Prop. 1986/87:112

Regeringens proposition 1986/87:112

om anhållande och häktning, m. m.

Prop. 1986/87:112

Regeringen
föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag ur
regeringsprotokollet den 12 mars 1987.

På
regeringens vägnar Kjell-Olof Feldt

Bengt
Göransson

Propositionens huvudsakliga innehåll

I
propositionen föreslås ändringar i reglerna om de straffprocessuella
fri-hetsberövandena gripande, anhållande och häktning. Ändringarna, som i
huvudsak grundar sig på förslag från 1983 års häktningsutredning, berör bl. a.
förutsättningarna för att fä tillgripa häktning och anhållande samt de frister
inom vilka sådana frihetsberövanden skall prövas av domstol.

När
det gäller häktningsförutsättningarna skall huvudregeln även i fortsättningen
vara att endast den får häktas som är på sannolika skäl misstänkt för ett
brott för vilket är föreskrivet fängelse i ett är eller mer. Liksom nu skall
härutöver krävas att en eller flera av tre särskilda häktningsförutsättningar
föreligger, nämligen att det föreligger fara för att den misstänkte avviker,
försvårar utredningen eller fortsätter sin brottsliga verksamhet. Främst för
att markera vikten av att häktning används i tillräcklig utsträckning för att
motverka återfall i brott föreslås en omfor-mulering av beviskravet för de
särskilda häktningsförutsättningarna. Enligt förslaget skall häktning kunna
ske när det föreligger risk för avvikande, försvärande av utredning eller
fortsatt brottslig verksamhet. Vid risk för fortsatt brottslig verksamhet
förutsätts att särskild hänsyn skall tas till sådan brottslighet som innebär
risk för enskildas liv, hälsa eller egendom eller i övrigt kränker annans
personliga integritet.

Vidare
föreslås att reglerna om domstolsprövning av straffprocessuella
frihetsberövanden anpassas till den praxis som utvecklats vid tolkningen av
Europakonventionen till skydd för de mänskliga rättigheterna. Enligt förslaget
skall åklagaren avge häktningsframställning till domstolen samma dag som han
beslutat om anhållande eller senast dagen därefter. Om det finns synnerliga
skäl får åklagaren dröja till tredje dagen efter anhållandet.

1 Riksdagen 1986/87. I saml. Nr 112

Domstolen
skall enligt huvudregeln hålla häktningsförhandling samma dag som
häktningsframställningen görs eller senast dagen därefter. Förhandlingen får
dock aldrig hållas senare än fyra dagar efter det faktiska frihetsberövandet.
Förslaget innebär en väsentlig förkortning av de nuvarande fristerna för
domstolsprövningen. Vid beräkningen av de nu angivna fristerna likställs lördagar,
söndagar och helgdagar med vanliga arbetsdagar. Detta innebär bl. a. att
tingsrätterna i fortsättningen måste vara beredda att hålla
häktningsförhandlingar under veckosluten och på helgdagar.

Med hänsyn till de korta
tidsfrister som enligt förslaget gäller för domstolens prövning av
frihetsberövandet måste det öppnas möjlighet för domstolen att besluta om
häktning trots att utredningen inte kommit så långt att sannolika skäl för
brottsmisstanken föreligger. Häktning föresläs sålunda kunna ske om den
anhållne är skäligen misstänkt för brottet och det är av synnerlig vikt att han
tas i förvar i avvaktan på ytterligare utredning. I sådana fall skall
häktningsfrågan alltid omprövas senast inom en vecka.

I
propositionen föreslås också en ändring i lagen (1963:197) om allmänt
kriminalregister. Ändringen syftar till att ge i första hand domstolarna
möjlighet till terminalåtkomst till registret.

De
nya reglerna om anhållande och häktning föreslås träda i kraft den dag
regeringen bestämmer.

Prop. 1986/87:112

Lagförslagen
i denna proposition har granskats av lagrådet. Propositionen innehåller därför
tre huvuddelar: lagrådsremissen (s. 21), lagrådets yttrande (s. 84) och
föredragande statsrådets ställningstaganden till lagrådets synpunkter (s.
100).

Den
som vill ta del av samtliga skäl för lagförslagen måste därför läsa alla tre
delarna.

1 Förslag till

Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom föreskrivs att 19 kap. 12 §, 24 kap., 25 kap. 1
§, 51 kap. 8 och 13 §§, 52 kap. 10 §, 54 kap. 5 § samt 55 kap. 15 §
rättegångsbalken skall ha följande lydelse.

Prop.
1986/87:112

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

Vad i detta kapitel stadgas äger Vad som sägs i detta kapitel
skall

motsvarande
tillämpning i fråga om tillämpas även i fråga om domsto-

domstols
befattning med förundersökning och användande av tvångsmedel.

lamas befattning med förundersökning och användande av
tvängsme-dd.

Om
särskilda skäl föreligger, får en fråga om häktning tas upp även av rätten i en
annan ort än som följer av reglerna i detta kapitel.

År någon på sannolika skäl misstänkt för brott, för
vilket är stadgat fängelse ett är eller däröver, må han häktas, om med hänsyn
till brottets beskaffenhet, den misstänktes förhållande eller annan omständighet
skäligen kan befaras, att han avviker eller annorledes undandrager sig
lagföring eller straff eller genom undanröjande av bevis eller på annat sätt
försvårar sakens utredning, eller ock anledning förekommer, att han fortsätter
sin brottsliga verksamhet.

Är brottet ringare än i första stycket sägs men kan därå
följa fängelse och har den misstänkte icke stadigt hemvist inom riket, må han
häktas, om det skäligen kan befaras, att han avviker.

Är för brottet icke stadgat lindrigare straffan fängelse
i två år, skall häktning ske, om det ej är uppenbart, att anledning därtill
saknas.

Kan det antagas, att den misstänkte kommer att dömas
allenast till böter, må häktning icke ske.

Den som på sannolika skäl är misstänkt för ett brott, för
vilket är föreskrivet fängelse ett år eller däröver,/år häktas, om det med hänsyn
till brottets beskaffenhet, den misstänktes förhållande eller någon annan
omständighet finns risk för att han

/. avviker eller på något annat sätt undandrar sig
lagföring eller straff,

2.
genom att
undanröja bevis eller på något annat sätt försvårar sakens utredning eller

3.
fortsätter
sin brottsliga verksamhet.

Är för brottet inte föreskrivet lindrigare straff än
fängelse i två år, skall häktning ske, om det inte är uppenbart, att skäl till
häktning saknas.

Kan det antas att den misstänkte kommer att dömas endast
till böter, får häktning inte ske.

Senaste lydelse 1975:670.

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

Prop.
1986/87:112

Den som på
sannolika skäl misstankes för brott må, oberoende av brottets beskaffenhet,
häktas, om han är okänd och undandrager sig att uppgiva namn och hemvist eller
anledning förekommer, att hans uppgift därom är osann, så ock om han saknar
hemvist inom riket och det skäligen kan befaras, att han genom att begiva sig
från riket undandrager sig lagföring eller straff.

Den som på
sannolika skäl är misstänkt för brott får häktas oberoende av brottets
beskaffenhet,

1.
om han
är okänd och vägrar att uppge namn och hemvist eller om hans uppgift om detta
kan antas vara osann, eller

2.
om han saknar
hemvist inom riket och det finns risk för att han genom att bege sig från riket
undandrar sig lagföring eller straff

3§

Om det på grund av den misstänktes ålder, hälsotillstånd
eller annan liknande omständighet kan befaras att häktning skulle komma att
medföra allvarligt men för den misstänkte, får häktning ske endast om det är
uppenbart att betryggande övervakning inte kan ordnas. Detsamma gäller kvinna
som har fött så kort tid förut att häktning kan befaras medföra allvarligt men
för bamet. Vill den misstänkte inte underkasta sig övervakning, skall häktning
ske.

Om ytterligare inskränkning i fråga om häktning av den
som är under aderton år är särskih stadgat.

Att reseförbud eller anmälningsskyldighet får träda i
stället för häktning stadgas i 25 kap.

Även den som endast är skäligen misstänkt för brott får,
med den begränsning som följer av 19 §, häktas, om

1.
förutsättningarna
för häktning i övrigt är uppfyllda enligt vad som sägs i I § första och tredje
styckena eller 2 § och

2.
det är
av synnerlig vikt alt han tas iförvar i avvaktan på ytterligare utredning om
brottet.

4§

Om det på grund av den misstänktes ålder, hälsotillstånd
eller någon annan liknande omständighet kan befaras att häktning skulle komma
att medföra allvarligt men för den misstänkte, får häktning ske endast om det
är uppenbart att betryggande övervakning inte kan ordnas. Detsamma gäller
kvinna som har fött så kort tid förut att häktning kan befaras medföra
all-variigt men för bamet. Vill den misstänkte inte underkasta sig övervakning,
skall häktning ske.

Om ytterligare inskränkningar i fråga om häktning av den
som är under arton år finns särskilda bestämmelser.

Att reseförbud eller anmälningsskyldighet får träda i
stället för häktning/örei/cr/vj i 25 kap.

Senaste lydelse 1981:1294.

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

Prop.
1986/87: 112

4§

Beslut om häktning meddelas av rätten.

5f

Förekomma mot någon skäl //// häktning, må han i avbidan
på rättens beslut därom anhållas.

Äro ej fulla skäl till häktning, må den misstänkte dock
anhållas, om det finnes vara av synneriig vikt, att han i avbidan på
ytterligare utredning tages iförvar.

Beslut om anhållande meddelas av åklagaren. Beslutet skall
innehålla uppgift om det brott misstanken avser samt ange grunden för
anhållandet.

5§

.Beslut att häkta någon meddelas av rätten. /
häktningsbeslutet skall anges det brott som misstanken avser och grunden för
häktningen.

Om hävning av häktningsbeslut finns bestämmelser i20 §.

6§

Om det finns skäl att häkta någon, får han anhållas i
avvaktan på rättens prövning av häktningsfrågan.

Finns inte fulla skäl till häktning men är den misstänkte
skäligen misstänkt för brottet, får han anhållas, om det är av synnerlig vikt
att han tas iförvar i avvaktan på ytterligare utredning.

Beslut om anhållande meddelas av åklagaren. /
anhåltningsbeslutet skall anges det brott som misstanken avser och grunden för
anhållandet.

Förekomma
mot någon skäl //// anhållande men kan beslut därom icke utan fara avvaktas, må
polisman även utan sådant beslut gripa honom.

Träffas
den som begått brott, vara fängelse kan följa, å bar gärning eller flyende
fot, må han gripas av envar. Envar må ock gripa den som är efterlyst för brott.
Den gripne skall skyndsamt överiämnas till närmaste polisman.

Då
någon gripits, skall anmälan därom skyndsamt göras hos åklagaren. Denne har
att efter förhör, som avses i 8 §, omedelbart besluta, om den gripne skall
anhållas eller friges.

6f

Har
den, vilkens anhållande beslutats, avvikit eller är han eljest inte närvarande
då beslutet medde-

Om det
finns skäl att anhålla någon, får en polisman / brådskande fall gripa honom
även utan anhåll-ningsbeslut.

Om den som har begått brott, på vilket fängelse kan följa,
påträffas på bar gärning eller flyende fot, får han gripas av envar. Envar/år
också gripa den som är efterlyst för brott. Den gripne skall skyndsamt
överlämnas till närmaste polisman.

8§

Har beslut att anhålla någon meddelats i hans frånvaro,
skall han, så snart beslutet har verk-

' Senaste lydelse 1981; 1294. " Senaste lydelse 1981;
1294. ' Senaste lydelse 1981: 1294.

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

Prop.
1986/87: 112

las, skall, så snart beslutet verkställts, anmälan därom
göras hos åklagaren.

Avviker den som misstänks för brott och förekommer skäl
//// hans anhållande, får åklagaren efterlysa honom.

8§*

Den som anhållits enligt 6 § eller gripits enligt 7 §
skall, så snart det kan ske, för förhör inställas för åklagaren eller för
polisman som har fått i uppdrag att hålla förhöret.

ställts, förhöras av polisman eller åklagare. Har
åklagaren inte redan underrättats om frihetsberövandet, skall det skyndsamt
anmälas till honom. Åklagaren skall efter förhöret omedelbart besluta om den
misstänkte skall förbli anhållen.

Har
någon gripits enligt 7 §, skall han så snart som möjligt förhöras av polisman
eller åklagare. Har åklagaren inte redan underrättats om frihetsberövandet,
skall det skyndsamt anmälas till honom. Åklagaren skall efter förhöret omedelbart
besluta om den misstänkte skall anhållas. Anhålls inte den misstänkte, skall
beslutet om gripande omedelbart hävas.

Om den som misstänks för brott avviker och det finns skäl
att anhålla honom, får åklagaren efterlysa honom.

Då någon
anhålls eller då beslut om anhållande som avses i 6 § verkställs, skall den
anhållne erhålla besked om det brott misstanken avser samt gmnden för anhållandet.
Den anhållnes närmaste anhöriga och annan som står den anhållne särskilt nära
skall, så snart det kan ske utan men för utredningen, underrättas om
anhållandet. En sådan underrättelse får dock inte utan synnerliga skäl lämnas
mot den anhållnes önskan.

Då någon
anhålls eller då ett an-hållningsbeslut enligt 8 § första stycket verkställs,
skall den anhållne få besked om det brott som han är misstänkt för samt
grunden för anhållandet. Den anhållnes närmaste anhöriga och andra personer
som står den anhållne särskilt nära skall underrättas om anhållandet sä snart
det kan ske utan men för utredningen. En sådan undertättel-se får dock inte utan
synnerliga skäl lämnas mot den anhållnes önskan.

Förekomma
ej längre skäl för anhållande, skall den misstänkte omedelbart frigivas.

Om det
inte längre finns skäl för ett anhållningsbeslut, skall åklagaren omedelbart
häva beslutet.

* Senaste lydelse 1981:1294 ■ Senaste lydelse
1981:1294.

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

Prop.
1986/87: 112

Den som
är anhållen skall hållas iförvar men må eljest ej underkäs-' tas annan
inskränkning i sin frihet, än som påkallas av ändamålet med anhållandet,
ordningen a förvaringsplatsen eller allmän säkerhet. Vid hans förvaring eller
förflyttning skall så förfaras, att den ej väcker onödig uppmärksamhet.

Om inte
anhållningsbeslutet hävs, skall åklagaren inom tid som anges i 12 § muntligen
eller skriftligen göra framställning hos rätten om häktning av den anhållne.

I
framställningen skall anges det brott som misstanken avser, grunden för
häktningsyrkandet samt tidpunkten för frihetsberövandet.

Den anhållne och hans försvarare skall, om möjligt,
genast underrättas om häktningsframställningen genom åklagarens försorg.

Åklagaren
skall, om inte den anhållne friges, senast dagen efter den, då beslut om
anhållande meddelades eller då den anhållne enligt 8 § inställdes till förhör,
avluta framställning till rätten om hans häktande. Behövs det ytterligare
utredning för prövning av häktningsfrågan, får åklagaren vänta med
framställningen. Den skall dock avlåtas så snart det kan ske och senast på
femte dagen efter den, då beslut om anhållande meddelades eller den anhållne
inställdes för förhör. Görs inte framställning enligt vad som nu har sagts,
skall den anhållne omedelbart friges.

I
samband med framställningen skall till rätten samt till den anhållne och hans
försvarare överlämnas protokoll eller anteckningar över vad dittills
förekommit under förundersökningen i den mån de har betydelse för prövningen av
häktningsfrågan. Rätten kan dock medge att överlämnandet får anstå viss kort
tid. Påkallas förhör med annan än den anhållne, skall också uppgift lämnas
därom.

Häktningsframställning
skall göras samma dag som anhållningsbeslutet meddelades eller senast dagen
därefter. Om det finns synnerliga skäl, får framställningen göras senast
tredje dagen efter anhållningsbeslutet.

Har
anhållningsbeslutet meddelats i den misstänktes frånvaro, skall vid
tillämpning av första stycket som dag för beslutet anses dagen då beslutet
verkställdes.

Görs
inte häktningsframställning inom föreskriven tid, skall åklagaren omedelbart
häva anhållningsbeslutet-.

Då
framställning enligt 12 § inkommit, skall rätten, så snart ske

Har
en häktningsframställning gjorts, skall rätten samma dag eller

' Senaste lydelse 1981: 1294.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop.
1986/87: 112

kan
och, om synnerligt hinder ej möter, sist å fiärde dagen därefter hålla
förhandling i häktningsfrågan. Utsattes huvudförhandling att hållas inom en
vecka, sedan framställningen inkom, må dock, om ej rätten finner särskild
förhandling böra äga rum, med förhandlingen anstå till huvudförhandlingen.

senast
dagen därefter hålla förhandling i häktningsfrågan. Om det finns synnerliga
skäl, får förhandlingen dock hållas senare.

Häktningsförhandlingen får aldrig hållas senare än fiärde
dagen efter det att den misstänkte greps eller anhållningsbeslutet verkställdes.

Vid
förhandling i häktningsfrågan skall den som yrkat häktning så ock, om ej
synnerligt hinder möter för den anhållnes inställande, denne vara tillstädes.

Den som yrkat häktning skall ange de omständigheter, varpå
yrkandet grundas. Den anhållne och hans försvarare skall få tillfälle att
yttra sig. Utöver vad handlingarna från förundersökningen innehåller samt
parterna i övrigt anför får utredning angående brottet inte förebringas, om
det inte finns särskilda skäl till det.

Vid
häktningsförhandlingen skall den som yrkar häktning och, om det inte finns
synnerligt hinder, den anhållne vara närvarande.

Den som yrkar häktning skall ange de omständigheter som
han grundar sitt yrkande på. Den anhållne och hans försvarare skall få
tillfälle att yttra sig. Utöver vad handlingarna från fömndersökning-en
innehåller samt vad parterna i övrigt anför får utredning angående brottet inte
läggas fram, om det inte finns särskilda skäl till det.

Förhandlingen
skall såvitt möjligt/ortgå utan avbrott, till dess/rågan kan avgöras. Uppskov
må ej äga rum, med mindre synnerliga skäl äro därtill, och utan den misstänktes
begäran ej längre än fyra dagar.

Uppskjutes förhandlingen, skall, om ej rätten bestämmer
annat, anhållandet fortfara.

Häktningsförhandlingen
skall, om möjligt, pågå utan avbrott till dess häktningsfrågan kan avgöras.
Uppskov/år äga rum endast om det finns synnerliga skäl till det. Uppskovet får
inte vara längre än fyra dagar, om inte den misstänkte begär det.

Uppskjuts förhandlingen, skall anhållandet bestå, om inte
rätten bestämmer något annat.

Sedan
förhandlingen avslutats, skall rätten omedelbart meddela beslut i
häktningsfrågan. Beslut om häktning skall innehålla uppgift å det brott misstanken
avser samt kort angiva grunden för häktningen.

Sedan
häktningsförhandlingen avslutats, skall rätten omedelbart meddela beslut i
häktningsfrågan.

' Senaste lydelse 1981:1294.

Nuvarande lydelse

Föreslagen
lydelse

Prop.
1986/87:112

Beslutas ej häktning, förordne rätten, att den anhållne
omedelbart skall frigivas.

Beslutas
häktning av en anhållen som inte är närvarande vid rätten, tillämpas 17 §
tredje och fiärde styckena.

Beslutas
ej häktning, skall rätten omedelbart häva anhållningsbeslutet.

Fråga om häktning av den som inte är anhållen får tas upp
på yrkande av åklagaren. Efter åtalet får rätten även på yrkande av målsäganden
eller självmant ta upp frågan.

Då
fråga om häktning väckts, skall, så snart ske kan, förhandling äga rum inför
rätten. Om sådan förhandling gälle i tillämpliga delar vad i 14-16 §§ är
stadgat. Har den misstänkte kallats till förhandlingen eller förekommer
anledning, att han avvikit eller eljest håller sig undan, utgöre dock hans
utevaro ej hinder för förhandlingen. Uteblir målsäganden, ehuru han kallats
till förhandlingen, må frågan avgöras utan hinder därav.

Har rätten beslutat häktning av någon, som ej är vid
rätten tillstädes, skall, så snart beslutet verkställts, anmälan därom göras
hos rätten.

En fråga om att häkta den som inte är anhållen får tas upp
på yrkande av åklagaren. Efter åtalet får rätten även på yrkande av målsäganden
eller självmant ta upp frågan.

Då en fråga om häktning enligt första stycket har väckts,
skall häktningsförhandling inför rätten hållas så snart som möjligt. Ifråga om
sådan förhandling gäller i tillämpliga delar vad som sägs i 14-16 §§. Har den
misstänkte kallats till förhandlingen eller finns det anledning att anta att
han avvikit eller på annat sätt håller sig undan, utgör dock hans utevaro ej
hinder för förhandlingen. Uteblir målsäganden trots att han kallats till förhandlingen,
får frågan ändå avgöras.

Har rätten beslutat om häktning av någon som inte är
närvarande vicl rätten skall, så snart beslutet har verkställts eller hindret
för hans närvaro har upphört, anmälan om detta göras hos rätten.

När en anmälan enligt tredje stycket har gjorts, skall
rätten samma dag eller senast dagen därefter hålla förhandling i häktningsfrågan.
Om det finns synnerliga skäl, får förhandlingen dock hållas senare.
Häktningsförhandlingen får aldrig hållas senare än fiärde dagen efter det att
häktningsbeslutet har verkställts eller hindret för den misstänktes närvaro vid
rätten har upphört.

' Senaste lydelse 1981:1294.

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

Prop.
1986/87:112

Då rätten beslutar häktning enligt 16 § av anhållen eller
enligt 17 § av någon, som är vid rätten tillstädes, eller då anmälan om
häktningsbesluts verkställande inkommer, skall, om ej åtal redan väckts, rätten
utsätta den tid, inom vilken åtal skall väckas. Denna må ej bestämmas längre,
än som finnes oundgängligen erforderligt.

Överstiger den utsatta tiden två veckor, skall rätten, sä
länge den misstänkte är häktad och till dess åtal väckts, med högst två veckors
mellanrum ånyo hålla förhandling, som sägs i 14—16 §§, och därvid särskilt
tillse, att utredningen be-drives så skyndsamt som möjligt. Finnes med hänsyn
till utredningens beskaffenhet eller av annan omständighet uppenbart, att
förhandling inom nu angiven tid skulle vara utan betydelse, må dock rätten bestämma
längre tids mellanrum.

Finnes den utsatta tiden otillräcklig, må rätten, om
framställning därom göres före tidens utgång, medgiva förlängning av tiden.

Då rätten beslutar om häktning skall, om inte åtal redan
har väckts, rätten sätta ut den tid, inom vilken åtal skall väckas. Tiden får
inte bestämmas längre än vad som är oundgängligen nödvändigt.

År den utsatta tiden otillräcklig, får rätten medge
förlängning av tiden, om detta begärs före tidens utgång. Den misstänkte eller
hans försvarare skall om möjligt beredas tillfälle att yttra sig.

Väcks inte åtal inom två veckor, skall rätten, så länge
den misstänkte är häktad och till dess åtal har väckts, med högst två veckors
mellanrum hålla ny förhandling i häktningsfrågan och därvid särskilt se till
att utredningen bedrivs så skyndsamt som möjligt. År det med hänsyn till
utredningen eller av annan anledning uppenbart att förhandling inom nu
angiven tid skulle vara utan betydelse, får rätten bestämma längre tids
mellanrum.

Tid för åtals väckande behöver inte bestämmas då rätten
beslutar om häktning enligt 3 § eller om häktning av någon som inte är närvarande
vid rätten.

19 §

Har någon som är närvarande vid rätten häktats med stöd av
3 §,

10

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

Prop.
1986/87:112

19 §

Har ej inom tid, som avses i 18 §, åtal väckts eller ////
rätten inkommit framställning om förlängning av tiden eller förekomma eljest
ej längre skäl för häktning, förordne rätten omedelbart att den häktade skall
frigivas.

skall åklagaren, så snart han anser att det finns
sannolika skäl för att den misstänkte begått brottet, anmäla detta till
rätten. Rätten skall samma dag eller senast dagen efter en sådan anmälan hålla
ny förhandling i häktningsfrågan. Om det finns synnerliga skäl, får förhandlingen
dock hållas senare. Förhandling måste alltid, oberoende av anmälan, hållas
inom en vecka från häktningsbeslutet.

Om det när förhandlingen hålls inte framkommit sannolika
skäl för att den misstänkte begått brottet eller i övrigt inte längre finns
skäl för häktning, skall beslutet om häktning omedelbart hävas.

20 §

Rätten skall omedelbart häva ett häktningsbeslut,

1.
om inte
inom den tid som avses i 18 § åtal har väckts eller förlängning av tiden har
begärts eller

2.
om det
inte längre finns skäl för beslutet.

Innan åtal har väckts, får häktningsbeslutet hävas även
av åklagaren. Rätten skall snarast underrättas om åtgärden.

20 §

Väckes i mål, som fullföljts till högre rätt, fråga om
häktning, äge denna utan förhandling besluta däröver; är den misstänkte anhållen
skall beslut meddelas sist å fiärde dagen efter det framställning om hans
häktande inkom till rätten. Finnes förhandling erforderlig, skall den hållas så
snart ske kan. Om sådan förhandling gälle vad i 14—17 §§ är stadgat.

21 §"

Dömes den misstänkte för brottet Döms den
misstänkte för brottet

och
är han häktad, pröve rätten en- och är han häktad, skall rätten, enligt de
i detta kapitel angivna grun- ligt de grunder som anges i detta

"
Senaste lydelse 1980:378.

11

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

Prop.
1986/87:112

derna, huruvida han skall i häkte avbida, att domen vinner
laga kraft; är den misstänkte å fri fot, må rätten förordna, att han skall
häktas.

Vid
tillämpning av första stycket skall bestämmelserna i detta kapitel om häktning
av den, som skäligen kan befaras undandraga sig straff, gälla även ifråga om
den som skäligen kan befaras undandraga sig utvisning. Förordnandet om
häktning gäller dock ej under tid då den dömde avtjänar frihetsberövande
påföljd som har ådömts honom i målet.

kapitel, pröva om han skall stanna kvar i häkte till dess
domen vinner laga kraft. Om den misstänkte inte är häktad, får rätten förordna
att han skall häktas.

Vid
tillämpning av första stycket skall bestämmelserna i detta kapitel om häktning
/ de fall där det finns risk för att den misstänkte undandrar sig straff,
gälla även i de fall där det finns risk för att den misstänkte undandrar sig
utvisning. Förordnandet om häktning skall dock inte gälla under den tid då den
dömde avtjänar en frihetsberövande påföljd som han har dömts tilli målet.

Den som är
häktad skall utan dröjsmål föras till allmänt häkte.

År det av synnerlig vikt att den häktade för utredning
angående det brott, som föranlett häktningen, eller ett annat brott, för
vilket han misstänks, förvaras på annan plats än som anges i första stycket,
får rätten på yrkande av åklagaren förordna att överförandet tills vidare
skall anstå. Rätten eller åklagaren far även besluta att den häktade, sedan han
överförts till häkte, skall för förhör eller annan åtgärd inställas på en
plats utom häktet.

Om förvaring av häktad som undergår eller undergått
rättspsykiatrisk undersökning gälla särskilda bestämmelser.

Den som är gripen, anhållen eller häktad skall tas i
förvar. Den som häktas skall utan dröjsmål föras till häkte.

Om det är av synnerlig vikt att den häktade, för utredning
av det brott som föranlett häktningen eller något annat brott som han är misstänkt
för, förvaras på en annan plats än som anges i första stycket, får rätten på
åklagarens begäran förordna att den häktade tills vidare inte skall/öras /i7/
häkte. Rätten eller åklagaren får även besluta att den häktade, sedan han
förts till häkte, skall/öras //// en plats utom häktet för förhör eller annan
åtgärd.

Om
förvaring av den som är häktad och undergår eller har undergått
rättspsykiatrisk undersökning finns särskilda bestämmelser.

Ej må
annorledes än i detta kapitel eller eljest är stadgat någon i anledning av
misstanke för brott hållas i förvar, även om han samtycker därtill.

Om
skyldighet för den som misstankes för brott att kvarstanna för förhör stadgas
i 23 kap.

Oavsett
samtycke får ingen som är misstänkt för brott hållas i förvar annat än enligt
föreskrift i detta kapitel eller annars i lag.

Om skyldighet för den som misstänks för brott att stanna
kvar för förhör finns bestämmelser i 23 kap.

' Senaste
lydelse 1986:649.

12

Nuvarande
lydelse

Om
behandling av anhållen eller häktad så ock om ersättning av allmänna medel åt
oskyldigt häktad är särskilt stadgat.

Föreslagen lydelse 24 §■'

Om behandlingen av den som är anhållen eller häktad sam/
om ersättning av allmänna medel åt den som varit oskyldigt anhållen eller
häktad finns särskilda bestämmel-

Prop. 1986/87:112

Är någon
skäligen misstänkt för brott, på vilket fängelse kan följa, och kan det med
hänsyn till brottets beskaffenhet, den misstänktes förhållande eller annan
omständighet skäligen befaras, att han avviker eller annorledes undandrar sig
lagföring eller straff, men finns det i övrigt inte anledning att anhålla
eller häkta honom, får, om det är tillräckligt, i stället förbud meddelas
honom att utan tillstånd lämna honom anvisad vistelseort (reseförbud) eller
föreskrivas att han på vissa tider skall anmäla sig hos anvisad
polismyndighet (anmälningsskyldighet). Oberoende av broUets beskaffenhet får
också reseförbud eller anmälningsskyldighet beslutas, om det skäligen kan
befaras att den misstänkte genom att bege sig från riket undandrar sig
lagföring eller straff

Är någon
skäligen misstänkt för ett brott, på vilket fängelse kan följa, och finns det
med hänsyn till brottets beskaffenhet, den misstänktes förhållande eller någon
annan omständighet risk för att han avviker eller på något annat sätt
undandrar sig lagföring eller straff, men finns det i övrigt inte anledning att
anhålla eller häkta honom, får, om det är tillräckligt, i stället förbud
meddelas honom att utan tillstånd lämna honom anvisad vistelseort
(reseförbud) eller föreskrivas att han på vissa tider skall anmäla sig hos
anvisad polismyndighet (anmälningsskyldighet). Oberoende av brottets
beskaffenhet får också reseförbud eller anmälningsskyldighet beslutas, om det
finns risk för att den misstänkte genom att bege sig från riket undandrar sig
lagföring eller straff.

Föreligger mot någon skäl till häktning eller anhållande
men kan det antas att syftet därmed kan tillgodoses genom reseförbud eller
anmälningsskyldighet, får beslut härom meddelas även i andra fall än som avses
i första stycket.

För
målets beredande skall vadeinlagan med därvid fogade handlingar delges
vadesvaranden, som skall föreläggas att avge skriftligt genmäle.

51 kap 8§' För målets beredande skall vadeinlagan med
därvid fogade handlingar delgivas vadesvaranden och föreläggande meddelas
honom att inkomma med skriftligt genmäle.

Om
det är uppenbart att vadetalan är ogmndad, får hovrätten dock genast meddela
dom i målet utan att någon åtgärd enligt första stycket vidtas.

"
Senaste lydelse 1966:302. '"Senaste lydelse 1981:1295. " Senaste
lydelse 1984:131.

13

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

Prop.
1986/87: 112

Har
underrätten avslagit yrkande om åtgärd, som avses i 26—28 kap., eller förordnat
om hävande av sådan åtgärd, äge hovrätten omedelbart bevilja åtgärden att
gälla, till dess annorlunda förordnas. Har underrätten beviljat åtgärd, som nu
sagts, äge hovrätten omedelbart förordna, att vidare åtgärd för verkställighet
av beslutet ej må äga rum. År fråga om häktning eller reseförbud, må hovrätten
ock utan motpartens hörande göra ändring i underrättens beslut.

Om
tingsrätten har avslagit ett yrkande om åtgärd, som avses i 26-28 kap., eller
förordnat om att en sådan åtgärd skall hävas, får hovrätten omedelbart bevilja
åtgärden att gälla till dess något annat bestäms. Om tingsrätten har beviljat
åtgärd som nu sagts,/år hovrätten omedelbart förordna att vidare åtgärd för
verkställighet av beslutet inte får äga mm. I frågor om häktning eller
reseförbud får hovrätten göra ändring i tingsrättens beslut även om motparten
inte hörts.

Om hovrätten beslutat häkta någon som inte år närvarande
vid rätten, skall 24 kap. 17 § tredje och fiärde styckena tillämpas.

Så snart
målets beredande avslutats, bestämme hovrätten tid för huvudförhandlingen. För
behandling av rättegångsfråga eller del av saken, som må avgöras särskilt, må
huvudförhandling utsättas, ehuru målet i övrigt ej är berett till
huvudförhandling.

Är den tilltalade häktad, skall huvudförhandling hållas
inom fyra veckor efter utgången av den i 2 § angivna tiden, om ej till följd av
åtgärd, som avses i 11 §, eller annan omständighet längre uppskov är
nödvändigt. Har den tilltalade häktats efter utgången av den i 2 § angivna
tiden, skall tiden räknas från dagen för hans häktande.

Så snart målets beredande avslutats, skall hovrätten
bestämma tid för huvudförhandlingen. För behandling av rättegångsfrågor eller
sådana delar av saken som får avgöras särskilt/år huvudförhandling sättas ut,
trots att målet i övrigt inte är färdigt för huvudförhandling.

Är den
tilltalade häktad, skall huvudförhandling hållas inom två veckor efter
utgången av den tid som anges i 2 §, om det inte till följd av åtgärder som
avses i 11 § eller andra omständigheter är nödvändigt med längre uppskov. Har
den tilltalade häktats efter utgången av den tid som anges i 2 §, skall tiden
räknas frän den dag han häktades.

Finnes
för utredningen erforderligt, att part eller annan höres muntligen i
hovrätten, förordne hovrätten därom på sätt den finner lämpligt. Om inställande
av tilltalad, som är anhållen eller häktad, förordne hovrätten.

År det
nödvändigt för utredningen I målet att en part eller någon annan hörs
muntligen i hovrätten, förordnar hovrätten om detta på lämpligt sätt. Hovrätten
förordnar också om inställandet av en tilltalad som är anhållen eller häktad.

Om
hovrätten beslutat häkta någon som inte är närvarande vid rätten, skall 24
kap. 17 § tredje och fiärde styckena tillämpas.

14

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

Prop.
1986/87:112

Dä
hovrätten ogillat yrkande om häktning eller reseförbud eller hävt ett beslut
om häktning eller reseförbud, får talan mot beslutet föras endast i samband
med talan mot hovrättens dom eller slutliga beslut.

54 kap 5§ Då hovrätt ogillat yrkande öift ■■
häktning eller reseförbud eller frigivit häktad eller hävt reseförbud, må
talan mot beslutet ej föras annorledes än i samband med talan mot hovrättens
dom eller slutliga beslut.

55 kap. 15 §

Beträffande
rättegången i högsta domstolen skola i övrigt i tvistemål 50 kap. 11-20 §§,
22 §, 24 § och 25 § första och andra styckena samt i brottmål 51 kap. 11-20,
22, 24, 25 och 31 §§ äga motsvarande tillämpning.

Vad i 50
kap. 26-29 §§ rörande tvistemål samt i 51 kap. 26-29 §§ rörande brottmål är
för hovrätt stadgat om undanröjande av underrätts dom och om återförvisning
skall beträffande högsta domstolen äga motsvarande tillämpning i fråga om
lägre rätts dom.

Beträffande rättegången i högsta domstolen skall i övrigt
i tvistemål 50 kap. 11-20 §§, 22 §, 24 § och 25 § första och andra styckena
samt i brottmål 51 kap. 8 § fiärde stycket, 11-20, 22, 24, 25 och 31 §§
ti/lämpas.

Vad som
sägs i 50 kap. 26-29 §§ rörande tvistemål samt i 51 kap. 26-29 §§ rörande
brottmål om undanröjande av undertätts dom och om återförvisning gäller för
högsta domstolen i fråga om lägre rätts dom.

Denna lag
träder i kraft den dag regeringen bestämmer. Är någon vid lagens ikraftträdande
berövad friheten genom gripande, anhållande eller häktning, får
häktningsframställning enligt 24 kap. 12 § göras samt häktningsförhandling
enligt 13 och 17 §§ samma kapitel hållas den dag lagen träder i kraft eller
följande dag, om äldre rätt medger att så sker.

15

2 Förslag
till

Lag om ändring i lagen (1930:173) om beräkning av
lagstadgad tid

Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1930: 173) om
beräkning av lagstadgad tid skall ha följande lydelse.

Prop.
1986/87:112

Nuvarande
lydelse

Infaller
tid, då enligt lag eller särskild författning åtgärd sist skall företagas,
på söndag, annan allmän helgdag, lördag, midsommarafton, julafton eller
nyårsafton, må åtgärden/öre/agai' nästa söckendag.

Föreslagen lydelse

2 § '

Infaller den tid, då enligt lag eller särskild författning
en åtgärd senast skall vidtas, på en söndag, annan allmän helgdag, lördag,
midsommarafton, julafton eller nyårsafton, får åtgärden vidtas nästa vardag.

Första stycket gäller inte i fråga om de frister för
häktningsframställning och häktningsförhandling som anges i 24 kap. 12 och 13
§§, 17 § fiärde stycket och 19 § rättegångsbalken.

Denna
lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

Senaste
lydelse 1974: 756.

16

3 Förslag
till

Lag om ändring i lagen (1952:98) med särskilda
bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål

Härigenom föreskrivs att 2 § lagen (1952:98) med särskilda
bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål skall ha följande lydelse.

Prop.
1986/87:112

2 § '

Nuvarande lydelse

På begäran av åklagaren får jus-titiekanslern medge
förlängning av den tid, inom vilken enligt 24 kap. 12 § rättegångsbalken
häktningsframställning senast skall avlåtas, med högst tio dagar. Begäran därom
skall med angivande av skälen göras inom den i nämnda lagrum föreskrivna tiden.
Har anstånd medgivits och finnes fortsatt utredning oundgängligen erforderlig,
får justitiekanslern på begäran, som görs före anståndstidens utgång, meddela
ytterligare förlängning med högst femton dagar.

Görs inte häktningsframställning inom tid som för varje
fall är föreskriven eller, om begäran om förlängning inte bifallits, senast
dagen efter den dag då åklagaren mottog meddelande därom, skall den anhållne
omedelbart friges.

Föreslagen lydelse

På begäran av åklagaren får rätten, om det är nödvändigt,
även vid en sådan ny förhandling i häktningsfrågan som avses i 24 kap. 19 §
första stycket rättegångsbalken förordna om fortsatt häktning med stöd av 3 §
i samma kapitel. I så fall skall ny häktningsförhandling hållas med högst en
veckas mellanrum. Vid den förhandling som äger rum under fiärde veckan efter
det att det första beslutet enligt nämnda 3 § meddelades får fortsatt häktning
beslutas endast om det finns sannolika skäl för att den misstänkte har begått
brottet.

Denna
lag träder i kraft den dag regeringen bestämmer.

' Senaste
lydelse 1981: 1296.

2 Riksdagen 1986/87. 1 saml. Nr 112

17

4 Förslag
till

Lag om ändring i lagen (1972: 260) om internationellt
samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom

Härigenom
föreskrivs att 17 § lagen (1972: 260) om internationellt samarbete rörande
verkställighet av brottmålsdom skall ha följande lydelse.

Prop.
1986/87: 112

17 §'

Nuvarande lydelse

Har
främmande stat som tillträtt brottmålsdomskonventionen till utrikesdepartementet
meddelat, att den ämnar göra framställning om verkställighet av påföljd, eller
har sådan framställning gjorts, kan riksåklagaren anhålla den dömde, om enligt
svensk lag kan följa fängelse i ett är eller däröver på brott motsvarande den
gärning påföljden avser och det skäligen kan befaras, att den dömde skall
avvika eller, då fråga är om utevarodom, att han undanröjer bevis. Pä ansökan
av riksåklagaren kan rätten under motsvarande fömtsättningar besluta om
häktning av den dömde eller om reseförbud eller anmälningsskyldighet.
Reseförbud eller anmälningsskyldighet får beslutas, även om det svåraste
straff som enligt svensk lag kan följa på motsvarande brott är lindrigare än
fängelse i ett år. Oberoende av brottets beskaffenhet får den dömde anhållas,
häktas eller underkastas reseförbud eller anmälningsskyldighet, om han saknar
hemvist i Sverige och det skäligen kan befaras att han genom att bege sig från
landet undandrar sig påföljd.

I fråga om anhållande,
häktning, reseförbud och anmälningsskyldighet enligt denna paragraf tillämpas
i övrigt 24 kap. J-24 §§ och 25 kap. 2-9 §§ rättegångsbalken. Den som anhållits
eller häktats skall dock friges senast när den sammanlagda tid han i den främmande
staten och här i landet varit berövad friheten med anledning av ,det eller de
brott framställningen

Föreslagen lydelse

Har
främmande stat som tillträtt brottmålsdomskonventionen till utrikesdepartementet
meddelat, att den ämnar göra framställning om verkställighet av påföljd, eller
har sådan framställning gjorts, kan riksåklagaren anhålla den dömde, om enligt
svensk lag kan följa fängelse i ett år eller däröver pä brott motsvarande den
gärning påföljden avser och det finns risk för att den dömde skall avvika
eller, då fråga är om utevarodom, att han undanröjer bevis. Pä ansökan av
riksåklagaren kan rätten under motsvarande förutsättningar besluta om häktning
av den dömde eller om reseförbud eller anmälningsskyldighet. Reseförbud eller
anmälningsskyldighet får beslutas, även om det svåraste straff som enligt
svensk lag kan följa på motsvarande brott är lindrigare än fängelse i ett år.
Oberoende av brottets beskaffenhet får den dömde anhållas, häktas eller underkastas
reseförbud eller anmälningsskyldighet, om han saknar hemvist i Sverige och det
finns risk för att han genom att bege sig från landet undandrar sig påföljd.

I
fråga om anhållande, häktning, reseförbud och anmälningsskyldighet enligt
denna paragraf tillämpas i övrigt 24 kap. 4-24 §§ och 25 kap. 2—9 §§
rättegångsbalken. Eff beslut om anhållande eller häktning skall hävas senast
när den sammanlagda tid den dömde varit berövad friheten i den främmande staten
och här i landet med anledning av det eller de brott framställ-

Senaste lydelse 1981:1299.

18

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1986/87: 112

om verkställighet avser
uppgår till den tid som bestämts för frihetsberövande påföljd för brottet
eller brotten i den utländska domen. I fall då den dömde anhållits eller
häktats innan framställning om verkställighet gjorts, skall den dömde friges
inom arton dagar från dagen för frihetsberövandet, om inte framställning om
verkställighet gjorts före utgången av denna tid.

ningen om verkställighet
avser uppgår till den tid som.bestämts för frihetsberövande påföljd för
brottet eller brotten i den utländska domen. I fall då den dömde anhållits
eller häktats innan framställning om verkställighet gjorts, skall beslutet om
anhållande eller häktning hävas inom arton dagar från dagen för frihetsberövandet,
om inte framställning om verkställighet gjorts före utgången av denna tid.

Denna lag träder i kraft
den dag regeringen bestämmer.

19

5 Förslag
till Prop. 1986/87: 112

Lag om ändring i lagen (1963:197) om allmänt
kriminalregister

Härigenom
föreskrivs att 8 § lagen (1963: 197) om allmänt kriminalregister skall ha
följande lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

8§'
Utdrag av registret skall meddelas, när framställning därom göres

1.
av domstol eller allmän
åklagare;

2.
av justitiekanslem,
justitieombudsman, rikspolisstyrelsen eller datainspektionen; eller

3.
av myndighet, som äger besluta
om frihetsberövande åtgärd enligt lagarna om utlämning för brott eller utlänningslagen,
med anledning av ärende vari fråga uppkommit om sådan åtgärd.

Till
annan myndighet och i annat fall än i första stycket sägs skall utdrag av
registret lämnas, om regeringen för visst slag av ärenden eller för särskilt
fall lämnat tillstånd därtill.

Regeringen kan förordna att en myndighet som avses i första stycket
får ha terminalåtkomst till registret.

Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1987.

Senaste
lydelse 1975:411. 20

Justitiedepartementet Prop. 1986/87:112

Utdrag
ur protokoll vid regeringssammanträde den 12 febmari 1987

Närvarande:
statsministern Carlsson, ordförande, samt statsråden Feldt, Sigurdsen,
Gustafsson, Leijon, Peterson, Bodström, Göransson, Gradin, Dahl, R. Carlsson,
Holmberg, Hellström, Wickbom, Johansson, Hulterström, G. Andersson och
Lönnqvist

Föredragande:
statsrådet Wickbom

Lagrådsremiss om anhållande och häktning 1 Inledning

I
mars 1983 tillkallade dåvarande chefen för justitiedepartementet en särskild
utredare (Hovrättspresidenten Carl-Ivar Skarstedt. Sakkunniga: Överåklagaren
Folke Ljungwall, byrådirektören Anders Lundberg, numera ombudsmannen mot
etnisk diskriminering Peter Nobel, polisöverinten-denten Hans Wranghult och
numera rättschefen Peter Löfmarck. Expert: Byrådirektören Krister Nilsson.) för
att se över bestämmelserna om de personella tvångsmedlen i straffprocessen.
Utredaren, som antog namnet 1983 års häktningsutredning, lämnade i juni 1985
betänkandet (SOU 1985:27) Gripen — Anhållen — Häktad. Straffprocessuella
tvångsmedel m.m.

Betänkandet
har remissbehandlats. Yttranden har avgetts av justitiekanslern (JK),
riksåklagaren (RÅ), Svea hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, Stockholms
tingsrätt. Södra Roslags tingsrätt, Göteborgs tingsrätt, Luleå tingsrätt,
domstolsverket, rikspolisstyrelsen (RPS), kriminalvårdsstyrelsen,
brottsförebyggande rådet (BRÄ), statens invandrarverk, riksrevisionsverket
(RRV), länsstyrelsen i Blekinge län, länsstyrelsen i Malmöhus län,
åklagarkommittén (Ju 1984:04), riksdagens ombudsmän (JO), juridiska
fakultetsnämnden vid Lunds universitet, Sveriges advokatsamfund, Sveriges
domareförbund. Föreningen Sveriges åklagare. Föreningen Sveriges
länspolischefer. Föreningen Sveriges polischefer. Svenska polisförbundet,
Nämndemännens riksförbund. Övervakarnas riksförbund. Föreningen Skyddsvärnet i
Stockholm, Landsorganisationen i Sverige (LO), Tjänstemännens
centralorganisation (TCO), Centralorganisationen SACO/SR,
Medborgarrättsrörelsen, Internationella juristkommissionens svenska avdelning.
Riksförbundet för hjälp åt läkemedelsmissbrukare, Sveriges Villaägareförbund,
Riksorganisationen för kvinnojourer i Sverige, Svenska sparbanksföreningen och
statens kriminaltekniska laboratorium.

