Prop. 1986/87:130

Regeringens
proposition

1986/87:130 _

om anslag till utgivande av statliga medel i

iSStfall 1986/87:130

Regeringen
föreslår riksdagen att anta det förslag som har tagits upp i bifogade utdrag ur
regeringsprotokollel den 12 mars 1987.

På
regeringens vägnar

Kjell-Olof
Feldt

Bengt
K. A. Johansson

Propositionens innehåll

I
propositionen föreslås att riksdagen anvisar ett anslag för att möjliggöra utbetalning
av 2 milj. kr. till Birger Åström mot bakgrund av hans skatteförhållanden.

I
Riksdagen 1986187. 1 saml. Nr 130

Finansdepartementet Prop. 1986/87; 130

Utdrag
ur protokoll vid regeringssammanträde den 12 mars 1987

Närvarande:
statsrådet Feldt, ordförande, och statsråden Sigurdsen, Leijon, Hjelm-Wallén,
Peterson, Bodström, Göransson, Gradin, Dahl, R. Carlsson, Holmberg, Hellström,
Johansson, Hulterström, Lindqvist, G. Andersson, Lönnqvist

Föredragande;
statsrådet Feldl

Proposition om anslag till utgivande av statliga medel i
visst fall

1 Inledning

Enligt
köpeavtal den 29 mars 1977 överlät Birger Åström fastigheien Gäddvik 6:182 till
Luleå kommun mot en ersättning på 5 270000 kr. Överlåtelsen skedde som etl led
i kommunens markförvärv inför den förväntade industriexpansionen i regionen i
samband med det planerade Stålverk 80. Överlåtelsen hade föregåtts av långdragna
förhandlingar mellan Åström och kommunen, som redan år 1974 hade ansökt om expropriafionstill-stånd.
Efter överlåtelsen har frågan om beskattning av köpeskillingen föranlett en
utdragen skatleprocess där bedömningen av storieken av den skattepliktiga
försäljningsvinsten, realisationsvinsten, varierat från O kr. till drygt 4
milj. kr. Vidare har frågan om tillämpning av äldre realisalions-vinstbeskallningsregler
varil föremål för bedömning. Dessutom har frågan om uppskov med beskattning av
realisationsvinsten föranlett komplikationer. Åström har inte kunnat skaffa
någon ersätiningsfaslighet inom den sladgade tidsfristen tre år eller, efler
dispens, ytterligare tre år. Under den tid som gått sedan försäljningen har de
skattekrav som riktats mot Åström uppgått till starkt varierande belopp. Ännu
har ingen skatt erlagts och del samlade kravet, inklusive olika avgifter som
utgår vid försenad skattebetalning eller då den skaltskyldige fått anstånd med
skattebetalningen, uppgår för närvarande till ett belopp som överstiger försäljningslikviden.
Åström har dock betalat drygt 767000 kr., motsvarande respit- och reslitu-tionsränta.

Birger
Åström har i en skrivelse den 17 april 1986 hemställt att regeringen helt
eller delvis efterger skattekravet eller att regeringen medger undanlag från
tidsfristen för anskaffande av ersättningsfastighel.

Jag
avser nu atl ta upp frågan om åtgärder med anledning av Birger Åslröms
framställning till regeringen. I det följande beskriver jag de omständigheter
som är av intresse i detta sammanhang.

2 Bakgrund Prop. 1986/87:130

2.1 Realisationsvinstbeskattningen

Utgångspunkten för realisationsvinstberäkningen är den
intäkt som erhållits vid fastighelsavytlringen. Frän denna inläkt får avdrag
göras för alla omkostnader för avyttringen. Vad som därefter återstår ulgör
skattepliktig realisafionsvinst.

De omkostnader som får dras av är bl.a. ingångsvärdet,
dvs. vad säljaren anskaffat fastigheten för, och förbättringskostnader. I det
nu aktuella sammanhanget är det beräkningen av ingångsvärdet som filldrar sig
särskilt intresse. För äldre innehav gäller särskilda regler innebärande att
fastigheter som förvärvats före den 1 januari 1952 anses förvärvade detta
datum. Ingångsvärdet skall därvid anses utgöra 150% av fastighetens
taxeringsvärde för år 1952. Fanns taxeringsvärde ej åsätt för detta år får
vårdel uppskattas med ledning av taxeringsvärdet för fastighet, i vilken den
avyttrade egendomen ingått, eller närmast därefter äsatta värde. För äldre
innehav finns dessuiom en regel som innebär alt om en fastighet innehafts mer
än 20 år får den skattskyldige som ingångsvärde ta upp 150% av det
taxeringsvärde som gällde 20 år före avyttringen. Om någol taxeringsvärde då
ej fanns åsätt fär vårdel uppskattas på det sätt som nyss sagts. Oavsett vilket
är man har som utgångspunkt gäller atl avdrag för kostnader endasi får avse
kostnader som hänför sig till tiden efter den valda utgångspunkten för
ingångsvärdebestämningen.

