medlen." Samma grandsats måste anses gälla vid transaktioner makar emellan
(jfr bet. s. 334, där det talas om gåva som i verkligheten inte behöver
innebära någon uppoffring från givarens sida; se även SOU 1974:55 s. 256
nederst och Westring a.a. s. 145).

Beträffande vissa ytterligare problem hänvisas lill
vad Hessler anför i avsnitt D av sitt tillägg.

Vad i övrigt angår det remitterade förslaget vill
lagrådet beträffande gåva av fast egendom (tomträtt) ytterligare anföra
följande.

I den allmänna motiveringen (avsnitt 2.4.4) hävdas
att handläggningen inte i någon nämnvärd grad skulle kompliceras av att
registrering utav gåva av fast egendom hos rätten måste ske innan lagfart söks.
Ansökan om registrering och ansökan om lagfart sägs kunna i praktiken göras
samtidigt, varvid påpekas att handlingarna kan vidarebefordras från
tingsrättens enhet för gåvoregislreringar lill inskrivningsmyndigheten vid
samma tingsrätt. Lagrådet vill i anslutning härtill endast anmärka alt ansökan
om registrering av gåvan och ansökan om lagfart kan komma att ske hos olika
tingsrätter (se 16 kap. 2 § första stycket i del remitterade förslaget och 19
kap. 3 § första stycket jordabalken).

Enligt GB krävs alllid inregistrerat
äktenskapsförord såväl för alt en gåva mellan makar skall bli gällande mellan
dem som för atl en sådan gåva skall bli giltig mot givarens borgenärer. Med
hänsyn härtill är det en naturlig ordning atl, när del gäller gåva mellan makar
av fast egendom, en ansökan om lagfart inte kan bifallas om registrerat
äktenskapsförord saknas. Att så inte kan ske följer av 20 kap. 6 §
jordabalken.

Del remitterade förslaget (första stycket) innebär
att en gåva mellan

makar av fast egendom kan göras gällande mellan dem inte bara genom

registrering av gåvan utan också enligt allmänna civilrätlsliga regler, dvs.

redan genom själva avtalet om överlåtelse. Detta nya inslag i rättssystemet

kräver beaktande under arbetet med följdändringar. Därvid kommer den

nämnda regleringen i jordabalken i blickpunkten. En nära till hands liggan

de lösning synes vara att som föratsättning för atl en gåva mellan makar av

fast egendom skall kunna läggas till grund för beviljande av lagfart kräva, 302

att gåvan — i
överensstämmelse med vad som förutsätts enligl förevarande andra stycke första
meningen - har registrerats enligt 16 kap. i lagförslaget.

1
andra meningen av andra stycket har gjorts undantag från registreringskravet
för "personliga presenter" vilkas värde inte står i missförhållande
till givarens ekonomiska villkor. Atl döma av specialmotiveringen är någon
saklig ändring i förhållande till gällande rätt inle avsedd. I motsvarande
bestämmelse enligt GB (8 kap. 2 § första stycket) talas om "sedvanliga
skänker". En viss saklig skillnad torde föreligga mellan de båda uttryckssätten
(se Westring a.a. s. 146; jfr även bet. s. 230 och 340). Den föreslagna
utformningen av det nya stadgandet ger dock inle anledning lill invändning från
lagrådets sida. Det bör uppmärksammas att uttrycket "sedvanliga
skänker" återfinns i 6 kap. 2 § andra stycket och 20 kap. 5 § tredje
stycket ÄB; om inte dessa båda bestämmelser anpassas till den föreslagna
ändringen i förevarande 1 § andra stycket, kommer en olikhet mellan de berörda
regleringarna att uppstå.

Prop. 1986/87:1 Lagrådet 8
kap. ÄktB

s. 303 Kontrollera mot PDF

Tredje
stycket

1
överensstämmelse med vad som har sagts i anslutning till andra stycket torde
orden "eller annan tredje man" i lagtexten böra ulgå och slutorden
"mot tredje man" böra ersättas med "mot givarens
borgenärer".

Av
skäl hknande dem som har angetts i anslutning lill förevarande paragrafs andra
stycke i fråga om jordabalken torde böra uppmärksammas, om följdändringar
behöver göras i sjölagen eller gruvlagen. I detta sammanhang må framhållas att
det måste tillses atl registrering enligl reglerna i sjölagen och gravlagen
inle kan ske, innan den enligt remissförslaget erforderliga registreringen
enligt reglerna i ÄktB kommit till stånd. Vad särskilt angår reglerna i
sjölagen, som bygger på åtaganden i en internationell konvention, bör det
uppenbarligen inle kunna få förekomma, alt registrering enligt denna lag ej
skulle få verkan, därför att erforderlig registrering enligl ÄklB inte
företagits.

Hessler
tillägger:

A. Enligt remissförslaget skall gåva mellan makar
bli gällande mot givarens borgenärer, inte såsom enligt allmänna regler vid
besittningstagande, denuntiation etc, utan först då gåvan anmälts för
registrering. I motsats till vad som föreslås i betänkandet skall delsamma
gälla beträffande giltigheten mot annan tredje man, t.ex. någon som förvärvat
rätt till egendom som också bortgivits till ägarens make, alltså vid
dubbelöverlålelse. Såvitt gäller den senare tredjemanskategorien anförs i
remissprolokollel som skäl för att man ej går på betänkandets linje dels att
den tidsföljd i vilken de konkurrerande överlåtelserna ägt ram skulle bli
avgörande, vilket anses olämpligt, dels att ett enhetligt syslem för det
sakrältsliga skyddet är önskvärt. I remissprotokollet uttalas att av anförda
skäl "lika litet som i gällande rätt" någon skillnad gjorts i detta
hänseende mellan givarens borgenärer och andra tredje män.

Det
sistnämnda uttalandet förbigår den väsentliga olikheten mellan för-

303

s. 304 Kontrollera mot PDF

slaget och gällande rätt att gåvan ju enligt förslaget i
motsats till enligt gällande rätt förutsätts kunna vara bindande parterna
emellan. Vad vidare angår önskemålet om enhetliga sakrättsliga regler i olika
situationer är detta naturligtvis värt beaktande. Det kan dock uppenbarligen
inte vara något självändamål. Avgörande måste vara vilka ändamålssynpunkter som
skall tillgodoses med de olika reglerna om förutsättning för sakrättslig
effekt. Och härvidlag skiljer sig frågorna om verkan av en transaktion mot
borgenärer och verkan mot annan tredje man. I det förra hänseendet är det
avgörande att förebygga skentransaktioner och i efterhand konstraerade
transaktioner. I förhållande lill tredje man som förvärvar egendomen genom
köp, får den som pant e.d. (singularsuccessor) gäller det att skydda den
hederliga omsättningen. (Jfr SOU 1974:55 s. 246 f.)

Man kan säga att såvitt gäller
borgenärernas skydd ett registreringsförfarande i stort sett gör samma nytta
som, vid rättshandlingar mellan andra än makar, besittningstagande och
denuntiation. Registreringen har en publicerande effekt. Såvitt gäller tredje
man som är en singularsuccessor är däremot enligt min mening registreringen, i
varie fall denna ensam, varken före eller efter del registrering skett ägnad
att tillgodose de intressen som är aktuella.

Del rättsläge som kommer att
föreligga mellan makar med förslagel är ett för makar nytt och närmast
överensstämmande med allmänna regler om gåva mellan andra än makar. I ett
sådant förhållande, alltså vid gåva mellan andra än makar, har man enligt
gällande rätt, såvitt kan bedömas, just en sådan olikhet mellan förhållandet
till borgenärer och förhållandet till annan tredje man som i remissprotokollet
anses mindre önskvärd. Mellan parterna bindande utfästelse om gåva blir
"ogill" gentemot givarens borgenärer men torde få samma verkan
gentemot singularsuccessorer som annat mellan parterna bindande avtal, l.ex.
ett köp (se Nial i SvJT 1937 s. 290, Hessler, Allmän sakrätt s. 216).

B. Del remitterade förslagel
aktualiserar en del frågor som inte berörts i remissprolokollel.

En fråga är vad det innebär att
gåva blir gällande mot singularsuccessorer först när gåvan registrerats. Av
vad som sägs i remissprotokollet om att den tidsföljd i vilken de konkurrerande
förvärven ägt rum inte lämpligen bör tilläggas betydelse synes framgå, atl
meningen är atl före registrering av gåvan denna - hksom enligt gällande rätt
såvitt avser makar - inle skall ha någon verkan mol annan singularsuccessor.
Delta förefaller då innebära, att även om gåva till maken av lösöre eller av
aktier o.d. fullbordats i den meningen alt gåvoobjektet överlämnats i makens
besittning, Hkväl en tredje man till vilken givarmaken sålt eller på annat
sätt överlåtit gåvoobjektet och som känner till eller måste förslå alt gåvan
lill maken skett, skulle ta hem spelet. Är det fråga om en icke-löpande fordran
som tredje mannen senare än gåvotagaren denunlierar hos gäldenären, skulle han
ändå slå ul gåvotagaren.

Klart är alt en rättsregel som
leder till sådana resultat kan komma atl framstå såsom ganska uppseendeväckande
i en del fall. Man kan t.ex. tänka pä en gåva av aktier till andra maken som
fullbordats genom att aktierna traderats och därefter inlagts i mottagarens
bankfack. Givarma-

Prop.
1986/87:1 Lagrådet 8 kap. ÄktB

304

s. 305 Kontrollera mot PDF

ken
ångrar sedan gåvan och överlåter aktierna till en tredje man, som redan därför
att aktierna inte kan tillhandahållas för tradition måste misstänka, alt det
är något galet. Att det, om det rör sig om en först av gåvotagaren och sedan av
förvärvaren hos gäldenären denuntierad icke löpande fordran måste vålla
åtskilliga svårigheter och osäkerhet hos ford-ringsgäldenären som har att
verkställa amortering och räntebetalning och som kanske inte alls känner till
att fordringen förvärvats av make genom gåva, är uppenbart. Det förefaller
också som om regeln skulle innebära, att den nya principen, att gåva blir
bindande makarna emellan enligt allmänna regler, skulle bli tämligen urholkad
och myckel lätt att kringgå för en givare, som snabbt ville ångra sig eller
kanske rent av utnyttja situationen i spekulationssyfte.

Enligt min mening skulle alltså den föreslagna
regeln, om man skulle frånkänna tredje mans onda tro betydelse, leda till ett
rättsläge som är främmande för principer som annars gäller på förevarande
område. Antar man åter att meningen är, att ondtroende singularsuccessor inte
skall få åberopa företräde — en tanke som dock saknar stöd i det remitterade
lagförslaget - så förefaller man i själva verket vara inne på att tillämpa de
allmänna regler som gäller mellan parter som inle är gifta med varandra
(möjligen med något undantag, såsom vid gåva till andra maken av byggnad på
annans mark). Det kan då frågas, om man inte lika gärna kunde avvara
registreringen såvitt avser singularsuccessor.

C. Vad härefter angår läget efter en registrering
synes ej heller detta vara problemfritt. Vid en dubbeldisposition skulle här
tydligen två olika slag av åtgärd för beredande av sakrätlsligt skydd komma att
konkurrera: för make som fått ett objekt som gåva registrering och för en annan
singularsuccessor besittningslagande. Man synes i tidigare lagstiftning och
rättspraxis ha tagit avstånd från eller sökt undvika sådana konflikter.
Sålunda kan erinras om att det registreringsförfarande som enhgt
lösöreköpslagen (1845:50 s. 1) kan bereda skydd mol borgenärer ej medfört skydd
i en ivesalusituation (NJA 1958 s. 117, Undén, Svensk sakralt Is. 119, Hessler
a.a. s. 124 f, 210, 214). Detsamma torde gälla beträffande det
pubhcerings-förfarande som kan bereda skydd mot säljares borgenärer enligt
lagen (1944:302) om köpares rätt till märkt virke (jfr NJA 1948 s. 524 och
Hessler a. sin). Här kan också hänvisas till det förslag lill lag med vissa
bestämmelser om överlåtelse och panlsättning av lösöre som framlades av
lagberedningen i betänkandet Ulsökningsrätt XIII (SOU 1974:55) s. 73 och 228
ff. I lagförslagets 5 § upptas bestämmelser om dubbelöverlåtelse (s. 245 ff).
Det kan noteras, alt vad angår virke — i motsats till vad som antagils
beträffande gällande rätt - besittningslagande och märkning likställs som
sakrätlsliga moment inte bara för skydd mot borgenärer utan även i
tvesa-lufallet. Det framhålls i belänkandet alt märkning regelmässigt
utesluter, att senare förvärvare vid eventuellt besittningstagande kan vara i
god tro (s. 247 f). Av särskilt intresse i nu förevarande sammanhang är den
reglering som föreslås beträffande båt som är införd i båtregistret. Här skall
inte såsom beträffande skyddet mot borgenärer enligl lagförslaget 3 § besittningstagande
och registrering alternativt kunna användas för beredande av skydd. För att man
skall undvika svårlösta konkurrenssituationer mellan

Prop. 1986/87:1 Lagrådet 8
kap. ÄktB

305

20 Riksdagen 1986/87. 1 saml. Nr 1

överlåtelser
och mellan överlåtelse och panlsättning föreskrivs att endast
registreringsanmälan (jämte god tro) här skall bereda skydd. Detta synes visa
att det inte ansetts lämpligt att besittningstagande och registrering skall
konkurrera som säkerställelsemoment.

Just en sådan konkurrens synes kunna komma all
aktualiseras med det förevarande förslaget, där del ju för gåvotagare som är
make blir fråga om registrering och för annan singularsuccessor om
besittningstagande. Anlag att en make ger andra maken ett föremål som gåva och
därefter överlåter eller pantsätter - det inte minst viktiga fallet - föremålet
lill en tredje man som tar det i sin besittning. Det förefaller strida mot
vedertagna principer om skydd för den lojala omsättningen alt tredje mannens
rätt skall bli beroende av del inle så lätt fastställbara faktum huravida en av
gåvotagar-maken gjord registreringsanmälan hunnit fram till domstolen innan
besittningstagandet skedde.

Det förefaller också som om den märkliga
konsekvensen skulle inträda att tredje man i fall av dubbeldisposition skulle
bli sämre ställd än den som i god tro förvärvat och tagit i besittning ett
föremål som överlåtits eller pantsatts av någon som aldrig ägt föremålet ulan
exempelvis stulit detta. Är äter meningen att en godlroende besittningstagare
alltid skall vara skyddad, oberoende av alt registrering tidigare skett för
makes fång, så frågar man sig, vad innebörden då är av att registrering skall
medföra verkan mot tredje man. Mot ondtroende tredje man skulle maken väl vara
skyddad alldeles oberoende av registrering.

Också i andra fall kan den föreslagna regeln att
registrering skall bereda skydd även mot singularsuccessor leda till märkliga
och till synes mindre lämpliga resultat. Ett exempel är all make överlåter en
icke löpande fordran som gåva till den andra maken och därefter överlåter eller
pantsätter fordringen även till en tredje man. Gåvotagaren låter registrera
sin gåva och tredje mannen denuntierar sitt förvärv hos fordringsgäldenären.
Det kan här vålla svårigheter att bedöma, hur prioriteten mellan de båda var
för sig enligl olika system gjorda säkerställningsåtgärderna skall uppfattas.
Osäkerhet om rättsläget kan följaktligen uppkomma. Det kan naturligtvis också
för fordringsgäldenären bli bekymmer att bestämma vem som skall vara rätt
mottagare av avbetalningar och räntebetalningar.

Det kan hävdas att lägel på denna punkt inte skulle
bli något annat än det som nu gäller sedan äktenskapsförord upprättats och
ingivits. Emellertid synes det klart att reglerna om verkan av äktenskapsförord
i helt övervägande grad, kanske uteslutande, haft förhällandet lill borgenärer
i sikte (se 8 kap. 4 § GB).

Av det sagda framgår att den föreslagna regeln om
att registrering skall ha verkan även gentemot annan tredje man än givarens
borgenärer synes kunna föranleda problem. Även andra svårbedömda situationer än
de nu nämnda kan säkerligen uppkomma. Efter min mening bör därför, i enlighet
med de sakkunnigas förslag, registreringen begränsas lill alt bereda skydd för
gåvotagaren mot givarens borgenärer.

D. Även såvitt avser förhållandet till
givarborgenärerna framstår regi-slreringsregeln såsom i vissa hänseenden oklar.
Vad som avses är fall, där de åtgärder som enligt allmänna regler leder lill
gåvans fullbordande och

Prop. 1986/87:1 Lagrådet 8
kap. ÄktB

306

därmed giltighet mot
borgenärer ej vidtagits. Fråga är alltså om att enligt allmänna regler - vilka
skall tillämpas mellan makar - bindande gåvoul-fästelse föreligger. En sådan
utfästelse som avser elt bestämt, individualiserat föremål, t.ex. en möbel,
synes - utan någon traditionsåtgärd - bli giltig mot borgenärerna, då den
anmälts för registrering (bet. s. 232). Men antag alt utfästelsen avser en
penningsumma. Då föreligger, enligt vad de sakkunniga hävdar, "enligt
gängse synsätt" inte någon gåva förrän pengarna överlämnats och först då
skall registrering kunna ske. Först genom överlämnandet sker också, säger de
sakkunniga, den erforderliga konkretiseringen; det betalningsanspråk som
gåvotagaren dessförinnan har mot givaren kan "enligt allmänna
principer" inte ges verkan mot givarens borgenärer.

Det
är svårt att bedöma grunden till påståendet att "gängse synsätt"
leder till detta resultat (jfr Undén a. a. s. 127). Såvitt jag förstår,
föreligger det en gåva i lika hög grad som i det förra exemplet, nämligen en
mellan parterna bindande gåvoutfästelse. En utfästelse om gåva utgör ju ofta
det inledande skedet av gåvan, på samma sätt som avtalet om ett köp, där köpet
ännu ej fullbordats genom köpeobjektels traderande. Förutsatt, att utfästelsen
inte är förenad med villkor av något slag, t.ex. att det skall förlöpa viss
tid, innan den skall fullbordas genom pengarnas överlämnande, borde de
principer som förslaget bygger på leda till att efter registrering gåvan
tillades verkan mol borgenärerna, så alt med verkan mot dem beloppet vore alt
betrakta som överfört till gåvotagaren. Registreringen skall ju enligt
förslaget i förhållande till givarens borgenärer ersätta tradition. Så synes
f.ö. gällande rätt efter upprättande och ingivande av äktenskapsförord vara
att uppfatta (se Westring s. 145; se dock även SOU 1974:55 s. 256 f, där det
framhålls alt det måste krävas åtgärder som gör att gåvan framstår som en
realitet). 1 varje fall kan knappast de sakkunnigas mening utläsas vare sig ur
den av dem föreslagna lagtexten eller ur remissprotokollet, där detta spörsmål
inte närmare berörts. Pä en myckel viktig punkt - penningutfästelsers
fullbordan mot givarens borgenärer — är alltså enligt min mening förslaget
oklart. Beträffande det fall att utfästelsen är förenad med villkor uttrycker
sig de sakkunniga i belänkandet s. 232 motsägelsefullt.

E.
Den oklarhet som berörts i föregående avsnitt kan tänkas föranleda problem vid
tolkningen av stadgandet i paragrafens andra stycke främst såvitt gäller
utfästelser om gåva av pengar som inte är avsedd att omedelbart fullbordas
utan är förenad med villkor, lidsbestämmelser e.d. Del kunde kanske här hävdas,
att en sådan gåvoutfästelse genom atl registreras fick verkan ej endast
makarna emellan så att utfästelsen blev bindande för givaren mot gåvotagaren
utan därutöver även mol givarens borgenärer på det sättet att gåvoutfästelsen
fick karaktär av vanlig fordran, som skulle kunna bevakas i givarens konkurs i
likhet med andra fordringar mot honom. Man skulle här få ett läge som svarade
mot vad som ifrågasatts beträffande vanlig gåvoutfästelse för vilken utmätning
utverkats (se Hessler a.a. s. 532 ff, särskiU 537 f, och s. 548).

Ett sådant tolkningsresultat bör kanske förebyggas
innan det gjorts en närmare analys av önskvärdheten och räckvidden av det.
Detta sker om

Prop. 1986/87:1 Lagrådet 8
kap. ÄktB

307

man såsom lagrådet föreslagit slår fast, att
registreringen inte medför Prop. 1986/87:1

verkan mot givarens borgenärer om fråga är om utfästelse om framlida Lagrådet

gåva. 9 kap. ÄktB

2§

Lagrådet :

Orden
"hans eller hennes" i första meningen av första stycket torde böra
ersättas med "givarens".

9 kap.

Lagrådet:

Lagrådet har i anslutning till I kap. 6 § föreslagit all i
nu förevarande kapitel skall upptas en ny 7 J av närmare angiven lydelse. Vid
behandlingen av 10 kap. I § i del följande föreslår lagrådet vidare att som 2
§ i förevarande kapitel skall upptas bestämmelser av närmare angivet innehåll.

Om dessa lagrådets förslag vinner
gehör, kommer paragrafnumreringen i detta kapitel alt förskjutas sä alt 1 §
enligt det remitterade förslaget blir 3 § etc. Även följdändringar i
hänvisningar pä andra häll i de remitterade lagförslagen blir nödvändiga. Så
blir fallet t.ex. såvitt angår förevarande kapitel 7 § andra stycket, 12 kap. 4
§ och 16 kap. 3 § andra stycket i föreliggande förslag samt 14 § i förslaget
tUl lag om sambors gemensamma hem.

Lagrådet använder i det följande
det remitterade förslagets paragrafnumrering om annat ej särskilt anges.

I fråga om bodelning skiljer ÄktB
på tre olika fall, nämligen bodelning med anledning av äktenskapsskillnad,
bodelning med anledning av den ena makens död och bodelning under äktenskapet
utan att något mål om äktenskapsskillnad pågår (för lagterminologin se
exempelvis 9 kap. 1 § och 11 kap. 4 § tredje stycket). Till de skilda fallen
knyter sig ohka regelsystem. Den mest betydelsefulla skillnaden hänför sig
lill den tidpunkt utifrån vilken bodelningen skall göras.

Enligl 10 kap. 1 § andra stycket i
det remitterade förslaget skall sålunda bodelningen göras med utgångspunkt i
egendomsförhållandena vid följande lidpunkter, nämligen a) såvitt angår fall
dä bodelning sker med anledning av äktenskapsskillnad eller då fråga är om
dödsfall under pågående äktenskapsskillnadsmål: den dag när talan om
äktenskapsskillnad väcktes, och b) såvitt angår sådana fall dä den ena maken
har avlidit utan atl äktenskapsskillnadsmäl pågår: den dag då dödsfallet
inträffade.

I 8 § första stycket i förevarande
kapitel finns dessutom den anvisningen alt, om en make dör när mål om
äktenskapsskillnad pågår, man trots detta skall tillämpa de föreskrifter som
avser bodelning vid äktenskapsskillnad. Vad del tredje slaget av bodelning
beträffar, nämligen bodelning under äktenskapet ulan att något mål om
äktenskapsskillnad pågår, gäller enligt samma paragrafs andra stycke att de
föreskrifter som avser bodelning vid äktenskapsskillnad skall tillämpas, samt
att vad som är föreskrivet om

308

dagen när talan väcktes därvid skall gälla dagen då
anmälan om bodelning gavs in till domstolen (9 kap. 1 § andra stycket).

Den i ÄktB sålunda upptagna
skillnaden i regelsystem mellan de olika bodelningsfallen uppvisar vissa
betydelsefulla ändringar i förhållande lill vad som för närvarande gäller.
Enligt nuvarande ordning skall — med undantag för bodelning i anledning av
boskillnad - bodelning inle äga ram förrän äktenskapet är upplöst. Dör en make
under pågående mål om äktenskapsskillnad och äktenskapet sålunda blir upplöst
genom dödsfallet, kommer således bodelningen att ske i anledning av dödsfallet
och med utgångspunkt i dödsdagen. (En sak för sig är atl på grund av 11 kap. 6
§ GB egendom som någon av makarna förvärvat efter det att talan om
äktenskapsskillnad väckts skall vara hans enskilda.) En ytterligare skillnad i
del remitterade förslaget gentemot nuvarande ordning föreligger däri att
egendom som tillfaller makarna genom bodelning under äktenskapet utan atl någol
mål om äktenskapsskillnad pågår inle förlorar sin egenskap av att vara
giflorättsgods.

Utöver vad lagrådet här sagt vill
lagrådet hänvisa till vad som anförs under 8 § i förevarande kapitel i fråga om
giltigheten av anvisningen i nämnda paragraf. Med hänsyn till den betydelse de
olika bodelningsfallen har för valet av regelsystem är det av värde om de olika
fallen redan i en inledande paragraf i förevarande kapitel får en utförligare
presentation och förses med en urskiljande beteckning för vidare användning vid
behov därav i andra stadganden i ÄktB. Lagrådet föreslår därför all som ett
andra stycke i den av lagrådet såsom 1 § föreslagna föreskriften - motsvarande
den i det remitterade förslaget som I kap. 6 § upptagna — tas in en bestämmelse
av följande lydelse: "Bodelning sker med anledning av äktenskapsskillnad
eller med anledning av en makes död. Bodelning får också förrättas under
äktenskapet utan att något mål om äktenskapsskillnad pågår."

Om lagrådets förslag i här angivet
hänseende följs bör för konsekvensens skull remissförslagets 1 § andra stycket
- enligt lagrådets föreslagna numrering 3 § andra stycket - ändras. Denna
ändring bör därutöver innefatta etl utbyte av orden "domstol" och
"domstolen" mol "tingsrätt" och "tingsrätten".
Stycket torde kunna få lydelsen: "Bodelning under äktenskapet utan att
något mål om äktenskapsskillnad pågår får förrättas, om makarna är ense därom
och de har gjort skriftlig anmälan till tingsrätt. Anmälan skall registreras av
tingsrätten."

Prop.
1986/87:1 Lagrådet 9 kap. ÄktB

1 §

Lagrådet har i det föregående föreslagit att denna
paragraf skall tas upp som 3 § i förevarande kapitel. Härutöver har lagrådet
vid kapilelrabriken föreslagit ändrad lydelse av andra stycket av skäl som där
anförts.

309

2 §

Den
föreslagna paragrafens tredje mening ger vid handen att, när en make är död,
vad som för bodelningssammanhang föreskrivs beträffande make skall gälla den
avlidna makens arvingar och universella testamentstagare.

Den angivna bestämmelsen är klargörande för
rättsläget när vid makes död finns, föratom efterlevande make,
sekundosuccessorer. Detta är betydelsefullt, eftersom enligt remissförslaget
sekundosuccessionsfallen blir mycket vanligare än nu. F.n. gäller de ju bara
den situationen atl makar vid den enes frånfälle saknar bröstarvingar, och den
avlidnes arvingar i andra arvsklassen därmed får ställning av efterarvingar med
rätt att ta arv efter den efterlevande makens död. Enligt förslaget kommer ju i
framtiden även makars gemensamma bröstarvingar atl inta ställningen att vara
allenast efterarvingar när ena föräldern dör.

Av nu förevarande bestämmelse framgår att
bodelningsavtal efter en makes död kan ingås mellan den efterlevande maken och
den dödes arvingar och universella testamentstagare. En sådan ordning är
tillfredsställande av flera skäl.

Det förhåller sig visserligen så att när det är
klart alt den efterlevande maken skall få hela boel det för intressenterna kan
vara av ringa intresse i vad mån dödsfallsförvärvet skett med stöd av giftorätt
eller med stöd av arvsrätt. Men situationen kan vara sådan att det är angeläget
- för den efterlevande maken eller efterarvingarna eller någon av dem — atl det
i nära anslutning till den först avlidna makens död fastslås vad den efterlevande
innehar med full äganderätt resp. endast med fri förfoganderätt.

I
saken kan följande anföras.

Först bör nämnas atl i ovan antydd situation del
kan vara betydelsefullt för den efterlevande maken atl ge till känna att den
maken vill — enligt förslagets 12 kap. 2 § ÄktB - såsom sin andel behålla sitt
giftorältsgods "vid bodelning med anledning av en makes död". Det må
dock anmärkas att, trots ordalagen i 12 kap. 2 §, det inte bör anses uteslutet
atl den efterlevande maken genom annan rättshandling, l.ex. genom förklaring
som intas i bouppteckningen efter avliden make, med giltig verkan kan
åstadkomma alt vardera sidan som sin andel i boet behåller sitt giftorältsgods.

Från en annan viktig synpunkt är att beakta all av
regleringen i den föreslagna bestämmelsen i 3 kap. 2 § ÄB följer alt vid
efterlevande makes död aktualiseras frågan i vad mån arvingar efter den först
avlidna maken skall vid den efterlevandes död taga arv enligt huvudregeln med
hälften av den sist avlidnes kvarlåtenskap eller enligt förekommande särregler
(sistnämnda paragrafs tredje stycke och - enligt lagrådets förslag - dess
Qärde stycke samt 3-6 §§ i samma kapitel) med annan andel. Att vid den sist
avlidna makens död kartlägga om skäl föreligger för avvikelse frän
hälften-delningsprincipen kan vara ytterst vanskligt; läng tid kan ha förflutit
mellan dödsfallen.

Av stort praktiskt värde är att efter den först
avhdna makens död kan ske en formlig bodelning som klariägger vad den
efterlevande erhåller såsom bodelningslott (med full äganderätt) respektive
såsom arvslott (med

Prop. 1986/87:1 Lagrådet 9
kap. ÄktB

310

fri förfoganderätt). Den efterievande maken får därmed
fast mark att stå på Prop. 1986/87:1 när det gäller testationsfrågor. Och
de som är arvingar respektive efterar- Lagrådet vingar när den efterlevande
maken dör får ett upplysande underlag för sin 9 kap. ÄktB bedömning av
andelsberäkningen i avseende på den efterlevandes kvarlåtenskap.

När det efter en makes död finns
någon, som är barn efter den avlidne men inte till den efterlevande, och
gemensamma barn samt bodelning och partiellt skifte skall ske för alt ej
gemensamt barn skall få ut sin arvslott, ligger det i öppen dag att de
gemensamma bröstarvingarna har ett starkt intresse att kunna medverka när
arvslottens storlek och sakliga beskaffenhet bestäms.

Något hinder kan inte anses
föreligga för en efterarvinge atl begära förordnande av bodelningsförrättare,
oavsett att efterarvingens rätt är ställd på en obestämd framtid. Spörsmålet
torde i praktiken sällan aktualiseras.

Om i enlighet med det anförda det i nära anslutning lill
den först avlidna makens död kommer till stånd elt bodelningsavtal mellan
efterlevande make och dem som då utgör den krets som är närmast till efterarv,
måste avtalet anses bindande även om vid den efterlevandes död kretsen av
efterarvingar skulle vara förändrad.

5§

Beträffande den särskilda förvaltning som regleras i denna
paragraf vill lagrådet påpeka att såsom dess objekt anges makes egendom i
största allmänhet. Motsvarande reglering i 11 kap. 9 § GB gäller endast
giftorätts-gods.

I paragrafens andra stycke föreslås
atl beslut om särskild förvaltning skall gälla tills vidare intill dess atl
bodelning sker eller fråga om äktenskapsskillnad förfaller eller domstolen i
annat fall avgör målet utan att döma till äktenskapsskillnad.

Med uttrycket att fråga om
äktenskapsskillnad förfaller åsyftas det i förslagets 5 kap. 3 § angivna fallet
att betänketid utlöpt utan att särskilt yrkande har framställts. I tydlighetens
intresse synes efter ordet "förfaller" böra tilläggas "enligt 5
kap. 3 §". Etl motsvarande förtydligande tillägg förekommer i nuvarande
bestämmelse i 11 kap. 9 § tredje stycket GB.

En alternativ slutpunkt föreslås
som nämnts vara atl domstolen i annat fall avgör målet utan all döma lill
äktenskapsskillnad. Att i sådant sammanhang tala om att rätlen "avgör
målet" synes mindre lämpligt, eftersom ordet målet och ordet saken enligt
RB:s terminologi är synonyma (se Ekelöf, Processuella grandbegrepp och allmänna
processprinciper s. 65). Med att avgöra saken (målet) menas enligl RB att
rätten meddelar elt materiellt avgörande (17 kap. 1 § första meningen). Vad man
i förevarande förslag velat fånga in är emellertid motsatsen: de fall då
rättens avgörande inte innefattar något materiellt avgörande. Pä ett enkelt
sätt torde detta komma till uttryck genom atl avslutningen av andra stycket i
paragrafen

311

ges
lydelsen: "-- eller domstolen i annat fall meddelar beslut att målet

avskrivs
eller att talan avvisas."

Lagrådet
vill här anmärka, att de principiella spörsmål som lagrådet berör under
remissförslagets 5 kap. 3 § och 9 kap. 9 § inte alls träder i förgrunden såvitt
gäller nu förevarande paragraf. Vid sådana - sällan förekommande -
interimistiska förordnanden som här är i fråga spelar inte principiella
synpunkter in. I sak kan utan vidare godtas att beslutsdagen blir avgörande.

Prop.
1986/87: Lagrådet 9 kap. ÄktB

6§

I
paragrafen används uttrycket "egendom som den ena maken råder över".
Uttrycket synes kunna ge anledning lill missförstånd. Det kan ge intrycket att
egendom som är underkastad rådighetsinskränkningar - och som maken alltså inte
råder över fullt ut - inte skulle vara inbegripen (jfr vad lagrådet anfört
under rabriken till 1 kap. med syftning på dess 3 §). Risken för sådant
missförstånd undviks, om man i stället väljer den formulering lagrådet anger
nedan.

Paragrafen innehåller vidare en formulering av
innebörd att en "skuld" vore förenad med särskild förmånsrätt. Gängse
uttryckssätt är att det är en fordran som är förenad med särskild förmänsrätt.

Med hänsyn till det anförda föreslår lagrådet att
paragrafen - som enligt lagrådets disposition av kapitlet blir 8 § - ges
följande avfaltning:

"En
makes egendom får utmätas för den makens skuld även om bodelning skall
förrättas. Har egendomen satts under särskild förvaltning, får den dock utmätas
för den makens skuld endast om också den andra maken svarar för skulden eller
utmätningsfordringen är förenad med särskild förmånsrätt i egendomen."

7 §

I
paragrafen behandlas bl.a. det fallet atl en make försätts i konkurs
"innan bodelning har ägt rum". Vad som åsyftas är situationen alt
konkurs inträffar i tiden mellan del att skillnadsansökan inkom (resp. anmälan
enligt förslagets 9 kap. I § andra stycket andra meningen skedde) och det att
bodelning förrättas (jfr Westring s. 176 överst).

I remissförslaget används uttrycket "det
giftorältsgods som maken råder över". Uttryckssättet bör, såsom anmärkts
under 6 §, undvikas då det kan ge intrycket att egendom som är underkastad
rådighetsinskränkningar inte skulle vara inbegripen. Ytterligare kan en läsare
få uppfattningen alt del i förevarande paragraf är del konkursrällsliga
beneficiet som kan vara åsyftat. Med hänsyn härtill förordar lagrådet, med
vissa jämkningar i övrigt, följande lydelse av paragrafen som enligt lagrådels
förslag blir 9 §:

"Försätts en make i konkurs innan bodelning
har ägt rum eller har bodelning återgått med anledning av en makes konkurs,
skall den makens giflorättsgods slå under konkursboels förvaUning lill dess det
har blivit bestämt genom bodelning vad som skall tillfalla samma make. Konkursboet
får sälja egendomen om det behövs.

312

Beslut
om särskild förvaltning enligt 5 § (7 §enligt lagrådels numrering) förfaller
vid konkurs."

Prop. 1986/87:1 Lagrådet 9
kap. ÄktB

8§

Paragrafen
ger allmänna anvisningar om de skilda regelsystem i ÄklB som gäller för
bodelning allteftersom orsakerna lill att bodelning sker är olika. ÄktB skiljer
i detta hänseende på följande tre fall, nämligen bodelning med anledning av
äktenskapsskillnad, bodelning med anledning av den ena makens död samt
bodelning under äktenskapet utan att något mål om äktenskapsskillnad pågår.
Lagrådet har under rubriken till förevarande kapitel uttalat sig angående denna
olikhet i regelsystem och hur den förhåller sig till gällande ordning. Här må
några ytteriigare synpunkter anföras.

Till en börian må nämnas att enligt första stycket
i denna paragraf skall, om en make dör när mål om äktenskapsskillnad pågår,
trots detta de föreskrifter som avser "bodelning vid
äktenskapsskillnad" tillämpas. I den grundläggande regleringen i 1 §
första stycket i förevarande kapitel av det remitterade förslaget har präglats
uttryckssättet "bodelning med anledning av äktenskapsskillnad". Detta
uttryckssätt används ocksä i motiveringen till det nu förevarande lagrummet
(jämför även lagrådels förslag till 1 § andra stycket, se under kapilelrabriken).
Därför får lagrådet föreslå att ordet "vid" i del härovan först
citerade uttrycket ersätts med orden "med anledning av". Vidare
förordar lagrådet atl orden "trots detta" såsom onödiga får utgå.

Härutöver må erinras om vad som sägs i specialmotiveringen
till förevarande paragraf, nämligen att vissa av de bestämmelser i ÄklB, som
gäller när en make är död, dock är tillämpliga oavsett om bodelningen sker med
anledning av äktenskapsskillnad eller med anledning av makes död. Här må
hänvisas till 9 kap. 2 och 3 §§, 10 kap. 2 §, 11 kap. 7 § tredje stycket och 13
kap. 2 §. Vad som emellertid alllid tycks vara en olikhet mellan dödsfall under
pågående äktenskapsskillnadsmål å ena sidan och övriga dödsfall å den andra är
själva utgångspunkten för bodelningen. Enligt 10 kap. 1 § andra stycket i det
remitterade förslagel skall nämligen bodelningen göras med utgångspunkt i
egendomsförhållandena den dag när talan om äktenskapsskillnad väcktes, när
fråga är om dödsfall under pågående äktenskapsskillnadsmäl, och den dag då
dödsfallet inträffade i övriga fall när den ena maken har avlidit.

När nu i första stycket i förevarande paragraf las
in en uttrycklig föreskrift som i förstone föranleder uppfattningen att en
fullständig åtskillnad i regelsystem råder mellan dödsfall som sker under
pågående äktenskapsskillnadsmål och övriga dödsfall, finns det alltså
anledning atl iaktta försiktighet vid tillämpningen av föreskriften. Lagrådet
finner med det sagda emellertid inle tillräckliga skäl föreligga att utöver det
inledningsvis nämnda föreslå ändrad lydelse av föreskriften.

Enligt paragrafens andra stycke skall de
föreskrifter som avser bodelning med anledning av äktenskapsskillnad tillämpas
när makar fördelar egendom mellan sig vid bodelning efter anmälan till
domstolen. Pä grand

313

av sakens natur kan
emellertid denna i andra stycket givna bestämmelse Prop. 1986/87:1 inte
gälla alla de situationer i ÄktB för vilka särskilda bodelningsregler Lagrådet
finns. En viktig inskränkning föreligger redan därigenom att bodelning 9
kap. ÄktB under äktenskap utan att äktenskapsskillnadsmäl pågår inte får i
något hänseende ske mot någon makes önskan. Reglerna om bodelningsförrättare
kan därför inte tillämpas på det slag av bodelning varom här är fråga. Aktuellt
lär väl heller knappast bli att tillämpa reglerna om vederlag med anledning av
illojala gåvor o.d.

Vidare torde förevarande andra stycke förutsätta
att det inle inträffar dödsfall innan bodelningen skett. Skulle dödsfall
inträffa dessförinnan, förfaller gjord anmälan om bodelning och reglerna om
bodelning med anledning av dödsfall blir tillämpliga.

9§

Remissförslaget
utsäger i förevarande paragraf atl med tid då ett mål om äktenskapsskillnad
pågår förstås tiden från det att talan väcks lill dess att domen vinner laga
kraft eller, om domstolen avgör målet ulan att meddela sådan dom, lill dess att
detta avgörande föreligger eller talan om äktenskapsskillnad dessförinnan
förfaller. I specialmotiveringen i remissprolokollel i anslutning till
förevarande paragraf uttalas följande (parenteserna tillagda av lagrådet).

När avskrivningsbeslut annars (dvs. i annat fall än
då betänketid utlöpt utan alt särskilt yrkande om skillnad framställts)
meddelas anses av samma anledning (dvs. presumerad försoning mellan makarna)
målet inte längre pågå. Om dödsfallet inträffar efter avskrivningsbeslulet men
innan delta har vunnit laga kraft, kan dödsfallet således inte anses ha
inträffat under tid då målet pågår.

Regleringen i förevarande del är såsom lagrådet
antytt under 5 kap. 3 § av utomordentlig betydelse, i och med att regleringen
är styrande för frågorna dels huruvida föreskrifterna om bodelning i anledning
av dödsfall eller i anledning av äktenskapsskillnad skall bli tillämpliga, dels
huruvida efterlevande make till den som avlider medan
"äktenskapsskillnadsmål pågår" — vad det nu skall betyda — äger
arvsrätt efter den avlidne. Tolkningen av förevarande paragraf blir vägledande
för innebörden av 7 kap. 5 § andra stycket sista meningen, 9 kap. 1 och 8 §§,
10 kap. 1 §, 17 kap. 2 §, 18 kap. 2 § ÄktB samt 3 kap. 10 § och 11 kap. 8 § ÄB.

Lagrådet vill här anknyta till vad lagrådet anfört
under 5 kap. 3 § i förslaget. Den där belysta skillnaden i startpunkten för
betänketid och för tid som avses i förevarande paragraf är acceptabel. När
äktenskapsskillnadsmålet leder till dom, föreligger ej heller problem. Men
särskilda synpunkter föranleds, när äktenskapsskillnadsmålet leder till
avvisningsbeslut eller avskrivningsbeslul. Det fallet att skillnadsfrågan
förfaller enligt 5 kap. 3 § i förslagel Ofr 11 kap. 3 § GB) förefaller
problemfritt.

Språkligt sett kan väl godtas att uttrycket alt
"mål om äktenskapsskill

nad pågår" får ersätta nuvarande lags uttryckssätt att mål om äktenskaps

skillnad är anhängigt. Men atl del skulle vara en formell skillnad mellan 314

dessa
båda uttryckssätts innebörd framstår som svårförståeligt. Sedan 65 år har gällt
att anhängigheten av äktenskapsskillnadsmål - i vedertagen processuell
bemärkelse - har varil-utlagsgivande för om efterlevande make skall äga
arvsrätt eller inle. Och några ölägenheter eller missförstånd i anledning av
den ordningen är inte kända. Frågan måste inställa sig: varför vill man då ändra
gällande systems lösning som anknyter till det rättsligt klara begreppet
anhängighet?

Såvitt angår avvisningsfallen kan lagrådet inte
finna något som helst skäl för avsteg från 1973 års ställningstagande som
återgivits under 5 kap. 3 § i det föregående. Såsom utvecklats under 5 kap. 3 §
måste målet anses pågå till dess meddelat avvisningsbeslut har vunnit laga
kraft.

] fråga om avskrivningsbeslut med anledning av
återkallelse är följande att anföra. Man kan, trots vad som förut sagts om att
den processrättsliga "anhängigheten" bör vara utslagsgivande, vara
tveksam om var man skall dra linjen mellan dels det fallet att efterlevande
make skall få arvsrätt, dels det fallet att han skall frånkännas sådan.
Lagrådet är närmast benäget att i saken inta den formella ståndpunkten atl
lagakraftpunkten för avskrivningsbeslutet bör bli avgörande - något som
överensstämmer med gällande rätt. Lagrådet erkänner gärna att saken,
materiellt sett, är tveksam i återkallelsefallen. För atl få klara gränslinjer
i de viktiga spörsmål som här är i fråga vill lagrådet förorda att
avskrivningsbeslutets lagakraflvinnande blir slutpunkten för den fid då målet
anses pågå i de fall då återkallelse föranleder avskrivningsbeslul.

Mot bakgrunden av del anförda föreslår lagrådet att
förevarande para

graf med anknytning till gällande rätt avfattas sålunda: "Med den

laga
kraft eller målet annars är anhängigt utan atl frågan om äktenskapsskillnad
har förfallit enligl 5 kap. 3 §."

Lagrådet vill fästa uppmärksamheten vid all den
pågående process, som skall ge utslaget för vilka bodelningsregler och
arvsregler som skall bli gällande vid makes under processen limade frånfälle,
kan komma att försiggå i annat land än Sverige.

Avslutningsvis vill lagrådet anmärka atl
uttryckssättet att "ett mål pågår" inte är förbehållet mål om
äktenskapsskillnad som man särskilt har haft i blickfältet vid utformningen av
9 kap. 9 § i förslagel. Det citerade uttrycket förekommmer också i 8 kap. 2 §
tredje stycket och 13 kap. i § tredje stycket men där med anknytning till andra
måltyper. För dessa måls del är det svårt alt tänka sig atl berört uttryck
skulle betyda någol annat än alt vederbörande mål är anhängigt i gängse
bemärkelse.

Prop. 1986/87:1 Lagrådet 9
kap. ÄktB

10 §

I
denna paragraf regleras föravtal om bodelning. I gällande rätt har viss
osäkerhet rått rörande räckvidden av verkningarna av ett sådant avtal. Klart
har ansetts vara att avtalet inte har sakrättsliga verkningar, sålunda inte får
effekt gentemot tredje man, främst parts borgenärer (jfr NJA 1974 s. 684 och
1985 s. 432). Beträffande föravtalets verkan makarna emellan har någon oklarhet
rått (se bel. s. 245 f, remissprolokollel 2.4.3, där det talas om atl
föravtalet "på sin höjd" är bindande makarna emellan).

315

Av
rättspraxis framgår emellertid atl föravtalet i princip är bindande för makarna
(se NJA 1978 s. 497 och 1984 s. 807). Om innebörden härav har i ett särskilt
yttrande i HD:s avgörande i NJA 1978 s. 497 (av JustR Palm, som tillhörde
majoriteten) uttalats atl föravtalet ej heller makarna emellan innebär någon
ändring av egendomsförhållandena; en sådan sker först genom bodelningen.
Föravtalet synes enligt denna uppfattning få betraktas som ett avtal om att
framledes ingå ett avtal av visst innehåll. Vägrar part att fullfölja åtagandet
kan det föranleda skadeständskonsekvenser; föravtalet utgör också ett tungt
vägande motiv för en bodelningsförrättare alt besluta om bodelning i enlighet
med föravtalets innehåll.

Vad nu sagts torde bli av intresse även vid
tillämpningen av förevarande stadgande.

Enligt lagrådets mening skulle del vara lämpligt
alt i slutet av första meningen i första stycket inom parentes uppta ordet
"föravtal". Delta förenklar avfattningen av vissa paragrafer i det
följande (10 kap. 4 § och 12 kap. 4 §).

Prop. 1986/87:1 Lagrådet
10 kap. ÄktB

10
kap.

Lagrådet:

l§

Rubriken
till kapitlet ger vid handen att däri skall regleras vad som skall ingå i
bodelning. I motsvarande kapitel enligt de sakkunnigas förslag upptas under 1 §
den grandläggande bestämmelsen, atl i bodelning skall ingå egendom som
tillhörde vardera maken när talan om äktenskapsskillnad väcktes eller, utan
att sådant mål pågick, dödsfallet inträffade. Härvid bör erinras om att
begreppet giftorätt är utmönstrat i sakkunnigförslaget. Med uttryckssättet
"egendom som tillhörde vardera maken" i angivna bestämmelse avses all
makarnas egendom. Av fortsättningen i kapitlet enligl de sakkunnigas förslag
framgår atl enskild egendom emellertid av-setts skola undantas från bodelning.

I första stycket av denna paragraf i det
remitterade förslaget, där giflo-rättsbegreppet har behållits, föreskrivs atl
vid bodelning makarnas giftorältsgods skall delas mellan dem. Denna
bestämmelse säger nägot mer än vad som skall ingå i bodelning, nämligen att
giflorättsgodset skall delas mellan makarna. Det senare ledet, som inle fanns
med i sakkunnigförslaget, synes obehövligt och passar f.ö. mindre väl in i ett
kapitel som skall handla endast om vilken egendom som skall ingå i bodelning.
Atl delning av makarnas egendom sker genom bodelning framgår av den nya I § i 9
kap. som lagrådet har föreslagit vid behandlingen av 1 kap. 6 § i det
föregående. Hur en bodelning materiellt sett skall göras regleras i 11 och 12
kap.

Mot bakgrand av det sagda får lagrådet föreslå att
den ifrågavarande bestämmelsen ges denna lydelse: "1 bodelning skall
makarnas giftorältsgods ingå." Som följer av vad lagrådet anför
fortsättningsvis torde bestämmelsen böra upptas såsom 1 § i kapitiet.

Enligt
andra stycket första meningen i förevarande paragraf skall bo-

316

delning
göras med utgångspunkt i egendomsförhållandena den dag när talan om
äktenskapsskillnad väcktes eller, om äktenskapet har upplösts genom den ena
makens död utan atl ett må) om äktenskapsskillnad pågick, den dag då dödsfallet
inträffade. Detta stadgande är, på den plats det har enligt förslaget, något
svärgripbart. Uttrycket "egendomsförhållandena" torde inte syfta bara
på giftorättsgodset, varom enbart talas i första stycket och varom kapitlet i
övrigt i princip endast handlar, utan på den samlade egendomsbilden -
inbegripet eventuella skulder - i boel. Denna vidsträckta syftning är i och
för sig naturlig med tanke på att vid en bodelningsförrättning också måste
klarläggas vilken enskild egendom som tillhör den ena eller den andra maken.
Delta har betydelse bl. a. när det gäller att bedöma skuldsidan (se 11 kap. 2 §
i förslaget). Som framgår av specialmotiveringen kan vidare en makes enskilda
egendom komma atl dras in i bodelningen genom jämkning av äktenskapsförord
eller genom att den andra maken utnyttjar sin rätt att överta bostad eller
bohag. Det förhållandet atl den ena maken har enskild egendom kan också
påverka bedömningen av om det finns skäl atl jämka en bodelning (jfr 12 kap.).

För tydlighets skull bör understrykas alt
bestämmelsen i andra styckets första mening inte avser att reglera frågan till
vilken tidpunkt värderingen av egendomen i boet skall knytas. Liksom GB saknar
del remitterade förslaget regler om lidpunkten för värderingen. I motiveringen
till förevarande paragraf har emellertid gjorts vissa uttalanden till ledning
för rättstillämpningen i denna del. En uttrycklig lagreglering, som ger besked
åtminstone om huvudprinciperna i ämnet, hade enligt lagrådets mening varil
önskvärd (jfr betänkandet Högsta domstolen och rättsbildningen, SOU 1986:1 s.
149 p. 8).

Andra och tredje meningarna i andra stycket av
förevarande paragraf handlar om makes redovisnings- och uppgiftsskyldighel i
samband med bodelning. Av motiveringen framgår att redovisningsskyldigheten är
avsedd alt omfatta också enskild egendom.

Som redan har antytts är bestämmelserna i
paragrafens andra stycke, vilka har syftning på boets egendom i sin helhet,
något svårförståeliga pä det ställe där de upptagils i förslaget. Enligl
lagrådets mening bör de därför flyttas, förslagsvis lill 9 kap. som innehåller
den grundläggande regleringen om bodelningsförrättning. Lagrådet vill sålunda
förorda att bestämmelserna upptas som 2 § i 9 kap., dvs. omedelbart efter den
av lagrådet i det föregående föreslagna nya 1 § i nämnda kapitel. De torde böra
uppdelas i två skilda stycken.

1 överensstämmelse med det anförda föreslår
lagrådet att - i stället för andra stycket i nu förevarande paragraf i det
remitterade förslagel - såsom 9 kap. 2 § upptas bestämmelser av följande
lydelse:

"Bodelning skall göras med utgångspunkt i
egendomsförhållandena den dag när talan om äktenskapsskillnad väcktes eller, om
äktenskapet har upplösts genom den ena makens död ulan alt elt mål om
äktenskapsskillnad pågick, den dag då dödsfallet inträffade.

Vardera maken är skyldig att tills bodelningen
förrättas redovisa för sin egendom och för sådan egendom som maken har haft
hand om men som

Prop. 1986/87:1 Lagrådet
10 kap. ÄktB

s. 318 Kontrollera mot PDF

tillhör
den andra maken. Makarna är även i övrigt skyldiga att lämna de Prop.
1986/87:1

uppgifter som kan vara av betydelse vid bodelningen." Lagrådet

10
kap. ÄktB

2 §

Av motiveringen
till paragrafen framgår atl rätten all la undan personliga

presenter är avsedd att omfatta även sådana fall då dessa inte tjänar

uteslutande till mottagarens personliga bruk. För att detta skall framträda

tydligare i lagtexten föreslår lagrådet följande lydelse av lagrummet:
"Var

dera maken får från bodelningen i skälig omfattning ta undan kläder och

andra föremål, som maken har uteslutande till sitt personliga brak, samt

personliga presenter. Om den efterlevande maken."

3 §

Paragrafen
innehåller bestämmelser avseende rättigheter av den art som nu behandlas i 6
kap. 1 § andra stycket GB, dvs. rättigheter som inte kan överlåtas eller som
eljest är av personlig art. I första stycket av förevarande paragraf behandlas
speciellt rätten lill s.k. egen pension. Begreppet egen pension är såvitt
framgår av motiveringen i första hand knutet till förmåner som på grand av
pensionsförsäkring utgår till "försäkringstagaren själv" eller - om
denne är död - till efterlevande förmånstagare. Av första styckets andra mening
framgår att rätten till pension, grundad på försäkring av annat slag än som är
all förstå som pensionsförsäkring enligt punkt 1 av anvisningarna till 31 §
kommunalskaltelagen (1928:370), skall ingå i bodelning. Andra stycket behandlar
andra rättigheter som inte kan överlåtas eller som, enligt vad som särskilt gäller
för dem, är av personlig art. Vid föredragningen inför lagrådet har uppgivits
att även sädana pensionsförmåner som inte är hänförliga till begreppet egen
pension kan falla in under förevarande andra stycke.

Paragrafen är svårtillgänglig, vilket synes bero på
etl flertal olika förhållanden. Till en början må följande anföras.

Av motiveringen framgår alt de flesta
pensionsrälter är oöverlåtbara. Därmed torde de - oavsett granden för deras
existens och del sätt varpå de är tryggade - falla in under kategorin
oöverlåtbara rättigheter, som normalt behandlas i paragrafens andra stycke.
Skälet till alt pensionsräl-terna brutits ut och tagits upp i första stycket
torde närmast vara en önskan att åstadkomma en särskild reglering beträffande
förmåner som utgår på grund av försäkring. Det bakomliggande skälet till denna
önskan torde i sin tur vara uppfattningen att av förmåner som utgår lill följd
av försäkring endast sådana som härrör från pensionsförsäkringar i den mening
sistnämnda term har i kommunalskattelagen tillgodoser pensioneringsbehov.
Kommunalskattelagens regler innebär nämligen i detta hänseende alt avdrag för
premier får göras endast när det gäller premier för pensionsförsäkring, och
motivet härför är just att andra typer av försäkringar anses ligga utanför etl
berättigat pensioneringsbehov.

En svårighet med den lösning som sålunda valts i
det remitterade förslaget är iögonfallande. Begreppet "egen pension"
är vagt och kan inte sägas

318

s. 319 Kontrollera mot PDF

ha fått fotfäste som uttryck för endast
ålderspensionsdelen i en pensionsutfästelse, till yttermera visso endast under
den lid som ålderspensionsta-garen ännu är i livet. Att begreppet sedan - vid
dennes död - övergår till att beteckna efterlevandepensionsförmåner i händerna
på den efterlevande gör inle saken lättare. Begreppet "egen pension"
kan lätt förväxlas med sådana pensionsförmåner - såväl ålderspensionsdel som
efterlevandedel - som utgår på grund av pensionering i s.k. egen regi, dvs. där
pensionsskyddet ordnats, inle genom utfästelse från en arbetsgivare utan av
den blivande pensionstagaren själv, vanligtvis genom pensionsförsäkring.

En från den här diskuterade
lösningen härflytande effekt av försåtlig karaktär är att pensionsförmåner som
inte är av den art att de ingår i begreppet "egen pension" faller
utanför. 1 fråga om sådana pensionsförmåner måste nämligen särskilt undersökas
huruvida de är överlätbara eller ej. Om de inte är överlåtbara, hamnar de
enligt vad tidigare nämnts inte alls inom första styckets tillämpningsområde
utan blir hänförliga till andra stycket. Försålligheten ligger däri att andra
stycket inleds med orden

"Andra rättigheter som inte kan överiåtas ".
Genom att i åtskilliga

fall även de rättigheter som nämns i första stycket inte kan
överlåtas förleds man att tro att andra styckets inledande ord avser att helt
och hållet utesluta pensionsförmåner.

Ett ytterligare förhållande att
observera i samband med diskussionen av förevarande paragraf, i synnerhet dess
första stycke, är följande. En pensionsrätt — vid sidan av rätten till
folkpension och ATP - grundas i övervägande antalet fall pä en
pensionsutfästelse. Rätten till pension kan tryggas på ett flertal olika sätt,
bl.a. med försäkring, även sådan som inle är pensionsförsäkring i kommunalskattelagens
mening. Som tidigare nämnts är pensionsrätt i de flesta fall oöverlåtbar. Men
så är ändock inte alltid fallet. 1 åtskilliga fall - i synnerhet i
fåmansförelag - finns reella möjligheter för
företagsledaren-pensionsrätlshavaren att disponera över sin egen
pensionsfordran mot företagel på olika sätt. Delta förhållande är ingalunda
knutet till det sätt varpå pensionsrällen eventuellt må vara tryggad. Genom
företagsledarens inflytande i förelaget kan han således ändra utfästelsens
innehåll. Å andra sidan är det inte uteslutet att en i och för sig oöverlåtbar
pensionsrätt är tryggad genom försäkring av annat slag än pensionsförsäkring.
Frågan om möjligheterna för pensionsrättshavaren att förfoga över sin
pensionsrätl kan inte besvaras av det sätt varpå förmånerna behandlas i
inkomslskallehänseende.

Utöver vad lagrådet hittills anfört
beträffande förevarande paragraf finns anledning att beakta följande. Av
motiveringen framgår att livräntor inte undantas från bodelning, såvida de inle
kan bli hänförliga till andra stycket. Av motiveringen framgår emellertid också
att livränta i enskilda fall kan "fylla samma funktion som en
pension". 1 själva verket torde det förhålla sig så att i en del fall rätt
till egen pension består i just rätten till en livränta. Normalt sett är dä
också rätten till livräntan oöverlåtbar och rätten utesluten frän bodelning
till följd av andra stycket. Detta är dock från systematisk synpunkt en
otillfredsställande ordning.

En metod atl komma till rätta med
här diskuterade svårigheter synes vara att slå ihop de båda styckena i
paragrafen till ett stycke och inleda

Prop.
1986/87:1 Lagrådet 10 kap. ÄktB

319

s. 320 Kontrollera mot PDF

delta stycke med en
huvudregel av följande innehåll: "Rättigheter som inle Prop. 1986/87:1

kan överlåtas eller som i annat fall är av personlig art skall inte ingå i
Lagrådet

bodelning om det skulle strida mot vad som gäller för rättigheten." 11
kap. ÄktB

Härefter kunde följa specialregler för de fall av
personliga rättigheter som visserligen är överlåtbara men som till sin natur
ändock skulle kunna tänkas hänförliga lill huvudregeln om inget undantag
gjordes. Det mest praktiska fallet är här givetvis pensionsrätter grandade på
försäkring. Därvid synes det klarast alt uttryckligen säga vad som skall i
fråga om pensionsrätter, grundade på försäkring, ingå i bodelning och vad som
skall falla utanför. Dessa regler kunde därmed länkas — såsom en fortsättning
på stycket — fä följande lydelse: "I fråga om pensionsrätl till följd av
försäkring som någon av makarna äger gäller dock följande. Rätt lill
ålderspension och invalidpension på grund av sådan försäkring som är att anse
som pensionsförsäkring enligl punkt I av anvisningarna lill 31 §
kommunalskatlelagen (1928:370) skall inte ingå i bodelning. Rätt till efterlevandepension
skall inte ingå, om rätt till utbetalning av pensionen föreligger vid
bodelningen. Annan pensionsrätt till följd av försäkring som någon av makarna
äger skall ingå i bodelningen."

4 §

1
första stycket första meningen av förevarande paragraf stadgas, all egendom som
gjorts till enskild genom äktenskapsförord m.m. skall ingå i bodelning "om
makarna kommer överens om det vid bodelningen". Oavsett atl i paragrafen
nämns endast överenskommelse vid bodelningen är klart att överenskommelse i
saken kan träffas redan i föravtal (jfr bet. s. 245). Detta får anses följa av
9 kap. 10 §. Föravtal av sådan innebörd blir bindande för makarna enligl vad
som gäller om föravtal i allmänhet.

I andra meningen av paragrafens första stycke finns
en föreskrift av innebörd att regeln i första meningen också gäller sådan rätt
till pension på grund av försäkring som avses i 3 § första stycket andra
meningen. Med hänsyn till vad lagrådet föreslagh under 10 kap. 3 § i det
remitterade förslaget föreslår lagrådet att förevarande andra mening får
lydelsen: "Detsamma gäller pensionsrätl till följd av försäkring som någon
av makarna äger, om pensionsrällen enligt 3 § annars inte skaU ingå i bodelning."

11
kap. Lagrådet:

2§

Orden
"han eller hon" i första stycket bör ersättas med "den
maken".

I anslutning lill första stycket av förevarande
paragraf kan noteras, att

någon motsvarighet till vissa stadganden i 13 kap. 2 och 11 §§ GB inte

lagils upp i remissförslaget. Förstnämnda paragraf innehåller bl.a. bestäm

melse beträffande det fallet alt båda makarna häftar för en skuld. Bestäm

melsen innebär, att vardera maken då skall ur sitt giftorältsgods tilldelas 320

egendom till täckning av den del av skulden som makarna
emellan belöper på maken.

1 specialmotiveringen anförs att
den angivna situationen inte skiljer sig från det fallet att make svarar för en
skuld tillsammans med en utomstående person. Inte heller i det fallet får maken
pä sitt giftorättsgods avräkna mer av skulden än som belöper på maken. Samma
synsätt anses i specialmotiveringen utan särskild bestämmelse tillämpligt om
det är båda makarna som gemensamt svarar för skulden.

I 13 kap. 11 § GB ges bestämmelser
som tar sikte på det fall att makarna solidariskt häftar för en skuld.
Bestämmelserna syftar till alt bereda make en viss möjlighet till
säkerställelse mot att slutligen få stå för även den del av skulden för vilken
andra maken, makarna emellan, bör svara. Enligl första meningen i paragrafen
kan vardera maken fordra, att den andra betalar så stor del av skulden som
belöper pä den maken eller ställer säkerhet för betalningen. Sker inte detta
skall, om den som framställt yrkandet begär det och ställer säkerhet för skuldens
betalning, egendom till täckning av andra makens del i skulden tilldelas maken
av vad som vid bodelningen tilldelas andra maken utöver egendom lill täckning
av annan gäld. Den make som har framställt yrkandet blir sedan, makarna
emellan, ensam ansvarig för skulden.

Detta stadgande synes bl.a. bli
tillämpligt om den ena maken gått i solidarisk borgen för ett lån som den andra
maken tagit upp och där sålunda denna make makarna emellan skall slå för hela
skulden. Den make som yrkat tillämpning av paragrafen bereds här vissa
möjligheter att skydda sig mol risken atl, fastän gäldenären fält tilldelning
av sitt giftorättsgods till täckande av skulden (jfr NJA 1939 s. 301),
gäldenären likväl inte infriar skulden och borgenären kräver ut fordringen av
maken-borgensmannen.

Detta stadgande har inte alls
berörts i remissprolokollel. I de sakkunnigas betänkande som ej heller
innehåller någon motsvarighet till stadgandet uttalas (s. 354 O, att
tillämpning av stadgandet sällan torde aktualiseras. Vad de sakkunniga i övrigt
anför synes i alh fall inle fullständigt behandla de situationer som kan
uppkomma. Sålunda berörs inte den situation som nyss anförts som ett exempel.
De sakkunniga anser, att någon bestämmelse i ämnet inte erfordras.

Del är möjligt atl vad de
sakkunniga anför om att bestämmelsen sällan tillämpas och ej behöver någon
motsvarighet i ÄktB är riktigt. Emellertid innebär den ifrågavarande
bestämmelsen ett visst skydd för en make som dels fått sin giftorättsdel
minskad genom att den andra maken fått tilldelning av sitt giftorättsgods för
täckande av skulden, dels ändå riskerar att själv få betala andra makens del av
skulden. Det förefaller enligt lagrådets mening inle tillfredsställande att med
endast en så ofullständig utredning och motivering som lämnats i betänkandet ta
bort delta skydd. Några allmänna regler - som i remissprotokollet åberopats
till stöd för att motsvarighet till berörda bestämmelse i 13 kap. 2 § GB ej
erfordras - synes inte finnas att tillämpa i de situationer som avses i 13 kap.
Il § GB. Allmänna regressregler motsvarar ju inte de regler som ges i
stadgandet. Lagrådet anser därför alt det bör övervägas om inte en motsvarighet
lill

Prop.
1986/87:1 Lagrådet 11 kap. ÄktB

21 Riksdagen 1986/87. 1 saml. Nr 1

321

s. 322 Kontrollera mot PDF

detta
stadgande bör tas upp i ÄktB. Ett sådant stadgande bör i så fall las upp som en
ny 11 § i 11 kap.

1 andra styckets inledning" talas om
"skulder som är förenade med särskild förmånsrätt i enskild egendom".
Då det rätteligen är fordringar som är förenade med förmånsrätt, bör stycket
inledas på följande sätt: "Om en makes enskilda egendom svarar för fordran
som är förenad med särskild förmänsrätt i egendomen, skall maken — — — enskilda
egendomen." En konsekvens av omformuleringen är att i styckets sista
mening ordet "andra" bör utgå.

I paragrafens tredje stycke föreskrivs att vad som
i andra stycket sägs om enskild egendom - nämligen beträffande täckning för gäld
som äger samband med sådan egendom — även skall gälla sådana rättigheter som
avses i 10 kap. 3 §. I sistnämnda lagrum behandlas emellertid rättigheter som
endast under vissa betingelser skall hållas utanför bodelningen men eljest
skall ingå i denna. Med hänsyn härtill bör tredje stycket ges lydelsen:
"Vad som — - - även gälla sådan rättighet som enligt 10 kap. 3 § inte
skall ingå i bodelning." I stället för det remitterade förslagets uttryck
"sådana rättigheter" har lagrådet valt motsvarande uttryck i singularform
för att det missförståndet skall undvikas att en rättighets värde skulle kunna
användas för täckning av gäld som äger samband med annan rättighet.

Prop. 1986/87:1 Lagrådet
11 kap. ÄktB

4 §

Paragrafen
innehåller regler dels om vederlag vid bodelning med anledning av
äktenskapsskillnad i fall när en make minskat sitt giftorältsgods, dels om
beräkning av efterlevande makes giftorältsgods vid bodelning med anledning av
makes död i fall när förskott på arv lämnats ur förskoltsgiva-rens
giftorättsgods.

Till en börian må följande anmärkas. Förevarande
kapitel i det remitterade förslaget är betitlat "Andelar och
lotter". De föreskrifter som i delta ämne lämnas i de närmast föregående
1-3 §§ är, trots det till synes inskränkande uttryckssättet i 2 § första
stycket, tillämpliga på samtliga tre i ÄktB förekommande fall av bodelning,
dvs. bodelning med anledning av äktenskapsskillnad, bodelning med anledning av
den ena makens död och bodelning under äktenskapet utan alt något mål om
äktenskapsskillnad pågår.

Förevarande 4 § är i detta hänseende annorlunda.
Första och andra styckena saml tredje stycket fram till ordet "eller"
behandlar endast fall av bodelning med anledning av äktenskapsskillnad. Tredje
stycket från och med nyssnämnda ord behandlar endast fall av bodelning med
anledning av den ena makens död. Paragrafen blir tydligen inte i något hänseende
tillämplig på det tredje slaget av bodelning, nämligen bodelning under
äktenskapet utan att något mål om äktenskapsskillnad pågår (se dock möjligen
bet. s. 237 överst). Förstnämnda förhållande - att vederlagsreglerna för andra
fall än arvsförskotl är tillämpliga endast vid bodelning med anledning av
äktenskapsskillnad och att hänsynstagandet till arvsförskotl bara skall ske vid
dödsfall utan atl mål om äktenskapsskillnad pågår — kan

322

s. 323 Kontrollera mot PDF

måhända
förstås vid ett närmare betraktande av paragrafen. Även det förhållandet att
paragrafen inte gärna är avsedd att tillämpas vid bodelning under äktenskap när
äktenskapsmål inte pågår torde kunna inses efter ett noggrannare studium av
bestämmelserna jämförda med exempelvis 13 kap. 3 och 4 §§. Del synes sålunda
knappast kunna bli fråga om ätgärder riktade mot tredje man - gåvotagare eller
försäkringsgivare — med utgångspunkt i förestående bodelning under äktenskap
utan att äktenskapsmål pågår. När det gäller frågan om paragrafens tillämpning
på bodelning under äktenskap kan dock svårigheter uppkomma till följd av
regeln i 9 kap. 8 § andra stycket i förslaget. Det här anförda föranleder
lagrådet att för det första föreslå en omredigering av paragrafen så att därav
klarare framgår dess olika tillämpningsområden. Hur denna omredigering kan te
sig kommer att framgå i det följande.

Om i enlighet med det här anförda avsikten är den
att paragrafen såvitt nu är i fråga inte skall tillämpas på bodelningar under
pågående äktenskap, synes detta få komma till uttryck i lagtext, eftersom ett
uttalande i motiven inte torde kunna la över 9 kap. 8 § andra stycket i
förslaget. Lagrådet saknar anledning att ta slutlig ställning i denna
materiella fråga och vill därför inle föreslå en regel. Ett alternativ är att
11 kap. 4 § i förslaget i här avsedda delar skall få tillämpas mellan makar vid
bodelning under äktenskapet men inte - via 13 kap. 3 eller 4 § i förslagel -
gentemot tredje man.

Andra stycket i förevarande paragraf innehåller en
bestämmelse av innebörd att med förkovran av enskild egendom på sätt som
skildras i första stycket skall likställas förkovran av sådana rättigheter som
avses i 10 kap. 3 § andra stycket i det remitterade förslagel. Lagrådet har
beträffande sistnämnda paragraf föreslagit all de båda däri ingående styckena
skall slås ihop till ett stycke med den lydelse som angivits vid paragrafen.
Förevarande andra stycke bör således ändras redan som följd härav. Men även
andra synpunkter bör beaktas vid redigeringen av stycket.

För del första torde med den avfaltning stycket
fått i det remitterade förslaget vara åsyftat endast sådana rättigheter som
enligl det däri citerade 10 kap. 3 § andra stycket icke skall ingå i bodelning.
Detta syfte synes böra få komma till ett klarare uttryck i redaktionen,
förslagsvis genom att föreskriften begränsas till sådana rättigheter som enligt
nyssnämnda lagrum inte skall ingå i bodelning.

Här finns anledning att erinra om att lagrådet
under 11 kap. 2 § i förslaget beträffande nämnda lagrums tredje stycke - som
innehåller en hänvisning av motsvarande innebörd till 10 kap. 3 § andra
stycket — i stället för pluralformen "sådana rättigheter" valt
motsvarande singularform av skäl som där anförts. 1 förevarande 11 kap. 4 § är
situationen en annan. I lagrådsremissen uttalas, att avsikten med
bestämmelserna i första stycket är att man skall kunna rätta till effekten av
sådana illojala transaktioner som en make gör inför en förestående
äktenskapsskillnad i syfte att minska sitt giftorättsgods. Om en makes
transaktioner minskat giftorättsgodset "i inte obetydlig omfattning",
träder vederlagsreglerna i funktion. En fråga som inte närmare har berörts i
lagrädsremissen är i vad män vid bedömningen av huruvida sådana transaktioner
skett i en omfattning som inte är obetydlig hänsyn skall tagas till samtliga
transaktioner som nämns i

Prop. 1986/87:1 Lagrådet
11 kap. ÄktB

323

s. 324 Kontrollera mot PDF

II kap. 4 §. Därvid kan kanske utrönas alt varje
transaktion för sig — gåva, premiebelalning m.m. - inte är av stor omfattning
men att de tagna tillsammans måste anses vara av betydande omfattning. Något
hinder synes inle böra föreligga mot atl sålunda ta hänsyn till transaktionerna
tagna tillhopa. I synnerhet bör detta gälla om de olika transaktionerna kan ses
som enskilda led i ett systematiskt avhändande av giftorättsgods från en
kommande bodelning. Av här anförda skäl bör den i det remitterade förslaget
använda pluralformen behållas.

Vidare må framhållas atl andra
stycket enligt det remitterade förslaget inte gäller sådan rättighet som utgörs
av "rätt till egen pension" dvs. vad som avhandlas i förslagets 10
kap. 3 § första stycke. Förkovran av däri avsedda rättigheter tänks enligt
förslagel skola regleras genom första ledet i tredje stycket av förevarande
paragraf. Lagrådet finner emellertid atl en beaktansvärd fördel kan nås om i
förevarande stycke också får inrymmas de fall av förkovran genom
premiebetalningar på pensionsförsäkringar och därmed jämställda förfaranden som
är avsedda att täckas genom första ledet i tredje stycket. Så synes kunna ske
genom en förhållandevis enkel utvidgning av den i det remitterade förslaget
angivna regeln i andra stycket till att omfatta alla rättigheter som enligt 10
kap. 3 § inte skall ingå i bodelning. Skälen härtill åtföljande.

Det i tredje stycket angivna
förfarandel såvitt här är av intresse lar, såvitt framgår av den föreslagna
lagtexten, sikte enbart pä fall av premiebetalningar inom den kritiska tiden
(ett år innan talan om äktenskapsskillnad väcktes). Enligt motiven avses
emellertid denna text kunna täcka även en annan typ av åtgärder inom den
kritiska liden, nämligen ändring av försäkringsvillkor så att rättigheten
förvandlas lill en sådan som inle skall ingå i bodelning. Del är emellertid
tveksamt om texten kan anses omfatta även den här åsyftade typen av åtgärder.

Remediet i de båda här behandlade
fallen blir olika. Vid premiebetalningen skall premien återföras till boel.
Har försäkringsvillkor ändrats, avses emellertid försäkringens tekniska
återköpsvärde skola få ingå i bodelningen. Denna olika behandling synes
svårligen kunna framläsas genom en hänvisning lill första stycket beträffande
enbart fallen av otillböriig premiebetalning.

Härutöver må nämnas all termen
"egen pensionsförsäkring" i tredje stycket knappast ger en otvetydig
uppfattning om atl därmed avses endast de fall av på försäkring grundad rätt
till egen pension som omtalas i 10 kap. 3 § första stycket. Termen egen
pensionsförsäkring kan omfatta - förutom den typ av försäkringar och därav
följande rättigheter som faller utanför bodelning enligt nämnda 10 kap. 3 §
första stycket - även annat, som t.ex. en livränteförsäkring av det slag som
enligt kommunalskatlelagen är att anse som kapilalförsäkring och följaktligen
ingående i bodelning redan med hänsyn till huvudregeln i del remitterade
förslaget. En sådan omfattning synes emellertid inte avsedd.

Vid redigeringen av andra stycket,
som enligt det här anförda bör omfatta även förkovran genom premiebelalningar
och andra förfaranden avseende pensionsförsäkringar, bör observeras alt — lill
skillnad mot vad som gäller andra fall av förkovran - frågan huruvida den andra
maken sam-

Prop.
1986/87:1 Lagrådet 11 kap. ÄktB

324

s. 325 Kontrollera mot PDF

tyckt eller ej är ulan betydelse. Detta förhållande framgår
inte så tydligt av lagtexten i det remitterade förslaget men är klart utsagt i
motiven.

Dessutom bör vid redigeringen av
andra stycket fästas uppmärksamhet vid att sådana premiebetalningar och andra
förfaranden som nyss nämnts

-
i motsats till
vad den i remissförslaget upptagna lagtexten ger vid handen

-
i normalfallet
inte innebär en minskning av den förkovrande makens giftorättsgods, eftersom en
egen pensionsförsäkring när särskilt undantag inte gjorts i äktenskapsförord
e.d., är giftorättsgods (se 7 kap. 2 §).

Som en följd av det här anförda
föreslår lagrådet att första och andra styckena i förevarande paragraf får
följande lydelse:

"Är fråga om bodelning med
anledning av äktenskapsskillnad och har den ena maken utan den andra makens
samtycke inom etl år innan talan om äktenskapsskillnad väcktes i inte obetydlig
omfattning genom gåva minskat sitt giftorättsgods eller använt sitt
giftorättsgods till att öka värdet av sin enskilda egendom, skall den andra
makens andel beräknas som om gåvans värde eller värdet av det använda
giftorättsgodset alUjämt hade ingått i den förstnämnda makens giftorättsgods.
Dennes del i det sammanlagda giftorättsgodset skall minskas i motsvarande mån.

Vad som sägs i första stycket om
enskild egendom skall gälla även sådana rättigheter som enligt 10 kap. 3 § inte
skall ingå i bodelning. Därvid skall med ökning av värdet av en sådan rättighet
jämställas förvärv av rättigheten. Vidare skall, om en makes användning av sitt
giftorättsgods har medfört alt värdet av egen pensionsförsäkring ökat eller att
maken förvärvat förmån på grund av sådan försäkring, bestämmelserna i första
stycket tillämpas även när den andra makens samtycke föreligger."

Till det här framlagda förslaget
såvitt avser andra stycket vill lagrådet ytterligare framföra följande.

Om hänsyn tas till vad lagrådet
föreslagit under 10 kap. 3 § i det remitterade förslaget beträffande rätt till
pension grundad på försäkring, kommer uttrycket "pensionsförsäkring"
i den här föreslagna texten alt anknyta till sådan pensionsförsäkring som avses
i 10 kap. 3 §, nämligen en sådan enligt punkt I av anvisningarna till 31 §
kommunalskattelagen.

I lagrådets förslag ingår orden
"värdet av egen pensionsförsäkring ökat". Lagrådsremissen har på
motsvarande ställe "genom att betala premie för egen
pensionsförsäkring". Dessa uttryck är inte helt likvärdiga, eftersom
premiebetalningen inte torde öka pensionsförsäkringens tekniska återköpsvärde
med premiens hela värde. Trots detta torde på grand av hänvisningen till
paragrafens första stycke hänsyn kunna las lill storieken av premiebetalningen.
- I situationen atl inom den kritiska tiden skett förkovran, beslående däri att
såväl premier på försäkring betalats som villkor för den ändrats, torde den
föreslagna bestämmelsen kunna tillämpas så atl endast värdet av rättigheten
får ingå i bodelningen. Alt därvid också beakta premiebelalningen synes
nämligen leda till alt del giftorättsgods varmed sålunda otillbörligt
förfarits kommer atl återföras dubbelt.

Vidare må erinras om vad som i
motiven anförts om beräkning av värdet av vad som skall på här diskuterat sätt
läggas till giflorättsgodset. Detta värde förutsätts skola bestämmas med
hänsynstagande till skatteregler. Principen - åtminstone när det gäller
premiebetalning — synes vara att

Prop.
1986/87:1 Lagrådet 11 kap. ÄktB

325

s. 326 Kontrollera mot PDF

giftorättsgodset skall ökas med premiebeloppet minus den
skatteökning som den betalande maken skulle ha drabbats av om han inte gjort
betalningen. För det fall att giftorättsgodset skall ökas med värdet av
pensionsrätt sägs att beaktandet av skatteskulder får ske på annat sätt. I
sammanhanget nämns rättsfallet NJA 1975 s. 288. Detta rättsfall avser
beräkning av värde på fastighet vid bodelning. 1 rättsfallet beaktades på visst
sätt s.k. latent skatteskuld på fastigheten. Denna skatteskuld beräknades på
grund av den realisationsvinst som kunde beräknas vid en omedelbar försäljning.
Något motsvarande synes emellertid främmande vid hänsynstagande till
skatteregler i den situationen att giflorättsgods skall ökas med värdet av en
pensionsförmån. Pensionsförmånen är inte omsättningsbar på samma sätt som en
faslighet. Det föreligger normalt sett inte anledning att anta att förmånen
skulle kunna utnyttjas genom en realisation av pensionsrättigheten.
Beskattning sker för varie utbetalningstillfälle, med beaktande av den
skattskyldiges övriga förhållanden för det beskattningsår som är i fråga. Att
molivledes ge anvisningar om hur denna skatteskuld skall
"kapitali-seras" i och för avräkning mot pensionsrättens tekniska
återköpsvärde synes inte lämpligt. Önskar lagstiftaren att i förevarande
sammanhang hänsyn över huvud skall tas lill framtida skattebelastningar torde
detta särskilt böra få komma till uttryck i lagtexten. Lagrådet saknar underlag
för att lämna ett förslag om hur detta i så fall skall ske.

Om lagrådels i det föregående
framlagda förslag till omredigering av förevarande paragraf vinner anslutning,
återstår av tredje stycket i det remitterade förslagel endast den föreskrift
som gäller bodelning med anledning av makes död och som behandlar situationen
vid arvsförskott.

Föreskriften har sin motsvarighet i
13 kap. II a § GB. Det nuvarande stadgandet
innehåller ingen uttrycklig begränsning till att gälla enbart vid bodelning med
anledning av makes död. Detta torde emellertid ha sin grund i det förhållandet
alt gällande rätt saknar motsvarighet till den i lagrådsremissen föreslagna
regeln i 9 kap. 8 § första stycket. Sistnämnda regel — som förefaller betingad
av förslagets bestämmelser om möjlighet att med anledning av förestående
äktenskapsskillnad kunna förrätta bodelningen redan före
äktenskapsskillnadsdomen - synes sålunda bidra till att snäva in
tillämpningsområdet för ett hänsynstagande till arvsförskott i förhållande till
gällande rätt genom alt på grund därav bodelningar vid dödsfall som inträffar
under pågående äktenskapsskillnadsmål inte kommer alt innefattas under
förevarande tredje stycke. En sådan effekt torde emellertid få anses ligga i
linje med den syn som i ÄktB upprätthålls i fråga om verkningarna av en ansökan
om äktenskapsskillnad. Effekten synes också konsekvent med hänsyn till de nya
regler om rätt lill arv för efterlevande make som lagrådsremissen innehåller.

Ytterligare bör emellertid om
förevarande tredje stycke nämnas att motsvarigheten i 13 kap. 11 a § GB anvisar
en metod för ökning av arvs-förskottsgivarens giftorättsgods som kan betecknas
som en nettometod, dvs. ökningen skall ske med vad som vid bodelningen kan
avräknas på arvsförskottet först efter det att tilldelning för gäld har ägt
rum. Den i det remitterade förslaget anvisade metoden blir emellertid en
bruttometod. All det remitterade förslaget innehåller en bruttometod torde ha
samband med

Prop.
1986/87:1

Lagrådet

11 kap. ÄktB

326

jämkningsregeln
i 12 kap. 2 S första stycket. Den ändrade metoden torde dock kunna få betydelse
i vissa fall där förskottsgivarens giftorättsgods visar underskott lill följd
av reglerna om gäldstäckning (jfr NJA II 1928 s. 597 om betydelsen
av enskild egendom när överskott föreligger). Såvitt lagrådet kan bedöma
föreligger risk för att en övergång till en bruttometod i dessa fall skulle
kunna medföra att resultatet av de ifrågavarande beräkningarna kommer att stå
i strid med bestämmelsens syfte.

Med beaktande av vad lagrådet sålunda anfört
föreslås att regeln om arvsförskott i tredje stycket ges följande innehåll:

"Är fråga om bodelning med anledning av en
makes död och skall förskott på arv som har getts ur någon makes giftorättsgods
avräknas på arvet efter den döde, skall vid bodelningen på den lott, som
tillkommer den dödes arvingar avräkning ske för förskottet eller, om det inte
kan avräknas helt på arvet, för vad som kan avräknas av förskottet. Sedan
avdrag har gjorts för att skulderna skall täckas, skall förskottsgivarens
giftorättsgods före sammanläggningen med den andra makens giftorältsgods ökas
med elt belopp som motsvarar vad som skall avräknas vid bodelningen."

Prop. 1986/87:1 Lagrådet
11 kap. ÄktB

5 §

Orden
"hans eller hennes" i den föreslagna lydelsen torde böra ersättas med
"den makens".

6§

Denna
paragraf sägs motsvara 13 kap. 13 § GB. I nämnda 13 § ges inledningsvis en
föreskrift av innebörd att en make vid lotternas utläggning har rätt att på sin
lott erhålla arbetsredskap och andra lösören, som behövs för atl makens
förvärvsverksamhet skall kunna fortsätta. Nu förevarande paragraf innehåller
inte någon särskild regel om arbetsredskap. 1 specialmotiveringen berörs
emellertid arbetsredskapen och som exempel på sådana redskap anges - förutom
skrivmaskiner - hushållsmaskiner (i bet. s. 378 angavs i stället symaskiner som
exempel). Lagrådet vill i anslutning härtill anmärka att en förutsättning för
att hushållsmaskiner skall kunna räknas som arbetsredskap i vederlagen mening
torde vara, att maskinen behövs för makes förvärvsverksamhet Ofr även 5 kap. 1
§ 2 och 3 utsökningsbalken och SOU 1964:57 s. 234).

Vad
angår den remitterade lagtexten föreslås att orden "han eller hon"
utbyts mot "den maken".

7 §

I
första stycket regleras övertaganderätten. Lagrådet har vid 7 kap. 2 § framlagt
förslag till redaktionella ändringar i paragrafen och dessutom gjort uttalanden
angående behandlingen av sådan egendom som är substitut för egendom som är
enskild på grund av villkor vid gåva eller i testamente. Till vad lagrådet där
anfört hänvisas. Detta föranleder en ändring även i före-

327

varande stycke såtillvida
att hänvisningen däri lill 7 kap. 2 § andra stycket Prop. 1986/87:1

2-4 bör ändras till att avse 7 kap. 2 § första stycket 2—5. Lagrådet

Beträffande
paragrafens andra stycke vill lagrådet, av samma skäl som 11 kap. ÄktB

redovisats i anslutning till 9 kap. 6 § och 11 kap. 2 § andra stycket, förorda

följande omformulering: "Svarar egendomen för fordran som är - - -

från ansvar för fordringen eller att särskild vård."

8§

I
första stycket torde orden "hans eller hennes" böra ersättas med
"den makens" och orden "honom eller henne" med "den
maken".

Enligt första meningen i samma stycke har en make,
vars giftorättsgods i värde överstiger den makens "lott", rätt alt i
stället för alt lämna egendom till den andra maken betala motsvarande belopp.
Det riktiga torde vara att i detta sammanhang tala om "andel" (jfr 1
och 5 §§) och inte om lott. I specialmotiveringens inledning används ocksä
uttrycket andel. Lagrådet får sålunda föreslå att ordet "lott" i
lagtexten utbyts mot "andel".

I enlighet med det sagda och med viss precisering i
övrigt föreslår lagrådet att meningen får följande lydelse: "En make, vars
giftorättsgods i värde överstiger den makens andel, har rätt atl i stället för
att lämna egendom till den andra maken betala motsvarande belopp i
pengar."

I andra meningen av första stycket föreskrivs att,
om godtagbar säkerhet ställs för betalning varom talas i första meningen, maken
kan få skäligt anstånd med betalningen. I motiven uttalas alt, om makarna inte
är ense om hur lång tid anståndet skall avse, längre tid än sex månader från
bodelningen inte bör komma i fråga. Här anges alltså en bestämd tidrymd som
avses skola gälla i normalfall. Enligt lagrådets mening bör en sådan precis
anvisning inte endast kunna utläsas ur motiven utan framgå av själva lagtexten.
Lagrådet föreslår därför alt andra meningen ges följande

lydelse:
"Om godtagbar- med denna, dock högst sex månader om ej

makarna
enas om annat eller särskilda skäl föreligger."

9§

Orden
"han eller hon" torde böra utbytas mol "den maken". Vidare
bör samma tillägg göras till andra meningen som efter vad lagrådet föreslagit
bör göras till 8 § första stycket andra meningen.

Med hänsyn till det anförda och med viss
precisering i övrigt föreslår lagrådet att paragrafen får följande lydelse:
"Om en make övertar makarnas gemensamma bostad eller bohag mol avräkning
och inte tillgodoser den andra maken med egendom ur giftorättsgodset, skall den
övertagande maken betala motsvarande belopp i pengar. Om godtagbar säkerhet
ställs för betalningen, kan maken få skäligt anstånd med denna, dock högst sex
månader om ej makarna enas om annat eller särskilda skäl föreligger."

328

10
§ Prop. 1986/87:1

1
enlighet med vad lagrådet har sagt vid 2 kap. I § bör förevarande para-
E

12 le sr) Akt R

graf lämpligen omformuleras pådetta sätt: "En make, som vid fördelning- '

en
pä lotter inte har kunnat få ut hela sin andel, har en fordran på den andra

maken för bristen."

12
kap. Lagrådet: 1§

Som
framgår av kapitelrubriken innehåller 12 kap. i lagförslaget bestämmelser om
jämkning vid bodelning. Genom jämkningsregterna ges bl.a. möjligheter att, när
föreskrivna förutsättningar är för handen, göra avsteg från den andelsberäkning
som skall ske enligt 11 kap. och som bygger på likadelningsprincipen (jfr bet.
s. 382).

Förevarande paragraf handlar om jämkning vid
bodelning med anledning av äktenskapsskillnad. I första meningen föreskrivs
att, i den mån det med hänsyn särskilt till äktenskapets längd men även till
makarnas ekonomiska förhållanden och omständigheterna i övrigt är oskäligt att
en make vid äktenskapsskillnad skall lämna egendom lill den andra maken i den
omfattning som följer av 11 kap., bodelningen i stället skall göras så att den
förra maken får behålla mer av sin egendom. Såsom bestämmelsen är utformad ger
den intrycket atl avse jämkning när det gäller egendomens fördelning på lotter
(se 11 kap. 6-10 §§). Som följer av grandlanken bakom regleringen tar, såsom
nyss berörts, bestämmelsen emellertid sikte på andelsberäkningen (11 kap. 1—5
§§). Syftet med bestämmelsen är alltså att göra det möjligt att jämka makarnas
andelar i boet sådana dessa skall beräknas enligt 11 kap. Bestämmelsen bör
förtydligas i förevarande hänseende. 1 lagtexten torde inte behöva särskilt
utsägas att jämkning skall ske så, att etl med hänsyn lill de föreliggande omständigheterna
skäligt bodelningsresultat uppnås.

Vad vidare angår lagtexten torde däri böra ges
klart ullryck ål grandsal-sen all en make, lill vars förmån jämkning sker,
därvid inle får tillföras högre värde än som motsvarar den makens
giftorältsgods (jfr den inte fullt tydliga utformningen av 13 kap. 12 a § andra
meningen GB).

I enlighet med det anförda föreslår lagrådet - som
finner viss ytterligare redaktionell justering böra göras - atl första meningen
i paragrafen enligt remissförslaget ersätts av följande två meningar:

"Om vid bodelning med anledning av
äktenskapsskillnad en andelsberäkning enligt 11 kap. skulle vara oskälig med
hänsyn särskilt till den tid äktenskapet har varat men även till makarnas
ekonomiska förhållanden och omständigheterna i övrigt, skall andelarna jämkas.
Den make lill vars förmån jämkning sker får därvid ej tillföras högre värde än
som motsvarar den makens giftorättsgods."

De sålunda föreslagna båda meningarna bör bilda ett
första stycke i paragrafen.

329

Andra meningen i paragrafen enligt den remitterade
lydelsen gäller fall då vid bodelning med anledning av äktenskapsskillnad en
make är försatt i konkurs eller det finns andra särskilda skäl atl inte dela
makarnas giftorättsgods. Vardera maken skall då behålla sitt giflorättsgods
som sin andel. Bortsett från konkursfallet är det något oklart hur regleringen
i andra meningen förhåller sig till den i första meningen enligt
remissförslaget. Det förefaller emellertid som om uttryckssättet "andra
särskilda skäl att inte dela makarnas giftorättsgods" i andra meningen är
tänkt att fånga in uppenbara fall, där det inte skulle te sig rimligt att lösa
bodelningsfrågan på annat sätt än att låta vardera maken behålla sitt
giftorättsgods som sin andel. Ett tänkbart exempel skulle måhända kunna vara
fall av skenäktenskap.

1 redaktionellt hänseende får
lagrådet föreslå att andra meningen enligt remissförslaget upptas som ett andra
stycke i paragrafen och att bestämmelsen får denna lydelse: "Om vid
bodelning av sådan anledning som nyss nämnts en make är försatt i konkurs eller
det finns andra särskilda skäl att inte dela makarnas giftorättsgods, skall
vardera maken som sin andel behålla sitt giftorättsgods."

Prop. 1986/87:1 Lagrådet 12 kap. ÄktB

2 §

Regleringen i paragrafens första stycke är avsedd att Qäna
som skydd för en efterlevande make mot den avlidna makens testmentstagare och
barn tillsammans med annan än den efterlevande maken. Stadgandet ger den
efterlevande maken rätt att vid bodelning med anledning av den andra makens död
behålla sitt giftorättsgods som sin andel. Den grundläggande bestämmelsen härom
upptas i styckets första mening.

Andra meningen i första stycket ger
den efterievande maken möjlighet att endast delvis utnytQa sin rätt att behålla
sitt giftorättsgods. När en make begränsar sitt yrkande till att ej avse makens
hela giftorättsgods skall, såsom sägs i specialmotiveringen, endast en för båda
sidor lika stor procentuell del av giftorättsgodset ingå i delningen. Lagtexten
är i detta hänseende vilseledande i det att där talas om lika stor
"andel", varigenom tanken leds till sådan andel som avses i 11 kap.
För atl den åsyftade innebörden skall komma till klart utryck bör ordet andel
ersättas med "kvotdel" (ordet kvotdel finns på flera håll i lagtext,
se t.ex. 14 § i 1975 års trafikskadelag).

Det synes obehövligt att, som
enligt remissförslaget, i lagen uttryckligen tillerkänna den efterievande maken
rätt att begränsa sin begäran att behålla sitt giftorättsgods.

Med beaktande av del anförda
föreslär lagrådet att andra meningen i första stycket förtydligas enligt
följande: "Om den efterlevande maken begränsar sin begäran till att avse
endast en del av sitt giftorättsgods, skall den andra sidan behålla motsvarande
kvotdel av den avlidna makens giflorättsgods."

I andra stycket torde slutorden
"sin egendom" böra utbytas mot det -som framgår av
specialmoliveringen - mera adekvata uttryckssättet "sitt giftorältsgods".

330

I
motiveringen till paragrafen påpekas att den efterlevandes nu ifrågavarande
rätt lill jämkning är av personlig natur. Om, sägs det vidare, även den
efterievande maken skulle avlida innan bodelning har hunnit ske har dennes
dödsbodelägare inte rätt att påkalla sådan jämkning. Att dödsbodelägarna i
detta fall saknar rätt att påkalla jämkning är inte så lätt att utläsa av
lagförslaget. 1 9 kap. 2 § i det remitterade förslaget (4 § enligt lagrådets
förslag) föreskrivs sålunda att, om den ena maken är död, bodelning förrättas
av den andra maken samt den avlidnes arvingar och universella testamentstagare;
i så fall gäller för arvingar och universella testamentstagare. om inget annat
sägs, vad som är föreskrivet om make. Exempel på antydda undantagsbestämmelser
är 10 kap. 2 § samt 11 kap. 7 § tredje stycket och 8 § andra stycket.

Som
anmärkts i motiveringen till berörda 9 kap. 2 § är emellertid tekniken i den
föreslagna balken den att, när det i lagtexten anges atl en regel gäller till
förmån för efterlevande make utan alt det samtidigt uttryckligen sägs att den
inte gäller för andra, regeln omfattar endast den efterlevande maken. 1
anslutning härtill har i samma motivering hänvisats just till förevarande 12
kap. 2 § såsom exempel.

Lagrådet har med del anförda endast velat fästa
uppmärksamheten på systematiken i lagförslaget i det berörda hänseendet. Någon
anledning till erinran finns inte.

Prop. 1986/87:1 Lagrådet
13 kap. ÄktB

3 och 4 §§

Dessa
båda paragrafer har samma uppbyggnad. De bör lämpligen slås ihop till en enda
paragraf, 3 §, vari ett nytt andra stycke får ersätta remissförslagets 4 §.
Det nya andra stycket i 3 § föreslås få följande lydelse: "Vad som sägs i
första stycket om villkor i äktenskapsförord skall gälla även villkor i
föravtal."

13
kap.

Lagrådet:

l§

Av
specialmotiveringen till paragrafen framgår att beträffande dess första stycke
punkt 3 tanken är att förbudet för make att avstå utmätningsbar egendom i
utbyte mot sådan egendom som inte får utmätas inte skall gälla när fråga är om
makarnas gemensamma bostad eller bohag. Ett lämpligt sätt att låta denna tanke
komma till klart uttryck synes vara följande. Punkt 3 kan ges denna lydelse:
"3. vid fördelning på lotter avstå utmätningsbar egendom i utbyte mot
sådan egendom som inte får utmätas." Som ett nytt andra stycke - med
förskjutning av följande stycken - kan intas en föreskrift av följande lydelse:
"Första stycket 3 gäller inle om den egendom som avstås eller förvärvas
utgör makarnas gemensamma bostad eller bohag och övertas med stöd av
bestämmelserna i 11 kap. 7 §."

331

3 §

Under 11 kap. 4 § i det remitterade förslaget har lagrådet
berört en fråga av betydelse även för förevarande 13 kap. 3 §, nämligen frågan
huruvida reglerna i 11 kap. 4 § skall med hänsyn till föreskriften i 9 kap. 8 S
andra stycket i det remitterade förslaget kunna bli tillämpliga också när bodelning
sker under äktenskapet utan att mål om äktenskapsskillnad pågår. Lagrådet har
där framkastat tanken att antingen uttryckligen undanta vad som i 11 kap. 4 §
stadgas för bodelning med anledning av äktenskapsskillnad från giltighet när
det gäller bodelning under äktenskapet utan att äktenskapsskillnadsmål pågår
eller åtminstone utesluta en tillämpning av bl.a. förevarande 13 kap. 3 § på
sist avsedda fall av bodelning. Det kan nämligen synas egendomligt att låta
makarna under ett pågående äktenskap få förfoga över vederlagsreglerna i 11
kap. 4 § med verkan mot tredje man, i förevarande sammanhang en gåvotagare,
även om en förutsättning för återgång av gåva i detta fall är att gåvotagaren
var i ond tro beträffande skadan av gåvan.

Som lagrådet anfört under 11 kap. 4
§ i det remitterade förslaget saknar lagrådet emellertid anledning att ta
ställning till den materiella frågan huruvida vederlagsreglerna i nämnda
paragraf på något sätt skall kunna få verkan mot tredje man till följd av
bodelningar som skett under äktenskapet ulan att mål om äktenskapsskillnad
pågår. För övrigt kan konstateras att beträffande gåva en liknande reglering
gäller redan f.n.

Utöver det här sagda vill lagrådet
i fråga om denna paragraf anföra följande.

I första styckets första mening
sägs att regleringen i paragrafen gäller för det fallet att en makes andel
enligt 11 kap. 4 § har beräknats som om värdet av en gåva hade ingått bland
tillgångarna och maken vid bodelningen inte kan få ut sin lott. Den gjorda
hänvisningen till 11 kap. 4 § torde böra preciseras till att avse nämnda
paragrafs första stycke. Vidare synes uttryckssättet "sin lott" böra
ersättas med "sin andel".

Andra meningen i första stycket
torde, i närmare anslutning till gällande

lag (6 kap. 6 a § GB) och sakkunnigförslaget (13 kap. 4 §), böra utformas

på följande sätt: "Om gåvotagaren insåg eller borde ha insett alt gåvan
var

till skada för maken, skall gåvotagaren återbära så stor ."

Även i andra stycket bör orden "sin lott"
utbytas mot "sin andel".

Prop.
1986/87:1 Lagrådet 13 kap. ÄktB

4 §

I likhet med vad lagrådet har anfört under föregående
paragraf i detta kapitel finns anledning att erinra om vad lagrådet berört
under 11 kap. 4 §, nämligen frågan huravida reglerna i 11 kap. 4 § skall med
hänsyn till föreskriften i 9 kap. 8 § andra stycket i det remitterade förslaget
kunna bli tillämpliga också när bodelning sker under äktenskapet utan att mål
om äktenskapsskillnad pågår. Lagrådet vill framhålla alt denna oklarhet får
betydelse även när det gäller frågan huravida makarna under ett pågående
äktenskap enligt förevarande paragraf skall få förfoga över vederlagsreg-

332

lerna
i 11 kap. 4 § med verkan mot tredje man, som i förevarande sammanhang är en
försäkringsgivare.

Under
II kap. 4 § har lagrådet berört spörsmålet, huruvida
lagtexten i

det remitterade förslagets tredje stycke kunde anses täcka även det förfa

randet att försäkringsvillkor ändrades sä att pensionsrättighet förvand

lades till en sådan som inte skall ingå i bodelning. Lagrådet har med hänsyn

till vad lagrådet anförde i detta ämne föreslagit att andra stycket i 11 kap.

4 § skulle omformuleras så att det kan omfatta även här diskuterade slag av

förfaranden. Som konsekvens av detta lagrådets ändringsförslag bör i

förevarande 13 kap. 4 § första meningen ändras och få lydelsen: "Har en

makes andel enligt 11 kap. 4 § andra stycket (enligt lagrådets uppbyggnad

av paragrafen) beräknats som om värde av pensionsförsäkring hade ingått

---- som fattas."

Vidare bör ordet "lott" i samma mening
för konsekvensens skull bytas ut mol "andel" (jfr i detta hänseende
vad lagrådet anfört under 11 kap. 8 § och 3 § i förevarande kapitel).

Prop. 1986/87:1 Lagrådet
13 kap. ÄktB

Wahlgren:

Utöver
vad lagrådet uttalat vill jag anföra följande synpunkter.

Möjligheten att tillämpa den här till behandling
upptagna 13 kap. 4 § torde förutsätta en ändring av punkt I av anvisningarna
till 31 § kommunalskattelagen, något som också familjelagssakkunniga förutsett
(se bet. s. 69, 402 och 472). De i kommunalskattelagen inskrivna
restriktionerna i vad avser rätt till återköp av pensionsförsäkringar är
tillkomna för att motverka skatteflykt. Det kan erinras om alt äterköpsfrågan i
första hand kommer att få bedömas av försäkringsgivaren. Denne har givetvis
inga möjligheter atl göra en bedömning av försäkringstagarens
skatleförhållanden. Försäkringsgivaren torde inle ens ha möjligheter alt ingå
i en verklig prövning av frågan huravida de materiella förutsättningarna
föreligger för en tillämpning av den här diskuterade återköpsregeln, dvs. om
det föreligger en vederlagssituation av det slag som avses i 11 kap. 4 § tredje
stycket i del remitterade förslaget och om bodelningen verkligen resulterade i
att den förfördelade (återköpsberättigade) maken inle kunde få ut sin andel. Å
andra sidan torde det inte ligga i försäkringsgivarens intresse att göra en
djupare undersökning av dessa frågor, eftersom försäkringsgivaren inte behöver
betala ut mer än vad som i del remitterade förslaget betecknas som
försäkringstagarens tillgodohavande hos försäkringsgivaren, dvs. försäkringens
tekniska återköpsvärde (minus latent skatteskuld) jämte eventuella
återbäringsmedel, möjligen också s.k. ristorno, dvs. vad som återstår
outnyttjat av under året inbetalad premie. Det här sagda ger en antydan om
betänkligheterna av att låta återköpsregeln få gälla vid bodelningar under
äktenskapet utan att mål om äktenskapsskillnad pågår.

Också vid bodelningar med anledning av
äktenskapsskillnad ter sig möjligheten enligl förevarande 13 kap. 4 § en smula
egendomlig mol bakgrunden av nyssnämnda av skatteskäl upprätthållna
restriktioner mot återköp av pensionsförsäkring. En ansökan om
äktenskapsskillnad behöver

333

inte fullföljas för att sätta återköpsmöjligheten enligt
förevarande paragraf i spel.

Men även utöver vad jag hittills
har anfört i fråga om ålerköpsregelns tillämplighet finns anledning till
invändningar mot den i lagrådsremissen på förevarande punkt valda lösningen.
Förfaranden enligt 11 kap. 4 § såvitt här är av intresse - bl.a.
premiebetalningar av visst slag - är i lagrädsremissen betecknade som "illojala
transaktioner". I många situationer kan så vara. men detta behöver inte
alltid vara fallet. Något krav på illojalitet finns inte inskrivet någonstans i
lagtexten, som kännetecknas av en strävan all hålla moraliska synpunkter
utanför såsom ej beaktansvärda. En form av illojalitet kan anses åtminstone
antydd genom alt vid flertalet fall av förkovran som kan föranleda
vederlagsanspråk bristande samtycke från den "förfördelade" makens
sida utgör en nödvändig förutsättning. Men vid premiebetalningar som kan granda
vederlagsanspråk saknar samtycke betydelse. Det kan således bli aktuellt med
vederlagsanspråk även i etl fall där uttryckligt samtycke till premiebetalning
föreligger. Inte heller finns någol krav på att det skall vara den
premiebetalande maken som har initierat ansökningen om äktenskapsskillnad.
Förslagel i lagrädsremissen ger således möjlighet till vederlagsanspråk i
förevarande hänseende från samtyckande "förfördelad" make som sedan
själv begär äktenskapsskillnad. Även om den här angivna situationen torde vara
mycket sällsynt, är det dock inte tillfredsställande alt ett vederlagsintresse
av så låg angelägenhetsgrad skall kunna få bryta den restriktivitet i
återköpshänseende som av skatteskäl upprätthålls mot försäkringstagaren själv.

De betänkligheter somjag här har
anfört mot den i förevarande paragraf valda lösningen med en ålerköpsrält för
förfördelad make leder lill tanken på en lösning av annat slag, nämligen den
som enligt lagrådsremissen erbjuds när fråga är om pensionsrättigheter som
skall ingå i bodelning. Exempel på sådana försäkringsrätter är rättigheter på
grund av kapitalförsäkring, se vid 10 kap. 3 § i det remitterade förslaget.
Vad som här framförs innebär med andra ord att låta de delar av en
pensionsförsäkring som enligt förevarande paragraf kan bli föremål för återköp
i stället verkligen få ingå i bodelningen. Därmed torde dessutom den fördelen
nås alt försäkringens värde skulle komma till elt bättre ekonomiskt utnytQande.
Några skäl atl direkt föreslå en lösning enligt det här framlagda alternativet
ser jag dock inte från de synpunkter som lagrådsgranskningen har att beakta.

Prop.
1986/87:1

Lagrådet

14 kap. ÄktB

14 kap.

Lagrådet:

Detta kapitel innehåller bestämmelser om rättegången i
äktenskapsmål och mål om underhåll. Kapitlet är genom underrubriker indelat i
tre avsnitt. Del första gäller äktenskapsmål (1—4 §§) och det andra mål om
underhåll (15 och 16 §§). Det tredje avsnittet upptar för de båda måltyperna gemensamma
regler om sammansättningen av tingsrätt och hovrätt samt om överläggning och
omröstning i dessa domstolar (17 och 18 §§). Underrubriken till sistnämnda
avsnitt är "Gemensamma bestämmelser". Samma

334

lydelse
har rabriken till 18 kap. i förslaget. För att dubblyr skall undvikas Prop. 1986/87:1

och för
att bestämmelsernas inriktning skall framträda tydligare föreslår Lagrådet

lagrådet att underrubriken "Gemensamma
bestämmelser" i nu förevaran- 14
kap. ÄktB

de kapitel ändras till "Domstols sammansättning m.m.".

4 §

Av 15 kap. 4 § första stycket första meningen GB framgår
bl.a. att äklenskapsmål skall instämmas till tingsrätt, dvs. anhängiggöras
genom ansökan om stämning i enlighet med huvudprincipen i 13 kap. 4 § första
stycket RB. Från huvudprincipen i sistnämnda lagrum gäller undantag när annat
är stadgat. Sådant undantag förekommer bl.a. enligt 15 kap. 4 § första stycket
tredje meningen GB för det fall att makarna är ense i fråga om
äktenskapsskillnad, inklusive därmed sammanhängande frågor om underhåll m.m. -
se prop. 1973:32 s. 152.

1 sistnämnda lagstiftningsärende
förelåg till prövning ett förslag av familjelagssakkunniga att alla mål om
äktenskapsskillnad — med undantag av dem där åklagare för talan - skulle prövas
på ansökan och alltså utan Stämning. Förslaget avvisades emellertid av skäl som
framgår av angivna proposition (s. 152 f, jfr s. 315 ff betr. lagtextens
närmare utformning).

Förslaget återkommer nu, ehuru i
uttunnad form. Sålunda har de sakkunniga än en gång föreslagit atl, även när
makarna inte är ense, äktenskapsskillnadsmål skall kunna anhängiggöras genom
ansökan, och i remissprolokollel har delta förslag följts. Det nu föreliggande
förslaget har emellertid bara elt terminologiskt ändamål. Det anges nämligen i
14 kap. 4 § all en ansökan av nu ifrågavarande art - ehuru den inle formellt
betecknas som stämningsansökan — skall anses som ansökan om stämning enligt 42
kap. RB.

Grunden för den föreslagna, enbart
terminologiska ändringen torde - i vart fall från början — vara att man velat
avdramatisera skillnadsmålen (jfr SOU 1972:41 s. 200). Tydligen har förutsatts
att det skulle kunna få ogynnsamma psykologiska verkningar om svaranden finner
sig ha blivit stämd av sin make. Värdet av all i kärandens ursprungsinlaga kan
undvikas orden "ansökan om stämning" blir dock inte särskilt stort,
eftersom domstolen även enligt det remitterade förslaget har att för sin del
använda ordet stämning i sitt första föreläggande till svaranden.

Mot bakgrunden av det anförda och med hänsyn till
intresset av att man i lagspråket nämner saker vid deras rätta namn avstyrker
lagrådet förslaget i berörd del och förordar att förevarande paragraf ges
följande lydelse: "Vill båda makarna ha äktenskapsskillnad, får de göra
gemensam ansökan om detta. I annat fall skall talan i äklenskapsmål väckas
genom ansökan om stämning." Vad som menas med äklenskapsmål framgår av I §
i delta kapitel.

5§

Under 4 § har lagrådet föreslagit att det i lagtexten
skall klargöras att mål om äktenskapsskillnad kan anhängiggöras antingen genom
gemensam ansökan eller genom stämningsansökan.

335

I nu förevarande paragraf bör i konsekvens härmed -
sedan i paragrafen angetts all vissa bifrågor som sammanhänger med skillnaden
(ang. underhåll, vårdnad och annat) fårprövas i skillnadsmålet — stadgas att
yrkanden i sådana bifrågor i första hand skall tas upp i gemensam ansökan resp.
i stämningsansökan. Fortsättningsvis bör av paragrafen klart framgå att part
senare under handläggningen får utan stämning framställa sådana yrkanden i
bifrågor och detta även om målet anhängiggjorts genom gemensam ansökan. En
sådan ordning framstår nämligen inte som självklar, eftersom i
remissprotokollets specialmotivering uttalas att en förutsättning för alt
gemensam ansökan skall få ske är att enighet råder om alla däri aktualiserade
frågor.

Förarbetena till nu gällande ordning (prop. 1973:32
s. 315 O visar dock att avsikten varit att — främst med tanke pä att under
betänketid det kan inträda ändrade förhållanden — en av makarna, vilken
undertecknat gemensam ansökan för egen del, fritt får hävda en annan eller ny
ståndpunkt i en bifråga. Någon förändring i detta hänseende synes inte vara
åsyftad med remissförslaget. Del kan tilläggas att av 13 kap. 4 § andra stycket
andra meningen RB följer all motparten skall erhålla del av laleändring.

Mol bakgrunden av det anförda förordar lagrådet alt
andra och tredje meningarna i förevarande paragrafs första stycke ersätts med
följande: "Yrkanden i sådana frågor framställs i den gemensamma
ansökningen om äktenskapsskillnad eller i stämningsansökningen. När talan i
målet redan har väckts, får yrkanden i sädana frågor framställas muntligen
inför domstolen eller skriftiigen utan särskild stämning."

Atl huvudförhandlingen blir nödvändig i fråga som
parterna inte är överens om följer av förslagets 14 kap. 12 §. Med uttrycket
muntligen inför domstolen förslås att yrkande skall framställas vid förhandling
(se prop. 1973:32 s. 143, jfr Gärde m.fl.. Nya rättegångsbalken s. 656).

Prop. 1986/87:1 Lagrådet
14 kap. ÄktB

6 §

I
paragrafens första mening används i förslaget uttrycket atl "ett mål om
äktenskapsskillnad har väckts". Ett bättre uttryckssätt är atl "talan
om äktenskapsskillnad har väckts", varför jämkning av formuleringen bör
ske; behov av motsvarande jämkning i förslagets 5 § i detta kapitel bortfaller
om lagrådets förslag till omformulering av samma paragraf godtas. Det
sistnämnda uttryckssättet inbegriper, såsom redan framgått under 4 §, såväl att
gemensam ansökan som att stämningsansökan inkommit.

Av förevarande paragraf, som enligt motiven motsvarar
15 kap. 5 § GB, framgår all domstolen, sedan ett mål om äktenskapsskillnad
uppkommit, skall pröva om dom på äktenskapsskillnad kan meddelas genast. Kan en
sådan dom inte meddelas genast, heter det vidare i den föreslagna lagtexten,
skall domstolen meddela att betänketid löper och ge besked om målets fortsalla
handläggning. Den här återgivna meningen i lagtexten innehåller i två avseenden
formuleringar som ger anledning lill synpunkter från lagrådets sida.

Till en börian gäller det inledningen av meningen:
"Kan en sådan dom inte meddelas genast, — - -". När en talan om
äktenskapsskillnad

336

väckts,
vare sig det sker genom gemensam ansökan eller efter yrkande av

endast en av makarna, kan åtskilliga orsaker hindra en dom på äkten

skapsskillnad genast. De fall vari hinder mot en omedelbar dom på äkten

skapsskillnad föreligger sammanfaller inte med de fall vari betänketid är

föreskriven. Som exempel kan nämnas alt talan väckts vid fel domstol eller

att ett ombud för part inte styrkt sin behörighet. En formulering av inled

ningen som bättre synes svara mot den avsedda innebörden är gällande

lydelse av 15 kap. 5 § GB: "Behövs betänketid, ".

Nästa synpunkt gäller ordet meddela i meningens
fortsättning. Den föreslagna regleringen är avsedd att i förhållande till
gällande lydelse av motsvarande stadgande i 15 kap. 5 § GB, som innehåller
orden "skall rätten i beslut meddela", bättre klargöra att domstolens
information om betänketid inte är konstitutiv för betänketidens inträde (se
bet. s. 405). Den föreslagna omredigeringen på denna punkt synes emellertid
inte tillräcklig för all tillgodose del angivna syftet. Ordet meddela används i
lagtext när det gäller handläggningsfrågor ofta i samband med orden dom eller
beslut. För att syftet med föreslagna ändringar skall framträda tydligare, bör
här användas ordet underrätta.

Med anledning av det anförda får lagrådet föreslå
alt andra meningen i förevarande paragraf får lydelsen: "Behövs
betänketid, skall domstolen underrätta parterna om alt betänketid löper och ge
besked om målets fortsatta handläggning."

Prop. 1986/87:1 Lagrådet
14 kap. ÄktB

7 §

Förevarande
paragrafs första stycke behandlar interimistiska beslut i delfrågor som kan
uppkomma i äktenskapsmål. Grundkonstraklionen är att dylika beslut skall gälla
till dess lagakraftägande dom föreligger i "frågan", vilket ord här
syftar på de särskilda beslutsämnen som specificeras i de tre punkter som med
sifferbeleckningarna 1 — 3 följer i bestämmelsen.

Beträffande punkt 1 i första stycket bör lämpligen
orden "för tiden" tilläggas efter förslagets ord "dock
längst".

Vad
angår punkt 2 i förslagets första stycke torde fråga om besöksförbud inte bli
föremål för särskild prövning i skillnadsdomen (i vidare män än att domstolen
uttalar att det interimistiskt meddelade förbudet skall bestå, jfr 15 kap. 11 §
tredje stycket andra meningen GB och förslagets 14 kap. 13 §). Del är därför
mindre lämpligt att hänföra besöksförbudet till första stycket, som ju
ingressvis talar om alt giltighetstiden för de interimistiska besluten pågår
fram till dess atl "frågan" har avgjorts genom dom som har vunnit
laga kraft. Bättre synes vara att besöksförtauden hänförs till ett nytt andra
stycke, varvid som slutpunkt för giltigheten anges den tidpunkt när dom i
skillnadsfrågan vinner laga kraft.

Punkt 2 i förslagets första stycke aktualiserar
ytterligare spörsmål. Förslaget, som därutinnan i princip anknyter till
gällande rätt (betr. bakgrunden, se NJA II 1916 s.
275), föreskriver att i domstolens beslut såsom sanktion för besöksförbudet
skall anges vite av fängelse viss tid eller böter. Såvitt lagrådet kunnat finna
saknas i lagstiftningen parallell till företeelsen att domstol eller annan
myndighet skulle i ett föreläggande i individuellt

337

s. 338 Kontrollera mot PDF

22
Riksdagen 1986/87. 1 saml. Nr I

fall
kunna föreskriva böter som påföljd. Lagrådet förordar därför att även den
ekonomiska sanktionsformen i förevarande sammanhang formellt hänförs till det
vitesrältsliga området.

En ytterligare aspekt beträffande besöksförbuden
föranleds av remissförslagets andra stycke, vari utsågs att de interimistiska
besluten enligt första stycket "får verkställas" på samma sätt som en
dom som har vunnit laga kraft. Men beslut om besöksförbud verkställs ju inle i
exekutionsrättslig mening. Ordalagen bör jämkas så att det framgår att
meningen är att domstolens förordnande får giltighet utan hinder av att det
inte har vunnit laga kraft.

Härutöver må anmärkas, att ordningen med
besöksförbud ursprungligen fyllde funktionen att vara ett värn för att den med
hemskillnadsinstitutet (avskaffat 1973) avsedda särlevnaden inte skulle
saboteras. Numera är som bekant särlevnad under skilsmässoförfarandets förlopp
inte rättsligt relevant. Möjligheten att ge föreskrift om besöksförbud torde
dock alltjämt för en del fall svara mot ett praktiskt behov, i dagens läge av
uteslutande integritetsbetonad natur. Lagrådet ansluter sig till förslaget att
besöksförbud även i fortsättningen skall kunna föreskrivas. Beträffande
speciella rättstillämpningsproblem hänvisas till rättsfallen NJA 1950 s. 161
och 1964 s. 114.

Vad slutligen angår det föreslagna tredje stycket i
förevarande paragraf kan avfattningen ge anledning lill missuppfattningen att
föreskriften i den delen vore av konstitutiv natur. Avsikten är emellertid bara
att klargöra att vissa spörsmål, vilka materiellt sett regleras i
föräldrabalken, får bli föremål för interimistiska beslut inom ramen för etl
mål om äktenskapsskillnad. Det bör väljas en sådan formulering av stycket, att
den sålunda avsedda innebörden klart framgår.

Med hänvisning till lagrådets nu anförda synpunkter
föreslås all förevarande paragraf får följande avfaltning:

"I mål om äktenskapsskillnad får domstolen,
för tiden till dess att frågan har avgjorts genom dom som har vunnit laga
kraft, på yrkande av någon av makarna

1.
bestämma vem av makarna som
skall ha rätt att bo kvar i makarnas gemensamma bostad, dock längst för tiden
till dess att bodelning har skett,

2.
förordna om skyldighet för den
ena maken att utge bidrag till den andra makens underhåll.

I sådant mål får domstolen ocksä, för tiden till
dess att skillnadsfrågan har avförts genom dom som har vunnit laga kraft, på
yrkande av någon av makarna förbjuda makarna att besöka varandra vid vite, som
bestäms i pengar eller till fängelse i högst en månad.

Elt beslut enligt första stycket får verkställas
och ett beslut enligt andra stycket blir gällande på samma sätt som en dom som
har vunnit laga kraft. Beslutet får dock när som helst ändras av domstolen.

I mål om äktenskapsskillnad får domstolen dessutom,
med tillämpning av bestämmelserna i föräldrabalken. förordna om vad som skall
gälla i fråga om vårdnad, umgänge och bidrag till barns underhåll för tiden
till dess att sådan fråga har avgjorts genom dom som har vunnit laga
kraft."

Prop. 1986/87:1

Lagrådet

14
kap. ÄktB

338

s. 339 Kontrollera mot PDF

8§ Prop. 1986/87:1

Av motiveringen kan utläsas att regleringen i paragrafen
avser endast Lagra et

14 kan ÄktR

sådana fall da en make genom beslut av domstol enligt 7 § första stycket 1 ' ■ ''"

har berättigats att bo kvar i makai"nas gemensamma
bostad. Det sägs nämligen i anslutning till paragrafens första stycke att
bestämmelserna motsvarar 15 kap. 11 § andra stycket tredje och Qärde meningarna
GB. Den åsyftade regleringen i GB ger klart vid handen att beslut av rätlen
förutsätts. Vidare berörs i motiveringen till andra stycket i förevarande
paragraf endast beslut om rätt för make att bo kvar i bostaden; sådant beslut
är enligt motiven tillräckligt som underlag för verkställighet. Den föreslagna
regleringen omfattar således inte fall då makarna, utan att domstolsbeslut
föreligger, har avtalat om rätten att bo kvar. Ett förtydligande av första och
andra styckenas lagtext i här berört hänseende synes vara på sin plats.

Även i vissa andra avseenden torde
redaktionella jämkningar böra göras i lagtexten.

Lagrådet får i enlighet med det
anföfda föreslå alt paragrafen ges följande lydelse:

"Den make som genom beslut av
domstol har berättigats att bo kvar i makarnas gemensamma bostad har rätt atl
använda även den andra makens bohag som finns i bostaden. Domstolen får dock
beträffande viss egendom bestämma annat. Avtal som sistnämnda make därefter
ingår med tredje man inskränker inte nylQanderätten lill bostaden eller
bohaget.

Har den ena maken sålunda berättigats
att bo kvar i bostaden, är den andra maken skyldig att genast flytta
därifrån."

10 och 11 §§

Av förevarande paragrafer behandlar 10 § formen för
framställande av särskilt yrkande om dom på äktenskapsskillnad efter betänketid
och ger dessutom föreskrift av innebörd att ett av ena maken framställt
särskilt yrkande skall delges andra maken för yttrande; fall av denna typ
benämns nedan under de här ifrågavarande paragraferna
"belänketidsfall".

Bestämmelsen i 11 § första stycket
gäller makes rätt till dom för den händelse den andra maken - medsökande eller
ensam kärande - återkallar sin talan eller uteblir frän förhandling. Atl märka
är alt denna bestämmelse har den vidaste räckvidden såvitt nu är i fråga: den
är tillämplig i belänketidsfall och i alla övriga fall och gäller även det
processuella förberedelsestadiet.

I 11 § andra stycket har i
remissförslaget upptagits en bestämmelse om utformningen av kallelser i det
fall att särskilt yrkande om äktenskapsskillnad framställts; den därvid
yrkande maken (som i och för sig kan vara svarande) skall då kallas till
förhandling vid påföljd all det särskilda yrkandet vid utevaro förfaller, och
motparten skall kallas vid vite.

Förslaget om rätt till dom i
utevarofall är för skillnadsmålens del en

nyhet som har goda skäl för sig. Sådan rätt föreligger redan enligt RB för

disposiliva tvistemål, se 13 kap. 5 § och 44 kap. 2 och 4 §§, jfrför brotlmä- 339

s. 340 Kontrollera mot PDF

len 20 kap. 9 S. Ytteriigare är att framhålla följande.
Genom 1973 års lagstiftning har redan för skillnadsmålen i 15 kap. 7 § andra
stycket GB införts en svarandens rätt till dom för det fallet att käranden
återkallar sin talan sedan betänketid börjat löpa; enligt remissförslaget skall
en sådan svarandens rätt till dom efter kärandens återkallelse föreligga även i
fall då betänketid inte erfordras. Remissförslaget innebär ytterligare den
betydelsefulla nyheten att kärandens utevaro från förhandling skall medföra
samma rättsföljd — svaranden får rätt att yrka dom. Denna utvidgning står i
god samklang med en allmän grundsats som finns i RB, nämligen att
rättsföljderna vid återkallelse och vid utevaro bör vara i princip desamma (se
Gärde m.fl.. Nya rättegångsbalken s. 139 och 629 f).

Av betydelse är att i elt
resonemang om de ifrågasatta lagändringarna redan inledningsvis fastslå att när
det gäller utevarofall från kärandens sida det i den hittills gällande allmänna
processrältsliga regleringen ansetts självklart att vid en svarandes yrkande om
dom i anledning av kärandens utevaro inte skall gälla något krav på att sådant
yrkande skall delges käranden innan dom kan beslutas. Med ett naturligt synsätt
har lagstiftaren utgått från atl en kärandepart som har uteblivit från
förhandling får finna sig i att svarandeparten utnyttjar de
motanfallsmöjligheler som lagen erbjuder. Och detta utan alt den uteblivne
måste underrättas om ett framställt motyrkande innan dom faller. Det har
ansetts atl en kärandepart genom sin självvalda utevaro har avsagt sig det
rättsskydd som kommunikationsprincipen (rätten för en part att få kännedom om
motpartens processhandlingar) syftar till.

Den sist angivna ordningen
upprätthåller remissförslaget i 11 § första stycket andra meningen. Där
uppställs inget krav på att en från förhandling utebliven kärande skall
underrättas om att svaranden krävt dom. Detta moment i remissförslaget ligger
som nyss nämnts i linje med gällande processrältsliga system: den som uteblir
får stå sitt kast för det fall att motparten — med utnytQande av vad lagen
tillstädjer - gör motåtgärd i den uleblivnes frånvaro och delta ulan att denne
blir underrättad om motåtgärden.

Remissförslaget i nu angivet
avseende föranleder inte någon saklig erinran, lät vara att lagrådet i det
följande förordar något annorlunda formell utformning av lagtexten.

En helt annan bedömning måste
lagrådet emellertid göra när del gäller remissförslagets processuella reglering
av vad som förut benämnts betänketidsfallen.

Såvitt gäller perioden varunder
betänketid löper föranleder dessa fall visserligen inga problem — då följer
dessa fall reglerna i förslagels 11 § första stycket och svaranden kan vid
kärandens återkallelse eller utevaro från muntlig förberedelse yrka dom i målet
och därigenom hålla detta vid liv; en sak för sig är att svarandens yrkande i
det skedet inte utgör särskilt yrkande i den mening som avses i förslagets 5
kap. 3 §.

Såvitt gäller processkedet efter
betänketidens slut erbjuder detta skede - bedömt utifrån remissförslagets
reglering - ett stort antal problem. Här skall till behandling upptas endast de
som är särskilt ägnade alt belysa att

Prop.
1986/87:1 Lagrådet 14 kap. ÄktB

340

s. 341 Kontrollera mot PDF

remissförslaget
såvitt nu är i fråga leder till högst otillfredsställande resultat.

Antag att make A i elt betänketidsfall ensam väckt
talan och framställt särskilt yrkande men uteblir från utsatt förhandling. Make
B som inställt sig men dittills inte framställt särskilt yrkande begär då dom
på äktenskapsskillnad. Domstolen är emellertid med förslagets utformning
förhindrad att genast avdöma den i och för sig helt mogna skillnadsfrågan.
Dels måste den ju enligt 10 § ge den uteblivna maken tillfälle att yttra sig
över det nya särskilda yrkandet; till bilden hör att vad sistnämnda make än
säger i sitt yttrande det blir utan rättslig verkan: motpartens särskilda
yrkande leder med automatik till dom på äktenskapsskillnad. Dels är i
sammanhanget atl märka att 11 § andra stycket innehåller en någol märklig
kallelsekonstruktion av innebörd att i nyssnämnt fall - vari make A framställt
särskilt yrkande men uteblir från förhandling — make A skall kallas vid äventyr
endast att det särskilda yrkandet förfaller vid utevaro. Enligt betänkandet (s.
408) är tanken att effekten av utevaron från make A:s sida är atl man är
"tillbaka i ett läge där endera maken på nytt äger framställa ett särskilt
yrkande". Inget som helst skäl har anförts för att make A, för det fall
atl han är kärande, inte — primärt — skulle vara utsatt för den enligt RB
gällande rättsföljden att i indispositiva tvistemål kärandens utevaro
ovillkorligen leder lill att talan är förfallen (Gärde m.fl. a.a. s. 629). Elt
genom förslaget nytillkommande problem är att regleringen, på ett eller annat
.sätt, behöver ges sådan innebörd att man säkerställer att det i rättegången
för A klargörs atl han genom att utebliva tillskapar en risk för sig själv att
bli föremål för dom pä motpartens yrkande därom.

Antag i stället att, sedan make A väckt talan, det
endast är make B som framställt det särskilda yrkandet och att därefter B
uteblir från förhandling. Läget blir en motsvarighet till det förra exemplet
men med ombytta roller - A kan inle fä omedelbar dom på äktenskapsskillnad,
eftersom B först måste få "yttra sig" över det särskilda yrkandet
frän A:s sida - ett yttrande vilket, som nämnts, inte kan få någon som helst
saklig betydelse.

Sådan rätt till dom för part i svarandeställning,
vilken rätt som nämnts redan nu finns för flera typer av mål, har realiter den
innebörden att svaranden ges befogenhet alt mot motpartens vilja hälla dennes
talan vid liv och framtvinga en dom som bringar processföremålet ur världen.
Denna rättsföljd har käranden alt räkna med när han utför sin talan. Rätt till
äktenskapsskillnadsdom efter återkallelse förekommer redan nu enligt 15 kap. 7
§ andra stycket GB. På motsvarande sätt är det lämpligt alt - i motsats till
vad remissförslaget innebär - den som före förhandlingen inte själv framställt
särskilt yrkande skall kunna hålla sådant yrkande av motpart vid liv vid
motpartens utevaro och redan i anslutning till förhandlingen kunna fä dom i
saken.

Vad som ger förslaget särskilt opraktiska effekter
är de fallen när en make som framställt särskilt yrkande om dom efter
betänketid uteblir och den andra maken för sin del då framställer särskilt
yrkande. Domstolen är i det läget - såsom förslaget är utformat - nödsakad att
inställa förhandlingen för atl bereda den uteblivna maken tillfälle att yttra
sig över det nya särskilda yrkandet. Det förefaller svårförståeligt alt man
velat ha denna

Prop. 1986/87:1 Lagrådet
14 kap. ÄktB

341

s. 342 Kontrollera mot PDF

krånglighet just för betänketidsfallen. 1 fall som går
till huvudförhandling ulan föregående betänketid kan ju som förut nämnts enligt
förslaget (14 kap. 11 S första stycket andra meningen; jfr 15 kap. 7 § andra
stycket GB och 44 kap. 2 § första stycket och 4 § RB) tillslädeskommen svarande
yrka dom i själva saken mol en utebliven kärande. Och beträffande sådant
yrkande uppställs inte krav på att det skall kommuniceras utan det kan
omedelbart leda till dom. Det är minst sagt anmärkningsvärt att remissförslaget
uppställer ovillkorligt krav på att elt vid förhandling i utevarofall
framställt särskilt yrkande måste kommuniceras; beträffande tillslädeskommen
svarandeparts rätt att i kärandepartens utevaro kunna utverka dom gäller eljest
i lagstiftningen inte något förbehåll om att kommunikation måste föregå domen.
Denna särskilda omsorg om utebliven parts rätt att före dom avge "yttrande"
över motpartens vid förhandling framställda särskilda yrkande framstår som helt
opåkallad i belysning av det förat anmärkta förhållandet att intet av vad den
uteblivne anför i sitt "yttrande" lagligen kan utgöra skäl för
ogillande av del särskilda yrkandet.

Enklaste sättet att uppnå en bättre
lösning i berört avseende (andra lösningar, bättre än förslagets, kan också
tänkas) synes vara att med ändring av 10 § i förslaget låta ett av en make
framställt särskilt yrkande om dom på äktenskapsskillnad efter betänketid gälla
för båda makarnas räkning och få återkallas endast om båda makarna är ense
därom. Med en sådan ordning uppnår man den sakliga fördelen att domstolen inte
i förut beskrivna utevarofall behöver inställa förhandlingen, när den tillstädes-komna
maken för sin del framställer särskilt yrkande. Vidare åstadkoms med lagrådels
angivna lösning en formell förenkling i 11 § genom atl förslagels andra stycke
— med dess säregna reglering att svaranden i vissa lägen skulle kallas som om
han vore kärande och vice versa - kan helt avvaras. Kallelserna kan utformas på
samma sätt som enligt gällande rätt, blott med sådant tillägg som anges i
förslagets 11 § första stycket sista meningen (jfr samma paragraf tredje
stycket i lagrådels text nedan). Delta medför att i det första av de förut
angivna exemplen den ensam lillslädes-komna svaranden B alltid kan omedelbart
få sin äktenskapsskillnadsdom eller, om B så önskar, få målet avskrivet med
anledning av A:s utevaro. Och i det andra exemplet kan den ensam tillslädeskomna
käranden A direkt utverka dom i skillnadsfrågan (jfr 44 kap. 6 § RB). En regel
av den modell lagrådet nu skisserat motverkar vidare den tydligen vanliga
företeelsen atl part i familjerättsliga mål söker sabotera processen genom att
utebli (se Ekelöf, Rättegång V, femte upplagan s. 190 med hänvisningar i not 32
a).

I enlighet med det anförda förordar
lagrådet alt förevarande paragrafer

ges följande lydelse:

"10 § Särskilt yrkande om dom
på äktenskapsskillnad efter betänketid skall framställas muntligen inför
domstolen eller skriftiigen. Har yrkandet framställts av endast en av makarna,
gäller det för bådas räkning och kan återkallas endast om makarna är ense
därom. Har en make framställt särskilt yrkande skriftligen, skall andra maken
underrättas därom.

II § Återkallar den ena maken
talan om äktenskapsskillnad sedan

gemensam ansökan gjorts eller sedan den makens yrkande om äklenskaps-

Prop.
1986/87:1 Lagrådet 14 kap. ÄktB

342

skillnad
har delgetts den andra maken, skall målet trots detta prövas om denne yrkar
del. Måletskall också prövas om en make, som är sökande eller kärande, uteblir
fråri/örhandling och andra maken vid förhandlingen yrkar det. Delgivning av
sådant yrkande med den uteblivna maken behöver ej ske.

När en makes återkallelse delges den andra maken,
skall domstolen underrätta denne om vad som gäller enligt första stycket första
meningen.

När
en make som är sökande eller kärande kallas till förhandling, skall kallelsen
beträffande påföljd för utevaro innehålla, utöver vad som följer av
rättegångsbalken, upplysning om vad som gäller enligt första stycket andra
meningen."

Elt spörsmål, frislående från förat behandlade
problem, är följande. I rättstillämpningen synes föreligga viss oklarhet i
frågan om särskilt yrkande får framställas medan betänketiden löper och i så
fall om del får ske hur tidigt som helst under betänketiden (se
Beckman-Höglund, Svensk familjerättspraxis, avsnitt A IV:5 enligt supplement 1,
mars 1985). Motiven till gällande regler innehåller klara uttalanden i frågan.
Sålunda har i prop. 1973:32 (s. 143) föredragande statsrådet förklarat alt del
särskilda yrkandet får framställas först efter sexmånaderstidens utgång. Enligt
statsrådet (s. 142) syntes det lämpligt att parterna underrättades om när yrkande
om äktenskapsskillnad efter betänkelid tidigast kunde framställas. Dåvarande
lagrådet (s. 316) synes också ha utgått från att det särskilda yrkandet fick
framställas först efter betänketidens utgång. En sådan ordning slår
uppenbarligen bäst i överensstämmelse med betänketidens syfte. För att den
enligt angivna motivutlalanden avsedda innebörden av regleringen skall komma
lill klart uttryck i lagtexten skulle första meningen i den av lagrådet i detta
ärende nyss föreslagna lydelsen av 10 § kunna ges denna utformning:
"Särskilt yrkande om dom pä äktenskapsskillnad efter betänketid skall,
sedan denna tid har förflutit, framställas muntligen inför domstolen eller
skriftligen."

Enligt vad som följer av allmänna regler skall etl
för tidigt framställt särskilt yrkande om äktenskapsskillnad avvisas.

Prop. 1986/87:1 Lagrådet
14 kap. ÄktB

13
§

Lagrådet
ansluter sig till de tankegångar som enligt vad motiven utvisar ligger bakom
denna paragraf. Emellertid synes utformningen av bestämmelsen inle vara
tillräckligt vid. Lagtexten lar sålunda sikte endast på del - förvisso
vanligaste - fallet att domstolen dömer samtidigt i frågan om
äktenskapsskillnad och i föreliggande frågor om rätten att bo kvar, besöksförbud
och underhållsbidrag. Situationen kan likväl vara den alt dom kan ges i
skillnadsfrågan, medan underhällsfrågan ännu inte är klar för slutligt
avgörande utan måste anstå t.ex. i avvaktan på närmare utredning om makarnas
ekonomiska förhållanden. I ett sådant läge kommer underhälls-frågan att slå
öppen ännu en tid efter del att rätten har dömt till äktenskapsskillnad.
Meningen torde vara att rätlen i delta fall först när underhållsfrågan
slutligt avgörs skall ompröva elt tidigare meddelat interimistiskt beslut om
underhållsbidrag.

343

s. 15 Kontrollera mot PDF

För att även sist berörda fall skall fångas in
föreslår lagrådet att lagtexten utformas på följande sätt (varvid förutsätts
att 7 § har den lydelse som lagrådet föreslagit i det föregående):

"Dömer domstolen till äktenskapsskillnad,
skall den samtidigt ompröva beslut som har meddelats enligt 7 § första stycket
I eller andra stycket. När domstolen dömer i fråga om skyldighet för den ena
maken att utge bidrag till den andra makens underhåll, skall den ompröva beslut
som har meddelats enligt 7 § första stycket 2."

Den sålunda föreslagna regleringen innebär att, om
alla sådana följdfrågor som avses i 7 § första och andra styckena (enligl
lagrådets förslag) avgörs i samband med skillnadsfrågan, rätten samtidigt skall
ta slutlig ställning i de följdfrågor beträffande vilka interimistiska beslut
tidigare har meddelats. Därvid kan rätten på yrkande av part besluta att det
slutliga avgörandet i följdfrågorna skall gälla till dess att dom som har
vunnit laga kraft föreligger.

För den förut berörda händelsen att
underhållsfrågan inte kan avgöras samtidigt med skillnadsfrågan har rätten atl
avvakta med slutligt ställningstagande i underhållsdelen till dess att denna
är färdig för avgörande. När rätlen i sinom tid dömer i underhållsfrågan, skall
den samtidigt ta slutlig ställning till tidigare meddelade interimistiska
beslut i samma fråga. Också här gäller atl rätlen på parts yrkande kan förordna
att rättens slutliga avgörande i underhållsdelen skall gälla till dess alt
avgörandet har vunnit laga kraft.

Vad angår sistnämnda tidsperiod vill lagrådet för
ordningens skull tillägga att domstolen i och för sig är oförhindrad alt
besluta, atl därvid skall utgå underhållsbidrag av annan storlek än enligt
domen efter det att den har vunnit laga kraft. Ett sådant arrangemang torde
dock sällan vara sakligt motiverat.

Den remitterade lagtexten till förevarande paragraf
innefattar formellt, genom hänvisningen till 7 § i sin helhet, även
interimistiska beslut om vårdnad, umgänge och underhållsbidrag lill barn enligl
föräldrabalken (se 7 § sista stycket i remissförslaget). Sådana beslut faller
utanför den av lagrådet här föreslagna lydelsen av lagtexten. Regleringen av
frågor av angivna slag synes nämligen inte höra hemma i ÄktB ulan i
föräldrabalken. Detta torde få uppmärksammas under arbetet på
följdlagsliflningen.

Prop. 1986/87:1 Lagrådet
14 kap. ÄktB

15
§

Om vad lagrådet
föreslår nedan rörande 16 § godtas, blir vissa följdändringar i förevarande
paragraf påkallade. Lagrådet får i den delen hänvisa till vad som sägs i
anslutning till 16 §.

16
§

Denna
paragraf innehåller bestämmelser om nylQanderätt till bohag i det fallet atl
makarna inte varaktigt bor tillsammans. Regleringen i första och andra styckena
är av materiell natur och har inte något samband med övriga bestämmelser i
kapitlet. Den utgör därför ett främmande inslag i

344

förevarande avdelning i
balken som. såsom framgår av rubriken, avser att Prop. 1986/87:1 uppta
endast bestämmelser om rättegången. I GB återfinns - vilket alltså Lagrådet
är riktigare - motsvarande regler i ett materiellrättsligt avsnitt, nämligen
5 14 kap. ÄktB kap. (se 11 §) som innehåller allmänna bestämmelser om
makars rättsförhållanden. Det kan synas ligga nära till hands att flytta de
bei'örda bestämmelserna i första och andra styckena till 7 kap. ÄktB, som
handlar om makars egendom. Såsom det remitterade lagförslaget är uppbyggt kan
det likväl vara praktiskt - ehuru något oegentligt - att liksom enligt remissen
(jfr underrubriken till 14 kap. 15 och 16 §§) se den aktuella regleringen som
en fråga om underhåll. Detta leder till att de materiella reglerna i första och
andra styckena i förevarande 16 § bör upptas i 6 kap. ÄktB.

Första styckets bestämmelser synes lämpligen kunna
tas in som ett andra stycke av 6 § i nämnda 6 kap. Vissa redaktionella
jämkningar och förlydliganden av lydelsen enligt lagrådsremissen torde dock
böra göras. I enlighet härmed föreslås att första stycket i förevarande
paragraf flyttas till 6 kap. 6 § och att det där får bilda ett andra stycke av
denna lydelse:

"Bor inte makarna varaktigt tillsammans, får
domstolen förplikta en av makarna att lämna bohag till den andra maken att
användas av denne. Skyldigheten omfattar dock bara det bohag som tillhörde
makarna eller någon av dem när samlevnaden upphörde. Avtal som efter domstolens
beslut ingås med tredje man om egendomen inskränker inte nyttjanderätten till
bohaget."

Det bör för fullständighetens skull tilläggas att
utformningen av remissförslaget — pä vilket lagrådets förslag härovan bygger -
skiljer sig något i sak från motsvarigheten i 5 kap. 11 § GB. Detta föranleder
likväl inle någon erinran av lagrådet.

I 6 kap. 11 § i remissförslaget ges föreskrifter om
jämkning av dom (första stycket) eller avtal (första och andra styckena) om
underhäll. Som framgått är en fråga om nyttjanderätt till bohag, när makarna
inte varaktigt bor tillsammans, enligt uppläggningen i det remitterade
balkförslaget att betrakta som en fråga om underhåll. Den berörda regleringen i
6 kap. 11 § blir sålunda i princip tillämplig också på här avsedda
nytQanderättsfrågor. Härav följer alt den särskilda jämkningsregel som upptas i
andra stycket av förevarande 16 § inte behövs. Den får anses vara läckt av vad
som i 6 kap. 11 § första stycket första meningen och andra stycket första
meningen sägs om jämkning av avtal om underhåll.

På en punkt sträcker sig första meningen i första
stycket av 6 kap. 11 § längre än andra stycket i nu förevarande 16 §. Enligt
det förstnämnda lagrummet kan nämligen en dom om underhåll jämkas av domstolen,
medan detta inte är möjligt enligt sistnämnda stycke. Det är emellertid svårt
att se något bärande sakligt skäl till att inte också en dom avseende
nytQanderättsfallen skall kunna jämkas.

Med åberopande av det anförda föreslår lagrådet att
andra stycket i förevarande 16 § helt enkelt får utgå.

Kvar av 16 § blir dä bara tredje stycket, som är av
processuell art och

följaktligen har sin rätta plats i kapitlet (jfr 15 kap. 25-27 §§ GB). Paragra

fen kan lämpligen inledas så här: "1 fall som avses i 6 kap. 6 § andra

stycket får domstolen på yrkande ." 345

Den av lagrådet här föreslagna ändringen i redigeringen av
balken föranleder vissa jämkningar i den närmast föregående paragrafen, 15 §.
Sålunda bör punkt 1 i nämnda paragraf avslutas med "underhållsbidrag
enligt 6 kap. 5 § eller 6 § första stycket,". Vidare bör i punkt 3 ordet
"underhållsbidrag" utbytas mot "underhåll", varigenom även
sådant slag av underhåll som avses i 6 kap. 6 § andra stycket enligt lagrådets
förslag kommer att inbegripas.

Prop.
1986/87:1 Lagrådet 16 kap. ÄktB

16 kap. Lagrådet:

2§

Enligt 9 kap. I § andra stycket i remissförslaget (3 §
andra stycket enligt lagrådets förslag i det föregående) får makar, om de är
ense, efter skriftlig anmälan till tingsrätt förrätta bodelning under
äktenskapet utan atl något mål om äktenskapsskillnad pågår. Anmälan skall
enligt samma lagrum registreras av tingsrätten. Som en erinran om dessa
föreskrifter bör i nu förevarande paragraf lämpligen upptas ett tredje stycke
av detta innehåll: "Beträffande anmälan om bodelning finns bestämmelser i
9 kap. 1 § andra stycket (3 § andra stycket enligl lagrådets förslag)."

3 §

Om vad lagrådet i det föregående har föreslagit i fråga om
utformningen av 9 kap. vinner bifall, skall hänvisningen i andra stycket av
förevarande paragraf till 9 kap. 1 § andra stycket ändras till 3 § andra
stycket i samma kapitel.

17 kap. Lagrådet:

5§

1
specialmotiveringen till förevarande paragrafs andra stycke uttalas all de
fall, då ena maken begär all den andra maken skall åläggas att avlägga
bouppteckningsed, skall handläggas som dispositiva tvistemål (jfr bet. s. 415).
Lagrådet finner det naturligare att sådana mål behandlas enligt reglerna för
indispositiva tvistemål (jfr Gärde m.fl. Nya rättegångsbalken s. 897 nederst,
låt vara att där särskilt åsyftas mål vari åklagare eller annan myndighet för
talan; jfr JO:s ämb. ber. 1963 s. 85 avseende utmätningsed).

8§

1 linje med vad lagrådet har anfört vid 2 kap. I § torde
första meningen i andra stycket av förevarande paragraf böra ges denna lydelse:
"En make som är missnöjd med bodelningen får klandra den - - - förordnat
bodelningsförrättaren.''

346

18
kap.

Lagrådet:

I §

I
första stycket bör orden "han eller hon" i första meningen ersättas
med förslagsvis "den parten" och samma tre ord i andra meningen
utbytas mot "denne".

Prop. 1986/87:1

Lagrådet

ÄB

2 §

När
i paragrafens inledning talas om "mål om äktenskapsskillnad som har

avslutats" kan detta måhända ge intryck av att här möter problem vilka,

såsom en pendang till de under 5 kap. 3 § och 9 kap. 9 § berörda frågorna

om hur länge ett mål pågår, kräver närmare överväganden med anknytning

till anhängighetsbegreppet. Så behöver dock ej alls bli fallet i den enkla

handläggningsfråga som här regleras. För att markera att man här rör sig

med beslutsdagen som skiljelinje kan paragrafens första mening lämpligen

inledas med lydelsen: "Om handläggningen av ett mål om äktenskapsskill

nad har avslutats utan att det har bestämts vem som ." (Jfr 18 kap.

14 §RB.)

Förslaget
till lag om ändring i ärvdabalken

Lagrådet:

Inledande synpunkter

Det
primära syftet med ändringsförslagen beträffande ÄB är alt stärka efterievande
makes arvsrättsliga position efter andra makens dödsfall. Grundlösningen
innebär att den efterlevande arvsrättsligt tills vidare tilldelas hela den
avlidnes kvariålenskap, varvid skall gälla alt makarnas gemensamma
bröstarvingars arvsrätt (i detta avsnitt bortses från specialreglerna i fråga
om den först avlidnes barn tillsammans med annan än den efterievande maken)
reduceras till en efterarvsrält. Denna är av samma typ som nu gäller enligl 3
kap. ÄB och är tillämplig för avliden makes arvingar, hänförliga lill andra
arvsklassen.

Lagrådet har alt särskilt uppmärksamma om del nu
angivna rättspoU-tiska syftet på ett ändamålsenligt sätt blir tillgodosett
genom den föreslagna lagtekniska konstruktionen (8 kap. 18 § tredje stycket 4
regeringsformen).

Vad
som företrädesvis faller i ögonen när det gäller frågan, huruvida del nyss
angivna primära syftet blir effektivt tillgodosett genom den föreslagna
lagtexten, är att man i remissförslaget icke velat inskränka teslationsrätten
för någondera maken. Till följd härav har godtagits atl den som råkar avlida
först lagligen har haft befogenhet atl testamentera sin kvariålenskap till
annan än sin make.

Det
föreligger etl visst spänningsförhållande mellan det förat angivna primära
syftet med de nya arvsreglerna - att stärka efterievande makes

347

ställning
- och en bibehållen, oinskränkt testationsfrihet för envar make. Prop.
1986/87:1 Nära till hands kan synas ligga att till värn för efterlevande makes
arvsrätt Lagrådet tillgripa en lagloltskonstruktion, liknande den som nu
gäller för bröst- AB arvingar enligt 7 kap. ÄB. I remissförslaget har man
dock inte valt den utvägen. Ett "laglottsliknande" skydd för den
efterlevande maken har man i remissförslaget sökt uppnå på två andra vägar.

Dels har i förslaget såsom en
arvsrältslig föreskrift upptagits en basbeloppsregel som garanterar att en
efterlevande make erhåller en ograverad lott av den egendom som utgjorde
makarnas bo vid den först avlidnes frånfälle. I det stora flertalet fall torde
denna regel leda till att det undviks att ett bo splittras i anledning av att
arvsfall inträffar.

Dels är i sammanhanget av stor
betydelse den i remissförslaget upptagna regeln i 12 kap. 2 § ÄklB, vilken
regel innebär att efterlevande make ges en ovillkorlig rätt att vid bodelning
med anledning av andra makens död behålla sitt giftorättsgods. Denna reglering
medför att en efterlevande make, oberoende av den bortgångnes testamente, kan i
egen ägo behålla t.ex. en jordbruksfastighet eller en affärsrörelse som ingår i
hans giflorättsgods.

Såvitt lagrådet kan finna är den
föreslagna regleringen sådan att den på ett tillfredsställande sätt tillgodoser
det rättspoliliska syftet att - trots förekomsten av "makefientligt"
testamente av den först avlidne maken -ge den efterlevande maken en i det
väsentliga tryggad position.

För att övergå till ett annat
spörsmål vill lagrådet fästa uppmärksamhet vid att den föreslagna regleringen i
vissa fall kan föranleda ytterst invecklade räkneoperationer för att man skall
komma fram till de värdemässigt rikliga bodelnings- och skiftesresultaten. I
synnerhet gäller detta när arvs-förskott har förekommit, något som under
lagrådsföredragningen har belysts genom speciellt komplicerade
arvsberäkningsexempel. Lagrådet återkommer till frågan under rubriken till 6
kap. Här må endast antecknas att det får förutsättas att kommande kommentarer
till den nya lagstiftningen skall ge detaljerad handledning för
beräkningssättet i speciellt komplicerade undantagsfall.

Utöver del hittills sagda finner
lagrådet anledning att fåsta uppmärksamheten på följande.

En i praktiken vid dödsfall mycket
vanlig situation är förekomsten av eflerievandeskydd i form av
efterlevandepensionsförmåner eller på grund av försäkring utfallande
engångsbelopp. Utöver familjepensionsförmåner enligt lagen (1962:381) om allmän
försäkring (se 8 och 14 kap.) kan finnas efterlevandepensionsförmåner till
följd av utfästelse av den avlidnes arbetsgivare eller pä grund av
försäkringsdisposilioner som den avlidne själv gjort i sin livslid eller som
undantagsvis gjorts av någon efterlevande.

I fråga om pensionsförmåner m.m. av
här behandlat slag kan skiljas

mellan å ena sidan själva rätten lill förmånen och utbetalade belopp ä den

andra. Vad beträffar rätten till förmånen finns i det remitterade förslaget

regler om dess behandling vid bodelning i ÄktB, främst i 10 kap. 3 §. I

denna fråga har lagrådet andragit vissa synpunkter och lagrådet får hänvisa

till vad sålunda anförts. Till det där anförda finns i nu förevarande sam

manhang anledning att göra det tillägget att en rättighet av här diskuterat 348

slag kan vara även enskild egendom till följd av
äktenskapsförord. Vad detta får för konsekvenser skall strax belysas.

I fråga om utfallande belopp må
märkas, att det finns särskilda bestämmelser om försäkringsförmåner i lagen
(1927:77) om försäkringsavtal (FAL) av intresse för tillämpningen av ÄB. Dessa
bestämmelser återfinns främst i 104 § FAL men även 122 § bör observeras.
Innebörden av bestämmelserna i 104 § är i korthet att försäkringsbelopp som
utfaller efter en försäkringstagares död inte skall ingå i dennes
kvarlåtenskap. om förmånstagare är insatt. Här finns emellertid en
undantagsregel, som gäller för beräkning av dödsbodelägares giftorätt, rätt
enligt den s.k. basbeloppsregeln i 13 kap. 12 § andra stycket GB, rätt till
vederiag eller rätt till laglott och när fråga är om belopp som utgår enligt
ett återkalleligt förmånstagarförordnande. Denna undantagsregel tillämpas dock
inte på belopp som på grund av Qänstegrupplivförsäkring tillfaller en make
(eller sambo) eller någon bröstarvinge.

Lagrådet vill erinra om att frågan
om behandlingen av förmånstagarför-värv fått en utförlig behandling i
betänkandet (s. 275 f). I lagrådsremissen har arvsfrågorna fått en annan
lösning än den som lagts fram i betänkandet. Lagrådsremissen innehåller inga
uttalanden lill ledning för hur förmånsta-garförvärv skall behandlas. Det torde
få förmodas alt denna fråga kommer att tas upp i ärendet om följdlagstiftning
med anledning av förevarande lagrådsremiss.

Emellertid måste den reflexionen
göras, alt även om frågan om förmåns-tagarförvärvens ställning vid bodelning
och arvskifte får sin lösning i följdlagstiftningsärendet - och en lämplig
plats att ta upp dessa spörsmål torde vara i samband med ändringar i FAL —
förevarande spörsmål har en större räckvidd. Som framgår av det föregående
utgår förmåner av här behandlat slag inte enbart på grund av försäkring.
Utfallande pensionsförmåner lill följd av arbetsgivares utfästelser kan utgå
pä annat sätt, vanligen genom direkt betalning av arbetsgivaren. Dessa
utbetalningar är till sin karaktär mycket lika försäkringsförmåner och torde i
förevarande sammanhang böra behandlas på principiellt likartat sätt. Ett behov
av övergripande lagstiftning torde således knappast kunna tillgodoses med
ändringar endast i FAL.

En annan svårighet är att förmåner
av här avsett slag kan vara enskild egendom på grund av äktenskapsförord. De
kommer då - om ingen särreglering sker - att falla in under begreppet enskild
egendom vid tillämpningen av l.ex. 3 kap. I § andra stycket ÄB i det
remitterade förslaget. Det nu sagda gäller f.ö. inte bara utfallande belopp
utan - som redan anmärkts av lagrådet - även själva rätten som sådan till
utfallande belopp, dvs. vad som utan äktenskapsförord skulle falla in under 10
kap. 3 § ÄklB.

Lagrådet saknar möjligheter atl i
förevarande lagstiftningsärende lägga fram ett förslag till en lösning av de
problem som här antytts men vill med det sagda fästa uppmärksamheten pä dem.

Med beaktande av det anförda anser
sig lagrådet inle ha anledning alt resa några invändningar mot de allmänna
grunder som uppbär de föreslagna ändringarna i ÄB eller mot de lagtekniska
lösningarna i princip.

Prop.
1986/87:1

Lagrådet

ÄB

3 kap. Prop. 1986/87:1

3 kap.
AB

Lagrådet: Lagrådet

I §

Om
den som är bröstarvinge till arvlåtaren men inte till den efterlevande maken i
enlighet med vad som anges i 9 § avslår från rätten alt genast få ut sitt arv
till förmån för den efterlevande maken, blir denne tydligen att behandla som
arvinge med fri förfoganderätt till egendomen på samma sätt som gäller
beträffande gemensamma bröstarvingars lotter. Detta synes böra framgå av
lagtexten. Lagrådet föreslär därför att efter orden "dock inte en sådan
arvinges arvslott" tillfogas ", om inle arvingen avstått frän sin
rätt i enlighet med vad som anges 19 §".

1 andra stycket av paragrafen ges föreskrifter om
vad en efterlevande make alltid har rätt att få ul ur kvariåtenskapen efter den
avlidna maken (basbeloppsregeln). Den remitterade lydelsen innehåller
uttryckssättet egendom som tillhör "honom eller henne" enskilt. Som
framgått av lagrådets yttrande vid 2 kap. 1 § förslaget till ÄktB bör, för att
tvekan och misstag när det gäller syftningen skall undvikas, de personliga
pronomina inte användas på det återgivna sättet i lagtext i sådant sammanhang
som det här är fråga om. I ÄB blir skrivsättet extra förvirrande genom att
endast maskulinformen av pronomenet används i de delar av balken som inle
berörs av remissförslaget.

Med
hänsyn till del sagda och då vissa ytterligare förtydliganden av

lagtexten bör ske föreslår lagrådet att första meningen i andra stycket ges

denna lydelse: "Den efterlevande maken har alltid rätt att ur kvarlåtenska

pen efter den avlidna maken, sä långt kvarlåtenskapen räcker, fä egendom

till sä stort värde att den tillsammans med egendom som den efterlevande

maken erhöll genom bodelning eller som utgör den makens enskilda egen

dom motsvarar fyra- för dödsfallet." \

2 §

I
paragrafens tredje stycke regleras vissa viktiga fall då arvingarna efter den
först avlidna maken skall utfå annan andel än hälften av den efterlevande
makens bo (dvs. fall då undantag skall ske från huvudregeln i paragrafens
första stycke). Remissförslagets lagtext lar sikte på endast del fallet att
avsteg frän hälftendelningsprincipen kan föranledas av alt den efterlevande
"med stöd av 1 § erhöll - - - annan andel än hälften av makarnas
egendom".

Emellertid är att beakta att avsteg frän
hälftendelningsprincipen också måste kunna föranledas av atl den efterlevande
maken haft enskild egendom eller egendom som enligl 10 kap. 3 § ÄklB ej ingått
i bodelning -alltså egendom som den efterlevande inte erhöll av kvarlåtenskapen
"med stöd av 1 §". För att det klart skall framgå att förhållanden av
nu angivet slag skall rubba hälftendelningsprincipen föresläs att paragrafens
tredje stycke formuleras på följande sätt: "Om det som den efterlevande
maken

350

erhöll
av kvarlåtenskapen efter den först avlidne utgjorde annan andel än hälften av
summan av

1.
den egendom som den
efterlevande erhöll genom bodelning och arvskifte,

2.
den enskilda egendom som den
efterievande hade vid den först avlidnes död och

3.
den efterlevande makens egendom
som enligt 10 kap. 3 § äktenskapsbalken inte ingick i bodelningen efter den
först avlidne,

skall arvingarna efter den först avlidne ta samma
andel i boet efter den sist avlidne."

I tydlighetens intresse bör nuvarande andra stycket
få en motsvarighet i den nya regleringen; del är inte helt lätt atl av
remissförslagets tredje stycke av förevarande paragraf lista sig till vilken
grundsats som skall gälla. Lagrådet föreslår därför att som ett fjärde srycke i
paragrafen upptas följande föreskrift: "Har den först avlidna maken genom
testamente förordnat alt något av kvarlåtenskapen efter den maken skall
tillfalla annan än den efterlevande maken eller har någon bröstarvinge efter
den först avlidna maken redan vid dennes död helt eller delvis fått ut sitt
arv efter denne, skall avdrag för det göras vid andelens beräkning."

Om lagrådets förslag beträffande ett nytt Qärde
stycke följs, bör som en konsekvens i paragrafens första stycke göras den
justeringen atl orden "tredje stycket" utbyts mot orden "tredje
eller Qärde stycket".

Prop. 1986/87:1 Lagrådet 3
kap. ÄB

7 §

Regleringen
i paragrafens första stycke avser den situationen alt den efterlevande maken
vid sin död levde i ett efter den först avlidna makens död etablerat
samboförhållande. Lagrådet har inte något i sak att invända mot stadgandet men
vill föreslå den redaktionella jämkningen atl huvudsatsen i meningen
formuleras enligt följande: "skall dessförinnan den efterlevande makens
behållna egendom delas enligt delta kapitel."

Det remitterade förslaget i denna paragraf har
föranlett lagrådet att uppmärksamma även 6 § i kapitlet.

Bestämmelsen i 6 § föreslås inte ändrad i
lagrådsremissen. Den är dock så till vida av intresse i förevarande sammanhang
som 7 § i det remitterade förslaget — vilken därigenom får ett helt nytt
innehåll - avser alt reglera förhållandet mellan en efterievande make och
dennes sambo på samma sätt som 6 § gör i fråga om efterlevande make som gått i
nytt gifte. Det remitterade förslaget begagnar sig därvid av en redaktionell
utformning av 7 § som nära nog på alla punkter där så är möjligt överensstämmer
med utformningen i 6 §. Del finns dock ett par oöverensstämmelser, som på grund
av paragrafernas närhet lill varandra och fullständiga parallellitet i saklig
reglering kan förvilla läsaren och framkalla onödiga funderingar. Det är dessa
oöverensstämmelser som föranlett lagrådet att uppehålla sig även vid 6 §.

Den i 6 § respektive 7 § föreslagna texten skiljer
sig sålunda — utöver vad som motiveras av skillnaderna i sak och en önskan att
åstadkomma en modernare språkdräkt - på två punkter. Den första punkten gäller
en

351

formulering
i de båda paragrafernas andra stycken, där det i 6 § heter att av den
ifrågakomna egendomen före delningen skall "uttagas" egendom till
värde, motsvarande vad enligt 1-4 §§ belöper på den först avlidnes arvingar. På
motsvarande ställe i 7 S används i stället ordet "tas undan" egendom
till sådant värde. Den andra punkten gäller utformningen av paragrafernas
tredje stycken, som är olika i språklig uppbyggnad främst därigenom att
villkorssatsen har fått inleda remissförslaget till 7 § men står sist i 6 §.

Vad beträffar de båda paragrafernas andra stycken
föreslår lagrådet att uttrycket "tas undan" i den föreslagna 7 § byts
mot det i 6 § förekommande uttrycket "uttagas". Inget av de båda
uttrycken är visseriigen idealiskt för att beteckna det som avses, nämligen att
den ifrågakomna egendomen inle skall ingå i den bodelning med ny make
respektive sambo som i paragraferna förutsätts skola ske. Eftersom emellertid
det i 6 § andra stycket använda ordet uttagas inte vållat problem i
rättstillämpningen, finns inget skäl att föreslå ändring i 6 § i detta
hänseende.

I fråga om tredje styckena i de båda paragraferna
gäller i princip samma resonemang, nämligen att 6 § inte lett till svårigheter
i rättstillämpningen och enligt remissförslaget inte avses bli ändrad. En
framkomlig väg att nå bästa möjliga överensstämmelse mellan ordalydelserna i
styckena synes då vara att formulera om tredje stycket i 7 § på förslagsvis
följande sätt: "Vad i 4 § föreskrivs för det fall, att egendom tillfallit
den efterlevande maken i arv, gåva eller testamente skall gälla, om den
efterlevande maken genom bodelning med en sambo har erhållit egendom utöver vad
maken förut hade."

Enligl Qärde stycket i paragrafen avses i ÄB med
sambor en ogift kvinna och en ogift man som bor tillsammans under äktenskapsliknande
förhållanden. Denna definition av begreppet sambor överensstämmer med
definitionen i 1 § andra stycket i det remitterade förslaget till lag om
sambors gemensamma hem. ÄB skall med andra ord i fråga om sambor ha samma
tillämpningsområde som sambolagen.

Som framgår av vad lagrådet i del följande anför
vid behandlingen av sambolagen (se under dess rubrik och vid 1 §) förordar
lagrådet ett annat laglekniskt grepp än det som har lagils i lagrådsremissen,
när del gäller all fastslå sambolagens tillämpningsområde. Lagrådets
inställning i den lagtekniska frågan kommer till uttryck i förslag till ändrad
utformning av 1 § sambolagen och även av lagens rubrik. I linje med det
förslaget bör Qärde stycket i nu förevarande paragraf i ÄB ges följande
lydelse: "Vad i denna balk föreskrivs om sambor gäller endast sådana
sambor pä vilka lagen (0000:000) om ogifta sambors gemensamma hem är
tillämplig."

Till vad lagrådet nu anfört i anslutning till
förevarande paragrafs Qärde stycke är att tillägga följande.

De nya bestämmelserna i ÄB och vissa av
bestämmelserna i sambolagen tar sikte på rättslägen som gäller
"efterievande sambo". Det citerade uttryckssättet synes adekvat för
det fallet att ett pågående samboförhållande är rådande vid en sambos död.
Emellertid är att uppmärksamma också det fallet atl samboförhållandet upphör
medan båda samborna är i livet, men en av dem avlider innan bodelning har
hunnit förrättas. För

Prop. 1986/87:1 Lagrådet 3
kap. ÄB

352

sambolagens
vidkommande återkommer lagrådet till problemet i sitt yttrande till den lagens
5 och 12 §§.

Vad
gäller ÄB:s skilda stadganden om den rättsliga situationen för den sambo som i
egentlig mening är "efterlevande" (ett bestående samboförhållande
bröts genom dödsfallel) är regleringen, såvitt lagrådet kunnat finna, av sådan
innebörd att den kan vinna tillämpning även när händelseförloppet är sådant
att det först inträffar upphörande av samboförhållandel och därefter etl
dödsfall innan bodelning hunnit förrättas. De nu avsedda situationerna synes
för fall av sist åsyftad innebörd vara att lösa enligt samma mönster som de
egentliga "efterlevandefallen"; de fall i ÄB som bör uppmärksammas
såvitt gäller upplösning före dödsfall är - förutom förevarande paragraf - 18
kap. 1 §, 20 kap. 2 §, 4 § tredje stycket och 6 § samt 23 kap. 1 §.

Prop. 1986/87:1 Lagrådet 3
kap. ÄB

8§

Syftet
med förevarande paragraf i den lydelse som föreslås i det remitterade
förslaget är att inskränka allmänna arvsfondens arvsrätt och i stället
förslärka arvsrätten för de arvsberättigade släktingarna. Ordet släkting kan
möjligen uppfattas så, att det anses inbegripa också efterlevande make i nytt
gifte, när dennes avlidna make häratöver bara efterlämnade sädana efterarvingar
som var släkt endast med den avlidnas likaledes avlidna make i det tidigare
äktenskapet. Med hänsyn till den stränga avgränsning som i ÄB upprätthålls
kring det med ordet släkting synonyma begreppet skyldeman (se 2 kap.) är det
emellertid vanskligt att avgöra om en tolkning av ordet släktingar i
förevarande paragraf skulle medge arvsrätt åt efterlevande make i det nyss
skildrade exemplet. All undantaga den efterlevande maken från arvsrätt torde
emellertid inte ha varit avsikten.

För
att undanröja den tveksamhet om innebörden av ordet släktingar som här berörts
får lagrådet hemställa att ordet utgår. Risken för alt en sådan åtgärd skulle
motverka syfiet, nämligen alt utesluta allmänna arvsfonden från arvsrätt,
förefaller inle särskilt stor. Allmänna arvsfondens rätt till arv regleras
först i 5 kap. ÄB och beskrivs sålunda (1 §): "Finnes ej arvinge jämlikt
ovan givna bestämmelser, skall arvet tillfalla en fond, benämnd allmänna
arvsfonden." Förevarande paragraf slår redan i 3 kap. och torde kunna
anses ge föreskrift om en arvsrätt som går före allmänna arvsfondens.