RÅ
har bifogat yttranden från åklagarmyndigheterna i Stockholms, Gö

teborgs och Malmö åklagardistrikt samt regionåklagarmyndighetema i

Kalmar, Vänersborg, Gävle och Umeå och statsåklagarmyndigheten för

speciella mål. Vidare har RÅ såvitt gäller avsnitt 11 i betänkandet (Frister 21

-
förfarandet) bifogat yttranden från regionåklagarmyndigheterna i Stock-
Prop. 1986/87:112

holm, Linköping,
Jönköping, Malmö, Göteborg, Västerås, Härnösand och

Luleå.

Regionåklagarmyndigheten
i Stockholm har bifogat yttranden från åklagarmyndigheterna i Danderyds,
Handens, Huddinge, Norrtälje, Sollentuna, Solna, Södertälje och Visby
åklagardistrikt. Regionåklagarmyndigheten i Kalmar har bifogat yttranden frän
åklagarmyndigheterna i Kalmar och Växjö åklagardistrikt.
Regionåklagarmyndigheten i Västerås har bifogat yttranden från Köpings, Sala,
Västerås, Enköpings, Tierps och Uppsala åklagardistrikt.
Regionåklagarmyndigheten i Umeå har bifogat yttranden från
åklagarmyndigheterna i Lycksele, Skellefteå och Umeå åklagardistrikt.

Länsstyrelsen
i Blekinge län har bifogat yttranden frän polismyndigheterna i Karlskrona,
Ronneby och Karlshamn. Länsstyrelsen i Malmöhus län har bifogat yttranden från
polismyndigheterna i Helsingborg och Malmö.

Centralorganisationen
SACO/SR har som sitt yttrande hänvisat till ett yttrande från Förbundet för
jurister, samhällsvetare och ekonomer (JUSEK).

Till
protokollet i detta ärende bör fogas dels en sammanfattning av betänkandet som
bilaga 1 , dels de lagförslag som läggs fram i betänkandet som bilaga 2 , dels
en sammanställning av remissyttrandena som bilaga 3 .

Beträffande
gällande ordning samt utredningens närmare överväganden lämnar jag översiktliga
uppgifter i det följande. För en mer ingående redovisning får jag hänvisa till
betänkandet.

2 Allmän motivering

2.1 Utgångspunkter

I
brottmål måste man under polisutredningen och rättegången ibland tillgripa
frihetsberövande åtgärder mot dem som är misstänkta för brott. Reglerna om
sådana s. k. personella tvångsmedel - gripande, anhållande och häktning - har i
sina gmnddrag varit oförändrade alltsedan rättegångsbalken (RB) trädde i kraft
år 1948. Reglerna bygger i huvudsak på den ordning som utbildats redan före
RB:s tillkomst (jfr SOU 1938:44 s. 32).

1974
års häktningsutredning

Under
senare år har reglerna om personella tvångsmedel varit föremål för
lagstiftarens uppmärksamhet. En samlad översyn av bestämmelsema presenterades
av 1974 års häktningsutredning i betänkandet (SOU 1977:50) Häktning och
anhållande. Utredningen föreslog där skärpningar av fömtsättningama för
anhållande och häktning samt förkortningar av tidsfristerna för prövning av
frågor om frihetsberövande.

Betänkandet
fick under remissbehandlingen ett blandat mottagande. De

flesta remissinstanser tillbakavisade den kritik som utredningen hade riktat 22

mot tillämpningen av
bestämmelserna om personella tvångsmedel. Re- Prop. 1986/87:112
missinstanserna ställde sig i allmänhet också avvisande till huvudförslagen i
betänkandet som man ansåg i alltför hög grad tillgodose den misstänktes
intressen på bekostnad av samhällsskyddet och effektiviteten i lagföringen.

I
den proposition (1980/81:201) som lades fram med anledning av betänkandet togs
endast ett fåtal av utredningens förslag upp. I huvudsak innebar de i
propositionen föreslagna lagändringarna att det dåvarande reseförbudet delades
upp på två slag av tvångsmedel, reseförbud resp. anmälningsskyldighet, som även
kan användas som alternativ till häktning i vissa fall. Riksdagen beslutade i
enlighet med propositionens förslag (JuU 1981/82:13, rskr. 54). De nya
bestämmelserna trädde i kraft den 1 januari 1982.

Direktiven
till 1983 års häktningsutredning

1983
års häktningsutredning har enligt sina direktiv (dir. 1983:21) haft till
uppgift att på nytt se över bestämmelsema om anhållande och häktning. De
begränsade ändringar som trädde i kraft den 1 januari 1982 kunde enligt direktiven
knappast sägas ha minskat behovet av att bringa bestämmelserna om häktning och
anhållande i bättre samklang med den nutida synen på brott och
brottsbekämpning. Syftet med en översyn av reglerna borde enligt direktiven
vara att så långt möjligt begränsa användningen av tvångsmedel utan att
samhällsskyddet försämras eller effektiviteten i brottsutredningen och
lagföringen minskar.

Europakonventionen

Sverige
är anslutet till den europeiska konventionen den 4 november 1950 angående skydd
för de mänskliga rättigheterna och de gmndläggande friheterna
(Europakonventionen). Enligt art. 5 (1) i konventionen får ingen berövas sin
frihet utom i vissa särskilt angivna fall. Ett av dessa fall är då någon skall
ställas inför vederbörlig rättslig myndighet såsom skäligen misstänkt för att
ha förövat brott. Den som har berövats friheten på den grunden skall enligt
art. 5 (3) "promptly" (ofördröjligen) ställas inför en domare eller
annan ämbetsman som enligt lag har beklätts med "judicial power"
(domsmakt).

De
nu redovisade bestämmelserna i Europakonventionen är ett uttryck för att det,
särskilt mot bakgmnd av att straffprocessuella frihetsberövanden sker utan att
en domstol på sedvanligt sätt har behandlat saken och funnit den misstänkte
skyldig till det brott som han misstänkts för, ansetts viktigt att ett
frihetsberövande snabbt blir prövat av en i förhållande till
förundersökningsledaren fristående myndighet och aU frihetsberövandet inte
tillåts att fortgå längre än vad som är oundgängligen nödvändigt. Motsvarande
regler finns i princip även i den av FN:s generalförsamling antagna
konventionen den 16 december 1966 om medborgerliga och politiska rättigheter
till vilken Sverige också har anslutit sig.

Från
svensk sida har åklagaren ansetts vara en ämbetsman beklädd med 23

sådan
"judicial power" som konventionstexten nämner. Frågan om frister
Prop. 1986/87:112 för domstolsförhandlingen har med den tolkningen varit
ointressant eftersom de svenska fristerna för åklagarens anhållningsbeslut
utan tvekan i de flesta fall fyller konventionens krav på ofördröjlighet. På
senare år har emellertid den europeiska kommissionen för de mänskliga
rättigheterna (Europakommissionen) och den europeiska domstolen för de
mänskliga rättigheterna (Europadomstolen), vilka är de organ som övervakar att
konventionen efterlevs, gjort en del uttalanden om tolkningen av art. 5 (3) som
visar att den svenska hållningen står i strid med konventionen.

Frågan
om frister i samband med straffprocessuella frihetsberövanden aktualiserades
under häktningsutredningens arbete genom två mål mot Sverige som togs upp till
prövning i Europakommissionen och i ett av fallen också i Europadomstolen. 1
det ena av målen slog kommissionen fast dels att en svensk åklagare inte
uppfyller konventionens krav på att vara en ämbetsman som har beklätts med
domsmakt, dels att en häktningsförhandling inför domstol först sju dagar efter
frihetsberövandet inte uppfyller konventionens krav på inställelse
ofördröjligen. Kommissionen konstaterade att man i tidigare mål hade godtagit
fyra dagar från det faktiska frihetsberövandet. En närmare redogörelse för
dessa fall finns i betänkandet (s. 54 ff).

De
nuvarande svenska reglema lämnar utrymme för att ett straffprocessuellt
frihetsberövande prövas av domstol först sedan mer än en vecka förflutit från
frihetsberövandet. I ytterlighetsfall kan mer än två veckor ha förflutit.

Utredningens
förslag

Även
om häktningsutredningens direktiv inte direkt tar upp kopplingen mellan
fristerna för prövning av straffprocessuella frihetsberövanden och Sveriges
internationella åtaganden, är det givet att de uttalanden av konventionsorganen
som nu nämnts har spelat en avgörande roll för utredningens arbete.
Utredningen konstaterar att Sveriges anslutning till Europakonventionen medför
att en avkortning måste ske av de tidsfrister som nu gäller i inledningsskedet
av en fömndersökning där personella tvångsmedel används. Mot denna bakgmnd
föreslår utredningen att den frist, inom vilken en person som berövats friheten
på gmnd av misstanke om brott skall ställas inför domstol, förkortas till högst
fyra dagar från det faktiska frihetsberövandet. Som regel bör dock enligt
utredningen domstolsprövningen kunna äga rum inom två dagar. Endast i
undantagsfall bör därför fyradagarsfristen få utnyttjas.

Det
nuvarande systemet med åklagaren som anhållningsmyndighet föreslås vara kvar.

Möjligheterna
att häkta en misstänkt på gmnd av risk för återfall i brott

(s.k. recidivfara) föreslås begränsade. En fömtsättning för detta är dock

enligt utredningen att det finns ett realistiskt alternativ till frihetsberövan

det. Som ett huvudalternativ till häktning föreslår utredningen ett nytt

tvångsmedel, rannsakningsövervakning, som innebär att den misstänkte är

underkastad en mycket ingripande övervakning. Det föreslås även möjlig- 24

heter att medge lättnader
under häktningstiden, så att en häktad i vissa fall Prop. 1986/87:112 skall
kunna fortsätta att sköta sitt arbete under dagtid (natthäkte).

Vid
varje avgörande om ett frihetsberövande skall tillgripas måste redan enligt
gällande regler en avvägning göras mellan behovet av åtgärden och den skada som
kan tillfogas deri misstänkte. För att understryka denna s.k.
proportionalitetsprincip föreslår utredningen en uttrycklig lagregel som
anvisar enligt vilka gmnder denna avvägning skall ske.

Remissutfallet

Betänkandet
har när det gäller förfarandefrågoma fått ett i huvudsak positivt mottagande
under remissbehandlingen. Bland remissinstanserna råder en allmän enighet om
att de tidsfrister som i dag gäller för straffprocessuella frihetsberövanden
måste anpassas till Europakonventionens krav. De vägar utredningen därvid
anvisat har i stort sett godtagits.

Remissinstanserna
har däremot i allmänhet ställt sig starkt avvisande till förslaget att begränsa
häktningsmöjhgheterna vid risk för återfall i brott. Man är i allmänhet också
negativ till de alternativ till häktning som föreslås och anser dem vara
orealistiska. Många remissinstanser anser att utredningen har underskattat de
organisatoriska och kostnadsmässiga konsekvenser som ett genomförande av
förslagen kan medföra.

Överväganden

I
en rättsstat som Sverige råder det en bred enighet om att det måste föreligga
starka skäl för att få beröva en person friheten och att det är angeläget att
begränsa användningen av tvångsmedlen till sådana situationer då de måste
tillgripas av hänsyn till starka intressen. Detta gäller alldeles särskilt i
fråga om de straffprocessuella tvångsmedel som tillgrips under fömndersökning.
På detta stadium är varken skuldfrågan eller påföljdsfrågan avgjord. Insikten
om att en misstänkt kan vara oskyldig eller att en påföljd som inte innebär
frihetsberövande kan komma att väljas är det gmndläggande skälet för att
hantera de straffprocessuella frihetsberö-vandena med särskild försiktighet.

Å
andra sidan finns det inget utvecklat samhälle som har funnit sig kunna avstå
från tvångsmedel av detta slag. Behovet av att kunna skydda samhället och
medborgarna mot brottslighet av olika slag och intresset av en effektiv
lagföring gör sig gällande med sådan styrka att det knappast går att tänka sig
ett samhälle utan straffprocessuella tvångsmedel. Mot denna bakgmnd blir den
givna målsättningen när man utformar de personella tvångsmedlen att hitta en
balanspunkt mellan ä ena sidan den misstänktes intresse av att inte i onödan
vara berövad friheten och ä andra sidan intresset av samhällsskydd och
effektivitet i den brottsutredande och brottsbeivrande verksamheten.

Enligt
min mening utgör den nuvarande regleringen av de straffproces

suella frihetsberövandena i allt väsentligt en riktig avvägning av de mot

stående intressena. Avvägningen ligger i händerna på kompetenta organ:

polisen, åklagarna och domstolarna. Det är vidare sörjt för att de misstänk- 25

ta om de så önskar eller
om rätten ändå bedömer det nödvändigt biträds av Prop. 1986/87:112
offentliga försvarare. Vi har, om man ser till helheten och till hur det
fungerar i praktiken, ett system för att pröva de straffprocessuella frihetsberövandena
som fyller högt ställda anspråk på rättssäkerhet.

När
jag nu tar upp frågan om en anpassning av de svenska reglerna till de normer
som har kommit fram i praxis vid tolkningen av Europakonventionen är det
därför mer en fråga om just en sådan anpassning till ett formellt system än en
fråga om rättssäkerhet i egentlig mening. Detta hindrar emellertid inte att en
sådan anpassning kan bidra till att ytterligare öka rättssäkerheten genom att
tiden fram till en domstolsprövning av ett frihetsberövande förkortas avsevärt.
Pä den punkten är jag alltså beredd att gå fram med förslag i linje med
häktningsutredningens.

Däremot
är jag i likhet med åtskilliga remissinstanser kritisk till de av utredningen
föreslagna alternativen till häktning, alltså rannsakningsövervakning och
natthäkte. I fråga om häktningsfömtsättningarna delar jag också den uppfattning
som de flesta remissinstanser har gett uttryck för, nämligen att en skärpning
av fömtsättningama för häktning vid risk för fortsatt brottslig verksamhet
skulle innebära att intresset av samhällsskydd och effektivitet i lagföringen i
alltför hög grad skulle sättas åt sidan. Dessa förslag bör alltså inte
genomföras. Tvärtom anser jag att det tydligare än nu bör markeras att det är
angeläget att möjligheten till straffprocessuella frihetsberövanden tas till
vara när det framför allt gäller återfallsbrottslig-heten.

Inte
heller anser jag att man nu bör införa den av utredningen föreslagna
proportionalitetsregeln, vars räckvidd enligt förslaget är begränsad till de
personella tvångsmedlen. Frågan om en lagfäst proportionalitetsprincip har
tagits upp både i tvångsmedelskommitténs betänkande (SOU 1984:54) Tvångsmedel -
Anonymitet — Integritet och i utredningens om säkerhetsåtgärder m.m. i
skatteprocessen betänkande (SOU 1986:39) Skatteutredningar. Betänkandena är
för närvarande föremål för övervägande inom regeringskansliet. Jag anser det
lämpligast att frågan om en uttrycklig proportionalitetsregel tas upp i ett
sammanhang.

Vid
remissbehandlingen har från något håll väckts frågan om lekmanna-medverkan vid
prövning av häktningsfrågor vid tingsrätt. Den frågan kan emellertid inte
lämpligen tas upp i detta sammanhang.

Vid
mina ställningstaganden har jag beaktat att redan en anpassning till
Europakonventionens krav innebär en reform med så praktiskt betydelsefulla
konsekvenser att det vore olämpligt att göra några mera omfattande lagändringar
i övrigt innan erfarenheter vunnits av reformen samt den praktiska
tillämpningen av de nya reglema har funnit sina former.

I
det följande avser jag att närmare behandla häktningsfömtsättningarna i avsnitt
2.2,

förfarandet
vid prövning av frågor om häktning m. m. i avsnitt 2.3, alternativ till
häktning i avsnitt 2.4,

häktning
på nya gmnder - talan mot häktningsskäl i avsnitt 2.5 och organisatoriska
frågor m. m. i avsnitt 2.6.

Några
ytterligare frågor i sammanhanget tar jag upp i mina kommentarer

till de enskilda lagbestämmelserna, dvs. i specialmotiveringen (avsnitt 5). 26

2.2
Häktningsförutsättningarna

Prop.
1986/87:112

2.2.1
Brottsmisstankens styrka och brottets svårhet

Mitt
förslag: För att någon skall kunna häktas skall även i fortsättningen i
princip krävas att han är på sannolika skäl misstänkt för ett brott med minst
ett års fängelse i straffskalan. Under vissa fömtsättningar skall dock
häktning få ske viss kortare tid även vid lägre grad av misstanke (avsnitt
2.3.6).

Utredningsförslaget:
Överensstämmer med mitt förslag (se betänkandet s. 127-129). Remissinstanserna:
Förslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran.

Skälen
för mitt förslag: En gmndläggande princip inom brottsmålproces-sen är att den
misstänkte skall behandlas som oskyldig till dess fällande dom föreligger.
Möjligheten att före avgörandet av skuldfrågan ingripa med häktning måste
därför vara begränsad till sådana situationer där ett frihetsberövande är
påkallat av mycket starka allmänna intressen. De allmänna intressen som kan
motivera häktning är intresset av effektivitet i lagföringen och intresset av
samhällsskydd. Mot bakgmnd härav uppställs som allmän fömtsättning för häktning
enligt gällande rätt att det skall föreligga en stark misstanke om att
vederbörande begått ett brott och att misstanken skall avse mera allvarlig
brottslighet.

Brottsmisstankens
styrka

En
avgörande fråga vid utformningen av häktningsrekvisiten är självfallet vilken
grad av misstanke om brott som skall krävas för häktning. Enligt gällande rätt
krävs i detta hänseende att den som häktas skall vara på sannolika skäl
misstänkt för brott (24 kap. 1 § RB). Som jämförelse kan nämnas att i RB
förekommer även andra uttryckssätt för att ange en viss grad av sannolikhet för
att någon gjort sig skyldig till brott. Den lägsta graden anses vara uttrycket
att någon kan misstänkas för brott (23 kap. 9 § RB). En högre grad är skäligen
misstänkt (23 kap. 2 §, 25 kap. 1 § RB m. fl. lagmm). Sannolika skäl anses
innebära ett ännu starkare beviskrav. För åtal krävs att åklagaren finner att
tillräckliga skäl föreligger för att den misstänkte skall bli dömd (23 kap. 2 §
RB). Och för fällande dom bmkar det anses nödvändigt att det skall vara ställt
utom rimligt tvivel att den tilltalade gjort sig skyldig till brottet (se t.
ex. NJA 1980 s. 725). När det gäller tvångsmedel används emellertid ett så högt
beviskrav som sannolika skäl bara i fråga om häktning.

När
man skall bedöma om beviskravet för brottsmisstanken vid häktning har fått en
lämplig utformning i gällande lagstiftning måste bl. a. häktningsinstitutets
syfte beaktas. Den viktigaste av häktningens funktioner är i många fall att
säkra den bevisning som behövs för att väcka åtal. Behov av häktning uppkommer
som regel på ett tidigt stadium av förfarandet, när utredningen inte kommit så
långt att tillräcklig bevisning rörande den misstänktes skuld har säkrats. Det
är därför ofrånkomligt att ha ett lägre

27

beviskrav för häktning än
för fällande dom. Härtill kommer att, om kravet Prop. 1986/87:112 på
brottsmisstanke skulle sättas på samma nivå som för fällande dom, rättens
bedömning av häktningsfrågan lätt skulle fä en icke önskvärd prejudicerande
betydelse vid den slutliga prövningen av skuldfrågan.

När
det gäller tillämpningen av nuvarande regler om häktning visar en
enkätundersökning som utredningen låtit utföra i fråga om åtalsbeslut och
frikännande domar att den gällande ordningen generellt sett måste anses fungera
väl från rättssäkerhetssynpunkt. År 1982 lades åtalet ned eller ogillades
endast beträffande två procent av samtliga häktade.

Mot
bakgmnd av det jag nu sagt delar jag utredningens och remissinstansernas
bedömning att nuvarande fömtsättningar för häktning såvitt avser
brottsmisstankens styrka i princip bör behållas. Om ett system med en snabbare
domstolsprövning av straffprocessuella frihetsberövanden skall kunna genomföras
i praktiken, blir det emellertid — som utredningen föreslagit och som de flesta
remissinstanser godtagit — nödvändigt att i vissa fall tillåta häktning på en
lägre misstankegrad (s. k. utredningshäktning) i ett inledande skede av
förfarandet. Jag återkommer till den frågan i avsnitt 2.3.6.

Brottets
svårhet

Häktning
bör liksom nu i allmänhet kunna användas endast vid brott av mer allvarlig
beskaffenhet. Denna begränsning av möjligheterna att häkta utgår enligt
gällande rätt från straffskalan för brottet. Enligt 24 kap. 1 § första stycket
RB, där huvudfömtsättningarna för häktning tas upp, krävs sålunda att för
brottet skall vara stadgat fängelse i ett år eller däröver. Det avgörande är
alltså om fängelsestraff av den angivna längden ingår i straffskalan.

Utredningen
har diskuterat också andra sätt att avgränsa de brott för vilka häktning skall
få ske, nämligen en begränsning till vissa typer av brott eller
brottskategorier eller till den förväntade påföljden. Utredningen har
emellertid kommit till uppfattningen att det kan riktas invändningar mot alla
dessa avgränsningsmetoder.

Liksom
utredningen och remissinstanserna anser jag att man också i fortsättningen bör
låta häktningsfömtsättningarna anknyta till strafflatituderna för brottet.
Straffskaloma återspeglar lagstiftarens uppfattning om de olika brottens
straffvärde och därmed också samhällets intresse och behov av skydd mot sådana
brott. En avgränsning av denna typ är också lagtekniskt enkel och minskar
risken för skönsmässiga värderingar som kan leda till osäkerhet i
tillämpningen.

28

2.2.2 De särskilda
häktningsgrunderna

Prop.
1986/87:112

Mitt förslag: Ett
enhetligt beviskrav för de tre särskilda häktningsgrunderna fara för avvikande
(flyktfara), fara för försvårande av utredningen (kollusionsfara) och fara för
fortsatt brottslig verksamhet (recidivfara) införs. Häktning skall kunna ske,
när det finns risk att den misstänkte avviker, försvårar utredningen eller
fortsätter att begå brott. Bl. a. härigenom markeras vikten av att häktning används
för att motverka återfall i brott som riktar sig mot annans personliga
integritet, bl. a. våldsbrott och bostadsinbrott.

Utredningsförslaget:
Utredningen föreslår också att ett enhetligt beviskrav införs. Utredningens
förslag innebär emellertid en begränsning av möjligheterna att häkta. Detta
uppnås enligt utredningen genom en omfor-mulering av beviskravet till
"påtaglig risk". Utredningen föreslår härutöver att möjligheterna
att häkta på gmnd av återfallsrisk ytterligare inskränks till vissa typer av
förväntad brottslighet (se betänkandet s. 129-136). Tvä av de sakkunniga har
avgett ett särskilt yttrande i denna fråga (se betänkandet s. 201 f)

Remissinstanserna:
En bred majoritet godtar utredningsförslaget om ett enhetligt beviskrav. Några
få remissinstanser ifrågasätter om det finns anledning att införa en ny
terminologi vid sidan av det redan existerande uttrycket "skäligen kan
befaras". Utredningsförslaget om att begränsa möjlighetema till häktning
på gmnd av återfallsrisk har mött stark kritik. De flesta remissinstanserna har
i denna fråga anslutit sig till det särskilda yttrandet.

Skälen
för mitt förslag:

Ett
enhetligt beviskrav

Utöver
kvalificerad misstanke om brott av viss svårhetsgrad fordras för häktning
enligt huvudregeln i 24 kap. 1 § första stycket RB att någon eller några av tre
särskilda häktningsförutsättningar är uppfyllda. Dessa fömtsättningar utgörs
av vad man brukar kalla flykt-, kollusions- och recidivfara.

Med
flyktfara avses enligt lagtexten att "det skäligen kan befaras att den
misstänkte avviker eller på annat sätt undandrar sig lagföring eller straff.
Med avvikande menas i detta sammanhang att den misstänkte lämnar sin bostads-
eller vistelseort i syfte att undgå lagföring eller straff. Under det mer
vittsyftande uttrycket "på annat sätt undandrar sig lagföring eller straff
faller bl. a. åtgärder varigenom den misstänkte utan att lämna orten håller sig
undan i sådant syfte.

Kollusionsfara
föreligger "om det skäligen kan befaras att den misstänkte genom
undanröjande av bevis eller på annat sätt försvårar sakens utredning".
Härmed menas framför allt a« den misstänkte avlägsnar spår efter brottet eller
förstör eller gömmer föremål, som åtkommits genom brottet eller annars har
betydelse för utredningen, eller att han till men för utredningen påverkar
någon som kan lämna upplysning i saken, t. ex. ett vittne.

29

Recidivfara
eller återfallsrisk slutligen föreligger enligt lagtexten "om Prop.
1986/87:112 anledning förekommer att den misstänkte fortsätter sin brottsliga
verksamhet". Enligt lagtexten skall, vid bedömningen av om någon av de
särskilda häktningsfömtsättningarna är uppfyllda, hänsyn tas till
"brottets beskaffenhet, den misstänktes förhållande eller annan
omständighet". Det är av väsentlig betydelse att frågor om häktning bedöms
på ett så allsidigt underlag som möjligt. Av vikt är att lagen har en
utformning som leder till en prövning, där inte bara omständigheter som talar
för häktning utan också sädana som talar däremot beaktas. Bland omständigheter
som bör beaktas kan nämnas den misstänktes bostads-, arbets- och familjeförhållanden,
omständigheterna kring brottet, tidigare brottslig belastning m. m. I motsats
till utredningen anser jag att det nu sagda även i fortsättningen bör markeras
i lagtexten.

Den
fara för avvikande, försvårande av utredningen eller fortsatt brottslighet som
skall föreligga för att häktning skall få ske beskrivs på delvis olika sätt i
gällande rätt. Vid häktning på gmnd av flykt- eller kollusionsfara krävs
sålunda att flykt eller kollusion skäligen kan befaras . Häktning pä gmnd av
återfallsrisk fömtsätter däremot att anledning förekommer att den misstänkte
återfaller i brott. Uttrycket "anledning förekommer" anses åtminstone
rent språkligt innebära ett lägre beviskrav än "skäligen kan
befaras." Det finns dock inget belägg för att man i domstolspraxis upprätthållit
någon skillnad mellan dessa uttryck.

Mot
bakgmnd av att innebörden av de båda beviskraven är oklar bör man som
utredningen föreslår nu införa ett enhetligt beviskrav för samtliga
häktningsgmnder som är anpassat till ett mer modernt språkbmk. Utgångspunkten
bör därvid vara att frihetsberövande skall ske endast när omständigheterna är
sådana att det verkligen finns risk för avvikande, försvårande av utredning
eller återfall. Samtidigt måste reglerna ge utrymme för häktning så snart en
sådan fara föreligger. Enligt min mening kan det av häktningsutredningen
föreslagna rekvisitet "påtaglig risk" leda till att det ställs
alltför höga krav i fråga om utredningen rörande faran. Jag anser för min del
att uttrycket "risk" bättre speglar den avsedda tillämpningen av
häktningsmöjligheten. Jag återkommer till detta i specialmotiveringen.
Motsvarande ändring bör göras i reglema om reseförbud (25 kap. 1 § RB).

Ytterligare
om häktning vid risk för återfall

Utredningen
konstaterar att syftet med återfallsrisken som häktningsgmnd är
individualpreventivt och kriminalpolitiskt. Med utgångspunkt från att häktning
skall vara ett straffprocessuellt tvångsmedel och inte en kriminal-politisk
åtgärd anser utredningen att det inte i första hand är genom anhållande och
häktning som samhället skall skydda sig mot återfallsför-brytare och försöka hindra
dem från att begå nya brott. Även om häkt-ningsgmnden återfallsrisk är
systemfrämmande vill utredningen inte utmönstra den men menar att den bör
användas restriktivt.

Mot
bakgmnd härav föreslår utredningen att häktning vid återfallsrisk

skall få ske endast om det är nödvändigt för att förhindra sådan fortsatt

brottslighet, som riktar sig mot annans liv, hälsa eller frihet eller är av jq

annan
farlig art eller då brottsligheten är av stor omfattning.

I
ett särskilt yttrande har två av de sakkunniga avstyrkt en sådan begränsning av
häktningsmöjligheterna vid recidivfara. De menar att utredningens förslag i
denna del stämmer illa överens med de riktlinjer som statsmakterna dragit upp
för brottsbekämpningen. De s. k. vardagsbetona-de brotten, bl. a. inbrottsstölder,
har - påpekar de sakkunniga - i dessa riktlinjer särskilt utpekats som en form
av brottslighet där medborgarna har rätt att kräva effektiva motåtgärder.

Förslaget
har i den här delen också mött starkt motstånd från remissinstanserna, som
till helt övervägande del anslutit sig till de sakkunnigas synpunkter.

Jag
delar i stort de två sakkunnigas och remissinstansemas uppfattning. Enligt min
mening innebär utredningsförslaget i denna del en alltför långtgående
inskränkning i möjligheten aU effektivt och framgångsrikt bekämpa också andra
former av allvarlig traditionell brottslighet än våldsbrottsligheten.
Samhället kan inte undvara möjligheten att använda de straffprocessuella
tvångsmedlen för att förhindra återfall i brott i detta hänseende. Vissa tecken
tyder på att man på sina håll tillämpar en mera långtgående restriktivitet när
det gäller häktning i sådana fall än som är förenlig med allmänna
rättsskyddsintressen. Som jag påpekade i regeringens skrivelse (skr.
1986/87:21) till riksdagen om åtgärder mot vålds- och egendomsbrott är det
svårt att begära av allmänheten att denna skall hysa förståelse för
rättssystemet, om den som gripits av polis för t. ex. upprepade inbrottsstölder
inom kort släpps fri och fortsätter sin brottsliga verksamhet samtidigt som
det kan dröja åtskillig tid innan lagföringen kommer till stånd.

Det
är enligt min mening viktigt att markera att ett minskat användande av
straffprocessuella tvångsmedel inte kan accepteras vid risk för återfall i
brott. Tvärtom anser jag möjlighetema att tillgripa straffprocessuella frihetsberövanden
särskilt angelägna när det gäller äterfallsbrottsligheten. Den brottslighet som
jag närmast tänker på är sådan som riktar sig mot eller medför fara för annans
liv, hälsa eller egendom eller i övrigt kränker annans personliga integritet.
Särskilt när det gäller egendomsbrotten visar forskningen att en liten gmpp
återfallsförbrytare svarar för en mycket stor del av brottsligheten.

Jag
är medveten om att häktning i dessa fall ofta kommer att tillgodose främst
kriminalpolitiska syften och att den skärpta hållning som jag förordar
åtminstone på kort sikt kan leda till en ökning av antalet frihetsberövanden.

Prop. 1986/87:112

2.2.3 Häktning
vid lindriga brott

Mitt förslag: De särskilda
reglema om häktning av den som inte har stadigt hemvist inom riket i 24 kap. 1
§ andra stycket RB (den s. k. rallarparagrafen) avskaffas. Däremot behålls
häktningsmöjligheten enligt 24 kap. 2 § RB, som medger häktning oberoende av
brottets svårhet i syfte dels att identifiera den misstänkte, dels att
förhindra att den som saknar hemvist här i landet undandrar sig lagföring och
straff genom att bege sig utomlands.

31

Utredningsförslaget:
Överensstämmer med mitt förslag (se betänkandet Prop. 1986/87:112 s. 137 0.

Remissinstanserna:
Utredningsförslaget tillstyrks eller lämnas utan erinran av flertalet
remissinstanser. Kritiska synpunkter framförs från några håll, främst mot
förslaget att avskaffa den s. k. rallarparagrafen.

Skälen
för mitt förslag: Vid sidan av huvudreglerna om häktning i 24 kap. 1 § första
stycket RB finns enligt gällande rätt två speciahegler enligt vilka häktning
kan ske för lindrigare brott i vissa fall av flyktfara. Däremot finns ingen
möjlighet att häkta för lindrigare brott vid kollusions- och recidivfara.

Enligt
24 kap. 1 § andra stycket RB kan vid alla brott där fängelse ingår i
straffskalan den misstänkte häktas om han saknar stadigt hemvist här i landet
och det skäligen kan befaras att han avviker (den s. k. rallarparagrafen).
Bestämmelsen vilar på den uppfattningen att personer som saknar stadigt hemvist
generellt sett kan antas vara mer flyktbenägna än andra. Häktning får
emellertid i dessa fall aldrig ske i sådana fall där det kan antas att
påföljden blir bara böter (Qärde stycket).

Det
kan nämnas att i Danmark och Norge har motsvarande särregler upphävts under de
senaste åren.

I
de situationer som avses med den s. k. rallarparagrafen är den misstänktes
flyktbenägenhet inte manifesterad på annat sätt än att han saknar fast hemvist
i riket. Liksom utredningen anser jag att man med fog kan ifrågasätta om det är
rimligt att enbart på den gmnden tillåta häktning även vid så lindriga brott
som täcks av regeln. Utredningens undersökningar visar att regeln fått allt
mindre praktisk betydelse. Mot den bakgmnden delar jag utredningens uppfattning
att regeln bör avskaffas.

Enligt
24 kap. 2 § RB kan häktning vidare ske, oberoende av brottets beskaffenhet, i
vissa speciella situationer. Det rör sig här dels om fall där den misstänkte är
okänd och vägrar att uppge sitt namn och hemvist eller kan antas lämna osanna
uppgifter om detta, dels om fall där den misstänkte saknar hemvist inom landet
och det skäligen kan befaras att han håller sig undan genom att bege sig från
landet. Denna regel avser således fall av en annan karaktär än den s. k.
rallarparagrafen. I dessa fall finns det ju klara indikationer på att den
misstänkte verkligen avser att undandra sig att medverka i utredningen.

Som
utredningen pekat på finns det visserligen ibland andra möjligheter att
omhänderta den misstänkte. Så kan ske enligt 14 § polislagen (1984:387) genom
s. k. polisiering och enligt reglerna i 23 kap. 7-9 §§ RB. Utredningens
undersökningar visar också att regeln tillämpas relativt sällan. Kvar står
emellertid - som både 1974 års och 1983 års häktningsutredningar pekat på -
att ett slopande av häktningsmöjligheten även för lindrigare brott i dessa
speciella situationer skulle medföra att samhällets möjligheter att beivra
brotten i dessa fall i praktiken skulle upphöra. Detta är självfallet inte
acceptabelt. Reglerna i 24 kap. 2 § RB bör därför finnas kvar i princip
oförändrade. En annan sak är att tillämpningen av bestämmelserna naturligtvis
bör ske återhållsamt och med allt större restriktivitet, ju lindrigare brott
det är fråga om.

32

2.2.4 Häktning vid
svåra brott

Prop. 1986/87:112

Mitt förslag:
Nuvarande regel om presumtion för häktning vid svåra brott behålls i sak
oförändrad.

Utredningsförslaget:
Överensstämmer med mitt förslag (se betänkandet s. 138-140). En av utredningens
sakkunniga anser att bestämmelsen bör avskaffas under anförande att det är
tveksamt om bestämmelsen är förenlig med Europakonventionen och
FN-konventionen (se betänkandet s. 203).

Remissinstanserna:
Nästan alla som har uttalat sig i frågan stöder förslaget om att behålla
nuvarande regel.

Skälen
för mitt förslag: När det gäller de grövsta typema av brott finns enligt
gällande rätt en särskild regel om häktning. Är straffminimum för brottet
fängelse i två år skall enligt 24 kap. 1 § tredje stycket RB häktning ske, om
det inte är uppenbart att anledning härtill saknas. Regeln innebär således en
presumtion för häktning. Till skillnad från vad som gäller enligt huvudregeln i
paragrafens första stycke krävs alltså vid de grövsta brotten att det skall
vara uppenbart att ingen av de särskilda häktningsförutsättningarna föreligger
för att den misstänkte skall undgå häktning.

Regeln
gmndar sig i första hand på det faktum att det nästan alltid finns anledning
att räkna med risk för i vart fall flykt eller kollusion vid sådana brott. I
förarbetena till bestämmelsen nämndes emellertid också att den ger möjlighet
till häktning vid mycket grova brott, då det skulle vara stötande för
allmänheten om gämingsmannen lämnades på fri fot, även om något direkt stöd för
något av häktningsskälen inte visats.

Det
kan nämnas att före ikraftträdandet av RB häktning var obligatorisk i Sverige
vid svära brott. Lagstiftningen i många andra europeiska länder innehåller
alltjämt regler om obligatorisk häktning vid svära brott. Häktningsmöjligheten
knyts då antingen direkt till ett brott eller till en typ av brott.

Det
bmkar anföras åtskilliga argument för en ordning med obligatorisk häktning vid
svåra brott. Utöver de motiv som jag nyss redogjorde för i fråga om den svenska
presumtionsregdn kan nämnas hänsynen till allmänpreventionen. En omedelbar
reaktion på mycket allvarliga brott anses sålunda vara avskräckande. Också
hänsyn till den misstänkte själv sägs i vissa fall tala för häktning vid så
allvarliga brott som det här är fråga om. I de allra allvarligaste fallen kan
det t. o. m. tänkas att den misstänkte har ett akut behov av skydd mot en
uppretad allmänhet.

Utredningen
har undersökt om den svenska presumtionsregdn är förenlig med Sveriges
konventionsåtaganden och kommit fram till att så är fallet. Om man enbart utgår
från själva ordalydelsen i Europakonventionen förefaller det som om det för att
häktning skall få ske skall föreligga antingen misstanke om brott eller någon
av häktningsgmnderna flykt- eller recidivfara. Det har emellertid ifrågasatts
(se H. Dandius, Mänskliga rättigheter, 3 uppl., s. 91 f), om inte bestämmelsen,
trots ordalydelsen, måste anses kräva att det skall föreligga både misstanke om
brott och

33

3
Riksdagen 1986/87. 1 saml. Nr 112

antingen
flykt- eller recidivfara. Kollusionsfara nämns för övrigt inte i
konventionstexten vid sidan av flykt- och recidivfara.

Vidare har utredningen
pekat på en av Europarådets ministerkommitté den 27 juni 1980 antagen
rekommendation R(80), som torde innebära att obligatoriska häktningsregler i
vissa undantagsfall kan accepteras.

När det gäller
FN-konventionen torde denna enligt utredningen innebära förbud mot
obligatoriska häktningsregler genom regeln i art. 9 (3) som säger att "det
ej skall vara en allmän regel att personer som avvaktar rättegång hålls i
förvar."

För egen del vill jag
först konstatera att en presumtionsregd av svensk modell inte kan likställas
med en regel om obligatorisk häktning. Gmnden för den svenska regeln är att vid
mycket grova brott fara för flykt, kollusion eller fortsatt brottslig
verksamhet som regel föreligger. Regeln kan därför ses i huvudsak som en
praktisk handlingsregel för domstolarna, genom vilken rätten utan närmare
undersökningar kan utgå från att häktningsskäl föreligger, så länge inte annat
framgår av utredningen. Samtidigt innebär regeln en skyldighet för rätten att i
varje enskilt fall pröva om fömtsättningar för häktning föreligger Gfr NJA 1985
s. 868). Är det uppenbart att det inte finns något särskilt häktningsskäl, t.
ex. pä grund av att den misstänkte är intagen i kriminalvårdsanstalt eller
svårt sjuk, skall häktning inte ske. Mot den nu angivna bakgrunden instämmer
jag i utredningens slutsats att presumtionsregdn inte kan anses stå i strid med
de internationella traktater som Sverige har anslutit sig till. Med den
utgångspunkten, och eftersom regelns tillämpning knappast synes ha medfört
några problem från räftssäkerhetssynpunkt, ansluter jag mig till utredningens
och remissopinionens uppfaUning att regeln bör finnas kvar i sak oförändrad.

Prop.
1986/87:112

2.3 Förfarandet vid prövning av frågor om häktning m. m. 2.3.1 Frister

Mitt
förslag: Kortare frister införs för prövning av de straffprocessuella
frihetsberövandena. Högst fyra dagar får förflyta från det faktiska
frihetsberövandet till dess att den misstänkte ställs inför domstol för
prövning av häktningsfrågan. Prövningen skall dock alltid ske så snabbt som
möjligt, och maximifristen får utnyttjas endast om det behövs med hänsyn till
utredningen.

Vid beräkning av
fristerna skall lördagar, söndagar och helgdagar likställas med vanliga
arbetsdagar.

Utredningsförslaget:
Överensstämmer i princip med mitt förslag (se betänkandet s. 143-149).

Remissinstanserna:
Samtliga lämnar utan erinran att de svenska reglerna anpassas till
Europakonventionen.

Skälen
för mitt förslag:

En
anpassning till Europakonventionen

De
nuvarande fristerna enligt 24 kap. RB för prövning av frihetsberövanden i
inledningsstadiet av en fömndersökning innebär bl. a. följande.

34

Om
det förekommer skäl att anhålla någon på grund av misstanke om Prop.
1986/87:112 brott men beslut om anhållande inte utan fara kan avvaktas, får en
polisman gripa den misstänkte. Var och en har också rätt att gripa den som
begått brott, om denne anträffas på bar gärning eller flyende fot och brottet
är av viss svårhetsgrad. Detsamma gäller den som är efterlyst för brott (7 §
första och andra styckena). Ett gripande genom polisens försorg kan också
förekomma som s. k. skrivbordsgripande. Det innebär att ett beslut om gripande
fattas av förhörsledaren genom att en person som redan finns hos polisen, t.
ex. efter frivillig inställelse eller efter hämtning till förhör, förklaras
gripen. Ett gripande kan också utgöra verkställighet av ett redan fattat beslut
när någon har anhållits eller häktats i sin frånvaro (6 §).

Ett
gripande skall skyndsamt anmälas till åklagaren, som har att efter förhör, det
s. k. anhållningsförhöret, omedelbart besluta om den gripne skall anhållas
eller friges (7 § tredje stycket och 8 §). Anhållningsförhöret får på
åklagarens uppdrag hållas av en polisman (8 §). Någon bestämd tidsfrist för när
anhållningsförhöret senast skall genomföras är inte utsatt. Av lagtexten
framgår endast att den misstänkte så snart det kan ske skall inställas för förhör
(8 §).

När
åklagaren har beslutat att anhålla någon börjar däremot en frist att löpa. Om
inte den anhållne friges skall åklagaren enligt huvudregeln senast dagen efter
anhållandet göra en framställning hos domstolen om att den misstänkte skall
häktas. Var den misstänkte inte närvarande när beslutet om anhållande
meddelades, skall åklagaren, sedan beslutet verkställts, avge framställningen
senast dagen efter att den anhållne inställdes för förhör. Behövs det
ytterligare utredning för prövningen av häktningsfrågan får åklagaren dröja med
framställningen utöver vad som följer av det nu sagda. Häktningsframställning
skall dock avges så snart det kan ske och senast på femte dagen efter
anhållandet eller anhållningsförhöret (12 §).

När
häktningsframställningen har kommit in till domstolen, vilket ibland, när
framställningen måste skickas med posten, inträffar dagen efter det att
åklagaren avgav den, börjar en ny frist att löpa. Häktningsförhandling skall
hållas så snart det kan ske och som regel senast fiärde dagen efter det att
häktningsframställningen har kommit in (13 §).

På
grund av polisens skyldighet att skyndsamt anmäla ett gripande till åklagaren
och kravet på ett snabbt beslut i anhållningsfrågan, kommer fristen för
åklagarens häktningsframställning att i allmänhet räknas från dagen för
gripandet eller dagen därefter. I vissa fall, t. ex. när den misstänkte måste
transporteras från orten där han gripits till orten där brottet har begåtts
eller när han varit så påverkad av alkohol eller narkotika vid gripandet a«
anhållningsförhöret inte har kunnat hållas omedelbart, kan anhållningsbeslutet
bli försenat och äga mm kanske flera dagar efter frihetsberövandet. I sädana
fall förskjuts åklagarens frist för häktningsframställningen i motsvarande
mån.

Av
den redogörelse jag nu har lämnat framgår att de nuvarande reglema

om frister kan medföra att tiden mellan det faktiska frihetsberövandet och

häktningsförhandlingen kan komma att uppgå till mer än de nio dagar som

fömtsätts i lagen. Det är emellertid sällsynt att man utnyttjar dessa nio

dagar och ännu ovanligare att man går över den gränsen. Utredningens 35

undersökningar visar att
uppåt två tredjedelar av häktningsframställning- Prop. 1986/87:112 arna
prövats av domstolen inom en vecka efter frihetsberövandet.

Fristreglerna
måste självfallet ses i sitt sammanhang inom hela det regelsystem som gäller i
fråga om frihetsberövande i samband med utredning av brott. Ett av syftena med
våra relativt generösa anhållningstider är att möjliggöra för polis och åklagare
att åstadkomma en så fullständig utredning som möjligt fill
häktningsförhandlingen för att huvudförhandlingen vid domstolen skall kunna
genomföras snabbt och koncentrerat. På så sätt kan den totala tiden under
vilken en misstänkt person hålls frihets-berövad i avvaktan på rättegång och
lagakraftägande dom hållas nere. Och genom att anhällningsbesluten alltid skall
fattas av åklagare är det sörjt för att en kompetent juridisk instans snabbt
prövar det inledande frihetsberövandet.

Även
om man sålunda med fog kan hävda att Sveriges nuvarande regler motsvarar högt
ställda krav på rättssäkerhet, bör nu — som jag tidigare nämnde - en anpassning
ske till den praxis som utvecklats vid tolkningen av Europakonventionen. Som
utredningen har anfört kan detta ske antingen genom ändringar i
förutsättningarna för åklagarprövning av frihetsberövanden eller genom
nedkortning av fristema för domstolsprövningen.

Jag
delar utredningens åsikt att det är bättre att behålla ett system med
domstolsprövning av frihetsberövanden, men med en nedkortning av de frister som
gäller i dag, än att tillskapa ett system med fristående åklagare som - närmast
som ett slags förundersökningsdomare enligt kontinental förebild — skulle pröva
frågan om frihetsberövande. Det sistnämnda alternativet kräver stora ingrepp i
åklagarväsendets stmktur och organisation, bl. a. för att uppnå att det alltid
finns fristående åklagare till hands som uppfyller konventionens i praxis
utvecklade kriterier för en med domsmakt beklädd ämbetsman. Som utredningen
anför ter sig den lösningen alhför kostsam. Den nuvarande uppdelningen av
beslutsbefogenheterna har vidare i allt väsentligt visat sig fungera väl i
praktiska hänseenden, samtidigt som den ger goda garantier för en rättssaker
prövning. Mot den bakgmnden har jag liksom utredningen stannat för att inte
låta en anpassning till Europakonventionen leda till något ingrepp i
kompetensfördelningen när det gäller prövningen av straffprocessuella
frihetsberövanden. Vårt system, där åklagaren gör den första prövningen av
lagligheten av ett frihetsberövande och beslutar om den misstänkte skall
begäras häktad eller friges, medan det ankommer på domstolen att sedermera
pröva häktningsfrågan, bör alltså behållas.

