Prop. 1986/87:129

Regeringens proposition 1986/87:129

om vissa frågor om ersättning för uppehälle vid vård inom
socialtjänsten, m. m.

Prop. 1986/87:129

Regeringen
föreslår riksdagen att anta de förslag som har tagits upp i bifogade utdrag ur
regeringsprotokollet den 26 mars 1987.

Pä
regeringens vägnar Kjell-Olof Feldt

Bengt
Lindqvist

Propositionens huvudsakliga innehåll

I
propositionen föreslås att en kommun får rätt att ta ul ersättning för uppehället
av vuxna personer som på gmnd av missbmk får värd eller behandling i ett hem
för vård eller boende eller i ett familjehem. Regeringen föreslås få
bemyndigande att föreskriva om den högsta ersättning som får tas ut för vage
dag. Avsikten är att den i princip skall motsvara det högsta avdrag som nu görs
från sjukpenningen vid sjukhusvård och som för närvarande är 55 kr.

För
den missbrukare som har sjukpenning och som får vård i ett hem för vård eller
boende föreslås att sjukpenningen inte skall minskas automatiskt som nu sker.
Försäkringskassan föreslås att först efler begäran av den kommun som svarar för
vårdkostnaderna minska sjukpenningen pä samma sätl som för den som vårdas på
sjukhus. Enligt förslaget skall försäkringskassan därefter betala ut ett
belopp som motsvarar minskningen till kommunen. De nya bestämmelserna avses
även omfatta missbrukare som får vård i familjehem.

Vidare
föreslås att kommunernas möjligheter alt uppbära folkpension som ersättning för
vård eller försörining skall upphöra beträffande bl. a. de missbrukare som
omfattas av den föreslagna ersättningsskyldigheten.

De
nya bestämmelserna föreslås träda i kraft den 1 juli 1987.

1 Riksdagen 1986/87. 1 saml. Nr 129

1 Förslag till

Lag om ändring i socialtjänstlagen (1980:620)

Härigenom föreskrivs att 34 § socialtjänstlagen (1980:620)
skall ha följande lydelse.

Prop. 1986/87:129

Nuvarande
lydelse

Föreslagen
lydelse

Stöd-
och hjälpinsatser av behandlingskaraktär medför inle kostnadsansvar för den
enskilde vårdta-garen. För andra stöd- och hjälpinsatser får kommunen ta ul
skälig ersättning.

Slöd- och hjälpinsatser av be-handlingskaraklär medför inle
kostnadsansvar för den enskilde vårdta-garen. Kommunen får dock, utom
beträffande underårig, ta ul ersättning för uppehället av den som på grund av
missbruk av alkohol, narkotika eller därmed Jämförbara medel får vård eller
behandling i ett hemför vård eller boende eller 1 ett familjehem. Regeringen
bemyndigas meddela föreskrifter om den högsta ersättning som får tas utför
varje dag. För andra stöd- och hjälpinsatser än som angetts nu får kommunen ta
ut skälig ersättning.

Om en underårig genom socialnämndens försorg får vård i
ett annal hem ån del egna, är föräldrarna skyldiga att i skälig utsträckning
delta i kommunens kostnader enligt grunder som regeringen föreskriver.
Socialnämnden får i sådant fall uppbära underhällsbidrag som avser den underårige.

Bestämmelserna
i första stycket gäller inle i fråga om tjänst för vilken avgift har bestämis enligl
35 §.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1987.

2 Förslag
till Prop. 1986/87:129

Lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring

Härigenom föreskrivs all 3 kap. 15 § och 10 kap. 3 § lagen
(1962:381) om allmän försäkring' skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 kap. 15 §- Sjukpenning utgår ej för tid då den
försäkrade

a) fullgör värnpliktstjänstgöring eller vapenfri tjänst
eller genomgår mili

tär grundutbildning för kvinnor;

b) är inlagen i sådant hem som avses i 12 § lagen
(1980:621) med

särskilda bestämmelser om vård av unga med stöd av 1 § andra stycket 2

eller tredje slycket sagda lag;

c) är häktad eller intagen i kriminalvårdsanslall;

d) i annal fall än under b) eller c) sagts av annan
orsak än sjukdom 'qgits

om hand på det allmännas bekostnad;

e) vistas ulomlands i annal fall än då den försäkrade
insjuknar medan

han utför arbete som etl led i en här i riket bedriven verksamhel eller som

sjöman anställd på svenskt handelsfartyg eller under sjukdom eller i fall

som avses i 8 § andra stycket reser till utlandet med försäkringskassans

medgivande.

För varie dag då en försäkrad För varie dag då en försäkrad

bereds värd i elt sådant hem för bereds vård i elt sådant
hem för

värd eller boende enligt social- vård eller boende eller familjehem

Ijänstlagen (1980:620) som ger vård enligt sodaltjänsdagen (1980:620)

och behandling åt missbrukare av som ger vård och behandling ål

alkohol eller narkotika, skall sjuk- missbrukare av alkohol eller narko-

penningen minskas på del sätt som lika, skall sjukpenningen på begä-

framgår av 4 § andra styckel. ran av den kommun som svarar för

vårdkostnaderna minskas på det sätl som framgär av 4 §
andra stycket. Det belopp som sjukpenningen minskas med skall betalas ut till
kommunen.

Ulan hinder av första styckel utgår sjukpenning till försäkrad
som avses under c) vid sjukdom som inträffar under tid då han får vistas ulom
anstalt och därvid bereds tillfälle att förvärvsarbeta.

10 kap. 3 §3 Därest pensionsberältigad
i annat fall ån som avses i 2 § under hel månad är intagen i annan anstalt än
sjukhus eller ock tillfälligt vistas utom anstalten, äger den som driver
anstalten att, i den mån regeringen så förordnar, uppbära så stor del av den pensionsberältigades
å månaden belöpande folkpension, som svarar mot kostnaderna för vården eller försöriningen
på anstalten, varvid den pensionsberätligade dock skall äga erhålla vissl
belopp för sina personliga behov. Vad nu sagts skall äga

' Lagen omlryckl 1982:120.

' Senasie lydelse 1983:960.

■'Senaste lydelse 1986:242. 3

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

motsvarande
tillämpning för det fall alt den pensionsberätligade åtnjuter vård eller
försörjning mol avgift, som erlägges av kommun eller landstingskommun.

Åtnjuter barn, för vilket
barntillägg ulgår, i annal fall än som avses i 2 § sista stycket under hel
månad vård på anstalt eller eljest vård på allmän bekostnad, äger den som
driver anstalten eller det kommunala organ som svarar för vårdkostnaden att, i
den mån regeringen sä förordnar, uppbära sä slor del av barntillägg för månaden
som svarar mot vårdkostnaden.

Prop.
1986/87; 129

Första stycket gäller inte
i fråga om pensionsberältigad som åtnjuter helinackordering i servicehus för äldre
människor eller som bor i gruppbostad eller elevhem som avses i lagen
(1985:568) om särskilda omsorger om psykiskt utvecklingsstörda m.fl.

Första stycket gäller inte
i fråga om pensionsberältigad som

/. åtnjuter
helinackordering i servicehus för äldre människor,

2. bor i gmppbostad eller elevhem som avses i lagen
(1985:568) om särskilda omsorger om psykiskt utvecklingsstörda m. fl., eller

3. skall betala ersättning enligt 34 § första stycket
socialtjänstlagen (1980:620).

Denna
lag träder i kraft den I juli 1987.

Socialdepartementet Prop. 1986/87; 129

Utdrag ur protokoll vid regeringssammanträde den 26 mars
1987

Närvarande; statsrådet Feldt, ordförande, och statsråden Hjelm-Wallén,
Peterson, Bodström, Göransson, R. Carlsson, Holmberg, Wickbom, Hulterström,
Lindqvist, G. Andersson, Lönnqvist

Föredragande; statsrådet Lindqvist

Proposition om vissa frågor om ersättning för uppehälle
vid vård inom socialtjänsten, m. m.

1 Inledning

I juni 1980 tillkallade den dåvarande chefen för
socialdepartementet en parlamentarisk kommitté för alt göra en översyn av
bestämmelserna om vård oberoende av samtycke inom socialtjänst- och
sjukvårdslagstiftningen. Kommittén antog namnet socialberedningen (S 1980:07).
Efter regeringsskiftet år 1982 fick socialberedningen nya direktiv och delvis
ny sammansättning. Enligt de nya direktiven (Dir. 1982:106) skall beredningen bl.a.
göra en allmän uppföljning och utvärdering av socialtjänstreformen. En av de
frågor som nämns särskilt gäller kostnader för kost och logi när någon får slöd-
och hjälpinsatser av behandlingskaraklär enligl 34 § socialtjänstlagen
(1980:620). I direktiven sägs bl.a. följande:

I 34 § första stycket socialtjänstlagen (SoL) anges alt
stöd- och hjälpinsatser av behandlingskaraklär inte medför kostnadsansvar för
den enskilde. Förarbetena lyder på alt vårdtagaren i dessa fall skall vara fri
från allt kostnadsansvar. En annan tolkning av lagen går emellertid ul på alt
avgift kan las ut för kost och logi.

Det har i detta sammanhang anförts atl frihet frän sådant
kostnadsansvar skulle vara olämpligt från bl. a. rehabiliteringssynpunkt.

Beredningen bör bedöma denna fråga med hänsyn lill
motsvarande bestämmelser inom främst sjukvården samt lill de ekonomiska
konsekvenserna.

