Prop. 1986/87:127

Regeringens proposition 1986/87:127

om fortsatt decentralisering inom högskolan

Prop.

1986/87:127

Regeringen
föreslär riksdagen atl anta de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag ur regeringsprotokollel
den 19 mars 1987.

På
regeringens vägnar Ingvar Carlsson

Lennart
Bodström

Propositionens huvudsakliga innehåll

Statsmakternas
styrning av universitet och högskolor har under de senasie tjugo åren blivit
alltmer översiktlig. Fler beslut än tidigare fallas idag på lokal nivå.
Parallellt härmed har den s. k. exiernfinansieringen vuxit i omfattning och belydelse.
Vid sidan av anslagen för grundläggande utbildning, fakulletsanslagen och de
anslag som ges av forskningsråden till olika forskningsprojekt mottar
universitet och högskolor allt siörre belopp från finansiärer, som är
"utomstående" i förhållande lill högskolesektorn. Statliga
myndigheter inom snart sagt alla samhällssektorer liksom kommuner och enskilda
företag satsar idag avsevärda summor på uppdragsforskning, uppdragsutbildning
och utrustning.

Decentraliseringen
i förening med den växande graden av externfinansiering reser frågan om hur
styrelserna för universitet och högskolor bör vara sammansatta för atl rält
fylla sin uppgift. Styrelserna skall ta ansvar för verksamhelen som helhet och
på längre sikt så att kvaliteten låter sig försvaras internationellt, så all
utbildning och forskning har rimlig omfattning och så all verksamhelen är räll
organiserad inom de ramar som anges av riksdag och regering. Med tanke på
uppgiftens svårighetsgrad och dess stora samhälleliga betydelse samt det ökade
ansvar som styrelserna avses axla i framliden föreslås, atl styrelserna blir
mindre för att kunna arbeta effektivt och smidigt och att de ges en majoritet
av företrädare för allmänna intressen. Som led i denna strävan bör man göra en
klar åtskillnad mellan behandlingen av frågor av mer övergripande karaktär och
rent akademiska ärenden.

I
propositionen föreslås att medel för lokala och individuella linjer och enstaka
kurser skall anslås direkt lill varje universitet och högskola. I och

1 Riksdagen 1986/87. I saml. Nr 127

med denna ytterligare
decentralisering och förstärkningen av styrelserna Prop. 1986/87; 127 för
universitet och högskolor bortfaller behovet av särskilda regionsly-relser.
Dessa har idag två huvuduppgifter: atl fördela medel för lokala och individuella
linjer och enstaka kurser saml atl ge underlag för högskolepolitiken i
regionall avseende. Uppgiften att ge underlag för utbildningsplaneringen i
stort föreslås överförd till högskoleenheterna i samarbete med bl.a.
länsstyrelserna. Den nya organisationen föreslås införd fr, o. m. den I juli 1988.

Propositionens
lagförslag

Förslag till

Lag om
ändring i högskolelagen (1977:218)

Härigenom föreskrivs i fråga om högskolelagen (1977:218)'
dels atl 28-31 §§ skall upphöra all gälla, dels alt rubriken närmast före 27 §
skall utgå. dds att 17, 18 och 23 S§ skall ha följande lydelse.

Prop. 1986/87:127

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

17 §

Vid statlig enhet inom högskolan (högskoleenhet) skall
finnas en styrelse och ett rektorsämbete. Styrelsen skall ha inseende över
högskoleenhetens alla angelägenheter och svara för all enhetens uppgifter fullgöres.
Rektorsämbetet skall under styrelsen fortlöpande ha det närmaste inseendet
över allt som rör högskoleenheten.

Regeringen får föreskriva att rektorsämbetet 1 stället
för styrelsen skall svara Jör sådana tillsättningar av lärartjänster och andra
tjänster för undervisning och forskning som det ankommer på högskoleenheten att
besluta om.

18 §=

I styrelsen för högskoleenhet skall ingå

1.
företrädare för
allmänna intressen och

2.
företrädare
för verksamheten inom styrelsens verksamhetsområde

Företrädare för de anstäUda och de studerande inom
styrelsens verksamhetsområde har rätt att ingå 1 styrelsen.

Företrädarna för aUmänna intressen skall utgöra omkring en
tredjedel av antalet ledamöter.

Tredje
stycket gäller ej styrelsen för högskoleenheten inom Jordbruksdepartementets
verksamhetsområde. Föreskrifter om den närmare sammansättningen av denna
styrelse meddelas av regeringen.

Regeringen kan föreskriva att 1 styrelse för högskoleenhet
i Stockholm för konstnärlig utbildning skall ingå företrädare för yrkeslivet.
I sådana fall gäller ej Iredje styckel.

' Senaste lydelse av 31 § 1984: 13, Senaste lydelse
1978:494.

I styrelsen för en högskoleenhet skall ingå

1.
sex företrädare
för allmänna intressen och

2.
högskoleenhetens
rektor

Tre Jöreträdare för de anställda och en företrädare för de
studerande inom styrelsens verksamhetsområde har rätt att ingå 1 styrelsen.

Regeringen utser styrelsens ordförande.

Första och andra styckena gäller inle siyrelsen för
Sveriges lant-bruksuniversilel. Föreskrifter om denna styrelses sammansättning
meddelas av regeringen.

Regeringen får föreskriva alt styrelsen för en
högskoleenhet för konstnärlig utbildning skall ha annan sammansättning än som
anges ijörsta och andra styckena.

ti Riksdagen 1986/87. 1 saml. Nr 127

-''' Prop. 1986/87:127

För forskarutbildningen och forskningen vid högskolan inom
ulbild-ningsdepariemeniets verksamhetsområde skall finnas fakulletsnämnder och
sektionsnämnder om ej annal följer av 24 a och 25 §§.

Fakultetsnämnds verksamhet Fakultelsnämnds verksamhet

skall avse ett särskilt vetenskaps- skall avse etl särskilt vetenskaps

område (fakultet) / en högskolere- område (fakultet) vid en eller fiera

gion. Sektionsnämnds verksamhel högskoleenheter. Sektionsnämnds

skall avse en del av en fakultet (sek- verksamhel skall avse en del av en

tion) i en högskoleregion. fakultet (sektion) vid en eUer fiera

högskoleenheter.

För två eller fiera fakulteter får finnas en gemensam fakultelsnämnd.
För två eller flera sektioner får finnas en gemensam sektionsnämnd. Fakultelsnämnd
och sektionsnämnd skall inom sill verksamhetsområde

1.
planera
forskarutbildningen,

2.
handlägga
övriga frågor om vad forskarutbildningen skall innehålla och om hur
forskarutbildningen skall organiseras samt

3.
handlägga vissa
frågor om planering av forskningen.

För sådan forskning och forskarutbildning som ej avser elt
särskilt vetenskapsområde får finnas andra organ än fakultetsnämnder och sektionsnämnder.
Föreskrifter om dessa andra organ meddelas av regeringen eller myndighel som
regeringen utser.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1988.

' Senasie lydelse 1984:13.

Utbildningsdepartementet Prop. 1986/87; 127

Uldrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 19 mars
1987

Närvarande; statsministern Carisson, ordförande och
statsråden Sigurdsen, Gustafsson, Leijon, Peterson, S. Andersson, Bodström,
Göransson, Gradin, Dahl, Holmberg, Hellström, Wickbom, Johansson, Lindqvist, G.
Andersson, Lönnqvist.

Föredragande; statsrådet Bodslröm

Proposition om fortsatt decentralisering inom högskolan

1 Bakgrund

Högskolereformen 1977

Högskolereformen innebar bl.a. en omfattande
decentralisering av verksamhetsansvaret. De viktigaste förändringarna
härvidlag gällde ekonomin. De nya s. k. ramanslagen innebar att den tidigare cenlrala
detaljstyrningen av tilldelade medel ersattes av en lokal frihet atl inom
högskolan få besluta om hur tilldelade medel bäst utnyttjades.

Före högskolereformen 1977 fördelades statsanslagen
förutom på universiteten även på etl fiertal fristående högskolor. Universiteisanslagen
för grundutbildning och forskning var uppdelade på olika fakultelsområden och
för vari och ett av dessa på avlöning av lärarpersonal resp. pä övriga
driftskostnader. I regleringsbrev angav regeringen vilka institutioner som
skulle finnas och de högre tjänsternas fördelning på sektioner och ämnesområden.
Kostnadsramar angavs för olika typer av kurser. Härutöver svarade det dåvarande
universitelskanslersämbelet (UKÄ) för en omfallande medelsfördelning för
kurser inom de filosofiska fakulteterna.

Genom högskolereformen förenklades medelsfördelningen. I
motsats till tidigare fick hela högskolan etl enhetligt anslagssystem.
Uppdelningen av anslagen på lärarlöner resp. driftskostnader ersattes av olika
anslag för grundutbildning resp. forskning och forskarutbildning. Varje
universitet och högskola fick separata anslagsposter svarande mot de yrkesutbild-ningssektorer
resp. fakultelsområden som förekom vid högskoleenheten. För lokala och
individuella linjer samt enstaka kurser skapades ett särskilt anslag, del s. k.
LlE-anslaget. Sammantaget minskade antalet anslag och anslagsposter. Många av
de regler som var förknippade med det äldre anslagssyslemel upphävdes. Varje
universitet och högskola fick en siörre frihet alt avgöra hur tilldelade medel
skulle användas.

