Prop. 1986/87:105

Regeringens proposition 1986/87:105

om träfiberprövning;

Prop. 1986/87:105

Regeringen
föreslår riksdagen att anta del förslag som har tagits upp i bifogade utdrag ur
regeringsproiokollet den 19 mars 1987.

På
regeringens vägnar Ingvar Carlsson

Thage
G Peterson

Propositionens huvudsakliga innehåll

I
propositionen föreslås en lag om träfiberråvara. Lagen ersätter de bestämmelser
om prövning av iräfiberanvändning som för närvarande finns i 136 a §
byggnadslagen, vilken upphör att gälla den 1 juli 1987. Den nya lagen innebär
en väsentlig inskränkning av prövningsskyldigheten. Tillstånd atl använda
träfiberråvara kommer i fortsättningen bara att krävas vid mycket stora
skogsindustriella anläggningar samt vid anläggningar inom bränslesektorn med
vissa undanlag.

Riksdagen
1986/87. 1 saml. Nr 105

Propositionens
lagförslag Prop. 1986/87:105

Förslag till

Lag om träfiberråvara Härigenom föreskrivs följande.

1
§ Denna lag är tillämplig på
användningen av träfiberrävara. Lagens syfte är att motverka brister inom
skogsindustrins råvaruförsörjning.

2 § Med träfiberrävara avses i denna lag

1.
rund virke,

2.
sådan råvara, som härrör från
rund virke. Bark ulgör inte träfiberråvara.

3 §
I följande typer av anläggningar får träfiberrävara inte användas utan

tillstånd av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

1.
Eldningsanläggning eller
anläggning för framställning av trädbränsle om användningen av träfiberrävara
uppgår till minst 10000 m' fast mått per kalenderår.

2.
Skogsindustrien anläggning om
användningen av träfiberrävara uppgår till minsl 200000 m' fast mått per
kalenderår.

Regeringen
får meddela föreskrifter om undanlag från kravet på tillstånd för sådana fall
där prövning inte bedöms nödvändig för att tillgodose syftet med denna lag.

4
§ Ett tillstånd skall avse
användning av en viss mängd träfiberråvara per kalenderår. Tillståndet får
förses med villkor.

5
§ Om ett tillstånd under de tre
senast förflutna kalenderåren genomsnittligt har utnyttjats mindre än till 75
procent får tillståndet inskränkas, dock ej mer än till vad som motsvarar den
förväntade framtida användningen. Har verksamheten vid anläggningen lagts ner
får tillståndet upphävas.

Beslul
enligt denna paragraf meddelas av regeringen eller den myndighet som regeringen
bestämmer.

6 §
Tillsynen över efterlevnaden av denna lag samt föreskrifter och

villkor som har meddelats med slöd av lagen utövas av den myndighet som

regeringen bestämmer (tillsynsmyndigheten).

7 §
På begäran av tillsynsmyndigheten skall innehavaren av en anlägg

ning

1.
lämna myndigheten de
upplysningar och tillhandahålla de handlingar som behövs för tillsynens
utövande, och

2.
ge myndigheten tillträde till
anläggningen i den omfattning som behövs för tillsynens utövande.

8
§ Om en begäran enligt 7 § inte
följs får tillsynsmyndigheten vid vite förelägga innehavaren att fullgöra sin
skyldighet.

9
§ Tillsynsmyndighetens beslut
enligt 7 och 8 §§ får överklagas hos kammarrätten genom besvär.

10 §
Den som uppsåtligen eller av oaklsamhei använder träfiberrävara 2

utan behövligt tillstånd
eller bryter mot föreskrift eller villkor som har Prop. 1986/87:105
meddelats med stöd av denna lag skall dömas lill böter eller fängelse i högst
sex månader.

11
§ Brott som avses i 10 § får åtalas av allmän åklagare endast om brottet har
anmälts till åtal av tillsynsmyndigheten.

Övergångsbestämmelser

1. Denna
lag träder i kraft den I juli 1987.

2.
För anläggningar som omfattas
av 3 §, där verksamheten vid lagens ikraftträdande bedrivs med tillstånd enligt
136 a § byggnadslagen (1947:385). skall tillstånd och villkor som har meddelats
enligt sistnämnda lag i tillämpliga delar anses som meddelade enligt den nya
lagen.

3.
I anläggningar som omfattas av
3 §, där verksamheten vid lagens ikraftträdande bedrivs utan tillstånd enligt
136 a § byggnadslagen (1947:385), får verksamheten bedrivas utan tillstånd så
länge användningen av träfiberrävara inte överstiger användningen under
basåret. Med basår avses det av åren 1973, 1974 och 1975 då användningen vid
anläggningen var högst. Vid anläggningar för framställning av trädbränsle och
vid eldningsanläggningar avses med basår dock det av åren 1980, 1981 och 1982
då användningen vid anläggningen var högst. I dessa anläggningar får dock
verksamheten, intill utgången av år 1987, bedrivas utan tillstånd så länge
användningen av träfiberråvara inte överstiger användningen under basåret med
mer än 5 000 m fast mått.

4.
Föreskrifterna i 136 a §
byggnadslagen (1947:385) om förvaltningsenheter gäller till utgången av år 1987.
Förvaltningsenheter får dock registreras endast om ansökan har gjorts före den
nya lagens ikraftträdande.

Industridepartementet Prop. 1986/87:105

Utdrag
ur protokoll vid regeringssammanträde den 19 mars 1987

Närvarande:
statsministern Carlsson, ordförande, och statsråden Sigurdsen, Gustafsson, Leijon,
Peterson, S. Andersson, Bodström, Göransson, Gradin, Dahl, Holmberg, Hellström,
Wickbom, Johansson, Lindqvist, G. Andersson, Lönnqvist

Föredragande:
statsrådet Peterson

Proposition om träfiberprövning 1 Inledning

Enligt
136 a § byggnadslagen (1947:385, omtryckt 1981:872) skall tillkomsten och
lokaliseringen av industriell eller liknande verksamhet, som är av väsentlig
betydelse för hushållningen med bl. a. träfiberråvara prövas av regeringen.
Prövningen gäller för både skogsinduslriella anläggningar och anläggningar för
framställning av träfiberbränsle och för eldning med träfiberråvara. Den
gäller vidare både vid nyanläggningar och vid utvidgning av tidigare
verksamhet. Prövning krävs endast då användningen av träfiberråvaran uppgår
till en viss kvantitet.

Byggnadslagen
upphör att gälla den 1 juli 1987. Huvuddelen av lagens bestämmelser, dock inte
föreskrifterna om träfiberprövningen, ersätts av bestämmelser i plan- och
bygglagen (1987:10, PBL) och naturresurslagen (1987:12, NRL), vilka då träder i
kraft.

Frågan
om iräfiberprövningen har behandlats av en arbetsgrupp inom industridepartementet.
Gruppen har utarbetat en promemoria (Ds I 1986:10) Användning av träfiberråvara
- förslag om prövning. I promemorian föreslås en ny lag med föreskrifter om fortsaU
prövning, dock med delvis ändrat syfte. Promemorian bör bifogas protokollet i
detta ärende som bilaga 1.

Promemorian
har remissbehandlats. En förteckning över remissinstanserna och en
sammanställning av remissyttrandena bör bifogas protokollet i detta ärende som
bilaga 2.

Regeringen
beslutade den 5 februari 1987 atl inhämta lagrådets yttrande över ett förslag
till lag om träfiberråvara, som hade utarbetats inom industridepartementet.
Det lagförslag som remitterades till lagrådet bör bifogas protokollet i detta
ärende som bilaga 3 och lagrådets yttrande över förslaget som bilaga 4.

Jag
återkommer i del följande till lagrådets synpunkter i specialmotiveringen till
de bestämmelser som lagrådet har behandlat i sitt yttrande. I det lagförslag
som remitterades till lagrådet föreslogs att tillsynen över lagens efterlevnad
skulle finansieras genom någon form av avgift från tillslånds-havarna. Jag har
numera frångått det förslaget och föreslår i det följande

att tillsynen finansieras
genom anslag. Som én följd av detta har jag Prop. 1986/87:105 frångått
förslaget om rätt för tillståndshavaren att få tillståndet inskränkt på egen
begäran. Detta föranleder att den paragraf som innehöll bestämmelser om avgift
faller bort i det lagförslag som jag nu ämnar lägga fram. Dessutom har vissa
språkliga ändringar gjorts i förhållande till det förslag som remitterades till
lagrådet.

2 Bakgrund

2.1 Allmän bakgrund

Skogsnäringen
aren av landets basnäringar. År 1985 exponerades skogsindustriprodukter till
ett värde av 47 miljarder kronor och gav den för en enskild näringsgren i särklass
största nettointäkten i landets utrikeshandel. Intäkten motsvarade ungefär
landets kostnad för nettoimporten av mineralbränslen och livsmedel.

Skogsnäringen
sysselsatte samma år ca 235000 personer, varav 165000 direkt i skogsbruket och
skogsindustrin. Av naturliga skäl är skogsbruket och de verksamheter som är
baserade på skogsråvara ofta mycket vikliga för sysselsättningen i landets
glesbygder.

Skogsbruket
är beroende av en diversifierad skogsindustri för att få god avsättning för
skogsråvarorna. Skogsindustrins olika branscher måste i sin tur kunna försörja
sig med inhemska råvaror av den höga kvalitet som behövs för att
förädlingsmöjligheter skall kunna tillvaratas. Om detta inte kan ske, saknas en
grundförutsättning för en sådan lönsamhet och utveckling att företagen kan
hävda sina positioner i Sverige och på den internationella marknaden.

Skogsråvaror
kan också användas för bränsleändamål. Användningen av träftberbränslen har
ökat kraftigt under senare år och landets beroende av importerade bränslen har
därmed kunnat minska. Utvecklingen har medfört atl vissa skogsråvaror är
intressanta både som industriråvara och som bränsle eller bränsleråvara. I de
sistnämnda fallen är priserna relaterade till priser på alternativa bränslen.

Den
reglering som för närvarande finns i 136 a § byggnadslagen syftar till att
åstadkomma en ändamålsenlig hushållning med och användning av träfiberråvara.
De nuvarande reglerna har tillkommit successivt och är relativt
svåröverskådliga.

I
byggnadslagen infördes 136 a § den 1 januari 1973 som ett led i den fysiska
riksplaneringen och gällde då prövning av verksamheter av väsentlig betydelse
för hushållningen med landets samlade mark- och vattentillgångar. Några
särskilda bestämmelser för verksamhet där träfiberråvara användes fanns inte,
men sådana anläggningar kunde ändå komma att prövas på grund av sin betydelse
för hushållningen med mark och vatten. Särskilda bestämmelser om användning av
träfiberråvara infördes i byggnadslagen den 1 januari 1976 (prop. 1975/76:56, CU
8, rskr. 123). Nyanläggning av vissa angivna slag av anläggningar skulle
prövas. De anläggningar det gällde var sågverk med viss angiven kapacitet,
massafabriker.

pappersbruk saml fabriker för tillverkning av fiberskivor,
spånskivor eller Prop. 1986/87:105 plywood. Regeringen gavs ocksä möjlighet att
för visst fall förbehålla sig prövning av dels utvidgning vid dessa typer av
anläggningar, dels nyanläggning och utvidgning vid andra typer av anläggningar
av betydelse för hushållningen med träfiberråvara. Den 1 juni 1976 infördes
sedan, med vissa undantag, generell prövningsskyldighet för utvidgning vid de
typer av skogsindustriella anläggningar som krävde tillstånd vid nyanläggning (CU
1975/76:17, rskr. 278).

I prop. 1975/76:56 (s. 18) framhöll föredragande
statsrådet bl.a. att det - i avvaktan på etl samlat näringspolitiskt program
för skogsnäringen — var nödvändigt att hålla tillbaka åtgärder som kunde
innebära ökad förbrukning av skogsråvara. En omfattande utbyggnad av
skogsindustrin, som i ett långsiktigt perspektiv inte skulle kunna förses med
råvara i tillräcklig omfattning, kunde komrria att medföra betydande
strukturella problem och problem för sysselsättningen. Samhällets möjligheter
att kontrollera och pröva sådana åtgärder inom skogsindustrin, som kan
innebära ökad förbrukning av svensk träfiberråvara, borde därför förbättras.
Erfarenheterna av den dittillsvarande tillämpningen av 136 a § byggnadslagen
hade visat att den övervägande delen av de råvarukrävande utbyggnaderna inom
skogsindustrin prövades enligt detta lagrum med avseende på hushållningen med
mark och vatten. Det var därför ändamålsenligt att ändra bestämmelserna i 136 a
§ byggnadslagen sä att del i fortsättningen blev möjUgt att pröva i princip
alla åtgärder som kunde medföra ökad virkesförbrukning.

I slutet av 1970-ialei ökade användningen av
träfiberråvara som bränsle i eldningsanläggningar. Inom skogsindustrin oroade
man sig för att den ökade eldningen allvarligt skulle kunna försvåra
skogsindustrins försörjning med träfiberråvaror. Samtidigt visade
utredningsresultat atl det var angeläget och möjligt att för eldningsändamäl
använda mera av sådana skogsråvaror som inte kan utnyttjas för tillverkning av
skogsindustriella produkter. Regeringen bedömde, mot den bakgrunden, att också
användningen för eldningsändamål behövde kontrolleras. Efter beslut av riksdagen
infördes den 1 juli 1983 föreskrifter om prövningsskyldighet vid nyanläggning
och utvidgning av dels anläggningar för framställning av träfiberbränsle, dels
anläggningar för eldning med träfiberråvara (prop. 1982/83:167, CU 32, rskr.
359).

När nu byggnadslagen upphör att gälla den 1 juli 1987
ersätts huvuddelen

av lagens bestämmelser med bestämmelser i PBL och NRL. Någon mot

svarighet till reglerna om träfiberprövningen finns dock inte där. Frågan

om denna prövning har behandlats i en inom industridepartementet utarbe

tad promemoria (Ds I 1986:10) Användning av träfiberråvara - förslag om

prövning. Där föreslås en ny lag med föreskrifter om fortsatt prövning,

som dock inte längre skall grundas på hushållningsmotiv. Prövningen skall

i stället gälla fördelningen av råvaran så att förädlingsmöjligheter utnyttjas

och sysselsättningstillfällen tillvaratas. Vid remissbehandlingen har flerta

let instanser tillstyrkt fortsatt prövning. Vissa remissinstanser anser dock

att efterfrågan på marknaden av olika träfiberbaserade produkter är ett

tillräckligt fördelningsinstrument för råvaran och avstyrker förslaget. t

För egen
del har jag stannat för att det även i fortsättningen behövs en Prop.
1986/87:105 prövning som emellertid kan begränsas väsentligt. Jag lägger i det
följande fram ett på förslaget i departementspromemorian grundat lagförslag.
Mitt förslag skiljer sig dock i ett antal avseenden från promemorians förslag.

Innan jag går närmare in på mitt förslag vill jag som
bakgrund närmare redogöra för den nuvarande prövningen.

2.2 Närmare om den nuvarande prövningen

Enligt 136 a § byggnadslagen skall regeringen pröva
tillkomsten och lokaliseringen av industriell eller liknande verksamhet, som
är av väsentlig betydelse för hushållningen med bl. a. träfiberråvara.
Begreppet träfiberråvara omfattar förutom hela träd även delar av träd som
grenar, toppar och stubbar samt flis, spån, avfallsvirke från sågverk och
avfallspapper. Bark, barr och rivningsvirke omfattas inte av begreppet
träfiberråvara (prop. 1982/83:167 s. 20 f).

Prövningsskyldighet gäller för vissa slag av
nyanläggningar och utvidgningar av skogsindustri samt för vissa
nyanläggningar, utvidgningar och ändringar av verksamhet för framställning av träfiberbränsle
och eldningsanläggningar som förbrukar bränsle bestående av iräfiberråvaror.

Följande slag av nyanläggningar skall prövas:

-
Sågverk med en
årlig produktionskapacitet om 5000 m' sågade trävaror eller mer,

-
massafabrik och
pappersbruk (skall även prövas enligt 136 a § byggnadslagen med avseende på
hushållningen med mark och vatten samt energi),

-
fabrik för
tillverkning av fiberskivor, spånskivor eller plywood,

-
anläggning för
framställning av träfiberbränsle (flis, pellets o.d.) och eldningsanläggning om
användningen av träfiberråvara kommer att uppgå till minst 10000 m' fast mått,
eller motsvarande, per kalenderår. För utvidgning av verksamhet gäller:

-
Verksamhet vid
sågverk, massafabrik, pappersbruk och fabrik för lillverkning av fiberskivor, spånskivor
eller plywood skall prövas om råvaruförbrukningen per kalenderår kommer alt
öka i förhållande till antingen den förbrukning som har tillåtits enligt 136 a
§ byggnadslagen eller till det av åren 1973, 1974 eller 1975 då förbrukningen
var högst. Prövningsskyldighelen gäller inle om ökningen är mindre än 10000 m'

fast mått under bark (m'fub) eller mindre än 1 % av
förbrukningen jämförelseåret och inte uppgår till 20000 m'fub. Med utvidgning
avses såväl kapacitetsutbyggnad eller teknisk förbättring (investering) som
bättre utnyttjande av oförändrade tekniska förutsättningar, t.ex. mera
rationell hantering och skiftgång.

- Utvidgning eller annan ändring av verksamhet vid
anläggning för fram

ställning av träfiberbränsle och vid eldningsanläggning skall prövas när

användningen av träfiberråvaror i anläggningen totalt uppgår eller kom

mer att uppgå till minst 10000 m' fast mått, eller motsvarande, per

kalenderår. Bestämmelserna omfattar även eldningsanläggningar vid

vilka det sker en övergång till eldning med träfiberråvaror
från eldning 7

med
annat bränsle. Prövningsskyldigheten gäller för alla typer av an- Prop.
1986/87:105 läggningar som framställer träfiberbränsle eller använder iräfiberråvaror
för eldningsändamål, t. ex. även mobila anläggningar och anläggningar i anslutning
till skogsindustriella anläggningar. Vid anläggningar där verksamhet pågick
utan tillstånd enligt 136 a § byggnadslagen den 1 juli 1983 kan verksamheten
fortsätta och en viss utvidgning får där ske utan prövning. Prövningsskyldighel
inträder först om användningen av träfiberråvaror under ett kalenderår ökas
med mer än 5000 m' fast mått, eller motsvarande, i förhållande till det år
under perioden 1980-1982 när användningen var högst.

Särskilda
regler gäller för skogsindustrier som ingår i en s.k. förvaltningsenhet. Med
förvaltningsenhet menas driftställen (tillverkningsenheter) som är förvaltningsmässigt
sammanhållna, t. ex. inom bolag, koncern eller ekonomisk förening. Inom en
förvaltningsenhet kan utan tillstånd råvaruförbrukningen fördelas om mellan
olika driftställen. Kapaciteten får dock inte byggas ut. Förvaltningsenhetens
sammanlagda ökning av råvaruförbrukningen får inte överstiga den
prövningspliktiga nivå som gäller för utvidgning av enskilda driftställen, dvs.
10000 resp. 20000 mfub per år. Förutsättningar för att de speciella reglerna
för förvaltningsenhet skall kunna tillämpas är att driftställena hade gemensam
förvaltning den 1 juni 1976 och att förvaltningsenheten har registrerats hos
regeringen.

Regeringen
kan för visst fall medge undantag från prövningsskyldigheten.

Regeringen
kan också för ett visst fall besluta att en verksamhet som inte är
obligatoriskt prövningspiiktig men som är av väsentlig betydelse för hushållningen
med träfiberråvara skall prövas.

För
att tillstånd skall kunna lämnas krävs att den kommun dit verksamheten skall
förläggas, eller där verksamheten utvidgas, tillstyrker detta. Kommunen har
således en vetorätt vid prövning enligt 136 a § byggnadslagen.

Beredningen
av regeringens beslut sker gemensamt av berörda departement. Praktiskt taget
alla ansökningar remitteras till fackmyndigheter och berörda
intresseorganisationer. Antalet remissinstanser är normalt 11 — 14, om
prövningen enbart avser hushållning med träfiberråvara.

Regeringens
prövning skall vara allsidig. Vid prövningen skall regeringen således beakta
inte bara renodlade råvarufrågor utan även andra förhållanden av större
betydelse, t. ex. sysselsättningsfrågor.

I
samband med att tillstånd lämnas kan regeringen föreskriva villkor med avseende
på hushållningen med träfiberråvara. Vidare kan villkor ges för att tillgodose
allmänna intressen som annars inte skulle kunna kompenseras. Det kan gälla
föreskrifter om att bekosta vissa samhällsinvesteringar, t.ex.
trafikanläggningar, som direkt föranleds av den tillståndsgivna verksamheten.
Regelmässigt anges den tidpunkt då för verksamheten erforderliga byggnads- och
anläggningsåtgärder senast skall ha vidtagits.

Enligt
motivuttalanden i propositionen (prop. 1972:111 bil. 2 s. 365) om

fysisk riksplanering är regeringens beslut enligt 136 a § byggnadslagen

bindande för fortsatt prövning enligt övriga bestämmelser i byggnadslagen.

I det fall prövningen också sker på andra grunder än hushållningen med i

träfiberråvara,
dvs. hushållningen med mark-.;Och vattentillgångar, är beslutet även bindande
vid efterföljande prövning enligt miljöskyddslagen (1969:387).

Påföljdsbestämmelser finns
i 12 § lagen (1976:666, ändrad senast 1985:1044) om påföljder och ingripanden
vid olovligt byggande m.m. Det åligger statsmyndigheterna att fästa regeringens
uppmärksamhet på sådana fall där regeringen genom särskilt beslut kan behöva
överväga prövning av en viss verksamhet (se cirkulär SFS 1983:684).

Prövningen tar normalt ca
3-4 månader för ett ärende som prövas enbart med avseende på hushållningen med
träfiberråvara, men längre beredningstider förekommer.

Byggnadsnämnden
utövar tillsyn och kontroll i fråga om bestämmelserna i 136 a § byggnadslagen
samt villkor och föreskrifter som har meddelats med stöd av detta lagrum.
Byggnadsnämnden kan härvid begära biträde från skogsstyrelsen och berörd
skogsvårdsstyrelse.

Prop. 1986/87:105

3 Allmän motivering

Jag
redovisar här mitt förslag i anknytning till nedanstående huvudpunkter.

3.1
Fortsatt prövning av
träfiberanvändningen vid vissa anläggningar inom skogsindustrin och
bränslesektorn

3.2
Prövningspliktiga råvaror

3.3
Prövningspliktiga anläggningar

3.4
Prövningsinstans

3.5
Återkallelse av tillstånd

3.6
Tillsyn och påföljder

Jag
har - i de fall frågor berör jordbruks-, bostads- samt miljö- och energidepartementens
verksamhetsområden - samrått med cheferna för dessa departement. Jag har även samrått
med chefen för finansdepartementet.

3.1 Fortsatt prövning av träfiberanvändningen vid vissa
anläggningar inom skogsindustrin och bränslesektorn

Mitt
förslag: Prövningen av träfiberanvändningen bibehålls, men den skall i
fortsättningen ha till syfte att motverka brister i skogsindustrins virkesförsöijning.
Prövningen omfattar dels mycket stora skogsindustriella anläggningar, dels
eldningsanläggningar och anläggningar för framställning av trädbränsle.

Arbetsgruppens
förslag: Avviker från mitt förslag i fråga om ett av Prop. 1986/87:105
prövningens grundläggande syften. Arbetsgruppen, som utgår ifrån en mer
omfattande prövning, har nämligen föreslagit alt prövningssystemet skall bidra
till att råvaran fördelas mellan skogsindustrins branscher för vissa
förädlingsändamål.

Remissinstanserna: Flertalet remissinstanser tillstyrker
prövning av rå-varuanvändningen, men anser att denna inte längre skall grundas
på hushållningsmotiv. 1 stället skall råvaran fördelas så att
förädlingsmöjligheter utnyttjas och sysselsättningstillfällen tillvaratas.
Några understryker att industrins naturiiga strukturanpassning inte får
hindras.

De instanser som representerar bränslesektorn och råvarusäljare
avstyrker i allmänhet förslaget om prövning. Statens pris- och kartellnämnd
och statens industriverk anser att efterfrågan på marknaden av olika träfiberbaserade
produkter är ett tillräckligt fördelningsinstrument för råvaran. Om någon
råvara på grund av samhällets stödåtgärder blir för dyr för skogsindustrin bör,
enligt nämnden, råvaruresursen flyttas över till andra industrier och
näringsgrenar. Detta ger det högsta mervärdet åt slutprodukterna.

Svenska cellulosa- och pappersbruksföreningen. Svenska
pappersindustriarbetareförbundet. Svenska skogsarbetareförbundet och Sveriges
lantbruksuniversitet understryker bestämt att träfiberråvara som är
industriellt förädlingsbar endast undantagsvis bör få användas för
bränsleändamål. Cellulosa- och pappersbruksföreningen anser att användning av
råvaran för bränsleändamål i princip bör vara förbjuden.

Skälen för mitt förslag: Den 1 januari 1980 ersattes 1948
års skogsvårdslag med en ny skogsvårdslag (1979:429). Enligt denna skall
skogsmarken med dess skog skötas så att den varaktigt ger hög och värdefull
virkesavkastning. Strävan skall vara att åstadkomma en skogsproduktion som
möjliggör en långsiktig årlig bruttoavverkning av åtminstone 75 miljoner skogskubikmeter
(msk). Avverkningarna uppgick år 1985 till ca 63 miljoner msk.

Den nuvarande skogsvårdslagstiftningens bestämmelser är,
till skillnad från dem som gällde då träfiberprövningen infördes, lätta att
tillämpa och fungerar väl både hos skogsägare och myndigheter. Behovet av
regler för ett ändamålsenligt skogsbruk och för långsiktig hushållning med
landets totala skogsresurser tillgodoses numera tillräckligt effektivt genom
skogsvårdslagen.

Fortfarande gäller dock att skogsindustrins kapacitet i
olika regioner är eller planeras bli utbyggd för en råvaruförbrukning som
ligger på eller över gränsen för vad som är en möjlig försörjningsnivå inom
regionen. En fortsatt kraftig utbyggnad av virkesförbrukande verksamheter kan
därför leda till obalanser på virkesmarknaden med åtföljande hårdnande konkurrens
om råvarorna och utslagning av industrier som följd. Med hänsyn till
skogsindustrins struktur kan man befara att obalanser på virkesmarknaden kan
bli särskilt besvärande i norrlandslänen. Störst synes risken vara att sågverk
i inlandet drabbas av brist på råvara vid utbyggnader av massa-och
pappersindustrin vid kusten.

Sågverken är en mycket viktig näringsgren för Norrlands
inland och 10

utgör
basen för många orters och regioners:överlevnad. En försämrad Prop. 1986/87:105
råvaruförsörjning för dessa kan få förödande konsekvenser för samhällen och
människor. Skogsindustrins råvaruanspråk är direkt relaterade till industrins kapacitelsutbyggnader;
Mot den bakgrunden är det nödvändigt atl ha kontroll över
kapacitetsutvecklingen och därigenom få möjlighet att motverka bristsituationer
pä råvarumarknaden som drabbar andra industrier.

Trädbränsle
är ett samlingsbegrepp för bränslen som fås från träfiberråvara i obearbetad
form, som biprodukt från industrin i form av t.ex. bark och spån eller i
bearbetad form som pellets, briketter och träpulver. Termen trädbränsle används
i fortsättningen i stället för termen träfiberbränsle.

T.o.m.
utgången av år 1986 har bränsletillverkare och eldningsanläggningar kunnat få energipolitiskt
stöd till investeringar som befrämjar användningen av inhemska bränslen. Energipolitiskt
stöd kan sedan våren 1986 ges lill utvecklingen av teknik för bl. a. Irädbränsleanvändning.
Energibeskattningen är så utformad att bl.a. Irädbränsleanvändning gynnas. Om
en snabbare avveckling av kärnkraften än till år 2010 skulle komma till stånd,
kan detta medföra all irädbränsleanvändningen ökar snabbi.

En
grundläggande princip i den nuvarande prövningen är atl användningen av
träfiberråvaror för bränsleändamål inle fär innebära att skogsindustrins
råvaruförsörjning försvåras. Denna princip bör gälla även fortsättningsvis.
Endast råvaror som inte är konkurrensutsatta bör få användas.

Därför
anser jag, i likhet med arbetsgruppen, att en viss prövning av råvaruanvändningen
bör bibehållas. Prövningen bör dock endast omfatta dels mycket stora
skogsindustriella anläggningar, dels eldningsanläggningar och anläggningar för
framställning av trädbränsle.

Vad
först gäller prövningen av skogsindustrins träfiberanvändning bör denna
inriktas på att förhindra en sådan utbyggnad av skogsindustrins kapacitet att
denna inte kan förses med råvaror i tillräcklig omfattning.