Det avyttrade markområdet utgjorde en del av den siörre
fastigheten Gäddvik 6:7 som förvärvades av Birger Åström år 1935 för 30000 kr.
Den 7 februari 1977 avstyckades områdei och bildade fastigheten Gäddvik 6; 182.
För Gäddvik 6:7 gällde år 1952 elt taxeringsvärde av 107000 kr. och för år 1957
196600 kr. Det område som sedermera bildade Gäddvik 6:182 hade under
beteckningen "Gäddvik 6:7 del av" åsatts ett taxeringsvärde om

3 200000 kr. vid 1975 års allmänna
fastighetstaxering.

Vid liden för förhandlingarna med kommunen gjorde Birger Åström,
med hjälp av sitt ombud, en beräkning av den skattepliktiga vinsten.
Beräkningen innebar att avyttringen inte skulle föranleda någon beskattningsbar
vinsl. Taxeringsnämnden taxerade heller inte för någon realisationsvinst för
taxeringsåret 1978.

Taxeringsintendenten överklagade emellertid taxeringsnämndens
beslut till länsrätten och yrkade att en del av köpeskillingen skulle beskattas
som ränta (779000 kr.) och att den skattepliktiga vinsten skulle beräknas till
3770764 kr. Han beräknade därvid ingångsvärdet efler andra värderelationer än
Birger Åström gjort.

Länsrätten i Norrbottens län höjde Birger Åslröms
taxeringar med 779000 kr. (ränta) och 3 770674 kr. (realisafionsvinst).

Birger Åström överklagade därefter länsrättens dom till kammartätten
i Sundsvall och yrkade dels all beloppet 779000 kr. inte skulle betraktas som ränla
ulan som del av köpeskillingen och dels att någon beskattning av
realisationsvinst inte skulle ske.

Kammartätten fann all beloppet 779000 kr. skulle beskattas
som ränta 3

och all
ingångsvärdet skulle beräknas så som Birger Åström gjort i sin Prop.
1986/87:130 deklaration. Kammarrättens dom innebar alltså att Åström
beskattades för 779000 kr., men inle för 3 770674 kr.

Både laxeringsintendenlen och Birger Åström överklagade
kammarrättens dom till regeringsrätten.

Regeringsrätten fann att beloppet 779000 kr. inte utgjorde
ränta utan var en del av köpeskillingen. När det gällde ingångsvärdet fann
regeringsrätten alt Birger Åström hade rätt att vid beräkningen utgå från etl
fastighetsvärde antingen för år 1952 eller år 1957 (20 år före avyttringen),
som uppskattas med ledning av taxeringsvärdet för Gäddvik 6:7 för samma år
eller det närmast därefter äsatta taxeringsvärdet för det område som sedermera
bildade Gäddvik 6:182. Eftersom del inte fanns något taxeringsvärde för delta
område vare sig år 1952 eller är 1957 fann regeringsrätten att fastighetens
värde fick beräknas med utgångspunkt från fastighetsdelens taxeringsvärde vid
1975 års fastighetstaxering. Del sålunda fastställda värdet skulle därefter
uppräknas med 50% och med tillämpligt omräkningstal. Frågan om det var 1952
eller 1957 års taxeringsvärde som skulle proportioneras efler den nu angivna
grunden var beroende av vilka avdragsgilla kostnader som Birger Åström hade
lagt ned på fastighetsdelen mellan åren 1952 och 1957. Regeringsrätten hade
inte underlag för ställningstagande i den delen och kunde därför inte avgöra
vilken beräknings-lidpunkt som var förmånligast för Åström. Regeringsrätten undanröjde
däriör kammarräuens och länsrättens domar och visade målet åter fill länsrätten
för ny behandling. Regeringsrättens dom innebar sålunda att taxeringsnämndens
beslut tills vidare åter kom att gälla, dvs. ingen skattepliktig
realisationsvinst hade uppkommit vid den aktuella försäljningen.

