Prop. 1986/87:113

Regeringens proposition 1986/87:113

om ändring i förvaltningsprocesslagen

(1971:291), m.m. 1986/87:113

Regeringen
föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag ur
regeringsprotokollet den 12 mars 1987.

På
regeringens vägnar

Kjell-Olof
Feldt

Bengt
Göransson

Propositionens huvudsakliga innehåll

I
propositionen föreslås ett par ändringar i de regler som styr förfarandet vid
bl. a. de allmänna förvaltningsdomstolarna. Ändringarna, som syftar Ull att
underlätta och påskynda domstolarnas arbete, lar sikte särskilt på
länsrätternas och kammarrätternas handläggning av skattemål.

Sålunda
föreslås en utvidgning av länsrätternas möjligheter alt handlägga skattemål
utan medverkan av nämndemän, alltså med en lagfaren domare ensam. För närvarande
är en länsrätt domför med en lagfaren domare ensam bl. a. vid avgörande av mål
som avser ändring av taxerad inkomst med högst 2 500 kr. Enligt förslaget höjs
beloppsgränsen till 5 000 kr.

1
propositionen föreslås vidare att de allmänna förvaltningsdomstolarna och försäkringsdomslolarna
får ökade möjligheter att avstå från skriftväxling med sökandens eller
klagandens motpart (s. k. kommunikation) i de fall där talan inte bifalls.

De
nya reglerna föreslås träda i kraft den 1 juli 1987.

1
Riksdagen 1986/87. 1 saml. Nr 113

1 Förslag till Prop. 1986/87:113

Lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar

Härigenom
föreskrivs att 18 § lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar skall
ha följande lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

18 §1 Länsrätt är
domför med en lagfaren domare ensam

1.
när åtgärd som avser endast
måls beredande vidtages,

2.
vid sådant förhör med vittne
eller sakkunnig som begärts av annan länsrätt samt vid sådant förhör i ärende
enligt utlänningslagen (1980:376) som begärts med stöd av 57 § samma lag,

3.
vid beslut som avser endast
rättelse av felräkning, felskrivning eller annat uppenbart förbiseende,

4.
vid beslut om återkallelse Ulls
vidare av ett körkort, körkortsUllslånd eller traktorkort eller om vägran tills
vidare att godkänna ett utländskt körkort, när det är uppenbart att ett sådant
beslut bör meddelas,

5.
vid beslut enligt
luftfartslagen (1957:297) om försättande ur kraft av ett certifikal, devtillständ
eller behörighetsbevis, när det är uppenbart alt ett sådant beslut bör
meddelas,

6.
vid annat beslut som inte
innefattar slutligt avgörande av mål.

Om
det inte är påkallat av särskild anledning att målet prövas av fullsul-ten
rätt, är länsrätt domför med en lagfaren domare ensam vid beslut som inte
innefattar prövning av målet i sak.

Vad
som sägs i andra stycket gäller även vid avgörande av

1. mål
om utdömande av vite,

2.
mål enligt bevissäkringslagen
(1975:1027) för skalle- och avgifts-processen, enligt lagen (1978:880) om
betalningssäkring för skatter, tullar och avgifter, om besiktning enligt fastighetslaxeringslagen
(1979:1152), om handlings undantagande från taxeringsrevision, skatterevision
eller annan granskning och om befrielse från skyldighet att lämna
kontrolluppgift enligt taxeringslagen (1956:623),

3.
mål om omedelbart
omhändertagande enligt 6 § lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om vård
av unga och 8 § lagen (1981:1243) om vård av missbrukare i vissa fall,

4.
mål enligt uppbörds- och folkbokföringsförfatlningarna
med undantag av mål om arbetsgivares ansvarighet för arbetstagares skatt och
mål enligt lagen (1984:668) om uppbörd av socialavgifter från arbetsgivare,

5.
mål om uppdelning av
taxeringsvärde enligt 20 kap. 15 § fastighets-taxeringslagen (1979:1152),

6.
mål som avser ändring av
6. mål som avser ändring av taxerad inkomst med högst 2500 taxerad inkomst med
högst 5000 kr., kr.,

1.
mål enligt skatte- och laxeringsförfattningarna i vilket beslutet överensstämmer
med parternas samstämmiga mening,

8.
mål om rättshjälp genom
offentligt biträde i ett ärende hos en annan myndighet,

9.
mål enligt körkortslagen
(1977:477), om beslutet innebär att något

'
Senaste lydelse 1986:169.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1986/87:113

körkortsingripande
inte skall ske eller att varning meddelas eller om det är uppenbart att ett
körkort, körkortstillständ eller traktorkort skall återkallas eller att ett
utländskt körkort inte skall godkännas,

10.
mål enligt luftfartslagen, om
beslutet innebär att varning meddelas eller om det är uppenbart att ett certifikal,
elevtillstånd eller behörighetsbevis skall återkallas,

11.
mål i vilket saken är uppenbar.

Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1987.

ti Riksdagen 1986187. I saml. Nr 113

2 Förslag
till

Lag om ändring i förvaltningsprocesslagen (1971:291)

Härigenom föreskrivs att 10 § förvaltningsprocesslagen
(1971:291) skall ha följande lydelse.

Prop. 1986/87:113

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

Ansöknings- eller besvärshandling eller annan handling,
varigenom mål anhängiggöres, och del som hör till den skall tillställas motpart
eller annan mot vilken åtgärd ifrågasattes. Mottagaren skall föreläggas att
svara inom viss tid vid påföljd att målet ändå kan komma att avgöras.

Underrättelse enhgt första stycket behövs ej,

1. om det är uppenbart att talan ej kan bifallas eller att
underrättelse är onödig eller

2. om del kan befaras all under rättelse skulle avsevärt
försvåra genomförandel av beslut i målet.

Ansöknings- eller besvärshandling eller annan handling,
varigenom mål anhängiggörs, och del som hör till den skall tillställas motpart
eller annan mot vilken åtgärd ifrågasätts. Mottagaren skall föreläggas att
svara inom viss tid vid påföljd att målet ändå kan komma att avgöras.

Undertättelse enligt första stycket behövs ej,

1.
om det
inte finns anledning anta att talan kommer all bifallas helt eller delvis,

2.
om
underrättelse annars är uppenbart onödig eller

3.
om del kan
befaras all underrättelse skulle avsevärt försvåra genomförandel av beslut i
målet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1987.

Justitiedepartementet Prop. 1986/87:113

Utdrag
ur protokoll vid regeringssammanträde den 5 mars 1987

Närvarande;
statsrådet Sigurdsen, ordförande, och statsråden Gustafsson, Leijon, Hjelm-Wallén,
Peterson. S. Andersson, Bodström, Göransson, Gradin. Dahl, R. Carisson,
Holmberg, Hellström, Wickbom, Johansson, Hulterström, Lindqvist, G. Andersson,
Lönnqvist

Föredragande:
statsrådet Wickbom

Lagrådsremiss om ändring i förvaltningsprocesslagen
(1971:291), m. m.