Stora
strukturförändringar pågår för närvarande inom både sågverks-, träskive-,
massa- och pappersindustrin. Vi kan se flera exempel på detta och på att
styrkeförhållandena förändras mellan delbranscherna.

Sågverksindustrin
har en lång tradition i vårt land och är en viktig basnäring. Industristatistik
visar atl ca 21000 personer var anställda i sågverksindustrin under år 1985.
Närmare 70 % av sågverkens produktion exporteras. Möjligheterna atl avsätta högkvalitativ
skogsråvara till sågning är viktig för lönsamheten i skogsbruket.

Massa-
och pappersindustrin är en av Sveriges viktigaste exportnäringar

och tillför landet betydande exportinkomster. Industrin har under de se

naste åren påbörjat omfattande investeringsprogram. Jaakko Pöyry Oy har

i en uppdatering av studien Massa- och pappersindustrin inför 90-talet,

nyligen redovisat att branschens investeringar uppgick till ca 6,5 miljarder

kronor under år 1985 och att ytterligare investeringar i produktionsappara

ten, marknadsorganisationen och i produktutveckling är nödvändiga för att

hävda positionen på den internationella marknaden. Branschen är i hög

grad beroende av en jämn och säker tillgång på både vedråvara och energi

till konkurrenskraftiga priser. Branschstrukturen förväntas utvecklas mot 11

ännu större och mer
integrerade industrier med högre grad av produktför- Prop. 1986/87:105
ädling.

Massa-
och pappersindustrin tillhör med få undantag de stora mark-ägande
skogsindustrikoncernerna. När dessa investerar i moderna produktionsanläggningar,
medför det ofta att råvarubehovet ökar språngvis och mycket kraftigt. I sina
ansökningar om tillstånd att utöka råvaruanvändningen framhåller företagen
ofta att kapitalkostnaderna för de gjorda investeringarna är mycket höga och
att ett högt kapacitetsutnyttjande därför är nödvändigt. I den situationen ökar
företagen i första hand användningen av egen råvara och söker så långt möjligt
utökade, långsiktiga försörjningsåtaganden av sina fasta virkesleverantörer.
Därutöver är företagen ofta också beredda att köpa marginalkvantiteler till
mycket höga priser, t.ex. i form av rotposter, om detta medför atl hela
produktionskapaciteten kan utnyttjas.

Skogsbolagens
sågverk, ofta kustlokaliserade, med höga produktionsvolymer men jämförelsevis
låg vidareförädlingsgrad, har kunnat dra nytta av bolagens starka ställning för
att trygga sin råvaruförsörjning. Däremot är lönsamheten ofta svag eller
otillräcklig och verksamheten har svårt att bära de uppdrivna kostnaderna för högkvalitativt
sågtimmer. Vi ser redan flera exempel på att de stora skogsbolagen
omstrukturerar och inskränker verksamheten i sina sågverksdivisioner. I första
hand frigörs marginalkvantiteter av dyr importerad och inhemsk råvara. Viss
del av råvaran kan antas omfördelas från sågverksproduktionen till massa- och
pappersproduktionen.

De
fristående s. k. köpsågverken saknar oftast egen skogsmark och måste därför
söka hela den erforderliga råvaruvolymen på virkesmarknaden. De möter då inte
bara konkurrens från andra köpsågverk utan också från de stora skogsbolagens
sågar och, i fråga om klentimmer, från massaindustrin.

Statens
industriverk påtalar i en egen utredning om sågverksindustrin i de fyra
nordliga länen att prövningen enligt 136 a § byggnadslagen har haft såväl
positiva som negativa effekter på sågverksindustrin. Till de positiva hör att
den överetablering inom sågverksbranschen som höll på att ske efter de mycket
goda åren 1973 och 1974 stävjades samt att konkurrenssituationen gentemot den,
i högkonjunktur, för träråvara mycket betalningsstarka massa- och
pappersindustrin förbättrades.

Till
de negativa effektema av lagen hör den "frysning" av branschens
struktur som i praktiken blev följden av ikraftträdandet. De traditionella råvarutransporterna
från inland mot kusten har fortsatt, vilket har hämmat de potentiellt expansiva
sågverksföretagen i inlandet i deras utveckling samt förhindrat nyetablering.

Sågverksindustrin
har naturliga utvecklingsförutsättningar i Norrlands inland. Närheten till
råvaran och den relativt arbetskraftsintensiva produktionen jämfört med t. ex.
processindustrier saml möjligheten till rationell produktion är positiva
faktorer för glesbygdens näringsliv.

Med
nuvarande struktur och produktionsinriktning utgör emellertid den

begränsade sågtimmertillgången i inlandet ett hinder för utveckhngen mot

ökad sysselsättning i regionen. Säkrad tillgång på råvara är en förutsätt- 12

ning
för en konkurrenskraftig sågverksindustri med lokalisering i Norr- Prop.
1986/87:105 lands inland.

Ocksä
skivindustrins råvaruförsörjning har regionalpolitisk betydelse. Skivindustrin
är i flera fall lokaliserad till från sysselsättningssynpunkt känsliga områden,
t.ex. Jämtland, norra Värmland och Bergslagen. Flera skivfabriker etablerades
med regionalpolitiskt stöd för att bidra till att skapa arbetstillfällen.

Det
är givetvis angeläget att prövningen inte görs mer omfattande än som behövs för
att motverka råvarubrist i de utsatta regionerna. Vad gäller skogsindustriella
anläggningar bör det vara tillräckligt att en prövning sker av de mycket stora
anläggningarna. Prövningen får dock inte leda till att råvarutillförseln
onödigtvis försvåras i dessa anläggningar, som ofta är mycket betydande
exportörer. Jag återkommer till frågan om prövningspliktiga anläggningar i
avsnitt 3.3.

Vad
därefter gäller prövningen av bränslesektorns träfiberanvändning bör denna
inriktas på att en jämn och tillräcklig tillförsel till skogsindustrin av
industriellt förädlingsbara råvaror inte förhindras. Detta främjar en god
resurshushållning i den meningen att råvaror som i första hand kan utnyttjas
för annat, inte eldas upp. Eldningsanläggningar och anläggningar för produktion
av trädbränslen som kan ha betydelse i detta avseende bör omfattas av
prövningsplikten. Jag återkommer till gränsdragningsfrågan i avsnitt 3.3.

Del
investeringsprogram för energisektorn som riksdagen beslutade om år 1983,
innebar att ett investeringsstöd på 15 % av investeringskostnaderna infördes
fr. o. m. år 1984 till fastbränslepannor och terminaler avsedda för inhemska
bränslen. Inhemska bränslen befriades också från energiskatt och
förmånsbeskattning, vilket var avsett att främja användningen av inhemska
bränslen genom att konkurtensförmågan kunde öka gentemot framför allt olja och
kol. Genom det energipolitiska beslutet våren 1985 föriängdes stödet till
förbränningsanläggningar för inhemskt fastbränsle till utgången av år 1986 och
uppgick då till högst 10 % av godkända investeringskostnader. Forskning och
utveckling avseende trädbränslen stöds inom ramen för
energiforskningsprogrammet. Syftet med programmet är bl.a. alt underlätta
övergången till energisystem som i huvudsak baseras på varaktiga, helst förnybara
energikällor med minsta möjliga miljöpåverkan.

Genom
statsmakternas energipolitiska beslut har trädbränsleeldningen blivit mycket
framgångsrik. Målet som beslutades år 1981 var att trädbränslet år 1990 skulle
ge 25-30 TWh/år. Målet har rtJan uppnåtts och för närvarande svarar
trädbränslen för ca 28 TWh/år.

Jag
anser, liksom arbetsgruppen, att ökad användning av skogsavfall

såsom klen röjningsved, grenar och toppar för bränsleändamål är angelä

gen. Ökad efterfrågan på röjningsved ökar de ekonomiska förutsättningar

na för röjning och medverkar därmed till en förbättrad tillväxt av industri

ellt användbart virke. Här bör dock även påpekas att skogsstyrelsen med

stöd av skogsvårdslagen har utfärdat rekommendationer för hur uttag av

skogsavfall bör göras i t.ex. försurningskänsliga områden, där uttagen

måste ske varsamt. Skyddskraven begränsar tillgången pä trädbränslerå- 13

vara väsentligt och skärper
konkurrensen om andra, industriellt förädlings- Prop. 1986/87:105 bara
råvaror.

Massa-
och pappersindustrins företrädare har anfört att branschen hotas av ökad
användning av skogsavfall för eldningsändamål. Massaindustrins råvaruhantering
har förändrats genom ökad användning av klen ved från tidiga gallringar samt
genom träddelshantering. Det innebär atl hela trädet inklusive topp och grenar
tas fram till en virkesterminal, där mesta möjliga massaråvara separeras ut och
resten blir bränsle. De volymer skogsavfall som kan komma fram vid nuvarande
avverkningsnivåer är i vissa regioner i stort sett intecknade genom de råvarutillstånd
enligt 136 a § byggnadslagen som har meddelats för eldningsanläggningar och
anläggningar för framställning av träfiberbränsle. Därmed finns risk att
anspråken i ökad utsträckning kommer att riktas mot industriråvara så länge
avverkningsnivån och arealerna för gallring inte påtagligt har ökat.

Inom
träskiveindustrin har man under de senaste åren oroats av utvecklingen av
produktionen och eldningen med irädbränslen. Skivindustrins representanter har
i olika sammanhang framhållit atl bränsleproducenter och eldningsanläggningar
tidvis utnyttjar alltför mycket av biprodukterna från den träbearbetande
industrin, eftersom röjningsved och avfall från avverkningar inte kommer fram i
beräknad omfattning. Spånförsörjningen försvåras för skivindustrin när
sågverkskonjunkturen går ner och försåg-ningen minskar samt under stränga
vintrar, då sågverken själva eldar stora mängder spån. Långsiktigt minskar
också sågverkens spånproduktion genom effektivare sågningsteknik. Under s.k. våtår,
dä torvbrytningen är begränsad, ökar efterfrågan på trädbränslen från dem som
annars eldar torv, varvid konkurrensen om spånet ytterligare skärps.

Träskivebranschen
har under lång tid besvärals av överkapacitet och dålig lönsamhet och
produktionskapaciteten har minskat under en följd av år. Trots alt skivindustrins
råvaruförbrukning således successivt har minskat, har branschen i vissa fall
fortfarande problem att få råvaruförsörjningen tryggad genom lika långsiktiga
leveransavtal som bränsleproducenter och värmeverk erbjuds. Det spånpris som
bränslesektorn vill betala, påverkas bl. a. av priset på alternativa bränslen
som t. ex. olja och kol. Enligt statens pris- och kartellnämnd betalade
kommunala värmeverk under år 1984 över 20 % högre pris för spån än skivindustrin
och massa- och pappersindustrin, trots att tillgången på spån då var god på
grund av den jämförelsevis goda sågverkskonjukturen. Skivindustrier har
periodvis fått stoppa produktionen på grund av råvarubrist.

Jag
har under år 1986 kunnat konstatera att partema på spånmarknaden inte själva
har kunnat komma fram till en för alla intressenter tillfredsställande
fördelning av den tillgängliga råvaran. Jag anser att bl.a. detta styrker arbetsgmppens
uppfattning att spånet, åtminstone periodvis och i vissa regioner, är
otillräckligt för att försörja både skivindustrin och bränslesektorn.

Min
gmndläggande uppfattning är att användningen av träfiberråvara för

bränsleändamål är positiv av både energi- och skogsbmkspolitiska skäl.

Den får dock inte leda till att skogsindustrins råvamförsörjning hotas.

Bränsle- och värmeproducenters råvamanvändning bör därför i första 14

hand grundas på sådana
avfallsprodukter i skogsbruket och skogsindustrin som inte har annan
användning.

Mot bakgrund av vad jag
har anfört är det, enligt min uppfattning, nödvändigt att bibehålla prövningen
av bränslesektorns användning av träfiberråvaror.

Prop. 1986/87:105

3.2 Prövningspliktiga råvaror

Mitt förslag:
Endast sådan träfiberråvara som är industriellt förädlingsbar skall omfattas
av prövningsplikten. Det betyder att prövningen avser rundvirke och sådana
råvaror som härrör från rundvirke. Prövningsplikten skall även gälla för
importerade råvaror.

Arbetsgruppens
förslag: Överensstämmer i princip med mitt förslag utom i fråga om importerade
råvaror. Gruppen föreslår atl dessa inte skall omfattas av regleringen.

Remissinstanserna:
Flertalet remissinstanser tillstyrker eller lämnar utan kommentar förslagets
definition av prövningspliktiga råvaror. Statens industriverk och Svenska
pappersindustriarbetareförbundet anser att prövningen bör omfatta importerade
råvaror. Svenska cellulosa- och pappersbruksföreningen och Västernorrlands och
Jämtlands läns handelskammare anser att lagen uttryckligen bör förbjuda
användningen av industriråvara för bränsleändamål, men att vissa undantag skall
kunna medges.

Skälen
för mitt förslag: Min grundläggande uppfattning är att endast industriellt
förädlingsbara råvaror bör prövas. Liksom arbetsgruppen anser jag atl i första
hand skogsindustrins försörjning med råvaror skall tryggas. Detta leder till atl
prövningen primärt skall omfatta rundvirket. Vad sedan gäller övriga typer av
träfiberråvaror har olika synpunkter framförts av remissinstanserna. Jag gör
för min del följande bedömning.

Bearbetade
träfiberprodukter som visserligen kan härledas ur rundvirke, men som inle är
basråvaror på det sätt som rundvirke och biprodukterna från sågning och hyvling,
bör inte omfattas av prövning. Det betyder en viss inskränkning i förhållande till
vad som nu gäller. Den nuvarande prövningen omfattar inle sågade trävaror,
massa, papper och träskivor för användning i påföljande led. Däremot omfattar
den användningen av de bearbetade bränslena iräpulver, pellets och briketter.
Det innebär att råvaruanvändningen först prövas hos bränsleproducenten och
därefter bränslena hos eldningsanläggningen. Delta anser jag är en onödig
dubbelprövning, eftersom de bearbetade bränslena knappast kan användas annoriunda.

Redan
nu är bark, barr och rivningsvirke undantagna från prövningsskyldighet. Jag
finner också stöd för att avfall såsom grenar, kvistar och toppar samt klent
röjningsvirke i fortsättningen undantas från prövningsskyldighet. Härigenom
skapas klarare utgångspunkter och riktlinjer för bränslesektorns iräfiberanvändning.
En slor del av sortimentet kan endast användas för bränsleändamål. Ur
sortimentets grövre material kan en viss

15

andel
massaråvara utvinnas. De industrier som intresserar sig för detta Prop.
1986/87:105 utnyttjar i allmänhet den s. k. träddelsmetoden. De måste ha
tillgång till separeringsanläggningar för att ta fram både rundvirket och
tillskottet från avfall och mycket klena stammar samt får en bränslefraktion
som restprodukt. Jag ser detta som en med avseende på fördelningen mellan industri-och
bränsleändamålel konfliktfri verksamhet. Företaget kan välja den mest effektiva
och lönsamma fördelningen.

När
det gäller de fristående bränsletillverkarnas råvaruanvändning är problemet att
en fix gräns, som framgått, inte kan dras mellan energi- och industriråvaran.
Lönsam verksamhet, vilket här är relaterat till bränslemarknadens priser,
uppnås ofta lättare om grövre och lättare tillgänglig råvara används. Enligt
min uppfattning behövs en prövning även fortsättningsvis för att i största
möjliga utsträckning förhindra att grövre dimensioner av råvara går till
eldningsändamål.

Det
är skogsägarens skyldighet att se till att avfallet lämnas kvar på sådana
marker som är känsliga för försurning eller som har tunt marktäcke.
Skogsvårdsorganisationen följer fortlöpande frågan om markförsurning i dessa
sammanhang.

Biprodukter
från sågning och träbearbetning, såsom t.ex. ribb, avkap, spån och kutterspån
har av tradition använts som råvara i massa- och träskiveproduktionen eller som
bränsle i industrins egna eldningsanläggningar. Utvecklingen inom
bränslesektorn och svårigheterna att få fram ökade volymer skogsavfall har
medfört att biprodukterna i ökad utsträckning har kommit att efterfrågas för
utomstående bränsle- och värmeproduktion.

Jag
anser, mot bakgrund av vad jag redan har redovisat om förhållandena på spånmarknaden,
att det fortfarande är nödvändigt att pröva användningen av denna råvara. Skivindustrins
kapacitetsneddragning och anpassning till marknadens efterfrågan på skivor bör
ske i konkurrensen inom skivbranschen i landet och internationellt. Så länge
utvecklingen på marknaden för inhemska bränslen är svår att förutse på längre
sikt bör samhällets prövning inriktas så att industrin så långt möjligt i
första hand får sin råvaruförsörjning tryggad.

Det
vore orimligt att, som några remissinstanser föreslår, förbjuda eldning med
träfiberråvara, eftersom ett sådant förbud bl.a. skulle drabba eldning för
husbehov. 1 många fall saknas också efterfrågan från skogsindustrin på mindre
kvantiteter förädlingsbar råvara. Jag är alltså inte beredd att föreslå ett
generellt förbud mot eldning av träfiberråvaror.

Mitt
förslag innebär också att den nuvarande prövningen av returpapper upphör.
Beträffande detta vill jag anföra följande.

Returpapper
svarade år 1986 för drygt 10 % av massa- och pappersindustrins fiberbehov.
Både Svenska cellulosa- och pappersbruksföreningen och
Pappersindustriarbetareförbundet motsätter sig att returpapper enligt iräfibergruppens
förslag undantas från prövning för eldningsändamål.

Tillgången
på returpapper beror bl.a. på hur effektivt insamlingen är

organiserad i kommunerna och på industrins efterfrågan. Erfarenheterna

från den hittillsvarande prövningen tyder inte på att de massa- och pap

persproducenter som använder returpapper som råvara och har hante- 16

ringsanläggningar
för detta, har hindrats av avfallsförbränningsanläggning- Prop. 1986/87:105
ar från att försörja sig med tillräckliga volymer. Jag delar därför arbetsgruppens
uppfaUning att returpapper inte bör omfattas av prövningsplikten.

Jag vill dock klart markera atl förslaget inle innebär aU
inställningen lill returpapper som industriell råvara har förändrats. Återanvändning
av papper är god resurshushållning och bidrar till att minska trycket på
virkesmarknaden. Det är dessutom av allmänna miljöskäl angeläget att återanvända
material i största möjliga utsträckning. Jag förväntar mig atl parterna på returpappersmarknaden
samverkar för ett smidigt insamlingsarbete och att massa- och pappersindustrin
själv gör sådana investeringar för returpappershantering att det finns
avsättning för insamlat papper. Ökad användning inom industrin förenklas genom
att prövningen nu upphör.

Jag har för avsikt all senare återkomma till regeringen
med förslag till ett uppdrag till statens industriverk att i samråd med statens
naturvårdsverk utreda formerna för returpappersanvändning och särskilt följa
utvecklingen inom området.

Det är inte problemfritt om industrikapacitet byggs upp
baserad på importerade träfiberråvaror. Det kan innebära en både dyr och otrygg
råvaruförsörjning för industrin, som därför eftersträvar att ersätta importen
med inhemsk råvara. Några remissinstanser har understrukit atl importerade
råvaror lätt kan bytas mot inhemska, varvid andra industriers försörjning kan
försvåras. I olyckliga fall kan då redan etablerad verksamhet tvingas upphöra.
Det är vidare svårt att kontrollera huruvida råvaror har svenskt eller
utländskt ursprung. Importen kan dessutom vara förknippad med krav på
motprestation som t. ex. export av andra knappa vedsortiment. Jag anser, mot
den bakgrunden, att användningen av importerade råvaror måste prövas. Villkor
att användningen måste baseras på viss del importerad råvara bör i
fortsättningen så långt möjligt undvikas i tillständs-beslut. I den takt som
den inhemska råvarumarknaden medger det bör sädana importvillkor som har
föreskrivits i beslut enligt 136 a § byggnadslagen, avvecklas.

Som framgår av det följande bör regeringen ha möjlighet
att föreskriva om undanlag frän tillståndskravel.

När det blir praktiskt möjligt bör, enligt min mening,
regeringen undanta användningen av importerade träfiberråvaror från kravet på
tillstånd.

Sammanfattningsvis innebär det sagda atl jag anser alt
endast rundvirke samt sådana råvaror som härrör från rundvirke bör omfattas av
prövningen. Såväl inhemska som importerade råvaror av dessa slag bör omfattas.

17

2 Riksdagen i986/87. I saml. Nr 105

3.3
Prövningspliktiga anläggningar

Prop.
1986/87:105

Mitt förslag:
Prövningsplikten skall gälla för eldningsanläggningar och anläggningar för
framställning av trädbränsle med en användning av träfiberrävara om minst
10000 m fast mått per kalenderår saml för skogsindustriella anläggningar med en
användning av minst 200000 m fast mått per kalenderår. Regeringen får meddela
undantag från prövningsplikten.

Arbetsgruppens
förslag: Arbetsgmppen föreslår att prövningsplikten i princip skall gälla för
alla anläggningar där träfiberråvara används, men att regeringen skall
bemyndigas att medge undantag från prövningsplikten.

Remissinstanserna:
Flera remissinstanser ansluter sig till arbetsgruppens uppfattning att olika
virkesköpare har mycket olika förutsättningar att försörja sig med råvaror, bl.
a. genom att sågverken ofta agerar individuellt och splittrat medan massa- och
pappersindustrierna samordnar sitt agerande.

Industriverket
anför att det av regionalpolitiska skäl är viktigt att t. ex. sågtimmer kan
förädlas i Norrlands inland, men verket är ändå tveksamt till en generell råvaruprövning.

Svenska
träindustriarbetareförbundet och Sågverkens råvaruförening anser båda alt
sågverksindustrins råvamanvändning inte längre bör prövas. Genom den rådande
obalansen på råvarumarknaden finns det risk för att skogsbmkets lönsamhet
försvagas, eftersom massaindustrin inte långsiktigt kan betala timmerpriser
för de sågningsbara kvaliteterna av sin råvara.

Skälen
för mitt förslag: Prövningen bör nu göras så begränsad och enkel som möjligt
med hänsyn till det angivna syftet.

Regionalt
är den totala tillgången av vissa råvamsortiment otillräcklig. Det har i vissa
fall varit svårt att uppnå lönsamt utnyttjande av skogsavfall för bränsleändamåi.
Jag har tidigare nämnt alt eldningsanläggningar och bränsletillverkare på olika
säll stöds av samhället. Olika förhållanden bidrar alltså till att mbba de
normala marknadsförutsättningarna.

Prövningsplikten
bör endast omfatta de anläggningar vars träfiberanvändning kan ha betydelse
för industrins råvamförsörjning. Prövningsplikt bör därför lämpligen
föreskrivas endast för de eldningsanläggningar och de anläggningar för
framställning av trädbränsle som åriigen använder minst 10000 m' fast mått
träfiberråvara.

Vad
gäller skogsindustrins träfiberanvändning kan prövningsplikten nu göras
betydligt mer inskränkt än tidigare.

Samhället
bör inrikta sig på att kontrollera de stora användarnas för-bmkning. Det är
framför allt dessas förbrukning som avsevärt kan påverka den regionala
virkesbalansen. Mot den bakgrunden föreslår jag att prövningsplikten inom
skogsindustrin lämpligen inskränks till att omfatta de anläggningar som årligen
förbrukar minst 200000 m' fast mått träfiberråvara. Därmed kommer samhällets
prövning främst att omfatta massa- och

18

pappersindustrins råvaruanvändning
samt användningen i de ca 20 största sågverken i landet. Bland dem ingår
flertalet av de stora kustlokaliserade sågverken.

Det bör vara möjligt att
föreskriva villkor i tillståndsbesluti t. ex. om att företag skall avstå från
eller begränsa utnyttjandet av ett visst råvamslag.

För att prövningen på ett
smidigt sätt skall kunna anpassas till ändrade förhållanden bör regeringen
bemyndigas all meddela föreskrifter om undantag från prövningsplikten. Om
riksdagen antar förslaget ämnar jag föreslå regeringen att inom ramen för det
nu föreslagna prövningssystemet tillåta användare inom skogsindustrin att öka
den årliga användningen av råvara med upp till 10000 m' fast mått utan
föregående prövning. Jag kommer också att föreslå att sågverkens eldning med de
egna biprodukterna undantas från prövningsplikt.

Prop.
1986/87:105

3.4 Prövningsinstans

Mitt förslag:
Regeringen skall kunna delegera iräfiberprövningen till en
förvaltningsmyndighet.

Arbetsgruppens förslag: Arbetsgmppen
har föreslagit att huvuddelen av prövningen överförs till statens industriverk.
Endasi beträffande anläggningar inom massaindustrin föreslås att prövningen
skall ligga kvar hos regeringen. Arbetsgruppen föreslår att industriverket
skall samråda med statens energiverk under beredningen av ärenden som avser
prövning av råvaruanvändning för bränsleändamål.

Remissinstanserna:
Flertalet av de remissinstanser som berör frågan anser att statens industriverk
bör handha prövningen. Industriverket är kritiskt till förslaget att prövningen
beträffande massaindustrin ligger kvar hos regeringen, medan prövningen i
övrigt förs över till industriverket. Detta leder enligt verkets uppfattning
till att ingen får överblick över råvarusituationen. Av den anledningen, och då
prövningen ofta innehåller bedömningar av politisk natur, anser verket all
prövningen bör ligga kvar hos regeringen.

Svenska iräindustriarbetareförbundel
anser alt prövningen även i fortsättningen bör ligga hos regeringen, eftersom
detta innebär att råvamfrå-gorna kan ses med vida perspektiv.

Skälen för mitt förslag: Tillståndsgivningen
enligt 136 a § byggnadslagen ligger i dag helt på regeringen. Detta bör även i
fortsättningen gälla som huvudregel. Vissa typer av ärenden kan dock vara av
sådan beskaffenhet att det inte krävs att regeringen avgör dem. Det kan
exempelvis gälla ärenden med huvudsakligen regional betydelse eller ärenden som
förekommer i stor mängd. Det bör därför finnas en möjlighet för regeringen att
överlåta tillståndsprövningen till en förvaltningsmyndighet när regeringen
bedömer detta som lämpligt. Mot den bakgrunden anser jag att det i den
föreslagna lagen bör anges att tillstånd meddelas av regeringen eller den myndighet
som regeringen bestämmer.

19

Om
riksdagen antar förslaget kommer jag alt föreslå regeringen att delegera tillståndsgivningen
beträffande anläggningar inom bränslesektorn lill statens industriverk.

Jag
har tidigare angett vilket syfte som skall tillgodoses vid den fortsatta prövningen.
Några mer övergripande överväganden behöver därför inte göras vid prövningen av
bränslesektorns råvaruanvändning. Tillståndsprövningen skall ske mot bakgrund
av förhållanden som industriverket har till uppgift att bevaka, l.ex.
industrins omvandling och tillväxt samt den regionala utvecklingen. Vidare
kommer atl fordras kännedom om förhållandena inom skogsindustrins olika
branscher. Sådan kännedom besitter industriverket, varför det är lämpligt atl
verket i fortsättningen är prövningsmyndighet beträffande bränslesektorn.
Industriverket bör i erforderlig utsträckning samråda med andra myndigheter,
t. ex. statens energiverk.

De
anläggningar inom skogsindustrin som omfattas av prövningen använder stora
mängder träfiberråvara. Råvaruanspråken har ofta samband med stora, kapitalkrävande
investeringar. Eftersom verksamheten i det enskilda fallet kan få stora
konsekvenser för såväl industristrukturen som sysselsättningen inom olika
regioner, anser jag att tillståndsgivningen beträffande denna råvaruanvändning
bör ligga kvar hos regeringen. Flertalet berörda förelag ingår för övrigl bland
dem som omfattas av lokaliseringssamrådet, vilket fullgörs inom
regeringskansliet.

Jag
anser sammanfattningsvis att den föreslagna träfiberlagen bör innehålla ett
bemyndigande för regeringen att delegera tillståndsgivningen till den myndighet
som regeringen bestämmer.

Prop.
1986/87:105

3.5 Återkallelse av tillstånd

Mitt förslag:
Tillstånd som inle utnyttjas skall kunna inskränkas eller upphävas.

Arbetsgruppens
förslag: Överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna:
De remissinstanser som berör förslaget tillstyrker. I ett par fall är instanser
tveksamma till vid vilken grad av råvaruutnyttjande inskränkning bör kunna
ifrågasättas.

Skälen
för mitt förslag: Den råvamvolym som ett förelag får tillstånd att använda bör
så nära som möjligt överensstämma med företagets faktiska behov. Det innebär
att de tillståndsgivna volymerna bör motsvara företagets användning under
normala produktionsförhållanden. Inmutningar av råvaruutrymmen för oklara
framtida behov bör inte medges och rätten till långsiktigt outnyttjade delar av
tillståndsgivna råvamvolymer bör återkallas, liksom givetvis rätten till helt
outnyttjade tillstånd.