Socialberedningen överlämnade i december 1984 etl delbetänkande
(Ds S 1984:17) Rehabilileringspenning till missbrukare - vissa avgiftsfrä-gor. (Ledamöler
vid betänkandets avlämnande; försäkringsrätlsrådei Lars Grönwall, ordförande, f.d.
riksdagsledamolen Britta Bergström, riksdagsledamoten Göte Jonsson, f.d. riksdagsledamolen
Erik Larsson, landstingsrådet Ove Löfgren, riksdagsledamolen Anita Persson,
avdelningschefen Kurt Sjöström och riksdagsledamoten Evert Svensson.)

I betänkandet läggs fram förslag om att den som inte kan
förvärvsarbeta därför att han på grund av missbruk genomgår vård och behandling
i ett hem för vård eller boende skall ha rätt till viss ersättning som av
beredning-

en benämns
rehabiliteringspenning. Beredningen föreslår vidare alt 34 § Prop.
1986/87:129

SoL ändras
så all det klart framgår att missbrukare som vistas på framför

alll hem
för vård eller boende normall skall belala en skälig ersättning för

uppehället
på institutionen. Slutligen föreslås att vissa sjukpenning- och

pensionsbeslämmelser
som har samband med nu nämnda frågor skall

ändras.

Genom regeringsbeslut den 18 juni 1981 fick
riksförsäkringsverket (RFV) i uppdrag att utreda frågor om pensioner och
bostadstillägg vid anstaltsvistelse. RFV överlämnade i april 1984 betänkandet
(Ds S 1984:9) Pensionsförmåner vid institutionsvistelse. Betänkandet innehåller
bl.a. förslag om upphörande av sjukpenningavdrag för missbrukare på institutioner
och om upphävande av kommuners rätt alt uppbära försäkrads folkpensionsförmåner
i vissa fall. vilka förslag hell överensstämmer med de förslag som
socialberedningen lägger fram i sill belänkande. Utan all lägga några förslag
uttalar sig RFV också för en ändring av 34 § SoL och gör även i övrigt vissa
uttalanden om en kommuns rätt att initiera vissa utbetalningar till kommunen
vilka helt överensstämmer med socialberedningens förslag. RFV:s betänkande,
som innehåller ytterligare förslag i fråga om folkpensionsförmåner, har remissbehandlats.
Remissinstanserna är positiva till eller har inte något atl erinra mot de
förslag som ovan angetts överensstämma med socialberedningens förslag.

1 mars 1985 tillkallade dåvarande chefen för
socialdepartementet en kommitté (Dir. 1985:13) med uppdrag att se över
sjukförsäkringens roll när det gäller förebyggande åtgärder och i samband med
rehabilitering. Kommittén antog namnet rehabiliteringsberedningen (S 1985:02).

Sodalberedningens ovan angivna betänkande har remissbehandlats.
Flera remissinstanser är tveksamma lill att genomföra en särlösning med
rehabiliteringspenning för missbrukare innan rehabiliteringsberedningen har
behandlat frågan om ersättning under rehabilitering. Regeringen har mot denna
bakgrund den 5 december 1985 beslutat atl överlämna sodalberedningens
betänkande såvitt del avser rehabiliteringspenning till rehabiliteringsberedningen.
Jag avser därför att i det följande endast behandla de övriga förslagen i
socialberedningens betänkande. Beredningens egen sammanfattning av dessa
förslag samt lagförslagen i dessa delar bör fogas till protokollet i detta
ärende som bilaga 1 resp. 2. En förteckning över remissinstanserna och en
sammanställning av deras yttranden över de förslag som jag nu lar upp bör fogas
lill protokollet i detta ärende som bilaga 3.

2
Allmänmotivering Prop. 1986/87:129

2.1 Gällande bestämmelser

2.1.1 Avgiftsbestämmelsen i 34 § första stycket
socialtjänstlagen

34 § första stycket socialtjänstlagen (1980:620, SoL) har
följande lydelse.

Stöd- och hjälpinsatser av behandlingskaraklär medför inte
kostnadsansvar för den enskilde vårdtagaren. För andra slöd- och hjälpinsatser
får kommunen la ul skälig ersättning.

Bestämmelsen bygger ursprungligen på de förslag om
genomgripande förändringar av sodallagsliftningen som sodaluiredningen lade
fram i betänkandet (SOU 1977:40) Socialtjänst och socialförsäkringslillägg. Enligl
utredningen skulle en vårdlagare vara fri från kostnadsansvar inle bara för
behandling utan ocksä för mal och logi. Ulredningen hänvisade lill alt vård och
behandling som gavs inom sjukvården som regel var kostnadsfri. Missbrukare
kunde l.ex. fä värd inom säväl socialtjänsten som sjukvården. För atl inte
styra efterfrågan borde reglerna enligt utredningen vara i huvudsak desamma inom
de båda vårdområdena. Som ytterligare skål framhölls att vården kunde vara
kortvarig, att vårdtagaren kunde ha kostnader för sin bostad och alt han eller
hon måste ges förutsättningar att återvända hem.

Regeringen anslöt sig till utredningens förslag i den
proposition varigenom socialtjänstlagen infördes (prop. 1979/80; 1). I
propositionen (s. 546f.) framhölls särskilt atl beslämmelserna i lagen
(1962:381) om allmän försäkring (AFL) om reduceringar i vissa fall av
socialförsäkringsförmåner — l.ex. reduceringen av sjukpenning och pension vid
vistelse i etl hem för vård eller boende - borde uppmärksammas. Vidare
framhölls atl man borde uppmärksamma alt sådana slöd- och hjälpinsatser som inle
hade vård eller behandling som primärt syfte - t.ex. inackordering på elt
inackorderingshem - kunde medföra ett kostnadsansvar för den enskilde. Detta
senare uttalande kom dock inle till uttryck i propositionens lagförslag.

I sodalutskotlels betänkande med anledning av
propositionen behandlades frågan ytteriigare (SoU 1979/80:44 s.84f). UtskoUet
betonade aU den enskilde i skälig utsträckning själv borde bidra till kommunens
kostnader i de fall socialnämndens insatser inte hade vård eller behandling
som huvudsakligt syfte. Utskottet avsåg därmed främst olika former av boende.
För all klargöra detta föreslog ulskollel etl förtydligande av 34 § första slyckel.
Riksdagen beslöt härefter bestämmelsen om rätt för kommunen att ta ul skälig
ersättning för andra stöd- och hjälpinsatser (rskr. 1979/80:385).

I socialstyrelsens allmänna råd (1981:1) Rätten till
bistånd understryks

att gränsdragningen mellan insatser av behandlingskaraktär och mera ser-

vicebetonade insatser är flytande. På samma hem för vård eller boende

eller i samma familjehem kan insatser av bägge slagen förekomma. Insat

serna kan också enligl socialstyrelsen i samma hem först ha behandlings

karaktär och sedan övergå lill huvudsakligen boende. 7

Regeringsrätten har i en
dom den 24 maj 1985 (RÅ85 2:39) slagit fast aU Prop. 1986/87:129 en vårdlagare
inte kan åläggas kostnadsansvar för någon del av socialnämndens insatser —
alltså inte ens för kost och logi - när insatserna har vård eller behandling
som primärt syfte.

2.1.2 Avdrag
på sjukpenning vid sjukhusvård

Enligl
3 kap. 4 § AFL skall sjukpenning minskas med 55 kr. för varie dag då en
försäkrad får sjukhusvård, dock med högst en tredjedel av sjukpenningens
belopp.

Avdraget
på sjukpenningen vid sjukhusvård skall inle betraktas som en avgift. Motiven
för en minskad sjukpenning är att den som blir intagen på sjukhus får såväl fri
sjukvård som mat, husrum och vissa kläder och att man på delta sätt skapar
rättvisa mellan sjuka som vårdas på sjukhus och sjuka som vårdas hemma.

Bestämmelserna
om sjukpenningavdrag gäller inte bara vid sjukhusvård utan enligt 3 kap. 15 § AFL
också dä en försäkrad bereds vård i etl sådant hem för vård eller boende enligt
SoL som ger vård och behandling ät missbmkare av alkohol eller narkotika.
Anledningen lill det är atl den som vistas på ett behandlingshem i
sjukpenningavseende bör befinna sig i samma situation som den som vistas på
sjukhus. Trots atl sjukpenningav-dragel inte skall uppfattas som en avgift
ligger det nära till hands att i praktiken ändå göra det. Bestämmelsen i 3 kap.
15 § AFL och den särskilda bestämmelsen i 34 § SoL om befrielse från
kostnadsansvar vid stöd-och hjälpinsatser av behandlingskaraktär har därvid
kommit att uppfattas som motsägelsefulla.

2.1.3 Rätt
att uppbära pension vid vistelse på institution och familjehem

Enligt
bestämmelserna i 10 kap. 3 § AFL och bestämmelser i kungörelsen (1962:393) om
rätt i vissa fall för kommun eller annan att uppbära folkpension gäller bl. a.
att om en pensionsberältigad under en hel kalendermånad är intagen i ett hem
för vård eller boende enligt SoL eller på annat sätt får vård eller försörining
mot avgift som erläggs av en kommun, får kommunen uppbära den pensionsberältigades
folkpension och därav tillgodogöra sig sina kostnader för vården eller försöriningen.
Bestämmelserna avser endast folkpension jämte pensionstillskott men inte allmän
filläggspension, ATP. Den pensionsberätfigade skall i regel tillförsäkras ett
belopp som lägst motsvarar förbehållsbeloppel vid helinackordering i servicehus
enligt 47 § socialtjänstförordningen (1981:750). Detta förbehållsbelopp utgör i
de flesta fall 30% av folkpensionen för en ogift ålderspensionär jämte pen-sionstillskott.
För att pensionen skall kunna reduceras på det beskrivna sättet krävs att den pensionsberätligade
varit inskriven på institution eller i ett familjehem under en hel
kalendermånad (den s. k. hdmånadsregdn) dvs. från och med den första och till
och med den sista dagen i en kalendermånad.