Vid den förnyade handläggningen i länsrätten fann
domstolen att ingångsvärdet enligt den av regeringsrätten anvisade modellen
kunde beräknas till 89 830 kr. med utgångspunkt i taxeringsvärdet från år
1952. Efter uppräkning uppgick ingångsvärdet till 462 175 kr. Länsrätten medgav
avdrag för förbättringskostnader med 1 543 500 kr. och kom, efter viss justering,
fram till en skattepliktig realisationsvinst om 3 277 541 kr.

Efler överklaganden av såväl Birger Åström som
taxeringsintendenten ändrade kammartälten länsrättens dom bl. a. på det sättet
att avdraget för förbättringskostnader sattes ned till 578700 kr. och
fastställde realisationsvinsten till 4242341 kr.

Birger Åström överklagade kammarrättens dom till
regeringsrätten. Regeringsrätten beslöt den 18 februari 1987 att inie ta upp
överklagandet lill prövning med hänvisning till att överklagandet skett för
sent.

Prövningen av deklarationen inleddes sålunda av
taxeringsnämnden år 1978 och avgjordes slutligt år 1987.

2.2 Uppskovsfrågan

Möjligheten att skjuta upp beskattningen av
realisationsvinster infördes år 1968. Ursprungligen var del möjligt att få
uppskov eildast i samband med tvångsmässiga avyttringar, dvs. sädana som skett
på grund av expropria-

tion, hot om sådan åtgärd m. m. År 1976 infördes regler om
uppskov också Prop. 1986/87:130 vid frivilliga avyttringar under vissa
förutsättningar.

Ett uppskov innebär i korthet att realisationsvinsten från
en försäljning undantas från beskattning vid den taxering dä beskattningen
skulle ha skett enligt ordinarie regler. En förutsättning är dock atl
uppskovsbeloppet investeras i en ny faslighet. Enligt de regler som är aktuella
i Birger Åslröms fall - ivångsavytlringssiluaiionen - gäller att den fastighet
som skall ersätta den avyttrade skall vara jämförlig med denna för all uppskov
skall kunna medges. Som ytteriigare förutsättning gälleratt ersättningsfastigheten
skall förvärvas inom viss tid. nämligen före utgången av Iredje kalenderåret efler
del år då realisationsvinsten uppgetts eller bort uppges till beskattning i
självdeklarationen. Tidsfristen kan föriängas med tre år efter dispens av riksskalleverket
om det finns särskilda skäl. Det sagda innebär för Åslröms del all
realisationsvinsten hade bort uppges vid deklarationstillfället år 1978 och
att en ersättningsfastighet hade måst förvärvas före utgången av tre
kalenderår därefter, dvs. senast vid utgången av är 1981. Riksskatteverket
medgav emellertid genom elt beslut den 28 juni 1984 att tidsfristen förlängdes
till utgången av år 1984. Det saknas laglig möjlighet att medge ytterligare
förlängning.

Under den tid som gått har Birger Åström vid flera tillfällen
försökt att skaffa en ersättningsfastighet, men inte lyckats. Detta synes hänga
samman med att den ersättningsfastighet som den uppskovssökande skall skaffa
skall vara jämförlig med den avyttrade. Det avyttrade markområdet användes av Åström
för utvinning av grus. Området utgjorde en del av den som jordbruksfastighet
laxerade Gäddvik 6:7. Vid det tillfälle då markområdet bildades som
självständig fastighet taxerades detta som annan fastighet. Fastigheten synes
ha beställ av skogsmark och innehållit avsevärda grusmängder.

Jämförlighelskravet innebar svårigheter för Birger Åström
att skaffa en ersättningsfastighet eftersom tillgången på likvärdiga
fastigheter var liten. Åström har emellertid också varil intresserad av mera
renodlade jordbruksfastigheter, men i den delen haft svårigheter atl få förvärvslillstånd
enligt jordförvärvslagstiflningen. Dessa svårigheter synes i de flesta fallen
ha berott på all aktuella fasligheter haft flera intresserade köpare, där det
legat i rationaliseringsinlresse att brukningsbar mark tilldelades aktiva'
jordbrukare med intilliggande mark för sammanläggning till störte bmkningsenheter.
En ytteriigare försvårande faktor synes i det sammanhanget också vara att Åström
inte tidigare varit aktiv inom jordbruk och numera dessuiom uppnått
pensionsåldern.