9§

Meningen
med stadgandet torde vara all den som är bröstarvinge till arvlåtaren men inte
till dennes efterlevande make kan avslå från atl ta ut sitt arv genast för atl
i stället bli att behandla på samma sätt som de gemensamma bröstarvingarna,
sålunda som efterarvinge vid den efterlevandes död. Den efterlevande maken får
då alltså även den egendom som belöper på den ej gemensamma bröstarvingens lott
med fri förfoganderätt under sin livstid. Eftersom ett blott
"avstående" från en arvslott hittills har inneburit att om den
avstående har bröstarvingar det blir dessa som

353

23 Riksdagen 1986/87. I saml. Nr I

inträder
i den avståendes rätt och detta bör gälla även i fortsättningen, bör i
paragrafen uttryckligen krävas att avståendet sker till förmån för den
efterlevande maken. Lagrådet föreslår, att paragrafen ges följande lydelse:

"Om någon, som är bröstarvinge till den först
avlidna maken men inle till den efterlevande maken, till förmån för den
efterlevande maken avslår från sitt arv efter den först avlidna maken vid
dennes död, har bröstarvingen i stället rätt att ta del i den efterlevande
makens bo enligt bestämmelserna i 2 §."

Det kan anmärkas att hinder inte torde föreligga
mot att den som är bröstarvinge till arvlåtaren men inte till den efterlevande
maken och som har egna bröstarvingar låter en del av arvslotten gå vidare till
de egna bröstarvingarna och en del få tillfalla den efterlevande maken med rätt
lill efterarv för den avslående (eller dennes bröstarvingar) i fråga om den del
som gått till den efterlevande maken. Beträffande avstående och om partiellt
sådant i arvsskattemål kan hänvisas till Bratt m.fl.. Skatt på arv och skatt pä
gåva s. 5:9 efter suppl. 2 och 3, okt 1984 och april 1985, samt 5:26 a efter
suppl. 2, okt 1984, och 5:27 ff och från rättspraxis särskilt NJA 1966 s. 424.

Det kan anmärkas, att totalt avstående enligt denna
paragraf får anses medföra att den avstående inte längre är att anse som
dödsbodelägare efter den först avlidne.

Enligt gällande rätt medför ett avstående av arv,
med förbehåll att arvet dirigeras till annan än den som äger taga arv efter den
som avstår, att den sistnämnde anses ha tillträtt arvet. 1 följd härav skall
arvsskatt erläggas för den först berättigades (och sedan avståendes) förvärv
och därtill gåvoskatt uttas för det förvärv som görs av den person till vars
förmån avståendet skett. Vid föredragningen har upplysts att vid utarbetandet
av följdändringar lill bl.a. ÄB skall föresläs ändringar i arvs- och
gåvoskattelagslift-ningen, som medför att dubbelt skatteuttag inte kommer att
ske i sädana fall som förevarande paragraf åsyftar.

Prop. 1986/87:1 Lagrådet 3
kap. ÄB

10
§

Av
paragrafen framgår atl 3 kapitiets för efterlevande make gynnsamma bestämmelser
inle gäller "om mål om äktenskapsskillnad pågick vid arvlåtarens
död". Enligt specialmoliveringen till paragrafen är tanken att, ulan
uttrycklig hänvisning, begreppsbestämningen i remissförslagets 9 kap. 9 § ÄktB
skall vara vägledande vid tolkningen av de nyss citerade ordalagen.

Under sistnämnda lagrum har lagrådet förordat en
annorlunda utformning av lagtexten - med i viss mån sakligt ändrad innebörd i
jämförelse med remissförslaget - och motsvarande sakliga förändring bör slå
igenom såvitt angår nu förevarande paragraf (liksom beträffande 11 kap. 8 § i
remissförslaget).

Ett enkelt sätt atl tillgodose de nu anförda
synpunkterna synes vara att utforma förevarande paragraf enligt följande:
"Detta kapitel gäller ej, om vid arvlåtarens död mål om äktenskapsskillnad
pågick i den mening som avses i 9 kap. 9 § (I I § enligt lagrådels förslag)
äktenskapsbalken."

354

6 kap.

Lagrådet:

Det
torde vara obestridligt att reglerna om förskott på arv redan enligt gällande
rätt, om de skall tillämpas, kan leda till mycket invecklade beräkningar. Det
sammanhänger tydligen med atl reglerna är konstruerade så att man skall få elt
så rättvist resultat som möjligt. Måhända skulle man kunna säga att reglerna
ger intryck av att en verklig millimeterrättvisa är eftersträvad. Efter vad
som uppgivits tillämpas reglerna emellertid inte så ofta, kanske just beroende
på deras invecklade karaktär. Stundom sker väl dock detta och de torde då ge
upphov lill åtskilligt besvär vid boulredningen. Vad som föreslås i
lagrådsremissen kan tänkas att åtminstone i viss mån ytterligare komplicera
förfarandet vid boutredning när förskott har förekommit.

Eftersom detta ämne i det stora hela får sägas
falla utanför ramen för den lagstiftning såvitt angår ÄB som det nu gäller,
vill lagrådet inte väcka fråga alt man i förevarande sammanhang skall la under
övervägande atl genomföra förenklingar pä delta område. Enligl lagrådets
mening bör emellertid av rent principiella skäl något göras åt en lagstiftning
som kanske kan sägas framstå som alltför invecklad för att i allmänhet vinna
tillämpning men som ändå kan åstadkomma besvär i en del fall. Måhända borde
därför så småningom till övervägande upptas frågan om en mer eller mindre genomgripande
förändring och förenkling av dessa regler. Som en mycket enkel reform skulle
kunna tänkas att en omkastning skedde av presumtionen i 6 kap. I § första
stycket första meningen ÄB. Innebörden härav skulle vara att avräkning av
förskott när det gäller bröstarvinge skall ske endast om detta föreskrivits
eller med hänsyn till omständigheterna måste antas ha varit avsett. Samma regel
skulle m.a.o. gälla för bröstarvingar som nu gäller för andra arvingar. Med en
sådan enkel reform skulle förskottsreglernas tillämpning komma all reserveras
för fall där arvlåtaren verkligen velat alt de skulle tillämpas. Förmodligen
skulle detta bli fallet främst när fråga är om större bon.

Prop. 1986/87:1 Lagrådet 6
kap. ÄB

11
kap.

Lagrådet:

8§

1
den föreslagna paragrafen förekommer uttrycket "om - - — mål om
äktenskapsskillnad då pågår". Detta är ett rekvisil för att
tesiamentariskt förordnande lill förmån för make eller sambo skall vara ulan
verkan, något som gäller såsom tolkningsregel och ej såsom absolut regel. Redan
under remissförslagets 3 kap. 10 § ÄB har lagrådet föreslagit att man väljer en
formulering som medför att 9 kap. 9 § ÄktB (11 § enligt lagrådets förslag) blir
styrande för tolkningen av frasen att "mål om äktenskapsskillnad
pågår". Någon motsvarande utbyggnad av nu förevarande paragraf synes inte
behövlig. Det bör anses självklart att det i paragrafen använda ut-

355

tryckssältet har samma innebörd som balkens tidigare
stadgande i 3 kap. Prop. 1986/87:1

10 §. Lagrådet

18 kap. ÄB

18 kap. Lagrådet:

Med anledning av ett uttalande i specialmotiveringen lill
förevarande paragraf vill lagrådet anmärka, att om en arvlåtare efterlämnar,
förutom make, endast bröstarvingar som inle tillika är bröstarvingar lill den
efterlevande maken, denne i andra styckels fall inte blir dödsbodeiägare,
såvida bröstarvingarna begagnar sig av sin rätt att fä ul arvet genast. Avstår
emellertid bröstarvingarna eller någon av dem i enlighet med 3 kap. 9 § till
förmän för den efterlevande maken från all begära atl få ul arvslotten genast,
blir tydligen den efterievande maken, som ju då kommer att ärva den avståendes
lott med fri förfoganderätt, all räkna som dödsbodelägare.

Orden "han eller hon" i
andra stycket bör på förat anförda skäl utbytas mot "maken eller
sambon".

Förslagets tredje stycke innehåller
bestämmelser som i sak helt motsvarar föreskriften i nu gällande 1 § andra
stycket sista meningen. Det förtjänar kanske alt påpekas alt — som en
konsekvens av de i lagrådsremissen upptagna nya reglerna om efterlevande makes
arvsrätt — den som är bröstarvinge till båda makarna till skillnad mol vad som
f.n. gäller normalt sett inte blir dödsbodelägare i den först avlidna makens
dödsbo. Alt sådan bröstarvinge likväl kan ingå bodelningsavtal med den
efterlevande maken framgår av vad lagrådet anfört under 9 kap. 2 § ÄktB.

19 kap.

Lagrådet:

Lagrådet föreslår atl, såsom framgått under 7 kap. 6 §
ÄktB, i förevarande kapitel införs en ny bestämmelse, 13 a §, av lydelse som angivits
under förstnämnda paragraf.

20 kap.

Lagrådet:

Remissprolokollel
innehåller i fråga om rabricerade kaphel förslag till ändringar i 2-4 och 6 §§.
Av skäl som lagrådet redovisar under 4 § i förevarande kapitel föreslår
lagrådet atl även kapitlets 10 § utbyggs och omarbetas.

2 §

Sista meningen i paragrafens första stycke lyder f.n. sä
här: "Skall lott i kvarlåtenskapen åtnjutas först sedan arvinge eller
universell testamentsta-

356

s. 357 Kontrollera mot PDF

gare
avhdit, skall ock den kallas som vid liden för bouppteckningen är närmast att
sålunda taga äry eller testamente." Såvitt framgår av remissprotokollet
är någon saklig ändring av detta stadgande inte avsedd. Lagtexten har likväl i
förslaget ändrats på följande sätt: "Även efterarvinge och universell
testamentstagare med rätt efter någon annan skall kallas."

Den
sålunda föreslagna lydelsen av bestämmelsen skulle måhända kunna läsas så, att
samtliga sådana personer som är att hänföra under begreppet efterarvingar
skall kallas till förrättningen. Om t.ex. en make avlider och efterlämnar -
förutom den andra maken - bröstarvingar, vilka också är den efterlevande makens
bröstarvingar, och sina föräldrar, skulle i sä fall såväl bröstarvingarna som
föräldrarna behöva kallas. Avsikten torde likväl vara att endast de närmaste
efterarvingarna, dvs. bröstarvingarna i exemplet, skall kallas (jfr det
nuvarande uttryckssättet "är närmast att sålunda taga arv").

För övrigt kan anmärkas alt den i remissförslaget
begagnade beteckningen "efterarvinge", ehura praktisk och hävdvunnen
i juridiskt språkbrak, inte används i ÄB:s lagtext i övrigt och följaktligen
inte heller är definierad i lagen.

Med
åberopande av det anförda får lagrådet föreslå att den nuvarande lydelsen av
första styckets sista mening bibehålls oförändrad med den lilla jämkningen att
ordet "ock" ersätts med "även".

Prop. 1986/87:1 Lagrådet
20 kap. ÄB

4 §

I
förevarande paragrafs andra stycke möter en formulering som lagrådet under
förslaget till ÄktB förordat skall jämkas. I sammanhanget är främst att hänvisa
till vad lagrådet uttalat under ÄktB-förslaget 11 kap. 2 § tredje stycket (10
kap. 3 §-frågan).

Under hänvisning till vad lagrådet förordat i
angivna sammanhang — och

med en mindre redaktionell jämkning i övrigt (för att undvika att samma

ordalag skall komma till användning två gånger i stycket) - föreslås att

andra stycket ges följande avfaltning: "Var den — — - sådan rättighet,

som enligt 10 kap. 3 § äktenskapsbalken inte skall ingå i bodelning, skall

grunden för att egendomen (sålunda) skall vara undantagen från bodelning

en och egendomens värde anges särskilt, är obehövligt."

I tredje styckets första mening torde, för att man
skall fä överensstämmelse med den i förslagen i övrigt använda terminologin,
"anskaffat" böra utbytas mot "förvärvat". I styckets tredje
mening bör ordet "skulder" utbytas mot "fordringar" (se
härom vad lagrådet anfört under remissförslagets bestämmelse i 11 kap. 2 §
andra stycket ÄktB).

Tredje styckels reglering innebär i korthet
följande. Vid en sambos död skall bostad och bohag som förvärvals för gemensamt
begagnande antecknas och värderas särskilt, om efterlevande sambo begärt
bodelning. Därvid skall anges vem egendom tillhör, liksom skulder som är alt
hänföra till denna egendom. I sista meningen i stycket anges att om den
efterlevande sambon eller den avlidna sambons övriga dödsbodelägare begär atl
ur egendom få täckning för annan skuld (dvs. "enskild" skuld som ej
är

357

s. 358 Kontrollera mot PDF

hänförlig till gemensamma
bostaden eller bohaget), sambons samtliga till- Prop. 1986/87:1

gångar och skulder skall antecknas och värderas. Lagrådet

I specialmotiveringen till paragrafen behandlas
avslutningsvis det sist- 20 kap. ÄB nämnda fallet närmare. Bl.a. framgår där
att om avräkning (för vad som nyss kallades "enskild" skuld) begärs,
det behövs uppgift om samtliga tillgångar och skulder som den avräkningsbegärande
sambon har för alt det skall kunna bedömas om avräkning skall ske mot den
egendom som skall delas. Bouppteckningen bör därför innehålla uppgifter om det.
Som ett slulultalande upptas att, om en begäran framställts först efter det att
bouppteckning har skett, det är skäl alt göra en lilläggsbouppleckning.

Det måste starkt betvivlas alt gällande rätts
reglering beträffande till-läggsbouppteckning ger utrymme för nytillkommande
fall av här åsyftad art.

Enligt 20 kap. 10 § ÄB gäller att lilläggsbouppleckning
får ske när efter huvudbouppteckningen yppas ny tillgäng eller gäld eller annan
felaktighet i huvudbouppteckningen. Stadgandet har i rättspraxis tillämpats
restriktivt.

Vad gäller sådana fall som nu är i fråga kan det
förhålla sig på olika sätt. Ett typfall är att sambons "enskilda"
skuld var för övriga intressenter okänd vid huvudbouppleckningen. Ett annat
typfall - och det är det som blir av centralt rättsligt intresse - är atl det
förhöll sig så, all den efterlevande sambons "enskilda" skuld var
väl känd vid huvudbouppteckningen men likväl rent faktiskt inte föranledde alt
sambons alla tillgångar och skulder antecknades och värderades. Vad som
därefter inträffar är att sambon begär skuldtäckning för den enskilda skulden;
fråga är alltså om en efter huvudbouppteckningen företagen rättshandling. Det
är svårt att uppfatta läget så att därmed skulle ha yppats "ny gäld"
i 20 kap. 10 §:s mening; en annan sak är att gälden rättsligen får en annan
betydelse. Inte heller kan man tala om all "felaktighet" vidlådde
huvudbouppleckningen, eftersom den svarade mot då rådande premisser.

För att ge tydlig grand för att i fall som det nu
beskrivna kunna tillgripa lilläggsbouppleckning - nägot som sakligt sett är
önskvärt - kan lämpligen i 20 kap. 10 § ÄB infogas ett tillägg av innebörd att
förrättning enligt paragrafen även skall äga rum, om efter bouppteckning
efterlevande sambo framställer sådan begäran som avses i 4 § tredje stycket
Qärde meningen och sambons tillgångar och skulder ej tidigare antecknats och
värderats. Ytteriigare bör ges föreskrift av innebörd att förrättningen skall
ske inom tre månader från det att begäran framställdes till dödsboet. (En
tremånadersfrist synes motiverad av att utredningslägel kan vara jämförbart
med ett vanligt bouppteckningsfall.)

Om man, såsom lagrådet alltså anser behövligt, nu
skall bygga ul 20 kap.

10 § ÄB faller i ögonen att paragrafens nuvarande utformning delvis är

betingad av rättsliga företeelser som nu tillhör rättshistorien. Den tilläggs

handling som enligt paragrafen under angivna förutsättningar skall upprät

tas kallas sedan många decennier i lagmoliv, rättspraxis och doktrin för

"tilläggsbouppteckning". Denna term har dock undvikits i lagtexten av
det

skälet atl eljest en konsekvens skulle bli att, om någon försummade att

iaktta vad som föreskrivs om "tilläggsbouppteckning", det för den för

sumlige skulle inträda personligt betalningsansvar för den dödes gäld enligt 358

s. 359 Kontrollera mot PDF

- äldre - 21 kap. 1 och 14
§§ ÄB (om inte i dessa bestämmelser gjordes Prop. 1986/87:1

undantag för fallen med tilläggsboupptecknirig; jfr NJA II 1933 s. 352). Lagrådet

Sedan
1981 är dödsbodelägares ansvar för den dödes skulder avskaffat 20 kap. ÄB
(NJA 11 1981 s. 168 f)- Skälen för att inte i lagtext använda den allmänt
brukade termen tillläggsbouppteckning har därmed bortfallit.

När nu lagrådet, såsom förut framgått, har
anledning att förorda en komplettering av paragrafen synes det lägligt att den,
utan sakliga ändringar i övrigt, omredigeras i sin helhet. Lagrådet vill
presentera följande version:

"Om efter boupptecknings förrättande ny
tillgång eller skuld blir känd eller annan felaktighet upptäcks, skall inom en
månad förrättas tilläggsbouppteckning, innefattande tillägg eller rättelse.

Tilläggsbouppteckning förrättas ocksä, om efter
bouppteckning efterlevande sambo framställer sådan begäran som avses i 4 §
tredje stycket Qärde meningen och sambons tillgångar och skulder ej tidigare
antecknats och värderats. Tilläggsbouppteckning enligt detta stycke förrättas
inom tre månader från del begäran framställdes (till dödsboet).

Beträffande tilläggsbouppteckning gäller i övrigt
vad som förat i detta kapitel är föreskrivet om bouppteckning."

När i balken på skilda ställen (t.ex. 16 kap. 3 a §
och 21 kap. 1 och 2 §§) talas om bouppteckningen - i bestämd form - bör
självfallet endast huvudbouppteckningen anses åsyftad.

6 §

I
remissförslaget har man i förevarande paragraf tagit avstånd från nuvarande
rätts terminologi alt "boet uppgives" eller att någon "uppgivit
boet". Lagrådet har förståelse för att man velat undvika dessa något
ålderdomliga uttryckssätt, vilka med modernt språkbruk leder till associationen
uppgivelse snarare än uppgiftslämnande.

Emellertid har de föreslagna ersätlningsutlrycken
inte blivit helt lyckade. De urskiljer inte med stringens atl i
rollfördelningen bouppgivaren har en i viss mån annorlunda ställning än övriga
närvarande intressenter. Detta bör framgå av lagtexten. Lagrådet tar därvid
fasta på atl remissförslaget tydligen inte har något att erinra mot just termen
bouppgivare som förekommer i den föreslagna lagtexten i paragrafens andra
stycke andra meningen.

Med UtnytQande av sagda term på fler ställen i
paragrafen kan markeras att den som uppger boet har en i viss mån annorlunda
ställning och uppgift än de övriga närvarande intressenterna (som i och för sig
också kan vara uppgiftslämnare - se förslagels första stycke andra meningen).

Mot bakgrunden av det anförda förordar lagrådet att
paragrafen ges följande lydelse:

"Den som vårdar egendomen eller i övrigt bäst
känner till boet skall såsom bouppgivare lämna uppgifter om boet. Varie
delägare - - — till bouppteckningen.

Bouppgivaren
skall på handlingen har utelämnats. Bouppgivaren

skall
- - - eller testamentsexekutör. Samma skyldighet har dessutom 359

dödsbodelägare samt
efterlevande make eller sambo som inte har varit

bouppgivare. Även andra under
ed.

Gode
männen--- bästa förstånd."

Prop. 1986/87:1

Lagrådet

Sambolagen

23
kap.

Lagrådet:

1 §

I paragrafens andra
stycke regleras fall där bodelning skall föregå arvskifte. I styckets andra
mening regleras det fallet alt den döde efterlämnat en sambo, varvid som
lilläggsrekvisit gäller alt sambon begär alt bodelning förrättas. Denna
avfaltning ger intrycket att man här står inför en materiell regel. I själva
verket är det sambolagen som ger den materiella regleringen, varför ÄB i denna
del bara bör falla tillbaka på vad som följer av sambolagen. Andra styckets
andra mening bör därför - om lagrådets i del följande framlagda förslag till
rabrik till sambolagen vinner gehör - lyda: "Efterlämnar den döde en
sambo och begärs bodelning enligt lagen (0000:000) om ogifta sambors gemensamma
hem, skall bodelningen ske innan arvskifte äger ram."

Förslaget till lag om sambors gemensamma hem

Lagrådet (Mannerfelt,
Hessler och Rydin):

Inledande synpunkter

Förevarande
lagförslag tar upp bestämmelser av delvis det slag som för närvarande finns i
lagen (1973:651) om ogifta samboendes gemensamma bostad. Förslagel innebär
emellertid en utvidgning av tillämpningsområdet. Den föreslagna regleringen
omfattar sålunda föralom hyres- eller bostadsrätt till lägenhet även andra
rättigheter avseende fastigheter. Härjämte finns i förslaget bestämmelser om
gemensamt bohag samt om fördelning av det gemensamma hemmet genom bodelning,
om förfarandet vid bodelning, om delning av samägd egendom, om rådighetsinskränkningar
och om rättegången i tvister med anledning av lagens bestämmelser.

I den offentliga debatten har framförts synpunkter
av innebörd att införandet av en lagstiftning angående ogifta samboendes
ekonomiska förhållanden föranleder betänkligheter särskilt som man därmed ger
samhällets stöd åt en samlevnadsform av lägre dignitet än äktenskapet.
Synpunkterna har underbyggts bl.a. med argumentet att äktenskapslagstiflningen
erbjuder etl regelsystem som ger lösning på de företrädesvis ekonomiska problem
som kan möta en man och en kvinna som slår sig ihop för alt i gemenskap leva
sitt hv eller åtminstone den närmast överblickbara perioden därav. Mekanismen
som sätter detta äktenskapsrättsliga regelsystem i funktion kan ju numera få
formen av en enkel formalitet - lill buds står den till ytterlighet
avdramatiserade vigselakt vars innebörd framgår av 3 a § kungörelsen (1964:678)
med närmare föreskrifter om borgerlig vigsel;

360

ceremonin
är i realiteten ej mer än en registrering av den mest kortfattade
viljeförklaring man kan tänka sig (att svara ja pä den korta formulärfrågan).

Det är befogat att ställa frågan om det verkligen
finns fullgoda skäl att -när det föreligger en så enkel metod för elt par att
etablera en gemenskap i form av samlevnad - uppställa ett alternativt
regelsystem, som skall konkurrera med det äktenskapsrällsliga. Begrundar man
vad ÄktB-förslaget innebär utöver sambolagen inställer sig osökt reflexionen
att ÄktB:s tilläggsförpliktelser är ganska beskedliga, jämförda med sambolagens
rent egendomsmässiga reglering.

Mot det nu anförda är atl andraga det faktiska
förhållandet att samboende är synnerligen vanligt. Lagrådet vill för sin del
inte göra några spekulationer om vad som är den yttersta förklaringen till
detta fenomen. Ett försök är gjort i betänkandet "Att sambo och gifta
sig" (SOU 1978:55).

Som nyss antyddes visar verkligheten att ett stort
antal företrädesvis unga människor, trots atl vigselordningen och därav utlöst
egendomsordning gjorts enkel, väljer alt leva i ett fritt samboförhällande. I
den män den ena parten i ett sådant förhållande kan anses ekonomiskt eller
eljest svagare träder skyddssynpunkter därvid i förgrunden.

I belysning av det anförda anser sig lagrådet - med
tanke på den faktiska utbredningen av samboförhållanden i vilka
vigselformaliteten inte tillgrips — kunna godtaga att en särskild, ekonomiskt
inriktad lag stiftas om sambors gemensamma hem. Del kan erinras om att i
lagstiftningen på mänga håll redan finns regler som syftar lill all med äkta
makar jämställa personer som sambor under äktenskapsliknande förhållanden.
Sädana regler finns pä de mest skilda områden, t.ex. inom utsökningsrätten,
skatterätten, försäkringsrätten och socialrätten liksom beträffande handeln med
värdepapper. En annan sak är all dessa regler sinsemellan inte är lika. Ibland
— sä inom t.ex. skatterätten — krävs föratom samlevnad också gemensamma barn
för alt samboförhållandet skall jämställas med äktenskap. I andra fall - så
beträffande t.ex. rätt lill livränta på grand av arbelsskadeförsäkring — krävs
alt båda samlevnadsparterna var ogifta.

Ehura lagrådet sålunda kan godta en lagstiftning om
sambor, vill lagrådet i det följande beröra ytterligare en aspekt som kan
förtjäna atl beaktas.

De många personer som f.n. bor tillsammans på elt
äktenskapsliknande sätt men ulan att vara gifta med varandra har uppenbarligen
— av elt eller annat skäl - föredragit denna oreglerade samlevnadsform framför
det lagreglerade äktenskapet. Efter genomförandel av den föreslagna sambolagen
kommer den fria samlevnadsform som kontrahenterna nu kan välja inte längre atl
stå öppen: sambolagen fångar automatiskt in alla fall när en ogift man och en
ogift kvinna bor tillsammans under äktenskapsliknande förhållanden. Den frågan
kan då framföras, om inle två sambor som båda vill ställa sig utanför såväl
lagstiftningen om äktenskap som regleringen i sambolagen bör ha möjlighet att
göra det i en eller annan form. Bl.a. kan ideologiska - en allmän motvilja mot
ingrepp i den privata sfåren - eller ekonomiska motiv tänkas ligga bakom en
önskan hos sambor att få bo ihop utan all behöva underkasta sig en lagreglering
av samlevnaden.

Remissförslaget ger inte någon möjlighet för sambor
att avtala bort tillämpning av sambolagen. I den mån sambornas motiv för att de
vill

Prop. 1986/87:1

Lagrådet

Sambolagen

361

undvika
lagreglering ligger enbart på det ekonomiska planet är emellertid att märka,
att samborna enligt förslaget redan före samlevnaden kan träffa giltigt avtal
om att lagens bodelningsregler inte skall gälla (5 §). Ett sådant avtal medför
att också föreskrifterna om de rådighetsinskränkningar som anknyter lill
bodelning sätts ur spel. Likväl gäller det undantaget att det inle är möjligt
att avtala bort bestämmelserna om rätt för en sambo att i vissa fall överta
bostadslägenhet (17 §; samma förhållande enligl 1973 års lag) med därtill
knutna rådighetsinskränkningar.

Med det här anförda har lagrådet velat peka på en
fråga - nämligen om det bör ges möjlighet för sambor alt genom avtal eller på
annat sätt ställa sig helt vid sidan av sambolagen - som kan böra uppmärksammas
under den fortsatta behandlingen av lagstiftningsärendet. Lagrådet finner frän
de synpunkter lagrådet har att beakta inle anledning att för egen del framföra
nägot förslag i frågan.

Utöver det nu anförda vill lagrådet här framställa
det förslagel att, av skäl som utvecklas under I § i fråga om den närmare
innebörden av begreppet sambo, i lagens rabrik - i linje med rubriken lill 1973
års lag — ordet ogifta förs in framför ordet sambor. (Jfr annan mening i denna
del av Hessler under 1 §.)

Prop. 1986/87:1

Lagrådet

Sambolagen

Wahlgren:

Jag
anser att lagrådets inledande synpunkter bör lyda pä följande sätt.

I lagrådsremissen har betonats att avsikten med
förevarande lagförslag inte är att åstadkomma vad som skulle kunna betecknas
som ett äktenskapsliknande system av lägre dignitet. Grundmotivet sägs i
stället vara alt lagstiftningen i begränsad utsträckning bör tillhandahålla
lösningar pä praktiska problem av juridisk art när det är särskilt påkallat för
atl skydda den svagare parten i etl samboförhållande.

Av lagrådsremissen framgår vidare att ca 80 procent
av alla samboende par är gifta. Det betyder med andra ord atl omkring 20
procent av alla samboende par skulle omfattas av den föreslagna lagstiftningen.
(Här bortses från vad de ännu inte kända ikraflträdandebestämmelserna kan komma
alt innehålla.)

Sant är att den föreslagna sambolagens bestämmelser
tar sikte huvudsakligen pä sambors egendomsförhållanden. Elt samboförhållande
kan komma lill stånd och upphöra ulan några som helst formaliteter. Ännu mindre
krävs offentligrätlslig medverkan. Redan på grund härav kan det tyckas alt den
föreslagna sambolagen har myckel litet med äklenskapslag-stiftning att göra.
Inte heller innehåller lagförslaget några bestämmelser motsvarande dem i 1 kap.
2 § ÄktB upptagna av innebörd att makar skall visa varandra trohet och hänsyn
samt gemensamt vårda hem och barn och i samråd verka för familjens bästa. Några
regler om underhållsskyldighet för samlevnadsparterna gentemot varandra finns
inte. Slutligen är i detta sammanhang värt alt anmärka att den föreslagna
sambolagsliftningen inte innehåller någon motsvarighet till reglerna i ÄktB om
äktenskapshinder (och därav följande effekter till följd av t.ex. tvegifte),
möjligen med

362

undantag för regeln att som sambo enligt sambolagen inte
räknas den som är gift.

1 den här diskuterade frågan om den
föreslagna sambolagens familjerättsliga karaktär knyter sig emellertid
intresset främst till en praktiskt sett mycket viktig ingrediens i
lagförslaget, nämligen det sätt på vilket rätt till viss egendom (bostad och
bohag) kan förvärvas. Oavsett att sambolagen enligt det i del föregående
berörda grundmotivet skall tillhandahålla "lösningar på praktiska problem
av juridisk art" är här fråga om förvärv av rätt till egendom på
familjerättslig grund, närmare bestämt till följd av samboende "under
äktenskapsliknande förhållanden" (se 1 § andra stycket i det remitterade
förslaget). Denna rätt - låt vara begränsad till viss egendom — företer mycket
stora likheter med institutet giftorätt.

Ofta hävdas i diskussioner på denna
punkt - och så görs även i remissprotokollet — att det här är fråga om ett
speciellt fenomen, nämligen att genom samlivet med gemensamt hushåll och
uppbyggandet av ett gemensamt hem en faktisk sammanflätning sker av sambornas
ekonomi. En sådan faktisk sammanflätning kan emellertid ske i alla former av
samboende och inte bara sådana som sker "under äktenskapsliknande förhållanden".
Från juridisk eller praktisk synpunkt synes såvitt jag kan se hinder inte
föreligga mot att göra förekomsten av "faktisk sammanflätning" ensam
lill grund för rätt till bodelning enligt regler av den typ som föreslagits i
sambolagen. Väl att märka är att del önskade skyddet för den svagare parlen då
kan åstadkommas i betydligt större utsträckning än vad som kan ske genom den
inskränkande anknytningen till rekvisitel "samboende under
äktenskapsliknande förhållanden". Bl.a. skulle förhållanden där någon av
samlevnadsparterna är gift liksom homosexuella förhållanden kunna falla in.

Det förefaller som om just
rekvisitel "samboende under äktenskapsliknande förhållanden" kan
vålla problem av olika slag. Mot bakgrand av den utbredning i samhället som
samlevnad i samboförhållanden har fått — enligt vad som tidigare redovisats
omkring 20 procent av alla samboende par — kan det synas som om vi här har att
göra med etl i full utveckling varande alternativ till familjebildning i
äktenskap. Hur framliden kommer att gestalla sig på detta område blir
emellertid i inte ringa grad beroende pä lagstiftarens hållning.

I detta sammanhang bör inte
förglömmas att frekvensen av familjebildning utanför det formella äktenskapels
ram i hög grad påverkas också av annan lagstiftning än den familjerättsliga.
Utformningen av regler om inle bara rättigheter (så l.ex. rätt till
bostadsbidrag, rätt lill familjebidrag vid värnpliklsQänstgöring, rätt till
studiestöd och rätt till socialQänst) utan också skyldigheter (exempelvis
skyldighet till återbetalning av studiemedel) samt inte minst skatteregler är
här av väsentlig betydelse. I den typ av regler varom här är fråga jämställs
samboförhållanden med äktenskap. (En annan sak är att förutsättningarna för att
betraktas som sambo inte är överensstämmande över hela fältet. Så t.ex. krävs i
vissa fall gemensamma barn. Krav på att samlevnadsparterna skall vara ogifta
finns inte över hela linjen.) Frågan huruvida samboendet sker "under
äktenskapsliknande förhållanden" torde ofta kunna bli av betydelse.

Prop.
1986/87:1

Lagrådet

Sambolagen

363

I de fall där fråga uppkommer huruvida samboendet
sker "under äktenskapsliknande förhållanden" eller ej blir -
åtminstone när det allmännas intressen kommer med i spelet - kontrollfrågan
väsenlhg. Uppenbarligen är det svårare - och många gånger förenat med kinkiga
avvägningar i frågor rörande tillåtlig grad av integritetskränkning — alt
kontrollera huravida samboende sker under äktenskapsliknande förhållanden
eller ej, än all konstatera huruvida etl äktenskap föreligger. En faktor från
vilken inte bör bortses i förevarande sammanhang är att just denna
konlrollsvårighet kan vara elt incitament alt undvika äktenskapet.

Ett spörsmål som kanske inte ligger direkt i
centram för uppmärksamheten i förevarande lagstiftningsärende men som ändå kan
vara av visst intresse att notera i sammanhanget är frågan om förhållandet
mellan familjerättslig lagstiftning utanför den rena äktenskapsrälten, dvs. ÄktB,
och Sveriges internationella åtaganden rörande vår äklenskapslagstiftning. I
princip synes denna fråga kunna tas upp till diskussion redan i detta
lagstiftningsärende eftersom närnligen grundrekvisitet för all sådan lagstiftning
torde vara givet genom rekvisitel "samboende under äktenskapsliknande
förhållanden".

Vid tiUkomsien av 1973 års lag om ogifta samboendes
gemensamma bostad synes de internationella aspekterna av lagen inle närmare ha
diskuterats. Den nyss berörda principfrågan kan tyckas ha uppstått redan då,
eftersom även denna lag för sin tillämpning föratsätter förhandenvaron av
"äktenskapsliknande samlevnad" (se 1 § första stycket). Här är
emellertid atl märka atl någon egentlig rätt lill annans egendom inte
förvärvades genom lagen, endast en rätt att mol lösen överta den andra
samlevnadspar-lens hyres- eller bostadsrätt. Vidare kan kanske anmärkas att
denna lag hade sin tyngdpunkt i den sociala omsorgen om barnens rätt lill en
bostad, se 1 § första stycket tredje meningen.

Beträffande Sveriges internationella åtaganden
rörande vår äktenskapslagstiftning är framför allt innehållet i två
internationella texter av intresse i förevarande sammanhang, nämligen artikel
16 i Förenta Nationernas allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna antagen
den 10 december 1948, och artikel 23 i den internationella konventionen om
medborgerliga och politiska rättigheter antagen den 16 december 1966.

Artikel 16 i Förenta Nationernas allmänna
förklaring om de mänskliga rättigheterna har följande lydelse.

1.
Fullvuxna män och kvinnor ha
rätt atl utan någon inskränkning på grund av sin ras, nationalitet eller
religion ingå äktenskap och bilda familj. De äga lika rättigheter vid
giftermål, under äktenskap och vid äktenskaps upplösning.

2.
Äktenskap må ingås endast med
de blivande makamas fria och fullständiga samtycke.

3.
Familjen är den naturiiga och
grundläggande enheten i samhället och äger rätt till skydd från samhället och
staten.

Prop. 1986/87:1

Lagrådet

Sambolagen

Artikel 23 i 1%6 års
konvention lyder.

364

1.
Familjen är samhällets
naturiiga och grundläggande enhet och är berättigad till samhällets och statens
skydd.

2.
Rätten för giftasvuxna män och
kvinnor att ingå äktenskap och bilda familj skall erkännas.

3.
Äktenskap skall ej ingås ulan
de blivande makaraas fria och fulla samtycke.

4.
Konventionsstaterna skall
vidtaga lämpliga åtgärder för att säkerställa makars likställighet i fråga om
rättigheter och ansvar vid äktenskapels ingående, under äktenskapet och vid
dess upplösning. Vid fall av upplösning skall ätgärder vidtagas för att
tillförsäkra barnen erforderiigt skydd.

Prop. 1986/87:1

Lagrådet

Sambolagen

De delar av de här återgivna texterna som tilldrar
sig uppmärksamhet är närmast kravet på fritt och fullt samtycke från de
blivande kontrahenternas sida till äktenskaps ingående. Frågan om fritt och
fullt samtycke som föratsättning för äktenskapsrattsliga reglers tillämpning
synes emellertid värd en särskild behandling även av andra skäl än förekomsten
av ifrågavarande internationella texter.

Den föreslagna sambolagen innehåller som framgår av
det föregående det elementet av familjerättshg karaktär som beslår i
möjligheter till förvärv av annans egendom grundat på samboende "under
äktenskapshk-nande förhållanden". 1 denna del är lagen dispositiv, dvs.
sambor kan genom skriftligt avtal bestämma alt de giftorättsliknande
rättsverkningarna av samboendel inle skall gälla för deras del. Emellertid är
del i praktiken inte så lätt atl komma ifrån sambolagens reglering. Ett
betydelsefullt element härvidlag är den omständigheten att samlevnadsparter
inte alllid vid varie tidpunkt under deras förhållande kan avgöra om de lever
under sambolagens hägn eller inte. Kravet på viss varaktighet av förhållandet
är här av vikt. Det är således snarare en rad objektiva omständigheter
-samlevnad av viss varaktighet under äktenskapsliknande förhållanden -än
parternas viljeförklaring som kan bli avgörande. Tydligt är t.o.m. att ett
samboförhållande kan ha förelegat trots att en av parterna inte anser sig
införstådd med det.

En lagstiftning innebärande en fullt utbyggd
parallellitet mellan äktenskap och samboförhållanden där den enda skillnaden
skulle vara frånvaron av offentligrätlslig medverkan för uppkomsten och
upplösningen av sam-boförhällanden torde inle vara förenlig med de
internationella texter som återgivits i det föregående. Om så långtgående
lagstiftningsåtgärder är emellertid inte alls fråga i föreliggande remiss.
Någon anledning alt anta atl den föreslagna sambolagen med dess trots allt
begränsade omfattning skulle stå i strid mot här angivna internationella
åtaganden finns således inte. De nyss angivna svårigheterna - inle minst för
samlevnadsparterna själva men även för utomstående, t.ex. borgenärer eller
samhället - atl avgöra om och när ett samboförhållande enligl lagen föreligger
måste emellertid ses som en olägenhet hos förslaget. Jag är naturligtvis
medveten om att de fall vari sådana svårigheter uppkommer inte torde bli
särskilt vanliga. I åtskilliga fall kan de dock inträffa, och bekymmersamt är
att de synes kunna drabba sådana som knappast är beredda härpå, t.ex. pensionärer
som på sin ålders höst flyttar ihop och har gemensamt hushåll utan närmare
funderingar kring begreppet "äktenskapsliknande förhållanden"

365

(som ju inom parentes sagt inte nödvändigtvis förutsätter
sexuellt samliv, se bl.a. bet. s. 138).

Till det nu sagda kan fogas en ytterligare synpunkt,
nämligen frågan vilken hänsyn som bör tas till de medelbara effekter för
samlevnadsparterna som den genom lagrådsremissen introducerade
"giftorättsliknande" rätlen lill egendom kan få. Som tidigare antytts
finns regler avseende samboende i åtskillig lagstiftning utanför den
familjerältsliga. Det är här ofta fråga om en redan laglekniskt utförd
likställighet mellan å ena sidan makar och å andra sidan dem som lever samman
under äktenskapsliknande förhållanden. En sådan uttrycklig likställighet
behöver dock inte alltid föreligga. Fråga kan i stället vara om rent faktiska
förhållanden, som får påverka utfallet, l.ex. rätt lill bistånd enligt 6 §
lagen (1980:620) om socialQänst. Redan hittills gällande förhållanden har gett
upphov till frågan om vilken betydelse den ekonomiska sammanflätningen av
samboendes egendom skall få vid bedömningen av den enskilde samboendes egen
ekonomi, se t.ex. rättsfallet RÄ 85 2:1. Den nu föreslagna sambolagen kan synas
förstärka den redan i praxis sålunda rådande uppfattningen att det åtminstone i
socialQänstsammanhang finns skäl alt beakta båda samlevnadsparternas ekonomi
och kanske föra över detta synsätt till andra områden. Detta skulle - ulan
särskilt stadgande i sambolagen - ge upphov till elt mer eller mindre
långtgående (ovisst hur långt för övrigt) ansvar hos en av samlevnadsparterna
för den andra i ekonomiskt hänseende. Synsättet all samlevnadsparterna har
ansvar för varandras ekonomiska situation är betecknande inom äklenskapsrätten
men har nog inle allmänt ansetts föreligga för samlevnadsparter utanför
äktenskapets ram. Mot bakgrand av det anförda uppkommer således frågan huruvida
det i samband med förevarande lagstiftning beträffande samboförhällanden inte
borde stå till buds en form för samboende "under äktenskapsliknande
förhållanden" helt utanför familjerättslig lagstiftning. Väl kan det
hävdas atl en sådan möjlighet — med undantag beträffande övertaganderätten enligl
17 § i det remitterade förslaget — redan kommer atl finnas genom den i 5 §
föreskrivna avtalsfriheten. Och beträffande nämnda 17 § innebär förslaget i
princip ingen förändring i rättsläget.

Den föreslagna sambolagen företer
emellertid i så måtto en förändrad bild i förhällande till situationen f.n. att
skyddsreglerna kompletterats med avsevärda rådighetsinskränkningar, se 18 § i
det remitterade förslaget. Egendom (t.ex. en bostadsrätt) som genom avtal
ställs utanför bodelning kan således just på grund härav förvandlas till
egendom som är underkastad övertaganderätl och på den vägen bli underkastad
rådighetsinskränkningar. Frågan om rådighetsinskränkningens omfattning synes
således kunna i vissa fall bli oklar för samlevnadsparterna (avtalsparterna).

Möjligheten att ställa sig helt
utanför den föreslagna sambolagen synes erbjuden endast den som redan är gift
eller som väljer att gifta sig formellt på annat håll. Att genom avtal kunna
helt sätta lagen ur funktion synes inle försämra de sociala skyddseffekter som
avses med lagen.

Av del anförda framgår att jag av
många skäl är kritisk till etl genomförande av förslaget lill sambolag.
Kritiken riktar sig särskilt mot användningen av rekvisitel "samboende
under äktenskapsliknande förhållanden"

Prop.
1986/87:1

Lagrådet

Sambolagen

366

som
förutsättning för rätt till förvärv av egendom, med ty åtföljande
inskränkningar av rådigheten till densamma. Härigenom väcks intrycket av att
sambolagen är en familjerättshg lagstiftning av äktenskapsrätislik-nande natur
för samboförhållanden såsom varande äktenskap av lägre dignitet, även om detta
uttryckligen förnekats i lagrådsremissen. Detta intryck förstärks av den
utbredning i samhället som denna samlevnadsform fått och det förhållningssätt
gentemot samlevnadsformen som statsmakterna hittills intagit och som
lagstiftaren med ett genomförande av sambolagen skulle komma att inta.

För dem som så vill står äktenskapet till buds. I
fråga om äktenskapsrälten har lagstiftaren gjort sig stor möda med att ta
hänsyn till jämlikhetsaspekter och bygga in skyddsmekanismer för svagare
parter. Formaliteterna för ingående av äktenskap är reducerade till elt
minimum och utformade enbart för att tillgodose det även internationellt
upprätthållna kravet på fritt och fullt samtycke från de blivande makarnas
sida. Alt vid sidan härav bygga upp ett lill sin natur likartat men
ofullsländigare skyddssystem, som dessutom träder i funktion under ovissare
förutsättningar och som har för samlevnadsparterna ovissare rättsverkningar,
synes mig sålunda diskutabelt.

Emellertid är frågan om ett genomförande av
sambolagen en politisk fråga. I denna del saknar jag anledning atl här framföra
andra synpunkter än sådana som föranleds av den juridiska granskningen. Dessa
synpunkter är - ehura som nyss nämnts kritiska till sitt innehåll - inte av den
art att de kan föranleda ett avstyrkande av sambolagen. Med den reservationen
att möjligheter bör öppnas för sambor att genom avtal helt kunna ställa sig för
egen del (här utesluter jag sålunda all lagstiftning lill skydd för deras barn)
utanför familjerättshg lagstiftning kan jag således godta lagförslagels
genomförande.

Beträffande lagrådets förslag till ändring av
lagens rabrik är jag ense med majoriteten.

Prop. 1986/87: 1

Lagrådet

1
§ sambolagen

I
§

Lagrådet
(Mannerfelt, Wahlgren och Rydin):

Förevarande
paragraf innehåller i första stycket en anvisning om lagens tillämpningsområde
och i andra stycket en definition av uttrycket sambor.

Även om användningen av termen sambor är en nyhet i
förhållande till 1973 års lag om ogifta samboendes gemensamma bostad är en
sådan användning likväl inte alldeles ny i svensk lagstiftning. Termen sambo
förekommer nämligen redan som beteckning på personer som sammanbor under
äktenskapsliknande former, se 11 § första stycket 1 lagen (1985:571) om
värdepappersmarknaden.

Ordet "sambo" har brakats även i ett
annat lagstiftningsärende vari lagrådet (i annan sammansättning) avgivit
yttrande den 19 december 1985. Detta ärende gällde förslag till lag om
näringsförbud (se prop. 1985/86:126).

När det gäller användning i lagtext av termen sambo
har hittills främst uppkommit frågan om termens avgränsning. Den definition som
i föreva-

367

rande sammanhang givits åt
uttrycket - se 1 § andra stycket i det remitte- Prop. 1986/87: 1 rade
förslaget - innebär atl med sambo avses i lagen en ogift kvinna och en
Lagrådet ogift man som bor tillsammans under äktenskapsliknande
förhållanden. 1 § sambolagen Med en sådan definition utesluts från inte
bara lagens tillämpningsområde utan även termens begreppsmässiga innehåll
samboende vari någon av parterna är gift på annat håll. En sådan snäv
tillämpning är sannolikt inte avsedd när det gäller det nyss omnämnda
stadgandet i 11 § första stycket I lagen om värdepappersmarknaden. Inte heller
är en sådan begränsad räckvidd avsedd i andra fall där särskild reglering av
samboendeförhällanden existerar, t.ex. i skattelagstiftningen. En huvudprincip
bör vara att i lagstiftningen - när inte uttryckligt undantag sker - begreppet
sambo får omfatta samtliga fall där en man och en kvinna lever samman under
äktenskapsliknande förhållanden.

En särskild fråga i delta sammanhang blir också vad
som bör förslås med kvalifikationen "under äktenskapsliknande
förhållanden".

I viss redan befintlig lagstiftning - se l.ex. 4
kap. 19 § utsökningsbalken - möter uttrycket "varaktigt sammanbor med
annan under äktenskapsliknande förhållanden". Se i förevarande hänseende
ocksä 5 kap. 6 § första stycket lagen (1976:380) om arbetsskadeförsäkring där
uttrycket "under äktenskapsliknande förhållanden" kvalificeras med
tidsbegreppet "sedan avsevärd tid". Etl skrivsätt av den art som
sålunda kommit till användning i utsökningsbalken och lagen om
arbetsskadeförsäkring ger vid handen att lidsfaktorn är av självständig
betydelse i förhållande till rekvisitel "äktenskapsliknande
förhållanden". Emellertid framgår av åtskilliga uttalanden i förarbetena
till förevarande lagförslag (bet. s. 138 f, lagrädsremissens specialmotivering
lill förevarande paragraf) atl kortvariga, mer eller mindre tillfälliga
förbindelser inte bör komma in under en lagstiftning för äktenskapsliknande
förhållanden. Detta torde givetvis äga sin giltighet i de flesta fall. Någon
gång torde dock kunna uppkomma spörsmålet vilken roll parternas egen
viljeförklaring bör spela i sammanhanget. Kan det visas all mannens och
kvinnans gemensamma uttryckliga vilja är att deras förhällande skall betraktas
som elt samboförhållande, torde detta i allmänhet . böra vara utslagsgivande
oavsett den faktiska varaktigheten av förhållandet när frågan föreligger för
prövning.

Vad lagrådet här anfört angående innebörden och
användningen av ordet "sambo" föranleder följande förslag till
ändring av bestämmelsen i remissförslagets andra stycke. Som en inledande
huvudregel föreskrivs atl sambolagen gäller när en kvinna och en man bor
tillsammans under äktenskapsliknande förhållanden. I anslutning därtill bör
lämpligen inom parentes anges att de båda parterna i etl sådant
samlevnadsförhållande är all beteckna som sambor. För att i enlighet med
remissförslaget giltigheten av lagen skall inskränkas till endast sådana sambor
som inte är gifta görs därefter undantaget, att lagen inle är tillämplig om
någon av samborna är gift. Bestämmelsen skulle i enlighet härmed få denna
lydelse: "Denna lag gäller när en kvinna och en man bor tillsammans under
äktenskapsliknande förhållanden (är sambor), dock ej om någon av dem är
gift."

I begreppet äktenskapsliknande förhållande får
anses ligga all fråga är

om en "monogam" förbindelse i den meningen att en person inte bör 368

kunna
leva i två samboförhållanden samtidigt. En sak för sig är att i vart fall det
först etablerade samboförhållandet blir underkastat sambolagens bestämmelser om
bodelning och utlösningsrätt i fråga om bostad och bohag.

Lagrådet
föreslår härutöver att första stycket i förevarande paragraf får utgå.
Lagförslagets rubrik ger vid handen att lagen gäller sambors gemensamma hem.
Eftersom stadgandet i förevarande stycke inte fyller någon funktion, är det
inte lämpligt att det tas in i lagen.

Prop. 1986/87: 1

Lagrådet

1
§ sambolagen

Hessler:

Jag
är av skiljaktig mening såvitt angår I § andra stycket och i anslutning härtill
i fråga om lagens rubrik.

Ordet - termen — sambor har väl egentligen ingen
annan rent lexikalisk betydelse än ordet sammanboende. Det är sålunda en
beteckning för (minst) två personer som har gemensam bostad. Liksom andra
termer som används i juridiskt språkbruk, t.ex. termen gåva, kan termen sambor
användas för att beteckna olika begrepp, där dock rimligen i alla bör ingå att
fråga är om personer som har gemensam bostad.

Nu är det fråga om lagstiftning rörande en bestämd
grapp av samboende personer, nämligen den för vilken det kännetecknande är alt
del rör sig om en man och en kvinna, som lever tillsammans under
äktenskapshknande förhållanden och som i och för sig skulle kunna ingå
äktenskap men av någon anledning ej velat underkasta sig de, låt vara numera
ytterst enkla formaliteter som gäller vid ingående av äktenskap. De är m.a.o.
inle gifta med varandra och inte heller med någon annan. Det är för denna grapp
som det har ansetts framstå som angeläget all tillhandahälla regler som hänför
sig till förhållandels upphörande och även att, liksom enligt gällande rätt,
ge vissa skyddsföreskrifter. Utanför räckvidden av bestämmelserna skall falla
andra former av samboende.

Del är möjligt att språkbruket kommer alt
stabilisera sig i den riktningen att termen sambor endast kan komma i fråga
beträffande sammanboende man och kvinna som lever under äktenskapsliknande
förhållanden; detta blir då termens lexikaliska betydelse. Helt säkert är detta
inte; sålunda har ju t.ex. i förevarande lagstiftningsärende föratsetts att som
sambor kan komma att betraktas två personer som lever tillsammans därför atl de
är homosexuella och som alltså inte kan sägas leva under äktenskapsliknande
förhållanden såsom denna term hittills uppfatlats.

Det är emellertid nu inte fråga om någon
lagstiftning där det finns behov att i ett sambobegrepp sammanfatta alla par av
man och kvinna som inle är gifta med varandra och för vilka det är
kännetecknande att de sammanbor och lever under äktenskapsliknande förhållanden
men där det saknar betydelse att båda eller någon av dem är gift med annan.
Det är inte säkert alt det över huvud blir behov av en sådan begreppsbildning
eller om man kan ha behov att i ett sambobegrepp inkludera sammanboende som
inle lever under äktenskapsliknande förhållanden. (Möjligen omfattas den nu
först angivna kategorin av termen sambor i värdepappersmarknadslagen. Helt

369

24 Riksdagen 1986/87. 1 saml. Nr 1

säkert
är väl detta dock inte. Saken synes inle ha blivit föremål för någon närmare
diskussion i förarbetena till den lagen.)

Efter
min mening finns det inte någon anledning att i förevarande lagstiftningssammanhang
prägla ett sambobegrepp som man inte nu har behov av. Det räcker med att ange
den - under alla omständigheter centrala - kategori av samboende på vilka lagen
är tillämplig och låta termen sambor beteckna det samboendebegrepp som sålunda
avses. En fördel med detta grepp kan vara att om ny lagstiftning som lar sikte
på samboendeförhällanden blir aktuell, det ges ett särskilt incitament att
överväga vilka kategorier lagstiftningen skall avse.

Jag har sålunda ingen invändning mol den föreslagna
lydelsen av andra stycket 1 §, ej heller mol lagens rabrik.

Jag
delar meningen att paragrafens första stycke kan ulgå.

Prop. 1986/87: 1

Lagrådet

2 § sambolagen

2§

Lagrådet:

Förevarande
paragraf första stycket är utformat med 7 kap. 4 § första stycket ÄktB som
förebild. Lagrådet har föreslagit all remissförslaget såvitt angår sistnämnda
bestämmelse omformuleras i vissa avseenden. Motsvarande ändringar bör göras i
förevarande paragrafs första stycke.

Sålunda bör stadgandet under I i stycket ges
avfattningen "fast egendom (alt. fastighet) som samborna eller någon av
dem äger och tomträtt som de eller någon av dem innehar, om byggnad som finns
på egendomen är avsedd som sambornas gemensamma hem och egendomen innehas
huvudsakligen för detta ändamål,". Punkt 2 bör ges avfattningen "byggnad
eller del av byggnad, vare sig den innehas med äganderätt, hyresrätt,
bostadsrätt eller annan rätt, om byggnaden eller byggnadsdelen är avsedd som
sambornas gemensamma hem och innehavet huvudsakligen tjänar detta
ändamål".

I
övrigt, såsom beträffande rätt lill byggnad på annans grund och däri ingående
nyttjanderätt lill mark, hänvisas till vad lagrådet anfört under 7 kap. 4 §
ÄktB.

3 §

I
denna paragraf definieras - sakligt i överensstämmelse med 7 kap. 4 § andra
stycket ÄklB - begreppet "sambors gemensamma bohag". En likartad
begreppsbestämning, denna gång beträffande "sambors gemensamma
bostad", finns i 2 § (jfr 7 kap. 4 § första stycket ÄktB).

Föreskrifterna i 5 § första stycket gäller egendom
som skall bodelas. Denna egendom beskrivs såsom sambornas "gemensamma
bostad och

bohag--- ,
om egendomen har förvärvats för gemensamt begagnande".

Villkorssatsen
"om egendomen har förvärvats för gemensamt begagnande" utesluter
således från bodelning (bortsett från fall enligt 16 §) sådant gemensamt bohag
som inte förvärvats för gemensamt begagnande.

Nu är det så, alt beträffande gemensam bostad som
inle förvärvals för gemensamt begagnande finns bestämmelserom övertaganderätt i
17 §. För

370

s. 371 Kontrollera mot PDF

övertaganderätten
krävs där att fråga skall vara om egendom som inte ingår i bodelning.

Någon motsvarande reglering beträffande gemensamt
bohag finns inle. Vad som slutligen skall hända med sådant gemensamt bohag som
inle är förvärvat för gemensamt begagnande är inte utsagt i lagen. Med hänsyn
till den begreppsbestämning som görs i 3 § synes emellertid allt slag av gemensamt
bohag - och alliså även sådant som inle förvärvals för gemensamt begagnande -
omfattas av 23 § (rätt att övergångsvis efter en separation fä nylQa gemensamt
bohag).

Nämnda 23 § har utformats med 14 kap. 8 § ÄktB som
förebild. Enligt 14 kap. 8 § ÄktB omfattar makes nyttjanderätt i motsvarande
situation allt den andra makens bohag som finns i bostaden och således inte
bara vad som är gemensamt. Lagrådet finner anledning all påpeka — något som
inte så klart framgår av vare sig lagtext eller motiv - atl sambor har
anledning alt räkna med tre kategorier av bohag: 1) gemensamt bohag som har
förvärvats för gemensamt begagnande, 2) annat gemensamt bohag saml 3) övrigt
bohag. Denna uppdelning kan förefalla mycket komplicerad. Lagrådet finner dock
inte anledning att framlägga något ändringsförslag.

Prop. 1986/87:1

Lagrådet

5 § sambolagen

5§

Denna
paragraf kan sägas vara den centrala bestämmelsen i sambolagen. Det är här som
huvudtanken bakom den nya lagstiftningen kommer till uttryck, nämligen att en
sambo vid samboförhållandets upplösning har en giftorättsliknande rätt till
delning av sambornas gemensamma bostad och bohag, dock endast i den mån
egendomen har anskaffats för gemensamt begagnande.

Det kan ofta vara vanskligt atl avgöra, om etl
samboförhållande i lagens mening skall anses föreligga eller ej. Hur frågan
skall bedömas har berörts i remissprotokollets allmänna motivering (avsnitt
2.6.2) och i specialmotiveringen till 1 §. Lagrådet vill i anslutning till
förevarande paragraf la upp frågan i ett par speciella hänseenden.

Till att böria med kan då konstateras all det i
remissprolokollel påpekas, att tidpunkten för inledandet av samlevnaden ibland
kaa behöva fastställas mera noggrant. Om partema inte kan komma överens om
lidpunkten bör, sägs det, den dag då samborna har kyrkobokförts på gemensam
adress kunna användas som rätt datum, om inte övriga omständigheter talar i
annan riktning.

I anslutning härtill vill lagrådet anmärka alt del
trots det sagda många gånger kan vara svårt att fastställa en lidpunkt, dä ett
samboförhållande i lagens mening skall anses vara inlett. En viss - osäkert
vilken - varaktighet på förhållandet mellan kontrahenterna föratsätts för att lagens
krav skall vara uppfyllt (jfr specialmotiveringen till I § andra stycket).
Osäkerheten i detta hänseende medför att sambolagens regelsystem, som ju
automatiskt skall bli gällande på samboförhållanden, kanske kan komma all bli
tillämpligt på en samlevnadspart som inle alls är införstådd med det. Det måste
betecknas som en brist atl en person som har böriat bo ihop med en annan inte
alllid skall kunna med bestämdhet förutse, om och när den

371

s. 372 Kontrollera mot PDF

uppkomna
relationen med den andre skall anses ha nått den punkt då sambolagen slår till.
Mot denna lösliga ordning kan ställas vad som gäller i fråga om äktenskap. Där
finns en klar tidpunkt för uppkomsten av rättsförhållandet mellan parterna,
nämligen vigseln.

Väl
sä viktigt som att kunna bestämma tiden för inledandet synes vara alt kunna
fastställa om och vid vilken tidpunkt ett samboförhällande har upphört. Denna
fråga har avgörande betydelse när det gäller tillämpningen av förevarande
paragraf. Samma problematik möter i flera andra bestämmelser i sambolagen, se
t.ex. 7 § första stycket ("när samboförhållandel upphörde") och 14 §
("den dag då samboförhållandet upphör"). 1 anslutning härtill kan
också nämnas del i motiveringen till 6 § gjorda uttalandet atl, när bodelning
har begärts, varie sambos tillgångar och skulder skall upptecknas sådana de var
när samlevnaden upplöstes. Även vid tillämpning av förslaget till ändring i ÄB
har frågan stor betydelse, se bl.a. Il kap. 8 § ("samboförhållandet har
upphört före testators död"). När det gäller äktenskap är regleringen
alldeles klar: upplösning sker genom den ena makens död eller genom
lagakraflvunnen dom på äktenskapsskillnad. I det fallet alt ett oomtvistligt
samboförhållande upphör genom atl en av samborna dör behöver någon tvekan i det
berörda hänseendet inte uppkomma; samboförhållandet upplöses genom dödsfallet.
Men i andra fall kan det vara svårt att avgöra, om och — mera exakt - när etl
samboförhållande skall anses upplöst. Någon bestämd tidpunkt såsom vid
äktenskapsskillnad erbjuds inte. Detta måste ses som en svaghet i den
föreslagna ordningen. Visserligen bör man kunna räkna med att flertalet fall
inte kommer atl välla bekymmer i praktiken (jfr bel. s. 253 f och s. 256 f).
Parterna torde sålunda i allmänhet vara överens i saken. Problemet kan f.ö.
sägas föreligga redan när del gäller tillämpningen av 1973 års lag om ogifta
samboendes gemensamma bostad (se lagens I §). Frågans räckvidd ökar emellertid,
om den föreslagna utvidgade sambolagsliftningen genomförs.

Det är risk för att framdeles tvist i en del fall
kan uppstå i frågan huruvida elt samboförhållande skall anses ha upphört eller
ej. Man kan l.ex. tänka sig den situationen att två sedan länge samboende
personer på grund av uppkommen konflikt mellan dem har flyttat isär "på
prov". Elt annat exempel är att två sambor har börjat bo på skilda häll
till följd av att en av dem i sitt arbete har fått en placering på annan ort,
kanske utomlands. Om den ena sambon i etl sådant läge som nu angetts skulle råka
avlida, kan det bh tvist om vilket statusförhållande som egentiigen rådde vid
liden för dödsfallet. I här berörda och andra oklara fall kan det bli
nödvändigt med omfattande och ömtålig utredning för att få underlag för
prövningen av om samboförhållandel kan anses ha upphört eller ej; som framgår
av remissprolokollel kan kyrkobokföringsadressen inte vara ensamt avgörande.
Även om elt fylligt utredningsmaterial skulle förebringas, kan själva
bedömningen av om - och vid vilken tidpunkt - samboförhållandet skall anses
upplöst vara en mycket grannlaga uppgift.

Ett problem som har visst samband med nu behandlade
förhållanden är följande. Av paragrafens inledning framgår att bodelning skall
ske "när etl samboförhållande upphör". Del citerade uttryckssättet
klargör att förhäl-

Prop. 1986/87:1

Lagrådet

5 § sambolagen

372

s. 373 Kontrollera mot PDF

landets
upphörande utgör den utlösande förutsättningen för att bodelning skall äga rum.
Under föredragningen har lagrådet erfarit att de citerade ordalagen är avsedda
att förmedla ytterligare en upplysning, nämligen alt det är egendomsläget på
upphörandedagen som skall läggas till grund vid bodelningen (jfr
specialmotiveringen till 6 §). I klarhetens intresse bör denna tanke uttryckligen
framgå av lagtexten. Där bör därför i en ny mening i slutet av första stycket -
efter mönster av 10 kap. I § andra stycket (9 kap. 2 § enligt lagrådets
förslag) förslaget lill ÄktB - göras ett tillägg av den lydelse som framgår
nedan.

Enligt det remitterade förslagel gäller inte någon
lidsbegränsning för framställande av sådan begäran som avses i första meningen
av första stycket i förevarande paragraf (annorlunda enligt andra meningen).
Delta kan länkas få mindre lyckade konsekvenser i fall då det - trots den i
specialmotiveringen gjorda rekommendationen att begäran om bodelning skall
framställas i nära anslutning till samboförhållandeis upplösning - har dröjt
länge innan sådan begäran görs. Såvitt nu kan bedömas torde likväl någon
särskild preklusionsfrist, ehuru i och för sig önskvärd, inte vara alldeles
nödvändig.

I den förevarande paragrafens första stycke
föreskrivs i andra meningen att, om en sambo avlider, begäran av den
efterlevande sambon om bodelning skall framställas senast då bouppteckning
förrättas. Enligt vad som upplysts vid föredragningen inför lagrådet är regeln
avsedd att vara tilllämplig även i det fallet alt samboförhållandet redan hade
upphört, när dödsfallet inträffade, men bodelning ännu inte hunnit äga rum. Här
är fråga om en situation som - låt vara ovanlig — kan kräva viss uppmärksamhet
även i fråga om andra regler beträffande elt samboförhållande än den här
diskuterade. Sålunda finns anledning att beakta fallet vid tillämpning av 12 §
i förevarande lagförslag (lagrådet återkommer vid nämnda paragraf lill
ifrågavarande spörsmål) samt vid tilllämpningen av 3 kap. 7 §, 18 kap. 1 §, 20
kap. 2 §, 4 § tredje stycket och 6 § liksom 23 kap. 1 § i förslaget lill
ändring i ÄB.

Med beaktande av det anförda och med vissa
redaktionella jämkningar i övrigt föreslår lagrådet att första stycket i 5 §
sambolagen ges denna lydelse:

"När ett samboförhällande upphör, skall pä
begäran av någon av samborna deras gemensamma bostad och bohag, om egendomen
har förvärvats för gemensamt begagnande, delas mellan dem genom bodelning.
Avlider en sambo, skall begäran av den efterlevande sambon om en sådan
bodelning framställas senast när bouppteckningen förrättas. Bodelning skall
göras med utgångspunkt i egendomsförhållandena den dag när samboförhållandet
upphör."

Enligt motiveringen till andra stycket kan ett
avtal om alt fördelningsreglerna inle skall gälla ingås/öre eller under
samlevnaden. Del är emellertid inte otänkbart atl samborna även efter
upplösning av samlevnaden i klarhetens intresse kan vilja träffa bindande
avtal om att regleringen i första meningen av första stycket inte skall gälla.
En sådan möjlighet synes böra stå dem till buds.

I
sak är beträffande andra stycket att anföra följande. I den allmänna

Prop. 1986/87: 1

Lagrådet

5 § sambolagen

373

motiveringen
(avsnitt 2.6.3) anförs närmare synpunkter av innebörd, i korthet, att sambor
bör ha möjlighet att genom avtal ordna sina egendomsförhållanden på det sätt
som de gemensamt önskar. I enlighet härmed öppnar remissförslaget sådan
möjlighet för sambor. Del blir fritt fram för dem att genom avtal frigöra sig
från de regler om delning av bostad och bohag som lagförslagets 5-11 §§
innehåller. En gräns för avtalsfriheten är dock avsedd att gälla. Reglerna om
övertaganderält till bostadslägenhet -17 § — anses böra vara tvingande (avsnitt
2.6.3 och specialmoliveringen till 5 § andra stycket). Att 17 § är avsedd att
vara tvingande kan anses vara antytt genom atl 5 § andra stycket erbjuder avtalsfrihet
i fråga om bodelningsreglerna och - motsatsvis - skulle man härav kunna sluta
sig till att lösningsrältsregeln i 17 § ej kan avtalas bort. (Beträffande
svårigheterna att bedöma om en lagregel är tvingande, se Grönfors uppsats i
Festskrift till Nial s. 204 f.)

I anslutning till andra stycket av förevarande
paragraf kan den frågan ställas, om parterna inför elt förestående
samboförhållande eller under dettas bestånd skulle kunna avtala att om
samboförhållandet skulle upphöra bodelning skall ske t.ex. på del sättet atl
vardera parten skall fullt ut behålla den egendom som parten äger. Det skulle
m.a.o. bli fråga om ett slags föravtal som ingåtts för den eventualiteten — för
partema kanske högst sannolik — atl samboförhållandel upphör genom separation.
Om elt sådant avtal blev bindande mellan samborna, borde del måhända få den
konsekvensen atl 17 § i förslaget med dess bestämmelser om rätt till
övertagande i vissa fall av gemensam bostad skulle sättas ur spel; fråga blev
ju i det tänkta fallet inte om egendom som "inte ingår i bodelning".

I belänkandet (s. 257) förefaller det anses att
föravtal mellan sambor inle skulle kunna fylla någon funktion. I och för sig är
det väl dock inte helt säkert atl elt sådant föravtal utan vidare skulle bli
ogiltigt. Del kan erinras om att föravtal mellan makar utan stöd av direkt
lagbestämmelse ansetts under vissa föratsättningar gällande.

Det skulle kanske också kunna sägas ligga i linje
med själva samboförhållandets idé alt parterna skulle kunna ingå avtal som hade
den verkan att inga som helst rättsverkningar av förhållandet kvarstod sedan
förhållandet upphört. Ett avtal av ifrågasatt slag skuhe emellertid tydligen
främst fä den konsekvensen atl övertaganderätlen enligt 17 § eliminerades;
detta skulle kanske vara det egentliga syftet med avtalet.

Bestämmelseraa i nämnda paragraf är dock socialt
betingade och avser alt bereda skydd för en svagare part. Del är väl därför
möjligt atl elt avtal av nyss berört slag, även om det i och för sig tillades
giltighet, likväl inte skulle tillåtas föranleda all 17 § sattes ur spel (jfr
36 § avtalslagen).

Lagrådet vill i anslutning till förevarande
paragraf till sist ta upp en rabrikfråga. Underrabriken lill paragrafen jämte
efterföljande 6-13 §§ är i det remitterade förslaget "Fördelning av det
gemensamma hemmet genom bodelning". Nästföljande avsnitt, omfattande 14
och 15 §§, har underrabriken "Förfarandel vid bodelning". Sistnämnda
rabrik är mindre träffande i det atl 15 § inte gäller förfarandet vid
bodelning utan verkan av bodelning (jfr 13 kap. ÄklB). Enligt lagrådets mening
bör samtiiga här

Prop. 1986/87: 1

Lagrådet

5 § sambolagen

berörda
paragrafer, sålunda 5-15 §§, lämpligen sammanföras under en Prop. 1986/87:
1

gemensam underrubrik lydande kort och gott "Bodelning". Lagrådet

7 § sambolagen

Wahlgren:

I anslutning lill vad lagrådet anfört under förevarande
paragraf vill jag som ett tillägg erinra om vad jag anfört under de inledande
synpunkterna i lagrådets yttrande.

7§

Lagrådet:

När det i denna och efterföljande paragrafer talas om
bostad och bohag, avses endast sådan bostad och sådant bohag som enligt 5 §
skall bli föremål för bodelning. Detta får, med viss tvekan, anses framgå tillräckligt
tydligt av sammanhanget.

Lika väl som i fråga om ÄktB är det
till förebyggande av osäkerhet och missförstånd angeläget att de personliga
pronomina "han eller hon" undviks i lagtexten, när syftningen i
själva verket bara gäller en bestämd sambo (se vad lagrådet yttrat härom vid 2
kap. I § ÄktB). Orden "han eller hon" i första stycket bör därför
ersättas med "den sambon".

Andra stycket bör, i linje med det
remitterade förslaget till lydelse av 9 kap. 6 § samt 11 kap. 2 § andra stycket
och 7 § andra stycket ÄktB -och med beaktande av lagrådets jämkningsförslag
beträffande dessa bestämmelser - lyda:

"För sådana fordringar mot en
sambo som inte är förenade med särskild förmånsrätt i bostaden eller bohaget
och som inle heller pä annat sätt är atl hänföra till angivna egendom skall
sambon få täckning ur bostaden och bohaget endast i den mån betalning inte kan
erhållas ur annan egendom."

Anmärkas bör att såsom fordran mot
en sambo är atl räkna också fordran mot sambon på grand av borgen eller ställande
av pant för tredje mans skuld.

Här kan vidare erinras om vad lagrådet anfört under 20
kap. 4 § ÄB.

9§

I samklang med vad lagrådet föreslagit beträffande
motsvarande reglering i 12 kap. 1 § ÄktB föreslås alt - utan atl någon saklig
ändring av remissförslaget avses - som etl första stycke i nu förevarande
paragraf upptas bestämmelser av följande lydelse:

"Om vid bodelning en
andelsberäkning enligl 5-8 §§ skulle vara oskälig med hänsyn särskilt till den
tid samboförhållandet har varat men även till sambomas ekonomiska förhållanden
och omständigheterna i övrigt, skall andelarna jämkas. Den sambo lill vars
förmån jämkning sker får därvid ej tillföras högre värde än som motsvarar den
sambons egendom."

När del i slutet av andra meningen
i stycket talas om "den sambons

egendom" avses därmed - i enlighet med systematiken i del remitterade 375

s. 9 Kontrollera mot PDF

förslaget
(jfr orden "sin egendom" i slutet av första meningen av 9 § i
remissförslaget) - endast sådan egendom som ingår i bodelningen.

Med hänvisning till nämnda 12 kap. I § ÄktB föreslår
lagrådet vidare att i ett andra stycke av förevarande paragraf föreskrivs
följande:

"Om vid bodelning en sambo är
försatt i konkurs eller det finns andra särskilda skäl att inte dela sambornas egendom,
skall vardera sambon som sin andel behälla sin egendom."

Även i fråga om detta stycke gäller
att med "sin egendom" avses bara sådan egendom som omfattas av
bodelningen.

Prop.
1986/87: 1

Lagrådet

10 § sambolagen

10 §

Av samma skäl som lagrådet anfört under 11 kap. 7 § ÄktB
förordar

lagrådet att i förevarande paragrafs andra stycke sker följande omformu

lering: "Svarar egendomen för fordran som är - - - från ansvar för

fordringen elieratt---- särskild värd."

I specialmotiveringen till
paragrafen uttalas alt övertaganderätten för gifta inte omfattar egendom som är
enskild till följd av villkor vid gåva eller i testamente. Det får därför, sägs
det vidare, anses oskäligt atl sådan egendom skulle kunna övertas så länge
parterna endast lever samman som ogifta.

Att nu angiven grundsats kommer till uttryck endast
motivledes, torde -ehuru remissförslaget i vad det gäller ÄktB har särskild
föreskrift som medför att testalorers och givares viljeförklaringar skall
respekteras - fä anses godtagbart. I själva verket föreligger ett ännu starkare
skäl än det i remissprotokollet anförda för att egendom, som enligt förbehåll
av nyss angiven art skall vara mollagarens enskilda, blir undantagen från
övertaganderätt. Sådan egendom kan nämligen inte i 5 §:s mening anses förvärvad
för gemensamt begagnande (jfr bet. s. 143). Substitut för sådan egendom kan
däremot sägas vara förvärvat för gemensamt begagnande. Men mot övertagande i
dylikt fall kan tänkas att sådan oskälighelsaspekl som remissprolokollel
framför kan spela in.

11 §

Med hänvisning lill de ändringsförslag som lagrådet har
framställt vid den motsvarande regleringen i 11 kap. 8 och 9 §§ ÄklB föreslår
lagrådet att förevarande paragraf ges följande lydelse:

"En sambo har rätt att i
stället för att lämna egendom till den andra sambon betala motsvarande belopp i
pengar. Om godtagbar säkerhet ställs för betalningen, kan sambon få skäligt
anstånd med denna, dock högst sex månader om ej samborna enas om annat eller
särskilda skäl föreligger. Lämnas inte någon betalning, har den andra sambon
rätt att så långt det är möjligt få sådan egendom som inte är uppenbart
olämplig för den sambon.

Om en sambo övertar bostad eller
bohag mot avräkning och inte tillgodoser den andra sambon med egendom ur det
gemensamma bohaget, skall den övertagande sambon betala motsvarande belopp i
pengar. Om godtagbar säkerhet ställs för betalningen, kan sambon fä skäligt
anstånd med

376

denna, dock högst sex
månader om ej samborna enas om annat eller särskilda skäl föreligger."

Med
"egendom" avses i paragrafen endast sådan egendom som ingår i
bodelningen.

Prop. 1986/87:1

Lagrådet

12
§ sambolagen

12
§

I
förevarande paragrafs första stycke föreskrivs i det remitterade förslaget alt,
om samboförhållandet upphör genom den ena sambons död, bestämmelserna i lagen
gäller endast till förmån för den efterievande sambon.

Berörda bestämmelse synes ha fått en nägot för
generell avfaltning. Såvitt motiven utvisar har vad som skall gälla endast till
den efterlevande sambons förmån tänkts vara allenast de bestämmelser som är av
grandläggande skyddskaraktär. Sålunda framgår av remissprotokollets
specialmotivering till förevarande paragraf att den avlidna sambons arvingar
och testamentstagare inte skall kunna åberopa delningsreglerna i lagen för att
erhålla förmåner på den efterlevande sambons bekostnad och att de ej heller
skall fä rätt att överta bostad enligt 17 §. Av betänkandet framgår alt
föreslagen behovsprövning som avses äga ram efter en sambos död kan ske endast
till förmån för den efterlevande (bet. s. 427 f, jfr s. 152 f). Den
behovsprövning som därvid åsyftas är uppenbarligen den som i remissförslaget
behandlas i 10 och 17 §§. Ytterligare är att notera att av remissprolokollets
specialmotivering till 5 § första stycket framgår att den i sist sagda
bestämmelse föreskrivna rätten för envar sambo all begära bodelning skall, när
dödsfall inträffat, tillkomma endast den efterlevande sambon, ej den avlidnes
rättsinnehavare.

Såvitt lagrådet kunnat finna är det just de nu
berörda reglerna som man vid lagförslagets utarbetande haft i åtanke när del
gällt atl fastställa vad som skall gälla endast lill förmån för den
efterlevande sambon; därtill kommer givelvis den uttryckliga regeln i 12 §
andra stycket.

Men sambolagen erbjuder tillika exempel på
reglering som otvivelaktigt icke är avsedd atl gälla endast till den
efterlevande sambons förmån. Särskilt framträdande är härvid
gäldsläckningsregeln i 7 § när det gäller vad lagrådet under 20 kap. 4 §
ÄB-förslaget benämnt "enskild skuld" - av sistnämnda lagrum framgår
klart att gäldsläckningsregeln i 7 § sambolagen inle gäller endast till förmän
för den efterlevande sambon utan även för den avlidna sambons övriga
dödsbodelägare. Ytterligare kan den föreslagna bestämmelsen möjligen inge en
efterlevande sambo missuppfattningen alt för denne inte gäller några rådighetsinskränkningar
ens i fall när bodelning skall ske. Atl begränsningar i handlingsfriheten för
den efterlevande sambon kommer att föreligga följer av de föreslagna reglema i
ÄB för del fall att bodelning begärts av den efterlevande sambon.

Av remissförslagets utformning av första stycket i
förevarande paragraf skulle vidare kunna utläsas, alt en avliden sambos
arvingar eller universella testamentstagare inle skulle ha rätt att påkalla
jämkning enligt 9 §. En sådan ordning torde dock inte vara avsedd och är inte
heller sakligt motiverad i belysning av motsvarande reglering i ÄktB, enligl
vilken en avliden makes arvingar och universella testamentstagare torde ha rätt
att

377

begära
jämkning; se 12 kap. 1 § jämförd med 9 kap. 2 § (4 § enligt lagrådets förslag).

Skäl synes också saknas för att den rätt som
tillkommer en sambo enligt 11 § första stycket i remissförslaget inte skall
kunna göras gällande även av en avliden sambos arvingar och universella
testamentstagare.

Mot bakgrunden av det anförda förordar lagrådet en
viss precisering av förevarande 12 § första stycket. Bestämmelsen kan länkas
utformad på följande sätt:

"Om en sambo avlider, gäller bestämmelserna om
rätt att begära bodelning och om rätt att överta bostad eller bohag endast
till förmån för den efterlevande sambon."

Formuleringen av inledningssatsen är betingad av
all enligt vad som upplysts under föredragningen inför lagrådet regleringen är
avsedd att omfatta även fall när ett samboförhällande har upplösts före
dödsfallet men bodelningen då ännu inle blivit förrättad, jfr vad lagrådet
anfört vid 5 § i förevarande lagförslag och-vid 3 kap. 7 § Qärde stycket i
förslaget till ändring i ÄB.

Prop. 1986/87:1

Lagrådet

14
§ sambolagen

14
§

Till följd av vad
lagrådet föreslagit beträffande uppbyggnaden av 9 kap. ÄktB bör förevarande
paragrafs hänvisning avse 9 kap. 4, 6, 8 och 9 §§. Hänvisningarna till
ÄktB-bestämmelserna kompletteras med anvisning att vad som i ÄktB sägs om makar
skall gälla sambor. I sistnämnda anvisning får anses ligga all i enlighet med 9
kap. 2 § ÄktB (4 § enligt lagrådets förslag) avliden sambos arvingar och
universeUa testamentstagare är av-lalskontrahenler vid bodelningsavtal med efterlevande
sambo.

16
§

I
fråga om möjligheterna till bodelning likställs enligt förevarande bestämmelse
med gemensam bostad och gemensamt bohag som förvärvals för gemensamt brak sådan
egendom som samborna innehar med samägande-rätt. Om samborna avtalat om det,
skall alltså reglerna om bodelning i 5 § första stycket tillämpas beträffande
den samägda egendomen även om denna inte är av sådan art som anges i 5 § (dvs.
viss bostad och visst bohag). Även de flesta av de om bodelning i det
föregående av lagen givna reglerna blir tillämpliga.

Som skäl för denna bestämmelse i 16 § har i den
allmänna motiveringen endast anförts atl man genom att förfarandet med
bodelning skulle tillämpas skulle kunna undvika det opraktiska förfarandet
enligt samäganderätlslagen. Av framställningen synes framgå, atl fråga är om
en bestämmelse som har sin motsvarighet i de sakkunnigas förslag. Uttalanden
av denna innebörd görs av de sakkunniga på flera ställen i den allmänna
motiveringen, bl.a. s. 252 f. I lagtexten förefaller emellertid tanken ej ha
genomförts, se de sakkunnigas förslag lill ÄktB 19 kap. 3 §, jfr även förslagel
lill ändring i samäganderätlslagen 19 §. Av 19 kap. 5 § i de sakkunnigas förslag
till ÄktB kan möjligen molsältningsvis slutas att bodelning skulle

378

kunna
ske av annat än egendom som utgör bostad och bohag. Bestämmelsen synes
emellertid efter ordalagen bli tillämplig på all sambornas egendom, sålunda
inte endast sådan som innehas med samäganderätt.

I remissförslaget gäller möjligheten att dela genom
bodelning helt klart -utöver vad som framgår av 5 § — endast samägd egendom.
Enligt lagrådets mening är en sådan regel alldeles godtycklig. Del finns inga
sakliga skäl varför viss egendom endast därför atl den innehas med
samäganderält skall kunna delas mellan samborna genom bodelning, medan
beträffande annan egendom — som inte är bostad eller bohag anskaffat för
gemensamt begagnande - allmänna förmögenhetsrättsliga principer och regler
skall gälla såvitt avser övergång av äganderätt etc. mellan dem.

Ej
heller synes det åberopade skälet - att man bör få möjlighet alt undvika det
"opraktiska förfarande" som samäganderättslagen stadgar för
upplösning av förhållandel, försäljning på offentlig auktion - särskilt bärande.
Om samborna är eniga, vilket ju föratsätts för tillämpning av 16 §, torde de
vara oförhindrade att avtala om vilken förmögenhetsrättslig form som helst för
upplösning av samäganderätten, jfr 6 § samäganderätlslagen.

Det kan också frågas om inte den föreslagna regeln
kan åstadkomma svårigheter vid tillämpning av vissa regler i UB, såsom 8 kap. 8
§, jfr Walin m.fl., Utsökningsbalken s. 251 not 1.

Av anförda skäl, särskilt på grund av den
godtycklighet som synes prägla bestämmelsens resultat, avstyrker lagrådet att
den las upp i lagen. Om paragrafen utgår, bör även rabriken före paragrafen
utgå.

Godlages lagrådels förslag får paragrafnumreringen
i det följande ändras. Ändring behöver även ske i vissa paragrafhänvisningar
som där förekommer.

Om 16 § anses böra behällas, torde hänvisningama i
första stycket andra meningen böra kompletteras med 13 § andra stycket.

Prop. 1986/87:1

Lagrådet

17
§ sambolagen

17 §

Lagrådet
föreslär atl första styckets första mening jämkas redaktionellt i

enlighet med följande lydelse: "Innehar den ena sambon den gemensamma

bostaden med hyresrätt eller bostadsrätt och ingår egendomen inte i bo

delning, har den andra sambon rätt atl överta den när samboförhållandel

upphör, om den sambon bäst behöver anses skäligt."

I
andra stycket bör orden "han eller hon" utbytas mot
"sambon".

Med
anledning av föreskriften i sista meningen av tredje stycket vill lagrådet
anföra följande. Bestämmelser om anstånd med betalning såvida säkerhet ställs
finns i 11 kap. 8 och 9 §§ förslaget till ÄktB samt i 11 § förevarande
lagförslag. I specialmotiveringen till förstnämnda bestämmelse har uttalats
atl om makarna inte är ense om tiden för anståndet längre tid än sex månader
inte bör komma i fråga. Med anledning därav har lagrådet uttalat att en så
preciserad anvisning borde upptas i lagtexten; lagrådet har framlagt etl
förslag till komplettering av lagtexten i paragrafens första stycke i
överensstämmelse härmed. Motsvarande komplelteringsförslag har gjorts till 11
kap. 9 § ÄktB och till 11 § sambolagen.

Något
uttalande i specialmotiveringen till förevarande tredje stycke av

379

17 § angående
ansfåndslidens längd har inte gjorts. Del är tänkbart att här i viss män andra
synpunkter gör sig gällande än i de förut berörda fallen. Om emellertid avses
att även i det förevarande fallet en sexmänaderstid bör gälla för
anståndslidens längd, torde motsvarande komplettering som föreslagits
beträffande de nämnda bestämmelserna i ÄktB och i denna lag böra ske även i nu
förevarande fall.

Prop. 1986/87: 1

Lagrådet

18
§ sambolagen

18
§

Inskränkningarna
i sambos förfoganderätt hänför sig enligt remissförslaget i första hand till
egendom som "skall ingå i bodelning". Härtill vill lagrådet anmärka
att frågan huravida egendomen "skall" ingå i bodelning enligl 5 §
inte blir klar förrän "när samboförhållandel upphör" och någon av samborna
begär bodelning. När en ifrågasatt avhändelse, nytQanderältsupplå-telse etc.
skall företas, kan ägarsambon sålunda inte med säkerhet veta, huravida
bodelning över huvud taget kommer alt ske mellan samborna. Med tanke på de i 20
§ närmare angivna konsekvenserna av att förfogandel skett ulan
"erforderligt" samtycke eller tillstånd synes denna ordning inle
tillfredsställande.

Det förefaller enligt lagrådels mening nödvändigt
att en formulering väljs som gör det möjligt för ägarsambon alt redan vid
lidpunkten för del ifrågasatta förfogandet veta, om samtycke av den andra
sambon skall fordras eller ej. Av vikt är naturligtvis också att sambons
medkonlrahent har sådan vetskap.

En möjlighet är då att stadgandet anges avse
"bostad som, om bodelning kommer till stånd mellan samborna, skall ingå i
bodelningen eller som ...". En annan möjlighet är att det avsedda objektet
anges som "bostad som förvärvats för gemensamt begagnande". Mot
sistnämnda lokution, som närmast svarar mot de sakkunnigas förslag (se 19 kap.
2 § första stycket i det förslaget), skulle kunna invändas atl därmed även
skulle komma atl omfattas det fall att avtal enligt 5 § andra stycket träffats
mellan samborna om att bodelning ej skall ske. Ett sådant avtal kan väl
emellertid uppfattas som likvärdigt med alt eventuellt behövligt samtycke
lämnats av den andra sambon.

Även beträffande sådan bostad som avses i 17 § är
remissförslagets lagtext enligl lagrådels mening behäftad med oklarhet. Vid
tidpunkten för en ifrågasatt överlåtelse är det kanske tveksamt om
föratsättningarna för tillämpning av 17 § kommer att föreligga för den händelse
samboförhållandet skulle upphöra. Samborna har t.ex. vid den tidpunkten inle
några gemensamma barn. Denna osäkerhet skulle tydligen bortfalla, om stadgandet
fick avse bostad "som den andra sambon kan få rätt all överta enligt
I7§".

Om vad lagrådet nu anfört godtas, skulle första
styckets första mening fä följande lydelse (varvid i anslutning till vad
lagrådet föreslagit beträffande 7 kap. 5 § ÄktB företagits viss ytterligare
justering av den i remissförslaget upptagna lagtexten): "En sambo får inte
utan den andra sambons samtycke avhända sig eller hyra ut eller på annat sätt
med nylQanderätt upplåta en bostad som, om bodelning kommer till stånd mellan
samborna,

380

skall
ingå i bodelningen (ev. bostad som förvärvats för gemensamt begagnande) eller
som den andra sambon kan få rätt att överta enligt 17 §."

Den andra meningen i första stycket avser enligt
sin lydelse dels bostad som skall ingå i bodelning dels bostad som är föremål
för övertaganderätt enligt 17 §. Stadgandets innehåll gäller emellertid endast
delvis egendom av del sistnämnda slaget. Måhända skulle bestämmelsen te sig
lättare alt förstå, om den fördelades på två meningar, varav den första upptog
vad som endast gäller beträffande bostad som, "skall ingå i
bodelning" (enligt lagrådets nyss framförda förslag bostad som, "om
bodelning kommer lill stånd mellan samborna, skall ingå i bodelningen"
resp. "förvärvals för gemensamt begagnande") och den andra vad som
gäller för båda de avsedda kategorierna. Återstoden av stycket (efter första
meningen) skulle sålunda enligt lagrådets förslag komma att lyda (varvid även
här gjorts viss justering i anslutning till vad lagrådet föreslagit beträffande
7 kap. 5 § ÄktB): "Samtycke av den andra sambon krävs också, om en sambo
vill låta inteckna faslighet eller tomträtt där det finns bostad som, om bodelning
kommer lill stånd mellan samborna, skall ingå i bodelningen (ev. förvärvats för
gemensamt begagnande). Detsamma gäller i fråga om pantsättning av annan
egendom som innefattar sådan bostad eller bostad som den andra sambon kan få
rätt alt överta enligt 17 §. Samtycke till avhändelse av eller inteckning i
fast egendom eller tomträtt skall lämnas skriftligen."

Om vad lagrådet nu föreslagit godtas, bör andra
stycket av paragrafen anges avse "bohag som, om bodelning kommer till
stånd mellan samborna, skall ingå i bodelningen" (eventuellt: "bohag
som förvärvats för gemensamt begagnande").

Det bör observeras att med de förslag lagrådet nu
framlagt det kan komma atl visa sig alt egendom beträffande vilken samtycke
krävts lill sist aldrig kommer att ingå i bodelning eller ej skulle ha blivit
omfattad av någon övertaganderält enligt 17 §.

1 övrigt vill lagrådet anföra följande.
Bestämmelserna är avfattade i nära anslutning till motsvarande regler om krav
på samtycke i 7 kap. 5 och 6 §§ ÄktB. Anledning föreligger till det påpekandet
alt verkningarna av den disposition till vilken samtycke avses behöva inhämtas
är olika när det gäller makar å ena sidan och sambor å den andra. I ett
äktenskap är den egendom som omfattas av rådighetsinskränkningama, dvs. kravet
på samtycke, i normalfallet giftorättsgods liksom också det vederlag som
inflyter till följd av det förfogande med egendomen varom fråga är. I
sambofallen synes det emellertid, till följd av den principiella avgränsning
som där gäller i fråga om den delningsbara egendomen, bli rätt vanligt atl vad
som inflyter till följd av en disposition över egendom som omfattas av
rädig-hetsinskränkningen kommer att falla utanför en kommande bodelning.

Vad lagrådet här anfört synes värt atl observera
också mot bakgrand av att samtycke enligt 19 § i lagförslaget kan ersättas med
ett tillstånd av domstolen. I övrigt hänvisas till vad lagrådet anför under
nästföljande paragraf.

Om i 19 kap. ÄB införs en ny bestämmelse (13 a §) i
enlighet med lagrådets förslag under 7 kap. 6 § ÄklB, kommer atl klart framgå
all

Prop. 1986/87: I

Lagrådet

18
§ sambolagen

381

boutredningsman inte ulan
efterlevande sambos samtycke äger uthyra bostad som varit sambornas gemensamma.

Prop. 1986/87: 1

Lagrådet

19
§ sambolagen

19
§

Lagrådet
får hänvisa till vad lagrådet anfört under 18 § i fråga om skillnaden mellan
äktenskap och samboförhållanden i vad gäller förutsättningarna för lämnande av
tillstånd till åtgärd med egendom som omfattas av rådighetsinskränkningar. Det
där anförda synes kunna förorsaka spörsmålet huruvida och i vilken
utsträckning i så fall en domstol i etl tillståndsärende nödgas ta hänsyn lill
den totala ekonomiska situationen efter en tillståndskrävande åtgärd för den
sambo från vilken samtycke saknas. Till skillnad frän äktenskapsfallen, där i
princip en hälftendelning av allt giflorättsgods skall ske, finns i
sambofallen ingen uttrycklig grandsats av innebörd att sambor skall ställas på
jämbördig fot efter en bodelning. Bodelningen i sambofallen syftar i stället
till att i möjligaste mån bevara det gemensamma hemmet åt den sambo som bäst
behöver del och häratöver tillförsäkra samborna en lika stor andel vardera i
denna egendom. En domstolsprövning i elt tillståndsärende föratsätts kunna ske
i ett skede av samboförhållandet när en upplösning därav och en bodelning inte
är aktuella (jfr dock bet. s. 424). Ett vägrat samtycke eller tillstånd till
en för den ena av samborna angelägen ekonomisk disposition kan förorsaka upplösning
av samboförhållandet. Även om svårhetsgraden hos de problem som kan uppkomma
vid handläggningen av tillslåndsärenden enligt förevarande paragraf måhända
inte bör överdrivas, synes del här uppkomna spörsmålet förtjäna uppmärksamhet i
det fortsatta lagstiftningsarbetet. Lagrådet å sin sida saknar underlag för
något eget förslag i frågan.

20 §

Med
hänvisning till vad lagrådet anfört under 7 kap. 8 § ÄktB föreslår lagrådet att
första stycket i nu förevarande paragraf ges följande lydelse:

"Om en sambo utan erforderligt samtycke eller
tillstånd har avhänt sig eller till nackdel för den andra sambon upplåtit
nyttjanderätt lill egendom, skall domstolen pä talan av denne förklara att
rättshandlingen är ogiltig och alt egendomen skall gä äter. Detsamma gäller om
en sambo ulan erforderhgt samtycke eller tillstånd har pantsatt sambornas
bohag. Överlåtelse eller panlsättning av bohag skall dock inle förklaras
ogiltig, om den nya innehavaren har fått egendomen i sin besittning i god
tro."

Med uttrycket "sambornas bohag" åsyftas
samma bohag som omnämns i 18 § andra stycket.

Beträffande andra stycket i förevarande paragraf
föresläs att ordet "dock" utgår.

382

21 § Prop. 1986/87: 1

Det
bör påpekas att avliden sambos arvingar och universella lestamentsta- Lagrådet

gare är behöriga att
begära bodelningsförrättare. Detta följer av 14 §:s
sambolagen

hänvisning lill 9 kap. 2 § ÄktB (9 kap. 4 § enligt lagrådets förslag).

23 §

Beträffande
räckvidden och den närmare innebörden av förevarande paragraf hänvisas till
vad lagrådet anfört under 3 §.

I linje med vad lagrådet föreslagit under 14 kap. 8
§ ÄktB förordas att förevarande paragraf ges följande lydelse:

"Den sambo som genom beslut av domstol har
berättigats atl bo kvar i bostaden till dess att bodelning har förrättats har
rätt att använda även det gemensamma bohag som finns i bostaden och som tillhör
den andra sambon. Domstolen får dock beträffande viss egendom bestämma annat.
Avtal som sistnämnda sambo därefter ingår med tredje man inskränker inte
nylQanderätten till bostaden eller bohaget.

Har den ena sambon sålunda berättigats att bo kvar
i bostaden, är den andra sambon skyldig att genast flytta därifrån."

25
§

I
slutet av första stycket bör av förat anförda skäl orden "han eller
hon" utbytas mot "den förstnämnda sambon".

I tredje stycket tredje meningen bör i enlighet med
vad lagrådet föreslagit under 14 kap. 13 § ÄktB orden "pä nytt
pröva" ersättas med "ompröva".

383

Justitiedepartementet Prop. 1986/87: i

Slutprotokoll Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 26
juni 1986

Närvarande:
statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden Gustafsson, Leijon,
Hjelm-Wallén, Peterson, Andersson, Göransson, Dahl, R. Carlsson, Holmberg,
Hellström, Wickbom, Hulterström

Föredragande:
statsrådet Wickbom

Proposition om äktenskapsbalk m. m. 1 Anmälan av
lagrådsyttrande m.m.

Föredraganden
anmäler lagrådets yttrande (beslut om lagrådsremiss fattat vid
regeringssammanträde den 21 februari 1985) över förslag till

1. äktenskapsbalk,

2.
lag om ändring i ärvdabalken,

3.
lag om sambors gemensamma hem.
Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför.

Det omfattande arbete som lagrådet har lagl ned på
granskningen av lagrådsremissen har resulterat i åtskilliga ändringsförslag av
huvudsakligen lagteknisk natur. De principer som bär upp del remitterade
förslaget har lämnats ulan erinran, och även i övrigt har lagrådet i allt
väsentligt godtagit det sakliga innehållet i förslaget.

Jag kan biträda de flesta av lagrådets
ändringsförslag, även om jag på några punkter förordar en delvis annorlunda
formulering av lagtexten. Också i övrigt bör vissa redaktionella jämkningar
göras i de remitterade lagförslagen.

1
det följande uppehåller jag mig företrädesvis vid de delar av lagrådets
yttrande där jag har en annan uppfattning än lagrådet i frågor som inte enbart
rör formuleringar eller där lagrådets uttalanden föranleder särskilda
kommentarer från min sida.

Förslaget
till äktenskapsbalk

l
kap.

6§

Jag
delar lagrådets uppfattning att regleringen i denna paragraf framstår som
alltför speciell för alt höra hemma bland de inledande bestämmelserna i balken.
Enligt min mening är det lämpligast att hela paragrafen — och alltså inle bara,
som lagrådet har föreslagit, dess andra mening — förs över till 9 kap. för att
där bilda ett första stycke i en inledande paragraf.

384

2 kap.

I §

Under
senare år har i familjerättslig lagstiftning orden "han eller hon"
använts med syftning pä substantiv (t.ex. makar eller föräldrar) som betecknar
både män och kvinnor. Denna teknik har i dessa lagstiftningsärenden lämnats
utan erinran av lagrådet. Tekniken får ocksä allmänt setl anses godtagbar.
Sålunda torde den endast i undantagsfall kunna ge upphov till missförstånd.

Elt
sätt att lösa problemet med användningen av personliga pronomen i de fall det
nu är fråga om kan emellertid ibland vara att undvika sädana pronomen, om det
är möjligt (se statsrådsberedningens PM 1979:2 Några riktlinjer för
författningsspråket). Jag kan med hänsyn härtill godta de ändringsförslag med
denna inriktning som lagrådet i förevarande lagstiftningsärende har lagt fram.

3 kap.

Enligt
min mening beskriver kapilelrabriken "Prövning av äktenskapshinder"
bättre än den av lagrådet föreslagna rabriken "Hindersprövning" vad
kapitlet handlar om. Jag anser därför att den bör behållas.

Prop. 1986/87:1
Slutprotokoll

4 kap.

Liksom
nuvarande 4 kap. GB innehåller förevarande kapitel föreskrifter om vilka som
har behörighet atl över huvud taget förrätta vigsel. Av dessa föreskrifter
framgår inle vilken vigselform som skall användas av vae kategori
vigselförrättare. Några särskilda regler om behörigheten atl förrätta vigsel
med användande av viss vigselform har visserligen, till skillnad frän vad som
gäller för närvarande, inte uppställts i det remitterade förslaget. Det
innebär emellertid inte att alla kategorier vigselförrättare får formell
behörighet att använda vilken vigselform som helst; det enda behörigheten
omfattar är atl förrätta vigsel.

Frågan om vilken vigselform som skall användas av
vaqe kategori vigselförrättare regleras i det remitterade förslaget i stället
genom särskilda bestämmelser som närmast är av ordningskaraklär. Dessa
bestämmelser innebär att en vigselförrättare inle kan välja en annan vigselform
än den som gäller för hans kategori. Skulle vigselförrättaren välja fel
vigselform, är det emellertid lika litet som enligt gällande rätt något som
påverkar vigselns giltighet.

Enligl min mening är det förvirrande all, såsom i
gällande rätt, tala om dels behörighet att viga, där behörigheten är en
nödvändig förutsättning för att vigseln skall bli giUig, dels behörighet atl
använda viss vigselform, där ett överskridande av behörigheten inte påverkar
vigselns giltighet. De bestämmelser som jag har föreslagit i del remitterade
förslaget har samma sakliga innebörd men är lättare atl förslå. Jag föredrar
därför dessa bestämmelser. Som en av lagrådels ledamöter har föreslagit - och
som även lagrådets majoritet har varit inne på - bör emellertid ordet
"vigseln" i 2 § andra stycket bytas ut mot "vigsel".

385

25 Riksdagen 1986187. 1 saml. Nr I

5 kap. Prop. 1986/87: 1

3 § Slutprotokoll

Som lagrådet har framhållit i anslutning till 14 kap. 10 §
bör det av lagtexten klart framgå att ett särskih yrkande om äktenskapsskillnad
får framställas först efter utgången av den lid pä minst sex månader som anges
i andra meningen av förevarande paragraf. Elt förtydligande av delta slag bör
lämpligen göras i den bestämmelsen.

7 kap.

2§

Lagrådet har ansett atl även egendom som har trätt i
stället för sådan enskild egendom som avses i andra stycket 2-4 skall vara
skyddad mol övertaganderält enligl 11 kap. 7 §. Vad lagrådet har anfört lill
stöd för denna uppfattning utgör emellertid enligt min mening inle skäl att frångå
den ståndpunkt jag har intagit i remissprotokollet.

Lagrådet har vidare diskuterat ett
uttalande i specialmotiveringen till förevarande paragraf av innebörd att
övertaganderätt inte föreligger beträffande sådan ersätlningsegendom som nu
nämnts, om annat har föreskrivits i gåvovillkoren eller testamentet. Lagrådet
anser att denna innebörd inte framgår av lagtexten och atl jämkningar därför
måste göras, om förslaget i sak vidhålls. För egen del vill jag framhålla all
en utgångspunkt för lagförslaget är alt villkor i gåva eller testamente skall
respekteras. Detta kommer till uttryck på olika ställen i förslagel. Atl
särskilt markera detta i förevarande sammanhang anser jag inte nödvändigt.

5 och 6 §§

Lagrådet har i anslutning till 5 § diskuterat om makesamtycke
bör krävas för uthyrning av bohag men har inte lagt fram någol eget förslag i
detta hänseende. Enligt min mening finns del knappast något praktiskt behov av
en sådan ordning. Det kan ocksä ifrågasättas om inte etl krav på makesamtycke
i dessa fall skulle föra för långt. Jag är därför inle beredd atl ställa upp
ett sådant krav.

Jag delar däremot lagrådets
uppfattning atl en boutredningsmans befogenhet att förfoga över den gemensamma
bostaden bör begränsas i förhållande till efterlevande make eller sambo.
Enligl min mening är del lämpligt atl de situationer då en makes dödsbo
förfogar över dödsboets egendom jämställs, såvitt avser kravet på makesamtycke,
med de situationer då en make själv förfogar över sin egendom. En bestämmelse
om delta bör tas in som en ny 6 §. Genom en sådan reglering kommer del också
alt föreligga krav pä samtycke av den efterlevande maken när det gäller del
gemensamma bohaget. Detta är motiverat med hänsyn till efterlevande makes
övertaganderätl lill bohaget. En motsvarande reglering bör tas in i
sambolagen.

Genom att en ny 6 § tas in i
kaphlet förskjuts de följande paragraferna -

i lagrådsremissen betecknade 6-8 §§ - ett steg framåt och kommer alhså

att bilda 7-9 §§. 386

8 §

Kravet
på god tro hos den som förvärvar egendom som en make har förfogat över utan
giltigt samtycke av den andra maken har i remissförslaget getts en nägot annan
utformning än i motsvarande bestämmelse i GB. Som lagrådet har antagit är
avsikten inte atl ändra rättsläget. En annan sak är att, som lagrådet har
påpekat, godtrosregeln i förslaget till lag om godtrosförvärv av lösöre kan
komma att påverka tolkningen av bestämmelsen i ÄklB.

Prop. 1986/87:1
Slutprotokoll

8
kap. 1 §

Lagrådet
har föreslagit att regleringen i andra stycket om gåvas verkan mot tredje man
begränsas till att avse verkan mot givarens borgenärer. Lagrådet har också
föreslagit att det inte genom enbart registrering enligt andra stycket skall
vara möjligt att åstadkomma att en ulfåstelse om framtida gåva blir alt anse
som fullbordad gåva. Lagrådet har kommit fram till dessa förslag efter att ha
analyserat olika frågor — framför allt sakrättsliga sådana - som kan uppkomma
vid tillämpning av remissförslagels reglering av gåvor mellan makar.

Efter alt ha studerat lagrådets analys vill jag
inte motsätta mig alt regleringen i andra stycket begränsas till atl avse
förhållandel till givarens borgenärer, även om det remitterade förslaget skulle
ha inneburit vissa fördelar, framför alh när det gäller dubbelöverlåtelse av
fast egendom. För alt åstadkomma begränsningen bör andra och tredje styckena
jämkas på i huvudsak det sätt som lagrådet har föreslagit.

När del gäller ulfåstelse om gåva mellan makar
anser jag emellertid att de problem som lagrådet har påvisat löses bäst genom
att det inte görs någon ändring i förhållande till gällande rätt beträffande
verkan av en sådan ulfåstelse (se 8 kap. 2 § andra stycket GB). Nägot
beaklansvärt behov för makar av alt kunna göra utfästelser om gåva sig emellan
torde inte heller föreligga. Vad jag nu har sagt innebär att utfästelser om
gåva mellan makar bör sakna verkan även enligt ÄktB. En bestämmelse om detta
bör föras in i 8 kap. Den kan lämpligen placeras som en särskild paragraf efter
I §. Detta leder lill all 2 § i del remitterade förslagel flyttas ett steg och
får bilda en ny 3 §.

Uttrycket "personliga presenter", som
används i andra stycket av förevarande paragraf, torde skilja sig något från
uttrycket "sedvanliga skänker" i 8 kap. 2 § första stycket GB, liksom
i 6 kap. 2 § andra stycket och 20 kap. 5 § tredje stycket ÄB. När det gäller
förevarande bestämmelse i ÄklB är denna skillnad motiverad (se
familjelagssakkunnigas belänkande s. 340). Jag är däremot inte beredd att ändra
rättsläget beträffande de nämnda bestämmelserna i ÄB. Det innebär, som lagrådet
har påpekat, att det på denna punkt kommer att uppstå en olikhet mellan de
berörda regleringarna.

387

9 kap. Prop. 1986/87: 1

1
detta kapitel bör ske en viss omdisponering av bestämmelserna. Somjag
Slutprotokoll redan har framhållit bör de bestämmelser som i del remitterade
förslaget finns i 1 kap. 6 § flyttas hil. Vidare bör som lagrådet har varit
inne på 10 kap. I § andra stycket i det remitterade förslaget flyttas till 9
kap. Dessa ändringar föranleder vissa ytterligare omdisponeringar.

2 §

I
anslutning lill denna paragraf har lagrådet tagit upp frågan om vilka som är
behöriga atl delta i en bodelning med anledning av en makes död. Enligt
lagrådet skulle bestämmelserna i 2 § andra och tredje meningarna kunna ges den
tolkningen att även efterarvingar är behöriga alt delta i bodelningen.

Innan jag går in på lagrådets synpunkter i frågan
vill jag framhålla atl efterarvingar enligl gällande rätt inte torde anses
behöriga att delta i bodelningsavlalet. Om den efterlevande maken är ensam
dödsbodelägare, har frågan om bodelningen i praktiken regelmässigt skjulils upp
till dess alt även den maken har avlidit (se Carlén- Wendels, Bodelning och
arvskifte, 4 uppl., s. 82; jfr även Walin, Kommentar lill ärvdabalken, del I, 2
uppl., s. 22 och s. 26 ff - SärskiU noterna 10, 12 och 13).

I situationer av detta slag kan dock den
efterlevande maken - särskilt med tanke på eventuella testamentariska
dispositioner - ha elt berättigat intresse av att under sin livstid få klarlagt
förhållandet mellan den i dödsboet ingående egendom som han eller hon kan
disponera med full äganderätt och den egendom som han eller hon endast innehar
med fri förfoganderätt. I rättspraxis har ansetts att andelsförhällandet
mellan de båda förmögenhetsmassorna bör kunna fastslås på bindande sätt genom
bodelning i vart fall gentemot sekundosuccessorer som godkänner förrättningen
(se NJA 1977 s. 375).

Förevarande paragraf är inte avsedd alt åstadkomma
någon ändring av gällande rättsläge pä denna punkt (jfr 13 kap. 1 § andra
stycket GB). Av arvingarna är det alltså endast de som är närmast atl la arv
(dvs. de som är dödsbodelägare) som har rätt atl få delta i bodelningsavlalet.
En annan sak är att det inte torde föreligga någol hinder för alt den
efterlevande maken begär att efterarvingarna godkänner en såsom bodelning
betecknad hand-hng för atl därmed skapa klarhet i frågan om egendomens
fördelning pä de olika egendomsmassorna. Skulle efterarvingarna inle vilja
godkänna en sådan handling, torde den efterlevande maken kunna fä bodelning
till stånd genom atl begära att bodelningsförrättare förordnas (jfr ett
utlåtande av f. d. justitierådet Gösta Walin i NJA 1977 s. 375).

Som lagrådet har antytt torde en efterlevande makes
begäran om jämkning av bodelningen enligt 12 kap. 2 § få rättsverkan även för
efterarvingarna oavsett om någon bodelning har kommit till stånd eller ej vid
den först avlidna makens död.

Av
vad jag nu har anfört framgår att jag inte helt delar lagrådets uppfall-

388

ning
i denna fråga. Någon rätt för en efterarvinge att delta i bodelning vid
Prop. 1986/87: 1

den
först avlidna makens död kan alltså inte anses föreligga. Efterarvingen
Slutprotokoll

har
därmed inle heller någon rätt atl begära alt bodelningsförrättare utses

eller
att väcka talan om klander mot bodelningen. Frågan om bodelningen

har
skett på rätt sätt får efterarvingen i stället möjlighet atl aktualisera i

samband
med arvskiftet efter den efterlevande maken, när denne i sin tur

har
avlidit.

8 §

Som lagrådet har
framhållit i anslutning till denna paragraf kan regleringen i andra stycket
inle gälla alla de situationer för vilka särskilda bodelningsregler finns.
Bl.a. skall reglerna i 11 kap. 4 § om vederiag vid bodelning inle tillämpas på
bodelningar under pågående äktenskap. Jag anser därför atl andra stycket i
förevarande paragraf bör utgå och atl paragraferna i övrigt i ÄktB bör utformas
så, att del direkt framgår om de är tillämpliga pä bodelningar under pågående
äktenskap.

10
kap.

1 §

Lagrådet
har ansett alt del hade varit önskvärt med en uttrycklig reglering av huvudprinciperna
beträffande frågan om tidpunkten för värdering av egendom i boet. En sådan
reglering skulle emellertid fä göras antingen mycket allmän och därmed föga
vägledande eller också mycket utförlig och därmed komplicerad. Ingetdera
alternativet framstår enligt min mening som lämpligt. Jag anser därför att
frågan inle bör lagregleras utan, pä samma sätt som för närvarande, överiämnas
lill rättstillämpningen. De motivuttalanden som har gjorts i remissprotokollet
bör kunna utgöra ledning för rättstillämpningen i denna del.

3 §

Med
anledning av vad lagrådet har anfört i anslutning till denna paragraf bör
paragrafens båda stycken byta plats och det nya andra stycket utformas i
huvudsaklig överenstämmelse med lagrådets förslag. På en punkt har jag dock
svårt att följa lagrådet. Lagrådets förslag innebär nämligen all rätt till
pension till följd av försäkring som någon av makaraa äger aUlid skall ingå i
bodelningen, om försäkringen inte är atl anse som pensionsförsäkring i
kommunalskaltelagens mening. Så bör emellertid gälla bara om pensionsrällen kan
överlåtas eller inle är av personlig art. I motsatt fall bör den enligt
huvudregeln i det nya första stycket inte ingå i bodelningen. Det nya andra
stycket bör utformas sä att detta framgår. Vidare bör någon uttrycklig
hänvisning till kommunalskaltelagen inle göras. Alt fråga är om
pensionsförsäkringar i den lagens mening bör, som i del remitterade förslaget,
komma till uttryck genom att det karakteristiska för sädana försäkringar
anges, nämligen all utfallande belopp skall beskattas som inkomst.

389

11
kap.

2§

Lagrådet
har i anslutning lill denna paragraf tagit upp frågan om det behövs någon
motsvarighet lill 13 kap. II
§ GB. Det fallet att makarna vid bodelningen
har en skuld för vilken de är solidariskt ansvariga skiljer sig dock inle
principiellt från det fallet att en av dem är solidariskt ansvarig för en skuld
tillsammans med en tredje man. I båda fallen kan en make som är ansvarig för
skulden komma att få betala en större del av skulden till borgenären än som
motsvarar makens andel. Denna make får genom betalningen en fordran på den
andra gäldenären för den del av skulden som rätteligen hade bort betalas av
denne. Något skäl att särbehandla makar kan knappast föreligga. Som
familjelagssakkunniga har framhållit (se betänkandet s. 354 O torde det sällan
ha blivit aktuellt att tillämpa bestämmelserna i 13 kap. 11 § GB. Jag anser
därför att det inle finns någol behov av hknande bestämmelser i ÄktB. Det är tillräckligt
med den allmänna regressmöjlighet som finns för den make som har betalt mer än
sin del av skulden.

Prop. 1986/87: 1
Slutprotokoll

4 §

Lagrådet
har tagit upp frågan hur en latent skatteskuld skall beaktas i fall då
giftorätlsgodset skall ökas med värdet av en pensionsrätt. Denna fråga lämpar
sig enligt min mening inte för en generell reglering. Den måste avgöras med
hänsyn till förhållandena i det enskilda fallet och bör därför överlämnas till
rättstillämpningen.

Jag kan ansluta mig till vad lagrådet har anfört om
bestämmelserna om avräkning av arvsförskott. Dessa bestämmelser bör dock tas
upp i en egen paragraf, 5 §. Detta leder till att paragrafnumreringen avseende
de följande paragraferna i kapitlet förskjuls.

8
och 9 §§

Lagrådet
har beträffande 8 § första stycket andra meningen och 9 § andra meningen ansett
atl vad som anges i specialmotiveringen till bestämmelsen om den tid som
betalningsanslånd kan avse bör framgå av lagtexten. Som framgår av nämnda
motivultalande är avsikten att en make skall kunna få skäligt anstånd med
betalningen. Vad som är skäligt anstånd kan variera från fall lill fall. Det
kan ofta framstå som oskäligt all medge så lång anståndstid som sex månader,
t.ex. om maken lätt skulle kunna fä län i bank för alt täcka betalningen. Om
man, som lagrådet har föreslagit, skulle ange i lagtexten atl anstånd kan avse
högst sex månader, om inte makarna enas om annat eller särskilda skäl
föreligger, finns del risk för att man i rättstillämpningen skulle uppfatta del
som en rätt för en make alt regelmässigt fä sex månaders anstånd. En sådan
effekt är enligl min mening inte önskvärd. Jag är därför inte beredd att godta
lagrådets förslag på denna punkt.

390

12
kap.

1 §

Lagrådet
har föreslagit vissa redaktionella jämkningar i lagtexten. Genom lagrådets
förslag till omformuleringar får bestämmelserna enligt min mening elt mindre
konkretiserat innehåll, vilket inte är önskvärt. Vidare framgår enligt min
mening redan av den remitterade lagtexten det som lagrådet bl.a. efterlyst,
nämligen att en make inte genom jämkningen får tillföras högre värde än som
motsvarar hans eller hennes giftorättsgods. Jag är därför inte beredd alt
ansluta mig till lagrådets förslag till omformulering av paragrafen.

Prop. 1986/87: 1 Slutprotokoll

14
kap.

10
och 11 §§

Lagrådet
har kritiserat dessa paragrafer från olika utgångspunkter. Den väsentligaste
kritiken går ut på att regleringen enligt lagrådets mening leder till högst
otillfredsställande resultat när det gäller processkedet efter "betänketidens
slut" (med vilket uttryck lagrådet uppenbarligen avser utgången av den
tid på minst sex månader som anges i 5 kap. 3 § andra meningen).

Enligt lagrådet är det lämpligt att en make, som
inte själv har framställt ett särskilt yrkande om äktenskapsskillnad före en
förhandling i skillnadsfrågan, skall kunna hålla etl sådant yrkande av den
andra maken vid liv, om denne uteblir frän förhandlingen, och alltså redan i
anslutning till förhandlingen kunna få dom på äktenskapsskillnad.

Själv
har jag samma uppfattning. Bestämmelsen i 11 § första stycket andra meningen
har också just denna innebörd. Av denna bestämmelse, sammanställd med första
meningen, framgår atl den make som i det nämnda fallet har inställt sig vid
förhandlingen har rätt att få målet prövat trots den andra makens utevaro.
Målet handläggs då i vanlig ordning och avgörs på del material och de yrkanden
som föreligger vid detta tillfålle, inbegripet den uteblivne makens särskilda
yrkande om äktenskapsskillnad (jfr Gärde, Nya rättegångsbalken, 1949, s. 138).
Den närvarande maken behöver alltså inte framställa någol nytt särskih yrkande
som enligt 10 § måste delges den uteblivne maken och därmed skulle uppehålla
avgörandet av skillnadsfrågan.

Som jag har varit inne på i remissprolokollel får
bestämmelserna i 11 § första stycket betydelse bl. a. i de fall då en make som
har framställt elt särskilt yrkande om äktenskapsskillnad återkallar sin talan
efter utgången av den ettårstid som anges i 5 kap. 3 § tredje meningen eller
uteblir frän en förhandling i skillnadsfrågan som hålls efter utgången av denna
tid. Om den andra maken då yrkar att målet trots detta skall prövas, innebär
bestämmelserna i 11 § första stycket att domstolen kan döma till äktenskapsskillnad
på grundval av det tidigare framställda särskilda yrkandet. Skillnadsfrågan
skulle däremot falla, om bestämmelserna innebar alt den make som yrkar atl
målet skall prövas var tvungen att själv framställa elt nytt särskilt yrkande;
det skulle ju då vara för sent alt göra det.

391

Både av bestämmelsernas ordalydelse och av vad jag
har sagt i remiss-protokollet om syftet med dem framgår alltså alt
bestämmelserna inle har den innebörd som lagrådet har antagit, nämligen att ett
nytt särskilt yrkande om äktenskapsskillnad måste framställas i de fall som
jag nu har diskuterat. Det remitterade förslaget leder därmed inte heller till
några sådana otillfredsställande resultat som lagrådet har gjort gällande i
denna del. Någon anledning att ändra 10 § andra meningen på det sätt som
lagrådet har föreslagit finns därför inte.

Bestämmelserna i 11 § första stycket bör emellertid
i förtydligande syfte delas upp i tvä stycken, varav det ena lar sikte på fall
då talan om äktenskapsskillnad återkallas och det andra reglerar fall dä en
make som har yrkat äktenskapsskiUnad uteblir frän en förhandling i
skillnadsfrågan. Även i övrigt bör några ändringar göras i dessa bestämmelser
med anledning av lagrådets ändringsförslag.

Bestämmelserna
i 11 § andra stycket om kallelse till förhandling med anledning av särskilt
yrkande om äktenskapsskillnad syftar i praktiken på det fallet att detta
yrkande framställs av en make som inte har framställt det ursprangliga yrkandet
om äktenskapsskillnad. Om den make som har framställt del ursprangliga yrkandet
uteblir, faUer nämligen hans eller hennes talan enligt 44 kap. 3 § första
stycket rättegångsbalken, vilket medför atl också ett eventuellt särskilt
yrkande om äktenskapsskillnad från den makens sida faller (om inle den andra
maken med stöd av de i tidigare förordade bestämmelserna yrkar atl målet trots
delta skall prövas). Bestämmelserna i 11 § andra stycket får alltså betydelse
bara i ett ganska säreget fall, nämligen dä en make som inte urspmngligen har
yrkat äktenskapsskillnad men därefter har framställt ett särskilt yrkande
uteblir från en förhandling i skillnadsfrågan vid vilken den make som har framställt
det ursprangliga yrkandet inte yrkar att målet prövas trots den andra makens
utevaro (se familjelagssakkunnigas betänkande s. 408). Jag medger all denna
innebörd inte är lätt att utläsa av bestämmelserna. Det fall som jag har angett
är vidare så opraktiskt att det knappast förtjänar någon särskild reglering.
Som lagrådet har förordat bör bestämmelserna i 11 § andra stycket därför utgå.

Lagrådet har slutiigen ansett alt 10 § första
meningen bör ändras så alt det klart framgår att elt särskilt yrkande om
äktenskapsskillnad får framställas först efter "betänketidens
utgång", dvs. först efter utgången av den tid på minst sex månader som
anges i 5 kap. 3 § andra meningen. Somjag har sagt i anslutning till den
sistnämnda bestämmelsen bör emellertid elt förtydligande av detta slag göras
redan i den bestämmelsen. Bestämmelsen i 10 § första meningen behöver därför
inte ändras i samma syfte.

Prop. 1986/87: 1
Slutprotokoll

Förslaget
till lag om ändring i ärvdabalken

3
kap.

2§

Som
framgår av specialmotiveringen till förevarande paragraf har avsikten varit att
avsteg från hälftendelningsprincipen skall ske även när den efter-

392

levande
maken har hafl enskild egendom eller, sådan egendom som enligl 10 kap. 3 § inte
skall ingå i bodelning eller när en del av den avlidnes kvarlåtenskap har
tillfallit en bröstarvinge eller en testamentstagare. För att detta skall klart
framgå bör lagtexten i tredje stycket jämkas något. Däremot anser jag det inte
nödvändigt att göra den ganska omfattande omformulering som lagrådet har
föreslagit.

Lagrådet
har även föreslagit att ett Qärde stycke, motsvarande del nu gällande andra
stycket, skall läggas till i paragrafen. Lagrådets förslag innebär emellertid
att avdrag skall göras för något som redan har beaktats vid fördelningen enligl
tredje stycket, eller med andra ord att samma avdrag sker tvä gånger. Jag är
därför inte beredd att godta lagrådels förslag pä denna punkt.

Prop. 1986/87: I
Slutprotokoll

I
enlighet med vad jag förordar när del gäller 1 § i den föreslagna lagen om
sambors gemensamma hem bör det markeras i lagtexten att det sambobegrepp som
används i ÄB har en mer inskränkt innebörd än det har i allmänt språkbrak.

10
§

Lagrådet
har föreslagit en viss ändring i paragrafens lydelse i syfte atl den sakliga
ändring som skett i 9 kap. 9 § ÄklB i del remitterade förslaget skall slå
igenom även såvitt angår förevarande paragraf. Enligt min mening sker
emellertid delta utan att det behöver göras någon ändring i paragrafen.

Förslaget till lag om sambors gemensamma hem

Lagrådet
har godtagit att en lag om sambors gemensamma hem införs. Lagrådet har
emellertid tagit upp frågan om det bör öppnas möjlighet för sambor alt avtala
att lagen ej skall tillämpas på deras samboförhållande.

Med anledning av vad lagrådet anfört vill jag
framhålla all det remitterade förslagel ger sambor möjlighet att avtala bort
lagens bodelningsregler (se 5 §). Elt sådant avtal medför att även övriga
regler i lagen sätts ur spel, dock med undanlag för reglerna i 17 § om rätt att
i vissa fall överta bostad och de regler om rådighetsinskränkningar i 18 § som
anknyter lill den övertaganderätlen. De regler som sålunda har undantagils från
avialsmöj-ligheten finns redan i gällande lagstiftning och är även där
tvingande. Skälet till att reglerna har gjorts tvingande är alt de motiveras av
etl socialt skyddsintresse. Enligt min mening finns det inle anledning att göra
någon ändrad bedömning i detta avseende. De ifrågavarande reglerna bör aUtså
även i fortsättningen vara tvingande. Det sagda innebär alt jag vidhåller det
remitterade förslaget på denna punkt.

393

I §

Jag
delar inte lagrådets uppfattning att första stycket kan utgå. Det är av värde
att ha en bestämmelse som anger lagens allmänna inriktning och
tillämpningsområde. Bestämmelsen klargör vidare vad som ingår i uttrycket
sambors gemensamma hem.

När
det gäller användningen av ordet sambo i lagtext finner jag det naturligt atl
detta ord, när annat inte sägs, ges den innebörd som det har i allmänt
språkbruk, dvs. att det omfattar samtliga fall då en kvinna och en man bor
tillsammans under äktenskapsliknande förhållanden. Det finns ingen anledning
att slå fast delta i förevarande lagstiflningssammanhang. Däremot bör del
markeras i lagtexten att det sambobegrepp som används i detta sammanhang skall
ha en mer inskränkt innebörd än det har i allmänt språkbruk. Enligl min mening
finns det dock inte anledning att därutöver markera delta redan i lagens
rabrik.

Prop. 1986/87:1
Slutprotokoll

s. 394 Kontrollera mot PDF

Lagrådet
har föreslagit att paragrafens första stycke kompletteras med en bestämmelse om
atl egendomsläget på samboförhållandets upphörandedag skall läggas till grund
vid bodelningen. Jag finner en sådan bestämmelse onödig. Den kan också möjligen
bidra till att den principiella skillnaden mellan bodelning enligt ÄktB och
enligt sambolagen inle framgår. Til! skillnad från vad som gäller vid bodelning
enligt ÄktB är nämligen utgångspunkten för bodelning mellan sambor inte
egendomsförhållandet vid en viss tidpunkt ulan i stället vad slags egendom del
rör sig om och i vilket syfte den har anskaffats. För att egendomen skall ingå
i bodelning krävs att den skall ha förvärvats för gemensamt begagnande. Delta
kan knappast anses vara fallet med egendom som har förvärvats när
samboförhållandel har upphört.

Lagrådet har tagit upp frågan om det skulle vara
möjligt för samborna att träffa ett slags föravtal av närmare angivet innehåll.
Enligt min mening ger sambolagen emellertid endast utrymme för samborna att med
familjerättshg verkan träffa sådana avtal som uttryckligen anges i lagen.
Någon utveckling av familjerältsliga avtal utanför lagen är alltså inte avsedd.
Jag anser inte heller att det finns något praktiskt behov av att öppna en sådan
möjlighet.

9§

Av skäl somjag
anfört vid motsvarande bestämmelse i ÄklB, 12 kap. 1 §, finner jag inte
anledning att följa lagrådets förslag till omformulering.

11
§

Med
hänvisning till vad jag har sagt i anslutning till 11 kap. 8 och 9 §§ ÄktB kan
jag inte godta lagrådets förslag till ändrad lydelse av första stycket andra
meningen och andra stycket andra meningen av förevarande paragraf.

394

s. 395 Kontrollera mot PDF

16 § Prop. 1986/87:1

Lagrådet har avstyrkt att en bestämmelse med föreslaget
innehåll tas med i Slutprotokoll lagen. Som skäl har lagrådet anfört att
bestämmelsen synes medföra godtyckliga resultat. Lagrådet har vidare ifrågasatt
om bestämmelsen inte åstadkommer svårigheter vid tillämpningen av vissa regler
i utsökningsbalken.

Jag ansluter mig till vad lagrådet
har anfört. Bestämmelserna i paragrafen synes ocksä ge samborna vissa
möjligheter till förfaranden som kan vara till skada för deras borgenärer. Jag
förordar därför i likhet med lagrådet att paragrafen får ulgå ur lagtexten. Del
medför att de följande paragraferna - i lagrådsremissen betecknade 17-25 §§ -
förskjuts ett steg bakåt och alltså kommer att bilda 16-24 §§.

17 §

När det gäller det av lagrådet föreslagna tillägget till
tredje stycket beträffande anståndsliden har jag inte anledning att inta annan
ståndpunkt än den jag intagit i anslutning till motsvarande bestämmelse i 11
kap. 8 och 9 §§ ÄktB samt 11 § förevarande lag. Någon ändring bör alltså inte
göras i tredje stycket.

18 §

Som jag har förutskickat i anslutning till 7 kap. 5 och 6
§§ ÄklB bör det krävas samtycke av en sambo även lill en åtgärd enligl denna
paragraf som vidtas av dödsboet efter en avliden sambo. En bestämmelse om detta
bör tas in som etl nytt tredje stycke i förevarande paragraf.

19 §

Som lagrådet har berört kan en domstolsprövning i ett
lillståndsärende inte ske efter helt lika bedömningsgrander när parterna är
gifta med varandra som när de är sambor. Ett av huvudskälen för
rådighetsinskränkningen är emellertid i båda fallen att övertaganderätlen inte
skall kunna omintetgöras genom dispositioner av den som är ägare till
egendomen. Den närmare avvägningen av de övriga omständigheter och intressen som
måste beaktas i det enskilda fallet får överlämnas ät rättstillämpningen.

2 Hemställan

Med hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag
all regeringen föreslår riksdagen att anta de av lagrådet granskade
lagförslagen med vidtagna ändringar.

395

s. 396 Kontrollera mot PDF

3 Beslut Prop. 1986/87: 1

Slutprotokoll Regeringen ansluter sig till
föredragandens överväganden och beslutar att

genom proposition föreslå
riksdagen att anta de förslag som föredraganden

har lagt fram.

396

Inneh å ll

Propositionens
huvudsakliga innehåll ..................... 1

Propositionens lagförslag
..................................... 4

Utdrag ur protokoll vid
regeringssammanträde den 21 februari 1985 37

1
Inledning ........................................................ 37

2
Allmän motivering ............................................ 38

2.1
Allmänna utgångspunkter ............................... 38

2.2
Bodelning mellan makar ................................. . 42

2.2.1
Likadelning ........................................ . 42

2.2.2
Jämkning .............................................. . 44

2.2.3
Vederiag ............................................ . 48

2.2.4
Bodelning vid
äktenskapsskillnad ............. . 51

2.2.5
Bodelning under äktenskapet .................. . 52

2.2.6
Bodelningens
form ........................................... 54

2.3
Makars bostad och bohag .............................. 56

2.4
Avtal mellan makar ...................................... . 63

2.4.1
Gränserna för avtalsfriheten ................... . 63

2.4.2
Avtalsutrymmet vid bodelning ................. . 66

2.4.3
Avtal om framlida bodelning ...................... . 69

2.4.4
Gåvor mellan makar m. m ....................... . 71

2.4.5
Besparingsöverföringar .......................... . 76

2.4.6
Jämkning av familjerältsliga
avtal ............ . 76

2.5 Eflerievandeskydd
och arv vid en makes död 78

2.5.1
Laglotten .......................................... 78

2.5.2
Arvsrätt vid en makes död ..................... 81

2.5.3
Bodelning med anledning av en
makes död . 87

2.5.4
Basbeloppsregeln ................................. . 89

2.5.5
Rätt till efterarv för arvingar
i andra arvsklassen 90

2.5.6
Förfarandet vid efterarv .......................... . 92

2.5.7
Allmänna arvsfondens arvsrätt ................. . 96

2.5.8
Rätt till arv för arvingar i
tredje arvsklassen 97

2.6 Sambor
98

2.6.1
Inriktningen av en lagreglering
för sambor .. . 98

2.6.2
Sambors bostad och bohag .................... . 101

2.6.3
Avtal mellan sambor ............................... . 106

2.6.4
Eflerievandeskydd vid en sambos
död.......... 109

2.7
Ikraftträdande ............................................. 110

2.8
Kostnader och resursbehov ........................... 1

3
Upprättade lagförslag ....................................... 1

4
Specialmotivering ........................................... 1

4.1
Förslagel till äktenskapsbalk
......................... 1

4.2
Förslaget till lag om ändring i
ärvdabalken ....... . 23

4.3
F ö rslagel lill lag om sambors gemensamma hem .... 25

5
Hemställan .................................................... 272

6
Beslut ........................................................... 272

Utdrag
ur lagrådets protokoll den 2 april 1986 ........... . 273

Utdrag
ur protokoll vid regeringssammanträde den 26 juni 1986 .... 384

Bilagor, se separat
bilagedel

Norstedts Trycken, Stockholrr 1986

397

Bilaga
I Prop. 1986/87:1 Sammanfattning
av de sakkunnigas betänkande

Detta är vårt huvudbetänkande. Vi har i tidigare
betänkanden behandlat frågor om äktenskaps ingående och upplösning och om
underhåll till bam och frånskilda. Vad som blev genomfört av dessa förslag har
vi-fört samman med våra nu framlagda förslag, vilka behandlar makars egendom,
främst reglerna för bodelning vid äktenskapets upplösning genom skilsmässa
eller en makes död. Vi föreslår sålunda atl en äktenskapsbalk skall ersätta den
nuvarande giftermålsbalken och all i samband därmed ärvdabalken,
försäkringsavtalslagen och åtskilliga andra lagar skall ändras. Vi har tagit
ställning till i vilken utsträckning de föreslagna reglerna för makar bör kunna
tillämpas också på sambor. Vi redovisar vilka ändringar i skattereglerna som vi
anser vara nödvändiga för all våra förslag i övrigt skall kunna komma lill
praktisk användning.

Äktenskapsbalkens
regler om makars egendom

Vi har försökt atl beakta de samhällsförändringar
som sedan 1920-talel har inverkat på äktenskapet såsom social institution. 1
betydligt flera fall än tidigare upplöses numera äktenskap genom skilsmässa
efter längre eller kortare tid. AlUjämt är dock flertalet äktenskap hvsvariga.
Kvinnorna har i stigande grad blivit verksamma utanför hemmet. Såsom grapp
betraktade har de ännu en lägre genomsnittlig inkomst än männen. Det höga
antalet gifta kvinnor som har förvärvsarbete visar dock att makars inbördes förhållande
har ändrats väsentligt. Den gifta kvinnan har nått en ökad självständighet.
Jämställdhet mellan makar har i stigande grad blivit en realitet.
Rollfördelningen inom familjen ändras, om än långsamt.

Vi har ansett - i full enighet med de övriga
nordiska ländemas utredare på detta område - att de gemensamma grandprinciperna
för egendomsordningen mellan makar skall bevaras. Dessa principer innebär atl
vardera maken betraktas som ägare av den egendom som han eller hon har fört med
sig eller har förvärvat under äktenskapet och att maken själv förvaltar denna
egendom och själv svarar för de skulder som han eller hon åtar sig. När
äktenskapet upplöses, delas makarnas sammanlagda tillgångar lika mellan dem
eller, om den ene är död, mellan dennes arvingar och den efterlevande maken.
Såsom grandläggande syslem är delta överlägset vad som eljest kan komma i
fråga. Därmed är dock inte sagt att det alltid leder till ett riktigt och
rimligt resultat. Del måste finnas möjligheter att göra undantag och
jämkningar. Behovet därav har ökat lill följd av samhällsförändringarna de
senaste sextio åren.

Etl problem framträder redan när det gäller alt,
vid upplösning av ett äktenskap, fastställa i vad mån det gemensamma hemmet
tillhör den ena eller andra maken. Uttalanden av lagberedningen 1918, enligt
vilka möb-

1 Riksdagen 1986/87. 1 saml. Nr I. Bilagedel

ler, husgeråd och andra
lösören skall anses tillhöra den make som hade Prop. 1986/87: 1

släppt till pengarna till
förvärvet, har länge dominerat länkesätten. Särskilt

i fall då den ena maken
har använt sina inkomster till att förvärva föremål

av bestående värde, medan
den andre maken har förbrukat sina inkomster

på familjens uppehälle
eller har gjort en direkt arbetsinsats i hemmet, har

resultatet kunnat bli
orättvist. Domstolarna har emellertid numera alltmer

övergått till all anse
bostad och bohag, som har förvärvals för gemensamt

begagnande,
vara samägd egendom. I vårt förslag har denna tanke kommit

till
uttryck i en regel, enligt vilken sådan egendom vid bodelningen skall

anses
tillhöra makarna tillsammans, vanligen lill lika andelar. I allmänhet

kommer
således, när makarnas andelar i boel beräknas, hälften av denna

egendom
att uppföras såsom tillgång för vardera maken.

Liksom nu kan vid bodelning viss egendom vara
undantagen, l.ex. genom äktenskapsförord, något som sålunda leder till att den
make som egendomen tillhör behåller denna vid sidan om delningen. En nyhet i
förslagel är alt delta gäller värdet av makes pension även i det fallet då
denna grundas på pensionsförsäkring. En bodelning fullföljes liksom nu genom
lottiäggning, vid vilken make har företräde till de delar av sin egendom som
han eller hon i första hand vill behälla. Nuvarande regler om rätt för make atl
få företräde lill bostad, när maken bäst behöver denna, har med en viss
utvidgning inarbetats i äktenskapsbalken.

En normal bodelning sådan denna framträder i
äktenskapsbalkens bestämmelser bygger på likadelning. Det finns anledning att
räkna med att vid elt stort antal bodelningar av enklare beskaffenhet något
annat heller inte kommer i fråga. För mera komplicerade undantagsfall av olika
slag har regler om jämkning vid bodelning samlats i ett särskilt kapitel.

Först behandlas där det fallet att äktenskapet
upplöses genom skilsmässa efter tämligen kort tid. Vardera maken kan då begära
att - i stället för att makens egendom skall ingå i likadelning - få behålla
denna i skälig utsträckning. Lagen hänvisar makarna alt i första hand enas om
beräkningen av andelarna. Lyckas delta inte, kan de använda en hjälpregel,
enligl vilken endast sä stor del av makarnas tillgångar läggs samman och delas
som svarar mot den del av tio år som äktenskapet har varat.

Även i annat hänseende kan del i undantagsfall vid
äktenskapsskillnad vara oskäligt att en make skall utge egendom i den
omfattning som följer av de beräknade andelarna i boet. Sålunda kan en
likadelning le sig föga motiverad av sitt normala syfte att uQämna makarnas
ekonomiska situation, t.ex. då makarna har levat åtskilda under lång lid och
den ene har förvärvat egendom av betydande värde under denna tid. Etl annat
exempel kan vara atl den ena maken har stora skulder eller avsevärd enskild
egendom och en likadelning således ensidigt skulle gä ut över den andra maken.
Möjlighet finns då att jämka så alt den ena maken får behålla mer av sin
egendom. Delning kan helt underlåtas, t. ex. om den andra maken är försalt i
konkurs.

För del fall då bodelning sker på grand av den ena
makens död innehåller förslagel den nyheten att den efterlevande maken skall
kunna begära att

få behålla sin egendom och
sålunda utesluta delning. Detta kan få betydel- Prop. 1986/87: I se, t.ex.
om den efterlevande äger mest och kvarlåtenskapen efter den först avlidne skall
tillfalla bröstarvinge som icke är gemensam eller testamentstagare. Intet
hindrar dock den efterlevande att på detta sätt utesluta delning, också när han
eller hon äger den mindre delen.

Liksom nu uppställer förslaget en minimiregel för
vad efterlevande make skall ha rätt att fä av tillgångarna, motsvarande fyra
basbelopp. En nyhet är att beloppet dock skall minskas med vad den efterlevande
har uppburit såsom förmånstagare till livförsäkring. Minimiregeln har å andra
sidan byggts ul så all, i del fallet då makarna på grund av äktenskapsförord
eller eljest inte har någon egendom som skall ingå i bodelning eller endast
obetydligt sådan egendom men det likväl finns bostad eller bohag som tillhör
makarna tillsammans, den efterlevande har rätt atl få ett minimum av denna
egendom, i del fallet motsvarande två basbelopp.

Efter mönster av 36 § avtalslagen har en
jämkningsregel föreslagits för fall då ett äktenskapsförord eller en annan
rättshandling, enligt vilken egendom icke skall ingå i bodelning, bedöms vara
oskälig. Vid jämkningen kan egendom som annars skulle ha hållits utanför
bodelningen komma att dras in i denna. Är makarna ense behöver de inte åberopa
jämkningsregeln utan kan, enligl vad vi föreslår, själva åstadkomma detta
resultat.

Skyddet
för efterlevande make

Ett huvudsyfte med vad vi föreslär är atl förbättra
den efterlevande makens ställning, då ett äktenskap upplöses genom den ena
makens död. Detta kan åstadkommas endast genom att i stället bröstarvinges rätt
alt få del i kvariåtenskapen begränsas eller uppskjutes till dess båda
föräldrarna är döda.

Förslagel inför en arvsrätt för efterlevande make.
Med hänsyn lill alt den avlidne kan efterlämna bröstarvinge som inte är
gemensam, särkull-barn, har det dock inte ansetts möjligt atl göra denna arvsrätt
enhetlig för alla fall. Förslaget innehåller två alternativ. I första hand kan
den efterlevande begära att - utöver sin andel vid bodelning - få behålla
också den avlidnes andel, kvarlåtenskapen, med fri förfoganderätt under sin
livstid. Vid den efterlevandes död tar den först avlidnes bröstarvingar i
stället hälften av den efterlevandes bo såsom efterarv. Om emellertid bröstarvinge
motsätter sig att den efterlevande på delta sätt behäller boet oskiftat och
begär alt genast få sitt arv, skall make i stället ha arvsrätt till en
tredjedel av kvarlåtenskapen, och i delta fall har bröstarvingen icke någon
rätt till efterarv vid den efterlevandes död. Även den efterlevande maken kan
föredra denna senare form av skifte.

Efterlämnar den först avlidne maken icke någon
bröstarvinge, gäller redan nu att den efterlevande behåller hela boet med fri
förfoganderätt under sin livslid. Den först avlidnes föräldrar och syskon har
då rätt att såsom efterarvingar ta halva boet, när den efterlevande dör. Vi har
emel-

lertid ansett att också i
den situation som föreligger, när den efterlevande Prop. 1986/87: 1 dör -
kanske efter lång tid - de skäl som överhuvudtaget kan anföras för att
efterlevande make skall få behålla ett bo oskiftat talar för att, om den
efterlevande maken var omgift, den efterlevande maken i det nya äktenskapet
skall ha samma rätt. Dennes anspråk på att få behålla boet oskiftat bör alltså
gå före de arvsanspråk som den först avlidne makens föräldrar och syskon kan
ställa. De senare bör också träda tillbaka för bröstarvinge till den
efterlevande maken, vare sig den efterlevandes barn var styvbarn till den först
avlidne eller har fötts efter dennes död.

De nu beskrivna reglerna handlar om arvsrätt.
Principen är emellertid att testamente går före arv. Har den avlidne i
testamente förordnat på annat sätt gäller alltså detta i första hand. Den först
avlidne maken kan sålunda genom testamente ha bestämt att den efterlevande
maken skall behålla boet oskiftat, vilket får till följd att bröstarvingen icke
kan motsätta sig detta genom att genast begära sitt arv. Å andra sidan kan den
först avlidne maken ha bestämt att kvarlåtenskapen helt eller delvis skall
tillfalla bröstarvinge eller annan, någol som utesluter den efterlevande maken
från alt behålla boet oskiftat i motsvarande omfattning. Testamenten kan vidare
innehålla föreskrift om efterarv eller bemyndigande för den efterlevande maken
att bestämma om detta. Testamentet gäller dä framför lagens regler. För det
fall då den först avlidne icke efleriämnar bröstarvinge föreslär vi att den
efterlevande även utan särskilt bemyndigande skall ha rätt att bestämma om
efterarvel. På denna sistnämnda punkt har tre ledamöter reserverat sig för att
ett sådant testamente av den efterlevande skall kunna göras endast om den först
avlidne har lämnat ett bemyndigande därtill i testamentet.

1 den nuvarande ärvdabalken finns också regler om
laglott. Dessa innebär att bröstarvinge, om arvlåtaren har gjort testamente,
kan påkalla jämkning av testamentet för att fä ut hälften av den arvslott som
tillkommer arvingen enligt lag. Den begränsning av lestationsfriheten som
ligger häri har tillkommit vid en tidpunkt, när innehavet av egendom, särskilt
fast egendom, hade långt större betydelse för människors trygghet och försörjning
än vad del har i dag. Denna inskränkning i rätten att göra testamente kan
numera anses vara föråldrad. För efterlevande make, som inte själv har rätt
lill någon laglott, skulle avskaffandet av bröstarvinges laglott innebära en
förstärkning av det skydd som kan åstadkommas genom testamente. Det har
emellertid å andra sidan anförts att rätten till laglott har förankring i det
allmänna rättsmedvetandet och att den även nu kan ha praktisk funktion för att mildra
det orättvisa i testamentsförordnande till någon bland flera bröstarvingar
eller till någon utomstående. En majoritet av fyra ledamöter föreslår att
reglerna om laglott skall avskaffas, medan tre ledamöter reserverar sig för
deras bibehållande.

Livförsäkring med
förmånstagare Prop. 1986/87:1

En försäkringstagare till livförsäkring kan sätta
in annan såsom förmånstagare. Försäkringsbeloppet tillfaller då denne och, om
det utfaller efter försäkringstagarens död, skall det inte ingå i
kvarlåtenskapen. Beloppet påverkar likväl fördelningen av egendomen i boel, om
försäkringstagaren efterlämnade make eller bröstarvinge. Den efterlevande
makens giftorättsandel och bröstarvingens laglott räknas ut som om försäkringsbeloppet
hade ingått i boet. Om tillgångarna då inte räcker, får förmånstagaren vika.
Belopp som på grand av Qänstegrapplivförsäkring tillfaller make eller med make
likställd person eller bröstarvinge har dock icke nu angiven inverkan på
fördelningen i boet. Saknas förmånstagare, ingår försäkringsbeloppet på vanligt
sätt i kvarlåtenskapen. De nu återgivna bestämmelserna har länge ansetts vara
invecklade och svårbegripliga.

Försäkringsavtalslagen, där dessa bestämmelser
står, överses nu av försäkringsrältskommittén. Vi har efter överläggningar med
denna kommitté enats om atl vi i vårt betänkande skall föreslå ändringar också
i försäkringsavtalslagen i de delar som närmast rör bodelning vid upplösningen
av etl äktenskap. Vårt förslag i denna del innebär alt försäkringsbeloppet
alllid skall tillfalla förmånstagaren direkt och att fördelningen av boets
tillgångar i övrigt inte påverkas därav. I samband därmed kompletteras lagen
så att, om försäkringstagaren icke har utsett förmånstagare, försäkringsbeloppet
tillfaller dennes efterlevande make eller, om sådan ej finns, dennes arvingar
och universella testamentstagare. Vi har ansett att det pä detta sätt uppkommer
elt system som är lättare att förstå och överblicka än det nuvarande.
Resultatet av en försäkring blir då i regel vad denna ulvisar. Att
försäkringsbeloppet fördelas vid sidan om boulredningen i övrigt torde i regel
inte välla några svårigheter.

Bestämmelser
om sambor

Sedan mitten på 1960-talet har den förändringen
blivit märkbar atl den tidigare mycket höga äktenskapsfrekvensen har sjunkit,
medan ett stigande antal par sammanbor ogifta under förhållanden som kan
jämföras med äktenskap. Enligt de senaste tillgängliga siffrorna beräknas ca 80
procent av alla sammanboende par vara gifta och återstående 20 procent vara
ogifta.

Man kan härav dra den slutsatsen att äktenskapet,
trots nedgången i frekvens, allQämt har en dominerande stähning. Därför är en
modernisering av reglerna för makars ekonomiska förhållanden den viktigaste
uppgiften. Man måste emellertid även för framtiden räkna med att en icke
obetydlig del av dem som lever samman i parförhållande är sambor. Dessa har
också anspråk på att lagen på ett förnuftigt sätt löser de problem som de kan
råka ul för.

För
atl behovet av lagregler skall kunna bedömas är det nödvändigt att Prop.
1986/87: 1 skaffa sig en uppfattning om innebörden i del ökande samboendet. Vi
har därför låtit utföra en sociologisk undersökning som har publicerats i ett särskilt
belänkande (SOU 1978:55). Det framgår där att det numera är allmänt brukligt
att bo tillsammans längre eller kortare lid, innan man gifter sig. I yngre
åldersgrupper dominerar därför samboendet. Del är i flertalet fall alls inte
fråga om något reflekterat val mellan ohka altemativ. Endast en mindre grapp av
samboenden med lång varaktighet framstår som elt egentligt alternativ till
äktenskap. En del av dessa är sädana där något äldre personer bildar par, ej
sällan efter det att ett tidigare äktenskap har upplösts.

En lagstiftning som framställer samboendel som en
altemativ form av äktenskap finns det således inte något behov av. Vad saken
gäller är endast atl i begränsad omfattning söka lösa praktiska problem och
särskilt atl skydda den svagare parten vid upplösningen av elt samboende. Samma
skäl som när det gäller makar talar för att bostad och bohag som sambor har
förvärvat för gemensamt begagnande skall anses tillhöra dem tillsammans,
vanligen till lika andelar. Detta är alltså vad vi i första hand föreslär.
Dessutom bör det öppnas en möjhghet för sambor alt få sitt hem upplöst genom en
bodelning. Vi föreslår vidare att när samlevnaden upplöses genom den ena
sambons död den efterlevande, pä samma sätt som när makar har haft endast
enskild egendom, skall ha rätt att av bostaden och bohaget utfå egendom till
etl värde, motsvarande två basbelopp.

Vi anser däremot inte att man för sambor kan gå
längre. Vi föreslår sålunda icke någon rätt till likadeling av all egendom och
inte heller några regler om underhållsskyldighet mellan sambor vare sig under
samlevnaden eller efter dess upplösning. När samlevnaden upplöses genom den
enes död, finns del inte heller enligt vårt förslag någon arvsrätt för den
efterlevande.

För alt denne skall fä del i den avlidnes kvarlåtenskap
fordras således en viljeförklaring i form av testamente. Syftet alt skydda den
efterlevande sambon kan också tillgodoses genom ett förmånstagarförordnande vid
livförsäkring. Av stor betydelse är de avsevärda belopp som kan utgå på grund
av grapplivförsäkring, när någon dör i arbetsför ålder, och som i vissa fah kan
tillkomma sambo.

Med den begränsade omfattning som sålunda
lagstiftning om sambor föresläs få har vi ansett det vara mest praktiskt att
låta denna ingå som ett slutkapitel i äktenskapsbalken, vilket anger vilka av
balkens bestämmelser som är tillämpliga pä sambor. Nu gällande bestämmelser om
rätt för sambo som bäst behöver bostaden att överta denna, när den innehas med
hyres-eller bostadsrätt, har inarbetats i detta slutkapitel.

Bilaga 2 Prop. 1986/87:
1

De sakkunnigas lagförslag 1 och 3

1
Förslag till Äktenskapsbalk

Härigenom föreskrivs att främst i Sveriges rikes
lag skall införas en ny balk, benämnd äktenskapsbalk, av följande lydelse.

Första
avd. Allmänna bestämmelser

1
kap. Äktenskap

1
§ Äktenskap ingås mellan en man
och en kvinna. För dem gäller vad som föreskrivs om makar.

2
§ Makar skall visa varandra
trohet, lojalitet och hänsyn. De skall gemensamt värda hem och barn och i
samråd verka för familjens bästa.

3 § Vardera maken råder över sin egendom och svarar
för sina skulder.

4
§ Makar är skyldiga atl lämna
varandra de upplysningar som behövs för att bedöma familjens ekonomiska
förhåUanden.

5
§ Äktenskap upplöses genom den
ena makens död eller genom rättens dom på äktenskapsskillnad.

6
§ När etl äktenskap upplöses,
delas makamas egendom enligl de grander och på det sätt som gäller för
bodelning.

7
§ I avdelningar av balken anges
hur äktenskap ingås och upplöses, vad som gäller om makars ekonomiska
förhållanden och om rättegång. En avslutande avdelning av balken anger i vilka
fall dessa bestämmelser om makars ekonomiska förhållanden och om rättegång kan
tillämpas pä dem som, utan atl ha ingått äktenskap, samlever under förhållanden
som liknar äktenskap.

Andra
avd. Äktenskaps ingående och upplösning 2 kap. Äktenskapshinder

1
§ Den som är under arton år får
ej ingå äktenskap utan lillstånd av länsstyrelsen i del län där han eller hon
har sitt hemvist.

2
§ Den som är förklarad omyndig
eller enligt rätlens beslut skall förbli omyndig även efter uppnådd
myndighetsålder får ej ingå äktenskap ulan förmyndarens samtycke. Vägras
samtycke, kan rätten på ansökan tillåta äktenskapet.

3
§ Äktenskap får ej ingås mellan
dem som är släkt med varandra i rätt uppstigande och nedstigande led eller som
är helsyskon.

Halvsyskon
får ej ingå äktenskap med varandra utan tillstånd av rege- Prop. 1986/87: I
ringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

4
§ Den som är gift får ej ingå nytt äktenskap.

3
kap. Prövning av äktenskapshinder

1 §
Prövning om hinder möter mot äktenskap (hindersprövning) skall

göras i den svenska församling där kvinnan är kyrkobokförd eller, om hon

varken är eller bör vara kyrkobokförd i sådan församling, där hon vistas.

Hindersprövning skall begäras av mannen och kvinnan
gemensamt hos pastorsämbetet i församlingen.

2 §
Den som varken är eller skall vara kyrkobokförd i riket skall vid

hindersprövningen förete det intyg av utländsk myndighet om sin behörig

het att ingå äktenskapet som kan anskaffas.

Fordras tillstånd eller samtycke till äktenskapet,
skall bevis om tillståndet eller samtycket företes vid hindersprövningen.

3 §
Mannen och kvinnan skall vid hindersprövningen skriftligen försäkra

på heder och samvete atl de inle är släkt med varandra i rätt uppstigande

och nedstigande led eller helsyskon samt, om inte tillstånd lill äktenskapet

företes, att de inte heller är halvsyskon.

Den som begär hindersprövning skall även
skriftligen pä heder och samvete uppge om han eller hon tidigare har ingått
äktenskap. Den som har ingått äktenskap skall styrka att äktenskapet har blivit
upplöst, om detta inle framgår av folkbokföringen eller av intyg som utiändsk
myndighet har utfårdal.

4 §
Finner pastorsämbetet att hinder inte föreligger mot äktenskapet,

skall ämbetet på begäran av mannen och kvinnan utfärda intyg om detta.

4
kap. Vigsel

1
§ Ett äktenskap ingås, i
släktingars eller andra vittnens närvaro, genom överenskommelse i form av
vigsel.

2
§ Vid vigsel skall mannen och
kvinnan samtidigt närvara. De skall var för sig pä fråga av en vigselförrättare
samtycka till äktenskapet. Vigselförrättaren skall därefter förklara dem för
makar.

Har det ej gått lill så som anges i första stycket
eller var vigselförrättaren icke behörig, är förrättningen ogiltig som vigsel.

3 §
Behörig att vara vigselförrättare är

1. präst
i svenska kyrkan,

2.
präst eller befattningshavare i
annat trossamfund, om regeringen har medgivit samfundet vigselrätt och
länsstyrelsen har meddelat prästen eller befattningshavaren intyg om dennes
behörighet,

3.
lagfaren domare i allmän
underrätt, eller

4.
den som länsstyrelsen har
förordnat till vigselförrättare.

4
§ Tillhör mannen eller kvinnan
församling av svenska kyrkan, har de rätt till vigsel i församlingen.

5
§ Innan vigsel företas, skall
vigselförrättaren förvissa sig om alt hin-

dersprövning har skett, ej
mer än fyra månader före den tillämnade vig- Prop. 1986/87:1 seln, och att
inget hinder har framkommit. Utan intyg om hindersprövningen får någon annan
ej förrätta vigsel än en präst som Qänstgör i den församling där denna har
skett.

6 §
Vid vigsel gäller i övrigt,

dä den förrättas av en präst i svenska kyrkan,
föreskrifterna i kyrkohandboken,

då den förrättas av en präst eller
befattningshavare i annat trossamfund, dess föreskrifter, och

i
annat fall bestämmelser som meddelas av regeringen.

7
§ Makarna har rätt att genast
få bevis om vigsel. I de fall regeringen bestämmer förs särskilt protokoll över
vigslar.

8
§ En förrättning som enligt 2 §
andra stycket är ogiltig som vigsel får likväl godkännas av regeringen, om det
finns synnerliga skäl. Ärendet får dock tas upp endast på ansökan av mannen
eller kvinnan eller, när någon av dem har avlidit, av en arvinge till den
avlidne.

5
kap. Äktenskapsskillnad

1
§ Är makaraa ense om att
äktenskapet skall upplösas, har de rätt till äktenskapsskillnad. Denna skall
föregås av betänketid om makarna begär det eller om någon av dem varaktigt bor
tillsammans med ett eget bam under sexton är som står under hans eller hennes
vårdnad.

2
§ En make som ensam vill att
äktenskapet skall upplösas har rätt till äktenskapsskillnad efter betänketid.

3
§ Betänketiden inleds när
makarna gemensamt ansöker om äktenskapsskillnad eller när den ena makens
yrkande om äktenskapsskillnad delges den andra maken. Har betänketiden löpt
under minst sex månader, meddelas dom på äktenskapsskillnad, om makarna eller
en av dem framställer särskih yrkande om detta. Har något sådant yrkande ej
framställts inom etl år från betänketidens börian, är frågan om
äktenskapsskillnad förfallen. Avvisas talan om äktenskapsskillnad eller
avskrivs målet, upphör betänketiden.

4
§ Lever makarna åtskilda sedan
minst två år, har vardera maken rätt till äktenskapsskillnad ulan föregående
betänkelid.

5
§ Har äktenskapet ingåtts i
strid mot 2 kap. 3 § första stycket, har vardera maken rätt lill
äktenskapsskillnad utan föregående betänkelid. Delsamma gäller om äktenskapet
har ingåtts i strid mot 2 kap. 4 § och det tidigare äktenskapet inte har bhvit
upplöst.

Föreligger tvegifte, har vardera maken i del
tidigare äktenskapet rätt att få detta upplöst genom äktenskapsskillnad utan
föregående betänkelid.

I fall som avses i första stycket kan talan om
äktenskapsskillnad föras även av åklagaren.

Tredje avd. Makars
ekonomiska förhåUanden Prop. 1986/87:1

6
kap. Underhåll

1 §
Makarna skall, var och en efter sin förmåga, bidra till det underhåll

som behövs för att tillgodose deras gemensamma och personliga behov.

De skall fördela utgifter och sysslor mellan sig.

Om
underhåll till bam finns bestämmelser i föräldrabalken.

2
§ Om del som den ena maken
skall bidra med inte räcker till för hans eller hennes personliga behov eller
för de betalningar som han eller hon annars ombesörjer för familjens underhäll,
skall den andra maken skjuta till de pengar som behövs.

3
§ Kan den ena maken på grand av
sjukdom eller frånvaro inte själv sköta sina angelägenheter och fattas medel
för familjens underhåll, får den andra maken i behövlig omfattning lyfta den
förres inkomst och avkastningen av hans eller hennes egendom saml kvittera ut
banktillgodohavanden och andra penningmedel. Detta gäller dock ej om
samlevnaden mellan makarna har upphört eller om det finns fullmäktig,
förmyndare eller god man.

4
§ Försummar den ena maken sin
underhållsskyldighet, kan rätten ålägga den försumlige all betala
underhållsbidrag till den andra maken.

5
§ Om makarna inte varaktigt bor
tillsammans, kan rätlen ålägga den ena maken att betala underhållsbidrag lill
den andra maken enligl de grunder som anges i 1 §.

6 § Efter äktenskapsskillnad svarar vardera maken
för sin försörining. .

Behöver en make bidrag lill sitt underhäU under en övergångslid, har

maken
rätt all få underhållsbidrag av den andra maken efter vad som är skäligt med
hänsyn till den makens förmåga och övriga omständigheter.

Har en make svårigheter alt försöka sig själv efter
upplösning av ett långvarigt äktenskap eller finns det andra synnerliga skäl,
har maken rätt till underhållsbidrag för längre tid än som anges i andra
stycket.

7
§ Underhållsbidrag efter
äktenskapsskillnad lämnas fortlöpande. Om del finns särskilda skäl kan rätten
dock bestämma att bidraget skall erläggas med ett engångsbelopp.

8
§ Talan om alt underhållsbidrag
skall fastställas får inte bifallas för längre tid tillbaka än tre år före den
dag då talan väcktes, om inte den bidragsskyldige medger det.

9
§ Rätten att kräva ul elt
fastställt underhållsbidrag går förlorad tre år efter den urspmngligen gällande
förfallodagen, om inte annat följer av andra eller tredje stycket.

Har utmätning för underhållsbidraget skett före den
tidpunkten eller har den bidragsskyldige blivit försatt i konkurs på grand av
en tidigare ansökan, får betalning för fordringen även därefter tas ut ur den
utmätta egendomen eller erhållas i konkursen.

Har före samma tidpunkt ansökan gjorts om
förordnande av god man

enligt ackordslagen (1970:847), får underhållsbidraget krävas ut inom tre

månader från det atl verkan av godmansförordnandet förföll eller, när

förhandling om offentligt ackord har följt, ackordsfrågan avgjordes. Kom- 10

mer ackord till stånd, får
fordringen krävas ut inom tre månader från det Prop. 1986/87: 1 att
ackordet skulle ha fullgjorts. Har utmätning för underhållsbidraget eller
konkursansökan gjorts inom den tid som nu har angetts, gäller andra stycket.
Avtal i strid mol denna paragraf är ogiltiga.

10
§ En dom eller etl avtal om underhåll kan jämkas av rätten, om ändring i
förhållandena föranleder det. För tiden innan talan har väckts får jämkning
dock mot en parts bestridande göras endast pä sä sätt alt obetalda bidrag
sätts ned eller tas bort. Underhållsbidrag efter äktenskapsskillnad får endast
om det finns synnerliga skäl höjas utöver det högsta belopp till vilket
bidraget tidigare har varit bestämt. Underhållsbidrag i form av engångsbelopp
får inte jämkas mot en parts bestridande.

Ett avtal om underhåll får ocksä jämkas av rätten,
om avtalet är oskäligt med hänsyn till omständighelema vid dess tillkomst och
förhållandena i övrigt. Beslut om att erhållna bidrag skall betalas tillbaka
får dock meddelas endast om det finns särskilda skäl.

7
kap. Makars bostad och bohag

1 §
Med bostad avses i denna balk

äganderätt till fast egendom, tomträtt och rätt
till byggnad på annans mark, om egendomen eller byggnaden huvudsakligen Qänar
som makarnas gemensamma hem, saml

hyresrätt, bostadsrätt och annan rätt till hus
eller del av hus för sådant ändamål.

Till bohag räknas möbler, hushållsmaskiner och
annat inre lösöre, som är avsett för familjens bruk. Med bohag jämställs bålar,
bilar och andra fordon.

2 §
Ulan den andra makens samtycke får en make inle avhända sig

bostad eller bohag och inle heller hyra ut bostaden. Vad som nu har sagts

gäller dock inte i fråga om sådant bohag som Qänar uteslutande lill makens

personliga brak.

Kan den andra maken ej lämna giltigt samtycke eller
kan hans eller hennes samtycke inle inhämtas inom rimlig tid, får maken dock
vidta åtgärden utan samtycke.

Samtycke till att en make avhänder sig fast egendom
eller tomträtt skall lämnas skriftligen.

3
§ Saknassamtycke, kan rätlen
tillåta åtgärden på ansökan av den make som vill företa rättshandlingen.

4
§ Har den ena maken ulan
samtycke, då sådant fordras, avhänt sig bostad eller bohag eller till förfång
för den andra maken hyrt ut bostaden, skall på dennes talan rätten förklara
rättshandlingen vara ogiltig och innehavaren skyldig atl lämna tillbaka
bostaden eller bohaget. Överlåtelse av bohag är dock inte ogiltig, om den med
vilken rättshandlingen ingicks i god tro har fått egendomen i sin besittning.

Talan enligt första stycket skall väckas hos rätten
inom tre månader från

del den andra maken fick kännedom om förfogandet över bostaden eller

överlämnandet av bohaget. Om lagfart eller inskrivning har beviljats med

anledning av överlåtelse av fast egendom eller tomträtt, får dock talan inte

väckas. 11

Förs talan om avhysning, kan rätten medge skäligt anstånd
med flytt- Prop. 1986/87: 1 ningen.

5
§ Bestämmelserna
i 1 -4 §§ skall tillämpas till dess bodelning har skett i anledning av
äktenskapels upplösning, efter den ena makens död dock inte i fråga om den
efterlevandes egendom. Vad som nu har sagts utgör ej hinder för arvingar och
universella testamentstagare alt föra en talan om klander som har väckts av den
avlidne.

6
§ Har bostad
eller bohag förvärvats för makarnas gemensamma begagnande, skall vid bodelning
egendomen anses tillhöra dem tillsammans lill lika andelar.

Fastighet eller annan egendom av större
värde skall dock vid bodelning anses tillhöra förvärvaren ensam eller ägas med
olika andelar, om makarna har kommit överens om delta vid förvärvet och det med
hänsyn lill deras ekonomiska förhållanden och den tid som har förflutit inte är
oskäligt.

Även ulan särskild överenskommelse
skall vad i andra stycket sägs gälla, om den ena maken i väsentligt störte
omfattning än den andra maken har bidragit till förvärvet och i övriga
gemensamma kostnader för hem och hushåll.

8 kap. Gåva mellan makar

1 § Vill den ena maken ge den andra maken en gåva och
fordras det för

att gåvan skall gälla makarna emellan alt gåvotagaren får det givna i sin

besittning, kan i stället gåvan registreras. Gåvan mellan makar kan även i

annat sådant fall registreras, om makarna anser att det behövs.

Utan registrering får gåvan inte
åberopas mol givarens borgenärer. Detta gäller dock inte gåva av fast egendom
eller tomträtt, om lagfart eller inskrivning har sökts för förvärvet och
ansökningen inle har avslagils, och ej heller personliga presenter, vilkas
värde inle står i missförhållande till givarens ekonomiska villkor.

Om det för visst slag av egendom
finns särskilda bestämmelser, enligt vilka en gåva får åberopas mot givarens
borgenärer först efter inskrivning eller annan registrering, gäller i stället
de bestämmelserna.

2 § Kan givaren inte betala en skuld, för vilken givaren
svarade när

gåvan blev gällande mol borgenärerna, eller kan det av annan anledning

antas atl givaren är på obestånd, svarar den andra maken för brislen intill

värdet av den överlåtna egendomen. Delta gäller dock inte i fråga om

personliga presenter, vilkas värde inte stod i missförhållande lill givarens

ekonomiska villkor. Del gäller inte heller om det visas att givaren, när

gåvan blev gällande mot borgenärerna, hade kvar utmätningsbar egendom

som uppenbarligen motsvarade de skulder för vilka givaren då svarade.

Om vederiag har utgått, skall dess värde avräknas från värdet av den

överiåtna egendomen. Har denna utan mottagarens vällande helt eller

delvis gäll förlorad, är mottagaren i motsvarande mån fri frän ansvar.

Har talan om en makes ansvar enligt
denna paragraf inte väckts inom ett år frän den dag gåvan blev gällande mol
borgenärerna, är rätten till sådan talan förlorad. En makes ansvar får ej
heller göras gällande, om talan om återvinning av gåvan är anhängig enligt
konkurslagen (1921:225) eller ackordslagen (1970:847).

9 kap.
Bodelningsförrättning och dess förberedande Prop. 1986/87: I

1
§ Bodelning görs av båda
makarna. Över bodelning skall upprättas en handling som skrivs under av dem. Är
den ena maken död, görs bodelningen av den andra maken och den avlidnes
arvingar och universella testamentstagare; för dem gäller därvid om ej annat
sägs vad som är föreskrivet om make.

2
§ När ett äktenskap har
upplösts, skall bodelning förrättas. Begär någon av makarna bodelning när mål
om äktenskapsskillnad pågår, skall bodelningen förrättas genast.

Är makarna ense, kan de efter skriftlig anmälan
till rätten förrätta bodelning även under äktenskapets bestånd utan att mål om
äktenskapsskillnad pågår. Anmälan skall registreras.

Om den efterlevande makens rätt lill oskiftal bo
och om skifte av elt sådant bo finns bestämmelser i ärvdabalken.

3
§ Bodelning mellan den ena
maken och den andres arvingar och universella testamentstagare får inte äga
ram mol någon dödsbodelägares bestridande, innan alla kända skulder för vilka
den döde svarade har betalats eller medel till deras betalning har satts under
särskild vård eller uppgörelse har träffats som innebär atl skuldema inte kan
drabba delägaren. Har den dödes egendom blivit avträdd till konkurs, får dock
bodelning förrättas även om delägaren bestrider det.

4
§ När talan om
äktenskapsskillnad har väckts skall, i den omfattning det behövs, vardera
makens tillgångar och skulder upptecknas sådana de var när talan väcktes.

Om det behövs för atl få bouppteckning till stånd,
får bodelningsförrättare förordnas.

5 §
Om det, när talan om äktenskapsskillnad har väckts, behövs för att

skydda den ena makens rätt vid bodelning, skall på yrkande den andra

makens egendom eller del därav sättas under särskild förvaltning. Om

någon av makarna bestrider det får dock en sådan åtgärd inte vidtas, om

godtagbar säkerhet ställs.