Det
råder vissa motsägelser i gällande lagstiftning mellan ä ena sidan

34 § SoL som ej medger en kommun att ta ut ersättning av den enskilde för 8

vård och
behandling och å andra sidan bestämmelserna i 10 kap. 3 § AFL som ger en kommun
rätt att uppbära folkpensionsförmåner för sina kostnader för vården.

Prop.
1986/87:129

2.2 Föredragandens överväganden

2.2.1 Den enskildes kostnadsansvar vid institutionsvård
och vård i familjehem

Mitt förslag: Den kommun som svarar för värdkostnaderna fär
rätt atl ta ut ersättning för uppehället av vuxna personer som på gmnd av
missbruk fär vård och behandling i etl hem för vård eller boende eller i elt
familjehem.

Socialberedningens förslag: Överensstämmer i princip med
mitt (betänkandet s. 70-73).

Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser har tillstyrkt
beredningens förslag eller lämnat del utan erinran.

Skälen för mitt förslag: I 34 § första stycket SoL föreskrivs
att stöd- och hjälpinsatser av behandlingskaraklär inte medför kostnadsansvar
för den enskilde vårdlagaren. Bestämmelsen har tolkats olika av kommunerna. En
del kommuner har ansett atl vårdlagaren i dessa fall skall vara fri från allt
kostnadsansvar, medan andra har tolkat lagen så att avgift kan tas ut för kost
och logi. Denna osäkerhet har lett till en varierande och därmed
otillfredsställande tillämpning av bestämmelsen. Regeringsrätten har dock i en
dom slagit fasl att när stöd- och hjälpinsatser enligl SoL har vård eller
behandling som primärt syfte en vårdlagare inte får åläggas kostnadsansvar för
någon del av insatserna - alltså inte ens för kost och logi (RÅ85 2:39).

En jämförelse mellan bestämmelserna i 34 § första stycket SoL
och vissa bestämmelser i AFL visar att de ekonomiska konsekvenserna för den
enskilde i praktiken kan bli mycket varierande. Jag tänker då på bestämmelserna
om sjukpenningavdrag som tillämpas då en försäkrad bereds vård i elt sådant hem
för vård eller boende enligt SoL som ger vård och behandling åt missbrukare av
alkohol eller narkotika. För den som har sjukpenning görs således etl avdrag
från sjukpenningen för de dagar då han vårdas. Jag tänker också på kommunernas
rätt alt uppbära folkpensions-förmåner när någon är inlagen pä hem för värd
eller boende. För den som har folkpension får kommunen uppbära folkpensionen
med undanlag för elt förbehållsbelopp på i allmänhet 30 % av pensionen.
Kommunens rätt att uppbära folkpension gäller dock endast om någon under en hel
kalendermånad är intagen på etl hem för vård eller boende. Om den som har
pension blir inskriven den andra dagen i en månad och utskriven den näst sista
dagen i nästkommande månad har kommunen ingen rält att uppbära pensionen trots
att vederbörande vistats pä behandlingshemmet i näslan två månader. Den som
inte har sjukpenning eller pension utan eventuellt annan inkomst har ingen
kostnad.

ti Riksdagen 1986/87. I saml. Nr 129

Det nuvarande regelsystemet kan således leda till att den
enskilde i vissa Prop. 1986/87:129 fall får behålla endast en mindre del av
en socialförsäkringsförmän, medan han i andra fall inle betalar något under
värdtiden och kanske har en större summa pengar till godo när den är slut. Det
olikartade ekonomiska utfallet kan motverka ett gott behandlingsklimat i
vården.

Ur rehabiliteringssynpunkt finns det skäl för alt en viss
ersättning skall betalas. Vården av den enskilde inriktas till en del på alt han
skall kunna leva ett självständigt liv, vilket bl.a. innebär att kunna ta
ansvar för sin egen ekonomi. Vården skall vidare så långt möjligt anpassas Ull
förhållandena i samhället. Att i mån av förmåga betala för sitt uppehälle är
ett centralt inslag i en normal tillvaro. Utgångspunkten att förhållandena pä elt
behandlingshem så mycket som möjligt skall likna förhållandena i samhället i
övrigt talar således för att en viss ersättning bör betalas.

Vård och behandling i ett familjehem bör ses som en alternativ
eller kompletterande vårdform till vård vid etl hem för vård eller boende och
dessa båda vårdformer bör därför i detta sammanhang behandlas lika.

Underåriga hjälptagare, dvs. personer under 18 år, har
ansetts inte själva behöva ersätta kostnader för egen vård eller behandling.
Föräldrarna är dock skyldiga att i skälig utsträckning delta i kommunens
kostnader för vård i ett annat hem än det egna. Jag anser inte att det finns
skäl aft nu ändra på dessa förhållanden. Jag anser således att endast vuxna missbmkare,
dvs. personer som har fyllt 18 år, bör omfattas av skyldigheten att själva
betala för sitt uppehälle.

Jag föreslår atl 34 § SoL ändras så att det klart framgår
att vuxna personer som på grund av missbruk av alkohol, narkotika eller därmed
jämförbara medel får vård eller behandling i ett hem för vård eller boende
eller i ett familjehem skall betala för uppehället på behandlingshemmet.

Detta förslag innebär att kommunerna i fortsättningen får
ta ut en ersättning för uppehälle inte bara på sådana hem som är inriktade på
ett boende utan också på hem som är inriktade på att huvudsakligen ge vård
eller behandling.

Mitt förslag medför att såväl den som vistas frivilligt i
ett behandlingshem som den som vistas där med tvång kommer att omfattas av
ersättningsskyldighet förutsatt att han eller hon har inkomster att betala
med, dvs. i regel sjukpenning eller pension. Det kanske kan förefalla olämpligt
atl avgiftsbelägga sådan vård som sker med tvång. Å andra sidan skulle det vara
otillfredsställande att den som inte är motiverad för frivillig vård kommer i
ett ekonomiskt bättre läge än den som samtycker till sådan vård. Vidare talar
rehabiliteringsskäl lika starkt för att ersättning skall betalas i båda fallen.

Det kan förefalla naturligt att den enskilde betalar
ersättningen fill den som rent faktiskt svarar för hans uppehälle, dvs.
institutionen eller familjehemmet. Å andra sidan är det i regel den kommun som
har placerat vårdtagaren som betalar vårdkostnaderna. Det är därför rimligt att
ersättningen betalas till den kommunen.

10

2.2.2 Föreskrifter om
den högsta ersättning som får tas ut

Prop.
1986/87:129

Mitt
förslag: Regeringen bemyndigas meddela föreskrifter om den högsta ersättning
som kommunerna får ta ut för vaoe dag för uppehälle vid slöd- och
hjälpinsatser av behandlingskaraktär. 1 fråga om de inackorderingshem som
huvudsakligen tillhandahåller ett boende för missbrukare får kommunen liksom hittills
själv bestämma en skälig ersäUning.

Socialberedningens
förslag: Överensstämmer i princip med mitt (betänkandet s. 73 f).

Remissinstanserna:
Samtliga remissinstanser har tillstyrkt beredningens förslag. Stockholms kommun
betonar att gränsdragningen mellan behandlingshem och inackorderingshem bör
behållas sä att kommunen skall kunna ta ut en högre ersättning för
inackorderingshemmen. Motivet för delta är att den som vistas på behandlingshem
ofta har utgifter för lägenhet och därtill hörande kostnader. Så är vanligen
inte fallet för boende på inackorderingshem varför den högre avgiften som las
ut där redan i dag får anses befogad.

Skälen för mitt förslag:
Del är viktigt atl den ersättning som den enskilde skall betala inle är så hög
att den motverkar rehabiliteringen. Den får inte heller sältas så högt att det
blir svårt för den som vårdas alt t.ex. belala hyra för sin bostad på hemorten
eller att bidra till sin familjs försörjning. Jag anser del lämpligt att ersättningen
högst motsvarar det avdrag som görs från sjukpenningen vid sjukhusvård och som
för närvarande uppgår till högst 55 kr, per dag.

Regeringen bör bemyndigas
att föreskriva om den högsta ersättning som kommunerna skall få ta ut.
Ersättningsfrågan bör lämpligen regleras i socialtjänstförordningen (1981:750).

När det gäller
inackorderingshem eller andra liknande hem som i stort sett enbart fillhandahäller
ett skyddat boende i förening med viss omvårdnad eller tillsyn bör kommunen
precis som hittills själv kunna bestämma vilken ersättning som skall utgå.
Skälet till detta är att de som bor i dessa hem - i motsats till dem som vistas
på behandlingshem - oftast inte har några utgifter för en egen privat bostad
och därtill hörande kostnader. Inackorderingshemmen är i första hand avsedda
som ett skyddat boende för personer med missbruksproblem som dessutom
vanligtvis har inkomster av arbete. Boendet blir ofta ganska långvarigt. Om
kostnaderna för uppehället på ett sådant inackorderingshem framstår som alltför
låga för dem som har arbetsinkomster kan delta motverka en övergång till ett
mer självständigt och normall liv på den öppna bostadsmarknaden.

Det bör uppmärksammas att
socialnämnden enligt 37 § SoL helt eller delvis kan efterge
ersättningsskyldigheten bl.a. för dem som inte har tillräckliga inkomster för
att kunna betala ersättning för uppehället.