2.3 Resningsansökning

Genom en lagändring år 1976 infördes bestämmelser om alt
vinster vid

fastighetsförsäljningar skulle vara skattepliktiga i sin helhet oavsett hur

lång tid fastigheten innehafts. Enligl ikraftträdandebeslämmelserna skulle

de nya reglerna gälla för avyttringar efter utgången av mars 1976. Dessför

innan hade en fasiighelsvinst varil skattepliktig i sin helhet om fastigheten

innehafts kortare tid än två år. Om fastigheten innehafts två år eller längre 5

var 75 % av vinsten
skattepliktig. Vid tvångsavyltring var 75% av vinsten Prop. 1986/87; 130 skattepliktig
oavsett innehavstid.

1
en ansökan om resning i målel angående beskattning av realisationsvinsten, där
regeringsrätten undanröjde länsrättens och kammarrättens domar, gjorde Birger Åström
gällande atl överlåtelsen skett under sådana förhållanden all del varil fråga
om expropriation eller liknande förfarande. Åström menade atl de äldre realisalionsvinstreglerna
därför skulle vara tillämpliga enligl punkten II av
övergångsbestämmelserna lill 1976 års lagstiftning (1976:343), vilket skulle
innebära att endast 75% av vinsten skulle vara skattepliktig. Enligl den av Åström
åberopade ikraftträdande-bestämmelsen skulle äldre bestämmelser gälla i fråga
om expropriation eller liknande förfarande om lalan i målel väckts före den 1
april 1976 eller om egendomen tagits i besittning senasl nämnda dag.

Regeringsrätten
fann emellertid att övergångsbestämmelsen inle var lilllämplig eftersom Luleå
kommun hade förvärvat fastigheten genom köpeavtal den 29 mars 1977.
Regeringsrätten avslog däriör resningsansökningen.

Enligt
nämnda övergångsbestämmelser gäller alltså atl det skall vara fräga om
expropriation eller liknande förfarande och inle om tvångsavyltring i den
något vidare betydelse som används vid uppskovsbedömningen.

2.4 Skattesituationen

Birger
.4ström debiterades skatt på grund av försäljningsvinslen då länsrätten år
1980 på talan av laxeringsintendenlen höjde hans taxering. Skatten uppgick till
ca 3,9 milj. kr. Därtill kom kvarskatteavgift och respitränta med sammanlagi
612 000 kr. Respitränta utgår på grund av aU skattekrav aktualiseras först
efter den tidpunki då skatt enligt taxeringen skulle ha betalats om
skattepliktig inkomst fastställts i ordinarie tid. Åström betalade inte denna
skatt utan erhöll anstånd med betalningen, varvid anstånds-ränta började löpa.

Sedan
kammarrätten år 1981 faslslällt att någon skattepliktig realisationsvinst inte
uppkommit nedsältes skattekravet till 662000 kr. Därtill kom kvarskatteavgift, respitränta
och anståndsrånta med sammanlagt 225 000 kr. Birger Åström betalade det
sammanlagda beloppet om 887000 kr.

Sedan
regeringsrätten år 1982 undanröjt kammarrättens och länsrättens domar uppkom
ånyo den situationen att någon realisationsvinst inte beskattades. Det belopp Åström
hade betalat återbetalades därför lill honom jämle en reslitutionsränta om 121
000 kr.

Skattekravet
aktualiserades därefter ånyo vid den handläggning som vidtog efter
regeringsrättens avgörande. Numera är situationen den att Birger Åström
debiterats en skatt på 3 570000 kr. Därtill kommer ytterligare 870000 kr.
avseende kvarskatteavgift, respitränta och reslitutionsränta. Sedan Åström
erhöll anstånd med betalning av det sammanlagda beloppet utgår anståndsränta
fortlöpande.

Det
samlade skattekravet, inklusive avgifter och räntor, uppgår för

närvarande till ca 5,3 milj. kr. Härav har Åström betalat drygt 7670(X) kr. 6

3
Överväganden och förslag

Prop. 1986/87:130

Mitt förslag: Etl belopp om 2 milj. kr. utbetalas lill Birger
Åström.