Förordnandet gäller tills vidare intill dess
bodelning sker eller frågan om äktenskapsskillnad förfaller eller rätten i
annat fall skiljer målet från sig ulan all döma till äktenskapsskillnad.

6
§ Egendom som den ena maken
råder över får utmätas även om bodelning skall förrättas. Är sådan egendom
satt under särskild förvaltning, får den dock utmätas för hans eller hennes
skuld, endast om också den andra maken svarar för skulden eller denna är
förenad med särskild förmånsrätt i egendomen.

7
§ Avträds en makes egendom till
konkurs innan bodelning har ägt ram, eller har bodelningen återgått i anledning
av en makes konkurs, skall den egendom som han eller hon råder över stå under
konkursboets förvaltning till dess det har bhvit bestämt genom bodelning vad
som skall tillfalla maken. Konkursboet får sälja egendomen, om det behövs.

Förordnande
om särskild förvaltning förfaller när konkurs inträffar.

8 §
Dör en make när mål om äktenskapsskillnad pågår, skall ändå de

föreskrifter gälla som avser bodelning vid äktenskapsskillnad.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Samma
föreskrifter gäller när makar fördelar egendom mellan sig vid Prop.
1986/87: 1 bodelning efter anmälan till rätten. Vad som är föreskrivet om dagen
när talan väcktes skall därvid gälla dagen då anmälan gavs in lill rätlen.

9 §
Med den tid då mål om äktenskapsskillnad pågår förslås i denna balk

liden frän talans väckande till dess domen på äktenskapsskillnad har

vunnit laga kraft eller, om rätten skiljer målet från sig utan att meddela

sådan dom, till dess talan har avvisats eller förfallit eller målet av annan

anledning har avskrivils från vidare handläggning.

10 kap.
Vad som skall ingå i bodelning

1
§ I bodelning ingår egendom som
tillhörde vardera maken när talan om äktenskapsskillnad väcktes eller, utan att
sådant mål pågick, dödsfallel inträffade.

2
§ Vardera maken är skyldig all,
för liden därefter lill dess bodelningen sker, redovisa för sin egendom och för
sådan andra maken tillhörig egendom som han eller hon hafl hand om. Makarna är
även i övrigt skyldiga alt lämna de uppgifter som kan vara av betydelse vid
bodelningen.

3
§ Vardera maken får frän
bodelningen i skälig omfattning la undan kläder, personliga presenter och
föremål som han eller hon uteslutande har till sill personliga brak. Om den ena
maken är död har den efterlevande samma rätt.

4
§ Rätt lill egen pension skall
inte ingå i bodelning. Detta gäller också andra rättigheter, om de inte kan
överlåtas eller enligt vad som särskilt gäller för dem är av personlig art.

Med pension avses, om denna är grandad på
försäkring, sådan där utfallande belopp skall beskattas som inkomst.

5 §
Makar eller blivande makar har rätt att genom äktenskapsförord

bestämma att egendom som tillhör eller tillfaller någon av dem inte skall

ingå i bodelning (enskild egendom). Genom nytt äktenskapsförord kan

makarna bestämma alt egendomen skall ingå i bodelning.

Äktenskapsförord skall upprättas skriftiigen och
undertecknas av båda makarna. Detta gäller även om den ena maken är omyndig. I
så fall skall dock förmyndarens skriftliga medgivande inhämtas. Ett förord kan
åberopas vid bodelning endast om det har registrerats innan talan om äktenskapsskillnad
väcktes eller dödsfallet inträffade.

6 §
Från bodelning skaU den egendom las undan som en make har fält i

gåva av någon annan än den andra maken med det villkoret alt den inte

skaU ingå i bodelning, eller som maken har förvärvat genom testamente

med sådant villkor, eller som har tillfallit maken i arv och om vilken

arvlåtaren genom testamente har meddelat en sådan föreskrift (enskild

egendom).

Undantaget från bodelning skall ej omfatta vad som
har anskaffats i stället för egendomen eller vad som är avkastning av denna, om
det inte med hänsyn till rättshandlingens syfte och övriga omständigheter får
anses följa av rättshandlingen.

7 §
Enskild egendom enligt 5-6 §§ skall, om makarna enas om det vid

bodelningen,
ingå i denna. Detsamma gäller rätt till egen pension på grand 14

av
försäkring.

8 § Om försäkring eller
försäkringsbelopp som vid försäkringstagarens Prop. 1986/87:1 död
tillfaller en förmånstagare finns bestämmelser i lagen (1927:77) om
försäkringsavtal.

11
kap. Andelar och lotter Makarnas andelar i boet

1
§ Vid bodelning skall först
vardera makens andel i boet beräknas.

2
§ Härvid skall från vardera
makens i bodelningen ingående tillgångar avräknas så mycket atl det täcker de
skulder som han eller hon hade, när talan om äktenskapsskillnad väcktes eller
dödsfallet inträffade.

Svarar båda makarna för skuld, skall den läckas av
vardera makens tillgångar till den del som skulden, makarna emellan, kan anses
åvila honom eller henne. Är skuld som endast en av dem har åtagit sig förenad
med särskild förmånsrätt i bostad eller bohag som de anses äga tillsammans,
skall skulden anses åvila dem båda; dock endast i den mån skulden motsvarar
värdet av den belastade egendomen.

För de skulder som är förenade med särskild
förmånsrätt i egendom som inte ingår i bodelningen skall maken få täckning
endast i den mån betalning inte kan erhållas ur sådan egendom. Delsamma gäller
andra skulder som han eller hon har ådragit sig för egendomens underhäll eller
förbättring eller som annars är att hänföra lill denna.

3
§ Vad som återstår av makarnas
tillgångar, sedan avdrag har gjorts för skuldtäckning, skall läggas samman och
värdet därav skall delas lika mellan makarna.

4
§ Har den ena maken inom ett
år, innan talan om äktenskapsskillnad väcktes, utan den andra makens samtycke i
ej obetydlig omfattning genom gåva minskat den egendom som skulle ha ingått i
bodelningen, skall den andra makens hälft beräknas som om gåvans värde alhjäml
hade ingått i de tillgångar som delningen omfattar och den förres del i
motsvarande mån minskas.

Detta gäller också, när den ena maken inom samma
tid i ej obetydlig omfattning har minskat egendomen genom att betala premie för
egen pensionsförsäkring eller, vid bodelning efter den ena makens död, när
egendomen har minskat genom förskott på arv, i den mån förskottet skall avräknas
pä arvet efter den döde.

5 §
Summan av de tillgångar som vardera maken har beräknats fä för

täckning av skulder och vid delning av de återstående sammanlagda till

gångarna utgör makens andel i boet.

Egendomens
fördelning på lotter

6
§ Med ledning av dessa andelar
skall sedan egendomen i boet fördelas på lotter. Vardera maken har rätt alt på
sin lott i första hand fä sin egendom eller den del av denna som han eller hon
önskar.

7
§ Den make som bäst behöver
bostaden har rätt att, även om bostaden tillhör den andra maken och oavsett om
den i övrigt ingår i bodelningen eller är enskild egendom, få den i avräkning
på sin lott eller, om värdet är

ringa,
utan avräkning. Detta gäller dock endast om det även med hänsyn 15

s. 17 Kontrollera mot PDF

till
omständigheterna i övrigt kan anses skäligt. Vad som sagts om bosta- Prop.
1986/87: 1 den skall ocksä gälla bohaget.

Svarar den egendom som avses i
första stycket för skuld som är förenad med särskild förmånsrätt däri, skall en
förutsättning för tillämpning av bestämmelsen vara att den andra maken befrias
från ansvar för skulden eller att medel till dess betalning har satts under
särskild vård. Då den ena maken är död, gäller bestämmelsen i första stycket
endast till förmån för den efterlevande maken.

8 § En make vars egendom i värde överstiger lotten har
rätt att, i stället

för att lämna egendom till den andra maken, betala med pengar; han eller

hon kan få skäligt anstånd, om godtagbar säkerhet ställs för betalningen.

Betalar maken inte i pengar, har den andra maken rätt att, såvitt det är

möjligt, få sådan egendom som inte är uppenbart olämplig för honom eller

henne.

En make som övertar bostad och
bohag mol avräkning och ej tillgodoser den andra maken med annan egendom som
ingår i bodelningen, skall betala med pengar eller ställa godtagbar säkerhet.

Vid bodelning efter den ena makens
död gäller första stycket endast lill förmån för den efterlevande maken.

9 § Har den ena maken vid fördelningen på lotter inte
kunnat erhålla hela

sin andel, har han eller hon en fordran på den andra maken för bristen.

12 kap. Jämkning vid bodelning

1 § Vid äktenskapsskillnad kan, om samlevnaden inle har
varat en längre

lid, vardera maken vid bodelningen begära att i stället för likadelning

vardera maken, i den utsträckning som det kan anses skäligt, får behålla

sin egendom. Enas makarna ej om beräkningen av andelarna, skall, sedan

avdrag har gjorts för täckning av skulder, endast så stor del av vardera

makens återstående tillgångar sammanläggas och delas lika mellan dem,

som svarar mot den del av tio är som deras äktenskap hade varat, när talan

väcktes. Därvid skall, om makarna gemensamt har eller har haft barn som

har fötts före äktenskapets ingående, tiden räknas från barnels födelse.

Första stycket gäller inte om makar
eller blivande makar genom äktenskapsförord har bestämt alt, i händelse av
äktenskapsskillnad, all deras i bodelningen ingående egendom skall delas lika
mellan dem.

2
§ Är del i
annat hänseende vid äktenskapsskillnad oskäligt med hänsyn till makarnas
ekonomiska förhållanden och omständigheterna i övrigt alt en make lämnar
egendom lill den andra maken i den omfattning som följer av dennes beräknade
andel i boel, skall bodelningen i stället ske så att den förre får behålla mer
av sin egendom. Är den andra maken vid bodelningen försalt i konkurs eller
finns det andra särskilda skäl att helt underlåta delning, skall vardera maken
som sin andel behålla sin egendom.

3
§ Vid bodelning
efter den ena makens död skall, i den mån den efterlevande maken begär del,
delning inte äga rum ulan vardera sidan som sin andel behälla sin egendom.

Den efterlevande har rätt att av
makarnas sammanlagda, efter skuld-

täckning återstående tillgångar, i den mån de räcker, få så mycket all del

motsvarar fyra gånger det vid tiden för dödsfallet gällande basbeloppet

enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring. Har den efterlevande från

bodelningen tagit undan egendom som enskild enligt 10 kap. 5-6 §§, skall 16

vad den efterievande
sålunda har rätt att minst få vid bodelningen i mot- Prop. 1986/87:1
svarande mån minskas. Detta gäller också om den efterievande som förmånstagare
får försäkringsbelopp vid dödsfallet; som sådant räknas dock ej rätt till sådan
pension som inte skall ingå i bodelning.

Vad som sägs i 15 kap. I och 3 §§ ärvdabalken om
föriust av rätt till arv gäller också i fråga om rätti.M alt vid bodelning få
del i den avlidnes egendom eller rätten för den efterlevande att få behälla sin
egendom.

4 §
Hade makarna på grund av äktenskapsförord eller av andra orsaker

inle någon egendom som skall ingå i bodelning eller endast obetydlig sådan

egendom, har likväl, vid bodelning efter den ena makens död, den efterle

vande rätt atl vid fördelning av bostad eller bohag, som tillhör dem tillsam

mans, av den behållna egendomen, i den mån den räcker, som sin andel få

minst så mycket alt det motsvarar två gånger det vid tiden för dödsfallel

gällande basbeloppet enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring.

Om ett villkor i äktenskapsförord eller annan
rättshandling, enligt vilket egendom inte skall ingå i bodelning, är oskäligt
med hänsyn till rättshandlingens innehåll, omständigheterna vid dess
tillkomst, senare inträffade förhållanden och omständigheterna i övrigt, får
jämkning ske och egendomen heU eller delvis ingå i bodelningen.

5 §
Makar får inför en omedelbart förestående äktenskapsskillnad i en av

dem båda undertecknad handling avtala om den kommande bodelningen

eller om annat som har samband med denna. Är avtalet oskäligt med

hänsyn till innehållet, omständigheterna vid dess tillkomst, senare inträf

fade förhåltanden och omständigheterna i övrigt, får det jämkas eller i sin

helhet lämnas utan avseende vid bodelningen.

Avtal som makar i annat fall har ingått om kommande
bodelning är utan verkan, om det inte har upprättats och registrerats enligt
föreskriftema om äktenskapsförord i denna balk.

13
kap. Verkan av bodelning

1 §
En make får ej vid bodelning lill skada för sina borgenärer efterge sin

rätt genom atl låta enskild egendom ingå i delningen eller avstå i delningen

ingående egendom utöver vad som följer av denna balk. Han eller hon får

ej heller vid fördelningen pä lotter avstå utmätningsbar egendom i utbyte

mot sådan egendom som inte kan tas i mät och inte utgör bostad eller

bohag. Kan maken lill följd av en sådan eftergift inte betala en skuld som

har uppkommit före bodelningen eller kan del av annan anledning antas atl

maken är på obestånd, svarar den andra maken för brislen intill värdet av

vad den förres utmätningsbara egendom har minskat genom eftergiften.

Detta gäller dock inle om det visas att den som har eftergivit sin rätt efter

bodelningen hade kvar utmätningsbar egendom som uppenbarligen mot

svarade skulderna.

Har talan om en makes ansvar enligt denna paragraf
inle väckts inom ett år frän den dag bodelningen förrättades, är rätlen lill
sådan talan förlorad. En makes ansvar får ej heller göras gällande, om talan om
återvinning av bodelningen är anhängig enligt konkurslagen (1921:225) eller
ackordslagen (1970:847).

2 §
Har bodelning förrättats mellan den ena maken och den andres

arvingar och har den efterlevande eftergivit sin rätt svarar arvingarna, en

för alla och alla för en, för betalningsskyldighet enligt 1 §. Vad som nu har

sagts
om arvingar gäller också universella testamentstagare. 17

2 Riksdagen 1986/87. 1 saml. Nr 1. Bilagedel

Om
ansvaret för en avliden makes skuld gäller särskilda bestämmelser i Prop.
1986/87: 1 ärvdabalken i stället för vad som sägs i I §.

3
§ Den egendom som tillfallit en
make vid bodelning efter anmälan under äktenskapets bestånd skall ingå i senare
bodelning såsom den makens egendom, om inte makarna genom äktenskapsförord har
bestämt annat. Delsamma gäller när bodelning har förrättats medan mål om äktenskapsskillnad
pågick men målet inte har lett till äktenskapsskillnad.

4
§ Har den ena makens andel
enligt 11 kap. 4 § beräknats som om värdet av en gåva hade ingått bland
tillgångarna och kan maken vid bodelningen inte fä ut sin lott, skall
gåvotagaren, om han insåg eller borde ha insett att gåvan var lill förfång för
maken, återbära så stor del av gåvan eller dess värde som fordras för alt
tillgodose makens rätt. Talan om detta skall väckas inom ett år från del
bodelningen förrättades, dock senast fem år från det gåvan fullbordades.

Var gåvan inle fullbordad vid tiden för
bodelningen, får den inle göras gällande, i den mån det skulle hindra maken alt
få ut sin lott.

5 §
Har den ena makens andel enligt 11 kap. 4 § vid bodelningen beräk

nats som om värdet av en försäkringspremie hade ingått bland tillgångarna

och kan maken vid bodelningen inte få ut sin lott, är försäkringsgivaren

skyldig att av försäkringstagarens tillgodohavande återbetala vad som

fattas. Återbetalningen får göras direkt till försäkringstagarens make.

6 §
Om en bodelning har lett till att en fastighet har delats så, atl makarna

har fåll skilda andelar ulan att villkor om utbrytning har uppställts i

bodelningshandlingen, innehar makarna fastigheten under samäganderätt.

I den mån bodelningen i annat fall innebär att en
del av en fastighet kommer i en särskild ägares hand är den ogiltig.

7 §
När bodelning har skett, kan endera maken ge in bodelningshandling

en för registrering.

Fjärde
avd. Rättegångsbestämmelser 14 kap. Äktenskapsmål och mål om underhåll
Äktenskapsmål

1
§ Äktenskapsmål är mål om
äktenskapsskillnad och mål där talan förs om fastställelse av att äktenskap
består eller inte består.

2
§ Talan om fastställelse av atl
äktenskap består eller inte beslår kan föras bara i tvist mellan mannen och
kvinnan.

Om äktenskap består kan i övrigt prövas i tvister
där någons rätt beror av frågan.

3
§ Äktenskapsmål upptas av
tingsrätten i den ort där mannen eller kvinnan har sill hemvist. Har ingendera
hemvist inom riket upptas målet av Stockholms tingsrätt.

4
§ Vill båda makarna erhålla
äktensskapsskillnad, kan de gemensamt

ansöka
om delta. Ansökan i annat fall om äktenskapsskillnad eller om 18

s. 20 Kontrollera mot PDF

fastställelse att
äktenskap består eller inte består skall anses som ansökan Prop. 1986/87: 1
om stämning enligt 42 kap. rättegångsbalken.

5 §
1 gemensam ansökan om äktenskapsskillnad kan makarna begära att

rätten förordnar i enlighet med deras överenskommelse i fråga om under

hållsbidrag, vårdnad om barn, umgängesrätt, rätt att sitta kvar i bostaden

och förbud att besöka varandra.

Yrkanden i tvister mellan makarna i sådana frågor
skall göras i ansökan om äktenskapsskillnad. Om målet redan har anhängiggjorts,
kan yrkandet göras muntligen inför rätten eller skriftligen utan särskild
stämning i målet.

I
målet kan även prövas fråga om förordnande av bodelningsförrättare.

6
§ Sedan mål om äktenskapsskillnad
anhängiggjorts skall rätten pröva om dom på äktenskapsskillnad kan meddelas
genast. Om det ej visas att så kan ske, skall rätten meddela att betänketid
löper och ge besked om målets fortsatta handläggning.

7
§ I mål om äktenskapsskillnad
kan rätten på den ena makens yrkande för tiden till dess frågan har avgjorts
genom lagakraflvunnen dom

1.
bestämma vem av makarna som
skall ha rätt alt sitta kvar i bostaden, dock längst till dess bodelning har
skett,

2.
förbjuda makarna att besöka
varandra vid vite av fängelse i högst en månad eller penningböter,

3. förordna
om bidrag av den ena maken lill den andres underhåll.

Beslutet får verkställas lika med lagakraflvunnen dom men kan när som

helst
ändras av rätten.

Rätten kan för tiden till dess frågan har avgjorts
genom lagakraflvunnen dom även förordna om vårdnad, umgängesrätt och bidrag
till barns underhåll enligl föräldrabalken.

8 §
Den make som har berättigats att sitta kvar i bostaden har rätt att

nylQa även del bohag som tillhör den andra maken. Rätten kan dock

beträffande viss egendom förordna annorlunda. Avtal som därefter ingås

med tredje man om egendomen medför inte någon inskränkning i nylQan

derätten till bostaden eller det bohag som sålunda har överlämnats.

Har den ena maken berättigats att sitta kvar i
bostaden, är den andra maken skyldig alt genast flytta därifrån.

9 §
Beslut enligt 7 § får meddelas utan huvudförhandling. Innan beslutet

meddelas, skall den andra maken beredas tillfälle att yttra sig över yrkan

det. Har rätten kallat makarna till förhandling och uteblir den make som

väckt frågan, skall yrkandet om förordnandet enligt 7 § anses återkallat till

den del det inte har medgivits av den andra maken. Frågan får prövas även

om den andra maken uteblir från förhandlingen.

10
§ Särskilt yrkande om dom på
äktenskapsskillnad efter betänketid skall framställas muntligen inför rätten
eller skriftligen. Har yrkandet framställts endast av den ena maken skall
rätten bereda den andra maken tillfälle att yttra sig över yrkandet.

11
§ Återkallar en make talan om
äktenskapsskillnad sedan gemensam ansökan därom har ingivits till rätten eller
den ena makens yrkande om äktenskapsskillnad har delgivits den andra maken,
skall målet trots detta prövas, om den andra maken yrkar det. Detsamma gäller när
en make

uteblir
från förhandling till vilken han eller hon har förelagts att komma 19

tillstädes vid påföljd att
talan i målet eljest förfaller. Erinran om vad Prop. 1986/87: 1 sålunda
gäller skall göras då makarna kallas till förhandling i skillnadsfrågan eller
den ena makens återkallelse delges den andre.

Kallar rätten till förhandling i anledning av
särskilt yrkande om dom på äktenskapsskillnad efter betänketid, skall den som
framställt yrkandet föreläggas att komma tillstädes vid påföljd att yrkandet
eljest förfaller. Den andra maken skall föreläggas vite.

12
§ Då makarna eller en av dem
yrkar äktenskapsskillnad får målet prövas utan huvudförhandling. Delta gäller
också andra frågor i målet, om vilka makarna är ense.

13
§ Dömer rätlen till
äktenskapsskillnad skall den ompröva besluten enligl 7 §.

Tvistar makarna inle om underhåll för den tid som
omfattas av elt förordnande om underhällsbidrag eller finner rätten vid sin
slutliga prövning av frågan ej skäl att ändra förordnandet, skall detta
fastställas.

14 §
Har frågan om äktenskapsskillnad förfallit enligt 5 kap. 3 §, skall

målet avskrivas och vardera parten bära sin rättegångskostnad.

Mål
om underhåll

15
§ Har en make utan samband med
mål om äktenskapsskillnad yrkat att den andra maken skall utge underhållsbidrag
enligt 6 kap. 4 eller 5 § gäller i sådant mål i fråga om provisoriskt
förordnande om underhållsbidrag bestämmelserna i 7, 9 och 13 §§. Detsamma
gäller när frågor om underhåll enligl 6 kap. 6 § handläggs sedan dom pä
äktenskapsskillnad har meddelats eller när talan om jämkning av dom eller avtal
om underhällsbidrag förs enligl 6 kap. 10 §.

16
§ Om makarna inte varaktigt bor
tillsammans kan rätten förplikta den ena maken alt lämna bohag lill den andra
maken all användas av honom eller henne. Skyldigheten omfattar dock bara det
bohag som tillhörde makarna när samlevnaden upphörde. Avtal som därefter ingås
med tredje man om egendomen medför inle någon inskränkning i nyttjanderätten
lill det bohag som sålunda har överlämnats.

Ett avtal som makarna har ingått med varandra om
nylQanderätten får jämkas, om ändring i förhållandena föranleder det eller om
avtalet är oskäligt med hänsyn till omständigheterna vid dess tillkomst och
förhållandena i övrigt.

Rätten kan på yrkande av den ene meddela
förordnande i frågan för tiden intill dess lagakraflvunnen dom föreligger. Vad
som sägs i 9 § om meddelande av beslut gäller också sådant förordnande. Det får
verkställas lika med lagakraflvunnen dom men kan när som helst ändras av
rätlen.

Gemensamma
bestämmelser

17
§ I äklenskapsmål och mål om
underhäll är tingsrätten domför med en lagfaren domare och nämnd. Tingsrätten
är dock domför med en lagfaren domare i samma omfattning som i andra tvistemål.
Samma domförhets-regler gäller för sådana frågor som handläggs i samma
rättegång.

18
§ I nämnden skall sitta fem
nämndemän. Om det är påkallat med

hänsyn
lill målets omfattning eller andra särskilda omständigheter, får 20

s. 21 Kontrollera mot PDF

dock sex sitta i nämnden.
Inträffar förfall för nämndeman sedan huvudför- Prop. 1986/87: 1 handling
har påbörjats, är rätten domför med fyra i nämnden.

19 §
Om tingsrätten består av domare och nämnd, gäller följande avvi

kelser från vad som i övrigt är föreskrivet om överiäggning och omröstning

i tvistemål.

Ordföranden skall vid överiäggningen framställa
saken och vad lag stadgar därom.

Vid omröstning skall ordföranden först säga sin
mening och sedan höra nämndens.

Finns i nämnden annan mening än ordförandens och
förenar sig minst fyra eller, dä i nämnden är bara fyra, minst tre nämndemän om
skälen och slutet gäller nämndens mening. I annat fall gäller ordförandens
mening.

Har nämnden bestämt rättens avgörande, svarar för
detta varie nämndeman som med sin röst har bidragit därtill.

20 §
Vid huvudförhandhng i äktenskapsmål eller underhållsmål är hov

rätten domför med tre lagfarna domare och två nämndemän. Flera än fyra

lagfarna domare och tre nämndemän får inte sitta i rätten. Har målet i

underrätten avgjorts utan nämnd, är dock hovrätten domför även med fyra

lagfarna domare. Flera än fem lagfarna domare får ej sitta i rätten.

Deltar nämndemän i målels avgörande, skall vid
överläggningen ordföranden eller, om målet har beretts av en annan lagfaren
domare, denne framställa saken och vad lag stadgar därom. Vid omröstning gäller
vad som är föreskrivet angående omröstning i tvistemål. Nämndemännen skall dock
säga sin mening sist.

15 kap.
Ärenden om äktenskaps ingående

1 §
I ärenden om tillstånd till äktenskap skall länsstyrelsen bereda den

underåriges vårdnadshavare tillfälle att yttra sig, om det kan ske. Yttrande

skall inhämtas också från socialnämnden i den kommun där den underårige

har sill hemvist.

Meddelar länsstyrelsen lillstånd till äktenskapet,
får beslutet överklagas av den underåriges vårdnadshavare genom besvär.

2 §
Pastorsämbetets beslut i fråga om hindersprövning överklagas hos

domkapitlet genom besvär.

Detsamma gäller beslut av präster inom svenska
kyrkan om förrättande av vigsel.

3
§ Beslut av lagfarna domare i
allmänna underrätter eller av särskih förordnade vigselförrättare om
förrättande av vigsel överklagas hos länsstyrelsen genom besvär.

4
§ Länsstyrelsens beslut om
tillstånd till äktenskap eller om förrättande av vigsel överklagas hos
kammarrätten genom besvär.

Detsamma gäller beslut av domkapitlet om
hindersprövning eller om förrättande av vigsel.

16 kap.
Registreringsärenden

1 §
För hela riket gemensamt skall det föras äktenskapsregisler för in

skrivning av de uppgifter, som skall registreras enligt denna balk eller skall

intas i registret enligl andra bestämmelser. 21

s. 22 Kontrollera mot PDF

Närmare
föreskrifter om hur äktenskapsregistret skall föras meddelas av Prop.
1986/87: 1 regeringen.

2 §
Ansökan om registrering görs hos tingsrätt.

Till ansökan skall fogas den handling som skall
registreras. Begärs registrering av en gåva som inte skett skriftligen, skall
uppgift om gåvan lämnas i en av båda makarna undertecknad handling.

3
§ Rätten skall ta in handhngen
i protokollet och genast översända bestyrkt avskrift av handlingen till den
myndighet som för äktenskapsregistret med uppgift om dagen då handlingen gavs
in lill rätten.

4
§ Om ansökningen bifalls, anses
registrering ha skett den dag handlingen inkom till rätten.

5
§ Föreskrifterna i 3 och 4 §§
gäller också när i annat fall handling som skall registreras inkommer lill
tingsrätten.

17
kap. Bodelningsförrättare

1 §
Om den ena maken begär del, skall rätten förordna någon alt vara

bodelningsförrättare. Om det behövs, får flera bodelningsförrättare förord

nas.

Ställs efter den ena makens död boel under
förvahning av en boutredningsman, är denne utan särskilt förordnande
bodelningsförrättare. Detta gäller dock ej om någon annan redan har förordnats
eller om boutredningsmannen är delägare i boel.

2
§ Ansökan om förordnande av
bodelningsförrättare skall, om mål om äktenskapsskillnad pågår, göras i målet
och i annat fall ges in till tingsrätt som är behörig alt pröva tvister om
bodelning mellan makarna.

3
§ SkaU ansökningen prövas i mål
om äktenskapsskillnad, gäller 14 kap. 9 § ocksä förordnande av
bodelningsförrättare. Även i annat fall skall rätten, innan den avgör frågan,
bereda den andra maken tillfälle att yttra sig.

4
§ Till bodelningsförrättare får
endast den förordnas som har samtyckt lill det. Bodelningsförrättaren skall
entledigas om del finns skäl för del. Innan så sker, skall han få tillfälle att
yttra sig.

Förordnanden som meddelas när mål om
äktenskapsskillnad pågår upphör atl gälla, om talan förfaller eller målet
avskrivs av annan anledning än den ena makens död.

5 §
Bodelningsförrättaren skall vid behov se till alt bouppteckning görs.

Varie make skall uppge sina tillgångar och skulder. Om en make underlåter

att lämna uppgift till bouppteckningen, kan rätten på ansökan av bodel

ningsförrättaren förelägga vite samt i ärendet även utdöma vitel.

En make är skyldig att bekräfta riktigheten av en
upprättad bouppteckning med ed inför rätten, om den andra maken begär det.
Rätten skall ej skilja målet frän sig förrän ålagd edgång har fullgjorts saml
kan härför förelägga och utdöma vite.

6 §
Bodelningsförrättaren skall bestämma tid och plats för bodelning

samt
kalla makarna till förrättningen. 22

s. 23 Kontrollera mot PDF

Kan makarna inle komma överens, skall
bodelningsförrättaren pröva Prop. 1986/87: 1 sådana tvistiga frågor som är av
betydelse för bodelningen och i en av honom underskriven handling själv
bestämma om bodelning i enlighet med denna balk. Finns därvid intet att dela
eller övertar den efterlevande maken kvarlåtenskapen enligt ärvdabalken, skall
detta anges i bodelningshandlingen.

7 § Bodelningsförrättaren har rätt att fä arvode och
ersättning för sina

utgifter.

Kostnaderna skall betalas av
makarna med hälften vardera. Bodelnings-förtättaren kan dock vid bodelningen
bestämma en annan fördelning, om den ena maken genom vårdslöshet eller
försummelse har orsakat ökade kostnader eller om makarnas ekonomiska förhållanden
ger särskild anledning till det.

I förhällande till
bodelningsförrättaren svarar makarna en för båda och båda för en.

8 § Den bodelningshandling som bodelningsförrättaren har
upprättat

skall i original eller bestyrkt avskrift så snart som möjligt delges vardera

maken.

Är en make missnöjd med bodelningen
får han eller hon klandra den genom att inom fyra veckor efter delgivningen
väcka talan mot den andra maken vid den tingsrätt som har förordnat
bodelningsförrättaren. Försummar han eller hon att göra detta i lid, är rätten
till talan förlorad. I bodelningshandlingen skall det anges vad en make i dessa
avseenden har att iaktta.

I mål om klander av bodelning kan
rätten inhämta yttrande av bodelningsförrättaren och återförvisa ärendet till
honom.

18 kap. Gemensamma bestämmelser

1 § Saknar den mot vilken talan enligt denna balk riktas
känt hemvist

och kan del inle heller klarläggas var han eller hon uppehåller sig, skall

hans eller hennes rätt i saken bevakas av god man enligl 18 kap. föräldra

balken. Detsamma gäller om den som har känt hemvist utom riket inte kan

nås för delgivning eller om han eller hon underlåter atl ställa ombud för sig

och särskilda skäl föreligger att förordna god man.

Gode mannen skall samråda med den
för vilken han förordnats, om det kan ske. I fråga om ersättning till honom
gäller 10 kap 13 § föräldrabalken.

2 § Om det inte redan i etl mål om äktenskapsskillnad har
beslämts vem

som skall ha rätt att sitta kvar i bostaden till dess bodelning har skett, kan

rätten på ansökan av den ena maken meddela sådant förordnande. Rätlen

kan även ändra ett tidigare meddelat förordnande. Ansökan skall inges till

tingsrätt som är behörig att pröva tvist om bodelning mellan parterna.

Till samma tingsrätt skall inges
ansökan om rätlens tillstånd till förfogande över bostad eller bohag eller
angående förordnande att egendom skall sättas under särskild förvaltning. Pågår
mål om äktenskapsskillnad, skall dock ansökan alllid inges lill den tingsrätt
som har tagit upp målet.

Innan rätten meddelar beslut skall
motparten beredas tillfälle att yttra sig.

3 § Meddelar rätlen under rättegången beslut i fråga som
avses i 14 kap.

7, 15 eller 16 § eller 17 kap., skall talan mol beslutet föras särskilt.

s. 24 Kontrollera mot PDF

4
§ Mot
hovrättens beslut i fråga som avses i 14 kap. 7, 15 eller 16 § får Prop.
1986/87: 1 talan ej föras.

5
§
Anteckningar om ingångna och upplösta äktenskap skall göras i kyrkoböckerna
enligt föreskrifter som regeringen meddelar.

Femte avd. Särskilda bestämmelser om sambor 19 kap.
Sambors bostad och bohag

1
§ Med sambor
avses de som, utan att vara makar, har gemensamt hem och hushåll och samlever
under äktenskapsliknande förhållanden.

2
§ Har sambor
förvärvat bostad och bohag för gemensamt begagnande eller innehar i övrigt
någon av dem bostaden med hyresrätt eller bostadsrätt, gäller bestämmelserna i
7 kap också deras bostad och bohag.

En sambo kan anmäla till
inskrivningsmyndigheten att en fastighet, som är lagfaren för den andre, eller
en tomträtt lill vilken den andre blivit inskriven såsom innehavare, är
gemensam bostad för dem båda. Till anmälan skall, om den inte har
undertecknats av båda, fogas bevis om att båda är mantalsskrivna på egendomen.

Fördelning av egendom

3 § När samlevnaden mellan sambor upplöses, skall på
enderas begäran

bostad och bohag som tillhör dem tillsammans fördelas mellan dem vid

bodelning. Dör den ena sambon, skall en sådan begäran framställas senast

då bouppteckning förrättas.

Sambor kan även under samlevnaden
förrätta bodelning enligt första stycket, om de är ense om det. På egendom som
vid bodelning har fördelats mellan dem tillämpas inle detta kapitel.

Bestämmelserna i 9 kap. 1, 4, 6 och
7 §§ samt 10 kap. 2 § gäller vid bodelning mellan sambor, räknat från det
upplösningen ägde rum. Bodelningshandlingen skall ange alt den hänför sig till
samlevnad med gemensamt hem och hushåll och under äkenskapsliknande
förhållanden.

4 § Sedan avdrag skett för täckning av skuld, som är
förenad med sär

skild förmånsrätt i bostaden eller bohaget, skall parternas andelar i egen

domen beräknas och egendomen med ledning därav fördelas mellan dem.

Den som bäst behöver bostad eller bohag har rätt att få egendomen, om det

med hänsyn till omständigheterna är skäligt. Om avräkning och övriga

villkor för tilldelning av egendomen gäller vad som föreskrivs i 11 kap. 7-

8 §§ vid bodelning mellan makar.

Upplöstes samlevnaden genom den
enes död, gäller 12 kap. 4 § första stycket.

Avdrag enligt första stycket för
täckning av skuld får ske endast i den mån skulden motsvarar värdet av den
belastade egendomen.

5 § Har en sambo vid bodelning till skada för sina
borgenärer låtit annan

egendom än i delta kapitel sägs ingå i bodelningen eller avstått frän egen

dom som enligt 4 § första stycket belöpt på andelen, gäller vad som

föreskrivs i 13 kap. 1-2 §§ om verkan av eftergift vid bodelning mellan

makar.

Bestämmelserna i 13 kap. 6 § gäller
när bodelning har skett mellan

sambor. 24

s. 25 Kontrollera mot PDF

övertagande av
bostadslägenhet i vissa fall Prop. 1986/87:1

6 §
Innehar en sambo bostaden med hyresrätt eller bostadsrätt, har den

andre, även om egendomen inte skall ingå i bodelningen, rätt alt överta den

enligt bestämmelserna i 11 kap. 7 §. Om samborna inte har eller har haft

barn tillsammans, gäller detta endast om synnerliga skäl talar för det.

I den mån innehavaren av bostaden inle vid
bodelningen av den andre fält annan egendom som ingår i bodelningen och
motsvarar rättighetens värde, gäller bestämmelserna i 11 kap. 8 § om betalning
med pengar och om anstånd med betalning.

En sambo som inte har framställt anspråk enligt
första stycket senast tre månader efter sin avflyttning från lägenheten har
förlorat sin rätt atl överta hyres- eller bostadsrätten.

Rättegångsbestämmelser

7 § 17 kap. och 18 kap. 1 § gäller vid tvist
mellan sambor.

8
§ Om den ene yrkar det, skall
rätten i fråga om bostad som avses i delta kapitel bestämma vem av samborna som
skall ha rätt att sitta kvar i bostaden till dess bodelning har skett.

Förordnande om rätt att kvarsitta i bostaden kan på
ansökan av den ena parten ändras av rätten.

9 §
Den som har berättigats att sitta kvar i bostaden hår även rätt alt

nylQa det bohag som med tillämpning av 7 kap. 6 § anses tillhöra båda

tillsammans, om inte rätten förordnar annorlunda beträffande viss egen

dom. Avtal som därefter ingås med tredje man om bostaden eller bohaget

medför inte någon inskränkning i nylQanderätten till det bohag som sålun

da har överlämnats. Har den ene berättigats all sitta kvar i bostaden, är

den andre skyldig att genast flytta därifrån.

10 §
Fråga om rätten att sitta kvar i bostaden skall anhängiggöras vid den

tingsrätt som är behörig alt pröva tvister om bodelning mellan samborna.

Detsamma gäller fråga om rättens tillstånd till sambos förfogande över

bostad eller bohag.

3 Förslag
till

Lag
om ändring i ärvdabalken

Härigenom
föreskrivs i fråga om ärvdabalken

dels
att 7 kap., 23 kap. 6-9 §§ och 24 kap. skall upphöra alt gälla,

dels
att 3 kap., 6 kap. 1 och 7 §§, 11 kap. 7 och 8 §§, 12 kap. 1 §, 14 kap.

4 och
5 §§. 16 kap. 1, 2 och 8 §§, 17 kap. 2 §, 18 kap. 1 och 2 §§, 19 kap.

15 §, 20 kap. 2, 4-6 och 8a §§, 21 kap. 4 §, 23 kap. 1, 2, 4 och 5 §§ samt

rabriken till 3 kap. skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

3
kap.

Om
makes arvsrätt; så ock om rätt Om makes arvsrätt och om efterarv

för
den först avlidne makens arv- vid dennes död

ingår
i boet efter den sist avlidne

maken 25

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

Prop.
1986/87:1

Var arvlåtaren gift, har den efterlevande
maken rätt att behålla boet oskiftat och under sin livstid fritt förfoga över
kvarlåtenskapen. Efterlämnar arvlåtaren även bröstarvinge, har denne dock
rätt att begära sitt arv. Sådan begäran kan ej framställas, sedan bodelningshandling
har underskrivits.

Framställer enbart någon av flera
bröstarvingar sådan begäran, kan den efterlevande överta återstoden av
kvarlåtenskapen enligt första stycket.

Särskilda bestämmelser om en
omyndigs rätt i dödsbo finns i föräldrabalken.

Ägde vid den först avlidne makens död makarna eller en av
dem enskild egendom, eller motsvarade eljest kvarlåtenskapen efter den först
avlidne annan andel än hälften av makarnas egendom, taga de arvingar efter den
först avlidne som i 1 § nämnts samma andel i boet efter den sist avlidne.

Har den först avlidne maken genom
testamente förordnat, att något av kvarlåtenskapen efter honom skall
tillfalla annan än efterlevande maken, skall avdrag härför göras vid andelens
beräkning.

V/// inte den efterlevande maken begagna sin rätt att
behålla boet oskiftat, kan denne påkalla arvskifte. Sker skifte på grund därav
eller på begäran av bröstarvinge, tillfaller en tredjedel av kvarlåtenskapen
den efterlevande maken såsom arv.

Har efterlevande maken genom gåva eller annan därmed
jämförlig handling, utan tillbörlig hänsyn till den först avlidnes arvingar,
orsakat väsentlig minskning av sin egendom, skall av den lott, som vid efterlevande
makens död tillkommer hans arvingar, vederlag utgå till arvingarna efter den
först avlidne för vad av minskningen belöper å deras andel i boet.

Kan vederlag ej utgå, skall gå-

Har arvskifte ej skett när den efterlevande maken dör,
har den först avlidne makens bröstarvingar, som då är vid liv, rätt att ta
hälften av den efterlevandes bo som arv efter den först avlidne. Detta gäller
utan hinder av vad den efterlevande kan ha förordnat om genom testamente.

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

Prop.
1986/87:1

van eller dess värde återbäras, såframt den som mottog
gåvan insåg eller bort inse, att den lände arvingarna efter den först avlidne
till förfång. Talan härom må dock ej väckas, sedan fem år förflutit från det
gåvan mottogs.

Var vid dödsfallet gåva, som tillkommit
under omständigheter varom ovan sägs, ej fullbordad, må den ej göras gällande,
i den mån det skulle lända arvingarna efter den först avlidne till förfång.

4 §

Överstiger boets värde vid efterlevande makens död dess
värde vid den första avlidnes frånfälle, skall denna förkovran tilläggas den efterlevandes
arvingar, såvitt visas att egendom till motsvarande värde tillfallit den
efterlevande i arv, gåva eller testamente eller ock må antagas att boets
förkovran härrör från förvärvsarbete, som efter den först avlidne makens död
drivits av den efterlevande.

Har efterlevande maken gjort sig
skyldig till förfarande som avses i 3 §, skall, vid beräkning huruvida
förkovran föreligger, kvarlåtenskapen ökas med ett belopp, motsvarande den
minskning av boet som orsakats av den efterlevande maken.

Finns ej någon arvsberättigad bröstarvinge efter den först
avlidne maken, då den efterlevande dör, gäller vad den efterlevande har bestämt
i testamente. Om testamente ej finns, har den efterlevandes bröstarvingar eller
make i nytt äktenskap rätt att ta hela boet såsom den efterlevandes
kvarlåtenskap. Finns ej heller någon med sådan rätt till boet, men lever den
först avlidnes fader, moder, syskon eller syskons avkomling har de rätt att ta
hälften av den efterlevande makens bo såsom arv efter den först avlidne. Hade
även den först avlidne övertagit egendom såsom oskiftat bo i tidigare
äktenskap, har efterarvingarna till den först avlidne maken i det tidigare
äktenskapet samma rätt att ta del i boet såsom arv efter denne.

Vid delningen av boet efter den sist avlidne maken äga
vardera makens arvingar på sin lott erhålla egendom, som under äktenskapet
tillhört den maken, och den sist av-

Bestämmelserna 13 och 4 §§ gäller även när den
efterlevande maken har fått den först avlidnes kvarlåtenskap såsom universell
testamentstagare. dock ej om egendo-

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

Prop. 1986/87: 1

lidnes
arvingar jämväl egendom, som sedermera förvärvats av denne. Fastighet må. även
om den i värde överstiger vad å lotten belöper, uttagas, om penningar lämnas
till fyllnad av andra sidans lott. I övrigt skall beträffande förätt-ningen i
tillämpliga delar gälla vad om bodelning är stadgat.

men enligt testamentet skall tillfalla annan, sedan
makens rätt har upphört, eller den efterlevande med stöd av bemyndigande i
testamentet har förordnat om efterarv.

Har den efterlevande maken behållit
alla tillgångar efter den först avlidne enligt 12 kap. 3 § andra stycket
äktenskapsbalken, skall vid den efterlevandes död boet anses sotn oskiftal.

Har efterlevande maken gått i nytt
gifte, skall vid hans död delning enligt detta kapitel av hans behållna
giftorättsgods och enskilda egendom äga rum, innan bodelning må förrättas.

Skall i efterlevande makens livstid
bodelning äga rum mellan honom och hans make i nytt äktenskap eller dennes
arvingar, skall av efterlevande makens behållna giftorättsgods och enskilda
egendom före delningen uttagas egendom till värde, motsvarande vad enligt 1—4
§§ belöper å den först avlidnes arvingar.

Vad i 4 § stadgas för det fall, att
egendom tillfallit efterlevande maken i arv, gåva eller testamente, skall äga
motsvarande tillämpning, därest han, till följd av nytt gifte, vid bodelning
eller eljest på grund av giftorätt erhållit egendom utöver vad förut tillkom
honom.

Utgjorde vad den efterlevande maken tillträdde av
kvarlåtenskapen annan andel i boet än hälften på den grund att makarna eller
en av dem vid dödsfallet hade enskild egendom eller att testamente till förmån
för annan än den efterlevande maken hade verkställts, skall den först avlidnes
arvingar ta motsvarande andel när boet delas.

Har någon arvinge efter den först avlidne maken redan
tagit sitt arv bestäms kvarvarande arvinges andel med hänsyn härtill.

Har någon arvinge å endera sidan
fått förskott gäller vad för sådant fall är föreskrivet angående bodelning och
arvskifte.

En efterlevande make, som har behållit boet oskiftat, äger
efter anmälan till rätten skifta boet med de skyldeman efter den först avlidne
maken som är närmast till arv när skifte sker. Sedan anmälan har gjorts gäller
i tillämpliga delar vad i denna balk stadgas om dödsbo.

Nuvarande
lydelse

Föreslägen
lydelse

Prop.
1986/87:1

boutredningsman, bouppteckning, den dödes skulder,
arvskungörelse och arvskifte. Vad där sägs om dödsfallet och om skuld efter den
döde skall i stället avse den dag då anmälan inkom till rätten och den skuld
som då åvilade boet.

Vill den efterlevande maken i annat
fall ingå överenskommelse som rör boet. får det också ske med de efterarvingar
efter den först avlidne maken som då är närmast till arv.

8§

Vad i detta kapitel är stadgat om efterlevande makes
arvsrätt skall ej äga tillämpning, om vid arvlåtarens död talan om
äktenskapsskillnad var anhängig utan atl frågan därom förfallit enligt 11 kap.
3 § giftermålsbalken.

Vid delning av ett oskiftat bo ingår i boet vad den
efterlevande maken innehade då skifte begärdes eller han eller hon avled. Har
den efterlevande maken erhållit egendom genom arv eller testamente, ingår den
dock ej i boet förrän egendomen har tillträtts.

Delas boet i den efterlevande makens livstid, gäller 10
kap. 3 och 4 §§ samt 11 kap. 7 och 8 §§ äktenskapsbalken till förmån för den
efterlevande maken.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9§

När boet delas, har den först avlidne
makens arvingar å ena sidan och den efterlevande maken eller dennes arvingar å
andra sidan rätt att på sin lott erhålla egendom som under äktenskapet har
tillhört den maken och den efterlevande maken eller dennes arvingar även egendom
som senare har förvärvats av honom eller henne. Överstiger den ena sidans
egendom i värde vad som belöper på lotten, äger den sidan i stället för atl
utge egendom till den andra sidan betala med pengar.

I övrigt gäller om förrättningen
och verkan därav vad som är föreskrivet om bodelning.

Var den efterlevande maken om-gift vid sin död skall före
bodelningen hans eller hennes behållna egendom delas enligt detta kapitel, om

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lyddse

den först avlidnes arvingar då skall ta sitt arv.

Skall i den efterlevande makens
livstid bodelning äga rum med make i nytt äktenskap eller dennes arvingar,
skall, om efter den först avlidne då finns någon bröstarvinge som är närmast
till arvet, av den efterlevande makens behållna egendom före delningen uttagas
egendom till värde, motsvarande vad enligt detta kapitel belöper på sådan
arvinge.

Prop.
1986/87:1

II §

Finns vid den efterlevande makens
död någon arvsberättigad bara på den ena sidan, ärver han eller hon allt.

12 §

Detta kapitel gäller ej om talan om
äktenskapsskillnad pågick vid arvlåtarens död.

6 kap. 1 § Vad arvlåtaren i livstiden givit bröstarvinge
skall såsom förskott avräknas å hans arv, såframt icke annat föreskrivits
eller med hänsyn till omständigheterna måste antagas hava varit avsett. Är mottagaren
annan arvinge, skall avräkning ske allenast om detta stadgats eller på grand av
omständigheterna måste anses hava varil avsett då egendomen gavs.

Är till makars gemensamma Har en make givit förskott på arv

bröstarvinge förskott å arv givet av till makarnas
gemensamma bröst-

enderas giftorättsgods, skall, såvitt arvinge av sådan egendom som

det kan ske, avräkning därför äga skall ingå i bodelning, skall avräk-

rum å arvet efter den först avlidne. ningen göras på arvet efter den

Återstoden skall avräknas å arvet först avlidne maken. Räcker detta

efter andra maken. ej, skall återstoden avräknas på
ar-

vet efter den andra maken.

Andra stycket gäller också om en
efterlevande make av sådan egendom som ingår i oskiftat bo har givit förskott
på arv till en bröstarvinge som är makarnas gemensamma. Var mottagaren ej
också den först avlidnes bröstarvinge, skall avräkningen således ske endast på
arvet efter givaren.

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

Prop.
1986/87: 1

Vad make av sitt giftorättsgods givit styvbarn eller dess
avkomling skall avräknas å mottagarens arv efter andra maken, såframt icke annat
föreskrivits eller med hänsyn till omständigheterna måste antagas hava varil
avsett. Med samma förbehåll skall vad efterlevande make givit sådan arvinge
eller testamentstagare, som enligt 3 kap. / § eller 12 kap. I § äger taga del
i efterlevande makens bo, avräknas å mottagarens lott däri. Bestämmelserna i
2-6 §§ skola även i dessa fall tillämpas.

Vad en make av sådan egendom som skall ingå i bodelning
givit styvbarn eller dess avkomling skall avräknas å mottagarens arv efter den
andra maken, såframt icke annat föreskrivits eller med hänsyn till
omständigheterna måste antagas hava varit avsett. Med samma förbehåll skall
vad en efterlevande make givit sådan arvinge eller testamentstagare efter den
andra maken, som enligt 3 kap. 3 och 4 §§ eller 12 kap. 1 § har rätt att ta
del i den efterlevande makens bo, och inte är den efterlevandes bröstarvinge,
avräknas å mottagarens lott däri. Bestämmelserna i 2-6 §§ skall även i dessa
fall tillämpas.

Är förordnande gjort om hela kvarlåtenskapen eller om allt
som ej utgör bröstarvinges laglott, och kan testamentet ej verkställas såvitt
angår viss testamentstagare, skola, där ej annat följer av 6 §, universella
testamenlstagares lotter i motsvarande mån ökas.

Är förordnande gjort om hela kvarlåtenskapen och kan
testamentet ej verkställas såvitt angår viss testamentstagare, skall där ej
annat följer av 6 § universella testamenlstagares lotter i motsvarande mån
ökas.

Har någon gjort testamente till sin trolovade eller make
och upplöses därefter trolovningen eller äktenskapet annorledes än genom
testators död, är förordnandet ulan verkan. Samma tag vare. där någon gjort
testamente till sin make och sådant fall är för handen som i 3 kap. 8 § sägs.

Har en make gjort testamente till den andra maken men är
äktenskapet upplöst vid testators död eller pågick då mål om äktenskapsskillnad,
är förordnandet utan verkan. Detsamma gäller, om en sambo har gjort testamente
till den andra sambon men samlevnaden är upplöst vid lestators död.

Är genom testamente förordnat atl
egendom som tillkommer efterlevande make såsom arvinge eller universell
testamentstagare, skall, sedan makens rätt upphört, tillfalla annan, äger vad i
3 kap. är stadgat motsvarande tillämpning, såvitt ej annat följer av
testamentet.

kap. 1 §

Är genom testamente förordnat all
egendom som tillkommer efterlevande make såsom arvinge eller universell
testamentstagare skall, sedan makens rätt har upphört, tillfalla annan, gäller
3 kap. 6-11 §§, såvitt ej annat följer av testamentet.

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

Prop.
1986/87: 1

14
kap. 4§ Testamente skall sedan bevakning ägt rum delgivas arvinge genom överlämnande
av, föratom bevis om bevakningen, testamentshandlingen i bestyrkt avskrift
eller, i fråga om muntligt testamente, protokoll över förhör med
testamentsvittnena eller annan skriftlig uppgift om testamentets innehåll.

Efterlämnar testator, jämte make,
arvingar som avses i 3 kap. 1 §, må testamentet, såvitt dessa angår, delgivas
dem som vid tiden för delgivningen äro närmast till arv efter testator.

Äro flera testamentstagare, gäller
bland dem, jämväl för de övriga.

Efterlämnar testator, jämte make, sådana arvingar som
avses i 3 kap. 3 och 4 §§, må testamentet, såvitt dessa angår, delges dem som
vid liden för delgivningen är närmast till arv efter testator.

delgivning, som verkställts av en

5§ Vill arvinge göra gällande att
testamente är ogillt enligt 13 kap., skall han därom väcka klandertalan inom
sex månader efter det han erhöll del av testamentet såsom i 4 § är stadgal.

Om påkallande av jämkning i testamente
för utfående av laglott Stadgas i 7 kap.

16 kap.

1 §

Vistas, då bouppteckning förrättas, till namnet känd
arvinge efter den döde å okänd ort, skall det hos rätten anmälas av den som har
boet i sin vård. När sådan anmälan sker eller förhållandet eljest varder kunnigt,
skall rätten låta i Post- och Inrikes Tidningar ofördröjligen intaga
kungörelse, alt arv efter den döde tillfallit den bortovarande, med anmaning
till honom atl göra sin rätt till arvet gällande inom fem är frän den dag,
kungörelsen var införd i tidningen. / kungörelsen skall den bortovarandes namn
upptagas.

Ifall som avses 13 kap. 1 § skall,
vid tillämpning av vad nu sagts, den rätt som tillkommer den först avlidne
makens arvingar i den efterlevandes bo, behandlas som arv efter den
efterlevande maken.

När arv tillfallit känd arvinge på
okänd ort skall rätten, så snart det har kommit till dess kännedom, i Post- och
Inrikes Tidningar låta kungöra, att arv efter den döde har tillfallit arvingen
och uppmana honom eller henne atl göra sin rätt till arvet gällande inom fem
år från den dag, kungörelsen var införd i tidningen.

Var arvlåtaren gift skall arv till
annan arvinge på okänd ort dock ej kungöras förrän det har blivit avgjort om
boet skall skiftas. Behåller den efterlevande maken boet oskiftat skall arv
som tillfaller en efterarvinge på okänd ort kungöras, om den efterlevande
därefter anmäler att boet skall skiftas, och eljest sedan den efterlevande har
avlidit.

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

Prop. 1986/87:1

Så snart anledning till kungörande
föreligger, skall den som har hand om boet meddela detta till rätten genom
anteckning i bouppteckning eller genom särskild anmälan.

2 §

Kan, när bouppteckning förrättas, ej utrönas huravida
arvinge finnes som före allmänna arvsfonden eller före eller jämte annan känd
arvinge är berättigad till arv, skall rätten, på anmälan av den som har boet i
sin vård eller då förhällandet eljest varder kunnigt, låta i Post- och Inrikes
Tidningar ofördröjligen intaga kungörelse om arvfallet, med anmaning till
okända arvingar att göra sin rätt till arvet gällande inom fem är frän den dag,
kungörelsen var införd i tidningen. Vad nu är sagt skall ock gälla, där vid
bouppteckningen kännedom finnes om arvinge men kunskap saknas såväl om
arvingens namn som om hans vistelseort.

Kan, när bouppteckning förrättas, ej utrönas huravida det
finns någon arvinge som före allmänna arvsfonden eller före eller jämte annan känd
arvinge är berättigad till arv, skall rätten, på anmälan av den som har boel i
sin vård eller då förhållandet på annat sätt blir känt, låta i Post- och
Inrikes Tidningar ofördröjligen intaga kungörelse om arvfallel, med anmaning
till okända arvingar att göra sin rätt till arvet gällande inom fem år från den
dag, kungörelsen var införd i tidningen. Detsamma gäller när vid bouppteckningen
kännedom/innx om arvinge men kunskap saknas såväl om arvingens namn som om
hans vistelseort. Var arvlåtaren gift gäller vad i 1 § andra stycket sägs om
känd arvinge på okänd ort också i de fall som anges i denna paragraf.

Arv, som arvinge enligt 7 § gått föriustig, skall
tillfalla dem som skulle varit berättigade därtill, om arvingen avlidit före
arvlåtaren eller, i fall som avses i 3 kap. / §, före den sist avlidne maken.

Arv, som arvinge enligt 7 § har gått föriustig, skall
tillfalla dem som skulle ha varit berättigade därtill, om arvingen hade avlidit
före arvlåtaren eller, i fall som avses i 3 kap. 3 och 4 §§ före den sist
avlidne maken.

Avsäger sig arvinge, genom godkännande av testamente
eller eljest, skriftligen hos arvlåtaren sin rätt till arv, är det gällande.
Bröstarvinge äger dock utfå sin laglott, med mindre han avstått från denna mot
skäligt vederlag eller ock egendom, svarande mot laglotten, tillkommer
arvingens make enligt testamente eller tillfaller hans avkomlingar enligt lag
eller enligt testamente med

Avsäger sig arvinge genom godkännande av testamente eller
på annat sätt skriftligen hos arvlåtaren sin rätt till arv, är det gällande.

3 Riksdagen 1986/87. 1 saml. Nr 1. Bilagedel

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

Prop.
1986/87: 1

föreskrift om fördelning på sätt om bröstarv är stadgat.

Ej må underårig avsäga sig arv, ej
heller omyndigförklarad utan förmyndarens skriftliga samtycke.

Där ej annat framgår av
omständigheterna, gäller arvsavsägelse ock mot arvinges avkomlingar.

18 kap.

1 §

Efterlevande make, arvingar och
universella testamentstagare (dödsbodelägare) hava all, om ej särskild
dödsboförvaltning är anordnad efter vad i 19 kap. stadgas, för boets
utredning gemensamt förvalta den dödes egendom. De företräda därvid dödsboet
mol tredje man samt äga alt tala och svara i mål som röra boet. Åtgärd som ej
tål uppskov må förelagas, oaktat samtliga delägares samtycke ej kan inhämtas.

Har bodelning skett eller är giftorätt
eljest utesluten, är efterlevande maken ej dödsbodelägare om han ej är
arvinge eller universell testamentstagare. Den som äger taga arv eller
testamente först sedan annan arvinge eller universell testamentstagare
avlidit är delägare i dennes bo, men ej i arvlåtarens.

Det åligger efterievande make eller
sambo, arvingar och universella testamentstagare (dödsbodelägare) att, om ej
särskild dödsboförvaltning är anordnad enligt 19 kap., för boets utredning
gemensamt förvalta den dödes egendom. De företräder därvid dödsboet mot
tredje man samt har rätt atl tala och svara i mål som rör boet. Åtgärd som ej
tål uppskov får företagas, även om samtiiga delägares samtycke ej kan inhämtas.

En sambo som ej senast vid
bouppteckningen framställer yrkande om bodelning är ej längre dödsbodelägare.
Har sådan begäran framställts upphör delägarskapet när bodelning har skett.
Den som äger ta arv eller testamente först sedan annan arvinge eller universell
testamentstagare avlidit är delägare i dennes bo, men ej i arvlåtarens.

Innan testamente blivit ståndande,
anses såsom delägare såväl arvinge, vilken uteslutits från arv, som ock den,
vilken insatts till universell testamentstagare.

2 §

Till dess att egendomen har tagits om hand av samtiiga
dödsbodelägare eller av den som i annat fall har att förvalta boet, skall
egendomen, om den ej står under vård av förmyndare, syssloman eller annan,
värdas av delägare som sammanbodde med den avlidne eller annars kan ta hand om
egendomen. Den som tagit hand om egendomen skall genast underrätta övriga delägare
om dödsfallel och, om del behövs god man för någon delägare, göra anmälan hos
rätten enligl 18

Till dess alt egendomen har tagils om hand av samtliga
dödsbodelägare eller av den som i annat fall har att förvalta boel, skall
egendomen, om den ej står under vård av förmyndare, syssloman eller annan,
vårdas av delägare som sammanbodde med den avlidne eller annars kan ta hand om
egendomen. Den som har tagit hand om egendomen skaU genast underrätta övriga
delägare om dödsfallet och, om det behövs god man för någon delägare, göra
anmälan hos rätlen enligl

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

Prop.
1986/87:1

kap. föräldrabalken. Vad som har 18 kap.
föräldrabalken. sagts om delägare gäller också efterlevande make sotn inte är
delägare.

Finns det inte någon som sålunda lar hand om den dödes
egendom, skall medlem av hushållet som den döde tillhörde, hyresvärd eller
annan som är närmast till det la hand om egendomen saml tillkalla delägare
eller anmäla dödsfallet till socialnämnden. Då anmälan skett eller förhållandet
på annat sätt blir känt, skall socialnämnden, om det behövs, göra vad som
enligt första stycket åligger delägare. För kostnaderna med anledning av delta
har kommunen rätt till ersättning av boet.

19 kap. 15 §

Så snart dödsboet har beretts för
bodelning eller arvskifte och delning kan äga rum utan men för någon, vars
rätt är beroende av utredningen, skall boutredningsmannen anmäla detta till
delägarna och avge redovisning för sin förvaltning.

Sedan bodelning eller arvskifte har förrättats av
delägarna, skall boutredningsmannen lämna ut egendomen. Detsamma gäller, när
delning verkställd av en bodelningsförrättare eller skiftesman har vunnit
laga kraft.

Har boutredningsmannen frånträtt uppdraget ulan att det
blivit slutfört, är han också redovisningsskyldig.

När boutredningsmannen har
slutfört sill uppdrag, kan han på begäran entledigas av rätten.

Så snart dödsboet beretts för bodelning
eller arvskifte samt delning kan äga rum ulan men för någon, vars rätt är
beroende av utredningen, skall boutredningsmannen göra anmälan härom till
delägarna och avgiva redovisning för sin förvaltning.

Sedan bodelning eller arvskifte
förrättats av delägarna, skall boutredningsmannen //// envar av dem utgiva
honom tillkommande egendom. Samma lag vare, där av skiftesman verkställd
delning blivit ståndande.

Har boutredningsman frånträtt
uppdraget utan alt det blivit slutfört efter vad nu är sagt, är han ock
redovisningsskyldig.

När boutredningsman slutfört sitt
uppdrag, må han pä begäran entledigas av rätten.

20 kap.

2§

Dödsbodelägare som har egendomen i sin vård eller ock
boutredningsman eller testamentsexekutör skall bestämma tid och ort för
bouppteckning samt utse två kunniga och trovärdiga gode män att förrätta den.
Till förrättningen skola i god tid kallas samtliga delägare. Efterlevande make
skall kallas, ändå att han ej är delägare. Skall lott i kvarlåtenskap åtnjutas
först sedan arvinge eller universell testamentstagare avlidit, skall ock den

Dödsbodelägare, som har egendomen i sin vård,
boutredningsman eller testamentsexekutör skall bestämma tid och ort för
bouppteckning samt utse två kunniga och trovärdiga gode män att förrätta den.
Samtliga delägare skall kallas i god tid till förrättningen. Den avlidnes
efterievande make eller sambo skall alltid kallas. Även efterarvinge och
universell testamentstagare med rätt efter annan skall kallas.

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

Prop. 1986/87:
1

kallas som vid tiden för bouppteckningen är närmast att
sålunda taga arv eller testamente.

Omhändertages ej egendomen av
delägare, boutredningsman eller testamentsexekutör, ankommer på annan, som
efter vad i 18 kap. 2 § sägs har egendomen i sin vård, att föranstalta om
bouppteckning.

Om egendomen ej tas om hand av
delägare, boutredningsman eller testamentsexekutör, ankommer det på annan som
enligt 18 kap. 2 § har egendomen i sin vård, atl föranstalta om bouppteckning.

Boets tillgångar och skulder antecknas
sädana de voro vid dödsfallet. Tillgångarna upptagas med angivande av värdet.

Lever make efter, skola jämväl hans tillgångar och skulder
antecknas; dock att, där giftorättsgemenskap var utesluten, anteckning skall
ske allenast om efter den döde är arvinge eller universell testamentstagare
som äger efter maken taga andel i boet. Värdering verkställes av den
efterlevandes giftorättsgods samt, där efter den döde är arvinge eller
universell testamentstagare varom nyss sagts, även hans enskilda egendom.

Den dödes tillgångar och skulder
antecknas sådana de var vid dödsfallel därvid anges tillgångarnas värde och
skuldernas belopp.

Var den döde gift skall båda makarnas tillgångar och
skulder var för sig antecknas och värderas. Härvid skall särskilt anges, om bostad
och bohag har anskaffats för makarnas gemensamma begagnande. Hade makarna
eller en av dem enskild egendom eller sådan rättighet som avses i 10 kap. 4 §
äktenskapsbalken skall, om det ej på grund av förhållandena är obehövligt,
grunden för att egendomen ej skall ingå i bodelning och egendomens värde anges
särskilt.

Efterlämnar den döde en sambo och
hade de samboende anskaffat bostad och bohag för gemensamt begagnande, skall
denna egendom antecknas och värderas särskilt.

5§ Är efter den döde testamente eller, om han var gift,
äktenskapsförord angående förmögenhetsordningen, skall det intagas i
bouppteckningen eller i bestyrkt avskrift fogas därvid som bilaga.

Bouppteckningen skall jämväl innehålla
uppgift om sådan den döde tillhörig livförsäkring som, enär förmånstagare är
insatt, ej ingår i kvarlåtenskapen.

Är bland delägarna
laglottsbe-rättigad arvinge, skall, där delägare begär det, i
bouppteckningen

Bouppteckningen skall jämväl innehålla uppgift om sådan
den döde tillhörig livförsäkring som ej ingår i kvarlåtenskapen därför att
försäkringen eller försäkringsbeloppet tillfaller en förmånstagare. Vid
bouppteckningen skall fogas bevis från försäkringsgivaren om vad som sålunda
gäller om förmånstagare och om det belopp som tillfaller denne.

Begär en bröstarvinge enligt 3 kap.
1 § att få sitt arv skall det antecknas i bouppteckningen.

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

Prop.
1986/87:1

uppgift
lämnas om vad arvinge eller hans avkomling av den döde mottagit i förskott
eller eljest såsom gåva, så ock om gåva som efterlevande maken, dennes avkomling
eller universell testamentstagare mottagit av den döde; och skall tillika
uppgivas vad arvinge i förskott erhållit av efterlevande makens giftorättsgods.
Vad nu är sagt skall ej gälla, där fråga är om sedvanliga skänker vilkas värde
icke står i missförhållande till givarens villkor.

Hade den döde varit gift och äktenskapet
upplösts genom den andra makens död. skall i bouppteckningen antecknas, om
han eller hon innehade boet efter den först avlidne maken oskiftat och hur
dennes kvarlåtenskap har blivit beskattad, eller också handlingar som utvisar
hur därmed förhåller sig fogas vid bouppteckningen i bestyrkt avskrift.

Gode männen skola å handhngen
teckna bevis atl allt blivit rätteligen antecknat och tillgångama efter bästa
förstånd värderade.

Boet uppges av den som vårdar
egendomen eller eljest känner bäst till boet. Del åligger varje delägare samt
efterlevande make eller sambo, som ej är delägare, att på anmaning lämna
uppgifter till bouppteckningen.

Den som har uppgivit boet skall på handlingen teckna
försäkran på heder och samvete alt uppgifterna till bouppteckningen är riktiga
och att inga uppgifter uppsåtligen har utelämnats. Bouppgivaren skall bekräfta
sina uppgifter under ed, om talan om edgåagförs av någon, vars rätt kan bero
därav, eller av boutredningsman eller testamentsexekutör. Sådan plikt åligger
även en dödsbodelägare, den efterlevande maken eller en sambo, som ej har
uppgivit boet. Även annan person som har tagit befattning med boet kan åläggas
edgång.

Gode männen skall på handlingen
teckna bevis att allt har blivit riktigt antecknat och tillgångama efter bästa
förstånd värderade.

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

Prop. 1986/87: 1

Förslå den dödes tillgångar eller,
när han efterlämnar make, tillgångarna jämte hans andel i makens giftorältsgods
icke till annat än begravningskostnader och andra utgifter med anledning av
dödsfallet och omfatta tillgångarna ej fast egendom eller tomträtt, behöver
bouppteckning icke förrättas, om dödsboanmälan göres till rätten av
socialnämnden.

Dödsboanmälan skall vara skriftlig
och upptaga den dödes fullständiga namn, personnummer, hemvist, bostadsadress
och dödsdag samt intyg, utvisande all beträffande tillgångarna föreligger fall
som avses i första stycket. I anmälan skola även angivas namn och bostadsadresser
beträffande dödsbodelägare, om uppgifter därom kunna inhämtas utan avsevärd
tidsutdräkt. Dödsboanmälan bör göras inom två månader efter dödsfallet. Den
skall förvaras hos rätten.

Även om dödsboanmälan gjorts, skall
bouppteckning förrättas, om del begäres av dödsbodelägare, eller annan vars
rätt kan bero därav och denne ställer säkerhet för bouppteckningskostnaden
eller om ny tillgäng yppas och del därför ej längre föreligger sådant fall som
avses i första stycket. Bouppteckning skall förrättas sist tre månader efter
del att begäran därom gjordes och säkerhet ställdes eller den nya tillgängen
yppades. Om föriängning av tiden för boupptecknings förrättande äger 1 §
första stycket motsvarande tillämpning.

Räcker den dödes tillgångar eller,
när han efterlämnar make, tillgångarna jämte hans andel i makens egendom, icke
till annat än begravningskostnader och andra utgifter med anledning av
dödsfallet och omfattar tillgångarna ej fast egendom eller tomträtt, behöver
bouppteckning icke förrättas, om dödsboanmälan göres till rätlen av socialnämnden.

Dödsboanmälan skall vara skriftlig
och uppta den dödes fullständiga namn, personnummer, hemvist, bostadsadress och
dödsdag samt intyg, utvisande att beträffande tillgångarna föreligger fall
som avses i första stycket. I anmälan skall även anges namn och bostadsadresser
beträffande dödsbodelägare, om uppgifter därom kan inhämtas ulan avsevärd
tidsutdräkt. Dödsboanmälan bör göras inom två månader efter dödsfallet. Den
skall förvaras hos rätten.

Även om dödsboanmälan gjorts, skall
bouppteckning förrättas, om del begärs av någon dödsbodelägare eller annan
vars rätt kan bero därav och denne ställer säkerhet för bouppleckningskostnaden
eller om ny tillgång yppas och det därför ej längre föreligger sådant fall som
avses i första stycket. Bouppteckning skall förrättas sist tre månader efter
det alt begäran därom gjordes och säkerhet ställdes eller den nya tillgängen
yppades. Om förlängning av tiden för boupptecknings förrättande äger 1 §
första stycket motsvarande tillämpning.

Sker bodelning eller arvskifte innan den dödes och boets
andra skulder har betalts eller medel till deras betalning har ställts under
särskild värd, skall bodelningen eller skiftet gå åter.

Är skulderna inte större än att de
kan betalas av den dödes tillgångar

/ mom. Sker arvskifte innan den dödes och boets andra
skulder har betalts eller medel till deras betalning har ställts under
särskild vård skall skiftet gå åter.

Är skulderna inte större än att de
kan betalas av den dödes tillgångar,

Nuvarande
lyddse

Föreslagen
lydelse

Prop.
1986/87: 1

och. om han var gift, vad som av den andra makens egendom
skulle ha belöpt på hans lott för det fall att skulderna hade beaktats vid bodelningen,
skall återgången begränsas till vad som behövs för att skulderna och
kostnaderna för boets förvaltning skall kunna betalas. Vad som sålunda behövs
skall utges av delägare i förhållande till vad var och en av dem har fått för
mycket vid bodelningen eller arvskiftet. I övrigt skall bodelningen eller
skiftet bestå.

Finns egendom som skall lämnas åter
inte i behåll, skall ersättning utges för det värde egendomen hade när återgång
påkallades, om det inte finns särskilda skäl mot detta. Uppkommer brist hos
någon delägare, skall de övriga delägarna täcka brislen med vad de har fäll vid
bodelningen eller skiftet. Vad som behövs för alt bristen skall kunna täckas
skall utges av delägarna i förhällande till vad var och en sålunda har fäll.

skall återgången begränsas till vad som behövs för att
skulderna och kostnaderna för boets förvaltning skall kunna betalas. Vad som
sålunda behövs skall utges av delägarna i förhållande till vad var och en av
dem har fått för mycket vid arvskiftet. I övrigt skall skiftet beslå.

Finns egendom som skall lämnas åter
inte i behåll, skall ersättning utges för det värde egendomen hade när återgång
påkallades, om del inte finns särskilda skäl mot detta. Uppkommer brist hos
någon delägare, skall de övriga delägarna täcka brislen med vad de har fått vid
skiftet. Vad som behövs för att bristen skall kunna täckas, skall utges av
delägarna i förhållande till vad var och en av dem sålunda har fått.

2 mom. Vad nu har sagts om
arvskifte skall också gälla bodelning. Den efterlevande maken eller sambon är
dock ej skyldig att återlämna mer egendom eller utge ersättning för värdet av
mer egendom eller bidraga till täckande av brist med mer egendom än vad han
eller hon har fått av den dödes tillgångar.

23 kap. I §

Arvskifte
förrättas av arvingar och universella testamentstagare.

Var den döde gift, skall först bodelning äga rum mellan
efterlevande maken och övriga delägare efter vad i giftermålsbalken sägs.

Var den döde gift, skall först bodelning äga rum enligt
bestämmelserna i äktenskapsbalken. Detsamma gäller om den dödes efterlevande
sambo har begärt bodelning.

Vid delning av ett oskiftat bo gäller ej andra stycket i
vidare mån än som framgår av 3 kap.

Mot någon delägares bestridande får skifte ej företas
innan boupp-

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

Prop.
1986/87:

teckning
har förrättats och alla teckning har förrättats och alla

kända
skulder har betalts eller medel lill deras betalning har ställts under
särskild vård.

kända skulder har betalts eller medel till deras
betalning har ställts under särskild vård eller uppgörelse har träffats som
innebär att skulderna inte kan drabba delägaren.

Skall legat eller ändamålsbestämmelse
fullgöras av oskifto, får skifte ej mol delägares bestridande äga ram innan
förordnandet har verkställts eller delägaren har fritagits från att svara för
dess fullgörande eller erforderlig egendom har blivit ställd under särskild
vård.

Står boet under förvaltning av boutredningsman eller
testamentsexekutör, får skifte ej företas innan denne har anmält att
utredningen har slutförts.

4 §

Över arvskifte skall upprättas handling, som underskrives
av delägarna med vittnen.

Över arvskifte skall upprättas handling som underskrivs av
delägarna.

Då delägare begär det, skall rätlen förordna någon alt
vara skiftesman. Där det prövas erforderligt, må flera skiftesmän förordnas.
Vid ansökningen skall fogas avskrift av bouppteckningen efter den döde eller,
där inregistrering skett, uppgift å dagen därför.

Då en delägare begär det skall
rätten förordna någon atl vara skiftesman. Vad i 17 kap. äktenskapsbalken sägs
om bodelning, bodelningsförrättare och make skall gälla i fråga om arvskifte,
skiftesman och delägare i boet. Arvode och ersättning till skiftesmannen
skall dock betalas av dödsboet.

Ställs boet under förvaltning av testamentsexekutör är
denne utan särskilt förordnande skiftesman. Detta gäller dock ej, om någon annan
redan har förordnats eller om testamentsexekutorn är delägare i boet.

s. 40 Kontrollera mot PDF

6§

Finnes skiftesman icke vara lämplig
eller bör han av annan särskild orsak skiljas från uppdraget, skall han
entledigas, då det begäres av någon, vars rätt är beroende av skiftet, eller
förhållandet eljest varder kunnigt.

7 §

Innan rätten meddelar beslut som avses i 5 eller 6 §,
skola delägarna genom särskilda meddelanden av rätten erhålla tillfälle att
yttra sig. Där det prövas erforderligt.

s. 41 Kontrollera mot PDF

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1986/87: 1

skall delägare jämte sökanden på sätt nyss är sagt kallas
atl inställa sig inför rätten.

Ej må någon förordnas till
skiftesman utan att han samtyckt därtill eller entledigas från sådant uppdrag
utan att han erhållit tillfälle att yttra sig.

8§

Skiftesmannen skall bestämma tid
och ort för skifte samt till förrättningen kalla delägarna. Vid förrättningen
skall han lämna dessa det biträde som finnes erforderhgt.

Kan enighet ej vinnas, har
skiftesmannen att själv bestämma om delningen och däröver upprätta handling,
som av honom underskrives. Skifteshandlingen skall ofördröjligen delgivas
envar delägare genom överlämnande av besannad avskrift. Vill delägare klandra
skiftet, skall han inom tre månader efter delgivningen väcka talan mot övriga
delägare; försittes denna tid, är rätt till talan förlorad. I mål som nyss är
sagt äger rätten 'inhämta yttrande av skiftesmannen, så ock till honom
återförvisa ärendet.

9§ Skiftesman äger av dödsboet erhålla
skäligt arvode ävensom ersättning för sina kostnader.

1. Denna lag träder i kraft den ...

2.
Har arvlåtaren
avlidit före ikraftträdandet tillämpas fortfarande äldre lag.

3.
Vad i 3 kap. 11
§ nya lagen är stadgat för det fall dä det vid den efterlevande makens död
finns någon arvsberättigad bara på den ena sidan skall gälla, även om den först
avlidne maken hade avlidit före ikraftträdandet.

4.
Har före
ikraftträdandet förskott på arv givits till makars gemensamma bröstarvinge,
skall äldre lag gälla om föratsättningarna för avräkning.

5.
Har avtal
enligt 24 kap. träffats före ikraftträdandet, gäller fortfarande äldre
bestämmelser därom.

s. 42 Kontrollera mot PDF

Bilaga 3 Prop.
1986/87:1

Remissammanställning

Familjelagssakkunnigas
betänkande (SOU 1981:85) Äktenskapsbalk

Efter remiss har yttranden över belänkandet avgetls
av justitiekanslern (JK), domstolsverket (DV), Svea hovrätt, hovrätten för Övre
Norrland, Stockholms tingsrätt, Malmö tingsrätt, hyresnämnden i Göteborg,
länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län, socialstyrelsen,
riksförsäkringsverket (RFV), statistiska centralbyrån (SCB), bankinspektionen,
försäkringsin-speklionen, kammarkollegiet, riksskattéverket (RSV), Uppsala
universitets juridiska fakultelsnämnd. Lunds universitets
samhällsvetenskapliga fakulletsnämnd, Uppsala domkapitel,
försäkringsrättskommitlén (Ju 1974:09), rätlegångsulredningen (Ju 1977:06),
utredningen om barnens rätt (Ju 1977:08), jämställdhelskommillén (A 1976:08),
kommittén (Ju 1977:07) om ställföreträdare för dödsbo i vissa fall m.m.,
Sveriges advokatsamfund. Föreningen jurister vid Sveriges allmänna
advokatbyråer, Sveriges domareförbund. Kommunal- och landstingsanställda
familjerådgivares förening, Föreningen Sveriges kronofogdar, Folksam, Svenska
Försäkringsbolags Riksförbund, Svenska Bankföreningen (gemensamt med Sveriges
Föreningsbankers Förbund och Post- och Kreditbanken), Svenska
sparbanksföreningen. Försäkringsjuridiska Föreningen, Föreningen Sveriges
Överförmyndare, Stockholms överförmyndarnämnd. Landsorganisationen i Sverige
(LO), Landstingsförbundet, Folkpartiets Kvinnoförbund, Moderata
Kvinnoförbundet, Sveriges Socialdemokratiska Kvinnoförbund, Svenska Kvinnors
Vänsterförbund, Centerns ungdomsförbund. Moderata Ungdomsförbundet,
Fredrika-Bremer-Förbun-det. Husmodersförbundet Hem och samhälle. Yrkeskvinnors
riksförbund. Riksförbundet för sexuellt hkaberättigande (RFSL), Hemarbetandes
Riksorganisation (HARÖ), Delegationen för kyrkornas familjerådgivning.
Riksförbundet för sexuell upplysning (RFSU) och Sveriges frikyrkoräd. Yttranden
har dessutom avgetls av Medborgarrättsrörelsen (MRR), Kristen Demokratisk
Samling (KDS) och De allmänna Qänstegrupphvförsäk-ringarnas samrädsgrupp
(ATS-gruppen).

Den
följande sammanställningen av remissyttrandena följer i huvudsak den
disposition som finns i betänkandet. Först tas emellertid upp etl antal
allmänna synpunkter. Remissyttrandena återges i regel i oavkortat skick och
utan bearbetning.

s. 43 Kontrollera mot PDF

1
Allmänna synpunkter Prop. 1986/87:1

Justitiekanslern:

Familjerätten intar en central och viktig roll i
vårt rättssystem. Det är få bestämmelser som är så väl kända för allmänheten
som dessa regler. Snart sagt varie medborgare kommer förr eller senare i direkt
beröring med delta regelsystem på ett mer påtagligt sätt än vad som oftast är
fallet med övriga lagregler. Det finns därför anledning att inta en restriktiv
hållning när del gäller att förändra reglerna pä familjerättens område. Sådana
förändringar bör inte genomföras om inte ett framträdande behov härav kan
påvisas.

Vid lagstiftning på familjerättens område bör man
enligt min uppfattning följa vissa huvudprinciper. Lagreglerna måste således ge
uttryck för allmänhetens uppfattning om vad som är en rimlig och rättvis
lösning pä problemen. Man bör av detta skäl inte ändra på gällande bestämmelser
som väl överensstämmer med det allmänna rättsmedvetandet. Vidare måste
reglerna vara sådana att den lösning som eftersträvas följer direkt av lagens
bestämmelser. Det skall således inte vara nödvändigt atl vidta vissa åtgärder,
som t. ex. alt upprätta ett testamente eller etl äktenskapsförord, för att
undgå verkan av reglerna. Slutligen är det av väsentlig betydelse att reglerna
leder lill alt den nordiska rättslikheten främjas. Blandäktenskap mellan
nordiska medborgare liksom internordiska äktenskap (sädana där makarna byter
bostadsort inom Norden) är vanliga. Del är elt väsentligt intresse att
medborgarna i de nordiska länderna fritt skall kunna byta bostadsort utan atl
de skall behöva överraskas av atl reglerna om l. ex. makars
egendomsförhållanden är helt annorlunda i ett nordiskt land än i ett annat.

I förevarande betänkande har de sakkunniga i
huvudsak behandlat äktenskapets ekonomiska rättsverkningar. De förslag som
presenteras innebär flera väsentliga nyheter i förhållande till gällande rätt.
De sakkunniga framhåller att de har försökt alt beakta de samhällsförändringar
som har inverkat på äktenskapet som social institution. Allmänt kan sägas alt
samhällsutvecklingen har lett till atl man och kvinna numera i huvudsak är heh
jämställda både socialt och ekonomiskt sett. Detta har medfört att även äkta
makar i ökad omfattning har blivit ekonomiskt oberoende av varandra. Denna
utveckling kommer med all sannolikhet att fortsätta. Vissa av de förslag som nu
presenteras innebär emellertid en viss förstärkning av den ekonomiska
gemenskapen mellan två makar. Man kan således ifrågasätta om inte förslaget i
viss mån går emot samhällsutvecklingen. Vad jag närmast har i åtanke är de
föreslagna reglerna om makars bostad och bohag och reglerna om makes arvsrätt.

Familjelagssakkunniga har genom förslaget lill
äktenskapsbalk åstadkommit en välbehövlig systematisering av äklenskapsrätten
efter de olika reformer som genomförts under 1970-talet och på elt formellt
elegant sätt infogat de sakliga nyheterna i lagverket. I fråga om makars
egendom

s. 44 Kontrollera mot PDF

innebär
detta bl.a. att möjlighet skall föreligga att vid bodelning ta stor Prop.
1986/87: 1 hänsyn till omständigheterna i varie särskilt fall. Tekniskt
åstadkoms detta genom en serie jämkningsregler. Av dessa har en (12 kap. 2 §)
karaktär av generalklausul. Påfallande ofta hänvisas i motiveringen för de
olika huvudreglerna till alt otillfredsställande resultat av dessa kan
motverkas med anlitande av denna jämkningsbestämmelse. Denna metod må ha
sakliga förtjänster rent teoretiskt och innebär ett närmande till dansk, norsk
och isländsk rätt. Jag ställer mig ändå tveksam till om bodelningsreglerna bör
ge ett så stort utrymme för en skönsmässig bedömning. För det första blir det
mycket svårt för makar och samboende alt pä förhand med säkerhet bedöma sin
rättsställning i ekonomiskt avseende. Särskilt gäller detta om, såsom de
sakkunniga föreslår, mellan makar träffade avtal skall kunna frängås vid
bodelningen, en fråga till vilken jag återkommer. För det andra skall enligt
förslaget bodelning allQämt vara en enskild förrättning under det att den i
Danmark, Norge och Island är en myndighetsakl. Bodelnings-förrattarna kommer om
förslaget genomförs alt ställas inför ökade svårigheter och det kan befaras
atl antalet tvister som dras lill domstol kommer att bli större.

Ulan alt gå in i detaljer vill jag ifrågasätta om
inte intresset av att i varje särskilt fall komma till ett materiellt
tillfredsställande resultat bör stå tillbaka för önskvärdheten av atl utfallet
av en bodelning kan något så när säkert bedömas på förhand och att utrymmet för
tvister blir så litet som möjligt.

DV:

Vid granskningen av betänkandet har domstolsverket
(DV) setl som sin huvudsakliga uppgift att försöka bedöma vilka effekter för
domstolarna och för övriga myndigheter inom domstolsverkets område som
förslagel till äktenskapsbalk kan tänkas få. Det är emelllertid inte lätt att
skapa sig en föreställning om förslagens betydelse för belastningen på
domstolsväsendet och huruvida förslagen, om de genomförs, kan föranleda behov
av ytterligare resurser till domstolarna. Utredningens förslag om författningsregler
avseende sambor, arvsrätt för makar, upphävande av laglollsregler och nya
principer för äktenskapels ekonomiska rättsverkningar utgör betydelsefulla
nyheter. Förslagen är politiskt kontroversiella. För de rätts-tillämpande
myndigheterna torde det dock i det närmaste sakna betydelse vilka lösningar som
väljs. DV ser därför ingen anledning till att närmare kommentera dessa förslag.
Utredningen föreslår också flera regler om jämkning vid bodelning. Sådna
regler, av typ generalklausuler, kan generellt sett leda till fler tvister i
domstolarna. Själva grundtanken med generalklausuler är ju alt överlämna åt de
tillämpande myndigheterna alt bestämma rättens innehåll. Det står därför klart
all jämkningsreglerna kan leda till atl domstolarnas resurser tas i anspråk.
Erfarenheterna av andra generalklausuler, t. ex. 36 § avtalslagen, tyder
emellertid inte på att sädana tvister kräver domstolarnas resurser i någon
större omfattning. Från de

intressen
som DV har att bevaka finns del således inte skäl att närmare ta 44

ställning
till utredningens förslag till jämkningsregler.

s. 45 Kontrollera mot PDF

Självfallet är det etl angelägel
allmänt önskemål att nya förfatlningsbe- Prop. 1986/87: 1 stämmelser är så
enkla och okomplicerade som möjligt. Ur resurssynpunkt är det givetvis också
önskvärt att författningsreglerna är lällillämpade och att de inte leder till
krångel och onödig byråkrati. Från dessa utgångspunkter vill DV sätta i fråga
några av de förslag angående makars egendomsförhållanden som utredningen
lägger fram.

Svea hovrätt:

FLS har baserat sina förslag på
nutidens syn på äktenskap och andra samlevnadsformer, makars jämställdhet och
deras principiella inbördes ekonomiska självständighet. Delta förefaller atl
vara rikliga utgångspunkter för en reform, hksom utredningens strävan att
förenkla reglerna och därvid rensa ut sådana begrepp som för allmänheten kan te
sig abstrakta och svårbegripliga. På av FLS angivna skäl finns det också
anledning alt ytterligare stärka skyddet för en efterlevande make eller sambo.

De lösningar FLS valt kan
emellertid inte i alla delar anses invändnings-fria. Flera kommittéledamöter
har också i olika hänseenden reserverat sig mot majoritetsförslaget. Hovrättens
kritiska anmärkningar ansluter sig i flertalet fall till dylika reservationer;
i ett hänseende (laglotten) framlägger hovrätten ett eget alternativ.
Reservationerna är inte på det sättet samordnade med majoritetsförslaget atl
man nu kan överblicka slutresultatet för den händelse någon eller några
reservationer vinner gehör.

Hovrätten för Övre Norrland:

De sakkunnigas förslag till ny
äktenskapsbalk är etl imponerande verk och bygger på en utredning av stor bredd
och stort djup. Med de erinringar mot förslagen i några frågor som hovrätten
framför i del följande tillstyrker hovrätten förslagel lill äktenskapsbalk.

Stockholms tingsrätt:

Tingsrätten har att yttra sig över
de förslag av de sakkunniga som gäller den familjerättsliga
förmögenhelsordningen, något som utgör en synnerligen betydelsfull del av
lagstiftningen pä det aktuella området. Dessa lagregler skall i många fall
vara direkt vägledande för berörda parter. Därför måste det ställas höga krav
pä att reglerna är lätta alt förstå. Reglema måste vara sä klara att parterna
kan inse vilka ekonomiska förhållanden som råder mellan dem och föratse vilka
effekter som uppslår när gemenskapen upplöses.

Tingsrätten anser all flera av de regler som föreslagits
av de sakkunniga

inte når upp till det krav på föratsebarhet som är en allmän rätlsgrand i

lagstiftningen. Vid upplösning av den ekonomiska gemenskapen skall en

ligt förslagen delning i många fall ske efter skälighet och genom jämkning

för att uppnå en sådan skälighet. Trots atl tingsrätten hyser betänkligheter

när det gäller dessa bestämmelser vill tingsrätten inle motsätta sig atl de

genomförs. En osäkerhet av nu angivet slag kan emellertid enligt vår

mening leda lill svårlösta tvister. Detta är i sig betänkligt också med 45

s. 46 Kontrollera mot PDF

hänsyn lill de dryga
kostnader som uppkommer för advokathjälp, rätts- Prop. 1986/87: 1 hjälp och
domstolar.

Tingsrätten delar de sakkunnigas mening atl
reformarbetet bör vara inriktat på ett bevarande av äktenskapet som den normala
formen för familjebildning för det helt övervägande flertalet människor. Det
går emellertid inte att förbigå de nu olösta problem som uppstår när två
ogifta samboende lämnar varandra eller en av dem avlider. Oaktat att utgångspunkten
bör vara, att samhället inte bör påtvinga de samboende regler för deras
inbördes mellanhavanden om de valt att inte gifta sig, måste det anses vara en
påtaglig brist att det inte finns några speciella familjerältsliga regler alt
tillämpa vid en ekonomisk uppgörelse mellan dem. Den ena parten kan i det
enskilda fallet drabbas av stor orättvisa i samband med en separation.
Lagstiftaren bör därför tillhandahålla lösningar även utanför ramen för
äktenskap i den mån ett behov av lagregler föreligger. Enligl tingsrättens
erfarenhet skulle tvister som nu förekommer i sådana avseenden då lättare
kunna lösas utan rättstvist vid domstol. Tingsrätten anser liksom de sakkunniga
att regler för samboende behövs särskilt när del gäller rätten lill bostad och
bohag. Den föreslagna begränsningen till att avse denna del av
rättsförhållandet mellan de samboende är därför väl motiverad.

Tingsrätten anser alt de sakkunnigas förslag alt
likadelningsregeln skall bibehållas som en grundläggande princip vid äktenskaps
upplösning är välbetänkt. I denna bedömning ingår självfallet atl de föreslagna
lagreglerna ger möjligheter lill jämkning i enskilda fall.

De av de sakkunniga redovisade skälen för att
stärka den efterlevandes ställning är övertygande. Förslagen i denna del medför
visserligen alt vissa regler som gälh länge ändras, men vi anser liksom de
sakkunniga att samhällsförhållandena gör det motiverat att genomföra sådana
ändringar. Härvid måste dock det vikliga syftet med översynen av reglerna för
makars egendom upprätthållas, nämligen att man bygger vidare på utvecklingen
mot ekonomisk självständighet för båda makarna och rättslig jämställdhet
mellan dem.

Tingsrätten är medveten om att det är svårt att
utan vidare godta eller kritisera de olika enskildheterna i förslaget, eftersom
det förslagna nya systemet sä hänger samman, att - om man avstyrker eller
tillstyrker en enskild regel - detta får inverkan pä mänga andra regler som är
uppbyggda bland annat just på den specifika regeln. När vi i fortsättningen
kritiserar vissa enskildheter nödgas vi därför bortse från sådana
följdeffekter.

Tingsrätten vill här understryka vikten av alt -
som de sakkunniga föratsatt — vid ikraftträdande av ny lagstiftning på del nu
aktuella området en kraftfull upplysning lämnas om lagens innehåll och de
ändringar som lagen innebär i nu rådande förhållanden.

Språkfrågan

Slutiigen vill tingsrätten uttala att det skulle
vara befriande om den i

senare lagstiftning förekommande motviljan mot s.k. nakna substantiv 46

s. 47 Kontrollera mot PDF

kunde övervinnas i den nu
aktuella lagstiftningen. Man kan till exempel av Prop. 1986/87: 1 förslaget
till bestämmelser i 1 kap. 1 § äktenskapsbalken få det intrycket att
lagstiftaren vill ge föreskrifter som motverkar månggifte eller äktenskap
mellan personer av samma kön.

Särskilt
yttrande av chefsrådmannen Bjdkengren, Malmö tingsrätt:

Om man inte anser sig kunna behålla namnet
giftermålsbalk bör man hellre kalla den föreslagna balken samlevnadsbalk än
äktenskapsbalk. Balken omfattar nämligen även sambor. Vidare kan förväntas att
den inom en inte alltför avlägsen framtid kommer alt gälla också homosexuella
samlevare.

Betr.
sambor

Många samlevare tvingas i vårt moderna samhälle att
av olika skäl underlåta att gifta sig. Dessa sambor och deras barn kan likväl
ha behov av att samlevnaden regleras ungefär som ett äktenskap. Detta krav
skulle man mycket lätt kunna tillmötegå genom att utvidga äktenskapsregistrel
eller motsvarande och låta även seriöst sammanboende få registrera sitt samboförhållande
och därmed fä äktenskapsregler att gälla i större utsträckning än
familjelagssakkunniga tänkt sig.

Varaktigt sammanboende personer kan länkas behöva ytterligare
regler om förord, bodelning, gåvor m. m.

Hyresnämnden
i Göteborg:

Hyresnämnden har granskal familjelagssakkunnigas
förslag såvitt gäller de hyresrättsliga reglerna. Nämnden finner inte skäl till
erinran mot förslaget.

Länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län:

Länsstyrelsen har anmodats att avge yttrande över
rabricerade betänkande och får med anledning härav anföra följande.

Länsstyrelsen konstaterar att några ändringar inte
föreslagils beträffande äklenskapsdispenser och handläggningen av dessa
ärenden. Vidare konstaleras att denna grapp av ärenden är den enda där
länsstyrelsens medverkan direkt upptagits i lagtexten till den nya
äktenskapsbalken.

Däralöver har länsstyrelsen funnit att ändringen i
ärvdabalken genom införandet av det oskiftade boel som huvudregel, avskaffandet
av barns rätt till laglott, införandel av arvsrätt för efterlevande make och
rätt för den efterlevande att behälla sin egendom i stora delar tillkommit med
minsta möjliga övervikt nämligen fyra ledamöter mot tre reservanter.

Länsstyrelsen ifrågasätter om de vittgående
förslagen rörande ovan nämnda nyheter i ärvdabalken, som majoriteten av de
sakkunniga framlägger, har förankring i det allmänna rättsmedvetandet och får
för sin del ansluta sig till reservationerna 4, 5, 6, 7 och 9 i enlighet med
följande.

SCB:

Det statistiska underlaget

I bilaga I av betänkandet redovisas en del statistik om
äktenskapsliknande förhållanden. Beskrivningen av ingångna äktenskap och
skilsmässor är utförlig. Däremot saknas uppgifter om totala antalet äktenskap
och sambor. Nedanstående tabell visar vilken kraftig ökning som har skett av
antalet sambor.

Prop.
1986/87: 1

s. 48 Kontrollera mot PDF

Samboende och ensamstående i tusental i åldern 16—74 år
dels enligt FoB 75, dels enligt undersökningen om levnadsförhållanden
1975—1980. Uppgifterna avser hela riket

År

Ej samboende

Samboende

Samboende ej

gifta i procent

Män

Summa

Ej gifta

Gifta

av samtliga

samboende

Män

Summa

Män

Summa

FoB 75

1036

989

2025

226

227

452

1713

1757

3 471

ULF 75

997

959

1956

249

255

504

1687

1736

3 423

ULF 76

995

958

1953

272

264

536

1678

1722

3400

ULF 77

967

947

1914

312

313

625

1670

1714

3 384

ULF 78

1018

989

2007

320

301

620

1678

1699

3 326

ULF 79

1004

1006

2010

350

315

665

1627

1699

3 326

ULF 80

1034

977

2011

343

361

704

1622

1668

3 290

Ung. 95
procent

årligt
konfidens-

intervall

±52

±66

±30

±42

±62

±69

Bankinspektionen:

Bankinspektionen skall enligt
remisshandlingarna företrädesvis yttra sig över bestämmelsen i 6 kap. 3 § av
den föreslagna balken.

Inspektionen kan emellertid ej
underlåta atl rent allmänt ställa frågan, om inte de sakkunniga har gått väl
långt, när det har gällt alt föreslå ändringar i ett rättssystem som i det
stora hela är väl förankrat i rältslivet.

Det nu sagda synes äga sin giltighet även pä det
terminologiska området. Enligt familjelagssakkunnigas förslag skall
giftermålsbalkens beteckning ändras lill äktenskapsbalk. De skäl som anförts
härför är främst av språklig art. Enligl inspektionens uppfattning kan de inte
motivera all en sedan århundraden inarbetad beteckning byts ut. Den
etymologiska redogörelse betänkandet innehåller pä denna punkt är knappast
övertygande. Den nu föreslagna balken innehåller dessutom bestämmelser om
sammanboende. Med hänsyn härtill är inte heller benämningen äktenskapsbalk
adekvat. Inspektionen förordar alt beteckningen giftermålsbalk bibehålles.

Uppsala
universitet, juridiska fakultetsnämnden:

Familjelagssakkunnigas förslag lill
äktenskapsbalk samt till ändringar i ärvdabalken och annan lagstiftning
bibehåller visserligen huvudprinciperna för egendomsförhållanden för makar.
Samtidigt föreslås omfattande förändringar beträffande den närmare innebörden
av dessa principer. Änd-

s. 49 Kontrollera mot PDF

ringsförslagen
i sak kombineras med en kraftig formell omgestaltning av Prop. 1986/87: 1 den
nuvarande giftermålsbalken. Som skall framgå i det följande kan
fakulletsnämnden instämma i vissa av förslagen. Till andra förslag ställer sig
nämnden dock avvisande eller tveksam. Med hänsyn härtill måste nämnden göra den
totalvärderingen, att familjelagssakkunnigas betänkande inte utan en
omfattande översyn — och möjligen ännu en remissomgång - kan läggas till grund
för lagstiftning. Samtidigt bör de sakkunniga ha erkännande för ett synnerligen
grundligt arbete.

Nämndens yttranden är inriktat på en granskning av
de sakkunnigas förslag, men därutöver framlägger nämnden alternativa förslag i
vissa frågor. Inom ramen för remissyttrandet har det dock inte varit möjligt
att grunda dessa förslag på helt allsidiga överväganden. Förslagen bör ses som
uppslag för vidare diskussion.

Fortsättningen av detta remissyttrande anknyter i
stort sett till kapitelindelningen i betänkandet. Delta betyder att
fakultetsnämnden efter en behandling av de olika huvudfrågorna återkommer med
vissa enskilda anmärkningar i anslutning till specialmotiveringarna i
betänkandet.

I fråga om beteckningen pä det nya lagverket kan
man ha delade meningar huravida det föreligger tillräckliga skäl att byta beteckningen
giftermålsbalk till äktenskapsbalk. Även om ordet giftermål går tillbaka på
numera sedan länge övergivna föreställningar om bortgivande av en dotter (men
antagligen också gåvor mellan ätter vid fästningen) och även om ordet i första
hand för tankarna till äktenskaps ingående, behöver detta inte vara
tillräckliga skäl för att överge det egenvärde som ligger i ett bibehållande av
den traditionella benämningen på lagverket. Eftersom fakulletsnämnden, vilket
skall framgå av det följande, inte heller anser att regler för
samboförhållanden bör las in i en balk om äktenskap, föreligger heller inte det
skälet för termen äktenskapsbalk, att denna bättre än termen giftermålsbalk
kan täcka även fall av äktenskapsliknande samlevnad. Det får dock medges att
termen äktenskapsbalk enligt allmänt spräkbrak bättre än beteckningen
giftermålsbalk anger atl lagen gäller äktenskap och dettas rättsverkan i olika
hänseenden.

1 fråga om egendomsreglema för makar har de
sakkunniga å ena sidan

drivits av en principiell önskan att uppnå lösningar, som är så fria från

skönmässiga inslag som möjligt, någol som kan underlätta privata bodel

ningar. Å andra sidan har slulreslulatet av denna strävan blivit ett synner

ligt komplicerat regelsystem, vars totala verkningar i enskilda fall kan vara

mycket svårt att överblicka. Trots sin allmänna strävan efter lättillämp-

lighet har de sakkunniga genom den metod som använts i själva verket

enligt nämndens mening hamnat ur askan i elden. Särskilt bodelning efter

äktenskapsskillnad kan innebära tillämpning av en rad olika bodelnings

regler efter varandra, där skönsmässiga moment kan förekomma i flera

steg. Detta kommer att i mera komplicerade fall medföra alt bodelningen

blir besvärlig att genomföra. Det kommer dessutom bli svårt att sprida

kännedom bland folk i allmänhet om vilka regler som gäller. Just denna

synpunkt förstärks om man dessutom beaktar de föreslagna nyheterna om 49

4 Riksdagen 1986/87. I saml. Nr 1. Bilagedel

s. 50 Kontrollera mot PDF

bodelning efter dödsfall
liksom om rätt för make att sitta i orabbat bo eller Prop. 1986/87: 1

att alternativt laga arv
även när det finns bröstarvingar. Summan av

reglerna om makars
egendom, om bodelning vid äktenskapsskillnad och

om bodelning och arv vid
makes död, kommer att bli klart mera invecklad

än
för närvarande till förfång för de enskilda människornas möjligheter att i

förväg skaffa sig
kunskaper om reglerna och att överblicka vad som i olika

situationer
kommer atl gälla för dem personligen. En överarbetning av de

sakkunnigas
förslag bör bl.a. inriktas på en förenkling av det föreslagna

regelsystemet.

Vid en överarbetning bör man f.ö. uppmärksamma inte
bara det sakliga sammanhanget mellan olika regler ulan ocksä den formella
utformningen av lagverket. En läsare av nuvarande giftermålsbalk bör kunna få
en ganska klar uppfattning om regelsystemet genom 6 kap. om makars egendom, 7
kap. om makars gäld och 13 kap. om bodelning. Det nu framlagda förslagel till
äktenskapsbalk har en i det stora hela väl avvägd disposition och
kapitelindelning. Dock saknas särskilda kapitel om makars egendom (bortsett
från det helt nya kapitlet om makars bostad och bohag) och om makars gäld.
Huvudprinciperna i egendomssystemet får i stället utläsas ur de fåtaliga riktlinjerna
i 1 kap om äktenskap och i ett flertal kapitel om bodelning (särskilt 10—12
kap.). På vissa punkter innebär de sakkunnigas förslag en pedagogisk
förbättring, så t ex när man i 11 kap. skilt mellan utläggning av makarnas
andelar i boet vid bodelning och egendomens fördelning på lotter. Inle desto
mindre är del möjligt, alt vissa principerom egendomssyslemet uttrycks på etl
pedagogiskt mera lätlillgängligl sätt i giftermålsbalken än i förslaget till
äktenskapsbalk.

Nämnden viU tillägga all det sannolikt har större
nackdelar än fördelar att utmönstra termen giftorätt ur lagspråket. Visserligen
innebär de sakkunnigas förslag, att makes anspråk på del i andra makens
egendom inte pä samma sätt som hittills skall anses gälla latent från
äktenskapets ingående (bl.a. föreslås ju vederlagsreglerna vid bodelning bli
avskaffade). Inte desto mindre torde del vara en praktisk fördel att ha en
enkel term på del anspråk på del i andre makens egendom som skall förverkligas
vid bodelning. Invändningen att folk i allmänhet kan förväxla giftorätt och
äganderätt tycks knappast bärande.

En liknande risk för förväxling kan uppkomma genom
den föreslagna terminologin, atl man skall tala enbart om egendom som skall
ingå i bodelning och då delas lika. Risken för missförstånd torde undanröjas
bättre genom information till allmänheten om rättsreglernas innebörd än genom
en terminologisk ändring, som nödvändiggör ett mera tungrott språkbruk (tal om
egendom som skall ingå i bodelning i stället för giftorältsgods) och som leder
till alt den bibehållna termen enskild egendom kommer att sakna en enkel
motsvarighet för annan typ av egendom.

Fakulletsnämnden vill inledningsvis även
understryka angelägenheten

av att man i det försatta lagstiftningsarbetet eftersträvar alt åtminstone

bibehålla hitillsvarande nordiska rättslikhet. Familjelagssakkunnigas hän

synstagande lill förhållandena i de andra nordiska länderna varierar mellan 50

s. 51 Kontrollera mot PDF

olika frågor. Betr. samboende utan äktenskap-.väjer inte
de sakkunniga för Prop. 1986/87: 1 en separat svensk hnje; se härom mera i det
följande. Betr. bodelning efter äktenskapsskillnad föreslår man likaledes
lösningar som avviker från vad som kan väntas bli föreslaget i Danmark och
Norge. Genom förslagen om makes rätt till arv eller att sitta i orabbat bo
föreslås visserligen ett närmande till Danmark och Norge, och värdet av nordisk
rättslikhet framhålls av de sakkunniga, men i sak utformas förslagen på delvis
annorlunda sätt än vad som gäller i de västnordiska länderna. Totalt sett
innebär de framlagda förslagen att skillnaderna mellan de nordiska länderna kan
väntas öka något. Nämnden kan inte väQa sig för intrycket alt de sakkunniga
åberopat värdet av nordisk rättslikhet enbart i sädana fall då de lösningar,
som de sakkunniga funnit tilltalande, stämmer med rättsläget på annat håll i
Norden, men att man ansträngt sig för atl bagatellisera skillnaderna i andra
fall.

Fakultetsnämnden har slutligen
ytterligare en terminologisk anmärkning. Trots de sakkunnigas åberopande av
Svenska språknämnden till stöd för användningen av ordet sambo som lämplig
beteckning på den som sammanbor under äktenskapsliknande förhållanden (bel. s.
141 f), känner sig nämnden inte riktigt övertygad om ordets lämplighet i lagspråket;
särskilt gäller detta pluralformen "sambor".

Lunds universitet, samhällsvetenskapliga fakuhetsnämnden:

Nämnden har efter granskning av
belänkandet, som dock inte kunnat göras omfattande eller djupgående och än
mindre avsett tekniska detaljer, intrycket att förslaget i huvudsak är väl
avvägt och ägnat att läggas till grund för lagstiftning, dock med ändringar på
vissa punkter.

Uppsala domkapitel:

Enligt domkapitlets mening kommer
en lagstiftning i huvudsak i enlighet med förslaget att fylla ett länge känt
behov.

Försäkringsrättskommitlén (Ju 1974:09):

Som omtalas i betänkandet, har
familjelagssakkunniga samrått med försäkringsrättskommittén vid utarbetandet
av förslaget. Rörande sådana frågor, som beror av de sakkunnigas
familjerättsliga grundsyn och det regelsystem förslaget i stort bygger på, har
kommittén lämnat ät de sakkunniga att ta ställning och huvudsakligen framfört
vissa tekniska synpunkter. Kommittén har dock härvid kunnat konstatera, att de
regler som de sakkunniga övervägt har varit förenliga med den lagstiftning på
person-försäkringsområdet som kommittén arbetat med. Det bör emellertid framhållas
att kommittén i flera viktiga frågor - bl. a. av hänsyn till det nordiska
samarbete kommittén deltar i - ännu inte har kunnat ta slutiig ställning.

Kommittén inskränker sig i
fortsättningen till att la upp sådana frågor

som direkt sammanhänger med de försäkringsrättsliga reglerna. I övrigt

skall bara anmärkas, att de sakkunniga på ett tekniskt skickligt sätt har löst 51

s. 52 Kontrollera mot PDF

åtskilliga
vanskliga frågor som man haft alt behandla; särskilt bör nämnas Prop. 1986/87:
1 det svåra och kontroversiella spörsmålet om hur reglerna om samboendes
förmögenhetsförhållanden skall inordnas i systemet. Samtidigt kan framhållas,
att vissa regler, bl. a. om egendomsfördelningen efter makes död, är ganska
invecklade. Som förslaget nu är upplagt, saknar detta visserligen större
betydelse för de försäkringsrättsliga delarna av förslaget; den anpassning
till försäkringsreglerna som behövs har inte vållat svårigheter (se särskilt
den föreslagna bestämmelsen i 105 § sista stycket FAL). Men om exempelvis, i
strid med de sakkunnigas ståndpunkt, man skulle behålla regeln i 104 § andra
stycket FAL i den blivande lagstiftningen, skulle det bli tekniskt komplicerat
atl anpassa regleringen till det familjerättsliga systemet i övrigt.

Rätlegångsulredningen (Ju 1977:06):

Vår granskning av förevarande
betänkande har begränsats till att avse de i förslaget ingående processuella
reglerna. Betänkandet innehåller i dessa hänseenden få nyheter som kräver någon
kommentar ur processuell synvinkel. Vi kan därför lill största delen lämna
förslaget utan erinran. Beträffande några frågor vill vi dock - på sätt som
framgår av det följande -framföra synpunkter. Vi vill ocksä något utveckla hur
vårt förslag till ändringar i rättegångsbalken (RB) i en del fall kan komma att
påverka de av familjelagssakkunniga föreslagna rättegängsbestämmelserna.

Allmänt

Enligt vår mening är det av flera
skäl ett önskemål att all handläggning vid domstol - såvitt möjligt - följer
samma regler. Bl.a. blir processordningen härigenom enklare och mer
överblickbar.

Pä vissa rättsområden är dock den
materiella regleringen så särpräglad atl det även erfordras vissa speciella
processrältsliga regler för respektive område. Familjerättsliga mål är en av de
kategorier mål där utan tvivel en del särskilda rältegångsbestämmelser behövs.

Det skulle naturligtvis kunna
hävdas atl de speciella processregler som behövs på familjerättens område borde
tas in i RB. Etl skäl som skulle kunna anföras för en sådan ståndpunkt är att
familjemålen utgör en mycket stor andel av de allmänna domstolarnas totala
målanlal på ivistemålssidan. Det kan förefalla rimligt att denna stora målgrupp
regleras processrättsligt i RB. I själva verket är det också sä alt reglerna
för indispositiva mål i RB till den helt övervägande delen tar sikte på just
familjemälen. Enligt vår mening passar emellertid bestämmelser som enbart
syftar till att reglera processen i familjemål inte in i RB:s systematik. Vi
har därför i våra förslag inte arbetat in några sådana bestämmelser i RB och
kommer inte heller -såvitt vi nu kan bedöma - alt göra delta under någon senare
etapp av vårl arbete.

s. 53 Kontrollera mot PDF

Frågan
om man borde reglera handläggningen aV s. k. blandade mål i lag Prop.
1986/87: 1

Enligt RB finns det bara två sorters tvistemål,
nämligen dispositiva och indispositiva. Frågan i vad mån ett mål är dispositivt
eller indispositivt föratsätts vara reglerad i den materiella lagstiftningen.
Gränsen mellan dispositiva och indispositiva mål är emellertid i mänga fall
flytande. Förutom sådana mål som befinner sig någonstans på skalan mellan de
rent dispositiva och de rent indispositiva, finns det också mål som innehåller
både dispositiva och indispositiva frågor, s. k. blandade mål. I sådana mål är
grunden för det dispositiva anspråket helt beroende av utgången i den
indispositiva delen. Blandade mål är vanliga inom familjerättens område, t.ex.
mål om äktenskapsskillnad och underhållsbidrag.

F. n. finns det inga lagregler om hur de blandade
målen skall handläggas. Några sådana regler har inte heller föreslagits av
familjelagssakkunniga. I praktiken har det ansetts bli alltför komplicerat att
tillämpa olika regler rörande t. ex. kallelse, parts utevaro och målels
avgörande för målets olika delar. Hela målet handläggs därför enligt reglerna
för indisposiliva mål. Så snart de båda frågorna skiljs åt, efter t.ex. en
deldom i äktenskapsskillnadsfrågan, börjar man i den dispositiva frågan följa
reglerna för dispositiva mål.

Det kan ifrågasättas om inle handläggningen av de
blandade målen borde regleras i lag. Vi har - såsom framgår av avsnitt 13.7.1 i
vårt belänkande -övervägt på vilket sätt en sådan reglering skulle kunna ske
och vilka konsekvenser de olika möjligheterna skulle medföra.

Vi har härvid funnit att det skulle medföra
åtskilliga praktiska komplikationer atl dela upp målen så alt man låter de
disposiliva frågorna följa reglerna för disposiliva mål även om de handläggs i
samma rättegång som indisposiliva frågor.

Det har däremot inle visat sig innebära några
större praktiska nackdelar alt handlägga de blandade målen, i enlighet med de
förfaranderegler, som gäller för indisposiliva mål. Vi anser därför atl det kan
vara lämpligt all låta denna praxis komma lill uttryck i lag.

Nästa fråga som inställer sig är i vilken
författning en sådan reglering hör hemma. En reglering av de blandade målen lar
ju närmast sikte på familje-Huälen. Det kan vidare inte uteslutas att en
bestämmelse av innebörd alt i blandade mål alltid skall tillämpas indispositiva
regler såvitt avser förfarandet skulle kunna vara olämplig i vissa andra typer
av blandade mål. Enligt vår mening bör därför en sådan reglering som nu berörts
ske genom atl bestämmelser härom tas in i den familjerältsliga lagstiftningen.
Vi föreslår dock inte någon konkret lagregel i vårt belänkande.

Utredningen
om barnens rätt (Ju 1977:08):

Belänkandet behandlar främst rättsförhållandet
mellan makar (sambor) resp. mellan efterlevande make (sambo) och den avlidnes
arvingar. Vårt intresseområde gäUer de underåriga barnen, och vi har granskat
belänkandet huvudsakligen från den utgångspunkten.

s. 54 Kontrollera mot PDF

Rent allmänt vill vi om betänkandet framhålla att
de underåriga barnens Prop. 1986/87: I intressen i mycket ringa grad har vägts
in när det gäller att bygga upp lämpliga regelsystem för att lösa de konflikter
och intressemotsättningar med ekonomisk färgning som äktenskap och samboende
kan ge upphov till. Därmed är emellertid inte sagt att vi allmänt sett är
kritiska lill förslaget i betänkandet.

Familjelagssakkunniga använder ullrycket
"särkullbarn" som beteckning på sådana barn lill en avliden person
som inte också är den efterlevande makens. Särskiljande ord som
utomäktenskapliga barn, fosterbarn m. m. får lätt en negativ klang. I
officiella sammanhang strävar man numera att uttrycksmässigl jämställa alla
barn oavsett om de är födda i elt äktenskap eller inte, om de bor i ett
familjehem osv. Vi vill därför förorda att termen "särkullbarn" inte
kommer till användning.

Kommittén
(Ju 1977:07) om ställföreträdare för dödsbo i vissa fall m. m.: Vi har inriktat
granskningen av betänkandet på sådana ändringsförslag som kan komma i konflikt
med de strävanden som ligger bakom vårt eget utredningsuppdrag. Det har därvid
fallit sig naturligt att i första hand studera de regler som syftar till alt
ytterligare förbättra situationen för den efterlevande maken. Såsom kommer all
framgå intar vi en avvisande hållning lill de sakkunnigas förslag i denna del.
Kritiken baseras på atl vissa delar av efterlevandeskyddet kan leda till en
försämring av ägarstrak-turen inom jord- och skogsbruket.

För att underlätta värderingen av de synpunkter vi
avger, lämnas här vissa upplysningar om värt utredningsarbete. Bakgrunden till
vårt uppdrag är all del från skilda håll gjorts gällande all dödsboägande såväl
som samägande inverkar menligt på etl faslighelsinnehav ur flera aspekter. Det
har sålunda hävdats att skog och jord, bl.a på grund av den tungrodda
förvaltningen, utnyttjas sämre pä dödsboägda fastigheter än pä andra privatägda
fastigheter. Vidare har del påpekats atl de dödsboägda fastigheterna verkar
hämmande pä rationaliseringsverksamheten. I direktiven för vårt arbete (Dir
1977:13 och 1979:11) har dessa och andra näraliggande synpunkter närmare
behandlats. Där sägs också att det kan vara lämpligt alt ställa upp en
huvudregel som innebär att ett dödsbo som innehar en jordbruksfastighet bör
skiftas när en viss bestämd avveckUngsfrist gått ut, dock med möjligheter att
låta innehavet bestå för en längre tid när det finns särskilda skäl till det.
Vidare uttalas i direktiven bl. a. all vi bör pröva i vad mån lestamentsförvärv
av jordbraksfastigheter i jordförvärvslagstiflningen skall jämställas med andra
fång.

Vi vill understryka alt vi i detta yttrande utgått
från den syn på ägarva-riabelns betydelse, när det gäller skötseln av
jordbraksfastigheter, som anlagts i våra direktiv.

Advokatsamfundet:

Familjelagsakkunniga
har uppenbart strävat efter att finna regler för 54

makars
ekonomiska förhållanden under äktenskapet och vid dess upplös-

s. 55 Kontrollera mot PDF

ning som i alla lägen
skall ge största möjliga materiella rättvisa och skydda Prop. 1986/87: 1 en
svag och okunnig part. De har i sitt förslag tagit bort giftorätten men
behållit principen om likadelning vid äktenskapets upplösning av all egendom
och förstärkt den ända därhän att den skall kunna ta över även förordnande i
gåvobrev och testamente.

Enligt
samfundets mening ligger inte detta förslag rätt i liden.

För unga människor som i dag ingår äktenskap - ofta
med ett eller flera samboförhållanden bakom sig - är det inte naturligt att
dela tillgångar som härrör från tiden före äktenskapet eller arv och gåva som
den ena maken får av utomstående. De räknar inte heller på samma sätt som
tidigare generationer med livsvariga äktenskap. För dem är del naturligt att
man delar vad man skaffat sig gemensamt under äktenskapet och går vidare med
sina övriga tillgångar och skulder - kanske till ett nytt äktenskap eller
samboförhällande.

Samfundet skulle därför vilja förorda en enklare
och rakare lösning mer i linje med nyare fransk och västtysk lagstiftning, som
innebär att endast sådan egendom delas som är ett resultat av samlevnaden.

Man har i det nordiska samarbetet hävdat att det är
viktigt att likadelningen behålles som en gemensam princip. Samtidigt har man
i de ohka länderna gått så skilda vägar i fråga om möjligheterna att göra
avsteg från denna princip att en bodelning aldrig kan få samma resultat i olika
nordiska länder. - Det svenska förslaget att man vid bodelning skall kunna
frångå förordnanden av tredje man tycks exempelvis te sig heh främmande inom de
övriga nordiska länderna.

Det har också från danskt håll framhållits att
kommande dansk och norsk lagstiftning kan tänkas gå mer i den riktning som
samfundet nu förordar. En sociologisk undersökning som man låtit förelaga har
visat ett betydande intresse för en sådan ordning.

Man har också från samma håll omtalat alt då
arbetet började med en ändring av de danska äktenskapslagarna förelåg en
omfattande sympati för en legal "saerejeordning". Vad som höll
lagsliftarna tillbaka var uppenbarligen inte hänsyn till övrig nordisk
lagstiftning utan en undersökning som visade alt många danska gifta kvinnor
fortfarande hade mindre genomsnittsinkomst än männen och därför kunde
förväntas bli sämre ställda om egendom som anskaffades under äktenskapet blev
enskild. - Del är enligl vår uppfattning inte orealistiskt alt antaga atl den
spärren mol en lagstiftning i riktning mot utökad "saereje" kommer
att bh allt svagare.

Man kan alltså vänta att nordisk lagstiftning
kommer att gå i den riktning samfundet förordar, och vi kan inte finna
tillräckliga skäl varför svensk lagstiftning skulle invänta den. Den ändring av
den svenska äktenskapsbalken som nu efter långt lagstiftningsarbete genomförs
bör förhoppningsvis kännas riktig och naturlig för lång tid framåt. -
Samfundets förslag tar dessutom hänsyn lill del problem som stoppade den danska
lagstiftningen, när vi föreslår atl den egendom som är ett resultat av
samlevnaden skall delas.

s. 56 Kontrollera mot PDF

Föreningen
jurister vid Sveriges allmänna advokatbyråer: Prop. 1986/87: 1

Föreningen vill inledningsvis
betona vikten av att ny lagstiftning inom det vittomfattande område som
äktenskapsrätten utgör sker med förankring i det allmänna rättsmedvetandet.
Lagstiftningen berör för den enskilde utomordentligt närliggande personliga och
ekonomiska frågor. Det är därför mycket angeläget att lagstiftningen för den
enskilde framstår som en lämplig och rimlig lösning på de skilda frågor ett
parförhållande i eller utanför äktenskapet innefattar.

Tillhandahållandet av lösningar på
olika uppkommande problem bör i första hand ske inom ramen för äktenskapet.
Även för samlevnadsfrågor utanför äktenskapet bör emellertid för särskilda
konfliktsituationer ges en lagreglering som underlättar lösandet av de skilda
frågor en sådan samlevnad kan föranleda. Vid en översyn av nu gällande
regelkomplex är det angeläget att betona att sådan bör ske inom ramen för
nordiskt samarbete. Det är angeläget att sträva efter en enhetlig
familjerättslig lagstiftning i de nordiska länderna. Föreningen är emellertid
väl medveten om de svårigheter som härvid kan föreligga bl.a. med hänsyn till
redan förefintliga olikheter mellan de nordiska ländernas lagregler och
rättspraxis på detta område.

Föreningen delar de sakkunnigas
uppfattning att lagstiftningens normbildande effekt inle får överdrivas såvitt
avser valet av samlevnadsform. Lagstiftningen bör heller inle användas som ett
styrmedel i detta avseende. Däremot bör naturiigtvis lagstiftaren i viss
omfattning tillhandahålla lämpliga problemlösningar för den som väljer
samlevnad utanför äktenskapet. Det är därvid emellertid angeläget att noga
överväga i vilken omfattning en specialreglering skall ske för denna
samlevnadsform utöver redan föreliggande civilrättsliga regelkomplex. Med
hänsyn till valfriheten mellan samlevnadsformerna bör specialreglering för
ogifta göras endast i den mån särskilda skäl talar härför.

Domareförbundet:

I likhet med familjelagssakkunniga
anser domareförbundet att de nuvarande grundprinciperna för egendomsordningen
mellan makar bör bevaras. Ocksä i fortsättningen skall således vardera maken
betraktas som ägare av den egendom som han har fört med sig eller förvärvat
under äktenskapet och själv vill förvalta denna egendom. Vardera maken skall
svara för de skulder han ikläder sig. Vid äktenskapels upplösning skall såsom
huvudregel makarnas sammanlagda tillgångar delas lika mellan dem eller, om ena
maken är död, mellan dennes arvingar och den efterlevande maken.

Folksam:

Äktenskaps- och arvslagsliftningen
kan inte sägas lida av några egentliga

tekniska brister. Huvudsyftet med utredningsarbetet har snarare varil atl

modernisera regelsystemet sä att det bättre återspeglar en rådande sam

hällssyn på familjerättens område. Denna uppgift kräver med nödvändig- "

s. 57 Kontrollera mot PDF

het
ställningstagande till mänga värderingsfrågor av principiell natur. Be-
Prop. 1986/87: 1

tänkandet
präglas av en strävan hos de sakkunniga att allsidigt belysa

dessa
principfrågor och slutsatserna är i regel väl motiverade med rimliga

hänsyn
till olika intressen. Enligl Folksams mening får merparten av

förslagen
- såväl i principer som i tekniska detaljer - betraktas som väl

ägnade atl
läggas lill grund för lagstiftning.

Svenska Försäkringsbolags Riksförbund:

Riksförbundet anser att den
föreslagna lagstiftningen i flera fall ger för stort utrymme för jämkningar på
grund av skälighetsbedömningar. Vi anser vidare att onödiga ändringar i
nuvarande lagstiftning bör undvikas. Familjerätten är ett område som berör alla
människor. Det tar läng tid för allmänheten atl vänja sig vid ett nytt syslem.
Ingel är vunnet med atl försöka rätta lill brister i nuvarande lagstiftning om
man samtidigt skapar nya problem som är minst lika invecklade och
svårbemästrade.

Sparbanksföreningen:

Utredningen berör ett mycket stort
rättsområde och föreslår en helt ny balk. Utredningens förslag innefattar
viktiga avvägningar och ställningstaganden både vad avser familjepolitiska
förhållanden och rent lagtekniska frågor.

Sparbanksföreningen avstår att
närmare granska de mycket komplicerade lagtekniska frågor som utredningens
förslag ger upphov lill. Föreningen har dock konstaterat att, med den teknik som
utredningen använt på flera ställen i den nya föreslagna balken -
jämkningsregler och skälighetsbedömningar - skapas osäkerhet och minskade
möjligheter för makar och blivande makar att föratse och planera sina
ekonomiska mellanhavanden. Ett så stort och betydelsefullt lagkomplex bör göras
lill föremål för en mer genomarbetad lagstiftningsteknik i syfte att skapa
enkelhet i regelsystemet och öka möjligheterna för enskilda människor att
förstå och överblicka innebörden i reglerna.

Sparbanksföreningen förordar därför
att ytterligare lagteknisk genomgång sker innan lagstiftningen på det av
utredningen behandlade området genomförs.

Bankföreningen:

Familjelagssakkunnigas förslag
bygger såvitt vi funnit på de sakkunnigas

uppfattning om generella förhållanden i äktenskap och samboförhållanden

i vårt land. Mot den bakgrunden har de sakkunniga utarbetat sitt regelsy

stem, ett system som i stor utsträckning bygger på schabloniseringar.

Varie samlevnadsförhällande är emellertid specifikt, varför ett på schab

loner byggt regelsystem för många inte passar. För att anpassa sitt regel

system till en mångfacetterad verklighet har familjelagssakkunniga därför

måst tillgripa ett syslem som i förhållande till vad som gäller i dag innehål

ler flera undantag och oprecisa bestämmelser. Detta har i hög grad kompli

cerat lagförslaget. De skälighetsbedömningar som finns i den nuvarande 57

s. 58 Kontrollera mot PDF

giftermålsbalken hänför
sig till förhållandevis lätt konstaterbara förhållan- Prop. 1986/87: 1 den.
Tillämpningen av den av familjelagssakkunniga föreslagna lagstiftningen synes
avsevärt mycket svårare att förutse.

De sakkunniga har haft i uppdrag att lämna
reformförslag inom ett av de viktigaste rättsområdena för gemene man, där enkla
och praktiska lösningar är erforderliga såväl för den enskilde och dennes
rådgivare som för de rättstillämpande myndigheterna. Det finns således ett
starkt behov av ett klart och entydigt regelsystem, vilket tillgodoser
långtgående krav på föratsebarhet. Det är mot den angivna bakgrunden
anmärkningsvärt atl de sakkunniga presenterar mycket oprecisa och i långa
stycken för det praktiska livet föga lämpade lösningar.

Atl familjelagssakkunniga låtit sig så markant
styras av hänsynstagande till en svagare part i etl äktenskap eller
samlevnadsförhållande har lett till elt föreslaget regelsystem med en
oacceptabel komplikationsnivå och ett bristande hänsynslagande till kravet på
en i det praktiska livet väl fungerande och förutsebar rättsordning.

Vissa av familjelagssakkunnigas förslag i fråga om
de ekonomiska förhållandena inom äktenskapet är en följd av de sakkunnigas
förslag vad avser sambor. Vi kan inte dela uppfattningen att
äktenskapslagstiftningen på detta sätt skall utformas efter hänsynstagande lill
vad som anses böra gälla i andra samlevnadsförhållanden än äktenskap. Vi
återkommer längre fram med synpunkter på förslaget angående lagstiftning om
sambor.

I belänkandet finns en genomgående ambition atl
skydda en svagare part i en familjesituation. Familjelagssakkunniga har
emellertid inte närmare redogjort för på vilken grund viss part skall anses
vara den svagaste. Efterlevande make synes genomgående ha ansetts böra få etl
förstärkt skydd i förhållande till barnen utan att de sakkunniga närmare
analyserat behovet av detta. Vi anser inte att del av rådande testamentspraxis
går att dra slutsatser om behovet av förstärkt ekonomiskt skydd för
efterlevande make. Här finns anledning att jämföra med pensionskommitténs (S
1970:40) bedömningar i sina betänkanden (SOU 1981:61 och 62) Familjepensionen.
Kommittén har, till skillnad från familjelagssakkunniga, kommit till alt
efterlevande make inte har behov av förstärkt skydd framför barnen.

Familjelagssakkunnigas förslag bygger således i
flera avseenden på andra uppfattningar om de familjeekonomiska förhållandena
än vad som i andra sammanhang bedömts gälla.

Såsom redan framgått är vi i stora delar kritiska
till familjelagssakkunnigas förslag. Vi anser dessutom att de föreslagna
ändringarna inle kan motiveras med brister i nuvarande ordning.
Giftermålsbalken har i väsentliga delar haft samma innehåll under läng tid.
Den är därför väl förankrad i det allmänna rättsmedvetandet. Det har inte
påvisats atl den skulle ha socialt oacceptabla följder. Inte heller laglekniskt
har den sådana brister att några genomgripande förändringar är påkallade.

s. 59 Kontrollera mot PDF

Beteckningen
äktenskapsbalk Prop. 1986/87: 1

Familjelagssakkunniga föreslår alt beteckningen
giftermålsbalk ersätts med äktenskapsbalk. Vi kan inte finna att de sakkunniga
anfört tillräckliga skäl för detta. Även om det finns en etymologisk skillnad
mellan orden giftermål och äktenskap, anser vi att skillnaden inte är sådan alt
språkkänslan störs av ett bibehållande av beteckningen giftermålsbalk. Vi tror
inte heller att det spelar någon roll att denna beteckning efter en
språkhis-torisk granskning - såsom de sakkunniga gjort - skulle visa sig
innefatta någon föråldrad uppfattning. Vi ser däremot praktiska olägenheter i
ett på det stora hela opåkallat byte av terminologi. När dessutom termen äktenskapsbalk
knappast heller kan anses idealisk - den i sig lämpliga förkortningen ÄB är t
ex redan upptagen av ärvdabalken - anser vi att den invanda beteckningen
giftermålsbalk bör behållas, varigenom kontinuiteten i terminologin
upprätthålls.

Lagstiftningstekniken

Familjelagssakkunniga torde ha strävat efter alt
skapa precisa och entydiga bestämmelser. Vi måste emellertid konstatera att
lagförslagen till stor del är sådana att de skulle komma att skapa en höggradig
ovisshet om vad som skulle gälla i enskilda fall. Förslagen innehåller ett
stort antal jämkningsregler och skälighetsbedömningar vars tillämpning inte
kan föratses. 1 fråga om makarnas ekonomiska mellanhavanden torde möjligheterna
att föratse vad som faktiskt skulle gälla i ett enskilt fall bli avsevärt
mindre än f.n. Vi kan som illustration till detta peka på jämkningsbestämmelsen
i 12 kap. 2 §. Härtill kommer enligl förslaget att i flera fall olika jämkningsregler
och skälighetsbedömningar kan tillämpas parallellt, vilket ytterligare
försvårar bedömningen av konsekvenserna i det enskilda fallet. Följande exempel
kan visa vilka svårigheter som kan uppstå.

För bedömning av hur visst bohag skall fördelas vid
bodelning konstateras först att makarna enligl huvudregeln i förslaget skulle
ha samäganderätt till lika delar i bohaget. En bedömning enligt 7 kap. 6 §
andra eller tredje stycket kan dock ge vid handen alt andelsförhållandet blir
ett annat. Har äktenskapet inte varat i tio år kan dock avtrappningsregeln i 12
kap. 1 § ytterligare påverka värdet av andelarna vid lottläggningen.

Även om makarna enligt andra stycket i samma
paragraf avtalat bort trappstegseffekten, kan äktenskapsförordet vari avtalet
träffats jämkas enligt 12 kap. 4 § andra stycket. Slutligen kan andelarna i
boet oberoende av alla de nu nämnda reglerna fördelas pä något helt annat sätt
med stöd av 12 kap. 2 §. 1 specialmotiveringen lill 12 kap. 2 § beskrivs på s.
388 vissa av de nu angivna jämkningsmöjligheterna. Redan av beskrivningen i
betänkandet framgår hur komplicerade förhållandena blir. Vårt exempel förstärker
delta intryck.

Som exemplet visat torde det ofta komma att bli
omöjligt att förutse till

vem av två makar visst bohag eller viss bostad kan komma atl höra efter en

bodelning. Reglerna omöjliggör därför en angelägen långsiktig planering av

makarnas ekonomiska situation. Det får vidare anses i det närmaste ogör- 59

s. 60 Kontrollera mot PDF

ligt att
för de berörda enskilda personerna förklara innebörden av regelsy- Prop.
1986/87: 1 stemet.

Även i andra avseenden än de som nu
nämnts ger lagtexten i betänkandet enligt vår mening alltför många möjligheter
till skönsmässiga bedömningar. Vi återkommer längre fram till en del sådana
bestämmelser.

Familjelagssakkunniga har - som
redan antytts - synbarligen velat skapa ett så gott skydd som möjligt för eh
svagare part i ett äktenskap. Lagförslagen skjuter emellertid över målet i den
meningen att vad som eventuellt vinns i ökat skydd för en svagare part förloras
i överskådlighet och förutsebarhet såväl för makarna själva som för tredje man.
Detta får i det långa loppet otvivelaktigt negativa konsekvenser för makarna
själva. När en kreditgivare exempelvis inte kan förutse vad som kommer att
gälla i fråga om makarnas ekonomiska förhållanden torde dessa ha svårare att få
kredit eller tvingas i högre grad än f. n. att ställa godtagbar säkerhet,
exempelvis i form av borgen. Sådana svårigheter kan mycket väl slå tillbaka på
den make som enligt de sakkunnigas intentioner är avsedd att få ett särskilt
skydd genom lagstiftningen.

Den "avtrappningsregel"
för kortvariga äktenskap som föreslås i 12 kap. I § innebär en mycket grov
schablon; stundom skulle den kunna ge rättvisa resultat men lika ofta troligen
resultat som skulle uppfattas som högst orättvisa. Vi tror inte att en komplex
verklighet med framgång kan inordnas i sådana schablonregler.

Med de jämkningsmöjligheter och
vaga bedömningar i övrigt som skulle bli en föQd av familjelagssakkunnigas
förslag, skulle de makar som ej var ense över huvud taget sakna möjlighet atl
planera sin ekonomiska framtid med en rimlig grad av föratsebarhet. För de
makar som vore ense skulle däremot öppnas nästan obegränsade möjligheter att
genomföra olika slag av förmögenhetsöverföringar och man kan inte bortse från
att därmed också skulle öppnas möjligheter för dem att genomföra transaktioner
som skulle kunna medföra betydande nackdelar för tredje man, exempelvis för
bankerna som kreditgivare och staten som skatteborgenär.

De av familjelagssakkunniga i 13
kap. föreslagna reglerna till skydd för borgenärer torde i och för sig stävja
många fall av uppenbart illojala beteenden från gäldenärer i samband med bodelningar.
Med hänsyn till den vaghet som präglar det föreslagna regelsystemet vad gäller
makars ekonomiska förhållanden med många skälighetsbedömningar och jämkningsregler,
finns det dock enligt vår mening beaktansvärd risk för att skyddsreglerna i 13
kap. inte får avsedd effekt. Såväl borgenär som gäldenär kan i det enskilda
fallet bedömas få svårigheter att förutse vad som lill slut kommer att
uppfattas som ett illojalt handlande, varför även tilllämpningen av 13 kap.
många gånger kan bedömas komma att vila på mer eller mindre skönsmässiga
grunder.

På anförda skäl anser vi atl de
olika skälighetsöverväganden och jämk

ningsmöjligheter som ryms inom familjelagssakkunnigas förslag med därav

följande brist på förutsebarhet och möjlighet till planering skulle leda till

att alltför stora resurser måste avsättas i olika sammanhang för bevakning 60

s. 61 Kontrollera mot PDF

och gardering av olika alternativ som kan länkas uppkomma
vid skilda Prop. 1986/87: 1 former av ekonomiska transaktioner mellan makar,
att även i övrigt för det praktiska arbetet förslaget otvivelaktigt skulle
medföra stora komplikationer, exempelvis vid boutredningar och bodelningar
samt att det torde vara en ofrånkomlig effekt av den lagstiftning som nu
föreslås att antalet tvister kommer att öka i inte obetydlig omfattning. I
bodelningssituationer, som ofta i sig är konfliktladdade, skulle en
lagstiftning som den föreslagna lätt kunna leda till oönskade tvister. En
lagstiftning som får nu angivna följder bör inle godtas.

Vi anser således att man måste
sträva efter att åstadkomma en betydligt mer entydig lagtext än den föreslagna.
Enligt vår uppfattning bör ett grundläggande krav på en modern
äklenskapslagstiftning vara atl den består av så precisa regler som möjligt med
en vidsträckt avtalsfrihet för parterna. Den klarhet och förutsebarhet för ett
visst handlande som såväl borgenärer som gäldenärer har rätt alt kräva av en
lagstiftning saknas enligt vår uppfattning i förslaget. I den fortsatta
genomgången kommer vi att peka på en del svårigheter i angivet avseende som
skulle bli en följd av de sakkunnigas förslag.

Försäkringsjuridiska föreningen:

De sakkunniga föreslår att
giftermålsbalken ersätts med en äktenskaps

balk. Däralöver föreslås ändringar i ärvdabalken (ÄB), lagen om försäk

ringsavtal (FAL), lagen om försäkringsrörelse samt vissa andra författ

ningar. Det har inte varit möjligt för föreningen att lämna synpunkter på

alla de delfrågor där föreningen har en från förslaget avvikande uppfatt

ning. Föreningen vill därför inledningsvis framföra följande principiella

synpunkter. Det är självfallet, som de sakkunniga konstaterat, alt familje

mönster och samhällsförhållanden förändrats sedan tillkomsten av nuva

rande familjerättsliga förmögenhetsregler. Föreningen instämmer helt i att

nödvändiga moderniseringar och anpassningar av lagstiftningen måste ske.

Reglerna måste därvid utformas sä atl de passar i det stora flertalet fall. De

måste emellertid även vara så utformade alt även mer specifika situationer

kan regleras och förutses av parterna själva. Det är vikligt inte minst ur

näringslivssynpunkl all exempelvis familjeföretagare och jordbrukare kan

planera för och förutse verkningarna av ett generationsskifte. Detta försvå

ras bl.a. om regelsystemet är myckel invecklat eller om utrymmet för

jämkningar pä grund av skälighetsbedömningar är för stort. Förståelsen för

och anpassningen till gällande förmögenhetsregler på familjerättens områ

de underlättas vidare om grundläggande och allmänt accepterade regler i

största möjliga mån förblir oförändrade. Enligt föreningens uppfattning har

de sakkunniga i sin strävan att revidera gällande lagstiftning i mänga fall

skapat nya problem som inte är mindre svårbemästrade. Därtill kommer

att det för allmänheten, inom ett för gemene man så betydelsefullt område,

är lättare att acceptera vissa avigsidor i elt invant och i stort accepterat

system än att försöka finna sig till rätta i ett nytt system som ingalunda

saknar brister. Föreningen anser därför att en ny lagstiftning på området i 61

möjligaste mån bör anknyta till nu gällande regler och
begrepp.

LO: Prop. 1986/87: 1

LO var i remissyttrandet över "Familj och
äktenskap 1" 1972 kritisk mot de sakkunnigas principiella utgångspunkt alt
äktenskapet även framdeles skulle tillförsäkras en central roll. LO ansåg då
all man inle fick bortse från den faktiska situationen att många män och
kvinnor väljer samlevnadsformer utanför äktenskapets ram. År 1971 ingicks inte
fler äktenskap än i börian av 1920-lalet. Det, menade LO, var av alltför stor
betydelse för att förbises i en ny familjerättslig lagstiftning.

I utskottet, propositionen och i riksdagens
ställningstagande 1973 framhölls att det ur flera synpunkter var önskvärt att
äktenskapet bevarades som den normala och naturliga formen av familjebildning
för det helt övervägande antalet människor. Samtidigt framhölls dock alt
samhället måste räkna med atl även i fortsättningen kommer att finnas män och
kvinnor som inte vill ge sin samlevnad äktenskapets form och att lagstiftaren
måste ta hänsyn till detta. I nu föreliggande betänkande anser de sakkunniga
att det inte finns någon anledning atl ta upp principståndpunkten till
omprövning. Motiveringen är att det idag föreligger väsenfligt bättre förutsättningar
alt bedöma dessa frågor. Av undersökningar utredningen låtit genomföra framgår
alt det är allmänt brukligt att sambo längre eller kortare tid innan man gifter
sig. I yngre åldersgrupper dominerar därför samboendet mellan ogifta. Bland de
några år äldre är flertalet gifta. Det ras i äktenskapsfrekvensen som
konstaterades i slutet av 1960-lalet har också avstannat och siffrorna har i
stort sett stabiliserats på en lägre nivå. Enligt de senaste tillgängliga
siffrorna beräknas ca 80 procent av alla samboende par vara gifta och
återstående 20 procent vara ogifta. Trots nedgången i frekvens har äktenskapet
således en dominerande ställning. Därför anser utredningen att en modernisering
av reglerna för makars ekonomiska förhållanden är den viktigaste uppgiften. LO
kan instämma i den uppfattningen men vill understryka vikten av att lagen
också på ett tillfredsställande sätt löser de problem som sambor kan råka ut
för. Utredningen har lagt förslag i den riktningen som LO ser positivt pä.

Enligt LO har principfrågorna fått en omfattande
och värdefull belysning i betänkandet och de flesta förslagen ligger i linje
med Lös uppfattning. LO avser ej atl i sill remissyttrande ge synpunkter på del
tekniska regelsystemet utan mer värderingsfrågor av principiell natur.

Folkpartiets
kvinnoförbund:

Sammanfattningsvis vill Folkpartiels kvinnoförbund
tillstyrka utred

ningens förslag men dä med hänsyn taget till de reservationer som lagts av

Britta Bjelle beträffande 7 kap. 6 §, 19 kap. 2 § och 10 kap. 6 § liksom 3

kap. 4 § och 7 kap. i ärvdabalken. FPK vill också framställa en förhopp

ning alt lagen blir så klar och enkel att gemene man har möjlighet atl

tillgodogöra sig innehållet och får klart för sig möjligheten lill förtida

bodelning, testamente och vilka rättigheter och skyldigheter som kan

föreligga. Det är viktigt alt en lag som sä nära berör oss alla också kan

förstås av oss alla. Utredningens förslag kan ibland vara svårtillgängligt.

Moderata
kvinnoförbundet: Prop. 1986/87: 1

Samhället bör vara neutralt till
olika former av familjebindningar och boende. MKF anser dock att äktenskapet är
den naturligaste samlevnadsformen för man och kvinna. Genom äktenskapet skapas
större trygghet för familjen.

Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund:

Liksom de sakkunniga anser
förbundet att nuvarande giftermålsbalk skall ersättas med en äktenskapsbalk. 1
förslaget till balk har även inordnats tidigare betänkanden och vad som därav
redan beslutats av riksdagen beträffande äktenskaps ingående och upplösning och
om underhäll till barn och frånskilda. De nya förslagen berör makars egendom,
främst reglerna för bodelning vid äktenskapets upplösning genom skilsmässa
eller makes död.

Centerns ungdomsförbund:

Utgångspunkten för behandling av
makars egendom, regler för bodelning vid äktenskapets upplösning genom
skilsmässa eller makes död måste vara att ge den enskilde maken/makan gott
ekonomiskt skydd.

Det är också viktigt att ta hänsyn
till den förändring som skett i samlevnadsformer och ge dem som lever
tillsammans utan att ingå äktenskap ett rättsligt skydd.

Äktenskapets roll har förändrats
och är inte längre lika stabilt och varaktigt som tidigare. Barnens rättigheter
till arv efter föräldrar oavsett om barnet är ulomäktenskapligt eller fött i
ett tidigare äktenskap måste behållas.

Fredrika-Bremer-Förbundet:

Reglerna i Äktenskapsbalken måste
göras enkla och skrivas på ett sådant språk atl de blir begripliga för så
många som möjligt. Det är också viktigt alt en lättfattlig och allsidig
information sprids till allmänheten när lagstiftningen antagits.
Äktenskapsbalken hör till den lagstiftning som i högsta grad berör oss alla och
envar. Vi menar därför att samhället bör sätta in extra resurser som hjälp för
framför allt kvinnor att få juridisk rådgivning i samband med att den nya
lagstiftningen träder i kraft. Dessa resurser bör komma allmänna rättshjälpen
till del, det är ju dit, de som i första hand behöver denna hjälp vänder sig.

Enligt vår mening bygger principen
om återgångsdelning på varie individs ekonomiska självständighet.
Egendomsgemenskap gör del ej i samma omfattning. Lagen måste dock utgå frän
dagens situation - ekonomisk jämställdhet är ännu ej en realitet - varför vi
tillsvidare stöder en lag som bygger pä egendomsgemenskap.

Husmodersförbundet Hem och Samhälle:

Förbundet har i olika sammanhang
under årens lopp starkt understrakit

jämställdhetskraven men även påpekat del väsentliga i alt de — företrädes- -

vis
kvinnor - som av olika anledningar valt att stanna hemma och där Prop.
1986/87: 1 utföra sitt arbete med skötsel av barn m.m., får sin ekonomi tryggad
vid skilsmässa eller dödsfall.

Förbundet har inför detta
remissyttrande valt att gå ul med en enkät angående de frågor som rör just de
ekonomiska konsekvenserna av en ändrad äktenskapslagstiftning. Det finns hos
förbundets lokalföreningar, spridda över hela landet, en klart markerad
uppfattning att de nu bestående äktenskapen ej skall omfattas av den föreslagna
lagstiftningen. Man pekar särskilt på de kvinnors situation vilka är bosatta på
orter där det ej finns möjlighet att få förvärvsarbete och också på de mycket
stora svårigheter som finns för kvinnor som i 35-40 års åldern söker sig ut på
arbetsmarknaden. De har under läng tid hafl vården av barn och familj och
kanske ej hunnit få någon längre arbetslivserfarenhet eller yrkesutbildning
tidigare. Dessa kvinnor har i mycket stor utsträckning planerat sitt liv efter
nu gällande lagar och skulle komma i en svår situation om ny lagstiftning
skulle förändra deras ekonomiska ställning.

Förbundet föreslår därför atl nu
bestående äktenskap följer den gamla lagstiftningen och att äktenskap, vilka
ingås efter l.ex. 1985 (eller vid tidpunkt då den nya lagstiftningen antas)
lyder under den nya lagstiftningen. De äktenskap som efter denna tidpunkt
ingås kan då planera sitt liv efter den nya lagstiftningen.

HARÖ:

Hemarbetandes Riksorganisation
(HARÖ), som beretts tillfälle att avge yttrande över Familjelagssakkunnigas
förslag till ny äktenskapsbalk, får härtill anföra följande:

HARÖ, som önskar fungera såsom
politiskt och religiöst obundet, fackligt organ för Sveriges hemarbelande
föräldrar — kvinnor såväl som män — anser självklart att omsorg om barn i det
egna hemmet är något ytterst väsentligt.

HARÖ vill härvid fästa
uppmärksamheten pä elt ofta förbisett faktum, att flertalet av svenska
föräldrar har föll sina barn för att själva vårda och uppfostra dem. Detta
förhållande avspeglas tyvärr inle alltid i resp. partiideologier saml
massmedias bild av opinionsläget, vilket framgår av rapporten
"Medborgaren och kommunen" från Kommunaldemokratiska
Forskningsgruppen spec. ss 102 ff och ss 115 f och påpekas i professor Jörgen
Westerstähis arlikel i Tiden nr 7/1981 "Kommunal demokrati -partierna
betyder mindre för medborgarna".

Ehuru HARÖ: s fackliga plattform är
"Fritt val för familjerna av barnomsorg - med barnet i centrum" samt
främst kräver, att samhället samlade barnomsorgsresurser skall fördelas lika
mellan alla barn, sä vill HARÖ med skärpa understryka att familjen är en
hörnsten för samhällsbyggnaden och alt barnen är en förutsättning för dess
framtid.

Därför ser HARÖ det som högst
angeläget, att familjelagstiftning och

barnomsorgspolilik inle isoleras frän varandra utan behandlas i ett sam

manhang och ur ett helgjutet samhällsbevarande perspektiv. °

Utan att vilja gå in på juridisk-tekniska enskildheter i
familjelagssakkun- Prop. 1986/87: 1 nigas förslag, vilket skulle vara att
överskrida HARÖ: s självavgränsade kompetensområde, vill HARÖ uttrycka viklen
av alt statsmakterna överger den hittillsvarande s.k. neutraliteten i
förhällande till olika samlevnadsformer och olika moraluppfattningar liksom sin
uppgivenhet vad gäller tilltron till sin egen förmåga att styra människors
samlevnadsbeteenden för att i stället lagstiftningsvis och annorledes uppställa
sädana mönster för samlevnad, som främjar bl.a. barnens lyckliga uppväxt och
utveckling dvs. utpeka det barnalslrande äktenskapet som den av samhället
prioriterade samlevnadsformen.

Delegationen för kyrkornas familjerådgivning:

Delegationen för kyrkornas
familjerådgivning har redan i sitt remissyttrande över familjelagssakkunnigas
betänkande "Familj och äktenskap" (SOU 1972:41), deklarerat sin
uppfattning att äktenskapet som samlevnadsform erbjuder de bästa
föratsättningarna för makars gemensamma bästa och för barnens fostran och
trygghet. Äktenskapet är en unik samlevnadsform vars starka ställning är ett
grundförutsättning för stabilitet i samhälle och gemenskapsrelationer.

Delegationen hälsar därför med
tillfredsställelse de sakkunnigas fastställande av att äktenskapet som ett
monogami förhällande mellan en man och en kvinna bör sättas i främsta rammet,
trots att 20 % av alla sammanlevande par är ogifta. De flesta väljer dock
fortfarande atl gifta sig och det är för den samlevnadsformen samhället ger
kompletta juridiska regler.

Delegationen för kyrkornas
familjerådgivning anser att äktenskapet ger den bästa rättsliga ramen för
familjelivet.

Därför bör lagstiftningen utformas
så atl den befrämjar ingående av äktenskap.

Eftersom de flesta fortfarande
väljer att gifta sig bör äktenskapet också inta en central plats i
lagstiftningen och anses som den normala formen för familjebildning.

Samtidigt måste utrymme finnas för
individens valfrihet att välja samlevnadsform, vilket medför behov av regler
som skyddar den svagare parten i etl samboendeförhållande.

Delegationen anser det vara myckel
viktigt att människor som väljer att bo ihop utan äktenskap blir medvetna om de
juridiska och ekonomiska konsekvenserna härav. Information om den nya lagens
innehåll och konsekvenser för gifta respektive ogifta sammanboende bör därför
föras ut lill allmänheten på ett enkelt och lättfattligt sätt. Föratom
information i massmedia föreslår vi en broschyr som kan bifogas den
information som går till varie person i samband med den allmänna
självdeklarationen. Vi föreslår dessutom att mödravårdscentralerna
tillhandahåller denna information.

5 Riksdagen 1986/87. I saml. Nr 1. Bilagedel

Sveriges frikyrkoråd: Prop. 1986/87: 1

Frikyrkorådel har tidigare, bl.a. i sitt
remissyttrande över familjelagssakkunnigas betänkande "Familj och
äktenskap" (SOU 1972:41) markerat sin uppfattning att äktenskapet som
samlevnadsform erbjuder de bästa förutsättningarna för makars gemensamma bästa
och för barnens fostran och trygghet. Äktenskapet är en unik samlevnadsform vars
starka ställning är en grundförutsättning för stabilitet i samhälle och
gemenskapsrelationer.

Den principiella utgångspunkten för SFRs
uppfattning av äktenskapet är Bibelns skapelsesyn, enligt vilken gemenskapen
mellan man och kvinna i äktenskapet är den ursprangliga formen för mänsklig
gemenskap. Denna gemenskap befästs och förstärks genom juridiskt bindande och
offentligt givna löften mellan makarna. Äktenskapet är alltså en gudomlig
skapelseordning, som gäller alla människor.

Samtidigt som frikyrkorådet betonar att äktenskapet
är den grundläggande samlevnadsformen har rådet alltifrån sin tillkomst
arbetat för människors samvetsfrihet.

Del är dock väsentligt, atl individens valfrihet
inle hävdas ensidigt pä bekostnad av gemensamt ansvar och solidaritet. En fast
ram, som förstärker hänsyns- och ansvarstagande, är ofta en nödvändig
föratsättning för atl käriekens liv med dess ömsesidiga, djupgående och
personliga relationer skall fördjupas.

Frikyrkorådet delar därför familjelagssakkunnigas
kritiska analys av neutralitelstanken och slutsatsen, att det vaga talet om
samhällelig neutralitet till samlevnadsformerna inte kan användas som
principiellt underiag för reformer (s. 96).

En total neutralitet från samhällets sida lill
olika samlevnadsformer är omöjlig om man samtidigt skall ge äktenskapet en
central plats i familjelagstiftningen. Samtidigt som individens valfrihet
måste garanteras, är det enligt rådets mening elt starkt samhällsintresse all i
lagstiftning bevara äktenskapets roll som den grundläggande samlevnadsformen
med utarbetade ordningar för parternas formella relationer och ansvar.

1 frikyrkorådets yttrande 1972 framhölls att ett
absolut minimikrav var, att äktenskapet som samlevnadsform inte i nägot
avseende vare sig genom äktenskapslagstiftning eller genom annan lagstiftning
kommer i sämre läge än andra samlevnadsformer. Det är med tillfredsställelse
rådet kan konstalera, att denna grundsyn varil vägledande för
familjelagsakkunnigas fortsatta arbete.

Ambitionerna alt bevara äktenskapet som den normala
formen för familjebildning för del övervägande flertalet människor är viktig
att vidmakthålla. Detta understryks av de undersökningar, som utredningen
anför och som belyser innebörden i det ökade samboendet, där det i regel inle
synes vara fråga om ett reflekterat val mellan olika alternativ (s. 97).

Utifrån dessa synpunkter hälsar frikyrkorådet med
tillfredsställelse hu

vuddragen i familjelagssakkunnigas belänkande Äktenskapsbalk, som en

ligt rådets uppfattning bevarar och förstärker äktenskapets ställning på den

nuvarande
lagstiftningens grand, samtidigt som en minimitrygghet garante- Prop. 1986/87:
1 ras för dem som av olika skäl väljer ett samboförhållande. Det är här
väsentligt att konstatera, att de bestämmelser, som enligt utredningens förslag
skall gälla för sambor, inte tjänar till att framställa samboförhållandet som
en alternativ form av äktenskap utan inskränker sig till reglering av
nödvändiga praktiska förhållanden till skydd för den svagare parten, främst vid
upplösning av samboförhållanden.

Frikyrkorådet tillstyrker därför förslaget om
införande av en ny balk med namnet äktenskapsbalk i Sveriges rikes lag som
ersättning för den nuvarande giftermålsbalken.

En fråga, som enligt frikyrkorådets mening dock är
motiverat atl ta upp till nytt övervägande i samband med antagandet av den nya
äktenskapsbalken, är frågan om betänketid även i de fall då barn saknas och
parterna är överens om atl söka äktenskapsskillnad.

Frikyrkorådets uppfattning är att betänketiden på
sex månader bör göras generell. Avsikten skulle vara att undanröja risken för
oöverlagda beslut om äktenskapsskillnad och samtidigt ge den svagare parlen en
ökad trygghet i vissheten om att lagen innehåller en viss spärr mot etl
förhastat handlingssätt.

Om inte en sådan förändring är möjlig a» genomföra,
bör åtminstone en rättighet införas för makar som enligt nuvarande regler har
rätt till äktenskapsskillnad utan betänketid alt i samband med gemensam
ansökan om äktenskapsskillnad begära betänketid enligt samma förutsättningar,
som gäller för andra kategorier.

Äktenskapets centrala plats i familjelagstiftningen
innebär enligt SFRs mening också ett stort ansvar för samhället att erbjuda
människor stöd före det viktiga steg, som en äktenskapsskillnad utgör. Nu
gällande bestämmelser om medling mellan samlevande bör därför kompletteras med
att alla par, som ansöker om äktenskapsskillnad, erbjuds möjlighet till
betänketid på sex månader och tillfälle till samtal och rådgivning.

Sveriges frikyrkoråd föreslår därför - om inte
generell betänketid skulle införas - att en ny regel införs i 5 kap. i
äktenskapsbalken med innebörden atl en hemställan om äktenskapsskillnad inte
kan las upp till behandling förrän en bekräftelse skett av att makarna
erbjudits sex månaders betänketid med möjlighet till samtal och rådgivning.

KDS:

Förslaget till ny äktenskapsbalk bygger på en
grundsyn som KDS inte

delar. Det innehåller förslag som enligt vår uppfattning kan få oönskade

konsekvenser. Utredningens allvarligaste brist är att den försöker anpassa

lagstiftningen efter en negativ utveckling på samlevnadsomrädet i stället

för att söka vägar att påverka utvecklingen. Vi anser därför att utredningen

på väsentliga punkter inte kan ligga till grand för lagstiftningen. Vi efterly

ser en utredning med uppdrag att skyndsamt finna åtgärder mot den 67

tilltagande familjesplittringen.

s. 68 Kontrollera mot PDF

KDS menar att utgångspunkten för en sådan utredning bör
vara att det Prop. 1986/87: 1 livsvariga äktenskapet ska prioriteras som
samlevnadsform.

Det ger familjen större stabilitet,
det markerar en medveten viljeinriktning, det garanterar makar rättssäkerhet
och jämställdhet och det ger barnen trygghet. Detta skall ske såväl ekonomiskt
som socialt. Det får inte, som nu, vara ekonomiskt fördelaktigt alt välja
samboende framför äktenskapet. Utbildning i samlevnadsfrågor, föräldraskap och
barnkunskap ska meddelas på alla stadier i skolan. Någon form av obligatorisk
"lysning" bör återinföras för att markera allvaret i
vigselhandlingen. Skilsmässor bör motarbetas, genom lagstiftning och aktiv
opinionsbildning och obligatorisk medling och åtskild betänketid bör
återinföras.

2 Särskild lagstiftning för samboende som inte är gifta
med varandra

Justitiekanslern:

En fråga som därvid är principiellt
intressant är om man över huvud laget skall skriva lag för ogifta sambor. Goda
skäl finns för uppfattningen att de som väljer att bo samman utan att ingå äktenskap
är väl medvetna om att de därigenom ställer sig utanför det regelsystem som
gäller för äkta makar. Man får därför föratsätta att de i huvudsak själva
vidtar erforderliga åtgärder för att ordna sina ekonomiska mellanhavanden. Jag
vill därför uttala en viss tveksamhet till om del verkligen föreligger något
behov av regler för sambor men jag vill trots detta inte motsätta mig att
regler införs för dem i den omfattning som har föreslagils.

Svea hovrätt:

FLS föreslår att sambor likställs
med makar endast när det gäller rätten till bostad och bohag som har förvärvats
för gemensamt begagnande och således ingår i det gemensamma hemmet. 1 övrigt
bör enligt FLS några särskilda regler för "bodelning" mellan sambor
ej ges.

Med den utgångspunkt FLS har. att
äktenskapet som samlevnadsform bör behålla sin särställning (avsnitt 2.2) - en
inställning som hovrätten delar — synes den föreslagna begränsningen
beträffande reglering av sambors ekonomiska förhållanden lämpligt avvägd. Som
FLS påpekar utesluter detta inte att andra rättsregler, t. ex. om
samäganderätt, kan komma atl bli tillämpliga i enskilda fall vid upplösning av
samboförhållanden.

3.3.3 När föreligger äktenskapsliknande samlevnad?

Inom det nu aktuella området finns
f. n. regler för sambor endast ifråga om ogifta samboendes gemensamma bostad
(lag 1973:651). Med "ogifta" avses i denna lag inte bara att parterna
ej är gifta med varandra utan att de över huvud taget inte är bundna i något
äktenskap. Lagens tillämpning.

s. 69 Kontrollera mot PDF

som bara avser
parförhållanden mellan man och kvinna, förutsätter säle- Prop. 1986/87: 1
des att envar av de samboende antingen aldrig varit gift eller också är
frånskild eller änkling/änka.

Enligt FLS: s förslag skall begreppet sambo
utvidgas lill all avse personer som inte är gifta med varandra, dvs. oavsett
om någon av dem i ännu bestående äktenskap är gift med någon annan (19 kap. I §
ÄskB). En förutsättning för de nya bestämmelsernas tillämpning är att parterna
"samlever under äktenskapsliknande förhållanden". För denna kategori
introducerar FLS den legala termen "sambor".

Som framgår på annat håll i betänkandet kan den
omständigheten alt en sambo är gift på annat håll leda till komplikationer. FLS
föreslär att den samboendes rätt vid konflikt skall gå före makens. Det är
svårt att till fullo överblicka konsekvenserna av denna ståndpunkt när det
gäller frivillig upplösning av förhållanden. Eftersom reglerna om sambor är
begränsade till bostad och bohag och ett samboförhållande knappast kan anses
föreligga förrän det fått en viss varaktighet, torde de praktiska
svårigheterna dock bli begränsade. Annorlunda ler det sig i fall då båda
förhållandena upplöses samtidigt genom att den "dubbelengagerade" avlider.
Atl i sådant fall generellt ge företräde för samboförhällandet torde vara atl
gå för långt.

I etl senare avsnitt diskuterar FLS vilken egendom
som skall avses med bohag och bostad. Enligt vad där sägs skall vad vardera för
med sig in i samboendet inte omfattas av de speciella bodelningsreglerna;
generellt sett skall dessa endast avse vad partema anskaffat gemensamt. Om
denna ståndpunkt strikt upprätthålles, skulle ju de båda parförhållandenas upplösning
inte komma i konflikt med varandra, eftersom det inle kan finnas någon egendom
som är gemensam för de båda hemmen. Om detta är riktigt behöver man alltså
egentligen inte inta FLS: s ståndpunkt att elldera förhållandet skall ha
företräde. Å andra sidan kan man, som hovrätten framhåller nedan, knappast i
praktiken beträffande bohag upprätthälla angivna skillnad mellan vad endera
medfört i boet och vad båda anskaffat gemensamt.

Den angivna situationen bjuder således pä problem
som inte fått erforderlig belysning i betänkandet. Avgörande för ställningstagandet
blir hur man beslutar beträffande avgränsningen av begreppet bohag. Följer man
FLS:s linje torde något "företrädesresonemang" inte vara
erforderligt. Väljer man en annan bestämning av begreppet bohag, synes det
kategoriska företrädet för samboförhållandet - i varje fall vid den
"dubbelengage-rades" död - kunna leda till inte önskvärda
konsekvenser. En ytterligare diskussion av frågan är därför påkallad.

Det svära problemet är naturligtvis att finna en
formel för när ett fritt

samboende har sådan karaktär, att en rättslig reglering av de samboendes

ekonomiska förhållanden alls är påkallad. Som FLS framhåller kan man

uppställa ett mycket stort antal kriterier som talar för att ett verkligt

sambo-förhållande föreligger. Samtliga kan sägas ha den karaktär som

utmärker etl äktenskap. Det är uppenbart atl inte alla de angivna krite- 69

s. 70 Kontrollera mot PDF

rierna måste vara
uppfyllda för att konstituera sambo-förhållande. Om Prop. 1986/87: 1
emellertid ett tillräckligt antal av dem föreligger bör man, som FLS föreslår,
kunna anse att förhållandet är "äktenskapsliknande" och därmed lägga
denna term till grand för regelns tillämplighet.

FLS diskuterar naturliga avgränsningar respektive
möjligheter till utvidgning av begreppet "äktenskapsliknande". Som
självklart anges att de som till följd av släktskap är hindrade att ingå
äktenskap med varandra ej heller kan bli sambor i nu angivet hänseende. Inte
heller bör samboende som bara grundas på de ekonomiska kriterierna föranleda tillämpning
av reglerna. Slutligen förutsätter FLS att reglerna f.n. bara skall anses
tillämpliga pä heterosexuella förhållanden men menar samtidigt - utan alt
föregripa det utredningsarbete som pågår om homosexuell samlevnad -att den
valda formuleringen av 19 kap. 1 § ÄskB lämnar möjligheten öppen att låta
regeln omfatta även homosexuella förbindelser.

När det gäller avgränsningarna menar även hovrätten
att någon markering av att äktenskapshinder utesluter sambo-skap ej behöver
göras. Samboende mellan vänner eller släktingar kan givetvis mången gång
föranleda en ekonomisk "sammanflätning" av det slag som enligt FLS
karaktäriserar äktenskapsliknande samboende. Det är emellertid knappast en
fråga för äktenskapslagstiflningen att lösa de problem som därigenom kan uppkomma.
Som FLS framhållit kan regler om samäganderätt komma atl bli tillämpliga.
Skulle del mera generellt finnas behov av reglering av ekonomiska uppgörelser
vid samboende får det därför bli en fråga för den allmänna civilrätten, dvs.
någon sorts komplement till bestämmelserna om samäganderätt och enkla bolag.

När del gäller frågan huravida den av FLS
föreslagna avfattningen av 19 kap 1 § ÄskB lämnar möjligheten öppen för en
utvidgning till homosexuella förhållanden ställer sig hovrätten mycket tveksam.

Enligl förslagel lill 1 kap. 1 § ÄskB ingås
äktenskap mellan en man och en kvinna, vilka därefter i balken benämns makar.
Redan det förhållandet, att sambor anges vara de som "utan att vara
makar" bor tillsammans, ger vid handen alt del endast åsyftas sädana som
kan vara makar, dvs. en man och en kvinna. Eftersom äktenskap uttryckligen
givils innebörd av heterosexuell förbindelse synes del därtill ologiskl att
låta ordet "äktenskapsliknande" få en vidare syftning.

Till del sagda kommer, som FLS uttryckligen
påpekar, alt sexuell sam

levnad - ehuru normalt central för ett äktenskapsliknande förhållande -

inte kan vara avgörande för om ett sambo-förhållande föreligger eller inle.

När del gäller samboende mellan två män eller två kvinnor i allmänhet

respektive i homosexuell gemenskap torde det emellertid just vara den

sexuella samlevnaden som markerar skiljelinjen. De nu aktuella bodel

ningsreglerna har relevans endast för det fall parterna inte är ense om

delningen. Vid tvist i samband med frivillig särflyttning eller mellan efterle

vande och dödsbo kan del därför bli aktuellt att styrka, att fråga varit om

ett samboende som föranleder tillämpning av lagens regler. Då får man

beträffande homosexuell samboende räkna med att bevis om sexuella 70

s. 71 Kontrollera mot PDF

samlevnaden kommer att
fordras. Det vbre enligt hovrättens mening Prop. 1986/87:1 olyckligt om man
i dessa fall skulle tvingas till en redovisning av samlivets intimaste
förhållanden, när man regelmässigt inte behöver det i fråga om heterosexuella
samboenden.

Inte heller hovrätten vill nu ta ställning till om
regleringen för samboende i framtiden bör eller inte bör avse homosexuella
förhållanden. Avsikten med det sagda har endast varit atl markera, dels att den
av FLS valda avfattningen av 19 kap. I § ÄskB knappast ger utrymme för tillämpning
på homosexuellt samboende, dels att det kan ifrågasättas om det ens är lämpligt
alt tillämpa exakt samma kriterier på heterosexuella och homosexuella
samboenden.

Ordet "sambo" har sedan länge använts i
folkmun och framstår då närmast som en förkortning av ordet
"samboende". När FLS nu introducerar ordet som legal term sker det
emellertid med utgångspunkt i andra ordbildningar pä "bo" såsom
stadsbo eller nabo. Denna anknytning markeras genom en uttalsförskjutning från
akut lill grav accent.

Hovrätten delar uppfattningen att ordet
"sambo" är praktiskt liksom att det å andra sidan med nuvarande uttal
ger olämpliga associationer. Termen framstår med den ändrade språkliga innebörd
FLS givit den som både bekväm och tydlig. Fråga är naturligtvis om medborgarna
i allmänhet kommer atl anpassa sitt uttal i enlighet med FLS:s förslag. Det är
väl närmast en fråga om information och "propaganda" om det skall
lyckas. Hovrätten menar atl det är värt ett försök, särskilt om det görs
speciella insatser - t.ex. med hjälp av Svenska språknämnden - atl introducera
och befästa termen.