Det
bör därför åligga tillsynsmyndigheten att till prövningsmyndigheten anmäla fall
av outnyttjade råvarutillstånd. Prövningsmyndigheten får sedan avgöra om
tillståndet skall inskränkas eller upphävas. Detta bör dock bara komma i fråga
då fömtsättningarna för företaget att utnyttja råvaru-tillslåndet långsiktigt
saknas eller har fallit bort. Jag delar arbetsgruppens

20

uppfattning att detta
bör anses vara fallet då tillståndet under de tre senaste åren genomsnittligt
har utnyttjats till mindre än 75 %.

I det förslag som
remitterades till lagrådet föreslogs att tillsynen skulle finansieras genom
någon form av avgift från tillståndshavarna. Då en sådan avgift kunde komma att
baseras på den mängd råvara som angavs i tillståndet, föreslogs en rätt för tillståndshavaren
alt fä tillståndet inskränkt på egen önskan. Jag kommer i det följande att
föreslå att tillsynen finansieras genom anslag i stället för genom avgifter.
Det saknas då anledning att föreslå rätt för tillståndshavarna att få
tillståndet inskränkt på egen begäran.

Prop. 1986/87:105

3.6 Tillsyn och påföljder

Mitt förslag:
Byggnadsnämnden skall inte längre vara tillsynsmyndighet. Regeringen skall
utse tillsynsmyndighet, som får vidgade befogenheter vid tillsynens utövande.
Tillsynen finansieras över statsbudgeten i stället för genom avgifter från tillståndshavarna.
Den som bryter mot lagens bestämmelser skall kunna ådömas straff

Arbetsgruppens
förslag: Överensstämmer med mitt förslag utom i fråga om finansieringen av
tillsynen. Enligt arbetsgmppen borde kostnaderna täckas genom avgifter från tillståndshavarna.

Remissinstanserna:
Flertalet remissinstanser behandlar och tillstyrker förslaget att överföra
tillsynen från byggnadsnämnden till annan myndighet.

Skälen för mitt förslag:
Tillsynen över efterlevnaden av bestämmelserna i 136 a § byggnadslagen och de
beslut som har meddelats med stöd av lagen åvilar för närvarande de kommunala
byggnadsnämnderna. Att just byggnadsnämnden har denna tillsynsskyldighet beror
på att nämnden enligt 1 § byggnadsstadgan (1959:612, omtryckt 1981:873) har
tillsynen över efterlevnaden av bestämmelserna i byggnadslagen. Då nu
träfiberprövningen enligt mitt förslag skiljs ut från byggnadslagstiftningen,
saknas det anledning alt bibehålla byggnadsnämnden som tillsynsmyndighet. I
stället bör regeringen bemyndigas atl utse tillsynsmyndighet.

Enligt vad jag erfarit har
tillsynen hittills inte fungerat på ett tillfredsställande sätt. För atl råda
bot på detta bör tillsynsmyndigheten utmstas med vidgade befogenheter vid
tillsynens utövande. Det bör därför i lagen införas bestämmelser om rätt för
tillsynsmyndigheten att kräva in upplysningar och handlingar från tillståndshavarna
och att få tillträde till anläggningar där träfiberråvara används.

Om riksdagen godtar
förslaget avser jag att föreslå regeringen att utse skogsvårdsstyrelserna till
tillsynsmyndighet. I likhet med arbetsgruppen anser jag att skogsvårdsstyrelsema
dels har erforderlig kompetens på området, dels har tillräcklig överblick genom
sina regionala verksamhetsområden. Eftersom prövningsskyldigheten inskränks,
kommer den huvudsakliga tillsynsuppgiften att vara att bevaka att inte
otillåtna volymer

21

industriellt förädlingsbar
råvara används för bränsleändamål. Skogsvårds- Prop. 1986/87:105 styrelserna
bör genom sina normala kontakter med skogsägarna och företagen ha god kännedom
om råvaruflödena inom regionerna.

Den
effektiviserade tillsyn som nu bör komma till stånd kan inte verkställas inom
ramen för tillsynsmyndighetens nuvarande resurser. 1 det till lagrådet
remitterade förslaget ingick att avgifter borde tas ut av tillståndshavarna
för att täcka kostnaderna för tillsynen. Skogsstyrelsen har nu beräknat att
kostnaderna för skogsvårdsorganisationens tillsyn kommer att uppgå till högst
1,8 milj. kr. per år. Jag anser att de administrativa kostnader som ett
särskilt avgiftssystem skulle medföra, skulle bli oproportionerligt höga. Jag
förordar därför att kostnaderna för tillsynen täcks med anslag över
statsbudgeten. Jag avser att i annat sammanhang föreslå regeringen att
skogsstyrelsen med anledning härav får överskrida anslaget till skogsvårdsstyrelsernas
verksamhet för nästa budgetår.

Påföljden
för överträdelse av 136 a § byggnadslagen är för närvarande böter eller
fängelse i högst ett år. Om detta stadgas i 12 § lagen (1976:666) om påföljder
och ingripanden vid olovligt byggande m. m. En motsvarande straffbestämmelse
bör tas in i den föreslagna träfiberlagen. Dock bör straffet högst kunna uppgå
till fängelse i sex månader. Jag vill i det sammanhanget erinra om det system
med förelagsbot som trädde i kraft den 1 juli 1986 genom ändringar i
brottsbalken (SFS 1986:118) och som torde kunna bli aktuellt vid brott mot den
föreslagna träfiberlagen.

4 Övriga frågor

I
samband med att den nya träfiberlagen införs bör de nuvarande bestämmelserna
om förvaltningsenhet slopas. De företag som idag utnyttjar denna bestämmelse,
bör dock få rimlig tid att anpassa sig till de nya förhållandena. Avvecklingen
bör därför ske under en övergångstid på sex månader.

En
följd av att träfiberprövningen nu utmönstras ur byggnadslagstiftningen är att
någon formell samordning med annan lagstiftning ej längre kommer att ske och
att träfiberprövningen inte längre kommer att omfattas av de kommunala velobestämmelserna.

Tillstånd
som meddelas enligt 136 a § byggnadslagen kan förenas med villkor för att
tillgodose allmänna intressen. Skälet härtill är att tillstånden ofta avser
verksamheter som föranleder skador på omgivningen. Villkoren kan därför avse
åtgärder som kompenserar dessa skador eller åtgärder av skadeförebyggande natur
(prop. 1975/76:56 s. 15). Den prövningsordning jag nu föreslår tar enbart sikte
på den kvantitet råvara som får användas. Det saknas då anledning att bibehålla
möjligheten att förena tillstånden med villkor för att tillgodose allmänna
intressen.

5 Upprättat lagförslag

I
enlighet med vad jag nu har anfört har det inom industridepartementet

upprättats
ett förslag till lag om träfiberråvara. 22

6
Specialmotivering Prop. 1986/87:105

1§

I
paragrafen anges det syfte som lagen har, nämligen att motverka brister inom
skogsindustrins råvaruförsörjning. Vid tillståndsgivningen för skogsindustrins
anläggningar bör detta mål eftersträvas genom att man motverkar en för stor
utbyggnad av skogsindustrins kapacitet i enlighet med vad jag anförde under
avsnillet 3.1. Vid tillståndsgivningen inom bränslesektorn bör målet
eftersträvas genom att skogsindustrin tillförsäkras en jämn och tillräcklig
tillförsel av industriellt förädlingsbara råvaror i enlighet med vad jag
anförde under avsnittet 3.1.

2 §

I
den föreslagna lagen får begreppet träfiberråvara en annan och mer inskränkt
definition än som hittills gällt. Till träfiberråvara räknas nämligen bara
rundvirke samt icke förädlade råvaror som härrör från rundvirke. Med mndvirke,
som anges i punkten 1, avses själva trädstammen utom toppen. Enligt punkten 2
hänförs till begreppet träfiberråvara sådana varor som härrör från rundvirke.
Det bör då observeras att punkten 2 endast avser obearbetade råvaror. Hit hör
spån, ribb och avkap, som uppstår då stockarna sågas. Även flis samt det spån
som härtör från hyvling hör hit. Däremot räknas inle plank, bräder och övriga
förädlade produkler till träfiberråvara. Den föreslagna definitionen innebär
att vissa typer av träfiberrävara kommer att prövas två gånger, först som mndvirke
och sedan som spån, flis etc. Den del av mndvirket som förädlas i form av
plank, bräder etc. prövas däremot bara en gång.

3 §

Under
punkten 1 avses såväl fristående anläggningar som anläggningar inom
skogsindustriella anläggningar. Även mobila anläggningar avses. Det bör dock
observeras att eldningsanläggningar behöver tillstånd endast om eldningen sker
med rundvirke eller råvaror som härrör från mndvirke. Eldning med briketter, pellets
och träpulver av träfiberråvara kräver inte tillstånd, eftersom förädlade produkler
inte räknas till träfiberråvara. Med skogsindustriella anläggningar under
punkten 2 avses sågverk, massa- och pappersindustrier samt träskiveindustrier.
De volymgränser som anges gäller den totala mängden träfibertåvara om olika
typer av träfiberråvara används.

Fast
mått används i lagen som ett samlingsbegrepp för olika måttenheter

som används i facksammanhang. De måttenheter som avses i paragrafen är

följande. För rundvirke och sågverkens biprodukter utom spån avses

kubikmeter fast mått under bark (m'fub) och för spån och flis avses fast

mått efter omräkning från kubikmeter stjälpt mått (m's) med en omräk-

ningsfaktor på 0,4. 23

Prop.
1986/87:105

Ett
tillstånd skall formuleras så att det avser en viss användning per kalenderår.
Detta innebär inte att tillståndets giltighetstid är begränsad till ett år utan
tillståndet gäller tills vidare. Om tillståndshavaren inle ansöker om ändring
av tillståndet kan delta bara ändras under de förutsättningar som anges i 5 §.
Tillståndet får förenas med villkor. Som exempel kan nämnas att tillståndet
endast avser träfiberråvara av viss typ eller viss dimension eller att olika
typer och dimensioner av träfiberråvara får användas under olika lidsperioder.
Det kan också föreskrivas alt tillståndshavaren i någol hänseende avslår från atl
utnyttja ett tidigare meddelat tillstånd.

Lagrådet
har föreslagit en tydligare skrivning av paragrafen än i det remitterade
förslaget. Jag godtar lagrådels synpunkter och anser att paragrafen bör
avfattas i enlighet med lagrådels förslag. En förutsättning för att
bestämmelsen om inskränkning av tillståndet skall bli tillämplig är att den
genomsnittliga användningen under de tre senaste kalenderåren har understigit
75 procent av den tillåtna volymen. När den fömtsättningen är uppfylld kan
tillståndet inskränkas. Den nya nivån skall bestämmas till den förväntade
framtida användningen. Det innebär atl den nya nivån kan bli såväl högre som
lägre än den genomsnittliga användning som har utlöst paragrafens
tillämplighet.

Övergångsbestämmelser

2

Denna
bestämmelse innebär att de gamla tillstånden förs in under bestämmelserna i
det nya prövningssystemet. De nya reglerna om återkallelse av tillstånd, om
tillsyn och straff blir alltså lillämpliga även beträffande tillstånd som
meddelats med slöd av 136 a § byggnadslagen. Sådana tillstånd avser i många
fall råvaruslag som i och med den nya lagens ikraftträdande blir prövningsfria.
Till den del tillstånden avser sådana råvamslag upphör de att gälla. Detsamma
gäller villkor som är knutna till sådana råvaruslag. Vissa äldre tillstånd är
formulerade på ett sådant sätt att de gäller både en viss kapacitet och en viss
råvaruförbmkning. Om dessa faktorer är olika gäller i fortsättningen endast
föreskriften om viss råvaruförbmkning.

För
anläggningar för framställning av trädbränsle och för eldningsanlägg

ningar innebär denna bestämmelse en förändring i förhållande till vad som

nu gäller. För närvarande behöver dessa anläggningar inte tillstånd så

länge användningen av råvara inte överstiger basårsanvändningen med

mer än 5000 m fast mått. I och med den nya lagens ikraftträdande krävs

dock tillstånd redan då användningen av råvara överstiger basårsanvänd- 24

ningen. Såsom lagrådet
föreslagit bör anpassningen till den nya bestäm- Prop. 1986/87:105 melsen
ske under en övergångsperiod. Jag anser att denna bör sättas till sex månader.

I
och med den nya träfiberlagens ikraftträdande upphör rätten att
"flytta" användningen av råvara mellan de olika anläggningar som
ingår i förvaltningsenheten. Användningen av råvara måste alltså
"återföras", så att användningen vid vaije anläggning motsvarar det
tillstånd eller den basårsanvändning som gäller för anläggningen. Detta skall
ske under en övergångstid pä sex månader. Om ett sådant
"återförande" inte genomförs måste nya tillstånd sökas för en
oförändrad användning vid de olika anläggningarna.

7 Hemställan

Jag
hemställer att regeringen föreslår riksdagen

att
anta det av lagrådet granskade förslaget till lag om träfibertåvara.

8 Beslut

Regeringen
ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom
proposition föreslå riksdagen att anta det förslag som föredraganden har lagt
fram.

25

Bilaga I Prop.
1986/87: 105

Användning av träfiberråvara - förslag om prövning (Ds I
1986: 10)

Innehållsförteckning

Förord
...........................................................

1
Inledning ......................................................

2
Bakgmnd .....................................................

2.1
Nuvarande prövning enligt 136 a
§ byggnadslagen

2.2
Översikt av beslut enligt 136 a
§ byggnadslagen

2.3
Erfarenheter av prövning och
kontroll .............

2.4
Tidigare utredningar m.m..............................

2.5
Virkestillgång och virkesbehov
......................

3 Behovet av fortsatt
reglering av träfiberanvändningen

3.1
Utgångspunkter .......................................

3.2
Fördelning av råvara mellan
skogsindustrins delbranscher .

3.3
Fördelning av råvara mellan
industrisektorn och bränslesektorn

3.4
Fördelning av råvara för
regionalpolitiska syften

4 Utformningen av en ny
träfiberlag .....................

4.1
Förfatlningskonstmktionen ..........................

4.2
Prövningspliktiga råvamslag och
användningsområden ....

4.3
Frågan om prövning av
kapaciteten hos träfiberanvändande verksamheter

4.4
Prövningspliktiga volymer av
träfiberråvara ......

4.5
Prövningsförfarande ..................................

4.5.1
Samordning med annan
tillståndsprövning

4.5.2
Prövningsordningen ............................

4.5.3
Remissförfarandet och det
kommunala vetot

4.6 Villkor
i tillståndsbeslut ..............................

4.7 Tillsyn
och påföljder

Under-
Förslag till lag om träfibertåvara samt specialmotive-

bilaga ring ...............................................

26

p.. . Prop. 1986/87:105

Hushållning
med träfiberrävara prövas för närvarande enligt 136 a § byggnadslagen (BL).
Regeringen beslutade den 23 maj 1985 om en proposition med förslag till ny
plan- och bygglag (prop. 1985/86: 1) samt den 19 juni 1985 om en proposition
med förslag till lag om hushållning med naturresurser m. m. (prop. 1985/86:
3). De nya lagarna avses träda i kraft den 1 juli 1987 varvid BL upphör att
gälla.

I
den föreslagna lagen om hushållning med naturresurser m. m. (NRL) ingår
tillåtlighetsprövning av industrianläggningar och motsvarande som för
närvarande prövas enligt 136 a § BL med avseende pä hushållningen med mark och
vatten. Däremot omfattar inte de föreslagna NRL eller plan-och bygglagen (PBL)
hushållning med träfibertåvara och hushållning med energi, som nu också
regleras i 136 a § BL.

En
arbetsgrupp inom industridepartementet har efler samråd med företrädare för
jordbruks- och bostadsdepartementen övervägt hur användningen av träfibertåvara
bör prövas efter den 30 juni 1987. I denna PM lämnas förslag till en särskild
lagstiftning om användning av iräfiberråvara. Avsikten är atl regeringen skall
kunna förelägga riksdagen ett lagförslag så att lagen skall kunna träda i kraft
när BL upphävs.

27

1
Inledning ?•"«?■ '986/87:105

Riksdagen
beslutade år 1975 all verksamhet som är av väsentlig betydelse för
hushållningen med träfibertåvara skall prövas av regeringen. År 1976 och 1983
beslutade riksdagen om ändrade regler för verksamheter som använder träfibertåvaror.
Bestämmelserna om prövningen finns i 136 a § BL (SFS 1974: 385, ändrad senast
1983: 517).

Förslaget
om prövningen lades fram i propositionen (prop. 1975/76:56) om ändring i
byggnadslagen. I propositionen framhölls bl.a. alt det - i avvaktan på ett
samlat näringspolitiskt program för skogsnäringen - var nödvändigt att hålla
tillbaka åtgärder som kunde innebära ökad förbmk-ning av skogsråvara. En
omfattande utbyggnad av skogsindustrin, som i etl långsiktigt perspektiv inte
kan förses med råvara i tillräcklig omfattning, kunde komma alt medföra
betydande strukturella problem och problem för sysselsättningen. Samhällets
möjligheter att kontrollera och pröva sådana åtgärder inom skogsindustrin, som
kan innebära ökad förbrukning av svensk träfibertåvara, borde därför
förbättras.

Erfarenheterna
av den dittillsvarande tillämpningen av 136 a § BL visade att den övervägande
delen av de råvarukrävande utbyggnaderna inom skogsindustrin prövades enligt
detta lagrum med avseende på hushållningen med mark och vatten. Det var därför
ändamålsenligt att ändra bestämmelserna i 136 a § BL, så att det i
fortsättningen blev möjligt att pröva i princip alla åtgärder som kunde medföra
ökad virkesförbrukning.

I
slutet av 1970-talet ökade användningen av träfiberråvaror som bränsle i
eldningsanläggningar. Inom skogsindustrin oroade man sig för alt den ökade
eldningen allvariigt skulle kunna försvåra skogsindustrins försörjning med träfibertåvaror.
Samtidigt visade utredningsresultat atl del var angeläget och möjligt att för
eldningsändamål använda mera av sådana skogsråvaror som inte kan utnyttjas för
tillverkning av skogsindustriella produkter. Regeringen bedömde, mol den
bakgrunden, atl också användningen för eldningsändamål behövde kontrolleras.

Bestämmelser
om prövning av verksamhet för framställning av träfiberbränslen och eldning
med Iräfiberråvaror infördes i 136 a § BL den 1 juli 1983. Redan några år
dessförinnan hade regeringen, efter särskilt beslul om alt förbehålla sig
prövningen i det enskilda fallet, börjat pröva viss sådan verksamhet.

2 Bakgrund

2.1 Nuvarande prövning enligt 136 a § byggnadslagen

Enligt
136 a § BL skall regeringen pröva tillkomsten och lokaliseringen av

industriell eller liknande verksamhet, som är av väsentlig betydelse för

hushållningen med bl. a. träfibertåvara. Begreppet träfibertåvara omfattar

fömtom hela träd även träddelar som grenar, toppar och stubbar samt flis,

spån, avfallsvirke från sågverk och avfallspapper. Bark, bart och rivnings

virke omfattas inte av begreppet träfibertåvara. 28

Prövningsskyldighet
gäller för vissa slag av nyanläggningar och utvidgningar av skogsindustri samt
för vissa nyanläggningar, utvidgningar och

ändringar av verksamhet för framställning av
träfiberbränsle och eldnings- Prop. 1986/87: 105 anläggningar som förbrukar
bränsle bestående av träfiberråvaror. Följande slag av nyanläggningar skall
prövas:

-
sågverk med en
årlig produktionskapacitet om 5000 m' sågade trävaror eller mer,

-
massafabrik och
pappersbruk (skall även prövas enligt 136 a § BL med avseende på hushållningen
med mark och vatten samt energi),

-
fabrik för
tillverkning av fiberskivor, spånskivor eller plywood,

-
anläggning för
framställning av träfiberbränsle (flis, pellets o.d.) och eldningsanläggning om
användningen av träfiberråvara kommer att uppgå till minst 10000 m' fast mått,
eller motsvarande, per kalenderår.

För utvidgning av verksamhet gäller:

- Verksamhet vid sågverk, massafabrik, pappersbruk och
fabrik för till

verkning av fiberskivor, spånskivor eller plywood skall prövas om råvaru

förbrukningen per kalenderår kommer att öka i förhållande till det av åren

1973, 1974 eller 1975 då den var högst, eller i förhållande till den förbruk

ning som har tillåtits enligt 136 a § BL.

Prövningsskyldigheten gäller inte om ökningen är mindre än
10000 m fast mått under bark (m'fub) eller är mindre än 1 % av förbrukningen
jämförelseåret och inte uppgår till 20000 m'fub. Med utvidgning avses såväl
kapacitetsutbyggnad eller teknisk förbättring (investering) som bättre
utnyttjande av oförändrade tekniska förutsättningar, t.ex. mera rationell
hantering och skiftgång.

- Utvidgning eller annan ändring av verksamhet vid anläggning
för fram

ställning av träfiberbränsle och eldningsanläggning skall prövas om an

vändningen av träfiberråvaror uppgår eller kommer att uppgå till minst

10000 m-* fast mått, eller motsvarande, per kalenderår. Bestämmelserna

omfattar även eldningsanläggningar vid vilka det sker en övergång till

eldning med träfiberråvaror från eldning med annat bränsle. Prövnings

skyldigheten gäller för alla typer av anläggningar som framställer träfiber

bränsle eller använder träfiberråvaror för eldningsändamål, t.ex. även

mobila anläggningar och anläggningar i anslutning lill skogsinduslriella

anläggningar. Vid anläggningar där verksamhel pågick ulan tillstånd enligt

136 a § BL den 1 juli 1983 kan verksamheten fortsätta och en viss utvidg

ning ske utan prövning. Prövningsskyldighet inträder först om användning

en av träfibertåvaror under ett kalenderår ökas med mer än 5 000 m' fast

mått, eller motsvarande, i förhållande lill det år under perioden 1980- 1982

när användningen var högst.

Särskilda regler gäller för skogsindustrier som ingår i en
s.k. förvalt

ningsenhet. Med förvaltningsenhet menas driftställen (tillverkningsen

heter) som är förvaltningsmässigt sammanhållna, t. ex. inom bolag, kon

cern eller ekonomisk förening. Inom en förvaltningsenhet kan utan till

stånd råvaruförbrukningen fördelas om mellan olika driftställen. Kapacite

ten får dock inte byggas ut. Förvaltningsenhetens sammanlagda ökning av

råvaruförbrukningen får inte överstiga den prövningspliktiga nivå som

gäller för utvidgning av enskilda driftställen, dvs. 10000 resp. 20000 mfub

per år. Förutsättningar för all de speciella reglerna för förvaltningsenhet

skall kunna tillämpas är att driftställena hade gemensam förvaltning den 1 29

juni 1976 och att förvaltningsenheten har registrerats hos
regeringen.

Regeringen kan för vissa fall medge undantag från
prövningsskyldigheten.

Regeringen kan också besluta att en verksamhet som inle är
obligatoriskt prövningspiiktig men som är av väsentlig betydelse för
hushållningen med träfiberråvara skall prövas.

För att
tillstånd skall kunna lämnas krävs att kommunen tillstyrker -detta. Den kommun
dit verksamheten skall förläggas eller där verksamheten utvidgas har således
en vetorätt vid prövning enligt 136 a § BL.

Beredningen av regeringens beslut sker gemensamt av
berörda departement. Prakliskt taget alla ansökningar remitteras till
fackmyndigheter och berörda intresseorganisationer. Antalet remissinstanser är
normall 12—14 om prövningen enbart avser hushållning med träfiberråvara.

Regeringens prövning skall vara allsidig. Vid prövningen
skall regeringen således beakta inte bara renodlade råvarufrågor utan även
andra förhållanden av större betydelse, t.ex. sysselsättningsfrågor.

I samband med att tillstånd lämnas kan regeringen
föreskriva villkor med avseende på hushållningen med träfiberråvara. Vidare kan
villkor ges för att tillgodose allmänna intressen som annars inte skulle kunna
kompenseras. Det kan gälla föreskrifter om att bekosta vissa
samhällsinvesteringar, t.ex. trafikanläggningar, som direkt föranleds av den tillståndsgivna
verksamheten. Regelmässigt anges den tidpunkt då för verksamheten erforderliga
byggnads- och anläggningsåtgärder senast skall ha vidtagits.

Enligt motivuttalanden i propositionen (prop. 1972: 111)
om fysisk riksplanering är regeringens beslul bindande för fortsalt prövning
enligt BL. I del fall prövningen också sker på andra grunder än hushållningen
med träfibertåvara är beslutet även bindande för fortsatt prövning enligt miljöskyddslagen.

Påföljdsbestämmelser finns i 12 § lagen (1976:666, ändrad
senast 1983: 519) om påföljder och ingripanden vid olovligt byggande m. m.

Det åligger statsmyndigheterna att fästa regeringens
uppmärksamhet på sädana fall där regeringen genom särskilt beslul kan behöva
överväga prövning av en viss verksamhet (se cirkulär SFS 1983:684).

Förfarandet vid prövning avseende hushållningen med
träfiberråvara redovisas i figur 1. Prövningen tar normalt ca 3-4 månader för
ett ärende

Prop. 1986/87: 105

Figur 1.
Förfarandet vid prövning enligt 136 a § byggnadslagen avseende hushållningen
med Iräfiberråvara

PR Ö VNINGS PLIKTIGA FALL

30

som prövas enbart med avseende på hushållningen med iräfiberråvara
men Prop. 1986/87: 105 längre beredningstider förekommer.

Byggnadsnämnden utövar tillsyn och kontroll i fråga om
bestämmelserna i 136 a § BL samt villkor och föreskrifter som har meddelats
med stöd av detta lagrum. Byggnadsnämnden kan härvid begära biträde från skogsstyrelsen
och berörd skogsvårdsslyrelse.

2.2 Översikt av beslut enligt 136 a § byggnadslagen

Undertiden den Ijuli 1983 till den Ijanuari 1986 har
regeringen i 136 beslut behandlat 145 projekt med avseende på hushållningen med
träfiberråvara. Ett beslul kan omfatta mer än ett projekt, t.ex. både
framställning och eldning av träfiberbränsle. Av de 145 projekten är 22
övergångsärenden, dvs. projekt som var under uppförande men inle var
färdigställda när prövning av bränslesektorns användning infördes år 1983.

Ansökningar har avslagils helt endasi i två fall, båda
inom den skogsindustriella sektorn. 1 många fall har tillstånden begränsats
vad gäller tillåten råvamvolym, sortiment m. m.

Sammantaget har således 123 renodlade projekt med råvaruanvändande
verksamhet prövats under den aktuella tiden. Av dessa har åtta projekt,
samtliga massafabriker, prövats även med avseende på prövningsgrunderna
hushållning med mark och vatten samt energi. - I tabell 1 a ges en översikt av
de projekt som under den studerade perioden fick tillstånd att förbruka råvara.

Tabell la. Projektfördelning, ansökt och tillåten råvaruanvändning
(exkl. övergångs-ärenden) enligt beslut 1983-07-01-1986-01-01

Projekttyp

Antal

Ansökt

Tilläten

projekt

råvaruanvändning

råvaruanvändning

(lOOOmfub)

(1000m'fub)

Massafabriker

11

971-1-75 ton retur-

944+75 ton retur-

papper (rp;

) papper
(rp)

Sågverk

46

1462(1046)'

1 146
(730)'

Fabriker
för fiberskivor

spånskivor
och plywood

3

143

143

Övrig
skogsindustrieli

produktion

1 61

41

41

Summa
skogsindustri

2617-1-75 ton rp

2
274-1-75 ton rp

2 20H-75tonrp'

1 8584-75
ton rp'

Framställning
av

träfiberbränsle

skogsindustrier

10

551

551

övriga tillverkare

15

1024

611

Eldning
med

träfiberrävara

skogsindustrins eldning

5

380

380

övrig eldning

_32

1604

1370(1248)'

Summa
bränslesektor

62

3559

2912(2790)'

Summa
skogsindustri

123

6176

5 186

och
bränslesektor

5 760-1-75 ton rp'

4648+75
ton rp'

' Råvaruanvändningen reducerad med hänsyn till åtaganden
om minskad förbrukning vid annat driftställe.

31

Under perioden har också tagits 11 beslul om föriängl råvarutillstånd.
Prop. 1986/87: 105 Vidare har lagils ca 40 beslut som gällt ändringar av
villkor m. m. i tidigare beslul. Exempel på vanliga ändringar som föranlett nya
beslul är föriängning av tiden att ställa i ordning byggnader och anläggningar
som behövs för den råvarukrävande verksamheten. Ett stort antal ansökningar, 60
stycken, har avskriviis efler att ha återkallats.