Med
detta ställningstagande återstår bara alternativet att förkorta fris

terna för domstolsprövningen. I diskussionen i den frågan framkastas

ibland tanken att ett gripande eller ett anhållande alltid bör prövas av

domstol inom 24 timmar. I många länders lagstiftning krävs att häktnings

frågan prövas av en domare inom 24 eller 48 timmar efter gripandet. Att en

sådan ordning är möjlig sammanhänger med att bl. a. de organisatoriska

fömtsättningama i dessa länder är annoriunda än i Sverige. Att ha en kort

anhållningsfrist får emellertid inte bli ett självändamål. Det måste också

finnas rimliga möjligheter för polis och åklagare att ta fram tillräcklig

utredning för domstolens prövning. Jag har därför svårt att se några sakliga 36

fördelar med en så kort
anhållningsfrist som nu sagts. Resultatet skulle Prop. 1986/87:112 många
gånger bli att domstolen trots betydande utredningsinsatser från polisens sida
vore tvungen att pröva häktningsfrågan på ett alltför magert utredningsmaterial
och ibland då häkta personer som inte skulle blivit häktade om polis och åklagare
haft någon tid på sig för sina utredningar.

Därmed
är inte sagt att det inte finns fall som kan underställas domstolens prövning
redan inom något eller ett par dygn från frihetsberövandet. Jag tänker då t.
ex. på fall där den misstänkte gripits på bar gärning eller omedelbart erkänt
brottet. Enligt min mening sker - som utredningen också har varit inne på - en
anpassning till den praxis som utbildats i anslutning till Europakonventionen
bäst på det sättet att man inför regler som garanterar att prövningen av
frihetsberövandena äger rum så snart som det är möjligt med hänsyn till
utredningen i målet, men att man samtidigt skapar utrymme för att vänta med
prövningen upp till den frist som godtagits i konventionsorganens praxis - fyra
dagar efter frihetsberövandet - om det är nödvändigt av utredningsskäl.
Däremot bör den omständigheten att veckoslut och helger infaller under fristen
i princip inte få föranleda att prövningen förskjuts.

Mot
den nu angivna bakgrunden bör reglema i 24 kap. RB utformas så att åklagaren,
sedan han beslutat anhålla en gripen person, som regel skall göra
häktningsframställställning till rätten samma dag som anhållandet har skett
eller dagen därefter. Han bör dock ha möjlighet att vänta med framställningen
till tredje dagen efter anhållandet, om det är påkallat av utredningsskäl.
Domstolen, å sin sida, bör ha en principiell skyldighet att hålla
häktningsförhandling samma dag som häktningsframställningen görs eller senast
dagen efter. Även för domstolens del kan dock omständigheterna undantagsvis
föranleda att fristen måste överskridas. Som gemensam fömtsättning för alla
fall bör dock gälla att häktningsförhandling aldrig får hållas senare än fyra
dagar efter det faktiska frihetsberövandet. Något behov av en möjlighet att
överskrida fyradagarsfristen vid exceptionella omständigheter torde i praktiken
inte föreligga; i det sammanhanget bör uppmärksammas möjligheten till häktning
på en lägre misstankegrad i vissa fall (jfr avsnitt 2.3.6). Jag återkommer i
specialmotiveringen (24 kap. 12 och 13 §§ RB) närmare till frågorna om hur
fristerna skall beräknas och i vilka fall den normala fristen får överskridas.
Jag återkommer strax också till frågan om utgångspunkten för fristberäkningen i
vissa fall.

Flera
remissinstanser har pekat på att en absolut tidsfrist för domstolens

del på fyra dagar efter frihetsberövandet kan medföra praktiska svårighe

ter för domstolen i vissa speciella fall, nämligen när anhållandet skett först

dagen efter det faktiska frihetsberövandet samtidigt som åklagaren nödgats

utnyttja hela den frist som han enligt förslaget har till sitt förfogande. Om

häktningsframställningen görs sent på fristens sista dag kan det vara myc

ket svårt för domstolen att hålla häktningsförhandlingen inom den stipule

rade tiden. En häktningsframställning som skett efter tjänstetidens slut en

vanlig arbetsdag, skall i domstolen normalt inte behöva åtgärdas den

dagen. Det bör åligga åklagaren att, om behov av domstolsprövning efter

tjänstetidens slut undantagsvis skulle uppkomma, i god tid anmäla detta

för rätten. Åklagaren bör givetvis även kunna avisera att han ännu inte 37

hunnit ta ställning till
behovet av domstolsprövning, men att behov kan Prop. 1986/87:112 uppkomma
under kommande kväll. Behövliga bestämmelser i dessa hänseenden kan meddelas i
förordning.

I
likhet med utredningen anser jag att de frister som jag berört i detta avsnitt
av praktiska skäl bör räknas i kalenderdygn/rå« , och inte från och med, dagen
för frihetsberövandet.

Den
s. k. söndagsregeln enligt lagen (1930:137) om beräkning av lagstadgad tid
gäller för närvarande för frister också beträffande anhållna och häktade.
Regeln innebär att om en åtgärd, t. ex. avlätande av häktningsframställning,
skulle ha företagits en lördag, söndag eller annan helgdag, får åtgärden vidtas
nästa vardag. Som jag tidigare har nämnt bör med den nya ordningen prövningen
av frågor om frihetsberövanden ske oberoende av om det är fråga om vanliga
arbetsdagar eller ej. I den tid inom vilken en häktningsförhandling skall
hållas måste sålunda räknas in de dagar som nu inte räknas enligt
söndagsregeln. Man måste därför skapa fömtsättningar för att häktningsfrågor
skall kunna prövas vid domstolarna under veckoslut och helger. Ett slopande av
söndagsregeln får givetvis också konsekvenser för t. ex. åklagarens
beredskapstjänstgöring. Jag återkommer till de organisatoriska frågorna i
avsnitt 2.6.

Utgångspunkt
för fristberäkningen

Om
man skapar ett system med en mycket kort frist för att hålla en
häktningsförhandling där fristen räknas från tidpunkten för det faktiska
frihetsberövandet, är det, som utredningen har framhållit, viktigt att de
tillämpande myndigheterna utan svårighet kan fastställa denna tidpunkt. I de
flesta fall kan utgångspunkten för fristberäkningen lätt fastställas. Vid ett gripande
som beslutas och verkställs av en polisman kommer fristen att räknas från den
tidpunkt dä den misstänkte rent fysiskt har omhändertagits. Detsamma gäller
även vid verkställande av ett anhållningsbeslut som fattats i den misstänktes
frånvaro.

I
samband med vissa ingripanden kan emellertid uppstå tveksamhet om den rätta
fristberäkningen. Jag tänker på sådana situationer där ett gripande har
föregåtts av att den misstänkte har hämtats, medtagits eller kvarhål-lits för
förhör enligt reglerna i 23 kap. 7-9 §§ RB eller då den misstänkte urspmngligen
omhändertagits på gmnd av bemsning enligt lagen (1976:511) om omhändertagande
av bemsade personer m.m. (LOB) eller enligt 13 § andra stycket polislagen
(1984:387) och det under tiden för omhändertagandet uppkommit misstanke om
brott för vilket fömtsättningar för gripande enligt 24 kap. RB föreligger
eller det framkommer att den misstänkte är anhållen i sin frånvaro.

Beträffande
de först nämnda fallen har dessa enligt min mening inte

karaktären av frihetsberövande i den mening som avses i art. 5 (1) (c) i

Europakonventionen. De gmndläggande förutsättningama för ett frihets

berövande enligt art. 5 (1) (c) är att det föreligger ett syfte att ställa den

frihetsberövade inför domstol och att han är skäligen misstänkt för brott.

När det gäller en person som medtagits eller hämtats till förhör eller, som

efter att ha inställts, kvarhållits under upp till tolv timmar, föreligger inte 38

dessa
fömtsättningar. Sädana tvångsåtgärder kan därför inte jämställas Prop. 1986/87:112
med de frihetsberövanden som avses i art 5 (1) (c). Jag finner inte heller
anledning att av andra skäl jämställa dessa tvångsåtgärder med ett gripande.
Slutsatsen blir att fristberäkningen i dessa fall liksom idag skall ske med
utgångspunkt från den tidpunkt då åtgärden övergår i ett straffprocessuellt
gripande.

När
det gäller ett sådant gripande för brott som har föregåtts av ett
omhändertagande enligt LOB eller 13 § andra stycket polislagen anser jag av
skäl som nu sagts inte heller att det möter några hinder att räkna fristen från
den tidpunkt då omhändertagandet övergår i ett gripande enligt RB. Enligt såväl
18 § polislagen som 9 § LOB har gripande enligt 24 kap. RB dessutom företräde,
dvs. har någon omhändertagits enligt bestämmelserna i 13 § andra stycket
polislagen eller LOB och grips han samtidigt enligt RB:s bestämmelser är det
gripandet som gäller. Gällande bestämmelser på området bör därför behållas.

Enligt
förarbetena till polislagen löper sextimmarsfristen för ett omhändertagande
vid ordningsstörning frän den tidpunkt då den misstänkte tas om hand av t. ex.
en ordningsvakt, och inte exempelvis från den tidpunkt dä den omhändertagne
överlämnas till polis (prop. 1983/84:111 s. 110). En motsvarande svårighet att
bestämma utgångspunkten för fristberäkningen uppkommer i de fall då en enskild
person har gripit någon enligt 24 kap. 7 § andra stycket RB (s. k.
envarsgripande). För sädana gripanden är föreskrivet att ett överlämnande till
närmaste polisman skall ske skyndsamt efter gripandet. Av praktiska skäl bör
tidsfristen i dessa fall kunna räknas från den tidpunkt då den misstänkte
överlämnas till en polisman.

En
annan situation vid vilken det kan uppstå svårigheter att bestämma
utgångspunkten för fristberäkningen gäller frihetsberövanden i samband med
utlämning för brott till Sverige. En begäran att någon skall utlämnas till
Sverige för lagföring har ofta föregåtts av en efterlysning och ett gripande i
den främmande staten. Utlämningsframställningen gmndas i allmänhet på ett
häktningsbeslut av en svensk domstol, som regel fattat i den misstänktes
frånvaro. Det krävs därför med hänsyn till reglerna i art. 5 (3) att den
utlämnade ställs inför en svensk häktningsdomare. Tidsfristen för denna
förhandling kan inte gärna bestämmas med hänsyn till tidpunkten för det
faktiska frihetsberövande som har föregått utlämningen. Av praktiska skäl kan
tidsfristen knappast heller räknas från det en svensk myndighetsperson övertar
ansvaret för den frihetsberövade. Jag anser i stället att tidsfristen i dessa fall
bör räknas från det att hindret för den misstänktes närvaro vid rätten har
upphört, vilket i praktiken innebär att tidsfristen räknas från den tidpunkt då
den misstänkte anländer till Sverige.

Ytterligare
en situation som bör uppmärksammas vid fristberäkningen

gäller frihetsberövanden ombord på svenskt fartyg. Enligt 178 § sjölagen

(1891:35 s. 1) och 54 § sjömanslagen (1973:282) får befälhavaren, om han

finner det nödvändigt, hälla en passagerare eller en sjöman - som miss

tänks för brott för vilket kan följa fängelse i minst ett är - i förvar ombord

tills den misstänkte kan överlämnas till svensk utlandsmyndighet eller till

polismyndighet i Sverige. Enligt min mening bör även i denna situation 39

tidsfristen för en
eventuell häktningsförhandling kunna räknas frän det att hindret för den
misstänktes närvaro i rätten upphört, dvs. från den tidpunkt då den misstänkte
anländer till Sverige. Motsvarande gäller i fråga om befälhavare på luftfartyg.

En ordning där man har
olika utgångspunkter för fristberäkningen ställer stora krav på att de
myndigheter som hanterar de olika instituten gör klart för sig vilken typ av
omhändertagande som föreligger och att de tidpunkter som är av intresse
noggrant dokumenteras.

Prop. 1986/87:112

2.3.2
Forumfrågan

Mitt förslag:
Fommreglema i 19 kap. RB ändras så att det blir möjligt för andra tingsrätter
än sådana där åtal för brottet kan väckas att, om särskilda skäl föreligger, ta
upp frågan om häktning.

Utredningsförslaget:
Utredningens förslag överensstämmer i princip med mitt förslag med undantag för
att något krav på att särskilda skäl skall föreligga inte uppställs (se
betänkandet s. 151 — 152).

Remissinstanserna:
Utredningsförslaget har föranlett yttranden främst från åklagarhåll. En
majoritet av dem som har yttrat sig tillstyrker utredningsförslaget under
fömtsättning att man behåller nuvarande fommregd som huvudregel. Många pekar
också på nödvändigheten av att åklagarens behörighet utvidgas. Många kritiska
röster mot förslaget har avgivits från åklagarhåll. De anser att förslaget har
övervägande nackdelar. Att bedriva fömndersökning inom annat åklagar- och
poUsdistrikt än det där målet fortsättningsvis skall handläggas sägs leda till
dels sämre kvalitet på utredningen, dels merarbete för såväl åklagare som
polis. Detta beror på att informationen måste överföras mellan
befattningshavarna på de skilda orterna eller på att åklagare och polis från
utredningsorten måste bege sig till gripandeorten.

Skälen
för mitt förslag: Gällande fommregel (19 kap. 12 § RB) innebär att en
häktningsförhandling skall hållas inför en tingsrätt vid vilken åtal för
brottet kan väckas, dvs. i allmänhet tingsrätten på gämingsorten eller den ort
där den misstänkte mera varaktigt uppehåller sig.

I
vissa av de fall, där enligt nuvarande regler förhållandevis lång tid förflyter
från gripandet till dess häktningsförhandlingen har kommit till stånd, har
dröjsmålet sin gmnd i att den misstänkte, som kanske varit anhållen i sin
frånvaro, har anträffats i ett annat polisdistrikt än det inom vilket brottet
utreds. Frågan om anhållande prövas då ofta först sedan den misstänkte har
transporterats till utredningsorten och blivit förhörd där. Transporttiden
räknas då inte in i den frist inom vilken häktningsframställningen skall
avlåtas.

Det
är tveksamt om denna ordning är förenlig med det krav på skyndsam handläggning
av häktningsfrågan som Europakonventionen ställer, särskilt om man beaktar den
tidsutdräkt som i praktiken regelmässigt uppkommer utöver den faktiska
transporttiden. 1 ett av de tidigare nämnda målen, där

40

det var fråga om just ett gripande på annan ort än
utredningsorten inställdes den misstänkte pä utredningsorten först mer än två
dygn efter frihetsberövandet, och häktningsförhandling ägde mm sjunde dagen
efter frihetsberövandet. Detta ansågs inte uppfylla konventionens krav pä
skyndsam handläggning. För att med säkerhet uppfylla dessa krav, bör
transporttiden i det nya systemet räknas in i den frist inom vilken
häktningsfrågan skall prövas.

I likhet med utredningen och majoriteten av
remissinstanserna menar jag att man, för att klara de kortare fristema, fömtom
givetvis en effektiv transportorganisation måste ha en smidigare fommregel. Det
kan inte uteslutas att det, när en misstänkt grips på en annan ort än den där
fömndersökningen har upptagits, kan vara lämpligast och i vissa fall rent av
nödvändigt att frågan om det fortsatta frihetsberövandet prövas på
gripandeorten. Även med hänsyn till den föreslagna prövningen av häktningsfrågor
under veckoslut och helger torde det bli nödvändigt med en uppmjukning av
fommreglema. Som jag återkommer fill bör nämligen någon form av uppdelning av
jourverksamheten tingsrätterna emellan ske.

Som påpekats vid remissbehandlingen kan det otvivelaktigt
skapa vissa praktiska problem med en prövning av häktningsfrågan vid en domstol
långt från den ort där fömndersökningen bedrivs, även om olägenheterna kan
begränsas genom användning av modema tekniska hjälpmedel såsom telefon, telex
eller telefax. Det är därför viktigt att häktningsfrågan prövas av annan
domstol än den inom vars område fömndersökningen bedrivs bara om det är
lämpligt eller nödvändigt med hänsyn till omständigheterna i det enskilda
fallet. För att markera detta bör man i en ny fommregel införa ett krav på
särskilda skäl för att få avvika från de vanliga fommbe-stämmelseraa. Att i
lagtexten i övrigt närmare precisera möjlighetema att låta andra domstolar
pröva häktningsfrågor är knappast möjligt; bl. a. måste man ta hänsyn till att
ofömtsedda händelser såsom sjukdom, strejk m. m. kan inträffa i samband med
transport av en misstänkt till häktningsförhandling på utredningsorten. Jag
återkommer i specialmotiveringen (19 kap. 12 § RB) närmare till tillämpningen
av den föreslagna regeln.

För att den nya fommregdn skall bU meningsfull måste även
frågan om åklagamas behörighet övervägas. I den delen torde emellertid inga
lagändringar krävas, utan det torde vara tillräckligt med regler i
förordningsform.

Prop. 1986/87:112

2.3.3 Försvararfrågan

Mitt
ställningstagande: Reglema om offentlig försvarare ändras inte med anledning av
den föreslagna ordningen för prövning av häktningsfrågor.

Utredningens ställningstagande: Överensstämmer med mitt
ställningstagande (se betänkandet s. 152).

Remissinstanserna:
Ingen förordar några nya regler om försvarare. Flera poängterar betydelsen av
att en försvarare kopplas in i ett tidigt skede.

41

Flera instämmer också i
utredningens bedömning att någon form av jour- Prop. 1986/87:112 system för
advokater behövs.

Skälen
för mitt förslag: Bestämmelser om försvarare finns i 21 kap. RB. Bestämmelserna
skiljer mellan privata och offentliga försvarare. En privat försvarare utses av
den misstänkte medan offentlig försvarare förordnas av rätten (4 §).

Fömtsättningama
för att förordna offentlig försvarare regleras i 3 a §. En misstänkt, som är
anhållen eller häktad, har alltid rätt att på begäran få offentlig försvarare.
Även om den misstänkte inte begär offentlig försvarare och han inte heller
utser privat försvarare, skall offentlig försvarare ändock förordnas i vissa
fall. Till offentlig försvarare skall förordnas advokat eller — om särskilda
skäl föreligger - någon annan jurist. Om den misstänkte föreslår någon som är
behörig som offentlig försvarare skall han förordnas, om inte hans anlitande
skulle medföra avsevärt ökade kostnader eller i övrigt särskilda skäl
föranleder annat (5 §).

Av
6 § första stycket följer att byte av offentlig försvarare tillåts om det finns
giltiga skäl.

Enligt
23 kap. 5 § RB åligger det undersökningsledaren att göra anmälan till rätten om
behovet av offentlig försvarare. Någon frist för denna anmälan finns inte. I
dag förekommer det relativt sällan att offentlig försvarare förordnas innan
häktningsframställning har ingetts till rätten.

Enligt
min mening bör principen om att offentlig försvarare skall förordnas för
anhållna och häktade, om de begär det, gälla även i fortsättningen. Det finns
inte heller i övrigt anledning att med hänsyn till den nya ordningen för
prövning av häktningsfrägor föreslå några ändringar i fråga om fömtsättningama
för att förordna offentlig försvarare eller några särskilda regler i fråga om
tidpunkten för förordnandet.

Däremot
medför de korta frister som jag nu föreslår att offentliga försvarare oftare
behöver engageras på lördagar, söndagar och helgdagar, framför allt med hänsyn
till att häktningsförhandlingen med det nu föreslagna systemet i vissa fall
kommer att behöva äga rum under ett veckoslut eller en helg. Tillgången till
advokater för sådana ändamål måste säkerställas. Bl. a. med hänsyn till
möjligheten av att flera personer som samtidigt är anhållna har motstridiga
intressen måste det vara möjligt att få kontakt med flera advokater.

Jag
återkommer i avsnittet om de organisatoriska lösningarna till dessa frågor,
liksom till det praktiska förfarandet då en offentlig försvarare behöver
förordnas under annan tid än normal kontorstid.

Bestämmelsen
i 21 kap. 5 § första stycket RB att till offentlig försvarare i princip skall
förordnas en advokat, lämnar utrymme för att också annan lämplig person
förordnas. Det lär knappast förekomma, enligt dagens tillämpning av
bestämmelsen, att någon som inte är advokat förordnas i ett mål med en häktad
annat än i vissa undantagsfall (jfr NJA 1976 s. 312 och 520 samt 1977 s. 741).
Jag anser inte att det föreligger tillräckliga skäl att föreslå regler, som
öppnar större möjligheter än för närvarande att förordna annan än advokat som
offentlig försvarare enbart för häktningsfrågan.

För
den misstänkte är det viktigt att han såvitt möjligt får den offentlige 42

försvarare som han önskar.
Huvudregeln är ju också, som jag nyss nämnde, att den misstänktes önskemål i
fråga om personvalet skall tillgodoses. Den omständigheten att
häktningsförhandlingen måste äga rum med kort varsel kan emellertid skapa
problem i detta hänseende. Jag håller i princip med utredningen om att
tidpunkten för häktningsförhandlingen inte bör senareläggas i nämnvärd
utsträckning enbart av det skälet att den misstänkte vill ha en viss
försvarare. Ä andra sidan är det ju i första hand i den enskildes intresse som
reglerna i internationella konventioner tillkommit om rätten att snabbt få till
stånd en domstolsprövning av frihetsberövandet. Har den misstänkte bestämt
uttryckt att han är beredd att vänta med häktningsförhandlingen för att få den
försvarare han utsett och kan anföra sakliga skäl för detta, t. ex. att den
försvararen är insatt i vad saken gäller, kan jag därför inte se något hinder
mot att den misstänktes önskemål om försvarare tillgodoses i så stor
utsträckning som möjligt och att detta kan tillåtas inverka på tidpunkten för
häktningsförhandlingen. Ett oavvisligt krav är dock att förhandlingen äger rum
inom fyradagarsfristen.

När det gäller frågan om
ett senare byte av offentlig försvarare i de fall då det inte varit praktiskt
möjligt att till häktningsförhandlingen utse den försvarare som den misstänkte
begärt, anser jag liksom utredningen och remissinstanserna att domstolarna bör
vara generösa med att tillåta byte av försvarare i en sådan situation. En dylik
praxis torde falla inom ramen för tillämpningen av de generella reglerna om
giltigt skäl för försvararbyte (jfr 21 kap. 6 § första stycket RB).

Prop.
1986/87:112

2.3.4
Kontakterna mellan parter och domstolen

Mitt förslag: Den
nuvarande ordningen med skriftlig häktningsframställning ersätts med en
ordning som tillåter att åklagaren muntligen gör häktningsframställning hos
rätten. I samband med att en framställning görs skall det misstänkta brottet
samt gmnden för häktningsyrkandet och tidpunkten för frihetsberövandet anges.
Något krav på att protokoll och anteckningar från förundersökningen t. ex. i
form av häktningspromemoria skall föreligga före eller ens vid
häktningsförhandlingen uppställs däremot inte.

Utredningsförslaget:
Överensstämmer med mitt förslag med undantag för att utredningen inte föreslår
att gmnderna för häktningsyrkandet måste anges i samband med att
häktningsfrågan anmäls (se betänkandet s. 149).

Remissinstanserna: Över
lag delar man utredningens uppfattning om att en häktningsfråga skall kunna
anmälas i muntlig form. Däremot är man genomgående kritisk till
utredningsförslaget i den del det inte uppställs krav pä precisering av
häktningsgrunderna.

Skälen för mitt förslag:
Enligt nuvarande ordning fömtsätts att åklagaren gör en skriftlig
häktningsframställning till rätten. Domstolens frist att sätta ut
häktningsförhandling räknas från det häktningsframställningen kommit in till
rätten (24 kap. 13 § RB). Denna ordning medför att den sammanlagda

43

fristen för prövning av
häktningsfrågan förlängs med den tid som går ät för Prop. 1986/87:112

att befordra
framställningen från åklagaren till rätten, vilket ofta sker per

post. Fristen blir
härigenom också i viss mån obestämd. Senast i samband

med
häktningsframställningen skall åklagaren till rätten, den anhållne och

hans försvarare överlämna
protokoll eller anteckningar över vad som

förekommit under
fömndersökningen i den del de har betydelse för häkt-

ningsfrägan.
Rätten kan ge anstånd med detta för viss kortare tid.

Med
de snäva tidsfrister som enligt mitt förslag skall gälla i fråga om
häktningsförhandlingen är det nödvändigt att häktningsfrågan kan väckas enkelt
och snabbt hos domstolen. Detta bör, som utredningen har föreslagit, lämpligen
kunna ske muntligen och som regel per telefon genom en anmälan från åklagaren.
Denna måste därvid också lämna de upplysningar som domstolen behöver för att
förbereda häktningsförhandlingen och börja införskaffa nödvändig
personutredning.

Bestämmelser
om vilka tjänstemän vid domstolen som är behöriga att ta emot en muntlig
häktningsframställning får tas in i förordningen (1979:572) med
tingsrättsinstruktion.

En
muntlig häktningsframställning enligt mitt förslag har precis som dagens
skriftliga framställning karaktären av ett yrkande om att rätten häktar den
misstänkte efter en häktningsförhandling. Jag delar alltså inte utredningens
uppfattning att åklagaren skall kunna göra en häktningsanmälan även om han
inte har kunnat ta definitiv ställning i frågan om han skall begära den
anhållne häktad eller inte. Om skäl för häktning bortfallit före
häktningsförhandlingen har ju åklagaren möjlighet att återkalla sin begäran.
En annan sak är att åklagaren givetvis kan upplysningsvis meddela domstolen att
han kan komma att göra en häktningsframställning. En sådan upplysning kan
underlätta domstolens planering. Rutiner för sådana underrättelser - som
förekommer på sina håll redan nu, bl. a. vid Stockholms tingsrätt - kan med
fördel utarbetas lokalt i samråd mellan domstol och åklagare. Det är givetvis
viktigt att åklagaren klargör att det rör sig om en upplysning så att den inte
förväxlas med en häktningsframställning.

När
det gäller frågan om åklagaren i samband med en muntlig häktningsframställning
skall vara skyldig att ange gmnderna för häktningsyrkandet kan jag, liksom
majoriteten av remissinstanserna, inte se att förfarandet skulle kunna
fördröjas på något avgörande sätt om ett sådant krav uppställs. Åklagaren har
ju redan i samband med anhållningsbeslutet tagit ställning till vilka gmnder
som finns för frihetsberövandet. Dessa gmnder har också den misstänkte fått del
av. När åklagaren gör häktningsframställningen har han haft anledning att
överväga om de urspmngliga gmnderna för frihetsberövandet kvarstår. En annan
sak är att åklagaren givetvis har möjlighet att under häktningsförhandlingen
såväl utvidga som inskränka gmnderna i förhållande till vad som angetts i
häktningsframställningen. Att grunderna anges redan i häktningsframställningen
är av stor vikt för att försvararen skall kunna förbereda sig inför
häktningsförhandlingen.

För
beräkning av fristerna är det vidare viktigt att tidpunkten för gripandet
eller verkställandet av anhållningsbeslutet anges i häktningsframställningen.

Protokoll
och anteckningar från fömndersökningen som är av betydelse 44

för
häktningsfrågan bör naturligtvis lämnas till rätten och den anhållne och dennes
försvarare sä snart som möjligt. Något krav på att handlingarna skall föreligga
före eller ens vid häktningsförhandlingen bör emellertid med tanke på de korta
fristerna inte ställas upp. Många gånger tördé åtminstone en anmälan om brottet
och ett protokoll över anhållningsförhöret ha upprättats före förhandlingen.
Om så är fallet, bör i vart fall dessa handlingar kunna överbringas till såväl
domstolen som försvararen före eller i samband med häktningsförhandlingen. Om
tillgång finns till modern teleteknik, är det givetvis inget som hindrar att
den utnyttjas för att överbringa handlingar.

Kriminalregistemtdrag
skall inhämtas när häktningsframställningen görs. De nu föreslagna fristerna
gör det i praktiken ofta omöjligt för domstolen att hinna få ett utdrag till
häktningsförhandlingen. För bedömning av framför allt risken för fortsatt
brottslig verksamhet är uppgifter ur kriminalregistret eller motsvarande
register nödvändiga. Jag räknar med att ta upp frågan om terminalåtkomst till
kriminalregistret för de allmänna domstolarna i samband med att jag anmäler
frågan om proposition om anhållande och häktning.

När
det gäller frågan vilken sorts utredning som skall få förebringas vid
häktningsförhandlingen bör principen även i framtiden vara att endast sådant
som är av betydelse för häktningsfrägan skall behandlas. Enligt 24 kap. 14 § RB
gäller att, utöver vad handlingarna innehåller och partema i övrigt anför,
utredning angående brottet får förebringas endast om det föreligger särskilda
skäl. Denna regel ger enligt min mening tillräckliga möjligheter att förebringa
utredning för bedömning av häktningsfrågan även enligt den nya ordningen. Någon
lagändring i denna del behövs därför inte.

Prop. 1986/87:112

2.3.5
Rutinerna i samband med gripande och anhållande

Mitt förslag:
Polisen får generell befogenhet att i stället för åklagaren hålla s. k.
anhållningsförhör. Åklagaren skall även i fortsättningen alltid besluta om en
gripen person skall anhållas eller friges.

Utredningsförslaget:
Överensstämmer i fråga om anhållningsförhör med mitt förslag. Utredningen har
också föreslagit en möjlighet för polisen att frige en gripen (se betänkandet
s. 149-151).

Remissinstanserna:
Utredningsförslaget har i fråga om anhållningsförhör fått ett i huvudsak
positivt mottagande. JO ifrågasätter dock behovet av en ändring av mtinerna.
Från flera häll är man negativ till att polisen skall ges möjlighet att frige
en gripen och anser att åklagaren skall fatta detta beslut.

Skälen
för mitt förslag: Ett anhållande föregås oftast av att den misstänkte grips.
När en polisman för in den gripne på polisstationen rapporterar han
frihetsberövandet till sin förman (i allmänhet det vakthavande befälet). Det
ankommer på förmannen att göra en prövning av grunderna för frihetsberövandet.
Om han kommer fram till att gripandet var felaktigt häver han

45

detta. Denna prövning sker
inom ramen för allmänna regler om polisens Prop. 1986/87:112 verksamhet.

Har
förmannen inte funnit anledning att häva gripandet skall frihetsberövandet
skyndsamt anmälas till åklagaren. Denne skall då så snart det kan ske hålla
förhör, s. k. anhållningsförhör, med den misstänkte och därefter omedelbart
besluta om denne skall anhållas eller friges. Anhållningsförhöret får på
åklagarens uppdrag i stället hållas av en polisman (24 kap. 7 och 8 §§ RB).

Med
hänsyn till reglerna i Europakonventionen om ofördröjlig inställelse av den
misstänkte måste, som jag tidigare har anfört, den längsta tillåtna fristen för
häktningsförhandlingen hädanefter alltid räknas frän det faktiska
straffprocessuella frihetsberövandet. Pä gmnd härav och med hänsyn till den
snäva tidsfristen finns det anledning att överväga om de mtiner i samband med
gripande och anhållande som tillämpas i dag behöver ändras för att åstadkomma
en snabbare och mera rationell handläggning av ärenden rörande
frihetsberövande. Det kan därvid vara av intresse att redogöra för den praxis
som kommit att utvecklas i främst storstadsdistrikten.

Denna
praxis avviker från hur RB:s föreskrifter om förfarandet vid anhållningsförhör
urspmngligen var tänkta att fungera. Den ordning som tillämpas innebär i
huvudsak följande. Polisen anmäler i normalfallen inte ett gripande till
åklagaren omedelbart utan gör detta först när anhållningsförhöret - utan något
formellt uppdrag från åklagaren i varje enskilt fall -har hållits. Har det
under tiden kommit fram sådana uppgifter att det står helt klart att
frihetsberövandet inte skall bestå - t. ex att fel person har gripits på gmnd
av identifieringsmisstag eller att gärningen inte är brottslig - friger polisen
den misstänkte utan att kontakta åklagaren. 1 praktiken innebär det att vissa
gripanden aldrig anmäls till åklagaren. De förhör som polisen håller utan att
först kontakta åklagaren bmkar kallas ersättningsförhör. Efter
ersättningsförhöret föredras ärendet för åklagaren på sedvanligt sätt för
beslut i anhållningsfrågan.

Även
i det fall en anmälan om gripandet har föregått anhållningsförhöret är det i
regel ganska sällan som åklagaren håller förhöret själv. Praxis varierar
emellertid från åklagare till åklagare. Det torde vara vanligast att åklagaren
håller eller deltar i förhör i fråga om mycket grova eller komplicerade brott.

Enligt
min mening finns det starka praktiska skäl för en ordning enligt vilken polisen
får hålla anhållningsförhör utan uppdrag från åklagaren i det enskilda fallet.
Erfarenheterna från den praxis jag nu har redogjort för talar inte heller för
att en sådan ordning skulle vara otillfredsställande från rättssäkerhetssynpunkt.
Det sagda gäller såväl vid förhör av en person som gripits av polisen utan
föregående anhållningsbeslut som vid förhör efter verkställighet av ett
anhållningsbeslut som fattats i den misstänktes frånvaro. Reglerna om
anhållningsförhör i 24 kap. RB bör ändras i enlighet med det nu sagda. Att
polisen ges en generell befogenhet att hålla anhållningsförhör innebär
givetvis att det ändå är lämpligt att åklagaren håller förhöret i vissa fall.
Jag återkommer till den frågan i specialmotiveringen.

När
det sedan gäller frågan om polisen bör ha befogenhet att frige en

gripen person bör, som några remissinstanser har pekat pä, uppmärksam- 46

mas
att en sådan befogenhet innebär att polisen fattar ett negativt anhållningsbeslut.
I enlighet med vad jag tidigare har berört finns det fördelar med att vi i vår
lagstiftning behåller åklagaren som anhållningsmyndighet. Jag är inte nu beredd
att förorda ätt den nuvarande uppgiftsfördelningen ändras. Under sådana
förhållanden bör det i princip ankomma på åklagaren att fatta beslut om
frigivande av gripna personer.

Det
nu sagda innebär givetvis inte att det skulle vara förbjudet för en förman inom
polisen, exempelvis ett vakthavande befäl, att i samband med att en polisman
rapporterar gripandet t. ex. ommbricera frihetsberövandet till att avse
omhändertagande enligt 13 § polislagen eller häva gripandet på gmnd av att
identifieringsmisstag skett eller att gripandet av någon annan anledning är
uppenbart oriktigt (jfr NJA II
1943 s. 329). Men om gripandet har
resulterat i ett anhållningsförhör, bör som nämnts åklagaren avgöra om skäl
föreligger till anhållande och häktning.

Jag
vill i detta sammanhang ta upp en annan fråga som utredningen berört.
Framkommer skäl till anhållande i samband med ett förhör med någon som utan att
vara gripen finns tillgänglig hos en polismyndighet, kan denne enligt gällande
ordning också förklaras gripen. Detta sker då på initiativ av förhörsledaren
och innebär att den misstänkte kvarhålls. Frågan om anhållande skall då också
skyndsamt anmälas hos åklagaren. Utredningen har ansett att polisen, efter en
sådan anmälan och utan att ett formellt gripande föreligger, bör kunna hålla
kvar den misstänkte i avvaktan på åklagarens beslut i anhållningsfrågan (se 8
§ i utredningsförslaget). Jag anser för min del inte att det finns tillräckliga
skäl att ha några särregler för denna situation. Som påpekats under
remissbehandlingen finns enligt 23 kap. 9 § RB möjligheter att kvarhålla en
icke gripen person för förhör under ett visst antal timmar. Denna ordning har i
praktiken mig veterligt inte vållat några svårigheter. Förklaras den misstänkte
gripen, bör givetvis vanliga regler för prövning av frihetsberövandet gälla.

Prop.
1986/87:112

2.3.6
Utredningshäktning och omprövningsförhandling m. m.

Mitt förslag:
Häktning får under vissa fömtsättningar ske även vid en lägre misstankegrad än
sannolika skäl, nämligen om den anhållne är skäligen misstänkt för brott och
det är av synnerlig vikt att han tas i förvar i väntan pä ytterligare utredning
om brottet. Vid sådan häktning, s. k. utredningshäktning, skall omprövning av
häktningsfrågan ske inom en vecka. För att fortsatt häktning då skall tillåtas
måste alltid sannolika skäl för misstanke om brott föreligga. Reglerna om s,
k. utredningsanhållande behålls i princip oförändrade.

Utredningsförslaget:
Överensstämmer med mitt förslag med undantag för att institutet
utredningshäktning inte föreslås omfatta lindriga brott samt att den särskilda
bestämmelsen om utredningsanhållande föreslås avskaffad (se betänkandet s. 154-155).

Remissinstanserna: De
flesta delar uppfattningen att det med de nya fristerna behövs en möjlighet att
häkta även i de fall då åklagaren inte

47

presenterar
fulla häktningsskäl enligt nuvarande ordning. Några av dessa Prop. 1986/87:112
instanser, däribland RÅ, har dock kritiserat utredningens förslag mot bakgmnd
av att förslaget inte dispenserar från kravet på att någon av de särskilda
häktningsgmnderna flykt-, kollusions- eller recidivfara skall föreligga. Ett
par instanser, däribland JO och domstolsverket, avstyrker förslaget att frångå
nuvarande krav på sannolika skäl för häktning. Flera instanser anser att
utredningshäktning bör vara möjlig även vid lindriga brott. Förslaget om
omprövningsförhandling tillstyrks eller lämnas utan erinran av de flesta som
har yttrat sig i frågan. Ett par anser dock att gällande regler om
omhäktningsförhandling är tillräckliga.

Skälen
för mitt förslag: Ett beslut om anhållande kräver i princip att det föreligger
häktningsskäl. Enligt 24 kap. 5 § andra stycket RB i dess nuvarande lydelse
kan emellertid anhållande ske även om fulla häktningsskäl inte föreligger, s.
k. utredningsanhållande, om det är av synnerlig vikt att den misstänkte i
avvaktan pä vidare utredning tas i förvar. Bestämmelsen anses dispensera både
från kravet på sannolika skäl till misstanke om brottet och frän de beviskrav
som ställts upp beträffande de särskilda häktningsgmnderna. När det gäller
skuldfrågan har det ansetts tillräckligt att det föreligger skälig misstanke om
brott (se t.ex. Gärde m.fl.. Nya rättegångsbalken, s. 324). Skälig misstanke är
också den misstankegrad som enligt Europakonventionen (art. 5) krävs för
frihetsberövande över huvud taget.

Med
så kort frist för den första domstolsprövningen av ett frihetsberövande som
förutsätts enligt Europakonventionen finns det en risk att man ibland inte kan
nå upp till sannolika skäl före domstolsförhandlingen trots att det finns god
gmnd för brottsmisstanken och starka skäl för ett fortsatt frihetsberövande.
Det kan vara fallet om t. ex. viss teknisk utredning inte har kunnat slutföras.
Vill man upprätthålla samma krav på effektivitet som enligt gällande ordning
måste det därför övervägas att sänka kravet på brottsmisstankens styrka som
grund för häktning i inledningsskedet.

Under
remissbehandlingen har framförts den alternativa lösningen på problemet att
domstolen på yrkande av åklagaren skulle kunna förordna om uppskov med
häktningsfrågan under viss kortare tid. Den modellen anser jag mindre väl
förenlig med syftet bakom Europakonventionens bestämmelser. Enligt vad som
framkommit i detta lagstiftningsärende krävs det ju att den misstänkte ställs
inför domstol (eller motsvarande) för prövning av frihetsberövandet inom i vart
fall fyra dagar. Härtill kommer att i vart fall skälig misstanke om brott också
skall föreligga.

Jag
förordar i stället, i likhet med utredningen och majoriteten av remiss

instanserna, en lösning som innebär att häktning får genomföras även i

vissa fall då åklagaren inte kan prestera sannolika skäl för misstanke om

brott. En fömtsättning bör då vara att det skall finnas anledning att räkna

med att ytterligare utredning inom kort kommer att leda till ökad säkerhet i

fråga om den misstänktes skuld. Häktning bör då kunna ske när fömnder

sökningen ännu inte har kommit så långt att åklagaren lyckats få fram

tillräckligt underlag för ett påstående om sannolika skäl, men det finns

anledning att räkna med att sådana omständigheter kommer fram inom

kort genom det fortsatta utredningsarbetet. Detta bör komma till uttryck i 48

ett krav pä att det skall
vara av synneriig viktjatt fortsatt frihetsberövande Prop. 1986/87:112 sker
i avvaktan på ytteriigare utredning. I övrigt bör självfallet samma krav
ställas för häktning i dessa fall som vid häktning vid sannolika skäl, dvs. att
flyktfara, kollusionsfara eller recidivfara föreligger.

I
motsats till utredningen anser jag att häktning på skälig misstanke också bör
kunna ske i de situationer som avses i 24 kap. 2 § RB, alltså där den
misstänkte vägrar att medverka till att hans identitet klariäggs eller där
omständigheterna är sådana att det finns särskild anledning att räkna med att
flyktfara föreligger. Utredningen har inte närmare motiverat varför
utredningshäktning inte skulle få användas i dessa fall. Möjligen skall utredningens
ståndpunkt ses i ljuset av dess tveksamhet till behovet över huvud taget av att
behålla några särregler om häktning i dessa situationer (jfr avsnitt 2.2.3).
Enligt min mening kan man emellertid inte utesluta att det i enstaka fall kan
vara angeläget att oberoende av brottets svårhet kunna häkta på skälig
misstanke i de fall som avses i 2 §.

Vid
häktning på enbart skälig misstanke bör man enligt min mening vid tillämpning
av 24 kap. 1 § aUtid kräva att någon av de särskilda häktningsfömtsättningarna
i första stycket är uppfylld. Därför bör någon presumtionsregd om häktning på
skälig misstanke vid mycket grova brott inte gälla i dessa fall (jfr avsnitt
2.2.4).

Som
fömtsättning för anhållande och gripande bör även i fortsättningen som
huvudregel gälla att skäl för häktning skall föreligga. Med en regel som
innebär att häktning får ske även vid skälig misstanke om brott kan behovet av
en särskild bestämmelse om utredningsanhållande i och för sig ifrågasättas.
Bestämmelsen torde emellertid i dag i stor utsträckning tillämpas även i
sådana fall där det brister i utredning om de särskilda häktningsgrunderna,
bl. a. vid anhållande i den misstänktes frånvaro. Som poängterats från
åklagarhåll under remissbehandlingen skulle därför ett slopande av bestämmelsen
om utredningsanhållande medföra att samhällets möjligheter att effektivt
ingripa mot grövre brottslighet allvarligt försämras. Enligt min mening bör
reglerna i denna del därför stå kvar i sak oförändrade.

När
häktning skett på endast skälig misstanke är det, som utredningen anför, med
hänsyn till den misstänktes rättssäkerhet rimligt med en ordning som innebär
att häktningsfrågan i dessa fall omprövas inom viss kortare tid och att vid
omprövningstillfallet den misstänkte skall friges, om inte åklagaren då kan
lägga fram häktningsskäl enligt huvudregeln, dvs. att den häktade är på
sannolika skäl misstänkt för brottet. Den tid inom vilken
omprövningsförhandlingen senast skall hällas bör i enlighet med utredningens
förslag bestämmas till en vecka från den dag då den misstänkte häktades. Det
bör emellerUd betonas att, om åklagaren anser sig ha sannolika skäl redan före
denna tidpunkt, omprövningsförhandlingen bör hällas så snart som möjligt.

Vid
remissbehandlingen har från några håll framförts åsikten att försla

get om utredningshäktning med omprövningsförhandling riskerar att bli en

försämring i förhållande till gällande rätt. Den försämring som kan upp

komma är, hävdar man, längre frihetsberövande på en lägre misstanke

grad. 49

4
Riksdagen 1986/87. 1 saml. Nr 112

Enligt
min uppfattning har denna kritik inte fog för sig. Det är visserligen sant att
domstolen genom möjligheten till utredningshäktning kommer att kunna häkta vid
en lägre grad av misstanke än för närvarande när det är domstolen som prövar en
fråga om frihetsberövande. Men utredningshäktning är närmast att se som en
nödvändig följd av att vi anpassar oss till Europakonventionens frister för
domstolsprövning och svarar i praktiken mot åklagarens utredningsanhållande.
Utredningsanhållande enligt 24 kap. 5 § andra stycket RB ger dessutom utrymme
för ett frihetsberövande på en lägre misstankegrad än sannolika skäl under en
förhållandevis lång tid, eftersom gällande frister inte är absoluta. Jag vill
också framhålla att mitt förslag har utformats så att omprövningsförhandlingen
skall hållas så snart som möjligt efter häktningen.

En
skillnad i förhållande till nuvarande ordning kan däremot bli att
frihetsberövandet i fler fall än nu kommer att hävas först i samband med eller
efter en häktningsförhandling. Hävs ett frihetsberövande sedan någon häktats i
stället för under anhållandefasen kan det visserligen göras gällande att den
misstänkte i onödan utsätts för den ökade offentlighet som är förknippad med en
häktningsförhandling. Jag vill inte underskatta det obehag som den misstänkte
kan känna vid en häktningsförhandling men kan inte finna att offentligheten är
något praktiskt problem; de häktnings-fall som väcker uppmärksamhet är
erfarenhetsmässigt ytterst få. Mot det ökade obehag för den misstänkte som
offentligheten kan medföra i enstaka fall skall ställas de fördelar i
rättssäkerhetshänseende som reformen innebär för frihetsberövade
brottsmisstänkta personer i allmänhet. Reformen leder ju till att en avsevärt
kortare tid än nu kommer att förflyta till dess frihetsberövandet blir prövat
av en från fömndersökningen fristående domstol.

En
viktig fråga vid tillämpningen av reglema om utredningshäktning är i vad mån
denna typ av häktning skall anses ha karaktären av undantag eller ej. Frågan är
t. ex. hur åklagaren skall förfara om han vid frihetsberövandet anser att
nivån "skälig misstanke" är uppnådd men räknar med att nivån
"sannolika skäl" kommer att kunna uppnås först mot slutet av den
frist han har till sitt förfogande för att avge häktningsframställning. Enligt
min mening måste man här beakta dels det krav på synnerlig vikt av fortsatt
frihetsberövande som enligt förslaget uppställs vid utredningshäktning och
dels kravet på omprövningsförhandling vid sådan häktning. Dessa båda krav torde
medföra att åklagaren i den nämnda situationen snarast bör välja att låta
prövningen av häktningsfrågan anstå något om han har grundad anledning att tro
att han därefter kan prestera sannolika skäl för misstanken.