Hovrätten
för Övre Norrland:

3.3.2
För vilka samboende skall regler ges?

Det verkar riktigt att lagstiftningsvägen försöka
komma till rätta med de

problem som etl samboende under äktenskapsliknande förhållanden kan

medföra. En sådan lösning måste vara att föredraga framför alt domstolar

na, som skett under senare tid, genom att tillämpa civilrättsliga regler

försöker uppnå en för del enskilda fallet rimlig och rättvis lösning av en

tvist om bostad och bohag. - De sakkunnigas förslag till avgränsning av

den aktuella personkretsen förefaller i princip att vara acceptabelt. Det kan

knappast finnas behov av all låta lagstiftningen gälla släktingar som bor

ihop. Rent principiellt är det också riktigt alt inte kräva att de samboende

skall ha barn tillsammans för att lagen skall gälla för dem. Om man inte

uppställer barnrekvisitet, kommer å andra sidan med största sannolikhet

svåra tolkningsproblem att uppstå i praktiken. Särskilt gäller detta sam

boendeförhällanden som är htet lösliga lill sin karaktär och sådana som har

varat en kort tid. Utredningen anför visserligen att lagen inle skall gälla

sådana förhållanden, men svårigheten blir just att avgöra till vilken katego

ri ett visst förhållande är att hänföra. Problemen behöver väl inle uppslå

om parterna är överens om karaktären av sitt förhällande, men man kan

lätt föreställa sig situationer, då del ligger i den partens intresse att hävda 71

s. 72 Kontrollera mot PDF

en viss
ståndpunkt i frågan. Det är för övrigt inle bara vid en upplösning av Prop.
1986/87: 1 förhållandet under parternas livstid som frågan blir aktuell utan
den kommer alt uppstå även dä någon av parterna i ett samboförhållande
avlider. En sambo räknas ju in i lika förmånlig arvsklass som make (enligt
förslaget) och skulle få tillgodoräkna sig ett grundavdrag på 200 000 kr. Man
kan för övrigt fråga sig vem som tar tillvara statens fiskaliska intressen, om
en person uppträder vid en bouppteckningsförrättning och påstår sig vara sambo
med den avlidne. — Trots dessa väntade svårigheter anser hovrätten alt del är
värt alt avgränsa personkretsen på det sätt utredningen gjort och således inte
uppställa elt barnrekvisil.

De sakkunniga förklarar all de inte
tar ställning till frågan om reglerna för sambor kan tillämpas även på
homosexuella. De hänvisar där till en särskild utredning som skall ge förslag
om bl.a. den saken. Samtidigt deklarerar utredningen alt den definition på
sambor som uppställs i lagförslaget, 19 kap. 1 § äktenskapsbalken, lämnar
frågan öppen. Hovrätten anser inle att denna lösning är lyckad. Inte minst för
de homosexuella som sammanbor måste det vara värdefullt all del klart och
entydigt framgår av lagtexten huravida lagen gäller för dem eller inte.
Eftersom de sakkunniga inte anser alt lagen för närvarande skall gälla
homosexuella samboförhållanden, bör denna åsikt klart framgå av lagtexten.

Ordet "sambo" har i sin
nu aktuella betydelse kommit in i språket närmast som ett slanguttryck och har
möjligen från börian rentav haft en litet nedlåtande innebörd. Det är
emellertid värdefullt alt ha ett särskilt uttryck för just den personkrets som
lagen riktar sig till, och hovrätten har ingen erinran mot alt man som uttryck
använder ordet "sambo".

Stockholms tingsrätt:

Definitionen av vilka ogifta
samboende som skall omfattas av de föreslagna lagreglerna bör enligl
tingsrättens mening godtas. En naturlig utgångspunkt måste vara, alt det
därvid inle skall vara en föratsättning alt de samboende har eller har haft
barn tillsammans. Några större svårigheter att kunna fastslå vilka
samboendeförhällanden den föreslagna lagstiftningen skall omfatta synes inte
behöva uppkomma. Kvar står dock atl del i vissa fall kan bli svårt att
konstalera när ett samboendeförhållande skall anses ha uppkommit eller ha tagit
slut. Det bör också påpekas att i annan lagstiftning regler för samboende har
skapats, vilka tiU sitt innehåll inte överensstämmer med de nu föreslagna och
sinsemellan är olika efter det syfte lagstiftningen avser atl tillgodose.

Etl särskilt problem som de
sakkunniga berör, sid 141, gäller den homosexuella sammanlevnaden. Vad de
sakkunniga uttalat om att del nu pågående utredningsarbetet om homosexuell
samlevnad bör avvaktas godtar tingsrätten. Några speciella problem med tvister
inför domstol i anledning av upplösning av sådant samboende har inle förekommit
enligt tingsrättens erfarenhet.

s. 73 Kontrollera mot PDF

Länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län: Prop. 1986/87: 1

Under remissbehandlingen har riksförbundet för
sexuellt likaberättigande (RFSL) aktualiserat frågan huravida homosexuella
sambor skall kunna täckas in i de föreslagna reglerna i 19 kap. om sambor.
Länsstyrelsen ansluter sig till de sakkunnigas synsätt (s. 141) att det vore
olyckligt att föregripa det arbete som utförs av den år 1977 tillsatta
utredningen om de homosexuellas situation i samhället, oaktat länsstyrelsen
ställer sig bakom uppfattningen att samma ekonomiska och känslomässiga
gemenskap kan råda i ett homosexuellt förhållande som i ett äktenskap.

Socialstyrelsen: Ingen erinran.

RFV:

Riksförsäkringsverket anser liksom utredningen alt
det inte är motiverat med en lagstiftning som innebär atl samboende blir en
alternativ form av äktenskap. Det bör i princip ankomma på parterna själva att
avgöra om de vill gifta sig och därigenom omfattas av den rättsliga reglering
som gäller för äktenskap. Likställighetsregler som innebär att samboende utan
äktenskap jämställs med äktenskap bör därför begränsas till sådana situationer
där del finns elt direkt konkret behov av samma materiella reglering.

I fråga om den nu framlagda Hkställighetsregeln
vill verket anföra följande. Rätten till och storleken av ätskihiga
socialförsäkringsförmåner är beroende av civilståndet. I dessa fall gäller i
regel att med makar jämställs de som tidigare varil gifta eller som har eller
har hafl gemensamma barn. 1 socialpolitiska samordningsutredningens betänkande
En allmän socialförsäkring. Modell och riktlinjer (SOU 1979:94) föreslogs atl
i den samordnade socialförsäkringen skulle i princip gälla en gemensam
likställighetsregel som utöver nyss nämnda kategorier också skulle omfatta
sambor som väntar bam tillsammans saml även andra som stadigvarande samlever
under äktenskapsliknande förhållanden.

I sitt remissyttrande över betänkandet anförde
verket att bl.a. med hänsyn till de administrativa svårigheter som förslaget
innebar var det angeläget att frågan löstes enligt samma principer inom
socialförsäkringen som inom familje- och skatterätten. Ett slutligt
ställningstagande borde därför anstå till dess man kunde göra en samlad
bedömning av regleringen inom samtliga tre rättsområden.

I betänkandet Familjepension (SOU 1981:61) föreslås
atl man i princip behåller nuvarande likställighetsregel även i framtiden
beträffande socialförsäkringens familjepensionsskydd, dock skall även sambor
som väntar barn tillsammans omfattas av regeln. Betänkandet är ännu inte
remissbe-handlat.

Även om det i och för sig inte är givet att samma
reglering för ogifta sambor skall gälla för alla lagstiftningsområden är det
dock bl.a. från informationssynpunkt angeläget alt man i största möjliga utsträckning
kan

s. 74 Kontrollera mot PDF

finna
gemensamma lösningar. Särskilt angeläget är det enligt verkets me- Prop.
1986/87: 1 ning att de skilda regelsystem som blir tillämpliga i en viss
situation bygger på enhetiiga principer.

Mol bakgrund av del anförda anser
verket alt det skulle vara olämpligt om del likställighetsbegrepp som föreslås
gälla i här aktuella situation avviker från socialförsäkringens. Verket vill
särskilt peka på del nära sambandet med den föreslagna basbeloppsregeln och
socialförsäkringens bestämmelser om förmåner lill efterlevande vuxna.

Vissa skäl för en utvidgning av
socialförsäkringens sambobegrepp kan visserligen anföras. En sådan utvidgning
föratsätter dock bl. a. att man kan lösa de tillämpningsproblem som detta kan
innebära. Med hänsyn lill det anförda anser verket att man bör ta ställning
till den nu föreslagna likställighetsregeln samtidigt som man lar ställning
till likställighetsregeln beträffande socialförsäkringens eflerievandeskydd.

Uppsala universitet, juridiska fakultetsnämnden:

Beträffande frågan om lagstiftning
skall införas för man och kvinna som

sammanbor under äktenskapsliknande förhållanden bygger familjelags

sakkunniga på den allmänna uppfattning som lades till grund vid införandel

av nya regler om äktenskapsskillnad m. m. är 1973. Detta innebär att fullt

jämställande inom familjerätten av äktenskapsliknande samlevnad med

formellt äktenskap inle bör komma ifråga, men att lagstiftning för sam

boende bör genomföras i den utsträckning som anses önskvärd med hän

syn till särskilda, praktiska och sociala behov. Som stöd för sina förslag

om en ganska omfattande lagstiftning för samboende åberopar de sakkun

niga bl.a. den särskilda intervjuundersökning, som genomförts bland tvä

begränsade grapper av gifta resp. samboende par i Gävle, och som kunnat

föranleda omdömet, alt samboende ulan äktenskap förekommer i allmän

het utan all kontrahenterna varit principiella motståndare till det formella

äktenskapet; det fria samboende är följaktligen i de flesta fall uttryck för en

social konvention utan någol medvetet val från de berörda. Gävleunder

sökningen tycks för övrigt vara etl av skälen till all de sakkunniga rent av

vidareutvecklat den s.k. neutralitetsideologi, som utvecklades i 1973 års

lagstiftningsärende. På elt sätt som tidigare inle påträffas i betänkanden

angående fri samlevnad uttalar nämligen de sakkunniga (s. 116) att det inte

finns något skäl, varför samboende mellan ogifta inte skulle kunna betrak

tas som en fullt respektabel samlevnadsform, som "fyller en egen upp

gift". Denna hänvisning i kombination med de sakkunnigas allmänna in

ställning i övrigt kan naturligtvis ha gjort det särskilt närliggande atl fram

lägga regler för de samboendes inbördes mellanhavande. Summan av

familjelagssakkunnigas förslag om äktenskapsliknande samlevnad innebär

också en sakligt betydelsefull och rättslekniskt omfattande reglering: ge

mensam "äganderätt" till bostad och bohag (inkl. bålar och bilar),
som

anskaffats för gemensamt bruk, en "halv" basbeloppsregel vid
dödsfall,

regler om bodelningsförfarande som för gifta (inkl. möjligheter till återgång

eller ansvar för andra sambons skulder, som sambo eftergivit sin rätt) samt 74

s. 75 Kontrollera mot PDF

åtskilliga
ändringar i ärvdabalken för alt efterievandes rätt till bostad och Prop.
1986/87: 1 bohag skall kunna tillgodoses (bl.a. görs efterlevande sambo till
dödsbodelägare). Slutresultatet blir att ogifta samboende kommer att behandlas
på samma sätt som gifta vilka p.g.a: äktenskapsförord blott har enskild
egendom. Enstaka skillnader kommer dock att kvarstå. För gåvor mellan makar
föreslår de sakkunniga ett särskilt registreringsförfarande i stället för krav
på äktenskapsförord för att en gåva skall få verkan mot givarens borgenärer;
denna reglering föreslås däremot inte tillämplig för sambo. Vidare kommer
underhållsskyldighet mellan sambor inte atl föreligga vare sig under eller
efter samlevnaden liksom ej heller arvsrätt. Under föratsättning att de
samboende skriver ett inbördes testamente kommer dock de ekonomiska
verkningarna av samlevnaden atl blott i etl och annat avseende att skilja sig
frän läget i ett äktenskap i vilket makarna har äktenskapsförord. Härtill
kommer naturligtvis, all de samboende inle kommer att omfattas av reglerna om
äktenskapsskillnad.

Fakultetsnämnden avstyrker den föreslagna
lagstiftningen för samboförhållanden på följande skäl.

De sakkunniga har enbart inriktat sig på de
omedelbart konstaterbara

fördelarna av en lagstiftning för redan existerande samboförhållanden men

ej uppmärksammat de stora nackdelar som är förbundna med den hittills

varande utvecklingen under föratsättning, att lagstiftningen i sig bidrar till

att kvarhålla äktenskapsfrekvensen på en låg nivå eller ytterligare sänka

densamma. Till en början bör uppmärksammas den värdekonflikt som

föreligger mellan den härskande idén om neutralitet till äktenskap eller fri

samlevnad å ena sidan och vissa regler i äktenskapslagstiftningen å den

andra. Lagstiftarens ointresse för frågan om samboende par gifter sig går

dåligt ihop med de regler om äktenskapshinder som allQämt existerar även

enligt 1973 års lagstiftning, liksom med de särskilda reglerna om betänketid

för äktenskapsskillnad av hänsyn främst till barnens intresse och av öns

kan atl försiktigt slå vakt om familjestabiliteten. Vidare bereder den nuva

rande utvecklingen praktiska svårigheter i en rad hänseenden. Den svens

ka lagstiftningen på många olika rättsområden innefattar i dag regler om

både äktenskap och samboende. Reglerna är delvis desamma, delvis olika.

Utvecklingen gör det svårt eller omöjligt för de enskilda människorna att få

ett grepp om de totala skillnaderna mellan samboende och äktenskap.

(Härtill kommer de skillnader som uppkommer utanför lagstiftningen,

t.ex. genom varierande regler om förmånstagareförordnanden för grapp

livförsäkring pä olika delar av arbetsmarknaden). Även reglerna om sam

boende är oöverskådliga, eftersom de exakta rekvisiten för jämställande av

samboende gifta varierar mellan olika lagar (ibland föratsätts gemensamt

barn, ibland inte etc). Regler i lagstiftningen om fri samlevnad är dessut

om inte sällan svära all tillämpa eftersom äktenskapsliknande samlevnad

är ett vagt kriterium. (Praxis beträffande t.ex. reglerna om bostadsbidrag

och familjebidragsförmåner till värnpliktiga kan här erbjuda en provkarta

på tillämpningssvårigheier.) Tillämpningssvårigheterna är för övrigt en

nackdel även för de samboende själva, eftersom del kan vara svårt att 75

s. 76 Kontrollera mot PDF

förutse
när reglerna blir tillämpliga. Anknytningen av regler om sociala Prop. 1986/87:
1 förmåner av olika slag till fri samlevnad torde dessutom ge upphov till ett
inte obetydligt missbruk, eftersom samboende ibland kan fä bättre förmåner,
som skall tillkomma ensamstående, genom att dölja samlevnaden. Till motverkande
av missbrak kan myndigheterna behöva föranstalta om undersökningar, vilka i
sin tur kan innebära risker för intrång i den enskildes personliga integritet.

Vad som nyss sagts går visserligen utanför de
samboendes inbördes mellanhavanden. Resultaten av den nuvarande lagstiftningen
liksom av den låga giftermälsfrekvensen måste emellertid ges en samlad
bedömning med tanke pä de långsiktiga effekterna av åtgärder på olika lagstiftningsområden.

Även om likartade tendenser finns i många länder
har ökningen av samboende ulan äktenskap varil långt starkare i Sverige än på
andra håll i Västeuropa med viss reservation för Danmark i vilket land
utvecklingen har varit likartad men svagare. Andelen förstagängsäktenskap på 1
000 ogifta kvinnor i åldrama 20-44 år har sjunkit från toppåret 1966, då talet
var 157, till 56 år 1981. Under samma period har andelen barn födda utom
äktenskap (som under 1950-talet varit omkring 10 %) stigit från knappt 15 %
till över 41 %. Visserligen har antalet förstagängsäktenskap nu sedan några år
varit tämligen konstant räknat i absoluta tal (29-30 000 årligen), men räknat i
relativa tal kommer giftermålsfrekvensen att fortsätta att sjunka om inte det
absoluta antalet förstagängsäktenskap ökar. Del är för närvarande omöjligt att
föralsäga hur utvecklingen faktiskt kommer alt bli. Oavsett utvecklingen av
giftermälsfrekvensen finns det emellertid tecken som lyder pä, alt fallen
långvarigt samboende ulan äktenskap är på väg att öka. Möjligen står vi därför
inför en ny fas i den sociologiska utvecklingen, som innebär atl det fria
samboendet inte längre blir blott etl förstadium till äktenskap utan att det är
pä väg atl kunna bli elt livslångt alternativ till äktenskap. Skulle detta bli
fallet ökar i hög grad de praktiska nackdelarna av den nuvarande utvecklingen.
Frågan är om inte den svenska lagstiftningen redan har bidragit och är på väg
att ytterligare bidraga härtill.

Det är inte lätt all empiriskt fastställa ett
samband mellan lagstiftning

och gifiermålsfrekvens. Familjelagssakkunniga är nästan kategoriskt avvi

sande lill elt sådant samband. Det framhålls sålunda (s. 97) inte bara att

familjebildningen rent faktiskt beror på orsaker som har att göra med vår

biologiska egenart, släktets överlevnad och individens livskänsla. Det

hävdas dessutom atl den yttre formen för familjebildning (dvs. äktenskap

eller inte) tillhör ett annat skikt av sociala föreställningar och sociala

regler, men att även dessa föreställningar har en så stark förankring i

traditionen att man inle kan anta att föreskrifter i detta hänseende, upp

ställda i en lag, har någon nämnvärd utsikt att påverka människors före

ställningar och beleende. Enligl de sakkunnigas mening (s. 116) är det

vidare självklart, att den familjerättsliga lagstiftningen inte annat än i

mycket säregna situationer kan ha något inflytande på i vilka fal! och när

sambor gifter sig; den s. k. Gävleundersökningen sägs också visa detta 76

s. 77 Kontrollera mot PDF

med
all tydlighet. - Även om den nedgång i:giftermälsfrekvensen som Prop. 1986/87:
1 böriade för ungefär 15 år sedan naturligtvis främst ullösts av sociala faktorer
(ökad förvärvsverksamhet bland kvinnorna, nya preventivmedel etc), så är det
enligl fakultetsnämndens mening troligt, att familjelagssakkunniga grovt
underskattar möjligheten av att lagstiftningen kan spela en bidragande roll för
formerna för familjebildning, vilket naturligtvis är något annat än
familjebildningen som sådan.

Som utvecklats i juridisk litteratur (se Agell,
Samboende utan äktenskap, 1982, s. 116 fO kan lagstiftningen tänkas påverka
giftermålsfrekvensen både direkt, genom människornas kännedom om enstaka,
särskilt uppmärksammade lagregler och indirekt (genom den samlade lagstiftningens
inverkan på den omedvetna allitydbildningen bland medborgarna). Det förefaller
betydligt mera troligt att ett sådant samband faktiskt föreligger än att så
inte skulle vara fallet. Styrkan av sambandet är dock omöjligt att mäta. Inte
heller ger den begränsade Gävleundersökningen stöd för att ett sådant samband
inte föreligger, snarare tvärtom. (Se nyss angivna littera-lurhänvisning).

De frågor om ekonomiska mellanhavanden mellan
sambor vilka familje

lagssakkunniga föreslår reglerade genom lagstiftning gäller mer än lagstift

ning på något annat område själva käman i mellanhavandet mellan de

samboende. I den mån lagstiftningen påverkar giftermälsfrekvensen bör

detta samband vara särskilt starkt, när lagstiftingen gäller så centrala

frågor som i detta fall. Skulle lagstiftningen genomföras, t. o. m. i form av

ett kapitel i en äktenskapsbalk, kan detta mer än annan lagstiftning bidra

till den atlilydbildningen, att formellt äktenskap är överflödigt. Det skulle

t. o. m. kunna påstås att familjelagssakkunnigas förslag om makars ekono

miska mellanhavanden är så invecklat jämfört med de relativt enkla regler

na för samboende, att samboende par kan ha en rationell anledning atl

underlåta äktenskap. Risken att en lagstiftning av denna innebörd kan

bidra till en ytterligare nedgång i giftermålsfrekvensen är särskiU besväran

de i ett läge där vi kan stå inför en ökning av antalet fall av verkligt

långvarigt samboende ulan äktenskap; det är ju i sädana fall de praktiska

nackdelarna av två olika regeltyper - dels formeUt äktenskap, dels för

äktenskapsliknande samlevnad — är särskilt påtagliga. Det är naturligtvis

en skönsmässig fråga vad man menar med "äktenskap av andra klass", en

företeelse som familjelagssakkunniga säger sig vilja undvika. Den lagstift

ning som de sakkunniga föreslår har dock sådan omfattning, att den i själva

verket kan sägas ge underlag för ett påstående om att man i svensk rätt

håller på atl bygga upp "ett äktenskap av andra klass". Över huvud
taget

går den härskande inställningen om neutralitet till samlevnadsformen och

villigheten att lagstifta om fri samlevnad pä olika rättsområden dåligt ihop

med den av familjelagssakkunniga samtidigt framhållna tanken (s 96 ff), att

det formella äktenskapet i princip bör bevaras som den normala formen för

familjebildning. De lagstiftande organen tycks vilja sitta på två stolar

samtidigt men riskerar att genom den omfattande lagstiftningen om fri

samlevnad i själva verket motverka ingående av formella äktenskap. 77

s. 78 Kontrollera mot PDF

På flera ställen (s. 97 och s. 116) framhåller de
sakkunniga som ett Prop. 1986/87: I argument för sina egna förslag, att
samboende par själva bör få välja om de vill gifta sig eller inte. Detta är så
till vida en självklarhet, att ingen kan eller bör tvingas till äktenskap mot
sin vilja. Frågan är emellertid vilka slutsatser för lagstiftningen som bör
dras av utgångspunkten, att människor bör ha valfrihet. Den mest närliggande
slutsatsen av tanken på valfrihet tycks då ingalunda bli, att man bör
lagstifta i avsevärd utsträckning om mellanhavandet mellan samboende som vall
att inte gifta sig. Tvärt om borde väl slutsatsen bli, att lagregler för dem
som valt att inte gifta sig bör införas i så begränsad utsträckning som
möjligt. Särskilt för dem som av ideologiska eller andra skäl medvetet avstår
från äktenskap innebär lagstiftning om de samboendes inbördes mellanhavande en
inskränkning i valfriheten.

I den mån man är beredd all lagstifta i ganska
betydande omfattning om de samboendes inbördes mellanhavande förhåller det sig
naturligtvis också pä det sättet, att det blir en skönsmässig fråga hur långt
man skall gå. I den mån lagstiftningen ger samboende par intrycket att de kan
vänta sig reglering av sina mellanhavanden även ulan ingående av formellt
äktenskap, förefaller det sannolikt att krav på ytterligare reglering
beträffande t.ex. arvsrätt och rätt till underhåll efter separation i samma mån
som för makar (liksom utvidgade rättsverkningar pä andra områden, t. ex. rätt
till efterlevandepension enligt ATP-pensionssystemet) kommer att framställas.
Sådana önskemål kommer också att motsvara rimliga sociala behov om
lagstiftningen i princip byggs på uppfattningen att människor inte skall behöva
gifta sig för att få lagstiftningens skydd samtidigt som denna inställning
leder till att människor underiåler äktenskap även vid mycket långvarigt
samboende. Som framgått har fakultetsnämnden alltså en restriktiv inställning
lill lagstiftning om samboende. När det gäller de samboendes inbördes
mellanhavande bör uppkommande rättsfrågor kunna fä acceptabla lösningar genom
rättspraxis. En sådan utveckling motsvarar vad som anses vara naturligt i andra
länder som England, Frankrike, Västtyskland, Danmark och Norge (se vidare strax
nedan).

Fakultetsnämnden konstaterar i sammanhanget
slutligen, inte bara all

familjelagssakkunnigas lagförslag om fri samlevnad innebär en reglering

som i huvudsak avvisats i motsvarande danska och norska betänkanden

från 1980. Nämnden konstaterar även som anmärkningsvärt, att de sak

kunniga i sin beskrivning av de danska och norska förslagen ger en bild,

som inte är rättvisande, av de principiella resonemang på vilka de danska

och norska förslagen bygger. På ett sätt som saknar motsvarighet i det

svenska betänkandet (och för övrigt i andra betänkanden på olika lagområ

den) har den danska kommittén som ett mål för lagstiftningen angett, att

denna i största möjliga omfattning bör befrämja ingående av äktenskap.

Den norska kommittén har som argument mol en lagstiftning för sam

boende framhälht risken för lagstiftningens normbildande effekt liksom atl

redan svårigheten att definiera äktenskapsliknande samlevnad bör medfö

ra en återhållsam attityd till lagstiftning. I både del danska och det norska 78

s. 79 Kontrollera mot PDF

betänkandet har man vidare framhållit, att problemen ang.
de samboendes Prop. 1986/87: 1 inbördes mellanhavanden kan få en lösning genom
rättspraxis även utan lagstiftning. Med hänsyn till dessa och liknande uttalanden
i de olika nordiska länderna kan det knappast råda någon tvekan om att de
danska och norska betänkandena bygger på en annan principiell uppfattning än
den svenska neutralitetsideologin. Familjelagssakkunniga ger därför en
missvisande beskrivning av förhållandena när man på tal om de nordiska
betänkandena gör gällande (s. 114), att "i varierande ordalag uttrycks här
samma tankar" men att "när det sedan gäller att föra ut dessa
principer i detaljerade lagförslag, framträder dock de avsevärda skillnader som
redan finns mellan gällande lagar och mellan rättspraxis i dessa länder och som
vi under de nordiska överläggningarna icke har kunnat kringgå". (Med hänvisningen
till skillnader i gällande lag har familjelagssakkunniga särskilt syftat på
existensen av skifterätter i Danmark och Norge. Till betydelsen av dessa
återkommer remissyttrandet nedan).

Docent Sture Bergström är skiljaktig och anför:

Jag anser lill skillnad från
fakultetsnärnndens majoritet, att familjesakkunnigas förslag om lagstiftning
om samboende bör genomföras.

Lunds universitet, samhällsvetenskapliga fakultetsnämnden:

Familjelagssakkunniga föreslår alt
lagstiftning rörande sambor begränsas till regler om bostad och bohag. Detta
är förvisso det angelägnaste området för lagstiftning, och även om argument kan
anföras för alt gå längre, vill inle nämnden föreslå något sådant. Nämnden har
inle heller något i sak alt invända mot den föreslagna regleringen men vill
ändå göra det påpekandet, alt förslaget tar sikte främst pä unga sambor och
knappast tillräckligt beaktat de särskilda frågor som kan aktualiseras för
äldre sambor. Det är ganska olika intressen som aktualiseras i dessa olika
kategorier. Skyddsbehovel är sannolikt större beträffande unga sambor, men
kategorin äldre sambor bör inte luras in i etl regelsystem som inle passar
dem. Del är sannolikt svårt atl utforma regler som passar båda kategorierna.
Möjligen anger reservationen på s. 481 ett steg i rätt riktning.

Uppsala domkapitel:

De sakunniga har ingående utrett
förhållandel mellan äktenskap och

samboende. Del visar sig att cirka 80 procent av alla sammmanboende

personer är gifta och återstående 20 procent ogifta, och att det blivit

allmänt brukligt att bo tillsammans längre eller kortare tid innan man gifter

sig. Därför är det i yngre åldersgrupper som samboende dominerar. I

flertalet fall synes det alltså inte vara frågan om något val mellan olika

samlevnadsalternativ utan framstår ett samboende ofta som ett förstadium

till äktenskap, även om det inte alltid leder till äktenskap. Domkapitiet,

som anser alt äktenskapet bör ha en central plats inom familjerätten, delar

utredningens uppfattning att det inle finns något behov av en lagstiftning

som framställer samboendel som en alternativ form av äktenskap. Man bör 79

s. 80 Kontrollera mot PDF

inte föreslå sä utförliga regler för sambor att man därmed
tillskapar ett Prop. 1986/87: 1 slags andra klassens äktenskap. I enlighet med
förslagel bör man endast i begränsad omfattning söka lösa praktiska problem med
särskild inriktning på att skydda den svagare parten vid upplösning av ett
samboendeförhållande. Genom att ge sambo samma rätt som make, när det gäller
bostad och bohag för gemensamt begagnande, genom att skapa möjlighet till ett
bodelningsförfarande och genom atl ge en efterlevande rätt att utfå egendom
till ett visst värde ur boet synes de sakkunniga ha löst problemen på ett
rättvist och ändamålsenligt sätt.

Föreningen jurister vid Sveriges allmänna advokatbyråer:

Beträffande frågan för vilka samboende
särskilda regler skall ges delar föreningen de sakkunnigas uppfattning att
särskilda regler endast bör ges för makar och med dem direkt jämförbara
samboende. Ett nytt regelsystem bör i likhet med vad de sakkunniga funnit
vinna tillämpning på ifrågavarande samboendeförhållande utan någon form av
viljeyttring från parternas sida. När det gäller det sätt att kvalificera det
samboende som fordras för att en framlida särskild lagreglering skall vara
tillämplig pä förhållandel gäller att finna lätt konstaterbara kriterier. Med
hänsyn till de konsekvenser för parterna som en tillämpning av regelsystemet på
deras samlevnadsförhållande innebär, bör kontrahenterna om möjligt redan vid
ingåendet av ett samlevnadsförhållande kunna ha möjlighet att konstatera när samlevnaden
kommer att övergå i det stadium då det omfattas av regelsystemet. I och för
sig finns ingen erinran mot att som kriterium användes begreppet
"äktenskapsliknande samlevnad". Delta begrepp bör ges så klara
konturer att tolkningssvärighelerna minimeras. Fastare kriterier behövs än de
sakkunniga angivit. Avgörande bör vara den tid parterna sammanbott.

Kommunal- och landstingsanställda familjerådgivares
förening:

Föreliggande förslag till
äktenskapsbalk synes vara ett led i att utsudda skillnader mellan äktenskap och
samboförhållanden. Principiellt ifrågasätter vi om bestämmelser angående
samboförhållanden skall ingå i äktenskapsbalken och om rättsverkningar bör
knytas lill förhållanden som inte kräver någon form av officiellt
tillkännagivande eller formellt avtal. Det kan vara svårt att fastställa om
äktenskapsliknande förhållande föreligger. Bedömning av rättstillämpande organ
kommer all behöva göras vilket utgör ett hot mot den personliga integriteten.

Lagstiftning strider mot önskemål
hos samboende som just vill undvika

ekonomisk gemenskap och motverkar alltså valfrihet. Det finns också en

risk i att man vid långvariga samboendeförhällanden tror sig omfattas helt

av äktenskapels regler och därför underiåler att ingå äktenskap. Å andra

sidan är behov av skydd för den svagare parten och för eventuella bam

vikligt. Om alltså det stora antalet fall av samlevnad utan äktenskap har

medfört praktiska behov av regler och lösningar så bör kriterierna för

sambor vara klarare än i förslaget. För att undvika tillämpnings- och 80

s. 81 Kontrollera mot PDF

bevissvärigheter
och för att underlätta för' enskilda personer att själva Prop. 1986/87: 1
bedöma vilka regler som gäller i skilda frågor torde det vara nödvändigt att
utöver kriteriet på gemensamt hushåll ställa krav på att vid samboende ha levt
tillsammans viss tid, t. ex. 2 år, eller att de gemensamt har, väntar eller har
haft bam. Samma kriterier för sambor bör gälla inom olika lagstiftningsområden.

Att pågående äktenskap utgör äktenskapshinder men
inte hindrar alt etl samboförhållande kan betecknas som äktenskapsliknande är
inkonsekvenl.

Familjesakkunniga pekar på behovet av information
om den nya lagstiftningen vilket vi vill understryka. Människor är ofta osäkra
beträffande skillnaden mellan äktenskap och samboende - en osäkerhet som torde
bli större ju mer gränserna utsuddas.

Familjesakkunnigas uttalande att det bör ankomma pä
sambor att själva avgöra om de vill gifta sig, vill vi givetvis instämma i. Att
göra medvetna val, vilket är viktigt för människors utveckhng och mognad,
underlättas dock av att det finns klara gränser mellan olika alternativ.

Folksam:

För den nödvändiga avgränsningen mot sådana
samboendeformer som inte bör inordnas under lagen har de sakkunniga vaU
kriteriet äktenskapsliknande förhållanden. Folksam tillämpar sedan 1979
villkor för grappför-säkring som beträffande samboendedefinitionen ställer upp
kraven alt samlevnaden skall ske under äktenskapsliknande förhållanden och atl
ingen av parterna får vara gift. Definitionen har betydelse för såväl samboendes
rätt att vara medförsäkrad enligt grappavtalet som för rätten atl vara
förmånstagare enligt del i försäkringsvillkoren intagna
förmänstagare-förordnandet. Kravet på alt ingen av parterna får vara gift är
enbart av teknisk natur och har sin orsak i önskemålet att undvika
konkurrerande anspråk mellan make och samboende, vilka är likställda i det
generella förmånslagareförordnandet.

I tidigare villkor fanns dessutom samma
barnrekvisil som återfinns i bl. a. skattelagstiftningen. När detta rekvisil
togs bort 1979 var huvudmotivet härför väsentligen detsamma som det de
sakkunniga nu anför för atl inle införa ett barnrekvisil i äktenskapsbalkens
sambodefinilion, nämligen att man därigenom utan sakliga skäl skulle utesluta
ett stort antal samboförhållanden.

Rekvisitel äktenskapsliknande förhållanden
förekommer dessutom i etl flertal Qänstegrupplivförsäkringar för olika
avtalsområden, även om övriga i dessa samboendedefinitioner ingående rekvisil
uppvisar variationer mellan avtalsområdena. Definitioner med krav på
äktenskapsliknande förhållanden böriar nu också vinna insteg i andra
försäkringsformer än grapphv-försäkring där man använder sig av i
försäkringsvillkoren intagna förmånstagareförordnanden .

Med hänsyn lill atl rekvisitel äktenskapsliknande
förhållanden sålunda

redan i dag förekommer inom olika områden och att del allmänt setl måste 81

6 Riksdagen 1986/87. 1 saml. Nrl. Bilagedel

s. 82 Kontrollera mot PDF

vara önskvärt att
samboende så långt möjligt bedöms efter likartade regler, Prop. 1986/87: 1
anser vi att de sakkunnigas förslag i denna del är ett värdefullt steg i
utvecklingen mot ett för de flesta sektorer av samhällslivet enhetligt sambobegrepp.

När del gäller tolkningen av begreppet
äktenskapsliknande förhållanden ställer de sakkunniga - med utgångspunkt från
en rapport om samboende, SOU 1978:55 - upp en rik provkarta av kriterier som
kan ligga till grand för bedömningen. Den syn som här redovisas beträffande vad
som kan anses konstituera ett samboförhållande överensstämmer i allt väsentligt
med den bedömningspraxis som finns inom försäkringsområdet. Folksam har därför
inte nägot att erinra mot de sakkunnigas överväganden härvidlag.

I betänkandet noteras atl valet av rekvisitel
äktenskapsliknande förhållanden i vissa fall kan ge upphov lill svårigheter i
bedömningen, men de sakkunniga diskuterar inle detta mera ingående. 1 stället
bibringas läsaren närmast den uppfattningen atl problemen alltid kan lösas genom
att parternas förhållanden ställs under en allsidig belysning. Även om
utgångspunkten måste vara alt bedömningen skall göras utifrån den totala
situationen ger emellertid erfarenheterna i vart fall från försäkringsområdet
många exempel pä alt frågan huravida samboendet är äktenskapsliknande kan vara
ytterligt svär alt avgöra. "Problemfallen" är visserligen i klar
minoritet men ändå tillräckligt många för alt förtjäna uppmärksamhet. Det är
ju i varie situation fråga om en enskilds rätt, vilken vanligtvis har stor
betydelse för honom eller henne. Pä samma sätt som samboendebedömningen pä
försäkringsområdet får avgörande betydelse för en samboendes förmånsta-garrätt
och — i Folksams grappförsäkring — rätt alt vara medförsäkrad, får bedömningen
enligl de sakkunnigas förslag betydelse för sambons rätt till samägande av
bostad och bohag och därmed följande rätt lill bodelning saml rätt till skydd
enligt den föreslagna särskilda basbeloppsregeln för bostad och bohag. Enligt
vår mening är det därför uppenbart atl tillämpningen av ett allmänt hållet
samborekvisit kräver en väl utvecklad bedömningspraxis för att fungera även i
de mera svårbedömda fallen. Del får ocksä betecknas som etl vikligt intresse
atl de huvudprinciper som ligger till grand för bedömningen blir allmänt kända
så långt del är möjligt — inle enbart genom publicering av domstolsavgöranden
utan också genom aktiva informationsinsatser från samhällets sida.

Sparbanksföreningen:

Sparbanksföreningen delar utredningens uppfattning
om atl betydande förändringar skett av såväl samlevnadsförhållanden som de
ekonomiska förhållandena i hushållen.

Det är därför angelägel all regelsystemet
moderniseras och anpassas till

rådande faktiska förhållanden och förändrade synsätt beträffande samlev

nad och familjeförhållanden. Mot den bakgranden anser Sparbanksföre

ningen det tillfredsställande att, så som utredningen föreslagit, skapa ytter

ligare civilrätlslig reglering för samboförhållanden. Oavsett vilka värde- 82

s. 83 Kontrollera mot PDF

ringar
man har beträffande samboformen som alternativ till samlevnad i Prop. 1986/87:
1 äktenskap måste del konstateras och accepteras atl vi i Sverige rent faktiskt
har elt mycket stort antal människor som valt par- och familjeförhållande i
samboformen. Del är mot den bakgrunden helt naturligt alt regler skapas framför
allt till skydd för en utsatt svagare part som vid en separation eller elt
dödsfall har svårt att hävda sina berättigade intressen.

Bankföreningen:

En av de principiellt viktigare delarna av
familjelagssakkunnigas nu framlagda förslag innefattar en utvidgad lagstiftning
om sambor. Förslaget innebär härvidlag att en civilrätlslig lagstiftning om
sambor införs på områden som hittills inte varil föremål för lagstiftning.

Man får naturligtvis inte bortse från att
samboförhållandena bhvit så frekventa atl del i större utsträckning än tidigare
ställs krav pä en lösning av de rättsliga problem som uppkommer. Frågan är
emellertid om man, som de sakkunniga föreslår, skall ta det principiellt
vikliga stegel all införa civilrättslig skyddslagstiftning av en art som går
mycket längre än den lagstiftning om samboförhållanden som hittills funnits.
Krav reses visserligen allt oftare på reglering av samboförhållanden. Vi anser
det dock tveksamt om lagstiftaren skall efterkomma sådana krav. En vidgning av
denna lagstiftning kommer antagligen att föda krav på ytterligare lagstiftning.
Om lagstiftaren hela tiden skulle efterkomma sådana krav skulle till slut
skillnaderna mellan äktenskap och samboförhållanden i det närmaste suddas ut,
dock med den väsentliga skillnaden att det praktiskt taget aldrig kan råda
någon tvekan om huruvida en person är gift eller inte, medan konstaterandet av
ett samboförhållande ofta kan vara mycket svårt.

Vi har den bestämda uppfattningen att
lagstiftningen skall så långt möjligt upprätthålla kravet att det skall vara
möjligt att entydigt klarlägga vilka rättsregler som gäller för ett visst förhållande.
Genom ett effektivt registreringssystem tillgodoser äktenskapet väl detta
krav.

För all avgöra om ett samboförhållande föreligger
har man enligt familjelagssakkunniga att bedöma varaktigheten av en viss
relation mellan två personer. Familjelagssakkunnigas genomgäng i avsnitt 3.3.3
visar med all tydlighet hur svårt det är alt bygga på varaktighetsrekvisitet.
Man skulle myckel väl kunna länka sig den situationen atl en person själv inte
är medveten om att han i rättslig mening är att betrakta som sambo med de
följder detta kunde få om saken gjordes gällande av den andra parten.

Vi anser det otillfredsställande att det med
familjelagssakkunnigas förslag kommer att finnas flera definitioner pä
samboförhällanden. Sä t.ex. finns i skattelagstiftningen en annan definition än
den som föreslås av de sakkunniga.

Vi vill vidare peka på några konkurrenssituationer
som inle torde bli

ovanliga med tanke på det stora antalet partsbyten som förekommer. Det

torde inte vara ovanligt alt den ena maken i ett äktenskap bratit den

äktenskapliga samlevnaden för all sammanbo med annan person. Vid

denna makes frånfälle öppnar sig stora svårigheter i konkurrensen mellan 83

s. 84 Kontrollera mot PDF

efterlevande make och sambo. Det kan också tänkas fall då
två makar Prop. 1986/87: 1 bratit sammanlevnaden utan äktenskapsskillnad och
båda därefter inträtt i samboförhållanden. Det är tänkbart att
familjelagssakkunnigas olika jämkningsregler skulle kunna tillgripas för att
reda ut sådana konkurrenssituationer. Vi anser dock att en lagstiftning som
möjliggör sådana konkurrenssituationer måste undvikas.

Samhället bör, som vi redan antytt,
sträva efter enlydighet i rättsordningen. Äktenskapslagstiftningen har nu en
utformning utan värderande och moraliserande innehåll. Mot denna bakgrand torde
det rättsliga skydd som lagstiftningen ger kunna förbehållas dem som vidtagit
den enkla åtgärden all ingå äktenskap, varigenom förhållandet effektivt
registreras.

Mot bakgrand av det anförda avvisar
vi förslagen om lagstiftning angående sambor och anser att de problem som kan
uppstå liksom hittills bör lösas i rättstillämpningen med möjlighet för
parterna atl genom avtal bestämma hur de vill ha sina mellanhavanden ordnade.

Skulle, trots våra nu gjorda
invändningar, lagstiftning om sambors egendom införas, föratsätter vi att
avtalsfriheten för parterna blir större än enligt förslaget sä atl de
föreslagna effekterna inte inträder med mindre parterna önskar detta. Det är
exempelvis inte självklart atl äldre personer som inleder etl samboförhållande
är betjänta av de bestämmelser som upptas i förslaget.

Försäkringsjuridiska föreningen:

Vad gäller frågan om lagstiftning
angående samboförhållanden skulle införande av lagregler i de hänseenden som de
sakkunniga föreslår visserligen underlätta uppgörelsen efter upplösningen av
ett samboförhållande. Föreningen är emellertid tveksam till ett införande - t.
o. m. i en Äktenskapsbalk - av regler om fri samlevnad, vilka skulle kunna
bidra till att människor i växande grad underlåter att gifta sig även vid
långvarig samlevnad. En sådan utveckling kan medföra praktiska nackdelar och
föda behov av ytterligare lagregler, t.ex. om arvsrätt. I enlighet med den
inställning som kommit till uttryck i kommittébetänkanden i Danmark och Norge
kan lösningar på problemen också uppnås utan lagstiftning, nämligen genom att
förekommande tvister får lösas av domstolarna med ledning av allmänna
rättsprinciper.

LO:

Stort utrymme ägnas ål frågorna om
vilka kategorier av samboende som bör omfattas av lagstiftningen. Den
avgränsning utredningen föreslår innebär att med sambor avses de som, utan att
vara makar, har gemensamt hem och hushåll och samlever under äktenskapsliknande
förhållanden. LO ansluter sig i princip till definitionen "äktenskapsliknande
förhållanden". Detta är en definition som i dag förekommer inom olika
områden, bl. a. i villkoren för grappförsäkring.

När det gäller samlevnad mellan två
personer av samma kön uttalade

riksdagen i samband med 1973 års ändringar i äktenskapslagstiflningen att 84

s. 85 Kontrollera mot PDF

homosexuell
samlevnad är en från samhällets synpunkt fullt acceptabel Prop. 1986/87: 1
samlevnadsform. Samma ekonomiska och känslomässiga gemenskap kan råda i ett
homosexuellt förhållande som i ett äktenskap. Familjelagssakkunniga anser dock
inte att de regler som föreslås för sambor också bör gälla vid homosexuell
samlevnad. Man anser att det behöver mera ingående undersökas vilka kriterier
som bör uppställas för atl en homosexuell samlevnad skall kunna betecknas som
äktenskapsliknande. De sakkunniga anser vidare att det arbete som pågår i den
år 1977 tillsatta utredningen om de homosexuellas situation i samhället inte
bör föregripas av familjelagssakkunniga. Även om detta kan anses vara en
riktig bedömning beklagar LO att frågan ännu inle fått sin lösning trots många
års utredningsarbete.

Folkpartiets
kvinnoförbund:

Folkpartiets kvinnoförbund har försökt atl
framförallt beakta utredningens förslag ur jämställdhetssynpunkt men också
beaktat förändringama med hänsyn till effekten för den svagare parten.

Det är riktigt atl man ser över lagstiftningen i
fråga om äktenskap med hänsyn till de samhällsförändringar som skett sedan
1920-talet. Skilsmässor är i dag mer frekventa än tidigare och däratöver har
ett nytt samlevnadsförhällande — sambo - blivit mer allmänt och erkänt.

Den nuvarande lagstiftningen talar endast om gifta
och del finns etl stort behov av att vidga lagstiftningen lill all omfatta även
sambo. Del är viktigt alt det nya begreppet är klart definierat, vilket FPK
återkommer till.

I den nya äktenskapsbalken har man infört
ytterligare ett kapitel som handlar om sambors bostad och-bohag. Del är viktigt
atl detta förhållande regleras i lagen och att begreppet sambo då klart
kartläggs. Domstolarna har redan i dag i princip betraktat dessa som jämställda
med makar om de har samlevl under äktenskapsliknande förhållanden och
framförallt haft gemensamma barn.

Utredningen påpekar atl det finns mänga slag av
sambo och FPK upple

ver att det finns skäl atl ytterligare precisera begreppet. Det finns sam

boende mellan personer av samma kön, mellan syskon eller storfamilj etc.

Det finns också en grapp, som är växande, de, vilka har varil gifta tidigare

och har bam i tidigare förhållanden och vill vara helt ekonomiskt oberoen

de av varandra. FPK vill i första hand hänvisa till det svar förbundet givit

på utredningen om de homosexuellas situation och den registrering av

förhällandet, som där föreslagits för att ett samboförhållande skall innebä

ra gemensamt ägande. Lagförslaget lar hänsyn lill den grapp som har

gemensamt hem och sambor under äktenskapsliknande förhållanden och

anser att dessa är likställda med makar. 119 kap. 2 § påpekas atl en sambo

kan anmäla tiU inskrivningsmyndigheten att en fastighet, som är lagfaren

för den andre, är gemensam bostad för båda. Detta kan man göra utan den

andres medgivande. FPK ifrågasätter hur denna fastighet betraktas om den

ena parten dör och fastigheten var förvärvad innan gemensamt boende

uppstod. Om parterna har förklarat att de vill vara ekonomiskt oberoende

av varandra och upprättar avtal eller gör en förtida bodelning vilket före- 85

s. 86 Kontrollera mot PDF

slås även för sambo måste
dessa avtal vara giltiga om det ej är uppenbart Prop. 1986/87: 1 att den
ena parten försökt lura den andre. Reservanten, Britta Bjelle, framhåller detta
i sin reservation till förslaget om äktenskapsbalk, men FPK vill starkt
framhålla atl delta bör understrykas hårdare.

Den förtida bodelningen är etl medel att klart
klarlägga vad man ägde innan samboförhållandet uppstod och ses av FPK som
positivt.

Sveriges
socialdemokratiska kvinnoförbund:

Familjelagssakkunniga finner inget behov av en
lagstiftning för samboende som en alternativ form av äktenskap. Däremot
understryker man behovet av atl i begränsad omfattning söka lösa praktiska
problem och särskilt skydda den svagare parten vid upplösningen av elt
samboende. Liksom utredningen anser SSKF samma skäl som när del gäller gifta
makar tala för att bostad och bohag som sambo har förvärvat för gemensamt
begagnande skall anses tillhöra dem tillsammans, vanligen till lika andelar.
Däremot föreslås varken underhållsskyldighet eller arvsrätt för den efterlevande.

SSKF ser heller inget skäl alt införa
underhällsskyldighet för sammanboende. Däremot anser förbundet att något
motsvarande arvsrätt bör införas efter en längre tids sammanboende. Arvsrätten
bör kunna tillämpas efter t. ex. 5 års sammanboende. På samma sätt bör en regel
införas så atl rätt all tillgodogöra sig grapplivförsäkring skall gälla efter
förslagsvis 2 år.

Del är ett steg i rätt riktning atl införa ett
kapitel om de samboende i den nu föreslagna äktenskapsbalken. Även om de
samboendes rättsliga förhållanden föreslås reglerad till viss del anser SSKF
alt ytterligare regler bör införas l.ex. om något motsvarande arvsrätt.
Dessutom vill förbundet understryka behovet av upplysning och information också
frän samhällets sida så att allmänheten får klart för sig vad elt äktenskap
innebär och hur etl samboende skiljer sig frän äktenskapet.

Svenska
kvinnors vänsterförbund:

Vi tycker också att utredningen gör en riktig
bedömning i att föreslå att samboende inte likställs med gifta. Däremot tror vi
inte atl del är av slentrian som många sambor ulan att det ofta är etl medvetet
val. Det kan vara framför allt kvinnors markering att de vill leva ett
oberoende liv även om det sker under s.k. äktenskapsliknande former. Men mänga
av dessa kvinnor kanske ändå inte har klart för sig de ekonomiska
konsekvenserna av en separation eller vid dödsfall. Det är därför viktigt att
samhället informerar om skillnaden meUan atl sambo och att vara gift.

Fredrika-Bremer-Förbundet:

Vi delar familjelagssakkunnigas uppfattning att del
för mänga sambor finns behov av regler för egendomsgemenskapen. Trots att
sambor av egen fri vilja ställt sig utanför äktenskapet instämmer vi i detta.

s. 87 Kontrollera mot PDF

Det
bör ej heller vara möjligt att både'våra gift och sambo såsom Prop.
1986/87:1 familjelagssakkunniga anser. Respekt för betänketidsregler vid äktenskapsskillnad
och regler om tvegifte bör göra detta omöjligt.

Vi föreslår också att betänketid för upplösande av
samboförhållanden införs, när gemensamma barn finns, främst med tanke på
barnens bästa.

Om äktenskapsliknande regler nu införs för sambor
är det viktigt all klart peka på de skillnader som fortfarande finns.
Rättsskyddet får inte minska genom att människor tror att det rättsligt är helt
egalt vilken samlevnadsform som väljs. Från denna synpunkt borde snarare
rättsreglerna för sambor och gifta göras så överensstämmande som möjligt.

Fredrika-Bremer-Förbundet
föreslår att

-
sambor ska ges rätt alt träffa
avtal motsvarande äktenskapsförord

-
en minsta tid för samlevnaden
ska anges för att ett samboförhållande ska anses etablerat

-
betänketid för upplösande av
samboförhållanden införs, när det finns gemensamma bara

-
ett samboförhållande ej ska
anses uppstå då part är omyndig

-
pensionsförsäkringar ska ingå i
egendomsgemenskapen även i samboförhållanden

-
extra resurser för information
och juridisk rådgivning sätts in i samband med atl den nya lagstiftningen
träder i kraft.

Husmodersförbundet
Hem och Samhälle:

Beträffande arvsrätt och likadelning när del gäller
samboende ställer sig förbundet tveksamt till hur en sådan lagstiftning skulle
fungera i praktiken. För de personer, som föredrar atl sammanbo ulan att ingå
äktenskap, finns möjligheter atl genom testamenten och avtal reglera sina
inbördes ekonomiska förhållanden.

Förbundet anser också det nödvändigt att en
utförlig information ges om de villkor som gäller vid samboende jämfört med
äktenskap.

Yrkeskvinnors
riksförbund (YKR):

Samboreglema
har fått en mycket skicklig teknisk lösning.

Etl samboende får inte ses som etl alternativ till
äktenskap och man måste ge de som väljer denna form av samlevnad all den
avtalsfrihet, som man i dag har, samtidigt som någon typ av skydd för unga
människor, som av oförstånd inte inser de konsekvenser som denna form innebär i
dag.

19 kap. bör enligt YKR gälla där icke annat
avtalats. Vi ansluter oss lill reservation nr I.

De som i dag har insikt om de ekonomiska
konsekvenserna har lika stora möjligheter att försäkra sig genom avtal om de
ekonomiska konsekvenserna man önskar gällande vid ny lagstiftning.

Samäganderätlslagen anser vi därför icke bör ändras
från sin nuvarande

lydelse. 87

s. 88 Kontrollera mot PDF

YKR anser att om bestämmelserna om samboende skall ha full
räckvidd Prop. 1986/87: 1 bör en viss stadga ytterligare insättas för att
samlevnad skall anses föreligga. Om detta icke görs bör tillägg göras med
samma intention som avtalslagens 36 §.

RFSL:

FamiQelagssakkunniga har definierat
äktenskapsliknande samlevnad som ett förhållande där parterna utan att vara
gifta med varandra har ett gemensamt hem och hushåll och lever ihop som en
följd av känslomässiga och sexuella relationer.

Eftersom samtliga kriterier som
används för att bestämma äktenskapsliknande förhållanden mellan parter av
olika kön föreligger även vid samlevnad mellan parter av samma kön, är det
rimligt att låta även den sistnämnda grappen omfattas av definitionen om
äktenskapsliknande samlevnad. Detta är enligt förbundets uppfattning mer
förenligt med vad riksdagen fastslagit, nämligen att samlevnad mellan tvä
parter av samma kön är en från samhällets synpunkt fullt acceptabel
samlevnadsform.

Förbundets åsikt är att parter av
samma, likväl som av olika, kön kan leva tillsammans och bilda familj (med
eller utan barn) under äktenskapsliknande förhållanden.

Detta utgör grunden för förbundets
principiella inställning all homosexuella som så önskar skall fä gifta sig för
att på så sätt komma i åtnjutande av de Irygghels-och rättsregler som
äktenskapet medför.

Del är således inte äktenskapet som
traditionell (religiös) institution som RFSL eftersträvar för alla homosexuella
parförhållanden, vilket tyvärr massmediadebaltten i ärendet kan ge sken av,
utan äktenskapet som ett alternativ även för de homosexuella sambor som så
önskar. Denna möjlighet ser RFSL som en fråga om en självklar medborgerlig
rättighet.

Förbundet anser att
familjelagssakkunnigas förslag pä många områden på ett rikligt sätt stärker
sambors rättigheter. Det kan dock diskuteras om inte lagstiftaren bör gå längre
på den inslagna vägen än vad familjelagssakkunniga gör.

Ett sådant område kan - enligt
förbundets uppfattning - vara försäkringsområdet. Familjelagssakkunniga
föreslår t.ex. en del välmotiverade ändringar i bl.a. lagen om försäkringsavtal
och i lagen om försäkringsrörelse. Dessa ändringar föreslås endast gälla
makar.

Enligt förbundets uppfattning kan
de nu angivna ändringarna mycket väl utvidgas lill att omfatta ocksä sambor.
Ett skäl härtill är all sambor måste kunna överblicka varandras ekonomiska
situation till viss del. Detta skäl blir givetvis än starkare ju längre
sambo-förhållandet varat.

Förbundet anser alltså atl
förslagen till ny lydelse av t. ex. 103 § i lagen (1927:77) om försäkringsavtal
och 340 a § i lagen (1948:433) om försäkringsrörelse måste omarbetas i nu
angivet syfte. En sådan ändring kan ske enkelt, t. ex. genom elt tillägg alt
bestämmelserna också skall tillämpas på sambor.

I det nu angivna betänkandet anser familjelagssakkunniga
vidare att det 88

s. 89 Kontrollera mot PDF

finns skäl att reglera
vissa frågor även för sainbor. Man föreslår bl. a. en Prop. 1986/87: 1
hälftendelning vid bodelning av gemensam bostad och bohag.

Frågan om denna reglering skall tillämpas även på
homosexuella sambor anser utredningen bör avgöras först i samband med
förväntade förslag av utredningen om de homosexuellas situation i samhället.
Förbundet anser dock att familjelagssakkunniga inte är konsekvent i denna del
av förslagel.

När det gäller frågan om homosexuella sambor redan
nu skall kunna täckas in i de föreslagna reglema, avvisar de sakkunniga detta
med atl man inte vill föregripa en annan utrednings förslag (sid 141 i
betänkandet).

I fråga om ändringar i försäkringsavtalslagen
föreslär däremot de sakkunniga all sådana skall genomföras redan nu, oaktat
att en särskild utredning — försäkringsrättskommittén — ser över dessa
bestämmelser och vars arbete troligen kommer att medföra relativt genomgripande
ändringar i denna lag (sid 261 i belänkandet).

RFSL tillstyrker för sin del familjelagssakkunnigas
förslag om hälftendelning. I motsats till utredningen anser vi dock att inga
vägande skäl redovisats för alt inle redan nu låta de föreslagna bestämmelserna
i 19 kapitlet äktenskapsbalken gälla även homosexuella sambor.

Förbundet vill betona att vi ser det föreslagna
skyddet vid bodelning mellan sambor som ett minimum av vad homosexuella sambor,
efter långliga tider av diskriminering, kan förvänta sig av samhället och atl
del med hänvisning till detta knappast finns motiv alt avvakta eventuellt mera
långtgående förslag i detta avseende från homosexutredningen.

Delegationen
för kyrkornas familjerådgivning:

De sakkunniga konstaterar all de flesta sammanbor
en tid innan de gifter sig. Många flyttar ihop ulan att sätta sig in i de
juridiska konsekvenserna härav. Det måste därför anses rimligt att skapa regler
som skyddar den svagare parten om förhållandel skulle upplösas. Delegationen
anser det vara ett klokt förslag att de nya reglerna om giftas bostad och bohag
även skall gälla för ogifta sammanboende. Sådana tillgångar blir alltså även
för den grappen i normalfallet gemensam egendom.

Delegationen delar de sakkunnigas uppfattning att
det får stanna vid detta. Några regler om underhällsskyldighet mellan
sammanboende, rätt till likadelning eller arvsrätt finns följaktligen ej med i
förslaget.

Delegationen anser liksom utredningen att avgörande
för bedömningen av vad som är äktenskapsliknande samlevnad måste vara praktiska
förhållanden såsom: gemensamt hem och hushåll. Dessutom bör samlevnaden ha en
viss stadga.

Ett kriterium härpå är förhållandets varaktighet.
Det går visserligen inte alt exakt bestämma var gränsen tidsmässigt skall gå
mellan en kortvarig och långvarig samlevnad, men utredarna menar atl reglerna
för sammanboende får större betydelse ju längre samlevnaden varat.
Delegationen ansluter sig till denna princip.

s. 90 Kontrollera mot PDF

RFSU: Prop. 1986/87: 1

RFSU delar utredningens uppfattning alt det
föreligger ett behov av att ge sambos elt rättsligt minimiskydd. Utredningen
har valt atl inskränka den rättsliga regleringen vid ett samboförhällandes
upplösning till att avse bohag och bostad, vilket vi finner vara en lämplig
lösning för flertalet fall. Det kan emellertid finnas rent ideologiska skäl som
talar emot atl samboendes förhållanden över huvud taget regleras. Å andra
sidan finns fall där förslagel inte går tillräckligt långt. I bägge
situationerna har utredningen rest hinder mot att man vid bodelningen lar
hänsyn till sådana faktorer.

Sveriges
frikyrkoråd;

Eftersom samboförhållanden utan äktenskap är
vanligt förekommande åtminstone som förstadium lill äktenskap är en viss
lagreglering av samboförhållanden nödvändig. Samhället har ansvar för att
individens valfrihet inte blir till men för den svagare parten i ett
samboförhållande likaväl som i elt äktenskap. Frikyrkorådel tillstyrker därför
alt särskilda bestämmelser om sambor införs i äktenskapsbalken.

Behovet av sådana regler för att ge den svagare
parten ett rimligt skydd är mest aktuellt i samband med upplösning av
samboförhållanden vare sig detta sker genoni att parterna flyttar isär eller
genom den ena sambons död.

Samtidigt är det väsentligt att dessa praktiska
regler får en sådan utformning alt del inte blir förmånligare alt avslå från
äktenskap än atl gifta sig. Därför bör inte regleringen för samboförhållanden
befatta sig med andra frågor än de som ur praktisk synpunkt är oundgängliga.
Syftet får inte vara att framställa samboförhållanden som en alternativ form av
äktenskap.

Denna grundsyn präglar ocksä familjelagssakkunnigas
förslag. Grundtanken att äkta makar och sambor likställs när det gäller rätlen
till bostad och bohag, som har förvärvats för gemensamt begagnande och ingår i
det gemensamma hemmet, delas av frikyrkorådet.

Eftersom avgörande skiUnader ändå kommer alt
kvarstå beträffande rättsverkningarna mellan äktenskap och samboförhållande
vill SFR understryka vikten av all samhället tar ansvar för en omfattande
information om den nya lagens innehåll och om de väsentliga skillnader som
kvarstår. Detta bör ske i undervisningen på grundskolans högstadium och i gymnasieskolan,
men också andra former av informationsinsatser riktade till allmänheten bör
övervägas.

I avsnittet 3.3.2 för familjelagsakkunniga en
diskussion om vilka samlevande som skall omfattas av ett regelsystem för
sambor. Utöver samlevnad mellan ogift man och kvinna diskuteras andra former
av samboende, l.ex. homosexuell samlevnad, vuxna släktingar som har gemensamt
hem och hushåll eller storfamiljer. Utredningen har övervägt möjligheten atl
sådana andra samboende skulle kunna komma in under ett och samma regelsystem genom
t. ex. registrering eUer avtal.

Enligt SFRs mening blir otvivelaktigt den
ekonomiska sammanflätning

en i många sådana relationer fullt jämförbar med andra samboförhållan- "

s. 91 Kontrollera mot PDF

den. Därmed skulle starka
skäl tala för en frivillig praktisk reglering av Prop. 1986/87: 1 dessa
förhållanden. Frikyrkorådet är dock medvetet om alt en sådan möjlighet för
andra parter att avtala sig lill samma lösning skulle inbjuda till missbrak,
t.ex. i skalteundandragande syfte.

Sveriges frikyrkoråd delar i huvudsak den bedömning
utredningen har gjort när det gäller bestämningen "äktenskapsliknande
samlevnad". Avgörande för bedömningen av vad som är äktenskapsliknande
samlevnad måste vara praktiska förhållanden av den typ utredningen angivit:
gemensamt hem och hushåll samt en viss varaktighet. Enligt frikyrkorädets
mening måste dock beteckningen äktenskapsliknande samlevnad reserveras enbart
för varaktig samlevnad mellan en man och en kvinna.

Eftersom ingen registrering eller annan konstituerande
handling äger ram då samboförhållandet inleds kvarstår en principiellt viktig
skillnad jämfört med äktenskapet.

Familjelagsakkunniga tar inte ställning till frågan
om de föreslagna reglerna om äktenskapsliknande samlevnad skall omfatta även
homosexuella samboende. Den definition man uppställer pä sambor ges dock en
sådan avfaltning atl den lämnar denna möjlighet öppen.

Sveriges frikyrkoråd har i sitt remissyttrande över
ulredningsprome-moria nr 37 från utredningen om Homosexuell samlevnad bestämt
avvisat tanken pä atl beteckna en homosexuell samlevnad som äktenskapsliknande.
Skälen är dels rådets principiella syn på äktenskapet som gör atl en gemenskap
mellan två människor av samma kön aldrig kan kallas äktenskapsliknande, dels
de svåra gränsdragningsproblem, som skulle uppstå mellan homosexuellt samboende
och annat samboende mellan människor av samma kön. Del avgörande kriteriet blir
förekomsten av en sexuell förbindelse mellan partema, som knappast kan
kontrolleras av samhället. Del är tveksamt och blir lätt godtyckligt atl granda
rättsverkningar enbarl på en sexuell förbindelse.

Om de regler som föreslås för sambor också skall
tillämpas för homosexuella samboende bör detta enligt frikyrkorådets mening
ske i sädana former alt samma regelsystem kan gälla också för andra typer av
samboende, som lever varaktigt tillsammans i andra former än äktenskap eller
äktenskapsliknande samlevnad t. ex. genom ett anmälnings- eller registreringsförfarande
eller genom avtal. Etl sådant regelsystem hör principiellt inte hemma i
äktenskapsbalken.

MRR:

Lagreglerna rörande familjen uppfattas i allmänhet
utgöra ett centralt civilrältsligt ämnesområde. Denna lagstiftning namnes också
särskilt i 8 kap. 2 § regeringsformen. Därutöver har delta lagsliflningsfält också
en medborgarrättslig sida, även om rättighetskatalogen i 2 kap. RF icke upptar
några regler om skydd för familjen. Sverige har emellertid genom alt ansluta
sig till Europarådets konvention angående skydd för de mänskliga

rättigheterna
och de grandläggande friheterna gjort vissa åtaganden lill 91

familjens
skydd. Se även I kap. 2 § regeringsformen.

s. 92 Kontrollera mot PDF

Art 8 i Europarådskonventionen ger envar rätt till
skydd för sitt familje- Prop. 1986/87: 1 liv. Offentlig myndighet får icke
störa åtnjutandel av denna rättighet annat än i vissa angivna fall. I Art 12 i
konventionen ges giftasvuxna män och kvinnor en rätt att ingå äktenskap och
bilda familj. Den familjebildning som sker i äktenskapets form har i
konventionen givits en framskjuten plats. Ur dessa bestämmelser, vilkas
praktiska innebörd närmare skildras av Hans Danelius i Mänskliga rättigheter 2
uppl (s 104-113), kan utläsas att Sverige gjort klara åtaganden alt ge den
äktenskapliga familjen särskilt skydd.

Samhället är så uppbyggt att del för sin
kontinuerliga fortvaro till medborgarnas gagn är beroende av familjen som
basenhet. All erfarenhet visar att genomsnittligt sett de långvarigt bestående
familjeförhållandena i äktenskapets form ger de bästa förutsättningarna för
ett välfungerande samhällsliv, där konflikter och dissonanser av olika slag
kan minimeras. Äktenskapet har också sedan årtusenden varit den grundläggande
formen för familjebildning. Sverige har därför haft goda skäl för all påla sig
internationella förpliktelser till skydd för äktenskapet.

I våra dagar har i Sverige ett mycket stort antal
par valt att ha gemensamt hem och hushåll och leva under äktenskapsliknande
förhållanden utan att ingå äktenskap. I etl fritt samhälle skall människorna
givetvis ha denna möjlighet. Däremot är del mot den angivna bakgranden enligt
MRR: s mening icke välbetänkt att böria lagstifta om egendomsgemenskap och
bostadsgemenskap för dessa fall. Män och kvinnor som väljer all leva samman
utan att ingå äktenskap får antas i allmänhet bruka denna form för samlevnad
just för att undgå de formella bindningar som äktenskapet ger. Genom att
lagstifta beträffande vad familjelagssakkunniga kallar sambor uppnår man just
det som de sakkunniga sagt sig vilja undvika, nämligen en sorts andra klassens
äktenskap.

Den tilltänkta äktenskapsbalken, som alltså skall
normera även andra samlevnadsformer än äktenskapet, föresläs få regler blott på
vissa delar av ämnesområdet som framgår av 19 kap. förslagel till
äktenskapsbalk. Därigenom markeras att det systematiskt är fråga om en av
samhället skyddad form för familjesamlevnad men av lägre dignitet.

Enligt MRR: s mening är det vikligt att
lagstiftaren håller fast vid att äktenskapet är den form för
familjesammanlevnad som samhället anvisar och för vilken ett normsystem
tillhandahålles. Vill de som önskar leva samman undvika äktenskapets särskilda
rättsverkningar får de göra detta. Men de kan inle påräkna atl uppnå något
juridiskt äktenskapsliknande med stöd av särskilda lagregler. I lagförslaget
lämnas stora delar av sammanlevnaden oreglerad och öppen för avtal mellan de
sammanboende parterna. Alltefter innehållet i dylika avtal i tillägg till vissa
tvingande lagregler skulle man med familjelagssakkunnigas förslag få flera
olika slag av rättsliga samboförhållanden.

Definitionen i 19 kap. 1 § i förslagel till
äktenskapsbalk på vilka som

skall anses som s. k. sambor är så vag alt det icke går att dra en klar gräns

mellan sammanboende som blir sambor i lagens mening och sådana vilkas 92

förhållanden
kommer att betraktas som lagligen helt oreglerade.

s. 93 Kontrollera mot PDF

De civilrättsliga arterna av samboförhållandena som
skulle skapas, dä- Prop. 1986/87: 1 rest balkförslaget realiseras, bör ses mot
bakgranden av de särskilda regler som redan gäller inom skatterätten. Där
innehåller 65 § kommunalskaltelagen andra definitioner. Enligt detta lagram
jämställes i beskattningshänseende med gifta de som utan att vara gifta leva
tillsammans, om de tidigare varit gifta eller om de gemensamt har eller haft
barn. Denna skatterällsliga definition bygger på faktorer som kan klart
konstaleras -tidigare äktenskap eller förekomsten av barn. Det måste enligt
MRR: s mening framkalla oklarheter i samhällslivet om man här får dubbla regelsystem
med ett civilrältsligt sambobegrepp och ett annat skatterätlsligt.

I övriga nordiska länder har man visat obenägenhet
att lagstifta om sammanboende utanför äktenskapets ram. Det finns ingen
anledning för Sverige alt här böria experimentera med ett syslem som inför
olika rättsliga grader av äktenskaplig samlevnad.

Under hänvisning till det anförda får
Medborgarrättsrörelsen avstyrka att del i en ny äktenskapsbalk införs särskilda
regler om s. k. sambor (19 kap. förslagel lill äktenskapsbalk).

KDS:

Kristen Demokratisk Samling (KDS) anser att
familjesplillringen är samhällets allvarligaste kris. Skilsmässorna drabbar
barnen hårt. De skapar fysisk och psykisk ohälsa och leder till missbrak och
utslagning. Familjeupplösningen innebär en försvagning också av samhället.
Utvecklingen är så alarmerande att samhället med alla medel måste försöka
vända den.

KDS har sedan det bildades 1964 hävdat det orimliga
och destruktiva i den "neutralitelsideologi" som är vägledande i
samhällets samlevnadslagstiftning. Idag, när vi ser dess verkningar, framstår
det tydligare än någonsin att neutralitetsideologin är föråldrad och ohållbar.

KDS menar att samhället på alla sätt måste sträva
efter alt skapa stabila familjerelationer i opinionsbildning och via
lagstiftningen. Lagstiftningen kan inte ha som målsättning atl skapa valfrihet
för de starka som själva genom avtal och försäkringar kan bygga upp ett
trygghetsnät. Målet måste vara alt skapa trygghet och säkerhet för samhällets
svagaste.

Familjelagsakkunnigas förslag till Äktenskapsbalk
bygger på den föråldrade neutrahtetsideologin. Lagens uppgift är enligl
utredningens synsätt, att erbjuda lösningar på praktiska problem oavsett om det
gäller äktenskap eller samboende. Samlevande utan äktenskap framhålls som en
fullt acceptabel samlevnadsform "som har ett eget värde". Till
skillnad frän utredningen anser vi att lagstiftningen i hög grad är
normerande. Del är svårt alt bortse från ett samband mellan den myckel liberala
skilsmässolagstiflning-en och den höga skilsmässofrekvensen. Vi är övertygade
om att det ocksä finns ett samband mellan samhällets neutralitetsideologi och
den ökande instabiliteten i mänsklig samlevnad.

Samhället har i sin äktenskapslagstiftning
formulerat regler som skall

tillvarata makamas intressen och garantera dem trygghet. Det är då inkon- 93

s. 94 Kontrollera mot PDF

sekvent av
samhället alt samtidigt hävda att det är likgiltigt om medbor- Prop. 1986/87:
1 garna väljer att omfattas av reglerna eller ej. Självfallet ligger det i
samhällets intresse att sä många som möjligt berörs av lagstiftningens
trygghetsnät.

Att jämställa fri samlevnad och
äktenskap är ett vilseledande som främst drabbar de svagare i samhället.
Rapporten "Att sambo och gifta sig" (SOU 1978: 55) visar att
okunnigheten är stor om de betydande skillnaderna mellan de båda
samlevnadsformerna, skillnader som består också med utredningens förslag trots
att äktenskap och sambo enligt detta jämställs. Rapporten visar också atl
flertalet samboende inte har några principiella betänkligheter mot
äktenskapet. Man har, av neulralitetslänkandet, vilselelts att tro att
äktenskapet endast är en rituell handling innehållande tomma krav och löften. Innebörden
av äktenskapet när del gäller arv, pensionsfrågor, bodelning m. m. är i stor
utsträckning okänd. Detta är ett svek av samhället.

Starka skäl talar enligt vår
uppfattning för att neutralitetslinjen omedelbart överges:

o Den skapar oklarhet om gällande regler.

o Den medför rättsosäkerhet för den enskilde och
lolkningssvårigheler för

domstolarna. o Den drabbar dem som inte har möjlighet att
genom avtal och testamenten gardera sig mot oföratsedda händelser. o Den leder
till förhastade familjebildningar och ökad familjesplittring.
(Familjestabiliteten är klart större bland gifta än bland ogifta sammanboende).
o Den leder lill ökad otrygghet för barnen eftersom familjen kan upplösas utan
betänketid.

Samhället har i sin
äktenskapslagstiflning utformat regler för samlevnad. Det finns ingen anledning
atl bygga upp alternativa regelsystem och därmed skapa "ett andra
klassens äktenskap". Samboförhållandena bör regleras i så få och enkla
regler som möjligt. De bör inte ingå i äktenskapsbalken.

ATS-gruppen:

De sakkunniga föreslår atl
samboende person skall benämnas sambo

och att med sambor skall "avses de, som, ulan att vara makar, har

gemensamt hem och hushåll och samlever under äktenskapsliknande för

hållanden". Med gemensamt hem och hushåll menar de sakkunniga att

parterna delar hushåll och bostad och att de har gemensam ekonomi eller

har ett ekonomiskt samarbete. Däremot anses det inte möjligt atl i en

lagregel mer konkret bestämma de krav som bör uppställas för att en

samlevnad skall kunna betecknas som äktenskapsliknande. Mot bakgran

den av de erfarenheter vi har från över 10 000 samboutredningar ansluter

vi oss i denna del till det resonemang som de sakkunniga för, nämligen att

som riktpunkt får gälla vad som normalt förknippas med äktenskapslik- 94

s. 95 Kontrollera mot PDF

nande förhållanden men att
bedömningen alltid måste göras utifrån den Prop. 1986/87: 1 totala
situationen.

Bland de omständigheter som de sakkunniga anser
vara av stor betydelse för bedömningen av om samlevnaden varit
äktenskapsliknande är att samlevnaden som sådan haft en viss varaktighet. De
sakkunniga avvisar emellertid tanken att underiätta för de tillämpande
myndigheterna genom atl i lagen ange en minsta tid som samlevnaden skall ha
varat. I stället pekar de sakkunniga på flera omständigheter som allmänt sett
sägs utvisa att samlevnaden har erforderiig stadga, t. ex. kyrko- eller
mantalsskrivning på samma bostadsadress och förekomsten av gemensamma barn. Det
är i allt sådant som spelar en stor roll vid bedömningen i vår praxis.
Beträffande denna praxis kan i övrigt förQäna framhållas följande.

Grandvillkoret för att en individ som samboende
skall kunna tillerkännas förmänstagarrätt till försäkringsbelopp är att
parterna som ogifta verkligen varit sammanboende, dvs. haft gemensam bostad.
Däratöver krävs att sammanboendet dels skall ha varit stadigvarande, dels skall
ha skett under äktenskapsliknande förhållanden. Varaktigheten har i vår praxis
knutits till en viss minimitid, för AFAs och KFAs del sex månader (för den
statliga grupplivförsäkringens del kan minimitiden inte anges lika bestämt).
Kortare tid har accepterats om särskilda skäl förelegat, t. ex. gemensamma barn
eller tidigare äktenskap. Längre tid brakar krävas om parterna är mycket unga.
Kraven för alt ett sammanboende skall ha varit äktenskapsliknande har inte
lika entydigt kunnat anges. Bedömningen har alltid måst göras utifrån den
totala situationen. Om två individer av motsatt kön varit sammanboende har
presumtionen varit att det skett under äktenskapsliknande förhållanden om
övriga upplysningar om förhållandet, som alltid inhämtas i
sammanboendeutredningar, inle motsäger denna bedömning. Den som i sådant fall
påstår att förhällandet inte varit äktenskapsliknande måste göra delta troligt
för att försäkringsgivaren skall anse presumtionen vara bruten.
Försäkringsgivaren har emellertid all självständigt göra en bedömning på
grandval av alla i ärendet föreliggande omständigheter.

Vid den praktiska tillämpningen har sammanboendets
varaktighet i hög grad kommit att ha betydelse även för om förhållandet kan
anses ha varil äktenskapsliknande. Det innebär alt ett sammanboende med den
angivna minimilängden normall anses vara ett sammanboende under äktenskapsliknande
förhållanden. Grappens medlemmar har funnit atl detta för det normala
sammanboendet är en enkel och klar tillämpningsregel.

Sammanfattningsvis kan alltså sägas, atl kravet på
varaktighet spelar en mycket väsentlig roll vid vår bedömning.

De sakkunnigas förslag till definition av
sambobegreppet kommer att,

om det genomförs, ligga till grund för bedömningen i ett flertal olika

sammanhang. Det blir en bedömning som ankommer inle bara på domsto

lar utan också på andra, t. ex. skiftesmän. Och en sammanboendesituation

kan vid samma domstol komma att prövas i flera ärenden, t.ex. både vid

fastställande av arvsskatt och i mål om klander av bodelning. Med hänsyn

till våra erfarenheter anser vi det angeläget att det skapas förutsättningar 95

s. 96 Kontrollera mot PDF

för att
bedömningen i de olika fallen sker efter så likartade normer som Prop.
1986/87:1 möjligt. Enligt vår mening skulle detta bäst ske genom att det i
lagtexten skrivs in att sammanlevnaden skall vara varaktig eller stadigvarande
och att det sedan i motiven ges riktlinjer för vilken sammanlevnadstid som i
normalfallen bör krävas för atl delta rekvisil skall anses uppfyllt.

Med denna reservation ansluter vi
oss till de resonemang som de sakkunniga i övrigt fört om sambobegreppet.

Ytteriigare remissynpunkter, se avsnitt 11.1 under 19 kap.

3 Gifta eller ogifta samboendes gemensamma bohag och
bostad (avsnitt 3 i betänkandet)

Justitiekanslern:

Den principlösning de sakkunniga
har stannat för beträffande bostad och bohag som har förvärvals för gemensamt
begagnande innebär alt parterna vid upplösning av samlevnaden skall anses
inneha egendomen med lika delar.

En sådan samäganderätlslösning
torde stå i klar överensstämmelse med det allmänna rättsmedvetandet. Den
föreslagna lösningen torde i sak inle innebära någon större skillnad i
förhållande till nuvarande rätt och jag tillstyrker förslagel i denna del.

Som jag nyss har framhållit torde
det förefalla naturligt för de flesta makar och samboende att den egendom som
de har förvärvat lill det gemensamma hemmet innehas av dem tillsammans. De
flesta anser nog t. o. m. att samäganderält uppkommer redan vid förvärvet.
Trots detta kan man inle bortse från att det finns makar som vill ordna sina
ekonomiska mellanhavanden på annat sätt. När de sakkunniga diskuterar i vad mån
man skall kunna avtala om undanlag från lagens regel om samäganderält för man
fram synpunkter somjag ställer mig myckel tveksam lill. Jag kan för min del
inte inse alt det finns något skäl till att inte fulU ul respektera den avtalsfrihet
som råder meUan två makar eller sambor. Givetvis är allmänna ogiltighets- och
jämkningsregler tillämpliga även på sådana avtal men att sådana avtal t. ex. på
grand av atl de generellt avser all makarnas egendom skulle frånkännas
rättsverkan finner jag svårt att acceptera. Ett sådant betraktelsesätt torde
inle stämma överens med uppfattningen hos medborgarna i allmänhet och allmänna
rällsgrandsatser.

Svea hovrätt:

3.3.4 Vilken egendom skall lagen omfatta?

De nu berörda reglerna avses
omfatta bostad och bohag. För gifta finns redan speciallagstiftning rörande
bostad av varje slag (lag 1959:157); för dem innebär således förslaget att
"bohag" undantas frän de vanliga bodelningsreglerna. Lagen 1973:651
om sambors bostad avser bara hyres- och

bostadsrätt; för sambor innebär därför förslaget en
utvidgning, föratom till 96

bohag, även till fastighet som Qänar som gemensam bostad.

s. 97 Kontrollera mot PDF

Hovrätten finner det rimligt alt reglema om sambors bostad
bringas i Prop. 1986/87: 1 överensstämmelse med lagstiftningen för makar.

Enligt förslaget skall för bostad
och bohag i några väsentliga hänseenden gälla andra regler än för övrig
egendom. Under samlivets bestånd skall sålunda beträffande denna egendom gälla
särskild rådighetsinskränkning (7 kap. 2 § jfrt med 19 kap. 2 § I st.). Vid
upplösning av förhållande skall, oavsett äganderätten och oberoende av om sagda
egendom utgör enskild egendom eller inte, behovssynpunkten läggas lill grand
för skifte (7 kap. 7 § jfrt med 19 kap. 4 § 1 st. sista meningen). När det
gäller bodelning efter ena partens död skall för bostad och bohag gälla en
särskild jämkningsregel (12 kap. 4 § 1 st. jfrt med 19 kap. 4 § 2 st.).

Uppenbart är att värdet av alt få
behålla bostaden ofta ter sig ringa om en make inte samtidigt får så mycket
bohag att hemmet kan fungera. När ena maken dör tillkommer för den efterlevande
det beaktansvärda intresset av atl få behålla sin miljö okränkt.

Det finns således skäl att vid
äktenskaps upplösning särbehandla bostad och bohag. För atl säkerställa att
dessa skyddsregler då kan fungera krävs också den rådighetsinskränkning under
äktenskapet som FLS föreslår. Hovrätten biträder förslaget att i dessa stycken
ge samma regler för sambor som för makar.

Begreppet bohag får i förslaget
inte någon definition; de exempel som ges i 7 kap. I § 2 st. är sä knapphändiga
att man inte ens kan tala om en precisering. För fastställande av begreppets
närmare innebörd kommer man därför att vara hänvisad till rättspraxis och
doktrin. Till ledning härför framlägger FLS en del synpunkter på
avgränsningsfrägan.

Enligl lagtexten skall bohag för
atl falla under särreglering vara "avsett för familjens bruk". Den
ekonomiska gemenskap som FLS åsyftar skapas enligt motiven i och med att
egendomen "förvärvas för gemensamt begagnande". Därav följer enligt
FLS - i viss motsättning till lagtextens ordalydelse — att vad vardera för med
sig i boet inte skall omfattas av denna gemenskap såvida inte egendomen
förvärvats med tanke därpå. FLS:s mening synes således vara att vad parterna
anskaffat innan de alls träffals är helt uteslutet från begreppet
"bohag".

Denna ståndpunkt torde vara svär
att upprätthålla i praktiken, eftersom den förutsätter atl båda parter vet och
minns hur egendomen anskaffats före äktenskapet/samboendel. Ståndpunkten medför
emellertid ocksä andra komplikationer. Del är ju fullt möjligt att parterna
vid sammanflyltning-en har dubbel uppsättning av olika nödvändighetsartiklar
och väljer att behålla bara den ena, som därefter uppenbarligen är avsedd för
familjens brak men enligt motiven ändå inte skulle komma att utgöra bohag.
Motsvarande kan vara fallet om den ena maken ärver något typiskt bohag och
parterna därför avstår från att gemensamt skaffa samma sak eller gör sig av med
vad de redan gemensamt anskaffat.

Med hänsyn till del anförda bör man
såvitt gäller uppkomsten av gemen

skapen i stället konstalera att bohag är sådan som antingen förvärvas för

gemensamt begagnande eller i samband med äktenskapets ingående eller 97

7 Riksdagen 1986/87. 1 saml. Nr 1. Bilagedel

s. 98 Kontrollera mot PDF

enderas senare förvärv
uppenbarligen är avsett för familjens gemensamma Prop. 1986/87: 1 brak. Om
man intar denna ståndpunkt slipper man också de väl subtila resonemang om
substitut som FLS för beträffande sådana nyanskaffningar som träder i stället
för lösöre som make medfört i äktenskapet.

Åven när det gäller vilka föremål som skall anses
ingå i "bohag" är FLS: s resonemang ofullständigt. Att till bohag bör
hänföras allt som "behövs" i den gemensamma bostaden låter sig sägas
som en huvudregel. Dit räknar FLS också "konst och prydnadsföremål".
Dock, sägs del, "ligger i kravet på att egendomen skall ha förvärvats för
gemensamt begagnande (elt krav som ju egentligen ej uppställs i lagtexten) en
viss begränsning". Har det som förvärvals huvudsakligen karaktär av
investering för den förvärvandes egen räkning såsom kan vara fallet vid inköp
av mycket dyrbar konst, kan lägel sägas vara delsamma som när egendomen
förvärvats för den enes personliga brak, även om det placeras i hemmet. Att
förvärvet i huvudsak skett som investering måste emellertid ha stått klart vid
inköpet. Har elt förvärv av viss egendom skett för gemensamt begagnande bör den
omständigheten att affären senare visar sig ha varit ekonomiskt gynnsam och
kanske "mer lyckad som investering" inle leda till att den skall
falla utanför en reglering.

Den syn FLS sålunda anlägger på konst kan
uppenbarligen anses gälla även sådant som silver, möbler och mattor. Del
förefaller emellertid alltför enkelt att kategorisera dessa föremål som
antingen jämställbara med "prydnadsföremål" eller som
investeringsobjekt. Den verklige kännaren

- en
samlare - anlägger i regel inle så entydiga synpunkter på sina

förvärv. För honom har konst — vilket hovrätten här använder som sam

lingsbegrepp - elt värde i sig; det rådande och blivande marknadsvärdet är

mången gång sekundärt. Att konstsamlaren samtidigt ofta kan se
"värdet"

— både
del konstnärliga och det ekonomiska - långt före den investerings-

benägna allmänheten är en annan sak.

Vad här sagts leder till två diametralt motsatta
slutsatser. Å ena sidan ter del sig för samlaren regelmässigt naturligt att
låta konsten ingå som en del av hemmet och Qäna till "familjens
bruk". Om någon direkt investeringsavsikt ej föreligger skulle konsten då
enligt FLS: s förslag framstå som bohag. Å andra sidan innebär konslsamlandet i
sig en på sakkunskap grundad investering av samma slag som den en erfaren
aktiesparare kan uppvisa. Det ligger därför nästan i sakens natur att
konstsamlingens värde växer efterhand som de representerade konstnärernas namn
blir mera kända och deras verk mera eftertraktade. Del skulle då i själva
"samlandet" regelmässigt ligga en åtgärd som kunde parallelliseras
med andra penningplaceringar, vilket oavsett inköpsvärdet borde leda lill atl
konst föll utanför begreppet bohag.

Det är naturligtvis rikligt att den konst och de
möbler och mattor som

finns i hemmet bidrar till dettas atmosfär och alltså utgör den miljö som en

efterlevande i allmänhet bör fä behålla okränkt. Detta är emellertid förhål

landet i lika män om föremålen skaffats för investering som om de inköpts

av intresse eller "kärlek". Eftersom förslaget till ÄskB innehåller
en del 98

s. 99 Kontrollera mot PDF

andra bestämmelser lill
skydd för efterlevande, inom vilkas ram sagda Prop. 1986/87: 1 intressen
ofta kan tillgodoses, får i detta sammanhang den efterlevandes anspråk mindre
betydelse. 1 stället bör man utforma reglerna om bohag med huvudsakligt sikte
på att de skall vara lätta att använda och tillgodose rimlig rättvisa mellan
parterna.

Hovrätten får därför föreslå att bohaget begränsas
till att omfatta den egendom som s.a. s. utgör baselementen i ett hem. i första
hand köksutrastning och det normalt nödvändiga möblemanget. Dit bör också
räknas familjens bil. I vissa fall kan en båt Qäna samma syfte för en familj
som bilen; generellt bör emellertid ej nöjesbåtar inräknas i bohaget. Konst och
andra föremål av mera betydande värde bör enligt hovrättens mening ej ingå.

3.3.7 Andelarnas
storlek

FLS föreslär atl parterna vid upplösning av
förhållandet skall anses ha i princip lika stora delar i bostad och bohag. Denna
regel skall också gälla om endera avlider, dock att FLS här inför en
skyddsregel av innebörd alt den efterlevande av bohag och bostad alltid har
rätt till två basbelopp i den mån sagda egendom räcker till detta.

Om en särreglering skall förekomma beträffande
bostad och bohag torde den av FLS valda principlösningen vara den enda
tänkbara. Den särskilda skyddsregeln för efterlevande är i linje med övriga
specialbestämmelser av detta slag. Med hänsyn till att sambor vid långvariga
förhållanden får antas skydda varandra genom försäkringar och testamente torde
skyddsreglerna vara tillräckliga även för sambo-förhållanden.

3.3.8 Avtal
om undantag

Enligt förslaget skall det inte vara möjligt atl i
början av samlevnaden genom avtal sälla en kommande ekonomisk uppgörelse åt
sidan. En annan situation förehgger visserligen när etl visst förvärv sker.
Avtal i sådana fall bör dock reserveras för förvärv av mera värdefull tillgäng
såsom fastighet och bostadsrätt; för mer ordinära förvärv finns det enligt FLS
ingen anledning att modifiera den legala ordningen. Förslaget avser både äktenskap
(7 kap. 6 §) och sambo-skap (19 kap 2 §). Tre reservanter (reservation nr I) menar
dock att full avtalsfrihet bör föreligga för sambor.

Eftersom de särskilda reglerna beträffande bostad
och bohag tillkommit för att skydda den svagare parten vid bodelning finns det
goda skäl att begränsa avtalsfriheten. En förutsättning härför bör dock vara
alt parterna då förhållandet inleds har en bestämd avsikt med sin
sammanflyttning. En sådan är med visshet för handen endast då parterna avser
atl ingå äktenskap med varandra. Att för de differentierade
sambo-förhållandena på motsvarande uppställa indispositiva regler synes inte
påkallat.

Hovrätten tillstyrker förslaget såvitt gäller makar
men ansluter sig beträffande sambor till reservationen.

s. 100 Kontrollera mot PDF

Hovrätten för Övre
Norrland: Prop. 1986/87:1

3.3.4
Vilken egendom skall lagen
omfatta?

3.3.5
Vilka skulder skall beaktas?

I
dessa frågor är hovrätten överens med utredningen.

3.3.6 Val
av principlösning

Enligt förslaget skall i princip samma regler gälla
för makars och sambors gemensamma bostad och bohag vid samlevnadens
upplösning. Detta är en tilltalande lösning. Beträffande sambors rättsförhållanden
synes lagförslaget närmast vara en kodifiering av utvecklingen i rättspraxis.
- För att åstadkomma denna gemensamma lösning har utredningen mönstrat ut
giflorättsbegreppet. I stället talas om "egendom som skall ingå i bodelning".
Om sådan egendom utgörs av bostad och bohag gäller dessutom särskilda regler om
hur äganderätten skall anses uppbyggd. Här har utredningen tillskapat en ny —
och ännu så länge inte namngiven - rättsfigur, som alltså slår
samäganderältsbegreppet mycket nära men som likväl under förhållandels bestånd
inte är liktydig med samäganderätt. Rättigheten företer dessutom stora
likheter med den avskaffade giftorätten. Utredningen karaktäriserar
rättsfiguren som "en av gemenskapens avveckhng påkallad rättighet". -
Hovrätten tror att utredningens valda principlösning kommer atl falla väl ul i
praktiken och — beträffande makar - inte medföra några större förändringar i
förhållande till vad som gäller i dag. Förtjänsten med lösningen synes främst
ligga i atl den kan tillämpas även pä sambor.

Vad som däremot är ägnat att beklaga vid valet av
den nu framlagda principlösningen är att den är ganska oklar lill sin innebörd
och tämligen vagt avgränsad från samäganderältsbegreppet. I vart fall torde det
vara nödvändigt all rättigheten får en särskild beteckning.

3.3.7
Andelarnas storiek

3.3.8
Avtal om undantag?

Hovrätten ansluter sig till förslaget att parternas
andelar i den samägda egendomen under vissa förhållanden skall beräknas lill
annat än hälften vardera. Däremot är hovrätten inte överens med
familjelagssakkunnigas majoritet beträffande frågan i vilken utsträckning det
skall gå att avtala sig bort från den föreslagna egendomsordningen i 7 kap. 6 §
och 19 kap. 2 § äktenskapsbalken. Som reservanterna framhåller i reservation nr
1 finns det sambor som av olika skäl känner behov av att bibehålla ett
fullständigt ekonomiskt oberoende sinsemellan. Hovrätten anser därför i likhet
med reservanterna atl sambor skall ha möjlighet att generellt avtala om att
samäganderättspresumtionen inte skall gälla för deras egendom och atl detta bör
återspeglas i ett tillägg till 19 kap. 2 § första stycket förslaget till
äktenskapsbalk.

100

s. 101 Kontrollera mot PDF

Stockholms tingsrätt: Prop. 1986/87:1

Den av de sakkunniga valda lösningen att i ett
gemensamt kapitel uppta hithörande lagregler synes praktisk. Om de ogifta
samboende gifter sig medför det i normalfallen att grundläggande regler blir
tillämpliga i äktenskapet.

1 förslaget har de sakkunniga i 7 kap. 1 § angivit
vad som är alt hänföra till bostad och bohag och därvid med bohag jämstälU
"bålar, bilar och andra fordon". Denna skrivning kan synas betänklig
inle enbart med hänsyn till kapitelrubriken utan också såtillvida att
paragrafen enligt tingsrättens mening lill sitt innehåll getts alltför vid
ram. Båtar, bilar och andra fordon kan mänga gånger ha höga värden och ibland
t.o.m. ha lyxartad karaktär. Det kan enligt vår mening diskuteras om del finns
anledning atl generellt jämställa båtar, bilar och andra fordon med bohag.
Emellertid är det svårt att bortse från att t.ex. kostnaderna för en bil kan
vara en lika nödvändig utgift i det dagliga livet för makarna (de samboende)
som utgifter för uppehälle och bohag. Kostnaderna för en båt kan vidare vara
alt jämställa med kostnaderna för en sommarstuga. Vad vi nu anfört gör att vi
är tveksamma om även båtar, bilar och andra fordon av mera dyrbart slag skall
jämställas med bohag. En begränsning lill båtar, bilar och andra fordon av
annat än mera dyrbart slag torde i tillräcklig utsträckning kunna tillgodose
skyddet för den svagare parten i ett samboendeförhållande.

Tingsrätten godtar den av de sakkunniga närmare
utvecklade principlösningen, sid 148 ff, som innebär att - vare sig parterna
är gifta eller ogifta -det vid upplösning av samlevnaden i viss omfattning
skall anses som om parterna tillsammans äger bohag och bostad som förvärvats
för gemensamt begagnande, att egendomsgemenskapen skall upplösas vid bodelning
och att därvid behovsprincipen kan tillämpas vid fördelningen av egendomen.

Tingsrätten delar de sakkunnigas mening, sid 153,
att det finns skäl att inta en mer generös ståndpunkt beträffande den
efterlevande. Hans rätt till hemmet bör alltså i viss omfattning fä gå före
arvingars. De sakkunnigas förslag under 12 kap. 4 § första stycket
äktenskapsbalken att den efterlevande av det gemensamma bohaget och bostaden
skall erhålla egendom motsvarande minst två gånger det vid tiden för dödsfallel
gällande basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring är enligl tingsrättens
mening, särskilt på grand av sociala skäl, en förnuftig lösning.

Tingsrätten anser liksom de sakkunniga på av dem
anförda skäl, sid 143, att den självklara utgångspunkten bör vara atl allt
bohag som förvärvats för gemensamt begagnande skall omfattas av gemenskapen. De
sakkunniga har i 7 kap. 6 § andra och tredje stycket utformat vissa undantag
från denna huvudprincip. Dessa lagregler har emellertid enligt tingsrättens mening
den nackdelen att gifta eller ogifta samboende inte alllid synes kunna föratse
vad som kommer att gälla vid en framlida bodelning, något som kan skapa
otrygghet. Den valda lösningen hur andelarnas storlek skall beräknas kan
föranleda svårlösta tvister. Egendom som har högre värde kräver enligt
tingsrättens mening särskilt beaktande. Det kan sättas i fråga

101

s. 102 Kontrollera mot PDF

om inle en generell
avtalsfrihet kan accepteras beträffande just sådan Prop. 1986/87: 1 egendom
som avses i 7 kap. 6 § andra stycket. Några rättvisekrav att sådan slags
egendom skall ingå kan inte anses ha särskild tyngd.

Malmö
tingsrätt:

Tingsrätten tillstyrker förslaget om införande av
en likadelningsregel beträffande bohag och bostad för såväl makar som sambor.

Socialstyrelsen: Ingen erinran.

Bankinspektionen:

All bohag betraktas som makars och även sambors
gemensamma egendom synes skäligt. Större anledning till tveksamhet kan finnas
mot förslaget att samma ordning skall gälla i fråga om bostaden. Om denna i
betraktande av makarnas ekonomiska situation är dyrbar och bekostats av ena
maken - eller ena sambon — kan en vid bodelning automatiskt inträdande
samäganderätt leda till obilliga konsekvenser.

Från terminologisk synpunkt kan anmärkas att det av
de sakkunniga lanserade begreppet samäganderätt är missvisande. Den
aktualiseras ju först vid bodelning och sker denna vid makes död kan den för
den dödes vidkommande komma att helt sakna innehåll. I själva verket synes det
röra sig om en bodelningsregel av samma slag som den nuvarande giftorätten.

Uppsala
universitet, juridiska fakidtetsnämnden:

En av de stora nyheterna i belänkandet är förslaget
om en särskild typ av

samäganderätt för makar till bostad och bohag (jämte bilar och båtar), som

anskaffats för gemensamt bruk av endera av makarna. (Se 7 kap. 1 och

6 §§ äktenskapsbalken). Den föreslagna samäganderälten av särskilt slag

har genom en hänvisning i 19 kap. gjorts tillämplig även på samboende

under äktenskapsliknande förhållanden. Samäganderälten är av särskilt

slag, eftersom den skall kunna göras gällande först vid bodelningen men

inle dessförinnan. Vid bodelningen skall emellertid samäganderätt anses

föreligga med verkan även gentemot borgenärerna till den make eller

samboende som förvärvat egendomen tidigare i sitt namn. Enligt 7 kap. 6 §

i förslaget till äktenskapsbalk skall samäganderätten (eller samäganderätt

med lika andelar) kunna frångås i tvä fall, dels om det är fråga om fastighet

eller annan egendom av större värde och makarna vid förvärvet har kom

mit överens om alt full samäganderält inte skall gäUa och delta med hänsyn

till de ekonomiska förhållandena och den tid som har förflutit inte är

oskäligt, dels även utan överenskommelse, om den ena parten i väsentligt

större omfattning än den andra har bidragit till förvärvet och övriga gemen

samma kostnader för hem och hushåll. De nägot begränsade möjligheterna

att avtala bort samäganderätten har av de sakkunniga motiverats med den

sociala betydelsen av rätten till bostad och bohag. (En minoritet inom

kommittén förordar en större avtalsmöjlighet, se s 481 f). 102

s. 103 Kontrollera mot PDF

Förslaget får ses mot bakgrunden av de sakkunnigas
önskan att införa en Prop. 1986/87: 1 viss reglering av sambors
egendomsförhållanden och att åstadkomma en och samma lösning för sambor och för
gifta med tanke på vanligheten att samboendeförhällanden leder till äktenskap.
Om emellertid, som fakultetsnämnden tidigare förordat, den föreslagna
lagstiftningen avvisas såvitt angår sambor, bortfaller redan härmed ett
särskilt skäl för en liknande lagstiftning för gifta. Oavsett detta förhållande
medför emellertid den föreslagna lagstiftningen om en särskild sorts
samäganderätt för gifta besynnerliga konsekvenser beträffande förhållandet
mellan rätten till bostad och bohag å ena sidan och traditionell samäganderätt
och giftorätt å den andra.

Redan
för närvarande kan makar vara samägare till egendom under

förutsättning att egendom förvärvats av båda makarna tillsammans. Dess

utom kan samäganderätt tänkas uppkomma även i fråga om lösa saker som

ena maken ensam köpt i sitt namn, nämligen med stöd av ett resonemang

som redan lagberedningen använde (Förslag till revision av Giftermålsbal

ken IV, 1918, s 256 fO. Om båda makarna haft inkomster och
omväxlande

köpt saker för gemensamma ändamål kan man enligt resonemanget, redan

med hänsyn till utredningssvärigheterna angående vem som tillskjutit me

del antaga samäganderätt. I rättspraxis har därutöver skett en uppmjuk

ning av förutsättningarna för uppkomsten av samäganderätt till fast egen

dom, så att ett förvärv av fastighet, avsedd för gemensamt begagnande av

makarna, anses ha grundat samäganderätt med hänsyn till omständigheter

na vid förvärvet, trots att detta endast skett i endera makens namn. (Se

särskilt NJA 1980 s 705 och 1981 s 693 samt därtill Agell a a s 43 ff.) Var

gränserna går för möjligheten alt samäganderält skall uppkomma i dylika

fall är väl emellertid ej alldeles klariagt. Nuvarande rättsläge innebär i

varie fall att man vid sidan av traditionell, "öppen" samäganderätt
när två

makar uttryckligen förvärvat egendomen gemensamt, har genom rätts

praxis fått något som särskilt vid fastighet skulle kunna kallas för
"dold"

samäganderält. (Redan delta skapar åtskilliga problem, bl. a. ur sakrältslig

synpunkt.) Familjelagssakkunniga har nu föreslagit ytterligare en typ av

samäganderätt, som dock i själva verket - eftersom den skall kunna göras

gällande först vid bodelning - till sin innebörd ligger närmare giftorätten

än samäganderält av traditionellt slag. Det är svårt nog att pedagogiskt

förklara skillnaden mellan vanlig samäganderält och giftorätt, särskilt när

båda anspräkstyperaa förekommer samtidigt. En ytterligare komplikation

utgör som antytts den dolda samäganderälten enligl rättspraxis. Visserli

gen kommer väl denna senare lösning att få mindre betydelse, om familje

lagssakkunnigas förslag skulle förverkligas, eftersom samäganderätt av

särskilt slag gäller som huvudlösning enhgt betänkandet, när bostad och

bohag anskaffats för gemensamt brak. Den dolda samäganderätten enligt

rättspraxis kan emellertid alltjämt ha intresse, även om lagförslaget blir

lag, bl. a. med tanke på möjligheten för make att redan före en bodelning få

den dolda samäganderälten enligl rättspraxis fastslagen av domstol. I

vilket fall som helst innebär den föreslagna "samäganderätten av särskilt

slag" ytterligare en variant av samäganderätt, som skulle göra de samlade 103

s. 104 Kontrollera mot PDF

rättsreglerna om
äganderätt och giftorätt fullt begripliga endast för exper- Prop. 1986/87:
1 ter på rättsområdet, och som måste vara nästan omöjliga att ens förklara för
icke-jurister. Detta skulle inte vara något bra för sakernas tillstånd inom
familjerätten, som kan beröra alla och envar.

Redan begreppsmässigt och terminologiskt förefaller
det sålunda ställa till oacceptabla besvär om man vid sidan av vanlig (och
ibland dold) samäganderätt och vid sidan av giftorätten skulle tillskapa
ytterligare en typ av anspråk, som kallas för en särskild form av samäganderält
men till sitt innehåll är konslraerat i ganska nära anslutning till de skäl som
kan åberopas för giftorätt över huvud tagel.

De sakkunnigas motivering för den valda lösningen
är inte heller övertygande. Visserligen kan det finnas skäl att vid
utformningen av regler om giftorätt och förfoganderätt för make taga särskild
hänsyn till gemensam bostad och bohag, som, vilket de sakkunniga understryker,
kan ha förvärvats genom båda makarnas gemensamma ansträngningar, även om ena
makens bidrag då består inte i inkomster utan i arbete i hemmet. De sakkunniga
inleder (s 103 f, jfr s 123) emellertid sina egna överväganden med en kritik av
lagberedningen för inkonsekvens, för att den å ena sidan (a a s 243 O
framhållit atl del gemensamma hemmet kan ha skapats genom båda makarnas
insatser, och atl enligt reglerna om underhåll arbete i hemmet likställdes med
förvärvsarbete, samtidigt som man å andra sidan i princip lät förvärvande make
bli ägare till bohag och konstruerade skyddet för den andra maken som en
inskränkning i ägarmakens förfoganderätt över bohaget. (Se nuvarande GB 6:5).
(Härutöver bör beaktas även den presumtion för samäganderätt till lösa saker,
som tidigare omnämnts med tanke på fall då båda makarna har inkomster; jfr bet
s 125). Enligt de sakkunniga står beredningens ståndpunkt lill vem som skall
anses äga egendom förvärvad för gemensamt bruk inte i riktigt god överensstämmelse
med grundsatserna om underhållsskyldighet under äktenskapet. "Den
inkonsekvens som sålunda vidlådde lagberedningens resonemang kan" enligl
de sakkunniga (s 103) "vara ägnad atl förvåna". Denna kritik och
förvåning är kanske inle alldeles rättvis. Lagberedningen avvisade ju nämligen
tanken på samäganderält med uttrycklig hänvisning tiU svårigheterna med hänsyn
till borgenärerna; om egendom inköpts för gemensamt brak bildade en särskild
förmögenhetsmassa skulle särskilda regler behövas om borgenärernas ställning.
Beredningens systembyggnad tycks ingalunda inkonsekvenl om man beaktar detta
samband med problemet om gäldansvar och alt den make, som ej är ägare, tillgodoses
genom inskränkningar i ägarmakens förfoganderätt liksom genom giftorätten. Man
bör knappast, som de sakkunniga, diskutera äganderätts- och underhällsfrågorna
isolerade utan att i det sammanhanget uppmärksamma även betydelsen av
giftorätten och gäldansvarel (liksom rädighelsinskränkningaraa för ägarmaken).

När de sakkunniga på grandval av sin kritiska
inställning till nuvarande

ordning som en ny teknisk lösning föreslär en samäganderält av särskilt

slag, lar man såtillvida bara ett halvt steg, att anspråket skall kunna göras 104

s. 105 Kontrollera mot PDF

gällande först vid
bodelningen. Den valda konstruktionen är inte bara, som Prop. 1986/87: 1
redan utvecklats, besvärlig att förklara med tanke på sitt förhållande till
vanlig samäganderätt och till giftorätten. Den föranleder dessvärre också
särskilt djupgående anmärkningar just på grand av bristande samordning med
själva giflorättssystemet.

För egen del har de sakkunniga funnit att särskilda
skyddsregler behövs beträffande rätten till bostad och bohag, och att det
rättslekniskt skulle vara enklare atl tillämpa en
"samäganderättsliknande" lösning än en "giftorättsliknande
konslraktion" (bet s 148 ff). Svårigheterna i all låta reglerna om
giftorätt utformas med särskild hänsyn till bostad och bohag har angetts bestå
i att man i fråga om makar skulle tvingas till en bodelning beträffande bostad
och bohag med särskilda bestämmelser för gäldstäckning m. m. och därefter göra
en bodelning för återstående tillgångar och skulder. Den valda lösningen sägs i
stället innebära en uQämning mellan makarna redan vid bestämmandet av vad
vardera maken äger på ett sätt, som skulle göra att någon konflikt mellan
reglerna inte uppkommer. Den valda terminologin bestämmer emellertid inle om
regelsystemet är harmoniskt uppbyggt. Avgörande är i stället hur reglerna
djupare sett samspelar. Enligt fakultetsnämndens mening har
familjelagssakkunnigas förslag oacceptabla rätlssystemaliska och rältslekniska
svagheter.

Till en börian innebär den föreslagna
"legala" samäganderätten till

bostad och bohag etl slags dubblering av giftorätten. Som skäl för förslagel

om samäganderätt har anförts (s 142 O det rättvisa i atl makar och sambo

blir ägare lill egendom, som endera parten inköpt för gemensamt bruk

samtidigt som båda parter bidrar till den gemensamma ekonomin. Men

delta resonemang uttrycker alldeles samma tanke som kan åberopas vid

giftorätten i allmänhet. Giftorätten går dock, pä goda grander, ett steg

längre än samäganderätten vid bodelningen enligl familjelagssakkunnigas

förslag, eftersom den konstraerats på ett sätt som ger särskilt en hemarbe

lande make ulan egen inkomst del, inte bara i bostad och bohag, som

anskaffats för gemensamt brak, ulan i hela den förmögenhetstillväxt som

den andra maken kan ha med hjälp av sina inkomster. (En sak för sig är atl

giftorätten går längre än det angivna ändamålsskälet, eftersom giftorätten

omfattar även egendom som förvärvats före äktenskapet). Rättsanspråk

vid bodelningen inriktade enbart på bostad och bohag kan ge något slump

artade och otillfredsställande resultat. Skyddet för make med lägst inkoms

ter kommer att bero på om den andre maken för sina besparingar har köpt

eller inle köpt bostad och bohag för gemensamt begagnande. Genom en

makes egendomsförvärv för gemensamt begagnande kan sålunda förmö-

genhelsanspräkel från den andre maken plötsligt öka drastiskt, även om

besparingarna under äktenskapet är desamma oavsett förvärvet. Trots alt

den föreslagna samäganderätten av särskilt slag bygger på en liknande

grundtanke som giftorätten och skall förverkligas först vid bodelningen,

har man valt en annan lösning för det särskilda anspråket på bostad och

bohag än beträffande egendomen i övrigt. De samäganderältsandelar, som

vardera maken tillagts i första skedet av bodelningen, skall ju som gifto- 105

rättsgods
ingå i den fortsatta bodelningen.

s. 106 Kontrollera mot PDF

Särskilt iögonfallande är att samäganderätten men
inte giftorätten skall Prop. 1986/87: 1 kunna göras gällande även mol den andre
makens borgenärer trots att båda anspråken kan göras gällande först vid
bodelningen. Visserligen är det väl inte teoretiskt omöjligt att med verkan för
bodelningen införa en annan lösning i förhållande till borgenärerna beträffande
bostad och bohag, som anskaffats för gemensamt bruk, än beträffande makarnas
tillgångar i övrigt. Det återstår emellertid alt förklara varför andre makens
anspråk vid bodelning alltid skulle gå före ägarmakens skulder även i sådana
fall då t.ex. egendomen inköpts för lånade pengar (lät vara utan säkerhet)
eller "ägarmaken" haft stora skulder redan vid det ursprungliga
förvärvet. Den föreslagna modellen kan dessutom befrämja en kapplöpning mellan
en skuldsatt makes borgenärer och den andre maken. Vem som skulle få
tillgodogöra sig (normalt) hälften av värdet av bostad och bohag skulle bero på
om konkurs eller utmätning kommer till stånd innan makarna har hunnit genomföra
en bodelning. Förslaget kan tänkas öppna dörren för missbrak till nackdel för
borgenärerna, särskilt om man beaktar förslaget om en möjlighet för makarna
att, om de är ense, förrätta bodelning under äktenskapets bestånd ulan alt mål
om äktenskapsskillnad pågår. (Se 9 kap. 2 § äktenskapsbalken, som föreslås
komma i stället för nuvarande regler om boskillnad).

Gäldstäckningen vid bodelning kan också komma att
utfalla så att den

illustrerar den bristande samordningen mellan samäganderätten av särskilt

slag och giftorätten. Antag alt mannen äger en faslighet värd 200 000 kr

och att han har skulder om samma belopp, som inle åvilar hustran och

heller inte täcks av fastighelsinteckning. Vid en bodelning skall hustran

p. g. a. sin samäganderätt av särskilt slag anses vara ägare till halva fastig

heten. Halva värdet, 100 000 kr, blir följaktligen plötsligt oålkomhgl för

mannens borgenärer. Vardera makens ideella andel i fastigheten skall ingå

i den fortsalla bodelningen. Denna skall på traditionellt sätt böria med alt

vardera maken får ta undan egendom för täckning av gäld. Hela mannens

fastighelsandel skall därför tilldelas honom för gäldstäckning. Till hälften

delning återstår då hustrans andel i fastigheten. Hon får följaktiigen avstå

hälften av den andel som hon fick vid bodelningens början och får som

slutresultat behälla en Qärdedel av fastigheten p. g. a. sin särskilda sam

äganderätt. Mannens borgenärer går alltså miste om möjligheten atl laga

inte hälften utan 1/4 av fastighetsvärdet i anspråk för hans skulder. Denna

lösning förefaller i själva verket inkonsekvenl utifrån familjelagssakkunni

gas egen tanke atl rätten till bostad och bohag normalt så att säga Qänals in

under hela äktenskapet, och atl samäganderätten därför borde kunna göras

gällande mot borgenärerna. Men det eftersträvade skyddet mot borgenär

erna får inte slå igenom fullt ut utan påverkas av att samäganderättsande-

lama får ingå i den fortsatta bodelningen. Familjelagssakkunniga har vis

serligen menat (se s 156 och förslag till äktenskapsbalk 12 kap. 2 §) att

försämringen i makens ställning p. g. a. giftorätten i praktiken kan undvi

kas genom en tillämpning av regler om jämkning av likadelningsprincipen,

så atl make får behålla sin andel utan atl behöva avstå något till den 106

s. 107 Kontrollera mot PDF

skuldsatte maken. Även om
så skulle vara, saknar reglerna dock en grand- Prop. 1986/87: 1 läggande
konsekvens i sin uppbyggnad.

En annan egendomlighet vid successiv tillämpning av
den föreslagna samäganderätten av särskilt slag och giftorätten uppkommer med
hänsyn till de särsWilda jämkningsregler som familjelagssakkunniga föreslagit.
Det har framgått i det föregående, att samäganderättsandelarna skall kunna
förskjutas med hänsyn lill att en make gjort väsentligt större insatser för
förvärvet än den andre maken. Vid den slutliga delningen av båda makarnas
egendom kan emellertid hälftendelningsprincipen frångås på en helt annan grund,
nämligen med hänsyn till äktenskapets längd, om detta varat kortare tid än 10
år. Förslaget innebär härvidlag (se 12 kap. I § äktenskapsbalken), alt
giftorättsgemenskapen får växa ut efter vad som kallats för en
"trappa" med en linjär tillväxt, så att full giftorättsgemenskap
uppkommer först efter 10 års äktenskap. Det förefaller svårbegripligt varför
man i en och samma situation skall tillämpa två jämkningsregler med olika
syften, en angående samäganderätten och grundad på insatserna för förvärv av
bostad och bohag, en annan för giftorätten och med ledning av äktenskapets
längd. Vill man ge insatserna för det samlade förvärvet av makarnas bostad och bohag
särskild betydelse, borde väl detta fä slå ut ett ytterligare hänsynstagande
lill äktenskapets längd som jämkningsgrund.

Vidare blir reglerna om makarnas möjligheter att
avtala bort dels samäganderätten, dels giftorätten alltför invecklade. Som
framgått kan samäganderätten enl. 7 kap. 6 § avtalas bort enbart genom ett
konkret avtal vid förvärvet av bostad och bohag anskaffad för gemensamt brak
(och delta avtal får dessutom inle vara oskäligt vid tidpunkten för
bodelningen). Giftorätten kan avtalas bort enbart genom äktenskapsförord. För
makar som träffat avtal om äganderätten enligl 7 kap. 6 § måste det verka
förvirrande, att avtalet inte får någon praktisk effekt, om giftorätten finns
kvar. För makar, som träffar äktenskapsförord om alt värderas egendom skall
vara enskild, måste det på motsvarande vis bli svårbegripligt, att äktenskapsförordet
blir etl slag i luften i fråga om bostad och bohag som ena maken förvärvat,
eftersom denna egendom kommer att omfattas av en särskild typ av samäganderätt,
som ger samma sluteffekt som giftorätten. Makar som vill ha fullständigt
separerad ekonomi måste tydligen vara noga med att dels avtala om äganderätten
vid förvärv av bohag och bostad, dels också träffa äktenskapsförord om enskild
egendom. Detta resultat är ytterligare ett uttryck för de mindre lyckade
konsekvenserna, om man använder sig av olika typer av anspråk, som skall kunna
göras gällande först vid bodelning.

Fakultetsnärnndens slutsats av vad som här sagts
måste bli, att förslaget

om en särskild slags samäganderätt till bostad och bohag, som skall kunna

göras gällande först vid bodelning, måste avvisas. I det fortsatta lagstift

ningsarbetet bör det övervägas om särskilda regler behövs såvitt angår

rätten till bostad och bohag. Om så befinnes vara fallet bör behovet

tillgodoses genom att giftorättsreglerna ges en särskild utformning såvitt

angår sådan egendom. En utgångspunkt för en sådan lagreglering skulle 107

s. 108 Kontrollera mot PDF

t.ex.
kunna vara att bostad och bohag inte skall omfattas av ett akten- Prop.
1986/87: 1 skapsförord om enskild egendom om inte egendomen i fråga
specificerats. Vill man alternativt överväga en lagreglerad samäganderätt redan
under äktenskapet aktualiseras, som redan lagberedningen framhöll, särskilda
regler även om gäldsansvaret.

Det låter sig ocksä övervägas om
efterlevande make bör tillerkännas en viss rätt till andel i bostad och bohag,
som använts gemensamt eller anskaffats för gemensamt begagnande, även om den
avlidne maken skulle vara ensam ägare, också när giftorättsanspråk saknas.
Nämnden återkommer lill denna fråga i det följande.

Lunds universitet, samhällsvetenskapliga fakultetsnämnden:

Nämnden finner det vara ett
framsteg att samäganderättskonstruktionen beträffande egendomskategorin bostad
och bohag får en uttrycklig reglering i lagen (kap. 7). Inte minst på grand av
att det blivit allt vanligare att båda makar har inkomster har nuvarande regler
om i princip åtskild äganderätt till sådan egendom blivit orealistiska, och
den gamla samäganderätlslagen passar förvisso inte på äkta makars
förhållanden. Frågan har väl småningom fått en ganska tillfredsställande
lösning i rättspraxis, men en anpassning av lagen till dagens verklighet är
välkommen.

Självfallet kan det vålla
komplikationer att utskilja och särbehandla denna egendomskategori och att inte
ens göra behandlingen av den helt enhetlig, i det att rådighetsinskränkningarna
(krav på makes samtycke för vissa dispositioner) skall gälla generelU, medan
bodelningsreglerna i 7:6 skall gälla endast vad som härav förvärvals för
makarnas gemensamma begagnande. Nämnden ser trots vissa betänkligheter
övervägande fördelar med kategoriklyvningen och vill därför tillstyrka att den
genomförs, särskilt som den synes vara lämplig alt tillämpas även på sambor.

Utredningen om barnens rätt (Ju 1977:08):

Vi är positiva till atl makar
(sambor) skall anses äga gemensam bostad och bohag med lika delar och atl detta
skall gälla, även om makarna har avtalat om fullständig egendomsskillnad. Den
föreslagna ordningen ger den ekonomiskt svagare parten etl bättre utgångsläge
vid en bodelning än som följer av nu gällande lagregler. Den är positiv frän
den synpunkten alt den kan förbättra föratsättningarna för en förälder, som
barnen vid skilsmässa inle skall ha sin fasta bostad hos, att hålla en
kontinuerlig kontakt med barnen. Det sagda gäller om familjens resurser är så
stora atl de räcker lill för att skapa tvä någotsånär likvärdiga och från
barnens synpunkt godtagbara hem.

1 åtskilliga fall är emellertid
läget inte det nu beskrivna, utan en likadelning av del gemensamma hemmet
leder lill att ingendera av föräldrarna kan bereda barnen en standardmässigt
tillfredsställande miljö. Sådana förändringar kan inverka menligt på barnen. Vi
hade därför gärna setl atl förslagel hade innehållit regler av innebörd alt
principen om likadelning av

gemensam bostad och bohag skulle kunna få vika när så
bedöms behövligt 108

med hänsyn till barnens välbefinnande.

s. 109 Kontrollera mot PDF

Vi ifrågasätter således om inte det föreslagna
regelsystemet borde kom- Prop. 1986/87: 1 pletteras med bestämmelser som gör
del möjligt atl egendom hänförlig lill det gemensamma hemmet vid bodelning
tillfaller den av föräldrarna hos vilken barnen skall ha sin stadigvarande
bostad, även när den föräldern saknar de ekonomiska föratsättningarna för att
enligt likadelningsprincipen få egendomen sig tillskiftad.

I sammanhanget vill vi påpeka atl del inte finns
någon rätt för barn motsvarande den som makar har vid bodelning atl la undan
kläder, minnessaker och andra personliga tillhörigheter till ett rimligt värde.
Måhända skulle det innebära alltför stora komplikationer av regelsystemet att
införa en sådan rätt för barn. Vi vill emellertid framhålla alt ett barn står
närmast den egendom i form av kläder, bohag och annat som barnet disponerar för
eget brak och att sådan egendom bör följa bamet oavsett hos vem del skall bo
efter skilsmässan. Vi ser det som önskvärt atl egendomen hålls ulanfördelningen
mellan makarna i övrigt och inte omfattas av en makes skyldighet all lösa
egendom.

Jämställdhetskommittén
(A 1976:08):

En påtaglig praktisk fråga, som särskilt behandlas
av de sakkunniga, rör rätten till den gemensamma bostaden och dess innehåll.
När det gäller ogifta samboendes gemensamma bostad och bohag återkommer vi
nedan.

Vid upplösning av ett äktenskap uppkommer ofta
svårigheter att fastställa vad i det gemensamma hemmet, som tillhör den ena
eller andra maken. Utgångspunkten för den lagstiftning vi har i dag är att den
make som släppt till pengarna till förvärvet har varit ägare lill föremålet.
Med detta synsätt har resultatet av bodelningen kunnat bli orättvist, särskilt
som den ena maken, vanligtvis mannen, förbrakat sina inkomster pä inköp av
föremål av bestående värde, medan den andra maken, vanligtvis hustran,
förbrakal sina inkomster på familjens uppehälle och/eller gjort en direkt
arbetsinsats i hemmet.

Visseriigen har domstolarna numera kommit all
betrakta bostad och bohag, som har förvärvats för gemensamt begagnande, såsom
samägd egendom men vi anser ändå atl det är viktigt med en regel som lagfåster
denna rätt.

Vi
tillstyrker därför detta förslag.

Som de sakkunniga framhåller uppkommer lätt en
faktisk ekonomisk gemenskap mellan dem som bor tillsammans, även om man från
börian är inställd på all var och en själv skall svara för sig i ekonomiskt
hänseende. Först anskaffas bostaden antingen gemensamt eller av en av dem för
den kommande gemenskapen. Härefter förvärvas bohaget liksom varor och
föraödenheter till hushållet. Under själva samboendet ägnas i regel ingen
uppmärksamhet ål äganderättsfrägan. Del är först i samband med att de samboende
bryter upp från varandra som denna fråga blir aktuell.

Den
situation som uppkommer i samband med upplösningen av sam- 109

s. 110 Kontrollera mot PDF

boendet är
i mycket hög grad lika för ogifta samboende som för gifta Prop. 1986/87: 1
samboende: vem är ägare till den gemensamma bostaden och del gemensamma
bohaget? De synpunkter som vi har anfört i samband med makars egendom i den del
de gäller äganderätten till bostad och bohag gör sig därför också gällande här.

Eftersom ca 20 % av alla samboende
par är ogifta är det enligt vår mening både rimligt och önskvärt alt ta hänsyn
till denna grapp och söka finna lagregler för sambor liknande dem som finns för
gifta.

Liksom familjelagssakkunniga kan vi
konstatera alt upplösningen av elt samboendeförhållande inte sällan går ut över
kvinnan, som oftast är den ekonomiskt svagare i ett sådant förhållande.

Det är därför viktigt alt till
skydd för den svagare parten upprätta regler, som motverkar de skador som kan
uppkomma vid en upplösning av ett samboendeförhållande.

Det är naturligtvis inte möjligt
att för gruppen samboende tillskapa helt överensstämmande lagregler med dem som
gäller för gifta. Men det är som vi nyss betonade viktigt alt så långt det är
möjligt skapa regler för ogifta samboendes ekonomiska intressegemenskap som
hjälper den svagare parten i förhållandet.

Redan i dag finns en lagstiftning,
som reglerar situationen vid upplösningen av en äktenskapsliknande samlevnad.
Den gäller ogifta samboendes gemensamma bostad (1973:651). En hyres- eller
bostadsrätt som den ena innehar kan enligt denna lag under vissa villkor
övertas av den andra efter behovsprövning och mot lösen för rättighetens värde.

De sakkunniga går vidare på den
inslagna vägen och föreslär alt en bestämmelse tas in i äktenskapsbalken av
innehåll alt äganderätten till bostad och bohag, som sambor har förvärvat för
gemensamt begagnande, anses tillhöra dem tillsammans lill lika andelar. Vi
tillstyrker detta förslag. Det kan emellertid, som de sakkunniga framhåller,
finnas skäl att i avtal göra avvikelser frän denna huvudregel. Hur långt denna
avtalsfrihet mellan parterna skall gå tar vi inle ställning till i detalj, men
anser som huvudprincip att avtalsfriheten på denna punkt bör vara begränsad.

Vi tillstyrker också förslaget om
alt sambor skall kunna få sill hem upplöst genom en bodelning, liksom förslagel
om förstärkt skydd för den efterievande vid den ene sambons död genom rätten
atl av bostad och bohag utfå egendom till ett värde motsvarande tvä basbelopp.

Kommittén (Ju 1977:07) om ställföreträdare för dödsbo i
vissa fall m. m.: De sakkunnigas förslag i denna del torde vara
svårgenomträngligt för icke rättsbildade personer. Frågan om äganderätt lill
viss egendom skall sålunda bedömas enligl allmänna förmögenhelsrältsliga
principer före bodelningen för att därefter vid själva bodelningen som regel
presumeras vara innehavd med samäganderätt.

Frågan huravida viss fast egendom
huvudsakligen Qänar som parternas

gemensamma hem kommer all bli av stor betydelse i flera sammanhang. 1

betänkandet anförs atl presumtionen i 7 kap. 6 § äktenskapsbalken gene- 110

s. 111 Kontrollera mot PDF

rellt
sett kommer att få sin största praktiska betydelse för sambor. Vid en Prop.
1986/87: 1 genomgång av förslaget framkommer dock att den i många fall även för
makars rättsförhållanden kan bli nog så betydelsefull. Så innehåller förslaget
exempelvis en bestämmelse - 12 kap. 3 § äktenskapsbalken - som föreskriver att,
vid bodelning efter ena makens död, den efterlevande får behålla sin egendom.
En primär fråga för bodelägarna att avgöra kan då bli huruvida den efterlevande
verkligen är ensamägare till den fastighet han lagfarits för eller om
f.<istigheten vid bodelningen skall betraktas som samägd.

I belänkandet hänvisas härvidlag lill att
rekvisitel "huvudsakligen Qänar som makarnas gemensamma hem" i sak är
detsamma som redan idag gäller enligt 1959 års lag med särskilda bestämmelser
om makars gemensamma bostad. De sakkunniga har ej närmare utvecklat de
gränsdragningsproblem som kan uppkomma, exempelvis i fråga om en
jordbraksfastighet. Ej heller har sä skett i förarbetena till 1959 års lag.
(Sistnämnda förarbeten, NJA II
1959 sid. 3, ger närmast vid handen,
att jordbruksfastigheter är undantagna från tillämpningen av 1959 års lag. De
sakkunniga däremot, antyder att rekvisitel kan bli föremål för överväganden när
etl "mindre jordbrak" bedrivs på den fastighet där makarna har sin
bostad.) Enligt vår mening bör gränserna närmare utstakas, kanske redan i
lagtexten. Det kan finnas ett starkt intresse av att klarhet går alt vinna i
frågan redan vid förvärvstillfället eftersom vissa dispositioner enligt 6 § är
knutna redan till denna tidpunkt. Under alla förhållanden torde många fall av
oenighet vid bodelningar kunna undanröjas om frågan regleras närmare.

Advokatsamfundet:

Bestämmelsen i 6 § att bostad och bohag -
definierade i kapitlets första paragraf - som förvärvats för makarnas
gemensamma begagnande skall vid bodelningen anses tillhöra dem till lika delar
anser samfundet riktig och i överensstämmelse med advokaternas erfarenhet av
makars uppfattning om rättvisa. Samfundet anser det också mycket värdefullt att
man i definitionen av bostad tagit med även fritidshus och i bohag även sådant
på vilket man hittills inte använt den beteckningen, nämligen bilar, båtar och
andra fordon, som kan representera betydande värden. Det har varit ett stort
problem vid bodelningar att den ena maken kunnat beteckna sådan egendom som
sitt giftorättsgods och begagnat sitt övertag till att välja och vraka och
överlåta ål andra maken det som han ratat. Med den nu föreslagna regeln får
makarna samma valrätt.

Däremot kan samfundet inte biträda förslagel i
paragrafens andra stycke

att likadelningen skall frångås om makarna formlöst kommit överens om

detta vid förvärvet av tillgången och det med hänsyn till deras ekonomiska

förhållande och den lid som förflutit inte är oskäligt. Enligl samfundels

uppfattning inbjuder en sådan bestämmelse till tvister mellan makar. Sam

fundet anser att man bör ha en klar bestämmelse att ett undantag från

huvudregeln om likadelning förutsätter ett skriftligt och registrerat avtal,

och samfundet ifrågasätter om man behöver något alternativ till del nuva- 111

rande
äktenskapsförordet.

s. 112 Kontrollera mot PDF

Inte heller vill samfundet biträda paragrafens
tredje stycke alt man utan Prop. 1986/87: 1 överenskommelse mellan makarna
skall kunna fördela egendomen på annat sätt än genom likadelning, om den ena
maken i väsentligt större omfattning än den andra maken har bidragit till
förvärvet och övriga gemensamma kostnader för hem och hushåll. En sådan
värdering av makarnas insatser - där man enligt motiven inte endast skall
värdera penninginsatser utan även arbete för hem och familj, som kanske blivit
olika exempelvis på grund av sjukdom eller övertidsarbete - bör enligt samfundets
uppfattning inte komma ifråga när det gäller bodelning av bostad och bohag.

Principen att makarna är ägare till lika andelar i
egendomen skall enligt förslagel tillämpas först vid bodelning och inte gälla
från äktenskapels ingående som giftorätten. I konsekvens härmed disponerar
vardera maken sin egendom. Man har emellertid ansett sig böra göra den
inskränkningen att make inte får avhända sig bostad och bohag eller hyra ut
bostaden ulan den andra makens samtycke. Däremot skall man enligt förslaget
kunna fritt inteckna och pantsätta en bostad.

Enligl nu gällande regler kan man inte inteckna men
väl pantsätta redan uttagna pantbrev i fast egendom ulan makens samtycke.
Samfundet anser att den regeln bör bibehållas. Förbudet mot inteckning ulan
makes samtycke utgör en spärr mot all andra makens rätt lill egendomen helt
urholkas.

Föreningen
jurister vid Sveriges allmänna advokatbyråer:

Under pågående samlevnad sker normall ingen
slrakturering av parternas inbördes ekonomiska förhållanden. Det är synnerligen
vanligt att mannen svarar för förvärven av kapitalvaror under det att kvinnans
inkomster går till löpande konsumtion. Det är emellertid även relativt frekvenl
förekommande att båda tillskjuter medel till en gemensam kassa för kapitalvaraförvärv.
Det är ofta mycket svårt att vid en upplösning av samlevnadsförhållande utreda
äganderällsfrågorna. Denna utredning försvåras givelvis även av omständigheten
all bidrag till egendomsförvärven kan lämnas pä annat sätt än genom kontanta
medel. Med hänsyn särskilt till gäldtäck-ningsreglerna är det även för makar av
stor betydelse all de tveksamheter som för närvarande föreligger i berörda
avseenden i möjligaste mån undanröjes. De allmänna förmögenhetsrättsliga
regler som för närvarande gäller för lösning av äganderättsfrägan mellan makar
och övriga samboende föranleder svårigheter vid den praktiska tillämpningen.

Om ett principiellt godtagande av sakkunnigas
förslag sker kan följande reflektioner göras.

Beträffande frågan vilken egendom som skall
omfattas av lagen delar

föreningen uppfattningen att den ekonomiska gemenskapen bör omfatta

lösöre förvärvat för gemensamt begagnande. Presumtionsregeln för för

värv under samlevnad bör vara att förvärvet sker för gemensamt begag

nande. Den av kontrahenterna som påstår annat får ha bevisbördan härför.

Förutom bohaget bör även bilen i regel vara anskaffad för gemensamt 112

s. 113 Kontrollera mot PDF

begagnande.
Med hänsyn till det stora kapitalvärde båtar ofta innefattar Prop. 1986/87: I
kan i allt fall för samboendefall utanför äktenskapet ifrågasättas om dessa
icke i huvudsak är atl betrakta som investeringar för den förvärvandes egen
räkning. Formen för kapitalanskaffning för förvärvet av båten bör här vara
avgörande. Skulle t.ex. den förvärvande ha kunnat anskaffa båten i huvudsak med
medel som denne hade vid samlevnadens ingående bör i varie fall den andre
partens rätt till båten anses utgöra mindre än hälften. Skulle emellertid båten
förvärvats under samlevnaden med kapital som anskaffats under samlevnaden bör
bålen pä samma sätt som övrigt lösöre beaktas vid en uppgörelse. Beträffande
fast egendom föreligger starka skäl att i stor utsträckning betrakta denna som
gemensamt förvärvad. Såvitt avser frågan vilka skulder som skall beaktas
uppkommer avsevärda till-lämpningssvårigheter. Förslaget om att i princip
endast sådana skulder skall beaktas som är förenade med särskild förmånsrätt i
egendomen är i och för sig klar men kan leda till obilliga konsekvenser för ena
kontrahenten. Gäldsteckning bör därför fä ske för all skuld hänförlig till den
egendom som skall underkastas delning.

Familjelagssakkunnigas förslag till principlösning
innefattar en konslraktion mellan giftorättsinstitutet och begreppet samäganderätt.
Enligt föreningens mening är en lösning mera närliggande giftorättsinstitutet
att föredra. Icke gifta samboendes förhållanden blir därmed mycket likställda
med dem, som nu gäller för gifta. Borgenärsproblematiken förenklas även. Om
sakkunnigas förslag genomföres uppkommer, beträffande frågan om andelaraas
storlek, avsevärda avvägningsproblem. I de fall där andelama skall bestämmas
efter särskild prövning måste med de sakkunnigas förslag skälighetsavgöranden
behöva göras i myckel stor utsträckning. Den praktiska tillämpningen
innefattar sålunda avsevärda svårigheter. Innan stadgad praxis hinner utbildas
kommer rättsläget atl vara osäkert i många avseenden. En avsevärd förenkling
skulle kunna göras genom atl för samboende i eller utanför äktenskapet alltid
låta bostad och bohag — om den ej utgör enskild egendom eller eljest undantages
genom skriftligt avtal - underkastas hälftendelning med rätt dock för vardera
parten att beträffande egendomen först gottgöra sig värde motsvarande vad han
kan ha tillfört boel vid samlevnadens ingående. Till skillnad från sakkunnigas
uppfattning hävdar föreningen att även en bostad som ej anskaffats för
gemensamt begagnande men fanns vid samlevnadens ingående bör ingå i delningen
lill den del egendomen undergått värdeökning under samboendetiden. Det
framstår som rimligt atl den ekonomiska gemenskapen som ofta förevarit under
lång samlevnad resulterar i sådan delning. Båda parterna bör skörda frakteraa
av den värdeökning som fastighetsinnehavet kan föranleda. Skulle parterna ej
önska detta resultat bör särskilt avtal härom upprättas.

Om makar vid förvärv av bostad eller bohag vill att
egendomen skall delas annorlunda än med hälften lill vardera bör avtal härom
obetingat vara skriftligt.

Sådan
undantagsregel som föreslås i GB 7:6 stycke 3 bör ej få förekom- 113

8 Riksdagen 1986/87. 1 saml. Nr I. Bilagedel

s. 114 Kontrollera mot PDF

ma. Vid föreningens
förslag delas normalt det värde avseende bostad och Prop. 1986/87: 1 bohag
som båda under samlevnaden skapat. Parternas bidrag i de skilda former de kan
taga sig uttryck under samlevnaden bör helt likställas och alllid resultera i
hälftendelning.

Nuvarande skyddsregler beträffande fast egendom bör
kvarbliva i den nya lagstiftningen. Förbudet mot inteckning utan makes samtycke
bör sålunda bibehållas. De stora värden faslighelsinnehav representerar skulle
genom illojal panlsättning snabbt förminskas lill nackdel för motparten.

Enligt förslaget skall den make som anses ha störst
behov av bostaden kunna tillskiftas denna även om bostaden utgöres av en
fastighet som är andra makens enskilda. Denna uttunning av bl.a.
äktenskapsförordsinsti-tutel kan ej godtagas. Den föreslagna äktenskapsbalken
ger i mänga avseenden möjlighet att frångå förordnanden som tidigare ej varil
möjligt. Elt villkor att viss egendom skall vara enskild skall emellertid
enligt föreningens mening vara helt oantastligt. Den föreslagna lagstiftningen
urholkar äklenskapsförordsinstilutet till den grad alt det i många fall är
omöjligt atl vid förordets upprättande kunna överblicka dess konsekvenser.

Domareförbundet:

När det gäller bohag och bostad som förvärvats för
gemensamt begagnande föreslår familjelagssakkunniga dock att sådan egendom vid
bodelning mellan makama i princip skall anses tillhöra dem tillsammans, vanligen
till lika andelar, och att skulder med särskild förmånsrätt i denna egendom, i
förhållandet makarna emellan, därvid skall anses åvila dem i lika män.
Förbundet tillstyrker förslagel, som beträffande äganderätten ligger i linje
med senare års praxis och även i övrigt är välgrandal.

Den ekonomiska sammanflätning som uppslår mellan
makar uppkommer naturligt nog i regel ocksä mellan ogifta sammanboende. Då
sådana personer separerar har hittillsvarande regel inte lämnat dem erforderlig
hjälp atl lösa olika praktiska problem. Del är därför tillfredsställande atl
regler tillskapats för denna kategori.

Enligl familjelagssakkunnigas förslag skall -
liksom beträffande makar - vid upplösning av sammanlevnaden bohag och bostad
som förvärvals för gemensamt brak i princip anses tillhöra parterna
tillsammans, regelmässigt till lika delar, och parterna, i förhållandet sig
emellan, anses i lika mån ansvariga för skulder med särskild förmånsrätt i
denna egendom. Vidare föreslås att bodelningsinstilutel skall kunna tillämpas i
fråga om sådan egendom. Förbundet tillstyrker förslagen, som är välgmndade och
lämpligt avvägda.

Kommunal-
och landstingsanställda familjerådgivares förening:

Jämlikt 7 kap. 6 § i äktenskapsbalken kan äganderätt
till bostad och

bohag fastställas till olika andelar på grundval av vardera makens insatser i

hemmet och därefter kan enligt 12 kap. 1 § ytterligare en jämkning eller 114

s. 115 Kontrollera mot PDF

snedfördelning ske p.g.a.
äktenskapets längd. Vi ifrågasätter om inte Prop. 1986/87:1 konstraktionen
med dels olika slag av samäganderält och dels olika jämkningsregler blir
svåröverskådlig och svärtillämplig. Ingen av dessa regler ger skydd för den
svagare i ett förhållande. Vi anser att äktenskapsförord ger tillfredsställande
skydd för den part som vill behålla egendom.

Föreningen
Sveriges kronofogdar:

Vid exekutiva ingripanden mot makar eller sambor
uppstår ständigt problem att avgöra vem som är ägare till lös egendom, som de
har i sin gemensamma besittning. 4 kap. 19 § utsökningsbalken (UB) innehåller
pä denna punkt en alldeles speciell reglering innebärande att - oavsett om
utmätning sker för den ena eller den andra makens skuld - egendomen presumeras
tillhöra gäldenären, om det inte görs sannolikt, att de inte är samägare. Etl
påslående om samäganderält är inte tillfyllest för att sannolika skäl för
samäganderält skall föreligga. Det skall styrkas genom skriftlig handling,
uttag från bankkonton eller att båda makarna haft inkomst och egendomen ifråga
typiskt sett kan antas vara anskaffad för makarnas gemensamma bruk.

I förslaget till äktenskapsbalk (ÄB) införs
begreppet bohag. Detta beskrivs i 7 kap. 1 § som vissa slag av lösöre, som är
avsedda för familjens gemensamma bruk. Beträffande denna egendom föreslår man i
samma kap. 6 § att samäganderätt skall anses föreligga, om egendomen förvärvats
för makarnas gemensamma begagnande. Kraven för alt samägande skall anses
föreligga enligt delta lagrum är lägre än vad som ovan beskrivits för att
styrka samägande enligt UB. Det räcker med att egendomen typiskt sett kan anses
vara avsedd för makarnas gemensamma begagnande, oavsett vem av makarna som
lillskjutit köpeskillingen. Har den ena maken bidragit till familjens
försörining genom att arbeta i hemmet skall detta inte hindra, att denne skall
betraktas som samägare.

Det skall emellertid noteras, att denna
egendomsfördelning mellan makarna inle skall anses föreligga förrän i samband
med bodelning. Under äktenskapet skall egendomsskillnad föreligga mellan
makarna och frågan vem som äger egendomen bedömas utifrån allmänna
förmögenhetsrättsliga principer. Denna grundläggande princip läggs fast i 1
kap. 3 §, vilket föreningen hälsar med tillfredsställelse.

Några komplikationer utöver de som finns idag vid
utmätning under bestående äktenskap torde alltså inte uppstå på grund av ÄB: s
syn på när samäganderält föreligger. Föreningen vill emellertid peka på alt det
är olyckligt, att bedömningen när samäganderätt skall anses föreligga utformas
på ett annat (generösare) sätt än i UB.

Föreningen har reagerat mot ett uttalande i
betänkandet i detta samman

hang. Man har valt atl låta samäganderättspresumtionen bli tillämplig först

vid bodelningen. Detta av hänsyn till borgenärerna (s. 330) och för att

undvika konflikt med bestämmelserna i 4 kap. 19 § UB (s. 158). Men man

uttalar (s. 330) en förmodan "att införandet av en presumtion vid bodel

ningen för att makarna äger egendomen tillsammans kan så småningom 115

s. 116 Kontrollera mot PDF

leda dithän att samäganderätt i större utsträckning kommer
att antagas Prop. 1986/87: 1 föreligga under samlevnaden". Föreningen vill
bestämt motsätta sig en uppmjukning av de skäl för att styrka samäganderält som
idag föreligger enligt UB (LU 1980/81:23 s. 25). Detta skulle i hög grad
komplicera myndigheternas exekutiva ingripande mot makar och samboende. Det
skulle heller inte gagna gäldenären om egendom, som enligt allmänna
förmögenhetsrättsliga regler tillhör honom i stället skall anses vara samägd i
en utmälningssituation. Desto mer egendom måste i stället utmätas för all täcka
exekulionsfordran.

Skulle de sakkunnigas ovan citerade
uttalande bli vägledande för praxis i dessa frågor bör enligt föreningen ett
solidariskt ansvar för skuldema för sådan här samägd egendom aktualiseras. En
utvidgning av kretsen av egendom, som skall anses vara samägd, oavsett vem av
makarna som förvärvat den, bör i konsekvensens namn också leda till ett
solidariskt ansvar för skulder, som man ådragit sig för att anskaffa egendomen.
Om en hemarbelande make kan bli delägare lill egendom, som den andre maken
förvärvar på kredit bör jämväl den förstnämnde bli ansvarig för skulden. De
skulder en familj ådrar sig rör sig ofta om kapitalvaror, som faller in under
bohagsbegreppet men väl är utmätningsbara, t.ex. båtar, bilar och andra
motorfordon (7 kap. 1 §). Föreningen vill speciellt framhärda på denna punkt
mot bakgmnd av att de sakkunniga föreslår att den s.k. "hushållsfullmakten"
i GB (5 kap. 12 och 13 §§ jfr m 7 kap. 2 § 2 st) avskaffas. Föreningen föreslår
i stället en utvidgning av makarnas solidariska ansvar för skulder till att
omfatta även "bohagsskulder".

Folksam:

En viktig principiell nyhet i
förslaget lill egendomsordning är presumtionen för en familjerättslig
samäganderätt till bostad och bohag som förvärvals för gemensamt begagnande.
Del är enligt vår mening värdefullt att lagen på detta sätt uttryckligen slår
fast alt det gemensamma hemmet byggs upp genom insatser från båda parter och
atl dessa insatser oavsett den faktiska rollfördelningen under samlevnaden
normaU skall anses likvärdiga. Frän såväl allmänna som rättstekniska
utgångspunkter ligger del vidare stora fördelar i att samma bestämmelser blir
tillämpliga vare sig samlevnaden sker inom äktenskapets ram eller utanför
denna.

Som framgått ovan finner Folksam
förslaget om en samäganderätt mel

lan makar avseende bostad och bohag som förvärvals för gemensamt

begagnande välgrundat och ägnat alt läggas lill grund för lagstiftning. Vi

instämmer också i de sakkunnigas resonemang atl en ekonomisk intresse

gemenskap och de problem som kan uppkomma i anslutning till en sådan

får sin utformning i den faktiska samlevnaden och att del därför finns

anledning att sträcka ut regleringen till att omfatta ocksä samlevnad utan

för äktenskapets form. Förslaget alt samäganderätten skall omfatta såväl

gifta som sambor ser vi därför som helt följdriktigt. 116

s. 117 Kontrollera mot PDF

Bankföreningen: Prop. 1986/87: 1

Familjelagssakkunniga föreslår en samäganderätt av
särskilt slag avseende bostad och bohag. I rättspraxis har förekommit
tendenser atl erkänna en samäganderält liknande den som nu föreslås. I SvJT
1974 rf s. 71 ansåg hovrätten att en samäganderätt till en av mannen förvärvad
bostadsrätt uppkommit på den grand att hustran genom verksamhet i hemmet
bidragit till den gemensamma hushållningen och därigenom möjliggjort förvärvet
av bostadsrätten. I senare praxis har emellertid Högsta domstolen avsevärt
nyanserat denna praxis genom alt för samäganderätt kräva mera påtagliga
omständigheter i det enskilda fallet (NJA 1980 s. 705 och NJA 1981 s. 693 samt
även Svea hovrätts dom refererad i RH 1981 s. 257). Familjelagssakkunnigas
förslag innebär en återgång lill hovrättens princip i det förstnämnda
rättsfallet, nämligen att det föreligger en presumtion för samäganderätt, lät
vara att de sakkunniga därvid tänker sig en samäganderält som aktualiseras
först vid bodelning. Vi anser att allvarliga anmärkningar kan riktas mol en
sådan utveckling. I del följande kommer vi att la upp några frågor angående
samäganderättskonstraktionen.

Det måste för det första stå klart att en dold
samäganderätt av det slag som föreslås - om den genomförs - inte kan tillmätas
sakrältslig verkan med mindre del finns något sakrältsligt verkande moment som
för tredje man kan indikera samäganderätlsförhållandet. En kreditgivare måste
exempelvis beträffande fast egendom oundgängligen kunna förlila sig pä
uppgifter om lagfartsförhållanden som finns i inskrivningsregister resp.
faslighetsbok. Förslaget om alt samäganderälten skall beaktas först vid
bodelning synes härvid utgöra ett skydd för tredje man (se betänkandet s 158).
Intill dess bodelning ägt ram och - i fråga om fast egendom -bodelningen
föranlett behövlig ändring i lagfartsförhållandet skall tredje man kunna utgå
från att äganderätten tillkommer den make som enligt gängse civilrättsliga
regler är att betrakta som ägare. En samäganderätt av nu föreslagen art får t.
ex. inte medföra att formkravet vid fastighetsöverlåtelse genombryts.

Det vore inte heller godtagbart om en makes
samäganderält till fast egendom i förmånsrätlshänseende skulle få företräde
framför den lagfarne makens borgenärer med panträtt i fast egendom.

När det gäller objektet för den föreslagna
samäganderätten har detta angetts vara bostad eller bohag som förvärvats för
makarnas gemensamma begagnande. Förslaget syftar till att ge ett förstärkt
skydd för en svagare part i ett äktenskap. Det är emellertid inte alls givet
att det föreslagna systemet skulle få sådana effekter. Den make som har större
ekonomiska tillgångar kan exempelvis placera dessa i annat än bostad och bohag
och därigenom undandra dem från den andra maken. Om den ena maken före
äktenskapets ingång ägde vad som sedermera blev familjens bostad och under
äktenskapet använde sina intäkter för placering i investeringsobjekt hade andra
maken inte del i vare sig bostaden eller investeringsobjekten även om denna
make i sin tur under äktenskapet hade bidragit med egendom som omfattades av
den föreslagna samäganderätten.

117

s. 118 Kontrollera mot PDF

Ägde ena maken vid äktenskapets ingång den bostad
som makarna kom Prop. 1986/87: 1 att UtnytQa under äktenskapet skulle bostaden enligt
förslaget tillhöra maken ensam. Skulle makarna på grund av exempelvis ändrade
arbetsförhållanden tvingas flytta, varvid den första bostaden avyttrades och
en ny inköptes för köpeskillingen, skulle den nya bostaden emellertid omfattas
av samäganderätten. På detta sätt skulle rena tillfälligheter kunna avgöra
äganderätten till egendomen.

Familjelagssakkunnigas förslag i nu behandlade
delar synes mindre väl lämpade för makar som uppnätt förhållandevis hög ålder
redan när de gifter sig och därför har andra intressen i fråga om sin egendom
än yngre makar, vilka kan förutse en annan typ av familjebildning.

Det sociala skyddsintresset har föranlett
familjelagssakkunniga atl i begreppen bostad och bohag lägga in mer än vad som
rent språkligt ryms i begreppen. I begreppet bohag kan lill exempel under inga
förhållanden rymmas bilar och båtar, vilka ändå enligt de sakkunniga skall
räknas dit. Dyrbar konst, som är att anse som en investering faller dock
utanför, trots att detta vore lättare att förena med begreppet bohag. På
motsvarande sätt är det tveksamt om fritidshus kan rymmas inom begreppet
bostad. Familjelagssakkunnigas diskussion (s. 318) angående vad som skall
anses som bostad med t. ex. distinktionen att byggnader som ingår i ett
jordbruk kan vara att anse som bostad om fråga är om ett mindre jordbruk
påvisar vilka svårigheter förslaget föranleder. Att redan vid tillkomsten av en
för allmänheten så väsentlig lagstiftning som den nu föreslagna anvisa
tolkningar som på detta sätt avviker från vad som kan läsas in i lagtexten är
inte godtagbart. Härtill kommer atl familjelagssakkunnigas grappering av egendomen
ingalunda är utan invändningar. Varför skall exempelvis konst som är en
investering behandlas annorlunda än fritidsbåtar och fritidshus, som i lika hög
grad kan vara investeringar? Över huvud taget synes förslagen medföra svåra
gränsdragningsproblem med slumpartade effekter. Slumpen synes därvid komma atl
få större inverkan ju värdefullare egendomen är.

Som ytterhgare exempel på det slumpartade i de
sakkunnigas förslag må anföras att en make kan ha 500 000 kr insatta på bank
utan att andra maken har några anspråk pä samäganderätt däri. Om han utnyttjar
tillgångarna för atl köpa en bostadsfastighet får omedelbart andra maken ett
sådant anspråk, vilket inte utan omgång kan molbevisas med tanke på den förra
makens insats.

Även i övrigt blir samäganderättskonstraktionen
mycket komplicerad. Det räcker med att påpeka atl likadelningen vid
samäganderätten kan frångås om den ena maken bidragit mera till den ekonomiska
förkovran. Den föreslagna trappslegseffekten vid kortvariga äktenskap kan
ytterligare komplicera bodelningsförfarandet. Även i detta avseende skulle del
således bli svårt att föratse vad som skulle gälla i etl enskiU fall.

Den föreslagna ordningen med alt den i ekonomiskt
hänseende svagare

maken genom aktualisering av samäganderätten skulle vinna skydd genom

bodelningen kunde komma att leda till en olycklig "kapplöpning"
mellan

denna make och andra makens borgenärer. Skulle en borgenär hinna fä till 118

s. 119 Kontrollera mot PDF

stånd
utmätning före bodelningen skulle borgenären vara skyddad. Skulle i Prop.
1986/87: I stället bodelningen komma först fick maken skyddet. En sådan
"kapplöpning" kan förutses om lagförslaget godtas med tanke på att
den föreslagna samäganderätten bl.a. skulle omfatta villafastigheter, i fråga
om vilka det vore av avgörande betydelse vem av den ena maken eller den andra
makens borgenärer som kunde tillvinna sig rätten till halva fastigheten — under
förutsättning givelvis att den inte redan pä grund av inteckning tillkom
borgenären eller annan borgenär.

Enligl 7 kap. 6 § andra stycket i förslaget kan
samäganderätten i fråga om egendom av större värde avtalas bort. Detta kan dock
bara ske, om avtal träffas vid förvärvet av egendomen och om avtalet senare
visar sig inte ha varit oskäligt. Om makarna inte träffat äktenskapsförord blir
ett sådant avtal dock i praktiken utan verkan.

Önskar makarna att var och en av dem skall ha
oinskränkt rätt til! bostad och bohag i den vida mening de sakkunniga lägger i
dessa begrepp, måste de således dels träffa ett äktenskapsförord, dels ingå
särskilda avtal i samband med förvärv av varie tillgång som kan inrymmas under
begreppen bostad och bohag. Detta synes vara en mycket opraktisk och därigenom
ohållbar ordning som endast är ägnad atl hindra sådana äganderättslösningar.
Det finns emellertid inget skäl att generellt hindra detta, eftersom två makar
med sinsemellan likvärdiga föratsättningar kan ha mycket goda skäl för att ha
oinskränkt enskild äganderätt till bostad och bohag. De kan t.ex. båda ha varit
gifta tidigare med barn i de tidigare äktenskapen och inte räkna med atl skaffa
barn i det nya äktenskapet.

På s 161 i belänkandet redogör
familjelagssakkunniga för hur praxis i utmätningsärenden borde utveckla sig för
all inte stå i strid med den föreslagna samäganderättskonstraktionen. Vi anser
att uttalandet går för långt och saknar stöd i utsökningsbalken. Skulle det
emellertid vara så att en kreditgivare när han har anspråk på en make
regelmässigt kan förvänta invändning om andra makens samäganderätt, torde
följden bli atl kreditgivare över lag kommer att kräva borgen av den make som
inte är gäldenär. Alternativet skulle annars bli atl kreditmöjlighelema för enskilda
gifta skulle försämras betydligt. Ingetdera alternativet kan anses tilltalande.

Familjelagssakkunniga lar pä s. 161 vidare avstånd
frän det snävt penningmässiga betraktelsesätt som i hithörande fall enligt de
sakkunniga hittills dominerat. Enligt vår bedömning är emellertid del skydd som
föreslås för den svagare maken i minst lika hög grad penningmässigt som enligt
nu rådande ordning. Skyddsreglerna knyts till bostad och bohag och ges
därigenom en social prägel, men den faktiska innebörden är atl det är
tillgångarnas ekonomiska värde som ger det eftersträvade skyddet. Elt bättre
sätt att Qärma sig från ett penningmässigt betraktelsesätt vore atl i stället
för den föreslagna samäganderällskonstraktionen behålla nu gällande
rådighetsinskränkning beträffande makarnas egendom.

Del må påpekas att det naturligtvis förhåller sig
så atl mycket av den

egendom som makar förvärvar i dag förvärvas med samäganderält av det

givna skälet att makaraa gemensamt gör förvärvet. Del är dä fråga om en 119

s. 120 Kontrollera mot PDF

fullgången gemensam
äganderätt. En sådan samäganderätt är endast ett Prop. 1986/87: 1

naturligt utflöde av den
ekonomiska gemenskap som i mångt och mycket

torde råda i flertalet äktenskap.
Familjelagssakkunniga föreslår emellertid

att samäganderätlslagen
inte skall vara tillämplig på bostad och bohag så

länge
bodelningsmöjlighelen står till buds. Delta medför att två makar,

vilka
inte är ense, för att kunna avyttra bostad eller bohag måste tillgripa

bodelning.
Detta synes oss myckel opraktiskt och bör inte godtas.

Efter att sålunda ha påvisat vissa av de
svårigheter som familjelagssakkunnigas samäganderätlskonslruktion skulle
föranleda avstyrker vi att förslaget i den delen föranleder lagstiftning. Vi
förordar i stället att nuvarande giftorältssystem bibehålls och att skyddet
för en i ekonomiskt hänseende svagare make tillgodoses genom
rådighetsinskränkningar i nuvarande omfattning.

Skulle familjelagssakkunnigas samäganderätlskonslruktion
godtas trots de invändningar vi framfört, måste tillses att samäganderälten
såvitt avser fast egendom får sakrättslig verkan först den dag bodelningen
föranlett lagfart och inle vid den tidigare "kritiska tidpunkten" (se
betänkandet s. 369-370). Det vore oacceptabelt om en makes anspråk pä delning
av egendom skulle gä före den borgenärs anspråk som fått panträtt upplåten till
sig efter den kritiska lidpunkten men före den dag lagfart beviljades på grund
av bodelningen. Även de övriga av oss i det föregående framförda anmärkningarna
måste beaktas om någon form av samäganderätt av föreslagen typ införs.

Försäkringsjuridiska
föreningen:

Vad särskilt gäller förslaget om en speciell form
av samäganderält för makar och sambor till bostad och bohag, som anskaffats för
gemensamt brak, konstaterar föreningen, att regelsystemet särskilt för makar
skulle bli komplicerat, om man vid sidan av traditionell äganderätt och
giftorätt skulle införa även en samäganderält av särskilt slag, som skulle
kunna göras gällande först vid bodelningen men då, i motsats lill vad som
gäller för giftorätten, kunna åberopas även gentemot borgenärerna till den make
som dittills varit ensam ägare av egendomen. Det blir också svårbegripligt för
makar som önskar särskilja sina ekonomiska förhållanden under äktenskapet, om
de i detta syfte skall behöva ingå inle bara äkenskapsförord om att egendom
skall vara enskild ulan också avtal från fall till fall om att bostad och bohag
inte skall vara samägd. Föreningen kan inte tillstyrka den föreslagna
samäganderättskonstraktionen beträffande bostad och bohag.

LO:

De sakkunniga har i förslaget tagit intryck av
senare tids domstolsuislag

som innebär atl bostad och bohag som förvärvats för gemensamt begag

nande skall vara samägd egendom. Denna familjerättsliga samäganderätt

kommer till uttryck i en särskild regel. LO anser det värdefullt att lagen på

detta sätt slår fast att det gemensamma hemmet byggs upp av båda parter 120

s. 121 Kontrollera mot PDF

121

och att insatserna skall anses likvärdiga. Samma regler
föreslås gälla för Prop. 1986/87:1 sambor. LO tillstyrker förslaget i sin
helhet.

Moderata kvinnoförbundet:

MKF anser att makar som väljer att
ingå äktenskap också väljer en ekonomisk samlevnad. Alla samboende är dock inle
beredda att på liknande sätt dela sin ekonomiska tillgång. Atl sådan tillgång
som samboende anskaffat för gemensamt begagnande vid bodelning skall anses
tillhöra dem tillsammans till lika andelar stöds av MKF.

Sveriges socialdemokratiska
kvinnoförbund: Se avsnitt 2.

Centerns ungdomsförbund:

Bostad och bohag som makarna
förvärvat för gemensamt begagnande ska vid bodelning tillhöra makarna
gemensamt.

Det är viktigt att skydda den
svagare parten i ett samboförhällande när ett sådant upplöses. Vi delar
utredningens uppfattning all samma regler ska gälla som för makar att bostad
och bohag som gemensamt förvärvals ska anses tillhöra dem tillsammans, och ge
sammanboende möjlighet att få sitt hem upplöst genom bodelning.

Moderata ungdomsförbundet:

Moderata Ungdomsförbundet anser att
det skall finnas möjlighet lill avvikelse frän huvudregeln atl sådan egendom
som anskaffats för gemensamt begagnande, vid bodelning skall anses tillhöra
dem tillsammans lill lika delar.

Yrkeskvinnors riksförbund (YKR):

Principen som domstolarna i dag
handlar efter att bostad och bohag, som förvärvals för gemensamt begagnande
skall anses vara som samägt instämmer YKR i att denna princip insätts i lag.

Se i övrigt ovan avsnitt 2.

Delegationen för kyrkornas familjerådgivning:

I familjerådgivningssammanhang
kommer ibland länga diskussioner upp kring vem som äger vad i hemmet mellan
sammanboende som tänker bryta sin samlevnad.

Delegationen välkomnar därför
utredningens förslag att partema, vare sig de är gifta eller ogifta vid
upplösningen av samlevnaden i viss omfattning anses som om de tillsammans äger
bohag och bostad som förvärvats för gemensamt begagnande.

s. 122 Kontrollera mot PDF

RFSU: Prop. 1986/87: 1

Av betänkandet framgår (bl. a. sid.
181) att de sakkunniga anser att ingen ekonomisk utjämning mellan parterna
skall komma i fråga utöver vad de avseende bohag och bostad förvärvat för
gemensamt begagnande. Om t.ex. kvinnan varit hemarbelande och därvid mannen
stått för de gemensamma utgifterna, skall det bohag de under samlevnaden
förvärvat för gemensamt begagnande delas lika mellan dem. En motsvarande
prövning skall ske om vem som äger rätt lill deras gemensamma bostad. Men om
parterna sparat en penningsumma till bostads- eller omfattande möbelinköp
genom att en av dem svarat för hushällsulgifterna och den andre t. ex. genom
lönsparande insatt större delen av sina inkomster pä etl bankkonto, skall delta
banktillgodohavande inle fördelas mellan dem vid bodelningen. Det förslaget kan
få orimliga konsekvenser. Det bör därför finnas en jämkningsmöjlighet mellan
sambos vilken ger utrymme även för den ena parten atl kunna erhålla egendom av
den andre.

Samma skäl talar för att
jämkningsregeln i synnerhet vad avser de korta äktenskapen bör utvidgas på
motsvarande sätt.

Ytterligare remissynpunkter, se avsnitt 11.1 under 12 kap.
4 §.

4 Principerna för bodelning vid äktenskapsskillnad
(avsnitt 4 i betänkandet)

Justitiekanslern:

Beträffande principerna för
bodelning har de sakkunniga slagit fast att den nordiska likadelningsprincipen
bör bevaras som huvudregel. Jag delar denna uppfattning. Vid bodelning i
anledning av äktenskapsskillnad kan emellertid likadelningsprincipen stundtals
leda till obilliga resultat, särskilt efter kortvariga äktenskap. De sakkunniga
har lagt fram ett förslag till begränsad likadelning vid skilsmässa efter
äktenskap som varat kortare tid än tio år. Jag är övertygad om alt dessa regler
fyller elt stort behov och utgör ett av många efterfrågat tillskott lill reglerna
om äktenskapets ekonomiska rättsverkningar. Även de föreslagna möjligheterna
till jämkning i övrigt vid bodelning är i och för sig välmotiverade. Jag
tillstyrker förslaget i dessa delar men vill erinra om min inledningsvis
anförda reservation till atl bodelningsreglerna enligt förslaget alltför mycket
synes bygga på möjligheten lill jämkning av de primärt uppställda reglerna.

DV:

Förslagen har blivit komplicerade
på grand av den skillnad som utred

ningen gör mellan å ena sidan bostad och bohag som förvärvals för gemen

samt begagnande och, å andra sidan, annan egendom. Särskilt komplicera

de blir reglerna för andelsberäkning och gäldstäckning vid bodelning. I

vissa fall leder huvudreglerna i den föreslagna systemaliken för andelsbe

räkning och gäldstäckning lill oönskade resultat. Detta blir t. ex. fallet när 122

s. 123 Kontrollera mot PDF

en av
makarna finansierat stora delar av det gemensamma hemmet genom Prop. 1986/87:1
skuldsättning som inte är förenad med särskild förmänsrätt i egendomen. Enligt
huvudregeln får maken då endast behålla hälften av den gemensamma egendomen
medan han ensam får stå för skulderna. Om maken inte däriämle har annan egendom
som kan täcka skulderna blir bodelningen orättvis mot honom och måste jämkas på
någol sätt. Än mer orättvis blir bodelningen i elt sådant fall om den sker
efter ett kortvarigt äktenskap och den andra maken begär atl delning skall ske
enligl den tioåriga jämkningsregeln i 12 kap. I § äktenskapsbalken. För att
åstadkomma ett mer rättvist resultat kan makarna behöva komma överens om en
annan andelsberäkning av bostaden och bohaget än hälften vardera. Några
anvisningar om hur detta skall ske ges inte i förslaget, utan det lämnas öppet
åt parternas och i sista hand domstolens bedömande. Det kan antas att, om
förslaget leder till lagstiftning, makar i större utsträckning än för
närvarande kommer all behöva juridiskt biträde vid bodelning. 1 vad mån ökade
resurser kommer all las i anspråk hos domstolarna för handläggning av mål
rörande klander av bodelning är svårt att förutse. Det kan dock inte uteslutas.

Svea hovrätt:

4.3.1 + 4.3.4. Utgångspunkter och jämkningsregler

FLS skiljer mellan sådan egendom
som skall ingå i bodelningen (ungefär nuvarande giftorättsgods) och enskild
egendom - de olika slagen omhand-las nedan i avsnitt 6. Utgångspunkten för
bodelning är att man behåller likadelningsprincipen. FLS föreslår dock
tväjämkningsmöjligheter, nämligen en generalklausul av samma slag som nu finns
i 13 kap. 12 a § giftermålsbalken och en som avser kortvariga äktenskap (12
kap. 1 § ÄskB).

Hovrätten delar FLS: s mening att
likadelning bör vara utgångspunkt vid bodelning mellan makar. Nyheten att vid
kortvariga äktenskap hindra att, som FLS uttrycker det, någon skiljer sig till
pengar är påkallad och har fått en utformning som bör kunna fungera i
praktiken. Generalklausulen bör bibehållas.

4.3.5 Tidpunkten för bodelning vid äktenskapsskillnad

Hovrätten delar FLS: s uppfattning
att huvudregeln - att bodelning skall förrättas när äktenskapet blivit upplöst
- bör kompletteras med en bestämmelse atl ena maken kan påfordra bodelning i
och med att talan om äktenskapsskillnad blivit väckt.

Hovrätten för Övre Norrland: 4.3.4 Vederlagsreglerna

Hovrätten lämnar vissa synpunkter
på förslaget om jämkning vid bodelning under kommentaren till
specialmotiveringen.

Vad beträffar förslaget att slopa
vederlagsreglerna i 13 kap. giftermålsbalken förefaller detta motiverat,
särskilt som obilliga resultat av en likadelning kan rättas till genom de
föreslagna jämkningsreglerna.

123

s. 124 Kontrollera mot PDF

Stockholms tingsrätt: Prop. 1986/87: 1

Som de sakkunniga uttalat, sid. 169, kan om ett
äktenskap upplöses genom äktenskapsskillnad efter att ha varat bara en kort tid
en likadelning komma att te sig oskälig.

Tingsrätten anser i likhet med de sakkunniga att
den i samband med 1973 års ändringar i lagstiftningen på detta område införda
jämkningsregeln i 13 kap. 12 a § giftermålsbalken och som var avsedd att
tillämpas i hithörande situationer ger elt alltför starkt utrymme för
skönsmässig bedömning. Den nu av de sakkunniga föreslagna regeln i 12 kap. I §
äktenskapsbalken får godtas eftersom det är svårt att finna en bättre
utgångspunkt för hur en jämkning skall ske.

Tingsrätten har heller ingen erinran mot den av de
sakkunniga, sid. 178 f, närmare utvecklade och föreslagna lösningen som skall
träda i stället för nuvarande regler om vederlag.

1 samband med 1973 års ändringar av
skillnadsreglerna bibehölls den äldre bestämmelsen om att bodelning skall ske
först vid äktenskapets upplösning. De i betänkandet, sid. 180 f, närmare
angivna nackdelarna med denna ordning utgör goda skäl för den av de sakkunniga
nu valda lösningen. Tingsrätten tillstyrker därför den föreslagna regeln.

Socialstyrelsen: Ingen erinran.