Antalet ärenden var stöue under åren 1983 och 1984 än
därefter, vilket bl. a. berodde på de s. k. övergångsärenden som aktualiserades
då prövning av bränslesektorns användning lagreglerades. Antalet prövade skogsindustriprojekt
och projekt inom bränslesektorn är ungefär lika stort. Sågverksärendena är den
största enskilda ärendegruppen, motsvarande drygt en tredjedel.

Av skogsindustrins 61 och bränslesektorns 84 (inkl.
övergångsärendena) projekt avsåg drygt 1/3 av projekten relativt små råvaruvolymer.

Tabell Ib. Antal ansökningar avseende råvaruvolymer under
25 000 m fast mått

Massaindustrin 3
Bränsleproduktion, skogsind. I

Sågverken
19 övriga 11

Skivindustrin
I Eldning skogsind. 2

övriga 17

Totalt 23 Totalt 31

Totalt sex av besluten inom bränslesektorn gällde råvaruvolymer
om 200000 m fast mått eller mer och avsåg främst skogsindustriers och kommunala
värmeverks eldning med träfiberråvaror.

Tabell 2. Regional fördelning av antalet tillståndsgivna
projekt på virkesbalansområ-den (exkl. övergångsärenden) enligt beslut
1983-07-01-1986-01-01

Virkesbalansområde* I II 111 IV Summa

Skogsindustri 26 15 6 14 61

Bränslesektor 15 17 9 21 62

varav framställning (7) (7) (5) (6) (25)

eldning__________ (8) (10) (4) (15) (37)

* Virkesbalansområde I; län Y, Z: Jämtland, AC, BD.

II: län B, C. I, U,W,X,Z: Härjedalen.

III: län O, P: Dalsland, R, S. T.

IV: län D-H, K-N, P: Västergötland.

Tabell
3. Regional fördelning av tillståndsgivna nettovolymer träHberråvara i mil-Joner
m-* fast mått på virkesbalansomräden (exkl. övergångsärenden) enligt beslut 1983-07-01-1986-01-01

Virkesbalansområde

1

II

III

IV

Summa

Skogsindustri

0,8

0.8

+ rp

0,3

+ rp

1,9

Bränslesektor

0.5

1,0

0,5

0,8

2.8

varav
framställning

(0,2)

(0,4)

(0,2)

(0,4)

(1.2)

eldning

(0,3)

(0,6)

(0,3)

(0,4)

(1,6)

32

Den under perioden
sammanlagt tillståndsgivna användningen av träfi- Prop. 1986/87: 105 bertåvara (exkl.
returpapper) ulgör ca 5,2 miljoner m-* fast mått - av ansökta ca 6,2 miljoner -
varav för skogsindustrien produktion ca 2.3 miljoner och för bränslesektorn ca
2,9 miljoner m' fast mått. Om hänsyn tas till åtaganden om minskad förbrukning
vid andra driftställen blir motsvarande nettovolymer ca 4,7 miljoner m-* fast
mått totalt, varav för skogsindustrin ca 1,9 miljoner och för bränslesektorn
ca 2,8 miljoner m fast mått. Övergångsärendena avseende bränslesektorn omfattar
därutöver en volym om ca 1,3 miljoner m' fast mått. När det gäller eldning med
träfiberråvaror kan konstateras att den tillståndsgivna volymen till ca 80 %
avser eldning utanför skogsindustrin.

Den
1 januari 1986 fanns elva registrerade förvaltningsenheter omfattande 46
skogsindustriella driftställen.

2.3 Erfarenheter av prövning och kontroll

Även
om få råvaruansökningar har avslagits i sin helhet har regeringen förhållit sig
restriktiv till alt medge utökad användning av träfibertåvara inom
skogsindustrin. I beredningen av skogsindustrins ansökningar har övervägandena
gällt humvida det finns tillgänglig råvara för ökad användning inom den
aktuella regionen. Av betydelse vid prövningen har också varit om företaget
skall öka användningen av lövträdsvirke eller skall utnyttja råvaran
effektivare genom att vidareförädla råvaran eller använda klentimmer.
Effekterna på företagsstmkturen och sysselsättningen har också beaktats.
Företag inom områden med råvaruknapphel har ofta fått de tillståndsgivna
volymerna reducerade jämfört med ansökningarna. Vidare har företag kunnat få
tillstånd att använda vissa men inte alla ansökta råvaruslag.

Två
skogsindustriers råvamansökningar har avslagits av regeringen under den period
som redovisas. I det ena fallet avsåg ansökningen ett sågverk med nedlagd
produktion som en ny ägare ville återuppta verksamhet i. Råvaruansökningen
avslogs eftersom sågverket var lokaliserat till en region med klart råvamunderskotl.
En förnyad ansökning med halverade råvaruanspråk bifölls av regeringen.

I
den andra ansökningen som regeringen avslog, begärde förelaget atl under en
begränsad tid få öka råvamanvändningen. Skälet var all företagel hade haft en
längre tids produklionsstopp och ville kompensera sig för detta genom att
temporärt öka produktionen.

Den
tillståndsgivna användningen av träfibertåvara har begränsats i förhållande till
den ansökta användningen enbart för sågverk på den skogsindustriella sidan.
Företag inom skogsindustrin har genomgående fått tillstånd att använda
oreducerade råvaruvolymer för bränsleändamål. Däremot har det förekommit att
volymerna har begränsats för övriga företag. När dessa ansökningar om råvara
har behandlats, har övervägandena framför allt gällt om skogsindustriers
råvaruförsörjning kan komma alt hotas.

Ingen
ansökan om råvaruanvändning för bränsleändamål har avslagils

sedan den 1 juli 1983. Däremot har regeringen av hänsyn lill träskiveindus- 33

3
Riksdagen 1986/87. 1 saml. Nr 105

trin i enstaka fall
uttryckligen förbjudit användning av spån, men gett Prop. 1986/87: 105 tillstånd
alt använda andra rävarukvalileter. Råvarulillslånden innehåller normalt elt
generellt förbud att använda sådana råvaror som kan avsättas för
skogsindustrieli produktion. Flertalet beslul avseende bränsleseklorn har varit
tidsbegränsade. Tillstånden omprövas med nuvarande rutiner normalt efter tre
år. Motivet är att marknaden för trädbränslen och omfattningen av eldning med
olika slag av inhemska bränslen ansetts oviss och att man inte har kunnat
bedöma bränslesektorns mera långsiktiga efterfrågan pä råvara. Inom
bränslesektorn har tidsbegränsningen av tillstånd och råvarurestriktionerna
ibland ansetts försvåra den långsiktiga planeringen.

Byggnadsnämnden,
som är kontrollorgan, har erinrats om sin tillsyns-uppgift genom särskilda
skrivelser från bostadsdepartementet åren 1983 och 1985.

Eftersom
nämnden i allmänhet inte har naturlig kompelens för uppgiften kan den få biträde
av skogsstyrelsen eller skogsvårdsstyrelserna. Dessa får därvid debitera
kommunen kostnaderna för sin insats.

2.4 Tidigare utredningar m. m.

Statens
industriverk har i en rapport hösten 1985 redovisat en utredning om
utvecklingsmöjligheterna för den svenska sågverks- och iräskiveindus-trin
(Sågverks- och träskiveindustrin inför år 2000, SIND 1986:1).

Utvecklingsförutsättningarna
i den svenska massa- och pappersindustrin har studerats i en utredning år 1985
på induslridepartementets uppdrag. (Svensk massa- och pappersindustri inför
1990-talet — en studie av Jaakko Pöyry 1985).

Beslutet
år 1975 om att lagreglera hushållningen med träfibertåvaror grundade sig bl.a.
på redovisningar av landets virkestillgångar i 1973 års skogsutredning.
Utredningen konstaterade att det dåvarande virkesbehovet, 84 miljoner
skogskubikmeter (msk) om industrins investeringsplaner fullföljdes, inte skulle
bli möjligt att tillfredsställa på längre sikt. Utredningen bedömde att efter
år 1980 måste avverkningarna ligga på en betydligt lägre nivå, om de inhemska
virkestillgångarna skulle förbli långsiktigt bärkraftiga.

I
en utredning av skogsstyrelsen och statens industriverk (SIND PM 1980:2, Ökad
eldning med skogsråvara) framhölls att konkurtensen om träfibertåvarorna kunde
förväntas öka mellan skogsindustrin och värmeproducenterna. Enligt utredningen
var det angeläget att genom 136 a § BL kontrollera och styra användningen av träfibertåvaror
för eldningsändamål.

I
en departementspromemoria samma år (Ds Bo 1980:2, Tillåtlighets

prövning av viss industriell verksamhet m. m. Översyn av 136 a § bygg

nadslagen) föreslogs vissa förändringar av prövningssystemet, prövnings

skyldighetens omfattning och kontrollsystemet. I propositionen om änd

ring i byggnadslagen m. m. (prop. 1982/83: 167) konstaterade föredragan

den att användningen av träfibertåvaror fortfarande behövde kontrolleras

av samma skäl som anfördes år 1975, då prövningen infördes. Ett viktigt

motiv var att kontrollbehovet hade ökat genom att eldning med träfiber- 34

bränslen
ökade i omfattning.

I juni 1983 presenterade
skogsstyrelsen och statens industriverk en Prop. 1986/87: 105 gemensam
utredning i rapporten Ökad eldning med skogsråvara (SIND PM 1983:9). Utredarna
ansåg att det finns ett betydande utrymme för att under vissa förutsättningar
öka användningen av skogsbränsle. Ett begränsat prövningsförfarande föreslogs.

Den
s. k. biobränslegruppen inom industridepartementet föreslog år 1984 åtgärder
för att komma till rätta med konflikten mellan industri- och energiintressena
när det gäller ökad användning av träfibertåvara för eldningsändamål (Ds I
1984: 8, Effekter på skogsindustrins råvaruförsöijning av ökad användning av
skogsråvara för eldningsändamål).

Skogsstyrelsen
har på regeringens uppdrag genomfört en virkesbalans-utredning - se vidare
avsnitt 2.5. Som ett led i detta arbete har Sveriges lantbruksuniversitet
genomfört en inventering av produktion och virkesbehov m. m. i samtliga
svenska sågverk med en produktion av minst 1 000 m sågad vara per år.
Inventeringen redovisar bl. a. sågverkens produktion av olika sortiment
trävara, produktionen av biprodukter saml förbrukningen av olika sågtimmerkvaliteter.

Statens
energiverk presenterade hösten 1984 en på regeringens uppdrag utförd utredning
om fasta bränslen (Fasta bränslen - tillgångar, kostnader, konkurtensutsikter,
1984:5). Utredningen var en systematisk genomgång av
konkurrensförutsättningarna för inhemska bränslen, däribland trädbränslen, i
förhållande till andra tillgängliga bränslealternativ.

Vidare
har statens pris- och kartellnämnd (SPK) undersökt ekonomiska förhållanden hos
svenska biobränsleproducenter samt träskiveindustrins användning av spån (SPK:s
utredningsserie 1985: 17 resp. 1986: 7).

2.5 Virkestillgång och virkesbehov

Virkesförsörjningen
har under senare delen av 1970-talet och hittills under 1980-talel behandlats i
flera utredningsrapporter, som beskriver och analyserar utvecklingen av
skogsbruket. Fram t. o. m. högkonjunkturen 1973-1975 fungerade skogsindustrins
virkesförsörjning tillfredsställande. Avverkningarna låg då på en nivå som i
det närmaste motsvarade den långsiktigt möjliga, 75 miljoner m-'sk. Den genomsnittliga
avverkningsnivån sjönk därefter i samband med lågkonjunkturen under åren 1977
och 1978. När skogsindustrin under åren därefter åter gick in i en bättre
konjunktur ökade emellertid inte virkesutbudet i takt med efterfrågan. Den
svenska industrin led alltså av virkesbrist trots ett betydande importöverskott
i utrikeshandeln med vedråvara.

Under
åren 1975-1980 avverkades ca 59 miljoner msk om året. Virkesbristen berodde på
alltför lågt utnyttjande av avverkningsmöjligheterna inom främst det enskilda
skogsbruket.

Under
de första åren på 1980-talet har avverkningarna först ökat för att under de
senaste åren åter sjunka något. I tabell 4 redovisas bl. a. bruttoavverkningarna
i medeltal under åren 1980-1984 enligt skogsstyrelsens beräkningar.

35

Tabell 4.
Virkesförsörjning i medeltal under åren 1980-1984 (mi(joner msk) Prop. 1986/87: 105

Virkesbalansområde I II III IV Totalt

19,3

16,0

9,5

17,7

62,5

0,9

0,9

0,7

1.1

3,6 0,1

Bruttoavverkning

Nettoimport

Lagerökning

20,2 16,9 10,2 18,8 66,2

1984 års långtidsutredning lät också utföra beräkningar av
de långsiktiga virkestillgångarna. Sammanfattningsvis gav dessa beräkningar en
möjlig totalavverkning om ca 75 miljoner msk, dvs. samma långsiktiga volym som
1973 års skogsutredning redovisade år 1978 och som låg till grund för 1979 års
skogspolitiska beslul.

Skogsstyrelsen har till uppgift atl göra fortlöpande
prognoser eller bedömningar av tillgång och efterfrågan på virke från våra
skogar. Med längre mellanrum görs mer omfattande beräkningar. Skogsstyrelsen
har under våren 1986 till regeringen överlämnat en sådan virkesbalansberäk-ning.
Denna innehåller bl. a. alternativa långsiktiga avverkningsberäkningar ställda
mot bedömningar av skogsindustrins och andras virkesbehov.

De nya avverkningsberäkningarna (AVB 85) har gjorts av
Sveriges lantbmksuniversitet på uppdrag av skogsstyrelsen. Beräkningsmodellen
är mer utvecklad än den som användes i de tidigare, här redovisade utredningarna.
Utgångsläget avser år 1980 (riksskogstaxeringen 1978-1982), ett skogstillstånd
tio år senare än det som låg till grund för beräkningarna i 1973 års
skogsutredning och virkesförsörjningsutredningen. Resultaten redovisas bl. a.
för fyra balansområden, vilka är desamma som använts i de närmast föregående
utredningarna, samt på riksnivå. Tre olika alternativ redovisas för hela
landet. Gemensamt för alternativen är att avverkningsnivån under 1980-lalel
baseras på en prognos över den troliga avverkningen. Denna nivå har lagts fast
av skogsstyrelsen på basen av statistik över de faktiska avverkningarna i
början av decenniet och en bedömning av den troliga virkesförsörjningen under
återstoden av 1980-talet.

Fr. o. m. 1990-talet beräknas den möjliga avverkningen.
Alt. 1 skall visa den möjliga avverkningen och skogstillståndets sannolika utveckhng
vid den skogsskötsel som kan förväntas som resultat av den nuvarande skogspolitiken.
Alt. 2 visar konsekvenserna av en skötsel som är inriktad på en intensivare
virkesproduktion och alt. 3 avser en skogsskötsel där man tar klart större
hänsyn än i dag till andra intressen än virkesproduktionen.

Skogsstyrelsen har för resten av 1980-talet beräknat den
erforderliga bruttoavverkningen inom landet på alla ägoslag till 67,5 miljoner m'sk.
Den beräknade möjliga åriiga bmttoavverkningen har för 1990-talet i alt. 1, 2
och 3 beräknats till ca 77,81 resp. 76 miljoner m'sk. I tabell 5 redovisas
närmare de möjliga avverkningarna under 1990-talet enligt AVB 85.

36

Tabell 5. Möjlig avverkning under 1990-talet (miljoner msk
brutto) Prop. 1986/87: 105

Virkesbalansområde

1

II

III

IV

Totalt

Skogsmark
Alt. 1

21,5

17,1

10,6

22,0

71,2

Alt. 2

22,9

17,9

11,3

23,2

75,3

Alt. 3

21,4

17,0

10,5

21,1

70,0

Övrig
mark

0,2

0,2

0,3

0,5

1,2

Ovan
skogsodlings-

gränsen

0,5

0,1

0,6

Döda
träd

0,4

0,8

0,5

1,3

3,0

Röjningsvirke

0,2

0,2

0,2

0,4

1,0

Totalt
Alt. 1

22,8

18,4

11,6

24,2

77,0

2

24,2

19,2

12,3

25,4

81,1

3

22,7

18,3

11,5

23,3

75,8

Vid en jämförelse mellan uppgifterna om bruttoavverkning
under åren 1980-1984 (tabell 4) och den beräknade möjliga avverkningen under
1990-talet (tabell 5) framgår att avverkningarna med nuvarande skogsskötsel
kan öka med ca 14 miljoner m'sk. I tabell 6 redovisas närmare de möjliga
ökningarna.

Tabell 6. Möjliga avverkningsökningar jämfört med
femårsperioden 1980—1984 (miljoner m''sk)

Virkesbalansområde I II III IV Totalt

3,5

2,4

2,1

6,5

14,5

4,9

3,2

2,8

7,7

18,6

3,4

2,3

2,0

5,6

13,3

Alt. 1 Ak. 2 Alt. 3

Av tabellen framgår de stora regionala olikheterna
beträffande möjligheter till avverkningsökningar. Den största möjligheten att
öka avverkningarna finns i södra Sverige.

Skogsstyrelsen har även utfört beräkningar över hur slor brultoavverk-ning
som skulle behövas för att tillgodose industrins hela virkesbehov vid fullt
utnyttjande av tillståndsgiven volym enligt 136 a § BL samt vid 85 %
utnyttjande av den lovgivna volymen. Beräkningarna redovisas i tabell 7.

Tabell 7. Tillåten virkesförbrukning enligt 136 a §
byggnadslagen (miljoner m''sk)

Virkesbalansområde

I

II

III

IV

Totalt

Utnyttjande=100% Utnyttjande = 85%

24,7 21,1

20,9 17,9

16,0

13,7

23,2 20,2

84,8 72,9

Genom att jämföra den teoretiskt möjliga avverkningen
(alt. 1, tabell 5)

med den redovisade tillåtna virkesförbrukningen vid genomsnittligt kapa

citetsutnyttjande (tabell 7) framgår behovstäckningen inom landet fördelad

på balansområden. Se vidare tabell 8. 37

Tabell 8. Behovstäckning inom landet fördelad på regioner
(miljoner m''sk) Prop. 1986/87: 105

Virkesbalansområde I II III IV Totalt

Justerad
möjlig

avverkning

22

18

II

24

75

Tillståndsgiven

förbrukning
(85%)

21

18

14

20

73

Behovstäckning
(%)

105

100

79

120

103

Som
framgår av tabellen är möjligheterna atl öka avverkningarna i förhållande till
den tillståndsgivna volymen helt olika i de fyra områdena. Den största
ökningsmöjligheten finns i södra Sverige. Viss ökning är möjlig även i norra
Sverige, främst genom gallring, men denna är delvis osäker genom alt viss del
hänför sig lill mark ovanför skogsodlingsgränsen. Mellansverige är ett
underskottsområde.

3 Behovet av fortsatt reglering av träfiberanvändningen

3.1 Utgångspunkter

Under
åren 1973 och 1974 presenterade skogsindustrin omfattande planer på
utvidgningar. Samtidigt redovisade 1973 års skogsutredning beräkningar över de
framtida avverkningsmöjligheterna som visade att det skulle kunna bli svårt att
försörja skogsindustrin med inhemsk råvara. Detta förhållande skulle komma att
ytterligare förstärkas om de av skogsindustrin presenterade utbyggnadsplanerna
förverkligades.

Mot
bakgrund härav infördes i 136 a § BL år 1975 bestämmelser om att industriell
eller liknande verksamhet skulle prövas med utgångspunkt i hushållningen med träfibertåvara.
Under år 1983 tillkom, som nämnts, prövning av råvaruanvändningen i bränsleproducerande
anläggningar och eldningsanläggningar.

Den
1 januari 1980 infördes en ny skogsvårdslag (prop. 1978/79: 110, JoU 30, rskr.
387). Enligt lagen skall skogsmarken med dess skog skötas så, att den varaktigt
ger en hög och värdefull virkesavkastning. Skogsproduktionens lämpliga
omfattning och sammansättning är inte låsta av riktlinjerna för skogspolitiken.
Strävan skall emellertid vara att öka produktionen både kvantitativt och
kvalitativt. En utgångspunkt är sålunda att åstadkomma en skogsproduktion som
möjliggör en långsiktig årlig bruttoavverkning om åtminstone 75 miljoner m'sk.
Delta bedömdes innebära att avverkningen skulle vara tillräcklig för ett
normalt kapacitetsutnyttjande i skogsindustrin samt att avverkningen skulle
kunna bedrivas långsiktigt. Dämtöver skulle strävan vara att öka produktionen ytteriigare
i den mån detta är möjligt och lämpligt med hänsyn till andra viktiga
samhällsmål.

I
skogsvårdslagen finns en grundläggande bestämmelse om ransonering

av den äldre skogen. Denna har tillkommit för att den ojämna åldersfördel

ningen på skogen skall rättas till och för att långsiktigt trygga industrins

råvambehov och därmed sysselsättningen både i industrin och i skogsbm- 38

kel. Utgångspunkten är att skogen får sluiavverkas i en
takt som högst Prop. 1986/87: 105 svarar mol omloppstiden.

Ransoneringskravet ställs på varje brukningsenhet med en
årlig virkesproduktion av minst 1 000 msk. Skogsstyrelsen har meddelat närmare
föreskrifter om hur slor andel av en brukningsenhets skogsmarksareal som åriigen
eller under andra perioder högst får sluiavverkas. Undanlag från föreskrifterna
får. förutom av skogliga skäl, medges endast för att möjliggöra rationella
avverkningar i samverkan mellan olika fastighetsägare eller för att genomföra
större investeringar som har varaktig betydelse för jord-och skogsbruket på
fastigheten.

Den gällande skogsvärdslagstiftningen innehåller således
regler som skall garantera en god och långsiktig hushållning med skogen.
Bestämmelserna är, till skillnad från dem som fanns i 1948 års skogsvårdslag,
lätta att tillämpa och fungerar väl både hos skogsägare och myndigheter.
Behovet av att långsiktigt hushålla med landets skogar kan sålunda numera
tillräckligt effektivt tillgodoses genom tillämpning av skogsvårdslagen. Från skogshushållningssynpunkl
är en råvaruprövning enligt 136 a § BL alltså inte längre nödvändig. I det
kortare perspektivet är del dominerande problemet, vilket har framgått av del
föregående, snarare att öka avverkningarna från den nuvarande nivån ca 63
miljoner m'sk till ca 75 miljoner msk per år enligt del skogspolitiska
programmet.

Den låga avverkningsnivån är alltså numera en viktig orsak
till att konkurtensen om vissa råvamsortiment är hård och i vissa fall hämmande
för branschernas produktionsutveckling samt lill att virkesmarknaden fungerar
otillfredsställande i förhållande till industrins råvambehov och betalningsförmåga.
Normala prismekanismer är i vissa fall satta ur spel.

Riksdagen beslutade därför våren 1986 om vissa avverkningsstimule-rande
åtgärder (prop. 1985/86: 150, JoU 26, rskr. 366). Effekterna av dessa kan ännu
inte redovisas.

Etl viktigt motiv för fortsatt prövning av råvaruanvändningen
är således det knappa utbudet av vissa råvarusorliment på virkesmarknaden. Av
industri- och regionalpolitiska skäl bör samhällets prövning inriktas på atl
reservera råvaror för de verksamheter som kan ge största mervärde ål
slutprodukterna och som kan skapa flest arbetstillfällen. Om ell förelag har ell,
kanske kortsiktigt, övertag i betalningsförmåga på virkesmarknaden, bör delta
inte få medföra att företaget kan förse sig med knappa råvaror av högre kvalitet
än nödvändigt för produktionen på bekostnad av andra förelag, där den högre
kvaliteten oundgängligen krävs, t. ex. för förädlingsverksamhet.

Om man bortser från importmöjligheten, begränsas
råvaruförsörjningen ytterst, som nämnts, av tillgången i landels skogar, men
också kortsiktigt av vad som utbjuds på virkesmarknaden.

Olika företag har olika förutsättningar att träffa råvaruavtal,
bl. a. beroende på storlek och verksamhetsstmktur. Industrier som t.ex. har
egen skog och som kan erbjuda utbytesråvara, har oftast lättare än andra att nå
uppgörelserom virkesinköpen.

Vissa företag kan vidare ha möjlighet att investera
långsiktigt i virkes

lager, t. ex. genom omfattande rotpostköp. Om råvaruförbrukningen är fri 39

och företaget dessutom har
kapacitet alt öka sin produktion, kan andra Prop. 1986/87: 105 företag
snabbt slås ut på gmnd av den uppkommande virkesbristen. Ut-slagningen kan
drabba företag som producerar rationellt och lönsamt men som saknar fömtsättningar
att på motsvarande sätt trygga sin råvaruförsörjning på längre sikt.

Det
är fortfarande, liksom då prövningen infördes, samhällets önskan att förhindra
en okontrollerad utslagning av industrier, orsakad av råvarubrist. Det är
naturligtvis särskilt angeläget att bidra till att trygga råvaruförsörjningen
för industrier i regionalpolitiskt prioriterade områden.

Samhällets
prövning av träfiberråvarans användning bör således ske mot bakgmnd av frågan
hur råvaran lämpligen skall fördelas mellan traditionell skogsindustri och
eldningsanläggningar, mellan sågverks- och massaindustrier samt mellan områden
i landet med mer eller mindre stabila arbetsmarknadsförhållanden.

Olika
slag av generella åtgärder kan på längre sikt skapa annorlunda fömtsättningar
för skilda branschers råvamförsörjning och kanske också föra med sig att
behovet av en särskild prövning av råvaran bortfaller. Det förslag till
prövning som behandlas i denna promemoria skall därför ses som en åtgärd på
kort och medellång sikt för att lösa ett antal konkreta relativt väl avgränsade
problem. Mot denna bakgmnd konstaterar arbetsgruppen att det långsiktiga
behovet av en råvaruprövning senare kan behöva utredas.

3.2 Fördelning av råvara mellan skogsindustrins delbranscher

Avverkningsmöjligheterna
är, som har framgått av skogsstyrelsens redovisningar, olika i de fyra virkesbalansområdena.
I den nordliga regionen utgörs avverkningsreserven av gallringsvirke.
Tillgången på lövirädsvirke är god i hela landet, men detta blir tillgängligt
först om gallringen kan ökas. Därigenom kommer även en viss volym
barrträdsvirke fram. Endast den sydsvenska regionen har ett klart överskott av
virke. I vissa av virkesregionerna och för vissa råvamsortiment gäller att ett
ökat utnyttjande skulle kunna medföra så stark konkurtens om den befintliga
råvaran att ett långsiktigt effektivt utnyttjande skulle äventyras. Ju knappare
virkestillgångar som finns att fördela mellan olika virkesförbmkande projekt,
desto mer angeläget är det att virket utnyttjas i överensstämmelse med de samhälleliga
målen.

Det
grövre virket från våra skogar har av tradition utnyttjats av sågverksindustrin.
Massaindustrin, som är av yngre datum, har fått nöja sig med vad som har blivit
över sedan sågverken har fått sitt. Gränsen mellan sågråvara och massaråvara
har aldrig varit distinkt. Den har varierat med konjunkturen och
betalningsförmågan.

Först
i ett läge där brist på råvara för industrin uppstått, har konkurten

sen mellan sågverk och massaindustri blivit påtaglig. Konkurtensen har

skärpts genom utveckling av de sågningsmetoder som utnyttjar klent

virke, s. k. klentimmer. Detta virke var tidigare en given tillgång för 40

massaindustrin. A andra
sidan har massaindustrin kompenserats genom de Prop. 1986/87: 105 ökade
leveranserna av råvara i form av avfall från sågverken.

Från
samhällets synpunkt är del angeläget att råvaran utnyttjas så effektivt som
möjligt och så att den ger ett från samhällsekonomisk synpunkt så stort utbyte
som möjligt. Vidareförädlingen inom skogsindustrin bör alltså öka, såväl mot
bakgrund av den knappa virkestillgången som för att höja konkurtenskraften på
de internationella marknaderna.

Enligt
statens industriverk (Sågverks- och träskiveindustrin inför år 2000, SIND 1986:
1) bör vidareförädling ses som en viktig möjlighet för den svenska
sågverksindustrin att öka sitt förädlingsvärde och säkra branschens framtida konkurtenskraft.
Vidareförädling inom sågverken innebär att den sågade varan kund- eller ändamålsanpassas
i förhållande till den standardiserat sågade och torkade varan. Exempel på
vidareförädling är hyvling, nedtorkning, exaktkapning, fingerskarvning och ämnes-/kompo-nenttillverkning.
Industriverket bedömer atl förädling lill ämnen och komponenter för snickeri-
och möbelindustrin kommer att bli allt intressantare för sågverksindustrin,
särskilt för de nortländska sågverken, om den kan disponera den för sådana
ändamål lämpligaste råvaran.