1 Inledning

Under
senare år har de långa handläggningstiderna i vissa mältyper vid de allmänna
förvaltningsdomstolarna, särskilt vid kammarrätterna och länsrätterna, varit
föremål för statsmakternas uppmärksamhet. Att lång tid förflyter från det att
ett mål anhängiggörs till dess att domstolen avgör målet medför ölägenheter, i
första hand naturligtvis för parterna i målet men även för domstolen själv. Det
är angeläget att åtgärder i skilda hänseenden vidtas för alt främja en
snabbare handläggning vid domstolarna.

Det
är framför allt tidsutdräkten vid domstolarnas handläggning av skattemål som
har tilldragit sig uppmärksamhet, jfr bl. a. riksrevisionsverkets rapport (P
1985:3) om långa handläggningstider i offentlig verksamhet. I min anmälan Ull
1987 års budgetproposition (prop, 1986/87:100 bil, 4 s. 72 och 73) har jag
berört dessa frågor.

I
avvaktan på de mer genomgripande förändringar för de allmänna
förvaltningsdomstolarnas del som kan bli följden av de beslut som statsmakterna
nyligen fattat bl. a. rörande det framlida taxeringsförfarandel (prop.
1986/87:47, SkU 11, rskr. 95) vill jag nu ta upp två förslag som jag aviserade
i budgetpropositionen och som syftar till att på kortare sikt underlätta
arbetet i domstolarna.

Den
första frågan har väckts av skatteförenklingskommiltén (B 1982:03) som, inom
ramen för sin översyn av bl. a. reglerna för skatteprocessen, i en
framställning till justitiedepartementet föreslagit en vidgning av ensam-domarbehörighelen
i länsrätt. Framställningen bör fogas Ull protokollet i delta ärende som bilaga
I.

Den
andra frågan avser en framställning till justiUedepartemenlet från kammarrätten
i Stockholm och länsrätten i Stockholms län. De båda domstolarna föreslår där
en vidgning av de allmänna förvaltningsdomstolarnas möjligheter all avgöra mål
utan att höra motparten till den som anhängiggjort målet. Framställningen bör
fogas Ull protokollet i detta ärende som bilaga 2.

Framställningarna
har remissbehandlats. En förteckning över remissin-

stanserna bör fogas till
protokollet i detta ärende som bilaga 3. Sammanställningar av remissyttrandena
har upprättats inom justitiedepartementet och finns tillgängliga i
lagstiftningsärendet (Dnr 3202-86 och 1684-86),

Prop. 1986/87:113

2 Allmän motivering

2.1 Ensamdomarbehörigheten vid länsrätt

Mitt
förslag: En länsräit skall vara domför med en lagfaren domare ensam vid
avgörande av mål som avser ändring av taxerad inkomst med högst 5 000 kr. i
stället för som nu högst 2 500 kr.

SkatteförenklingskommiUéns
förslag: Överensstämmer med mitt förslag.

Remissinstanserna:
Förslaget tillstyrks eller lämnas ulan erinran pä något undantag när. Ett par
remissinstanser ifrågasätter om en höjning av beloppsgränsen medför nitgra
nämnvärda effektivitetsvinster. Från flera håll understryks vikten av att, om
förslaget genomförs, länsrätterna tillämpar regeln att ett mål skall prövas i fullsulten
rätt om det är påkallat av särskild anledning.

Skälen
för mitt förslag: En länsrätt är enligt huvudregeln domför med en lagfaren
domare och tre n:imndemän, 17 § första stycket lagen (1971:289) om allmänna
förvaltningsdomstolar. 1 åtskilliga fall, som närmare anges i lagens 18 §, är
länsrätten emellertid domför med en lagfaren domare ensam. Så är fallet bl. a.
i mål som avser ändring av taxerad inkomst med högst 2 500 kr. (tredje stycket
punkt 6). Om del är påkallat av särskild anledning att målet prövas av fullsutten
rätt, skall dock nämndemän delta även om länsrätten formellt är domför med en
lagfaren domare ensam (andra stycket).

En
beloppsgräns för ensamdomarbehörigheten i de nu avsedda fallen infördes är
1974, Gränsen drogs ursprungligen vid 500 kr., men höjdes år 1980 till 1 000
kr, och är 1982 till 2500 kr, I samband med den sistnämnda höjningen anförde
föredragande statsrådet bl. a. alt gränsen borde anpassas till försämringen av
penningvärdet och att de goda erfarenheter man hade från ordningen med
ensamdomare i taxeringsmål talade för att behörigheten för ensamdomare även
reellt vidgades något (prop. 1981/82:190 s.

6).

Del
råder en bred enighet om att lekmannamedverkan vid våra domstolar är av stort
värde från flera synpunkter. Samtidigt är del viktigt att man i mindre och enklare
mål har möjligheter till ett snabbi, smidigt och billigt förfarande. Ett sätt
att åstadkomma detta är att utnyttja möjligheten alt avgöra mål i enklare
sammansättning. Såväl de lagfarna domarna som nämndemännen kan därigenom få mer
lid för prövningen av de mer svårbedömda målen. Särskilt väsentligt ler sig
detta när man arbetar med stora målbalanser, vilket alltjämt är fallet vid
länsrätterna.

Den
nuvarande beloppsgränsen tillkom för snart fem år sedan. Redan penningvärdeförsämringen
gör det enligt min mening motiverat med en

höjning av gränsen. Det
bör i det sammanhanget påpekas att det belopp tvisten i dessa fall i
verkligheten gäller, nämligen den faktiska skatten på den inkomst som målet
avser, normalt uppgår till ett väsentligt lägre belopp. En jämförelse med
förfarandet vid tingsrätterna ger vid handen att en beloppsgräns om 5 000 kr.
för ensamdomarbehörighet i länsrätt ingalunda ter sig orimlig. En tingsrätt
skall i princip alltid bestå av en lagfaren domare ensam i tvistemål där
förlikning om saken är tilläten, om värdet av del som tvisten gäller uppgår till
högst ett halvt basbelopp (11650 kr. är 1986). Det kunde i och för sig
övervägas att efter del mönstret av lagstiftningstekniska skäl införa en basbeloppsanknuten
gräns för ensamdomarbehörigheten även vid länsrätt; jag har emellertid i detta
lagstiftningsärende inte underlag för att bedöma lämpligheten av en sådan
reform.

Jag
förordar därför att kommitténs förslag, som godtagits av praktiskt taget alla
remissinstanser, genomförs och att alltså gränsen för ensamdomarbehörighet vid
länsrätt höjs till 5000 kr. Med anledning av vad som uttalals under
remissbehandlingen vill jag betona vikten av att taxeringsmål, som beloppsmässigt
faller inom området för ensamdomarbehörighet men vars beskaffenhet påkallar
prövning i fullsutten rätt, handläggs med nämndemän.