Uppsala
universitet, juridiska fakultetsnämnden:

Beträffande den allmänna frågan om huvudprincipen
för delning av makars egendom vid äktenskapsskillnad och dödsfall (se bet.
under 2.3) instämmer fakultetsnämnden i alt den nordiska likadelningsprincipen
bör bibehållas. Detta torde ocksä motsvara uppfattningen i pågående lagstiftningsarbete
i de andra nordiska länderna. Tanken på generell s.k. ålergångsdelning kan
visserligen ha skäl för sig vid äktenskapsskillnad efter elt kortvarigt
äktenskap. Vid äktenskapsskillnad efter ett långvarigt äktenskap har
emellertid makarnas ekonomiska förhållanden i allmänhet blivit så
sammanblandade att likadelning kan vara skälig. I de mindre antal fall där det
föreligger mycket stora skillnader i förmögenhetsförhållanden vid äktenskapets
ingående eller p.g.a. arv finns alltid möjlighet till äktenskapsförord. Del
har heller inte framkommit praktiska erfarenheter som påkallar etl frångående av
likadelningsprincipen av all egendom, oavsett när och hur den förvärvats, som
huvudregel.

Frågan om bodelning vid äktenskapsskillnad efter
ett kortvarigt äkten

skap är emellertid komplicerad. Problemen diskuteras ingående av de

sakkunniga. (Se bet 4 kap.) Vid äktenskapsskillnad särskilt efter ett kort

äktenskap, men ibland även efter etl långvarigt, kan det finnas ett behov av

att frångå likadelningen av all egendom. Den s. k. skevdelningsregeln i GB

13:12a erbjuder en viss möjlighet härtill, men är tänkt som en provisorisk

lösning i avvaktan på en mer ingående överarbetning av giftermålsbalkens

regelsystem. '

s. 125 Kontrollera mot PDF

Familjelagssakkunniga kan sägas
diskutera tre principiella möjligheter Prop. 1986/87: 1 för att tillgodose
jämkningsbehoven. För det första - och detta är den stora nyheten - föreslås
ett införande av en regel om en linjär tillväxt under en lO-års period av den
egendom som skall ingå i bodelning vid äktenskapsskillnad, sä alt full
giftorättsgemenskap mellan makarna uppstår först efter 10 års äktenskap. Ett
andra alternativ vore införande av återgångsdelning upp till 5 eller 10 år av
äktenskapet; återgångsdelning vid äktenskapsskillnad inom 5 är efter
äktenskapets ingående föreslogs som bekant av familjerättskommittén. (Se SOU
1964:34 och 35.) En tredje möjlighet är att i stället utvidga GB 13:12 a till
en skälighetsregel, som kan tillämpas i något större utsträckning än för
närvarande. De sakkunnigas lösning blir att kombinera del första alternativet,
en tillämpning av den s. k. trappan med linjär tillväxt (se förslaget till 12
kap. I § äktenskapsbalken), med den tredje möjligheten av en utvidgad
skälighetsregel (se förslaget 12 kap. 2 §).

Familjelagssakkunniga har redan i
början av sin diskussion av problemen med de kortvariga äktenskapen tagit
avstånd från tanken pä en utbyggnad av skevdelningsregeln i GB 13:12 a. Det
sägs (s. 169) inte vara en praktiskt framkomlig väg att i sista hand låta
domstolarna efter en skönsmässig bedömning avgöra när och hur jämkning skall
verkställas. Som skäl för denna avvisande inställning hänvisar kommittén till
alt man i Danmark och Norge har systemet med s.k. skiflerätter kombinerad med
en läng tids erfarenhet av mera skönsmässiga jämkningsregler. Föratsättningarna
vore därför andra i de västnordiska länderna; i den svenska
familjerätlslagstiftningen har strävan däremot alllid varit att utforma lagen
så att människorna i största möjliga utsträckning kan lösa sina privata
mellanhavanden utan myndighets medverkan.

Dessa hänvisningar till förmenta skillnader mellan Sverige
och de väst

nordiska länderna är dock mycket litet övertygande. Bodelning genom

skifterätt i Danmark och Norge föratsätter att endera maken begär s.k.

offentligt skifte. Makarna är emellertid oförhindrade att, precis som i

Sverige, genomföra vad som kallas för privat skifte. I en helt modern

framställning om dansk familjerätt framhålls, att det långt övervägande

antalet bodelningar sker genom privata avtal och att en förklaring härtill är

de ganska betydande skiftesavgifter som makarna måste betala vid offent

ligt skifte. (Se N0rgaard i Greversen m.fl. i Familieret, 1980, s. 486 f).

Liknande uttalanden redovisas för norsk rätt (se L0drap, Materiell skif-

teret, 4 utg. 1973 s. 56, som ocksä hänvisar till tidsutdräkten vid offentligt

skifte). Vid privat skifte torde makarna i Danmark och Norge liksom i

Sverige i stor utsträckning biträdas av advokat. Om makar i en bodelning i

Sverige inte kan komma överens, har de som bekant möjlighet att begära

förordnande av bodelningsförrättare. Härmed tillhandahålles en hjälpmöj-

hghet liknande hänvändelse lill skifterällerna i de andra länderna. Familje

lagssakkunnigas hänvisning lill existensen av skiflerätter som en avgöran

de invändning mot möjligheten att i Sverige införa en vidgad jämkningsre

gel framstår därför som starkt överdriven och egendomlig. Inte heller den 125

s. 126 Kontrollera mot PDF

allmänna hänvisningen till
att man i Danmark och Norge skulle ha större Prop. 1986/87: 1 erfarenheter av
skönsmässiga jämkningsregler förefaller övertygande.

Vad särskilt angår förslaget om den s.k. trappan,
innebär detsamma onekligen en elegant och till sitt innehåll klar lösning, som
bör vara någorlunda lätt att tillämpa. Räkneoperationerna när enbart en viss
procentandel av båda makarnas egendom skall ingå i en delning och föranleda ett
uQämningsanspråk är dock inte alldeles okomplicerade för den som inte tidigare
satt sig in i systemet. (Del framstår i sammanhanget som fatalt att betänkandet
på s. 384 innehåller fyra felaktigt uträknade svar på ett varierat exempel om
tillämpning av trappan.) - Den allmänna tillämpnings-svårigheten vid trappan
hänför sig lill behovet att som en utgångspunkt klarlägga vad vardera maken
äger. Vid en tillämpning av likadelningsprincipen sätts äganderättsfrågorna
däremot inte på sin spels i andra fall än då endera maken inte har tillgångar
alt betala sina skulder. För familjelagssakkunniga kommer behovet av atl
klargöra äganderättsförhållandena att tillgodoses genom den föreslagna regeln
om samäganderätt till bostad och bohag. Om den lösningen avvisas, blir
äganderättsfrågan mera brännande vid en tillämpning av trappan.

Beträffande innebörden av den lösning som trappan
erbjuder kan det vidare sägas, att lösningen ger både för mycket, nämligen
beträffande egendom som make förvärvat före äktenskapet, och/ör litet, nämligen
i fråga om egendom förvärvad under äktenskapet. Vid ett kort äktenskap finns
del ju egentiigen inte anledning att alls låta någon del av egendom, förvärvad
före äktenskapet eller ärvd, gå lill delning, medan fullständig likadelning
förefaller berättigad i fråga om egendom, som någon make förvärvat under
äktenskapet. Vid upplösning av ett kortvarigt äktenskap kan det tänkas vara en
vanlig shuation alt hustran arbetat i hemmet under en stor del av tiden,
eftersom paret haft minderåriga barn, samtidigt som den förmögenhetstillväxt
och egendomsanskaffning, som till äventyrs ägt ram, medför äganderätt för
mannen ensam. Vidare har makarna ofta blott små tillgångar vid äktenskapets
ingående. I dessa fall skulle ett införande av trappan leda till ett
missgynnande av kvinnan. Över huvud taget kan det tänkas bli någol slumpartat,
om en tillämpning av trappan kommer atl ge sakligt tillfredsställande resultat
i enskilda fall mellan vilka omständigheterna kan variera kraftigt. Även om
trappan skulle införas, behövs dessutom en allmän jämkningsregel, någol som ju
också de sakkunniga föreslagit. Frågan blir då om man kan nöja sig enbart med
en annan reglering än trappan. Fakultetsnämnden måste, trots den tekniska
elegansen hos lösningen med trappan, ställa sig tveksam lill lämpligheten av
densamma.

Alternativet med återgångsdelning i korta
äktenskap, bör sakligt sett

kunna ge helt tillfredsställande resultat. Det rättspoliliska problemet med

ålergångsdelning är emeUertid, att tillämpning av densamma vid äkten

skapsskillnad inom en bestämd tidsperiod efter äktenskapets ingående

medför en påtaglig tröskeleffekt; detta är naturligtvis inte helt lyckligt.

Som familjelagssakkunniga berört kan även en återgångsdelning föranleda

olika tillämpningsproblem. För det första måste del klargöras om egendom 126

s. 127 Kontrollera mot PDF

förvärvats
före eller efter äktenskapets ingående, men den frågan behöver Prop. 1986/87: 1
normalt inte orsaka problem efter ett kortvarigt äktenskap. För det andra måste
klargöras vem av makarna som äger viss egendom, dock bara i fråga om egendom
som förvärvats/öre äktenskapet, eftersom egendom förvärvad under äktenskapet
skall omfattas av likadelning. Äganderättsfrågan ter sig därför mera lättlöst
än enligt trappan, som aktualiserar äganderättsförhållandena även för egendom
förvärvad under äktenskapet. För det tredje måste emellertid medges att
äganderättsproblemet kan komma igen på ett besvärande sätt vid tillämpning av
regler om ålergångsdelning, nämligen för en händelse egendom, som make ägt före
äktenskapet, sålts. Frågan blir naturiigtvis då hur man skall förfara med
"surrogat", som förvärvals i stället, och hur man skall avgöra om en
nyanskaffning gjorts med hjälp av tidigare försåld egendom eller skett för
andra medel. Surrogatproblemet kan länkas bli besvärande vid en
återgångsdelning men verkar dock överkomligt om delningsformen begränsas lill
en 10-års period efter äktenskapets ingående.

Den väsentligaste invändningen mot en
återgångsdelning vid kortvariga äktenskap torde alltså utgöras av
tröskeleffeklerna. Emellertid kan man naturligtvis, vilket
familjerättskommittén föreslog på 1960-talet, göra en uppmjukning genom atl
tidsperioden för de kortvariga äktenskapen kan utsträckas i händelse av
särskilda eller synnerliga skäl. En sådan ventil skulle nog vara nödvändig. Men
om man medger att tidsperioden får förlängas, ligger det nära lill hands att gä
ett steg vidare och tillåta en viss skönsmässig fördelning av egendomen.

Vid den närmare utformningen av regeln om trappan
har de sakkunniga

(se 12 kap. I § 1 st äktenskapsbalken) som utgångspunkt för beräkning av

den tid, som skall läggas till grund för bestämmande av kvotdelar för

giftorätten, föreslagit äktenskapels ingående eller, om makarna gemen

samt har eller har haft barn som har fötts före äktenskapet, tidpunkten för

barnets födelse. Härigenom har man velat beakta samboende före äkten

skap i sådana fall då det finns ett objektivt lätt konstalerbart faktum (bet s.

384). Lösningen tycks emellertid sakligt mindre lämplig, eftersom ekono

misk gemenskap mellan de samboende kan ha uppkommit helt oberoende

av om det fötts elt barn eller ej. Trots alt de sakkunniga låtit reglerna i 19

kap. äktenskapsbalken gälla äktenskapsliknande samlevnad oberoende av

om det fölls barn, avvisar de sakkunniga en anknytning av trappan till

uppkomsten av sådan samlevnad, eftersom detta "skulle göra förfarandet

svårtillämpal och konfliklfylll och därför helt motverka vår strävan att

skapa en enkel och praktiskt användbar metod" (a st). Med fakultelsnämn-

dens inställning att lagstiftning om samboendes inbördes mellanhavanden

helst bör undvikas framstår det som principiellt närliggande atl enbart

anknyta trappan till äktenskapets ingående; härigenom markeras att den

linjära tillväxten av giftorätten är en rättsverkan av äktenskapet, ej av

samboendet. Samtidigt kan det emellertid ifrågasättas, om det inte blir en

alltför stark begränsning av giftorätten i börian av ett äktenskap som

makarna ingått efter en lång, tidigare samlevnad. Ur den synpunkten kan 127

s. 128 Kontrollera mot PDF

ett
hänsynstagande lill tidigare samboende framstå som sakligt rättvisast, Prop.
1986/87: 1 men man får också de tillämpningssvårigheier som de sakkunniga
framhållit. Del sagda visar att det inte är lätt att finna en utformning av
den föreslagna regeln med tanke pä vanligheten av samboende före äktenskapet
som är pä en och samma gång principiellt och sakligt acceptabel samt
lättillämpad.

Slutresultatet av dessa överväganden blir att
fakulletsnämnden inte ställer sig helt avvisande till ett införande av trappan
men alt ett alternativ till en sådan lösning kan vara att utvidga möjligheterna
att använda en allmän jämkningsregel i stil med GB 13: 12 a och med viss
anknytning till möjligheten av ålergångsdelning. Av intresse i sammanhanget är
den nuvarande utformningen av 69 a § i den danska skifteloven. En lösning
enligt dessa riktlinjer torde för övrigt öka möjligheterna att nå en lösning,
som överensstämmer med lagstiftningsarbetet i Danmark och Norge. Såvitt kan
bedömas föreligger det i dessa länder för närvarande inte någon benägenhet all
lagstifta vare sig om makars samäganderätt till bostad och bohag eller om någon
linjär utbyggnad av giftorätten under en 10-årsperiod. Vad rättslikheten med
Finland angår, så har visserligen idén om trappan väckts i etl finländskt
lagförslag; förslaget har dock, i varie fall inte ännu, lett till lagstiftning.
Det förefaller angeläget alt möjligheterna att uppnå en nordisk rättslikhet
ytterligare undersöks.

På tal om utformningen av en allmän jämkningsregel
lägger fakultets

nämnden till en reflektion i anledning av förslaget till 12 kap. 2 § 2 punkten

i äktenskapsbalken. Det föreslås här att, om den ena maken vid bodelning

en är försatt i konkurs, den andre maken skall kunna begära atl delning helt

underlåtes och atl vardera maken som sin andel behäller sin egendom.

Bakgrunden till delta förslag är tanken (s. 176 f), att makarna kan genomfö

ra bodelningen efter gollfinnande, om blott borgenärernas intressen tillgo

doses, men alt make i konkurs inte kan ingå en sådan överenskommelse

eftersom han har mist sin rätlshandlingsförmåga. Granden för förslaget till

den speciella regeln för konkurs är vidare synpunkten, alt det kan vara

obilligl om en make skall behöva avstå egendom till konkursboet. Fakul

tetsnämnden har förståelse för del angivna syftet, men anser atl en annor

lunda utformning av en sådan regel om konkurs bör övervägas. Att ensi

digt låta den make som inte är i konkurs besluta, atl delning av egendom

inle skall ske, kan länkas strida mot intresset hos den andre maken, som är

försalt i konkurs. Konkursgäldernären blir ju inle genom konkursen fri

frän sina skulder; han kan därför ha intresse av atl bodelning tillför honom

tillgångar så att han kan bh skuldfri. Det kan kanske också tänkas atl den

föreslagna regeln någon gång skulle kunna missbrukas sä atl make, som

vill undvika avstående av egendom till den andre maken, passar på alt

begära äktenskapsskillnad just i samband med alt den andre maken råkat i

konkurs. En metod för att undgå dessa nackdelar skulle kunna vara all i

stället för att låta make. som ej är i konkurs, ensidigt bestämma att

fördelning av egendom inte skall ske, föreskriva att samma resultat kan

uppnås endast under föratsättning all makarna är överens, samtidigt som 128

s. 129 Kontrollera mot PDF

konkursgäldenären får behålla sin rätlshandlingsförmåga i
detta speciella Prop. 1986/87:1 hänseende.

Fakultetsnämnden tillstyrker etl
par andra förslag av de sakkunniga om bodelning vid äktenskapsskillnad,
nämligen dels förslaget att vederlagsreglerna i giftermålsbalken skall
ersättas av en mera begränsad regel om återgång av gåva inom ett år före
äktenskapsskillnad (se 11 kap. 4 § äktenskapsbalken och avd 4.3.4 i bet) och
dels förslaget att bodelning på ena makens begäran skall kunna genomföras när
mål pågår om äktenskapsskillnad, dvs. före domen (se 9 kap. 2 § 2 p i
lagtexten och avd 4.3.5 i bet).

Lunds universitet, samhällsvetenskapliga fakultetsnämnden:

En central frågeställning i
förslagel intar reglerna om bodelning. Dessa har gjorts myckel flexibla, då de
avsetts kunna tillgodose ändamål som i nuvarande giftermålsbalk lillgodosetts
på annat sätt. Många av de föreslagna ändringarna förefaller vara lämpliga.
Den föreslagna regeln i 12:1 om successivt ökad rätt till likadelning, utformad
för atl tillgodose behov av jämkning vid bodelning efter äktenskapsskillnad med
hänsyn till etl äktenskaps kortvarighet, synes dock vara alltför stel även
såsom hjälpmedel för atl kunna tillräckligt tillgodose de intressen som bör
kunna göras gällande vid bodelning. Nämnden anser det lämpligare atl utgå från
hälftendelning såsom huvudregel, liksom för närvarande, och tillåta avvikelser
med hänsyn till olika omständigheter. En viktig sådan är äktenskapets
varaktighet, varvid också samboende före äktenskapet bör räknas med även om
inget barn fötts under denna tid. Nämnden avser härvid t. ex. fall då ena parten
i ett samboendeförhållande har i huvudsak försörit den andre under studietiden,
varefter när studierna fullbordats ett gemensamt barn födes och föräldrama i
samband därmed gifter sig. Inle ens jämkningsregeln i 12:2, som går ut på all
make "får behålla mer av sin egendom", ger tillräckligt skydd i ett
sådant fall vid skilsmässa efter relativt kort tid. Visseriigen är en sådan
jämkningsregel svårare alt tillämpa utan domstols medverkan, men den nackdelen
kan knappast undgås, om skyddssynpunkten skall tillgodoses. Jämkningsregeln kan
göras ganska preciserad i fråga om omständigheter alt beakta men bör ej göras
så mekanisk som den föreslagna. Viss normbildning torde kunna förväntas som kan
användas för uppgörelser utom rätta. Nämnden återkommer nedan till frågan om
jämkning vid bodelning efter makes död.

Frågor såsom i vilken mån
förekomsten av personlig egendom (10:4), pensions- eller försäkringsförmåner
bör påverka bodelningen är komplicerade, och nämnden anser sig inte kunna ta
ställning till huruvida de föreslagna lösningarna är de bästa. Delvis hör
dessa frågor till nästa avsnitt men kommer ej att vidare beröras.

Uppsala domkapitel:

Den föreslagna reformen av reglema
om bodelning efter äktenskapsskill

nad som bibehåller principen om likadelning av egendom, syns väl ägnad 129

9 Riksdagen 1986/87. 1 saml. Nr I. Bilagedel

s. 130 Kontrollera mot PDF

att skydda en svagare part
i ett äktenskap och möjliggör överhuvudtaget en Prop. 1986/87: 1 rättvisare
uppdelning av makarnas tillgångar än vad som med gällande lagstiftning är
fallet.

Jämställdhetskommittén
(A 1976:08):

Bestämmelserna om makarnas egendom får i allmänhet
praktisk betydelse först vid bodelning i anledning av alt äktenskapet
upplöses, antingen genom skilsmässa eller genom ena makens död.

De sakkunniga föreslår att gällande
likadelningsordning vid bodelning skall bevaras som en grandläggande
huvudregel.

För atl minska olägenheterna av denna regel
föreslås vissa undanlag vid t. ex. skilsmässa efter kort tids äktenskap eller
då efterlevande make äger större delen av boet och den avhdnes barn, som ej är
gemensamt, påkallar att utfå sill arv.

Vi har inte något att invända mot att denna
likadelningsordning även i fortsättningen kommer alt gälla som huvudregel. Det
torde ocksä som de sakkunniga framhåller finnas behov av vissa undantag från
denna huvudregel. Vilka undanlag som bör göras anser vi oss inte böra uttala
oss om, i den män de inte har direkt beröring med frågan om jämställdhet mellan
kvinnor och män.

Advokatsamfundet:

I 9 kap. har införts möjlighet för makar atl begära
och få bodelning när mål om äktenskapsskillnad pågår. Med detta avhjälps vad
samfundet ansett som en brist i den nuvarande lagstiftningen, nämligen alt man
inte kunnat fä en bodelningsförrättare förordnad och en bodelning verkställd
under betänketiden, om man inle gått omvägen över boskillnad.

Boskillnadsinsiitutel har lagils bort och därmed
möjligheten att få en bodelning mot den andra makens vilja. Denna möjlighet
utnylQades mycket sällan, och samfundet har ingen invändning mot att den
försvinner. Däremot ställer samfundet sig avvisande till förslagel alt den
bodelade egendomen vid äktenskapets upplösning skall ingå i ny bodelning mellan
makama, för den händelse de inle upprättat äktenskapsförord om alt den skall
vara enskild. Om en bodelning skett i enighet mellan makar finner samfundet del
riktigast atl denna inte generellt rivs upp. Makarna bör däremot genom
äktenskapsförord kunna bestämma atl egendomen skall ingå i ny bodelning.

Familjelagssakkunnigas förslag lill skevbodelning,
som innebär en "10-årstrappa", vill samfundet ansluta sig till. Det
innebär just en sådan klar regel, som efterlysts ovan och som makar kan
tillämpa vid bodelning utan biträde av bodelningsförrättare.

Däremot anser samfundet det olyckligt att man som
utgångspunkt för

trappan, när det gäller äktenskap som föregåtts av samboende, tagit elt

gemensamt barns födelse. Det är ju inte barnels födelse ulan del gemen

samma hemmet som ger upphov till ekonomisk gemenskap. Atl två sam

boende ingår äktenskap visar ju förhållandels stabilitet, och då bör man 130

s. 131 Kontrollera mot PDF

enligt
samfundets mening räkna tiden från,det parterna skaffat sig ett Prop.
1986/87: 1 gemensamt hem oavsett om de också samtidigt fått ett barn.

Föreningen jurister vid Sveriges allmänna advokatbyråer:

Föreningen hävdar alt för
kontrahenterna i de äktenskap som i dag ingås framstår det ofta som mest
närliggande att vid äktenskapels upplösning ej fördela den förmögenhetsmassa
vardera infört i boel. Nämnda synsätt framträder med ännu större styrka i
samboendeförhällanden utanför äktenskapet. Däremot är den uppfattningen
synnerligen vanlig alt den förmögenhetsanhopning som kan ha skett till följd
av samlevnaden bör delas lika.

Bodelning bör sålunda enligt
föreningens mening innefatta den förmögenhet som kunnat skapas av de samboende
under samlevnaden. Vad som tillförts någon genom arv, gåva eller testamente bör
sålunda ej ingå i delning. Lagstiftningen bör enligt föreningens mening spegla
detta synsätt som beträffande såväl äktenskap som övriga samboendeförhällanden
skulle skapa en välmotiverad likformighet. De principer föreningen tidigare
angivit beträffande bostad och lösöre skulle sålunda även slå igenom
beträffande övriga tillgångar i boet. Det bör beträffande den ekonomiska
sammanflätning som sker under samboende vara betydelselöst huruvida denna sker
under äktenskapet eller ej.

Sakkunnigas förslag till
principlösning för bodelning föranleder synnerligen stora tillämpningsproblem
och en likformig behandling av de skilda svårigheter parterna i en
bodelningssituation kommer att ställas inför torde svårligen kunna uppnås med
hänsyn till det stora utrymme som lämnas för skälighetsavgöranden.

Beträffande gåva mellan makar
innebär sakkunnigas förslag en viss förenkhng. Förslaget tillstyrkes.

Den förenkling beträffande formen
för bodelning som slopandet av viltneskravet innefattar är även lämplig.

Föreslagen möjlighet att fä
bodelning genast då talan om äktenskapsskillnad väcks fyller ett länge känt
behov.

Vederlagsreglerna kan bl.a.
användas som tillfredsställande korrektiv i de fall enskild egendom uppkommit
på bekostnad av annan egendom. Anledning saknas atl utmönstra vederlagsreglerna
som är nödvändiga med föreningens synsätt avseende delningsnormen vid
bodelning.

Föreningen anser det ej påkallat
med föreslagna ändrade bodelningsregler avseende andelar med hänsyn lill
föreningens grundsyn att vad som skall underkastas delning är endast den nettoförmögenhet
som skapats av parterna under samlevnad i eller utanför äktenskap. Denna
förmögenhet skall delas lika med de justeringar gällande vederlagsregler kan
påkalla.

Beslår vederiagsreglerna framdeles bör dessa kompletteras
med en regel 131

s. 132 Kontrollera mot PDF

om rätt
till fordran mot den vederlagsskyldige om vederiagsanspråk ej helt Prop.
1986/87: 1 kunnat utgå vid bodelningen. Somliga fall då ena maken ej kunnat vid
bodelningen utfå hela sin andel bör ge rätt till fordran på andra maken.

12 kap. jämkningsregler ger
anledning till en mängd skälighetsavgöranden. Det är otillfredsställande atl
skönsmässiga bedömningar ges så stort spelrum. Bestämmelserna är vidare
svåröverskådliga. Med föreningens förslag till delning av den
förmögenhetsförkovran som uppstått till följd av parternas samlevnad undvikes
såväl trappstegsregeln som den skönsmäs-sighet sakkunnigas förslag innefattar.
Sakkunnigas förslag leder till alt parterna i större utsräckning än hittills
måste anlita sakkunnig hjälp för bodelningen. Del komplicerade regelsystemet
kommer säkerligen alt leda lill ett större antal tvistiga bodelningar med
därmed förenade kostnader.

De ökade krav på
bodelningsförrättare som den föreslagna lagstiftningen innefattar medför att
endast advokat bör ifrågakomma för dessa uppdrag. Det är lämpligt atl
bodelningsförrättaren tillägges de mera vidsträckta befogenheter sakkunniga
föreslår som t. ex. rätten att pröva om viss egendom skall ingå i boel eller
om denna skall vara enskild.

Domareförbundet:

För bodelning med anledning av
äktenskapsskillnad efter kortvariga äktenskap föreslås avsteg frän
likadelningsprincipen enligt en helt ny modell. Vardera maken skall kunna
begära att få behålla sin egendom i skälig utsträckning. Om makarna inte kan
uppnå enighet om andelarnas storlek skall endast sä mycket av deras tillgångar
läggas samman och delas som svarar mot den del av tio år som äktenskapet varat.
När en delning enligt huvudprinciperna — vartill den nyss beskrivna räknas - är
oskälig med hänsyn till makarnas ekonomiska förhållanden och omständigheterna i
övrigt föreslås att jämkning skall ske så att den ena maken skall få behälla
mera av sin egendom än som skulle ha följt av huvudprincipen. I vissa fall
skall delning kunna helt underlåtas. De skäl som åberopats till stöd för en
jämkning enligt den förstnämnda ordningen (s. 169) synes inte helt övertygande.
Förbundet vill likväl inle ställa sig avvisande lill förslaget, eftersom det
genom sina fastare regler kan leda lill färre tvister. Mot vad i övrigt
föreslagits i förevarande hänseende finns ej någon erinran.

Kommunal- och landstingsanställda familjerådgivares
förening:

När det gäller äktenskapets
ekonomiska rättsverkningar utgår man i förslaget till Äktenskapsbalk frän den
nuvarande grundprincipen att vardera maken äger och förfogar över sin egendom
och all vid bodelning vardera makens egendom skall delas lika. Emellertid
föreslär familjesakkunniga olika möjligheter lill jämkning vid bodelning vilket
leder lill elt nytt system av regler som i mänga delar blir svåröverskådligt.

Den jämkning i likadelningsregeln
som föreslås kunna ske enligt 12 kap.

1 § är i många fall rimlig. Dock förefaller den innebära ett alltför detaljerat '32

s. 133 Kontrollera mot PDF

och stelt syslem som ändå inle alllid ger rättvisa i det
enskilda fallet. I vissa Prop. 1986/87: 1 fall skulle en 5-årig skala kunna
vara mer rättvis medan i andra fall 10 år kan vara för kort lid - beroende på
egendomens art och storlek samt förhållanden i övrigt. Vi ifrågasätter om inte
en skönsmässig delning är att föredraga även om risk finns för nägot olikartad
behandling. Lagen bör ge handlingsprinciper och inte alltför mycket
delaljföreskrifter för att rimlig-helsskäl i enskilda fall skall kunna beaktas.
Beträffande makar som har sammanbott före äktenskapet (t. ex. 8-10 år) är del i
vissa fall orimligt att den lineära skalan räknas från äktenskapets ingående
istället för frän tiden för samboförhållandets börian.

Folksam:

Mot de sakkunnigas förslag till
regler rörande makars egendom kan några invändningar inte riktas. Sammantagna
innebär dessa bestämmelser att man slår vakt om den viktiga grunden för
egendpmsordningen - makarnas ekonomiska självständighet - samtidigt som man
genom ett utbyggt regelsystem för bodelningsinslitulet får möjligheter alt
komma till rätta med den stelhet som i vissa situationer kännetecknar den
nuvarande ordningen.

Moderata kvinnoförbundet:

MKF instämmer i att den
grandläggande principen för äktenskap som upplöses skall vara att makamas
tillgång delas lika mellan makama eller om den ene är död, mellan dennes
arvingar och den efterlevande maken.

Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund:

SSKF har inget att invända mot att
grandprincipen om egendomsgemenskap skall fortsätta att gälla mellan makar.
Undantag och möjligheter till jämkningar måste emellertid medges främst med
hänsyn lill förändrade samlevnadsmönster. Sålunda kan även i fortsättningen
viss egendom vara undantagen, t.ex. genom äktenskapsförord. En nyhet i
förslaget är att detta skall gälla även värdet av makes pension också i det
fall då denna grandals på pensionsförsäkring. Att det vidare införs ytterligare
möjligheter till jämkning för mera komplicerade fall finns inget atl erinra
emot.

Centerns ungdomsförbund:

Centerns Ungdomsförbund delar
utredningens uppfattning att principen för egendomsordning mellan makar ska
bevaras, dvs. att vardera maken betraktas som ägare av den egendom som han
eller hon fört med sig eller förvärvat under äktenskapet och alt maken själv
förvaltar denna egendom och svarar för skulder han eller hon åtar sig.

Yrkeskvinnors riksförbund (YKR):

YKR instämmer i all vardera maken
betraktas som ägare av den egen

dom som han/hon fört med sig i eller förvärvat under äktenskapet, förval

tar denna, svarar för de skulder han/hon åtar sig samt likadelning av 133

s. 134 Kontrollera mot PDF

tillgångar
vid upplösning om icke annat avtalats eller jämkning anses Prop. 1986/87: 1
befogad.

En normaldelning bygger pä
hälftendelning. Ett borttagande av reglerna i GB 13 kap. 6-8 §§ innebär all ena
parten kan väsentligt minska tillgångarna i boel med oskäliga konsekvenser för
andra parten vid hälftendelning. YKR anser att en särskild regel bör införas om
täckning för ena makens vanvård eller otillbörligt förfarande med egendom utan
den tidsgräns som angivils i nuvarande förslag.

Reglerna om jämkning vid kort
samlevnad och då hälftendelning är oskälig kommer alt innebära svårigheter att
tillämpa men är inte desto mindre vikliga eftersom vi i dag har mänga korta
äktenskap. 12 kap. 3 § kommer också alt kunna ställa till med åtskilliga
problem. YKR instämmer i intentionerna.

Delegationen för kyrkornas familjerådgivning:

Grandprincipen alt makama skall
dela all egendom lika vid bodelning är en enkel och bra princip. Det är dock
bra atl den regeln kompletteras med bestämmelser om jämkning när detta måste
anses vara rimligt.

Nyheten att boet ej alltid delas
lika om makarna levat tillsammans mindre än 10 år anser delegationen vara etl
bra förslag.

Ytterligare remissynpunkter, se avsnitt 11.1 under 9 - 12
kap.

5 Bodelning mellan sambor (avsnitt 4.4. i betänkandet)

Hovrätten för Övre Norrland; Bodelning mellan sambor

Det förefaller motiverat alt den
ekonomiska uppgörelsen mellan sambor i samband med separation skall kunna ske i
bodelningens form.

Socialstyrelsen: Ingen erinran.

Föreningen jurister vid Sveriges allmänna advokatbyråer:

Upplösningen av gemenskap mellan
samboende utanför äktenskapet bör ske genom bodelning. Rätten till delning bör
vara underkastad preskription efter något till några är.

Centerns ungdomsförbund:

Del är viktigt att skydda den
svagare parten i ett samboförhällande när ett sådant upplöses. Vi delar utredningens
uppfattning alt samma regler ska gälla som för makar att bostad och bohag som
gemensamt förvärvats

ska anses tillhöra dem tillsammans, och ge sammanboende
möjlighet atl få .

sitt hem upplöst genom bodelning.

s. 135 Kontrollera mot PDF

6
Eflerievandeskydd och arv (avsnitt 5 i betänkandet) Prop. 1986/87: I

Justitiekanslern:

De sakkunniga har sedan behandlat
frågorna om eflerievandeskydd och arv. En bärande tanke bakom förslaget i dessa
delar har varit att skapa en ordning som sätter efterlevande make framför
bröstarvinge och låter den senare vänta på sitt arv till dess båda föräldrarna
har avlidit. Mot denna tanke kan inte resas några principiella invändningar. En
sådan ordning torde nog också uppfattas som rättvis och rimlig av människor i
allmänhet. Som de sakkunniga har konstaterat kompliceras emellertid saken av
alt den avlidne kan efterlämna bröstarvinge som inte är makarnas gemensamma
barn, s. k. särkullbarn. Vidare bör beaktas det fallet att den avlidne har
bröstarvingar i tidigare äktenskap och atl det vid dödsfallet bestående
äktenskapet har haft kort varaktighet och är barnlöst.

Familjelagssakkunniga har stannat
för atl föreslå elt system där den efterlevande maken som huvudregel skall ha
rätt att sitta kvar i oskiftat bo. Den avlidnes bröstarvingar skall dock ha en
ovillkorlig rätt att påkalla skifte. 1 sådant fall tar den efterlevande maken
arv med en tredjedel av kvarlåtenskapen. Har skifte ej skett när den efterlevande
maken dör har den först avlidne makens bröstarvingar rätt till hälften av den
sist avlidnes bo som arv efter den först avlidne. För det fall att skifte skall
ske redan efter den först avlidne maken har de sakkunniga föreslagit att
likadelningsprincipen allQämt skall vara grandläggande för bodelningen. Den
efterlevande maken föreslås emellertid få rätt lill jämkning från
hälftendelningen genom att istället behålla sin del av boet. Slutligen har de
sakkunniga föreslagit att den nuvarande inskränkningen i den s.k.
basbeloppsregeln lill förmän för särkullbarn under 16 år slopas. Förslagel
innebär i denna del i viss mån ett närmande till vad som nu gäller i Danmark
och Norge och jag vill inte motsätta mig att de föreslagna ändringarna
genomförs. Jag ifrågasätter dock om inte rätten alt sitta kvar i oskiftat bo i
enlighet med vad som gäller i dansk och norsk rätt bör upphöra vid omgifte.
Härigenom skulle man undvika de komplicerade förhållanden och
otillfredsställande resultat som eljest kan uppstå både med hänsyn till
särkullbarn och gemensamma bröstarvingar. En sådan regel bör även göra bamen
mera benägna att låta den efterlevande föräldern sitta kvar i oskiftat bo. Den
är ocksä naturlig med hänsyn till den först avlidnes intressen som annars måste
tillgodoses genom testamente. Regeln är till gagn för den nordiska
rättslikheten och synes överensstämma med det allmänna rättsmedvetandet.

För det fall att den först avlidne
maken icke lämnar efter sig någon

bröstarvinge har de sakkunniga förordat atl efterlevande make, som har

övertagit boet oskiftat, skall få en vidgad rätt alt bestämma om efterarvel

till den först avlidnes kvarlåtenskap genom testamente såvida inle den

först avlidne redan har gjort det. Som en konsekvens härav har även

föreslagils att hela boet bör tillfalla den sist avlidnes bröstarvingar eller

make i nytt äktenskap med den rätt som i varie särskilt fall tillkommer

dem. 135

s. 136 Kontrollera mot PDF

Denna del av förslaget innebär en väsentlig nyhet i
förhållande till nu Prop. 1986/87: 1 gällande regler. Den först avlidne makens
arvingar kommer att ställas åt sidan om den efterlevande i sin tur efterlämnar
bröstarvingar eller make i nytt äktenskap. Jag är tveksam till om detta kan
anses utgöra en rimlig lösning och jag tror inte heller att en sådan ordning är
särskilt väl förankrad hos allmänheten. Jag är därför närmast böjd att ansluta
mig lill vad som har anförts i reservation 5.

De sakkunnigas majoritet har slutligen föreslagit
att bröstarvinges rätt till laglott skall avskaffas. Jag kan inte inse att de
skäl som har anförts lill stöd för förslaget har sådan tyngd att man bör göra
en sådan väsentlig ändring i vår arvsordning. Förslaget skulle ocksä innebära
att vi Qärmar oss från de regler som i detta hänseende gäller i övriga Norden.
Jag avstyrker bifall till förslaget i denna del och ansluter mig till vad som
har anförts i reservation 7.

Svea
hovrätt:

De olika förslagen i detta avsnitt avhänger av
varandra. Sä l.ex. är det knappast möjligt att ge efterlevande make arvsrätt
till en tredjedel av kvarlåtenskapen jämsides med ett bibehållande av de
nuvarande laglolts-beslämmelserna. Men inte heller majorilelsförslaget taget
för sig kan direkt läggas till grand för lagstiftning. Trots atl FLS: s olika
dellösningar tillsammans innefattar ett väsentligt avsteg från nuvarande
regler, saknas en helhetsbild av hur reglema kommer att verka tillsammans i
olika länkbara situationer. Del framstår också som en brist att FLS underlåtit
atl behandla dessa frågor från arvlåtarens synpunkt. Om man skall få ett
fungerande system måste man därför vid ett slutligt övervägande mera
inträngande diskutera de olika dellösningarnas avhängighet av varandra och
deras konsekvenser för en arvlålares möjlighet att själv bestämma över
kvarlåtenskapens fördelning.

5.1.5.
När bröstarvingar finns

FLS föreslär som huvudregel att efterlevande make
skall äga sitta i

oskiftal bo med fri förfoganderätt över kvarlåtenskapen i sin livstid (3 kap.

1 § ÄB). Bröstarvinge till den först avlidne har då vid den sist avlidnes död

rätt till efterarv. En bröstarvinge skall dock ha rätt att genast fä ut sitt
arv

om han begär det innan bodelningshandlingen har underskrivits. Är bröst

arvinge omyndig är del förmyndaren som avgör om barnet skall begära sitt

arv genast. Förmyndaren skall därvid samräda med överförmyndaren och

får begära skifte endast om denne tillstyrker (14 kap. 4 § FB). Om bröstar

vinge respektive förmyndaren inte senast vid bodelningen begärt skifte,

kan bröstarvingen således ej därefter påkalla sådant; detta kan då endast

åstadkommas på initiativ av den efterlevande maken (som därvid förlorar

sin rätt enligt basbeloppsregeln; se 5.1.7 nedan). Om skifte sker skall den

efterlevande ha rätt till arv motsvarande en tredjedel av kvarlåtenskapen,

inklusive den avlidnes enskilda egendom (3 kap. 1 § ÄB). Till dessa förslag

har anmälts ett flertal reservationer. Enligt nr 6 och nr 9 bör del finnas 136

s. 137 Kontrollera mot PDF

möjlighet för bröstarvingar att senare påkalla skifte, om
den efterlevande Prop. 1986/87: 1 gifter om sig respektive när omyndig
bröstarvinge uppnår myndig ålder -såvitt man förstår i båda fallen med
bibehållen rätt för den efterlevande alt då påkalla basbeloppsregeln. I
reservation nr 3 avvisas tanken att ge make arvsrätt då bröstarvinge finns; i
stället föreslås alt basbeloppsregeln utvidgas frän 4 lill 6 belopp. Enligt
sistnämnda reservation bör rätten alt sitta i oskiftat bo ej omfatta den
avlidnes enskilda egendom; denna skall således genast ärvas av bröstarvingarna,
en rätt som endast kan inskränkas genom testamente. Det kan redan här anmärkas
att samma reservanter i annat sammanhang föreslår ett bibehållande av
bröstarvinges laglott (se 5.2.2. nedan).

Tanken att göra rätten att sitta i
oskiftal bo till huvudregel är tilltalande. Den får naturligtvis främst
betydelse för mindre och medelstora bon och framstår då som en fortsättning av
reglema om bostad och bohag. Frågan huravida rätlen alt sitta i oskiftat bo
skall omfatta även enskild egendom behöver knappast närmare regleras om man,
som hovrätten förordar nedan, bibehåller laglott för bröstarvingar. Det
ankommer då på dem atl avgöra i det enskilda fallet i vilken utsträckning
rätten skall få omfatta även sådan egendom.

Det kan väl också vara riktigt att
som allmän regel föreskriva, att bröstarvingar ej senare kan påkalla skifte.
Utan elt sådant komplement skulle huvudregeln inte få åsyftad effekt. Det kan
dock, som vissa reservanter påpekat, inte godtagas att bröstarvingarna i
framtiden skulle vara helt avskurna från atl påkalla skifte. Det ter sig l.ex.
orimligt alt den för vars räkning förmyndare avstått från skifte inte senare
skuUe kunna ändra detta ståndpunktslagande. Det bör ocksä anses naturligt att
bröstarvingar vid den efterlevandes omgifte ges möjlighet att ompröva sin
ursprangliga inställning. Hovrätten vill därför ansluta sig till de
reservationer som föreslär, alt bröstarvingar i de två angivna situationerna
skall kunna påkalla skifte. Det kan enligt hovrättens mening däralöver finnas
fog för en generalklausul av innebörd, alt bröstarvinge senare kan påkalla
skifte, om sådana förändrade förhållanden inträtt för den efterlevande eUer för
arvingen själv alt de föratsättningar under vilka den senare från börian
avstod frän skifte ej längre är för handen.

Huravida den efterlevande vid
senare skifte av nu angivet slag skall äga påkalla basbeloppsregeln återkommer
hovrätten till nedan.

Även tanken atl trots förekomsten
av bröstarvinge ge efterlevande make

arvsrätt är tilltalande. Utgångspunkten för majoritetsförslaget, att denna

rätt skall avse en tredjedel av egendomen, har varil att bröstarvinges

laglott avskaffas. Om laglotlen bibehålles kan det dock uppenbarligen ej

komma ifråga att ge den efterlevande så stor del som 1/3, eftersom det

skulle innebära att den avlidne hade testationsfrihet endast beträffande 1/6

av sin kvarlåtenskap. En sådan begränsning av testationsfriheten skulle

säkert vara i strid mol flertalets önskan. Den skulle dessutom leda till

praktiska svårigheter, eftersom den skulle omöjliggöra för testalor alt hälla

samman viss egendom - t.ex. rörelse eller jordbruk - att främja ideella 137

s. 138 Kontrollera mot PDF

ändamål eller alt helt
enkelt gynna en sådan bröstarvinge som av särskild Prop. 1986/87: 1 orsak
bör tillgodoses.

Av skäl som utvecklas nedan vill hovrätten förorda
ett bibehållande av bröstarvinges laglott. Med det resonemang som just förts
finns det då ej utrymme att ge efterlevande make 1/3 i arv. Hovrätten föreslår
därför att efterlevande make också får en laglott som tillsammans med
bröstarvinges laglott motsvarar den egendom som nu omfattas av institutet. Hur
egendomen skall fördelas mellan maken och bröstarvingarna återkommer hovrätten
till nedan (se 5.2).

5.1.6 Rätt
för den efterlevande att behålla sin egendom

Denna regel (12 kap. 3 § ÄskB), som rätteligen
borde ha betecknats som den egentliga huvudregeln, framstår som rimlig och bör
godtagas.

5.1.7 Basbeloppsregeln

För närvarande har efterlevande make rätt till fyra
basbelopp av kvarlåtenskapen, dock atl denna bestämmelse inte gäller om den
avlidne efterlämnar särkullbarn under 16 år (13 kap. 12 § 1 och 2 st GB). FLS
föreslår alt basbeloppsregeln bibehålles med den ändringen atl den skall
tillämpas även om det finns minderåriga särkullbarn efter den avlidne.
Basbeloppsregeln är en bodelningsregel och skall enligt FLS därför inte
inverka på makes eventuella arvsrätt. Regeln skall dock bortfalla om skiftet
sker senare på initiativ av maken. Som tidigare påpekats har de reservanter som
avvisar tanken på arvsrätt för efterlevande make föreslagit att denne i stället
skall få rätt till sex basbelopp.

En basbeloppsregel bör bibehållas. Huruvida den bör
avse fyra eller sex basbelopp blir helt beroende av hur man löser övriga frågor
om eflerievandeskydd. Ger man, som hovrätten förordar, maken arvsrätt bör
rimligen regeln begränsas till nuvarande fyra belopp. Hovrätten delar
uppfattningen alt undanlag ej längre bör göras för fall då den avlidne
efterlämnade minderåriga särkullbarn.

Om man som hovrätten förordar ger bröstarvingar
rätt att i vissa fall senare begära skifte bör man, som de reservanter vilka
förordat denna lösning föreslår, ge maken rätt att även vid senare skiftet
åberopa basbeloppsregeln. När senare skifte sker på initiativ av den
efterlevande själv kan det däremot vara riktigt atl låta basbeloppsregeln
bortfalla.

5.1.8 När
bröstarvinge saknas

FLS föreslår att efterlevande som behållit boel
oskiftat genom testamen

te äger förfoga över det som han erhållit med fri förfoganderätt. Om det

inte finns testamente beträffande denna egendom skall den efterlevandes

bröstarvinge och make i nytt äktenskap ha arvsrätt framför efterarv för den

först avlidnes släktingar i andra parentelet (föräldrar, syskon etc). Först

om det inte heller efter den sist avlidne finns arvingar av nämnt slag,

inträder efterarv för den först avlidnes släktingar. Tre ledamöter har reser

verat sig mol förslagel alt den sist avlidnes make och bröstarvingar skall gå 138

före den först avlidnes släktingar i andra parentelet (reservation nr 5).

s. 139 Kontrollera mot PDF

Tanken att efterievande som behållit boet oskiftat
skall ha full lestations- Prop. 1986/87: 1 frihet är svårförenlig med begreppet
fri förfoganderätt. Denna har hittills endast inneburit, att maken kan
konsumera eller ge bort egendomen. Om man därjämte ger testationsfrihet torde
del vara riktigast att anse att vederbörande erhållit egendomen med äganderätt,
ehuru en sådan ordning då givetvis heh utesluter efterarv.

Det rimligaste är enligt hovrättens mening atl
allQämt räkna med alt makar genom inbördes testamenten bestämmer med vilken
rätt den efterlevande skall inneha egendomen. Avsaknad av inbördes testamente
bör liksom nu tolkas så att egendomen, i den mån den efterlevande inte
konsumerat den, skall bli föremål för efterarv.

FLS: s motiv för att låta den efterlevandes
bröstarvingar och make i nytt äktenskap i arvshänseende gå före den först
avlidnes släktingar i andra parentelet synes inte hållbara. Särskilt förefaller
resonemangen om styvbarn som ej ens ingått i den först avlidnes
familjegemenskap bräckliga. Varför del "oftast bör kunna antagas" att
styvbarn stod den avlidne närmare än dennes föräldrar och syskon synes
gåtfullt. Det kan ju vara fråga om styvbarn som slätt under vårdnad av sin
andra biologiska förälder och alltså helt ingått i dennes familj, del kan vara
fråga om vuxet styvbarn eller om styvbarn som vistas i främmande land och som
styvföräldern överhuvudtaget aldrig träffat. Om en styvförälder i dag känner så
starkt för ett styvbarn atl han/hon vill ge delta företräde framför de egna
släktingarna kommer detta regelmässigt lill uttryck i testamente. Det finns
ingen rimlig anledning att i framtiden anse att avsaknad av testamente skulle
innefatta presumtion om en motsvarande favorisering. Tvärtom ter det sig
allQämt naturligt att låta slyvföräldern ta uttrycklig ställning till frågan.
Man kan utgå från att medborgarna finner det enklast alt följa de regler som
redan gäller. Hovrätten delar således i denna fråga reservanternas inställning.

Det kan naturligtvis dock finnas situationer i
vilka den nye maken borde kunna påkalla en gynnsammare behandling än endast
enligt bodelningsreglerna. Om man, som hovrätten föreslär, ger efterlevande
make laglott förvärvas ju denna med full äganderätt och blir därmed inte
föremål för efterarvsregler. En sådan förstärkning av den sist avlidnes
bröstarvingars och nye makes rätt synes fullt tillräcklig.

5.1.9 Efterarv

FLS föreslär vissa förenklingar vid beräkning av
den egendom som skall ingå i efterarvel. En nyhet är därvid alt efterarvingar
till den först avlidne skall ha företräde även till hela "andra
delen" av den sist avlidnes kvarlåtenskap framför allmänna arvsfonden.

De föreslagna förenklingarna bör godtagas. Det
framstår också som rimligt atl, för del fall den sist avlidne inte har egna
arvingar, låta den först avlidnes arvingar få företräde framför arvsfonden.

5.1.10 Basbeloppsregeln
och efterarv

För
närvarande kan efterarv ej göras gällande i sådan egendom som 139

efterlevande
behållit enligt basbeloppsregeln. FLS förslår den ändringen.

s. 140 Kontrollera mot PDF

att efterarv bör gälla
även egendom som den efterlevande övertagit med Prop. 1986/87: 1 stöd av
denna regel.

Hovrätten konstaterar, att FLS: s förslag i denna
del synes svårförenligt med de resonemang som skulle ge den sist avlidnes
bröstarvingar och nye make företräde framför den först avlidnes efterarvingar.
Dock anser hovrätten i enlighet med sitt eget ställningstagande i samma fråga
atl FLS ståndpunkt i denna del är riklig. Förvärv enligl basbeloppsregeln bör
således omfattas av efterarv.

5.1.11
Efterlevandes rätt efter sambo

FLS föreslår att efterlevande efter sambo skall i
bostad och bohag fä samma rätt lill tvä basbelopp som ovan föreslagits för
makar.

Med hänsyn till grundtanken beträffande bostad och
bohag synes denna skyddsregel riktig.

5.2
Laglotten

FLS föreslär alt laglott för bröstarvinge
avskaffas. Mot detta förslag har tre ledamöter reserverat sig (reservationer nr
7 och nr 8) och föreslår elt bibehållande av laglott enligt nu gällande regler.

FLS framhåller att den ökade livslängden medfört
alt bröstarvingar nu mer än förr hinner nå ekonomisk självständighet innan
föräldrarna avlider och därför har mindre behov av arv. Elt avskaffande av
laglotlen skulle ocksä lämna ökat utrymme för en förstärkning av den
efterlevande makens ekonomi. Dessa reflexioner kan väl i sig tala för ett
avskaffande av laglott för bröstarvingar.

Filosofin bakom laglotlen är ju emellertid inle
bara atl bröstarvingar bör tillförsäkras egendom av viss storlek. Eftersom den
andel i kvarlåtenskapen som omfattas av laglotten är lika stor oberoende av
antalet bröstarvingar, blir den egendom som viss bröstarvinge genom laglotten
tillförsäkras helt avhängig av hur många andra bröstarvingar som finns; vid
stora barnkullar kan det enskilda beloppet bli tämligen obetydligt.

Viktigare i lagloltsfilosofin är alt man genom
laglotlen åstadkommer en rimlig rättvisa bröstarvingarna emellan; det skall
inle vara möjligt att helt utesluta bröstarvinge från arv och elt visst minimum
av jämställdhet skall upprätthållas. Detta var uppenbarligen en grundläggande
tanke bakom den reform som fr. o. m. 1970 gav det som förr kallades
ulomäktenskapligt barn (i fortsättningen av hovrätten betecknat uä-bam)
generell arvsrätt efter sin fader. Frågan om laglott får därför sin största
betydelse just ifråga om uä-barn.

FLS anför om dessa: "Med arvsrättsreformen var
avsikten alt göra alla

barn likaberättigade i förhållande till sina föräldrar. Avskaffar man laglot

len - för alla barn - innebär inte del att man träder denna princip för när.

Visserligen kan som en följd av testationsfriheten ett barn i praktiken bli

lika illa ställt som före arvsrättsreformen, men det är en risk som i fortsätt

ningen skulle gälla alla barn. Del kan vidare göras gällande att syftet med

reformen väsentligen var jämställdheten som sådan, inte att tillförsäkra 140

varie
tidigare arvlöst barn en del av kvarlåtenskapen."

s. 141 Kontrollera mot PDF

Dessa
FLS:s resonemang är verklighetsfrämmande och kan få oaccep- Prop. 1986/87:1
tablå konsekvenser.

Del har alltid funnits olika "slag" av
uä-barn. Trolovningsbarn hade i arvsrätlshänseende samma ställning som iä-barn.
I fall då trolovning inte kom ifråga eller inte var möjlig - t. ex. därför att
fadern var gift - kunde fadern genom arvsrältsförklaring tillförsäkra sitt
uä-barn samma ställning. Men det var ju uppenbarligen inte för dessa barns
skull som arvsrättsreformen kom lill. Naturligtvis hade reformen karaktär av
en principdeklaration som gällde uä-barn i gemen, men dess praktiska innebörd
var lika givet att framtvinga ett skydd för de uä-barn, för vilka fäderna ej
frivilligt tog ansvar.

Uä-barnet har visserligen i dag generellt sett en
bättre social situation än tidigare. Barn till sambor uppfattar sig säkert på
samma sätt som iä-barn; de är ju i själva verket både rättsligt och
känslomässigt att jämställas med Irolovningsbarnen. Eftersom den gamla
skamstämpeln, lill följd av både lagstiftning och en allmänt förändrad syn på
människovärdet, i stort sett utplånats har säkerligen även de uä-barn som inte
tillkommit i ett bestående parförhållande en bättre ställning än förr.

Men uä-barn är dock allQämt mycket ofta frakten av
helt tillfälliga förbindelser. Det vore därför orealistiskt att inte beakta,
atl dessa bara har en utsatt situation och är i behov av samhällets stöd. Efter
arvsrättsreformen har uä-barnet genom laglotlen uppnått ett minimum av
jämställdhet med faderns iä-barn. Erfarenheten torde emellertid visa att fäder
till uä-barn av angivna mera utsatta typ ytterst sällan genom testamente i
övrigt jämställer dem med iä-barnen. Någon undersökning av saken torde ej
finnas. Men innan motsatsen bevisals får man utgå från att fäder i den mån de
upprättar testamenten till förmån för sina barn skyddar iä-baraen framför
uä-bamen.

Om vad nu sagts är riktigt skulle elt avskaffande
av laglotlen kunna försätta åtskilliga uä-bam tillbaka till den situation i
vilken de befann sig före 1970. Hovrätten menar att en sådan utveckling väl kan
föratses. Om en gift man får ett uä-bam ligger det nära till hands atl anta att
hans hustra begär alt han genom testamente tillgodoser deras gemensamma bam. Är
uä-bamet därtill frukten av en helt tillfällig förbindelse, är det ett rimligt
antagande att fadem av egen drift vidtar en sådan åtgärd. Del senare kan desto
mer antagas som "ansvaret" för kontraception alltmer överflyttats
till kvinnan och mänga uä-fåder därför känner sig "pälurade" bam. I
den avgivna reservationen nr 7 ges ytterligare exempel på olyckliga följder vid
ett avskaffande av laglott.

Del är alltså enligt hovrättens mening elt orikligt
påstående av FLS, all

den genom arvsrätlsreformen uppnådda jämställdheten mellan iä-bam och

uä-bam skulle bestå om man berövade bägge kategoriema rätten till lag

lott. Det framstår tvärtom som helt oacceptabelt om man — sedan man

efter en politisk diskussion som pågått sedan 1917 äntligen 1970 gett

uä-bamen en förbättrad arvsrättslig status - nu skulle riskera atl bringa

dem tillbaka till den situation i vilken de befann sig före reformen. 141

s. 142 Kontrollera mot PDF

142

Såvitt hovrätten kan se finns det inte någon annan metod
att vidmakthål- Prop. 1986/87: 1 la jämställdheten än genom en regel om
laglott för bröstarvinge. Därav följer dock inte att laglotlen måste ha exakt
samma konstruktion eller storiek som hittills.

Det bör ocksä noteras atl elt
avskaffande av laglotten menligt kan påverka relationerna i en familj, både
mellan föräldrar och barn och mellan syskon eller föräldrar inbördes. Man bör
undvika att åstadkomma en familjesituation i vilken löfte om arv eller hot om
arvlöshet kan förgifta atmosfären. 1 varje fall bör dessa möjligheter hällas
inom de gränser som lagloltsbeslämmelse ger.

Det har redan ovan påvisats att en
laglott för bröstarvinge av nuvarande storleksordning inte kan förenas med en
arvsrätt för efterlevande make; utrymmet för testalionsfrihel skulle dä bli för
litet. Samtidigt har hovrätten redan tagit ställning till förmån för
efterlevande makes rätt till arv. Det gäller alltså att finna en avvägning
mellan makes arvsrätt, laglott för bröstarvinge och rimlig testalionsfrihet.

Hovrätten utgår vid denna avvägning
från all testationsfriheten liksom hittills bör avse halva kvarlåtenskapen. 1
mindre dödsbon kommer området ändå att begränsas genom de olika skyddsreglerna
för efterlevande make. 1 andra fall måste, sedan efterlevande make och/eller
bröstarvingar tillgodosells, testator ha rimlig möjlighet att tillgodose
antingen enskilda anförvanter, andra personer eller ideella ändamål.

Det utrymme som skall bli föremål
för bröstarvinges och/ eller efterlevande makes absoluta anspråk bör alltså
begränsas till halva kvarlåtenskapen. Detta innebär uppenbarligen alt den
efterievande makens anspråk kommer atl tränga tillbaka bröstarvingarnas
nuvarande lagloltsrält. Med den allmänna inställningen till bröstarvingars nu
minskade behov av arv, som FLS redovisar och hovrätten enligt ovan i viss
utsträckning kan biträda, är en sådan minskning av bröstarvinges laglott
rimlig.

Hovrättens förslag är all man
konstraerar både bröstarvinges och makes absoluta anspråk på arv som en laglott
för dem inom den ram som enligt nuvarande arvsregler gäller för laglott. Man
kan därvid tänka sig tre olika konstruktioner:

1. Bröstarvinge och make
jämställes och får dela lika på hela lagloltsbelop-

pet. Detta innebär, om bara en bröstarvinge finns, alt vardera får 25 %

av kvarlåtenskapen. Ju fler bröstarvingar som finns desto mindre blir

lagloltsdelen inte bara för bröstarvingarna — som nu — utan även för

maken.

2. Bröstarvingar och make
har visserligen gemensam laglott motsvarande

50 % av kvarlåtenskapen men skall inbördes dela denna egendom så atl

maken tar hälften och bröstarvingama andra hälften. Detta innebär atl

maken då bröstarvinge finns alllid får 25 % oberoende av antalet bröst

arvingar samt att maken, för det fall att bröstarvinge ej finns, får hela

laglotten, dvs. angivna 50 %. Finns ej efterievande make delar bröstar

vingarna pä hela laglotten.

s. 143 Kontrollera mot PDF

3. Laglotten bestäms för make och
bröstarvingar var för sig till 25 %. Detta Prop. 1986/87: 1 innebär i fall
då efterievande make ej finns att bröstarvingarnas laglott endast blir hälften
mot den nuvarande. På motsvarande sätt innebär det att efterlevande make i alla
fall då bröstarvinge ej finns endast får 25 % som laglott.

Vid övervägande av dessa tre
modeller kan man göra följande reflexioner.

FLS: s - av hovrätten biträdda -
förslag att efterlevande make skall få rätt till arv är avsett som en
skyddsregel. Om dennas gräns sätts - som enligt FLS - till 33 1/3 % eller 25 %
är en avvägningsfråga. Alternativet I ovan kommer emellertid knappast att
fungera som skydd för den efterlevande om det finns mer än en bröstarvinge.
Skulle det röra sig om en mycket stor barnkull skulle den efterievandes laglott
kunna bli näst intill försumbar. Fördelen med altemativ 1 är således endast alt
man i huvudsak bibehåller bröstarvingarna vid nuvarande laglottsstorlek. I
praktiken kan modellen emellertid komma att visa sig inte fungera som
skyddsregel för den efterlevande.

Enligt alternativ 2. tillgodoses
den efterlevande makens skyddsbehov, låt vara i regel pä en nägot lägre nivå än
enligt FLS: s förslag. För ensam bröstarvinge som konkurrerar med efterlevande
make ger detta alternativ exakt samma resultat som alternativ 1. Om däremot
bröstarvingarnas antal ökar minskar de enskildas andel väsentligt i förhållande
till alternativ 1. Mot de invändningar som däremot kan resas bör framhållas att
viss bröstarvinge i regel inte förrän vid själva dödsfallet kan "räkna
med" laglott av viss storlek. Det finns inte heller anledning alt utan
vidare anse den nuvarande laglotlsnivån för bröstarvinge sakrosani; tvärtom har
det påpekats att de resonemang av ekonomisk natur som kan åberopas för laglottens
avskaffande i varie fall kan leda lill att laglotlsnivån sänks.

Skulle vid ett dödsfall endast
endera kategorin bröstarvinge/efterlevande make finnas, innebär alternativ 2
att den arvsberättigade får hela laglotten, dvs. 50 %. Eftersom den
arvsberättigade i detta läge endast "konkurrerar" med den avlidnes
testationsfrihet synes denna effekt av alternativet rimlig. För efterlevande
make skulle detta i själva verket betyda en förstärkt ställning i förhällande
till FLS: s förslag om arvsrätt till en tredjedel. Denna förstärkning i
förhållande till testationsfriheten synes berättigad. Eftersom laglotten
tillfaller den efterlevande maken med äganderätt skulle denna ordning kunna
ligga till grund även för atl lösa de problem, varom oenighet rått inom
utredningen om företrädesrätt till arv för den sist avlidnes bröstarvingar och
nya maken framför efterarv ät den först avlidnes släktingar i andra parentelet.

Vad slutiigen angår ahernativel 3
har detta den fördelen alt efterlevande

make och bröstarvingar inte behöver se varandra som "konkurrenter";

vardera kategorins laglott är i lagen fastställd för sig. Samtidigt har allema-

tivet den konsekvensen att laglotlen alltid blir 25 %, dvs. när endast endera

kategorin finns ökar testationsfriheten med 50 %. Del kan väl ifrågasättas 143

s. 144 Kontrollera mot PDF

om detta generellt är en
önskad effekt av en laglottsreform. När det gäller Prop. 1986/87: 1 situationen
vid efterarv kan kanske å andra sidan 25 % arv lill den efterlevande som kan
gå vidare till ny make etc. le sig rimligare än de 50 % som i vissa fall kunde
komma ifråga enligt alternativ 2.

Vid övervägande av de tre alternativen vill
hovrätten ge förord åt alternativ 2. Del tillfredsställer skyddssynpunkten för
efterievande make då bröstarvinge finns. De relativt fåtaliga fallen av
konkurrens vid efterarvssi-luationen är, om inte försumbara så i varie fall
inte tillräckliga för alt motivera sänkning av den efterlevandes andel. Då
endast bröstarvingar finns kommer den nuvarande laglotlsnivån att bibehållas,
vilket bl. a. är till fördel för de uä-barn, som arvsrätlsreformen särskilt
avsåg att skydda. Genom atl den efterlevande får laglotten med äganderätt kan
man avstå från diskussion om företräde till arv för dennes bröstarvingar och
nya make — de får ju denna egendom utan konkurrens med efterarvingarna, medan
de senare får sin givna anpart. Efterarvel blir visserligen mindre än nu men å
andra sidan kommer del, lill skillnad frän fallet enligt FLS: s förslag, att
finnas kvar.

Den enda situation, i vilken hovrättens alternativ
ger väsentligt annorlunda resultat än nuvarande regler eller FLS: s förslag,
är då del efter såväl den först avlidne som den sist avlidne endast finns
släktingar i andra parentelet. Enligt nuvarande regler (och förslaget) delas då
den sistes kvariålenskap lika och hälften blir efterarv ål den först avlidnes
släktingar, medan återstoden ärvs av den sist avlidnes. Hovrättens förslag
innebär alt den sist avlidne erhållit viss laglott med äganderätt, vilken då
går vidare som arv till hans/hennes släktingar. Efterarvel blir således i delta
fall mindre. Situationen förutsätter emellertid all bröstarvingar saknas,
vilket rimligen brukar föranleda makarna att tesiamentariskt förordna om hur de
vill atl egendomen i framliden skall fördelas. Någon oförutsebar "orättvisa"
kan därför knappast uppkomma.

Hovrätten
för Övre Norrland:

Beträffande förslagen lill ändringar i ärvdabalken
och andra lagar har hovrätten funnit att den måste avstyrka de sakkunnigas
förslag på en viktig punkt, nämligen slopandet av reglerna i 7 kap. ärvdabalken
om laglott. Här ansluter sig hovrätten i stället till vad som sägs i
reservation nr 7. Inle heller beträffande 3 kap. 4 § nämnda balk har hovrätten
ansett sig kunna biträda förslagen om arvsordning och testationsfrihet när
arvsberälligad bröstarvinge saknas. På de flesta övriga punkter är hovrätten
dock ense med de sakkunniga och tillstyrker deras förslag enligt vad som
framgår av det följande.

5.1.5
När bröstarvinge finns

Hovrätten tillstyrker att efterievande make skall
ha rätt att behålla boet

oskiftal saml atl, om skifte begärs av bröstarvinge, den efterlevande er-

häller en tredjedel av kvarlåtenskapen i arv. Såsom de sakkunniga själva

uttalar utgör förslaget inte något stort avsteg från gällande rätt. Några 144

betänkligheter
att införa de föreslagna reglerna bör därför inte finnas.

s. 145 Kontrollera mot PDF

5.1.8 När
bröstarvingar saknas Prop. 1986/87: 1

Här intar de sakkunnigas majoritet den ståndpunkten att efter den efter

levande makens död den först avlidne makens kvarlåtenskap ärvs av den

sist
avlidne makens nye make eller bröstarvingar - före den först avlidne makens
släktingar i andra parentelen. Vidare har den efterlevande maken rätt att genom
testamente utesluta den först avlidne makens släktingar i andra parentelen. -
Förslaget innebär sålunda en försämring i arvshänseende för bl. a. den först
avlidne makens föräldrar. I stället gynnas en ny make. — Förslaget torde
innebära att avvecklingen av den sist avlidne makens dödsbo underlättas samt
att - i förekommande fall - en ny makes ställning förbättras i förhållande till
vad som gäller idag. I och för sig ligger det ju i utredningens direktiv alt
förbättra efterievande makes (även nytillkommen sådan) situation, men frågan
är om dessa hänsyn är tillräckligt starka för att frångå den gällande ordningen
om rätt till efterarv för bl. a. den först avlidne makens föräldrar. Mycket
talar för att den först avlidne makens föräldrar i arvshänseende borde gå före
den efterlevande makens nye make. Hovrätten kan inte heller ansluta sig till
utredningsmajoriletens förslag om att ge den efterlevande rätt, om den först
avlidne inte förordnat annat, att själv i testamente bestämma om hela boel.
Hovrätten avstyrker därför den nu föreslagna arvsordningen och
lestationsfriheten.

5.1.9 Efterarv och 5.1.10 Basbeloppsregeln och
efterarv

Hovrätten har ingen erinran mot vad som föreslås i dessa avsnitt.

5.1.11
Efterlevandes rätt efter samboende

Hovrätten är överens med utredningen om atl
efterlevande sambo inte skall ha arvsrätt. Mot basbeloppsregeln till förmån för
efterlevande sambo finns ingen erinran.

5.2
Laglotten

I syfte att ge makar möjlighet att testamentera all
sin egendom till

varandra föreslär utredningens majoritet att reglerna om laglott skall slo

pas. Delta innebär alt man vill införa oinskränkt testationsfrihet. Denna

testationsfrihet kan naturligtvis även ta sig sådana uttryck som atl teslator

gör såväl make som barn arvlösa, en konsekvens som man måste vara

beredd att acceptera, om man ställer sig bakom majoritetens förslag. -

Utredningens båda läger har grandligt belyst de skäl som kan anföras för

och emot ett avskaffande av reglerna om laglotlen. Särskih av hänsyn till

lestators s. k. särkullbarn förefaller del ytterst tveksamt om institutet skall

las bort. Ända fram lill modern tid har särkullbarnen varit missgynnade i

arvshänseende gentemot sina fåder, och det är först under de senaste

decennierna som arvsreglerna kommit atl omfatta även dessa barn. Etl

slopande av laglottsreglema kommer förmodligen för dessa barns del atl

innebära en återgång till den tidigare ordningen, då de förblev arvlösa. Vad

nu anförts anser hovrätten vara skäl nog att motsätta sig atl reglerna om

laglotlen tas bort. De bör i princip behållas. Emellertid är hovrätten beredd 145

10 Riksdagen 1986/87. 1 saml. Nr 1. Bilagedel

s. 146 Kontrollera mot PDF

att göra en eftergift av icke ringa praktisk betydelse. I
likhet med reservan- Prop. 1986/87: 1 terna i reservation nr 7 anser nämligen
hovrätten, alt lagloltsreglerna inle skall behöva inverka på utfallande
försäkringsbelopp enligt 104 § försäkringsavlalslagen. En sådan ståndpunkt kan
visserligen ses som en kompromiss, vilken måhända i praktiken urholkar
laglottsskyddet ganska betänkligt, men den innebär att utredningens förslag om
förbättrad ställning för efterlevande make kan behållas i stort sett enligt
förslaget — bortsett således frän den fullständiga testationsfriheten till
förmån för efterlevande make.

Stockholms tingsrätt:

Av 3 kap. 1 § förslagel lill
ändring i ärvabalken framgår alt bröstarvinge ej skall kunna framställa begäran
om atl få ul sitt arv sedan bodelningshandling har underskrivits. Skifte
därefter under den efterlevandes livstid kan enligl förslaget ske bara på
begäran av den efterlevande själv. Denna regel har visserligen kommit lill med
hänsyn till den efterlevandes berättigade trygghelskrav, men del kan sättas i
fråga om inte bröstarvinge även efter bodelningshandlingens underskrivande i
speciella fall bör kunna åstadkomma atl skifte sker, till exempel för att
förhindra ett uppenbart förslösande av egendomen eller i de fall dä en
efterlevande make gifter om sig.

För närvarande gäller inte den s.k.
basbeloppsregeln om den avlidne efterlämnar bam under 16 år som inte också är
den efterlevandes. Vad de sakkunniga uttalat härom, sid. 199, till skäl för atl
detta undanlag tas bort godtar tingsrätten och tillstyrker sålunda förslaget i
den delen.

I förslagel till ändringar i
ärvdabalken har de sakkunniga vidare under 3 kap. 4 § föreslagit att - om den
efterlevande maken har behållit boet oskiftal vid den först avlidnes död och
del inle finns bröstarvinge efter den först avlidne — vad den efterlevande har
bestämt i testamente om egendomen i sitt bo skall gälla, att den avlidnes
bröstarvinge och make i nytt äktenskap, om det inte finns testamente, skall ha
arvsrätt till hela boet och atl därefter, om intet av dessa fall föreligger,
efterarv till halva boel skall tillkomma den först avlidne makens släktingar i
andra parentelen. Enligt tingsrättens mening finns inte tillräckliga skäl för
de sakkunnigas förslag i detta avseende. Tingsrätten anser därför att förevarande
lagregel bör utformas så som reservanterna gjort i reservation 5, sid. 485,
och vi stöder oss därvid på de av reservanterna angivna skälen. Rent av
stötande följder skulle, om de sakkunnigas förslag genomförs, kunna uppstå.

Det synes vidare rikligt alt införa
en regel som den föreslagna i 12 kap. 4 § andra stycket äktenskapsbalken att -
i likhet med den föreslagna regeln för efterlevande make - en efterlevande
ogift samboende skall få minst så mycket av bostad eller bohag när
sammanlevnaden upplöses genom den enes död att det motsvarar två gånger det vid
tiden för dödsfallet gällande basbeloppet.

Tingsrätten delar de sakkunnigas
mening, sid. 211, atl de krav som

bröstarvingar har på arv till följd av samhällsutvecklingen väsentligen har 146

s. 147 Kontrollera mot PDF

försvagats.
Tingsrätten ansluter sig dock till de av reservanterna i reserva- Prop.
1986/87: 1

tion 7,
sid. 486, angivna skälen för att behålla laglollsregler. Tingsrätten

avstyrker
därför de sakkunnigas förslag om att laglotten skall slopas. I

enlighet
med reservanternas inställning har tingsrätten emellertid härvid

ingen erinran mot att laglottsskyddet vid
förmånstagarförordnanden slopas

genom att
104 § andra stycket försäkringsavtalslagen upphör att gälla och

att
laglotten begränsas till andel i kvarlåtenskapen.

Särskilt yttrande av chefsrådmannen Bjdkengren, Malmö
tingsrätt:

Jag finner det visserligen
angelägel alt skyddet för den efterlevande förstärks både vid äktenskap och
samboende. Fördelningen mellan efterlevande partner och bröstarvingar skapar
emellertid stora problem.

Man har under senare tid på olika
sätt stärkt arvsrätten. Sålunda har man låtit barn ulom äktenskp fä ärva sin
fader och låtit adoptivbarn få ärva adoptantema. Härmed har ocksä följt att
dessa kategorier barn blivit berättigade till laglott.

Nu vill familjelagssakkunniga
plötsligt ta ett stort steg i motsatt riktning genom att beröva inte bara de
nämnda barnkategorierna utan alla bröstarvingar laglottsrätten. Detta avsteg
från senare tiders lagstiftningsinriklning utgör delvis också elt avsteg från
gamla, väl kända arvsregler.

Jag är tveksam huruvida det finns
tillräckliga skäl för denna helomvänd-ning. I synnerhet finner jag det vådligt
att många gamla människor - vilka i vårt moderna samhälle ofta är utsatta för
mycket starkt tryck från olika slag av vårdare och själasöriare - mer eller
mindre effektivt kan förmås att skriva testamenten eller företaga andra
rättshandlingar, som icke är välbetänkta. Riskerna ökar även därigenom atl
brakel att omyndighetsförklara gamla nu till stor del upphört. Jfr Ryding i
SvJT 1980 sid. 638. Laglottsre-geln har hittills utgjort en viss spärr mot
olyckliga förordnanden och har ocksä bidragit till att bibehålla intresset
generationerna emellan. Jag vill därför icke för närvarande tillstyrka att
lagloltsregeln upphävs.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län:

Huvudregeln att den efterlevande —
trots atl bröstarvingar finns efter den först avlidne — skall sitta kvar i
oskiftat bo har tillkommit mot bakgrund av att nuvarande inskränkning i rätten
att göra testamente av utredningen anses vara föråldrad. Nuvarande rätt för
bröstarvingar all utkräva sin laglott försvinner därmed.

Departementschefen anför i
direktiven (s. 90) alt "normalt sett har efterlevande make ställ den döde
minst lika nära som den dödes bröstarvingar". Länsstyrelsen kan ej dela
departementschefens uppfattning och ej heller att lagloltsbegreppet skulle vara
föråldrat utan anser i likhet med reservanterna att nuvarande rätt lill laglott
omfattande hälften av arvslotten bör bibehållas.

De sakkunniga framför (s. 109) att
"många människor har en motvilja

mot att skriva testamente och skjiiter upp tanken därpå tills del är för sent.

Vad de egentligen hade önskat förverkligas då inle. Starka skäl talar därför 147

s. 148 Kontrollera mot PDF

för att genom lagändring
stärka den efterlevandes ställning". Detta måste Prop. 1986/87: 1
enligt länsstyrelsen innebära att föräldrarna i stället måste skriva testamente
till förmån för sina barn. Vad är då granden för all inte detta önskemål också
blir åsidosatt innan det är för sent?

Av statistik som redovisas i utredningen framgår
all det lill övervägande del är mannen som dör först av makarna. Det är alltså
kvinnans ställning som stärks genom förslaget. Länsstyrelsen är tveksam om
stärkandet av kvinnans ställning i dessa avseenden pä 1980-talet är så tungt
vägande alt barnens tidigare rätt till laglott bör inskränkas. Utredningen
visar dessutom att flertalet kvinnor idag är självförsörjande; åtminstone har
deras ekonomiska ställning blivit helt annorlunda än tidigare.

För att inle den efterlevande makens ställning
skall försvagas ytteriigare vid ett bibehållande av laglotten, ansluter sig
länsstyrelsen till reservanternas förslag om en utökning av antalet basbelopp
som skydd för den efterlevande till ett värde motsvarande sex basbelopp mot
nuvarande fyra. Vidare bör enskild egendom enligt länsstyrelsen genast ärvas av
bröstarvingarna. Syftet med enskild egendom kan annars delvis åsidosättas. Exempelvis
kan den först avlidne genom arv ha fått enskild egendom just för att denna
skall gå vidare i den släkten och alltså lill barnbarn.

Länsstyrelsen kan ej heller finna alt den
konslraktion för arvsrätt för den efterlevande maken som majoriteten föreslår
är atl föredraga framför nu gällande regler. De olika alternativen (s. 85)
synes dessutom vara krångliga och svåra alt praktiskt tillämpa.

Länsstyrelsen kan därtill inle finna det rimligt
att den efterlevande vid omgifte får behålla hela boet, sä alt om han/hon själv
dör den nye maken får sitta kvar i ett bo som till hälften (i verkligheten kan
del vara ännu större del) kommer från en helt annan släkt (s. 200). I
betänkandet talas alltid om förmögenhet i form av pengar. Länsstyrelsen anser
att del många gånger i stället kan vara fråga om affektionsvärden såsom
släklklenoder eller minnen från ett tidigare hem, vilka på detta sätt
försvinner "åt sidan". Den nye "ägaren" kan ju skänka bort
eller förbruka egendomen under sin livstid. Detta förhållande kan bli ganska
vanligt när man ser till skilsmässofrekvensen och antalet nya äktenskap i dag.

Länsstyrelsen anser inle atl den efterlevandes
omgifte är tillräckliga skäl för att ändra arvsordningen och ansluter sig helt
till reservanternas skrivning (s. 485) beträffande reservation 5.

Förslaget innebär alt om inte bröstarvinge vid
bouppteckningen efter den först avlidne maken begär att få ut sitt arv, får
han/hon inte något förrän den efterlevande är död. Detta ställer enligt länsstyrelsen
orimligt stora krav på gode mannen/överförmyndaren om arvingen är omyndig.
Enligt de sakkunniga skall huvudregeln vara oskiftat bo. Om gode mannen
reservalionslöst går på den linjen har barnen ingen möjlighet atl få ut sitt
arv, förrän den andra föräldern dör. Vid omgifte bör därför barnen, liksom när
de blir myndiga, fä la ställning till om arvet skall ulgå.

Länsstyrelsen ställer sig avvisande till den fulla
testationsfrihet, som

majoriteten av de sakkunniga föreslär, i stället för bibehållandet av laglol- 148

s. 149 Kontrollera mot PDF

ten för bröstarvingarna. Länsstyrelsen önskar i stället
medverka lill att Prop. 1986/87: 1 familjebanden stärks och att inle vissa barn
missgynnas. Lagförslaget kan medföra splittring i syskonskaran och vad
reservanterna anför beträffande adoptivbarn bör noteras. Den tidigare
arvsrättsreformens länkar bör därför enligt länsstyrelsen beslå. Del är redan
nu möjligt att ge vissa barn mer genom att laglotten endast är halva
arvslotten. En viss testationsfrihet finns därmed om man vill gynna barn i
senare äktenskap framför sädana som man kanske tappat kontakten med efter en
skilsmässa.

Det åligger länsstyrelsen att
verkställa utredning i ärenden avseende ansökan om allmänna arvsfondens avstående
av rätt till arv. I de delar familjelagssakkunnigas förslag berör allmänna
arvsfonden vill länsstyrelsen framföra följande synpunkter.

Arvsfondens medel skall delas ut
som understöd till barn-och ungdomsverksamhet samt till omsorg om
handikappade. Då samhällsinsatserna under senare är kraftigt ökat när det
gäller dessa områden, anser länsstyrelsen del rimligt atl en viss minskning av
fonden tillfallande medel accepteras. Länsstyrelsen tillstyrker med anledning
härav förslagel att arvsfondens nuvarande rätt till arv bortfaller enligt
förslaget till ärvdabalken 3 kap. 11 §, dvs. alt om vid den efterlevande makens
död någon arvsberättigad finns bara på den ena sidan, denne ärver hela boet (s.
442 och 448).

Socialstyrelsen:

I direktiven anges alt de sakkunniga
bör överväga om man inte kan ändra den nuvarande ordningen enhgt vilken
bröstarvingar ärver före en efterlevande make. Utredningen anser att arv numera
generellt spelar en liten roll för bröstarvingars försörining. Om en förälder
avlider när barnen är små, kan barnpension i viss män trygga deras
grundförsörining. Däremot kan del för den efterlevande maken betyda mycket all
få sitta kvar i orabbat bo, att få leva kvar under sina nuvarande
levnadsvillkor.

Socialstyrelsen kan stödja detta
resonemang när makaraa har endast gemensamma bam. Utredningen redovisar den
erfarenheten att bam och barnbarn mänga gånger avstår frän skifte efter den
först avhdne föräldern. Men många barn bor i dag ihop med endast en av sina
föräldrar, dels beroende på det stora antalet skilsmässor och dels pä grand av
alt många föräldrar inle är gifta och sammanboende. För bara som bor ihop med
sina båda föräldrar är det kanske mänga gånger lättare att uppskjuta elt skifte
dä bamet har tillgång till "hela" hemmet. För särkullbarn kan ett arv
betyda mer dä det kan innebära ett tillskott lill deras försörining.

Utredningen föreslår att om
arvlåtaren var gift, den efterlevande maken

äger att sitta i oskiftal bo med fri förfoganderätt över kvarlåtenskapen i sin

livstid och med rätt till efterarv för bröstarvingar efter den först avlidne.

En bröstarvinge skall dock ha rätt att genast få ut sitt arv om denne begär

detta senast vid bodelningen och innan bodelningshandlingen underskrivs.

Om ett skifte då äger ram, skall den efterlevande ha rätt till en tredjedel av

kvarlåtenskapen. Detta förslag jämställer makamas gemensamma barn

och eventuella särkullbam. Socialstyrelsen föratsätter härvid atl om en 149

s. 150 Kontrollera mot PDF

bröstarvinge
vill ha ut sitt arv, han/hon skall ha rätt lill detta även om Prop. 1986/87: 1
annan arvinge motsätter sig arvskifte. Detta kan motiveras med att gemensamma
barn i större utsträckning kanske är benägna att uppskjuta ett arvskifte, medan
det för särkullbarn kan vara angeläget atl omedelbart utfå sitt arv efter den
avlidne. Makarnas gemensamma barn skall då inte kunna motsätta sig ett
arvskifte. Styrelsen kan i övrigt - beträffande ovannämnda förslag - instämma
i de synpunkter som utredningen anför för alt stärka efterlevande makes ställning.

En i sammanhanget för barn väsentlig fråga gäller
laglottsinstitutet. Detta har två syften, dels att ål bröstarvingarna säkra en
del av den avlidnes kvarlåtenskap, dels att skapa rättvisa mellan
bröstarvingarna inbördes.

Utredningen föreslår att laglotten skall avskaffas.
Socialstyrelsen kan inle instämma i det resonemang utredningen för i denna
fråga. Styrelsen ser inte laglotten främst som en begränsning i lestators
testationsfrihet utan som en rätt för alla bröstarvingar att få del av den
avhdnes kvarlåtenskap. Styrelsen anser att alla barn till den avlidne skall ha
samma rätt. Avskaffas laglotten, innebär detta atl en person kan gynna vissa
barn framför andra. Barn till föräldrar som inle är gifta med varandra kan i
högre grad än andra barn komma att missgynnas av detta.

En förälder har i princip samma
underhållsskyldighet gentemot alla sina barn, oberoende av om han eller hon
lever tillsammans med barnet. Även ett barn som inle lever ihop med den
underhällsskyldige har rätt att få del av dennes ekonomiska standard.
Socialstyrelsen anser del inle vara rimligt atl denna rätt skall kunna avkhppas
i och med förälderns dödsfall.

De övriga nordiska länderna har liksom Sverige elt
lagloltsinstilul. Detta är dock utformat på olika sätt. Att avskaffa laglotlen
skulle innebära att Sverige ensamt skulle sakna detta institut. När det gäller
skyddet för efterlevande make vill utredningen närma sig den västnordiska
ordningen. Alt beträffande laglottsinstitutet avvika frän de övriga nordiska
ländernas lagstiftning förefaller då inle konsekvent.

Socialstyrelsen
får därför avstyrka förslaget i denna del.

Socialstyrelsen ställer sig vidare tveksam lill alt
den nuvarande inskränkningen av basbeloppsregeln i GB 13:12 tredje st. till
förmän för särkullbarn under 16 år får utgå. Visserligen har de förbättrade
barnpen-sioneraa medfört att saken nu är i ett annat läge än då
basbeloppsregeln infördes. Förslagel kommer emellertid att innebära att
särkullbarn får en försämrad ekonomisk ställning.

Bankinspektionen:

Bankinspektionen ställer sig generellt sett tveksam
till om efterlevande makes ställning i dag är så dålig att alla de i förslaget
angivna åtgärderna är motiverade.

Inspektionens betänkligheter gäller i främsta
rammet förslaget att av

skaffa reglema om laglott. Uppfattningen att barn skall ärva sina föräldrar

torde allQämt äga stark förankring i vida kretsar oavsett politiskt hemvist. 150

s. 151 Kontrollera mot PDF

Laglottsinslilutionen har
inneburit åtminstone någon motvikt, när föräld- Prop. 1986/87: 1

rar under intryck av
känslopåverkan - stundom med senilitet eller annan

mental avvikelse som
bidragande orsak - velat missgynna barnen till

förmån för ny make eller
annan. Inspektionen kan inte tillstyrka detta

förslag.

Kammarkollegiet:

5.1.5
När bröstarvinge finns

Kollegiet delar utredningens uppfattning att man
bör stärka efterlevande makens ställning vid dödsfall. Enligt kollegiets mening
erbjuder den av utredningen förordade metoden dock inte etl tillräckligt starkt
skydd för efterlevande make eftersom bröstarvinge har rätt till skifte om han
begär det. 1 materiellt hänseende innebär förslaget därför i realiteten inle så
stora förändringar i förhällande till gällande rätt.

I formellt hänseende innebär förslaget däremot
stora förändringar i såväl civilrältsligt som skallerättsligt avseende.
Utredningen har föreslagit atl bröstarvinge skall ha rätt att begära skifte
fram till dess att bodelning äger rum men ej fastslagit någon tidsfrist inom
vilken bodelning skall äga ram. Detta kan innebära att myndigheter och
borgenärer flera år efter dödsfallet inte med säkerhet vet om boet är oskiftat
eller ej. Vidare innebär det stor osäkerhet för den efterlevande som inte vet
om han eller hon disponerar kvarlåtenskapen eller ej. Skatterätlsligt kommer
ett genomförande av förslagel atl erbjuda stora tillämpnings- och
kontrollproblem (se vidare avsnitt 8). Med hänsyn till de stora
tillämpningsproblemen i såväl civilrältsligt som skallerättsligt avseende
avstyrker kollegiet förslagel om rätt för den efterlevande att behålla boet
oskiftat. Om förslaget ändå genomförs är det enligt kollegiet nödvändigt att i
lag föreskrivs att bodelning måste ha företagits inom bestämd tid, exempelvis
sex månader från dödsfallel. Dessutom bör en regel införas i ärvdabalken atl
denna bodelningshandling skall inges till tingsrätten (se vidare avsnitt 8)
före skatteärendets avgörande. Med hänsyn till de överväganden en bodelning
kräver kan det ej anses nödvändigt att bodelningshandlingen inges samtidigt med
bouppteckningen (senast fyra månader efter dödsfallet enligl ÄB 20:8 jämförd
med ÄB 20:1).

För att bättre stärka efterlevande makes ställning
såväl materiellt som formelh förordar kollegiet atl den s.k. basbeloppsregeln
ges en vidgad tillämpning genom atl antalet basbelopp som den efterlevande har
rätt alt erhålla enligl nuvarande GB 13:12 höjs. Med hänsyn till att i beloppet
bör inräknas vad den efterlevande disponerar i form av enskild egendom och
försäkringsbelopp föreslär kollegiet att antalet basbelopp höjs till tio.

Utredningen har föreslagit att efterlevande make
skall ha arvsrätt lill en

tredjedel av kvarlåtenskapen i de fall då bröstarvinge begär sitt arv. Enligt

kollegiets uppfattning saknas skäl all, just i de fall då efterlevande make

och bröstarvingar ej är överens om att låta den efterlevande överta hela

boel oskiftat, stärka den efterlevandes ställning genom att införa en arvs

rätt pä bekostnad av barnens arvsrätt. 151

s. 152 Kontrollera mot PDF

Enligt
utredningens förslag skulle bröstarvinge vara beskuren rätten till Prop.
1986/87: 1 efterarv om vederbörande begär sitt arv. I verkligheten får man
räkna med alt det i hög grad blir särkullbarn lill den först avlidne som kommer
alt begära skifte vid dennes frånfälle. Förslaget innebär därför en begränsning
av särkullbarnens arvsrätt i förhållande till gällande rätt.

Med hänsyn till det anförda samt till kollegiets
förslag om utökning av basbeloppsregeln avstyrker kollegiet förslaget om
arvsrätt för efterlevande make till kvotdel av kvarlåtenskapen.

5.1.6
Rätt för den efterievande att
behålla sin egendom Kollegiet tillstyrker förslaget.

5.1.7
Basbeloppsregeln

Som framgår av avsnitt 5.1.5 föreslår kollegiet att
gränsen för tillämpning av basbeloppsregeln skall höjas. Kollegiet har dock
inget att erinra mot att den nuvarande inskränkningen av basbeloppsregeln till
förmån för särkullbarn under 16 är får utgå.

5.1.8 När
bröstarvinge saknas

Enligt gällande rätt är efterlevande make i
barnlösa äktenskap skyddad vid dödsfall genom sin rätt till arv enligl ÄB 3:1.
Utredningens förslag innebär varken en förstärkning eller försvagning av denna
arvsrätt. Däremot innebär förslaget ett stärkande av den efterlevandes
arvingars rätt på bekostnad av den tidigare avlidne makens arvingar. Förslaget
är inte motiverat för att stärka den efterlevandes ställning och förefaller ej
heller förankrat i det allmänna rättsmedvetandet. Kollegiet avstyrker därför
förslaget såväl vad gäller testationsfrihet för efterlevande make som vad
gäller arvsrätt för den sist avlidnes bröstarvinge och make i nytt äktenskap
lill den först avlidnes kvarlåtenskap.

5.1.9 Efterarv

Kollegiet
tillstyrker förslagel om förenkling av reglerna om efterarv.

Allmänna
arvsfonden

Familjelagssakkunniga kan inte finna det naturligt
att allmänna arvsfonden ärver något så länge det finns arvsberättigade
släktingar efter någon av makarna. De sakkunniga föreslår med anledning därav
att, om det vid den efterlevande makens död finns arvsberättigade släktingar
efter endast en av makarna, hela kvariåtenskapen skall tillfalla dem.

Redan familjerältskommittén hade i sitt belänkande
Äklenskapsräll (SOU 1964:34 och 35) föreslagit en motsvarande regel.

Dåvarande kammaradvokatfiskalsämbetet tillstyrkte i
sitt yttrande

1965-04-01 över betänkandet all en sådan regel infördes. Ämbetet an

förde bl.a. atl enbart det förhållandet, att en av dödsbodelägarna är all

männa arvsfonden med en statiig myndighet som ställföreträdare, väcker

en viss irritation. 152

s. 153 Kontrollera mot PDF

Det
har nu gått snart Qugo år sedan förslaget framfördes. Enligt kolle- Prop.
1986/87:1 giets erfarenhet har det förhållandet att efterarvingar ibland kan ha
att dela arvet med allmänna arvsfonden alltmera gått in i allmänhetens medvetande.
I de allra flesta fall föreligger inte någon irritation. De situationer som
däremot upplevs som mera svårförståeliga är de, där hela kvariåtenskapen
tillfallit efterlevande maken på grund av inbördes testamente ulan förordnande
om sekundosuccession eller på grund av basbeloppsregeln och där någon delning
enligt gällande regler inte kan göras. Vad gäller dessa fall har kollegiet för
arvsfondens del inte något att erinra mot de föreslagna ändringarna.

Bakgrunden till familjerältskommitténs förslag var
att man ville undvika att, om den ena maken saknar arvsberättigade släktingar,
andra makens släktingar skulle bli beroende av vilkendera av makarna som
avlider först. Kollegiet vill mot detta invända följande.

Den make som avlider först har haft som sin
närmaste sin maka. Den efterlevande makan har om det gått några år sedan maken
dog kanske kommit att få förhållanden till andra som dä kan tillgodoses genom
arvsfondens möjligheter att avstå. Arv som tillfallit arvsfonden kan nämligen
enligt 5 § arvsfondslagen avstås till annan under vissa föratsättningar, bl.a.
på grand av uttalanden av den avlidna eller atl någon har stått den avlidna
nära. Om de sakkunnigas förslag genomföres skulle denna möjlighet upphöra för
t.ex. en sambo eller annan som stått den avlidne nära under många är att få del
av kvarlåtenskapen (vad gäller sambo större del av kvarlåtenskapen än
föreslagna två basbelopp). Kollegiet anser inte att det finns någon anledning
att nu stärka efterarvingarnas rätt pä bekostnad av dessa andra. Uppfyller
efterarvingarna förutsättningama för elt avstående finns det alltid möjlighet
atl avstå återstående hälft av kvarlåtenskapen till dem.

Kollegiet avstyrker på grand av det ovan anförda de
sakkunnigas förslag.

5.1.10 Basbeloppsregeln
och efterarv

Kollegiet tillstyrker förslaget alt reglerna om
efterarv bör gälla för de fall då den efterlevande med stöd av basbeloppsregeln
övertagit hela kvarlåtenskapen. För det fall kollegiets förslag om en höjning
av antalet basbelopp vinner bifall framstår förslaget som än mer motiverat.

5.1.11 Efterlevandes
rätt efter samboende

Kollegiet tillstyrker att efterievande sambo skall
få behålla egendom till etl värde av två basbelopp.

5.2
Laglotten

Kollegiet delar helt de synpunkter på laglotlen som
framförs i reservation nr 7 (s. 486) och avstyrker därför att laglotten
avskaffas.

153

s. 154 Kontrollera mot PDF

RSV: Prop. 1986/87: 1

3.1
Allmänt

När man i betänkandet diskuterar
konfliktsituationen vid ett arvfall utgår man i alltför hög grad frän de
förhållanden som nu gäller när unga människor bildar familj - med eller ulan
vigsel - och får barn. För den unga generationen torde tanken pä alt göra
skillnad mellan barn beroende på om föräldrarna varit gifta med varandra eller
inte vara främmande. Bland de äldre torde förhållandel vara ett annat.

När 1969 års arvsrätlsreform trädde i kraft vidtogs
åtgärder för att utomäktenskapliga barn skulle kunna bevaka sin arvsrätt.
Barnen eller deras vårdnadshavare kunde hos pastorsämbetet begära att få bli
antecknade i faderns personakt. Barnavärdsnämndema ålades all se till alt
detta blev gjort beträffande barn för vilka barnavårdsman då allQämt var förordnad.
Sedan det inträffat all bouppteckning förrättats i omedelbar anslutning till
dödsfallet och utomäktenskapliga barn anmält sina anspråk för sent och därför
gått miste om sin arvsrätt så begärde riksdagen förslag liU sådan ändring av
övergångsbestämmelsen till ärvdabalken att den presumtive arvingen fick viss
frist inom vilken arvsanspråk kunde framställas. Sådan regel infördes 1974. I
detta sammanhang uttalade departementschefen att del skulle vara önskvärt att
alla fåders personakter kunde förses med anteckning om barn vars moder inte var
gift med fadern. En skyldighet för pastorsämbetena all komplettera
personakterna ansågs dock praktiskt ogenomförbar.

Frågan om åtgärder till skydd för arvsrätten för
barn som är födda utanför äktenskapet har behandlats av lagutskottet med
anledning av en motion av Jan Bergqvist (motion 1981/82:1710 och lagutskottets
uttalande 1981/82:23). Utskottet understryker i sill utlåtande angelägenheten
av alt 1969 års arvsrättsreform får sådan genomslagskraft som är möjlig att
uppnå med rimliga medel. Del finns fortfarande risk, anser utskottet, att äldre
barn till ogifta föräldrar kan gå förlustiga sin arvsrätt och anser all information
om betydelsen av att barn till ogifta föräldrar blir antecknade i faderns
personakt på lämpligt sätt bör gå ut till allmänheten.

De åtgärder som hittills vidtagits av barn till
ogifta föräldrar kan göras helt verkningslösa om laglotten avskaffas.

En person som setl en möjlighet till arv efter sin
far genom en reform som antogs för drygt 10 år sedan kan nu fä se denna
möjlighet borttagen genom en ny reform. Han torde nog inte bli tröstad av
tanken på "jämställdheten som sådan" och atl även hans
inomäktenskapliga halvsyskon kan råka ul för detsamma. Sådana fäder, som med
ovilja setl arvsrätten för utomäktenskapliga barn införas, kan också väntas alt
snabbi ordna med etl testamente. För den äldre generationen beslår fortfarande
en skillnad mellan barn i och barn ulom äktenskap och etl intresse kan finnas
all gynna de inomäklenskapliga barnen på de utomäktenskapliga barnens
bekostnad. Någon jämställdhet "som sådan" blir det då inte ens fråga
om.

154

s. 155 Kontrollera mot PDF

3.2 Skatterättsliga
synpunkter Prop. 1986/87: 1

För närvarande gäller att ärvdabalkens regler är
avfattade med tanke på dödsboets upplösning och egendomens fördelning mellan
delägarna.

Rätt att behålla boet oskiftat föreligger dock.
Denna rätt utnytQas relativt ofta när det i boel ingår en jordbraksfastighet,
rörelse eller annan egendom av större värde.

I syfte att förhindra att dödsbon förblir oskiftade
endast av skattetekniska skäl infördes fr. o. m. den 1 januari 1968 särskilda
beskattningsregler för större dödsbon i 53 § 3 mom. KL. Reglerna innebär atl
bestämmelserna om handelsbolag tillämpas på dödsboet från det Qärde året efter
dödsfallet, om den skattepliktiga förmögenheten överstiger 100 000 kr. eller
den statligt taxerade inkomsten överstiger 10 000 kr. Vid flera tillfällen har
det motionerats i riksdagen om alt dessa beloppsgränser skall höjas (senast
mot. 1980/81:508). Vid varie tillfälle har motionerna avslagits av riksdagen. I
betänkandet SkU 1981/82:5 uttalade skatteutskottet bl.a. följande.

Enligt
utskottets mening bör diskussionen om beskattningen av dödsbon inte i första
hand handla om en höjning av dessa gränsvärden utan i stället gälla frågan om
det finns sakliga skäl för att delägare i mindre dödsbon skall beskattas
lindrigare än andra inkomsttagare för viss del av sin inkomst eller
förmögenhet. När det gäller dödsbon av normal storlek kan också hävdas att den
nu gällande fyraårsgränsen för dödsbons beskattning som juridisk person måste
anses vara tillräcklig med hänsyn till de avvecklingsåtgärder som vanligen
påkallas. 1 mera komplicerade fall finns möjligheter till dispens.

Samhällets strävan bör enligt utskottets mening
vara atl påskynda avvecklingen av dödsbon. Del kan här erinras om alt det på
riksdagens begäran i enlighet med lagutskottets hemställan (LU 1978/79:2) pågår
utredning i syfte alt lösa de betydande problem som dödsboägandet av jordbraks-
och skogsbraksfasligheter medfört i fråga om bl. a. ralionaliser-ingsverksamheten.
Att under sådana förutsättningar vidta åtgärder som på sikt skulle motverka
avvecklingen av dödsbon synes inte utskottet motiverat. De för sin tid
förhållandevis höga gränsvärden som bestämdes vid de nu gällande reglernas
tillkomst skall ses mot bakgrand av atl skattelagstiftningen dessförinnan
stimulerat lill ett ökat dödsboägande. Den successiva nedtrappning av dessa
gränser som sker genom inflationen är enligt utskottets mening därför fullt
försvarbar.

I lagutskottets betänkande LU 1978/79:2 har
utskottet behandlat motion 1977/78:1000. I motionen anfördes bl. a. att syftet
med de speciella skattereglerna för större dödsbon är att åstadkomma ett från
samhällets synpunkt angeläget skiftande av dödsbon inom viss tid. Motionärerna
angav att principen borde vara all alla dödsbon skall skiftas inom rimlig tid
och i varie fall före nästa generationsskifte. 1 motionen hemställdes att
riksdagen hos regeringen begär utredning och förslag om avveckling av dödsbo i
enlighet med vad som anförts i motionen.

I
yttrande över motionen anförde RSV bl. a. följande.

Skattereglerna
innebär att det inte längre finns några egentliga fördelar i

fråga
om inkomst- och förmögenhetsbeskattningen att vinna genom atl låta '

s. 156 Kontrollera mot PDF

ett dödsbo stå kvar oskiftat under längre tid. Genom att
gränsbeloppen inte Prop. 1986/87: 1 höjts sedan lagstiftningens ikraftträdande
har reglerna på grand av penningvärdeförändringen kommit atl omfatta allt
smärre dödsbon och därmed kanske ett större antal av de dödsbon som kvarstår
fyra år efter dödsåret. De skatterällsliga reglerna bör därmed nu kunna bidra
till att dödsbon i ökande grad upplöses snabbare.

RSV yttrade vidare följande.

RSV anser alt ytterligare åtgärder på skattelagstiftningens
område för att främja syftet med motionen inte är motiverade. I stället bör man
nu enligt RSVs mening söka angripa problemet genom att revidera den
civilrättsliga lagstiftningen i skärpande riktning. Etl sådant utredningsarbete
skulle bli elt naturligt andra steg i det arbete som nu bedrivs av utredningen
(Ju 1977:07) om ställföreträdare för dödsbo i vissa fall. RSV vill rent allmänt
framhålla att en ändrad civillagstiftning med den av motionärerna avsedda
inriktningen även från skatteadministrativ synpunkt är angelägen.

Utskottet framhöll atl flera av de
olägenheter som dödsboägandet medför kan antas försvinna som ett resultat av
de förslag som utredningen om ställföreträdare för dödsbon väntas komma att lägga
fram. Vissa nackdelar kan dock inle undanröjas genom förordnande av
ställföreträdare. Utskottet uppgav att chefen för justitiedepartementet hade
för avsikt alt inom kort lägga fram förslag om att frågan om dödsbons rätt atl
under obegränsad tid behålla jordbraksfastigheter blir föremål för utredning.
Utskottet anförde att en sådan utredning även borde pröva möjligheterna att
begränsa samägande av jordbruksmark.

Vad utskottet anfört ledde till atl
regeringen beslutade att ge kommittén om ställföreträdare för dödsbon
tilläggsdirektiv (dir 1979:11).

Kommittén har nu avgivit ett
delbetänkande. Ställföreträdare för fastighetsägare i vissa fall (SOU
1981:91). Kommittén har i betänkandet lämnat förslag till en lag om
ställföreträdare för fastighetsägare i vissa fall, enligl vilken
ställföreträdare skall utses om faslighet innehas av dödsbo eller med
samäganderätt och delägarna i dödsboet eller samäganderätlskretsen uppgår till
tre eller flera. Ställföreträdaren skall företräda delägarna gentemot
myndigheter. Lagförslaget innebär inle någon förändring av skatteförvaltningens
hantering av dödsbon. Kommittén avser att senare i ett särskilt betänkande
redovisa övriga till kommittén överlämnade frågor.

En sådan fråga som kommittén har
atl behandla är frågan om det bör ställas upp en huvudregel om alt en
jordbruksfastighet som innehas av ett dödsbo bör skiftas eller överlåtas när en
viss bestämd avvecklingsfrist har gått ul.

Av det nu sagda framgår atl det
hittills har rätt stor enighet om att

dödsbon bör avvecklas så snart som möjligt och inte uppmuntras att leva

kvar. Familjelagssakkunnigas förslag innebär ett införande av arvsrätt för

efterievande make även i de fall den avlidne efleriämnar bröstarvingar.

Den efterlevande maken skall ha rätt att överta boet oskiftal om inte

bröstarvingarna senast vid bodelningshandlingens undertecknande begär 156

s. 157 Kontrollera mot PDF

att
fä ut sitt arv. De sakkunniga framhåller att kapitlet (3 kap. ärvdabal- Prop.
1986/87: 1 ken), även om den efterlevandes direkt på lägen grundade anspråk att
få överta boet oskiftat inte har gjorts ovillkorligt utan beroende på bröstarvinges
inställning, likväl tillhandahåller en modell för den efterlevandes och
bröstarvingens inbördes turordning till arvet (s. 441). Vidare anför de
sakkunniga i specialmotiveringen till 14 kap. föräldrabalken (s. 460) att
utgångspunkten bör vara att den omyndige inte skall begära sitt arv.

De sakkunnigas förslag strider således mol den
hittills vedertagna inställningen till dödsbon och kan eventueUt föregripa det
betänkande som kommittén om ställföreträdare för dödsbo avser att lägga fram.

RSV, som inte har något att erinra mot att det
införs en arvsrätt för efterlevande make även när det finns bröstarvingar, vill
bestämt avstyrka förslaget att ha som huvudregel atl dödsbon skall bevaras
oskiftade. RSVs inställning är motiverad av taxeringstekniska skäl. Bl.a. skall
dödsbon, som omfattas av handelsbolagsreglema, lämna kontrolluppgift rörande
delägarnas taxering, jfr 38 § 1 och 3 mom. taxeringslagen (TL). Dessa uppgifter
skall insamlas, sorteras och granskas av taxeringsmyndigheterna som i stor
utsträckning måste sända underrättelser sinsemellan, eftersom delägarna kan
vara bosatta i olika taxeringsdistrikt. Även vissa uppbördstekniska
olägenheter uppkommer genom att dödsbon står kvar oskiftade, särskilt under
övergångsåret.

Om de sakkunnigas förslag genomförs kommer det att
leda till alt antalet dödsbon som berörs av reglerna i 53 § 3 mom. KL ökar
väsentiigt. Denna effekt är definitivt inte önskvärd för skatteförvaltningen.
Ökningen av antalet berörda dödsbon skulle bli mindre om inkomst- respektive
förmögenhetsgränsen i 53 § 3 mom KL höjdes. Eftersom de i dagens penningvärde
ganska låga beloppsgränserna har behållits, torde de ha medverkat till alt
tillgodose det fiskaliska intresset av alt dela upp boets egendom och
förmögenhet på delägama. Enligt RSVs mening bör detta påtryckningsmedel på
dödsbodelägare inte försvagas, vilket skulle bli följden om beloppsgränserna
höjdes.

I de fall en person som är gift avlider och endast
efterlämnar make och föräldrar anses maken men inte föräldrarna som
dödsbodelägare (18 kap. 1 § andra stycket ärvdabalken). Den först avlidnes
föräldrar blir däremot delägare i dödsboet efter den sist avlidne maken. Enligt
gällande rätt erfordras inle någon skiftesförrättning i ett enmansdödsbo, utan
boet anses upplöst i och med atl dödsboförvaltningen har avslutats. Detta
innebär bl.a. att ett dödsbo med endast en delägare inte betraktas som elt självständigt
skattesubjekt (se t. ex. RÅ 1960 ref 27).

De sakkunnigas förslag till ändring av 3 kap. 7 §
ärvdabalken innebär att

den efterlevande maken skall kunna befria sig från fortsatt innehav av det

oskiftade boel genom att skifta detta med efterarvingaraa. Man anför dock

att detta inte är att betrakta som ett försenat arvskifte efter den först

avlidne utan som ett föregripande av efterarvel vid den efterlevandes död

(s. 447). Av de sakkunnigas formulering i denna paragraf och i förslaget till

3 kap. 5 § andra stycket ärvdabalken synes framgå att man räknar med atl 157

s. 158 Kontrollera mot PDF

dödsbon
med endast en delägare skall kunna bestå som särskilda rättssub- Prop.
1986/87:1

jekt. Detta skulle i sin
tur leda till att ett enmansdödsbo under de tre första

åren
efter dödsfallet skulle bli att betrakta som ett särskilt skattesubjekt.

RSV
vill framhålla att en sådan utveckling skulle leda till betydande

förmåner
i skattehänseende om inte ett uttryckligt förbud däremot införs i

KL.

3.3
Exekulionsrältsliga synpunkter

1 det följande skall belysas konsekvenserna av de
föreslagna bestämmelserna beträffande dels bröstarvinges och makes arvsrätt,
dels bröstarvinges rätt lill efterarv vid efterlevande makes död mol bakgrund
av att någon av de arvsberättigade är föremål för indrivning.

Om bröstarvinge förekommer som gäldenär hos
kronofogdemyndighet kan dennes rätt lill andel i dödsboet efter den avlidne
föräldern utmätas ända fram till det tillfälle då boel skiftas. Vid utmätning
före tidpunkten då bodelningshandling undertecknas måste kronofogdemyndighet
eller den som vid exekutiv försäljning förvärvat den utmätta rätlen från
gäldenären kunna överta möjligheten alt gentemot dödsboet begära att få erhålla
gäldenären tillkommande arv (jfr 4 kap. 31 § utsökningsbalken). Det är
synnerligen viktigt alt denna möjlighet för kronofogdemyndigheternas del får
anses följa av utsökningsbalken eftersom gäldenären annars genom atl inte yrka
skifte av boet på ett för borgenären negativt sätt kan påverka värdet av den
utmätta rättigheten. Om utmätning aktualiseras först efter
bodelningshandlingens undertecknande kan även vid detta tillfälle utmätning
verkställas av gäldenärens rätt till andel i dödsboet efter den avlidne
föräldern. Värdet av den utmätta andelen påverkas då av spekulationen om hur
länge den efterlevande maken väntas leva och det beräknade värdet av dennes
dödsbo vid det framtida fränfället. Vid exekutiv försäljning av en utmätt
rättighet kan denna vara mer eller mindre attraktiv beroende på om den
efterlevande maken antas ha en kortare eller längre resterande livslängd. Vid
tillämpning av nu gällande regler förekommer i praktiken inte utmätning i
efterarv på motsvarande sätt för t. ex. förälders skulder. Som de sakkunniga
framhåller (s. 201 n) väntas efterarv att förekomma i större utsträckning,
varför RSV därför finner det vara angeläget att här redovisa de olika
utmälningsshualioner som kan bh aktuella. Det nu beskrivna utmälningsförfarandel,
som baseras pä en spekulation bl.a. beträffande lidpunkten för efterlevande
makes frånfålle, är olustigt för samtliga inblandade parter. Därför bör den
föreslagna bestämmelsen innebärande att det blir huvudregel med oskiflade
dödsbon övervägas bl.a. mot bakgrund av olägenheten i den nu redovisade
situationen. Om lagförslaget genomförs måste dock möjligheten lill utmätning av
arvsrätt ända fram lill den efterlevande makens död finnas. Dä bör även bestämmelsen
om makes fria förfoganderätt (I §) inskränkas så att make inte till nackdel för
utmätningsborgenär fritt kan förfoga över dödsbo.

Är den efterlevande maken gäldenär utreds i första
hand om denne har

utmätningsbara tillgångar. Saknas sådana men ägdes utmätningsbar egen- 158

s. 159 Kontrollera mot PDF

dom av den avlidne maken ingår denna i dödsboet. Fram till
tidpunkten för Prop. 1986/87: 1 undertecknande av bodelningshandlingen kan
utmätning under alla förhållanden ske av den efterievande makens rätt till arv
efter den avlidne maken. Eftersom den föreslagna bestämmelsen om efterlevande
makes rätt atl påkalla arvskifte inte begränsas i tiden på det sätt som gäller
för bröstarvinge, blir enligt RSVs mening konsekvensen att utmätning av
arvsrätten kan ske under hela den tid som den efterievande maken lever i det
oskiftade boet. Om arvsrätten utmäts kan dödsbodelägarnas underlåtenhet att
begära skifte av boet medföra atl gäldenären fritt under sin återstående
livstid kan nylQa dödsboets egendom. Kronofogdemyndighet eller den som vid exekutiv
försäljning förvärvat utmätt arvsrätt förutsätts även här ha möjlighet att i
den efterlevande makens ställe påkalla arvskifte.

Uppsala universitet, juridiska fakultetsnämnden:

Familjelagssakkunnigas olika
förslag innebär sammantagna en ganska stark ökning av efterlevande makes
anspråk jämfört med bröstarvingarnas. Det föreslås att make vid bodelning skall
kunna välja att behålla sin egendom utan att giftorättsanspråken för vardera
sidan utjämnas (12 kap. 3 § äktenskapsbalken), att den efterlevande maken
(enligt 3 kap. ärvdabalken) skall ha rätt att kvarsitta i orubbat bo med fri
förfoganderätt över hela egendomsmassan eller att få ut 1/3 av kvarlåtenskapen
efter den döde i arv, om bröstarvingar begär omedelbart arvskifte, att
försäkringsbelopp som utgår p. g. a. förmånstagarförordnande (104 §
försäkringsavtalslagen) alltid skall utgå lill förmånstagaren, som i allmänhet
är make, vid sidan av alla arvsrältsliga anspråk i övrigt. Vissa andra
förbättringar för efterlevande make ligger i förslagen om justering av
basbeloppsregeln i GB 13:12 st 2, om att pensionsbelopp p.g.a. efterlevande
makens försäkring normalt skall gå vid sidan av bobehällningen (se förslaget
lill 10 kap. 4 § äktenskapsbalk), och om införandet av en lagregel om atl, när
uttryckligt för-månstagareförordnande till livförsäkring saknas, efterlevande
make skall anses som förmånstagare p.g.a. lag (se förslaget till 103 a §
försäkringsavtalslagen).

Fakulletsnämnden kommer i
fortsättningen av detta yttrande att beröra

de nyss nämnda, olika delförslagen. Nämnden vill till en början tillstyrka

ett införande av den föreslagna möjligheten för efterlevande make att vid

bodelning behålla sin egendom. Härigenom läggs del i efterlevande makes

hand att ensam åstadkomma samma resultat som genom etl äktenskapsför

ord om att all egendom skall vara enskild. Den tekniska utformningen av

förslagel (12 kap. 3 §) kan emellertid behöva övervägas ytterligare. Betrak

tad som en rättshandling, att delning av makarnas giftorältsgods inte skall

ske, är efterievande makes önskemål härvidlag av ganska speciellt slag,

eftersom förklaringen ibland kan ge maken en fördel, nämligen om hans

tillgångar är de större, men ibland ocksä en nackdel, om den efterlevande

maken har den mindre egendomen men avstår från en uQämning av giflo-

rättsanspråken för att gynna arvingarna. — I den föreslagna lagtexten talas 159

s. 160 Kontrollera mot PDF

det
om att efterlevande maken vid bodelningen begär att "delning" inte
Prop. 1986/87: 1 skall äga rum utan att vardera sidan skall "som sin andel
behålla sin egendom". Enligl vad som framgår av specialmotiveringen (s.
391) innebär omnämnandet av att vardera sidan skall behålla sin andel en
markering av att ett första stadium av bodelningsförrättningen tankes bli genomfört,
men att en efterlevande make dock kan begära tillämpning av lagens regler om
lottläggning, vilka kan ha särskild betydelse beträffande rätten att överta
bostad och bohag, som tillhört den avlidne. Talet om att vardera sidan skall
som sin andel behälla sin egendom anknyter tydligen till reglerna i 11 kap. i
förslaget till äktenskapsbalk om bestämmande av makarnas andelar i boet. Det
förefaller emellertid tveksamt om den innebörd som de sakkunniga velat ge sitt
förslag med tillräcklig tydlighet framgår av den valda avfattningen.

Förslagen atl make skall få sitta i "oskiftat
bo" (med fri förfoganderätt) eller taga arv även när det finns
bröstarvingar innebär en intressant möjlighet att förstärka efterlevande makens
ställning. En sådan förstärkning ansågs som bekant på sin tid önskvärd av
familjerältskommittén, som framlade ett aldrig genomfört förslag om
nylQanderätt för den efterlevande maken till en del av den avlidnes
kvarlåtenskap även när det finns bröstarvingar. I stället kom basbeloppsregeln
alt införas. Även i direktiven till familjelagssakkunniga diskuterades en
ytterligare förstärkning av den efterlevande makens ställning men konkret inte
i högre grad än att en utbyggnad av basbeloppsregeln framhölls som möjlig (se
bel. s. 90).

En fördel av de sakkunnigas förslag är onekligen
också alt det innebär ett närmande lill rättsläget i Danmark och Norge, även om
skillnader allQämt skulle komma att kvarstå. Det är inte bara så att arvsrätten
har olika omfattning i Danmark och Norge. De svenska förslagen företer dessutom
den avvikelsen, alt den efterlevande ställs inför ett val mellan arvsrätt för
make eller en rätt att sitta i orubbat bo (i de västnordiska länderna
förekommer båda sakerna samtidigt); dessutom görs i de andra länderna en
skillnad mellan särkullbarn och biologiska barn, som saknar motsvarighet i det
svenska förslaget.

Det är emellertid ganska svårt atl bedöma
lämpligheten av ändringsför-

slageh bl.a. emedan det saknas säkert empiriskt underlag i fråga om vad

som i olika typfall kan vara socialt lämpligast, när en make avlidit. De

sakkunniga framhåller med rätta (s. 191 ff), att varken efterlevande make

eller barn i dagens samhälle normalt är beroende"av arv för sin
försörjning.

Det framhålls emellertid också (s. 194), atl situationen för den efterlevande

maken kan vara mera ömmande än för barnen; för maken är det en fråga

om att bevara livssituationen, atl sitta i orubbat bo, för bamen är del fråga

om ett tillskott av egendom. Fakuhetsnämnden kan instämma i dessa

synpunkter, i varie fall sä vitt angår intresset för den efterlevande maken

atl fä kvarsitta i en bostad och alt inte behöva avstå från möbler och andra

föremål vid vilkas användning han är van. Frågan är emellertid om inte de

sakkunniga åtskilligt överdriver vanligheten av ölägenheter för efterle

vande make när det i betänkandet (a st) sägs, att "situationen kräver 160

s. 161 Kontrollera mot PDF

kanske
ofta alt den efterievande nödgas flytta från sin bostad, avstå från Prop.
1986/87:1 möbler och andra tillhörigheter eller skaffa fram kontanter för atl
lösa ul arvingarna". Det förefaller troligt att dylika situationer sällan
uppkommer i praktiken dels därför atl redan basbeloppsregeln i GB 13:12 st 2
ger efterlevande make ett boltenskydd, som normalt bör läcka åtminstone bohag,
och som i många fall gäller huvuddelen av befintlig egendom, dels den
efterlevande maken ofta gynnas av testamente, dels det också torde vara vanligt
att bröstarvingar avstår frän att göra sin arvsrätt gällande så länge
efterievande make är i livet. Trots att del i lagstiftningsarbetet länge varit
tal om behovet av en förstärkning av den efterlevande makens ställning saknas
det säkra belägg för all konkreta missförhållanden föreligger.

Som skäl för sina förslag om förbättrad ställning
för efterlevande make jämfört med barn hänvisar de sakkunniga emellertid inle
bara lill efterlevande makes intresse av atl kunna bevara sin livssituation.
Det åberopas också att en företagen undersökning av testamenten enligt
bouppteckningar 1974 visar, att testamenten lill förmån för efterlevande make
åsidosätter den legala arvsordningen så pass ofta, att det är ett naturligt
steg att genom lagstiftning tillgodose del behov som här kan föreligga. Del är
emellertid inte så alldeles lätt att dra säkra slutsatser av testamentspraxis.
Som de sakkunniga framhåller (s. 194) hade den avlidne i 23 % av alla dödsfall
upprättat testamente, och i nästan samtiiga fall gällde testamentet till förmän
för make. Även om delta tyder på en önskan atl tillgodose efterlevande make i
större utsträckning än vad arvsreglerna gör, säger testamentspraxis ingenting
med säkerhet om makarnas inställning i den majoritet av faU där testamente
inte förelegat. I vilket fall som helst kan lagstiftningen inle enbart bygga
på testamentspraxis utan fristående överväganden måste göras om vad som kan
tänkas vara en socialt särskilt lämplig ordning. Fakulletsnämnden gör härvidlag
den allmänna bedömningen, atl reglema givetvis bör tillgodose efterlevande
makes intresse av att kunna kvarsitta i bostad och bohag liksom atl bibehålla
en oförändrad levnadsstandard efter den först avlidne makens död, men att i
den mån röriiga tillgångar därutöver finns i boet - dessa tillgångar ofta
kommer lill störst praktisk nytta om de går över tiU bröstarvingarna; dessa kan
tänkas ha större behov därav för egen familjebildning, anskaffning av bostad
m.m. Eftersom det empiriska underlaget för elt ställningslagande är osäkert,
känner sig fakultetsnämnden tveksam lill vilka lösningar som bör väljas. Frågan
är om det verkligen finns skäl alt göra större förändringar i nu gällande
regelsystem. Visserligen är rättsläget av ålder ett annat i Danmark och Norge
men ocksä i dessa länder har del rätt betydande osäkerhet om vad som är
lämpligaste lösningar. Det är väl också möjligt alt testamentspraxis och
sedvanor om faktisk sammanlevnad i oskiftat bo är så betydelsefulla, att de
reella skillnaderna mellan de nordiska länderna inte är sä stora som man i
förstone kanske kan tro.

Otvivelaktigt måste del dock erkännas, att det kan
tyckas vara en

känslomässigt och psykologiskt otillfredsställande situation, om efterle

vande make skall vara beroende av särskilt bröstarvingarnas välvilja efter 161

11 Riksdagen 1986/87. I saml. Nr I. Bilagedel

s. 162 Kontrollera mot PDF

elt
dödsfall för att tillgodoses på elt lämpligt sätt. Elt genomförande av de Prop.
1986/87: 1 nu aktuella förslagen skulle onekligen innebära en förbättring
härvidlag. Som nämnden berört ovan kan emellertid en nackdel av det föreslagna
systemet bli, att egendom i en del fall kvarstannar hos den efterlevande maken,
trots att den skulle göra faktiskt större nytta, om den ärvdes av
bröstarvingarna. I sådana fall föratsätter det föreslagna systemet, att testamente
skrivs till bröstarvingarnas förmän eller att make avstår från sin arvsrätt.
Just de skäl som åberopats för en förstärkning av efterlevande makes ställning,
nämligen atl den efterlevande maken inle skall behöva förändra sin
livssituation, kan emellertid tänkas göra det psykologiskt mera osannolikt, att
makarna eUer den efterlevande maken vidtar åtgärder för alt förstärka barnens
ställning, än alt - som f. n. - barnen avstår frän formella anspråk för all
inle skapa nackdelar för den efterlevande maken. Samtidigt som de sakkunnigas förslag
kan medföra fördelar i en del fall verkar det alltså inte omöjligt, atl den kan
medföra en sämre fördelning i andra.

Fakulletsnämnden vill vidare göra del allmänna
påpekandet, alt s.k. särkullbarn när make avlidit antagligen kommer att bli
vanligare i framliden än f. n. Skälet härtill är naturligtvis den ökade
separationsfrekvensen mellan makar och samboende liksom den ökande frekvensen
av nya parbildningar och omgiften. Enligl den undersökning av bouppteckningar,
inregistrerade under en del av år 1974, som de sakkunniga låtit ulföra, fanns
särkullbarn i minst 6 % av alla de fall i vilka den avlidne efterlämnat barn
(s. 539, jfr s. 192); för yngre avlidna var andelen högre. Uppgifterna kan
jämföras med en rapport från den s. k. ensamförälderkommittén (DsS 1981:18).
Enligt denna rapport (s. 16 f) utgjorde är 1980 de s. k. blandfamil-jerna
(ensamstående vårdnadshavare i en ny familjebildning) 10 % av alla hushåll med
barn under 18 är. Den framtida vanligheten av särkullbarn till den avlidne som
konkurrent till efterlevande make är emellertid också beroende av
giftermålsfrekvensen (eftersom ju efterlevande sambo inte har giftorätt eller
arvsrätt) och därför svår atl föratspå. Fakulletsnämnden menar att det finns
anledning atl beakta särkullbarns intressen gentemot efterlevande make i någol
högre grad än vad de sakkunniga allmänt sett har gjort vid diskussion av frågan
om efterlevande make skall fä arvsrätt när det finns bröstarvingar.

En rältspolitisk (och även en rällsteknisk)
synpunkt är vidare, att det

kan följa nackdelar av elt system med alternativa regler (som skiljer sig

från lägel i Danmark och Norge) enligt vilka frågan om make skall få ul en

andel av kvarlåtenskapen som arv eller få sitta "i orubbat bo" beror
på

arvingarnas val. Det kan vara vanskligt att göra ett val, och de alternativa

lösningarna kan locka till tvister. De sakkunniga tycks uppfatta valfriheten

som en särskild fördel, men fakulletsnämnden befarar alt den i själva

verket innebär en nackdel. De sakkunniga framhåller t.o.m. (s. 441) att

utgången av valfriheten kan bero även pä den efterlevande makens möjlig

heter att begära jämkning vid bodelningen genom atl den efterlevande

behäller sin egendom. Man tecknar alltså här en bild där den efterlevande 162

s. 163 Kontrollera mot PDF

maken och bröstarvingarna
skall föra förhandlingar och göra övervägan- Prop. 1986/87: 1

den under samtidigt
hänsynstagande lill flera olika, fakultativa regler.

Enligt
nämndens mening bör man undvika regler av denna typ med tanke

på arvfall eftersom
reglerna kan fånkas framlocka onödiga motsättningar

mellan de inblandade
personerna. Det förefaller bättre att ha fasta regler,

vilka dock inte behöver
tillämpas i praktiken om gynnad part avstår frän

att göra sin rätt
gällande.

De föreslagna alternativa reglerna kan möjligen
föranleda även andra svårigheter. Enligt betänkandet (s. 197) bör efterlevande
makes anspråk på arvslott anses ha förfallit, om den efterlevande övertagit
kvarlåtenskapen oskiftad men senare skulle önska få lill stånd ett skifte. Till
en börian gäller det tydligen atl avgöra, när boet verkligen har övertagils
oskiftal. Svaret synes böra bli att boel inte övertagils oskiftat i nu aktuell
mening, så länge bodelning inte har skett. Båda sidor är ju nämligen då allQämt
fria all begära arvskifte. Emellertid kan valfriheten uppmuntra efterlevande
make till att inte begära bodelning, eftersom make dä kan formlöst kvarsitta i
hela boet och ändå ha kvar möjligheten att, om bröstarvinge skulle begära
skifte, få ut en tredjedel av kvarlåtenskapen som arv. — Över huvud taget vill
fakultetsnämnden sätta ett frågetecken för de sakkunnigas förmodan (s. 196 f),
atl man i praktiken kan vänta sig alt flera omständigheter driver på att del
blir bodelning. Frågan är i stället om inle en naturiig tröghet hos
dödsbodelägarna i åtskilliga fall kan leda till all efterlevande make sitter
kvar i boet utan att bodelning begärs.

Den allmänna svårigheten att avgöra för
bröstarvinge, om arvskifte skall begäras eller ej, kommer f.ö. till särskilt
uttryck såvitt angår omyndig bröstarvinge. Den regel som föreslås härom i
föräldrabalken (14 kap. 4 §) är verkligen inte lättillämpad.

Även om problemet är tämligen speciellt, kan vidare
ställas frågan hur man skall se på möjligheten att göra efterievande makes
arvsrätt gällande, för den händelse den efterlevande maken avlider utan all
bodelning efter den först avlidne har skett och utan att bröstarvingarna ännu
gått miste om möjligheten alt begära arvskifte. Rimligast är väl alt
efterlevande makes arvsrätt till 1/3 av kvarlåtenskapen inte går över till hans
dödsbo, men förhållandet borde klarläggas.

De föreslagna reglerna väcker även viss tvekan i
fråga om den använda terminologin och om förhällandet till gällande regler om
oskiftat bo. Enligl nuvarande rättsläge innebär oskiftal bo att (bodelning och)
arvskifte inte har skett. Beträffande dödsboförvaltningen gäller då de allmänna
reglerna i 18 kap. ÄB. Efterievande make förfogar allQämt över sitt
giftorättsgods, medan arvingarna tillsammans med maken, om giftorättsgemenskap
inte är utesluten, förfogar över den avlidnes egendom genom samförvaltning. Elt
specialfall av sammanlevnad i oskiftat bo föreligger om delägarna träffat ett
särskilt avtal därom; reglerna om uppsägningstid, om fördelning av avkastning i
dödsboet m. m. i 24 kap. ÄB blir då tillämpliga.

"Oskifiat bo" i nyss angiven mening
kommer alllid atl finnas, men

företeelsen försvinner som terminologiskt begrepp enligt de sakkunnigas 163

s. 164 Kontrollera mot PDF

förslag.
"Avtal om sammanlevnad i oskiftat bo" försvinner likaledes både Prop.
1986/87: 1 genom att 24 kap. ÄB föreslås bli upphävt och genom att termen
oskiftat bo utmönstrats (se förslaget till ändring av FB 14: 2). Förslaget om
upphävande av 24 kap. ÄB motiveras (s. 460) med alt behovet av avtal om
oskiftat bo kommer att minska p.g.a. de nya reglerna om makes fria
förfoganderätt när det finns bröstarvingar. Även om detta i någon mån kan vara
riktigt, verkar påståendet mycket överdrivet. Dödsbo behöver ej bestå av make
och barn och ett behov av oskiftat bo kan alltid uppkomma i t.ex. sädana fall
då den avlidne bedrivit en rörelse, som dödsboet önskar fortsätta tills vidare,
eller då dödsbodelägarna önskar uppskjuta försäljning av viss tillgång till
senare och mera gynnsam tidpunkt, för att nu inte tala om vanligheten att
dödsbon behålls oskiftade av skatteskal. Som redan lagberedningen framhöll i
förarbetena till lagen om boutredning och arvskifte (se NJA II 1933
s. 555 fO kan lagstiftning om avtal om oskiftat bo fylla ett både sakligt och
pedagogiskt behov, låt vara att reglerna är dispositiva och att innehållet i
lagregleringen är föga omfattande. - Fakultetsnämnden avstyrker följaktligen
ett upphävande av 24 kap. ÄB.

Det innebär nog också en terminologisk försämring
att avskaffa termen oskiftal bo för oskifiat bo i allmänhet lill följd av elt
eventuellt införande av regler om makes fria förfoganderätt över
kvarlåtenskapen, även när det finns bröstarvingar. Den terminologiska
försämringen kommer till uttryck i förslaget till ändring av FB 14: 2, där det
föreslås en regel om avtal "om att den omyndiges andel i dödsbo skall
förvaltas gemensamt med andra delägares andelar". Det förefaller
egendomligt atl tala om avtal om atl samförvaltning skall ske, när samförvaltning
är den huvudregel som gäller enligt 18 kap. ÄB.

Frågan är i själva verket om det inte i stället är
överflödigt att tala om makes rätt "att sitta i oskiftat bo" enligt
den föreslagna nya regeln i ÄB 3:1. Enligt nu gällande regler om makes fria förfoganderätt
till egendom, när den avlidne maken efleriämnar sekundosuccessorer, används
över huvud taget inte termen oskifiat bo i lagtexten och knappast i rältslivet
i övrigt. Makes fria förfoganderätt över den samlade förmögenhetsmassan (både
den avlidnes och den efterlevandes egendom) innebär ju något helt annat än den
samförvaltning av den avlidnes giflorättsgods (med medverkan av den
efterievande maken och arvingarna) som sker vid oskiftat bo i allmänhet. Den nu
föreslagna begreppsbildningen innebär att man flyttar över termen oskiftat bo
frän en rättslig företeelse lill en annan, samtidigt som den gamla typen av
oskiftat bo kommer att finnas kvar och fylla en funktion även i framtiden.

Som
framgått av det föregående är nämnden sålunda tveksam i fråga om

det sociala behovet av en arvsrätt och en rätt för make att sitta i orabbat bo

och nämnden är dessutom i vissa avseenden kritisk mol de rättstekniska

lösningar, som familjelagssakkunniga föreslagit. Om man ändå ytteriigare

överväger en förstärkning av efterlevande makes rättsställning i förhällan

de till bröstarvingarna vill nämnden tillägga följande: En rätt att sitta i

orabbat bo bör knappast, på skäl som framhållits ovan, göras beroende av 164

s. 165 Kontrollera mot PDF

bröstarvingarnas
godkännande, eftersom valrätten kan tänkas frammana Prop. 1986/87: 1
konflikter. En annan sak är att efterlevande make, som ges rätt alt sitta i
orubbat bo, självmant kan avstå från denna möjlighet. I fall med särkullbarn
finns det dessutom skäl för en annan huvudregel; särkullbarnen till den avlidne
bör inte behöva finna sig i atl efterlevande make sitter i orabbat bo. Frågan
är emellertid, som likaledes berörts ovan, om inte en rätt att sitta i orubbat
bo skulle göra denna lösning till normalfall i praktiken, även då egendom med
fördel skulle kunna gå över till nästa generation, och om inte bon redan för
närvarande lämnas oskiftade när så behövs även utan lagstöd. Man kan emellertid
också länka sig atl make ges rätt att ärva, t.ex. 1/3 eller (som i Norge) 1/4
av kvarlåtenskapen, även när del finns bröstarvingar. Också vid en sådan
lösning aktualiseras dock frågan om man inle bör göra undanlag för särkullbarn;
ett uppslag för övervägande kan möjligen vara att särkullbarnets arvslott
uträknas med bortseende från efterlevande make.

Frågan om efterlevande makes ställning i mindre bon
sammanhänger emellertid också i hög grad med utformningen av basbeloppsregeln i
GB 13:12 st 2. (Se bet. under 5.1.7). Nämnden kan i och för sig tillstyrka förslaget
att regeln, med det skyddsomfång (4 basbelopp) som den f. n. har, får behälla
sin tillämplighet även om det finns särkullbarn under 16 år. En sådan
förändring förefaller lämplig, eftersom barn i allmänhet inte är beroende av
arv för sin försörining och basbeloppsregeln blott ger den efterievande maken
ett begränsat, värdemässigt skydd. - Man kan emellertid också tänka sig alt
efterlevande make ges en förbättrad ställning inte genom arvsrätt utan genom
alt basbeloppsregeln får gälla elt ökat antal basbelopp. 1 så fall blir det
emellertid tveksamt att överhuvudlaget låta delta slå igenom fullt ul mot
särkullbam, oavsett ålder. Det kan också sägas atl en utbyggnad av
basbeloppsregeln leder till en stelare reglering än införande av en viss
arvsrätt för make som kanske också lättare kan förses med undantag med tanke på
särkullbarn.

I fråga om basbeloppsregeln har de sakkunniga
vidare föreslagit (s. 392)

den förändringen, atl den efterlevande maken frän sitt anspråk måste

avräkna inte bara, som f. n., sin enskilda egendom utan också vad han eller

hon kan få som förmånstagare till försäkringsbelopp (s. 392). Visserligen

skall enligt ett uttryckligt undantag inte inräknas de flesta typer av pen

sionsförsäkring till den efterlevandes förmån. Frågan är emellertid om det

alls finns skäl att avräkna belopp på grand av förmånstagareförordnande,

eftersom egendom, som tillfaller den efterlevande på gmnd av testamente

av den avlidne, inte avräknas. De olika lösningarna stämmer dåligt över

ens. - Även olika former av grapplivförsäkring kommer tydligen atl

omfattas av den föreslagna avräkningsskyldighelen. Grapplivförsäkringar

representerar emeUertid inte någol sparande utan ger enbart ett riskskydd,

som saknar förmögenhetsvärde före dödsfallet. Det är därför alldeles sär

skilt nalurhgt all belopp på grand av grapplivförsäkringar far utgå till

efterlevande make som förmånstagare oavsett vilken avräkningsskyldighet

som i övrigt gäller för försäkringsbelopp. 165

s. 166 Kontrollera mot PDF

Efterlevande
makes ställning när bröstarvingar saknas Prop. 1986/87: 1

De sakkunniga föreslår att rätten
till efterarv för först avliden makes släktingar i andra arvsklassen skall
sättas åsido, om den efterlevande maken vid sin död efterlämnar egen bröstarvinge
eller make i nytt äktenskap (s. 200 0. Vidare föreslås att den efterlevande
maken skall få testationsfrihet inte bara över sin andel i boet utan också
över den del därav som kommer från den först avlidne makens kvarlåtenskap (s.
201 och 442). Som skäl för förslagen framhåller de sakkunniga att, ju längre
tiden gått och ju mer egendom förändrats och nya familjerelationer uppkommit,
desto starkare blir skälen för a» i högre grad ta hänsyn till den efterlevande
och dennes familj än lill den först avlidnes släktingar. Härtill kommer att det
föreslagna rättsläget sedan 1963 förekommer i Danmark. De sakkunniga
framhåller dessutom, att bröstarvinge till den efterlevande kan ha varit född
innan den först avlidne maken avled och således dennas styvbarn; det kan
därför ha funnits en faktisk famiQesamhörighel mellan dem. Även i andra fall
skulle det finnas skäl alt ge bröstarvingar till den efterlevande försteg
framför släktingar i andra parentelen till den först avlidne maken.

Fakultetsnämnden tror för sin del
inte det är lämpligt att låta rätten till efterarv bero på den efterlevande
makens förhållanden. En sådan lösning avviker i varie fall från den nuvarande
grundtanken ifråga om efterarv, nämligen att detta härrör från den först
avlidne maken. Särskilt främmande för traditionell uppfattning är det att laga
bort efterarvel för den först avlidne makens arvingar av det speciella skälet,
att efterlevande maken ingått ett nytt äktenskap, vilket skulle ge hans eller
hennes nya make försteg lill ett nytt arv, som ytterst härrör från den först
avlidne maken. Med hänsyn till den växande omgiflesfrekvensen kan situationen
fä en allt större praktisk betydelse. Inte heller känner sig fakultetsnämnden
övertygad om lämphgheten av atl låta bröstarvingar lill den efterlevande maken
få försteg till elt arv som ytterst härrör från den först avlidne maken. - Om
båda makarna har särkullbarn men inga gemensamma barn kan f.ö. de föreslagna
reglerna leda lill att egendomens slutliga fördelning kommer att bero på del
slumpartade förhållande vem av makarna som avlider först.

Det förefaller överhuvudtaget
lämpligare att behålla nuvarande ordning

med en möjlighet öppen för make att skriva testamente till förmån för

efterlevande make samt dennes bröstarvingar (och övriga släktingar) än att

införa de nu föreslagna reglerna om utsläckande av efterarvel i vissa fall.

En sådan ordning skulle tvinga en först avliden make, som inte önskat ett

sådant utsläckande, atl genom testamente skriva bort den föreslagna arvs

rätten för efterlevandes barn och make i nytt äktenskap. Ett sådant testa

mente med en viss negativ inriktning mot den andra maken drar man sig

nog gärna för att upprätta. Den först avlidne maken kan ju f.ö. aldrig veta

om den efterlevande kommer atl gifta om sig, så behovet av ett testamente

faller utanför vad han själv kan kontrollera. - Som en konsekvens av sin

inställning avstyrker nämnden också förslaget om testationsfrihet för den

efterlevande make som övertagit egendomen genom arv. 166

s. 167 Kontrollera mot PDF

Även ifråga om innebörden av rätten till efterarv,
när sådan rätt förelig- Prop. 1986/87: 1 ger, föreslås ändringar (s. 201 f).
Med hänvisning till ett önskemål att förenkla nu gällande regler föreslår de
sakkunniga ett borttagande av de bestämmelser som kan innebära eh förskjutning
av den normala hälftendelningen efter båda makarnas död, när all egendom från
börian varit giftorättsgods. Sålunda föreslås ett avskaffande av reglerna om
vederlagskrav, när den efterlevande förslösat egendom, liksom bestämmelserna om
att egendomsökningen i boet skall tillfalla endast den efterlevandes arvingar,
om ökningen berott på arv, gåva eller testamente eller är resultatet av den
efterlevandes förvärvsarbete. Enligt betänkandet är nuvarande regler onödigt
detaljerade. Emellertid kan reglerna tillgodose enkla rättviseresonemang,
alldeles särskilt regleringen att förkovran av egendomsmassan skall tillkomma
enbart den efterlevandes arvingar; det finns ju föga anledning atl
förmögenhetstillväxt p.g.a. den efterlevandes förvärvsinkomster eller därför
all arv tillfallit honom, skall öka arvet för den först avlidne makens
släktingar i andra parentelen. Visserligen har de sakkunniga som ett särskilt
skäl för avskaffande av de nuvarande reglerna anfört, att efterarv blir mera
betydelsefullt i framtiden genom förslaget om makes rätt att sitta i orubbat bo
även när bröstarvingar finns. Det är emellertid tvivelaktigt, om detta
förhållande ökar skälen för alt avskaffa de nuvarande möjligheterna atl justera
de kvotdelar som skall omfattas av arvsrätt för släktingar på båda sidor sedan
två makar avlidit. De sakkunniga har menat att en bröstarvinge, som bestämt sig
för atl inte begära skifte efter först avliden make, bör få finna sig i att det
slutliga resultatet efter båda makarnas död kan synas mindre
"rättvist". Denna synpunkt verkar dock föga övertygande för den
händelse bröstarvingen ifråga inte är den efterlevande makens eget barn utan
ett s. k. särkullbarn, som avstått från alt fä ut arv efter sin biologiske förälder
och som sedan ulan vederlagskrav skulle få finna sig i att den efterlevande
maken förslösar sin egendom.

Fakultetsnämnden tillstyrker däremot förslaget (3
kap. 11 § ärvdabalken och bet. s. 202), att den först avlidne makens släktingar
skall kunna ärva hela boet efter den sist avhdne maken, när det inte finns
arvsberättigade släktingar efter denne; arvet skall alltså inte, som f.n.,
tillfalla allmänna arvsfonden.

Fakultetsnämnden tillstyrker likaledes upphävande
av regeln i nuvaran

de ÄB 3:7 om att rätt till efterarv inte skall äga rum, såvida efterlevande

make enligt basbeloppsregeln i GB 13:12 hafl rätt alt ta hela kvarlåtenska

pen vid bodelningen efter den först avlidne. Det nya rättsläget föresläs

komma till uttryck genom en ny regel i ÄB 3:5 st 2 som säger, att boet vid

den efterlevandes död skall anses som oskiftat, om den efterlevande ma

ken behållit alla tillgångar efter den först avlidne enligt basbeloppsregeln.

Denna avfaltning förefaller dock inte särskilt klargörande. Hänvisningen

till att boet skall anses oskiftat syftar visserligen på övertagande med fri

förfoganderätt i den mening som omtalas i förslaget till 3 kap. I § ärvdabal

ken. (Se härom närmare ovan.) Läst isolerad kan emellertid den föreslagna

regeln om alt boet skall anses som oskiftat, när den efterlevande maken 167

s. 168 Kontrollera mot PDF

behållit
alla tillgångar enligt basbesloppsregeln, tyckas utsäga en ren Prop.
1986/87: 1

truism.
Dessutom bör det av regeln framgå att efterarv skall gälla även för

den
händelse att den efterlevande maken kunnat åberopa basbeloppsregeln

för att
övertaga mera än hälften, men dock ej hela, boet efter den först

avlidne
maken. Med hänsyn till dessa synpunkter bör väl utformningen av

den nya regeln ha den innebörden, att även om efterlevande
make till sin

förmån skulle ha kunnat åberopa basbeloppsregeln i GB 13:
12 st 2 skall

regler om efterarv gälla efter hans död.

Fakultetsnämnden delar vidare de
sakkunnigas uppfattning, att det inte bör införas rätt till arv för efterlevande
sambo. Som framgått i det föregående bygger fakulletsnämnden härvid pä
uppfattningen alt giftermålsfrekvensen kan påverkas av lagstiftningen och alt
man i minsta möjliga mån bör införa lagregler som jämställer samboende med
äktenskap. Familjelagssakkunniga har emellertid en helt annan motivering för
sin återhållsamhet pä denna punkt, nämligen alt de flesta samboende par
antingen separerar eller gifter sig varför det är ovanligt att samboende
upplöses genom dödsfall. Fakulletsnämnden vill emellertid erinra om vad som
antytts redan ovan, nämligen att vi kan tänkas stå inför en ny fas av den
sociologiska utvecklingen under vilken långvarigt samboende utan äktenskap
blir allt vanligare, bl. a. därför atl lagstiftningen kan göra att äktenskap
förefaller onödigt. Om denna utveckling blir verklighet, kan det väntas alt
önskemål om arvsrätt även för samboende kommer att framställas längre fram.

Laglotlen

Som skäl för sitt förslag (bel.
under 5.2) om avskaffande av laglottsinstitutet utvecklar de sakkunniga bl.
a., atl bröstarvinges rätt lill laglott inte i dagens samhälle fyller
motsvarande sociala behov som i gången tid. Dessutom framhålls att laglotten
kan utgöra en omotiverad inskränkning i makes testationsfrihet, särskilt
beträffande möjligheterna atl genom testamente tillgodose efterlevande make på
ett sätt som motverkar splittring av det gemensamma hemmet och behållandet av
en bostad.

Fakultetsnämnden kan hälla med de
sakkunniga om alt de sociala skälen

för laglottsinstitutet inle är desamma som på 1800-talet, dä arvejordssyste

met avskaffades, och att rätlen till laglott numera i allmänhet inte fyller

någon funktion för bröstarvingars försögning. Frågan är därför om det

finns skäl alt bibehålla den inskränkning i testationsfriheten som laglotten

innebär. Fakulletsnämnden viU för sin del framhålla en synpunkt, som de

sakkunniga inte berört, nämligen att rätten till laglott kan utgöra en viss

hämsko på mindre väl genomtänkta lestamentsförordnanden till förmån

för t. ex. särkullbarn eller olika ändamål, som särskilt äldre människor kan

övertalas till eller inspireras till atl vilja gynna. På detta sätt kan
laglotten

medverka till att en slutlig fördelning av egendomen blir någorlunda till

fredsställande utan atl klandertalan behöver föras mol testamentet med

åberopande av dess ogiltighel. Synpunkten leder över till ett vanligt argu

ment till stöd för laglotlen, ett argument som de sakkunniga också berör,

att laglotten kan tillgodose en viss rättvisa mellan bröstarvingar inbördes. 168

s. 169 Kontrollera mot PDF

Även
om man med stöd av det angivna resonemanget i princip anser att Prop. 1986/87:
1 det inte finns tillräckliga skäl för att avskaffa rätlen till laglott menar
fakultetsnämnden, att man skulle kunna överväga modifikationer av reglerna för
att undvika tvä konsekvenser av laglottsinstitutet, vilka förefaller
tvivelaktiga. Dels kan det, pä skäl som de sakkunniga anfört, vara skäligt, att
låta inbördes testamente mellan makar gälla utan hinder av bröstarvinges rätt
till laglott för de fall, att bröstarvingen är makarnas gemensamma barn. Dels
kan det, i de fall dä en kvarlåtenskap undantagsvis är mycket stor, vara mindre
angeläget att låta rätten till laglott gälla fullt ut. Med tanke pä de två nu
nämnda fallen skulle man därför kunna tänka sig en uppmjukning av de nuvarande
reglerna. I det förra fallet - när testamente gynnar efterlevande make - torde
det emellertid i sä fall böra föreskrivas, atl laglottsskyddet kan genombrytas
av testamente till förmån för efterievande make endast med verkan mot makarnas
gemensamma bröstarvingar och under föratsättningar att laglotten sätts åsido i
samma mån för samtliga bröstarvingar. Beträffande de mycket stora
förmögenhelerna skulle man kunna tänka sig en liknande reglering som i norsk
rätt, dvs. att laglottsskyddet begränsas av en beloppsmässig övre gräns för
varie barn resp. för varie linje efter avlidet barn.

Lunds
universitet, samhällsvetenskapliga fakultetsnämnden:

Nämnden instämmer i syfiet atl stärka efterlevande
makes ställning genom bodelnings- och arvsregler men finner att förslagel på
vissa punkter går väl långt i detta hänseende.

Det kan exempelvis ifrågasättas om inte
jämkningsmöjlighet bör ifrågakomma lill förmån för den först avlidnes
arvsberättigade släktingar, när likadelning jämte arvsrätt t. ex. efter ett
kortare äktenskap kan leda till ett oskäligt resultat eller när annars
synnerliga skäl för jämkning kan föreligga. Del måste understrykas atl del
endast bör vara fråga om undantagsfall, t. ex. då den efterievande kräver
hähtendelning (eventuellt jämte arv) som skulle splittra etl familjeföretag.

En fråga av stor betydelse är om laglottsreglema
bör avskaffas. Nämnden känner sig inte övertygad härom. Den jämställdhet som
uppnåtts i arvshänseende för bam till fader som ej är eller varit gift med
modem skulle, om än formellt bibehållen genom all alla behandlas lika enligt
lagen, i realiteten urholkas. Även för bam i samma äktenskap, för att inte tala
om barn i tidigare äktenskap, kan favoritskap och hackkycklingsfenomen göra sig
gällande med ökad styrka om laglottssystemet avskaffas, även om detta inle ger
någol effektivi skydd häremot. De gamla fideikommissegendomarna skulle
möjligen lättare kunna sammanhållas med de föreslagna reglema, vilket kanske
kan ses som en fördel men knappast ligger i linje med samhällsutvecklingen i
övrigt. Den begränsning av testationsfriheten som laglottssystemet innebär är
en kompromiss som knappast kan anses ha spelat ut sin roll. Tendensen i
förslaget till ökad "horisontell" familjebindning synes inte ha full
motsvarighet, när del gäller bindningen mellan

169

s. 170 Kontrollera mot PDF

generationerna.
Skall systemet med arvsrätt bibehållas, och det är ju inte Prop. 1986/87: 1
uppe till prövning, bör även laglottssystemet bibehållas.

Nämnden har intet att erinra mot
atl initiativet till arvskifte lägges på bröstarvinge, vilket torde medföra att
i många fall boet förblir oskiftat, om inte efterlevande make själv önskar få
bodelning och arvskifte lill stånd. Även den vidgade arvsrätten för
efterlevande make kan tillstyrkas.

Uppsala domkapitel:

Det är - enligl domkapUlet - också
tillfredsställande all efterievande makes rätt i förhållande till arvingar
föreslås förstärkt. Domkapitiet anser emellertid i likhet med reservanterna
Britta Bjelle, Martin Olsson och Ingrid Sundberg att det vore att gå för långt
att helt avskaffa bröstarvingars rätt till laglott.

Utredningen om barnens rätt (Ju 1977:08):

Den ekonomiska basen för barnens
välfärd efter en förälders eller båda föräldrarnas död tryggas i dagens
samhälle inte genom arvsinstitutet utan genom andra anordningar såsom framför
allt socialförsäkringen. För barn som inte levde i gemenskap med den avlidne i
dennes familj innebär dödsfallet normall ingen avgörande förändring i deras
försöriningssitua-tion. För barn i de åldrar som är aktuella i vårt arbete och
som skall bo tillsammans med den efterievande maken är det betydelsefullt om
det hem som barnet lever i inte splittras när en av föräldrarna har avlidit.
Möjligheterna atl hålla det gemensamma hemmet intakt efter en förälders död
underlättas väsentiigt genom reformer i den riktningen som de sakkunniga har
föreslagit. Från vår utgångspunkt är del angeläget alt en efterlevande makes
arvsrättsliga ställning stärks. Det finns, såsom framgår av de sakkunnigas
resonemang, även andra skäl som talar för detta.

Familjelagssakkunniga har låtit
ulföra en undersökning av bouppteckningar och därtill hörande handlingar och
tagit resultatet av undersökningen som etl tecken på alt deras förslag till
nya bestämmelser i stort överensstämmer med människors önskemål i allmänhet.
Man pekar bl.a. på all barn, som inle är makarnas gemensamma, är sällsynt
förekommande i bouppteckningar av i dag. De bouppteckningar som nu inregistreras
gäller emellertid främst äldre människor som har levat under en tid då synen på
äktenskapet var en annan än i dag och dä skilsmässor därför var ovanliga. Barn
som inte var födda i äktenskapet hade en annan ställning än de har i dag.
Numera ökar skilsmässofrekvensen stadigt. De som i dag har valt att sammanbo
utan giftermål väljer ofta denna samlevnadsform även med en ny partner. Det
blir således allt vanligare atl en person som har avlidit efterlämnar barn frän
olika familjebildningar och partförhållanden.

Enligt vår mening måste en reform
pä arvslagstiflningens område fram

för allt ta sikte på framtida förhållanden. Man måste samtidigt sträva efter

regler som är entydiga och sä utformade att de är lätta alt tillämpa. Frän

dessa synpunkter ser vi positivt på förslaget att vederlagsreglerna och

reglerna om förkovran inte längre skall finnas kvar när skifte sker efter den 1'

s. 171 Kontrollera mot PDF

sist avlidna maken.
Härigenom förenklas arvskiftet och sist men inte minst Prop. 1986/87: 1

försvinner
en typ av situationer då motsättningar mellan arvingar ofta

uppstår.

Den föreslagna ordningen söm gäller makes
möjligheter att sitta kvar i oskiftat bo kan däremot leda ät motsatt håll.
Förslaget är enligt vår uppfattning en inle helt lyckad kompromiss. Om den
efterlevande maken skall kunna sitta kvar i oskiftat bo eller om
kvarlåtenskapen skall skiftas, är beroende av testamente eller en
överenskommelse med övriga arvingar och inte något som kan genomdrivas med stöd
av lag. Frågan om skifte skall begäras eller inte kan bedömas olika av barn som
också är den efterlevande makens och av barn till den avlidne i etl tidigare
förhållande. Ett icke gemensamt barn kan synas vinna mest i ekonomiskt
hänseende, om arvskiftet får anstå lill dess båda makarna har avlidit. Boet
skall då enligt förslagel delas lika mellan makarnas bröstarvingar. Väljer
arvingen alternativet att vänta på sitt arv, finns det å andra sidan risk för
alt kvarlåtenskapen har minskat under den efterlevandes återstående livslid.
Gemensamma bam kan vinna ekonomiskt på att andra barn eller den efterlevande
maken begär arvskifte. Den tredjedel av kvarlåtenskapen som tillfaller den
efterlevande maken kan ju beräknas komma dessa barn till godo vid del framtida
skiftet efter den maken. Att ett barn begär skifte kan detta i annat hänseende
vara till men för barn som bor tillsammans med den efterlevande maken. Del kan
också länkas att den efterlevande maken kan gynna sina egna barn genom att
begära arvskifte i sådana fall där boets behållning efter den först avlidne
maken endast obetydligt överstiger fyra basbelopp. Vi befarar att de olika
bedömningarna och spekulationerna som kan göras när en person har avlidit kan
leda till rivalitet och motsättningar mellan arvingarna och följaktligen
motverka goda relationer de efterlevande emellan.

Enligt vår mening hade det varit mera tilltalande
all införa en generell arvsrätt för den efterlevande maken lill en viss andel
av kvarlåtenskapen eller alt höja de basbeloppsgränser som i dag gäller vid
bodelning i anledning av den ena makens död. Däriämle bör nuvarande
möjligheter finnas kvar att överenskomma om sammanlevnad i oskiftal bo. Även om
vissa grupper av arvingar kan anses bli missgynnade om efterlevande makes
arvsrätt stärks, ligger det ett sådant värde i att reglerna inte öppnar möjlighet
för spekulation och därmed kan ge upphov till intressekonflikter och andra
motsättningar mellan de efterlevande.

Laglottsinstitutet

Inom utredningen är vi inte ense i fråga om laglottsinslilutet
bör avskaf

fas eller om det bör bibehållas. De som stöder majorilelsförslaget i betän

kandet framhåller att arvet i allt väsentligt har spelat ut sin roll som

trygghetsanordning för underåriga barn som mister en eller båda föräldrar

na. Den viktiga synpunkten är i stället att vid den ena förälderns frånfälle

så långt det är möjligt kunna behålla det gemensamma hemmet intakt.

Laglottsinstitutet kan stå i strid med denna synpunkt. Del utgör ocksä en 171

s. 172 Kontrollera mot PDF

inskränkning i människors
rätt atl bestämma över sin egendom som inte är Prop. 1986/87: 1

motiverad i dagens
samhälle. Det kan sägas vara naturligt att en människa

kan känna större
samhörighet med och vill värna om den familj som denne

sist har sammanlevt med
och att det därför är rimligt atl denne som under

sin livstid fritt har hafl
möjlighet att gynna vissa arvingar eller andra

personer också skall kunna
göra detta efter sin död med hjälp av elt

testamente.

De som motsätter sig majoritetens förslag instämmer
i huvudsak i det som sägs i reservationerna 7 - 9. De anser att från
arvssynpunkt är det biologiska sambandet viktigare än ett tillfälligt eller
permanent sammanboende. Enligt deras mening finns det risk för att den
samhörighetskänsla mellan föräldrar och barn som vi eftersträvar tunnas ut om
laglotten avskaffas. Ett barn, oavsett ålder, behöver bli påmind om sitt
förflutna och ha en förankring bakåt i släktgenerationerna. Det är därför
vikligt atl alla barn till en avliden person har rätt att få åtminstone någol i
arv efter denne. Även rättviseaspekten och i någon mån etl barns ekonomiska
trygghet efter en förälders död talar för att laglottsinstilulel bör behållas.

Jämställdhetskommittén
(A 1976:08):

Nu föreslår de sakkunniga att det införs en
arvsrätt för efterlevande make, vilket innebär att denne sätts framför
bröstarvinge, som får vänta på arvet till dess båda föräldrarna är döda.

Vi instämmer i de sakkunnigas bedömning att arvet
numera i flertalet fall inle har sä stor betydelse för bröstarvingarnas
försörining. I ett framtida samhälle där kvinnor och män lever jämställda
kommer inte heller den efterlevande i allmänhet alt ha nägot större behov av
kvarlåtenskapen för sin försörining. Kvarlåtenskapen efter den först avlidne
maken (oftast mannen) har dock enligl vår uppfattning i många fall fortfarande
betydelse ur ekonomisk synpunkt för den efterlevande (oftast kvinnan). Så länge
kvinnan inte har uppnått en tillräcklig grad av egen försörining är hon, om
mannen dör, beroende av etl ekonomiskt skydd gentemot bröstarvingarna. Ännu så
länge är det därför både rimligt och nödvändigt att i den nu aktuella
situationen ge kvinnan ett tillräckligt starkt skydd.

Vi anser därför atl det under åtskillig tid framöver
behövs särskilda regler för atl ge den efterievande ett ekonomiskt skydd och
tillstyrker att delta skydd förstärks.

De sakkunniga har föreslagit atl en arvsrätt för
efterlevande make med rätt till efterarv för bröstarvinge införs. Ett annat
sätt all stärka skyddet vore alt - såsom det framhålls i direktiven till
utredningen - bygga vidare på basbeloppsregeln.

Vi tar inle ställning till hur det förstärkta
skyddet skall utformas, om det skall införas en arvsrätt för den efterlevande
eller om det bör utformas på annat sätt.

Det finns redan arvsrätt för efterlevande make, när
det saknas bröstar

vingar. Därigenom finns redan nu elt skydd för den efterievande. Vi

lämnar därför inga synpunkter på de förslag som i övrigt framläggs i denna 172

s. 173 Kontrollera mot PDF

del, eftersom de knappast
har någon betydelse ur jämställdhetssynpunkt. Prop. 1986/87:1 Mot bakgrund
av vad vi tidigare har anfört om att begränsa vårt yttrande till de delar de
har betydelse från jämslälldhelssynpunkt tar vi inte heller ställning lill de
övriga förslag som innebär ändringar i ärvdabalken.

Kommittén
(Ju 1977:07) om ställföreträdare för dödsbo i vissa fall m.m.: Rätten att
behålla boet oskiftat Vår utgångspunkt

1 ett inledande avsnitt av detta yttrande har vi
redogjort för bakgranden till vårt utredningsuppdrag. Häratöver kan nämnas atl
följande framkom i en statistisk undersökning som vi lät statistiska
centralbyrån genomföra år 1979. Av totalt 322363 jordbruksfastigheter i riket
ägdes 9,79 procent eller 31555 heU eller delvis av dödsbon medan motsvarande
procenttal för kategorin annan fastighet uppgick till 2,94. I skogslänen var
den procentuella andelen dödsboägda jordbraksfastigheter betydligt större än
riksgenomsnittet. Kopparbergs län intog därvid en särställning med 20,55 procent
dödsboägda jordbraksfastigheter följt av Jämtlands med 14,18 och Värmlands med
13,96 procent.

Huvudregeln
i 3 kap. 1 § ÄB kommer att få stor betydelse.

Även om det idag, såsom de sakkunniga också
påpekar, inle är ovanligt att den först avlidnes dödsbo består under den
efterlevandes livstid, finns det skäl att anta att andelen fall där skifte sker
omedelbart framdeles kommer atl starkt minska i betydelse. Delta torde vara en
förutsedd effekt av förslaget eftersom man fört in regler i det som verkar i
denna riktning. Till dessa skifteshämmande bestämmelser hör den grundläggande
passivi-telsregeln i 3 kap. I §, regeln om makes rätt till en tredjedel av
kvarlåtenskapen vid omedelbart skifte i 3 kap. 2 § saml bodelningsregeln i
äktenskapsbalkens 12 kap. 3 § som ger den efterievande rätt att behålla all
sin egendom om skifte skall ske. Även möjligheten att skifta ut en av bröstarvingarna
ulan att den efterlevande därför fråntas möjligheten att sitta kvar i
återstoden av boet hör hit. På lång sikt kan ej uteslutas att förslagets regler
jämte sin direkt normerande verkan även kommer att fä en moralbildande effekt.
Det kommer förmodligen alt betraktas som oförsynt av bröstarvinge att genast
begära atl få ut sin arvslott.

Hur
kommer del oskiftade boet att förvallas?

För det fall någon framställning om skifte inle har
framställts vid liden

för bodelningshandlingens undertecknande tilhaller kvarlåtenskapen den

efterlevande med fri förfoganderätt. Den efterievande maken är därefter

formellt behörig att själv, utan inblandning av efterarvingarna, förvalla

egendomen. Han är ocksä behörig atl söka personlig lagfart och därefter

representera fastigheten i alla sammanhang. Med utgång från den boupp-

leckningsundersökning som intagits i betänkandet är det sannolikt atl det

är mannen som avlider först. Normalt bör den efterlevande vid sill tillträde

av det oskiftade boet ha uppnått pensionsåldern. Frågan är då hur exem- 173

s. 174 Kontrollera mot PDF

pelvis en mindre skogsfastighet i praktiken kommer att
förvaltas under de Prop. 1986/87: 1 tio-Qugo år som den efterlevande kan inneha
den. Enligt vår mening kan därvid inte uteslutas, att den faktiska
förvaltningen nära kommer att ansluta lill vad som idag råder inom ett dödsbo.
Skälet till det är inte bara den efterlevandes framskridna ålder och avtagande
krafter utan, kanske främst, det hänsynstagande som den efterlevande
förmodligen anser att han eller hon bör visa gentemot bröstarvingarna. Man kan
på goda grander anta att detta hänsynslagande kommer alt bli av ett helt annat
slag än vad som idag må visas av den efterlevande i förhållande till den först
avlidnes arvingar. Sannolikt kommer även den av dagens rättstillstånd härrörande
synen på boet som ett "dödsbo" alt för lång tid påverka
förvaltningen.

Vad händer om bodelning ej sker?

Av förslagel torde följa att den
avlidnes dödsbo regelmässigt består i varie fall fram till dess atl bodelning
förrättas. Innan formell bodelning ägt ram får den efterlevande alltså inte på
egen hand vare sig förvalta fastigheten eller representera den mol tredje man
ulan alt vara befullmäktigad lill del. För delta krävs samverkan med övriga
dödsbodelägare.

I 9 kap. 2 § äktenskapsbalken
föreskrivs kategoriskt att bodelning skall förrättas när ett äktenskap
upplösts. Någon bestämd lid inom vilken detta skall ske har, i likhet med vad
som gäller idag, icke angivits.

Väl har de sakkunniga framhållit
att flera omständigheter verkar för att det verkligen blir bodelning. Enligt
vår mening finns det dock skäl räkna med att en bodelning i många fall inte
kommer till stånd. I de fall där bröstarvingama inte kräver att få ut sin
arvslott saknar ju ofta bodelningshandlingen annan omedelbar betydelse än som
åtkomsthandling för den efterlevande.

Om bodelning inte äger ram utgör makarnas samlade egendom
en helt

annan form av oskiftat bo än del oskiftade bo som åsyftas i förslaget till

lagtext. Visserligen har den efterlevande rätt att förfoga över den del av det

icke bodelade boet som uteslutande utgör hans eller hennes egendom.

Över övrig egendom, inklusive samägd egendom, kan make emellertid ej

råda utan samtycke av övriga dödsbodelägare. Den här formen av oskif

lade bon, tillkomna som en följd av medveten eller slentrianmässig passivi

tet från dödsbodelägarnas sida, förekommer redan idag, även i fall där den

avlidne efterlämnat jordbruksfastighet. I en undersökning av dödsboägda

jordbruksfastigheter i Värmland, utförd vid Tekniska Högskolan i Stock

holm år 1979, framkom att vid allmänna fastighetstaxeringen 1975 ägdes

2 934 eller 13 procent av länets jordbraksfastigheter av dödsbon. Medela

realen för dödsbofastighetema uppgick till 32,5 hektar och medellaxerings-

värdet till 61 000 kr. Som ett led i undersökningen intervjuades represen

tanter för cirka 100 dödsbon. Av svaren kunde utläsas att övervägande

delen av dessa bon behållits oskiftade under mer än tio år, att tolv procent

var handelsbolagstaxerade samt atl de för delägarna viktigaste orsakerna

till alt skifte ej skett var "efterlevande make" (33 %) och
"slentrian" (26

%). 174

s. 175 Kontrollera mot PDF

Förslaget inrymmer en reglering, vilken i och för sig är
ägnad att skapa Prop. 1986/87: 1 inre och yttre klarhet för de oskiftade bonas
del. Sannolikt kommer ocksä efterlevande make i många fall att efter formell
bodelning överta hela boet. Det är emellertid vår uppfattning att den lösning
som de sakkunniga givit åt efterievandeskyddet, kan komma att medföra en ökning
även av andelen genom passivitet bestående dödsbon. Skälen för bodelning torde
för delägarna, i all synnerhet för bröstarvingarna, i praktiken ej framstå som
starkare än idag. Det kan inte uteslutas att många bröstarvingar, vilka ej vill
förmena den efterlevande rätt att sitta kvar i oskiftat bo, medvetet söker
undvika att bodelning kommer till stånd. Skälet härtill skulle då vara att den
efterlevande, så länge bodelning ej ägt rum, är förhindrad att skänka bort
eller eljest förringa den egendom som härrör från den avlidne. Sistnämnda skäl
kan komma att göra sig gällande med särskild kraft, för det fall
laglottsskyddet och med skyddet sammanhängande rätt till återvinning
utmönstras.

Sammanfattningsvis konstaterar vi
att det finns skäl att ifrågasätta utformningen av denna del av
efterlevandeskyddet, då med förslaget följer en risk dels för atl de bon som
den efterlevande med stöd av 3 kap. I § disponerar över i själva verket kommer
att förvaltas som dödsbon, i vart fall med avseende på viss egendom, dels för atl
andelen dödsboägda jordbraksfastigheter kommer att öka.

Om förslaget i denna del anses
Qänligt för vidare lagstiftningsarbete bör undersökas om del är möjligt att
finna ett instrument som är ägnat att driva fram en bodelning. Närmast lill
hands bör då ligga alt föreskriva att bodelning skall äga rum inom viss tid
efter dödsfallel. Trots svårigheten att kontrollera en sådan regels
efterlevnad, skulle föreskriften som sådan enligt vår mening kunna ha en klart
gynnsam effekt.

Efterlevande makes arvsrätt

Från de synpunkter vi har atl
beakta förefaller det betänkligt atl ytterligare utöka kretsen av
arvsberättigade. Samägande av jordbraksfastigheter tenderar atl öka. I varje
fall är detta en uppfattning som råder bland landets lantbraksnämnder och
skogsvårdsstyrelser. Enligl vår mening kan inle uteslutas att kretsen av
delägare i jordbraksfastigheter efter genomförande av reformen i många fall
kommer alt utökas med ytterligare en person.