Försågning
av klentimmer kan innebära effektivare utnyttjande av virkesråvaran. Dessa
dimensioner av råvaran går ofta till cellulosaindustrin. Om det klena bartvirket
i stället används i sågverken kan förädlingsvärdet öka liksom sysselsättningen
per m virke. Etl högre förädlingsvärde kan ge industrin bättre lönsamhet och
bättre betalningsförmåga på virkesmarknaden. Ett högre råvampris kan i sin tur
medföra att lönsamheten i skogsbruket förbättras, vilket kan bidra till ökade
avverkningar.

Förbättrad
aptering av virke, t. ex. aptering av hela stammar vid sågverken samt ökad
användning av spån och lövved vid massaframställning är andra sätt att nå ett
effektivare råvaruutnyttjande.

I
utredningen om massa- och pappersindustrins utvecklingsfömtsätt-ningar (Jaakko Pöyry,
Svensk massa- och pappersindustri inför 90-talet) konstateras att branschen har
goda utsikter att behålla sin konkurtenskraft på marknaden från de
framgångsrika åren 1983— 1985. Vikliga faktorer för god lönsamhet i förelagen
är bl. a. egen skogsråvara och låg vedkoslnad, en kontinuerlig och säker
virkestillgång samt utvecklade syslem för maximalt utnyttjande av veden.

Arbetsgmppen
anser sammanfattningsvis att virkesråvaran sålunda bör användas så att den ger
från samhällets synpunkt bästa utbyte. En tillståndsprövning bör utnyttjas för
att styra utvecklingen i denna riktning. Givetvis är det inte möjligt att sätta
en exakt gräns för vilken råvara som skall få gå till massaproduktion och
vilken som skall förbehållas sågning. En allmän princip bör emellertid vara att
sågbar råvara skall sågas i första hand, i varje fall om den dessutom kan bilda
ett underlag för vidareförädling inom landets gränser. Med en mer stabiliserad
efterfrågan framöver på råvara från massa- och pappersindustrin bör
fördelningen i stort vara lättare att åstadkomma än hittills. En fömtsättning
är givetvis att massaindustrin kan räkna med sågverkens biprodukter som en
säker råvarutillgång.

41

3.3
Fördelning av råvara mellan industrisektorn och ProP- 1986/87:105

bränslesektorn

Trädbränsle
är ett samlingsbegrepp för bränslen som fås från träråvara i obearbetad form,
som biprodukt från industrin i form av l.ex. bark och spån eller i förädlad
form som pellets, briketter och träpulver. Trädbränsle har sedan länge
producerats och tagits till vara inom skogsindustrin. I och med stigande
oljepriser har intresset ökat för att installera eldningsanläggningar för
trädbränslen såväl inom industrin som hos andra energiproducenter och
förbrukare. Låga oljepriser minskar å andra sidan efterfrågan på trädbränslen
till anläggningar där det finns möjligheter att använda alternativa bränslen.

Riksdagens
energipolitiska beslut år 1981 innebär att en utveckling skall ske mot
energisystem som i ökad utsträckning baseras på inhemska, helst förnybara,
energislag med minsta möjliga miljöpåverkan. Det investeringsprogram för
energisektorn som riksdagen beslutade om år 1983, innebar att ett
investeringsstöd på 15 % av investeringskostnaderna infördes fr. o. m. år 1984 till
fastbränslepannor och terminaler avsedda för inhemska bränslen. Inhemska
bränslen befriades också från energiskatt och förmånsbeskattning, vilket var
avsett att främja användningen av inhemska bränslen genom att konkurtensförmågan
kunde öka gentemot framför allt olja och kol. Genom del energipolitiska
beslutet våren 1985 förlängdes stödet till förbränningsanläggningar för
inhemskt fastbränsle till utgången av år 1986 och uppgår nu till högst 10 % av
godkända investeringskostnader.

Statens
industriverk och skogsstyrelsen framhöll i sin utredning år 1983 att vid totala
avverkningar och röjningar i skogsbruket av 74,6 miljoner msk resp. 550000 ha
årligen är det möjligt att öka skogsbränsleuttaget till 12,3 miljoner m' fast
mått årligen. Detta skulle motsvara en möjlig energiproduktion av 25 TWh.

Genom
statsmakternas energipolitiska beslul har trädbränsleeldningen blivit mycket
framgångsrik. Målet som beslutades år 1981 var att trädbränslet år 1990 skulle
ge 25-30 TWh/år. Målet har redan överträffats och för närvarande svarar
trädbränslen för ca 28 TWh.

Skogsstyrelsen
har som ett led i virkesbalansuiredningen undersökt omfattningen av eldning med
trädbränslen i små- och mellanskaliga anläggningar, dvs. den eldning som
kräver under 10000 m fast mått bränsle och således inte omfattas av
prövningsskyldighet enligt 136 a § BL. Skogsstyrelsen har beräknat att
eldningen i sådana anläggningar år 1983 totalt uppgick till ca 185000 m fast
mått och att den under år 1986 kommer att uppgå till ca 443 000 m fast mått.
Bränslet utgörs till nära 1/3 av biprodukter från sågverk m. m. och till drygt
hälften av skogsavfall. Omfattningen av eldning med helved och flis i
privatskogsbruket var under eldningssäsongen 1984/85 ca 3,2 miljoner m' fast
mått. Brännveden dominerades av stam ved.

Industrins
intresse för att använda träfibertåvara för energiändamål har

samtidigt ökat. Detta har medverkat till att oljeersättningen gått mycket

snabbt inom skogsindustrin och att flera skogsföretag etablerat sig som

leverantörer av bränsleråvara och förädlade bränslen. 42

Svenska Cellulosa- och Pappersbruksföreningen (SCPF) har
beräknat Prop. 1986/87: 105 att ca 9,4 miljoner m-* fast mått råvara nu används
för eldning i små-, mellan- och slorskaliga anläggningar. SCPF grundar
uppskattningen på skogsstyrelsens undersökning av trädbränsleeldningens
omfattning och på egna beräkningar. Om avverkningsnivån i skogsbruket inle ökar
påtagligt, kommer man inom några år att totalt sett ha nått balans vad gäller
tillgång och efterfrågan på skogsbränsle. SCPF anser att avverkningsnivån
endast kan påverkas på längre sikt. Redan nu finns områden i Mellansverige med
underskott av skogsbränsleråvara. Risken är betydande att underskott uppstår
också i vissa andra regioner.

SCPF anser vidare att samhällets stödgivning till förmån
för inhemska bränslen och åtgärderna på energiskatteområdet påverkar bränsleseklorns
betalningsförmåga för skogsbränsle, så att konkurrensen med industrin om
virkesråvaran inte sker på lika villkor. Så länge skogsbränslesektorn är
föremål för samhällets stödjande och reglerande åtgärder bör, enligt SCPF,
tillståndsprövningen bibehållas.

Statens energiverk konstaterade i en utredning om fasta
bränslen år 1984 att det föreligger stora skillnader i kostnaderna för att
producera olika kvaliteter av trädbränslen. Förädlade bränslen som t.ex. pellets
och träpulver är dyrast. Därefter följer bränsleflis av stubbar, småträd,
grenar och loppar som också har genomgått fördyrande bearbetningsled. Billigast
som bränsle är spån och bark som kan användas utan särskild behandling eller efler
enbart torkning.

Statens pris- och kartellnämnd (SPK) har under hösten 1985
undersökt de ekonomiska förhållandena hos svenska biobränsleproducenter. Man
fann att för flisproducenter är lönsamheten låg eller negativ och lönsamheten
väntas inte förbättras på kort sikt om inte priset kan höjas med ca 10 % i
producentledet. SPK antar att en viss överetablering föreligger bland bränsleflistillverkare.

Del finns fortfarande endasi ett fåtal tillverkare av mer
förädlade bränslen i landet. SPK konstaterar att även dessa förefaller ha
stora problem med lönsamheten. Bästa förutsättningar att överleva på sikt har
de företag som är integrerade i annan skogsindustriproduktion.

Inom spånskive- och träfiberskiveindustrin har man under
de senasle

åren allt mer oroals av utvecklingen av produktionen och eldningen med

trädbränslen. Skivindustrins representanter har i olika sammanhang fram

hållit all bränsleproducenter och eldningsanläggningar utnyttjar allt mer av

biprodukterna från den träbearbetande industrin, eftersom röjningsved

och avfall från avverkningar inte kommer fram i beräknad omfattning.

Problemen med råvaruförsörjningen i skivindustrin har beskrivits i en

utredning som har genomförts av Sveriges lantbmksuniversitet på bran

schens uppdrag. Spånförsörjningen försvåras för skivindustrin när såg

verkskonjunkturen går ner och försågningen minskar saml under stränga

vintrar, då sågverken själva eldar stora mängder spån. Långsiktigt minskar

också sågverkens spånproduktion genom effektivare sågningsteknik. Un

der s. k. våtår, då torvbrytningen är begränsad, ökar efterfrågan på träd

bränslen från dem som annars eldar torv, varvid konkurtensen om spånet

ytterligare skärps. Enligt utredningen har skivbranschen, som brottas med 43

överkapacitet och dålig
lönsamhet, fått stora problem att bära de ökade Prop. 1986/87: 105
kostnader som har följt av den ökade konkurtensen med bränslesektorn om framför
allt spånråvaran.

Produktionen
av sågspån i landet uppgick år 1984 lill 2,1 miljoner m' fast mått. Detta utgör
ca 9 % av den förbrukade volymen sågtimmer. Av spånvolymen gick ca 64 % till
vidare användning inom industrin och ca 33 % användes som bränsle vid sågen
eller hos annan förbrukare. Ca 3 % gick lill annan användning eller saknade
användning. Industrins användning av spån har minskat sedan år 1979, medan
användningen inom bränslesektorn har ökat.

Skivindustrin
förbmkade totalt under år 1984 ca 1,1 miljoner m' fast mått sågspån och ca
320000 m' fast mått kutterspån. 5-10% av den erforderliga volymen kutterspån
importerades, framför allt från Norge.

Inom
bränslesektorn har såväl tidsbegränsningen av råvarulillslånden som
begränsningen av de prövningsfria råvaruslagen ansetts försvåra en mera
långsiktig planering av råvaru- och bränsleförsörjningen. För flertalet fall
saknas en fri ökningsmöjlighet, en s. k. fri pott, vilket även har gjort det svårt
att anpassa bränsleförsörjningen, t. ex. när lorvproduktionen är otillräcklig.

Arbetsgmppen
anser att en ökad användning av trädbränsle under vissa förutsättningar kan
innebära en fördel totalt sett för skogsindustrin. Ökad efterfrågan på
röjningsved, grenar och toppar för energiändamål kan leda till att tillgången
på råvara för industriändamål ökar på kort sikt, men framför allt får det
effekt på längre sikt. Avsättning för röjningsveden och skogsavfallet kan
ekonomiskt möjliggöra en förbättrad skogsvård. En mindre rigorös prövning
skulle kunna underlätta en sådan utveckling. Här bör dock även påpekas att
skogsstyrelsen med stöd av skogsvårdslagen har utfärdat regler för hur uttag av
skogsavfall får göras i t. ex. försurningskänsliga områden, där uttagen måste
ske varsamt. Skyddskraven begränsar tillgången på trädbränsleråvara väsentligt
och skärper konkurrensen om spån och andra industriråvaror.

Konkurtensen
om såg- och kutterspån är för närvarande stor, åtminstone i vissa regioner.
Periodvis förefaller tillgången på spån vara otillräcklig för atl försörja både
skivindustrin och bränslesektorn. När del däremot gäller skogsavfallet, vilket
är det råvarusortiment som enligt slalens industriverk och skogsstyrelsen i
första hand borde tillvaratas för bränsleändamål, är problemet snarast att det
är svårt att uppnå lönsamhet i tillvaratagandet.

Prövningen
av bränslesektorns användning av industriellt förädlingsbara

träfibertåvaror bör fortsätta enligt arbetsgmppens uppfattning. Skälen är

främst att det ännu är osäkert vilken omfattning irädbränsleproduktionen

och -eldningen i landet kommer att få mera långsiktigt och att vissa indu

striellt förädlingsbara träfiberråvaror också är attraktiva som bränslerå

varor. Eftersom situationen är oviss och snabbt föränderlig, bör samhället

tills vidare kunna styra råvaruanvändningen inom bränslesektorn, för att

undvika att kortsiktiga obalanser på råvarumarknaden drabbar från sam

hällssynpunkt viktiga företag. Så långt möjligt bör dock prövningen be

gränsas till sådana råvarusorliment som det föreligger konkurrens om. För 44

bränslesektorns del är det
angeläget alt förutsättningarna för den framlida Prop. 1986/87: 105 användningen
av trädbränsleråvaror preciseras och att inte onödiga restriktioner hindrar
förelagens planering.

3.4 Fördelning av råvara för regionalpolitiska syften

Massa-
och pappersindustrin är med ett fåtal undantag kustlokaliserad. Sågverks- och Iräskiveindustrin
är däremot ofta lokaliserad till orter i inlandet och inom det
regionalpolitiska stödområdet. Framför allt sågverk med vidareförädling och
träskiveindustrin har högt specialiserade råvaru-krav. Företag med sviktande
lönsamhet och sämre fömtsättningar att möta lågkonjunkturer finns för
närvarande oftare i sågverks- och träskiveindustrin än inom massa- och
pappersindustrin.

Den
regionalpolitiska kommittén, som avlämnade sitt belänkande år 1984, ansåg att
det finns en regionalpolitisk dimension i konkurrensen om skogsråvaran.
(Regional utveckling och mellanregional utjämning, SOU 1984:74). För närvarande
sker omfattande virkestransporter från inlandet till Nortlands kustland.
Inlandssågarnas förädling är, enligt kommittén, begränsad och borde kunna öka.

Kommittén
framhöll att från regionalpolitiska utgångspunkter bör sågning och fortsatt
vidareförädling inom resp. region prioriteras framför fortsatt utbyggnad av
massa- och pappersindustri vid kusten. Till sågning-ens förmån talar relativt
begränsade investeringskostnader, möjlighet att arbeta med mindre anläggningar,
att med relativt små kompletteringsinvesteringar få till stånd vidareförädling
av råvaran samt atl sågverken är mindre beroende av kustnära lokalisering än
massaindustrin och pappersbruken. Sågverksindustrin framstår, hävdade
kommittén, som ett av de få områden där inlandet har klara konkurtensfördelar.

I
Jämtlands län, vars näringsliv naturiigen kan baseras på skogsbmk och skogsindustri,
utnyttjas 10-15 % av den avverkade skogsråvaran inom länet. Resten av virket
transporteras till industrier utanför länets gränser, bl.a. lill slorskaliga, kustlokaliserade
sågverk och massa- och pappersindustrier.

Länsslyrelsen
i Jämtlands län har beskrivit förhållandena i en skrivelse till regeringen
hösten 1985. Man framhåller atl storskalefördelarna inom sågverksindustrin inte
är särskilt påtagliga. Sågverksproduklion kan därför med fördel bedrivas i
mindre och medelstora sågverk inom råvarufångsi-områdena och inriktas på
effektivare råvaruutnyttjande, ökad förädlingsgrad och kundanpassning. De
mindre och medelstora sågverken har bättre förutsättningar än bulksågverken att
anpassa produktionen, bl.a. genom att bättre kunna specialisera timmerhanleringen
i skogen och i förädlingsprocessen.

En
förändring av sågverksstrukturen kan, enligt länsstyrelsen, bara ske genom att
kustsågverkens produktion minskas till förmån för inlandslokali-serade,
specialiserade sågverk. En omfördelning av råvaran medför, förutom bättre ulvecklingsbetingelserför
sågverken, minskade transportkostnader för virket och minskat slitage på del
allmänna vägnätet.

Länsstyrelsen
fömtser inte någon snabb förändring av branschen men 45

anser all förändringen är
nödvändig av regionalpölitiska och samhällseko- Prop. 1986/87: 105 nomiska
skäl. Länsstyrelsens slutsals i skrivelsen är alt råvaruprövningen enligt 136 a
§ BL bör användas för all stödja den skisserade strukturomvandlingen inom
skogsindustrin.

Skivindustrin
är i flera fall lokaliserad till från sysselsättningssynpunkt känsliga områden,
t. ex. Jämtland, norra Värmland och Bergslagen. Flera skivfabriker etablerades
med regionalpolitiskt stöd för atl bidra till att skapa arbetstillfällen.
Problemen med skivindustrins råvaruförsörjning har därför självklart en regionalpolitisk
betydelse.

För
närvarande beaktas i råvamprövningen förhållanden av betydelse för den
regionala utvecklingen. Som redan nämnts finns det nu, enligt arbetsgmppens
uppfattning, skäl att än mera uttalat använda prövningen som etl medel att
befrämja regional balans i sysselsättning och industristruktur. Genom denna
kan samhället motverka att utvecklingsbara och från regionalpolitisk synpunkt
viktiga industrier slås ut.

Arbetsgruppen
anser att regionalpolitiska målsättningar måste vara grundläggande vid råvamprövningen.
Man måste naturligtvis bedöma från fall till fall hur stora möjligheterna är
att utvidga råvamtillstånden till regionalpolitiskt betydelsefulla företag, om
tillgången totalt sett är knapp på det efterfrågade råvaruslaget. De
restriktioner som gäller för avverkningar i fjällnära skogar bidrar till att
begränsa utvecklingsmöjligheterna för skogsindustrier i regionalpolitiskt högt
prioriterade områden. Förutsättningar atl öka försågningen i sågverk i Nortiands
inland kan finnas om industrier i kustregionen som försörjer sig med råvara
från inlandet är beredda att avstå från sågningsbara kvaliteter och
dimensioner, om råvara kan transporteras in från andra fångstområden eller om råvaruutrymmen
uppstår efter nedläggningar.

Del
är inte möjligt all precisera generella, regionalpolitiskt grundade regler för
råvaruförbrukningen som kan tillämpas i varje enskilt fall. Olika faktorer som t.ex.
det aktuella företagels förutsällningar i relation till andra företag i
branschen måste inverka i varje prövningssitualion.

4. Utformningen av en ny träfiberlag

4.1 Författningskonstruktionen

Den
nuvarande 136 a § BL upptar bestämmelser om prövning av vissa verksamheters
inverkan på olika hushållningsintressen. Där behandlas sålunda prövning med
hänsyn till hushållning med såväl mark och vatten som med energi och
träfiberråvara. Paragrafen innehåller både grundläggande bestämmelser och en
rad detaljbestämmelser, bl.a. angående undantag från prövningsskyldigheten
beträffande träfibertåvara. Olika bestämmelser har införts vid olika
lidpunkter. Allt detta har lett till att paragrafen har blivit mycket
omfattande och svåröverskådlig.

Då
bestämmelserna om träfiberprövningen nu föreslås bli reglerad ge

nom en särskild lagstiftning, bör denna göras mer lättillgänglig. Arbets

gruppen föreslår att de grundläggande bestämmelserna las upp i en lag. I 46

dennabör inledningsvis
anges hur landets tillgångar av träfiberråvara skall Prop. 1986/87: 105
användas samt vilka typer av Iräfiberråvara som skall bli föremål för prövning.
Vidare bör det i lagen upptas en grundläggande bestämmelse om atl användning av
träfiberråvara i anläggningar som i sin verksamhet använder råvara kräver
tillstånd av regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer. Regeringen
bör vidare bemyndigas att medge undantag från prövningsskyldigheten. Slutligen
bör det i lagen införas bestämmelser om tillsyn och ansvar.

Med
stöd av bemyndigandet bör regeringen utfärda en förordning med erforderliga
föreskrifter om undanlag från prövningsskyldigheten. Dessa undantag kan då
exempelvis gälla vissa regioner i landet, vissa typer av anläggningar eller
vissa mängder träfiberråvara. Förordningen bör också ange vilket organ som
skall ansvara för prövningen saml hur prövningen praktiskt skall gå till.

En
viktig fördel med konstruktionen är att prövningen enklare än nu kan anpassas till
att omfatta endasi de fall där prövningen är angelägen.

4.2 Prövningspliktiga råvaruslag och användningsområden

Som
nämnts i det föregående är det viktigt att Iräfiberråvaran används på ett från
samhällets synpunkt lämpligt sätt. 1 första hand gäller det att eftersträva de
största möjliga samhällsekonomiska tillskotten genom att främja en hög råvaruförädling.
Detta innebär att strävan skall vara att trygga skogsindustrins försörjning med
råvara. Därigenom kan vi säkra viktiga sysselsättningstillfällen och för landet
viktiga exportintäkter. Industri- och regionalpolitiska motiv bör ligga till
grund för fördelningen av råvaran.

Energipolitiska
aspekter måste också vägas in vid prövningen. Det är angeläget alt prövningen
inte blir för kortsiktig och snäv, utan beaktar de möjligheter som finns att på
längre sikt öka tillgången på träfiberråvara för industrin genom ökad
användning för eldningsändamål. För eldning får endast användas sådan råvara
som skogsindustrin inte kan förädla, samt eventuella överskottsvolymer av förädlingsbar
råvara sedan skogsindustrins behov är tillgodosett.

Arbetsgruppen
anser att prövningen kan inskränkas genom all antalet prövningspliktiga råvaruslag
minskas. Gruppen föreslår därför atl endasi sådana råvaruslag som olika
verksamheter konkurrerar om skall vara prövningspliktiga.

Redan
nu är bark, barr och rivningsvirke undantagna från prövning. Det bör inle
heller vara nödvändigt atl pröva användningen av avverkningsavfall och sådan
klen ved som kommer fram vid framför allt lövröjningar i skogsbruket, underhåll
av hagmarker m.m., dvs. det sortiment som i myckel liten utsträckning efterfrågas
till annat än bränsle. Härigenom friläggs ett betydande sortiment frän
prövning, vilket kan leda till förbättrade skogsvårdsinsatser. Energived från
energiskogsodlingar bör naturligtvis inle heller omfattas av
prövningsskyldigheten.

Returpapper
är prövningspiiktig råvara för närvarande. Gruppen har

efter övervägande stannat för uppfattningen att denna råvara inte bör 47

behöva prövas. Återanvändning
av fibertåvaror bör i stället underiättas. Prop. 1986/87: 105

Vi bedömer all
konkurrensen mellan industrin och bränslesektorn för

närvarande är obetydlig
när del gäller relurpapperskvaliteter som kan

återanvändas. Returpapper
betraktas allmänt som en industriell råvara och

inte som bränsle. Om konkurtensförhållandena
skulle förändras avsevärt,

kan frågan om prövning
åter behöva aktualiseras, eftersom returpapperet

är en viktig råvaruresurs.

Liksom
för närvarande bör prövningsplikt gälla för användningen av rundvirke,
sågverkens biprodukter samt spån från övrig irävaruproduklion i all verksamhet,
där stora volymer träfibertåvara används.

Som
nämnts kan författningen bestå av en lag som beskriver den maximala
prövningsskyldigheten och en förordning som närmare preciserar vilka undantag av
sortiment som kan göras från denna. Därigenom kan undantagen beslutas relativt
enkelt om konkurtensen om ett råvaruslag bortfaller mera långsiktigt och
problemet med fördelningen blir försumbart.

Användningen
av rundvirke, varmed vi här avser stock av minsl så grov dimension att den kan
användas skogsinduslriellt, bör prövas i alla typer av verksamheter. Sågverkens
utökade klentimmersågning innebär att dimensioner som tidigare tämligen
självklart flisades för massa- eller skiv-produktion, nu kan användas i flera
verksamheter. I en situation med avtagande lönsamhet i sågverken men
fortfarande god lönsamhet i massaindustrin kan sågverken få svårt all hävda
sina råvaruanspråk. Råvaruprövningen bör därför syfta till att stödja sågverksindustrins
försörjning, särskilt i de fall sågverken är lokaliserade inom det
regionalpolitiska stödområdet. Användningen av sågade trävaror för förädling i
följande led, t. ex. i snickerier, bör inte vara prövningspiiktig.

Av
sågverkens råvara blir ungefär halva volymen biprodukter. Ca 40 % är ribb och avkap
m. m. och 9-10 % spån. Användningen av dessa rävarukvalileter bör prövas,
eftersom de är intressanta för såväl massa-, skiv-och bränsleproducenter som
eldningsanläggningar. Biprodukterna bör, enligt vår uppfattning, i första hand
förbehållas massa- och träskiveproduktionen.

De
hittillsvarande erfarenheterna av spånanvändningen industriellt och

som bränsle visar atl fördelningen kan vara konfliktfylld. Skivindustrin har

under vissa perioder och särskilt i vissa regioner haft svårt att försörja sig

med spånråvara. Genom att bränslemarknadens köpare har tillkommit

med andra förutsättningar än industrin att betala spånet, har spånpriset i

vissa fall ökat mer än priset på andra träfibertåvaror för industrin. 1 ett

tänkt läge med försvagad avsättning för cellulosamassa och olika massa

produkter och sämre konkurtenskraft på exportmarknaden kan också mas

sa- och pappersindustrins möjligheter att konkurtera på råvammarknaden

försämras. Vi betraktar det som självklart att sågtimmer och massaved inte

skall gå till bränslesektorn. Spån bör, liksom nu, i första hand reserveras

för skiv- och massaindustrins produktion. Bränslesektorns råvamval bör

således styras bort från industrins råvarusortiment och i stället inriktas på

de råvarusortiment som inte kan förädlas i skogsindustrin, t. ex. skogsav

fall och bark. Spån bör få utnyttjas bara om industrin har täckt sitt försörj- 48

ningsbehov.

Arbetsgruppen kan inte
här, när frågan gäller fördelningsprinciper för Prop. 1986/87: 105 råvaran, ta
hänsyn till att vissa av bränslesektorns spånköpare periodvis och regionalt har
kunnat betala högre spånpriser än industrin. Åtminstone vissa av de faktorer
som påverkar bränslesektorns betalningsvilja kan, enligt vår bedömning,
förändras snabbt och prövningssystemet kan inte grundas på förhållanden som
gäller för dagen. En slutsats som bränsleproducenter och eldningsföretag bör
dra av arbetsgruppens ställningstagande är att de bör undvika att göra sig
ensidigt beroende av spån eller annan skogsindustriråvara som i första hand bör
användas av skogsindustrin.

Den
dubbelprövning som för närvarande förekommer på bränslesidan bör så långt
möjligt undanröjas. Vår utgångspunkt är atl ett råvaruslag som kan användas för
olika ändamål skall prövas med hänsyn till den användning som avses i varje
enskilt fall. Både bränsleproducenler och eldningsanläggningar måste prövas i
de fall de tar in t.ex. spån som råvara resp. bränsle. Eldning med förädlade
bränslen som briketter och pellets där spån ingår bör däremot inle prövas,
eftersom dessa inte har någon alternativ användning.

Skogsindustrins
egen produktion av bränslen eller eldning som baseras på den egna, huvudsakliga
industriråvaran bör inte vara prövningspiiktig. Motivet är att man själv inom
industrin bör kunna avgöra hur denna råvara lämpligast bör fördelas mellan
traditionell produktion och bränsleproduktion/eldning. Detta innebär att spånskiveindustrier
som vill etablera sig som tillverkare av förädlade bränslen som pellets och
briketter baserade på spån, befrias från prövning. På motsvarande sätt skulle
sågverk och massaindustrier som till äventyrs vill välja att elda sågtimmer
resp. massaved befrias från prövning. Vi bedömer del inte som sannolikt att
sådana situationer skall förekomma.

Däremot
bör sågverkens produktion av förädlade bränslen med spån som råvara omfattas av
prövningsplikten på samma sätt som bränsleproduktionen hos tillverkare som är
fristående från skogsindustrin. Likaså bör sågverkens egen eldning av
biprodukterna vara prövningspiiktig. Arbetsgruppen har valt denna ståndpunkt
med hänsyn till att dessa är råvaror för utomstående förädlingsverksamhet.
Användningen av spån för energiändamål inom massaindustrin bör också omfattas.
Spånet är knappast en huvudsaklig råvara i massaproduktionen även om enstaka
tillverkare använder det.

Träfibertåvaror
kan användas inom andra verksamheter än de traditionellt skogsinduslriella och
bränslesektorn. Träflis kan t. ex. användas som medel att förbättra vissa
kemiska processer. Det bör vara de erforderliga volymerna av de olika,
diskuterade råvaruslagen som avgör om användningen skall vara prövningspiiktig,
inte typen av verksamhel där användningen sker.