Avslutningsvis
vill jag tillägga att det givetvis kan finnas skäl att se över reglerna om ensamdomarbehörighet
i skattemål i samband med övergången Ull det nya taxeringsförfarande som
riksdagen nu fattat ett principbeslut om (jfr prop. 1986/87:47 s. I19ff).

Prop.
1986/87:113

2.2 Kommunikation av besvärsinlagor m. m.

Mitt
förslag: De allmänna förvaltningsdomstolarna och försäkringsdomstolarna får
vidgade möjligheter att avgöra mål utan att sökandens eller klagandens motpart
har fått yttra sig. Förslaget innebär att domstolen får avstå frän att höra
motparten om det inte finns anledning anta att talan kommer att bifallas, dvs.
att målet kommer att avgöras till motpartens nackdel.

Förslaget
i den remitterade framställningen: Överensstämmer i princip med mitt förslag.

Remissinstanserna:
Flera remissinstanser tillstyrker framställningen eller lämnar den utan
erinran. Från andra håll avstyrks framställningen. Därvid anförs bl. a. att
redan gällande regler ger domstolarna Ullräckliga möjligheter att avstå från
att höra motparten i de fall där något sakligt behov för denne att yttra sig
inte föreligger. Vidare sägs från ett par håll att den föreslagna regeln medför
risk all skattemäl inte blir tillräckligt utredda.

Skälen
för mitt förslag: En av de grundläggande principerna i svensk rättskipning
brukar uttryckas med orden "ingen skall dömas ohörd". En motsvarande
grundsats gäller också inom förvaltningen. Att principen upprätthålls är
väsentligt inte minst för att domstolars och andra myndigheters avgöranden så
långt det är möjligt skall bli rikliga. Den är vidare av

n
Riksdagen 1986187. 1 saml. Nr 113

stor betydelse för
parternas och allmänhetens tilltro Ull de offenUiga orga- Prop. 1986/87:113
nens verksamhet.

Mot
bakgrund av det nu sagda har förfarandet vid domstolar och andra myndigheter
utformats så att ett mål eller ärende i princip inte får avgöras utan att
motparten till den som väckt en fråga vid domstolen eller myndigheten har beretts
tillfälle att yttra sig. När det gäller skriftligt förfarande uttrycks detta
vanligen så alt domstolen eller myndigheten har en skyldighet att kommunicera
sökandens inlaga med motparten.

Den
nu berörda huvudregeln är emellertid försedd med undantag. Dessa har
huvudsakligen avseende på sådana fall där en kommunikation inte behövs för att
tillgodose motpartens intressen. I rättegångsbalken (RB) föreskrivs sålunda i
fråga om del skriftliga besvärsförfarandet i hovrätt att någon ändring i del
överklagade Ungsrättsbeslulet inte får ske utan alt klagandens motpart haft
tillfälle att yttra sig; om tingsrättens beslut inte ändras, behöver motparten
däremot inte höras i målet (52 kap. 7 § RB). Och enligt 17 § förvaltningslagen
(1986:223), där som huvudregel föreskrivs en skyldighet för en myndighet alt i
ärende som rör myndighetsutövning mot någon enskild bereda den som är part
tillfälle att yttra sig, medges undantag från denna skyldighet bl. a. i den
situationen all myndighetens avgörande i ärendet inte går parten emot.

För
de allmänna förvaltningsdomstolarnas och försäkringsdomstolarnas del regleras
dessa frågor i 10 och 18 §§ förvaltningsprocesslagen (1971:291, FPL). I 10 §
FPL stadgas som huvudregel att ansöknings- eller besvärshandling eller annan
handling varigenom mål anhängiggörs skall tillställas motpart eller annan mot
vilken åtgärd ifrågasätts. Mottagaren skall föreläggas all svara inom viss Ud
vid påföljd all målet ändå kan komma alt avgöras. Undanlag från skyldigheten
alt kommunicera medges, såvitt nu är av intresse, om det är uppenbart att talan
ej kan bifallas eller att underrättelse är onödig.

Av
18 § FPL framgår att, innan ett mål avgörs, varje part skall ha fått kännedom
om det som Ullförts målet genom annan än honom själv och fått tillfälle att
yttra sig över det, om del inte föreligger sådana omständigheter som enligt 10
§ FPL medger undantag från kommunikationsskyldigheten.

Alt
rätten enligt 10 § FPL avstår från underrättelse såsom uppenbart onödig torde i
praxis ske främst i sådana fall där man redan när målet anhängiggörs kan konstatera
att någon tvist inte föreligger mellan parterna, t. ex. i många fall där länsskattemyndighelen
(fram Ull den I januari 1987 taxeringsinlendenten) anför besvär till förmån för
den skaltskyldige eller i situationer där det är uppenbart att den skaltskyldiges
talan skall bifallas. Denna möjlighet att avstå från kommunikation är därför av
mindre intresse i delta sammanhang.

Framställningen
från kammartätten i Stockholm och länsrätten i Stock

holms län avser i stället det fallet all domstolen inte ser någon anledning all

bifalla talan på grundval av del som anförs av sökanden. Enligt vad som

anförs i framställningen stämmer lagtextens rekvisit för att kommunikation

skall få underlåtas i dessa fall, alltså alt det skall vara uppenbart att talan
ej

kan bifallas, mindre väl överens med uttalanden i förarbetena. Detta sägs

ha medverkat till bristande enhetlighet i tillämpningen av regeln och Ull alt 8

man
i vissa fall måste kommunicera trots alt detta inte är sakligt motiverat.

I
propositionen angående FPL uttalade föredragande statsrådet alt man Prop.
1986/87:113 med den föreslagna regeln om undantag från skyldigheten att
kommunicera i praktiken uppnådde överensstämmelse med regeln i 52 kap. 7 § RB
alt hovrätt får göra ändring i undertättens beslut såvitt angår motparts rätt endast
om tillfälle har lämnats denne all förklara sig (prop. 1971:30 del 2 s. 546).

Jag
menar för min del att man i ett skriftligt förfarande av förvaltningsprocessens
typ inte kan rikta några avgörande invändningar från rättssäkerhetssynpunkt
mot en ordning som innebär alt domstolen i princip avslår från att låta den
part komma till tals som inte får någon nackdel av domstolens avgörande. Denna
ordning gäller - som jag nämnde nyss - i besvärsprocessen i hovrätt och i
förvaltningsförfarandet. Jag vill i det sammanhanget påpeka att 17 § i den nya
förvaltningslagen (1986:223) anger det fallet att avgörandet inte går parten
emot som ett exempel på en situation där kommunikation med parlen är uppenbart
onödig (jfr prop. 1985/86:80 s. 67).