Laglottsskyddet

Med utgång uteslutande från de
synpunkter som ligger bakom vårt utredningsuppdrag synes det ej innebära några
negativa konsekvenser att upphäva laglottsinstitutet. Snarare förefaller en
reform i denna riktning vara ägnad att i någon mån hämma uppkomsten av flerägda
fastigheter, bl.a. sådana fastigheter vari samägandet uppstått på grand av
svårigheter för arvingarna att vid skiftet lösa ut varandra.

175

s. 176 Kontrollera mot PDF

Advokatsamfundet: Prop. 1986/87: 1

Samfundet vill till en börian instämma i förslaget
att bam inle bör ha rätt att under alla förhållanden erhålla en andel i
föräldrarnas kvarlåtenskap, den s. k. laglotten. De sociala förmåner barn nu
erhåller, exempelvis barnpension och studiebidrag, minskar arvets betydelse för
barnens försörining.

Samfundet anser det rikligt atl i överensstämmelse
med vad som redan gäller i Danmark och Norge stärka den efterlevande makens
ställning på bröstarvingarnas bekostnad.

Om barnen är små framstår det som naturligt att den
efterlevande fritt förvaltar och bestämmer om hela kvariåtenskapen. 1 de flesta
fall lever den efterlevande i familjegemenskap med bröstarvingarna och
kvarlåtenskapen kommer dem ändock lill godo. Är barnen vuxna är den
efterlevande ofta gammal, och enligl samfundets uppfattning är del inte rimligt
alt boel skall mot den efterlevandes önskan splittras för att tillgodose vuxna
bröstarvingars önskemål att få en del av föräldrarnas egendom.

Samfundet vill ifrågasätta om man inte möjligen
borde gå än längre i denna riktning och ändra 3 kap. i ärvdabalken så, att
bröstarvinge inle skall ha rätt atl mot den efterlevandes önskan fä ut sitt arv
under dennes livslid, såvida inte den efterlevande ingår nytt äktenskap. Den
efterievande skulle med samfundets förslag fä fri förfoganderätt till hela
kvarlåtenskapen till sin död, med det undantaget att skifte alltid skall
verkställas om den efterlevande ingår nytt äktenskap. Med en sådan regel skulle
man undvika de besvärliga bodelningar som nu måste göras om en avliden
efterlämnar oskiftad egendom från flera äktenskap. När skifte sker skall enligt
här framfört förslag bröstarvingarna erhålla all den avlidnes kvarlåtenskap.

Enligl 3 kap. 6 § i förslaget skall bröstarvinge
som begär atl få ut sitt arv vid arvlåtarens död endast få vara med och dela på
2/3 av den avlidnes kvariålenskap. Återstående tredjedel skall tillfalla den
efterlevande maken som arv, och den delen skall vid den efterlevandes död
endast tillfalla bröstarvinge som inte tidigare framställt anspråk på atl fä ut
arv.

Det förekommer i testamenten liknande
straffbestämmelser för bröstarvingar som gör anspråk på alt få ut sin laglott,
men detta är individuella fall, där föräldrarna ofta har särskilda skäl för sin
önskan. Samfundet anser det principiellt oriktigt att i lag införa ett straff
för bröstarvingar som endast begär att fä komma i åtnjutande av den rätt samma
lag tillförsäkrat dem. - Slraffkonsekvensen har enligt samfundets uppfattning
inle heller kommit till tillräckligt klart uttryck i lagtexten.

Bestämmelsen i samma kap. 4 § att den efterlevandes
bröstarvingar eller

make i nytt äktenskap skall ha rätt att ta hela boet om den först avlidne inte

efterlämnar bröstarvinge vill samfundet bestämt avstyrka. Enligt samfun

dels mening motsvarar detta förslag inte rättsuppfattningen hos människor

i allmänhet. När den efterlevande maken ingår nytt äktenskap har ofta

åldersskillnaden mellan de tidigare makarna varil stor eller den ena maken

avlidit tidigt. I varie fall när åldersskillnaden är stor är redan tanken på
den

efterlevande makens omgifte en pläga för den äldre maken, och införandel 176

av
en bestämmelse att den nya maken och barn i del nya äktenskapet till

s. 177 Kontrollera mot PDF

och med skulle ärva den först avlidne skulle säkeriigen
förefalla denne Prop. 1986/87: 1 absurd. Man kan vara övertygad om att makar
som blir medvetna om denna konsekvens i mycket stor utsträckning önskar
upprätta testamenten för att undvika en sådan arvsföljd, och samfundet anser
del oriktigt atl införa bestämmelsen. Den tilltänkta regeln skulle också
innebära att arvet tillfaller personer som inte haft kontakt med arvlåtaren,
detta med uteslutande av exempelvis syskonbam, som ofta för personer ulan egna
bröstarvingar kommer att träda i bröstarvingars ställe.

Skulle förslaget atl en
bröstarvinge skall ha rätt att begära sitt arv under den efterlevandes livstid
vinna bifall, vill samfundet instämma i reservanterna Martin Olssons och
Ingrid Sundbergs förslag, atl en omyndig bör ha rätt att begära atl få ul sitt
arv inom sex månader från myndighetsdagen.

Föreningen jurister vid Sveriges allmänna advokatbyråer:

Beträffande eflerievandeskydd och arv delar föreningen
uppfattningen alt laglottsinstitutet helt bör avskaffas. De skäl som tidigare
fanns för laglottsrätten har i stor utsträckning upphört. Föreslagen rätt för
efterlevande atl få behålla sin egendom är lämplig. Någon rätt för bröstarvinge
alt utkräva sitt arv bör ej föreligga under den efterievande makens livstid.
Möjligen kan tänkas den inskränkningen i angiven princip att arv kan tagas vid
den efterlevande makens omgifte. Skulle under den efterlevandes livslid
arvsullag godtagas av lagstiftaren införs med sakkunnigas förslag en ekonomisk
sanktion mot den bröstarvinge som begär sitt arv. Denna lösning finner
föreningen vara klart olämplig. Skall arvsrättsuttag tillåtas bör detta ej
underkastas sådana sanktioner som i princip skulle låta utövandet av en
rättighet framstå som något förkastligt.

Föreningen instämmer i de
sakkunnigas förslag att beträffande små bon basbeloppsregeln inle inskränkes
till förmån för särkullbarn.

Föreslagen skyddsregel i form av
basbeloppsregeln för efterlevandes sambo förefaller välavvägd.

Grand saknas att låta den
efterlevande maken, som övertagit boet oskiftat, få en utsträckt rätt atl
bestämma om efterarvel, när bröstarvingar lill den först avlidne maken ej
finns. Sekundosuccessionsrätt för den först avlidnes arvingar bör taga över.
Erfarenheten visar atl make ulan bröstarvingar oftast är angelägen om att
kvarlåtenskapen tillföres hans arvingar efter båda makarnas bortgång. Sakkunnigas
förslag saknar enligt föreningen förankring hos allmänheten och skuhe normalt
innebära en icke önskad ändring av arvsreglerna, som finge i stor utsträckning
justeras genom testamente.

Det är ej godtagbart atl ändra
principerna om fördelning av boförkovran

vid sekundosuccession. I vart fall förvärv genom arv eller testamente bör

aldrig ingå i delning. Den allmänna meningen överensstämmer helt visst ej

med sakkunnigas uppfattning, som för övrigt skulle medföra att den efter

levande ofta skulle tvingas vidtaga åtgärder för att freda den egendom han 177

12 Riksdagen 1986/87. 1 saml. Nr 1. Bilagedel

s. 178 Kontrollera mot PDF

anser
rätteligen bör tillfalla hans efterlevande. Sakkunnigas förslag alt Prop.
1986/87: 1 beträffande förvärv genom arv och testamente avgörande för att
egendomen skall ingå i oskiftade boet skall vara tillträdande medför vidare
rättsosäkerhet med hänsyn till den stundom intrikata frågan huruvida tillträde
skett.

Föreningen noterar med
tillfredsställelse alt om, vid den efterlevandes död endast endera maken
efleriämnar arvingar, hela kvarlåtenskapen skall tillfalla dem.

Domareförbundet:

Enligl domareförbundets erfarenhet
finns del anledning att förstärka skyddet för den efterlevande maken.
Avvägningen mellan makes och bröstarvingars rätt till kvarlåtenskapen är
emellertid en rältspolitisk fråga som förbundet inte anser sig böra laga
ställning till.

Vad som anförs i avsnitt 5.1.6 om
rätt för efterlevande att behålla sin egendom föranleder inte några invändningar
frän domareförbundets sida.

Domareförbundet tillstyrker
likaledes att den s.k. basbeloppsregeln ändras pä sådant sätt att den nuvarande
inskränkningen till förmån för särkullbarn under 16 är borttages.

1 förslaget till ändringar i
ärvdabalken har de sakkunniga under 3 kap. 4 § föreslagit all om den
efterlevande maken har behållit boel oskiftal vid den först avlidnes död och
det inte finns bröstarvinge efter den först avlidne, vad den efterlevande har
bestämt i testamente om egendomen i sitt bo skall gälla. Om det inte finns
testamente, skall den sist avlidnes bröstarvinge och maken i nytt äktenskap ha
arvsrätt till hela boel. Då inget av dessa fall föreligger skall halva boel
tillkomma den först avlidne makens släktingar i andra parentelen. Domareförbundet
vill peka pä att denna ordning strider mot invanda betraktelsesätt som bl.a.
ofta kommer till uttryck i testamenten. Om förslaget genomförs kommer en stor
informationsinsats atl krävas för att man skall undvika framtida
rättsförluster. Informationsinsatser är ocksä erforderliga om de sakkunnigas
förslag rörande laglotten och makes arvsrätt genomförs.

I avsnitt 5.1.9 föresläs all
vederlagsregeln i samband med efterarv slopas och atl om del vid den
efterlevandes död finns arvsberättigade släktingar efter endast en av makama
hela kvarlåtenskapen skall tillfalla dem. Detta föranleder inte någon
invändning från domareförbundets sida. Förslaget i avsnitt 5.1.11 atl
efterlevande ogift samboende, när samlevnaden upplöses genom den enes död,
skall få minst så mycket av bostad eller bohag att det motsvarar två gånger det
vid liden för dödsfallel gällande basbeloppet synes välbetänkt.

Föreningen Sveriges kronofogdar:

En förmögenhetstillgång som
relativt ofta blir föremål för utmätning är

andel i dödsbo. Företrädesvis rör det sig om bröstarvingars arvslotter.

Genom förslaget avskaffas laglotten. Enligt huvudregeln skall hela kvarlå

tenskapen tillfalla efterlevande make om inte bröstarvinge påkallar atl få ut 178

s. 179 Kontrollera mot PDF

sitt arv.
Detta skulle utgöra två tredjedelar av kvariåtenskapen, medan en Prop.
1986/87: 1 tredjedel tillfaller efterlevande maken som arv. Makarna kan dock
under sin livstid fritt förfoga över bröstarvinges arv genom testamente.

Enligt gällande lagstiftning krävs
ett aktivt handlande från en bröstarvinge för att han inte skall få ut sin
laglott. Han skall godkänna ett inbördes testamente, uttryckligen förklara alt
han avstår från sin laglott osv. Enligt förslaget räcker del med alt han
underiåter all före bodelningen begära att få ut sitt arv. Föreningen anser att
en sådan underiåtenhel sedan en bröstarvinges arvslott blivit utmätt utgör ett
förfogande till skada för borgenären på sätt delta beskrivs i 4 kap. 29 § UB.
Sådan underiåtenhel efter utmätning måste dä ocksä ge kfm rätt att agera och
begära att gäldenären får ut sitt arv jml 4 kap. 31 § UB för att tillvarata
borgenärernas intressen. Därest exekutiv försäljning av andelen kommer till
stånd måste motsvarande befogenheter tillkomma eventuell inropare och under konkurs
förvaltaren. När det gäller förslaget om laglottens avskaffande vill föreningen
motsätta sig detta. Skälen härtill är desamma som framförs i reservationer av
Bjelle, Olsson och Sundberg. För att bibehålla laglotten talar också att andel
i dödsbo som ovan sagts är en tillgång av relativt stor betydelse. En orsak
till att föräldrar kanske vill genom testamente förfoga över visst barns
arvslott är att denne befinner sig i ekonomiska trångmål och man vill förhindra
atl arvet går lill borgenärerna.

Folksam:

Folksam instämmer i de sakkunnigas
uppfattning att efterievande make bör ha företräde framför bröstarvinge till
arv efter avliden make. Förslaget fullföljer det skyddstänkande som dominerar
övriga delar av betänkandet och vi ser det som värdefullt alt lagen på detta
sätt - tillsammans med förslaget om den efterlevandes rätt att utesluta delning
av boel - direkt ger efterievande make en stor handlingsfrihet i den uppkomna
situationen. Mot de föreslagna reglerna om efterarv kan möjligen anföras att de
troligen kommer att uppfattas som svårtillgängliga av gemene man. I materiellt
hänseende har vi emellertid inget att erinra emot dem.

En majoritet av de sakkunniga
föreslår att de nuvarande reglerna i 7 kap. ärvdabalken om bröstarvinges rätt
till laglott avskaffas.

Eftersom lagloltsreglerna har till
syfte att begränsa möjligheterna att förordna om kvarlåtenskapen genom
testamente, innebär förslaget atl testationsfriheten i fortsättningen blir
fullständig. Majoriteten grundar i huvudsak sitt ställningslagande på etl
resonemang om att samhällsutvecklingen till stor del gjort lagloltsreglerna
föråldrade och på önskemålet alt stärka efterievande makes ställning i
förhållande till bröstarvingarna.

Folksam kan för sin del inte
tillstyrka majoritetens förslag. Det torde

förvisso kunna sägas alt lagloltsreglerna i dag normall inte har någon

avgörande betydelse för barnens ekonomiska trygghet, men detta behöver

inle innebära alt de spelat ul sin roll ur alla synvinklar. Majoriteten antyder 179

s. 180 Kontrollera mot PDF

själv atl laglotten har
etl känslomässigt värde i det att ett bam inte kan bli Prop. 1986/87: 1

helt utestängt från
delaktighet i kvarlåtenskapen. Vi tror att laglottsrätten,

efter att ha funnits under
mer än etthundra år, är mycket djupt rotad i det

allmänna rättsmedvetandet
och att den numera främst bärs upp av ett

känslomässigt grundat
rätlvisetänkande. Även om reglernas ursprangliga

skyddsfunktion förlorat i
angelägenhet genom åren är det alltså rimligt all

anta att elt totalt
slopande av laglotten kräver mycket goda skäl för att

kunna nå förankring i en
allmän rättsuppfattning.

Majoriteten har enligt vår mening inte förebringat
sådana fullgoda motiv för sitt genomgripande förslag. Ett avskaffande av
laglotlen medför visserligen att man tillgodoser önskemålet all via
teslamenlsrätten öppna möjligheten att stärka efterlevande makes situation,
men det innebär också att man lämnar fältet fritt för testamentariska
dispositioner som gynnar annan än make samtidigt som bröstarvingarna helt
ställs utanför delaktighet i kvarlåtenskapen.

Om det primära syftet med en reform är att stärka
efterlevande makes rätt, kan detta syfte enligl vår mening uppnås på ett bättre
sätt om man utgår från de hittillsvarande lagloltsreglerna och - med smärre
förändringar av dem — villkorar deras tillämpning. Vi föreslär därför alt
bröstarvinges rätt till laglott behålls men görs beroende av atl testamente
gäUer till förmån för annan än lestators make. Med hänvisning till atl de
sakkunniga vill införa en arvsrätt för efterlevande make - vilket Folksam
tillstyrker — anser vi del också följdriktigt atl föreslå införandel av en rätt
till laglott för efterlevande make för det fall att elt testmente av den först
avlidne gäller lill förmån för annan än den efterlevande. När det gäller frågan
om de skyddade kvotdelarnas storlek bör en lämplig avvägning enligt vår mening
vara atl fastställa bröstarvinges laglott till 1/3 av kvarlåtenskapen och makes
laglott till 1/6 av kvarlåtenskapen.

Vi anser att värt förslag ger en rimlig avvägning
mellan ä ena sidan del i dag naturliga önskemålet att stärka efterlevande makes
situation i förhällande lill bröstarvingarna och å andra sidan en med största
sannolikhet allmänt spridd rättviseuppfallning alt en bröstarvinge inle helt
skaU kunna åsidosättas i konkurrens med annan bröstarvinge eller utanför
familjen slående person. När elt testamente gäller till förmän för make blir
situationen således densamma som den majoriteten av de sakkunniga föreslagit —
testamentet får lill främsta funktion atl säkerställa alt bröstarvingarna inte
tar ut sitt arv förrän vid den efterievandes frånfälle. I det fall testator
gynnat annan än maken träder lagloltsreglerna däremot in som en säkerhet för
delaktighet i kvarlåtenskapen — en delaktighet som visserligen kan sägas vara
ofullkomlig, men som ändå i de flesta fall torde ha såväl känslomässig som
ekonomisk betydelse.

Majoriteten har anfört att etl bibehållande av
bröstarvinges rätt till

laglott skulle innebära att de föreslagna reglerna i ärvdabalken till skydd

för efterlevande make måste bli "betydligt mer invecklade och svåröver

skådliga". Vi är införstådda med att vår linje kräver ett något utvidgat

regelkomplex, men svårigheterna bör ä andra sidan inte överdrivas. För 180

s. 181 Kontrollera mot PDF

det
första kan väl de sakkunnigas förslag i arvsavsnittet knappast beteck- Prop.
1986/87: 1 nas som särskilt enkla - speciellt efterarvsreglerna måste av mänga
uppfattas som svårgripbara. För det andra är det absolut vanligaste
testa-mentsfallet det där förordnandet gäller till förmån för maken. 1 denna
situation skulle inte heller laglottsrätten enligt vårt förslag finnas,
eftersom laglottsreglema skulle träda i funktion först om testamentet gällde
till förmån för annan än maken.

Svenska
försäkringsbolags riksförbund: Laglott

De sakkunniga har haft i uppdrag att söka stärka
efterlevande makes ställning och som förslag i denna del utvidgat arvsrätten
för efterlevande make. Samtidigt föreslås full testationsfrihet vilket bl. a.
medför avskaffande av bestämmelserna om laglott. Enligt riksförbundets mening
är det olyckligt att reglerna om laglott som i Sverige och i övriga nordiska
länder är en djupt rotad företeelse plötsligt skall tas bort och att
bröstarvinge därigenom riskerar att helt bli utan arv. En effekt av den fulla
testationsfriheten är att denna kan utnyttjas för att utesluta arv för
utomäktenskapliga barn. Dessa barn som fick arvsrätt efter sin far år 1969
kommer säkert i realiteten att missgynnas genom förslaget, vilket inte är
tilltalande. Motsvarande synpunkter gäller även för särkullbarn.

De sakkunniga anser att efterlevande makes arvsrätt
skall förstärkas i förhällande till bröstarvingarna. I och för sig delar
riksförbundet uppfattningen att efterlevande makes ställning bör förbättras i
vissa avseenden men detta får inle ske på ett sådant sätt alt bröstarvinge helt
riskerar att bli utan arv.

Riksförbundet anser atl den bästa lösningen vore
atl förslärka basbeloppsregeln frän nuvarande 4 basbelopp till exempelvis 10
basbelopp. Detta skulle innebära alt efterlevande make i det helt övervägande
antalet fall kan behålla makarnas egendom intakt.

I detta sammanhang måste emellertid också beaktas
den föreslagna bestämmelsen i 12 kap. 3 § äktenskapsbalken att efterlevande
make skall avräkna förmånslagarförvärv frän sitt anspråk enligl
basbeloppsregeln. Redan den kollektivavtalsreglerade Qänslegrupplivförsäkringen
uppgår vid fullt grundbelopp till 6 basbelopp. Del kan därför övervägas all
ytterligare höja basbeloppsregeln eller att undanta Qänstegrapplivförsäkringen
från avräkningen.

Om delta förslag inte vinner gehör anser
riksförbundet att bröstarvinge

skall ha rätt till laglott dels när den först avlidne föräldern testamenterat

tillgångar motsvarande laglottsanspråket till förmån för annan än sin make,

dels när båda föräldrarna avlidit. Vidare bör bröstarvinge kunna få ut sin

laglott i samband med att efterlevande make gifter om sig eller varaktigt

upptar samband med annan person. Omgifte eller samboende medför

normalt förändringar i egendomsförhållandena som kan komma atl påver

ka bröstarvinges möjligheter atl få ut sitt arv. Del förefaller naturligt atl

bröstarvinge i vart fall skall kunna påkalla skifte i dylika fall för alt vara 181

s. 182 Kontrollera mot PDF

säker på att få sin rätt
tillgodosedd. Mot detta kan visserligen invändas att Prop. 1986/87: 1
skyddet för efterlevande make försämras någol och alt regelsystemet i viss mån
kompliceras. En förstärkning av basbeloppsregeln som ovan skisserats är därför
ett bättre alternativ som samtidigt tillgodoser ett rimligt skydd för
efterlevande make.

Bankföreningen:

Familjelagssakkunnigas förslag skulle om det
genomfördes stärka efterlevande makes ställning i förhållande till den avlidne
makens bröstarvingar enligl nu gällande ordning. Detta kommer till synes i elt
antal lagändringar vilka innebär klara avsteg från vad som av tradition gällt
och som kommit att accepteras som givna legala föratsättningar. Så t.ex. föreslås
bröstarvinges rätt till laglott slopad. Innan man vidtar dylika ändringar i
etl sedan länge gällande system, bör behovet av ändringar och effekterna därav
noga ha analyserats. Vi anser atl familjelagssakkunniga hade bort driva en
sådan analys betydligt längre än vad som skett. Vi vill för vår del lägga några
synpunkter på de angivna lösningarna.

En grundläggande bestämmelse i detta sammanhang är
12 kap. 3 § första stycket i förslaget, som ger efterlevande make möjlighet atl
förhindra delning. En sådan bestämmelse kan få lill följd att egendom i högre
grad än f. n. kan komma att stanna i en äldre generation. Det är visserligen
angeläget atl efterlevande make tillgodoses i ekonomiskt hänseende. Det finns
dock andra synpunkter som torde böra beaktas. Del kan sålunda vara värdefullt
för samhället och de enskilda att egendom tillförs de yngre generationerna
medan de ännu är i aktiv ålder.

Del är naturligtvis en självklarhet att
efterlevande make skall tillgodoses i rimlig utsträckning. Vi anser emellertid att
nuvarande bestämmelser fullt tillfredsställande fyller ett sådant syfte. Del
starkaste skälet för detta påstående står atl finna i alt bankerna, som har
vittgående erfarenheter av bl.a. boutredningar efter dödsfall, endast sällan
uppmärksammat några problem eller slitningar mellan personer som hör till olika
generationer vid tiUämpning av nuvarande bestämmelser.

Vi kan inte heller finna att det nu skulle finnas
anledning att stärka efterlevande makes stäUning på andras bekostnad. Del
sociala skyddet har successivt förbättrats i vårt land och del torde inte med
framgång kunna hävdas att det f. n. finns något uttalat socialt behov av alt ge
efterlevande make etl starkare ekonomiskt skydd än vad gällande
familjerältsliga regler möjliggör. Bl.a. ger basbeloppsregeln i nuvarande 13
kap. 12 § andra stycket giftermålsbalken och den föreslagna 12 kap. 3 §
efterlevande maken ett gott ekonomiskt skydd.

Mot bakgrand av det anförda anser vi att 12 kap. 3
§ första stycket i förslagel inle bör föranleda lagstiftning.

Vi tillstyrker förslagel i 12 kap. 3 § andra
stycket om att hänsyn vid loitiäggningen skaU las till försäkring som
tillfallit efterlevande make.

182

s. 183 Kontrollera mot PDF

Familjelagssakkunniga har med knapp majoritet föreslagit
att bröstar- Prop. 1986/87: 1 vinges rätt till laglott avskaffas.

Enligt bankernas erfarenhet har
rätten till laglott visat sig ha stor betydelse för att åstadkomma en rättvis
fördelning mellan olika bröstarvingar. Bestämmelserna har kunnat utnytQas för
att förhindra att viss eller vissa bröstarvingar missgynnas i förhållande till
andra. Däremot har det mera sällan förekommit att tvistigheter uppstått mellan
efterlevande make ä ena sidan och bröstarvingar å den andra.

Familjelagssakkunniga har enligl
vår uppfattning inte tillräckligt uppmärksammat laglollens betydelse när det
gäller att skilja mellan olika bröstarvingar. Vi föratser att elt slopande av
laglotten skulle kunna medföra påtagliga svårigheter i nu angivet hänseende.
Särskilt olyckligt skulle en sådan lagändring kunna drabba utomäktenskapliga
barn i konkurrens med bröstarvingar inom äktenskap eller s. k. särkullbarn i
andra sammanhang.

Stora delar av de tillgångar som
tillkommer de efterlevande efter etl dödsfall är sådana som inte skall fördelas
enligt lag. Betydande tillgångar finns nämligen ofta i form av utfallande
försäkringar, t. ex. Qänstegrupplivförsäkringar, med förmånstagarförordnanden,
vilka inte skall inräknas i bobehållningen. Familjelagssakkunniga synes inle
tillräckligt ha beaktat detta.

Vi anser att de nu berörda
svårigheterna bör belysas bättre innan slutlig ställning tas till frågan om ett
avskaffande av laglotlen. Därvid måste beaktas de övergångssvårigheter som kan
inträda om familjelagssakkunnigas förslag skulle genomföras. Det kan nämligen
fä mycket allvarliga konsekvenser om en plötslig ändring i arvsordningen
genomförs pä etl sätt som ändrar pä vad som hittills kunnat föratses.

Sparbanksföreningen:

Del kan i och för sig anföras alt
reglerna om laglott skulle sakna bärande motiv. Tvä makar - föräldrar - har i
levande livet möjlighet alt göra vilka dispositioner som helst beträffande sin
förmögenhet. De kan förbraka sina tillgångar och de kan ge bort dem lill andra
än sina bröstarvingar. Det är först om makarna genom testamentariska
förordnanden anger hur förmögenheten - kvarlåtenskapen - skall fördelas vid
dödsfall, som lagstiftaren griper in och erbjuder särskilda skyddsregler för
bröstarvingars arvsanspråk. Makars fulla frihet atl genom
"livstransaktioner" disponera över sina tillgångar borde motsvaras av
samma frihet när det gäller "dödsfaUs-Iransaktioner".

Vad som talar emot elt sådant
konsekvent synsätt är emellertid atl i kretsen bröstarvingar kan i de enskilda
fallen många gånger ingå olika kategorier bröstarvingar, nämligen makarnas
gemensamma barn, bam i tidigare äktenskap och utomäktenskapliga barn.

En lagändring som utredningen
föreslagit - slopande av bröstarvinges

laglott — skulle med stor sannolikhet skapa orättvisor och framför allt

drabba exempelvis utomäktenskapliga barn i konkurrens med bröstarving

ar inom äktenskapet. 183

s. 184 Kontrollera mot PDF

Mot
bakgrund härav vill föreningen förorda att nuvarande regler om Prop.
1986/87: 1 bröstarvingars laglott bibehålles.

Försäkringsjuridiska
föreningen:

Ett genomförande av de föreslagna ändringarna
skulle otvivelaktigt innebära en kraftig förstärkning av efterievande makes
ställning. Å andra sidan försvagas naturligtvis i motsvarande grad
bröstarvinges ställning. De sakkunnigas motivering för denna intresseavvägning
är huvudsakligen att bröstarvingarna som inte i lika hög grad som makarna
själva tagit del i de ekonomiska förhållandena under äktenskapet inte heller i
lika hög grad som makarna bör kunna ställa ekonomiska anspråk. Vidare säges
såvitt gäller avskaffandet av laglottsreglema alt dessa numera inte har samma
betydelse för bröstarvingarnas försörining som de tidigare hade.

Föreningen delar uppfattningen alt det i många fall
framstår som naturligt och rimligt atl makarnas egendom i de fall den
huvudsakligen tillkommit genom makarnas förvärvsverksamhet under äktenskapet
inte skall splittras vid ena makens dödsfall. Å andra sidan anser föreningen
att det är en alltför långtgående ändring att helt slopa bröstarvinges rätt till
laglott. Flera starka skäl kan anföras för atl rätten till laglott skall
behällas. Laglottsinstitutet är fast förankrat i den nordiska rättskulturen.
Även om laglottens funktion i många fall mera ligger pä det känslomässiga än
det värdemässiga planet uppfattas det som väsentligt att en del av den avlidnes
kvarlåtenskap säkras ät bröstarvingarna saml all en viss rättvisa upprätthålles
bröstarvingarna emellan. I ett inte försumbart antal fall har dessutom arvet
respektive laglotlen en reell ekonomisk betydelse för en bröstarvinge som
själv står i begrepp att bilda familj eller relativt nyligen har bildal familj.
Full testationsfrihet skulle säkerligen i praktiken i mänga fall utnyttjas för
att utesluta särkullbarn, inklusive utomäktenskapliga barn, frän arv. En rimlig
förstärkning av efterlevande makes skydd bör kunna åstadkommas utan atl
laglotlen slopas.

Vad angår förslagen all ge make rätt alt sitta i
oskifiat bo eller att taga 1/3

av kvarlåtenskapen i arv torde det i de fall det är fråga om mindre eller

medelstora bon vara tillräckligt alt förslärka nuvarande basbeloppsregel sä

atl make erhåller exempelvis 8 basbelopp. Därigenom skulle efterlevande

make vid små bon och flertalet medelstora bon kunna behålla makarnas

egendom intakt. Även i något större bon skulle - om den efterlevande

erhåller den tesiationsfria delen av den avlidnes kvarlåtenskap — en besvä

rande splittring undvikas. I bon med större förmögenhetsbehållning, där

den efterlevande redan genom hälftendelningen erhåller väsentliga värden,

saknas som regel anledning all på bröstarvingarnas bekostnad stärka den

efterlevandes ställning. I de fall den efterlevande driver en rörelse eller ett

jordbrak medför den föreslagna rätten för den efterlevande alt vid bodel

ningen behälla sin egendom att dennes förvärvskälla inte splittras. Mot

ovannämnda bakgrand anser föreningen således att efterlevande make

erhåller tillräckligt skydd genom förstärkning av basbeloppsregeln och

införande av rätt för den efterlevande att behåUa sin egendom. Reglerna 184

s. 185 Kontrollera mot PDF

om den efterlevandes rätt
att sitta i oskiftat bo respektive arvsrätt om Prop. 1986/87: 1
bröstarvinge påkallar skifte bör inle införas. En sådan ordning skulle dessutom
i vissa fall leda till konfliktfyllda förhandlingssituationer som kan förstöra
framtida relationer mellan anförvanterna.

Om den av föreningen föreslagna ordningen godtas
undvikes dessutom de föreslagna komplicerade reglerna om efterarv som knappast
kan förväntas bli begripliga för allmänheten. Visseriigen kan sårbara lill den
först avlidna maken väntas bli missgynnade vid en utvidgning av basbeloppsregeln.
Dessa skulle dock sannolikt i praktiken bli lika missgynnade om de sakkunnigas
förslag i dessa delar genomförs.

Föreningen
Sveriges överförmyndare:

Den ensidiga inriktningen pä förbättring av
efterlevande makes rätt har sin bakgrund i de direktiv som utformades 1969. Med
hänsyn till den samhällsutveckling som ägt rum efter 1969 synes det ej längre
så angeläget med en lagstiftning som i så hög grad tillgodoser efterievande
make. Bodelningsregeln om fyra basbelopp tillsammans med Qänstegrapplivförsäkring
och utfallande pensionsbelopps storiek borde ha medfört att förslaget fått en
annan utformning vad gäller förhållandet mellan efterlevande make och
bröstarvingar.

Laglotlen utgör i dag en garanti mot att
bröstarvingar missgynnas inbördes och mot utomstående. Avskaffas reglerna om
laglott föreligger uppenbara risker atl bröstarvingar blir godtyckligt
behandlade. Särskilt utsatta för sådant godtycke blir inte enbart s. k.
särkullbarn utan till denna kategori kan också räknas adoptivbarn,
handikappade och utvecklingsstörda barn. Den testalionsfrihet som
familjelagssakkunniga förespråkar torde dessutom öppna nya möjligheter för
påverkan av åldringar och andra som ej förmår atl väria sig däremot.
Testamenten kan därför i fortsättningen komma att bli utformade så att de ej
återspeglar lestators verkliga vilja.

Enligt föreningens uppfattning har
familjelagssakkunniga inte tiUräckligl uppmärksammat konsekvenserna av att
laglotlen avskaffas. Förslaget av-slyrkes därför i denna del.

I förslag till 3 kap. ärvdabalken medgives
bröstarvinge rätt att begära shl arv, men om sådant krav framstäUes inträder
samtidigt en arvsrätt för efterlevande make. Atl försälta bröstarvingen i den
valsituationen atl han antingen måste avstå från sitt arv eller all han genom
sitt krav pä arv medverkar till atl efterlevande make får arvsrätt synes
olämpligt.

Stockholms
överförmyndarnämnd (yttrandet avfattat av kanslichefen):

Överförmyndarnämnden har i sin verksamhet alt se
till atl såväl omyn

digt barn som vuxen med tillförordnad förmyndare eller god man får sina

intressen tillgodosedda. Motsättningar föreligger därför i fråga om de

intressen nämnden skall bevaka vid shl yttrande över familjelagssakkunni

gas belänkande. Eftersom belänkandet är så ensidigt inriktat på att förbätt

ra efterlevande makes rätt, har jag valt att i första hand beröra några av de

lagförslag som innebär att de omyndigas rätt försämras. 185

s. 186 Kontrollera mot PDF

I
betänkandet förordas att laglotlen skall avskaffas. Jag delar inte den
Prop. 1986/87: 1 uppfattningen. Enligt min mening bör laglotten fortfarande
utgöra en garanti för all inte bröstarvingar skall missgynnas inbördes eller
mot utomstående.

Den föreslagna testationsfriheten medger stora
möjligheter till att inte enbart s. k. särkullbarn utan även adoptivbam,
handikappade och utvecklingsstörda bam blir utsatta för ett godtycke. Om inte
föräldem vill vidkännas etl sådant barn eller om föräldern påverkas därtill,
får detta lill följd alt vi får en grupp samhällsmedlemmar som inte anses värda
eller lämpade all laga arv. En sådan klassificering finner jag obehaglig.

I den dagliga hanteringen har jag observerat hur
åldringar utsattes för påverkan i aUt större utsträckning. Denna påverkan synes
mig kunna öka i omfattning därest en testationsfrihet ulan lagloltsanspråk
kommer alt införas.

Min uppfattning är således att möjlighet till
lagloltsanspråk bör finnas kvar och frågan är då om delta anspråk även
fortsättningsvis skall avse försäkringar. Nuvarande regler är dock invecklade
och allt talar för alt en förenkhng måste göras. Jag biträder därför den
uppfattningen att laglotlen enbart skall begränsas till andel i kvarlåtenskapen.

Enligl förslag till 3 kap. ärvdabalken skall
bröstarvinge äga rätt att begära sitt arv. Om sådan begäran framstäUes,
inträder en arvsrätt för efterlevande make med en tredjedel av kvarlåtenskapen.
Alt på delta sätt framtvinga en arvsrätt anser jag vara otillfredsställande.

LO:

Ett huvudsyfte med utredningen har varit att
förbättra den efterlevande makens ställning, då ett äktenskap upplöses genom
den ena makens död. Mot den bakgranden föreslår familjelagssakkunniga atl
efterlevande make bör ha företräde framför bröstarvinge till arv efter avliden
make. Ett sådant förslag menar utredningen ligger i linje med den utveckling
som skett på detta område och de ändrade samhällsförhållandena. Det rent
ekonomiska värdet av arvet har numera inte samma livsavgörande betydelse för
mottagaren och den utbyggda sociala tryggheten har ersatt vad arv och egendom
betydde förr. Huvudregeln föreslås bli att om arvlåtaren var gift kan den
efterlevande maken sitta i oskiftat bo och fritt förfoga över kvarlåtenskapen
under sin livstid. Bröstarvingarnas rätt atl ärva begränsas eUer uppskjuts till
dess båda föräldrarna är döda. En bröstarvinge skall dock ha rätt att genast få
sitt arv om detta begärs före bodelningen. Om skifte sker skall den
efterlevande ha rätt till en tredjedel av kvarlåtenskapen.

Principen är alt testamente går före arv. Om den
först avlidne maken genom testamente har bestämt alt den efterlevande skall
sitta i oskiftal bo kan inte bröstarvingen motsätta sig delta.

I den nuvarande ärvdabalken finns ocksä regler om
laglott. Dessa inne

bär att bröstarvinge, om arvlåtaren har gjort testamente, kan påkalla

laglott för alt få ut hälften av den arvslott som tillkommer arvingen enligt 186

s. 187 Kontrollera mot PDF

lag. Familjelagssakkunniga föreslär att laglotten
avskaffas. Utredningen Prop. 1986/87: 1 pekar också här pä förändringarna i
samhället. Arvlåtaren är idag till följd av den ökade medellivslängden
betydligt äldre och efleriämnar i regel vuxna barn med egen ekonomi. Ett avskaffande
av laglotlen bör inte enligt utredningen innebära komphkalioner i normalfall,
dvs. förhållandet mellan efterievande make och makarnas gemensamma
bröstarvingar. Däremot visar utredningen på en viss osäkerhet vilken verkan en
reform skulle fä när det finns bröstarvingar i en annan förbindelse, s. k.
särkullbarn. Risken finns att den avlidne kan komma att gynna sin sista familj
före särkullbarnen.

LO vill emellertid visa pä några
andra fall där stor tveksamhet kan uppstå om laglotlen avskaffas. Det gäller om
det finns utomäktenskapliga barn. Elt borttagande av laglotten innebär alt ett
ulomäktenskapligt barn helt går miste om arvet om i testamente föreskrivs att
arvet skall tillfalla de äktenskapliga barnen. Detta kan i praktiken innebära
att 1970 års arvsreform för utomäktenskapliga barn raseras. Elt annat exempel
är att barn, som föräldrar av någon anledning inle tycker om, kan göras
arvslösa genom att han eller hon undantas i testamente. Ett borttagande av
laglotlen innebär med andra ord en favorisering av barn. Enligt LO strider
detta mol en normal rättsuppfattning, nämligen alt arvet bör delas lika mellan
den avlidnes barn. LO anser därför att förslaget om avskaffande av laglotten
ytterligare behöver undersökas.

Folkpartiets kvinnoförbund:

Beträffande förslagel till ändring
av ärvdabalken, så har man förklarat att den efterlevande maken har rätt att
behålla boet under sin livslid om bröstarvinge ej begär sitt arv. Förslaget
föreslår också att den efterievande maken skall kunna bli arvsberättigad till
en tredjedel av kvarlåtenskapen. Förslaget värnar i första hand om den
efterlevande maken, vilket är positivt men man har också föreslagit att
bröstarvingars laglott skall avskaffas. Detta anser FPK i likhet med
reservanten Britta Bjelle ej vara riktigt. Man har för inte sä länge sedan gett
utomäktenskapliga barn arvsrätt efter sina föräldrar och också lika arvsrätt
för adoptivbarn. Det kan ej vara så att föräldrar har möjlighet atl ge arv lill
det ena barnet och ej till det andra. Förslagel innebär också full
testationsfrihet, vilket kan vara tveksamt, dä mänga kan lockas att utnytQa
äldre människors hjälpbehov. FPK tillstyrker alltså reservantens förslag.

Moderata kvinnoförbundet:

MKF välkomnar förslagel att den efterievande maken skall
kunna begära att fä behålla sin egendom och utesluta delning.

MKF anser att införandet av det oskiftade boet som
huvudregel och rätten för den efterlevande maken att behålla sin egendom är
värdefulla

187

s. 188 Kontrollera mot PDF

reformförslag. Det stärker
den efterievande makens ställning. Det är ange- Prop. 1986/87: 1 läget att
en efterlevande make kan behälla makarnas gemensamma hem.

Däremot finns det knappast anledning att, som
majoriteten föreslår, ändra arvsordningen så all även större kvarlätenskaper
fördelas på annat sätt än enligt nu gällande regler. Att öka äktenskapels
ekonomiska rättsverkningar genom inrättande av en ny arvsrätt finner vi
knappast överensstämma med ett modernt synsätt.

MKF anser i enlighet med reservation 4 av Olsson
och Sundberg alt enskild egendom även fortsättningsvis skall ärvas dels av den
avlidnes bröstarvingar om sådana finns, dels atl den efterlevandes ställning
skall förstärkas genom ökning av antalet basbelopp inom basbeloppsregeln.

Först
avlidnes efterarvingars del i kvariålenskap

När den ene maken avlider utan att efterlämna någon
bröstarvinge tillfaller kvarlåtenskapen den efterlevande maken som förfogar
över den under sin livstid. Enligt majoritetens förslag kommer den först
avlidne makens arvingar att ställas ät sidan om den efterlevande i sin lur
efterlämnar en bröstarvinge eller make i nytt äktenskap. MKF instämmer i
reservation 5 av Bjelle, Olsson och Sundberg atl den först avlidne makens
arvingar ej skall förlora sin arvsrätt till den efterlevandes bröstarvinge
eller make i nytt äktenskap. Den efterlevande skall inte heller genom
testamente kunna beröva den först avlidnes efterarvingar del i kvarlåtenskapen.
Först om den efterlevande fåll denna befogenhet genom uttryckligt testamentsförordnande
bör sådana befogenheter vara för handen.

Bröstarvinges
rätt att begära skifte

MKF anser det är väsentligt atl den efterlevande
övertar den först avlidnes kvarlåtenskap oskiftad. För all detta skall kunna
ske måste den först avlidnes bröstarvingar ge sitt samtycke. De avsäger sig
därmed rätten att senare begära att få ut sitt arv.

MKF anser i enlighet med reservation 6 av Olsson
och Sundberg all en regel bör tas in som tillägg till 7 § som ger bröstarvinge
rätt att begära skifte inom sex månader från när efterlevande make gift om sig.

Bröstarvinges
rätt till laglott

Bröstarvinges rätt till laglott är djupt förankrad
i folks medvetande. 1969 stärktes rätten genom att barn födda utanför
äktenskapet fick full arvsrätt. MKF anser att skälen att behålla laglotten är
många, de redovisas i reservation 7 av Bjelle och Olsson och MKF instämmer.

MKF vill liksom reservanterna betona vikten av
stärkta familjeband och slå vakt om rättvisa mellan barnen.

Del ökande antalet skilsmässor och nya
familjebildningar skapar förhållanden där föräldrarna kan tappa kontakten med
sina barn i ett tidigare gifte eller samboförhällande. I sådana situationer kan
det kännas naturligt för föräldern att gynna barnen i den nya famiQen.

MKF
finner det olämpligt att föräldrar får möjlighet att genom testamen- 188

s. 189 Kontrollera mot PDF

le ta avstånd från barn
som de inte har goda relationer till, eller använda Prop. 1986/87: 1
testamenlsmöjlighelen som ett påtryckningsmedel - eller utsättas för påtryckningar.

MKF ansluter sig ocksä till reservation 8 och 10 av
Sundberg angående att försäkringsbelopp som tillfaller annan förmånstagare
allQämt skall inräknas i boet och atl efterlevande make skall ha andel även i
detta belopp vid bodelning samt att beloppet skall ligga lill grand för
beräkning av bröstarvinges laglott.

Bröstarvinges
rätt lill arv vid myndighetsingång

Enligt utredningens majoritet skall omyndig
bröstarvinges förmyndare eller god man överväga om den omyndige skall begära
sitt arv.

MKF anser i enlighet med reservation 9 av Olsson
och Sundberg alt omyndig som ej begärt sitt arv bör få göra denna rätt gällande
när han eller hon blir myndig.

Sveriges
socialdemokratiska kvinnoförbund:

Vid bodelning på grand av ena makens död föreslås i
betänkandet att den efterlevande ska kunna begära att få behålla sin egendom
och sålunda utesluta delning. Detta är av betydelse bl. a. om den efterlevande
äger mest och kvarlåtenskapen efter den först avlidna skall tillfalla
bröstarvinge som icke är gemensam eller testamentstagare. Den nuvarande
minimiregeln om vad efterlevande make aUtid skall ha rätt att fä av
tillgångarna bör enligt SSKF bibehållas och motsvara fyra basbelopp. Samtidigt
föresläs att delta belopp skaU minskas med vad den efterlevande har uppburit
såsom förmånstagare till livförsäkring.

SSKF instämmer med de sakkunniga att den
efterlevande makens ställning behöver förbättras i samband med atl äktenskapet
upplöses genom den ena makens död. Samhällsutvecknngen gör det rimligt atl
delta sker på bekostnad av bröstarvingars rätt. Därför tillstyrker förbundet
att arvsrätt införs för efterlevande make. I de fall den avlidne efleriämnar
bröstarvinge som inte är gemensam innehåller betänkandet två altemativ. SSKF
föredrar för sin del det förslag som innebär att den efterlevande kan begära
atl - föratom sin andel i bodelning - få behålla också den avlidnes andel,
kvarlåtenskapen med fri förfoganderätt under sin hvstid. Först vid den
efterlevandes död erhåUer den först avlidnes bröstarvingar sitt arv.

SSKF anser liksom de sakkunniga alt testamente
skall gå före arv. Makar kan alltså genom testamente komma överens om atl den
efterlevande skall få behålla boet oskiftat. Men för att detta skall kunna
genomföras torde enligl SSKF krävas alt laglotten avskaffas.

Svenska
kvinnors vänsterförbund:

Vi tycker i stort sett att förslaget är bra.
Kvinnor har allQämt en avsevärt

myckel svagare position i samhället och framför aUl på arbetsmarknaden.

Därför är det viktigt att ett eflerievandeskydd finns kvar i enlighet med

utredningens förslag. 189

s. 190 Kontrollera mot PDF

Centerns ungdomsförbund: Prop. 1986/87:1

Vid bodelning på grand av den ene makens död är det
nödvändigt att stärka skyddet för den efterlevande.

Risken med majoritelsförslagel är att barn kan
göras arvlösa och är därmed inte acceptabel. Genom att den avlidne maken i
testamente kan överlåta sin kvarlåtenskap till den efterlevande och de barn som
eventuellt finns inom äktenskapet kan barn som inte är gemensamma göras arvlösa
om den efterlevande sä önskar.

Vi avvisar förslaget om att bröstarvinges rätt till
laglott avskaffas. Del är emellertid viktigt att den efterievande ges rätt att
få behålla den avlidnes kvarlåtenskap under sin livslid med fri förfoganderätt
men ej ges möjlighet att testamentera bort den.

Generella regler för arvsrätt är inte möjliga alt
få till stånd, utan måste regleras genom testamente.

Moderata
ungdomsförbundet:

I betänkandet föresläs införandet av det oskiftade
boet som huvudregel och avskaffande av barns rätt till laglott. Moderata
ungdomsförbundet anser att barns rätt till laglott skall bibehållas. I övrigt
ser MUF förslagen om det oskiftade boel som huvudregel och rätten för den efterlevande
att behålla sin egendom som bra och rikliga reformförslag. Däremot kan inte
MUF, i likhet med reservanterna Olsson och Sundberg, ställa sig positiv till
att ge efterlevande make en arvsrätt även då bröstarvingar finns motsvarande
en tredjedel av den avlidnes egendom. Därigenom skulle barnens arvsrätt
begränsas på ett olyckligt sätt.

I enighet med reservanterna Olsson och Sundberg
vill MUF förespråka linjen att skifte bör kunna påkallas i de fall då
efterlevande maka gift om sig, av den avlidnes bröstarvingar. Detta bör ske
inom 6 månader från giftermålet.

Fredrika-Bremer-Förbundet:

Enligt vår mening, finns del ej fullgoda skäl alt
ändra nuvarande arvsregler. Som princip måste det vara riktigt att avstå från
lagändringar såvida inle fördelarna jämfört med nuvarande lagstiftning är
uppenbara. Del är i det fallet bättre alt bibehålla regler som är kända för
allmänheten än att införa nya regler, som dessutom är svära att förstå. De
regler familjelagssakkunniga vill införa ger utrymme för spekulationer från de
arvsberälli-gades sida. Vi menar atl laglotten bör bibehållas. Det känns fel
att barn kan göras helt arvlösa och atl man i förslaget ger större möjlighet
för särbehandling av särkullbam, när dessa nu hör till vanligheten.

190

s. 191 Kontrollera mot PDF

Husmodersförbundet
Hem och Samhälle: Prop. 1986/87:1

Förbundet är positivt till en
lagstiftning, som innebär möjlighet föreskriva, alt efterlevande make skall
kunna behålla boet oskiftat. Däremot ställer man sig negativ till en
lagstiftning som innebär att efterievande make genom testamentsförordnande
utesluts från möjligheterna att behålla boet oskiftal.

Förbundet vill starkt trycka på atl
begreppet arvslott ska finnas kvar. Om arvslotten avskaffas kan efterlämnade
barn stå helt skyddslösa och orimliga konsekvenser uppstå. Förbundet anser
därför att efterlevande barns arvslott inte ska kunna testamenteras bort.

Yrkeskvinnors Riksförbund (YKR):

YKR anser alt del är av vikt atl
den efterlevandes skäliga anspråk på alt kunna bevara sitt hem och såvitt
möjligt behålla sin ekonomiska situation men YKR vill slå vakt om all
arvsordning och rättvisa mellan barnen inle åsidosattes.

YKR instämmer i att
basbeloppsregeln bibehålles för små bon där del icke är rimligt att
efterlevande skall dela med sig inte ens till särkullbarn.

YKR ansluter sig till
reservationerna 6 och 7 om möjligheter för bröstarvinge atl påkalla skifte då
efterlevande make gifter om sig och om ett bibehållande av laglott för
bröstarvinge.

Makar skall ha rätt alt vid
testamente ange alt kvarlåtenskapen skall behållas av efterlevande, uppdelning
skall kunna ske senare och bröstarvingar skall ha rätt att kräva sin laglott
och möjlighet till att bibehålla dagens oskiflade dödsbo bör ocksä kunna ske.

Delegationen för kyrkornas familjerådgivning:

Delegationen anser del vara
välbetänkt att efterlevande makes ekonomiska trygghet förbättras genom ändrade
regler om bodelning och arv.

Sveriges frikyrkoråd:

Utifrån den begränsade roll som arv
i det svenska samhället idag spelar för bröstarvingarnas försörining delar
frikyrkorådel familjelagssakkunigas uppfattning alt huvudintresset för en
reform är att stärka den efterlevande makens skydd vid dödsfall.

Rådet tillstyrker därför de förslag
till förändringar som familjelagssakkunniga framför som gäller skyddet för
efterlevande make:

- Införandet av huvudregeln atl
den efterlevande maken äger sitta i oskif

tal bo med fri förfoganderätt över kvarlåtenskapen i sin livstid och med

rätt till efterarv för bröstarvingar

- Införandet av en rätt lill arv för efterlevande make -
om arvskifte

begärs av en bröstarvinge — med en tredjedel av
kvarlåtenskapen.

Beträffande efterlevande makes rätt
att sitta i oskifiat bo med fri förfoganderätt om inte bröstarvinge senast vid
bodelningen begär att genast få sitt arv stöder frikyrkorådet dock det i
reservation 6 framförda förslaget alt

191

s. 192 Kontrollera mot PDF

bröstarvinge dessutom ges
rätt att påkalla skifte om den efterievande Prop. 1986/87: 1 maken gifter
om sig.

De föreslagna reglerna leder till all den först
avlidne makens arvingar kommer all ställas åt sidan om den efterlevande i sin
tur efterlämnar en bröstarvinge eller make i ett nytt äktenskap. Denna
förändring av arvsordningen finner frikyrkorådet inte motiverad. I stället bör
hälften av boet vid den efterlevandes död gå till den först avlidnes arvingar
liksom enligt nu gällande regler. Också den föreslagna rätten för den
efterlevande att, om den först avlidne inte förordnat annat, själv i testamente
bestämma om hela boet, är svagt motiverad. En sådan teslamenlsfrihet innebär
inget stärkande av den efterlevande makens ställning, eftersom denne under sin livstid
har full frihet all disponera tillgångarna. SFR föreslår därför att nu gällande
regler bibehålls om atl efterlevande make, när bröstarvingar saknas, förfogar
över kvarlåtenskapen under sin livslid och har rätt all förbraka den men inte
förfoga över den genom testamente. Därmed stöder SFR förslaget i reservation 5.

I nuvarande lagstiftning är teslamenlsrätten
begränsad genom laglottsinstitutet som alltid ger bröstarvingarna rätt att
ärva halva arvslotten oavsett testamentariska dispositioner.

Utredarna har visat hur samhällsutvecklingen
förändrat föratsättningarna för laglottsinstitutet. Ingen är längre för sin
försörining beroende av arvet från föräldrama. Barnpensioner, grappliv- och
andra försäkringar har gett etl starkt förbättrat skydd för underåriga
efterlevande.

Eftersom testamentariska förordnanden som regel
gäller efterlevande maka eller sambo finner frikyrkorådel alt förslaget om
avskaffande av laglotlen ligger i linje med den uttalade målsättningen att
förstärka skyddet för efterlevande make som vi ovan uttryckt vårt stöd för.

SFR är därför berett att tillstyrka
familjelagssakkunnigas förslag på denna punkt.

KDS:

Utredningen behandlar också eflerievandeskydd och
arbetsfrågor (kap. 5). Också här framläggs förslag som syftar till en försvagning
av familjekänsla och familjegemenskap, nämligen ett slopande av barns laglott.

Vi ansluter oss till strävandena all förbättra
skyddet för efterlevande make, men anser atl delta bör ske på annat sätt än
genom ändrade arvs-rättsprinciper. Framför allt vänder vi oss mot att laglotten
föresläs slopad. Utredningen har sannolikt rätt i att arvet ekonomiskt har mist
sin betydelse för försörining och utbildning. Psykologiskt och känslomässigt är
det däremot alltjämt betydelsefullt. En slopad laglott kan när det gäller
stora förmögenheter eller värden leda till helt oacceptabla arvskiften. Men
framför allt innebär det all ännu elt band mellan föräldrar och barn slits av.
Speciellt kan delta drabba barn utom äktenskap och barn i tidigare äktenskap.
Risken för påtryckningar mol äldre ökar också.

Ytterligare
remissynpunkter, se avsnitt 11.1 under 12 kap. samt avsnitt 192

11.4.

s. 193 Kontrollera mot PDF

7 Avtal mellan makar (avsnitt 6.3 i betänkandet) Prop. 1986/87:1

Justitiekanslern:

Det kan i och för sig förhålla sig
så, vilket de sakkunniga framhåller (sid. 219), att behovet för makar att kunna
avtala om äktenskapels ekonomiska rättsverkningar minskar i och med atl den
legala ordningen ger större utrymme för hänsynslagande till omständigheterna i
det enskilda fallet. De olika jämkningsreglerna skall dock tillämpas först i en
situation då äktenskapets upplösning aktualiserats och tvist måhända har
uppstått. Det är svårt att inse att kontrahenternas vilja att pä förhand
klarlägga sina inbördes rättsförhållanden skulle tillmätas mindre
rältspolitisk betydelse än dylika regler för konfliktlösning. Somjag redan
tidigare har framhållit delar jag inte de sakkunnigas uppfattning all ett avtal
varigenom makarnas egendom görs till enskild egendom skulle frånkännas
rättsverkan i vissa situationer. De sakkunnigas förslag att låta
övertaganderätl och rådighetsinskränkningar avseende bostad och bohag gälla
oavsett vad makarna kan ha avtalat om egendomen och hur den skall behandlas vid
en framtida bodelning innebär elt radikalt ingrepp i avtalsfriheten. De
sakkunniga har anfört i huvudsak sociala skäl till stöd för sitt förslag. Jag
har svårt att inse att det i dagens samhälle verkligen kan finnas ett behov av
elt så vidsträckt skydd för en make. Ingen torde behöva ställas ulan bostad
eller bohag med den väl utvecklade sociala service som redan finns. Min
huvudsakliga invändning mot förslaget är emellertid atl det blir omöjligt för
två makar alt i enlighet med principen om avtalsfrihet komma överens om en
fullständig egendomsskillnad i äktenskapet. De tilläts sålunda inte att
självständigt bestämma över sin egendom i den mån den utgör deras bostad eller
ingår i bohaget. Jag avstyrker således förslaget i denna del.

Jag kan heller inle dela de
sakkunnigas uppfattning att möjligheterna till jämkning av äktenskapsförord bör
utvidgas utöver vad som följer av avtalslagens regler.

De sakkunnigas förslag såvitt avser
möjligheterna atl genomföra bodelning under äktenskapet och verkan av en sådan
bodelning tillstyrks.

De sakkunniga föreslår delvis nya
regler för gåva mellan makar. Gällande reglering härom har, som de sakkunniga
anfört (sid. 231), den fördelen - föratom att den är enkel och klar - att den
ger givarens borgenärer etl tillfredsställande skydd. Jag har inte funnit att
de sakkunniga har anfört några bärande skäl för att byta ul ett regelsystem som
har dessa fördelar mol elt system som definitivt saknar dessa egenskaper.

Svea hovrätt:

6.3.2 Avtal om egendomsordningen

FLS delar upp makars egendom i
sådan som skall ingå i bodelning och sådan som inte skall ingå (enskild
egendom). Detta innebär att begreppet giftorätt försvinner. Någon ändring i sak
kommer därmed dock inte att inträffa.

Enskild egendom kan enligt förslag uppkomma pä samma sätt
som nu: j3

13 Riksdagen 1986/87. 1 saml. Nr I. Bilagedel

s. 194 Kontrollera mot PDF

genom
äktenskapsförord före eller under äktenskapet samt genom förvärv Prop.
1986/87: 1

genom
gåva, arv eller testamente under villkor att egendomen skall vara

enskild (i
fortsättningen benämnt "gåvofallel"). Enskild egendom som

uppkommit
genom äktenskapsförord skall - liksom nu - genom nytt

förord kunna omvandlas till sådan egendom som skall ingå i
bodelning. I

gåvofallet skall en sådan omvandling lika litet som nu
vara möjlig. Däremot

öppnas det (10 kap. 7 §) en möjlighet för makarna alt vid
bodelningen enas

om att enskild egendom av båda slagen skall ingå i
bodelningen.

I gåvofallel är f. n. presumtionen
den, atl substitut för gåvan förblir enskild egendom (6 kap. 8 § 1 st. 3 GB).
FLS föreslår att presumtionen skall vara den omvända (10 kap. 6 § 2 st.), dvs.
att substitut icke skall vara enskild egendom om det inte med hänsyn till
rättshandlingens syfte och övriga omständigheter får anses följa av
rättshandlingen. 1 denna del föreligger reservation (nr. 3) enligt vilken den
nuvarande presumtionen skall bibehållas.

Avskaffandet av begreppet
giftorältsgods synes välbetänkt; dess abstrakta karaktär har förmodligen
mången gäng vållat oklarhet och onödiga bekymmer.

Mol förslagel om i vilken
omfattning äktenskapsförord kan upprättas och beträffande formalia i denna del
finns ej anledning till erinran.

Nyheten att makar i samband med
bodelning skall kunna "avtala bort" all slags enskild egendom bör
inle kunna möta några gensagor. Make kan ju redan nu ge egendomen till den
andra parten. Om så sker med nuvarande regler torde eftergiften emellertid
vara alt bedöma som gåva med följd att förvärvet beskattas hos mottagaren. En
ordning som gör ett dylikt avtal till en del av uppgörelsen vid bodelning
eliminerar rimligen denna konsekvens (se vidare ned 8.3.2).

Förslaget atl substitut till
enskild egendom som förvärvats enligt gåvofallel skall presumeras ej längre
vara enskild egendom väcker betänkligheter. Skälen till elt villkor om enskild
egendom kan visserligen vara mycket skiftande. Man torde dock generellt kunna
föratsätta alt avsikten är all egendomen ej skall konsumeras ulan bibehållas
antingen som en grundtrygghet för mollagaren eller för alt gå vidare till
nästa generation. Det naturliga torde då vara att bevara egendomens värde genom
placering som skyddar mot inflation. Om gåvan har bestätt av pengar, torde del
vara vanligt att dessa placeras i fastighet eller värdepapper. Men även gåva som
består av placeringsobjekt måste förvaltas på ett effektivt sätt genom sådana
omplaceringar som alltefter omständigheterna framstår som lämpliga. Att i
dylika situationer presumera att givaren ej avsett att egendomen skulle skyddas
förefaller verklighetsfrämmande. Tvärtom bör det, som enligl nu gällande lag,
uppfattas som del normala alt substitutet skall ha samma karaktär som gåvan;
endast om det föreligger uttrycklig föreskrift därom bör substitut upphöra att
vara enskild egendom. I denna del ansluter sig hovrätten således till
reservanterna.

194

s. 195 Kontrollera mot PDF

6.3.3 Jämkning
av äktenskapsförord m.m. Prop. 1986/87:1

FLS föreslår en jämkningsregel efter mönster av avtalslagens general

klausul (12 kap. 4 § 2 st. ÄskB).

Hovrätten anser att en sådan jämkningsregel bör införas.

6.3.4 Avtal om förtida bodelning

FLS föreslår att boskillnad på
endera makens begäran ej längre skall vara möjlig. Därvid kan det dock påpekas
att envar av makarna inför förestående äktenskapsskillnad kan vinna bodelning
sä snart som talan om äktenskapsskillnad väckts.

I stället för boskillnad vill FLS
införa institutet förtida bodelning (9 kap. 2 § 2 st. ÄskB), innebärande att
makarna under äktenskapet kan komma överens om bodelning. Sådan bodelning skall
registreras men kräver för sin giltighet ej någon rättens dom.

Det nya institutet skiljer sig från
boskillnaden — förutom däri att makarna skall vara ense — på det sättet, att
vad makarna vid förtida bodelning tillskiftas förblir sådan egendom som skall
ingå i senare bodelning vid äktenskapsskillnad eller den enas död. Vill makarna
alt förtida bodelning skall ha samma verkan som nuvarande boskillnad, dvs. atl
all egendom blir värderas enskilda, får det ske genom äktenskapsförord (13 kap.
3 § ÄskB).

Hovrätten finner ej anledning lill
några invändningar mot del nya institutet.

6.3.5 Gåvor och andra överföringar

F.n. kan endast sedvanliga skänker
och s.k. besparingsöverföring ske utan äktenskapsförord. FLS föreslår att
institutet besparingsöverföring avskaffas. För gåvor i allmänhet föreslås ej
något formkrav. Fordras del normalt för giltig gåva att egendomen traderas, kan
makar i stället registrera gåvan. Utan registrering kan gåvan inte åberopas
mol givarens borgenärer; detta gäller dock inte fast egendom eller tomträtt om
lagfart eller inskrivning har sökts och inle heller sådan egendom beträffande
vilken gäller särskilda inskrivnings- eller registreringsbeslämmelser (t. ex.
andel i skepp).

Det förefaller klokt alt förenkla
reglerna om gåvor mellan makar. Som FLS anmärker har besparingsöverföringen
spelat ut sin roll - maximibeloppet för en sådan gåva torde för övrigt i många
fall nu anses ligga inom ramen för sedvanliga skänker. I övrigt gäller det ju
bara å ena sidan all säkerställa mottagarens rätt parterna mellan och å andra
sidan alt göra gåvan giltig gentemot givarens borgenärer, det senare inle minst
vikligt i ulmätningssituaiioner. Den registrering FLS föreslår torde vara fullt
tillräcklig för att uppnå dessa syften. Att kräva dubbelregistrering för vissa
fall av lös egendom förefaller onödigt. Hovrätten vill således i alla delar
tillstyrka förslaget.

FLS förslag innebär, som ovan
anmärkts, att äktenskapsförordet i fram

tiden reserveras för avtal om egendomsordningen. Hovrättens tillstyrkan

innebär atl även denna ståndpunkt biträds. '95

s. 196 Kontrollera mot PDF

Hovrätten för övre Norrland: Prop. 1986/87:1

6.3.4 Avtal om förtida bodelning

Hovrätten biträder förslaget att
institutet boskillnad tas bort, särskilt som del också föreslås en möjlighet
för makar all förrätta bodelning under pågående äktenskapsskillnad.

6.3.5 och 6.3.6 Gåvor och andra överföringar, m. m.

I denna del innebär förslaget att
gåvor mellan makar regleras i etl särskilt kapitel, under det att uttrycket
äktenskapsförord i fortsättningen kommer att reserveras för avtal om själva
egendomsordningen. Detta är enligt hovrättens mening ett bra förslag, som
kommer att skapa ökad klarhet.

6.3.8 Föravtal om bodelning

Hovrätten anser i likhet med de
sakkunniga att det är lämpligt att samla de positiva regler som gäller för
dessa avtal i ett särskih lagram, 12 kap. 5 § förslaget till äktenskapsbalk.

Stockholms tingsrätt:

De sakkunniga har, sid. 222 f,
närmare analyserat den begränsning som framgår av 8 kap. 1 § första stycket 2
giftermålsbalken och som omöjliggör elt införande av giftorätt i sådan egendom
som på grund av givares eller testators föreskrift är mottagares enskilda
egendom. Som uttalats av de sakkunniga torde det, så länge borgenärsintresset
inte berörs, ej finnas något som kan hindra makarna från att vid bodelning
komma överens om att bortse frän den berörda föreskriften. Enär makarna kan
jämka sådana pä bodelningen inriktade avtal som äktenskapsförord har de sakkunniga
tagit detta lill intäkt för att man bör, med hänsyn till olägenheter som kan
uppkomma vad gäller givares och lestators föreskrifter, kunna jämka även dessa.
En regel om jämkning av äktenskapsförord på sätt som upptagits i förslaget har
tingsrätten ingen erinran mot. Däremot ställer sig tingsrätten tveksam lill den
föreslagna jämkningsmöjligheten vid bodelning i vad avser egendom erhållen
genom testamente eller gåva med förbehåll om atl egendomen skall vara enskild.
De sakkunniga synes bortse ifrån att denna fråga inle har sill enda eller ens
alllid sitt huvudsakliga intresse för makarna själva. Det kan vara lika viktigt
för givare eller testator. Om den föreslagna lagregeln kommer att antas bör
den, enligt tingsrättens mening, i vart fall kompletteras med mera nyanserade
övergångsbestämmelser beträffande tidigare överlåten egendom än dem som finns i
förslaget, sä att inle rättsverkningar uppstår som varken avsetts eller kunnat
föratses.

De sakkunnigas förslag att gåva
mellan makar ej längre behöver kungöras i tidningar bör kunna godtas. Även om
förslaget är ägnat att minska publiciteten — till förfång för borgenärer — bör
det kunna vara tillräckligt alt uppgifter las in i äklenskapsregislret.

Vad beträffar avtal om bodelning
kan i detta sammanhang vara lämpligt att ta upp lill behandling utformningen
av 10 kap. 6 § i förslaget till

196

s. 197 Kontrollera mot PDF

äktenskapsbalk. För
närvarande gäller atl vad'som har trätt i stället för Prop. 1986/87:1

enskild egendom också
skall räknas som enskild, såvida inte annorlunda

har föreskrivits genom den
rättshandling, på grund av vilken egendomen är

enskild. För avkastning
gäller däremot att den räknas som giftorättsgods,

såvida det inte särskilt
har föreskrivits genom rättshandlingen att den skall

vara enskild. I förslaget
till 10 kap. 5 § och 6 § bibehålls möjligheten att

genom äktenskapsförord
eller föreskrift vid gåva eller testamente göra

egendom till enskild. De
sakkunniga har i 6 § andra stycket — som synes ta

sikte bara pä en
föreskrift av givare eller teslator, sid. 367 - föreslagit att

undanlaget från bodelning
ej skall omfatta vad som anskaffats i stället för

egendomen eller vad som är
avkastning av denna om det inte med hänsyn

till rättshandlingens
syfte och övriga omständigheter får anses följa av

rättshandlingen.

Som den föreslagna lagtexten är skriven tycks den
avse endast substitut och avkastning som hänför sig till egendom omnämnd i
paragrafens första stycke. Däremot omfattar regeln i nu förevarande andra
stycket lill synes inte sådan egendom som på grund av äktenskapsförord enligt
10 kap. 5 § är enskild egendom, något som rimligen bör vara fallet. Regler bör
alltså skapas så all de olika alternativen omfattas.

Under hänvisning till det särskilda yttrandet av
Gerhard Grabe, sid. 494, anser tingsrätten att, för den händelse man godtar att
med gåva och testamente likställa förmånstagarförordnande för försäkring, det
bör skapas en regel som gör det möjligt att genom särskilt villkor föreskriva
atl förmånstagares förvärv inte skall ingå i bodelning.

Malmö
tingsrätt:

Tingsrätten delar de allmänna synpunkter som
familjelagssakkunniga anfört beträffande avtal mellan makar och anser att det,
av hänsyn tiU såväl makarna själva som tredje man, vore orimligt att bortse frän
att två avtalsparter är gifta med varandra. Samtidigt finner tingsrätten det
ocksä naturligt atl, idag i större utsträckning än tidigare, betrakta makar som
i ekonomiskt avseende självständiga personer.

Vad gäller avtal om egendomsordningen menar även tingsrätten,
mot

bakgrand av de uppgifter om förekomsten av äktenskapsförord som anges

i betänkandet och med beaktande av det mera nyanserade system beträf

fande egendomsordningen som föreslås i detta, atl nägot behov av väsent

ligt utvidgade möjligheter atl avtala om egendomsordningen inte förelig

ger. Tingsrätten är av samma uppfattning som familjelagssakkunniga då

det gäller behovet av etl förstärkt eflerievandeskydd, dock att tingsrätten

lill skillnad från familjelagssakkunniga anser alt laglottsinstitutet bör bibe

hållas. Med denna grandinställning har tingsrätten funnit den s.k. norska

modellen intressant och väl värd att överväga. Familjelagssakkunniga har

emellertid, föratom förslaget om laglollens avskaffande, ocksä förordat

införandet av flera olika regler till stärkande av den efterlevandes ställning.

Med hänsyn härtill, och då tingsrätten i likhet med familjelagssakkunniga

befarar att den norska modellen skulle vara svår att samordna med våra 197

s. 198 Kontrollera mot PDF

regler om arv och
testamente, menar tingsrätten att denna framstår som i Prop. 1986/87: I det
närmaste överflödig och även mindre lämplig för svenskt vidkommande.

Angående frågan hur avlalssystemet rörande
äktenskapsförord bör vara utformat delar inte tingsrätten till fullo
familjelagssakkunnigas farhågor beträffande svårigheterna att
"genomskåda" konstruktionen med giftorältsgods och enskild egendom.
Om familjelagssakkunnigas förslag genomförs slopas visserligen
vederlagsreglerna och reglerna om vårdnadsplikt beträffande giftorättsgods.
Oavsett vilken terminologi som används kommer emellertid fortfarande del
förhållandel atl viss egendom ska ingå i en framtida bodelning att i en del
fall ha betydelse redan under äktenskapets bestånd, exempelvis då del gäller
minskning genom gåva av giftorättsgods viss tid före äktenskapsskillnad.
Tingsrätten menar att den nuvarande terminologin har praktiska fördelar just
genom sin "etikettkaraktär", men utesluter inte att
familjelagssakkunnigas förslag i denna del skulle kunna vara pedagogiskt
riktigt genom all den föreslagna lagtexten direkt leder tanken fram mot
bodelningen. Det är möjligt att nuvarande system är svårförståeligt och att ett
tydligare uttryckssätt därför skulle vara motiverat.

I likhet med familjelagssakkunniga anser
tingsrätten alt övertaganderätl och rådighetsinskränkningar avseende bostad och
bohag bör gälla oavsett vad makarna kan ha avtalat om egendomen och hur den ska
behandlas vid en framtida bodelning. Enligl tingsrättens mening bör dock dessa
egendomskategorier begränsas och preciseras.

Vad gäller frågan om givares och lestators
föreskrifter om att egendom ska vara mottagares enskilda kan tingsrätten inte
dela familjelagssakkunnigas uppfattning. Enligt tingsrätten bör parterna
varken under äktenskapets bestånd eller vid bodelning kunna genom avtal
åsidosätta sådana föreskrifter. Tingsrätten finner visserligen de skäl som
familjelagssakkunniga anfört för en jämkningsmöjlighet bestickande, men menar
ändå att den föreslagna bestämmelsen på etl slötande sätt skulle strida mol
bevekelsegranderna för en givare eller testator.

Med hänsyn till bestämmelsen i 36 § avtalslagen
finner tingsrätten vad

som anförts beträffande jämkning av äktenskapsförord som tämligen okon-

Iroversielll. Det kan synas onödigt med ett nytt lagrum om en tillämplig

bestämmelse redan finns. Tingsrätten stannar emellertid för att det till

undvikande av tveksamhet kan vara lämpligt atl såsom familjelagssakkun

niga föreslagit införa en jämkningsregel i 12 kap. äktenskapsbalken. Tings-

rätlen tillstyrker förslaget om avskaffande av vederlagsreglerna och vård-

nadsphklen. I följd av en sådan ändring måste även motsvarande boskill-

nadsgrander tas bort. Även förslaget om rätt till jämkning i konkursfallel

tillstyrkes av tingsrätten. Ej heller denna boskillnadsgrand behöver bibe

hållas. Liksom familjelagssakkunniga är tingsrätten av den uppfattningen

atl det ursprangliga syftet med boskillnadsinstilutet i dag spelar en under

ordnad roll. Tingsrätten befarar atl institutet istället numera huvudsakligen

används för atl undandra skatt och för alt omintetgöra borgenärers möjlig- 198

s. 199 Kontrollera mot PDF

het
att erhålla en rättmätig betalning. Atergångsregler och bestämmelser Prop.
1986/87: 1 om eftergiftsansvar utgör inle tillräckligt skydd mol otillbörligt
begagnande av boskillnadsinstitutet. De skäl som må finnas för en förtida
bodelning får enligt tingsrättens åsikt vika för nyssnämnda nackdelar.
Tingsrätten anser således att avtal om förtida bodelning över huvud taget inte
bör tillåtas under äktenskapets bestånd såvida inte detta står inför sin
upplösning. Tingsrätten tillstyrker därför endast såtillvida förslaget att
bodelning genom avtal ska få ske när mål om äktenskapsskillnad anhängiggjorts.
För det fall möjligheterna till förtida bodelning bibehålls och utökas menar
tingsrätten, i likhet med familjelagssakkunniga, att den bodelade egendomen av
praktiska hänsyn bör ingå i eventuell senare bodelning såvida inte den
ekonomiska gemenskapen upplösts genom äktenskapsförord.

Såvitt avser gåva och andra överföringar
tillstyrker tingsrätten familjelagssakkunnigas förslag. Tingsrätten menar
också i likhet med familjelagssakkunniga alt äktenskapsförordet i
fortsättningen kan reserveras för avtal om egendomsordningen.

Beträffande avtal om bodelning delar tingsrätten
uppfattningen atl borgenärer vars fordringsanspråk uppkommit efter den
avgörande tidpunkten för bodelningen även fortsättningsvis bör få slå tillbaka
för andra makens bodelningsanspräk. Rörande makes eftergiftsansvar säger
familjelagssakkunniga inte så myckel om vilken praktisk betydelse dessa
bestämmelser har. Det hade varit intressant att vela i vilken utsträckning
effekten härav främst måste anses vara av förebyggande karaktär eller om makes
gälds-ansvar ofta utkrävs. Det förefaller enligt tingsrättens mening i vart
fall onödigt att en borgenär skulle behöva gå omvägen över konkurs eller
ackord, varför bestämmelsen i 13 kap. 14 § giftermålsbalken, såsom familjelagssakkunniga
föreslår, bör bibehållas. Tingsrätten har ingen erinran mot
familjelagssakkunnigas synpunkter beträffande tidsbegränsning.

Vad gäller frågan vilken egendom som ska ingå i
bodelningen respektive hållas utanför densamma anser tingsrätten det vara
tämligen självklart alt bestämmelsen om undantagande av egendom uteslutande för
personligt bruk bör kvarstå. Atl försöka tillskapa en familjerättshg
bestämmelse beträffande s.k. personliga rättigheter vore i det närmaste
ogörligt eller i vart fall olämpligt. För denna typ av rättigheter bör som
familjelagssakkunniga föreslagit gällande bestämmelser för varie slag vara
utslagsgivande. Tingsrätten har redan tidigare uttalat alt den inle anser alt
makar ens i en bodelningssituation bör tillerkännas befogenhet atl genom avtal
åsidosätta givares eller testators föreskrift alt viss egendom ska vara
enskild. Däremot tillstyrker tingsrätten förslaget alt makar genom avtal vid
bodelning ska kunna jämka elt äktenskapsförord, därvid del får ankomma pä makarna
själva alt ha eftergiftsreglerna i åtanke. Vad familjelagssakkunniga i detta
sammanhang anfört om domstolens bedömning av jämkningens betydelse för makes
borgenärer vid tvångsmässig jämkning inger emellertid tingsrätten farhågor. Av
förklarliga skäl blir denna uppgift besvärlig, ibland rent av omöjlig.

Angående
föravtal om bodelning delar tingsrätten familjelagssakkunni- 199

s. 200 Kontrollera mot PDF

gas
synpunkter utom såtillvida som tingsrätten ifrågasätter det föreslagna
Prop. 1986/87: 1 skriftlighetskravet. Även en muntlig överenskommelse är ju elt
avlat och i dessa fall berörs dessutom inte tredje man.

Socialstyrelsen: Ingen erinran.

Kammarkollegiet:

6.3.3
Jämkning av äktenskapsförord m. m.

Kollegiet anser del ej vara motiverat att införa
den föreslagna jämkningsregeln i äktenskapsbalken, eftersom en sådan
lagstadgad jämkningsrätt med säkerhet skulle uppmuntra till onödiga processer.
För det fåtal ytterlighetsfall där regeln är nödvändig är det tillräckligt med
nuvarande reglering i avtalslagen. Kollegiet avstyrker därför förslaget i denna
del.

6.3.5
Gåvor och andra överföringar

Utredningens förslag att gåvor mellan äkta makar ej
längre för sin giltighet skall kräva äktenskapsförord som registreras hos
tingsrätten och kungörs innebär en kraftig beskärning av det allmännas insyn i
gåvotransaklioner mellan makar. Kollegiet är enligt arvsskattelagen
granskningsmyndighet vad gäller arvs- och gåvoskatt och för det allmännas
talan i överrätt i sädana mål. Ett genomförande av utredningens förslag all
slopa den obligatoriska registreringen skulle avsevärt försvåra delta arbete
och med säkerhet leda lill elt kraftigt ökat skattesvinn. Kollegiet avstyrker
därför förslagel och förordar alt gällande rätt bibehålls i detta hänseende.

RSV:

Förslaget att gåva mellan makar skall kräva registrering
för att kunna åberopas mot givarens borgenärer tillstyrks.
Kronofogdemyndigheterna har regelmässigt elt stort behov av information om en
gäldenär. I utsökningsbalken har nämligen kronofogdemyndigheterna ålagts en
undersökningsplikt som innebär att myndigheten t. ex. från register skall
försöka få information om gäldenären och förmögenhetstransaklioner som rör
denne.

RSV anser det vara nödvändigt alt
kronofogdemyndigheterna får information om gåvor från äktenskapsregistret.
Verket menar därvidlag atl äklenskapsregislret utan särskild förfrågan
omedelbart skall meddela kronofogdemyndighet där givaren har sitt hemvist om
registrerad gåva. Den föratsätta övergången frän en manuell hantering av
regislret till ett datoriserat redovisningssystem torde underlätta
kommunikationen mellan registret och kronofogdemyndigheterna.

200

Gåva av fast egendom eller tomträtt omfattas inte
av regisireringskravet i andra stycket. Med anledning av utredningens uttalande
(sid 338 y) alt sådan information ändå kan tas in i äktenskapsregistret eller
det register man för ändamålet vill tillskapa, måste framhållas nödvändigheten
för borgenärerna all sådan registrering verkligen komer atl ske. Delta bör
komma till uttryck i äktenskapsbalken som inle bör undanta sådan egendom pä
det sätt som gjorts i utredningsförslaget.

s. 201 Kontrollera mot PDF

Uppsala universitet,
juridiska fakidtetsnämnden: Prop. 1986/87: 1

Vid sin diskussion av olika problem angående avtal
mellan makar (bel. 6 kap.) berör de sakkunniga inledningsvis utformningen av
ett äktenskapsförord om egendomsordningen (s. 221). Härvid kommer de
sakkunniga in på den inledningsvis ovan berörda frågan om användningen av
termen giftorätt. Nuvarande möjligheter alt ingå äktenskapsförord om att egendom
skall vara enskild eller giflorättsgods innebär som de sakkunniga påpekar atl
man påverkar utgången av bodelningen. Enligl de sakkunniga är emeUertid
tillvägagångssättet "en abstrakt konslraktion", som kan vara svår att
genomskåda. Del vore bättre om avtalet enligt lagens ordalydelse gick ul på det
väsentliga för den enskilde, nämligen hur egendomen skall behandlas vid den
ekonomiska uppgörelsen. Fakultetsnämnden kan hålla med om just denna synpunkt
men vill ändå framhålla den pedagogiska nyttan av ett bibehållande av termen
giftorätt och giftorättsgods. Båda synpunkterna borde kunna tillgodoses genom
en tydlig avfaltning av lagreglerna.

Fakulletsnämnden tillstyrker förslag att
rådighetsinskränkningar i makes rätt atl förfoga över sin egendom inte längre
skall anknytas till skiljelinjen mellan giftorättsgods och enskild egendom utan
bero på om den aklueUa egendomen är gemensam bostad eller bohag (se s. 222).
Den närmare utformningen av förslagen framgår av 7 kap. 2-4 §§ äktenskapsbalken
(jfr s. 321 ff). Nämnden sätter här ett par mindre frågetecken. Enligt 2 §
skall makes samtycke inle behövas för överlåtelse av sådant bohag som Qänar
uteslutande till makens personliga brak. Frågan är om denna punkt erfordras,
eftersom bohag enligt definitionen i första paragrafen enbart omfattar möbler
m. m. som är avsedda för familjens brak. (Om en bestämmelse medtages kan det
samtidigt ifrågasättas varför termen familjens brak i första paragrafen ersatts
av tal om personligt bruk i andra paragrafen). -Fakulletsnämnden instämmer i
att samtycke bör lämnas av den andra maken personligen, även om han är omyndig;
emellertid kan det ifrågasättas om samtycket inte bör lämnas såväl av maken
personligen som av förmyndaren. - I fråga om 4 § kan det kanske sältas ett
frågetecken för nödvändigheten av atl som grand för ogilligförklaring av
uthyrning av bostad uppställa elt krav på att uthyrningen skall vara till
förfång för den andre maken. Eftersom bostad definitionsmässigl används som
makarnas gemensamma hem kan det förefalla som om förfång för andra maken alltid
bör föreligga vid en uthyrning av bostaden ulan hans eller hennes samtycke.

De sakkunniga föreslår vidare en regel (12 kap. 4 §
äktenskapsbalken) om all villkor i äktenskapsförord skall kunna jämkas vid
oskälighel på grander vilka alldeles hämtas från 36 § avtalslagen.

Fakuhetsnämnden är något tveksam till om det är
lämpligt att just beträffande äktenskapsförord, som skall gälla under lång tid,
införa en regel, kopierad på 36 § avtalslagen. (Nämnden återkommer nedan tiU
frågan om ogiltighel av familjerältsliga avtal). Om en regel införs om

201

s. 202 Kontrollera mot PDF

jämkning
av äktenskapsförord aktualiseras samspelet mellan en sådan Prop. 1986/87: 1
jämkningsregel och den allmänna möjligheten att tillämpa en skevdelnings-regel
vid bodelningen (se förslaget till 12 kap. 2 § äktenskapsbalken). De sakkunniga
ger här uttryck för uppfattningen (s. 224 och s. 394), att det i första hand
bör bli aktueUl med jämkning enligt den allmänna möjligheten all jämka vid
bodelning. Först om ulfaUet därmed inte blir tillfredsställande skulle
jämkning av äktenskapsförordet enligt den särskilda regeln därom bli aktuell.
Fakultetsnämnden vill i sammanhanget påpeka, alt frågan om ordningen för tillämpningen
av de tvä jämkningsmöjligheterna i rättegång kommer alt bero på hur talan förs
av den make som anser sig missgynnad. Om han eller hon accepterar giltigheten
av äktenskapsförordet och ändå kräver jämkning av bodelningen, blir
naturligtvis tillämpningen av den aUmänna skevningensregeln aktuell. Om samma
make emellertid i rättegång skulle framställa enbart ett yrkande om jämkning av
äktenskapsförordet, blir domstolen enligt 17 kap. 3 § rättegångsbalken bunden
av detta yrkande, och någon möjlighet att direkt jämka bodelningsresullatet
kommer inte all finnas i samma rättegång ulan särskilt yrkande därom. Skulle
maken, vilket säkert kan vara ett realistiskt faU, åberopa båda de aktuella
granderna samtidigt, är det enligt fakultetsnämndens mening naturligt all i
första hand (och alltså i motsats till vad de sakkunniga antagit) pröva frågan
om äktenskapsförordets giltighet eller jämkning, eftersom det oskäliga
slutresultatet orsaksmässigt kan tänkas bero helt pä äktenskapsförordet.

Fakultetsnämnden kan liUslyrka atl reglerna om
boskillnad avskaffas och ersätts med den föreslagna möjligheten enligt 9 kap. 2
§ 2 st äktenskapsbalken utgår för makarna, om de är ense, alt förrätta
bodelning även under äktenskapels bestånd ulan att mål om äktenskapsskillnad
pågår, men efter skriftlig anmälan till rätten. (Se s. 225 ff.). Det kan
visserligen förefalla någol tveksamt om rättsverkan av en sådan bodelning under
äktenskapet bör vara, atl egendom, som tilläggs vardera maken, även i
fortsättningen kommer alt omfattas av giftorältsanspråk, dvs. automatiskt ingå
i en framtida ytterligare bodelning. Som framgår av de sakkunnigas motivering
kommer denna utformning av regeln att medföra, atl möjligheten till bodelning
under äktenskapets bestånd kommer atl fungera som elt sätt att reglera
äganderättsförhållandena mellan makarna. Fakultets-nämnden vill inte bestrida
atl elt sådant behov kan föreligga, liksom att det därför ocksä kan vara
lämpligt alt låta giftorältsgemenskapen fortsätta efter bodelning, om inle makarna
genom äktenskapsförord bestämmer att egendom skall bli enskild.

Vid sin behandling av gåvor och andra överföringar
mellan makar (avd

6.3.5) föreslår de sakkunniga lill en börian avskaffande av tre nuvarande

bestämmelser i 8 kap. giftermålsbalken, nämligen 3 § om besparingsöver

föring, 6 § om ersättning för biträde i andre makens förvärvsverksamhet

och 7 § om godtagande av redovisning för förvaltning av avkastning av

andre makens egendom. - Som skäl för avskaffande av regeln om bespa

ringsöverföring anförs att makarna genom de föreslagna reglerna om bo- 202

s. 203 Kontrollera mot PDF

delning
under äktenskapet får möjlighet alt göra en motsvarande uQämning Prop. 1986/87:
1 meUan sig som den, vilken en besparingsöverföring kan åstadkomma. Emellertid
är en bodelning, som skall avse all makarnas egendom, en betydligt mera
omfattande och besvärlig operation än upprättande av en handling om
besparingsöverföring av löpande inkomster. Det angivna skälet är därför
knappast tillräckligt för förslaget om bestämmelsens avskaffande. - Som skäl
för upphävande av 6 § har de sakkunniga anfört risken för motsatsslut till
andra fall, dvs. all skälig ersättning aldrig skulle kunna utgå om make utfört
arbete för andre makens räkning utan samband med dennes förvärvsverksamhet.
Fakultetsnämnden kan acceptera detta som etl tillräckligt skäl för regelns
avskaffande, även om frågan om omfattningen av makes rätt lill ersättning för
arbete ät den andra är invecklad och nämnden knappast kan förbehållslöst skriva
under på de sakkunnigas mening (s. 230), att make bör kunna få ersättning t.ex.
för vård av andre maken under dennes sjukdom sä snart han på grund härav
avstått från självständig förvärvsverksamhet. - 7 § om redovisning av
avkastning torde sä ytterligt sällan komma till praktisk användning, att regeln
bör kunna upphävas; motsvarande grandsats bör kunna tillämpas även utan
lagstöd.

I speciaimotiveringen (s. 335 O föreslår de
sakkunniga upphävande av ytteriigare en regel i 8 kap. giftermålsbalken,
nämligen bevisbörderegeln i 4 § om atl makarna måste visa alt viss
rättshandling inte haft gåvokaraklär och därför krävt äktenskapsförord för att
rättshandlingen skall få verka gentemot makes borgenärer. Som skäl anförs att
det vid tvist med borgenärer bör kunna prövas fritt vilken karaktär elt avtal
har. Emellertid måste man här skilja mellan tvä frågor, dels utredning om vilka
faktiska förhållanden som föreligger, dels frågan om den rättsliga
klassificeringen av samma förhållanden. Bevisbörderegeln kan ha stor praktisk
betydelse vid tvekan om de faktiska förhållandena, vilka kan ligga ganska långt
tillbaka i tiden; däremot bör den rättsliga klassificeringen naturiigtvis ske
efter en fri bedömning. Med denna innebörd fyUer bevisbörderegeln enligt
fakultetsnämndens mening ett praktiskt behov. Den föratan kan del vara
tveksamt hur bevisbördan bör läggas. Regeln bör därför finnas kvar.

Vad så angår gåvor mellan makar föreslår de
sakkunniga en ny reglering

enligt vilken gåvas giltighet mellan makarna i princip beror på de allmänna

reglerna i 1936 års gåvolag samtidigt som gåvas verkan gentemot givarma

kens borgenärer blir beroende av registrering av gåvan. Samtidigt som de

sakkunniga framhåller (s. 231), att gällande reglering har den fördelen alt

systemet är enkelt och klart och ger givarens borgenärer etl tillfredsställan

de skydd, pekar de sakkunniga på den svagheten i nuvarande syslem, atl

makarna felaktigt kan förbise att en transaktion mellan dem har gåvokarak

tär och därför underiåler alt upprätta äktenskapsförord. Detta kan leda till

obillighet långt senare, om det då fastslälles att rättshandlingen är ogiltig

även mellan makarna. Fakulletsnämnden kan instämma i dessa omdömen.

Emellertid förefaller det nu föreslagna systemet atl bli mera invecklat än

del nuvarande, något som i och för sig får betraktas som en nackdel. Även 203

s. 204 Kontrollera mot PDF

det nya systemet kan
medföra risk för felbedömningar, l.ex. att makar Prop. 1986/87: 1

felaktigt tror att en gåva
är i gåvolagens mening åtminstone gällande i deras

inbördes förhållande,
eftersom man antar att tradition har skett av de lösa

saker
varav gåvan bestätt. Med tanke härpå har de sakkunniga (se 8 kap.

1
§ 1 st förslaget till äktenskapsbalk) föreslagit, att makar även för gåvans

obligationsrättsliga
giltighet skall kunna få till stånd en friviUig registrering,

men
en sådan registrering kan komma att underiålas i fall då den bort

företagas.
Vad makarnas inbördes förhållanden angår kan det dessutom

diskuteras
om del inte är lämpligt att ha ett skärpt formkrav i förhållande

till
gåvolagens allmänna regel för att utfästelse om gåva skall vara giltig;

det
kan vara en större risk för oöverlagda gåvor mellan makar än vad som

gäller
parter i allmänhet.

Sammanfattningsvis betvivlar fakultetsnämnden
därför atl de sakkunnigas förslag till ändrade regler om gåva mellan makar
verkligen innebär någon förbättring i förhåUande till nuläget.

Några
synpunkter kan tilläggas ang. de speciella fall då gåva mellan

makar avser sådan egendom för vilken det finns regler om registrering pä

annat håU i lagstiftningen, nämligen beträffande/örvärv av skepp, skepps

bygge och andel däri eller av inmutningsrätt och rätt till utmål (se sjölagen

resp. gruvlagen och bel. s. 233). De sakkunniga tycks ha uppfattningen, att

giftermålsbalkens reglering av gåvor mellan makar för närvarande får

anses vara uttömmande i dessa fall, dvs. gåva av dessa speciella typer av

egendom skulle kunna få verkan mot givarens borgenärer genom äkten

skapsförord även ulan registrering enligt den särskilda lagstiftningen.

Emellertid måste enligt de sakkunniga ett val för framliden träffas mellan

de båda systemen. (Se även s. 340 f). De sakkunniga förordar atl special

reglerna får en exklusiv tillämpning, dvs. registering enligt reglerna i äk

tenskapsbalken om gåva mellan makar skall inle behöva äga ram. Fakul

letsnämnden gör det tillägget till de sakkunnigas resonemang, att det

knappast är självklart, atl registrering uteslutande bör ske i endera av de

två möjliga systemen. Otvivelaktigt har detta en förenklande funktion för

makarna och skapar också klarhet om förhållandena för den händelse

registrering någonstädes skett innan konkurs eller utmätning aktualiseras.

De borgenärer som innan exekution är aktuell vill följa makarnas ekono

miska förhållanden eller skaffa sig en särskild uppfattning därom kan

emellertid tänkas tillhöra något olika kategorier. Ibland kanske en bor

genär är intresserad av om makar allmänt sett har genomfört transaktioner

sig emellan ulan alt borgenären känner tiU alt en make äger ett skepp. I

andra fall kan en borgenär vara medveten om den speciella tillgängen och

intressera sig just för denna utan tanke på makarnas mellanhavanden i

övrigt. Ur denna synpunkt framstår det inte som omotiverat om gåvan får

verkan mot givarmakens borgenärer först genom registrering både enligt

äktenskapsrättsliga reglerna och enligt lagstiftningen om speciell egendom.

Ifråga om gåva av fast egendom föreslår de sakkunniga en speciallös

ning genom en regel om att lagfartsansökan skall medföra skydd för make

mot givarmakens borgenärer; de ahmänna reglerna om registrering av gåva 204

s. 205 Kontrollera mot PDF

mellan makar skall alltså
inte tillämpas. Detta är naturligtvis ett mera Prop. 1986/87: 1 praktiskt
fall än de nyss diskuterade om skepp och utmål m. m. Fakuhetsnämnden
konstaterar blott, att den föreslagna regleringen för fast egendom är ett
ullryck för vad som redan sagts om att det föreslagna systemet för gåvor mellan
makar totalt setl är mera komplicerat än gällande regler.

Som redan framgått har de sakkunniga föreslagit
(under 6.3.6), att gåvor mellan makar inte längre skall ske i form av
äktenskapsförord utan alt detta senare begrepp skall förbehållas avtal om
egendomsordningen. I etl färskt rättsfall (NJA 1981 s. 528, som torde ha
publicerats för sent för att bli omnämnt i betänkandet) har högsta domstolen
funnit, atl ett äktenskapsförord om gåva kan få giltighet, även om det genom
felaktig hantering av tingsrätten aldrig blivit publicerat; den formella
skillnaden beträffande äktenskapsförord med och ulan gåva har därigenom blivit
mindre betydelsefull. Inle desto mindre kan det i enlighet med de sakkunnigas
tankegång vara skäl att klart skilja mellan de två typema av rättshandling,
särskilt därför alt borgenärerna annars kan förbise att gåva mellan makar
skett, om den inte särskilt angivits i ett föreliggande äktenskapsförord.
Fakulletsnämnden tror därför atl det kan vara en förbättring att
terminologiskt klarare skilja mellan äktenskapsförord om egendomsordningen och
gåva mellan makar. Detta gäller oavsett om man i övrigt godtar de sakkunnigas
förslag om gåvor mellan makar eller ej.

I
ett avsnitt (6.3.7) angående avtal om bodelningen diskuterar de sak

kunniga energiskt och förQänslfullt regler om eftergift vid bodelning med

tanke på särskilt borgenärernas skydd. Härunder föreslås (s. 241 och 10

kap. 7 § äktenskapsbalken) att makarna vid bodelningen skaU kunna enas

om att enskild egendom skall ingå i denna; delsamma skaU gälla rätt till

egen pension p. g. a. försäkring. Fakulletsnämnden har inga invändningar

mot förslaget i den mån det ger makarna själva möjlighet all vid bodelning

en överenskomma att sådan egendom som blivit enskild genom ett tidigare

äktenskapsförord skall kunna dras in i bodelningen. (Av lagtexten bör

dock framgå atl motsvarande möjlighet bör gälla vid bodelning efter ena

makens död.) Mera diskutabelt är emellertid att regeln gjorts tillämplig

även på fall då egendomen är enskild p.g.a. föreskrift av tredje man vid

gåva eller testamente till förmån för ena maken. De sakkunnigas uppfatt

ning hänger samman med atl 12 kap. 4 § äktenskapsbalken om jämkning

av äktenskapsförord enligt en oskälighetsbedömning gjorts tillämplig även

på sädana föreskrifter ("annan rättshandling" enligt lagrummet) av
tredje

man genom vilka egendom gjorts till makes enskilda. (Se bet. s. 225.)

Möjligheten atl jämka villkor uppställt av tredje man på grand av en

oskälighetsbedömning med ledning av makamas inbördes förmögenhets

förhållanden är mera långtgående än förslagel, atl makarna genom bodel

ningsavtalet skall kunna i delningen draga in egendom, som omfattas av

sådant villkor. I oskälighelsfallel innebär nämligen förslaget att en för

vandling av enskild egendom till giftorältsgods någon gång skulle kunna bli

genomdriven även mot ägarmakens egna önskemål. I båda fallen kan del

samtidigt bli fråga om att åsidosätta viljan hos en tredje man som uppstäUt 205

s. 206 Kontrollera mot PDF

det
aktuella villkoret. Med ledning av sedvanliga principer för rättshand- Prop.
1986/87: 1 lingar av gåvokaraktär bör emellertid tredje mans vilja respekteras.
En sak för sig är att frågan om ägarmakens möjlighet atl disponera över egendomen
beror pä en tolkning av villkoret. Fakulletsnämndens slutsats blir att de sakkunniga
gått för långt i sin villighet att ulan principiell begränsning med hänsyn till
viljan hos tredje man, som uppställt villkoret om enskild egendom, möjliggöra
att villkoret sätts åsido. Vad som möjligen borde kunna övervägas är en
tolkningsregel om att makarna vid bodelningen skulle kunna få överenskomma om
atl egendom, som är enskild på grund av villkor vid gåva eller i testamente,
skall ingå i delningen, om det inte framgår av villkoret alt elt sådant
indragande skall vara förbjudet.

Vad gäller de övriga nyheterna om ändrade regler
beträffande verkan gentemot borgenärerna av bodelning har nämnden blott etl par
smärte synpunkter. Det förefaller vara en god idé alt införa en etlårsfrist för
borgenärs möjlighet att föra talan direkt mot den gynnade maken för den
händelse andra maken genom gåva eller genom eftergift vid bodelningen blivit
insolvent. (Se bel. s. 240 samt 8 kap. 2 § och 13 kap. 1 § äktenskapsbalken.)
— I 13 kap. 1 § äktenskapsbalken angående eftergift vid bodelning förefaller
den sammanfattande formuleringen "avslå i delningen ingående egendom
utöver vad som följer av denna balk" vara språkligt för snäv för alt fånga
in alla de eftergiflsfall som de sakkunniga diskuterat (s. 240 ff; jfr s. 398).
Formuleringen i nuvarande GB 13:14 om att make "eftergivit vad som
tiUkommer honom" förefaller bättre än det oklara talet om avstående från
"i delningen ingående egendom".

Fakultetsnämnden tillstyrker i sak förslagen i
betänkandet angående tillåtligheten och verkan av s. k. föravtal om bodelning
(se avsnitt 6.3.8). Del är här fråga om ett teoretiskt invecklat och praktiskt
betydelsefullt problem, som väl inte helt lösts trots högsta domstolens
avgörande (med tre röster mot tvä) i rättsfallet NJA 1978 s. 497. Enligt
fakulletsnämndens mening har de sakkunniga framlagt en ändamålsenlig och smidig
lösning genom förslag om att föravtal skall kunna fä verkan mellan makama
personligen, om det slutits inför omedelbart förestående äktenskapsskillnad
och om det uppfyller samma formkrav som uppställts för sluthg bodelning.
Emellertid vore del pedagogiskt önskvärt all lagtexten redigerades om. Regeln
om föravtal upptas nu i 5 § av 12 kap. som handlar om jämkning vid bodelning.
Det vore troligen en förbättring om regeln om lillätligheten av föravtal
sammanfördes med regeln i 9 kap. 2 § 1 st om att bodelning kan fä ske genast
när mål pågår om äktenskapsskiUnad. Avfattningen skulle kunna vara t.ex.:
"Makar får även inför en omedelbart förestående äktenskapsskillnad träffa
föravtal om den kommande bodelningen eller om annat som har samband med denna.
För sådant föravtal gäller samma formkrav som för slutiig bodelning enligt 1
§".

Med den nyss föreslagna lösningen blir frågan hur
man skaU förfara med

en återstående regel, som de familjelagssakkunniga föreslagit för 12 kap.

5 § äktenskapsbalken, nämligen att föravtal skall kunna jämkas, om det är

oskäligt, på i stort sett de grander som anges i 36 § avtalslagen. Fakultets- 206

s. 207 Kontrollera mot PDF

nämnden vill ifrågasätta om det ännu i dag finns anledning att ha kvar
en Prop. 1986/87: 1 särskild jämkningsregel för fall av avtal inför omedelbart
förestående äktenskapsskillnad. (När regeln infördes 1915 var förhällandet
annoriunda eftersom avtal inför äktenskapsskillnad innebar en ny
avtalsmöjlighet för makar.) Familjelagssakkunniga föreslår ju för övrigt även
något annoriunda utformade förutsättningar för jämkning av sådant avtal än vad
som hittills gällt. Det råder knappast en så avgörande psykologisk skillnad
mellan tiden före och efter dom pä äktenskapsskillnad, att en jämkningsregel
bör utformas med sikte enbart på det förra skedet. Det är nog naturligare att
utforma en särskild jämkningsregel för bodelningsavtal överhuvudtaget och att
låta den gälla även föravtal. Som antytts i det föregående finner nämnden det
önskvärt att frågan om jämkning av äktenskapsförord och av avtal om bodelning
görs till föremål för en samlad bedömning; det är dock möjligt att
jämkningsbehovet är större i fråga om bodelningsavtal. I sammanhanget bör
uppmärksammas även den nuvarande regeln om jämkning av underhållsbidrag enligt
GB 5:9 och 11: 15, vilken regel föreslås bli överförd lill 6 kap. 10 § 2 st
äktenskapsbalk. (Behovet av etl samlat grepp över ogiltighetsfrågorna
aktualiseras f.ö. av högsta domstolens dom i rättsfallet NJA 1982 s. 230.)

1 anslutning till vad som sagts om avtal mellan
makar vill fakulletsnämnden även beröra frågan om formkraven för avtal om
bodelning, för arvskifte och äktenskapsförord, frågor vilka de sakkunniga
behandlat i specialmoliveringen av betänkandet. Med sikte i första hand på
bodelningsavlal har de sakkunniga funnit (s. 346 f), alt sådant avtal
visserligen bör upprättas skriftligen men att vittneskravet kan avskaffas. Det
hänvisas bl.a. till att jordabalkens regler om förvärv av fast egendom inte
innehåller något viltneskrav, varför etl vittneskrav vid bodelning inle kan
särskih motiveras av att avtalet kan angå fast egendom. Del hänvisas vidare
till att nuvarande krav pä vittnen tillämpas så slappt, alt del ej kan
förhindra att ene makens beroendeförhållande till den andre utnyttjas vid
bodelning; enligt de sakkunniga kan det inle heller påstås alt krav pä
bevillning skulle hindra i nämnvärd grad att parts underskrift förfalskas. Som
de sakkunniga framhållit skulle tiUämpningen av viltneskravet otvivelaktigt
behöva skärpas, om det mer påtagligt skulle kunna hindra oöverlagda
rättshandlingar eller utnytQande av ena makens svaghet. Risken ökar emellertid
då samtidigt för atl sakligt tillfredsställande avtal i efterhand någon gång
kan bli ogiltigförklarade därför alt något moment i tillämpningen av
vittneskravet blivit eftersatt.

Även med tanke på arvskifte och äktenskapsförord
föreslås etl upphävande av nuvarande viltneskrav; de sakkunniga hänvisar kort
och gott till resonemangen om formkravet vid bodelning (se s. 457 resp. 366).

Nämnden ställer sig tveksam till lämpligheten av
atl helt taga bort

viltneskravet vid äktenskapsförord, bodelning och arvskifte. Betänklighe

terna mot ett avskaffande av viltneskravet är särskilt stora när det gäller

äktenskapsförord om egendomsordningen. Ett förord skall ofta tiUämpas

först lång tid efter det atl det upprättas, vilket gör del särskilt angelägel
alt 207

s. 208 Kontrollera mot PDF

dess giltighet inte kan sättas ifråga samtidigt som det är
svårt att utreda Prop. 1986/87: 1 omständigheterna vid dess tillkomst.
Synpunkten blir särskilt betydelsefull för den händelse den ena maken avlidit.
Då framträder parallellen med testamente. Ett äktenskapsförord kan tänkas ha
väl så stor betydelse som ett testamente. Ofta nog upprättas äktenskapsförord
och testamente samtidigt. Det verkar då knappast följdriktigt alt ha ett
strängt formkrav för testamente och ett långt mildare vid äktenskapsförord.

Även ett uttunnat vittneskrav kan
fylla en viss funktion. Tanken på en kompromiss kommer också till ullryck i
jordabalkens regler om fastighetsförvärv genom regeln (JB 20:7), atl
lagfartsansökan skall förklaras vilande om överlålarens underskrift på
fångeshandlingen inte styrkts av två vittnen. Medverkan av vittnen, även i
uttunnad form, kan öka säkerheten för att allt gäll riktigt till och också
underlätta bevisning, om det en eller annan gång göres gällande att makes
namnteckning påtecknats av annan person. Ett milt formkrav kan inte heller
antas motverka, alt en rättshandling kommer till stånd; snarare kan det
åtminstone i någon mån mana till eftertanke.

Nämnden har sålunda inle blivit
övertygad om lämpligheten av att avskaffa nu gällande krav på vittnen för de
diskuterade rättshandlingarna. Snarare kan det diskuteras om inle utformningen
av kravet skulle behöva skärpas, särskilt med tanke på äktenskapsförord.

Advokatsamfundet:

Enligt samfundets mening bör man i
detta kapitel klart utsäga atl gåva mellan makar skall registreras om det inte
är fråga om personliga presenter eller gåvan enligt andra regler, exempelvis
inskrivning av lagfart, blir offentlig. Eftersom gåvan utan registrering inte
gäller mot borgenärer, kan gåvotagaren eljest lida rättsförlust.

Samfundet anser det också riktigt
atl införa en möjlighet för makar som är ense alt fä en bodelning under
bestående äktenskap.

Föreningen jurister vid Sveriges allmänna advokatbyråer:

Förslaget att enskild egendom skall
kunna dras in i bodelningen och fördelas mellan makarna tillbakavisas bestämt.
De korrigeringsmöjligheter som för närvarande i detta avseende föreligger får
vara tillfyllest. Grandprincipen alt rättshandlingar skall respekteras får ej
uttunnas på sätt sakkunnigas förslag innefattar.

Föreningen motsätter sig bestämt
atl möjligheterna atl jämka villkor i

äktenskapsförord eller andra rättshandlingar utökas i förhållande lill vad

nuvarande lagstiftning erbjuder. Del är vidare helt oacceptabelt att villkor i

gåvobrev eller testamente skall kunna jämkas. Givare eller testalor måste

alllid kunna räkna med att av honom lämnat villkor ej kan kränkas. 208

s. 209 Kontrollera mot PDF

Beträffande
föravtal delar föreningen sakkunnigas redovisade uppfäll- Prop. 1986/87:1
ning. Del är angeläget att föravtal dokumenteras skriftligen och att
jämk-ningsmöjlighel vid obillighet föreligger.

Domareförbundet:

Under föratsättning att familjelagssakkunnigas
förslag till regler för egendomsordningen i äktenskap godtas, har
domareförbundet inga erinringar mol principerna för den föreslagna regleringen
av avtal mellan makar. Förbundet tillstyrker således att äktenskapsförord
reserveras för avtal varigenom makar bestämmer att viss egendom skaU ingå i en
framlida bodelning eller håUas utanför en sådan, att en jämkningsregel införs i
fråga om oskäliga villkor i äktenskapsförord och andra rättshandlingar angående
egendomsordningen, att boskillnadsinstitutet avskaffas och ersätts med regler
om bodelning under äktenskapets bestånd, att vid gåva mellan makar allmänna förmögenhetsrättsliga
principer blir tillämpliga på förhållandet mellan makarna själva men
sakrätlsligt skydd inträder först vid registrering eUer ansökan om lagfart
eller inskrivning, att reglerna i 8 kap. 3,4,6 och 7 §§ giftermålsbalken
avskaffas samt att de särskilda formföreskrifterna för gåvor mellan makar
avskaffas. Vad som anförs i avsnitt 6.3.7 om bodelningsavlal föranleder inte
heUer några invändningar.

Familjelagssakkunniga föreslår vissa begränsningar
och förtydliganden

när det gäller makars rätt att ingå avtal om en kommande bodelning. Även

med dessa preciseringar kvarstår dock en del oklarheter i fråga om de s. k.

föravtalen. Olika situationer kan föratses då det vid tiUämpningen kan

uppstå osäkerhet om avtalens giltighet. Så föreslås t. ex. att etl föravtal får

avse endast en omedelbart förestående äktenskapsskillnad. Begränsningen

har fog för sig, men en sådan tidsbestämning kan tolkas ohka. HärtUl

kommer alt avtalet enligt motiven (s. 249) skaU anses ha spelat ul sin roU

om makama, sedan avtalet ingåtts, beslutar sig för att fortsätta äktenska

pet. Dock skall korta misslyckade försök atl fortsätta äktenskapet inte

behöva få denna verkan. Dessa uttalanden kan föranleda motstridiga be

dömningar i elt enskilt fall. Vidare föreslås att vid föravtal angående frågor

som har samband med bodelningen vissa formföreskrifter skaU gäUa. Det

kan då uppstå tvekan om gränsdragningen mellan frågor som måste tas in i

ett formfordrande föravtal och frågor om vilka makama kan avtala form

löst. I betänkandet föreslås att avtal om slutgihig bodelning skaU kunna

träffas under äktenskapets bestånd. Denna regel kan medföra att det blir

oklart om ett avtal som ingåtts före äktenskapsskillnaden är avsett att vara

etl föravtal eller en bodelning. Sådan oklarhet kan leda lill särskilda kom-

phkationer, eftersom ena maken ulan den andras medverkan kan ge in en

bodelningshandhng för registrering (13 kap. 7 § förslaget till äktenskaps

balk). Ytterligare svårigheter kan föratses om - såsom familjelagssakkun

niga antar — ett föravtal i vissa situationer kan få godtas som bodelning (s.

250). 209

14 Riksdagen 1986/87. 1 saml. Nr 1. Bilagedel

s. 210 Kontrollera mot PDF

Behovet av föravtal kan antas komma att bh mindre
än för närvarande, Prop. 1986/87:1 om man inför regler som möjliggör bodelning
före dom på äktenskapsskillnad. Föravtal torde i viss utsträckning kunna
ersättas med bodelningsavtal enligt 9 kap. 2 § 2 st i den föreslagna
äktenskapsbalken. Emellertid är föravtal ett i praktiken ofta utnylQat hjälpmedel
vid uppgörelser inför en föreslående äktenskapsskillnad. Förbundet vUl därför
inte motsätta sig att institutet blir tillåtet även i fortsättningen. Det bör
dock övervägas om tillämpningsområdet kan preciseras ytterligare.

Föreningen
Sveriges kronofogdar:

En annan svårighet som möter
kronofogdemyndigheterna vid ingripanden hos makar och sambor är påståenden
från den icke gäldbundne parten att denne förvärvat egendom av gäldenären. Vid
rättshandlingar mellan make-gäldenären och tredje man torde liksom hiltiUs
allmänna sakrättsliga regler i tillräcklig grad skydda borgenärerna liksom
ätervinningsreglema i konkurslagen. När det gäller makarnas inbördes
rättshandlingar inskränker sig förslaget till att behandla benefika sådana.
Beträffande övriga hänvisar de sakkunniga tiU UB:s regler om måttet av den
bevisning gäldenärens make har att prestera.

Gåvor mellan makama skall registreras i det
centrala äktenskapsregistrel för alt vara gällande mot givarens borgenärer.
Hittills har härför krävts alt gåvan iklätts äktenskapsförordets form. Den
föreslagna registreringen skiljer sig huvudsakligen genom att någon publicering
i Post- & Inrikes Tidningar och ortspressen inte erfordras. Föreningen
ställer sig tveksam till om man kan anse att gåvan givits tillräcklig
publicitet för att granda sakrätlsligt skydd enbart genom registreringen. Någon
form av offentliggörande i pressen bör bibehållas. Vi ställer oss frågan
varför man valt att gä ifrån äktenskapsförordet i denna del. Någon förändring
har inte föreslagils beträffande avtal om egendomsfördelningen mellan makaraa
under äktenskapet (10 kap. 5 §) och inför en kommande bodelning (12 kap. I §).

Borgenärsinlressena synes i övrigt vara
tillgodosedda i förslagel genom möjligheterna för givarens borgenärer att vända
sig mot gåvotagaren jml ÄB 8 kap. 2 §, varom mera nedan, samt genom
konkurslagens och ackordslagens ätervinningsregler.

Någon motsvarighet till möjligheten all som
bevismedel åberopa en på visst sätt av makarna upprättad förteckning jml GB 6
kap. 9 § har inte föreslagits. Föreningen kan bekräfta de sakkunnigas
misstankar, att det är sällsynt att en sådan åberopas i utsökningsmål och har
inget att erinra mot att någon sådan bestämmelse inle införs i den nya balken.

Eftersom kronofogdemyndighetema har behov av
uppgifter om registre

rade gåvor och även andra uppgifter som är tänkta att inflyta i äklenskaps

regislret, menar föreningen alt det vore synnerligen rationellt ur såväl

praktisk som ekonomisk synpunkt, om kronofogdemyndigheterna erhöll

direktåtkomst av uppgifterna i registret via terminal. Om inte detta anses

böra tillåtas, är det särskilt angeläget att pubhcering i tidningar sker i

samma utsträckning som nu. 210

s. 211 Kontrollera mot PDF

Svenska försäkringsbolags
riksförbund: Prop. 1986/87:1

De föreslagna lagändringarna syftar i enlighet med
direktiven till att stärka efterlevande makes ställning vid dödsfall respektive
den svagare parten vid skilsmässa. Även om syftet är vällovligt bör det inte fä
leda till att effekterna av familjerältsliga och ekonomiska dispositioner inte
kan överblickas. Enligt riksförbundels mening föreligger risk för delta genom
att skälighetsbedömningar i vissa situationer skall tillgripas. Som exempel kan
nämnas stadgandet i 12 kap. 4 § andra stycket äktenskapsbalken. Där anges atl
villkor i äktenskapsförord eller annan rättshandling kan jämkas med hänsyn till
rättshandlingens innehåU, omständigheterna vid rättshandlingens tUlkomst,
senare inträffade förhållanden och omständigheterna i övrigt. Även om
bestämmelsen skall tillämpas restriktivt kommer den att leda lill osäkerhet
beträffande verkan av rättshandlingen ifråga. HärtUl kommer alt de sakkunniga
uttalat att restrikliviteten skall vara mindre då föreskriften om enskild egendom
givits i gåvobrev eUer testamente.

Målet
för livförsäkringsverksamheten är atl skapa trygghet för familj och individ. En
del av tryggheten är vetskapen om hur ekonomin påverkas av skilsmässa eller
dödsfall. Försäkringsbolagens uppgift är bl. a. att informera om de
rättsregler som är relevanta i detta avseende. Vidare förhåller det sig
naturligtvis så att försäkringslösningarna måste bygga på de familjerättsliga
och ekonomiska dispositioner som vidtagits och atl effekterna av dessa kan
förutses. Genom sin verksamhet har bolagen också en vid erfarenhet av de
önskemål som människor i gemen har på detta område. Mot denna bakgrand anser
riksförbundet atl en jämkningsbestämmelse med sä vidsträckt innebörd som den
ovan nämnda inte bör införas.

Sedan länge är det ganska vanligt alt
förmånstagarförordnande innehåller ett villkor om att försäkringsbelopp som
tillfaller förmånstagare skall vara enskild egendom. Riksförbundet anser alt
det finns etl behov atl jämställa sådant förmånstagarförordnande med gåva och
testamente när det gäller möjligheten att föreskriva att förmånstagarens
förvärv inte skall ingå i bodelningen. Det är dessutom en allmän uppfattning
bland försäkringsjurister att nämnda villkor om enskild egendom är giltiga
enligt gällande rätt.

Bankföreningen:

Enligt 10 kap. 7 § i förslaget skall enskild
egendom ingå i bodelning, om makarna enas om del. Vi anser att bestämmelsen i
likhet med flera andra skapar möjlighet för makarna atl genom enkla
underhandsuppgörelser utan publicitet ändra föratsättningama för fördelningen
av ekonomiska värden mellan dem på ett sätt som kan skada tredje man.
Bestämmelserna i 13 kap. I § ger härvidlag inte tillräckligt skydd för tredje
man, dels därför alt avgränsningen "utöver vad som följer av denna
balk" i 13 kap. 1 § första stycket kan medge make att göra mycket
omfattande avstäenden.

211

s. 212 Kontrollera mot PDF

dels därför atl
tidsfristen för väckande av talan i andra stycket - ett år - är Prop.
1986/87: 1 alltför kort. Bestämmelsen medför vidare möjligheter för makarna alt
sätta sig över förordnanden som gjorts av givare och testatorer. Detta bör inte
accepteras.

Vi avstyrker på anförda skäl alt bestämmelsen i 10
kap. 7 § föranleder lagstiftning. Skulle detta likaväl ske förutsätter vi atl
tidsfristen för väckande av talan i 13 kap. 1 § andra stycket förlängs
avsevärt. Den bör sättas till i vart fall tre år.

Bankföreningen avstyrker att äktenskapsförord samt
föreskrifter av givare eller teslator vid gåva eller testamente skall kunna
jämkas om de leder lill oskäliga resultat (se nedan under 4 §).

Försäkringsjuridiska
föreningen:

För att stärka den efterievande makens ställning
vid dödsfall respektive den svagare parten vid skUsmässa föreslås atl relativt
vidsträckta skälighetsbedömningar skall kunna tillgripas i vissa situationer.
Exempelvis stadgas i 12 kap. 4 § andra stycket äktenskapsbalken att villkor i
äktenskapsförord eller annan rättshandling kan jämkas om del är oskäligt med hänsyn
tiU rättshandlingens innehåll, omständigheterna vid rättshandlingens
tillkomst, senare inträffade förhållanden och omständigheterna i övrigt.
Önskemålen att skydda den svagare parten i ett äktenskap får inte leda till att
effekterna av en familjerättslig och ekonomisk planering inte med säkerhet kan
föratses. Det är en väsentlig del av tryggheten för en familj att det går att
förutsäga hur den ekonomiska situationen kommer att gestalta sig vid en
skilsmässa eller vid ett dödsfall. Den angivna bestämmelsen är visseriigen
avsedd att tillämpas restriktivt men skapar ändå ett relativt stort mått av
osäkerhet om verkan av en rättshandling. Därtill kommer alt restrikliviteten
avses vara mindre dä det är fråga om föreskrift om enskild egendom i gåvobrev eller
testamenten. Sistnämnda föreskrifter är relativt vanliga och det upplevs ofta
av givaren respektive testalor som en väsentlig föratsättning för
rättshandlingen att föreskriften kommer att respekteras.

Föreningen konstaterar att det i det praktiska rältslivet
är viktigt, att äktenskapsförord, som skall gälla under lång tid, inte
åsidosätts utan mycket starka skäl. Behovet att åsidosätta bodelningsavlal i
samband med äktenskapsskillnad kan vara större. Föreningen är tveksam till del
lämpliga i att för äktenskapsförord direkt kopiera regeln i 36 § avtalslagen.
Frågan om regler om jämkning av olika familjerättsliga avtal (förutom
äktenskapsförord och bodelningsavtal även avtal om underhåll) borde göras lill
föremål för särskilda, samlade överväganden. - Särskilt avstyrker föreningen
förslaget till jämkningsregel såvitt avser "annan rättshandling" än
äktenskapsförord.

212

s. 213 Kontrollera mot PDF

Fredrika-Bremer-Förbundet: Prop. 1986/87: 1

Vi anser atl även egendom, som
satts i stället för enskild egendom, och avkastningen av denna ska vara enskild
egendom. I annat fall blir rätten all ha enskild egendom illusorisk. Makar bör
dessutom genom äktenskapsförord kunna förfoga över egendom som tillhör makarna
gemensamt, jfr sambor och reservation 1.

Ytterligare remissynpunkter, se
avsnitt 11.1 under 8 kap. och 10 kap. 6§.

8 Avtal mellan sambor (avsnitt 6.4 i betänkandet)

Svea hovrätt:

Hovrätten har i denna del ingenting
atl erinra emot de synpunkter och förslag som FLS framlägger. Jfr dock avsnitt
3.

Stockholms tingsrätt:

Tingsrätten tillstyrker de
sakkunnigas förslag när det gäller avtal mellan sambor.

Malmö tingsrätt:

Tingsrätten tUlslyrker förslaget om
införande av en likadelningsregel beträffande bohag och bostad för såväl makar
som sambor. Det är tingsrättens erfarenhet alt tvister mellan sambor enligt
gällande rätt i åtskilliga faU leder till orimliga resultat, inte minst ur
rättvisesynpunkt. Beträffande makar har tingsrätten tidigare uttalat att
skyddsregeln beträffande bostad och bohag inle bör kunna avtalas bort pä
förhand. Enligt familjelagssakkunniga skulle samma förhåUande gälla för
sambor. Vad gäller sistnämnda kategori är emellertid tingsrätten av en annan
mening och anser istället, bl.a. pä av reservanterna Britta Bjelle m.fl.
anförda skäl, atl sambor bör ha möjlighet alt generellt avtala all
samäganderättspresumtionen inte ska gälla för deras egendom. Skulle ett sådant
avtal sedermera vid en upplösning av samboförhällandet framstå som oskäligt
torde 36 § avtalslagen under däri angivna föratsättningar kunna åberopas för
alt ett mera rättvist resultat ska kunna näs. I övrigt delar tingsrätten
uppfattningen att det, utöver de föreslagna regleraa om delning av bostad och
bohag, inte finns anledning att söka styra utvecklingen på avtalsområdet i ena
eller andra riktningen. Av praktiska hänsyn tUlslyrker tingsrätten förslaget
alt del beträffande samägd egendom bör vara möjligt atl använda bodelningsinstitutet
istället för offentlig auktion. Familjelagssakkunniga har rörande avtal mellan
sambor som sin mening uttalat, såväl ifråga om gällande som föreslagen rätt,
all det inte bör vara möjligt för sambor att avtala sig till de för makar
gällande reglema. Enligt tingsrättens mening torde etl sådant avtal - i den mån
innehållet kan utrönas - svårligen kunna underkännas i obligalionsrältsligl
avseende.

Beträffande avtal om förtida bodelning har tingsrätten då
det gäUer 213

s. 214 Kontrollera mot PDF

makars
möjlighet härtill uttalat en restriktiv inställning. Med hänsyn till Prop.
1986/87: 1 vad som anförts i del sammanhanget är tingsrättens ståndpunkt
naturligt nog densamma även vad avser sambor. Tingsrätten anser dock att
förtida bodelning bör vara möjlig för sambor, liksom för makar, inför en förestående
upplösning av sammanlevnaden. Parternas önskan att då kunna reda upp sina
förhållanden får nämligen anses legitim. Angående makar finns en naturlig
tidpunkt för tillåtande av bodelning, nämligen då talan om äktenskapsskillnad
väcks. Vad gäller sambor ställer det sig emeUertid svårare att fastslå en sådan
lidpunkt, vilket dock enligt tingsrättens mening inle bör avskräcka
lagstiftaren från alt fundera över denna fråga. Tingsrätten har mot bakgrund av
sin återhållsamma insläUning till förtida bodelning övervägt huravida endast
en viUkorad bodelning skuUe kunna tiUåtas för såväl makar som sambor, vilka stå
inför en upplösning av sitt förhållande. VUlkoret för etl fullbordat fång genom
bodelning skulle i så fall vara atl äktenskapsskiUnad respektive slutgUtig
separation kom till stånd. Med hänsyn till parternas berättigade behov av atl
definitivt kunna disponera sina tillgånger och aktivt planera en ny tillvaro
finner emellertid tingsrätten lösningen med villkorad bodelning mindre lyckad.
Rörande förtida bodelning mellan sambor menar familjelagssakkunniga att en
sådan - till skillnad från förslagel angående makar - bör innebära en
definitiv uppgörelse. Tingsrätten anser inte atl det finns nägot avgörande skäl
för denna skUl-nad. Det är tingsrättens uppfattning all en slutiig bodelning
mellan sambor skulle underlättas om även tidigare bodelal bohag och bostad ånyo
kunde fördelas. Vad sålunda anförts avser naturligtvis endast familjerättslig
bodelning och inte sådan som föreslås ersätta offentlig auktion beträffande
egendom som samägs på förmögenhetsrättliga grander.

Vad gäller gåvor och andra överföringar utesluter
inle tingsrätten, till skillnad från famUjelagssakkunniga, alt det skulle kunna
förehgga etl praktiskt behov av regler härom. Däremot delar tingsrätten
uppfattningen atl ändringar i förevarande avseende skulle komma alt medföra
avsevärda praktiska och rättsliga problem. Med hänsyn tUl sistnämnda
förhållande anser ej heUer tingsrätten atl några särskilda regler om gåva
mellan sambor bör tiUskapas.

Angående avtal om bodelning tUlstyrker tingsrätten
familjelagssakkunnigas förslag. Med anledning av vad som anförts rörande
eflergiftsansvar, återvinning samt övertaganderält i fråga om bostad
konstaterar dock tingsrätten med viss oro, att tämUgen intrikata mål torde
kunna komma att tillföras domstolama beträffande dessa
"tredjemansrelalioner."

Socialstyrelsen: Ingen erinran.

Uppsala
universitet, juridiska fakultetsnämnden:

De sakkunniga har (under 6.4) ingående diskuterat
problem vid avtal

meUan sambor, och föreslår atl, enligt 19 kap. äktenskapsbalken, regler

om bodelning skall kunna tillämpas även för sambor. Fakultetsnämnden 214

s. 215 Kontrollera mot PDF

har
redan tidigare ställt sig avvisande till lagstiftning om sambor i den Prop. 1986/87:
1 utsträckning som de sakkunniga föreslår, särskilt införande av elt kapitel i
äktenskapsbalken. 1 fråga om makar har nämnden ansett (ovan under 3) att
förslaget om samäganderätt till bostad och bohag skapar oacceptabla svårigheter
i förhållande till giflorättssystemet. Men nämnden är avvisande även till en
särskild lagstiftning om samäganderätt av speciellt slag för sambor. Med
nämndens inställning minskar ocksä behovet av etl särskilt
bodelningsförfarande, och nämnden anser inte atl del praktiska behovet är
tillräckligt stort för att motivera lagstiftningen om sambor, särskilt i belysning
av atl lagstiftningen kan utgöra ett led i en utveckling mot ett ökat antal
fall av mycket långvarigt samboende utan äktenskap.

De sakkunnigas utläggningar om utrymmet för avtal
mellan sambor har visserligen inte bindande verkan för vad som är gällande
rätt, men nämnden finner synpunkterna vara väl avvägda och sannolikt riktigt
uttrycka vad som får antas gälla för närvarande (s. 250 ff).

Advokatsamfundet:

Samfundet vill framhålla att det synes vara en
utbredd önskan hos samboende att ha samma möjlighet som makar att genom
skriftligt avtal bestämma om annan delning än likadelning av bostad och bohag.
Man får heller inte glömma atl mänga par vall alt vara sambor i stället för
makar just för atl de vill behålla en helt självständig ekonomi.

Det är enligt samfundets uppfattning riktigt att
bodelning skall kunna äga ram även mellan sambor. Samfundet anser dock atl man
bör bestämma en viss tid, exempelvis ett år, inom vilken krav pä bodelning
måste framställas. Har krav inte framställts inom denna tid, bör vardera
parten få behälla sin egendom.

Domareförbundet:

Även när del gäUer avtal mellan ogifta sammanboende
tillstyrker förbundet de föreslagna principlösningama, vUka i stort ansluter
sig till de regler som föreslås för avtal mellan makar.

I fråga om ogifta sammanboende bygger
familjelagssakkunnigas förslag på principen alt aUmänna förmögenhelsrältsliga
regler skall gälla i den mån inle särskilda bestämmelser har införts i
äktenskapsbalken. På ohka stäUen i motiven (s. 252, 255, 258 och 423) sägs att
en bodelning mellan sammanboende bör få omfatta — föratom gemensam bostad och
gemensamt bohag - även annan egendom som partema äger tillsammans. Mot bakgrand
av den angivna principen bör denna regel, som innebär att tUlämpningen av
förmögenhetsrätten inskränks, komma tUl direkt uttryck i lagtexten och inle
bara molsältningsvis kunna utläsas ur 19 kap. 5 § i balkförslaget.

När det gäller gåvor mellan sammanboende torde det
finnas etl behov av

alt kunna ersätta tradition med registrering eller någon annan åtgärd,

vilken gör det möjligt att fullborda en gåva av lös egendom, som är i 215

s. 216 Kontrollera mot PDF

parternas
gemensamma besittning. Detta problem är emellertid inte speci- Prop.
1986/87: 1 fikt för äktenskapsliknande samlevnad. Med beaktande härav finner
förbundet familjelagssakkunnigas argument mot särskilda regler om gåva mellan
sammanboende övertygande.

Svenska försäkringsbolags riksförbund:

Vad gäller bestämmelserna om sambor
tar riksförbundet inte ställning till förslaget som sådant. Dock anser vi att
det vore rimligt att man skall ha frihet att generellt avtala bort
samäganderättspresumtionen beträffande bostad och bohag.

Moderata kvinnoförbundet:

I de fall samboende vill behålla
fullständigt ekonomiskt oberoende sinsemellan bör de genom avtal kunna göra
detta. MKF ansluter sig lill reservation 1 av Bjelle, Olsson och Sundberg ang.
7 kap. 6 § och 19 kap. 2 § äktenskapsbalken.

Moderata Ungdomsförbundet:

Moderata Ungdomsförbundet anser
vidare att sammanboende skall ha möjlighet alt genereUl avtala att
samäganderättspresumtionen inte skall gälla för deras egendom.

Fredrika-Bremer-Förbundet:

Vi vill dock påpeka följande.
Sambor bör liksom gifta ges möjlighet alt träffa avtal motsvarande
äktenskapsförord. Vidare anser vi att ett samboförhällande ej ska kunna anses
uppstå dä part är omyndig. Man bör ocksä ange en minsta tid för samlevnaden för
atl ett samboförhällande ska anses etablerat. Delta för alt undvika
rättstvisler, särskilt vid dödsfall, efter kortvariga förhållanden, som kanske
ej varit avsedda att leda till långvarig ägogemenskap.

Yrkeskvinnors riksförbund (YKR): Se
ovan avsnitt 2.

RFSU:

Det kan hos några finnas ett
uttalat önskemål om atl sambo under

äktenskapsliknande former utan rättslig reglering av sina ekonomiska för

håUanden. För dem är del elt medvetet val atl ställa sig utanför samhällelig

sanktion eller reglering av sitt förhållande. Delta val utgör för dem en

frigörelse från del ekonomiska förtryck som de anger att äktenskapet

innebär. De har därför en uttrycklig önskan om atl deras förhåUande inle

skall regleras på annat sätt än vad som gäller mänsklig samlevnad överhu

vudtaget. Men om de vid en bodelning inle är överens om fördelningen av

egendom sä stöder domstolarna den som sviker sina principer och utfäs

telser när förhållandet ingicks. Ty förslaget medger inte att parterna avta

lar bort lagens regler annat än när det gäller särskild värdefuU egendom. 216

s. 217 Kontrollera mot PDF

Genom förslagels tvingande
bestämmelser kan människor som principiellt Prop. 1986/87:1 valt att inte
ingå äktenskap se sig nödsakade alt helt avslå från äktenskapsliknande samlevnad.

Del kan med fog hävdas att all mänsklig samlevnad
innebär alt man ikläder sig både rättigheter och skyldigheter. Inte ens de
bästa principer kan försvara uppenbart oskäliga resultat när en ekonomisk
gemenskap upplöses. Förslaget innebär ju inle heller särskilt stora
förändringar jämfört med de principer som redan, om än osäkert, hunnit
utvecklas i rättspraxis.

Detta är bärande invändningar mot att sambos för
framtiden tiUåts träffa avtal om ett generellt undantag frän de föreslagna
reglerna. RFSU menar dock att lagen måste la hänsyn också till dem som av
ideologiska skäl önskar få sin samlevnad minimalt reglerad av samhället. 1
förslaget bör därför införas en regel som ger domstolarna möjlighet att också
beakta en träffad överenskommelse om atl parterna av ideologiska skäl anser atl
var lar sin egendom av vad slag det vara må. Självfallet skall domstolama inle
slaviskt följa en sådan överenskommelse, men det bör kunna vara en omständighet
vid domstolarnas totala övervägande under en tvist vid upplösningen av ett
samboförhåUande.

Sveriges
frikyrkoråd:

Frikyrkorådet tillstyrker vad som sägs i kap. 6.4.3
atl del inte bör vara möjligt för sambor att avtala sig till tiUämpning av
äktenskapsbalkens regler för makar. De med dessa regler förbundna
rättsverkningarna bör vara knutna till det formkrav, som vigseln utgör.

Däremot stöder frikyrkorådel förslaget i
reservation nr 1 alt de sambor, som av olika skäl känner behov av att bibehåUa
fullständigt ekonomiskt oberoende sinsemellan — t. ex. till skydd för barn i
tidigare äktenskap — bör ha rätt atl avtala att samäganderättspresumtionen inte
skall gälla för deras egendom på motsvarande sätt som makar har möjlighet atl
göra genom äktenskapsförord.

9
Försäkringsfrågor (avsnitt 7 i betänkandet)

Svea
Hovrätt:

7.3.2
Pensionsförsäkringar

FLS föreslår att rätt till pension enligt sådan
försäkring som anses som pensionsförsäkring enligt kommunalskaltelagen skall
undantas vid bodelning (10 kap. 4 § ÄskB). En korrigering skall dock kunna ske
om premiebetalning skett inom ett år före den bodelningsavgörande tidpunkten
och sådan betalning i inte obetydlig omfattning minskat den egendom som skulle
ha ingått i bodelningen. En reservant (nr 2) anser att pensionsförsäkring
skall ingå i bodelningen i den mån premiebetalningen skett med egendom som ej
är enskild.

Hovrätten
menar ocksä atl del generellt ej finns anledning atl göra 217

s. 218 Kontrollera mot PDF

skillnad mellan pension
som grandas på tjänst och sådan som grundas på Prop. 1986/87:1 försäkring.
Denna rätt bör således ej ingå i bodelning. Som på alla områden där det
föreligger motsättningar kan man befara illojalt handlande. Den korrigeringsregel
majoriteten föreslår torde dock vara tillfyllest för atl motverka resultatet av
dylik åtgärd.

7.3.3
Förmänstagarförvärv och giftorätt

FLS föreslår — efter samråd med
försäkringsrättskommittén - att försäkringsbelopp som utfaller vid
försäkringstagarens död alltid skall falla utanför kvarlåtenskapen. Beloppet
skall således lämnas utan beaktande vid bodelning med efterlevande make.
Förslaget kompletteras med en regel som innebär, att det i lag skaU föreskrivas
vem som skaU ha ett försäkringsbelopp, tiU vilket förmånstagarförordnande
saknas, när den avlidne efterlämnar make och bröstarvingar. Finns efterlevande
make skall hon/han erhålla hela beloppet. För testamentstagare ger förslaget
två olika lösningar: En legatarie som ej kan få ut legatet ur kvarlåtenskapen
får finna sig i all ej heller fä ul det ur en försäkring utan
förmånstagarförordnande. En universell testamentstagare däremot bör få samma
del i sådan försäkring som i kvarlåtenskapen, dock med det förbehåll som
framgår av det nyss sagda, all efterlevande make alllid skall gå i första hand.

Förslaget innebär att de nu ganska krångliga
reglerna om kränkning av giftorätt respektive laglott kommer att bortfalla. Det
bör därvid observeras att FLS ju föreslagit att laglott för bröstarvingar
avskaffas; den komplikation laglotlen nu medför har alltså med FLS:s
inställning bortfallit redan innan man tagit ställning tiU försäkringsfrågan.

Det vore enligt hovrättens mening utan tvekan
eftersträvansvärt om man kunde uppnå de förenklingar som FLS föreslagit. Med utredningsmajoritetens
inställning, att bröstarvinges laglott bör avskaffas, synes förslaget inte
heller ge anledning till erinringar.

Hovrättens förslag att laglott för bröstarvingar
skall bibehållas har emellertid i allt väsentligt grandals på uppfattningen
atl dessa arvingar skall tillerkännas ett minimum av jämsläUdhel. Därvid har
särskUt hänsynen till uä-barnen beaktats. Om man nu låter en försäkring med
förmånstagarförordnande falla utanför kvarlåtenskapen skulle detta kunna
innebära ett sätt att kringgå de begränsningar i lestationsfriheten som
laglotlen innebär. En sådan ordning skulle på ett betänkligt sätt kunna
förringa värdet av uä-bar-nens rätt tiU laglott efter fadern. Enligt hovrättens
mening synes det därför oundvikligt att bröstarvingar emellan bibehålla en
regel, enligt vilken kränkning av laglott genom försäkring med
förmånstagarförordnande kan korrigeras.

Enligt FLS:s förslag skall efterlevande makes rätt
tiU arv med en tredje

del av kvarlåtenskapen ej ha karaktären av laglott. Något giflorätlsanspråk

av nuvarande slag skall ej heUer förekomma. Om den avlidne insätter sina

bröstarvingar som förmånstagare skulle, såvut man kan förstå, den efterle

vande makens situation enligt FLS:s förslag därför kunna bli sämre än den

nuvarande. Det torde därvid inle vara tillräckligt all FLS, som det fram- 218

s. 219 Kontrollera mot PDF

hålls, "på en läng
rad andra punkter stärker den efterievandes ställning i Prop. 1986/87:1
förhällande till vad som gäller i dag".

Om man som hovrätten föreslår inför en laglott för
efterlevande make skulle förslaget, att försäkring med förmånstagarförordnande
faller utanför kvarlåtenskapen, i och för sig ej ge sämre resultat för denne än
som nyss sagts. Delta kan emeUertid vara illa nog. Eftersom hovrättens förslag
atl ge efterievande make laglott ingår som en viktig komponent i förstärkning
av efterlevandeskyddet, kan det ej godtagas alt sådana möjligheter atl kringgå
skyddet öppnas. Det synes därför oundvikligt att trots allt även för efterlevande
make bibehålla vissa regler som hindrar laglottskränkning genom försäkring.

Vad FLS anfört om testamenlstagares rätt i
försäkring lill vilken för-månsrättslagarförordnande ej finns bör emeUertid
genomföras, med beaktande givetvis av vad som redan sagts om olika slag av
laglottskränkning.

Hovrätten
för Övre Norrland:

7.3.2 Pensionsförsäkringar
m.m.

Frågan om en försäkring som anses som
pensionsförsäkring skall ingå i bodelning eller ej har uppenbarligen länge
varit föremål för åtskiUig diskussion. Även om de synpunkter som framförs i
reservation nr 2 är beaktansvärda, särskilt när det gäller privata
pensionsförsäkringar som en make har tecknat och själv bekostat, anser
hovrätten att övervägande skäl talar för majoritetens förslag i 10 kap. 4 §
äktenskapsbalken.

7.3.3 Förmånslagarförvärv
och giftorätt

De sakkunnigas förslag till förenkling av den
svårtillämpade 104 § försäkringsavtalslagen är välkommet, särskilt som
förslaget inte synes vara behäftat med några olägenheter. - Hovrätten som
tidigare har motiverat varför den avstyrker förslaget alt slopa reglerna om
laglott, anser således atl utfallande livförsäkringsbelopp inte kränker
laglotlen med den utformning som 104 § nu har fått.

Stockholms
tingsrätt:

De av de sakkunniga framlagda förslagen i delta
sammanhang förenklar regelsystemet och tingsrätten har i princip ingen erinran
häremot.

219

De sakkunniga föreslår, sid 280, att
försäkringsbelopp som ulfaUer vid försäkringstagares död alltid skall falla
utanför kvarlåtenskapen. Detta kräver att lagen utpekar vem som är berättigad
lill beloppet i de fall förmånstagare saknas. De sakkunniga har härvid, sid
281, ansett att det blir naturligt atl välja den tekniskt sett enklaste
lösningen. Med tanke på de situationer som kan inträffa när den avlidne upprättat
testamente framstår det enligt de sakkunniga som minst komplicerat alt maken
får hela beloppet. Tingsrätten anser emellertid, att detta inte kan anses vara
tillräckligt vägande skäl att utesluta bröstarvingar från del i
försäkringsbeloppet. Förslaget till ändring i 103 a § försäkringsavlalslagen
bör därför utformas så att försäkringsbeloppet skall tillfalla make och
bröstarvingar med hälften vardera (jämför § 105 stycket 5
försäkringsavlalslagen).

s. 220 Kontrollera mot PDF

Malmö tingsrätt: Prop. 1986/87:1

Med hänsyn till de betydande värden som
försäkringar ofta representerar anser även tingsrätten att huvudregeln ocksä
fortsättningsvis bör vara alt försäkringar ska ingå i bodelning. Tingsrätten
hyser visserligen viss sympati för de synpunkter som Ingrid Sundberg framför i
sin reservation beträffande den föreslagna bestämmelsen i 10 kap 4 §
äktenskapsbalken. Trots detta finner tingsrätten alt den nyhet som föreslås i
paragrafens andra stycke bör tillstyrkas av de skäl som angivits av
familjelagssakkunniga. Då livräntor såsom påpekas i betänkandet i många fall
kan fylla samma funktion som en pension känner tingsrätten viss tveksamhet
inför den slutsats som familjelagssakkunniga kommit till beträffande sädana.
Det framstår för tingsrätten som önskvärt alt exempelvis egna företagare även
genom en livränta skulle kunna söria för sitt pensionsbehov ulan att i
förevarande avseende ställas sämre än exempelvis arbetstagare. De betänkligheter
som framförts av Ingrid Sundberg redan i fråga om pensionsförsäkringar kan
emellertid i minst lika hög grad göras gällande även vad avser livräntor. Mot
bakgrund härav och med hänsyn till de svårigheter som familjelagssakkunniga
pekar på stannar också tingsrätten för ståndpunkten all det vore olämpligt att
undanta livräntor från bodelning utifrån en skönsmässig bedömning. Vad gäller
förslaget lill bestämmelse i 11 kap. 4 § andra stycket äktenskapsbalken delar
tingsrätten de synpunkter som framförts i särskilt yttrande av Gerhard Grabe.
Angående "ätervinningsin-stitutet" vad avser vissa premier känner
tingsrätten betänksamhet inför den återbetalningsskyldighel som föreslås åligga
försäkringsgivaren. Rörande förmånslagarförvärv och giftorätt ansluter sig
tingsrätten tiU den uppfattning som Ingrid Sundberg redovisar i sin reservation
avseende 104 § andra stycket försäkringsavtalslagen. I fråga om de bestämmelser
som familjelagssakunniga föreslår tiU skydd för make mol illojala transaktioner
har tingsrätten ingen erinran. För det fall att förmånstagare till
livförsäkring inle utsetts är inte tingsrätten helt övertygad om alt efterlevande
make bör tilldelas hela beloppet. Tingsrätten ifrågasätter också om inle
legatarie onödigt missgynnas genom famiQelagssakkunnigas förslag.

Socialstyrelsen: Ingen erinran.

Försäkringsinspektionen:

Inspektionen tillstyrker förslaget i denna del med
undantag av bestämmelsen i 10 kap. 4 § på i det följande angivna skäl.

Utredningen föreslär i 10 kap. 4 § atl rätt lill
egenpension ej skall ingå i bodelning. Förslaget innebär all värdet av privat
pensionsförsäkring som make tecknat och själv bekostat undantas vid bodelning i
vad gäller den del av värdet som hänför sig till försäkringstagarens
ålderspension. Den föreslagna jämkningsregeln enligl 11 kap. 4 § möjliggör
korrigering när del gäller illojala transaktioner som skett inom etl år före
äktenskapsskillnad.

220

s. 221 Kontrollera mot PDF

Pensionsförsäkringar har i allmänhet höga premier
som ofta betalas Prop. 1986/87: 1 under läng tid. Dessa premiebetalningar måste
i hög grad anses belasta båda makarnas ekonomi och kan i viss män jämföras med
privat sparande. Att vid en bodelning med anledning av äktenskapsskillnad
undanta försäkringen, såväl det tekniska återköpsvärdet som återbäringen,
framstår inte som rättvist.

Försäkringsinspeklionen föreslår därför alt värdet
av pensionsförsäkring som hänför sig till försäkringstagarens ålderspension
vid en äktenskapsskiUnad ingår i bobehållningen. Vid beräkningen av värdet
skall hänsyn las till den nettokostnad efter skatt som försäkringen åsamkat det
gemensamma boet. Inspektionen anser del vidare önskvärt all en översyn sker vad
gäller livförsäkringar av annat slag, exempelvis livräntor och
efterlevandepensioner.

Försäkringsinspeklionen vill härutöver vad gäller
utredningens förslag till nytt stycke i 103 § försäkringsavtalslagen göra några
kommentarer. Utredningen föreslår att försäkringstagare skall vara skyldig att
underrätta make om han insätter eUer utesluter maken som förmånstagare. Denna
bestämmelse är enligt inspektionens mening av sådan vikt att den är väl
motiverad trots att denna upplysningsplikt innefattas i den allmänna upplysningsplikten
makar emellan enligt förslagels 1 kap. 4 §. Den i sammanhanget föreslagna
upplysningsplikten för försäkringsgivaren är hkaledes av sådan vikt att den bör
införas trots den ökade arbetsbelastning för försäkringsgivaren som
bestämmelsen kan medföra. Make bör ej enligt försäk-ringsinspeklionens mening
betas möjligheten till överbhck av befintliga försäkringar och därmed en viktig
utgångspunkt för bedömning av det egna försäkringsbehovel.

Kammarkollegiet:

De föreslagna ändringama föranleder inle någon
erinran utom vad avser förslaget att slopa bestämmelsen i 104 § andra stycket
försäkringsavtalslagen. Även om förmånstagarförordnanden utanför familjens
krets är sällsynta bör ett skydd för famUjen gentemot sådana finnas.
KammarkoUegiet anser därför den av Ingrid Sundberg förordade lösningen (s. 488)
lämplig. För att utomstående förmånstagares ställning inte skall bli mer
beskuren än i dag bör föreskrivas alt förmånstagarförordnanden tUl efterlevande
make och bröstarvingar med undantag av Qänstegrapplivförsäkring skaU medtagas
vid denna beräkning.

Uppsala
universitet, juridiska fakultetsnämnden:

I de invecklade frågorna om behandling av
livförsäkring ur familjerättshg synpunkt framlägger de sakkunniga en rad
förslag (bet. 7 kap.) som fakultetsnämnden i vissa fall tiUstyrker, i andra
fall avstyrker.

En svårlöst fråga vid tidigare försök till
lagstiftning har varit i vad mån

makes egen pensionsförsäkring skall kunna undantas från giftorätt och

bodelning. Enligl fakuhetsnämndens mening har de sakkunniga funnit en

socialt rimlig och praktiskt hanterlig lösning genom förslaget (10 kap. 221

s. 222 Kontrollera mot PDF

4 § 2 st
äktenskapsbalken), att med rätt tUl en pension p.g.a. arbete skall Prop.
1986/87: 1 jämställas sådan pensionsförsäkring där utfallande belopp skall
beskallas som inkomst, dvs. premierna är avdragsgilla enligt den särskilda
regleringen i kommunalskattelagen.

Nämnden finner det också rimligt all det föreslagna
undantagandet av egen pensionsförsäkring från giftorättsanspråk och bodelning
kompletteras med en regel om möjlighet alt angripa sådana premiebetalningar,
vilka skett inom begränsad tid före äktenskapsskillnad (se 11 kap. 4 § 2 st
äktenskapsbalken och bet. s. 374 f). Som de sakkunniga framhållit bör denna
reglering syfta lill en möjlighet att angripa premiebetalningar, som företagits
i illojalt syfte. Till ledning för bedömningen bör läggas om försäkringstagaren
utan rimligt skäl satsat belopp i en pensionsförsäkring på ett sätt som
påtagligt minskat den andre makens anspråk vid en kommande bodelning. Om
emellertid försäkringstagaren redan sedan lång lid tillbaka betalt in samma
årliga belopp för sin egen pensionering, som nu är aktuella inför den
förestående skilsmässan, bör premiebetalningarna inte kunna angripas, även om
del i kronor räknat kan gälla betydande belopp. Med hänsyn härtill har avfattningen
av det föreslagna stadgandet möjligen blivit någol för vagt. (Avfattningen
inbjuder till tiUämpning av regeln i större utsträckning än som är rimligt och
som varil de sakkunnigas avsikt.) Utformningen av regeln bör följaktligen ses
över. Detsamma gäUer förslaget till 13 kap. 5 § äktenskapsbalken om en
skyldighet för försäkringsgivaren atl av försäkringstagarens tillgodohavande
återbetala vad som fallas för att tillgodose den andre makens anspråk vid
bodelningen. Frågan vem som skall vara aktivt resp. passivt legitimerad, dvs.
ha rätt atl utkräva resp. att uppbära försäkringsbelopp, bör klarläggas
tydligare.

De sakkunniga har föreslagit den ändringen av 104 §
försäkringsavtals-

lagen, att makes giftorätt aldrig skall kunna göras gällande i försäkringsbe

lopp, som omfattas av förmånstagarförordnande. Som skäl för förändring

en åberopas (s. 277 f.) atl den nuvarande regleringen skulle vara närmast

obegriplig, i vaqe fall för icke experter eller för allmänheten, liksom atl

efterlevande make nästan undantagslöst är förmånstagare vid större för

säkringsbelopp och atl den avlidne i majoriteten av övriga fall har haft fuUt

rimliga motiv att insätta annan som förmånstagare. Fakulletsnämnden

påpekar till en börian att problemet såtUIvida förenklats för de sakkunniga,

att kommittén föreslagit ett avskaffande av laglotlsinslitutet, något som

gjort att den nuvarande möjligheten att lill stöd för lagloltsanspråk angripa

förmånstagareförordnande automatiskt faller bort. Om man emellertid bi

behåller laglollsinslitutel, får frågan om förmånstagareförordnandens gil

tighet större räckvidd. Det är möjligt alt förekommande förmånstagareför

ordnanden normalt har sä goda grunder för sig, alt de bör vara fredade

såväl mot makes giftorältsanspråk som mol bröstarvinges lagloltsanspråk.

Regler till skydd mot Ulojala förfaranden kan emellertid ha en funktion

även om de tillämpas sällan; i sä fall spelar det f.ö. mindre roll om regeln är

tekniskt något komplicerad. Man kan vidare känna viss tvekan inför frå

gan, om ett avskaffande av de spärrar som för närvarande finns, kan 222

s. 223 Kontrollera mot PDF

medföra
att förmånstagareförordnanden i framtiden i enstaka fall kommer Prop. 1986/87:
1 att UtnytQas för åsidosättande av giftorätts- och lagloltsanspråk i större
utsträckning än som för närvarande brakar vara fallet. Det är därför vanskligt
att taga bestämd ställning. Nämnden vill som ett uppslag för vidare
överväganden framföra tanken, att man även enligt 104 § försäkringsavtalslagen
kunde göra en skillnad mellan förmånstagareförordnanden grundade pä
pensionsförsäkringar i skatterättslig mening och andra livförsäkringar; den
förra typen skulle kunna generellt undantas från giftorätts- och
lagloltsanspråk, vilka däremot skulle kunna göras gällande ifråga om andra
försäkringsformer, dock med undantag även i framtiden för i varie fall belopp
pä grund av Qänstegrupplivförsäkringar.

Som en konsekvens av förslaget om ändring av 104 §
försäkringsavtalslagen (dvs. alt giftorätt aldrig skulle kunna göras gällande
i försäkringsbelopp med förmånstagareförordnande) föreslår de sakkunniga ett
tillägg till 103 § av innebörd att inte bara försäkringstagaren är skyldig alt
underrätta sin make om insättande eller uteslutande av maken som förmånstagare
ulan också all försäkringsgivaren skall vara skyldig att på förfrågan underrätta
maken om den omfattning i vilken maken är förmånstagare. Mot den förra delen av
bestämmelsen har nämnden ingen erinran, låt vara att den i och för sig omfattas
redan av den föreslagna regeln om en mera allmän upplysningsplikt mellan
makarna enligt 1 kap. 4 § äktenskapsbalken. Däremot är nämnden tveksam inför
att ålägga försäkringsgivaren en upplysningsplikt, vars eftersättande i och för
sig inte har några rättsliga konsekvenser. Frågan är om makens innehav av
försäkringar bör anses ha en så speciell karaktär jämfört med andra
förmögenhetstillgångar om vilka det inte föreligger någon upplysningsplikt
gentemot den andra maken, t.ex. för en bank.

En
nyhet är vidare förslaget i 103 a § försäkringsavtalslagen (se bet s

280 ff) alt del, i avsaknad av förmånstagareförordnande av försäkringsta

garen, vid hans död skall anses enligt lag, att det gäller ett förmånstagare

förordnande till förmån för i första hand make, i andra hand arvingar och

universella testamentstagare. Särskilt anmärkningsvärt är att det här inte

är fråga om en tolkningsregel utan om ett stadgande vars innehåU inte kan

frängås. Fakultetsnämnden vill av flera skäl bestämt avstyrka förslagel om

legah förmånstagareförordnande. Visserligen föreligger del nästan aUtid

ett förmånstagareförordnande; om så inte är fallet kan detta bero pä

förbiseende eller pä att ett nytt förordnande ännu inte hunnit komma tUl

stånd. Även om frågan gäUer få fall är det dock olämpligt att införa en så

stel reglering som den föreslagna. Som de sakkunniga själva framhållit är

den mest närliggande lösningen att, i avsaknad av uttryckligt förmånsta

gareförordnande, fördela försäkringsbeloppet på samma sätt som kvarlå

tenskapen i övrigt. Nämnden kan inte dela de sakkunnigas påstående, atl

det skulle bli alltför invecklat att uppehålla denna princip i praktiken. Om

det föreligger ett testamente av den avlidne, bör försäkringsbeloppet som

en del av kvarlåtenskapen fördelas på etl sätt som bäst stämmer med en

tolkning av den avhdnes vilja. Om den avlidne har gjort etl universellt 223

s. 224 Kontrollera mot PDF

förordnande om hela sin kvariålenskap, är det inle troligt
att det är fören- Prop. 1986/87: 1 ligt med hans vilja att ändå låta make, även
utan förmånstagareförordnande, få försteg till ett utfallande
försäkringsbelopp på grand av en lagregel om legalt förmånstagareförordnande.
Resultatet blir stötande om det antas t. ex. alt försäkringstagaren tidigare
återkallat ett förmånstagareförordnande till förmän för make utan att förordna
någon annan i stället samtidigt som all hans kvariålenskap omfattas av
testamente med universeUa förordnanden lill förmån för annan än maken. I en
sådan situation bör det inle accepteras, att maken skulle få försäkringsbeloppet
i direkt strid mot den avlidne försäkringstagarens viQa. Överhuvudlaget bör en
konflikt undvikas mellan fördelningen av försäkringsbeloppet och vad som sannolikt
skulle ha varil försäkringstagarens vilja. Även testamentsförordnande om
penninglegat bör i sista hand kunna utgå ur försäkringsbelopp, som ej omfattas
av uttryckligt förmånslagareförordande, om legatet inle kan utgå ur boel.
Familjelagssakkunnigas tanke (s. 282) alt det här är fråga om en så speciell
situation atl tillgodoseende av legatarien i onödan skulle komplicera
lagstiftningen, kan inte accepteras som ett tiUfredsställande argument.
Lagstiftningen bör självfallet leda till rimliga resultat även i ovanliga fall.
Även då testamente av den avlidne saknas är det, som redan angetts ovan,
naturligast atl fördela försäkringsbeloppet enligt samma regler som gäller för
kvarlåtenskapen i övrigt. Även här kan del olämpliga i att ge make försteg
enligl en regel om legalt förmånstagareförordnande illustreras om det antas att
försäkringstagaren medvetet återkallat ett förmånstagareförordnande till
förmån för maken.

Försäkringsrättskommittén (Ju 1974:09):

Se kommitténs synpunkter på
specialmotiveringen till 10 kap. 4, 6 och 7 §§, 11 kap. 4 §, 12 kap. 3 § och 13
kap. 5 § ÄktB saml 103, 103 a, 104 och 105 §§ FAL.

Advokatsamfundet:

Samfundet anser det riktigt alt en
livförsäkring inte vid ägarens död skaU ingå i kvarlåtenskapen, alt
försäkringsbeloppet tillfaller förmånstagaren direkt, och atl fördelningen av
boets tillgångar i övrigt inle påverkas.

Däremot anser samfundet det inte
riktigt atl make frän bodelningen får

undanta rätt till pensionsförsäkring som grandar sig på premier som inbe

talts under äktenskapet. I dessa försäkringar ligger ofta stora sparade

kapital. Till dess denna möjlighet stoppades var det inle ovanligt att perso

ner som sålde en fastighet log en stor pensionsförsäkring för att minska

reahsalionsvinstskatlen. Även om möjligheten att teckna nya sådana för

säkringar minskat, kommer de redan tecknade att under lång tid finnas

kvar. Likaså har egna företagare försökt att uQämna inkomsttoppar genom

att inbetala större pensionspremier, och även om reglerna för premieav

drag ändrats inbetalas fortfarande stora belopp lill pensionsförsäkringar.

Dessa belopp skulle troligen i annat fall åtminstone till en del ha sparats

och vid bodelningen delats med andra maken. Inkomstbeskattningen kan 224

s. 225 Kontrollera mot PDF

uQämnas
genom all man vid bodelningen delar upp försäkringen, så att Prop.
1986/87: 1 vardera maken får skatta för hälften av utfallande belopp.

Föreningen jurister vid Sveriges allmänna advokatbyråer:

I vad avser frågan vilken egendom
som skall ingå i bodelningen hävdar föreningen atl del bör ej ifrågakomma att
rätt till egen pension ej skall ingå i bodelningen. Egen pension innefattar
ofta etl avsevärt sparande under samboendetiden. Det skulle vara obilligl mol
andra maken att ej låta delta sparande ingå i delningen.

Domareförbundet:

Domareförbundet ser med tillfredsstäUelse
att de föreslagna ändringarna i försäkringsavtalslagen genomförs, då delta
kommer att förenkla arbetet för domstolarna väsentligt.

Folksam:

Enligl de sakkunniga bör försäkring
även i fortsättningen som huvudregel ingå i bodelning. Med hänsyn till atl
försäkring - som de sakkunniga påpekar — ofta nog kan användas i den allmänna
omsättningen som vilken annan tillgång som helst, finner Folksam ingen
anledning alt invända mol denna tanke.

Vad beträffar principema för
värdering av försäkring som skaU ingå i bodelning anser de sakkunniga att
återköpsvärdet eller del tekniska återköpsvärdet skall ligga tiU grund för
värderingen men att man också måste beakta uppkommen återbäring, inkluderande
ännu ej tilldelad återbäring. Folksam har givetvis ingen anledning att motsätta
sig en sådan ordning. Med hänsyn dels tiU att den viktiga frågan om och i
vilken mån återbäringen skall inverka på värderingen knappast kan anses
entydigt besvarad i rättspraxis, dels till att försäkringsföretagen förutsätts
stå till Qänst vid värdering av försäkringar (specialmoliveringen till 10:4
förslaget till äktenskapsbalk), hade det emellertid varit värdefullt om de
sakkunniga hade ägnat åtminstone något utrymme i betänkandet åt en diskussion
kring värderingsprinciperna.

Som ett avsteg från den
inledningsvis angivna huvudregeln föreslås att rätt lill egen pension p. g. a.
pensionsförsäkring skall undantas vid bodelning. I denna del tillgodoser de
sakkunniga ett av försäkringsbranschen länge hävdat önskemål och ger en
bekräftelse på del orimliga i att rätt till pensionsförmåner från försäkring
tillåts utgöra grand för anspråk från make eUer bröstarvinge. Vi tUlstyrker
därför förslagel.

Folksam kan ansluta sig liU de
sakkunnigas bedömning att försäkringen

måste vara pensionsförsäkring i kommunalskattelagens mening för att

rätten lill pension skall fä undantas vid bodelningen. En kapitallivränteför-

säkring kan visserligen fylla etl pensioneringssyfte lika väl som en pen

sionsförsäkring, men det är samtidigt ett faktum att den däratöver - i

likhet med andra former av livräntor — kan ha andra användningsområden

som inte lika klart motiverar ett undanlagande från bodelning. De sakkun- 225

15 Riksdagen 1986/87. I saml. Nr 1. Bilagedel

s. 226 Kontrollera mot PDF

niga
redogör enligt vår mening pä ett övertygande sätt för de svårigheter Prop.
1986/87: 1 som skulle vara förknippade med en regel som gick ut på att man i
varie enskilt fall skulle försöka utröna om en livränta hade ett
pensioneringssyfte eller inle.

Förslaget att rätt till egen
pension p. g. a. pensionsförsäkring inte skall ingå i bodelning kräver enligt
de sakkunniga korrektiv mot att en make inför en äktenskapsskillnad försöker
skaffa sig fördelar vid bodelningen genom att betala premier för pensionsförsäkring.
I 11:4 2 st förslaget till äktenskapsbalk ger man därför en regel som innebär
alt bodelningsresultatet skall korrigeras med hänsyn till premiebelalningar
som gjorts inom ett år innan talan om äktenskapsskiUnad väcktes och som i inle
obetydlig omfattning minskat den egendom som skulle ha ingått i bodelning.
Korrigeringen skall göras vid andelsberäkningen på så sätt att andelarna bestäms
som om värdet av premierna hade ingått bland tillgångarna.

Den här föreslagna regleringen bör
enligt vår mening inte genomföras. De sakkunniga säger sig vilja komma till
rätta med sådana premiebetalningar som görs i illojalt syfte men utformar
likväl en generell regel för andelsberäkningen som kommer atl slå helt blint
mol alla premiebetalningar — således även mot det flertal som måste anses
fullt legitima. Om man över huvud tagel måste ha en särskUd bestämmelse för
detta fall - och sålunda inle anser sig kunna nå det angivna syftet med
tillämpning av den allmänna jämkningsregeln i 12 kap - bör denna sä långt det
är möjligt enbart träffa sådana premiebetalningar som gjorts i undandragande
syfte. En lämplig väg att gå vore enligl vår mening all rikta sig mot
premiebetalningar under del sista året som är oskäligt höga i förhåUande till
makens ekonomi eller som inte kan anses rimliga med hänsyn till makens övriga
pensionsförmåner. De sakkunniga antyder själva denna möjlighet men avvisar en
sådan reglering med hänvisning tiU alt bedömningarna skulle kunna få ett
moraliserande inslag. Den risken anser vi emellertid väger lätt mot nackdelarna
av en ordning som medför att fullt berättigade premiebetalningar dras in i
bodelningen. De sakkunniga anför vidare alt man inte kan bortse frän att makens
motiv kan vara blandade - en i och för sig rimlig försäkring kanske aldrig
skulle ha tecknats om inte skilsmässan varit förestående. Detta argument kan
dock knappast anses ha tillräcklig bärkraft. Om huvudregeln är att rätt till
egen pension inte skall ingå i bodelning bör en av behovet påkallad
pensionsförsäkring kunna tecknas när som helst utan att träffas av någon
"återvinningsregel".

Folksam godtar slutligen de
sakkunnigas förslag att premier på vilka 11:4 2 st är tillämplig skall kunna
återbetalas i den män det behövs för att försäkringstagarens make vid
bodelningen skall kunna fä ut sin lott (13:5 förslaget till äktenskapsbalk).

Folksam har ingen erinran mol de
sakkunnigas förslag alt huvudregeln

även i fortsättningen bör vara att försäkringsbelopp (eller försäkring) som

tillfaller en förmånstagare vid försäkringstagarens död inle skall ingå i

kvarlåtenskapen (104 § 1 st förslaget till lag om ändring i försäkringsav

talslagen). 226

s. 227 Kontrollera mot PDF

Jämkningsmöjligheterna enligt den nuvai"ande
104 § 2 st försäkringsav- Prop. 1986/87: 1 talslagen har till syfte att
balansera förmånstagarens rätt mot de intressen som kan hävdas för
försäkringstagarens make och bröstarvinge. I den mån förordnandet innebär alt
makes giftorätt, rätt enligl basbeloppsregeln eller rätt till vederlag eller
bröstarvinges rätt till laglott kränks, får förmånstagaren sålunda stå
tillbaka för dessa.

Enligt de sakkunniga är bestämmelsen invecklad och
svår att tillämpa, varför det föreligger behov av att förenkla regelsystemet.
Eftersom betänkandet redan upptar förslag om alt laglotlen och
vederiagsreglerna skall slopas, återstår vid en diskussion om ytterligare
förenklingar de övriga rättigheter som omtalas i bestämmelsen, nämligen
giftorätt och rätt enligt basbeloppsregeln.

De sakkunniga anser alt önskemålet om förenkling
bara kan tillgodoses om man helt upphör att räkna med giftorätt i utfallande
försäkringsbelopp. Frågan om makes rätt enligt basbeloppsregeln berörs över
huvud taget inte. Förslaget innebär sålunda att 104 § 2 st i dess nuvarande
lydelse helt slopas.

Bestämmelsen i fråga är förvisso inte särskilt
lättillgänglig och vi kan instämma i att det i och för sig vore önskvärt med en
enklare regel. Vi anser emellertid inte att detta önskemål väger så tungt att
det motiverar att man helt bortser från de skyddssynpunkter som förestavat
utformningen av den nuvarande regeln.

Innebörden av de sakkunnigas förslag att slopa 104
§ 2 st blir i etl viktigt avseende densamma som innebörden av förslagel om full
testationsfrihet - försäkringstagare och testator kan genom förmånstagareförordnande
respektive testamente göra efterievande make helt lottiös och utan möjlighet
att hävda ens ett minimiskydd. Även om det är riktigt alt make är förmånstagare
i de allra flesta fall, kan del inte heller här vara lämpligt atl göra avkall
på det skyddstänkande som ligger till grund för flera av de förslag i
betänkandet som berör efterlevande makes rätt. Samtidigt får det dock anses
vara ett befogat intresse att man vid en översyn av bestämmelsen försöker
förenkla den i lämplig utsträckning.

Enligt vår mening bör 104 § 2 st utformas sä att
den ger uttryck för en rimlig avvägning mellan å ena sidan försäkringstagarens
intresse av att kunna styra försäkringsbeloppet till en viss mottagare, å andra
sidan makes intresse av alt - när behov av skydd föreligger - inte ställas helt
utanför delaktighet i beloppet.

En lämplig lösning bör kunna sökas efter samma
linjer som vi drog upp när det gäller makes (och bröstarvinges) minimiskydd mol
ett fullständigt utnyttjande av den föreslagna testationsfriheten. Vi föreslår
därför atl en jämkningsregel till förmän för efterlevande make träder in i det
fall försäkringstagaren gjort etl förmånstagareförordnande till förmån för
annan än maken.

Vad detta skydd för make skall bestå av och hur
långt det skall sträcka

sig är en avvägningsfråga. Om man skall hålla sig till befintliga institut -

vilket vi förordar - kan man laborera med giftorätt, laglott och rätt enligt 227

s. 228 Kontrollera mot PDF

basbeloppsregeln
(vederiagsreglerna äger knappast någon aktualitet i detta Prop. 1986/87: 1
sammanhang).