I
vissa fall kan, som nämnts, skogsindustriföretag med flera driftställen

låta registrera dessa anläggningar som en s. k. förvaltningsenhet, även om

anläggningarna är lokaliserade till vilt skilda orter. Därigenom kan företa

get fritt fördela användningen av den totalt tillståndsgivna råvaran mellan

de olika anläggningarna. Det innebär att olika fångstområden för råvara

kan komma att utnyttjas i varierande omfattning från tid lill annan. 49

4 Riksdagen 1986/87. 1 saml. Nr 105

Arbetsgruppen
anser att systemet med förvaltningsenheter för råvara Prop. 1986/87: 105 bör
upphöra. Vi anser atl tillstånd att använda råvara av en viss kvalitet i första
hand skall vara knutet till och utnyttjas inom en anläggning. Annars saknas
möjlighet alt bedöma hur ett råvarutillstånd påverkar övriga verksamheter som
konkurrerar om råvara i samma områden. För redan etablerade
förvaltningsenheter bör en övergångstid gälla, efter vilken rälien alt fritt
disponera de medgivna råvarulillslånden mellan de olika anläggningarna upphör.

4.3 Frågan om prövning av kapaciteten hos
träfiberanvändande verksamheter

Enligt
motivuitalanden som gjordes i propositionen om fysisk riksplanering (prop.
1972: 111, bil. 2, s. 367), då prövningen av hushållning med mark och vatten
tillkom, gäller att verksamheter bör preciseras till art och omfattning. Detta
kom senare att gälla även vid prövningen av hushållning med Iräfiberråvara.
Praxis har medfört att normalt såväl produktionsvolym eller
produktionskapacitet som förbmkningsvolym av råvaran anges i regeringsbesluten.

Det
framgår av förarbetena till 136 a § BL att det var skogsindustrins kapacitetsutbyggnad
underförstå hälften av 1970-lalel som ansågs hota de långsiktiga
virkestillgångarna i landet och därmed även den skogsindustriella produktionen
och sysselsättningen på längre sikt. Kapacitetsförhållandena i de
träfiberanvändande verksamheterna har också kommit att spela en stor roll i prövningen.

Även
om kapaciteten inte i sig är grund för prövningsskyldighet, så markerar
regeringen betydelsen av kapacitetsförhållandena i sina beslut. Anledningen lill
detta är naturligtvis att kapaciteten ses som den grundläggande fömtsättningen
för råvamförbrukningen. I besluten anges därför ofta att kapaciteten i
företaget bör vara anpassad till den medgivna råvaruvolymen. För att redovisa
att ett företag inte kan få utökade råvamvolymer med åberopande av redan
gjorda investeringar, anger regeringen också att investeringar i utrustning som
möjliggör en högre produktionskapacitet, inte berättigar förelaget till
framtida tillstånd att öka förbrukningen av råvara.

När
nu bestämmelserna ses över, är det naturligt att överväga vilken roll frågor om
kapaciteten i företagen bör spela vid den framtida prövningen.

Arbetsgruppen
har utgått ifrån att det inte är rimligt atl välja kapaciteten i verksamheten
som del enda föremålet för prövningen. I så fall skulle prövningen snarast bli
en etablerings- och investeringskontroll som endast indirekt kan påverka råvamanvändningen.
Eftersom i vissa fall olika slag eller olika volymer av träfiberråvaror kan
användas i en och samma anläggning, vore enbart kapacitetsprövning
otillräckligt för att styra råvaruanvändningen. Ökad produktionskapacitet
innebär inle nödvändigtvis att mera råvara behövs. Råvaruutbytet i
produktionsprocessen har naturligtvis en avgörande betydelse för vilka volymer
som erfordras.

Vi
har tidigare konstaterat att skogshushållning har minskat i betydelse

som motiv för att pröva industrins kapacitetsutveckling. Det kan inte 50

heller vara ett motiv att
pröva kapaciteten med sikte på att skydda företag Prop. 1986/87: 105 från att
göra olämpliga eller olönsamma investeringar. För att kunna fördela ett totalt
utrymme för skogsindustrins kapacitetsutveckling i landet skulle för övrigt
behövas övergripande slmklurmålsättningar saml produktionsmål och -planer för
verksamheterna. Vi bedömer atl det varken är möjligt eller särskilt önskvärt
att upprätta sådana plandokument.

Gruppen
har då övervägt om del är lämpligt atl både kapaciteten i verksamheter och råvaruanvändningen
prövas. Vi har därför ifrågasatt om inte i vissa fall särskilt de regionalpolitiska
motiven talar för att en högsta tillåtna kapacitet bör läggas fast samtidigt
med råvaran. Därmed vore det möjligt att hålla tillbaka utbyggnaden av
överkapacitet i de stora skogsindustrier som dels redan har en stark ställning
på virkesmarknaden, dels skulle kunna dra nytta av sina kapacitetsfömtsättningar
för att ytterligare stärka positionen. Syftet skulle naturligtvis vara att
värna råvaruförsörjningen för de industrier som inte har motsvarande
konkurrensfördelar på virkesmarknaden.

Arbetsgruppen
föreslår att kapaciteten skall kunna läggas fast för industrier som använder minsl
100000 m' fast mått råvara per år. Därmed skulle i princip samtliga
massaindustrier och de största träskiveindus-Irierna omfattas. Antalet sågverk
som skulle kunna beröras, uppgår lill ca 60 av de uppskattningsvis ca 250
sågverk som förbmkar minst 25000 m' fast mått råvara.

Om
det skulle förekomma trädbränsletillverkande industrier som använder minst
100000 m' fast mått prövningspiiktig råvara per år, bör kapaciteten även kunna
läggas fast för dessa. Däremot är det inle meningsfullt att på motsvarande
sätt lägga fast kapacitetsgränser för eldningsanläggningar, eftersom
kapaciteten i dessa ofta bestäms med hänsyn till möjligheter atl använda olika
slag av fasta bränslen.

Avsikten
är inte att prövning skall krävas för mindre kapacitetsförändringar till följd
av att företaget t. ex. underhåller delar av sin produktionsapparat. Det är i
stället de kapacitetsökningar som potentiellt och reellt kan öka råvaruanspråken
till minst prövningspliktiga volymer som bör komma ifråga.

I
flertalet fall kommer enbart användningen av iräfiberråvaror att prövas enligt
den nya lagen. Det innebär alt företaget genom prövningen får tillåtna råvaruslag
och största tillåtna råvamvolym fastlagda. Det innebär dock inte alt företagels
kapacitetsförhållanden i dessa fall är ointressanta i prövningen. Liksom nu kan
del vara viktigt att se vilka resurser ett förelag förfogar över för alt
nyttiggöra den råvara som man begär tillstånd alt använda.

4.4 Prövningspliktiga volymer av träfiberråvara

Arbetsgruppen
har diskuterat var gränsen bör dras mellan prövningsplik

tiga och icke prövningspliktiga volymer av träfiberråvara. Diskussionen

har förts mot bakgrund av ambitionen att göra träfiberprövningen mindre

omfattande och att pröva användningen endast när konkurrensförhållan

dena motiverar det. Den iräfibervolym, där prövningspliklen inträder bör, 51

enligt
arbetsgruppens uppfattning, läggas fast i den planerade förordning- Prop.
1986/87: 105 en. Därigenom kan man enklare än nu anpassa prövningen till de
konkurrensförhållanden och problem som faktiskt föreligger på råvarumarknaden.

För flertalet verksamheter gäller 10000 m fast mått råvara
per år som den volymsgräns där prövningsskyldigheten inträder. Ett antal
avvikelser finns dock, beroende på inom vilken typ av verksamhet råvaran skall
användas. För bränsletillverkning och eldning som bedrivs med tillstånd enligt
136 a § BL, finns t. ex. i normalfallen ingen möjlighet atl öka råvamanvändningen
utan prövning - för dessa verksamheter saknas en s. k. fri pott. Vissa
skogsindustriella storförbrukare av råvara kan däremot utöka användningen upp
till 20000 m' fast mått per år innan prövning krävs.

Vi anser, mot bakgrund av beräkningarna av landets
virkestillgångar, att volymsgränsen för prövning är onödigt snäv i flertalet
fall. Dessutom är reglerna svåröverskådliga och bör göras så enkla och entydiga
som möjligt. Prövningsskyldigheten bör, enligt vår uppfattning, inträda vid
nyetablering som kräver minst 25 000 m' fast mått per år samt då en ökning av
användningen uppgår till minst 25000 m fast mått. För att hantera de särskilt
känsliga konkurtenssituationer, som kan föreligga regionalt eller periodvis,
bör regeringen kunna föreskriva i förordningen att råvaruanvändning av mindre
volymer skall prövas om förhållandena kräver detta. Till exempel kan en gräns
vid 25 000 m fast mått för närvarande antas vara för hög när det gäller
användning av såg- och kutterspån och gränsen 10000 m' fast mått kan därför
behöva gälla tills vidare. I förordningen kan då preciseras både vilka volymer,
särskilda råvarusortiment och geografiska områden som denna utvidgade prövning
skall avse. Vi anser att utvidgningen utöver de normala avgränsningarna för
prövningen bara skall göras för de fall där konkurrensförhållandena är
exceptionella och där situationen inte bedöms vara snabbt övergående.

Basåren 1973-1975 för industriella verksamheter och
1980-1982 för verksamheter inom bränslesektorn bör behållas. Därmed menar vi atl
de iräfiberanvändande verksamheter som då var igång, skall kunna fortsätta sin
användning utan prövning, så länge denna inte uppgår till eller överstiger det
högsta av basårens användningstal plus 25000 m fast mått alternativt 10 000 m
fast mått för spån. Vi anser att det inte bör gälla några alternativa, högre
gränser gmndade på ökningens relativa andel av den etablerade råvaruanvändningen.
Sådana gränser krånglar till reglerna och är mindre angelägna om utrymmet att
öka råvaruförbrukningen ulan prövning utvidgas.

Volymsgränsen där prövningsskyldigheten inträder, bör
liksom nu gälla per anläggning och inte per råvaruslag.

Massaindustrin har något av en nyckelposition när det
gäller råvaruflö

dena. De stora skogsbolagen i landet hanterar mycket stora mängder

råvara, av vilka sågningsbara dimensioner delvis går till egna eller utom

stående sågar, delvis till massaproduktionen. Hel- och delträdsmetoderna i

skogsbruket praktiseras ibland av skogsbolagen, främst för att öka uttagen

av massaved. Det är särskilt de verksamheterna och röjningarna som kan

ge råvara också till bränslesektorn. Arbetsgruppen har kunnat konstatera 52

att råvarubeslut som gällt
bränsleproduktion i rnassaindustrin,genomgåen- Prop. 1986/87: 105 de har
varit okontroversiella.

Massaindustrins
verksamhet är normalt så omfattande all det i investeringssituationer i
praktiken oftast är ointressant om volymsgränsen för prövning ligger vid 10000
eller 25000 m' fast mått. Både vid nyetableringar och vid utökad verksamhet
gäller i allmänhet att avsevärt störte råvamvolymer behövs. Möjligen kan den
föreslagna höjningen av volymsgränsen ge industrin störte frihet att t.ex.
trimma befintliga anläggningar. De stora massaproducenternas verksamhel och
förändringarna i denna påverkar självklart råvarumarknaden och råvaruanvändningen
bör därför naturligtvis prövas. Massa- och pappersindustrins eventuella
nyetableringar kommer för övrigt att prövas enligt den föreslagna NRL på grund
av den inverkan de har på mark och vatten.

4.5 Prövningsförfarande

4.5.1
Samordning med annan tillståndsprövning

När
användningen av Iräfiberråvara nu föreslås prövas enligt en ny särskild lag,
uppkommer frågan om samordning med annan lagstiftning som kan beröra Iräfiberanvändande
anläggningar. De andra lagar som kan bli aktuella är främst miljöskyddslagen,
vattenlagen samt de föreslagna PBL och NRL. Dessa lagar har dock elt annat
syfte än den föreslagna träfiberlagen. De avser närmast att bestämma
lokaliseringen och utförandet av anläggningen, medan den föreslagna träfiberlagen
däremot t första hand skall reglera råvaruförbrukningen. En formell samordning
mellan dessa lagkomplex i den meningen att beslut enligt någon av dessa lagar
skall vara bindande för prövningen enligt träfiberlagen, framstår därför som
mindre angelägen. Däremot bör en tidsmässig samordning ske.

Underlaget
för en ansökan enligt den föreslagna träfiberlagen kan i många fall göras
betydligt mer begränsat än vid en ansökan enligt någon av de andra lagarna. Det
kan också vara en fördel för förelaget all få etl snabbi besked om den tillåtna
råvarutillgången innan projekteringsarbetet fortsätter mot en ansökan enligt de
övriga lagarna.

En
nyetablering eller utvidgning av skogsindustrien verksamhet kan vara beroende
av regionalpolitiskt lokaliseringsstöd för all komma till stånd. Det är
självklart atl stödbeslut och beslut om erforderiiga råvarutillstånd då så
långt möjligt skall samordnas i tiden, men någon bestämmelse om samordning
mellan den föreslagna träfiberlagen och lagstiftningen om lokaliseringsstöd ser
vi inte som nödvändig.

4.5.2
Prövningsordningen

En
fråga som särskilt har övervägts är den framlida prövningsordningen,

eftersom det inte längre förefaller rimligt alt i regeringskansliet ha en sådan

omfattande ärendehantering som blivit följden av 136 a § BL. Arbetsgmp

pen har diskuterat huruvida det är möjligt att delegera prövningen till något

centralt verk eller till länsstyrelserna. 53

För
länsstyrelserna talar särskilt atl de regionall - i länet - har kompe- Prop.
1986/87: 105 tens att beakta vissa viktiga aspekter som aktualiseras i samband
med prövningen. Det gäller regionalpolitiska frågor, men även energifrågor mot bakgrund
bl. a. av ansvaret för den särskilda torvprövningen. Länsslyrelsen har vidare
goda förutsättningar att beakta och bedöma det regionala näringslivets
utveckling och problem, exempelvis olika krisbranscher, och skulle därmed kunna
bedöma en skogsindustris råvamansökan i etl samhällsekonomiskt perspektiv.

Försörjningen
med träfibertåvaror kan dock innebära problem som berör mer än ett län. Det är
vanligt att stora skogsindustrier har sin verksamhet i ett län och råvamfångsten
i andra län. För t.ex. sådana fall skulle behövas samordnade beslut av två
eller flera länsstyrelser, vilket är svårt att finna former för. Arbetsgruppen
anser därför att länsstyrelserna är mindre lämpliga som prövningsorgan.

Arbetsgmppen
har mot denna bakgrund övervägt möjligheterna att överföra hela eller delar av
prövningen till något centralt verk. I första hand gäller det skogsstyrelsen
eller statens industriverk.

Arbetsgruppen
anser att prövningen bör läggas på en myndighet - att fördela ansvaret för
prövningen på flera myndigheter är inte lämpligt, eftersom del kan skapa
problem avseende ansvarsförhållanden och utvecklande av praxis. Arbetsgmppen
konstaterar, med hänvisning till vad som anförts i det föregående, bl.a. om
skogsvårdslagens nuvarande utformning, att de frågor som skall beaktas i
prövningen inte är av den karaktären att skogsstyrelsen bör komma i fråga som
prövningsmyndighet.

Prövningen
bör, som nämnts, ske med industri- och regionalpolitisk hänsyn, mot bakgrund av
givna råvamresurser. Arbetsgruppen anser därför att statens industriverk bör
vara prövningsmyndighet. Verket har det centrala myndighetsansvaret för
industribranschernas utveckling och har under senare år fått förstärkt ansvar
för regionalpolitiken.

Arbetsgmppen
anser att industriverket bör ansvara för prövningen av i princip alla ärenden
avseende bränslesektorn samt ärenden avseende övriga industriella anläggningar
exkl. massaindustrin. I dessa fall bör således verket självständigt kunna fatta
beslut. När det gäller massaindustrier anser arbetsgruppen inle att det är lika
klart atl prövningen bör delegeras. Det beror på att massaindustrins
tillståndsansökningar ofta gäller mycket stora anläggningar som förbmkar
avsevärda mängder råvara, och att den omfördelning i speciellt norra Sverige
som kan bli följden av utbyggnader av sådana anläggningar kan ha stora
regionalpolitiska effekter. Investeringarna i dessa fall är vanligtvis av en
sådan storieksordning att det är rimligt att regeringen fattar de avgörande
besluten i första instans. Arbetsgruppen anser att industriverket i dessa fall
bör bereda ärendena och överlämna dem till regeringen med förslag till beslut.

I
de fall prövningen gäller eldningsanläggningar är del naturligt att industriverket
vid beredningen av ärendena samråder med statens energiverk. Om industriverket
och energiverket har olika uppfattning i ett enskilt ärende, kan detta
överlämnas till regeringen för beslut.

Det
är rimligt att ett beslut som fattas av industriverket skall kunna

överklagas till regeringen av den som berörs av beslutet. 4

4.5.3 Remissförfarandet
och det kommunala vetot Prop. 1986/87: 105

Arbetsgruppen
föreslår atl remissbehandlingen av ansökningar om råvarutillstånd i flertalet
fall görs mindre omfattande än för närvarande. Vi har föreslagit att statens
industriverk skall ansvara för huvuddelen av prövningen. Vi har då givetvis
utgått ifrån att verket har kompetens att bedöma industribranschernas
utvecklingsmöjligheter, konkurrenssituationer m. m. och alt det är en naturlig
uppgift för verket alt inhämta kompletterande uppgifter för att besluta i de
enskilda ärendena. I de fall prövningen gäller bränslesektorn bör statens
energiverk komplettera industriverket med den erforderiiga kompetensen.

Skogsstyrelsen
bör fortlöpande förse industriverket med uppgifter som beskriver hur
virkesbalanserna och marknaderna för olika råvarusortiment förändras. Det bör
då inte vara nödvändigt all remittera varje ansökan till skogsstyrelsen.

Vi
anser däremot all berörda länsstyrelser skall yttra sig över alla ansökningar.
Länsstyrelserna bör kunna uttala sig om t. ex. den regionala industristrukturen
samt redovisa hur andra verksamheter i regionen bedöms komma att påverkas av
ett avsett råvarutillstånd. Genom att länsstyrelserna och statens industriverk
har regionalpolitiskt ansvar är det naturligt att de beaktar konsekvenser för
näringslivets utveckling och för sysselsättningen. Det bör därmed i
normalfallen inte vara nödvändigt att remittera ärenden till
arbetsmarknadsstyrelsen.

Det
är vanligt att branschorganisationerna och de fackliga organisationerna för
fram generella synpunkter i remisserna av ansökningar avseende bränslesektorn.
Vi föreslår att dessa organisationer, i stället för alt regelmässigt belastas
med remisser i samtliga ärenden, får t.ex. kvartalsöver-sikler av beslutade och
inneliggande ansökningar för bränslesektorn. Om översikterna innehåller
uppgifter om råvamvolymer och råvaruslag saml uppgifter om verksamheternas
lokalisering, så bör detta vara tillräckligt för att organisationerna skall
kunna följa utvecklingen inom sektorn och reagera med de övergripande
synpunkterna på denna. En branschorganisation, etl fackförbund eller varje
annan intressent bör naturligtvis på eget initiativ kunna lämna synpunkter på
ett enskilt ärende. Strävan bör vara att belasta remissinstanserna med de
enskilda ärendena, bara i de fall då de kan ha konkreta synpunkter på projekten
och en rimlig möjlighet att bedöma de faktiska konsekvenserna av
verksamheternas råvamanvändning.

Genom
att råvaruprövningen infördes som en komplettering av 136 a § BL kom dessa
verksamheter automatiskt att omfattas av det kommunala vetot. Kommunerna har
dock inte fram lill år 1986 i något fall av hänsyn till råvaruanvändningen
förhindrat tillkomsten eller utvidgningen av verksamheter. I några fall har
kommuner däremot, som förutsättning för sin tillstyrkan krävt begränsningar av
verksamhetens omfattning eller andra villkor för verksamheten.

Vetorätten
avsåg från början mycket omfattande industrietableringar som kunde befaras
medföra omfattande utsläpp och ianspräktagande av

stora
mark- och vattenområden. Detta gäller inte för flertalet av de verk-

55

samheter som en ny träfiberiagstiftning
omfattar och kommunerna bör Prop. 1986/87: 105 därför inte ges någon
vetorätt i denna. Arbetsgmppen vill i sammanhanget peka på att nyetableringar
av massafabriker och pappersbruk i fortsättningen avses komma att prövas
enligt 4 kap. NRL och att kommunerna enligt denna lagstiftning föreslås få
vetorätt.

4.6 Villkor i tillståndsbeslut

Om
prövningen av träfibertåvarans användning enbart syftade lill all fördela råvarukvaliteterna
på olika ändamål, skulle det knappast vara nödvändigt att lägga fast högsta
tillåtna råvaruvolym för verksamheterna. Eftersom prövningen, enligt vår
uppfattning, också skall bidra lill att ge utvecklingsfömtsättningar åt företag
med en svagare förhandlingsposition på råvammarknaden saml fylla regionalpölitiska
syften, behövs volymsbegränsningar i tillståndsbesluten.

Arbetsgruppens
uppfattning är att den råvaruvolym som ett företag får tillstånd att använda,
så nära som möjligt bör överenslämma med företagels faktiska behov. Det
innebär att de tillståndsgivna volymerna bör motsvara företagets användning
under normala produktionsförhållanden. Inmutningar av råvaruutrymmen för oklara
framtida behov bör inte medges. Rätten till långsiktigt outnyttjade delar av tillståndsgivna
råvaruvolymer bör återkallas, liksom givetvis rätten till hell outnyttjade
tillstånd.

För
närvarande föreskrivs att ett givet råvamtillslånd förfaller om inte förelaget
har vidtagit för verksamheten erforderliga byggnads- och anläggningsåtgärder
vid den tidpunkt som anges i tillståndsbeslutet. Därmed kan råvamvolymer, som
då hell eller delvis är outnyttjade, sägas bli återförda till råvarubalansens
tillgångssida. Däremot inskränks normalt inte rätten till råvaruvolymen sedan
utbyggnaden har skett, om företaget senare endast utnyttjar en del av den. Det
kan således föreligga en betydande skillnad mellan de volymer som företagen
maximalt får använda och dem som faktiskt används.

Med
hjälp av den s.k. fria potten har ett företag möjlighet att utan prövning öka råvamförbrukningen
över den tillståndsgivna nivån för att t. ex. trimma anläggningen eller öka kapaciletsulnyttjandet.
Om den fria potten ökas enligt vårt förslag från 10000 till 25000 m-' fast mått
i alla normala fall, kommer flertalet företag att ha tillräcklig
handlingsfrihet.

Arbetsgmppen
har övervägt vilka möjligheter som fortsättningsvis bör finnas att återkalla
outnyttjade tillstånd. Den nuvarande metoden med en villkorstid för byggnads-
och anläggningsåtgärder är inte tillräckligt effektiv och heltäckande,
särskilt om företagens kapacitetsförhållanden enligt vårt förslag i flertalet
fall inte prövas.

Vi
har övervägt möjligheten atl lägga fast nya basår för pågående verk

samheter. Högsta tillåtna förbmkning skulle då för alla pågående verksam

heter fastställas genom jämförelse med de nya basårens förbrukningstal.

Om man dessutom skulle tidsbegränsa den på så sätt tillåtna förbmkningen

i pågående verksamheter samt tidsbegränsa de tillstånd som ges i kom

mande beslut, skulle de outnyttjade råvamtillstånden kunna minskas till

ett minimum. Vi bedömer dock att ett sådant system skulle tvinga fram 56

ohanterligt
många prövningsärenden. Det skulle t.ex. krävas förnyad Prop. 1986/87:105
prövning också i alla de fall där del inte blir aktuellt att ändra tillståndet,
eftersom den tillåtna råvaruvolymen faktiskt utnyttjas.

Vår
slutsats har i stället blivit att del bör vara en uppgift för tillsynsor-ganel
att påvisa fall där råvarutillstånd ligger uppbundna i anläggningar, men till slor
del outnyttjade. Då sådana fall konstateras bör lillsynsorganet anmäla detta till
prövningsorganel, som får ta upp frågan om inskränkning av tillståndet till
prövning. Förfarandet kan självklart bara komma ifråga då förutsättningarna för
företaget atl utnyttja råvarutillståndet långsiktigt har fallit bort och
utnyttjandet t. ex. har uppgått lill mindre än 75 % av den tillståndsgivna
volymen under loppet av tre på varandra följande år. En tillståndsgiven volym
skall endast kunna inskränkas så långt att den anpassas lill det faktiska
behovet. Råvarutillstånd skall inle behöva omprövas för alt företagel på grund
av de normala konjunktursvängningarna periodvis har en lägre
råvaruförbrukning.

Förslaget
medför att tidsvillkor, som nu framför allt förbinds med tillstånden att
använda träfibertåvara för bränsleändamål, inle längre bör föreskrivas.

På
samma sätt som nu bör tillståndet förfalla när en verksamhet upphör.

I
vissa beslul om råvaruanvändning har regeringen föreskrivit atl förelaget
skall svara för åtgärder som föranleds av förelagets verksamhet. Det kan t. ex.
gälla väginvesteringar eller andra åtaganden av allmänt intresse.

Arbetsgruppen
anser att en förbrukningslag av den karaktär som nu föreslås, inle bör lägga
fast en skyldighet för företag alt svara för samhälls-åtaganden av olika slag.
Däremot kan frivilliga åtaganden från företagens sida självklart diskuteras,
vilket blir särskilt intressant om samhällsnyttan av företagens insatser därmed
ökar.

4.7 Tillsyn och påföljder

Tillsynen
över efterlevnaden av bestämmelserna i 136 a § BL och de beslut som har
meddelats med stöd av lagen åvilar de kommunala byggnadsnämnderna. Att just
byggnadsnämnden har denna tillsynsskyldighet beror på att nämnden enligt 1 §
byggnadsstadgan har tillsynen över efterlevnaden av bestämmelserna i BL.

Med
hänsyn till att råvamprövningen enligt vårt förslag skiljs ul från byggnadslagstiftningen
bör byggnadsnämnden inle längre vara tillsynsorgan. Vi ser inga naturliga skäl
som talar för all nämnden skulle bibehålla uppgiften.

Arbetsgmppen
anser atl tillsynen bör flyttas över till skogsvårdsstyrelsema.
Skogsvårdsstyrelserna arbetar regionalt och har därmed en bättre överblick än elt
kommunall organ och har dessutom en självklar kompetens för verksamheten.

För
att på etl effektivt sätt kunna utöva tillsyn bör skogsvårdsstyrel

serna ha rätt att utan ersättning dels kräva in upplysningar och handlingar

från tillståndshavarna, dels få tillträde till anläggningar där träfibertåvara

används. Bestämmelser om detta bör tas in i den föreslagna lagen, där

också regeringen bör få befogenhet atl utse tillsynsmyndighet. Det bör 57

därefter
ankomma på regeringen att i förordning utse skogsvårdsstyrel- Prop.
1986/87: 105 serna till tillsynsmyndighet och dessutom eventuellt meddela
närmare föreskrifter om tillsynens utövande.

Det
är osannolikt att skogsvårdsstyrelserna kan fullgöra de tillkommande
arbetsuppgifterna inom ramen för nuvarande resurser. Tillsynen skulle därför
behöva finansieras med t.ex. någon form av avgift. Arbetsgruppen har för
närvarande inte tillräckligt underlag för att beräkna resursbehovet och är inle
beredd alt nu lämna någol konkret förslag. Frågan bör lösas i samband med att
regeringen tar ställning till promemorians samlade förslag.

Trots
att den formella tillsynsfunktionen föreslås åvila skogsvårdsstyrelserna, bör
även andra myndigheter och organ kunna medverka i tillsynsarbetet. Det får
förutsättas att flera skogsvårdsstyrelser samverkar i tillsynsarbetet då det
erfordras. Länsstyrelserna och kommunerna bör kunna ge skogsvårdsstyrelserna
underlag i enskilda fall, t.ex. kunskaper som de förfogar över genom att de har
ansvaret för prövning och tillsyn enligt miljöskyddslagen.
Branschorganisationer och företag i de berörda branscherna torde likaså kunna
tillföra skogsvårdsstyrelserna kunskaper som är värdefulla för uppgiften.

De
närmare formerna för tillsynen bör föreskrivas av regeringen i förordningen.

Påföljden
för överträdelse av 136 a § BL är för närvarande böter eller fängelse i högst
ett år. Om detta stadgas i 12 § lagen (1976:666) om påföljder och ingripanden
vid olovligt byggande m. m. En motsvarande straffbestämmelse bör enligt
arbetsgruppens mening tas in i den föreslagna träfiberlagen. Dock bör straffet
högst kunna uppgå till sex månader.

Här
vill vi erinra om det system med företagsbot som trädde i kraft den 1 juli 1986
(SFS 1986: 118). Delta innebär i korthet följande. Om ett brott begås i en
näringsidkares verksamhet kan näringsidkaren ådömas företagsbot. Som
näringsidkare anses var och en som yrkesmässigt bedriver verksamhet av
ekonomisk art, oavsett om verksamheten är inriktad på att ge vinst eller ej.
Företagsbot kan åläggas såväl enskilda näringsidkare som juridiska personer.
Även näringsverksamhet som bedrivs i statlig eller kommunal regi omfattas av
bestämmelserna. Del saknar därvid betydelse om näringsverksamheten bedrivs inom
ett aktiebolag, elt affärsdrivande verk eller en förvaltningsmyndighet.