Före högskolereformen tillämpades skilda principer för
anslag till olika högskoleutbildningar. Genom högskolereformen blev anslagssyslemel
lättare atl överblicka. Universitets- och högskoleämbetets (UHA;s) ansvar

för
fördelning av anslag på olika högskoleutbildningar m.m. upphörde Prop.
1986/87:127 nästan hell fr. o. m. läsåret 1977/78. medan regionstyrelserna gavs
ansvaret för fördelning av LIE-anslagei.

Tillsammans med regionstyrelserna fick universiteten och
högskolorna hela ansvaret för utvecklingen av lokala linjer och enstaka kurser.
Genom de nya sektors- och fakulletsanslagen överläts ansvaret lill högskoleenheterna
för fördelning av medel på undervisning, forskning saml gemensam administration
och service liksom ansvaret för insliluiionsindelningen. Möjligheterna inom
högskoleenheterna alt inrätta och tillsälia olika tjänster ökade samtidigt.
Utöver att de nya utbildningsplanerna för flertalet av högskolans linjer
innebar en minskad central styrning av utbildningens innehåll gav del nya anslagssyslemel
de enskilda högskoleenheterna etl ökal infiytande på resursanvändningen och
verksamhetens utformning.

Styrningen av högskolans verksamhet

Efler högskolereformen styr riksdagen verksamhelen inom
högskolan främst genom högskolelagen och de årliga besluten om storleken på
olika högskoleanslag. Härtill kommer beslut om att inrätta, lokalisera och årligen
ange antalet nybörjarplatser för de allmänna utbildningslinjerna, och för
forskningens del beslut om inrättandet av ordinarie professurer. Vidare styrs verksamhelen
genom högskoleförordningen och andra förordningar som regeringen utfärdar.

Sällel alt fastställa grunddragen lämnar universitet och
högskolor en stor lokal frihet för verksamhetens genomförande. Genom
högskoleförordningen och lokala beslut om den interna organisationen fördelas
ansvaret på skilda högskoleorgan och befattningshavare. Enligl högskolelagen 17
§ skall högskolestyrelsen ha inseende över högskoleenhetens alla angelägenheter
och svara för alt enhetens uppgifter fullgörs. Högskolestyrelsens åligganden är
emellertid enligt högskoleförordningen 10 kap. koncentrerade till olika
övergripande frågor, medan rektorsämbetet enligl II kap. svarar för löpande
administrativa frågor.

Utbildning och forskning finansieras inle bara genom de
direkta högskoleanslagen, ulan även lill en stor del genom anslag via
forskningsråd och seklorsorgan samt genom olika former av externa uppdrag. Budgetåret
1984/85 svarade de direkta högskoleanslagen för 73 procent av högskolans
finansiering, anslagen från forskningsråd för 9 procent och övriga statliga
uppdragsgivare för 10 procent. Övriga finansiärer svarade för resterande 8
procent. Den s. k. externfinansieringen, dvs. finansieringen vid sidan av de
direkta statliga anslagen, avser främst forskning och utvecklingsarbete, men åven
grundutbildning finansieras i viss omfattning genom uppdrag. Ansvar för all
anställd personal, liksom för användningen av utrustning och lokaler, åvilar i
sista hand högskolestyrelsen.

Regionstyrelserna

I belänkandet (SOU 1973:2, s. 339) Högskolan föreslog 1968
års utbildningsutredning (U 68) beträffande lokalisering av
högskoleutbildningen, all

varie
styrelse för universitet eller högskola skulle vara ansvarig inte bara Prop.
1986/87; 127 för utbildningen vid sin högskola på sin ort (i vissa fall på två
orter) utan även för den decentraliserade högskoleutbildningen inom hela länet
(i nägra fall flera län). Dessa områden benämndes högskoleområden.

Därutöver föreslog U 68 sex ulbildningsregioner. Dessa
avgränsades i huvudsak utifrån respektive universitets rekryteringsområde.
Syftet var all man vid planeringen skulle eftersträva atl ge varie region ett
så fullständigt utbud av olika högskoleutbildningar som möjligt, U 68 avvisade
emellertid samtidigt tanken på en för varje region gemensam planerings- och
ledningsorganisation, med hänvisning till au antalet beslutsnivåer borde
begränsas. Inom varie region borde del emellertid finnas eil organ för samråd
mellan företrädare för all högskoleutbildning i regionen.

U 68 poängterade högskolestyrelsens ansvar för den samlade
verksamheten vid universitet och högskolor och förordade att styrelsen skulle
ha en stark ställning när det gällde den övergripande planeringen av framför alll
grundutbildningen. För att garantera en effekliv siyrelse föreslogs som
riktpunkt en styrelse med elva ledamöler. varav sex skulle förelräda all-mänintressen.

Efter remissbehandlingen av U 68:s huvudbetänkande
tillsattes den parlamentariskt sammansatta s. k. U 68-beredningen. Beredningen
förordade att regionala styrelser skulle upprättas för var och en av de sex
högskoleregionerna. Tanken var all den regionala utbildningsplaneringen skulle
fä ökad tyngd och en bättre samordning kunna nås mellan den statliga och den
kommunala högskoleutbildningen. En huvuduppgift för regionstyrelserna föreslogs
vara planeringen av det samlade utbudet av lokala linjer och enstaka kurser
inom regionen. Som en konsekvens av förslaget om särskilda regionstyrelser
föreslog beredningen, all allmänfö-relrädarna skulle vara i majoritet i dessa
men i minoritet i högskolestyrelserna.

1 propositionen 1975:9 (UbU 17 rskr, 179) om reformering
av högskoleutbildningen m. m. angavs tre huvudområden för regionstyrelsernas
arbete:

1.
Samordnad
planering i fråga om den grundläggande högskoleutbildningens utveckling och
utbyggnad inom regionen med sikte på ett allsidigt utbildningsutbud och etl
effektivt utnyttjande av resurserna. Beträffande lokala och individuella
utbildningslinjer och enstaka kurser skulle regionstyrelserna svara för den
slutliga medelsfördelningen på läroanstalter.

2.
Regionstyrelserna
skulle ha del sammanhållande ansvaret för anknytningen mellan enheter med och
enheter ulan fast forskningsresurs. Särskilda medel anslogs härför,

3.
Regionstyrelserna
skulle svara för sådana organisations- och förvaltningsfrågor, som berörde i
första hand två eller flera statliga högskoleenheter.

För atl fullgöra sina olika uppgifter skulle
regionstyrelserna varie år

yttra sig över högskoleenheternas anslagsframställningar. Vid övervägan

dena om regionstyrelsernas sammansättning angavs alt sammansättningen

skulle tillgodose en anknytning till samhällsplaneringen i slort och all 7

t2 Riksdagen 1986187. I saml. Nr 127

företrädare
för samhälls- och yrkeslivet borde ha etl avgörande inflytande i Prop.
1986/87; 127 regionstyrelserna.

1 högskoleförordningen 4 kap. 3 och 5 §§ ålades
regionstyrelserna tillsynen av enstaka kurser utanför högskoleorterna och
utbildning som låg utanför den anordnande högskolans normala verksamhetsområde.
Enligl högskoleförordningen 16 kap. 2 § är högskoleregionerna även regioner för
högskolans datorcentraler med regionslyrelserna som tillsynsmyndighet.

Proposirionen 1980/81:107 (UbU;38, rskr. 395) om den
statliga skolad-minislrationen innebar bl. a. att till varie högskoleregion och
universitet (i Stockholm högskolan för lärarutbildning i Stockholm) knöts en
fortbildningsavdelning för lärarfortbildning och en särskild
fortbildningsnämnd. Nämndens ej obligatoriska ledamöter utses av
regionstyrelsen och medlen för lärarfortbildningen fördelas på högskoleenheter
av regionstyrelsen efter nämndens förslag.

Regionstyrelsernas årliga - och mest uppmärksammade -
arbetsuppgifter är dels yttrandena till UHÄ över högskolornas
anslagsframställningar, dels fördelningen av anslaget D 13. Lokala och
individuella linjer och enstaka kurser - det s. k. LlE-anslaget. Härutöver har regionslyrelserna
även ansvaret för fördelning av medel för forskningsanknytning, utveckling och
försöksvis drift av överbryggande kurser och påbyggnadsutbildning samt medel
för högskolelektorers forskning. En översikt över de medel som
regionstyrelserna disponerar budgetåret 1986/87 framgår av tabell 1. Totalt
fördelade regionstyrelserna ca 460 milj. kr. för detta budgetår. Anslagens
fördelning på högskoleenheter framgär av tabell 2.

Såväl regionslyrelsernas huvudfunktion som rekryteringen
av ledamöter lill styrelserna har betonat den regionala utvecklingsaspekten.
Den har omfattat dels utarbetande av långsikliga förslag för regionens hela
utbildningsutbud, dels den konkreta fördelningen av LIE-medel. Delta har lett
till program för utveckling av utbildningsutbudet i regionen inklusive frågor
rörande högskoleenheternas profil, kompetens och samarbete med det omgivande
samhället.

Regionstyrelserna har aktivt bidragit till att samarbete
kommit till stånd mellan olika högskolor rörande nya linjer och kurser samt lill
alt kurser kunnat förläggas utanför högskoleorterna. Exempel härpå är regionstyrelsens
i Lund/Malmö medverkan vid utbyggnaden i Halmstad och i Blekinge,
regionstyrelsens i Göteborg medverkan vid utbyggnaden i Skövde,
regionstyrelsens i Slockholm stöd till högskoleutbildning på Gotland och
Södertörn, regionsiyrelsens i Uppsala insatser för högskoleutbildning i
Bergslagen samt regionsiyrelsens i Umeå insatser för utvecklingen av utbildning
i Gällivare och Kiruna.