Med
dessa utgångspunkter kan del hävdas att FPL:s regler 1 berörda delar är mindre
lämpligt utformade. Eftersom det avgörande bör vara om någon ändring till
motpartens nackdel kommer att ske eller ej, kan det lyckas alltför långtgående
att kräva alt del skall vara uppenbart att talan inte kan bifallas för alt
rätten skall få avslå frän kommunikation.

Vid
remissbehandlingen har frän några håll hävdals att det i skattemäl, där en
enskild part på viss grund yrkar nedsättning av den taxering som åsalts honom i
lägre instans, vid en kommunikation med länsskattemyndighelen kan komma fram
omständigheter som gör att besvären skall bifallas, trots att dessa före
kommunikationen framstod som utsiktslösa. Detta hänger - påpekas det - samman
med att skatleprocessen än så länge är utformad som en s.k. beloppsprocess,
vilket bl. a. innebär att domstolen har möjlighet att inom ramen för det yrkade
beloppet ändra laxeringen på annan grund än som åberopats av klaganden. Man har
också pekat på regeln i 1 § taxeringslagen (1956:623, TL), enligt vilken vid taxeringsverksamheten
skall iakttas att taxeringarna överensstämmer med skatteförfattningarna och i
möjligaste mån blir likformiga och rättvisa. De som menar alt länsskattemyndighelen
i princip alltid bör få yttra sig över en enskild parts besvär hävdar att det
är länsskaltemyndighelens uppgift att - oavsett vad klaganden själv anfört -
aktivt undersöka om taxeringen är riktig och att leta efter tänkbara
alternativa grunder för ändring.

Enligt
8 § FPL åligger det domstolen att se till all varje mål blir så utrett som dess
beskaffenhet kräver. Av förarbetena Ull denna regel framgår all domstolarnas
materiella processledning i skattemål avsågs bli begränsad Ull att vägleda
parterna om hur deras talan kunde behöva kompletteras. Vidare framhölls det att
- trots att det ankommer pä parterna att skaffa fram utredning i ett mål -
domstolen själv kan vidta de åtgärder i utredningshänseende som ligger närmast
till hands för den (jfr prop. 1971:30 s. 290 ff, 529 f, 579 ff).

Utredningsskyldigheten
efter en enskild parts överklagande i ett skatte

mål måste med de nu redovisade utgångspunkterna anses begränsad. Den

som överklagar sin taxering kan inte anses ha befogade krav på alt, oavsett 9

vad han anför till stöd
för sin talan, få en fullständig överprövning av Prop. 1986/87:113 taxeringen.
Skattedomstolarnas handläggning av mål om taxering skall inte i första hand ses
som en allsidig revision av det grundläggande taxeringsbeslutet. 1 stället är
det de frågor som själva överklagandet väcker som bör komma - och naturligtvis
i praktiken också kommer - i blickpunklen.

Domstolen
kan givetvis fullgöra sina skyldigheter i utredningshänseende på olika sätt.
Ett förfarande, som fortfarande förekommer på sina håll, är att domstolen utan
någon egentlig egen granskning av målet regelmässigt remitterar besvär av
enskilda skattskyldiga till länsskattemyndigheten för yttrande. Ett annat,
alltmer vanligt förekommande allemativ är att domstolen själv inledningsvis
granskar åtminstone de enklare fallen (jfr för förvaltningens del 13 §
förvaltningslagen). Om domstolen efter en sådan inledande granskning inte
finner någon anledning anta alt besvären kommer all bifallas, måste det mot bakgmnd
av vad som nyss sagts anses fullt acceptabelt från rättssäkerhetssynpunkt att
domstolen avstår från att låta länsskattemyndighelen göra en ytteriigare
granskning och avgör målet direkt.

Del
finns åtskilligt att vinna såväl för den enskilde som för staten om man på det
nu beskrivna sättet kan förkorta handläggningstiderna genom att minska på
kommunikationen. En sådan ordning har dessutom den fördelen alt den ger
länsskattemyndigheterna mer tid ål komplicerade taxeringar. Den inledande
granskningen ger också domstolen ett tillfälle all pä ett tidigt stadium
infordra de klarlägganden och kompletteringar från den skaltskyldige som kan
behövas. En ordning som innebär en mer aktiv processledning från domstolens
sida torde hgga väl i linje med den utveckling mot färte men mer komplicerade
skattemål som kan förutses som en följd av det pågående reformarbetet på
taxeringsområdet.

Mot
den nu angivna bakgrunden anser jag att man i princip kan godta den i
framställningen framförda tanken att slopa uppenbarhetsrekvisitet som grund för
att underlåta kommunikaUon och i stället anknyta till domstolens bedömning att
det saknas anledning att bifalla sökandens talan. Som jag nyss antydde ger en
sådan regel möjlighet för domstolen att i skattemäl välja mellan att antingen
själv, i den utsträckning jag nyss angivit, granska och vid behov komplettera
målet sä att reglerna om utredningsskyldighet i 8 § FPL tillgodoses och att, t.
ex. i mer komplicerade mål, låta utredningen berikas genom skriftväxling med
motparten.

Den
föreslagna regeln bör givetvis gälla inte bara mål som anhängig-gjorts vid
domstolen efter överklagande utan också s.k. ansökningsmål. Lagtexten bör bl.
a. på grund därav få en jämkad lydelse i förhållande till vad som föreslagils i
framställningen.

Regeln
bör vidare, liksom nuvarande bestämmelser på området, tilläm

pas vid alla domstolar som faller under FPL:s område, alltså de allmänna

förvaltningsdomstolarna och försäkringsdomstolarna. Självfallet får till-

lämpningen av regeln styras av processens karaktär vid de olika domsto

larna, I praktiken torde det vara möjligt att i störte utsträckning avstå från

kommunikation med stöd av regeln ju högre upp man kommer i instans

kedjan. Detta hänger samman med att det i högre rätt i allmänhet torde

vara lättare all redan pä grundval av klagandens skrivelse bedöma om del 10

finns anledning att ändra
den lägre instansens avgörande. Det är bl, a, Prop, 1986/87:113 lättare att
fastställa vad processen i realiteten rör sig om. Vidare är den befintliga
utredningen i allmänhet fylligare.

Som
jag tidigare sagt hänger regleringen i 10 § FPL nära samman med reglerna i 18 §
FPL om parternas rätt att före målets avgörande få del av det underlag
domstolen har för avgörandet. Det kunde vara befogat att i samband med en
ändring av det slag som nu diskuteras ta upp frågan om en mer grundläggande
revision av dessa regler (jfr 52 kap. 7 § RB och 17 § förvaltningslagen). Den
frågan får emellertid anstå till en eventuell senare översyn av FPL.

Jag
förordar att 10 § FPL ändras i enlighet med det sagda. Jag återkommer i
specialmotiveringen till vissa lillämpningsfrågor.