Giftorätten lämpar sig enligt vår mening mindre väl som
jämkningsrekvi-sil. Dess konslraktion som en hälflenrätt i de gemensamma
tillgångarna betyder inte sällan alt jämkningen resulterar i elt avsevärt
ingrepp i försäkringsbeloppet. Många av de tillämpningssvårigheter som
angivits beträffande 104 § 2 st torde i första hand vara att hänföra till just
giftorättsjämkningen. Till de sakkunnigas påpekande att resultatet av denna
jämkning är svårt all förutse kan det alltså sägas alt den i många fall förtar
de avsedda verkningarna av försäkringstagarens dispositioner i en omfattning
som går utöver vad som är motiverat av skyddshänsyn lill den efterlevande
maken. Vi har i avsnillet om eflerievandeskydd och arv föreslagit atl make och
bröstarvinge skall ha rätt till laglott när den först avlidne maken testamenterat
till förmån för annan än den efterlevande maken. Det skulle därför i och för
sig vara möjligt att i 104 § 2 st behålla rätten till jämkning för
bröstarvinges laglott och införa en rätt till jämkning för makes laglott.
Laglotten har visserligen till skillnad frän giftorätten karaktären av skyddsregel,
men dess utformning som en kvotdel av kvarlåtenskapen medför i detta sammanhang
att väsentligen samma skäl kan anföras mot jämkning för laglott som mot
jämkning för giftorätt.

Enligl de sakkunnigas förslag skall
den s. k. basbeloppsregeln finnas kvar i stort sett oförändrad. Innebörden av
denna är att den efterlevande alltid skall ha rätt att av neltobehållningen fä
egendom lill etl värde som motsvarar fyra basbelopp vid tiden för dödsfallet.
Basbeloppsregeln är en bodelningsregel som har till syfte att förhindra delning
av små bon.

Enligt vår mening skulle elt
bibehållande i 104 § 2 st av möjligheten till jämkning för tillgodoseende av
makes rätt till fyra basbelopp utgöra den av oss förordade lämpliga avvägningen
mellan å ena sidan hänsyn till försäkringstagarens i förmånslagareförordnandet
uttryckta vilja och å andra sidan efterlevande makes skydd mot alltför
långtgående dispositioner. Med basbeloppsregeln har lagstiftaren markerat en
nivå intill vilken del är angeläget att den efterlevande har ett skydd mot
arvingar och testamentstagare. Om man behåller en möjlighet lill jämkning i
försäkringsbelopp för makes rätt enligl basbeloppsregeln tillgodoser man
således makes behov av skydd upp lill denna gräns även gentemot förmånstagare
medan i övrig mån försäkringstagarens dispositioner får respekteras. En sådan
regel skulle med andra ord fylla en särskilt viktig funktion i det vanliga
fallet atl boet är litet och försäkringsbeloppet utgör den helt dominerande
tillgången efter den avlidne.

Sammanfattningsvis föreslär vi
alltså att 104 § 2 st försäkringsavtalslagen ges innebörden all
försäkringsbelopp som tillfaller annan förmånstagare än försäkringstagarens
make skall kunna jämkas i den mån det behövs för att tillgodose makens rätt
enligl GB 13:12 2 st (12: 3 2 st förslagel till äktenskapsbalk).

En konsekvens av vårt förslag i
denna del blir atl principen i 104 § 3 st

bör behållas på så sätt att jämkning inle skall kunna ske i belopp som från 228

Qänstegrapplivförsäkring tillfaller bröstarvinge.

s. 229 Kontrollera mot PDF

Folksam
har ingen erinran mot de sakkunnigas förslag om undantag i Prop. 1986/87: 1
förmånstagarens rätt till försäkringsbelopp för del fall att bodelning skall
ske enligt de föreslagna reglerna om bodelning vid äktenskapsskUlnad och den
efterievande inle kan få ul sin andel (104 § 2 st förslagel till äktenskapsbalk).

De sakkunniga konstaterar att deras förslag att
försäkringsbelopp alltid skall tillfalla förmånstagare utan möjlighet till
jämkning för efterlevande make kan innebära en risk för illojala förfoganden -
en försäkringstagare kan utan att underrätta sin make sätta in annan person som
förmånstagare. För atl förhindra all sådana förfoganden hemlighäUas föreslår
man en informationsskyldighet för såväl försäkringstagaren som försäkringsgivaren.
Försäkringstagaren blir skyldig atl informera sin make om han eller hon
insätter eller utesluter maken som förmånstagare. Informationsskyldigheten
föreslås dock inte bli sanktionerad. Försäkringsgivaren måste pä förfrågan
upplysa maken om i vUken omfattning maken är förmånstagare (103 § 2 st
förslaget tUl lag om ändring i försäkringsavtalslagen).

Folksam kan i denna del ansluta sig tUl de skäl som
experten Grabe anfört i ett särskilt yttrande mot atl den föreslagna
regleringen genomförs. Vad särskilt beträffar försäkringstagarens
upplysningsplikt vUl vi däratöver påpeka alt värt förslag rörande 104 § 2 st
försäkringsavlalslagen klart minskar behovet av en sådan särskilt reglerad
informationsskyldighet. Den i äktenskapsbalkens första kapitel föreslagna
bestämmelsen om upplysningsskyldighet torde därför vara fullt tiUräcklig för
ändamålet.

Som elt komplement tUl sitt förslag, att försäkring
eller försäkringsbelopp som tillfaller en förmånstagare vid
försäkringstagarens död alltid skall falla utanför kvarlåtenskapen, viU de
sakkunniga införa ett förmånstagareförordnande direkt i
försäkringsavlalslagen. Detta avses bli tUlämpligl när ett "vanligt"
förmånstagareförordnande saknas. Enligt det legala förordnandet skall beloppet
tUlfalla försäkringstagarens make eller - om han eller hon inte efleriämnar
make - arvingar och universella testamentstagare atl fördelas dem emellan som
om det hade ingått i kvarlåtenskapen (103 a § förslaget till lag om ändring i
försäkringsavtalslagen). Syftet med den föreslagna bestämmelsen är atl den som
får etl försäkringsbelopp pä detta sätt också skaU få del av de rättsverkningar
som är knutna tiU förmånslagareförordnandet, nämligen arvsskatteprivilegier och
utmätningsskydd.

Enligt Folksams mening finns del anledning att
starkt ifrågasätta beho

vet av ett dylikt legalt förordnande. Försäkringsföretagen är sedan gam

malt mycket aktivt verksamma för att förmånstagareförordnande alltid

skall finnas tiU livförsäkring. Del förekommer därför praktiskt taget aldrig

att en försäkring tecknas utan att försäkringstagaren gjort ett förordnande.

Enligt de sakkunniga blir bestämmelsen liUämplig också i del faUet att ett

förordnande gjorts men förfallit på grand av förmånstagarens död eller då

förordnandet gäller men inle kan verkställas. Till detta kan sägas att den

ovannämnda aktiviteten frän försäkringsgivarnas sida så gott som aUtid

leder lill att förordnandet också upptar sekundär förmånstagare. Gällande 229

s. 230 Kontrollera mot PDF

lagstiftning rörande
återkallelse av förmånstagareförordnande innebär Prop. 1986/87: 1
slutligen atl försäkringsgivaren alllid får kännedom även om detta. Vår
erfarenhet är sålunda alt den situation de sakkunniga här vill förebygga -att
försäkringsbeloppet inte kan utbetalas till förmånstagare - är så sällsynt
förekommande att den får betecknas som ett rent undanlagsfall.

Samtidigt som ett förmånstagareförordnande direkt i
lagen alltså knappast skulle kunna anses fylla något behov, finns det en viss
risk för att etl sådant förordnande på sikt skulle motverka
försäkringsföretagens strävanden att försäkringar alllid skall vara försedda
med genomtänkta förordnanden. Om lagen tillhandahåller ett förordnande är del
således med liden inte otänkbart att allt flera försäkringstagare avvisar
försäkringsgivarens förslag till lämpligt förordnande under hänvisning just
till det legala förordnandet. Bortsett frän atl en sådan utveckling skulle ge
det legala förordnandet en i viss mån annan funktion än den som urspmngligen
varit åsyftad - bestämmelsen blir snarare regel än undantag - skulle en frekvenl
tiUämpning av bestämmelsen bidra till att markera de olägenheter som följer av
de sakkunnigas förslag att i förmånstagarekretsen också inbegripa universella
testamentstagare. Att försäkringsgivaren i elt stort antal fall skulle tvingas
efterforska om testamente flnns och avvakta klanderfrister och
klanderprocesser skuUe innebära atl ulbetalningsverksam-heten kanske avsevärt
försvårades och vore inte ur någon synvinkel en eftersträvansvärd situation.

Det är i dag vanligt alt sjuk- och olycksfallsförsäkringar
- särskilt kollektiva sädana - ocksä lämnar ersättning vid dödsfall.
Dödsfallsbeloppet har här tiU enda syfte alt utgöra begravningshjälp och
överstiger därför sällan ett halvt basbelopp. Barnolycksfallsförsäkringar och
olycksfallsförsäkringar för pensionärer är exempel på försäkringar med sådana
dödsfallsmoment. Vidare förekommer fortfarande ett stort antal grupplivförsäkringar
som är rena s.k. begravningsförsäkringar. De låga försäkringsbelopp del här är
fråga om gör det mycket angelägel all ulbetalningsverk-samheten kan bedrivas
rationellt och i förenklade former. Mycket kan i detta avseende vinnas genom
att försäkringsbeloppet betalas direkt tiU dödsboet i stället för tiU
förmånstagare. När det gäller begravningsförsäkringar finns normalt inte nägot
behov av förmänslagareförordnandets rättsverkningar. Pengarna är
"öronmärkla" för begravningskostnader och utbetalningen kan med
fördel göras till dödsboet utan all syftet med försäkringen förfelas. De
sakkunnigas förslag till legalt förmånstagareförordnande är emellertid
genereUt och skulle sålunda träffa ocksä sädana för-säkringslyper som de nu
nämnda där förmånslagareförordnandet avsiktligt utelämnats.

Sammanfattningsvis förordar vi alltså i första hand
alt någol förmånsta

gareförordnande inle las in i försäkringsavtalslagen. Om ett legalt förord

nande ändå bedöms som en angelägen reform, vill vi med hänvisning till

det sagda föreslå att detta inte skall omfatta universella testamentstagare

samt atl det inle görs tillämpligt på försäkringsbelopp som inle överstiger

ett halvt basbelopp. Slutligen noterar vi att de sakkunnigas förslag till 230

s. 231 Kontrollera mot PDF

legalt förordnande har fått en utformning som med gällande
rättspraxis Prop. 1986/87: 1 troligen innebär att make inte kan avstå från
försäkringsbelopp med verkan att arvingarna blir att betrakta som
förmånstagare. Eftersom det i detta sammanhang knappast kan finnas nägot skäl
att förhindra sådana avstäenden bör ett legalt förordnande enligt vår mening
utformas så att avstående kan göras med avsedd verkan.

Som en följd av förslaget till
legalt förmånstagareförordnande vill de sakkunniga införa en bestämmelse om
verkan av atl försäkringsgivaren i god tro betalar ut försäkringsbelopp till
någon som felaktigt framstår som berättigad. 1 en sådan situation skall
försäkringsgivaren anses ha fullgjort sin prestation (115 a § förslaget till
lag om ändring i försäkringsavtalslagen).

Den föreslagna bestämmelsen är
motiverad framför allt av det förhållandet att det legala förordnandet
omfattar universella testamentstagare. De sakkunniga är medvetna om de
svårigheter som ligger i att förekomsten av ett testamente kan bli känd först
en längre tid efter dödsfallet. Om de sakkunnigas förslag till legalt
förmånstagareförordnande genomförs har Folksam inte något att erinra mot
förevarande förslag.

Enligt de sakkunniga bör det inte
vara möjligt att i förmånstagareförordnande föreskriva att utfallande
försäkringsbelopp skall vara mottagarens enskilda egendom. Förmånstagareförordnande
saknas följaktligen i den uttömmande uppräkningen av rättshandlingar - gåva och
testamente -som kan innefatta ett sådant villkor med verkan alt egendomen skall
undantas från bodelning (10:6 1 st förslaget lill äktenskapsbalk).

Folksam anser i motsats lill de
sakkunniga att förmånstagareförordnande i detta avseende bör likställas med
gåva och testamente. Det torde framförallt kunna motiveras med de väsentliga
likheter som ändå finns mellan de nämnda instituten. I övrigt kan vi ansluta
oss till vad experten Grabe i ett särskilt yttrande anfört i denna del.

De sakkunniga anser all
efterlevande makes rätt alt ur boel få egendom till ett värde av fyra basbelopp
skall behållas men att regeln bör modifieras i elt par avseenden. Det ena av
dessa är att den efterlevande skall vara skyldig atl avräkna egna
förmånslagarförvärv p. g. a. dödsfallel. Med hänvisning tiU att det är svårt
att finna några fullgoda sakliga motiv för den nuvarande ordningen, tillstyrker
Folksam förslaget i denna del.

Svenska Försäkringsbolags Riksförbund:

Värdering av försäkring

Familjelagssakkunnigas förslag
innebär atl pensionsförsäkringar i stor

utsträckning lämnas utanför bodelning. Riksförbundet föreslår som fram

går under rabriken "Försäkring och bodelning" atl pensionsförsäkringar

aldrig skall ingå i bodelning. Detta innebär att det i framtiden — om

riksförbundets förslag genomförs - endast kommer att bli aktuellt med

värdering av pensionsförsäkringar dä 10 kap. 7 § äktenskapsbalken blir

tillämplig. 231

s. 232 Kontrollera mot PDF

Om riksförbundets uppfattning att alla
pensionsförmåner skall undantas Prop. 1986/87: 1 vid bodelning inle skulle
accepteras måste pensionförsäkring bli föremål för värdering. Härvid måste den
latenta inkomstskatteskulden beaktas. Familjelagssakkunniga har uttalat att det
enligt gällande rätt är oklart huruvida latent skatteskuld skall beaktas vid
bodelning. Förbundet vill här nämna att bolagen vid förfrågningar inför
förestående bodelningar regelmässigt rekommenderar parterna att beakta
skatteskulden. Samtidigt upplyses om att hänsyn bör las lill även icke
tilldelad återbäring för att försäkringarna skall åsättas ett sä realistiskt
värde som möjligt. De sakkunnigas uttalande om beaktande av befintligt
äterbäringskapital stämmer alltså väl överens med bolagens syn.

Riksförbundet saknar däremot motsvarande uttalande
om den latenta skatteskulden. Det förefaller tämligen självklart att de
tillgångar som skall ingå i bodelning åsatts elt sä korrekt värde som möjligt.
Eftersom pensionsförsäkringar alhid blir föremål för beskattning vid
utbetalningen är det rimligt att detta kommer till synes i värderingen.

Försäkring
och bodelning

Riksförbundet instämmer i familjelagssakkunnigas
bedömning att pensionsförsäkringar i det helt övervägande antalet fall endast
avser all tillgodose rena pensioneringsbehov. Avdragsrällen för
Qänstepensionsförsäk-ringar och egenföretagares försäkringar är anpassad till
vad som motsvarar s. k. planpensionsnivå. Den som har A-inkomst och inte är
egen företagare har möjlighet till visst avdrag för att ytterligare förstärka
sin pension genom privat pensionsförsäkring. Även i sistnämnda fall rör det sig
många gånger om anställda som saknar fulla pensionsförmåner från allmän försäkring
eller allmän pensionsplan. I övriga fall är det fråga om kompletteringar som
ligger heU inom ramen för en rimlig pensionsnivå. Det finns därför inle längre
skäl att behandla pension pä grand av individuell pensionsförsäkring enligl
andra principer än annan pension.

Enligl riksförbundels uppfattning bör det sagda
gälla både för egen pension och efterlevandepension. Enligt förslaget skall
endast rätt till egen pension, dvs. ålders- och invalidpensionsdelen i
försäkring undantas från bodelning. Delta strider mot huvudprincipen att rätt
lill pension inle ingår i bodelningen.

De sakkunniga anför pä sid. 365 i betänkandet all
om en pension böriat

ulgå liU en efterlevande lill försäkringstagaren är pensionen i dennes hand

också att anse som egen pension och ska därför inte ingå i en eventuell

bodelning i elt nytt äktenskap. Något längre ner på samma sida sägs atl om

bodelning sker på grand av försäkringstagarens död ska den efterlevandes

pension betraktas som en rätt till egen pension — och såvitt man kan förstå

- på den granden vara undantagen från bodelning. Om försäkringen inne

håller en "garanti" så skulle värdet av "garantin" dock
ingå i bodelningen.

Såvitt riksförbundet förstår skuUe dock efterlevandepensionen inklusive

eventuell försöriningsränta falla utanför bodelningen pä grand av bestäm

melsen i 104 § första stycket FAL även i dess föreslagna lydelse. Uttalan- 232

s. 233 Kontrollera mot PDF

det om alt
"g.iranti" inte ska undantas från bodelningen bör därför istället
Prop. 1986/87: 1 få betydelse för den förstnämnda situationen att efterlevande
make uppbär pension då bodelning ska ske i ett nytt äktenskap. En sådan regel
komplicerar ytteriigare de uppdelningsberäkningar som skulle behöva göras om
endast rätten lill egen pension skulle undantas från bodelning.

Det är vidare svårt att dra gränsen för vad som
reellt sett är ålderspension resp. efterlevandepension. Det är visserligen
möjligt - även om detta skulle medföra ett administrativt merarbete för
försäkringsbolagen - att vid ett bestämt tillfälle rent försäkringslekniskt
dela upp en försäkrings värde i egen pension respektive efterlevandepension. En
sådan uppdelning vid bodelningen skulle dock många gånger leda tUl etl
malerieUt felaktigt resultat. Eftersom det går att ändra en försäkring efter
tecknandet utformas den ofta från börian sä att den skall ge högt
eflerievandeskydd under premiebelalningstiden. Det förekommer t. o. m. att en
försäkring som tecknas i syfte att utgöra en förstärkning av ålderspensionen
under själva premiebetalningstiden försäkringslekniskt utgör ren
efterlevandepension.

I många
fall ändras försäkringen sedan före utbetalningen för att i stället ge

hög ålderspension och endast så stort eflerievandeskydd som då är erfor

derligt med hänsyn till familjens förhållanden. I vissa fall slopas efterlevan

depensionen helt.

Riksförbundet har nedan under ett särskilt avsnitt
förordat atl den föreslagna bestämmelsen i 11 kap. 4 § andra stycket
äktenskapsbalken slopas. Om bestämmelsen ändå skuUe komma atl införas blir den
enklare alt tUlämpa om en uppdelning av pensionsförsäkringen i egen pension
resp. efterlevandepension inte behöver ske.

Enligt 10 kap. 4 § andra stycket äktenskapsbalken
avses med pension, om denna är grandad på försäkring, sådan där utfallande
belopp skaU beskallas som inkomst. I specialmotiveringen anges atl därmed menas
pensionsförsäkring i kommunalskattelagens mening. Det finns emellertid fall där
pension i anstäUning grandas på försäkring som inte räknas som pensionsförsäkring
enligt kommunalskatlelagen. Detta gäller för ett relativt stort antal personer
i ullandsQänsl. Det kan vara fråga om antingen pensionsförsäkringar tecknade i
utlandet eller kapitalförsäkringar tecknade i Sverige. 10 kap. 4 § andra
stycket äktenskapsbalken bör utformas så atl även dessa försäkringar - som
aUlså har samband med Qänst och har ett renodlat pensioneringssyfte - omfattas
av begreppet pension.

II kap.
4 § 2 stycket och 13 kap. 5 § äktenskapsbalken

Riksförbundet ifrågasätter om föreskrifterna i 11 kap. 4 § 2 st, innebä

rande all senaste årets pensionsförsäkringspremier skall räknas med vid

bodelningen och den därtill hörande återbetalningsbestämmelsen i 13 kap.

5 § äktenskapsbalken, är sakligt motiverade.

De ändringar som 1975 infördes i lagstiftningen om
pensionsförsäkringar

innebar bl.a. att storleken på avdragsgilla P-premier begränsades. Som

allmän måttstock på avdragsrätten för sädana premier gäller nu i huvudsak

att alla med inkomst av förvärvsarbete skall ges möjlighet att antingen i 233

s. 234 Kontrollera mot PDF

egen eller arbetsgivares
regi skaffa sig pensionsskydd av samma storlek Prop. 1986/87: 1 som
allmänna planpensionssystem. Storleken på premie eller annan avsättning för
att trygga denna pensionsnivå kan variera i betydande grad. TUl delta kommer
bl. a. som allmänt avdrag vissa schablonmässigt angivna avdragsramar för
P-premier.

De fall när större engängspremier kan komma ifråga
är huvudsakligen då en rörelseidkare, som ej tidigare skaffat sig betryggande
pensionsskydd, säljer sin rörelse och efter dispens från riksskattéverket
använder inte obetydlig del av köpeskillingen som premie för pensionsförsäkring
för alt skaffa sig pensionsförmåner i nivå med allmän planpension. Vid sin bedömning
har riksskattéverket ansett premieutgiften som erforderlig för att ge en
pension på samma nivå som en Qänsteman med motsvarande inkomster skulle hafl.
En P-premie — som i och för sig kan vara hög — kan därför rimligtvis inte anses
betydande i relation lill makarnas totala ekonomiska situation och med hänsyn
till i skattelagstiftning medgiven premiebetalning för att erhålla en godtagen
pensionsnivå.

Mot denna bakgrand anser riksförbundet att
pensionspremie ej bör påverka bodelningen. Riksförbundet anser vidare att
formuleringen av lagtexten inbjuder till osäkerhet för parterna. Del är svårt
att veta hur stora premier som skall ha erlagts innan korrigering blir aktuell.

När det gäller föratsättningarna för återbetalning
av tillgodohavande hos försäkringsgivaren uppställes två förutsättningar. För
det första skall ena makens andel vid bodelningen ha beräknats som om värdet av
en försäkringspremie ingått bland tillgängarna. För det andra skall
konstateras att den maken inte kan få ut sin lott i andra tillgångar. Det
framgår inte helt klart om syftet är atl återbetalning skall kunna ske endast
om tillgångarnas värde inte uppgår till vad som motsvarar makens lott eller om
återbetalning skall kunna ske även dä tillgångarnas värde i och för sig är
tillräckligt högt men en lottläggning är svår att praktiskt genomföra ulan att
återbetalning sker. Avsikten torde vara att återbetalning skall kunna ske
endast i del förstnämnda fallet. Ett klariäggande är dock önskvärt om
bestämmelsen tas med i ny lagstiftning.

Det kan knappast accepteras att makarna genom en
överenskommelse sinsemellan kan tvinga fram motsvarigheten lill elt återköp av
en försäkring som varken enligt de försäkringslekniska granderna eller
gällande skattelagstiftning kan återköpas. Något annat belopp än återköpsvärdet
av senaste årets premie kan givelvis inte bli aktuellt till återbetalning
eftersom försäkringsbolagen måste reducera premien med de kostnader som uppkommit
på grund av riskskydd m. m. Det är vidare givet att det möter mycket stora svårigheter
alt avgöra när det snarare är etl allmänt önskemål om återköp än en av
äktenskapsskillnaden framtvingad situation som föranleder överenskommelsen i
bodelningen. Detta utgör enligt riksförbundet ytterligare skäl alt inle
genomföra bestämmelserna ifråga. Slutligen måste framhållas atl en uppdelning
pä egen pension och efterlevandepension ytterligare skulle komplicera den
praktiska tillämpningen.

234

s. 235 Kontrollera mot PDF

Informationsskyldighet Prop. 1986/87: 1

Familjelagssakkunniga föreslär att
ett nytt stycke i 103 § FAL införs med följande lydelse:

"Försäkringstagaren är skyldig
att underrätta sin make om han insätter eller utesluter maken som
förmånstagare. Försäkringsgivaren är skyldig att på förfrågan underrätta maken
i vilken omfattning maken är förmånstagare."

Som framgår av betänkandet har
försäkringsbolagen redan i samband med familjerättskommitténs förslag
"Äklenskapsräll" (SOU 1964:34) avvisat tanken alt lämna
försäkringstagarens make upplysningar om försäkringar. Av förbundets
remissyttrande (R 65:40) framgår bl. a. följande:

"Däremot finner riksförbundet
icke lämpligt att försäkringsbolagen utom under speciella förhållanden lämnar
de ifrågasatta upplysningarna till andra än försäkringstagarna. Försäkringsbolagen
har icke såsom bankerna en lagstadgad sekretessplikt. Det har emellertid
bedömts såsom väsentligt och rikligt att försäkringsbolagen själva ålägger sig
en liknande sekretessplikt, eftersom bolagens mellanhavanden med
försäkringstagarna ofta är av lika stort ekonomiskt intresse som bankernas med
deras kunder. De upplysningar som försäkringstagarna lämnar försäkringsbolagen
är därjämte ofta av strängt personlig natur och lämnade i den fasta
förvissningen att bolagen skall iakttaga diskretion. Kommittén häröver huvud
taget icke ifrågasatt att bankernas sekretessplikl skulle uppluckras med
anledning av den föreslagna bestämmelsen i 5 kap. 11 §. Lika litet synes någon
ändring av den av försäkringsbolagen iakttagna sekretessen vara lämplig eller
påkallad i delta sammanhang."

Bortsett frän att jämkningsregeln i
104 § FAL föresläs slopad har det principiellt inte tillkommit något nytt som
motiverar att försäkringsbolagen skall medverka till den
underrättelseskyldighet som nu ånyo föreslås. Man kan fråga sig varför
upplysningsskyldighel beträffande försäkringar skall särbehandlas i förhällande
till andra tillgångar, t.ex. makes banktillgodohavanden.

Den föreslagna ändringen i 103 §
FAL ger ingen klar anvisning om hur långt informationsplikten sträcker sig.
Försäkringstagarens make skall enligt motiven inte enbart få upplysning om atl
han eller hon är förmånstagare. Maken skall ocksä få reda på vilken slags
försäkring som tecknats, försäkringssummans storlek och andra villkor som är av
betydelse för att få en uppfattning om det skydd förmånstagarförordnandel ger.
Vidare skall försäkringsbolagen upplysa maken om att han eller hon är
förmånstagare jämte annan eller först i andra hand enligt det förordnande som
finns antecknat hos bolaget. Allt detta betyder elt administrativt merarbete
för försäkringsbolagen som inte kan accepteras.

Riksförbundet avvisar således av
såväl sekretess- som administrativa

skäl tanken på en informationsplikt som den skisserats i 103 § FAL.

Förbundet anser alt det är fullt tillräckligt om den allmänna bestämmelsen i

1 kap. 4 § äktenskapsbalken angående inbördes upplysningsskyldighet

mellan makar kompletteras med ett motivuttalande om att upplysnings- 235

skyldigheten även omfattar försäkringar.

s. 236 Kontrollera mot PDF

Legalt
förmånstagarförordnande Prop. 1986/87: 1

De sakkunniga har i en särskild paragraf, 103 a §
FAL, föreslagit att när förmånstagare saknas, skall försäkringsbeloppet
tillfalla försäkringstagarens make eller om sådan saknas hans arvingar och
universella testamentstagare. Bestämmelsen skall tillämpas när försäkringen
gäller pä försäkringstagarens eget liv och för förmånstagaren medföra de
rättsverkningar som gäller i fråga om arvsskallefrihet och utmätningsskydd vid
vanligt förmånstagarförordnande.

1
anslutning härtill vill riksförbundet göra följande påpekanden.

De allra flesta försäkringar är idag försedda med
förmånstagarförordnande och försäkringsbolagen verkar också för alt
försäkringar skall vara försedda med förordnande vid försäkringstagares död.
Del hör alltså till ovanligheten att förordnande saknas när försäkringstagare
avlider. Bestämmelsen avses att tillämpas när försäkring saknar förordnande
och den synes då tvingande enligt den föreslagna lagtexten. Emellertid kan det
förhålla sig så, alt en försäkringstagare ej vill att försäkringsbeloppet skall
tillfalla förmånstagare genom nägot legalt förordnande utan i själva verket
tillföras dödsboet, exempelvis för betalning av skulder eller för tillgodoseende
av legat som försäkringstagaren förordnat om genom testamente. Det kan dä
ifrågasättas om del är rimligt att ett legalt förordnande för sådana
situationer skall la över försäkringstagarens avsikter och försäkringsbeloppet
därmed undanryckas borgenärer och legatarier. Riksförbundet utgår ifrån att om
försäkringsgivaren underrättas om försäkringstagarens avsikter skall det
legala förmånstagarförordnandel ej gälla.

Den föreslagna bestämmelsen skall ge möjlighet lill
utbetalning lUI testamentstagare som förmånstagare. Denna situation kan för
försäkringsbolagens kunder medföra problem på grand av risk för fördröjd
utbetalning av aktuellt försäkringsbelopp i och med alt utbetalning knappast
kan verkställas innan testamentet vunnit laga kraft. En fördröjning av
utbetalningen kan därmed många gånger ske till dess en eventuell klanderprocess
slutförts.

För atl bestämmelsen om legal förmånstagare skall
bli praktiskt hanler-bar i det fall när försäkringstagaren inle efleriämnar
make krävs att försäkringsbolagen med hänsyn till den nya bestämmelsen i 115 a
§ FAL med befriande verkan kan verkställa utbetalning till dödsboet, som sedan
fördelar beloppet i enlighet med det legala förordnandet.

Riksförbundet utgår vidare frän att
underrättelseskyldighet jämlikt 49 § AGL om förmånstagarförordnande anses
fullgjord genom uppgift om att av försäkringstagaren gjort
förmånstagarförordnande ej föreligger.

104
§ 2 stycket FAL

De sakkunniga föreslår alt 104 § 2 stycket FAL
upphävs. Förslagel

grundar sig huvudsakligen pä att bestämmelsen är utomordentligt svår atl

tillämpa och för många ter sig helt obegriplig. Riksförbundet delar uppfatt

ningen att bestämmelsen är komplex och kan leda till oförutsedda resultat

som också kan upplevas som orättvisa av de inblandade. Ett slopande av 236

s. 237 Kontrollera mot PDF

bestämmelsen ökar
otvivelaktigt försäkringstagarens möjligheter att plane- Prop. 1986/87: 1
ra så att syftet med försäkringen fullföljs genom att beloppet alltid
tillfaller förmånstagaren. Det underlättar vidare möjligheterna alt planera för
och förutse vad som skall hända med egendomen i övrigt.

Riksförbundet vUl dock peka på att syftet med
bestämmelsen - som de sakkunniga ocksä konstaterar - varil atl åstadkomma en
rimlig avvägning mellan olika intressen. Eftersom de sakkunniga i sitt förslag
utgått ifrån att laglotten skall slopas har vid avvägningen av elt eventuellt
slopande av 104 § andra stycket endast återstått atl beakta efterlevande makes
rätt vid bodelning. Då riksförbundet föreslår att rätten till laglott skall
bibehållas tillkommer frågan om skyddet även av denna rätt. Riksförbundet anser
alt man kunde övervägt möjligheten atl genom en modifierad motsvarighet till
nuvarande 104 § 2 stycket FAL skydda efterlevande makes och bröstarvingars
intressen mot illojala förfaranden.

En ny skyddsbestämmele skulle kunna utformas med
utgångspunkt frän förslaget i reservation nr 10. För att inte rubba
fördelningen av boet kunde man därvid tänka sig att i stället i första hand
jämka förmånstagarförordnande till förmån för annan än make eller
bröstarvinge. För atl inte snedfördelningar inom sistnämnda krets skall gå ul
över den utomstående förmånstagaren skall vid den hypotetiska beräkningen av
andel vid bodelning eller rätt till laglott hänsyn inte las till belopp som
tillfallit mottagare inom den angivna familjekretsen. Däremot skall vad make
eller bröstarvinge själv erhållit genom förmånstagarförordnande avräknas vid
bestämmande av huravida vederbörandes rätt kränkts. Riksförbundet är dock
medvetet om de tekniska komplikationer det skulle innebära att anpassa
tillämpningen av en sådan modifierad bestämmelse till det nya familjerätts-liga
systemet som bl. a. föratsätter alt bodelningen i samband med makes dödsfall
mänga gånger inte kommer att ske genom en hälftendelning av den sammanlagda
egendom som skulle ingå vid bodelningen.

Riksförbundet delar de sakkunnigas uppfattning att
det nästan undantagslöst är efterlevande make och/eller bröstarvingar som är
förmånstagare till de större försäkringsbeloppen. Riksförbundet har velat peka
på en möjlig utgångspunkt för hur en eventuell skyddsbestämmelse skuUe kunna
utformas. Vi har därmed inte tagit ställning tUl avvägningen mellan att å ena
sidan i enkelhetens intresse helt slopa alla former av motsvarighet till nuvarande
104 § 2 stycket FAL eller att å andra sidan skydda ovannämnda anhörigas
intresse mol illojala förfaranden.

Familjelagssakkunniga har slutligen justerat 104 §
FAL så att paragrafen enligt ordalagen inte avser bara utfallande
försäkringsbelopp utan även rätten lill försäkring som inte upphör i och med
försäkringstagarens dödsfall. Riksförbundet utgår från att motsvarande skall
gälla även beträffande §§ 103 a, 105 och 116 andra stycket FAL och
ifrågasätter om detta inte bör framgå av lagtexten.

237

s. 238 Kontrollera mot PDF

Bankföreningen: Prop. 1986/87: 1

Familjelagssakkunniga föreslår en
ny bestämmelse i försäkringsavtalslagen - 103 a § - enligt vilken försäkring
utan förmånstagarförordnande enligl huvudregeln skall tillfalla äkta make.
Sådana försäkringar torde dock vara ovanliga och det kan förutsättas att
avsaknaden av förmånstagarförordnanden ofta är avsiktliga. Enligt vår
uppfattning bör fördelningen av sådana försäkringar ske enligt gängse regler.
Det kan 1. ex. vara så att den avlidne velat genom testamente tillgodose en
legatarie. Om det inte finns medel som täcker legatet, kan detta inte utgå ur
försäkringen om 103 a § genomförs. Den avlidnes vilja skulle härigenom
åsidosättas på grund av bestämmelsen.

Bakgrunden tiU familjelagssakkunnigas
förslag i 103 a § är att finna i komplikationer i arvsbeskattningen. Enligt vår
uppfattning bör problemen rättas lill där de finns, dvs. i bestämmelserna om
arvsbeskattning, och inte genom ingrepp i försäkringsavtalslagen.

FamiQelagssakkunniga föreslår
genomgripande ändringar i 104 § försäkringsavtalslagen. Som skäl härför anförs
i stort setl endast att den nuvarande bestämmelsen är svår och invecklad. Detta
kan emellertid inte vara skäl för en saklig ändring i bestämmelsen, utan torde
endast kunna motivera en omskrivning i förtydligande syfte.

Frågan om 104 §
försäkringsavtalslagen skall ändras i sak bör samordnas med frågan om
bibehållande eller avskaffande av laglotlen. Skulle bröstarvinges rätt till
laglott vara kvar, kan inte de föreslagna ändringarna i 104 §
försäkringsavtalslagen bli genomförda. Dessa skulle nämligen kunna utnytQas
för att kringgå bestämmelserna om laglott.

Vi avvisar sammanfattningsvis den
föreslagna 103 a § i försäkringsavtalslagen och anser att eventuella ändringar
i 104 § samma lag bör samordnas med frågan om laglott.

Försäkringsjuridiska föreningen:

Försäkring och bodelning

Enligt nu gällande regler utgör
rätten till pension en sådan personlig rättighet, som inte skall beaktas vid
bodelning. Är del däremot fråga om pensionsförsäkring behandlas den under
försäkringsliden som andra tiU-gängar i makarnas bo. De sakkunniga föreslär
beträffande pensionsförsäkring att rätten till egen pension, dvs. ålders- och
invalidpensionsdelen i försäkring, undantas från bodelning, medan
eflerlevandepensionsdelen även i fortsättningen skall ingå bland de tillgångar
som skall delas.

Avdragsrätten för
Qänstepensionsförsäkringar och egenföretagares för

säkringar är anpassad till vad som motsvarar s. k. planpensionsnivå, dvs.

vad som motsvarar en på kollektivavtal grundad pensionsrätl för anställda.

Däratöver finns möjlighet till visst avdrag för anstäUda för all ytterligare

förstärka pensionen genom privat pensionsförsäkring. Ofta är det fråga om

kompletteringar av ofullständigt pensionsskydd och även i övrigt blir det

fråga om pensioner som ligger helt inom ramen för en rimlig pensionsnivå. 238

s. 239 Kontrollera mot PDF

Föreningen
anser därför att det inle finns skäl att behandla pension på Prop. 1986/87: 1 grund
av pensionsförsäkring enligt andra principer än annan pension. Det sagda bör
gälla såväl egen pension som efterievandepension. De sakkunnigas förslag om
att egen pension skall undantas från bodelning bör därför utvidgas till att
avse även efterlevandepension frän pensionsförsäkring. Vad som rent
försäkringslekniskt utgör efterlevandepension kan dessutom många gånger vara
avsett att efter senare ändring av försäkringen utgöra en förstärkning av
försäkringstagarens ålderspension. Efterlevande-skyddsmomentet kan alltså under
premiebetalningstiden medvetet ha överbetonats i medvetande om att försäkringen
senare kan ändras.

Om föreningens uppfattning vinner gehör uppnås även
den praktiska fördelen att den komplicerade tillämpningen av den föreslagna
bestämmelsen i 11:4 andra stycket äktenskapsbalken undviks. 1 första hand
anser föreningen dock att bestämmelsen bör utgå. Det måste vara svårt att i
praktiken avgöra när en pensionsförsäkringspremie minskat makarnas egendom i ej
obetydlig omfattning. Härvid måste såväl makarnas skattesituation som övriga
ekonomiska förhållanden beaktas. Med hänsyn till utformningen och grunderna för
nuvarande regler om avdrag för pensionsförsäkringspremier torde det i de
flesta fall ge det rimligaste resultatet att bortse frän samtliga
pensionspremiebetalningar. Del framstår inte som särskUt sannolikt att det
skulle bli ett vanligt sätt för makar att inför kommande äktenskapsskillnad
skaffa sig ekonomiska förmåner genom atl betala pensionsförsäkringspremier.
Även i de fall störte engängspremier eriagts efter dispens från
riksskattéverket är det rimligt alt försäkringens värde inte ingår i
bodelningen eftersom dispensbeslutet grandar sig på en bedömning av vad som
erfordras för att försäkringstagaren skall erhålla en jämfört med de flesta
andra anställda likvärdig pensionsnivå.

Den tiU 11 kap. 4 § andra stycket äktenskapsbalken
knutna bestämmelsen i 13 kap. 5 § samma balk torde ocksä komma att leda till
praktiska problem för försäkringsbolagen. Det framgår av lagtexten att det är
tillräckligt att ena makens andel vid bodelningen beräknats enligt 11 kap. 4
§, dvs. parterna kan själva avgöra huruvida 11 kap. 4 § skall tillämpas. Däremot
framgår inte av lagtexten i vilka situationer ena maken inte skall anses kunna
få ut sin lott vid bodelningen och försäkringsgivaren således skall vara
skyldig alt återbetala befintligt tillgodohavande. Av specialmotiveringen
framgår att det är försäkringstagaren som skall beskattas för det återbetalda
beloppet medan försäkringstagarens make skall erhålla ett nettobelopp vars
storlek framgår av bodelningshandlingen. Den verkliga marginalskatten för
försäkringstagaren kommer naturligtvis i de flesta fall inle alt överensstämma
med del återstående beloppet.

Informationsskyldighet

De sakkunniga föreslår i elt nytt stycke i 103 §
FAL att försäkringstaga

ren skall vara skyldig att underrätta sin make om han insätter eller uteslu

ter maken som förmånstagare saml all försäkringsgivaren skall vara skyl

dig alt pä förfrågan underrätta maken i vilken omfattning maken är för- 239

månstagare.

s. 240 Kontrollera mot PDF

Föreningen kan inte se alt det
finns tillräckliga skäl för att tillskapa en Prop. 1986/87: 1 särskild
informationsplikt när det gäller försäkringar. Makarna emellan bör den allmänna
bestämmelsen i 1 kap. 4 § äktenskapsbalken vara fullt tillräcklig. Den
innefattar givetvis även en ömsesidig upplysningsskyldighet om makarnas
försäkringar. Det är vidare svårt att se varför just försäkringsgivare skall
tillhandahålla make upplysningar om den andre makens förhållanden. Sådan
upplysningsskyldighet har inte ifrågasatts i andra sammanhang, exempelvis i
fråga om banktillgodohavande. Om makarnas förhållande är sådant att de vägrar
upplysa varandra om sina försäkringar torde situationen knappast förbättras av
att make tvångsvis kan påkalla upplysningar från försäkringsbolaget. En
upplysning innebär ju heller inte någon garanti mot att andre maken kort
därefter annullerar eller ändrar försäkringen. Däremot skulle
försäkringstagarens förtroende för försäkringsbolaget kunna rubbas. Vid
tecknande av livförsäkring lämnas ofta uppgifter av strängt personlig natur i
fast förvissning om att försäkringsbolaget iakttar full sekretess.

Legalt förmånstagareförordnande

Skulle förordnande någon gång saknas
är otvivelaktigt, som de sakkunniga också berör, en naturlig lösning att låta
försäkringsbeloppet ingå i försäkringstagarens kvarlåtenskap. 1 avsaknad av
särskilda regler inträder detta resultat automatiskt. Föreningen kan inte anse
skäl föreligga för en regel om förmånstagare enligt lag. Det legala
förordnandet skulle kunna stå i strid med försäkringstagarens vilja, och en
sådan utgång bör inte accepteras. Antag t. ex. - även om exemplet är speciellt
- att försäkringstagaren just återkallat sitt förmånstagareförordnande till
förmän för sin make och att han därefter avlider. Det vore slötande om
försäkringsbeloppet ändå skulle tillfalla maken med försteg framför
testamentstagare och arvingar. Om uttryckligt förmånstagareförordnande saknas
men försäkringstagaren upprättat testamente bör försäkringsbeloppet i första
hand fördelas på sätt som föQer av en tolkning av testamentet. Tolkningen kan
ocksä ge till resultat att penninglegat, som inle kan utgå ur kvariåtenskapen i
övrigt, bör tillgodoses ur försäkringsbeloppet. Om testamente saknas finns det,
som redan framgått, heller inte anledning atl generellt gynna efterlevande make
framför arvingarna i övrigt. - Etl förmånstagareförordnande pä grund av
föreskrift i lag skulle ocksä någon gäng kunna komma i konflikt med
försäkringstagarens önskemål på det sättet, att han genom att inte insätta
förmånstagare velat skapa säkerhet för att hans skulder skulle kunna betalas
med utfallande försäkringsbelopp; genom förmånslagareförordnandet enligl lag
skulle emellertid försäkringsbeloppet bli oåtkomligt för borgenärerna.

104 § 2 stycket FAL

Syftet med bestämmelsen har varit
att skydda makes och bröstarvingars

anspråk på giftorätt respektive laglott. Bestämmelsen har emellertid i

praktiken visat sig utomordentligt svår-att tillämpa och för många framstått 240

s. 241 Kontrollera mot PDF

som helt obegriplig. Det
har ocksä konstaterats att det nästan undanlags- Prop. 1986/87: 1 löst är
efterlevande make och/eller bröstarvingar som är förmånstagare till de större
försäkringsbeloppen. Mot den bakgrunden har de sakkunniga föreslagit att
bestämmelsen upphävs.

Eftersom de sakkunniga föreslagit att laglotten
skall avskaffas har de endast haft att beakta elt eventuellt skydd för makes
rätt vid bodelning. Föreningen som avstyrker avskaffande av laglottsinstitutet
har även att överväga behovet av skydd för bröstarvinge mot dispositioner genom
förmånstagareförordnande till annan. Det kan i och för sig finnas ett
berättigat önskemål att skydda ovannämnda anhörigas intressen mot illojala
förfaranden. Å andra sidan har föreningen vid intresseavvägningen funnit att
önskemålet att kunna förutse verkningarna av ett förmånstagareförordnande i
det helt övervägande antalet fallen väger tyngre. Därtill kommer atl en
skyddsbestämmelse av samma typ som nuvarande 104 § 2 stycket FAL skulle bli
nästan omöjlig att tillämpa i del nya familjerättsliga systemet, som bl.a.
förutsätter att bodelning i samband med makes död många gånger inte kommer atl
ske genom hälftendelning av den egendom som skall ingå vid bodelningen.
Föreningen instämmer därför i de sakkunnigas förslag om att nämnda bestämmelse
upphävs. Dock att en ny modifierad skyddsbestämmelse införs med utgångspunkt
frän Ingrid Sundbergs reservation nr 10.

Enskild
egendom genom förmånstagarförordnande

Det förekommer att förmånstagarförordnande
innehåller föreskrift om att försäkringsbelopp som tillfaller förmånstagare
skall vara dennes enskilda egendom. Ofta rör det sig om relativt stora
försäkringsbelopp som skall tillfalla bröstarvinge, ibland redan under
försäkringstagarens livstid. Föreskriften tillkommer på försäkringstagarens
uttryckliga begäran och tar som regel sikte på bestämd förmånstagare, vars
förhållanden är kända för försäkringstagaren. Försäkringsbeloppet kan vara
avsett att användas för utlösen av andra medarvingar från viss bestämd egendom
eller ha annat specifikt syfte. Som ett annat led i försäkringstagarens
planering av sitt generationsskifte kan i dennes testamente ha föreskrivits att
bröstarvinges arv eller leslamenlsfång skaU vara enskild egendom. För en
försäkringstagare i den beskrivna situationen framstår det som omotiverat att
all egendom utom den som överförs genom försäkring kan göras till mottagarens
enskilda. Det har också varit en allmän uppfattning bland försäkringsjurister
att föreskrift om att förmänstagarförvärv skall vara enskild egendom är giltig.
Denna uppfattning har grundat sig på att förmånslagarförvärv till sin karaktär
är att jämställa med gåva eller testamente. I andra sammanhang inom
familjerätten har bestämmelser om gåva respektive testamente analogt
tillämpats vid förmånslagarförvärv.

Föreningen delar inle de sakkunnigas uppfattning
atl föreskrifter om

enskild egendom slentrianmässigt skulle komma att tas in i ett stort antal

förordnanden. Redan det faktum att försäkringsjuristerna hittills med rätt

eller orätt ansett sådana föreskrifter giltiga talar emot en befarad slentrian- 241

16 Riksdagen 1986/87. I saml. Nr 1. Bilagedel

s. 242 Kontrollera mot PDF

mässig
tillämpning. Den skulle i så fall redan ha uppkommit. De tillämp- Prop.
1986/87: 1

ningssvårigheler
de sakkunniga pekar pä när det gäller att efter en tid

särskilja
ett erhållet försäkringsbelopp från övrig egendom gör sig i samma

grad
gällande när det gäller kontanter som erhållits genom gåva eUer

testamente.
Enligt föreningens uppfattning bör möjlighet föreligga atl i

förmånstagarförordnande
föreskriva att försäkringsbelopp skall utgöra

mottagarens enskilda egendom.

Föreningen Sveriges överförmyndare:

Föreningen har slutligen ej funnit
anledning tUl erinran mol föreslagna ändringar i försäkringsavlalslagen.

LO: Förslagen kan ligga till grand
för en lagstiftning.

Fredrika-Bremer-förbundet:

Vi anser inte alt värdet av privata
pensionsförsäkringar, som make tecknat och själv bekostat, ska undantas från
bodelningsegendomen tUl den del värdet hänför sig till egen ålderspension
enligt försäkringen. Vi delar i denna del helt och hållet den uppfattning som
kommer till uttryck i reservation 2. Enligl vår mening bör sådan försäkring
också ingå i egendomsgemenskapen vid långvariga samboförhåUanden.

Husmodersförbundet Hem och Samhälle:

Förbundet är positivt liU all
förmånstagares rätt tUl försäkringsbelopp vid fördelning av boets tillgångar ej
skall påverkas.

Yrkeskvinnors Riksförbund (YKR):

Förslagel om att rätt tiU egen
pension ej skall ingå i bodelning instämmer YKR i.

Många skäl talar för att
efterlevande makes ställning bör stärkas. YKR instämmer häri att försäkring med
maka som förmånstagare skaU ställas utanför kvarlåtenskapen.

YKR instämmer i förslaget atl
försäkringsbeloppet alltid skall lillfaUa förmånstagaren och om sådan inte är
angiven den efterlevande make eller om sådan ej finnes dennes arvingar och om
universella testamentstagare utan alt upptas i kvariåtenskapen.

YKR instämmer i att efterlevande
sambo inle får rätt liU försäkring om inte förmänsförordnande finns samt alt om
den avlidne har testamenterat sin egendom till sambon, sambon också får
ifrågavarande försäkring.

242

s. 243 Kontrollera mot PDF

ATS-gruppen: Prop. 1986/87: 1

Enligt de sakkunnigas förslag kommer
försäkringsgivaren atl bli skyldig att på förfrågan underrätta maken i vilken
omfattning maken är förmånstagare. Granden härtill är en bestämmelse i samma
paragraf att försäkringstagaren är skyldig underrätta sin make om han insätter
eller utesluter maken som förmånstagare.

De personer som omfattas av
Qänstegrapplivförsäkring finns inle registrerade hos försäkringsgivaren. De
anställda hos en arbetsgivare är kollektivt anslutna till försäkringen. De
erhåller inte något försäkringsbrev frän försäkringsgivaren ulan får på annat
sätt upplysning om de regler som gäller för deras försäkringsskydd. De system
på vilka Qänstegrapplivför-säkringarna är uppbyggda medför således att
försäkringsgivaren saknar kännedom om vilka personer som omfattas av
försäkringen.

Det ändrade förmånstagareförordnande som en
försäkringstagare sänt in till ifrågavarande försäkringsgivare arkiveras där.
Om försäkringstagaren därefter byter anställning och hans försäkringsskydd
upphör, får försäkringsgivaren ingen uppgift om detta. På hela
tjänstegrupplivomrädet finns över 1/2 miljon upprättade särskilda
förmånstagareförordnanden. Ofta överensstämmer det ändrade förordnandet med det
som gäUer enligt det standardiserade förordnandet. En del av de ändrade
förordnandena torde vara inaktuella beroende på t. ex. anslällningsbyle.

Eftersom tjänstegrapplivbolagen inle har någon
individualredovisning av sina försäkringstagare kan de inle heller ge
arbestagaren upplysning om huravida han omfattas av försäkringen och än mindre
besked om i vilken omfattning maken är förmånstagare. Den skyldighet alt lämna
make sådan underrättelse som föreslås i försäkringsavtalslagen saknar dessa
försäkringsgivare därför möjlighet att fullgöra.

Med hänsyn lill utformningen av det standardiserade
förordnandet och till alt gift försäkringstagare sällan har annan än make som
förmånstagare är för makarnas ekonomiska förhållanden den föreslagna
bestämmelsen av relativt liten betydelse i vad avser
Qänslegrupplivförsäkringen.

Om departementschefen finner anledning föreslå en
bestämmelse om underrättelseskyldigheten även vad gäller
Qänstegrapplivförsäkringen, hemställer vi att denna utformas som en skyldighet
atl lämna uppgift om huravida maken upprättat ändrat förmånstagareförordnande
och i vilken omfattning hans make är registrerad som förmånstagare.
Tjänstegrappliv-försäkringsbolagen bör då lämpligen samtidigt ange att detta
besked inte innebär atl den efterfrågade personen omfattas av försäkringen.

Ytterligare remissynpunkter, se avsnitt 11.1 under
10 kap. 4§ saml avsnitt 11.6.

243

s. 244 Kontrollera mot PDF

10 Arvsskattefrågor
(avsnitt 8 i betänkandet) Prop. 1986/87: 1

DV:

1 samband med bodelning efter ena makens död kan
efterlevande maken och övriga arvingar träffa överenskommelse om annan
fördelning än enligt det schematiska skiftet enligt lagen om arvsskatt och
gåvoskatt. De kan t. ex. komma överens om att efterlevande maken inte skall
överta hela boet oskiftat eller att villkor i äktenskapsförord skall jämkas.
För att hindra att de förmånliga arvsskattereglerna, som föresläs beträffande
efterlevande make, missbrukas i syfte att undgå arvsskatt skall enligl
förslaget deklaration och efterbeskatlning ske i vissa fall. Såsom
familjelagssakkunniga framhållit kan förstaget komma att kräva ett visst
ytteriigare kontrollarbete från beskattningsmyndigheternas sida. Däriämte bör även
framhållas att de utvidgade reglerna om deklarationsskyldighet och
efterbeskatlning kommer atl medföra ett visst dubbelarbete för
beskatlningsmyndighelerna. Å andra sidan skall även framhållas att de
föreslagna reglerna rörande beskattning av förmånstagarförordnanden kommer alt
väsentligt underlätta beskattningsmyndigheternas handläggning av sådana
ärenden. Det är därför svårt att förutse huravida domstolarnas resurser med
avseende på handläggningen av arvsskatteärenden kommer att behöva öka i någon
nämnvärd omfattning lill följd av förslaget.

Svea
hovrätt:

FLS har ej haft uttryckligt uppdrag atl behandla
dessa frågor. Skattefrågor ingår generellt i den allmänna fördelningspolitiken
och del är därvid knappast möjligt att betrakta arvsskattefrågorna som helt
skilda från vad som gäller om andra former av beskattning. Emellertid är det
uppenbart all FLS:s förslag i olika hänseenden för sitt förverkligande är
beroende av hur skattefrågorna löses. Det är därför förståeligt atl FLS tagit
upp dem till behandling. Det sätt på vUket skattefrågorna här tas upp lämpar
sig emellertid knappast som underlag för ett remissvar som avser den direkt
fiskala sidan. Hovrätten nöjer sig därför med några synpunkter som har omedelbar
anknytning till ett par av de nya rättsfigurer som FLS föreslår.

8.3.2
Jämkning vid bodelning

För närvarande gäller att om ena sidan erhåller mer
än vad som blir fallet "enligt lag" det överskjutande i
beskattningshänseende betraktas som gåva, även om delningen endast innebär att
vardera sidan behåller sin egendom. Eftersom FLS föreslår att del i ÄskB skall
införas en regel, enligt vilken efterlevande make har rätt alt begära att fä
behälla sin egendom, innebär detta, som FLS ser det, en delning "enligt
lag"; arvingarna avslår inte från någon från den avlidne maken förvärvad
rätt. Enligt FLS skall därför i dylikt fall arvsskatt endast läggas på den
avlidnes egendom.

FLS:s förslag synes konsekvent och är i och för sig
inte märkligare än de fall av uppskjuten beskattning som nu kan förekomma.

Såvitt
hovrätten kan se diskuteras emellertid ej ett näraliggande förhål- 244

s. 245 Kontrollera mot PDF

lande, som av hovrätten
antytts ovan och söm möjligen av FLS borde ha Prop. 1986/87: 1 tagils upp
under 8.3.6 "Gåva mellan makar".

Om make idag vid bodelning vill "efterge"
sin rätt till enskild egendom sker det i realiteten genom en gåva i samband med
bodelningen - vilket under äktenskapet måste ske i form av äktenskapsförord.
Sådan gåva beskattas. Enligt FLS:s förslag (10 kap. 7 § ÄskB) skall makar vid
bodelning kunna enas om att enskild egendom — av alla slag - skall ingå i
bodelningen. Såsom ovan har antytts har hovrätten faltal detta förslag som en
delning "enligl lag". FLS synes emellertid ej ha uttryckligen
diskuterat situationen på samma sätt som fallet då efterlevande behåller sin
egendom. Konsekvensen torde emellertid bjuda att de båda situationerna fär
principiellt lika behandling i skattehänseende. I varie fall måste frågan
övervägas och ett klariäggande på denna punkt göras.

Hovrätten
för Övre Norrland:

Förslaget att höja grandavdraget för efterlevande
make och sambo till 200000 kr tillstyrks. Det sambobegrepp som för närvarande
finns i arvs-och gåvoskattelagen anknyter till det socialrätlsliga
sambobegreppel, dvs. del uppställs elt barnrekvisil. Detta förestås nu bli
borttaget och i stället anknyter man till den definition av sambo som finns i
19 kap. 1 § äktenskapsbalken. Detta är konsekvent. Det är liUs vidare en öppen
fråga om den trots allt litet vaga innebörden av sambobegreppet kommer alt leda
lill oönskade konsekvenser - i förevarande fall genom alt staten går miste om
skatt eller tvärtom tillförs arvsskatt av en person som i själva verket är
sambo men inte har förmått att visa detta.

Stockholms
tingsrätt:

I sitt förslag till ändrad lydelse av 28 § arvs-
och gåvoskattelagen har de sakkunniga den meningen atl grandavdragel för
efterlevande make bör höjas till 200 000 kr. De sakkunniga har, sid 291, ansett
att en avgörande invändning mot total skaltefrihet för den efterlevande maken
är atl friheten också skulle omfatta mycket stora dödsbon där den efterlevande
redan enligt gällande regler fär anses tUlfredsställande skyddad. Tingsrätten
kan förstå denna mening och finner i sig det föreslagna beloppet för grandavdrag
lämpligt avvägt. Det kan dock förtjäna övervägas om del inte i enlighet med
dansk och norsk rätt borde införas total skaltefrihet för make, som behåller
boel oskifiat, och beskatta arvingar när boel skiftas och de tillträder sitt
arv. Ur fiskal synpunkt torde detta inle innebära större nackdelar. En viss
arbelsbesparing för de myndigheter som har att syssla med dessa frågor skulle
också uppstå.

I detta sammanhang vUl tingsrätten också la upp
frågor i förslaget som

gäller ändringar i ärvdabalken. De sakkunniga har i 3 kap. 7 § första

stycket i förslaget tagit upp ett stadgande som ger efterievande make, som

behålht boel oskiftal, rätt att efter anmälan till rätten skifta boet med de

skyldeman efter den först avlidne maken som är närmast tiU arv när skifte

sker. 245

s. 246 Kontrollera mot PDF

Tingsrätten har i och för sig ingen erinran mot att
efterlevande make ges Prop. 1986/87: 1 möjlighet att åstadkomma elt förtida
skifte av boet. Det förekommer redan nu ibland atl make vill "skifta
ut" en avliden makes arvingar. Som påpekas i betänkandet, s 446, anses
emellertid för närvarande elt överlämnande av egendomen i sådana fall som en
gåva, eventuellt förskott på arv, och innebär alltså icke något utskiftande av
den först avlidne makens arvingar. Såsom framhållits i betänkandet kan det
emellertid förekomma fall då den efterlevande kan ha intresse av all under sin
livslid få till stånd ett ordnat skifte med efterarvingarna. - I fortsättningen
av den föreslagna nya lydelsen av lagrummet utsågs all - sedan anmälan skett -
i tillämpliga delar skall gälla vad i ärvdabalken stadgas om dödsbo,
boutredningsman, bouppteckning, den dödes skulder, arvskungörelse och
arvskifte. På sid 447 i betänkandet kommenteras bestämmelsen endast pä det
sättet, att anmälan sätter igång en boutredningsprocedur enligt åtskilliga
tillämpliga bestämmelser i balken. Den i lagtexten upptagna inskränkningen
"i tillämpliga delar" kan enligt tingsrättens mening välla problem för
delägare och domstolar om vilka bestämmelser i balken som ej skall tillämpas.
Tingsrätten vill för sin del ta upp frågan rörande den bouppteckning som skall
upprättas i anledning av anmälan. Enligt sista meningen i första stycket i det
föreslagna lagrummet skall vad i ärvdabalken sägs om dödsfall i stället avse
den dag då anmälan inkom till rätten. Frågan blir då om det genom att rätten
mottar en sådan anmälan en skyldighet uppkommer för rätten att enligt 20 kap. 9
§ första stycket ärvdabalken tillse att bouppteckning upprättas inom laga tid
och inges till rätten för registrering Qfr. 20 kap. 1 § första stycket och 8 §
första stycket ärvdabalken). Föreligger med andra ord en bouppteckningsplikt på
samma sätt som vid dödsfall? Av betänkandet framgår att bouppteckningen i vart
fall ej skall vara beskatlningshand-ling utan att arvskatt skall fastställas på
grand av deklarationer enligl 45 § arvs- och gåvoskaltelagen. På sidan 451 i
betänkandet sägs - i anslutning till preskriptionsbestämmelserna — atl en sådan
bouppteckning som avses i 3 kap. 7 § ärvdabalken väl i regel ej kommer atl
inlämnas till rätten. De sakkunniga synes således utgå från att någon
skyldighet att inge bouppteckning för registrering ej föreligger. Tingsrätten
anser atl etl klarläggande härav i lagtexten är önskvärd genom tillägg
antingen lill 3 kap. 7 § eller 20 kap. 9 § ärvdabalken.

I förslagel till ändrad lydelse av 20 kap. 4 §
ärvdabalken har bestämmel

serna om när vardera makens enskUda egendom skall antecknas och vär

deras förenklats. Som de sakkunniga framhåller, sid 453, är nu gällande

regler ej lätta att förstå utifrån lagtextens avfaltning. Huvudregeln enligt

det föreslagna lagrammet är att båda makarnas enskilda egendom skall

antecknas och värderas särskilt. När det gäller den avlidne makens enskil

da egendom torde väl - som ocksä framhålles av de sakkunniga - anteck

ning och värdering av egendom sä gott som undantagslöst böra ske. När

det däremot gäller den efterlevande makens enskilda egendom kan före

komma fall när sådant förfarande är obehövligt; exempel härpå ges på

sid 453 i betänkandet. De sakkunniga har därför inte ansett del möjligt alt 246

s. 247 Kontrollera mot PDF

ge detaljerade regler för när och hur enskild egendom
skall redovisas i Prop. 1986/87: 1 bouppteckningen. I lagtexten anges detta
genom att sådan egendom skall upptagas och värderas om det ej på grund av
förhållandena är obehövligt. Denna sistnämnda undantagsbestämmelse kan nog
tänkas vålla problem för bouppteckningspliktiga delägare och förrättningsmän.
Man kan då föratse alt de vänder sig till domstol för att erhålla
förhandsbesked. Etl sådant kan det vara svårt för domstolen atl lämna i
avsaknad av erforderiig utredning. Det kan ifrågasättas om ett sådant besked
överhuvud bör lämnas. Tingsrätten vill med hänsyn till att det ej kan bli
fråga om annat än fåtaliga fall, föreslå att bestämmelsen ges det innehållet
att vardera makens enskilda egendom alltid skall antecknas och värderas.

De sakkunniga har under 59 § i
förslaget till ändring av arvsskatlelagen föreslagit den bestämmelsen, alt om
vid bodelning efter skattebeslutet den efterlevande behållit sin egendom och om
skatten skulle blivit lägre om den grundals på bodelningen, skatten skall
nedsättas. I betänkandet, sid 476, har de sakkunniga uttalat att det har
ansetts lämpligt att ha en tidsgräns på del sättet att återvinning skall kunna
ske bara om arvskiftet respektive bodelningen sker inom etl år frän
skattebeslutet. Härigenom undviks alt skatten måste räknas om lång tid efter
beslutet. Den angivna motiveringen för en så kort tid som ett år synes enligt
tingsrättens mening inle bärande. Tingsrätten anser atl en tid om tre år skulle
vara mera skälig.

Malmö Tingsrätt:

Om vad som i övrigt föreslås i
betänkandet genomförs har tingsrätten i huvudsak ingen erinran beträffande
familjelagssakkunnigas förslag rörande arvsskattefrågor. Tingsrätten
ifrågasätter dock om inle vad som föreslås möjligen skuUe kunna medföra viss
skiftesspekulation. Vad gäUer frågan om preskription av gåvoskatt framstår del
som otillfredsställande att lämna denna öppen.

Socialstyrelsen: Ingen erinran.

Kammarkollegiet:

Som utredningen konstaterar (s. 286
f.) kan till grand för arvsbeskatt

ningen läggas antingen ett schematiskt (fingerat) arvskifte eller ett verkligt.

I betänkandet föresläs att den nu gällande schematiska arvsbeskatlningen

bibehålles men atl denna kompletteras med långtgående bestämmelser om

efterbeskatlning och återvinning. Del av utredningen föreslagna regelsys

temet är teoretiskt hållbart men enligt koUegiels bestämda uppfattning ej

användbart i praktiken. De nya reglerna påminner i hög grad om nu

gällande regler om framskjuten beskattning (6-9 §§ arvsskattelagen).

Handläggningen av denna går i korthet till på följande sätt. Kollegiet

erhåller enligl 1 § arvsskatte- och gävoskattekungörelsen uppgift om de fall

där beskattningen uppskjutils. När skattskyldighet senare inträffar pä

grand av dödsfall som avses i 5 § samma kungörelse eller annan händelse 247

s. 248 Kontrollera mot PDF

anmäler kollegiet delta förhållande enligt 6 §
arvsskattekungörelsen till Prop. 1986/87: 1 den underrätt som har att upptaga
skatteärendet. I en bråkdel av fallen har den skaltskyldige självmant avgivit
deklaration enligt 45 § arvsskattelagen. I övervägande antalet fall däremot är
så inte förhållandet. 1 dessa måste ofta ett omfattande utredningsarbete
företagas både från kollegiets och tingsrättens sida. Sedan delta skett visar
sig ofta att någon ytteriigare arvsskatt ej kan uttagas. Anledningen till detta
är oftast att egendomen i verkligheten tillträtts — på korrekta eller oriktiga
grunder - långt tidigare än den tidpunkt som förutsatts vid framskjutande av
beskattningen och att statens skatleanspråk därför är preskriberat. Kollegiets
erfarenhet av detta system gör att kollegiet ställer sig starkt kritiskt till
de föreslagna reglerna om efterbeskatlning och återvinning då dessa öppnar
stora möjligheter för den enskilde till skatteplanering, såväl legal som
illegal. Däremot införs inte motsvarande möjlighet för samhället att
kontrollera att reglerna följs, något som skapar vanmakt hos de myndigheter som
trots allt har detta till uppgift. Kollegiet delar dock den tidigare uttalade
uppfattningen (s. 295) att en utbyggnad av det allmännas kontrollmöjligheter ej
bör göras eftersom en sådan inte står i rimlig proportion till skattens
finansiella betydelse. I stället måste man skapa etl system som gör del möjligt
att ta ut alt skall redan i samband med dödsfallet. Som nämnts ovan (s. 8)
finns två vägar härför. Beskattning på grandval av elt schematiskt arvskifte
enligt utredningens förslag till nya arvsregler skulle då innebära att man
presumerade att efterlevande make övertog hela boel. Vid inregistrering av
bouppteckningen skuUe man dä beskatta den efterlevandes fria förfoganderätt
oavsett hur delning skett i verkligheten och utan möjligheter till
efterbeskatlning. Enligl kollegiets uppfattning leder detta dock till ett allt
för kraftigt skallebortfall. Kollegiet förordar i stället atl man inför regler
som gör del möjligt atl beskatta den verkliga bodelningen. Detta kan uppnås med
en bestämmelse i arvsskattelagen som stadgar att bodelningshandling skall vara
ingiven senast då skatteärendet företages till avgörande. Liksom för närvarande
är fallet med boupptecknings ingivande bör anstånd kunna medgivas av
tingsrätten i dödsbon med komplicerade förhållanden. Sådan bodelningshandling
skall utvisa om den efterlevande tar kvarlåtenskapen eller dej därav med fri
förfoganderätt, om den efterlevande behåller sin egendom samt om enskild
egendom tas in i delningen. Med en sådan bestämmelse erhåller man ett korrekt
beskattningsunderlag redan i samband med registrering av bouppteckningen. Med
hänsyn till de skallelättnader som de föreslagna reglerna innebär får etl
dylikt ingivande av bodelningshandling sägas vara etl rimligt fiskaliskl krav.
Kollegiet avstyrker således bestämt utredningens förslag om utökade möjligheter
till efterbeskatlning och återvinning.

Om efterlevande make innehar
egendom med fri förfoganderätt och

skiftar ut denna till den först avlidnes arvingar bör dock efterbeskatlning

ske (jämför § 32 h nedan). Däremot kan bestämmelserna om efterbeskatl

ning i övriga fall i 32 § h saml bestämmelserna om återvinning i 59 § g

utgå. 248

s. 249 Kontrollera mot PDF

Kollegiet har föreslagit en annan
lösning av skyddet för efterievande Prop. 1986/87: 1 make nämligen att det
belopp som erhålles vid bodelningen ökas. Från teknisk synpunkt medför detta
inte några större problem med avseende på arvsbeskattningen. I 15 §
arvsskattelagen erfordras en kompletterande regel om hur egendom som den
efterievande erhållit enligt basbeloppsregeln skall fördelas vid den
efterlevandes död. En sådan regel torde vara behövlig även med den lösning som
utredningen föreslagit. I båda fallen skall det vara rätt tiU efterarv för den
först avlidnes arvingar.

Uppsala universitet, juridiska fakultetsnämnden:

1 ett särskilt kapitel (8 kap.) har
de sakkunniga behandlat olika arvsskat-tefrägor, som aktualiseras av de
framlagda förslagen till ändrade civilrättsliga bestämmelser. Nämnden finner
det förtjänstfullt, att de sakkunniga uppmärksammar de skatterätlsliga frågor,
som måste lösas, om det framlagda förslaget leder till ny äktenskapsbalk. De
skatterättsliga problemen har också behandlats med stor sakkunskap.

Fakultetsnämnden finner genomgående
vid sin granskning av denna del av betänkandet, alt skatleläggning på grund av
schematiskt skifte i många fall inte längre kommer alt få den slutiiga
betydelse, som det nu har. Enligt förslaget skall efterbeskatlning ske i ett
ökat antal fall. Det är fullt förståeliga skäl de sakkunniga anför till att
den slutliga fördelningen av behållningen genom bodelning och arvskifte i ökad
utsträckning skall vara grunden för beskattning.

Samtidigt vill dock nämnden
framhålla alt redan i dag är del schematiska skiftet inle tillfredsställande
som beskattningsgrund, om syfiet skall vara atl beskattningsunderlaget bör
överensstämma med den verkliga fördelningen genom bodelning och arvskifte.
Frågan är dock, om detta verkligen varit avsikten. I flera fall sker idag ingen
efterbeskatlning, trots all det är klart, alt den verkliga fördelningen blir en
annan än den som ligger tUl grund för det schematiska skiftet.

Den i lagen om arvsskatt och gåvoskatt
uppställda principen, atl schematiskt skifte som huvudregel skall vara
beskaltningsgrand, kan visserligen ifrågasättas, särskilt om de av de
sakkunniga föreslagna reglerna i den nya äktenskapsbalken skulle antas. Men
denna fråga är av sådan storleksordning, att den inte kan beslutas i samband
med nu förelagen översyn av de civilrätlsliga reglerna och dä endast med
utgångspunkt från de i betänkandet föreslagna ändringarna. Frågorna kräver en
särskild utredning, som bör tillsättas, om och när de civilrättsliga reglerna
antagits. I samband med denna aUmänna översyn får även de övriga förslagen lill
ändringar i lagen om arvsskatt och gåvoskatt granskas närmare.

Folksam:

De sakkunnigas förslag till
ändringar i arvs- och gåvoskattelagen gäller i

huvudsak frågor om skattefrihet för efterlevande make, beskattning av

makes förmänstagarförvärv, utvidgning av det arvsskatterättsliga sambo

begreppet samt frågor om deklarationsskyldighet och efterbeskatlning i 249

s. 250 Kontrollera mot PDF

vissa situationer. Förslagen får betraktas som
konsekvenser av de sakkun- Prop. 1986/87: 1 nigas överväganden i övrigt
varför Folksam tillstyrker att de lagfåsls.

Bankföreningen:

Familjelagssakkunniga påpekar i
sitt förslag till äktenskapsbalk att man inte uttryckligen fått i uppdrag att
föreslå ändringar beträffande arvsbeskattningen. Flera delar av förslagel
påverkas dock av arvsskatlereglema, varför man konstaterar alt vissa förslag
lill ändringar behövs i lagen om arvsskatt och gåvoskatt. De ändringar som
föresläs är dock endast företagna för att hjälpligt kunna samordnas med
äktenskapsbalkens regler. Familjelagssakkunniga konstaterar också att en
fördjupad översyn av arvsskatlereglema är motiverad. Del är enligt vår mening
en brist all en sådan översyn inte har kunnat genomföras samtidigt med
förslaget i övrigt.

De nu föreslagna ändringarna i
arvsbeskatlningen leder lill ovisshet i flera situationer. Främst gäller detta
när efterlevande make har olika valmöjligheter vid bodelning och arvskifte. I många
fall kan rättens behandling enligt schematiska grander åsidosättas genom alt
delägarna i del verkliga skiftet väljer att använda någon eller några av de
alternativa reglerna vid bodelning och arvskifte. Man kan även bestämma att
äktenskapsförord skall beaktas på annorlunda sätt än vad rätten gjort. Enligt
förslaget skall i sådana avvikande situationer arvsbeskatlningen rättas till i
efterhand och dödsbodelägarna själva förväntas uppenbarligen ta initiativet
härtill. I förslaget pekas dock på svårighetema i alt kunna kontrollera
skatteregleraas efterlevnad.

Det kan ifrågasättas om en
lagstiftning, som saknar egentliga möjligheter till kontroll av efterlevnaden,
kan få någon större praktisk betydelse. De föreslagna reglerna medför även alt
ovisshet kommer att råda inför planering av generationsväxlingsfrägor. Del
kommer att bli mycket svårt atl föralsäga resultatet av en kommande
arvsbeskatlning p. g. a. de olika möjligheter som finns lill fördelning av ett
arv.

Det nu rådande systemet med en
beskattning, som i stort setl helt görs pä grandval av bouppteckning och
schematiska bodelnings- och arvskiftesregler, har uppenbara fördelar både för
myndigheter och enskilda dödsbodelägare. Genom de föreslagna arvsskatlereglema
skulle i huvudsak endast en försvårad hantering av boutredningsärenden
åstadkommas. Det är därför enligt vår mening ytterst angeläget alt en
genomgripande översyn av arvsskatlereglema görs med beaktande av våra
synpunkter pä övriga delar av det framlagda förslaget.

LO:

Förslagen kan ligga till grund för en lagstiftning.

Yrkeskvinnors riksförbund (YKR):

YKR anser att kretsen som skall
beredas förmånlig beskattning skall utvidgas till alla samboende. Det kan icke
vara meningen att en sambo

skall arvsbeskattas hårdare därför alt man inle har eller
har hafl barn 250

tillsammans.

s. 251 Kontrollera mot PDF

ATS-gruppen: Prop. 1986/87:1

Enligl de sakkunnigas förslag skall en samboende
jämställas med make när del gäller tillämplig skatteklass och grandavdragels storlek.
Med samboende menas vad som anges i äktenskapsbalken. De sakkunniga har dock
särskilt angivit att när det gäller att bedöma om förhållandena kan anses ha
varit äktenskapsliknande kommer förekomsten av testamente tillsammans med de
uppgifter som lämnas däri och i bouppteckningen atl få en avgörande betydelse.

Arvsskatteläggningen sker efter de ofta mycket
summariska uppgifter som finns angivna i bouppteckningen och därtill fogade
handlingar. Som de sakkunniga själva angivit kan det, särskilt i tveksamma
fall, vara ytterst grannlaga att bedöma om parterna varit sammanboende under
äktenskapsliknande förhållanden. Parternas och utomståendes uppfattningar om
parternas boendeförhållanden kan vara ytterst skiftande. De uppgifter som
finns i bouppteckningen kan, även om det finns testamente till föregiven
samboende, inte anses utgöra tillfredsställande utredning för beslut om
arvsskatteklass m. m. Att låta förekomsten av testamente tillsammans med de
uppgifter som lämnas däri och i bouppteckningen få en avgörande betydelse för
frågan om elt sammanboendeförhållande varil äktenskapsliknande kan i vissa
fall leda till ett helt felaktigt beslut.

Den avvägning lagstiftaren i denna del måste göra
är svår. Å ena sidan är del angeläget att skatteläggningen kan ske snabbi och
ulan tidsödande utredning. Å andra sidan är det angeläget att beslutet blir
riktigt och inte leder till onödiga överklaganden.

Sammanboende under äktenskapsliknande förhållanden
är ojämförligt vanligast i yngre åldrar. När man uppnått pensionsåldern är
sådant sammanboende relativt sällsynt. Den som avlider i arbetsför ålder har
ofta Qänstegrapplivförsäkring. Del innebär i allmänhet att en försäkringsgivare
gjort en utförlig utredning rörande den avlidnes sammanboendeförhållanden, där
såväl den samboende som de anhöriga fått yttra sig. Överklaganden av bolagens
beslut är relativt ovanliga. Det innebär att besluten upplevs som riktiga av
de inblandade parterna. Vi menar därför att underlagen för
Qänstegrupplivförsäkringsbolagels beslut i sammanboendeärenden är betydligt
bättre underiag för arvsskattemyndighetens beslut i skalleklass-frägan än de
ofta summariska uppgifter som finns i bouppteckningen och därtill fogade
handlingar, bl.a. testamente.

Enligt 49 § Lagen om arvsskatt och gåvoskatt
åligger det försäkringsgivaren att lämna en särskild kontrolluppgift till
beskaltningsmyndighelen. Kontrolluppgiften innehåller bl.a. upplysning om
förmånstagarens skyldskap med försäkringstagaren. Enligt 104 § Lagen om försäkringsavtal
i dess nuvarande lydelse har skyldskapen betydelse för jämkningsbestämmelsen
enligt denna paragraf. I kontrolluppgiften anges således nu i förekommande
fall om förmånstagaren är "med make likställd person". Oss veterligt
har domstolarna vid arvsskattebeläggningen ej i något fatt ifrågasatt den
bedömning Qänslegrupplivförsäkringsbolagen gjort i denna del.

251

s. 252 Kontrollera mot PDF

Det innebär de facto att arvsskattemyndigheten alltsedan
införandet av Prop. 1986/87: 1 undantaget i jämkningsbestämmelsen i denna
paragraf ej funnit anledning ifrågasätta dessa försäkringsgivares beslut och
att det därför finns en väl underbyggd tradition att bygga vidare på. I denna
del kan det därför vara lämpligt att i motiven närmare utveckla de möjligheter
som finns härvidlag. Vi är beredda att, om departementschefen anser
erforderligt för sitt ställningstagande, medverka vid överläggningar om dessa
frågor. Det kan redan nu nämnas att det i vissa fall kan medföra problem att lämna
ut de uppgifter försäkringsbolaget erhållit under sin sammanboendeutredning om
dessa då blir offentliga.

Ytterligare remissynpunkter, se avsnitt 11.9.

11 Specialmotiveringen 11.1 Äktenskapsbalken 1 kap.
Allmänt

RSV:

Den föreslagna dispositionen av äktenskapsbalken
är överskådlig och gör balken mera lättillgänglig än den nuvarande
giftermålsbalken (GB).

De aUmänna bestämmelserna i 1 kap.
bildar en inledning till balken och ger en god definition på begreppen
äktenskap och makar.

1§

Svea hovrätt:

Den nya lagstiftningstekniken leder
till att äktenskapsparterna här betecknas som "en man och en
kvinna". Tekniken innebär normalt alt ordet "en" bara skall
uppfattas som obestämd artikel, men del faller genast i ögonen atl de just här
också kan ses som räkneord. Detta skulle innebära att bestämmelsen fastslär,
att det svenska äktenskapet är monogami. Denna som del kunde tyckas
slumpmässiga följd av en — med rätta ofta kritiserad — teknik visar sig
emellertid i detta fall enligl vad som sägs i specialmotiveringen vara helt
avsiktlig.

Naturligtvis finns det i och för
sig ingenting att invända emot att del ges

ullryck ät uppfattningen atl äktenskapet bör vara monogami. Detta har

emellertid i den europeiska kulturkretsen ansetts vara en självklarhet, och

det framstår därför som inle bara obehövligt utan som något förvånande,

kanske till och med löje väckande, om man nu fastställer delta i lag. Man

bör därför enligt hovrättens mening undvika en lagtext som på angivet sätt

är både dubbeltydig och truislisk. 252

s. 253 Kontrollera mot PDF

Önskar man i en inledande bestämmelse definiera begreppet
"makar" - Prop. 1986/87: 1 vilket kan vara praktiskt med tanke på
att balken även reglerar vissa frågor för sambor - bör det ske på annat sätt,
t. ex. genom formuleringen: "Med makar avses en man och en kvinna som är
förenade i äktenskap."

2§

Svea hovrätt:

För närvarande sägs att makar är
skyldiga varandra "bistånd". Detta ord har FLS bytt ut mot orden
"lojalitet och hänsyn".

Hovrätten vill ifrågasätta om ordet
lojalitet i sammanhanget är helt lyckat. För del första torde del när det
gäller makar i huvudsak vara liktydigt med "hänsyn". De båda orden
kan därför betraktas som en dubblyr.

Om man vill markera den särskilda
samhörigheten mellan makar torde begreppet "solidaritet" ligga
närmare till hands. Detta ord framstår enligt hovrättens mening ej som synonymt
till lojalitet och överlappar därmed inte heller ordet hänsyn.

Både lojalitet och solidaritet är
emellertid behäftade med ahdra brister. Även om de används flitigt i den
aUmänna debatten framstår de dock allQämt som utländska låneord med en icke
helt entydig innebörd. Just del förhållandet att båda används i många andra
sammanhang medför också att de här lätt kan fä en ej avsedd bibetydelse.

Hovrätten vill således avstyrka att
ordet lojalitet används men kan ej heller utan vidare förorda begreppet
solidaritet. 1 brist på något direkt alternativ skulle hovrätten föredra att
texten utformas så, att makar skall visa varandra trohet och hänsyn.

4§

Uppsala universitet, juridiska fakultetsnämnden:

Betr. 1 kap. 4 § om makars inbördes
upplysningsplikt kan ifrågasättas, om inle skyldigheten att lämna upplysningar,
som behövs för atl bedöma familjens ekonomiska förhållanden, skulle kunna
exemplifieras i lagtexten. Som framgår av belänkandet (s. 305 ff) kan
varierande omständigheter ingå i upplysningsplikten. En precisering genom
lagtexten skulle kunna förbättra stadgandets både pedagogiska och psykologiska
värde. - 7 §, som innehåller en kort översikt av balkens olika avdelningar,
fyller enligt nämndens mening inte någon funktion och bör ulgå. Balken torde
sällan läsas rakt igenom från bögan liU slut och för den som vill ha en
översikt fyller innehållsförteckningen i lagboken uppgiften bättre.

253

s. 254 Kontrollera mot PDF

7 § Prop. 1986/87: 1

Svea hovrätt:

7§

1 paragrafen har FLS upptagit en
sorts innehållsförteckning lill den påföljande balken. En sådan är lill stor
nytta som ingress till en löpande text och är ju ofta förekommande i
utredningar och vetenskapliga arbeten. I denna lag torde den emellertid inte
fylla någon rimlig funktion, eftersom den får betydelse endast för den som
läser igenom lagtexten från börian lill slut. Något sådant förekommer ju ej i
praktiken, sedan lagen väl blivit anlagen och i sina skilda delar blir föremål
för tillämpning.

Hovrätten föreslår atl den föreslagna 7 § fär ulgå.

Svenska bankföreningen:

I 1 kap. 7 § introducerar
familjelagssakkunniga den laglekniska nyheten med en skissartad innehållsförteckning
lill balken. Som skäl för denna bestämmelse anförs att det kunde vara till
nytta atl i en inledande bestämmelse redogöra för den huvudsakliga
dispositionen av balkens bestämmelser. Skulle en sådan nyhet vara av värde
borde den utnyttjas ocksä i andra omfattande lagverk. Vi kan emellertid inte
finna nägot värde i nyheten, eftersom bestämmelsen är tämligen innehållslös.
Del är ett allmänt önskemål all lagtexten inte görs onödigt omfattande med
bestämmelser utan sakligt innehåll. ViUe man ge en innehållsförteckning till
balken fick den göras mera preciserad för att vara till praktisk nytta. Med
tanke på atl de flesta läsare torde tillgodogöra sig dylik lagtext i den ärliga
lagedilionen, vilken har innehållsförteckning, torde något behov av en sådan i
lagtexten inle finnas.

Vi anser således alt bestämmelsen i
1 kap. 7 § saknar värde och bör utgå.

3 kap.

1 §

RSV:

Bestämmelsen i 1 § atl
hindersprövning skaU ske i den svenska försam

ling där kvinnan är kyrkobokförd eller, om hon varken är eller bör vara

kyrkobokförd i sådan församling, där hon vistas, har oförändrad överflyt

tats från nuvarande 3 kap. 1 § GB. RSV anser all stadgandet bör förkortas

tiU "den svenska församling där kvinnan är kyrkobokförd, eUer om hon

inle är kyrkobokförd, den församling där hon vistas". Pastorsämbetet

skall naturligtvis pröva frågan om kyrkobokföring skall ske eller inte skall

ske när anledning finns (36 § folkbokföringsförordningen). Kyrkobokfö

ring är emeUertid inte något vUlkor för att fä hindersprövning i Sverige. Del

finns därför inte något skäl att knyta hindersprövningen tiU en presumtiv

kyrkobokföring. Del är tillräckligt alt i första hand ange kyrkobokförings

församlingen och i andra hand vislelseförsamlingen såsom behörig alt -a

företa hindersprövning.

s. 255 Kontrollera mot PDF

RSV
föreslog i sitt remissyttrande över namnlagsutredningens betänkan- Prop.
1986/87: 1 de Nya namnregler (SOU 1979:25) motsvarande förenkling ifråga om
namnanmälan. Detta har också genomförts, se 36 § namnlagen 1982:670 (prop.
1981/82:156, LU 41).

4 kap. 1 §

I paragrafen sägs att äktenskap ingås genom
överenskommelse i form av vigset. Genom den avfaltning paragrafen fått betonas
enligt min mening alltför starkt det avtalsmässiga momentet i äktenskapet. Äktenskapet
är förmodligen enligt de flesta människors uppfattning något betydligt mer än
ett civilrättsligt avtal och detta bör därför inte särskilt framhållas. Jag
föreslår alt orden "genom överenskommelse" utgår ur lagtexten.

RSV:

En uppdelning i kyrklig och borgerlig vigsel har i
Sverige ingen rättslig innebörd. Ett äktenskap som ingåtts i Sverige enligt här
gällande ordning betraktas också som giltigt lill formen i flertalet andra
länder. Det finns dock vissa länder där man, för atl godkänna elt äktenskap som
landels medborgare ingår här i Sverige, kräver viss vigselform.

Av tradition anges vigselns form när en vigsel
skrivs in i kyrkoböckerna. Man skiljer därvid mellan vigsel i svenska kyrkan.
K, vigsel inom annat trossamfund, (K), och borgerlig vigsel B. Den
årsredovisning av kyrkostatistik som församlingarna lämnar skall också
innehålla uppgift om vigslar, fördelade på detta sätt.

RSV har velat framhålla ovanslående eftersom det
finns skäl atl vid registrering även i fortsättningen särskilja vigselformerna.

Sveriges
frikyrkoråd:

Det enligt klassisk kristen uppfattning
konstituerande momentet för elt äktenskap är kontrahenternas ömsesidiga och
offentliga viljeförklaring till livsvarig och trogen gemenskap. Under vilka
former äktenskapet ingås är däremot i princip oväsentligt, under föratsättning
atl äktenskapet öppet ingås i en i respektive land laglig och vedertagen form.

Utifrån denna grandsyn har frikyrklighelen
traditionellt krävt obligatoriskt civiläktenskap. I samband med tillkomsten av
1951 års rehgionsfri-hetslag samtyckte man dock till den ur
religionsfrihetssynpunkt positiva lagstiftning, som gav lika rätt åt präster
och pastorer inom Svenska kyrkan och frikyrkorna att med laga verkan förrätta
vigsel.

Familjelagssakkunnigas förslag att i lagtexten
avskaffa uppdelningen

mellan kyrklig och borgerlig vigsel finner frikyrkorådel stämma väl över

ens med frikyrklig grandsyn, enligt vilken ingen principiell skillnad förelig

ger mellan kyrklig och borgerlig vigsel när det gäller äktenskapets giltighet

eller kvalitet. Den kyrkliga vigseln innebär däratöver en i och för sig 255

s. 256 Kontrollera mot PDF

angelägen
möjlighet att uttala Guds välsignelse över det ingångna akten- Prop.
1986/87: 1 skåpet.

4§ RSV:

1 specialmotiveringen till 4 § sägs att det nuvarande
stadgandet i 4 kap.

3 § första stycket GB har haft en viss funktion för att
klargöra att varje

präst i svenska kyrkan har vigselbehörighet men ä andra sidan inte är

skyldig atl på begäran åta sig förrättningen.

En lika viktig funktion är dock att
klargöra vem som har rätt lill vigsel inom svenska kyrkan. Var och en som i
folkbokföringsförordningens mening är bosatt i Sverige skall vara kyrkobokförd
i den församling där han är bosatt. I viss mening tillhör personen således
församlingen i och med kyrkobokföringen. 1 bestämmelsen om rätt till vigsel
torde uttrycket "tillhör församling av svenska kyrkan" ha en mera
begränsad innebörd. Av uttalande i prop. 1975:10 (sid. 8—9) framgår alt det
nuvarande stadgandet i

4 kap. 3 § första stycket GB avser att garantera att
medlem av svenska

kyrkan som vill gifta sig med kyrklig vigset alttid kan få den utförd i

församling som han eller hon tillhör. Detta uttalande synes böra tolkas så

att man kan få en kyrklig vigsel utförd i den församling där någon av

kontrahenterna är kyrkobokförd under förutsättning att denne också är

medlem av svenska kyrkan.

Enligt RSV: s erfarenhet har
innebörden av stadgandet i 4 kap. 3 § första stycket GB föranlett tveksamhet
hos både präster och allmänhet. Det vore därför önskvärt om stadgandet kunde
förtydligas, exempelvis sålunda: "Den som är medlem av svenska kyrkan har
rätt till vigsel i den församling där han eller hon är kyrkobokförd".

5§ JK:

Jag föreslår att ordet
"företas" utbyts mot ordet "förrättas", vilket bättre torde
motsvara vedertaget språkbruk. Det sakliga innehållet påverkas inle genom en
sådan ändring.

Svea hovrätt:

Formuleringen "ej mer än fyra
månader före den tillämpade vigseln",

framstår som klumpig och torde även kunna anses som mindre språkriktig.

Den torde kunna ersättas med en formulering som "tidigast fyra månader

etc__ "

7§ RSV:

Stadgandet motsvarar 4 kap. 8 § Qärde stycket GB. Av
förarbetena till 256

det nuvarande stadgandet framgår att skyldigheten för
vigselförrättaren att

s. 257 Kontrollera mot PDF

ge makarna
bevis om kyrklig vigsel tillkommit i rättssäkerhetens intresse. I Prop.
1986/87: 1 fråga om borgerlig vigsel ansågs rättssäkerheten tillgodosedd genom
föreskriften att upprätta protokoll. Kontrahenterna har rätt alt på begäran få
utdrag ur sådant protokoll.

Den föreslagna lydelsen talar om
makarnas rätt, inte om vigselförrättarens skyldighet. Stadgandet kan tolkas
som alt vigselförrättaren har skyldighet att lämna bevis om vigseln endast om
kontrahenterna begär det. I så fall innebär stadgandet inte någon utvidgning i
förhållande lill vad som för närvarande gäller.

När vigsel förrättats av domare i
aUmän underrätt torde makama redan nu fä bevis öm vigseln. Till borgerlig vigselförrättare
förordnas dock även personer med ringa administrativ erfarenhet. Det är därför
ur rättssäkerhetssynpunkt bättre att föreskriva en allmän skyldighet för
vigselförrättare att genast lämna bevis om vigseln.

6 kap.

3§ JK:

Paragrafen motsvarar 5 kap. 14 §
giftermålsbalken. De sakkunniga har föreslagit att andra stycket av den
nuvarande bestämmelsen skall utgå. De sakkunnigas resonemang på denna punkt är
inte helt övertygande. Vad departementschefen anförde i prop. 1978/79:12 s. 187
äger enligt min mening fortfarande giltighet och det är därför tveksamt om
stycket bör utgå.

Bankinspektionen:

Stadgandet i 6 kap. 3 § i den
föreslagna balken motsvarar med vissa smärre redaktionella ändringar 5 kap. 14
§ första stycket giftermålsbalken. Behov av denna bestämmelse föreligger
allQämt ehura i mindre omfattning. Del andra stycket i det gällande lagrummet
har i förslagel fält utgå eftersom del enligt kommitténs uppfattning är
onödigt. Bankinspektionen delar inte denna uppfattning. Såsom framfördes i
vissa remissyttranden i samband med den senaste ändringen år 1978 av bl.a.
denna paragraf föreligger ett behov av klariäggande beträffande betydelsen av
god tro hos tredje man i fråga om utgiftens behövlighet. Denna fråga är inte,
som de sakkunniga anfört, löst genom angivandet i första stycket atl
utbetalning skall ske i behövlig omfattning. Tvärtom måste, oberoende av god
tro hos banken eller annan tredje man, en efterföljande utredning om att ett
uttag var obehövligt leda lill alt det inte binder den frånvarande eller sjuke
maken. Det föreslagna stadgandet bör därför kompletteras med en bestämmelse
motsvarande 5 kap. 14 § andra stycket giftermålsbalken.

Uppsala universitet, juridiska fakultetsnämnden:

Beträffande 6 kap. om underhåll har
fakulletsnämnden några anmärk

ningar i anledning av förslag från familjelagssakkunniga om ändringar av 257

17 Riksdagen 1986/87. 1 saml. Nr 1. Bilagedel

s. 258 Kontrollera mot PDF

nu gällande regler. Till 3 § föreslås bli överförd regeln
i nuvarande GB 5:14 Prop. 1986/87: 1 om rätt för make, när den andre maken p.
g. a. sjukdom eller frånvaro inle själv kan sköta sina angelägenheter och det
fallas medel för familjens underhåll, att i behövlig omfattning lyfta den andre
makens inkomst och avkastningen av hans eller hennes egendom saml kvittera ut
banktillgodohavanden och andra penningmedel. (Rätten gäller dock inte om
samlevnaden upphört eller om det finns fullmäktig, förmyndare eller god man.)
I propositionen till 1978 års ändringar av det familjerättsliga
underhällssys-lemet lades till denna paragraf ett andra stycke av innebörd, att
rättshandling är bindande för den sjuke eller bortavarande maken även om
medlen inte behövts för familjens underhåll, såvida tredje man varken insåg
eller borde ha insett att behovet ej förelåg. Familjelagssakkunniga föreslär nu
(s. 311), all andra stycket om visst godtrosskydd för tredje man skall utgå
såsom obehövligt. Tankegången tycks vara atl eftersom det redan enligt första
stycket krävs att utbetalning enligt lagrummet får ske i "behövlig
omfattning" blir det i varie fall fråga om en skälighetsbedömning; den som
betalat ut penningbeloppet är dä skyddad, om han gjort en någorlunda rimlig
egen bedömning. Fakulletsnämnden har emellertid svårt alt förstå bärkraften av
denna synpunkt. Godtrosskyddel enligt andra stycket har ju nämligen betydelse i
ett helt annat hänseende än vad de sakkunniga berör, t.ex. om den hemmavarande
maken sökt bevisa nödvändigheten av alt få lyfta medel för en hyresbetalning
genom att i bank förete en förfalskad hyresavi. Enligt fakulletsnämndens mening
finns det skäl att behälla godtrosregeln i andra stycket.

De sakkunniga föreslär vidare (s.
311 f) ett upphävande av den nuvaran

de regeln i GB 5: 4 om att vad make lämnat till den andre maken p. g. a. sin

underhållsskyldighet blir mottagarens egendom, om beloppet är avsett för

vederbörandes personliga behov. I enlighet med ett uttalande på sin tid av

lagberedningen anses regeln motsatsvis innebära, att vad make lämnat i

underhåll för familjens gemensamma behov förblir överlämnarens egen

dom. Familjelagssakkunniga föreslog ett upphävande av bestämmelsen

redan i sitt betänkande år 1972 (SOU 1972:49). I prop. 1978/79:12 om nya

underhållsregler behölls dock regeln med hänvisning till atl den har elt

visst värde från informativ synpunkt, eftersom den motsatsvis klargör, att

hushållspengar, besparingar på hushällspengar och varor som har köpts för

dessa pengar i princip tillhör den make som har lämnat pengarna. När

regeln nu pä nytt föreslås bli upphävd åberopar de sakkunniga återigen

samma synpunkt som för lio är sedan, nämligen alt regeln är överflödig,

eftersom det i varie fall är klart att pengar lämnade till make för hans

personliga behov måste bli mottagarens egendom. Nu går emellertid de

sakkunniga ett steg längre genom alt man ifrågasätter lagberedningens

motsatsslut, atl överlämnande av pengar för annat ändamål än mottaga

rens personliga behov skulle förbli den överlämnande makens egendom.

De sakkunniga anknyter till en kritik mot lagberedningen, som berörts här

ovan (under 3), och som innebär, att beredningens tanke om den överiäm

nande makens fortsatta äganderätt till pengarna och även till egendom 258

s. 259 Kontrollera mot PDF

förvärvad
för desamma egentligen slår i mindre god överensstämmelse Prop. 1986/87: 1 med
den allmänna idén, att vardera maken genom förvärvsinkomster eller arbete i
hemmet kan bidra till familjens underhåll. Enligt de sakkunniga innebar det en
inkonsekvens atl beredningen inte lät den make vars bidrag bestått i arbete i
hemmet bli delägare till egendom inköpt för gemensamt bruk. Nämnden har redan
utvecklat, att den inte delar uppfattningen alt lagberedningen gjorde sig
skyldig till någon inkonsekvens. Vid rättsreglernas konstruktion kan man
nämligen inte gärna isolera äganderättsfrågan. Denna måste bedömas tillsammans
med frågan om vardera makens gälds-ansvar och om innebörden av giftorätten. Vid
en helhetsbedömning framstår det av lagberedningen introducerade systemet
tvärtom som utomordentligt väl genomtänkt, när man låter den förvärvande maken
bli ensam ägare till penningmedel och därmed anskaffad egendom, samtidigt som
han också ensam har gäldsansvaret för skulder, som han ådragit sig; den andre
maken tillgodoses genom giftorätten.

Även om den praktiska betydelsen av den nuvarande
regeln i GB 5:4 är begränsad, har bestämmelsen dock, som departementschefen
framhöll i 1978 års lagstiftningsärende, etl värde som information om
konsekvenserna av regelsystemet. Den bör därför enligt fakultetsnämndens
mening behållas. Denna uppfattning är så mycket mera motiverad om man, som
nämnden, avvisar den av de sakkunniga föreslagna, speciella konstruktion med
samäganderätt, som uppkommer vid bodelningen, till bostad och bohag som endera
maken anskaffat för makarnas gemensamma brak. Utifrån tanken, atl makarna borde
bli samägare till sådan egendom, har de sakkunniga synbariigen anlagt ett
liknande resonemang även för penningmedel, som före ett inköp lämnats frän ena
maken lill den andra. Äganderättsfrågan till överlämnade pengar borde
emellertid enligt de sakkunniga bedömas från fall lill fall, även om det skulle
ligga närmast till hands, atl pengar, som den ene har tillhandahållit för
gemensamma utgifter, också är gemensamma till dess utgiften har gjorts.
Resonemanget föranleder dock frågan hur del kan gå ihop alt pengarna omedelbart
blir samägda medan samäganderätten lill bostad och bohag, som ena maken köpt,
skall anses samägd först vid bodelningen. - Enligt de sakkunniga skulle ett
bibehållande av den nuvarande bestämmelsen inte lösa några problem; snarare
vore det ägnat att förvilla. Nämnden måste nog för sin del anse, att del
snarare är de sakkunnigas tankemodell som kan skapa oklarhet om sammanhangen
inom regelsystemet.

Vid sin behandling av reglerna om makars
underhållsskyldighet föreslår

de sakkunniga vidare (s. 313) ett upphävande av den nuvarande regeln i

GB 5:12 om hushållsfullmakt för make. De sakkunniga framlade samma

förslag redan i 1977 års betänkande om underhåll till barn och frånskilda

(SOU 1977: 37). Förslaget vidarefördes av departementschefen i lagrådsre

missen (prop. 1978/79: 12 s. 137) men ej i den slutliga propositionen (a.a. s.

428) sedan lagrådet framhållit (a.a. s. 413), att kredilavtal ingalunda är

ovanliga och all en tillämpning av allmänna fullmaklsregler torde medföra

betydligt större osäkerhet för tredje man än nuvarande regler om hushålls- 259

s. 260 Kontrollera mot PDF

fullmakt. På grundval härav föreslog lagrådet att reglerna
om hushållsfull- Prop. 1986/87: 1 makt skulle behållas i avvaktan på den
fortsatta översynen av reglerna om äktenskapels ekonomiska rättsverkningar. När
de sakkunniga nu återkommer med sitt tidigare förslag sker det med samma
motivering som förra gången, dvs. att köpvanorna har förändrats sedan
giftermålsbalken kom till och atl allmänna fullmaktsregler kunde tillämpas.

Fakulletsnämnden måste emellertid
konstatera att de invändningar mot förslaget, som kunde framföras 1977,
fortfarande gäller. 1 själva verket är det möjligt att kreditköp kommer att bli
mera vanliga i framtiden både genom kontokortssystemet och genom tillkomsten av
nya, kontantfria betalningsformer. AllQämt gäller vidare att tillämpligheten av
allmänna fullmaktsregler på makar kan vara högst osäker. Det har därför
knappast visats några bärande skäl för att avskaffa den nuvarande regeln om
hus-håltsfutlmakt. PrincipieUl framstår också hushållsfullmakten som ett naturligt
utflöde av makarnas inbördes underhållsskyldighet.

Svenska bankföreningen:

Bestämmelsen i 6 kap. 3 § i
förslaget om ena makens rätt att lyfta den andres tillgodohavanden motsvarar 5
kap. 14 § i giftermålsbalken. Denna bestämmelse ändrades senast år 1978 pä
grundval av ett förslag i familjelagssakkunnigas betänkande (SOU 1977:37) Underhäll
till barn och frånskilda. Remissinstanserna godtog i allmänhet vad
familjelagssakkunniga dä föreslog (prop. 1978/79:12 s. 186). Ett par
remissinstanser - däribland bankföreningen - ansåg det angeläget med ett
klarläggande av betydelsen av god tro hos tredje man. På grand därav infördes
en särskild godtrosregel i paragrafens andra stycke.

Familjelagssakkunniga anser nu att
andra stycket i nuvarande 5 kap. 14 § giftermålsbalken inte innehåller något
mera än vad som står i första stycket, varför andra stycket enligt de
sakkunniga bör utgå. Vi kan emellertid inle dela denna uppfattning om gällande
rätt. Enligl vår uppfattning ger det nuvarande andra stycket etl godtrosskydd
som går längre än till utbetalning av medel i "behövlig omfattning".
Eftersom vi, såsom bl.a. bankföreningen anförde i lagstiftningsärendet, anser
att det finns behov av ett klarläggande av vilken betydelse som tillmäts god
tro hos tredje man, anser vi att andra stycket i 5 kap. 14 § giftermålsbalken
bör behållas. Paragrafen bör alltså överföras till den nya lagstiftningen ulan
ändring.

Det kan tilläggas att de
situationer som avses med 5 kap. 14 § giftermålsbalken sällan förekommer.
Flertalet sådana fall tillgodoses i stället genom fullmakt eller
dispositionsrätt för andra maken. En sådan ordning är att föredra från
bankernas utgångspunkt. Behovet av bestämmelsen är därför förhållandevis litet.
Den är ocksä praktiskt svår att tillämpa för bankerna. Vi vill dock inle
motsätta oss fortsalt möjlighet att i de fåtal fall det kan vara fråga om
utnytQa den rätt bestämmelsen ger.

260

s. 261 Kontrollera mot PDF

5 § Prop. 1986/87: 1

Hovrätten
för Övre Norrland:

Det skulle måhända vara av värde om del i 5 § klart
uttrycktes att det underhäll som det där talas om framför allt avser underhåll
till make under betänkelid.

6§
RSV:

För de fall domstol bestämmer underhällsbidrag till
make under eller efter övergångstid enligt paragrafens andra resp. tredje
stycke är det nödvändigt alt i exekutionstitel angivet bidrag inte görs
beroende av ändrade ekonomiska förhållanden för någon av makarna (jfr SvJT 1982
sid 109 m). Efter verkställighelsansökan kan nämligen i så fall
kronofogdemyndigheten nödgas hänvisa sökanden att anföra besvär över domvilla
enligt 5 kap. 2 § utsökningsförordningen.

Föreningen
Sveriges kronofogdar:

Föreningen vill avslutningsvis beröra en fråga som
i och för sig inte påverkas av ÄB. Det gäller underhållsbidrag lUl make enligt
GB 11:14. Denna bestämmelse förs över i sak oförändrad till ÄB 6:6. I flera
fall har det hänt, att domstolama bestämt underhållsbidragets storlek eller
förat-sättningaraa för att bidrag skall utgå på sådant sätt, att det inle gått
atl utiäsa av domen, hur mycket den underhållsskyldige skall betala eUer om
föratsättningarna för bidragsskyldighet föreligger ulan betydande utredningsarbete.
Exempel på sådana avgöranden är när bidraget fastställs tiU viss procent av
lönen, när bidrag skall utgå tills hustran fär pension eller tills hustran kan
försöria sig genom eget arbete eUer med hjälp av studiemedel. Föreningen anser
att kronofogdemyndigheten inle skall behöva utreda huravida det föreligger
ändrade förhållanden, som kan föranleda ändring i elt avgörande om
underhällsbidrag. Det är viktigt atl underhållsskyldigheten fastställs så att
det klart framgår vad denna omfattar. I annat faU kan kronofogdemyndigheten
vara tvungen att avvisa ansökningen och hänvisa sökanden alt anföra besvär över
domviUa.

7
kap. Allmänt

Lunds
universitet, samhällsvetenskapliga fakultetsnämnden:

Nämnden vUl däremot inte tillstyrka att kravet i GB
6:4 på äkta makes samtycke slopas såvitt angår försäljning och pantsättning av
annan fast egendom eller tomträtt än sådan som användes för gemensam bostad.
Denna väl inarbetade skyddsregel till förmän för äkta make bör finnas kvar och
kunde möjligen, för enhetlighetens skull, utvidgas atl gälla även enskild
sådan egendom, liksom äktamakesamtycke föreslås skola krävas

261

s. 262 Kontrollera mot PDF

generellt beträffande
gemensam bostad. Fortfarande är fast egendom och Prop. 1986/87: 1 tomträtt
ofta den viktigaste egendomskategorin i en familj.

Yrkeskvinnors
riksförbund (YKR):

1 kap. rådighetsinskränkningar gällande makars
bostad och bohag anser vi viktiga. Äktenskapsbalken utgör en inskränkning mot
tidigare lag för äkta makar men innebär icke negativa konsekvenser så länge
förfarandet hos inskrivningsmyndighet bibehålles.

Efter ett långvarigt äktenskap har största delen av
fast egendom och bohag i de flesta fall skaffats gemensamt, en del med värdehöjande
och en del med sänkning. Men det är av största vikt alt samma rätt till
äktenskapsförord och enskild egendom finns som i dag.

1
§ Domareförbundet:

Definitionen av bostad i 7 kap. 1 §
äktenskapsbalken strider mot normalt språkbruk och bör ändras. Enligt 2 §
samma kapitel får make inte avhända sig bostad eller bohag - med undantag av
sådant bohag som Qänar uteslutande tUl makens personliga bruk - och inte heller
hyra ut bostaden utan den andra makens samtycke. I specialmotiveringen uttalas
(s. 323) att denna medbestämmanderätt bör betraktas som en personlig rätt som
inte bör utövas av ställföreträdare. Om rättigheten skall anses vara av
personlig art - vilket alls inte är självklart - måste detta komma till uttryck
i lagtexten. Enbart ett motivuttalande härom är ej tillfyllest särskilt med
hänsyn till vad som nu gäller i fråga om äktamakemedgivande vid överlåtelse av
fast egendom.

2§
JK:

I enlighet med vad jag har anfört ovan föreslår jag
all första stycket andra meningen i paragrafen får följande lydelse: Vad som nu
har sagts gäller dock inte i fråga om sådan egendom som tjänar uteslutande till
makens personliga bruk eller utgör makens enskUda egendom.

I övrigt vill jag endast framhålla att jag
förutsätter att förslaget inte innebär att det läggs någon
granskningsskyldighet pä sjöfartsregistrel i samband med registrering och
inskrivning av förvärv av båt eftersom registrering och inskrivning inte har
några sakrättsliga verkningar.

RSV:

RSV föratsätter att samtyckesregeln inte påverkar
förfarandet vid exekutiv försäljning av sådan egendom som avses med
bestämmelsen.

TiU skillnad från utredningen anser RSV att
samtycke bör krävas också

vid pantsättning av fast egendom. Enligl RSVs mening väger eventuella

"praktiska problem för kreditiivet" (sid 320) mindre tungt gentemot
bl. a. 262

s. 263 Kontrollera mot PDF

önskvärdheten
all en make känner till andre makens dispositioner av deras Prop. 1986/87:
1 tillgångar. Speciellt som "värdet" i pantsättningsfallet vida torde
överstiga värdet av sådan egendom, t.ex. hushållsmaskiner, bilar och båtar, där
samtycke enligt denna paragraf erfordras.

6§ RSV:

Kraven för samäganderält i
förslagel till äktenskapsbalk överensstämmer inte med utsökningsbalkens
samäganderättsbestämmmelser. Denna skillnad kommer inte att påverka den
exekutiva handläggningen eftersom utredningens förslag till egendomsfördelning
mellan makarna inte föreligger förrän i samband med bodelning. RSV noterar med
viss oro utredningens uttalande, vari man förutser att samäganderättsbestämmelserna
vid bodelning så småningom kan leda dithän att samäganderätt i större utsträckning
kommer antas föreligga under samlevnaden (sid. 330 y), detta eftersom en sådan
utveckling kommer alt få praktiska konsekvenser i samband med kronofogdemyndigheternas
tillämpning av 4 kap. 19 § utsökningsbalken.

Lunds universitet, samhällsvetenskapliga fakultetsnämnden:

På en punkt vill nämnden även
reagera mot utformningen av lagtexten, nämligen 7:6 st 3, som trots vad som
står i specialmotiveringen (s. 333) inle förefaller att omfatta arbetsinsatser
i hemmet ulan för tanken endast lill insatser i pengar. Syftet torde kunna
uppnås genom atl efter "gemensamma kostnader" i lagtexten införa
orden "eller arbetsinsatser".

8 kap.

1§ JK:

Somjag har anfört tidigare anser
jag atl de föreslagna reglerna om gåva bör ulgå och att den nuvarande
regleringen härom behålls. Under alla omständigheter vill jag framhålla att den
föreslagna paragrafen har fått en språkligt olycklig formulering och den bör
omarbetas.

Domareförbundet:

I fråga om gåva mellan makar
stadgas i 8 kap. 1 § 1 st i förslaget till

äktenskapsbalk att, om det för atl gåvan skall gälla makarna emellan

fordras all gåvotagaren fär det givna i sin besittning, gåvan i stället kan

registreras. Denna bestämmelse synes inte stämma överens med uttalan

det i den allmänna motiveringen (s. 232) alt gåva av pengar inte bör få

registreras förrän pengarna har överlämnats. På s. 338 sägs i specialmoti

veringen till andra meningen i samma stycke att också andra särskilda krav

för gåvans verkan mol givaren och dennes borgenärer -t.ex. denuntiering

- kan ersättas med registrering. Att registreringen skall ha denna verkan 263

s. 264 Kontrollera mot PDF

gentemot
givaren framgår emellertid mindre väl av lagtexten, som endast Prop.
1986/87: I talar om att gåva mellan makar även i annat sådant fall kan
registreras, om makarna anser alt det behövs. Lagtexten bör omarbetas så all
den avsedda innebörden tydligare framgår.

2§ RSV:

Den föreslagna ettårsregeln som
begränsar makes ansvar är för kort och innebär en försämring för borgenärerna
vid jämförelse med nuvarande regel i GB 8:5. Nägot särskilt motiv för att
utredningen bestämt sig för just elt år finns inte (jfr betänkandet sid. 240
ö). Debiteringsförfarandet av skatt kan dra ut pä tiden varvid gäldenären fär
möjlighet till illojala förfaranden. Kronofogdemyndigheterna kan därför behöva
en avsevärt längre tid till sitt förfogande varför någon lidsinskränkning ej
heller i fortsättningen bör finnas. Om tidsinskränkning bedöms vara erforderlig
bör denna vara avsevärt längre än ett är.

Föreningen Sveriges kronofogdar:

Vad härefter gäller de föreslagna
reglerna om bodelning bygger dessa liksom hittills pä likadelningsprincipen.
Föreningen saknar anledning att närmare kommentera förfarandet och grunderna
för de föreslagna jämkningsreglerna. Detta mot bakgrand av de föreslagna
bestämmelserna i 13 kap. 1 § ÄB, som ger borgenärerna rätt att föra talan mol
make, som vid bodelning i elt eller annat avseende efterger sin rätt till
förfång för borgenärerna. Enligl sistnämnda lagrums sista stycke begränsas
emellertid denna möjlighet att väcka talan till elt år från det att bodelningen
förrättades. På samma sätt begränsas borgenärernas möjlighet att vid gåva väcka
talan mol gåvomottagaren jml ÄB 8 kap. 2 §. Motsvarande bestämmelser i
giftermålsbalken begränsar inte borgenärernas talerätt. Med anledning härav
vill föreningen framhålla följande synpunkter.

Största delen av
kronofogdemyndigheternas verksamhet består i att som borgenär ombesörja
indrivning av statens fordringar i form av skatter och allmänna avgifter.
Debiteringsförfarandet drar i många fall ut pä tiden. Sålunda fastställs många
skatter och avgifter först året efter inkomståret -under det s. k. taxeringsåret
- och först året efter det sistnämnda överlämnas restantier lill myndigheterna
för indrivning.

Den föreslagna tidsbegränsningen
beträffande gåva och bodelning får lill resultat att borgenären-staten
utestängs från möjligheten att angripa illojala transaktioner makar emellan i
dessa hänseenden. Det har visat sig att de nuvarande dubbelt så långa
ålervinningsfristerna - två år - redan de är för korta, när det gäller ett
stort antal skattefordringar. Följden blir att mer ingripande åtgärder än
nödvändigt dvs. konkurs måste tillgripas om mer än ett år gått från gåvans
registrering resp. bodelningens förrättande. När kronofogdeföreningen motsätter
sig införandet av denna tidsbegränsning

264

s. 265 Kontrollera mot PDF

vill vi även hänvisa till
de sakkunnigas minst sagt tunna motivering: "En Prop. 1986/87:1 tid om
ett är från bodelningen resp. gåvan bör vara lämplig" (sid. 240).

Den nu förda argumenteringen får naturiigtvis sin
betydelse för den föreslagna 9 S i övergångsbestämmelserna.

9
kap.

Uppsala
universitet, juridiska fakulletsnämnden:

Ifråga om 9 kap. anmärker nämnden till en börian,
att det i enlighet med de sakkunnigas förslag (s. 354 O bör gä att avskaffa den
nuvarande regeln i GB 13: 11 om särskilt förfarande för atl säkra make mol att
han efter bodelning får betala för mycket av en gäld, som åvilar makarna
solidariskt.

Nämnden tillstyrker vidare det viktiga förslaget
(s. 357) genom 8 §, nämligen att, om en make dör när mål om äktenskapsskUlnad
pågår, bodelning skall ske enligt de föreskrifter som gäller vid
äktenskapsskillnad (och inte med hänsyn till vad som gäller vid dödsfall).
Konsekvenserna av denna reglering kan i ett enskih fall bli högst betydande. -
19 § föreslås en definition av lokutionen "mål om äktenskapsskillnad
pågår", vilket förekommer i olika kapitel i balken. Nämnden vill väcka
frågan, om regeln inte bör placeras i 14 kap. om äklenskapsmål i stället för i
9 kap. om bodel-ningsförrätlning.

10 kap.

1§

Uppsala
universitet, juridiska fakultets nämnden:

Enligt 10 kap. I § skall i bodelning ingå sådan
egendom, som tiUhörde make när talan om äktenskapsskillnad väcktes eller när
dödsfall inträffade. I lagrummet torde böra anges vilken motsvarande tidpunkt,
som skaU gäUa även vid bodelning under äktenskapet enligl 9 kap. 2 § 2 st. I
enlighet med vad som sägs i belänkandet (s. 351) bör den "kritiska
dagen" i detta fall vara dagen för ingivande av anmälan till rätten av
makamas önskan att göra bodelning. (Motsvarande tillägg om den kritiska dagen
vid bodelning under äktenskapet bör ske beträffande regeln om vilka skulder som
skall beaktas enligt 11 kap. 2 § st.)

2§

Uppsala
universitet, juridiska fakultetsnämnden:

I 2 § upptas en regel om makes
redovisningsskyldighet för tiden till dess bodelning sker. I lagtexten talas om
makes skyldighet att "redovisa för sin egendom" (liksom för andre
makens egendom som han har haft hand om). Denna avfaltning skiljer sig från
nuvarande bestämmelse i GB 11:8 m.fl. lagmm. F. n. talas del om makes
skyldighet att "redovisa för sin förvahning av egendomen och dess
avkastning". De sakkunniga har medvetet valt atl i sill förslag lill ny
regel inle särskilt omnämna egendomens avkast-

265

s. 266 Kontrollera mot PDF

ning. (Se bet. s. 363 f.) Vissa motivutlalanden görs
emellertid om vad som Prop. 1986/87: 1 enligl de sakkunnigas mening är en
riktig bedömning av rätten till avkastning i olika fall. Denna fråga är kanske
inte alldeles klar för närvarande. Frågan är om den blir det genom de
sakkunnigas uttalanden, som synes bygga på tanken atl make inte behöver
redovisa avkastning av sin egen egendom, om han fär behålla egendomen vid
bodelningen, medan däremot avkastning skall redovisas på egendom som skall
överlämnas till andra maken; de sakkunniga fär väl dä ocksä antas utgå ifrån
alt hela avkastningen eller dess värde skall överlämnas till den andre maken.
Ulan att ha någon säker uppfattning om vad som bör gäUa, vill fakultetsnämnden
ifrågasätta, om inte spörsmålen om redovisning av och rätten till avkastning
av egendom är så betydelsefulla, alt huvudprinciperna borde framgå av
lagtexten.

3§ Advokatsamfundet:

Samfundet anser det riktigt att
man, som föreslås i 3 §, får från bodelningen undanta kläder, personliga
presenter och föremål, som man har uteslutande till personligt brak.

Försäkringsrättskommittén (Ju 1974:09):

Frågan i vad män rätt till pension
på grund av försäkring skall ingå i bodelning, är av sådan grandläggande
familjerättslig karaktär som inledningsvis angavs. Ingen gränsdragning för de
rättigheter som skaU beaktas i bodelning torde kunna leda till rättvisa
resultat i alla fall, men de sakkunnigas lösning har likväl avsevärda fördelar
genom sin enkelhet. Det kan dock anföras skäl även för någol annorlunda
lösningar.

När den ena maken har sin
pensionering anordnad enligt statliga eller kommunala bestämmelser eller t.ex.
enligt den för privalQänstemännen gällande ITP-planen, gäUer i dag atl även
rätten till efterlevandepension oftast lämnas utanför bodelningen. I dessa fall
kan alltså den anstäUde maken som regel föra över rätlen lill
efterlevandepension tUl en eventuell ny make utan inträng av den tidigare
maken. En lösning i konsekvens härmed, enligt vilken även privat försäkring för
efterlevandepension lämnades utanför bodelning, vore snarast ännu enklare än
de sakkunnigas förslag.

Elt ytterligare skäl för en sådan
ordning kunde vara, att enligl uppgift

numera många privata pensionsförsäkringar frän börian tecknas såsom

avseende efterlevandepension, men med uttalad avsikt att försäkringen

senare skall ändras till alt helt eller delvis avse egen ålderspension. Avsik

ten är alltså atl försäkringen skall ge eflerievandeskydd om försäkringsta

garen skulle dö under sin aktiva tid. Om han lever länge, skall försäkringen

i stället trygga hans egen ålderdom. Vad som vid en skilsmässa formellt 266

s. 267 Kontrollera mot PDF

framstår
som en försäkring för efterlevandepension, kan alltså i lika hög Prop.
1986/87: 1 grad vara avsett som en möjlighet till egen ålderspensionering.

Vidare kan man inte bortse från att
begränsningen till vad som enligt kommunalskattelagen är P-försäkring, ibland
måste kunna leda till otillfredsställande resultat. Kommittén har dock förståelse
förde sakkunnigas ståndpunkt, att man inte kan utsträcka regeln till att gälla
t. ex. alla livränteförsäkringar.

Vad som kunde ifrågasättas är
kanske att från bodelning undanta även annan periodisk försäkring när förmånen
grundar sig direkt pä ett anställningsförhållande. Som en ytterligare
förutsättning måste då måhända gälla, att förmånerna inte väsentligt översteg
s. k. planpensionsnivå.

Moderata kvinnoförbundet:

Utredningen föreslår atl
pensionsbelopp som ATP skall ingå i bodelningen. MKF instämmer i reservation 2
av Ingrid Sundberg beträffande 10 kap. 4 § äktenskapsbalken alt sä inte bör
ske.

5§ JK:

Paragrafen reglerar uttömmande i
vad mån makars egendom kan göras till enskild och sålunda undantas från
bodelning. Enligt min mening är institutet äktenskapsförord så pass viktigt atl
bestämmelserna härom bör få en mera framträdande plats i kapitiet och även
omnämnas i kapilelrabriken.

Hovrätten för Övre Norrland:

Det framgår enligl hovrättens
mening inte fullt klart av den föreslagna texten i 10 kap. 5 § vilken egendom
som skall kunna omfattas av ett äktenskapsförord. En viss tvekan kan exempelvis
råda huravida sådan egendom som avses i 7 kap. 6 § och som alhså har förvärvals
för makamas gemensamma begagnande kan omfattas av ett äktenskapsförord.

Advokatsamfundet:

I 5 § bör enligt samfundets mening
klart sägas att äktenskapsförord inte endast skall upprättas skriftligen och
undertecknas av båda makama utan också inges till domstol för registrering.

6§

Hovrätten för Övre Norrland:

Utredningens majoritet föreslår i
10 kap. 6 § andra stycket att undanla

get frän bodelning enligt paragrafens första stycke inte skall omfatta vad

som har anskaffats i stället för den enskilda egendomen, om det inte med

hänsyn till rättshandlingens syfte och övriga omständigheter får anses följa

av rättshandlingen. 267

s. 268 Kontrollera mot PDF

Till följd av övergångsbestämmelserna till
äktenskapsbalken skall äldre Prop. 1986/87: 1 rättshandlingar efter den här
föreslagna lagens ikraftträdande tolkas enligt denna. Hovrätten delar
utredningsminoritetens åsikter i reservationen nr 3 att detta skulle lämna
alltför stort utrymme för tolkning och a» tvister därigenom lätt skulle kunna
uppstå. Som det sägs i reservationen bör därför 10 kap. 6 § andra stycket
endast behandla avkastning av enskild egendom och elt tillägg göras till första
stycket med det innehåll som anges i reservationen.

Uppsala
universitet, juridiska fakultetsnämnden:

I fråga om 10 kap. noterar nämnden till en börian
de sakkunnigas uppfattning (s. 358 0. att förordnande om alt makes egendom
skall vara hans enskilda inte kan åstadkommas genom föreskrift av tredje man i
förmånstagareförordnande vid livförsäkring. (Laglekniskt tankes tydligen
förbudet följa av elt motslut frän 10 kap. 6 § om tillskapande av egendom genom
villkor i testamente och gåva.) Det förefaller emellertid svårt att motivera
varför förordnande om livförsäkringsbeloppets familjerältsliga natur inle
skulle kunna godtas vid förmånstagareförordnande, när det godlages vid gåva av
penningbelopp i allmänhet.

I 6 § 1 st. ges regeln att från bodelning skall tas
undan egendom som en make har fått i gåva eller genom testamente från tredje
man med villkor, att egendomen inte skall ingå i bodelningen. I 2 st ges en
lilläggsregel om hur s.k. surrogat liksom avkastning av egendomen skall
behandlas; det sägs att vad som anskaffats i stället för egendomen eller vad
som är avkastning inle skall undantas från bodelning, "om det inte med
hänsyn till rättshandlingens syfte och övriga omständigheter får anses följa av
rättshandlingen". Denna regel skiljer sig i två hänseenden från vad som
f.n. stadgas i GB 6:8. Dels skall surrogat enligt nuvarande reglering behandlas
som enskild egendom, om annat inte framgår av gåvan eller testamentet. Dels har
beviskravet för frångående av lagens lolkningsregel satts lägre enligt de
sakkunnigas nu aktuella förslag än enligl gällande reglering där egendomen
skall behandlas som enskild beträffande surrogat och giflorättsgods
beträffande avkastning, såvida ej annorlunda "föreskrivits" genom
rättshandlingen. Fakultetsnämnden ifrågasätter i båda de nämnda hänseendena, om
inle nuvarande reglering bör bibehållas. Tolkningsregeln bör uttrycka vad som i
de allra flesta fall kan antas vara en gåvogivares eller testamenlstagares
avsikt, när den individuella viljan inte kan utrönas. Syfiet med en gåva eller
testamentsföreskrift torde vanligen vara alt överföra elt förmögenhetsvärde
till mottagaren. Det är då en naturlig tolkning att låta surrogat omfattas av
föreskriften om enskild egendom. De sakkunnigas förslag att lagens
tolkningsregel skall kunna frångås "med hänsyn till rättshandlingens syfte
och övriga omständigheter" innebär samtidigt en så vag formulering, att
lillämpningssvårigheterna kan bli avsevärda.

268

s. 269 Kontrollera mot PDF

Försäkringsrättskommittén
(Ju 1974:09): Prop. 1986/87: 1

Skäl kan anföras för att
förmånstagareförordnande skall kunna göras med vUlkor atl vad som förvärvats
utgör enskild egendom - något som inte är ovanligt för närvarande och som
ansetts motsvara elt praktiskt behov. För detta talar också likheten mellan
förmånstagareförordnande och testamente, en synpunkt som kommittén fäster vikt
vid i flera andra sammanhang. Å andra sidan kan medges, atl om man delar de
sakkunnigas allmänna inställning till institutet enskild egendom, den
ifrågasatta regeln inte synes så angelägen (jfr s. 358 O-

Advokatsamfundet:

Enligt samfundets mening bör man i
6 § bibehålla den nuvarande regeln att substitut för enskild egendom skall vara
enskild. Det är exempelvis inle rimligt att make, som i arv med villkor att
egendomen skall vara enskild fått ett kontant belopp, inte skall kunna
investera detta ulan att riskera att egendomen ingår i bodelning.

Familjelagssakkunniga har i motiven
anfört att den grandläggande rättshandlingen först skall tolkas och atl regeln
atl substitut för enskild egendom skall ingå i bodelning bör tillämpas först
om man inte kan finna vägledning vid tolkningen. Samfundet vUl dock erinra om
att den tolkningen oftast blir aktueU vid en bodelningstvist mellan makar och
all del gäller alt få så klara regler för en bodelning som möjligt. Detta är
inte minst betydelsefullt som familjelagssakkunniga framhåller atl bodelning
normalt bör förrättas av makarna själva.

Föreningen jurister vid Sveriges allmänna advokatbyråer:

Substitut eller surrogat lill
enskild egendom bör även vara enskUd egendom. Särregleringen i GB: 6 stycke 2
leder tiU rättsosäkerhet. Övervägande skäl talar för atl låta nu gällande
regler kvarstå. Ett av skälen för sakkunnigas ståndpunkt sägs vara att nu
gällande föreskrift om vad som trätt i stället för enskild egendom har
tillämpats strängt. Detta utgör inget bärande skäl till ändring av
bestämmelsema.

Yrkeskvinnors riksförbund (YKR):

YKR instämmer i del tillägg
reservanterna i reservation nr 3 vill tillägga i 10 kap. 6 § 2 st att ett
bibehållande görs av att vad som anskaffats i stället för enskUd egendom skall
anses som enskild.

7§

Föreningen jurister vid Sveriges allmänna advokatbyråer:

Förslaget i GB 10: 7 bör gälla
endast såvitt avser bodelning i samband

med äktenskapsskillnad. Risk finns annars att vid bodelning under äkten

skap - där enskild egendom ingår - avtal kan framdrivas av ena parten

där den svagare måhända i förhoppning om ett bättre framlida förhåUande

mellan parterna gör eftergifter som ej skulle förekommit vid bodelning 269

efter äktenskapsskillnad.

s. 270 Kontrollera mot PDF

11 kap. Prop. 1986/87: 1

Allmänt

Uppsala universitet, juridiska fakultetsnämnden:

Beträffande II kap.. Andelar och lotter,
konstaterar nämnden inledningsvis, att de sakkunniga inle funnit det
nödvändigt att behålla den nuvarande regeln i GB 13:10 om behandlingen vid
bodelning av engångsunderhåll efter äktenskapsskillnad. Nämnden kan hålla med
om att det kan vara tveksamt om ett engångsunderhåll för framtiden skall ges
försteg framför andra förpliktelser av make, vilka uppkommit efter "den
kritiska lidpunkten" men före bodelningen. Nämnden finner däremot inle den
synpunkten övertygande, atl engångsunderhållet i framliden aldrig skulle behöva
Qäna som ett korrektiv mot obilliga verkningar av likadelningsregeln vid
bodelning, eftersom förslagen tUl jämkningsregler i 12 kap. skulle göra omvägen
över ett engångsunderhåll onödig. (Se bet. s. 372.) Eftersom regeln i 12 kap. 2
§ om jämkning av bodelningsresullatet efter skälighet blott kan användas för
atl gynna den make som har mest behållet giftorättsgods, är det svårt att
förstå varför behovet av ett engångsunderhåll för alt hjälpa den ekonomiskt
svagare maken generellt skulle falla bort, om de sakkunnigas förslag lill
jämkningsregler blir antaget.

2§

Hovrätten för Övre Norrland:

Enligl gällande rätt får
gäldstäckning äga rum för erhållna studiemedel. Utredningen anser att detta
skall fä ske även i fortsättningen. Atl den ena maken av sina tillgångar fått
la undan medel för all täcka sina studieskulder skall dock, enligt de
sakkunniga, kunna medföra atl 12 kapitiets jämkningsregler träder in. -
Hovrätten anser att det inle är rimligt att en make som har erhållit
studiemedel - skulden för dessa uppgår ju i våra dagar ofta lill 50 000 kr
eller mer - skall få göra gäldstäckning för dessa. I en ordinär familj med
genomsnittligt väl skött ekonomi intar ju en makes studieskuld en särställning
genom sitt förhållandevis höga belopp. Denna skuld motsvaras inte heller av
någon materiell tillgång i hemmet och kommer att få en avgörande inverkan på
bodelningens resuUat, om inte ocksä den andra maken har studieskulder pä
ungefår samma belopp. Hovrätten anser inte atl erhållna studiemedel i
normalfallet bör tillåtas ha någon inverkan på bodelningsresullatet. Detta bör
komma till ullryck i lagen — antingen genom etl tillägg till 11 kap. 2 § eller
såsom en särskild jämkningsregel i 12 kapitlet.

Uppsala universitet, juridiska fakultetsnämnden:

I 2 § 2 st ges en särskild regel om
att skuld som åvilar en make ensam

men som är förenad med särskild förmånsrätt lill bostad eller bohag, som

makarna skaU anses äga tillsammans, skall "anses åvila dem båda". Om 270

s. 271 Kontrollera mot PDF

man,
som fakulletsnämnden tidigare gjort, underkänner konstruktionen Prop. 1986/87:
1 med en samäganderätt av särskilt slag till bostad och bohag, bortfaller
behovet av en specialreglering av ena makens skuld. Nämnden påpekar dock att
den föreslagna regeln, som den avfattats, kan missförstås genom att en läsare
av lagtexten bibringas intrycket att det skulle uppkomma ett gemensamt
gäldsansvar gentemot en borgenär. Syftet att blott åstadkomma en reglering av
makarnas inbördes förhållande borde ha framgått av den föreslagna lagtexten,
t.ex. genom ett tillägg att skulden skall "vid bodelningen" eller
"i makarnas inbördes förhållande" anse åvila dem båda.

I 2 § 3 st anges i vad män gäldstäckning inte skall
kunna ske ur giftorättsgodset utan blott ur enskild egendom. På ett sätt som
något avviker från nuvarande reglering i GB 13:2 föreskrives bl.a. att
"för de skulder som är förenade med särskild förmånsrätt till egendom som
inte ingår i bodelningen skall maken få täckning endast i den mån betalning
inte kan erhållas ur sådan egendom". Som framhålls i motiveringen (s. 374)
kan emellertid den förestagna regleringen leda till otillfredsställande
resultat, om en skuld visserligen är förenad med särskild förmånsrätt i enskild
egendom, men det uppburna beloppet av make används för förkovran av hans
giflorättsgods. 1 ett sådant fall är det motiverat att tillåta avräkning på
giflorättsgodset för täckning av skulden. Enligt de sakkunniga (s. 374) bör man
komma tillrätta med problemet genom möjligheten att jämka bodelningen,
eftersom likadelning av egendomen skulle vara oskälig mot den skuldsatta maken.
Mot denna utväg kan emellertid göras två invändningar. Jämkning enligt
förslaget till 12 kap. 2 § kan aldrig användas för att gynna den make, som har
minst behållet giftorättsgods. Jämkningen är därför inle en tillförlitlig utväg
i alla fall. Om man anser att gäldstäckning av giftorätts-godset trots den
särskilda förmånsrätten i enskild egendom bör kunna ske i vissa fall,
förefaller det dessutom bättre att låta möjligheten framgå direkt av regeln om
gäldstäckning än att hänvisa till en skälighetslösning som sistahandsulväg.
Nämnden vill förorda att i 3 st läggs till, all skuld med förmånsrätt i enskild
egendom kan föranleda gäldstäckning med egendom som skall ingå i bodelning bara
om gälden används för underhåll eller förbättring av denna senare egendom eller
om betalning inte kan erhållas ur den enskilda egendomen. Tillägget medför ett
behov av ändrad avfaltning även av 3 st sista meningen.

Advokatsamfundet:

Samfundet vUl föreslå den ändringen i 2 § atl skuld
som är att hänföra lill egendom som makar skall anses äga lill lika delar även
skaU anses åvila båda makarna. Delta bör alltså gälla även om endast ena maken
åtagit sig skulden och denna inte är förenad med förmånsrätt i egendomen. Man
kan här peka på del vanliga fallet atl ena maken utnyttjar sitt sparlån för alt
anskaffa båt eller bil som sedan ingår i bohaget.

271

s. 272 Kontrollera mot PDF

4 § Prop. 1986/87: 1

Uppsala universitet, juridiska Jäkultetsnämnden:

1 II kap. 4 § 2 st 2: a meningen upptas en regel, som
tydligen avses ersätta nuvarande bestämmelse i GB 13:11 a angående avräkning
vid bodelning efter den ena makens död av förskott på arv. (Se bet. s. 377 och
448.) Regeln, som saknar samband med det övriga innehållet i den föreslagna
paragrafen, bör brytas ut lill ett fristående lagrum och förtydligas.

Försäkringsrättskommittén (Ju 1974:09):

I fråga om tillämpningsområdet för
denna bestämmelse uppstår ett par frågor.

I specialmotiveringen (s. 377)
anges att paragrafen skulle bli tillämplig också när en personförsäkring, som
innehåller elt eflerievandeskydd för make, ändras till en ålderspension för
försäkringstagaren själv. En sådan innebörd framgår inte av ordalagen i 11 kap.
4 § andra stycket, och att vid bestämmelsens tillkomst hänvisa till en
analogisk tillämpning i ett sådant relativt praktiskt fall framstår inte som
lämpligt. Om regeln skall gälla för det angivna förfarandel, bör detta utsägas
i lagtexten. (Atl en sådan ändring av försäkringen inte alllid behöver vara
otillräcklig mot maken, har berörts ovan.)

På ett par ställen i motivtexten
(s. 377, 402) används formuleringar, som kan tyda på att de sakkunniga avsett
att bestämmelsen skall kunna användas bara om den aktuella försäkringen har
nytecknats inom etl år före skilsmässan. Någon sådan begränsning framgår dock
inte av lagtexten, utan enligt denna är den enda förutsättningen att
premiebetalningen i ej obetydlig omfattning har minskat den egendom som skall
ingå i bodelningen; så kan naturligtvis vara fallet även om försäkringen har
tecknats för flera år sedan.

Därmed är kommittén inne på det
allmänna tillämpningsområdet för bestämmelsen. Härom kan lill en böQan påpekas,
att de sakkunniga inte har utvecklat närmare i vilka fall de tänkt sig alt en
premiebetalning skall beaktas. Man kan tveka, om det är den erlagda premiens
absoluta storlek som skall räknas eller bara förhållandet mellan premiebeloppet
och den övriga egendomen. Onekligen är det en fördel från rällsteknisk
synpunkt, att det inte skall göras någon bedömning av del rimliga eller
moraliskt försvarbara i premiebetalningen. Men samtidigt kan det - när själva
rätten enligt en egen pensionsförsäkring aldrig skall beaktas - förefalla
något egendomligt om just värdet av den sista årspremien skall tas med i beräkningen,
när premierna för alla de föregående åren skall lämnas utanför. Kommittén
sätter i fråga, om det inte finns skäl att begränsa regeln till atl avse just
försäkringar som nytecknats under det kritiska året. Oavsett hur bestämmelsen
utformas i delta hänseende, torde dess praktiska betydelse inte komma att bli
stor, främst med tanke på atl avdragsrätten för pensionsförsäkringspremier som
regel är sä begränsad.

272

s. 273 Kontrollera mot PDF

7 § Prop. 1986/87:1

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län:

Utöver vad länsstyrelsen anfört
ovan önskar länsstyrelsen göra några smärte kommentarer till några särskilda
avsnitt i familjelagssakkunnigas förslag. I 11 kap. 7 § äktenskapsbalken
stadgas att "detta gäller dock endast om del även med hänsyn till
omständigheterna i övrigt kan anses skäligt. Vad som sagts om bostaden skaU
ocksä gälla bohaget". Länsstyrelsen Ifrågasätter om inte denna skrivning
kan ge upphov till en mycket varierad tolkning och därmed mål rörande svåra
praktiska problem för domstolarna. Det kommer till följd härav också att ta
lång lid att finna en enhetlig rättstillämpning.

Uppsala universitet, juridiska fakultetsnämnden:

Beträffande 7 § om rätt att överta
bostad med ledning av en behovsprövning, tillstyrker fakultetsnämnden nyheten,
att rätlen skall fä gälla fast egendom, även om denna är makes enskilda. - När
make övertar andre makens bostad skaU detta normall ske genom ekonomisk
avräkning på vederbörandes lott; del föreslås emellertid att övertagande skall
kunna ske utan avräkning "om värdet är ringa", och detta även med
hänsyn till omständigheterna i övrigt kan anses skäligt. Frågan om befrielse
från ekonomisk avräkning kan emellertid inte enbart bero på om egendomen i sig
har ringa värde utan en bedömning måste göras med hänsyn till den mottagande
partens ekonomiska förmåga och lUl omständighelema i övrigt vid bodelningen.
Den föreslagna nyheten är otvivelaktigt någol svårtilläm-pad. Nämnden stäUer
sig visserligen inte avvisande till densamma men anser, att utformningen bör
övervägas ytterligare.

Advokatsamfundet:

Beträffande 7 § vill samfundet föreslå att man lar bort
möjligheten för en make att utan avräkning få överta hela bostaden och bohaget
om det har ringa värde. Husgeråd och köksutensilier exempelvis äsätls mycket
låga värden vid bodelning men betingar ändock stora kostnader för den make som
tvingas skaffa ny utrastning.

12 kap. Allmänt

Hovrätten för Övre Norrland:

Den föreslagna
"lioårsregeln" som hjälpregel vid korta äktenskap är en för svensk
rätt okonventionell lösning, som har den fördelen atl den är lätt att förstå
och förmodligen även atl tillämpa.

Möjligen borde det vara möjligt atl
forma en mera stringent formulering i I § första stycket än "om
samlevnaden inte har varat en längre tid". -Övriga i detta kapitel
föreslagna jämkningsregler är ganska svårtillgäng-

18 Riksdagen 1986/87. 1 saml. Nr 1. Bilagedel

273

s. 274 Kontrollera mot PDF

liga.
Detta omdöme gäller framför allt reglema i 2 § och 4 § 2 st. Det av Prop.
1986/87: 1 utredningen antydda "samspelet" mellan första och andra
paragrafens regler framstår dessutom som något dunkelt. Frågan är om inte
jämkningsreglerna — bortsett från lioårsregeln — har blivit litet för
sofistikerade och skulle Qäna på att utformas litet mer konkret. Man kunde
också överväga att föra samman regeln i 2 § med den i 4 § 2 st.

1§

Hovrätten för Övre Norrland: Se ovan under
"Allmänt".

Länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län:

Den föreslagna hjälpregeln i 12 kap. 1 § vid
kortvariga äktenskap finner länsstyrelsen ändamålsenlig.

2§
Advokatsamfundet:

Bestämmelsen i 2 § att vardera maken skall behålla
sin egendom om den ena maken befinner sig i konkurs anser vi riktig. Samfundet
ställer sig dock tveksamt till förslaget att en bodelningsförrättare skaU
avgöra om en likadelning i övrigt skulle vara oskälig för en av makarna.

I specialmotiveringen har de sakkunniga angivit
några omständigheter som skulle medföra att likadelningen bör frängås. Där
nämns bl. a. makarnas möjligheter att klara sin försörining, förekomsten av
enskild egendom hos ena maken saml alt en make åsidosatt sin skyldighet att
lämna upplysningar om sin ekonomi. Enligt samfundets mening bör inle sådana
omständigheter som makes försöriningsförmäga och uppträdande vid bodelningen
påverka fördelningen av egendomen. Om lagen medger en make att ha enskild
egendom kan det heller inte vara rikligt att detta skall kunna vid bodelningen
medföra att han får mindre andel av den egendom som skall delas.

Svenska
Bankföreningen:

112 kap. 2 § anges atl den ena maken i vissa fall
har rätt att underiåla att lämna viss del av sin egendom till andra maken.
Bestämmelsen är således avsedd att ge ett skydd åt den make som har de
värdemässigt större tillgångarna. Bestämmelsen skall tillämpas om det "med
hänsyn lill makarnas ekonomiska förhållanden och omsländighetema i
övrigt" är oskäligt att egendomen fördelas enligt huvudregeln. Enligt
paragrafens andra punkt skall delning helt underlåtas om den make som skulle
erhålla egendomen är försall i konkurs eller om del finns andra särskilda skäl.

Vi anser atl bestämmelsen genom rekvisiten
"omständigheterna i öv

rigt" och "andra särskilda skäl" är alltför vag. Den omöjliggör
etl rimligt

mått av förutsebarhet om vad som skulle bli det slutliga utfallet vid en 274

bodelning.

s. 275 Kontrollera mot PDF

För alt bedöma effekterna av
förslaget om att delning helt skall underlä- Prop. 1986/87: I tas när ena maken
är i konkurs, måste beaktas den möjlighet till bodelning under äktenskapet som
föreslås i 9 kap. 2 § andra stycket. Genom denna möjlighet i kombination med 12
kap. 2 § andra punkten ges tvä makar mycket långtgående möjligheter att
undandra egendom från ena makens borgenärer. Ätervinningsreglema i konkurslagen
torde inte ge borgenärerna ett tillräckligt skydd mot sådana förfaranden.
Familjelagssakkunniga har inte närmare uppehållit sig vid denna fråga. Även den
redan behandlade bestämmelsen i 10 kap. 7 § skulle kunna utnytQas av makarna i
kombination med de nu behandlade bestämmelserna.

En lagstiftning i enlighet med
förslaget skulle såvitt nu kan bedömas avsevärt försvära för en gift person att
få kredit om inte andra maken ställer personlig borgen. Även ogifta skulle
kunna fä vidkännas samma svårigheter beroende pä att de kan komma att ingå
äktenskap under den tid krediten utestär. Med sådana konsekvenser bör
lagstiftningen ges en annan inriktning.

Mot bakgrund av det anförda anser
vi att i 12 kap. 2 § första punkten orden "och omständigheterna i
övrigt" och i andra punkten orden "eller finns det andra särskilda
skäl att helt underlåta delning" bör utgå. Innan andra punkten i övrigt
föranleder lagstiftning bör förhållandel mellan den och 9 kap. 2 § samt
ätervinningsreglema i konkurslagen närmare analyseras.

3§

Försäkringsrättskommittén (Ju 1974:09):

Kommittén instämmer i de
sakkunnigas förslag, att försäkringsbelopp som tillfaller efterlevande make
normalt skall beaktas vid tillämpning av basbeloppsregeln. Det kan anmärkas atl
de sakkunniga inle har motiverat varför de inte föreslår någon motsvarande
regel i 12:4 och 19:4. Kanske är detta en naturiig konsekvens av att dessa
regler avser bara bostad och bohag och att förekomsten av enskild egendom
(motsvarande) inte skall beaktas, men å andra sidan kan den efterlevande maken
(sambon) naturligtvis även i denna situation använda ett försäkringsbelopp
till att lösa till sig bohaget.

Advokatsamfundet:

I 3 § föreslås att efterievande
make skall kunna begära att vardera sidan skall behålla sin egendom. Detta
förslag vill samfundet biträda.

4 §

Uppsala universitet. juridiska fakultetsnämnden:

Den nyss berörda frågan om rätt för
make atl överta bostad och bohag

"av ringa värde" utan ekonomisk avräkningsskyldighet har ett samband

med förslaget, att efterievande make, i fall då det blott finns enskild 275

s. 276 Kontrollera mot PDF

egendom, skall vara berättigad att vid bodelning efter den
ena makens död Prop. 1986/87: 1 ur bostad och bohag erhålla egendom till ett
värde av minst två basbelopp. (Se 12 kap. 4 § äktenskapsbalk och s. 393 f.)
Fakultetsnämnden ställer sig tveksam till det lämpliga i atl införa en
ytterligare basbeloppsregel utöver den sedvanliga basbeloppsregeln, som ju
också föresläs bibehållen (12 kap. 3 § 2 st). I de små ekonomiska
omständigheter som aktualiseras enligt den föreslagna nyheten, torde det vara
mycket ovanligt, att makama blott har enskild egendom. Regeln får därför
sannolikt synneriigen liten betydelse för makar. (Nyhetens reella betydelse
torde gälla sambor; i den delen har emellertid de sakkunniga redan avstyrkt
lagstiftning.) Fakultetsnämnden menar därför att den föreslagna "lilla
basbeloppsregeln" bör kunna avvaras och att behovet för make i små
ekonomiska omständigheter att överta bostad eller bohag, som är enskild
egendom, bör kunna tUlgo-doses genom en lämplig utformning av den diskuterade
regeln i 11 kap. 7§.

Advokatsamfundet:

Däremot avvisar samfundet bestämt
förslaget i 4 § 2 stycket som innebär atl även villkor i rättshandling av
tredje man skall vid bodelningen kunna jämkas eller lämnas ulan avseende. - Det
är helt orimligt att inte exempelvis föräldrar skall kunna skydda gåva till
sina barn eller deras arv genom atl med bindande verkan i gåvobrev eller
testamente göra egendomen enskild.

Svenska bankföreningen:

Vi har redan påpekat alt vi ställer
oss tveksamma till den lagstiftningsteknik som familjelagssakkunniga
föreslagit och som innefattar elt stort antal jämkningsregler. Vi skall
ytterligare beröra jämkningsregeln i 12 kap. 4 § andra stycket.

Familjelagssakkunniga har i 12 kap.
4 § andra stycket utformat en bestämmelse efter mönster av generalklausulen i
36 § avtalslagen. Vi är principiellt tveksamma till en generalklausulartad
lagstiftning som leder till alt del inle går alt föratse vad som faktiskt
gäller i ett enskilt fall. Generalklausulen i 36 § avtalslagen har central
förmögenhetsrättslig betydelse med stor räckvidd. Vid tillkomsten av
bestämmelsen uttalades att den visserligen inle var direkt tillämplig på
familjerältsliga avtal men alt en analog tillämpning kunde förekomma. Det fick
enligt departementschefen således ankomma på rättstillämpningen atl avgöra
hithörande frågor (prop. 1975/76:81 s. 113, se även SOU 1974:83 s. 123-124).

Vi kan inle finna atl det påvisats
någol behov av en särskild generalklau

sul inom familjerätten. Den ordning med analog tillämpning av 36 § avtals

lagen pä familjerätisliga avtal som anvisats av departementschefen synes

väl tillgodose behovet. Det har, såvitt vi känner till, inte påvisats att

jämkningsmöjligheterna i gällande rätt skulle vara oliUräckliga. Vi ser

famiQelagssakkunnigas förslag som etl försök all skapa en
"heltäckande"

skyddsmekanism för alla eventualiteter. Så länge någol uttalat behov inte 276

s. 277 Kontrollera mot PDF

påvisats anser vi dock att
man bör undvika att komplicera lagstiftningen Prop. 1986/87: 1 mer än
nödvändigt, i synnerhet som gällande rätt synes ge ett fullgott skydd. Vi
avstyrker således att 12 kap. 4 § andra stycket i förslaget föranleder
lagstiftning. Möjligheterna till analog tillämpning av 36 § avtalslagen får
anses tillräckliga även framgent.

13
kap.

Försäkringsrättskommittén
(Ju 1977:09):

Ett försäkringsbolag kan - alldeles bortsett frän
bestämmelserna i kommunalskattelagen — inle återköpa en livränteförsäkring
under vilka omständigheter som helst. En försäkring för egen ålderspension
(utan garanti) innebär t.ex. alt, om försäkringstagaren avlider före den
avtalade första utbetalningsdagen, hela den erlagda premien är konsumerad;
några utbetalningar kommer alltså inte lill stånd. Premierna för sädana
försäkringar är anpassade härefter och tUl vetskapen om atl en viss andel av de
försäkrade på detta sätt kommer att dö i förtid. Den som har tecknat en sådan
försäkring och som känner sin hälsa svikta, skuUe naturiigtvis gäma vilja att
bolaget återköpte hans försäkring, men ett återköp under sådana omständigheter
kan bolaget av försäkringslekniska skäl inle gå med på. Endast om del med
ganska stor sannolikhet kan bedömas att bolaget (dvs.
försäkringstagarkollektivel) inte förlorar på ett återköp, beviljas sådant.
Ovanpå denna prövning kommer sedan spärreglerna i kommunalskattelagen.

De sakkunniga har inte närmare berört denna sida av
saken. Särskilt om krav skall kunna göras gällande mot en försäkring som
tecknats för flera år sedan, kan omständigheterna vara sådana, att bolaget inte
frivilligt skulle ha gått med på etl återköp. Detta måste naturligtvis
föranleda viss tveksamhet mot regeln. Om ä andra sidan regeln begränsas till
att avse nyteck-nade försäkringar, blir antalet sädana fall mindre. Och om
vidare - som kommittén överväger - den återbetalningsbestämmelse, som för
kapital-försäkringarnas del nu återfinns i 117 § FAL, i den kommande
försäkringslagstiftningen utsträcks även tUl livränleförsäkringarna, torde det
inle finnas tillräckliga skäl alt motsätta sig den föreslagna bestämmelsen i
13:5.

Såsom de sakkunniga framhållit (se särskilt s. 472)
måste vid utbetal

ningen hänsyn tas liU den skattskyldighet som uppkommer för försäkrings

tagaren. Om t. ex. makens krav uppgår till 5 000 kr., måste återköpet avse

ett så stort belopp att efter skatteavdrag nettobeloppet uppgår tUl 5 000 kr.

För närvarande är försäkringsbolagen skyldiga att göra käUskatteavdrag

med 30 procent, men frågan är om försäkringstagaren skall kunna kräva atl

så mycket sätts av som motsvarar den uppskattade faktiska skattebelast

ningen. Frågan blir särskilt tillspetsad om tillgodohavandet, efter ett så

dant avdrag, inle täcker makens hela krav. Man kan fråga, om försäkrings-

lagaren skall vara tvungen att sätta sig i skuld till det allmänna för att

kunna betala sin bodelningsskuld liU maken. Problemet bör beaktas vid

departementsbehandlingen av förslagel. 277

s. 278 Kontrollera mot PDF

Föreningen Sveriges
Kronofogdar: Prop. 1986/87:1

Se
vid 8 kap. 2 §.

14
kap. Allmänt

Stockholms
tingsrätt:

Tingsrätten har tagit del av rättegångsutredningens
remissvar och delar i princip utredningens synpunkter.

När del gäller registreringsärenden utgår
tingsrätten från atl samtliga dessa ärenden skall handläggas på samma sätt som
nu sker med äktenskapsförord och har därför ingen erinran mot atl förslagel i
den delen genomförs.

De motiv som de sakkunniga, sid. 463, åberopat lill
stöd för påståendet att det är av vikt alt en talan mot klander av bodelning
väcks vid samma domstol som har utsett bodelningsförrättaren har tingsrätten
svårt atl finna bärande. Nya foramregler bör inte införas för mål av delta
slag. De regler som nu gäller har bland annat medfört att det - eftersom endast
en domstol kan ta upp sådant mål — gått atl snabbi fä veta om en bodelning
klandrats.

Vi ifrågasätter därför den föreslagna ändringen i
rättegångsbalken som medför rätt för de tvistande att välja mellan mannens och
kvinnans personliga foram.

Den översyn de sakkunniga gjort särskilt av en del
rätlegångsbesläm-melser rörande äktenskapsmål har enligt vår mening förenklat
handläggningen av dessa mål. Vi tillstyrker därför att de genomförs.

3§

Hovrätten
för Övre Norrland:

Foramreglerna är oförändrade. Dä makar i börian av
etl kalenderår flyttar lill en annan stad och därefter tar ul skilsmässa under
året, är domstolen i den stad där de tidigare bodde exklusivt forum. I sådana
faU skulle det vara värdefuUl om målet i stället kunde tas upp i den stad där
de är bosatta. Detta är givelvis inte något nytt problem och det förekommer i
och för sig i aUa typer av mål. Emellertid måste man fråga sig vad del är som
talar mot atl målet skulle fä handläggas i den stad där makarna är bosatta men
ännu inle mantalsskrivna.

7§

Hovrätten
för Övre Norrland:

Hovrätten anser atl fångelsepåföljden vid
överträdelse av besöksförbud

mycket väl kan slopas. Enbart den omständigheten att stadgandet har en

skrämseleffekt bör inte motivera atl det finns kvar. - Om en make vill alt 278

s. 279 Kontrollera mot PDF

ett uppställt vite skall
dömas ut mot den andra maken, som har överträtt Prop. 1986/87: 1 ett
besöksförbud, skall sådan talan föras såsom brottmål vari enskilt åtal förs.
Det skulle säkert vara mycket att vinna om en sådan talan kunde föras av allmän
åklagare.

RSV:

1 förslagels 14 kap. 7 § och 19 kap. 8 § anges atl
rätten skall i vissa fall bestämma vem av makarna/samborna som skall ha rätt
att sitta kvar i bostaden, dvs. motsvarigheten till nu gällande GB 15: 11. För
det fall att den som inte har kvarsittningsrätt vägrar att avflytta har efter
utsökningsbalkens ikraftträdande för kronofogdemyndigheterna varit tveksamt om
dom med delta innehåll är en fullgörelsedom som får verkställas omedelbart av
kronofogdemyndighet. Om inte måste nämligen kvarsitlande part ånyo vända sig
till tingsrätten och begära handräckning innan kronofogdemyndighet får
verkställa. Det skall nämnas att RSV har rekommenderat kronofogdemyndigheterna
att domar med ovan angivet innehåll skall verkställas. Elt klarläggande
uttalande av lagstiftaren i denna fråga vore av värde.

Innehållet i domar och interimistiska beslut skall
följas av dels parter, dels kronofogdemyndigheter i samband med verkställighet.
Det är därför angeläget för RSV att betona vikten av att motiven till
äktenskapsbalken belyser nödvändigheten av att exekutionstitel innehåller för
parterna erforderliga uppgifter lämnade på elt sätt så att innebörden inte kan
missförstås. Detta gäller särskilt vid beräkningen såväl av betänketidens längd
som underhållsbidrags storlek vid tillämpning av lagen (1966:680) om ändring av
vissa underhållsbidrag, som här fortsättningsvis kallas indexlagen. I det
följande exemplifieras tillämpningen av indexlagen genom angivande av
urkundstidpunkter före resp. efter den 1 november. Härvid förutsätts att
automatisk höjning av underhällsbidrag görs den 1 febraari efterföljande år.

Enligt 5 kap. 3 § i förslaget inleds betänketiden
vid olika tillfällen nämligen dels vid tidpunkten för ingivande av ansökan tiU
domstol, dels vid delgivning av make. Vid gemensam ansökan om
äktenskapsskillnad tillämpas den förstnämnda regeln och i övriga fall den
sistnämnda. Eftersom underhållsskyldigheten under vissa förutsättningar kan
upphöra ett år efter betänketidens börian är del viktigt alt tidpunkten för
betänketidens börian anges i det interimistiska beslutet.

Indexlagen skall liUämpas när makar träffat avtal
om underhåUsbidrag i

gemensam ansökan om äktenskapsskillnad och deras hemställan senare

faststäUs av domstol (jfr NJA 1977 sid. 515). Vid tiUämpning av indexlagen

skall enligt förarbetena (prop. 1966:155 sid. 23 f) sådant bidrag anses vara

bestämt vid den lidpunkt då avtalet träffades. Därför kan ibland osäkerhet

råda om viss höjning enligt indexlagen skall göras eller inte. Detta beror på

all del interimistiska beslutet och inle den gemensamma ansökan är exeku- 279

s. 280 Kontrollera mot PDF

lionslitel.
Som exempel kan nämnas situationen då tingsrätt utfärdat etl Prop. 1986/87: 1
betänketidsprotokoll daterat efter den I november och gemensam ansökan
undertecknats före denna lidpunkt. Protokollet är från en tidpunkt då höjning
inte skall ske medan så är fallet med den gemensamma ansökan. För parter och
verkställande myndigheter vore det därför värdefullt om domstol i sill
protokoll klart anger vad som gäller vid tillämpning enligt indexlagen. Delta
är nödvändigt beroende på att parterna har möjlighet att ändra sitt yrkande om
underhållsbidrag och det således kan inträffa händelser i processen hela tiden
fram till det interimistiska beslutet. Sådana händelser känner ju endast
domstolen till. Jämför rättsfallet NJA 1974 sid. 496 där högsta domstolen
särskilt uppmärksammat betydelsen av rätt formulering för att missförstånd
skulle undvikas i olika hänseenden rörande frågan vid vilken tidpunkt bidrag
skall anses vara bestämt. Även socialstyrelsen och riksförsäkringsverket
framhåller gemensamt i publikationen Underhållsbidrag och bidragsförskott (sid.
124 y) all tingsrätt i den här situationen bör förordna om indexuppräkning för
att sådan skall ske (allmänna råd frän socialstyrelsen 1982: I och
riksförsäkringsverket 1982:2).

Formuleringen i de interimistiska besluten bör
analogt anpassas tiU vad som gäller för övertätter. Högsta domstolen har i
rättsfallet NJA 1981 sid. 634 utförligt motiverat sitt ställningstagande
angående överrättsavgö-randens formulering för all underhållsbidrag skall
beräknas rätt vid tillämpning av indexlagen. I samband med belänketidsprotokoll
prövas visserligen inte underhåUsbidragets storlek pä samma sätt som i samband
med besvär i överrätt. Emellertid är en gemensam ansökan om äktenskapsskiUnad
ett titt tingsrätten ställt yrkande om underhållsbidrag som i princip måste
fastställas för atl kunna verkställas. Detta motiverar alt även vid sådan
fastställelse ange bidragets faslslällelsetidpunkt för tillämpningen av
indexlagen genom alt använda den av högsta domstolen anvisade
formuleringstekniken för överrälter. Eftersom det är av stor betydelse alt
betänketidsprotokollen klart ulvisar den tidpunkt dä bidrag är bestämt enligt
indexlagen, är det påkallat all sådan skyldighet för domstolarna
förfatlningsregleras.

En följdändring bör göras i indexlagen så atl den
tillämpas beträffande alla interimistiska beslut. Det är oliUfredsslällande att
underhållsbidrag enligt interimistiskt beslut, som meddelas efter gemensam
ansökan om äktenskapsskillnad, skall ändras medan övriga beslut inte påverkas
av indexlagen (jfr NJA 1976 sid. 471). En underhållsskyldig skall t.ex. inte
genom vägran atl medverka liU en gemensam ansökan få ett gynnsammare
underhållsbidrag under betänketiden vid indexuppräkning.

Förhållandet alt indexlagen inte avser
underhållsbidrag bestämda genom

interimistiskt beslut kan få negativa konsekvenser för underhållsskyldighe

ten även när beslutet ingår i en dom. Om t.ex. tingsrätts dom med under

hållsbidrag utdömt i samband med fastställelse av faderskap överklagas

och senare fastställs av överinstans, blir tillämpningen avseende bidragen

fram liU laga kraft olika beroende pä förhållandel om interimistiskt beslut

finns eller inte. I samband med interimistiskt beslut kan indexhöjningar för 280

s. 281 Kontrollera mot PDF

tiden
efter domsdagen inle las ut förrän efter det all domen vunnit laga Prop.
1986/87: 1 kraft. Detta kan innebära att underhållsbidrag enligt dom före den 1
november avseende t.ex. febraari månads bidrag inte höjs förrän vid laga kraft
långt senare, trots atl överinstansen inte ändrat bidragsbeloppet. Saknas
däremot interimistiskt beslut är domen genast verkstäUbar under vissa
föratsättningar (jfr 3 kap. 6 §, 8 kap. 4 § och 15 kap. 22 § utsökningsbalken).
Vid tillämpning av indexlagen höjs bidraget direkt. Anledningen till den olika
tillämpningen är att bestämmelserna om interimistiskt beslut tillämpas i det
förstnämnda fallet, medan indexlagens huvudregel beträffande dom gäller i den
andra situationen. Denna brist pä samstämmighet är ytteriigare ett argument för
den föreslagna ändringen av indextagen.

Bestämmelserna om att interimistiska beslut inte
indexregleras fanns redan i den lag som föregick indexlagen, nämligen lagen
(1952:334) om höjning av vissa underhållsbidrag (jfr NJA II 1953,
sid. 124). I samband med det i NJA 1976 sid. 471 refererade rättsfallet har RSV
den 10 febraari 1976 i yttrande lill hovrätten för Västra Sverige hävdat att
tolkningen av gällande rätt är atl indexlagen inte skall tiUämpas på
interimistiska beslut. Eftersom målet inle avsåg gemensam ansökan om
äktenskapsskillnad behandlades inte frågan om tillämpning av interimistiska
beslut i detta sammanhang. Mot bakgrund av utvecklingen inom detta rättsområde
finner RSV det vara angelägel med en enhetiig rättstiUämpning för alla
interimistiska beslut. Det finns därför skäl att pröva om del är lämpligt atl
låta samtliga interimistiska beslut omfattas av indexlagen mot bakgrund av
bl.a. de nu gällande bestämmelserna om betänketid.

9§

Rättegångsutredningen
(Ju 1977:06):

I RB talas dels om frågor som angår saken och dels
om rättegängsfrågor. Denna uppdelning bibehålls även i vårt förslag. I såväl nu
gällande RB som i vårt förslag finns vissa speciella handläggningsregler för
rättegängsfrågor.

Lagstiftaren har inte definierat vilka frågor som
är atl hänföra till saken och vilka som är rättegängsfrågor. Vad gäller de
interimistiska frågoma i familjemålen har vi — som närmare utvecklats i avsnitt
13.7.2 i vårt betänkande - funnit övervägande skäl tala för att anse dem
hänförliga lill rättegångsfrågorna. I den män den famUjerättsliga
lagstiftningen inte innehåller några särregler på del processuella området för
dessa frågor, skaU de således - enligt vår uppfattning - handläggas enligt RB:s
regler för handläggning av rättegångsfrågor.

Familjelagssakkunniga har beträffande
interimistiska frågor i äkten-

skapsskiUnadsmäl och mål om underhäll mellan makar föreslagit en spe

cialbestämmelse (14 kap. 9 §). Enligt denna bestämmelse gäller atl, om

rätten kallat makarna lill förhandling och den make som väckt frågan

uteblir, yrkandet om interimistiskt förordnande skall anses återkallat tiU

den del det inle har medgivits av den andra maken. Frågan får prövas även

om den andra maken uteblir från förhandlingen. 281

s. 282 Kontrollera mot PDF

Vi delar familjelagssakkunnigas uppfattning att det är
rimligt att man Prop. 1986/87: 1 låter frågan förfalla om den yrkande
parten uteblir i nu ifrågavarande fall.

Rent språkligt anser vi utrycket
atl yrkandet "anses återkallat" närmast vara en fiktion. Vi finner det
lämpligare att efter mönster från RB konstruera bestämmelsen så att frågan om
interimistiskt förordnande förfaller om den yrkande parten uteblir.

Om familjelagssakkunnigas förslag
genomförs i denna del bör övervägas om inte en motsvarande regel skall tas in i
föräldrabalken när det gäller interimistiskt förordnande i vårdnads- och
underhållsfrägor.

Vi vill i detta sammanhang
framhålla all vi i vårt förslag till 36 kap. 19 § RB vidgat möljligheterna att
höra vittnen utom huvudförhandling. Sådant förhör föresläs kunna äga ram bl. a.
när det, på grand av atl beslut i viss fråga skall fattas under förberedelsen
eller eljest med hänsyn till omständigheterna, är av synnerlig vikt all
vittnesförhöret tas upp före huvudförhandling. Härigenom får tingsrätten en möjlighet
att höra vittnen innan man under förberedelsen fattar beslut i en interimistisk
fråga. Möjlighet härtill har tidigare saknats. Däremot har hovrätten med stöd
av 52 kap. 10 § RB kunnat höra vittnen om tingsrätts beslut i en interimistisk
fråga överklagats. Detta har inneburit att hovrätten kunnat få ett bättre
underlag för sin prövning än tingsrätten hafl.

12 §

Rättegångsutredningen (Ju 1977:06):

Enligl förslaget lill 14 kap. 12 §
äktenskapsbalken fär målet prövas ulan huvudförhandling då makarna eller en av
dem yrkar äktenskapsskillnad. Detta gäller också andra frågor i målet, om vilka
makarna är ense. Denna bestämmelse överensstämmer i sak med vad som f. n.
stadgas i 15 kap. 7 § tredje stycket giftermålsbalken.

Denna specialreglering har
erfordrats därför att det i RB inle finns något utrymme för alt avgöra
indisposiliva tvistemål pä handlingarna i tingsrätt. Vi har emellertid i värt
förslag öppnat sädana möjligheter. Enligt förslagel (se 44 kap. 2 §) kan
tvistemål avgöras på handlingarna, inte bara när parterna är ense i saken, ulan
även när tvist föreligger, under föratsättning alt huvudförhandling inle behövs
för sakens utredning eller av annat skäl. Vårt förslag går härigenom längre än
stadgandet i förslaget till 14 kap. 12 § äktenskapsbalken. Del saknas - såvitt
vi kan bedöma - anledning att för äktenskapsmälens del begränsa möjligheten all
avgöra mål på handlingarna till frågor, om vilka makarna är ense. Om
lagstiftning i denna del kommer all ske i enlighet med vårt förslag torde
därför bestämmelserna i förslagel lill 14 kap. 12 § äktenskapsbalken komma att
bli överflödiga.

13 §

Hovrätten för Övre Norrland:

Hovrätten anser alt de sakkunniga på elt förtjänstfullt
sätt har löst frågan 282

hur domstolen vid sitt slutliga avgörande av målet genom
dom skall behandla tidigare givna provisoriska beslut.

s. 283 Kontrollera mot PDF

RSV: Prop. 1986/87:1

Förslaget att domstol i äktenskapsskittnadsdom
skall ompröva underhållsbidrag, som meddelats i interimistiskt beslut, är
välbetänkt och erforderligt mot bakgrand av den vid domstolarna nu varierande
tillämpningen. Denna illustreras vid en jämförelse mellan den i belänkandet
redovisade uppfattningen angående interimistiskt besluts självständiga
betydelse och etl avgörande från Svea hovrätt innebärande alt sådant beslut
endast har begränsad rättsverkan (SvJT 1979 ref. sid. 35). Som utredningen
utförligt redovisat finns det domstolar vilka tillämpar del av Svea hovrätt
avvisade sättet att formulera domslut, som innebär att domstolen i
äklenskapsskill-nadsdom förklarar all det interimistiska beslutet skall beslå.
I betänkandet föreslås att motsvarande domskrivning skall användas i
fortsättningen med förändringen att ordet "fastställa" skall användas
i stället för "bestå".