11

2.2.3
Möjlighet till avdrag på sjukpenning som ersättning för uppehälle

Prop.
1986/87:129

Mitt
förslag: Om den kommun som svarar för vårdkostnaderna begär del skall
försäkringskassan göra sjukpenningavdrag för den missbrukare som får
sjukpenning under sin vistelse i ett hem för vård eller boende eller i
familjehem. Det belopp som sjukpenningen minskas med skall kassan betala ut
till kommunen.

Socialberedningens förslag: Avdrag från sjukpenningen
skall inte längre göras när en missbrukare bereds vård i ett hem för vård eller
boende.

Remissinstanserna: Alla utom Stockholms kommun tillstyrker
förslagel. Stockholms kommun anser att försäkringskassorna bör få fortsälla att
göra avdrag från sjukpenningen och att de sedan skall överföra beloppet till
kommunen.

Skälen för mitt förslag: När en försäkrad med sjukpenning
bereds vård i ett sådant hem för vård eller boende som ger vård och behandling
ät missbrukare minskas sjukpenningen liksom vid sjukhusvård med för närvarande
55 kr. per dag eller med högst en tredjedel av sjukpenningens belopp. Vid vård
i hem för vård eller boende minskas i dag sjukpenningen ulan all nägon
ersättning lämnas till institutioner eller kommuner. Statsbidrag utgår till kommunema
för den missbmkarvård som bedrivs vid sådana hem.

Socialtjänstens verksamhet vid hem för vård eller boende
skall siyras av bl.a. principer om självbestämmande och om atl förhållandena
där så myckel som möjligt skall likna förhållandena i samhället i övrigt.
Enligt dessa principer bör den enskilde i normalfallet själv uppbära sina
inkomster och själv belala sina utgifter. Jag har tidigare (avsniu 2.2.1)
föreslagit atl kommunen skall kunna la ul en ersättning för uppehälle av de
vuxna missbrukare som bereds vård på bl.a. hem för vård eller boende. Med hån
visning lill de principer jag nu nämnt anser jag att sjukpenningen inte längre
bör minskas automatiskt när en missbrukare bereds vård i ett hem för värd eller
boende. Jag anser det emellertid rimligt atl öppna en möjlighel för kommunerna
att hos försäkringskassan begära en minskning av sjukpenningen i de fall
kommunerna anser detta lämpligt. Del belopp som sjukpenningen minskas med bör
kassan betala ut lill kommunen.

Jag anser således all den kommun som svarar för
vårdkostnaderna hos försäkringskassan skall kunna begära alt sjukpenningen
minskas på samma sätt som vid sjukhusvärd och att det beloppet sedan betalas ut
till kommunen. - För dem som omfattas av s.k. arbetsgivarinträde, t.ex. de med
statligt reglerade anställningar, görs enligt gällande avtal inget avdrag på
den sjuklön som betalas ul av arbetsgivaren. Dessa personer omfattas dock i övrigl
av den tidigare föreslagna ersättningsskyldigheten.

Den i del föregående föreslagna ersättningsskyldigheten
avses omfatta även vård eller behandling i familjehem. I konsekvens härmed bör
möjligheten till sjukpenningavdrag gälla även för missbrukare som värdas eller
behandlas i sådana hem.

Jag föreslår således att en allmän försäkringskassa skall
kunna minska sjukpenningen på samma sätl som vid sjukhusvärd för missbrukare
som

12

uppbär
sjukpenning och som får värd eller behandling i ett hem för vård eller boende
eller i ett familjehem. En förutsättning skall vara att den kommun som svarar
för vårdkostnaderna begär det. Jag föreslår också att kassan sedan skall betala
ul ett belopp som molsvarar minskningen lill kommunen. Mitt förslag föranleder
en ändring i 3 kap. 15 § AFL.

Prop. 1986/87:129

2.2.4 Rätten att uppbära folkpension som ersättning för
uppehälle

Mitt
förslag: Kommunernas möjlighet alt uppbära folkpension som ersättning för vård
eller försörining för vissa personer som vistas på etl hem för vård eller
boende eller elt familjehem upphör.

Socialberedningens förslag: Överensstämmer i princip med
milt (belänkandet s. 75 f).

Remissinstanserna: Samtliga remissinstanser har tillstyrkt
beredningens förslag.

Skälen för
mitt förslag: 1 bl.a. 10 kap. 3 § och 16 kap. 12 § AFL finns bestämmelser om
utbetalning av ersättning till någon annan än den som har rätt lill
ersättningen. Jag återkommer strax lill bestämmelserna i 16 kap. 12 § AFL.

Enligt
bestämmelserna i 10 kap. 3 § AFL och bestämmelser i kungörelsen (1962:393) om
rätt i vissa fall för kommun eller annan alt uppbära folkpension kan
försäkringskassan betala ut folkpensionen för pensionsberätligade personer som
under en hel kalendermånad vistas i hem för vård eller boende eller familjehem till
kommunen som ersättning för vård eller försörining. Kommun som har uppburit
folkpension i annan form än barnpension skall sedan utbetala ett s. k.
förbehållsbelopp till den enskilde.

Dessa
bestämmelser kan medföra orimliga effekter i del enskilda fallet, bl. a.
beroende på att förbehållsbeloppet bara räknas på folkpension jämte
pensionstillskott och inte på ATP-pension. Således får en ogift pensionär, som
har förtidspension och dubbelt pensionsfillskott (96 % av basbeloppet) med
1987 års basbelopp och med för detta år gällande regler, folkpensionsförmånerna
reducerade med ca 90 kr./dag. Den som har ålderspension och helt
pensionstillskott (48% av basbeloppet) får en reducering på ca 67 kr./dag och
den som har sådan ATP atl han inte har någol pensionstillskott får sin pension
reducerad med ca 45 kr./dag. Beloppen kan i vissa fall bli något justerade med
hånsyn till beskattningen.

Vidare kan den s. k. helmånadsregeln, dvs. det
förhällandet att den pensionsberätligade skall ha varit på en institution eller
i etl familjehem under en hel kalendermånad för att pensionsförmånerna skall
kunna reduceras, leda lill atl vårdtiderna mer anpassas efter helmånadsregeln
än efler vårdbehov. Bestämmelsen medför också orättvisor gentemot intagna som inle
har folkpension.

Jag har tidigare (avsnitt 2.2. 1) föreslagit atl kommunen skall kunna ta ut en
ersättning för uppehälle av vuxna missbmkare som bereds värd på bl. a.

13

hem för
vård eller boende. Denna ersäUning skall kunna tas ut oberoende Prop.
1986/87:129 av vilka slags inkomster som vårdtagaren har under
institutionsvistelsen.

Jag anser det felaktigt att storleken på den ersättning
som den enskilde rent faktiskt får betala blir beroende av vilken socialförsäkringsförmån
han har. Jag anser därför alt möjligheten för kommunerna atl i ovan angivna
fall uppbära folkpension enligt 10 kap. 3 § AFL bör upphöra för att i ställel
ersättas med en rätt för kommunerna att ta ut en särskild ersättning. Jag anser
av samma skäl att möjligheten att uppbära folkpension enligt 10 kap. 3 § AFL
bör upphöra även i de fall kommunen ger stöd- och hjälpinsatser ulan
behandlingskaraktär.

När en pensionsberättigad som vistas på en institution
eller i ett familjehem har svårigheter att sköta sina löpande utgifter, t.ex.
hyreskostnader och kostnader för anhörigas uppehälle, brukar det i de flesta
fall inte möta några svårigheter för kommunen att få fullmakter från den pensionsberätligade
att uppbära pensionsförmånerna. Denna s. k. förmedlingsverksamhet är vanlig.

Om en pensionsberältigad är ur stånd alt själv ta hand om
sin pension och inte heller vill ge kommunen någon fullmakt, finns det en
möjlighet enligt 16 kap. 12 § AFL att under vissa förutsättningar betala ul
såväl folkpension som ATP till bl. a. kommunen.

2.2.5 Möjlighet att lämna uppgifter för
pensionsutbetalning till annan

Jag vill slutligen ta upp frågan om socialnämndens rätt
att pä eget initiativ lämna sådana uppgifter till en försäkringskassa som behövs
för att kassan skall kunna besluta atl pension skall betalas ut till kommunen
eller någon annan än den pensionsberätligade.

I 16 kap. 12 § AFL anges att om en pensionsberättigad till
följd av ålderdomssvaghet, sjuklighet, långvarigt missbmk av beroendeframkal-lande
medel eller annan därmed jämförlig orsak inte själv kan ta hand om sin pension,
en allmän försäkringskassa får besluta att pensionen (både folkpension och ATP)
skall betalas ut till en kommunal myndighel, den försäkrades make eller lill
någon annan. Paragrafen fick denna lydelse samtidigt som lagen (1981:1243) om
vård av missbrukare i vissa fall (LVM) trädde i kraft den I januari 1982.
Enligt den tidigare lydelsen kunde en nykterhelsnämnd eller styrelsen för en
vårdanstalt för alkoholmissbrukare göra framställning till en allmän
försäkringskassa om att en alkoholmiss-bmkares pension skulle betalas ut till
kommunen, den försäkrades make eller någon annan. I fråga om narkotikamissbmkare
kunde bestämmelsen tillämpas endast om den försäkrade missbrukaren till följd
av ålderdomssvaghet, sjuklighet eller annan därmedjämföriig orsak var ur stånd
atl själv ta hand om pensionen.