Prop. 1986/87:112

2.3.7 Hävande av beslut
om häktning

Mitt
förslag: Åklagaren skall innan åtal har väckts få besluta att häva en häktning,
när skäl för frihetsberövande inte längre föreligger.

50

utredningsförslaget:
Frågan har inte berörtsav utredningen. Prop. 1986/87:112

Remissinstanserna:
Från åklagarhåll har frågan tagits upp när häktning har skett på skälig
misstanke.

Skälen
för mitt förslag: Det ankommer för närvarande på domstol att besluta om
frigivning av den som är häktad. Av 24 kap. 19 § RB följer att rätten
omedelbart skall förordna "att den misstänkte skall frigivas" om åtal
inte väckts inom föreskriven tid eller om framställning om förlängning av tiden
för att väcka åtal inte har kommit in till rätten eller om eljest ej längre
skäl för häktning föreligger. Jag återkommer strax till en terminologisk fråga
som har med uttrycket "frigiva" att göra.

Innan
åtal har väckts förfogar åklagaren över häktningsfrågan. Av 24 kap. 17 § RB
framgår nämligen att, innan åtal har väckts, en fråga om häktning endast får
tas upp på yrkande av åklagaren. I 24 kap. 17 § RB tas också upp den
situationen att åtal har väckts. Även rätten kan då självmant eller på yrkande
av målsäganden ta upp en fråga om häktning. Av 24 kap. 19 § RB följer vidare
att åklagaren, om han finner att häktningsskälen bortfallit innan åtal hunnit
väckas, har att meddela domstolen detta. Rätten meddelar därefter beslut i
frågan.

Särskilt
om frågan om frigivning blir aktuell efter kontorsfid, exempelvis en
fredagskväll, kan tidsutdräkten för att få till stånd en frigivning efter
domstolsbeslut vara avsevärd, även om det för åklagaren är uppenbart att inga
häktningsskäl längre föreligger. Enligt min mening är detta otillfredsställande.
Frihetsberövandet skall givetvis omedelbart upphöra då häktningsskäl inte
längre föreligger. Mina förslag rörande kortare frister och utredningshäktning,
som kan innebära att de fall där häktningsskälen efter någon tid bortfaller
blir något fler än de är i dag, påkallar därför överväganden om en nyordning.

Visserligen
måste domstolarna ha någon form av beredskap för att mitt förslag om kortare
frister skall kunna genomföras. Men det är inte nödvändigt och ekonomiskt
knappast försvarligt att kontinuerligt hålla domstolarna öppna under sådan tid
som inte är normal tjänstgöringstid för att pröva häktningsfrågor, särskilt
inte frågor om frigivande efter anmälan från åklagaren. Närmast till hands
ligger därför att överlåta ansvaret i frågan huruvida den misstänkte skall
kvarbli i häkte eller inte på åklagaren. Inom åklagarväsendet finns redan ett
system med beredskapstjänstgöring under kvällar och tjänstgöringsfria dagar.
Att inskränka denna beredskap är mot bakgmnd av reformen i övrigt inte aktuell.
Ett ytterligare argument för att åklagaren skulle ta över det formella ansvaret
för beslutet är, som jag tidigare nämnde, att åklagaren i inledningsskedet rent
faktiskt råder över beslutsunderlaget.

Jag
anser alltså att en bestämmelse som ger åklagaren möjlighet att fatta

det formella beslutet humvida någon fortsättningsvis skall vara häktad

eller inte bör införas i situationer där åtal inte har väckts. En sådan ordning

torde inte kunna inge betänkligheter, eftersom häktning på det stadiet får

ske endast på yrkande av åklagaren. Principiella skäl talar däremot mot att

åklagaren skulle kunna besluta om frigivning av den misstänkte efter det

att åtal väckts. Jag är därför inte beredd att nu, innan erfarenheter vunnits

av reformen, föreslå en sådan möjlighet för åklagaren. 51

En
särskild fråga i sammanhanget är om man även beträffande andra
straffprocessuella tvångsmedel såsom t. ex. reseförbud, beslag och kvarstad
skulle införa en möjlighet för åklagaren att, innan åtal har väckts, häva ett
beslut som har meddelats av rätten. Jag är emellertid inte heller här beredd
att nu föreslå en utvidgad befogenhet för åklagaren innan det finns något
underlag för ett ställningstagande till reformbehovet. Jag vill i det
sammanhanget påpeka att de nu nämnda tvångsmedlen är av betydligt mindre
ingripande art än häktning.

Om
åklagaren har hävt domstolens häktningsbeslut skall han självfallet underrätta
domstolen om detta. En regel med denna innebörd bör införas.

I detta sammanhang bör man
också lösa en fråga, som JO Wigelius har tagit upp i en framställning till
regeringen. JO har ifrågasatt om det inte borde införas föreskrifter om
skyldighet för domstolar och åklagare att lämna en direkt underrättelse om
frigivningsbeslut till den förvarande myndigheten, dvs. i huvudsak allmänt
häkte eller vakthavande befäl vid polismyndighet. JO hänvisar till ett av honom
upptaget ärende (se JO:s ämbetsberättelse 1986/87 s. 89-96) där det framkommit
att anhållna personer inte blivit frigivna trots åklagarens beslut därom.
Detta berodde på bristande kommunikationer mellan beslutsfattaren och den som
varit ansvarig för förvaringen. I likhet med JO anser jag att det finns skäl
för föreskrifter i detta hänseende. Föreskrifterna bör givetvis omfatta alla de
fall åklagaren eller rätten beslutat att häva ett straffprocessuellt frihetsberövande.
De bör kunna meddelas i förordningsform.

Gällande lagstiftning (24
kap. 10, 16 och 19 §§ RB) ställer beslut om frigivning i motsats till beslut om
häktning och anhållande (jfr SvJT 1979 s. 241). Detta finner jag inkonsekvent.
Inkonsekvensen i lagen blir uppenbar, när den häktade eller anhållne befinner
sig på fri fot. Man kan ju då inte gärna besluta att den misstänkte skall
friges. För att få behålla sin frihet har den misstänkte naturligtvis ett
intresse av att beslutet om anhållande eller häktning hävs. Ett beslut om
frigivning av en anhållen eller häktad låter sig inte heller meddelas, när den
anhållne eller häktade ändå skall kvarstanna i anstalt på någon annan grund. I
praxis torde man lösa det senare fallet genom att förklara att den misstänkte
inte längre skall vara häktad i och för det aktuella målet.

Mot
bakgmnd av det sagda anser jag att ändringar bör göras i 24 kap. RB så att det
i stället föreskrivs att ett beslut om anhållande eller häktning hävs, när
förutsättningama för ett frihetsberövande inte längre föreligger.

Prop.
1986/87:112

2.3.8 Frister för åtal
och huvudförhandling

Mitt
förslag: Några mera genomgripande ändringar när det gäller frister i samband
med häktning än dem som gäller före den första domstolsprövningen genomförs
inte. Dock avkortas den frist, inom vilken högre rätt skall hålla huvudförhandling
i ett överklagat mål där den tilltalade är häktad, med två veckor.

52

utredningsförslaget:
Överensstämmer i princip med mitt förslag (se be- Prop. 1986/87:112
tänkandets. 156-157).

Remissinstanserna:
Utredningsförslaget har föranlett yttranden främst från åklagarhåll. De flesta
har lämnat förslaget utan erinran: Några remissinstanser, däribland de
hovrätter som yttrat sig, har varit kritiska mot utredningsförslaget om en
nedkortning av fristen för huvudförhandling i hovrätt.

Skälen
för mitt förslag: För att motverka onödigt länga häktningstider föreskrivs i RB
att den misstänkte genast skall försättas på fri fot så snart häktningsskäl
inte längre föreligger (24 kap. 19 §). En ur praktisk synvinkel viktigare
garanti mot alltför långa håktningstider är regeln att rätten, i samband med
häktningsbeslutet eller då anmälan sker till rätten om att ett häktningsbeslut
har verkställts i den misstänktes frånvaro, utsätter den tid inom vilken åtal
senast skall väckas (24 kap. 18 §). Denna tid får inte överstiga vad som är
oundgängligen nödvändigt. Någon längsta tid har emellertid inte angetts i
lagen. I praktiken är det dock sällan som rätten bestämmer tiden för åtals
väckande till mer än två veckor från häktningsbeslutet. Ny
häktningsförhandling skall som regel hållas med två veckors mellanrum om
åtalstiden från början bestäms till mer än två veckor (24 kap. 18 § andra
stycket). Om däremot tiden från början bestäms till två veckor, men den till
följd av en begäran om förlängning som har gjorts före tidens utgång kommer att
överstiga två veckor, är förhandling inte nödvändig. Har åtal inte väckts
eller framställning om förlängning av tiden inte kommit in till rätten inom
föreskriven tid, skall rätten genast frige den häktade.

Sedan
åtal har väckts i ett mål där den misstänkte är häktad, skall huvudförhandling
i målet i princip hållas inom en vecka. Denna frist får emellertid överskridas
om det är nödvändigt för att få utredningen fullständig, t. ex. då rätten har
förordnat om rättspsykiatrisk undersökning (45 kap. 14 § andra stycket RB).

Min
uppfattning är att de bestämmelser jag nu har redogjort för väl

svarar mot kravet enligt Europakonventionen om att den som är berövad

sin frihet är berättigad till rättegång inom skälig tid. Jag vill emellertid

nämna att JO Sverne nyligen (1986/87 års ämbetsberättelse s. 151) har

ifrågasatt om Europadomstolen skulle anse att de väntetider som för

närvarande förekommer i de svenska häktena i samband med rättspsykia

triska undersökningar är förenliga med detta krav. JO:s bedömning grun

dar sig på den granskning av förhållandena inom den rättspsykiatriska

organisationen som han företagit i ett antal ärenden. Han pekar på att de

rättspsykiatriska undersökningar som han granskat endast undantagsvis

har varit klara inom den enligt 4 § lagen (1966:301) om rättspsykiatrisk

undersökning i brottmål föreskrivna maximitiden pä sex veckor samt att

det periodvis har varit fråga om mycket långa överskridanden. Enligt JO

har tidsutdräkten möjliggjorts genom att undantagsregeln i nyssnämnda

lagmm om anstånd i särskilt fall utnyttjats i stor omfattning. I anledning av

JO:s uttalanden om de långa väntetiderna för rättspsykiatriska undersök

ningar har socialutskottet framhållit att förhållandena på de rättpsykia

triska klinikerna är sädana att en lösning av problemen inte kan anstå i 53

avvaktan på en större och
mer tidskrävande reform utan att regeringen Prop. 1986/87:112 omgående
måste vidta åtgärder för att avhjälpa de rådande missförhållandena (SoU
1986/87:15). Riksdagen har helt nyligen givit regeringen till känna vad
utskottet anfört (rskr. 1986/87:109).

Regeringen
har i budgetpropositionen 1987 (bil. 7 s. 75) redovisat ett program för
åtgärder som socialstyrelsen utarbetat pä uppdrag av regeringen. Jag har
vidare inhämtat att chefen för socialdepartementet avser att i ett annat
sammanhang anmäla frågan om ytterligare åtgärder som kan aktualiseras med
anledning av riksdagens uttalanden. Jag vill också nämna att förslag till den
av socialutskottet åsyftade större reformen på området, nämligen ny
lagstiftning rörande den psykiatriska tvångsvården och behandlingen av
psykiskt störda lagöverträdare, för närvarande bereds inom social- och
justitiedepartementen. I det sammanhanget övervägs olika frågor om det
rättspsykiatriska undersökningsförfarandet. Möjlighetema att åstadkomma ett
snabbare undersökningsförfarande har därvid en framskjuten plats. Jag avser
alltså att återkomma till frågan om häktnings-tidemas längd i sådana brottmål
där det förordnas om rättspsykiatrisk undersökning.

När
det gäller förfarandet i övrigt anser jag att det även fortsättningsvis bör
föreskrivas att förhandling i häktningsfrågan (s.k. omhäktningsförhandling)
skall hällas med i princip högst två veckors mellanmm så länge åtal ännu inte
har väckts. Liksom enligt gällande regler är syftet med förhandlingen bl. a.
att se till att utredningen bedrivs så skyndsamt som möjligt. Detta bör även i
fortsättningen framgå av lagtexten. I syfte att öka domstolens möjlighet att
övervaka att utredningen sker skyndsamt föreslår jag att omhäktningsförhandling
dessutom skall hållas oavsett om tvåveck-orsfristen överskrids redan från
början eller om detta sker genom en förlängning av åtalstiden. Är det uppenbart
att förhandling skulle vara utan betydelse bör i likhet med vad som gäller nu
förhandling i häktningsfrågan kunna underlåtas.

Jag
vill i detta sammanhang betona vikten av att frihetsberövanden inte fortgår
längre än som är absolut nödvändigt. Med hänsyn till detta är det naturligt att
domstolen ställer högre krav på att utredningen bedrivs skyndsamt om
åtalstiden förlängs upprepade gånger.

I
likhet med utredningen finner jag det inte meningsfullt att försöka i lagtexten
närmare precisera tiden inom vilken åtal skall väckas. Jag finner det inte
heller realistiskt att förkorta gällande frist för att hålla huvudförhandling
i tingsrätt. Vid denna bedömning har jag tagit hänsyn till att den tid som i
vårt land förflyter mellan frihetsberövandet och domen i allmänhet är mycket
kort vid en internationell jämförelse.

Som
utredningen föreslagit bör, när det är fråga om s. k. utredningshäktning,
undantag göras från kravet på att rätten i samband med beslut att häkta någon
bestämmer tid för åtals väckande. I sådana fall kan nämligen frågan om
åtalstiden utan olägenhet anstå till den omprövningsförhandling som alltid
måste hållas inom en vecka, om den misstänkte då ännu är berövad friheten.

Är
den tilltalade häktad i ett överklagat brottmål gäller vissa tidsfrister

också för huvudförhandlingen i den högre rätten. Som regel skall hovrät- 54

ten
påbörja huvudförhandling inom fyra veckor efter utgången av liden för Prop.
1986/87:112 anslutningsvad mot tingsrättens dom. Tiden för anslutningsvad utgör
också fyra veckor, vilket innebär att fristen för hovrätten uppgår till sammanlagt
åtta veckor frän det att tingsrättens dom meddelades (51 kap. 13 § andra
stycket RB). Motsvarande gäller i högsta domstolen (55 kap. 15 § RB). Den lägre
rätten skall, om vadetalan inte avvisas, genast sända in vadeinlagan och akten
till överinstansen (51 kap. 5 § och 55 kap. 5 § RB). I det fall den misstänkte
överklagar domen strax efter det att den har meddelats, kommer högre instans
således att kunna utnyttja större delen av åttaveckorsfristen för att förbereda
målet. Klagar den misstänkte däremot först mot slutet av vadetiden, förkortas
förberedelsetiden för domstolen i motsvarande mån. De två hovrätter som har
anmodats inkomma med remissvar i ärendet, Svea hovrätt och hovrätten över Skåne
och Blekinge, har påtalat att det redan i dagens läge föreligger svårigheter i
hovrätten att hålla tidsfristema för huvudförhandling i mål med häktade,
beroende på bl. a. att det är förhållandevis vanligt att fullföljd sker mot
slutet av vadetiden samtidigt som målen ofta är vidlyftiga med många personer,
fömtom åklagare och försvarare, som skall inställa sig.

För
min del håller jag med utredningen om att gällande frist för att hålla
huvudförhandhng i högre instans kan medföra en oacceptabelt lång väntetid i
häkte för den tilltalade. Väntetiden är naturligtvis i många fall svår för den
som är häktad. Vid en jämförelse med motsvarande frist för tingsrätten ter sig
fristen i högre instans lång. Det är sannolikt att denna långa frist i vissa
fall kan avhålla den dömde från att föra talan mot domen. Det är mot den
bakgmnden angeläget att fristen såvitt möjligt begränsas.

En
lösning vore att anknyta fristen till den dömdes överklagande av domen. Detta
skulle emellertid leda till alltför vittgående konsekvenser när det gäller
fullföljdsreglerna. Jag anser därför att fristen liksom nu bör anknyta till
utgången av tiden för anslutningsvad. Det bör observeras att tingsrätten, som i
motsvarande situation alltså har en avsevärt kortare frist för att hälla
huvudförhandling, har bättre möjligheter att planera för huvudförhandlingen
genom att man får inblickar i det kommande målet i samband med
häktningsförhandlingen. De svårigheter som kortare frister för huvudförhandling
i hovrätt kan medföra bör enligt min mening till stor del kunna bemästras genom
att hovrätterna i större utsträckning än i dag dels får information om pågående
större brottmål vid tingsrätterna, dels håller någon form av beredskap för de
större mål som kan förväntas bli överklagade. Rutiner för detta förekommer
redan nu på vissa håll.

Jag
vill också peka på den möjlighet som hovrätten redan nu har att överskrida
huvudförhandlingsfristen om det är nödvändigt. Enligt vad jag erfarit utnyttjas
denna möjlighet mycket restriktivt för närvarande. Även med en förkortad frist
bör principen givetvis vara att överskridande får ske bara om det absolut
behövs. Det bör emellertid inte vara något hinder att undantagsregeln utnyttjas
till ett kortare överskridande t. ex. i den situationen att den försvarare som
den tilltalade haft vid tingsrätten är förhindrad att delta vid
huvudförhandling inom fristen.

Mot
bakgmnd av vad jag nu har anfört delar jag utredningens uppfatt

ning att man för att nedbringa häktningstidema bör minska fristen för 55

huvudförhandling i hovrätt och högsta domstolen från åtta
till sex veckor från den lägre rättens dom.

Jag avser inte att i detta lagstiftningsärende gå närmare
in på den under remissbehandlingen aktualiserade frågan om man bör öppna
möjlighet för den högre rätten att hålla huvudförhandling före vadetidens
utgång, t. ex. med tanke pä den situationen att tingsrätten i samband med dom
pä kortvarigt fängelsestraff förordnar att den tilltalade i häkte skall avbida
att domen vinner laga kraft mot honom och frihetsberövandet redan har upphört
vid vadetidens utgång. Den frågan kan i stället bli aktuell i samband med den
pågående översynen av överrättsförfarandet.

Jag skall
i detta sammanhang slutligen beröra den ibland väckta frågan om man i syfte att
generellt nedbringa häktningstidema borde införa en längsta tid för
frihetsberövande på gmnd av misstanke om brott. Jag har kommit till
uppfattningen att så ej bör ske. En sådan regel skulle nämligen för det första
kräva undantag för t. ex. mycket omfattande utredningar. Vidare finns en risk
för att en maximitid skulle kunna motverka sitt syfte på det sättet att
frihetsberövandena även i mindre brottsutredningar skulle kunna tendera att
närma sig maximitiden utan sakliga skäl. För min del tror jag därför att man
med den i gällande rätt och i mitt förslag valda tekniken med särskilda
skyndsamhetskrav på olika stadier av förfarandet uppnår tillfredsställande
resultat även i fortsättningen.

Prop. 1986/87:112

2.3.9 Häktning i högre rätt

Mitt
förslag: Även när frågan om häktning kommer upp först sedan ett brottmål
fullföljts till högre rätt, skall samma krav som vid tingsrätten gälla pä
muntlig förhandling för prövning av häktningsfrågan inom fyra dagar frän
frihetsberövandet. Om däremot tingsrätten i ett pågående mål ogillat ett
yrkande om häktning eller hävt ett häktningsbeslut, får högre rätt efter
överklagande besluta om häktning utan att förhandling hålls. I dessa fall
skall rätten i stället hålla förhandling sedan beslutet om häktning har
verkställts.

Utredningsförslaget: Överensstämmer i allt väsentligt med
mitt förslag (se betänkandets. 157- 159).

Remissinstanserna: Alla som har yttrat sig har i princip
lämnat förslaget utan erinran. Svea hovrätt ifrågasätter det nödvändiga i att
hålla förhandling i häktningsfrågan i hovrätten sedan verkställighet skett av
hovrättens häktningsbeslut i det fall åtal redan väckts vid tingsrätten och
huvudförhandling kommer att hållas där inom fyra dagar.

Skälen för
mitt förslag: Inledningsvis bör nämnas att de i 24 kap. RB meddelade
bestämmelserna gäller även beträffande brott för vilka åtal skall upptas omedelbart
av högre rätt. Mitt förslag i detta kapitel om bl. a. obligatorisk förhandling
i häktningsfrågan inom fyra dagar från frihetsberövandet kommer således att
gälla även i sådana fall.

Även i det fall en fråga om häktning väcks i eft mål som
har fullföljts till

56

högre
rätt gäller reglerna i 24 kap. RB. Har en.åklagare eller en målsägande Prop.
1986/87:112 fullföljt talan mot lägre rätts dom, kan denne alltså i samband
därmed eller sedermera framställa ett yrkande om häktning. Enligt 51 kap. 5 §
och 55 kap. 5 § RB skall, om det i vadéinlägan resp. revisionsinlagan har framställts
ett häktningsyrkande, inlagan genast sändas in till den högre rätten för att
denna utan dröjsmål skall kunna pröva häktningsfrågan. Åklagaren kan också
anhålla den misstänkte och skall då inom den tid som anges i 24 kap. 12 § RB
avlåta en häktningsframställning till den högre rätten. Beträffande
förfarandet i högre rätt vid prövning av häktningsfrågor finns bestämmelser i
20 §, vilka innebär att förhandling inte är nödvändig utan att frågan kan
avgöras efter ett helt skriftligt förfarande. Om den misstänkte är anhållen,
skall beslut meddelas senast Qärde dagen efter den dag då häktningsframställningen
kom in till rätten. Om den högre rätten finner att det är nödvändigt med en
förhandling, skall förhandlingen hållas så snart det kan ske. Någon närmare
tidsfrist för en sådan förhandling anges inte i lagtexten.

Även
om frågan om frihetsberövande väcks först när ett mål har fullföljts till
högre rätt torde, som utredningen påpekat, kravet i Europakonventionen pä
ofördröjlig inställelse för att få frågan om frihetsberövandet prövad gälla.
Den nuvarande möjligheten för högre rätt att avgöra häktningsfrågan utan
muntlig förhandling i dessa fall måste därför tas bort. Detta kan ske genom att
reglerna i 24 kap. 20 § RB upphävs. En sådan ändring innebär bl. a. att, om
åklagaren för att säkerställa häktningsbeslutet har anhållit den tilltalade,
samma tidsfrister och samma förfarande kommer att gälla som för häktning vid en
tingsrätt. Däremot bör hovrätten liksom tingsrätten även i fortsättningen
givetvis vara oförhindrad att i samband med dom besluta om häktning av den som
är på fri fot utan att särskild häktningsförhandling hålls (jfr 24 kap. 21 §
RB).

En
reform i enlighet med det sagda får till följd att även hovrätten måste vara
beredd att hälla häktningsförhandling också på annars tjänstgörings-fria dagar.
Häktningsförhandlingar under sådan tid torde dock i praktiken bh mycket
sällsynta i hovrätterna, och när det gäller högsta domstolen kan man på goda
gmnder ifrågasätta om något fall över huvud taget kommer att aktualiseras. Med
hänsyn till de krav som redan i dag ställs på hovrätterna att med kort varsel
pröva tvångsmedelsfrågor bör ett system som förutsätter att även hovrätterna
undantagsvis skall kunna hålla en häktningsförhandling på tjänstgöringsfri fid
inte bli särskilt betungande. Jag vill i det sammanhanget nämna att jag inte
finner tillräckliga skäl att nu gå närmare in på frågan om ändrade
domförhetsregler i hovrätt vid prövning av häktningsfrågor. Den frågan får tas
upp senare om det visar sig påkallat.

Helt
andra organisatoriska konsekvenser skulle uppträda, om kravet på

att hålla muntlig förhandling i högre rätt skulle generellt utsträckas till mål

där talan fullföljts mot ett av underrätten meddelat häktningsbeslut anting

en det har meddelats under rättegången eller i samband med dom. Enligt

gällande rätt handläggs frågor om häktning som fullföljts från tingsrätten

praktiskt taget alltid i ett rent skriftligt förfarande i hovrätten och högsta

domstolen. Har häktningsyrkandet ogillats vid tingsrätten, kan det å andra

sidan hävdas att det är mindre väl förenligt med Europakonventionens 57

regler
om i ett sådant fall den misstänkte inte får tillfälle att framträda personligen
inför den domstol som sedermera beslutar om hans frihetsberövande. En
meningsfull muntlig förhandling i den högre rätten i sådana fall skulle
emellertid oftast förutsätta att den misstänkte - som ju dä befinner sig på fri
fot - inställer sig, vilket man kan anta sällan skulle komma att ske. En sådan
ordning skulle också medföra avsevärda tidsförluster och olägenheter i övrigt.
Något generellt krav på muntlig förhandling i högre rätt i detta skede bör
alltså inte ställas upp. För att tillgodose Europakonventionens syfte kan i
stället, som utredningen pekat på, en lämplig lösning vara att man, för de fall
där den högre rätten beslutar om häktning av en person som är på fri fot,
uppställer ett krav på muntlig förhandling senast fyra dagar efter det att
häktningsbeslutet har verkställts. Detta bör gälla oavsett om den lägre
rättens beslut fattats under rättegången där eller i samband med rättens dom
eller slutliga beslut. Förhandlingar av denna typ kommer med all säkerhet att
bli mycket sällsynta.

För
att den högre rätten i de nu aktuella fallen skall få vetskap om att
verkställighet av ett häktningsbeslut har skett krävs att anmälan därom görs
till domstolen. En ändring bör vidtas i 29 § fömndersökningskungö-relsen
(1947:948), som för närvarande förutsätter att sådan anmälan görs till den
domstol där brottmålet är anhängigt eller skall anhängiggöras. Sådan anmälan
kan komma att behöva göras även under icke kontorstid (jfr avsnitt 2.6).

RÅ
har i sitt remissvar tagit upp en speciell fråga som aktualiserats i RÅ:s
verksamhet, nämligen möjligheten att få tillgripa straffprocessuella
tvångsmedel i en resningssituation. RÅ pekar på att det skulle vara värdefullt
med en regel som medger högsta domstolen att, på framställning av RÅ i ett
resningsärende till men för den tilltalade, besluta om ett straffprocessuellt
tvångsmedel i avvaktan på ställningstagandet i resningsfrågan.

Visserligen
kan jag i likhet med RÅ konstatera att ett ingripande med anhållande och
häktning eller andra straffprocessuella tvångsmedel enligt nuvarande regler
torde vara uteslutet i de fall saken rättskraftigt avgjorts, i vart fall till
dess resning beviljats. Frågan humvida man skulle öppna en möjlighet att få
använda straffprocessuella tvångsmedel i avvaktan på att högsta domstolen tar
slutlig ställning till om resning skall beviljas väcker emellertid andra
principiella frågor som inte lämpligen kan tas upp i detta sammanhang. Frågan
kan komma att övervägas i samband med kommande reformarbete i fråga om
överrättsförfarandet.

Prop. 1986/87:112

2.4
Alternativ till häktning

Mitt
ställningstagande: Något ytterligare alternativ till frihetsberövande utöver
de nuvarande - övervakning, reseförbud och anmälningsskyldighet — införs inte.

58

Utredningsförslaget:
Som substitut till häktning föreslås dels en villkorlig Prop. 1986/87:112 form
av häktning, s. k. rannsakningsövervakning, dels "natthäkte". Rannsakningsövervakning
är avsedd att vara en mycket ingripande form av övervakning och innebär att den
misstänkte blir skyldig att under de tider som åklagaren eller rätten bestämmer
vara tillgänglig i sin bostad eller på sin arbetsplats eller på annan anvisad
plats. I princip skall samma förutsättningar och frister som för häktning
gälla. Institutet natthäkte föreslås utformat pä sä sätt att åklagaren eller
rätten får medge att den misstänkte, som betraktas som häktad, under vissa
tider och pä de villkor som föreskrivs, får vistas utanför häktet. Medgivandet
kan när som helst återkallas.

Remissinstanserna:
Utredningsförslaget har mött starkt motstånd hos flertalet remissinstanser. Man
anser förslaget om rannsakningsövervakning orealistiskt beträffande den
kategori misstänkta det är fråga om. Utredningen sägs också ha underskattat de
praktiska svårigheterna att administrera en sådan övervakning och de behov av
ökade resurser som skulle uppstå. Av dem som uttalat sig om förslaget om
natthäkte har praktiskt taget alla varit negativa eller tveksamma till
förslaget.

Skälen
för mitt förslag: Anhållande och häktning är för den misstänkte synnerligen
ingripande åtgärder. Lagstiftaren har därför sökt finna andra medel för att
uppnå de syften som dessa tvångsmedel skall tillgodose. De alternativ till
frihetsberövande som godtagits i svensk rätt är övervakning (24 kap. 3 § RB)
samt reseförbud och anmälningsskyldighet (25 kap. 1 § RB).

Reglerna
om övervakning är utformade som en begränsning av häktningsmöjligheterna i
vissa speciella fall. Om det pä gmnd av den misstänktes ålder, hälsotillstånd
eller annan liknande omständighet kan befaras att häktning skulle komma att
medföra allvarligt men för den misstänkte, får åtgärden vidtas endast om det är
uppenbart att betryggande övervakning inte kan ordnas. Med uttrycket annan
liknande omständighet åsyftas t. ex. ett allvarligt handikapp. Bestämmelsen tar
också sikte på kvinnor i tiden strax före eller efter en förlossning. I
lagmmmet anges särskilt att också kvinnor med nyfödda barn omfattas av
bestämmelserna, om häktning kan antas medföra fara för barnet.

Med
reseförbud avses förbud för den misstänkte att lämna den vistelseort som har
anvisats honom. Med anmälningsskyldighet avses skyldighet för den misstänkte
att pä vissa tider anmäla sig hos polisen. När det gäller reseförbud och
anmälningsskyldighet ställs lägre krav på brottsmisstankens styrka än i fråga
om häktning enligt gällande rätt. Det räcker här med skälig misstanke. Även när
det gäller brottets svårhetsgrad är kraven lägre. Det räcker med att fängelse
kan följa på brottet. Reseförbud och anmälningsskyldighet beslutas av rätten
eller åklagaren. Medan övervakning i princip kan ersätta häktning oavsett
vilken särskild häktningsgmnd som föreligger, är reseförbud och
anmälningsskyldighet avsedda som alternativ till häktning främst vid
flyktfara.

I
sammanhanget bör nämnas att reglerna i 7 § lagen (1964:167) med

särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare också inskränker häkt

ningsmöjligheten beträffande den som är under 18 år. Bestämmelsen stäl

ler som krav för att häktning skall fä ske att "synnerliga skäl"
föreligger. 59

Ofta blir det i stället
fråga om någon form av åtgärd från socialtjänstens Prop. 1986/87:112 sida,
såsom ett omhändertagande enligt lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om
vård av unga (LVU).

Att
man som alternativ till häktning tillskapar tvångsmedel som inte innebär
frihetsberövande ligger i linje också med rekommendationer från Europarådet.
Enligt vad häktningsutredningen kommit fram till spelar sådana alternativ
emellertid en blygsam roll i det praktiska rättslivet inte bara här i landet
utan även utomlands.

Enligt
den enkätundersökning utredningen utfört förekommer det mycket sällan att
övervakning enligt 24 kap. 3 § RB används. Ett av skälen till detta kan vara
att övervakning endast kan komma i fråga beträffande en begränsad krets av
personer. För t. ex. ungdomar erbjuder socialtjänstlagen (1980:620) och LVU
andra möjligheter att ingripa med tvångsåtgärder än de som finns i RB.
Institutet reseförbud användes under år 1982 i omkring 300 fall, vilket skall
jämföras med de cirka 30 000 anhållningsfal-len. Anmälningsskyldighet
beslutades i totalt omkring 150 fall. Inte heller reseförbud eller
anmälningsskyldighet har således av åklagare och domstolar i allmänhet bedömts
som några realistiska alternativ till anhållande och häktning.

Enligt
utredningen är en viktig fömtsättning för att antalet anhållanden och
häktningar skall kunna minskas i någon utsträckning att dessa frihetsberövanden
kan ersättas med realistiska alternativ. För att vara användbart måste ett
sådant alternativ vara betydligt mer ingripande än de nuvarande och bygga på
någon form av övervakning. Utredningen föreslår mot den bakgmnden ett nytt
institut, kallat rannsakningsövervakning.

Syftet
med rannsakningsövervakning är enligt utredningen främst att fånga upp vissa av
de fall som genom den av utredningen föreslagna skärpningen av recidivgmnden
(avsnitt 2.2.2) inte bör häktas. Dessa fall kan antas i huvudsak utgöras av dem
som gjort sig skyldiga till upprepade egendomsbrott för att skaffa pengar till
alkohol eller narkotika. För dessa krävs det enligt utredningen en övervakning
som innebär en mycket intensiv kontroll för att förhindra fortsatt
brottslighet. Härvid krävs framför allt sådana föreskrifter som går ut på att
förhindra att den misstänkte kommer i kontakt med miljöer där han riskerar att
dras in i kriminalitet. Övervakningen skall i första hand ta sikte på att
kontrollera att den misstänkte följer de villkor som förenats med
övervakningen, dvs. att den misstänkte t. ex. uppehåller sig i sin bostad eller
befinner sig i hemmet nattefid och inställer sig på sin arbetsplats dagtid.

Enligt
min mening är det inte realistiskt att hoppas att man genom

övervakning och vissa föreskrifter skulle kunna i någon mer betydande

utsträckning avhålla den kategori personer som det nu är fråga om från att

begå nya brott utan att de ens har fått den hjälp till avgiftning och stöd i

övrigt som en kortare häktningstid brukar medföra. Vidare vill jag peka på

att en kontinuerlig övervakning, som det här måste bli fråga om, innebär

utomordentliga svårigheter från praktisk synpunkt. Det är t. ex. knappast

troligt att denna övervakningsform kan användas i nämnvärd utsträckning

för det socialt mest utsatta klientelet, som inte sällan saknar både arbete

och fast bostad. 60

Förslaget
om natthäkte grundas på ett antagande från utredningens sida om att de personer
som ofta häktas pä gmnd av recidivfara är mest brottsaktiva under kvällar och
nätter. Jag ifrågasätter i likhet med mänga av remissinstanserna riktigheten av
detta. Många av de vid äterfallsbrotts-lighet särskilt vanliga gärningarna
torde i huvudsak begås under dagtid, t. ex. bostadsinbrott, bank- och posträn
och kvalificerade bedrägerier. Jag anser därför att institutet natthäkte i
mänga fall skulle visa sig mindre väl ägnat att förhindra återfall.

Mot
bakgmnd av de betänkligheter som sålunda kan anföras mot de av utredningen
föreslagna alternativen till häktning och med hänsyn till att den skärpning av
häktningsfömtsättningarna, som enligt utredningen utgör huvudskälet till att
sådana alternativ bör införas, inte tas upp nu, anser jag att utredningens
förslag i denna del inte bör genomföras.

I
sammanhanget vill jag nämna att utredningen enligt sina direktiv också haft i
uppdrag att överväga behovet av särskilda åtgärder när det gäller häktning av
kvinnor med spädbarn och av vårdnadshavare över huvud taget. Direktiven
hänvisar i ämnet till riksdagsbehandlingen av propositionen (prop.
1980/81:201) om ändrade bestämmelser om häktning och anhållande (JuU
1981/82:13 s. 26-28). Jusfitieutskottet diskuterade härvid bl. a. om en
motsvarande begränsning i häktningsmöjligheten som anges i 24 kap. 3 § RB även
skulle omfatta föräldrar som ensamma har vårdnaden om spädbarn eller barn i
krypåldern. Utskottet uttalade härvid att det givetvis är angeläget att man vid
prövning av häktningsfrågor alltid i görligaste män beaktar att bam inte vållas
skador genom att dess vårdnadshavare häktas. Utskottet konstaterade att det
till stor del är en praktisk fråga i vilken utsträckning detta kan ske.

Det
bör framhållas att, när ett frihetsberövande av en person av den nu aktuella
kategorin görs, det givetvis blir aktuellt för socialnämnden att se till att
barnet får lämplig omvårdnad enligt reglerna i socialtjänstlagstiftningen, om
barnet inte kan omhändertas på annat sätt. När det gäller frekvensen av
frihetsberövanden av småbarnsföräldrar kan nämnas att, enligt av utredningen
inhämtade uppgifter, 23 personer - varav 22 kvinnor — med minderåriga bam blev
intagna i häkte under år 1983. Många av dem frigavs utan att ha varit anhållna.
Endast två blev häktade och endast ett av barnen, som var ett år gammalt, var
intagen tillsammans med modem under häktningstiden. Under år 1984 intogs i
landets häkten endast sju personer med minderåriga barn.

Mot
bakgmnd av det nu sagda anser jag i likhet med utredningen och
remissinstanserna, att det inte finns anledning att nu i lag begränsa möjlighetema
till häktning av vårdnadshavare och motsvarande.

Prop.
1986/87:112

2.5
Häktning på nya grunder - talan mot häktningsskäl

Mitt
ställningstagande: Någon möjlighet att föra talan även mot skälen för ett
häktningsbeslut införs inte.

61

Utredningens
ställningstagande: Överensstämmer med mitt ställningsta- Prop. 1986/87:112
gande (se betänkandet s. 171 och 172).

Remissinstanserna: Endast några få instanser har yttrat
sig i denna fråga. RA och Sveriges domareförbund anser, mot bakgrund av att
åklagarens möjligheter att föreskriva restriktioner för dem som är häktade i
princip är knutna till de häktningsskäl rätten gmndat sitt häktningsbeslut på,
att det finns behov för åklagaren av att kunna få frågan om den särskilda
häkt-ningsgmnden prövad av högre rätt.

Skälen för mitt förslag: Enligt 24 kap. 16 § RB i dess
nuvarande lydelse skall ett beslut om häktning innehålla uppgift om det brott
misstanken avser och kort ange gmnden för häktningen. Med brott avses den
konkreta gärningen, inte brottstypen i åberopat lagmm. Gärningen skall
beskrivas, åtminstone i korthet. Beskrivningen bör bl. a. innehålla uppgifter
om tid och plats för den påstådda gämingen (jfr JO:s ämbetsberättelse 1964 s.
106). Med gmnden för häktningen menas en eller flera av de övriga
häkt-ningsfömtsättningar som skall föreligga, alltså flyktfara, kollusionsfara
eller recidivfara. Misstanken om brott samt en eller flera häktningsgrunder har
i tidigare rättspraxis ansetts utgöra skälen för beslutet om häktning. Detta
har medfört att domstolarna har ansett sig förhindrade att - beträffande den
som redan är häktad - ta upp till prövning ett yrkande som avsett enbart frågan
om vilken eller vilka brott eller vilken eller vilka särskilda häktningsgrunder
som häktningsförklaringen bör grundas på, eftersom uttalandet i det urspmngliga
häktningsbeslutet såvitt avser det häktningsgmndande brottet och den särskilda
häktningsfömtsättningen har ansetts utgöra enbart skäl för häktningen.

Denna praxis har medfört olägenheter framför allt i fall
då den häktade befinner sig utomlands och utlämning till Sverige har begärts
(se NJA 1981 s. 1204). I sådana fall fungerar häktningsbeslutet som bevismedel.
För ett utlämningsbeslut i den främmande staten har det stor betydelse vilken
gäming som den misstänkte enligt häktningsbeslutet har gjort sig skyldig till.

I ett under år 1983 avgjort mål (NJA 1983 s. 894) har
emellertid högsta domstolen intagit en annan ståndpunkt. Genom rättsfallet har
det klarlagts att något hinder inte möter mot att den som redan är häktad som
misstänkt för ett brott blir häktad även för annan brottslighet eller att en
gärning för vilken en misstänkt häktats i ett senare häktningsbeslut blir mbricerad
på ett annat sätt än i det urspungliga beslutet.

När det däremot gäller det fallet att en misstänkt har
häktats med stöd av en särskild häktningsgmnd, t. ex. flyktfara, trots att
åklagaren yrkat häktning även på en annan gmnd, t. ex. kollusionsfara, torde
en talan om ändring enbart beträffande häktningsgmnden inte kunna tas upp till
prövning (se NJA 1980 s. 444).

Behovet att få en häktningsfråga omprövad i hela dess vidd
framträder

måhända inte lika starkt i de fall då talan riktar sig mot en särskild

häktningsgrund som då frågan avser den brottslighet som skall läggas till

grund för häktningen. Vid häktning är emellertid vissa rättsverkningar

knutna också till den särskilda häktningsgmnd eller de särskilda häktnings

gmnder som åberopas för häktningen. Så torde t. ex. åklagarens möjlighe- 62

ter att föreskriva
restriktioner för den häktade vara begränsade enligt Prop. 1986/87:112
gällande ordning i det fall domstolen i sitt häktningsbeslut inte godtar
åklagarens påstående om att det föreligger kollusionsfara.

Åklagarens
möjligheter att föreskriva restriktioner framgår i och för sig inte av RB utan
av lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och anhållna m. fl. Av 1 §
framgår att den som är häktad inte får underkastas mera omfattande inskränkningar
i sin frihet än som påkallas av ändamålet med häktningen samt ordning och
säkerhet. Av 16 § framgår att det ankommer på åklagaren att avgöra om eller i
vad män hinder för häktad att t. ex. motta besök och avsända eller motta brev
möter på den grund att åtgärden kan medföra fara för att bevis undanröjs eller
utredning om brott eljest försvåras. Vad som sägs beträffande häktade har
enligt 17 § motsvarande tillämpning på bl. a. den som har anhållits eller
gripits på grund av misstanke om brott. Enligt uttalanden i lagens förarbeten
har åklagaren vid sin prövning av tillståndsfrågor i princip att utgå frän
huruvida domstolen i sitt häktningsbeslut funnit kollusionsfara föreligga. En
ändrad bedömning från åklagarens sida sägs kunna vara motiverad om det under
brottsutredningens gäng uppstår sådana förändringar i utredningssituationen
som inte kunnat beaktas i det aktuella domstolsbeslutet (prop. 1975/76:90 s.
54, jfr JO:s ämbetsberättelse 1978/79:90 s. 40 och RÅ:s cirkulär C 87).

Enligt
min mening talar starka skäl för att behålla den nyssnämnda kopplingen mellan
åklagarens möjligheter att föreskriva restriktioner för den häktade och
domstolens ställningstagande till om kollusionsfara föreligger.

När
det gäller frågan om behovet av en möjlighet till överprövning av
häktningsgmnderna vill jag - utöver vad som tidigare sagts - peka på att, om
det efter häktningen inträffar eller uppdagas omständigheter som påverkar
häktningsgmnderna, åklagaren givetvis är oförhindrad att t. ex. i samband med
en omhäktningsförhandling åberopa de nya omständigheterna och få till stånd
ett nytt häktningsbeslut där dessa beaktas.

Mot
bakgrund av det nu sagda instämmer jag i utredningens slutsats att behovet av
en särskild möjlighet att överklaga häktningsskäl inte är tillräckligt starkt
för att man för dessa fall skall medge undantag från den generella principen
att det inte är möjligt att överklaga enbart skälen för ett beslut.

2.6 Organisatoriska frågor m. m.

Utgångspunkter

De
föreslagna reglema kommer att medföra organisatoriska konsekvenser

inom rättsväsendet. Särskilt är reformens inverkan på frekvensen av an

hållanden och häktningar och betydelsen av kortare frister av intresse i

sammanhanget. Effekterna av reformen är emellertid svårbedömda. En

naturlig utgångspunkt är självfallet den nuvarande nivån på de straff

processuella frihetsberövandena. År 1985 förekom ca 26 000 anhållanden

och ca 9 000 häktningsframställningar.

Den nya ordningen kommer att påverka både antalet häktningsförhand- 63

lingar
och tidpunkten för förhandUngarna. Utredningen har beräknat att de Prop.
1986/87:112 kortare fristerna enligt utredningens förslag kan komma att leda
till ungefär 1 500 häktningsförhandlingar på veckoslut och helger. Härtill
kommer att de kortare fristerna och möjligheterna till s. k. utredningshäktning
leder till att det totalt sett blir fler häktningsförhandlingar än enligt
dagens system. Utredningen uppskattar att den samlade effekten av de förändrade
reglerna blir en ökning av antalet förhandlingar med omkring 2 000. Denna
siffra innefattar även ett antal omhäktningsförhandlingar efter utredningshäktning.

Jag
har för egen del ingen gmnd för att ifrågasätta utredningens beräkningar. Som
jag nyss framhöll är emellertid reformens effekter svårbedömda. Sä mycket står
dock klart att mitt förslag om häktning vid risk för återfall i brott medför en
ökning av antalet häktningar jämfört med utredningens förslag.

Polisen

För
polisväsendets del blir den viktigaste följden av den nya ordningen att
brottsutredningarna i större utsträckning än vad som sker i dag måste bedrivas
under icke ordinarie kontorstid, dvs. under nätter och helger. En annan
konsekvens blir säkerligen att polismyndigheterna mer än i dag måste prioritera
sådana utredningar i vilka det förekommer beslut om frihetsberövanden. Till
skillnad från vissa andra verksamhetsområden som berörs av reformen finns
emellertid hos polisen en organisation som redan nu är anpassad - eller med
relativt små förändringar kan anpassas - till den nya ordningen. Den nyligen
genomförda polisreformen möjliggör också för polismyndigheterna att själva
anpassa resurser och organisation till de krav som kommer att ställas i
framtiden. Jag kan i det sammanhanget hänvisa till 1981 års polisberednings
överväganden och förslag i slutbetänkandet (SOU 1985:62) Inriktningen av
polisverksamheten. Det är uppenbart att de organisatoriska och administrativa
lösningar som myndigheterna kommer att stanna för i betydande omfattning
kommer att variera mellan polisdistrikten med hänsyn till främst myndigheternas
storiek men också till de lokala fömtsättningama i övrigt.

Åklagarna

Den
nya ordningen kommer för åklagarväsendets del först och främst att

innebära att arbetet måste organiseras så att åklagare kan medverka vid

häktningsförhandlingar under helger. Antalet häktningsförhandlingar un

der kontorstid kommer också att öka. Vidare måste åklagare, i likhet med

vad som kommer att gälla för polismyndigheterna, i ökad utsträckning

prioritera och ägna uppmärksamhet ät sådana mål och ärenden i vilka det

finns beslut om frihetsberövanden. Av detta följer att åklagarmyndighe

terna nu måste bygga upp nya system för jour och beredskap eller utveckla

de system som redan förekommer. På samma sätt som för andra myndig

heter är det naturligt att den närmare utformningen kommer att variera

med hänsyn främst till de lokala förutsättningarna. I de största distrikten 64

kan
det innebära att åklagare bör finnas tillgänglig på myndigheten alla Prop.
1986/87:112 tider under dygnet för att handlägga brådskande frågor. I de mindre
distrikten bör det däremot normalt räcka med beredskap för särskilt brådskande
ärenden. Det ankommer i första hand på riksåklagaren att besluta i de frågor
som nu har redovisats. Till frågan om samordning mellan åklagarnas och
domstolarnas beredskap återkommer jag i det följande.