Av tabell 3 framgär registrerade studerande pä enstaka
kurser höstterminen 1985 fördelade på ämnesområden.

Tabell 1 Anslag som disponeras av regionstyrelserna
budgetåret 1986/87 (tkr.) ProD 1986/87" P7

Källa i huvudsak regleringsbrev, reservationer ej
medräknade.

Region

.Anslag

D2

D 13'

D7-

Dll

D15

D28

Slockholm

1920

96000

415

6298

2387

644

Uppsala

1997

84 736

415

8021

2623

1287

Linköping

1300

18926

295

4 250

1562

271

Lund/Malmö

2044

71270

415

7 332

2 665

1287

Göleborji

2005

80733

415

6 845

2119

745

Umeå

2225

44678

415

4621

2108

745

Övrigt

1 498'

832-'

Summa
1986/87

12989

397175

2370

37367

13464

4 979

Summa
1987/88

(förslag)

13127

398 579'

—

38 243

14 538

6100

Anslag

D 2 Regionslyrelserna för högskolan (förvaltning och
lokaler).

D 13 Lokala och individuella linjer och enstaka kurser (exkl.
anslagspost Till regeringens disposition). Det s. k. LIE-anslagel.

D 7 Utveckling och försöksdrifl av överbryggande kurser
och påbyggnadsutbildning (del av anslaget D 7). Vidare fördelar UHÄ 1986/87
860000 kr. direki lill överbryggande kurser för sjukgymnaster och
arbetsterapeuter.

D 11 Utbildning för undervisningsyrken, här endast
personalutbildning för skolväsendets behov.

D 15 Forskningsanknytning av grundläggande högskoleutbildning
m.m. (del av anslaget D 15).

D 28 Vissa särskilda utgifter för forskningsändamål; medel
för högskolelektorernas forskning (endast en liten del av anslaget går via regionslyrelserna
lill högskoleenhet utan fasl forskningsorganisation). Medel för
högskolelektorernas forskning föreslås fr. o. m. 1987/88 ingå i fakulletsanslagen.

' Efler avdrag för av riksdagen beslutad besparing 1986/87
och statsbidraget lill

Stockholms musikpedagogiska inslilul,

• Medel fördelade på regionstyrelserna av UHÄ 1986/87
medan medlen 1987/88

föreslås ingå i anslaget D 13.

' Lokaler ofördelal,

■* Till Uppsala högskoleregion för långdislansulbildning,
inkl, bidrag lill Hermods.

' Den lilla ökningen av anslagssumman beror på all medel
överförts lill seklorsan-

slagen, dä lokala linjer förvandlats till allmänna ulbildningslinjer.

Tabell 2 Regionstyrelsernas fördelning av medel för lokala
och individuella linjer och enstaka kurser för läsåret 1986/87.

Några högskoleenheter har fåu medel från två eller flera regionstyreiser.
Fördelade medel infattar fördelade reservationer.

Prop. 1986/87; 127

Högskoleenhet

Anslag (tkr)

VJniversilelel
i Slockholm

87 246

Tekniska
högskolan i Stockholm

4 952

Karolinska
inslilulel

483

Högskolan
för lärarutbildning i Stockholm

2 006

Danshögskolan

118

Dramatiska
inslilulel

1509

Grafiska
inslilulel och IHR

0

Konstfackskolan

150

Konsthögskolan

97

Musikdramatiska
högskolan

25

Musikhögskolan

125

Teaterhögskolan

103

Universilelel
i Uppsala

58510

Högskolan
i Eskilsluna/Väslerås

6 282

Högskolan
i Falun/Borlänge

5 111

Högskolan
i Gävle/Sandviken

3 302

Högskolan
i Örebro

10 757

Universitetet
i Linköping

14 269

Högskolan
i Jönköping

4 141

Universilelel
i Lund

48415

Högskolan
i Halmstad

4062

Högskolan
i Kalmar

6428

Högskolan
i Kristianstad

2444

Högskolan
i Växjö

8 638

Högskoleutbildning
i Blekinge

1017

Universilelel
i Göteborg

53 594

Chalmers
tekniska högskola

3977

Högskolan
i Borås

5625

Högskolan
i Karlstad

11.564

Högskolan
i Skövde

4 997

Universitetet
i Umeå

31588

Högskolan
i Luleå

3 180

Högskolan
i Sundsvall/Härnösand

5 300

Högskolan
i Östersund

3 131

Landstingskommunal
högskoleutbildning

(statsbidrag)

4653

Övriga
utbildningar

2 266

Stöd-
och innovalionsätgärder

696

Övrigt
(kurskataloger m.m.)

947

SUMMA

401 701

Tabell
3 Registrerade ämnesområden

studerande

på

enstaka
kurser höstterminen 1985 fördelade

pä

Ämnesområden

Anlal

Procenl

Humaniora
(exkl. språk) saml

rdBgionskunskap

8463

Språk

11328

19

BHeendevetenskap

7450

Estetiska
ämnen inkl, konstvelenskap.

dramatik
och musikvetenskap

2833

5

Förelagsekonomi,
planering,

administration

6834

12

Samhällsvetenskap,
information.

juridik,
ADB

12 142

21

Matematik,
numerisk analys

1897

3

Nalurvelenskap,
lantbruk

2814

5

Tekmk

1828

3

Medicin,
hälso- och sjukvård

2299

4

10

SAMTLIGA
(bruttoräknade)

57888

100

2 Mina
överväganden Prop. 1986/87:127

Kraven på högskolestyrelserna

Högskolereformen är 1977 innebar etl ökat lokall ansvar
för verksamheten vid universitet och högskolor. 1 den nyligen framlagda
budgetpropositionen (prop. 1986/87:100 bil. 12, s. 210) föreslås all
högskoleenheternas ansvar för den egna verksamhelen på sikt bör kunna utökas
ytterligare, bl. a. genom atl högskoleenheterna får siörre befogenheter all
flytta nybörjarplatser och motsvarande resurser mellan snarlika utbildningar
inom ramen för riksdagens beslut om treåriga budgetramar och riktpunkter för
antalet nybörjarplatser. Vidare föreslås där atl högskoleenheterna på sikt bör
få etl ökal ansvar för anskaffningen av utrustning och för sin lokalförsörjning.
Sammanlaget kommer dessa förändringar att öka högskolestyrelsernas ansvar för verksamhelen
vid den egna högskolan.

Den stora andelen verksamhel som är finansierad vid sidan
av de direkta statliga anslagen ökar kraven på högskoleenheternas förmåga att
överblicka och planera hela sin ekonomi så atl i sista hand
högskolestyrelserna kan fatta nödvändiga beslut om verksamhetens omfattning och
inriktning. Till grund för sådana beslut måste ligga olika slag av
uppföljningar av verksamheten, såväl i ekonomiska termer som vad avser
verksamhetens omfattning, kvalitet och resultat. Jag avser att i senare
sammanhang återkomma till behovet av uppföljning.

Under senare år har de växande kraven på högskolan från
olika håll i samhället allt oftare ställt universitet och högskolor, och då i
sista hand högskolestyrelserna, inför uppgiften atl fatta beslut i svåra
prioriteringsfrågor. Sådana situationer kan förväntas bli ännu vanligare i
framtiden. Erfarenheten har visat atl det ofta är svårt för
högskolestyrelserna alt falla beslut i sådana frågor, sannolikt beroende på att
majoriteten av styrelsernas ledamöter representerar verksamheten och att
således de själva, eller deras kollegor, är direkt berörda.

Högskolestyrelserna skall ta ansvar för verksamhelen som
helhet och på längre sikt så all kvaliteten låter sig försvaras internalionelll,
så atl utbildning och forskning har rimlig omfattning och så all verksamheten
är lämpligt organiserad inom de ramar som anges av riksdag och regering.
Styrelsernas sammansättning måste anpassas till dessa krav. Strävan mås-le vara
att bibehålla en hög kvalitet och vitalitet inom hela högskoleorganisationen.

Högskolans administration

Under de senaste åren har högskolans administration
uppmärksammats

genom olika undersökningar. Jan-Erik Lane har utifrån statistiska central

byråns tjänslemannastatistik pekat på en ökad andel teknisk och administ

rativ personal. Statskontoret har utifrån en studie av högskolornas medels

förbrukning hävdat alt de administrativa kostnaderna inle är högre inom

högskolan än inom annan statlig verksamhet. I andra sammanhang har

däremot högskolans administration påslålls vara alltför omfallande. Del

har därvid hävdals atl högskoleadminislralionen tar tid och resurser från 11

högskolans
egenlliga verksamhet och att högskolans verksamhet försvåras Prop. 1986/87;
127 eller hindras av elt alltför omfattande regelsystem.

Högskolan är numera en stor organisation med väsentligt
flera studerande och anställda än för nägra årtionden sedan. Samtidigt har
högskolan kommil atl förfoga över stora resurser även i form av lokaler och
utrustning. Denna utveckling har hell naturligt medfört en utökning även av
högskolans administration.

Utbildning och forskning i olika former är syftet med
högskolans verksamhet. En ständig strävan måste vara att nå bästa möjliga
kvalitet i verksamhelen med bästa möjliga utnyttjande av tillgängliga resurser.
Del är inle möjligt all fastlägga hur omfattande administration som behövs för atl
nå dessa mål. I vissa fall kan en decentralisering till lärare och forskare
vara en rationell lösning som bidrar till minskat behov av administratörer. I
andra situationer kan en utökning av den administrativa personalen - liksom av skrivpersonal
eller teknisk personal - medföra att lärare och forskare får mera lid över för
sina huvuduppgifter, vilket ökar effektiviteten.