I propositionen (prop. 1981/82:8) om LVM angavs (s. 71 f.)
att det borde

vara möjligt att utmönstra den nu nämnda bestämmelsen om framställ-

ningsrätt beträffande alkoholmissbrukare ur AFL. I propositionen fram

hölls all de mycket sällsynta fall där det är omöjligt att komma till rätta

med situationen på frivillig väg i regel kan gå in under den allmänna 14

bestämmelsen enligl vilken
försäkringskassan på eget inititaliv kan besluta Prop. 1986/87:129 om
utbetalning av pension när den försäkrade själv till följd av sjukdom e. d. är
ur stånd atl handha medlen. För all göra det helt klart att åven svaghetstillstånd
som var orsakade av missbruk borde gå in under bestämmelsen gjordes elt
särskilt tillägg om detta i 16 kap. 12 § AFL.

Enligt
7 kap. 4 § sekretesslagen (1980:100) är uppgifter om enskilds personliga
förhållanden inom socialtjänsten sekretesskyddade, om det inte står klart att
uppgiften kan röjas utan atl den enskilde eller någon honom närslående lider
men. Möjligheterna atl från socialtjänsten lämna ut sekretesskyddade uppgifter
utan klientens medgivande är i princip begränsade till sådana fall där
uppgiftsskyldighet följer av lag eller förordning eller där uppgiftslämnandet
är nödvändigl för att den berörda utlämnande myndigheten skall kunna fullgöra
sin egen verksamhet. I 20 kap. 9 § AFL fmns bestämmelser om uppgiftsskyldighet.
Där föreskrivs en skyldighet för kommunala myndigheter atl på begäran av en
allmän försäkringskassa lämna sädana uppgifter om en namngiven person som
behövs för tillämpningen av AFL.

I
och med atl den tidigare formuleringen i 16 kap. 12 § AFL logs bort finns det
inte längre någon bestämmelse som uttryckligen ger socialnämnden rätt all på
eget inifiativ lämna sekretessbelagda uppgifter till försäkringskassan för att
initiera ett beslut om utbetalning av pensionen till nägon annan än den pensionsberätfigade.
Justitieombudsmannen (JO) har i beslut den 21 mars 1983 slagit fast att
nykterhetsnämndens, numera socialnämnden, tidigare möjlighet atl hos en
försäkringskassa begära utbetalning av pension till nämnden eller nägon annan
person i stället för till den pensionsberätligade har upphört fr.o.m. den I
januari 1982 i och med den utformning 16 kap. 12 § AFL då fick. I ett
förtydligande beslut den 10 november 1983 har JO ullalat att en socialnämnd
trots gällande sekretess i vissa fall kan göra framställningar om utbetalning
av pension till någon annan än den pensionsberätligade. Detta kan enligt JO
göras om den pensionsberätligade medger att så sker saml vidare i fall då den
pensions-berättigade är tvångsomhändertagen med stöd av LVM och en situation har
uppstått då det inte är möjligt med samråd och det ur vårdsynpunkt är nödvändigt
atl handla mot klientens vilja. Slutligen anger JO att socialtjänsten om del
rör sig om en social nödsituation kan tänkas på eget initiativ ta upp frågan om
utbetalning av pension med försäkringskassan. JO anser dock att socialnämnden i
detta hänseende måste vara mycket restriktiv.

Det
har framförts kritik mot att 16 kap. 12 § AFL i sin nuvarande utformning inte
fungerar bra. Det har därvid framhållits att försäkringskassan i allmänhet
inte kan antas ha en sådan personkännedom om de pensionsberätligade att den på
eget initiativ tar upp sådana ärenden där det anses befogal att pensionen
utbetalas till socialnämnden eller någon annan än den pensionsberätligade
själv. Socialnämndens möjligheter att uppmärksamma kassorna pä den pensionsberältigades
förhållanden anses med gällande bestämmelser begränsade.

Socialberedningen
har med anledning av denna kritik föreslagit ett till-

lägg lill 16 kap. 12 § AFL, enligt vilket en socialnämnd utan hinder av 15

bestämmelserna
om sekretess i 7 kap. 4 § sekretesslagen fär ansöka hos en Prop.
1986/87:129

allmän
försäkringskassa om ett beslut om utbetalning av pension till t. ex.

socialnämnden.

Som jag nyss nämnt begränsas möjligheterna för en
socialnämnd att lämna ut sekretesskyddade uppgifter utan en klients medgivande i
princip till sådana fall där en uppgiftsskyldighet följer av lag eller
förordning eller där uppgiftslämnandet är nödvändigt för att nämnden skall
kunna fullgöra sin egen verksamhet. Sekretesslagen ger således inte utrymme för
en föreskrift om att en socialnämnd på eget initiativ skall få lämna
sekretess-skyddade uppgifter till en försäkringskassa. En sådan föreskrift
skulle inte bryta den sekretess som gäller enligt 7 kap. 4 § den lagen. För atl
nå del resultat som socialberedningen åsyftar måste en ändring göras i
sekretesslagen. Jag är inle beredd att nu föreslå någon sådan ändring. Jag har
i denna fräga samrått med chefen för jusuiiedepartemeniel.

3 Ekonomiska konsekvenser

Mina förslag innebär att kommunerna får rätt all ta ut
ersättning för uppehället för missbrukare som är sjukskrivna och som får
behandling på ett hem för värd eller boende. Samtidigt slopas möjligheten för
försäkringskassorna att för sin del tillgodogöra sig det s. k. sjukhusavdraget
frän sjukpenningen vid vistelse i hem för vård eller boende. Detta innebär en
omfördelning av kostnader mellan stat och kommun.

Staten, Landstingsförbundet och Svenska kommunförbundet
har vid fastställandet av totalbeloppet för statsbidrag till missbmkarvård m. m.
för år 1987 tagit hänsyn till halvårseffekten av förslaget om vissa frågor om
ersättning för uppehälle vid vård inom socialtjänsten, m. m. Jag förutsätter
att parterna beaktar återstående halvårseffekt vid förhandlingarna inför år
1988.

Förslaget att slopa kommunernas möjligheter atl
tillgodogöra sig folkpensioner bedöms inte medföra några ökade kostnader för
kommunerna.

4 Upprättade lagförslag

I enlighet med vad jag nu har anfört har inom
socialdepartementet upprättats förslag till

1. lag om ändring i socialljänsfiagen
(1980:620),

2. lag om ändring i lagen (1962:381)
om allmän försäkring. Ändringen i socialtjänstlagen faller inom lagrådets
granskningsområde.

Jag anser dock atl förslaget är av sådan enkel
beskaffenhet att lagrådets hörande skulle sakna betydelse.

16

5
Specialmotivering Prop. 1986/87:129

5.1 Förslaget till lag om ändring i socialtjänstlagen (1980:620)

Genom ändringen införs en rätt för kommunerna atl i vissa
fall ta ut en ersättning när stöd- och hjälpinsatser enligl socialtjänstlagen
har vård eller behandling som huvudsakligt syfte. Den kommun som svarar för kostnadema
för vården eller behandlingen får la betalt för uppehället av den som på grund
av missbruk av alkohol, narkotika eller därmed jämförbara medel får vård eller
behandling pä en instilufion eller i etl familjehem.

De nya bestämmelserna avser endast personer med
missbruksproblem. Genom tillägget "därmed jämförbara medel"
innefattas även t.ex. läke-medelsmissbmkare samt missbrukare av lösningsmedel
och andra liknande medel. Ersättningsskyldigheten omfattar såväl dem som har
tvångsomhändertagits enligt lagen (1981:1243) om vård av missbmkare i vissa
fall som dem som frivilligt har sökt vård eller behandling.

Bestämmelserna tar sikte endast på vuxna missbrukare och
omfattar således inte underåriga, dvs. personer under 18 år. Om skyldighet all
delta i kommunens kostnader för underåriga som får vård föreskrivs i paragrafens
andra stycke.

Regeringen bemyndigas meddela föreskrifter om den högsta
ersättning som en kommun får ta ut för varje dag. Såsom närmare redogörs för i
den allmänna motiveringen (avsnitt 2.2.2) är avsikten att den högsta ersättning
som en kommun skall få la ut per dag skall motsvara del högsta sjukpenningavdrag
som enligl 3 kap. 4 § lagen (1962:381) om allmän försäkring får göras för varje
dag som en försäkrad får sjukhusvård. I fråga om de inackorderingshem som
huvudsakligen tillhandahåller ett boende för missbrukare fär kommunen liksom
hittills själv bestämma en skälig ersättning.

Enligl 37 § SoL får socialnämnden hell eller delvis
efterge den ersättningsskyldighet som avses i bl. a. 34 § första styckel.
Genom hänvisningen till 34 § första stycket kommer beslämmelserna i 37 § atl
omfatta även de nya bestämmelserna om ersättningsskyldighet. Nämndens prövning
av frågan om ersättning har inle knutits till några särskilda förutsättningar.
Nämnden får således fritt pröva om eftergift skall ske eller inte.

5.2 Förslaget till lag om ändring i lagen (1962:381) om
allmän försäkring

3 kap. 15 §

Det belopp som en allmän försäkringskassa hittills alllid
har dragit av från

sjukpenningen för missbrukare som bereds vård i ett hem för vård eller

boende skall hädanefter dras av endast om den kommun som svarar för

vårdkostnaderna uttryckligen begär det. Bestämmelsen omfattar också de

missbrukare med sjukpenning som bereds vård i ett familjehem som ger

vård och behandling ål missbrukare. Det belopp som sjukpenningen min

skas med skall betalas ul lill den kommun som har begärt minskningen. 17

10
kap. Prop. 1986/87:129

3§

En
kommuns rält atl uppbära en del av folkpensionen för vård eller försörjning på
kommunens bekostnad upphör beträffande såväl de pensionsberätligade som
omfattas av den nya bestämmelsen om ersättningsskyldighet enligt 34 § första
stycket socialtjänstlagen som de övriga pensionsberätligade som enligl samma
paragraf och stycke är skyldiga att betala kommunen för stöd- och
hjälpinsatser.