Skälen för mitt förslag: Birger Åström såg sig tvingad atl
sälja markområdet pä grund av kommunens önskan om markförvärv inför den
väntade industriexpansionen i Luleå-regionen. Åström gjorde en beräkning av hur
försäljningsvinslen vid elt skiljeförfarande skulle komma att beskattas. Del
synes ha varit denna beräkning som legat lill grund för hans ställningstagande
att lill slut gå med på ett skiljeförfarande i stället för att låla kommunen
fullfölja expropriationen. Visserligen gjorde högsta instans sedermera en
annan bedömning i skattefrågan, men de olika ställningstagandena i den skatleprocess
som följde på försäljningen visar ändå atl Åström hade visst fog för sin
beräkning.

Beskattningsreglerna har föranlett särskilt stora problem.
Dessa hänger samman med atl Birger Åslröms förvärv av fasligheten låg mycket
långt tillbaka i liden och alt del försålda markområdet utgjorde en del av en
störte fastighet. Vidare tillkommer omständigheten att avyttringen skedde i en
brytningslid mellan två system för beskattning av faslighetsförsåljning-ar. Det
skiljeförfarande som hade sin grund i att kommunen önskade expropriera marken
resulterade i en avyttring som anses frivillig vid tillämpning av
övergångsbestämmelserna till 1976 års lagstiftning men som en tvängsavyttring
vid tillämpning av uppskovsbestämmelserna. Med karaktären av tvängsavyttring
följer alt en ersättningsfastighet skall vara jämförlig med den avyttrade. Med
hänsyn till del avyttrade markområdets speciella karaktär har också jämförlighelskravet
medfört särskilt stora problem.

Bedömningen av huruvida någon skattepliktig
realisationsvinst uppkommit har varierat. Frågan har gällt mycket stora
belopp, vilket naturligtvis medfört en betydande osäkerhet om vilket belopp som
rent faktiskt varil tillgängligt för den enskilde.

Den uppkomna situationen måste betecknas som unik mot
bakgrund av dels anledningen lill avyttringen, dels del förhållandel atl del
ursprungliga förvärvet av fastigheien låg långt tillbaka i tiden och dels
fastighetsdelens karaktär, med åtföljande komplikationer i uppskovssammanhang.

Jag vill betona atl det i endasi utomordentligt speciella
fall bör komma i fråga att en åtgärd vidtas avseende ett enskilt skatteärende.
Den prövning som därvid skall göras måste omfatta samtliga omständigheter i
ärendet. Vid en sådan sammanvägd bedömning som det inte ankommer på skattemyndigheterna
att göra skall konsekvenserna av en i och för sig riktig taxering framstå som
synnerligen stötande mot bakgrund av den eller de händelser som lett fram till
skattskyldigheten. Enligt min mening är denna fömtsättning uppfylld i detta
fall.

Mot bakgrund av vad jag anfört anser jag all starka skäl
talar för ett ingripande i syfte alt lindra Birger Åslröms bekymmersamma
situation. Detta bör lämpligen ske genom atl ett belopp betalas ul till honom.
Vid bedömningen av det belopp som bör ställas till regeringens förfogande i

detta syfte är en given
utgångspunkt att den försäljning som skett skall Prop. 1986/87:130

föranleda beskattning.
Vidare bör man beakta den skattekredit som Birger

Åström har haft och som
inneburit möjligheter för honom att förtänta

kapitalet, åven om
situationen i övrigt inneburit svårigheter för honom att

fritt disponera beloppet i
väntan på atl skattekravet slutligt fastställs. En

rimlig storlek av beloppet
anser jag vara 2 milj. kr.

Regeringen
bör således föreslå riksdagen att anvisa elt särskilt anslag på statsbudgeten
för detta ändamål. Utbetalningen bör komma till stånd under innevarande
budgetår. Anslaget bör därför anvisas på tilläggsbudget.

4 Hemställan

Med
hänvisning till vad jag nu anfört hemställer jag att regeringen föreslär

riksdagen
att

till
Viss utbetalning till B. Åström på tilläggsbudget II Ull
statsbudgeten för budgelårel 1986/87 under sjunde huvudtiteln anvisa ett anslag
av 2000000 kr.

5 Beslut

Regeringen
ansluter sig till föredragandens överväganden och beslutar att genom
proposition föreslå riksdagen atl anta det förslag som föredraganden lagt
fram.

Norstedts Tryckeri, Stockholm 1987