Del är därför inle möjligt all utifrån översiktliga
uppgifter om personalutvecklingen dra några slutsatser om en ökad eller
minskad effektivitet inom högskolan. Inte heller jämförelser av
administrationskostnader tycks kunna ligga lill grund för säkra slutsatser om
en godtagbar effektivitet har uppnåtts. Detta utesluter emellertid inte all
jämförande studier mellan olika delar av högskolan kan ge fingervisningar om
var administrationskostnaderna är högre än normalt.

Riksdag och regering ger bl. a. genom lagar och
förordningar förutsättningarna för högskolans verksamhel, vilket bl.a.
påverkar omfattningen av högskolans administration. Varje högskoleenhet svarar
emellertid för utformningen av de egna administrativa rutinerna. Det är därför
inom varje universitet och högskola som den slutliga avvägningen måste göras
rörande uppläggning och omfattning av olika administrativa rutiner utifrån de
nyssnämnda kraven på bästa möjliga kvalitet och resursutnyttjande i verksamheten.

För att uppnå den eftersträvade effektiviteten i
verksamheten torde det ofta vara bäst all låta lärare och forskare i huvudsak
ägna sig åt utbildning och forskning medan kvalificerade medhjälpare lar hand
om bibliotek, verkstäder och administration. En sådan arbetsfördelning
förutsätter ett ömsesidigt förtroende mellan olika personalkategorier och
respekt för varandras yrkeskvalifikationer.

Anslaget för lokala och individuella linjer och enstaka
kurser

Utbildningsfrågornas betydelse i den regionala
utvecklingen har alltmer uppmärksammats. Somjag redan inledningsvis har berört
har regionslyrelserna sedan sin tillkomst kommit att stå i centrum av debatten
om högskolan och ofta utpekats som exempel på sådana inslag i dess förvaltning
som bör slopas. Del finns därför skäl all här närmare gå in på regionslyrelsernas
arbetsuppgifter.

Som tidigare har nämnts är det i första hand
regionstyrelsernas uppgift 12

atl fördela anslaget för lokala och individuella linjer
och enstaka kurser Prop. 1986/87:127 som starkt har kritiserats. Framför alll
från universiteten och de siörre högskolorna har det ofta framhållits alt de s,
k. LIE-medlens "omväg" via regionslyrelserna fördröjer och försvårar
högskoleenheternas egen planering och budgelering. Del har därför ofta
föreslagits alt anslagen för lokala och individuella linjer och enstaka kurser
bör fördelas direki till olika högskoleenheter av riksdagen.

Mol delta kan anföras all regionslyrelserna genom sin
sammansättning och genom att de har stått mera fria från olika lokala intressen
har haft goda förutsättningar att utveckla både de lokala linjerna och utbudet
av enstaka kurser i enlighet med högskolereformens intentioner. Regionstyrelserna
har utan tvekan verksamt bidragit lill det tidigare nämnda stora utbud som
numera finns av såväl kurser utanför högskoleeorlerna (s.k. decentraliserade
kurser) som kurser för studerande som bor på andra orter än kursorten (s. k.
distanskurser). Samtidigt har den oklara ansvarsfördelningen mellan regionslyrelserna
och högskoleenhelerna när del gäller utbudet av enstaka kurser varit
påfallande. Nedläggningen av olika kurser har med rätt eller orätt ofta
föranlett kritik av regionslyrelserna, medan nya kurser eller andra
förbättringar mera sällan har uppmärksammats.

Myckel av diskussionen om regionstyrelsernas fördelning av
medel för enstaka kurser kan föras tillbaka lill den grundläggande frågan om
konstruktionen av anslaget för enstaka kurser. Enligl högskoleförordningen 4
kap I § skall enstaka kurser inom grundläggande högskoleutbildning tillgodose
sådana behov av fortbildning eller vidareutbildning och sådana andra behov av
eller önskemål om utbildning som inte motsvaras av linjer. Vidare skall enstaka
kurser kunna tillgodose behov av kompletterande utbildning för studerande som
önskar övergå lill forskarutbildning. Detta innebär att anslaget för enstaka kurser
skall räcka för kurser av vilt skilda slag och för utbildning av olika
kategorier av studerande utan alt riksdag och regering har givit några närmare
anvisningar om hur de tilldelade medlen skall fördelas. De medel som avsätts
för enstaka kurser skall således användas för såväl s. k. ämneskurser inom de
förutvarande filosofiska fakulteternas ämnesområden som mer eller mindre
starkt yrkesinriktade kurser inom vård, teknik, administration etc. I den
utsträckning som inle regionstyrelserna har givit anvisningar om tilldelade
medels fördelning på olika ämnesinriktningar och kurstyper har
högskoleenheterna själva gjort fördelningen.

En slor
del av de enstaka kurserna har för närvarande - som tillträdes-

utredningen nyligen visat i sitt belänkande (SOU 1985:57) Tillträde till

högskolan - så få sökande att alla sökande kan beredas plats. Mänga

sådana kurser har t. o. m. ett slort antal outnyttjade kursplatser. Samtidigt

förekommer det kurser med elt mycket stort antal sökande, vilket medför

alt endasi en mindre del av de sökande till dessa kan antas. Del är därför

nödvändigt med en fortlöpande omprövning av kursutbudet bl.a. med

utgångspunkt i efterfrågan från de studerandes sida. I detta sammanhang

måste samtidigt beaktas all kurser med ett fåtal studerande kan vara

väsentliga för alt inom landet upprätthålla kompetensen inom olika ämnes

områden eller för atl säkerställa rekryteringen till forskarutbildningen 13

inom dessa. Elt ökat samarbete mellan olika
högskoleenheter är därför Prop. 1986/87; 127 angeläget för alt tillgodose
skilda krav på elt regelbundet utbud av kurser åven inom ämnesområden med fä
studerande.

Regionindelningen

Vid tillkomsten av nuvarande regionindelning förutsattes
all varje region skulle beslå av en naturlig krets av elt universitet och en
eller flera högskoleenheter som samarbetade sinsemellan. Gränsdragningen mellan
de olika regionerna är emellertid inle självklar. Gränserna för samtliga
regioner kan i etl eller annat avseende ifrågasättas. Exempelvis omfattar
Linköpings högskoleregion endast två högskoleenheter och tvä län med inbördes
svagt samband medan Stockholms högskoleregion omfattar tolv högskoleenheter i
Stockholm - alla mer eller mindre riksrekryierande -samtidigt som regionen
förutom Stockholms län även omfattar Gotlands län. Vidare ulgör Stockholms
högskoleregion tillsammans med den tätast befolkade delen av Uppsala
högskoleregion sammantagna snarast en region ur arbetsmarknads- och näringslivssynpunkl.

I flera fall har det också visat sig att samarbete kring
bestämda projekt eller problem måste ske över regiongränserna. Ett exempel är
stödet till Bergslagen, som berör delar av både Uppsala och Göteborgs
högskoleregioner samtidigt som det är angeläget att även tekniska högskolan i
Stockholm medverkar vid teknisk utbildning i Bergslagen,

Regionslyrelserna har i många fall samarbetat för all
möjliggöra utbildning, som är av intresse utanför den egna regionen. Olradilionella
lösningar har också fått tillgripas för att förlägga högskoleutbildning till
de län som saknar egen högskola, nämligen Blekinge och Gotlands län.

Varie regionstyrelse har varit hänvisad lill att ta
regionalpolitiska hänsyn inom den egna regionen med de resurser som riksdag och
regering har ställt till förfogande för respektive region. Vid högskolereformen
1977 fanns stora skillnader mellan regionerna i fråga om sedan tidigare
befintliga utbildningsresurser. Under de gångna åren har vid upprepade
tillfällen diskuterats hur en utjämning mellan regionerna skulle kunna göras.
En jämförelse mellan LIE-anslagels fördelning budgetåren 1977/78
och

Tabell 4 Anslaget för lokala och individuella linjer och
enstaka kurser fördelat på högskoleregioner.

Region Andel av anslaget för lokala och individuella linjer

och enstaka kurser (procenl)

1977/78 1986/87

Stockholm

25.3

24,6

Uppsala

18.4

21,2

Linköping

6.6

4,8

Lund/Malmö

16,8

17,6

Göteborg

19.7

20,2

Umeå

13.2

11,6

TOTALT

100

100

14

1986/87
visar emellertid atl den procentuella fördelningen mellan regioner- Prop.
1986/87; 127 na endasi i ringa grad har ändrats av riksdag och regering under
perioden, se tabell 4.

Den fortsatta utvecklingen av högskolans anslags- och
styrsystem

De förslag rörande högskolans organisation somjag kommer atl
redovisa i det följande bör följas av en period av ekonomiadministralivi
utvecklingsarbete både pä lokal nivå och centralt. Därvid är det enligt min
mening särskilt tre synpunkter som bör vara vägledande.

För del första och övergripande bör strävan vara atl
positivt förändra relationen mellan den tid som lärare och forskare ägnar ål
all skriva, läsa, undervisa, experimentera och bearbeta material å ena sidan
och den lid som åtgår för skilda former av kringverksamhel å den andra. Mängden
irrelevant pappersexercis och onödigt sammanlrädande bör kunna fås all avsevärt
minska. Styr- och anslagssyslemel som helhet bör kontinuerligt ses över från
denna synpunkl. Generellt finns del skäl alt räkna med en växande vilja och
förmåga bland forskare, lärare och studerande att själva la ansvar för sill
arbete och verksamhetens utveckling på längre sikt.