6 Hemställan

Jag
hemställer alt regeringen föreslår riksdagen att anta förslagen till

1. lag om ändring i socialtjänstlagen (1980:620),

2. lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring.

7 Beslut

Regeringen
ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom
proposition föreslå riksdagen att anta de förslag som föredraganden har lagl
fram.

18

Bilagal Prop.
1986/87:129

Socialberedningens sammanfattning, utom såvitt avser
rehabiliteringspenning, av delbetänkande (Ds S 1984:17) Rehabiliteringspenning
till missbrukare - vissa avgiftsfrågor

A
vgifter enligt 34 § SoL

Enligt
34 § SoL får kommunerna inte ta ut någon ersättning för stöd- och hjälpinsatser
av behandlingskaraktär. Denna bestämmelse har tolkats olika ute i kommunerna.
En del kommuner har ansett sig förhindrade att ta betalt för kost och logi, om
det stöd som ges har behandlingskaraktär. Andra kommuner har tolkat lagen så
att avgift alltid kan tas ul för kost och logi. Del har också visat sig svårt
att dra gränsen mellan insatser av behandlingskaraktär och andra insatser. Den
nuvarande regeln kan således leda lill olika utfall för den enskilde.

Man
kan ha två olika principiella utgångspunkter när det gäller att avgöra om den
enskilde skall ha nägot kostnadsansvar för olika hjälp- och stödinsatser. Den
ena är att rättvisan kräver atl bestämmelser om vilka avgifter som den enskilde
skall belala bör vara desamma inom näraliggande vårdområden. Den andra är att
förhållandena på en institution så mycket som möjligt skall likna förhållandena
ute i samhället (normaliseringsprincipen).

Under
förarbetena till socialtjänstreformen betonades rätlviseaspekten i första hand.
Kritiken mot den nuvarande bestämmelsen har däremot mer tagit fasta på
normaliseringsprincipen. Detta framgår både av den enkät till vissa kommuner
som har gjorts och av synpunkter som har lämnats till beredningen.

Det
förhållandet atl den som vårdas på sjukhus i allmänhet inle betalar någon
avgift för vården anser vi inte vara något avgörande skäl mot att införa
skyldighet för dem som vistas på hem för vård eller boende att belala en viss
ersättning. Under sädana vistelser är det i högre grad än under vård på sjukhus
fråga om social rehabilitering. Det är därför viktigt alt vistelsen på
institutionen så mycket som möjligt liknar förhållandena ute i samhället. Hit
hör att var och en betalar för siu uppehälle. Till detta kommer att sjukhusvård
för den enskilde ofta framstår som avgifisbelagd genom att avdrag görs på
sjukpenningen. Vi föreslår därför att 34 § SoL ändras så att det klart framgår
au missbmkare som vistas på främst hem för vård eller boende normalt skall
betala en skälig ersättning för uppehället på institutionen.

Avgiftens
storlek bör bestämmas av regeringen och beloppsmässigt motsvara det avdrag som
nu görs från sjukpenningen vid bl. a. sjukhusvård.

Den
intagne bör betala avgiften till kommunen. Vi föreslår inte nägra

särskilda regler som ger möjlighet till befrielse från eller nedsättning av

avgiften. Om den intagne på grund av t. ex. stor försöriningsbörda behöver

ekonomiskt slöd, bör kommunen i vanlig ordning ge bistånd enligt

6 § SoL. Statsbidragen till institutionerna som f. n. i vissa fall ger full 19

kostnadstäckning måste
justeras, om det införs en avgift som skall betalas Prop. 1986/87:129 lill
kommunen.

Det
avdrag som nu görs från sjukpenningen under vistelser på hem för vård eller
boende bör avskaffas når en särskild avgift införs.

Utbetalning
av socialförsäkringsersättningar

F.n.
kan en försäkringskassa belala ul folkpensionen (med undantag för ett s. k.
förbehållsbelopp) till kommunen som ersättning för vården, när en missbrukare
med pension är intagen på en institution. Denna bestämmelse får olika effekter
i det enskilda fallet, bl. a. beroende på att reducering bara kan göras på
folkpension jämte pensionsfillskott och inle på ATP-pension.

Riksförsäkringsverket
har nyligen i en rapport (Ds S 1984:9) föreslagit atl bestämmelsen skall
avskaffas när det gäller bl.a. denna kategori av pensionärer. Vi ansluter oss lill
riksförsäkringsverkets förslag. Ersättning för uppehället under vistelser på
hem för vård eller boende bör således uteslutande betalas genom den av oss
föreslagna avgiften.

1
de fall då en pensionsberättigad som är intagen på en institution har svårigheter
att sköta sina inbetalningar av avgifter och andra löpande utgifter, bör del i
de flesta fall inle möta några svårigheter för kommunen att få fullmakt frän
den pensionsberätligade alt uppbära pensionsförmånerna. Det bör då vara
möjligt all utforma fullmakten så atl kommunen kan tillgodogöra sig den avgift
som den pensionsberätligade skall betala för sin vistelse på en institution.

Om
missbrukaren inte sköter sin avgiflsbetalning och om han inle vill ge kommunen
någon fullmakt, finns det möjlighet atl tillämpa 16 kap. 12 § AFL. Denna
paragraf gäller generellt personer som på grund av bl. a. missbruk av beroendeframkallande
medel inte själva kan ta hand om sin pension. Om så är fallet kan
försäkringskassan besluta att pensionen (både folkpension och ATP) skall
betalas ut till en kommunal myndighet eller en anhörig.

Tidigare
har det funnits motsvarande bestämmelser beträffande sjukpenning och
föräldrapenning. Del har förts fram kritik mot att dessa bestämmelser har
tagils bort. Av den enkät som har gjorts till vissa socialnämnder framgär dock
att de flesta nämnder anser atl det inte finns något behov av att åter införa
de bestämmelser som tidigare gällde beträffande sjukpenning och
föräldrapenning. Någon förändring i de förhållanden som rådde när dessa
bestämmelser avskaffades kan därför inte anses ha inträffat. Vi anser därför atl
del inte finns någon anledning att nu föreslå en utvidgning av möjligheterna
att ta hand om missbrukares socialförsäkringsersättningar mot deras vilja. Det
finns dock anledning att peka på möjligheten att träffa frivilliga
överenskommelser.

Däremot
anser vi det olyckligt alt 16 kap. 12 § AFL har fått en sådan

utformning atl socialnämnderna inte anses ha möjlighet att meddela för

säkringskassan när del är påkallat att tillämpa bestämmelsen. Vi föreslår

därför ett tillägg till 16 kap. 12 § AFL som anger att socialnämnden utan

hinder av sekretessbestämmelserna får meddela försäkringskassan att

nämnden anser bestämmelsen tillämplig. 20

Kostnader Prop. 1986/87; 129

Vi
räknar med alt våra förslag inle kommer att innebära någon ökning av de totala
samhällskostnaderna. Den ändrade kostnadsfördelningen mellan stat och kommun
kan vägas in i samband med ändringar i statsbidragssystemet.

21

Bilaga
2 Prop. 1986/87; 129

Socialberedningens lagförslag utom såvitt avser rehabiliteringspenning

1 Förslag till

Lag om
ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring

Härigenom föreskrivs i fråga om lagen (1962:381) om allmän
försäkring'

dels att 3 kap. 15 §, 10 kap. 3 §, och 16 kap. 12 § skall
ha nedan

angivna lydelse,

dels-----

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

3 kap. 15 §

Sjukpenning utgår ej för lid då den försäkrade

a) fullgör värnpliktstjänstgöring eller vapenfri tjänst
eller genomgår mili

tär gmndutbildning för kvinnor;

b) är intagen i sådant hem som avses i 12 § lagen
(1980:621) med

särskilda bestämmelser om vård av unga med stöd av I § andra stycket 2

eller tredje stycket sagda lag;

c) är häktad eller intagen i kriminalvårdsanstalt;

d) i annat fall än under b eller c sagts av annan orsak
än sjukdom tagits

om hand på det allmännas bekostnad;

e) vistas utomlands i annat fall än då den försäkrade
insjuknar medan

han utför arbete som ett led i en här i riket bedriven verksamhet eller som

sjöman anställd på svenskt handelsfartyg eller under sjukdom eller i fall

som avses i 8 § andra stycket reser till utlandet med försäkringskassans

medgivande.

För varje dag då en försäkrad bereds vård i ett sådant hem
för vård eller boende enligt socialtjänstlagen (1980:620) som ger vård och
behandling åt missbrukare av alkohol eller narkotika, skall sjukpenningen
minskas på det sätt som framgår av 4 § andra stycket.

Utan hinder av första stycket utgår sjukpenning lill
försäkrad som avses under c vid sjukdom som inträffar under tid då han får
vistas utom anstalt och därvid bereds tillfälle att förvärvsarbeta.

10 kap.

3 §3

Därest pensionsberättigad i annal fall än som avses i 2 §
under hel månad är intagen i annan anstalt än sjukhus eller ock tillfälligt
vistas utom anstalten, äger den som driver anstalten att, i den mån regeringen
så förordnar, uppbära så stor del av den pensionsberältigades ä månaden
belöpande folkpension, som svarar mot kostnaderna för vården eller för-

' Lagen
omtryckt 1982:120, Senaste lydelse 1983:960.