Även i detta sammanhang måste belysas de praktiska
konsekvenserna för parter och kronofogdemyndigheter med hänvisningen frän
äktenskapsskillnadsdom till interimistiskt beslut. Vissa interimistiska beslut
fär dä en självständig rättsverkan även om äktenskapsskillnadsdomen formeUt hänvisar
till tidigare beslut. Tvä exekutionstitlar kommer samtidigt att vara aktuella
för exekutiv handläggning, vilket medför att sökande som efter meddelad
äklenskapsskillnadsdom vill ha verkställighet för underhållsbidrag avseende
tiden före och efter domen måste till kronofogdemyndighet inge både domen och
det interimistiska beslutet. Om däremot underhållsbidraget för den i det
interimistiska beslutet avsedda tiden måste ändras, anges alltid det nya
bidraget i äklenskapsskillnadsdomen. Det interimistiska beslutet saknar då
rättsverkan i fortsättningen och det räcker om den underhållsberätligade inger
äktenskapsskillnadsdomen vid verkställighet för hela fordringsanspråket.
Eftersom vissa domare sannolikt kommer att använda den av Svea hovrätt
förordade metoden att alllid ange underhållsbidraget för betänketiden i
äktenskapsskillnadsdomen finns risk för olika tillämpning i
fastställelsesituationen även i fortsättningen. För parter m.fl., som sedan
skall följa innehållet i domarvid betalning av underhållsbidrag, är det
angeläget med en så enhetlig tillämpning som möjligt. RSV ansluter sig därför
till Svea hovrätts uppfattning i det åberopade rättsfallet. Ett interimistiskt
beslut om underhållsbidrag i betänketidsprotokoll skall inte sedan
äklenskapsskillnadsdom vunnit laga kraft genom hänvisning från domen kunna
åberopas som exekutionstitel. Underhållsskyldigheten skall således i sin helhet
alltid regleras i domen. Om domstolarna inte förfar pä detta sätt kan t. ex. i
samband med besvär osäkerhet råda om vad som är överklagat. Det kan vara
komplicerat för bl.a. partema alt förstå underhållsskyldighetens omfattning om
överrätt ändrar underhållsbidraget i tingsrätts äktenskapsskillnadsdom vari
tingsrätten i sin lur bl.a. fastställt bidraget i ett interimistiskt beslut.
Del interimistiska beslutet kan ju efter besvär redan ha prövats av överrätt,
som då fastställt delsamma.

Sambandet mellan underhållsbidrag i
äktenskapsskillnadsdom och tidi

gare meddelat interimistiskt beslut påminner vid tillämpning av indexlagen

om det som finns mellan gemensam ansökan och interimistiskt beslut. Om

s. 284 Kontrollera mot PDF

ett interimistiskt beslut efter gemensam ansökan om
äktenskapsskillnad Prop. 1986/87: meddelats före den 1 november och dom
meddelas efter denna tidpunkt, föreligger risk för atl bidraget i praktiken
sänks om domstolen bara fastställer underhållsskyldigheten till samma belopp
Qfr publikationen Domstolsverket informerar 1978: 10 sid. 14). Domstol bör i
förekommande fall särskilt ange att bidraget vid tillämpning av indexlagen
skall anses vara bestämt vid en tidigare tidpunkt.

Om domstolarna, trots RSVs
invändning häremot, i äktenskapsskillnadsdom kommer att använda
formuleringstekniken att underhållsbidrag i belänketidsprotokoll fastställs,
innebär detta att bidraget omprövas i sak (jfr belänkandet sid. 409 n). För att
undvika sänkning i samband med automatisk indexhöjning finns det dä all
anledning atl domstol i förekommande fall förordnar all bidraget vid
tillämpning av indexlagen skall anses bestämt vid tidigare lilhälle (jfr NJA
1981 sid. 634).

15 § RSV:

Uttrycket "provisoriskt
förordnande om underhällsbidrag" bör bytas ut mot "interimistiskt
beslut om underhållsbidrag".

De föreslagna bestämmelserna om
underhällsbidrag saknar motsvarighet i föräldrabalken. Eftersom följdändringar
föreslås i föräldrabalken i annat sammanhang bör dessa omfatta även reglerna om
underhållsbidrag till barn.

17 §

Rättegångsutredningen (1977:06):

Familjelagssakkunniga har i
förslaget lill 14 kap. 17 § äktenskapsbalken tagit in bestämmelser om
tingsrätts domförhet i äktenskapsmål och mål om underhåll. Dessa bestämmelser
motsvarar i sak vad som i dag stadgas härom i giftermålsbalken.

I vårt förslag upptas delvis nya
domförhelsregler för tingsrätt vid handläggning av tvistemål. Förslaget
innebär för huvudförhandlingsmälens del att endomarbehörigheten frikopplas frän
huvudförhandlingens tidsmässiga anknytning till etl förberedelsesammanträde
(nuvarande 42 kap. 20 § andra stycket RB) och i stället knyts lill målets
sakliga beskaffenhet. Mål av enklare slag skall sålunda alltid fä avgöras av
ensamdomare, oavsett när huvudförhandlingen äger ram. Även när det gäller mål
som skall avgöras pä handlingarna är målets beskaffenhet bestämmande för
domförheten (se närmare 2 kap. 4 § i vårt förslag).

De domförhelsregler som föreslås av
famiQelagssakkunniga ankyter -

såvitt gäller frågan om ensamdomarkompetens - till vad som gäUer för

tvistemål i allmänhet. Skulle vårt förslag i denna del föranleda lagstiftning,

kommer således även tingsrätts domförhet i äklenskapsmål alt påverkas.

Formella kriterier fär då stå tillbaka för målens sakliga beskaffenhet när 284

s. 285 Kontrollera mot PDF

det gäller att bestämma
vilken sammansättning tingsrätten skall ha vid Prop. 1986/87: 1 avgörande
av ett äktenskapsmål. Från våra utgångspunkter är en sådan utveckling givelvis
enbart av godo.

18
och 19 §§

Rättegångsutredningen
(1977:06):

Enligl förslagel lill 14 kap. 18 § Äktenskapsbalken
skall i nämnden sitta fem nämndemän. Om det är påkallat med hänsyn till målets
omfattning eller andra särskilda omständigheter, får dock sex sitta i nämnden.
Denna bestämmelse innebär ingen saklig förändring i förhållande lill vad som
hittills gällt. Det är således möjligt atl i vissa specieUa fall ha med en
extra nämndeman i tingsrätt i nu ifrågavarande mål. Bestämmelserna överensstämmer
härvidlag med vad som gäller för brottmål.

Vi finner del märkligt alt varken enligl nuvarande
lagstiftning eller förslagel motsvarande överensstämmelse finns mellan dessa
mål och brottmål såvitt avser möjligheten atl i vissa fall ha två lagfarna
domare. Detta förefaller desto mer ologiskt som tingsrätt vid förfall för en
nämndeman är domför med fyra nämndemän medan förfaU för den ende lagfarae
domaren givetvis innebär alt förhandlingen får las om. Vidare är atl märka alt
av förslaget lill 14 kap. 20 § Äktenskapsbalken framgår att hovrätt kan ha
såväl en extra lagfaren domare som en extra nämndeman.

Om man skulle finna att möjlighet bör öppnas för
tingsrätt att även i dessa mål ha två lagfarna domare, måste
omröstningsreglerna i förslaget till 14 kap. 19 § Äktenskapsbalken
kompletteras. En jämförelse kan härvid göras med omröstningsreglerna för
brottmål i 29 kap. 3 § andra stycket RB.

I förslaget lill 14 kap. 19 § Äktenskapsbalken
talas om atl tingsrätten består av domare och nämnd. Eftersom även nämndemännen
är domare, bör man i stället skriva att tingsrätten beslår av lagfaren domare
och nämnd.

16
kap. Allmänt

SCB:

SCB har i skrivelse 1978-09-21 tiU regeringen
begärt en utredning om behovet av ett centralt äktenskapsregister. Vidare har
SCB framhållit att en rationalisering av nuvarande register är nödvändigt om en
effektiv samhällsservice fortsättningsvis ska kunna upprätthällas.

FamiQelagssakkunniga har, efter det att behovet av
etl centralt äkten

skapsregister dokumenterats, överlämnat registerfrågan tUl särskild utre

dare. Denne har i samråd med en arbetsgrupp vid SCB utarbetat etl förslag

där den nuvarande helt manuella hanteringen av uppgifter görs om. Dator

stöd i kombination med filmbilder av dokument föresläs utnytQas för

framlida registerhanlering. Förslaget föratsätter atl ändringar sker i kungö- 285

s. 286 Kontrollera mot PDF

relsen (1952: 87) angående
äklenskapsregislret. Detta arbete behöver inte Prop. 1986/87: 1 samordnas
med familjelagssakunnigas förslag rörande de ekonomiska frågorna i
äktenskapsregistret, och de ändringar av inregistrerade uppgifter som en följd
av förslagel om äktenskapsbalk. Det bör i stället av såväl administrativa som
ekonomiska skäl genomföras snarast.

I äktenskapsbalken föreslås att vissa rättsinstitut
utmönstras och följaktligen inte heller inregistreras vid äktenskapsregistrel.
Samtidigt föreslås alt en utökning görs för nya uppgifter.

De
föreslagna upphävda rättsinstituten är

-
boskillnadsinstitutet

-
den s. k. hushållsfullmakten
enligt GB 5:13

(sistnämnda
institut har inte föranlett någon inregistrering det senaste

halvseklet).

SCB
har ingen erinran mot att dessa båda institut utmönstras.

Registret
föreslås enligt utredningen även fortsättningsvis innehålla

-
uppgifter om äktenskapsskillnad
och ogiltighet av vigsel

-
uppgifter om äktenskapsförord

-
uppgift om bodelning

-
avtal enligl 12 kap. 2 §
fastighelsbildningslagen

SCB tillstyrker denna del av förslaget, och vill
därvid göra följande detaljkommentarer.

Enligt förslaget skall även fortsättningsvis
rapportering ske till regislret om ogiltighet av vigsel. Regeringen kan i vissa
fall godkänna förrättningen som vigsel. Även denna form av beslut bör meddelas
registret.

Vidare föresläs att med dom på äktenskapsskUlnad
bör även jämställas beslut av Svea hovrätt om godkännande av ett i främmande
stat meddelat beslut om upplösning av äktenskap enligt lagen (1904:26 s. 1) om
vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap.
Det är väsentligt att även dessa uppgifter tillförs registret.

Uppgifter om äktenskapsförord innebär enligt
förslaget endast etl avtal om egendomsordningen. Denna förändring av begreppet
påverkar dock på intet sätt regislerförutsältningarna.

Enligt
förslagel bör registret utökas med uppgifter om

-
gåva mellan makar

-
beslut om betänketid

-
beslut i vårdnadsfrågor såväl i
samband med upplösningen av föräldrarnas äktenskap som senare ändring av
vårdnadsform

-
beslut i vårdnadsfrägor för
barn till icke gifta föräldrar.

SCB är positiv till att äktenskapsregistrel i
fortsättningen skall innehålla även dessa rättsfakta. I anslutning härtill vill
vi göra följande kommentarer.

Innebär rättshandlingen gåva meUan makar skall
registrering ske såsom gåva. Utan registrering får gåvan ej åberopas mot
givarens borgenärer.

Enligt förslaget kan ansökning om registrering ges
in tiU vilken tingsrätt i

riket som helst. Det avgörande är atl uppgiften kommer att ingå i det

centrala äktenskapsregistret. En gåva kan vara verksam mellan makarna 286

själva
om gåvotagaren fått gåvan i sin besittning.

s. 287 Kontrollera mot PDF

Enligt
balkförslaget skall gåva av fast egendom och tomträtt lagfaras och Prop.
1986/87: 1 inskrivas enligt gällande bestämmelser. Skyddet mot borgenärerna inträder
när lagfart eller inskrivning sökts för förvärvet hos inskrivningsmyndighet.
Inskrivningsmyndigheten underrättar äktenskapsregistret om gåvan när ansökan
om lagfart eller inskrivning bifalles eller förklaras vilande.

Makarna kan även enligl förslaget ge in gåvan av
fast egendom eller tomträtt till rätten för registrering enligt 16 kap.
Äktenskapsbalken för att vinna skydd mot givarens borgenärer.

Enligt förslaget skall anmälan om bodelning utan
samband med äktenskapsskillnad antecknas i registret. Vidare skall i registret
införas uppgift om bodelningshandling, som av make ingivits lill rätten för
registrering.

Bodelning kan även komma att förrättas när mål om
äktenskapsskillnad pågår. Denna bodelning kan bli bestående även om frågan om
äktenskapsskillnad förfaller.

Med anledning av atl betydelsefulla rättsverkningar
har knutits till den dag talan väckts om äktenskapsskillnad föreslås att beslut
om betänketid skall registreras i äklenskapsregislret. Förutom att make under
pågående mål om äktenskapsskillnad genast kan begära förrättning av bodelning,
blir den egendom make förvärvar efter denna tidpunkt enskild. Avlider den ena
maken under det målet pågår, påverkas arvsrätten och även bodelningen. Utöver
dessa motiv förekommer förfrågningar om betänketid frän bl. a. sociala
myndigheter.

Uppgifter om betänkelid erbjuder etl värdefullt
underlag för framtida reformer inom familjerättens område och även för
forskningen. I nuläget saknas helt information om i vad mån systemet med
betänkelid motverkar förhastade äktenskapsskillnader. Den enda tillgängliga
informationen om förhastade äktenskapsskillnader är de domar på
äktenskapsskillnad som undanröjts av hovrätt efter gemensamt överklagande av
parterna innan tingsrättens dom vunnit laga kraft.

I balkförslaget ingår i 10 §
övergångsbestämmelserna att verkan av en hemskillnadsdom helt skulle förfalla
om makarna flyttade samman. 1 åtskilliga fall har makarna genom
äktenskapsförord upphävt hemskillnadsdomens ekonomiska rättsverkningar, medan
däremot i andra talrika fall förfrågningar till äktenskapsregistret visat alt
makarna varit okunniga om hemskillnadsdomens ekonomiska rättsverkningar och
därför inte undanröjt denna kvarstående effekt på egendomsförhållandena.

I balkförslaget ingår även att av rätten meddelade
vårdnadsbeslut skall antecknas i äktenskapsregistrel. Samtliga vårdnadsbeslut
skall ingå, såväl de där föräldrarna är eller varit gifta med varandra, som de
där föräldrarna inte varit gifta med varandra. Även ändringar av tidigare
vårdnadsformer skall rapporteras. Registret som inrättades i samband med att
den nya giftermålsbalken antogs 1921, innehöll uppgifter om vårdnad om barn i
samband med äktenskapsskUlnad fram till år 1951.

Det får anses vara en allvariig brist att samlad
information om vårdnaden

av barn numera saknas. Ökning av skilsmässofrekvensvn, ändrad lagstift

ning på familjerättens område genom införande av nya vårdnadsformer, 287

s. 288 Kontrollera mot PDF

samt ändringar i tidigare
vårdnadsavgöranden har medfört svårigheter att Prop. 1986/87: 1 följa upp
vad som förekommit i vårdnadshänseende. Såväl domstol som sociala myndigheter
har behov av sådan information. I nuläget kan äklenskapsregislret endast lämna
uppgift om domstol och domsnummer för de vårdnadsärenden som avgjorts i samband
med äktenskapsskillnad.

Ett centralt heltäckande register över
vårdnadsbeslui skulle fylla elt viktigt informationsbehov. Domstolar och
sociala myndigheter skulle kunna snabbt och arbetsbesparande få fram dala i en
vårdnadsfråga. För det pågående och även kommande reformarbetet inom
familjerätten samt för forskningen är det av stort värde att fä
informationsunderlag om olika vårdnadsformer.

De ärliga kostnaderna för en komplettering av ovan
angivna uppgifter skulle uppgå till ca 90 000 kr enligt särskild beräkning som
SCB gjort på uppdrag av familjelagssakkunniga. Delta förutsätter dock att den
ovan föreslagna rationaliseringen av registret genomförs. En komplettering av
nämnda uppgifter i nuvarande manuella register skulle ställa sig mycket
kostsamt.

RSV:

Frågan om ett äktenskapsregister behövs även i
framtiden har familjelagssakkunniga överlåtit ål en särskild utredningsman alt
utreda. Denne har föreslagit all registret skall finnas kvar och atl det skall
innehålla beslut om domar i äktenskapsmäl och uppgifter om de rättshandlingar
mellan makar som familjelagssakkunniga föreslår skall registreras. Som en nyhet
föreslås att även beslut om vårdnad och betänkelid skall registreras. Som skäl
för förslaget att registrera beslut om vårdnad framhåller utredningsmannen atl
domstolar och sociala myndigheter har svårt att få reda på om ett
vårdnadsbeslut föreligger och att dessa svårigheter kommer atl öka genom att
beslut i vårdnadsfrägor blir aUt vanligare och att en central registrering av
vårdnadsbeslui därför behövs. Detta har också blivit familjelagssakkunnigas
förslag (sid. 411, jämförd med sid. 519 ff).

Beträffande förslagel om central registrering av
beslut om vårdnad och motiveringen därför vill RSV framhålla dels att domstol
från och med år 1977 skall underrätta pastorsämbete om dom eller slutligt
beslut om vårdnad för anteckning i barnets personakt och dels att regeringen i
mars 1982 lagt fram en proposition (1981/82:168) med förslag till ändringar i
föräldrabalkens regler om vårdnad och umgänge m. m. I propositionen föreslås
bl.a. atl sammanboende föräldrar som inte är gifta med varandra skall kunna få
gemensam vårdnad genom en enkel anmälan till pastorsämbetet under de
förutsättningar som anges i 6 kap. 4 § föräldrabalken.

Under förutsättning att regeringens förslag antas
av riksdagen kommer

RSV i samråd med socialstyrelsen atl utarbeta närmare anvisningar för

pastorsämbetena angående anteckning av gjord anmälan och eventuella

underrättelser till andra myndigheter. Behovet av en central registrering

har inte påtalats varken i propositionen eller i det betänkande, SOU

1979:63 Om föräldraansvar m. m., som legat till grand för propositionen. 288

s. 289 Kontrollera mot PDF

RSV
anser atl frågan om registrering av vårdnadsbeslut i äkenskapsre- Prop.
1986/87: 1 gistret bör överlämnas till utredningen om barnens rätt om så inte
redan skett.

Frågan om registrering av gåva mellan makar har
behandlats under punkt 2.5.

Rättegångsutredningen
(Ju 1977:06):

Vi ansluter oss till förslagen i bilaga 2 om att
äktenskapsregistret skall finnas kvar och om vad del skall innehålla.

4§
Domareförbundet:

I fråga om regislreringsärenden föreslås i 16 kap.
4 § äktenskapsbalken atl, om en ansökan om registrering bifalls, registrering
skall anses ha skett den dag handlingen kom in tUl rätten. Registreringen i äktenskapsregistrel
har betydelse för möjligheten att åberopa god tro beträffande en uppgift som
har registrerats. Den föreslagna regeln överensstämmer med nu gällande rätt.
Regeln bör emellertid ses mot bakgrand av vad som gäller om foram för ansökan
om registrering. För närvarande är bara viss eller vissa tingsrätter behöriga
alt i ett enskilt fall ta upp en fråga som skall medföra registrering. För en
tredje man är det då i vart fall teoretiskt möjligt all ta reda på om någon
handling som skall registreras har kommit in till tingsrätten.
Familjelagssakkunniga föreslår nu att ansökan om registrering skall kunna göras
hos vilken tingsrätt som helst (16 kap. 2 § äktenskapsbalken). Detta förslag
har fog för sig. Regeln torde emellertid medföra att det blir omöjligt att få
säkert besked om en uppgift som skall registreras, innan den har kommit in lill
äklenskapsregislret. Av principiella skäl är det då betänkligt att behålla
regeln att registrering skall anses ha skett redan när handlingen kom in till
tingsrätten.

17
kap. Allmänt

Advokatsamfundet:

Beträffande 17 kap. om bodelningsförrättare vill
samfundet framhålla alt det nya lagförslaget ställer oerhört stora krav på
bodelningsförrättaren samt att kostnaderna för en bodelning kommer all öka
väsentiigt.

Samfundet anser det riktigt att en
bodelningsförrättare skall kunna pröva

frågor om vad som skall ingå i bodelningen och hur egendomen skall

fördelas men ifrågasätter om inte till bodelningsförrättare bör utses endast

advokat, med hänsyn till de särskilda regler som gäller för denna yrkeska

tegori. Enligt förslaget kommer även bodelning vid ena makens död atl

kräva svära avgöranden. Numera förrättas ofta bodelning mellan efterle

vande make och dödsboet av en person med anknytning till begravnings

byrån men som saknar juridisk utbildning. 289

19 Riksdagen 1986/87. i saml. Nr 1. Bilagedel

s. 290 Kontrollera mot PDF

Del visar sig ofta svårt att fä
make att riktigt uppge sina tillgångar och Prop. 1986/87: 1 skulder inför
bodelningsförrättaren. Samfundet föreslår att make åläggs alt uppge sina
tillgångar och skulder under edlig förpliktelse och att under edsansvar
underteckna bouppteckningen hos bodelningsförrättaren.

Förslaget att en
bodelningsförrättare skall ha möjlighet att ålägga en make större del av
kostnaderna om maken orsakat ökade kostnader genom vårdslöshet eller
försummelse kan enligt samfundels mening ha en viss tillbakahållande effekt pä
en krånglande make. Däremot anser samfundet inte att kostnaderna skall fördelas
av bodelningsförrättaren med hänsyn lill makarnas ekonomiska förhållanden.

Redan med nuvarande lagstiftning
har bodelningsförrättarnas arvoden visat sig bli några av de största posterna
bland rällshjälpsnämndernas utbetalningar. Bodelningar är ofta svära förrättningar,
infekterade av makamas övriga motsatsförhållanden. Med det nu framförda
förslaget, som enligt samfundets mening pä etl olyckligt sätt öppnar
ytterligare möjligheter för makar att begära jämkning av den ängsligt
fasthållna likadelningsprincipen, kommer arbetet för bodelningsförrättaren och
därmed även kostnadema att öka väsentligt.

Enligt samfundets mening borde
bodelningskoslnaderna vara ett ytterligare tungt vägande skäl för att på sätt
samfundet föreslagit gå ifrån principen att all makarnas egendom skall delas.
Det kan befaras att om förslaget går igenom makar ändock kommer atl av
kostnaderna avhållas från atl UtnytQa alla möjligheter till en mera rättvis
fördelning som förslagel velat ställa lill deras förfogande.

6§

Uppsala universitet, juridiska fakultetsnämnden:

I 17 kap. om bodelningsförrättare
upptas bestämmelser, vilka nu i stor omfattning återfinnes i 23 kap.
Ärvdabalken. Fakulletsnämnden instämmer i att en överflyttning lill
lagstiftningen om makar är motiverad. Särskilt betydelsefullt är i övrigt
förslagel om en enligt 17 kap. 6 § utvidgad behörighet och skyldighet för
bodelningsförrättaren. att pröva prejudiciella frågor. Nämnden finner förslaget
väl motiverat men påpekar, all del av lagtexten bör framgå vad som nu sägs i
motiven (s. 417) om att bodelningsförrättare ej är behörig alt pröva en sådan
fråga i vilken det väckts talan vid domstol innan han förordnats.

Rättegångsutredningen (Ju 1977:06):

Enligt förslaget lUI 17 kap. 6 §
andra stycket äktenskapsbalken skaU bodelningsförrättare, om makarna inte kan
komma överens, pröva sådana tvistiga frågor som är av betydelse för bodelningen
och i en av honom underskriven handling själv bestämma om bodelning.

Av motiven framgår atl härmed avses
att en bodelningsförrättare inte

kan undandra sig att pröva en prejudicieU fråga om makarna önskar att han

skall ta ställning i frågan (s. 416). Detta innebär en nyhet i förhållande tUl 290

s. 291 Kontrollera mot PDF

gällande rätt. Om däremot
endera maken väcker särskild talan vid domstol Prop. 1986/87: 1 föreligger
samma hinder mot bodelningsförrättarens fortsatta handläggning som i dag.

Vi vill ifrågasätta om man av lagtexten verkligen
klart kan utläsa att bodelningsförrättare inte fär pröva en tvistig fråga om
endera maken väljer att föra en särskild talan vid domstol. Enligt lagtexten
skall bodelningsförrättaren pröva tvistiga frågor, som är av betydelse för
bodelningen. Några inskränkningar görs inte.

En klandertalan är av sådan natur att parterna kan
ingå förlikning. Saken är alltså dispositiv. Principiellt kan den i
undantagsfall komma att prövas i den summariska process, som vi har föreslagit.
Det torde f.ö. vara möjligt även enligt gällande rätt atl pröva en sådan talan
summariskt. Vi räknar dock med att detta kommer att bli en mycket sällsynt
undantagsföreteelse. Beträffande konsekvenserna härav hänvisar vi till vad vi
anfört i vårt betänkande (avsnitt 13.2.3 och 13.2.4).

8§

Rättegångsutredningen
(Ju 1977:06):

1 motiven tUl förslagel till 17 kap. 8 § äktenskapsbalken
anges att -enligt familjelagssakkunnigas mening - ett lagakraftvunnet avgörande
av bodelningsförrättare bör kunna angripas med extraordinära rättsmedel.

Vi har ingenting i sak att erinra i denna del men
vill påpeka att, eftersom ifrågavarande bestämmelser i RB enligl sin
ordalydelse endast avser domstols dom och beslut, en hänvisning bör göras i 17
kap. 8 § äktenskapsbalken till RB:s bestämmelser om extraordinära rättsmedel.

18
kap.

Hovrätten
för Övre Norrland:

Utformningen av förslaget till äktenskapsbalk är
tilltalande. Dispositionen är klar och överskådlig. Möjligen kan man
ifrågasätta det berättigade i att låta reglerna i 18 kapitlet bilda ett eget
kapitel med rubriken "Gemensamma bestämmelser". Dels förekommer
denna rubrik som en särskild underavdelning i 14 kapitlet, något som lätt kan
leda till misstag, dels synes innehållet i det föreslagna 18 kapitlet inte ha
mera artskild karaktär än att innehållet i dess fem paragrafer kunde fördelas
på övriga kapitel i balkens Qärde avdelning.

Domareförbundet:

Förbundet noterar med tillfredsställelse att
familjelagssakkunniga i äk

tenskapsbalkens kapitel med rältegångsbestämmelser har tagit upp ett

flertal problem, som tillämpning av belänkelidsreglerna har medfört i den

praktiska handläggningen av mål om äktenskapsskillnad. De föreslagna

reglerna överensstämmer väl med den praxis som har uppkommit. Förbun

det tillstyrker förslagen. 291

s. 292 Kontrollera mot PDF

Övriga föreslagna rätlegängsbestämmelser föranleder
ingen erinran Prop. 1986/87: 1 utom pä följande punkt. Se 16 kap. 4 §.

19 kap. Allmänt

RSV:

På del skalterättsliga området
gäller sedan länge samma regler för sambor med gemensamt barn som för gifta
(65 § kommunalskatlelagen, KL). En skillnad mellan de båda kategorierna kan
emellertid uppkomma, nämligen när förhållandet har upplösts och del därefter
utgår underhållsbidrag mellan parterna.

Ett periodiskt understöd som utges
av en person till dennes f.d. sambo betraktas nämligen som elt s. k. frivilligt
understöd (prop. 1973: 181 sid. 35 och 52). Avdragsrällen för ett sådant
understöd är begränsad till 5 000 kr/år. Avdrag för periodiskt understöd till
en f. d. make får emellertid ske med utgivet belopp om underhållsskyldigheten
är reglerad i dom eller avtal.

Fr. o. m. 1984 års taxering kommer
avdragsrällen för frivilliga periodiska understöd att försvinna (SFS 1982:421,
prop. 1981/82:197). Detta leder således till att periodiska understöd mellan
f.d. sambor inte längre kommer att vara avdragsgilla.

Del nu nämnda har inget direkt
samband med familjelagssakkunnigas förslag. RSV vill ändå peka pä förhållandet,
eftersom den hittillsvarande (visserligen begränsade) avdragsrätten möjligen
kan ha haft betydelse för enskilda personers val av samlevnadsform.

1 §

JK:

För tydlighets skull bör anges att
med sambor avses man och kvinna som, utan alt vara makar, har gemensamt hem och
hushåll och sammanlever under äktenskapsliknande förhållanden.

Svea hovrätt:

Formen "samlever" torde
ej vara språkriktig. Hovrätten föreslår att ordet utbyts mot
"sammanlever".

SCB:

Det är bra att få ett kort ord,
sambor, för "samboende, ej gifta". FamiQelagssakkunniga definierar
sambor i 19 kap. 1 § i förslaget till äktenskapsbalk. Som operaliv definition
anser SCB denna mindre ändamålsenlig. Vi är dock samtidigt medvetna om
svårigheterna all göra stringenta avgränsningar.

292

s. 293 Kontrollera mot PDF

Landstingsförbundet: Prop. 1986/87: 1

Med utgångspunkt i de intressen
Landstingsförbundet i första hand har alt företräda finns inte anledning att gå
närmare in på förslagens i allt väsentligt civilrättsliga innehåll. Förbundet
inskränker sig därför till att konstatera alt definitionen i den föreslagna 19
kap. 1 § äktenskapsbalken av begreppet "sambo" är tydligare än den
motsvarighet som i dag återfinns i I § lagen (1973:651) om ogifta
sammanboendes gemensamma bostad, vilket i sin tur bidrar till att ytterligare
precisera lokutionerna "nära anhörig" i l.ex. 7 §
transplantationslagen (1975:190), 5 § lagen (1980:11) om tillsyn över hälso-
och sjukvårdspersonalen m. fl. och 3 § den nyligen antagna nya hälso- och
sjukvårdslagen ävensom "närstående" i t.ex. 4 § förvaltningslagen
(1971:290), 2 kap. 13 §, 3 kap. 9 § och 5 kap. 2 § kommunallagen (1977:179)
samt 7 kap. 1 § sekretesslagen (1980:100).

11.2 Lag om införande av äktenskapsbalken

Hovrätten för Övre Norrland;

Även om hovrätten i en detalj har
ansett all vissa äldre rättshandlingar allQämt skall tolkas enligt äldre lag
(se betr. 10 kap. 6 §) instämmer hovrätten i de sakkunnigas uttalande att
huvudregeln vid införande av en ny äktenskapsbalk bör vara atl denna i sin
helhet blir tillgänglig från ikraftträdandet.

Stockholms tingsrätt:

I huvudregeln i förslagel till
införande av äktenskapsbalken föreslås balken i sin helhet bli tillämplig vid
ikraftträdandet. De sakkunniga har motiverat förslaget med atl reglerna bör bli
allmänt tillämpliga inom rimlig tid. Tingsrätten finner sig böra godta den
lösning som valls. Det bör dock påpekas att lösningen kan leda tiU att
svårlösta tvister kommer under domstolarnas bedömning, eftersom svårigheter kan
komma att uppstå för enskUda parter, som har haft nuvarande regler som
utgångspunkt, när de kommit överens i ekonomiska frågor.

Uppsala universitet, juridiska fakultetsnämnden:

De sakkunnigas förslag tUl lag om
införande av äktenskapsbalken liksom förslag till övergångsbestämmelser tUl
ärvdabalken förefaUer i det stora hela väl avvägda. Även i dessa frågor måste
naturligtvis ett slutligt stäU-ningslagande anslå tiUs det fastslagits vilka
malerieUa nyheter som kommer att genomföras.

Domareförbundet:

När det gäUer
övergångsbestämmelsemas utformning delar förbundet familjelagssakkunnigas
uppfattning att de nya reglerna bör tillåtas slå igenom så snart det är
möjligt. På en punkt viU förbundet dock ifrågasätta om man inte bör gå fram
försiktigare än vad de sakkunniga föreslår.

Enligl 6 kap. 8 § giftermålsbalken gäUer att vad som har
trätt i stället för 293

s. 294 Kontrollera mot PDF

egendom,
som make har fått i arv, gåva eller testamente med villkor att Prop. 1986/87: 1
den skall vara enskild, skall vara av sådan natur såvida ej annorlunda
föreskrivits genom den rättshandling, på grund av vilken egendomen är enskild.
Familjelagssakkunniga föreslår att i äktenskapsbalken den motsatta regeln
skall gälla, om inte annat får anses föQa av rättshandlingen med hänsyn lill
dennas syfte och övriga omständigheter. De rättshandlingar av ifrågavarande art
som har kommit till under giftermålsbalkens giltighetstid har naturligtvis
avfattats med hänsyn lill denna balks regler. Rimligen bör de tolkas mot
bakgrund av regeln atl surrogat för enskild egendom blir enskild egendom.
Förbundet ifrågasätter därför om inte 6 kap. 8 § giftermålsbalken även
framdeles bör gälla i fråga om rättshandlingar av dessa slag som har företagits
före äktenskapsbalkens ikraftträdande. Inte minst intresset att förebygga
lolkningslvister kan motivera en sådan bestämmel-

Föreningen Sveriges kronofogdar: Se vid 8 kap. 2 §.

11.3
Lag om ändring i ärvdabalken 3 kap. 7 §

Kommittén
(Ju 1977:07) om ställföreträdare för dödsbo i vissa fall m.m.: I anslutning
lill behandlingen av ärvdabalken vill vi ytterligare anföra följande. Elt
modernt språk har använts i betänkandets lagtextförslag. Mot detta språk,
inbegripet benämningen sambo, kontrasterar starkt ordvalet i 3 kap. 7 §, där
det föreskrivs att skifte skall ske med "de skyldeman efter den först
avlidne som är närmast till arv när skifte sker". Eftersom ordet skyldeman
hos många också torde föra tankarna in pä ett gäldenärsförhäl-lande, bör
undersökas om det är möjligt all undvika det. Exempelvis kunde föreskrivas att
skifte skall ske "med dem som är närmast till arv efter den först avlidne
maken när skifte sker". Alt i stället använda benämningen släktingar
förefaller olämpligt med hänsyn till att balkens andra kapitel avses kvarstå
oförändrat.

De sakkunniga har föreslagit att bestämmelserna i
ärvdabalken om avtal angående sammanlevnad i oskiftat dödsbo upphävs. Sådana
avtal kan ingås i högsta grad formlöst. Någon utredning om avialsfrekvensen i
dag har inte lagts fram. I betänkandet antas emellertid att behovet av avtal
kommer atl minska om förslaget om efterlevandes rätt att behålla boel oskiftat
genomförs.

Enligt vår uppfattning saknas tillräckliga skäl för
atl upphäva bestäm

melserna, i varie fall om reglerna om eflerievandeskydd ej får föreslagen

utformning. Även om det föreslagna tredje kapitlet av ärvdabalken skulle

upphöjas till lag finns emellertid skäl behålla bestämmelserna. Avtal om

sammanlevnad i oskiftal bo lar ju inte uteslutande sikte på bon som vid

fränfället gift make med bröstarvingar efterlämnar. Sådana avtal föratsätts 294

s. 295 Kontrollera mot PDF

kunna träffas även för förvaltningen av andra dödsbon. Såsom
påpekats Prop. 1986/87: 1 tidigare kan det heller inte uteslutas att
bröstarvingar och efterlevande make väljer alt låta dödsbogemenskapen bestå
beträffande den avlidnes egendom exempelvis för att undvika att den
efterlevande erhåller egendomen med fri förfoganderätt. 1 sådana och liknande
fall kan det framstå som naturligt för dödsbodelägarna att sluta ett avtal om
sammanlevnad beträffande den avlidnes egendom och eventuellt också låta den
efterlevandes egendom utgöra objekt för avtalet.

Enligt vår bedömning kommer del
sålunda även framdeles att kvarstå ett behov av del genomarbetade och
fungerande regelsystem som i dag finns i 24 kap. ärvdabalken. Ett upphävande
torde nämligen innebära att därefter uppkommande spörsmål av det slag som
kapitiet i dag reglerar blir att bedöma enligt allmänna rättsgrundsatser, vilka
människor i gemen ej känner till. Härutöver vill vi betona att blotta
existensen av kapitlet även kan ha den verkan att den gör dödsbodelägare, som
ej avser att skifta egendomen, uppmärksamma på att behov kan finnas av en
ordentlig reglering av den framtida förvaltningen och representationen av
dödsboets egendom. Att sådan reglering sker får i många fall anses vara även
ett samhälleligt intresse.

3 kap. 8 §

Advokatsamfundet:

Enligt förslagets 3 kap. 8 § skall
den förkovran det oskiftade boel undergår efter den först avlidnes död komma
även dennes arvingar till godo. Det enda undantaget härifrån skall vara att
egendom som den efterlevande erhållit genom arv eller testamente och ännu inte
tillträtt skall behållas av den efterievande respektive hans arvingar. Har den
efterlevande tillträtt arvet — exempelvis en släktgärd — skall alltså den först
avlidnes arvingar vara med och dela på detta arv.

Samfundet anser inte denna
bestämmelse befogad. Det kan gä lång tid mellan dödsfallen, och samfundet anser
det riktigare att behålla den nuvarande bestämmelsen att boets förkovran genom
arv, gåva, testamente eller den efterlevandes eget arbete skall tiltfalla
dennes arvingar. Det kan befaras alt den nya bestämmelsen kan medföra alt en
efterlevande make begär skifte av boet även när skäl i övrigt talar för att
behålla del oskifiat.

11 kap. 8 §

Uppsala universitet, juridiska fakultetsnämnden:

Vad gäller förslaget tUl ändringar
i ärvdabalken har fakultetsnämnden

blott ett enstaka påpekande utöver de synpunkter som angetts ovan i

remissyttrandet. I 11 kap. 8 § ges f. n. en hjälpregel för tolkning av testa

mente innebärande, att testamente till förmån för make eller trolovad inte

skall antagas gälla, om äktenskapet resp. trolovningen upplösts före lesta

tors död. Nu föreslås (s. 449), att regeln skall upphävas såvitt angår 295

s. 296 Kontrollera mot PDF

296

trolovad
samtidigt som det genom en ny mening tilläggs, alt stadgandet för Prop. 1986/87:
1 make skall ha motsvarande tillämpning, om en sambo har gjort testamente till
den andre sambon och samlevnaden är upplöst vid teslators död. Förslagel om
avskaffandet av tolkningsregeln beträffande trolovning motiveras med att
bestämmelse om trolovning inte längre finns i giftermålsbalken och all
tolkningsregeln kan utgå såsom överflödig.

Detta är emellertid inle sä
alldeles övertygande. Så snart det ingåtts ett äktenskap föreligger det också
en tidigare trolovning i den allmänna betydelsen, att parterna kommit överens
om att gifta sig. Trots att trolovningen inte ger upphov lill rättsverkningar
enligt giftermålsbalken, förekommer det sålunda i själva verket etl mycket
stort antal trolovningar. I praktiken är del dock otvivelaktigt klart, att fall
av fristående förlovningar utan samboende är ovanliga för närvarande, och atl
en regel för samboende skulle få verkan även för de flesta fall av trolovning.
Del hindrar inte att testamenten kan bli upprättade av personer som ulan att
sammanbo kommit överens om att gifta sig (t.ex. av nägot äldre personer, som
kanske tidigare varit gifta och har barn var för sig). Principiellt föreligger
samma behov av en tolkningsregel för dessa fall som för samboförhållanden. I
båda fallen är det dessutom enligt nämndens mening lika naturligt atl uppställa
samma tolkningsregel som nu kommer till uttryck i ÄB 11:8. Även ulan
uttryckligt lagstöd med tanke på sambor och förlovade bör samma tolkningsregel
rimligen tillämpas i praxis. Enligt nämndens mening bör man sålunda behandla
trolovning och samboende på samma sätt och antingen lagreglera båda fallen
eller lämna båda fallen utanför lagtexten om makar. Med nämndens restriktiva
inställning till lagstiftning för sambor är det mest närliggande att inskränka
lagregeln enbart tiU makar, men alt ändå föratsätta atl motsvarande
tolkningsregel är ganska självklar även för sambor och förlovade.

20 kap. 4 §

Domareförbundet:

1 förslaget till ändrad lydelse av
20 kap. 4 § ärvdabalken har bestämmelsen om när vardera makens egendom skall
antecknas och värderas förenklats. De sakkunniga har inte ansett det möjligt
att ge detaljerade regler för när och hur enskild egendom skall redovisas i
bouppteckningen. I lagtexten anges detta genom att sådan egendom skall
upptagas och värderas om del ej på grand av förhållandena är obehövligt. Denna
bestämmelse kan säkerligen komma all välla såväl tingsrätterna som
bouppteckningsförrät-larna avsevärda problem. Domareförbundet vill därför
ifrågasätta om inte bestämmelsen borde ges det innehållet alt vardera makens
enskilda egendom alllid skall antecknas och värderas.

s. 297 Kontrollera mot PDF

övergångsbestämmelserna , Prop. 1986/87: 1

Kammarkollegiet:

Huvuddragen av den gällande arvsrätten får antas
vara väl kända hos stora delar av den svenska allmänheten, inte minst hos den
äldre delen av befolkningen. Utredningens förslag innebär på mänga punkter (ex.
slopande av laglotten och införande av arvsrätt för efterlevande make) stora
ingrepp i gällande rätt. Det kommer alt krävas en stor informationsinsats för
att skapa kännedom om de nya reglerna hos allmänheten, särskilt som de som
närmast behöver de nya kunskaperna är gamla människor. Kollegiet förutsätter
atl bred information kommer atl ges om de nya reglema och att ikraftträdandet
av de nya reglerna sätts till en tidpunkt dä informationen nått ut så att man
inte får oväntade effekter av den nya lagen.

SpecieUt känsligt blir ikraftträdandet av de nya
bestämmelseraa om utredningens förslag om laglollens slopande vinner bifall.
Utredningens uppfattning atl delta inte skulle kräva speciell reglering i
övergångshänseende kan inte delas av kollegiet. Enligt kollegiets mening
kommer förslaget (s. 459) att leda till otaliga testamentstolkningstvister
både i de faU testamentet innehåller förordnande om laglott och då sådant
förordnande saknas. Kollegiet vill framhålla atl denna fråga noga måste
övervägas och vill ifrågasätta om del trots allt inte är en enklare lösning atl
låta den nya lagen enbart bli tillämplig pä testamenten som upprättats efter
ikraftträdandet. Ett sådant syslem ger möjlighet för den som vill att ändra
sina testamentariska dispositioner medan övriga testamenten får tolkas i enlighet
med de regler som gällde vid upprättandet, något som får antas överensstämma
med lestators vilja.

11.4
Lag om ändring i föräldrabalken 14 kap. 4 §

Stockholms
överförmyndarnämnd:

Mindre tilltalande är också föreslagen bestämmelse
i 14 kap. 4 § föräldrabalken alt förmyndaren endast skall begära skifte för
den omyndiges räkning om överförmyndaren tillstyrker detta. Överförmyndarens
roU blir därmed mycket oklar och del kan ifrågasättas hur dennes ansvar skall
bedömas efter etl tiUstyrkande eller avstyrkande.

Av specialmotiveringen framgår atl som allmän förutsällning
skaU gälla alt den åtgärd som vidtas skall vara till den omyndiges bästa.
Samtidigt sägs att genom kravet på överförmyndarens samtycke till skifte
betonas atl utgångspunkten bör vara att den omyndige inte skall begära sitt
arv. Hur vet man att detta är till den omyndiges bästa?

Att vid ett samråd med förmyndaren ha som
utgångspunkt att etl krav

om skifte kommer alt skapa arvsrätt för efterlevande make torde medföra

att överförmyndaren avstår från alt förespråka etl skifte. Delta synes då

vara helt i överensstämmelse med de sakkunnigas förslag. Men därmed 297

s. 298 Kontrollera mot PDF

uppstår
också frågan varför förmyndaren alltid skall samräda med överför- Prop.
1986/87: 1 myndaren. Ett samråd som inte leder till annat än ett i förväg givet
resultat synes meningslöst.

I övrigt anser jag alt möjlighet
bör föreligga för bröstarvinge atl begära skifte när efterievande make gifter
om sig.

Föreningen Sveriges överförmyndare:

Enligt förslag lill ny lydelse i 14
kap. 4 § föräldrabalken skall förmyndaren samråda med överförmyndaren och
endast om denne tillstyrker begära skifte. Samtidigt sägs i specialmoliveringen
alt genom kravet på överförmyndarens samtycke till skifte betonas att
utgångspunkten bör vara att den omyndige inte skaU begära sitt arv. Med sådana
regler tvingas överförmyndaren tillgodose efterlevande makes intresse av atl få
behålla boel oskifiat i stället för att se tiU all den omyndige erhåller sitt
arv. Delta kan inte anses tillfredsställande och ett samråd under sädana
föratsättningar kommer såväl förmyndaren som överförmyndaren alt uppleva som
meningslöst. Då föreningen dessutom anser att bröstarvingen fortfarande skall
bibehållas vid sin laglott bör föreslagen lydelse i denna paragraf utgå.

20 kap. 1 §

Rättegångsutredningen (Ju 1977:06):

Vi har vid vår genomgång observerat
att en följdändring måste göras i 20 kap. 1 § föräldrabalken. Denna paragraf
hänvisar f. n. lill 15 kap. 29, 30 och 30 a §§ giftermålsbalken. Vid ett
genomförande av familjelagssakkunnigas förslag skall hänvisning i stället
göras till 14 kap. 17-20 §§ äktenskapsbalken.

11.5 Lag om ändring i rättegångsbalken

Stockholms tingsrätt:

Se vid 14 kap. under "Allmänt".

11.6 Lag om ändring i lagen (1927:77) om
försäkringsavtal

Allmänt

Domareförbundet:

Domareförbundet ser med
tillfredsställelse att de föreslagna ändringarna i försäkringsavtalslagen
genomförs, då detta kommer atl förenkla arbetet för domstolarna väsentligt.

298

s. 299 Kontrollera mot PDF

3 § Prop. 1986/87: 1

Folksam:

Som en konsekvens av sitt förslag
om ett legalt förmånstagareförordnande föreslär de sakkunniga att lydelsen av
3 § 2 st försäkringsavtalslagen ändras så att ogiltighetsverkan drabbar även
det legala förordnandet i den mån detta i det enskilda fallet strider mot
kommunalskattelagens regler om förmånstagare till pensionsförsäkring. Folksam
tillstyrker förslaget.

Enligt de sakkunniga skall
övergångsbestämmelserna till lagen (1975:1353) om ändring i 3 §
försäkringsavlalslagen fortfarande gälla. Dessa övergångsbestämmelser innebär
att nämnda paragraf är tillämplig endast på försäkringsavtal som tillkommit
efter utgången av 1975. Otillåtna förordnanden på äldre försäkringar blir
sålunda inte utan verkan. Försäkringen drabbas i stället av avskattning enligt
2 § i den s k ikraftträdandelagen (1975: 1348). De sakkunniga konstaterar att
avfattningen av 2 § ikraft-irädandelagen innebär alt avskallning dock inle
kommer alt inträda i de fall det legala förordnandet är tillämpligt eftersom
detta inte kan betraktas som något förfogande av försäkringstagaren. Att någon
avskallning inte sker i denna situation måste också i de flesta fall anses vara
en önskvärd lösning. Det skulle t. ex. närmast framstå som obilligt om en sådan
påföljd inträdde när det legala förordnandet blivit tillämpligt därför att de
av försäkringstagaren insalta förmånstagarna avlidit.

Samtidigt kommer emellertid det
förhällandet att avskattning inte skall ske när det legala förordnandet strider
mot kommunalskattelagens regler såvitt vi kan se att kunna utnytQas på ett sätt
som strider mot syfiet med dessa regler. Försäkringstagaren till en äldre
pensionsförsäkring kan nämligen återkalla del gjorda förmånslagareförordnandet
och därefter avsiktligt underlåta att göra ett nytt. I denna situation blir det
legala förordnandet tillämpligt. Om detta härvid omfattar förmånstagare som
inte är tillåtna enligt kommunalskattelagen, föranleder inte det någon påföljd
- förordnandet är inte utan verkan eftersom 3 § försäkringsavtalslagen inte
gäller för äldre försäkringar och någon avskattning blir inte aktuell eftersom
det är det legala förordnadet som är tillämpligt. De sakkunniga kommenterar
inte detta förhållande som bl.a. kan leda till atl släktingar i andra och
tredje parentelen och universella testamentstagare blir förmånstagare till
belopp från pensionsförsäkring. Olägenheterna torde emellertid kunna elimineras
genom ändringar i eller tillägg lill 2 § ikraftträdandelagen.

103 §

Försäkringsrättskommittén (1974:09):

Den osanktionerade regeln i andra
stycket om makes informationsplikt

torde ha ringa självständig betydelse vid sidan av den allmänna regeln i 1

kap. 4 § ÄktB. Särskilt kan det förefalla överflödigt att i lagen föreskriva,

alt försäkringstagaren skall underrätta sin make när han sätter in denne

som förmånstagare; jfr här också vad som gäller om testamente. 299

s. 300 Kontrollera mot PDF

Å andra sidan kan sägas, att om
maken inte har få» veta att han är Prop. 1986/87: 1 förmånstagare, saknas det
förväntningsintresse, vars skyddande torde vara ett av de huvudsakliga skälen
för bestämmelsen. Över huvud taget uppstår här en konflikt mellan principen,
atl testamenten och testaments-liknande förordnanden får hållas hemliga, och
det allmänna önskemålet om öppenhet mellan makar.

Beträffande den nya regeln om
försäkringsbolagets upplysningsplikt mot försäkringstagarens make har det i
kommittén förekommit delade meningar, huravida man bör instämma i de
sakkunnigas förslag eller i Gerhard Grabes särskilda yttrande (s. 492 f).

Det bör för övrigt framhållas att
informationen möter särskilda praktiska svårigheter vid sådana
kollektivavtalsgrandade försäkringar, där försäkringsbolaget saknar kännedom
om vilka de individuella försäkrade är hos en viss arbetsgivare. 1 sådana fall
kan bolaget rimligen inte åläggas att ge en frågande make några säkra besked om
dennes rätt; bolaget prövar inte frågan om en viss person är omfattad av
försäkringen förrän ett försäkringsfall har inträffat. Vad bolaget kan upplysa
om är, huruvida det finns registrerat något individuellt
förmånstagareförordnande för den personen samt vad som eljest gäller enligt
standardförordnandet. Den grandläggande bedömningen av om maken är försäkrad
måste emellertid den frågande ta på sin egen risk. Inte ens registrering av ett
individuellt förordnande innefattar någon garanti för att den som har gjort
förordnandet omfattas av försäkringen. I varie fall för det nu angivna slaget
av försäkringar ler sig den föreslagna regeln därför mindre ändamålsenlig.

103 a §

Försäkringsrättskommittén (Ju 1974:09):

I och för sig kan man naturligtvis
ifrågasätta det lämpliga i att införa en särskild "arvsordning" för
försäkringsbelopp som utfaller vid försäkringstagarens död (jfr s. 280 f). Som
de sakkunniga framhållit vUl kommittén emeUertid av flera skäl söka tona ned
betydelsen av förmånstagareförordnanden för utmätningsskyddet och
arvsskatleprivilegieringen. Del ligger alhså helt i linje med kommitténs
intentioner, när enligt förslaget försäkringar t. ex. i utmälningshänseende
kommer att behandlas lika oavsett om det finns nägot av försäkringstagaren
gjort förordnande eller inle. Kommittén har kommit fram till att detta
laglekniskt görs bäst genom att alla förvärv av sådana försäkringsbelopp
betraktas som förmånslagareförvärv. Detta gäller oavsett vilken omfattning man
anser alt utmätningsskyddet och arvsskatleprivilegieringen skall ha.

Kommittén ställer sig alltså i
princip positiv till att en fördelningsregel av

den föreslagna arten införs i lagen. För alt uppnå något större likformighet

med den norska FAL-kommitténs förslag, bör dock kanske själva termen

förmånstagareförordnande reserveras för egentliga förordnanden av för

säkringstagaren. 1 103 a § kan i stället användas uttryck som att maken

skall "vara förmånstagare" eller alt försäkringsbeloppet skall
"tillfalla 300

s. 301 Kontrollera mot PDF

maken som
förmånstagare". Kanske skulle män också, liksom i 104 §, tala Prop.
1986/87: 1 om att "försäkringen eller försäkringsbeloppet" skall
tillfalla förmånstagaren.

Såsom de sakkunniga anfört (s. 281) värderar
samhället genom utformningen av de regler om arv m.m. i vilken ordning
närstående skall få egendom efter en avliden, och det måste anföras starka skäl
för att frångå denna ordning. I likhet med de sakkunniga anser kommittén
visserligen att det är välmotiverat att över huvud taget införa en särskUd
regel om fördelningen av försäkringsbelopp. Däremot är del kanske tveksamt om
de sakkunniga har anfört tillräckligt vägande argument för att regeln materiellt
skall avvika från vanliga fördelningsregler så myckel som förslaget gör.

Det är riktigt att de sakkunnigas förslag i sak
stämmer med vad den norska FAL-kommittén avser att föreslå. Den finländska
kommittén däremot vUl åtminstone för närvarande inte ha någon sådan
fördelningsregel alls, och den danska kommittén har ännu inle tagit ställning.
Någon fullständig nordisk rättslikhet torde alltså sannolikt inte kunna näs,
vilken lösning man än väljer.

Frågan är emellertid av grandläggande
familjerättslig karaktär, och kommittén vill därför inte ta slutiig ställning
lill hur den skall utforma sitt eget förslag förrän i varie fall
remissbehandlingen av de sakkunnigas förslag är avslutad.

104
§

Försäkringsrättskommittén
(Ju 1974:09):

Kommittén instämmer helt med de sakkunnigas
slutsats, att det nuvarande andra stycket bör ulgå. Förslaget innebär så
betydande fördelar att det bör godtas även om reglerna om laglott i övrigt
skulle behällas också i fortsättningen (jfr reservation nr 7, sista stycket).
Kommittén vill emellertid nämna, att under nordiska överläggningar den
möjligheten diskuterats att - utöver vad som anges i 104 § andra stycket
förslaget - man skulle kunna jämka fördelningen av försäkringsbeloppet i
uppenbart oskäliga fall, när make eller bam som den försäkrade försörit eller
varit skyldig alt försöria går miste om beloppet genom ett
förmånstagareförordnande. En sådan regel kunde möjligen vara påkallad som ett
skydd för make och barn framför allt vid illojala förfaranden. F. n. anser
kommittén dock inte tillräckliga skäl föreligga att lägga fram elt förslag
härom, särskilt med tanke på de lUlämpningssvårigheler jämkningsbestämmelser av
denna typ kan medföra. - Frågan om laglottens berättigande i övrigt torde vara
av den arten, atl kommittén enligt det förat sagda saknar anledning all ta
ställning tiU den.

Vad angår det föreslagna nya andra stycket i
paragrafen, framgår det av

specialmotiveringen (s. 468) att den första förutsättningen för tillämpning

av bestämmelsen skall vara atl den försäkring det gäller har beaktats vid

beräknandet av andelarna i bodelningen. Detta är enligt kommittén en

riktig begränsning, och den bör framgå tydligare av lagtexten; den nu 301

s. 302 Kontrollera mot PDF

föreslagna lydelsen kan läsas på ett mera vidsträckt sätt.
Man bör också Prop. 1986/87: 1 välja en formulering som markerar att
förmånstagaren inte kan bli tvungen att avstå mer än vad som motsvarar det
värde som åsattes försäkringen i bodelningen. En sådan begränsning ter sig
särskilt motiverad med tanke på de kollektivavtalsgrundade
Qänstegrupplivförsäkringarna. Dessa är av arbetsmarknadsparterna direkt
avsedda som ett omställningsbidrag för den anställdes aktuella familj. Om han
vid tiden för sin död redan har hunnit bilda ny familj, skulle det strida mot
det syftet om de kunde dras in i en bodelning med den gamla famiQen.

105 §

Försäkringsrättskommittén (Ju 1974:09):

Kommittén instämmer med de sakkunnigas förslag.

Folksam:

Ingen erinran.

Svenska Försäkringsbolags Riksförbund:

Riksförbundet instämmer med de
sakkunnigas förslag till konsekvensändringar av tolkningsreglema i 105 § FAL.
Del är bra att det klart ulsäges i lagtexten atl ett förordnande till förmån
för make och barn ska medföra hälftendelning av försäkringsbeloppet även när
försäkringen varit enskild egendom. Tolkningsregeln för del fallet all arvingar
insatts som förmånstagare står i samklang med de föreslagna reglerna om makes
arvsrätt.

Försäkringsjuridiska föreningen:

Skulle föreningens uppfattning
angående makes arvsrätt vinna gehör måste tolkningsreglema i 105 § FAL justeras
i enlighet därmed. I övrigt instämmer föreningen med de sakkunnigas förslag.

ATS-gruppen:

De sakkunniga föreslär här att
förmånstagareförordnande lill förmån för make skall anses förfallet om mål om
äktenskapsskillnad pågick vid försäkringstagarens död.

I denna del vill vi endast påpeka
att för AFAs och KFAs del i det standardiserade förordnandet införts en
presumtion av motsatt innehåll. Försäkringsbestämmelserna bygger på
kollektivavtal mellan ifrågavarande arbelsmarknadsparter. Del finns därför
ingen anledning för oss att yttra oss om del sakliga innehållet i den
föreslagna ändringen utan vi vUl endast framhålla atl bestämmelserna som de är
utformade enligl AFAs och KFAs förordnanden är lättare att administrera.

302

s. 303 Kontrollera mot PDF

115 a § Prop. 1986/87:

Försäkringsrältskommittén (Ju 1974:09):

Kommittén överväger själv att
föreslå en motsvarande, något mera vidsträckt regel, men motsätter sig inte alt
regeln tills vidare görs så begränsad som de sakkunniga har föreslagit.

ATS-gruppen:

Om ogift försäkringstagare inte
insatt förmånstagare skall enligt de sakkunnigas förslag det utfallande
försäkringsbeloppet fördelas mellan arvingar och universella testamentstagare
såsom förmånstagare. Det kan då inträffa att försäkringsgivaren i god tro
betalar ut beloppet till någon som framstår som berättigad men del i efterhand
visar sig alt betalningen är felaktig. För att undvika att försäkringsgivaren i
dessa fall skall tvingas göra dubbelutbelalning föreslår de sakkunniga en
bestämmelse av innehåll att försäkringsgivaren inte behöver betala till en
förmånstagare om bolaget i god tro redan betalat till någon som framställ som
berättigad.

Som framgår av ordalydelsen har de
sakkunnigas förslag en generell innebörd. De sakkunniga har emellertid betonat
att bestämmelsen tar sikte på den speciella situation som kan uppkomma när
försäkringsbeloppet skaU fördelas mellan arvingar och universella testamentstagare.
Det kan dock nämnas att ATS-gruppens medlemmar har en likartad bestämmelse för
barn till manlig försäkringstagare, där barnet inte är antecknat i personakt
för försäkringstagare eller känt för försäkringsgivaren vid
utbelalnings-tillfäUet.

Det problem de sakkunniga pekar på,
när försäkringsgivaren i god tro betalar ut beloppet lill någon som framstår
som berättigad vid utbetalnings-tillfället men det därefter visar sig alt
beloppet helt eller delvis skulle ha utbetalats till annan person, är något som
inte är särskilt sällsynt för Qänstegrupplivförsäkringsbolagen. Dessa
försäkringsgivare är nämligen för utbetalningen beroende av att de
ansökningshandlingar som inkommer är kompletta och riktiga. Något
försäkringsbrev finns inle. Emellertid kan det i enstaka fall visa sig att den
som ansöker om försäkringsbeloppet inle känt till att försäkringstagaren l.ex.
varit sammanboende under äktenskapsliknande förhållanden. Med den utformning
den föreslagna bestämmelsen enligt de sakkunnigas förslag erhåller omfattas
även de här angivna situationerna därav.

Fördelen med en sådan bestämmelse
som de sakkunniga föreslår är att betalningen kan ske utan dröjsmål och att
försäkringsgivaren inte behöver riskera dubbelutbelalning. Nackdelen är risken
att nära anhöriga går miste om de försäkringsbelopp som de eljest skulle ha
erhålht. Erfarenheten visar nämligen att den som ansöker om försäkringsbelopp
inte alltid har skaffat sig den rikliga överblicken över försäkringstagarens
efterievande-krets. Vidare kan det ibland finnas samboende som väl sökande
känner till men inte bedömer vara sammanboende under äktenskapsliknande förhållanden.

303

s. 304 Kontrollera mot PDF

De olika konsekvenser de
sakkunnigas förslag kan medföra har inte Prop. 1986/87: 1 närmare belysts
av dem. Om den föreslagna bestämmelsen skall införas, är det enligt vår mening
nödvändigt att först närmare överväga de konsekvenser förslaget erhåller.
Detta kan lämpligen ske av försäkringsrättskommittén.

116 §

Folksam:

Ingen erinran.

122 §

Folksam:

Förslagel till ändrad lydelse av
122 § försäkringsavtalslagen är en konsekvens av de sakkunnigas slutsats att
jämkning i försäkringsbelopp inte skall kunna ske. Om detta förslag lagfästs,
har Folksam inle något all invända mot en sådan utformning av 122 §. Vi har
emellertid föreslagit att möjligheten lill jämkning skall behällas såvitt del
gäller all tillgodose efterlevande makes rätt enligl basbeloppsregeln. Med en
sådan ordning kan 122 § behållas oförändrad.

Övergångsbestämmelserna

Försäkringsrättskommittén (Ju 1974:09):

De nya bestämmelserna i FAL avses
gälla i alla fall då försäkringslaga-ren avlidit efter ikraftträdandet. Detta
kan vålla vissa svårigheter, som dock torde få begränsad betydelse i praktiken.

En svårighet gäller tolkningen av
förmånstagareförordnanden. Motsvarande problem uppkommer — med större praktisk
betydelse - vid tolkningen av testamenten. Vid förmånstagareförordnanden är
emellertid förhållandena såtillvida särpräglade, som det sällan finns något
gott underiag för en subjektiv tolkning av försäkringstagarens avsikter. Vid
individuell försäkring görs de flesta förordnanden genom att försäkringstagaren
vid tecknandet sätter kryss i en eller flera rutor på en blankett som
försäkringsbolaget tillhandahäller honom. Och om försäkringstagaren vid
gruppförsäkring passivt accepterar det i försäkringsvillkoren intagna
slandardför-ordnandel, och således inte avger någon egen viljeförklaring, torde
en individuell tolkning vara helt omöjlig; del kan kanske inte ens utredas att
försäkringstagaren kände lill förordnandets existens.

Av FAL:s tolkningsbeslämmelser
föreslär de sakkunniga ett tillägg till

105 § femte stycket om tolkningen av förordnandet "arvingar" när
försäk

ringstagaren efterlämnar make och barn. Enligt den föreslagna regeln skall

i sådant fall en tredjedel av beloppet tillfalla maken och resten barnen. Men

om en gift försäkringstagare vid en individuell försäkring före ikraftträdan

det av den nya lagen har gjort förordnandet "arvingar", torde det
finnas 304

s. 305 Kontrollera mot PDF

starka
skäl att tro att han inte har avsett att någon del av beloppet skall Prop.
1986/87: 1 tilhalla maken. I så fall bör naturligtvis tolkningsregeln inte
tillämpas. Och detta bör kanske gälla även om del förflyter läng tid efter
ikraftträdandet utan att försäkringstagaren ändrar förordnandet, om man utgår
från att det är hans avsikter vid förordnandets tillkomst som skall beaktas. -
Särskilda svårigheter uppstår, som ovan nämnts, om det är fråga om elt
standard-förordnande i grappförsäkring. Här torde försäkringstagaren ofta inte
ha haft några avsikter alls.

En annan fråga, som dock är av mindre betydelse,
rör de föreslagna bestämmelserna i 103 a § och förhållandet lill borgenärerna.
Del förekommer enligt uppgift från praktiskt försäkringshåll då och då, att
någon tecknar en försäkring med avsikt att försäkringsbeloppet skall flyta in i
dödsboet efter honom och där användas för all betala hans skulder. För all
uppnå detta behöver försäkringstagaren för närvarande inte göra någonting; om
ingen förmånstagare har utsetts, går försäkringsbeloppet in i dödsboet och kan
tas i anspråk av borgenärerna.

Med den föreslagna ordningen kommer emellertid ett
sådant belopp att fördelas enligt reglerna i 103 a § och vanligen bli
oåtkomligt för borgenärerna. Den som vill att hans skulder skall bli betalda
med försäkringsbeloppet måste alltså göra ett direkt förordnande till förmän
för dödsboet (alternativt till förmån för viss eller vissa borgenärer). Man
kan vänta sig atl det i enstaka sådana fall kan uppstå oklarheter, i varie fall
vid dödsfall kort efter ikraftträdandet. Det framstår under alla omständigheter
som viktigt att försäkringstagarna i god tid före ikraftträdandet fär
information om de nya reglerna.

Svenska
Försäkringsbolags Riksförbund:

Del kan ifrågasättas om en särskild övergångsregel
behövs när det gäUer tolkning av förmånstagarförordnande till förmån för
arvingar. En gift försäkringstagare som enligt nuvarande bestämmelser insätter
arvingar som som förmånstagare i första hand gör detta med förbigående av make.
Om försäkringstagaren avlider efter de nya bestämmelsernas ikraftträdande
kommer trots delta make att erhålla en tredjedel av förmänstagarförvärvet om
inte en särskUd övergångsregel införs. Sädana förordnanden är dock relativt
ovanliga. Del torde inte heller komma att uppfattas som stötande att make även
i dessa fall kommer att ingå i kretsen av arvingar. Mol denna bakgrand och av
praktiska skäl anser riksförbundet att en särskild övergångsregel ej bör
införas.

11.7
Lag om ändring i lagen (1928:281) om allmänna arvsfonden

Länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län:

Beträffande den föreslagna ändringen (s. 472) i 5 §
lagen om allmänna

arvsfonden, som avser försäkringsbelopp ingående i kvarlåtenskap som

tillfaller fonden enligt 103 a § försäkringsavtalslagen, viU länsstyrelsen 305

20 Riksdagen 1986/87. 1 saml. Nr 1. Bilagedel

s. 306 Kontrollera mot PDF

framhålla
att ett sådant avstående bör prövas enligt samma grander som i Prop.
1986/87: 1 dag gäller för övrig kvariålenskap.

Om en försäkring utan
förmånstagarförordnande tillfaller arvsfonden som del i ett dödsbo utan
arvingar, bör kvarlåtenskapen ses som en helhet och en ansökan om avstående av
arvet alltså bedömas gälla även försäkringsbeloppet. Endast om länsstyrelsens
utredning klart ulvisar att arvlåtaren velat skilja ut viss del av
kvarlåtenskapen, exempelvis försäkringen, eller om ansökan avser enbart
försäkringsbeloppet, skall detta alltså behandlas för sig. Länsstyrelsen utgår
från att någon generell särbehandling av de olika delaraa av kvarlåtenskapen
inte avses genom det föreslagna tillägget i 5 § arvsfondslagen.

11.8 Lag om ändring i kommunalskattelagen (1928:370) RSV:

De sakkunniga har i 11 kap 4 §
andra stycket äktenskapsbalken föreslagit atl värdet av inbetalda premier för
en pensionsförsäkring i vissa fall skall beaktas vid en bodelning. På sid. 275
har de sakkunniga nämnt all det bör sakna betydelse om andra maken känt till
eller samtyckt till premieinbetalningen. Delta bör enligt RSVs mening framgå
av lagtexten. Vidare bör det framgå atl hänsyn skaU las till de
skattekonsekvenser som har föQl av premieinbetalningen. Detta skulle kunna
lösas genom att det i 11 kap. 4 § andra stycket och 13 kap. 5 §
äktenskapsbalken sägs alt den andra makens hälft skall beräknas som om någon
försäkringspremie inte hade erlagts.

I förslaget till tillägg tiU
sextonde stycket av första punkten av anvisning

arna till 31 § KL har de sakkunniga angett "Återköp får också ".

Denna formulering kan lätt ge intryck av atl återköp får
ske om försäkringstagaren sä önskar. Enligt 13 kap. 5 § äktenskapsbalken skall
försäkringsgivaren dock vara skyldig atl i del angivna fallet göra en
utbetalning. RSV anser att det av formuleringen i KL bör framgå att det inte är
försäkringstagaren som bestämmer om någon utbetalning skall ske. Vidare bör det
enligt RSVs mening inte i lagtexten talas om återbetalning av premier, eftersom
det inle är de inbetalda premierna som betalas ul vid ett återköp av en
försäkring (s. 264 f). Slutiigen bör man enligt RSVs mening inte i detta
sammanhang använda termen återköp, eftersom det torde innebära atl betalningen
sker till försäkringstagaren. Av 13 kap. 5 § äktenskapsbalken framgår
emellertid att utbetalning också skall fä ske direkt liU försäkringstagarens
make.

Med hänvisning till det sagda
föreslär RSV alt tillägget till sextonde stycket av första punkten av
anvisningarna tUl 31 § KL får följande lydelse.

Är försäkringsgivare enligt 13 kap.
5 § äktenskapsbalken skyldig atl

verkställa utbetalning av försäkringstagares tillgodohavande skall utbetal

ningen anses som ett sådant återköp som fär ske utan hinder av bestäm

melserna i denna lag. 3Qg

s. 307 Kontrollera mot PDF

När det gäller
ikraftträdandebeslämmelserna för detta tillägg till KL vill Prop. 1986/87: 1
RSV framhålla atl de bör innehålla all lagen gäller även en försäkring som har
tecknats före utgången av 1975. I annat faU skulle inte premier för en sådan
försäkring kunna beaktas vid tillämpningen av bestämmelserna i 11 kap. 4 §
andra stycket och 13 kap. 5 § äktenskapsbalken (jfr. 2 § lagen (1975:1348) om
ikraftträdande av lagen (1975:1347) om ändring i kommunalskattelagen).

Sluthgen vill RSV nämna att
bestämmelsen i 37 § 1 mom 3 TL bör anses kunna innefatta även de fall där
utbetalningen sker till försäkringstagarens make. Uppgiften skall dock givetvis
avse försäkringstagaren.

11.9 Lag om ändring i lagen (1941:416) om arvsskatt och
gåvoskatt

1§ Kammarkollegiet:

Avstäenden av allmänna arvsfondens
rätt till förmänslagarbelopp enligl föreslagna 103 a § försäkringsavtalslagen
bör inte lämnas obeskattade. Eftersom avstående i dessa fall inte innebär att
en förmånstagare träder ur bilden och en subsidiär förmånstagare träder lill
kan förvärvet ej beskattas enligt 12 § arvsskatlelagen. Skäl saknas att
beskatta förvärvet på annat sätt än som gäller fondens arvsavståenden, vilket
föratsätter tillägg i paragrafens andra stycke där efter "arv" bör
insättas: eller egendom som tillfallit fonden enligl 103 a §
försäkringsavlalslagen.

11 §

Kammarkollegiet:

Fordrar med kollegiets grundförslag
ingen ändring. Godtas utredningens förslag om äkta makes arvsrätt men med de
krav pä faktisk bodelning som kollegiet uppställer gäller delsamma.

12 §

Kammarkollegiet:

Första stycket tredje meningen har
alltid erbjudit tillämpningssvårigheter. Inte sällan har bestämmelsen blandats
ihop med 104 § andra stycket försäkringsavtalslagen. Även om den föreslagna
ändringen innebär viss skalteskärpning genom att andra förmånstagares förvärv
inte får räknas in då denna den efterlevandes skattefria andel beräknas så
anser kollegiet att förslaget kan godtas.

Bibehålles 104 § andra stycket
försäkringsavlalslagen i begränsad omfattning bör den bestämmelse i första stycket
som anknyter liU sistnämnda regel finnas kvar.

307

s. 308 Kontrollera mot PDF

15 § Prop. 1986/87: 1

Kammarkollegiet:

Det skall införas efterarv dä basbeloppsregeln
(ÄktB 12:3 andra stycket) tillämpats. Detta gäller inte bara det fall då det
finns efterarvingar utan även då det finns bröstarvingar. Det måste dä finnas
någon fördelningsregel för dessa fall. Nu finns det sådan regel dä den
efterlevande erhållit egendom genom arv men inte genom denna bodelningsregel.

Det
enklaste är att lägga ett nytt stycke till 2 mom med följande lydelse.

"Har efterlevande make erhållit egendom enligt
12 kap. 3 § andra stycket äktenskapsbalken äger vad ovan sägs motsvarande
tillämpning".

Bestämmelsen
kommer dock inte atl i praktiken bli lätt att tillämpa.

15
a §

Kammarkollegiet: Föranleder ingen erinran.

28
§

Kammarkollegiet;

Väljs systemet att tillgodose efterlevande make
genom ett högre belopp bodelningsvägen bör avdraget för efterlevande make ligga
kvar på nuvarande nivå. Kollegiet har ingen erinran mot det föreslagna
avdraget 200000 kr i det av utredningen förordade systemet. Det kan dock
konstateras atl del i båda fallen blir åtskilliga bouppteckningar som inte
kommer att föranleda skatt då den förste av två makar dör. Skattetillfället
kommer att flyttas fram till den efterlevandes död eller dä efterbeskatlning
skall ske.

Den utvidgade kretsen av sådana som skall
likställas med äkta make accepteras.

Advokatsamfundet:

Samfundet föreslär att 28 § i denna lag får den
lydelsen att till klass I hänföres efterlevande make, sambo, barn, avkomling
tiU barn, make och sambo lill bam samt efterlevande make och sambo till avlidet
barn. Likaså anser samfundet att paragrafens andra stycke bör innehålla att som
skattefritt avdrages från den lott som tillkommer "den avlidnes
efterievande make och sambo 200 000 kronor...". Tredje stycket kommer dä
endast att uppta bestämmelsen om styvbarns- och foslerbarnsförhällanden.

Samfundet anser det inte motiverat att i 28 §
använda hela definitionen på sambo, när man i övrigt i förslaget genomgående
använder beteckningen sambo. Det kan lätt leda till misstolkningen att man i
denna paragraf uppställer andra kriterier.

308

s. 309 Kontrollera mot PDF

309

32 § Prop. 1986/87:1

Kammarkollegiet:

Kollegiet har avstyrkt att alltför många
eflerbeskattningssituationer införes. De nuvarande bör dock kompletteras.
Egendom kan när eflerarvsrätt föreligger skiftas under den efterlevandes
livstid, antingen genom att sedan den efterlevande tillträtt egendomen denna
utskiftas till arvinge eller genom att den efterlevande underlåter att begagna
sin rätt vid bodelning.

Kollegiet föreslår att paragrafen kompletteras med
en bestämmelse av följande lydelse

h) arv tillfallit någon genom att kvariålenskap,
som i skatteärendet beräknats skola övertas av den avlidnes efterlevande make,
istället utskiftas;

49
§

Kammarkollegiet:

Försäkringsgivares uppgiftsplikt bör omfatta även
de i 103 a § försäkringsavtalslagen upptagna fallen.

49
a §

Kammarkollegiet: När förmänstagarebelopp avstås bör
underrättelse ske.

59
§ Kammarkollegiet:

Någon ytterligare regel om återvinning erfordras ej
om systemet utformas efter kollegiets linjer. Alt som förslaget gör
tidsbegränsa rätlen tiU återvinning i de nya fallen är enligt kollegiets mening
nödvändigt. Det är även erforderligt atl ange en tidsgräns inom vilken
återvinning senast skall sökas. Annars blir del alltför lockande atl antedatera
den handling som föranleder återvinning. Tiden kan sältas tiU elt år från del
föratsättningar för återvinning inträdde (jfr slämpelskaltelagen 43 §).

Advokatsamfundet:

Samfundet viU slutligen påpeka att det inte är
rimligt alt rätten tUl återvinning av arvsskall i lagens 59 § begränsas till
ett år från skattebeslutet, då man i ärvdabalken lämnar den efterlevande
möjlighet alt när som helst under sin livstid skifta boet med den avlidnes
arvingar. Arvingama har dä skyldighet att deklarera sill förvärv och debiteras
skatt, men den efterlevande skuHe inte kunna återvinna vad hon eUer han betalat
för mycket.

Samfundets förslag all en omyndig skall kunna
begära skifte efter sin myndighetsdag innebär ocksä att samfundet anser att en
efterlevande make som dittills suttit i oskiftal bo skaU ha rätt till
återvinning av skatt.

s. 310 Kontrollera mot PDF

Bilaga
4 Prop. 1986/87: 1

Lagrådsremissens
lagförslag 1 Förslag till Äktenskapsbalk

Härigenom föreskrivs att i Sveriges rikes lag skall
först bland balkarna föras in en ny balk, benämnd äktenskapsbalk, av föQande
lydelse.

Första avdelningen Allmänna bestämmelser 1 kap. Äktenskap

1
§ Äktenskap ingås mellan en
kvinna och en man. De som har ingått äktenskap med varandra är makar.

2
§ Makar skall visa varandra
trohet och hänsyn. De skaU gemensamt värda hem och bam och i samråd verka för
familjens bästa.

3
§ Varie make råder över sin
egendom och svarar för sina skulder.

4
§ Makar skall fördela utgifter
och sysslor mellan sig. De skall lämna varandra de upplysningar som behövs för
atl familjens ekonomiska förhållanden skaU kunna bedömas.

5
§ Äktenskap upplöses genom den
ena makens död eller genom dom pä äktenskapsskiUnad.

6
§ När ett äktenskap upplöses,
skaU makaraas egendom fördelas mellan dem genom bodelning. Bodelning behövs
dock ej, om makaraa har endast enskild egendom och ingen av dem begär att få
överta bostad eller bohag frän den andra maken.

Andra avdelningen Äktenskaps ingående och upplösning

2 kap. Äktenskapshinder

1
§ Den som är under 18 år fär inle ingå äktenskap utan tiUstånd av länsstyrelsen
i det län där han eller hon har sitt hemvist.

310

s. 311 Kontrollera mot PDF

2 § Den som har
förklarats omyndig eller enligt domstolens beslut skall Prop. 1986/87: 1

förbli omyndig även efter uppnådd myndighetsålder får inte ingå äktenskap

utan
förmyndarens samtycke. Om förmyndaren inte lämnar sitt samtycke, fär domstolen
på ansökan av den omyndige tillåta äktenskapet.

3 §
Äktenskap får inte ingås mellan dem som är släkt med varandra i rätt

upp- och nedstigande led eller är helsyskon.

Halvsyskon får inte ingå äktenskap med varandra
ulan tiUstånd av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

4 §
Den som är gift får inte så länge äktenskapet består ingå nytt äkten

skap.

3
kap. Prövning av äktenskapshinder

1 §
Äktenskap får inle ingås innan del har prövats om något hinder finns

mot äktenskapet. Denna prövning skall göras i den församling inom svens

ka kyrkan där kvinnan eller mannen är kyrkobokförd eller, om de inte är

kyrkobokförda här i landet, i den församling där någon av dem vistas.

Hindersprövningen skall begäras av kvinnan och
mannen gemensamt hos pastorsämbetet i församlingen.

2 §
Den som varken är eller skall vara kyrkobokförd här i landet skall vid

hindersprövningen visa upp ett intyg av utländsk myndighet om sin behö

righet att ingå äktenskapet, om ett sådant intyg kan anskaffas.

Om det fordras lillstånd eUer samtycke tUl
äktenskapet, skaU bevis om tillståndet eller samtycket visas upp vid
hindersprövningen.

3 §
Kvinnan och mannen skall vid hindersprövningen skriftiigen försäk

ra på heder och samvete alt de inte är släkt med varandra i rätt upp- och

nedstigande led eller helsyskon. Har de inte tillstånd tUl äktenskapet, skall

deras försäkran ocksä avse att de inle är halvsyskon.

De som begär hindersprövning skall pä heder och
samvete skriftiigen uppge om de tidigare har ingått äktenskap. Den som tidigare
har ingått äktenskap skaU styrka atl äktenskapet har bhvit upplöst, om detta
inte framgår av folkbokföringen eller av intyg frän utländsk myndighet.

4 §
Finner pastorsämbetet att det inte finns något hinder mot äktenska

pet, skall ämbetet pä begäran av kvinnan och mannen utförda intyg om

detta.

4
kap. Vigsel

1
§ Äktenskap ingås genom vigsel
i närvaro av släktingar eller andra vittnen.

2
§ Vid vigseln skall kvinnan och
mannen samtidigt vara närvarande. De skall var för sig på fråga av
vigselförrättaren ge till känna att de samtycker lill äktenskapet.
Vigselförrättaren skall därefter förklara att de är makar.

311

s. 312 Kontrollera mot PDF

Har
det inte gått till så som anges i första stycket eller var vigselförrät-
Prop. 1986/87: 1 tåren inte behörig att förrätta vigseln, är förrättningen
ogiltig som vigsel.

En förrättning som enligt andra stycket är ogiltig
som vigsel fär godkännas av regeringen, om del finns synnerliga skäl. Ärendet
får las upp endast på ansökan av kvinnan eller mannen eller, när någon av dem
har avlidit, av arvingar till den avlidne.

3 §
Behörig atl vara vigselförrättare är

1.
präst i svenska kyrkan,

2.
präst eller annan
befattningshavare i ett annat trossamfund, om regeringen har medgett samfundet
vigselrätt och länsstyrelsen har utfärdat ett intyg om prästens eller
befattningshavarens behörighet,

3.
lagfaren domare i tingsrätt,
eller

4.
den som länsstyrelsen har
förordnat lill vigsetförrättare.

4
§ Till vigsel inom svenska
kyrkan får kvinnan och mannen välja den präst inom kyrkan som de själva önskar
och som är villig atl viga. De har rätt lill vigsel i en församling som någon
av dem liUhör.

5
§ Innan vigsel förrättas skall
vigselförrättaren förvissa sig om att hindersprövning har skett inom fyra
månader före den planerade vigseln och att inget hinder har framkommit. Ulan
intyg om hindersprövningen får vigseln förrättas endast av en präst som Qänstgör
i den församling där hindersprövningen har gjorts.

6
§ Vid vigsel gäller i övrigt

1. föreskriftema i kyrkohandboken eller andra
föreskrifter för svenska

kyrkan, om vigseln förrättas av en präst i den kyrkan,

2.
ordning som gäller inom annat
trossamfund, om vigseln förrättas av en präst eller någon annan i etl sådant
samfund,

3.
föreskrifter som meddelas av
regeringen för andra fall.

7 §
Vigselförrättaren skall genast lämna makarna etl bevis om vigseln.

Regeringen får meddela föreskrifter om i vilka fall särskilt protokoll skall

föras över vigslar.

5
kap. Äktenskapsskillnad

1
§ Är makaraa ense om att
äktenskapet skaU upplösas, har de rätt till äktenskapsskiUnad. Denna skaU
föregås av betänketid, om båda makama begär det eller om någon av dem varaktigt
bor tillsammans med etl eget barn under 16 år som står under hans eller hennes
vårdnad.

2
§ VUl endast en av makarna att
äktenskapet skall upplösas, har han eller hon rätt till äktenskapsskillnad
efter betänkelid.

3
§ Betänketiden inleds när
makama gemensamt ansöker om äktenskapsskiUnad eUer när den ena makens ansökan
om äktenskapsskUlnad delges den andra maken. Har betänketiden löpt under minst
sex månader, skaU dom på äktenskapsskiUnad meddelas om någon av makaraa begär
del. Har någon sådan dom inte begärts inom ett är från betänketidens

312

s. 313 Kontrollera mot PDF

börian, är frågan om
äktenskapsskillnad förfallen. Avvisas talan om äk- Prop. 1986/87: 1
tenskapsskillnad eller avskrivs målet, upphör betänketiden.

4
§ Om makama lever åtskilda
sedan minst tvä år, har var och en av dem rätt till äktenskapsskillnad utan
föregående betänketid.

5
§ Om äktenskapet har ingåtts
trots atl makama är släkt med varandra i rätt upp- och nedstigande led eller är
helsyskon, har var och en av makaraa rätt till äktenskapsskillnad ulan
föregående betänketid. Detsamma gäller om äktenskapet har ingåtts trots alt
någon av makarna redan var gift och del tidigare äktenskapet inte har bUvit
upplöst.

Föreligger tvegifte, har var och en av makama i del
tidigare äktenskapet rätt atl få detta upplöst genom äktenskapsskillnad ulan
föregående betänketid.

I fall som avses i första stycket kan talan om
äktenskapsskiUnad även föras av aUmän åklagare.

Tredje avdelningen

Makars
ekonomiska förhållanden

6
kap. Underhåll

1 §
Makama skaU, var och en efter sin förmåga, bidra till del underhåll

som behövs för alt deras gemensamma och personliga behov skaU tUlgo-

doses.

Om
underhäU tUl bam finns bestämmelser i föräldrabalken.

2
§ Om det som den ena maken skaU
bidra med inte räcker tiU för hans eller hennes personliga behov eller för de
betalningar som han eller hon annars ombesörier för famUjens underhäU, skall
den andra maken skjuta till de pengar som behövs.

3
§ Del som den ena maken med
tillämpning av 1 och 2 §§ har lämnat tiU den andra maken för dennes personliga
behov är dennes egendom.

4
§ Kan den ena maken på grand av
sjukdom eller frånvaro inte själv sköta sina angelägenheter och fattas det
medel för familjens underhåll, får den andra maken i behövlig omfattning lyfta
den sjuka eUer bortavarande makens inkomst och avkastningen av dennes egendom
samt kvittera ut banktiUgodohavanden och andra penningmedel. Detta gäller dock
ej, om samlevnaden meUan makama har upphört eUer om det finns fullmäktig, förmyndare
eUer god man för den sjuka eller bortavarande maken.

Rättshandling som avses i första stycket är
bindande för den sjuka eUer bortavarande maken även om medlen inte behövdes för
familjens underhåll, såvida tredje man varken insåg eller borde ha insett att
behovet inte förelåg.

5 §
Om den ena maken försummar sin underhåUsskyldighet, får domsto

len ålägga honom eller henne att betala underhållsbidrag tUl den andra

maken.

313

s. 314 Kontrollera mot PDF

6 § Om makarna inte
varaktigt bor tillsammans, skaU den ena maken Prop. 1986/87: 1

fullgöra sin underhållsskyldighet genom att betala underhållsbidrag till den

andra maken.

7 §
Efter äktenskapsskillnad svarar varie make för sin försörining.

Om den ena maken behöver bidrag till sitt underhåll
under en övergångslid, har han eller hon rätt atl fä underhållsbidrag av den
andra maken efter vad som är skäligt med hänsyn till dennes förmåga och övriga
omständigheter.

Har den ena maken svårigheter att försöria sig
själv sedan etl långvarigt äktenskap har upplösts eller finns det andra
synnerliga skäl, har han eller hon rätt tUl underhållsbidrag av den andra maken
för längre lid än som anges i andra stycket.

8
§ Underhällsbidrag efter
äktenskapsskUlnad skall lämnas fortlöpande. Finns det särskUda skäl, fär
domstolen dock bestämma att bidraget skall betalas med etl engångsbelopp.

9
§ Talan om alt underhållsbidrag
skall fastställas får inte bifallas för längre lid tillbaka än tre år före den
dag då talan väcktes, om inte den bidragsskyldige medger det.

10 §
Rätten att kräva ut ett fastställt underhällsbidrag upphör tre år efter

den förfallodag som urspmngligen gällde.

Har utmätning för underhållsbidraget skett före den
tidpunkt som anges i första stycket eller har den bidragsskyldige försatts i
konkurs på grand av en ansökan som har gjorts före denna tidpunkt, får
betalning för fordringen även därefter las ul ur den utmätta egendomen eller
erhåUas i konkursen.

Har ansökan om förordnande av god man enligt
ackordslagen (1970:847) gjorts före den tidpunkt som anges i första stycket,
fär underhällsbidraget krävas ut inom tre månader från del att verkan av
förordnandet om god man förföll eUer, när förhandhng om offentiigt ackord har
följt, ackordsfrågan avgjordes. Om ackord kommer tiU stånd, får fordringen
krävas ut inom tre månader från det att ackordet skulle ha fullgjorts. Har
utmätning för underhållsbidraget skett eller konkursansökan gjorts inom den tid
som nu har angetts, gäller andra stycket.

Avtal
som strider mot denna paragraf är utan verkan.

11 §
En dom eller ett avtal om underhäU fär jämkas av domstolen, om

det finns skäl för det med hänsyn tUl alt förhållandena har ändrats. För

tiden innan talan har väckts fär dock jämkning mol en parts bestridande

göras endast på det sättet all obetalda bidrag sätts ned eller las bort.

Underhållsbidrag efter äktenskapsskillnad får endast om det finns synner

liga skäl höjas utöver det högsta belopp till vUket bidraget tidigare har varit

bestämt. Underhållsbidrag i form av engångsbelopp fär inte jämkas mot en

parts bestridande.

Ett avtal om underhåll får också jämkas av
domstolen, om avtalet är oskäligt med hänsyn tiU omständighelema vid dess
tillkomst och förhållandena i övrigt. Beslut om att erhåUna bidrag skall
betalas tillbaka fär dock meddelas endast om del finns särskilda skäl.

314

s. 315 Kontrollera mot PDF

7
kap. Makars egendom

1
§ Varie makes egendom
indelas i giftorältsgods och enskild egendom.

2
§ Giftorältsgods är all
egendom som inte är enskild. Enskild egendom är

1.
egendom som genom
äktenskapsförord har blivit enskild,

2.
egendom som den ena maken har
fått i gåva av någon annan än den andra maken med det villkoret alt egendomen
skall vara mottagarens enskilda,

3.
egendom som den ena maken har
erhållit genom testamente med det villkoret att den skall vara mottagarens
enskilda,

4.
egendom som den ena maken har
ärvt och som enligt testamente av arvlåtaren skaU vara mottagarens enskUda,

5.
vad som har trätt i stället för
egendom som avses i 1 —4, om inte annat har föreskrivits genom den
rättshandling pä grand av vilken egendomen är enskild.

Avkastning av enskild egendom är giftorältsgods, om
inle annat har föreskrivits genom en sådan rättshandling som avses i andra
stycket.

3 §
Genom äktenskapsförord kan makar eller blivande makar bestämma

att egendom som tUlhör eUer liUfaUer någon av dem skaU vara dennes

enskilda egendom. Genom nytt äktenskapsförord kan makar bestämma att

egendomen skall vara giflorättsgods.

Äktenskapsförord skall upprättas skriftligen och
undertecknas av båda makaraa. Detta gäller även om den ena maken är omyndig. I
sä fall skaU dock förmyndarens skriftliga medgivande inhämtas.

Äktenskapsförord skall registreras hos domstolen.
Ett äktenskapsförord som har slutits mellan blivande makar gäller frän
äktenskapels ingående, om det ges in till domstolen inom en månad från det atl
äktenskapet ingicks. I annat faU gäller äktenskapsförordet först från och med
den dag då del ges in lill domstolen.

4 §
Med makars gemensamma bostad avses i denna balk

1.
fast egendom som innehas med
äganderätt eller tomträtt, om egendomen huvudsakligen är avsedd som makarnas
gemensamma hem,

2.
byggnad eller del av byggnad
som innehas med äganderätt, hyresrätt, bostadsrätt eller annan rätt, om
egendomen huvudsakligen är avsedd som makamas gemensamma hem.

Med makars gemensamma bohag avses i denna balk
möbler, hushållsmaskiner och annat inre lösöre som är avsett för det
gemensamma hemmet. TUl gemensamt bohag räknas inte sådant bohag som används
uteslutande för den ena makens brak.

Till makars gemensamma bostad och bohag räknas inte
egendom som används huvudsakligen för fritidsändamål.

5 §
En make får inte utan den andra makens samtycke

1. avhända sig, inteckna eller hyra ut fast
egendom som innehas med

äganderätt eller tomträtt och som utgör makaraas gemensamma bostad,

2.
avhända sig, pantsälta eller
hyra ut annan egendom som utgör makarnas gemensamma bostad,

3.
avhända sig eUer pantsätta
makaraas gemensamma bohag.

Prop. 1986/87: 1

s. 316 Kontrollera mot PDF

En make fär inte heller ulan den andra makens
samtycke avhända sig, Prop. 1986/87: 1 inteckna eller hyra ut fast egendom som
innehas med äganderätt eller tomträtt och som inte utgör makarnas gemensamma
bostad, om egendomen är giflorättsgods. Delta gäller dock inte om mål om
äktenskapsskillnad pågår och maken har förvärvat egendomen efter det att
ansökan om äktenskapsskiUnad gjordes.

Samtycke till avhändelse eller inteckning av fast
egendom som innehas med äganderätt eUer tomträtt skall lämnas skriftligen.

Denna paragraf gäller inte bostad eUer bohag som är
den ena makens enskilda egendom enligt 2 § andra stycket 2- 4.

6 §
Samtycke enligt 5 § behövs inte efter det att bodelning med anled

ning av äktenskapsskillnad har skett.

Samtycke enligt 5 § behövs inte heller, om den
andra maken inte kan lämna giltigt samtycke eller om dennes samtycke inle kan
inhämtas inom rimlig tid.

7
§ Saknas samtycke som krävs för
en åtgärd enligt 5 §, får domstolen tillåta åtgärden på ansökan av den make som
vill företa den.

8
§ Om en make utan erforderligt
samtycke har avhänt sig eller till nackdel för den andra maken hyrt ut egendom,
skall domstolen på talan av denne förklara att rättshandlingen är ogiltig och
all den nya innehavaren är skyldig atl lämna tillbaka egendomen. Detsamma
gäller om en make utan erforderligt samtycke har pantsatt makarnas gemensamma
bohag. Överlåtelse eller pantsättning av bohag skaU dock inte förklaras
ogiltig, om den nya innehavaren har fält egendomen i sin besittning i god tro.

Talan enligt första stycket skaU väckas hos
domstolen inom tre månader från det att den andra maken fick kännedom om
förfogandet över egendomen. När det gäller bohag räknas dock tiden från
överlämnandet. Har lagfart eller inskrivning beviQats med anledning av
överlåtelse av fast egendom eller tomträtt, fär talan inle väckas.

Förs talan om avhysning, får domstolen medge
skäligt anstånd med flyttningen.

8
kap. Gåvor mellan makar

1
§ En gåva mellan makar blh gällande mellan dem på samma sätt som gäller för
gåvor i allmänhet. Gåvan kan även bli gäUande meUan makama genom att
registreras enligt 16 kap.

En gåva meUan makar blir gällande mot tredje man när
gåvan har registrerats enligt 16 kap. Är gåvan en personlig present vars värde
inte slår i missförhållande liU givarens ekonomiska viUkor, är den dock gällande
mot tredje man ulan registrering om den är gäUande meUan makama.

Om det för visst slag av egendom finns särskilda
bestämmelser som innebär att en gåva blir gällande mot givarens borgenärer
eller annan tredje man först efter inskrivning eller annan särskild
registrering, krävs även dessa ätgärder för att en sådan gåva mellan makar
skall bli gällande mot tredje man.

316

s. 317 Kontrollera mot PDF

317

2 § Kan en make som har
gett den andramaken en gåva inte betala en Prop. 1986/87:1 skuld för vilken
givaren svarade när gåvan blev gäUande mot hans eller hennes borgenärer eller
kan det av annan anledning antas alt givaren är på obestånd, svarar den andra
maken för brislen intill värdet av gåvan. Detta gäller dock ej i fråga om
personliga presenter vilkas värde inte står i missförhållande till givarens
ekonomiska villkor. Det gäller inte heller om givaren, när gåvan blev gällande
mot borgenärerna, hade kvar utmätningsbar egendom som uppenbarligen motsvarade
de skulder för vUka givaren då svarade.

Har gåvan ulan mottagarens vållande gäll förlorad
heh eller delvis, är mottagaren i motsvarande mån fri från ansvar.

En makes ansvar enligt denna paragraf får inle
göras gällande sä länge elt mål pågår om återvinning av gåvan enligl
konkurslagen (1921:225) eUer ackordslagen (1970:847).

9
kap. Bodelningsförrättning och dess förberedande

1 §
Bodelning med anledning av äktenskapsskUlnad skall förrättas när

äktenskapet har upplösts. Om någon av makama begär bodelning när ett

mål om äktenskapsskillnad pågår, skall bodelningen dock förrättas genast.

Är makama ense, får de efter skriftlig anmälan till
domstolen förrätta bodelning även under äktenskapet utan att något mål om
äktenskapsskiUnad pågår. Anmälan skaU registreras av domstolen.

2
§ Bodelning förrättas av makama
tillsammans. Över bodelningen skaU upprättas en handling som skrivs under av
dem båda. Är den ena maken död, förrättas bodelningen av den andra maken samt
den avlidnes arvingar och universella testamentstagare. För arvingar och
universella testamentstagare gäller i så fall, om inget annat sägs, vad som är
föreskrivet om make.

3
§ Bodelning mellan den ena
maken och den andra makens arvingar och universeUa testamentstagare far inte
mot någon dödsbodelägares bestridande förrättas innan alla kända skulder för
vUka den döde svarade har betalts eller medel till deras betalning har satts
under särskUd vård eller uppgörelse har träffals som innebär att skulderna inle
kan drabba delägaren. Har den dödes egendom avträlts till konkurs, får
bodelning dock förrättas även om någon delägare bestrider det.

4
§ När talan om äktenskapsskUlnad
har väckts skaU, i den omfattning det behövs, varie makes tillgångar och
skulder upptecknas sådana de var när talan väcktes. Om del behövs för att få
bouppteckningen lUI stånd, får bodelningsförrättare förordnas.

5
§ Om det, när talan om
äktenskapsskiUnad har väckts, behövs för atl skydda den ena makens rätt vid
bodelning, skall domstolen på begäran sälla den andra makens egendom eller del
därav under särskild förvaltning. Mot en makes bestridande får dock en sådan
åtgärd inte vidtas, om godtagbar säkerhet ställs.

Beslutet om särskUd förvaltning gäller tills vidare
intiU dess att bodelning förrättas eller frågan om äktenskapsskillnad
förfaller eUer domstolen i annat fall avgör målet utan att döma lUl
äktenskapsskillnad.

s. 318 Kontrollera mot PDF

6 § Egendom som den ena
maken råder över får utmätas även om bo- Prop. 1986/87: 1

delning skall förrättas. Har sådan egendom satts under särskild förvalt

ning, får den dock utmätas för makens skuld endast om också den andra

maken
svarar för skulden eller denna är förenad med särskUd förmånsrätt i egendomen.

7 §
Avträds en makes egendom lill konkurs innan bodelning har ägt ram

eller har bodelningen återgått med anledning av en makes konkurs, skall

det giftorättsgods som maken råder över slå under konkursboets förvalt

ning tUl dess att det har blivit bestämt genom bodelning vad som skall

tillfaUa honom eller henne. Konkursboet får sälja egendomen om del

behövs.

Beslut
om särskild förvahning enligt 5 § förfaller vid konkurs.

8 §
Om en make dör när mål om äktenskapsskillnad pågår, skaU trots

detta de föreskrifter som avser bodelning vid äktenskapsskiUnad tUlämpas.

Samma föreskrifter skaU tUlämpas när makar fördelar
egendom meUan sig vid bodelning efter anmälan tUl domstolen. Vad som är
föreskrivet om dagen när talan väcktes skaU därvid gälla dagen då anmälan gavs
in till domstolen.

9 §
Med den tid dä ett mål om äktenskapsskillnad pågår förslås i denna

balk tiden från det att talan väcks tiU dess alt domen på äktenskapsskillnad

vinner laga kraft eller, om domstolen avgör målet utan att meddela någon

sådan dom, tiU dess att detta avgörande föreligger eller talan om äkten

skapsskiUnad dessförinnan förfaUer.

10 §
Makar får inför en omedelbart förestående äktenskapsskiUnad av

tala om den kommande bodelningen eller om annat som har samband med

denna. Över avtalet skall upprättas en handling som undertecknas av

makama.

Avtal som makar i annat fall har ingått om kommande
bodelning är utan verkan, om det inle har ingåtts enligt föreskrifterna om
äktenskapsförord i denna balk.

10
kap. Vad som skall ingå i bodelning

1 § Vid bodelning skaU makarnas giftorältsgods
delas mellan dem.

Bodelning skall göras med utgångspunkt i egendomsförhållandena den

dag
när talan om äktenskapsskillnad väcktes eller, om äktenskapet har upplösts
genom den ena makens död utan atl ett mål om äktenskapsskiUnad pågick, den dag
dä dödsfallet inträffade. Varie make är skyldig atl tills bodelningen förrättas
redovisa för sin egendom och för sådan andra maken tiUhörig egendom som han
eUer hon har haft hand om. Makarna är även i övrigt skyldiga atl lämna de
uppgifter som kan vara av betydelse vid bodelningen.

2 §
Varie make får från bodelningen i skälig omfattning ta undan kläder

och personliga presenter saml föremål som han eller hon uteslutande har

tiU sitt personliga brak. Om den ena maken är död, gäUer denna rätt endast

lill förmån för den efterlevande maken.

318

s. 319 Kontrollera mot PDF

3 §
Rätt lill egen pension skall inte ingå i bodelning. Grandas pensionen
Prop. 1986/87: 1

pä försäkring, gäller delta dock endast sådan pension vars utfallande

belopp
skall beskattas som inkomst.

Andra rättigheter som inte kan överlåtas eller som,
enligl vad som särskilt gäller för dem, är av personlig art skall inte heller
ingå i bodelning om det skulle strida mot vad som gäller för rättigheten.

4 §
Egendom som har gjorts till enskild genom äktenskapsförord, liksom

vad som har trätt i stället för sådan egendom samt avkastning av denna

som är enskild egendom, skall ingå i bodelning om makarna kommer

överens om det vid bodelningen. Detsamma gäller sådan rätt lill egen

pension på grand av försäkring som avses i 3 § första stycket andra

meningen.

Har makama kommit överens om att enskUd egendom
skall ingå i bodelningen, skall sådan egendom vid bodelningen anses utgöra
giftorätts-gods.

5 § Om försäkring
eller försäkringsbelopp som vid försäkringstagarens

död tillfaller en förmånstagare finns bestämmelser i lagen (1927:77) om

försäkringsavtal.

11
kap. Andelar och lotter

Makarnas
andelar i boet

1
§ Vid bodelning skaU först
makamas andelar i boel beräknas.

2
§ Vid beräkningen av makarnas
andelar i boet skall från en makes giftorättsgods avräknas sä myckel att det
täcker de skulder som han eUer hon hade när talan om äktenskapsskillnad väcktes
eller dödsfallet inträffade.

För sådana skulder som är förenade med särskild
förmånsrätt i enskild egendom skall maken fä täckning ur sitt giftorältsgods
endast i den mån betalning inte kan erhållas ur den enskUda egendomen. Detsamma
gäller andra skulder som maken har ådragit sig för underhäll eller förbättring
av den enskilda egendomen eller som på annat sätt är att hänföra till denna.

Vad som sägs i andra stycket om enskild egendom
skall även gälla sådana rättigheter som avses i 10 kap. 3 §.

3
§ Vad som återstår av makarnas
giftorältsgods, sedan avdrag har gjorts för att skuldema skall läckas, skall
läggas samman. Värdet därav skall därefter delas lika mellan makarna.

4
§ Har den ena maken ulan den
andra makens samtycke inom elt år innan talan om äktenskapsskillnad väcktes i
inte obetydlig omfattning genom gåva minskat sitt giftorältsgods eller använt
sitt giftorältsgods till att öka värdet av sin enskilda egendom, skall den
andra makens andel beräknas som om gåvans värde eller värdet av del använda
giflorättsgodset allQämt hade ingått i den förstnämnda makens giftorältsgods.
Dennes del i del sammanlagda giftorätlsgodset skall minskas i motsvarande mån.

319

s. 320 Kontrollera mot PDF

Första stycket skall också tillämpas när den ena maken
inom den tid som Prop. 1986/87: 1 anges där i inte obetydlig omfattning
har minskat sitt giftorältsgods genom alt betala premie för egen
pensionsförsäkring eller, vid bodelning med anledning av den ena makens död,
när giftorätlsgodset har minskats genom förskott på arv i den män förskottet
skall avräknas pä arvet efter den döde.

5 § Summan av det giftorättsgods som den ena maken skall
få för täck

ning av skulder och vid delning av återstående giftorättsgods utgör hans

eller hennes andel i boet. Etl underhållsbidrag som har förfallit till betal

ning och som en make enligt 6 kap. 8 § skall betala med ett engångsbelopp

till den andra maken skall vid bodelningen dock tas frän vad den bidrags

skyldiga maken har rätt till utöver egendom lill täckning av skuld. Den

bidragsskyldiga makens andel skall minskas och den andra makens andel

ökas med de belopp som detta föranleder.

Egendomens fördelning på lotter

6
§ Med ledning
av de andelar som har beräknats för makarna skall giftorätlsgodset fördelas på
lotter. Varie make har rätt atl pä sin lott i första hand fä sin egendom eller
den del av denna som han eller hon önskar.

7
§ Den make som
bäst behöver makarnas gemensamma bostad eller bohag har rätt att fä denna
egendom i avräkning på sin lott eller, om värdet är ringa, ulan avräkning.
Denna rätt gäller dock inte om egendomen är den andra makens enskilda enligt 7
kap. 2 § andra stycket 2—4! En föratsättning för att en make skall få överta
en bostad eller bohag som tillhör den andra maken är vidare att elt sådant
övertagande även med hänsyn tiU omständighelema i övrigt kan anses skäligt.

Svarar egendomen för skuld som är
förenad med särskild förmånsrätt i egendomen, är en ytterligare fömtsättning
för ett övertagande att den andra maken befrias frän ansvar för skulden eller
atl medel till att betala denna har satts under särskild vård.

När den ena maken är död, gäller
första stycket endast tiU förmån för den efterlevande maken.

8 § En make, vars giflorättsgods i värde överstiger hans
eller hennes

lott, har rätt atl i stället för att lämna egendom till den andra maken betala

motsvarande belopp. Om godtagbar säkerhet ställs för betalningen, kan

maken få skäligt anstånd med denna. Lämnas inte någon betalning, har den

andra maken rätt att så långt det är möjligt få sådan egendom som inte är

uppenbart olämplig för honom eller henne.

När bodelning sker med anledning av
den ena makens död, gäller första stycket endast lill förmän för den
efterlevande maken.

9 § Om en make övertar bostad och bohag mot avräkning och
inle

tillgodoser den andra maken med annan egendom ur giftorättsgodset, skall

han eller hon betala motsvarande belopp. Om godtagbar säkerhet ställs för

betalningen, kan maken få skäligt anstånd med denna.

10 § Om den ena maken vid fördelningen pä lotter inte har
kunnat få ul

hela sin andel, har han eUer hon en fordran på den andra maken för bristen.

320

s. 321 Kontrollera mot PDF

12
kap. Jämkning vid bodelning i... Prop. 1986/87:1

1
§ I den mån det med hänsyn
särskilt till äktenskapets längd men även till makamas ekonomiska förhållanden
och omständighelema i övrigt är oskäligt att en make vid äktenskapsskillnad
skall lämna egendom tUl den andra maken i den omfattning som föQer av 11 kap., skall
bodelningen i stället göras så att den förra maken fär behålla mer av sin
egendom. Är en make försatt i konkurs när bodelning skall förrättas eller finns
del andra särskilda skäl att inte dela makarnas giflorättsgods, skaU varie make
behålla sitt giftorättsgods som sin andel.

2
§ Vid bodelning med anledning
av en makes död skall, om den efterlevande maken begär del, vardera sidan som
sin andel behålla sitt giftorältsgods. Den efterlevande maken fär begränsa sin
begäran lill alt avse endast en för båda sidor lika stor andel av
giflorättsgodset.

Bestämmelserna i 15 kap. 1 och 3 §§ ärvdabalken om
förlust av rätt tiU arv skall också gälla i fråga om rätten för den
efterlevande maken all vid bodelning få del i den avlidnes giftorältsgods
liksom beträffande rätten för den efterlevande maken atl få behåUa sin egendom.

3
§ Om ett villkor i ett
äktenskapsförord är oskäligt med hänsyn tUl förordets innehåll, omsländighetema
vid förordets tillkomst, senare inträffade förhållanden och omständigheterna i
övrigt, fär det jämkas eller lämnas utan avseende vid bodelningen.

4
§ Om ett villkor i ett sådant
avtal om kommande bodelning som avses i 9 kap. 10 § är oskäligt med hänsyn till
avtalets innehåll, omständighelema vid avtalets tillkomst, senare inträffade förhållanden
och omständigheterna i övrigt, fär det jämkas eller lämnas ulan avseende vid
bodelningen.

13
kap. Verkan av bodelning

1
§ En make får inle vid bodelning lill skada för sina borgenärer

1.
låta enskild egendom ingå i
bodelningen,

2.
på annat sätt än som anges i
denna balk avstå egendom som skall ingå i bodelningen, eUer

3.
vid fördelningen på lotter
avstå utmätningsbar egendom i utbyte mot sådan egendom som inte kan las i mät
och som inte utgör makamas gemensamma bostad eller bohag.

Om den ena maken tiU följd av en sådan åtgärd som
avses i första stycket inte kan betala en skuld som har uppkommit före
bodelningen eUer om del av annan anledning kan antas att maken är på obestånd,
svarar den andra maken för bristen intill värdet av vad den förstnämnda makens
utmätningsbara egendom har minskal genom åtgärden. Detta gäller dock ej, om
den förstnämnda maken efter bodelningen hade kvar utmätningsbar egendom som
uppenbarligen motsvarade skuldema.

En makes ansvar enligt denna paragraf får inte göras
gällande så länge ett mål pågår om återvinning av bodelning enligl konkurslagen
(1921:225) eller ackordslagen (1970:847).

321

21 Riksdagen 1986/87. 1 saml. Nr 1. Bilagedel

s. 322 Kontrollera mot PDF

2 § Om ansvaret för en
avliden makes skulder gäller särskilda bestäm- Prop. 1986/87: 1

melser i ärvdabalken i stället för vad som sägs i 1 §.

Har bodelning förrättats mellan en make och den
andra makens arvingar eller universella testamentstagare och har den
efterlevande maken vidtagit en sådan åtgärd som avses i 1 §, svarar arvingarna
och testamentstagarna solidariskt för betalningsskyldighet enUgl I §.

3 §
Har en makes andel enligt 11 kap. 4 § beräknats som om värdet av en

gåva hade ingått bland tillgångarna och kan maken vid bodelningen inte fä

ut sin lott, gäller följande. Om den som fick gåvan insåg ieller borde ha

insett atl gåvan var lill skada för maken, skall han eller hon lämna tillbaka

så stor del av gåvan eller dess värde som fordras för att makens rätt skall

tillgodoses. Talan om detta skall väckas inom fem är frän del alt gåvan

fullbordades. j

Om gåvan inle var fullbordad vid tiden för
bodelningen, får den inte göras gäUande i den män den skulle hindra atl maken
fär ut sin lott.

4 §
Har en makes andel enligt 11 kap. 4 § beräknats som öm värdet av en

försäkringspremie hade ingått bland tillgångama och kan maken vid bodel

ningen inte få ul sin lott, är försäkringsgivaren skyldig all av försäkringsta

garens tillgodohavande betala tUlbaka vad som fattas. Återbetalningen fär

göras direkt lUl försäkringstagarens make.

5 §
Om en bodelning har lett till atl en faslighet har delats sä, atl makarna

har fått skilda andelar utan att villkor om utbrytning hår ställts upp i

bodelningshandlingen, innehar makama fastigheten med sarnäganderätt.

Om bodelningen i andra fall innebär att en del av
en fastighet kommer i en särskild ägares hand är bodelningen utan verkan.

6 §
När bodelning har förrättats, får makama eller en av dem ge in

bodelningshandlingen liU domstol för registrering.

Fjärde avdelningen Rättegångsbestämmelser

14
kap. Äktenskapsmål och mål om underhåll

Äktenskapsmål

1
§ Äktenskapsmål är mål om
äktenskapsskillnad och mal där talan förs om fastställelse av alt ett äktenskap
består eller inte består.

2
§ Talan om faslsläUelse av atl
ett äktenskap består eller inte består kan endast föras i en tvist mellan
kvinnan och mannen.

Frågan huravida ett äktenskap beslår kan i övrigt
prövas i tvister där någons rätt är beroende av det.

3 §
Äktenskapsmål tas upp av tingsrätten i den ort där kvinnan eller

mannen har sitt hemvist. Har ingen av dem hemvist här i landet, tas målet

upp av Stockholms tingsrätt.

322

s. 323 Kontrollera mot PDF

4 § Vill båda makarna ha
äktenskapsskillriåd, får de gemensamt ansöka Prop. 1986/87: 1

om detta. Om endast en av makarna ansöker om äktenskapsskillnad eller

om
fastställelse av all ett äktenskap består eller inte beslår, skall en sådan
ansökan anses som ansökan om stämning enhgt 42 kap. rättegångsbalken.

5 §
I mål om äktenskapsskiUnad får domstolen pröva frågor om under

hållsbidrag, vårdnad om och umgänge med bara, rätt att bo kvar i makar

nas gemensamma bostad lill dess att bodelning sker och förbud att besöka

varandra. Yrkanden i sådana frågor skall framställas i ansökan om äkten

skapsskillnad. Har målet redan väckts, fär yrkandet framställas muntligen

inför domstolen eller skriftligen utan särskild stämning i målet.

I
målet får även prövas frågan om förordnande av bodelningsförrättare.

6
§ Sedan ett mål om äktenskapsskillnad
har väckts, skall domstolen pröva om dom på äktenskapsskUlnad kan meddelas
genast. Kan en sådan dom inle meddelas genast, skaU domstolen meddela att
betänketid löper och ge besked om målets fortsatta handläggning.

7
§ I mål om äktenskapsskillnad
får domstolen, för tiden till dess att frågan har avgjorts genom dom som har
vunnit laga kraft, pä yrkande av någon av makaraa

1.
bestämma vem av makarna som
skaU ha rätt att bo kvar i makamas gemensamma bostad, dock längst tiU dess att
bodelning har skett,

2.
förbjuda makarna att besöka
varandra vid vite av fängelse i högst en månad eller böter,

3.
förordna om skyldighet för den
ena maken all utge bidrag till den andra makens underhäll.

Ett beslut enligt första stycket får verkstäUas på
samma sätt som en dom som har vunnit laga kraft. Beslutet får dock när som
helst ändras av domstolen.

Domstolen får, för liden tUl dess atl frågan har
avgjorts genom dom som har vunnit laga kraft, även förordna om vårdnad, umgänge
och bidrag tUl baras underhåll enligt föräldrabalken.

8 §
Den make som har berättigats att bo kvar i makamas gemensamma

bostad har rätt alt använda även det bohag som finns i bostaden och som

tillhör den andra maken. Domstolen får dock beträffande viss egendom

bestämma annat. Avtal som därefter ingås med tredje man om egen

domen inskränker inte nylQanderätten tUl bostaden eUer det bohag som

har överlämnats på detta sätt.

Har den ena maken berättigats atl bo kvar i
bostaden, är den andra maken skyldig alt genast flytta därifrån.

9 §
Beslut enligl 7 § får meddelas utan huvudförhandling. Innan beslutet

meddelas skall den andra maken få tUtfåUe att yttra sig över yrkandet. Har

domstolen kallat makama till förhandling och uteblir den make som har

framsläUt yrkandet, skaU detta anses återkaUat tiU den del det inte har

medgetts av den andra maken. Atl den andra maken utebhr från förhand

lingen hindrar inte att yrkandet prövas.

10 §
SärskUt yrkande om dom på äktenskapsskiUnad efter betänkelid

skall framställas muntligen inför domstolen eUer skriftligen. Har yrkandet

framstäUls av endast en av makaraa, skall domstolen bereda den andra

maken tillfålle att yttra sig över yrkandet.

323

s. 324 Kontrollera mot PDF

11 § Återkallar den ena
maken talan om äktenskapsskillnad sedan ge- Prop. 1986/87: 1

mensam ansökan om äktenskapsskillnaden har getts in lill domstolen eller

sedan
hans eller hennes yrkande om äktenskapsskillnad har delgetts den andra maken,
skall målet trots detta prövas om den maken yrkar det. Detsamma gäller när en
make uteblir frän en förhandling till vilken han eller hon har förelagts alt
infinna sig vid påföQd att talan i målet annars förfaller. Makarna skall
upplysas om dessa föQder, dä de kallas till förhandling i frågan om äktenskapsskillnad
eller då en makes återkallelse delges den andra maken.

Om domstolen kallar lill förhandling med anledning
av särskilt yrkande om dom på äktenskapsskillnad efter betänketid, skall
denimake som har framställt yrkandet föreläggas all infinna sig till
förhandlingen vid påföljd alt yrkandet annars förfaller. Den andra maken skall
föreläggas vite.

12 § Då makarna eller
en av dem yrkar äktenskapsskillnad fär målet

prövas
utan huvudförhandling. Detta gäller också andra frågor i målet som makarna är
överens om.

13
§ Dömer domstolen till
äktenskapsskillnad, skall den pä nytt pröva beslut som har meddelats enligt 7
§. !

14
§ Har frågan om
äktenskapsskillnad förfallit enligl 5 kap. 3 §, skall målet avskrivas. Parterna
svarar dä för sina egna rällegångskoslnader.

Mål
om underhåll

15 §
Vad som sägs i 7, 9 och 13 §§ i fråga om förordnande om underhålls

bidrag för liden lill dess att frågan har avgjorts genom dom som har vunnit

laga kraft gäller även när

1.
en make ulan samband med elt
mål om äktenskapsskillnad har yrkat atl den andra maken skall utge
underhållsbidrag enligt 6 kap. 5 eller 6 §,

2.
frågor om underhåll
enligl 6 kap. 7 § handläggs sedah dom pä äktenskapsskillnad har meddelats,
eller \

3.
talan om jämkning av dom eller
avtal om underhällsbidrag förs enligl 6 kap. 11 §.

16 § Om makarna inte
varaktigt bor tillsammans, får domstolen förphkla

en
av makarna atl lämna bohag lill den andra maken alt användas av honom eller
henne. Skyldigheten omfattar dock bara det bohag som tillhörde makarna när
samlevnaden upphörde. Avtal som därefter ingås med tredje man om egendomen
inskränker inte nyttjanderätien till det bohag som enligl domstolens beslut
skall överlämnas.

Ett avtal som makarna har ingått med varandra om
nylQanderätten får jämkas av domstolen, om det finns skäl för det med hänsyn
lill att förhållandena har ändrats eller om avtalet är oskäligt med hänsyn
till omsländig-heteraa vid dess tillkomst och förhållandena i övrigt.

Domstolen fär på yrkande av en av makarna besluta i
frågan om nylQanderätt för tiden till dess att frågan har avgjorts genom dom
som har vunnit laga kraft. Beslut meddelas pä del sätt som anges i 9 §.
Beslutet får verkställas pä samma sätt som en dom som har vunnit laga kraft men
fär när som helst ändras av domstolen.

324

s. 325 Kontrollera mot PDF

Gemensamma bestämmelser Prop. 1986/87: 1

17 §
I äktenskapsmäl och mål om underhäll är tingsrätten domför med en

lagfaren domare och tre nämndemän. Tingsrätten är dock domför med en

lagfaren domare i samma omfattning som i andra tvistemål; Dessa domför

helsregler gäller även om andra frågor handläggs i rättegången.

Om del behövs med hänsyn tUl målets omfattning
eller någon annan särskild omständighet, får fyra nämndemän sitta i rätten.

Om del inträffar förfall bland nämndemännen sedan
en huvudförhandling har påböriats, är rätten domför med en lagfaren domare och
två nämndemän.

När nämndemän skall ingå i tingsrätten, skall
ordföranden vid överläggning redogöra för omsländighetema i målet och
innehållet i gällande rätt. Vid omröstning skall först ordföranden och därefter
nämndemännen säga sin mening. I övrigt gäller bestämmelserna i rättegångsbalken
om överläggning och omröstning i tvistemål.

18 §
I äklenskapsmål och mål om underhåll är hovrätten domför med tre

lagfama domare och två nämndemän. Fler än fyra lagfama domare och tre

nämndemän får inle delta. Vid handläggning som inte sker vid huvudför

handling, liksom när målet i tingsrätten har avförts utan nämndemän, är

hovrätten dock domför även med enbart lagfarna domare enligt vad som

sägs i 2 kap. 4 § första stycket rättegångsbalken. Hovrätten är i övrigt

domför enligt vad som sägs i 2 kap. 4 § tredje och Qärde styckena rätte

gångsbalken.

Tar
nämndemän del i målets avgörande, skall vid överläggning ordföranden eUer, om
målet har beretts av en annan lagfaren domare, denne redogöra för
omständigheterna i målet och innehållet i gällande rätt. Vid omröstning skall
nämndemännen säga sin mening sist. I övrigt gäller bestämmelseraa i rättegångsbalken
om omröstning i tvistemål.

15 kap. Ärenden om
äktenskaps ingående

1 §
I ärenden om lUlstånd tUl äktenskap enligt 2 kap. 1 § skall länsstyrel

sen bereda den underåriges vårdnadshavare tUlfålle att yttra sig, om det

kan ske. Yttrande skaU ocksä inhämtas frän socialnämnden i den kommun

där den underårige har sitt hemvist.

Meddelar
länsstyrelsen lillstånd tiU äktenskapet, får beslutet överklagas av den
underåriges vårdnadshavare.

2 §
Pastorsämbetets beslut i fråga om hindersprövning får överklagas

hos domkapitlet genom besvär.

Delsamma
gäller beslut av präster inom svenska kyrkan om förrättande av vigsel.

3
§ Beslut av lagfaraa domare i
tingsrätter eller av särskilt förordnade vigselförrättare om förrättande av vigsel
får överklagas hos länsstyrelsen genom besvär.

4
§ Länsstyrelsens beslut om
tillstånd tUl äktenskap eller om förrättande av vigsel fär överklagas hos
kammarrätten genom besvär.

Detsamma gäller beslut av domkapitlet om
hindersprövning eller om förrättande av vigsel.

325

s. 326 Kontrollera mot PDF

16 kap.
Registreringsärenden Prop. 1986/87: 1

1 §
För hela landet gemensamt skaU föras elt äktenskapsregister för

inskrivning av de uppgifter som skall registreras enhgt denna balk eller

som skall tas in i registret enligt andra bestämmelser.

Närmare föreskrifter om hur äktenskapsregistrel
skall föras meddelas av regeringen.

2 §
Ansökan om registrering görs hos tingsrätt.

Till ansökan skall fogas den handling som skall
registreras. Begärs registrering av en gåva som inte har skett skriftligen,
skall uppgtft om gåvan lämnas i en handling som har undertecknats av båda
makama.

3 §
Rätten skaU la in handlingen i protokoUet och genast översända

bestyrkt kopia av handlingen lUl den myndighet som för äklenskapsregisl

ret med uppgift om dagen dä handlingen gavs in liU rätten.

Begärs registrering av en gåva skaU tingsrätten
låta föra in en kungörelse om delta i Post- och Inrikes Tidningar och i
ortstidning. Detsamma gäller om makar gör en anmälan om bodelning enligt 9 kap.
1 § andra stycket eller om makama eller en av dem ger in en bodelningshandhng
för registrering.

4 §
Om ansökan bifalls, anses registrering ha skett den dag handlingen

kom in till rätten.

17
kap. Bodelningsförrättare

1 §
Om makaraa inle kan enas om en bodelning, skall domstolen på

ansökan av make förordna någon atl vara bodelningsförrättare. Om det

behövs får flera bodelningsförrättare förordnas.

Om boet efter den ena makens död ställs under
förvaltning av en boutredningsman, är denne utan särskih förordnande
bodelningsförrättare. Detta gäller dock ej, om någon annan redan har förordnals
eller om boutredningsmannen är delägare i boet.

2
§ Ansökan om förordnande av
bodelningsförrättare skall, om mål om äktenskapsskiUnad pågår, göras i målet. I
annat fall skall ansökan ges in till en tingsrätt som är behörig atl pröva
tvister om bodelning mellan makarna.

3
§ SkaU ansökan prövas i mål om
äktenskapsskUlnad, gäller vad som sägs i 14 kap. 9 § ocksä förordnande av
bodelningsförrättare. Även i annat fall skall domstolen, innan den avgör
frågan, bereda den andra maken tiltfälle att yttra sig.

4
§ TiU bodelningsförrättare fär
endast förordnas den som har samtyckt lill del. Bodelningsförrättaren skall
entiedigas om det finns skäl för det. Innan beslut fattas om entledigande skall
bodelningsförrättaren få tillfälle alt yttra sig.

Förordnanden som meddelas när mål om
äktenskapsskillnad pågår upphör att gäUa, om talan förfaller eller om målet
avskrivs av annan anledning än den ena makens död.

326

s. 327 Kontrollera mot PDF

5 §
Bodelningsförrättaren skall vid behov se till alt bouppteckning för- Prop.
1986/87: 1

rättas. Varie make skall uppge sina tillgångar och skulder. Om en make

underiåter
att lämna uppgifter till bouppteckningen, får domstolen pä ansökan av
bodelningsförrättaren förelägga och döma ut vite.

En make är skyldig all bekräfta riktigheten av en
upprättad bouppteckning med ed inför domstolen, om den andra maken begär det.
I ett sådant fall får domstolen inte avsluta målet förrän eden har avlagts.
Domstolen fär för detta ändamål förelägga och döma ut vite.

6 §
Bodelningsförtätlaren skaU bestämma tid och plats för bodelning

samt kalla makama tiU förtätlningen.

7 §
Bodelningsförrättaren har rätt atl få arvode och ersättning för sina

utgifter.

Kostnaderna skall betalas av makaraa med hälften
vardera. Bodelningsförrättaren kan dock vid bodelningen bestämma en annan
fördelning, om den ena maken genom vårdslöshet eller försummelse har orsakat
ökade kostnader eUer om makarnas ekonomiska förhållanden ger särskild anledning
till det.

I förhållande liU bodelningsförrättaren svarar
makaraa solidariskt för dennes ersättning.

8 §
Den bodelningshandling som bodelningsförrättaren har upprättat

skall i original eller bestyrkt kopia så snart som möjligt delges båda ma

karna.

Är en make missnöjd med bodelningen, får han eller
hon klandra den genom att inom fyra veckor efter delgivningen väcka talan mol
den andra maken vid den tingsrätt som har förordnat bodelningsförrättaren.
Klandras inte bodelningen inom denna tid, har maken förlorat sin talan. I bodelningshandlingen
skall anges vad en make i dessa avseenden har att iaktta.

I mål om klander av bodelning fär domstolen inhämta
yttrande av bodelningsförrättaren och återförvisa ärendet till honom.

18
kap. Gemensamma bestämmelser

1
§ Om den som talan enligt denna balk riktas mol saknar känt hemvist och det
inte heller kan klarläggas var han eller hon uppehåller sig, skall dennes rätt
i saken bevakas av god man enligt 18 kap. föräldrabalken. Detsamma gäller, om
den som har känt hemvist utom riket inte kan näs för delgivning eller om han
eller hon underiåler alt utse ombud för sig och det finns särskilda skäl atl
förordna god man.

Gode mannen skall samråda med den som han har
förordnats för, om det kan ske. I fråga om ersättning till gode mannen gäller
10 kap. 13 § föräldrabalken.

327

s. 328 Kontrollera mot PDF

2 § Om
det i ett mål om äktenskapsskillnad som har avslutats inte har Prop.
1986/87: 1

beslämts vem som skall ha rätt atl bo kvar i bostaden lill dess att bodelning

har skett, får domstolen på ansökan av en av makarna
meddela sådant förordnande. Domstolen får även ändra ett tidigare meddelat
förordnande. Ansökan skall ges in tiU en tingsrätt som är behörig att pröva
tvist om bodelning mellan makama.

Till samma tingsrätt skall ges in
ansökan om rättens tillstånd till förfogande över bostad och bohag eller om
rättens förordnande att egendom skall sättas under särskild förvaltning. Om ett
mål om äktenskapsskillnad pågår, skall ansökan dock alllid ges in till den
tingsrätt som har tagit upp målet.

Innan domstolen meddelar beslut
skall motparten beredas tillfälle atl yttra sig.

3
§ Meddelar
domstolen under rättegången beslut i frågor som avses i 14 kap. 7, 15 eller 16
§ eller 17 kap., skall talan mot beslutet föras särskUt.

4
§ Hovrättens
beslut i frågor som avses i 14 kap. 7, 15 eller 16 § får inte överklagas.

5
§ Anteckningar
om ingångna eller upplösta äktenskap skall göras i kyrkoböckerna enligt
föreskrifter som regeringen meddelar.

Föreskrifter om ikraftträdandet av denna balk meddelas i
en särskild lag.

2 Förslag till

Lag om ändring i ärvdabalken

Härigenom föreskrivs i fråga om ärvdabalken'

dels att 23 kap. 6-9 §§ skaU upphöra alt gälla,

dels att i 1 kap. 3 § och 16 kap. 9
§ ordet "Konungen" skall bytas ul mot "regeringen",

dels att 3 kap. 1, 2, 7 och 8 §§, 6
kap. 1 och 7 §§, 7 kap. 3 §, 11 kap. 8 §, 14 kap. 4 §, 16 kap. 1 och 8 §§, 18
kap. I §, 19 kap. 15 §, 20 kap. 2-4 och 6 §§ saml 23 kap. 1, 2, 4 och 5 §§ skaU
ha nedan angivna lydelse,

dels att i 3 kap. skall föras in
tvä nya paragrafer, 9 och 10 §§, av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 kap.

1 §

Var arvlåtaren gift och lämnar ej Var arvlåtaren gift, skall kvarlä-

efter sig bröstarvinge, tillfaller lenskapen tillfalla den
efterlevande

kvarlåtenskapen maken. Lever vid maken. Efterlämnar arvlåtaren nå-

makens död den först avlidnes fa- gon bröstarvinge som inte är den

der, moder, syskon eller syskons efterlevande makens bröstarvinge,

avkomling, äga de som då äro när- omfattar makens rätt till kvarlå-

' Balken omtryckt 1981:359.

328

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

Prop.
1986/87:1

mast
lill arv efter den först avlidne taga hälften av efterlevande makens bo, där
ej nedan annorlunda stadgas. Ej må efterlevande maken genom testamente förordna
om vad sålunda skall tillfalla den först avlidnes arvingar.

tenskapen dock inte en sådan arvinges arvslott.

Den efterlevande maken har alltid rätt att ur
kvarlåtenskapen efter den avlidna maken, så långt kvarlåtenskapen räcker, få
egendom till så stort värde att den tillsammans med egendom som den efterlevande
maken har erhållit vid bodelningen eller som tillhör honom eller henne enskilt
motsvarar fyra gånger det basbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän
försäkring som gäller vid tiden för dödsfallet. Ett testamente av den avlidna
maken är utan verkan i den mån förordnandet inkräktar på den rätt för den
efterlevande maken som avses i detta stycke.

Ägde vid den först avlidne makens
död makarna eller en av dem enskild egendom, eller motsvarade eljest
kvarlåtenskapen efter den först avlidne annan andel än hälften av makaraas
egendom, taga de arvingar efter den först avlidne som i 1 § nämnts samma andel
i boet efter den sist avhdne.

Har den först avlidne maken genom
testamente förordnat, att nå-

Lever vid den efterlevande makens död någon bröstarvinge
lill den först avlidna maken eller dennes fader, moder, syskon eller syskons
avkomling, skall, om inte annat sägs i tredje stycket eller 13-6 §§, hälften av
den efterlevande makens bo tillfaUa dem som då har den bästa arvsrätten efter
den först avlidna maken. Den efterlevande maken får inte genom testamente
bestämma över egendom som skall tillfalla den först avlidnes arvingar.

Har en bröstarvinge redan vid den
först avlidna makens död helt eller delvis fått ut sitt arv efter denne, skall
bröstarvingens andel i den efterlevande makens bo minskas i motsvarande mån.

Om det som den efterlevande maken
med stöd av 1 § erhöll av kvarlåtenskapen efter den först avlidne utgjorde
annan andel än hälften av makaraas egendom, skaU arvingarna efter den först
avlidne ta samma andel i boet efter den sist avlidne.

Nuvarande
lydelse

Föreslagen lydelse

Prop.
1986/87: 1

got av kvarlåtenskapen efter honom skall tillfalla annan
än efterlevande maken, skall avdrag härför göras vid andelens beräkning.

7 §

SkaU i den efterlevande makens livstid bodelning ske
mellan den efterlevande maken och dennes sambo eller sambons arvingar, skall
av den efterlevandes egendom före bodelningen tas undan egendom till ett värde
som motsvarar vad som enligt 1 —4 §§ skall tillkomma den först avlidna makens
arvingar.

Om den efterlevande maken genom bodelning med en sambo
har erhållit egendom utöver vad maken förut hade, gäller det som föreskrivs i
4 § för det fall att maken har fått egendom i arv, gåva eller testamente.

Med sambor avses i denna balk en
ogift kvinna och en ogift man som bor tillsammans under äktenskapsliknande
förhållanden.

Vad i detta kapitel är stadgat om efterlevande makes
arvsrätt skall ej äga tillämpning, om vid arvlåtarens död talan om
äktenskapsskillnad var anhängig utan att frågan därom förfallit enligt 11 kap.
3 § giftermålsbalken.

Finns det vid den efterlevande makens död arvsberättigade
släktingar efter endast en av makarna, skall dessa arvingar ärva allt.

9§

Om någon som är bröstarvinge till
den först avlidna maken men inte tiU den efterlevande maken avstår från sitt
arv efter den först avlidna maken vid dennes död, har han eller hon i stäUet
rätt att ta del i

330

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

Prop.
1986/87: 1

den efterlevande makens bo enligt bestämmelserna 12 §.

10 §

Detta kapitel gäller ej, om mål om
äktenskapsskillnad pågick vid arvlåtarens död.

6 kap.

1 §

Vad arvlåtaren i livstiden givit bröstarvinge skall såsom
förskott avräknas å hans arv, såframt icke annat föreskrivits eller med hänsyn
till omständigheterna måste antagas hava varit avsett. Är mottagaren annan
arvinge, skall avräkning ske allenast om detta stadgats eller på grand av
omständigheterna måste anses hava varit avsett, då egendomen gavs.

År till makars gemensamma
bröstarvinge förskott å arv givet av enderas giftorätts gods, skall, såvitt det
kan ske, avräkning därför äga rum å arvet efter den först avlidne. Återstoden
skall avräknas å arvet efter andra maken.

Vad arvlåtaren i livstiden har gett
en bröstarvinge skall avräknas som förskott på dennes arv efter arvlåtaren, om
inte annat har föreskrivits eller med hänsyn till omständigheterna måste
antas ha varil avsett. Är mottagaren en annan arvinge, skaU avräkning ske
endast om detta har föreskrivUs eller på grund av omständigheterna måste antas
ha varit avsett dä egendomen gavs.

Har en make av sitt giftorättsgods gett förskott på arv
//// en bröstarvinge som är makarnas gemensamma, skall avräkning för detta
göras på arvet efter den först avlidna maken. Om detta inte räcker tiU, skall
återstoden avräknas på arvet efter den andra maken. Vad som sagts nu gäller
också då en efterlevande make av sådan egendom som omfattas av bröstarvingars
arvsrätt enhgt 3 kap. 2 § har gett förskott på arv till en bröstarvinge tiU
den först avlidna maken.

Vad make av sitt giflorättsgods givit styvbam eller dess
avkomling skall avräknas å mottagarens arv efter andra maken, såframt 'icke annat
föreskrivits eller med hänsyn till omständigheterna måste antagas hava varil
avsett. Med samma förbehåll skall vad efterlevande make givit sådan arvinge
eUer leslamentstagare, som enligt 3 kap. / § eller 12 kap. I § äger taga del i
efterlevande makens bo, avräknas

Vad en make av sitt giftorätts-gods har gett ett styvbarn
eller en avkomling //// styvbarn skaU avräknas på mottagarens arv efter den
andra maken, om inte annat har föreskrivits eUer med hänsyn tiU omsländighetema
måste antas ha varit avsett. Med samma förbehåll skaU, om inte annat följer av
1 §, vad den efterlevande maken har gett en sådan arvinge eller
testamentstagare som enhgt 3 kap. 2 § eller 12 kap.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1986/87: 1

å mottagarens lott däri. Bestäm- I § har rätt att ta
del i den efterie-

melserna i 2—6 §§ skola även i des- vande makens bo avräknas på mot

sa fall tillämpas. tagarens lott i detta. Bestämmelser

na i 2—6 §§ skall tillämpas även i

dessa fall.

7 kap.

3§ För utfående av laglott äger
bröstarvinge påkalla jämkning i testamente. Äro flera förordnanden, skall, om
ej annat följer av testamentet, legal utgå före förordnande lill universell
testamentstagare och legat, som avser viss egendom, utgå före annat saml i
övrigt nedsättning ske i förhållande till storleken av varie förordnande eller,
vad angår förordnande till bröstarvinge, tiU den del därav som han ej är
pliktig avräkna ä sin laglott.

Vad en bröstarvinge erhåller genom
att påkalla jämkning i testamente skall inte omfattas av den efterlevande
makens rätt tiU kvarlåtenskapen enligt 3 kap. i andra fall än då jämkningen
avser testamentsvillkor som gäller till förmån för den efterlevande maken.

Bröstarvinge, som ej inom sex
månader efter det han erhöll del av testamentet på sätt i 14 kap. sägs påkallat
jämkning genom atl giva testamentstagaren sitt anspråk tillkänna eller genom
all väcka talan mol honom, har förlorat sin rätt.

11 kap.

8§

Har någon gjort testamente till Har en make gjort testamente tiU

sin trolovade eller make och upp- den andra maken är förordnandet

löses därefter trolovningen eller äk- utan verkan, om äktenskapet är

tenskapet annorledes än genom upplöst vid testators död eller mål

testators död, är förordnandet utan om äktenskapsskillnad då pågår.

verkan. Samma lag vare, där nå- Detsamma gäller, om någon har

gon
gjort testamente till sin make gjort testamente till sin sambo men

och sådant fall är för handen som i samboförhållandet har upphört

3 kap.
8 § sägs. före testators död.

14 kap. 4§ Testamente skall sedan bevakning ägt ram
delgivas arvinge genom överlämnande av, föralom bevis om bevakningen, testamentshandlingen
i bestyrkt avskrift eller, i fråga om muntligt testamente, protokoll över
förhör med testamentsvittnena eller annan skriftlig uppgift om testamentets
innehåU.

Efterlämnar testator, jämte
Efleriämnar testalor, jämte make, arvingar som avses i 3 kap. make, arvingar
som avses i 3 kap. / §, må testamentet, såvitt dessa 2 §, må testamentet,
såvitt dessa

332

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1986/87: 1

angår, delgivas dem som vid tiden angår, delgivas dem som
vid tiden

för delgivningen äro närmast till arv för delgivningen äro närmast lill arv

efter teslator. efter teslator.

Äro flera testamentstagare, gäller
delgivning, som verkstäUls av en bland dem, jämväl för de övriga.

16 kap.

I § Vistas, då bouppteckning
förrättas, tiU namnet känd arvinge efter den döde å okänd ort, skaU det hos
rätten anmälas av den som har boel i sin vård. När sådan anmälan sker eller
förhållandel eljest varder kunnigt, skall rätlen låta i Post- och Inrikes
Tidningar ofördröjligen intaga kungörelse, att arv efter den döde tUlfallit den
bortovarande, med anmaning till honom all göra sin rätt lUl arvet gällande inom
fem är frän den dag, kungörelsen var införd i tidningen. I kungörelsen skaU den
bortovarandes namn upptagas.

I fall som avses i 3 kap. 1 §
skall, 1 faU som avses i 3 kap. 2 § skall,

vid tillämpning av vad nu sagts, den vid
tiUämpning av vad nu sagts, den

rätt, som tillkommer den först av- rätt,
som tillkommer den först av

lidne makens arvingar i den efterie- lidne
makens arvingar i den efterle

vandes bo, behandlas som arv efter vandes
bo, behandlas som arv efter

den efterlevande maken. den efterlevande maken.

8§

Arv, som arvinge enligt 7 § gått Arv, som
arvinge enligt 7 § gått

föriustig, skall tillfalla dem som föriustig,
skall tiUfalla dem som

skuUe varit berättigade därtill, om skuUe
varit berättigade därtUl, om

arvingen avlidit före arvlåtaren el- arvingen
avlidit före arvlåtaren el

ler, i fall som avses i 3 kap. I §, före ler,
i fall som avses i 3 kap. 2 §, före

den sist avlidne maken. den sist avlidne maken.

18 kap.

1 §

Efterlevande make, arvingar och Har inte särskild dödsboförvalt-

universdla testamentstagare ning
anordnats enligt 19 kap. skaU

(dödsbodelägare) hava att, efterlevande make eller sambo, ar

om ej särskild dödsboförvaltning är vingar
och universella testaments-

anordnad efter vad i 19 kap. stad- tagare
(dödsbodelägare) ge-

gas, för boets utredning gemen- mensamt
förvalta den dödes egen-

samt förvalla den dödes egendom. dom under
boets utredning. Defö-

De företräda därvid dödsboet mot reträder
därvid dödsboet mot tredje

tredje man samt äga att tala och man samt har
rätt att tala och svara

svara i mål som röra boet. Åtgärd i
mål som rör boet. Åtgärder som

som ej tål uppskov må företagas, inte tål att
uppskjutas får företas

oaktat samtliga delägares sam- även om
någon delägares samtycke

tycke ej kan inhämtas. inte kan inhämtas.

Har bodelning skett eller är gif- Har bodelning skett efter arvlå-

torätt eljest utesluten, är efterie- tårens död eller skaU bodelning
inte

vande maken ej dödsbodelägare, ske, är en efterlevande make eller

om han ej är arvinge eUer universeU sambo inte dödsbodelägare, om

333

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

Prop.
1986/87:1

testamentstagare. Den som äger han e//er/ion ej är
arvinge eller uni-

versell testamentstagare.

taga arv eller testamente först sedan annan arvinge eller
universell testamentstagare avlidit är delägare i dennes bo, men ej i
arvlåtarens.

Den som har rätt att ta arv eller
testamente först sedan en annan arvinge eller universell testamentstagare har
avlidit är delägare i dennes bo men inte i arvlåtarens.

Innan testamente blivit ståndande,
anses såsom delägare såväl arvinge, vilken uteslutits från arv, som ock den,
vilken insatts tUl universell leslamentstagare.

19 kap.

15 §

Sä snart dödsboet beretts för bodelning eller arvskifte
saml delning kan äga ram utan men för någon, vars rätt är beroende av
utredningen, skall boutredningsmannen göra anmälan härom liU delägarna och
avgiva redovisning för sin förvaltning.

Sedan bodelning eller arvskifte förrättats av delägaraa,
skall boutredningsmannen //// envar av dem utgiva honom tillkommande egendom.
Samma lag vare, där av skiftesman verkställd delning blivit ståndande.

Sedan bodelning eller arvskifte har förrättats av
delägaraa, skall boutredningsmannen lämna ut egendomen. Detsamma gäller när en
delning som har verkställts av bodelningsförrättare eller skiftesman har
vunnit laga kraft.

Har boutredningsman frånträtt
uppdraget utan atl del blivit slutfört efter vad nu är sagt, är han ock
redovisningsskyldig.

När boutredningsman slutfört sitt
uppdrag, må han på begäran entledigas av rätten.

20 kap.

2 §

Dödsbodelägare som har egendomen i sin vård eller ock
boutredningsman eller testamentsexekutör skall bestämma tid och ort för
bouppteckning samt utse tvä kunniga och trovärdiga gode män att förrätta den.
TiU förrättningen skola i god tid kallas samtUga delägare. Efterlevande make
skall kallas, ändå att han ej är delägare. Skall lott i kvarlåtenskapen
åtnjutas först sedan arvinge eller universell testamentstagare avlidit, skall
ock den kallas som vid tiden för bouppteckningen är närmast att sålunda taga
arv eller testamente.

Dödsbodelägare som har egendomen i sin värd,
boutredningsman eller testamentsexekutör skall bestämma tid och ort för
bouppteckning samt utse två kunniga och trovärdiga gode män atl förrätta den.
Samtliga delägare skall kallas i god tid till förrättningen. Den avlidnes
efterlevande make eller sambo skall alltid kallas. Åven efterarvinge och
universell testamentstagare med rätt efter någon annan skall kallas.

334

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

Prop.
1986/87:1

Omhändertages ej egendomen av
delägare, boutredningsman eller testamentsexekutör, ankommer på annan, som
efter vad i 18 kap. 2 § sägs har egendomen i sin värd, att föranstalta om
bouppteckning.

3 §

I bouppteckningen angivas dagen för förrättningen, den
dödes fullständiga namn, yrke och hemvist samt dödsdagen, så ock deras namn
och hemvist, vilka skolat kallas till förrättningen, med uppgift tillika,
för underårig om hans födelsedag och för arvinge om hans skyldskap med den
döde. Arvinge skaU angivas, ändå att det står fast att han är utesluten frän
del i kvarlåtenskapen. Kan uppgift i visst hänseende ej lämnas, skall det anmärkas.

1 bouppteckningen anges dagen för
förrättningen, den dödes fullständiga namn, yrke och hemvist samt dödsdagen.
Även namn och hemvist för dem som skaU ha kallats till förrättningen skall
anges. För underårig skaU anges födelsedatum och för arvinge skall anges hans
släktskap med den döde. Arvinge skall anges även om han är utesluten från del
i kvarlåtenskapen. Om den döde efterlämnar en make, skall för bröstarvingar
anges om de är bröstarvingar även till maken. Kan uppgift i visst hänseende ej
lämnas, skall det anmärkas.

Av bouppteckningen skall framgå
vilka som närvarit vid förrättningen. Där någon som skolat kallas ej närvarit,
skall vid bouppteckningen fogas bevis att han i lid blivit kallad.

4 §

Boets tillgångar och skulder antecknas
sådana de voro vid dödsfallet. Tillgångarna upptagas med angivande av värdet.

Lever make efter, skola jämväl hans tillgångar och skulder
antecknas; dock att, där giftorättsgemenskap var utesluten, anteckning skaU
ske allenast otn efter den döde år arvinge eller universeU testamentstagare
som äger efter maken taga andel i boet. Värdering verk-ställes av den
efterlevandes giftorätt sgods samt, där efter den döde är arvinge eller
universell testamentstagare varom nyss sagts, även av hans enskilda egendom.

Den dödes tillgångar och skulder
antecknas sädana de var vid dödsfallet. Därvid anges tUlgångarnas värde och
skuldernas belopp.

Var den döde gift, skall båda makarnas
tillgångar och skulder var för sig antecknas och värderas. Hade makarna eller
en av dem enskild egendom eller sådan rättighet som avses i 10 kap. 3 §
äktenskapsbalken skall grunden för att egendomen inte skall ingå i bodelning
och egendomens värde anges särskilt, om det inte på grund av förhållandena är
obehövligt.

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

Prop.
1986/87:1

Även skulder som är förenade med särskild förmånsrätt i
egendomen eller av annan anledning är att hänföra till denna egendom skall antecknas.
Om den efterlevande sambon eller den avlidna sambons övriga dödsbodelägare
begär att få täckning för annan skuld ur egendomen, skall sambons samtliga
tillgångar och skulder antecknas och värderas.

6§

Boet uppgives av den som värdar
egendomen eller eljest är med boet bäst förtrogen. Det åligger envar delägare
och efterlevande make, ändå att han ej är delägare, att på anmaning lämna
uppgifter till bouppteckningen.

Den som uppgivit boet skall å
handlingen teckna försäkran under edlig förpliktelse att hans uppgifter till
bouppteckningen äro i allo riktiga och atl ej någol är med vilja och vetskap
utelämnat; och skaU detta av honom med ed bestyrkas, där talan om sådan edgång
föres av någon, vars rätt kan bero därav, eller ock av boutredningsman eller
testamentsexekutör. Edgångsplikt åligger jämväl delägare eller efterlevande
make som ej uppgivit boet. Har annan tagit befattning med egendomen, må ock
edgång åläggas honom, om skäl äro därtill.

Gode männen skola å handlingen
teckna bevis att allt blivit rätteligen antecknat och tillgångarna efter bästa
förstånd värderade.

Uppgifter om boet skaU lämnas av
den som vårdar egendomen eller / övrigt bäst känner till boet. Varje delägare
samt efterlevande make eller sambo skall pä anmaning lämna uppgifter lill
bouppteckningen.

Den som har lämnat uppgifter om
boet skall på handlingen teckna försäkran på heder och samvete att uppgifterna
lill bouppteckningen är rikliga och att inga uppgifter avsiktligt har
utelämnats. Bouppgivaren skall bekräfta sina uppgifter med ed, om talan om
edgång förs av någon vars rätt kan bero därav eller av boutredningsman eller
testamentsexekutör. Samma skyldighet har dessutom dödsbodelägare samt
efterlevande make eller sambo som inte har lämnat uppgifter om boel. Åven andra
personer som har tagit befattning med boet kan åläggas att bekräfta uppgifterna
i bouppteckningen under ed.

Gode männen skall på handlingen
intyga att aUl har blivit rikligt antecknat och att tillgångarna har värderats
efter bästa förstånd.

23 kap.

1 § Arvskifte förrättas av arvingar och universella
leslamentstagare.

Var den döde gift, skall först bodelning äga rum mellan
efterlevande maken och övriga delägare efter vad i giftermålsbalken sägs.

Var den döde gift, skall först bo-delning/örrd//ai enligl
bestämmelserna i äktenskapsbalken. Efterlämnar den döde en sambo och be-

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

Prop.
1986/87: 1

går denne att bodelning förrättas, skall detta ske innan
arvskifte äger rum.

2 §

Mot någon delägares bestridande får skifte ej företas
innan bouppteckning har förrättals och alla kända skulder har betaUs eller
medel lill deras betalning har ställts under särskild vård.

Mot någon delägares bestridande får
skifte ej företas innan bouppteckning har förrättats och alla kända skulder
har betalts eUer medel till deras betalning har ställts under särskild vård
eller uppgörelse har träffats som innebär att skulderna inte kan drabba
delägaren.

Skall legat eller
ändamålsbestämmelse fullgöras av oskifto, får skifte ej mot delägares
bestridande äga ram innan förordnandet har verkställts eller delägaren har
fritagits från atl svara för dess fullgörande eller erforderlig egendom har
blivit ställd under särskild vård.

Står boet under förvaltning av boutredningsman eller
testamentsexekutör, fär skifte ej företas innan denne har anmält atl
utredningen har slutförts.

4 §

Över arvskifte skall upprättas handling, som underskrives
av delägama med vittnen.

Över arvskifte skaU upprättas en handling som skrivs under
av delägama.

s. 337 Kontrollera mot PDF

Då delägare begär det, skall rätten
förordna någon att vara skiftesman. Där det prövas erforderligt, må flera
skiftesmän förordnas. Vid ansökningen skall fogas avskrift av bouppteckningen
efter den döde eller, där inregistrering skett, uppgift å dagen därför.

På en delägares begäran skaU rätten förordna någon att
vara skiftesman. Vad som föreskrivs i 17 kap. 1—4 och 6—8 §§ äktenskapsbalken
om bodelning, bodelningsförrättare och make skaU gälla i fråga om arvskifte,
skiftesman och delägare i boet. Arvode och ersättning tid skiftesmannen skall
dock betalas av dödsboet.

1.
Denna lag
träder i kraft samtidigt som äktenskapsbalken.

2.
Har arvlåtaren
avlidit före ikraftträdandet, skall äldre bestämmelser fortfarande tiUämpas.

3.
Den nya
bestämmelsen i 3 kap. 8 § skaU tUlämpas även om den först avlidna maken har
avlidit före ikraftträdandet.

22 Riksdagen 1986/87. I saml. Nr I. Bilagedel

337

s. 338 Kontrollera mot PDF

3 Förslag till Prop. 1986/87: 1

Lag
om sambors gemensamma hem

Härigenom
föreskrivs följande.

Inledande
bestämmelser

1 §
Denna lag gäller sambors gemensamma bostad och bohag.

Med sambor avses i denna lag en ogift kvinna och en
ogift man som bor tillsammans under äktenskapsliknande förhåUanden.

2 §
Med sambors gemensamma bostad avses i denna lag, om inte annat

följer av 4 §,

1. fast egendom som innehas med äganderätt eller
tomträtt, om egendo

men huvudsakligen är avsedd som sambomas gemensamma hem,

2. byggnad eller del av byggnad som innehas med
äganderätt, hyresrätt,

bostadsrätt eller annan rätt, om egendomen huvudsakligen är avsedd som

sambornas gemensamma hem.

Samboma får i en av dem båda undertecknad handling
anmäla till inskrivningsmyndigheten alt en fastighet som är lagfaren för en av
dem eller en tomträtt till vilken en av dem är inskriven som innehavare är
gemensam bostad för dem båda.

3
§ Med sambors gemensamma bohag
avses i denna lag, om inle annat följer av 4 §, möbler, hushållsmaskiner och
annat inre lösöre som är avsett för det gemensamma hemmet. TUl gemensamt bohag
räknas inte sådant bohag som används uteslutande för den ena sambons brak.

4
§ Till sambors gemensamma
bostad och bohag räknas inle egendom som används huvudsakligen för
fritidsändamål.

Fördelning
av det gemensamma hemmet genom bodelning

5 §
När etl samboförhåUande upphör, skall på begäran av någon av

samboma deras gemensamma bostad och bohag fördelas mellan dem ge

nom bodelning, om egendomen har förvärvats för gemensamt begagnande.

Avlider en sambo, skall begäran av den efterlevande sambon om en sådan

bodelning framställas senast dä bouppteckning förrättas.

Första stycket gäUer ej, om samboma har kommit
överens om det i ett skriftligt avtal som har undertecknats av dem båda.

6
§ Vid bodelningen skall först
sambomas andelar i egendomen beräknas.

7
§ Vid beräkningen av sambomas
andelar i egendomen skaU frän vad en sambo äger av deras bostad och bohag
avräknas sä mycket att del täcker de skulder som han eUer hon hade när
samboförhällandet upphörde.

För sädana skulder som inte är förenade med särskUd
förmånsrätt i bostaden och bohaget och som inle heller på annat sätt är atl
hänföra till denna egendom skall sambon få täckning ur bostaden och bohaget
endast i den mån betalning inle kan erhållas ur annan egendom.

338

s. 339 Kontrollera mot PDF

8 § Det som återstår av
sambornas bostad och bohag, sedan avdrag har Prop. 1986/87: 1

gjorts för atl skulderna skall täckas enligt 7 §, skall läggas samman. Värdet

därav skall därefter delas
lika mellan samborna.

9 §
I den män det med hänsyn särskilt till samboförhållandeis längd men

även tUl sambornas ekonomiska förhållanden och omständigheteraa i öv

rigt är oskäligt att en sambo när samlevnaden upphör skall lämna egendom

tiU den andra i den omfattning som följer av 5-8 §§, skall bodelningen i

stäUel göras så alt den förra fär behålla mer av sin egendom. Är en sambo

försatt i konkurs när bodelningen skall förrättas eller finns del andra

särskilda skäl att inte dela sambornas egendom, skall varie sambo behåUa

sin egendom som sin andel.

10 §
Med ledning av de andelar som har beräknats för samboma skall

deras bostad och bohag fördelas mellan dem på lotter. Den som bäst

behöver bostaden eller bohaget har rätt atl fä denna egendom i avräkning

på sin lott eller, om värdet är ringa, utan avräkning. En föratsättning för alt

en sambo skall få överta en bostad eller bohag som tillhör den andra

sambon är dock att ett sådant övertagande även med hänsyn lUl omstän

digheteraa i övrigt kan anses skäligt.

Svarar egendomen för skuld som är förenad med
särskUd förmänsrätt i egendomen, är en ytterligare föratsättning för ett
övertagande att den andra sambon befrias frän ansvar för skulden eller att
medel till att betala denna har satts under särskild vård.

11 §
En sambo har rätt att i stället för atl lämna egendom till den andra

sambon betala motsvarande belopp. Om godtagbar säkerhet stäUs för

betalningen, kan sambon få skäligt anstånd med denna. Lämnas inte någon

betalning, har den andra sambon rätt att sä långt det är möjligt fä sådan

egendom som inle är uppenbart olämplig för honom eller henne.

Om en sambo övertar bostad eUer bohag mot avräkning
och inte tillgodoser den andra sambon med egendom ur det gemensamma bohaget,
skall han eller hon betala motsvarande belopp. Om godtagbar säkerhet stäUs för
betalningen, kan sambon få skäligt anstånd med denna.

12 §
Om samboförhållandet upphör genom den ena sambons död, gäller

bestämmelsema i denna lag endast tiU förmån för den efterlevande sam

bon.

Den efterlevande sambon har rätt alt som sin andel
vid fördelning av sambomas bostad och bohag alltid få ut så mycket av den
behållna egendomen efter avdrag för skulder, i den mån den räcker, alt det
motsvarar två gånger del vid tiden för dödsfallet gällande basbeloppet enligt
lagen (1962:381) om allmän försäkring.

13 §
Om bodelningen har lett tiU att en fastighet har delats så, att sam

boma har fåll skUda andelar utan att viUkor om utbrytning har stäUts upp i

bodelningshandlingen, innehar de fastigheten med samäganderält.

Om bodelningen i andra fall innebär atl en del av
en fastighet kommer i en särskild ägares hand är bodelningen utan verkan.

339

s. 340 Kontrollera mot PDF

Förfarandet vid bodelning Prop. 1986/87:1

14
§ Bestämmelserna i 9 kap. 2, 4,
6 och 7 §§ äktenskapsbalken gäller även vid bodelning enligl denna lag. Vad som
sägs om makar skall därvid gäUa sambor. I stäUet för den tidpunkt då talan om
äktenskapsskillnad väcks skall gälla den dag då samboförhållandel upphör.

15
§ Har en sambo vid bodelningen
lill skada för sina borgenärer avstått egendom som enligt 10 § har belöpt på
sambons andel, gäller vad som föreskrivs i 13 kap. 1 och 2 §§ äktenskapsbalken
om verkan av en sådan åtgärd vid bodelning mellan makar.

Delning
av samägd egendom

16
§ Samboraa fär genom avtal bestämma alt egendom som de innehar med
samäganderätt och som inte omfattas av bestämmelserna i 5 § första stycket
skall delas genom bodelning i fall dä samboförhällandet upphör. För sådan
bodelning tiUämpas 6-9 §§, 10 § första stycket första meningen, 11 § första
stycket samt 14 och 15 §§. Vad som sägs om bostad och bohag skall därvid gälla
den samägda egendomen.

Om en av samboraa är död, får avtal som avses i
första stycket ingås med dennes arvingar och universella testamentstagare.

Övertagande
av bostadslägenhet i vissa fall

17
§ Innehar den ena sambon den gemensamma bostaden med hyresrätt eller
bostadsrätt, har den andra sambon, när egendomen inle ingår i bodelning, rätt
atl överta den när samboförhäUandet upphör, om han eller hon bäst behöver
bostaden och ett sådant övertagande även med hänsyn tiU omständigheterna i
övrigt kan anses skäligt. Om samboraa inte har eller har haft barn liUsammans,
gäUer detta dock endast om synnerliga skäl talar för det.

En sambo förlorar sin rätt att ta över hyres- eUer
bostadsrätten, om sambon inte har framställt anspråk på det senast tre månader
efter det all han eller hon har flyttat från bostaden.

Den som övertar bostaden enligt första stycket
skall ersätta den andra sambon för bostadens värde. Det får ske genom alt
bostadens värde avräknas vid bestämmandet av sambornas andelar i bodelningen,
om den som lämnar bostaden kan tiUgodoses pä det sättet. I annat fall skall vad
som fattas betalas med pengar. Ställs godtagbar säkerhet för betalningen, kan
sambon fä skäligt anstånd med denna.

Inskränkningar
i rätten att förfoga över det gemensamma hemmet

18
§ En sambo fär inte utan den andra sambons samtycke avhända sig eller hyra ut
en bostad som, om samboförhållandet upphör, skall ingå i bodelning mellan dem
eller som den andra sambon har rätt atl överta enligt 17 §. Beträffande en
sådan bostad krävs ocksä samtycke av den andra sambon, om en sambo vill
inteckna fast egendom som innehas med äganderätt eller tomträtt eller viU
pantsätta annan egendom. Samtycke liU avhändelse eUer inteckning av fast
egendom som innehas med äganderätt eller tomträtt skall lämnas skriftligen.

340

s. 341 Kontrollera mot PDF

En
sambo får inte heller utan den andra sambons samtycke avhända sig Prop.
1986/87:1 eller pantsätta sådant bohag som, om samboförhållandet upphör, skall
ingå i bodelning mellan dem.

Samtycke enligt denna paragraf behövs ej, om den
andra sambon inte kan lämna giltigt samtycke eller om dennes samtycke inte kan
inhämtas inom rimlig tid.

19
§ Saknas samtycke som krävs för
en åtgärd enligt 18 §, får domstolen tillåta åtgärden på ansökan av den sambo
som vill företa den.

20
§ Om en sambo utan erforderligt
samtycke har avhänt sig eller tiU nackdel för den andra sambon hyrt ut egendom,
skall domstolen på talan av denne förklara att rättshandlingen är ogiltig och
all den nya innehavaren är skyldig alt lämna tUlbaka egendomen. Detsamma gäller
om en sambo utan erforderligt samtycke har pantsatt sambomas gemensamma bohag.
Överlåtelse eUer panlsättning av bohag skall dock inte förklaras ogiltig, om
den nya innehavaren har fåll egendomen i sin besittning i god tro.

Talan enligt första stycket skall väckas hos
domstolen inom tre månader från det alt den andra sambon fick kännedom om
förfogandet över bostaden eller överlämnandet av bohaget. Har lagfart eller
inskrivning beviljats med anledning av överiålelse av fast egendom eller
tomträtt, får dock talan inte väckas.

Förs talan om avhysning, fär domstolen medge
skäligt anstånd med flyttningen.

Övriga
bestämmelser

21
§ Vad som föreskrivs i 17 kap.
1, 2 och 4-8 §§ samt 18 kap. 1 § äktenskapsbalken gäUer även vid tvist meUan
sambor. Vad som sägs om makar skall därvid gälla sambor.

22
§ Pä ansökan av en sambo skall
domstolen i fråga om en bostad som enligl 5 § skall ingå i bodelning bestämma
vem av samborna som skall ha rätt att bo kvar i bostaden lill dess att
bodelning har förrättats.

Ett förordnande om rätt all bo kvar i bostaden fär
på ansökan av den ena parten ändras av domstolen.

23 §
Den som har berättigats all bo kvar i bostaden tiU dess att bodelning

har förrättats har rätt att nylQa även del gemensamma bohag som finns i

bostaden och som tUlhör den andra sambon. Domstolen får dock beträffan

de viss egendom bestämma annat. Avtal som därefter ingås med tredje

man om egendomen medför inle någon inskränkning i nyttjanderätten till

bostaden eUer det bohag som på detta sätt har överlämnats.

Om den ena sambon har berättigats att bo kvar i
bostaden, är den andra sambon skyldig all genast flytta därifrån.

24
§ Frågan om rätten alt bo kvar
i bostaden tiU dess att bodelning har förrättats skaU väckas vid en tingsrätt
som är behörig alt pröva tvister om bodelning mellan samboma. Detsamma gäUer
frågan om domstolens tUl-ständ till en sambos förfogande över bostad och bohag.

25
§ 1 mål om rätt atl överta
bostad enligt 17 § får domstolen, för liden liU dess att frågan har avgjorts
genom dom som har vunnit laga kraft, pä

341

s. 342 Kontrollera mot PDF

yrkande av någon av
samboma bestämma vem av dem som skall ha rätt all Prop. 1986/87: 1 bo kvar
i bostaden. Om sådan rätt tUlerkänns den sambo som inte har hyres- eller
bostadsrätten, skall domstolen också pä yrkande bestämma vad sambon skall
betala till den andra sambon för nylQandet av bostaden och vad han eUer hon i
övrigt skall iaktta.

Har den ena sambon berättigats atl bo kvar i
bostaden, är den andra sambon skyldig atl genast flytta därifrån.

Etl beslut enligl första stycket får verkställas pä
samma sätt som en dom som har vunnit laga kraft. Beslutet fär dock när som
helst ändras av domstolen. När målet avgörs, skall domstolen på nytt pröva
beslutet.

Beträffande beslut enligl denna paragraf tillämpas
14 kap. 9 § äktenskapsbalken. Vad som sägs om makar skall därvid gälla sambor.

Föreskrifter
om ikraftträdandet av denna lag meddelas i en särskild lag.

342

Bilaga
5 Prop. 1986/87: 1

Förteckning
över var i äktenskapsbalken (ÄktB)' som man kan hitta motsvarigheter till
nuvarande bestämmelser i giftermålsbalken (GB)

I förteckningen har angetts i vilka paragrafer i ÄktB
som man kan hitta motsvarigheter till bestämmelserna i GB. Förteckningen är
endast avsedd som etl hjälpmedel vid jämförande studier av de båda lagtexterna.
I vissa fall har det varil tveksamt, om en bestämmelse i ÄktB skulle kunna
anses som en motsvarighet till en bestämmelse i GB. I andra fall har motsvarigheter
kunnat återfinnas pä flera ställen. 1 dessa fall har graden av samband fått
avgöra om bestämmelserna i förteckningen har angetts som motsvarigheter. Även
i övrigt kan förteckningen innehålla sådana hänvisningar mellan bestämmelser
som kan ifrågasättas.

GB ÄktB GB ÄktB

2:1

6:1 1 st

7:2 1 st

2:2

6: I 2 st

10:3 2 st

2:3

6: 2 1 st

1-.3

2:4

6: 2 2 st

11:3

2:5 1st

15: 1 1 st

6:3

2:5 2 st

15:4 I st

6:4 I st

7:5

2:5 3 st

15:12 st

6:4 2 st

7:8 1 st och 2 st

3:1

6:4 3 st

7:5 och 7:8 1 st och 2 st

3:2

6:5 1 st

7: 5 och 7:6 2 st

3:3

6:5 2 st

7:8 1 st och 2 st

3:4 1st

3:4

6:6

7:7

3:4 2 st

15:2 1 st och 15:4 2 st

6:6 a

13:3

4: 1

4:1

6:7

12:2 2 st

4:2

4:3

6:8 1 st

7:2 2 st

4:3 1 st

4: 3 och 4:4

6:8 2 st

7:2 3 st

4; 3 2
st

4:3

6:9

—

4:4

7:1

1:3

4:5

4:3

7:2

—

4:6

4:5

8:1 1 st

7:3 1st

4:8 1 st

4:1

8: 12 st

9:10 2 st

4:8 2 st

4:2 J si

8:2

8:1

4: 8 3
st

4:6

8:3

4:8 4 st

4:7

8:4

8:1

4:9

4:2 2 st och 3 st

8:5

8:2

4:10

15:2 2 st, 15:3 och 15:4

8:6

—

5:1

1:2

8:7

5:2 1st

l:4och6:l I st

8:8

9:10 (delvis)

5: 2 2
st

6: 1 2 st

8:9 1 st

7: 3 2 st

5:3

6:2

8:9 2 st

5:4

6:3

8:10

7: 3 2 st

5:5

6:5

8:11

16: 2 och 16:3

5:6

6:6

8:12

7:3 3 st

5:7

6:9

9:1

5:8

6:10

9:2

9:1 2 st

5:9

6:11

9:3

5:10

1:4

9:4

—

5:11

14:16

9:5

10:1 2 st

5:12

9:6

5:13

9:7

—

5:14

6; 4

9:8

—

5:15

9:9

Hänvisningarna
avser lagrådsremissens paragrafindelning. ij

ÄktB

5: 1

5:2

5:3

5:4

5:5

10: 1 2 st

1:6

10: 1 2 st

9 1
st

9: 5 1 st

9 2
st

9 3
st

9: 5 2 st

9:6

9:7

12 1
st

9: 4
(delvis)

12 2
st

17:5 1 st

12 3
st

17:5 2 st

1:6

6:7

14 a
1 st

6:8

14 a
2 st

6:9
och 6: 10

6:11

12:4

1:6

9:3

—

10: 1 2 st

9:5

9:6

9:7

1 1st

9: 1,9:2 och 17:1

1 2
st

9:2

11:2

11:3

10:2

11:4

11:5

—

II a

Il:43st

GB ÄktB Prop. 1986/87: 1

13:12

13:
12 a

12:1

13:13

ll:6och 11:8

13:13
a

13:5

13:
13 b

13:
14 1 st

13:1

13:142st

13:2 2 st

13:14
3 st

13:2 1 st

13:15

13:6 och 16:3

15:1

14:1

15:2

14:2

15:4
1 st

14: 3 och 14:4

15:4
2 st

14:5

15:5

14:6

15:7
1 st

14:10

15:7
2 st

14: 11 1 st

15:73st

14:12

15:11

14:7, 14:8, l4:9oc 14:13

15:12

14: 14

15:15

15:16

15:17

15:
18

15:19

15:20

15:21

16:3

15:24

14:15

15:25

14:16

15:26

14:16

15:27

14:16

15:28

18: 2 2 st och 3 st

15:29

14:17

15:30

14:17

15:30
a

14:18

15:31

18:1

15:32
1 st

18:3

15:32
2 st

18:4

16:1

—

16:2

18:5

16:3

16:1 1 st

16:5

16: 1 2 st

16:6