För det andra - och som led häri - bör strävan vara att
långsiktigt och kontinuerligt stärka även den tekniska och administrativa
personalens yrkeskunnande. Forskning och högre utbildning blir med åren alltmer
sofistikerade som verksamheter betraktade. Det kräver etl växande personellt
stöd av skilda slag - inte bara i form av ingenjörer, mekaniker,
laboratorieassistenter och bibliotekarier ulan även i form av ekonomiad-minislrativ
expertis. Också i det senare fallet är de växande kraven en fråga om kvalitet.
Högskolans förvaltning måste kunna hantera det med nödvändighet alltmer
komplicerade fiödet av anslag och bestämmelser, som utgör förutsättningen för etl
konkurrenskraftigt vardagsarbete i lärosalar, laboratorier och bibliotek.
Såväl högskolans egna anställda som dess styrelse och överordnade myndigheter
måste översiktligt kunna bedöma den samlade innebörden av all disponera
resurserna på skilda säll. "Byråkratin" låter sig inte avskaffas.
Att tro någol sådant vore att hänge sig ål illusioner. Därmed inte sagt all del
vore fel att ställa ökade krav på densamma. Enligl min mening bör det gå all
avsevärt förbättlra del slöd, som "byråkratin" ger de ytterst
ansvariga - forskare och lärare i deras yrkesarbete å ena sidan och de
förtroendevalda på skilda nivåer i deras styrelsearbete å den andra.

För det tredje och slutligen bör strävan vara atl
långsiktigt utveckla och

upprätthålla en balans mellan utbildning och forskning på egel program

ansvar å ena sidan och skilda former av utifrån kommande uppdrag å den

andra. Finansieringen av högskolans verksamhet kommer ur många olika

källor. Del skaparen samordningsproblem på institutions- och högskoleni

vå. Vad som skall samordnas är inläkler och styrsignaler av i princip tre

olika slag; reguljära anslag inom ramen för ulbildningsdepariementels hu

vudtitel, långsikliga och permanenta satsningar inom ramen för andra

departements huvudtitlar saml kortsiktiga uppdragsinkomster från myn

digheter, kommuner och företag. Ansvaret för att forskning och utbildning 15

även på
längre sikt skall kunna förbli internationellt högtstående bör i princip bäras
av alla typer av finansiärer. Även skilda former av sektors-forskning och uppdragsinläkler
bör långsiktigt kunna bidra till alt vidmakl-hålla och utveckla högskolans
basorganisation.

Samtliga
dessa tre olika synpunkter bör vara vägledande för det admini-slraliva ulvecklingsarhetei
på alla nivåer inom högskolan. Perspektivet bör vara delsamma vare sig man
arbetar på en institution, verkar i en högskolestyrelse eller söker överblicka
och ge verksamhelen en god inriktning på stalsmaklsnivå.

Jag avser atl
återkomma till högskolans anslags- och styrsystem i budgetpropositionen 1988.

Prop. 1986/87:127

3 Förslag

I regeringsförklaringen vid riksdagens öppnande år 1986
framhöll slatsmi-nisiern bl. a. atl den gemensamma sektorn är en viktig grund
för välfärdspolitiken. Han förutskickade åtgärder för all höja effektivitet
och produktivitet i den offentliga verksamheten och alt förslag skulle
framläggas för atl motarbeta byråkrati i dålig mening och för atl främja
service och effektivitet.

I regeringens fortsatta arbete har särskilt förenklingar
inom ulbildningsdepariementels, civildepartementets och bosladsdeparlementels
områden prioriterats. I linje härmed har under del senaste året inom
utbildningsdepartementet pågått en översyn av högskolans administration.
Överläggningar har fortlöpande skett med företrädare för olika berörda organ
och organisationer. 1 budgetpropositionen (prop. 1986/87:100 bil. 10 s. 210)
har jag nyligen redovisat förslag till vissa förändringar av högskolans anslagssystem.
1 det följande redovisar jag förslag till förenklingar av högskolans
administrativa system. Ytterligare förslag lill förändringar inom dessa områden
räknar jag med alt kunna redovisa i budgetpropositionen 1988.

Till konsekvenserna för UHÄ;s del av de förslag som här
har redovisats avser jag att återkomma i budgetpropositionen 1988.

3.1 Ansvaret för lokala och indivi(Juella linjer samt
enstaka kurser

Mitt
förslag: Medel från anslaget för lokala och individuella linjer och enstaka
kurser bör fr. o. m. budgetåret 1988/89 anvisas direkt till berörda
högskoleenheter. Högskolestyrelsen skall därvid ansvara för all statlig
högskoleutbildning inom det eller de län där högskolan är lokaliserad.

Sammanfattning
av skälen för mitt förslag: Högskolestyrelsen skall ha det samlade övergripande
ansvaret för högskolans hela verksamhet. Hög-

16

skolestyrelsen
bör även svara för de prioriteringar som är förknippade med Prop. 1986/87;
127 fördelningen av medel för lokala och individuella linjer och enstaka
kurser.

Skälen för mitt förslag: Anslaget för lokala och
individuella linjer och enstaka kurser föreslås för budgelårel 1987/88 uppgå lill
drygl 400 milj. kr. Delta anslag finansierar utbildning för drygl 50000
studerande läsåret 1985/86, dvs. bortåt 40 procent av högskolans studerande i
individer räknat och ca 30 procenl av de studerande räknat i antalet årssludieplaiser.

1 enlighet med förslaget ovan om ett ökal ansvar för
högskolestyrelserna för verksamhetens omfattning och inriktning är det rimligt
att medlen för lokala och individuella linjer och enstaka kurser fr. o. m.
budgetåret 1988/89 fördelas direkt till resp. högskoleenhet inom ramen för
anslagen för grundläggande högskoleutbildning. Medel för lokala och
individuella linjer samt enstaka kurser bör utgöra elt egel anslag.

Huvudprincipen bör vara alt varie högskoleenhet erhåller
medel för de kurser som ges vid denna och på andra orter inom del län där
högskolan är belägen. För högskolan i Eskilstuna/Västerås bör delta innebära etl
ansvar för utbildning såväl i Södermanlands som Västmanlands län. Samtidigt
gäller all alla högskoleenheter även fortsållningsvis skall vara riksrekryierande.

För ett effektivt utnyttjande av högskolans samlade
resurser och för au hälla hög kvalitet i utbildningen är det viktigt att olika
högskoleenheter även i fortsättningen samarbetar kring olika kurser. Som elt
alternativ lill alt bygga upp kompetens inom nya områden skall varie
högskoleenhet i första hand pröva all ge kurser i samarbete med andra
högskoleenheter och därvid mot ersättning utnyttja dessas personal och övriga
resurser. Samverkan av detta slag mellan olika högskoleenheter bör kunna ske
inte bara mellan närbelägna högskoleenheter ulan mellan alla högskoleenheter i
hela landet. Universiteten och övriga siörre högskoleenheter bör således
regelbundet medverka lill all kurser anordnas även utanför del egna länet.
Beträffande de två län som för närvarande saknar högskoleenhet återkommer jag
i del följande.

Den enskilda högskoleenheten bör i fortsättningen fatta
beslut om utbudet av enstaka kurser inom de ramar som riksdagen och regeringen
anvisar. Detta blir en av högskolestyrelsens viktigaste frågor i samband med budgetbehandlingen.

Statsbidrag för enstaka kurser inom kommunal
högskoleutbildning av vårdpersonal bör i konsekvens med detta förslag utgå
direkt lill utbild-ningsanordnarna i respektive län i förhållande lill den
landstings- och primärkommunala utbildningens omfattning inom varie län. Härvid
bör även beaktas behovet för olika överbryggande kurser och åtgärder för
forskningsanknytning.

De studerande på individuella linjer är förhållandevis få
och följer i stor

utsträckning samma kurser som de studerande på enstaka kurser. Det är

därför mesl rationellt att fortsättningsvis sammanföra medel för individuel

la linjer och enstaka kurser lill en anslagspost. Till detta bör även föras

medel för lokala linjer, för alt därigenom ge högskoleenheterna en reell

valfrihet mellan atl anordna lokala linjer eller enstaka kurser. En sådan

anslagspost, för vilken det för varie högskoleenhet anges ett belopp och etl 17

mol detta
svarande anlal årssludieplaiser, innebär på samma sätl som nu ingen möjlighet
för riksdag och regering atl direki påverka kursutbudets inriktning ifråga om bl.a.
ämnesområden, nivå, studieform och arbels-marknadsinriktning. Alt centralt i
detalj styra kursutbudet vid varje högskoleenhet i dessa avseenden är inte
möjligt. Riksdagens och regeringens styrning när del gäller utbudet av lokala
linjer och enstaka kurser får därför åiven i forlsällningen ha formen av mer
generella ställningstaganden. Det är emellertid viktigt att såväl utbudet som
utnyttjandet av dessa linjer och kurser följs upp så all riksdag och regering
får möjlighel atl följa effekterna av sin politik på delta område.

Beträffande
de enstaka kurserna för personalutbildning för skolväsendels behov som
bekostas från riksstatsanslaget Dll. avser jag atl återkomma vid elt senare tillfälle.