3

Senaste
lydelse 1980:623. 22

Nuvarande
lydelse Föreslagen lydelse Prop. 1986/87:129

söriningen på anstalten, varvid den pensionsberätligade
dock skall äga erhålla visst belopp för sina personliga behov. Vad nu sagts
skall äga motsvarande fillämpning för det fall aU den pensionsberätfigade
åtnjuter värd eller försörining mot avgift, som erlägges av kommun eller
landstingskommun.

Åtnjuter barn, för vilket barntillägg utgår, i annat fall
än som avses i 2 § sista styckel under hel månad vård på anstalt eller eljest
vård på allmän bekostnad, äger den som driver anstalten eller det kommunala
organ som svarar för vårdkostnaden att, i den mån regeringen så förordnar,
uppbära så stor del av barntillägg för månaden som svarar mot vårdkostnaden.

Första slyckel gäller inte i fråga Första stycket gäller
inte i fråga

om pensionsberättigad som åtnjuter om pensionsberättigad som åtnjuter

helinackordering i servicehus för helinackordering i servicehus för

äldre människor. äldre människor eUer skaU betala

ersättning för sitt uppehälle enligt 34 §
socialtjänstlagen.

16 kap. 12 §-Är en pensionsberättigad lill följd av
ålderdomssvaghet, sjuklighet, långvarigt missbmk av beroendeframkallande medel
eller annan därmed jämförlig orsak ur stånd att själv ha hand om sin pension,
får allmän försäkringskassa besluta att pensionen helt eller delvis skall
utbetalas till kommunal myndighet eller den pensionsberältigades make eller
annan person för au användas till den pensionsberältigades och hans familjs
nytta.

Socialnämnden får utan hinder av att sekretess gäller
enligt 7 kap. 4 § sekretesslagen (1980:100) ansöka hos försäkringskassan om
beslut enUgt första stycket.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1985.

"Senaste lydelse 1981:1246, 23

2 Förslag
till Prop. 1986/87:129

Lag om
ändring i socialtjänstlagen (1980:620)

Härigenom föreskrivs att 34 § socialljänstlagen (1980:620)
skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

34 §

Stöd- och hjälpinsatser av be- Stöd- och hjälpinsatser av be

handlingskaraktär medför inte kost- handlingskaraktär medför inte kost

nadsansvar för den enskilde vårdta- nadsansvar för den enskilde vårdta

garen. För andra stöd- och hjälpin- garen. För andra stöd- och hjälpin

satser får kommunen ta ul skälig satser får kommunen ta ut skälig

ersättning. ersättning. Kommunen får även ta

ut ersättning för uppehället av den som på grund av
missbruk av alkohol, narkotika eller därmed jämförbara medel genomgår vård
och behandling i ett hem för vård eller boende enligt denna lag. Om regeringen
eller myndighet som regeringen bestämmer förordnar det, får kommunen även i
andra fall ta ut ersättning för uppehället när någon genomgår vård och behandling.

Om en underårig genom socialnämndens försorg får vård i elt
annat hem än det egna, är föräldrarna skyldiga att i skälig utsträckning delta
i kommunens kostnader enligt grunder som regeringen föreskriver. Socialnämnden
får i sådant fall uppbära underhållsbidrag som avser den underårige.

Bestämmelserna i första stycket gäller inte i fråga om
tjänst för vilken avgift har bestämts enligt 35 §.

Regeringen fastställer storleken av den ersättning som den
som genomgår vård och behandling enligt första styckel skall betala.

Denna lag träder i kraft den I juli 1985.

24

Bilaga 3 Prop.
1986/87:129

Sammanställning, utom såvitt avser rehabiliteringspenning,
av remissyttranden över socialberedningens delbetänkande (Ds S 1984:17) Rehabiliteringspenning
till missbrukare - vissa avgiftsfrågor

Remissinstanser

Efler
remiss har yttranden över betänkandet avgivils av riksrevisionsverket (RRV),
riksförsäkringsverket (RFV), socialstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen,
kammarrätten i Jönköping, länsrätten i Västerbottens län, länsstyrelsen i
Uppsala län, försäkringsrätten för Södra Sverige, riksdagens ombudsmän. Svenska
kommunförbundet. Landstingsförbundet, Stockholms, Göteborgs, Malmö, Västerås
och Umeå kommuner. Försäkringskasseförbundet, Landsorganisationen i Sverige
(LO), Tjänstemännens Centralorganisation, Behandlingshemmens riksförbund (BRF),
Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle, Riksförbundet för hjälp åt läkemedels-missbmkare
(RFHL) och Alkoholproblemafikers riksorganisation (ALRO).

Den
enskildes kostnadsansvar vid institutionsvård

1
stort sell samtliga remissinstanser tillstyrker socialberedningens förslag att
34 § socialtjänstlagen (1980:620, SoL) ändras så att det klart framgår all
kommunen får ta ut ersättning för uppehället för missbrukare som vistas i hem
för vård eller boende.

RRV
menar dock att frågan om den enskildes kostnadsansvar vid institutionsvård är
starkt kopplad till nivån på den ersättning som utges. RRV anser därför all
även denna fräga bör bedömas först när förulsällningarna för en mer generell
rehabiliteringsersättning har utretts. I avvaktan på en sådan utredning anser
dock RRV all kommunerna bör ges möjlighet att - i enlighet med
socialberedningens förslag till ändring i 34 § SoL - få ta ut ersättning för
uppehället av den som på gmnd av missbruk av alkohol, narkotika eller därmed
jämförbara medel genomgår vård och behandling i elt hem för vård eller boende enligl
SoL. Kommunen bör dock inte få ta ut sådan ersättning av den som uppbär en
förmån och under uppehället får vidkännas ett avdrag på förmånen, t. ex. avdrag
pä sjukpenning.

Socialstyrelsen
ser det som en angelägen normaliseringsåtgärd att patienterna fär betala en
avgift som i storlek blir jämförbar med sjukvårdsavdraget. Under hela den tid
sjukpenningreformen på allmänna vårdanstalter för alkoholmissbmkare funnits har
patienterna betraktat detta avdrag som en avgift. Ur den synpunkten är den
förändring som genomförs inget överraskande för patienten. Au patienten nu
själv kommer att få erlägga avgift kommer atl ge psykologiska effekter genom
att patienten får ett störte eget ekonomiskt ansvar.

Försäkringskasseförbundet
delar också utredningens uppfattning alt alla 25

skall belala
en skälig ersättning för uppehället på institutionen. Förbundet Prop.
1986/87:129 anser det vara välmotiverat atl koslnaden skall motsvara sjukvärdsavdra-gel
och att kommunen skall vara betalningsmottagare.

Landstingsförbundet tillstyrker med följande motivering.

"Införande av en mindra avgift för uppehälle under en
institutionsvistelse motiveras av normaliseringsskäl. Både
rehabiliteringspenning och införande av avgift förutsätter en rehabiliteringsbar
vårdlagare som själv är villig all medverka på etl normalt sätt i sin
rehabilitering. De grundläggande samhällskraven bör inte upphöra inne på en
institution. Tvärtom så bör institutionsvistelsen inriktas mot all samma
förutsättningar som råder ute i samhället successivt blir gällande. Förslagel
med en avgift i nivå med sjukhusvärdsavdragel på sjukpenningen kan därför
tillstyrkas. Genom den föreslagna avgiften erhålls enhetliga regler inom ett
område där idag olika praxis och rutiner tillämpas."

Liknande synpunkter framförs av RFV, LO,
Försäkringskasseförbundet, försäkringsrätten för Södra Sverige, BRF,
Stockholms, Göteborgs, Malmö, Västerås och Umeå kommuner.

Stockholms kommun anser dessutom all den föreslagna
avgiften i nivå med sjukhusavdragel endast bör avse de hem som definieras som
behandlingshem. "Nuvarande gränsdragning mellan behandlingshem och inackorderingshem
bör behållas. Motivet för detta är atl den som vistas på behandlingshem ofta
har utgifter för lägenhet och därtill hörande kostnader. Så är vanligen inte
fallet för boende på inackorderingshem varför den avgift på 70 kronor, som i
dag tas ut i Stockholm får anses befogad."

Stockholms kommun anser ocksä att del vore en fördel om
försäkringskassorna fick uppdraget atl ombesöria uppbörden av avgiften för dem
som är sjukskrivna och uppbär sjukpenning.

Malmö kommun anser dock att den enskilde i enlighet med
normaliseringsprincipen bör betala för sill upphälle direkt och inte genom
automatiskt avdrag i förmånen.