Domstolarna

Den
viktigaste följden av den nya ordningen för domstolarnas del är behovet av att
ha beredskap under veckoslut och helger för att kunna hälla
häktningsförhandlingar, ta emot häktningsframställningar och vid behov förordna
offentlig försvarare.

För
att den beredskap hos domstolarna som krävs till följd av reformen inte skall
bli onödigt kostsam och inte heller alltför betungande för framför allt de
mindre tingsrätterna är det ofrånkomligt att någon form av beredskapsorganisation
som omfattar större områden tillskapas. Enligt min uppfattning är det mycket
som talar för att tingsrätterna delas in i beredskapsområden efter mönster
frän åklagarväsendet. Flera tingsrätter skulle således kunna ingå i ett
beredskapsområde inom vilket tingsrätterna turas om att ha beredskap under
veckoslut och helger. Det bör vara en uppgift för domstolsverket att efter
samråd med riksåklagaren besluta om indelningen i beredskapsområden samt
riktlinjer för verksamheten.

En
samordning pä lokal nivå av de enskilda domarnas och åklagarnas
beredskapstjänstgöring torde också bh nödvändig. Med hänsyn till att åklagarnas
beredskap är betydligt mer omfattande och svårare att planera torde domarnas
beredskap i stor utsträckning få anpassas fill åklagarnas. Inom åklagarväsendet
svarar överåklagarna för indelningen till beredskap. För att åstadkomma en
erforderlig samordning kan en lösning vara att hovrätterna efter samråd med
överåklagarna anger vilken tingsrätt som skall svara för beredskapen vid en
viss tidpunkt. Inom storstadsregionerna, där de tre största tingsrätterna och
åklagarmyndigheterna har en särskild ställning i administrativt hänseende, kan
emellertid andra lösningar te sig mer naturliga.

Den
beredskap som behövs vid tingsrätterna under veckoslut och helger kan givetvis
organiseras på olika sätt. Det torde i de allra flesta fall vara tillräckligt
att den tjänstgörande domaren är anträffbar pä telefon (t. ex. i bostaden)
mellan vissa klockslag för att ta emot meddelanden om de häktningsförhandlingar
som kan behöva hällas under helgen. Däremot torde det knappast behövas någon
beredskap på vardagskvällar. Skulle det i något fall vara nödvändigt att hålla
häktningsförhandling efter kontorstid en vardag, bör åklagaren förvarna
domstolen om att en häktningsframställning är att vänta och att förhandlingen
måste hållas samma dag (jfr avsnitt 2.3.1).

När
det gäller högre rätt torde det, som jag tidigare har varit inne på, bli

utomordentligt sällsynt att man behöver hålla häktningsförhandling utan

för ordinarie tjänstgöringstid. Någon form av begränsad beredskap behövs

ändå, bl. a. för att domstolen skall kunna ta emot en anmälan om att ett 65

5 Riksdagen 1986/87. I saml. Nr 112

beslut
om häktning har verkstäUts (se avsnitt 2,3.9). Några svårigheter för Prop.
1986/87:112 överrätterna att klara av den begränsade verksamhet som kan
påkallas under veckoslut och helger torde inte föreligga.

När
det gäller frågan var en häktningsförhandling lämpligen bör äga rum under
veckoslut eller helger bör först konstateras att praktiska skäl kan tala för
att förhandlingen inte hälls i domstolens lokaler utan i polisens lokaler eller
i anslutning till en lokal där den misstänkte annars förvaras. Så sker redan nu
i en del tingsrätter. Under remissbehandlingen har från något håll framförts
att det skulle möta hinder av principiell natur att hålla förhandlingar i t.
ex. ett polishus. Jag kan inte instämma i den uppfattningen. Det finns inte
föreskrivet några generella inskränkningar i domstolarnas möjligheter att
hälla förhandling där det är lämpligast, och det skulle enligt min mening vara
olyckligt att införa sådana begränsningar i fråga om just den här typen av
förhandlingar. En annan sak är att offentlighetsprincipen givetvis måste
upprätthållas även om förhandlingen hålls i en annan lokal än i tingshuset. Mot
bakgrund härav kan föreskrifterna om tillkännagivanden om domstolssammanträden
behöva ses över.

Försvararna

Som
jag tidigare har nämnt (avsnitt 2.3.3) innebär de kortare fristema för
prövningen av häktningsfrågor att offenflig försvarare oftare än nu behöver
engageras på lördagar, söndagar och helgdagar. Tillgången till försvarare för
medverkan vid häktningsförhandlingar under sådana dagar måste säkerställas.
Bl. a. med hänsyn till möjligheten av att anhållna i samma mål kan ha
motstridiga intressen måste man vid behov kunna ta i anspråk flera advokater.
Sveriges advokatsamfund har förklarat sig villigt att medverka till att det nu
sagda uppnås.

Mot
bakgmnd av att domstolarna med den nya ordningen kommer att ha beredskap under
veckoslut och helger bör förordnanden som offentlig försvarare för de som är
anhållna i allmänhet kunna meddelas utan större dröjsmål. I fråga om mtinerna
vid förordnande och entledigande av försvarare torde det lika lite som nu vara
nödvändigt med några närmare föreskrifter i lag. Det bör i allmänhet räcka med
ett muntligt besked från domaren under icke kontorstid om att ett förordnande
har meddelats eller att ett entledigande från ett sådant uppdrag har skett. Det
kan ibland vara praktiskt att rättens underhandsbesked om att offentlig
försvarare har förordnats förmedlas till försvararen genom åklagaren, t. ex. i
samband med att dessa personer ändå har kontakt med varandra. Många gånger
torde det säkerligen liksom nu räcka med att försvararen förordnas vid
häktningsförhandlingen även om försvararen redan skulle ha påbörjat uppdraget
dessförinnan.

Kriminalvården

Inom
kriminalvården är det framför allt reformens konsekvenser för trans

portorganisationen som bör uppmärksammas. Som jag tidigare har nämnt

(avsnitt 2.3.2) måste man ha en effektiv transportorganisation för att de 66

kortare fristerna skall
kunna hällas. Personer som anhållits i sin frånvaro Prop. 1986/87:112

och sedan anträffas i ett
annat polisdistrikt än det där brottet utreds måste

kunna transporteras till
utredningsorten betydligt snabbare än i dag. Dessa

transporter måste också i
större utsträckning äga rum på veckoslut och

helger. Motsvarande gäller
vid verkställighet av häktningsbeslut som har

meddelats i den
misstänktes frånvaro.

Kostnaderna

Som
framgår av min anmälan till 1987 års budgetproposition (prop. 1986/87:100, bil
4, s. 47, 50, 61 och 65) har jag med anledning av de nya reglerna om anhållande
och häktning föreslagit att anslagen för polis, åklagare och allmänna domstolar
räknas upp.

I
fråga om polisväsendet har jag föreslagit att anslaget till statens kriminaltekniska
laboratorium och anslaget fill den lokala polisorganisationen räknas upp med
sammanlagt 1 milj. kr. Jag bedömer att de lokala polismyndigheterna hämtöver
bör tillföras 30 nya tjänster som polisassistent. Jag avser också att i ett
senare sammanhang återkomma till regeringen med förslag som innebär att
myndigheterna ges större möjlighet att besluta om uttag av överfid inom de ramar
som följer av arbetsrättsliga regler.

När
det gäller åklagarväsendet har jag föreslagit att anslaget räknas upp med 2
milj. kr. Jag har därvid beräknat medel för två tjänster som kammaråklagare
vid åklagarmyndigheten i Stockholms åklagardistrikt för att tillgodose behovet
av en fortlöpande jourverksamhet. Det bör ankomma pä riksåklagaren att ta
ställning till hur det resterande resurstillskottet bör fördelas på tjänster
för åklagare och för att täcka andra kostnader som kan uppkomma.

För
anslaget Allmänna domstolarna har jag i budgetpropositionen föreslagit ökat
anslag med 2 milj. kr med anledning av det tilltänkta beredskapssystemet.
Något tillskott av domartjänster kommer inte att behövas för att den nya
ordningen skall kunna fungera.

När
det gäller ersättning till offentliga försvarare förutsätter jag att
domstolsverket efter samråd med advokatsamfundet med stöd av 21 kap. 10 § andra
stycket RB och 3 § förordningen (1975:506) med instmktion för domstolsverket
gör erforderliga justeringar av den taxa som tillämpas vid bestämmande av
ersättningen fill offentliga försvarare.

Som
jag fidigare har anfört kan de totala effekterna av reformen inte med någon
större säkerhet bedömas nu. Domstolsverket, riksåklagaren, rikspolisstyrelsen
och kriminalvårdsstyrelsen bör därför inom sina verksamhetsområden noga följa
utfallet av de nya reglerna och till regeringen anmäla de behov som inte nu
fullt ut kan överblickas.

3 Ikraftträdande

Den
reform jag nu föreslår bör genomföras så snart som möjligt. Med

hänsyn till det förberedelsearbete som behövs bl. a. för att bygga upp

veckoslutsberedskapen samt för utfärdande eller ändring av åtskilliga för- 67

fattningar med
verkställighetsföreskrifter bör man inte nu låsa sig för Prop. 1986/87:112
tidpunkten. Jag förordar att de föreslagna ändringarna får träda i kraft den
dag regeringen bestämmer. Jag har dock siktet inställt på att reformen skall
genomföras kring årsskiftet 1987/88.

Beträffande
frågan om övergångsbestämmelser får jag hänvisa till specialmotiveringen.

4 Upprättade lagförslag

I
enlighet med vad jag nu har anfört har inom justitiedepartementet upprättats
förslag till

1.
lagom ändring i
rättegångsbalken,

2.
lag om ändring i lagen
(1930:173) om beräkning av lagstadgad tid,

3.
lag om ändring i lagen
(1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål samt

4.
lag om ändring i lagen
(1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av
brottmålsdom.

Förslagen
bör fogas till regeringsprotokollet i detta ärende som bilaga 4.

5 Specialmotivering

Fömtom
ändringar i RB medför förslagen också ändringar i lagen (1930:173) om beräkning
av lagstadgad tid, lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i
vissa brottmål samt lagen (1972:260) om internationellt samarbete rörande
verkställighet av brottmålsdom. Framför allt de nya förfaranderegler som
föreslås kräver vidare att åtskilliga författningar med
tillämpningsföreskrifter utfärdas eller ändras. Den frågan får emellertid tas
upp senare.

Lagen
(1986:644) om disciplinförseelser av krigsmän, m.m. träder i kraft den 1 juni
1987. Genom lagen upphävs militära rättegångslagen (1948:472), som i 29-36 §§
innehåller särskilda bestämmelser om personella tvångsmedel, nämligen
gripande, förvarsarrest och tagande i förvar. Dessa bestämmelser får inte någon
motsvarighet i den nya lagen. Det finns därför ingen anledning att nu ta upp
frågan om ändringar i militära rättegångslagen eller i författningar som
ansluter till denna lag.

5.1 Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken

19
kap. 12 §

Paragrafen
innehåller forumbestämmelser för domstolarnas befattning

med fömndersökning och tvångsmedel. Fömtom språkliga ändringar före

slås, i enlighet med vad som anförts i den allmänna motiveringen (avsnitt

2.3.2), i ett nytt andra stycke en regel som gör det möjligt att hålla

häktningsförhandling vid annan domstol än sådan där åtal för brottet kan

ske. 68

För
att en domstol skall vara behörig enligt den nya regeln krävs att Prop.
1986/87:112 särskilda skäl föreligger. Huvudregeln skall således även i fortsättningen
vara att frågor om häktning skall prövas av den domstol där fömndersökningen
bedrivs, dvs. normalt gärningsorten, eller av rätten på den ort där den
misstänkte mera varaktigt uppehåller sig. Med hänsyn till de avsevärt
förkortade frister för prövning av häktningsfrågor som nu föreslås kan det
ibland vara nödvändigt att sådana frågor prövas av någon annan domstol. Så kan
vara fallet när fömndersökning inletts på en viss ort, varefter den misstänkte
grips pä en ort långt från förundersökningsorten och transport dit inte hinns
med inom de tidsfrister som anges i 24 kap. RB. Det kan heller inte uteslutas
att häktningsfrågan någon gång måste prövas under transporten från
gripandeorten fill utredningsorten. Vidare behövs en möjlighet att avvika från
de vanliga fommreglema under veckoslut och helger. Som jag redogjort för i den
allmänna motiveringen (avsnitt 2.6) skall ju tingsrättema ha
beredskapstjänstgöring växelvis vid sådana tillfällen. Den nu föreslagna
fommregdn avser att ge den tjänstgörande tingsrätten behörighet att pröva
häktningsfrågor inom hela beredskapsområdet.

Liksom
det i dag är åklagaren som prövar om ett åtal skall väckas vid domstolen på
gärningsorten eller på den ort där den misstänkte mera varaktigt uppehåller
sig, måste det - bortsett frän beredskapssituationerna — i första hand ankomma
på åklagaren på den ort där fömndersökningen bedrivs att avgöra var en fråga om
häktning skall anhängiggöras. Är det fråga om en mer komplicerad utredning bör
åklagaren, om fristen medger detta, normalt anhängiggöra häktningsfrågan vid
domstolen på utredningsorten och se till att den misstänkte transporteras dit.
Vid valet av fomm bör åklagaren också väga in bl. a. de svårigheter som kan
föreligga för den misstänkte att fa den försvarare han vill ha och de
olägenheter för den misstänkte som ett eventuellt senare försvararbyte kan
medföra.

I
behörigheten enligt andra stycket att pröva frågor om häktning ingår givetvis
behörighet att vid prövning av en fråga om häktning fatta beslut om mindre
ingripande tvångsmedel, t. ex. reseförbud, och beslut som är nödvändiga för
prövning av häktningsfrågan, t. ex. förordnande av offentlig försvarare.
Vidare måste domstolen ha rätt bl. a. att bestämma tid för åtals väckande och
att meddela beslut om personutredning.

Ett
beslut som rätten fattat med stöd av den nya fommregdn överklagas enligt
vanliga regler, dvs. till den hovrätt inom vars domkrets den beslutande
tingsrätten är belägen. Under remissbehandlingen har från något håll påpekats
att det i vissa situationer kan te sig mer naturligt att någon annan hovrätt
överprövar häktningsfrågan, t. ex. därför att häktningsbeslutet verkställts i
den hovrättens domkrets. På det föreliggande underlaget anser jag mig inte nu
ha tillräckliga skäl att förorda några nya regler om överflyttning av mål
mellan hovrätter i de avsedda fallen.

Reglerna
i 19 kap. 7 § RB möjliggör också att ett mål om allmänt åtal

överlämnas från den domstol där åtalet väckts till den domstol som har

prövat häktningsfrågan, om denna är behörig i åtalsfrågan och ett överläm

nande av något skäl skulle vara lämpligt. Några remissinstanser har pekat

på det önskvärda i en sådan överflyttningsmöjlighet. Jag vill i detta sam

manhanget peka på att regeringen pä min föredragning nyligen beslutat att 69

till
lagrådet överlämna ett förslag till reformerat tingsrättsförfarande som Prop.
1986/87:112 innefattar bl. a. ökade möjligheter till sådan överflyttning av
mål. De nya reglerna avses träda i kraft den 1 januari 1988. En fömtsättning
för överlämnande är även enligt de föreslagna reglerna att den senare
domstolen är behörig att pröva åtalet enligt reglerna i 19 kap. Vidare måste
kravet på att det skall röra sig om ett överlämnande mellan domstolar på samma
nivå vara uppfyllt. Enligt förslaget räcker det hämtöver med att särskilda skäl
skall föreligga för överflyttning. Genom den nya regeln torde tillräckliga
möjligheter finnas till överflyttning i de nu avsedda situationerna.

Om
en domstol med stöd av andra stycket beslutat häkta någon, ankommer del på
åklagaren att så snart som möjligt ta ställning till vid vilken domstol målet i
fortsättningen skall handläggas. Avser åklagaren att väcka åtal vid en annan
domstol, bör åklagaren sä snart som möjligt begära att den domstol som prövat
häktningsfrågan med stöd av 19 kap. 7 och 12 §§ RB lämnar över målet till den
domstol där åtal skall väckas. Fram till dess att målet överlämnas, ankommer
det givetvis på den domstol som beslutat om häktningen att bevaka att frister
för åtals väckande och för eventuella omhäktningsförhandlingar hålls.

24
kap.

Flera
av de centrala bestämmelserna i 24 kap. RB om personella tvångsmedel har i
förslaget arbetats om. För att ge kapitlet en någorlunda enhetlig språkdräkt
har vissa språkliga justeringar gjorts även i de paragrafer som inte ändrats i
sak.

Lagtekniskt
innebär ändringsförslagen följande. Nuvarande 3, 4 och 5 §§ föreslås få
beteckningarna 4, 5 och 6 §§. I en ny 3 § regleras det föreslagna institutet
utredningshäktning. Sakinnehållet i nuvarande 6 §, 7 § tredje stycket och 8 §
förs samman till 8 §. 11 § upphävs helt. Nuvarande 19 § får beteckningen 20 §
och i 19 § regleras i stället den föreslagna omprövningsförhandlingen efter
utredningshäktning. I övrigt följs i förslaget kapitlets nuvarande
disposition.

I
fråga om 11 och 20 §§, vars sakinnehåll i stor utsträckning föreslås upphävt
lämnas följande kommentarer.

När
det gäller nuvarande II § kan sägas att det numera i lagen

(1976:371) om behandlingen av häktade och anhållna m. fl. finns detaljera

de bestämmelser om behandlingen av dem som berövats friheten på grund

av misstanke om brott. Lagen innehåller också vissa allmänna principer. I

1 § sägs sålunda att den misstänkte inte får underkastas mer omfattande

inskränkningar i sin frihet än som påkallas av ändamålet med frihetsberö

vandet samt ordning och säkerhet. Vidare skall enligt denna regel den som

berövats friheten behandlas så att skadliga verkningar av frihetsberövan

det motverkas. I 22 § i förevarande kapitel hänvisas till de nu nämnda

reglerna. Med hänsyn till detta tjänar den nuvarande bestämmelsen i 11 §

inte längre något självständigt syfte. Den kan därför upphävas. Föreskrif

ten om att den som anhållits skall hållas i förvar finns det däremot skäl att

behålla. Den har i förslaget sammanförts med motsvarande regler för den

som är gripen eller anhållen och flyttats till 22 §. 70

Den
nuvarande regeln i 20 § medger högre rätt (hovrätt eller högsta Prop.
1986/87:112 domstolen) att utan förhandling besluta i en häktningsfråga, som
väckts i ett dit överklagat mål. Av skäl som redovisats i den allmänna
motiveringen (avsnitt 2.3.9) bör denna särreglering upphävas. I sammanhanget
bör framhållas att de i 24 kap. meddelade bestämmelserna också gäller
beträffande brott för vilka åtal skall upptas omedelbart av högre rätt. I sådana
fall ankommer beslut om häktning på den högre rätten och häktningsförhandlingen
skall hållas vid denna.

24
kap. 1 §

I
denna paragraf regleras liksom enligt gällande rätt de gmndläggande
fömtsättningama för häktning.

Som
framgår av den allmänna motiveringen (avsnitt 2.2.1) innebär förslaget i
paragrafens första stycke i princip ingen förändring när det gäller kravet pä
brottsmisstankens styrka. Som huvudregel skall således alltjämt gälla att
endast den får häktas som är pä sannolika skäl misstänkt för brott. I 3 § har
dock upptagits en ny bestämmelse, som under vissa fömtsättningar medger
häktning trots att kravet pä sannolika skäl för brottsmisstanken inte helt
uppfyllts. Ingen får dock vara häktad med stöd av 3 § längre än en vecka. Sedan
måste kravet på sannolika skäl enligt huvudregeln vara uppfyllt för att
frihetsberövandet skall få fortsätta (jfr 19 §).

Av
skäl som angetts i den allmänna motiveringen föreslås inte någon ändring när
det gäller kravet på brottets svårhet som grund för häktning. Som huvudregel
gäller således även i fortsättningen att häktning får ske endast om det för det
brott som misstanken avser är föreskrivet fängelse ett år eller däröver.

De
nuvarande tre särskilda häktningsförutsättningarna fara för avvikande
(flyktfara), fara för försvårande av utredningen (kollusionsfara) och fara för
fortsatt brottslig verksamhet (recidivfara) har i princip behållits i förslaget
men redaktionellt delats upp i tre separata punkter. Som nämnts i den allmänna
motiveringen (avsnitt 2.2.2) har de nuvarande särskilda bedömningsgrunderna för
häktningsförutsättningarna - brottets beskaffenhet, den misstänktes
förhållande och andra omständigheter — behållits i lagtexten.

Som
framgått av den allmänna motiveringen har i paragrafen förts in ett

enhetligt beviskrav för de tre särskilda häktningsgmnderna. Enligt försla

get krävs för häktning således att det finns risk för avvikande, försvårande

av utredningen eller återfall i brott. Som påpekats i den allmänna motive

ringen avses den nya lydelsen inte innebära någon minskning av möjlighe

terna till häktning i förhållande till den nuvarande lagstiftningen.
Självfallet

måste emellertid även i fortsättningen gälla att risken för avvikande, för

svårande av utredning eller återfall i brott med hänsyn till omständigheter

na i det enskilda fallet framstår som konkret. Den nya formuleringen syftar

Ull att markera bl. a. vikten av att häktning används för att bryta en

pågående seriebrottslighet och i övrigt för att motverka återfall i brott.

Särskilt bör därvid beaktas om det finns risk för återfall i brott som riktar

sig mot eller medför fara för annans liv, hälsa eller egendom eller i övrigt 71

allvarligt kränker annans
personliga integritet. Som exempel på vanliga Prop. 1986/87:112 sådana
brott kan nämnas misshandel, olaga hot och bostadsinbrott.

Som
angetts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.2.3) föreslås nuvarande andra
stycket, den s. k. rallarparagrafen, upphävt.

Andra
stycket upptar liksom nuvarande tredje stycket en regel om presumtion för häktning
vid vissa mycket svåra brott. I stycket har endast gjorts språkliga ändringar.
Genom det nya uttryckssättet "skäl tiU häktning" markeras tydligare
än nu att det måste vara uppenbart att inte någon av de särskilda
häktningsfömtsättningarna flyktfara, kollusionsfara eller fara för återfall i
brott föreligger för att häktning skall kunna underlåtas. Detta torde
överensstämma med vad som urspmngligen avsetts med bestämmelsen.

I
tredje stycket , som upptar ett förbud mot häktning när det kan antas att den
misstänkte kommer att dömas endast till böter, har bara gjorts språkliga
ändringar. Det bör för tydlighets skull påpekas att förbudet mot häktning när
påföljden kan förväntas stanna vid böter inte avser de fall som regleras i 2 §.

24
kap. 2 §

I
paragrafen har endast gjorts dels en omformulering av beviskravet för flyktfara
i konsekvens med de ändringar som föreslagits i 1 §, dels vissa språkliga och
redaktionella justeringar. Bl. a. har häktningsfömtsättningarna enligt
paragrafen delats upp i två punkter.

24
kap. 3 §

Det
nuvarande innehållet i paragrafen har förts över till 4 §. I paragrafen har i
stället tagits in regler om häktning vid endast skälig misstanke om brott, s.
k. utredningshäktning. Bakgmnden till regeln har tecknats i den allmänna
motiveringen (avsnitt 2.3.6).

Fömtsättning
för häktning enligt den föreslagna regeln är dels att det föreligger skälig
misstanke om brott samt att de övriga häktningsfömtsätt-ningar som anges i 1 §
första stycket resp. 2 § föreligger och dels att det är av synnerlig vikt att
den misstänkte tas i förvar i väntan på ytterligare utredning om brottet.
Uttrycket "skälig misstanke" innebär, som anförts i den allmänna
motiveringen, en något lägre grad av misstanke än "sannolika skäl".
Utredningshäktning är således avsedd att komma fill användning i sådana
situationer där åklagaren inom den tidsfrist som enligt de nya reglerna kommer
att stå till buds för prövning av häktningsfrågan inte kan få fram så mycket
bevisning för brottsmisstanken att nivån "sannolika skäl" helt uppnås,
men där det finns gmndad anledning att tro att fortsatt utredning inom kort
kommer att kunna leda till en ökad säkerhet i fråga om misstanken. I praktiken
innebär den nya regeln att en del av de s.k. utredningsanhållanden som
åklagaren kan göra ersätts med domstolsprö-vade utredningshäktningar.

Som
framgår av lagtexten gäller presumtionen för häktning vid mycket

svåra brott inte vid häktning på enbart skälig misstanke. Även vid brott av 72

denna typ måste således
någon av de särskilda häktningsgmnderna - risk Prop. 1986/87:112 för
avvikande, försvårande av utredning eller återfall i brott — föreligga för att
utredningshäktning skall få ske.

Enligt
19 § i förslaget måste vid häktning på skälig misstanke enligt denna paragraf
häktningsfrågan omprövas vid en förhandling senast en vecka efter den
förhandling vid vilken häktningen beslutades.

24
kap. 4 §

Paragrafen,
som bl. a. innehåller vissa inskränkningar i möjlighetema till häktning med
hänsyn till den misstänktes personliga förhållanden, motsvarar med ett par
språkliga justeringar nuvarande 3 §.

24
kap. 5 §

Av
paragrafens/örs/a stycke, som motsvarar nuvarande 4 §, framgår att ett beslut
om att häkta någon liksom nu alltid skall fattas av rätten. Till första stycket
har av redaktionella skäl också överflyttats de nuvarande bestämmelserna i 16 §
första stycket om vad som skall framgå av ett häktningsbeslut.

I
ett nytt andra stycke har tagits in en erinran om reglerna om hävning av
häktningsbeslut i 20 §.

24
kap. 6 §

Paragrafen,
som innehåller regler om anhållande, motsvarar nuvarande 5 §. Bortsett från en
språklig modernisering av paragrafen innebär förslaget att i andra styckets
regler om s. k. utredningsanhållande tydligare än nu markeras att sådant
anhållande får äga mm endast om skälig misstanke om brott föreligger (jfr
avsnitt 2.3.6 i den allmänna moUveringen).

24
kap. 7 §

I
första och andra styckena, som tar upp förutsättningama för gripande, föreslås
endast språkliga ändringar. Föreskrifterna i nuvarande tredje stycket om s. k.
anhållningsförhör har förts över fill 8 §.

24
kap. 8 §

Paragrafen
innehåller bestämmelser om anhållningsförhör och om anmälan av
frihetsberövanden fill åklagaren. De föreslagna reglerna, som genomgått en
redaktionell och språklig bearbetning, motsvarar nuvarande 6 §, 7 § tredje
stycket och 8 §. Som anförts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3.5)
föreslås polisen få en generell befogenhet att hålla anhållningsförhör utan
formellt uppdrag från åklagaren i varje enskilt fall. Reglerna har utformats i
enlighet med detta.

I
första stycket regleras den situationen att ett beslut att anhålla någon i

sin frånvaro verkställs. Anhållningsförhör skall dä utan dröjsmål hållas av 73

polisman eller åklagare.
Liksom nu skall åklagaren skyndsamt underrättas Prop. 1986/87:112 om
frihetsberövandet om så inte redan skett. Åklagaren skall efter anhållningsförhöret
genast besluta om den misstänkte skall förbli anhållen eller om
anhållningsbeslutet skall hävas (jfr 10 §).

Om
polisen håller anhållningsförhöret kan anmälan till åklagaren om
frihetsberövandet i de flesta fall anstå till efter förhöret. Är saken tveksam
eller svår kan det emellertid vara nödvändigt att en anmälan om frihetsberövandet
görs redan före förhöret för att åklagaren skall kunna antingen själv höra den
misstänkte eller lämna instmktioner om vad den misstänkte skall höras om. öm
förhöret inte kan genomföras omedelbart, t. ex. på grund av att en tolk måste
engageras, bör detta inte fördröja en anmälan till åklagaren. Har
verkställighet skett på annan ort än den där utredningen bedrivs behöver
åklagaren på utredningsorten besked om verkställigheten omgående mot bakgmnd av
den begränsade tid som står till förfogande för transport av den misstänkte
till utredningsorten och för att åklagaren skall kunna ta ställning till hur
utredningen i fortsättningen skall bedrivas. I fall som de nu nämnda bör alltså
en anmälan göras till åklagaren så snart anhållningsbeslutet verkställts.

Andra
stycket upptar regler om anhållningsförhör, anmälan till åklagare m.m. för det
fall att någon gripits utan föregående anhållningsbeslut. Reglerna har
utformats efter mönster av bestämmelsema i första stycket. Även i dessa fall
har polisman getts en generell befogenhet att hålla anhållningsförhör. Angående
frågan i vilka fall en anmälan till åklagaren om frihetsberövandet bör ske
redan före anhållningsförhöret hänvisas till vad som sagts i anslutning till
första stycket.

När
en anmälan om ett gripande har skett åligger det, som framgår av de två sista
meningarna i andra stycket, liksom enhgt gällande rätt åklagaren att i princip
omedelbart besluta om den misstänkte skall anhållas eller om beslutet om
gripande skall hävas (angående den sistnämnda termen, jfr avsnitt 2.3.7 i den
allmänna motiveringen). Kravet på omedelbar prövning av anhållningsfrågan
utesluter givetvis inte att åklagaren i vissa fall genom kompletterande
utredning eller genom en kontroll av lämnade uppgifter skaffar sig bästa
möjliga underlag för prövningen.

I
tredje stycket, som motsvarar nuvarande andra stycket och innehåller bestämmelser
om efterlysning, föreslås endast språkliga ändringar.

24
kap. 9 §

I
paragrafen, som innehåller regler om den anhållnes rätt att få del av
brottsmisstanken och om underrättelse till anhöriga m.fl., har endast gjorts
språkliga och redaktionella ändringar.

24
kap. 10 §

1
paragrafen anges liksom nu att åklagaren skall fatta beslut om att frihets

berövandet skall upphöra när det inte längre finns skäl för ett anhållnings

beslut. I den föreslagna lagtexten har detta uttryckts som att åklagaren 74

skall häva beslutet om
anhållande. Bakgrunden till den nya terminologin i Prop. 1986/87:112 denna
del har tecknats i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3.7).

24
kap. 12 §

Paragrafen
innehåller liksom nu regler om tidsfristerna för åklagarens häktningsframställning.
Reglerna har ändrats i överensstämmelse med vad som angetts i den allmänna
motiveringen (avsnitt 2.3.1 och 2.3.4).

I
första stycket anges som huvudregel att, om inte beslutet om anhållande hävs,
häktningsframställning skall göras samma dag som anhållningsbeslutet eller
senast dagen därefter. Framställningen kan göras skriftligen eller muntligen
vid rätten. Det bör observeras att det inte som nu räcker med att åklagaren
inom fristen postar en häktningsframställning, utan framställningen måste vara
domstolen till hända inom den föreskrivna fristen. I framställningen skall
anges, fömtom den misstänkte, det brott som misstanken avser (jfr JO:s
ämbetsberättelse 1964 s. 106), gmnderna för häktningsyrkandet samt fidpunkten
för det straffprocessuella frihetsberövandet, alltså gripandet eller
verkställandet av anhållningsbeslutet.

Om
det föreligger synnerliga skäl får enligt andra stycket häktningsframställningen
göras senast tredje dagen efter anhållandet. Här avses sådana situationer då
det föreligger hinder att åstadkomma en snabbare handläggning, t. ex. på grund
av att den misstänkte är drogpåverkad eller att tolk måste anskaffas. Också när
den misstänkte skall transporteras till utredningsorten kan det finnas behov
av att utnyttja hela fristen. Med hänsyn till att domstolen alltid måste hålla
förhandling i häktningsfrägan senast Qärde dagen efter det faktiska
frihetsberövandet bör åklagaren, om han inte kan göra häktningsframställningen
förrän alldeles i slutet av fristen, varsko domstolen om att en
häktningsframställning kan komma att göras.

På
gmnd av den föreslagna ändringen i 2 § lagen (1930:137) om beräk

ning av lagstadgad tid kommer åklagarens frist för att avge häktningsfram

ställning att bli densamma oavsett veckodag. v

Reglerna
i första och andra styckena tar i första hand sikte på fall där den anhållne
var berövad friheten redan vid anhållningsbeslutet. I tredje stycket har tagits
in en särregel för de situationer där anhållningsbeslutet meddelades i den
misstänktes frånvaro. Fristen för häktningsframställning räknas då från den dag
då anhållningsbeslutet verkställdes, dvs. då den misstänkte rent faktiskt
berövades friheten.

Enligt
fiärde stycket skall den anhållne eller hans försvarare genast

underrättas om att en häktningsframställning gjorts. Ansvaret för underrät

telsen bör av praktiska skäl ligga på åklagaren, men det bör givetvis vara

möjligt för denne att delegera uppgiften. Underrättelsen måste i de flesta

fall med hänsyn till de korta fristema ske per telefon. Anledningen Ull att

inte en ovillkorlig skyldighet föreskrivits att underrätta både den misstänk

te och hans försvarare är att man inte skall behöva lägga ned alltför stor

möda på att t. ex. försöka nå en försvarare, som av olika skäl kan vara svår

att nå med kort varsel, särskilt under veckoslut och helger. Frågan om

möjlighet för åklagaren att låta underrättelsen skötas av annan personal får

regleras i administrativ ordning. 75

Nuvarande
skyldighet att överlämna en häktningspromemoria i sam- Prop. 1986/87:112 band med
häktningsframställningen har slopats med hänsyn till den begränsade Ud som
skall gälla för åklagaren att göra en häktningsframställning. Det bör
emellertid framhållas att, om åklagaren har möjlighet att före förhandlingen
sammanställa material som kan ha betydelse för häktningsfrågans bedömande,
detta givetvis underlättar handläggningen. Tillhandahäller åklagaren protokoll
över förhör eller motsvarande är det lämpligt att materialet lämnas Ull både
domstolen och den misstänkte eller hans försvarare.

24
kap. 13 §

Paragrafen
upptar regler om inom vilken tid domstolen skall hålla häktningsförhandling
beträffande den som är anhållen. Bakgmnden Ull förslaget har redovisats i den
allmänna motiveringen (2.3.1).

Huvudregeln
enligt/örs/a stycket är att domstolen skall hålla häktningsförhandling samma
dag som häktningsframställningen görs hos domstolen eller senast dagen
därefter. Om synnerliga skäl föreligger kan enligt andra stycket förhandlingen
hållas senare, dock senast på fjärde dagen efter det faktiska
frihetsberövandet. Som tidigare sagts innebär den omständigheten att en lördag,
söndag eller helgdag infaller under eller vid utgången av fristen inget giltigt
skäl att dröja med förhandlingen. Inte annat än undantagsvis bör den
omständigheten att domaren är upptagen av andra förhandlingar eller annan
tjänsteförrättning få påverka tidpunkten för förhandlingen i någon nämnvärd
grad. Däremot kan synnerliga skäl att dröja med förhandlingen anses föreligga
om den misstänkte skall transporteras från den ort där han har gripits till
domstolen. Som nämnts i den allmänna motiveringen kan den misstänktes bestämda
önskemål om en viss försvarare vid häktningsförhandlingen kunna föranleda att
förhandlingen senare-läggs något.

Frågan
om fristernas beräkning i vissa fall när gripandet föregåtts av någon annan
form av frihetsberövande har berörts i den allmänna motiveringen (avsnitt
2.3.1).

De
möjligheter som enligt paragrafens nuvarande lydelse finns för domstolen att
uppskjuta häktningsförhandlingen för att kunna hålla en gemensam häktnings-
och huvudförhandling har slopats med hänsyn till Europakonventionens krav på
en ofördröjlig inställelse för prövning av häktnings-frågan. Inget hindrar
naturligtvis att huvudförhandling hålls inom fyradagarsfristen om detta är
möjligt.

Det
bör påpekas att den absoluta fyradagarsfristen enligt denna paragraf för
hållande av häktningsförhandling inte påverkar möjligheterna enligt 15 § att
besluta om uppskov med en påbörjad förhandling.

24
kap. 14 och 15 §§

I
dessa paragrafer, som behandlar parternas närvaroplikt vid häktningsför

handling och innehåller regler om hur förhandlingen skall gå Ull och om

uppskov, har bara vidtagits språkliga ändringar. 76

24 kap. 16 § Prop. 1986/87:112

Reglerna
i första stycket om hur ett häktningsbeslut skall utformas har utan ändring i
sak förts över till 5 §. I stycket i övrigt har endast gjorts en språklig
ändring.

I
andra stycket , som behandlar den situationen att häktningsyrkandet ogillas,
har endast gjorts språkliga ändringar. Bl. a. har, i enlighet med vad som
anförts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3.7), terminologin ändrats så
att lagtexten talar om hävande av ett anhållningsbeslut, inte om frigivande.

24
kap. 17 §

Paragrafen
innehåller bestämmelser om häktning av den som befinner sig pä fri fot.

I
första och andra styckena har endast skett språkliga och redaktionella
ändringar.

Enligt
tredje stycket skall en anmälan göras hos rätten så snart ett häktningsbeslut
som fattats i den misstänktes frånvaro har verkställts. Har pä gmnd av en
framställning om utlämning av brott ett beslut om häktning verkställts i en
främmande stat står det, som nämnts i den allmänna motiveringen (avsnitt
2.3.1), klart att tidsfristen för häktningsförhandlingen i Sverige inte kan
bestämmas med hänsyn till tidpunkten för det faktiska frihetsberövandet som
föregått utlämningen. Det hinder, som i dessa fall föreligger för den
misstänktes närvaro vid rätten, får anses upphöra så snart den misstänkte
befinner sig i riket. Också i nu nämnda fall måste, så snart hindret för den
misstänktes närvaro vid rätten har upphört, en anmälan om detta göras till
rätten.

Den
närmare regleringen av en anmälan om ett verkställt häktningsbeslut får ske i
förordningsform - jfr 29 § förundersökningskungörelsen (1947:948).

Kravet
i Europakonventionen på att den som berövats friheten i avvaktan på rättegång
ofördröjligen skall ställas inför en domare eller motsvarande medför att
frihetsberövandet måste prövas av en domstol inom den tidsfrist som anges i 13
§ också beträffande den som häktats i sin frånvaro. Fristen räknas då från den
tidpunkt då häktningsbeslutet verkställdes eller hindret för den misstänktes
närvaro vid rätten upphörde. 1 paragrafens fiärde stycke har därför tagits in
en ny regel som innebär att rätten i sådana fall åläggs att hålla en
förhandling i häktningsfrägan och att sådan förhandling skall hållas samma dag
eller senast dagen efter att en anmälan enligt tredje stycket har gjorts. I
överensstämmelse med vad som gäller enligt 13 § får rätten, om synneriiga skäl
föreligger, dröja med förhandlingen, men förhandlingen måste alltid hållas
senast Qärde dagen efter det att häktningsbeslutet verkställdes eller hindret
för den misstänktes närvaro vid rätten upphörde.

Fommregdn
i 19 kap. 12 § andra stycket innebär att en förhandling

enligt fjärde stycket kan hällas också vid en annan domstol än den där

häktningsbeslutet fattades. 77

24 kap. 18 § Prop. 1986/87:112

Enligt
paragrafens första stycke skall rätten i samband med beslut om häktning sätta
ut den tid inom vilken åtal skall väckas. Denna princip behålls i förslaget. De
nuvarande reglerna i första stycket innebär vidare att tid för åtal inte
behöver bestämmas då rätten beslutar om häktning av någon som inte är
närvarande. Denna regel har flyttats till ett nytt fiärde stycke, där också
intagits en regel om att tid för åtals väckande inte behöver bestämmas vid s.
k. utredningshäktning enligt 3 §. Åtalstid skall i dessa fall i stället
bestämmas vid den förhandling som enligt 17 § fjärde stycket skall hållas när
anmälan skett om att ett häktningsbeslut i den misstänktes frånvaro har
verkställts eller att hindret för den misstänktes närvaro har upphört resp. vid
den omprövningsförhandling som enligt 19 § skall hållas när utredningshäktning
skett.

Enligt
19 kap. 12 § kan häktningsfrågan handläggas vid en annan domstol än den där
åtalet kan komma att väckas. Även i dessa fall skall tiden för åtals väckande
bestämmas av den domstol som prövar häktningsfrågan.

I
övrigt har innehållet i paragrafen disponerats om med hänsyn till vad som
anförts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3.8) om att häktningsförhandling
i princip alltid skall hållas med två veckors mellanmm. Reglerna i nuvarande
tredje stycket om förlängning av ätalstiden har därför flyttats till andra
stycket i förslaget. Förslaget innehåller i denna del den nyheten att den
misstänkte eller hans försvarare om möjligt skall beredas tillfälle att yttra
sig över en framställning om förlängd åtalstid.

Tredje
stycket motsvarar nuvarande andra stycket med den skillnaden att i förslaget
föreskrivs att förhandling som regel skall hållas med två veckors mellanrum
oavsett om tväveckorsfristen överskrids redan frän början genom ett beslut om
mer än två veckors åtalstid eller om detta sker därefter genom ett beslut om
förlängning av åtalstiden. Dock behålls möjligheten enligt gällande ordning att
underlåta häktningsförhandling, om det med hänsyn till utredningen eller av
annan anledning är uppenbart att förhandling med två veckors mellanrum inte
behövs. 1 undantagsfall kan det vara uppenbart att en häktningsförhandling var
Qortonde dag inte skulle tjäna något syfte. Det kan t. ex. vara fallet i mål om
grova våldsbrott där åtalet är beroende av teknisk utredning.

24
kap. 19 §

De
nuvarande reglerna i paragrafen har flyttats till 20 §. I paragrafen har i
stället intagits regler om omprövning av beslut om s. k. utredningshäktning
enligt 3 §. Bakgrunden till förslaget har redovisats i den allmänna motiveringen
(avsnitt 2.3.6).

Den
föreslagna ordningen innebär att omprövningsförhandling alltid

måste hållas inom en vecka när någon häktats med stöd av 3 § och att vid

denna förhandling sannolika skäl för misstanke om brott måste föreligga

för att fortsatt häktning skall kunna ske. Som nämnts i den allmänna

motiveringen är det vikUgt att häktning på endast skälig misstanke fortgår 78

så kort
tid som möjligt och att utredningen bedrivs med sikte på att så snart Prop.
1986/87:112

som
möjligt komma till ökad säkerhet i fråga om den misstänktes skuld.

För att
markera detta har i den föreslagna lagtexten åklagaren ålagts att

göra
anmälan till rätten så snart han anser att sannolika skäl föreligger för

att den
misstänkte begått brottet. Rätten skall när sådan anmälan skett

hålla
häktningsförhandling i princip enligt den ordning som gäller enligt de

allmänna
reglerna i 13 §, dock med den skillnaden att tiden i det nu aktuella

fallet är
en vecka från häktningsbeslutet.

24 kap. 20 §

De nuvarande särreglerna i paragrafen om häktning i högre
rätt har, av skäl som angetts under mbriken Ull 24 kap. i specialmotiveringen,
utgått i förslaget. I paragrafens första stycke har i stället tagits in regler
om när rätten skall häva ett häktningsbeslut. Reglerna motsvarar med en
redak-Uonell och språklig bearbetning nuvarande 19 §. I förslaget talas om "hävande
av häktningsbeslut". Någon saklig skillnad i förhållande till gällande
rätt är inte avsedd (jfr avsnitt 2.3.7 i den allmänna motiveringen).

I enlighet med vad som har anförts i den allmänna
motiveringen (avsnitt 2.3.7) har i ett nytt andra stycke införts en möjlighet
för åklagaren att, innan åtal har väckts, själv häva ett beslut om häktning. I
samband därmed har också föreskrivits en skyldighet för åklagaren att
underrätta rätten om han hävt ett beslut om häktning. Det åvilar åklagaren att
också se Ull att ett av honom fattat hävningsbeslut blir verkställt (se avsnitt
2.3.7).

24 kap. 21 §

I paragrafen, som behandlar frågan om häktning i samband
med rättens dom i målet, har endast gjorts dels en omformulering av beviskravet
för flyktfara i konsekvens med den ändring som företagits i 24 kap. 1 §, dels
språkliga ändringar.

24 kap. 22 §

Paragrafen innehåller i dag regler om förvaringen av den
som är häktad. Dessa regler bibehålls i förslaget med en språklig
överarbetning. I första stycket har dessutom tillagts en uttrycklig regel,
enligt vilken den som är gripen, anhållen eller häktad skall tas i förvar.
Regeln, som givetvis inte innebär någon saklig nyhet, motsvarar bl. a.
inledningen till nuvarande 11 §.

24 kap. 23 och 24 §§

I dessa paragrafer föresläs endast språkliga ändringar. 79

25kap.l§ Prop. 1986/87:112

I
paragrafen har endast gjorts dels en omformulering av beviskravet för flykfara
i konsekvens med den ändring som företagits i 24 kap. I §, dels språkliga
justeringar.

51
kap. 8 §

Paragrafen
behandlar frågor om beredande av brottmål i hovrätt. I första och tredje
styckena föresläs språkliga ändringar. Andra stycket föreslås oförändrat.

Fjärde
stycket är nytt och behandlar frågan när muntlig förhandling måste hållas i
hovrätten för att pröva en häktningsfråga i ett vademål. En fråga om häktning
kan komma under hovrättens prövning antingen genom att talan förs enbart mot
tingsrättens häktningsbeslut som sådant eller genom att talan förs i samband
med överklagande av domen i övrigt. Av skäl som redovisats i den allmänna
motiveringen (avsnitt 2.3.9) bör inte heller i fortsättningen ställas upp ett
generellt krav på muntlig förhandling i hovrätten för prövningen av frågor om
häktning. Om hovrätten före huvudförhandlingen i ett vädjat brottmål häktar en
misstänkt som är på fri fot, måste emellertid med hänsyn till
Europakonventionens krav den misstänkte inställas inför hovrätten. Detta skall
i princip ske samma dag eller senast dagen efter det att häktningsbeslutet har
verkställts. Föreskrifter om detta har tagits in i Qärde stycket genom
hänvisning till reglerna i 24 kap. 17 § tredje och fjärde styckena.

51
kap. 13 §

Som
anförts i den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3.8) har fristen för
huvudförhandling i hovrätten i mål med häktad begränsats från åtta till sex
veckor. I andra stycket har en ändring gjorts i enlighet härmed. I paragrafen i
övrigt har endast vissa språkliga ändringar gjorts.

52
kap. 10 §

Om
någon överklagar en tingsrätts beslut som meddelats i en häktnings

fråga under rättegången, handläggs frågan i högre rätt som besvärsmål och

förfarandet är i regel skriftligt. Av skäl som redovisats i den allmänna

motiveringen (avsnitt 2.3.9) bör det inte heller i fortsättningen ställas upp

något generellt krav på muntlig förhandling i hovrätten i en dit överklagad

häktningsfråga. Om hovrätten däremot beslutar att häkta någon som är på

fn' fot måste emellertid, med hänsyn till Europakonventionens krav, på

samma sätt som vid tingsrätten den misstänkte inställas inför domstolen.