Prop. 1986/87:127

3.2 Högskolestyrelsens sammansättning

Mitt förslag: Högskolestyrelserna skall i fortsättningen
normalt bestå av elva ledamöter, varav

—
sex företrädare
för allmänna intressen

—
högskoleenhetens
rektor

—
tre företrädare
för de anställda har rält att ingå i styrelsen

— en företrädare för de studerande
har rätt att ingå i styrelsen Suppleanter bör inte förekomma.

Sammanfattning av skälen för mitt förslag: Med det ökade
ansvaret för högskoleenheternas verksamhet och därmed bl.a. behovet av att
kunna fatta beslut om olika prioriteringar bör styrelsens majoritet beslå av
personer som inle år anställda vid högskoleenheten. Samtidigt som styrelsen
tillförs kunskaper och erfarenheter utifrån bör styrelsen genom att rektor och
företrädare för anställda och studerande kommer alt ingå i denna vara väl
förtrogen med högskolan som arbetsplats betraktad. Vidare bör styrelsen
normalt inle ha mer än 11 ledamöter för atl kunna arbeta smidigt och aktivt.

Skälen för mitt förslag: Inledningsvis har jag berört den
decentralisering av verksamhetsansvaret som sedan långl tillbaka har skett
stegvis inom högskolan. Del i budgetpropositionen 1987 aviserade
utredningsarbetet om ett ökat lokalt ansvar även för lokaler, inredning och
utrustning kommer på sikt att ytterligare öka högskolestyrelsernas ansvar för
planering och nödvändiga prioriteringar inom de ramar som beslutas av riksdag
och regering.

1 den nyligen framlagda forskningspropositionen (prop
1986/87:80 bilaga 6 s. 44) har jag pekat på atl ett optimalt resursutnyttjande
inom forskning och forskarutbildning kräver en ständig beredskap lill
omprövning och omprioritering beträffande såväl ansvaret för del egna
forskningsprogrammet som för olika slag av externt finansierad verksamhet.
Nämnder och styrelser inom högskolan måste ha en överblick över
förändringsmöjligheterna inom sina respektive områden och ha en beredskap atl
falla de ofta

18

svåra
beslut som krävs för all verksamhelen skall kunna ges en delvis ny Prop.
1986/87:127 inriklning. 1 sista hand är del styrelserna som måste falla de avgörande
besluten om de ekonomiska konsekvenserna av sådana lokala omprioriteringar.

Den ökade omfattningen av externfinansiering, dvs. bidrag lill
verksamheten från bl.a. forskningsråd, sektorsorgan, stiftelser och förelag,
ställer ökade krav på en medveten avvägning mellan den forskning och utbildning
som bedrivs på eget programansvar å ena sidan och skilda former av
uppdragsforskning och uppdragsutbildning å den andra. Varie högskoleenhet
måste själv kunna bedöma och fördela de tillgängliga medlen mellan icke sällan
motstridiga intressen inom högskolan. Övergripande beslut i dessa avseenden
måste fallas av högskolans styrelse. Högskolestyrelserna kommer därför i
framliden atl få ett alll siörre ansvar för den egna högskolans verksamhel,
såväl vad avser dess inriktning som ifråga om dess ekonomi.
Prioriteringsfrågorna blir centrala. Det skärper kraven på en ansvarsfull
ledningsfunktion inom högskolan.

Förnyelsen inom högskolan måste kunna ske såväl genom
nytillskott som genom omfördelning av redan existerande tillgångar. En sådan omprioritering
är alllid svår all genomföra. Om majoriteten av styrelsens ledamöter är
anställda eller studerande inom högskolans olika delar år del i praktiken svårt
all falla beslut som innebär omfördelning av resurser mellan högskolans olika
verksamheter. Minst motsättningar uppstår normall om besluten innebär
bevarande av en oförändrad situalion, trots att detta ofta kan hämma högskolans
utveckling.

Med ökade krav på styrelserna vid universitet och
högskolor på del sätt somjag här har redogjort för, är det motiverat att ändra
högskolestyrelsens sammansättning, så alt styrelsen kommer alt bestå av en
majoritet av personer som är starkt intresserade av högskolan men som samtidigt
är oberoende i den meningen atl beslut som fattas inom högskolan inle påverkar
deras egna eller deras kollegers arbetsförhållanden.

Den rekrytering utifrån, som en högskolesstyrelse behöver,
avser personer som först och främst har ett starkt personligt engagemang för
högskolans utveckling och därutöver är särskilt förtrogna med områden som på
olika sätl har anknytning lill högskolans egel verksamhetsområde. Sådana
områden kan vara annan utbildning och forskning, statlig eller kommunal verksamhel,
kulturell, facklig eller ideell verksamhet, näringsliv, riksdag, landsting
eller primärkommunala organ. Även personer som inle har någon sädan anknytning,
t.ex. ledande kulturpersonligheter, bör kunna komma ifråga. Personer med
erfarenhet från dessa olika områden kan tillsammans tillföra högskolestyrelsen
kunskap och auktoritet. De bör tillsammans med företrädarna för de anställda
och de studerande kunna utgöra en effektiv och självständig ledning för
högskoleenheten som väl kan tillvarata dess intressen.

Jag övergår nu till atl mera i detalj motivera mina
förslag.

I högskolelagen 18 § föreskrivs all i styrelsen skall ingå företrädare för

allmänna intressen och företrädare för verksamheten. Vidare sägs att

företrädare för anställda och studerande får ingå i styrelsen. Företrädare

för allmänna intressen skall utgöra omkring en tredjedel av antalet styrel- 19

seledamöler.
Regeringen har i högskoleförordningen meddelat närmare föreskrifter om
styrelsernas sammansättning. Där skiljs mellan å ena sidan styrelser för
enheter med fasta forskningsresurser och förvaltningschef och å andra sidan
övriga högskoleenheter. Beslämmelserna innebär följande:

Prop.
1986/87:127

Högskoleenhet med tasla forskningsresurser

Övriga
högskoleenheter

1. sex företrädare för

allmänna intressen.

2.
högskoleenhetens
reklor,

3.
fem lärare som
företräder verksamhelen vid enheten.

4.
ire represenlanter
för de anställda,

5.
ire represenianler
för de studerande,

Summa 18 ledamöler jämle mol-svarande anlal suppleanter

1.
fem företrädare
för allmänna intessen,

2.
högskoleenhetens
reklor,

3.
ire lärare som
företräder verksamhelen vid enhelen,

4.
tre represenianler
för de anställda.

5.
ire represenlanter
för de studerande.

Summa 15 ledamöter jämle motsvarande antal suppleanter

Sveriges lantbruksuniversitet har sedan länge en majoritet
av allmänföreträdare i styrelsen. Detsamma gäller Handelshögskolan i Stockholm
som är en enskild högskola. Innan högskolorna i Göteborg (1954) och i Stockholm
(1960) blev statliga universitet, hade dessa också styrelser med majoritet för
externa representanter.

För vissa av högskoleenhelerna för konslnäriig utbildning
i Stockholm gäller särskilda bestämmelser om styrelsens sammansättning, därför
att styrelsen även fungerar som linjenämnd. Hänsyn måste även i fortsättningen
kunna tas härtill.

För atl understryka styrelseledamöternas personliga ansvar
och för atl göra arbetet inom styrelserna mera effektivt och smidigt bör dessa
i framtiden vara mindre än för närvarande. Styrelserna bör enligt min mening
bestå av elva ledamöler. Av dessa bör sex företräda allmänna intressen.
Högskolans reklor bör alllid ingå i styrelsen. Vidare bör tre representanter
för de anställda samt en representant för de studerande ha rätt atl ingå i
styrelsen. För atl ytterligare markera det personliga ansvaret bör inga
suppleanter ulses.

Med denna uppläggning får företrädarna för de anställda en
annan ställning inom högskolan än vad regeringen föreslagit i den s. k.
verksledningspropositionen (prop. 1986/87:99, s. 94 ff). Förslaget är där au
företrädare för personalen bör ha närvaro- och yttranderätt men ej rösträtt vid
sammanlräden i statliga lekmannaslyrelser. Ett universitet eller en högskola
är enligl min mening inte atl betrakta som något "verk" i den mening
som verksledningspropositionen avser. Vad som ger arbetet inom högskolan dess
särskilda mening och karaktär är all det bedrivs på egel programansvar inom
ramen för en arbetsgemenskap, som i grunden är internationell. I det
perspektivet faller del sig enligt min mening naturiigt atl låta de anställda
och de studerande inom högskolan ta etl bredare ansvar för verksamheten än vad
de gör inom annan statlig verksamhet.

Styrelsen bör ulses av regeringen för en tid av högst tre
år ål gången. Regeringen bör utse styrelsens ordförande. Därvid bör såväl
högskoleenhetens rektor som någon av allmänföreträdarna kunna komma ifråga.

20

De förändringar beträffande styrelsen somjag har föreslagil
innebär atl Prop. 1986/87; 127 18 § högskolelagen måste ändras. Jag föreslår atl
direkt i lagen anges såväl antalet styrelseledamöter som fördelningen av ledamoisposlerna.
Det bör dock i likhet med vad som för närvarande är fallet vara möjligt atl
göra undanlag vad gäller sammansättningen av styrelsen för Sveriges lantbruksuniversitet
och för högskoleenhelerna för konstnärliga utbildningar. Lagen talar för
närvarande enbart om sistnämnda enheter i Stockholm. Även om del nu inle finns
motsvarande enheter på annan ort är begränsningen till Slockholm onödig. Några
ändringar i nu gällande av regeringen utfärdade föreskrifter för de här nämnda
styrelserna föreslås inle. Jag har i denna fråga samrått med chefen för jordbruksdeparlementel.