3 Ikraftträdande

De
föreslagna lagändringarna bör träda i kraft den 1 juli 1987, Några särskilda
övergångsbestämmelser torde inte behövas.

4 Upprättade lagförslag

I
enlighet med vad jag nu anfört har inom justitiedepartementet upprättals förslag
till

1. lag om ändring i lagen (1971:289)
om allmänna förvaltningsdomstolar

samt

2. lag
om ändring i förvaltningsprocesslagen (1971:291).

Förslagen bör fogas Ull protokollet i delta ärende som bilaga 4.

5 Specialmotivering

5.1 Förslaget till lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna
förvaltningsdomstolar

18
§

Paragrafen
behandlar ensamdomarbehörigheten i länsrätt. Av skäl som angetts i den allmänna
motiveringen har beloppsgränsen i tredje stycket sjätte punkten höjts frän 2500
till 5000 kr.

5.2 Förslaget till lag om ändring i förvaltningsprocesslagen
(1971:291)

10
§

I
paragrafens första stycke, som upptar huvudregeln om förvallningsdom-

stolamas skyldighet alt kommunicera ansöknings- och besvärshandlingar

m. m. med sökandens motpart, föreslås endast språkliga ändringar. 11

Andra stycket reglerar när
domstolen får avstå från kommunikation. Prop. 1986/87:113 Den nuvarande
första punkten har av redaktionella skäl delats upp i två punkter. 1 den nya
första punkten upptas det i den allmänna motiveringen behandlade förslaget att
domstolen skall få avslå från kommunikation, om det saknas anledning anta att
talan kommer att bifallas.

Den
nya regeln innebär att målet kan avgöras direkt, om domstolen vid sin inledande
genomgång av målet inte finner någonting som lyder på alt talan bör bifallas.
Det behöver således inte, som enligt paragrafens nuvarande lydelse, vara
uppenbart alt talan inte kan bifallas. En förutsättning för att målet skall få
avgöras direkt är givelvis att det befintliga materialet är tillräckligt för
att domstolen skall kunna anses ha fullgjort den utredningsskyldighet som
enligt 8 § FPL åvilar domstolen. Är materialet inte tillräckligt med hänsyn
till denna regel bör domstolen inhämta sådana kompletteringar som behövs för
all klargöra partens ståndpunkt. Domstolen bör också vara oförhindrad att inom
ramen för sin processledning upplysa parten om vilken ytterligare utredning som
kan behövas. Leder en sådan komplettering till all partens talan framstår som
bättre grundad, kan det bli aktuellt att kommunicera med motparten, som genom
rättens åtgärder får ett mer fullständigt underlag för sitt eget yttrande. I
sammanhanget finns anledning att erinra om alt reglerna om besvärstider i 76 § TL
innebär att det inte är lämpligt att avgöra mål innan båda parters besvärslid
gått Ull ända. Domstolen bör alltså i de fall besvären inte kommuniceras
avvakta med avgörandet Ull dess länsskaltemyndighelens besvärsUd löpt ut (jfr beträffande
högre rätt 108 § TL).

Som
påpekats i den allmänna motiveringen tar den nya regeln framför allt sikte på
enklare skattemål. I bl.a. mer komplicerade skattemål torde del - när del
gäller förfarandet i länsräit - i allmänhet vara ändamålsenligt att
länsskattemyndigheten redan från början, eller efter en eventuellt erforderlig
komplettering från den skaltskyldige, bereds tillfälle att yttra sig över en
enskild skallskyldigs besvär, trots all domstolen på del befintliga materialet
inte finner något skäl Ull ändring av det överklagade taxeringsbeslutet.

Som
ytterligare exempel på fall där kommunikation bör ske kan nämnas den
situationen all besvär från en skattskyldig kommer in för sent men på grund av
sitt materiella innehåll kan tänkas bli tillstyrkta av länsskattemyndighelen
(jfr 76 § TL). Kommunikation bör givetvis också äga mm om det finns anledning
att tro all ytterligare material som kan komma fram genom kommunikation med
motparten skulle kunna leda till bifall helt eller delvis. Detsamma bör gälla
om omständigheterna är sådana att det kan länkas all länsskattemyndighelen
skulle vilja föra talan till förmån för den skaltskyldige. I skattemål som
gäller värderingsfrågor och där den åberopade bevisningen ger anledning Ull
tvekan om de påstådda omständigheterna föreligger bör kommunikation ske om det
finns anledning tro all besvären skulle kunna helt eller delvis bifallas på
tillstyrkan av motparten.

12

6
Hemställan Prop. 1986/87:113

Jag
hemställer att lagrådets yttrande inhämtas över förslagen till

1.
lag om ändring i lagen
(1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar saml

2.
lag om ändring i förvaltningsprocesslagen
(1971:291).

7 Beslut

Regeringen
beslutar i enlighet med föredragandens hemställan.

13

Lagrådet Prop. 1986/87:113

Utdrag
ur protokoll vid sammanträde 1987-03-05

Närvarande:
f d. justitierådet Hult, justitierådet Erik Nyman, regeringsrådet Dahlman.

Enligt
protokoll vid regeringssammanträde den 5 mars 1987 har regeringen på
hemställan av statsrådet Wickbom beslutat inhämta lagrådets yttrande över
förslag till

1.
lag om ändring i lagen
(1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar samt

2.
lag om ändring i förvaltningsprocesslagen
(1971:291).

Förslagen
har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Paul Ar-nell. Lagrådet
lämnar förslagen ulan erinran.

14

Justitiedepartementet Prop. 1986/87:113

Utdrag
ur protokoll vid regeringssammanträde den 12 mars 1987

Närvarande:
statsrådet Feldt, ordförande, och statsråden Sigurdsen, Leijon, Hjelm-Wallén,
Peterson, Bodström, Göransson, Gradin, Dahl, R. Carisson, Holmberg, Hellström,
Johansson, Hulterström, Lindqvist, G. Andersson och Lönnqvist

Föredragande:
statsrådet Göransson

Proposition om ändring i förvaltningsprocesslagen
(1971:291), m.m.

Föredraganden
anmäler lagrådets yttrande (beslut om lagrådsremiss fattat vid
regeringssammanträde den 5 mars 1987) över förslag till

1. lag
om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomsto

lar,

2. lag
om ändring i förvaltningsprocesslagen (1971:291).

Föredraganden anför att lagrådet har lämnat förslagen utan erinran och

hemställer
att regeringen föreslår riksdagen alt anta de av lagrådet granskade förslagen
med eU par ändringar av redakUondl natur.

Regeringen
ansluter sig Ull föredragandens överväganden och beslutar alt genom proposition
föreslå riksdagen att anta de förslag som föredraganden lagt fram.