Liknande synpunkter framförs av RFHL på följande sätt:

"Det grundläggande argumentet för avgiften är all
förhållanden vid en

instilufion av det här slaget så myckel som möjligt ska påminna om

förhållanden ute i samhället. Beredningen ställer alltså normaliseringsprin

cipen i centrum. Det är bra. Överhuvud taget spelar denna princip stor roll

för beredningens synsätt och konkreta förslag. Det blir därför obegripligt

och närmast absurt alt ta del av beredningens förslag angående förverkli

gandet av denna vägledande princip. Beredningen säger; "Den mest kon

sekventa tillämpningen av normaliseringsprincipen skulle innebära att den

enskilde betalar avgiften till den som rent faktiskt svarar för hans uppe

hälle, d.v.s. institutionen" (sid. 74) men av nägon outgrundlig teknisk

orsak anser beredningen detta förfarande som alltför komplicerat och

föreslår att avgiften betalas till placeringskommunen. Tänker sig bered

ningen etl databaseral utbetalningssystem som innebär atl klienten fär en

utbetalningsavi med uppgift att avgift för uppehälle redan är dragen och

normaliseringsprincipen därmed är förverkligad? Naturligtvis måste nor

maliseringsprincipen få en konkret tillämpning genom ett utbetalningssy

stem som möjliggör för klienten all själv belala sin avgift till den han/hon 26

upplever har
kostnadsansvaret för hans/hennes vistelse. Det skulle innebä- Prop. 1986/87:129
ra en handling som i avsevärd utsträckning skulle vara nyttig för självkänslan.
Med placeringskommunen har de flesta klienter ingen personlig relation av del
slag som ofta växer fram i en läl behandlingskonlakl på exempelvis etl
behandlingshem. Många hem för vård eller boende arbetar dessutom med ekonomin
som ett pedagogiskt instrument. Klienterna får insyn i institutionens budget
och i en del fall deltar man också aktivt i kostnadsuppföjning och bokföringsarbele
av enklare slag. Ur etl sådanl perspektiv framstår beredningens förslag som ett
utslag av vårdteknokrati på hög nivå. RFHL kan inle se beredningens föreslagna
konstruktion annat än som ett exempel på hur man överger principer och fyller
honnörsbegrepp med luft, när man ställs inför valet mellan byråkratisk
smidighet och möjligheten till en framgångsrik rehabilitering."

Också
ALRO framför kritik mot berednings förslag atl avgiften betalas till
placeringskommunen.

"Del
är enligl vår mening av stor vikt att patienten själv är medveten om att han
har atl svara för sitt uppehälle. Med den föreslagna ordningen uteblir den
sociala Iräningseffekl som elt egel erläggande av avgiften innebär. Med
förslaget förtar man till viss del det behandlingsvärde som ligger i prestation
och motprestation."

Frågan
om tvångsvård ska avgiftbeläggas är enligt RFHL problematisk. "Det är någol
stötande med tanken på att den som vårdas mol sin vilja ska belala för denna
oönskade vistelse. Men samtidigt är det, som beredningen riktigt framhåller,
oacceptabelt att länka sig all tvångsvård skulle vara ekonomiskt fördelaktigare
än frivillig vård. Trots en bismak av orättfärdighet instämmer RFHL i
beredningens förslag om atl också tvångsvård ska vara förenad med avgift för
uppehälle. Men vi vill i sammanhanget på nytt återknyta till vårt tidigare
resonemang om att rehabiliteringspenning i princip alltid ska utgå vid
tvångsvård enligl LVM. Med en sådan princip praktiserad blir del bättre balans
mellan skyldigheter och rättigheter."

Även
kammarrätten i Jönköping antyder principella invändningar mot alt de som mot
sin vilja vårdas, får belala för vården. Under vistelse på kriminalvårdsanstalt
behöver den intagne inle betala för vården. Om ersättningen, som föreslås,
reellt utgår av allmänna medel kan emellertid betalningsskyldighet knappast
anses stötande.

Utbetalning
av socialförsäkringsersåttningar

Kommunens
möjlighet enligt 10 kap. 3 § lagen (1962:381) om allmän försäkring (AFL) att
uppbära folkpensionen för den som vistas på hem för vård eller boende föreslås
upphävas av beredningen.

Samtliga
remissinstanser som har yttrat sig i frågan tillstyrker beredningens förslag.

Socialstyrelsen säger bl.a.
följande. "Möjligheten för kommunerna alt

uppbära patientens pension vid vistelse på hem för vård eller boende och

ur den tillgodogöra sig kostnaden för vården eller försöriningen, har an

vänts av flera kommuner i landet. De pensionärer som känt till bestämmel

sen har enligt information från institutionerna i allmänhet kringgått dessa 27

bestämmelser
genom atl noga se lill så att de inte varit inskrivna på en Prop.
1986/87:129

institution
under en hel månad. Enligt socialstyrelsens bedömning har

förhållandet
att kommun kunnat tillgodogöra sig kostnader för vården på

ett hem
för vård eller boende varit ett stort problem ur rättvisesynpunkt.

Därför
anser socialstyrelsen det mycket tillfredsslällande med föreslagen

förändring."

RFHL instämmer med motiveringen. "Härigenom
elimineras bl.a. det destruktiva systemet med manipulation med in- och
utskrivningsdagar, som både klienter och institutioner sysslat med." Även ALRO
hälsar med tillfredsställelse att beredningen föreslår att beslämmelserna
enligt 10 kap. 3 § AFL med räll för kommunen all uppbära folkpension upphävs.
De nuvarande bestämmelserna har ofta kringgåtts av pensionärerna mestadels i
samförstånd med vederbörande institution. Inte heller har det varit bra ur
rättvisesynpunkt att kommunerna kunnat tillgodogöra sig kostnaden för vård
eller boende.

Övriga som tillstyrker förslagel är RFV, Malmö, Umeå och
Västerås kommuner, RFHL, ALRO, försäkringsrätten för Södra Sverige och Försäkringskasseförbundet.

Förslaget om att socialnämnderna utan hinder av sekretessbestämmelserna
får ansöka hos försäkringskassan om att denna skall betala ut en missbrukares
pension till t. ex. en kommun eller anhörig tillstyrks också av samtliga som
har yttrat sig i frågan, dvs. RRV, RFV, Umeå kommun, socialstyrelsen, försäkringsrätten
för Södra Sverige, ALRO, RFHL, Försäkringskasseförbundet och kammarrätten i
Jönköping.

Socialstyrelsen säger dessutom följande. "I det
förslag som socialberedningen lagt finns ingen återgång till den tidigare
bestämmelsen alt kommunen genom framställning till försäkringskassan kunde få
sjukpenningen för missbmkaren överförd till kommunen. Det finns enligl uppgift
i belänkandet inget hållbart argument för en återgång till det tidigare
förfaringssättet. De flesta nämnder anser att det inle finns något sådant
behov. Socialstyrelsen har heller ingen anledning att föreslå någon annan
lösning. De som kommer atl vägra betala kommer sannolikt att vara i
minoritet."

Försäkringskasseförbundei anser dock atl slopandet av
denna tidigare möjlighet alt kunna få sjukpenning och föräldrapenning för en missbmkare
överförd till kommunen var mindre välbetänkt. Förbundet förordar därför att AFL
kompletteras så att motsvarande bestämmelser som för pension också skall gälla
beträffande sjukpenning och föräldrapenning.

Kostnader

Svenska kommunförbundet delar inle beredningens
uppfattning att statsbidraget till institutionsvården (fr.o.m. 1986
Statsbidraget till missbrukarvård m. m.) ger så hög kostnadsläckning av
kommunernas vårdkostnader alt det finns anledning alt justera statsbidragets
storlek.

Göteborgs kommun skriver följande. "Då staten minskar
bidragen inom

missbruksvården genom att inte göra någon uppräkning för löne- och

prisökningar anser förvaltningen alt de merintäkter som inflyter skall till

godoräknas kommunerna." 28

Umeå
kommun konstaterar följande. "För kommunerna innebär förslå- Prop.
1986/87:129 get att de totala kostnaderna för aktuella vårdlagare minskar.
Detta till följd av avgiftsinkomsterna för kommunerna. Föreslagen avgift per
dag kommer dock för Umeå kommuns del också alt innebära minskade inkomster i
viss utsträckning eftersom avgiften vid kommunens inackorderingshem för
närvarande är 60 kr. per dag."

29

Innehållsförteckning Prop. 1986/87:129

Sid.

Proposition
....................................................................... ..... 1

Propositionens
huvudsakliga innehåll ............................. ..... 1

Propositionens
lagförslag.................................................. ..... 2

1
Förslag till
lag om ändring i socialljänstlagen (1980:620) 2

2
Förslag till
lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring . 3 Utdrag ur protokoll vid
regeringssammanträde den 26 mars 1987 .... 5

1
Inledning......................................................................... 5

2
Allmän
motivering........................................................... ..... 7

2.1 Gällande bestämmelser............................................. ..... 7

2.1.1
Avgiftsbestämmelsen
i 34 § första slycket socialtjänstlagen 7

2.1.2
Avdrag på
sjukpenning vid sjukhusvård........... 8

2.1.3
Rått att
uppbära pension vid vistelse på institution och familjehem ......................................................................... 8

2.2 Föredragandens överväganden ............................. ..... 9

2.2.1
Den enskildes
kostnadsansvar vid institutionsvård och vård i familjehem 9

2.2.2
Föreskrifter om
den högsta ersättning som får tas ut .... 11

2.2.3
Möjlighet till
avdrag på sjukpenning som ersättning för uppehälle 12

2.2.4
Rätten att
uppbära folkpension som ersättning för uppehälle 13

2.2.5
Möjlighet att
lämna uppgifter för pensionsutbetalning tdl annan 14

3
Ekonomiska
konsekvenser ........................................... ... 16

4
Upprättade
lagförslag .................................................... ... 16

5
Specialmotivering
......................................................... ... 17

5.1
Förslaget till
lagom ändring i socialtjänstlagen (1980:620) ,.. 17

5.2
Förslaget till
lag om ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring 17

6 Hemställan ..................................................................... ... 18

7
Beslut ........................................................................... ... 18

Bilaga I Socialberedningens sammanfattning, utom såvitt
avser re-habditeringspenning, av delbetänkande (Ds S 1984:17) Rehabiliteringspenning
till missbmkare -vissa avgiftsfrågor .. 19

Bilaga 2 Socialberedningens lagförslag utom såvitt avser
rehabilite

ringspenning ...................................................... 22

Bilaga 3 Sammanställning, utom såvitt avser
rehabiliteringspenning,

av remissyttranden över socialberedningens delbetänkande

Ds S 1984:17 ...................................................... 25

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1987 30