Detta skall i princip ske samma dag eller senast dagen efter det att häkt

ningsbeslutet har verkställts. Föreskrift om detta har tagits in i ett nytt

andra stycke genom en hänvisning Ull reglerna i 24 kap. 17 § tredje och

fjärde styckena (jfr 51 kap. 8 §). 80

54 kap.
5 § Prop. 1986/87:112

I
detta lagmm har endast språkliga ändringar gjorts, främst genom att uttrycket
"frigivit häktad" ersatts med "hävt ett beslut om
häktning". Bakgrunden till denna språkliga ändring framgår av den allmänna
motiveringen (avsnitt 2.3.7).

55 kap.
15 §

I
paragrafen har - genom en hänvisning till 51 kap. 8 § fjärde stycket -införts
skyldighet för högsta domstolen att hålla förhandling i det fallet att
domstolen beslutat om häktning av någon som inte är närvarande vid rätten (jfr
specialmotiveringen till 51 kap. 8 §). En tillämpning av regeln torde komma att
aktualiseras endast i ytterst få fall. I övrigt föreslås ett par språkliga
ändringar.

Övergångsbestämmelser

Enligt
första meningen i övergångsbestämmelserna skall de föreslagna ändringarna, med
hänsyn Ull behovet av förberedelseåtgärder, träda i kraft den dag regeringen
bestämmer.

Uppkommer
efter det att ändringarna trätt i kraft en fråga om att använda tvångsmedel
enligt 24 kap. skall enligt allmänna principer de nya reglerna tillämpas. I
andra meningen har införts en regel om att äldre lag skall Ullämpas i fråga om
ett frihetsberövande som ägt mm före den nya lagens ikraftträdande. Även i de
fall där de äldre reglerna formellt skall tillämpas bör givetvis eftersträvas
att såvitt möjligt upprätthålla den nya lagens intentioner om ett snabbare
förfarande.

5.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1930:173) om
beräkning av lagstadgad tid

2§

I
första stycket har endast gjorts språkliga ändringar.

Undantaget
i andra stycket från den s. k. söndagsregeln har föranletts av kravet pä regler
som garanterar en ofördröjlig domstolsprövning av straffprocessuella
frihetsberövanden. Undantagsregeln har närmare diskuterats i den allmänna
moUveringen (avsnitt 2.3.1).

5.3 Förslaget till lag om ändring i lagen (1952:98) med
särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål

1952
års lag innehåller tilläggs- och undantagsbestämmelser till den gmnd

läggande regleringen i RB med avseende på dels personella tvångsmedel,

dels beslag och telefonavlyssning vid vissa brott mot rikets säkerhet och

andra grövre brott. Lagens giltighetstid är tidsbegränsad och gäller efter

den senast gjorda förlängningen till utgången av år 1987 (SFS 1986:1043). 81

6
Riksdagen 1986/87. I saml. Nr 112

2§ Prop. 1986/87:112

När
det gäller de personella tvångsmedlen har i paragrafen tagits in bestämmelser,
som avviker från RB:s regler om anhållningstidens längd. I förarbetena till 2 §
framhålls att möjhgheterna till förlängning av anhåll-ningstiden är nödvändiga
med hänsyn till den ofta komplicerade och svår-utredda beskaffenheten av de
brott som omfattas av lagen. De långa anhållningstider som medges enligt 2 § är
emellertid inte förenliga med kravet i Europakonventionen pä en ofördröjlig
domstolsprövning av ett straffprocessuellt frihetsberövande.

Lagen
har sin huvudsakliga betydelse när det gäller beslag och telefonavlyssning.
Reglerna om förlängd anhållningstid Ullämpas mycket sällan. Det finns dock
ingen anledning att nu föreslå några sådana ändringar i lagen som innebär några
avgörande försämringar i möjlighetema att utreda de brott som det här är fråga
om. Frågan om möjligheterna att genom en permanent reglering föra över reglema
i 1952 års lag till RB har för övrigt övervägts av tvångsmedelskommittén.
Kommittén har i sitt slutbetänkande (SOU 1984:54)
Tvångsmedel-Anonymitet-Integritet föreslagit att den särskilda regleringen i
1952 års lag behälls och att lagen liksom nu har begränsad giltighetstid och
regelbundet omprövas. Betänkandet har remissbehandlats och övervägs för
närvarande inom justitiedepartementet.

En
fortsatt reglering av fristerna för en häktningsförhandling bör ta sikte på
att, med bibehållna möjligheter Ull utvidgad tid för utredningen vid
ifrågavarande brott, tillgodose Europakonventionens krav på en ofördröjlig
inställelse av den misstänkte inför en domare eller motsvarande för prövning av
frihetsberövandet.

I
paragrafen har därför föreslagits att behovet av ytterligare tid för utredning
i häktningsfrågan löses genom att rätten i de fall som omfattas av lagen ges
möjlighet att, på åklagarens begäran, förlänga den tid inom vilken en ny
häktningsförhandling enligt 24 kap. 19 § RB skall hållas då den misstänkte på
gmnd av att utredningen i häktningsfrågan inte är helt klar har häktats med
stöd av regeln i 24 kap. 3 § RB. Genom att rätten ges möjlighet att förlänga
tiden för en omprövningsförhandling enligt 24 kap. 19 § med högst två eller, om
det med hänsyn till utredningen är oundgängligen nödvändigt, högst fyra
veckor, kommer i fortsättningen samma tid att stå åklagaren till buds för
utredning i häktningsfrågan som enligt de nuvarande reglema.

Förslaget
innebär däremot att det i fortsättningen blir rätten som prövar

åklagarens begäran om ytterligare tid för att bedöma häktningsfrågan i

stället för som i dag JK. Vid tillkomsten av 1952 års lag diskuterades frågan

om kontrollen över åklagarens handhavande av anhållnings- insUtutet.

Lösningen med JK som kontrollorgan kom till på förslag av första lagut

skottet. Som skäl för att inte lägga kontrollen hos rätten anfördes bl. a. att

domstolarna skulle stå främmande för polis- och åklagarmyndighetemas

verksamhet och att det också kunde innebära en viss risk för att förtroen

det för domstolarna skulle påverkas ogynnsamt, om rätten gjordes till

kontrollorgan när det gällde anhållningsinstitutet. Vidare framfördes att

den omständigheten att rätten inte skulle vara skyldig att hålla förhandling

väsentligt reducerade värdet av en kontroll från domstolens sida. "

Med
den lösning som föreslås i paragrafen gör sig de nu anförda skälen Prop.
1986/87:112 mot att rätten prövar åklagarens begäran om ytterligare Ud för
utredning i häktningsfrågan inte lika starkt gällande som Udigare. Genom att
skälen för fortsatt frihetsberövande redan prövats av domstol vid éh
förhandling tillgodoses den misstänktes rättssäkerhetsintressen t. o. m. bättre
än vad som är fallet enligt de nuvarande reglerna.

Utformningen
av paragrafen medför att nuvarande andra stycket slopas.

5.4 Förslaget till lag om ändring i lagen (1972:260) om
internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom

17 §

1
första stycket har de allmänna fömtsättningama enligt denna lag för anhållande
och häktning i Sverige anpassats till de ändringar i fråga om
häktningsförutsättningama som föreslås i 24 kap. 1 och 2 §§ RB. Ändringarna
innebär snarast en starkare markering av Sveriges konventionsåtaganden (jfr
prop. 1972:98 s. 122 och 168).

Enligt
andra stycket skall förfarandereglerna i 24 och 25 kap. RB Ullämpas i fråga om
tvångsmedel enligt första stycket. 1 stycket har vidtagits vissa ändringar av
redaktionell art. Att reglerna i 24 kap. RB skall tillämpas innebär bl. a. att
de frister som där föreskrivs också gäller i fråga om anhållande och häktning
enligt denna lag. Givetvis gäller även i dessa fall undantaget från den s. k.
söndagsregeln i 2 § andra stycket lagen om beräkning av lagstadgad tid.

6 Hemställan

Jag
hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över förslagen till

1. lag
om ändring i rättegångsbalken,

2.
lag om ändring i lagen
(1930:173) om beräkning av lagstadgad Ud,

3.
lag om ändring i lagen
(1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål samt

4.
lag om ändring i lagen
(1972:260) om internaUonellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom.

7 Beslut

Regeringen
beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.

83

Lagrådet Prop. 1986/87: 112

Utdrag
ur protokoll vid sammanträde 1987-03-05

Närvarande:
justitierädet Mannerfelt, regeringsrådet Voss, jusUtierådet Broomé.

Enligt
protokoll vid regeringssammanträde den 12 februari 1987 har regeringen på
hemställan av statsrådet Wickbom beslutat inhämta lagrådets yttrande över
förslag till

1.
lag om ändring i
rättegångsbalken,

2.
lag om ändring i lagen
(1930:173) om beräkning av lagstadgad tid,

3.
lag om ändring i lagen
(1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål samt

4.
lag om ändring i lagen
(1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av
brottmålsdom.

Förslagen har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Ingegerd
Thuresson. Förslagen föranleder följande yttrande av lagrådet:

Förslaget
till lag om ändring i rättegångbalken Inledande synpunkter

Det
förslag till ändring av reglerna om gripande, anhållande och häktning som läggs
fram i lagrädsremissen går till väsenUig del ut på en anpassning Ull den
Europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de
gmndläggande friheterna och den praxis som har utvecklats vid tolkningen av
konvenUonen.

Genom
sin anslutning till Europakonventionen har Sverige åtagit sig att anpassa sin
lagstiftning till konventionens bestämmelser och den tolkning av dessa som
Europarådets högsta organ kan komma att ge. Om dessa har gjort uttalanden som
innebär att vissa svenska bestämmelser inte står i överensstämmelse med
konventionen, måste slutsatsen bli att de svenska bestämmelserna inte helt
uppfyller de rättssäkerhetskrav som kan härledas ur konvenUonen. I motsats till
vad som sägs i remissförslagets allmänna motivering (avsnitt 2.1) anser
lagrådet därför att en anpassning Ull de normer som kommit fram i praxis vid tolkningen
av Europakonventionen är en fråga om rättssäkerhet i egentlig mening och inte i
första hand en anpassning till ett formellt system. Lagrådet har i det
väsenUiga inte något att invända mot innehållet i den föreslagna lagregleringen
i denna del.

Vid
sidan av de förslag som har inspirerats av Europakonventionen är

det främst förslaget i fråga om häktningsfömtsättningarna som tilldrar sig

intresse i remissen. De centrala bestämmelserna härom finns i 24 kap. 1 §

rättegångsbalken (RB). De återspeglar lagstiftarens avvägning mellan, å

ena sidan, intresset av effekUvitet i brottsbekämpningen och, ä andra

sidan, den misstänktes intresse av att inte utan starka skäl bli berövad

friheten. 1983 års häktningsutredning föreslog ändringar i dessa bestäm

melser som innebar en begränsning av möjligheterna att häkta. Departe- 84

mentschefen har ställt sig
avvisande Ull detta förslag. Han har likväl Prop. 1986/87: 112

förordat vissa jämkningar i lagtexten. Syftet synes vara att häktning åtmin

stone vid recidivfara skall tillgripas i något fler fall än enligt praxis på
sina

håll under senare tid. ■,

Enligt
lagrådets mening kan den föreslagna avfattningen bana väg för en sänkning av
kraven för häktning på ett sätt som knappast har varit avsett. Lagrådet tar upp
denna fråga i anslutning till 24 kap. 1 § RB.

För
närvarande gäller att häktning kan ske endast om det finns sannolika skäl för
att den misstänkte har begått det häktningsgrundande brottet. Anhållande kan
däremot fä stödjas också på svagare brottsmisstanke, om det i övrigt finns
starka skäl för frihetsberövande, s.k. utredningsanhållande. Kravet på
sannolika skäl behålls i remissförslaget som en huvudregel vid häktning.
Enligt remissförslaget införs emellertid nu även "utredningshäktning".
Skälig misstanke mot den misstänkte måste föreligga.

Enligt
lagrådets mening kan man inte bortse från behovet av att i speciella fall,
särskilt när ett allvariigt brott har begåtts, under kortare tid kunna hälla en
misstänkt frihetsberövad i väntan på ytterligare utredning, fastän misstanken
inte är sä väl underbyggd som vanligen krävs. Förslaget att också häktning
skall kunna ske redan på skälig misstanke är beUngat av den förkortning av
fristen för frihetsberövande utan domstols godkännande som är påkallad av
anpassningen till Europakonventionen. Allmänt sett innebär förslaget inte någon
förlängning av den tidrymd under vilken en person kan vara berövad friheten på
grund av brottsmisstanke utan att misstanken har sannolikhetens styrka. Från
rättssäkerhetssynpunkt är det en fördel att prövningen härav för framtiden
kommer att vila pä domstol, när inte frihetsberövandet blir helt kortvarigt.
Lagrådet har av anförda skäl inte någon erinran mot förslaget om
utredningshäktning.

Avslutningsvis
i dessa inledande synpunkter är att beröra ett för flera av 24 kapitlets
bestämmelser gemensamt spörsmål, nämligen att i framställningar eller beslut
skall anges det "brott" som läggs den misstänkte till last (5, 6 och
12 §§). I remissprotokollet görs i flera sammanhang uttalanden om det angelägna
i att berörda myndigheter i sådana sammanhang preciserar vilket konkret
handlande som läggs den misstänkte till last (andan i avsnitt 2.3.4,
uttryckliga ordalag i avsnitt 2.5 saml i någon mån specialmotiveringen till 24
kap. 12 §).

Lagrådet
vill ansluta sig till dessa uttalanden. Sammanfattningsvis bör beträffande de
paragrafer vilka ställer kravet att "brottet" skall anges iakttas att
den avsedda gärningen blir beskriven på ett individualiserande sätt. Sålunda
bör tid, plats, handlingssättet i korthet och vid behov målsägandens identitet
anges.

I
Europakonventionen uppställs kravet att en misstänkt (på ett för honom
begripligt språk) skall underrättas om innebörden av den anklagelse som riktas
mot honom (art. 5 2. och 6 3. a). Detta krav torde i tillräcklig mån i
häktningssituation bli tillgodosett genom lagrådets förslag nedan under 24 kap.
12 § (åsyftande vad lagrådet skrivit i sitt förslag Ull 11 § tredje stycket).

85

24 kap. Prop. 1986/87:112

1 §

Lagrådet (Mannerfelt och
Broomé):

I
paragrafen föresläs vissa jämkningar av saklig betydelse. Ett nytt, enheUigt
beviskrav införs sålunda i fråga om de särskilda häktningsgmnderna flyktfara,
kollusionsfara och recidivfara. Dessutom beskrivs recidiv-grunden på ett annat
sätt än enligt gällande rätt.

Lagrådet
har ingen invändning mot att beviskravet för de olika häktningsgrunderna görs
enheUigt. Som framgår av de inledande synpunkterna hyser emellertid lagrådet
farhågor för att de nya formuleringarna ger intryck av att kraven för häktning
är väl lågt ställda.

Beviskravet
har sålunda angetts så att det skall finnas "risk för" häktningsgmndande
beteende från den misstänktes sida. Även om avsikten är att det skall handla om
en konkret fara, kan man hysa oro för att också en låg risk tas Ull intäkt för
frihetsberövande. För häktning bör emellertid enligt lagrådets mening krävas,
om än inte att risken för flykt etc är "påtaglig" — det föreslog
häktningsutredningen - så i alla fall att den framstår som beaktansvärd, som
något man på allvar har att räkna med. Enligt lagrådets mening är uttrycket
"skäligen kan befaras", som nu används i fråga om flyktfara och
kollusionsfara, bättre ägnat att rida spärr mot slentrian i prövningen av
häktningsvillkoren.

Farhågoma
för en alltför häktningsbenägen praxis får ett Ullskott, om man ställer samman
det föreslagna beviskravet med beskrivningen i remissförslaget av
recidivgmnden: återfall i brott. Om detta senare uttryck kan sägas följande.

För
att häktning skall kunna ske på gmnd av recidivfara måste det rimligen vara
fråga om en Udsmässigt inte alltför avlägsen risk för återfall. Rätten bör ha
hållpunkter för att den misstänkte skäligen kan befaras begå nya brott inom
ganska kort Udrymd, i vart fall senast innan en lagföring utan häktning är
avslutad. Det bör kunna sägas att den misstänkte antagligen är inne i en
brottsaktiv fas. Vidare förhåller det sig naturligtvis inte så att risken för
vilket brott som helst är relevant vid recidivbedömningen. Vad som i allmänhet
bör beaktas är återfall i brott av liknande slag som det häktningsgmndande
brottet, låt vara att det inte rör sig om någon mera formell avgränsning.

Beskrivningen
i gällande lydelse av recidivrisken som en risk för att den misstänkte
"fortsätter sin brottsliga verksamhet" markerar ett samband med den
häktningsgrundande brottsligheten och leder tanken Ull de av-gränsningar som
nyss har diskuterats. Detsamma kan knappast sägas om den föreslagna, nya
formuleringen. Enligt lagrådets mening är gällande lydelse att föredra med
tanke på rättssäkerheten.

Departementschefen
framhåller i remissprotokollet att det är viktigt att använda häktning bl. a.
för att bryta seriebrottslighet. Att sådan träffas av häktningsbestämmelsema
även i den mera restriktiva utformning som har förordats i det föregående är
alldeles klart.

86

Vidare
förklarar departementschefen att domstolarna vid tillämpningen av
häktningsreglerna särskilt bör beakta, om det finns risk för återfall i brott
som riktar sig mot eller medför fara för annans liv, hälsa eller

egendom eller i övrigt
allvarligt kränker annans personliga integritet. Hans Prop. 1986/87: 112
avsikt torde vara att domstolama härvidlag skall inta en mera skärpt hållning i
förhällande till de misstänkta än för närvarande.

Något
hinder mot att utan stöd i littrycklig föreskrift anlägga ett sådant i viss mån
selektivt betraktelsesätt kan i och för sig knappast anses föreligga. Den
proportionalitetsprincip som ligger bakom bestämmelserna i 1 § andra och tredje
styckena (enligt remissförslaget) bör sålunda kunna färga av sig också inom
ramen för Ullämpningen av huvudregeln om häktning i paragrafens första stycke.
Det är också att märka att denna regel inte är obligatorisk och alltså redan
därigenom medger en viss nyanserad bedömning. Slutligen kan erinras om att
recidivfaran enligt lagtexten skall bedömas med hänsyn bl. a. till brottets
beskaffenhet.

Ett
sådant hänsynstagande som departementschefen finner önskvärt är säkert inte
heller främmande för domstolarna. Huruvida dessa i dag i otillräcklig grad
beaktar skyddet för presumtiva brottsoffer undandrar sig lagrådets bedömning;
något belägg för att så skulle vara fallet redovisas inte i remissen och är
naturligtvis under alla förhållanden svårt att erhålla. Om det verkligen finns
skäl att ge domstolarna signaler till en ändrad praxis - något som lagrådet
inte är övertygat om - torde emellertid med utgångspunkt i lagrådets
uppfattning om beskrivningen av häktningsrekvisiten fordras en anvisning i
lagtexten; lagrådets förslag till enhetligt beviskrav kan nämligen rent
språkligt tydas som att utrymmet för häktning vid återfall snarare minskar än
ökar.

Anvisningen
skulle kunna ges i ett nytt andra stycke i paragrafen och få följande lydelse:
"Vid Ullämpning av första stycket 3 skall särskilt beaktas faran för
återfall i brott som riktar sig mot någon annans hv eller hälsa eller som
annars är ägnat att medföra kännbart personligt lidande för annan".

Som
framgår anser lagrådet att det skulle föra för långt att generellt särbedöma
risken för återfall i egendomsbrott. Vad som härvidlag främst kommer i
blickpunkten är, som också framgår av remissförslaget, stölder som sker efter
intrång i annans hem. Sådana upplevs ofta som mycket kränkande och kan
"medföra kännbart personligt lidande" för de drabbade (jfr Ds Ju
1986: 11 s. 51 fO. Detta uttryck kan träffa också andra brott, t. ex. olaga hot
och sexualbrott. Att uttrycket är ganska vagt torde inte vara alltför
besvärande i sammanhanget. Det måste nämligen noga fasthål-las att
fömtsättningama för häktning enligt första stycket alltid skall vara uppfyllda.
Å andra sidan medger givetvis detta stycke häktning vid risk för återfall i
annan brottslighet än den som utpekas i det av lagrådet skisserade andra
stycket.

Sammanfattningsvis
tillstyrker alltså lagrådet att beviskravet i fråga om de särskilda häktningsgrunderna
görs enhetligt. Lagrådet föreslår att detta krav beskrivs så att det
"skäligen kan befaras" att den misstänkte handlar på angivet sätt och
att detta handlande såvitt gäller recidivfaran alltjämt anges vara att han
"fortsätter sin brottsliga verksamhet". Är avsikten att länka in
domstolarna på en något annan praxis än den nuvarande i fråga om häktning vid
fara för återfall i brott av viss typ, bör en anvisning härom lämnas i
paragrafen efter mönster av lagrådets utkast ovan.

87

Mannerfelt tillägger: Prop. 1986/87:112

Vid lagskrivning möter
ofta problemet att i träffande uttryckssätt söka

precisera vilket beviskrav
lagstiftaren åsyftar i det sammanhang som är

aktuellt. Inte minst
gäller detta när man vill fånga in att något måste vara -

på konkreta gmnder -
övervägande sannolikt men ändå inte, absolut sett,

når upp till nivån
"sannolikt". Ett för rättstillämparna invant uttryck är,

när något negativt ligger
i blickfånget, att viss händelse "skäligen kan

befaras".

Som
ersättning för det sistnämnda uttrycket lanseras i remissförslaget

orden
att det skall föreligga "risk för att ". När nu remissförslaget

förordar
ett ändrat uttryckssätt, må tvä förhållanden framhållas. För det första ger
uttrycket "risk för att" otvivelaktigt intryck av ett lägre beviskrav
än det äldre uttrycket; språkkänslan i den delen kan växla men i vart fall
ledes inte tanken till att någon sannolikhetsövervikt behöver föreligga för att
det negativa fenomenet skall inträffa. För det andra kan noteras att försöken
att genom språkvariationer uppnå ökad precision vid beviskravsbestämningar
egentligen alltid blir fmktlösa. En exemplifiering av en mångfald dylika försök
har — med ironisk underton — redovisats i Bold-ings redan år 1951 publicerade
doktorsavhandling (Bevisbördan och den juridiska tekniken s. 166 ff). Jag kan
inte se det som en vinning eller bedrift att utöka den av Bolding redovisade
floran av uttryck med den föreslagna lokuUonen (låt vara att varianten
"påtaglig risk" - med tveksamt värde -redan har influtit i ett par
lagstiftningsprodukter).

Det
kan tilläggas att en parallell till "skäligen kan befaras/antagas"
förefinnes i uttrycket "är skäligen misstänkt", som enligt RB
betecknar ett högre beviskrav än "kan misstänkas" och utlöser vikUga
rättsföljder, vilka ej får inträda vid lägen där endast det lägre beviskravet
är uppfyllt. När denna distinktion, styrd av ordet "skäligen",
bibehållits i remissförslaget, måste man ställa sig något skeptisk till det
berättigade i att man i remissförslaget skyggar för parallelluttrycket
"skäligen kan befaras".

Med
det anförda har jag velat ge något ytterligare eftertryck åt lagrådets ovan
uttalade åsikt att orden "skäligen kan befaras" bör bibehållas i nu
aktuell lagtext.

Voss:

Både
av utredningen och i remissen framhålls att innebörden av de båda

uttrycken
"skäligen kan befaras" och "anledning förekommer" är oklar.

Det
finns därför goda skäl för att införa ett enhetligt beviskrav för samUiga

häktningsgmnder.

I
remissförslaget anges beviskravet så att det med hänsyn till brottets
beskaffenhet, den misstänktes förhållanden eller någon annan omständighet
skall finnas risk för avvikande, försvårande av utredningen eller återfall. I
specialmotiveringen understryks att risken i det enskilda fallet måste framstå
som konkret. Även om förslaget således inte bör kunna ge utrymme för
resonemang av typen att en viss risk för ett häktningsgmndande beteende alltid
föreligger, kan man inte bortse från möjligheten att riskbedömningen ibland
kan komma att göras på ett sådant slentrianmässigt sätt.

För
att undvika en sådan tillämpning kan man antingen kvalificera 88

riskbegreppet
eller använda ett annat uttryck: Om man följer den senare Prop. 1986/87: 112
vägen, bör något helt nytt uttryck inte övervägas. Valet bör stå mellan de
redan förekommande "skäligen kan befaras" och "anledning förekommer".
Det sistnämnda kan rent språkligt anses innebära ett lägre beviskrav och
liknande invändningar kan göras mot det som i fråga om ett okvalificerat
riskbegrepp. Det bör därför inte användas i detta sammanhang. Om det är så som
antyds i lagrådsremissen, nämligen att domstolspraxis skulle betrakta de båda
uttrycken som mer eller mindre likvärdiga, lämpar sig emellertid inte heller
"skäligen kan befaras" för att uttrycka det enhetliga beviskravet. Pä
vissa håll men inte på andra skulle det kunna uppfattas som en skärpning av
beviskravet för recidivfara och en viss osäkerhet i rättstillämpningen skulle
kunna bli följden.

Det
är därför enligt min mening att föredra om man kan undvika de båda förekommande
uttrycken för alt ange det enhetliga beviskravet och i stället kvalificera det
i remissen föreslagna riskbegreppet. Det bör ske genom att tillfoga ordet
"påtaglig" - vilket utredningen föreslog och majoriteten av
remissinstanserna godtog eller lämnade utan erinran. Uttrycket "påtaglig
risk" förekommer i andra sammanhang där det avses markera att risken skall
vara konkret i det enskilda fallet, alltså just vad som understryks i
specialmotiveringen till förevarande paragraf. I förarbetena till 4 § lagen
(1978:880) om betalningssäkring för skatter, tullar och avgifter sägs t. ex.
att risken för att vara påtaglig skall kunna beläggas i det särskilda fallet
och att omständigheter som kan knytas till gäldenären måste tala för att det
finns risk för att han inte kommer att betala fordringen. Det understryks
vidare att en helhetsbedömning av gäldenärens förhållanden skall göras (prop.
1978/79:28 s. 141). En liknande helhetsbedömning skall göras vid tillämpningen
av bestämmelsema i 26 kap. 7 § brottsbalken om villkorlig frigivning, för att
slå fast om det finns påtaglig risk för återfall i brottslighet (prop.
1980/81:76 s. 60 och 1982/83:85 s. 124). Del sagda leder enligt min mening till
att beviskravet för de tre häktningsgmnderna bör vara "påtaglig
risk". Det bör betonas, som också skedde vid 1981 års ändring av
bestämmelserna i 26 kap. 7 § brottsbalken (prop. 1980/81:76 s. 49), att detta
naturligtvis inte får medföra att så höga krav på dokumentation ställs alt
intresset av samhällsskydd i realiteten inte blir tillgodosett i tillbörlig
utsträckning.

I
fråga om beskrivningen av recidivfaran är jag ense med lagrådet om att
uttrycket "fortsätter sin brottsliga verksamhet" bör behållas.

Departementschefen
synes mena att domstolarna till förfång för allmänna rättsskyddsintressen
utnyttjar recidivfara som häktningsgrund alltför restriktivt i fråga om vissa
former av traditionell brottslighet. Som exempel nämns upprepade
inbrottsstölder. Han framhåller att det är viktigt att använda häktning bl. a.
för att bryta seriebroltslighel. Vidare menar departementschefen att
domstolarna vid tillämpningen av häktningsreglema bör beakta om det finns risk
för återfall i brott som riktar sig mot eller medför fara för annans liv, hälsa
eller egendom eller i övrigt kränker annans personliga integritet.

Eftersom
uttalandena görs i anslutning Ull icke endast redaktionella

ändringar i 1 § första stycket, bör de tillerkännas betydelse som tolknings- 89

data vid Ullämpningen av
lagrummet i dess nya lydelse. Det hindrar natur- Prop. 1986/87: 112 ligtvis
inte att man försöker ge uttryck för lagstiftarens kriminalpolitiska
intentioner genom all i lagtexten ange vissa brottstyper beträffande vilka
recidivfaran skall särskilt beaktas. Svårigheten är emellertid alt ange dessa
brottstyper så att de blir varken för snäva eller för vida och därför kanske
snart behöver formuleras om. Vill man t. ex. särskilt framhålla bostadsinbrotten,
varmed i remissen synes avses inbrott i någons permanenta bostad, för ett
uttryck som "brott mot annans egendom" alltför långt. Detsamma är
enligt min mening fallet med uttrycket "brott som är ägnat att medföra
kännbart personligt lidande för annan". Säkerligen kan ett inbrott i den
permanenta bostaden många gånger medföra ett kännbart personligt lidande för
den bestulne. Men man vågar väl knappast påslå alt ett inbrott i t. ex.
fritidsbostaden, den egna butiken eller t. o. m. bilen inte typiskt sett kan
medföra ett motsvarande lidande.

Mer
eller mindre allmänna uttryckssätt för all ange vilka typer av brott som skall
särskilt beaktas vid bedömningen av recidivfaran kan också leda till att
rättsskyddsinlressel inte uppfattas som lika starkt i fråga om andra brott som
inte kan hänföras till de avsedda brottstyperna men där del likväl kan finnas
en konkret återfallsrisk i det enskilda fallet. Det är ingalunda otänkbart att
andra brottstyper än de som i dag slår i fokus snart nog kan leda Ull krav på
kraftfulla motåtgärder och att en översyn av de straffprocessuella
tvångsmedlen och deras användning då åter blir aktuell.

Min
uppfattning är därför att lagtexten inte bör innehålla någon ytterligare
anvisning för bedömningen av recidivfaran utöver de som redan finns i förslaget
till 1 § första stycket, dvs. alt hänsyn skall las till brottets beskaffenhet,
den misstänktes förhållanden eller någon annan omständighet.

Lagrådet
(Mannerfelt och Broomé):

Men
hänvisning till yttrandet under 1 § föreslår lagrådet att orden "del finns
risk för" i punkt 2 i förevarande lagmm byts ut mot uttrycket "del
skäligen kan befaras".

Voss:

På
de skäl som jag har anfört under 1 § föreslår jag att ordet
"påtaglig"

fogas
till ordet "risk" i punkt 2.

3 §

Lagrådet:

I
paragrafen anges förutsättningarna för s. k. utredningshäktning. Sådan

kan
beslutas även om det inte finns sannolika skäl för den misstänktes

skuld
ulan endast skälig misstanke. Som framgår av 19 § kan emellertid det

sänkta
beviskravet ligga till gmnd för häktning endast under en kort Ud, i

allmänhet
högst en vecka. Denna inskränkning i tillämpningen av 3 § bör

lämpligen
anges i texten, t. ex. genom alt upptakten formuleras så här:

"Även
den som endast är skäligen misstänkt för brott får, med den be- 90

gränsning
som följer av 19 §, häktas, om ..."

Enligt punkt 1 i förslaget
krävs för utredningshäktning alt fömtsättning- Prop. 1986/87: 112 arna "i
övrigt" (dvs. bortsett från vad som gäller om brottsmisstankens styrka) är
uppfyllda enligt vad som sägs i 1 § första stycket eller 2 §. Meningen har
emellertid inte varit ätt den fömtsättning för häktning skall bortfalla som
enligt 1 § tredje stycket (i remissförslaget; jfr lagrådets propå ovan om
ytterligare ett stycke i 1 §) ligger i kravet på att det inte kan antas alt en
kommande påföljd stannar vid böter. Hänvisningen bör därför i fråga om 1 §
gälla första och tredje (eventuellt fjärde) styckena.

I
punkt 2 sägs att del skall vara av synnerlig vikt alt den misstänkte las i
förvar i avvaktan på ytterligare utredning om brottet. Att man kan räkna med
att utredningen inom kort fullständigas så att åtminstone sannolika skäl för
den misstänktes skuld kommer att föreligga är alltså en nödvändig förutsättning
för utredningshäktning. Men ytterligare, starka skäl måste Ullkomma för ett
frihetsberövande på endast skälig misstanke. Ett sådant kan vara alt risken för
flykt, kollusion eller recidiv är särskilt hög. Ett annat kan vara all brottet
är allvariigt. En hög sannolikhet för omedelbara framsteg i utredningsarbetet
bör också kunna tas med i bedömningen. Huruvida förvarslagandet är av
"synnerlig vikt" får avgöras efter en sammanvägning av främst nu
nämnda faktorer.

I
anslutning till regleringen om ulredningshäklning inställer sig frågan hur
sådan åtgärd skall anses förhålla sig till utlämningslagsUflningen.

I
och för sig kan hinder inte anses möta mot att utredningshäktning tillgrips i
ett ärende om utlämning för brott från Sverige till annan stat. Därvid måste
dock förutsättas att beslutet om utredningshäktning i Sverige följs upp av en
hållen förhandling här enligt 19 § i remissförslaget. Först genom förhandling
av sistnämnt slag kan ges uttalande att den utlämnings-hotade är på sannolika
skäl misstänkt för ullämningsgrundande gäming, som berättigar till att han
hälls i häkte. Sedan blir det beslutsmyndigheternas sak att i
utlämningsärendet bedöma om hinder mot utlämning föreligger. Alt märka är alt
ullämningslagarna förutsätter att sannolika skäl skall föreligga för all
uUämning skall få äga mm; se 9 § lagen (1957:668) om utlämning för brott och 9
§ lagen (1959:254) om utlämning för brott till Danmark, Finland, Island och
Norge.

Framställning
om utlämning //// Sverige från någon annan stat av den som här i landet är
misstänkt eller tilltalad för brott skall i allmänhet grundas på ett beslut om
häktning av den som begärs utlämnad (se 2 och 6 §§ förordningen 1982: 306 med
vissa bestämmelser om utlämning för brott Ull Sverige). Hittills har detta
inneburit alt ett konstaterande om sannolika skäl i skuldfrågan har legat till
gmnd för utlämningsframställningen. Del torde inte komma i fråga att gä ifrån
denna princip. Beslut om utredningshäktning, dvs. ett beslut gmndat endast på
skälig misstanke om skulden, skall alltså inte läggas Ull gmnd för
utlämningsframställning. Lagrådet vill peka på alt detta förhållande möjligen
kan behöva klargöras i den nämnda förordningen.

91

12
§ Prop. 1986/87: 112

Det
remitterade förslaget innebär att 24 kap. RB i dess helhet blir föremål för en
översyn, resulterande delvis i ingripande sakliga ändringar, delvis i endast
språklig och redigeringsmässig modernisering. En lucka i kapitlets
paragrafföljd har uppstått i och med att ingen föreskrift återfinnes på 11 §:s
plats. Vid föredragningen inför lagrådet har upplysts att man inom departementet
velat undvika en omnumrering av ett flertal paragrafer efter den nu nämnda, då
det ansetts vara av värde alt det nya kapitlets bestämmelser i
paragrafnumreringen såvitt möjligt får samma sifferbeteckning som sina
nuvarande motsvarigheter. Enligt lagrådels åsikt har delta resonemang sitt
berättigande. EmellerUd kan man ulan svårighet undvika den skönhetsfläck som
frånvaron av en 11 § onekligen utgör, nämligen genom att dela upp den
föreslagna, ganska omfångsrika 12 § i två paragrafer varvid den ena inplaceras
på 11 §:s plats. En sådan uppdelning torde t. o. m. ha vissa sakliga fördelar i
och med att man därigenom kan få dels en särskild paragraf som reglerar vad som
materiellt skall gälla beträffande häktningsframställning (11 §), dels en
renodlad frist-paragraf (12 §). Lagrådet har tänkt sig att paragraferna — med
anknytning till remissförslagets ordalag men med smärre utbyggnader — kan ges
följande lydelse.

"11
§

Om
inte anhållningsbeslutet hävs, skall åklagaren inom tid som anges i 12 §

munUigen
eller skriftligen göra framställning hos rätten om häktning av den

anhållne.

I
framställningen skall anges det brott som misstanken avser, grunden för
häktningsyrkandet samt lidpunkten för frihetsberövandet.

Den
anhållne och hans försvarare skall, om möjligt, genast underrättas om
häktningsframställningen genom åklagarens försorg.

12
§

Häktningsframställning
skall göras samma dag som anhållningsbeslutet meddelades eller senast dagen
därefter. Om det finns synnerliga skäl, får framställningen göras senast tredje
dagen efter anhållningsbeslutet.

Har
anhållningsbeslutet meddelats i den misstänktes frånvaro, räknas tiden från
dagen då anhållningsbeslutet verkställdes.

Görs
inte häktningsframställning inom föreskriven lid, skall åklagaren omedelbart
häva anhållningsbeslutet."

Några
kommentarer må göras Ull vissa av de sålunda föreslagna bestämmelserna.

11
§ första stycket andra meningen: Av motiveringen till remissförslaget framgår,
att häktningsframställning skall kunna göras muntligen (inbegripet
lelefonförmedlad framställning). Eftersom RB hittills fömlsalt skriftlig
häktningsframställning, synes det av värde om möjligheten av muntlighet
uttryckligen anges. I administrativ ordning torde böra utfärdas bestämmelser
om vad som bör iakttagas för att en muntlig framställnings exakta innebörd
skall säkerställas genom skriftliga noteringar av mottagaren.

11 § tredje stycket:
Den misstänkte skall underräUas om häklningsfram- Prop. 1986/87:112

ställningen med undanlag för det fall aU han är på fri fot. Underrättelse Ull

försvarare
bör av sådana praktiska skäl som berörs i remissprotokollet inte göras
obligatorisk.

12 §
tredje stycket: Enligt nu gällande lydelse av 12 § första stycket fjärde

meningen skall, om häktningsframställning inte görs inom stadgad frist,

den anhållne genast friges. Någon motsvarighet till den bestämmelsen

finns inte i det remitterade förslaget. Del måste dock anses vara av värde

att lagtexten ger uttryckligt besked om rättsläget i den situationen.

13
§

Enligt
andra meningen i andra stycket får häktningsförhandlingen aldrig hållas senare
än på Qärde dagen efter del faktiska frihetsberövandet. Denna mening har
språkligt utformats som ett undanlag till styckels första mening. I sällsynta
fall kan den fä aktualitet också i relation till huvudregeln i första stycket.
I syfte alt göra detta klart föreslår lagrådet att paragrafen får en något
annan redigering (se nedan).

Utgångspunkten
för fristberäkningen i paragrafens andra stycke är alltså tidpunkten för
gripandet eller, när anhållningsbeslutet har meddelats i den misstänktes
frånvaro, beslutets verkställande. Såsom framhålls i den allmänna motiveringen
kan viss tveksamhet uppkomma om hur fristen - för all vara förenlig med
Europakonventionens bestämmelser i art. 5 1. c) och 5 3. - skall beräknas när
den misstänkte faktiskt var berövad friheten redan då det straffprocessuella
tvångsmedlet beslöts.

En
sådan situation kan föreligga om gripandet har föregåtts av att den misstänkte
har varit berövad sin frihet enligt bestämmelserna i t. ex. lagen (1966:293) om
beredande av. sluten psykiatrisk vård i vissa fall, lagen (1980:621) med
särskilda bestämmelser om vård av unga, lagen (1981:1243) om vård av missbmkare
i vissa fall eller smiltskyddslagen (1968:231). Det kan således tänkas att en
på delta sätt omhändertagen person är eller blir misstänkt för ett
häktningsgmndande brott och att han grips i direkt anslutning till att
tvångsvården upphör. Eftersom den vården kan ha pågått avsevärt längre tid än
vad som är tillätet för straffprocessuellt frihetsberövande, skulle det mycket
ofta bli omöjligt att gripa någon, om fristberäkningen skall inkludera tiden
för tvångsvården. De nämnda lagarna innehåller emellertid bestämmelser om sådan
prövning av tvångsvården som avses i 2 kap. 9 § andra stycket regeringsformen
(jfr art. 5 4. i Europakonventionen), varför det inte möter något hinder ur
rättssäkerhetssynpunkt att vid fristberäkningen bortse från det administrativa
frihetsberövande som har föregått det straffprocessuella.

I
den allmänna motiveringen (avsnitt 2.3.1) sägs all kvarhållande för

förhör enligt reglerna i 23 kap. 7-9 §§ RB eller omhändertagande enligt

LOB eller 13 § andra stycket polislagen inte kan anses som frihetsberö

vande i den mening som avses i art. 5 I. c) i Europakonventionen
och

därför inte skall räknas med vid frislberäkningen när kvarhållandel resp.

omhändertagandel övergår i ett gripande. Skälet härför anges vara alt 93

syftet
med kvarhållandel och omhändertagandet inte är att ställa den Prop.
1986/87: 112 frihetsberövade inför domstol och att den nämnda artikeln därför
inte är tillämplig. Det förda resonemanget föranleder följande kommentarer från
lagrådels sida.

Frågan
humvida bestämmelserna om omhändertaganden enligt LOB och 13 § andra stycket
polislagen är förenliga med Europakonventionens regler om domstolsprövning
aktualiserades vid tillkomsten av polislagen. Departementschefen instämde i ett
uttalande av lagrådet att dessa omhändertaganden får anses vara sädana
kortvariga frihetsberövanden som inte kräver domstolsprövning enligt
bestämmelserna i 2 kap. 9 § regeringsformen; uttalandet avsåg även möjligheten
till omhändertagande i tolv Ummar enligt 14 § polislagen. Departementschefen
tillade att inte heller bestämmelserna om rätt till domstolsprövning i
Europakonventionen ger anledning till annan bedömning. (Se prop. 1983/84:111
s. 155-156 och 162.) Vad departementschefen anfört föranledde ingen erinran
frän riksdagens sida (JuU 27). Den sålunda intagna ståndpunkten angående
kortvariga frihetsberövanden bekräftas i viss mån av ett fall som behandlats av
Europakommissionen (ärende 7376/76). Kommissionen fann alt det inte förelåg ett
brott mot art. 5 4. när ett frihetsberövande hade varat kortare lid än vad som
behövts för att få till stånd domstolsprövning. Det saknas enligt lagrådets
mening skäl aU ge de helt kortvariga frihetsberövandena en annan innebörd vid
tillämpningen av art. 5 3.

Mot
bakgmnd bl. a. av det sagda är lagrådet böjt alt instämma i departementschefens
slutsats att de av honom berörda kortvariga frihetsberövandena inte är sådana
att de för att man skall uppfylla Europakonventionens krav på ofördröjlig
judicidl prövning måste tas med i fristberäkningen när de övergår i gripande.

Viss
osäkerhet om konvenlionsorganens framtida bedömning kan man dock hysa, främst
för det fallet att gripandet har föregåtts av att den gripne har hållits kvar
för förhör enligt 23 kap. RB. Särskilt när den gripne såsom misstänkt för det
aktuella brottet har hållils kvar enligt 9 § första stycket i nämnda kapitel
mer än sex timmar (upp Ull tolv timmar) kunde det sägas ligga nära Ull hands
att räkna in hela eller del av kvarhållandeUden i frislen för
domstolprövningen. Lagrådet vill dock inte föreslå någon regel om detta. Frågan
har med hänsyn till de korta lider det rör sig om liten prakUsk betydelse; har
vederbörande inte kvarhållits för förhör över dygnsgränsen blir slutdagen för
domstolsprövning densamma hur man än räknar. Dessutom torde Utan särskild
bestämmelse kunna fömtsältas att åklagare och domstolar inom ramen för en frist
som har gripandet som utgångspunkt tar hänsyn till att den misstänkte under
brottsutredningen har förlorat friheten redan dessförinnan. Fristen bör alltså
då om möjligt inte utnyttjas fullt ut.

I
den allmänna moUveringen (avsnitt 2.3.1) uttalar departementschefen

beträffande s. k. envarsgripande aft av praktiska skäl Udsfrislen i dessa fall

bör kunna räknas från den lidpunkt då den misstänkte överiämnas Ull en

polisman. Lagrådet vill framhålla, all denna ståndpunkt inte är förenlig

med lagtexten i förevarande paragraf Lagrådet finner beträffande de be

rörda fallen ej anledning all förorda annan ordning än den som följer av

paragrafens ordalydelse. 94

Ett
spörsmål värt att uppmärksamma är vad som händer om en gripen Prop. 1986/87:
112 eller en anhållen las in på t. ex. sjukhus för vård under så lång lid att
fyradagarsfristen kan komma att överskridas. Ofta är del väl tänkbart att
anhållande inte sker eller att anhålliiiiigsbeslulet hävs i en sådan situation
och att frihetsberövandet aktualiseras igen när den misstänkte skrivs ut. Men
om så inte sker, t. ex. därför att flykt- eller kollusionsfara föreligger trots
sjukhusvistelsen, torde del vara ofrånkomligt alt häktningsförhandling hålls
inom fyradagarsfristen. Därvid kan med stöd av 14 § första stycket dispenseras
från den anhållnes närvaro. Så snart den anhållnes förfall har upphört, måste
emellertid ny häktningsförhandling i hans närvaro genast hållas enligt vad som
föreskrivs i 17 § fjärde stycket (jfr lagrådets yttrande under 16 §). Ett
sådant förfarande torde vara förenligt med art. 5 3. i Europakonventionen. Här
kan erinras om att Europakommissionen i ett sådant fall har godtagit ett
frihetsberövande under fem dagar med hänvisning till att förhållandena legat
utanför myndigheternas kontroll (ärende 4960/71).

Av
vad lagrådet har uttalat under denna paragraf föranleder alltså endast den
inledande synpunkten någon ändring i lagtexten. Denna föreslås få följande
utformning:

"Har
en - - - i häktningsfrågan. Om del finns synnerliga skäl, får förhandlingen
dock hållas senare.

Häktningsförhandlingen
får aldrig hållas senare än fjärde dagen efter del att den misstänkte greps
eller anhållningsbeslutet verkställdes."

16
§

Häktning
kan komma alt beslutas i fråga om en anhållen som inte är närvarande vid
rätten. Också i ett sådant fall skall självfallet den ordning med ny
häktningsförhandling som anges i 17 § enligt remissförslaget iakttas. I
tydlighetens intresse bör en erinran om detta införas i 16 §. Den kan placeras
som ett nytt andra stycke och ges denna lydelse:

"Beslutas
häktning av en anhållen som inte är närvarande vid rätten, tillämpas 17 §
tredje och fjärde styckena."

17
§

Av
skäl motsvarande dem som har angetts under 13 § förordar lagrådet att

fjärde
stycket får denna avfattning: "När en i häklningsfrågan. Om

det
finns synnerliga skäl, får förhandlingen dock hållas senare. Häktningsförhandlingen
får aldrig hållas senare än Qärde dagen efter det att häktningsbeslutet har
verkställts eller hindret för den misstänktes närvaro vid rätten har
upphört."