15

Bilagal
Prop. 1986/87:113

SKATTEFÖRENKLINGSKOMMITTEN
1986-11-26

(SFK)

Statsrådet
och chefen för justitiedepartementet

Skatteförenklingskommiltén
(SFK) har enligt sina direkUv (1982:24) att göra en översyn av bl. a. reglerna
för skatteprocessen. Huvuddelen av detta uppdrag återstår även om vi i
betänkandet Förenklad taxering (SOU 1985:42) föreslagit att principbeslut
fattas om all gå över från nuvarande beloppsprocess till sakprocess. I prop.
1986/87:47, som nu ligger på riksdagens bord, föreslås riksdagen fatta detta
principbeslut.

Vårt
arbete med att utforma de nya processreglerna beräknas pågå ytterligare något
eller några år. Reformen kan träda i kraft Udigasl i början av 1990-talel. Det
är emellertid från olika synpunkter angelägel alt påskynda den avarbetning som
pågår av balanserna i länsrätter. Vi har därför undersökt möjligheterna all nu
vidta åtgärder i detta syfte.

En
åtgärd som skulle kunna få viss effekt är alt höja beloppsgränsen i 18 § tredje
stycket 6 lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar. Den nuvarande
beloppsgränsen på 2 500 kr fastställdes 1982.

Förutom
en anpassning Ull den penningvärdeförsämring som skett menar vi att det är
motiverat med en viss reell utvidgning av ensamdomarbehörigheten. Vi föreslär
därför att beloppsgränsen höjs till 5000 kr.

Gösta
Ekman

/Karin
Almgren

16

Bilaga 2 Prop.
1986/87:113

KAMMARRÄTTEN
I STOCKHOLM 1986-06-18

LÄNSRÄTTEN I STOCKHOLMS
LÄN 1986-06-19

Justitiedepartementet

Framställning om
ändring av 10 § förvaltningsprocesslagen (1971:291)

Enligt
10 § första stycket förvaltningsprocesslagen (1971:291) - FPL -skall
ansöknings- eller besvärshandling eller annan handling, genom vilken mål anhängiggörs,
och det som hör till den tillställas motpart eller annan mot vilken åtgärd
sätts i fråga. Mottagaren skall föreläggas all svara inom viss tid vid påföljd
att målet ändå kan komma alt avgöras.

I
lagmmmets andra stycke p. 1 anges alt underrättelse inte behöver ske, om det är
uppenbart att talan ej kan bifallas eller alt underrättelse är onödig. Enligt p.
2 i samma stycke behöver underrättelse inte heller äga mm, om det kan befaras
att den avsevärt skulle försvära genomförandet av beslut i målet.

Bestämmelsen
i 10 § FPL bör ses i sammanhang med föreskriften i 8 § samma lag att rätlen
skall tillse att målet blir så utrett som dess beskaffenhet kräver, att rätten
vid behov anvisar hur utredningen bör kompletteras och att överflödig utredning
får avvisas.

1
förarbetena sägs (prop. 1971:30 s 546) att undantagsregeln i 10 § första stycket
p. 1 FPL om alt kommunikation inte erfordras, om det är uppenbart alt talan
inte kan bifallas, i praktiken har samma innebörd som motsvarande regel i 52
kap. 7 § rättegångsbalken (RB) om kommunikation av besvär i hovrätt, I första
stycket av det sist nämnda lagrummet anges att, om motparten anses böra bli
hörd över besvären, besvärsinlagan och del som hör till den skall delges med
motparten och föreläggande meddelas honom att komma in med en skriftlig
förklaring. Enligt andra stycket får ändring inte göras i underinslansens
beslut såvitt gäller motpartens rätt, utan att han har fått tillfälle all
förklara sig. Innebörden av den senare bestämmelsen är att det är nödvändigt
att höra motparten bara om hovrätten avser att ändra underrättens avgörande
till hans nackdel.

Föreskrifterna
i FPL om kommunikaUon är ett utflöde av den övergripande rättsgrundsatsen att
ingen skall dömas ohörd. Som har framgått medger 10 § andra stycket p. 1 samma
lag undantag från kommunika-lionsskyldighelen i två fall, nämligen

-
om del är uppenbart att talan
ej kan bifallas och

-
om det är uppenbart alt
underrättelse är onödig.

Del
senare av de båda fallen torde i praktiken komma Ull användning praktiskt taget
uteslutande i länsrätt och inte särskilt ofta där heller. Del rör sig om mera
uppenbara bifallssilualioner, där talan förs av en enskild och kommunikation
med det allmännas företrädare framstår som en onödig formalitet. Ett exempel
är om taxeringsnämnden har försummat att göra schablonavdrag eller om en
skallskyldig i länsrätten givit in ett kvitto eller dylikt som vederbörande
inte presterat i taxeringsnämnden och som uppenbarligen skulle ha lett till en
annan taxering. Bestämmelsen bör alltså

ses som en
säkerhetsventil mot överflödiga kommunikationsåtgärder. Prop. 1986/87:113
Denna framställning tar inte sikte på denna föreskrift.

När
det gäller det första fallet - "om det är uppenbart att talan ej kan
bifallas" - synes tillämpningen brista i likformighet förvaltningsdomstolarna
emellan. Skälet torde vara en bristande överensstämmelse mellan lagtexten och
motivuttalandena, där motivutlalandena synes anvisa möjligheter till en större
återhållsamhet i fråga om kommunikation än som naturiigen faller in under
lagtexten.

Anledning
föreligger därför att se över den aktuella texten.

En
utgångspunkt bör härvid vara att en mera omfattande kommunikationsskyldighet
inte föreskrivs än som är sakligt påkallad. Vidare bör gälla att undertättelse
i allmänhet inte skall behöva ske till part som inte själv har anfört besvär,
om ändring inte görs i det överklagade beslutet till partens nackdel.

Åtskilliga
skäl kan åberopas mot en överflödig kommunikation.

Motparten
— vare sig han är en enskild eller en myndighet - drabbas i onödan av Udsutdräkt,
arbete och kostnader. Detta gäller även klaganden, om han anser sig böra i sin
tur bemöta motpartens genmäle.

Även
för domstolen uppstår i onödan tidsutdräkt, arbete och kostnader.

I
sammanhanget förtjänar särskilt framhållas hur överflödig kommunikaUon bidrar
Ull långa handläggningstider i framför allt skattemål och hindrar del allmännas
företrädare, taxeringsintendenterna, att inrikta sig på mera angelägna ärenden.
Detta har bl. a. belysts i riksrevisionsverkets rapport Långa
handläggningslider (1984:695 s 21).

En
kortfattad redogörelse för ett mUnmässigt skatteärende i länsrätt belyser hur
många arbetsmoment som ingår och som kan sparas om man avslår från en onödig
remiss.

För
varje mål som kommuniceras skrivs ett följebrev ut.