En högskolestyrelse, med den sammansättning somjag här har
föreslagit, motiveras inle endast av högskolans möjligheter att företa
prioriteringar inom den egna verksamhelen. Den av mig föreslagna sammansällningen
innebär ocksä all den egna högskolans självständighet stärks. 1 en situalion
när högskolans kontakter med del omgivande samhället, liksom samarbetet med
näringslivet och kommuner, ökar är del viktigt atl högskolan har en styrelse
som har en god förankring i myndigheter, näringsliv och andra delar av samhällslivet
och som i kraft därav kan slå vakt om högskolans integritet.

Den decentraliserade medelsanvändningen och den
förstärkning av ledningsfunktionen inom högskolan jag här föreslår kan bli av
särskild betydelse för de mindre högskolorna. Sedan högskolereformen 1977 har
en successiv utbyggnad skett av de mindre högskolorna och trots all de
fortfarande är relativt små har de fått en fasl lokal förankring. För alt
ytterligare stärka de mindre högskolorna har jag i årets budgetproposition föreslagil
en utbyggnad av främst den tekniska utbildningen där (prop. 1986/87; 100 bil.
12 s. 16). Tillsammans med den förstärkning av styrelserna jag här föreslår
anser jag nu all de mindre högskolorna fått en stabil grund atl slå på. De har
nu goda förutsättningar alt kunna vidareutvecklas i takt med alt nya behov och
krav uppkommer.

De nya reglerna för högskolestyrelserna bör gälla fr.o.m.
den 1 juli 1988. I avvaktan härpå bör de nuvarande ledamöterna i högskolestyrelserna
- vars mandatperiod sträcker sig till utgången av juni 1987 - få förlängda
förordnanden för ytterligare ett år.

Enligt 17 S högskolelagen skall styrelsen för en
högskoleenhet ha in

seende över enhetens alla angelägenheter och svara för all dess uppgifter

fullgörs. Bland de uppgifter som ankommer på en högskoleenhet ingår

tillsättning av vissa tjänster. Enligt nu gällande bestämmelser i högskole

förordningen ankommer det som regel på rektorsämbetet eller annat beslu

tande organ, som högskolestyrelsen utser, all besluta om sädana tjänste

tillsällningar. Ärenden rörande ijänsletillsätlning kan emellertid för närva

rande komma all avgöras av styrelsen. Sålunda skall de avgöras av styrel

sen, om de anses vara av principiell vikl eller om de hänskjuls lill styrelsen

av rektorsämbetet. Tillsättning av de tjänster somjag nu har nämnt förut

sätter emellertid sådana vetenskapliga bedömningar, att de inle bör åvila

styrelserna med den nu föreslagna sammansättningen. Med hänsyn lill den

ändring av högskolestyrelsernas sammansättning somjag nu föreslår anser 21

jag
att styrelserna inle längre bör la befattning med tillsättningar av tjänster som
lärare och andra tjänster, som är avsedda för undervisning och forskning.
Regeringen bör i högskolelagen bemyndigas föreskriva all rektorsämbetet skall
svara för sådana tjänstetillsällningar.

Vad
jag här har anfört om högskolestyrelsernas kompetens skall inte gälla Sveriges
lantbruksuniversitet.

Prop. 1986/87; 127

3.3 Regionstyrelserna och högskoleregionerna avskaffas fr.o.m.
den Ijuli 1988.

Mitt
förslag: Regionslyrelserna bör upphöra fr. o. m. den 1 juli 1988. I samband
därmed bör även nuvarande regionindelning upphöra.

Sammanfattning
av skälen för mitt förslag: Genom förslagel all riksdagen och regeringen skall
fördela medel för lokala och individuella linjer och enstaka kurser direkt till
universitet och högskolor bortfaller huvuduppgiften för regionslyrelserna. Vad
som efter en decentralisering av beslutskompetens till högskoleenheterna
återstår av regionstyrelsernas nuvarande uppgifter har inte en sådan omfaUning
au det är motiverat att bibehålla dessa regionala myndigheter. Genom att i
konsekvens härmed även avskaffa regionindelningen öppnas möjligheter för ett
friare samarbete mellan olika högskoleenheter.

Skälen
för mitt förslag: Regionslyrelserna har, som framgått av det tidigare, spelat
en viktig roll vid genomförandel av högskolereformen och för all utveckla
utbudet av högskoleutbildning i de olika regionerna.

Genom
det nyssnämnda förslagel att riksdagen skall anvisa medel för lokala och
individuella linjer och enstaka kurser direkt till varje högskoleenhet och
högskolestyrelserna samtidigt ges etl ansvar för kursutbudet i första hand inom
det egna länet överförs en betydande del av regionstyrelsernas nuvarande
arbetsuppgifter lill universitet och högskolor. Därmed saknas det tillräckliga
skäl att behålla regionstyrelserna. Dessa bör därför upphöra vid utgången av
juni 1988. Detta innebär atl regleringen av regionslyrelserna i högskolelagen
29-31 §§ skall upphävas, vilket jag föreslår i det bifogade lagförslaget.

Regionstyrelsernas
verksamhet berör vikliga frågor för regionalpolitiken. Inom denna görs
avvägningar med utgångspunkt från en orts eller en regions situation i
förhållande till vad som gäller för landet i dess helhet. Starka skäl lalar för
atl regionalpoliliska satsningar inom högskoleområdet på liknande sätt skall
göras mol bakgrund av en helhetsbedömning av sysselsäitningssituationen och
ekonomiska förhållanden på olika orter och i olika områden.

Atl
sådana bedömningar görs samtidigt för riket i dess helhet minskar självfallet inle
behovet av tillförlitligt underlag som grund för beslut. Vid en fördelning av
medel direkt till varie universitet och högskola i stället för en fördelning
via ett antal regionala styrelser krävs atl uppgifter om syssel-

sättnings-
och utbildningsförhällanden liksom om den allmänna näringspo- Prop.
1986/87; 127 litiska situationen på olika orter och i skilda områden finns
tillgängliga.

Regionstyrelsens bedömningar och beslut bygger i slor
utsträckning på information som erhålls genom universitetens och högskolornas
anslagsframställningar saml på uppgifter som inhämtats från olika delar av
regionen. Av särskild betydelse lorde här vara den kunskap om förhållandena på
olika orter och i olika områden som redovisas av länsstyrelserna. Regionsiyrelsens
ledamöter kan dessuiom bidra med värdefulla kunskaper.

All länsstyrelserna kommil alt spela en allt siörre roll i
utbildningsplaneringen sammanhänger med deras allmänl ökade uppgifter i
samhällsplaneringen. Länsstyrelsernas uppgifter som myndighetsutövande organ
kvarstår visserligen i väsentliga delar, men del är påiagligl all deras
ställning som planeringsorgan tilltagit i betydelse. Regeringen gav år 1983
länsstyrelserna i uppdrag au medverka i utbildningsplaneringen i länen. Redan
dessförinnan hade många länsstyrelser ägnal utbildningsfrågorna stor uppmärksamhet.
Numera gäller generelll alt länsstyrelsen i sin årligen avgivna länsrapport
tämligen utföriigt tar upp utbildningsförhällanden. Alt utbildningsförhällanden
är av stor belydelse för sysselsättning och ekonomi i etl län är i dag allmänl
vederlaget.

All anslagsbeviljande myndigheter till grund för sina
beslut lägger uppgifter som inhämtats från högskoleenheter genom deras
anslagsframställningar och från länsstyrelser i form av länsrapporter eller
specialundersökningar innebär inle, atl olika högskoleenheter skall begränsa
sin rekrytering lill det egna länet eller de egna länen. Tillgänglig slalistik
lyder på att de nya högskolorna som regel inte rekryterar mer än högst hälften
av sina linjestuderande från det län inom vilket högskolan är belägen.
Spridningen av högskoleutbildning till samtliga län har hafl stor betydelse för
en geografiskt jämnare rekrytering lill högre utbildning. Samtidigt är riksrekrylering-en
väsentlig för alla högskoleenheter. Redan den omständigheten att vaoe högskola
har sin särskilda profil har medfört atl studerande vid val av utbildning inle
häller sig inom länsgränserna. Bäde för de enskilda individerna och för
näringslivet är det fördelaktigt all alla högskolor - från de stora
universiteten till de nya högskolorna - är all betrakta som delar, sammanknutna
i ett nationellt system. Härigenom är det möjligt alt också i ett land som
Sverige uppräiihålla både bredd och djup i utbildningsutbudet. Detta
nationella mönsier, som går utöver länsgränserna, blir inle mindre accentuerat
om högskolan tilldelas sina resurser utan etl regionalt mellanled.

Vid en avveckling av det nuvarande fasta regionala
samarbetet bör olika

åtgärder vidtas för atl bibehålla och vidareutveckla samverkan mellan

högskoleenheter. Jag förutsätter att universitet och högskolor regelbundet

ordnar samverkanskonferenser med såväl externa företrädare som företrä

dare för högskolornas anställda och styrelser. Härvid bör etl utbyte av

erfarenheter kunna ske samtidigt som olika uppslag till samarbete prövas. I

detta sammanhang bör de regionala utbildningsfrågorna särskilt uppmärk

sammas. Kontakter av detta slag bör förekomma flera gånger per år och

kan erbjuda deltagarna möjligheter atl besöka olika högskoleenheter. 23

1 vissa
fall kan del vidare vara lämpligt atl regeringen initierar utred- Prop.
1986/87; 127 ningsverksamhet där medverkan från en eller flera högskoleenheter
och länsstyrelser föruisalls. Formerna härför bör kunna variera från fall lill
fall.