19
§

Paragrafen,
som är ny, innehåller regler om obligatorisk omprövning på

strängare villkor inom en vecka av ett beslut om s. k. utredningshäktning,

dvs. ett beslut som är baserat på endast skälig misstanke i skuldfrågan. 95

Lagtexten
skiljer inte ut det fallet att den häktade vid det första beslutet är Prop.
1986/87: 112 pä fri fot. Det är också sannolikt riktigt att en åklagare normalt
saknar anledning att utverka ett beslut om ulredningshäklning av en person som
inte är tagen i förvar. Denne kan ju i vanliga fall berövas friheten med stöd
redan av ett anhållningsbeslut, och först sedan detta beslut har blivit
effektivt inträder kravet på domstolsprövning. (Angående häktningsbeslut som
gmnd för utlämning från annan stat hänvisas till yttrandet under 3 §.) 1
åtminstone en speciell situation kan emellertid utredningshäktning av en person
på fri fot komma i fråga. Lagrådet tänker på det fallet alt tingsrätten har
avslagit åklagarens yrkande om ulredningshäklning av en anhållen som därvid
släppts men hovrätten efter överklagande beslutar om sådan häktning. Efter
tingsrättens beslut torde åklagaren vara förhindrad att försäkra sig om den
misstänktes person genom ett nytt utredningsanhållande, om inte nya
omständigheter tillstöter.

Så
länge den häktade är på fri fot, saknas anledning att tillämpa proceduren i 19
§. Lagmmmets tillämpning bör därför genom ett förbehåll i första meningen
begränsas Ull fall då den som häktats är närvarande vid rätlen. Har nu
hovrätten efter besvär häktat en frånvarande med stöd av 3 § blir gången denna.
När häktningsbeslutet har verkställts, skall ny häktningsförhandling hållas
inför hovrätten i den häktades närvaro (24 kap. 17 § tredje och Qärde styckena
samt 52 kap. 10 § andra stycket RB enligt förslaget). Hovrätten är därvid
oförhindrad att stödja fortsatt häktning på 24 kap. 3 §. Genom detta andra
beslut utlöses emellertid tillämpningen av 19 §. Den där stipulerade omhäktningsförhandlingen
skall, såsom lagrådet tolkar bestämmelserna, hållas vid tingsrätten. Beslutas
på nytt om fortsalt häktning - något som nu fömtsätter att det finns sannolika
skäl för aft den misstänkte är skyldig - har tingsrätten alt sätta ut Ud för
åtals väckande (18 § första stycket, jämfört med fjärde stycket).

Dispositionsmässigt
förefaller det vara en vinst alt dela upp lagtexten i 19 § på två stycken.
Sista meningen, som gäller de materiella villkoren för fortsatt häktning, bör
bilda det andra stycket. Lydelsen av den text som blir första stycket bör
jämkas något i förhållande till remissförslaget, utöver vad ovan har sagts.

Med
hänvisning till det sagda föreslår lagrådet att 19 § utformas enligt följande:

"Har
någon som är närvarande vid rätten häktats med stöd av 3 §, skall

åklagaren,
så snart- i häktningsfrågan. Om del finns synnerliga skäl,

får
förhandlingen dock hållas senare. Förhandling måste alltid, oberoende av
anmälan, hållas inom en vecka från häktningsbeslutet.

Om
det--- omedelbart hävas."

20 §

I
paragrafens andra stycke föresläs, alt åklagaren, innan åtal har väckts,

skall få rätt att häva ett häktningsbeslut. Till stöd för förslaget har i den

allmänna moUveringen (avsnitt 2.3.7) åberopats särskilt fall då det under

eller i anslutning till helger uppkommer fråga om att häva häktningsbeslut

och att det då kan uppkomma Udsutdräkt om rättens beslut måste avvak- 96

tas.
Ytteriigare åberopas att åklagaren i inledningsskedet - innan åtal Prop.
1986/87: 112 väckts - rent faktiskt råder över beslutsunderlaget.

Med hänsyn Ull RB:s rollfördelning mellan domstol och
åklagare framstår det som en inadvertens all åklagare skulle kunna upphäva ett
rättens beslut. Förslaget torde dock, med hänsyn till de rent praktiska
synpunkter som ligger bakom, kunna godtas trots de principiella betänkligheter
som uppkommer.

Den tills vidare avvisade tanken alt åklagaren även efter
åtals väckande skulle få häva häktningsbeslut hoppas lagrådet inte återkommer.
De principiella betänkligheterna får beträffande ett sådant senare läge ökad
tyngd med hänsyn främst till att rätten och målsägande då har iniliativräll i
häktningsfrågan. Vidare sticker det i ögonen att det för målsägande inte finns
någon form för att överklaga åklagarens beslut enligt RB:s besvärsordning.

21 §

Lagrådet (Mannerfelt och Broomé):

Med hänvisning till vad som har anförts under 1 § föreslår
lagrådet att beviskravet i fråga om flyklfara i andra stycket i mbricerade
paragraf behålls oförändrat.

Voss:

På de skäl som jag har anfört under 1 § föreslår jag att
ordet "påtaglig"

fogas till ordet "risk" i andra stycket.

25 kap.

1§

Lagrådet (Mannerfelt och Broomé):

I enlighet med vad lagrådet har förordat i yttrandet under
24 kap. 1 § bör beviskravet angående flyktfara i förevarande paragraf inte ges
någon ny formulering.

Voss:

På de skäl som jag anfört under 24 kap. I § föreslår jag
att ordet "påtaglig"

fogas till ordet "risk" i första stycket.

Övergångsbestämmelser

Lagrådet:

De nya reglerna om en snabbare domstolsprövning av
straffprocessuella

frihetsberövanden syftar till att öka rättssäkerheten för
den misstänkte. De

bör därför så långt det är praktiskt möjligt tillämpas
även i fråga om

frihetsberövanden som ägt mm före ikraftträdandet.

Det kan naturligtvis inräffa att en misstänkt vid
ikraftträdandet redan har

varit berövad sin frihet mer än fyra dagar. Om de nya reglerna för frislbe-

räkning skall Ullämpas, kan del då hävdas att frihetsberövandet genast

skall hävas (jfr vad lagrådet anfört under 24 kap. 12 §). En lämplig över- 97

7 Riksdagen 1986/87. 1 saml. Nr 112

gängsbestämmelse
för att förhindra ett sådant ibland slötande resultat och Prop. 1986/87: 112
samtidigt låta andan i de nya fristreglerna slå igenom omedelbart kan vara att
medge att häktningsförhandling hålls samma dag som ikraftträdandet eller
påföljande dag. Om åklagaren inte dessförinnan har gjort en häktningsframställning,
bör han underrätta domstolen om att en sådan är att vänta pä
ikraftträdandedagen.

De
organisatoriska förändringar som reformen medför, bl. a. uppbyggnaden av
veckoslutsberedskapen, måste fömlsätlas bli sä väl förberedda alt de kan börja
fungera samtidigt med att de nya reglerna träder i kraft. Några större
praktiska problem torde därför inte behöva befaras om reglerna om frist för
häktningsförhandling på angivet sätt blir tillämpliga pä frihetsberövanden som
ägt mm före ikraftträdandet. Inte heller finns det anledning räkna med några
olägenheter av att också övriga nyheter görs tillämpliga pä sådana
frihetsberövanden.

Beträffande
förkortningen av liden för huvudförhandling i hovrätt kan erinras om
uppskovsmöjligheten som ges i 51 kap. 13 § andra stycket.

Lagrådet
föreslår således att andra meningen i övergångsbestämmelserna utgår och
ersätts med följande: "Är någon vid lagens ikraftträdande berövad friheten
genom gripande, anhållande eller häktning, får häktningsframställning enligt
24 kap. 12 § göras samt häktningsförhandling enligt 13 och 17 §§ samma kapitel
hållas den dag lagen träder i kraft eller följande dag, om äldre rätt medger
att så sker."

Förslaget
till lag om ändring i lagen (1930:173) om beräkning av lagstadgad tid

Lagrådet
lämnar förslaget utan erinran.

Förslaget
till lag om ändring i lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel
i vissa brottmål

2§

Den
lösning som i remissförslaget har valts för alt i de ifrågavarande målen

bereda åklagaren rådrum för ytterligare utredning medan den misstänkte är

berövad friheten trots all sannolika skäl för hans skuld inte kan anses

föreligga är från rättssäkerhetssynpunkt väl så bra som den som framgår av

gällande lagtext. Emellertid faller det i ögonen att den misstänkte efter

häktningsbeslutet av allt all döma kan hållas häktad upp Ull fyra veckor på

endast skälig misstanke om skulden, utan alt häklningsfrågan prövas vid

någon ny förhandling. Hade häktning skett med stöd av vanliga regler,

skulle räUen i allmänhet ha haft all Ull dess åtal väckts hålla ny häktnings

förhandling minst var Qortonde dag, bl. a. för att se till att utredningen

bedrivs så skyndsamt som möjligt (24 kap. 18 § RB). Denna bestämmelse

torde inte vara tillämplig när häktningen har gmndals på 24 kap. 3 § RB,

något som för vanliga mål är självklart med tanke på regeln i 19 § i samma

kapitel om omhäktningsförhandling redan inom en vecka. Enligt lagrådets

mening är det särskilt angeläget att låta domstolen återkommande kontrol

lera att skälen för häktning kvarstår och alt utredningen bedrivs skynd- 98

samt, när frihetsberövandet är gmndat på svagare skäl än i normalfallet.

De skilda
önskemål som gör sig gällande låter sig förena, om man när det Prop. 1986/87:
112 gäller brottmålen enligt 1952 års lag utgår från att utredningshäktning
måste omprövas veckovis men medger att häktning på endast skälig misstanke i
skuldfrågan får ske i upp till fyra veckor. Förslaget återspeglas i följande
text till förevarande paragraf (jfr lagrådets förslag till 24 kap. 19§):

"På begäran av åklagaren får rätten, om del är
nödvändigt, även vid en sådan ny förhandling i häktningsfrågan som avses i 24
kap. 19 § första stycket rättegångsbalken förordna om fortsatt häktning med
stöd av 3 § i samma kapitel. I så fall skall ny häktningsförhandling hållas med
högst en veckas mellanrum. Vid den förhandling som äger mm under fjärde veckan
efter det att det första beslutet enligt nämnda 3 § meddelades får fortsatt
häktning beslutas endast om det finns sannolika skäl för att den misstänkte har
begått brottet."

Att allt starkare utredningsskäl måste åberopas av
åklagaren ju längre tid utredningshäktningen avses pågå ligger i sakens natur
och torde inte särskilt behöva markeras i lagtexten.

Förslaget till lag om ändring i lagen (1972:260) om
internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom

17 §

Lagrådet
(Mannerfelt och Broomé):

Med hänvisning till yttrandet under 24 kap. 1 § RB
föreslår lagrådet att nuvarande lydelse av första stycket behålls oförändrad.

Voss:

Pä de skäl som jag har anfört under 24 kap. 1 § RB
föreslär jag alt ordet

"påtaglig" fogas till ordet "risk" i
första stycket.

99

Justitiedepartementet Prop. 1986/87:112

Utdrag
ur protokoll vid regeringssammanträde den 12 mars 1987

Närvarande:
statsrådet Feldt, ordförande, och statsråden Sigurdsen, Leijon, Hjelm-Wallén,
Peterson, Bodslröm, Göransson, Gradin, Dahl, R. Carlsson, Holmberg, Hellström,
Johansson, Hulterström, Lindqvist, G. Andersson och Lönnqvist

Föredragande:
statsrådet Göransson

Proposition om anhållande och häktning, m. m. 1 Anmälan av
lagrådsyttrande

Föredraganden
anmäler lagrådets yttrande (beslut om lagrådsremiss fattat vid
regeringssammanträde den 12 februari 1987) över förslag till

1.
lag om ändring i
rättegångsbalken,

2.
lag om ändring i lagen
(1930:173) om beräkning av lagstadgad Ud,

3.
lag om ändring i lagen
(1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål samt

4.
lag om ändring i lagen
(1972:260) om internationellt samarbete rörande verkställighet av
broltmålsdom.

Föredraganden
redogör för lagrådets yttrande och anför.

Lagrådet
har inte haft något att erinra mot de grundläggande principerna i de
remitterade lagförslagen eller mot lagstiftningens allmänna utformning. Lagrådet
har också funnit att de regler om snabb domstolsprövning av de
straffprocessuella frihetsberövandena som har föreslagits i lagrådsremissen
uppfyller de krav som i delta hänseende följer av Europakonventionen till
skydd för de mänskliga rättigheterna. De erinringar och ändringsförslag som
lagrådet har fört fram avser i huvudsak laglekniska frågor. Jag vill redan nu
förutskicka att jag i de flesta hänseenden kan biträda lagrådets synpunkter och
ändringsförslag. Vidare förordar jag att några ändringar av främst redaktionell
art görs.

Förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken

Med
anledning av lagrådets synpunkter på de i remissen föreslagna förutsättningarna
för häktning i 24 kap. I § vill jag anföra följande.

Vad
först gäller häktningsgrunden recidivfara kan jag instämma i lagrå

dets uttalanden om alt häktning på grund av återfallsrisk förutsätter att det

är fråga om en tidsmässigt inte alltför avlägsen risk för återfall. Redan

häktningens karaktär av straffprocessuellt tvångsmedel medför att det

måste röra sig om risk för återfall inom en ganska kort tidrymd. Det skall

föreligga risk för alt den misstänkte, om han försätts på fri fot, begår nya

brott innan han hunnit lagforas för det första brottet. Och självfallet får 100

återfallsrisken
inte avse vilka brott som helst. Även om det, som lagrådet Prop. 1986/87: 112
anfört, inte rör sig om någon mera formell avgränsning bör det i princip vara
fråga om brott som i sig skulle kunna grunda häktning, och i allmänhet bör det
röra sig om återfall i brott som är besläktade med eller har samband med det
häktningsgrundande brottet. Vad jag nu har anfört om det tidsmässiga och
sakliga sambandet mellan det häktningsgrundande brottet och återfallsrisken gör
att jag delar lagrådets bedömning att den gällande beskrivningen
"fortsätter sin brottsliga verksamhet" ger ett bäftre uttryck för vad
som åsyftas än det i remissprotokollet föreslagna uttrycket "återfaller i
brott".

När
det sedan rent allmänt gäller beviskravet för de särskilda häktningsgrunderna,
alltså fara för avvikande, försvårande av utredningen eller återfall i brott,
har lagrådet förklarat sig inte ha någon invändning mot att beviskravet - i
enlighet med vad som förordas i lagrådsremissen - görs enhetligt. Lagrådet
befarar emellertid att det i remissen föreslagna uttryckssättet
"risk" kan ge ett intryck av att kraven för häktning är väl lågt
ställda. Lagrådet (majoriteten) förordar i stället att del uttryck som i
regelns nuvarande lydelse används i fråga om häktningsgrunderna flyktfara och
fara för försvårande av utredningen, nämligen "skäligen kan befaras",
får gälla även vid fara för fortsatt brottslig verksamhet.

Som
framhölls i remissprotokollel brukar del anses att uttrycket "anledning
förekommer", som nu används i fråga om häktningsgrunden fortsatt brottslig
verksamhet, åtminstone rent språkligt innebär ett lägre beviskrav än
"skäligen kan befaras". Att införa del sistnämnda uttrycket även i
fråga om äterfallssituationerna framstår därför som mindre konsekvent om man -
i enlighet med vad som framgår av remissprotokollet - samtidigt vill
understryka vikten av att häktning används i tillräcklig utsträckning för att
motverka återfall i brott. Det kan inte uteslutas att lagändringen då i stället
kommer att uppfattas som en skärpning av häktningsförutsättningama vid
återfallsrisk.

I
denna situation kan ett alternativ vara att, som lagrådets majoritet förordar,
i ett särskilt stycke ta in uttryckliga lagregler om att domstolen vid
bedömningen av återfallsrisken särskilt skall beakta risken för återfall i
vissa typer av brottslighet. Som den tredje av lagrådets ledamöter påpekar har
emellertid en sådan lösning svagheter.

För
det första är det svårt att en gång för alla på ett uttömmande och tydligt sätt
beskriva den brottslighet som framstår som särskilt angelägen all förhindra. En
uttrycklig lagreglering kan låsa rättsutvecklingen pä ett olyckligt sätt. För
all styra praxis i den riktning som förordats i remissprotokollel är del
enligt min uppfattning lämpligare aft utnyttja motivullalan-den än att använda
lagstiftning.

Det är också lätt att
missuppfatta innebörden av en sådan lagregel som

lagrådet vill införa. På sina håll kan den komma att uppfattas som en

. begränsning, nämligen som en anvisning att häktning bör inskränkas till i

första hand de brottstyper som beskrivs i det Ullagda stycket. I utredning

ens betänkande ingick ett förslag som såvitt jag förstår närmast hade detta

syfte. På andra håll kan man tvärtom uppfatta regeln snarast som en

presumtion för att häktning skall ske vid dessa typer av brott. Om två så 101

olika uppfattningar
sålunda kan härledas ur samma lagtext kan alltför stora Prop. 1986/87: 112

skillnader uppstå i
domstolspraxis i fråga om häktning vid olika typer av

brottslighet.

Slutligen
är det också principiellt tveksamt om man i processuella bestämmelser skall ge
uttryck för kriminalpolitiska värderingar av olika gärningars förkastlighet
eller straffvärde. Enligt min mening bör man därför såvitt möjligt undvika den
av lagrådets majoritet förordade linjen.

Problemet
har, som jag ser det, sin kärna i att det nuvarande rekvisitet i fråga om
återfallsrisken, "anledning förekommer", inom processrätten av
tradition anses uttrycka det relativt sett lägsta beviskravet (se t. ex. 23
kap. I § RB enligt dess lydelse före den 1 juli 1982 och prop. 1981/82:41).
Samtidigt har domstolarna enligt min och många andras uppfattning i vissa fall
använt häktning i alltför liten utsträckning vid återfallsrisk. Det finns
befogade krav från medborgarnas sida all samhället erbjuder ett bättre skydd
mot återfall framför allt när det gäller brott som berör människors personliga
integritet. Att i denna situation åstadkomma en bättre tillämpning av
häktningsreglerna kan inte ske med hjälp av något i RB vedertaget begrepp. I
häktningsutredningens betänkande och i lagrädsremissen har föreslagits alt man
använder rekvisit som bygger pä ordet "risk", i betänkandet med
tillägg av adjekUvet "påtaglig".

Det
finns, som jag strax återkommer till, många exempel pä att man använt ordet
"risk" i dessa och liknande konstellationer i
lagsliflningssam-manhang. Om det är sä att ordet täcker vad lagstiftaren
åsyftar, kan det därför enligt min mening i och för sig inte anses föreligga
något hinder mot att begreppet används, även om det inte tidigare förekommer i
RB.

I
remissprotokollet framhölls att den misstänkte bör kunna häktas när det
föreligger en konkret fara för alt han på fri fot skulle avvika, försvåra
utredningen eller fortsätta sin brottsliga verksamhet. Som lagrådet påpekar bör
krävas att faran i det enskilda fallet framstår som beaktansvärd, som något man
på allvar har att räkna med. Bedömningen av om sådan fara föreligger skall
enligt den föreslagna lagtexten, liksom enligt gällande rätt, ske mot bakgrund
av brottets beskaffenhet, den misstänktes förhållande och omständigheterna i
övrigt. 1 lagtexten ges alltså närmare anvisningar för hur faran skall
uppskattas.

Om
jag förstår lagrådets majoritet rätt, delar man den i remissprotokollet
framförda bedömningen att beviskravet "påtaglig risk" framstår som
alltför strängt i förhållande till den faregrad som man vill uttrycka och som
enligt vad jag nyss sagt både lagrådet och jag anser som rimlig. Att som en
ledamot av lagrådet förordar införa detta begrepp i lagtexten bör därför inte
komma i fråga.

Vid
bedömningen av om ordet "risk" räcker för att beskriva den faregrad
som förordats i lagrådsremissen kan ytterligare anföras följande.

Bestämningarna
"risk" och "påtaglig risk" förekommer på flera håll i

gällande lagstiftning. Del sistnämnda uttrycket finns bl. a. i 26 kap. 7 §

brottsbalken, som behandlar just en återfallsrisk. Enligt denna bestämmel

se får villkorlig frigivning från fängelsestraff efter halva strafftiden inte
ske,

om det bedöms föreligga påtaglig risk för återfall i allvarlig väldsbrolts-

lighet. Det kan här bli fråga om att med stöd av en sådan riskbedömning '02

hålla
en person berövad friheten under avsevärt längre tid än som före- Prop.
1986/87: 112 kommer vid häktning. Det är också värt att notera all man i den
regeln -till skillnad frän den förslagna häktningsbestämmelsen - inte närmare
angett efter vilka kriterier riskbedömningen skall ske. Ordet
"påtaglig" framstår mot denna bakgrund som en nödvändig bestämning
för att göra återfallsrisken konkret. Någon sådan precisering är inte nödvändig
i häktningsregeln, där rekvisiten "brottets beskaffenhet, den misstänktes
förhällande eller någon annan omständighet" uttrycker att risken måste
vara konkret.

Ordet
"risk" förekommer på flera ställen i den straff- och processrättsliga
lagstiftningen. Sålunda får enligt 22 § polislagen (1984:387) en polisman
vidta vissa åtgärder i bl. a. brottsavvärjande syfte, om det "av särskilda
skäl kan anses föreligga risk" för alt brott av visst slag kommer att
förövas på viss plats. Enligt 1 § lagen (1981: 1064) om säkerhetskontroll vid
domstolsförhandlingar får domstol besluta att säkerhetskontroll skall äga rum,
om det "till följd av särskilda omständigheter finns risk" för att
brott av visst slag kommer alt förövas vid domstolsförhandlingen. Och enligt 32
§ vapenlagen (1973:1176) kan polismyndighet besluta alt ett skjutvapen skall
omhändertas, om det "föreligger risk" för missbruk av vapnet. Från
det exekutionsrältsliga området kan nämnas reglerna i 4 kap. 12 §
utsök-ningsbalken, enligt vilka gäldenären inte behöver underrättas om en föreslående
utmätning, bl. a. om del "föreligger risk" att han skaffar undan
eller förstör egendom. Jag kan också nämna alt enligt 4 § bevissäkringslagen
för skatte- och avgiftsprocessen (1975: 1027) beslag får beslutas i fråga om
räkenskapsmalerial eller annat bevismedel, om "risk föreligger" att
materialet kommer att undanhållas eller förvanskas.

Den
genomgång jag nu gjort visar all man på flera områden i nyare lagstiftning har
godtagit att risk för ett visst oönskat beteende används som rekvisit för ett
ingrepp i den enskildes rätlssfär, låt vara all del då i allmänhet rör sig om
mindre ingripande åtgärder än häktning. Som tidigare framhållits utgör
begreppet "risk" ett adekvat uttryck för den farenivå som avses. Mot
bakgrund av de hållpunkter för farebedömningen som görs i lagtexten och de
uttalanden som gjorts i detta lagstiftningsärende hyser jag för min del ingen
tvekan om att domstolarna kommer att tillämpa rekvisitet "risk" på
ett rikligt och rättssäkert sätt.

Mot
bakgmnd av det nu sagda förordar jag sammanfattningsvis att 24 kap. 1 §
utformas på samma sätt som i det remitterade förslaget, bortsett från att
uttrycket "återfaller i brott" byts ut mot "fortsätter sin
brottsliga verksamhet".

Med
anledning av vad lagrådets ledamöter uttalat rörande häktning vid risk för
egendomsbrott vill jag säga att skälen för häktning bör bli starkare, ju mer
den befarade brottsligheten kan antas kränka enskildas personliga sfär. Mot den
bakgmnden bör - som framhållits i remissprotokollel - vid prövning av
häktningsfrägor särskild hänsyn tas till risk för återfall i t. ex.
bostadsinbrott.

Med
den nu angivna ståndpunkten i fråga om användningen av begrep

pet "risk" bör motsvarande uttryck behällas även i 24 kap. 2 och 21
§§

samt 25 kap. 1 §. Vid riskbedömningen enligt dessa paragrafer bör domsto- 103

len
givetvis ta hänsyn till sådana faktorer som anges i 24 kap. I §, alltså
Prop. 1986/87: 112 brottels beskaffenhet, den misstänktes förhållande och
omständigheterna i övrigt. Att göra någon uttrycklig markering av delta i 24
kap. 2 och 21 §§ framstår inte som nödvändigt.

I
fråga om 24 kap. 3 § förordar jag att paragrafens upptakt formuleras på det
sätt som lagrådet har föreslagit och att i första punkten i första stycket en
hänvisning görs också till I § tredje stycket.

Lagrådet
har i anslutning till 3 § vidare tagit upp frågan vad som enligt andra punkten
bör läggas in i uttrycket "synnerlig vikt" för ett förvarstagande.
Lagrådet har därvid uttalat att - utöver att man kan räkna med att utredningen
inom kort fullständigas så att sannolika skäl för den misstänktes skuld kommer
alt föreligga - starka skäl måste tillkomma för ett frihetsberövande på endast
skälig misstanke. Med anledning av detta vill jag anföra följande.

Vid
avgörande av frågan om häktning skall ske eller inte måste domstolen ta
ställning till om flera rekvisit är uppfyllda. Brister något av rekvisiten
skall häktning inte ske. Delta gäller givelvis även i fråga om s. k. ulredningshäklning,
alltså häktning på en lägre grad av misstanke än normalt. Vid
ulredningshäklning skall, som framgår av det remitterade förslaget, samma krav
gälla i fråga om risken för av\ ikande, försvårande av utredningen eller
återfall i brott som vid häktning på sannolika skäl. Hämtöver krävs all
synnerlig vikt föreligger för ett förvarstagande. Det kan enligt min mening
inte komma i fråga att i delta rekvisit lägga in ett generellt krav på att
risken för avvikande, försvårande av utredning eller återfall i brott skall
vara större än enligt huvudregeln. Inte heller bör man i kravet på synnerlig
vikt tolka in att det för ulredningshäklning generellt skulle krävas alt
brottet är av särskilt grov beskaffenhet. En annan sak är att skälen för
häktning givetvis blir starkare, ju större risken för flykt etc. är och ju
grövre brott som misstanken avser. Det avgörande för frågan om synnerlig vikt
för fortsatt frihetsberövande skall anses föreligga eller ej bör emellertid
vara om del finns gmndad anledning anta alt brottsutredningen inom kort tid
kommer att kunna drivas så långt att man uppnår ökad klarhet i fråga om
misstankegraden, dvs. humvida sannolika skäl föreligger eller inte.

Vad
lagrådet i anslutning till 3 § i förtydligande syfte anfört i fråga om hur
ulredningshäklning skall anses förhälla sig Ull utlämningslagsUflningen
överensstämmer med min uppfattning.

Jag
förordar all 24 kap. 11, 12, 13, 16,17 och 19 §§ med någon justering utformas i
enlighet med vad lagrådet anfört. Jag ansluter mig vidare till vad lagrådet
anfört i anslutning till dessa paragrafer. När det gäller tidsfristen för
häktningsförhandling efter s. k. envarsgripande bör, mot bakgmnd av vad
lagrådet anfört under 13 §, sägas all tiden mellan det faktiska gripandet och
överlämnandet Ull polis i praktiken nästan undantagslöst torde vara så kort att
frågan om tidsfristens beräkning i dessa fall knappast kommer att ställas på
sin spets. Vad lagrådet anfört under 19 § rörande proceduren efter beslut om
utredningshäktning i högre rätt överensstämmer med avsikten bakom det
remitterade förslaget.

När
det gäller övergångsbestämmelserna godtar jag lagrådels förslag om 104

en uttrycklig reglering av
fristerna för frihetsberövanden som ägt rum före Prop. 1986/87: 112
ikraftträdandet.

Förslaget till lag om ändring i lagen (1952: 98) med särskilda
bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål

Jag
ansluter mig till vad lagrådet anfört om att det är särskilt angeläget att låta
domstolen återkommande kontrollera alt skälen för häktning kvarstår och att
utredningen bedrivs skyndsamt, när frihetsberövandet är gmndat på svagare skäl
än i normalfallet. Jag ställer mig därför bakom lagrådets förslag om att
utredningshäktning när det gäller brottmål enligt 1952 års lag i stället
omprövas veckovis. Lagtexten bör därför ändras pä det sätt lagrådet föreslagit.

Förslaget till lag om ändring i lagen (1972: 260) om
internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom

Av
skäl som jag angett i anslutning till 24 kap. 1 § RB bör uttrycket "risk
för" behållas i 17 §.

2 Terminalåtkomst till kriminalregistret

De
snävare lidsfrister som enligt förslaget skall gälla i fråga om häktningsförhandling
fömtsätter all domstolarna snabbi kan få tillgång till utdrag ur
kriminalregistret. Jag vill därför i detta sammanhang ta upp en av domstolsverket
väckt fråga om de allmänna domstolarnas tillgäng till kriminalregistret via
dataterminal.

Domstolsverket
har i en skrivelse i juni 1985 till justitiedepartementet hemställt att de
allmänna domstolama skall få terminalåtkomst till krimi-nalregistrel.
Skrivelsen bör fogas till propositionen som bilaga 5.

Skrivelsen
har remissbehandlats. Yttranden har avgetts av justitiekanslern,
riksåklagaren, rikspolisstyrelsen, kriminalvårdsstyrelsen, datain-spekUonen,
hovrätten för Västra Sverige, kammarrätten i Sundsvall, Stockholms och
Norrköpings Ungsrätter, riksdagens ombudsmän, statskontoret,
riksrevisionsverket, Sveriges advokatsamfund, Sveriges domareförbund.
Centralorganisationen SACO/SR, Statsanställdas förbund och dala- och
offentlighetskommittén (Ju 1984:06).

Riksåklagaren
har bifogat yttranden från överåklagaren i Stockholms åklagardistrikt och
överåklagarna vid regionåklagarmyndigheterna i Göteborg och Härnösand.

En
sammanställning av remissyttrandena bör fogas till propositionen som bilaga 6.

Bestämmelser
om kriminalregistret finns i lagen (1963:197) om allmänt

kriminalregister och i kriminalregisterkungörelsen (1973: 58). Av 1 § kri-

minalregisteriagen framgår att registret skall föras hos rikspolisstyrelsen

och innehålla de uppgifter som närmare anges i lagen. Domstolarna är 105

enligt 3 §
kriminalregisterkungörelsen skyldiga att i brottmål inhämta ut- Prop.
1986/87: 112 drag av registret, med undantag dock för fall där påföljden
bestäms till böter. Domstolarna är också skyldiga att hämta in utdrag när
framställning om häktning görs. Enligt 8 § kriminalregisterlagen skall utdrag
av registret meddelas, när framställning därom görs av bl. a. en domstol.

Framställning
om utdrag skall göras på särskild blankett. I brådskande fall får en myndighet
begära utdrag av registret på telegrafisk väg (4 och

7
§§
kriminalregisterkungörelsen). Utdrag av kriminalregislret skall enligt

8
§ kungörelsen också avfattas på
en särskild blankett. Sådant utdrag expedieras normalt senast andra arbetsdagen
efter det framställningen inkom till registret. På särskild begäran får dock
telegrafiskt meddelande lämnas om alt registret inte innehåller sådan
anteckning som skall framgå av registemtdrag. Enligt 14 §
kriminalregisterkungörelsen skall registret med tillhörande handlingar hållas
under sådan värd att obehöriga ej får tillgång till registret.

Domstolsverket
har framhållit alt domstolarna svarar för en stor andel av beställningarna av
utdrag av kriminalregistret. Under lagstiftningsärendet har inhämtats att
domstolarna beställde nära 50 000 utdrag av de totalt ca 134 000 som
expedierades under år 1986. Enligt verket skulle del medföra påtagliga fördelar
både för domstolarna och för rikspolisstyrelsen om man kunde skapa mer
rationella rutiner för att inhämta kriminalregistemtdrag så alt dessa kunde
skickas via tråd från rikspolisstyrelsen och tas ut på papper vid domstolen.
För domstolarna skulle kansliarbetet underlättas i inte oväsentlig grad och
man skulle kunna påskynda handläggningen i vissa fall, vilket är av särskild
betydelse i mål där den Ulltalade är berövad friheten. Även för
rikspolisstyrelsen skulle en sådan reform verka resurs-besparande. I skrivelsen
påpekas att det inte finns några direkta tekniska hinder för att ge domstol
tillgång till kriminalregistret via terminal.

Domstolsverket
har i skrivelsen hemställt om författningsändringar för att ge domstolarna
tillgång Ull kriminalregistret via terminal.

De
flesta remissinstanser är i huvudsak positiva Ull framställningen. Flertalet
framhåller dock betydelsen av alt sekretessfrågorna får en godtagbar lösning.
Framställningen avstyrks av datainspektionen och dala-och
offentlighetskommittén. De pekar därvid främst på risken för missbruk och
därmed spridning av ytterst integritetskänslig information.

För
egen del vill jag framhålla att det givetvis är betydelsefullt att
handläggningen vid domstolarna är så snabb och effekUv som möjligt. Särskilt
höga krav pä snabb handläggning ställs i mål där den misstänkte är berövad
friheten som anhållen eller häktad. Som jag påpekade inledningsvis medför de
myckel korta frister för domstolarnas handläggning av häktningsfrågor som nu
föresläs att det är nödvändigt att överväga nya handläggningsruliner och ny
teknik. Det bör framhållas att tillgång Ull uppgifter ur kriminalregistel är av
stor betydelse vid prövning av häktningsfrägor inte minst när det gäller att
bedöma om det finns risk för fortsatt brottslig verksamhet frän den misstänktes
sida. Det bör också påpekas att telegrafiskt besked endast kan lämnas om någon
anteckning inte finns i registret.

När
datatekniken nu successivt tas till hjälp vid domstolarna, öppnas 106

tekniska möjligheter att
ge domstolarna tillgäng till kriminalregistret via Prop. 1986/87: 112

terminal. Det finns inte
tillräckligt underlag för att nu närmare ta ställning

till i vilken utsträckning
praktiska och ekonomiska förutsättningar finns för

att bygga ut ett sådant
system. Under alla omständigheter torde en viss

försöksverksamhet krävas.
Klart är emellertid att en terminalåtkomst kan

innebära fördelar frän
både effektivitets- och rättssäkerhetssynpunkt.

Domstolarna skulle få
tillgång till mer aktuella kriminalregisterutdrag än

vad som för närvarande är
möjligt. En snabbare Ullgäng till sädana utdrag

är också ägnad att allmänt
sett påskynda handläggningen i mål där den

tilltalade
är berövad friheten.

De
remissinstanser som avstyrkt domstolsverkets framställning har hävdat att en
direktåtkomst till kriminalregistret för myndigheter utanför polisväsendet
skulle öka faran för integritetsintrång. Självfallet måste ett system byggas
upp så att det skapas garantier för att den integritetskänsliga information som
finns i registret inte kommer i orätta händer. Enligt vad som upplysts i defta
lagstiftningsärende medger tekniken numera alt säkerheten görs betryggande.
Risken för missbruk kan således minimeras genom att olika kontrollfunktioner
byggs in i systemet. Det bör också framhållas att personalen vid domstolarna
har stor erfarenhet av all handskas med känslig informaUon.

Mot
den angivna bakgrunden anser jag - i likhet med det stora flertalet av
remissinstanserna - all lagstiftningen bör öppna möjlighet för de allmänna
domstolarna att få lerminalålkomst till kriminalregislret.

Informationen
i kriminalregislret är som tidigare sagts mycket integri-letskänslig. För
närvarande finns ingen uttrycklig författningsmässig inskränkning i
domstolarnas rätt att få utdrag ur kriminalregistret men avsikten är givetvis
att utdrag skall begäras bara i den mån uppgifterna är nödvändiga som underlag
för domstolarna i deras rättskipande och rättsvårdande verksamhet. Den stränga
registersekretessen enligt 7 kap. 17 § sekretesslagen (1980: 100) gäller inte
utdrag som finns hos domstolen i denna verksamhet (12 kap. 2 § sekretesslagen).
Skyldigheten enligt 14 § datalagen (1973: 289) att tillföra akten en
ADB-upptagning i läsbar form gör vidare att domstolen inte kan nöja sig med
bildskärmsåtkomst utan måste göra ett utdrag utom i de fall man bara vill
kontollera att tidigare gjort utdrag inte behöver kompletteras. I så fall bör
en anteckning göras på det gamla utdraget om att det överensstämmer med
regislerinnehållet den senare dagen.

Rätten
att via terminal få tillgång till registret bör enligt min mening inte få
utnyttjas annat än när det gäller uppgifter som domstolarna enligt kriminalregisterkungörelsen
är skyldiga att hämta in. Det betyder uppgifter avseende personer som begärs
häktade vid domstolen eller som är Ulltalade i mål där annan påföljd än böter
övervägs eller kan övervägas. En sådan begränsning i rätten att utnyttja
lerminaltillgängen bör uttryckligen anges i kungörelsen.

I
den mån domstolarna har författningsenlig och faktisk möjlighet att via

terminal få tillgång till uppgifter anses uppgifterna enligt 2 kap. 3 § tryck

frihetsförordningen som förvarade hos domstolen. Det innebär att domsto

larna kan få anledning att ta ställning Ull framställningar från allmänheten 107

om att få ta del av sådana
uppgifter på motsvarande sätt som i dag gäller i Prop. 1986/87: 112

fråga om de skriftliga
utdragen ur kriminalregistret. Sådana uppgifter som

domstolarna saknar
befogenhet att ta del av anses däremot inte förvarade

hos domstolarna även om
det i och för sig finns tekniska möjligheter att där

ta del av dem.
Anslutningen via terminal innebär därmed att uppgifter ur

registret i princip inte
blir offentliga i större utsträckning än vad som är

fallet i dag.

Enligt
15 kap. 10 § första stycket sekretesslagen är myndigheter i princip skyldiga
att bereda enskilda möjligheter att använda terminal då allmänna handlingar är
tillgängliga pä detta sätt. Vid förfrågningar från enskild att via terminal få
la del av uppgifter ur kriminalregistret torde dock undantagsbestämmelsen i
styckets andra mening som regel vara tillämplig.

Jag
föreslår under åberopande av del anförda att 8 § kriminalregisterlagen
kompletteras med ett nytt stycke där det anges alt regeringen kan förordna all
myndighet som har rätt alt få utdrag av kriminalregislret ges lerminalålkomst
till registret. Chefen för justitiedepartementet avser alt senare för
regeringen anmäla de ändringar i kriminalregisterkungörelsen som därmed
aktualiseras. För närvarande är det som framgått inte aktuellt att ge andra
myndigheter än domstolarna terminalåtkomst och i ett första skede torde del
därvid finnas anledning att begränsa den nya ordningen till exempelvis
domstolarna i Stockholms län. Om motsvarande fråga framdeles skulle bli
aktuell fört. ex. åklagarväsendets del, kan även föreskrifter härom meddelas
med stöd av bemyndigandet.

Över
propositionsförslaget har yttrande av datainspektionen inhämtats enligt
grunderna för 2 a § dalalagen. Inspektionen har förklarat att den, mot bakgrund
av de uttalanden om sekretesslagens innebörd som nu görs, tillstyrker
förslaget. Yttrandet finns tillgängligt i lagstiftningsärendet (dnr 1658-85).

Jag
vill slutligen på nytt understryka att jag anser det av synnerlig vikt att
rätten Ull terminalåtkomst knyts till noggranna behörighetsregler. Vidare bör
förfrågningar och uttag av utdrag via terminal registreras på sådant sätt alt
det blir möjligt att i efterhand få vela vem som har gjort dem. Alla tekniska
möjligheter att få ett tillfredsställande skydd mot obehörigt utnyttjande av
informaUonen i registret skall givetvis begagnas. Jag fömtsätter att
datainspekUonen kommer att utarbeta sådana föreskrifter efter samråd med
rikspolisstyrelsen och domstolsverket. Det finns också anledning i detta
sammanhang peka på straffbestämmelsen om dataintrång i datalagen; den som
olovligen bl. a. bereder sig tillgång till ADB-upptagning kan dömas Ull böter
eller fängelse i högst två år. Även försök eller förberedelse Ull dataintrång
är straffbart.

Med
anledning av det anförda har inom justitiedepartementet upprättats förslag Ull

lag
om ändring i lagen (1963:197) om allmänt kriminalregister.

Den
föreslagna lagändringen faller inte inom området för lagrådets granskning
enligt 8 kap. 18 § regeringsformen.

108

3
Hemställan . .; Prop. 1986/87:112

Med
hänvisning till vad jag nu har anfört hemställer jag att regeringen föreslår
riksdagen att anta förslagen till

1.
lag om ändring i rättegångsbalken,

2.
lag om ändring i lagen (1930:
173) om beräkning av lagstadgad Ud,

3.
lag om ändring i lagen
(1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål,

4.
lag om ändring i lagen (1972:
260) om internalionellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom samt

5.
lag om ändring i lagen
(1963:197) om allmänt kriminalregister.

4 Beslut

Regeringen
ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar alt genom
proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredraganden har lagt
fram.

109

Bilagal Prop.
1986/87:112

Sammanfattning av utredningens betänkande

Rättegångsbalkens
regler om anhållande och häktning har i stort sett varit oförändrade sedan
balken trädde i kraft är 1948. Under de nästan fyrtio år som dessa regler har
gällt har det skett stora förändringar när det gäller broltsutvecklingen, och
det har kommit alt ställas allt större krav på de myndigheter som har till
uppgift att bekämpa brott. Såväl antalet straffprocessuella tvångsmedel som
antalet domar har ökat stadigt. Under 1982 blev omkring 30400 personer
anhållna. Av dessa begärdes en tredjedel eller 9900 häktade. Enligt
enkätundersökning som jag har genomfört blev ungefär 900 av
häklningsframslällningama återkallade före häktningsförhandlingen och lika
många avgjordes vid en gemensam häktnings- och huvudförhandling. Antalet
personer som häktades vid en särskild häktningsförhandling var således omkring
7200. Av dessa förblev 6500 häktade till dess tingsrättens dom hade meddelats.
De allra flesta hade dömts inom fyra till fem veckor efter frihetsberövandet.

Mot
bakgmnd av den utveckling som har varit finns det enligt direktiven anledning
att se över bestämmelsema om anhållande och häktning. Del har Uttalats att
översynsarbetet skall bedrivas i syfte att så långt som möjligt begränsa
användningen av tvångsmedlen utan att samhällsskyddet försämras eller
effektiviteten i brottsbekämpningen minskar.

En
av de frågor som enligt direktiven skall övervägas gäller frister i samband med
anhållande och häktning. Frågan om frister i samband med straffprocessuella
frihetsberövanden har under utredningsarbetet ytterligare aktualiserats genom
två mål mot Sverige som tagits upp till prövning i den europeiska kommissionen
och i ett av fallen också i domstolen för de mänskliga rättigheterna i
Strasbourg. Enligt art. 5 (3) i Europakonven-Uonen angående skydd för de
mänskliga rättighetema och de gmndläggande friheterna skall envar som är
berövad friheten i avvaktan på rättegång ofördröjligen ställas inför en domare
eller annan ämbetsman som enligt lag har beklätts med domsmakt.

I
det ena av målen har kommissionen slagit fast dels att en svensk åklagare inte
uppfyller konventionens krav all vara en ämbetsman som har beklätts med
domsmakt, dels alt en häktningsförhandling sju dagar efter frihetsberövandet
inte uppfyller konvenUonens krav på inställelse ofördröjligen. I tidigare mål
har kommissionen godtagit fyra dagar från det faktiska frihetsberövande. I
denna lid måste emellertid inräknas även lördagar, söndagar och helgdagar.

Enligt
direktiven skall jag överväga regler som medför alt bl. a. anhåll-ningstiden
förkortas. På ett tidigt stadium av utredningsarbetet stod det emellertid klart
att fömtsättningama för arbetet i hög grad ändrats genom målen mot Sverige i
Strasbourg och alt en anpassning till Europakonventionens regler skulle
medföra mer genomgripande förändringar än man hade tänkt sig när direkUven
skrevs.

För
alt möta kravet på en snabbare prövning av häklningsfrågan har jag

övervägt ett syslem med fristående åklagare, som skulle fungera som UO

häktningsdomare.
Jag har dock stannat för en lösning som innebär alt man

behäller
det nuvarande systemet med åklagareii söm anhållningsmyndighet Prop.
1986/87:112 och domstolen som häklningsmyndighet men med en nedkortning av de
frister som gäller i dag.

Det
system som jag föreslår innebär att åklagare sä snärt som möjligt efter det
faktiska frihetsberövandet, dvs. i regel samma dag som gripandet har skett
eller dagen därefter, hos rätten måste begära all den misstänkte häktas. Om det
med hänsyn till utredningen eller av praktiska skäl är omöjligt för åklagaren
att falla beslut i häklningsfrågan inom denna tid kan han begära den misstänkte
häktad senast tredje dagen efter anhållandet. När frågan om häktning har väckts
skall domstolen hålla förhandling ulan dröjsmål. Förhandlingen skall normall
kunna hållas samma dag som åklagaren har väckt frågan eller dagen därefter. En
häktningsförhandling skall alltså i de flesta fall hållas andra dagen efter det
faktiska frihetsberövandet. Endast i undantagsfall skall hela den Ud om fyra
dagar som tillåls enligt Europakommissionens praxis kunna utnyttjas. De
maximifrisler som jag föreslär skall vidare inte fä utnyttjas i samband med
lördagar och söndagar eller helgdagar. Delta innebär all domstolama måste vara
beredda på all hålla en viss beredskap för alt kunna handlägga mål om häktning
på sådana dagar. Även för polis, åklagare och försvarare medför de korta
frister som jag föreslår en hel del arbete utanför normal kontorstid.

För
all ett syslem med kortare frister skall fungera smidigt föreslår jag
förenklade rutiner bl. a. när det gäller kommunikationen mellan parter och
domstolen. De nuvarande reglema om häklningsframslällning ersätts med
bestämmelser om att åklagaren munUigen anmäler häktningsfrågan hos rätten.
Också nödvändiga uppgifter om brottet och den särskilda häktningsgmnd som
åberopas kan i delta skede lämnas till rätlen per telefon. Protokoll och
anteckningar från fömndersökningen t. ex. i form av en häktningspromemoria bör
i många fall kunna lämnas Ull rätten och till försvararen. Något krav på att
handlingarna skall föreligga före eller ens vid häktningsförhandlingen har jag
emellertid inte stälh upp.

För
alt ytterligare förenkla handläggningen föreslår jag vidare en ändring i forumreglerna
som gör del möjligt att alltid hålla en häktningsförhandling på den ort där den
misstänkte har gripits. Man undviker genom det olägenheter med transporter av
sådana misstänkta som grips utanför den ort där utredningen i allmänhet bedrivs
och där enligt de nuvarande reglema häktningsförhandlingen skall hållas.