Remissen
dagbokförs och distribueras till besvärsenheten, där den registreras. En
taxeringsintendent går igenom handlingarna i målet och skriver ett koncept till
yttrande. Konceptet skrivs ut, granskas och kanske också rättas före
underskrift. Yttrandet registreras hos besvärsenheten och ärendet avregislreras
där. Efter befordran till domstolen registreras yttrandet i denna och
kommuniceras eventuellt med den skaltskyldige. Eventuellt föranleder detta
ytterligare en skrivelse från den skattskyldige och den skrivelsen kan i så
fall komma att bli föremål för samma procedur.

Även
om kommunikation inte görs obligatorisk annat än i ändringssituationer finns
anledning anta alt domstolarna beslutar om remiss i de fall då detta är
påkallat. Risk torde för övrigt föreligga att kommunikation även efter en
ändring av 10 § FPL snarare kommer att ske för ofta än för sällan.

Som
exempel på fall där kommunikation bör ske även om detta inte är

obligatoriskt kan nämnas den situationen att besvär från en skatlskyldig

kommer in för sent men pä gmnd av sitt materiella innehåll kan tänkas bli

tillstyrkta av taxeringsinlendenten. Det synes dock knappast nödvändigt

att, av hänsyn till intendentens möjligheter att besvära sig Ull den skatt

skyldiges förmån eller att biträda dennes talan respektive till eventuell

förekomst av extraordinär besvärsräll, "mtinmässigt" kommunicera be

svär i skattemäl. Den ringa frekvensen av sådana fall i praktiken bör 1

rimligen vägas mot den meromgång
som mlinmässig kommunikation ger Prop. 1986/87:113 över hela linjen.

Ett
annat fall där kommunikation bör äga mm är om besvären inte kan bifallas pä
befintligt material men det finns anledning tro att ytterligare material, som
kan framkomma genom skriftväxlingen, skulle kunna leda till bifall helt eller
delvis. En variant på detta är att omständigheterna i målet är sädana att del
kan länkas att taxeringsintendenten skulle vilja föra talan Ull förmån för den
skattskyldige.')

En
tredje situaUon är om besvären, när det gäller en värderingsfråga, skulle kunna
helt eller delvis bifallas på tillstyrkan av motparten.

Gemensamt
för dessa och liknande fall synes vara att redan föreskriften i 8 § FPL att
rätten skall tillse att målet blir så utrett som dess beskaffenhet kräver
hindrar att målet avgörs i befintligt skick.

Sammanfattningsvis
talar starka praktiska skäl för att 10 § FPL ges en lydelse som är ägnad att
inom hela förvaltningsdomstolsorganisationen leda till den rättstillämpning som
avsågs vid lagens tillkomst och som överensstämmer med motsvarande bestämmelse
i RB för besvärsmål.

Mot
en sådan lösning kan i och för sig invändas alt kommunikalionsskyl-digheten
enligt RB är mera omfattande i tvistemål och brottmål. FPL bygger emellertid,
till skillnad mot den starkt koncentrerade och muntliga processen i tvistemålen
och brottmålen (men i likhet med processen i besvärsmålen i de allmänna
domstolarna), på en skriftlig handläggning. Betänkligheter synes därför inte
heller föreligga från rättssäkerhetssynpunkt eller annars ur principiella
aspekter. I stället skulle rättssäkerheten främjas om målen handläggs med
mindre tidsutdräkt. Det är nämligen ett viktigt moment i denna säkerhet att
parterna inte skall behöva vänta alltför länge på avgörandet, något som tyvärr
nu är alltför vanligt, särskilt i skallemålen.

Kammmarrätten
och länsrätten hemställer att ändring sker av det aktuella lagrummet i
enlighet med vad som framgår av bilagda förslag till lagtext.

Anmärkas
kan att i kammartätt prövningen huruvida kommunikation skall ske eller ej
primärt faller på referenten, se 18 § förordningen (1979:571) med
kammarrättsinstruktion.

Delta
ärende har avgjorts i respektive domstols kollegium. Härvid har deltagit, i
kammarrätten kammarrättspresidenten Henry Montgomery, kammmarrättslagmännen Anitha
Bondestam och Björn Rydholm, kammarrättsrådet Curt Berglund,
avdelningsdirektören Birgitta Edling och assistenten Ann-Marie Lagerstam med
Henry Montgomery som föredragande saml i länsrätten lagmannen Åke Lundborg,
chefsrådmännen Cecilia Mandal-Ericsson, Lennart Engström, Siw Bergman och
Johan Anneli, rådmannen Bo Konradsson och förste byråsekreteraren Lilian
Skoglund, de två sistnämnda personalföreträdare, med Åke Lundborg som föredragande.

Henry
Montgomery Åke Lundborg

(president) (lagman)

'
Jfr Wennergren, Förvaltningsprocess, 2 u s, 146, 19

Underbilaga till bilaga 2 Prop. 1986/87:113

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Förslag till ny lydelse av 10 § förvaltningsprocesslagen
(1971:291)

Ansöknings- eller besvärshandling eller annan handling,
varigenom mål anhängiggöres, och det som hör Ull den skall tillställas motpart
eller annan mot vilken åtgärd ifrågasattes. Mottagaren skall föreläggas all
svara inom viss lid vid påföljd att målet ändå kommer att avgöras.

Undertättelse enligt första Underrättelse enligt första

stycket behövs ej, stycket behövs ej,

1. om det är uppenbart att talan I. om anledning saknas att änd-

ej kan bifallas eller att underrättel- ra det överklagade beslutet till

se är onödig eller nackdel för den som skulle avses

med underrättelsen

2. om underrättelse annars är uppenbart onödig eller

2. om det kan befaras all under- 3. om det kan befaras
att under

rättelse skulle avsevärt försvåra ge- rättelse skulle avsevärt försvära ge

nomförandet av beslut i målet. nomförandel
av beslut i målet.

20

Bilaga 3 Prop.
1986/87:113

Förteckning
över remissinstanser

Skatieförenklingskommitléns
framställning

Yttranden
har avgells av justitiekanslem, domstolsverket, riksskatteverket, kammarrätten
i Stockholm, kammarrätten i Jönköping, länsrätten i Stockholms län, länsrätten
i Uppsala län, länsrätten i Södermanlands län, länsrätten i Göteborgs och Bohus
län, länsrätten i Kopparbergs län, riksdagens ombudsmän, Sveriges
Advokatsamfund, Sveriges domareförbund. Föreningen Sveriges skattechefer,
centralorganisationen SACO/SR och landsorganisationen i Sverige (LO).