En
förutsättning för att näringsidkaren skall kunna ådömas förelagsbot är att ett
brott har begåtts i utövningen av näringsverksamheten. Dessutom krävs att
brottsligheten har inneburit ett grovt åsidosättande av de särskilda
skyldigheter som är förenade med verksamheten eller annars är av allvarligt
slag.

Näringsidkaren
kan ådömas företagsbot oavsett om brottet har begåtts av honom själv eller av
någon anställd. Sanktionen skall dock inte åläggas om näringsidkaren gjort vad
som skäligen kan krävas för att förebygga brottsligheten.

Företagsbolen
ådöms av allmän domstol på talan av åklagaren. Boten

fastställs till lägst 10000 kr. och högst 3 milj. kr. Då storleken på boten

bestäms skall man ta särskild hänsyn till brottslighetens art, omfattning 58

och förhållande till
näringsverksamheten. Det finns också bestämmelser Prop. 1986/87: 105 om
att boten kan jämkas eller efterges. Utdömd förelagsbol kommer, genom en ändring
i kommunalskattelagen, inte atl bli avdragsgill vid näringsidkarens taxering.

Del
ligger i sakens natur alt förelagsbot bör kunna tillämpas vid brott mot den
föreslagna träfiberlagen. Arbetsgruppen anser att entydiga sanktionsregler bör
bidra till att minska antalet brott mot träfiberlagen.

59

Underbilaga
Prop. 1986/87:105

Förslag till

Lag om träfiberråvara

Härigenom
föreskrivs följande.

1
§ Träfiberråvara skall användas
på ett sådanl sätt atl fördelningen av råvara mellan skilda branscher och
skilda regioner i landet sker på ett från samhällets synpunkt lämpligt sätt.

2
§ Med träfibertåvara avses i
denna lag

1.
mndvirke,

2.
sådan råvara, som härtör från
rundvirke. Med träfiberråvara avses dock inte bark.

Bestämmelserna
i denna lag gäller inle för importerad träfiberråvara.

3
§ Träfibertåvara får inte
användas i anläggningar utan tillstånd av regeringen eller den myndighet som
regeringen bestämmer.

4
§ Anläggningar, som baserar sin
produktion på träfibertåvara får inte nyanläggas eller utvidgas utan tillstånd
av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer om de efter den
planerade åtgärden får kapacitet att använda minst 100000 m' fast mått Iräfiberråvara.
Bestämmelsen gäller inle för eldningsanläggningar.

5
§ Ett tillstånd, som har
meddelats enligt 3 § får inskränkas eller upphävas om tillståndet under de tre
sist förflutna kalenderåren har utnyttjats mindre än till 75 procent. Ändring av
tillståndet får dock endast ske om den minskade användningen kan förväntas bli
bestående. Ändringen får endast avse den del av tillståndet som inte har
utnyttjats. Frågor om ändring av tillstånd prövas av den myndighet som
regeringen bestämmer.

6
§ Regeringen får föreskriva om
undantag från kraven på tillstånd enligt 3 och 4 §§.

7
§ Regeringen får meddela
närmare föreskrifter om tillämpningen av denna lag.

8
§ Tillsynen över efterlevnaden
av denna lag samt föreskrifter och villkor som meddelats med stöd av denna lag
utövas av den myndighet som regeringen bestämmer.

9 §
På begäran av tillsynsmyndigheten skall Innehavaren av en anlägg-

nirig lämna myndigheten de upplysningar och tillhandahålla de handlingar,

som behövs för tillsynens utövande, och

2.
ge myndigheten tillträde till anläggningen i den omfattning, som behövs för
tillsynens utövande.

10 §
Den som uppsåtligen eller av oaklsamhei använder träfibertåvara

utan erforderligt tillstånd eller bryter mot 4 § döms till böter eller fängelse
i

högst sex månader.

60

övergångsbestämmelser Prop. 1986/87:105

1.
Denna lag träder i kraft den 1
juli 1987.

2.
Tillstånd och villkor som har
meddelats enligt 136 a § byggnadslagen skall anses meddelade enligt den nya
lagen.

3.
1 anläggningar,där verksamheten
vid lagens ikraftträdande bedrivs utan tillstånd enligt 136 a § byggnadslagen,
får verksamheten bedrivas ulan tillstånd så länge användningen av iräfiberråvara
inte överstiger användningen under basåret. Med basår avses del av åren 1973,
1974 och 1975 då användningen vid anläggningen var högst. Vid anläggningar för
framställning av träfiberbränsle och vid eldningsanläggningar får dock
verksamheten bedrivas utan tillstånd så länge användningen av träfiberråvara
inte överstiger användningen under basåret. Som basår för dessa typer av anläggningar
räknas det av åren 1980, 1981 och 1982 då användningen vid anläggningen var
högst.

4.
Äldre föreskrifter om
förvaltningsenheter gäller till utgången av år 1987. Förvaltningsenheter får
dock registreras endasi om ansökan härom har gjorts före den nya lagens
ikraftträdande.

Specialmotivering

i§

I
paragrafen anges vilka syften den föreslagna prövningen skall tillgodose. Detta
har utvecklats närmare i den allmänna motiveringen under avsnitt 3.

2 §

I
den föreslagna lagen får begreppet Iräfiberråvara en annan och mer inskränkt
definition än som hittills gällt. Till träfibertåvara räknas nämligen bara
rundvirke saml icke förädlade råvaror som härrör från rundvirke. Med rundvirke,
som anges i punkten 1, avses själva stammen sedan topp, grenar och kvistar
tagits bort. Enligt punkten 2 inbegrips i begreppet träfibertåvara sådana varor
som härtör från rundvirke. Det bör då observeras att punkten 2 endast avser
obearbetade råvaror. Hit hör spån, ribb och avkap, som uppstår då stockarna
sågas. Även flis saml del spån som härrör från hyvling hör hit. Däremot räknas
inte plank, bräder och övriga förädlade produkler till Iräfiberråvara. Den
föreslagna definitionen innebär atl vissa typer av träfibertåvara kommer att
prövas två gånger, först som mndvirke och sedan som spån, flis etc. Den del av mndvirket
som förädlas i form av plank, bräder elc. prövas däremot bara en gång.

3 §

I
paragrafen anges att tillstånd krävs för att använda träfiberråvara i

anläggningar. Med anläggningar avses industriella anläggningar som base

rar sin produktion på träfiberråvara, t.ex. skogsindustriella anläggningar

och såväl fasta som mobila anläggningar för produktion av trädbränslen. 61

Vidare avses industriella
anläggningar som använder träfibertåvara, även Prop. 1986/87:105 om
produktionen inte är baserad på sådan råvara.

I
likhet med vad som tidigare gällt avser begreppet anläggningar också eldningsanläggningar.
Det bör dock observeras att eldningsanläggningar behöver tillstånd endast om
eldningen sker med rundvirke eller råvaror som härrör från rundvirke. Eldning
med briketter och pellets av träfibertåvara kräver däremot inte tillstånd,
eftersom förädlade produkler inte räknas till träfibertåvara.

Utanför
kravet på tillstånd faller all användning som inte sker i någon form av
anläggning. Del gäller framför allt användning av mer "privat" natur
som sker i t. ex. sågar för husbehovsbruk och hushållspannor för vedeldning.

4 §

Först
bör uppmärksammas all denna paragraf endast avser anläggningar som baserar sin
verksamhet på träfiberråvara, främst sågverk, massafabriker, Iräskiveindustrier
och industrier för tillverkning av trädbränslen. Utanför bestämmelsen faller
därför anläggningar vars produktionskapacitet inte är avhängig av iräfiberråvara.
Här avses t.ex. vissa kemiska fabriker, i vilka träfibertåvaror kan användas i
produktionsprocessen. Tillstånd enligt denna paragraf krävs när en anläggning
får kapacitet att använda minst 100000 m fast mått träfibertåvara per år
oavsett om detta uppnås genom nyanläggning eller utvidgning. När en anläggning
har fått denna kapacitet kräver varje ny utvidgning förnyat tillstånd enligt
denna paragraf Regeringen kan dock förordna om undantag från tillståndsplikten,
vilket framgår av 6 §. En anläggning, på vilken denna paragraf är tillämplig
omfattas naturligtvis också av kravet på tillstånd enligt 3 §.

5§

För
att denna paragraf skall bli tillämplig krävs att den genomsnittliga förbrukningen
under de tre senaste kalenderåren har understigit 75 procent av den tillåtna
volymen. När tillsynsmyndigheten har anmält att denna bestämmelse kan bli
tillämplig bör frågan om inskränkning eller återkallelse av tillståndet prövas
av den myndighet, som i normalfall meddelar tillstånd, även om det aktuella
tillståndet har meddelats av regeringen efter överklagande. Innan ärendet
avgörs skall tillståndshavaren beredas tillfälle att inkomma med yttrande i
frågan.

Övergångsbestämmelser

1.

Denna
bestämmelse innebär att de gamla tillstånden förs in under bestäm

melserna i det nya prövningssystemet. De nya reglerna om återkallelse av

tillstånd, om tillsyn och straff blir alltså tillämpliga även beträffande till

stånden som meddelats med stöd av 136 a § byggnadslagen. Sådana till- 62

stånd
avser i många fall råvamslag som i och med den nya lagens ikraftlrä- Prop.
1986/87:105 dande blir prövningsfria. Till den del tillstånden avser sådana råvamslag
upphör de alt gälla. Delsamma gäller villkor som är knutna till sådana råvamslag.
Vissa äldre tillstånd är formulerade på ett sådant sätt att de gäller både en
viss kapacitet och en viss råvaruförbrukning. Om dessa faktorer är olika gäller
i fortsättningen endast föreskriften om viss råvaruförbrukning. Detta gäller
dock inte om anläggningen är hänförlig under den nya 4 §. I sådant fall gäller
det gamla tillståndet såvitt det avser både kapacitet och råvaruförbrukning.

63

Bilaga
2 Prop. 1986/87:105

Sammanställning av remissyttranden över departementspromemorian
(Ds I 1986:10) Användning av träfiberråvara - förslag om prövning

Remissinstanserna

Efter
remiss har yttranden över promemorian avgetts av statens pris- och kartellnämnd
(SPK), skogsstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen (AMS), statens industriverk (SIND),
statens energiverk, domänverket, länsstyrelsen i Jönköpings län, länsslyrelsen
i Kronobergs län vilken har bifogat yttrande från skogsvårdsstyrelsen i länet,
av länsstyrelserna i Värmlands, Västmanlands, Kopparbergs och Västernorrlands
län, länsstyrelsen i Jämtlands län vilken har bifogat yttranden av
skogsvårdsstyrelsen i länet. Nedre Nortlands sågverksförening samt
Västernorrlands och Jämtlands läns handelskammare, av länsstyrelsen i Västerbottens
län vilken har bifogat yttranden av skogsvårdsstyrelsen i länet. Svenska
skogsarbetare-förbundets avd. 20 i Västerbottens län samt Sågverksintressenter Överbol-ten
AB samt av länsstyrelsen i Nortbottens län.

Vidare
har efter remiss yttrat sig Svenska Bioenergiföreningen (SVE-BIO), Svenska
cellulosa- och pappersbruksföreningen (SCPF), Svenska kommunförbundet. Svenska pappersindustriarbelareförbundet
(SPIAF), Svenska skogsarbetareförbundet. Svenska träindustriarbetareförbundet (STIAF),
Svenska Träskivor Service AB, Svenska värmeverksföreningen, Sveriges
industriförbund, Sveriges lantbruksuniversitet (SLU), Sveriges Skogsägareföreningars
Riksförbund (SSR) samt Sågverkens råvaruförening.

Landsorganisationen
i Sverige (LO), har avstått från att yttra sig och hänvisar till yttranden
direkt från Svenska pappersindustriarbelareförbun-del, skogsarbetareförbundet
och iräindustriarbetareförbundel.

Dessutom
har yttranden inkommit från Arboga kommun, Lantbmkarnas Riksförbund (LRF),
Svenska Sockerfabriks AB, Svensk Brikettenergi AB samt Svenska Trädbränsleföreningen.

1 Synpunkter på grundläggande delar av förslaget om
prövning av träfiberråvarans användning

1.1 Behovet av prövning samt motiven för prövningen

Prövning
av användning av träfiberråvara enligt huvudlinjerna i prome

morians förslag tillstyrks av skogsstyrelsen, länsstyrelserna i Värmlands,

Västmanlands, Kopparbergs, Västernorrlands, Jämtlands och Nortbot

tens län. Svenska kommunförbundet, dock med reservation. Svenska pap

persindustriarbetareförbundet. Skogsarbetareförbundet, Svenska träin- 64

dustriarbetareförbundet
och Svenska Träskivor Service AB. Länsstyrel- Prop. 1986/87:105 sen i
Kronobergs län ansluter sig lill motiven men tar inte ställning till om samhället
bör pröva användningen av råvara.

Länsslyrelsen
i Västerbottens län anser att endast industriell användning av träfiberråvara
bör prövas.

Svenska
cellulosa- och pappersbruksföreningen, Sveriges industriförbund och Sveriges
lantbruksuniversitet anser att endast användning av råvara för bränsleändamål
bör prövas. Universitetets ställningstagande är inte förbehållslöst.

Domänverket
och länsstyrelsen i Jönköpings län är tveksamma till prövning.

Prövning
avstyrks av statens pris- och kartellnämnd, statens industriverk, statens
energiverk. Svenska Bioenergiföreningen, Sveriges Skogsägareföreningars
Riksförbund och Sågverkens råvaruförening.

Av
dem som yttrat sig utan att ha remitterats förordar Arboga kommun prövning av råvaruanvändning
för bränsleändamål, medan LRF, Svenska Sockerfabriks AB, Svensk Brikeltenergi
AB och Svenska Trädbränsleföreningen avstyrker förslaget om prövning.

Arbetsmarknadsstyrelsen
och Svenska värmeverksföreningen tar inle ställning till frågan om prövning av råvamanvändningen.

Nedan
har synpunkter ålergivits obearbetade, dock ibland med någon redigering för
läsbarhetens skull. Endast sådana synpunkter som är utvecklade i förhållande
till promemorians förslag har tagits med.

Skogsstyrelsen:
Samhällets prövning bör inriktas på att reservera råvara för de verksamheter
som kan ge största mervärde åt slutprodukterna och som kan skapa flest
arbetstillfällen. Det är samhällets önskan att förhindra okontrollerad utslagning
av industrier orsakad av råvambrist. Det är särskilt angeläget att trygga
råvaruförsörjningen för industrier i regionalpolitiskt prioriterade områden.

En
reglering av iräfiberanvändningen kan inle reservera råvara för vissa industrier.
Möjligheten att i praktiken anskaffa råvara till viss industri kommer liksom hittills
att vara beroende av marknadsfömtsättningarna.

Länsstyrelsen
i Värmlands län: Värmlands län tillhör en region där del råder brist på
träfiberråvara. Råvaruförsörjningen är ett slorl problem för skogsindustrin i
regionen. Mol bakgrund av den bristsituation som råder för närvarande är del
önskvärt att det sker en fortsatt prövning av träfiber-användningen. De
principer som föreslås i promemorian är riktiga och bör användas som
utgångspunkt för prövning av användningen av träfibertåvara.

Länsstyrelsen
i Jämtlands län: Motivet för en fortsatt prövning av användningen av träfibertåvaran
ligger i det knappa utbudet av skogsråvara. Hur råvaran skall användas bör
därför prövas mot bakgrund av hur den skall fördelas mellan olika
användningsområden och mellan olika regioner. Däri måste även läggas
bedömningen vilka branscher som har de bästa utvecklingsförutsättningarna.

Svenska
pappersindustriarbetareförbundet: Under förutsättning att sam

hället vidtar avverkningsstimulerande åtgärder och att skogsråvara som

kan användas för industriellt bruk inte eldas upp, är en marginell expan- 65

sion
av svensk skogsindustri möjlig.

5
Riksdagen 1986/87. 1 saml. Nr 105

Del är viktigt alt en ökad
användning av råvara medverkar lill en ökad Prop. 1986/87:105
konkurrenskraft inom skogsindustrin. Detta innebär att staten måste ställa krav
på vidareförädling.

Råvaran
är begränsad och tillstånd lill marginella expansionsinveslering-ar måste ges
till företag som kan medverka till en långsiktigt tryggad sysselsättning.
Råvaran skall gå till anläggningar med långsiktig lönsamhet.

Som
elt led i oljeersättningspolitiken subventionerar samhället kraftigt de
inhemska bränslena. Skogsenergiråvara är befriad från skatt, medan skatt och
avgifter på olja uppgår till 529 kr/m olja. En ytterligare höjning med 199 kr
har föreslagits. Denna styrmedelsskatl innebär en risk för atl vi får mindre
råvara till industrin samt atl priset på induslriråvara pressas upp. I dag går
5-10 % av virket som annars skulle ha kunnat användas som industriråvara till
förbränning. Vad styrmedelsskatterna kostar samhället i form av förlorade
exportintäkter är i dag omöjligt att säga.

Vi
måste få en effektiv uppdelning av industrived och bränsleved. Om staten
verkligen vill ha en ökad användning av skogsbränsle bör man låta
skogsindustrin ta ett övergripande ansvar. Skogsindustrin har bäst möjlighet atl
tillverka skogsbränsle till rimliga priser.

Skogsarbetareförbundet:
Viktiga principer vid prövningen är dels att industriråvara inte bör brännas
upp, dels att prioritera inlandssågverken i Norrland och i fjällkommunerna.

Svenska
cellulosa- och pappersbruksföreningen: Pappersindustrin är skogsindustrins mest
expansiva delbransch. Virkesförtådel i landet har fortsalt att öka. Industrins
virkesförbrukning ligger för närvarande klart inom den långsiktigt uthålliga
avverkningsnivån. Råvaruprövningen är inte längre nödvändig från
skogshushållningssynpunkt.

SCPF
avstyrker bestämt att råvaruprövningen skall användas som regionalpolitiskt
instrument. Alt fördela skogsråvaran enligt principen länets/kommunens
virkesråvara till länets/kommunens industrier skulle snabbi få förödande
konsekvenser för den svenska skogsindustrins internationella konkurrenskraft
och påverka dess betalningsförmåga för virket. Med hänsyn lill de allvarliga
risker och nackdelar för skogsnäringen och samhället som promemorians
prövningsprinciper skulle medföra, avstyrker SCPF förslaget om fortsatt råvaruprövning
för skogsindustrin.

Genom
de statliga ingripandena på skatte- och stödområdet har bränslesektorns konkurtensförmåga
ifråga om skogsråvaran kraftigt förstärkts. Effekten kan bli än störte om olje-
och kolpriserna skulle gå upp mera markant samtidigt som skattenivån bibehålls
eller ytterligare höjs. Förädlingsbar råvara skall utnyttjas för industriell
framställning av trävaror, massa och papper samt träskivor. SCPF kräver elt
formellt förbud att vid eldning och framställning av bränsle använda industridugligt
rundvirke och biprodukter från sågverken.

Svenska
Träskivor Service AB: Träskiveinduslrin i Sverige - främst

spån- och träfiberskiveindustrierna - har vid upprepade tillfällen deklare

rat sin oro över att viktiga industriråvaror i allt snabbare takt kommit att

utnyttjas som bränsle eller som råvara för bränsleproduktion. Som en följd

av denna utveckling har vedråvarupriserna, och framför allt priserna på de 66

viktiga spånsortimenlen,
snabbt skjutit i höjden. Samtidigt har tidvis en Prop. 1986/87:105 mycket
besvärande spånbrist konstaterats. Bristsituationerna har varit mest uttalade
under eldningssäsongerna.

Man
kunde tidigt förstå att den nya inriktning som landets energipolitik givits
skulle kunna komma alt medföra betydande svårigheter för skivindustrin, detta
eftersom spånet näst bark skulle bli den billigaste och mest lättillgängliga
bränsleråvaran baserad på träfiber.

De
åtgärder som statsmakten vidtagit för att stimulera användningen av inhemska
bränslen har medfört all marknadskrafterna sedan lång lid tillbaka satts ur
spel. Delta har sketl, inte endast genom de bidrag och subventioner som
lämnats till förmån för användning av inhemska bränslen, utan också genom de
skatter och särskilda avgifter som införts på andra bränslen. Konkurrens pä
lika villkor om träfibertåvaran har därmed omöjliggjorts.

Sveriges
industriförbund: Prövningsinstrumentel är inte lämpat att användas för regionalpolitiskt
motiverad fördelning av Iräfiberråvara eller för fördelning mellan olika
industrigrenar. Industriförbundet förordar fortsatt prövning av användningen av
träfibertåvara för energiändamål med hänsyn till de långsiktiga konsekvenser
för skogsindustrin som kan uppkomma till följd av en genom subventioner
snedvriden prisbildning.

Sveriges
lantbruksuniversitet: Virkesförsörjningsläget har väsentligt förbättrats. Mot
den bakgrunden finns inte längre behov av prövning för användning av
skogsråvara för skogsindustriella ändamål. Konkurtens är samhällsekonomiskt
önskvärt, särskilt mot bakgrund av den på det hela rationella struktur som idag
finns inom massa- och pappersindustrin.

De
regionalpolitiska skälen är möjligen teoretiskt relevanta. Den hittillsvarande
prövningen har dock inneburit alt existerande stora anläggningar har gynnats av
etableringskonlrollen.

Beträffande
användningar av iräfiberråvara för bränsleändamål utanför den skogsindustriella
sektorn är situationen något mer komplicerad. Del kan hävdas all de
samhällsstöd som inhemska bränslen har genom befrielsen från energiskalt är
samhällsekonomiskt motiverade, därför all energi-politiska risker kräver en mer
diversifierad energiseklor. I så fall skall bränsleseklorn fritt få konkurrera
om skogsråvaran. Å andra sidan kan man anse atl det stöd som ges till inhemska
bränslen inte är samhällsekonomiskt motiverat och snedvrider konkurrensen om
råvaran. Speciellt kan man peka på att lönsamhetspressen i kommunala
bränslesatsningar är otillfredsställande, genom atl eventuella föriusler utan
alltför stora olägenheter kan täckas med skallemedel. I så fall är en prövning
av användningen av Iräfiberråvara motiverad.

Statens
pris- och kartellnämnd: Varje offentlig eller privat reglering av tillgången lill
en viktig råvara innebär risk för effektivitelsföriusler i samhället. Den
optimala fördelningen av råvaran uppnås vanligen när den fritt får köpas av
företag och industrier som i konkurrens med andra kan betala för den och uppnå
ett positivt resultat i rörelsen vid rådande konkurtens på färdigvarumarknaden.

Samhällets
direkta slöd lill förmån för inhemska bränslen är till stor del

av övergående natur såsom olika former av indirekta slöd, t. ex. det 67

särskilda
investeringsstödet, och skall ses mot bakgmnd av att deitna Prop.
1986/87:105 industri är nystartad och befinner sig i uppbyggnadsskedet.

Åtgärderna
på energiskatteområdet avser dels atl minska oljeberoendet, dels att minimera
negativa miljöeffekter vid energianvändningen. De gäller övergripande
samhälleliga mål och får därför ses som givna parametrar i en samhällsekonomisk
kalkyl. Den kan inle anges som motiv för att bibehålla en reglering.

Det
finns ingen anledning att tro att träfiberråvaran inle skulle komma att
allokeras på ett optimalt sätt om gällande tillständsgivning slopades. Om
industrin inte kan bibehålla sin konkurtenskraft kan detta uppfattas som
signaler till att resurser bör flyttas från en industri till andra industrier och
näringsgrenar.

Statens
industriverk: Kapacitelsutnylljandet inom sågverk och massaindustri har under
perioden 1980-1985 uppgått lill i genomsnitt 89 resp. 88 %, vilket får anses
högt. När det gäller skivindustrierna är de beroende av biprodukter från
sågverken och utbudet av dessa varierar dels med konjunkturen, dvs försågningen,
dels med väderleken. Dessutom är konkurtensen från energisektorn störst på
dessa sortiment. Ett knappt utbud av skivindustriernas råvaror är dock inte ett
tillräckligt motiv att behålla prövningen i sin helhet.

Den
nuvarande prövningen indikerar att stmkturen inom skogsindustrin snarast
konserveras genom prövningen och en för lönsamhet och effektivitet nödvändig
förändring förhindras.

Det
är av regionalpolitiskt intresse att sågtimmer i Nortland i störte utsträckning
används i inlandet. Huruvida man bör använda en generell råvamprövning eller
nya former av regionalpolitiska styrmedel är dock inte givet.

SIND
har tidigare (SIND PM 1983:9) uttalat sig för alt prövningen av hushållningen
med träfibertåvara ersätts av en anmälnings- och uppgifts-lämnarskyldighet för
förbrukare av sådan råvara kombinerad med en möjlighet för regeringen att
besluta om prövning. Med ett sådant förfarande kan myndigheterna få en
överblick av råvamsituationen och vid behov ingripa med prövning av viss
verksamhet.

Statens
energiverk: Huvudinvändningen mot regleringar jämfört med ekonomiska styrmedel,
är att de ekonomiska incitamenten delvis sätts ur spel. En Ökad konkurtens om
råvaran skulle normalt leda till högre priser och därmed ge lönsamhet för ökad
produktion. Regleras i stället användningen bortfaller drivkraften till större
produktion. Problemen på användningssidan är att råvaran inte nödvändigtvis
kommer att användas där det ekonomiska utbytet är störst.

Domänverket:
Under inga omständigheter får reglering av råvamström-marna leda till att
virkespriserna hamnar på en sådan nivå att skogsbmkets lönsamhet allvarligt
försämras. Detta skulle ju i så fall leda till att avverkningarna ytterligare
krymper i områden där lönsamheten redan i dag är tveksam, vilket i sin tur
skulle motverka lagens huvudsyfte och ytterligare försvåra råvaruförsörjningen
för den samlade skogsindustrin.

Det
skall framhållas att det är virkesutbudet på marknaden och inte de

inhemska fysiska virkestillgångarna som ej svarar mot den aktuella indu- 68

strikapaciteten.

Vid eventuell ny
lagstiftning bör regleringarna omfatta endast de delar Prop. 1986/87:105 av
landet där de regionalpolitiska synpunkterna är vikliga och där samhället med
andra metoder och medel anser sig behöva justera verkningarna av en fri marknadsekonomi.

Svenska
Bioenergiföreningen: Argumenten om alt regleringen av bränslevaran behövs på
grund av att energisidan annars tar råvara från industrin, har inte visat sig
hålla. Betalningsförmågan för energi är lägre än för industriråvara. Elt
undantag finns, när det gäller råvaror för skivlillverk-ning - här finns viss
priskonkurrens.

Det
finns inte skäl att förmoda en markant ökad betalningsförmåga frän bränslesektorn.
En utvecklad bränslesektor är till fördel för skogsnäringen likväl som för
nationen i stort. Utvecklingen av bränslesektorn motverkas genom regleringar av
den föreslagna typen. Paragraf 136 a bör ersättas med ett enkelt
anmälningsförfarande till skogsvårdsstyrelserna och skogsstyrelsen bör få i
uppdrag atl årligen redovisa utvecklingen till regeringen.

Sveriges
Skogsägareföreningars Riksförbund: Skogsnäringen som helhet måste arbeta under
marknadsekonomiska villkor. Risken med en prövning är att man permanentar en
fördelning av råvaran som inte svarar mot marknadens krav. Detta leder till att
incitamenten för förnyelse och anpassning inom skogsindustrin försvagas,
vilket på sikt kan ge mycket allvarliga konsekvenser. Skogsindustrins känsla av
absolut ansvar för det egna företagets virkesförsörjning kan undergrävas av
regleringen. Det finns en tendens att betrakta råvamtillstånden som ett slags
försörjningsgaranti från samhällets och skogsbmkets sida.

Utvecklingen
inom bränsleseklorn har i onödan hämmats genom nuvarande prövningsförfarande.
Osäkerhet har skapats i användarledet vilket också har lett till återhållsamhet
i satsningarna på producentsidan. Prövningen har därmed medfört en försämrad
måluppfyllelse för energipolitiken.

Sågverkens
råvaruförening: Det är principiellt tveksamt och praktiskt orealistiskt att
styrning av svensk virkesråvara till vissa förädlingar skulle leda till bättre
totalekonomi än om fri handel med virke råder. Fri etablering av irämekanisk
industri, där råvaru- och andra förutsättningar finns, innebär såväl god företagsekonomi
som samhällsnyttig användning av skogsråvaran.