Också
när det gäller mtinerna i samband med ett gripande föreslår jag vissa ändringar
i syfte all göra förfarandet mera smidigt. Liksom i dag skall det alltid hållas
ett förhör med den misstänkte omedelbart i samband med alt han förs in Ull
polisstationen. Förhöret bör emellertid normalt kunna hållas av polisen ulan
att åklagaren i det särskilda fallet har uppdragit åt en polisman att hålla
förhöret. Om det vid förhöret kommer fram all del inte längre finns skäl för
frihetsberövandet skall polisen frige den misstänkte. I annat fall skall
frihetsberövandet skyndsamt anmälas till åklagaren, som på grund av vad som
kommit fram vid förhöret omedelbart skall besluta om den misstänkte skall anhållas
eller friges.

Med
de korta frister för den första domstolsprövningen av ett frihetsbe

rövande som jag föreslår finns del en risk att domstolen får ett sämre 111

underlag för sin prövning
av häklningsfrågan än i dag. Det kan vara fallet Prop. 1986/87:112

om t. ex. viss teknisk
utredning inte har hunnit slutföras. Jag föreslår mot

bakgmnd av detta en regel
som medger häktning i vissa fall på en lägre

misstankegrad än sannolika
skäl. Förslaget innebär att den misstänkte kan

häktas även om han är endast
skäligen misstänkt för brottet men del finns

anledning att räkna med
att del genom den fortsatta utredningen kan visas

sannolika skäl för
brottsmisstanken.

För
att inte huvudregeln om häktning på sannolika skäl skall komma att bli
betydelselös är det uppenbart att den föreslagna regeln om häktning på skälig
misstanke måste kompletteras med en bestämmelse som i dessa fall föreskriver
omprövning av häktningsfrågan. Jag föreslår alt liden för att hålla en sådan ny
förhandling bestäms till högst en vecka efter den förhandling då häktning
beslutades. För häktning vid den nya förhandlingen måste alltid finnas
häklningsskäl enligt huvudregeln.

Flera
av rättegångsbalkens regler bidrar till att lagföringen av frihetsberövade
misstänkta sker förhållandevis snabbt. Med hänsyn härtill och mot bakgmnd av
att det i fortsättningen kommer att gälla mycket korta tider för den första
domstolsprövningen av ett frihetsberövande, anser jag att det inte finns
anledning att föreslå några mer genomgripande ändringar när del gäller andra
frister i samband med häktning. 1 ett avseende föreslår jag emellertid en
avkortning av den frist som gäller i dag, nämligen tiden för en hovrätt alt
hålla huvudförhandling i ett överklagat mål mot en tilltalad som är häktad.
Huvudförhandlingen i hovrätten skall i dag som regel hållas inom åtta veckor
efter tingsrättens dom. Jag anser alt denna tid bör kunna begränsas till sex
veckor.

Med
hänsyn till kravet i EuropakonvenUonen på en snabb prövning av ett
frihetsberövande kan man knappast behålla den nuvarande regeln att man får
vänta med en häktningsförhandling till huvudförhandlingen om huvudförhandlingen
hålls inom en vecka efter det att häklningsframställ-ningen kom in Ull rätten.
Jag föreslår att denna regel avskaffas.

Även
om ett frihetsberövande sker först när ett mål har fullföljts till högre rätt
måste med hänsyn till Europakonventionens regler frihetsberövandet också då
prövas senast inom fyra dagar. Detta för med sig alt man inte heller kan
behålla den särskilda regel som medger att den högre rätten utan förhandling
och dessutom åtskilligt senare än Qärde dagen efter frihetsberövandet kan
besluta om häktning. Jag föreslår att också denna regel avskaffas.

Enligt
gällande rätt fömtsätter anhållande eller häktning att det föreligger en misstanke
av viss styrka (sannolika skäl) om ett brott av viss svårhet (brott med
fängelse i ett år eller mer i straffskalan). Dessutom skall det finnas en risk
för alt den misstänkte flyr, all han försvårar utredningen eller att han på
nytt begår brott.

Direktiven
utgår ifrån att en möjlighet att begränsa användningen av de personella
tvångsmedlen är all skärpa de legala fömtsättningama för tvångsmedlen.

När
det gäller kravet på sannolika skäl som gmndförulsällning för

häktning i normalfallet föreslår jag inga ändringar. Inte heller när det gäller

kravet på minst ett års fängelse i straffskalan som fömtsättning för häkl- 112

ning enligt huvudregeln
föreslår jag någon ändring i förhållande till vad Prop. 1986/87:112 som
gäller i dag.

I
fråga om fömtsättningama i övrigt för att tillgripa häktning föreslår jag
däremot vissa ändringar.

Den
häktningsgmnd som oftast har kritiserats är recidivgmnden. Det statistiska
material som jag har Ullgång till lyder också på att denna häktningsgmnd
tillämpas mycket ofta och att den har kommit att användas vid förhållandevis
mindre allvarliga brott.

Framför
allt med hänsyn till recidivgmndens speciella karaktär anser jag att utrymmet
för denna häktningsgmnd bör begränsas något. Jag föreslår all delta sker genom
alt häktning på gmnd av risk för fortsalt brottslighet får ske endast om det
brott som misstanken avser har riklat sig mot annans liv, hälsa eller frihet
eller brottet är av annan fariig art eller brottsligheten är av stor omfattning
och det finns en risk alt den misstänkte på nytt begår brott av samma art.
Avsikten med denna begränsning är att tillåta häktning endast när det krävs för
alt skydda enskilda eller samhället från brott som medför allvarliga skador.
Det är givet att alla brott som innebär våld mot person och andra brott som
allvarligt riktar sig mot den personliga integriteten också i fortsättningen
skall kunna gmnda anhållande och häktning. Det behöver dock inte alltid vara
fråga om särskilt grova brott. Även sädana misstänkta som är särskilt
broltsbenägna måste ibland kunna anhållas och häktas, även om deras brott i
och för sig inte ligger så högt på straffskalan, men på gmnd av sin art och
omfattning kan medföra stora skadeverkningar. Detta är ofta fallet vid
förmögenhelsbrott som sker yrkesmässigt eller i organiserade former och vid
seriebroltslighel.

Enligt
de nuvarande reglema krävs för häktning på gmnd av risk för fortsatt
brottslighet att "anledning förekommer" att den misstänkte på fri fot
fortsätter sin brottsliga verksamhet. För häktning på gmnd av flyktfara eller
kollusionsfara krävs alt det "skäligen kan befaras" att han flyr
eller försvårar utredningen. Del är oklart hur dessa beviskrav förhåller sig
till varandra men båda uttrycken anses innebära förhållandevis lågt ställda
krav på den risk som skall finnas. För alt underlätta tillämpningen av reglerna
föreslår jag ett enhetligt beviskrav för samtliga tre häktningsgrunder.

Kritiken
mot häktningsreglema har ofta gått ut på all dessa har tillämpats alltför
slentrianmässigt.

Mot
bakgmnd av denna kritik anser jag att beviskravet när det gäller de särskilda
häktningsfömtsättningama bör fomuleras så att det klarare framgår att
riskbedömningen skall ske med hänsyn till omständigheterna i varje särskilt
fall. Framför allt när del gäller risken för fortsatt brottslighet bör det av
lagtexten framgå att risken skall vara konkret med hänsyn till omständigheterna
i det särskilda fallet. I lagtexten har beviskravet formulerats så att det
skall finnas påtaglig risk all den misstänkte flyr, försvårar utredningen eller
på nytt begår brott.

Enligt
gällande rätt kan anhållande och häktning ske i vissa fall även om

brottet är av mindre allvarlig art. Om det finns flyktfara kan den som

saknar hemvist här i landet häktas för alla brott med fängelse i straffskalan.

Det är fråga om sådana brott där en sådan påföljd i normala fall inte döms 113

8 Riksdagen 1986/87. 1 saml. Nr 112

ut.
Jag anser alt del sällan finns skäl att anhålla eller häkta för sådana brott
Prop. 1986/87:112 och föreslår att bestämmelsen avskaffas. När det däremot
gäller reglema om häktning vid bötesbrott för att förhindra den som inte har
stadigt hemvist här i landet att fly utomlands och för att identifiera den
misstänkte, finns del en risk alt ett upphävande av häklningsmöjlighetema
medför att t. ex. vissa smugglingsbrott inte kan utredas. Möjlighetema att
anhålla och häkta i dessa fall bör alltså finnas kvar, även om jag utgår ifrån
att polis och åklagare knappast använder dessa möjligheter annat än då det är
oundgängligen nödvändigt.

Vid
varje avgörande om ett frihetsberövande skall tillgripas måste göras en
avvägning mellan behovet av åtgärden och den skada som tillfogas den
misstänkte. Jag anser alt lagen bör innehålla en uttrycklig regel med
anvisningar enligt vilka gmnder denna avvägning skall ske. Jag föreslår att det
i rättegångsbalken införs en sådan proportionalitetsregel. Enligt denna
bestämmelse måste ett frihetsberövande framstå som rimligt med hänsyn till
brottet, den påföljd som kan antas komma att utdömas och omständigheterna i övrigt.
I stadgandet sägs vidare att häktning får ske endast om syftet med åtgärden
inte kan tillgodoses genom mindre ingripande tvångsmedel. Regeln innehåller
också ett förbud mot häktning om det kan antas att den misstänkte kommer att
dömas endast Ull böter.

En
fömtsättning för att antalet häktningar skall kunna minskas i någon
utsträckning är alt frihetsberövande kan ersättas med realistiska alternativ.
De nuvarande tvångsmedlen bör därför kompletteras med ytterligare tvångsmedel
som utan frihetsberövande kan Ullgodose framför allt syftet att förhindra
fortsatt brottslighet. Jag föreslår ett sådant tvångsmedel som jag kallar
rannsakningsövervakning. Rannsakningsövervakning är avsett att innebära en
mycket ingripande form av övervakning. Rannsakningsövervakning innebär
skyldighet för den misstänkte att under de tider som åklagaren eller rätlen
bestämmer vara tillgänglig i sin bostad eller på sin arbetsplats eller på en
annan anvisad plats. Den misstänkte kan också åläggas andra villkor som behövs
för att tillgodose syftet med tvångsmedlet.

För
rannsakningsövervakning skall gälla i huvudsak samma fömtsättningar som för
häktning. Rannsakningsövervakning skall dessutom kunna åläggas sådana
misstänkta som genom skärpta häktningsfömtsättningar i fortsättningen inte
skall kunna häktas på gmnd av risk för fortsatt brottslighet. Också i fråga om
frister i samband med rannsakningsövervakning skall gälla samma regler som för
häktning.

Avgörande
för att syftet med rannsakningsövervakning skall uppnås är att den misstänkte
följer de föreskrifter som har ställts upp. Om han åsidosätter sina
skyldigheter skall han i allmänhet häktas. Det skall för den misstänkte framgå
alt ett beslut om rannsakningsövervakning i realiteten är en form av villkorlig
häktning.

Övervakningens
effektivitet kommer också att till stor del bero på vilka

insatser man kan begära av övervakaren. För övervakning i denna form

krävs det kvalificerad personal, men viktigt är också att övervakaren

personligen engagerar sig för den misstänkte och att han kan sätta till den

tid som behövs. Så långt som möjligt bör därför som övervakare engageras 114

någon person som känner
den misstänkte, t: ex. någon släkUng eller en Prop. 1986/87:112

tidigare övervakare. Jag
räknar med alt antalet övervakningsfall varje år

knappast kommer alt
översliga 1000. Mot bakgrund härav och med hänsyn

Ull att
övervakningsuppdraget i allmänhet är kortvarigt bör det gå all

rekrytera lämpliga
övervakare. För uppdrag som rannsakningsövervakare

bör dessutom utgå
ersättning enligt generösare gmnder än vad som gäller

för övervakare inom
frivården.

Ett
nytt häktningsalternativ i form av rannsakningsövervakning är inte avsett att
innebära några förändringar när det gäller de nuvarande tvångsmedlen
reseförbud och anmälningsskyldighet. För dessa tvångsmedel bör också i
fortsättningen gälla samma fömtsättningar som i dag.

Som
ett alternaUv till häktning i dess nuvarande form fömtom rannsakningsövervakning
föreslår jag aU man genom att medge lättnader under häklningstiden för vissa
misstänkta kan anpassa häktningen Ull förhållandena i varje särskilt fall.
Genom att den misstänkte tvingas att vistas pä häktet t. ex. endast nattetid
skulle han i förekommande fall kunna fortsätta sitt arbete eller sin skolgång
och eventuellt besöka sin familj. Bestämmelsen om "nalthäkle" har
utformats på så sätt att åklagaren eller rätlen får medge att den misstänkte,
som fortfarande betraktas som häktad, under vissa Uder och på de villkor som
föreskrivs, får vistas utanför häktet. Medgivandet kan när som helst
återkallas.

De
lagändringar som jag föreslår i fråga om kortare frister i samband med
anhållande och häktning kommer att föra med sig vissa kostnader för det
allmänna bl. a. på gmnd av behov av resursförstärkningar hos polis, åklagare,
försvarare och domstolar. Jag räknar emellertid med alt dessa kostnader i stort
kommer att kompenseras genom de besparingar som kan åstadkommas genom den
minskade beläggningen på häktena, som blir en följd av mina förslag om kortare
frister och skärpta häktningsfömtsättningar.

Om
mina förslag skall genomföras kräver delta ett omfattande förberedelsearbete.
De föreslagna reglerna torde därför kunna träda i kraft tidigast den 1 juli
1986.

115

Bilaga
2 Prop. 1986/87: 112

Utredningens lagförslag

1
Förslag till Lag om ändring i rättegångsbalken

Härigenom
föreskrivs i fråga om rättegångsbalken

dels
att 24 kap. skall ha nedan angivna lydelse,

dels
att 25 kap. skall ha nedan angivna lydelse och rubrik,

dels
att 19 kap. 12 §, 26 kap. 2 och 7 §§, 27 kap. 5 och 14 §§, 51 kap. 13

samt 52 kap. 10 § skall
ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

19
kap.

12 §

Vad
i detta kapitel stadgas äge Vad som sägs i detta kapitel

motsvarande tillämpning i
fråga om domstols befattning med förundersökning och användande av
tvångsmedel.

skall
även tillämpas i fråga om domstolarnas befattning med förundersökning och
användande av tvångsmedel.

En fråga om häktning
får tas upp av den domstol där prövningen lämpligen kan ske.

Är någon på sannolika skäl
misstänkt för brott,/ö> vilket är stadgat fängelse ett år eller däröver, må
han häktas, om med hänsyn till brottets beskaffenhet, den misstänktes
förhållande eller annan omständighet skäligen kan befaras, att han avviker
eller annorledes undandrager sig lagföring eller straff eller genom
undanröjande av bevis eller på annat sätt försvårar sakens ut-

Den
som på sannolika skäl är misstänkt för e» brott, där straffet ä> fängelse i
minst ett år, får häktas

1. om
det finns påtaglig risk att han

avviker eller på annat sätt undan

drar sig lagföring eller straff eller

genom att undanröja bevis eller på

annat sätt försvårar sakens utred

ning,

2. om brottet har
riktat sig mot nå

gon annans liv, hälsa eller frihet el-

Nuvarande
Ivdelse

Föreslagen
lydelse

Prop. 1986/87:112

redning, eller ock
anledning förekommer, att han forisätter sin brottsliga verksamhet.

ler är av annan farlig
art eller brottsligheten är av stor omfattning och det finns påtaglig risk att
den misstänkte på nytt begår brott av samma art.

Ar
brottet ringare än i första stycket sägs men kan därå följa fängelse och har
den misstänkte icke stadigt hemvist inom riket, må han häktas, om det skäligen
kan befaras, att han avviker.

Är
för brottet icke stadgat lindrigare straff än fängelse i tvä år, skall
häktning ske, om det ej är uppenbart, att anledning därtill saknas.

Om
straffet för brottet inte är lindrigare än fängelse i tvä år, skall häktning
ske, om del inte år uppenbart att skäl till häktning saknas.

Om det endast finns
skälig misstanke om brott som avses i första stycket, får den misstänkte ändå
häktas under de förutsättningar som i övrigt anges där, om det är av synnerlig
vikt att han tas iförvar i väntan på ytterligare utredning om brottet.

Kan
det antagas, att den misstänkte kommer att dömas allenast till böter, må
häktning icke ske.

2 §

Den som på sannolika skäl
miss-tänkes för brott mä, oberoende av brottets beskaffenhet, häktas, om han är
okänd och undandrager sig att uppgiva namn och hemvist eller anledning
förekommer, att hans uppgift därom är osann, sä ock om han saknar hemvist inom
riket och det skäligen kan befaras, att han genom att begiva sig från riket
un-dandragersig lagföring eller straff

Den som på sannolika skäl
är misstänkt för brott får oberoende av brottets beskaffenhet häktas, dels om
han är okänd och vägrar att uppge namn och adress eller kan antas ljuga om
detta, dels om han inte är bosatt här i landet och det finns påtaglig risk att
han genom att fly utomlands undandrar sig lagföring eller straff

Om det pä grund av den
misstänktes ålder, hälsotillstånd eller annan liknande omständighet kan
befaras att häktning skulle komma att medföra allvarligt men för den

Häktning får inte ske
om åtgärden skulle innebära ett oskäligt ingrepp med hänsyn till sakens
beskaffenhet, den påföljd som kan antas följa på brottet och omständigheterna
i

Nuvarande lydelse

Föreslagen
lydelse

Prop.
1986/87:112

misstänkte, får häktning
ske endast om del är uppenbart att betryggande övervakning inte kan ordnas.
Detsamma gäller kvinna som har fött så kort lid förut att häktning kan befaras
medföra allvarligt men för barnet. Vill den misstänkte inte underkasta sig
övervakning, skall häktning ske.

övrigt. Häktning får
vidare ske endast om syftet med åtgärden inte kan tillgodoses genom mindre
ingripande tvångsmedel. Kan del antas att den misstänkte kommer att dömas
endast till böter får häktning inte ske.

Om
ytterligare inskränkning i fråga om häktning av den som är under aderton år är
särskilt stadgat.

Ätt
reseförbud eller anmälningsskyldighet får träda i stället för häktning,
stadgas i 25 kap.

Om det pä grund av den
misstänktes ålder, hälsotillstånd eller annan liknande omständighet kan
befaras att häktning skulle komma att medföra allvarligt men för den
misstänkte, får häktning ske endast om det är uppenbart att en åtgärd enligt
25 kap. inte är tillräcklig. Detsamma gäller en kvinna som har fött så kort
tid förut alt häktning kan befaras medföra allvarligt men för barnet.

Om
ytterligare inskränkning i fråga om häktning av den som är under arton år,
finns särskilda bestämmelser.

Om
rannsakningsövervakning, reseförbud och anmälningsskyldighetfinns bestämmelser
i 25 kap.

Beslut om häktning
meddelas av rätten.

En fråga om häktning
prövas av rätten. / beslut om häktning skall anges det brott som misstanken avser
och grunden för häktningen.

Förekomma mot någon
skäl till häktning, må han i avbidan på rättens beslut därom anhållas.

Äro
ej fulla skäl till häktning, må den misstänkte dock anhållas, om det finnes
vara av synnerlig vikt, att han i avbidan på ytterligare utredning tages
iförvar.

Om det finns skäl till
att någon häktas, får han anhållas i avvaktan på rättens prövning av
häktningsfrå gan.

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

Prop. 1986/87:112

Beslut om
anhållande meddelas av åklagaren. Beslutet skall innehålla uppgift om det
brott misstanken avser samt ange grunden för anhållandet.

Beslut om
anhållande meddelas av åklagaren. Beslutet skall innehålla uppgift om det
brott misstanken avser och grunden för anhållandet.

Har den,
vilkens anhållande beslutats, avvikit eller är han eljest inte närvarande då
beslutet meddelas, skall, så snart beslutet verkställts, anmälan därom göras
hos åklagaren.

Om beslut
om att anhålla någon har fattats och denne har avvikit eller av annan anledning
är frånvarande då beslutet meddelas, skall, så snart beslutet har verkställts,
anmälan om detta göras hos åklagaren. Denne skall omedelbart pröva frågan om
fortsatt frihetsberövande. Den anhållne skall förhöras så snart det kan ske
efter frihetsberövandet.

A vviker
den som misstänks för brott och förekommer skäl till hans anhållande, får
åklagaren efterlysa honom.

Om den som
misstänks för brott avviker och det finns skäl att anhålla honom, får
åklagaren efterlysa honom.

Förekomma mot någon skäl till anhållande men kan beslut
därom icke utan fara avvaktas, må polisman även utan sådant beslut gripa
honom.

Träffas den som begått brott, vara fängelse kan följa, å
bar gärning eller fiyende fot, må han gripas av envar. Envar må ockgripa den
som är efterlyst för brott. Den gripne skall skyndsamt överlämnas Ull närmaste
polisman.

Då någon gripits, skall anmälan därom skyndsamt göras hos
åklagaren. Denne har att efter förhör, som avses i 8 §, omedelbart besluta, om
den gripne skall anhållas eller friges.

Om del finns skäl att anhålla någon, får en polisman /
brådskande fall åyer\ utan e» sådant beslut gripa honom.

Om den som har begått brott, på vilket fängelse kan följa,
anträffas på bar gärning eller på flykt från brottsplatsen, får han gripas av
var och en. Var och en får också gripa den som är efterlyst för brott. Den
gripne skall skyndsamt överlämnas till närmaste polisman.

Nuvarande
lydelse

Föreslagen lydelse

Prop. 1986/87:112

Den som anhållits
enligt 6 § eller gripits enligt 7 § skall, så snart del kan ske, för förhör
inställas för åklagaren eller för polisman som har fått i uppdrag att hålla
förhöret.

Den
som har gripits enligt 7 § skall förhöras så snarl del kan ske. Friges inte den
misstänkte i samband med förhöret och har åklagaren inte redan underrättats
om frihetsberövandet, skall detta skyndsamt anmälas hos åklagaren.

Om
i andra fall frågan väcks att anhålla någon som finns tillgänglig hos en
polismyndighet, skall frågan skyndsamt anmälas hos åklagaren.

Åklagaren skall
omedelbart besluta om den misstänkte skall an-hällas eller friges. Den
misstänkte får hållas kvar i avvaktan pä beslutet.

Då
någon anhålls eller då beslut om anhållande som avses / 6 § verkställs, skall
den anhållne er-hälla besked om det brott misstanken avser samt grunden för
anhållandet. Den anhållnes närmaste anhöriga och annan som står den anhållne
särskilt nära skall, så snart det kan ske utan men för utredningen,
underrättas om anhållandet. En sådan underrättelse får dock inte utan
synneriiga skäl lämnas mot den anhållnes önskan.

I0 §

Förekomma
ej längre skäl för anhållande, skall den misstänkte omedelbart frigivas.

11 §

Den
som är anhållen skall hållas iförvar men mä eljest ej underkastas annan
inskränkning i sin frihet, än som påkallas av ändamålet med anhållandet,
ordningen å förva-

Då någon anhålls eller då
ett beslut om anhållande enligt 6 § verkställs, skall den anhållne/å besked
om del brott som han är misstänkt för samt grunden för anhållandet. Den
anhållnes närmaste anhöriga och andra personer som står den anhållne särskilt
nära skall underrättas om anhållandet så snart det kan ske utan att
utredningen försvåras. En sådan underrättelse får dock inte utan synnerliga
skäl lämnas mot den anhållnes önskan.

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

Prop. 1986/87:112

ringsplatsen eller allmän säkerhet. Vid hans förvaring
eller förflyttning skall så förfaras, att den ej väcker onödig uppmärksamhet.

I2 §

Åklagaren skall, om inte den anhållne friges, senast
dagen efter den, då beslut om anhållande meddelades eller då den anhållne
enligt 8 § inställdes till förhör, avlåta framställning till rätten om hans
häktande. Behövs det ytterligare utredning för prövning av häktningsfrågan,
får åklagaren vänta med framställningen. Den skall dock avlåtas så snart det
kan ske och senast på femte dagen efter den, då beslut om anhållande meddelades
eller den anhållne inställdes för förhör. Görs inte framställning enligt vad
som nu har sagts, skall den anhållne omedelbart friges.

/ samband med framställningen skall till rätten samt till
den anhållne och hans försvarare överlämnas protokoll eller anteckningar över
vad dittills förekommit under förundersökningen i den mån de har betydelse
för prövningen av häktningsfrågan. Rätten kan dock medge att överlämnandet
får anstå viss kort tid. Påkallas förhör med annan än den anhållne, skall också
uppgift lämnas därom.

13 §

Då framställning enligt 12 § inkommit, skall rätten, så
snart ske kan och, om synnerligt hinder ej möter, sist å fiärde dagen därefter
hälla förhandling i häktningsfrägan. Utsattes huvudförhandling att hållas inom
en vecka, sedan framställningen inkom, må dock, om ej rätten finner särskild
förhandling

10§

Åklagaren skall, om inte den anhållne friges, senast
dagen efter anhållandet eller, vid beslut om anhållande i den misstänktes
frånvaro, dagen efter det att beslutet verkställdes, till rätten anmäla frågan
om häktning. Om det finns synnerliga skäl, får anmälan göras senast tredje
dagen efter den tid som nu angivits. Sker inte detta skall den anhållne
omedelbart friges.

Den anhållne och hans försvarare skall ofördröjligen
underrättas om att anmälan enligt första stycket har gjorts.

Il §

Då anmälan enligt 10 § har skett skall rätlen utan
dröjsmål hålla förhandling i häktningsfrågan. Sådan förhandling får inte
hållas senare än fyra dagar efter det att den misstänkte har gripits, ett
beslut om anhållande har verkställts eller en anmälan till åklagare har gjorts
enligt 8 § andra stycket.

Nuvarande lydelse

Föreslagen
lydelse

Prop.
1986/87: 112

böra äga rum, med förhandlingen anstå till
huvudförhandlingen.

I4 §

Vid förhandling i häktningsfrågan skall den som yrkat
häktning så ock, om ej synnerligt hinder möter för den anhållnes inställande,
denne vara tillstädes.

Den som yrkat häktning skall ange de omständigheter, varpå
yrkandet grundas. Den anhållne och hans försvarare skall få tillfälle att
yttra sig. Utöver vad handlingarna från förundersökningen innehåller samt
parterna i övrigt anför får utredning angående brottet inte förebringas, om det
inte finns särskilda skäl till det.

15§

Förhandlingen skall såvitt möjligt fortgå ulan avbrott,
till dess frågan kan avgöras. Uppskov må ej äga rum, med mindre synnerliga skäl
äro därtill, och utan den misstänktes begäran ej längre än fyra dagar.

t//7/>sA:yM/« förhandlingen, skall, om ej rätten
bestämmer annat, anhållandet fortfara.

16§

Sedan förhandlingen avslutats, skall rätten omedelbart
meddela beslut i häktningsfrågan. Beslut om häktning skall innehålla uppgift å
det brott misstanken avser samt kort angiva grunden för häktningen.

Beslutas ej häktning, förordne rätten, att den anhållne
omedelbart skall/Wg/vfls.

12§

Vid förhandling i häktningsfrågan skall den som yrkat
häktning vara närvarande. Detta gäller också den anhållne om det inte finns
synnerliga hinder mot alt han inställer sig.

Den som yrkat häktning skall ange de omständigheter som
han grundar yrkandet på. Den anhållne och hans försvarare skall få tillfälle
att yttra sig. Utöver vad handlingarna från förundersökningen innehåller samt
vat/parterna i övrigt anför får utredning angående brottet inte läggas fram om
det inte finns särskilda skäl till det.

13 §

Förhandlingen skall om möjligt fortgå utan avbrott, till
dess frågan kan avgöras. UppsVov får inte ske om del inte finns synnerliga skäl
//// det. Uppskovet får inte vara längre än fyra dagar om inte den misstänkte
begär det.

Uppskjuts förhandlingen, skall den misstänkte fortfarande
vara anhållen, om inte rätten bestämmer något annat.

14§

Sedan förhandlingen avslutats skall rätlen omedelbart
meddela beslut i häktningsfrågan.

Beslutas ej häktning, sfca//rätten förordna att den
anhållne omedelbart skall friges.

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

Prop.
1986/87:112

17§

Fråga om häktning av den sorri inte är anhållen får tas
upp på yrkande av åklagaren. Efter åtalet får rätten även på yrkande av målsäganden
eller självmant la upp frågan.

Då fråga om häktning väckts, skall, så snart ske kan,
förhandling äga rum inför rätten. Om sådan förhandling gälle i tillämpliga delar
vad 1 14—16 §§ är stadgat. Har den misstänkte kallats till förhandlingen eller
förekommer anledning, att han avvikit eller eljest håller sig undan, utgöre
dock hans utevaro ej hinder för förhandlingen. Uteblir målsäganden, ehuru han
kallals Ull förhandlingen, må frågan avgöras utan hinder därav.

Har rätten beslutat häktning av någon, som ej är vid
rätten tillstädes, skall, så snart beslutet verkställts, anmälan därom göras
hos rätten.

I5 §

En fråga om häktning av den som inte är anhållen får tas
upp på yrkande av åklagaren. Efter åtalet får rätten även på yrkande av målsäganden
eller självmant la upp frågan.

Då en fråga om häktning enligt första stycket /tar väckts,
skall förhandling inför rätten hållas så snart det kan ske. Om sådan förhandling
gäller i tillämpliga delar vad som sägs i 12—14 §§, Har den misstänkte kallals
till förhandlingen eller//M/IS det anledning att anta, all han avvikit eller
på annat sätt håller sig undan, utgör dock hans utevaro inte hinder för förhandlingen.
Uteblir målsäganden, trots att han kallats till förhandlingen,/år frågan trots
detta avgöras.

Har rätten beslutat om häktning av någon som inte är
närvarande vid rätten skall, så snart beslutet /lar verkställts eller hindret
för hans närvaro har upphört, anmälan om detta göras hos rätten.

När en anmälan enligt tredje stycket har gjorts skall
förhandling i häktningsfrågan hållas utan dröjsmål. Sådan förhandling får inte
hållas senare än fyra dagar efter det att häktningsbeslutet har verkställts
eller hindret för den misstänktes närvaro vid rätten har upphört.

I8§

Då rätten beslutar häktning enligt 16 § av anhållen eller
enligt 17 § av någon, som är vid rätten tillstädes, eller då anmälan om häktningsbesluts
verksställande inkom-

I6§

Då rätten beslutar om häktning eller om fortsatt
frihetsberövande, skall, om inte åtal redan har väckts, rätten sätta ut den
tid, inom vilken åtal skall väckas. 77-

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

Prop.
1986/87:112

mer, skall, om e/åtal redan väckts, rätten utsätta den
tid, inom vilken åtal skall väckas. Denna må ej bestämmas längre, än som
finnes oundgängligen erforderligt.

Överstiger den utsatta tiden två veckor, skall rätten, så
länge den misstänkte är häktad och till dess åtal väckts, med högst två veckors
mellanrum ånyo hålla förhandling, som sägs i 14—16 §§. och därvid särskilt
tillse, att utredningen be-drives så skyndsamt som möjligt. Finnes med hänsyn
till utredningens beskaffenhet eller av annan omständighet uppenbart, att förhandling
inom nu angiven tid skulle vara utan betydelse, må dock rätten bestämma
längre tids mellanrum.

Finnes den utsatta tiden otillräcklig, må rätten, om
framställning därom göres före tidens utgång, medgiva förlängning av tiden.

19 §

Har ej inom tid, som avses i 18 §, åtal väckts eller inte
rätten inkommit framställning om förlängning av tiden eller förekomma eljest
ej längre skäl för häktning, förordne rätten omedelbart att den häktade skall
frigivas.

den får inte bestämmas längre än vad som är oundgängligen
nödvändigt. Tid för åtalets väckande behöver inte bestämmas då rätten beslutar
om häktning enligt 1 § tredje stycket eller om häktning av någon som inte är
närvarande vid rätten.

Ärden utsatta tiden otillräcklig, får rätten medge
förlängning av liden, om framställning görs före tidens utgång. Den
misstänkte och hans försvarare skall beredas tillfälle att yttra sig över
framställningen om detta är möjligt.

Väcks inte åtal inom två veckor skall rätlen, så länge den
misstänkte är häktad och till dess åtal har väckts, med högst två veckors mellanrum
hålla ny förhandling i häktningsfrågan och därvid särskilt se till att
utredningen bedrivs så skyndsamt som möjligt. År det med hänsyn till
utredningen eller av annan anledning uppenbart att förhandling inom nu angiven
lid inte behövs, får rätten bestämma längre tids mellanrum.

17§

Om inte åtal har väckts inom den tid som anges i 16 §
eller om det inte har kommit in en framställning till rätten om förlängning av
tiden, skall beslutet om häktning omedelbart upphävas.

Beslut om anhållande eller häktning skall vidare
omedelbart upphävas, när det inte längre finns skäl för beslutet.

20 §

Väckes i mål, som fullföljts till högre rätt, fråga om
häktning, äge denna utan förhandling besluta

18§

Har rätten beslutat om häktning med stöd av I § tredje
stycket, skall rätten hålla ny förhandling i häkt-

Nuvarande lydelse

Föreslagen
Ivdelse

Prop.
1986/87:112

däröver: är den misstänkte anhållen skall beslut meddelas
sist å fiärde dagen efter det framställning om hans häktande inkom till
rätten. Finnes förhandling erforderlig, skall den hållas så snart ske kan. Om
sådan förhandling gälle vad i 14—17 §§ ör stadgal.

21 §

Dömes den misstänkte för brottet och är han häktad, pröve
rätten enligt de i detta kapitel angivna grunderna, huruvida han skall i häkte
avbida, a//domen vinner laga kraft; är den misstänkte å fri fot, må rätten
förordna, att han skall häktas.

Vid tillämpling av första stycket skall bestämmelserna i
detta kapitel om häktning av den, som skäligen kan befaras undandraga sig
straff, gälla även / fråga om den som skäligen kan befaras undandraga sig
utvisning. Förordnandet om häktning gäller dock ej under tid då den dömde
avtjänar frihetsberövande påföljd som har ådömts honom i målet.

22 §

Den som är häktad skall utan dröjsmål föras till allmänt
häkte. Häktad krigsman må dock i stället föras till mililärhäkte.

ningsfrågan senast en vecka efter den förhandling då
häktningen beslutades. Om del då inte finns sannolika skäl för den
misstänktes skuld till brottet eller finns det i övrigt inte längre skäl för
häktning, skall den misstänkte omedelbart friges.

19§

Om den misstänkte döms för brottet och är han häktad,
skall rätten, enligt de grunder som anges i detta kapitel, pröva om han skall
stanna kvari häkte f/7/sdomen vinner laga kraft. Om den misstänkte är på fri
fot,/år rätten förordna att han skall häktas.

Vid tillämpning av första stycket skall bestämmelserna i
detta kapitel om häktning / de fall där det finns påtaglig risk att den misstänkte
undandrar sig straff, gälla även / de fall där det finns påtaglig risk att den
misstänkte undandrar sig utvisning. Förordnandet om häktning sA:a// dock inte
gälla under den tid dä den dömde avtjänar en frihetsberövande påföljd som han
har dömts till i målet.

20 §

Den som är häktad skall ulan dröjsmål föras till allmänt
häkte. En häktad krigsman får i stället föras till militärhäkte.

Åklagaren eller rätten kan medge att den häktade under
vissa tider och på de villkor som föreskrivs får vistas utomförvaringslokalen.
Ändras förutsättningarna för medgivandet får det återkallas. Återkallar
åklagaren ett medgivande som har lämnats av rätten, skall detta genast anmälas
till rätten.

Nuvarande Ivdelse

Föreslagen
lydelse

Prop.
1986/87: 112

År del av
synnerlig vikt att den häktade för utredning angående det brott, som föranlett
häktningen, eller ett annat brott,/ör vilkei han misstänks, förvaras på en annan
plats än som anges i första stycket, får rätten på yrkande av åklagaren
förordna att överförandet tills vidare skall anstå. Rätten eller åklagaren får
även besluta att den häktade, sedan han överförts till häkte, skall för förhör
eller annan åtgärd inställas på en plats utom häktet.

Om förvaring av häktad som undergår eller undergått
rättspsykiatrisk undersökning gälla särskilda bestämmelser.

Om det är av synnerlig vikt att den häktade, för utredning
av det brott som föranlett häktningen eller något annat brott som han är misstänkt
för, förvaras på en annan plats än som anges i första stycket, får rätten på
åklagarens begäran förordna att den häktade tills vidare inte förs till häkte.
Rätten eller åklagaren får även besluta att den häktade, sedan han/örrs till
häkte, för förhör eller annan åtgärd skall föras till en plats utom häktet.

Om förvaring av den som är häktad och undergår eller har
undergått rättspsykiatrisk undersök-rnng finns särskilda bestämmelser.

23 §

Ej må annorledes än i detta kapitel eller eljest är
stadgat någon i anledning av misstanke för brott hållas i förvar, även om han
samtycker därtill.

Om skyldighet för den som misstankes för brott att
kvarstanna för förhör stadgas i 23 kap.

21 §

Ingen som är misstänkt för brott får, även om han
samtycker tilldel, hållas i förvar på annat sätt än som föreskrivs i detta
kapitel eller i någon annan författning.

Om skyldighet för den som misstänks för brott att
kvarstanna för förhör finns bestämmelser i 23 kap.

24 §

Om behandling av anhållen eller häktad så ock om
ersättning av allmänna medel ål oskyldigt häktad är särskilt stadgat.

22 §

Om behandling av den som är anhållen eller häktad samt om
ersättning av allmänna medel åt den som varit oskyldigt häktad finns särskilda
bestämmelser.

Om
reseförbud och anmälningsskyldighet

Om
rannsakningsövervakning, reseförbud och anmälningsskyldighet

Är någon skäligen misstänkt för brott, på vilket fängelse
kan följa,

Om det
finns skäl till att häkta någon, men det kan antas att syftet

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

Prop.
1986/87:112

och kan det med hänsyn till brottets beskaffenhet, den
misstänktes förhållande eller annan omständighet skäligen befaras, att han
avviker eller annorledes undandrager sig lagföring eller straff, men finns
det i övrigt inte anledning att anhålla eller häkta honom, får, om det är tillräckligt,
i stället förbud meddelas honom att utan tillstånd lämna honom anvisad
vistelseort (reseförbud) eller föreskrivas att han på vissa tider skall
anmäla sig hos anvisad polismyndighet (anmälningsskyldighet). Oberoende av
brottets beskaffenhet får också reseförbud eller anmälningsskyldighet beslutas,
om det skäligen kan befaras alt den misstänkte genom att bege sig från riket
undandrar sig lagföring eller straff.

Föreligger mot någon skäl till häktning eller anhållande
men kan det antas att syftet därmed kan tillgodoses reseförbud eller anmälningsskyldighet,
får beslut härom meddelas även i andra fall än som avses i första stycket.

därmed kan tillgodoses genom mindre ingripande tvångsmedel
får i stället den misstänkte

1.
underkastas rannsakningsövervakning,

2.
meddelas
reseförbud eller

3.
åläggas
anmälningsskyldighet.

Rannsakningsövervakning får även åläggas den som på sannolika
skäl är misstänkt för ett brott, där straffet är fängelse i minst ett år om det
finns påtaglig risk att han på nytt begår brott av samma art.

Reseförbud
eller anmälningsskyldighet får även meddelas den som är skäligen misstänkt för
brott på vilket fängelse kan följa om del i övrigt finns förutsättningar för
rannsakningsövervakning. Oberoende av brottets beskaffenhet får reseförbud
eller anmälningsskyldighet också beslutas om det finns påtaglig risk att den
misslänk-te genom att fly utomlands undandrar sig lagföring eller straff

2 §

Rannsakningsövervakning innebär att den misstänkte är
skyldig att under särskilt angivna tider vara tillgänglig i sin bostad eller på
sin arbetsplats eller annan anvisad

127

Nuvarande lydelse

Föreslagen
lydelse

Prop.
1986/87:112

plats. Övervakare skall utses för den misstänkte.

Den
som ålagts rannsakningsövervakning är skyldig att iaktta skötsamhet och att
följa de föreskrifter om läkarvård, nykterhetsvård eller annan behandling som
har ålagts honom eller som rätten meddelar. Den misstänkte är även skyldig att
underkasta sig andra föreskrifter som behövs för att tillgodose syftet med
rannsakningsöver-vakningen.

1 samband med reseförbud eller anmälningsskyldighet får
föreskrivas alt den misstänkte på vissa tider skall vara tillgänglig i sin bostad
eller på sin arbetsplats. Det får också ställas upp annat villkor som behövs
för den misstänktes övervakande. Vidare får reseförbud förenas med
anmälningsskyldighet.

Ifråga om anmälningsskyldighet gäller vid tillämpning av
denna balk i övrigt vad som är föreskrivet om reseförbud.

3 §

Reseförbud meddelas av åklagaren eller rätlen.

Fråga om reseförbud får tas upp av rätten på yrkande av
åklagaren eller då rätten har att besluta om

3§
Reseförbud innebär förbud för den misstänkte att utan tillstånd lämna den
vistelseort som har anvisats honom.

A nmälningsskyldighet innebär att den misstänkte på vissa
tider skall anmäla sig hos anvisad polismyndighet.

I samband med reseförbud eller anmälningsskyldighet får
föreskrivas att den misstänkte skall lämna ifrån sig pass eller annan handling
som gäller som pass. Det får också ställas upp annat villkor som behövs för
/tans övervakande. Vidare får reseförbud förenas med anmälningsskyldighet.

4 §

En fråga om tvångsmedel enligt detta kapitel prövas av
åklagaren eller rätten.

Frågan får tas upp av rätten på yrkande av åklagaren eller
då rätten har att besluta om den miss-

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

Prop.
1986/87:112

den misstänktes häktning eller hans kvarhållande i häkte.
Efter åtalet får rätten även på yrkande av målsäganden eller självmant ta upp
frågan.

Väckes vid rätten fråga om reseförbud, skall, så snart
ske kan. förhandling därom äga rum inför rätten. Om sådan förhandling gälle i
tillämpliga delar vad / 24 kap. 17 § är stadgat. Är fara i dröjsmål, må rätten
omedelbart meddela reseförbud all gälla, till dess annorlunda förordnas.

4 §

Beslut om reseförbud skall innehålla uppgift å det brott
misstanken avser samt angiva den ort, där den misstänkte skall uppehålla sig.
och vad han i övrigt har att iakttaga. I beslutet skall erinras om påföljden
för överträdelse avförbudet och för underlåtenhet all fullgöra därmed förenat
villkor.

Beslutet skall delgivas den misstänkte.

5 §

Har reseförbud meddelats av åklagaren, får den misstänkte
begära rättens prövning a\ förbudet. Då begäran kommit in, skall rätten, så
snart det kan ske och, om synnerligt hinder ej möter, senast på fjärde dagen
därefter hålla förhandling som avses i 3 §. Utsätts huvudförhandling att
hållas inom en vecka, sedan begäran framställdes, får dock, om inte rätten
finner att särskild förhandling bör äga rum, förhandlingen anstå till huvud
förh andlingen.

tänktes häktning eller hans kvarhållande i häkte. Efter
åtalet får rätten även pä yrkande av målsäganden eller självmant ta upp frågan.

Väcks frågan vid rätten, skall förhandling äga rum inför
rätten så snart det kan ske. Om sådan förhandling gäller i tillämpliga delar
vad som sägs i 24 kap. 15 §.

5 §

Beslut om tvångsmedel enligt detta kapitel skall innehålla
uppgift om del brott misstanken avser samt klart ange de föreskrifter som
skall gälla för den misstänkte. I beslutet skall erinras om påföljden för
överträdelse av vad som åligger honom enligt beslutet.

Beslutet skall delges den misstänkte.

6§

Har en åtgärd enligt 1 § beslutats av åklagaren, får den
misstänkte begära rättens prövning av beslutet. Då begäran kommit in, skall
rätten, så snart det kan ske och, om det inte finns synnerliga hinder, senast
pä fjärde dagen därefter hålla den förhandling som avses i 4 §. Utsätts
huvudförhandling att hållas inom en vecka sedan begäran framställdes, får dock
förhandlingen anstå till huvudförhandlingen, om inte rätten finner alt
särskild förhandling bör äga rum.

9 Riksdagen 1986/87. I saml. Nr 112

129

Nuvarande lydelse

Föreslagen
lydelse

Prop.
1986/87:112

6§

Då rätlen meddelar reseförbud eller fastställer sådant
förbud, skall, om ej åtal redan väckts, rätten utsätta den tid, inom vilken
åtal skall väckas. Denna må ej bestämmas längre, än som finnes oundgängligen
erforderligt. I annat fall skall åtal väckas inom en månad, sedan reseförbud
meddelades.

Finnes tid, som avses i första stycket, otillräcklig, må
rätten, om framställning därom göres före lidens utgång, medgiva förlängning
av tiden.

7 §

Då rätten meddelar beslut om tvångsmedel enligt I § eller
fastställer ett sådant beslut, skall, om inte åtal redan har väckts, rätten
sätta ui den tid inom vilken åtal skall väckas. Tiden får intebestämmas längre
än vad som är oundgängligen nödvändigt. I annat fall skall åtal väckas inom
två veckor sedan beslut om rannsakningsövervakning meddelades och inom en
månad sedan beslut om reseförbud eller anmälningsskyldighet meddelades.

Är den
utsatta tiden otillräcklig, får rätten medge förlängning av tiden om
framställning görs före tidens utgång. Den misstänkte och hans försvarare
skall beredas tillfälle att yttra sig över framställningen om detta är
möjligt.

7 §

Har ej inom tid, som avses i 6 §, åtal väckts eller till
rätten inkommit framställning om förlängning av tiden eller förekomma eljest
ej längre skäl för reseförbud, skall det omedelbart hävas.

Om hävande av reseförbud förordnar åklagaren. Har
förbudet meddelats eller fastställts av rätten, förordnar denna om hävande av
förbudet. Rätten får överlåta till åklagaren att besluta om tillfälliga
undantag från reseförbudet eller från föreskrifter som har meddelats i samband
med detta.

Vad 124 kap. 21 § är stadgat om häktning äge motsvarande
tillämpning beträffande reseförbud.

8§

Om inte åtal har väckts inom den tid som avses i 7 § eller
en framställning om förlängning av tiden har kommit in till rätlen eller det i
övrigt inte längre finns skäl för en åtgärd enligt I §, skall beslutet härom
omedelbart upphävas.

Om beslutet har meddelats av åklagaren får denne upphäva
beslutet samt också besluta om undantag från reseförbud eller från andra föreskrifter
som har meddelats i samband med en åtgärd enligt 1 §. Även i annat fall får
åklagaren besluta om sådant undantag.