Framställningen
från kammarrätten i Stockholm och länsrätten i Stockholms län

Yttranden
har avgells av regeringsrätten, justitiekanslern, domstolsverket, riksskatteverket,
statskontoret, riksrevisionsverket, kammarrätten i Göteborg, kammarrätten i
Sundsvall, kammarrätten i Jönköping, länsrätten i Malmöhus län, länsrätten i
Göteborgs och Bohus län, länsrätten i Västerbollens län, länsrätten i ÖstergöUands
län, länsst rdsen i Stockholms län, länsstyrelsen i Östergötlands län,
länsstyrelsen i Malmöhus län, riksdagens ombudsmän, Sveriges Advokatsamfund,
Sveriges domareförbund. Föreningen Sveriges skattechefer,
centralorganisationen SACO/SR, tjänstemännens centralorganisation (TCO) och
landsorganisationen i Sverige (LO).

21

Bilaga4
Prop. 1986/87:113 Till lagrådet remitterade lagförslag

1 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar

Härigenom
föreskrivs alt 18 § lagen (1971:289) om allmänna förvaltningsdomstolar skall
ha följande lydelse.

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse

18
§' Länsrätt är domför med en lagfaren domare ensam

1.
när åtgärd som avser endast
måls beredande vidtages,

2.
vid sådant förhör med vittne
eller sakkunnig som begärts av annan länsrätt saml vid sådant förhör i ärende
enligt utlänningslagen (1980:376) som begärts med stöd av 57 § samma lag,

3.
vid beslut som avser endast rällelse
av felräkning, felskrivning eller annat uppenbart förbiseende,

4.
vid beslut om återkallelse
tills vidare av ett körkort, körkortstillstånd eller traktorkort eller om
vägran tills vidare att godkänna ett utländskt körkort, när det är uppenbart
att ett sådant beslut bör meddelas,

5.
vid beslut enligt
luftfartslagen (1957:297) om försättande ur kraft av ett certifikal,
elevtillstånd eller behörighetsbevis, när det är uppenbart att ett sådant beslut
bör meddelas,

6.
vid annat beslut som inte
innefattar sluUigt avgörande av mål.

Om
del inte är påkallat av särskild anledning att målet prövas av fullsutten
rätt, är länsrätt domför med en lagfaren domare ensam vid beslut som inte
innefattar prövning av målet i sak.

Vad
som sägs i andra stycket gäller även vid avgörande av

1. mål
om utdömande av vite,

2.
mål enligt bevissäkringslagen
(1975:1027) för skalle- och avgiftsprocessen, enligt lagen (1978:880) om
betalningssäkring för skatter, tullar och avgifter, om besiktning enligt fastighetslaxeringslagen
(1979:1152), om handlings undantagande från taxeringsrevision, skalterevision
eller annan granskning och om befrielse från skyldighet all lämna
kontrolluppgift enligt taxeringslagen (1956:623),

3.
mål om omedelbart
omhändertagande enligt 6 § lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om vård
av unga och 8 § lagen (1981:1243) om vård av missbrukare i vissa fall,

4.
mål enligt uppbörds- och folkbokföringsförfatlningarna
med undantag av mål om arbetsgivares ansvarighet för arbetstagares skall och
mål enligt lagen (1984:668) om uppbörd av socialavgifter från arbetsgivare,

5.
mål om uppdelning av
taxeringsvärde enligt 20 kap. 15 § fastighetstaxeringslagen (1979:1152),

6. mål
som avser ändring av 6. mål som avser ändring av

taxerad inkomst med högst 2500 taxerad inkomst med högst 5000

kr., kr..

Senaste
lydelse 1986:169, 22

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1986/87:113

7.
mål enligt skatte- och
taxeringsförfattningarna i vilket beslutet överensstämmer med parternas
samstämmiga mening,

8.
mål om rättshjälp genom
offentligt biträde i eft ärende hos en annan myndighet,

9.
mål enligt körkortslagen
(1977:477), om beslutet innebär att något körkortsingripande inte skall ske
eller att varning meddelas eller om det är uppenbart all ett körkort, körkortsUllslånd
eller traktorkort skall återkallas eller att ett uUändskt körkort inte skall
godkännas,

10. mål
enligt luftfartslagen, om beslutet innebär alt varning meddelas

eller om del är uppenbart all ett certifikal, elevtillstånd eller behörighets

bevis skall återkallas,

11. mål
i vilket saken är uppenbar.

Denna
lag träder i kraft den 1 juli 1987.

23

2
Förslag till

Lag om ändring i förvaltningsprocesslagen (1971:291)

Härigenom
föreskrivs all 10 § förvaltningsprocesslagen (1971:291) skall ha följande
lydelse.

Prop.
1986/87:113

Nuvarande lydelse

10'

Ansöknings-
eller besvärshandling eller annan handling, varigenom mål anhängiggöres, och
det som hör till den skall Ullställas motpart eller annan mot vilken åtgärd ifrågasattes.
Mottagaren skall föreläggas alt svara inom viss Ud vid påföljd att målet ändå
kan komma att avgöras.

Undertättelse
enligt första stycket behövs ej,

/.
om det är uppenbart att talan ej kan bifallas eller att underrättelse är
onödig eller

2.
om det kan befaras att underrättelse skulle avsevärt försvåra genomförandel
av beslut i målet.

Föreslagen lydelse

Ansöknings-
eller besvärshandling eller annan handling, varigenom mål anhängiggörs, och
del som hör till den skall tillställas motpart eller annan mot vilken åtgärd ifrågasätts.
Mottagaren skall föreläggas att svara inom viss Ud vid påföljd all målet ändå
kan komma all avgöras.

Underrättelse
enligt första stycket behövs ej,

/.
om det inte finns anledning anta att talan kommer att bifallas,

2.
om underrättelse annars
är uppenbart onödig eller

3.
om det kan befaras att en undertättelse
skulle avsevärt försvåra genomförandel av beslut i målet.

Denna lag träder i kraft
den 1 juli 1987.

24

Innehåll Prop. 1986/87:113

Proposition
...................................................... 1

Propositionens
huvudsakliga innehåll ..................... 1

Propositionens lagförslag ...................................... 2

Utdrag
ur protokoll vid regeringssammanträde den 5 mars 1987 ,,,, 5

1
Inledning ........................................................ ... 5

2
Allmän motivering ........................................... 6

2.1
Ensamdomarbehörigheten vid
länsrätt ........... 6

2.2
Kommunikation av besvärsinlagor
m. m.............. ... 7

3
Ikraftträdande ............................................... .. 11

4
Upprättade lagförslag ........................................ .. 11

5
Spedalmolivering ............................................. .. 11

6
Hemställan .................................................... .. 13

7
Beslut .......................................................... .. 13

Lagrådets
yttrande ........................................... .. 14

Utdrag
ur protokoll vid regeringssammanträde den 12 mars 1987 ... 15

Bilagor

Bilaga
1 Framställning från skatteförenklingskommiltén 16

Bilaga
2 Framställning frän kammarrätten i Stockholm och länsrät

ten i Stockholms län ............................... .. 17

Bilaga
3 Förteckning över remissinstanser .......... .. 21

Bilaga
4 Till lagrådet remitterade lagförslag ....... 22

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1986 25