Regleringar
som försvårar den mindre och medelstora träindustrins stmkturanpassning till
marknads- och råvaruförulsältningarna kan inte vara motiverade från
samhällssynpunkt.

Om
samhället beslutar att svälta ut de importerade bränslena med en

importskatt (självfallet kan klokheten i detta diskuteras) innebär det konse

kvenser på många håll. Konkurtensen mellan den extremt elförbmkande

termomekaniska tidningspappersproduktionen och sågverken är hård i

gränsdimensionen 12-22 cm i topp. 10 öre/kWh högre elkostnad skulle

förskjuta råvarubetalningsförmågan med 110 kr/m' fub i sågverkens favör

(allt annat lika). Råvaruföreningen vill dock inte motivera nya förslag tili

styrningar, men pekar på andra energipolitiska förhållanden som har effek

ter på delbranschernas råvarubetalningsförmåga än stödet till fastbränsle

pannor och skatt på importerade bränslen. - Vaije industrigren bör själv- 69

fallet anpassa sig efter
de skatter och avgifter samhället med goda eller Prop. 1986/87:105 dåliga
argument lägger på.

Den
nuvarande paragraf 136 a i byggnadslagen kan antingen upphöra eller förlängas
provisoriskt och en avvecklingsplan utarbetas.

Lantbrukarnas
Riksförbund: Lönsamhet i skogsbruk är en nödvändig förutsättning för ökad
avverkning och ökad framtida skogsproduktion. Ekonomin kan förbättras genom ett
naturligt samspel mellan skogsbränsle, massaved och timmersortiment i syfte att
få högsta möjliga netto.

Kärnkraflsavvecklingen
gör det energipolitiskt önskvärt att inhemska bränslen utnyttjas så långt
möjligt för att ersätta kärnkraflsproducerad el. En uppföljning av
kapacitetökning inom skogsindustrin och eldningssektorn samt vilka mängder och
råvamslag som förbränns kan vara motiverad. Enklast synes delta ske genom
komplettering i fastbränslelagen med anmälningsskyldighet om kapacitetsökning
samt uppgiflsskyldighet om förbmkning av olika typer av träfibertåvaror. — Mot
denna bakgrund finns inget skäl att införa en ny träfiberlag.

1.2 Prövningspliktiga råvaruslag och verksamheter

De
remissinstanser som har föreslagit att prövningen av träfibertåvaran bör
upphöra och inte ersättas av något nytt prövningssystem, har i allmänhet
avstått från att kommentera promemorians förslag om vilka undantag från
prövningsskyldigheten som bör kunna medges. Det gäller både beträffande råvamslag
och råvamvolymer.

Bortsett
från dessa remissinstanser har ingen ifrågasatt prövning av rund virke.
Remissinstanserna har främst diskuterat sin syn på användningen av sågverkens
biprodukter, importerade råvaror samt returpapper.

Skogsstyrelsen:
Spån eller annan skogsindustriråvara bör i första hand användas i
skogsindustrin. Många sågverk hade dock lill för några år sedan stora problem
med avsättning av sågspån. Avsättning till bränsle av sågspån har därför
blivit en god kompletterande inkomstkälla för många sågverk, även om den
försålda volymen är liten. Huvuddelen av del spån som eldas upp förbrukas i den
egna anläggningen, en användning som det knappast finns anledning eller
möjlighet att reglera.

Statens
energiverk: Verket ifrågasätter förslaget att sågverkens produktion av
förädlade bränslen med spån som råvara eller sågverkens egen eldning av
biprodukterna skall vara prövningspiiktig. Sågverk, främst de mindre inlandsbaserade,
måste ha möjlighet att använda spån som bränsle, då detta ofta under vissa
årstider är en fömtsättning för barkanvändningen inom sågverken.

Länsstyrelsen
i Kronobergs län: När det gäller prövningsplikten får för

slaget vissa egendomliga konsekvenser som närmare bör ses över. Det

gäller t. ex. att spånskiveindustrier kan producera förädlade bränslen utan

prövning, vilket fristående producenter av sådana bränslen eller sågverk

inle kan. Även sågverkens biprodukter spån och flis föreslås bli prövnings

pliktiga och kan således inte användas/säljas av dem efter marknadsmäs-

siga bedömningar. Det kan innebära stora nackdelar och försämrad lön

samhet. 70

Svenska
värmeverksföreningen: Föreningen ställer sig frågande lill varför Prop.
1986/87:105 restprodukter som faller vid sågverk och är lämpliga som bränsle
skall prövas enligt den nya lagen. Den volym sågspån som behövs som råvara för i.
ex. skivindustrin bör även utan denna kontroll kunna tillhandahållas på marknadsmässiga
grunder.

Sveriges
lantbruksuniversitet: Sågverks- och annan träbearbetande industri bör
automatiskt få rätt att själv disponera sina egna biprodukter. Något annat vore
en alltför stark begränsning av marknadsekonomin och principiellt betänkligt.

Svenska
cellulosa- och pappersbruksföreningen: Såväl med hänsyn till all skogsbränsletillgångarna
nu är i stort sett intecknade som på grund av snedvridningen av konkurtensförhållandena
är det nödvändigt att skärpa samhällets uppsikt så att industriråvara inte tas
i anspråk för eldningsändamål. Om massa- och pappersindustrin genom eldning av
industriråvara undandras delar av sitt råvamunderlag skulle de negativa
följdverkningarna för samhället bli omfattande.

SCPF
kräver att det i träfiberlagen skall skrivas in ett formellt förbud att vid
eldning och framställning av bränsle använda industridugligt mndvirke och
biprodukter från sågverken. Till förbudet fogas sedan vissa undantagsregler.
Undantagen kan dels vara generella, dels knutna till ett prövningsförfarande i
enskilda fall. Skogsråvara som saknar industriell användning får användas fritt
inom bränslesektorn.

Statens
industriverk: Del är tveksamt om användning av importerad råvara skall ligga
utanför en prövning, på grund av den uppenbara subsli-tuerbarheten mol inhemsk
råvara. Dessutom kan i vissa fall import av råvara vara förknippad med krav på
motprestation som t.ex, export av andra vedsortiment.

Svenska
pappersindustriarbetareförbundet: Träfibergruppens förslag alt import ved inte
skall vara tillståndspliktig innebär risk för en okontrollerad uppbyggnad av
svensk skogsindustri. Det innebär också att exempelvis finska eller svenska
intressen som inte har rätt att etablera sig i Finland kan starta eller
expandera skogsindustrien verksamhet i Sverige med finsk råvara. Delta skulle
skapa stora spänningar på den svenska och finska virkesmarknaden. Finland och
finsk skogsindustri skulle inte acceptera att det i Sverige byggdes upp
skogsindustrier med finsk råvara. Om exporten av råvara till Sverige stoppas
skulle ett hårt tryck uppstå gentemot samhället att försörja dessa industrier
med svensk råvara.

I
promemorian utgår man från att returpapper inte kommer att eldas. Delta är ett
oförsiktigt antagande. Om pappersindustrin skall våga göra investeringar för
ökad återvinning av returpapper bör den vara säker på att kommunerna inte
väljer att elda returpappret. Vissa kommuner med stor eldningskapacitet kan
genom samhällets subvention av inhemska bränslen finna det lönsamt att elda
returpapper. Här föreligger en uppenbar risk för blockering om inle denna fråga
regleras i träfiberiagen och förordningen.

Svenska
träindustriarbetareförbundet: Sågverksnedläggel ser diskuteras i

flera pågående struktumtredningar. Mot bakgmnd av detta anser STIAF

att det i dagens läge inte finns anledning att pröva sågverksindustrins

råvaruförbrukning. Problemet är inle överkapacitet, utan snarare en tillta- 71

gande
brist på industrikapacitet.

1.3 Gränser för prövningspliktiga råvaruvolymer Prop. 1986/87:105

Flertalet
remissinstanser som har kommenterat promemorians förslag, har tillstyrkt att
gränserna för prövningspliktiga råvamvolymer bör gå vid 25000 m' fast mått
råvara. Skogsstyrelsen och statens industriverk anser att 25000 m' fast mått
kan vara en enhetlig gräns, oavsett råvaruslag.

Svenska
cellulosa- och pappersbruksföreningen. Svenska papppersin-dusiriarbelareförbundet.
Svenska iräindustriarbetareförbundel och Svenska Träskivor liksom Västernortlands
och Jämtlands läns handelskammare anser att 10000 m' fast mått är en alltför
högt satt gräns för användning av råvara för bränsleändamål. Arboga kommun, som
har kommunalt värmeverk för trädbränsleeldning, anser också all gränsen är för
hög. Skogsarbetareförbundets avd. 20 i Västerbottens län är tveksam till atl
den prövningsfria zonen utökas.

Svenska
cellulosa- och pappersbruksföreningen: Några fria kvantiteter som ligger under
en viss fastställd prövningsgräns bör inte förekomma vid tillämpningen av
förbuds- och tillståndslagstiftningen. Den prövningsgräns om 25 000 m' fast
mått som föreslås i promemorian innebär att stora volymer induslriråvara kan undandras
skogsindustrin till förmån för bränslesektorn.

Svenska
pappersindustriarbetareförbundet: SPIAF ser ingen anledning till höjningen av
volymsgränsen för prövning från 10000 till 25000 m'fub. Eftersom
eldningsanläggningar inle blir prövningspliktiga för skogsavfall enligt
träfibergruppens förslag skulle detta få orimliga konsekvenser. Alla eldningsanläggningar
får nämligen då möjlighet att elda 25000 mfub industrived. Möjligheterna att
kontrollera att eldningsanläggningarna inte använder ännu mer industrived
skulle vara små. Gränsen 10000 bör i stället sänkas för
förbränningsanläggningar till exempelvis ett par tusen fast kubikmeter eller
förbjudas helt.

För
industriell användning av råvara är det viktigt atl gränsen 10000 m' fub
bibehålls. Speciellt sågverksindustrin kommer all få svårigheter i form av
kraftigt höjda timmerpriser i samband med en konjunkturuppgång om gränsen höjdes.
Av erfarenhet vet vi att det är svårt att få ner timmerpriserna i en
lågkonjunktur.

1.4 Prövning av industrikapaciteten

Ett
fåtal remissinstanser har kommenterat förslaget att kapacitetsnivån skall
prövas och läggas fast i industrier som använder minst 100000 m' fast mått
råvara per år.

Länsstyrelserna
i Jämtlands, Västerbottens och Nortbottens län tillstyrker förslaget.
Förslaget avstyrks av statens industriverk, domänverket och Svenska cellulosa-
och pappersbruksföreningen. Skogsstyrelsen är tveksam till förslaget.

Länsstyrelsen
i Norrbotten: Att kapacitetstak kan läggas fast för företag som förbrukar över
100000 m' fast mått är en förutsättning för länsstyrelsens tillstyrkan av att
den s. k. fria potten höjs.

Statens
industriverk: Prövningen av massaindustrins kapacitet kan inklu- 72

deras i
miljövårdsprövningen. När det gäller sågverken kan SIND inte se Prop.
1986/87:105 något behov av en sådan prövning.

Domänverket:
Verket avstyrker bestämt att kapacitelsgränser för enskilda industrier skall
sättas. Även om skalekonomin har ringa genomslag inom sågverksindustrin, visar
erfarenheten såväl i från den trämekaniska som den fiberförbrukande industrin
att det är utomordentligt svårt att förutse den tekniska utvecklingen. Det
finns därför risk för atl man lagstiftningsvägen i förväg sätter
kapacitetsgränser som sedermera kan visa sig vara ekonomiskt olyckhga.

Svenska
cellulosa- och pappersbruksföreningen: SCPF avvisar förslaget om kapacitetsfastläggelse
för större produktionsenheter. Förslaget om kapacitetstak skulle på oklara
grunder kunna stoppa utbyggnaden av störte konkurtenskraftiga anläggningar och
motverka ett bättre utnyttjande av virkesråvaran. Ett kapacitetstak grundat på
svensk råvara blir orimligt, eftersom kapaciletsulbyggnad kan baseras även på
importved och returpapper.

2. Synpunkter på övriga delar av förslaget

2.1 Författningskonstruktionen: Grundläggande bestämmelser
i en lag, regeringen bemyndigas att medge undantag från prövningsskyldigheten

Flertalet
remissinstanser tillstyrker eller avstår från att kommentera förslaget. Det
tillstyrks uttryckligen av skogsstyrelsen, länsstyrelserna i Västernortlands,
Jämtlands och Nortbottens län. Svenska kommunförbundet. Svenska pappersindustriarbelareförbundet
samt Skogsarbetareförbundet. Länsstyrelsen i Västerbottens län anser att lagen
bör fastslå de nedre gränser för användning av träfiberråvara vid vilka
prövningsskyldigheten inträder. Svenska cellulosa- och
pappersindustriarbetareförbundet och Västernortlands och Jämtlands läns
handelskammare anser atl lagen bör innehålla ett uttryckligt förbud för
användning av industriellt förädlingsbar träfibertåvara för bränsleändamål.

2.2 Samordning med annan tillståndsprövning

Träfibergmppens
uppfattning att prövning av träfibertåvaran inte behöver formellt samordnas med
annan tillståndsprövning kommenteras endast av tre remissinstanser, nämligen
skogsstyrelsen, länsstyrelsen i Kronobergs län och Svenska kommunförbundei.
Alla delar denna uppfattning.

Svenska kommunförbundet:
Många gånger kommer träfiberanläggningar

som aktualiseras att vara av den omfattningen att deras lokalisering behö

ver prövas mot kommunens syn på mark- och vattenanvändning i över

siktsplaner. Om anläggningen kan klassas som störande verksamhet kan

detaljplan behöva upprättas innan frågan om bygglov prövas. I de flesta

fall kan förmodligen en bygglovsprövning ske direkt mot översiktsplanen

om anläggningen är avskilt belägen. Under alla omständigheter är det 73

viktigt med en tidsmässig
samordning mellan prövningen enligt den före- Prop. 1986/87:105 slagna träfiberlagen
och t. ex. plan- och bygglagen samt naturtesurslagen.

2.3 Delegerad prövning

Förslaget
all prövningen av användning av träfibertåvara lill största delen delegeras
till slalens industriverk tillstyrks av skogsstyrelsen, länsstyrelserna i
Kronobergs, Västernortlands, Jämtlands, Västerbottens och Nortbottens län samt
av Svenska cellulosa- och pappersbruksföreningen. Skogsarbetareförbundet och
Svenska Träskivor Service AB.

Statens
industriverk och Svenska träindustriarbetareförbundet avstyrker förslaget.

Statens
industriverk: Arbetsgruppen föreslår att industriverket skall ta över stora
delar av prövningen. Störte utbyggnader skall även fortsättningsvis prövas på
departementsnivå — endast beredningen av ärendena skall delegeras. Principiellt
anser SIND att beredning och prövning bör ligga på samma ställe. Beredningen av
större utbyggnader, dvs. inom massaindustrin, borde således ligga i
regeringskansliet även fortsättningsvis. Dessutom är det inte rationellt med
en uppdelning av beslutsansvaret, bl. a. därför att ingen då får överblicken
över råvarusituationen. SIND anser därför att beredning och prövning av alla
ärenden bör ske i regeringskansliet. Etl annat skäl till detta är att
prövningen ofta innehåller bedömningar av politisk natur.

Svenska
träindustriarbetareförbundet: STIAF anser att prövningen även i framtiden bör
ligga på regeringen. Den argumentation som förs i promemorian för koncessionsgivning
till massaindustrin finner förbundet hållbar och menar att den även kan
appliceras på skivindustrin, som även denna kan ses som en processindustri. Då STIAF
anser atl sågverksindustrin för närvarande inte bör omfattas av prövningsplikt,
saml atl ingen induslriråvara skall få eldas, faller motivet för att låta
industriverket pröva vissa delbranschers råvamanspråk.

2.4 Förenklat remissförfarande

Fem
remissinstanser tillstyrker promemorians förslag om förenklat remissförfarande
vid prövningen av verksamheters råvaruanvändning, tre är tveksamma och två
avstyrker förslaget. Övriga avstår från kommentarer.

Arbetsmarknadsstyrelsen:
AMS har självfallet nytta av att i god tid få kännedom om planerade
utvidgningar och nyetableringar. Information om sådana förändringar på arbesmarknaden
kommer emellertid fram genom länsarbetsnämndernas och arbetsförmedlingarnas
naturliga kontakter med företag och andra statliga myndigheter på länsplanet
och behöver inte säkerställas genom formaliserade remissförfaranden.

Skogsarbetareförbundet:
Förbundet anser att det föreslagna remissförfarandet är rimligt. Kvartalsvisa
översikter över utbyggnadsärenden som tillställs förbundet bör avse såväl
skogsindustri- som bränsleseklorn.

Domänverket:
Någon form av möjlighet till yttrande över enskilda aren- 74

den under handläggningens
gång och före beslul måste medges branschor- Prop. 1986/87:105 gan och
övriga intressenter.

Svenska
kommunförbundet: Kommunerna bör i likhet med länsstyrelserna alllid höras i
ärenden som prövas enligt förslaget till iräfiberiag, så alt kommunen ges
möjlighet att tillföra ärendet sina aspekter vad gäller främst sysselsättning
och regionalpolitik. Styrelsen anser att även de fackliga organisationerna
generellt bör höras.

Arboga
kommun: Det är betydande investeringar som äger rum när en fastbränsleanläggning
uppförs, ofta den största i kommunens historia. Det är därför av slor vikt att
det givna tillståndet för användningen av trädbränslen i en anläggning skyddas
och att trädbränslet kan utvinnas på rimligt avstånd. Därför är del av stor
vikt alt de som tidigare erhållit tillstånd får tillfälle att yttra sig över
nya tillståndsansökningar inom regionen.

2.5 Villkor i samband med tillstånd

Förslaget
om slopade tidsvillkor och allmänna villkor i tillståndsbeslut samt om en
möjlighet att inskränka outnyttjade råvaruvolymer kommenteras endast av ett
fåtal remissinstanser. Ingen avstyrker förslagen.

Skogsstyrelsen:
Skogsstyrelsen ser det som positivt att tidsvillkor inte längre bör föreskrivas
samt att tillståndsgiven kvantitet kan förändras till det faktiska råvambehovet.

Svenska
pappersindustriarbetareförbundet: SPIAF är positivt till ansatsen att minska
vissa anläggningars tillstånd när tillstånden överskrider anläggningarnas
behov. Tillståndsmyndigheten bör ha möjlighet att ge dispenser om speciella
skäl föreligger för det låga utnyttjandet av råvaran under de tre sista åren.

Svenska
träindustriarbetareförbundet: I lagförslaget införs en regel som säger att
given koncession skall kunna återkallas eller inskränkas om tillståndet under
de tre senaste åren utnyttjats lill mindre än 75 %. Detta gäller om minskningen
kan förväntas bli beslående. STIAF tillstyrker delta förslag, då man härigenom
kan hindra atl förelag begär extra stora koncessioner i syfte att hålla konkurtenler
borta från marknaden.

Svenska
Träskivor Service AB: Frågan om inskränkning av givna tillstånd där den tillståndsgivna
volymen inte uppnås bör vidare utredas. Bedömning av eventuell inskränkning bör
ske med utgångspunkt från en rad olika faktorer som inte enbart är kopplade till
hur stor andel av den tillståndsgivna volymen som utnyttjats efter en viss tid.

2.6 Systemet med förvaltningsenheter

Förslaget
att förvaltningsenhetsbegreppet slopas i råvamprövningen till

styrks av skogsstyrelsen, länsstyrelserna i Västernorrlands och Jämtlands

län samt Svenska pappersindustriarbetareförbundet och Skogsarbetareför

bundet. Övriga berör inte förslaget.

Skogsstyrelsen: Systemet med förvaltningsenhet bör upphöra och till- 75

stånd atl använda råvara
skall i stället vara knutet lill och utnyttjas inom en Prop. 1986/87:105 anläggning.

Länsstyrelsen
i Västernorrlands län: Slopandet av begreppet förvaltningsenheter bör bidra
till ökad flexibilitet och bättre råvamutnyttjande i förhållande till behovet.

2.7 Det kommunala vetot

Förslaget
atl den kommunala vetorätten tas bort i råvamprövningen berörs av
länsstyrelserna i Västernorrlands och Jämtlands län saml av Svenska
kommunförbundet och Skogsarbetareförbundet. Samtliga tillstyrker.

Svenska
kommunförbundet: Den prövning som sker enligt förslaget till Iräfiberiag
innefattar inte frågor om hushållning med mark- och vattenområden. Styrelsen
accepterar därför atl det kommunala vetot tas bort i detta sammanhang.

2.8 Skogsvårdsstyrelsen som tillsynsorgan

17
remissinstanser har berört förslaget om att skogsvårdsstyrelsen bör överta
ansvaret för tillsyn och kontroll från de kommunala byggnadsnämnderna.
Samtliga tillstyrker förslaget.

Skogsstyrelsen:
De skogsvårdsslyrelser som har uttalat sig om detta förslag är positivt
inställda till uppgiften. De framhåller samtidigt att dessa nya arbetsuppgifter
ej kan utföras inom ramen för nu tillgängliga resurser. Skogsstyrelsen
instämmer i detta och fömtsätter att problemet med att finansiera kostnaderna
löses.

För
att tillsynen skall kunna fungera bör skogsvårdsstyrelserna få rätt att fritt
ta del av erforderliga handlingar och förhållanden av betydelse i sammanhanget.

Skogsstyrelsen
anser därför atl någon form av uppgiftsskyldighet vad gäller förbrukning av
träfiberråvara bör skrivas in i den nya lagen. Uppgifterna bör redovisas till
skogsstyrelsen årligen. Skogsstyrelsen lämnar förslag till komplettering av
lagtexten:

"Regeringen
eller den myndighet som regeringen bestämmer, får meddela föreskrifter om
skyldighet för den som förbmkar träfibertåvara eller ur riket utför sådan vara
att lämna uppgift om förbmkningen eller utförseln."

Länsstyrelsen
i Västerbottens län: Tillsynen av efterlevnaden av bestämmelserna bör flyttas
över till skogsvårdsstyrelsema. Dessa arbetar regionalt och har därmed en
bättre överblick än ett kommunalt organ, dessutom besitter de en självklar
kompetens för verksamheten.

Svenska
kommunförbundet: Med hänsyn till att råvamprövningen skiljs ut från
byggnadslagstiftningen är det en självklarhet att byggnadsnämnden inte längre
skall vara tillsynsorgan för träfiberanläggningar. En överflyttning till
skogsvårdsstyrelserna verkar logisk mot bakgmnd av den kompetens dessa organ
har.

76

Bilaga 3 Prop.
1986/87: 105

Förslag till

Lag

om
träfiberråvara

Härigenom
föreskrivs följande.

1 §

Denna
lag är tillämplig på användningen av träfibertåvara. Lagens syfte är att
motverka brister inom skogsindustrins råvaruförsörjning.

2§
Med träfibertåvara avses i denna lag

1.
mndvirke,

2.
sådan råvara, som härtör från
rundvirke.

Bark
utgör inte träfibertåvara.

3§

I
följande typer av anläggningar får träfibertåvara inte användas utan tillstånd
av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

1. Eldningsanläggning
eller anläggning för framställning av trädbränsle om

användningen av träfibertåvara uppgår till minst 10000 m' fast mått per

kalenderår.

2. Skogsindustrien
anläggning om användningen av träfibertåvara uppgår

till minst 200000 m fast mått per kalenderår.

Regeringen
får meddela föreskrifter om undantag från kravet på tillstånd för sådana fall
där prövning inte bedöms nödvändig för att tillgodose syftet med denna lag.

4 §

Ett
tillstånd skall avse användning av en viss mängd träfibertåvara per kalenderår.
Tillståndet får förses med villkor.

5§

Etl
tillstånd får inskränkas eller upphävas om det under de tre senast förflutna
kalenderåren genomsnittligt har utnyttjats mindre än till 75 procent och den
minskade användningen kan förväntas bli bestående. Ändringen får endast avse
den del av tillståndet som inte har utnyttjats. Om verksamheten vid
anläggningen har lagts ner får dock tillståndet upphävas omedelbart.
Tillståndet får också inskränkas eller upphävas på ansökan av tillståndshavaren.

6§

Tillsynen
över efterlevnaden av denna lag samt föreskrifter och villkor som har meddelats
med stöd av denna lag utövas av den myndighet som regeringen bestämmer
(tillsynsmyndigheten).

77

7§ Prop. 1986/87:105

På begäran av tillsynsmyndigheten skall innehavaren av en
anläggning

1.
lämna
myndigheten de upplysningar och tillhandahålla de handlingar som behövs för
tillsynens utövande, och

2.
ge myndigheten
tillträde till anläggningen i den omfattning som behövs för tillsynens
utövande.

8§

Om en begäran enligt 7 § inte följs får
tillsynsmyndigheten vid vite förelägga innehavaren att fullgöra sin skyldighet.

9§

Tillsynsmyndighetens beslut enligt 7 och 8 §§ får
överklagas hos kammarrätten genom besvär.

10
§ Den som har
meddelats tillstånd enligt 3 § skall årligen betala en avgift för täckande av
kostnaderna för tillsynen (lillsynsavgifi). Regeringen får meddela föreskrifter
om tillsynsavgiften. Beslut om uttagande av tillsynsavgift meddelas av
regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer.

11 §

Den som uppsåtligen eller av oaklsamhei använder iräfiberråvara
ulan behövligt tillstånd eller bryter mot föreskrift eller villkor som har
meddelats med stöd av denna lag skall dömas till böter eller fängelse i högst
sex månader.

12 §

Brott som avses i 11 § får åtalas av allmän åklagare endasi
om brottet har anmälts till åtal av tillsynsmyndigheten.

Övergångsbestämmelser

1.
Denna lag
träder i kraft den 1 juli 1987.

2.
1 anläggningar
som omfattas av 3 §, där verksamheten vid lagens ikraftträdande bedrivs med
tillstånd enligt 136 a § byggnadslagen (1947:385), skall tillstånd och villkor
som har meddelats enligt sistnämnda lag i lillämpliga delar anses som
meddelade enligt den nya lagen.

3.
I anläggningar
som omfattas av 3 §, där verksamheten vid lagens ikraftträdande bedrivs utan
tillstånd enligt 136 a § byggnadslagen (1947: 385), får verksamheten bedrivas
utan tillstånd så länge användningen av träfiberråvara inte överstiger
användningen under basåret. Med basår avses det av åren 1973, 1974 och 1975 då
användningen vid anläggningen var högst. Vid anläggningar för framställning av irädbränsle
och vid eldningsanläggningar avses med basår dock det av åren 1980, 1981 och
1982 då användningen vid anläggningen var högst.

4.
Föreskrifter i
136 a § byggnadslagen (1947: 385) om förvaltningsenheter gäller till utgången
av år 1987. Förvaltningsenheter får dock registreras endast om ansökan har
gjorts före den nya lagens ikraftträdande.

78

Bilaga
4 Prop. 1986/87: 105

Lagrådet

Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1987-02-11

Närvarande: justitierådet Knutsson, f d. justitierådet Sterzel,
regeringsrådet Tottie.

Enligt protokoll vid regeringssammanträde den 5 februari
1987 har regeringen på hemställan av statsrådet Peterson beslutat inhämta
lagrådets yttrande över förslag till lag om träfiberråvara.

Förslaget har inför lagrådet föredragits av
hovrättsassessorn Bengt Agartz.

Förslaget föranleder följande yttrande av lagrådet:

5§

Innebörden av paragrafens andra mening är oklar. Lagrådet
ifrågasätter om det inte är tillräckligt att föreskriva atl tillståndet inte
får inskränkas mer än all det motsvarar den förväntade framlida användningen.
För den händelse tillståndshavaren själv begär all tillståndet inskränks eller
upphävs torde hans begäran alllid böra bifallas. Vidare bör i paragrafen tas
upp en regel om beslutanderätten i frågor om inskränkning och upphävande av
tillstånd.

Lagrådet föreslår att paragrafen ges följande utformning:

"Om etl tillstånd under de tre senast förflutna
kalenderåren genomsnittligt har utnyttjats mindre än lill 75 procent får
tillståndet inskränkas, dock ej mer än till vad som motsvarar den förväntade
framtida användningen. Har verksamheten vid anläggningen lagts ner får
tillståndet upphävas.

Ett tillstånd skall också inskränkas eller upphävas om tillståndshavaren
begär det.

Beslut enligt denna paragraf meddelas av regeringen eller
den myndighet som regeringen bestämmer."

Övergångsbestämmelserna

Som framgår av specialmotiveringen innebär punkt 3 i
övergångsbestämmelserna en viss skärpning av tillståndskraven för äldre
anläggningar. Lagrådei ifrågasätter om det inte bör medges atl verksamheten vid
dessa anläggningar fortsätter enligt äldre regler under en övergångslid i
avvaktan på att erforderligt tillstånd enligt den nya lagen hinner utverkas.

79

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1987