Som tidigare har nämnts har den nuvarande
regionindelningen inte alllid svarat mot de naturliga samarbetsområdena. När
regionstyrelserna avskaffas, finns det inget skäl all bibehålla nuvarande
regionindelning. Denna bör upphöra samtidigt med atl regionstyrelserna läggs
ned. För många högskoleenheter är det naturligt atl samarbeta med olika
universitet och högskolor oberoende av den nuvarande regionindelningen. Vidare
blir del lättare att utnyttja utbildningsresurserna i Stockholm inom hela mellansverige.
Universiteten i Slockholm och Uppsala bör också påskynda den redan påböriade
diskussionen om hur samarbetet mellan dessa två universitet kan utvidgas.

I konsekvens med mitt förslag att högskoleregionerna
avskaffas föreslår jag alt föreskrifterna om dessa i 28 § högskolelagen
upphävs. Regeringen bör utfärda nya föreskrifter om samarbete i vissa frågor,
som enligt nuvarande regler är knutna lill regionstyrelserna och högskoleregionerna.
Högskoleregionerna ulgör för närvarande indelningsgrund för fakultetsnämndernas
verksamhetsområden och därmed även utgångspunkt för indelningen i
verksamhetsområden för sektionsnämnden enligt 23 § högskolelagen. I och med
att högskoleregionerna föreslås avskaffas måste detta lagrum ändras. Förslag
till sädan lagändring har upprättats. Jag avser all föreslå regeringen att
utfärda föreskrifter om motsvarande indelning av fakultets- och
sektionsnämndernas verksamhetsområden.

I samband med all ansvaret för enstaka kurser överförs hell
till universitet och högskolor bör den ofta missuppfattade benämningen
"enstaka kurs" ersättas med benämningen/w/åewe kurs. Sådana kurser
kan vara oberoende av linjerna eller låsas fristående trots atl de ingår i
någon linje.

Hitintills har regionstyrelserna hafl till uppgift atl
medverka lill att lösa samordningsfrågor som har berört flera högskoleenheter.
UHÄ bör i fortsättningen kunna medverka till att lösa sådana samordningsfrågor
gemensamma för flera högskoleenheter. Det normala bör dock vara atl berörda
universitet och högskolor själva organiserar del nödvändiga samarbetet.

Genom atl ansvaret för fördelning av anslag för lokala och
individuella linjer och enstaka kurser på högskoleenheterna överförs lill
riksdagen ökar därmed dess ansvar för den regionalpolitiska styrningen av
utbildningen. Regeringen får siörre möjligheter att samordna olika
regionalpolitiska insatser som även innefattar högskoleutbildningen.
Lokaliseringen av högskoleutbildning till olika delar av landet blir i
fortsättningen en viktig del av regionalpolitiken. Del är väsenfligt att
högskoleenheterna i sina anslagsframställningar redovisar ett underlag för
sädana åtgärder. Genom bl.a. det samråd med länsstyrelsen som regleras i
förordningen (1982:877) om regionall utvecklingsarbete (ändrad 1984:90) bör
detta underiag vara väl förankrat i de aktuella regionalpolitiska riktlinjer
som gäller för länet.

De förändringar somjag nu har föreslagit innebär en
fortsatt decentrali

sering av styrningen av utbudet av enstaka kurser från regional till lokal

nivå. Samtidigt innebär detta att riksdagens och regeringens ansvar för 24

regionalpolitiska avvägningar mellan olika län markeras
tydligare.

3.4 Högskoleutbildning i Blekinge och på Gotland Prop. 1986/87; 127

Min bedömning: Del bör ulredas hur en enhetlig ledning av
högskoleutbildningen i Blekinge skall åstadkommas fr, o. m. läsåret 1988/89. Högskoleenhelerna
i Stockholm bör få i uppdrag att svara även för utbildning på Golland.

Sammanfattning av skälen för min bedömning: Genom atl
regionstyrelserna föreslås upphöra och ansvaret för högskoleutbildningen inom
respektive län föreslås överfört lill högskoleenheten i länet bör de två län
som ännu saknar högskoleenhet fä en permanent organisation för högskoleutbildningen
inom lånet.

Skälen för min bedömning: 1 del föregående framlagda förslagel
lill en starkare ledningsorganisation för varje högskola har aktualiserats
frågan om hur högskoleutbildningen skall administreras i de två län som för
närvarande saknar högskola, nämligen Blekinge och Gotlands län.

Beträffande Blekinge bör framhållas att insikten om
högskoleutbildningens belydelse för länet ledde 1975 lill bildandet av en länskommilté
för högskoleutbildning. Till kommitténs förfogande slår elt högskolekansli
knutet till länsstyrelsen. Länskommiltén och högskolor utanför länet har
framlagt förslag lill regionstyrelsen i Lund som fördelat medel för högskoleutbildning
i Blekinge, till atl börja med i form av enstaka kurser. I dessa kurser deltar åriigen
cirka 150 personer. Universitetet i Lund har till Blekinge föriagt två
utbildningslinjer, nämligen yrkesleknisk verkstadsindustrilinje och lokal
linje i elektronik med datainriktning. Dessa två linjer har sammanlagt 62 årssludieplaiser.

I del förslag till olika utbildningsåtgärder i Blekinge
som UHÄ redovisat pä regeringens uppdrag föreslås från höstterminen 1987 verkstadsingen-jörslinje,
driflleknikerlinje och en ADB-ulbildning om 60 poäng med sammanlagt 107 årssludieplaiser
och med börian höstterminen 1988 verkstads-industrilinje med inriklning mot
elektronik med 30 årssludieplaiser. Enligl deUa förslag skulle högskoleutbildningen
i Blekinge fr. o. m. 1988 omfatta sammanlagt ca 350 studerande. Regeringen har
beviljat medel för att verksamhelen kan påbörias budgelårel 1987/88 enligt förslagel
från UHÄ och uppdragit ål regionstyrelsen atl svara för samordningen. I årets
budgetproposition (prop. 1986/87:100 bil. 12 s. 35) har vidare aviserats elt
utredningsarbete inom utbildningsdepartementet för atl särskilt studera förulsällningarna
all på sikt föra all teknisk utbildning på mellannivå till högskolan vilket
även kan förväntas beröra Blekinge.

Ansvariga för högskoleutbildningen i Blekinge län är för
närvarande universitetet i Lund, högskolorna i Kalmar, Kristianstad och Växjö.
Härtill kommer alt fyra kommuner finansierar en del av nödvändiga lokaler och
utrustning saml all bidrag har lämnals åven av näringslivel. Lånels högskolekommitié
bedriver dessuiom planering och information. En sådan uppsplittring av
ledningsansvaret för högskoleutbildningen kan leda till effektivitetsförluster.
Därför finns nu skäl atl utreda hur en enhetlig ledning av
högskoleutbildningen i Blekinge skall åstadkommas. Utredningsarbetet bör
bedrivas så atl beslut i ledningsfrägorna kan fattas våren 1988.

I Visby har 1986 i samarbete mellan bl.a. länsstyrelsen,
Gotlands kom- 25

mun.
statens industriverk, utvecklingsfonden, regionslyrelsen i Slockholm Prop.
1986/87:127 saml näringslivel etablerats Utvecklingscentrum Gotland (UCG). Regeringen
har lämnat sammanlagi 6,5 milj. kr. i form av regionalpolitiska stöd till centret
för investeringar i utrustning samt för verksamhel de tre första åren. Centret
erbjuder utbildning i samarbete med bl.a. universilelel i Slockholm,
möjligheter lill tekniskt utvecklingsarbete saml företagsservice inom bl.a, -\DB-områdel.
Även tidigare har olika högskolekurser regelbundet givits på Golland liksom
antagning lill även förskollärarulbild-ning läsåren 1980/81 - 1983/84. 1 årets
budgetproposition föreslås Stockholms högskoleregion få 800000 kr. för
utbildning på Gotland.

För
Gollands del avser jag att efler viss ytterligare utredning föreslå regeringen
att i högskoleförordningen införa bestämmelser alt högskoleenhelerna i Slockholm
skall la elt ansvar för högskoleutbildning i såväl Stockholms som Gotlands län.
Universilelel i Stockholm bör vidare upprätta en permanent högskoleverksamhel
i Visby i anslutning till nyssnämnda Utvecklingscentrum Gotland. Den nya
organisationen bör införas fr.o.m. budgetåret 1988/89.

3.5 Upprättat lagförslag

I
enlighet med vad jag nu har anfört har inom utbildningsdepartementet upprättats
förslag till lag om ändring i högskolelagen (1977:218).

Lagändringen
är av så enkel beskaffenhet att yttrande från lagrådet enligt min mening inte
behöver inhämtas.

Förslaget
bör fogas lill protokollet i detta ärende.

4 Hemställan

Med
hänvisning lill vad jag nu har anfört hemställer jag alt regeringen

dels
föreslår riksdagen

atl
anta etl inom utbildningsdepartementet upprättat förslag till lag om ändring i
högskolelagen (1977:218),

atl
godkänna vad jag anfört om riktlinjer för ansvaret för lokala och individuella
linjer saml enstaka kurser,

dels
bereder riksdagen lillfälle alt ta del av vad jag anfört om organisationen av
högskoleutbildning i Blekinge och på Gotland.

Norstedts Tryckeri, Stockholrr 1987 26